RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1945:29)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1945. Första kammaren. Nr 29.

Lördagen den 16 juni.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Företogs jämlikt § 65 riksdagsordningen omröstning över följande av statsutskottet
i dess memorial nr 168 föreslagna samt av båda kamrarna godkända
voteringsproposition:

Den, som i likhet med första kammaren vill, att riksdagen må i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag och med bifall till motionen II: 546

a) godkänna följande personalförteckning för landsfiskalerna m. fl.:

Personalförteckning.

Befattning. Lönegrad.

Tjänstemän å ordinarie stat.

361- landsfiskaler .............................................. A 2i''

Tjänstemän å övergångsstat.

b) godkänna följande avlöningsstat för landsfiskalerna m. fl. att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret 1945/46:

Avlöningsstat.

1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsvis ...... kronor 3 357 300

2. Avlöningar till icke-ordinarie personal .............. » 2 127 000

3. Arvoden till landsfiskalselever m. fl................. » 158 000

4. Körligt tillägg, förslagsvis ........................ » 817 000

Summa kronor 6 459 300

Särskilda uppbördsmedel.

Ersättning från Trollhättans, Karlskoga och Askersunds

städer ........................................... kronor 17 300

Summa förslagsanslag kronor 6 442 000,

c) till Landsfiskalerna m. il.: Avlöningar för budgetåret 1945/46 under
femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 6 442 000 kronor,

röstar

Den det ej vill, röstar

Ja;

Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet med andra kammaren, med bifall
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å motionen II: 546, beslutat

a) godkänna följande personalförteckning för landsfiskalerna m. fl.:
Första, hammarens protolcoll 1945. Nr 29.

lill

Nr 29.

Lördagen den 16 juni 1945.

P ersonalför teckning.

Befattning. Lönegrad.

Tjänstemän å ordinarie stat.

363 landsfiskaler

A 22

Tjänstemän å övergångsstat.

b) godkänna följande avlöningsstat för landsfiskalerna m. fl., att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret 1945/46:

Avlöningsstat.

1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsvis ...... kronor 3 350 300

2. Avlöningar till icke-ordinarie personal .............. » 2 132 000

3. Arvoden till landsfiskalselever m. fl................. » 158 000

4. Rörligt tillägg, förslagsvis .................. » 817 000

Summa kronor 6 457 300

Särskilda uppbördsmedel.

Ersättning från Trollhättans, Karlskoga och Askersunds

städer ........................... . ■ • • ............... kronor 17 300

Summa förslagsanslag kronor 6 440 000,

c) till Landsfiskalerna m. fl.: Avlöningar för budgetåret 1945/46 under
femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 6 440 000 kronor.

Sedan efter given varsel kammarens ledamöter intagit sina platser och voteringspropositionen
upplästs, verkställdes omröstning medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 45;

Nej — 51.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Efter det protokoll över omröstningen blivit uppsatt, justerat och avsänt till
andra kammaren, ankom därifrån ett protokollsutdrag, nr 555, som upplästes
och varav inhämtades, att omröstningen därstädes utfallit med 35 ja och 132
nej samt att båda kamrarnas sammanräknade röster befunnits utgöra 80 ja och
183 nej, vadan beslut i frågan blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med nej-propositionen.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 403, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 23 § lagen den 15 juni 1935 (nr 343) örn ungdomsfängelse,
m. m.;

nr 404, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn ändring
i 9 § utsökningslagen; samt

nr 405, i anledning av väckta motioner angående förbättring av tomträttsförfarandet
såsom upplåtelseform beträffande kommunernas och statens markområden.

Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
333, angående Sveriges anslutning till den vid luftfartskonferensen i Chikago

Lördagen den 16 juni 1945.

Nr 29.

år 1944 antagna internationella luftfartskonventionen m. fl. överenskommelser.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 204, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående fullmakt att i ar-''
betslöshetsbekämpande syfte igångsätta arbeten för vilka anslag uppförts å
allmän beredskapsstat för budgetåret 1944/45;

nr 205, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1945/46 till flyktingverksamheten;

nr 206, i anledning av Kungl. Maurts proposition angående bidrag till omhändertagande
av utlandssvenskar jämte i ämnet väckt motion; samt

nr 207, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående anslag för budgetåret
1945/46 till undersökningar rörande levnadsvillkor och hushållsvanor.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 208. i anledning av väckta motioner
angående utsträckning av statens sakrevisions granskningsrätt.

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
K. Wistrand (I: 6) och den andra inom andra kammaren av herr A. Törnkvist
(II: 11) hade hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
örn utredning av möjligheten att utsträcka statens sakrevisions granskningsrätt
i enlighet med vad i motionerna anförts och därefter vidtaga av utredningen
betingade åtgärder.

Motionärerna åsyftade, att berörda granskningsrätt skulle utsträckas att
omfatta jämväl statens arbetsmarknadskommission, statens järnvägar och statens
vattenfallsverk ävensom viss statsunderstödd verksamhet och viss statlig
verksamhet, som bedreves i bolagsform.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet anfört:

»Vid inrättande av statens sakrevision förutsattes av statsmakterna, att revisionens
granskning i princip borde omfatta all verksamhet, som helt eller delvis
finansierades av statliga medel, och följaktligen även de områden, som avses
i motionerna. Att dessa likväl undantogos från revisionens granskning berodde
huvudsakligen på att revisionen närmast vore att betrakta som en försöksinstitution.
Erfarenheterna från dess verksamhet borde avvaktas innan den utbyggdes
vidare till ett led i statsförvaltningens fredsorganisation.

I likhet med motionärerna anser utskottet, att frågan örn utsträckning av sakrevisionens
granskningsrätt nu bör upptagas till övervägande. Utskottet får
därför hemställa, att riksdagen må, med bifall till motionerna I: 6 och II: 11,
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla örn utredning av möjligheten att utsträcka
statens sakrevisions granskningsrätt.»

Reservation hade anmälts av herrar Karl Andersson och Hall, vilka likväl
ej antytt sin åsikt.

Herr Andersson, Karl: Herr talman! Vid detta statsutskottsutlåtande har
fogats en blank reservation av herr Hall i andra kammaren och undertecknad.
Detta visar, att det funnits en viss tveksamhet i utskottet, när utskottet behandlat
och tillstyrkt de motioner, som här föreligga. Denna tveksamhet Ilar
nog emellertid varit större än vad av utlåtandet kan synas framgå. Det var
i själva verket en ganska liten majoritet i utskottet för motionerna, men minoriteten
önskade icke reservera sig för avslag. Jag bär inte heller för avsikt

Äng. utstrcicl.
ning av statens
sakrevisions
gransk
ningsrätt.

Nr 29.

Lördagen den 10 juni 1945.

Äng. utsträckning av statens sakrevisions granskningsrätt. (Forts.)
att ställa något yrkande, utan jag har endast velat begagna tillfället att
säga några få ord med anledning av det föreliggande förslaget.

I motionerna har begärts och utskottet har tillstyrkt en utvidgning av sakrevisionens
verksamhet till nya områden. Enligt ett brev, utfärdat av Kungl.
Majit den 31 december 1943, ha från sakrevisionens granskning undantag!t,s
vissa verksamhetsområden, nämligen statens arbetsmarknadskommission, statens
järnvägar och statens vattenfallsverk, de krisorgan, vilka äro underkastade
granskning av överrevisionen för krisförvaltningen, statsunderstödd verksamhet,
i den mån icke vid statsunderstödets åtnjutande fästs villkor, på
grund varav verksamheten må underkastas sakrevisionens granskning, samt
statlig verksamhet, som bedrives i bolagsform, där icke Kungl. Maj :t särskilt
förordnar, att sådan verksamhet skall vara underkastad sakrevisionens granskning.
Dessa områden äro således undantagna från sakrevisionens granskning.
I motionerna har nu begärts, att revisionens granskningsrätt skall utsträckas.

Jag anser för min del, att någon särskild invändning icke kan riktas mot
motionernas syfte i vad det gäller den utsträckta befogenheten. En sådan har
säkerligen inte i och för sig så stor betydelse. Anledningen till att Kungl.
Majit gjort dessa undantag torde väl vara dels att sakrevisionen hittills betraktats
såsom ett experiment, en institution i vardande, varför man ännu icke
kan bedöma hur långt dess verksamhetsområde bör få sträcka sig, dels att
dessa statliga verk, som äro undantagna, äro underkastade särskild revision
genom av Kungl. Majit utsedda överrevisorer. Det torde vara det sakliga
underlaget för de undantagsbestämmelser, som hittills varit gällande.

Det är emellertid inte detta som föranlett min blanka reservation, utan det
är egentligen frågan huruvida det kan vara att rekommendera, att vi så att
säga mera stadigvarande på detta sätt upprätta olika statliga granskningsinstrument
— en sakrevision och en statsrevision. Olikheterna mellan dessa
båda reviderande organ äro framför allt tvenne. För det första är det en
rent organisatorisk skillnad och en skillnad beträffande arbetsmetoden. Sakrevisionen,
vilken består av sju ledamöter som bilda en styrelse, har under
sig ett ständigt kansli, som har möjlighet att fortlöpande följa gnanskningsarbetet
under hela året. Statsrevisionen sammanträder under tre månader av
året och granskar i efterhand förvaltningen under föregående år. Det är således
den första skillnaden mellan sakrevisionen och statsrevisionen. Den
andra och kanske väsentligaste skillnaden är alf sakrevisionen sorterar under
och är redovisningsskyldig till Kungl. Majit, under det att statsrevisionen
sorterar under riksdagen och avger sitt betänkande till riksdagen, vilket på
det sättet blir offentligt och kommer under riksdagens prövning.

Det är enligt mitt förmenande något av det väsentligaste i all revision att
revisionen är offentlig. Sakrevisionen efterträdde på sin tid den s. k. krisrevisionen.
Krisrevisionens största svaghet var val att dess redogörelser och
rapporter i regel eller åtminstone i många fall hemligstämplades och aldrig
törnmo till allmänhetens och inte ens till riksdagens kännedom. Det mäste
innebära en mycket stor svaghet, att en revision på detta sätt hemligstämplas
och inte blir offentlig. Nu vill jag inte göra gällande, att det kommer att förhålla
sig pa samma sätt med sakrevisionen. Det år rent av sannolikt, att deli
framdeles kommer att bli offentlig, men redan detta förhållande, att den inte
sorterar under riksdagen och följaktligen inte heller för riksdagen framlägger
resultatet av siri granskning, kommer säkerligen att medföra, att mångå
till och med av riksdagens ledamöter icke få del av sakrevisionens arbete.
Sakrevisionen har varit i verksamhet sedan den 1 januari 1944, men jag har
i varje fall för min del ännu inte sett någonting av dess redovisning. Jag
har efterhört huruvida någon redogörelse kommit ut i tryck, men så har inte

Lördagen den 16 juni 1945.

Nr 29.

Äng. utsträckning av statens sakrevisions gr önskning sr ätt. (Forts.)
varit fallet. Inte heller statsutskottet har hitintills fått någon rapport eller
någon föredragning från sakrevisionen rörande dess verksamhet. Det har
emellertid ställts i utsikt, att statsutskottet på begäran skall kunna erhålla
sådan redovisning.

Nu förefaller det emellertid mig som örn det kunde tänkas uppstå en viss
dualism mellan å ena sidan sakrevisionen och å andra sidan statsrevisionen.
Eftersom sakrevisionen utför en fortlöpande granskning under ett helt verksamhetsår,
förefaller det inte osannolikt att statsrevisorerna, som komma i
efterhand med sin granskning, anse sig överflödiga och att detta avtrubbar
deras lust att granska vissa områden. Risk kan också tänkas uppkomma, att
det på vissa områden blir ett slags mörkläggning genom att statsrevisorerna
inte anse sig behöva för riksdagen berätta hur tillståndet är och riksdagen
kanske inte får möjlighet att taga del av sakrevisionens granskning. Jag befarar
således, att det kan uppstå en viss dualism mellan dessa båda reviderande
organ.

Jag ifrågasätter fördenskull — det är bara en tanke, men jag tror, att den
kan vara värd att överväga — huruvida man inte i stället för dessa dubbelorgan
kunde tänka sig möjligheten av att under normala förhållanden — jag
vill framhålla, att såväl krisrevisionen som sakrevisionen ju tillkommit under
extraordinära förhållanden — nöja sig med en statsrevision, men en förstärkt
och moderniserad statsrevision, som kunde sammanträda under hela året och
som till sitt förfogande hade ett ständigt kansli. Jag kan inte förstå annat
än att statsrevisionen likaväl som sakrevisionen skulle kunna verkställa en
fortlöpande granskning under hela verksamhetsåret. Det är närmast denna
tanke jag här velat framföra.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Herr Wistrand: Herr talman! Den siste ärade talaren har ju inte framställt
något yrkande, utan funnit sig i det slut, vartill statsutskottets majoritet kommit,
och jag har därför inte så stor anledning att gå in på huruvida en utvidgad
revisionsrätt behövs eller inte. Därtill kan jag ju eventuellt återkomma,
örn det skulle visa sig nödvändigt.

Vad herr Andersson i övrigt anförde föranleder mig emellertid att säga
några ord angående förhållandet mellan statsrevision och sakrevision, vilket
jag kanske kan ha särskild anledning till, då jag är medlem av sakrevisionen
och även sedan tre år tillbaka varit en av riksdagens revisorer. Förhållandet
mellan dessa båda revisionsorgan har under hela den tid, jag varit med, varit
mycket gott. Vi ha inte på något sätt gått i vägen för varandra, utan tvärtom
ha vi i många fall mycket nära samarbetat och haft en synnerlig nytta av
varandras arbete. Det är alldeles givet, att som riksdagens revision nu är ordnad,
kan den inte arbeta med samma effektivitet i detaljerna som sakrevisionen
gör. Det är ganska uppenbart, att så måste vara fallet. Riksdagens revisorer
äro tvungna att vid sin revision utgå från mera allmänna synpunkter.
Naturligtvis få de här och där göra en mera noggrann prövning, men den
systematiska djupplöjning, som sakrevisionen kan åstadkomma på ett område,
kunna de givetvis inte rå med under den jämförelsevis korta tid, som står dem
till buds. Emellertid vill jag inte underlåta att nämna, att riksdagens revisorer
just i år slagit in på en väg, som liknar den av sakrevisionen anlitade, så
lill vida som vi redan nu på våren omedelbart efter det vi konstituerat oss beslutat
tillkalla sakkunniga för utredning av ett visst område av förvaltningen.

Det ligger mycket i vad den föregående talaren yttrade angående förhållandet
mellan dessa båda institutioner, ehuru jag tror. att hans framhållande
av att sakrevisionen inte skulle vara offentlig till deri grad, som vore

Nr 29.

Lördagen den 16 juni 1945.

Äng. utsträckning av statens sakrevisions granskningsrätt. (Forts.)
önskvärt, är tämligen vilseledande. Det är ju dock inga hemliga handlingar,
som sakrevisionen ger ifrån sig, annat än i sådana fall, då det är fråga örn
saker av sådan hemlig natur, åt vilka knappast heller riksdagens revisorer
skulle ge offentligt uttryck. De flesta av sakrevisionens promemorior finnas
i departementen tillgängliga för allmänheten och tillgängliga också för
publicering, men jag har en känsla av att en del av de förändringar, som
sakrevisionen lyckats genomföra — och det har ingalunda varit oväsentliga
summor som sakrevisionen redan hunnit spara åt statsverket — kunnat nås
tack vare att det hela gått smidigare och utan offentlig uppmärksamhet.
Kanske just därför ha förslagen inte väckt det motstånd, som ofta uppstår
av prestigeskäl och som eljest möjligen skulle kunnat komma till synes.

Förhållandet mellan dessa båda institutioner diskuterades ingående, när de
tillskapades, och jag tycker, att det ännu så länge inte funnits anledning att
överväga någon annan revisionsform. Jag är inte riktigt säker på att den av
den föregående talaren ifrågasatta anordningen, som innebar att riksdagens
revisorer skulle så att säga bli permanenta med ett stort kansli, skulle
kunna verka lika säkert och bra som sakrevisionen gör. Riksdagens revisorer
äro ju redan nu mycket svårt handikappade av höstriksdagarna. Tillkomsten
av dessa har i allra högsta grad försvårat riksdagsrevisionens behöriga
fullgörande. Det är inte lätt att vara en effektiv statsrevisor och samtidigt
ha arbete i kammaren. Skulle revisionsinstitutet handhas av riksdagsmän,
som skulle fungera såsom revisorer samtidigt som de deltaga i det intensiva
riks dags arbetet på vårarna, tror jag, att revisionsarbetet ganska snart
skulle bliva lidande. Detta är en av orsakerna till varför jag håller den nuvarande
ordningen för den bästa. Det kan ju bli tillfälle att pröva frågan
framdeles, men jag tror inte, att de skäl, som herr Andersson framhållit, vid
ett närmare övervägande av hur revisionsinstitutet bör vara ordnat komma
att visa sig bärande.

I övrigt ber jag endast att såsom motionär få tacka statsutskottet för dess
välvilliga behandling av denna motion, vilken är avgiven av riksdagens båda
representanter. i sakrevisionen, och jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Då den förste ärade talaren
inte gjort något jakande, kan det vara onödigt att taga till orda, men det
var en passus i hans anförande, där han uttryckte en viss tveksamhet örn
lämpligheten av den åtgärd statsutskottet föreslår, som jag vill bemöta.

Han nämnde bland annat, att sakrevisionen sorterar under Kungl. Maj :t
och att vissa organ, statens järnvägar, statens vattenfallsverk m. fl., ha s. k.
överrevisorer. Den omständigheten att revisionen sorterar under Kungl. Maj :t
ändrar enligt utskottsmajoritetens mening inte någonting i det förhållandet,
att det dock är riksdagen som är den anslagsbeviljande myndigheten och att
riksdagens ledamöter böra ha den största möjliga och lättast möjliga insyn
i förvaltningen och de resultat, som detta granskande organ kan komma till.
Vad beträffar de överrevisorer, som finnas vid ett fåtal kungliga verk, känna
vi ju till från statsutskottsbehandlingar av de berättelser över ämbetsverkens
verksamhet, som dessa ha att avgiva, att överrevisorerna inte kunna utföra
en så ingående granskning, att man kan säga, att den är likartad med
den sakrevisionen har att fullgöra. Dessa överrevisorer, vilka för övrigt fylla
en Hacket nyttig och gagnande funktion, ägna, såvitt jag har kunnat fatta,
uppmärksamheten främst åt en allmän överblick över den förvaltande myndighetens
verksamhet, åt själva förvaltningen i stort.

Det har således inte rått någon tveksamhet inom '' utskottet i fråga örn

Lördagen den 16 juni 1945.

Nr 29.

Ang. utsträckning av statens sakrevisions granskningsrätt. (Forts.)
lämpligheten att utsträcka revisionsrätten även till de ytterligare områden,
vartill motionen silctar. Statens verksamhet griper ju allt mer och mer omkring
sig, och det är uppenbart, att denna revisionsverksamhet också blir
mer och mer omfattande, men det är också ganska uppenbart, att riksdagen
bör ha största möjliga insyn i själva förvaltningen.

Jag understryker vad herr Andersson i Rixö sade om önskvärdheten av
publicitet rörande resultatet-av sakrevisionens granskning, och jag skulle i
detta sammanhang vilja framföra önskemålet, att liksom statsrevisorernas berättelse
tryckes och hålles tillgänglig för riksdagens ledamöter också sakrevisionens
granskning bleve på samma sätt offentlig.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 209, i anledning av väckt motion angående omorganisation av den statliga
statistiken; och

nr 210, i anledning av väckta motioner angående upprättande av passbåtsförbindelser
mellan öarna i Öckerö socken och Hjuvik i Torslanda kommun
samt öarna i Styrsö socken och Saltholmen å Göteborgs stads område.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 211, i anledning av väckta mo- AnfV
tioner örn utredning angående byggande av en järnvägslinje mellan Örnskölds- öSöwL
vik och Umeå. vik—Umeå.

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
E. Näsström m. fl. (I: 237) och dea andra inom andra kammaren av herr G.

Skoglund i Umeå m. fl. (11:402), hade hemställts, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t begära utredning angående byggande av järnvägslinje
från Örnsköldsvik till Umeå, så beskaffad att den kunde ingå sorn ett led
i en kommande utbyggnad av ostkustbanan från Härnösand mot Luleå.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, i anledning av motionerna I: 237 och II: 402, i skrivelse
till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit måtte uppdraga åt norrlandskommittén
och järnvägsstyrelsen att gemensamt verkställa utredning rörande ostkustbanans
förlängning norrut till Umeå.

Herr Näsström: Herr talman! Jag ber att till statsutskottet få framföra
ett tack för den välvilliga behandling, denna fråga har rönt.

Vi norrlänningar hoppas nu också, att denna fråga även i fortsättningen
måtte få samma välvilliga behandling från berörda instansers sida till fromma
för Norrland och därmed för hela vårt land.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i det nu
föredragna utlåtandet hemställt.

V/id förnyad föredragning av bevillningsutskottets betänkande nr 50, i
anledning av väckta motioner örn viss lindring beträffande förmögenhetsbeskattningen,
bifölls vad utskottet i detta betänkande hemställt.

Nr 29.

Lördagen den 16 juni 1945.

Äng. Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 51, i anledning av väckt
^inkomstnidion angående vissa beskattningen av inkomst av skogsbruk berörande frågor,
genom avytt- i vad motionen avser uppskov med taxering av inkomst genom avyttring av
ring av bränn- avverkad brännved och massaved.

VE ct 71% 71%

I detta betänkande hade utskottet hemställt, att riksdagen måtte i anledning
av motionen II: 278 av herrar Liedberg och Janson i Frändesta, såvitt densamma
avsåge uppskov med taxering av inkomst genom avyttring av avverkad brännved
och massaved, för sin del antaga i betänkandet infört förslag till förordning
med särskilda bestämmelser angående taxering för inkomst av under år 1945
avyttrad brännved eller massaved m. m.

Herr Franzon: Herr talman! Jag anser att man bör vara utskottet mycket
tacksam för det lovvärda initiativ, som utskottet tagit i denna fråga.

Som kammarens ledamöter torde ha observerat, utmynnar motionen av herrar
Liedberg och Janson i Frändesta endast i en begäran örn utredning rörande
uppskov med taxering av inkomst på försäljning av avverkad ved. Bevillningsutskottet
har däremot med hänsyn till det prekära läge, som vår bränslefråga
nu befinner sig i, begagnat sin initiativrätt till att upprätta ett förslag till
förordning örn sådant uppskov med taxering.

Det är därför jag velat begagna tillfället att framföra ett tack till utskottet,
så mycket mera, herr talman, som kristidsstyrelserna varje dag få känning
av detta mycket bekymmersamma bränsleläge. I egenskap av kristidsstyrelsens
ordförande i Stockholms län har jag också blivit påmind örn önskvärdheten
av ett uppskov med taxeringen, då vi propagerat för en ökad avverkning,
och man har flera gånger anhållit örn att kristidsstyrelsen skulle
medverka till ett sådant uppskovsförfarande. Det är mycket möjligt, att
resultaten av denna åtgärd icke bli så stora, såsom bevillningsutskottet också
har understrukit, men man bör dock försöka alla möjligheter för att få till
stånd en mera betryggande avverkning. Naturligtvis hade det varit ännu bättre,
örn detta förslag framkommit redan tidigare, men att så ej skett är ingalunda
bevillningsutskottets fel.

I detta sammanhang är det emellertid en sak jag skulle vilja påtala. Sveriges
skogsägareföreningars riksförbund har i en skrivelse, daterad den 12 februari
detta år, hemställt om just sådant uppskov med taxering, och bränslekommissionen
har samma månad, närmare bestämt den 27 februari, enhälligt tillstyrkt
denna framställning. Det förefaller mig, herr talman, som örn man på vederbörligt
håll och från det ansvariga statsrådets sida kanske sett alltför optimistiskt
på bränsleläget och fördenskull ej vidtagit de åtgärder, som i den
rådande situationen skulle vara önskvärda.

Jag vill framhålla att Stockholms län, som jag representerar, hör till de
län, där avverkningarna fortskridit längst. Produktionsplikten för vårt län
omfattade i runt tal 800 000 m". och denna avverknmgsplikt var fullgjord
den sista april. Jag tror mig veta, att man kan komma upp till en avverkning
av ca 1 000 000 m3, d. v. s. 200 000 m3 utöver den föreskrivna avverkningsskyldigheten;
avverkningsresultatet skulle i så fall bli ungefär detsamma som
■föregående år.

Men trots detta storartade avverkningsresultat är läget för länets del mycket
prekärt. Vi lia inom länet icke mindre än 16 stora tätorter, belägna intill
Stockholms stad, och degarö alla utpräglade underskottsområden. För att belysa
läget tillåter jag mig nämna, herr talman, att dessa tätorter jämte Stockholms
stad för sin bränsleförsörjning skulle behöva i runt tal 270 järnvägsvagnar
ved per dag från Norrland, men vad man kan räkna med att få under
de närmaste fyra månaderna begränsar sig till ca 60 vagnar per dag. Av
dessa siffror framgår kanske, hur allvarligt läget verkligen är.

