RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1945:3)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1945. Färsta kammaren. Nr 3.

Onsdagen (len 17 januari förmiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Föredrogos ånyo och företogos till avgörande i ett sammanhang Kungl.
Maj :ts propositioner nr 1, angående statsverkets tillstånd och behov under budgetåret
1945/46, nr 2, angående utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1944/45, och nr 3, angående fortsatt giltighet för förskottsstaten
för förs vars väsendet ävensom allmänna förskottsstaterna I och II.

Herr Andersson, Elon: Herr talman! Det är knappast mer än en månad
sedan 1944 års riksdag avslutade sitt arbete, och om man med remissdebatten
avser bland annat att belysa några av de spörsmål, som mellan riksdagarna tilldragit
sig det allmänna intresset, så borde utbytet denna gång bli tämligen
magert och intresselöst. Händelserna ha dock fogat det så, att det trots denna
korta intervall finnes åtskilligt att resonera örn, åtskilligt som högeligen intresserar
den svenska allmänheten och där den väntar sig klarläggande ord från
statsmakterna, från både regeringen och riksdagen. Resonemanget därom kan
utan att göra våld på det naturliga sammanhanget knytas samman med några
reflexioner omkring det förslag till statsverksproposition, som kammaren i
dag har att remittera till vederbörande utskott.

Jag t^or inte, att jag begår något misstag, herr talman, örn jag säger, att
de frågor, som för dagen mest bekymra den svenska allmänheten, höra hemma
på det inrikespolitiska området. Sedan krigsutvecklingen avlägsnat den omedelbara
faran utanför våra egna gränser och tillåtit oss att föra en, örn jag
så vågar kalla det, friare utrikespolitik, har den utrikespolitiska spänningen i
dagens debatt märkbart minskats. Att det emellertid är ett misstag att tro,
att de krigförandes åtgärder alldeles upphört att beröra oss och intressera oss,
torde jag inte behöva erinra örn. Osäkerheten i våra sjöfartsförbindelser och nu
senast det utsträckta tyska spärrområdet i Skagerack vittna om att svallvågorna
från kriget ännu nå fram till våra kuster och att våra bekymmer visst inte
äro av enbart inrikespolitisk art. Den svenska regeringens snabba och kraftiga
gensaga mot den tyska åtgärden, som ju allvarligt hotar svenska försörjningsintressen,
konstateras med tillfredsställelse. Det är självklart, att Sverige inte
kan stillatigande finna sig i en åtgärd av denna art.

Fastän vi inte varit engagerade i kriget, så förefaller det, som om även vi holle
på att gripas av någon slags krigströtthet. Det frejdiga mod och den enighet,
varmed vi tidigare gått att möta våra svårigheter, visa tendenser att upplösas
i tveksamhet, oklarhet och splittring. Att detta innebär en försvagning av vår
styrka inför ett kritiskt skede av utvecklingen, lär ligga utanför värjo diskussion.
Örn jag skulle få döma om vad som i denna situation förefaller mest betänkligt,
så är det oklarheten i framgångsvägar och syftemål. Den skapar i
sin tur tveksamhet och förvirrar handlingskraften. Ingen behöver undervisas
örn vilken svaghet detta kan betyda i en situation, då en enig och målmedveten
vilja från de styrande kan vara av avgörande betydelse. Örn dagens debatt i

Första kammarens protokoll 19Ji5. Nr 3. 1

Statsverkspropositionen

m. m.

Nr 3.

Onsdagen den 17 januari 1945 fm.

Statsverkspropositionen m. rn. (Forts.)
någon mån kan bidraga till att klarlägga, huru man ser på läget, så har den
inte hållits alldeles förgäves.

Det skulle helt visst vara orimligt att begära, att vårt land under det sjätte
krigsåret skulle få leva under sådana förhållanden, att varje bekymmer för den
kommande utvecklingen skulle vara uteslutet. Det lär inte heller vara möjligt
att hysa någon bestämd tro på en sådan avveckling av det världspolitiska händelseförloppet,
som främst vållar våra bekymmer, att dessa under det budgetår,
som närmast kommer, skola blåsa bort från horisonten. Det allra första intrycket
av finansministerns budgetberäkning, vilken givit till resultat en sådan
nedpressning av de militära beredskapsutgiftema, att budgeten för första gången
på många år är balanserad — någonting som i och för sig är värt ali uppmärksamhet
— är visserligen, a.tt han för sin del vågar räkna med en tämligen
snart begynnande avveckling. Men ett närmare studium ger vid handen,
att detta endast är ett antagande, en arbetshypotes, som utformats i hoppets och
ovisshetens tecken. Finansministerns reservationer äro uttryckliga och stämma
till sin innebörd väl överens med den analys av läget, som göres i trontalet
och där det örn krigets snara slut heter, att utsikterna därtill för närvarande
på alla håll bedömas med återhållsamhet. I grund och botten är den bild, som i
statsverkspropositionen och trontalet målas av våra ekonomiska framtidsutsikter,
ganska växlande. Den inrymmer en sådan mängd ovissa faktorer, att den
omedelbara slutsatsen efter dess betraktande måste bli, att vår ekonomiska
politik alltjämt måste handhavas med den största försiktighet. Det kan sägas,
att denna ovisshet örn framtidsutsikterna inte heller bör tas till intäkt för en
alltför stark mörkmålning, örn vars slutliga överensstämmelse med originalbilden
man heller ingenting vet, och detta kan måhända vara sant. Men man
behöver inte skåda in i framtiden för att konstatera, att även läget för dagen
är sådant, att det manar till försiktighet och sammanhållning inför de fortsatta
påfrestningarna. Riskerna för en ökad handelsavspärrning med därav
följande svårigheter för vårt näringsliv och vår försörjning äro uppenbara för
envar. Situationen på bränslemarknaden är högst bekymmersam, inte blott på
grund av den anmärkningsvärda nedgången i produktionen, utan också genom
den för skogskörsler högeligen ogynnsamma väderlek, som hittills rått. Att
det här är nödvändigt att överväga snara ingripanden för att avvärja den bränslekris,
som hotar till ett kommande år, synes uppenbart, och det skulle säkerligen
för kammaren vara av stort intresse att höra statsrådet Rubbestad utveckla
sina synpunkter på läget. Detta är endast ett par av de omständigheter, som äro
uppenbara för var man och som erinra örn att den del av bäcken, som vi
ännu ha kvar att vada över, är alldeles för bred för att vi skola kunna ropa
hej.

Till detta kan läggas de farliga tendenser till uppluckring av vår front mot
prisstegringar och försämrat penningvärde, som på olika håll börjat framträda
såsom dåliga förebud för framtiden. Dessa måste dessutom ses mot bakgrunden
av det faktum, att man måste räkna med vissa oundvikliga kostnadsstegringar,
som komma att ogynnsamt påverka prisnivån. Den skärpta avspärrningen och
de ökade transportkostnaderna vålla prisstegringar på vissa för industrien oundgängliga
förnödenheter. Man har att ta hänsyn därtill, då det gäller att bedöma
möjligheten att ålägga företagen ökade utgifter utan att samtidigt medgiva
en ökning av produktpriserna. En fortsatt handelsspärr kan också nödvändiggöra
ökad produktion av ersättningsvaiw, som bli dyra i tillverkning. Detta
kommer att återverka ogynnsamt på indextalet och minskar således möjligheten
att behålla den nuvarande prisfronten obruten. Anspråken på krediter i samband
med krigets avslutande kunna också komma att hårt pressa vår valuta.

Onsihvtrcn <li''n 17 januari 1945 fm.

Nr 3.

Statsverkspropositionen ni. m. (Forts.)

Allt detta är omständigheter, som man har att ta den allra största hänsyn till,
då man bedömer rörelsefriheten inom den nuvarande prispolitikens ram.

Då finansministern förklarar, att utvecklingen ger anledning att räkna med
svårigheter för Sveriges1 ekonomiska politik under en längre tid, än man kanske
tidigare i regel varit böjd att förutsätta, vill man därför livligt, örn än med beklagande,
instämma däri. Detta instämmande gäller också fortsättningen av
meningen, att varje förbättring av försörjningsläget bör, när den inträder, föranleda
en motsvarande sänkning av prisnivån och förbättring av realinkomsten.
Men man bör säkerligen ta sig i akt för att ta ut den förbättringen i förskott,
örn man inte vill göra ont värre. Med synnerlig tillfredsställelse annoteras
därför finansministerns förklaring, att »till den tidpunkt, då en sådan förbättring
kan komma till stånd, böra de antagna riktlinjerna för pris- och lönepolitiken
vidhållas». .lag uttolkar detta som en principiell bekännelse till
pris- och lönestoppets inbördes sammanhang och fortsatta nödvändighet, och
jag förutsätter, att finansministern är ense med sinia kamrater i regeringen örn
att denna politik skall vidmakthållas. Finansministern torde f. ö. få tillfälle i
dag att ytterligare accentuera denna förklaring oell understryka dess allvar.
En sådan förklaring, given mot bakgrunden av den ovissa och ställvis ganska
mörka bild av nuläget och framtidsutsikterna, som målas i statsverkspropositionen
och trontalet, kan inte undgå att vinna gehör, även inför den oro, som
för närvarande präglar arbetsmarknaden och som vi åse med bekymmer. För
min del beklagar jag, att inte en sådan auktoritativ förklaring lika oförtydbart
givits tidigare, innan man hunnit ta ut i förskott den optimism, som förhoppningarna
örn krigets snara slut för några månader sedan väckte och som säkerligen
är en av de psykologiska förklaringarna till >att motsättningarna blivit
så bestämda som de synas vara. Det är givet, att inan kan resa en diskussion
örn huruvida det »finnes någon marginal för justeringar inom pris- och lönestoppspolitikens
ram och hur vid don i så fall är. Det. har förut inte ansetts
orimligt att inrymma möjlighet till förbättringar för de sämst avlönade och
måhända även för sådana grupper, som blivit påfallande lågt kompenserade.
Det senare var ju bland annat motiveringen till de löneförbättringar, som tillerkändes
vissa statstjänargrupper. Örn den möjligheten lära väl vederbörande parter
även nu vara beredda att diskutera. Det är emellertid klart, att detta är en
mycket ömtålig sak och att man vid dess handläggning lätt kommer in på ett
glidande plan. Det anmäler sig alltid missnöjda grupper, som anse sig missgynnade,
då det gäller favörer åt andra. Krav och motkrav iiro som bekant ingalunda
främmande för de senaste dagarnas utveckling, och detta visar en bild av
hur det kan komma att gå. Det är också naturligt, att saken skall vara alldeles
särskilt ömtålig på de håll, där man under de senaste åren lyckats förbättra
de förut dåliga relationerna mellan sin egen och andras inkomst, men där en
generell förhöjning av de löner, som trots allt ligga el t stycke ovanför, skulle
försämra de relativa inkomstförhållandena. Man bör i varje fall inte underskatta
dessa frågors ovillkorliga samband med de förhandlingar, som snart komma
att förås på andra viktiga, områden oell där utgångsläget ändå inte är det allra
bästa, om man satler .sorn mål att undvika prisstegringar. Det lär väl därav
följa, menar jag, att de eventuella justeringarna måste få formen av undantag
och inte av någon allmän regel och att do avsevärda generella -förbättringar, sorn
av förklarliga skill bli nior oell mer efterlängtade, ju längre kompensationen
uteblir, i stället huvudsakligen få vinnas genom den ökning av reallönen, sorn
cm av forsön,jningsliigofs förbättring möjliggjord sänkning liv prisnivån skulle
medföra. Men detta, ii.r ytterligare eif skill lill försiktighet nied åtgärder, som
inte bara låsa fast, prisnivån, utan medföra, allvarliga risker flir dess ytterligare

Nr 3.

Onsdagen den 17 januari 1945 fm.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
höjning. Den oreserverade bekännelsen till den hittills förda pris- och lönestoppspolitikens
fortsatta upprätthållande, som finansministern avgivit i statsverkspropositionen,
är därför av utomordentligt värde såsom värn för vår hittills
relativt väl bevarade front mot prisstegring och försämrat penningvärde.

Jag har, herr talman, erinrat örn de osäkra framtidsutsikter, som vi i innevarande
läge nödgas räkna med. Det är givet, att dessa i alldeles särskild grad
gälla för vårt näringsliv. De gälla dess råvaruförsörjning, möjligheterna till
import och export och dess förmåga att vid övergången från krigs- till fredsförhållanden
kunna möta svårigheterna och anpassa sig till nya villkor. Jag
tror, att man som ett allmänt omdöme kan säga, att vårt näringsliv i den mån
det varit möjligt berett sig för att möta de påfrestningar, som övergångstiden
kan komma att medföra. Det måste också vara ett i hög grad allmänt intresse,
att näringslivet inte ställes inför större svårigheter än den ekonomiska utvecklingen
i och för sig skapar. Om näringslivet kan behålla sin produktiva kraft,
måste detta väsentligt underlätta de svårigheter, sorn samhället måhända får
bereda sig på att möta. Detta är för övrigt en angelägenhet, vars1 verkningar
sträcka sig ännu längre än till den övergångstid, som vi nu börja, bekymra oss
för. Efterkrigstiden, om man därmed menar den tid, då freden stabiliserats och
världens gång löper i vad man i brist på bättre plägar kalla normala gängor,
ter sig nu för oss som ett tidevarv av förnyat framåtskridande och ökat välstånd.
Man han, herr talman, draga många slutsatser av fjolårets riksdagsval,
och man kan i långa stycken tvista om valutslagets innebörd. Men en sak är
uppenbar och otvetydig: valet blev en seger för framstegstanken och framstegsviljan.
Det som dominerade valrörelsen, det som gav färg åt den, var diskussionen
om en konstruktiv efterkrigspolitik i det ekonomiska och sociala framåtskridandets
tecken. Det parti, vars talan jag har äran föra, konstaterar detta
med tillfredsställelse och tillmäter sig självt en icke ringa andel i det sociala
medvetande, som genom valet kom till uttryck. Men örn denna tro på framåtskridandets
möjligheter skall kunna realiseras, så tarvas det att näringslivet, som
ju är samhällets ekonomiska ryggrad, inte förlorar sin kraft och berövas sin
förmåga av utveckling. Det är inte minst ur denna synpunkt nödvändigt, att
man nu, inför den särskilda påfrestning, som övergångstiden kommer att medföra,
är försiktig med sådana projekt som ställa näringslivets män inför nya
svårigheter. Tiden kan inte vara lämplig för statssocialistiska experiment, vilka
i och för sig måste skapa besvärliga omställningsproblem och som således i nuvarande
läge ingalunda minska de aktuella svårigheterna, utan tvärtom öka
dem. Man förstår, att uppgiften kan te sig lockande för spekulativa andar, men
inte desto mindre skulle man vilja hemställa om någon begränsning av den sjudande
verksamhetsivern. Framför allt skulle man även här vilja ha någon klarhet
örn avsikter och syftemål. Här kan man ur finansministerns yttrande i
statsverkspropositionen inte utläsa någonting annat än att fältet hålles öppet
för att i sinom tid brukas med de redskap, som situationen kräver. Det är naturligt
och förklarligt, att man vill hålla budgetens inkomstsida lika väl som dess
utgiftssida öppen, till dess läget bättre kan överblickas. Men detta, borde inte
ha förhindrat ett principiellt uttalande om linjerna för skattepolitiken. Hänvisningen
till de åtgärder av finanspolitisk art, som förberedas inom kommissionen
för efterkrigsplanering, är inte lugnande och utgör i varje fall inte något
besked.

Det finnes naturligtvis också mycket annat i denna statsverksproposition,
herr talman, som det kunde vara intressant att öppna ett resonemang örn. Jag
vågar dock inte slösa något av denna dags dyrbara tid till några alltför vidlyftiga
utläggningar örn alla dessa ting. Det skulle till exempel ha varit av

Ont*(lagen den 17 januari 1945 Ira.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
intresse att ta upp ett resonemang med försvarsministern örn de besparingssträvanden
inom försvaret, som han redovisar, och örn de ytterligare möjligheter
därtill, som kunna förefinnas. Detta resonemang skulle bland annat gälla,
örn man inte i vårt nuvarande läge kunde företaga en krympning även av den
fasta ramen omkring vår försvarsberedskap och på det sättet åstadkomma ytterligare
kostnadsminskningar. Att sådana skulle vara välkomna ur statsfinansiell
synpunkt är givet. Men de skulle också kunna underlätta genomförandet
av de önskemål örn försvarets materiella aktualisering. sorn diskuteras
i statsverkspropositionen och som uppenbarligen vållat någon samvetsnöd. Jag
skulle för min del vilja, säga, att rationaliseringen inom försvaret — och däri
inbegriper jag de beredskapskostnader, varom jag här talat •— bör ha en dubbel
innebörd: dels att i den man så är möjligt minska de nödvändiga utgifterna,
dels att ge oss ett starkare, ett aktuellare försvar inom den kostnadsram,
som vi ha, att röra oss med, och jag fäster för min del rätt stort avseende vid
detta sistnämnda ändamål. En bestämd vilja till verklig sparsamhet med sådana
utgifter, som kulina reduceras, skulle skapa större förtroende för oell
större möjligheter till genomförande av sådana krav, som äro mera befogade
och ur vissa synpunkter kanske oundgängliga. Med hänsyn till kammarens
tid nöjer jag mig med denna korta reflexion.

|Jag vill vidare och alltjämt i största korthet uttala min tillfredsställelse över
den förståelse för vägväsendets behov, som visas av statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet. Detta gäller både underhållet och vägbyggnadsanslagen.
Det är riktigt, som departementschefen säger, att vägunderhållet
nu ligger så i underkant, att en successiv återhämtning där är ofrånkomlig.
Den av finansiella skäl nödtvungna och även av trafikminskningen motiverade
sparsamhet, som krigsutbrottet medförde, kan inte längre fullföljas, örn man
ej vill vålla skada. Annu mera tillfredsställande hade det varit, om departementschefens
intresse tagit sig uttryck i form av direkt begärda anslag för
återhämtning av eftersatt vägunderhåll och inte inskränkt sig till en rekommendation
att i händelse av extraordinära omständigheter begära medelsförstärkning
på tilläggsstat. De ordinära förhållandena äro tillräckligt extraordinära
för att redan nu motivera en anslagsförstärkning. I fråga örn vägbyggnaderna
föreslås också en väl motiverad anslagsökning. Jag bringar i särskild
åtanke behovet av nya och förbättrade bygdevägar, ödebygdsvägar och enskilda
vägar. Här är det inte blott ett trafikproblem, som nian rör sig med,
utan även en del av det stora komplexet om vantrivseln i de isolerade eller
svårtillgängliga bygderna. Anslagsökningen är i vissa fall relativt blygsam,
och det hänvisas som vanligt till att dylika arbetsprojekt nu böra upptas nied
försiktighet och sparas till en befarad arbetslöshetskris. Detta kan vara riktigt,
men det blir i längden ganska tröstlöst för de väglösa och vägfattiga bygderna
att vänta på en arbetslöshet, som lyckligtvis ännu dröjer, och under tiden
inte få något med av de miljoner, som relativt lätt rullat genom statens
händer. Den ökning av anslagen till dylika ändamål, som nu föreslås, är därför
mycket välkommen.

Bland den mångfald rubriker, som finnes i statsverkspropositionen, har jag
i år hittat en ny, som väckt mitt särskilda intresse. Den har skrivits av .statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet och heter studiehjälp för högre
undervisning åt landsbygdens ungdom. Vad som ligger bakom dess tillkomst
är bekant, och jag behöver inte uppehålla mig vid detta. Jag .skall också inskränka
mig till att uttala min glädje (''iver detta första steg till underlättande
av möjligheterna för den läsbegåvade landsbygdsungdomen att erhålla den undervisning
och utbildning, som dess begåvning gör den skickad till. Det kan
bli anledning att återkomma, då den proposition i ärendet, sorn statsrådet före -

Nr 3.

Onsdagen den 17 januari 1945 fm.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
bådar, ligger på bordet. Med lika stor tillfredsställelse konstaterar jag den
förbättring av stipendievillkoren för elever vid folkhögskolor, lantmannaskolor
och andra yrkesskolor, som i olika sammanhang föreslås. Även här gäller
det en lättnad, som huvudsakligen kommer landsbygdens ungdom till godo och
som för den är välbehövlig. En väl organiserad och lätt tillgänglig praktisk
undervisning som påbyggnad till folkskolan måste alltjämt te sig som det
viktigaste för breda lager av vårt folk, inte minst på landsbygden, oell även
här är därför frågan örn studiehjälp ett spörsmål som bör uppmärksammas.

Innan jag slutar, vill jag, herr talman, också säga några ord örn en händelse,
som under de senaste dagarna högeligen upprört den svenska allmänheten.
Jag syftar på de beklagliga förhållanden, som uppdagats i samband med
affären Lönnegren-Paulson. Det är förklarligt, att detta bar väckt en våldsam
indignation. Inte utan skäl frågar man sig, hur något sådant kunnat försiggå
under så lång tid, utan att någon av dem, som haft att bestämma i saken,
kunnat, rubbas i sin goda tro. För min del finner jag visserligen inte påkallat.
att med anledning av det skedda ta upp till diskussion hela frågan örn
vår flyktingpolitik och ifrågasätta dess ärlighet och uppriktighet. Men även
örn detta är opåkallat, även om det också ligger något i påståendet, att det nu
som alltid är lätt att vara efterklok, och även om det till äventyrs skulle vara
så, att man överdrivit Paulsons möjligheter att utlämna flyktingarnas hemligheter,
så kommer man inte ifrån, att här blottats förhållanden av mycket betänklig
art och att det är särdeles nödvändigt, att de göras till föremål för
en ordentlig undersökning. Regeringens beslut att tillsätta en särskild kommission
för undersökning av alla till saken hörande omständigheter är därför
mycket tillfredsställande. I väntan på dess resultat bör det gå att behärska
sin iver att redan nu fälla dom över den eller dem, som man gissar vara de
främst ansvariga till att detta förhållande kunnat uppkomma oell fortgå.

Fallet Paulson rullar även upp problemet om säkerhetstjänsten och dess sätt
att sköta sin grannlaga uppgift. Det är inte första gången som denna sak påtalats
i riksdagen. Men för varje gång ökas vetskapen örn vad som sker
med uppgifter, som ytterligare öka betänkligheterna mot säkerhetstjänstens
sätt att fungera. De uppgifter, som i år ligga på riksdagens bord, visa, att
säkerhetstjänstens verktyg, tvångsmedelslagen, varit nyttig till mångahanda,
som knappast avsågs vid dess, som man trodde, nödtvungna tillkomst. De
hemligen infångade uppgifterna om medborgarnas privata liv och leverne inte
blott begagnas till att hindra eller uppdaga brott mot rikets säkerhet, utan lia
såsom »biprodukter av säkerhetstjänstens verksamhet» till en del använts för
helt andra ändamål. Bland annat lia de utgjort en regelbunden informationskälla
för några av regeringens medlemmar och vissa myndigheter, som på
detta sätt hållits underrättade örn den övervakade svenska allmänhetens och
flyktingarnas privata meningar om ditt och datt, örn vad nian tycker i den
militära tjänsten, bur man reagerar inför världshändelserna och vilken uppfattning
man har om det politiska händelseförloppet, örn affärer och affärsförbindelser
och annat av det slag, som hänsynsfullt nog karakteriseras såsom
biprodukter, såsom avfall således från säkerhetstjänstens soptunnor. Nog har
man rätt att känna sig förvånad över att ett hemligt polisspionage av denna
art förekommer i våra dagars Sverige. Och förvåningen får en tragikomisk
anstrykning, när man därtill nödgas konstatera, att på säkerhetstjänstens egna
marker ha ulvarna osedda kunnat stryka omkring.

Och därmed, herr talman, har jag talat till slut. Jag har talat örn bekymmer
för dagen och framtiden och örn företeelser, som borde vara främmande
för svenskt samhällsliv. Låt mig bara till sist få konstatera., att vi, trots det
som tynger oss och vållar oro, dock befinna oss på livets solsida, i jämförelse

Onsdagen den 17 januari 1945 fm.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
med våra nordiska grannar oell den värld, sorn nu slås hårdare än någonsin
av krigets gissel. Vi leva i fred, vi lia tillräckligt av förnödenheter för en god
försörjning, vårt näringsliv ger oss fullt upp av arbete oell inkomst, och vår
tro på en framtid i framåtskridandets tecken bryter sorn en stark stråle genom
dagens ovisshet. Vi lia kunnat giva och lova stöd åt våra grannar i deras
hemsökelses stund, och inte minst den omständigheten fyller oss i dag med
glädje. Vi dela deras tro och otåliga förväntan på att snart få återvända till
återuppbyggande gärning i sina egna, fria land. Det har sagts många gånger,
att vårt läge förpliktar — påståendet blir inte mindre sant därför att det
upprepas en gång till.. Det förpliktar till hjälp åt de lidande och till förnöjsamhet
med vår egen lott, som väl kan bli bättre och kanske även sämre, men
som dock är tillräcklig för att hänvisa oss till den sida, där man har det bra.

Herr förste vice talmannen: Herr talman! Jag skulle kunna fortsätta med
den fråga, som den siste ärade talaren mot slutet av sitt anförande uppehöll sig
vid, nämligen fallet Lönnegren—Paulson. Men ja.g skall, trots den uppmärksamhet
som denna fråga tilldragit sig. icke nu göra det. Jag kommer senare att
beröra den i ett annat sammanhang.

I stället vill jag börja med att göra några reflexioner med anledning av
det läge, som uppstått efter de senaste riksdagsmannavalen under hösten. Denna
kammares sammansättning har icke i större grad berörts därav. Styrkeförhållandet
mellan partierna är i stort sett detsamma som tidigare. Eftersom valet till
första kammaren endast omfattade omkring en åttondel av kammarens ledamöter,
kunde ju förändringen icke bli så stor. Det är i andra kammaren, som en
viss förskjutning i partiernas styrkeförhållande ägt rum. I vad mån denna
förskjutning kommer att återspeglas i riksdagsarbetet — även i denna kammare
— och i vår politik, skall väl i sinom tid visa sig. Förändringen i styrkeförhållandet
har emellertid icke en sådan storleksordning, att den i och för sig
kan påverka den sedan flera år tillbaka i vårt land förda politiken till en
förändrad kurs. Förskjutningen kan ej tolkas såsom en radikaliserad uppfattning
i de dagspolitiska frågorna. Den är icke att betrakta såsom någon frontförändring
bland valmännen, utan snarare såsom en opposition till vänster
örn den bestående styrelsen. Det är en sådan opposition, som alltid finnes och
som tydligen koni till starkare uttryck, då man trodde, att kriget snart stod
inför sitt slut och läget syntes mindre hotande. Läget är emellertid fortfarande
sådant, att vi böra hjälpas åt för att rida ut den alltjämt pågående världsstormen.
Faran för att vi skola indragas i kriget bör visserligen nu vara mindre än
tidigare, men svårigheterna tili följd av avspärrningen och utrikeshandelns
upphörande kunna ännu bli betydande. Vi äro ju för vår försörjning och uppehållandet
av vårt näringsliv i hög grad beroende av tillförsel utifrån av en
mängd varor. Vår förmåga att hjälpa andra folk — jag tänker särskilt på våra
nordiska broderfolk — kan därigenom bli begränsad, och rubbningar och ekonomiska
svårigheter kunna uppstå även för oss själva.

Läget synes sålunda alltfort vara sådant, att för dess bemästrande liksom
under de gångna krigsåren behöves folkets stöd i gemensamt arbete. Samlingsregeringen
har alltjämt en stor uppgift att fylla. Den politik, vi fört. har fått
anslutning från alla partier. Även herr Linderot har vid olika tillfällen å sitt
partis vägnar givit sin anslutning till den förda neutralitets- och försvarspolitiken.
Någon förändring häruti kan viii icke nu lia inträtt. En förändrad kurs,
vare sig i utrikespolitiskt eller inrikespolitiskt hänseende, skulle säkerligen icke
nu överensstämma med1 meningen bland folkets stora flertal.

Herr talman! Vi äro fortfarande beredda att bära de bördor och påtaga oss
de offer, som krävas för bevarande av vår fred och frihet. Och vi vilja på det

Nr 3.

Onsdagen den 17 januari 1945 fm.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
sätt och i den utsträckning det är oss möjligt hjälpa, våra av kriget hårt prövade
broderfolk. Konungens i trontalet uttalade mening, att Sverige framdeles
som hittills vill göra allt vad det förmår för att stödja och hjälpa broderfolken,
har säkerligen genklang bland hela vårt folk. Vi böra i detta avseende göra vad
vi förmå. Man kan inte uppdraga några bestämda riktlinjer härför, men förefintligheten
av viljan kan konstateras, och de åtgärder, som behövas, böra undan för
undan utformas i förhållande till läget. Den beredvillighet att hjälpa, som visats
såväl från statsmakternas sida som från enskilda organisationer, ja, även
från enskilda personer, har till fullo ådagalagt vårt folks offervilja. Vi skulle
nog i högre grad, än vi hittills förmått, vilja på olika sätt lindra andras lidanden.
Vi ha emellertid av olika omständigheter inte kunnat göra detta i den utsträckning
som varit önskligt. Vi hoppas likväl, att den dag icke skall vara alltför
långt avlägsen, då Norges och Danmarks folk återfå sin frihet.

Samtliga de frågor, som vi nu ha att taga ställning till, ha ju samband med
den proposition, statsverkspropositionen, som vi i dag skola remittera till vederbörande
utskott. I det föreliggande budgetförslaget få vi en bild av regeringens
uppfattning av det politiska och finansiella läget. Budgetförslaget utvisar,
att utgifterna beräknas bli i huvudsak desamma som under nu löpande budgetår.
Den huvudsakliga skillnaden är, att finansministern icke beräknar några
utgifter för den förstärkta försvarsberedskapen för mer än första kvartalet av
det kommande budgetåret. Han uppskjuter till en senare tidpunkt under riksdagen
att taga ställning till frågan, huruvida ytterligare medel för detta ändamål
skola begäras av riksdagen. Vi få väl sålunda förutsätta, att han hoppas
att kriget skall vara slut vid den tiden. Man kanske här kan göra en jämförelse
med det yttrande som fälldes av den tyske statsmannen Otto von Bismarcks
lille son. då denne vid. fransk-tyska krigets utbrott 1870 såg sin far packa sin
koffert före avresan till fronten. Pojken såg sin far packa ned ett visst antal
konjaksflaskor, och han utbrast då triumferande till modem: »Mamma, nu vet
jag hur länge kriget skall räcka!» Visserligen är det inte konjaksflaskor som
finansministern presenterar oss, men fallet är ju ändå analogt.

Vi önska väl alla, att finansministern skall få rätt i denna sin förhoppning
— ty man får väl använda den beteckningen på hans förslag •— och att den
örn möjligt skall gå i uppfyllelse ännu tidigare.

Med det föreliggande budgetförslaget har emellertid finansministern visat,
att det även under dessa tider går att göra upp en balanserad budget, sedan
anslag till den förstärkta försvarsberedskapen icke längre behöver utgå. Det
är med tillfredsställelse som det kan konstateras, att vi nu kommit in på sundare
ekonomiska banor, sedan vi under några år ha sett, huru inemot halva
budgeten finansierats med lånemedel och statsskulden stigit i höjden med
svindlande fart. Den är ju nu uppe i 10,5 miljarder kronor. Mången vågade
knappast hoppas på. att vi så snart skulle kunna återgå till det gamla välkända
systemet med en budget, där utgifterna täcktes av inflytande statsinkomster
och skattemedel. Nu har emellertid finansministern lagt fram en dylik
budget. Utgifterna på driftsbudgeten, däri ingående ränta på statsskulden
med 290 miljoner kronor och utgifter för försvarsberedskapen med 200
miljoner kronor, täckas av inflytande medel utan anlitande av lånevägen. Inkomsterna
synas ändå vara försiktigt beräknade. Finansministern har beträffande
vissa inkomstposter, såsom tullmedel och inkomsterna från statens järnvägar,
räknat ned riksräkenskapsverkets förslag. Inkomstberäkningarna böra,
såvitt man kan förstå, vara hållbara.

Men i fråga om utgifterna vågar jag inte dela finansministerns optimism.
Osäkerhetsmarginalen är nu bredare än tidigare. Ingen vet ju, örn kriget kan
vara slut under hösten, och att kostnaderna för försvarsberedskapen sålunda

Onsdagen den 17 januari 1015 fm.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
skola kunna begränsas till av finansministern beräknade 250 miljoner kronor
är icke troligt. Och även örn kriget skulle vara slut till hösten, är det väl
sannolikt, att kostnaderna i alla fall bli större än förenämnda belopp. Beredskapen
kan icke i ett enda slag avvecklas, och avvecklingen kan naturligtvis
icke ske utan att draga betydande kostnader. Finansministern har ju också
tagit ett sådant alternativ nied i räkningen, och han förutsa,ther, att han senare
under riksdagen, då läget bättre kan bedömais, skall, arn så behöves, lägga
fram ett nytt förslag i form av en tilläggsstat till budgeten. Hur detta skall
finansieras, säges ingenting om. En viss oro synes på åtskilliga håll ha framkallats
genom denna finansministerns förtegenhet. Även i ett annat betydelsefullt
avseende måste det råda tveksamhet i fråga örn budgetens hållbarhet.
A allmän beredskapsstat har icke beräknats mer än som skulle behövas under
fredsförhållanden. Men är det så, att kriget i Europa kommer att upphöra
vid en sådan tidpunkt, att för försvarsberedskapen ej skulle behövas mer
än 260 miljoner kronor, är det sannolikt, att det i budgeten upptagna beloppet
å allmän beredskapsstat skall visa sig otillräckligt för att bereda arbete åt
alla dem, som vid sin återkomst från beredskapstjänsten ej erhålla arbete i fria
marknaden, och för den omorganisation av en hel del av vår industriella produktion,
som i och med krigets upphörande blir nödvändig. Alternativet synes
sålunda bli antingen en ökning av anslaget å försvarets beredskapsstat
eller en ökning av den allmänna beredskapsstaten. Finansministern är att
lyckönska, örn han lyckas undgå bådadera.

Ser man emellertid på finansministerns uppläggning av budgeten, måste
man säga, att densamma präglas av en sammanhållning och en enhet, som är
tilltalande. Detta gäller även det sätt, på vilket de nu ställda höga kraven
finansierats. Finansministern kan sägas ha fått ett gott grepp om budgeten.

I fråga örn vårt försörjningsläge kan sägas att det under det sista året varit
och är fortfarande förhållandevis gott, inte minst beroende på de goda skördar,
som vi under de två sista åren inbärgat, och på den import av för oss
viktiga varor, som ägt rum såväl från kontinentala länder som genom lejdtrafiken.
Läget kan dock snabbt försämras, örn denna import helt upphör och
vi bli avstängda från all tillförsel utifrån. Då måste vi åter lita till oss själva
och vad vi kunna producera inom landet. Men det kan bli svårt att inom
vårt eget land skaffa ersättning för vissa av de varor, som vi vanligen importera,
liksom det även kan bli svårt att vara dem förutan.

Framställningen av vad vi i första hand i ett sådant läge behöva för vårt
uppehälle faller fortfarande på landets jordbrukare. Hit höra både livsmedlen
och bränslet. Tillgången på livsmedel är nu visserligen ganska god, icke
minst tack vare den förhållandevis goda skörden. Men årets skörd ■— särskilt
sädesskörden ■— gav dock icke vid tröskningen så gott resultat, som man vid
skördeuppskattningen under våren och sommaren beräknat. Och potatisskörden
lämnade i år väsentligt lägre resultat än de två föregående åren.

För att hålla livsmedelsproduktionen uppe på den nivå, som erfordras, för
att tillgodose folkförsörjningen, är det nödvändigt att jordbruket erhåller
statsmakternas förståelse och stöd. Minskas livsmodelsimporten, komma även
högre krav att ställas på jordbruket.

Förutom de egna behov vi lia att tillgodose beträffande folkförsörjningen
ha vi åtagit oss vissa livsmedelsleveranser till Finland, som vårt land måste
känna som en förpliktelse att infria, och vi .skulle kanske även vilja hjälpa
andra länder. Och jag är övertygad örn att jordbrukets utövare skola göra
sitt bästa för att nå ett gott resultat.

Vad beträffar tillgodoseendet av landets behov av bränsle, kan detta bli en
besvärlig sak, örn kriget skulle fortgå ännu en längre tid och vi i större ut -

Nr 3.

Onsdagen deli 17 januari 1945 fm.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts-)
sträckning’ än hittills skulle behöva lita till vårt inhemska bränsle, veden.
Denna fråga synes ha blivit i dubbel mening brännande under sista tiden.
Under förra hösten erhöllo vi ju av den, som inom regeringen då närmast
hade ansvaret för dessa frågor, nuvarande chefen för kommunikationsdepartementet,
i ett offentligt tillkännagivande det hugnesamma meddelandet, att
det var mycket välbeställt på denna front. Tvångsavverkning av ved skulle
sannolikt icke behöva tillgripas under detta år, utan behovet borde kunna tillgodoses
genom frivillig avverkning. Resultatet av den frivilliga avverkningen
har ju hittills icke varit så gott. Anledningen härtill har i första hand varit
den för avverkning av ved otjänliga väderleken, vidare brist på arbetskraft
och slutligen att det för veden erhålles ett i förhållande till andra skogsprodukter
ganska ogynnsamt pris. Det blir icke mycket behållning över på ved,
som måste transporteras långa sträckor, innan bilväg nås, och där huggningskostnaden
till följd av knapp tillgång på arbetskraft ställer sig hög. Men
skogsarbetarna böra ju för sitt arbete erhålla en ersättning, som är likvärdig
med andra jämförbara gruppers. En tvångsavverkning vid denna tid på året
och under nuvarande förhållanden kan ej gärna företagas utan att priset å
veden i någon mån förbättras. En intensifiering av arbetet för åstadkommande
av avverkning av ved på frivillighetens väg borde ännu kunna ge fönhållandevis
goda resultat.

En^ fråga, som kommer att tilldraga sig stor uppmärksamhet i samband med
att vår import helt kommer att upphöra, är frågan örn uppehållandet av prisoch
lönestopp och därigenom värdet av vår valuta. Prisstoppet har hittills i
stort kunnat upprätthallas. Och beträffande lönerna är det samma förhållande.
Dock ha mindre lönejusteringar uppåt för de sämst ställda arbetargrupperna
företagits utan att detta till synes* påverkat levnadskostnaderna. Den
senast tillkännagivna siffran för levnadskostnadsindex visar, att denna sjunkit
med två enheter under hösten. Härav framgår, att även under nu rådande
förhållanden levnadskostnaderna anpassa sig efter ganska små förändringar i
prisläget. Pris- och lönestoppet är emellertid icke något självändamål, utan
det är ett medel, varigenom icke berättigade prisstegringar skola hållas tillbaka
och inom vars ram mindre justeringar av varupriser och löner skola få
företagas.

Då pris- och lönestoppet år 1942 infördes, förutsatte man. a-tt dd sämst
ställda arbetargruppernas löner skulle få förbättras. Denna princip har alltid
omfattats av det parti, jag tillhör.

En^ lönehöjning bör ju inte principiellt möta något hinder, örn företagaren
har så stor vinstmarginal, att han kan betala en något förhöjd lön utan att
behöva höja priset på sina varor. Detta har ju varit förhållandet inom jordu
bruket under det sista året, där man, trots att man utbetalt höjda löner, har
kunnat sänka priserna på jordbrukets produkter, vilket i sin män bidragit till
att levnadskostnadsindex sjunkit något. Skulle nu däremot en allmän lönestegring
komma till stånd, så skulle det nuvarande pris- och lönestoppet
sprängas, och vi finge i nuvarande läge, då vår import bär så gott som upphört,
se en allmän varuprisstegring längs hela vägen. Och i den klättringen
uppåt komma arbetarna att draga det kortaste strået. Därtill kunde vi sannolikt
som en följd av en sådan lönestegring räkna med en allmän imflationistisk
tendens, med de skadliga följder, som den skulle draga nied sig. Ha
vi under alla dessa krigsår kunnat undgå inflationens skadliga verkningar,
så böra vi under den tiel, som återstår, innan kriget är slut, kunna hålla ut.

Även inom andra områden utfärdar nu staten starkt reglerande föreskrifter
rörande den enskilde medborgarens förhållanden, och vi göra stora uppoffringar
för att skydda oss för faror och mot yttre och inre fiender och vid -

Onsdagen den 17 januari 1945 fm.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. rn. (forts.)

taga säkerhetsanordningar som skola ge medborgarna erforderlig trygghet. Så
får man en dag veta, att den person, som under en längre tid innehaft en
nyckeltjänst inom denna organisation, som tillkommit icke minst för detta ändamål,
byråinspektör Robert Paulson, har tjänat andra intressen än sitt eget
folks och att detta har fortgått under lång tid och att organisationen i stället
för att innebära en trygghet i vissa avseenden utgjort en fara för vårt land^ och
icke minst för dem, som inom vårt land söht oell erhållit en fristad. Man frågar
sig, hur detta har kunnat vara möjligt. Det måste ha varit ett låt-gå-sys.tem
inom den institution, där han tjänstgjorde och hade frihet att, på sätt han gjort,
gå var han behagade och ta del av viktiga och grannlaga ärenden. Varningar ha
ju icke saknats, och man har ju på sina håll misstänkt, att inte allt stod rätt
till. Därför är det förvånande, att man på ledande håll inte haft ögonen^ öppna
för att något kunde inträffa — något ännu värre kunde ju stått på spel.
Nu konstatera vi emellertid med tillfredsställelse, att regeringen tillsatt en
kommission för att utreda dessa frågor, och det är även nied. tillfredsställelse
man erfarit, att rättegången har förts så långt som möjligt inför öppna dörrar
och att man alltså vill undvika hemlighetsmakeri och lägga papperen på
bordet. Hemlighetsmakeri har ju sina avigsidor och kan mången gång leda
till sådant, som icke skulle kunnat ske, örn förhållandena fått öppet och klart
belysas.

Jag vill vidare, herr talman, vid detta tillfälle beröra några punkter i statsverkspropositionen,
.särskilt följande.

I en kommentar till statsverkspropositionen skrev en tidning som rubrik:
»Till vägunderhållet begäres intet anslag.» Rubriken i tidningen var nog icke
så fullständig — det är ju det vanliga sätt som tidningarna begagna sig av —
ty med densamma menades ju, att det anslag, som för detta ändamål äskades,
skulle gå som förskott ur automobilskattefonden. Men man bär sannerligen
anledning att tro, när man ser det skick, varå våra vägar nu befinna sig, a,tt
de för vägunderhållet anvisade medlen äro otillräckliga. Vägarna befinna sig
i stor utsträckning i ett mindre tillfredsställande skick, ja, de äro i vissa fall
miserabla. De ha ej under dessa år underhållits på ett sådant sätt, att deras
standard bibehållits. De äro nu avsevärt sämre än på.den tid vägdistrik.ten svarade
för underhållet. Vägbyggandet har också bedrivits i ringa omfattning. Örn
man, när kriget slutar, får räkna med en ökad biltrafik å våra vägar, så är
det nödvändigt att sätta dem i något bättre skick än vad de nu äro.

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet har, vilket påpekades
av den föregående talaren, visserligen i år begärt något ökade anslag
för dessa ändamål. Detta kan man ju inte annat än med tillfredsställelse notera.
Men jag är inte riktigt med örn att vi bara skulle anvisa några, miljoner
kronor för ifrågavarande ändamål, utan jag anser, att det bör sägas ifrån, att
vi önska, att vägarna verkligen skola sättas i bättre skick. Når kriget slutar,
komma större krav att ställas på vårt vägväsende än vad nu är fallet, och därför
bör det redan nu göras något för såväl anläggning av nya vägar som förbättring
av de gamla vägarna.

Likaså har .jag vid studiet av nionde huvudtiteln konstaterat, att herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet har begärt ökat anslag till hushållningssällskapen,
en anslagsökning som är både behjärtansvärd och av behovet
påkallad. Han har även föreslagit en höjning av stipendierna till elever
vid lantmanna- och lanthushållsskolor ävensom när det gäller landsbygdens
elektrifiering en ökning av statsbidraget å den allmänna budgeten med en miljon
och å tilläggsbudgeten med tre miljoner kronor. Det är ett mycket behövligt
anslag i dessa tider, då mörkret — även det materiella — ligger iiver stora delar
av den svenska landsbygden. Det är tråkigt, att vi inte under de första

Nr 3.

Onsdagen den 17 januari 1945 fm.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts-)
krigsåren kunde bedriva detta elektrifieringsarbete något raskare än som skett,
men detta bär berott på — vilket vi val litet- var känna till — att tillräckligt
med materiel härför saknats.

Det skulle naturligtvis även vara önskvärt att litet utförligare få kommentera
budgeten icke minst från finansiell synpukt, men jag skall, herr talman,
icke nu ingå därpå.

_ Jvill nu innan jag slutar beröra en annan fråga, som ligger mig varmt om
hjärtat, utan att jag därför vill söka efterlikna romaren Cato.

Landsbygdens avfolkning fortsätter alltjämt. Under förra året ökades städernas
folkmängd med omkring 100 000 personer. Till denna ökning bidrog
födelseöverskottet inom städerna med omkring 30 000 och med städerna inkorporerade
landskommuner eller delar av landskommuner med 25 000. Överskottet
av inflyttade från landsbygden skulle således uppgå till omkring 45 000
personer. Dessutom . torde befolkningen i köpingar och municipalsamhällen
även ha ökat betydligt genom inflyttning från den rena landsbygden.

Det är sålunda uppenbart, att landsbygdens avfolkning under år 1944 fortsatt
i minst lika stor omfattning som tidigare. Det är också tyvärr sannolikt,
att den kraftiga minskningen av jordbruksbefolkningen kommer att fortsätta
lång tid framåt, örn avflyttningen från jordbruket fortsätter i samma takt
som hittills, kommer arbetskraften inom jordbruket inte att räcka till för att
upprätthålla produktionen i dess nuvarande omfattning. En statistiker, docenten
H. Hygenius, har för någon tid sedan framlagt en utredning örn jordbrukets1
framtida tillgång på arbetskraft, och denna utredning ger en mörk bild av
utvecklingen. Docenten Harenius utgår från det antagandet, att flyttningen
från jordbruket kommer att bli av i huvudsak samma omfattning som under
1930-talet, Detta antagande förefaller sannolikt med hänsyn till att goda och
dåliga konjunkturer då omväxlade i ungefär samma proportioner. Med oförändrad
avflyttning kommer jordbruksbefolkningen under tiden 1940—1960 att
minskas med ungefär 430 000 personer eller i genomsnitt med 1,2 procent per
år. Av dessa komma, icke mindre än 277 000 personer att befinna sig i åldersgrupperna
mellan 15 och 65 år, alltså i de åldersgrupper, som deltaga i det
produktiva arbetet. Detta kommer att göra verkningarna av avflyttningen ännu
mera kännbara. Icke mindre än i genomisnitt 13 850 personer i de arbetsföra
åldrarna komma årligen under 1940- och 1950-talen att lämna jordbruket enligt
dessa beräkningar. Till jämförelse kan nämnas att motsvarande avflyttning
under 1930-talet uppgick till endast 6 900 personer per år. Bristen på arbetskraft
å landsbj-gden måste därför för framtiden bli ännu större än vad den
hittills varit,

I många bygder försiggår också vid sidan av jordbrukets avfolkning en annan
bekymmersam utveckling. Bygden» hantverkare och andra yrkesmän, som
alltid tidigare.liaft en säker inkomst i sina yrken, försvinna, och inga nya träda
till. Ju mera jordbruksbefolkningen minskar i antal, ju mindre förutsättningar
komma att finnas ''för en lönande hantverksdrift.

o Såväl jordbruksbefolkningen som landsbygdens befolkning i övrigt nedgår
således iJ antal, och därmed följer, att affärsverksamheten minskar och att skatteunderlaget
och den ekonomiska bärkraften hos kommunerna sjunka. Dessutom
minskas förutsättningarna för den höjning av landsbygdens sociala och kulturella
standard, som är synnerligen önskvärd. Det blir dyrare och besvärligare
att ordna kommunikationer, post, telefon och elektrifiering m. m., när befolkningen
i bygderna tunnas ut. Med folkminskningen följer också att många skolor
måste läggas ned, vilket särskilt för de mera avlägset liggande bygderna är
ödesdigert. Skolorna utgöra vissa kulturhärdar i dessa bygder.

Onsdagen ilen IV januari 1945 fm.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Det framstår därför som en tvingande nödvändighet att söka hejda landsbygdens
avfolkning, innan den gått för långt.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Årets statsverksproposition
innebär till det yttre en förändring i förhållande till föregående års budgetförslag.
Rent formellt har genom en egendomlig tillfällighet inkomster och utgifter
balanserat varandra. Granskar man emellertid närmare orsakerna till denna
händelse, finner man, att den bygger på vissa antaganden örn vilkas sannolikhet
ingen synes vara osäkrare än finansministern. För detta skall han dock
icke i och för sig lastas, eftersom det är utomordentligt svårt att i ett ekonomiskt
och utrikespolitiskt läge som det nuvarande överhuvud våga uppställa några förutsättningar
eller några gissningar örn den framtida utvecklingen. Emellertid
förefaller det, som örn finansministern kanske varit väl optimistisk angående
tidpunkten för ett vapenstillestånd och därmed lyckats få ned utgifterna, på
samma gång som han överskattat möjligheterna att under en övergångsperiod
upprätthålla statsinkomsterna vid deras nuvarande nivå. Av hans formuleringar
förefaller det därför, som örn man borde kalla årets nådiga lunta för en statsverksdiskussion
i stället för en statsverksproposition. Det anmäles ju också, att
diskussionsledaren kan komma att sammanfatta meningsutbytet till andra
slutsatser längre fram.

