RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1945:28)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1945. Första kammaren. Nr 28.

Onsdagen den 13 juni förmiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Herr Franzon anmälde, att han åter infunnit sig vid riksdagen.

Herr talmannen yttrade: Efter samråd med andra kammarens talman får jag
tillkännagiva, att en gemensam omröstning kommer att anställas vid början
av kamrarnas sammanträde örn lördag, den 16 innevarande juni kl. 11 fm

Vid förnyad, punktvis skedd föredragning av konstitutionsutskottets utlåtande
nr 21, i anledning av väckta motioner örn sänkning av valbarhetsåldern
till riksdagens andra kammare samt till kommunala uppdrag, bifölls vid utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets utlåtande nr 22, i anledning av väckta
motioner om avskaffande av utskyldsstrecket såsom diskvalifikationsgrund
för valbarhet och behörighet till vissa kommunala förtroendeuppdrag m. m.

Konstitutionsutskottet hade till behandling i ett sammanhang förehaft dels
de likalydande motionerna nr 109 i första kammaren av herr Hage m. fl. och
nr 194 i andra kammaren av herr Spångberg m. fl., dels ock motionen nr 189
i andra kammaren av herr Persson i Landafors m. fl. i vad den ej redan upptagits
till behandling i utskottets utlåtande nr 21.

I motionerna I: 109 och II: 194 hade hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att de vid 1935—1936 års riksdagar införda bestämmelserna i lagarna örn kommunalstyrelse
på landet och i stad (inklusive i Stockholm), lagarna örn församlingsstyrelse
(inklusive i Stockholm), lagen örn skolstyrelse i vissa kommuner
och lagen örn landsting, att valbarhet och behörighet till vissa kommunala
förtroendeuppdrag ej tillkomme den, som häftade för honom påförda utskylder
till kommunen (landstinget), vilka förfallit till betalning under något
av de tre sistförfluten kalenderåren, skulle utgå.

I motionen II: 189 hade hemställts, att riksdagen för sin del måtte besluta
att med upphävande av nu gällande lag på området antaga i motionen infört
förslag till lag med bestämmelser örn allmänna valbarhets- och behörighetsvillkor
för vissa kommunala uppdrag.

Äng. utskyldsstrecket

såsom dislcvalifikationsgrund
för
kommunala
förtroendeuppdrag.

Utskottet, som i sitt utlåtande nr 21 avgivit yttrande över motionen II: 189
i vad den innehöll förslag med avseende å valbarhetsåldern till kommunala
förtroendeuppdrag, hade i det nu föreliggande utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A) att riksdagen i anledning av förevarande motioner för sin del ville antaga
i utlåtandet införda förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av 15 § lagen den 6 juni 1930 (nr 251) örn
kommunalstyrelse på landet;

Första kammarens protokoll 1945. Nr S8.

Nr 28.

Onsdagen den 13 juni 1945 fm.

Äng. utskyldsstrecket såsom diskvalifikations grund för kommunala förtroendeuppdrag.
(Forts.)

2) lag angående ändrad lydelse av 13 § lagen den 6 juni 1930 (nr 252) om
kommunalstyrelse i stad;

3) lag angående ändrad lydelse av 11 § lagen den 15 juni 1935 (nr 337) örn
kommunalstyrelse i Stockholm;

4) lag angående ändrad lydelse av 12 § lagen den 6 juni 1930 (nr 259) om
församlingsstyrelse;

5) lag angående ändrad lydelse av 8 § lagen den 6 juni 1930 (nr 260) om
församlingsstyrelse i Stockholm;

6) lag angående ändrad lydelse av 8 § lagen den 6 juni 1930 (nr 262) örn
skolstyrelse i vissa kommuner;

7) lag angående ändrad lydelse av 6 § lagen den 20 juni 1924 (nr 349) örn
landsting;

8) lag angående upphävande av lagen den 9 juni 1944 (nr 284) örn upphävande
i vissa fall av verkan av uraktlåtenhet att erlägga utskylder till kommun
eller annan menighet med avseende å rösträtt och behörighet;

B) att motionen II: 189, i den mån den ej kunde anses besvarad genom vad
utskottet under A) eller i sitt utlåtande nr 21 hemställt, icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar Herlitz, Thorell, Hyling, von Friesen
och Dickson, som ansett, att utskottets utlåtande bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort hemställa, att motionerna 1: 109 och
II: 194 samt motionen II: 189, i vad den här upptoges till behandling, icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Dessutom fanns vid utlåtandet fogat ett särskilt yttrande av herrar Hallén,
Jones Erik Andersson, John Gustavson, Albertsson och Pettersson i Norregård,
som av angivna orsaker inom utskottet yrkat, att utskottet skulle föreslå
riksdagen att i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit skyndsammast
ville låta verkställa en omprövning av under vilka förutsättningar de
vid 1935 och 1936 års riksdagar införda skärpta valbarhetsbestämmelserna
skulle kunna avlägsnas ur kommunallagarna och för nästa års riksdag framlägga
förslag i frågan.

Herr Andersson, Jones Erik: Herr talman! Den fråga, som här föreligger
till behandling, är av gammalt datum och berör en princip, som flerfaldiga
gånger diskuterats i riksdagen i olika sammanhang. Det är den gamla hedervärda
principen, att rättigheter skola motsvaras av givna skyldigheter — i
detta fall betalda egna skatter, innan man får förtroendet att handskas med
eller besluta över andras skatter och egendom. Frågan har varit före vid flerfaldiga
tillfällen i samband med behandlingen av bestämmelserna för rösträtt.
Nu gäller det behörigheten till innehav av kommunala förtroendeuppdrag. Av
gammalt har ju denna behörighet hävdats vara ovillkorligen förbunden med
fullgjord skatteplikt.

Som argument emot bibehållandet av denna, sedan gammalt såsom självklar
betraktade skyldighet har man anfört, att den orättvist drabbar en hel del
oförvitliga medborgare, som oförvållat bliva urståndsätta att ge sin tribut
till samhället av orsaker, varöver de ej kunna råda, sjukdom, arbetslöshet,
invaliditet, olyckor m. m., och som ställa dem i en särställning, oförskyllt drabbande
dem utan att de lia haft någon skuld därtill. Det är sant, att så kan
ske, och jag har alltid hävdat, att särskilda hänsyn böra tågås därtill och att
således varken rösträtt eller kvalifikationsrätt till offentliga uppdrag skulle
fråntagas personer som oförskyllt drabbats av dessa olyckor. Redan under

Onsdagen den 13 juni 1945 fm.

Nr 28.

Äng. utskyldsstrecket såsom diskvalifikations grund för kommunala förtroendeuppdrag.
(Forts.)

ruin första riks (late hävdade jag denna uppfattning i andra kammaren, oell
jag gör det än i denna dag.

Efter många strider i riksdagen — vilkas olika faser jag här för sparandet
av kammarens tid vill förbigå — beslöto kamrarna vid 1941 års riksdag att
hänvända sig till Kungl. Majit med begäran örn »utredning av frågan om
mildring eller upphävande av de åren 1935 och 1936 beslutade skärpningarna
av utskyldsstrecket som valbarhets- och behörighetsgrund för vissa kommunala
förtroendeuppdrag samt örn framläggande för riksdagen av det förslag,
vartill utredning kunde föranleda».

Samma år tillsatte Kungl. Majit den begärda kommittén — jag hade själv
äran att vara ledamot av densamma — och i slutet av år 1943 avlämnade
kommittén sitt förslag. Detta gick ut på en lindring av de allmänna behörighetsvillkoren
i så måtto, att med bibehållande av den i och för sig riktiga
principen, att rättigheter skola motsvaras av analoga skyldigheter, såsom behörighetsvillkor
endast skulle krävas betalda utskylder blott för det sistförflutna
kalenderåret i stället för såsom tidigare de tre sista åren. Kommittén
ansåg, att redan härigenom skulle den princip, varpå utskyldsstrecket vilade,
komma tillräckligt tydligt till uttryck. Det skulle då också bli lättare att
övervaka bestämmelsernas efterlevnad än vad som nu är fallet.

Härutöver föreslog kommittén, att för redan valda förtroendemän, som under
den tid deras uppdrag varade drabbats av de oförvållade olyckor, som
jag förut nämnt, skulle eftergift i fråga örn skatteplikten kunna göras efter
prövning av den kommunala myndigheten på orten. Vi anse, tvärtemot en del
tvivlare därvidlag, att en dylik prövning kan ske med ganska stor säkerhet
i fråga om resultatet, åtminstone på landsbygden, där menige mans förhållanden
äro kända och uppenbara för allom och envar. Någon mannamån eller
felbedömning är därstädes — för övrigt knappast heller i andra landsdelar
eller samhällen — att befara, så hårt och närgånget som individens liv och
leverne, göranden och låtanden nagelfaras i snart sagt varje detalj icke minst
av taxeringsfolk och skattemyndigheter i vår tid. Det är bara undanflykter
att ej låtsas därom.

Kommitténs majoritet — tre ledamöter — bär inom utskottet hävdat denna
uppfattning och tillsammans med två andra utskottsledamöter påyrkat en förnyad
hänvändelse till Kungl. Majit med begäran örn övervägande i anslutning
till de grundprinciper, som kommittén sålunda framlagt i sitt betänkande.
Vi ha till utskottsutlåtande! ej bifogat något direkt yrkande men förbehålla
oss rätt att var och en efter sin bedömningsgrund handla efter den situation,
som läget i slutvoteringen individuellt påbjuder.

Men vi lia i det sista — med anvisningar till undanröjande av det nu rådande
systemets bristfälligheter — velat hålla på en princip, som till och med
arbetarklassen i sina organisationer strikt och obönhörligt tillämpar, nämligen
att fullgjorda tributer till den fackliga kommunen -— varför då, också icke till
den borgerliga? — är ett ofrånkomligt och oavvisligt villkor för att vederbörande
skall lia något att säga till örn i organisationens allmänna angelägenheter.

Försvararna av nyordningen på detta område ha tidigare gått till storms
emot och raserat skattestrecket såsom spärr för utövandet av rösträtten. Man
har ej nöjt sig ens härmed, utan även konkurs- och fattigvårdsstrecket åkte
i sammanhang därmed redan för långe sedan samma väg. Nu sta vi inför
samma utveckling även i fråga om grundkvalifikationerna för innehavet av
kommunala uppdrag. I dag sopas skatteskyldigheten undan. Konkursmässigheten
och omhändertagandet genom fattigvården behöva, sanna mina ord,

4 Nr 28. Onsdagen den 13 juni 1945 fm.

Äng. utskyldsstrecket såsom dis kvalifikations grund för kommunala förtroendeuppdrag.
(Forts.)

inte lägga hinder i vägen för fortsatt frammarsch även på det nya fältet. Har
man argument för den ena linjen, kunna de helt säkert anföras även för den
andra. Men om följderna, herr talman, får framtiden döma.

Herr Herlitz: Herr talman! Utgången av den fråga, som vi i dag lia att behandla,
är väl given. Vi veta ju, vilken ståndpunkt majoritetspartiet intar. Vi ha
dessutom nu hört en talare för bondeförbundet yttra sig, och hail har icke haft
något yrkande, som har avvikit ifrån utskottsmajoritetens. Utgången synes således
vara given: detta streck skall bort. Het kunde därför kanske synas överflödigt
att orda mycket om det, men några ord få dock lov att sägas.

Läget är ju det egendomliga, att fastän utskottet har delat sig på tre olika linjer,
ha vi alla förenat oss i en bekännelse till den grundtanke, som ligger bakom
detta streck och som inte närmare behöver utvecklas, då den är välkänd av alla.
Utskottsmajoriteten säger själv ifrån, att den icke vill underkänna denna grundtanke.

Men hur ställa sig de olika meningsriktningarna till förverkligandet av denna
grundtanke? Utskottsmajoriteten vill låta oss tro, att om vi nu gå^med på avskaffande
av strecket skall saken nog kunna ordnas ganska bra ändå därför att,
som det heter, man kan lita på partiorganisationernas sunda omdöme. Jag vill
då ställa två frågor: kunna partiorganisationerna göra något på detta område,
och vilja de göra något?

Vad först beträffar frågan, örn de kunna göra något, skulle det vara intressant
att veta, hur man tänker sig, att partiorganisationerna överhuvud taget
skulle kunna ingripa i det läget, att en kommunal förtroendeman kommit i en
sådan situation, att han rimligen bör lämna sina uppdrag men kanske inte har
lust att göra det. Inom det parti jag tillhör, har partiorganisationen icke några
maktmedel, med vilka den råder över sina förtroendemän i sådana lägen. Jag
vet inte, med vilka maktmedel man räknar på andra håll.

Den andra frågan är. om partiorganisationerna verkligen vilja ingripa. Därpå
kan man med skäl tvivla. Bland dem, som äro anhängare av tanken på streckets
avskaffande, finnas nämligen åtskilliga, som rent principiellt ogilla det och som
icke Ira något att invända mot att personer utöva kommunala uppdrag, även örn
de icke ha fullgjort sin skattskyldighet. Men sedan lia vi också den stora majoriteten,
som i princip vill hålla på att så skall det inte vara. Det är dock så förfärligt
olika meningar örn i vilka situationer och under vilka förutsättningar det
kan vara rimligt att en person ändock får inneha ett uppdrag, trots att han brister
i fråga om betalningen av sina skatter. Man kan utan vidare utgå ifrån att resultatet
av tillämpningen av denna i utsikt ställda partidisciplin på detta område
blir högeligen ovisst. För mig framstår det i alla fall såsom självklart, att
lagen är något bättre att lita till än sådana ovissa inflytelser.

Man åberopar i detta sammanhang också, att det har gått så bra i fråga om
riksdagsmannaskapet. Där lia vi inte något utskyldsstreck alls, men det går bra
i alla fall, förklarar man. Mina damer och herrar, skola vi på allvar göra den
jämförelsen mellan riksdagen och de kommunala församlingarna? När det gäller
riksdagen, finns ju en offentlig mening som med all säkerhet kommer att vara så
vaksam mot alla missbruk, att några dylika icke lätteligen kunna komma i fråga.
Ett helt annat spörsmål är, huruvida denna opinion kommer att bli lika levande
inom alla de kommuner, vilkas verksamhet det här gäller.

Jag kommer sedan till den andra linjen, örn jag nu verkligen får kalla den
ståndpunkt, för vilken utskottets ärade vice ordförande här talade, en linje. I
varje fall var det ju en mycket krokig linje. Vad vill man nämligen på det hållet?
Jo, man anknyter till den gamla tanken, att det skulle kunna åstadkom -

Onsdagen den 13 juni 1945 fm. Nr 28. 5

Äng. utskyldsstrecket såsom diskvalifikations g rund för kommunala förtroendeuppdrag.
(Forts.)

mas någon sorts anordning, sorn skiljer fåren från getterna. Herr Jones Erik
Andersson satt tillsammans med mig i en kommitté, som arbetade i två års tid
för att fundera ut någon anordning, som skulle kunna möjliggöra detta.. Fastän
jag från början var mycket misstrogen mot denna tanke, gjorde jag mig verkligen
all möda för att hjälpa till att fundera ut en lösning, men resultatet blev
sådant det nu föreligger. Kommittébetänkandets förslag är, det måste man väl
säga, fullkomligt sönderskjutet och har nu inte kunnat föras fram. Jag skulle
ändå ha kunnat förstå den utskottsgrupp, som avgivit ett särskilt. yttrande,
i fall gruppen, vars majoritet ju består av ledamöter av denna kommitté, verkligen
framfört detta förslag en gång till och försökt att kämpa för det. Men
det har man inte alls gjort.

Fastän det onekligen hade sett litet underligt ut, kunde man ju då ha tänkt
sig, att denna grupp, som har misslyckats att finna en medellinje, hade föreslagit
riksdagen att på nytt vända sig till Kungl. Majit med en hemställan örn
att Kungl. Majit måtte försöka att hitta på något annat sätt att lösa frågan.
Av herr Jones Erik Anderssons yttrande framgick väl också närmast, att det
var något sådant som han hade tänkt sig, då han varit med örn det särskilda
yttrandet. Han sade nämligen, att han ville hemställa örn ett nytt övervägande
i anslutning till den gamla goda principen. Men det är alls inte detta som herrarna
bakom det särskilda yttrandet ha gjort. Så står det visserligen i början av
motiveringen, men vi skola väl ändå hålla oss till vad som skrivits i klämmen
i det särskilda yttrandet av de fem ledamöterna av utskottet, däribland samtliga
bondeförbundsrepresentanter. Man har där framhållit önskvärdheten av en
omprövning, under vilka förutsättningar dessa bestämmelser må kunna avlägsnas
ur kommunallagarna. Förut har det varit tal om att bibehålla principen men
göra vissa modifikationer i densamma. Nu är det från denna grupps sida fråga
om att avlägsna bestämmelserna under vissa förutsättningar, såsom det står. J ag
har ytterst svårt att göra mig någon föreställning örn under vilka förutsättningar
man, på samma gång som man avlägsnar strecket, skulle kunna åstadkomma
det som utskottets vice ordförande ansåg vara väsentligt att upprätthålla.

Det särskilda yttrandet ger anledning till ytterligare ett frågetecken i marginalen.
Det är för mig synnerligen svårförståeligt. Jag skulle ha förstått, örn
de herrar, som lia ett allvarligt intresse för denna fråga, verkligen hade kommit
med en reservation och ställt ett yrkande här i kammaren. Nu ha de bara i
stillsamhet och stor resignation grävt ned stridsyxan, lagt ned vapnen och sagt
ifrån, att de icke kunna ställa något yrkande. Det betyder i realiteten att denna
grupp således icke har ställt något yrkande, som avviker ifrån utskottsmajoritetens.
Från sina utgångspunkter ha de sålunda i realiteten kommit fram till
ett accepterande av utskottsmajoritetens ståndpunkt.

Jag har, som sagt, för min del varit med örn ett allvarligt försök att överväga,
huruvida man med bibehållande av principen skulle kunna finna någon
utväg, enligt vilken undantag skulle kunna beviljas. Genom detta arbete och de
i ärendet förekomna remissyttrandena har jag blivit fullkomligt övertygad örn
att detta, såsom jag från början misstänkte, icke lalér sig göra. Under sådana
omständigheter har jag för min del ingen annan möjlighet, herr talman, än att
här yrka avslag på utskottets utlåtande och bifall till reservationen.

Herr Andersson, Elon: Herr talman! Då riksdagen tidigare har behandlat
frågan om avskaffande av skattestreckct såsom kvalifikation för utövande av
rösträtt, har jag för min personliga del utan egentlig tvekan biträtt önskan
örn dettas avskaffande. Där har det enligt mitt förmenande gällt en medbor -

Nr 28.

Onsdagen den 1.3 juni 1945 fm.

Äng. utskyldssl racket såsom dis k vali fik alio) i sgri!, n d för kommunala förtroendeuppdrag.
(Forts.)

gerli# rättighet, vid vars utövande skattestrecket varit en svårreglerad och i
vissa fall också orättvist verkande inskränkning.

När det gäller den fråga, som nu är på tal, ställer det sig för mig något
annorlunda. Här gäller det handhavandet av förtroendeuppdrag, för vars erhållande
samhället måste ha rätt att ställa alldeles särskilda krav. Det kan
icke vara orimligt, om till dessa krav hör, att vederbörande med förtänksamhet
och ansvar skall lia ordnat sina ekonomiska mellanhavanden med samhället.
Att detta är en riktig princip, har ju tidigare allmänt erkänts. Det erkännes
också nu av utskottets majoritet, som förklarar, att dess i betänkandet tillkännagivna
uppfattning icke betyder något underkännande av den grundtanke,
som ligger bakom de nuvarande bestämmelserna i ämnet. Ännu klarare
Ilar detta uttryckts av de ledamöter av utskottet som i likhet med utskottets
vice ordförande anslutit sig till utskottets yrkande men som i ett särskilt
yttrande ha anmält en högeligen avvikande mening.

Denna grupp av utskottets ledamöter betonar i sitt yttrande, att den av mig
nyss omnämnda principen enligt deras mening alltjämt bör bibehållas. Den
uppmjukning, som de sakkunniga för sin del ha resonerat om och som denna
del av utskottets ledamöter uppenbarligen har vissa sympatier för, har enligt
deras mening sin egentliga styrka däri att den bibehåller lagstiftningens principiella
krav på fullgjorda skyldigheter mot kommunen.

Dessa ledamöter av utskottet erinra också om att Landskommunernas förbunds
styrelse, som äger förutsättningar att kunna återge den allmänna opinionen
ute i landskommunerna, icke har velat helt. slopa utskyldsstrecket såsom
diskvalifikationsgrund för kommunala förtroendeuppdrag. Där erkänner man
således, vilket ytterligare underströks i det anförande som utskottets vice ordförande
här höll, att man alltjämt anser denna princip vara av mycket stort
värde i det svenska samhället.

De sakkunniga, som tillsattes för utredning av frågan, ha ännu starkare betonat
denna princips utomordentliga betydelse. De säga nämligen enligt den
sammanfattande redogörelse, som återfinnes i utskottets betänkande, att den
revision, som varit på tal under sakkunnigutredningen, inte borde syfta till ett
fullständigt slopande av strecket utan endast till en mildring av detsamma.
Bestämmelserna i ämnet vilade nämligen på den i och för sig riktiga principen,
att de, som utsåges till eller innehade kommunala förtroendeuppdrag, också
borde fullgöra sina skyldigheter till kommunen. Jag vill ytterligare erinra
om att enligt den redogörelse för remissyttrandena över de sakkunnigas betänkande,
som finnes intagen i utskottsutlåtandet, har denna uppfattning delats
av flertalet hörda myndigheter. Det kan således, herr talman, icke råda någon
tvekan därom, att den principiella grund, på vilken det nuvarande stadgandet
vilar, omfattas med mycket stort förtroende av vida kretsar inom det svenska
folket, av de myndigheter, som närmast ha med saken att skaffa, och av personer,
som haft särskilt uppdrag att närmare syssla med tillämpningen av denna
princip.

I detta sammanhang vill jag uttala mitt beklagande av a.tt man inte har ägnat
större och allvarligare intresse åt de sakkunnigas förslag att vidtaga åtgärder,
som med bibehållande av principen hade kunnat möjliggöra rimliga
lindringar i dess tillämpning. Jag tänker särskilt på frågan örn diskvalifikationens
långvarighet, som ju de sakkunniga vilja åtskilligt mildra. Det kunde
ju också tänkas, att det i de sakkunnigas resonemang örn möjligheter till
dispens för redan valda läge något som man kunde taga vara på.

Jag måste säga, att jag inte riktigt är på det klara med vad utskottets vice
ordförande och de andra ledamöter av utskottet, som jämte honom ha avgivit

Onsdagen den 13 juni 1945 fm.

Nr 28.

Anr/. utskyldsstrecket såsom diskvalifikations grund för kommunala förtroendeuppdrag.
(Forts.)

ett särskilt yttrande, egentligen mena med detta särskilda yttrande. Jag trodde,
att det möjligtvis skulle vara detsamma som en rekommendation av de sakkunnigas
förslag. Men såsom den föregående ärade talaren nyss har påpekat, är det
ingalunda detta, utan i stället en rekommendation för ett borttagande av den
princip, som de sakkunniga för sin del lia förklarat vara av så stort värde, att
den bör bibehållas, även örn den bör lindras. Jag förmodar, att det är fler än
jag av kammarens ledamöter som känna sig desorienterade av det dokument,
som här föreligger från konstitutionsutskottets sida och som innehåller ett
utskottsutlåtande, en reservation och ett särskilt yttrande, vilket senare åtminstone
tills vidare inte Imr föranlett något yrkande i kammaren.

Om det nu, herr talman, är på det sättet, att nian vidhåller principen, återstår
att undersöka, örn verkningarna av principens tillämpning ha varit så
orättfärdiga att detta i och för sig motiverar ett upphävande av den principiella
ståndpunkten. Redan i utskottsmajoritetens mening, att självansvaret
nu är så stort, att skattestrecket är onödigt, ligger ett erkännande av att skattestreckets
tillvaro icke har medfört sådana verkningar, att det med hänsyn till
rättvisa och billighet bör slopas. Detta bestyrkes också av de sakkunnigas utredning,
där det konstateras, att en undersökning, som har gjorts, har givit lill
resultat, att strecket knappast ens i sin nuvarande utformning visat sig medföra
några mera betänkliga konsekvenser, då fråga vore örn valbarheten.

Man kan ifrån utskottsmajoritetens sida givetvis säga, nied hänvisning till
vad man tror sig ha funnit örn självansvarets utomordentliga styrka, att skattestrecket
är onödigt, eftersom den ordentlighetsregel, som strecket avser att
befästa, i alla fall iakttages. Men, herr talman, kan inte detta bero just på den
omständigheten, att strecket finns där? Jag undrar,^om det inte finns skäl att
antaga, att den uppmjukning i den principiella ståndpunkten, som streckets
borttagande skulle innebära, också skulle komma att medföra en uppmjukning
i den praktiska tillämpningen av ordentlighetsregeln. Det anses ju i allmänhet
vara ett lyckligt förhållande, ett bevis på en stark och god samhällsanda,
om man inte behöver tillgripa lagens ansvarsbestämmelser, eftersom medborgarna
i varje fall leva efter lagens innehåll. Men ingen har kommit på den idén
att för den skull kräva, att lagarna skola avskaffas, eller att anse lagarna
onödiga. Jag tror, att det är samma sak här. Tillvaron av skattestrecket betsede!''
en uttrycklig förklaring ifrån samhällets sida örn de krav, som samhället
ställer på sina förtroendemän. Tack vare att regeln finns där, cfterleves den
också. Tas denna förklaring bort, blir den skrivna eller oskrivna skyldigheten
inte längre så tvingande, oell man riskerar således att få ett sämre förhållande
än det som finns, om den till synes onödiga lagen dock bibehålies.

Jag vill vidare påpeka, att de praktiska svårigheter av utskyldsstreckets
tillämpning, som ha kunnat ligga däri, att etet har drabbat människor som
utan eget förvållande kommit i sådana ekonomiska omständigheter, att de ''eko
kunnat fullgöra sina skyldigheter mot samhället, komma att minskas örn, ^a
som man nu allmänt hoppas, en uppbördsreform med^ skattens uttagande vid
källan kan genomföras. Utskottsmajoriteten har också pekat harpa och i en
uppbördsreforms eventuella tillkomst sett ett bevis för att ^skattestrecket da
blir ännu onödigare. Jag undrar, örn man inte kan vända på den argumentationen
och i stället säga på följande sätt: örn skattestrecket hittills bär haft
vissa orättvisa verkningar, kunna dessa tänkas bli mindre, sedan uppbördsreformen
har tillkommit. Ingen kan med skäl säga, att det efter uppbördsreformens
tillkomst i regel eller i någon större omfattning kommer att inträffa .sådana
oväntade förhållanden i den enskildes ekonomi, att det blir omöjligt för
honom att betala sin tribut till samhället. Sedan uppbördsreformen tillkommit

Nr 28.

Onsdagen den 13 juni 1945 fm.

Ang. utskyldsstrecket såsom diskvalifikationsgrund för kommunala förtroendeuppdrag.
(Forts.)

och det skapats förbättrade tekniska möjligheter för skatternas erläggande,
blir det enligt mitt förmenande lättare än hittills att bibehålla den princip,
örn vars värde alla äro eniga, utan att man behöver befara att den i sin tilllämpning
skall vålla orättvisa verkningar.

Då jag således, herr talman, för min del måste anse, att den princip, som
ligger bakom skattestrecket såsom kvalifikation för allmänna uppdrag, alltjämt
är av sa stort värde, att den bör bibehållas, och då det enligt mitt förmenande
finnes all anledning att antaga, att det hädanefter kommer att bli
ännu lättare än hittills att tillämpa denna regel utan orättvisa verkningar för
den, som kan drabbas därav, kan jag i det läge, som frågan nu ligger, icke
göra annat än att yrka bifall till den av herr Herlitz m. fl. avgivna reservationen.

Herr Hage. Herr talman! Da den unga demokratien i detta sekels morgon
bröt sig fram i vart land och samlade ett allt större antal medborgare under
sina fanor, fanns bland dem, som anslöto sig till de principer, som denna demokrati
hävdade, en del element — till vilka även jag räknade mig — som
i fråga örn medborgarnas kommunala och politiska rösträtt samt deras rätt
att deltaga i de politiska och kommunala avgörandena företrädde en radikal
uppfattning. Jag entusiasmerades i min ungdom av denna åskådning och
har förblivit den trogen genom hela mitt liv. Jag har visserligen, sorgligt nog,
vid mångå tillfällen tvingats att kompromissa för att vinna något, men nu
behöver jag inte längre kompromissa, Vi, som i dag vilja gå ett steg längre än
reservanterna, när det gäller dessa ting, ha nämligen den moraliska rätten
pa vår sida, och jag hoppas, att vi vid den kommande voteringen även skola
ha makten att genomföra vad vi vilja,

Enligt den åskådning, som jag företräder, bör varje myndig medborgare,
man eller kvinna, ha rätt att delta i avgörandet av samhällets angelägenheter,
dels genom att avge sin röst vid valurnorna, dels genom att verka som fullmäktig,
om folket anser det lämpligt att utse vederbörande att företräda dess
intressen. Därvidlag skall det icke finnas några bestämmelser, som hindra den
myndige medborgaren från att utöva dessa rättigheter på grund av att han
kanske drabbats av fattigdom, sjukdom, arbetslöshet eller oförmåga att vid
ett visst tillfälle betala skatt. Denna grundåskådning kan en demokrat enligt
mitt sätt att se icke vika ifrån.

I rämst tycker jag, att det är rena orimligheten att sammankoppla skatteindrivningen
med politisk och kommunal rösträtt samt med valbarhet till kommunala
förtroendeuppdrag. Det är två ting som alls ingenting ha med varandra
att göra. Naturligtvis skall folk betala, sina skatter, örn de kunna det
— till det yttersta till och med. Och naturligtvis skola vi ha skatteindrivningsmyndigheter
som handla på ett förnuftigt och effektivt sätt, så att vi få
in skatterna. Det finns naturligtvis ingen ansvarskännande medborgare, som
har en annan uppfattning i detta fall. Men på vilket sätt skola skatterna indrivas?
Jo, naturligtvis genom skatteindrivningsmyndigheterna och inte genom
stadganden i våra politiska och kommunala rösträtts- och valbarhetsbestämmelser.
Jag tycker att den väg, som man beträtt därvidlag genom de
bestämmelser, som jag nu hoppas komma bort, leder oss bort ifrån de medborgerliga
rättigheterna. Jag vill för min del förklara, att örn det hade varit
möjligt att vinna majoritet, så hade åtminstone jag för min del satt in alla
krafter på att få bort dessa bestämmelser för länge, länge sedan.

Jag vill påminna örn att det en gång fanns en svensk skald, som gav ut -

Onsdagen den 13 juni 1945 fm.

Nr 28.