Lördagen den IG juni 1945.

Nr 29.

Äng. taxeringen för inkomst genom avyttring av brännved m. m. (Forts.)

Även om avverkningsresultatet tvärt emot vad man förmodade blivit storartat
i många län, är icke därmed all avverkad ved framkörd. Genomsnittligt
torde icke mer än 50 å 60 procent av veden lia framkörts, medan det övriga
ligger kvar i skogen tills väderleksförhållandena bli mera gynnsamma för
skogstransporter.

.Tåg har, herr talman, ansett mig böra framlägga dessa synpunkter och uttalar
den förhoppningen, att bevillningsutskottets förevarande förslag kommer
att effektueras så fort sig göra låter och därmed få den gynnsamma inverkan,
som man hoppas.

Herr talman! Jag ber att få .yrka bifall till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet
i det nu; ifrågavarande betänkandet hemställt.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets betänkande och memorial:

nr 52, i anledning av väckta motioner om undantagande från skatteplikt av
viss ersättning, som utgår på grund av tvångsvis gjord upplåtelse av mark,
tillhörande jordbruksfastighet; samt

nr 53, angående ersättning åt av utskottet vid behandling av visst ärende
anlitat biträde.

Vad utskottet i dessa betänkanden hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets utlåtande nr 50, i anledning av
väckta motioner örn förbättring av vissa äldre tjänste- och familjepensioner,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånsm första lagutskottets utlåtande och memorial:
nr 50, i anledning av väckta motioner örn utredning och förslag angående
redogöraransvaret inom statsförvaltningen; och

nr 51, angående ersättning åt av utskottet vid behandling av vissa ärenden
anlitade biträden.

Vad utskottet i dessa betänkanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 62, i anledning av väckta örn införande
motioner örn införande av högertrafik. av höger Andra

lagutskottet hade till behandling förehaft tre inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nämligen motionen i första kammaren nr 37
a.v herr Helgesson m. fl. samt motionerna i andra kammaren nr 71 av herr
Nilsson i Göteborg m. fl. och nr 177 av herr Kirke.

I motionerna, av vilka de två förstnämnda voro likalydande, hade hemställts,
att riksdagen måtte i princip besluta införande av högertrafik i landet samt
bemyndiga regeringen att'' så snart förhållandena- det medgåve genomföra
reformen, enligt de två förstnämnda motionerna dock senast två år efter krigets
slut.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
förevarande motioner ej måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Nr 29.

Lördagen den 16 juni 1945.

Om införande av högertrafik. (Forts.)

Reservation hade avgivits av herrar Norman, Carl Eric Ericsson, Helgesson,
Pettersson i Hällbacken, Cruse, Andersson i Eskilstuna och Osterman, vilka
på åberopade grunder hemställt, att riksdagen måtte

A. för sin del besluta, att högertrafik skulle införas i landet; samt

B. i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville närmare
överväga frågan om den lämpliga tidpunkten för en trafikomläggning och
förelägga riksdagen förslag härom.

Herr Norman: Herr talman! Mot utskottets negativa inställning ha sju
ledamöter anmält reservation. Vi anse att denna fråga, som varit mer eller
mindre aktuell inom riksdagen åtminstone de sista 15 åren, nu är mogen för
ett avgörande och att den innevarande tidpunkten är särdeles lämplig därför.

När riksdagen år 1939 begärde utredning rörande detta spörsmål, förefanns
inom riksdagen ett påtagligt positivt intresse för en reform i detta avseende.
Frågan har sedan två gånger, år 1941 och år 1943, varit föremål för riksdagens
prövning på grund av motioner vari yrkats, att riksdagen skulle fatta principbeslut
om införande av högertrafik.

År 1941 var utredningsmaterialet ganska färskt. 1939 års trafikkommitté
hade blivit färdig med sitt betänkande i december 1940, och frågan var således
föremål för Kungl. Maj :ts prövning. I det läget var det ganska naturligt, att
riksdagen icke ville intaga någon bestämd ståndpunkt, och även principiella
anhängare av högertrafiken kunde då vara med örn ett avstyrkande.

År 1943 låg frågan annorlunda till. Då hade så lång tid förflutit sedan utredningen
framlades, att det fanns skäl för att både principiellt och sakligt
pröva spörsmålet på nytt. Men läget var då sådant, att man inte ens kunde
ana sig till när ett principbeslut skulle kunna följas av förverkligande. Den
frågan låg i det ovissa. Med hänsyn till de speciella förhållanden, som då rådde
och som rått under krigsåren, anser jag det ganska naturligt att riksdagen icke
ville göra någonting åt denna sak. Överbefälhavaren avstyrkte ju år 1943
bestämt med hänvisning till de osäkra förhållandena. Och jag var då också med
örn att avstyrka motionerna på grund av dessa särskilda omständigheter.

Jag tror alltså inte, att man ur dessa avslagsbeslut vid 1941 och 1943 års
riksdagar behöver utläsa, att någon omsvängning skett i ställningstagandet till
frågan örn högertrafik.

Nu är läget helt annorlunda, och inga ovissa moment hindra längre ett avgörande.
Från våra trafikföretag, som syssla med landsvägstrafik, från våra
kommunala myndigheter, som ha att ordna sina trafikfrågor, och från företagarna
inom bilindustrien föreligger ett bestämt önskemål örn att riksdagen
ger besked, hur den menar att denna fråga för framtiden skall ordnas.

Utskottet har också i år avstyrkt motionerna, och man ställer sig då närmast
den frågan, örn här har skett en verklig omsvängning från den positiva inställningen
år 1939. Utskottsmajoriteten ger visserligen inte något principiellt
besked, men jag tror inte det är orätt att anta, att den företräder den negativa
inställningen till spörsmålet.

Åsikterna inom utskottet lia dock vägt ganska jämnt. Vid den avgörande
voteringen avgåvos 8 röster mot och 7 för bifall till motionerna. Resultatet
berodde kanske mera på en tillfällighet; med en något annan sammansättning
av utskottet kunde det lätt lia blivit så, att majoriteten befunnit sig på den
andra sidan.

Jag bär därför förhoppningen, att detta utlåtande icke ger uttryck för en
omsvängning i tänkesättet inom riksdagen. Såsom reservanterna anföra, skulle
det ju »vara mycket anmärkningsvärt, om en utredning, som bekräftat de antaganden
som av riksdagen gjorts till stöd för en framställning örn utredningen,

Lördagen den 10 juni 1945.

Nr 29.

Om införande av högertrafik. (Forts.)

icke skulle medföra det resultat som riksdagen uppenbarligen åsyftade då
framställningen gjordes».

Det är särskilt några synpunkter som förtjäna uppmärksamhet i detta sammanhang.
Ett allvarligt spörsmål är frågan örn olycksfallsrisken. Det torde vara
ganska klart, att en omläggning av trafikreglerna i det långa loppet skulle
främja trafiksäkerheten. Beträffande de svenska medborgare, som besöka
utlandet, tror jag att en vinst i det avseendet ganska omedelbart skulle vara
att notera, vare sig de använda det ena eller det andra fortskaffningsmedlet.
Att väga dessa vinster i fråga örn ökad trafiksäkerhet mot det ökade riskmoment,
som alldeles påtagligt, föreligger vid en omläggning till högertrafik
och inom den närmaste tiden därefter, innan en sedvana uppstått, är vad som
måste vara av särskild betydelse i detta sammanhang.

Trafikvanorna just nu synas mig tala för behovet av en upplysnings- och
propagandaverksamhet överhuvud taget, och en effektiv propaganda förefaller
mig då också kunna minska det riskmoment, som alldeles säkert föreligger vid
en omläggning till högertrafik. Den relativt ringa biltrafik, som under krigsåren
till följd av de gällande restriktionerna försiggått på våra gator och vägar
— jag tänker framför allt på vägtrafiken — har medfört, att andra trafikanter
i viss mån blivit ganska vårdslösa. Vad man brukar kalla trafikkulturen ute
på vägarna, kan för närvarande kanske lämpligast betecknas såsom okultur.
Fotgängare och cyklister ha på grund av den relativt ringa trafiken inte behövt
ta någon större hänsyn till trafikreglerna, och de ha därför lagt sig till med
en hel del ovanor, som lätt sitta i. När det nu blir mera normala förhållande!!
och kanske snart en ännu livligare trafik än före kriget, ligger i denna nonchalans,
som gjort och gör sig gällande, ett mycket allvarligt riskmoment i och
för sig.

Under alla förhållanden behövs således nu enligt min mening en effektivt
verkan4e propaganda för trafikvett och trafikkultur, och frågan är då, om inte
denna upplysningsverksamhet blir mångdubbelt effektivare, ifall den anknytes
till en omläggning av trafikreglerna. Uppmärksamheten blir i så fall på ett
alldeles särskilt sätt fäst vid trafikfrågorna, och jag tror att just en sådan anknytning
skulle minska riskerna för olycksfall. Stadgar man dessutom särskilda
säkerhetsregler under övergångstiden vid en omläggning till högertrafik,
är det troligt att olycksfallsriskerna i samband med en omläggning ej bli
stort flera än som ändå måste väntas uppkomma på grund av den i en nära
framtid starkt ökade trafiken.

Frågan örn kostnaderna är en annan omständighet, som också har rätt stor
betydelse i detta sammanhang, och den saken torde ganska allmänt påverka
ställningstagandet. Trafikkommittén beräknade år 1940 dessa kostnader till
16 miljoner kronor. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen bar i år räknat upp dem
till 27 miljoner kronor, men styrelsen påpekar, att dessa siffror icke äro jämförbara.
Förskjutningen i kostnader från 1940 till nu utgör enligt styrelsens
mening bara ca 1 miljon kronor. Läget för närvarande är således inte avsevärt
sämre än läget år 1940, men efter några år kommer det säkerligen att bli helt
annorlunda. Väg- oell vattenbyggnadsstyrelsen har angivit den lämpliga tidpunkten
för en omläggning till hösten 1946, och styrelsen påpekar, att ett uppskov
med omläggningen under bara ett år skulle medföra en kostnadsökning
av f> miljoner kronor. Alleftersom tiden lider, bli kostnaderna säkerligen ännu
högre.

Utskottsmajoritetcn menar, att man inte behöver ta någon särskild hänsyn
till denna eventualitet i framtiden. Mot kostnaderna nu uppställer majoriteten
behovet av medel till en effektivare socialvård och önskemålet om skattelättnader.
Jag är övertygad örn ali reservanterna lia lika stort intresse för dessa

12 Nr 29. Lii lättigen den lö juni 1945.

Örn införande av högertrafik. (Forts.)

önskemål som utskottsmajoriteten, men att vi inte kunnat acceptera ut,skottsmajoritetens
ståndpunkt beror på att vi ej finna argumenten hållbara. Vi lia
här i riksdagen en bestämd erfarenhet av att socialvårdsreformer föra med sig
automatiska utgiftsstegringar år efter år. Men se vi på kostnaderna för en omläggning
till högertrafik, tror jag man kan räkna med att det i framtiden blir
lättare att upprätthålla en god socialvård, örn man gör denna omläggning nu,
än örn man skulle göra den längre fram, då kostnaderna skulle bli väsentligt
högre. Omsorgen om en god socialvård i framtiden talar således närmast för
att man nu så snart sorn möjligt genomför denna reform, örn man räknar med
att den troligen i alla fall måste genomföras någon gång i framtiden.

Det torde också böra uppmärksammas, att dessa kostnader i viss mån äro en
kapitalplacering. Ökad trafiksäkerhet har också en ekonomisk sida. Åtgärder
som medföra ökad säkerhet till liv och leni innebära en nationalekonomisk
vinst.

För övrigt föreligga i detta fall direkta materiella fördelar. Under utredningen
och i diskussionerna har man pekat på de inkomster, som skulle tillföras
landet genom ökad turisttrafik. Detta förhållande kanske inte betyder så mycaet
i detta sammanhang, då det finns mera vägande ekonomiska faktorer, som
man har anledning att räkna med. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har påpekat
det värde ur trafiksäkerhetssynpunkt, som en omläggning skulle innebära,
därför att de flesta bilar i landet ha ratten på vänster sida. Det är inte
omöjligt, skulle jag tro, att med en ökad trafik kommer mer och mer det kravet
att göra sig gällande, att vi måste ha bestämmelser, som föreskriva att ratten
skall sitta på den rätta sidan. Beträffande bussarna förhåller det sig väl redan
nu så, att det inte får förås bussar i trafik, som lia ratten på vänster sida. eftersom
det nu är vänstertrafik. Det är inte omöjligt, att man i framtiden får
räkna med att det ur trafiksäkerhetssynpunkt meddelas bestämmelser härom
även beträffande andra bilfordon, och det skulle bli en ganska dyr historia.

Jag kommer så till frågan, hur en omläggning skulle ekonomiskt påverka
vår bilindustri. Vi lia här i landet en livlig verksamhet på detta område. Vi
torde ha goda förutsättningar att hävda oss på världsmarknaden i fråga örn
denna produktion. Vi lia yrkesskickliga arbetare, kunniga ingenjörer, en intresserad
ledning och goda, materialtillgångar. Det skulle alldeles säkert vara
till god hjälp för denna industri vid konkurrensen ute på världsmarknaden, örn
den fick planlägga sin produktion med hänsyn till ett körsätt i stället för såsom
nu är fallet med hänsyn till två körsätt. Det skulle bli en konsumentvinst
även såvitt angår den inhemska marknaden. Jag håller inte för otroligt, att förhållandena
komma att utveckla sig så, att den lilla lätta bilen mer och mer kommer
att anskaffas även av sä kallat vanligt folk, och en minskning i prissättningen
där skulle vara en vinst för det inhemska konsumentintresset.

Jag har, herr talman, när jag övervägt detta spörsmål, vid flera tillfällen
erinrat mig den studentuppsats, som Hjalmar Branting i unga år skrev över
ämnet: »Vilken betydelse har våra dagars livligare samfärdsel för folkens andliga
och materiella liv?» Den unge gymnasisten, till åren nästan ett barn men
till mognaden mera en man, framhåller där. att en lätt samfärdsel måste vara
till största fördel för massan av folket, för vilken det är av vikt, att de varor,
vilka behövas för tillfredsställandet av de nödvändigaste levnadsbehoven, stå
lågt i pris. I fråga örn samfärdsmedlens verkningar på folkens andliga liv framhåller
han följande: »Människorna bringas i närmare beröring med varandra,
härigenom ökas i hög grad deras kännedom både örn sig själva och världen,
och då var och en, medvetet eller omedvetet, tager intryck av de människors
åsikter och föreställningssätt, med vilka han umgås, så följer därav, att en livlig
samfärdsel skall i hög grad främja spridandet av nya tankar och idéer.

Lördagen den lö juni 1945.

Nr 29.

Örn införande av högertrafik. (Forts.)

Man kan sålunda med skäl säga att de lätta kommunikationerna i våra dagar
höra till okunnighetens och likgiltighetens farligaste fiender.» Uppsatsen slutar
med de inånga gånger sedan uppmärksammade orden: »Men sin högsta betydelse
får dock samfärdseln därigenom, att den blir ett av de starka band,
som sammanknyta de olika nationerna med varandra till en högre enhet, mänskligheten.
Det är ej av en händelse som vår tid, vilken hunnit längre än någon
föregående i samfärdselns livlighet, även klarare än någon föregående uppfattar
mänsklighetsbegreppet. Under ingen tid har det internationella spelat en så
stor roll som nu, aldrig har känslan av solidaritet och samhörighet varit starkare
utpräglad hos folken. Ännu kallas visserligen de för drömmare och utopister,
vilka våga tala örn de skilda nationaliteternas uppgående i en högre enhet,
men ''dagens utopier äro morgondagens verkligheter’ och den allt mera
utvecklade samfärdseln skall en gång i förening med vetenskapen, vars kosmopolitiska
karaktär överallt är erkänd, föra människosläktet till det höga mål,
som under franska revolutionen för första gången formulerades i det sista
av de tre ryktbara orden: frihet, jämlikhet, broderskap.»

Det kan, herr talman, kanske synas opåkallat att föra dessa tankar i minnet
efter den mansålder som vi sedan genomlevat. Det kan synas opåkallat att tala
om mänsklighet och humanitet efter vad vi ha upplevat av omänsklighet
och brutalitet, att föra fram dessa tankar örn solidaritet och samhörighet
mellan folken, när både samfärdsel och vetenskap tagits i söndringens tjänst.
Men det är så, att den sargade mänskligheten behöver dessa ideal, och vårtlyckligt
skonade folk bör känna det som en kär plikt att bära fram och i
praktiska åtgärder handla efter dem. Jag har citerat dessa tankar därför att
de giva ett klart uttryck för den ideella bakgrund, som förefinnes för mitt
ståndpunktstagande till detta spörsmål. Den fråga som vi nu behandla är en
obetydlig detalj i det hela, men det är detaljerna som göra helheten, och det
handlande som det här är fråga örn kan lia sin betydelse även i detta ideella
avseende.

Jag tycker också, att det är ett stycke praktisk nordism att ordna det så,
att det blir enhetliga trafikregler här i Norden. I onsdags, när denna fråga lädes
på kamrarnas bord, meddelade tidningarna, att på Svinesundsbron svenska
och norska kommunalmän mötts i ett fast handslag för att komma överens örn
det lämpliga ordnandet av trafiken mellan Sverige och Norge på denna plats.
Ett beslut örn genomförande av högertrafik skulle ur praktisk nordisk synpunkt
vara ett sådant där handslag över gränserna.

Herr talman! Ideella skäl tala obetingat för den bär ifrågavarande reformen.
Praktiska skäl tala enligt min mening övervägande för densamma. De besvärligheter
som reformen för med sig äro av övergående art, och tillfället bitr
.säkerligen aldrig så gynnsamt som det nu är.

Jag hemställer örn bifall till reservationen.

Häri instämde herr Kullman och herr Ericsson, Carl Eric.

Herr Forslund: Herr talman! Det skulle smärta mig mycket djupt, örn jag
här verkligen intagit en ståndpunkt, som skulle stå i strid med vad min högt
ärade lärofader Hjalmar Branting ■— en man som jag sätter oerhört stort värde
på — förkunnat under tider som gått. Men jag måste omedelbart säga ifrån,
att jag inte ett ögonblick kan ansluta mig till den uttolkning av vad Branting
sagt, som vår utskottsordförande nyss gjorde. Jag är säker på att Branting,
frånsett vad här nyss citerades från hans tidigare uttalanden, skulle lia sett
även rent praktiskt på- denna fråga.

Diskussionen i denna fråga, fores inte alltid på samma höga plan som den
föregående, talarens anförande. Man försöker göra gällande, att den sorn har

Nr 29.

Lördagen den lii juni 1945.

Om införande av högertrafik. (Forts.)

en annan uppfattning än de som ställa krav på en omläggning i de vanor i fråga
om körsättet, som vi lia haft sedan gamla tider, icke följer med sin tids utveckling
på trafikväsendets område. Jag Ilar för min del mycken förståelse
för den utveckling, som för närvarande pågår, och jag tillhör inte på något
sätt dem, som vilja motarbeta den utvecklingen, utan jag anser att den bör
få fortgå under normala former till nytta för vårt land och vårt folk. Jag
begagnar själv de moderna trafikmedlen av vilket slag de vara månde, och jag
har alltså ingenting emot motorismen i den mån den tjänar ett fredligt syfte.

Men här gäller det en annan sak. Här är det fråga örn att avvika från ett
gammalt system utan att det med säkerhet ådagalagts, att det är nödvändigt
att göra det. Vilka är det egentligen som ställa kravet på en övergång från
den nuvarande vänsterregeln till en högerregel? Kommer det från de djupa
folklagren eller kommer det från dem som äro yrkesutövare på detta område?
Av de framställningar som förelegat inför utskottet eller i diskussionen har inte
en enda kommit från de verkliga yrkesutövarna på området. Var ha vi den
stora gruppen av dem, som dagligen göra tjänst som chaufförer? Jag skulle
vilja rekommendera kammarens ledamöter att gå ut i staden och fråga olika
chaufförer, huruvida de äro av den uppfattningen, att det är lämpligt att
övergå till en annan körregel. Jag tror att resultatet skall bli ganska negativt.
Skulle det verkligen överraskande nog vara så. att det är deras önskan
och vilja att en övergång skall ske och de kunna åberopa skäl för denna
sin önskan, bör man också tillmötesgå denna önskan inom rimlig tid.

Såvitt .jag kan förstå har det mer och mer blivit ett känslotänkande på detta
område, i det man säger, att vi måste lia det ordnat på samma sätt som i det
överväldigande flertalet andra länder. Vi begärde år 1939, att det skulle undersökas,
om det var lämpligt för oss att övergå till högertrafik. Man får inte
pressa riksdagens uttalande år 1939 så, att man däri inlägger ett uttalande
för omändring till högertrafik. Kiksdagen har endast uttalat ett önskemål örn
att få klarlagt, huruvida vi här i landet lämpligen böra övergå till högertrafik
och vad man har att räkna med i det avseendet. Jag är därför mycket förvånad,
när reservanterna nu åberopa 1939 års beslut och till och med i spärrad
stil uttala, att »det skulle vara mycket anmärkningsvärt, örn en utredning,
som bekräftat de antaganden som av riksdagen gjorts till stöd för en framställning
örn utredningen, icke skulle medföra det resultat som riksdagen
uppenbarligen åsyftade då framställningen gjordes». Det är ganska kraftigt
att lägga in sådant i ett riksdagsbeslut, som inte har djupare innebörd än vad
1939 års beslut hade.

Till vilken uppfattning har nu 1939 års kommitté kommit? Kommittén utmönstrar
både den ena och andra synpunkten vid bedömningen av den här
frågan. Man får inte lägga till grund den rent teoretiska synpunkten, huruvida
vi människor äro mera lämpade för vänsterkörning än för högerkörning.
Kommittén säger även, att konstruktionen av bilarna — alltså närmast den omständigheten,
att köranordningarna i de flesta fall äro placerade till vänster —
ej heller får spela någon avgörande roll vid prövningen av frågan. Det myckna
talet örn att turisttrafiken skulle kunna bli så stor skrives också bort av 1939
års kommitté. Det enda som kommittén stannar för är att det skulle vara fördelaktigt
med en övergång till högerkörning, därför att vi då skulle få en
enhetlig körregel. Men det kostar åtskilligt, och kommittén kommer därför
till en slutledning, som jag själv mycket väl skulle Ira kunnat vara med om
att skriva: kommittén förordar, att — därest ej ur statsfinansiella synpunkter
eller av andra skäl, som undandraga sig kommitténs bedömande, hinder möter
beslut fattas om införande av högertrafik i vårt land i enlighet med av kommittén
förordade riktlinjer.

Lördagen den 16 juni 1945.

Nr 29.

Um inför mule av högertrafik. (Forts.)

Det är nu åtskilligt som bär inträffat sedan år 1939. Det är ett praktiskt
och klokt förslag av en kommitté som har att bedöma en svår sak. De som
ha biträtt utskottsmajoritetens förslag ha intagit denna sin ståndpunkt i
anslutning till kommitténs uttalande örn det statsfinansiella läget, och de lia
ansett att denna synpunkt ger skäl till att se bort från en del detaljer, som
kanske eljest skulle ha kunnat få någon betydelse vid ärendets avgörande. Jag
påminner mig i detta sammanhang en film, som för övrigt mitt eget parti
visade i valrörelsen. 1 den filmen var det en episod, där någon knorrade över
den myckna beredskapstjänsten. Då var det en annan som sade: »Vet du inte
att det har hänt något i världen?» — »Vad då?» — »Jo, det lär visst pågå
ett stort världskrig.» — Sedan resultatet av 1939 års utredning förelåg, ha
vi haft ett världskrig som medfört att vår statsskuld har flerdubblats, och då
tarvar det väl ett betydligt noggrannare övervägande, örn man skall lägga ut
30 miljoner kronor för en åtgärd, som är så omtvistad som denna.

När nu reservanterna tala om att de 27 miljoner kronor, som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
beräknat kostnaden till, inte äro så avskräckande, när det
gäller en reform av den betydelse som införande av högertrafik skulle lia, vill
jag erinra om att åtminstone utskottets ordförande så sent som år 1943 varit
med örn ett uttalande, som ger uttryck åt en helt annan uppfattning. Då var
för övrigt kostnaden icke angiven till 27 miljoner kronor, utan till 16 miljoner
kronor — låt vara att vi nu icke böra göra något direkt jämförelse mellan dessa
båda siffror, eftersom vi kanske inte känna till alla inverkande faktorer. Utskottet
yttrade år 1943 med särskilt stöd från ordföranden: »Enligt utskottets
mening kan det med hänsyn till det statsfinansiella läget ej ifrågasättas att
under nuvarande förhållanden genomföra en så omfattande omläggning av trafikväsendet,
som skulle bliva följden av införande av högertrafik.» Jag kan
inte förstå, hur man kan ha så olika uppfattning örn samma sak, när det bara
är två års mellanrum och det finansiella läget nu dessutom är försämrat i förhållande
till läget år 1943. Av utskottsutlåtande! framgår vidare, att redan
år 1941 ansåg dåvarande statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet,
att vi icke hade råd att genomföra denna reform. Han framhöll i riksdagsdebatten,
att regeringens hållning bestämts av statsfinansiella hänsyn. Efter
att ha framhållit att arrangemanget enligt kommitténs förslag skulle kosta
16 miljoner kronor yttrade han följande: »Man måste väl ändå erkänna, att
det finns andra ändamål, som det är mera nödvändigt att tillgodose i dessa
tider.» Dåvarande departementschefen ansåg sålunda, att man måste böja sig
för de statsfinansiella skälen.