Det är ett glädjande tecken, att statsverkspropositionen och särskilt det häfte
som kallas inkomstberäkningen, börjat giva verkligt underlag för en diskussion
angående den ekonomiska politiken. För några år sedan fanns det icke möjlighet
att bedöma statsverksamhetens betydelse för samhällsekonomien i dess helhet
och den växelverkan som i detta hänseende uppkommer. Icke ens nu ger emellertid
det statistiska materialet tillräckligt mycket uppgifter, för att man skall
kunna skapa sig en tillräckligt god bild av de faktorer, som kunna vara av utslagsgivande
betydelse. Det material, som det återuppståndna konjunkturinstitutet
och den igångsatta effektiviseringen av finansstatistiken nu frambragt,
är dock mycket värdefullt.

Konjunkturinstitutets slutsatser angående den framtida prisutvecklingen ha
dubbel auktoritet, eftersom de författats av priskontrollnämndens vice ordförande.
Med hänsyn till de däri tydligt uttalade varningarna för risken av en
prisstegring och ökad spänning mellan de enskilda inkomsttagarnas löpande
inkomster och deras faktiska utgifter för konsumtion, torde man framförallt
behöva följa de nu pågående löneaktionerna inom stora delar av näringslivet.

Redan tidigare har jag framfört den åsikten, att finansministern icke kan
frånsäga sig ett visst ansvar för uppkomsten av dessa intensiva och omfattande
löneaktioner. Det har visat sig, att de allra flesta organiserade arbetarna här
i landet ansett sig höra till de grupper, vilka skulle kunna erhålla en löneökning
utan att detta satte prispolitiken i allvarlig fara. Arbetsmarknadens parter förhandla
nu om lönerna för nästa år. och de stå ingalunda inför en lätt uppgift.
Även örn läget försämrats genom politiska impulser, främst från finansministern,
är det med tillfredsställelse man kan konstatera, att parterna i fortsättningen
fått förhandla på egen hand.

Det må tillåtas mig att uttala den förhoppningen, att arbetsmarknadens stora
organisationer skola motsvara de förväntningar, som ställas på dem beträffande
klokhet och ansvarskänsla, och att den demagogi, som frodats i utkanterna, icke
skall bli i tillfälle att göra sig gällande vid de slutliga uppgörelserna. Riskerna
för ett försämrat försörjdngsläge göra detta ännu mera angeläget.

I detta sammanhang förtjänar det än en gång understrykas, att pris- och
lönestoppen ömsesidigt betinga varandra. Den ökning av levnadskostnadsindex,
som inträffade under hösten, har redan till större delen gått tillbaka. Detta

Nr 3.

Onsdagen den 17 januari 1945 fm.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts-)
innebär dock icke, att löneaktionerna därigenom fått ett ökat utrymme. I själva
verket kunna vi i nuvarande läge knappast vara nog försiktiga, då det gäller
att bevara den stabilitet, som i viss mån skapades under hösten 1942 genom prisstoppets
införande och den tysta överenskommelsen om lönestoppet. Ännu är
det icke möjligt att slappna av och låta utvecklingen sköta sig själv ■— varkerf
krigsslutet eller den närmaste efterkrigstiden synas komma att medföra möjligheter
för en lättfärdig optimism.

Må det tillåtas mig att behandla några omständigheter i det nuvarande statsfinansiella
läget, vilka synas värda en viss uppmärksamhet!

Först och främst kanske det bör påpekas vikten av att den finansiella ledningen
noga uppmärksammar utgifternas förläggning i tiden. Den riksstat, som
vi nu i flera år antagit, har visat sig icke stämma riktigt väl överens med den
faktiska utgiftsdispositionen under respektive budgetår. Det visar sig vid en
granskning av budgetredovisningen, att reservationerna uppgå, på driftbudgeten
till 1 232 miljoner kronor och på kapitalbudgeten till 1 132 miljoner. Dessa
mycket betydande belopp ligga som ett ständigt hot mot balansen mellan ett
jämnt förlopp av utgifter och inkomster, och deras sammanlagda storlek, —
över två miljarder — gör det nödvändigt, att finansministern håller en noggrann
kontroll över med vilken hastighet och vid vilka tidpunkter dessa reservationer
förbrukas.

En annan omständighet, som av finansministern redovisas med en viss stolthet,
är, att de egentliga statsinkomsterna under det senast förflutna budgetåret
till 76 procent finansierat utgifterna på driftbudgeten. Detta förhållande behöver
emellertid icke i och för sig innebära, att man ernått en större trygghet
mot en inflatorisk utveckling. Det beror alldeles på varifrån man tagit de
pengar, vilka influtit i skatter och övriga egentliga statsinkomster. Örn dessa
inkomster tagits från medel, som skulle gått till konsumtion, skulle det vara
mycket bra. Örn däremot dessa statsinkomster huvudsakligen kommit från medel,
som hade sparats av den enskilde, därest han fått behålla dem, så är den
statliga inkomstökningen skäligen betydelselös för att hejda en inflatorisk
utveckling. Det är visserligen sant, att stora tillgodohavanden hos allmänheten
kunna utgöra en allvarlig fara för penningvärdet, örn de på en gång lösgöras
och kastas ut på marknaden. Men detta skulle förutsätta en mycket allvarlig
försämring i allmänhetens tilltro till det framtida, penningvärdet, och därmed
bör man kanske ej behöva räkna.

Den kraftiga ökningen av skatteintäkterna kan därför icke i och för sig tagas
som ett tecken på att man håller på att bryta en inflationistisk utveckling. I
själva verket är det val snarare så, att ökningen av statens intäkter är ett tecken
på och en följd av inflationen. Samtidigt är det ju en följd av skattehöjningar.
Men det torde icke vara. skäl att enbart hänvisa till skatteinkomsternas ökning
såsom ett tecken på inflationsbekämpning.

I detta sammanhang måste det också framhållas, att dtet finnes vissa gränser
för beskattningens höjd i ett samhälle, där det ekonomiska livet är fritt.
Det är icke endast de högre inkomsttagarna och de större förmögenhetsägarna,
som börjat reagera för skatternas höjd. Finansministern minnes säkerligen den
reform, som genomfördes för en tid sedan och som innebar, att den, som anställde
någon i sin tjänst, ålades att meddela arbetstagarens namn till skattemyndigheterna.
Det har emellertid berättats mig, att det åtminstone i Stockholm
icke alldeles fungerar efter förutsättningarna. Örn någon familj vill ha
tillfällig hjälp i hemmet -— några timmar varje eller varannan dag — så
ställa de arbetssökande afta det villkoret för att de skola taga anställningen,
att arbetsgivaren icke skall meddela skattemyndigheterna därom. Trots att
marginalskatten i detta fall kanske endast är något över 20 procent, så anse

Onsdagen den 17 januari 1945 fm.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

dessa arbetssökande, att det innebär en så stor avbränning i deras inkomster,
att de icke önska underkasta sig den. Detta är endast ett tecken
bland många, men det förtjänar förmodligen finansministerns uppmärksamhet.

När man kommer till de högre inkomsttagarna kan det ju t. o. m. inträffa,
att de utgående skatterna äro högre än de faktiska inkomsterna. Det fullkomligt
abnorma kan inträffa och har inträffat, att en ökning av vederbörandes
intäkter mediför en skattestegring som är större än intäktsökningen. I pressen
har det på senaste tiden synts rykten örn att man övervägde införandet av
tvångslån eller nya kapitalskatter. Men kanske finansministern bland sina
många uppslag i stället utnyttjar den möjlighet som ett samlat skattetryck
på över 100 procent erbjuder •— det skulle bliva något fullständigt unikt i
skatteväg. Det kanske inte ens är .främmande för finansministern att införa
tvång sinkomster för högre inkomsttagare. Låt oss säga, att de högsta inkomsttagarna
här i landet åläggas att mottaga någon sinekurbefattning i statens
tjänst mot en lön av 100 000 kronor om året. Med anledning av denna inkomstökning
skulle vederbörande få sina skatter ökade med kanske 110 000 och
därigenom tvingas taga av sitt kapital för att kunna betala skatten. Men,
skämt åsido, det är (fullkomligt abnormt att ha ett skattetryck av sådan höjd.
Den allvarligaste faran därmed är, att den minskar lusten att investera och
försvårar därmed — enligt finansministerns egna teorier — en politik, som
leder till full sysselsättning.

Ibland framföres från visst håll iden argumentationen, att folk som göra avdragsgilla
utgifter, därigenom erhålla subsidier av staten eller —• man har till
och med använt så hårt uttryck — försökt »lura» staten på ett visst belopp.
Om det är en person, som löper risk för att bli krigskonjunkturbeskattad, oda
han gör en avdragsgill utgift för 10 000 kronor, betyder detta, att statens
förväntade skatteintäkt minskar med 7 000 ä 8 000 kronor. Det sägs då populärt,
att staten får betala detta. Men örn han måste tjäna ihop till en ickeavdragsgill
utgift på ,10 000 kronor, behöver han tjäna mellan 50 000 och
60 000 kronor för att få 10 000 kronor över, när skatten är betald. Dessutom
måste man fråga sig, vems inkomsterna trots allt äro. Om någon bär tjänat
ihop ett belopp på sitt arbete, så måste det väl anses, att detta i första hand
är hans pengar och att han har skyldighet att avstå till staten endast det
belopp, som skattelagarna ålägga honom. Det är alltså icke på det sättet, att
han lurar staten på ett belopp, örn han disponerar sina inkomster på ett särskilt
sätt, utan sanningen är, att staten aldrig haft något anspråk på de
medlen.

I detta sammanhang förtjänar också återigen att uppmärksammas den exemplariska
långsamhet, med vilken frågan om skatteuppbörd vid källan håller
på att förberedas. Vid en tidigare remissdebatt hade jag tillfälle att påpeka
önskvärdheten av denna reform. Eftersom den alltjämt dröjer, måste
jag verkligen ställa den frågan till finansministern, huruvida det finnes några
utsikter, att den kan genomföras och börja tillämpas inom rimlig tid. Detta
är ett så allmänt önskemål, att man måste fråga sig, varför det icke kan bliva
verklighet. Möjligen är det beroende på den gamla svenska lasten, att allt skall
utredas och genomträngas så grundligt, att det nästan aldrig blir något färdigt.
I England har man nu börjat tillämpa detta system — det gnisslar en
smula, men trots allt fungerar tiel. Örn det Ilar gått i det konservativa England:,
borde det viii vara möjligt i Sverige. Åtminstone borde det utan större
dröjsmål kunna genomföras för alla löntagare. Reformen kanske kan vänta
något beträffande rörelseidkare, örn genomförandet eljest därigenom skulle
påskyndas.

Nr 8.

Onsdagen den 17 januari 1945 fm.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts-)

I statsverkspropositionen har finansministern även tagit upp till diskussion
frågan om budgetbalans och samhällsekonomisk balans. Det förvånar mig,
att detta väckt så liten uppmärksamhet i pressen, ty de där framförda tankegångarna
medföra slutsatser, vilka innebära en mycket vittgående förändringav
den traditionella statsifinansiella politiken i vårt land. Visserligen befinner
sig mycket av detta ännu på teoriernas område, men det är nödvändigt,
att dessa formuleras utförligare och mera konkret, innan det är möjligt att
bedöma konsekvenserna därav. Jag har varit angelägen att omnämna detta
och begära dessa preciseringar för den praktiska politiken. Fullständig tystnad
härom skulle nämligen kanske kunna tolkas som ett accepterande av
alla dessa principer, och det är ingalunda önskvärt, att denna uppfattning
befästes.

I detta sammanhang måste jag också efterlysa den planmässighet i socialpolitiken,
som erfordrats så länge. Det kan ej gå i längden med improvisationer
och lappverk. Vi måste få en överblick över inriktningen och omfattningen
av elen framtida sociala politiken.

Den ekonomiska politiken i framtiden kommer att medföra många avgöranden
av stor betydelse, och verkningarna därav kunna bliva utslagsgivande
på såväl lång som kort sikt. Det är därför angeläget, att själva besluten icke
koncentreras till kanslihuset, utan att riksdagen får tillfälle att i alla större
frågor pröva, örn den önskar föra den politik, som föreslås av regeringen.
Detta innebär med andra ord, att riksdagen i framtiden bör hävda sin medbestämmanderätt
och sin kontroll över statens utgifter. Det system med
finans fullmakter, som praktiserats under kriget, bör alltså, liksom andra
krisbetonade åtgärder, ställas på snabbast möjliga avskrivning. Det måste
därför starkt ifrågasättas lämpligheten av det i finansplanen framförda förslaget,
att Kungl. Maj:t skall erhålla direkt fullmakt att vid förhandlingar
med främmande makter rörande svenskt deltagande i återuppbyggnadsarbetet
inom vissa gränser ställa krediter till förfogande. Här torde det vara på sin
plats, att riksdagen hävdar sin bestämmanderätt över statsutgifterna.

Överhuvud är det önskvärt, att riksdagen, mer än som har skett under krigsåren
intar sin ställning som den andra statsmakten. Begreppet parlamentarism
innebär ju, att regeringen bör ha riksdagens förtroende, enkelt uttryckt. Men
den beredskapsparlamentarism, som nu tillämpats, har i stället synts innebära,
att åtminstone vissa av regeringens ledamöter krävt fullständig underkastelse
av riksdagen. Det måste med skärpa framhållas, att regeringen icke
är riksdagens överordnade, utan att riksdagen har, icke endast rätt, utan
även skyldighet att självständigt pröva och eventuellt förkasta de förslag, som
framläggas av regeringen.

Regeringens ställning är även på annat sätt aktuell. Under hösten hördes
vissa antydningar i tal, av en inflytelserik medlem av regeringen, vilka läto
förmoda, att samlingen kanske icke var alldeles tilltalande ur vederbörandes
synpunkt. Diskussionen på den punkten må gärna föras och sedan må det
träffas ett avgörande, om samlingsregeringen skall fortsätta sin tillvaro eller
ej. Men så länge denna samverkan mellan de .fyra stora partierna består,
fordras en viss lojalitet såväl beträffande den överenskommelse, som ligger
till grund för regeringens bildande, som beträffande regeringsmedlemmarnas
framträdande och regeringspartiernas handlingar. De fem gångna åren
kanske ha varit en alltför kort tid för att utbilda en viss etikett för regeringsmedlemmars
uppträdande i samlingsregering.

örn det är regeringspartiernas åsikt, att samlingsregeringen skall fortsätta
tills vidare, fordras det att samtliga regeringens medlemmar rätta sig efter de
allmänna kraven på lojalitet gentemot de övriga deltagande. Är det någon, som

Onsdagen den 17 januari 1945 fm.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

vantrivs med en sådan ordning, så är det hans ensak, oell han har möjlighet
— även här i landet — att utrycka sitt missnöje genom att »hoppa av».

Frågan om samlingsregeringen är icke oviktig, och det är en felbedömning
om man tar dess fortbestånd och högerns medverkan däri för given under alla
förhållanden. Eftersom högerpartiet och dess medlemmar i regeringen sökt
att lojalt följa de intentioner, som lågo till grund för regeringens bildande, ha
de rätt att framföra kravet på att dessa grunder också skola respekteras av
de andra. Örn så icke eker, ja, då måste högerns medverkan omprövas.

Herr talman! Jag hemställer nu endast örn remiss av den föredragna propositionen
till vederbörande utskott.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 eftermiddagen.

Herr andre vice talmannen: Herr talman! Den föreliggande budgeten är
ju märklig endast i ett avseende, nämligen däri att det är den första på fem
år, som räknar med att det skall råda fred i Europa under åtminstone en del
av den tid, som propositionen avser. Den beräkningen kan ju slå fel, och även
örn den inte slår fel, är det klart, att svårigheterna även för vårt folk icke ha
upphört med att freden inträder. Man kan snarare räkna med att svårigheterna
bli större, åtminstone under åtskillig tid efter fredsslutet.

Nu leva vi ju strängt taget i ganska idylliska förhållanden. Vi ha råd att
kosta på oss akademiska diskussioner örn tämligen små ting, som blåsas upp
till kosmiska proportioner. Dagsdiskussionen lämnar ju många exempel på
detta, och även här i denna debatt ha sådana i och för sig intressanta men
dock icke för vårt folks framtid betydelsefulla händelser fått ett eko. Det är
ju inte det värsta som kan hända vårt folk, att man hittar en spion eller en
angivare i utlänningskommissionen, även om man tycker att det går vår ära
för när, att så har kunnat ske. Saken har måhända givits för stora proportioner.
Jag tror inte att sådana upptäckter kunna föranleda vare sig störtandet
av ministärer eller enskilda ministrar i ett ögonblick då Europas grund gungar.

Men fallet är ju intressant. Det belyser vådan av att sätta all sin lit till
stränga lagar. Sverige har skaffat sig den strängaste beredskapslagstiftning
för bekämpande av sådana förhållanden som man gärna kan tänka sig. Många
små syndare ha i kraft av denna lag blivit dömda till oerhört stränga straff, men
fallet Paulson bestyrker, att rätt stora skojare kunna gå igenom maskorna under
lång tid.

Bättre än att lia en oerhört sträng lag är utan tvivel att lia lämpliga
människor, som tillämpa lagarna. I detta sammanhang har ju uppmärksamheten
fästs på den s. k. säkerhetstjänsten. Jag vill deltaga i det uttryck av
tillfredsställelse som här framförts över att undersökning av denna säkerhetstjänst
har ställts i utsikt. Det är möjligt att den undersökningen kommer att
ge vid handen, att nitet noheden goda viljan icke ha saknats inom denna säkerhetstjänst,
men jag är också tämligen övertygad om att undersökningen kommer
att visa, att det goda omdömet icke har stått på samma höga nivå. Det
var ju utan tvivel ett syndafall, som vi begingo den gången, när vi lade sådana
fruktansvärda och ur demokratisk synpunkt förhatliga redskap som brevoch
telefonövervakning i händerna på underordnade myndigheter. Den åtgärden
kan endast försvaras eller förklaras genom de alarmerande uppgifter örn
quislingsverksamhetens omfattning, som vi hade fått från särskilt våra grannländer.
Men det är klart, att det bemyndigandet utgick ifrån att det hos de myndigheter,
som skulle förvalta dessa redskap, skulle finnas kvalifikationer, bland
annat det allmänna sunda omdöme, den politiska kunnighet och vederhäftig Försla

kammarens protokoll 1045. Nr 3. 2

Nr 3.

Onsdagen deli 17 januari 1945 fm.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
het, utan vilka så delikata metoder lätt nog kunde hamna i rena köpenickiader.
Jag har en stark känsla av — och det ha säkert de flesta — att dessa kvalifikationer
icke ha funnits. Politisk kringsyn och politiskt omdöme brukar man
ju inte i allmänhet sätta i förbindelse med polisens verksamhet, inte ens när
denna polis kallas för politisk polis, och detta är beklagligt därför att just
på ett sådant område skulle dessa kvalifikationer mer än på annat håll vara
av nöden.

Detta fäster uppmärksamheten på en mycket viktig sak, som ju även förut
har varit på tal här i riksdagen: själva polisutbildningen. Det är inte nog
med att man har nitiska poliser; man bör också ha omdömesgilla poliser, och
i ett demokratiskt samhälle, som vill fungera perfekt, är det nog en av huvudsakerna.

De val som ha skett och som bland annat lett till en rätt betydande ombildning
av andra kammaren visa på en fortsatt samling kring den politik som
har förts såväl inåt som utåt under kriget. Det finns utan tvivel ett fortsatt
behov av denna samling. Visserligen har samlingsregeringen börjat gå många
människor på nerverna — man kunde märka det i herr Johanssons i Fredrikslund
anförande nyss — men jag instämmer med honom i att vi ännu icke kunna
undvara en samlingsregering. Av allt att döma gå vi icke mot en avspänning
i världen, utan vi gå snarare mot en tid av större påfrestningar, under
vilka nationens samling kring sin välfärd och sina egna intressen mer än någonsin
är av nöden. Den uppgjorda planen för en omfattande svensk hjälpverksamhet
till förmån för andra folk —- framför allt då våra i kriget indragna grannar
— får ju inte skymma undan det förhållandet, att våra egna problem äro
mycket betydande och att de kanske i någon mån kunna komma i konflikt
med denna vår hjälpverksamhet.

En sådan samling får däremot inte betyda att all diskussion örn farliga och
obehagliga ting avlyses. Herr Johansson i Fredrikslund rynkade sin panna,
och han till och med lyfte en hotfull knytnäve emot samlingsregeringen. Jag
förmodar, att det var de socialdemokratiska ledamöterna, som han beskyllde för
att ha brustit i etikett. Jag tror inte att den beskyllningen behöver tagas så
hårt. En sådan samlingsregering bör väl ändå kunna ge utrymme för en omfattande
diskussion örn även ting som ligga utanför det snävt uppdragna program,
som sedan fem år ligger till grund för regeringen. Vi kunna i alla fall
inte avskärma oss ifrån verkligheten, medan världen gungar där utanför. Den
främsta förutsättningen för att vi skola kunna komma till rätta med de stora
problem, som föreligga, och framför allt dem, som vänta oss, är väl att vi känna
dessa problem. Det kunna vi inte göra, örn vi blunda för dem. Vi veta ju
ingenting om vad som kommer att ske i Europa under de närmaste åren -—-jag tänker då främst på de länder, som för närvarande äro besatta av den eller
den krigförande makten — men de erfarenheter vi fått om förhållandena i de
länder, som redan ha helt eller delvis befriats, visa att marken är vulkanisk;
att det inte är samma folk som kommer ut ur kriget, som gick in i detsamma
för fem år sedan.

Marken kommer säkert att gunga åtskilligt under mångå år. Vi komma att
få en anpassningskris av väldiga proportioner. Det kan väl inte vara tänkbart,
att vårt folk skall kunna räkna med att bli alldeles oberört av en sådan kris;
vi komma säkert att beröras i alldeles särskilt hög grad, men örn vi inställa oss
på att under denna återgångstid sitta i ett dockskåp, så komma vi att utsättas
för mycket bittra desillusioner rätt snart. Vi böra se med vaken blick även på
dessa farliga och obehagliga problem. I det längsta vill jag i strid med vad
herr Johansson i Fredrikslund yttrat hoppas på att diskussionen örn dessa ting
skall kunna med behållning ske inom ramen av den nationella samlingen och

Onsdagen den 17 januari 194,5 fm. Nr 3. 18

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
inom ramen av den etikett, som herr Johansson efterlyste. Om detta inte är
möjligt, finns det nog risk för att hela samlingen spränges inifrån, långt innan
behovet av dess bestånd har upphört att finnas till. Den kommitté, i vilken
herr Myrdal, ledamot av denna kammare, är ordförande, sysslar ju med dessa
problem, som röra en inte alltför långt bort liggande framtid. Jag hade hoppats,
att det i dag skulle lia förelegat ett livstecken ifrån denna kommitté i
form av en sammanfattning av linjerna för dess arbete och planer, som skulle
ha kunnat utgöra en förnämlig grundval bl. a. för diskussionen här. Beklagligt
nog föreligger inte någon sådan redogörelse, vilket dock inte befriar oss från
kravet att skärskåda även de problem, som ligga längre bort än den tid, som
den nu framlagda statsverkspropositionen tar sikte på. Vi höra ju inte alldeles
oförberedda plumsa in i fredskrisen. Jag är för min del övertygad örn att freden
för vårt folk kommer att bli farligare än vad kriget har varit. Vi böra
därför under denna riksdag med vaken blick taga ställning till dessa problem
på samma sätt som vi med vaken blick ha följt krigstidens problem under de
gångna åren.

Samlingen kring samlingen, örn det uttrycket tillåtes, bar hittills varit allmän,
eller i varje fall så allmän som man väl har kunnat begära. Det är i dess
tecken som framgångarna både utåt oell inåt ha kunnat inkasseras. I de föregående
anförandena bar det förklarats, att vissa trötthetstecken ha kommit
till synes. Man har bl. a. pekat på de pågående lönerörelserna såsom ett sådant
trötthetstecken. Jag är för min del snarast benägen att säga, att uthålligheten
har varit större än vad man kunnat vänta. Den har helt enkelt varit beundransvärd.
När pris- och lönestoppspolitiken inleddes, vilket faktiskt skedde då det
första ramavtalet ingicks, var det väl ingen som drömde örn att kriget skulle
vara i mer än fem år. Säkerligen fanns det inte heller någon som tänkte sig,
att örn det skulle fortsätta i mer än fem år, sammanhållningen kring den asketiska
politik, som statsmakterna ha bedrivit, skulle kunna bevaras så länge och
så fullständigt som i verkligheten bär skett.

På tal örn det Mander mot de resta lönekraven, som framkommit här, bör det
också framhållas, att pris- och lönestoppet ju icke är någon sådan där stel formel,
som allmänheten har att knäfalla för, vare sig man vill eller inte. Det är
helt enkelt bara en arbetsmetod, som ju också måste räkna med de psykologiska
faktorerna. Lönepolitik liksom annan politik är det möjligas konst. Hellre än
att riskera att slå spelet i stycken får man laga efter läglighet. Löne- och prisstoppssystemet
är för övrigt i hela sin uppläggning rent opportunistiskt. Om
det inte vore så, utan om det vore doktrinärt, skulle man inte ha medgivit någon
lönekompensation alls, utan sagt till arbetarna, att de få lia kvar sina gamla löner,
så få priserna sedan rätta sig efter dem. Man har inte gjort så, utan varit
opportunistisk. Man har helt enkelt inte räknat med möjligheten av en sådan
där stel formel. Då man bestämde sig för en viss begränsad kompensation, utgick
man hl. a. ifrån att vissa grupper, som man har betecknat som de sämst
ställda, .skulle få en bättre kompensation än andra, Somliga, bl. a. jordbrukarna,
har ju fått en sådan större kompensation — i vissa fall t. o. m. en fullständig
kompensation — för den försämring av penningvärdet, som bär inträtt.
Men svårigheten är att bestämma,, vilka som skola räknas till de där sämst
ställda grupperna. Det är faktiskt omöjligt att avgöra var gränsen går. Krigsoch
avspärrningstiden har varit oerhört prövande även för andra grupper än de
allra sämst ställda. Eventuella besparingar lia nog i allmänhet förbrukats,
och därigenom har förmågan att härda ut i det langa loppet förminskats.

Jag är för ruin del övertygad örn att den stora massan, av Sveriges löntagare,
framför allt arbetarna, anser, att den ekonomiska politik, som har foris under
kriget, har varit nyttig och lycklig och även haft goda verkningar. En politik

Nr 3.

Onsdagen den 17 januari 1945 fm.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

t. ex. av etet snitt, som kommunisterna ha. anbefallt, skulle framför allt icke
lia givit dén stora massan av arbetare en högre reallön utan snarare tvärtom.
Den skulle framför allt ha förstört genomförandet av den ekonomiska politiken
i dess helhet, som ju i hög grad tar sikte på möjligheten att efter kriget återföra
det hela till normala förhållanden utan de störningar, som gjorde sig gällande
efter förra kriget.

Våra arbetare betrakta också alltjämt en inflationistisk utveckling som en
olycka. Jag tror, att de skulle djupt beklaga, örn man i den nu rådande situationen
i krigets elfte timme genom åtgärder av ett eller annat slag skulle stryka
ett streck över de fördelar, som vunnits genom den hittills förda återhållsamma
politiken. Men den värsta olyckan skulle nog vara, örn man betraktade
lönestoppet såsom ett obönhörligt krav, som en sorts trosbekännelse i vilken
icke en bokstav får ändras. Även penningpolitiken bör såsom allt annat i vår
ekonomiska politik vara ett smidigt redskap, som anpassas efter de hinder som
mota, Jag tror alltjämt, att det inom ramen för denna politik finns rum både
för de jämkningar i statstjänarnas löner, som riksdagen beslutade i höstas, och
för dem som nu begäras i de stora lönerörelserna ute på den privata arbetsmarknaden.
Huvudsaken är att man icke hemfaller till några sådana panikstämningar,
som jag tycker mig ha hört åtminstone vingslag av i ett eller annat
av de tidigare anförandena.

Det trontal, som vi hörde på rikssalen, var, herr talman, i sällsynt grad händelsefattigt.
Inte heller budgeten lovar några större nyheter eller förändringar.
Detta kunde kanske tas såsom ett förebud till en lugn och händelselös riksdag.
Jag vill för mili del inte spå något örn den saken. Under alla förhållanden
kommer det i så fall att vara lugnet före stormen. Men det är också inte otänkbart,
att stormen kan komma redan medan vi sitta här och förhandla. Under
alla förhållanden är det ju inte en lämplig paroll för Sveriges riksdag att tillbringa
en sådan övergångstid som denna i dådlös förbidan. Vi böra snarare
vara en smula före tiden än efter densamma.

Herr Elon Andersson sade i slutet av sitt anförande, att tiden icke är lämplig
för några socialistiska experiment. Han efterlyste en viss begränsning av
verksamhetslusten — jag förmodar, att han mienade just på. det området. Jag
förstår, att talet örn socialistiska experiment är en ur .folkpartisynpunkt lämplig
reservation mot den nya liberala socialt aktiva politik, sorn vi hörde åtskilligt
örn före valet i höstas. Men jag vill ändå fästa herr Anderssons uppmärksamhet
pa att alla de planer, som ute i världen föreligga för bemästrande av världens
svårigheter, till brädden äro fyllda av socialistiskt innehåll. Tror verkligen den
nye liberale ledaren i denna kammare, att Sverige kan bryta sig ut ur ett sådant
sammanhang? Jag tror det för min del icke. Vi svenska socialdemokrater
vilja inte någon socialisering för socialiseringens egen skull. I arbetarrörelsens
efterkrigsprogranx, som låg till grund för vår valrörelse i höstas, och till
vilket för Övrigt t. o. m. herr Linderot och hans parti åtminstone i princip ha
anslutit sig, talas det mycket litet om socialisering. Men man måste väl finna
det absurt, örn den utveckling i socialistisk riktning, som har fortgått under
flera årtionden i vårt eget land såväl som i många andra länder, för vår del
skulle avbrytas vid en tidpunkt, då den socialistiska tanken av händelserna att
döma står inför ett genombrott ute i världen. Socialisering är för mig, och jag
tror för hela det parti som jag företräder, ett redskap, en arbetsmetod..När den
sättes i högsätet i andra länder — jag tänker da bl. a- på den statsdirigering
av utrikeshandeln, som förekommit under kriget och som man tydligen har för
avsikt att bibehålla även efter kriget -— mäste man säga sig, att det bara är en
akt av ren självbevarelsedrift att vi här i Sverige inte frånsäga oss möjligheten
av att tillämpa samma metod.

Onsdagen den 17 januari 1945 fm.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Det talas, herr talman, om en lugn riksdag. Riksdagen får väl i alla fall, det
kunna vi enas örn, inte vara lugn i den meningen, att vi. inte tänka på morgondagen.
Den får inte vara neutral i den meningen, att vi avstå från att lia vapen.
Vi böra tvärtom ägna all vår uppmärksamhet och kraft åt att smida dessa
vapen. I det arbetet vill det socialdemokratiska partiet deltaga i samarbetsviljans
tecken, men utan att avstå från de möjligheter som finnas att hävda våra
egna synpunkter, vilka utan tvivel också äro framtidens.

Herr Strand: Herr talman! I samband med remitterandet av den vid 1944
års höstriksdag avlämnade propositionen angående löneförbättringar åt vissa
befattningshavare i statens tjänst uppstod debatt angående de föreslagna löneförhöjningarna
sedda i förhållande till den hittills förda ekonomiska politiken,
i vilken pris- och lönestoppet ingått såsom en mycket betydande faktor. Det
uttalades därvid farhågor för att ett bifall till propositionen skulle kunna komma
att uttolkas såsom ett avsteg från pris- och lönestoppspolitiken och därför
verka direkt stimulerande på krav örn generella lönehöjningar även på den allmänna
arbetsmarknaden i de avtalsrörelser, som blevo aktuella vid årsskiftet.

Själv tillät jag mig vid detta tillfälle att framhålla, att förslagets framläggande
måste tolkas och tydas så, att omsorgen om pris- och lönestoppspolitiken
icke i och för sig skulle kunna åberopas såsom ett hinder för motsvarande förbättringar
i lönerna på den fria arbetsmarknaden. Propositionens framläggande
måste nämligen innebära., att de konsekvenser den kunde medföra av här
antytt slag hade tagits med vid beräknandet av möjligheterna för dess genomförande.
Debatten kring dessa problem blev möjligen icke så belysande eller
klarläggande som det hade varit önskvärt. I varje fall råder det ännu i dag stor
oklarhet i fråga örn vad som kan rymmas inom den förda ekonomiska politikens
ram och vad som måste betyda eller medföra en uppgivelse av denna politik.
Jag skulle därför vara synnerligen tacksam för ett besked i någon form från
finansministerns sida i denna angelägenhet.

Landsorganisationen har alltsedan begynnelsen varit anhängare av den ekonomiska
politik, som förts under tiden sedan krigsutbrottet, och har efter förmåga
medverkat vid dess genomförande. Ingenting har hittills inträffat, som
tyder på att vi varit inne på vilsna vägar. Tvärtom är det nog i dag möjligt
att konstatera, att den förda politiken varit förmånlig för såväl land som folk
— icke minst för arbetarna. Yi äro alltså fortfarande intresserade av att samhället
behåller kontrollen över den ekonomiska utvecklingen på sådant sätt att
inflation undvikes i den utsträckning det är möjligt. Därmed ha vi emellertid
icke bundit oss vid någonting, som är orubbligt eller för alla tider fastlänkat
vid en på förhand uppdragen framgångslinje. Den ekonomiska politiken i dess
helhet, eller vissa detaljer i den, exempelvis pris- och lönestoppet, får icke bli
självändamål, som under alla förhållanden måste hävdas, örn inte för annat
så för sin egen skull. Redan vid de förhandlingar, som fördes hösten 1942 angående
pris- och lönestoppets införande, uttalade arbetarnas representanter, att
lönestoppet icke kunde få utgöra hinder för löneförbättringar åt de sämst ställda
löntagargrupperna. Denna ståndpunkt accepterades såsom rimlig även från
statsmakternas sida, och under den tid, som gått sedan dess, lia ganska betydande
förbättringar kunnat utvinnas för bl. a. skogs- och lantarbetarna. På grund
av förbättrat försörjningsläge ha dessa lönehöjningar icke behövt medföra någon
höjning av prisnivån, utan denna har praktiskt taget varit oförändad sedan
hösten 1942. Förutsättningarna för beviljande av löneförbättringar åt de
sämst ställda ha dock icke någon gång varit knutna till ett sådant villkor. Det
är gynnsamma omständigheter som gjort, att lie höjda lönerna icke medfört
höjda priser.

Nr 3.

Onsdagen den 17 januari 1943 fm.

Statsverkspropositionen rn. m. (Forts.)

Begreppet »de sämst ställda» är oklart. Det är val heller inte möjligt att
få fram en definition på vilka som skulle kunna hänföras till denna kategori.
Lönestatistisk årsbok redovisar inkomstmedeltal i olika variationer. Örn man
nöjer sig med att dela upp de löneanställda i två grupper, skulle de sämst
ställda vara de, som ligga under medeltalet, och de bättre ställda de, som ligga
över. Krav örn löneförbättringar för dem, som ligga under medeltalet enligt
denna definition, skulle därmed få betraktas såsom varande i överensstämmelse
med förutsättningarna vid pris- och lönestoppets genomförande, medan däremot
krav örn förbättringar för alla övriga skulle stämplas såsom stridande
mot lönestoppsprincipen och därför avvisas utan saklig prövning. Jag tror för
min del icke, att finansministern i dag skulle vilja rekommendera vare sig en
sådan taktik vid de löneförhandlingar, som pågå mellan parterna på arbetsmarknaden,
eller en skiljelinje av här antytt slag vid ett försök att få fastställt,
vilka som skulle räknas in under begreppet »de sämst ställda». Begreppet kan
nämligen lia varit tänkt restriktivt i allra högsta grad hösten 1942, men utvecklingen
under den gångna tiden och framför allt dagens läge på arbetsmarknaden
fordra en frikostigare bedömning och särskilt en frikostigare tillämpning
av begreppet. Arbetarna ha allt sedan pris- och lönestoppets genomförande hyst
misstro mot prisstoppet och öppen fientlighet mot lönestoppet.

Misstron mot prisstoppets effektivitet kan mycket väl ha sin grund i förhållanden
som omnämnas i professor Lundbergs översikt över inkomst- och
konsumtionsläget, nämligen att det förbättrade försörjningsläget ställt större
krav på inkomsterna och att därför begränsningar av dessa känts hårdare och
givit sken av att det blivit dyrare att leva trots indexsiffrornas stabilitet.
Tydligt är också, att allmänheten under de första krigsåren visat en påfallande
återhållsamhet i fråga örn inköp av mera beständiga konsumtionsförnödenheter
såsom kläder, husgeråd och dylikt. Ersättande av förslitna varor kan
emellertid icke skjutas på framtiden hur länge som helst. Nyinköpen ha efter
den tidigare avvaktande hållningen blivit mera omfattande än vad som eljest är
normalt, och eftersom kläder exempelvis lia varit föremål för en prishöjning,
som ligger betydligt över genomsnitt, har inkomsternas otillräcklighet framträtt
mera markerat efter en förnyelse av garderoben.

I fråga om missnöjet mot lönestoppet kan man inte förneka, att detta i viss
utsträckning är en frukt av propagandan mot denna ordning, men det är icke
enbart propagandan som bär skulden. Det är otvivelaktigt så, att inom vissa
företag, som haft god konjunktur under kriget, har lönestonpet gällt för den
stora massan, de kollektivavtal sbundna arbetarna, medan för övriga löneanställda
justeringar skett trots lönestoppet. Stora grupper inom de fria yrkena,
enskilda företagare, affärsmän m. fl. tillhöra de icke kontrollerbara inkomsttagarna,
varför lönestoppet för deras vidkommande aldrig varit aktuellt. Lönestoppet
har därför av den stora massan av arbetarna alltid, med rätt eller
orätt, betraktats såsom riktat enbart mot deni. Det har aldrig varit och kommer
aldrig att bli populärt, inte ens bland dem som förstå och erkänna dess betydelse
som nödvändigt komnlement till prisstoppet. Lönestoppet är och förblir
en besk medicin, som många säkerligen aldrig komma att vänja sig vid.

Efter dessa mer eller mindre verklighetsbetonade funderingar över problem,
sammanhörande med den förda och planerade ekonomiska politiken, har jag,
herr talman, några mera konkreta frågor att komma med. Som bekant sträckte
sig den löneförbättring, som i höstas beviljades vissa i statens tjänst anställda,
betydligt utöver den »femörespolitik», som blivit nästan tradition på den
fria arbetsmarknaden. Den vidgade också begreppet »de sämst ställda» på ett
sätt, som kunde förväntas få inflytande på de kommande förhandlingarna mellan
arbetsmarknadsparterna. Bortsett från rent taktiska förhandlingsmetoder

Onsdagen den 17 januari 1945 fm.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
förefaller det emellertid icke, som örn femörespolitiken tillhörde det förgångna.
Det finns heller ingenting som tyder på att man skulle vara villig att tolka begreppet
»de sämst ställda» på ett sådant sätt, att det skulle underlätta möjligheterna
till en fredlig uppgörelse inom de områden, där avtalstvist räder.
Detta må dock vara en sak för parterna själva att klara upp, men då pris- och
lönestoppet åberopas icke enbart såsom argument mot en vidsträcktare förhandlingsram
utan såsom ett absolut hinder för att utvidga ramen, vore det av
mycket stor betydelse, örn finansministern såsom den främste företrädaren för
den ekonomiska politik, som förts, kunde lämna besked i någon form i frågor
sammanhörande med den ekonomiska politiken, vilka äro aktuella vid förhandlingsborden.

Vid uppgörande av programmet för den ekonomiska politiken har man utgått
ifrån att löneförhöjningar skola undvikas och att kompensation för inträffade
prisstegringar skall lämnas endast till viss del, d. v. s. den del som innefattas
i indextalet. Den reallönesänkning, som inträffat under kriget, skulle
efter krigets slut återvinnas i första hand genom prissänkningar. Allt detta är
gott och väl, men det var nog ingen som vid uppgörandet av detta program
— det skedde som bekant hösten 1942 — räknade med att kriget skulle räcka
ytterligare tre år, möjligen ändå längre. I varje fall synas möjligheterna att
genom prissänkning återvinna någon mera betydande del av vad som förlorats
i reallön under kriget i dag ligga mera avlägset än någonsin tidigare. Under
sådant förhållande synas även andra vägar behöva diskuteras försatt reda upp
begreppen örn vad som är tillåtet eller otillåtet i en strävan att återvinna balans
i den enskildes budget. Jag skulle gärna vilja fråga finansministern, örn
han anser att löneförhöjningar såsom medel i en sådan strävan böra lämnas
helt utom räkningen.

Inom något av de områden, som beröras av nu pågående avtalsförhandlingar,
ligger det så till, att därest nu gällande löner bibehållas även i fortsättningen,
skulle en prissänkning på den färdiga produkten kunna ske. Denna
prissänkning kan dock inte förväntas få en sådan omfattning, att den skulle
få någon större betydelse på de sammanställda levnadskostnaderna, men däremot
avgörande betydelse i fråga om företagens möjligheter att förbättra löneläget
för de anställda, vilka samtliga tillhöra de sämst ställda. Sett i förhållande
till de ovissa utsikterna till en mera allmän prissänkning synes det, som
om i här berörda eller liknande fall löneförbättringen borde ha företräde framför
prissänkningen. Slutligen har jag funderat över huruvida det icke skulle
vara möjligt eller önskvärt att föra en elastisk ekonomisk politik på sådant
sätt, att huvudvikten lades vid att söka bevara prisnivån som helhet, men att
man i övrigt skulle kunna göra vissa eftergifter. Om en prisförhöjning vore
ofrånkomlig på ett område, skulle den kunna kompenseras genom prissänkning
på ett annat område, där förutsättningar härför förelåge, allt i akt och
mening att söka lotsa sig fram på bästa sätt under den tid, som kan återstå
intill dess planering på längre sikt kan vara möjlig.

Inför oron på arbetsmarknaden har jag, herr talman, funnit det vara av
stort allmänt intresse, därest det i årets remissdebatt kunde lämnas ett auktoritativt
uttalande från regcringsbänken angående den ekonomiska politiken sedd
i förhållande till pågående förhandlingar angående höjda löner på den fria arbetsmarknaden.

Herr Mannerskantz: Herr talman! ''Kriget tog inte slut 1944. Det var många
som hade räknat med detta. Nu är det många som säga — och i varje fall
handla många på det sättet — att kriget skall ta slut åtminstone under 1945.
Men det är ingalunda säkert. Även örn de öppna slagen kanske upphöra på

Nr 3.

Onsdagen den 17 januari 1945 fm.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
den europeiska kontinenten under detta år, kan det ändå bli ett underligt krig,
som inte Ilar haft sin motsvarighet tidigare i historien men som kan hålla på
i åratal. Det sätt, på vilket det kommer att påverka möjligheterna för demobilisering
av de stora härmassor, som finnas på krigsfot nu för tiden, vet man
ingenting om. Man kan därför inte heller säga hur lång tid det dröjer innan
det inträder en trygghet för vår världsdel och enkannerligen för vårt land,
som man kan lita på, men säkert är att det kominer att ta ytterligare en lång
tid. Detta är en omständighet som i hög grad måste försvåra möjligheterna
att lösa de problem, som måste lösas. Det är därför som jag några gånger
har reagerat mot talet örn att vi nu skulle befinna oss i krigets elfte timme.
Det är inte alldeles säkert. Det kan hända att det bara är den tionde, eller
kanske t. o. m. den nionde. Mig förefaller det som arn det vore säkrast att åtminstone
räkna med att det kan vara på det sättet.

Därför tycker jag att det vore riktigast örn man i vårt land inriktade sig på
att försöka hålla ut och hålla samman till dess att en verkligt trovärdig »faranöver»-signal
kan blåsas. Jag är säker på att vårt lands intressen vore bäst
betjänta om vi kunde göra så.

Svensken har liksom alla andra nationaliteter vissa utpräglade nationalegenskaper;
en del äro goda, en del äro dåliga och en del låt mig säga opraktiska.
De sistnämnda skulle jag vilja exemplifiera med den fallenhet för önsketänkande,
som är så oerhört utbredd i vårt land och som väl är större här än i
flertalet andra länder. Man vill så gärna att kriget skall ta snart slut, man
vill att försörjningsläget skall bli bättre och bättre och man vill att möjligheter
till en höjning av levnadsstandarden skola finnas — mitt i ett sådant
världskrigstillstånd, som i dag råder. Och eftersom man önskar dessa saker
och mera till är man böjd för att också tro att det skall bli så. Men inte påverkas
händelseförloppet i ringaste mån av vad vi svenskar därvidlag önska.
Det följer helt andra regler och lagar, och det vore klokt av oss att besinna
den saken.

Tvärtom är det väl på det sättet, att vi måste räkna med ett allt svårare
försörjningsläge i vårt land. Avspärrningen har aldrig varit så fullständig
som den är i dag.. Möjligheterna för dagen till en standardförbättring äro faktiskt
mindre än tidigare. Och inte annat än jag kan se komma de att bli ännu
mindre örn vi handla utan att tänka igenom alla konsekvenser även för en
ganska avsevärd tid framåt.

Under de allmänna förutsättningar, som äro rådande i vårt land, borde dock
de problem inom landet kunna lösas som ha kommit upp på horisonten alltsedan
■— ja, man kan ju faktiskt fastställa en tidpunkt, nämligen alltsedan
i höstas i september månad, och för vilkas aktualisering finansministern åtminstone
delvis måste sägas vara ansvarig. Vi lia faktiskt förutsättningar att
kunna reda upp dessa problem ganska bra. Vi borde i varje fall lia större
förutsättningar än praktiskt taget alla andra folk, därför att. vi lia kommit
så lindrigt ifrån krigets alla verkningar. Men det finns en risk, och det är om
en felaktig propaganda, medveten eller omedveten, åstadkommer en allmän
utveckling, som bär hän mot ett allt sämre penningvärde, eller åstadkommer
att företaga randan här i landet förlamas eller inverkar så att en allt större
del av vårt folk uträttar för litet. Då kommer man örn oss att kunna säga, att
vi inte skådade klart framåt och att de ledande i landet inte rätt ledde vårt
folk och att vi onödigtvis försatte oss i stora svårigheter, som skulle ha kunnat
mildras även om de inte kunnat helt undvikas.

På sätt och vis, herr talman, anser jag nu att vi stå inför ett kanske svårare
mandoms- och mogenhetsprov än när det yttre trycket framstod såsom mycket
hårdare än nu. Av ett så gammalt fritt folk som det svenska, som under så

Onsdagen den 17 januari 1945 fm.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
inånga sekler har haft ett fritt folkstyre, borde man kunna begära att det kan
bestå även ett sådant prov. Det är här en fråga om mogenhet. Det är naturligen
alldeles riktigt som den föregående talaren, herr Strand, sade, att många
ting kunna ordnas inom den allmänna ramen, och jag vill inte alls förneka att
det måste ske justeringar. Men flertalet av människorna får inte falla offer
för en propaganda som. inte är baserad på riktiga premisser. Man får alltså
hoppas att det svenska folkets mognad har hunnit fram till det skede, att den
förmår bemästra även ett sådant prov som detta. Ty ett prov är det, herr

talman. _ ...

Nu är det måhända så att kommunismen i vårt land i själva verket inte vill
att vi skola kunna bestå provet. Jag säger inte att det är säkert, men måhända
förhåller det sig så att man från det hållet önskar att provet inte skall
bestås, emedan man ur nöd och kaos menar sig kunna hämta^ den största vinningen
för egen del. Man har sett exempel på sadant^pa manga andra hall,
och det har alltid visat sig, tror jag att man vågar påstå, att taktikens huvudregel
på alla möjliga områden sällan brukar förändras. Men nog ar det onödigt
att låta dem, som lia ett sådant motiv, få bestämma över stora och mäktiga
grupper här i landet, grupper som faktiskt lia en god oell fast förankring bade
i folket och i riksdagen.

Vid slutet av riksdagens höstsession fingo vi i samband med en interpellation
i andra kammaren en ganska förvånande uppgift fran hans excellens herr
utrikesministern, nämligen att de baltiska legationerna på något underligt sätt
via utrikesdepartementet överlämnats till Sovjetryssland, att han de facto erkänt
annexionen av Estland, Lettland och Litauen och att han alitsa^ inte \ar
fullt på det klara nied vilken nationalitet de baltiska flyktingarna i dag hade.
Jag måste därtill säga, att nog ha vi under kriget fått vänja oss rätt mycket
vid vad man åtminstone förr i världen kallade ministerstyre, men jag tycker
i alla fall att det är väl kraftigt att vårt land försättes i det läget, att det
enligt min mening med fog kan beskyllas för att godkänna sådant, som av
alla andra civiliserade stater har fördömts och som inte heller har blivit erkänt
och godkänt av några andra länder — utom av Tyskland. Och detta pa
grund av ett ställningstagande från utrikesdepartementets sida utan alt departementet
först inhämtat godkännande av de parlamentariska instanserna.

Inte är det väl så att en annexion blir mera försvarbar bara därför att man
låter den ske i form av ett skådespel, vars art vi numera ha så rika möjligheter
att få beskriven av dem som tvingats att vara med. Det har nu förekommit
att personer, örn vilka man inte riktigt vet vad de ga för ärenden,
ha smugit omkring i flyktingförläggningar och arbetsläger och där inhämtat
allehanda uppgifter örn flyktingarna samt utfrågat dem om saker och ting.
Jag kan för min del inte finna att någonting sådant kan_gå för sig. Jag har
en hel del sådana skyddslingar hemma på min egen gård,^ men skulle det
komma några individer och snoka hos mina skyddslingar sa skulle jag för
min del, vare sig de ha fullmakt från utrikesdepartementet eller inte, hemställa
örn att de bli ålagda att hålla sig, där de inte kunna komma åt att göra
något ohägn. Ty vad som här förekommer är, örn man analyserar vad det i
verkligheten innebär, detsamma som att bära sig åt som titulus Paulson, som
så ofta varit omnämnd här i dag, bara nied den skillnaden att vederbörande
inte ta betalt för sitt besvär. Men deras verksamhet kan åstadkomma samma
skadeverkningar för flyktingarnas anhöriga. Jag tycker att vi skola hysa
samma känsla för de underkuvade baltiska folken som för norrmän, danskar,
holländare, belgier och polacker och alla andra, som under denna dystra tid
blivit drabbade av liknande öden.