Äng. utskyldsstrecket såsom diskvalifikations grund för kommunala förtroendeuppdrag.
(Forts.)

tryck åt ungefärligen samma uppfattning, då han fällde orden om att »det är
skam, det är fläck uppå Sveriges baner, att medborgarrätt heter pengar».
Det är en heder, skulle jag vilja påstå, att den nuvarande majoriteten i den
svenska riksdagen har kunnat undan för undan plåna ut de flesta av de fläckar,
som funnos kvar på Sveriges baner. Det kan invändas att den fläck, som
det är fråga örn i dag, inte är så stor och att den inte syns så mycket. Men
det är en fläck i alla fall, det kan inte hjälpas, på Sveriges baner. Ty det förhåller
sig naturligtvis på det sättet, att de, som främst drabbas av detta skattestreck,
äro människor i fattiga omständigheter. Det är människor, som utan
sin egen förskyllan drabbas av oförmåga att betala sin skatt vid ett visst
tillfälle. Men det bör i detta sammanhang också påtalas, att de människor,
som vid ett visst tillfälle inte kunna betala sin skatt, troligen i de allra flesta
fall komma att få betala skatten senare och då fullgöra sin skatteplikt. Då
blir alltså följden, att — trots att de ändå en gång komma att få fullgöra sin
skatteskyldighet — drabbas de likväl av det streck, som här finns, men som
det är fråga örn att i dag avskaffa.

Nu har man, såsom cn föregående talare nämnde, varit inne på ett försök
att — då det gäller skattebetalning — skilja »fåren» från »getterna». Den
föregående ärade talaren förklarade, att det inte finns någon möjlighet att
göra detta på ett rättvist sätt. Det tror jag också. Men inte nog med detta,
utan följden blir ju faktiskt också den, att det rotande i folks ekonomiska
förhållanden, som måste föranledas av ett skiljande av »får» och »getter»,
kommer att träffa de fattigaste människorna. De, som lia det bättre ställt,
behöva antagligen inte utsättas för ett dylikt genomletande av deras ekonomiska
förhållanden, utan det blir här fråga örn de fattiga, Då kan det inträffa,
att det gäller att undersöka ekonomien t. ex. för arbetslösa människor.
Dessa arbetslösa ha redan träffats av den börda, som arbetslösheten måste innebära.
Skola de då dessutom träffas av de obehag, som följa med det rotande
i deras ekonomi, vilket måste bli en följd av en sådan anordning som
här ifrågasatts?

Jag måste från alla dessa utgångspunkter säga, att det enligt min mening
borde vara så, att man åtminstone på vänstersidan borde kunna stå enig örn
det krav som i dag föreligger, då man förut varit med om att taga bort en
hel del av de streck, som vi lyckligtvis nu äntligen ha fått bort här i riksdagen.
Sedan vi varit eniga örn detta, åtminstone i viss utsträckning, borde
det vara rimligt, att man vore enig även på denna punkt.

Jag har ett lysande exempel på hur dessa bestämmelser verkat eller kunna
komma att verka, Yi ha i Norrbottens län ett stort samhälle som heter
Seskarö. där det inträffade en stor arbetslöshet på grund av ett sammanbrott
av hela industrien på orten. Hela samhället stod utan arbete. Invånarna voro
till största delen arbetare — det fanns också några handlande och andra —-men i stort sett gick arbetslösheten ut över alla medborgarna i samhället. Då
det blev fråga örn att överväga, vilka som skulle kunna ifrågakomma för att
deltaga i avgörandena i fullmäktige, befanns det att det överhuvud taget knappast
fanns några sådana personer att tillgå. Jag tycker att det från dessa utgångspunkter
måste vara uppenbart för alla, hur rent vanvettigt en sådan bestämmelse
som denna kan komma att verka.

Jag skall, herr talman, inskränka mig till att säga detta. Det är ett behov
för mig att få framhålla dessa ting, och jag har ju för övrigt framfört en av
de motioner, som nu föreligga till avgörande. Jag har alltså den uppfattningen
och även det hoppet — sedan vi förut tagit bort så många av de fläc -

Nr 28.

Onsdagen den 13 juni 1945 fm.

Äng. utskyldsstreeket såsom (liskvalifikationsgrund för kommunala förtroendeuppdrag.
(Forts.)

kar på Sveriges baner, som skalden talat om — att vi i dag också skola taga
bort vad som nästan kan sägas vara den sista fläcken. Det finns intet motiv
för att den skall vara kvar.

Jag yrkar alltså, herr talman, bifall till utskottets förslag.

Herr Källman: Herr talman! Jag vet inte örn det är förmätet av mig, med
hänsyn till att den föreliggande frågan faktiskt är så grundligt ventileiad
vid olika tillfällen, att hemställa till de efterföljande talarna i detta ämne, om
nian inte kunde vara överens örn att fatta sig kort. Jag skall be att få säga
endast några ord på utskottets vägnar.

Jag ber att få erinra örn att den reform, som nu skall genomföras, ingenting
annat är än ett återställande av en lag som gällde för tio år sedan. Det var
nämligen år 1935, som på grund av väckta motioner riksdagens majoritet beslöt
att införa ett valbarhets- och behörighetsstreck, som skilde sig från grunderna
för rösträtten. Sedan uråldriga tider hade reglerna i dessa fall varit desamma.
Här är det sålunda fråga om att återställa en lag, som har funnits
tidigare och som innehåller en princip, som man har ansett vara riktig sedan
sekler tillbaka.

För tio år sedan genomfördes alltså detta skärpta valbarhets- och behörighetsstreck
utan någon slagg utredning och utan att man hade en aning om hudet
skulle verka. Men verkningarna visade sig sedan, och det blev bekant för
många av oss, att åtskilliga präktiga människor måste lämna sina uppdrag,
därför att de i en del fall inte orkat med att betala sin skatt. Jag tillhör dem,
som anse att var och en skattskyldig naturligtvis skall betala alla sina utskylder.
Jag har i många herrans år haft till uppgift att granska hindersredovisningar.
och jag har mångå gånger som kommunalnämndsordförande vidtagit
åtgärder för _ att efteråt utkräva skatt av sådana, som fått den efterskänkt
genom indrivningsmyndigheternas försorg.

Nu skola vi alltså återgå till den ordning, som jag tycker är den riktiga,
nämligen lika regler för rösträtt, valbarhet och behörighet. Det är att återställa
en ordning som vi ha haft tidigare. Med avseende på den mellanlinie, som
föreligger i 1941 års skattestrecksakkunnigas förslag, har herr Herlitz redan
tillräckligt belyst omöjligheten av en sådan anordning. Och det hjälper inte
mycket att herr Elon Andersson här försöker att bygga ut det i någon form,
så att det skulle kunna bli möjligt att tillämpa en sådan linje. Tror någon att
man skulle kunna tillämpa 4 §, som återfinnes på s. 41 i utskottets betänkande,
på ett sådant sätt, att folk skulle vilja underkasta sig det? Det är alldeles
omöjligt. Det förslaget har ramlat redan i remissen, och det har ramlat
också i utskottet — det är ingen som tar det på allvar. Jag tillhörde dem
som, när frågan på sin tid förevar och riksdagen begärde en utredning, framhöllo
att det var en omöjlig linje, som vi inte borde kosta tid och arbete på
att utreda. Och nu har det visat sig att den är omöjlig.

Med avseende på det förslag, som konstitutionsutskottets majoritet framlägger,
vill jag erinra örn att Svenska stadsförbundet och Svenska landstingsförbundet
anse, att det inte bör vålla några olägenheter att taga bort det
streck, som genomfördes för tio år sedan med början i Stockholms stad och
året därpå för riket i övrigt.

Herr Elon Andersson gör gällande, att sedan uppbördsreformen blivit genomförd,
kommer en annan ordning att inträda på detta område. Ja, jag vet
inte det! Jag tillhör dem, som äro mycket skeptiska emot skatten vid källan.
Ty många av dem, som det här blir fråga örn, sluta sitt arbete, så snart det
blir fråga om att taga ut ett enda öre, vare sig det gäller utskylder eller un -

Onsdagen den 13 juni 1945 fm.

Nr 28.

Äng. utskyldsstrecket såsom diskvalifikations grund för kommunala förtroendeuppdrag.
(Forts.)

derhållsbidrag — det finns nämligen så präktigt folk! Beträffande dem hjälper
ingen uppbördsreform. De andra klara alltid sina utskylder ändå — med
låssa undantag, som vi tidigare många gånger ha talat om.

En enda sak vill jag säga i anledning av herr Herlitz’ anförande. Han undrade,
om partiorganisationerna härvidlag kunna och om de vilja göra någonting.
Den frågan kan jag för min del besvara med ja. I våra kommuner blir
det naturligtvis känt, örn någon på grund av slarv eller liknöjdhet skulle
underlåta att betala sina utskylder. Den mister snart sitt förtroende och kommer
inte länge att vara kvar vid ett uppdrag, som han inte förtjänar att
behålla. Någon har sagt, att när socialdemokrater komma i kommunal förtroendeställning,
så bli de de mest konservativa av alla. Det ligger någonting
i detta! Jag har träffat på många sådana fall, och herrarna kunna vara
övertygade örn att inte lägga dessa personer fingrarna emellan när det gäller
att uppdaga slarv eller liknöjdhet. Sådant tål man inte. Här kunna både enskilda
och partiorganisationer uträtta ganska mycket.

Jag lovade att jag skulle fatta mig kort, herr talman, och jag skall bara med
dessa ord be att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Andersson, Jones Erik: Herr talman! För undvikande av allt missförstånd
rörande vad jag och mina meningsfränder i utskottet verkligen vilja
i detta ärende ber jag att här få komma med ett koncist yrkande, utmynnande
i avslag på utskottets förslag, men med begäran att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Majit ville anhålla, att Kungl. Majit skyndsammast ville låta verkställa
en omprövning av, under vilka förutsättningar de vid 1935 och 1936
å.rs riksdagar införda skärpta valbarhetsbestämmelserna må kunna mildras,
och för nästa års riksdag framlägga förslag i frågan.

Herr Herlitz: Herr talman! Här lingö vi alltså ett nytt inslag i kroklinjen
från denna grupps sida. Nu synes herr Jones Erik Andersson ha ångrat sig
i fråga om vad han sagt förut, nämligen att dessa bestämmelser skulle »avlägsnas»
ur kommunallagen, och nu har han i stället använt ordet »mildras».
Jag får medge, att det sista steget pekar i en riktning som jag sympatiserar
med. Men jag tycker att han kunde ha följt en rakare linje.

Jag begärde emellertid egentligen ordet under herr Källmans anförande. Jag
vill först ifrågasätta, med vilken rätt och med vilken säkerhet herr Källman
anser sig kunna skriva under något papper på de olika partiernas villighet och
förmåga att ingripa. Men framför allt, herr talman, ville jag rätta en uppgift,
som herr Källman gav och som jag måste påstå leder absolut vilse. Herr
Källman ville ge kammaren det intrycket, att det här var fråga örn att återställa
en ordning, som vi avskaffade för tio år sedan och som dessförinnan
hade gällt — jag tror att herr Källman säde »sedan uråldriga tider». Herr
Källman vet precis lika bra som jag att detta är fullkomligt felaktigt. Det
var visserligen på det viset, att vi förr inte hade några särskilda regler angående
valbarhet till kommunala uppdrag. Men det var helt enkelt därför att
för valbarheten fordrades att man skulle lia rösträtt, och själva rösträttsreglema
voro i äldre tid utomordentligt rigorösa med avseende på skattebetalningen.

Nej, här skall kammaren inte bevara det intrycket, att vad som nu föreslås
skulle vara någon gammal god ordning. Det är det sannerligen inte fråga om.

Herr Andersson, Elom: Herr talman! Jag vill gent emot herr Källman först
säga, att jag med mitt yttrande icke velat helt solidarisera mig med det för -

Nr 28.

Onsdagen den 13 juni 1945 fin.

Ang. utskyldsstrecket såsom, diskvalifikationsgrund för kommunala förtroendeuyydrag.
(Forts.)

slag, _ som utskyldsstreckssakkunniga framlagt angående möjligheterna att
medgiva lindringar i de nuvarande skattestreckens tillämpning. Jag bara beklagade,
att man inte velat ägna den saken något mer allvarligt intresse än
vad som förefaller ha skett, sedan sakkunnigas betänkande avgivits oell remissyttrandena
kommit in.

Vidare vill jag till herr Källman ytterligare säga. att jag undrar, örn inte
herr Källman missförstått uppbördsreformens innebörd. Det kommer inte att
bli på det sättet, örn nu skatten vid källan kommer till stånd, att någon kan
komma att sluta sitt arbete därför, att han inte vill betala den skatt som
kommer att belöpa på den inkomst som han har haft. Ty den skatt, som
skäligen kan beräknas på den inkomsten, den har han redan erlagt genom
att avdrag gjorts på hans inkomst. Det kommer sålunda inte att ha någon
betydelse att han är så rädd för att betala sina utskylder, att han för den
sakens skull underlåter att arbeta. Därest vederbörande överhuvud taget arbetar,
så måste han erlägga den skatt som belöper på den inkomst han har
haft. Och örn han är så arbetsskygg, att han inte arbetar alls, ja, då får han
ju ingen inkomst att beskatta.

Jag tror således att herr Källmans skepsis beträffande uppbördsref ormens
verkningar i denna del inte är grundad. Örn herr Källman i övrigt är skeptisk
mot uppbördsreformens möjligheter, så har detta i här förevarande sammanhang
ingenting att betyda.

Herr Källman erhöll nu ordet för kort genmäle och anförde: Herr talman!
Med avseende på vad herr Elon Andersson nu senast anförde vill jag erinra
örn att en arbetsgivare enligt uppbördskommitténs förslag inte är skyldig att
göra avdrag på lönen, såvida inte en arbetare är anställd minst en vecka. Det
var särskilt detta som jag syftade på.

Beträffande vad herr Herlitz anförde vill jag säga att han visserligen är
professor i ämnet, men icke förty har jag rätt, när jag talar örn att det sedan
uråldriga tider existerat likhet mellan rösträtt, valbarhet och behörighet. De
regler, som gällde före 1935 och 1946 års ändringar beträffande kommunal
rösträtt och valbarhet samt behörighet, inneburo, att man skulle ha betalt minst
ett av de tre senaste årens utskylder. Här gällde alltså en regel, som var lika
för rösträtt och valbarhet, och det var den likheten som majoriteten i riksdagen
år 1935 och 1936 upphävde, då den genomförde det undantag, som det
nu är frågan örn att avskaffa.

Herr voll Helam]: Herr talman! Herr Herlitz har ett pär gånger anmärkt
på det särskilda yttrandet till utskottets utlåtande. Jag har ingen anledning
att försvara dem, som stå för detta yttrande. Men jag har trott mig finna, att
trots de olika yrkandena och trots vad som här står i reservationen, yttrandet
och utskottsutlåtandet, så är det inte så stor skillnad — örn det för resten är
någon skillnad alls -— beträffande huvudönskemålet. Detta framgår av vad
som står i utskottets utlåtande, där socialdemokraterna förklara, att »denna
utskottets uppfattning betyder emellertid ej något underkännande av den
grundtanke, som ligger bakom de nuvarande bestämmelserna i ämnet», .lutså
synas samtliga finna det önskvärt, att man får någon förändring till stånd.
Det hela bottnar väl då i att det är svårt att få sådana regler, som skulle
kunna anses tillfredsställande.

Sedan anför utskottet: »Men utskottet anser, att man i detta fall liksom i så
mångå andra inom offentliga livet bör kunna lita till medborgarnas och partiorganisationernas
sunda omdöme.» Nu är det emellertid många här i kam -

Onsdagen, den 13 juni 1945 fm. Nr 28. 13

Äng. utskyldsstrecket såsom diskvalifikationsgrund för kommunala förtroendeuppdrag.
(Forts.)

maren, som inte äro säkra på att de kunna lita på detta sunda omdöme. Det
är därför man önskar vissa justeringar. I det stycket säger utskottet, att
man inte kunnat komma fram till några andra förslag än de förslag, som de
sakkunniga förordade. Här tycker jag nog att det vore en smula märkvärdigt,
örn man inte skulle kunna komma fram till ett förslag, som skulle kunna
ena samtliga, när man dock Ilar samma huvudönskemål.

Det är därför, herr talman, som jag för min del i första hand kommer att
följa det sist^av herr Jones Erik Andersson framställda yrkandet och i sista
hand kommer att följa reservationen.

Herr Herlitz: Herr talman! Jag är en smula ledsen över meningsskiftet
mellan herr Källman och mig. Jag utgår från att vad kammaren är intresserad
av att veta är, huruvida vi sedan gammalt ha haft det kravet lia våra kommunala
förtroendemän, att de skulle ha fullgjort sina utskylder. Jag undrar, örn inte
kammaren liksom jag fattade herr Källmans första anförande sa, att han gav
kammaren intryck av att sedan uråldriga tider har inte något sådant krav funnits.
Det var mot detta jag opponerade mig, såsom herr Källman säkert uppfattade.
Sedan upplyste han mig örn detsamma, som jag hade sagt, nämligen
att det förr rådde likhet i villkoren för rösträtt och valbarhet. Låt oss slå fast
kärnpunkten, att sedan gammal tid har det här i landet ansetts såsom en fullkomligt
självklar regel, att utövandet av de kommunala uppdragen skall stå i
sammanhang med fullgörande av de ekonomiska förpliktelserna mot kommunen.

Herr Karlsson, (fottfrid: Herr talman! Jag vill bara gentemot vad herr
Herlitz yttrade understryka, att vad som skedde 1935 och 1936 var en väsentlig
skärpning av förut gällande bestämmelser. När vidare bestämmelserna örn
rösträtten också lia ändrats, finns det enligt mitt förmenande mycket goda skäl
för att återställa •— jag upprepar vad herr Källman har sagt: återställa — bestämmelserna,
så att de bli bli lika med dem, som gälla för rösträtten.

Jag hemställer örn bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen, att i
avseende på det nu ifrågavarande utlåtandet yrkats 1 :o) att vad utskottet hemställt
skulle bifallas; 2:o) av herr Andersson, Jones Erik, att kammaren
skulle, med avslag å utskottets hemställan, besluta, att riksdagen skulle i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t skyndsammast ville låta verkställa
en omprövning av under vilka förutsättningar de vid 1935 och 1936
års riksdagar införda skärpta valbarhetsbestämmelserna skulle kunna mildras
och för nästa års riksdag framlägga förslag i frågan; samt 3:o) att kammaren
skulle godkänna den av herr Herlitz m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Herlitz begärde votering, i anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits godkännande av den av honom m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen, uppsattes samt efter given varsel upplästes och godkändes
cn så lydande omröstmngsproposition:

Den, som bifaller vad konstitutionsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr
22, röstar

Ja;

Nr 28.

Onsdagen den 13 juni 1945 fm.

Anslag till
socialinstitu ten

m. m.

Äng. utskgldsstr eckel såsom diskvalifikations grund för kommunala förtroendeuppdrag.
(Forts.)

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herr Herlitz m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter
särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta
för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser. Herr talmannen förklarade därpå, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Herlitz begärde rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 77;

Nej — 59.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets utlåtande nr 184, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret 1945/46 till
upplysnings- och organisationsverksamhet i fråga örn hantverk och småindustri
jämte i ämnet väckt motion, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 185, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående bidrag för budgetåret 1945/46 till instituten för
socialpolitisk och kommunal utbildning och forskning m. m.

I detta utlåtande hade utskottet hemställt, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Majrts i proposition nr 153 framlagda förslag,

a) till Bidrag till instituten för socialpolitisk och kommunal utbildning och
forskning för budgetåret 1945/46 under åttonde huvudtiteln anvisa ett anslag
av 239 000 kronor;

b) till Kurser för fortsatt utbildning av befattningshavare i kommunal och
social tjänst för budgetåret 1945/46 under åttonde huvudtiteln anvisa ett anslag
av 10 000 kronor;

c) till Folkhögskolor: Förberedande samhällsvetenskaplig kurs för budgetåret
1945/46 under åttonde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av 15 000
kronor.

Reservation hade anförts av herrar Oscar Olsson, Lindström, Johan Eric
Ericson och Ward samt fru Alvén, vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss del hava den ändrade lydelse, som i reservationen angivits.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Vid detta utlåtande är fogad en reservation,
som visserligen rör en detaljsak, och jag vill inte säga, att den på något sätt
kan anses vara av väsentlig betydelse, men det är dock ganska viktigt, att den
kommer till beaktande i debatten här.

Studentexamen är redan uppmjukad för en stor grupp elever från annat håll,
nämligen för folkskollärarna, och nu lia de sakkunniga för de socialpolitiska instituten
begärt, att denna tillåtelse till idkande av universitetsstudier skall få
gälla även för elever från de socialpolitiska instituten. Utskottet erkänner också,

Onsdagen den 13 juni 1945 fm.

Nr 28.

Anslag till socialinstituten m. m. (Forts.)
att viktiga skäl tala för de sakkunnigas ståndpunkt i detta fall, oell uttalar, att
det förefaller i och för sig lämpligt, att tillåtelse till universitetsstudier för elever
från de socialpolitiska instituten kan erhållas genom en allmän föreskrift,
innefattande bestämmelser örn den komplettering av språkkunskaperna, som
kan vara erforderlig. Men sedan vänder utskottet örn, huvudsakligen på grund
av universitetskanslerns yttrande, och tycker, att det är bättre, att denna sak får
vila och lösas i ett större sammanhang.

Reservanterna anse emellertid, att när en folkskollärare på avgångsbetyget
från seminariet får tillträde till universitetsstudier efter den komplettering, som
här föreslås för eleverna vid instituten, samt med studentbetyg i latin, matematik
eller ytterligare ett modernt språk, så är det ännu större skäl att ge denna tillåtelse
åt eleverna vid socialinstituten, eftersom de redan vid instituten bedrivit
högskolemässiga studier, vilket man väl ändå knappast kan säga, att vare sig
gymnasisterna eller seminaristerna gjort. En professor vid juridiska fakulteten i
Uppsala har till och med anfört, att i fråga örn kommunalrätt komma eleverna vid
socialinstituten upp till samma nivå som man gör i juris kandidatexamen. Så
vitt jag förstår, är detta ett starkt bevis för att det bedrivs verkligt högskolemässiga
studier vid socialinstituten.

Nu synes det mig — fastän jag är en ganska gammal folkskoleseminarielärare
— vara något, för att inte säga mycket orättvist, att man av någon sorts rent
formella skäl skall hindra dessa i jämförelse med gymnasister och seminarister
synnerligen mogna män och kvinnor att bedriva studier vid universitetet. De
ha ju redan kommit upp i en nivå, där ole visat sig kunna bedriva studier av
samma art.

Den komplettering som de sakkunniga, vilka till hälften ha bestått av nuvarande
och före detta universitetslärare, anse nödvändig, gäller ett modernt
språk. Det är precis samma komplettering som anses nödvändig för att folkskollärare
skola få komma till universitet. De skola visserligen ha kompletterat i
ännu ett ämne — latin eller matematik eller ytterligare ett modernt språk. Men
jag föreställer mig, att dessa elever vid socialinstituten på grund av sin utbildning
och sina studier mycket väl kunna fullt jämställas med folkskollärare och nyblivna
studenter vad språkkunskaperna beträffar — och det är bara dem det
är fråga örn i universitetskanslerns yttrande. Dennes motivering i sak är det icke
så mycket att invända emot, men efter den borde ju folkskollärarna aldrig ha
fått tillåtelse att komma till universitet. De få nu bedriva universitetsstudier
till och med vid den humanistiska fakulteten, även om de ha kompletterat bara i
ett modernt språk. Vi finna detta på s. 23 i utskottets utlåtande. Universitet skanslern
har i och för sig tydligen inte några väsentliga invändningar, ifall studierna
vid universitetet endast skulle avse samhällsvetenskaperna i trängre mening.
Då kan det möjligen vara tillräckligt med studentkunskaper i engelska
språket. Men när det gäller den humanistiska sektionens ämnen, torde språkkunskaper
erfordras i två moderna språk, menar han. Ja, jag tvivlar inte på. att
detta är ytterligt önskvärt, men det är ju inte det, som diskussionen egentligen
gäller, utan det är, huruvida sådana kunskaper äro mera erforderliga för dessa
elever än för folkskollärarna. Där tror jag det är synnerligen svårt att komma
med några allvarliga skäl. Jag vet mycket väl, att universitetskanslern har inlagt
stora förtjänster, när det gällt att bryta väg för folkskollärarnas tillträde
till universitet, och därför är jag så mycket mera ledsen över att inte samma
väg skulle kunna öppnas även för socialins!Hvitens elever.

De andra skäl. som universitetskanslern anför, anser jag däremot inte på något
sätt bärande. De sakkunniga ha inte närmare angivit, hur språkkunskaperna
skola styrkas. Jag tycker det är helt naturligt, att detta kunde ske på samma, sätt
som för sådana, som ha tagit folkskollärarexamen. Jag kan inte se, att det skulle

Nr 28.

Onsdagea den 13 juni 1945 fm.

Anslag till socialinstituten m. m. (Forts.)
föreligga några större svårigheter att ordna saken på det sättet. Och vad beträffar
universitetskanslerns yttrande, att det borde fastställas, i vilket språk
kunskaperna skola fordras, så undrar jag: varför skall det vara viktigare att
fastställa det här än för folkskollärare, som vilja studera vid den humanistiska
sektionen?

Det är dessa universitetskanslerns skäl, som ha varit de tyngst vägande för
utskottet vid dess ställningstagande. Universiteten ha i allmänhet följt universitetskanslern,
och det tycker jag också är ganska naturligt. Emellertid synas
mig de skäl inte bärande, som ha anförts från utskottets sida. Man vill resa större
svårigheter för dessa, för universitetsstudier otvivelaktigt kompetentare elever
än för folkskollärarna.

Därför, herr talman, yrkar jag bifall till den vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr Pauli: Herr talman! Den proposition, som statsutskottet här har avgivit
utlåtande om, rör en omorganisation av dels det sedan länge verksamma socialpolitiska
institutet i Stockholm, dels det relativt nya institutet av motsvarande
karaktär i Göteborg. Här ingår en hel rad intressanta frågor, om vilka emellertid
utskottet har fattat enhälliga beslut och som därför inte ansetts behöva tas
upp till diskussion här i kammaren.

Den fråga, där herr Oscar Olsson har reserverat sig, rör en sak, som inte
har direkt med de socialpolitiska institutens verksamhet att göra. Det gäller,
huruvida personer, som inte ha avlagt studentexamen, skola efter examen vid
socialpolitiskt institut få rättighet att utan vidare prövning —- med undantag
av ett modernt språk — inskrivas vid universitet. Detta är en tanke, mot
vilken utskottet inte har ställt sig principiellt avvisande, vilket framgår av vad
utskottet skriver på s. 23 och följande. Men vi ha inte kunnat finna, att saken
lämpligen bör avgöras just i detta sammanhang. Här föreligger förslag örn en
omorganisation av dessa institut, vari även ingå vissa nya bestämmelser örn
inträde och fordringar på de inträdessökande. Det kan väl anses lämpligt, att
man tills vidare avvaktar erfarenheten av hur undervisningen och prövningarna
vid dessa institut gestalta sig, innan man fattar beslut i denna fråga. Möjlighet
saknas för närvarande ingalunda för dem, som lia genomgått socialpolitiskt
institut, att gå vidare till universiteten, örn nämligen vederbörande ha visat
sig lämpliga för den sortens studier. I sådana fall kan man söka särskild dispens,
och sådan beviljas alltid, där tillräckliga skäl föreligga. Skolöverstyrelsen
har också sagt, att den inte anser sig böra tillstyrka den föreslagna generella
rätten. Den finner de individuella dispensernas väg mera tilltalande och mindre
bindande. Ingenting hindrar ju, att man, sedan man har fått en närmare erfarenhet
av hur detta dispenssystem verkar under den nya organisationen, överväger
lämpligheten av en generell bestämmelse.

Någon särskild brådska att få fram denna fråga existerar knappast. Som vi
se, har inte heller något större antal reservanter i utskottet ansett, att man
just nu bör genomföra en generell lösning av detta spörsmål. Med hänsyn till
att det är lämpligt, att man avvaktar närmare erfarenhet, innan man frångår
systemet med individuella dispenser, har utskottet intagit den ståndpunkt,
som här har redogjorts för.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Undén: Herr talman! Eftersom den förste ärade talaren berörde en
detaljfråga, vari jag har avgivit yttrande, nämligen frågan örn utexaminerade
elevers tillträde till universiteten, skall jag be att få säga några ord i den
frågan.

Onsdagen den 13 juni 1945 fm.

Nr 28.

Anslay till socialinstituten m. m. (Forts.)

Jag vill först framhålla, att detta inte är någon stor fråga, eftersom för
närvarande åtskilligt över hälften av eleverna vid socialinstitutet redan är studenter
och alltså utan vidare kan skrivas in vid universitet eller högskolor utan
något slags komplettering. Frågan uppstår alltså endast, när det gäller sådana
elever, som ha tagits in vid socialinstitutet utan studentexamen. Dessa lia under
de förflutna åren mycket ofta fått dispens, när de lia sökt sådan. Förre ecklesiastikministern
hade ju själv varit föreståndare för socialinstitutet och var
alltså synnerligen intresserad av just denna kategori av studerande. Jag tror
mig kunna påstå, eftersom jag har haft dessa frågor på remiss, att de i regel
också lia fått dispens för inskrivning.

Reservanterna vilja nu få en generell behörighetsregel och stödja sig på
de sakkunnigas förslag. Dessa lia ju uttalat sig i den riktningen. Jag har tillåtit
mig säga i mitt utlåtande, att de sakkunniga lia tagit mycket summariskt på
frågan. De ha inte på något sätt undersökt i detalj, vad denna dispens skulle
innebära eller förutsättningarna för den. När det gällde folkskollärarna, som
herr Oscar Olsson erinrar örn, skedde ju en grundlig utredning. Jag hade själv
äran vara ordförande i den kommitté, som utredde frågan. Sedan ordnades med
en partiell studentexamen, så att folkskollärare, örn de avlägga denna examen
efter något av tre olika alternativ, kunna få generell behörighet till universitetsstudier.
Vidare är det föreskrivet, att de få tillgodoräkna sig betyg i de olika
ämnena från seminariet, såsom örn de givits i studentexamen.

Hela denna konstruktion av frågan örn folkskollärarnas behörighet medför,
att man precis vet, vad regeln innebär. Örn det däremot säges i fråga om elever
från socialinstitutet, att örn de förete intyg örn studentkunskaper i ett modernt
språk, ha de rätt att avlägga juris kandidatexamen, statsvetenskaplig examen
och examen inom humanistiska sektionen, så vet man verkligen inte riktigt, hur
långt det där medgivandet sträcker sig. Jag skall ta ett exempel. För att få
inskrivas och bedriva studier vid vilken som helst av universitetens fakulteter
fordras ju bara studentexamen, om jag bortser från den särskilda anordningen
för medicinska studerande, men för att få avlägga vissa examina, t. ex. juris
kandidatexamen, fordras en viss kvalificerad studentexamen. Det fordras, att
vederbörande skall Ira godkänt betyg i fyra särskilda ämnen i studentexamen
— historia, latin, filosofi och ett främmande levande språk. Och för att avlägga
statsvetenskaplig examen, som väl här skulle bli särskilt vanligt, fordras betyg
i studentexamen eller fyllnadsprövning i historia och ett främmande levande
språk. Men örn man nu bara säger, att de, som Ira utgått från socialinstituten,
skola kunna få behörighet att avlägga juris kandidatexamen och statsvetenskaplig
examen, om de Ira intyg örn studentkunskaper i ett främmande språk,
frågar man sig: innebär det också dispens från de särskilda fordringarna?
Här kan man inte jämföra dem med folkskollärarna, ty i fråga örn folkskollärarna
vet man, i vilka ämnen de fått tillgodoräkna sig betyg i studentexamen.
De ha med andra ord studentexamen i varje särskilt ämne.