Jag måste även konstatera, att det icke råder någon enighet här i landet örn
lämpligheten av att genomföra denna reform. Söndringen börjar i högsta toppen,
nämligen hos Kungl. Maj :t. Inom regeringen har man vid sina överväganden
— något som vi kanske senare under debatten få. höra vittnesbörd örn

— kommit till olika uppfattningar. Våra länsstyrelser befinna sig likaledes på
olika linjer. De flesta ha visserligen tillstyrkt, men åtskilliga lia gått på avslagslinjen.
Jag har bland annat funnit, att i Norrbottens län — som väl
måste ha någon beröring med ett. land med annan körriktning, nämligen Finland

— länsstyrelsen avstyrkt reformen. Länschefen där har sagt nej i sitt remisssvar.
Och den häromdagen bortgångne landshövdingen i Värmlands län har
i en intervju i tidningen Motor på tal örn högertrafikfrågan yttrat bland annat:
»Här lia, vi fått sådan vana att skifta från vänster till bliger och tvärtom under
talrika färder (iver gränsen, att det ur rent egoistisk synpunkt är oss likgiltigt,
men det hindrar ju inte, att en enhetlighet nied våra norska grannar vore eftersträvansvärd.
» Landshövding Vennerström ville således inte med någon större
kraft gå in för att genomföra reformen. Jag har också läst en intervju med en

Nr 29.

Lördagen den 16 juni 1945.

Örn införande av högertrafik. (Forts.)

annan landshövding — i Göteborgs och Bohus län. som inte har landtrafikförbindelse
med utlandet. I likhet med länschefen i Värmlands län hade han
i remissvaret anslutit sig till yrkandet om en omläggning, men inte heller han
var i verkligheten någon vän av övergången till högertrafik. I intervjuen, som
varit införd i ett annat nummer av tidningen Motor, har han sagt, att han
tyckte, att det vore bäst, om vi finge behålla vänstertrafiken. Han uttalade
därvid -— det var kanske litet skämsamt — att Göteborgs livliga förbindelser
med England borde vara ett skäl härför. De som önska ha kvar vänstertrafiken
lia alltså anfört mångå och varierande motiv härför.

I våra kommuner råder väl inte någon utpräglad mening i denna fråga,
och man kan därför inte där finna något stöd för en omläggning. Som jag
sade, råder tveksamhet inom regeringen och hos länsstyrelserna, och många
som ha tillstyrkt reformen ställa sig i realiteten tveksamma till att genomföra
den på det sätt, som motionärerna och nu reservanterna ha yrkat.

Vid den diskussion, som i övrigt förts i denna sak, har man talat så mycket
örn att kostnaderna för en omläggning skulle öka, om man dröjer. Men
vad veta vi härom? Veta vi något om penningvärdet årtionden framåt? För
övrigt innebär ju en investering av 30 miljoner kronor, ja, kanske mera, en
räntekostnad på i runt tal en miljon kronor per år. Den sammanlagda ränteutgiften
under ett antal år framåt kan kompensera en eventuell stegring av
den framtida omläggningskostnaden. Örn denna kostnad veta vi nu ingenting.

Utskottsordföranden var också inne på att vi genom en omläggning skulle
tillmötesgå ett önskemål från bilfabrikanternas sida. Jag undrar, örn vi inte
göra denna fråga större än den egentligen är. Örn vi fasthålla vid vänstertrafiken,
finnes det ingen bär i landet, som kommer att kräva av fabrikanterna,
att de skola tillverka högerstyrda fordon, och inte heller komma väl våra bilfabrikanter
vid en jämförelse med andra länders i någon ogynnsam ställning,
eftersom det ju förekommer en mycket stor import av bilar hit och de utländska
bilfirmornas konkurrensmöjligheter sålunda skulle okas, örn vi överginge
till högertrafik. Endast i fråga örn bussar erfordras två typer: högerstyrda
och — med tanke på exporten — vänsterstyrda. Men bussarna utgöra ju blott
en mindre del av bilparken i landet. Härtill kommer, att våra chaufförer inte
gjort några framställningar, i varje fall inte officiella, örn annan konstruktion
av bilarna. Intet hindrar således, att bilfabrikanterna ha kvar den gamla
ordningen.

_ Vidare undrar jag: brödet en så stor olägenhet, om en specialfirma måste
tillverka två biltyper? Vid ett studiebesök på Scania-Vabis frågade jag, örn
det var så besvärligt att tillverka både högerstyrda och vänsterstyrda bilar.
Jag fick till svar: »Nej, det är det inte, men det är klart, att vi skulle vilja
ha det enhetligt.» När man börjar titta närmare på saken, finner man, att
svårigheterna torde vara överdrivna. Örn man inte har mer än två typer, när
man skall slåss på världsmarknaden, tycker jag man får vara ganska belåten.

Till sist vill jag understryka, vad vi framhållit i utskottsutlåtandet, att vi
inte funnit, att man under nuvarande förhållanden — med de skilda uppfattningar,
som råda i denna fråga, även hos personer i ansvarig ställning —- kan
påyrka en omläggning. Dessutom ha yrkeschaufförerna, som jag nyss sagt,
ännu inte gjort framställning örn en övergång. Därtill vet jag, att man i finansdepartementet
åtminstone tidigare bär givit uttryck åt den meningen,
att detta är en utgift, på vilken man kan tillämpa ett uttalande av förre statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet, att det dock är ett arrangemang,
som kostar så mycket, att det kan få anstå till förmån för andra
utgifter, som äro mera nödvändiga.

Utskottsma jonte ten har i sitt utlåtande framhållit, att en mängd sociala

Lördagen den 16 juni 1945.

Nr 29.

Örn införande av högertrafik. (Forts.)

reformkrav tränga på och fordra sin lösning, vilket i sin tur kräver mycket
pengar. De böra komma upp till prövning och få förmånsrätt.

I utlåtandet har också skattefrågan vidrörts. Skatterna äro ju inte för alla
så avvägda, som man skulle önska. Det skulle verkligen förvåna mig, örn
alla de människor, som dag ut och dag in tala om våra höga skatter
och fälla hårda omdömen örn vår finansminister, som ännu inte
givit till känna någon möjlighet att sänka skatten, skulle vara med
örn att nu — innan frågan är tillräckligt utredd — besluta en utgift på
i runt tal 30 miljoner kronor. Jag måste säga, utan att vara elak, att man
ibland blir beskylld för att vara slösare och att vår finansminister mången
gång får gå under den rubriken, men att det nog här skulle vara ett slag åt
alldeles motsatt håll, om de, som talat örn sparsamhet, nu mena, att vi kunna
kosta på oss denna utgift.

I övrigt skall jag inte uppehålla mig vid frågan, huruvida det kan inverka
på vår sociala standard, örn vi köra till höger eller till vänster. Jag har som
sagt kommit till det resultatet, att inga sådana skäl förebragts, att vi för närvarande
ha anledning att besluta något annat än vad utskottet har föreslagit,
och jag ber att få yrka bifall därtill.

Jag vill till sist säga, att örn det skulle bli så, som det var vid vår första
votering, att femtio, ja, kanske flera ledamöter äro frånvarande, är det inte
säkert, att voteringen kommer att ge det uttryck för riksdagens mening, som
den bör göra, och detta kommer väl att vara ett ytterligare bevis för att saken
ännu inte är mogen för beslut.

I detta anförande instämde herrar Olof Carlsson, Dahlström, Gottfrid Karlsson,
Löfvander, Gustavson, Sundelin och Albert Andersson.

Herr Ekströmer: Herr talman! Jag hade inte tänkt att yttra mig i denna
mycket omdebatterade fråga, men några uttalanden i utskottets utlåtande ha
föranlett mig som gammal bilist att ta till orda.

Herr Forslund talar örn att inställningen hos oss, som yrka på högertrafik,
bottnar i känslotänkande, men från den saken vill jag svära mig fri. Någonting
sådant är åtminstone för mig fullständigt främmande, när det gäller dylika
rent teknisk-ekonomiska frågor

Till saken: Utskottet säger, att man bör beakta, »att vårt lands förbindelsemöjligheter
med grannländerna äro mycket begränsade, vilket i sin ordning
måste verka återhållande på trafikutbytet även med andra länder». Ja, om
man bara ser till dagens situation, är det självklart, att detta är riktigt. Men
en sådan här reform är ändå inte avsedd för stunden, utan den är avsedd att
gälla för ali framtid, och det vore ju märkligt, örn inte förhållandena ganska
snart skulle ändra sig. Före kriget funnos ju som bekant inga restriktioner för
trafiken med våra grannländer, och jag är fullkomligt övertygad om att samfärdseln
mellan länderna inom kort kommer i gång, förvisso i större utsträckning
än före kriget. Det vore bedrövligt annars.

Låt mig ta ett exempel: Frågan om bro över Öresund lär väl inte vara
alldeles bara en utopi. Det ryktades för en tid sedan, att amerikanska experter
varit på platsen för undersökningar, och efter vad man kan tycka vore ett
sådant företag en mycket god affär för den som hade kapital att verkställa
brobygget. Det skulle därför inte alls förvåna mig, örn detta projekt snart nog
toge fastare form. Och en bro över Stora Bält har ju redan före kriget dryftats.
ganska ingående i Danmark, varför jag tror, att inte heller den saken
dröjer alltför länge. Nog kan man tänka sig, att vi örn 10—20 år få direkt
landförbindelse med kontinenten — observera inte bara för personbiltrafik,

Första kammarens piotokoll 1945. Nr 89. 2

Nr 29.

Lördagen den 16 juni 1945.

Om införande av högertrafik. (Forts.)

utan kanske framför allt för lastbiltrafik — och vad detta skulle betyda för
vår industri och vår handel i allmänhet och för vår motortrafik i synnerhet
kan ju ett barn begripa. Men att man då skulle lia olika körriktningar anser jag
vara otänkbart. Förr eller senare måste vi därför övergå till högertrafik, och
jag tror i motsats till herr Forslund, att de pengar — låt oss säga trettio
miljoner kronor — som vi skulle investera i denna reform, äro väl använda
pengar och att de komma att ränta sig i det långa loppet. Nog vore det då
egendomligt, om vi skulle fasthålla vid antediluviansk synpunkter på vår
biltrafik och på grund av ett fantasilöst och jag skulle nästan vilja säga defaitistiskt
vältänkande fortsätta med vår vänsterkörning, som alla länder på
kontinenten ha frångått. Vi få i denna fråga inte bara tänka på stunden, utan
vi måste beakta de möjligheter, som den snabba utvecklingen av handeln innebär.
Vi skola väl inte tro, att utvecklingen just nu skall avstanna.

Olycksfallsrisken vid övergång till högertrafik anser jag vara högst betydligt
överdriven. Svenska folket är ett kultiverat och vaket folk,, och nied —
såsom herr Norman antydde — en intensiv förberedelsekampanj i press och
radio och bestämmelser örn en viss tids begränsad körhastighet och kanske
andra åtgärder tror jag, att man kan komma dithän, att inte ens en höna behöver
bli överkörd på grund av omläggningen.

Man har också talat om att det skulle vara risk för fotgängare. Vi veta ju,
att svenskar före kriget ha rest utomlands, men jag har aldrig hört, att någon
svensk har blivit överkörd där ute, fastän alla givetvis ställts inför en för
dem fullkomligt främmande körriktning för biltrafiken.

Jag har själv kört bil i trettio år och kört i både höger- och vänstertrafik,
och jag kan vitsorda, att det är mycket enkelt för bilföraren att gå över till
högertrafik. Jag har personligen erfarit, att det är, som örn bilen läge bättre i
handen vid högertrafik. Örn man varit utomlands, är det däremot egendomligt
nog mindre lätt att gå tillbaka till vänstertrafik. Rent körtekniskt sett ligger
faktiskt högerkörning, som bilarna nu äro konstruerade, mycket bättre till än
vänsterkörning.

Det kanske är alldeles riktigt, att kravet på övergång till högertrafik nu
inte uppbäres av någon allmän folkmening, men det kan man ju egentligen inte
begära. Hela denna fråga är, som jag förut sade, en rent teknisk-ekonomisk
fråga, och en saklig och vederhäftig upplysning skulle, tror jag, göra intryck
på vårt kultiverade folk. Jag är därför inte rädd för en folkomröstning, men
frågan är väl ändå inte av den art, att en dylik extraordinär procedur bör
tillgripas.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till den reservation, som herr Norman
m. fl. avgivit.

Herr Helgesson: Herr talman! Skälen för och emot högertrafiken äro så
genomdiskuterade, att det inte är lätt att komma med något nytt. Men vi kunna
utgå från läget för dagen, och då vill jag erinra örn att inom luft- och
sjötrafiken tillämpas högerregeln i alla länder. Med hänsyn härtill och med
hänsyn till att denna regel gäller för landtrafiken inte bara i våra grannländer,
utan i praktiskt taget alla länder, kan enligt min mening Sverige i längden
inte undgå att införa högertrafik. Detta är inte något hot eller någon som
helst påtryckning, jag konstaterar bara faktum. Ändringen kräves inte därför
att man kör bättre till höger än till vänster, utan därför att det skandinaviska
och internationella umgänget fordrar lika körregler för alla länder och
folk. Kravet är även grundat på den självklara plikten för varje land att
trygga trafiksäkerheten på vägar och gator, och jag tror för min del, att tra -

Lördagen den 16 juni 1945.

Nr 29.

Om införande av högertrafik. (Forts.)

fiksäkerhetsproblemet inte kan slutgiltigt lösas, förrän vi få enhetliga körregler
i alla länder.

Det är ägnat att förvåna, att utskottet i år kommit till en helt annan ståndpunkt
än år 1939. Därigenom har utskottet inte bara gått ifrån sitt då lämnade,
välmotiverade utlåtande, utan också blundat för utvecklingen sedan
dess. Det torde inte kunna bestridas, att en omsvängning skett inom den allmänna
opinionen till förmån för högertrafiken. Utskottet har ju också tagit
mycket litet hänsyn till att Överståthållarämbetet och majoriteten av länsstyrelserna
ha tillstyrkt införandet av högertrafik, liksom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
generalpoststyrelsen och arbetsmarknadskommissionen. Dessa
tillstyrkanden ha inte betytt någonting för utskottet. Därutöver ha ju cykelfrämjandet
och alla organisationer inom bilismen med KAK i spetsen uttalat
sig för högertrafik.

Jag har även fäst mig vid utskottets uttalande örn att våra förbindelsemöjligheter
med grannländerna äro mycket begränsade. Detta argument har bemötts
av andra talare, varför jag inte skall uppehålla mig så mycket därvid.
Men jag vill säga, att även om man skulle medgiva, att förbindelsemöjligheterna
för närvarande äro begränsade, är det därmed alls inte sagt, att så kommer
att förbli. Såsom nämndes nyss kommer Svinesundsbron att inom kort
användas i full utsträckning, och det kommer att byggas även andra broar,
som förbättra förbindelserna. Dessutom ha vi många landsvägsförbindelser*
både med Norge och med Finland, som komma att undan för undan göras
bättre, och då ökas kraven på enhetliga trafikregler. Yad gäller Finland och
trafiken med detta land har man kunnat konstatera, att finlandsbåtarna, när
trafiken var i gång före kriget, vid varje tur hade fördäcken lastade med
bilar så långt som utrymmet tillät, och det är klart, att denna trafik inte kommer
att minskas, utan snarare ökas.

Det har förut även talats örn hänsynen till våra grannländer, och under
den tid, som nu har gått, när hemresande norrmän och danskar sagt farväl
till svenskarna, har det överallt försäkrats, att de vänskapsband, som ha knutits
under de gångna hårda åren, inte skola brytas, utan hålla även efter kriget.
Det bästa sättet att bibehålla kontakten och stärka vänskapsbanden är
att ge människorna möjlighet att träffa varandra, och då äro bilen och cykeln
alldeles utmärkta hjälpmedel. Man tar nog inte miste, örn man säger, att inom
en snar framtid, när materialtillgången tillåter det, komma många att göra
påhälsningar i grannländerna. Dessa besök få inte karaktären av vad vi för
närvarande mena med turisttrafik, utan det blir arbetare och bönder i respektive
länder, som komma att resa. Det blir folken, som träffa varandra.

Som ett bevis för att grannländerna äro intresserade av att vi övergå till
högertrafik kan jag nämna, att Kongelig Dansk Automobil Klub och Forenede
Danske Motorejere ha skrivit till Nordiska motororganisationernas permanenta
kommitté och hemställt, att kommittén skall ta upp problemet örn högertrafiken,
och uttryckt förhoppningen, att saken skall kunna ordnas. Organisationerna
åberopa även en skrivelse, som de år 1938 sände till utrikesdepartementet
i Danmark med hemställan örn hänvändelse till svenska myndigheter om
införande av högertrafik.

I Finland är också intresset stort för denna fråga, och där lia gjorts uttalanden
av ledande bilmän. Ordföranden i Finlands automobilklubb, Erik von
Frenekell, och direktören vid det finska trafikverket, Hans Sahlberg, samt
flera andra kända bilmän lia uttalat sig för att vi böra ha högertrafik i hela
Norden, och man måste instämma i deras önskemål örn enhetliga trafikregler.

Herr Forslund säger nu, att intresset bland chaufförerna är svalt och att
ingen grupp chaufförer har instämt i kravet på högertrafik. Det är klart, att

Nr 29.

Lördagen den 16 juni 1945.

Örn införande av högertrafik. (Forts.)

det råder delade meningar bland chaufförerna, men Svenska transportarbetareförbundet
med dess 36 000 medlemmar, av vilka två tredjedelar kunna anses
sysselsatta inom biltrafiken, har i varje fall instämt i kravet på högertrafik.

Herr Forslund talade vidare om kostnaderna och att omläggningen skulle
belasta statens ekonomi med en hög räntekostnad. Ja, örn man räknar allting
i pengar, kan det ju vara riktigt, men omläggningen syftar ju ytterst till ökad
trafiksäkerhet, och även örn det under en övergångsperiod skulle bli ett ökat
antal olyckor, är det tämligen säkert, att antalet sedan kommer att sjunka.
Vi kunna hysa goda förhoppningar örn bättre körkultur och en statistik, som
kommer att visa färre olyckor, när vi få enhetlig trafik, och då tror jag, att
ränteutgiften spelar mycket liten roll. Om vi kunna begränsa Ölyckorna, som
för närvarande kosta samhället oerhört stora summor — många, många gånger
större än den ränteutgift, som herr Forslund talade om — göra vi i alla fall
en betydande vinst på denna reform.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr Kriigcl: Herr talman! Jag kommer som den tredje i kön av, örn jag så
får uttrycka mig, högertalare, men jag kan inte göra något åt det. Visar det
någonting, skulle det väl närmast vara, att vi ha majoritet i kammaren för
vår åsikt, och det vore i så fall enligt min mening bra.

När jag läste igenom utskottets utlåtande, slog det mig, hur svårt det måste
vara att argumentera i en sak, som man inte tror på. Jag kunde i varje
fall inte med bästa vilja i världen finna, att utlåtandet speglade en enda
gnista av hänförelse för den sak, som utskottsmajoriteten gjort till sin. Inte
heller kunde jag upptäcka någon känsla av tillfredsställelse i övrigt i utskottets
resonemang. Jag tyckte närmast, att man mödosamt i motiveringen
arbetar sig fram rad för rad mot avslagsyrkande och att man till och .med
på väg mot detta gör en och annan motvillig bugning för högerregeln, såsom
den mest lämpliga. För all del, visst anför utskottet några skäl för. sitt ställningstagande
mot motionerna och yrkandet örn ett principbeslut till förmån
för högertrafiken. Men skälen äro på ett undantag när. de gamla vanliga invändningarna,
som vi känna till sedan tidigare behandlingar av detta ärende.
Och ändå har det — det måste vi erkänna —> hänt något under de gångna
åren. Det har till och med hänt mycket, som skulle kunna komma utskottet att
inta en annan ståndpunkt än den som framgår av det utlåtande, som föreligger
här i dag.

Man tycker sig märka, att utskottet finner läget besvärligt, men att dess
majoritet känt sig fastlåst i sin gamla negativism och därför inte haft något
val. Är inte den slutsatsen eller det antagandet riktigt,, så måste det vara
på det sättet, att man inte under några förhållanden vill en ändring, inte
under några förhållanden vill lyssna till skäl, utan därför framhärdar. Annars
har det, såvitt jag kunnat förstå, inte saknats skäl och tungt vägande
sådana till förmån för högertrafiken. Praktiskt taget alla de yttranden, som
avgivits i ärendet, äro positivt inställda till en omläggning av vår landsvägstrafik.
Jag skall inte trötta kammaren med några citat ur dessa yttranden,
men det må tillåtas mig att framhålla, att de myndigheter, organisationer,
föreningar och andra, som yttrat sig i ärendet, verkligen representera, vad
landet har av sakkunskap på området, och det måste väl ändå betyda något.
Herr Forslund uppehöll sig vid dessa yttranden och bagatelliserade dem, om
jag fattade honom rätt, och han angav som en svaghet för högertrafiksympatisörerna,
att exempelvis vissa av länsstyrelserna hade avstyrkt omläggningen.
Jag vill i anslutning härtill säga, att jag tror, att örn man adderar ihop

Lördagen den 16 juni 1945.

Nr 29.

Om införande av högertrafik. (Forts.)

den förteckning, som finnes i utskottets utlåtande, ser man, att minst 18 eller
19 länsstyrelser lia yttrat sig till förmån för omläggningen, under det att
endast ett femtal avstyrkt. Bland dem som yttrat sig avstyrkande finnas
dessutom Svenska landskommunernas1 förbund, Svenska motorförbundet och
Svenska stadsförbundet. Men dessa, som avstyrkt reformen, ha inte gjort det
ovillkorligt, utan de ha ställt sig tveksamma, och det förringar värdet av deras
uttalande, när man nu vill mynta det till förmån för vänstertrafiken. Alla
övriga myndigheter lia yttrat sig i tillstyrkande riktning, och jag skall be
att, trots att det tar någon minut, få läsa upp dem, för den händelse kammarens
ledamöter inte lia gjort sig förvissade om vilka de äro. Det är, förutom
de länsstyrelser och övriga, som jag nyss har nämnt, besiktningsmän och
en hel del polismyndigheter, generalpoststyrelsen, järnvägsstyrelsen, skolöverstyrelsen,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, statskontoret, överbefälhavaren,
arméförvaltningens tygdepartement, statspolisintendenten, statens arbetsmarknadskommission,
Svenska järnvägsföreningen, Svenska spårvägs-, buss- och förortsbaneföreningen,
trafikförsäkringsföreningen, Nationalföreningen för trafiksäkerhetens
främjande, Kungl, automobilklubben, Motormännens riksförbund,
Sveriges trafikbilägares riksorganisation, Automobilbesiktningsmännens förening,
Cyklisternas riksförening, Sveriges bilskolors riksförbund — ja, det är
en hel del ytterligare, men jag kan stanna vid detta. Samtliga dessa ha som
sagt yttrat sig till förmån för högertrafiken.

Det är dock inte bara så att huvudparten av yttrandena gå i denna riktning.
Även andra lagutskottet har på sin tid intagit en ståndpunkt, som svarar
mot vad vi i dag skulle kunna kalla »högermännens». Utskottets utlåtande
år 1939 — det har omnämnts förut här i dag — var föranlett av en
motion, som vi alla veta, av herr Lindhagen till förmån för införande av högertrafik,
och i detta utlåtande var utskottet mycket välvilligt inställt till
motionen och förordade utredning. Riksdagens beslut fattades också i enlighet
med utskottets förslag och resulterade småningom i en kommitté, 1939 års
högertrafikkommitté, som i sitt yttrande sammanfattningsvis säger, att en
övergång till högertrafik beträffande väg- och gatutrafik måste anses principiellt
riktig och borde genomföras. Det var då. Nu har utskottet intagit
en annan ståndpunkt, men jag medger ju, att det åtminstone delvis är andra
personer, som svara för utskottets yttrande i dag, än de som skrevo under
1939 års utlåtande.