Herr talman! I den onda tid som nu räder, då händelserna i världen sirö

Nr 3.

Onsdagen den 17 januari 1945 fm.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
så oerhörda, kan det synas förmätet och även onödigt att här syssla med
några av de många smärre saker, varav vårt fredade liv här i Sverige dock
är beroende. Det är emellertid så att även sådana ting måste fungera och
skötas, och det är några av dessa smärre ting, som jag här skulle vilja nämna
några få ord om. I början av kriget riktade jag här i kammaren en fråga
till försvarsministern om planläggningen av inkallelserna. Han meddelade då
att nian hade för avsikt att i allmänhet hålla på sexveckorsperioder för de
flesta beredskapsinkallelserna, och så skedde under en ganska lång tid. Numera
tycks man systematiskt lia gått över till tremånadersperioder. Det är er.
åtgärd som ställer sig mycket ofördelaktig för de flesta inkallade och för de
företag, hos vilka de äro anställda. Och allra värst är det för de självständiga
företagare, vilkas rörelse inte har så stor omfattning utan är så gott som
helt beroende av vederbörandes egen insats. Det skulle vara bättre med ännu
kortare perioder än sex veckor, exempelvis en månad, även om inkallelserna
därigenom behövde komma tätare. Det vore lämpligt örn det kunde ske en
återgång till det system som rådde i början av kriget, i ali synnerhet som
verkningarna av dessa inkallelser framträda hårdare och hårdare genom beredskapens
långvarighet —■ den har ju nu varat i mer än fem långa år.

I våras förekom det i denna kammare en debatt angående användandet av
bevakningshundar vid depåerna, vilket jag hade motionerat örn. Försvarsministern
förklarade då att saken redan för länge sedan var ordnad och att
jag var ute i ogjort väder. Jag har forskat en smula i frågan och nu fått
full klarhet örn att vid den tidpunkt, då denna debatt ägde rum, var praktiskt
taget ingenting alls ordnat i detta avseende. Sedermera har det emellertid
blivit en del gjort, men de första av dessa bevakningsanordningar kommo
inte till stånd förrän under förra våren. Intill dess hade de inkallade fått
gå och trampa på det gamla vanliga dumma viset fram och tillbaka. Hittills
har man genom denna nya anordning, enligt vad försvarsministern själv
redovisar under fjärde huvudtiteln, sparat in ungefär 2 500 man. Och jag
skulle för min del åtminstone i ganska stor utsträckning vilja instämma i den
förste ärade talarens inlägg i denna debatt, när han framhöll att man nog
borde titta på dessa saker ytterligare och även på ramen för hela beredskapsorganisationen.
Jag tror att där finns mycket att göra ännu.

Det förhåller sig så, herr talman, att den svenska jordbruksnäringen, som
är landets största näring, under ganska stora svårigheter och under skiftande
klimatpåverkan under det gångna året har fortsatt att förse det svenska
folket med livsmedel, till och med i sådan utsträckning att även andra kunna
få del av våra förråd. Det var emellertid ett psykologiskt sett ganska
ogynnsamt verkande beslut, som fattades när man beslöt en sänkning av
priserna på vissa jordbruksprodukter, särskilt slakterivaror, i september månad.
samtidigt som jordbrukarna i mycket stora delar av landet just höllö på
med sina tröskningar och kunde konstatera att tröskningsresultatet överallt
visade sig vara en mycket stor missräkning. Det blev inte så särdeles val
mottaget, att prissänkningen just då sattes in. Samtidigt var denna prissänkning
så anordnad, att den egentligen inte tog sig något uttryck i prissänkningar
för konsumenterna. Det gällde vissa fettvaror och råvaror till tvålindustrien
och sådant, men det skedde inga sänkningar i priset på tvål förrän
många månader senare. Man undrade: varför skola vi nu få släppa till
det_ här, när det inte gagnar någon? Jag kan förstå att beslutet hade psykologiska
verkningar i gynnsam riktning inför de förestående avtalsförhandlingarna.
Någon reell betydelse kunde emellertid denna prissänkning faktiskt
inte ha, medan den däremot hade reellt ogynnsamma inverkningar i så måtto,
att lusten att producera just de varor som prissänkningen drabbade givetvis

Onsdagen den 17 januari 194-5 fm.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Foris.)
minskades. Det kail inte vara klokt att åstadkomma sådana rubbningar i produktionen.
Jag har svart att första vad det skulle tjäna till. Man behövde
inte heller lia förhastat sig när det gällde att bedöma skördens slutliga storlek.
Nu skall det ju bli intressant att se vad den omjustering, som när som
helst skall ske, kommer att leda till för resultat. Men jag tycker att oavsett
detta kunde man lia lugnat sig med en prisändring till dess att man kommit
fram till den tid, då nian hade bättre underlag för bedömningen av skördeutfallet,
och inte låtit den komma precis vid den ogynnsammaste tidpunkten,
när jordbrukarna just kunde konstatera att skördeutfallet inte blev vad man
hade trott bara en månad tidigare.

Det är också ett anmärkningsvärt förhållande, som är ganska utpräglat just
på livsmedelsmarknaden, att distributionskostnaderna och förädlingskostnaderna
ha varit i ständig stegring och i en starkare stegring än andra kostnader,
nära nog så länge jag kan minnas tillbaka. Det är beroende av olika
faktorer. En faktor är givetvis höjningen av lönerna till den allt större personal,
som är inkopplad i denna verksamhet. Men det finns också en hel del
åtgärder, som här spela in och för vilka statsmakterna äro direkt ansvariga.
Genom olika sociala lagstiftningar och andra sådana ting har en icke oväsentlig
fördyring av hela distributionen kommit till stånd. Jag tror att jag
tidigare någon gång från denna plats har sagt, att jag för min del åtminstone
i huvudsak inte har så mycket att anmärka på den sociala lagstiftning, som
har åstadkommit prisfördyringen. Men jag anmärker för min del på att människor
anse att det är någonting så egendomligt att det skall behöva bli en
alltmer fördyrad varu distribution genom dylika åtgärder. När man beslutar
dem måste man väl lia klart för sig att så måste bli fallet. Man måste redan
vid beslutens fattande ha övervägt och tagit hänsyn till alla de konsekvenser,
som måste följa av besluten. Och numera är det så, att en allt större
del av ökningen i minutpriserna på livsmedlens område icke kommer producenterna
till godo. Varje höjning av producenternas pris betjMer så ofantligt
litet i förhållande till de sammanlagda kostnaderna innan engara kommer på
affärsdisken. Detta har visserligen framhållits åtskilliga gånger, men ändå
träffar man mycket ofta på människor, som inte ha klart för sig hur väsentliga
alla de övriga kostnader äro, som tillkomma sedan varorna lämnat producenternas
gårdar.

De nya lantarbetarlönerna ha. gjort att det för alla jordbrukare, som ha lejd
arbetskraft, uppstått en ganska besvärlig ekonomisk situation för närvarande.
Lönehöjningarna för denna arbetargrupp voro ju stora, och andra kostnader,
som inte finnas med i några index, lia också blivit större än vad som är allmänt
känt, åtminstone i städerna. Vi komma naturligtvis att göra som vi förut gjort
och som industrien har gjort: försöka att på rationaliseringens väg ytterligare
neutralisera så mycket som möjligt av dessa utgifter för att få näringen räntabel.
Men det är ett hinder i vägen. Alla de åtgärder som man måste vidtaga kosta
nämligen pengar, och de nuvarande beskattningsformerna avskräcka direkt människor
från att sträva mot det målet. Det är en sådan betydande del av alla
de utgifter, som behöva göras för en rationalisering av det svenska jordbruket,
som inte får räknas som utgifter, och det är ett återhållande moment, att man
skall skatta för dom. Här föreligger ett förhållande som snarast behöver rättas
till, och elef är väl också meningen att så skall ske genom den utredning som
pågår. Men det bör ske i ganska stor utsträckning, och man borde gå ifrån all
gammal slentrian som hittills har tillämpats vid beskattningen av jordbruksnäringens
företagare.

Inkallelserna spela för hela näringslivet en ganska stor roll i försämrande
riktning och öka i väsentlig grad bekymren. Särskilt är det ett för dagen aktuellt

Nr 3.

Onsdagen den 17 januari 1945 fm.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
område, som jag skulle vilja peka på, nämligen produktionen av vedbränsle.
Deri Ilar som bekant släpat efter. Min tro är att detta till en mycket avsevärd
del beror på brist på arbetskraft — säkerligen är detta huvudorsaken, där det
inte, såsom någon tidigare här i kammaren har nämnt, beror på otillfredsställande
snöförhållanden i skogarna. Jag och många andra lia gjort den erfarenheten,
att i all synnerhet dugliga skogsarbetare måtte vara oumbärliga vid försvarsväsendet.
Ty så snart man har fått tag i en van och skicklig skogshuggare
har lian inom fjorton dagar ett rekommenderat brev från något truppförband.
Och det är nästan ogörligt att ersätta sådana arbetare med några andra. Man
får anvisningar på arbetslösa sjömän, massafabriksarbetare och andra, men
det har man verkligen under alla dessa år lärt sig att tröttna på. Det blir praktiskt
taget ingenting uträttat med sådan arbetskraft. Man skulle tro att de
hugga åtminstone hälften så mycket som en van och driftig skogsarbetare. Så är
ingalunda fallet. Vanligen komma de knappt upp till en femtedel eller en fjärdedel
eller något i den stilen a.v vad en van skogsarbetare avverkar. Det bästa sättet
att säkra vår vedförsörjning vore därför enligt min mening att se till att det
blir ganska lätt att få loss de duktiga skogsarbetarna från militärtjänstgöring
under avverkningssäsongen. Det är de som kunna klara saken. Alla de andra
nödfallsåtgärderna äro svårskötta och kosta bara det allmänna pengar utan att
det blir några större resultat. När det gäller inkallade skogsarbetare så tröttnar
man så småningom även därvidlag. Örn man har skrivit en mängd ansökningar
till de olika myndigheterna, drar man sig sedan för det. Det ligger i den mänskliga
naturen. Man säger endast att det får gå som det går. Men kunde detta ordnas
litet smidigare, skulle det hjälpa rätt mycket. Då skulle man kanske slippa
från avverkningsåläggandet, något som jag skulle vilja avråda från att tillgripa,
särskilt örn även någon höjning av vedpriset kom till stånd.

Jag vill ytterligare påtala en del saker som äro en källa till en rätt allmän
förargelse. Jag har för min del ganska svårt att förstå den långmodighet, med
vilken industri- och trafikkommissionerna finna sig i de skäl, som från bränslekommissionen
framföras till försvar för att det i dessa gummibristens tider sker
så många onödiga vedtransporter med bil, som i stället kunde ske med hästskjutsar,
järnväg och fartyg. Jag tar ett exempel. I min egen hemtrakt har
man under flera år begärt att mot en ersättning av t. ex. 50 öre kubikmetern
med hästskjuts få köra fram veden till järnvägsstationen eller lastageplatsen,
eftersom man ändå kör ut veden ur skogen och inte behöver lasta örn den utan
endast skulle fortsätta med hästarna några kilometer. Det ha inte vederbörande
gått med på, utan ha bara sagt, att veden skall levereras vid bilväg. Under
förra sommaren Ilar denna ved körts med bil för en kostnad av en krona 75 öre
per kubikmetern till de järnvägsstationer, dit man begärt att för 50 öre få
köra veden med häst. Man har förklarat att man icke tidigare vetat, vart
veden skulle hän. Jag för min del har flera gånger förut anmält denna sak
hos dem som lia haft med den att göra men utan resultat, och man tröttnar så
småningom även därvidlag. T år brydde vi oss icke ens om att påtala saken,
utan vi köra till bilväg och lägga veden där. Sedan blir det väl i fortsättningen
samma historia som tidigare. Jag har hört alla bränslekommissionens förklaringar
och finner deni ohållbara; men planhushållning är sådan, även när den
sköts som bäst.

Överhuvud taget lia vi här i landet kommit in i en tillvaro som präglas av
vad man kan beteckna som kineseri. Oändligt mycken arbetstid går för närvarande
faktiskt till spillo på grund av allt kineseri, utan att någonting produktivt
uträttas. _Det gäller alla livets skiften. Inte minst inom skattesystemet är
det väldigt tillkrånglat, så att det snart kan konkurrera örn världsrekordet i fråga
örn obegriplighet och svårberäknelighet, men givetvis också i fråga örn skaf -

Onsdagen den 17 januari 1945 fm.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

lernas höjd. Alldeles oavsett vad herr Myrdals uttalande ger vid handen, är
det noir så att det är svårt att leta rätt på några länder, där den sammanlagda
beskattningen i fall där det finns någon förmögenhet är högre än i Sverige,
trots att vi inte varit med i kriget.

Den alltmer ökade centraliseringen bär i landet är ett gift i vart samhälle,
herr talman. Centraliseringen bör icke tillgripas bara därför att man tycker attdet
skulle vara gynnsamt och bra. Det bör inte ske en ökad centralisering
förrän man är fullkomligt säker pa att alla andra sätt att lösa en fråga äro
alldeles oframkomliga. Jag tror att det är denna strävan till allmän centralisering
hit till Stockholm som gör, att man i kineseriets hemland, som jag antar
är Kina, med ett visst fog skulle kunna införa en ny term, nämligen svenskeri
eller något sådant. Varför har man t. ex. allt mera skärpt länsarbetsnämndernas
skyldighet att underställa arbetsmarknadskommissionen ansökningar
om tillstånd att utföra arbeten? Det finns nu nästan inga ansökningar örn arbeten
som nämnderna i länen äro betrodda att avgöra. Jag skulle vilja föreslå
att man ger dem större möjligheter att bifalla och avslå framställningar. Jag
tror att det bästa skulle vara att avskaffa lagen örn tillståndstvång och ersätta,
den med föreskrifter örn licenser för rätten att använda de materialier, pa vilka
det råder brist. Jag har för min del icke blivit övertygad örn omöjligheten
att genomföra ett sådant licenssystem och att få det att fungera, utan att man
därför inför en stor beslagsapparat med en månghövdad skara människor som
sköter den. Men det beror naturligtvis litet på hur man bär sig åt, och man får
inte fordra att allt skall vara teoretiskt fulländat.

Om det svenska folket eller åtminstone den del därav, som handhar skötseln
av näringslivet, i framtiden skall huvudsakligast syssla med att mätta byrakratismens
hunger efter blanketter, deklarationer och cirkulär, tror jag, herr
talman, att vi komma att bli ett stagnerande samhälle. Det är inte riktigt
att ett så oerhört stort antal skickliga, och duktiga människor skola sitta och
plocka med sådant som är motsatsen till produktivt arbete. Jag tycker att det
skulle sättas in en frisk aktion för att redan nu förenkla en massa saker. Man
måste planlägga en friare och mindre klavbunden framtid för näringslivet och
människorna i övrigt. Jag tror att det är den enda förutsättningen för att vi
skola kunna få en god materiell status här i landet, och en god materiell nivå
är å sin sida den nödvändiga förutsättningen för att vi skola kunna genomföra
de sociala anordningar, som vi gemensamt sträva för. Vi mäste inrikta oss
på att icke längre konkurrera så hårt med de gamla mandarinerna i fråga örn
formalism och petitesser, utan se till att människorna i största utsträckning
syssla med produktiva ting.

Till sist, herr talman, låt oss förhindra att sådana barbariska dialoger förekomma
i vår radio som den i sexualundervisningsfrågan en dag i höstas.^Jag
tycker att den gjorde ett ruskigt intryck. Överhuvud taget må vi tänka på att
de andliga värdena måsto erkännas såsom väsentliga, ja som de väsentligaste.
Då måste statsmakterna och myndigheterna själva i allt sitt framträdande visa
att de äro genomsyrade av en sådan anda, ty annars kan man inte begära att
folk i allmänhet skall besinna, att den moraliska hållningen hos folket är den
viktigaste beredskapen.

Jag ansluter mig, herr talman, till yrkandet örn remiss till vederbörande utskott.

Herr Linderot: Herr talman! Det är kanske inte så underligt att diskussionen
inte i särskild grad rör sig örn det föreliggande budgetförslaget, ty en
aldrig så flyktig granskning därav ger ju vid handen att regeringen själv avvaktar,
kanske bättre tider. Hela regeringspolitiken kan inordnas under ru -

Xr 3.

Onsdagen den 17 januari 1945 fm.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts-)
briken »vänta och se». Det är självklart att vissa rent objektiva orsaker till
detta väntande i vissa hänseenden föreligga, men jag tror att det väsentligaste
i att regeringspolitiken visar denna svaghet är regeringens egen konstruktiva
svaghet. Den samlingsregering, som solidariskt står bakom statsverkspropositionen,
lider ju utan tvivel iner och mer av en brist på handlingskraft och resurser
att ge någon vägledning för den allmänna politiken på längre sikt. Det
vore en oförsynthet att förutsätta att det skulle sammanhänga med bristande
intellektuella kvalifikationer hos de enskilda ministrarna, utan det måste bero
på en konstruktiv svaghet i hela den nuvarande regeringskombinationen.
Emellertid tror jag inte att vi därför skola nöja oss nied denna attityd, att
vänta och se, utan här i remissdebatten böra vi försöka att åtminstone föra
fram några av de synpunkter, som borde beaktas på ett annat sätt, och att
finna något område för politisk aktivitet där samlingsregeringen visar passivitet.

På den ekonomiska politikens område tror jag att det skulle behövas vissa
krafttag. Det är inte så att man kan vänta och se till kriget är slut och man
kommer underfund med allt vad som kan vara nyttigt och bra att veta för
politisk-ekonomisk planering, ty ekonomien och den ekonomiska politiken är
ju ingenting som man förändrar i en hast såsom när man skriver en ny ordningsstadga
för städerna eller en ny lagparagraf på civillagstiftningens område.
Det är tvärtom någonting som måste planeras, och nian har ju tillsatt
en hel kommission för ekonomisk efterkrigsplanering. Det vöre därför lämpligt
att, i varje fall i den mån som denna kommission utformar vissa synpunkter
och uppfattningar, detta borde avspeglas i den politik som regeringen för på
det ekonomiska området.

Det är den allmänna anmärkning jag ville göra. Emellertid vill jag dessutom
upprepa vad jag tidigare här i kammaren har sagt därom att jag representerar
det missnöje nied den ekonomiska politik som förs speciellt under rubriken
»pris- och lönestopp». Det är ett missnöje som allt starkare har kommit till uttryck
— vilket även herr Strand såsom synnerligen sakkunnig påpekade när
det gäller de fackliga organisationerna —■ och som har skapat litet oro. tror jag,
även i regeringen med hänsyn till redan skönjbara stora sammandrabbningar
på arbetsmarknaden. Det missnöje som har uppstått på detta område är, såsom
herr Strand alldeles riktigt sade, ett resultat av de faktiska ekonomiska förhållanden,
under vilka stora massor av lönearbetare leva, och icke, som man ofta
vill göra gällande, ett resultat av en mer eller mindre demagogisk propaganda.

Jag måste emellertid, eftersom jag kom att omnämna herr Strands anförande,
beröra en sak som han omnämnde. Han försökte ju i de försiktiga ordalag,
som speciellt en kassör i landsorganisationen väl måste använda när han kommer
in på frågan örn eventuella strejker, angiva att en justering av den lönepolitik.
som man hittills tämligen benhårt har följt, nog kunde bli nödvändig.
Såvitt jag förstod herr Strand rätt, yttrade han att den ekonomiska politik
som hittills har förts varit förmånlig för alla, även för arbetarna, Det är klart
att man i varje fall teoretiskt kan tänka sig att åtminstone för en mycket kort
tidsperiod föra en ekonomisk politik, som är till förmån för håde arbetstagare
och arbetsköpare, men jag tror att frågan, om en sådan politik verkligen under
någon kort period skulle kunna föras, har mera ett akademiskt och teoretiskt
intresse; i realiteten är det ju så att en ekonomisk politik som är till förmån
för alla. även för arbetarna, icke kan utformas i ett samhälle, där den stora
arbetande massan saknar varje inflytande över de tekniska hjälpmedlen, produktionsmedlen,
och hara förfogar över sin arbetskraft, under det att ett
mindre antal medborgare förfoga över de väsentliga produktionsmedlen. I ett
så konstruerat samhälle kan man inte föra en politik som är förmånlig för bå -

Onsdagen den 17 januari 1945 fm.

Nr 3.

Statsverkspropositionen in. lii. (Forts.)

da dessa parter. Olli det vore så som herr Strand formulerade det, hade han ju
funnit de vises sten. Därmed vore den sociala frågan, frågorna örn klassmotsättningarna
löst, och därmed hade vi här i Sverige uppnatt något särskilt sensationellt,
som alla teoretiker världen över, som syssla med ekonomi, förgäves
ha försökt komma fram till.

Jag tror alltså att herr Strand borde göra en reservation, ela han säger att den
ekonomiska politiken varit förmånlig för alla och därmed även. för arbetarna.
Den bär nämligen icke varit det. Örn vi granska den ekonomiska politik som
har forts, vad har den i praktiken medfört? Jag har sagt det också tidigare,
och det är tråkigt att upprepa sig. Men eftersom fakta fortfarande existera och
fortfarande intressera, måste jag upprepa, att den ekonomiska politik som hittills
har forts, speciellt den under rubriken pris- och lönestopp, har medfört en
betydande försämring av arbetarklassens ekonomiska läge framförallt sett
i relation till läget för dem, som äro besuttna och äga kapital och som gå under
rubriken företagare — ett mycket vackert namn som ofta användes, såsom
jag någon gång tidigare har sagt, av dem som icke företa sig någonting
utan eventuellt bara klippa kuponger på aktiebrev. Emellertid ha de som ha
äganderätten till produktionsmedlen i största allmänhet berikats oerhört. (Jm
man inte vill fördjupa sig i siffror och följa de stora bolagens årsberättelser
och försöka upptäcka alla deras dolda vinster o. s. v. kan man ju nöja sig
med att se sig litet omkring rent praktiskt ute på det ekonomiska fältet. Da skall
man finna, hurusom bankernas kassavalv bildligt talat hagna av penningöverflöd,
därför att företagarna ha gjort sig så kolossala inkomster, att det är svart
för innehavare av penningkapital att för närvarande kunna göra sig någon profit
på det. Arbetarna däremot ha faktiskt inte alltid möjlighet att köpa ens det
nödvändiga i fråga örn kläder, såsom herr Strand påpekade. Jag vill alitsa i
fråga om liela denna sida av regeringspolitiken uttala elen förhoppningen att
nya initiativ från de krafter, som här kunna taga initiativ, mycket snabbt skola

se dagen. . ... .

Beträffande avtalsrörelserna, som nu kasta sm skugga Iramior sig. ligger det
till på det sättet, att metallarbetarna, som är den väsentligaste av de grupper
som befinna sig i avtalsrörelse, lia begärt så liten kompensation för de stegrade
levnadskostnaderna, att man måste beteckna det av dem framlagda förslaget
vid avtalsförhandlingarna såsom synnerligen blygsamt. Man talar örn rnilationsspöket,
och de talare som haft ordet lia praktiskt taget enhälligt forordat
alf man skall fortsätta lönestoppspolitiken. Även herr Akerberg godkände den
utan någon egentlig reservation, därför att man måste undvika inflation.. Herr
Akerberg bar för vana att alltid i dessa debatter i kammaren måla inflationens
spöke på väggen. Jag förmodar att han själv är övertygad örn de väldiga läror
som hota, örn man exempelvis bifaller metallarbetarnas i och. för sig mycket
blygsamma lönekrav. Jag tror att det är en fullkomligt felaktig uppskattning,
^närman tror att dessa ören, som metallarbetarna begära, skulle spela någon sa
oerhörd magisk roll, att hela penningvärdet skulle raseras, örn kraven hit olles.
Jag tror att man gör sig skyldig till en felaktig bedömning, när man betraktar
de olika faktorerna i det ekonomiska samhällslivet. Örn man som konjunkturinstitutet
beräknar, att vi haft en nationalinkomst under det föregående året
av inemot 20 miljarder kronor, kan en löneförhöjning under ett ar för hela den
svenska metallarbotarkåren på sammanlagt cirka 45 miljoner kronor, som spridas
ut på hela kåren, icke spela den magiska rollen att sistnämnda belopp skulle
medföra ekonomiska faror av den art som här har anförts. Jag tror att det
vore tillbörligt att herr Strand, som talade för att man skulle beakta nödvändiga
lönepolitiska krav, och andra, som här alldeles särskilt föra ilen organiserade
arbetarklassens talan, säde ifrån ordentligt från talarstolen, ali när regerings -

B2 Nr 3. Onsdagen den 17 januari 1945 fm.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts-)
kommissionen, som nu är tillsatt för medling inom metallarbetarindustrien, nästa
gång träffar parterna, skall den stänga in sig med arbetsgivarparten och säga:
»Nu låser vi inte upp dörren, förrän ni tar reson och medger de av metallarbetarna
begärda, blygsamma löneförhöjningarna, som icke äro orimliga, icke framställda
i demonstrations sy f te och som icke äro avsedda att ruinera den svenska
ekonomien och som icke heller kunna göra det.» I varje fall ber jag att här ifrån
kammarens talarstol få skicka den hälsningen, att det är tillbörligt att kommissionen
intar den attityden. Varför skall man alltid säga till arbetarna, att de
skola känna ansvar? Finns det någon klass som känner större ansvar för samhället
än arbetarklassen? Den asocialitet, som finns inom den s. k. överklassen, finns
överhuvud taget inte inom arbetarklassen. Det ansvar, som arbetarna och de
fattiga bönderna känna för att samhället skall existera utan störningar, ligger
ju långt över det diminutiva ansvar, man möjligen kunde finna inom den överklass
som är så flitig att predika ansvar för andra.

Man säger att det skulle vara brottsligt att bryta den ekonomiska linje sorn
följes. Det skulle alltså vara ett slags brottsligt tal som jag här fört. Jag
vill påpeka att brottet egentligen redan är begånget och håller på att fullföljas.
Det förbiser man här i debatten. Men jag har med mig corpus delicti
i form av arbetarrörelsens efterkrigsprogram, inte för att föredraga det men
för att bevisa att brottet är begånget och under fullföljande. Jag kan slå upp
vilken sida som helst och tala örn vad man enligt detta efterkrigsprogram
avser att verkställa. Det är som bekant full sysselsättning, höjd levnadsstandard
o. s. v., men detta må nu vara på längre sikt. Låt oss i stället se
på några rubriker i fråga örn detaljerna! Jag slår alldeles på måfå upp en
sida. Där lyder rubriken beträffande punkten 18: »Samhällelig planering av
investeringsverksamheten.» Beträffande punkten 19 står det i rubriken: »Utrikeshandeln
under samhällets ledning» — det är mycket det — och i fråga
örn punkten 20 heter det i rubriken: »Stabilisering och rationalisering av byggnadsverksamheten.
Kvarterssanering. Tomtmarken och hyreshusen i städerna
överföres gradvis i kommunal ägo.» Jag kan slå upp andra sidor, men jag
förmodar att efterkrigsprogrammet i allmänhet är känt, och jag har som sagt
icke medtagit programmet för att läsa upp det. För den svenska lönearbetarklassen,
de lägre lönearbetarna och tjänstemännen i detta land framfördes
detta efterkrigsprogram såsom valplattform vid riksdagsmannavalet 1944. F.tt
så konkret utformat ekonomiskt valprogram har socialdemokratien, i varje fall
så långt jag kan minnas, aldrig förelagt väljarna. Då detta program innehåller
så väsentliga framsteg jämfört med nuvarande situation, har det kommunistiska
partiet anslutit sig och i valrörelsen ställt sig på denna det socialdemokratiska
partiets plattform utan att syssla med småskuren kritik av den ena
eller andra punkten. Vi reservera oss för vissa illusioner, som ha kommit till
uttryck i programmet, men i stort sett ansluta vi oss till detta program. Under
valkampanjen påpekade samtliga deltagande, även arbetarrörelsens motståndare,
mycket noga efterkrigsprogrammets betydelse, och efter den valkampanjen
uttalade 1 700 000 svenska väljare sin anslutning till detta program. Då
måste detta väl återspeglas i regeringens politik? Jag kan inte förstå annat
än att det i varje fall måste återspegla sig i det socialdemokratiska partiets
politik. Ty det kan väl ändå inte vara så, att man inte menade allvar, att man
inte vill sätta in de krafter över vilka man förfogar och använda de resurser
som man har för att i snabbast möjliga tempo omsätta detta efterkrigsprogram
i praktiken?

Jag vill, herr förste vice talman, vidare rikta uppmärksamheten på ett par
ting, som kunna vara aktuella. Lagrötan har ju redan varit aktuell vid åtskilliga
riksdagar. Två, tre riksdagar ha redan sysselsatt sig med alla de förfär -

Onsdagen deli 17 januari 1945 fm.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
liga ting, som ofta i panik skapades på lagstiftningens oell rättsskipningens
område under de första krigsåren och som i huvudsak fortfarande existera på
detta område. Jag skall inte syssla nied en massa detaljer. Här har ju sagts
så mycket. Det finns en skrift av en av kammarens ledamöter, herr Branting,
där vem som vill kan få hur mycket material som helst för att sätta sig in i
vad som har skett på detta område. Meri jag skall i alla fall ge en liten illustration
till hur man numera anser sig kunna gå till väga, då man skipar rättvisa
här i landet gentemot folk, som åtalats för ett eller annat brott. Det är ett
spionmål, som ännu inte är slutdömt men som är avdömt i rådhusrätten
och i Svea hovrätt, vilket jag tänkte rikta uppmärksamheten på. Jag kan tyvärr
inte föredraga hela utslaget, men jag kan återge två i rätt vida kretsar
redan kända formuleringar från denna dom. I en punkt säges det, att svaranden
genom sin politiska åskådning och sitt trägna umgänge med ledande
kommunister måste anses saker till det han är åtalad för. Hail tillhör inte kommunistiska
partiet, men han har umgåtts med kommunister. Vidare — och nu
kommer jag till någonting, som jag nästan måste reklamera såsom sensationellt
— har det lagts denne svarande till last, att han tillsammans med en
annan person, som tillhör det socialdemokratiska partiet, har dryftat vissa
förhållanden inom detta, vilka icke voro allmänt kända.

Detta är två rekvisit för att fastställa brottslighet, som jag tror äro ganska
uppseendeväckande, i varje fall det sista. En tämligen framstående socialdemokrat,
som icke är ledamot av denna kammare och som jag träffade häromdagen,
sade: »Nog vet jag ju, att vårt parti har blivit stort och mäktigt
och att rättsskipningen har undergått vissa förändringar, men att man skulle
kulina såsom motivering för straffarbete anföra, att någon har samtalat örn
det socialdemokratiska partiet, visste jag inte förrän nu.»

Jag tror, att det kan vara nyttigt att ge dessa drastiska exempel. Det finns
massor av sådana. Jag har tidigare anfört dylika. Jag vill därmed rikta uppmärksamheten
på vad som är det väsentliga och vad som är grundorsaken
till bland annat de förhållanden, som äro blottade i affären Lönnegren—
Paulson. Ty vad är det väsentliga? Jo, att man i praxis under de sista åren
i Sverige har kriminaliserat politisk åskådning. Örn vi tänka på den engelska
lagstiftningen och det sätt, på vilket engelska domstolar arbeta, torde det
för var och en, som litet grand intresserat sig för det, ha framstått såsom
särpräglat för den engelska demokratien att icke vid dömande av brott inblanda
någonting för brottet ovidkommande i domslutet. Här i Sverige har
man gått den andra vägen och inblandar för brottets bedömande fullkomligt
ovidkommande saker samt skriver ned det i domstolarnas utslag såsom rekvisit
för brottsbestämningen. Det är lagröta i dess högsta potens.

Hittills har jag inte funnit, att politisk åskådning såsom brottsbeskrivning
har tillämpats i praktiken annat än gentemot dem, som lia haft eller förmenats
lia haft kommunistisk åskådning. En sådan åskådning har kriminaliserats
i praxis, och det förklarar åtskilliga av de företeelser, över vilka man
har uttryckt så stark förvåning här i dag, exempelvis flyktingpolitiken i allmänhet.
Denna har under de gångna åren omhänderhafts på det sättet, att
var och en flykting, som har kommit från Hitlernazistiska länder — från
Tyskland eller från av nazisterna ockuperade länder — har underkastats ett
slags politisk värdering, varpå alla, som lia varit mycket ivriga antifaseister,
som kanske lia sympatiserat med kommunisterna eller rentav tidigare tillhört
någon kommunistisk organisation i sitt hemland, ha behandlats med alldeles
särskild skärpa. Dessa personer lia ofta burats in i fängelser eller satts under
alldeles speciell polisbevakning. Man har behandlat dem såsom de grövsta
brottslingar i många hänseenden, under det att fascistiskt inställda flyktingar,

Första kammarens protokoll 19Jt5. Nr 3. 3

Nr 3.

Onsdagen den 17 januari 1945 fm.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
som kommit, när det börjat gå illa för fascisterna ute omkring vårt lands gränser,
lia behandlats mycket snällt och hyggligt och fortfarande behandlas på
det sättet.

Här talade herr Mannerskantz om den baltiska frågan. Jag hade inte tänkt
säga någonting om den, men eftersom herr Mannerskantz tagit upp den, vill .jag
erinra örn vad jag sade här den 30 oktober, att denna med svenska myndigheters
bistånd organiserade import av medborgare från de baltiska staterna kommer
att bli en påle i köttet för regeringen. Det är den redan. Man har redan svårigheter.
Men det går också till på det viset, att folk, som i tre års tid eller mera
har samarbetat mycket intimt och bra med de tyska ockupationsherrarna i Balticum,
fraktar man hit och tar emot såsom ett alldeles särskilt efterlängtat klientel.
Det är inte fråga örn att de skola sättas i fängelserna, buras in på Långmora
eller Smedsbo fångläger eller interneringsläger, utan det händer mycket
ofta, att efter ett gott mottagande skickas de ut exempelvis på något av de hyggligare
pensionaten omkring Stockholm. Jag erinrar mig ett alldeles särskilt
fall, som har meddelats, där ett tjugotal sådana baltiska flyktingar inkvarterades
på ett pensionat, som för inkvartering av vanliga, människor tog 12 kronor örn
dygnet. Örn socialstyrelsen fick pruta på det priset vet jag inte, men det torde
väl i alla fall inte ha blivit någon väsentlig prutning. Och dessa flyktingar är
man så hygglig mot, att man skickar dit landsfiskalen att betala, de behöva
inte ens gå på posten och hämta pengarna. Socialstyrelsen är idel solsken och
välvilja. På dessa pensionat få alltså fascistiska flyktingar en sådan strålande
omvårdnad som jag här har antytt. Det är kanske lämpligt, att herr Mannerskantz
reviderar sin uppfattning, att den svenska regeringen skulle ha uppträtt
särskilt hårdhjärtat gentemot de baltiska folken. Yad jag här berättar tyder ju
verkligen inte på det.

Jag skall inte syssla så mycket mer med detta. Jag har nämnt det för att
visa, att ur denna, metod att kriminalisera en politisk åskådning och inrikta
hela sin strävan i statsförvaltningen därpå förklaras sedan sådana saker som
Paulsonhistorien. Ty kan en tjänsteman inom flyktingväsendet här i landet anse
sig vara ute på särskilt brottsliga vägar, när lian i verkligheten, enligt vad
han begriper, på det mest effektiva sätt försöker hålla efter kommunistiska flyktingar
och gynna nazistiska flyktingar? Det är klart, att denna historia Ilar
Auixit upp ur den röta, som har existerat i dessa år. Därför vill jag, att man skall
ställa kyrkan mitt i byn. Paulsons handlingar emot flyktingar äro naturligtvis
så föraktliga att ingen här i landet kommer att reagera, om han också får ett
mycket kännbart straff. Men man skall inte förvånas och undra: hur har någonting
sådant kunnat ske? Man skall i stället förvånas, örn det överhuvud taget
finns några framskjutna tjänstemän på detta område, som icke följa de intentioner
de ha fått att förfölja kommunister och gynna nazister. Så måste man
ställa frågan, och då kan man förstå saken. Jag tycker inte det är nödvändigt
att kalla så många gråterskor till templet, som man gör i Morgontidningen exempelvis,
för att betyga, att socialminister Möller är en utomordentligt bra karl
och att den nye polisministern Erlander också är en utmärkt bra karl. Det
gäller ju inte det. utan det rör sig örn att de två nämnda statsråden äro ansvariga
för det sakernas tillstånd, som har vuxit upp och frodats inom deras
departement. Man behöver inte betraktas såsom någon skalpjägare, därför att
man enkelt och klart säger ifrån, att ansvaret bör läggas, där det måste ligga.
Vi kunna inte inom något av statsförvaltningens områden ha ministrar, som
inte veta, va.d som försiggår där, och som inte ha reda på sådana här saker.

Jag tror alltså, att den kommitté, som nu har tillsatts på initiativ av herr
statsrådet Erlander, får ganska mycket att titta på. Jag vill här inom parentes
säga, att då en stor huvudstadstidning menade, att kommunisterna skulle kunna

Onsdagen den 17 januari 1945 fm.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

vara särskilt nöjda med tillsättandet av denna kommitté till följd av det
personval, som hade gjorts ■—- man hade tagit herr Georg Branting som förbindelseman
till kommunisterna — så äro vi inte alls tillfredsställda, med herr
Branting som förbindelsenian. Därtill lia vi verkligen alltför litet förbindelser
med herr Branting. Jag har mer politiska förbindelser med både högermän och
andra här i kammaren än, med herr Branting, och vi godkänna alltså inte herr
Branting som förbindelseman i detta fall.

I själva saken vill jag säga, att jag inte heller överhuvud taget är nöjd
med denna kommittés personella sammansättning. Varför? Ja, inte därför att
jag inte tror. att herr Branting eller herr Sandler skulle vara kapabel att företa
denna utredning. Nej, de äro skickliga och duktiga, därom behöver jag inte stå
här och diskutera. Men jag vill dra en liten parellell. Örn inom det verksamhetsområde,
där jag personligen är ansvarig, exempelvis inom det kommunistiska
partiet, sådana missförhållanden upptäckas, att man vill undersöka, huruvida
jag som ordförande i kommunistiska partiet verkligen sköter örn mina åligganden,
om man alltså från samhällets sida, exempelvis från polismakten, vill
göra sig underkunnig om vad jag där har att bestyra och hur jag utövar den
kontroll, som tillkommer en ordförande i kommunistpartiet o. s. v., skulle man
då tillsätta en kommission, bestående t. ex. av herrar Hilding Hagberg och
Knut Senander, vilka skulle gå till mig och undersöka saken? Det tror jag
inte. Man skulle säkert, ta några andra. Därför tycker jag i fråga om herrar
Sandler och Branting — jag säger ingenting om de övriga — att man inte
skulle lia valt dessa personer till medlemmar av denna kommission. Det socialdemokratiska
partiets intressen äro ju här tydligt ådagalagda genom Morgontidningen,
och de tyckas gå ut på att lägga svampen på. Örn man inte avser att
lägga svampen på, borde man här ha kallat en eller ett par personer från det
kommunistiska partiet, som verkligen äro sakkunniga och känna till detta samt
veta. hur det går till. Denna sakkunskap skulle ha kunnat underlätta för
utredningen att få klarhet i de förhållanden, som sammanhänga med hela denna
sak. Det finns ju knappast någon av oss i ledande ställning i det kommunistiska
partiet, som inte varit, mer eller mindre anhållen, mer eller mindre
häktad och mer eller mindre straffad under krigsåren. Vi besitta som sagt
på grund därav en sådan sakkunskap, som man i detta stycke borde ha nyttiggjort
sig. _

Jag vill vidare säga ett par ord om utrikespolitiken. Det råder fortfarande
en mörkläggning över utrikespolitiken, som jag tror icke är förmånlig. Vi ha
visserligen diplomater ute i världen, och de skicka sina rapporter. Jag har
också sett, att de ligga i rätt bra och göra. reklam för Sverige. Man ger anslag
i propositionen till sådan reklam, och det kan kanske vara bra, men i och för
sig är det inte så märkvärdigt, ty all reklams urgrund ha vi ju lärt oss från
hönsen: de kackla, när de lägga ägg. Varför skulle inte vi också kackla litet
grand om det, som kan finnas att reklamera med ute i världen? Men här vill
man faktiskt, att vi skola betrakta allt det där såsom vår utrikespolitiska verksamhet,
skött av diplomater och diplomater emellan, och det Ilar folket och
framför allt riksdagen inte ett dugg att göra med! Skulle det inte vara på
tiden, att regeringen lämnade den där mörkläggningslinjen rörande utrikespolitiken
och inte bara gav en och annan information en och annan gång om
året inför riksdagen ■— en information, som ju i regel, såsom alla veta, innehåller,
vad man tidigare under några månader förut har läst i tidningspressen.
Jag vill, att man här från regeringens sida också skulle visa, att man har litet
handlingskraft. Det måste ju finnas någon framsynthet, man måste ha något
initiativ också på utrikespolitikens område och inte bara vänta och se. Jag har
vid höstriksdagens utrikespolitiska debatter angivit vissa synpunkter på frå -

Nr 3.

Onsdagen den 17 januari 1945 fm.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
gan om utrikespolitiken, som jag inte här behöver upprepa. Jag har försökt
att skissera en såvitt jag förstår ur hela svenska folkets synpunkt positiv linje
för utrikespolitiken, där man förkastar de gamla schablonerna, som verkligheten
ju redan har krossat, där man styr ut på nya vatten, där man inte pratar
om en neutralitet, som ingen vare sig stor eller liten stat längre kan upprätthålla
här i världen, utan där man tar sikte på en anslutning till de positiva
krafter, som börja ta ledningen ute i Europas olika stater, där man inte binder
sig vid något block av något slag, västmaktsblock eller nordiskt block
eller neutralitetsblock av någon annan konstruktion, utan där man utan att på
något vis vara självtillräcklig söker kontakt med alla de krafter i andra länder,
som kunna förväntas bli ledande och uppbyggande för en ny värld, där
fred råder och där folkens broderskap kommer att bli verklighet.

Jag skall kanske också göra ett par kommentarer till frågan örn vilken politik
det kommunistiska partiet i nuvarande situation tänker föra. Andrakammarvalet
medförde ju en så stark framgång för vårt parti, att en och var, åtminstone
de jag sett yttra sig i pressen eller på annat sätt, erkänner, att det
kommunistiska partiet efter denna valframgång måste spela en annan politisk
roll här i landet än tidigare. Vi ha ju varit och äro fortfarande det enda egentliga
oppositionspartiet. Mot samlingsregeringen lia vi icke minst i valrörelsen
riktat vår kritik, d. v. s. vi ha kritiserat samlingsregeringens existens överhuvud
taget som samlingsregering. Vi anse, att den tiden är förbi, då en sådan
regeringskonstruktion eventuellt kunde anses vara behövlig. Nu är den inte
längre behövlig, utan den är, som jag visat tidigare i mitt anförande, numera
skadlig på många områden. Det är alltså vår mening, att man skulle lägga örn
kursen.

Herr förste vice talmannen påstod, att ingenting har inträffat, som skulle
kunna motivera en kursförändring. Han påstod, att valet visserligen stärkte
den opposition, som står utanför regeringen, men samlingsregeringen måste
bestå. Ingenting har ändrat sig i situationen, menade han, och strängt taget
var han av den meningen, att någon förskjutning, som motiverade en omprövning
av samlingsregeringens bestånd, icke hade ägt rum. Det tycks ju också
vara den allmänna meningen i de tal från olika partigruppers sida, som redan
ha hållits här. Jag tror därför, att det är nödvändigt, att jag här deklarerar,
att vi icke genom valresultatet fingo vår uppfattning örn samlingsregeringens
kvalifikationer på något sätt rättade, utan valresultatet stärkte oss i den övertygelsen,
att Hacket betydande grupper av svenska folket vilja ha en annan
kurs och en annan politik. Vi bli ju numera förmanade i pressen litet här och
litet där, i socialdemokratisk press, folkpartipress och överhuvud taget i regeringspressen,
att örn vi nu äro välartade och hyggliga och bevisa vårt demokratiska
sinnelag och se till, att vi likvidera tidigare olater i politiken -—-örn.vi äro så där hyggliga och snälla, kan det hända, att man någon gång i
framtiden kan betrakta vårt parti såsom ett tämligen »vanligt» politiskt parti.
Ja, vi äro ju vana vid sådana förmaningar. Tidigare skedde de mera i formen
av hotelser. Man sade, att det komme att gå oss mycket illa, om vi inte vore
hyggliga. Nu ges det mera faderliga förmaningar: örn ni vilja vara med, skola
ni nog snart komma med, ifall ni äro snälla.

Vi för vår del äro fullkomligt okänsliga såväl för hotet som för dessa farbroderliga
förmaningar. Vi tänka i stort sett följa den politiska linje, som vi
ha företrätt under de senare åren och som vi framför allt företrädde i valrörelsen.
Vi få uppträda såsom det enda oppositionspartiet mot regeringen, men
det betyder inte, att vi inte skulle vilja vara för en annan ordning, där vi inte
vore det enda oppositionspartiet, eller till och med en ordning, där vi icke läng -

Onsdagen den 17 januari 1945 fm.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
re vore ett oppositionsparti mot regeringen. Detta är för oss icke på något sätt
främmande i vår politiska tankevärld.

Vi lia sagt, att vi vilja lia en vänsterregering. Med en sådan mena vi, som
väl en och var utan svårighet förstår, en regering, som inte behöver vara sammansatt
av personer från ett politiskt parti utan från flera, alltså ett slags
samlingsregering, men som dock i sin personliga och politiska sammansättning
representerar en politik, vilken man med ett ord kan kalla för vänsterpolitik.
Det skall vara folk, som vill vara med örn att genomföra efterkrigsprogrammet
åtminstone i grova drag, sorn vill göra upp med lagrötan, som vill inleda
den nya kurs, som man här tidigare har ansett inte vara nödvändig. Inför en
sådan regering och i en sådan situation frukta vi på intet sätt att ta det ansvar,
som till äventyrs också formellt skulle tillkomma det kommunistiska
partiet.

Vår ställning till socialdemokratien har varit föremål för rätt stora diskussioner,
sedan valresultatet blev klart. Jag skall inte ta upp saken i dess vidd,
men för att det inte skall bli halvsagt, vad jag här till sist hade velat säga,
vill jag deklarera —• och jag har hundra gånger tidigare både i tal och i skrift
sagt detsamma, men man måste fortsätta att deklarera det, tills det verkligen
går upp för folk, som intresserar sig för saken, vad man avser och vill —
att det inte är på grund av det socialdemokratiska partiets sätt att kompromissa
sig fram, som vi i och för sig ha kommit i opposition mot detta parti
genom åren. Vi förkasta icke kompromisser i och för sig. Hela livsutvecklingen
innehåller kompromisser. Men vi vilja icke — och däri visar sig ofta
klyftan mellan oss och det socialdemokratiska partiet — göra kompromissen
till det enda i politiken och så att säga permanenta varje kompromiss som
örn man hade uppnått ett slutmål i och med att kompromissen är ingången.
Detta är den väsentliga skillnaden mellan oss och det socialdemokratiska partiet.

Vi komma således att betrakta alla kompromisslösningar —■ exempelvis arbetarrörelsens
efterkrigsprogram, som är ett typiskt försök till kompromisslösning
— icke såsom fasta tegelstenar i en samhällsbyggnad, som man skulle
kunna kalla kompromissamhället, utan såsom mycket rörliga och labila företeelser
inom den politiska utvecklingen i allmänhet, vilka slutligen övervinna
sig själva, så att vi få ett gediget och enhetligt samhällssystem, där frihet
råder för alla och där man icke som nu behöver kompromissa mellan olika
mot varandra fientliga grupper, som företräda olika intressen.

Detta är i ytterligt korta drag ett litet klarläggande av vad vi mena i vårt
förhållande till det socialdemokratiska partiet. Vi äro alltså beredda att deltaga
i och understödja kompromisser så snart de äro till förmån för de breda
folklagers intressen, som vi efter bästa förstånd söka att tjäna.

Herr andre vice talmannen erhöll ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! Herr Linderot sade, att jag här i riksdagen brukade måla inflationens
fasor i de mörkaste färger, och han tilläde, att jag i följd därav betraktade
ett bifall till metallarbetarnas lönekrav såsom en källa till inflation.
Jag vill påpeka och erinra om att jag i mitt tal uttryckligen sade att jag
ansåg, att dessa lönekrav kunde infogas i den nuvarande prisstoppspolitiken.

Ä andra sidan kan jag inte heller godkänna herr Linderots resonemang,
när han talar örn att de 45 miljonerna inte ha någon betydelse. Ett snökorn
kan sätta en lavin i rörelse. Även på det ekonomiska området finns det laviner.
Metallarbetarnas ledning har tagit hänsyn till detta genom att framlägga
mycket moderata lönekrav, och kommunisterna ha vid avtalskonferensen också
gett en honnör åt denna opportunism. De ha visserligen lagt till åtskilliga

Nr 3.

Onsdagen den 17 januari 1945 fm.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
ören på förbundsstyrelsens förslag, men de lia under hand låtit meddela —
för att citera deras egna ordalag -—- att de ha gjort detta »endast för djävulskaps
skull».

överläggningen blev nu för en stund avbruten för att begärt tillfälle skulle
beredas herr statsrådet Bergquist att avlämna kungl, propositioner.

Herr statsrådet Bergquist avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 13, med förslag till lag angående fortsatt tillämpning av lagen den 5
mars 1943 (nr 78) örn jämkning av arrendeavtal i vissa fall, m. m.; och
nr 14, med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 30 juni
1943 (nr 453) med vissa bestämmelser örn mätning av ved och annat virke,
m. m.

Statsverks- Fortsattes överläggningen angående Kungl. Majlis propositioner nr 1—3.
propositionen

m.m. Herr Myrdal: Herr talman! Det finns många frågor som vi kunna känna
(Forts.) oss ha lust att diskutera vid riksdagens början, men jag skall väsentligen hålla
mig till de finansiella spörsmål, som ha samband med frågan örn budgeten
och dess uppläggning.