Jag kan alltså inte tolka reservanternas uttalande i den punkten. Det är
för mig alldeles ovisst, om en person, som har utgått från socialinstitut oell
önskar avlägga juris kandidatexamen, skall behöva ytterligare komplettering
i de särskilda ämnen, som fordras enligt examensstadgan för juris kandidatexamen.
Jag vill med detta exempel bara visa, att frågan inte är undersökt
och ordentligt klargjord.

En annan fråga, som jag också har omnämnt, är, hur man skall styrka sina
studentkunskaper. Det förefaller, som om de sakkunniga och med dem reservanterna
ha menat — det står för resten i reservationen --- att det räcker att
förete ett intyg örn godkänd skriftlig prövning enligt fordringarna för student Första

kammarens protokoll 19Ji,r>. Nr 28.

Nr 28.

Onsdagen den 13 juni 1945 fm.

Anslag till socialinstituten m. m. (Forts.)
examen. Det har funnits två metoder, när det gällt att styrka studentkunskaper
i vissa ämnen. Den ena metoden är att gå till en privatlärare — en lektor —
och underkasta sig en prövning och få ett intyg, att vederbörande vid prövning
visat sig ha kunskaper motsvarande vad som fordras vid studentexamen.
Detta anses vara en mycket otillfredsställande form av prövning, ty man har
inga garantier för att de enskilda intygsgivarna verkligen handla under tillräckligt
ansvar och att deras bedömanden äro tillräckligt likformiga. Den andra
metoden är att lia såsom för folkskollärarna en partiell studentexamen, som man
i särskilda fall har anordnat. Där är det precis samma garantier som vid en
vanlig studentexamen. Jag har i mitt yttrande, fastän det inte i den delen är
refererat i utskottsutlåtandet, just framhållit, att de sakkunniga synas förutsätta,
att privata intyg örn studentkunskaper i ett modernt språk skulle kunna
godtagas, något som allmänt erkännes vara otillfredsställande. Det är alltså
ännu en punkt, som inte är närmare diskuterad i utredningen.

Jag vill tillägga, att jag för min del tror att framdeles liksom hittills, och
kanske i ännu högre grad framdeles, kommer flertalet av dem, som verkligen
ämna fortsätta sina studier, att utgöras av sådana som äro studiebegåvade och
som ganska lätt skaffa sig den komplettering i fråga örn språk som kan behövas.
Jag kan inte finna, att det är något hinder att tills vidare framgå på
de individuella dispensernas väg, till dess man fått frågan litet närmare prövad
och kanske också tills den nya organisationsplanen trätt ut i praktiken.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets utlåtande.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Jag kan fatta mig mycket kort efter det
uttalande som herr universitetskanslern här har gjort. Jag är mycket glad över
att det, såsom han sade, frikostiga dispensförfarandet har alla utsikter att
fortsätta i framtiden. Men universitetskanslern sade, att det inte är klart,
hur, proven skulle tillgå. Jag tycker tvärtom, att de sakkunniga uttalat sig
alldeles otvetydigt. Herr Undén gör åtskillnad mellan prov inför enskilda
lektorer, som ge ett intyg, och kompletterad studentexamen, varemot de sakkunniga,
såvitt jag förstår, aldrig tänkt sig något annat än att proven skola
anordnas på samma sätt för dessa elever som för folkskollärarna. De skulle ta
studentexamen i det moderna språk som de ha valt. Den risk, som för universitetskanslern
tycks ha spelat en mycket stor roll, tror jag inte föreligger, och
under alla förhållanden hade Kungl. Maj :t i så fall fria händer att gå den
naturliga och av de sakkunniga, såvitt jag kan se, tydligen åsyftade vägen.

Det övriga, som universitetskanslern anförde, har jag varit inne på förut,
och jag skall inte upprepa mina skäl i de avseendena.

. Herr Pauli anförde ett skäl, som jag inte tagit upp, nämligen att undervisningen
hade lagts örn och att proven skulle vara av den arten, att man kanske
borde inhämta erfarenheter beträffande dem, innan man vidtoge några åtgärder.
Men på det lia ju de sakkunniga svarat tydligt och klart. De sakkunniga
ha visat, att det inte alls är fråga örn att göra inträdesproven lindrigare, utan
ha tydligen utgått från att skall någon ändring göras, skall det bli i skärpande
riktning. De säga just på den punkten — jag stryker då deras uttalande örn
det med särskilt inträdesprov jämställda kravet på genomgången tredje årskurs
vid folkhögskola, vilket utskottet inte har gått in på — följande: »Därest,
såsom de sakkunniga föreslå, inträde vid instituten för icke-studenter göres
beroende av . .. särskilt inträdesprov... talar egentligen endast det skälet
mot ett generellt medgivande för de diplomerade eleverna att inskrivas vid
universitet och högskolor, att deras språkkunskaper kunna vara otillräckliga
. . .» De sakkunniga ha således inte förbisett den saken, även örn de ut -

Onsdagen den 13 juni 1945 fm.

Nr 28.

Anslag till socialinstituten m. m. (Forts.)
tryckt sig mycket kortfattat eller, gärna för mig, om universitetskanslern vill
det, mycket summariskt i den frågan.

Jag ber, herr talman, att få vidhålla mitt yrkande.

Herr statsrådet Andrén: Herr talman! Jag har kanske ännu större anledning
än herr Oscar Olsson att fatta mig kort efter de klarläggande anföranden som
kammaren nyss har fått höra från herrar Undén och Pauli.

Den fråga, som det här gäller att ta ställning till, är ju örn man i fortsättningen
skall gå fram på de individuella dispensernas väg eller örn man skall
ge dem, som fått diplom från de socialpolitiska instituten, en generell rätt att
vinna inträde vid universiteten. Jag tror inte denna strid har alltför stor praktisk
betydelse. Det är min erfarenhet, att både universitetsmyndigheterna och
statsmakterna visa en mycket stor generositet, när det gäller att bevilja dispenser.
Däremot tror jag att i de fall, då en dispensansökan icke beviljas, finns
det verkligen mycket goda skäl för att vederbörande icke vinner inträde vid
universitetet. Att dä utan någon som helst grundlig utredning ta upp denna
fråga, inte bara till behandling utan också till avgörande i detta sammanhang,
tror jag inte är motiverat.

När jag nu har ordet, vill jag begagna tillfället att till statsutskottet uttrycka
min stora tillfredsställelse över den älskvärda behandling, som denna
proposition har rönt från utskottets sida. Jag tror att den lösning, vi här vinna,
är av stor betydelse, icke blott för den socialpolitiska bildningen i vårt land,
utan även för den kommunala självstyrelsen.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det under behandling varande utlåtandet hemställt samt vidare på
bifall till utskottets hemställan med den ändring i motiveringen, som förordats
i den vid utlåtandet fogade reservationen; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Olsson, Oscar, begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 185, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan med den ändring i motiveringen,
som förordats i den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för japropositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för japropositioncn.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 18G, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1945/46 till avlöningar vid musikaliska akademien med musikhögskolan;
och

Nr 28.

Onsdagen den 13 juni 1945 fm.

Anslag till
inköp av
tackjärn.

nr 187, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa byggnadsfrågor
m. m. inom ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 188, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret 1945/46 till inköp av tackjärn.

Med tillstyrkande av Kungl. Maj :ts i proposition nr 300 framlagda förslag
hade utskottet i förevarande utlåtande hemställt, att riksdagen måtte till Inköp
av tackjärn för budgetåret 1945/46 under fonden för förlag till statsverket
anvisa ett investeringsanslag av 15 900 000 kronor.

^Reservation hade anmälts av herr Ekströmer, som dock ej antytt sin mening.

Herr Ekströmer: Herr talman! I detta ärende har jag avgivit en reservation,
inte för att jag vill framställa något särskilt yrkande, utan därför att jag gärna
velat haft ett tillägg till motiveringen. Denna önskan vann dock ej gehör i utskottet,
och då nöjde jag mig med att avgiva en blank reservation.

När riksdagen i fjol beslöt att inköpa tackjärn, förelåg som bekant en icke
ringa risk för tackjärnsbrist i landet, och det var ingen som inte ansåg, att åtgärden
var klok. Nu ser det emellertid ut, som örn situationen skulle börja på
att lätta, ty utsikterna torde vara stora, att vi kanske snart nog komma att
kunna importera tackjärn från Förenta staterna. Några fasta offerter kunna
ännu inte erhållas, eftersom fasta fraktnoteringar inte stå att få, men man talar
örn tackjärnspriser, som skulle ligga högst väsentligt lägre än dem, som man nu
måste betala för svenskt tackjärn. Dessa högre priser på det svenska tackjärnet-
ha givetvis högst ofördelaktigt inverkat på prisbildningen på den färdiga
varan. Det vore därför ur olika synpunkter högst tacknämligt, örn denna tackjärnsimport
med det snaraste kunde komma i gång.

Jag skulle vilja hemställa till herr folkhushållningsministern att, orri nu billigare
tackjärn kanske snart nog kan importeras i tillräckliga mängder, den
omständigheten, att vi nu bevilja anslag till inköp av dessa betydande mängder
svenskt träkolstackjärn, icke skall behöva utgöra hinder för en återgång
till en mera fri handel med tackjärn. I så fall skulle icke våra gjuterier, örn
billigare utländskt tackjärn kunde erhållas, tvingas att till de högre priserna
även ta viss procent av träkolstackjärn och kanske även av det ännu ganska
ojämna och dyra norrbottensjärnet. I stället skulle gjuterierna, örn importjärnet
räckte till, kanske få taga hela sitt behov av det billigare amerikanska
järnet.

Förmodligen kan man undvika förluster för statsverket, örn järnbrukens^ tillverkningsprogram
ändras, så att den nu inköpta kvantiteten ej tillverkas såsom
gjuteritackjärn, utan i annan kvalitet, som kan säljas till förmånliga priser
kanske även på export.

Jag har vågat taga till orda, icke för att opponera mig mot detta anslags beviljande,
utan för att hemställa att, örn nu ett billigare och dock kvalitativt
fullt godtagbart tackjärn kan importeras, vi oavsett den omständigheten, att vi
nu lägga upp ett ganska betydande lager av svenskt tackjärn, likväl skola utnyttja
de möjligheter till import som kunna yppas. Det är ju ett starkt intresse
för det allmänna, att priserna på viktiga industrialster för hemmamarknaden
— jag behöver blott nämna vissa byggnadsmateriel •— kunna hållas inom rimliga
gränser, och när det gäller produkter, vari tackjärnsgods ingår, från vår
exportindustri, t. ex. vår maskinindustri, är det självklart, att billigare försäljningspriser
innebära ett välbehövligt tillskott till var konkurrenskraft.

Jag har, herr talman, intet annat yrkande än örn bifall till utskottets förslag.

Onsdagen den 13 juni 1945 fm.

Nr 28.

Anslag till inköp av tackjärn. (Forts.)

Herr statsrådet O joles: Herr talman! Det yttrande, som herr Ekströmer här
hållit, kanske kan motivera, att jag förklarar, att vi på olika sätt äro i verksamhet
för att söka ordna import av tackjärn till landet. Vi lia hittills inte lyckats
uppnå några särskilda garantier för det, men det förefaller, som örn i varje
fall en viss och icke obetydlig kvantitet martintackjärn skulle kunna importeras
från Förenta staterna inom den närmaste tiden. Huruvida även gjuteritackjärn
kan erhållas därifrån, veta vi för dagen ingenting örn. Det är känt —
det kanske herr Ekströmer känner bättre till än jag — att offerter på gjuteritackjärn
från Amerika ha lämnats, men någon som helst antydan örn de amerikanska
myndigheternas inställning till en eventuell export till Sverige av
gjuteritackjärn har inte gjorts. Emellertid vill jag vitsorda, att den omständigheten,
att vi ha vissa lager och vissa av staten gjorda åtaganden beträffande
inom landet producerat träkolstackjärn, inte på något sätt skall hindra
oss från att försöka få in alla de kvantiteter billigare kokstackjärn från Förenta
staterna eller eventuellt annat land, som kunna stå oss till buds. Tvärtom
måste det vara mycket angeläget för oss att kunna ordna en billig import, då
det ju kommer att möjliggöra en återgång till lägre nivå på priserna på järn
och av järn framställda produkter.

Då herr Ekströmer uttalar den önskan, kanske den förhoppningen, att gjuterierna
ganska snart skola komma att helt befrias från tvånget att använda
det dyra svenska träkolstackjärnet för att i stället helt hänvisas till ett billigare
importerat kokstackjärn, så vill jag säga, att det kanske är något för tidigt att
på den punkten avge någon försäkran, men såsom träkolssituationen för dagen
ter sig för nästa produktionsår, förefaller det ju, som örn något tvång att använda
det svenska träkolstackjärnet knappast skulle vara att räkna med. Jag
vill emellertid försäkra, att försörjningsmyndigheterna i sin strävan att förbättra
tackjärnssituationen anlägga synpunkter, i hög grad sammanfallande
med dem som herr Ekströmer här har utvecklat.

Herr Ekströmer: Herr talman! Jag ber endast att få tacka herr folkhushållningsministern
för det uttalande, som han gjorde och som jag anser fullt
tillfredsställande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt.

Föredrogos ånyo stadsutskottets utlåtanden:

nr 189, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1944/45 m. m., i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;

nr 190, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1944/45 m. m., i vad propositionen avser folkhushållningsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 191, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1944/45 m. m., i vad propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde;

nr 192, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1944/45 m. m., i vad propositionen avser socialdepartementets
verksamhetområde;

nr 193, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1944/45 m. m., i vad propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde;

Nr 28.

Onsdagen den 13 juni 1945 fm.

Ang. sjöfartsförbindelserna

mellan Gotland
och fastlandet.

nr 194, i anledning av väckt motion om statsbidrag till utgivande av författningskommentarer
och andra framställningar inom förvaltningsrättens område
m. m.

nr 195, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändring i avseende
å löneställning och antal beträffande vissa ordinarie befattningar vid
kommunikationsverken m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 196, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen och vägförvaltningarna m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 197, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande av en
luftfartsstyrelse samt fastställande av stat för luftfartsfonden m. m.;

nr 198, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående ämbetsbyggnad
för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och luftfartsstyrelsen;

nr 199, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa investeringar
i telegrafverkets fond och luftfartsfonden för budgetåret 1945/46;

nr 200, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående uppförande av
ett radiohus i Stockholm;

nr 201, i anledning av väckta motioner örn anskaffning av två kortvågssändare;
samt

nr 202, i anledning av väckta motioner örn viss översyn av gällande avtal
mellan staten och Aktiebolaget Radiotjänst.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 203, i anledning av väckta motioner
angående upprättande av sjöfartsförbindelser mellan Gotland och fastlandet
i statlig regi.

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
K. F. Söderdahl (1:134) och den andra inom andra kammaren av herrar
P. Svensson i Stenkyrka och II. Engström (II: 249), hade hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t begära utredning av frågan örn upprättande
av sjöfartsförbindelser mellan Gotland och fastlandet i statlig regi
samt framlägga förslag i ärendet för riksdagen.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte i anledning av motionerna 1:134 och 11:249, i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla örn en allsidig och förutsättningslös utredning
rörande sjöfartsförbindelserna mellan Gotland och det övriga Sverige.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation hade herrar Johan Bernhard
Johansson, Bernhard Nilsson, Ekströmer, Staxäng och Birke ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att motionerna 1:134 och II: 249 icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Till grund för detta utskottsutlåtande
ligger en motion, vari hemställes örn en utredning rörande förstatligande
av sjötrafiken till Gotland. I motionen ha framställts vissa anmärkningar
och erinringar, som emellertid i avgivna yttranden blivit grundligt
bemötta och tillbakavisade. Utskottet har ägnat spörsmålet en mycket
ingående undersökning, och såsom framgår av reciten till utlåtandet, är det
en mängd yttranden som inkommit till utskottet. Det har i motionen riktats
vissa anmärkningar mot trafiken, men såsom framgår av den avdelning i reci -

Onsdagen den 13 juni 1945 fm.

Nr 28.

Ang. sjöf arts förbindelserna mellan Gotland och fastlandet. (Forts.)
ten, där dessa ha behandlats, ha även i den punkten, anmärkningar tillbakavisats
och förklaringar avgivits, som borde lia synts tillfredsställande.

Att trafikförhållandena, såsom i motionen har påpekats, försämrats under
krigstiden, är en företeelse som sammanhänger med den militära beredskapen.
Denna har nämligen i gotlandstrafiken ofta medfört i en avsevärd anhopning
av passagerare, för vilken den för normala förhallanden beräknade^ fartygskapaciteten
givetvis inte kunnat räcka till. Vidare har ju bolaget pa grund av,
bränslebrist och på grund av militära rekvisitioner varit berövat en del av sin
flotta. Bolaget har för egen del framhållit, att det är självklart, att svårigheter
under kriget uppstått för bolaget i vissa avseenden, och att detta inte är
något för bolaget särskilt utmärkande i motsats till andra trafikföretag inom
och utom Sverige. Det kan i detta sammanhang erinras örn att andra trafikmedel
ju haft svårigheter att övervinna. Även statens järnvägar lia haft vissa
svårigheter; deras egen färjetrafik har som bekant varit mycket oregelbunden.

Motionärerna lia vidare framhållit, att bolaget otillbörligt gynnat turisttrafiken
på den övriga trafikens bekostnad, men även denna anmärkning Ilar befunnits
vara obefogad. Bolagets intresse för turistväsendet har sa långt ifrån
länt till skada för annan trafik som det tvärtom varit till största gagn i trafikavseende
jämväl för den fasta befolkningen på Gotland i det att den stegrade
turisttrafiken möjliggjort insättande av större och bekvämare fartyg samt
tätare turer. .

I denna fråga lia, såsom jag nämnde, en mängd uttalanden gjorts, balunda
föreligga uttalanden från försvarsstaben, Svenska turistföreningen, Svenska
resebyrån Resö, Arbetarnas bildningsförbund m. fl., vilka samtliga vitsorda
att trafikförhållandena ordnats pa bästa möjliga sätt under nu radande förhållanden.
Även under de svåra krigsåren .med vissa inskränkningar i trafiken
lia nackdelarna varit ringa i förhållande till fördelarna. Bolagets insatser nied
avseende på billiga sällskaps- och semesterresor ha i dessa utlåtanden betecknats
såsom ett pionjärarbete, och likaså vitsordas bolagets förståelse för önskemål
örn ändringar och kompletteringar i syfte att i olika avseenden förbättra

resorna. . . .

1 fråga örn däckspassagerarnas reseförhallanden ha aven vissa erinringar
framställts. I de inkomna yttrandena har det emellertid framhållits, för
att nu bara nämna vad länsstyrelsen i Gotlands län säger, att behov visserligen
kan sägas föreligga av förbättrade förhållanden för däckspassagerarna
men att omfattande åtgärder i sådan riktning sedan länge planerats och
förberedelser redan vidtagits. Från bolagets sida väntade marn endast pa
fredsslutet för att bolaget skulle sätta i verkställighet de planerade åtgärderna.
I det avseendet kan erinras örn att bolaget, enligt inkomna yttranden, vid
krigsutbrottet stod i begrepp att beställa ett nytt motorf arty g, lämpat för angörande
av Visby hamn även under svårare förhållanden. Härvidlag tillgodosågos
även däckspassagerarnas intressen. Ritningen var godkänd och specifikation
för densamma under utarbetande, då kriget föranledde styrelsen att uppskjuta
byggandet. Men som jag nyss erinrade om har frågan under senaste höst
återupptagits av styrelsen för att omedelbart efter krigets slut kunna avgöras.
. .. ,

X fråga örn postförbindelserna har generalpoststyrelsen avgivit yttrande och
vitsordat det tillfredsställande sätt, på vilket förbindelserna i detta avseende
upprätthållits. Styrelsen slutar sitt yttrande med att säga, att de senaste årens
oregelbundenheter i battmfiken mellan Gotland och fastlandet uteslutande sy
nas vara att tillskriva sådana omständigheter, över vilka Ångfartygsaktiebolaget
Gotland icke kunnat råda, och de böra därför enligt gcneralpoststyrelsens
uppfattning icke rimligtvis läggas bolaget till last.

Nr 28.

Onsdagen den 13 juni 1945 fm.

Äng. sjöt arts förbindelserna mellan Gotland och fastlandet. (Forts.)

I motionerna ha även vissa erinringar framställts i fråga örn kostnaderna
för godstrafiken. ^Även dessa tillbakavisas i yttrandena. Länsstyrelsen i Gotlands
län framhåller, »att en direkt jämförelse mellan järnvägsfrakten på
sträckan Linköping—Stockholm samt fraktkostnaden på sträckan Visby—
Stockholm måste bliva haltande, eftersom endast sistnämnda transporter belastas
med sådana utgiftsposter som hamnavgifter, omlastningskostnad samt
— under krigsåren — krigsförsäkringspremier för fartyg och besättningar».
''Särskilt dessa sistnämnda premier ha ju varit mycket höga. Det har företagits
en närmare utredning i detta avseende, med ledning av vilken de av kommerskollegium
hörda handelskamrarna kunnat uttala, att det nuvarande företaget
bedrivit en. taxepolitik som icke givit anledning till berättigade anmärkningar,
såvitt angår förkrigstidens taxenivå. Vidare säges: »Vad beträffar krigstidens
taxenivå framgår, att gotlandsbolaget kunnat erbjuda fördelen av ett i jämförelse
med annan sjötrafik påfallande gynnsamt taxeläge, i det att bolagets
taxehöjningar beträffande trafiken från Gotland inskränkt sig till */8 -— beträffande
passageraravgifter och godsfrakter i samtrafik 1/4 — av förkrigsnivån,
medan kustlinjernas taxor nied priskontrollnämndens medgivande höjts
från 50 till 100 %.» Stockholms handelskammare lämnar samma vitsord.

Yttrande har även infordrats från järnvägsstyrelsen, och en passus i dess
uttalande kan förtjäna papekas, där det heter: Vare sig rederirörelsen mellan
Gotland och fastlandet bedrives i enskild eller statlig regi, är styrelsen av den
uppfattningen, att avgiftssättningen för person- och godsbefordran bör inriktas
på erhållande av inkomster tillräckliga för icke blott täckning av driftkostnaderna
utan även förräntning av det i rörelsen investerade kapitalet. Man
kan vid sådant förhållande icke utan vidare utgå ifrån, att i oell med övergången
i statlig regi skulle komma att tillämpas avsevärt lägre person- och
godsavgifter än de nuvarande. — Då väl ett överförande i statlig ägo närmast
är en angelägenhet som rör järnvägsstyrelsen, är det ganska upplysande att
järnvägsstyrelsen redan nu säger ifrån, att några sänkningar i person- och
godstrafikavgifterna inte äro att förvänta.

Beträffande kravet. på taxesänkningar kan det förtjäna påpekas, att endast
två organisationer tagit upp denna fråga, nämligen en föreningsnämnd på Gotland
och lantbruksförbundet. På denna punkt har bolaget lämnat den förklaringen,
vilken också återfinnes i utlåtandet, att det är alldeles givet att bolaget efter
det att det pågående kriget avvecklats, liksom efter det förra, kommer att successivt
revidera taxorna allt efter som trafikkostnaderna minskas. Det kan också
i detta sammanhang förtjäna framhållas, att varken föreningsnämnden eller någon
annan institution på Gotland eller annorstädes till bolaget inkommit med
någon som helst framställning eller begärt förhandlingar örn en sänkning av
frakttaxorna — inte ens på jordbruksprodukter, en sak som val borde intressera
främst föreningsnämnden. Allt detta är således endast löst framkastade påståenden.
Det visar sig att bolaget självt överväger att revidera taxorna i önskad riktning.

För att kanske återupprepa något, vill jag meddela, att länsstyrelsen i Gotlands
län i sitt 5’ttrande framhållit, att länsstyrelsen efter ingående prövning av
frågan kommit till den bestämda uppfattningen, att Ångfartygsaktiebolaget Gotlands
handhavande av trafiken mellan ön och fastlandet varit och är sådan, att
anledning till krav på statens övertagande av densamma ej förefinnes. Av samma
uppfattning äro, som jag förut nämnde, de hörda handelskamrarna, generalpoststyrelsen
och även järnvägsstyrelsen.

Järnvägsstyrelsen har i sitt yttrande en passus, som förtjänar att uppmärksammas.
^Motionärerna och utskottsmajoriteten peka på att sedan ett förstatligande
av såväl järnvägen Stockholm—Nynäshamn som järnvägarna på Gotland ägt

Onsdagen den 13 juni 1945 fm.

Nr 28.

Ane/, sjöfartsförbindelserna mellan Gotland och fastlandet. (Forts.)
rum, det kunde vara lämpligt att i anslutning därtill en undersökning gjordes
angående sjötrafikens överförande i statlig regi. Järnvägsstyrelsen säger emellertid
i sitt yttrande, att tidpunkten för ett förvärv av dessa järnvägar icke nu
kan beräknas. Järnvägsstyrelsen säger vidare, att det möjligen kunde visa sig,
att vissa fördelar skulle kunna ernås genom en dylik anordning, men, såsom jag
redan erinrat, har styrelsen redan tidigare gjort en reservation i fråga örn fraktavgifter
och reseavgifter. Järnvägsstyrelsen anser således, att denna fråga är
för tidigt väckt och att den i varje fall bör uppskjutas till dess järnvägsnätet på
Gotland övertagits av staten. Järnvägsstyrelsen har en mening i sitt yttrande,
bakom vilken säkerligen ligga vissa taktiska synpunkter, som man inte bör
förbigå. Styrelsen skriver nämligen: »Fastmer skulle en sådan isolerad åtgärd
kunna befaras få vissa icke önskvärda biverkningar.» Det är uppenbarligen av
taktiska skäl som järnvägsstyrelsen inte vill ha en utredning igångsatt på detta
stadium. Även sedan jämvägsförstatligandet genomförts anser emellertid järnvägsstyrelsen,
att ett ställningstagande till denna fråga fordrar en mycket ingående
prövning. Järnvägsstyrelsen slutar med att säga, att den, såsom den
för närvarande bedömer saken, saknar anledning tillstyrka någon åtgärd i anledning
av motionerna.

Detta uttalande bör uppmärksammas. Järnvägsstyrelsen, som ju är den part,
vilken kanske främst bör vara intresserad av ett förstatligande av denna trafik,
vill således inte tillstyrka att denna utredning sättes i gång på nuvarande stadium.

Det bör framhållas, att en utredning som denna — örn den verkligen skall
företagas — inte bör komma till stånd just nu, utan att den bör igångsättas sedan
vi åter helt kommit in i normala förhållanden och kunna bedöma frågan med
hänsyn till det normala tidsläget. Jag vill i detta sammanhang även erinra om
den väntade utvecklingen på flygtrafikens område.

Igångsättes en utredning örn ett förstatligande nu, är det uppenbart att till
grund för denna, även örn den, såsom majoriteten säger, skall vara förutsättningslös,
kommer att ligga den väckta motionen, som yrkar på ett förstatligande.
En sådan utredning skulle säkerligen — denna farhåga har jag uttalat även vid
ett föregående tillfälle i ett liknande ärende som detta — verka hämmande och
fördröjande på företaget med avseende på igångsättandet och utförandet av alla
de förbättringar och reformer, som det faktiskt planlagt både i fråga örn byggande
av fartyg, där ritningar redan äro uppgjorda, i fråga örn revidering av
taxorna och i fråga om åtskilliga andra spörsmål. Det är klart att igångsättandet
av en utredning med ett sådant syfte, som denna har, måste få en hämmande
inverkan på bolagets intresse i fortsättningen, och jag tror inte jag misstar
mig örn jag också i järnvägsstyrelsens av mig för en stund sedan citerade yttrande
inlägger en dylik farhåga.

Hela denna utredning, som utskottet företagit, visar oriktigheten och ohållbarheten
i de framställningar och erinringar som gjorts. Därför ha också reservanterna
kunnat sluta sin reservation med det förmenandet, att sällan ett motionsvis
framställt yrkande blivit genom införskaffade yttranden mer sakligt
tillbakavisat än det förevarande.

Jag ber, herr talman, att få yrka avslag på utskottets hemställan och bifall till
den av mig m. fl. undertecknade reservationen.

Häri instämde herr Ericsson, Carl Eric, och herr Welter.

Herr Heiding: Herr talman! I sitt utlåtande över motionerna har statsutskottet
till en början gjort följande uttalande: »Frågan örn Gotlands kommunikationer
och främst öns förbindelser med det övriga Sverige är ej en -

26 Nr 28. Onsdagen den 13 juni 1945 fm.

Äng. sjöt''artsförbindelserna mellan Gotland och fastlandet. (Forts.)
dast för öns befolkning utan även mera allmänt nationellt sett en betydelsefull
angelägenhet. Värdet av den utbyggnad av öns vägar, som skett på
senare tid, bör visserligen ej underskattas, men i övrigt måste sägas, att öns
kommunikationsförhållanden ej till fullo vunnit det beaktande, som varit betingat
av öns avskilda läge. Detta gäller ej endast Gotlands genom öbefolkningens
egna ansträngningar åstadkomna smalspåriga järnvägsnät utan främst
öns förbindelser med fastlandet.» Jag vill betona, att det således inte är endast
sjöfartsförbindelserna mellan fastlandet och Gotland som vi här åsyftat,
utan även järnvägsförbindelserna på Gotland. Åtskilliga anmärkningar kunna
riktas mot det sätt på vilket de gotländska järnvägarna skötas. Det är ju
möjligt, att det inte går att ordna på annat sätt, men örn man reser på de
gotländska järnvägarna, finner man, att de fastställda tiderna för tidtabellen
mycket sällan hållas. Man kan få gå och vänta både länge och väl på stationerna.
Åtminstone från avgångsstationerna i Visby borde, tycker man, tiderna
kunna hållas någorlunda; att det sedan uppstår förseningar kan ju lia
sin förklaring.

Det är ett önskemål, som jag tror är mycket berättigat, att staten förr
eller senare övertar järnvägsnätet på Gotland, så att det blir bättre förhållanden
där. Ett annat önskemål beträffande järnvägarna är att en utbjiggnad
sker av järnvägen från Lärbro till Fårösund. Det har ju under de senaste
åren tillkommit stora militära anläggningar vid Fårösund, och det förefaller
då något egendomligt att järnvägen skall sluta cirka 15 kilometer därifrån
och att all trafik mellan dessa båda orter skall ske med lastbilar och bussar.
Det är besvärligt många gånger. När det är många resande med tåget till
Lärbro, kanske det inte finns tillräckligt antal bussar inne, utan man får gå
där och vänta till dess bussarna varit ute vid Fårösund och vänt för att komma
tillbaka och hämta de kvarvarande. Jag har själv varit med örn detta, så
jag vet hur det förhåller sig i detta avseende. Åven här ha vi således ett
irafikproblem, som bör lösas inom den närmaste tiden. 1944 års järnvägskommitté
har bland andra frågor även denna under utredning, och det är ju trolig,
att önskemålet örn utbyggande av järnvägen skall kunna realiseras inom
en inte allt för långt avlägsen framtid.