Nu anser alltså utskottet och »vänsteranhängarna» överhuvud taget att kravet
på övergång till högertrafik ej håres upp av någon stark eller, som utskottet
uttrycker det, utbredd folkmening, och det är kanske riktigt. Jag skall
i varje fall inte påstå motsatsen. Jag vågar inte som utskottet göra mig till
tolk för någon folkmening, men jag har trott mig förstå, att vad städernas
befolkning angår, är resonansen där mycket stark för en övergång till högertrafik,
och vad landet i övrigt beträffar har jag inte kunnat finna, att man hyser
någon motvilja mot en »nyordning» på detta område. Men jag vill gärna erkänna,
att man på landsbygden är en smula ointresserad, förklarligt nog för
resten! Landsbygdens befolkning har sitt sysslande, som vi nog alla veta, i
allmänhet på åkrar och ängar, i skog och mark, och människorna där äro förty
mycket litet ute på vägarna. Kanske bilres också landsbefolkningens ointresse
i viss mån upp av att den har ett visst sinne för att handla, praktiskt. Vi lia nog
sett litet var, och jag förundrar mig inte över det, att folk på landet gärna,
exempelvis på vintern nilr snö täcker marken, kör på den del av vägbanan, som
icke är grusad. Det kanske också många gånger förhåller sig så att vägarna
här och där äro av riltt dålig kvalitet, åtminstone de små vägarna, varför man
gärna, när marken är bär, åker på deri sida av vägen, som är bäst. Cyklister

Nr 29.

Lördagen den 16 juni 1945.

Örn införande av högertrafik. (Forts.)

och gångare äro, som vi veta, mycket »praktiska», men därvidlag är det ingen
skillnad, så vitt jag vet, mellan stad och land.

Utskottet har framkastat en tanke på referendum för att utröna folkmeningen
i fråga om höger- eller vänstertrafik. Jag tror att herr Forslund nämnde
något örn detta nyss och rekommenderade det. Mot bakgrunden av vad jag här
har nämnt, vill jag säga, att jag inte tror att en sådan anordning skulle ge
uttryck för den s. k. folkmeningen. Jag tror däremot att resultatet av en sådan
omröstning i mångt och mycket skulle bli beroende på formuleringen av den
fråga, som man blir förelagd att svara på.

Herr Forslund nämnde också något örn kostnaderna. Han talade örn de 30
miljoner kronorna. Jag har sett i betänkandet, att det rör sig örn 27 miljoner,
och redan det är givetvis ett stort belopp. Min respekt för pengars värde är
alldeles tillräcklig för att jag till och med skall tycka, att detta är ett hiskeligt
stort belopp. Men örn vi ser det mot den bakgrund, varemot det bör ses, blir
nog ändå summan inte riktigt så stor. Här gäller det dock en sak, som angår hela
landet och dessutom hela landet för all framtid. Ty örn vi göra en omläggning
nu, kan det väl i vart fall inte tänkas, att vi sedan skola byta igen, och det
är säkert att förvänta, att den stegring i vår samtrafik med andra länder, som
ett »högerbeslut» kommer att utlösa, också skall resultera i ökade inkomster,
väl svarande emot utgifterna för själva omläggningen. Mig synes det alltså
att dessa utgifter äro en god penningplacering och icke någon förbrukning av
pengar.

Utskottet har också framhållit, att beloppet borde disponeras för sociala ändamål,
och denna omsorg är värd allt beaktande. Ingen ser hellre än jag, att
den sociala omvårdnaden får sitt. Vi ha alltför länge, så vitt jag kan bedöma
det, »vilat» på den punkten. Men å andra sidan äro 27 miljoner kronor i detta
sammanhang en mycket liten penning. Skall resultat nås på berörda område,
måste vi röra oss med miljarder. Det är faktiskt den nakna sanningen, och därmed
förlorar argumentet något av det värde, utskottet velat tillmäta detsamma.

Ett liknande resonemang kan föras i anslutning till utskottets erinran örn
sparsamhet med hänsyn till den stora skattebördan. Att utskottets talesmän
kommit att tänka på detta är erkännansvärt; det är bara synd att detta nit
för sparsamhet så sällan kommer på tal.

Men en sak har utskottet glömt i detta sammanhang, och det är kostnaden för
omläggningen. Denna blir onekligen större ju längre vi dröja, och därom tyckas
herr Forslund och jag vara ense. Men att vi en dag nödgas göra en omläggning,
står väl utom allt tvivel, även om jag i det stycket inte tycks ha fått något
instämmande från utskottets sida hittills här i kammaren.

Herr talman! De invändningar från utskottets sida, jag här har berört, äro
värda beaktande, men jag kan ändå inte tillmäta dem en avgörande betydelse
vid ställningstagandet i denna sak. Härvidlag träder, såvitt jag kan bedöma
det, en tredje av utskottet berörd faktor i förgrunden, nämligen säkerheten, men
till den bör också knytas begreppet samtrafik, ty dessa två faktorer höra
oskiljaktigt samman.

Enligt utskottets mening kommer olycksfallsfrekvensen, ifall högertrafik
införes, att öka under övergångsperioden, och detta antagande vill nog ingen
bestrida. Men om det är riktigt, bör det också vara riktigt, att ifall vi behålla
vänstertrafik och vår samtrafik med utlandet ökar, olycksfallsfrekvensen också
i detta fall kommer att öka och därtill ständigt vila över oss — såvida inte
utskottet och »vänsteranhängarna» i övrigt anse, att vår nuvarande isolering
kommer att bestå för all framtid.

Låt oss så se litet grand på utvecklingen i avseende på samtrafiken. Jag har
litet statistik i det stycket. Vår motorfordonstrafik över de tre färjställena

Lördagen den 16 juni 1945.

Nr 29.

Örn införande av högertrafik. (Forts.)

nere vid Öresund uppgick år 1934 till 25 400 motorfordon. År 1935 steg siffran
till 30 706 stycken, år 1936 till 38 400, år 1937 till 44 500, år 1938 till 49 500
och år 1939 till 53 799. Det är dock att märka, att biltrafiken så gott som
avstannade vid krigsutbrottet den 1 september 1939. Till den siffra, vartill
trafiken stigit sistnämnda år den 1 september, eller 53 799, bör alltså läggas
talet för de motorfordon, som gingo över våra gränser till Norge och Finland —
här är det sannolikt fråga om ett par tiotusental. Förfara vi på det sättet,
komma vi upp till en siffra av 80 000 motorfordon för de första åtta månaderna
av år 1939, och den siffran, herr talman, är intressant, därför att den i stort
sett, ja nästan helt, stämmer med det antal motorfordon, som vi för närvarande
ha i bruk i vårt land.

Hade trafiken fått fortsätta under hela år 1939, hade ju statistiken blivit
än förmånligare för högertrafikens införande med hänsyn till de riskmoment,
som alltid uppkomma vid den blandade trafik, som vi ha att räkna med, örn
motorfordon gå hit och härifrån ut till ett annat land, där körreglerna äro
andra än våra.

Sannolikt ha vi, som redan är sagt, att motse en liknande, ja, stegrad utveckling
av samtrafiken under år som komma, och tekniken vilar ju som bekant
inte. Båtar, som, sedan de landat, kunna fortsätta som hjuldon på vägarna, är
redan en verklighet, och vem vet om inte flyget rätt vad det är uppträder i
en gestalt, som ger också det tillfälle att alternera, att färdas i luften ibland
och ibland på vägarna. Vi kunna mycket väl tänka oss att vingarna kunna fällas
upp och flygmaskinen blir till en bil, som fortsätter på land. Därmed ha
vi eliminerat talet om, som ofta förekommer, att vårt land praktiskt taget
är en ö, där man inte i framtiden behöver räkna med så mycket samtrafik
med andra länder. I varje fall kan en sådan utveckling bidra till att öka samtrafiken
utöver vad som eljest vore möjligt.

örn de svårigheter, jag här tecknat, möta oss och eventuella utlänningar på
vår egen mark så länge vi uppehålla vår vänstertrafik, uppstå ju samma svårigheter,
då vi med eller utan fordon passerat gränserna till länder, där högertrafikregeln
gäller, d. v. s. praktiskt taget numera alla länder. Det hade därför
varit önskvärt, örn utskottet i sitt ställningstagande velat blicka ut över förhållandena
något mera och inte binda sig vid dagens bekvämligheter, ty högertrafiken
bör ses inte bara mot de förhållanden, som råda i dag, utan mot
förhållanden, som kunna komma och som säkerligen komma att råda.

Slutligen skulle jag, herr talman, vilja säga, att vi ofta deklarera vår sympati
för den nordiska tanken och det nordiska samarbetet; åtminstone tala vi
så vid högtidliga tillfällen, när flaggan går i topp och nationalhymnerna spelas.
Men det förefaller mig som om vi i vårt handlande, när det gäller att
praktiskt tillämpa dessa deklarationer, glömde vår inställning, glömde att
fullfölja våra vid högtidliga tillfällen uttalade försäkringar. Här är det, herr
talman, såvitt jag kan förstå, ett tillfälle att demonstrera, att vi i praktiken
också vilja ett samarbete och att vi lia en intressegemenskap med våra grannar,
med Norge, med Finland, med Danmark och varför inte också så småningom
med det europeiska fastlandet.

Jag ber därför att få yrka bifall till reservationen.

Heer Hallagård; Herr talman! När det gäller att ta ställning till det bär
föreliggande spörsmålet om genomförande av högertrafik, får man givetvis
ta hänsyn till alla skäl för och emot en sådan omändring. Här har nu under
debatten från den sida, där man är intresserad för ett införande av högertrafiken,
framhållits, att tidpunkten nu är lämplig för ett principbeslut till förmån
för en sådan reform. Man har också anfört, att det är så många myndigheter

Nr 29.

Lördagen den 16 juni 1945.

Om införande av högertrafik. (Forts.)

och organisationer, som ha uttalat sig för denna reform. Man har t. o. m. i
motionen som skäl för att man skall gå in förr denna reform anfört, att man
skall bygga en tunnelbana i Stockholm.

Det finns dock myndigheter, som ha avstyrkt förslaget örn införande av
högertrafik, bland andra exempelvis länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands,
Hallands, Skaraborgs, Västerbottens och Norrbottens län, Svenska motorförbundet,
Svenska landskommunernas förbund. Statskontoret och statspolisintendenten,
som icke direkt avstyrkt den föreslagna reformen i princip, uttala sig
mot dess genomförande, åtminstone under nuvarande förhållanden. Det finns
således en hel del myndigheter, som varit betänksamma i fråga örn införandet
av högertrafik.

Det är därför förklarligt att jag, som så att säga är representant för landsbygdens
folk, ställer mig litet tveksam inför en sådan omändring. Den, som
känner förhållandena ute i bygderna, vet nämligen, vilken tveksamhet som
där råder i denna fråga. Man anser att det är onödigt att införa högertrafik.
Jag har därför ansett det olämpligt att riksdagen nu gör något principuttalande
till förmån för införande av högertrafik. Det bör inte vara ägnat att förvåna,
att de, som i utskottet ställt sig på denna linje, inte heller kunna ansluta sig
till motionerna eller reservationen.

Då man här har anfört en del uttalanden till förmån för en sådan reform,
skulle jag också vilja anföra uttalanden till förmån för den motsatta uppfattningen.
Jag har t. ex. här en skrivelse från mitt län, Skaraborgs läns droskbilägareförening,
som vid ett årsmöte enhälligt uttalat, att en övergång till
högertrafik icke skulle medföra några som helst fördelar samt att nackdelarna
med en sådan övergång skulle bliva så stora, att det icke vore tillrådligt att
genomföra en sådan reform. Föreningen anser sig därför icke kunna i något
avseende rekommendera dess genomförande och den fortsätter: »Skulle högertrafiken
segra, skulle det vara liktydligt nied att lekmännens åsikt skulle segra
över fackkunskapen.» Alltså finner man även fackkunskap, som talar mot en
övergång till högertrafik! Man framhöll även vid detta möte, att, trots det att
vägtrafikstadgan förordar, att gående skola gå å vägens högra sida, ändock
omkring 50 % fortfarande hålla sig på vänstersidan och att även den saken borde
uppmärksammas, då man diskuterar denna fråga. Detta visar att det är ytterst
svårt för folk att frångå den s. k. vänsterregeln.

Man får väl inte heller bortse från den internationella bilismens intressen
—• jag förstår den saken och att man för den skull är intresserad — av en omläggning
till högertrafik, men frågan är, örn man dock inte, såsom utskottet
här säger, i första hand får ta mera hänsyn, till vårt lands yrkesbilister och
hela vår trafikerande allmänhet samt de stora kostnader och olycksfallsrisker,
som äro förbundna med en sådan reforms genomförande. Jag anser således
för min del, att man inte har anledning att gå med på ett principuttalande till
förmån för reformen.

Herr Ekströmer framhöll t. ex. att han utan olägenhet kört bil i utlandet.
Ja, det kan ju vara ett bevis på att det inte är så nödvändigt att genomföra
en sådan reform. Man får väl inte heller ta alltför mycken hänsyn till de
svenska turister, som vilja köra bil i utlandet, eller de utländska turister, som
vilja bila i vårt land, utan man får väl i första hand ta hänsyn till våra svenska
förhållanden vid bedömandet av denna fråga.

Utskottet har framhållit, att även örn trafiksäkerhetssynpunkterna i en framtid
skulle kräva övergång till högertrafik, finner utskottet den omständigheten,
att omläggningen då eventuellt skulle bliva dyrare, ej vara avgörande för frågans
behandling i nuvarande läge. Utskottets majoritet framhåller också att
»åtskilliga reformförslag på socialpolitikens område, vilka under kriget fått

Lördagen den 16 juni 1945.

Nr 29.

Örn införande av högertrafik. (Forts.)

vila, påkalla efter dess avslutande uppmärksamhet och komma vid genomförandet
att kräva stora kostnader. Samtidigt därmed framträder behovet av
utgiftsbegränsningar för vinnande av lättnader i beskattningen. För en övervägande
del av landets befolkning torde förverkligandet av önskemål i berörda
avseenden framstå såsom mera angeläget än införandet av högertrafik. Enligt
utskottets mening böra under sådana förhållanden ej nedläggas stora kostnader
för genomförande av en trafikomläggning, vars aktuella fördelar skulle vara
minst sagt tvivelaktiga.»

Jag anser att man bör ta hänsyn till dessa synpunkter.

Jag skall också be att få citera en del insändare i tidningar. En insändare
i Svenska Dagbladet den 3 februari i år förmenar, att det synes nödvändigt
att låta folkmeningen göra sig hörd, innan ett beslut fattas örn övergivande
av ett trafiksystem, som gällt under generationer. Och insändaren slutar med
att framhålla, att Sveriges vägar och trafikmedel icke i första hand äro avsedda
för utlänningar utan främst för det egna landets innevånare. En insändare
i Aftonbladet framhöll häromdagen, att vid en omläggning, som för
övrigt berör G milj. människor, dessa borde åtfrågas såsom närmaste parter,
och insändaren ansåg att man borde ta under övervägande, huruvida man inte
genom en omröstning skulle låta svenska folket ge till känna sin mening. Det
är ett spörsmål, som man bör ta i övervägande, innan man fattar beslut i detta
fall. Man kan inte härvidlag bortse från de synpunkter, som tala emot ett
genomförande av den föreslagna reformen.

Under sådana förhållanden anser jag att motionerna böra avslås, och jag
ber därför att få yrka bifall till utskottets hemställan.

I herr Hallagårds yttrande instämde herr Näsgård.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 eftermiddagen.

Herr Pauli: Herr talman! Utskottet har ansett, att man bör höra folkets
breda lager i en fråga som denna. Detta är anledningen till att jag har begärt
ordet. Jag är nämligen inte medlem av andra lagutskottet, inte heller
är jag bilist, och jag kan därför i denna fråga betrakta mig såsom tillhörande
de breda lagren. Jag har inte kunnat låta bli att såsom lekman tillkännage
min syn på denna fråga, ehuru jag måste konstatera, att det under den hittills
förda debatten har framkommit så många starka och goda skäl för reservanternas
ståndpunkt, att örn denna kammare hade varit samlad i normal
omfattning, man inte borde kunnat hysa något tvivel örn utgången av den
kommande omröstningen. Nu är det ju mera äventyrligt med tanke på att de
många ledamöter, som denna lördagsförmiddag inte äro inne i kammaren och
inte ha hört argumenten, kanske mekaniskt komma att ge vika för den gamla
böjelsen att »rösta för utskottet». Jag hoppas emellertid, att dc sakskäl, som
här lia framförts, i alla fall skola lia en avgörande verkan.

Jag har med förvåning studerat utskottsmajoritetens utlåtande. I vanliga
fall brukar det vara så, nili'' (dt utskott har hört sig för i en sådan omfattning
och haft så riklig tillgång till olika myndigheters och organisationers yttranden,
som nu varit fallet, att detta får en avgörande inverkan på utskottets
ställningstagande. Så har emellertid inte blivit fallet här. Trots att den
övervägande majoriteten av hörda myndigheter och organisationer mycket
klart har uttalat sig för högertrafik och för en övergång till sådan trafik så
snart som möjligt, bär utskottets majoritet inte låtit sig övertyga. Dess talesmän
uppträda här den ene; efter den andre och säga att det dock inte är
någon fullständig, absolut enighet bland hörda myndigheter och organisatio -

Nr 29.

Lördagen den 16 juni 1945.

Om införande av högertrafik. (Forts.)

ner. Det förefaller mig vara ganska överdrivna anspråk. Det är väl inte
många frågor av sådan praktisk natur som denna, där man Ilar kunnat fota
ett riksdagsbeslut på någon absolut enhällighet. Man får vara nöjd med att
i detta fall en starkt övervägande mening har gjort sig gällande.

Att fordra att varje svensk politiskt fullmyndig medborgare skall yttra sig
i denna fråga genom en folkomröstning, förefaller mig vara ett ganska överraskande
hugskott. Jag hyser inte det förtroende till folkomröstningsinstitutet,
att jag tycker det bör kopplas in i detta sammanhang. Det är, som vi
veta, ett här i landet mycket oprövat institut. Det har varit i funktion en
enda gång: år 1922 i fråga örn förbud eller icke förbud mot spritdrycker. Sedan
har det aldrig tillgripits, och det vore märkvärdigt, örn man i en fråga
av denna rent tekniska natur skulle begära att hela folket uttalade sig genom
ett referendum. Jag måste betrakta tanken såsom något förflugen.

överhuvud taget beklagar jag, att i utskottsmajoritetens utlåtande icke ådagalagts
en större grad av framsynthet. Man stirrar sig blind på de nuvarande
förhållandena eller på förhållandena under en kortare övergångsperiod, både
när det gäller olycksfallsrisken och när det gäller kostnaderna. Man erkänner
dock beträffande kostnaderna, att örn trafiksäkerhetssynpunkterna i en
framtid skulle kräva övergång till högertrafik, omläggningen då eventuellt
skulle bli dyrare. Men man anser inte detta avgörande i nuvarande läge. Man
finner det alltså viktigast, att man icke gör ett utlägg på 27 miljoner kronor
i nuvarande läge, men örn det däremot i framtiden blir betydligt dyrare, det
bryr man sig inte örn. Man menar tydligen: den dagen, den sorgen!

Jag kan inte dela den uppfattningen. I likhet med flera talare anser jag
att man bör tänka på inte bara att en omläggning i en framtid utan tvivel
kommer att ställa sig dyrare, utan att varje år som man uppskjuter denna
omläggning kräver betydande kostnader. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har framhållit, att om övergången uppskjutes med endast ett år, till 1947, kan
kostnadsstegringen med säkerhet beräknas överstiga 5 miljoner kronor; och
ställes övergången ännu mera på framtiden, torde kostnaden stegras med ytterligare
stora belopp, trots alla tänkbara åtgärder. I belysning härav förefaller
den summa, som man vill inbespara genom att nu inte göra någonting
alls, föga betydande.

Det gäller här framtiden, och eftersom man på alla håll torde vara enig
örn att just den nuvarande tidpunkten — efter krigsslutet och innan en mera
omfattande trafik åter har börjat — är den bästa och mest ändamålsenliga
för att företaga en sådan omläggning, så är det just nu så mycket oriktigare
att bortse från framtidens krav och endast fästa sig vid ögonblickets.

Jag har svårt att förstå att övergångsperioden skulle behöva kräva så utomordentligt
många olycksfall. Herr Forslund påpekade, att länschefen i Värmland,
som nyligen har gått bort, vid något tillfälle yttrade: »I det här länet
äro vi så vana vid att växla örn mellan höger- och vänstertrafik, att det inte
medför några vidare risker.» Det tycker jag rätt mycket skulle lugna farhågorna
för att övergångstiden skulle medföra så stora risker. Och i varje fall
säger en enkel sannolikhetskalkyl, att örn man jämför de olycksfallsrisker,
som kunna komma att föreligga under en begränsad övergångtid, med olycksfallsriskerna
i en oändlig framtid, då trafiken mellan vårt land och andra länder
har tagit en omfattning som vi inte nu kunna veta någonting om men som
med all sannolikhet kommer att växa högst betydligt, så måste den sammanlagda
summan av framtida olycksfall, om Sverige framhärdar nied vänstertrafik,
bli väsentligt högre än varje summa av olycksfall under övergångstiden.
Jag anser därför, att både i fråga örn kostnader och olycbsfallsrisk utskottsmajoriteten
har varit allt för närsynt; den har inte tillräckligt tänkt på

Lördagen den 16 juni 1945.

Nr 29

Om införande av högertrafik. (Forts.)

att detta till sin karaktär är en framtidsfråga och icke en fråga för det nuvarande
ögonblicket.

Jag instämmer med den talare, som sade att talet om sociala åtgärder och
omsorgen örn att staten skall ha pengar till dem, är synnerligen beaktansvärt
— därom äro vi alla överens. Men jag finner det också slående, när han påpekade,
att den summa det här rör sig örn är försvinnande liten i förhållande
till de ekonomiska krav som måste uppställas för de sociala åtgärderna. Och
det vore också egendomligt, örn man skulle framföra detta argument just i
denna punkt och icke i fråga örn andra mycket större krav på många miljoner,
som då och då föreläggas riksdagen. Då kunde man ju varje gång säga,
att vi måste se efter, huruvida icke varje sådan fråga rätteligen bör vägas
mot de sociala kraven; men det brukar veterligen inte ske.

Herr Hallagård yttrade någonting rätt märkvärdigt. Han hade det visserligen
inte ur sin egen fatabur, utan han hade fått det från sitt hemlän. Örn
jag fattade honom rätt, var det en droskägarförening där, som förklarade,
att örn riksdagen ginge in för övergång till högertrafik, skulle detta innebära
»ett nederlag för fackkunskapen». Det är roligt att höra, att vederbörande
droskägarförening har så stark tilltro till sin egen fackkunskap, men man
borde väl också tillmäta väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och alla dessa andra
auktoriteter, vilkas yttranden äro refererade i utskottsutlåtandet, ett visst
anseende för fackkunskap, vilket måhända icke ofördelaktigt kan jämföras
med herr Hallagårds droskägarförenings.

Herr Forslund tyckte, att man skulle fråga chaufförerna. Men, herr Forslund,
det finns faktiskt chaufförer som yttrat sig örn denna sak. Bland annat
har motorförarnas helnykterhetsförbund —• som jag tror herr Forslund har
stor aktning för — gått in med en framställning beträffande införandet av
högertrafik.

Det ofta anförda argumentet, att det är dyrt att införa högertrafik nu,
måste efter min mening böja sig för argumentet, att det blir vida dyrare att
uppskjuta saken. Likaså måste argumentet, att en övergång kan bli riskabel
nu, vika för argumentet, att det blir ofantligt mycket riskablare i längden,
örn man inte nu genomför denna reform. Eftersom utskottets ordförande andreg
en del vackra citat till stöd för sin ståndpunkt, skall jag inte vara sämre.
Jag tillåter mig erinra örn ett ord av Viktor Rydberg: »Bort den blick som,
skarp för hindren, är för målets skönhet skum!»

Det är denna min principiella inställning, som framför allt gör att jag,
herr talman, ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr Hage: Herr talman! Det är kanske inte så orimligt, att en representant
för ett gränslän också yttrar sig i denna fråga. Ingen av de föregående talarna
har nämligen representerat ett gränslän. Men innan jag kommer fram till
de synpunkter, som jag i denna egenskap tänkte lägga på saken, skulle jag
vilja rikta en fråga till herr Forslund, som är mycket intensiv motståndare
till högertrafiken.

Jag skulle vilja fråga herr Forslund: hade det inte varit en lycka för samtrafiken
mellan världens olika nationer, örn vi redan från början hade fått
en internationell och likartad spårvidd på alla järnvägar, åtminstone i möjligaste
mån? Herr Forslund, som sysslat med sådana saker, skulle kanske svara
ja på den frågan.

-Tåg vill se denna fråga från ungefär samma utgångspunkt. Det ligger i
tidens utveckling att lägga internationella synpunkter på samtrafiksfrågor
och överhuvud taget på trafikfrågor. Där få ofta småsinnade lokala synpunk -

Nr 29.

Lördagen den 16 juni 1945.

Otti införande av högertrafik. (Forts.)

ter vika för internationella, därför att den stora massan av människor, som
tänker på detta och tänker på framtiden, tror på att ett visst hänsynstagande
till de internationella synpunkterna är befogat i vår tid och givetvis mera
befogat än under gångna tider. Det är huvudsakligen från den utgångspunkten,
som jag för min del kommer att i denna fråga bli hägerman och rösta
för reformförslaget.