Emellertid kan jag ej underlåta att i förbifarten ge uttryck för en allmän
reflexion i anledning av min ärade vän herr Linderots anförande nyss. Jag har
ofta gjort den, när jag lyssnat till kommunistiska talare eller läst vad de skrivit.
Reflexionen är den, att bekymret för oss inom det socialdemokratiska
partiet över kommunisternas politiska framfart ■—- och jag skulle nästan tro,
att bekymret inom de borgerliga partierna i viss mån är detsamma, även örn
formuleringen kanske på det hållet skulle bli en annan — är icke att kom•
munisterna äro för radikala, utan snarast att de äro för litet radikala, jag me nar

radikala i verklig mening. Kommunisternas radikalism ter sig för oss som
billig. Den är ju också helt och hållet inriktad på -— ja, förlåt mig herr Linderrot
— liberalistiska och sannerligen icke socialistiska linjer. Kommunisternas
politik går ut på att överbjuda oss andra, i lönepolitiken, i de aktuella
skattefrågorna, i socialförsäkringsfrågorna, i flyktingfrågorna o. s. v. Däremot
märker man från kommunistiskt håll blott föga av intresse och radikalism
-— utom i allmänna fraser — när det gäller de verkligt stora problemen örn
samhällets ekonomiska omdaning, produktionsordningens effektivitet och hur
vi genom våra beslut här i riksdagen skola kunna stegra denna och effektivisera
företagsstrukturen inom industrien m. m. i syfte att bygga en grund för
ett höjt och mera allmänt delat välstånd i nationen. För de frågorna ha kommunisterna
föga intresse —• och jag kan ju tillägga, att deras billiga radikalism
efter de liberalistiska linjerna som förutsättning har denna mera ansvarslösa,
ointresserade inställning till de djupare ekonomiska och, som jag
också skulle vilja säga, socialistiska problemen När

jag pekar på denna billiga radikalism hos kommunisterna, denna ansvarslöshet
inför de ekonomiska problemen, och efterlyser mer av verklig radikalism
hos dem, vill jag icke underlåta att samtidigt påpeka, såsom jag
också gjorde i höstas, att kommunisterna lia en ursäkt att anföra för sin bristande
förtrogenhet med och sitt ringa intresse för de stora ekonomiska problemen,
nämligen att de ha hållits alltför mycket utanför den förberedande, behandlingen
av problemen. Som jag ser saken, är det ur allmänt demokratiska
synpunkter oriktigt och skadligt att hålla representanterna för 300 000 svenska
väljare utanför den förberedande behandlingen av de stora politiska frågorna.

Onsdagen den 17 januari 1945 fm.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
För min elei är jag glad, att de från och med detta år äro representerade i de
stora utskotten, och särskilt glad att det har kunnat ske efter val med gemensamma
listor. Jag skulle för min personliga del önska, att de därutöver
bringades att vara representerade i viktiga kommittéer och utredningar och
där tvingades ta ansvarig ståndpunkt till våra stora ekonomiska problem. ^

Örn jag nu går över till mitt egentliga ämne, nämligen de_ finansiella frågorna
i samband med den framlagda budgeten, skulle jag vilja börja med att
säga, att jag tror det är alldeles riktigt, då som skett hela framtidsbedömningen
hängts upp på utvecklingen av kriget och av den internationella politiken
efter detsamma. Jag delar alltså inte herr Elon Anderssons uppfattning att
vi, örn jag förstod honom rätt, nu lia kommit i ett läge där de internationella
frågorna träda mera i bakgrunden och våra nationella angelägenheter, t. ex.
utvecklingen på arbetsmarknaden, bli relativt sett mera betydelsefulla. Jag
vill ingalunda förneka, att dessa angelägenheter äro betydelsefulla, _ men om
vi vilja hålla proportionerna riktiga böra vi, såsom också är gjort i finansplanen,
ha klart för oss att det avgörande är vad som händer i den internationella
utvecklingen. Då vi tala örn inflationsutvecklingen, böra vi ha klart för oss
att de löneändringar, som det nu gäller, äro relativt små i jämförelse med
andra inflationsdrivande krafter, som huvudsakligen ha sin ort i de internationella
problemen.

När det gäller finansplanen skulle jag till en början vilja tillåta mig att
anlägga en i någon mån kritisk synpunkt på det viktiga avsnitt, som bär rubriken
»Ekonomiska framtidsutsikter». Vad som där står är kanske ej för optimistiskt,
men jag skulle ändå vilja säga, att det kan vara ägnat att ge allmänheten
och måhända även riksdagens ledamöter en alltför opitimistisk syn
på svårigheterna framför oss- Vare sig man i tidningarna och här i debatten
karakteriserar denna budget såsom en »fredsduva» eller man säger, att man
blivit mörk till mods genom att läsa den, tror jag att vederbörande ha fått en
alltför optimistisk inställning, och det kan nog inte hjälpas att jag anser, att
vissa formuleringar i finansplanen i viss mån lia bidragit därtill.

Till denna verkan på opinionen har sannolikt bidragit, att den nya budgeten
presenterats såsom balanserad. Det är visserligen sant att budgetbalanseringen
— liksom det antagande, varpå denna byggts, nämligen att krigsberedskap icke
skall behövas under mer än ett kvartal efter den 1 juli i år — ingenting annat
är än en rent teknisk arbetshypotes. Det är också sant, att återinförandet av
den gamla normen att budgeten skall balanseras snarast bör medverka till att
arbetet i utskotten och riksdagens kamrar kommer att bli mera inriktat på en
viss begränsning av de normala utgifterna på driftbudgeten och på ett uppehållande
av statsinkomsterna — något som i nuvarande inflationskonjunktur
är motiverat både av statsfinansiella och av mera konjunkturpolitiska skäl.
Det kan dock inte hjälpas, att själva budskapet, att det nu äntligen framlagts
en på normalt sätt balanserad budget, mycket allmänt fattats som ett tecken
på att vi gå mot mera normala tider och att vi äro över svårigheterna.

Men vad jag framför allt tänker på när jag säger, att budgeten kan befaras
stimulera till en överoptimistisk inställning — om inte uttryckliga varningar
tillfogas — är själva framti dsbedömningen eller rättare det sätt, varpå den
presenterats. Hela diskussionen om den närmaste framtidens ekonomiska utveckling
har inriktats på perioden omedelbart efter avspärrningens upphävande.
Denna tiel anfages få karaktären av en utpräglad högkonjunktur med stor exportvolym,
betydande investeringar i den svenska industrien och en, visserligen
inskränkt, men för produktionens uppehållande i stort std! tillräcklig importvolym.
Under denna tid, som förväntas vara genom, hela nästa budgetår, skulle
Sverige visserligen kunna befaras, som det heter i avsnittet örn framtidsutsik*

Nr 3.

Onsdagen deri 17 januari 1945 fm.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

terna, komma att arbeta med smala marginaler och linder hårt tryck både på
det penningpolitiska området och i fråga om försörjningen. Men sysselsättningsproblemet
skulle inte vara så besvärligt.

I finansplanen upptas således icke till närmare diskussion frågan örn hur
det skulle gå, om avspärrningen bleve långvarig. Örn detta utvecklingsalternativ,
som tyvärr ingalunda är uteslutet, säger finansministern endast, att avspärrningen
då kommer att inom vissa områden medföra allvarliga svårigheter
för sysselsättningen och försörjningen. Han återkommer längre fram till denna
möjlighet och förklarar, att örn det under vårriksdagens lopp visar sig, att en
längre avspärrning framstår som sannolik, så blir det nödvändigt att för riksdagen
framlägga en ny finansplan. I det sammanhanget antyder han, att en
sådan måste innebära stora ändringar både på budgetens inkomstsida och på
dess utgiftssida.

Dessa finansiella åtgärder, herr talman, måste förberedas nu, örn de skola
bli väl planlagda. Till den frågan skall jag ha tillfälle att återkomma örn en
liten stund.

Det är vidare också uppenbart, att avspärrningen är ett mycket relativt begrepp.
Den period efter avspärrningens upphävande, vartill finansplanen närmast
anknyter, kan innehålla mer eller mindre av kvarstående avspärrningselement,
vilket har verkningar för både importen och exporten. Det mindre
gynnsamma alternativet, vilket i finansplanen icke närmare berörts, är att det
inte blir så stor skillnad i vår situation, även sedan själva krigsblockaden
hävts. Jag tror det är viktigt att i denna debatt också den saken framhålles.

Det har kanske överraskat kammarens ärade ledamöter, att jag från mina
utgångspunkter ansett mig ha skäl att kritisera finansministern. Kritiken är
emellertid egentligen bara formell och tar sikte på budgetens verkan på allmänhetens
inställning. Finansministern hyser på denna punkt samma uppfattning
som den, jag här givit uttryck åt, det vet jag. Av vad jag nyss anfört
ur finansplanen framgår också, att han anser, att möjligheten av en längre period
av avspärrning icke får uteslutas och att en beredskapsutredning av de
problem, som då resa sig, måste äga rum. Å andra sidan är jag villig att medge,
att i nuvarande mycket osäkra läge det riktiga tillvägagångssättet är att
provisoriskt lägga upp budgeten efter det relativt gynnsamma alternativet för
att sedan under riksdagens lopp, när många ting sannolikt hinna klarna, låta
riksdagen ta ståndpunkt till de svårigheter och problem, som i budgeten lämnats
öppna.

Av samma i huvudsak formella karaktär är min kritik av att i framtidsbedömningen
möjligheten av en svår efterkrigsdepression kommit att skjutas
i bakgrunden. Det vore nu mycket olyckligt örn det svenska folket och riksdagen
skulle förlora ur sikte, att den stora svårigheten och det hårda provet lör
vårt samhälle icke är denna övergångstid, utmärkt av varuknapphet och inflationstendenser,
utan den tid, som kan väntas komma därefter, när på nytt svårigheten
blir överutbud och vikande efterfrågan i stället för knapphet, arbetslöshet
i stället för brist på arbetskraft, fallande priser i stället för inflationstendenser.
Denna mellantid — med alla sina särskilda svårigheter, nog så stora
och måhända nog så besvärliga att bemästra — betraktar jag ändock bara som
en galgenfrist till den stora världsdepressionen, som kan komma snart nog efter
kriget men som naturligtvis också kan dröja något år eller så.

Inom planeringskommissionen lia vi hittills inriktat huvuddelen av vårt
arbete på att förbereda oss för denna depression. Och även örn genom krigets
förlängning galgenfristen utsträckes, samtidigt som de särskilda problem, vi
därunder ha att lösa, bli svårare och delvis andra, så kan jag dock icke finna
annat än att denna inriktning av vårt arbete är den rätta. Vad planerings -

Onsdagen den 17 januari 1945 fm.

Nr 3.

Statsverkspropositionen ni. m. (Forts.)

kommissionen beträffar tror jag mig på denna punkt kunna tala även på alla
mina kamraters vägnar.

Det skulle i detta sammanhang vara frestande att ge en mera ingående
skildring och analys av de internationella förhållanden, som i sista hand bestämma
de risker för en svårartad efterkrigsdepression, som jag här talar om.
Det skall jag inte nu göra. Men jag vill i allra största korthet påpeka, att förutsättningarna
för en balanserad världsekonomi efter kriget under det sista
året och halvåret ytterligare försämrats. Ju längre kriget pågår, desto längre
från en fredsekonomi komma alla krigförande nationer. Ej blott de ekonomiska
utan också de rättsliga, moraliska och politiska förutsättningarna för en ordnad
värld efter kriget minskas med varje vecka. De internationella förhandlingarna
på olika områden av det ekonomiska livet ligga mycket sämre till nu
än i fjol våras eller bara för ett halvt år sedan,

I Amerika, som ju när det gäller världsekonomiens utveckling efter kriget
intar en nyckelställning, har den ekonomiska efterkrigsplaneringen gjort obetydliga
framsteg. Allt talar enligt min mening för att vi icke Ira mindre, utan
betydligt större anledning än i fjol våras att med djupaste allvar göra oss beredda
att möta en världsdepression någon gång efter krigets slut, en så svårartad
depression att vi måste vara redo att bruka mycket djärva och förhållandevis
radikala medel, örn vi skola kunna någorlunda vidmakthålla en »hög och jämn
sysselsättning», för att bruka planeringskommissionens formulering av målsättningen
för den ekonomiska politiken.

Det är möjligt, att den stora efterkrigsdepressionen icke kommer inom närmaste
budgetåret. Jag skulle i likhet med finansministern vilja påstå, att detta
till och med är det sannolika. Men säkert är det ingalunda. Även antaget,
att galgenfristen blir så lång eller längre, är det nödvändigt att vi _ ständigt
hålla denna utveckling inför våra ögon såsom den stora faran. I finansplanens
avsnitt örn framtidsutsikterna finns ingen påminnelse därom. Jag anser
det därför vara viktigt att här understryka ett par meningar i ett annat sammanhang
längre fram i finansplanen, där finansministern säger: »Att riskerna
för depression inte heller nu lämnas ur sikte, framgår bäst av den omfattande
beredskapsstat som kommer att föreläggas även detta års riksdag. Man
anser inte dessa farhågor för oberättigade, därför att man tror sig ha skäl
för uppfattningen, att risken för depression ligger något längre fram i tiden,
och att de närmast väntande svårigheterna, sedan avspärrningen upphört, i
stället lia likhet med dem som möta under en högkonjunktur.»

När finansministern föredragit att koncentrera hela sin diskussion av de
ekonomiska framtidsutsikterna till ett enda utvecklingsalternativ •— ett jämförelsevis
gynnsamt och, jag vill understryka det, jämförelsevis sannolikt sådant
— och att redovisa andra möjligheter bara som allmänna reservationer,
som kunna öppna problem under riksdagens lopp, så har en sådan _ uppläggning
säkert mycket stora pedagogiska förtjänster, även örn det, som jag säger,
finns en risk för att allmänheten inte kommer att lia tillräckligt klart för sig,
att det finns allvarligare alternativ. Sakligt har han även haft goda skäl för
sitt tillvägagångssätt i den utomordentligt ovissa situation, vari vi befinna
oss. Så småningom bör det klarare visa sig. vart utvecklingen kommer att
styra hän, och då kan man ändra sin framti dsbedömning.

I finansplanen har man också aktat sig för att egentligen dra några praktiska
och finansiella slutsatser ur den analys av framtidsutsikterna, som jag
här har diskuterat. Den finansplan, som framlagts, stannar ungefär där problemen
börja. Den innehåller egentligen bara en fast utgiftsplan. På inkomstsidan
är till en början lämnat öppet för senare förslag och beslut, efter vilka
grunder de direkta skatterna skola utgå. Öppet har också lämnats hela pro -

Nr 8.

Onsdagen den 17 januari 1945 fm.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
blemet om de beredskapsåtgärder på det finansiella området, som böra tillgripas
för att dämpa inflationsutvecklingen. Frågan huruvida krigskonjunkturskatten
skall avvecklas eller icke — som ju har rests — och i förra fallet
om den skall ersättas med någon ny företagsbeskattning samt hur den i så fall
skall vara beskaffad är en detalj i detta stora frågekomplex. Närmare riktlinjer
lia icke heller angivits för de metoder, som skola användas för att avskärma
elen svenska prisutvecklingen, som det står i finansplanen, från den
internationella inflation, som kan väntas göra sig gällande både i export- och
importpriserna. Örn, såsom troligt är, en mycket stor del av vår export under
den första tiden kommer att finansieras genom statskrediter, reser sig i samband^
därmed frågan, genom vilka medel valuta- och kreditriskerna skola kunna,
på ett riktigt sätt föras över på exportföretagen och icke bli till en diskriminerande
exportsubvention, betalad i sista hand av staten. Under denna tid,
då vi räkna med inflationsrisk, vore en exportsubvention av denna karaktär
minst av allt god politik. Jag skall längre fram under mitt anförande peka
på ytterligare några viktiga finansiella frågor, som det förefaller naturligt
och nödvändigt, att riksdagen under vårens lopp får tillfälle att bedöma.

När viktiga finansiella frågor — delvis av direkt betydelse för nästa års
budget —■ på detta vis lämnats alldeles öppna, synes mig detta, som jag redan
bär sagt, i hög grad sakligt motiverat av att läget nu är ovisst och att det kan
väntas^ klarna under vårens lopp. Man får kanske också antaga, att detta tillvägagångssätt
även politiskt haft sina fördelar så till vida att det därigenom
kan ha blivit möjligt att hålla samlingsregeringen samlad kring budgetförslaget,
trots den i sista valstriden avslöjade mycket stora meningsskiljaktighet,
som ju framför allt i de finansiella frågorna råder mellan de olika partierna
och mellan deras representanter i regeringen.

_ På sätt och vis borde egentligen denna typ av statsverksproposition — där
finansministern med sedvanlig stor elegans och skicklighet lagt upp de finansiella
problemen och deras bakgrund, men sedan lämnat dem i stor utsträckning
öppna och olösta — vara en idealisk utgångspunkt för en remissdebatt, som då
i hög grad skulle komma att röra sig örn vad som inte står i finansplanen eller
som bara står där såsom problem, till vilka man icke har tagit ståndpunkt.
Flera talare lia redan varit inne på att diskutera de finansiella problem, som
i finansplanen ställts'' öppna, och jag skall fortsätta på denna väg.

_ Örn det utvecklingsalternativet, som är påpekat i finansplanen, att avspärrning,
stiden visar sig bli långvarig, skulle jag till en början vilja påpeka, att det
icke är alldeles omöjligt, att varuknappheten då kommer att kräva en skärpning
av ransoneringen. I synnerhet om då samtidigt inkomstlaget skulle ha tryckts
uppåt, kan det behövas även finansiella åtgärder för att hålla ner köpkraften.
Ett liknande behov av ökat skattetryck kan göra sig gällande, även örn finansplanens
huvudfall skulle förverkligas och alltså ingen direkt försämring i försörjningsläget
inträda men starka inflationiskrafter göra sig gällande inifrån
och utifrån.

Jag skall tillåta mig den reflexionen att det förefaller vara symptomatiskt
för det tillnyktrande från den fredisoptimism, som gjorde sig gällande i somras
och höstas — särskilt omkring valen — att ingen nu längre talar om skattesänkningar,
trots att det var ett huvudtema i valstriden. Jag förbiser därvid
inte att högerns ledare i denna kammare, herr J. B. Johansson, hade en hel del
att säga örn den saken, men örn jag förstod honom rätt menade han väl inte, att
vi skulle sänka skatterna nu — jag kan gärna rikta detta som en fråga till
honom -— utan vad han talade örn var väl snarare mera allmänna linjer för en
finanspolitik under lugnare förhållanden. Enligt min mening hör det till god
beredskap att snart till och med ha planerna redo för en ytterligare finansiell

Onsdagen den 17 januari 1945 fm.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
åtstramning, för den händelse det skulle visa sig behövligt. I det sammanhanget
är det ju heller icke ur vägen att beakta riktigheten av finansministerns
påpekande i finansplanen, att det ur ekonomiska synpunkter nu sannerligen
icke kan sägas föreligga behov av underbalansering av budgeten,_ utan att en
överbalanserad budget vore det mest önskvärda i det läge, vari vi nu befinna
oss — detta i all synnerhet örn man ser årets budget mot bakgrunden av den
långa serie av underbalanserade budgeter, som vi haft under krigsåren, med
en stegring av statsskulden till det mångdubbla, i huvudsak ådragen för icke
inkomstgivande ändamål. Tala vi örn ett ökat skattetryck, stå vi emellertid
omedelbart inför frågan om skattefördelningen.

I det sammanhanget är det enligt min mening omöjligt att helt förbigå problemet
om en engångsskatt på förmögenhet. När statsskulden ökats med den
ena miljarden efter den andra, som icke motsvarats av någon ökning i nationens
reala förmögenhet, är det klart, att staten härigenom medverkat till uppkomsten
av en konstlad uppblåsning av de enskildas förmögenheter. Staten
har för krigsberedskapen tagit i anspråk större delen av sparandet i landet, och
till en viss del är summan av de enskilda förmögenheterna därför fiktiv. I
verkligheten har, som alla veta, även den del av de offentliga utgifterna, som
betalas med statlig upplåning, faktiskt bestritts av den löpande reala produktionen
i landet. Jag framhöll i höstas, och jag måste vidhålla min mening, att
örn vi under dessa gångna år skulle i högre grad ha sökt undvika tillskapandet
av dessa fiktiva förmögenheter, om vi alltså skulle i högre grad ha täckt statens
utgifter med verkliga statsinkomster, hade vi behövt lägga den i så fall
stegrade beskattningen på förmögenheterna och förmögenhetstillväxten, nota
bene örn vi vidare utgått från vad som väl är självklart för oss alla, att folkets
och särskilt de breda lagrens konsumtion inte skulle pressas ned under den
nivå, som vi haft möjlighet att trots avspärrning hålla uppe.

Jag menar nu vidare, att, örn vi överhuvud taget skola göra en dylik operation
för att i efterhand kompensera för den improduktiva upplåningen och
minska den fiktiva förmögenheten i landet, böra vi inte göra det i en depressionstid,
utan böra örn möjligt göra det i en högkonjunktur. Låt oss antaga,
att konjunkturutvecklingen under de närmaste två eller kanske tre åren skulle
följa den linje som i finansplanen angivits såsom huvudlinje och som många
karakterisera som mörk medan andra karakterisera den som mera ljus men som
i alla fall är någorlunda sannolik, det vill säga att vi först ha en lång knapphets-
och inflationskonjunktur och därefter en högkonjunktur. Det förefaller
mig då klart, att örn vi någon gång skola lia en engångsskatt på förmögenhet,
bör den läggas under en av dessa perioder och helst under den första, då behovet
just är att få en dämpare på köpkraften och företagandet, och inte under
den längre fram följande lågkonjunkturen. Det betyder, att tiden att förbereda
och tiden att besluta örn en sådan skatt vore nu eller under de närmaste månaderna,
ty eljest riskerar man antingen, att man kommer att göra operationen
under en depression, när den ur ekonomiska synpunkter måste ha mycket skadliga
verkningar, eller att så att säga genom bristande utredning ha frånhänt
sig möjligheten att överhuvud taget kunna pålägga denna skatt.

Det viktigaste skälet, och jag vill nog säga det enda verkligt betydelsefulla
skälet för en engångsskatt på förmögenhet är naturligtvis det fördelningspolitiska
önskemålet, att man vill utjämna förmögenhetsfördelningen i landet
mellan individerna och samhällsklasserna. För min personliga dej anser jag,
att hade man icke detta skäl, borde man slå hela tanken på en engångsskatt på
förmögenhet ur hågen, och toge man denna ståndpunkt, vore det fördelaktigt
ur alla synpunkter, att den saken avgjordes sa fort som möjligt, sa att denna

Nr 3.

Onsdagen den 17 januari 1945 fm.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts-)
oroande fråga kunde föras bort från diskussionen. Men det fördelningspolitiska
skälet är viktigt för många av oss i denna kammare. Eftersom det emellertid
utan tvivel är stora olägenheter förbundna med en engångsskatt på förmögenhet,
borde man enligt min mening jämsides undersöka, örn det icke finns
andra skatteformer, som utan att ha en så drastisk karaktär och så skadliga
följder i vissa avseenden verkade i förmögenhetsutjämnande riktning. Jag tänker
då naturligtvis framför allt på arvsbeskattningen, som ju i Sverige som
allmänt känt är har hållits osedvanligt låg.

Min tanke är alltså, att de tekniska förberedelserna för en engångsskatt på
förmögenhet för att rättvrida inkomstfördelningen efter krigsårens stora upplåning
omedelbart borde göras, så att årets riksdag antingen kunde besluta,
att den skulle påläggas, ty det är i nuvarande inflationskonjunktur vi skulle
ha den, eller besluta, att den skall avskrivas. I alla händelser bör detta svävande
orosmoln bortföras från diskussionen. I det sammanhanget skulle andra
alternativ till förmögenhetsutjämnande beskattning också tekniskt utredas, i
första hand, som jag ser det, en skärpt arvsskatt. Ur ekonomiska synpunkter
vore det angeläget att även en skärpning av arvsskatten, liksom fallet är i
fråga örn engångsskatten på förmögenhet, örn denna skulle påläggas, genomföres
under en högkonjunktur och icke i en depression. På samma sätt som det
framstår konjunkturpolitiskt motiverat att man förlägger själva trappstegen
uppåt i den sociala politiken till depressionerna finns det motsvarande skäl
att i stället lägga de trappsteg uppåt i beskattningen, som man överväger, till
högkonjunkturerna.

Det finns en hel del andra skattefrågor, som måste bli aktuella, örn vi se
fram emot en relativt långvarig inflationskonjunktur. Förslag ha som jag
nämnde framlagts örn krigskonjunkturskattens avskaffande. Ett sådant beslut
vid årets riksdag, även om först budgeten 1946/47 skulle få direkt känning
därav, skulle naturligtvis omedelbart ha vissa inflationsdrivande verkningar,
och frågan måste uppkomma, örn man inte måste ha en ersättning inom företagsbeskattningen
för den bortfallande krigskonjunkturskatten och i så fall
hur denna ersättning skall se ut. Det torde finnas en relativt allmän enighet
örn att på ett eller annat sätt en del av exportvinsterna måste exproprieras
för att kompensera staten för valuta- och kreditrisker, för att hålla importpriserna
nere och allmänt för att dämpa inflationen. Saken finns berörd även
i finansplanen. Hela frågan blir naturligtvis viktigare ju starkare inflationstrycket
blir.

Huvudskälet varför hela finansdiskussionen i dag gäller stegrade skatter
i stället för sänkta skatter är naturligtvis, att den tid, för vilken vi närmast
planera, är en inflationskonjunktur, alltså en högkonjunktur, som visserligen
på grund av avspärrningen varumängdsmässigt ligger på en låg nivå men som
innesluter ett pristryck uppåt, som är så starkt, att det endast hjälpligt kan
hållas nere genom så ytterligt extraordinära medel som priskontroll, ransonering,
investeringskontroll m. m. Men det kommer en tid, när vi återigen
kunna och böra få begära skattesänkningar. Det är lätt att tala örn, när den
tiden kommer. Tiden för skattesänkningar är den kommande depressionen, som
vi ju alla gå och vänta på.

Till den ekonomiska beredskapen för depressionen hör således ett program
för skattesänkningar. Depressionen kan vara över oss utan långa förvarningar,
och enligt min mening bör det finnas en beredskapslagstiftning, som
möjliggör en relativt hastigt genomförd skattesänkning likaväl som vi ha en
beredskapsstat, som gör det möjligt för regeringen att öka statsutgifterna genom
offentliga arbeten m. m. Skillnaden i verkningar på depressionen mellan
en utgiftsökning och en skattesänkning, som ju båda öka köpkraften, är ju

Onsdagen den 17 januari 1945 fm.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
att utgiftsökningen lägger inriktningen av köpkraftsökningen i statens och
myndigheternas händer, medan ju skattesänkningar låta medborgarna själva
genom sin konsumtion fritt sprida köpkraftsökningen i hela näringslivet. För
min del tror jag, att vi böra gå båda vägarna och i nästa depression både höja
statsutgifterna och sänka skatterna.

Vill man på detta sätt sänka skatterna i nästa depression, och vill man att
denna skattesänkning inte skall komma långt i efterhand, borde riksdagen
således i år besluta inte bara en beredskapsstat med olika slags utgifter i reserv
utan också en beredskapslagstiftning örn skattesänkningar. Jag skall inte
nu gå närmare in på detta problem. Jag utgår från att omsättningsskatten -—
om den då finns kvar — bör vara den första skatten som får försvinna, I
fråga örn de sänkningar av de direkta skatterna, som det också kan bli fråga
om, är det naturligtvis inte uteslutet, att olika synpunkter kunna göras gällande
och att vi kunna komma att ha rätt olika uppfattningar på denna punkt.
Ur ren konjunkturpolitisk synpunkt liksom ur ren fördelningssynpunkt är det
knappast tvivel om att den kraftigaste effekten nås örn skattesänkningen koncentreras
helt till de lägre inkomstlagren, där efterfrågan på konsumtionsvaror
kan väntas stiga nästan hundraprocentigt med ökningen av den behållna inkomsten.

Till slut vill jag i allra största korthet beröra ännu en fråga, som i finansplanen
lämnats öppen, nämligen ordningen för våra statsfinanser på längre
sikt. Även om övergångstiden från krig till fred blir lång, se vi nu likväl
fram emot den tid, då vi måste göra klart för oss hur vi vilja ordna våra
finanser på längre sikt. Det bör höra till denna riksdags uppgifter, som jag
ser det, att även ange efter vilka principer vi mera stadigvarande skola handha
statens finanser och balansera vår budget. Ett specialproblem, nämligen örn
vi böra genomföra en engångsoperation för att kompensera för den irreguljära
upplåningen under kriget, har jag redan berört. Det större och viktigare problemet
är naturligtvis örn vi skola återgå till förkrigstidens finansiella principer
att upplåning för statsutgifter blott skall få medges för i finansiell mening
produktiva, det vill säga självlikviderande investeringar.

Jag skall ärligt bekänna, att jag för min del inte tänkt färdigt över detta
problem lika litet som över en del av de tidigare berörda problemen. Jag ser
å ena sidan klart faran av att uppge de under mellankrigstiden slutligt knäsatta
principerna för de statliga finanserna. Men å andra sidan måste jag
säga, att många av statens utgifter på driftsbudgeten för t. ex. barnavård,
ungdomsutbildning, för låt mig säga utvecklingen av Norrlands produktionsresurser
eller för genomförandet av de väldiga investeringar, som inte heller
äro omedelbart självlikviderande, vilka behövas för att genomföra jordbrukets
rationalisering — herr Liedberg i andra kammaren, som är ordförande i den
delegation inom jordbrukskommittén, vilken arbetar med dessa problem, har
ju offentligen förklarat, att det här gäller flera miljarder — äro i hög grad
produktiva utgifter, som inte blott göra människorna lyckligare och nöjdare
utan även i tidens längd böra stegra nationalinkomsten, det vill säga öka statens
skatteinkomster. I synnerhet örn man ser fram emot en stark expansion
av detta slags utgifter kan det vara frestande att resonera som våra förfäder
i den svenska riksdagen gjorde för tre generationer sedan, när de satte igång
järnvägsbyggandet. Man tänkte sig nämligen då alls inte att järnvägarna någonsin
skulle bli räntabla, men man menade, att järnvägsbyggandet var en
sådan väsentlig förutsättning för nationens materiella, ekonomiska och kulturella
förkovran, att man icke tvekade att lånefinansiera dessa för den tiden
väldiga statsutgifter — och det till och med fastän don svenska kapitalmarknaden
på den tiden inte alls kunde bära sådana statslån, utan man var tvung -

Nr 3.

Onsdagen den 17 januari 1945 fm.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
en att ta upp lånen i utlandet. Vi tveka i dag inte att säga, att dessa våraförfäder
bär i riksdagen den gången handlade rätt och att det skulle varit
dåraktigt om de av statsfinansiella skäl — jag syftar då på de principer, som
vi sedermera lagt oss till med i budgetbalanseringen — skulle underlåtit att
göra dessa stora och värdeskapande utgifter. Jag har en känsla av att man
beträffande vår inställning till våra utgifter för nationens förkovran i dessa
andra riktningar, som jag exemplifierat, kanske i viss mån kan anlägga en
motsvarande synpunkt.

Jag vill till slut understryka, att denna inställning till våra utgifter för
nationens förkovran även måste vara beroende av vår uppfattning örn hur hög
vi på lång sikt kunna hålla skattenivån i landet. Den som fruktar ett alltför
hårt skattetryck bör akta sig att ifrån början ta en alltför doktrinärt avvisande
ställning mot de allmänna synpunkter jag pekat på.

Jag har, herr talman, om den framlagda finansplanen sagt, att den slutar
ungefär där problemen börja, åtminstone många av problemen, börja. Problemen
ha lämnats öppna för förslag och beslut under riksdagens lopp. Så osäkra
som utsikterna för närvarande äro för den närmaste tidens utveckling, framstår,
som jag framhållit, för mig denna inställning såsom den enda rationella.
Jag har emellertid under dessa förhållanden ansett det vara av intresse att i
denna riksdagens inledningsdiskussdon söka något närmare karakterisera åtminstone
vissa av dessa öppna problem, även örn jag inte kunnat åtaga mig
att angiva mera bestämda riktlinjer.

Jag vill sluta, herr talman, med att understryka, att vi i riksdagen icke ha
möjlighet att som regeringen i statsverkspropositionen ställa problemen öppna
för senare avgörande. Vi måste få vänta bestämda förslag från regeringens
sida under de närmaste månaderna örn hur vår finanspolitik skall läggas under
denna övergångstid, och vi måste fatta beslut i dessa frågor. Kunde vi
nå enighet i dessa frågor, vore det naturligtvis mycket glädjande. I den mån
en sådan enighet icke kan nås, få vi fatta våra beslut i vanlig stadgad demokratisk
ordning genom majoritetsbeslut.

Herr statsrådet Wigforss: Herr talman! Jag har tyvärr inte varit i tillfälle
att höra någon större del av diskussionen i denna kammare, men jag förmodar
att de synpunkter som här blivit anlagda, varit desamma som i andra
kammaren, och jag kan dänför börja med att säga några ord örn det som
framkallat en vissi förvåning, nämligen att budgeten formellt har framlagts
såsom balanserad.

Jag kan mycket väl förstå herr Myrdals pedagogiska invändningar, att
detta förhållande kan befaras ge allmänheten en uppfattning örn de ekonomiska
framtidsperspektiven, som är alltför ljus. Detta kanske skulle lia föranlett
en annan uppläggning av budgeten, örn jag inte hade en gammal och
rik erfarenhet av att dylika uttalanden i finansplanen i mycket stor utsträckning
komma att bemötas av offentligheten. Jag har varit ganska säker på att
örn finansplanen skulle givit en alltför ljus bild av framtiden, denna bild
kommer att retuscheras av kritikerna.

Det har emellertid inte —- och det är det jag framför allt vill säga — i
detta fall funnits något fritt val. Man har haft att välja på två ting, av vilka
det som blivit valt förefaller mig vara avgjort att föredraga. Örn man icke
skulle ha förutsatt att försvarsutgifterna för den omedelbara beredskapen
komma att sluta tidigt under nästa budgetår, hade man knappast kunnat göra
något annat antagande än att vi skulle fortsätta på samma sätt som under
de gångna åren. Vi skulle alltså ha beräknat en försvarsberedskap under budgetåret
1945/46 och detta under helt förändrade förhållanden, nämligen under

Onsdagen den 17 januari 1945 fm.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

förhållanden, då vårt svenska folkhushåll skulle lia varit avklippt från världsmarknaden.
Detta hade emellertid medfört konsekvenser inte bara beträffande
denna punkt i utgifterna, nämligen beredskapen, utan även på åtskilliga andra
punkter. Örn så inte varit fallet, hade det varit en mycket enkel sak att låta
allting annat vara oförändrat och i stället för de 260 miljonerna sätta upp
en miljard. Det hade icke ändrat någonting. Man hade bara behövt säga att
budgeten inte var balanserad.

Det är emellertid inte så enkelt, att endast denna punkt i utgifterna hade
behövt ändras. Så många andra ting, som vi nu inte kunna fälla något omdöme
örn, skulle ha måst ändras, att jag undrar, örn inte de flesta vid närmare
övervägande skulle föredraga, att man i detta läge förfar på det sätt som bär
skett. Vi lia på inkomstsidan en post, som heter tullmedel, som vi försiktigtvis
räknat ner till 70 miljoner kronor, men som, örn vi skulle förutsätta avspärrning
under nästa, budgetår, praktiskt taget fått strykas. Vi ha en post på bensinskatt
på ordinärt 20 miljoner och extraordinärt 40 miljoner kronor som i
det väsentliga också hade försvunnit. Vi lia en varuskatt, som säkerligen under
inflytande av bristande tillförsel hade fått ganska väsentligt nedskäras. Vi
ha en kaffeskatt, med vilken det förhåller sig på samma sätt. -— Det hade
alltså blivit en helt annan inkomstsida än den som nu är framlagd. Jag kan
inte förstå, att ett hypotetiskt antagande om en avspärrning under hela nästa
budgetår skulle ha varit att föredraga framför den linje som nu har valts. Vi
vänta ändå alla, att vi, när kriget är slut, skola få bedöma de budgetära förhållandena
på ett annat sätt än tidigare. Under de förflutna åren har upprepade
gånger ställts frågan: hur ställer det sig med dessa väldiga underskott, med de
stora utgifter, som stigit på alla områden, och med den skattestegring vi haft?
Hur kommer det att ställa sig med budgeten när kriget är slut? Kan den balanseras
eller kan den det icke? Skall det bli ett överskott och hur stort skall i
så fall överskottet bli?

Från denna synpunkt förefaller det som örn det i detta läge kunde vara
motiverat att rent försöksvis tala örn, hur det skulle se ut med en balanserad
budget under nästa budgetår, hur stort överskott det skulle bli och vilka möjligheter
till andra utgifter eller till skattesänkningar som därigenom kunde
uppstå. Till detta vill jag lägga, att vad man än må ha uttalat för meningar
örn budgetpolitiken under de förflutna åren, har ändå finansdepartementet fått
öva ett återhållande inflytande, och detta återhållande inflytande har varit
mycket svårt att utöva när budgeten inte ens formellt gått ihop. När man har
underskott på en miljard eller 1 500 miljoner kronor, är det inte lätt att ens i
regeringen vinna gehör för att tio miljoner till eller tjugu miljoner till spela
någon roll, och när man kommer till riksdagen är det ändå svårare att säga nej
till utgifter, när folk frågar sig vad det blir för skillnad örn vi ha ett underskott
på 1 000 miljoner eller på 1 010 eller 1 020 miljoner.

Så fort det överhuvud taget varit möjligt att visa upp hur det skulle te sig
med en balanserad budget, har det därför varit önskvärt att göra det. Men detta
kan uppfattas såsom optimistiskt endast under den förutsättningen, att man
tror. att detta är en spådom örn vad som kommer att ske i framtiden. Det är så
långt ifrån att vara en spådom, att det öppet är framställt såsom en provisorisk
hypotes, som måste övervägas senare under riksdagen.

Då kan man säga som det sagts i denna kammare och på andra håll att detta
är mycket otillfredsställande. Högerns ledare i andra kammaren har sagt. att
det vittnar örn en svaghet att regeringen på detta sätt inte kan ta ståndpunkt,
inte vågar uttala sig o. s. v. Jag tror att inte minst det sista anförandet av
herr Myrdal i och för sig ger en föreställning örn hur pass klokt det varit att
inte inom regeringen dra upp en diskussion örn mycket ovissa, framtidsutsikter

Nr 3.

Onsdagen den 17 januari 1945 fm.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

—• såvida man inte Ilar en mycket starkare önskan örn en regeringskris än den
man ofta tillskrivit niis. Det förefaller mig alltså som om man inte skulle
kunna önska någonting annat än att denna diskussion uppsk,jutes, detta även
därför att vi, som herr Myrdal öppet uttalat, väl inte ännu tänkt färdigt i en
hel del av dessa ting. Jag tror nu överhuvud taget att vi aldrig tänka färdigt
innan vi handla. Vi måste handla långt innan vi tänkt färdigt, men vi vilja
gärna tänka så länge som det är möjligt och vänta till dess det är nödvändigt
att handla.. I detta läge har jag inte ansett, att det skulle vara nödvändigt
att i december och januari taga upp en diskussion, som skulle beröra element,
vilka låt mig säga i april och maj delvis äro försvunna. Det händer ju, att
problem lösas genom att de försvinna, och det kan hända även i detta fall.
Jag tror alltså att det är klokt att i detta läge uppskjuta diskussionen örn vad
som skulle hända i andra tänkta fall -— jag åsyftar då naturligtvis närmast det
tänkta fall, som vi ju någon gång på våren måste överväga, nämligen vilken
finanspolitik — vilken utgiftspolitik och vilken inkomstpolitik — som det blir
nödvändigt att besluta sig för, örn vi då lia den uppfattningen, att Sverige
kommer att under ytterligare ett år vara. praktiskt taget avspärrat från yttervärlden.
Det är en så ny situation — den innehåller så många element både på
inkomstsidan och på utgiftssidan — att örn den kunde undvikas, vore det önskvärt.
Skulle den inträffa, äro vi kanske bättre beredda att ta upp diskussionen,
när vi känna att det är allvar.

Om jag bortser från denna diskussion örn att budgeten framlagts såsom formellt
balanserad och i stället går över till vad finansplanen verkligen innehåller
med avseende på frågan, huruvida den är optimistisk eller pessimistisk, vill
jag erinra om att man under de förflutna åren på många håll resonerat som örn
man hyste den uppfattningen, a.tt det, när kriget är slut i Europa, blir ganska
radikalt ändrade förhållanden för vårt land. Det har varit vad jag skulle vilja
kalla en mycket optimistisk, en alltför optimistisk uppfattning, och i finansplanens
ekonomiska framtidsutsikter har därför sagts, att man inte kan vänta
sig en sådan omsvängning. Vi få bereda oss på att tiden närmast efter ett
vapenstillestånd i Europa kommer att innebära en fortsättning av krishushållningen
och att därför bekymren med avseende på dennas avveckling kunna
uppskjutas.

I finansplanen har dessutom mycket starkt understrukits, att även örn det
blir en god konjunktur för våra exportvaror, löser det visserligen kanske på ett
för oss lyckligt sätt sysselsättningsproblemet, men det befriar oss inte från
andra bekymmer. Det befriar oss framför allt inte från det bekymmer, som
ligger i att vi få skicka varor ut ur landet och få bra betalt och förmodligen
pengar i händerna, men pengar, som vi inte kunna använda för att köpa varor
i utlandet, utan som bara bidra till att öka penningöverflödet i landet. Vi få
en begränsad tillgång till varor som motprestation till vår export, och det är
den situationen, som liknar vad som sker under en högkonjunktur. Under sådana
förhållanden skulle jag nog snarast vilja säga, att uppläggningen i fråga örn
framtidsutsikterna i viss mening snarast tecknar en relativt mörk bild av
framtiden, fastän det samtidigt tillfogas, att det ju mycket väl kan hända,
så ovisst som allting är, a.tt tiderna bli ljusare än vi nu tänka. oss.

När herr Myrdal, vars anförande jag nu skall gå över till, är i någon mån
bekymrad över att man på detta sätt har väsentligen hållit sig till den möjlighet,
som innebär, att vi skola få en god konjunktur, när kriget är slut. och
gentemot detta understryker de element, som kunna tyckas peka i en annan
riktning i fråga om utvecklingen ute i världen, så tror jag inte, att det behövs
någonting mera än att svara — och jag tror, att han ger mig alldeles rätt däri
— att detta är helt enkelt en fråga örn vilken tidpunkt man fäster sig vid. När

Onsdagen den 17 januari 1945 fm.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
professor Myrdal, skrev sin Varning för fredsoptimism, syftade han på den
tid, som skulle komma, då en kris, en depression ute i världen inträdde. Den
möjligheten är ju icke på något sätt förbisedd i den nu framlagda finansplanen.
Huruvida folken i världen komma att föra en förnuftig politik, som förebygger
en sådan kris eller inte, det har man inte uttalat sig om i finansplanen
på annat sätt än att det är nämnt att en beredskapsstat kommer att framläggas,
som just syftar på en sådan depression, då det ekonomiska system,
som råder i en stor del av världen, inte längre lär kunna behärska de stora
ekonomiska krafter, som lössläppas. Men det har synts mig ganska osannolikt,
att en sådan situation skulle inträda omedelbart efter det att kriget i Europa
är slut, särskilt om kriget i Europa slutar inom den närmaste tiden och man
sålunda får förutsätta, att krigsansträngningarna på andra håll i världen fortsätta.
Det har förefallit mig, som om den krigskonjunktur, som då fortfarande
kommer att råda i världen, skulle få sina återverkningar även på våra förhållanden,
och att det alltså är skäligt att uppskjuta bekymren för depression
till en senare tidpunkt. Örn denna sak inte har blivit utförligare behandlad i
finansplanen, så är det kanske därför, att den till leda diskuterats tidigare.
Jag behöver inte erinra örn att hela diskussionen örn — som det heter —
efterkrigsplaneringen, hela diskussionen om vilken budgetpolitik som är den
riktiga, hela diskussionen örn huruvida budgeten får underbalanseras, alltsammans
detta, som för någon tid sedan kallades för en ny finanspolitik, ju tar
sikte på en situation, då man räknar med att man har en depression. Denna del
av diskussionen har jag sålunda verkligen ansett vara så väl känd, att den
inte i detta ögonblick behöver tas upp på nytt på annat sätt än genom en erinran
örn att i vanliga fall frågan örn budgeten såsom balansfaktor diskuterats
i sammanhang med problemet örn depression och icke i sammanhang med frågan
örn högkonjunktur. Det nya i det nu skisserade läget skulle just ligga
däri, att budgeten ju borde öva ett inflytande även under en högkonjunktur,
men då i motsatt syfte, såsom just herr Myrdal senast har utvecklat.

I frågan om finansplanens uppläggning, där budgeten framställe^ såsom en
sådan balansfaktor i hela samhällsekonomien, har jag icke hört något yttras
i andra kammaren. Jag har ett referat från första kammaren, som tyder på
att högerns ledare här har uttalat sin skepsis emot denna uppläggning, men
eftersom jag icke hört anförandet, skall jag icke gå in på saken, i synnerhet
som dessa tvivelsmål, örn de rikta sig som en kritik mot uppläggningen, ju
drabba hela samlingsregeringen, men, örn jag skulle svara, det knappast vöre
möjligt för mig att framlägga en samlad uppfattning från samlingsregeringen
på den punkten, utan jag i stället finge framföra mina personliga meningar,
vilket kanske i detta läge icke är nödvändigt.

Örn jag sålunda får uttala som min uppfattning, att diskussionen om budgetens
balansering och örn den större eller mindre optimismen icke har så mycket
att betyda — det är mera subjektiva meningar — så ligger det annorlunda
till, när man kommer fram till den stora frågan, sorn, jag erkänner det, är
berörd mycket knapphändigt i finansplanen, nämligen frågan om den fortsatta
prisutvecklingen och den fortsatta löneutvecklingen.

Det är riktigt, att denna fråga är berörd blott i korthet. Det har delvis varit
tekniska skäl, som gjort della, ty det har krävt en betydande utvidgning av
hela finansplanen, om man skulle lia gått in på den. Vidare hade det kanske
varit svårt att på alla punkter komma med en framställning, till vilken en hel
regering av den sammansättning, som den nuvarande har, skulle kunna ge sin
anslutning. Och slutligen diskuterades denna sak så sent som före jul vid höstriksdagen,
varför det löreföll ling, sorn örn det inte skulle vara nödvändigt att

Första kammarens protokoll 19Jhr>. Nr 3. 4

Nr 3.

Onsdagen den 17 januari 1945 fm.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
i finansplanen närmare gå in härpå. Men den offentliga diskussion, som har
förts, och vad som har sagts här i riksdagen från olika håll, gör det tydligen
nödvändigt att jag tar upp frågan.

I finansplanen säges ingenting annat än att när sådana förhållanden inträda,
att priserna komma att sjunka, är det uppenbart, att man enligt det antagna
programmet skall i form av sjunkande priser tillgodogöra sig den förbättring
i de reala inkomsterna, som då erbjuder sig. Men till dess den tiden inträder,
så skall eller bör den antagna pris- och lönepolitiken bibehållas. Jag
skall gärna erkänna, att det är mycket kortfattat uttryckt — kanske alltför
kortfattat, ty det är inte fullt klart, vad den antagna pris- och lönepolitiken
innebär. Vi kanske alla äro överens örn vad som skall hända, örn vi få en prissänkning,
när kriget är slut, nämligen att vi då böra försöka ta den och erhålla
förbättringen av reallönen på denna väg. Men vad som menas med att,
till dess den tiden inträder, de antagna riktlinjerna skola bibehållas, kan bli
föremål för olika meningar, och det kan kanske med rätta sägas, att det har
inträtt vissa förskjutningar i uppfattningen örn vad den pris- och lönepolitik,
som har förts sedan år 1942, skulle innebära.

När vi år 1942 gjorde ett försök att, som det heter, stabilisera pris- och lönenivån,
då hade vi genomlevat en stadigt fortgående prisstegring och en lika
stadigt fortgående lönestegring, som visserligen kom med eftersläpning. Jag
tror inte, att jag säger för mycket — jag har ett levande minne av det -—
att under åren fram till 1942 rådde inom Hacket stora och mycket betydelsefulla
kretsar i vårt land den bestämda meningen, att vi voro inne i en inflationsprocess,
som praktiskt taget icke kunde hejdas. När jag själv under de många
diskussionerna åren 1940, 1941 och 1942 försökte göra distinktioner i fråga
om vad som menades med inflation, så möttes jag ständigt av påståendet, att
detta bara var försök att skapa illusioner. Det pågick en inflationsprocess,
och den kunde icke hejdas, sades det, så länge slöseriet med statsmedel fortsatte,
så länge budgeten icke balanserades, utan årligen visade miljardunderskott.
Jag hade sedan gammalt den uppfattningen, att det icke i främsta
rummet var beroende på budgetunderskotten, att priserna hade stigit. Att
budgetunderskotten skapade låt mig säga ett penningöverflöd och voro förutsättningen
för en inkomststegring, som möjliggjorde prisstegringen, det erkändes,
men orsakerna, de drivande krafterna i prisstegringen uppfattade jag
då liksom nu vara det försämrade försörjningsläget, de höga importpriserna,
surrogatpriserna och slutligen missväxten, som ledde till högre jordbrukspriser.

Vad jag vill komma fram till är, att om man skulle kunna bryta denna härskande
uppfattning örn att vi voro inne i en inflation, som icke kunde hejdas, så
mäste det ske efter grova linjer. Man kunde till en början icke lämna något tvivel
om att det var allvar med att priserna skulle stoppas och att lönerna skulle
stoppas. Örn någon då hade kommit och frågat, örn det nu vore resonligt att
säga, att inga priser finge höjas och att inga löner finge höjas, så skulle jag
ha svarat liksom mångå andra: låt det bli en senare omsorg, låt oss ta upp
den frågan. när vi väl ha lyckats få bukt med själva den stigande tendensen.