Då även frågan örn nynäshamnsbanans förstatligande snart nog kan bli
aktuell, anser jag tiden vara lämplig för en utredning av sjöfartsförbindelserna
mellan Gotland och fastlandet. Mitt ställningstagande till denna utredningsfråga
har påverkats av järnvägsstyrelsens uttalande. Visserligen har, såsom
den föregående talaren framhöll, järnvägsstyrelsen sagt, att utredningen kan
uppskjutas till längre fram, men järnvägsstyrelsen har ändå samtidigt sagt,
att den icke vill motsätta sig ett principuttalande örn utredning, att igångsättas
tidigast i samband med beslut örn statsförvärv av de i Nynäshamn och
Visby anslutande järnvägarna. — Men varför skall man då vänta? Redan
1939 uttalade järnvägsstyrelsen, att det skulle dröja tio år, innan samtliga
järnvägar vore förstatligade. Vi ha ju nu år .1945, och det är således inte
många år kvar av denna tid. Det är väl därför lämpligt, att denna utredning
igångsattes snarast, så att den föreligger färdig och klar, när frågan uppkommer
örn ett förstatligande av nynäshamnsbanan och gotlandsjärnvägarna.
Det kan inte gå att verkställa denna utredning på en helt kort tid. Det är
många synpunkter som förtjäna beaktande, och jag tror, att en dylik utredning
kail komma att ta längre tid än man nu räknar med.

Då jag gått med på att en utredning skall företagas, vill jag framhålla att
jag infe gjort det, därför att jag vill rikta något direkt klander mot gotlandsbolaget
för det sätt, på vilket det skött trafiken. Det är klart, att det under
krigsåren kan ha varit svårt att hålla tillräckligt med tonnage och svårt att

Onsdagen den 13 juni 1945 fm.

Nr 28.

Ane/, siof artsförbindelserna mellan Gotland och fastlandet. .(Forts.)
hålla båtarna i det skick som varit önskvärt. Men jag anser, att denna fråga
är av så stor vikt för framtiden, att man inte bör underlåta att verkställa en
utredning. Man får se det hela på längre sikt och tänka sig, att det kan bli
ändrade förhållanden i framtiden och att man fördenskull behöver vidtaga vissa
åtgärder.

Förutom järnvägsstyrelsen, vilken enligt min mening har tillstyrkt en utredning,
fastän den anser, att man skulle kunna dröja något med den, har
Sveriges lantbruksförbund också tillstyrkt att en förutsättningslös utredning
nu igångsättes. Lantbruksförbundet framhåller, att starka principiella skäl
tala för att kommunikationerna mellan Visby och fastlandet äro en riksangelägenhet,
som lämpligen bör handhavas av ett statligt och icke av ett enskilt
företag.

Utskottet har icke i sitt utlåtande sagt, att detta företag ovillkorligen skall
vara statligt. Utskottet har begärt en förutsättningslös utredning. Sedan får
man se vad denna utredning leder till —• huruvida den kommer till det resultatet,
att det är lämpligt att ett förstatligande äger rum i samband med
förstatligandet av järnvägarna.

Lantbruksförbundet har i sin tur framfört många skäl för en utredning,
vilka jag dock inte anser nödvändigt att återgiva, då de finnas angivna i utskottets
utlåtande.

Gotlands föreningsnämnd har intagit samma ståndpunkt som lantbruksförbundet
och framhållit behovet av en utredning. Denna föreningsnämnd representerar
ju större delen av Gotlands befolkning och bör således ha möjligheter
att bedöma frågan med hänsyn till den gotländska befolkningens intressen.

Visserligen har det varit en hel del avstyrkande yttranden, och främst bör
man kanske peka på att länsstyrelsen i Gotlands län avstyrkt en utredning
örn förstatligande. Men örn länsstyrelsen hade anordnat möten ute bland
den gotländska befolkningen, är det mycket möjligt, att den hade avgivit ett
annat utlåtande än som nu blivit fallet; bland befolkningen där ute har man
säkerligen en annan uppfattning än den, länsstyrelsen givit uttryck åt.

Gotlands handelskammare har också avstyrkt. Jag vet inte örn jag är fel
underrättad, men det har sagts mig att det är en och samma person, som är
ordförande såväl i handelskammaren som i Ångfartygsaktiebolaget Gotlands
styrelse. Det är alldeles klart, att gotlandsbolaget icke har någon anledning
annat än att avstyrka de föreliggande motionerna, och då kan den nämndaomständigheten
alltid ha haft en viss betydelse, när handelskammaren gått
på samma linje som bolaget.

Gotlandsbolaget hade dessutom införskaffat en hel del yttranden, som gingo
i avstyrkande riktning. Men dessa yttranden äro inte upptagna i utskottets
utlåtande, och jag finner därför icke anledning att gå in på desamma.

Utskottets ordförande citerade nyss reservanternas ord örn att »sällan ett
motionsvis framställt yrkande blivit genom införskaffade yttranden mer sakligt
tillbakavisat än det förevarande». Men detta beror ju helt och hållet på
hur man bedömer de olika yttrandena. Så som jag har läst järnvägsstyrelsens
yttrande, kan man ha en annan uppfattning, ty jag menar, att järnvägsstyrelsen
önskar en utredning förr eller senare. Samma ståndpunkt intas också
av lantbruksförbundet och Gotlands föreningsnämnd. De övriga yttrandena
ha visserligen, som jag förut framhållit, gått i en annan riktning, men vi ha
inom utskottet icke ansett oss böra tillmäta de däri framförda skälen någon
avgörande betydelse.

Det har framhållits, att föreningsnämnden på Gotland under de sista åren
icke gjort någon framställning till gotlandsbolaget om lägre fraktavgifter.

Nr 28.

Onsdagen den 13 juni 1945 fm.

Ancj. siof artsförbindelserna mellan Gotland och fastlandet. (Forts.)

Men efter ivad jag hört, har den s. k. samarbetsnämnden, som föregick den
nuvarande föreningsnämnden, gjort framställningar till bolaget både örn lägre
fraktkostnader och bättre kylanordningar, men dessa ha icke vunnit något
beaktande. Huruvida föreningsnämnden gjort någon framställning känner jag
för min del inte till.

Reservanterna lia också framhållit, att »det är möjligt, att vissa fördelar
måhända skulle stå att vinna i fråga örn trafiken på och över Stockholm genom
en närmare samordning av trafikledens olika trafiknigdel, sedan järnvägarna
övertagits i statens regi». Jag tycker för min del, att reservanterna här lia
gjort ett medgivande. Det närmar sig så vitt jag förstår järnvägsstyrelsens
uttalande, när den vill ha en utredning. Jag finner, att reservanterna nästan
ha kommit in på samma linje som järnvägsstyrelsen och äro på glid över till
den uppfattningen, utskottsmajoriteten har givit uttryck åt.

Reservanterna ha ytterligare anfört, att det i vart fall synes stå klart, »att
en eventuell utredning härom, såsom järnvägsstyrelsen även påpekat, bör företagas
i närmast möjliga anslutning till avgörandet av frågan örn järnvägarnas
övertagande. För en utredning i angivna hänseende först längre fram talar
enligt utskottets mening jämväl det förhållandet, att utredningen i möjligaste
mån bör bygga på erfarenheter, vunna under mera normala förhållanden än dem
som rått under de senaste åren.» Detta överensstämmer, kan man säga, tämligen
fullständigt med järnvägsstyrelsens mening. Frågan gäller alltså bara
tidpunkten. Men kan man dröja längre med en utredning, när man vet, att utredningar
om statsförvärv av nynäshamnsbanan inom den närmaste tiden skola
företagas? Örn man utgår från att denna bana förstatligas år 1949 eller 1950
— örn det dröjer så länge — är det väl bäst att utredningen örn sjöfarts förbindelserna
blir klar i god tid, så att inte det hela blir fördröjt i väntan på
densamma.

Statsutskottets ordförande framhöll att det, om riksdagen gick med på förslaget
örn en utredning, skulle kunna bli en stagnation i de förbättringar för
passagerare i tredje klass etc., som ångfartygsbolagets styrelse skulle ha varit
betänkt på att genomföra. Jag kan inte förstå, att så skulle bli fallet. Det
måtte väl ligga i bolagets intresse att under alla förhållanden ordna trafiken
så förstklassigt och bra som möjligt. Vare sig bolaget självt önskar träda i
förbindelse med staten eller staten påfordrar övertagande av bolagets rörelse,
måste det ju ske en överenskommelse mellan staten och bolaget, där rimlig
hänsyn kommer att tagas också till sådana förbättringar. Att det har brustit
en hel del när det gäller tredjeklasspassagerarnas reseförhållanden måste man
nog erkänna, och jag hoppas att en ändring till det bättre skall kunna ske.
Örn bolaget håller sina båtar i gott skick, tror jag för min del inte att bolaget
behöver befara att förlora därpå, örn rörelsen skulle övertagas av staten.

Jag finner således, herr talman, att det är många skäl som tala för att man
nu inte väntar med en utredning. Efter vad jag kan förstå äro vi så gott
som ense örn att denna utredning förr eller senare bör företagas. Örn den då
sker ett par år tidigare än reservanterna önska, tycker jag inte att den saken
skulle behöva vålla några större motsättningar. Jag anser, att vi kunna gå
med på utredningsförslaget, och sedan få vi se, vilket resultat utredningen
kan komma till. Jag hoppas för min del, att den skall bli i stånd att framlägga
förslag om hur denna betydelsefulla förbindelse på bästa möjliga sätt
kan ordnas. Att sätta Gotlands järnvägsnät i sådant stånd, att nuvarande
trafikbehov kunna tillgodoses bättre, tror jag också är en tanke som bör förverkligas.

Herr talman! Jag ber för min del att få 5''rka bifall till statsutskottets hemställan
i denna fråga.

Onsdagen den 13 juni 1945 fm.

Nr 28.

Ang. sjöfartsförbindelserna mellan Gotland ock fastlandet. (Forts.)

Herr Söderdahl: Herr talman! Gotland har ju liksom andra län sina speciella
problem att brottas med. På grund av öns avskilda läge mitt ute i havet måste
givetvis trafikproblemet spela en dominerande roll. Vi ha inte som i andra
landsändar möjlighet att välja mellan olika slag av trafikmedel, utan vi få ta
vad som kan stå till buds, örn vi skola komma någonstans utom ön. Vi äro följaktligen
helt beroende av de sjöfartsförbindelser, som finnas. Enda undantaget
utgör flyget, som vi haft stor nytta av dels under krigsvintrarna 1940, 1941
och 1942 och dels sedan omkring 3/4 år tillhaka genom den regelbundna flygtrafiken
med två turer örn dagen.

Hur sjötrafiken är ordnad framgår av utskottets utredning, och jag skall
därför inte uppehålla mig vid den saken någon längre stund. Det är bara några
påpekanden jag vill göra.

Utskottets sammanställnnig klargör, att Ångfartygsaktiebolaget Gotland
ombesörjt nära nog hela passagerartrafiken och vidare att i fråga örn godstrafiken
ingen direkt konkurrens förekommit. Tvärtom är godstrafiken, förmodligen
på grund av träffade överenskommelser, uppdelad. Gotlandsbolaget har linjen
över Nynäshamn och direkt Stockholm, medan Sveabolaget trafikerar kustlinjen
från Göteborg runt sydkusten via Kalmar, Oskarshamn och Västervik till
Visby. Huruvida en överenskommelse förefinnes även i fråga örn taxorna undandrar
sig mitt bedömande, men med hänsyn till att gotlandsbolaget ombesörjer
Sveabolagets speditionsarbete i Visby är det inte alls omöjligt, att en sådan
existerar. Ett sådant förfaringssätt tillhör för övrigt som alla veta det privata
företagarlivets finesser särskilt under nu rådande förhållanden. Kunna två
företag komma överens örn en uppdelning, är det klart att bägge parter vinna
därpå, och det blir den tredje parten, allmänheten, som til syvende o g sidst
får betala fiolerna. Hur det i ett sådant fall går med den beprisade konkurrensen
är ju en annan fråga. Enligt mitt sätt att se existerar den icke vidare.
Den har helt enkelt blivit försatt ur kraft.

Jag bär ej sagt detta för att jag tror, att gotlandstrafiken skulle kunna bära
två direkt konkurrerande företag. Vid sekelskiftet funnos ju två konkurrerande
företag, men det visade sig, att det inte fanns några möjligheter att på det
sättet upprätthålla driften. Visserligen fick allmänheten billigare såväl resekostnader
som frakter, men fartygens och materielens standard påverkades samtidigt
i mindre lycklig riktning.

Med det jag sagt har jag endast velat framhålla, att det tycks föreligga en
viss överenskommelse mellan å ena sidan gotlandsbolaget och å andra sidan
Sveabolaget, som i realiteten innebär ett monopol för gotlandsbolaget på linjen
över Nynäshamn till Stockholm och direkt Stockholm, åtminstone så vitt gäller
passagerartrafik. Att det tyngre godset fraktas med andra trafikmedel ligger
ju i sakens natur, men den omständigheten saknar här betydelse. De faktiska
förhållandena styrka motionärernas påstående, att ett monopol föreligger.

Jag vill i detta sammanhang framhålla, att det inte kan vara rimligt att söka
ta ut största möjliga avgifter. Örn trafiken ökas, är det alldeles givet att taxorna
i motsvarande mån skola sänkas. Man förstår ju, att det för ett monopolföretag
är en mycket slärk frestelse att ta ut mesta möjliga i avgifter, meni vederbörande
glömma lätt, att det dock finnes cn gräns för vad som är möjligt även
på detta område. När den gränsen överskrides, inträder automatiskt missnöjet
från deras sida, som få betala avgifterna.

För min del tror jag, att gotlandsbolaget kommit till en sådan punkt i sin
utveckling. Några siffror för att belysa detta kunna kanske inte skada. Bolaget
har ett aktiekapital av 1 050 000 kronor. På detta kapital har man årligen
sedan år 1917 utdelat 10 procent, utom år 1928, då utdelningen var 9 procent.
Under årens lopp har man dessutom lyckats .skrapa ihop dels cn reservfond, som

Nr 28.

Onsdagen den 13 juni 1945 fm.

Äng. sjöfartsförbindelserna mellan Gotland och fastlandet. (Forts.)
är lika stor som aktiekapitalet, d. v. s. 1 050 000 kronor, och dels en försäkringsfond
på 800 000 kronor. Bolagets tillgångar, på vilka årligen stora avskrivningar
skett, uppgingo vid 1944 års slut till 3 781 000 kronor. Om dessa tillgångar
realiserades i dag, skulle de helt säkert representera ett flerdubbelt
större värde.

Som synes är det inga små belopp bolaget vunnit ut av sin verksamhet, och
inför dessa siffror är det kanske icke så underligt, örn allmänheten anser att
den blivit uppskörtad av bolaget.

En sak som stärkt allmänheten i dess uppfattning att taxorna hållas onormalt
höga är, att bolaget delvis använt sina vinstmedel till att finansiera hotellverksamhet
i land. På detta sätt har AB Snäckgärdshaden tillkommit. Det
är en sommarrestaurang av lyxkvalitet, kombinerad med ett badhotell. Aktiekapitalet
är 150 000 kronor och innehas helt av ångbåtsholaget. Enligt 1943
års bokslut häftade detta aktiebolag i skuld till ångbåtsholaget med ett belopp
av 359 000 kronor. Det finns ingen möjlighet att göra sig underkunnig om huruvida
någon ränta utgår på detta belopp; bokslutet nämner därom ingenting.
Aktierna äro dessutom i ångbåtsbolagets böcker nedskrivna till 1 krona.

Förhållandet är liknande när det gäller AB Visby stadshotell. Aktiekapitalet
är även där 150 000 kronor och äges helt av ångbåtsholaget. De pengar, ångbåtsbolaget
satsat i detta företag, uppgå till 436 000 kronor; siffran är tagen ur
1943 ars bokslut. Aktierna äro även i detta fall nedskrivna till 1 krona i ångbåtsbolagets
bokföring.

Sammanlagt har alltså ångbåtsholaget av sina vinstmedel tagit 1 095 000 kronär
för att finansiera dessa dotterbolag. Det är egentligen bestickande möjligheter
som öppna sig, när man har ett moderbolag, som går glänsande, och startar
dotterföretag i än den ena, än den andra branschen. Efter några tiotal år har
man med lämpliga avskrivningar i stället för ett lukrativt företag tre. Riskerna
äro ju obefintliga, eftersom det hela finansieras med vinstmedlen från det företag,
som går glänsande.

o I och för sig är det naturligtvis endast tacknämligt att det startas hotellföretag
på en ort. Frågan är blott, örn det är så lämpligt att det sker i samröre med ett
trafikföretag och att överskottsmedlen från dess verksamhet användas för att
finansiera dessa hotellföretag. Allmänheten hindras genom sådana manipulationer
att bedöma, huruvida de av trafikföretaget tillämpade taxorna äro skäliga
eller ej. Inbjuder icke helt enkelt ett sådant förfaringssätt allmänheten att
hysa misstro till bolagsledningens uppgifter, att det ej går att sänka taxorna?
Hade bolagsledningen startat dessa hotellbolag såsom helt fristående företag
och skaffat medel till dem på privat håll, skulle säkerligen gotlandsbolaget den
dag som i dag är ha stått betydligt bättre till boks hos den gotländska allmänheten
än som nu är fallet.

Av det sagda torde framgå, att bolaget har en lysande ekonomisk ställning.
Det är mot bakgrunden av detta förhållande som motionärerna kritiserat bolaget
för att det icke vidtagit några åtgärder, så att även passagerare i tredje klass å
bolagets fartyg kunnat resa som människor. För min del har jag mer än en gång
förvånat mig över att fartygsinspektionen kunnat godkänna de utrymmen, vilka
bolaget ställt till förfogande såsom lämpliga för människor att vistas i. Jag bär
frågat rnig, om man icke bedömer en sådan sak efter det passagerarantal, som vid
vissa tillfällen kan komma att befordras. Har man icke från fartygsinspektionens
sida gjort sig underkunnig om det förändrade läge, som inträdde i och med krigsutbrottet,
då stora militärtransporter ägde rum under alla årstider med bolagets
båtar? Ansvaret för de olidliga förhållanden, som varit rådande, måste i sin
mån tillskrivas fartygsinspektionen, eftersom den ej utfärdat ändrade föreskrifter.

Onsdagen den 13 juni 1045 fm.

Nr 28.

Ancj. siof artsförbindelserna mellan Gotland och fastlandet. (Forts.)

Enligt förordningen av den 31 december 1914 med närmare föreskrifter angående
tillsyn i fartyg »skall å fartyg, varom fråga är, för varje passagerare,
som icke innehar sovplats, skydd för vädret vara anordnat i upplyst och ventilerat
samt i övrigt för människors vistande lämpligt rum». Efterlevnaden av
denna föreskrift skall enligt förordningen övervakas av fartygsinspektionen.

Jag kan hålla med om att en resa sommartiden på däcksplats vid vackert väder
icke behöver medföra några som helst risker för den resandes hälsa. Tvärtom
torde en sådan färd, där man ute på havet efter några timmars seglats får bevittna
solens uppgång vid horisonten, för mången bli ett minne för livet. Annorlunda
ställer det sig emellertid under höst- och vintermånaderna med deras mörker,
storm och köld. Då finns det inga möjligheter att längre uppehålla sig på däck,
och det är under de årstiderna som risk finnes för att människornas hälsa skall
brytas ned, såvida ingen skyddad plats finns tillgänglig, dit de kunna taga sin
tillflykt.

Bolaget erkänner självt att den enda båt, på vilken anordningar i sådan riktning
finnas vidtagna, är motorfartyget »Gotland». Där har man en salong med
52 sittplatser för tredjeklasspassagerare samt ett annat rum med 70 madrasser,
placerade på durken. Både bolaget och andra, som yttrat sig över motionen, ha
gjort ett stort nummer av denna båt och dess anordningar och samtidigt pekat på
att bolaget utlovat att anskaffa ytterligare en båt av samma förnämliga kvalitet
i dessa avseenden som »Gotland». Vad man däremot förbigår med tystnad är, att
denna moderna båt före kriget, då inga oljerestriktioner hindrade dess användning,
under vintrarna drogs ur trafiken, trots att den då bäst behövdes för att
bereda däckspassagerarna ett drägligt skydd, medan de äldre båtarna, som ha
sämre anordningar för tredjeklasspassagerare, fingo fortsätta trafiken. Bolaget
har motiverat detta med att trafiken under vintern ej på långt när är så stor, som
ett fartyg sådant som »Gotland» kräver.

Bland gotlänningarna, som vant sig vid att bli rätt styvmoderligt behandlade
av detta bolag, torde den meningen vara starkt utbredd, att bolaget satt in de
under vintern ur tredjeklasspassagerarnas synpunkt sämre båtarna för att tvinga
de resande att i större utsträckning välja hyttplats. Jag tror för min del, att
det ligger åtskilligt i detta.

Nu skall det emellertid bli annat av. Bolaget har ställt i utsikt att på »Drotten»
och »Visby» inreda där befintliga salonger med sittplatser för passagerare i
tredje klass. Vad som förvånar är, att icke en sådan åtgärd blivit vidtagen långt
tidigare, särskilt med hänsyn till de olidliga förhållanden, som varit rådande under
krigstiden med dess jämt och ständigt förekommande militärtransporter. Då
hytterna vid sådana tillfällen i allmänhet varit fullbelagda, har icke någon annan
möjlighet stått till buds än att ta sin tillflykt till lastrummet, eller »Valdemarsgraven»,
som folkhumorn döpt detta till. Är det icke rent av vidrigt att där
fösa ner män, kvinnor och barn i samma rum? Man har svårt att göra sig en föreställning
örn vilket tillstånd, som måste bli rådande i ett sådant rum, i synnerhet
om det är svårt väder och flertalet av passagerarna kanske bli sjösjuka. Det vittnar
dock örn en oerhörd nonchalans från bolagets sida att låta sådant fortgå år
efter år utan att vidtaga några som helst åtgärder för att åstadkomma en ändring.
Det hjälper icke att bara skylla på krigstiden.

De ombyggnader, som man nu är så villig att verkställa, hade lika väl kunnat
utföras vid krigsutbrottet eller tidigare. Om man utfört dem då, hade det i alla
fall visat en vilja att försöka avhjälpa förefintliga brister. Men som läget nu är,
ger det otvivelaktigt stöd åt motionärernas uppfattning att förbindelserna under
kriget blivit sämre.

När vi motionerade i denna sak, gjorde vi det i den förhoppningen, att fördelar
för Gotlands befolkning, icke minst av ekonomiskt slag, skulle kunna utvinnas

Nr 28.

Onsdagen den 13 juni 1945 fm.

Äng. sjötartsförbindelserna mellan Gotland och fastlandet. (Forts.)
om förbindelserna mellan Gotland och fastlandet bleve ordnade genom samtrafik
i statens regi. När vi föreslogo en utredning, var det främst med tanke på att
en sådan kunde vara klar till den tidpunkt, då riksdagens beslut om förstatligande
av såväl nynäsbanan som de gotländska järnvägarna kunde bli förverkligat.
:Vi ha uppfattat läget så, att statens övertagande av den gotländska sjötrafiken
endast skulle utgöra en naturlig fortsättning på järnvägarnas förstatligande.

Många yttranden i avstyrkande riktning ha avgivits. Örn värdet av dem
råder det och kan det råda delade meningar. Yttrandet från länsstyrelsen i
Gotlands län kom icke alls som någon överraskning för dem, som närmare
känna förhållandena där ute. Bättre försvarsadvokat kunde väl ångbåtsbolaget
näppeligen tänka sig. Med lätt hand stryker man över förefintliga brister,
trots att de i hög grad beröra de bredare folklagrens intressen, och man tror
blint på att bolagets löften örn en förbättring skola uppfyllas. Mig förvånar
inte länsstyrelsens yttrande det minsta; mer förvånad skulle jag däremot ha
blivit, örn det gått i en annan riktning.

Beträffande Gotlands handelskammares yttrande vill jag endast lämna den
upplysningen, att samma person, som var ordförande i handelskammaren då
detta yttrande avgavs, numera även är ordförande i ångfartygsbolaget. Jag
tror att det räcker.

Här föreligga också en hel del sympatiserande yttranden från handelskamrar
på fastlandet. Då de omöjligen kunna äga någon ingående kännedom örn
läget på Gotland, skall jag icke upptaga tiden med att närmare bemöta deras
uttalanden. Den gamla satsen, att den, som har skon på, bäst känner var den
klämmer, kan nog tillämpas också i detta fall.

Det hedrar utskottets majoritet, att den icke låtit sig förledas av allt det
översvallande beröm över bolagets och dess verksamhets förträfflighet, som
formligen flödar ur alla dessa yttranden. Majoriteten inom utskottet har förmodligen
utgått från att motionärerna, som ändock representera de båda
största folkgrupperna på Gotland, icke skulle ha vågat sig på att föra fram
en fråga som denna, om skäl därtill icke funnits. Visserligen har man icke
helt gått motionärerna till mötes, utan stannat vid att begära en förutsättningslös
utredning. För egen dei har jag ingenting att anmärka däremot,
utan huvudsaken är, att en objektiv undersökning kommer till stånd, som kan
visa förhållandena sådana de i verkligheten gestalta sig.

Med dessa ord ber jag, her talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 eftermiddagen.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Att den närmast föregående talaren visade
sig vara så uppfylld av tro på att trafiken till Gotland i statlig regi skall bli
så mycket bättre än den hittillsvarande, kan jag möjligen förstå på grund
av hans partitillhörighet. Men att den närmast före honom uppträdande talaren
kunde finna ett statsövertagande vara till Gotlands bästa har jag däremot
svårare att förstå. Det förhåller sig nämligen så, att man i det län, vi båda
representera, icke är alldeles utan erfarenhet vare sig örn statlig järnvägstrafik
eller örn statlig båttrafik, och dessa erfarenheter äro knappast av den
art att man därav skulle kunna dra sådana slutsatser, som min ärade kamrat
från Södra Möre härad gjorde.

Trafiken över Kalmar sund under vinterhalvåret upprätthålles ju numera
genom kungl, postverket med en särskild båt, men jag har aldrig kunnat förmärka,
att därigenom uppstått någon förbättring i trafikförhållandena. Snarare
torde man kunna säga, att trafiken över Kalmar sund under det halvåret

Onsdagen den 13 juni 1945 fm.

Nr 28.

Ang. sjöfartsförbindelserna mellan Gotland och fastlandet. (Forts.)
förmedlas sämre, även om man tar i betraktande att det gäller vinterhalvåret
och att det alltså icke är så lämpligt väder eller så stort behov av förbindelser
som under sommarhalvåret. Men jag har ytterligt svårt att tänka mig att det,
örn denna regim skulle sörja för trafiken året runt, skulle kunna bli en sådan
mängd turer och en så utmärkt och påkostad organisation överhuvud taget,
som nu i enskild drift förekommer där nere under sommarhalvåret.

Sedan S. J. övertog den huvudförbindelse, som Kalmar har med landets
järnvägsnät i övrigt, kan man inte säga att våra trafikförhållanden ha förbättrats,
utan tvärtom har i vissa avseenden en försämring inträtt. När det
gäller de stora godstransporterna har förstatligandet inneburit en fördyring.
I fråga om tillmötesgåendet i allmänhet i alla de olika spörsmål, som tid efter
annan måste uppkomma mellan trafikanten och järnvägen, har man litet svårt
att göra jämförelser, därför att kriget ju har vållat speciella besvärligheter,
som många gånger varit olidliga; jag tänker då särskilt på vagnsbristen. Jag
vill alltså inte påstå, att den försämrade järnvägstrafiken har berott på förstatligandet.

Örn man emellertid vill försöka tänka ut vad som för framtiden skall lända
till ön Gotlands bästa, kan man enligt min mening inte bara göra som herr
Heiding föreslog och anordna möten med befolkningen på Gotland, innan
man avger sitt yttrande. Ty är det så alldeles säkert att de, som komma på
sådana möten, alltid bäst kunna bedöma verkningarna av en ifrågasatt ändring?
För att i ett fall som detta bedöma verkningarna fordras ju helt andra
kvalifikationer än bara den att bo på Gotland.

Det väsentliga är hur man bedömer den statliga och den enskilda trafiken
jämförda med varandra. Om föreningsnämnden på Gotland eller Gotlands
slakteriförening — vars direktör för övrigt kanske inte har så liten andel i
denna motion — skulle komma till kungl, järnvägsstyrelsen för att förhandla
örn ändrade fraktsatser eller förbättrade kylrum eller andra förbättringar i
trafiken, föreställer jag mig att både föreningarna och denne direktör skulle
komma att stå sig ganska slätt. När man inte ordentligt har prövat möjligheterna
att förhandla med det nuvarande trafikbolaget, tycker jag inte att man
har rättighet att bestämt påstå, att man är missgynnad. Och det skulle vara
en ganska blåögd optimism att tro, att man skulle kunna komma så värst
långt genom förhandlingar med en kungl, förvaltning, som har sitt huvudsäte
här i Stockholm.

Hör man till de allra största trafikanterna inom ett område, vilket ju de
gotländska jordbrukarnas organisationer göra, behöver man inte känna sig som
en mindervärdig part, om man vill förhandla med de existerande trafikbolagen.
Det finns till och med möjligheter för dessa stora ekonomiska organisationer
att skaffa sig egna trafikmedel, och den saken torde åtminstone på andra håll
faktiskt lia varit under övervägande. När man därför säger, att det inte finns
någon konkurrens och att trafikbehovet inte skulle vara tillräckligt stort för
att bära upp två konkurrerande företag, tror jag att man ganska mycket får
fel. Jag skulle tänka mig, att enbart det gotländska jordbrukets trafikbehov
är så stort, att gotlandsbolaget nog skulle dra sig för risken att jordbrukarnas
organisationer ta sina transportfrågor i (“gria händer. Mot ett enskilt bolag
finns alltså betydligt större möjlighet att öva påtryckningar än mot ett statligt
företag, sorn skötes från Stockholm av kungl, järnvägsstyrelsen.

Jag bedömer i varje fall saken på det sättet, att gotlänningarna efteråt — örn
den utredning, som riksdagen väl nu kommer att besluta om, skulle resultera
i ett förstatligande av gotlandsbolaget — komma att betrakta det nya statliga
företaget som en likadan buse, som i värjo fall den siste talaren här villo
göra gällande att gotlandsbolaget är. Men då är det ingenting att göra åt saken..

Första kammarens protokoll 10Ji5. Nr US. 3

Nr 28.

Onsdagen den 13 juni 1945 fm.

Äng. sjöfartsförbindelserna mellan Gotland och fastlandet. (Forts.)
och då kommer man ingen vart, även örn man är missnöjd. Då tror jag för
övrigt inte heller, att man kommer att nå så värst mycket ens med motioner
i riksdagen.