Herr Forslund var ju inne på frågan örn vad man tänker och tror och hoppas
i gränslänen, och såvitt jag kunde höra, trodde han att det inte alls fanns
någon entusiasm där för en förändring. Men så mycket vill jag i alla fall säga,
att jag, särskilt i gränstrakterna mot Finland, mött många människor, som
någon gång resa över och som bruka säga, att de då alltid äro nervösa för att
de skola köra galet. Sådana talesätt hör man ofta där uppe. Nu kan man väl
inte på den grunden påstå, att hela länet är högertrafikbetonat, men man
möter i varje fall ofta människor, som yttra sig på det sättet.

I gränslänen är det för övrigt så — även om detta inte så mycket gäller
Norrbotten — att gränsen mellan de olika länderna inte går i rak linje utan
i sicksack. En chaufför, som skall resa ett stycke längs gränsen, får därför
ofta köra ett stycke i det andra landet och så en bit i Sverige igen och så in
i det andra landet på nytt. Då skall den stackaren sitta och tänka, var gång
han skall skifta: »Nu skall jag köra åt höger», när han kommer in i det andra
landet, och: »Nu skall jag köra till vänster», när han kommer in i Sverige.
Jag kände en gång en chaufför, som var litet nervös och rädd för att köra
fel, och han satte upp en skylt i bilen framför ögonen på sig, där det stod en
stor pil och så: »Höger!» Då hade han den framför sig ständigt och jämt,
så att det inpräntades i hjärnan på honom, men han sade, att när han sedan
kom tillbaka till Sverige igen, hade han kört så mycket på höger sida, att
han riskerade att köra galet. Det finns med ett ord sagt både risker och olägenheter
med det nuvarande systemet, främst i gränsbygder.

Nu framhåller herr Forslund, att landshövdingeämbetet i Norrbotten har
avstyrkt detta förslag. Ja, herr Forslund och jag, som sitta i andra lagutskottet,
läsa ju där ofta yttranden ifrån länsstyrelserna i olika slags frågor, och
vi kunna nog många, många gånger konstatera, att olika länsstyrelser avge
yttranden, som vi veta absolut gå emot majoritetens uppfattning inom respektive
län. Detta beror naturligtvis på att landshövdingarna icke tillsättas pre*
cis med hänsyn till att de ovillkorligen skola representera opinionen i länet,
utan från andra utgångspunkter. Därför vågar jag säga, att det absolut icke
finns något bevis för att länsstyrelsens i Norrbottens län yttrande representerar
majoritetens i länet åskådning. Det kan hända att det är så, men länsstyrelsens
yttrande är icke något bevis på den punkten, och att anföra det på
sådant sätt tycker jag är ganska orimligt.

Beträffande de stora kostnaderna vill jag säga, att vi lia väl alla en känsla
av att det är stor risk för att vi snart komma in i en arbetslöshetsperiod. Om
vi då i alla fall skola skaffa fram arbete och ge anslag för detta, varför kunna
då inte de arbetslösa placeras in på de ökade arbetstillfällen, som bli en
följd av att vi lägga om trafiken på landsvägarna?

Man kan ju inte veta hur det går i framtiden, men nog finns det vissa risker
för att vårt land så småningom kommer att utsättas för ett visst tryck
i detta avseende. Jag menar inte precis, att man kommer att hota oss med
bajonetter och kulor, men nog kan man tänka sig ett visst milt tryck från en
del håll, att vi skola övergå till högertrafik. Jag tror, att det kommer att bli
ganska svårt att stå emot detta tryck, i synnerhet örn vi finna att det är
förnuftigt, att man ger efter. Men såvitt jag kan förstå, kan det då bli ganska
svårt att följa den internationella paroll, som kanske så småningom kom -

Lördagen den 16 juni 1945.

Nr 29.

Örn införande av högertrafik. (Forts.)

mer på detta område, därför att vi då kanske kommit därhän, att det kostar
för mycket pengar. Även örn vi då vilja visa oss'' solidariska med andra nationer
på detta område och därmed underlätta samtrafiken och samvaron
med dem, kanske vi få säga nej, därför att vi se att det blir så dyrt att vi
inte kunna vara med örn det.

Jag ser på saken helt enkelt så, att förr eller senare bli vi i alla fall på
ett eller annat sätt förmådda att genomföra saken, och då är det lika bra
att göra det nu som senare, när det antagligen kostar mera. Från den utgångspunkten
ber jag, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr andre vice talmannen: Herr talman! Jag skall inte upprepa alla de
enligt min uppfattning starka argument som här ha anförts till förmån för
reservationen, utan endast peka på vissa förhållanden som enligt min mening
äro avgörande. Det är nämligen, som redan påpekats, så att en omläggning
förr eller senare måste ske. När man hörde herr Forslund tala, så fann man
att inte heller han var så stark i tron. Han räknade tydligen också med att
vi i en framtid komma att gå över till högertrafik. Nog måste man fråga
sig: varför inte då göra det i dag i stället för att dröja? När det finns enhetliga
regler i luften och på sjön, så skall ingen kunna övertyga mig örn att
det inte också tränger sig fram en enhetlig regel på landbacken.

Herr Forslund talade något nedlåtande om turisttrafiken, men det är något
som inte kommer att stå sig. Turisttrafiken kommer efter detta krig och
i framtiden att bli något helt annat än penningstinna herrars globetrottande,
som herr Forslund kanske syftade på. Den kommer att bli en folkrörelse. Herr
Ekströmer har talat om bron över Öresund och broar över Bälten; jag tror
inte det är utopier. Men det finns andra, mycket större folkrörelser, som man
kan räkna med. Man behöver bara peka på möjligheten av att det stora Ryssland,
som har varit en isolerad familj, bryter sin isolering, vilket antagligen
kommer att bli en följd av de förhållanden som kriget har skapat. Det kommer
under de nya förhållandena icke att bli möjligt för något folk att isolera sig.

Jag skulle tro att Sverige kan räkna med att i denna internationella samvaro
och denna internationella trafik bli ett genomgångsland, men detta måste
i och för sig utesluta att vi skulle tillämpa andra regler för körningen på den
lilla sträcka, som ju Sverige, trots allt, utgör, än som gälla i andra länder.
Ett vidhållande av våra nuvarande regler kommer att betyda, att vi även för
framtiden skola vara isolerade.

Gentemot påpekandet att det blir dyrare att göra denna omläggning senare
anförde herr Forslund, att man ju i alla fall spar kapitalutlägget oell kan
räkna ränta på pengarna tills den dagen kommer, då även enligt hans mening
omläggningen måste ske. Jag tror inte att den där betraktelsen nationalekonomiskt
skulle stå sig; det måste väl ändå sägas vara god ekonomi att göra
en utgift, när den kan göras så billig som möjligt, i stället för att i det svaga
hoppet örn en liten räntevinst skjuta saken på framtiden.

Enligt min uppfattning är det uteslutande stel konservatism, som motiverar
motståndet emot övergången till högertrafik. De som resa detta motstånd
tro inte själva på sin förskansning; de begära bara i skräckens tecken en
respit för tillfället, därför att de inte våga vara med örn det nya. Vad de
statsfinansiella skälen beträffar instämmer jag med dem som säga, att i och
för sig äro 30 miljoner kronor inte någon stor utgift för en så viktig sak som
denna.

Det har pekats på att det dock alltjämt finns länder, som ännu lia vänstertrafik,
bland annat England. Jag tycker England är ett dåligt exempel att
åberopa i detta fall. Engelsmännen lia ju förtjänster, men de lia också kar -

Nr 29.

Lördagen den 16 juni 1945.

Örn införande av högertrafik. (Forts.)

dinalfel. Bland annat hylla de principen att i det längsta icke göra ändringar
av bestående förhållanden, även om dessa äro aldrig så tokiga. England
har ju långt sedan världen i övrigt övergått till metersystemet vidhållit sina
gamla mått tum och fot och vägrat att övergå till decimalsystemet, vilket utan
tvivel vållat Englands folk miljoner pund i utgifter och kostnader för varje
år. Det är inte heller uteslutet, att ett vidhållande av de gamla tänkesätten
på detta område kommer att vålla Englands folk kostnader. De äro beredda
att taga dem, men jag tror nog att det svenska folket är litet mer praktiskt
inriktat än de oerhört, brottsligt konservativa engelsmännen.

Utskottet pekar på att dessa penningar kunna användas till sociala utgifter.
Ja, det tror jag, men med sådana skäl kan man ju slå ihjäl vilka nyttiga
förslag som helst. Jag tror att ett folk, som inte kan lösa en så enkel sak som
denna, inte heller kan bygga upp någon riktig sociallagstiftning.

Jag bär alltså kommit, herr talman, till det resultatet, att en övergång till
högertrafik och en anpassning till den regel som gäller för världen i dess’ helhet
skulle göra ett friskt och progressivt intryck, under det att ett vidhållande
av de gamla reglerna och bestämmelserna skulle utgöra en vemodig
manifestation av att när det gäller för Sveriges folk att ställa in sig vid sidan
av de andra folken i kampen för sin egen och alla folks tillvaro, kunna vi icke
komma längre än till ett trevande.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Siljeström: Herr talman! Det är beklagligt, att man från början

gick in för vänstertrafik här i landet. Det hade varit lyckligare örn man följt
de regler, som nu råda på kontinenten och i de flesta andra länder. Det är nog
så, att många tekniska och andra skäl tala för lämpligheten av högertrafik.
Att man hyser den uppfattningen är en sak, en annan är att förorda ett frångående
av den regel, man nu har införd i Sverige. Jag förstår därför mycket
väl utskottets majoritet, när den, som herr Krugel sade, icke med någon större
hänförelse går in för ett bibehållande av det nuvarande systemet utan en smula
ovilligt kommer till målet. När jag har övervägt de olika skäl som tala för och
emot en övergång har jag kommit till den uppfattningen, att övervägande skäl
tala för bibehållande av det nuvarande systemet.

Det är särskilt en synpunkt, som för mig därvidlag varit avgörande, och jag
grundar den synpunkten på min mångåriga erfarenhet som lantdomare. Jag
tror nämligen att denna övergång kommer att medföra en skrämmande ökning
i olycksfallsstatistiken under den första^ tiden. Det är ingalunda någon
stel konservatism som gör att jag håller på det nuvarande systemet. Herr
Åkerberg talade örn att det var en nästan brottslig konservatism att vidhålla
den nuvarande regeln. Med tanke på det stora antalet oycksfall och det stora
antalet överträdelser av den nya regeln, som kommer att bli en följd av övergången,
skulle jag nästan kunna säga, att det är en brottslig radikalism, som
kommer till uttryck i herr Åkerbergs uttalande, då han alldeles bagatelliserar
dessa synpunkter. Jag tror inte att det går — i varje fall är det förenat med
ganska stora svårigheter — att, som utskottets ärade ordförande här sade, genom
upplysning och propaganda mycket snart komma till rätta med allmänhetens
inställning och lära människorna att övergå till den nya ordningen. Jag
är inte säker pa att det gar så lätt, när det som här är fråga örn ett rent automatiskt
handlande. Här gäller det ju inte att med förnuftsskäl övertyga människorna
örn att gå på det ena eller andra sättet, utan man måste lära dem att
komma ifrån vanor, som äro så djupt ingrodda, att de äro rent automatiska.
Enligt min uppfattning måste det föreligga mycket starka skäl för att man

Lördagen den 16 juni 1945.

Nr 29.

Örn införande av högertrafik. (Forts.)

skall kunna ta på sitt ansvar att övergå till en ordning, som kommer att kräva
stora offer i liv och egendom. När utskottets ordförande talar örn mänsklighet
och humanitet, undrar jag, örn inte dessa ord med större rätt kunna åberopas
av oss, som hålla på den nuvarande vänsterregeln och som just av hänsyn
till människor och djur icke vilja övergå till högertrafik.

Det kan visserligen invändas, att man ju inte vet, hur en övergång kommer
att gestalta sig. Högertrafikkommittén gjorde på sin tid något slags statistisk
utredning, som åberopats i utskottets utlåtande, och drog därav den slutsatsen,
att i händelse högertrafik ej infördes, olyckor, som berodde på utlänningars
ovana vid vänstertrafik, måste i det långa loppet medföra skadeverkningar av
större omfattning än dem som kunna förväntas följa av en omläggning. Det är
för mig ofattbart, hur kommittén kunnat få fram en sådan statistik, och jag
undrar vilket material man bygger på. De utlänningar, som komma hit till
landet, veta ju, att det här gäller en annan trafikregel än i deras hemland, vilket
de naturligtvis måste ta hänsyn till vid den genomfart av vårt land, som
herr Åkerberg talade örn men som jag inom parentes icke tror kommer att bli
av så stor omfattning. Utlänningarna få helt enkelt ta hänsyn till trafikförhållandena
i vårt land och köra sakta och försiktigt. Man kan väl inte begära, att
hela den svenska allmänheten av hänsyn till de utländska bilisterna skall helt
omlägga sina vanor och utsätta sig för de stora risker, som det här gäller.

Herr Krugel sade, att han hade fått den uppfattningen, att man på landsbygden
är mycket ointresserad av denna fråga. Landsbygdens invånare hysa
ingen motvilja mot den föreslagna nyordningen av trafiken, utan man kan
snarare säga, att de äro ointresserade, förklarade han. Herr Krugel och jag ha
delvis samma verksamhetsfält. Vi arbeta håda i underdomstolar på landet och
ha i stort sett att göra med samma befolkningslager. Det är därför ganska egendomligt,
att vi lia kommit till så diametralt motsatt uppfattning om vad landsbygdens
folk tänker i denna fråga. Jag har sedan länge den bestämda uppfattningen,
att landsbygdens befolkning är mycket intresserad av denna sak och
med stor oro motser den dag, då en omläggning av trafiken skulle äga rum.
Med anledning av motionerna bär jag också hört mig för hos de bygdens förtroendemän,
som äro nämndemän i häradsrätten. Jag har därvid till fullo fått
min uppfattning bekräftad, att bönderna med stor ovilja och oro se fram mot
en omläggning av trafiken. Man har också påpekat för mig något, som jag
verkligen inte visste förut, nämligen att även hästarna äro så inställda på vänstertrafik,
att det kommer att bli mycket svårt att vänja dem vid en övergång
till högertrafik.

Herr Krugel anförde vidare, att de flesta av de hörda organisationerna uttalat
sig för övergång till högertrafik, varför det skulle vara ganska förvånansvärt,
om riksdagen nu skulle gå emot förslaget. Ja, det är riktigt, herr Krugel,
att de hörda organisationerna uttalat sig i denna riktning, men jag beklagar,
att de organisationer, som representera landets domstolar, icke ha hörts i
denna fråga, ty då skulle herr Krugel åtminstone ha funnit två organisationer
till, som sagt ett bestämt nej till den påtänkta omläggningen.

Den risk för människoliv och egendom, som utan tvivel skulle uppkomma vid
en övergång till högertrafik, är som sagt för mig avgörande vid mitt ställningstagande
till denna fråga. Jag vill icke ta på mitt ansvar att ha medverkat till
att olycksfallsrisken skulle ökas så påfallande, som skulle bli fallet efter denna
övergång. Jag ber därför, herr förste vice talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Häri instämde herrar Svedberg, Olofsson, Lennart Johansson, Gustav Emil
Andersson och Westman.

Nr 29.

Lördagen den 16 juni 1945.

Örn införande av högertrafik. (Forts.)

Herr statsrådet Domö: Herr talman! Ehuru frågan om övergång till högertrafik
förts inför riksdagen genom motioner, vill jag såsom kommunikationsminister
ej underlåta att framhålla min syn på detta viktiga spörsmål.

Jag hade hoppats, att förslaget örn övergång till högertrafik skulle lia kunnat
föreläggas årets riksdag i form av en proposition. På grund av olika
uppfattningar i frågan inom regeringen och, såvitt jag har kunnat bedöma,
även i riksdagen oell ute bland folket, kom jag emellertid till den slutsatsen,
att tidpunkten icke var inne för framläggandet av en proposition. Örn proposition
hade framlagts till vårriksdagen och blivit avslagen, vilket sannolikt
skulle lia blivit följden på grund av förutnämnda förhållanden, hade frågan
troligen fallit för lång tid. Då frågan nu blivit underställd riksdagen i form
av motioner och genom den debatt, som i anledning därav föres, sannolikt
kommer att väcka mycket större uppmärksamhet än tidigare och tvinga medborgarna
att tänka igenom det viktiga problemet, räknar jag med att även
örn högertrafiken ej blir godtagen vid denna riksdag i anledning av motionerna
— vilket jag anser vore det bästa — faller frågan framåt och måste
med det snaraste upptas igen. Jag skall tillåta mig framhålla några som
jag tycker avgörande skäl för övergång till högertrafik så snart som möjligt.

Med all sannolikhet måste vi förr eller senare införa högertrafik, och då är
det all anledning att göra det vid den lämpligaste tidpunkten. De allra flesta
torde väl lia klart för sig, att örn högertrafik skall införas, bör det ske under
de närmaste åren och helst så snart som möjligt. Det är ju så uppenbart, att
därom behöver jag knappast orda. men jag vill i alla fall understryka några
av de synpunkter, som i denna del framhållits i utredningar, i yttranden över
dessa och i den offentliga debatten.

Olycksfallsfrekvensen minskas och kostnaderna bli någorlunda rimliga, örn
förändringen genomföres i lågtrafikskede och innan biltrafiken efter upphörande
av nuvarande brist på gummi och bensin tar väntad starkt ökad omfattning.
Sannolikt bli olycksfallsriskerna på grund av ökad trafik större för
varje år omläggningen uppskjutes, och kostnaderna torde stiga med cirka fem
miljoner kronor för varje år som förändringen uppskjutes. För en storstad
som Stockholm blir en övergång efter längre tid knappast möjlig utan mycket
stora störningar av trafiken och orimliga kostnader i vissa avseenden.

Mångå anse, att vi överhuvud taget icke böra övergå till högertrafik utan
behålla vår vänstertrafik. Jag är också av den uppfattningen, att ur våra egna
synpunkter kunna vi få till stånd tillfredsställande trafikförhållanden, oavsett
om vi ha höger- eller vänstertrafik. Men för envar, som tänker igenom problemet,
är det väl ganska uppenbart, att vi efter kanske ganska få år på grund
av den ökade internationella samfärdseln på nytt komma att ställas inför övervägandet
att övergå till högertrafik, och vi torde i längden inte kunna säga
nej inför, den opinion inom landet, som då säkerligen har vuxit upp för att
vi skola införa högertrafik. Ett avgörande skäl för mig är, att vi icke böra
försumma det tillfälle, som finnes att nu göra denna övergång under sådana
förhållanden, att vi åsamka minsta möjliga skada — en omläggning kommer
ju alltid att medföra vissa olycksfallsrisker — och vid en tidpunkt, då det
inte blir alltför dyrt. Jag skulle vilja vädja till dem som inte gärna vilja
taga ställning till frågan, utan mena, att det gör detsamma vilken trafikform
villia, att verkligen överväga, huruvida vi inte, vare sig vi vilja det eller ej,
måste ta ett positivt ställningstagande till införande av högertrafik. Låt mig
bara peka på ett par saker.

Så fort man efter kriget kan komma att köra i normal omfattning, kommer
naturligtvis .trafiken från Norge och från Danmark i synnerhet och i viss mån
även från Finland att röra sig genom Sverige. Det går inte att avfärda frågan

Lördagen den 16 juni 1945.

Nr 29.

Om införande av högertrafik. (Forts.)

om ändring av körreglerna med att det bara är turismen, som kräver att vi
skola övergå till högertrafik, utan det kommer att bli den dagliga samfärdseln
som i hög grad kommer att vara beroende av att det finns enhetliga körregler
i samtliga dessa länder. Med den ökade trafik som är att vänta både
i fråga om bilister, cyklister och gående —• turister och andra -—• blir det förenat
med mycket stora svårigheter och risker att icke ha enhetliga körregler.

Man invänder: England ämnar inte övergå till högertrafik. Nej, kanske
inte, men England har dock inte landgränser som Sverige, och därför ligger
frågan där annorlunda till. Engelsmännen äro kanske också litet mer bestämda
att vidhålla sina invanda uppfattningar. Även om det kan sägas, att vi också
i Sverige böra ha samma rätt och skäl att hålla på vår egen uppfattning,
kunna vi inte komma ifrån att vi på ifrågavarande område röna mycket starkt
inflytande av förhållandena i våra omgivande grannländer. Vägförbindelserna
komma troligen så småningom att bli bättre utbyggda. Sannolikt kommer en
bro att byggas över till Danmark. Det blir kanske inte under det första årtiondet,
även örn jag inte håller detta för alldeles otroligt, men inom tjugo
år ha vi troligen landsvägsförbindelse över Danmark med den europeiska kontinenten.
Då komma vi i den situationen, att vi få vägvisare i Malmö som
ange: Hamburg 386 km, Göteborg 302 km. Stockholm 645 km. Tro ni då inte,
att samfärdseln med Danmark och den europeiska kontinenten med dessa
avstånd kommer att hli så intensiv, att vi inte gärna kunna hålla på den
gamla ordningen med vänstertrafik?

En omläggning till högertrafik skulle nu kosta 25—30 miljoner kronor. För
varje år, som går, kommer denna summa sannolikt att ökas med ungefär fem
miljoner kronor. Härtill kommer emellertid, att även olycksfallsriskerna komma
att stegras i oroväckande grad örn övergången uppskjutes till en senare tidpunkt.

Man säger också, att vi på ett bättre sätt kunna använda de pengar, som
det skulle kosta att införa högertrafik. Jag bestrider inte det resonemanget,
om de, som anföra detsamma, ha rätt uti, att vi icke senare komma att övergå
till högertrafik. Men örn vi, som jag tror, i alla fall komma att övergå till
högertrafik, är det ett slöseri att icke göra det med det snaraste. De stora kostnaderna
vid en övergång uppstå ju framför allt därigenom att bussar och trafikanordningar
måste byggas om. Men vårt nuvarande bussbestånd är i stor
utsträckning utslitet och måste under alla omständigheter mycket snart förnyas.
I vilken utsträckning staten skall svara för kostnaderna för en övergång
till högertrafik, 25 miljoner kronor, vill jag inte närmare ingå på. Utredningen
har ju för sin del tänkt sig, att staten skall stå för den allra största delen av
omläggningskostnaden.

Örn man finge alla, åtminstone de beslutande, att ta del av alla de omständigheter
som föreligga, att noga och objektivt överväga frågan och inte grunda
sin uppfattning på en instinktiv känsla av motvillighet, tror jag, att man relativt
snabbt skulle komma fram till ett allmänt positivt ställningstagande.

Det anföres vidare, att vi egentligen böra anordna folkomröstning örn en
eventuell övergång till högertrafik. Jag medger, att det naturligtvis ligger
mycket i en sådan tanke. För min del har jag, såsom jag redan framhållit,
ansett, att det är angeläget att en sådan åtgärd som denna stödes av en övervägande
folkmening. Det är emellertid säkerligen föga lämpligt, att försöka
få fram denna folkmening genom en folkomröstning. Det ståndpunktstagande,
som det här gäller, bör fattas med utgångspunkt från upplysning örn hur det
verkligen ligger till i det ena eller andra avseendet och icke under en agitation,

Första kammarens protokoll 1945. Nr 29. 3

Nr 29.

Lördagen den 16 juni 1945.

Om införande av högertrafik. (Forts.)

vari kanske inblandas en hel del politiska biavsikter, och som åstadkommit en
uppjagad stämning. Jag tror därför, att folkomröstningsinstrumentet inte är
riktigt lämpligt i detta fall. Det har ju sagts, att man inte bör anordna folkomröstning
örn införande av trafikregler, metersystem eller dylikt, och det ligger
nog ganska mycket i den ståndpunkten.

På tal örn centimeter och meter ha ju engelsmännen rett sig med sina tum
och yards, och vi skulle naturligtvis också ha klarat oss. örn vi fortsatt med
vårt gamla måttsystem. Men inte skulle vi väl vilja ha ogjord den reform, som
införandet av metersystemet i vårt land innebar, fastän den reformen ju på
sin tid skedde under ganska liten anslutning av folket ute i bygderna. Det är
tyvärr ett faktum, som vi måste se i ögonen, att det nog inte är möjligt att i
vårt land kunna mobilisera en fullt enhällig opinion för övergång till högertrafik.