Under diskussionen örn stabiliseringen av pris- och lönenivån framfördes
flera olika synpunkter, som kanske inte alla ständigt voro sammanarbetade.
En synpunkt var, och den tror jag fortfarande äger bestånd, att prisstegringen
har varit beroende på kostnadsstegringen, och att alltså en fortsatt prisstegring
kommer att drivas fram, örn kostnaderna fortsätta att stiga, och eftersom
bland kostnaderna lönerna intaga en framskjuten plats, så är det icke
möjligt att hejda en prisstegring, om man tillåter vilka löneökningar som helst.

Men det anfördes också en annan synpunkt, nämligen att priserna stiga

Onsdagen den 17 januari 1945 fm.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
inte bara därför att produktionskostnaderna stiga, utan också därför att människor
lia mer pengar att köpa för. Om man tillåter en alltför stor köpkraft
att finnas lös i samhället, så Ilar man mycket svårt för att hindra priserna
att stiga. Och eftersom vi under den förflutna tiden hade fått en inkomstökning
och låt oss säga ett inkomstöverskott, som kunde lia möjliggjort ännu
högre priser, så var det naturligt att säga, att detta inkomstöverskott inte fick
ytterligare ökas, ty då ökades spänningen mellan inkomster och priser, då
ökades svårigheterna att hålla priserna fasta.

En tredje synpunkt, som fördes fram, hängde samman med den politik, som
man ville föra efter krigets slut, och gällde frågan om vilken prisnivå man då
skulle eftersträva. Man sade: »Det är uppenbart, att örn priserna, när kriget
är slut, ligga ganska högt över förkrigspriserna, innebär detta, att folk, som
har fasta inkomster i form av räntor av förmögenhet, kommer att ha förlorat
en del av sin förmögenhet.» Och även örn det ur andra synpunkter vore önskvärt
att låt oss säga lönerna följde med, vill man göra en avvägning mellan
löntagarens och förmögenhetsägarens intressen, försöka gå på en medellinje,
som innebär, att förmögenhetsägaren icke förlorar för mycket till förmån för
löntagaren. Då kommer man fram till den slutsatsen, att det kunde vara skäligt,
att den inkomstnivå i pengar, som man nått fram till år 1942, bibehölles,
under det att priserna finge sjunka. Det skulle betyda, att löntagarna skulle
få en förbättring genom prissänkningen och att förmögenhetsägarna skulle så
att säga få sin förmögenhet i bättre värde, och man talade därvid naturligtvis
inte minst örn de små spararna och de små kapitalen. Alla voro inte ense
örn detta program från början, men så småningom föreföll det, som örn det
hade uppfattats som en rimlig kompromiss mellan de olika synpunkterna.

I alla dessa hänseenden är det möjligt att dra grova streck och säga, att
allting i_ programmet skall uppfattas efter bokstaven. Inga priser få höjas det
minsta, inga löner få höjas det minsta, och inkomstnivån får icke heller höjas
det minsta. Jag tror för min del inte, att det är möjligt att uppfatta ekonomisk
politik på det sättet. När man nu ofta säger, att man vill hålla fast vid de
linjer, som uppdrogos år 1942, och uppfattar detta så, att man inte bör göra
några modifikationer i dessa, då glömmer man, att den politik vi förde under
de första krigsåren var dikterad av vissa nödvändigheter. Vi höjde oss för
dem, vi ändrade dem inte, förrän vi ansågo, att det förelåg möjligheter att
göra det. Jag tror för min del inte, att den politik, som inaugurerades år 1942,
någonstädes uppfattades som en politik för beständigt. Jag anser därför inte,
att det skulle^ vara att uppge de antagna riktlinjerna, örn man gjorde vissa modifikationer
i denna politik, och jag skall belysa detta med att nämna vad
som redan från början skedde.

Redan från början förklarade man, att vi visserligen skulle lia prisstopp
och lönestopp, men att detta inte fick hindra, att de sämst ställda gruppernas
löneläge förbättrades. Hur dessa saker skulle kunna förenas klargjordes aldrig.
Huruvida man räknade med att en sådan förbättring av de sämst ställda
löntagarnas inkomster skulle kunna ske, utan att man rubbade prisstoppet,
eller huruvida man ansåg, att örn också prisstoppet rubbades genom höjningen
av de sämst ställdas löner, fick man finna sig i det, framgick inte av de ursprungligen
fastställda linjerna. Jag förmodar, att många redan från början
sade sig, att detta var en farlig bräsch i lönestoppet, eftersom det är oklart,
hur långt man skall utsträcka begreppet »sämst ställda». En sådan förbättring
genomfördes emellertid, och allteftersom tiden gick fick åtminstone jag
en känsla av att man uppfattade begreppet de sämst ställda litet mera vidhjärtat.
Ingen vagar viii säga annat än att när regeringen vid höstriksdagen
lade fram förslaget örn förbättring av stats!jänarnas löner, tänjde man be -

Nr 3.

Onsdagen den 17 januari 1945 fm.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts-)
greppet ett ganska långt stycke. Man kom ju fram till att löntagare i Stockholm
med ungefär 5 000 kronor i årsinkomst skulle få åtminstone något tilllägg.
Nu kan man säga, att detta skedde inte bara med tanke på hur dessa
grupper i och för sig hade det ställt, utan man framförde också en annan synpunkt,
och jag skall inte underlåta att nämna den, likaväl som jag nämnde
den i den ifrågavarande propositionen. Man införde en synpunkt, som jag
skulle vilja kalla för det relativa löneläget. Man sade, att utom det att man
bör ta hänsyn till att det gäller de absolut taget lägre lönerna, så bör man
också se efter, örn för dessa löntagare löneläget relativt har kommit efter i
förhållande till löneläget för andra, och eftersom de statligt anställda uppenbarligen
hade blivit efter de andra — inte så mycket år 1942 som däremot
år 1944 — ansågs det vara i viss mån psykologiskt motiverat att taga det steget
att man sade, att vi sträcka oss ett stycke längre uppåt, när det gäller
dessa grupper, därför att deras relativa löneläge har förskjutits. Vi veta allesammans
—- det behöver jag inte tala om —- att människornas uppfattning om
sitt ekonomiska läge är i hög grad bestämd av hänsynen till närstående grupper,
som de kunna jämföra sig med.

Örn man sålunda kan säga, att det faktiskt har skett en utvidgning av begreppet
sämst ställda och det redan på dessa punkter har skett en modifikation
av lönestoppet, så är detta ännu klarare, när man ser på den utveckling, som
har ägt rum av lönerna sedan år 1942. Örn det innebär ett brytande av lönestoppet,
att lönerna höjas med vissa procent, så ha vi aldrig haft något lönestopp.
Från år 1942 till år 1943 höjdes industriarbetarnas löner i genomsnitt
inedal procent, och den sista beräkningen visar, att dessa löner från år 1943
till år 1944 höjts med ytterligare 4 procent, dag bortser nu från de mycket
betydande procentuella stegringar, som lia skett i fråga örn jordbruksarbetarnas
och skogsarbetarnas löner, för att inte tala om torvarbetarna och liknande,
vilkas löner sedan år 1939 ha stigit med över 100 procent. Alltså, ett lönestopp
i den meningen, att man benhart skulle bibehålla oförändrade löner i pengar,
Ilar icke förekommit Man kan därför säga, att den åskådning, som hävdar, att
inkomstnivån icke far höjas, emedan detta innebär en inflationsdrivande faktor,
redan har blivit åsidosatt. När jag nu talar för vad som från ena sidan kan
sägas i detta läge, vill jag erinra om, att det är ganska anmärkningsvärt, att en
genomsnittlig höjning av industriarbetarlönerna med 8 procent från år 1942
till nu kan ha ägt rum, utan att detta påverkat priserna. Man säger nu, att
detta är beroende pa att försörjningen har blivit bättre. Ja, försörjningen med
jordbruksprodukter har blivit bättre, men det är svårare att avgöra, i vad mån
den har blivit bättre i andra avseenden. Däremot kan man, såsom också framhålles
i den konjunkturöversikt, som är bifogad statsverkspropositionen, säga
att förhållandena under denna tid varit gynnsamma tack vare att företagen
kunnat arbeta för fullt, och att man därför haft en möjlighet till löneökningar,
som under andra och trängre förhållanden för företagen icke skulle ha
förelegat.

__När galler att på grundval av vad som skett och vad som rimligtvis kan
sägas för närvarande finna en riktlinje för politiken i det ögonblickliga läget,
skulle jag vilja säga, att jag^inte kan finna den på någon annan väg än genom
att ga tillbaka till det som åtminstone för mig personligen var det väsentliga
från början, nämligen att priserna skulle hindras från att stiga. Man skulle
hejda prisstegringen, och därvid har lönestoppet varit ett nödvändigt medel,
men huruvida lönerna just vid det tillfälle, då prisstoppet genomfördes, voro
precis så höga som var förenligt med de då rådande priserna, var omöjligt att
säga. Man skulle nu efteråt kunna tillägga, att det ser ut, som om lönerna år
1942 på hösten kunde ha varit högre med bevarad prisnivå. Örn man därför i

Onsdagen den 17 januari 1945 fm.

Nr 3.

Statsverkspropositionen rn. m. (Forts.)

det nuvarande läget skulle vilja söka en sådan linje, som inte släpper det väsentliga
i den förda politiken, skulle jag vilja uttrycka det så, att vi få lägga
huvudvikten vid att en ny prisstegring förhindras, men att sådana jämkningar
i lönerna, som ha skett under de förflutna åren, kunna ske också nu, örn de
kunna infogas i en oförändrad prisnivå.

Detta är mycket allmänna ordalag, och det bevisas bäst därutav, att man
under denna hatt kan samla alla riksdagens partier. Det har inte från något
håll krävts lönestegringar av sådan storleksordning, att de skulle medföra en
prisstegring, men på somliga håll — jag tänker närmast på det kommunistiska
partiet — anser man, att mycket större lönehöjningar äro möjliga än man anser
på andra håll. Örn den saken kan ingen enskild ha några bestämda meningar.
Den som har gjort sig mödan att försöka något taga del av det lönematenal
från olika näringsgrenar, som föreligger, kommer utan tvivel att på alla frågor,
hur stor lönehöjning som är möjlig i de olika facken, helt enkelt svara, att det
fordras specialister för att kunna avgöra detta. Det kan endast avgöras under
förhandlingar.

Jag får nu be kammaren att för ett ögonblick glömma, att jag talar ifrån regeringsbänken.
Örn jag hade en plats på göteborgsbänken att gå ned till här,
skulle jag göra det. Jag skulle också kunna gå upp i talarstolen, men kammarens
ledamöter ha säkert så mycket fantasi, att de kunna föreställa sig, att jag
under de närmaste minuterna talar från talarstolen i stället för från regeringsbänken.
Jag skulle då för min personliga del — och det är mycket möjligt, att
jag därvid inte uttalar något som strider mot andra partiers uppfattning — vilja
säga att det vore i hög grad önskvärt, att avgörandena örn vilka löner som
kunna betalas inte träffades i sådan dunkelhet, som för närvarande måste råda.
Jag vill inte påstå att örn man kunde skaffa sig en klarare bild av vilka möjligheter
som föreligga för jämkningar av lönerna, skulle därigenom alla meningsskiljaktigheter
vara försvunna, men det förefaller mig, som örn området för
de delade meningarna skulle kunna väsentligt sammanklämmas. Jag tror för
min del, att skall man i längden kunna bevara en fredlig utveckling på arbetsmarknaden,
så är det nödvändigt, att mera ljus kastas över företagens ekonomiska
förhållanden och företagens möjligheter att betala en viss lön. Det är
inte tillfredsställande, att så mycket skall vara beroende på påståenden, påståenden
i allmän form, mot vilka ingen kan vända sig. När det i detta läge säges,
att en allmän lönehöjning — därmed menar man tydligen en allmän och
betydande lönehöjning — måste leda till högre priser, så kan ingen göra någon
invändning däremot. Men hur stor den lönehöjning är, som kan förenas
med oförändrade priser, därom kan som sa.gt ingen enskild i detta läge, utom
möjligen vissa företagare själva, ge någon upplysning.

Sedan jag nu framhållit vad som kan sägas för den modifikation av den
hittills förda pris- och lönepolitiken, som skulle innebära att man håller fast
vid det stora målet att hindra prisstegringar men medger vissa justeringar av
lönerna inom den ramen, vill jag tillägga, att det på många håll här i landet
torde finnas felaktiga föreställningar om hur löneläget i allmänhet är. Det är
kanske inte alla som gjort klart för sig. att just under de sista åren skett lönejusteringar,
som medfört att den sänkning av den reala lönen, som gått ut (iver
lönarbetarna, inte är så stor som man från början befarade. Emellertid äro
förhållandena här mycket olika. Jag skall inte gå närmare in på detta, men
jag har efter en genomgång av materialet rörande lönerna skrivit ned några
uppgifter, som kunna ha sitt intresse. Det visade sig, att löneökningarna från
år 1939 till och med år 1943 — för år 1944 voro inte siffrorna klara — varierade
mellan 15 och 103 procent av 1939 års löneläge. Örn jag stryker do 15
procenten, som avse de nordsvenska gruvarbetarna, och de 103 procenten, som

Nr 3.

Onsdagen den 17 januari 1945 fm.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts-)
gälla torvarbetarna, ligger ändå marginalen mellan 21 oell 46 procent. Örn jag
tar med även år 1944, skulle jag tro, att ramen ligger mellan 21 och 48 procent.
Genomsnittet för år 1943 blir omkring 34 procent, och örn det är riktigt, att
det blivit en höjning av 4 procent under år 1944, skulle vi få ett genomsnitt av
38 procent. Jag vill emellertid tillägga, örn det är någon som intresserar sig
för saken, att det vid dessa diskussioner finns två meningar örn hur man bör
räkna, nämligen örn man skall räkna in även semestern i löneökningen eller inte.
Det förefaller som örn det vore ganska egendomligt att säga, att lönerna stiga
även på grund av att semester införes. Den är en förmån, som man får uppskatta
på sitt sätt, men det är inte mycket mening med att föra in den i löneresonemanget,
åtminstone när det gäller den enskilde, som skall leva på lönen.
Örn man nu inte räknar med semester, blir den genomsnittliga höjningen 36 procent
i stället för 38 procent. Höjningen av levnadskostnaderna är 43 procent.
Jag har några siffror, som kanske kunna lia intresse i detta sammanhang. Det
är siffror, som visa med vilka inkomster stora delar av den svenska arbetarklassen
få klara sig. Vid finpappersbruken har man fått en löneökning av
21 procent, vid bryggerierna 22 procent — där har kanske redan skett uppgörelse,
men siffran avser det hittillsvarande läget — vid grovpappersbruken
25 procent, vid kvarnarna 27 procent, vid fönsterglasbruken 25 procent, vid
skeppsvarven 30 procent, vid cementindustrien 31 procent, vid chokladindustrien
32 procent, vid sömnadsfabrikerna 33 procent, vid mekaniska verkstäderna 34
procent — det är just medeltalet för 1943 — vid tobaksfabriken^ 35 procent,
vid kolgruvorna 36 procent, vid stenhuggerierna 40 procent och vid textilindustrien
43 procent. Vi se sålunda, att det finns de som fått full kompensation.
Det är också glädjande att se, att de som befinna sig i denna högre del av
skalan till stor del förut varit de sämst betalda- Det är klart, att en sådan utveckling
av lönerna måste innebära, att priserna i vissa hänseenden kunnat tåla
en större belastning än nian kanske tidigare väntat sig.

Jag skall så gå över till att svara på de frågor som herr Strand ställde till
mig. Jag har ju här givit uttryck åt den ståndpunkten, att jag hoppas att den
linjen skall kunna bli hållbar, som innebär att priserna inte skola få stiga men
att lönerna kunna få jämkas inom den ramen. Herr Strand frågade nu, hur
man skall ställa sig i fråga örn de industrier, där man kunde åstadkomma en
prissänkning men där arbetarna begärde lönehöjningar, som skulle kunna
taga bort dessa möjligheter till prissänkning. Herr Strand erinrade örn, att man
i det antagna penningpolitiska programmet särskilt pekat på möjligheterna till
prissänkning, levnadskostnadssänkning, som den stjra vägen. Jag tror, att det
även på den punkten rått en viss oklarhet. När detta penningpolitiska program
gjordes upp, tänkte man i främsta rummet på vad som skulle hända, när vägarna
över haven blivit öppna och den så kallade allmänna prissänkningen
skulle kunna sätta in. I vad man man mera bestämt har uttalat sig örn prissänkningar
före den tiden skall jag inte nu gå in på. Jag tror att det från början var
så få människor som tänkte sig. att det skulle finnas möjlighet att under kriget
sänka priserna, att man egentligen inte räknat därmed såsom någon allvarlig
eventualitet. Men jag skall gärna tala örn, att under det sista året, då man
förutsåg att oron bland löntagarna skulle stiga ju längre lönestoppet varade,
var man utan tvivel på inånga håll inne på den tanken, att man skulle kunna
få en lättnad i denna situation genom att försöka genomföra vissa prissänkningar.
Örn sådana prissänkningar hade kunnat bli av den storleksordningen,
att de kunnat påverka både levnadskostnaderna och det psykologiska läget,
skulle man utan tvivel ha velat gå en sådan väg. Men dessa sänkningar visade
sig vara illusoriska. Därför förefaller det mig, som örn det inte vore mycken
anledning att betrakta prissänkningslinjen under kriget såsom en framkom -

Onsdagen den 17 januari 1945 fm.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
lig väg- Det ser ut, som om det vore gynnsammare att välja den andra vägen,
alltså att inom ramen för bibehållna priser genomföra förbättringar av lönerna.

Men herr Strand framställde ytterligare en fråga, som ställde problemet
på sin spets. Han frågade, örn vi verkligen skola behöva föra en så stel prispolitik.
Kan det inte tänkas, att man kan tillåta prishöjningar på vissa punkter
men genomföra prissänkningar på andra, så att därigenom den allmänna
prisnivån bibehå lies? På det skulle jag för min del vilja svara, att man skall
aldrig säga aldrig. Det förhåller sig faktiskt så, att inom ett fack, stenhuggerierna,
har en lönehöjning skett som lett till en höjning av priserna, vilken
emellertid absorberats av det allmänna genom att staten praktiskt taget ensam
köper stenen. Men jag skulle inte vilja rekommendera en sådan väg. Jag tror
att det är tillräckligt att man jämkar på det antagna programmet därhän att
lönerna få höjas inom ramen av oförändrade priser. Går man den andra vägen,
tar man en onödig risk genom att man återigen kommer in på frågan på
vilka punkter höjningar av priserna skola kunna ske. När jag vågat säga att
jag anser det förenligt med en visserligen i någon mån modifierad pris- och
lönestoppspolitik att lönerna få stiga där priserna annars skulle lia sänkts, beror
det inte minst därpå att vi ha ett betydelsefullt prejudikat därpå i fråga
om jordbrukslönerna. När vi i våras kunde ha valt mellan att sänka livsmedelspriserna
och att höja jordbruksarbetarnas och jordbrukarnas inkomster, så valde
vi med öppna ögon alternativet att inte ta ut prissänkningen. Jag tror att detta
var nödvändigt i det läget med hänsyn till lantarbetarnas löner, och jag vill inte
säga ett enda ord mot den politiken, även örn det uppenbarligen var en vändpunkt
i den tidigare tillämpade tolkningen av pris- och lönestoppspolitiken.
Men skulle man ta ett ytterligare steg och reflektera över att höja priserna
på vissa håll, om det kan motvägas av vad vi sänka på annat håll, tror jag
att vi skulle komma i ett svårt läge. Jag är nämligen ganska övertygad om
att man då från jordbrukshåll skulle säga, att i så fall är det våra priser som
skola höjas. Örn man däremot håller fast vid att prisnivån skall bevaras och
de enskilda priserna hållas, har jag svårt att se att det ligger någon styrka
i kraven från vissa jordbrukarintressen på att örn det blir jämkning uppåt av
industriarbetarnas löner, skola även jordbrukspriserna höjas. Under den förutsättning
jag här antagit, nämligen att en höjning av industriarbetarlönerna
kan ske inom den nuvarande prisramen — vilket ju måste innebära, att det
som industriarbetarna få mera, få kapitalägarna avstå — så betyder ju detta
endast en fördelning inom industriens ram av avkastningen mellan två olika
grupper. Och det förefaller mig besynnerligt, örn man från jordbrukarhåll
skulle säga att så länge e*i viss del av avkastningen går till företagsägarna,
så finner man sig i de nuvarande jordbrukspriserna, men örn det skulle bli
en annan fördelning, så att en del av avkastningen går över på arbetarna, kan
man inte längre finna sig i dem.

Jag vill sålunda svara herr Strand, att det nog vöre klokt, att icke försöka
leda in diskussionen på de linjer han här angivit.

Jag skall inte ytterligare förlänga debatten och taga upp tiden — jag har
redan talat längre än jag från början tänkt mig — utan jag skall blott sluta
med ett par ord. De konflikter, vi här Ira på arbetsmarknaden och som tydligen
ligga bakom mycket av diskussionen i dag, gälla fördelningen av det
gemensamma arbetets avkastning. Jag skulle här vilja göra en liten tillämpning
av det tal som ofta föres från andra håll, nämligen att produktionen är
mycket viktigare iin fördelningen. Vi få inte för denna tvist örn fördelningen
glömma, att alla lösningar som kunna hålla produktionen vid makt liro eftersträvansvärda.
Då man säger, att man inte får lov att eftersträva deni med
sådana medel som bryta nödvändiga redskap för afl föra en förnuftig ekono -

Nr 3.

Onsdagen den 17 januari 1945 fm.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts-)
misk politik — och man syftar då på, att pris- och lönestoppspolitiken varit
ett sådant nödvändigt redskap — vill jag slutligen framhålla, att alla redskap
som människorna använda äro till för människans skull. Människan är
inte till för redskapens skull. Prisstoppet är i och för sig inte något självändamål,
lönestoppet ännu mindre. De äro medel att komma fram till en så
hög produktion som möjligt och en så god fördelning som möjligt. Örn det
visar sig, att de verktyg som vi använda för att nå detta mål behöva justeras,
böra vi justera dem. Vi skola inte, som kommunisterna säga, bryta lönestoppet.
Det har varit ett verktyg, som hållit prisnivån på en rimlig nivå. till
gagn för näringslivet. Men örn detta verktyg skulle visa sig behöva i någon
mån justeras, förefaller det som om vi skulle ha frihet att göra det, om vi
bara hålla målet i sikte. Det närmaste målet är visserligen att priserna skola
hållas, men det väsentliga målet är till sist, att produktionen skall kunna hållas
i gång till allas bästa.

Herr statsrådet Ohlin: Herr talman! När jag nu begärt ordet för att begagna
mig av den något friare yttranderätt, som enligt praxis numera finnes för
medlemmarna av samlingsregeringen, beror det inte på, att jag på något sätt
känner behov av att taga avstånd från de pris- och lönepolitiska principer, som
finansministern här givit uttryck åt -— även om jag kanske skulle uttrycka
en eller annan sak, inte minst vad han yttrade mot slutet av sitt anförande, på
ett annat sätt. Men .jag vill begagna tillfället att understryka en sak, som
finansministern inte gick närmare in på, nämligen att de praktiska lönepolitiska
konsekvenserna av den principiella ståndpunkt som finansministern intar
-— och som även jag i huvudsak intar — måste bli beroende av de faktiska ekonomiska
förutsättningarna i vårt land under den tid som kommer. Såsom handelsminister
känner jag behov av att understryka vad det betyder, att vi efter
att ha haft en ganska omfattande utrikeshandel både västerut och söderut under
de gångna åren, nu befinna oss i ett läge, där som vi alla veta utrikeshandeln
är nedskuren till ett minimum. Det betyder försämrade försörjningsförutsättningar
för vårt produktionsliv, det betyder tvång att övergå från kolbränsle
till ved med kostnadshöjningar såsom konsekvens, det betyder att en
rad råvaror få utbytas mot andra, som äro dyrbarare i användning. Det betyder
med andra ord en kostnadshöjning, som tyvärr kan befaras inte bli alldeles
oväsentlig och vilken vi i huvudsak inte haft någon motsvarighet till
under åren 1943 och 1944. Det betyder också något försämrade möjligheter
att utnyttja produktionskapaciteten till fullo, vilket, såsom finansministern
med rätta underströk, varit en sak som bidragit att verka sänkande på enhetskostnaderna
för varorna under de gångna åren. Det är mycket tråkigt, herr
talman, att behöva framhålla detta, men jag måste i alla fall konstatera, att
dessa omständigheter naturligtvis minska utsikterna att genomföra lönehöjningar
med en oförändrad prisnivå.

Jag instämmer helt i finansministerns yttrande, att ingen kan lia några bestämda
meningar örn hur stora de lönejusteringar kunna vara. som rymmas
inom ramen av ett oförändrat prisläge. Jag vill endast framhålla, att det under
sådana förhållanden torde vara naturligast att överlämna åt arbetsmarknadens
parter att därvidlag söka komma överens. Vidare vill jag framhålla,
att statsmakterna såvitt jag vet — det framhölls även av finansministern
— hittills gjort endast två mera principiella modifikationer i fråga om det absoluta
lönestoppet. Man har ställt de sämst avlönade grupperna i en särklass,
och man har för sådana mellangrupper, vilka erhållit en relativt låg kompensationsprocent,
medgivit vissa höjningar. Det sista gäller ju statstjänarna. Det
förefaller mig, örn nu utrymmet för lönejusteringar inom prisstoppets ram är

Onsdagen den 17 januari 1015 fm.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. .(Forts.)

begränsat, som om man bade anledning att i första rummet låta dessa grupper
komma i fråga. Jag tror att detta är viktigt, icke minst med tanke på de återverkningar
på prisförbållandena på livsmedelsområdet, som eljest skulle kunna
vara att befara.

Jag vill vidare, herr talman, understryka, att den lilla modifikation av programmet,
som finansministern nyss antydde och som innebär att man uppoffrar
tanken på en prissänkning under kriget, enligt mitt sätt att se givetvis icke
får innebära att man uppoffrar tanken på en prissänkning efter kriget. Utan
vår penningpolitik är tills vidare fastbunden — och bör enligt min mening
vara det ■—- vid det programmet, att vi efter kriget skola söka uppnå en höjning
av realinkomsterna för alla folkgrupper genom en sänkning av levnadskostnaderna.
Skulle vi uppgiva den principen och därmed på längre sikt uppoffra
de folkgruppers intressen, som icke ha möjlighet att deltaga i konkurrensen
i fråga örn inkomsthöjning, utan som måste lita till att levnadskostnaderna
gå ned, lia vi gjort ett allvarligt och icke befogat brott mot den hittillsvarande
penningpolitiken. Något sådant har emellertid icke från något
håll föreslagits. Jag har endast velat begagna tillfället att påpeka detta enligt
min mening viktiga förhållande.

Jag skall nu, herr talman, endast tillfoga några reflexioner med anledning
av herr Myrdals anförande. Jag delar finansministerns mening, att det inte
är lämpligt att nu taga ställning lill en del viktiga frågor, som troligen eller i
varje fall möjligen kunna lättare bedömas till våren. Men jag skall i alla fall
knyta några mera principiella reflexioner till herr Myrdals synpunkter i ett
par avseenden.

Herr Myrdal konstaterade, att det innebar ett tillfrisknande i vår penningpolitiska
debatt, att man inte nu såsom i höstas föreslår skattesänkning. Jag
tror, att herr Myrdal därvid, åtminstone i den mån lian tänkte på folkpartiet,
gjorde sig skyldig till ett stort förbiseende. Tanken på skattesänkning gällde
ju uttryckligen tidpunkten efter kriget, en tidpunkt, som i september 1944
kanske inte föreföll så avlägsen som i dag. I varje fall har från vårt håll icke
föreslagits några skattesänkningar under den återstående krigsperioden, som
närmast — därom äro vi väl överens — måste kännetecknas av ett viss inflationstryck.
I den mån herr Myrdal riktade sin kritik åt något visst håll, måste
det ha gällt någon utanför folkpartiet.

Sedan nämnde herr Myrdal på tal örn en engångsskatt på förmögenhet _—
inte utan en viss sympati, föreföll det ■— att örn vi skulle lia undgått ökning
av statsskulden under kriget, så hade detta varit möjligt endast genom en
väsentligt ökad förmögenhetsbeskattning. Någon sådan ha vi icke genomfört,
och då, antydde han, är det inte uteslutet att vi skulle kunna göra det nu
efteråt i stället. Jag ber att få erinra om att statsskulden vuxit med ungefär
8 000 miljoner kronor eller, örn vi ta bort de mera produktiva investeringarna,
i varje fall med 6 000 miljoner kronor. Detta är en högre summa än den staten
fått in i direkta skatter. Om man under kriget skulle lia bedrivit den finanspolitiken,
att statsskulden icke finge ökas, hade man''måst lägga på extra direkta
skatter — förmögenhetsskatterna bruka ju också betecknas som direkta
skatter — av större omfattning än sammanlagt alla de direkta skatter vi
haft under kriget. Jag skulle vilja se dr Hildebrand, som under de första krigsåren
så livligt i radio och på möten propagerade för ökat sparande bland vårt
folk, såsom parhäst med herr Myrdal —■ dr Hildebrand predikande sparsamhet
för att teckna på statslån och herr Myrdal samtidigt annonserande en förmögenhetsskatt
av denna våldsamma omfattning! Örn detta par dragit bättre än
herr Hildebrand lyckades göra ensam, därom hyser jag vissa tvivel. Och vi -

Nr 3.

Onsdagen den 17 januari 1945 fm.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
dare, är det alldeles säkert, att den totala efterfrågan skulle minskas, om man
under nuvarande konjunkturer med inflationstryck lägger på en engångsskatt
på förmögenhet? Herr Myrdal antog det i tysthet. Men jag är inte säker på
den saken. De som skulle drabbas av en sådan förmögenhetsskatt äro till stor
del människor, som knappast därav skulle föranledas till att inskränka sin
konsumtion. Möjligen skulle de föranledas till att inskränka sitt sparande,
d. v. s. öka sin förbrukning. De skulle resonera som så, att det lönar sig inte
att öka sin förmögenhet, när staten i alla fall tar en stor del av den. Det är
alltså, herr talman, ingalunda uteslutet att verkan i stället skulle bli en ökning
av konsumtionen. Herr Myrdal sade, att örn man sänkte skatterna för de
lägre inkomstgrupperna, skulle de öka sin konsumtion, men han underlät att
anlägga motsvarande synpunkt, när det gällde frågan, hur en sådan förmögenhetsskatt
skulle verka på de välsituerade. Jag måste för min del säga, att jag
hyser starkt tvivel om, huruvida en engångsskatt på förmögenhet kan betraktas
såsom något lämpligt konjunkturpolitiskt medel i rådande läge.

Herr Myrdal nämnde vidare, att det fördelningspolitiska problemet naturligtvis
är viktigt, men han underlät att draga fram de siffror som vår gemensamma
kollega professor Lindahl räknat från när saken tidigare diskuterats.
Jag vill därför göra detta som en liten kommentar till herr Myrdals anförande.
Det visade sig att med en viss ifrågasatt skatteprocent, skulle staten få ut
2 000 miljoner kronor och därigenom spara 70 miljoner kronor örn året i räntor.
Men så skulle staten gå miste örn skatteinkomsterna på dessa pengar. Eftersom
det är fråga örn stora skattebetalare, skulle staten förmodligen förlora
hälften i skatteinkomster. Nettovinsten skulle sålunda bli en minskning i statens
utgiftsöverskott på 35 miljoner kronor örn året. Det är möjligt, att man
i nuvarande läge skulle kunna komma till en något högre siffra än dessa 35
miljoner kronor, men det är i alla fall nyttigt att erinra sig denna siffra, om
man vill bedöma storleksordningen av de fördelningspolitiska konsekvenser,
som herr Myrdal talade om.

När herr Myrdal sedan tillägger, att det kan finnas anledning att skära
ned exportvinsterna för att dämpa inflationsfenomenen, vill jag härtill göra
den kommentaren, att det här liksom i andra avseenden gäller, att man inte
i onödan bör göra uttalanden som kunna tänkas beröva företagen deras intresse
av att göra sitt yttersta för en viktig ekonomisk verksamhet. Ty det är
nog ganska viktigt, att vi anstränga oss för att få fram en betydande export
efter kriget. Det kan vara lätt att sälja en kort period, men jag tror att vi
ganska snart komma i det läget, då våra exportföretag få använda all tänkbar
energi för att få avsättning för sina produkter. Jag tror då att det i och
för sig knappast kan vara till någon nytta med generella uttalanden, som
måste uppfattas såsom varande i någon mån av skrämselkaraktär.

Jag föranledes, efter att sålunda ha berört några isolerade delar av herr
Myrdals anförande, till en generell reflexion. Det är egentligen denna reflexion,
herr talman, som det ligger mig örn hjärtat att få framföra. Vårt nuvarande
ekonomiska system har visat en betydande dynamisk kraft. Det har
visat sig äga förmåga att höja folkets välstånd med det dubbla under en period
av ett fyrtiotal år. Detta har varit möjligt, därför att det funnits en del
dynamiska krafter, som drivit fram en sådan utveckling. Det har — utom
teknikens framåtskridande — varit det enskilda vinstintresset och det enskilda
initiativet, det har varit företagsledarnas förmåga att bygga ut företagen
och deras lust att utveckla dem och att utvidga siri verksamhet. Det bär vidare
varit människornas lust att spara och skaffa sig en liten förmögenhet för att
trygga sin ålderdom eller sina barns utbildning och framtid. Om man genomför
en skattepolitik eller en ekonomisk politik i övrigt, vilken allvarligt för -

Onsdagen den 17 januari 1945 fm.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
svagar det enskilda vinstintresset oell allvarligt begränsar företagens möjligheter
att själva spara sådant kapital, som kan uppträda som riskbärare, eller
örn man starkt försvagar de enskildas intresse att samla ett sparkapital, jlå
försvagar man de dynamiska krafter som burit upp framåtskridandet i vårt
samhälle under de sista hundra åren. Jag kan inte undertrycka den tanken,
att en del av professor Myrdals reflexioner — hur intressanta och väl övervägda
de än i övrigt äro — lida av den ensidigheten, att de synpunkter, som
jag här nu framfört, icke kommit med vid övervägandet. Det är herr Myrdal
givetvis inte ensam örn — då skulle jag inte ha tagit upp saken — utan jag
menar att han står här som en typisk representant för en rätt betydande riktning
i vår ekonomiskt-politiska diskussion.

Jag har nästan lättare att förstå herr Linderot och kommunisterna, som
vilja ersätta vårt system med ett helt radikalt annat, där dynamiken i systemet
tryggas genom direkt statliga beslut, genom kontroll över hela det ekonomiska
livet, än jag har att förstå en ståndpunkt, där man steg för steg undergräver
väsentliga delar av denna dynamiska kraft i samhället, utan att ersätta
den med någonting annat. Det förefaller mig som örn det vöre en betydande
risk för att nian genom en sådan ekonomisk politik skulle sätta sig
mellan två stol-ar och varken lia det fria näringslivets expansionskraft kvar
eller ett kommunistiskt samhällssystems dynamiska förmåga av annan art.

Enligt min mening är det anledning, att man här i viss mån träffar ett val,
örn man vill i stort sett bibehålla ett system med enskilt initiativ. Vill man
det, får man respektera detta systems förutsättningar, även arn detta, förutsätter
en viss återhållsamhet i fråga örn olika reformer av skattepolitisk art.
Vidare är det av vikt, att man gör klart för sig storleksordningen av de fördelar,
som skulle kunna uppnås genom olika reformer av den art jag här har
omnämnt och som alla mer eller mindre gå ut på en stark utjämning av inkomstfördelningen.
Jag har vid något tillfälle räknat ut, att staten genom att
skattevägen lägga beslag på all inkomst över 10 000 kronor skulle få in 200
miljoner kronor per år under förutsättning att människorna äro lika angelägna
att''arbeta och skaffa sig inkomster, fastän de veta att staten tar 100 procent
av det som ligg-er över 10 000 kronor. Detta är ju ett mycket optimistiskt antagande.
Jag ber kammaren jämföra denna siffra 200 miljoner kronor — som
kanske nu skulle vara något större — med en nationalinkomst på 15 000—
17 000 miljoner. Den jämförelsen säger dock någonting örn storleksordningen
av de fördelar som stå att vinna i fördelningspolitiskt avseende med sådana
åtgärder som herr Myrdal här föreslår. Mig förefaller det vara ganska lätt
att inse att det viktigaste är att systemet bibehåller sin dynamiska expansiva
kraft, så att välståndsökningen fortsätter; mindre viktigt är det, örn det sker
ytterligare någon liten utjämning av inkomstfördelningen.

Ja, herr talman, det är ju inte några nyheter, som jag här kommit med. men
det är en reflexion, som jag inte velat undertrycka, då denna synpunkt helt
saknades i herr Myrdals anförande i dag, liksom den så många andra gånger
saknats både hos honom och hos andra talare. Enligt min mening kan nämligen
denna synpunkt icke med rätta utelämnas, när vi diskutera de skattepolitiska
och kanske i någon mån de lönepolitiska spörsmålen.

På hemställan av herr talmannen beslöt kammaren nu, att den fortsatta överläggningen
angående ifrågavarande kungl, propositioner skulle uppskjutas till
aftonsammanträdet.

Föredrogos och bordlädes Kungl. Majlis denna dag avlämnade propositioner
nr lil och 14.

Nr 3.

Onsdagen den 17 januari 1945 fm.

Avgåvos oell bordlädes nedannämnda motioner:

nr 24, av herr Herlitz, om statsbidrag till utgivande av författningskommentarer
och andra framställningar inom förvaltningsrättens område m. m-;

nr 25, av herr Arrhén, örn rätt för värnpliktiga till fria hemresor vid tjänstledighet
eller permission;

nr 26, av herr Johansson, Lennart, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
örn ökning av antalet provinsialläkartjänster;

nr 27, av herr Andersson, Karl, m. fl., angående förstatligande av de svenska
gat- och kantstensindustrierna;

nr 28, av herr Sundelin m. fl., angående vidgad rätt till statsbidrag för förbättring
och underhåll av enskild väg;

nr 29, av herr Bergh, Ragnar, m. fl., angående uppförande på ordinarie stat
hos skolöverstyrelsen av ett gymnastikråd och två gymnastikkonsulenter;

nr 30, av herr Forslund m. fl., angående lärares användande till annan tjänstgöring
vid skolorna än undervisning och därmed sammanhängande uppgifter;

nr 31, av herr Fahlander m. fl., angående vissa försöksanordningar på folkskoleväsendets
område;

nr 32, av herr Leander m. fl., angående viss ändring av sparbankslagen;
nr 33, av herr Anderberg, örn pension eller understöd åt förre furiren O.
Nordin;

nr 34, av herr Anderberg, örn fyllnadspension åt vissa förutvarande befattningshavare
hos nedlagda Bjärred—Lund—Harlösa järnväg;

nr 35, av herr Wagnsson, örn ersättning åt F. W. S. Holmqvist och C. E.
Olsson i anledning av en olyckshändelse under fälttjänstövning;

nr 36, av herr Bondeson m. fl., angående importförbud beträffande amerikanskt
fläsk;

nr 37, av herr Helgesson m. fl., angående införande av högertrafik i riket;
nr 38, av herrar Mannerskantz och Heiding, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning örn anslag till gottgörelse till fiskerinäringen för av dess utövare
erlagd bensinskatt;

nr 39, av herrar Gustavson och Arrhén, örn åtgärder för uppgörande av
riktlinjer för reglering och planläggning av bebyggelsen i Bohusläns fiskelägen;

nr 40, av herr Sjödahl, örn avskaffande av den tvångsvisa anslutningen till
de tyska församlingarna i Stockholm och Göteborg m. m.; samt

nr 41, av herr Sandegård och herr Andersson, Jones Erik, örn ändrade bestämmelser
för det kyrkliga kollektväsendet.

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till riksdagens skrivelse,
nr 13, till Konungen angående utseende av ledamöter och suppleanter i utrikesutskottet
och utrikesnämnden.

Anmäldes och bordlädes riksdagens kanslideputerades memorial nr 1, angående
antagande av tjänstemän i riksdagens kansli.

Justerades ett protokollsutdrag för detta sammanträde, varefter kammaren
åtskildes kl. 5.10 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 17 januari 1945 em.

Nr 3.

Onsdagen den 17 januari eftermiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 7.30 eftermiddagen.

Fortsattes överläggningen angående Kungl. Maj :ts propositioner nr 1—3. Statsmrks Herr

Andersson, Alfred: Herr talman! Jag har närmast begärt ordet i pro^n^men
remissdebatten för att om möjligt av herr statsrådet och chefen för jordbruks- (Forts.)
departementet få klart besked i en viss fråga, nämligen hushållningssällskapens
omorganisation.

När jag läste igenom nionde huvudtiteln, fann jag bl. a., att anslaget till
hushållningssällskapen skulle ökas med inte mindre än en halv miljon kronor.

Detta förslag kommer säkerligen att hälsas med glädje i vida kretsar, och anslaget
är förmodligen också behövligt. Men det skulle troligen ha varit ännu
mera tacknämligt, om jordbruksministern samtidigt hade meddelat, att han
hade för avsikt att för innevarande års riksdag framlägga förslag till slutgiltig
lösning av denna fråga. Så är emellertid icke fallet. Då vi behandlade detta
ärende i jordbruksutskottet i fjol, kom det ganska klart till uttryck, inte endast
att frågan länge varit aktuell utan också att den måste lösas snarast
möjligt utan onödig tidsutdräkt. Den meningen delades säkerligen också av
jordbruksministern, men det förefaller, som örn han i någon mån har ändrat
uppfattning härvidlag. Det tycks, som om jordbruksministern numera förmenade,
att det inte vore så brådskande med lösningen av denna sak. Han anser
troligen, att det kanske kan ha sin lilla fördel att i någon mån förhala tiden.

Han har, vill det synas, för avsikt att överlämna hela detta komplex till en
förnyad utredning. Men, herr talman, frågan är ju en gång grundligt utredd
av en särskild kommitté. På det utlåtande, som denna kommitté framlade, utarbetades
också propositionen. Jag har därför svårt att förstå, varför ärendet
nödvändigtvis skulle behöva genomgå en ytterligare kanske ganska långdragen
utredning.

Jordbruksministern omtalade i sitt Falköpingstal, att 27-mannakommittén
skulle ta hand örn frågan för att ytterligare utreda den, varefter den skulle
överlämnas till lantbruksstyrelsen, som sedan eventuellt skulle framkomma
med nytt förslag. Det är icke minst detta som har gett anledning till förvåning
i vida kretsar. Vi ha nämligen svårt att förstå orsaken till denna gång
av ett ärende, som enligt vårt förmenande redan är tillräckligt utrett. I utskottet
kom man visserligen fram till att en viss översyn kunde vara nödvändig,
men därmed menade vi icke, att det skulle behöva bli en vidlyftig utredning,
utan vi avsågo en översyn av vissa detaljer. Vi tänkte därvid närmast
på detaljerna om arbetsfördelningen mellan å ena sidan hushållningssällskapen
och å andra sidan egnahemsorganen. Vi ansågo, att denna översyn borde
kunna ske så pass tidigt, att ett slutgiltigt förslag skulle kunna framläggas
för detta års riksdag. Från jordbruksministerns sida har det nu meddelats, att
ett slutgiltigt förslag icke kan framläggas för riksdagen förrän tidigast 1946.

Vad är anledningen till denna, låt mig säga, förhalning av frågan? Det är
ju bekant, att utskottet icke helt kunde följa jordbruksministern i hans uppläggning
av ärendet. Det var särskilt på en punkt, som utskottet valde en an -

Nr 3.

Onsdagen den 17 januari 1945 em.

Statsverkspropositionen m. rn. (Forts.)
naii linje, nämligen när det gällde val av ledamöter i hushållningssällskapens
förvaltningsutskott. Denna lilla ändring i förslaget tilltalade inte jordbruksministern,
vilket klart och tydligt framkommit. Jag förmodar, att det väl
närmast är av denna anledning som frågan nu skulle förhalas och undergå en
ny utredning för att om möjligt få fram nya förslag, med vilka man kanske
tänker sig att kunna komma ifrån etet beslut, som riksdagen fattade i fjol. Är
emellertid verkligen det beslut, som riksdagen fattat örn valet av ledamöter i
förvaltningsutskotten, så olyckligt? Enligt mitt förmenande är det ingen olycka
alls, utan det måste tvärtom anses såsom en välbetänkt åtgärd, ty därigenom
bli hushållningssällskapen lagda på en bredare bas. Jordbruksministern har ju
själv uttalat sig för att man måste få till stånd en sådan utveckling, även om
han inte menade att den skulle ske på den vägen.

dag såg i går igenom protokollen från i fjol, då jag var intresserad av att
uppfriska minnet av vad som sades i debatten förra året. Jordbruksministern
uttalade då bl. a. att man inte skulle handla så, att denna institution skulle
politiseras. Jag tycker, att t. o. m. herr statsrådet med litet eftertanke för
länge sedan borde ha kommit underfund med att denna institution på sina håll
sedan lång tid tillbaka har politiserats, i och med att det är ett enda politiskt
parti som så att säga vill ta patent på hela institutionen. Detta har gett oss
anledning att med de förslag, som vi kommo till i utskottet, försöka förhindra
en ytterligare politisering av denna enligt vår mening för jordbrukets vidkommande
synnerligen viktiga institution. Det kan icke vara nyttigt, att ett enda
parti skall behärska en sådan institution. Yi lia därför med vår åtgärd velat
möjliggöra även för medlemmar av andra partier att komma in i förvaltningsutskottet,
delta i rådslagen där och samtidigt naturligtvis också dela ansvaret
för förvaltningsutskottens handlingar. Vi ha ansett, att det borde vara möjligt
att t. ex. få in några småbrukare här och var i förvaltningsutskotten. Vi
betrakta detta såsom nödvändigt icke minst emedan hushållningssällskapen
redan nu och säkerligen även i framtiden i mycket stor utsträckning lia att
syssla med ärenden som närmast beröra denna stora grupp av landets jordbrukare,
som utgöras av småbrukarna.

Jag har för min del svårt att förstå, varför man inte kan förlika sig med
det beslut, som riksdagen fattade i fjol i detta ärende. Jag förmodar, att herr
statsrådet är villig att ge ett klart besked på denna punkt. Det är helt enkelt
nödvändigt att vi få ett sådant, ty det har väckt mycket stor förvåning ute
i bygderna, att ett slutgiltigt förslag i ärendet icke kommer att framläggas
för innevarande års riksdag.

Medan jag nu ändå bär ordet, tillåter jag mig, herr talman, att upptaga även
en annan fråga, som jag också berörde under remissdebatten vid höstsessionen.
Jag avser den såsom jag redan då framhöll ganska ensidiga prisreduceringen
på vissa av jordbrukets produkter. Man hade nämligen kommit till det resultatet,
att enligt de skörderapporter, som förelågo efter juli månad, skulle läget
vara sådant, att en prisreducering på vissa jordbruksprodukter var nödvändig
och påkallad. Jag fann det märkvärdigt, att man lade denna prisreducering huvudsakligen
på en enda produkt, nämligen kött och fläsk. Därigenom drabbades
den största gruppen av Sveriges jordbrukare, nämligen de små jordbrukarna,
hårdast av prisreduceringen, eftersom ett mycket stort antal av denna
grupp nödvändigtvis måste leva på animalieproduktion. Att jag nu tar upp
denna fråga, beror på att det — örn jag är rätt underrättad — under den närmaste
tiden skall ske en justering av jordbrukets produktpriser. Örn läget vid
denna nya översyn skulle befinnas vara sådant, att en justering av priset på
vissa produkter skulle anses nödvändig och rättvis, vill jag uttala den förhoppningen,
att denna prisjustering uppåt måtte träffa de produkter, som

Onsdagen den 17 januari 1945 em.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
fingo vidkännas prisreduceringen på sensommaren. Detta är enligt min mening
ett rättvisekrav, och jag har svårt att tro, att herr statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet skulle kunna ha en annan mening i denna fråga.

Detta är, herr talman, vad jag för tillfället hade tänkt att säga i denna
remissdebatt.

Herr statsrådet Pelirsson-Bramstorp: Herr talman! Jag skall icke i dag
upptaga en debatt med herr Andersson i Bussjö om den riktiga eller lämpliga
representationen inom hushållningssällskapens förvaltningsutskott. Det gjorde
jag förra året, när vi diskuterade denna fråga. Jag anförde då som exempel,
att i det län, som jag själv är ifrån, av 72 lantbruksombud över 60 tillhörde
samma parti, medan förvaltningsutskottet består av representanter för tre olika
partier. Detta beror helt enkelt på att man vid valet till förvaltningsutskottet
icke utgått från någon politisk förutfattad mening, utan utsett representanter
som lämpa sig för uppdraget. Där finns t. ex. en småbrukare, som verkligen är
småbrukare och som inte bara tillhör den grupp, som pratar om småbrukare men
som själva inte äro det. Där finnas vidare högermän och även andra åsiktsriktningar
representerade. Så vitt jag vet, har samarbetet gått alldeles utmärkt
och kommer säkerligen att göra det i fortsättningen också.

Men jag skall icke diskutera denna fråga vidare, ty örn denna sak bär ju
riksdagen redan fattat sitt beslut. För att förebygga varje missförstånd vill
jag emellertid förklara, vad jag har nämnt i propositionen angående hushållningssällskapen.

Ifrån lantbruksstyrelsen fick jag redan tidigt i somras en framställning, i
vilken man förklarade, att örn styrelsen skulle överarbeta riksdagens beslut —
jag understryker, att det icke gällde annat än en överarbetning av vad riksdagen
redan hade beslutat — och inplacera de tjänstemän och funktionärer,
som erfordrades för hushållningssällskapens arbete, o. s. v., behövde lantbruksstyrelsen
få ärendet remitterat till sig redan tidigt på sommaren. Man skulle
i så fall, framhölls det, icke ta ut några semestrar. Jag har nämligen en gång
sagt ifrån att jag, så vitt möjligt, undanber mig alltför många utbrutna punkter
i huvudtiteln. Jag vill lia förslagen utarbetade i så god tid, att de kunna
ligga klara, då huvudtiteln skall skrivas. En dylik tidig remiss hade emellertid
ändå inte hjälpt, utan lantbruksstyrelsen har fått ta semester, när den
kunnat.