Det är ju inte heller bara trafiken mellan Nynäshamn och Visby, som man
i dettas sammanhang har att tänka på. Jag för min del, som utom Gotland representerar
även Kalmar län och särskilt dess södra del, har alltid haft ett
mycket stort intresse för den trafik, som gotlandsbolaget före kriget upprätthöll
mellan Visby och Kalmar och som under sommarhalvåret var så livlig,
att den pågick sex dagar i veckan. Jag tror, att allmänheten var mycket nöjd
med och väl betjänt av denna trafik. Men örn nu ett förstatligande av gotlandsbolaget
skall ske i samband med statens övertagande av nynäshamnsjärnvägen
och de gotländska järnvägarna, frågar jag mig, om inte den delen av verksamheten
kommer att bli huvudsaken med påföljd att denna andra trafik kommer
att försummas. Efter ett förstatligande skulle det rent av i framtiden kunna
inträffa att vi stå där utan reguljära förbindelser mellan Kalmar och Visby eller
mellan Norrköping och Visby. Visserligen kan det tänkas, att Sveabolaget eller
något annat rederi tar upp trafiken på dessa linjer, örn det finns ett behov,
men det är ju inte utan vidare säkert, att trafiken kan bli lika väl ordnad av
ett bolag, som betraktar en sådan trafik som en binäring och som kanske inte
heller kan sätta in båtar av det lämpliga slaget. Jag tror att det bästa är, att
trafiken skötes av ett företag med trafiken på Gotland som sin huvuduppgift.
Jag tror att allmänheten kommer att vara bäst betjänt av den ordningen när
det gäller trafiken på Kalmar och på Norrköping, liksom kanske också när det
gäller andra orter vid ostkusten.

Vad sedan beträffar debatten i dag, vill jag först och främst instämma med
den förste talaren, utskottets ordförande. Därnäst vill jag fästa uppmärksamheten
på att varken herr Heiding eller herr Söderdahl direkt vågade säga, att
gotlandsbolaget har misskött trafiken. Det är endast beträffande anordningarna
för tredjeklasspassagerarna, däckspassagerarna, som någon anmärkning
har gjorts. Herr Heiding var mycket moderat i sitt bedömande av bolagets sätt
att sköta den saken. Men om man skall tala för en sådan ändring, att bolaget
betages möjligheten att driva denna trafik, bör man enligt min mening ha starka
belägg för sin anmärkning och kunna bevisa, att bolaget icke haft god vilja
eller att det skörtat upp allmänheten; och man bör dessutom kunna ådagalägga,
att det kommer att bli bättre efter ett förstatligande. Man skall dock akta sig
för — örn man har aldrig så litet känsla för vad som går för sig och vad som
är praktiskt -— att tillgripa större våld än nöden kräver.

Herr Heiding nämnde, att visserligen inga särskilda framställningar örn
taxesänkning gjorts från föreningsnämnden till ångbåtsbolaget, men att sådana
tidigare, ehuru utan framgång, skulle ha gjorts av den s. k. samarbetsnämnden,
d. v. s. embryot till den nuvarande föreningsnämnden. Jag vill då erinra om
det förhållandet, att man bland trafikanterna alltid tycker, att taxorna äro för
höga. En köpare av en vara vill i allmänhet lia den till billigare pris än säljaren
är villig att godtaga. Men därtill kommer, att faktiskt inga regelrätta förhandlingar
angående taxor e. d. ha förekommit under hela den tid som gått,
sedan föreningsnämnden började sin verksamhet. Jag tycker, att man först
borde ha prövat den vägen.

Jag vill framhålla, att föreningsnämnden icke har varit fullt enig i denna
sak. Det har inom nämnden funnits medlemmar, som ställt sig mycket tveksamma
och gått med på nämndens utlåtande endast för att undvika inbördes
osämja. Bland Gotlands jordbrukare har man alltså icke varit helt enhällig i
denna trafikfråga.

Herr Söderdahl talade örn gotlandsbolagets lysande ekonomiska ställning

Onsdagen den 13 juni 1945 fm.

Nr 28.

Ang. siof arts förbindelserna mellan Gotland och fastlandet. (Forts.)
och dess möjligheter att sänka taxorna. Men det är med detta företag precis
som med alla andra, som skötas på sådant sätt, att de själva finansiera sina
utvidgningar och förbättringar. Jag fäste mig vid att herr Söderdahl sade,
att gotlandsbolaget har skapat en stor reservfond och satsat aktiekapital i
hotellrörelser samt nedskrivit aktierna till en krona. Det lät nästan på herr
Söderdahl som om pengarna i denna reservfond funnes disponibla på något
bankkonto, men så är ju ingalunda fallet, utan de finnas i de nya båtar, som
bolaget har anskaffat. Jag anser det mycket tacknämligt och önskvärt, att en
affärsverksamhet vilken som helst skötes så, att det är möjligt att oavbrutet
åstadkomma förbättringar och moderniseringar, d. v. s. i detta fall att skaffa
nya båtar, vilket man dels redan har gjort och dels kommer att göra. Det
måste anses bättre, att ett företag har en viss marginal på plussidan, än
att det skötes så, att man alltid har det hankigt och besvärligt. Örn taxorna
skulle hållas sådana, att man icke blev i stånd att inköpa ändamålsenliga fartyg
och icke kunde sköta underhållet riktigt, utan ständigt led av kapitalbrist,
tror jag att det skulle bli ett väldigt skri också om den saken. Det är nog
inte så lätt för ett företag, som svarar för trafiken från en hel ö; det har en
utsatt ställning. Hur ett sådant företag än bär sig åt, tror jag det råkar ut
för klander, örn klandervilja finns.

Nu vill jag inte påstå, att vare sig detta bolag eller något annat bolag eller
någon människa är idealisk och fri från fel. Men vad man skulle våga sig på
att säga är, att gotlandsbolaget har fört en ganska framsynt politik, som
på många sätt varit till fördel för Gotland. Jag skulle sålunda tro att de
belopp, bolaget satsat i hotellrörelser på Gotland och som enligt herr Söderdahl
tagits från vinsten på ångbåtsrörelsen, haft den verkan att tiodubbelt större
belopp tillförts öns innevånare och stannat kvar på Gotland, så att nettot för
den gotländska befolkningen har varit en betydande inkomst. Detta torde vara
ganska ostridigt.

Att just detta trafikföretag gjort investeringar i hotellföretag anser jag
icke vara ett större fel än örn någon annan på Gotland hade gjort dem. Jag
förmodar, att det stått fritt för vem som velat att starta sådana företag på
Gotland. Mig förefaller det icke heller onaturligt att just de, som skola forsla
människor till ön, också se till att det blir någon restaurangrörelse. I allmänhet
brukar det anses som en stor fördel, om turisttrafiken kan dragas till någon
landsända, därför att turisterna lämna efter sig mycket pengar i de trakter,
de besöka.

Det, som jag kunde förstå att både herr Söderdahl och herr Heiding lade
den kanske största vikten vid, var frågan om däckspassagerarnas förhållanden.
Därvidlag anser ju även länsstyrelsen i Gotlands län, att det är stort behov
av en förbättring. I det fallet har länsstyrelsen icke varit vad herr Söderdahl
ganska otillbörligt kallade försvarsadvokat åt ångbågtsbolaget; örn jag får säga
min mening, har man knappast rättighet att tala om ett Kungl. Maj:ts organ
såsom en utmärkt försvarsadvokat åt något enskilt företag. Men en förbättring
kommer utan tvivel att ske. Delvis har den redan skett, och i den mån
nya fartyg byggas — när det nu kan bli möjligt — är det meningen att ytterligare
förbättringar skola komma till stånd. När man vet detta.och ser hur
saken ligger till, tycker jag att den anmärkningen ensam knappast kan vara
skill nog för en så vittgående framställning, som här är gjord.

Herr talman! Jag representerar ju också Gotlands län här i kammaren, och
jag kan inte göra mig något samvete av att gå emot denna motion. Jag bedömer
nämligen saken så, att det sannolikt icke blir en förbättring för den gotländska
allmänheten, om denna motion .skulle resultera i ett förstatligande. Erfarenheterna
från min egen hemtrakt peka icke i (Ion riktningen. Då jag icke är

Nr 28.

Onsdagen den 13 juni 1945 fm.

Ang. sjöfartsförbindelserna mellan Gotland och fastlandet. (Forts.)
uppfylld av tron på att ett förstatligande skulle på det bästa sättet gagna
de gotländska sjöfartsförbindelserna, ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr förste vice talmannen: Herr talman! Anledningen till att jag biträtt
det föreliggande utskottsförslaget om en allmän och förutsättningslös utredning
rörande sjöfartsförbindelserna mellan Gotland och det övriga Sverige är
icke den kritik, som från något håll framkommit mot det bolag, som för närvarande
uppehåller denna trafik och som i visst avseende har ansetts vara ett monopolföretag.
Det kan naturligtvis hända, att berättigad anledning i viss mån
finnes att utöva kritik mot det sätt, på vilket bolaget skött trafiken, men tar
man del av de föreliggande handlingarna, som delvis finnas återgivna i utskottets
utlåtande, synes det mig som örn man icke med fog kan framställa någon
avgörande anmärkning i det avseendet.

Det är i stället från mera allmänna trafiksynpunkter, som jag har biträtt
utskottsförslaget. Den trafiktekniska utvecklingen på alla områden har ju i
vårt land liksom annorstädes lett till att trafikmedlen fått allmängöras i allt
större utsträckning. Landsvägsväsendet är sålunda förstatligat, och järnvägsväsendet
i vårt land kommer likaså att inom få år vara förstatligat; det är ju
endast några få järnvägar som återstå. Trafikens utveckling har medfört nödvändigheten
att enhetliggöra trafikmedlen, och den saken kan icke ske på samma
sätt, örn det är många bolag, som inbördes konkurrera.

Trafiken mellan Visby och Stockholm är ju den för Gotland väsentligaste.
Den är och bör vara daglig. Men beträffande den trafiken gäller, att den icke
är tillräcklig för två konkurrerande rederier. Staten skall nu övertaga järnvägen
Stockholm—Nynäshamn liksom också de gotländska järnvägarna. När
man på det sättet sammanbinder dessa järnvägar med trafiknätet i övrigt, förefaller
det lämpligt och naturligt att därmed också sammanknyta båtförbindelsen
mellan Gotland och fastlandet.

Ett annat skäl som jag anser ganska starkt, herr talman, är att man bör söka
knyta Gotland fastare till det övriga Sverige. Det syftet främjar man så vitt
jag förstår i hög grad, örn man förbättrar sjöfartsförbindelserna mellan Gotland
och fastlandet.

Under dessa förhållanden bör man kanske inte lägga så strängt ekonomiska
synpunkter på denna fråga, som den siste ärade talaren gjorde. Det är ingalunda
nödvändigt, att varje del av ett statens företag skall ekonomiskt bära sig.
Ser man trafikväsendet i stort, bör man ha rättighet att låta de mera trafikerade
linjerna i viss mån ekonomiskt stödja de mera avlägsna och glest trafikerade
linjerna. Örn alltså trafiken mellan Gotland och fastlandet icke skulle
ekonomiskt bära sig, kan det vara statens skyldighet att ändå uppehålla tillfredsställande
kommunikationer där, på samma sätt som sker vid de norrländska
järnvägarna, som säkerligen ekonomiskt icke bära sig fullt ut. En sådan
uppoffring kan staten göra, men knappast ett enskilt företag.

Ett ytterligare skäl är, att man, även örn ett enskilt bolag till en viss tid
sköter trafiken bra, dock icke har någon garanti för att förbindelserna under
alla förhållanden komma att vara lika tillfredsställande. Har däremot staten
hand örn trafiken, får ju riksdagen sätta in sin kritik mot de förhållanden, som
icke äro tillfredsställande, och söka åstadkomma bättring, där så behövs. Därvidlag
är det alltså en viss skillnad mellan det enskilda och det statliga företaget.

Under de nu förflutna krigsåren har staten måst ingripa och bestämma, hur
trafiken till och från Gotland skall ordnas och dirigeras. Våra krigsfartyg ha
också fått eskortera de fartyg i enskild ägo, som uppehållit trafiken. En sådan

Onsdagen den 13 juni 1945 fm.

Nr 28.

Anr/. sjöfartsförbindelserna mellan Gotland och fastlandet. (Forts.)
verksamhet kan lättare ordnas och samordnas, om staten har bestämmanderätten
i olika avseenden.

Även om man icke lägger ekonomiska synpunkter på dessa frågor och även
örn man ej bedömer dem med hänsyn till det sätt, på vilket det nuvarande bolaget
skött trafiken — jag tror för min del ej att någon avgörande kritik kan
riktas däremot — föreligga alltså allmänna skäl av sådan styrka, att jag
för min del ansett mig böra biträda förslaget örn en utredning.

Jag tror också, att man skulle kunna förbättra förhållandena för de resande,
särskilt passagerarna i tredje klass. Detta bestrides icke heller av dem, som yttrat
sig. Kommerskollegium säger sålunda: »Väl kunna förbättringar i fråga om
passagerarnas befordran i vissa avseenden förefalla önskvärda, men motionärerna
hava på intet sätt gjort troligt att allvarligare missförhållanden i detta
hänseende skulle föreligga.» Ser man sedan på vad t. ex. länsstyrelsen i Gotlands
län har sagt, finner man i utskottets utlåtande följande referat: »I fråga
om motionärernas förslag att staten skulle övertaga bolagets trafik anför länsstyrelsen,
att det vore minst sagt högeligen ovisst» — alltså bestrider länsstyrelsen
inte att möjlighet därtill finns — »om större fördelar kunde för Gotlands
vidkommande vinnas genom ett statligt företag» etc. Man kan alltså inte
säga, att vare sig kommerskollegium, som i stort sett kanske ställt sig avvisande,
eller länsstyrelsen för sin del lia bestritt, att förhållandena kunna bli bättre vid
ett förstatligande. De anse att det kan hända, att missförhållanden i viss män
varit rådande; kommerskollegium använder uttrycket »inga allvarligare missförhållanden».
Man får väl förutsätta, att om det, såsom jag förmodar, skulle
visa sig — det är dock en förutsättningslös och allsidig utredning, som föreslås
— att starka skäl föreligga för ett antagande, att trafikförhållandena kunna
bli bättre vid ett förstatligande, och örn staten får ta hand om företaget, kan
det även tänkas, att samordningen med flyget till Gotland, som naturligtvis
kommer att utvecklas, bättre kan ske än örn sjötrafiken skötes av ett enskilt
företag.

Jag behöver nu inte upprepa vad t. ex. Gotlands föreningsnämnd och Sveriges
lantbruksförbund ha anfört, utan jag kan, herr talman, nöja mig med vad jag
har yttrat. Det är således från allmän synpunkt som jag anser att utredningen
bör komma till stånd. Tidpunkten för igångsättandet av en utredning kan nog
inte vara mera lämplig än den nuvarande. Örn de järnvägar, som anknyta till
sjöförbindelserna med Gotland, skola förstatligas örn två eller tre år, vore det
väl lämpligt att man vid den tiden hade denna utredning verkställd. Jag skulle
tro att det vore lämpligast att ett förstatligande av järnvägarna och sjötrafiken
skedde samtidigt. På grund härav kan jag inte inse, att den invändning, som här
framförts mot att utredningen nu verkställes, bär några skäl för sig. Mig synes
tvärtom, att tidpunkten är mycket lämpligt vald.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Herr Heiding började sitt
anförande med att .skarpt kritisera järnvägarna på Gotland, men i det sammanhanget
hade han, sorn herr Mannerskantz redan erinrat örn, till och med
erkännande ord att ge åt sjöfartsbolagets sätt att sköta sjötrafiken. Han erkände,
att det hade skölt förbättringar älven för tredjeklasspassagerarna, men
ansåg, att förhållandena för dessa passagerare kanske kunde göras ännu något
bättre. Men har man anmärkningar att framställa mot järnvägstrafiken på
Gotland, vilket herr Heiding gjorde i större delen av sitt anförande, skola väl
dessa anmärkningar framställas till vederbörande järnvägsbolag, och sjötrafikföretaget
skall viii inte blandas in i det sammanhanget. Örn man bär erinringar
att göra mot järnvägarnas skötsel och vill lia bättre förhållanden, skall man

Nr 28.

Onsdagen den 13 juni 1945 fm.

Äng. sjöfartsförbindelserna mellan Gotland och fastlandet. (Forts.)
väcka en motion med yrkande, att förstatligandet skall forceras eller att andra
åtgärder skola vidtagas, men man skall väl inte rikta sin kritik mot järnvägarna
i den formen, att man i stället kritiserar sjöfartsföretaget och yrkar
på dess förstatligande. Det förefaller mig vara ganska inkonsekvent.

Herr Heiding åberopade, att järnvägsstyrelsen har uttalat, att en utredning
bör företagas tidigast i samband med förstatligandet av järnvägarna. Detta
påpekade jag också i mitt yrkande och betonade mycket starkt, att statens
järnvägar inte vilja ha denna utredning före förstatligandet av järnvägsnätet,
och det ligger mycket i det. Igångsättandet av en utredning rörande sjötrafiken
kan ju till och med försvåra och fördröja det förstatligande av järnvägarna,
som vederbörande så gärna önska. Det är klart att om vederbörande
järnvägsbolag se, att det är ett oerhört intresse för saken och alf man skriver
motioner och tillsätter utredningar och vill ha ett förstatligande till stånd, blir
det inte lättare att förhandla med dem, när en utredning örn sjötrafiken har
igångsatts eller en riksdagsskrivelse med begäran örn utredning föreligger. Jag
har tolkat järnvägsstyrelsens yttrande på det sättet att den av rent taktiska
skäl inte ville lia denna utredning nu, utan att den först vill fullfölja riksdagens
tidigare beslut örn förhandlingar för successivt övertagande i statlig
regi av järnvägarna. De utredningarna pågå och lia pågått, som vi alla ha
sett av framställningar, som undan för undan ha gjorts, och dessa utredningar
vill järnvägsstyrelsen fortsätta i lugn och ro, utan att dess förhandlingar
skola störas _ av framställningar av det slag som det här är fråga örn. Att
blanda in sjötrafiken i detta sammanhang har också järnvägsstyrelsen förklarat
inte vara lämpligt av skäl som man lätt torde kunna förstå.

I sitt anförande yttrade herr Heiding, att örn länsstyrelsen hade hållit möten
på Gotland, skulle den ha inhämtat andra synpunkter än dem som framförts
i styrelsens yttrande. Herr Mannerskantz har redan bemött detta resonemang.
Det är så orimligt att tänka sig, att ett eller flera folkmöten skulle kunna
ingå i^ en noggrann prövning av de tekniska och ekonomiska detaljer, som
i ett sådant spörsmål som detta uppställa sig. Däremot har statsutskottet genom
infordrande av alia utredningar och yttranden kunnat ingå i en prövning
av frågan, och därvid ha vi reservanter fått belägg för den ståndpunkt som vi
ha intagit.

Herr . Heiding yttrade vidare, att han inte förstår talet örn irritation och
stagnation som reservanterna i slutet av sin reservation anföra. Jag vill begagna
tillfället att säga, att jag föreställer mig, att kammarens ledamöter
väl inte kunna vara alldeles okunniga örn den stämning som råder i landet
med anledning av alla. socialiseringsframstötar som lia gjorts vid denna riksdag.
För min del har jag på mina resor mellan Stockholm och hemorten, på
andra resor samt här i staden och hemma träffat företagare tillhörande olika
näringsgrenar. En del ha varit på resa till Stockholm för att inom sina organisationer
uppgöra förslag till yttranden över väckta motioner med socialiseringsförslag
och de lia fått förspilla mycken och dyrbar tid, som kunde användas
för andra ändamål än att sitta och syssla med svar på dessa socialiseringsmotioner.
Dessa företagare ha varit irriterade och bekymrade över den
utveckling, som försiggår, och de ha framställt frågor, örn det överhuvud
taget kunde anses, att det tjänar någonting till att fortsätta nied sin rörelse,
när det nu göres framstötar än på det ena området och än på det andra.
Det är ett verklighetsbetonat tal, detta, att alla dessa socialiseringsframstötar
h_a framskapat en irritation och depression hos företagarna, som kan få skadliga
återverkningar på företagarandan och den enskilda företagsverksamheten.
Det kan vara lika gott att först som sist säga detta, ty det är vad som faktiskt

Onsdagen den 13 juni 1945 fm.

Nr 28.

Äng. sjöt arts förbindelserna mellan Gotland och fastlandet. (Forts.)
har försiggått. När vi därför i det förevarande ärendet uttala, att det kan
vara fara för att en sådan stagnation också här kan inträffa, är det välbefogat,
och när det uttalas t. ex. att gotlandsbolaget nu skall förstatligas, förefaller
det ganska naturligt, att representanterna för bolaget känna sig betänksamma
och kanske inte vilja nedlägga samma energi som de annars skulle vilja, på att
åstadkomma förbättringar.

Herr Söderdahl gjorde gällande, att det nuvarande sjöfartsbolaget inte har
någon konkurrens, och han betecknade det som ett monopolföretag. Det är
oriktigt, ty det framgår av yttranden, att också andra fartyg än sjöfartsbolagets
upprätthålla trafik på Gotland. Men jag vill till herr Söderdahl
ställa den motfrågan: blir det bättre och friare förhållanden, örn det blir ett
statsmonopol på sjötrafiken, ty det blir ju faktiskt resultatet av ett förstatligande?
Ha inte de statliga monopolen i åtskilliga avseenden ådragit sig
anmärkningar, och kan det inte inträffa, att det blir svå,rare att komma till
rätta med statliga monopol än med företag, som ständigt och jämt kunna
hotas av den fria konkurrensen, örn de inte göra de modifikationer, som eventuella
framställningar kunna ge anledning tili? Detta tal örn monopolställning
står emellertid i motsatsställning till herr förste vice talmanens yttrande, att
sjötrafiken på Gotland inte kan bära sig, om den skall vara utsatt för konkurrerande
företag. Jag tror att det var andemeningen i herr förste vice talmannens
yttrande. Han vill ha monopol på trafiken. Jag anser att den utvecklingen
ingalunda är den fördelaktiga.

I sitt anförande var herr Söderdahl inne på frågan örn bolagets ekonomiska
ställning, och han framhöll, att det var med anledning av denna ställning
som motionärerna kritiserat bolaget. Det yttrandet kan ge anledning till mångå
reflexioner. Herr Mannerskantz har redan dragit ut konsekvenserna därav
och framhållit, att ett bolags goda ekonomiska ställning är förutsättningen
för ytterligare utveckling och förbättring. Men man kan inte underlåta att
åtminstone för sig själv ställa den lilla frågan: är det avundsjukan, som dikterat
framförandet av sådana synpunkter?

Herr förste vice talmannen förklarade, att han inte har biträtt majoritetens
förslag på grund av kritiken mot det nuvarande bolaget, och herr Heiding
har backat betydligt från den kritik han utövade i utskottet. Herr förste vice
talmannen hade i stället anlagt trafiktekniska synpunkter och på det sättet
kommit fram till sitt monopolföretag. Men herr förste vice talmannen sade,
att tidpunkten inte kunde vara mera lämplig än den just nu rådande, när det
gällde att igångsätta den ifrågavarande utredningen. Men det framgår .av
yttranden, och jag har för egen del fått den bestämda uppfattningen, att tidpunkten
inte kan vara mera olämplig än denna. Järnvägsstyrelsen undanber
sig denna utredning just nu, även om styrelsen anser att den skall komma till
stånd efter förstatligandet av järnvägarna. Järnvägsstyrelsen är väl i alla
fall den myndighet, som närmast bör vara intresserad i detta ärende. När det
talas örn olägenheterna med de nuvarande förhållandena och om att länsstyrelsen
i Gotlands län i sitt yttrande inte representerar hela Gotland, såsom
herr Söderdahl gjorde gällande, vill jag bestrida ett . sådant påstående och
hänvisa till en annan myndighet, vars uppfattning i sådana ärenden som
detta viii bör tillmätas någon betydelse. Jag syftar på kommerskollegium, som
yttrar att det synes kollegium uppenbart, att olägenheterna på det hela taget
inte kunnat vara mindre, om trafiken drivits i statlig regi. Det säger väl en

hel del. .

Jag saknar, herr talman, anledning att frångå mitt yrkande örn lutan till
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Nr 28.

Onsdagen den 13 juni 1945 fm.

Äng. sjöfartsförbindelserna mellan Gotland och fastlandet. (Forts.)

Herr Andersson, Karl: Herr talman! Jag Ilar i stora stycken blivit förekommen
av herr förste vice talmannen och kan därför fatta mig ganska kort.

Statsutskottet har behandlat detta ärende som en trafikfråga. De anmärkningar,
som framkommit mot gotlandsbolaget och dess fartyg och som herr
Mannerskantz och herr J. B. Johansson här i debatten med så många ord försökt
tillbakavisa, ha i varje fall inte inverkat på mitt ställningstagande i denna
fråga. Det är en trafikfråga för Gotland men också för Sverige i övrigt.
Gotland är ju ändå ett helt län, som tillhör det samlade Sverige, och det är
givetvis inte oviktigt, hur Gotlands kommunikationer i fortsättningen samordnas
och sammanbindas med landet i övrigt. Det är heller ingenting nytt, att
statens järnvägar begagna kommunikationsmedel till sjöss mellan olika förbindelsepunkter.
Det är väl ingen som numera har någonting att invända mot
att statens järnvägar exempelvis uppehåller färjtrafik mellan Sverige och Danmark
och mellan Sverige och Tyskland eller att de ha övertagit den ångbåtstrafik,
som tidigare Rederiaktiebolaget Öresund har bedrivit. Detta betraktas
nu som helt naturligt, och lika naturligt bör det vara och kommer det att bli,
att statens järnvägar lia hand örn sjötrafiken mellan fastlandet och ön Gotland.

Vad som emellertid har föranlett statsutskottet att nu föreslå denna utredning
och inte att i likhet med järnvägsstyrelsen anse det riktigt att dröja därmed,
är ju det förhållandet — det har tidigare omnämnts, men kan ännu en
gång understrykas — att vi stå inför ett ganska omedelbart förstatligande av
dels nynäshamnsbanan och dels Gotlands järnvägar. Jag erinrar om att riksdagen
1939 beslöt att landets enskilda järnvägsnät inom fem år skulle förstatligas.
Det har inte gått att fullfölja det programmet, utan det har blivit försenat,
men järnvägsstyrelsen har för sin del förklarat, att den anser att det
skall kunna realiseras inom en tioårsperiod. Jag förmodar, att riksdagen inte
vill vänta ännu längre, innan 1939 års beslut i dess helhet blir verkställt, utan
anser att detta förstatligande måste äga rum inom de allra närmaste åren.
Statsutskottets majoritet har också funnit, att en utredning om gotlandstrafiken
bör beslutas nu och bör äga rum så snart, att den kan ligga klar vid tidpunkten
för järnvägarnas förstatligande.

Statsutskottet har emellertid varken i sin motivering eller i sin kläm uttalat,
att staten skall överta gotlandsbolagets fartyg eller dess verksamhet. Utskottet
har endast sagt, att det vill ha en allsidig och förutsättningslös utredning
rörande sjöfarsförbindelserna mellan Gotland och det övriga Sverige. Jag
tycker därför att den av herr J. B. Johansson befarade olägenhet, som skulle
ligga däri, att staten skulle komma i sämre ställning gentemot gotlandsbolaget,
därest en utredning nu beslutades, inte kan vara avskräckande, ty, som sagt,
utskottet har i varje fall aldrig gjort gällande, att staten under alla förhållanden
skall övertaga gotlandsbolagets egendom. Följaktligen torde det väl finnas
möjligheter att komma till tals med gotlandsbolaget den dag utredningen
kommit så långt. Den patalade olägenheten bör således inte föranleda ett uppskov
med utredningen.

Jag fäste mig vid att herr J. B. Johansson i sitt sista anförande nog sköt
över målet ganska mycket, när han försökte att jämföra och likställa denna
fråga om gotlandstrafiken med övriga s. k. socialiseringsfrågor. Det är väl
ändå på det sättet, att frågan örn kommunikationernas förstatligande för länge
sedan är principiellt avgjord. Vad som återstår i det avseendet är ju endast
mindre kompletteringar. Följaktligen kan det inte vara någon anledning att
göra denna fråga till något slags principfråga örn socialisering eller icke socialisering.
Det övervägande flertalet i detta land äro väl ändå eniga örn att
kommunikationsmedlen böra vara i samhällets ägo.

Onsdagen den 13 juni 1945 fm.

Nr 28.

Ang. sjöfartsförbindelserna mellan Gotland och fastlandet. (Forts.)

Jag skall inte, herr talman, appia tiden med att ingå på någon polemik, utan
jag nöjer mig med att med dessa ord yrka bifall till utskottets utlåtande.

I detta anförande instämde herr Olsson, Karl Johan.

Herr Forslund: Herr talman! Jag begärde ordet när jag hörde, att herr
Mannerskantz i sitt uttalande egentligen försökte varna gotlänningarna för att
driva denna sak, enär ett resultat i den riktning, som de önska, lätt skulle
kunna medföra försämringar. Han ville antyda, att han där hemma i Småland
funnit någonting liknande. Jag måste säga, att har han icke något annat att
åberopa än den där postbåten, som går i Kalmarsund, måste det vara ett ganska
ringa skäl, ty den båten kan väl inte jämföras med gotlandstrafiken. Örn han
möjligen i stället åsyftade förstatligandet av de småländska järnvägarna, får
jag säga att då tarvar resonemanget vida större utläggningar och bevis från
herr Mannerskantz’ sida. Örn han verkligen funnit att förhållandena på de småländska
järnvägarna försämrats, sedan staten övertog dessa trafikleder, måste
han ha råkat speciellt illa ut, då han var ute och reste.

Jag skulle nog vilja säga, att jag finner det vara ganska egendomligt, att
högern samfällt avvisar tanken att skapa en statlig förbindelse med vår egen ö
Gotland, under det att man aldrig har hört någon erinran mot sådana förbindelser
med Tyskland och Danmark, som den föregående talaren omnämnde. Vi
ha för helt kort tid sedan till och med inköpt den privata båtförbindelse, som
fanns mellan Malmö och Köpenhamn, under det att vi tidigare enbart nöjt
oss med den färja, som gått där. Vi ha köpt en ny färja, och det skall bli ytterligare
ett gott och präktigt trafikmedel till grannlandet Danmark. Denna
förbindelse och leden till Tyskland och mellan Hälsingborg och Helsingör
ingå i trafiksystemet som en enhet i tariff- och taxeavseende, möjligen med
vissa justeringar. Den som har litet kännedom om trafikförhållandena förstår
ju, att det är en fördel, örn t. ex. en norrlänning kan få sitt gods fraktberäknat
och transporterat till Gotland på samma sätt som när han fraktar det enbart
på järnväg till någon annan del av landet. Jag tycker att man inte tillräckligt
har gjort klart för sig sammanhanget och beaktat, att det är ett enhetligt järnvägsnät,
som i trafiktekniskt avseende bör sammanknytas med sjöfartsförbindelsen.