Jag håller för min del troligt, att örn vi införa högertrafik under nästa år
eller eventuellt ett år senare, skulle vi. örn vi mobiliserade en effektiv trafiksäkerhetspropaganda.
och vidtoge lämpliga anordningar för att övervaka trafiken.
kunna uppnå att olycksfallsriskerna skulle bli ganska minimala. Det
blir ju nu nya årsklasser, som skola börja köra bil efter kriget. Om vi sammanförde
våra ansträngningar till den tidpunkt, när folk på allvar börjar köra bil
igen, och då införde den nya högerregeln, skulle vi kunna övervaka trafiken
på ett helt annat sätt och få allmänhetens uppmärksamhet fäst på nödvändigheten
av att iaktta vissa regler för trafiksäkerhetens främjande. Genom trafiksäkerhetsorgan
ute i kommunerna, vägpatruller med högtalaranläggningar o. s.
v. skulle vi under några få veckor genom intensiv bearbetning kunna fästa
trafikanternas uppmärksamhet på de nya trafikförhållandena och vänja dem
vid högertrafik. Under nuvarande förhållanden är trafiksäkerheten här i landet
dessvärre ganska dålig. Vi måste i alla fall söka få fram en betydligt förstärkt
organisation för att kunna åstadkomma större trafiksäkerhet. Örn vi satte in
våra strävanden på den punkten i samband med övergången till högertrafik,
tror jag, att vi skulle kunna uppnå mycket god effekt av vårt arbete.

Herr Siljeström talade örn att hästarna äro vana vid vänstertrafik och att det
skulle bli svårt att vänj a dem vid högertrafik. Det är nog riktigt, att hästarna
liksom vi människor äro vanevarelser. Men har man haft litet med hästar att
göra, vet man, att de. kanske i olikhet nied oss människor, ganska fort vänja
sig vid nya förhållanden. En häst, som haft en viss spilta i stallet, går alltid
in i den spiltan, örn han släppts ut på bete eller för vattning. Men örn man flyttar
hästen till en annan spilta, vänjer den sig efter tre ä fyra dagar vid den nya
spiltan och går dit med samma instinkt, som den förut gick till den gamla
spiltan. Jag är därför inte särskilt orolig för hur det skall gå att vänja hästarna
vid högertrafik. Måhända är det värre att lära oss gubbar och dem som köra
hästarna att inte bli oroliga vid möte med en bil på höger sida av vägen.

Jag vill, herr talman, till slut framhålla, att sedan jag under en rätt lång
tid varit tvungen att följa denna fråga och ta del av de olika uppfattningarna,
har jag kommit till den bestämda övertygelsen, att det endast är en tidsfråga,
innan vi måste övergå till högertrafik. Sunda förnuftet säger mig då, att vi
inte böra tova i onödan med att genomföra denna åtgärd. Jag vill här på intet
vis pressa min uppfattning på kammarens ledamöter utan endast relatera den
utveckling, som jag själv har genomgått under den tid, som jag har sysslat med
dessa frågor. Jag är själv bilkörare, Ilar haft åtskilligt med jordbruk och hästar
att göra och har nu på sistone även sysslat med våra trafikförhållanden.
Sammanfattar jag alla de skäl för övergång till högertrafik, som framförts
från olika håll. kommer jag till den slutsatsen, att örn vi underlåta att införa
högertrafik under de närmaste åren. är detta liktydligt med att bygga upp

Lördagen den 16 juni 1945.

Nr 29.

Örn införande av högertrafik. (Forts.)

ett monument över ett försummat tillfälle. Det vill jag för min del inte vara
med örn, varför jag på detta sätt har velat tala för uttalande örn införande av
högertrafik.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Efter herr kommunikationsministerns
anförande vore det egentligen onödigt för mig att ta till orda.
Jag begärde emellertid ordet redan förut i avsikt att åtminstone få till protokollet
antecknat, att jag för min del anser tidpunkten nu vara inne att övergå
till högertrafik.

Jag anser liksom föregående talare, att det finns utomordentligt starka skäl
för den ståndpunkt, som reservanterna i utskottet ha intagit. I en tid då på
trafikväsendets område det ena tekniska framsteget göres efter det andra, kan
det inte vara lämpligt, att vi isolera oss och inte anpassa oss efter de regler,
som gälla i våra nordiska grannländer och på kontinenten. Den fråga, som
vi här ha att fatta ståndpunkt till, är visserligen en svensk angelägenhet. Av
tidningsuttalanden och samtal förstår jag dock, att den tilldrar sig mycket
stort intresse även i våra nordiska grannländer och att man där med spänning
följer det ståndpunktstagande, som sker i vårt land.

Föregående talare ha redan radat upp en hel del starka skäl för övergång
till högertrafik, och jag behöver därför inte mycket förlänga debatten. Från
motståndarna till en reform har det bl. a. sagts, att trafikolyckornas antal med
nuvarande körregel inte har varit så stort, även när det gällt utlänningar, som
ha kommit till Sverige. Jag representerar en del av vårt land, nämligen västkusten,
där vi före kriget hade allt starkare känning av de olägenheter och
risker, som uppstå på grund av att de utländska bilisterna, som komma in på
våra huvudvägar, ofta glömma att iakttaga vår vänsterkörning, vilket förorsakar
olyckor och olyckstillbud. När biltrafiken efter kriget åter kommer i
gång i full omfattning, kommer den internationella trafiken att allt mer ökas,
och vi komma här i vårt land att få besök av ett stort antal utländska bilister.
Vi få heller inte glömma, att många svenska bilister företaga färder i utlandet.
Vi ha ingen statistik över de olyckor, som inträffat i samband därmed,
men det är ganska många som ha råkat illa ut på grund av ovana vid
den högertrafik som tillämpas utomlands.

Det framgår också ganska tydligt av den livliga diskussion, som förekommit
under en lång tid, att den allmänna uppfattningen allt mer går i riktning
mot införande av högertrafik. Vi måste också erkänna, att denna opinion har
vunnit ett starkt stöd i de yttranden, som bade myndigheter och organisationer
på trafikväsendets område undan för undan ha avgivit.

Det kan ju vara ganska intressant att erinra örn att vi faktiskt ha en allmän
landsväg här i landet, nämligen i Jämtland, där högertrafikregeln redan
är införd. Denna väg förbinder vägnätet i Sverige med en allmän väg på den
norska sidan. Trafikförhållandena blcvo sådana att regeringen efter framställning
beslöt införa högertrafik pa den svenska sidan av vägen. Denna upplysning
fingo vi i statsutskottet, när vi för några månader sedan behandlade
väganslagen. Vi fa väl hoppas, att vägnätet mellan Norge och Sverige allt
mer skall utbyggas. Det synes mig emellertid vara felaktigt, om utvecklingen
skulle gå i den riktningen, att vi skulle partiellt genomföra högertrafik på
dylika vägsträckor. Vi böra i stället ta, steget fullt ut med en gång. När trafiken
nu kommer att öppnas över Svinesundsbron, är det all anledning att
antaga, att det kommer att uppstå en allt mer ökad trafik till och från Norge
liksom också en ökad genomgångstrafik genom Sverige till och från Norge.

Det är även anledning att uppmärksamma en omständighet, som vederbörande
organisationer starkt ha understrukit i sina skrivelser och framställ -

Nr 29.

Lördagen den 16 juni 1945.

Örn införande av högertrafik. (Forts.)

ningar, nämligen att vår bilpark och våra bussar under krigsåren lia undergått
en stark förslitning, varför det nu i mycket stor utsträckning sker nybeställningar.
Örn beslutet örn övergång till högertrafik fattas snart, skulle
en betydande kostnadsminskning kunna ernås därigenom att man vid nyanskaffning
av spårvagnar, bussar, bilar o. s. v. kunde ta hänsyn till de ändrade
trafikförhållandena och inte längre fram behövde nedlägga betydande belopp
för ändringsarbeten på fordonen. Det framhålles vidare, att vi ha att vänta
en ytterligare utbyggnad av landets trådbussnät. Ett principbeslut i fråga örn
övergången till högertrafik skulle dessutom, understryker man, underlätta
projektering och färdigställande av ett flertal säkerhetsanordningar på trafikens
område som planeras till utförande omedelbart efter kriget. Det förefaller
mig, att man bör ta hänsyn även till dessa omständigheter, när man väljer
tidpunkt för ett beslut. Det synes mig vara rätta tidpunkten just nu att så
snabbt som möjligt besluta örn övergång till högertrafik.

Intresset för denna fråga kommer givetvis att hållas levande även i fortsättningen.
Örn utskottet segrar, tror jag efter dagens debatt icke att intresset
i vårt land för högertrafiken kommer att minskas, utan snarare torde kritiken
mot ett dylikt beslut komma att framträda med ökad styrka. Ju längre
vi dröja med att övergå till högertrafik, desto dyrbarare blir omläggningen.
Den saken har fullt tydligt klarlagts. Jag anser därför att vi böra fatta beslut
örn övergång till högertrafik redan nu. De närmare utformade bestämmelserna
få sedan komma så fort som möjligt. Inte ens utskottet bestrider helt,
att frågan örn införande av högertrafik ånyo kan komma upp. När även utskottets
majoritet hyser en dylik tvekan, bör kammaren inte tveka att redan
nu fatta ett positivt beslut.

Utskottet slutar med ett uttalande örn lämpligheten av att anordna en folk-,
omröstning i denna fråga. Jag anser emellertid, att det icke är lämpligt att
underställa ett sådant ärende som detta, som i sig innesluter så många tekniska
faktorer och vissa andra svårbedömliga frågor, en allmän folkomröstning.
Jag tolkar detta uttalande från utskottsmajoritetens sida blott som ett
försök att komma ifrån hela frågan.

Det är, herr talman, så många föregående talare, som ha anfört så starkt
vägande skäl till förmån för högertrafiken, att jag med det sagda vill begränsa
mig till att instämma i herr Normans yrkande örn bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herrar Karl Andersson, Gunnar Andersson och
Gabrielsson.

Herr statsrådet Wigforss: Herr talman! Såsom kommunikationsministern
redan nämnt har det varit delade meningar inom regeringen, vilket föranlett
att någon proposition i ärendet inte har kunnat läggas fram. Jag anser det
därför inte alldeles ur vägen att här med några ord anföra de skäl, som åtminstone
för mig ha varit avgörande när jag intagit en ståndpunkt emot den
som kommunikationsministern företräder.

Var och en torde förstå att det är de ekonomiska argumenten, som här ha
vägt tyngst, och jag skulle därför knappast ha behövt uppehålla mig vid resten
av diskussionen örn det inte hade gjorts påståenden, som jag tror ge en
överdriven vikt åt vissa ting, som dock även jag gärna erkänner att vi alla
måste fundera på. Detta gäller inte minst det argumentet, att detta är ett led
i den internationalisering av folkens liv, som vi ju alla vilja deltaga i. Och i
den mån som detta tilltalar våra känslor kan jag gärna bekänna, att jag befinner
mig på den sidan som gärna skulle vilja taga bort onödiga gränser

Lördagen den 16 juni 1945.

Nr 29.

Örn införande av högertrafik. (Forts.)

mellan folken. Men jag tror att man förbiser, att när det gäller en sådan internationalism
måste man dock göra skillnad mellan olika ting •—■ somliga äro
nödvändiga, somliga äro mindre nödvändiga, somliga äro alldeles onödiga.
T. o. m. på trafikväsendets område förefaller det mig alldeles klart, att det
finns oliklieter. Att man måste lia samma regler för fartyg från alla länder,
som möta varandra på sjön, är ju ganska självklart. Att man får lov att ha
det beträffande flyget är likaså klart. Men så snart man kommer till landtrafiken
förhåller det sig ändå så, att det finns en viss punkt där man går
över från det ena landet, till det andra och där kravet på samma regler inte
kan anses vara på samma sätt nödvändigt.

Vad nu beträffar andra områden som kommunikationsministern nämnde i
sammanhanget, så erkänner jag att det är ett vägande argument när han säger:
Vore det inte skönt örn engelsmännen och amerikanarna i fråga örn mått
och vikt hade gått över till samma system som vi i allmänhet ha i Europa Jag
skall visst erkänna att det vöre i hög grad önskvärt. Och jag skulle vilja tilllägga:
varför skulle vi inte kunna ha samma myntsystem? Det förutsätter
emellertid en internationalisering, som säkerligen ligger mycket långt avlägset
i framtiden. Och varför skulle vi inte kunna ha ett hjälpspråk, som vi
alla kunde reda oss med? Men det anse vi också ligga så långt bort i framtiden,
att vi inte anse det höra till den aktuella politiken.

Man är därmed framme vid frågan, hur man överhuvud taget ser på tidsfaktorn
i detta fall. Det starkaste argumentet i fråga örn högertrafiken, det
som alla känna är det starkaste, är det som säger: varför skola vi inte göra
det nu? Vi kunna inte vänta, i alla händelser inte tillräckligt länge för att
det skulle kunna löna sig.

Ja, trodde jag som kommunikationsministern, att det inte skulle dröja mer
än kanske tio år innan vi finge en bro över Öresund och att det överhuvud
taget inte skulle dröja mer än tio år innan vi måste gå över till högertrafik,
så skulle jag för min del erkänna, att då finge alla betänkligheter fara. Emellertid
tror jag snarare att vi få en tunnel under Engelska kanalen innan vi
få en tunnel eller en bro till Danmark över Öresund. Det är min personliga
uppfattning, och jag kan inte stödja den på någonting annat än att jag tror
att Europas länder under de närmaste tiderna få så mycket viktigare och mer
trängande saker att utföra, att de få vänta med sådant som ändock måste
anses höra till det överflödiga, till en höjd levnadsstandard, som vi visserligen
alla önska, men som vi överhuvud taget inte kunna hoppas på att uppnå
så snart. Alltså tror jag att detta hör till de saker, som vi få vänta med.

Jag tror inte heller att man skall försöka att påverka stämningen för högertrafik
genom att förklara, att vi inte kunna säga nej. utan att vi komma
att tvingas till en reform. Jag kan förstå herr J. B. (Johansson, som säger
att vi komma att tvingas av en svensk opinion. Men när vi från andra håll
höra att vi skola böja oss för en utländsk opinion och att vi inte kunna säga
nej därför att norrmän och danskar kräva det, tror jag att detta är ett argument
som man inte får använda. När det gäller norrmännen för övrigt — varför
skulle inte norrmännen gå över till vänstertrafik? De ha ju alla sina förbindelser
över till England.

Överhuvud taget förefaller det mig som om man överdriver svårigheterna
när det gäller att fara från det ena landet till det andra. Engelsmännen äro
ju mycket förmögnare och äga bilar i mycket större utsträckning än svenskarna,
och de fara mycket ofta över till kontinenten. Men jag har hört mycket
litet klagomål över hur stora svårigheter detta vållar. Engelsmännen fara
ofta över till Amerika liksom amerikanarna fara över till England och åka
bil. men jag har aldrig hort att införandet av samma trafikregler har fram -

Nr 29.

Lördagen den 16 juni 1945.

Om införande av högertrafik. (Forts.)

ställts såsom någon trängande uppgift, såsom en uppgift som nian inte på
något vis kan undandraga sig.

Egendomligt är att det tycks finnas så många i vårt land, som föra fram
frågan på högertrafik med nästan ett slags religiös fanatism, som om det vare
någonting som man med nödvändighet måste göra emedan man inte kan undandraga
sig det. Jag tror för min del, och det vill jag säga öppet, att vi mycket
väl kunna vänta i tjugu år. Och kunna vi vänta i tjugu år, så låt då våra
efterkommande vid den tidpunkten avgöra frågan.

Jiag har nu kommit fram till det som jag egentligen begärde ordet för att
säga -— det skall bli mycket kortare än denna inledning. Jag vet egentligen
inte hur denna kammares ledamöter och riksdagen överhuvud taget kommer
att ställa sig till våra utgifter när vi en gång tvingas att lägga fram en
fredsbudget. Alla känna nog på sig att det kommer att finnas massor av utgifter,
som vi inte kunna undandraga oss. Jag talar inte i detta fall i främsta
rummet om de s. k. sociala utgifterna, ty de sociala utgifterna innebära i
grund och botten inte, örn jag så får säga, något förbrukande av landets resurser.
Sociala utgifter äro en överflyttning av resurserna från den ena människan
till den andra. Örn folkpensionärerna få högre pensioner, så betyder
detta bara att de kunna ge ut pengar för att konsumera mer, det som annars
andra människor skulle ha konsumerat. Och på samma sätt är det med andra
sociala utgifter: de äro överflj-ttningar. Utan jag tänker här på saker, som
verkligen ta i anspråk reella resurser för befolkningen. Vi ha nyligen, vilket
kommunikationsministern mycket väl vet, diskuterat anläggningen av en flygplats,
som skulle kosta kanske över etthundra miljoner kronor. Detta är bara
ett enda exempel, taget särskilt från trafikområdet, på vad vi komma att ställas
inför när vi komma över till freden och skola göra vad vi själva anse oss
ha råd att göra. Min slutsats är egentligen inte någon annan än den, att det
vore skäl att uppskjuta varje omdöme örn vad vi ha iråd med till dess att vi
få se alla dessa olika utgiftsändamål och väga dem mot varandra.

Det finns ett argument som åtminstone tidigare anförts i debatten örn högertrafiken
och som kanske redan anförts här, fastän jag under den stund jag
varit inne i kammaren inte har hort det, men som skulle vara ett argument
emot de ekonomiska betänkligheterna. Det är nämligen när man gjort gällande,
att det är en utomordentligt lämplig tidpunkt att göra denna övergång
när vi råka in i en kris. Då komma vi ändå att få leta efter uppgifter för vår
arbetskraft och vår materiel, och det är väl mycket sannolikt att vi få välja
en hel del arbetsobjekt, som måhända äro mindre givande än t. o. m. en övergång
till högertrafik. Men när man nu i stället framställer problemet så, att
detta skola vi inte vänta på, utan det skola vi göra nu, innan trafiken åter
kommer i gång, förefaller det mig att även detta argument, som i viss mån
skulle försvaga effekten av vad jag sagt örn vår framtida ekonomiska ställning,
inte längre skulle kunna användas.

Jag skulle därför som min mening vilja uttala, att jag tror att det vore
klokt att vi vänta tills vi få se hur vår fredsbudget kommer att se ut, innan
riksdagen binder Kungl. Maj:t genom att göra ett uttalande, som det är mycket
svårt att komma ifrån, örn att denna reform skall ske just nu. Jag erkänner
att det är en konservatism, som jag ger min anslutning till. Men det
veta vi väl alla, att konservatism i många fall kan vara den klokaste politiken!

Herr Bondeson: Herr talman! Vad som här i dag särskilt har betonats har
ju varit biltrafiken. Ali annan trafik har knappast ens omnämnts. Jag måste
såsom landsortsbo bestämt reagera mot en sådan omläggning som den nu ifrågasatta.
Måhända är en bidragande orsak därtill är jag är skåning, ty Skåne är en

Lördagen den 16 juni 1945.

Nr 29.

Om införande av högertrafik. (Forts.)

av de stora inkörsportarna en gång'' när de internationella besökarna komma.
Skåne blir därför också mest utsatt för alla olycksfallsrisker som vi veta
komma att bli en följd av denna reform. Skåningarna få så att säga ta emot
den första stöten.

Jag ställer också den frågan: vem skall sörja för alla de familjer, som
genom att maken eller familjeförsörjaren råkar ut för olyckor drabbas av
oerbörda svårigheter och som måste ersättas med stora medel? Jo, det blir
staten. Jag har inte hört någon här, som velat lägga dessa kostnader till de
av statsrådet omnämnda 25 miljonerna, som omläggningen skulle kosta. När
det gäller dessa siffror sätter jag därför stora frågetecken. Vad komma olycksfallen
att kosta? Det blir måhända en mycket större summa än den nämnda —
i alla händelser måste summan bli relativt stor.

Jag skulle också vilja fråga: varför skola vi gå emot önskemålen hos folket
ute i bygderna? Åtminstone har jag den uppfattningen från min hembygd, att
vi komma att göra det örn reformen genomföres. Det är inte allenast biltrafiken,
som jag tidigare sagt, som kommer att beröras. Vi ha de gående, vi ha de
cyklande och vi ha hästskjutsarna. Det är inte alls så lätt som många tro att
omställa en sådan apparat från vänster- till högertrafik. Man kan med absolut
visshet säga att svenska folkets mening i trafikfrågan skulle, såsom här tidigare
i dag nämnts, därest det bleve en omröstning utfalla till fördel för vänstertrafiken,
ja, resultatet skulle enligt vad jag tror blir en förkrossande majoritet
för bibehållande av vänstertrafiken.

Till herr J. B. Johansson vill jag säga att det inte allenast är en teknisk
fråga som vi gå att avgöra när det gäller vänster- eller högertrafik. Det är
svenska medborgares liv, som vi i första hand skola ha för ögonen vid detta
avgörande. Gallupinstitutet lät förliden sommar anordna en omröstning bland
en del olika folkgrupper. Redan denna folkomröstning i miniatyr gav en klar
majoritet för bibehållande av vänstertrafiken — i medeltal röstade endast 25
procent för övergång till högertrafik. Vänster trafiken har gått det svenska
folket i blodet.

Jag vill, herr talman, inte bli långrandig och ytterligare draga ut på denna
debatt. Jag vill bara till sist uttala den förhoppningen att det i vår kammare,
fastän mer än en tredjedel av ledamöterna tyvärr äro borta i dag, likväl skall
finnas tillräckligt många kloka och besinningsfulla människor, som vilja trygga
möjligheterna för ett bibehållande av vänstertrafiken. Det kan endast bidraga
till olägenheter och icke till några fördelar, örn vi ändra våra trafikförhållanden.
Det kommer också att förorsaka betydande penningutgifter och många offer i
människoliv att vidtaga en ändring i vår sedan tusen år tillbaka gällande
vänsterregel, som vi med vårt isolerade läge aldrig behöva frångå.

Jag ber med dessa ord, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Forslund: Herr talman! Endast några få ord! Det är åtskilliga hårda
omdömen, som en del av talarna för reservationen ha fällt om oss som stå på
majoritetens sida. Man åberopar än den ena storheten och än den andra, och
till sist kommer det statsråd, som är chef för trafikväsendet i landet, och säger
att ett nej till högertrafiken nu rent av blir ett monument, som reses över att
vi ha försuttit ett lämpligt tillfälle.

Jag skall be att få säga några ord i anledning av dessa yttranden. Jag får
först säga, att jag inte kan dela herr statsrådets mening rörande det överhängande
i att nu taga ståndpunkt i denna fråga. Jag vill framhålla, att vi i
vårt umgänge med främmande länder i fråga örn trafiken ändock ha haft den
förståelsen, att vi lia enhotUggjort de egentliga trafikreglerna, och det brister

Nr 29.

Lördagen den 16 juni 1945.

Örn införande av högertrafik. (Forts.)

endast i fråga om själva körregeln. Vi lia sålunda enahanda system i våra
signaler, så att den som kommer ut i ett annat land omedelbart känner igen
samma trafiksignaler som finnas hemma i gamla Sverige — variationerna äro i
varje fall så små att de inte behöva betyda att han skall misstaga sig. Det enda
som är kvar är att bilisten just vid själva korsningen av gränsen får köra över
till högra sidan av vägen i stället för att fortsätta till vänster. Sedan han har
kommit över till högersidan och har kommit in i den gällande körregeln, så
känner han med ganska stor säkerhet, att han skall lyckas att sköta sig
mycket bra. Om det inte vore på det viset skulle väl ingen talare här lia kunnat
säga, att han kört bil i utlandet utan några som helst olägenheter Detta skulle
väl tala för att det finns skäl för oss att även med hänsyn till utländska bilister
bibehålla våra gamla regler här hemma.

Emellertid skall jag be att få'' ta upp en annan sak, eller kanske två, som
herr statsrådet förde på tal. Den första var tanken på att man inom en snar
framtid skulle ha råd att bygga en bro över Öresund. Jag tycker för min del
att det låter ganska fantastiskt att representanten för kommunikationsdepartementet
är beredd att redan nu uttala sig för inte bara ett så utomordentligt
stort byggnadsverk, utan också så utomordentligt stora kostnader. Vi få inte
glömma det faktum, att vi här i landet ha en underbalans i fråga örn de medel,
som skola finansiera vägväsendet, på mellan 300 och 400 miljoner kronor på
grund av den minskade trafikrörelse, som inträtt under krisåren. Dessa pengar
äro väl som alla andra som höra till underbalanseringen upplånade medel. Vi
ha för övrigt mycket att göra i fråga örn mindre broar, i fråga örn lämpliga
överfartsleder för folk i de olika bygderna, förutom naturligtvis strävandena
att överhuvud taget få ett alltmer förbättrat vägväsende. Med den rika erfarenhet
vi ha av att allt sådant kostar oerhört mycket pengar, kan jag inte
förstå att man för denna, i förhållande till hela vår inre trafik, relativt
obetydliga trafik över Öresund skulle vara beredd att börja flagga med att
vi inom den närmaste tiden skola lägga ned pengar på att bygga en öresundsbro
och även taga detta till intäkt för det lämpliga i att övergå till högertrafik.
Jag tror i likhet med finansministern, att denna tid är mycket långt avlägsen.
Vad är det för övrigt rent ekonomiskt att vinna med en sådan bro, när vi redan
ha ett så praktiskt arrangemang som färjesystemet, genom vilket en vagn
uppifrån norra delen av Sverige kan gå ned till sydligaste delen av Danmark
utan några som helst omlastningar eller övriga besvärligheter? Vi komma väl
i fortsättningen att använda detta sjästern även örn vi skulle vara till den grad
generösa att vi skulle bygga en bro över Öresund. Vi komma troligtvis endast
att använda denna bro för lättare trafik, som kan förekomma mellan de två
länderna. Och detta är ändock, menar jag, en alltför litet betydande del av
trafiken för att man nu skall kunna signalera att byggandet av en bro kommer
att bli en nära liggande uppgift.