Under denna tid kommo tre representanter för 27-mannakommittén, ordföranden
och två ledamöter av arbetsutskottet, upp till mig och framförde vissa
synpunkter, som berörde hushållningssällskap och egnahem sorganen. Riksdagen
uttalade sig, som herr Andersson i Bussjö vet, i fjol för en rätt brett
lagd rationalisering. Jag ansåg det vara lämpligt och riktigt, att remittera
riksdagens skrivelse härom till 27-mannakommittén, som arbetade efter de
direktiv, som den hade fått år 1942. I 1942 års direktiv ingick, att kommittén
skulle försöka finna ut vilka priser som behövas på det svenska jordbrukets
produkter för att innehavaren av ett familjejordbruk, förutsatt att han har
full sysselsättning, skall få en skälig ersättning för sitt arbete. Denna undersökning
skulle givetvis göras med full insikt om att örn vederbörande icke har
full sysselsättning vid sitt jordbruk, kan han icke heller begära att få full årslön.
När riksdagen i fjol fattade sitt beslut om rationaliseringen, var det
självklart, att jag ville överlämna även denna sak åt den sittande kommittén,
som fått i uppdrag att söka uppdraga riktlinjerna för prissättningen, för att
den skulle få avgöra, örn kommittén ville fortsätta, ytterligare och även draga
upp vissa linjer för rationaliseringen. De förklarade, att de hade börjat disku -

Nr 3.

Onsdagen den 17 januari 1945 em.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
tera även denna sak, samtidigt som man behandlat frågan örn vilken eller vilka
myndigheter som skulle stå för arbetet. När de lade upp saken, tänkte de sig
en kombination mellan lantbruksstyrelsen och egnahemsstyrelsen samt mellan
hushållningssällskapen och egnahemsnämnderna.

Jag frågar alla, som vilja försöka att bedöma saken riktigt, örn det hade
varit rätt av mig att då lämna lantbruksstyrelsen ett bestämt uppdrag, när jag
hade fått nämnda upplysning? Örn lantbruksstyrelsen hade kommit med sitt
förslag i år och det hade framlagts för riksdagen, hade riksdagen kanske fastställt
en tjänstemannaförteckning och en personalfördelning, som icke hade
tagit hänsyn till de synpunkter, som kunna innefattas i det kommande förslaget
från 27-mannakommittén. Jag skulle då kanske nästa år ha behövt komma
med ett ändringsförslag. Örn det från 27-mannakommittén skulle framkomma
ett förslag, som berör denna sida av saken, är det ju inte alls säkert, att det
kommer att leda till ett beslut i regeringen örn att vi skola följa detta förslag,
men om så skulle bli fallet och örn jag då skulle komma tillbaka till 1946 års
riksdag och säga, att nu behövdes de och de ändringarna i tjänsteförteckningen,
i fråga örn tjänstemännens antal o. s. v., skulle riksdagen säkerligen fråga
mig, örn saken verkligen var så brådskande 1945, att jag då icke hade kunnat
avvakta även denna utredning utan nu behövde komma med ett ändringsförslag.
Det är skälet till att något förslag icke kommer i år.

Då herr Andersson i Bussjö intresserar sig så mycket för förvaltningsutskotten
och sättet att utse dem, vill jag erinra om att riksdagen redan bär
fattat sitt beslut härom. Lantbruksstyrelsens direktiv innefatta ingenting annat
än att styrelsen har fått riksdagens skrivelse i saken. De innehålla således
ingenting annat än att om det under den utredning och placering, som lantbruksstyrelsen
skall göra med anledning av riksdagens beslut, skulle befinnas
nödvändigt att göra vissa justeringar och ändringar med hänsyn till den organisation,
som skall inkopplas här, och de arbetsuppgifter, som dessa organ
skola ha hand örn, får lantbruksstyrelsen göra detta efter direktiv från jordbruksdepartementet,
därest regeringen, sedan ett eventuellt förslag framkommit
från 27-mannakommittén, skulle besluta att gå den föreslagna vägen.
Jag vill givetvis inte här omtala, vilken ståndpunkt, jag själv skulle komma
att intaga, ty det skulle ju vara att föregripa utredningen.

Av den orsak, som jag nu har redogjort för, har frågan blivit vilande. Det
beror således icke vare sig på den ena eller andra spekulationen från min sida,
även om riksdagens beslut i fjol i vissa frågor gick emot den uppfattning, som
jag hade, och de i dessa punkter fattade besluten, enligt min uppfattning, vore
mindre förnuftiga än mitt förslag.

Då herr Andersson i Bussjö talar om prissättningen på jordbrukets produkter
och uttalar sin förvåning över att prisreduceringen drabbat vissa av produkterna,
vill jag endast säga, att det givetvis är ofrånkomligt, att en prisreducering
måste drabba vissa produkter. Förslaget kom från livsmedelskommissionen
tillstyrkt av dess råd, som i första hand hade yttrat sig. Livsmedelskommissionen
hade nog närmast den uppfattningen, att man borde sänka priset
på kött. Jag sade omedelbart, att jag aldrig kunde gå med på det. Yi måste
komma ihåg, att det är lantbruket i Skåne, Halland och kanske några fler av
de södra landskapen, som har den dominerande fläskproduktionen. De beräkningsgrunder,
som vi använt i många år, ha utgått ifrån att fläskproduktionen
skall vara lönande med hänsyn till foderspannmålspriset. Då sade jag, att om
vi skulle företa en prissänkning, skulle vi icke gentemot de mellansvenska
jordbrukarna sänka endast köttpriset, utan då måste vi i rättvisans intresse
även sänka fläskpriset.

Onsdagen den 17 januari 1945 em.

Nr 3.

Statsverkspropositionen ni. m. (Forts.)

Skälet till att prissänkningen togs ut på kött oell fläsk kanske jag skall ange
ännu en gång, eftersom herr Andersson i Bussjö tycks1 lia glömt vad jag säde
i höstas. Motivet var helt enkelt, att om det vid en omräkning i januari skulle
visa sig, att en prishöjning vore berättigad, kunde priserna då höjas på dessa
produkter. Örn vi hade sänkt priset på brödspannmål, som det ju här talats
örn, med t. ex. 1 krona per 100 kilogram, hade detta gjort inte fullt 5 miljoner
kronor. Det hade således återstått 31 miljoner kronor, som vi hade haft att
söka få ut genom en justering nedåt huvudsakligen av priserna på de animaliska
produkterna. Men örn vi hade sänkt brödsädespriserna under hösten och
en omräkning i januari sedan hade visat, att en höjning vore berättigad, hade
ju framför allt de jordbrukare, som måst sälja sin spannmål på hösten._ sålt
sin spannmål till ett för lågt pris. Då hade vi måst göra ett extra avräkningsförfarande
för tätt de skulle få en tilläggslikvid. En sådan utväg lia vi måst
anlita en gång tidigare, men vi vilja icke gärna göra örn det med tanke på
den stora pappersapparaten. Priserna på kött och fläsk, som nu drabbades av
prissänkningen, kunde naturligtvis höjas mycket lättare. En sådan justering
av priserna kommer också att företagas nu därest omräkningen det påkallar
utan att den är föranledd av någon framställning från vare sig det ena eller
andra hållet. Det framgick ju redan av vad jag säde i höstas, att om det skulle
erfordras en prisjustering uppåt, skulle det helt naturligt bli på de produkter,
vilkas priser ansågos vara lättast att justera både nedåt och uppåt.

Hans excellens herr statsministern Hansson: Herr talman! Jag tar till orda
endast för att göra en replik mot ett yttrande, som icke gärna kan stå okommenterat
från min sida.

Min uppmärksamhet fästes på det, när jag såg en rubrik i en kvällstidning,
som talade örn en spricka i regeringen. Jag undrade litet, vad som kunde vara
å förde, då jag inte kände till något som tydde på att regeringen höll på att
gå sönder. Då jag gick till referatet, fann jag, att det hänförde sig till ett yttrande
av herr J. B. Johansson som var av ett sådant innehåll, att allmänheten
nog har anledning att fråga sig, vad det egentligen är som står på. Jag har inte
tillgång till herr J. B. Johanssons yttrande ordagrant utan endast sådant det
återges i tidningarna — jag var i andra kammaren när det fälldes. Herr Johansson
diskuterade först frågan örn förhållandet mellan riksdagen och regeringen.
Jag skall icke giva mig in på en diskussion med honom på den punkten
utan endast säga., att jag ser med allra största glädje, örn riksdagen i enlighet
med herr J. B. Johanssons önskan kunde hävda sig mer än vad den på sina håll
anses hittills har gjort.

Den andra delen av referatet gäller hans yttrande örn regeringen. Han säger
där: »Regeringens ställning är även på annat sätt aktuell. Om det är regeringspartiernas
åsikt, att samlingsregeringen skall fortsätta tills vidare, fordras det
att samtliga regeringsmedlemmar rätta sig efter de allmänna kraven på lojalitet
gentemot de övriga, deltagande. Är det någon som vantrivs med en_ sådan
ordning så är det hans ensak, och han har möjlighet att uttrycka, sitt missnöje
genom att ''hoppa av’. — Frågan örn samlingsregeringen är inte oviktig, och
det är en felbedömning örn man får dess fortbestånd och högerns medverkan däri
för given under alla förhållanden.»

Orri detta yttrande hade fällts av någon annan än den främste representanten
för högerpartiet i denna kammare skulle det kanske ha kunnat stå utan kommentar.
Nu måste det tilläggas en sådan vikt, att jag här vill påpeka att bakom
detta yttrande inte kunna ligga som grund några upplysningar hämtade från
regeringen. Det har nämligen inte inom regeringen vid något tillfälle ansetts.

Första kammarens protokoll 1945. Nr S. 5

Nr 3.

Onsdagen den 17 januari 1945 em.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
att någon orsak funnits att där taga upp frågan om lojaliteten eller frågan örn
det fortsatta samarbetet.

Jag vill emellertid framhålla, att skola dessa frågor tagas upp så borde det
naturligen ske alldeles särskilt när det gäller lojaliteten i första hand inom
regeringen och i den mån det gäller förutsättnigarna för det fortsatta samarbetet
mellan de partiledningar, som på sin tid förde underhandlingarna örn samlingsregeringens
bildande.

Man får lätt den föreställningen, när ett sådant yttrande kommer fram här
i riksdagen, att det inom regeringen pågår en dragkamp, som man på alla sätt
försöker dölja för allmänheten och även för riksdagen. Det är detta som jag på
det bestämdaste vill dementera. Skulle någonting vara ägnat att förvåna efter
dessa fem år av samarbete inom samlingsregeringen, så skulle vara att samverkan
inte bara under en så lång tid har kunnat upprätthållas, utan att samarbetet
också under hela denna tid har varit verkligt gott.

Detta innebär naturligtvis inte att det ej skulle lia funnits divergenser inom
regeringen. Regeringen består av medlemmar från fyra olika partier, som icke
genom regeringens bildande ha övergivit sin åsikt örn hur olika frågor lämpligast
skola lösas. Det skulle ju vara märkvärdigt om inte under en så lång
tid även sådana frågor aktualiserats, som man från början tänkte hålla utanför
regeringens ståndpunktstagande. Det skulle också vara märkvärdigt örn inte,
när sådana frågor ha dykt upp. de skiftande åsikterna vid regeringens över-*
läggningar skulle ha kommit till synes. Men detta har aldrig tagit sig uttryck
i någon motsättning, och det har aldrig givit någondera sidan anledning att
förebrå den andra för bristande lojalitet. Och det har ännu mindre givit anledning
till några samtal eller diskussioner örn en eventuell upplösning av regeringen.

Jag tror att det för regeringens anseende och för regeringens arbetsmöjligheter
är viktigt att detta fastslås, sedan en så framstånde representant för ett
av regeringspartierna här har givit en framställning, som skulle kunna uppfattas
som örn samlingsregeringen befann sig i full upplösning.

För min del har jag utan tvekan deklarerat, att jag anser att allt bör göras
som kan göras för att hålla ihop samlingsregeringen åtminstone så länge kriget
pågår. Jag har inte alls den uppfattningen att vi ha kommit in i så lugna
förhållanden, att vi kunna tillåta oss vad som helst i fråga örn våra förhållanden
till varandra, och därför tror jag att det ur landets synpunkt är lyckligast om
samlingsregeringen kan bestå och lösa sina uppgifter som den hittills har kunnat
lösa dem. Men jag räknar naturligtvis med den möjligheten, att det när vissa
ting aktualiseras kommer att bli påfrestande för sammanhållningen. Det har
framgått alldeles tydligt av den allmänna debatten, att efterkrigsfrågorna
innehålla låt mig säga en del sprängämnen. Det är mycket möjligt att det, när
dessa frågor verkligen tränga fram till en lösning, kommer att befinnas att det
möter stora svårigheter att hålla samarbetet i gång. Jag vill då ha sagt, att
jag inte betraktar samlingsregeringens tillvaro som så under alla förhållanden
nödvändig, att jag därför skulle kräva att något parti uppoffrade en insats, som
det anser vara nödvänd''gt för landet. Men å andra sidan har det ännu inte
anmält sig situationer, där partierna, ha ställts inför ett val mellan en sådan
insats och det fortsatta samarbetet med andra partier för de stora uppgifter,
som vi gemensamt kunna lösa.

Skulle det emellertid vara så, att man på andra håll känner att samarbetet
inte är tillfredsställande, skulle jag vilja hemställa att dessa frågor tagas upp
i rätt ordning: lojalitetsfrågorna.inom regeringen, förutsättningen för regeringens
existens mellan partiledningarna. Ty det blir ett ganska orimligt förhållande
örn andra partiledare skulle följa herr Johanssons exempel och regeringen från

Onsdagen den 17 januari 1945 em.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
alta håll skulle få höra, att egentligen veta vi inte när regeringen spricker
sönder. Jag tror inte att det är till gagn för samarbetet, och ännu mindre till
gagn för regeringen, örn sådana framställningar ges.

Ordet lämnades härefter för kort genmäle till herr Johansson, Johan Bernhard,
som anförde: Herr talman! Med anledning av det uttalande som hans
excellens herr statsministern nyss gjorde ber jag att i korthet få anföra följande
— det är måhända inte möjligt att säga allt vad jag har att säga på dc
två minuter, som stå till buds, och jag kanske därför måste återkomma senare.

När jag i mitt remissdebattsanförande tog upp frågan om lojalitet mot samlingsregeringen
även när det gällde regeringens egna ledamöter, så hade jag i
tankarna finansminister Wigforss’ tal i Göteborg, i vilket han ju förebådade
att en höstriksdag skulle inkallas för att lösa den fråga, som då behandlades.
När jag höll mitt anförande i denna kammare den 30 oktober trodde jag, och
det förutsatte jag också i detta anförande, att talet av finansministern var
grundat på överläggningar inom regeringen. Efteråt har jag i tidningarna sett
uttalanden örn att regeringens övriga ledamöter inte hade kännedom örn detta
finansministerns uttalande vilket dock ledde till inkallande av riksdagen. Detta
i åtskilliga tidningar upprepade påstående Ilar icke dementerats. Det är därför
ganska naturligt, när man ser sådana uttalanden, att man också berör frågan
örn lojalitet även bland regeringens egna medlemmar.

En annan anledning att i detta sammanhang ta upp frågan om samlingsregeringens
tillvaro utgör också finansministerns Kumla-tal, vari han offentligen
framträdde och uttalade att samlingsregeringen inte längre är nödvändig.

Vi se kanske frågorna annorlunda, excellensen från sin upphöjda ställning
och jag som läser dessa uttalanden. Då jag erinrade mig vad jag själv hade förutsatt
i mitt anförande i remissdebatten den 30 oktober, är det inte underligt
om jag fick en känsla av att det är någonting underligt med dessa förhållanden.

Det är dessa finansministerns offentliga tal i Göteborg och i Kumla, som
ha gjort att jag valde de ordalag jag gjorde i mitt anförande i dagens debatt.

Hans excellens herr statsministern Hansson: Det är genast mycket bättre
när man får veta vad det egentligen är fråga örn. Men när jag hörde herr J.
B. Johansson som brist på lojalitet åberopa det uttalande, som finansministern
gjort örn att det eventuellt skulle bli nödvändigt att vid en höstsession taga upp
frågan om de lägst ställda statstjänarnas löner, så kände jag det som en direkt
stöt också mot mig. Ty då har jag begått ett ännu allvarligare fel. Jag
talade nämligen om denna möjlighet som tämligen säker, när jag höll mitt
radioanförande under valrörelsen. Det egendomliga är, att medan finansministern
upprörde sinnena blev man inte alls upprörd över vad jag yttrat. Det
skulle väl annars kunna tolkas som en större illojalitet av statsministern att
fälla ett sådant uttalande än av finansministern.

Nu tror jag emellertid att det vore ganska olyckligt om vi skulle börja
granska valtalen ur synpunkten av vår lojalitet mot varandra. Jag misstänker
att örn vi skulle lägga dem till grund för en granskning inom regeringen,
skulle vi lätt råka in i sådana tvister, som vi hittills lia kunnat undvika. Jag
tror för min del att det är en viss grad av överkänslighet, sorn förestavar herr
Johanssons uppträdande i detta fall. Inte heller dessa ting ha inom regeringen
framkallat något av den irritation, som tycks ha uppväckts hos herr Johansson.

Men, som sagt, det är bättre att man får veta vad det egentligen är fråga
örn än att bara få allmänna antydningar. Och är det ingenting annat som herr

Nr 3.

Onsdagen den 17 januari 1945 em.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts-)

Johansson avsåg, är jag nog ganska trygg, när det gäller regeringens fortsatta
samarbete.

Herr Johansson, Johan Bernhard, erhöll ånyo ordet för kort genmäle och
yttrade: Herr talman! Av statsministerns nyss hållna anförande har jag inte
fått klarhet i den sak som tidningarna ha påtalat och som jag utgått ifrån,
eftersom det, inte har blivit bestritt, nämligen att regeringens samtliga ledamöter
inte hade reda på innehållet i och förutsättningarna för de tal, som finansministern
höll i Göteborg. Oell jag måste uttrycka min förvåning över att
statsministern kände sig så irriterad över att jag påpekat en sådan icke oviktig
detalj i samlingsregeringens tillvaro som att ett statsråd enligt min och
mångas mening uppträtt oförsiktigt och på ett sätt, som jag tillåtit mig att
beteckna som illojalt. Det är därför som jag också i mitt anförande hävdat, att
skall samlingsregeringen bestå, vilket jag för närvarande inte har någonting
emot, så skall det vara ömsesidig lojalitet mellan de medverkande. I det avseendet
trodde jag att statsministern skulle ge mig det erkännandet att jag
verkligen hävdat vad som måste anses vara en riktig princip för samlingsregeringens
samregerande.

Herr Ström: Herr talman! Den förda replikväxlingen mellan kamtaarens
högerledare och statsministern tycker jag är ganska belysande och intressant i
många avseenden, både för läget i landet, med avseende på läget inom regeringen
och med avseende på läget när det gäller förhållandet mellan regeringen
och valmännen.

Det kan väl ändå inte, som herr statsministern syntes vilja göra gällande,
varåsen betydelselöshet vad man har sagt till valmännen, så att det inte, ifall
det åstadkom någon oro inom regeringen, skulle få tillmätas någon större vikt.
Fastmera tror jag att det är av den allra största betydelse att man just tar
hänsyn till vad som blivit sagt vid valen. Jag tror nog att herr statsministern
också anser detta, fastän man kunde få en annan uppfattning av hans ord.

Ja, herr talman, jag hade verkligen som första punkt i detta inlägg i debatten
antecknat förhållandet mellan regeringen och riksdagen, särskilt efter
valen. _ Är det ändå inte så, att valutgången borde haft några följder? Den
borde i varje fall ha föranlett, synes det mig, att det i statsverkspropositionen
eller på annat sätt i uttalanden om propositioner, som äro att vänta, hade
kommit fram. någonting som återspeglat det program, som verkligen var utslagsgivande
i valrörelsen.

Riksdagens självständighet gentemot regeringen har ju vuxit under de senare
åren, och man vill hoppas att denna riksdagens självständighet skall
växa ytterligare allt efter som tiden går, så att vi definitivt komma bort ifrån
den utrikespolitik, som kännetecknade åren 1940—1943, och den tryckfrihetspolitik^och
flyktingspolitik, som också kännetecknade dessa år. Jag tänker
även på den socialpolitik, som mestadels lyst med sin frånvaro under dessa år,
men som vi gärna vilja hoppas skall återuppstå i den gestalt som den hade
före kriget. Detsamma gäller kulturbudgeten.

Det finns någonting för riksdagen att ge akt på, och det är att riksdagen
vid sin sida har fått en annan ständigt växande maktfaktor, som vill spela
riksdagens roll och som därvidlag delvis har regeringens stöd, tyvärr. Jag
avser här de s. k. »fyra storas» roll. Det är intressekorporationernas alltmer
växande inträngande på både ^regeringens och riksdagens, framför allt riksdagens,
maktområde. Det är någonting mycket farligt, ty det kan tendera till
en utveckling av bestämmanderätten i detta land från den allmänna rösträttens
folkrepresentation till en korporationsriksdag vid sidan av, bestående av arbets -

Onsdagen den 17 januari 1945 em.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
givareföreningen, landsorganisationen, köpmannaförbundet och RLF. Detta
är en sak att se upp med. Kommer någonting sådant att ske så förlorar först
och främst arbetarklassen mest, ty den representeras bara av en av de fyra
maktkomponenterna och sättes därför ofta ur spelet om det vill sig illa. Vidare
blir det i längden de stora kapitalstarka intressena, sorni komma att dominera.
Det kommer också att leda till att idépolitiken får träda tillbaka för en mycket
krass intressepolitik, vilket framför allt icke kan vara till socialdemokratiens
men icke heller till folkpartiets fördel att slå vakt örn.

Det är väl dessa respektabla »fyra storas» inverkan som också har gjort att
regeringen, trots att man måste ge den erkännande för många goda ting, särskilt
när det gäller folkförsörjningen, dock trots god vilja visat svaghet när det
gällt att tillvarataga en del arbetargruppers och småbönders berättigade intressen.
Dessa sociala strävanden på arbetsfältet ha fått träda tillbaka under
krigstiden och under samlingsregerandets tid för åtgärder, som äro mera
kapitalistiskt intressebetonade. En sådan utveckling är mycket ledsam, ty den
leder till missnöje och olust i de stora och djupa leden. Det kommer att ge
kommunisterna vind i seglen i mycket stor utsträckning, och vi komma örn fyra
år, ifall det fortsätter på detta sätt, säkerligen att få en fördubblad kommunistrepresentation
i andra kammaren.

Det kan ju inte vara till någon fördel för den svenska riksdagen att någonting
sådant sker. Därför bör riksdagen ingripa och ge arbetarna och småbönderna
sitt påtagliga stöd i deras strid för bättre rättigheter även under denna
hårda tid.

Jag kan denna gång inte som eljest säga, att vi skola kunna lita på bondeförbundet,
när det gäller denna strid. Ty bondeförbundet med RLF har de
sista åren och särskilt den sista tiden utvecklat sig så långt åt höger, förbi
både den gamla högern och alla andra partier, att bondeförbundet inte längre
är att känna igen. Det är djupt sorgligt att någonting sådant skall inträffa
med ett parti, som företräder en så viktig samhällsgrupp som Sveriges bönder.
Vi kunna, synes det mig, efter detta inte längre hoppas på någon kommande
samlingsregering mellan arbetarpartiet och bondeförbundet — det synes fullkomligt
omöjligt att tänka sig en sådan lösning för framtiden, som läget
är i dag.

Om man frågar sig varför det är på det sättet måste svaret bli, att det säkerligen
beror på att bondeförbundet synes ha förlorat sina idéer för de krassa
intressena i RLF. Det är de stora godsägarna och de stora patronerna på landsbygden,
som lia tagit makten från småbönderna. Och bondeförbundet traskar
lydigt efter RLF och förlorar därmed sin verkliga idépolitik. När man läser
ett sådant tal som RLF :s ordförande Ekström nyligen höll inför representanter
för regeringen för att förhindra, att några fattiga mjölkarbetare och charkuteriarbetare
skulle få ca fem kronor mer i veckan, och där han hotade med att
då skulle Sveriges storbönder — så menade han, men han sade Sveriges bönder
— kräva kompensation för detta, då blir man betänksam. Det är av vikt
att inte bönderna spänna sig framför storkapitalets vagn på detta sätt. Varje
gång bönderna i Sveriges rikes historia ha gjort detta så ha de också förlorat
sin själ.

Men det är klart att vi tills vidare måste lia en samlingsregering för våra
synders skull. Vi måste dock hoppas att Per Albin Hansson och Wigforss få
rätt när de i valrörelsen hoppades att det skulle bli en så kort tid som möjligt.
Vi kunna nämligen inte mycket längre till lia en regering, den må bestå av
hur utmärkta miin som helst — och allesammans äro utmärkta, hedervärda och
präktiga människor — då de äro förlamade och lia händerna bakbundna av
varandra och ingenting kunna uträtta. Allt det som de i flock lägga fram på

Nr 3.

Onsdagen den 17 januari 1945 em.

Statsverksvropositionen m. m. (Forts.)
riksdagens bord är tomt och magert. En sådan regering ka.n inte existera länge,
det är en omöjlighet.

Man frågar exempelvis förgäves efter något av det som fanns i socialdemokraternas
alldeles utmärkta efterkrigsprogram. Det var 27 punkter, men jag
har ännu inte i de luntor, som vi nu lia fått, hittat någon enda av dessa 27 punkter.
Varför läggs det inte fram åtminstone någon? Jag tycker att detta är en
orimlighet. Efterkrigsprogrammet måste ju bestämmas nu, så att det kan
träda i kraft genast när det behövs. Här lia vi en budget, som beräknar att
kriget är slut inom en tämligen kort tid, men något efterkrigsprogram i någon
punkt i enlighet med vad som har framlagts vid valen ha vi inte sett.

Vidare skulle vi väl också kunna få se åtminstone några glimtar av ett nytt
samhälle. Som gammal socialdemokrat längtar jag efter att innan jag dör få se
bara något litet av det nya samhälle, som jag har kämpat för sedan 1898. Jag
kan inte se annat än att det nog skulle ha varit möjligt för statsministern, som
är en så utomordentligt skicklig karl, att få en eller annan av de borgerliga
i regeringen med på någon av alla de goda tankar, som finnas i detta efterkrigsprogram,
och inte bara nöjt sig med att de sagt nej. Det är dock socialdemokratisk
majoritet i riksdagens bägge kamrar. De andra skola väl inte få regera
fullständigt som de vilja. Minoritetsvälde är någonting ändå värre än majoritetsvälde,
men för närvarande råder det faktiskt ett minoritetsvälde, i det att
minoritetspartierna låsa majoritetspartiet, så att ingenting nämnvärt kan uträttas.

Jag vill särskilt betona att jag i år hade väntat en avsevärd förbättring i
fråga om socialpolitiken, att det hade lagts fram ett verkligt socialt program
att besluta om. Jag hade också väntat något mer i fråga örn kulturbudgeten,
fastän jag skall erkänna att några små allmosor har den fattige Lazarus dock
fått. Det är emellertid ingenting emot vad som behövs.

Vidare hade jag också väntat en utrensning av lagrötan, vilket begärdes av
riksdagen redan förra året — denna förfärliga lagröta, som regering och riksdag
i panikens tecken låtit få insteg i våra lagar under kriget och som har
lett till de förfärliga domar och åtal och skandaler, som vi känna till. Man
behöver bara läsa den utomordentliga boken örn lagrötan av herr Branting,
som nu är insatt i undersökningskommissionen, för att vi skola få se vad det
är som har skett. Och vilja vi inte det kunna vi ju läsa vad den milde JO säger
i sin ämbetsberättelse, där han räknar upp åtminstone 17 domar, som han synes
ställa sig tveksam emot. Jag kan inte se annat än att justitieministern, som har
lovat att härvidlag verkligen göra något, redan till denna riksdag borde lägga
fram ett förslag om en utrensning av detta förfärliga minne från det svenska
folkets förnedringstid.

Här måste jag också bestämt invända gentemot herr Linderot, som talade
ganska många förnuftiga ord, att han glömde att vi som svenskar ha en heder
att bevara. Hur mycket vi än anse att Sovjetunionen har gjort för Europas befrielse
från den nazistiska pesten, så kunna vi inte äga rätt att utlämna .baltiska
flyktingar, som inte äro krigsförbrytare eller på annat sätt kriminella,
när de ha flytt till vårt land. Det tycker jag att herr Linderot borde ha beaktat.

Nu kommer jag till en annan sak. Vi ha en annan makt vid sidan örn riksdagen,
som är nästan jämställd med de »fyra stora». Det är den växande byråkratien.
Vi regeras till väsentlig del i detta land av ämbetsmän. Regeringen
har ganska litet att säga till örn i förhållande till ämbetsmännen, riksdagen
ännu mindre och folket ingenting alls. Nu ha vi verkligen en enastående hederlig
och god ämbetsmannakår i landet. Jag känner denna kår efter att ha
verkat i det offentliga livet i snart fyra decennier. Det är en utomordentlig
ämbetsmannakår, och därför tycker jag att det är djupt bedrövligt att Paul -

Onsdagen den 17 januari 1945 cm.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
son-historien skall ha satt en fläck på dess vapensköld. Men vi ha ingen rätt
att här generalisera, ingen rätt att skära alla över en kam. Vi skola hoppas,
att det biar utrett och klargjort, hur det förhåller sig, men den svenske ämbetsmannens
hederlighet har jag alltid funnit vara utanför diskussionen. Detta
är det första fall av bakslug ohederlighet hos en svensk ämbetsman, som jag
kan erinra mig.

Emellertid har en oerhörd makt blivit lagd i ämbetsmännens händer, och
de lia genom denna makt fått ett inflytande, som har gjort, att både regering
och riksdag i mycket väsentlig mån följa ämbetsmännens linjer. Därför är
det så svårt att få reformer i den anda, som man skulle önska. Det är klart,
att man måste förstå även regeringens ställning. Hur skulle man kunna begära,
att t. ex. statsministern skulle kunna läsa varje proposition, innan den
framlades här! Då skulle han ju ha varit död och begraven för länge sedan.
Man kan inte ens begära, att varje statsråd skulle till punkt och pricka läsa
varenda proposition, som han undertecknar. .Tåg är inte säker på att det är
möjligt för honom att göra detta, utan han får lita på sitt folk. Det är naturligt.
Då gäller det, att inte ämbetsmannadömet blir för starkt. Men här besluta
vi ämbetsverk på ämbetsverk och utvidgning och förstoring av ämbetsförvaltningen
i oerhörd grad. Det bidrar också till att våra kontrollorgan,
justitie- och militieombudsmannainstitutionerna, få svårighet att följa allting
och att kontrollera allting.

Vi måste därför be regeringen, att den verkligen försöker företa en rationalisering
— ordet är inte vidare trevligt •— inom ämbetsverken för att om
möjligt, som herr Mannerskantz sade, förenkla det hela och inte lägga på folk
så stora bördor. Jag hörde talas örn att provinsialläkarna inte kunna förrätta
sitt läkarvärv, därför att man öser över dem så oerhört mycket statistiskt material
och formulär och allt möjligt papper, att de lia händerna fulla och inte
kunna utföra sin verkliga uppgift. Detsamma gäller en hel råd av andra ämbetsmän,
som få så oändligt mycket papper genom den otroliga papperskvarn,
sorn är satt i gång, att de inte kunna utföra, vad de böra lia för händer. Låt oss
skära ned denna pappersmängd och låt oss i stället få enkla och korta, lättbegripliga
papper i den mån de äro nödvändiga. Då skulle inte heller byråkratien
bli så överansträngd och ständigt behöva kräva nya hjälpredor och
nya biträden.

Jag skulle också vilja säga några ord örn den intressanta debatt, som här i
kammaren har ägt rum mellan de tre nationalekonomerna professor Myrdal,
statsrådet Ohlin och finansministern. Det var verkligen en mycket intressant
duell ur intellektuell synpunkt. Man njöt av denna förnäma vapenlek, men
nog fick man det intrycket, att sådana nationalekonomer, som kunna bli eniga,
växa då inte på träd. Jag vill inte alls försöka att agera nationalekonom, det
har jag rakt inga kunskaper till, men jag skulle vilja säga, att man väl skulle
kunna karakterisera det nuvarande samhällstillståndet i Sverige som ett mellanting
mellan ett privat- och ett statskapitalistiskt samhälle under byråkratiens
ledning. Jag vet inte, örn de tre nationalekonomerna godkänna denna definition,
men så synes det en lekman, som ändå har varit med ganska länge i
slaget. Och vi skulle ju sträva att komma fram till ett i sanning demokratiskt,i
icke byråkratiskt, ett vad jag skulle vilja kalla kooperativt samhälle. Det är
just vad vi skulle vilja nå fram till.

Jag skall också be att få säga i bara få ord, att jag tycker, att tiden är
inne för Sverige att göra någon insats på det utrikespolitiska området, särskilt
Tor att popularisera en insats från neutralt håll överhuvud taget för frihet,
rätt och humanitet. Naturligtvis instämmer jag till fullo med vår ypperlige
slottspredikant, som säde, att med tigrar kan man inte förhandla, och på

Nr 3.

Onsdagen ilen 17 januari 1945 em.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
några nazistiska tigrar kunna vi ju inte tänka i samband nied ordet humanitet,
men i övrigt anser jag, att Sverige har plikt att gå in för en paroll sådan
som elen gamla socialdemokratiska parollen örn fred, rätt och humanitet.
Hur det skall ske vet jag inte, i synnerhet som de neutrala inte komma att
få vara med — tycks det — på fredskonferensen, men jag tror, att vi skulle
kunna ta ett initiativ och försöka samla övriga neutrala stater till en gemensam
framstöt, särskilt för alla de ockuperade och malträterade folk, som ha
lidit så oerhört under detta fasansfulla krig.

Jag har också ett pär ord att säga till vår ärade finansminister. Jag måste
ju dock först säga, att jag finner kritiken mot honom bra ensidig och alldeles
överdriven. Han har ändå skött sitt fögderi med enastående skicklighet, och
jag skulle vilja fråga, vem som hade kunnat göra det bättre under denna tid.
Något särskilt skäl att misstro honom eller att ställa honom i gluggen tror
jag inte vi lia från något håll. Ilen på en punkt skulle jag ändå vilja säga.
att han är efter sin tid. Det är bara en liten punkt i det stora allmänna budgetförslaget,
kail det synas, och den har berörts av en annan talare här förut,
så att jag skulle ju ha kunnat tiga därmed, men jag vill understryka hans
ord. Landet väntar på en skatteuppbördsreform, så att vi fortast möjligt få
systemet med skatten vid källan genomfört. Ty detta kräver folket med utomordentlig
enighet, och örn det inte får denna reform genomförd mycket snart,
kommer det säkerligen att låta sin förargelse gå ut över dem som dröja.

Jag skulle också vilja säga något örn den kommittéflora, som finns uppräknad
i det oändliga i den här bibeln på 302 sidor. Om det kommer någonting
alls ut ur denna kvarn vet jag inte, men det är oändligt med namn sida upp
och sida ned. Det är, som örn dedore tagna ur Svea rikes mantalsförteckning,
dock med det undantaget, att några namn återfinnas upprepade gånger. Jag
förstår inte, hur det skall vara möjligt att vara generaldirektör och samtidigt
ordförande i en otalig mängd kungliga kommittéer eller att vara president och
samtidigt ordförande i många kommittéer o. s. v. Vidare kosta kommittéerna
ju ganska mycket pengar. Jag undrar, örn det inte vore bäst att ge dessa
pengar till ändamålet i stället för till kommittékostnader.

På s. 241) talas örn kommittéer, som fortsätta sin verksamhet vid ingången
av 1945. Det är bland andra straffrättskommittén — den har kostat
206 000 kr. — strafflagberedningen, som kostat 172 000 kr., stadsplaneutredningen
143 000 kr., och så följer en rad andra med mindre belopp. Sedan ha vi
militära expeditionstjänstekommittén 156 000 kr., 1940 års militära byggnadsutredning
295 000 kr. — och ännu värre blir det, när nian kommer längre
fram. Här ha vi bostadssociala utredningen 221 000 kr., socialvårdskommittén
657 000 kr., 1938 års arbetarskyddskommitté 147 000 kr., kommittén för estlandssvenskarna
271 000 kr., 1941 års befolkningsut.redning 374 000 kr., 1940
års civila byggnadsutredning 190 000 kr. Så är det en del med mindre summor,
och därefter komma vi till kommunalskatteberedningen 548 000 kr., 1940 års
arkivsakkunniga 124 000 kr., 1940 års skolutredning 655 000 kr., utredningar
för verkställande av överarbetning av 1930 års lapputrednings betänkande
124 000 kr., statens sockernämnd 230 000 kr., lånenämnden för sekundär jordbrukskredit
549 000 kr., 1937 års riksskogstaxeringsnämnd 1 234 000 kr. och
1936 års skogsutredning 212 000 kr., traktatberedningen 198 000 kr., exportkreditnämnden
811 000 kr., clearingnämnden 11 520 000 kr., försäkringsutredningen
125 000 kr. o. s. v., ända tills man kommer till folkhushållningsdepartementet,
där man verkligen trodde, att det skulle behövas både utredningar
och pengar, på grund av det läge vi befinna oss i. Men där går hela kostnaden
för kommittéer — det finns bara fyra sådana -— inte till mer än 25 000 kr.

Jag undrar, örn inte alla dessa pengar skulle göra mera gagn, om de i stal -

Onsdagen den 17 januari 1945 em.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
let användes för jordbruket, för de fattiga, för ett arkiv i stället för till de
arkivsakkunniga o. s. v. Jag undrar, om vi inte äro inne på en fullkomligt
felaktig utredningsväg oell om inte man skulle återinföra enmanskommittén,
så att en verkligt sakkunnig fick ta liand örn varje fråga och samråda med
vederbörande minister, innan det blev en proposition. Sedan finge riksdagen
oell utskotten titta på detta, och där finge då lekmännen komma till sin rätt.
Jag tror, att det är på tiden, att Thorsson grävs upp ur sin grav eller i varje
fall hans geddesyxa och att vi få ett slut på den utveckling, som detta kommittéväsende
har tagit.

Jag skulle också vilja säga, att man inte får glömma bort psykologiska
skäl jämte alla andra skäl, när man tar itu med frågor av stor samhällelig betydelse.
Men det gör man så ofta. Man förbiser t. ex. totalt stämningen bland
arbetare, som nu ha haft en mycket svag ekonomisk ställning, särskilt i förhållande
till andra klasser under kriget. När de då begära en mycket Ulen
och obetydlig lönehöjning, som absolut icke bör kunna rubba på vare sig prisstoppet
eller det statsfinansiella läget, vill man förr riskera att riva upp hela
landet från bottnen och få fram väldiga samhällskonflikter än att ge några
ören påökt. Här handlar man i allra högsta grad oklokt, och då borde regeringen
inskrida gentemot arbetsgivarna och tillhålla deni att inte försätta landet
i ett sådant läge. Om inte det sker, komma vi att få de mest våldsamma
arbetskonflikter mitt under brinnande krig. Är det något, som statsmakterna
kunna finna vara eftersträvansvärt? Här lia slakteriarbetarna fått gå i arbetslöshet,
och stockholmarna ha inte haft kött på länge. Det har i stort sett gällt
fattiga tre eller feni kronor i veckan för dessa, som i denna dyra stad med dess
höga hyror ha en avlöning på 360, 370, upp till 390 kr. i månaden. Ännu sämre
ha mjölkarbetarna det, och när de begära en liten förbättring, kommer R.L.F.
upp och säger: det får inte ske. Bönderna borde skämmas för att göra på det
sättet. De uppkalla emot sig hela Sveriges arbetarklass, och det kan komma
ett läge, då Sveriges bönder ångra, att de lia uppkallat Sveriges arbetare emot
sig. Det kommer en tid efter kriget, då bönderna inte äro så säkra som nu. Vi
ha många gånger nied rätta hjälpt dem, när de varit i trångmål, och jag har
mångfaldiga gånger talat här för böndernas krav. Nu, när de ha fått nästan
allt vad de lia velat oell mer till, vilja de inte vara nied att ge de fattiga arbetarna
någonting. Det är oerhört ansvarslöst att handla på det sättet.

Så kommer jag till det allra värsta kapitlet, och det är lagen som fött säkerhetspolisen.
Jag skall inte dröja vid fallet Paulson. En minister kan mycket
väl bli lurad av en person, det är mänskligt. En överordnad kan också bli
lurad, det är också mänskligt. Man kan inte rannsaka hjärtan och njurar, nian
kan inte skåda in i framtiden. Det är inte det, som det är fråga örn. Frågan
gäller om vi vilja rensa upp på allvar. Det är det, som jag menar att den tillsatta
kommissionen verkligen måste göra. Därför måste den lia all tänkbar
frihet att gå så djupt den vill. Den måste lia till förfogande åtminstone en liten
del av de väldiga summor, som jag nyss har talat örn ali andra kommittéer lia
fått, och elen måste lia sekreterare och sakkunniga i tillräcklig utsträckning.
Då tror jag nog, att vi skola komma till rätta med missförhållandena.

Men det finns någonting, som är värre. Det är detta missbruk av riksdagens
beslut rörande censuren över post och telefon, sorn bär lagts i säkerhetspolisens
händer. Detta är ju ändå någonting, örn vilket nian absolut inte skulle tro, att
det hände i Sverige. Ingen myndighet skulle man kunna tilltro det. Inte heller
skulle man kunna tänka sig, att regeringen skulle se genom fingrarna med någonting
sådant, som att en skara ämbetsmän fick hemligen öppna de inkallades
brov. När dessa tjänstgöra för fäderneslandet, öppnas bakom deras ryggar

Nr 3.

Onsdagen den 17 januari 1945 em.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts-)
deras post hem till hustru och barn och vänner samt skrives av, eller hur man
nu manipulerar med den, och skickas omkring. Och örn den inkallade i ett brev
till sin vän eller hustru har sagt ett sarkastigt ord om en överordnad, så kommer
det till och med upp till denne överordnade, och beredskapsmannen blir kallad
att stånda inför rätta och dömd på detta brev, som har öppnats olagligen.
Det strider emot Sveriges grundlagar! Och man öppnar handelskorrespondens,
så att, som det har upplysts i göteborgstidningar, affärsmän där måste skapa
sin egen post och skicka sändebud till Stockholm med posten, därför att de inte
tro, att de annars få ha sin post i fred. Att sådant är möjligt är någonting förfärligt.
Vi ha kommit dithän trots vad som skedde under förra kriget, då Hjalmar
Branting var ställd under sådan censur liksom även Erik Palmstierna. Det
hölls då en stor debatt i denna riksdag, och herr Sandler var vill jag minnas
bland andra uppe och brännmärkte saken på det skarpaste. Det sades då, att det
aldrig skulle kunna tänkas ske vidare. Och så sker det nu i alla fall och det i
mycket större utsträckning. Skall sådant fortsätta, finns det ingen rättssäkerhet
längre här i landet. Det måste sluta upp ögonblickligen. Ni förstå, vad följden
skall bli. Ni vet, att J.O. har ställt sig ganska tveksam till hela denna sak. Vad
komma de inkallade att gripas av för känslor, när de få allmän kännedom örn
detta? Jag vet inte, hur man skall vara funtad för att tillgripa sådana medel.
Och det gläder mig, att alla olika partiers talesmän här, från förste talaren
herr Elon Andersson, ha brännmärkt detta och krävt rättelse. Det kan inte få
fortgå.

■lag skulle också gärna vilja fråga, örn man, när man på detta sätt har spionerat
på de inkallade, också har spionerat på officerarna och deras post eller örn
det bara har gällt de meniga, om det alltså har varit någon klassgräns här till
råga på allting annat. Örn detta fortsätter, måste ju svenska folket upprätta sitt
eget postverk och sitt eget telefonverk för att kunna få handha sina lagliga
rättigheter i fred.

Olyckan är naturligtvis, att det inte är offentliga rättegångar. Det är detta
hemlighetsmakeri överallt, som har orsakat så mycket elände. Justitieombudsmannen
säger också, att det har bidragit till att hindra underrätterna att få
kännedom om högsta instansens beslut och motiveringar. Jag hade verkligen
tillfälle såsom medlem av ett av riksdagens utskott att det år, då den beryktade
Långmorauffären var före, gå igenom alla akter, men jag var av min plikt till
tystnad förhindrad att då röra vid något, som jag där hade erfarit, och jag kan
inte heller nu gå in på det. Men jag skulle gärna vilja veta en sak. Både herr
Branting och jag och flera andra voro uppe och funno denna historia mycket
egendomlig. Jag skulle gärna vilja veta, om det är riktigt, som det har sagts
i tidningspressen, att det var byråinspektör Paulson, som gick i spetsen för den
bataljon poliser, som stormade Långmoralägret, när man tillfångatog de där
internerade såsom farliga revolutionärer.

Jag vill verkligen uttala den förhoppningen, att med den sammansättning
som regeringen har den måtte allvarligt ompröva frågan, huruvida inte tiden
är inne att fullständigt slopa censuren över post och telefon.

Vidare måste jag, herr talman, fastän jag har hållit på länge, ändå beröra
en sak till, och det är den överallt pågående strävan till centralisering. Den har
påtalats av tidigare talare. Jag har också påtalat den vid tidigare riksdagar,
och jag måste säga, att det är sorgligt att se, hur denna centralisering oavlåtligen
fortskrider och angriper allt fler och fler områden samt infekterar friska
delar av samhällskroppen. Den har till och med nu gripit in på den enskilda
hjälpverksamhetens område. Den statliga kommittén för hjälp till våra grannländer,
som ju inte har ett dugg med de enskilda hjälporganisationerna att göra,
utan som har att fördela de av riksdagen anslagna medlen, har börjat vilja lag -

Onsdagen den 17 januari 1945 em.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

ga. sin hand även över de olika enskilda organisationerna och försöka få fram
en centralisering, sammanslagning och sammanpressning, med all säkerhet mynnande
så småningom — örn denna strävan fullföljs — ut däri, att den enskilda
hjälpverksamheten, sålunda förvandlad till en statsinstitution och med statens
döda hand över sig, kommer att upphöra. Det hela förvandlas så småningom
till en byråkratisk apparat, och de enskilda hjälporganisationerna säga:
»Örn nu staten ovillkorligen skall lia allt, lägga sig till med allt och sköta allt,
så tag det då, och vi lämna det hela.» Det är cn mycket olycklig utveckling,
men denna centralisation pågår överallt, och det är för besynnerligt, att jätten
Gluff-Gluff alldeles som i sagan aldrig kan upphöra att sluka allt vad han ser.
Nu har staten blivit en sådan där Gluff-Gluff som skall sluka allt vad den ser.
Det är till skada för staten själv och dess anseende samt framför allt för de demokratiska
tankarna, ty vi ha aldrig avsett någonting sådant, när vi kämpade
för demokratien och bildade de demokratiska organisationerna.

Till sist, herr talman, skulle jag vilja säga — och jag hoppas, att herr talmannen
inte tar illa upp, att jag går litet vid sidan örn ämnet — att örn vi nu
hade haft ett fritt initiativ- och dagordningsinstitut med rätt även för riksdagen
att omedelbart avge förslag, skulle jag 1m lagt fram två sådana förslag, det
ena örn ett hyllningstelegram eller en hyllningsskrivelse till våra för frihet
kämpande nordiska brödrafolk och det andra om en hyllning och ett tack till
den nyss jubilerande hemvärnschefen överste Gustaf Petri, som mer än någon
annan levande svensk skapar förtroende för försvaret hos de breda folklagren
och som är en borgen för en sund demokratisk anda inom försvaret. Jag är övertygad,
herr talman, att både herr talmannen och riksdagen skulle ha bifallit
dessa förslag, örn det hade varit grundlagsenligt möjligt att väcka dem.

Herr Arrhén: Herr talman! Sedan vi nu en stund åhört herr Fredrik Ströms
anförande, behandlande tidens frågor på olika områden, skulle det kanske inte
vara så mycket att tillägga. Jag tänkte just nyss, att egentligen skulle man
kunna gå upp i talarstolen och inskränka sig till att säga: Herr talman! — och
sedan gå och sätta sig igen. Emellertid kan jag inte lyckliggöra första kammarens
ledamöter med ett dylikt förfarande. En del synpunkter måste vid ett
sådant här tillfälle vädras.

Herr Ström var mycket ledsen och talade mycket kritiska ord i olika riktningar.
Han var framför allt missbelåten med det samhälle, som han för närvarande
finner inför sina ögon. Det märkliga är emellertid, att när socialdemokraten
herr Fredrik Ström riktar kritik mot den samhällstyp, som för närvarande
får sin prägel av ett socialdemokratiskt majoritetspartis åtgärder,
blir denna i sina huvuddrag riktad mot tendenserna till en socialistisk utveckling
av samhällslivet. Det är det märkliga, att man under dagens debatt liksom
vid så många tidigare tillfällen ur det socialdemokratiska partiets bröst
får vittnesbörd, som äro fullständigt motstridande.

Det har bär i debatten också förekommit andra uttalanden, som jag skall
försöka gå igenom så snabbt som möjligt. Det är dock nödvändigt, att de i
kortare ordalag bemötas. Niir herr Linderot t. ex. bär talar örn, att det nuvarande
samhället kännetecknas därav att en mycket liten del förfogar över
nationalinkomsten, så gav han sig i sitt yttrande sken av att företräda ett samhällssystem,
där så inte skulle komma att vara fallet. Man vet de nära relationer,
som äro för handen mellan det svenska kommunistiska partiet och det
stora landet i öster. Det kan i det sammanhanget vara av intresse att veta, att
man i mitten av 1930-talet i Ryssland uppskattade löneklyftan — skillnaden
mellan högsta lönen och den lägsta — som relationen mellan talen f>0 och 1,
ungefär på samma, sätt som förhållandet är i andra, s. k. kapitalistiska länder.