Jag har eljest ingen anledning att göra några uttalanden i vare sig det ena
eller andra avseendet i fråga om trafiken på Gotland. Men jag vill nämna, att
jag ingenting har att erinra mot den. Jag skall inte blanda mig i den saken.
Bolaget har säkerligen gjort sitt bästa. Jag vill härtill säga, att när järnvägsstyrelsens
yttrande åberopas så starkt för att nian icke skall biträda utskottets
förslag, är det väl att pressa järnvägsstyrelsens uttalande onödigt
hårt. Styrelsen säger, att den inte önskar att en utredning kommer till stånd
örn övertagande av denna båtförbindelse, innan järnvägarna övertagits. När
det blir aktuellt att inlösa järnvägen mellan Stockholm och Nynäshamn — inom
parentes sagt är det beklagligt, att det inte gjorts för länge sedan — och att
senare också inlösa de järnvägar, som finnas på Gotland, synes järnvägsstyrelsen
inte lia någonting emot att i samband därmed den nu föreslagna utredningen
kommer till stånd.

När jag då finner, att reservanterna på s. 15 i utlåtandet inte ge till känna
någon avvikande mening gentemot järnvägsstyrelsens uttalande på den punkten,
förstår jag inte vad herrarna slåss örn, ty järnvägsstyrelsen är ju beredd
på att gå in för en undersökning. Meningsskiljaktigheten gäller bara frågan
örn tidpunkten. Men då en utredning rörande inlösen av nynäshamnsbanan och
gotlands,järnvägarna inte är någon stor fråga, bör denna inlösen kunna ske

Nr 28.

Onsdagen den 13 juni 1945 fm.

Äng. sjötartsförbindelserna mellan Gotland och fastlandet. (Forts.)
inom ganska rimlig tid, och det synes mig därför inte vara någon dag för tidigt
att riksdagen nu gör ett direkt uttalande i fråga örn sjöfartsförbindelserna
med Gotland.

Jag har med dessa ord velat ange, hur jag ser på denna fråga, utan att alls
blanda mig i den diskussion, som här förts örn den kvalitet i trafikhänseende,
som gotlandstraden har — det få andra göra.

Jag ber att få biträda utskottets förslag.

Ordet lämnades nu för kort genmäle till herr Mannerskantz, som yttrade:
Herr talman! Till min ärade vän herr Forslund vill jag bara säga, att jag
beklagar mig högeligen över att man inte kan komma över från fastlandet till
Öland med postbåten efter klockan tre på eftermiddagen under halva året.
Det är, anser jag, värt att anmärka på, men det hjälper ju inte att göra det.

Jag vill slutligen meddela, att två av de stora ekonomiska organisationer,
som jag haft att göra med i kalmartrakten, före förstatligandet av Kalmar—-Nässjö och Kalmar—Alvesta järnvägar hade billigare frakt för sina masstransporter
än de få betala nu — givetvis beroende på att de erhöllo rabatter.

Herr Heiding: Herr talman! Jag har mycket svårt att förstå herr J. B. Johanssons
tolkning av mitt anförande. Herr J. B. Johansson sade till en början,
att jag hade skarpt kritiserat järnvägarna på Gotland och under större delen
av mitt anförande uppehållit mig vid den saken. Men längre fram påstod
herr J. B. Johansson, att jag hade backat betydligt i min kritik här i jämförelse
med den som jag framfört i utskottet. Jag tycker inte alls att det stämmer
med det verkliga förhållandet. Jag tar inte tillbaka något av vad jag
sagt beträffande järnvägarna och örn att förhållandena på Gotland därvidlag
behöva bli bättre. Men när det sedan gäller att åstadkomma detta, skulle jag
tro att det lämpligast sker samtidigt med att denna nya utredning om sjötrafiken
kommer till stånd. Frågan örn förstatligande av dessa järnvägar och
frågan örn en tillbyggnad av järnvägen ut till Fårösund kunde även samtidigt
utredas. Hela trafiken bör ses i ett sammanhang, d. v. s. ända från Stockholm
och till Fårösund och även söder ut på Gotland, örn dessa frågor kunna lösas
samtidigt, tycker jag inte att man bör motsätta sig detta.

Fastän det här inte gäller någon större trafikfråga, har man dock i detta
sammanhang börjat tala örn socialisering. Jag kan inte förstå reservanterna,
som på s. 15 i utskottsutlåtandet lia sagt, att de gärna kunna vara med om att
frågan får utredas, men att huvudsaken är att vi vänta därmed och lugna oss
något och se tiden an, tills andra förhållanden inträda och man får bättre erfarenhet.
Är det fråga örn socialisering i dag, är det väl fråga om socialisering
om två år också, i fall man nu skulle tänka sig att det skulle komma att dröja
två år, innan frågan bleve utredd; förhållandet blir väl precis detsamma då
som nu.

Såväl herr J. B. Johansson som herr Mannerskantz ha varit bekymrade över
mitt tidigare anförande, därför att jag där skulle ha sagt, att jag tyckte att
länsstyrelsen borde ha anordnat ett möte. Jag sade emellertid, att örn länsstyrelsen
hade anordnat några möten på Gotland, kanske vi hade fått höra vad
befolkningen hade att säga i denna fråga. Den övervägande delen av befolkningen
på Gotland bor på den gotländska landsbygden, och den befolkningen
borde ju ha haft något att säga även i denna fråga.

Jag blev litet förvånad, när jag hörde herr Mannerskantz yttra, att han hade
sådana dystra erfarenheter från sin hemort i fråga om kommunikationerna med
Öland. Han påstod först och främst att det inte var bra ordnat med turerna för
postångaren. Jag tror, att befolkningen på Öland är mycket belåten med att

Onsdagen den 13 juni 1945 fm.

Nr 28.

Ang. sjöfartsförbindelserna mellan Gotland och fastlandet. (Forts.)
denna postångare finns. Om det icke på vinterhalvåret går att resa över till
Öland från Kalmar senare än klockan tre på em., får man väl tills vidare finna
sig däri, och det finns ingen anledning att rikta något klander mot postångaren,
ty den fyller sin uppgift och på ett sådant sätt att alla på Öland och även
på fastlandet äro mycket nöjda därmed.

Herr Mannerskantz påstod vidare, att det skulle ha inträtt en försämring i
järnvägstrafiken i Kalmar län, sedan järnvägarna blevo förstatligade. Jag
kan inte bedöma, huruvida det blivit någon ändring i taxehänseende i fråga örn
frakt för vissa slakteriprodukter, vilket herr Mannerskantz här ville låta framskymta,
men i stort sett har jag inte förmärkt någon försämring.

I fråga om resandetrafiken har jag det intrycket, att densamma skötes bra;
tågen gå på minuten från Kalmar, och i regel komma de också dit på bestämd
tid. På något håll kan det ju alltid klicka på grund av trafiksvårigheter, men
i regel hållas ju tiderna alldeles utmärkt såväl från som till Kalmar. Vi ha
även fått en sovvagn insatt på linjen, vilket inte fanns förut, och alla sovvagnsresande
äro mycket glada över att en sådan numera finns. Förut gick
det bara en sovvagn till Karlskrona, och man var i regel nödsakad att beställa
sovvagnsbiljett åtta dagar i förväg. I det fallet har man ingen anledning att
klaga.

Efter statens övertagande av ifrågavarande järnvägar ha en hel del förbättringar
enligt vad jag förmärkt vidtagits: reparationer av stationshus och tillbyggnader
av magasinslokaler, utbyggnad av kajer, förstoring av järnvägsområden
m. m. Jag tycker, att statens järnvägar skött detta bra. Kommer det
att bli likadant på Gotland, örn staten övertar järnvägarna där, tror jag att
herr Mannerskantz kan resa dit och känna sig nöjd även då han reser på de
gotländska järnvägarna, vilket inte alltid är fallet nu.

Herr Mannerskantz framhöll vidare att de ekonomiska föreningarna på Gotland
borde sammansluta sig för att konkurrera med gotlandsbolaget. Jag vet ju
inte, örn bolaget skulle uppfatta det som en fördel att få alla ekonomiska föreningar
på Gotland att konkurrera med, men jag tror att det skulle bli lika
svårt för bolaget som örn staten övertoge trafiken i detta fall. Det ena kan
väl gälla lika högt som det andra.

Det framhölls även, att det kunde tänkas bli svårare att få någon trafik
mellan Kalmar och Visby och mellan Norrköping och Visby, ifall staten skulle
överta gotlandstrafiken eller i varje fall att det då skulle vara mycket svårt
att ordna en sådan trafik. Den saken tror jag dock går att ordna, när kriget
nu tagit slut. Under hela kriget har den trafiken inte gått att uppehålla; men
den kommer säkerligen att sättas i gång snart nog.

Vi lia begärt en förutsättningslös utredning, och vi ha därmed icke sagt,
att ett förstatligande på detta område absolut skall ske. Men det kanske leder
dithän att det kommer att ske ett förstatligande, och det får man se, när utredningen
föreligger färdig. Då får man också se, som jag sade i mitt förra anförande,
örn staten anser att den skall köpa gotlandsbolaget och dess trafikrörelse.
Det kan också tänkas att staten vill starta en egen trafiklinje, och då
kanske gotlandsbolaget anser det fördelaktigare att erbjuda sina trafiklinjer
och fartyg till detta statliga bolag än att ställa sig avvisande. Jag tror att
det hela kommer att ordna sig till allmän belåtenhet. Vi skola inte se så mörkt
på denna fråga som herr ,T. E. Johansson och herr Mannerskantz lia gjort, utan
vi skola ta det hela lugnt och utreda frågan i full förvissning att en bia lösning
skall kunna uppnås.

Herr Ericsson, Carl Eric: Herr talman! Diskussionen i denna fråga har ju
nu dragit ut så långt på tiden att det kanske inte iir lönt att fortsätta längre.

Nr 28.

Onsdagen den 13 juni 1945 fm

Äng. siof artsförbindelserna mellan Gotland och fastlandet. (Forts.)

Jag kan dock inte underlåta att säga ett par ord, och jag gör det med anledning
av att jag i min dagliga gärning har att göra med den del av dessa fartyg, som
trafikerar Stockholm.

Det har här anmärkts på bolagets tonnage och på det sätt, varpå bolaget sköter
detsamma. Då jag såsom f. d. sjöman ju har vissa förutsättningar att kunna
bedöma just den frågan, skall jag be att få nämna, att enligt min mening detta
tonnage är fullt ut jämförligt med annat tonnage, som går på liknande trader,
och att det är fullt ut lika bra skött. Det kan måhända icke bestridas att det
kan finnas vissa önskemål i fråga örn passagerarnas bekvämlighet, men bolaget
har ju i detta avseende gjort vissa utfästelser, vilka bolaget dock ännu inte bär
haft tillfälle att fullgöra på grund av kriget, som omöjliggjort för bolaget att
följa med i utvecklingen. Jag föreställer mig dock, att örn bolaget nu i lugn
och ro får fortsätta sin verksamhet efter samma linje som det hittills har följt,
en ändring härvidlag utan tvivel skall åstadkommas.

En annan fråga, som jag också Ilar fäst mig vid att man klagat på, är frågan
örn fraktpolitiken. Man har därvid dragit upp vissa jämförelser mellan järnvägsvakt
och sjöfrakt. Det torde emellertid vara alldeles klart, och det är ju
bekant för de flesta, som ha med befraktning i sjöfart och å järnväg att göra,
att fraktsättningarna för dessa båda transportslag överhuvud taget icke kunna
jämföras. En sjöfrakt är ju behäftad med så många omkostnader som inte alls
komma i fråga vid järnvägsvakt att någon direkt jämförelse mellan dem inte
kan ske.'' I en sjöfrakt ingå t. ex. lossnings- och lastningskostnader och hamnavgifter
med betydande belopp. Under de förhållanden, som nu ha rått med avseende
på sjöfarten, ha ju också sjöfrakterna fått vidkännas de utomordentligt
starka löneförhöjningar i form av krigsriskersättningar, som blivit följden av
krigstillståndet i världen, varigenom sjöfrakten också haft att räkna med mycket
betungande kostnadsökningar. Trots detta har gotlandsbolaget fört en fraktpolitik,
som, i jämförelse med andra bolags i ungefär samma situation som gotlandsbolaget,
har varit mycket moderat. Bolaget har såsom framgår av reservationen
höjt frakterna med endast ungefär 25—30 procent, under det att frakterna
på trader utefter kusten, jämförliga med gotlandsbolagets, lia höjts med
50 å 100 procent. Under sådana förhållanden kan man icke rättvisligen rikta
anmärkningar mot bolaget i det hänseendet.

Jag skall, herr talman, med detta korta yttrande be att få ansluta mig till
de uttalanden, som äro gjorda av herr J. B. Johansson och herr Mannerskantz,
och jag yrkar bifall till reservanternas förslag.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Jag skulle bara vilja säga, att örn man
som herr Heiding med förlåtande ögon ser på allt vad de statliga företagen göra
men med kritiska ögon på vad de enskilda företagen göra, kan man komma
till vilket resultat som helst. Postbåten är som båt betraktad ingen dålig båt,
men den fyller inte sin funktion, den är t. ex. föga lämpad för transport av den
mycket stora slaktdjurstrafiken varje vecka, medan Kalmarsundsbolaget har
en färja och håller på att skaffa ytterligare en för dessa transporter. Man har
anskaffat gemensamma transportvagnar, som kunna föras ombord på färjan
och som rymma 30 ä 40 svin i varje transportvagn. Bolaget har anskaffat en
traktor för att dra dessa vagnar upp till slakteriet. Men inte gör postverket på
det sättet, det är trögare och säjnre. Örn man finner sig i att använda postångaren,
går det ju bra, men jag har litet större pretentioner på trafikservice än herr
Heiding. Jag har icke sagt, att järnvägarna därnere skötas dåligt, men jag har
sagt och jag säger det ännu en gång, att vissa frakter ha fördyrats.

Sedan vill jag säga, att i fråga örn avsides liggande landamären — det finns
t. ex. en plats, som heter Påryd — ser det ut som om staten rakt struntade i

Onsdagen den 13 juni 1945 fm.

Nr 28.

Ang. sjöfartsförbindelserna mellan Gotland och fastlandet. (Forts.)
järnvägarna i sådana trakter, där dock järnvägstrafik förut har upprätthållits.
Det är möjligt, att staten bara vill ta hand om de bästa bitarna, medan
mera avsides liggande trakter få klara sig bäst de kunna. Dessa trakter dö
väl inte ut på grund därav, antar jag, utan det går väl på något sätt för dem
att fortleva, men nog är det en nackdel för dem, att staten i framtiden icke vill
driva dessa järnvägar.

Herr Heiding: Jag vill bara framhålla för herr Mannerskantz, att jag inte
har riktat minsta klander emot kalmarsundsbolaget och dess sätt att sköta trafiken
under sommarhalvåret, men vad jag inte kunde vara överens med herr
Mannerskantz örn var, att han klandrade postångaren och det sätt varpå den
trafiken var ordnad.

Vad järnvägen Ljungbyholm—Påryd beträffar vill jag säga, att jag är överens
med herr Mannerskantz örn att staten inte skall lägga ned sådana mindre
järnvägar och bara hålla de bästa linjerna i gång, ty också de mindre järnvägarna
böra få fortleva även om de kanske inte bära sig så bra. Örn de andra
bära sig så mycket bättre, kan man täcka eventuella förluster på de mindre banorna,
och på det sättet kan det hela ordnas till allmänhetens belåtenhet.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen enligt de
därunder förekomna yrkandena gjorde propositioner, först på bifall till vad
utskottet i det under behandling varande utlåtandet hemställt samt vidare därpå
att kammaren skulle med avslag å utskottets hemställan godkänna den vid
utlåtandet avgivna reservationen; och förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Joihansson, Johan Bernhard, begärde votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 203, röstar

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan och godkännes den vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 177, i anledning av Kungl. Maj :ts Ang- försvarsproposition
angående utläggande av vissa beställningar för försvarsändamål organisatiom,
in. jämte i ämnet väckta motioner. nena framtida

. . gestaltning.

I en till riksdagen avlaten proposition, nr 45, hade Kungl. Majit, under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över försvarsärenden för den
2 februari 1945, föreslagit riksdagen bemyndiga Kungl. Majit att medgiva utläggande
av i berörda statsrådsprotokoll angivna beställningar för flygvapnet.

Vidare hade utskottet till behandling i förevarande sammanhang förehaft

Den, det ej vill, röstar

Nr 28.

Onsdagen den 13 juni 1945 fm.

Äng. försvarsorganisationens framtida gestaltning. (Forts.)

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herrar N. Holmberg och <S. Linderot (1:124) och den andra inom andra kammaren
av herr H. Hagberg i Luleå m. fl. (II: 241), i vilka hemställts, att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa örn att för den av
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet förebådade utredningen i försvarsfrågan
direktiv måtte utfärdas med hänsyn tagen till i motionerna närmare
angivna synpunkter;

dels ock en inom andra kammaren av herr E. Malmborg i Stockholm väckt
motion (11:157), vari hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Majit anhålla, att Kungl. Majit måtte låta utreda vårt försvarsväsendes tillstånd
och behov med hänsyn tagen till förhållandena efter det pågående totala
kriget.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet på anförda skäl hemställt,

a) att riksdagen måtte bemyndiga Kungl. Majit att medgiva utläggande av
i statsrådsprotokollet över försvarsärenden för den 2 februari 1945 angivna beställningar
för flygvapnet;

b) att motionerna 1:124 och II: 241 icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

c) att motionen lii 157 måtte anses besvarad med vad utskottet förut i utlåtandet
anfört.

På framställning av herr talmannen beslöts att utlåtandet skulle företagas
till avgörande punktvis.

Punkten a).

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten b).

Herr Holmberg: Herr talman! De pacifistiska eller försvarsnihilistiska synpunkter,
som bland andra ha hävdats vid olika tillfällen i debatten örn vårt
lands försvar, ha aldrig haft något stöd hos det parti, som jag representerar.
Tvärtom! Alltsedan partiet framträdde som ett verkligt kommunistiskt parti,
d. v. s. fritt från element och uppfattningar, som icke höra hemma i partiet,
har det alltid intagit en positiv ståndpunkt till det nationella försvaret. Att
det ändå på trettiotalet kunde förekomma, att partiets representanter i riksdagen
gingo emot anslag till krigsmakten, berodde på att partiet önskade demonstrera
emot att riksdagen avvisade krav, som enligt vår mening vore nödvändiga
att uppfylla, örn krigsmakten skulle kunna svara mot den uppgift att
värna den nationella friheten, som ju betraktats såsom den stora och väsentliga.
Jag har velat säga detta för att icke en eventuell debatt — vilket vid ett
tidigare tillfälle har hänt mig —• skall komma att till mycket stor del i stället
för sakfrågan röra frågan, huruvida kommunisterna äro nyfrälsta försvarsvänner
eller icke.

Syftet med den motion, som vi ha framlagt och som nu föreligger till avgörande,
är inte att demonstrera det kommunistiska partiets försvarsvänlighet,
ty det är, av skäl som jag redan har anfört, obehövligt. Motionen har framlagts
därför att vi mena att det nu ur arbetarklassens synpunkt är nödvändigt
att ställa och örn möjligt att lösa frågan örn försvarets framtida gestaltning
i anslutning till frågan örn vilken politik det skall tjäna. Clausewitz’ bekanta
sats örn att kriget är en fortsättning av politiken med andra medel gäller ju
fortfarande, och följaktligen måste man på arbetarsidan, då denna nu befin -

Onsdagen den 13 juni 1945 fm.

Nr 28.

Äng. försvarsorganisationens framtida gestaltning. (Forts.)
ner sig i majoritet, ansvara för att försvaret gestaltas i överensstämmelse nied
en politik, som en demokratisk majoritet av det svenska folket kan godkänna.

En sådan politik måste först och främst vara inriktad på att upprätthålla
fredliga relationer mellan länderna, att ge stöd åt de strävanden att bevara
freden i världen, som komma till uttryck bland annat i den säkerhetsorganisation,
som man nu är i färd med att söka skapa. På vårt håll dela vi icke
uppfattningen att denna säkerhetsorganisation inte skulle lia möjligheter att
förhindra nya krig. Vi tro, att den har stora möjligheter i den vägen, dock
icke av sådan art och omfattning att risken för nya krig kan anses helt obefintlig.
Den finnes säkert, och om det blir krig, kommer det högst sannolikt
icke att finnas rum för vår traditionella neutralitetspolitik, ty säkerhetsorganisationen
skall ju — det har redan bestämt uttalats — inte tillåta någon
neutralitet. Samtidigt som man skall föra en politik som tar sikte på att bevara
fredliga relationer mellan de olika länderna, måste man alltså vara inställd
på försvar, d. v. s. ha en försvarsmakt som ger folket maximala möjligheter
att värna den nationella friheten.

Nu är det ju tyvärr så — och vi ha sett många prov på det — att vapnen
kunna vändas inte bara åt ett håll, inte bara utåt utan även inåt. Örn man
nu önskar en fredlig och demokratisk utveckling inom landet, kan man inte
hoppas att få den bara genom att önska sig den. Det har man gjort över allt,
men vi ha ändå och för alls icke så länge sedan i en rad länder sett, att minoriteter
gjort våld på folkmajoritetens vilja och att därvid försvarsmakten
har spelat en betydande och i vissa fall t. o. m. en avgörande roll. Man måste
alltså på försvaret uppställa ännu ett krav: det måste liksom ordningen i
landet vara demokratiskt. Det skall icke kunna utnyttjas av en minoritet till
att göra våld på majoritetens vilja.

Detta är anledningen till att vi i den väckta motionen ha yrkat, att man
såsom direktiv för den försvarsutredning, som vid tidpunkten för motionens
framlämnande var signalerad av försvarsministern, skulle ställa uppgiften att
skapa en försvarsmakt, som inom ramen för det svenska folkets bärkraft och
landets materiella resurser skulle ge största möjliga effektivitet, som icke
skulle avses för aggressiva syften och som icke skulle kunna utnyttjas av en
minoritet mot folket. I övrigt ha vi i motionen angivit vissa synpunkter på
de linjer som man enligt vår uppfattning borde följa för att dessa direktiv
skulle kunna genomföras. Örn dessa synpunkter står inte tvisten nu. Vi betrakta
dem i varje fall icke som någon patentlösning, och en god del av dem
sammanfalla för övrigt med de direktiv som försvarsministern enligt sin redogörelse
i propositionen har lämnat för utredningen, direktiv som vi helt kunna
ansluta oss till och mot vilka vi egentligen icke ha något annat att invända
än det, att de sakna det allra viktigaste, nämligen de vägledande politiska
riktlinjerna. Detta kan ju bero på att försvarsministern har menat att dessa
skulle vara underförstådda eller att han på annat sätt skulle meddela dem till
utredningen. I varje fall är det i den frågan som tvisten står, örn inte mellan
försvarsministern och oss så mellan oss motionärer och utskottet.

Utskottet avstyrker motionen. Jag kan mycket viii förstå utskottet, om det
icke vill binda sig i detaljer, men det är inte heller det motionen har avsett.
Motionen har avsett det väsentliga, alltså de utslagsgivande politiska riktlinjerna
för försvarsutredningen, och dessa av mig nyss citerade politiska
riktlinjer, sorn vi lia föreslagit, tycker jag att utskottet borde åtminstone
ha kunnat kosta på sig att taga upp till en något grundligare behandling.

Nu säger utskottet, att utöver de synpunkter sorn utskottet självt anger
och som man egentligen kan ange i vilken .situation som helst så är det inte
lämpligt att ange någon bestämd ståndpunkt eller några särskilda riktlinjer

Nr 28.

Onsdagen den 13 juni 1945 fm.

Ang. försvarsorganisationens framtida gestaltning. (Forts.)
för utredningen. Man skall överlämna till de sakkunniga att fritt och obundet
pröva alla de omständigheter som kunna inverka på bedömandet av dessa omfattande
spörsmål. Det synes mig att detta uttalande ifrån utskottets sida är
ganska symtomiskt för det tillstånd som har skapats under samlingsregeringen
och från vilket försvarsministerns nyss berörda direktiv egentligen
utgöra en avvikelse: det tillståndet där man icke har någon ståndpunkt och
icke någon målsättning i viktiga frågor, där man sätter i gång förutsättningslösa
utredningar, utredningar som så att säga måste ske i ett lufttomt rum
därför att det politiska målet icke är fastställt.

Med all respekt för utredningen och för den sakkunskap som den representerar
så vill jag ifrågasätta, om militär sakkunskap enbart kan garantera
att utredningen resulterar i acceptabel försvarsorganisation. Jag läste för en
tid sedan några artiklar i Vår Flotta, som jag förmodar att flera i denna
kammare ha tagit del av — i varje fall ha samtliga haft tillfälle att läsa
dem, ty de ifrågavarande numren av tidskriften sändes ju ut till samtliga riksdagsledamöter
just för att dessa skulle ta kännedom örn dessa artiklar. Författaren
till dem var en sjömilitär, som utan tvivel är mycket sakkunnig på
sitt område. Vad han inte vet örn sjökrig, örn de tekniska förutsättningarna
för ett sådant o. s. v., det är väl knappast värt att veta. Men i all sin sakkunskap
kom han ändå fram till att hävda en uppfattning som innebar att Sverige
borde skaffa sig en flotta av sådan storleksordning, att den kunde vid
behov konvojera de svenska fartygen på världshaven. Man kan säkert bevisa,
att det ur rent militär synpunkt är praktiskt med en sådan flotta och
att det kanske också finns vissa ekonomiska möjligheter att skapa någonting
i den vägen, men politiskt är det absolut inte klokt att tänka sig att Sverige
skall lägga sig till med en flotta av den storleken och med de uppgifterna
som författaren i Vår Flotta talade för. Sakkunskapen i och för sig räcker
inte, den kan utan riktningsgivande politiska direktiv leda vilse. De allra
flesta ingenjörer kunna väl konstruera en maskin, och det finns väl ingen
arkitekt som inte kan rita ett hus, men örn inte vederbörande får fullt klara direktiv
örn vad maskinen eller huset skall användas till, kan han inte konstruera
en maskin eller rita ett hus så att beställaren kan vara säker på att
maskinen eller huset ger valuta för pengarna och duger för det avsedda ändamålet.

Detsamma gäller i fråga om uppbyggandet av försvaret. Den militära
sakkunskapen kan säkert åstadkomma en militär apparat — kanske en kopia
i smått av en stormaktsarmé — mot vilken ur teknisk synpunkt inga som
helst anmärkningar kunna riktas, men är detta vad man behöver? Enligt
min uppfattning inte. Vill man få ett försvar så organiserat, att det svarar
mot den politik som majoriteten av det svenska folket önskar skall föras, då
kan man, såvitt jag förstår, inte undgå att ge politiska direktiv för utredningen.
Utskottet synes vara mycket förskräckt för att överhuvud taget taga
upp politiska problem i samband med utredningen. Det undviker politiken
även då det talar om utnyttjandet av erfarenheterna från kriget, ty för utskottet
finns det bara tekniska erfarenheter och rön ifrån det senaste världskriget.
I verkligheten är det väl så att det också finns politiska erfarenheter
och rön ifrån detta krig, som äro minst lika viktiga att taga vara på som de
tekniska.

Bland dessa viktiga politiska erfarenheter skulle jag vilja nämna för det
första den, att ett land som angripes i allmänhet icke befinner sig i så gynnsam
situation, att det kan förhindra angriparen att ockupera delar av sitt territorium,
och örn angriparen är en stormakt och den angripne en småstat eller en
mindre stat, så torde denne icke kunna förhindra angriparen att ockupera

Onsdagen den 13 juni 1945 fm.

Nr 28.

Ang. försvarsorganisationens framtida gestaltning. (Forts.)
hela det angripna territoriet. Den andra erfarenheten är att ockupationen likväl
inte behöver betyda slutet på kampen och underkastelse under angriparen,
inte ens när det rör sig om ockupation av ett helt land. Kampen kan fortsätta,
och den kan mycket verksamt bidraga till det ockuperade landets befrielse,
men en oundgänglig förutsättning är då, att försvaret är fast förankrat hos
liela folket och inriktat på att kampen skall fortsätta, även örn landet blir
ockuperat. Kan man med förbigående av dessa politiska erfarenheter bygga
upp ett effektivt försvar för Sverige? Absolut inte, enligt min uppfattning.

Om man skall taga hänsyn till dessa erfarenheter, är det två frågor som äro
mycket viktiga. Den ena gäller försvarets omfattning. Försvaret måste omfatta
hela folket. Varje fysiskt och psykiskt användbar människa måste efter måttet
av sina krafter göra sin insats för landets försvar genom att deltaga antingen i
fronttjänst i vidare mening, i lokalförsvaret inklusive civilförsvaret eller (och)
i produktionen. Någon dagdrivare, någon som icke gör sin insats på det ena eller
andra sättet eller på flera sätt, kan icke tolereras.

Den andra frågan rör demokratien inom försvarsmakten. Det finns folk som
mena att demokrati och försvar inte gärna låta sig förena, att det egentligen
inte finns någon plats för demokrati inom försvarsmakten. Jag kan inte förstå
annat än att detta måste bygga på den felaktiga uppfattningen, att demokrati
skulle vara detsamma som att en officer skulle behöva diskutera de order
han ger med manskapet eller att manskapet skulle sätta i gång omröstning örn
frågan, huruvida man skall lyda ordern eller inte. Så uppfattar jag för min del
inte frågan örn demokrati i försvaret, och därför kan jag inte heller se, att det
inte skulle finnas plats för demokrati inom försvaret. Enligt min mening betyder
demokrati inom försvaret framför allt att försvarsmaktens kadrer — officerskåren
— genomsyras av en demokratisk anda och ställas i intim förbindelse
med folket. Detta utesluter på intet sätt upprätthållande av disciplin och
t. o. m. mycket sträng disciplin i tjänsten; tvärtom torde det underlätta upprätthållandet
av disciplinen, i det att den under sådana förhållanden icke vilar
på tvång och på rädsla för straff utan på en insikt hos vederbörande manskap
om nödvändigheten av en mycket sträng disciplin.

Inom officerskåren här i Sverige anser man med vissa undantag, att radikala
arbetare och alldeles särskilt kommunister a priori äro fiender till officerskåren.
Det kan sägas att vi själva ha en viss skuld i detta bland annat
på grund av att vi ha gjort alldeles för mycket väsen av och kanske också
i allt för hög grad generaliserat de fall av preussen, knektanda och nazism
som ha förekommit inom officerskåren. Man kan genmäla att officerskåren
själv genom att icke taga avstånd från dessa fall och genom att ibland i missriktad
kåranda bagatellisera allvarliga förlöpningar och felgrepp från officerares
sida provocerat till överdrifter på arbetarhåll. Det är emellertid inte min
mening att ställa till någon diskussion om vem som är mest skyldig: officerarna.
eller vi kommunister, eller att försöka anordna någon sorts upp- och avskrivning
av fel och misstag. Jag vill bara använda tillfället att deklarera, att
vi icke äro några fiender till officerskåren men att vi likväl tillåta oss att lia
en uppfattning, att den nödvändiga förankringen hos folket, som vi eftersträva,
icke kan ske i tillräcklig utsträckning, så länge officerskåren huvudsakligen
rekryteras ur ett smalt socialt överskikt, som i stor utsträckning står främmande
för folkets stora massa. Högst väsentligt är alltså enligt vår mening,
att officerskårens rekryteringsbas vidgas och att det lilla slog som tagils i den
riktningen kommer att tågås fullt ut i en ny försvarsorganisation.