Vidare säde herr statsrådet någonting som jag gärna skulle vilja fråga honom
om, fastän jag ser att han inte längre är närvarande i kammaren. Vad
har. han egentligen för underlag för kostnadsberäkningarna då han säger, att
för varje år vi uppskjuta denna reform skulle den bli fem miljoner kronor
dyrare att genomföra? Det skulle ju betyda att vi inte ha några gränser
för materialbeståndet. Vi kunna ju inte hålla på att bygga örn i evighet. Man
får vara vänlig att räkna med vad det är för förslitningstid för olika materiel.
Man kan således inte få inräkna ombyggnadskostnaderna för hela den nuvarande
materielen jämte den nytillkommande. Och ser man efter hur det
förhållit sig under senare år finner man i fråga örn både spårvagnar och bussar,
att de byggas för vänstertrafik. Herr statsrådet talade särskilt örn kostnaderna
när det gäller Stockholms stad, men jag förstår inte vad han avsåg.

Lördagen den 16 juni 1945.

Nr 29.

Örn införande av högertrafik. (Forts.)

Stockholms stad bygger ju om sina vagnar den dag som i dag är för nuvarande
körsystem — vi se ju exempelvis vagnarna med fasta konduktörer. Trots att
under hela denna tid diskussionen om högertrafiken har pågått har man gjort
dessa ombyggnader, som kanske strängt taget inte varit alldeles nödvändiga,
och det bevisar väl örn något att Stockholms stad inte tar det så allvarligt
ur ekonomisk synpunkt örn det nu skulle bli ett beslut, som skulle föranleda
ombjggnader.

Likadant är det nied våra omnibusar. Även beträffande dem har man träffat
arrangemang på alldeles samma sätt.

Den kostnad, som en omläggning örn några år skulle medföra, kan kanske
kompenseras, herr Åkerberg, genom en rån tebesparing. Örn jag får draga en
slutsats av finansministerns tal örn att vi kunna vänta i 20 år, skulle det betyda,
att den beräknade kostnaden för en omläggning nu på 30 miljoner kronor
skulle efter 20 år representera ett belopp av 48 miljoner kronor. Yi skulle
på dessa 20 år ha gjort en räntebesparing på 18 miljoner kronor. Jag frågar
mig då, herr Åkerberg, som sysslat med bankangelägenheter: finns det då inte
ett kapital, som kompenserar de eventuellt högre kostnaderna för en omläggning
vid den tidpunkten? De fördyrade kostnaderna kunna inte bero på annat
än att antalet bussar och spårvagnar blir större än för närvarande, och det
måste följaktligen röra sig örn en trafikutveckling av oerhört stora mått för
att man skall kunna ha bruk för dessa 18 miljoner kronor.

Vidare vill jag säga, att Stockholm rustar sig på det sättet, att staden går
under jorden med sin trafik, och den trafiken skall väl inte besvära oss så förfärligt
mycket. På ett diskussionsmöte hörde jag yisserligen. ett påstående,
att det skulle hänga upp sig även på den trafiken, men det har jag för min del
mycket svårt för att förstå.

Jag har för övrigt ingen anledning att ingå på de övriga omdömen, som ha
fällts här. Jag skall kanske ändå vara artig och svara herr Hage, som frågade,
örn det inte skulle ha varit lyckligt, örn vi fått ett enhetligt spårsystem i
världen i fråga örn våra järnvägar. Ja, herr Hage, med hänsyn till vad vi
ha upplevat under de senaste fem, sex åren, skulle det väl inte ha varit till
någon särskild lycka. Yi ha ju i stället fått ett starkt utvecklat flygväsen,
som icke är spårbundet men som möjliggör förflyttning på kort tid, varigenom
statsmän och andra kunna träffas på mycket kort tid för att göra upp sina
eventuella tvister. Huruvida de olika spårsystemen ha haft någon inverkan
i kriget, kan jag inte yttra mig om. Man kan bara konstatera, att det finns
olika spårsystem.

Utskottet har i förbigående utan att göra något direkt yrkande omnämnt,
att man skulle kunna undersöka, örn man inte kunde få ett bättre underlag
för ett bedömande av denna fråga genom att taga reda på vad folket har att
säga i den här saken. Jag tycker att det är eget, att man vill göra det till
någonting märkvärdigt. Varför skulle inte vi, som anse oss vara demokrater,
kunna resonera örn att inhämta folkets mening i ett sådant avseende som detta
som berör alla människor. Det står ju angivet i vår regeringsform, hur man
skall förfara i ett sådant fall. Riksdagen har att stifta en särskild lag. Hur
det skall gå i fortsättningen, blir en senare sak. Det tillkommer ju regeringen
att framlägga ett eventuellt förslag, om regeringen finner det nödvändigt.

Herr Björnsson: Herr talman! Det är två skäl, som gjort att jag tagit mig
ytterligare en funderare på saken, sedan jag senaste gången röstade för övergång
till högertrafik. Det ena skälet är, att vi människor äro högerhänta.
Det. är det enda sakliga skäl av fysiologisk betydelse, som jag har hört. Det
är tvivelsutan mycket lättare att klättra upp på en buss från vänstersidan, i

Nr 29.

Lördagen den 16 juni 1945.

Om införande av häffer trafik. (Forts.)

synnerhet om den är i rörelse, ty man är starkare i höger hand. Det andra skälet
som har gjort mig en smula betänksam just nu är, inte den omständigheten,
att det kostar ett relativt blj-gsamt antal miljoner, som skola amorteras
och kunna anses uppvägas av ett minskat antal olycksfall på mycket lång tid,
utan det förhållandet, att vi just nu inte lia överflöd på arbetskraft och en
omläggning till högertrafik kommer att medföra en del materialåtgång. Men
trots det finner jag att man inte i längden kan underlåta att övergå till högertrafik.

Här har talats örn svårigheterna vid en övergång för fordonstrafiken av olika
slag: bilar, motorcyklar, cyklar och hästanspända vagnar o. s. v. Men det
finns en annan trafik, som säkerligen kommer att växa mycket tidigare än
t. ex. den utländska biltrafiken, nämligen gångtrafiken av utlänningar, och
det är utomordentligt värdefullt att man för gående har samma trafikregler i
olika länder. En normal bilist vill inte skada någonting genom sin framfart,
minst av allt en människa. Kommer en promenerande och går i vägen för en
bilist, gör bilisten vad han kan för att undvika en olycka genom att bromsa
och väja. Ofta föranleder det indirekta olyckor på det sättet, att bilisten stöter
emot någonting annat eller att det händer en olycka inne i fordonet. Man
flyttar alltså olycksrisken från gatorna in i bilen eller bussen, där folk ramlar
örn varandra vid en hastig bromsning. Jag kan inte tänka mig, att man har
någon anledning att vänta, att det inte skall bli en starkt växande trafik här
i landet både av våra egna landsmän och utlänningar.

Dessa senare skäl överväga därför efter min mening de båda förstnämnda.
Vad kostnadssynpunkten beträffar, vill jag säga, att så långt min erfarenhet
sträcker sig, har man aldrig sparat pengar på att uppskjuta en åtgärd
som man ansett nödvändig. När man har kommit till det resultatet, att en åtgärd
är nödvändig, är det därför klokt att genomföra den omedelbart. Inte bli
Stockholms stads tunnelbanor billigare för att det sölats med dem. Jag vill
säga, att när man såsom ett skäl mot en omläggning talar om Stockholms
spårvägsbolags sätt att bygga sina vägnar, imponerar det inte på mig, lika
litet som talet örn öresundsbron. Det tycker jag är två ungefär lika svaga skäl.

Men, herr talman, när jag nu kommer att rösta för övergång till högertrafik,
gör jag det under förutsättning, att man gör allt vad man kan för att under
övergångstiden minska olycksfallsrisken. Vad kommunikationsministern
anfört lät i det fallet lovande. Oberoende av vem, som är kommunikationsminister,
då saken blir aktuell, hoppas jag, att han inte skall draga sig ens för
en så impopulär åtgärd som att genomföra fartbegränsning under någon kortare
övergångstid.

När jag kommer att rösta för högertrafik, betyder det enligt finansministerns
definition rabulism. Det är kanske lika ovanligt som att han röstar konservativt,
men bara för att en sak är sällsynt, är det inte säkert att den‘är så
absolut bärande som argument.

Jag ber, herr talman, att få yrka, att reservanternas förslag måtte bifallas.

I herr Björnssons yttrande instämde herr Sandegård.

Herr Linnér: Herr talman! Jag har två gånger å ämbetets vägnar avgivit
yttrande angående införande av högertrafik. Ett av dessa yttranden är åberopat
i utskottets utlåtande. Jag har därför känt det som ett slags skyldighet
att nu tillkännagiva, att jag på grund av de inträdda förhållandena har ändrat
min uppfattning.

Vad som härvid har väglett mig har inte alls varit några ideologiska skäl,
utan ett rent praktiskt bedömande av trafikfrågorna. Jag fäste mig då mindre

Lördagen den 16 juni 1945.

Nr 29.

Örn införande av högertrafik. (Forts.)

vid de finansiella verkningarna. I det avseendet är det ju så, att herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet har tränat och härdat svenska folket
och medlemmarna av den svenska riksdagen och vant dem vid så höga utgifter,
att en engångskostnad på 25 miljoner kronor inte framstår såsom alltför avskräckande,
i fall man kommer till den uppfattningen, att det är fråga om en
sak som är värd sitt pris. För mig har det således helt enkelt varit fråga örn
en riskbedömning. Svårigheten i detta fall ligger däri, att man rör sig med ett
moment, som är så osäkert sorn det, huruvida vi inom en relativt nära framtid
komma att övergå till högertrafik eller inte. Jag tror i likhet med finansministern,
att alla under de närmaste åren bli så pass fattiga, att den internationella
trafiken inte kommer att ökas så starkt, att den kommer att framtvinga
en övergång, men jag tror inte heller, att det kommer att dröja så länge, som
han tänkte sig. Jag tror att tiden är jämförelsevis kort, och är detta riktigt,
tror jag också att man måste ta i betraktande, att en övergång under nu rådande
trafikförhållanden är ojämförligt mycket mindre riskfylld än en övergång
framdeles. En övergång t. ex. nästa år kommer att ske under en lågkonjunktur
för biltrafiken i jämförelse med förkrigstidens normala förhållanden.
Den kommer också att ske under en period, då bilisterna huvudsakligen utgöras
av yrkesmän. På deras omdöme och försiktighet kan man förlita sig väsentligt
mera än på alla de privata bilister, som komma med i trafiken under
en utveckling av biltrafiken. Under en övergångstid måste man räkna med den
stora cykeltrafiken såsom ett särskilt allvarligt orosmoment. Även den är lättare
att sköta, när biltrafiken är mindre stark, än vid en mycket stark biltrafik.
Såvitt jag kan bedöma, måste man därför räkna med att risken vid en
övergång snart eller, låt oss säga under förhållanden, som äro lika med de nu
rådande, är mycket väsentligt mindre än under sådana förhållanden, som rådde,
låt oss säga 1939.

Det är detta, som för mig har varit avgörande, när jag har ändrat mili
ståndpunkt. Härtill kommer, att jag tror att kostnaderna för en övergång komma
att snabbt stiga av de skäl, som äro åberopade av herr statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet och i någon mån också av reservanterna,
men framför allt kanske av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Kostnaderna
komma att ha stigit så pass mycket, att vi då skola anse, att det varit en
fördel att ha övergått till högertrafik vid en tidigare tidpunkt.

Herr talman! På dessa i korthet anförda skäl ber jag att få yrka bifall till
reservanternas förslag.

Herr Linder: Herr talman! Det har i denna debatt åberopats alla tänkbara
skäl, som överhuvud taget tala för och emot en övergång till högertrafik, och
jag tänker inte på något vis upprepa dem. — Jag tyckte att det var ganska
intressant att höra, att herr Linnér uttryckte sig skämtsamt om finansministern,
när han sade, att finansministern tränat svenska folket och vant det vid
stora summor och att folket därför inte tyckte att 25 miljoner kronor var någonting.
— Herr Björnsson tycktes också van att röra sig med stora summor
och ansåg icke heller, att det var så stora kostnader.

Det var emellertid inte precis detta jag ville säga. Jag kom att särskilt
fästa mig vid finansministerns anförande. Jag tyckte för min del, om jag
får säga det, att det var ett utmärkt belägg för högertrafiken. Han ville principiellt
högertrafik, men han tyckte att det var för dyrt med en omläggning.
Det är ju någonting som andra finansmän lia bestritt, och det skall jag inte
lägga mig i. Men hans motargument var, att man borde vänta och se tiden an.
»Inte just nu», sade han. Jag vill då säga, att herr Wigforss nog gått litet
hastigt till väga, ty reservanterna föreslå, att riksdagen i skrivelse till Kungl.

Nr 29.

Lördagen den 16 juni 1945.

Örn införande av högertrafik. (Forts.)

Maj :t anhåller, att Kungl. Maj :t ville närmare överväga frågan om den lämpliga
tidpunkten för en trafikomläggning och förelägga riksdagen förslag
härom. När ett sådant förslag förelägges riksdagen, blir det ju
tillfälle för riksdagen att säga, örn den anser att tidpunkten är inne
eller inte. Det är hela innebörden i reservanternas förslag. Det är väl i
alla fall något helt annat än att bara slå dövörat till och säga: »Inte alls
någon högertrafik! Avslag på motionerna!» Nej, rätta sättet är väl att vi
med den ståndpunkt, vi eljest ha i fråga örn det internationella umgänget,
säga att vi principiellt vilja ha högertrafik men låta Kungl. Maj :t överväga,
vilken tidpunkt som är den lämpliga för en övergång, och att när Kungl.
Majit lagt fram sitt förslag för riksdagen, denna får se, örn den är ense med
Kungl. Maj :t.

Jag yrkar, herr talman, bifall till reservationen.

Häri instämde herr Anderberg och herr Berg, Robert.

Herr Norman: Herr talman! Endast ett par korta repliker!

Herr Forslund tyckte att det var egendomligt, att jag hade skrivit under
ett utskottsutlåtande år 1943, vari bland annat åberopats de statsfinansiella
skälen för att man inte skulle övergå till högertrafik, och att jag nu i reservationen
hade, som han menade, bagatelliserat kostnadsfrågan. Det låg dock
till på ett särskilt sätt 1943. Jag framhöll i mitt första anförande, att jag
har den uppfattningen, att ett principbeslut och dess förverkligande böra höra
ganska nära samman. Då vi övervägde de statsfinansiella skälen 1943, visste
vi ju inte alls, när ett förverkligande skulle kunna åstadkommas, örn det då
hade blivit ett principbeslut örn införande av högertrafik. Då visste man ju
inte, om situationen efter kriget skulle bli sådan, att åtskilligt av vad vi hade
av värde skulle vara förstört, och det är självklart, att man i ett sådant läge
måste avvakta och se, hur det statsfinansiellt ställer sig, när ett beslut skulle
kunna förverkligas.

Beträffande frågan örn olycksfallsrisken är det alldeles sant, såsom från
olika håll framhålles, att övergången till högertrafik kommer att medföra
risker, men en del talare tyckas ha förbisett de risker, som vi komma att stå
inför under den fortsatta utvecklingen på trafikväsendets område. Herr Siljeström
nämnde något örn de automatiska vanorna, som äro så svåra att rubba.
Det är just dessa automatiska vanor, som göra att riskerna bli större, allt eftersom
vi få en livligare trafik. Det går mycket bra, föreställer jag mig —
jag är själv ingen bilförare — att under vanliga förhållanden följa de trafikregler,
som gälla i det ena eller andra landet, men i en situation, som kräver
ögonblickligt handlande, verkar den automatiska vanan, och då reagerar man
pa ett sätt som innebär en särskild olycksfallsrisk, örn denna vana strider mot
de regler som gälla vid det tillfället.

Jag tror att det ligger mycket i beräkningen, att en omläggning av trafikreglerna
i det långa loppet skall verka trafikfrämjande, och det är ett av skälen
för athen omläggning bör ske. Herr Björnsson nämnde någonting örn att
man under en övergångstid borde införa särskilda säkerhetsregler. Jag underströk
detta i mitt första anförande, och när herr Björnsson nu nämnde frågan
örn fartbegränsning, skulle jag vilja säga, att vi reservanter övervägde, huruvida
vi skulle påpeka olika slag av säkerhetsåtgärder, som lämpligen kunde
tänkas, bl. a. då även fartbegränsning. Vi ansågo emellertid att det var lämpligast
att inte binda riksdagen i något avseende i det fallet. Själv är jag alls
inte främmande flör den tanken utan anser, att det är mycket som talar för
att fartbegränsping hör till de särskilda säkerhetsregler, som behöva föreskrivas
under övergångstiden.

Lördagen den 16 juni 1945.

Nr 29.

Örn införande av högertrafik. (Forts.)

Herr Linder har redan omnämnt, att reservanterna påpekat, att även arbetsmarknadspolitiska
skäl kunna behöva övervägas. Jag vill understryka,
att vad reservanterna nu förorda är ett principbeslut med en hemställan till
regeringen att överväga den lämpligaste tidpunkten för förverkligandet av
principbeslutet. Därför är det enligt min mening självklart, att även de arbetsmarknadspolitiska
synpunkterna böra uppmärksammas.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det under behandling varande utlåtandet hemställt samt vidare på
bifall till den vid utlåtandet avgivna reservationen; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Norman begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 62,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles den vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter
särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta
för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser. Herr talmannen förklarade därpå, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för nej-propositionen.

Då emellertid herr Bondeson begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstniirgsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 39;

Nej — 58.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets utlåtanden:

nr 68, i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar i lagen örn
förköpsrätt;

nr 69, i anledning av väckta motioner angående viss ändring i lagen örn
barnbidrag;

nr 70, i anledning av väckta motioner angående viss ändring av 5 § lagen
örn barnbidrag; samt

nr 71, i anledning av väckta motioner angående viss ändring i förordningen
örn ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 72, i anledning av väckta Örn vidgad
motioner angående rätt för barnavårdsnämnd att i vissa fall vidtaga åtgärder belägenhet för
beträffande barn, som fyllt sexton år. ^mnd!''

Andra lagutskottet hade till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 194 i första kammaren av

Nr 29.

Lördagen den 16 juni 1945.

Om vidgad befogenhet för barnavårdsnämnd. (Forts.)
ira Sjöström-Bengtsson m. fl. oell nr 305 i andra kammaren av fröken Öberg
m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande, hade yrkats, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:!:, hemställa örn utredning av frågan, huruvida
barnavårdsnämnd borde erhålla befogenhet att även ingripa beträffande
de barn över 16 år, vilka levde under olämpliga hemförhållanden, och särskilt
dem, som utsattes för fara till sin själsliga hälsa.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet av angivna, orsaker hemställt.
att förevarande motioner icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd.

Fru Sjöström-Bengtsson: Herr talman! Det verkar, som örn utskottet i
detta utlåtande förutsätter, att motionärerna skulle vilja ge barnavårdsnämnderna
större möjligheter att ingripa till hjälp för ungdomar mellan 16 och 18
år än 24 § barnavårdslagen möjliggör beträffande barn under denna ålder.
Det har inte varit motionärernas mening, åtminstone inte i detta sammanhang.
Vi ha i motionerna givit exempel på vad som kan vara orsaken till att det
råder ett motsatsförhållande mellan föräldrar eller, såsom ofta är fallet, en av
föräldrarna och barnen. Efter att ha givit detta exempel, säga motionärerna:
»Icke sällan inträffar det, att föräldrar använda alla till buds stående medel
för att behålla sin makt över barnen, vilket icke alltid är till båtnad för den
unga människans utveckling.» Det är dessa medel, som föräldrar använda för
att behålla sin makt över barn, som oftare än människor i allmänhet tro förorsaka
sådana allvarliga missförhållanden, som omtalas i 22 § barnavårdslagen.

Jag vet inte, örn några av kammarens ledamöter ha observerat en insändare
i en stockholmstidning för ett par månader sedan, där artikelförfattaren berättar
örn sina metoder för att uppfostra sina egna barn. Han berättar, att när
hans 17-åriga dotter, som tillsagts att vara hemma en viss tid, jag tror det
var klockan åtta, stannat några minuter på gatan för att säga adjö till sin
manliga kamrat, gick fadern ned på gatan och yttrade med hög röst till dottern,
att hon hade en risbastu att vänta, då bon kom upp. Denna exekution
ägde också ram, enligt hans egen utsaga. Det var nästan kusligt att läsa,
med vilken belåtenhet han berättade örn sina bravader när det gällde sina
barns uppfostran. Till historien hör att artikelförfattaren, som givetvis var
anonym, använde pseudonymen »läroverkslärare».

Eller vad säga kammarens ledamöter om en stor, mycket välbärgad familj,
där båda föräldrarna mobilisera såväl tjänare som de minderåriga barnen för
att vid alla tillfällen systematiskt spionera på sin son och sin dotter, som voro
i den ålder, som motionärerna avse? Följden har blivit, att dessa ungdomar äro
insnärjda i lögner, som de ha måst gripa till för att överhuvud taget få idka
någon sorts umgänge med sina kamrater. De kunna — vill jag säga — i detta
nu knappast skilja på vad som är sanning och vad ''sorn är lögn. Därtill kommer,
att deras fickpengar äro så^ ytterst knappt tilltagna, att när de ha tagit
undan, vad som behövs till spårvagnspengar under månaden, återstå bara
några fa kronor. Det ligger da nära till hands för dem att från föräldrarna
ta det dessa inte ge dem. och jag vet också, att så har skett. Nog kan man
säga, att ungdomar, som leva under sådana förhållanden, löpa stor fara att ta
skada till sin andliga hälsa.

Det är i sådana och liknande extrema fall, som motionärerna hade tänkt
sig att barnavårdsnämnderna skulle kunna ingripa, inte genom ett omhändertagande
av barnen annat än i allra yttersta nödfall, utan genom att framhålla
för föräldrarna, att pa ett sadant sätt, som jag nu har gett exempel på,
behandlar man inte ungdomar i detta land. inte ens örn de äro ens egna barn’.

Lördagen den 16 juni 1945.

Nr 29.

Om vidgad befogenhet för barnavårdsnämnd. (Forts.)
Samtidigt som man skulle rikta en sådan förmaning till föräldrarna, skulle
man kunna påpeka, att deras handlingssätt beträffande deras barn kommer
att övervakas i framtiden och att man kommer att se till att de förbättra sina
uppfostringsmetoder. Jag vet, att en sådan förmaning och övervakning ha
gett mycket goda resultat, när det har gällt barn under sexton år, och därför
har jag anledning att tro, att en sådan åtgärd skulle vara till gagn också för
de ungdomar det här gäller.

Örn jag har läst remissvaren rätt, har man inte heller på något håll gjort
gällande, att i detta avseende allt är bra som det är. Undantag är kanske i någon
mån fattigvårds- och barnavårdsförbundet, som rent principiellt ställer
sig tvekande inför förslaget örn denna utvidgade rätt för barnavårdsnämnden.
Man rekommenderar ett annat sätt; man säger, att i sådana fall, som det
bär är fråga om, torde råd och påverkan av någon person med auktoritet, en
präst, läkare eller annan, som har vederbörandes förtroende, ofta leda till
bättre resultat. Jag tror inte på den lösningen i de extrema fall, som det här
är fråga örn. såvida inte prästen eller läkaren är medlem av barnavårdsnämnden.
I de fall, som jag tänker på, är det nog ofta så, att dessa maktövergrepp
sammanhänga med vissa sadistiska tendenser, och då fordras det sannerligen,
att den, som skall ha något'' inflytande på vederbörande, också har makt bakom
orden.

I remissvaren har också påståtts, att denna grannlaga uppgift gå barnavårdsnämnderna
inte i land med, åtminstone inte i små samhällen och på landsbygden.
Ett sådant uttalande verkar på mig ganska nedslående — vill jag
säga — då väl alla barnavårdsnämndsuppgifter äro av ytterst grannlaga art.
Att det skulle vara så oändligt mycket mer grannlaga att ge en förmaning
åt föräldrar till en sextonåring än åt föräldrar till en femtonåring, kan i varje
fäll diskuteras.

Till sist, herr talman, vill jag påpeka, att fattigvårds- och barnavårdsförbundet
har frågat barnavårdsnämnderna i de tre största städerna, örn sådana
fall, som avses i motionen, förekomma ofta. Nämnderna i Stockholm och Malmö
ha svarat, att de mycket sällan förekomma, medan den i Göteborg har
uttalat, att de äro långt ifrån sällsynta. Detta förklarar kanske, herr talman,
att jag i denna kammare har tagit initiativ till motionen. Dock vill jag säga,
att de exempel, som jag för en stund sedan anförde här, äro tagna från Stockholm.