Nr 3.

Onsdagen den 17 januari 1945 em.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

I Ryssland uppburo vid samma tid 11 å 12 procent av befolkningen något över
50 procent av nationalinkomsten, under det att i Amerika ungefär 10 procent
uppburo 35 procent av nationalinkomsten. Det vill alltså synas, som örn det kommunistiska
mönsterlandet i dessa avseenden inte har så mycket att berömma
sig över.

Det var också av ett visst intresse att höra herr Linderot med mycken skärpa
betona de framgångar, som hans parti har haft i valrörelsen 1944. Det
var ungefär, som örn lian därav väntade sig, att han och hans parti skulle få
verkliga möjligheter att öva inflytande på styrelsesätt och vad annat därmed
sammanhänger i detta land. Det där är i själva verket en från kommunistiska
utgångspunkter logisk tanke, ty det kommunistiska styrelsesystemet
arbetar med den hypotesen, att det är en minoritet, som skall styra. Det är,
herr Ström, det senaste skriket! Om herr Ström hade varit modern och följt
med sin tid, kanske han däri skulle lia sett ett tidens tecken av löftesrik karaktär.
Man skulle alltså enligt herr Linderots modell kunna få se en kommunistisk
regering bildas, där herr Linderot stödde sig på herr Holmberg här
i första kammaren och dessutom på de 15 fasta punkter, som stå till förfogande
i andra kammaren.

När herr Linderot här också talar om, att det kommunistiska partiet befinner
sig i opposition och är det enda oppositionspartiet, så är detta möjligen för
närvarande riktigt, men han kan samtidigt tacka sin skapare för att han befinner
sig i detta land och inte i det land, som han anser vara mönsterlandet,
ty där hade denna opposition helt enkelt avskaffats och det efter mycket radikala
modeller.

Det är omöjligt att med de översiktliga resonemang, som här måste föras, i
detalj ge sig in på de intrikata ekonomiska spörsmål, som i denna debatt behandlats.
Emellertid skulle jag sammanfattningsvis vilja säga följande. Man
skulle kunna använda den visserligen nötta men dock användbara klichén att
likna näringslivet vid en ko. Framför denna ko står herr Linderot och hans
rekommendation lyder: »Slå ihjäl den!» Framför den står också herr Myrdal,
som kliar sig i huvudet och undrar, huruvida han bör kraftigt åderlåta
kon nu eller om han eventuellt skall vänta med detta ingrepp till något senare.
Han är inte riktigt säker på örn kon skall överleva behandlingen eller inte, och
därför tvekar han. Till sist ha vi statsrådet Wigforss, som synes föreställa
sig, att kon vore gjord av gummi. Han vill behandla den ungefär så, som
småbarn behandla en leksak, som man kan tänja och forma hur man vill, blott
man har kraftiga nypor. Jag är för min del inte benägen att rekommendera
något av dessa tillvägagångssätt. Jag tillhör i stället dem, som anse, att man
skall lämna den stackars kon i fred, se till att den lever och frodas så mycket
som möjligt, ty det är ju i alla fall av hennes avkastning, som vi samtliga
skola leva.

Det är mycket farligt och också onödigt, tycker jag, att den bär diskussionen
på det ekonomiska området skall behöva förås i de tonarter, som då och
då anslås från statsrådet Wigforss’ och herr Myrdals sida. Man stiger upp i
kamrarna eller i andra offentliga sammanhang, och så börjar man klia sig i
huvudet och säger: »Vad skall vi göra? Skall vi ta en engångsskatt eller
skall man inte ta den? Nej, kanske inte, kanske det är bättre med en arvsskatt,
eller kanske det finns andra medel.» Man liksom bemödar sig om att
hålla det svenska näringslivet i ett ständigt osäkerhetstillstånd. Jag frågar
mig: vad skall detta tjäna till i nuvarande läge? Är det inte bättre, att man
ger detta näringsliv en åtminstone temporär frihet från fruktan, så att det
kan fortsätta och prestera det vi alla vänta av det?

överhuvud taget kännetecknas tidens diskussion av en motsättning mellan

Onsdagen den 17 januari 1945 em.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. .(Forts.)
de äldre, mera »liberalt» färgade ekonomiska principerna och de nya, som
man kallar socialistiska. Man vill bland dem, som företräda de senare principerna,
göra gällande, att de representera en framstegslinje. Vi inom det läger,
där jag står, tro inte alls på den saken. Yi säga, att dessa s. k. nya principer
betyda inledningen till en fullkomligt reaktionär ekonomisk politik, som
pekar mot tidigare av den liberala ekonomien övervunna skeden. Det är på
detta område striden rör sig, och det har synnerligen viktiga följder, vilkendera
vägen man slår in på.

Det ligger en väsentlig överdrift i tron, att det står i mänsklig makt att
enbart på planeringens väg nå bestående resultat för samhällets ekonomi. Det
beror därpå, att vi alla äro människor. Vi äro icke några gudar, utrustade
med siarblick. All denna s. k. planering kan leda till, att man för långa tidsperioder
låser fast utvecklingen och bygger upp system, som kanske ganska
snart — det lia vi ju fått vittnesbörd örn från herr Myrdals sida under de
senaste dagarna — förlora sin aktualitet men som möjligen ändå fungera vidare
enligt maximen, att om verkligheten inte passar för dessa system, så blir
det desto värre för verkligheten.

Man skulle kanske också lia anledning att erinra örn dessa risker i samband
med det myckna planerande, som just nu pågår för efterkrigstiden. Det är
visserligen å ena sidan självklart, att förutseende åtgärder både äro behövliga
och lämpliga, men å andra sidan också, som jag nyss sade, att det e.j står i
mänsklig makt att i dag vara underrättad om vilka betingelser, som stå till
buds i morgon och ännu mindre i övermorgon. Vi kunna möjligen rita upp konturer
för vårt handlande under vissa i dag hypotetiskt antagna förutsättningar,
men vi kunna ingenting veta örn, hur man sedan tvingas att handla. Jag
tyckte, att jag i statsrådet Wigforss’ inlägg här i dag hörde tongångar av
denna art. De voro nya, och jag finner dem på sätt och vis lovande.

Ett betraktelsesätt av denna art, som alltså bygger på vetskapen om att
vi leva i en sällsynt dynamisk, ja, explosivt rörlig tid, måste leda fram till
slutsatsen, att behovet särskilt för vår materiella tillvaro kräver bibehållen
rörlighet och möjlighet att operera för alla de krafter, som här äro av vital
betydelse. I det avseendet — och där vill jag ge herr Ström rätt — äro vi
redan ganska långt komna i motsatt riktning. Det är kriget, som bragt oss
dithän. Frågan blir alltså : är den utveckling, som det pågående kriget accelererat
inom vårt folk liksom i andra oss omgivande länder, ett tecken på framåtskridande,
när det gäller samhällsorganisation eller är den det inte? Det
finns många, som tydligen med förtjusning iakttagit samhällets omdaning under
krigsåren. Man har både beträffande vårt eget land och andra länder uttalat
sig i ordalag, som örn kriget varit den stora hjälparen att definitivt ta
död på den fria företagsamheten, oeh att det alltså ändå haft en stor mission
att fylla i det avseendet. »Krigssocialismen», menar man, skall vara inkörsporten
till det nya samhället, som i än högre grad skall kännetecknas av statens
allhärskande makt.

Man kan förstå, att en fanatiker, som har den uppfattningen, att staten
äger möjlighet att iordningställa små lyckobrev till var och en, med glädje kan
hälsa tecknen i tiden och önska, att de på detta område måtte bli bestående,
men man kan icke förstå, att man på sina håll samtidigt också synes tro, att
en utveckling av denna art kan ske under bibehållen individuell frihet av
det slag, som vi sedan mycket länge varit vana vid här i landet. Karl Marx
har för isin del erkänt, att den privata kapitalismen med dess fria marknad
varit just en förutsättning för våra demokratiska fri- och rättigheters framväxande.
Niir talet faller på planering, så finnes det en oerhörd massa nyanser
på detta ord. En socialist i anda och sanning menar därmed alltid en

Nr 3.

Onsdagen den 17 januari 1945 em.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
central ledning. För oss te sig en decentralisering — kanske av den art som
herr Ström nyss talade om — oell en individuell planering mera ändamåls1
enliga. Vi anse, att den fria konkurrensen är nödvändig som kolsyra i vardagens
träskvatten.

I dagens läge är man vidare mycket angelägen att betona, att skillnaden i
att planera för fri konkurrens eller att planera mot den är oerhört stor. Jag
har för min del inte klart för mig, vilken ståndpunkt herr Myrdal t. ex. intar
på det området. Det är ömsom vin och ömsom vatten, som man i det avseendet
från det hållet får sig presenterat. Här finnes för svensk inrikespolitik
under de närmaste åren ett osäkerhets- och riskmoment, som förrycker samspelet
inom vårt ekonomiska liv och vars avlägsnande vore till fromma för
hela det i sina yrken arbetande folket.

Jag vill fortsätta med att fråga: vad är anledningen till, att nian har farhågor
för den nyans inom vårt politiska partiliv, som påkallar ett ständigt
ökat statsinflytande? Jo, det är naturligtvis därför, att man i vår tid har fått
påtagligt illustrerat för sig samhällen, där statens allenahärskande är uppenbart,
där man ser resultaten av teorierna i funktion och där man samtidigt
kunnat konstatera, att individens frihet och med den demokratien gått under.
I allt det myckna planerandets bakgrund grinar diktaturens spöke. Det behövs
ingen högre grad av fantasi för att förstå, att så måste bli fallet. Genom
dagens krigssocialism känna vi i stort sett systemet, och vi ha fått det karikerat
här på ett ganska utmärkt sätt av den föregående talaren.

En allt talrikare och allt mera specialiserad byråkrati håller oss i tukt och
Herrans förmaning. Under äldre tider talade man örn en överhets stat och om
en förmyndarstat, då man ville komma åt byråkratdömet före demokratien.
Men är det inte förmyndarstaten, som just nu med pukor och trumpeter är
på marsch in i vårt samhälle i socialistisk drapering? Många synas också hålla
före, att även nattväktarstatens atmosfär inte är oss helt främmande. Det
förra världskriget fördes, som bekant från västmakternas sida under devisen,
att striden gällde att göra världen säker för demokratien. Det skulle väl vara
ganska nedslående, om en objektiv historiker i framtiden skulle ha anledning
konstatera, att det nu pågående kriget fördes, av resultatet att döma, för att
göra världen säker för den statliga byråkratien.

En extrem illustration till den permanenta krigssocialismens samhälle möta
vi eller mötte vi i Ryssland, Tyskland och Italien. Max Eastman, sorn var
god vän med Lenin — det må vara nog till hans politiska karakteristik ■—
har t. ex. på senare år om stalinismen uttalat, att den »i stället för att vara
bättre än fascismen är värre, mera obarmhärtig, barbarisk, orättvis, omoralisk,
antidemokratisk och utan tillsats av några förhoppningar eller samvetsbetänkligheter»
och att den »bättre kan beskrivas som överfascism».

Nationalsocialismen präglas av samma iskalla rationalism. Man skulle ha
lust att kalla nazister, kommunister och alla andra anhängare av den statstotalistiska
mentaliteten förnuftsläsare. Utan hänsyn är man beredd att städa
örn i tillvaron, att tvinga folk, som man har fått makt över, på det ena sättet
eller det andra, att lägga örn näringslivet, att lägga ned näringar, att upptaga
nya tillverkningar, att ge order till folk att byta boplatser, ja, till och med att
byta land, därför att de inte passa in i det system, som man har yxat till.
Det är märkligt, att Adolf Hitler själv yttrat i ett tal i februari 1941, att
nationalsocialism och marxism i grunden äro samma sak.

Det är mig fullt bekant, att man inte har rätt att sätta likhetstecken mellan
en svensk socialdemokrat och en s. k. marxist. I hans excellens herr statsministerns
hus finns det förvisso mångå boningar. Jag har med det sagda utan
preciserad adress velat vända mig till alla dem, som tro, att en svensk social -

Onsdagen den 17 januari 1945 em.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
demokrat måste arbeta för den allsmäktiga statens herravälde. Jag har velat
erinra örn, i vilket brokigt sällskap man befinner sig, då man ger sig ut på
dessa vägar. Det är väl inte alls nödvändigt, att varenda svensk socialdemokrat
måste försvärja sig till »tyskeriet» i Karl Marx’ uppenbarelseform. Jag
erinrar om, att det engelska arbetarpartiet, delvis på grund av en sund misstro
till det tyska ursprunget, inte alls är bärare eller varit bärare av de envåldsläror
i samhällsorganisatoriskt avseende, som en gång i tiden predikades
av Marx. Man må erinra sig, att när man tänker sig samhället organiserat
som en enda fabrik, måste man gå till antikens Sparta eller till dagens Tyskland
eller Ryssland för att få en uppfattning örn vad man avser.

Den individualistiska uppfattning, som, det är min uppfattning, hittills
varit ett styrkebälte för vårt folk, står i en gräll motsättning till det övermod,
ja, den intellektuella hybris, som måhända är roten och upphovet till
kravet på ett alltmera vittomfattande dirigerande av den sociala processen liksom
den ekonomiska. Ett utslag av samma sak sågo vi i Roosevelts Amerika
under hans första presidentur med den s. k. hjärntrusten. Man sprack på uppgiften
i Amerika, och det vore möjligt, att även vi här kunde komma fram
till en viss avvägning i vår tro på de möjligheter, som här föreligga. Det hör
till bilden, att en viss typ av vetenskapsmän, gärna tekniker, främst intressera
sig för idéer av denna centralistiska art, att de med stor beredvillighet känna
sig kallade att taga sig bördan uppå. Det ha de gjort i alla de stater, där man
mött system av detta slag. Deras förnuftsbetonade intellekt känna icke de
ideologiska hämningar, som många av oss andra känna. De känna sig som
»samhällets ingenjörer» ooh betrakta individerna som robotar, som död materia.

Det är alltså min mening, herr talman, att det .visserligen kan vara förnuftigt
att tillfälligt offra friheten för att trygga den för framtiden, men detta
kan inte sägas, arn ett system, som eventuellt medvetet bygges upp för att bli
permanent.

Vårt problem måste vara, hur man — antagligen, som jag tror herr Myrdal
sade, med en rätt lång övergångstid — skall kunna avveckla krigs- och krispolitiken.
Vi måste anse, att det viktigaste är att använda våra tillgångar på
bästa möjliga sätt och för de ändamål, som ha den största betydelsen för vår
välgång, ej att använda tillgångarna på första bästa sätt, vartill nog även
funnits tendenser i den ekonomiska diskussionen under den senaste tiden.

Den politik, som bevarar den enskilde medborgarens frihet, är den enda
som bygger för en lycklig framtid för vårt folk. Anhängarna av »förmyndarstaten»,
»överhetsstaten» och »nattväktarstaten», skrudade i dagens nya klädnader,
må därvidlag ha sin tro för sig, men det förefaller mig, som örn det
för oss inom olika partier — och jag tillåter mig däri innesluta även det socialdemokratiska
partiet med hänsyn till dess spräckliga sammansättning —
vore av utomordentligt stor vikt att hålla gränserna skarpt tecknade och fanan
klar.

Jag har uppehållit mig ganska länge vid dessa i mitt tycke centrala samhällsorganisatoriska
spörsmål. I vår riksdag ha vi få tillfällen att föra dylika
ämnen på tal, ehuru de helt säkert äro av grundläggande betydelse. Jag vill
liksom väl de flesta här tänka både ljust och stort örn vår svenska framtid.
Men jag tror, att det är ofrånkomligt, att vissa villkor uppfyllas, för att vi
alla skola kunna ge vårt bästa och motsvara, vad vi äro värda som individer
och folk. Ett av villkoren är att icke varaktigt bli satta under förmyndare,
att icke tvingas in i den statskapitalistiska slavstaten, vars tecken och anda
vi känna och vars spår genom nutidens historia mest varit ägnade att på ett
särskilt sätt förskräcka.

Det sades här av herr Ström cn hel del sanna ord örn hur det samhälle

Nr 3.

Onsdagen den 17 januari 1945 em.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
fungerar, som vi för närvarande finna i funktion. Det arbete, som den nuvarande
samhällsorganisationen utför, får ju dock i mycket hög grad sin prägel
av krigets förhållanden. Därför bär man anledning att betänka detta, nålman
framför sin kritik. Tiden är icke normal. Vår svenska krisbyråkrati har
fungerat på väl i stort sett tillfredsställande sätt, ehuru man vet, att de herrar,
som lia hand örn denna apparat, äro fullt medvetna om, att det är omöjligt
att skapa ett fullkomligt S5’stem. Det stockar sig litet överallt, det vet
var och en, som har kontakt med dessa instanser. Väntetiden är emellertid
för allmänheten oerhört lång. Det gäller för övrigt även örn våra ämbetsverk.
Jag kan såsom ett exempel taga riksräkenskapsverket och ett fall ur dess
verksamhet, sorn nog kan lia betydelse för en bredare allmänhet. När det exempelvis
vid ett militärt förband inträffar en sprängningsolycka och den person,
som råkar ut för olyckshändelsen, flyger så gott som i atomer, tycker man,
att dödsfallet efter vederbörligt intyg skall kunna vara mycket snabbt konstaterat,
men så är visst icke fallet. Det är en mycket omständlig apparat, som
det oaktat sättes'' i gång för att få full visshet örn att olyckshändelsen och
dödsfallet verkligen inträffat, och det tar ända upp till ett halvt år innan ett
dylikt så klart och tydligt fall resulterar i livränta efter den, som råkat ut
för olyckshändelsen. Vad bär under tiden skett? Jo, vederbörandes familj har
råkat i misär. Familjebidraget upphör månaden närmast efter dödsfallet, och
när så livräntan dröjer, uppstå ekonomiska besvärligheter. Det enda sättet att
lösa en situation av denna art är att åstadkomma privata insamlingar och
sedan invänta beslutet hos byråkratien på högsta ort. Man frågar sig, huruvida
det inte skulle vara möjligt att i sådana fall ■— de måste ändå .dess bättre
vara ganska fåtaliga — ge försteg för dessa ärenden, så att de falla ur Kungl.
Maj:ts nådiga tågordning och behandlas först.

Jag skulle, eftersom jag nu förirrat mig in på femte huvudtiteln, vilja fortsätta
med en del frågor just från detta samhällsområde.

Det ställdes i andra kammaren under höstsessionen en fråga till statsrådet
och chefen för ''socialdepartementet, huruvida statsrådet vore beredd att vidtaga
åtgärder mot andra tidningar än Dagsposten, som kunde befaras ha förbindelser
med främmande makt. Statsrådet svarade på detta — det var visst -den
13 december — att han för närvarande inte var beredd att ingå i svaromål
på denna punkt. Jag tror, att det var mycket välbetänkt i det skedet, att det
svaret gavs, men jag skulle vilja fråga, huruvida icke herr statsrådet efter de
erfarenheter, som vi nu haft på detta område, skulle kunna upptaga denna
fråga till nytt bedömande.

Polisen och polisorganisationen här i huvudstaden ha av olika talare berörts.
Herr andre vice talmannen nämnde på förmiddagen något örn att han
fann polisen vara i behov av fortsatt utbildning, och det är möjligt. Det behovet
torde föreligga inom alla yrken. Jag förstod emellertid inte, vilken »utbildning»,
som åsyftades. Jag fattade det, som örn herr andre vice talmannen menade,
att det var fråga örn en politisk utbildning. Man har sett en tendens att
inom stockholmspolisen organisera politiska klubbar. Jag undrar, om denna
modell är så lycklig. Man kan visserligen å ena sidan säga, att man naturligtvis
har rätt till det, men om alla partierna skulle ta fasta på denna metod,
skulle vi alltså få en socialdemokratisk polisgrupp, en folkpartistisk polisgrupp,
en högergrupp etc. Jag tror, i likhet med vad polischefen nyligen deklarerat,
att polisens huvuduppgift rätt och slätt är att hålla ordning och att
den inte bör så ivrigt hänge sig åt politiserande. Däremot håller jag med örn
att det är av vikt att ur polisen gallra ut de element, som tillhöra direkt samhällsfientliga
riktningar — de äro som bekant av icke endast ett slag, utan av
flera.

Onsdagen den 17 januari 1945 em.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Jag vill inte fördjupa mig i fallet Paulson. Jag vill endast säga, som andra
talare också sagt, att det förefaller fullt rimligt, att misstag kunna begås,
ehuru det visserligen är ganska märkligt, att mannen i kanslihuset i detta fall
ingenting vetat om mannen på Riddarholmen, vilken balanserat på den gräns,
som skiljer hederlighet och kriminalitet åt.

Jag vill, herr talman, sluta med att med hänsyftning på framtidens förhoppningar
eller farhågor citera de gamla orden: ingenting blir så bra, som
man hoppats, men ingenting heller så dåligt som man fruktat.

Det gäller för oss att nu som tidigare i vår historia söka de gyllene medelvägarna
och lita till det sunda förnuftet, som dess bättre är ganska allmänt
företrätt hos vårt svenska folk och framför allt här i Sveriges riksdag.

Herr statsrådet Möller: Herr talman! Det har i ett par anföranden under
denna remissdebatt efterlysts förklaringar i den s. k. Paulsonaffären. Mig veterligt
— jag hade tyvärr inte tillfälle att höra inläggen i denna kammare, då
jag var upptagen i andra kammaren — har det visserligen inte riktats några
mera allvarliga eller kraftiga angrepp i denna sak här i kammaren, men jag
skall ändå tillåta mig att knyta några reflexioner till detta spörsmål.

Beträffande de handlingar som klandrats, då det gäller Paulson, har jag
ingenting att tillägga till det som redan är offentligen känt. Han har ju som
bekant erkänt, att han i ett femtiotal fall lämnat upplysningar rörande utlänningar,
och då alldeles särskilt deras adresser, till den medanklagade Lönnegren.
Någonting utöver detta i sak kan jag tyvärr inte meddela. Däremot skulle jag
vilja säga några ord i anledning av att man klandrat mig och andra personer
ur den synpunkten, att vi förklarat oss icke ha känt till att Paulson skulle
vara nazist eller lia några nazistiska sympatier. Man har försökt göra gällande
— i varje fall i den allmänna debatten och mycket kraftigt i andra kammaren ■—
att det var en skandal, att vi icke hade någon närmare kännedom örn Paulsons
person. Dessa anklagelser ha inte minst riktats från kommunistiskt håll.

Paulson har i själva verket, med kanske något års undantag, i 34 år tjänstgjort
i det svenska underrättelseväsendet. Han anställdes från början i någon
militär avdelning för hemliga underrättelser. Det var känt, att han deltog i det
finska inbördeskriget på den vita sidan. Han anställdes återigen under det
förra världskriget av militära myndigheter för att tjänstgöra i deras underrättelseväsende.
År 1933 blev han anställd nå den s. k. polisbyrån i polishuset.
Denna polisbyrå hade till uppgift att sköta registret över utlänningar. Det var
då inte så mycket fråga örn politiska flyktingar, ty deras antal var vid den tidpunkten
mycket ringa. Han anställdes, örn jag inte är fel underrättad, innan
det nationalsocialistiska partiet tagit makten i Tyskland. Yi hade då endast
ett fåtal flyktingar från Ryssland, från Ungern och från ett par andra länder.
Han tjänstgjorde på denna byrå till år 1938. Genom beslut, örn jag minns rätt,
vid 1937 års riksdag skedde ändringar i vår utlänningslag, enligt vilka, åtminstone
i huvudsak, all övervakning av utlänningar skulle koncentreras till
socialstyrelsen. Med anledning härav skedde, visserligen genom ett beslut, men
ändå praktiskt taget rent automatiskt, en överflyttning av polisbyrån från polishuset
till socialstyrelsen och därmed alltså liven av hela registret. Den fortsatta
inpolisieringen, som det kallas, och inregistreringen av utlänningar —
anteckningar örn deras resor i landet, deras ankomst bit, och deras utresa ur
landet etc. — förlädes sålunda till socialstyrelsen, dit Paulson flyttade med hela
sin personal. Mig veterlig! framställdes det icke någon anmärkning mot Paulson,
när denna överflyttning var på tal.

Under den lid Paulson tjänstgjort på polisbyrån, i socialstyrelsen och nu

Forsla kammarens protokoll 10Ji5. Nr 3. 6

Nr 3.

Onsdagen den 17 januari 1945 em.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts-)
senast i utlänningskommissionen, dit lian ju, när utlänningskommissionen inrättades,
automatiskt följde med från socialstyrelsen, har Paulson haft sammanlagt
åtta chefer — först polismästaren i Stockholm, som med all säkerhet
på sin tid anställde honom, sedermera tre generaldirektörer i socialstyrelsen,
nämligen Sigfrid Hansson, den nuvarande justitieministern Thorvald Bergquist
•— jag medger under en mycket kort tid, varför man kanske inte kan ställa
några anspråk på honom och hans kännedom örn personalen där — och därefter
tillförordnade generaldirektören Karl Höjer. Utom dessa, som alltså suttit i
toppen på ämbetsverket, har han haft som närmaste chefer fyra personer —
byråchefen Kurt Bergström, byråchefen Drougge, byråchefen Bexelius och
byråchefen Smith. Såvitt jag förstår, ha åtminstone de senare tämligen regelbundet
haft tillfälle att träffa Paulson. Det ha de måst göra i tjänsten, sannolikt
i regel dagligen. Det lia kanske inte generaldirektörerna gjort, men han
har dock haft så många chefer. Örn det nu skulle insinueras, att cheferna varit
slappa, inte ha varit vaksamma, utan varit liknöjda, då det gällt Paulsons sätt
att handha sitt ämbete, skulle man möjligen kunna acceptera en sådan insinuation
— ty något annat kan det aldrig bli, åtminstone inte ännu, så länge den
nu tillsatta undersökningskommissionen inte börjat sitt arbete — örn Paulson under
dessa år, ungefär 12 års förlopp, hade haft, låt mig säga två chefer, men det är
ganska orimligt att tro, att icke mindre än åtta chefer, av vilka fyra måste
så gott som dagligen ha träffat Paulson, skulle vara så likgiltiga, så slappa
och så slöa. att de, örn det funnits någon särskild anledning att anse, att
Paulson handhaft sina åligganden på ett ojust sätt — genom att försöka påverka
flyktingpolitiken, så att somliga personer gynnades och andra missgynnades —
icke skulle ha märkt detta och anmält det. Det är klart, att de, som nu äro ute
på de lösa insinuationernas väg, alltid kunna säga, att dessa chefer kanske äro
likadana; även de äro kanske benägna för något slags nazistsympatier eller
benägna för att behandla flyktingarna illa — om det nu skulle vara Paulsons
specialitet — eller att de överhuvud taget äro olämpliga för de uppgifter, som
de i fråga örn flyktingpolitiken haft att handlägga. — För närvarande kan ju,
jag höll på att säga, vad som helst insinueras. Jag har dock rätt svårt att
föreställa mig, att hela denna rad av chefer, som Paulson lytt under, skulle
vara av den beskaffenheten, att de inte skulle på något sätt slagit alarm, örn
alla dessa uppgifter, som nu många påstå vara sedan gammalt kända, örn Paulsons
olämplighet varit för dem kända eller hade lämnats till dem. Detta är emellertid
kanske inte så viktigt.

Man säger dock, att chefen för socialdepartementet bör ha kännedom örn
den personal som är, såsom man säger, honom underställd. Nu är emellertid
socialdepartementets verksamhetsområde ganska vidsträckt och omfattande.
Det är kanske inte så enkelt för en departementschef att känna till alla de personer,
som äro anställda i de olika ämbetsverken. Jag vågar inte säga, att jag
har någon som helst vetskap om t. ex. mina egna kanslitjänstemäns politiska
åskådning — det är ju inte den sortens förhör man underkastar tjänstemännen
i Kungl. Maj:ts kansli. Detta är i varje fall vad man förebrår mig. Jag har
emellertid inte, såsom jag tidigare sagt, fått några uppgifter, som i och för
sig belastat Paulson under alla dessa år. Det tycks som om hans närmaste chefer
inte heller fått det — i varje fall har ingen framburit några sådana till
mig.

Jag har emellertid hört talas örn eller rättare fick veta redan i den tidiga
skolåldern, att det finns ett väsen, som är »allseende, allvetande och allestädes
närvarande». Detta det högsta väsendet har alltså egenskaper, som utan
tvivel skulle lia fört till att herr Paulson blivit upptäckt på ett mycket tidigt
stadium. Jag medger, att örn det anspråket skall ställas på mig, är jag beredd

Onsdagen den 17 januari 1945 em.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
att avgå. Jag vågar inte åtaga mig att på det sättet likna det bekanta högsta
väsendet, att jag utan några informationer av något slag skall kunna genomskåda
varje människa.

Det kan ju finnas åtskilliga förklaringar i denna fråga, men jag skall inte
gå in på dessa, och jag tänker inte åtaga mig någon som helst garanti beträffande
den politiska åskådning, som herr Paulson kan lia hyst vare sig nu eller
vid andra tillfällen. Det är ju inte helt uteslutet, att denna omständighet, att
man inte kände till Paulsons inställning, helt enkelt berodde på att han inte
var nazist. Att han var nazist har visserligen uppgivits i en tidning, som påstår
sig lia en säker källa, men jag säger, att det inte är absolut säkert — det
få vi veta, förmodar jag, när i sinom tid hela materialet från undersökningskommissionen
kommer inför offentlighetens ögon. Jag skall emellertid tillåta
mig ett par påpekanden i detta avseende.

.När man från det kommunistiska partiets sida gör gällande, att det var
min skyldighet att veta vad slags karl Paulson var, innan han blev avslöjad,
vill jag draga fram en liten historia, som jag förmodar åtminstone de ledande
kommunisterna känna till.

Det fanns en tid, då tsarismen härskade i Ryssland. Det fanns då också ett
parti, som hade en ledare vid namn Lenin — det var den bolsjevikiska fraktionen
av det dåvarande ryska socialdemokratiska partiet. Denne Lenin brukade
skriva tal, som sedan skulle föredragas i den ryska duman, och dessa
föredrogos mycket riktigt av ordföranden och ledaren för den bolsjevikiska
fraktionen i duman, en man som hette Malinovskij. Det visade sig, när den
ryska revolutionen utbrutit och man granskade den tsaristiska ochranans arkiv,
_ att man där fick den upplysningen, att alla de tal, som Lenin skickat
Malinovskij till föredragning i duman, innan de föredrogos hade granskats av
den tsaristiska ochranan. Denna kommunistiska eller som den då kallades bolsjevikiska
fraktion var, vad antalet medlemmar beträffar, en ganska obetydlig
grupp, varför man borde haft möjlighet att hålla reda på varandra. Nu var
med fullkomlig visshet Malinovskij inte den ende förrädaren bland dem som
tillhörde och företrädde den dåvarande bolsjevikiska fraktionen i den ryska
duman eller i det revolutionära Ryssland. Den med helt andra och mycket förnämligare
egenskaper än jag utrustade Lenin hade i alla fall inte lyckats genomskåda
herr Malinovskij, trots att det i viss mån hade gjorts undersökningar,
då misstankar voro riktade mot honom. Det hade t. o. m. undersökts, huruvida
de rykten, som gått om Malinovskij, kunde vara riktiga. De stämplades av
undersökningen såsom ärelöst förtal.

Jag endast nämner detta exempel, för att man skall förstå, att det kanske
inte alltid är så enkelt att få klart för sig vad människor i verkligheten gå för.
I detta fall blev det definitivt avslöjat genom en revolution. I annat fall är
det möjligt, att dessa papper fortfarande vilat i ochranans arkiv.

Det finns emellertid en annan sak, som jag inte vill underlåta att erinra örn.

Under dessa krigsår lia på grund av brott mot spionerilagens 8 kap. dömts
sammanlagt 61 nazister eller nazistsympatisörer. Under samma tid ha dömts
53 kommunister eller kommunistsympatisörer. Jag vågar inte här på rak arm
säga, hur många av dessa 53 som tillhört det kommunistiska partiet vid något
tillfälle eller som tillhörde det den gången de blevo tagna av polisen för spionen.
Jag bara konstaterar, att det är så många, och ett visst antal av dem

jag vill bara erinra örn en känd ombudsman för det kommunistiska partiet
i Göteborg — ha ju i alla fall i verklig mening tillhört det kommunistiska
partiet. Då vill jag säga herrar ledare för det kommunistiska partiet, att stiilla
ni det anspråket på mig, att jag skulle precis veta, vad för en figur Paulson

Nr 3.

Onsdagen den 17 januari 1945 em.

Statsverkspropositionen to. to. (Forts.)
var, så anser jag mig ha rätt att ställa det anspråket på kommunisterna, att de
åtminstone skola veta, vilka personer i deras egen krets som kunna antagas
komma att ägna sig åt spioneriverksamhet. Jag tycker inte det är för mycket,
örn jag returnerar de anspråk, som från det hållet ställas på mig. Jag hoppas
nämligen jag kan utgå från att det, att man i det kommunistiska partiets ledning
ej har haft någon kännedom örn vilka som ägnade sig åt spioneri, inte
helt enkelt herodde därpå att man från ledningens sida betraktade det som en
rätt likgiltig sak, som egentligen inte angick en, utan som var mera naturlig
för medlemmar av detta parti. Detta är den ena sidan av saken.

Jag skall nu i allra största korthet upptaga en annan punkt, som jag tror
att herr Linderot har berört — jag måste erkänna att jag inte säkert vet det —
och som i varje fall mycket kraftigt har framhållits i andra kammaren, ehuru
jag där inte yttrade mig örn den. Det har från kommunistiskt håll gjorts gällande,
att Sverige håller på att glida in i den typiska polisstatens tillvaro.
Man har till stöd för detta påstående åberopat telefon- och brevövervakningen,
liksom också vissa andra företeelser. Men dessa ting grunda sig ju på det
faktum, att man med hänsyn till de särskilda förhållandena under krigstiden
har stiftat en tvångsmedelslag, och det ligger väl ändå i sakens natur, att riksdag
och regering icke stifta en sådan lag, örn det sedan är meningen att ingenting
skall ske i dessa avseenden. Jag har inte uppgifter örn hur många spioner
som blivit avslöjade på grund av denna övervakning, men jag känner åtminstone
två sådana fall rörande nazistiska spioner. Med talmannens tillstånd får
jag kanske lov att nämna det ena av dessa, nämligen Renhammarmålet, som
var ett av de allra första av detta slag här i landet. Där var det just telefonövervakningen
som ledde till att de skyldiga blevo tagna av polisen. Det finns
också andra fall. Jag vet inte, om kommissionen har för avsikt att lämna en
redogörelse härom — något hinder mot en rent statistisk utredning på en punkt
som denna kan i varje fall icke finnas.

När man emellertid särskilt från kommunistiskt håll så starkt understryker,
att vi börja glida in i polisstatens tillvaro, har jag fått anledning att erinra
mig det polisväsende, som åtminstone före krigets utbrott fanns i Ryssland.
Vill man ha exempel på en övervakning av medborgarna, som verkligen är
intensiv och som inte lämnar något medel oförsökt för att kontrollera vilka tankar
och åsikter dessa ha, är väl Ryssland åtminstone i modern tid själva utgångslandet.
Jag uttalar inte något omdöme örn detta, utan konstaterar bara
att förhållandena i vårt land äro mycket långt avlägsna från vad som förekommer
i en polisstat av den sorten. Eftersom tredje internationalen numera
är upplöst och man antar att kommunisterna ej längre äro dirigerade från en
central borta i Moskva, vågar jag inte utan vidare förutsätta, att kommunisterna
numera betrakta det polisväsende, som utmärkte Ryssland före kriget, såsom
det verkliga polisidealet. Men jag vågar säga, att detta för några år sedan
måste ha varit det verkliga polisidealet även för de svenska kommunisterna.

Jag kan icke underlåta att i detta sammanhang göra en reflexion, som herr
Linderot får ursäkta mig att jag finner mycket rimlig. Jag har själv tillhört
dem — och jag räknar mig fortfarande till den gruppen — som i olika avseenden
skarpt ha kritiserat förhållandena i vårt land. Jag har aldrig accepterat en
ofelbarhetsdogm vare sig för egen, för mitt partis eller för svenska ämbetsmäns
räkning. Men ännu i denna dag framställes i det kommunistiska partiets
huvudorgan allting på det sättet, att den svenska staten, den svenska regerinen,
det svenska samhället överhuvud taget icke kan göra något, som ur rätt och
riktigt, under det att vad som sker i Ryssland alltid är rätt. Den ryska staten,
den ryska regeringen, den ryska ämbetsmannavärlden -— naturligtvis så länge

Onsdagen den 17 januari 1945 em.

Nr 0.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
den är accepterad uppifrån, men icke sedan, ty där ske ju någon gång utrensningar
—• kan icke göra några fel. När jag alltså läser den många gånger välbefogade
kritiken mot förhållandena i vårt samhälle, liksom också den ofta
karikatyrmässiga kritiken av vad som förehaves här i landet, och jämför detta
med det fullkomligt devota bugandet för allt som sker på andra sidan, frågar
jag mig naturligtvis, örn inte banden i alla fall fortfarande äro utomordentligt
starka. Jag kan ju inte tro, att människor alldeles frivilligt och utan vidare se
på förhållandena i vårt eget och ett främmande land på det viset. Icke allt
vad vi göra är fel, och icke allt man gör på den andra sidan är rätt. Därför är
det klart, att detta faktum föranleder en och annan misstanke.

I andra kammaren riktades till mig den frågan, varför man registrerar kommunister.
Ja, jag måste säga att bara det faktum, som jag nu har pekat på,
kan vara en motivering. Jag får kanske lov att i största korthet erinra örn vad
jag sade här i kammaren någon gång under höstriksdagen: att registreringen
varit avsedd såsom en beredskapsåtgärd, därför att nian för olika krigsfall
ville veta, vilka medborgare man ej ansåg sig utan vidare kunna lita på. Det
är av den anledningen kommunister och nazister ha registrerats. Jag känner
mig inte riktigt övertygad örn att man ännu i dag kan vara säker på att kommunisterna
— trots alla vackra fraser örn bekännelse till demokratien och till
nationen —- verkligen i en påfrestningens stund skulle anse, att Sverige är det
viktigare och att icke andra intressen åtminstone kunna vara lika viktiga, örn
icke ännu viktigare.

Jag har velat i någon mån belysa en del av dessa ting, icke därför att jag
i och för sig fäster någon så stor vikt vid den kritik, som riktats mot mig och
mot vissa andra personer och myndigheter, utan därför att jag anser att kritikerna
litet grand borde tänka på hur de själva äro beskaffade och örn det
inte lätt nog kan bli så, att de i alltför hög grad kasta sten från glashus.

Herr Linderot: Herr talman! Det anförande, som herr socialministern här
har hållit och i så synnerlig grad riktat gentemot mig och det kommunistiska
partiet, har avsett att klargöra, att socialministern rimligen icke kunde ha haft
kännedom örn förhållanden, som på ett tidigare stadium skulle kunnat medföra
ingripande mot denne chef inom främlingspolisen här i landet.

Jag vill icke underlåta att omedelbart lämna en upplysning, som kanske
ställer saken i en annan dager än den framstått i genom statsrådets anförande
här. För fem år sedan talade jag i Stockholms stadsfullmäktige rörande ett
begärt anslag till den flyktingpolis, för vilken herr Paulson var chef, och jag
talade in i protokollet två hela trycksidor med exempel på hurusom denna polis
utlämnade uppgifter örn flyktingar till Gestapo och satte deras anhöriga i Österrike
och Tyskland i klister. Från högsta ort ombads jag nästa dag att söka
inkomma med närmare data och uppgifter, vilket jag på två hela folioark
prompt levererade med angivande av namn och allt som hade skett. Jag kan
icke i ett kort genmäle gå närmare in på saken, men jag hoppas att det senare
i debatten skall bli tillfälle att ytterligare berika kännedomen om denna sak.

Detta är fem år sedan. Därför menar jag, att man inte kan åberopa sig på
att det i detta fall skulle vara nödvändigt att vara allvetande och allvis, då
konkreta uppgifter rörande denna verksamhet i många år lia förelegat och
varit för myndigheterna kända.

Herr statsrådet Möller: Herr talman! Jag vet inte vilka myndigheter herr
Linderot därmed åsyftar.

Jag skulle inte ånyo lia tagit till orda i denna sak, örn inte ur detta yttrande

Nr 3.

Onsdagen den 17 januari 1945 em.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
i alla fall måste utläsas, att den svenska flyktingpolitiken Ilar varit, låt mig
säga mycket brutal och svår. Jag är den siste att förneka, att det har förekommit
både missgrepp och övergrepp inom detta område, men jag vågar å
andra sidan säga, att den svenska flyktingpolitiken i stort sett, med enstaka
undantag, varit den humanaste, som något land i världen har fört under detta
krig. Jag tror att jag lugnt kan våga stå för det påståendet, trots missgrepp
och även trots övergrepp, som ha ägt rum, till och med trots att det har hänt
att personer även efter min mening oriktigt ha skickats tillbaka till de länder,
från vilka de lia flytt. I det sammanhanget behöva vi för övrigt inte tala om
flyktingpolitik, eftersom på den tiden polisen utan vidare kunde avvisa en
flykting, vilken befogenhet för länge sedan blivit upphävd.

Detta betyder inte att varje polis eller landsfiskal varit flyktingvänlig, men
det har i alla fall varit så, att man ingripit från högre ort, örn man upptäckt
missförhållanden härvidlag.

När jag säger att flyktingpolitiken i Sverige har varit humanare, mera
mänsklig än i något annat land, kan jag göra det icke blott därför att jag
tämligen väl känner till hur vår flyktingpolitik har bedrivits, utan också
emedan jag rätt väl känner till politiken på detta område i andra länder. Jag
tror också att de allra flesta utlänningar, som vistats här i Sverige, skola vara
villiga att underskriva det betyget, att den varit humanare än i andra länder.
Å andra sidan har det, som sagt, i enskilda fall skett ting, som jag för min
del icke kunnat gilla.

Herr Linderot erhöll ordet för kort genmäle och anförde: Jag har med det
jag anfört tidigare i dag och i min replik nyss icke velat påstå, att det ej
har drivits human flyktingpolitik här i landet. Vem som helst kan konstatera,
att flyktingpolitiken vid mångå tillfällen Ilar varit synnerligen generös och
human. Jag har till och med bär i kammaren lovprisat statsrådet Möller för
att han personligen i åtskilliga fall har ingripit för att hjälpa flyktingar, som
hans polismakt förföljt.

Men det handlar nu icke härom, utan örn att inom den polismakt, som handhaft
denna flyktingverksamhet, ett rent nazistiskt arbete sedan flera år bedrivits,
och frågan gäller, huruvida det är rimligt eller icke att begära, att detta
skulle vara känt på högsta ort.

Herr statsrådet Bergguist: Herr talman! Under debatten här i kammaren
i dag har då och då ordet lagröta kommit till användning. Herr Linderot lär
i sitt anförande, som jag tyvärr ej hade tillfälle att lyssna på, ha talat örn
denna företeelse, och herr Fredrik Ström yttrade nyss sin besvikelse över att
man, då vi nu voro på väg mot ett nytt och bättre rike, ej fick se några förslag
med syfte att avskaffa den s. k. lagrötan.

Begreppet lagröta har väl, örn icke uppfunnits, så dock lanserats här i landet
av herr Branting, och jag måste ge honom min komplimang för ett väl funnet
slagord. Men faran med alla slagord är ju, att de inte bara komma att brukas,
utan att de så lätt också komma att missbrukas. På många håll har det nu
blivit så. att man använder stämpeln »lagröta» på allting som man icke gillar
i den nuvarande lagstiftningen och rättstillämpningen.

Jag tror att man gjorde klokt i att vara litet försiktig med användningen
av ordet lagröta. Man gör inte någon nytta med en alltför vidsträckt användning
av detta ord, utan ett flitigt bruk av det kan lätt bidraga till att överhuvud
taget undergräva tilltron till lagstiftningen och rättsskipningen.

Vad som särskilt torde ha legat bakom de anföranden, som i denna fråga

Onsdagen den 17 januari 1945 em.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
hållits här i dag, är väl spionerilagstiftningen och kanske också lagstiftningen
om särskilda tvångsmedel under krig och krigsfara samt vår utlänningslagstiftning.
Herr Fredrik Ström efterlyste, som sagt, några förslag med syfte att
söka skapa ett bättre sakernas tillstånd på dessa områden- I den förteckning
över propositioner, som väntas bli framlagda för detta års riksdag, vilken
överlämnats till riksdagens talmän, har angivits att för riksdagen kommer att
framläggas förslag till ny utlänningslagstiftning. Där blir det, så vitt man
nu kan bedöma, icke bara fråga om en prolongering av den nuvarande utlänningslagen,
utan antagligen också örn att genom lag reglera rätten att beröva
utländska medborgare friheten. I det sammanhanget får riksdagen alltså direkt
tillfälle att ta ställning till frågan örn de regler, som böra gälla på utlänningslagstiftningens
område, och hur de på bästa sätt böra utformas. Såsom herr
Fredrik Ström säkerligen vet, ha under de senaste åren genomförts åtskilliga
bestämmelser, som direkt haft till syfte att öka rättssäkerheten för personer,
vilka kommit till vårt land som flyktingar.

Tvångsmedelslagstiftningen, vilken som bekant ger polisen möjlighet att
under längre tid än eljest ha personer anhållna och att utöva kontroll över
post och telefon, är en provisorisk lagstiftning, vars giltighetstid utlöper den
30 juni i år. Det blir alltså anledning, i första hand för regeringen, att undersöka,
örn denna lagstiftning skall förlängas och vilket innehåll den i så fall skall
ha, och därefter får riksdagen taga ställning till frågan. Jag vill bara i detta
sammanhang meddela, att högst avsevärda inskränkningar i fråga örn utnyttjandet
av denna lagstiftning ha gjorts under hösten 1944. Beskärningarna ha
i själva verket varit av ingripande betydelse.

Spionerilagstiftningen är väl det man främst tänker på, då slagordet om
lagröta namnes. Man talar om att personer ha blivit orättvist dömda eller dömda
för handlingar, som egentligen ingen människa vill anse såsom brott. Jag har
för min del aldrig stuckit under stol med att vår spionerilagstiftning är behäftad
med allvarliga brister, och som kammarens ledamöter säkerligen veta, har
en särskild kommitté, straffrättskommittén, haft till uppgift att överarbeta hela
8 kap. strafflagen. Denna kommitté har nyligen lagt fram förslag till ny lagstiftning
på detta område, och det är för närvarande ute på remiss. Huruvida
det skall bli möjligt att till årets riksdag lägga fram något förslag i ämnet,
kan jag inte för närvarande säga, men för min del kommer jag att låta mig
angeläget vara att så snart som möjligt för riksdagen framlägga nytt förslag
på området.

Jag vill emellertid erinra örn att tillämpningen av spionerilagstiftningen i
viss mån blivit annorlunda genom de ändringar, sorn riksdagen år 1944 genomförde.
Kritiken har ju huvudsakligen riktat sig mot bestämmelserna angående
s. k. olovlig underrättelseverksamhet i 8 kap. 14 a §, enligt vilken en person
straffas, som gör sig skyldig till hemlig underrättelseverksamhet i politiskt
eller militärt syfte. Förra årets riksdag införde en bestämmelse som innebar,
att åtal enligt denna paragraf i strafflagen icke får anställas utan Kungl.
Maj:ts tillstånd, och denna lagändring trädde i kraft den 1 juli 1944. Efter
denna dag bär alltså icke något åtal i sådana mål fått anställas utan att frågan
örn åtal prövats av Kungl. Majit på justitieministerns föredragning.

Redan i debatten här i kammaren förra året angav jag, vilka principer jag
tänkte följa vid denna prövning. Jag ämnade sålunda tillstyrka anställande av
åtal i sådana fall då en person för främmande makts räkning mot ersättning
bedrivit underrättelseverksamhet i militärt syfte och vidare i det fallet att en
person här i riket bedrivit spioneriverksamhet mot hit inkomma flyktingar.
Denna senare verksamhet faller nämligen också in under begreppet olovlig
underrättelseverksamhet. Endast i de två fallen, angav jag då, hade jag för avsikt

Nr 3.

Onsdagen den 17 januari 1945 em.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts-)
att tillstyrka åtal. Däremot ämnade jag icke icke tillstyrka åtal då det allenast
gällde politisk underrättelseverksamhet av annan natur än sådan som innebar
spioneri mot flyktingar. Dessa principer har jag tillämpat sedan den 1 juli 1944.

Under tiden från den 1 juli 1944 till dags dato ha till Kungl. Majit inkommit
framställningar örn åtal enligt denna paragraf i 15 fall. Av framställningarna
ha 2 avslagits och 13 bifallits. Proportionen mellan antalet ansökningar
och antalet bifallna respektive avslagna ansökningar förefaller kanske
egendomlig, men förklaringen är att jag redan på ett mycket tidigt stadium
meddelat, vilken praxis jag ämnade tillämpa, nämligen att medge åtal endast
beträffande den militära underrättelseverksamheten och spioneriet mot flyktingar.
Till följd av denna upplysning örn praxis ha åklagarna i regel icke
till Kungl. Majit ingivit framställningar örn rätt att åtala i andra fall än
sådana som folio under den praxis jag tillkännagivit.

Örn det intresserar kammarens ledamöter kan jag också nämna, att av de
13 fall, som blivit föremål för åtal, gälla 7 svenskar, intet fall norrman, 1
dansk medborgare, 1 fransk medborgare, 1 polack, 1 tysk, 1 italienare och 1
statslös f. d. ryss. Alla dessa fall ha alltså, som sagt, avsett antingen militär
underrättelseverksamhet, som vederbörande mot kontant ersättning bedrivit för
annan främmande makts räkning än sin egen, eller också har det gällt direkt
spioneri mot flyktingar här i landet.

Jag kan därför inte finna, att tillämpningen av 8 kap. 14 a § strafflagen
för närvarande kan utsättas för allvarlig kritik.