Det bär yppats farhågor för att nu efter kriget de pacifistiska och antimilitaristiska
stämningarna skola, växa bland de breda folklagren i detta land

Första hammarens protokoll ldhö. Nr SS. 4

Nr 28.

Onsdagen den 13 juni 1945 fm.

Äng. försvarsorganisationens framtida gestaltning. (Forts.)
på grundval av vissa icke alltid så gynnsamma erfarenheter, som många människor
ha gjort beträffande bristfälligheter av ett och annat slag i vårt försvar
och andan i försvaret. Det är klart att det finns en sådan risk, och skulle den
bli verklighet, så kommer detta att vara till allvarlig skada för det svenska
försvaret, men å andra sidan kan den risken avlägsnas, örn man ser till att
skapa ett försvar, som för hela folket framstår såsom defensivt, effektivt och
verkligt demokratiskt. Syftet med vår motion var att lämna ett bidrag i den
riktningen. Därför måste jag beklaga, att utskottet har avfärdat motionen
på det sätt som har skett. Hade man fått en grundligare behandling av den, så
skulle det kanske ha kunnat visa sig, att skillnaderna i uppfattning icke äro
så stora, och då skulle man kanske lia kunnat få uppleva i detta land en verklig
nationell enighet kring försvaret och kring frågan om de uppgifter som försvaret
skall fylla. Nu synes det som örn en sådan enighet icke skulle finnas.
Kanske finns den ändå, när allt kommer omkring, men jag är, såsom saken för
närvarande står, nödsakad att gent emot utskottet yrka bifall till min och herr
Linderots motion i denna kammare.

^Herr statsrådet Sköld: Herr talman! Försvarsbeslutet av år 1942 omfattade
vårt försvarsväsens uppbyggande under en femårsperiod. Det huvudsakliga
av detta arbete har genomförts. Jag tror att alla äro eniga om att vårt försvar
genom detta arbete har uppnått en ansenlig styrka, och jag tror också att vi
äro eniga örn att detta har varit av värde för oss i vår strävan att under det
andra världskriget försöka att lotsa Sverige fram till freden utan att ha blivit
indraget i kriget. Men, som sagt, 1942 års försvarsplan är tidsbegränsad och
tar ingen principiell ståndpunkt till frågan, hur vårt försvar skall komma att
se ut efter dessa fem år. Det är väl självklart att något måste komma då, och
därför är det naturligt att man redan nu börjar tänka på förberedelserna: de
utredningar som böra föregå ett nytt statsmakternas beslut i försvarsfrågan.

I den proposition som behandlas här hade jag framlagt vissa riktlinjer fölen
sådan försvarsutredning, riktlinjer som givetvis voro godkända av regeringen.
Dessa riktlinjer ha behandlats av statsutskottet, och resultatet föreligger
nu. Jag vill begagna tillfället att uttala min tacksamhet och stora tillfredsställelse
över utskottsutlåtandet: det är ett positivt utlåtande.

Genom detta och genom ett riksdagsbeslut i föreliggande fråga ha statsmakterna
angivit tendensen för försvarsutredningen. Det är fyra ting som ha fastslagits.
Det ena är att alla vapenföra män böra vapenutbildas, det andra är att
vapenutbildningen måste vara god, det tredje är att vårt försvar tillförsäkras
goda och effektiva vapen, men det fjärde är att i all denna strävan skall också
ingå ett stort mått av klok hushållning med medlen, att sparsamhet iakttages.
så att vi få ett gott och starkt försvar för minsta möjliga kostnad och inom en
kostnad som det svenska samhället är i stånd att bära. Jag betraktar det således
som en stor tillgång, att det har kunnat samlas en så stark enighet kring
dessa riktlinjer: jag skulle nästan för min del vilja säga, trots den föregående
talaren, att enigheten är väl ändå fullständig: även kommunisterna äro
väl med i denna enighet.

Den föregående talaren invände, att utskottet icke hade gatt in på den politiska
målsättningen. Till det skulle jag bara vilja säga — även om det inte
är min sak — att det för oss är självklart, att det svenska försvaret skall vara
den svenska demokratiska statens tjänare. Någon annan roll tillåta vi aldrig
i detta land försvarsmakten att spela. I det avseendet är det alltså inte någon
skillnad mellan den allmänna uppfattningen och den som herr Holmberg, kanske
med något andra ord, gav uttryck åt. När man läser den kommunistiska
motionen, finner man också, att den ger ett positivt medgivande i de punkter

Onsdagen den 13 juni 1945 fm.

Nr 28.

Ane/, försvarsorganisationens framtida gestaltning. (Forts.)
som jag här har anfört: att alla skola vapenutbildas och lia en god utbildning
och att det svenska försvaret skall lia en effektiv och modern beväpning. Jag
kan inte se annat än att kommunisterna nied detta ha slutit upp i denna allmänna
linje.

Nu har utskottet avstyrkt den kommunistiska motionen. Såvitt jag kunnat
läsa har detta icke berott på att utskottet haft någon rädsla för att de frågor
som upptagits av kommunisterna bli föremål för utredning. Jag måste för
min egen del säga, att alla de punkter som kommunisterna lia framfört äro av
den naturen, att de måste bli föremål för övervägande vid utredningen. Jag
säger rent ut, att det på åtskilliga punkter är värdefulla saker som av kommunisterna
lia framförts, men utskottet har ju ställt sig på den rimliga och
naturliga ståndpunkten, att statsmakterna icke här kunna eller böra ge detaljdirektiv
för utredningen. När man studerar den kommunistiska motionen och
ser vilka frågor det är som föras fram, finner man att det, kort uttryckt, gäller
försvarets ledning, specialiserad utbildning, underhållstjönsten, officersutbildningen,
forskning och nykonstruktioner, centralisering av förvaltningen,
enhetlig beväpning, industriens krigs beredskap, reservlager, kravet på att alla
vapenföra skola utbildas, hemvärnets ställning, ställningen till privata försvarsorganisationer
och frågan örn disciplinen. Allt detta är ju detaljer, låt
vara viktiga detaljer, men man måste ju samtidigt också säga, att det icke
täcker hela fältet. Skulle man ge direktiv av det slaget, finge man räkna upp
åtminstone lika många punkter till, och därför tror jag att kommunisterna
kunna säga till sig själva, att den omständigheten att utskottet icke gått in
på en diskussion av dessa frågor och icke angivit sin ståndpunkt till dem
ingenting säger örn den allmänna uppfattningen om hur dessa frågor skola
lösas. Det blir något som måste förbehållas åt utredningen.

Det har redan angivits i propositionen, och det har ännu starkare understrukits
av utskottet, att det här gäller för utredningen att utifrån en fri
och obunden ställning arbeta sig fram till bästa möjliga avvägning och bästa
möjliga utformning av ett förslag örn försvarets nya gestaltning. Det är inte
så att den utredning som här skall sättas i gång skall bli en militär utredning.
Det sker aldrig så i vårt land. Yi låta aldrig militärerna dominera. De
få tillfälle att använda all sin sakkunskap och ali sin övertalningsförmåga,
men deras synpunkter bli alltid härdade i lekmännens eld. Denna utredning
blir icke en teknisk utredning utan en i hög grad realpolitisk utredning, och
under sådana omständigheter är det naturligt, att utredningen går till sitt
arbete obunden utan att det är fastspikat, var och hur lösningarna skola sökas.
Men det är klart, att det är av den allra största betydelse, att utredningsmännen
veta vad statsmakterna ha för uppfattning om själva grunden för försvarsväsendet,
och det är därför som man kan beteckna det såsom så värdefullt, att
statsmakterna nu ha enat sig om den fundamentala grunden för försvarets
uppbyggnad på det sätt som har skett i de direktiv, som nu av regering och
riksdag fastställas.

Enigheten i dag har ett stort värde, och jag hoppas för min del att enigheten
i dag skall få den följden, att när försvarsorganisationen skall på nytt
föreläggas riksdagen, det också skall ske en stark samling kring denna nya
försvarsorganisation. Det bör ju vara naturligt, och det kan icke vara omöjligt,
att vi svenskar samla oss kring det som i alla fall är för oss alla gemen -samt, nämligen frågan om Sveriges frihet oell självständighet.

flen'' Lindstrom: Den kommunistiska religionen, herr talman, bär alltid varit
av utpräglat teologisk kuraki är. Den har rört sig med budord och leser, sorn
del. kommunistiska partiets medlemmar lia mäst bekänna, även örn budorden

Nr 28.

Onsdagen den 13 juni 1945 fm.

Äng. försvarsorganisationens framtida gestaltning. (Forts.)
många gånger förändrat sig. För närvarande tycks den kommunistiska teologien
koncentrera sig på något som i den gamla katekesen hade rubriken syndabekännelse.

Herr Holmbergs anförande här har varit en öppen och för mig i långa
stycken mycket sympatisk syndabekännelse. Jag har följt med den kommunistiska
utvecklingen under mer än ett par decennier och är ännu inte riktigt fri
från den misstro, som har skapats genom alla dessa avvikelser till höger och
vänster, uppå! och nedåt, men jag börjar, herr talman, allt mer komma till den
uppfattningen, att kommunisternas åsikter på olika punkter numera börjat stabilisera
sig. Man kan faktiskt äntligen hitta en viss linje i deras politiska tänkande
och resonemang, vilket uppenbarligen beror på att de mer och mer närma
sig den tidigare så avskräckande socialdemokratien och den ännu mer avskräckande
borgerligheten. Med denna kurva i den kommunistiska utvecklingen måste
man — herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet har ju redan fastslagit
det — utgå ifrån att vi i försvarsfrågan liksom även i andra frågor ha
vunnit enighet i det väsentliga. Örn kommunisterna framhärda på sin väg genom
skärselden och bekänna sina synder även på andra punkter, tror jag, att
vi skola kunna upptäcka enighet litet varstans i de frågor, som vi ha att behandla
här i riksdagen.

Herr Holmberg var missnöjd särskilt med att utskottet inte kostat på sig en
grundligare behandling av den kommunistiska motionen. Jag vill, herr talman,
säga — det var närmast därför som jag begärde ordet — att utskottet och framför
allt dess första avdelning ägnat denna fråga mycket stor uppmärksamhet
och i det sammanhanget också dryftat de synpunkter, som finnas anförda i den
kommunistiska motionen. Men att utskottet ändock icke har skrivit annorlunda
än det har gjort, beror just på de skäl, som herr försvarsministern nyss så
klart framlade. Det beror icke på något ställningstagande emot många ting i
motionen utan därpå att utskottet i första hand hade att taga ställning till en
kungl, proposition örn utredning av våra försvarsfrågor sedan den femårsplan,
som beslöts år 1942, har utlöpt.

Vi lia överhuvud taget haft den synpunkten, att utredningen bör få arbeta
så förutsättningslöst som möjligt. Hade vi då skrivit efter den kommunistiska
motionens uppläggning, skulle denna möjlighet att, som det står i utskottets
utlåtande, »fritt och obundet pröva» ha begränsats. Det ville vi inte vara
med örn, och det är anledningen till att vårt utlåtande ser ut som det gör.

Herr Holmberg klandrade också utskottet en aning för att man från dess sida
i denna fråga har varit rädd för att ta upp politiska synpunkter. Jag frågar
då herr Holmberg: »Är det hans önskemål, att utskottet och riksdagens kamrar
skulle ha accepterat det politiska resonemang, som förekommer i den kommunistiska
motionen? Här står exempelvis i denna motion, nr 124 i första
kammaren, att man inte kan anse det möjligt att utan militära maktmedel föra
en i folkets intresse inriktad utrikespolitik. Det är, så vitt jag förstår, herr talman,
ett ganska äventyrligt uttalande. Vill herr Holmberg, att vi skola bedriva
vår utrikespolitik med stöd av militära maktmedel, eller är det herr Holmbergs
mening — det är i varje fall min — att vi i den svåraste nationella situation vi
överhuvud taget kunna tänka oss, nämligen när vår frihet är hotad av militär
makt utifrån, skola använda vår militära kraft som ett yttersta medel för att
värna denna dyrbara frihet? Denna senare uppfattning har varit riktlinjen för
utskottets betraktelser i detta ärende, och jag tror, att den på ett utomordentligt
sätt överensstämmer med de intentioner, som statsmakterna, både regeringen
och riksdagen, ha haft, när de under detta krig, före detsamma och även
efter kriget, lia fört en politik, som går ut på att så långt som möjligt med fred -

Onsdagen den 13 juni 1945 fm.

Nr 28.

Ang. försvarsorganisationens framtida gestaltning. (Forts.)
liga medel säkra vårt oberoende och, om jag får använda det ordet, reservera
försvaret som ett yttersta medel i alldeles särskilt svåra situationer.

När man ser sådana uttryck i den kommunistiska motionen — det finns också
några flera sådana som jag skulle kunna, ingå på, men jag underlåter det —
blir man inte direkt suggererad till att lägga den till grundval för den kommande
försvarsutredningen. Jag tror, att det är betydligt tryggare att bygga
på de synpunkter, som utskottet har framfört.

Utskottet har för övrigt icke varit så räddhågat som herr Holmberg tycks
föreställa sig, när det gällt att bedöma frågan i dess politiska sammanhang. På
s. 10 i utskottsutlåtandet står det ju, att förhållandena efter krigets slut ute i
världen och framför allt i vår närmaste omgivning måste i hög grad bli utslagsgivande
för våra militära anstalter och försvarsförberedelser. Vi ha alltså på ett
naturligt sätt tagit upp frågans politiska sammanhang och ha, som sagt, inte
alls varit räddhågade för att betona detta i vårt utlåtande.

En fråga, som herr Holmberg ofta återkommer till, rör demokratiseringen
inom försvarsväsendet. Det är en fråga som jag personligen bär intresserat mig
för i 25 år. Redan som ganska ung och grön ordförande i det socialdemokratiska
ungdomsförbundet tog jag upp saken, och jag har aldrig släppt mitt intresse för
den. När jag hör herr Holmbergs i detta stycke något kritiskt färgade anförande,
måste jag, även örn det i fråga örn många väsentligheter var alldeles riktigt,
säga, att vi här ha att göra med en kår, som under långa tider, ja, hundratals
år, har blivit uppfostrad på ett visst sätt. Vi ha nu satt in olika åtgärder för
att möjliggöra, att denna kår kommer närmare den demokratiska anda, som utan
tvivel finns i vårt land. Jag måste för min del uttala den meningen, att vi med
hänsyn till den korta tid, som vi haft för att påbörja och genomföra dessa demokratiseringsåtgärder,
kommit ganska långt. Här är det fråga örn något som
tar tid och som inte går att ordna från i dag till i morgon. Vi behöva bara följa
den linje, som vi nu i några år ha följt, för att ganska snart — det är min
fasta övertygelse — komma lill ännu bättre resultat än vad vi hittills ha nått.

Jag begärde ordet, herr talman, huvudsakligast för att få tillfälle att yrka
bifall till utskottets förslag även i dess andra punkt. Det är väl motiverat också
i detta avseende, och jag är övertygad örn att kammaren icke kommer att ångra
sig, örn den bifaller vad utskottet har föreslagit.

Herr Holmberg: Herr talman! Visserligen skulle val herr Lindström, som
har en viss prästerlig insats bakom sig, kunna anses kvalificerad att avgöra,
vad som är teologi och syndabekännelse eller inte. Mig förefaller det emellertid,
som örn herr Lindströms omdöme, vad på oss ankommer, verkar en
smula amatörmässigt, ungefär som herr Lindström när han uppträder som
teolog. Det kanske kan ursäktas mig, om jag inte bryr mig om att ingå på
vad herr Lindström sade i det stycket. Jag vill däremot gärna säga några
ord beträffande herr Lindströms ursäkt för att utskottet har avslagit den
kommunistiska motionen.

Herr Lindström anförde, vad vi lia skrivit beträffande utrikespolitiken,
men han gjorde det på ett sådant sätt, som om han ville göra troligt, att det
kommunistiska partiet skulle ha förordat, en aktiv och aggressiv utrikespolitik.
Vi förklara i motionen, att vi måste fastställa, »att ett effektivt försvar av
den nationella friheten efter det pågående kriget, liksom nu, näppeligen är
möjligt utan militära maktmedel såsom stöd för en i folkets intresse förd utrikespolitik».
Det utsäges där tydligt, att vad vi avse är dels en utrikespolitik,
som strävar till att bevara landets fred, och dels militära maktmedel
såsom stöd för denna utrikespolitik. Det kan aldrig vara fråga örn någon

Nr 28.

Onsdagen den 13 juni 1945 fm.

Äng. försvarsorganisationens framtida gestaltning. (Forts.)
tanke på att vi skulle använda de militära maktmedlen såsom stöd för en
aggressiv utrikespolitik.

För övrigt var det inte detta resonemang hos motionärerna, som det välmeningen,
att herrarna skulle ta upp till behandling, utan det var förnämligast
det som är det viktigaste i motionen, nämligen vad som står på s. 2, där
vi säga: »Utredningen måste enligt vår uppfattning erhålla klart och tydligt
direktiv att söka skapa en försvarsmakt, som inom ramen för vårt folks bärkraft
och vårt lands materiella resurser ger största möjliga effektivitet, ej
avses för aggressiva syften och ej kan utnyttjas av en minoritet mot folket
självt.»

Det förefaller onekligen litet egendomligt, när utskottet yrkar avslag på
en motion med sådant innehåll. Utskottet skulle ju ha kunnat kosta på sig
att om vår motion åtminstone skriva detsamma som det har skrivit örn herr
Lindströms partiväns, herr Malmborgs, motion, d. v. s. att motionen måtte
anses besvarad genom vad utskottet har anfört. Detta hade ju inte inneburit
ett avståndstagande från motionen och de däri framförda tankarna, vilket
däremot utskottets avslagsyrkande måste uppfattas vara.

Sedan är det kanske inte nödvändigt, att vi diskutera så mycket örn vad
utskottet skrivit eller icke skrivit, alldenstund det av vad som sagts här av
herr Lindström och framför allt av herr statsrådet Sköld ju är ganska klart,
att vad vi anse bör ställas upp som de politiska riktlinjerna för utredningen
av dem betraktas såsom en grundläggande ehuru underförstådd förutsättning.

Det kommunistiska partiet är alldeles givet fullständigt överens örn de fyra
av statsrådet Sköld här anförda huvudpunkterna i hans utredningsdirektiv.
\i anse emellertid, att dessa direktiv inte räcka, utan att man måste utreda
mer än vad som innefattas i dessa punkter. Herr Sköld har nu försäkrat oss,
att man även skall göra detta, i det att han förklarat, att även de beaktansvärda
förslag, vill jag minnas, att han sade, som han ansåg finnas i vissa
stycken i den kommunistiska motionen, självfallet också skola bli föremål
för utredning. Under sådana förhållanden, herr talman, har jag bara att på
mitt partis vägnar uttrycka vår belåtenhet med de löften, som ha avgivits
beträffande försvarsutredningen, och jag måste förklara, att jag anser mig
icke ha skäl att vidhålla det yrkande, som jag ställde i mitt tidigare anförande.

Herr Ström: Herr talman! Jag vill understryka två synpunkter, som denna
och tidigare liknande debatter i riksdagen givit mig anledning till.

När vi nu gå till en ny .utredning av försvarsfrågan, får det icke på något
sätt upprepas vad som skedde år 1925. Den nya utredningen bör i stället ske
i en anda, som präglas av att vi ha lärt av erfarenheten sedan år 1925, utan
att vi därför behöva uttala någon förkastelsedom över dem som voro med
örn beslutet den gången.

Det väsentliga nu är att utredningen blir positiv och icke negativ och att
man på allvar går in på frågan om att skapa ett försvar, som helt uppbäres
av en demokratisk anda både inåt och utåt. Utskottets utlåtande ger enligt
min uppfattning också vid handen, att utskottet anser detta vara det väsentliga.
Det är nämligen ingalunda bra som det är för närvarande, och ännu
mindre som det har varit under den tid som vi haft särskild anledning att
följa med försvarets inre förhållanden. Det är angeläget, att vi mycket snart
få till stånd en demokratisering av försvaret, och man får inte såsom herr
Lindström som en förmildrande omständighet anföra, att det måste taga avsevärd
tid, innan vi kunna demokratiskt uppfostra den svenska officerskåren.
Jag hyser den uppfattningen, att det är av minst lika stor vikt att snabbt få

Onsdagen den 13 juni 1945 fm.

Nr 28.

Ang. försvarsorganisationens framtida gestaltning. (Forts.)
till stånd denna uppfostran till en alltigenom demokratisk anda som det klätt
till omprövning uppta alla de tekniska, organisatoriska och ekonomiska
synpunkter som kriget och andra förhållanden tvinga oss att lägga till grund
för utredningen.

Jag anser också, att det är ett fel av utskottet, som eljest har framfört mjmket
beaktansvärda synpunkter och kommit till ett enigt och positivt resultat,
att det inte har tagit fasta på den nya kommunistiska linje, som herr Lindström
här mycket riktigt fäst uppmärksamheten vid, men som han tyvärr
raljerade och skämta de''över. Utskottet har enligt min mening begått ett misstag,
då det inte Ilar tagit fasta på några av de ganska väsentliga och viktiga
synpunkter, som finnas i motionen och för vilka den kommunistiske talaren
nyss redogjorde. Försvarsministern har på ett utomordentligt sätt tagit fasta
på dessa synpunkter, och hans motivering synes mig vara betydligt starkare
än utskottets. Det är mycket lyckligt, att försvarsministern här har sagt de
ord han yttrat. Det är också glädjande, att herr Lindström såsom representant
för utskottet har uttalat sig i samma riktning, även örn det skett med
vissa reservationer. Vi begå nämligen enligt min uppfattning ett oerhört fel,
om vi visa bort en mycket stor och väsentlig del av den svenska medborgarkåren
genom att under alla förhållanden vända oss emot vad som framlägges
av kommunisterna och icke vilja acceptera det bara därför att det kommer
från kommunistiskt håll, även örn vi kanske äro av den uppfattningen, att
synpunkterna i och för sig äro riktiga. Det är förståndigare att rent sakligt
upptaga varje synpunkt och förslag även från kommunisterna och behandla
förslagen efter deras sakliga innebörd, även örn vi, såsom herr Lindström betonade,
med rätta ha skäl att vara misstänksamma på grund av att kommunisterna
ofta använda taktiken att ena året gå i en riktning och det andra
året i en annan. Nu lia vi möjlighet att slå fast, vad kommunisterna positivt
ha sagt i en viktig nationell fråga, där vi tidigare inte kunnat göra detta.
Det är av stor vikt, att vi då också göra det, och det har nu herr försvarsministern
gjort. Jag anser, att det är mycket lyckligt, att så har skett. Vi
måste nämligen utgå ifrån att om vi skola kunna skapa ett verkligt kraftigt
och effektivt försvar, måste detta bäras upp av hela folket, och det vöre mycket
olyckligt, om det i denna fråga, som kräver enighet, skulle finnas en
grupp som förde sin egen kamp.

Med dessa ord, herr talman, har jag velat motivera varför jag kan rösta för
utskottets förslag sådant som det här tolkats närmast av herr försvarsministern.

I herr Ströms yttrande instämde herr Branting.

Herr Linderot: Herr talman! Såsom en av motionärerna kanske också jag
skall be att få anföra ett pär synpunkter.

Det väsentliga, som vi ha velat framföra i denna fråga, finnes i motionen
och är redan motiverat och kommenterat av min partikamrat, herr Holmberg.
Jag behöver givetvis inte i andra vändningar söka upprepa vad som sålunda
redan är sagt och skrivet, men jag vill rikta ett par frågor till herr Lindström.
Jag har nämligen inte kunnat förstå, varför utskottet och då närmast den
avdelning, som handlagt ärendet, helt enkelt avvisar motionen, medan utskottets
talesman, herr Lindström, i stort sett förklarar sig enig med tankegångarna i
densamma. Det spelar kanske inte någon roll för den fortsatta torsvarsutredningen
eller handläggningen av försvarsfrågan vare sig i kammaren eller utskottet,
men jag måste uppriktigt säga herr .Lindström, att jag tycker, att det
är ett oskick av ett utskott, vare sig det är statsutskottet eller något annat,

Nr 28.

Onsdagen den 13 juni 1945 fm.

Äng. försvarsorganisationens framtida gestaltning. (Forts.)
att utåt demonstrera en helt avvisande hållning mot framställda förslag, medan
man sedan i kammaren i anföranden, som kanske inte på långt när bli så
allmänt kända som utskottets ståndpunktstagande i utlåtandet, i huvudsak
övergår till den linje, som man avvisat i utskottets betänkande. Jag upprepar,
att jag anser, att ett sådant handlingssätt är ett oskick. Det har skett vid
flera tillfällen, och jag vet egentligen inte, varför man börjat att följa en
sådan linje.

Herr Lindström har försökt att ge en motivering, varför utskottet har avvisat
vår motion, genom att hänvisa till att vi ha intagit en äventyrlig ståndpunkt
i frågan örn de militära maktmedlen och utrikespolitiken. Herr Holmberg
har redan bemött detta påstående, men för att göra det hela litet fylligare
och för att visa, hur orimlig herr Lindströms invändning mot vår motion
i verkligen är, skall jag fresta kammarens tålamod med att läsa upp hela det
omtvistade avsnittet i vår motion. Det är bara åtta rader och lyder: »Vi äro
anhängare av och verka för en utveckling av det mellanfolkliga samarbetet i
riktning mot skapandet av en internationell rättsordning, som kan säkra freden
i världen och för alltid göra slut på krigen. Då vi emellertid icke för närvarande
kunna se några påtagliga utsikter till att en sådan rättsordning skall
komma till stånd inom överskådlig tid, måste vi fastställa, att ett effektivt
försvar av den nationella friheten efter det pågående kriget, liksom nu, näppeligen
är möjligt utan militära maktmedel såsom stöd för en i folkets intresse
förd utrikespolitik.»

Vad är det som är äventyrligt, herr Lindström, i det av mig föredragna avsnittet
i vår motion? Det skulle intressera mig att få veta det. Detta förefaller
mig nämligen vara en uppfattning, som kammarens ledamöter med undantag
av herr Lindström till hundra procent kunna ansluta sig till. Skulle vi lia den
meningen, herr Lindström, att en i vårt folks intresse förd utrikespolitik, som
ju framför allt avser att garantera den nationella suveräniteten, nu kunde
föras utan stöd av militära maktmedel inom landet, skulle vi naturligtvis
motionera om att skrota ned hela försvaret.

Detta örn detta.

Utskottets talesman har sålunda som stöd för utskottets avvisande av vår
motion ställt sig på en ståndpunkt som jag — i motsats till vår egen —
tycker är ganska äventyrlig.

Vad sedan angår andra detaljer har ju försvarsministern här anfört, att han
icke anser att man från ett utskotts sida bör låsa fast en blivande utredning.
Den meningen kan jag i största allmänhet dela, och vi ha inte avsett att varje
detalj i vår motion av utskottet skulle bifallas. Utskottsbehandlingen är ju til!
för att nagelfara framlagda motioner och inte för att antingen helt sluka
desamma oförändrade eller att helt förkasta dem. Det skulle bli underliga
resultat av utskottsarbetet örn man skulle följa en sådan linje. Jag menar
alltså att försvarsministerns invändning i och för sig är riktig, men ändå icke
av utskottet borde lia tagits såsom utgångspunkt för ett helt avvisande av
vår motion.

Till frågan örn demokratiseringen av försvaret ber jag att få anföra en synpunkt,
som vi lia framfört. Demokratiseringen av försvaret sammanhänger, mena
vi, i hög grad med utbildningen av befälskadern, men utbildningen av befälskadern
sammanhänger i synnerlig grad med befälskaderns rekrytering. Och vi ha
tillåtit oss att säga i vår motion, att vi förmena att man borde göra hela den
årliga värnpliktskontingenten till rekryteringsbas för officerskåren. Detta är
en mycket viktig sak, som borde ha föranlett utskottet att uttrycka någon
mening. Ty en utredning skulle säkert ha varit mycket tacksam örn en viss
opinionsyttring i berörda hänseende, om också kanske i vag form, hade varit in -

Onsdagen den 13 juni 1945 fm.

Nr 28.

Ann. försvarsorganisationens framtida gestaltning. (Forts.)
förd redan i utskottets motivering. Det är enligt min mening en kärnfråga för en
kommande demokratisering av försvarsväsendet att man utvidgar rekryteringsbasen
för befälskadern på av oss angivet sätt.

Nu skall jag emellertid inte gå in i någon detaljdiskussion om den saken.
Jag har bara velat rikta uppmärksamheten på vilka punkter vi ha framfört
och vilka jag alltså anser borde ha blivit föremål för ett visst yttrande från
utskottets sida.

Det är klart att man inte skall binda en utredning — framför allt skall
man inte binda en utredning vid detaljer. Men man bör också från statsmakternas
sida lia en viss bestämd mening då en utredning anbefalles. Den
skall inte, som herr Holmberg redan sagt, bildligt talat börja arbeta i ett
lufttomt rum. Den skall faktiskt från början ha en målsättning, ty då blir
det ett gott resultat. Här gäller det alltså inte en sådan detaljanvisning, att
man exempelvis anbefaller hela den kommunistiska motionen plus de direktiv
som försvarsministern redan utformat till utredningen och säger: Det
här skall ni nu klara! Det är bara att förvränga vår mening när herr Lindström
försöker att ge en sådan bild av det hela. Vi trodde att det vore till
nytta örn sådan målsättning och sådana politiska anvisningar i större grad
än hittills gåves från riksdagen, respektive regeringen, då utredningar i större
angelägenheter anbefallas.

Jag har en gång tidigare här i kammaren sagt, att då ett utskott föreslår
utredning av en sak blir man genast betänksam. Det är första steget till att
realiter begrava saken i ett pappersmaskinen. Om utskottet sedan begär en
»allsidig» utredning, då är saken redan mer än betänklig. Och när utskottet
talar örn »förutsättningslös och allsidig» utredning, ja, då kan man i regel vara
övertygad om att det inte blir ett dugg av det hela. Och det är för att komma
ifrån detta, som vi menat att det hade varit bra med vissa direktiv för den
blivande utredningen.

Jag har, herr talman, inte någonting mer att tillägga i sakfrågan. Jag
har den meningen, som herr Holmberg också gav uttryck åt, att då utskottets
talesman och även — vilket jag kanske betraktar som ännu viktigare — försvarsministern
i detta stycke här i kammaren ha anslutit sig i mycket hög
grad till de tankegångar för utredningsarbetets bedrivande, som vi velat ge
uttryck åt, skulle det vara oriktigt att upprätthålla en motsättning mellan
oss och utskottet genom att yrka bifall till vår motion, eventuellt votera om den.
Jag tror att det blir effektivare i detta fall att vi frångå vår motion och med
hänvisning till de yttranden, som gjorts dels av utskottets talesman och dels
av försvarsministern, förklara oss relativt tillfredsställda nied dessa yttranden
och därför också gå med på utskottets förslag.