Mot ett enhälligt utskott, herr talman, vågar min ringhet inte ställa något
yrkande.

Herr Norman: Det råder nog ingen tvekan örn att motionärernas syfte
knappast skulle nås enbart genom den lagändring, som de ha hemställt om. Att
här föreligger ett missförhållande, tror jag är alldeles tydligt och klart. Utskottet
har inte mot de avstyrkande yttranden, som ha .inkommit från sakkunniga
myndigheter, ansett sig kunna göra någonting åt saken nu, men jag tror,
att det ur opinionsbildningens synpunkt är värdefullt, att motionen har kommit
fram och att det har blivit en liten debatt örn saken här.

Jag måste, herr talman, yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 73, i anledning av väckta
motioner angående lagstiftning om rätt i vissa fall för innehavare av en
jordbrukets å ofri mark belägen förädlingsindustri att inlösa under nyttjanderätt
upplåtet område.

Örn visn
mlösningsrätt
för industriföretag
« ofri
grund■

Nr 29.

Lördagen den 18 juni 1945.

Örn viss inlösningsrätt för industriföretag å ofri grund. (Forts.)

I detta utlåtande hade utskottet hemställt, att riksdagen i anledning av de
likalydande motionerna I: 76, av herr Elofsson, Gustaf, m. fl., och II: 106,
av herr Norup m. fl., måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl.
Maj :t måtte föranstalta örn utredning, huruvida och under vilka förutsättningar
rätt borde tillerkännas innehavare av industrianläggning å ofri grund att inlösa
den mark, varå anläggningen vore belägen, samt att Kungl. Majit måtte
för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation hade herrar Holmbäck, Wistrand,
Carl Eric Ericsson, Nilson i Eskilstuna och Håstad ansett, att utskottets
utlåtande bort hava den lydelse, reservationen visade, och avslutas
med en hemställan, att förevarande motioner icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Herr Holmbäck: Herr talman! De motioner, som vi lia att behandla under
förevarande punkt, fästa uppmärksamheten på att i vissa delar av landet det
förekommer att byggnader, som tillhöra jordbrukets förädlingsindustrier —
mejerier m. m. — ligga på ofri grund. Man vill nu skapa ett expropriationsförfarande,
varigenom innehavarna av byggnaderna skola kunna få äganderätt till
den mark, som byggnaderna ligga på. Man vill alltså förena äganderätten till
marken och nyttjanderätten till den. Man vill, som det säges, konsolidera äganderätten.

På flera punkter lia vi lagstiftning örn dylik förening av nyttjanderätt till
mark och äganderätt till mark. Det mest kända exemplet är ensittarlagen. Där
har man givit ägaren till en byggnad, som ligger på annans mark men som han
brukar till bostad, rätt att lösa till sig marken. Ensittarlagen har vidgats flera
gånger. Ett annat fall av sådan förening föreligger enligt expropriationslagen.
Man har där givit möjlighet för ägare av byggnader i ett samhälle, vilka ligga
på annan persons mark, att få äganderätt till marken under vissa förhållanden,
som jag inte skall gå in på. Vi ha ett tredje sådant fall, likaledes enligt expropriationslagen,
då det gäller byggnader för ideellt ändamål. Byggnadernas ägare
kunna numera lösa till sig den mark, som byggnaderna ligga på. Ett sista
fall föreligger enligt arrendelagstiftningen, som antogs för två år sedan. Den
ger en arrendator, alltså en innehavare av en nyttjanderätt, möjlighet att lösa
till sig marken.

Vad motionärerna begära är således inte någonting principiellt nytt. Men en
lagstiftning i den riktning, som motionärerna anhålla örn, innebär givetvis alltid
ett betydande ingrepp i bestående rättsförhållanden. Man vill, att ett avtal, som
en gång i tiden har slutits och varigenom en person har fått nyttjanderätten
till mark, nu också skall ge honom möjlighet att skaffa sig äganderätt till
denna mark. Man knyter vid ett gammalt avtal rättsföljder, som parterna icke
tänkte sig, då avtalet slöts. Detta medför givetvis, att man måste vara försiktig
med en dylik lagstiftning. Jag tror, att örn en sådan lag genomföres, som
motionärerna önska, kommer den att medge inlösen endast örn det blir klart bevisat,
att verkliga missförhållanden ligga bakom.

Enligt min och mina medreservanters uppfattning är emellertid ingenting i
den vägen bevisat i motionen. Denna rör sig endast med allmänna uppgifter.
Vi ha inte fått reda på hur det ligger till i något särskilt fall. I utskottet sköt
man på frågan för att få in en verklig utredning i saken, men fick det inte.
Man fick endast några uppgifter, något litet statistik örn att ett visst antal
av jordbrukets förädlingsindustrier i Kristianstads län ligga på ofri grund
o. s. v. Det hela var alltså mycket vagt, någonting, som man inte kunde gripa
örn. Man fick inte i något särskilt fall t. ex. uppgifter om under vilka förut -

Lördagen den 16 juni 1945.

Nr 29.

Örn viss inlösnings)-ätt för industriföretag å ofri grund. (Forts.)
sättningar och på vilket sätt det nyttjanderättsavtal hade slutits, som möjliggjort
byggnadernas uppförande. Man fick heller ingen uppgift örn hur det kommit
sig, att innehavaren av förädlingsindustrien ansett sig kunna lägga ned
betydande kapital å byggnader utan att ha äganderätt till själva marken och
därigenom kommit i det läge, i vilket han för närvarande står, alltså som innehavare
av dyrbara byggnader men en blott prekär rätt till marken.

Då man inte fick reda på någonting gripbart, tyckte vi, att det icke föreligger
skäl för att ens skriva till Kungl. Majit i saken. En utredning åstadkommer
alltid oro, då det gäller en så betydelsefull sak som ingrepp i slutade avtal.
Den kostar också alltid pengar, och antalet utredningar är för närvarande
utomordentligt stort. Därför ha vi ansett, att vi icke nu böra vara med örn
att begära en utredning i frågan. Det vilja vi endast, om man genom en ny
motion får ordentligt styrkt, att sådana missförhållanden föreligga, att ett ingripande
verkligen bör ske från statens sida.

Jag tillåter mig, herr talman, att yrka bifall till reservationen.

Herr Elofsson, Gustaf: Herr talman! Det kan kanske synas litet egendomligt,
att, som herr Holmbäck säger, man inte påvisat några konkreta fall, när man
lämnat in en motion, vari man begär en så kraftig åtgärd som införande av
rätt att expropriera den jord, på vilken en byggnad är belägen, för den händelse
inte överenskommelse örn markförvärvet kan träffas på annat sätt.

I de sydligare delarna av landet byggdes i slutet av 1800-talet en hel del
fabriker. Det var modernt på den tiden att teckna 49-åriga kontrakt, och dessa
börja nu löpa ut för vissa av dessa byggnader. De nuvarande markägarna äro
inte benägna att förnya kontrakten, utan säga, att de kunna sälja tomterna till
fabrikernas innehavare. När dessa då fråga efter priserna, begäras ganska
förvånande sådana. Jag skall på grund av att herr Holmbäck säger, att vi
inte lia anvisat något fall, bara anföra ett enda.

När staten inköpte Ugerups försöksgård, fanns på denna ett bränneri anlagt.
Tomten till detta omfattade cirka 2 000 kvm. Arrendekontraktet var på
49 år och hade utgått. Den föregående ägaren ville inte förnya det, utan ville
sälja marken till ett oskäligt pris. Han begärde upp till 15 000 kronor för tomten.
När staten hade köpt gården, trädde ägarna till företaget i förbindelse
nied staten, som avstyckade tomten och sålde den för 2 000 kronor. Det får
anses vara ett skäligt pris för ett område på cirka 2 000 kvm ute på landsbygden
utan anslutning till något samhälle.

Jag skulle kunna plocka fram otaliga sådana exempel, där man begärt oskäliga
priser, ända upp till 20 000 kronor, för ett område på 2 000 kvm. Men
några köp ha inte avslutats. Man har velat vänta och se, om man inte på något
sätt skulle kunna träffa en frivillig överenskommelse, men när detta inte låtit
sig göra, ha dessa människor i sin olyckliga belägenhet vänt sig till oss och
begärt, att vi motionsvägen skulle försöka få igenom en lagstiftning, som kunde
tillförsäkra dem rätten att köpa de tomter, där byggnaderna ligga.

Jag vill ira inte påstå, att detta är någon behaglig väg att gå. Det bästa
hade ju varit, örn man kunnat träffa en frivillig överenskommelse, men när
det visar sig omöjligt, får man försöka nied statsmakternas hjälp få ett annat
tillvägagångssätt, så att inte innehavarna av dessa fabriker bli skyldiga att
riva ned dem och flytta bort dem, därför att den nuvarande jordägaren begär
oskäliga priser.

Jag skall inte gå vidare in på detta spörsmål, då jag förstår, att andra lagutskottet
har haft detta ärende under noggrant (ivervägande, och jag tror

Forsta Tcamrnarens protokoll 1945. Nr SV. 4

Nr 29.

Lördagen den 16 juni 1945.

Om viss inlösningsrätt för industriföretag å ofri grund. (Forts.)
också, att de inte ha saknats, som ha gett anvisningar i utskottet om det verkliga

förhållandet, innan utskottet fattat sitt beslut. ...

Jag skall därför, herr talman, be att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Wistrand: Även om nian i vissa fall inte skulle lia varit nog förutseende
att förlägga dessa industribyggnader till fri grund och alltså garderat
sig mot sådana situationer, som nu uppkommit — man har ju f. o. hatt lang
tid på sig att träffa en överenskommelse i de fall, där detta ej varit laber -så förefaller det mig mycket egendomligt, att ett borgerligt parti omedelbart
är färdigt att tillgripa expropriation för a,tt bota denna brist. Det är dock
av mycket stor principiell betydelse att utvidga expropriationsrättens tillämpning
och det förefaller mig inte vara en riktig politik att i vart enda fall, dar
man själv har brustit i förutseende, genast anropa staten örn hjälp, utan hänsyn
till de konsekvenser det drar med sig på andra ^områden. Det är alldeles
uppenbart, att örn beslutet i dag gäller jordbruket, så kommer det nästa gång
att gälla andra fall, där man kan åberopa ungefär liknande omständigheter,
och så har man i gång något, som man förvisso själv inte önskar.

Denna synpunkt har varit vägledande för mig vid ärendets behandling i lag
utskottet, och med anledning därav skal Djag be att få instämma i det yrkande,
som redan har framställts, örn avslag på motionen.

Herr Holmbäck: Herr talman! Så mycket uppgifter, som herr Elofsson
lämnade här, ha vi nog fått i andra lagutskottet, men inte mer. Vi ha inte
fått reda på hur det överhuvud taget har kunnat komma sig, att personer
lagt ned så stora kapital, i varje fall under de senaste tva årtiondena, i byggnader
på mark, som de inte ha ägt. Det vore i detta sammanhang mycket intressant
att få svar på den frågan. .

Det problem som nu är uppe kommer tillbaka vid andra tillfällen. 1 vissa
fall önskar man för närvarande skapa skillnad mellan nyttjanderätt och äganderätt
till en och samma mark. Detta gör man, då samhällen upplåta mark
med tomträtt till personer, som bygga bostäder eller sätta upp industrier på
den. Örn ett antal år kommer det att bli fullkomligt samma situation där,
och de enskilda komma att säga: »Nu vilja vi ha kvar maiken, som vi ha
byggt våra hus eller fabriker på. Varför skola inte vi kunna få expropriera
marken lika väl som innehavarna av mejerier, stärkelsefabriker o. s. v. ha
fått göra med den mark, som deras byggnader legat på,?»

Jag tror, sorg; jag säde, att det är en principiellt viktig fråga som nu är,
uppe och att man bör ha ett verkligt ordentligt material, innan man ens skrider
till en utredning av den.

Herr Elofsson, Gustaf: Herr talman! Jag skulle gunlia upplysa herr

Wistrand örn att sedan 1910 ha inga dylika avtal ingatts, utan sedan dess
har man alltid ordnat så, att tomten blivit friköpt. För närvarande finns det,
enligt vad jag inhämtat upplysning örn, 34 fabriker och brännerier enbart i
Kristianstads län, som ligga på ofri grund och ha svart att fa sina tomter
friköpta.

Vidare skall jag ärligt erkänna, att jag inte är anhängare av att man skall
gå till statsmakterna och begära ett hårt ingripande i den enskilda äganderätten.
Men det kan inte hjälpas; när man ser, att det inte finns, någon möjlighet
att på privat väg få en uppgörelse, så måste man vända sig till statsmakterna
för att få den hjälp, som behövs till skydd av vad som byggdes för
40—50 år sedan, då det var på modet att bara arrendera det område, på vilket
en fabrik uppfördes.

Lördagen den 16 juni 1945.

Nr 29.

Örn viss inlösning Brått för industriföretag å ofri grund. (Forts.)

Herr Elowsson, Nils: En av anledningarna till att ingenting har gjorts för
att få en ändring av dessa förhållanden är naturligtvis, att när avtalen på
sin tid träffades, var kanhända ett handslag och en överenskommelse mer än
nn bindande för överskådlig tid framåt. Man samlades i sina organisationer
eller föreningar och arrenderade området och byggde där, och ingen kunde yäl
tänka sig, att det skulle bli dyrt att köpa marken, örn man cry gång ville
detta. Det var naturligtvis bristande förutseende. Men om det på den tiden
fanns folk, som var å ena sidan initiativkraftigt men a andra sidan inte° hade
tillräckligt förutseende att ana den senare utvecklingen, så kan val ändå inte
detta bristande förutseende nu få utgöra underlag för spekulation, så att den,
som uteslutande är ute för att i ett tvångsläge tilltvinga sig en hög köpesumma,
skulle kunna få utnyttja detta bristande förutseende. Det kan naturligtvis
inte vara riktigt.

Jag förstår emellertid, att herr Wistrand är förvånad över att representanter
för ett borgerligt parti väcka en motion av detta slag, men jag skulle tro.
att detta bör ge herr Wistrand någonting att tänka på, ty det visar ju faktiskt
ett litet avsnitt av hur det kan gå till i det nuvarande samhället. Det gäller
den ena folkgruppen den ena gången och den andra den andra gången. I detta
fall gäller det bönderna, som ha startat brännerier och stärkelsefabriker, men
det lån mycket väl tänkas, att det vid ett annat tillfälle kommer att gälla en
annan folkgrupp. Utskottets majoritet har ju inte heller varit främmande för
den tanken, att andra näringsföretag kunna befinna sig i samma predikament
och följaktligen också böra falla under liknande bestämmelser. Utskottet har
ansett, att ett avslag på denna motion skulle innebära, att man direkt säger
till ägarna av dessa jordområden, att de ha rätt att spekulera _på detta sätt,
d. v. s. att de kunna tvinga anläggningens ägare att flytta därifrån eller, örn
denne inte vill göra det, därför att en flyttning skulle kosta både 15 000 och
20 000 kronor och kanske mer, kunna tvinga sig till det belopp, som begäres
för marken. Det kan inte vara riktigt, att Sveriges riksdag skall hjälpa dem.
som äro ute i sådana spekulationsärenden.

Herr Norman: Herr talman! Jag önskar bara understryka, att utskottet begär
en förutsättningslös utredning och att utskottet anser, att en blivande eventuell
lagstiftning bör få en mycket begränsad omfattning.

Herr Wistrand: Herr talman! Jag vill långt ifrån taga i försvar missbruk,
som ovedersägligen i någon utsträckning torde hava ägt rum, men missbruk
av olika slag kunna ju icke undvikas, vilken samhällsordning vi än ha. Den
näst föregående talaren kan t. ex. inte göra gällande, att det inte även inom
arbetarrörelsen då och då förekommit missbruk av en stark ställning. Det
veta vi alla, men vi kunna inte ropa på samhällets hjälp varje gång någonting
sådant inträffar, utan vi få inskränka oss till de fall, där missbruken äro
av större och avgörande art, och så får man se till, när man söker bot för soten,
att man inte drar på sig något ännu värre.

Därför är jag, herr talman, mycket fast i min uppfattning, att denna motion
bör avslås.

Herr Hallagård: Herr talman! Jag har deltagit i behandlingen av_ detta
ärende i andra lagutskottet och ansett mig ej böra motsätta mig ett skrivelseförslag.
Förslaget går ju inte ut på någonting annat än en utredning om huruvida
och under vilka förutsättningar rätt bör tillerkännas innehavare av industrianläggning
å ofri grund att inlösa den mark, varå anläggningen är
belägen.

Nr 29.

Lördagen den 16 juni 1945.

Örn viss inlösning sr ätt för industriföretag å ofri grund. (Forts.)

Om nu utredningen skulle leda till att rätt till frilösning i vissa särskilda
fall bör komma i fråga, skulle jag för min del vilja säga, att denna rätt endast
bör gälla sådana fall, där det är fråga om mycket långvarig nyttjanderätt, eller
där det förekommer 49-åriga kontrakt. Det är endast med hänsyn till dessa
fall jag har ansett skäl föreligga att göra en utredning för att klarlägga
förhållandena.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr talmannen i enlighet
med de därunder förekomna yrkandena propositioner, först på bifåll till
vad utskottet i det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt samt vidare på godkännande
av den vid utlåtandet avgivna reservationen; och förklarade herr
talmannen, efter att hava upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Wistrand begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 73,
röstar

Den, det ej vill, röstar

*J a;

Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för japropositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för japropositionen.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets memorial nr 72, angående
ersättning åt av utskottet anlitat biträde, bifölls vad utskottet i detta memorial
hemställt.

Då alla ärenden på f ö red r ag ningslista n nu blivit behandlade, medgav kammaren,
på framställning av herr talmannen, att de anslag, som utfärdats till
sammanträdets fortsättande på aftonen, finge nedtagas.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 352, till Konungen i anledning av riksdagens år 1944 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli 1943—30 juni
1944.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets memorial nr 23, angående den slutliga prövningen av
ett från 1944 års riksdag vilande grundlagsförslag;

statsutskottets utlåtanden och memorial:

nr 212, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändringar i bestämmelserna
rörande rekreationsresor mot nedsatt avgift för viss personal i
övre Norrland jämte i ämnet väckt motion ;

Lördagen den 16 juni 1945.

Nr 28,

nr 213, i anledning av väckta motioner angående fria resor för värnpliktiga
vid tjänstledighet eller permission;

nr 214, i anledning av väckt motion angående tillsättande av en parlamentarisk
kommission inom försvarsväsendet;

nr 215, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående anslag för budgetåret
1945/46 för avveckling av den förstärkta försvarsberedskapen;

nr 216, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1945/46 till socialstyrelsen jämte i ämnet väckt motion;

nr 217, i anledning av Kungl. Majits framställningar örn anslag för budgetåret
1945/46 till Fång vårdsanstalterna: Avlöningar m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 218, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1945/46 till Statens sinnessjukhus: Avlöningar m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 219, i anledning av Kungl. Majits proposition angående statsbidrag till
utbildning av personal inom den halvöppna barnavården;

nr 220, i anledning av Kungl. Majits proposition angående provisoriskt lönetillägg
och tillfälligt barntillägg under budgetåret 1945/46 _ till vissa befattningshavare
i statens tjänst m. fl. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 221, i anledning av väckt motion angående anslag till en psykiatriskröntgenologisk
undersökning av visst klientel vid statens tvångsarbetsanstalt
å Svartsjö och statens alkoholistanstalt därstädes;

nr 222, i anledning av väckt motion angående inrättande av väntehem åt
ensamstående blivande mödrar;

nr 223, i anledning av väckta motioner angående sjukvårdspersonalens utbildning
och befordringsmöjligheter m. m.;

nr 224, i anledning av Kungl. Majits proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1945/46 till läroanstalterna för blinda och dövstumma m. m. jämte
i ämnet väckta motioner; samt

nr 226, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga örn extra ordinarie
landskanslisten Ii, Björkmans löneklassplacering;

sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande nr 4, i anledning av
dels Kungl. Majits proposition med förslag till lag angående ändring av lagen
den 6 juni 1924 (nr 361) om samhällets barnavård och ungdomsskydd
(barnavårdslag), m. m., dels ock i ämnet väckta motioner;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 54, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
örn värnskatt för budgetåret 1945/46 jämte i ämnet väckta motioner;

nr 55, i anledning av väckt motion om uttagande av en engångsskatt på
förmögenhet;

nr 56, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till förordning
angående fortsatt tillämpning av förordningen den 30 juni 1943 (nr 493) örn
begränsning i vissa fall av skatt till staten, jämte en i ämnet väckt motion;
samt

nr 57, i anledning av Kungl. Maj lis proposition med förslag till förordningom
ändrad lydelse av 1 och 3 §§ förordningen den 19 november 1914 (nr 383)
angående stämpelavgiften;

bankoutskottets utlåtanden och memorial:

nr 51, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående fortsatt befrielse
för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken utgivna sedlar med
guld m. m.;

nr 52, i anledning av Kungl. Majits proposition angående anslag till kristillägg
för budgetåret 1945/46, såvitt angår anslag till kristillägg under tolfte
huvudtiteln med undantag av kristillägg till personal å indragningsstat;

Nr 29.

Lördagen den 16 juni 1945.

nr 53, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående pensionsreglering
för föreståndare och vissa lärare vid statsunderstödda skolor och med dem samorganiserade
arbetshem för bildbara sinnesslöa m. fl. jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 54, angående ersättning till två riksdagsvaktmästare vid inkallelse till
militärtjänstgöring; samt

nr 55, i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret framställning om inrättande
av vissa nya ordinarie tjänster i riksgäldskontoret;

första lagutskottets utlåtande nr 47, i anledning av väckta motioner angående
utredning örn centralisering och rationalisering av försäkringsverksamheten
m. m.;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 74, i anledning av väckta motioner örn ändring av behörighetsvillkoren för
ordförande, ledamot eller suppleant i arbetslöshetsnämnd;

nr 76, i anledning av väckt motion angående reformering av lösdriverilagstiftningen;
samt

nr 77, i anledning av väckt motion angående utredning om förkortning av
arbetstiden vid skift- och nattarbete samt vid arbete under jord m. m.;

jordbruksutskottets utlåtande nr 73, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående den framtida organisationen av den av Svenska vall- och mosskulturföreningen
bedrivna verksamheten m. m. jämte i ämnet väckta motioner;
ävensom

första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtanden:

nr 17, i anledning av väckt motion om en utredning angående befolkningsoch
näringsförhållanden i Sverige; samt

nr 18, i anledning av väckta motioner, dels örn utredning angående samhällsplanering
och samhällets behov att bestämma markens användning m. m., dels
angående utredning örn inrättande av ett centralt statligt organ för genomförande
av en landsplanering, dels ock angående utredning av frågan örn överförande
i samhällets ägo av för städernas bebyggelse nödvändig tomtmark.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.13 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Måndagen den 18 juni 1945.

Nr 29.

Måndagen den 18 juni.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Herr Sandén anmälde, att han åter infunnit sig vid riksdagen.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets memorial nr 23 och
statsutskottets utlåtanden nr 212—224.

Föredrogs statsutskottets memorial nr 226, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om extra ordinarie landskanslisten R. Björkmans löneklassplacering.

På framställning av herr talmannen beslöts att ifrågavarande, endast en
gång bordlagda ärende skulle redan vid detta sammanträde företagas till avgörande.

På sedermera gjord proposition godkändes den i förevarande memorial godkända
voteringspropositionen.

Herr talmannen yttrade, att under förutsättning att den nu godkända voteringspropositionen
bleve godkänd även av andra kammaren, enligt överenskommelse
med nämnda kammares talman gemensam omröstning i ämnet komme
att anställas vid kamrarnas sammanträden torsdagen den 21 innevarande månad
kl. 11 förmiddagen.

Föredrogos och bordlädes ånyo sammansatta stats- och andra lagutskottets
utlåtande nr 4, bevillningsutskottets betänkanden nr 54—57, bankoutskottets
utlåtanden och memorial nr 51—55, första lagutskottets utlåtande nr 47, andra
lagutskottets utlåtanden nr 74, 76 och 77, jordbruksutskottets utlåtande nr 73
samt första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtanden nr 17 och 18.

På framställning av herr talmannen beslöts att jordbruksutskottets utlåtande
nr 73 skulle uppföras näst efter bankoutskottets utlåtande nr 55 på föredragningslistan
för morgondagens sammanträde.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:

nr 225, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1945/46 till avlöningar vid de allmänna läroverken m. m. jämte i ämnet
väckta motioner; och

nr 228, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1945/46 till anordnande av provisoriska lokaler för länsstyrelsernas folkbokföringsavdelningar; -

Nr 29.

Måndagen den 18 juni 1945.

andra lagutskottets utlåtande nr 75, i anledning av väckta motioner angående
utredning om speciallagstiftning i syfte att effektivt hjälpa personer,
som skadats under militär beredskapstjänstgöring, respektive deras anhöriga;
samt

särskilda utskottets utlåtande nr 1, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
angående omorganisation av folkbokföringen dels ock en i ämnet väckt
motion.

Justerades ett protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.10 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1945. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

452523