Så har emellertid beträffande spionerilagstiftningen riktats kritik inte bara
mot lagstiftningen, utan också mot lagtillämpningen. Man hör då och då redogörelser
för utslag, som fällts av olika domstolsinstanser och som anses vara
på ett eller annat sätt skrämmande. I allmänhet är det lösryckta citat ur
någon dom, som man tagit fasta på. I andra kammaren nämnde t. ex. kommunisternas
ledare herr Hagberg i Luleå, att ett par arbetarpojkar dömts till
fyra resp. fyra och ett halvt års straffarbete för rena bagateller. Jag känner
till dessa fall. Jag vill inte yttra mig direkt örn domarna, men dessa personer
dömdes, därför att de för främmande makts räkning bedrivit spioneri mot
vårt eget land, närmare bestämt mot en betydande krigsindustri här i landet.
Får man på detta sätt en uppgift örn vad det verkligen gäller, få kanske också
domarna en annan innebörd. Herr Linderot nämnde i sin tur ett fall, där man
i en dom från Svea hovrätt skulle lia yttrat sig på ett mycket egendomligt
sätt. En person hade blivit dömd, och såsom domskäl hade åberopats att han
var kommunist och att han resonerat med en socialdemokrat örn hurudana förhållandena
voro inom det socialdemokratiska partiet. Jag kan inte närmare
gå in på detta fall. Såvitt jag vet ligger det för närvarande under högsta
domstolens prövning. Jag kan emellertid nämna, att detta åtal, som gällde
två personer, kom till stånd, innan Kungl. Maj :t erhöll prövningsrätt i åtalsfrågan.
Jag har därför inte haft med åtalsfrågan att göra. Åklagaren åtalade
dessa båda personer, därför att de haft hemliga sammanträffanden med en
representant för ett främmande land — herr Linderot vet vilket land det
var — och för att de till denne lämnat vissa uppgifter om interna svenska förhållanden,
speciellt örn vissa partipolitiska förhållanden i landet, vilka voro
av intresse för den främmande makten. Den ene av dessa personer bestred,
såvitt framgår av domen, att lian överhuvud taget sammanträffat med någon
representant för den främmande makten, men domstolen ansåg genom bevisningen
styrkt, att han haft sådana sammanträffanden. Vidare utsädes i domen,
att det — med hänsyn till att han har en politisk inställning, som gör
det mycket naturligt att han sammanträffar med representanter för det ifrågavarande
landet, med hänsyn till att de uppgifter som representanterna för den

Onsdagen den 17 januari 1945 em.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
främmande makten fått äro sådana uppgifter örn ett politiskt parti här i landet,
som vederbörande diskuterat med sin medanklagade, och med hänsyn till
en hel mängd olika andra omständigheter — måste mot hans ^nekande anses
styrkt, att han lämnat uppgifter av politisk natur till den ifrågavarande representanten
för det främmande landet. Han har sålunda icke blivit dömd
för att han är kommunist, och han har icke blivit dömd för att han talat örn det
socialdemokratiska partiet. Intetdera är straffbart här i landet, och jag hoppas,
att det aldrig blir det. Men, som sagt, frågan är föremål för högsta domstolens
prövning, och den gäller en politisk underrättelseverksamhet.

Man har från olika håll framkommit med tanken, att. regeringen skulle taga
upp frågan örn att utfärda en allmän amnesti för s. k. politiska domar, alitsa
domar för brott mot 8 kap. strafflagen. Jag har själv varit inne på den tanken,
och jag har vid två olika tillfällen under förra året låtit grundligt undersöka de
fall, där personer avtjänat straff för brott mot 8 kap. strafflagen. Den första
undersökningen verkställdes i juni månad i fjol, och jag vill minnas, att det
då var 16 eller 19 personer — jag har tyvärr inte siffrorna till hands — som
då avtjänade straff för dylika brott. Den andra undersökningen utfördes i^ november.
Syftet med undersökningen var att utröna, om det här förelåg några
sådana stötande fall, att Kungl. Majit själv borde taga initiativ till att giva
något slags allmän amnesti eller frige vissa personer. Vid båda dessa undersökningar
kom jag till det resultatet, att de fall, det var fråga örn, icke vore
av den art, att Kungl. Majit hade anledning att taga initiativ till amnesti, och
jag är övertygad örn att örn herrar Linderot och Fredrik Ström ginge igenom
listan på dessa personer, skulle de säkerligen pricka för flera namn, som de
anse icke böra ifrågakomma för amnesti. Det skulle säkert bli en mycket liten
grupp, som herrar Linderot och Fredrik Ström skulle vilja släppa ut. Jag
har därför, när personer sökt mig och begärt ett initiativ av _ regeringen i denna
fråga, intagit den ställningen, att jag icke funnit anledning att själv tega
något dylikt initiativ. Vederbörande får själv komma in med nadeansökan,
som kommer att prövas i vanlig ordning med anläggande av de mänskliga synpunkter,
som böra anläggas vid prövning av nådeansökningar.

Utan att alltså fälla något allmänt omdöme om lagstiftningen och rättstilllämpningen
tror jag mig ha rätt att säga, att förhållandena på de områden
jag här berört och som i regel bruka åberopas såsom bevis på lagrötan i samhället,
icke äro sådana, att man har anledning att använda detta starka uttryck.

Herr Wiklund: Herr talman! Det var en god vän till mig här i kammaren,
som sade till mig, när socialminister Möller begärde ordet, att jag hade tur,
därför att nu skulle jag få några åhörare, och jag hoppas, att åtminstone några
skola stanna under de få minuter, jag nu har ordet.

Under den hittills förda debatten lia talarna rört sig omkring rent politiska
frågor och ekonomiska spörsmål, och en del anföranden lia, tycker jag, varit av
både spekulativ och teoretisk karaktär, oell intet ont i det. Någon fråga av speciellt
social karaktär har däremot inte berörts. Jag skall därför, herr talman,
taga kammarens tid i anspråk några minuter för en sak, som särskilt intresserar
mig och sorn, såsom jag antydde, ligger på det sociala området, därvid
jag särskilt vill uppehålla mig vid en synpunkt. Jag dristar mig alltså att för
en stund föra över diskussionen på ett område, som jag vet, att även kammarens
ledamöter intressera sig för. Det finnes nämligen fortfarande stora skaror
medborgare i vårt land, som lida nöd på grund av sjukdom och brist på hjälp
vid sådan. Det är just dessa medborgares existens jag nu mod några ord vill
erinra om.

Man kan inte påstå, att den nu framlagda femte huvudtiteln i årets stats -

Nr 3.

Onsdagen den 17 januari 1945 em.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts-)
verksproposition nämnvärt skiljer sig från fjolårets. Socialministern säger, att
budgetarbetet präglats av strävan att i möjligaste mån begränsa utgifterna.
Visserligen visar utgiftssidan en stegring på ej mindre än 94 miljoner kronor.
mea häremot svara minskningar på 50 miljoner kronor, varför den verkliga
utgifts stegringen stannar vid 44 miljoner kronor. Denna stegring är dock väsentligen
av automatisk karaktär, men icke desto mindre i vissa hänseenden
av glädjande natur. Trots detta är femte huvudtiteln hämmad av kristiden,
och jag har svårt att tänka mig, att socialministern känner någon större tillfredsställelse
över ett budgetarbete, som icke återspeglar det program örn den
sociala säkerhet och trygghet, som vårt folk hoppas på skall bli en verklighet
i framtiden.

Denna förhoppning är dock icke någon för vårt land säregen företeelse. För
ungefär 60 år sedan framlade Bismarck, den store järnkanslern, ett socialförsäkringsprogram,
som kom hela världen att lystra. Detta program gav genljud
även hos oss, men oaktat viljan till att lösa den s. k. arbetarfrågan på
socialförsäkringens grund var berömvärd, räckte dock krafterna icke till, trots
allvarliga bemödanden.

Men tanken levde dock kvar på olika håll, och det är ganska egendomligt,
att det nu pågående, ohyggliga världskriget skulle komma att ge näring åt
tanken på en social revolution. Ty som sådan betecknar den nu över så gott
som hela världen kände juristen och socialpolitikern sir William Beveridge
själv sin plan. Och denna plan, som väckt ett så oerhört uppseende, framlade
han efter endast ungefär 1V4 års arbete. Det märkliga med denna plan är bl. a.
det, att den på ett klart och genialt sätt ger en överblick över de sociala frågor
och problem, som måste lösas i efterkrigstidens England. Planen har också
fått efterföljare i Amerika, men i Sverige har den, åtminstone hittills, icke
rönt det intresse, som den är värd. Varpå detta beror, skall jag icke här ingå
på, utan i stället vill jag tala örn vad planen ger sig ut för att vara. Den är
en allmän attack mot fem onda ting: mot kroppslig nöd, mot sjukdomar, som
så ofta förorsaka denna nöd och föra med sig många andra, mot bristande ansvar,
som ingen demokratisk stat kan och bör tillåta bland sina medborgare,
mot hygieniska brister samt mot sysslolösheten, som förstör välståndet och underminerar
folkets moral.

Här öppna sig vida sociala vyer mitt under ett krig, som är ett revolutionärt
avsnitt i världens historia. Det kanske mest märkliga med planen är, att
dess _ förverkligande är möjlig omedelbart efter kriget. Någon motsvarighet
härtill ha vi icke i vårt land. Hos oss har man gått en annan väg, nämligen
att bitvis söka nå samma mål som i England. Jag syftar här på den år 1938
tillsatta socialvård skommittén, i vars uppgift det ingår att framlägga förslag
till lösning av socialvårdens problem. Att kommittén ställdes inför utomordentligt
svåra frågor, när den skulle framlägga en plan till en centralisering av
socialvården, är icke svårt att förstå för den. som aldrig så litet sysslat med
dessa ting. Jag tror dock. att kommittén, örn den får tid på sig. skall lyckas
lösa sin jättestora uppgift.

Kommitténs hittills mest uppmärksammade bidrag är det i fjol höst avlämnade
förslaget till allmän sjukförsäkring, vari man uttryckte den förhoppningen,
att ett förslag till obligatorisk sjukförsäkring skulle kunna föreläggas
årets riksdag. Tyvärr kommer icke så att ske, utan först 1946 års riksdag torde.
enligt vad man nu vet, få en proposition i ärendet på sitt bord.

Det är givet, att man på intresserat håll, och då särskilt ute i sjukkassorna,
med stor förväntan ser fram mot denna dag. Yi hoppas, att den omarbetning av
förslaget, som lär skola äga rum inom socialdepartementet, skall tilfredsställa de
önskningar örn förbättringar, man hyser på olika håll. Det kan icke hjälpas.

Onsdagen den 17 januari 1945 cm.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

att allmänheten hoppas på, ja, fordrar, större sociala förmåner än vad fallet
var, när kommittén tillsattes. På sjukkassehåll sätta vi vår förhoppning: till
socialministern, att det skall lyckas honom att framlägga ett sjukförsäkringsförslag,
som är sådant, att var och en kan säga sig, att här är grunden lagd till
en social trygghet åt alla.

På en dag som denna, herr talman, har man ju rätt att ge uttryck åt förhoppningar
i olika hänseenden, och jag står därför här som en bland många tusen
medborgare, som se fram emot den dag, då vi skola ha en socialförsäkring,
som tryggar allas existensminimum vid alla tillfällen. Ja, jag tillhör den
grupp människor, som hoppas att få uppleva den dag, då sjuk- och hälsovården
är fri för alla. Nu finns det många, som kalla detta för en utopi, men
örn man vill se denna utopi förverkligad, kan den vetgirige och nyfikne, när
samfärdseln mellan världsdelarna en gång efter detta krig blir fri, resa till
Nya Zeeland och där på ort och ställe glädja sig åt något, som vi i vårt land med
vår beprisade höga sociala standard ännu endast i viss omfattning lyckats förverkliga.

Om man ser på dessa frågor med mina ögon, ligger det nära till hands, att
man ställer den frågan: hur länge kan det komma att dröja, innan vi få en
plan utarbetad, som skänker social trygghet åt hela vårt folk? Svaret är icke
lätt att ge. men personligen tror jag, att den dagen icke behöver vara så långt
avlägsen. Man måste vara optimist, örn man skall syssla, med socialt arbete.
Därför har Beveridge gjort en stor insats, genom sin berömda, plan, på det
allmänna sociala tänkandet i världen. För mig och många med mig är Beveridges
förslag något av en uppenbarelse. Hädanefter kan ingen, som sysslar med
socialpolitik och socialvård, stå likgiltig inför vad denne store världsmedborgare
har att säga oss.

Jag har här, herr talman, tagit kammarens tid i anspråk för att med några
ord erinra örn nödvändigheten av att effektivisera socialhjälpen i framtiden.
Mina ord äro icke någon kritik, utan de ge snarare uttryck åt en tro på att vi i
vårt land rätt snart skola kunna få glädja oss åt att avskaffandet av fattigdomen
ligger inom räckhåll. En gång skall val freden återvända. Låt oss hoppas,
att Sveriges folk då skall få den rätta viljan och kraften till att ta steget fullt
ut till vad Beveridge kallade »frihet från nöd». Inom den rörelse, jag representerar,
sätter man i varje fall sin tillit till att statsmakterna skola göra sitt bästa
för att nå detta. mål. Man får ej låta sig skrämmas av de finansiella svårigheterna
för att genomföra ett bra socialt program. Det finns så många människor
i vårt land, som ännu behöva hjälp och stöd i olika avseenden. En stor och
vacker uppgift väntar oss alltså, herr talman.

Herr Heiding: Herr talman! En del av dagens talare lia varit mycket nöjda
med det framlagda budgetförslaget, därför att det är balanserat. Jag för min del
ar inte fullt så nöjd. Jag anser det mycket oklokt att lägga fram ett sådant
budgetförslag som detta. Man kan kalla det en balanserad budget, som icke
är balanserad. Ute i landet kan man få den uppfattningen, att våra finanser
äro sådana, att det inte finnes någon anledning till sparsamhet. Även riksdagens
ledamöter kunna av denna budget föranledas till att se något ljusare på
framtiden och lockas till att motionera örn betydligt förhöjda anslag. Jag har
också upptäckt, att en departementschef i två fall sagt. att det inte spelar så
stor roll vilket anslag som är upptaget i statförslaget, då man ju kan få mera
på tilläggsstat längre fram.

Man grips a.v en viss oro, när man förstår att ett budgetförslag inte kan
hållas, utan måste bli ändrat här och var. Professor Myrdal har ju varit mera
uppriktig och i sitt anförande bebådat, vad som möjligen kan bli en verklighet

Nr 3.

Onsdagen den 17 januari 1945 em.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
längre fram. Det sades rent ut, att man inte kan förbigå en engångsskatt. Även
en skärpt arvsbeskattnmg var för honom ett hägrande mål. Jag hoppas emellertid,
att herr statsrådet och chefen för finansdepartementet betänker sig mer
än en gång, innan han lägger fram sådana skatteförslag. Men herr Myrdal har
ju gått på dessa linjer tidigare. Sedan det nu blivit förhöjda taxeringsvärden
överallt ute i landet, anses det väl från hans håll lämpligt att genomföra en
sådan här engångsbeskattning. Beträffande taxeringsvärdena tycker jag nog
att de i många fall blivit rätt avsevärt uppskruvade. Visserligen lia under nu
rådande förhållanden många fastigheter både i stad och på landet gått upp i
pris, men priserna kunna gå ned lika fort som de gått upp. Jag menar alltså,
att dessa uppskruvade priser inte äro mycket att bygga på. Med sådana skatter
som ifrågasatts av herr Myrdal och i ali synnerhet med en engångsbeskattning
skulle köpkraften bli dämpad. Det framhölls ju även att det skulle vara de
fördelningspolitiska synpunkterna, som skulle vara avgörande.

Herr Myrdal var även inne på krigskonjunkturskatten och ansåg, att dess
borttagande skulle verka i inflationistisk riktning. Jag tror inte att så skulle
bli fallet. Hur många företag ha inte under kriget satt i gång arbeten av olika
slag, både nybyggnads- och reparationsarbeten, för att de själva skulle kunna
använda pengarna och inte behöva erlägga så mycket i skatt? I fråga örn nybyggnadsarbeten
får ju avdrag inte göras, men det blir dock många investeringsarbeten.
för vilka avdrag kan medgivas, och krigskonjunkturskatten blir
då inte så stor som den i annat fall skulle bli. Genom att på detta sätt många
olika arbeten satts i gång har det väl blivit efterfrågan på varor av olika slag;
och det kan ju också medverka till att priserna gå uppåt.

Herr Myrdal blev för några dagar sedan intervjuad av en stockholmstidning,
där han framhöll en del synpunkter, som jag gärna skulle lia velat gå närmare
in på. Jag skall emellertid inte taga upp tiden för mycket med detta, utan jag
skall endast be att få anföra en passus i intervjun. Herr Myrdal sade bland
annat, att om vi i våras vetat vad vi nu veta, är det otroligt, att vi då skulle
ha tagit den nya överenskommelsen om jordbrukspriserna så lättfärdigt som vi
gjorde. Jag vill i anledning härav säga till herr Myrdal, att det blev ingen
prishöjning i våras. Vid den beräkning, som senare verkställdes, befanns det ju
vara ett visst överskott inom den tidigare beräknade ramen, och det överskottet
togs i anspråk för att bereda lantarbetarna bättre lönevillkor. Jag undrar, om
professor Myrdal vill missunna lantarbetarna denna skäliga förhöjning, som
blev en verklighet från den 1 november i fjol. Det har ju framhållits i debatten,
särskilt av finansministern, att de sämst ställda borde få bättre betalt, och
bland de sämst ställda befunno sig ju lantarbetarna. Vi ha från vårt håll länge
ansett, att lantarbetarna borde få bättre lönevillkor. Flykten från landsbygden
har ju i många år varit så stor, att något bör göras för att folket skall
stanna kvar där.

I anslutning till den nyss omnämnda intervjun vill jag framhålla, att jag
ställer mig mycket tveksam mot en hel del av vad som tycks komma från efterferigsplaneringskommissionen.
Det är en del uppslag som man kan acceptera,
men åtskilligt av vad kommissionen kommer fram med kan troligen inte läggas
fram för riksdagen. Åtskilliga av kommissionens önskemål äro sådana,
att jag verkligen inte förstår, hur de skola kunna realiseras i framtiden. Men
man får väl se tiden an. I varje fall skulle det vara bra, om vi slippa en hel
del av detta.

Medan jag har ordet, skall jag be att få beröra ett par punkter i statsverkspropositionen.
närmast under sjätte huvudtiteln. De anslag, som där äro upptagna,
äro på vissa punkter höjda, men höjningarna äro inte av den omfattning,
att man kan känna sig nöjd. Om regeringen har den åsikten, att man

Onsdagen den 17 januari 1045 em.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
kail tänka sig ett krigsslut till hösten -—■ därom vet man naturligtvis ingenting
med bestämdhet, men statsverkspropositionen är ju uppgjord under den förutsättningen
— hade det väl varit alla skäl att upptaga dessa anslag med något
högre belopp än fallet är. Jag antar att det liksom förut örn åren kommer att
väckas motioner örn förhöjning av väganslagen både i fråga örn allmänna vägar
och enskilda vägar. Vägarna ha ju under de senare åren blivit sämre
och sämre, därför att underhållet varit otillräckligt.

Här har ju nämnts något om vedavverkningarna, och jag har de senaste
dagarna hört, att det är avsett att lämna en viss kompensation för det uteblivna
rotvärdet i de sex nordligaste länen. Jag tycker för min del, att det är
egendomligt, örn det skulle lämnas kompensation i vissa län och inte i andra.
Jag missunnar visst inte skogsägarna i dessa län denna påtänkta förhöjning,
men jag undrar, örn det inte är skäl i att låta förhöjningen utgå även i övriga
län. Det är inte meningen, att det skall bli så mycket, men det skall i alla
fall bli så stort belopp, att det utgör ersättning för de höjda arbetslönerna.
Det är så svårt att få tillräckligt med arbetare för skogsavverkningen, att
förhöjningen är nödvändig. Har man duktiga skogshuggare, är det många
gånger svårt att få behålla dem. Än den ena, än den andra skall inkallas på
vintern, och på detta sätt dras många av de bästa bort från skogen. En annan
sak, som gör det svårare nu än förr att få tillräckligt med ved avverkad, är,
att gallringsskogen i stort sett är tagen och den bästa skogen är kvar, som
skogsägaren inte är villig att hugga, när rotvärdet inte blir större än fallet är.

Jag hoppas i alla fall, att det skall gå därhän, att det skall bli möjligt att
avverka. de kvantiteter, som fordras, utan att behöva sätta i gång en tvångsawerkning.
Väderleken har ju varit otjänlig för utkörning av ved innevarande
höst och vinter, varför man kommit på efterkälken med detta arbete, men vi
:få hoppas, att vädret skall bli bättre. Jag antar, att skog-sägarna komma att
göra sitt allra bästa för att få fram den behövliga mängden ved.

När jag har ordet, skall jag be att få beröra en fråga, som har väckt uppmärksamhet
på vissa håll i landet. Det gäller tillsättande av ordförande i länsarbetsnämnderna.
Vid senaste årsskifte lia de förutvarande ordförandena i de
flesta fall blivit undanskjutna och placerade som vice ordförande, och i stället
landshövdingar blivit ordförande utom, så vitt jag har mig bekant, i två län.
I det ena fallet bor ladshövdingen inte i länet, och i det andra sade landshövdingen
bestämt ifrån, att han inte åtog sig ordförandeskapet i länsarbetsnämnden.
Länsstyrelserna ha emellertid under de senaste åren fått så mycket
att göra, att det inte kan anses lämpligt, att deras chef skall tvingas att mottaga
ett uppdrag som detta. Jag vet inte, örn detta uppslag har kommit från
arbetsmarknadskommissionen eller varifrån det bär kommit, men man tycker
på manga hall, att det inte skulle vara behövligt att landshövdingen är ordförande
i länsarbetsnämnden. Likaledes anser man, att det är olämpligt, att
de förutvarande ordförandena undanskjutits. Det bär funnits personer, som
suttit som vice ordförande eller i varje fall varit medlemmar av länsarbetsnämnden
och som nu blivit undanpetade och inte fått fortsätta arbetet i nämnderna,
där de förvärvat en viss erfarenhet under de gångna åren.

Nu är vederbörande statsråd inte inne, men det hade varit mycket intressant
att få veta anledningen till att landshövdingen skall sitta som ordförande
i länsarbetsnämnden. Många gånger blir det så, att regeringen ålägger de
högre tjänstemännen alldeles för mångå uppdrag, som de kanske ha svårt
att fullgöra, örn de samtidigt pa ett riktigt sätt skola sköta sina ordinarie befattningar.
Dylika frågor borde beaktas av regeringen mera än vad nu är
fallet. Saken har, som jag sade, väckt en viss uppmärksamhet, och jag skulle
tro, att det är berättigat att uttala sitt missnöje i denna remissdebatt.

Nr 3.

Onsdagen den 17 januari 1945 em.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Herr Ekströmer: Herr talman! Tiden är långt framskriden, och jag skall
begränsa mig till några korta reflexioner i anslutning till statsverkspropositionen.

Beträffande anslaget till flyktinghjälpen må det tillåtas mig att uttala
en icke ringa olust med anledning av att regeringen, enligt vad som uppgivit®,
skulle lämna tillstånd för representanter för främmande legation att besöka de
flyktingläger, där baltiska flyktingar äro förlagda, för att, som det uppgives,
sätta dessa representanter i tillfälle att komma i kontakt med flyktingarna
och övertyga dessa örn fördelarna av att återvända till sitt land.

En dylik tillåtelse synes mig å ena sidan ganska omotiverad, då en sådan
aktion påtagligen lika väl kunde ske genom svenska myndigheter, och å andra
sidan ej så litet oroande med tanke på eventuella konsekvenser för flyktingarna
själva och framför allt för dem av deras anförvanter, som till äventyrs kvarstannat
i sitt land. Man vet ju intet bestämt, men man kan frukta, att de kunna
gå högst ovissa öden till mötes. Det är ju möjligt, att man ser spöken på
ljusa dagen, men nog vore det i högsta grad önskvärt, att dylika besök inhiberades
— örn så ej redan skett.

Vi ha just med vämjelse erfarit, att svenska män gått utrikes ärenden och
för främmande myndigheter inrapporterat uppgifter angående våra flyktingar.
Det vore väl då underligt, örn en liknande trafik rent av skulle legaliseras.
Ha vi nu här i Sverige med varmt hjärta tagit emot dessa flyktingar, så böra
vi val också göra vår gästvänlighet fullständig. Alla ha väl också läst om
hur någon mystisk individ tagit regeringens nämnda löfte till intäkt för besök
i ett par flyktingläger i Norrland och kommit i individuell kontakt med
därvarande balter. Vi veta ju intet om vad som verkligen hänt, men denna
sak inger i högsta grad olust, och, som sagt, nog tror jag, att det skulle kännas
som en stor lättnad i hela landet, örn alla dylika besök omöjliggjordes.
De fylla ej något förnuftigt ändamål, och det är ej uteslutet, att de kunna
förorsaka dessa flyktingar ökade lidanden. Bara den omständigheten, att flyktingarna
själva på det livligaste reagera mot dem, borde mana till eftertanke.
De känna ju bättre till förhållandena än vi.

Beträffande herr Linderots påstående, att man här i Sverige numera kriminaliserar
politiska åskådningar, vill jag ej närmare yttra mig, men jag
tycker nog att han själv beträder vägar, som äro ännu mera betänkliga då
han dömer t. o. m. på presumerade åsikter och tydligen skär alla baltiska
flyktingar över en kam och kallar dem för fasc.ister. Det enda fel de begått
är kanske, att de haft det tvivelaktiga nöjet att bo i sitt land under den tyska
ockupationen och nu vilja undkomma ett kanske ännu värre öde.

På den allra senaste tiden har i pressen förekommit notiser om flyktingar,
som mottagit från svensk ort avsända brev, vilka censurerats av Gestapo, förmodligen
i Danmark. Detta är ju något oerhört, något som måste uppröra oss
i vårt innersta, och man räknar nied att den nytillsatta kommissionen icke
skall spara någon möda för att utforska, hur sådant kan vara möjligt.

För att återgå till statsverkspropositionen, skall jag ej närmare ingå på
densamma — det har andra gjort tidigare i dag — men jag vill dock framhålla
en detalj, som jag tror väcker stor tillfredsställelse, nämligen den, att
herr finansministern från beredskapsstaten avfört anslaget för internationellt
återuppbyggande, då detsamma kommit att utgöra underlaget för rent kommersiella
krediter, vilka sålunda hädanefter få regleras över riksstatens kapitalbudget.
Att denna åtgärd vidtagits tyckes mig sunt, och nian får hoppas,
att krediterna bliva av sådan art, att vi ej skola framdeles åsamkas förluster
av desamma.

Slutligen var det en sak, som jag ville ha fram. och det gäller herr finans -

Onsdagen den 17 januari 1945 em.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
ministerns resonemang om budgetbalans och samhällsekonomisk balans. Detta
resonemang är säkerligen logiskt oangripligt, åtminstone har jag haft svårt
att finna någon lucka i detsamma. Det är givetvis riktigt, att statsbudgeten kan
bedömas som ett medel att påverka hela samhällsekonomien, men jag tror, att
det kan vara farligt att för mycket lita på den i praktiken, och särskilt bör
väl ej budgetunderskott få bli ett medel som i tid och otid tillgripes, så snart
någon oförutsedd rubbning i samhällsekonomien inträffar. Förresten håller
nationalekonomisk teori ej alltid streck, när den skall omsättas i verkligheten,
och detta beror på att människorna ej alltid tänka och handla så som de efter
beräkningen skulle handla.

Detta se vi just nu för våra ögon. Finansministern ville tydligen helst medelst
en överbalanserad budget dämpa den högkonjunktur som han för den närmaste
tiden befarar. Ja, detta har ju ej lyckats honom, men även örn så kunnat ske,
så tror jag knappt, att detta nu skulle mycket inverka på utvecklingen, ty
irrationella krafter ha satts i gång, som väl i allra högsta grad korsa herr
finansministerns beräkningar. De starka krav på löneökningar, som nu från
alla håll resas, måste ju direkt motverka vad som åsyftas. Lönestoppet håller
på att överges — enligt vad herr finansministern nyss troskyldigt sade skulle
det visserligen bara justeras, men det är väl föga troligt, att jämkningen kan
hållas inom sådana gränser, att prisstoppet kan bevaras, ty våra företags
räntabilitet får väl ändå icke äventyras. Redan nu är marginalen åtminstone
inom den medelstora och mindre företagarvärlden och inom jordbruk och skogsbruk
så liten, att en ökning av lönerna måste utlösa en ökning av priserna, örn
företagen skola existera. Och då äro vi snart inne på en osund högkonjunktur
med åtföljande risker för vår valuta.

På samma sätt går det i motsatt fall. En mera allmän prissänkning utlöser
sällan en ökad köplust. Det tycks snarare vara tvärtom, ty när priserna
börja falla, hoppas envar, att de skola falla ännu mera. Man håller då inne
med sina inköp i denna förvisso ganska riktiga förhoppning, och eftersom
ingen kan tvinga en människa att köpa, blir det snart stagnation i näringslivet.
Förtroendet för marknaden uppluckras, sysselsättningen minskar, vilket
i sin tur minskar allmänhetens köpkraft, och en allmän olust breder sig
över hela linjen, och man kommer ned i en lågkonjunktur. Man får nog då
taga till det gamla beprövade medlet allmänna arbeten, som visserligen herr
finansministern finner ofullkomligt, men örn därigenom budgeten blir underbalanserad
eller ej, lärer ej vara avgörande. När förtroendet återvänder, så
bruka bättre tider randas av sig självt. I det ekonomiska livet får man, som
sagt, alltid bereda sig på att mera irrationella faktorer bliva avgörande, grundade
mera på folkets känslor än på rent förståndsmässig beräkning, och sällan
går utvecklingen efter en på förhand uppgjord mall.

För min del har jag därför svårt att riktigt tro på att budgeten spelar den
dominerande roll i detta avseende, som herr finansministern synes vilja göra
gällande, och jag tror tyvärr ej heller på att den kan utgöra någon trollformel
för lösandet av problemet full sysselsättning, vilket kanske mången som studerar
herr finansministerns resonemang kan förledas att tro.

Hur gärna vi alla än önska, att idén örn den fulla sysselsättningen förverkligas,
så lia vi svårt att tro, att man kan komma dit på några genvägar. Det
blir i sista hand förtroendet för vårt näringslivs sunda och kraftiga utveckling
utan verklighetsfrämmande experiment och störande ingripanden, som härutinnan
blir avgörande.

Herr talman! Jag hemställer, att propositionen remitteras till vederbörande
utskott.

Nr 3.

Onsdagen den 17 januari 1945 em.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Den förste talaren i dagens remissdebatt
uttalade sin glädje över att i åttonde huvudtiteln ha läst, hurusom man där
hade tagit hänsyn till den mest begåvade landsbygdsungdomens möjligheter
att få hjälp att komma fram på banor, som lämpade sig för den, samtidigt som
han också uttalade sin glädje över höjningen av folkhögskolestipendierna. Ja,
jag delar fullständigt denna hans glädje. Men när han började med att tala
örn sin glädje över att den bäst begåvade landsbygdsungdomen skulle få tillfälle
till högre studier, var det inte utan, att jag misstänkte, att det kunde
ligga litet ironi just i ordvalet, som kunde föranleda en förväntan, att det
skulle komma en fortsättning efter talet örn den bäst begåvade landsbygdsungdomen.

Naturligtvis är det ett viktigt allmänt intresse, att dennas möjligheter tillvaratas,
det äro vi alla ense örn, och det ha vi varit ense örn ett par år, vilket
parti och vilken skolriktning vi än tillhöra. Men det är en del av skolungdomen,
som är ännu viktigare än denna den bäst begåvade delen, och det är
den stora massan normalt begåvad ungdom i Sveriges skolor, både i stad och
på landsbygd. Jag hade verkligen väntat, att man i årets proposition efter
de sex årens förfall av skolundervisningen — ett förfall, som väckt allt större
betänkligheter i allt vidare kretsar — under allt talet om efterkrigsberedskap
skulle lia tagit någon hänsyn till den folktillgång, som det här är fråga örn
och som rent av systematiskt har vanvårdats i fråga örn andlig hälsa och utvecklingsmöjligheter
— egendomligt nog alltsedan den stora skolutredningen
sattes i gång.

För några år sedan väckte professor Cassel stor uppmärksamhet med sitt
angrepp på vårt skolväsen, ett angrepp som ansågs synnerligen skarpt och
av många betecknades som överdrivet. Nu efter dessa sex års förfall framstår
professor Cassel som en ganska blyg och försynt kritiker av vårt skolväsen.
I allt vidare kretsar får man höra sådana uttalanden som det som kom till
synes för några veckor sedan i en huvudstadstidning i en intervju med en framstående
och bekant författare och litteraturkritiker, nämligen att vår skola
är en atavism, vars förnämsta kännetecken är den olust, som präglar både lärare
och elever. Ja, jag har på mångfaldiga skoldiskussioner runt om i hela
Sverige träffat många lärare, både läroverkslärare och folkskollärare, och
ännu har jag inte mött någon som inte i debatten eller vid personliga samtal
med mig har deklarerat denna olust, så nog finns den. Man tar ju i allmänhet
större hänsyn till lärarna än till barnen — underligt nog i ett civiliserat samhälle
— och lärarna ha således, så långt min erfarenhet sträcker sig, bestyrkt
detta uttalande örn olusten i skolan.

Men inte nog med detta. På alla dessa diskussioner ha även föräldrarna varit
minst lika olustiga som lärarna. Föräldrarna ha t. ex. på alla de möten,
som anordnats av målsmännens förening, vilken i dagarna lyckligtvis har
tagit initiativet till en riksorganisation, varit alldeles förtvivlade över förfallet
av undervisningen i våra skolor.

Innan jag går över till de egendomliga saker och ting, som stå i propositionen
i samband med denna fråga, skall jag uppehålla mig vid det som lärare
och föräldrar äro rörande eniga om, nämligen att det inte kan tänkas, att vår
skolungdom kan räddas ifrån den misshandel och den undergrävning av dess
inte bara andliga utan också fysiska kraft, som skolan nu gör sig skyldig till,
så länge den överbefolkning i klasserna förefinnes, till vilken riksdagen på
Kungl. Maj:ts initiativ har gett anledning under i synnerhet de senaste åren.
Jag är mycket väl medveten om att man i synnerhet för folkskolans räkning
kan svara, att vi ju under dessa år inte fått lov att bygga skolhus, och man
kan ju vidare peka på att lärarbrist hindrar en minskning av klasserna. Man

Onsdagen den 17 januari 1945 em.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

behöver emellertid inte jämt och ständigt anlägga de statsfinansiella synpunkterna.
Men jag vill fästa herrarnas uppmärksamhet på hur det är ställt i alla våra
stora städer och så gott som alla medelstora beträffande överbefolkningen i klasserna.
Det är inte bara i Stockholm — fastän förhållandena helt naturligt på
grund av befolkningstätheten där måste vara mycket besvärliga, trots alla
ansträngningar ifrån stadens folkskoledirektion — som man i andra småskoleklassen
otts? får dragas med 26 till 28 elever. Det är nog inte heller bara i
Stockholm, som man i tredje klassen, nioåringarnas klass, kan träffa på 35,
36 eller 37 elever. Detta har väckt ytterst allvarliga betänkligheter hos läkare
och lärare. Barnen ha på grund av vår skolorganisation redan ifrån de tidigaste
åren — således även i småskolan — varit utsatta för hets i skolan,
och det har nu gått så långt, att anstalter som Erica-stiftelsen, rådfrågningsbyråer
och läkare äro överhopade med förfrågningar örn möjligheterna att
rädda barnens hälsa, rädda dessa nervösa för att inte säga neurotiska barn, som
bli sådana i vissa fall redan i första småskoleklassen, undan detta elände. Lärarna
stå maktlösa. Lag tror dem — de måste vara maktlösa, så länge klasserna
äro så stora. Och det gäller inte bara de lägre klasserna, ty det är naturligtvis
inte bättre i de högre klasserna, örn 35 elever måste pressas in där
för att fylla bestämmelserna.

Hur denna ambition, hur denna hets, som fördärvar och förstör barnen i skolorna,
även fysiskt, har kunnat komma in i folkskolan, är etet kanske en och
annan som undrar. Det är ju inte överdrivna kurser i folkskolan. Nej, det
behövs inte överdrivna kurser, för att hetsen skall bli totalt förödande. Vi skola
komma ihåg, att småskollärarinnorna ha över sig trycket från de lärare, som
efter de två småskoleåren skola ta emot deras elever. Småskollärarinnorna
äro i allmänhet en ambitiös lärarkår — tyvärr, skulle man vilja säga — när
det gäller att få gott anseende hos de lärare, till vilka de (överlämna sina
elever. Även örn jag inte gillar de ambitiösa småskollärarinnorna i detta fall,
så förstår jag dem. Man tycker ändå, att när man har en skolöverstyrelse här
i landet, som har till sitt förfogande folkskoleinspektörer och Överlärare i stor
utsträckning, så skulle det inte ha behövt gå så långt med detta elände, som
det har gått. Men hetsen förstärkes i folkskolan, därför att det på grund
av vår vansinniga dubbla anknytning till läroverken blir en examen för en
hel del av folkskoleeleverna redan efter ytterligare två år. Vid 11-årsåldern
lia de således en ny press för att nå upp till de betyg, som behövas för inträde
i läroverken. Folkskollärarna äro lika ambitiösa som småskollärarinnorna.
De bli inte glada över att tänka på att läroverkslärarna skola kassera
deras arbete. På landet få folkskollärarna behålla flera av barnen ytterligare
två år — en del går redan efter fyra klasser, men en del först efter sex klasser
över till läroverk. Och även dessa två år måste folkskollärarna arbeta
under denna fördömda betygshets, som fördärvar hela vår skolundervisning.

Detta tillstånd har pågått och förvärrats sex år å rad. Det har varit på tal
bär i kammaren också, men man har ifrån departementschefens sida ingenting
gjort för att hejda detta alltmer ökade förfall i undervisningen. Doktor Bror
Jonzon gav ju ett strålande exempel på resultaten av undervisningen i läroverken,
tiar han påpekade efter en undersökning, redan år 1939 tror jag det var, att av
pojkrealskolornas elever kunde 44 procent inte flyttas vid vårterminens slut.
Sodan har det blivit värre, emedan departementschef em. ansåg sig nödgad att
på grund av det utbrytande kriget upphäva några, av de små reformer för
minskande av antalet elever i klasserna, som genomförts ett par år tidigare. I
åtskilliga klasser höjdes elevantalet, först och främst i avgångsklassen, som
skulle ta emot 35 elever, trots den examensbrådska, och examen shets, som där

Första kammare ris ''protokoll 1945. Nr ,''J. 7

Nr 3.

Onsdagen ilen 17 januari 1945 cm.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts-) . _ .

måste tråda. Även språkterrorn ökades ytterligare i skolorna. Det finns ju den
egendomliga inställningen hos vara språklärare, att läroverken i första hand
skola tillgodose den s. k. språkriktigheten — språkfärdigheten bryr man sig
mindre örn. Språklärarna hade emellertid lyckats få igenom den så vitt jag förstår
rätt nödvändiga och förnuftiga reformen, att i varje klass, där man börjar
ett nytt språk, således i första klaissén för svenskan och även för tyskan, i
andra klassen för engelskan och i tredje klassen för franskan, man fick dela
klassen i två avdelningar, för att det skulle bli möjligt för lärare och lärjungar
att få något ordentligt resultat av undervisningen. __ o

Denna ordning upphävdes sedan provisoriskt, men det är nu fem år och pa
det sjätte, som detta »provisorium» har upprätthållits. Riksdagen sade i fjol
ifrån — denna kammare liksom andira kammaren — i anledning av ett utlåtande
från statsutskottet, att de där försämringarna skulle tagas bort så tori
som möjligt. Ja, så fort som möjligt är ett tänjbart begrepp, och departementschefen
har ansett, latt så fort sorn möjligt var åtminstone inte i år.

Nu finns det ju en möjlighet att klara barnens hälsa utan att det kostar
pengar, även örn elevantalet i klasserna inte kan minskas, och det är att Kungl.
Maj :t ser till att kurser — dessa orimliga kurser i folkskolan och realskolorna
— och kursmoment beskäras i rimlig omfattning, så länge denna överbefolkning
upp till 35 elever i klassen är oundviklig. Det är väl ändock bättre ali
barnen i våra skolor bevaras vid andlig hälsa och även fysisk ^än att traditionella.
. av åtskilliga gamla fördomar krävda kurser skola bibehållas obeskurna.
Det kan man åtminstone göra till en början utan pengar. Men jag skulle ändå
tro, att svenska riksdagen bör komma fram till den ståndpunkten att även kräva
drägliga arbetsförhållanden för lärarna, vilket de nu inte längre lia.

Dietta var det viktigaste, jag hade att säga, men jag har också ett pär saker
att säga örn departementschefens behandling av riksdagen, sådan den kommer
till uttryck i årets statsverksproposition. Det var en bondeförbundismotion i
fjol, smil intresserade båda kamrarna så djupt, att de, trots alla formella svårigheter
och trots motstånd från skolöverstyrelsen och departementschefen,
drevo igenom ett beslut i enlighet med den motionen. Denna kammare antog utan
vidare motionen, fastän det var ganska svårt för kammaren att lörsta, hur
Kungl. Maj :t skulle kunna använda de fattiga 100 000 kronor det gällde enligt
de riktlinjer som voro angivna i motionen. Men kammaren var så förbittrad
över förhållandena, att kammaren tog motionen. I andra kammaren togs
inte motionen, därför att man där påpekade, att örn motionen avslogs av kammaren
kunde man möjligen komma fram till en bättre ordning i samman,lämk ^Sakén

gällde landsbygdens skolor, dess fattigaste skolor och sömsta skolformer.
När en elei skolor ute i bygderna i sparsamhetssyfte mdrogos, så sänktes
skolformerna runt om, och vad ''sorn väckte riksdagens vrede var att riksdagen
på girand av denna motion kom underfund med att just dessa försämrade
skolformer fingo materielanslagen minskade i större utsträckning än dc
bättre skolformerna, t. ex. städernas A-skolor. Det var inte underligt, att denna
motion väckte en sådan förtrytelse, att riksdagen skrev om ''saken, och etet
är detta, som nu har blivit så egendomligt behandlat av departementschefen
_ fast jag vet ju att den nuvarande departementschefen inte har kunnat gora
så mycket åt sakeni på den korta tid, som han haft till sitt förfogande. Riksdagen
fann goda skäl tala för att en skyndsam utredning verkställdes rörande
de i motionen berörda spörsmålen, i syfte att främst tillgodose de svagare
skolformerna och vid denna undersökning skulle särskilt övervägas1 — sade
riksdagen ■— på vad sätt och i vilken omfattning flerklassiga läraravdelmngar

Onsdagen ilen 17 januari 1945 em.

Nr 3.

Statsverkspropositionen rn. rn. (Forts.)
kunde ställas i ett ur ans lagss y n p u n k t gynnsammare läge än för närvarande.
— Det var just fråga om den fattigaste landsbygdens fattigaste skolor.

Så stod där en sak till, som departementschefen tappat bort i referatet; i
riksdagsbeslutet stod det nämligen också att riksdagen ville, att Kungl. Majit
.skulle framlägga förslag såvitt möjligt till 1945 års'' riksdag. Jag vill inte göra
några fula insinuationer, men det. är verkligen ett bortfall, som kunde se ut
som en tanke.

Nå, Kungl. Majit gjorde denna utredning. Skolöverstyrelsen föreslog att
detta anslag — vi skola tänka på jättesummorna i vår budget •— till våra
sämst ställda skolor skulle ökais från 100 000 till 200 000 kronor och att byggnadernas
underhåll inte vidare skulle ingå däri. Skolmateriel skulle således
kunna skaffas i ökad omfattning, så att undervisningen kunde bli bättre.
Det föreslogs 25 kronor för varje folkskoleavdelning i A-skolor — där är det
alltid många skolavdelningar, så där blir det ju ändå sammanlagt en större
summa — 40 kronor för varje avdelning i B 1-skola och D Inkola och 50
kronor för varje avdelning i B 2- och B 3-skolorna, precis som riksdagen ville
ha det!

Vad har då föranlett Kungl. Majit att inte framlägga det förslag, som
riksdagen direkt begärde? Jo, den omständigheten, att myndigheterna icke
kommo överens örn principerna. Statskontoret, styrelsen för Svenska stadsförbundet,
styrelsen för Svenska landskommunernas förbund och centralsty1
reisen för Sveriges: allmänna folkskollärarförening kunde inte komma överens
örn huruvida man skulle ge bidrag bara till skolmaterielen eller till mera.
Men de kommo i alla fall överens örn huvudprincipen, och de understödde skolöverstyrelsens
förslag i överensstämmelse med riksdagens beslut så pass: långt,
att de allesamman föreslogo, att anslaget skulle ökas — till och med statskontoret,
trots sin surhet. Men i detta fall var Kungl. Majit så oerhört känslig
för elei »stora» anslagsbelopp. som det här var fråga örn, att Kungl. Majit
ansåg, att eftersom det rådde så olika meningar örn vilken väg man skulle
välja, fick saken vila, och Kungl. Majit hänsköt frågan till behandling av
den nyligen tillsatta utredningen rörande förhållandet mellan staten och skoldistrikten
m. m. Dessa landsbygdens sämsta skolor få alltså vänta. Och ändå
hade Kungl. Majit av Landskommunernas förbund fått en anvisning, som
Kungl. Majit annars visat sig vara mycket pigg på att följa, när det gällt
försämringar, nämligen att ordna saken provisoriskt. Landskommunernas förbund
har nämligen ansett, att saken kan ordnas provisoriskt på sätt skolöverstyrelsen
föreslagit.

Jag antar att riksdagen håller på att den hade goda skäl flör sin ståndpunkt,
i fjol, och när Kungl. Majit inte gör. som riksdagen vill, finns det väl ingen
annan utväg, än att riksdagen själv i lii- gör vad den hade tänkt att Kungl.
Majit skulle göra till detta års riksdag.

En annan fråga, sorn också här i kammaren föranledde en. stor debatt och
väckte mycket stort intresse, är behandlad på ett något egendomligt sätt, nämligen
frågan örn slöjdundervisningen i folkskolorna.

Denna kammare avslog förra året den kungl, propositionen på den punkten,
ehuru mod endast 57 röster emot 50. Det gällde även i det fallet de sämsta
och fattigaste laudsbygdsskolorna, men det kan väl inte vara anledningen
till att frågan icke anses vära så viktig. Man hade förra året begärt en återgång
till den gamla ordningen, som innebar, att när tre elever anmälde sig
lill slöjd, skulle anslag utgå till slöjdavdelning. Det erforderliga antalet elever
i slöjd vid landsbygdens skolor bär under krisåren höjts till sex, men
när det t. ex. gäller en lektor i grekiska med sju å åtta. timmars undervisning
i veckan på. gymnasiet, går det an alf ha en sådan, örn det bara

100

Nr 3.

Onsdagen den 17 januari 1945 em.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

är fyra elever, som anmäla sig — det har alltid varit litet differens på
åtskillnad!

I den motion, som väckts i den frågan, anfördes emellertid de allra starkaste
skäl för en återgång till den gamla ordningen. Varje folkskollärare torde t. ex.
vara medveten om . att sjukligheten aldrig är så låg i landsbygdens skolor,
som under de dagar, då barnen ha slöjd, och detta är ganska betecknande för
det värde man sätter på denna undervisning. Varje folkskollärare begriper
också vad slöjden betyder för eleverna. Kungl. Majit säger dock inte ett ord
örn denna sak i år.

Kungl. Majit har emellertid gjort en annan sak i det sammanhanget, som
har mitt stora och odelade gillande. I det nyssnämnda fallet gällde det en så
stor summa som 200 000 kronor för dessa fattiga skolor. Kungl. Maj :t har
nu i stället under samma anslag föreslagit ett belopp av 575 000 kronor till
ärvodesförhöjning till slöjdlärarna. Efter den upprörande orättvisa, som under
flera år varit begången mot folkskolans lärare, är det ju tacknämligt, att
dessa äntligen få sitt. Men varför skola barnen i de sämsta skolorna vänta
längre än lärarna på rättvisa? Det är .således inte bara den stora principfrågan
rörande fördärvandet av undervisningen genom de allt för stora klasserna,
som dfet här gäller, utan det är också fråga örn huruvida icke Kungl.
Majit skulle kunna ömma, åtminstone så pass mycket som riksdagen begärt,
för de sämsta skolformernas förhållanden så att skolundervisningen enligt
dessa skolformer åtminstone kunde bli något effektivare än den nu är.

Herr talman! Denna fråga är ju inte någon stor ekonomisk fråga, och därför
misstänker jag, att en och annan anser, att den är för liten att ta upp,
när det gäller budgetbehandlingen. Men å andra sidan har jag inte kunnat
finna annat än att den beredskap, som ligger i att undervisningen i skolorna
icke får ytterligare fördärvas och vanskötas, kan vara lika god som någon
annan, och jag ber slutligen att få uttala den förhoppningen, att herr statsrådet
skall beakta både den mindre och den större fråga, sorn. jag här har
berört. Jag har liksom på känn att det kan bli ett något gynnsammare klimat
för dessa frågor i framtiden.

Då tiden nu var långt framskriden och många talare funnos anmälda, beslöt
kammaren, på hemställan av herr talmannen, att den fortsatta överläggningen
angående ifrågavarande kungl, propositioner skulle uppskjutas till morgondagens
sammanträde.

: Avgåvos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 42, av herr Näsström m. fl., angående utredning rörande säsongarbetslösheten
inom sågverksindustrien m!. m-;

nr 43, av herr Hansson och herr Elowsson, Nils, angående viss ändring i
lagen örn nyttjanderätt till fast egendom,- och

nr 44, av herr Elowsson, Nils, m. fl., om statsunderstöd till Balsgårds växtförädlingsanstalt.

Kammarens sammanträde avslutades kl. 11.47 eftermiddagen.

In fidem

) G. H- Berggren.

'' Stockholm 1945. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

''■ 450350