Till sist vill jag bara ge herr Lindström en liten replik — även örn det
inte är alldeles nödvändigt kan det ju heller inte vara ur vägen. Hail var glad
över den syndabekännelse som vi här hade gjort. Jag måste tyvärr något
grumla den glädjen, ty vi lia egentligen inte gjort någon syndabekännelse i
försvarsfrågan. Däremot så kan jag förena mig med herr Holmberg i det
sorn man möjligen kunde kalla en syndabekännelse, då han sade att kommunisterna
nog inte äro utan skuld till att en fiendskap råder mellan officerskåren
och de radikala arbetarna, enkannerligen kommunisterna. Jag tror att
herr Holmberg — örn han har haft några själsstrider alf utstå innan han anförde
detta, det vet jag inte — dock har rätt att göra ett dylikt erkännande
i fråga örn en viss skuld, som vi här icke böra fritaga oss ifrån.

Men örn vi skola börja diskutera skulder, vilket ju herr Holmberg i sitt
anförande ansåg att man egentligen inte behöver göra i detta fall, så ligger
det en mycket större skuld på den socialdemokratiska rörelsen här i landet,

Nr 28.

Onsdagen den 13 juni 1945 fm.

Ang. försvarsorganisationens framtida gestaltning. (Forts.)
herr Lindström. Ty under hela den tid av cirka 40 år, som jag har varit med
i arbetarrörelsen, i den socialdemokratiska rörelsen innan jag deltog i grundandet
av det kommunistiska partiet, så Ilar den socialdemokratiska pressen
i fråga om kverulans'' mot officerare, generalisering av missförhållanden och
sådant varit bra mycket syndfullare än den kommunistiska pressen. Därför
skulle det nog kläda herr Lindström att göra precis samma syndabekännelse
— kanske icke för egen del, men för den socialdemokratiska pressens och
propagandans del — som herr Holmberg har gjort för sitt vidkommande och
det kommunistiska partiets.

I övrigt har jag inte hört någon generell syndabekännelse i försvarsfrågan
mer än en gång för några år sedan, när herr Sandler här i kammaren verkligen
gjorde en syndabekännelse och bad både kammaren och svenska folket
örn syndaförlåtelse för 1925 års försvarshistoria. Jag kände mig vid det tillfället
manad att polemisera mot herr Sandler, ty jag anser inte att socialdemokratien
i försvarsfrågan behöver framträda med självplågerier och syndabekännelser.
Det skulle endast vara fallet för den händelse socialdemokratien
kunde göra en enskild människa eller ett parti klärvoajant, så att man kunde
se tio eller femton år framåt i tiden — då skulle man behöva be örn ursäkt
för 1925. När nu denna fråga förts på tal också av herr Ström, vill jag säga
det jag hade tänkt säga den gången, nämligen att det inte alls är nödvändigt
att gentemot de patentförsvarsvänliga högermännen ideligen be örn ursäkt för
1925 års försvarsbeslut, ty det fanns så många skäl för att vara optimistisk
på den tiden, att det kan framdragas åtskilligt till försvar för de ståndpunkter
som intogos. Att sedan optimismen inte höll och att världsutvecklingen
gick en annan väg, det kunde man som sagt inte kräva att någon vid den
tiden skulle kunna förutse så där absolut säkert.

Emellertid ha vi nu i dag klart för oss att man verkligen får lov att se
ganska realistiskt på världssituationen i förhållande till militära försvarsmedel.
Och därför förmenar jag att vi nu, från de utgångspunkter som
vi ha i dag, böra sträva efter att få största tänkbara enighet i fortsättningen
vid handläggningen av de försvarsfrågor, som statsmakterna tyvärr allt framgent
inom överskådlig tid måste handlägga.

Till sist sade herr Lindström, att han med en viss misstro ser på vår ståndpunkt
i detta fall. Men samtidigt uttalar han en förhoppning att den skall
vara varaktig, då han har förmärkt att vi i (fråga örn våra åsikter om demokratien
börja på att stabiliseras. Jag vill kvittera herr Lindströms förmodan
med att uttala, att den dagen som jag här i kammaren skall kunna
säga, att jag anser herr Lindströms och många av hans partivänners demokratiska
ståndpunkter såsom stabiliserade, den dagen skall för mig vara en
stor högtidsdag.

Herr Lindström: Ibland vakna syndarna mycket sent. Herr Linderot tillhör
uppenbarligen dem som ha sovit mycket länge, då han inte har kunnat iakttaga
att det socialdemokratiska partiet i alla hänseenden under höla sin långa
historia har slagit vakt omkring de demokratiska idéerna. Men socialdemokratien
vill inte utan vidare utlämna till herr Linderot att bestämma vad som är
demokrati. Socialdemokratien är högfärdig nog att själv vilja avgöra den saken.

Örn det nu är någon anledning att anmärka på utskottets utlåtande rörande
den kommunistiska motionen, så skulle det möjligtvis vara att utskottet har
tagit kommunisterna mera på allvar än de själva göra i denna debatt. Vi
föreställde oss nämligen att vad som framlagts i denna motion var av kommunisterna
önskade utredningsdirektiv. Nu ha de själva sagt att så behöver
det inte vara — man kan se på det, man kan resonera örn det, men det är

Onsdagen den 13 juni 1945 fm.

Nr 28.

Ancj. försvär sorganisationens framtida gestaltning. (Forts.)
inte fråga om att man skall binda en kommande utredning genom att säga
någonting särskilt örn det som står i den kommunistiska motionen. Vi fingo den
uppfattningen — allra helst när vi läste den kommunistiska motionens kläm —
att här var det fråga örn utredningsdirektiv av ett ganska bestämt slag. När
statsutskottet har föreslagit riksdagen att besluta att motionen skall avslås, så
beror det helt enkelt på innehållet just i klämmen av den kommunistiska motionen.
I denna kläm föreslås, att »riksdagen måtte besluta att i skrivelse till
Kungl. Majit hemställa örn att för den av statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
förebådade utredningen i försvarsfrågan direktiv måtte utfärdas
med hänsyn tagen till i motionerna närmare angivna synpunkter».

Nu finns det i motionen några synpunkter, som jag för min del inte vill lia
framförda såsom direktiv, bindande för en utredning. Jag är t. ex. inte alls
beredd på att understryka kravet på tjänstgöringsplikt för alla för försvaret
tillgängliga män och kvinnor. Jag är osäker på den punkten — den vill jag ha
förutsättningslöst utredd i varje fall. Det står vidare också att hela försvaret
skall byggas icke på frivillighet utan på plikt: värnplikt, civilförsvarsplikt,
plikt att utföra arbeten för försvaret o. s. v., och det vinkas i motionen också
med att hemvärnet inte skulle bygga på frivillighetens grund, utan att det
också skulle organiseras på basis av värnplikt. Ja, här ha vi en rad förslag till
direktiv, som jag kan vara villig att diskutera och som jag kanske också delvis
efter närmare eftertanke möjligen kan acceptera. Men jag vill inte göra dem
till direktiv för en utredning.

Jag upprepar, herr talman, att jag var av den övertygelsen att kommunisterna
allvarligen menade, att dessa direktiv skulle antagas, och därför kunde
jag inte göra någonting annat än att ansluta mig till yrkandet örn avslag på
den kommunistiska motionen.

Här hopa nu kommunisterna dygd på dygd över sina förut så syndiga huvuden.
I sitt första anförande uppträdde, som jag redan sagt, herr Holmberg
såsom en syndernas bekännare. I sitt andra anförande uppträdde han i blygsamhetens
milda skrud — han sade att han inte ville yrka bifall till sin motion,
eftersom man var, örn inte alldeles fullkomligt, så dock i stort sett nöjd
med de deklarationer, som gjorts från vissa håll här i debatten. Ja, herr taleman,
denna utveckling och denna vandring på dygdens stig borde naturligtvis få
en gammal syndare som jag att rodna av skuldkänsla. Men jag gör det ändå
inte. Ty örn kammaren rekommenderar Kungl. Maj :t att tillsätta en utredning
så är man vid slutet, när denna utredning fått till resultat en kungl,
proposition som ligger på riksdagens bord, ändå inte säker på var kommunisterna
ställa sig.

Jag betecknade i mitt första anförande vissa satser i den kommunistiska
motionen såsom äventyrliga, nämligen den kombination mellan svenskt försvar
och svensk utrikespolitik, som där skymtar. Jag måste säga, herr talman —
och på denna punkt är jag fullkomligt oförbehållsam — att efter de förklaringar,
som här lia givits från både herr Holmberg och herr Linderot, så hallag
inte längre någon fruktan i det sammanhanget. Jag skulle emellertid vilja
vädja till det kommunistiska partiets representanter att när de skriva motioner
i framtiden precisera sina meningar, så att kamrarna och deras utskott begripa.
vad de vilja lia fram. Nu lia vi fått höra en sorn jag hoppas ganska
oteologisk uttolkning av de rätt dunkla ordalagen i motionen.

Ja, herr talman, här lia kommunisterna gått så förfärligt långt på dygdens
viig, att de i herr Linderots skepnad vilja göra syndabekännelser även för socialdemokratien.
Herr Linderot sade, att här har den socialdemokratiska pressen
i många år bedrivit en kverulantbetonad agitation mot officerskåren. Jag
tror att dylika generaliseringar inte positivt bidraga till denna frågas belysande.

Nr 28.

Onsdagen den 13 juni 1945 fm.

Äng. försvarsorganisationens framtida gestaltning. (Forts.)

Jag skall, för att kanske också kunna få ett dygdeblomster i mitt knapphål,
gärna medgiva att det Ilar förekommit överdrifter i den socialdemokratiska
pressen i dessa ting. Ett parti som har en lång historia blir ju inte färdigt samma
dag det födes. Det ser kanske i sin begynnelse något okomplicerat på vissa
samhällsföreteelser, och detta får sina uttryck i dess agitation och i dess tidningspress.
Men jag vill säga — och det bör herr Linderot förstå med den ståndpunkt
han nu intar — att det viktigaste är att socialdemokratien nu, när den
sedan rätt länge har ett verkligt ansvar för hur detta samhälle skötes, på denna
punkt har lagt bort vad herr Linderot ville beteckna såsom kverulantfasoner.

Jag vill ytterligare understryka, att detta har varit en nyttig och fruktbar
debatt. Jag lyckönskar kommunisterna till deras lovande utveckling. Jag hoppas
bara att den inte går så fort att de alldeles förlora sin själ.

Herr* Holmberg: Herr talmai! I det sista avseendet tror jag nog att herr
Lindström kan känna sig lugn — den själ vi ha komma vi säkert att behålla.

Herr Lindström frågade — och den frågan är skälet till att jag tagit ordet
1"en»— kuru vi skola kunna vara säkra på att kommunisterna när utredningen
en gång är färdig inte komma att ställa sig emot denna utrednings resultat. Ja,
det finns kanske ett sätt att åtminsone försöka att försäkra sig örn att så inte
sker, och det sättet är att låta kommunisterna få vara med och utreda denna
fråga. Eftersom det redan har omvittnats t. o. m. av herr statsrådet och chefen
för försvarsdepartementet, att vi i vår motion ha lämnat mycket beaktansyärda
synpunkter beträffande försvarets framtida organisation, så kunde det
ju tänkas att man utan några större risker för rikets välfärd skulle kunna låta
cn kommunist få komma med i den utredning, som skall företagas. Och sker
detta, då finns det ju kanske också, vissa utsikter för att det när utredningen
föreligger färdig skall råda enighet åtminstone i de viktigaste och avgörande
frågorna mellan kommunisterna och de övriga, dels därför att kommunisterna
ha haft tillfälle att påverka utredningen, dels därför att eventuella meningsmotsättningar
ha kunnat klaras upp under den tid utredningen pågått och inte
behöva komma upp först när regeringen framlägger sin proposition i frågan.

Jag skulle alltså vilja råda herr Lindström att stilla sina bekymmer i det
stycket genom att tala vänligt med sin partivän herr statsrådet och chefen för
försvarsdepartementet angående lämpligheten att bereda plats för en kommunist
i den försvarsutredning, som nu skall igångsättas.

Vidare skulle jag bara vilja säga en liten sak till herr Lindström så där vid
sidan av. Herr Lindström var mycket tacksam för de deklarationer som herr
Linderot och jag gjort till andra stycket i vår motion, vilka deklarationer hade
gjort att herr Lindström nu inte längre behövde känna den fruktan som han dessförinnan
hade känt för vad vi egentligen menade när vi talade örn de militära
maktmedlen såsom stöd för en i folkets intresse förd utrikespolitik. Jag tror
faktiskt inte att herr Lindström någon gång har haft någon anledning att känna
fruktan i det avseendet, åtminstone inte med hänsyn till vad som här står.
Ty att någon sådan anledning inte finns, det framgår alldeles klart om man
bara läser stycket rätt innantill. Det kan herr Lindström göra, det vet jag. Jag
vill inte påstå att herr Lindström inte läst innantill, men jag skulle tro att herr
Lindströms fruktan berodde på att han fruktade någonting annat, nämligen att
han i hastigheten inte skulle kunna hitta på något lämpligt tillhygge mot oss
kommunister, utan därför måste tillverka ett av vad som här står skrivet. Herr
Lindström menade att vad vi skrivit var ganska äventyrligt. Det visar sig nu
att det enda äventyrliga i hela historien var herr Lindströms försökt att göra sak
av vad vi skrivit. Det slutade nämligen med platt fall för herr Lindström.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
punkt hemställt.

Onsdagen den 13 juni 1945 fm.

Nr 28.

Ang. försvarsorganisationens framtida gestaltning. (Forts.)

Punkten c).

Utskottets hemställan bifölls.

Vid förnyad, punktvis skedd föredragning av statsutskottets utlåtande nr 178,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående vissa avlönings- m. fl. anslag
under riksstatens fjärde huvudtitel för budgetåret 1945/46 jämte i ämnet väckta
motioner, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

På framställning av herr talmannen beslöts att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan skulle uppskjutas till aftonsammanträdet.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 348, till Konungen i anledning av väckta motioner om tillämpning i full
utsträckning inom det statliga pensionsväsendet av grundsatsen örn pensionernas
oantastbarhet.

Anmäldes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till Konungen:
nr 353, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa avlöningsm.
fl. anslag under riksstatens fjärde huvudtitel för budgetåret 1945/46, jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 368, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utläggande av
vissa beställningar för försvarsändamål m. m.;

nr 369, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1945/46 till inköp av tackjärn;

nr 370, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1944/45 m. m., i vad propositionen avser folkhushållningsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 391, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen och vägförvaltningarna m. m., jämte i ämnet
väckta motioner; samt

nr 392, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående inrättande av en
luftfartsstyrelse samt fastställande av stat för luftfartsfonden m. m.

Skrivelseförslagen godkändes under förutsättning, beträffande förslaget nr
353, att utskottets hemställanden i utlåtande nr 178, vidkommande förslaget nr
368. att utskottets hemställan i utlåtande nr 177, rörande förslaget nr 369, att
utskottets hemställan i utlåtande nr 188, angående förslaget nr 370, att utskottets
hemställanden i utlåtande nr 190, i avseende på förslaget nr 391, att
utskottets hemställan i utlåtande nr 196 samt, i fråga om förslaget nr 392, att
utskottets hemställan i utlåtande nr 197 bifölles även av andra kammaren.

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag
dels till riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 372, angående val av fullmäktige i riksbanken och suppleanter för riksdagens
fullmäktige i nämnda bank; samt

nr 378, angående val av fullmäktige i riksgäldskontoret samt suppleanter för
fullmäktige i samma kontor;

dels oek till riksdagens förordnanden:

nr 373, för riksbanksdirektören Ivar Rooth att vara fullmäktig i riksbanken;

Nr 28.

Onsdagen den 13 juni 1945 fm

nr 374, för ledamoten av riksdagens första kammare herr Karl Gunnar
Myrdal att vara fullmäktig i riksbanken;

nr 375, för ledamoten av riksdagens andra kammare herr John Helmer
Bergvall att vara suppleant för riksdagens fullmäktige i riksbanken;

nr 376, för ledamoten av riksdagens andra kammare herr David Emanuel
Hall att vara suppleant för riksdagens fullmäktige i riksbanken;

nr 377, för ledamoten av riksdagens andra kammare herr Stig Janson i
Frändesta att vara suppleant för riksdagens fullmäktige i riksbanken;

nr 379, för ledamoten av riksdagens andra kammare herr Ernst Gustaf
Eugén Eriksson i Stockholm att vara fullmäktig i riksgäldskontoret;

nr 380, för ledamoten av riksdagens första kammare herr Axel Wilhelm
Strand att vara fullmäktig i riksgäldskontoret;

nr 381, för ledamoten av riksdagens andra kammare herr Gunnar Falla att
vara suppleant för fullmäktige i riksgäldskontoret;

nr 382, för ledamoten av riksdagens andra kammare herr Gustav Hjalmar
Svensson i Grönvik att vara suppleant för fullmäktige i riksgäldskontoret; samt
nr 383, för ledamoten av riksdagens andra kammare herr Gustaf Valdemar
Nilsson i Kristinehamn att vara suppleant för fullmäktige i riksgäldskontoret.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 394, till Konungen i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag örn semester.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:

nr 204, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fullmakt att i
arbetslöshetsbekämpande syfte igångsätta arbeten för vilka anslag uppförts å
allmän beredskapsstat för budgetåret 1944/45;

nr 205, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1945/46 till flyktingverksamheten;

nr 206, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag till omhändertagande
av utlandssvenskar jämte i ämnet väckt motion;

nr 207, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1945/46 till undersökningar rörande levnadsvillkor och hushållsvanor;

nr 208, i anledning av väckta motioner angående utsträckning av statens
sakrevisions granskningsrätt ;

nr 209, i anledning av väckt motion angående omorganisation av den statliga
statistiken;

nr 210, i anledning av väckta motioner angående upprättande av passbåtsförbindelspr
mellan öarna i Öckerö socken och Hjuvik i Torslanda kommun
samt öarna i Styrsö socken och Saltholmen å Göteborgs stads område; och
nr 211, i anledning av väckta motioner örn utredning angående byggande av
en järnvägslinje mellan Örnsköldsvik och Umeå;

bevillningsutskottets betänkanden och memorial:

nr 50, i anledning av väckta motioner om viss lindring beträffande förmögenhetsbeskattningen
;

nr 51, i anledning av väckt motion angående vissa beskattningen av inkomst
av skogsbruk berörande frågor, i vad motionen avser uppskov med taxering av
inkomst genom avyttring av avverkad brännved och massaved;

nr 52, i anledning av väckta motioner om undantagande från skatteplikt av
viss ersättning, som utgår på grund av tvångsvis gjord upplåtelse av mark, tillhörande
jordbruksfastighet; och

Onsdagen den 13 juni 1945 fm.

Nr 28.

nr 53, angående ersättning åt av utskottet vid behandling av visst ärende
anlitat biträde;

bankoutskottets utlåtande nr 50, i anledning av väckta motioner om förbättring
av vissa äldre tjänste- och familjepensioner;

första lagutskottets utlåtande och memorial:

nr 50, i anledning av väckta motioner örn utredning och förslag angående
redogöraransvaret inom statsförvaltningen; och

nr 51, angående ersättning åt av utskottet vid behandling av vissa ärenden
anlitade biträden;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 68, i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar i lagen örn
förköpsrätt;

nr 69, i anledning av väckta motioner angående viss ändring i lagen örn barnbidrag; nr

70, i anledning av väckta motioner angående viss ändring av 5 § lagen
örn barnbidrag;

nr 71, i anledning av väckta motioner angående viss ändring i förordningen
örn ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring;

nr 72, i anledning av väckta motioner angående rätt för barnavårdsnämnd
att i vissa fall vidtaga åtgärder beträffande barn, som fyllt sexton år; och

nr 73, i anledning av väckta motioner angående lagstiftning örn rätt i
vissa fall för innehavare av en jordbrukets å ofri mark belägen förädlingsindustri
att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område; samt

jordbruksutskottets memorial nr 72, angående ersättning åt av utskottet
anlitat biträde.

Justerades protokollsutdrag för detta sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 5.09 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Nr 28.

Onsdagen den 13 juni 1045 em.

Ang. beskattningen
av expropriationsersättning.

Onsdagen den 13 juni eftermiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 7.30 eftermiddagen.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 179, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående vissa byggnadsarbeten
m. m. för försvaret;

nr 180, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tandvården vid
försvaret jämte i ämnet väckt motion;

nr 181, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående befrielse för
H. B. E. Eriksson m. fl. från betalningsskyldighet;

nr 182, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förvärv av mark
för vissa oljelagringsanläggningar; samt

nr 183, i anledning av väckt motion om anslag till markförvärv för utvidgning
av Sundsvalls luftvärnskårs övningsområde.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets betänkanden:

nr 46, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
med särskilda bestämmelser rörande mantalsskrivningen för år 1946 i anledning
av folkräkningen den 31 december 1945; och

nr 48, i anledning av väckta motioner angående ändrade grunder för beskattning
av äkta makar m. m.

Vad utskottet i dessa betänkanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 49, i anledning av väckt
motion angående beskattningen av expropriationsersättning i vissa fall.

I en inom riksdagen väckt, ^till bevillningsutskottet hänvisad motion, I: 261,
av herr Holmbäck hade hemställts, att riksdagen ville besluta att realisationsvinst
icke skulle beskattas till kommunalskatt, statlig inkomstskatt och värnskatt,
då vinsten uppkommit genom att en fastighet underkastats expropriation
eller annat sådant förfarande.

Utskottet hade i det nu föreliggande betänkandet på åberopade grunder
hemställt, att riksdagen måtte i anledning av motionen I: 261 av herr Holmbäck
angående beskattningen av expropriationsersättning i vissa fall i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa, att Kungl. Maj :t ville med beaktande av
vad i detta betänkande anförts föranstalta örn utredning och snarast möjligt
för riksdagen framlägga förslag angående det i betänkandet berörda spörsmålet.

Herr Holmbäck: Herr talman! Såsom framgått av det upplästa, har bevillningsutskottet
under denna punkt tillstyrkt en motion av mig, och jag har då
givetvis endast att uttrycka min glädje över att så är förhållandet.

Onsdagen den 13 juni 1945 em.

Nr 28.

Äng. beskattningen av expropriationsersättning. (Forts.)

Jas ber emellertid att få foga ytterligare några ord till detta. Min motion
avsåg att den, från vilken ett jordområde exproprieras, skall få den ekonomiska
ställningen, att lian kan inköpa ett liknande jordområde. Motionen står i samband
med de stora expropriationer, som för närvarande äro i gång i trakten av
Enköping. För försvarets räkning exproprieras där ungefär 12 kvadratkilometer
— alltså 1 200 hektar — jord, och jag har haft besök av hemmansägare därifrån,
vilkas mark är föremål för expropriation. På grundval av de samtal jag
haft, får jag vidröra en punkt, som står mycket nära vad jag här har motionerat
om.

Enligt gällande lag kan för försvarsändamål fast egendom tagas i anspråk
redan då stämningen utfärdats. Däremot erhåller icke den, mot vilken expropriationen
riktas, ersättning för egendomen förrän vid en senare tidpunkt. I
enköpingstrakten har det nu förekommit, att folk på grund av expropriation
fått gå ifrån sina gårdar den 15 maj i år. Det är icke sannolikt, att expropriationsersättningen
skall kunna utbetalas förrän nästa år, och resultatet blir väl
då, att jordägarna icke kunna förrän då inköpa ny jord. De få ju först då veta,
hur mycket pengar de få för sin egendom. Resultatet blir, att de icke förrän till
den 14 mars 1947 kunna tillträda en ny egendom. Följden av expropriationen
kommer alltså att bli ett par års uppehåll i deras näring. Detta är enligt min
mening ett rent missförhållande, och när man nu kommer att utreda frågan örn
beskattningen i samband med expropriation, vill jag uttrycka förhoppningen,
att man också ser över denna här berörda, synnerligen närliggande fråga.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet i
det nu föredragna betänkandet hemställt.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 40, i anledning av Kungl. Förslag till
Maj :ts proposition med förslag till lag örn utlännings rätt att här i riket vistas utlänningslag
(utlänningslag), m. m. m- ”*•

Genom en den 6 april 1945 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 259, vilken behandlats av första lagutskottet, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag om utlännings rätt att här i riket vistas (utlänningslag); och

2) lag angående utlännings omhändertagande i anstalt eller förläggning.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen -— med förklaring att riksdagen funnit vissa ändringar böra vidtagas
i de genom förevarande proposition framlagda lagförslagen — måtte
för sin del antaga två i utlåtandet införda, med 1 och 2 betecknade förslag till
lagar i nu ifrågavarande ämnen.

Herr Holmbäck: Herr talman! Jag tillåter mig att ta ordet också i detta
ärende.

Jag skall inte yttra mig beträffande detaljerna i det förslag, som utskottet
framlagt. Jag tror att det i förhållande till Kungl. Maj:ts förslag i vissa delar
innebär förbättringar, i andra delar blir ungefär samma sak, och i någon
punkt är jag rädd för att det är en försämring; det kan medföra en viss pappersexercis,
som vi för närvarande äro befriade från.

Men vad jag här skulle vilja framhålla är önskemålet att vi snart måtte få
till stånd en debatt, offentlig eller vid ett slutet sammanträde, rörande den
svenska utlänningspolitiken.

Första kammarens protokoll 1945. Nr S8.

Nr 28.

Onsdagen den 13 juni 1945 era.

Förslag till utlänningslag m. m. (Forts.)

Antalet främlingar här i landet har varit uppe i 194 000, till största delen
flyktingar. För närvarande är siffran lägre och utgjorde enligt den sista veckorapporten
157 000. Totala antalet utlänningar har alltså minskat med
37 000, men i själva verket har antalet utflyttade varit större, eftersom 15 000
nya utlänningar införts i riket i samband med Röda korsets bekanta hjälpåtgärder.
På samma sätt komma vi, om jag ej är fel underrättad, att få mottaga
ytterligare 10 000 personer, vilket innebär en ganska väsentlig ökning. Å
andra sidan kommer naturligtvis antalet utlänningar samtidigt att minskas genom
att många återvända till sina respektive länder. Det kanske kan intressera
kammaren att veta, att bland antalet utflyttade sedan den 1 april 1945
finnas 14 000 norrmän och 8 000 danskar, medan till riket ha inkommit 8 500
polacker, ett tusental holländare, 1 200 fransmän o. s. v.

Beträffande åtskilliga av de många utlänningarna här i riket måste man
nog nu göra en närmare undersökning med tanke på framtiden. För en hel
del av dem gäller, att de kommit hit för mycket länge sedan och alltså vistats
här i åtskilliga år samt att de icke ha några närliggande möjligheter att komma
över till ett annat land. Det skulle vara synnerligen intressant att höra
regeringens uppfattning beträffande deras ställning i framtiden. Bäst vore
det naturligtvis, om dessa frågor kunde lösas på internationell väg.

Ett annat spörsmål i detta sammanhang är att många av dem, som kommit
hit till landet och som hoppas på att få stanna, måhända komma att begära,
att make eller nära släktingar skola få komma hit. Också detta spörsmål bör
debatteras. Ett tredje spörsmål gäller de sist hitkomna flyktingarnas ställning
på arbetsmarknaden. Jag behöver icke beröra de frågor, som stå i samband
med låt mig säga de baltiska flyktingarna. Jag vill endast framhålla,
att allt detta är ett material, som jag tror att det skulle vara synnerligen önskvärt
att få debattera här i riksdagen.

Herr Branting: Herr talman! Jag vill tillåta mig säga några få ord med anledning
av det föreliggande lagförslaget. Som kammaren funnit är det här
fråga örn ett provisorium, vilket alltså i och för sig kan föranleda, att man
icke nu går in på en utförlig debatt örn utlänningslagstiftningen i allmänhet.

Jag vill som ett allmänt omdöme tillåta mig säga, att den kungl, propositionen,
i den mån den avviker från nu gällande lagstiftning, enligt min mening
är en förbättring och att utskottets förslag, i den män det avviker från
propositionens, likaså är en förbättring. Jag skulle särskilt såsom en bra sak
vilja framhålla, att enligt den nu föreslagna lagen frågan örn arbetstillstånd
för utlänning efter Konungens förordnande må, där så kan finnas påkallat,
överlämnas från den centrala utlänningsmyndigheten till arbetsmarknadskommissionen.

Örn jag får tillåta mig att på en viss punkt framföra en anmärkning, så
gäller det vad som stadgas beträffande utlännings tagande i förvar på fångvårdsanstalt.
Enligt 12 § i den särskilda lagen angående utlännings omhändertagande
i anstalt eller förläggning gäller, att utlänning under vissa angivna
förhållanden, på grund av disciplinära förseelser, eller örn eljest särskilda skäl
därtill äro, må kunna »för kortare eller längre tid intagas å fångvårdsanstalt».
I sammanhang med detta stadgande hade jag för min del gärna sett, att det
också förekommit en bestämmelse om, att dylikt intagande i fängelseanstalt
skall vara åtföljt av meddelande örn för huru lång tid vederbörande tages i
dylikt förvar. För den som haft någon erfarenhet av dessa ting framstår det
såsom fullständigt klart, att det för fängelsefångar är ganska olidligt att icke
få vetskap örn, huru länge deras fängelsevistelse skall räcka. Det torde väl
också vara i enlighet med allmänna rättsgrundsatser, att fängelse på obestämd

Onsdagen den 13 juni 1945 em.

Nr 28.

Förslag till utlänningslag m. m. (Forts.)
tid icke under nu angivna förhållanden bör ådömas, utan att om strafftiden
bör givas bestämda föreskrifter. Jag har ingalunda bortsett från de rekommendationer,
som givits i den kungl, propositionen — och förut också i betänkandet
—• därom, att vid nu ifrågavarande förordnande besked även bör ges
angående den tid, för vilken utlänningen sättes i fängelse. Något stadgande
härom har dock ej influtit i lagen, vilket jag beklagar.

För övrigt, herr talman, har jag intet annat yrkande än örn bifall till utskottets
hemställan.

. Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i det under behandling
varande utlåtandet hemställt.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 41, i anledning av väckta
motioner angående ändring i lagen om tillsättning av prästerliga tjänster.

Första lagutskottet hade till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 268 i första kammaren av herr Holmbäck
samt nr 420 i andra kammaren av herr Ståhl. I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa örn förslag till sådana ändringar av lagen om tillsättning av
prästerliga tjänster, att Konungens utnämningsrätt till kyrkoherdetjänst fastställdes
till var femte gång sådan tjänst vore ledig samt att extra ansökningsrätt
vid sådant fall endast tillkomme utom Sverige stationerad prästman, som
i övrigt fyllde lagens kvalifikationer.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att förevarande motioner, 1:268 och 11:420, icke mätte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation hade herr Linnér ansett, att
utskottets utlåtande bort hava den lydelse, reservationen visade, och avslutas
med en hemställan, att riksdagen, i anledning av förevarande motioner, 1:268
och 11:420, måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla om en allsidig och
förutsättningslös utredning angående ändrade bestämmelser örn s. k. tredjegångstillsättning
av kyrkoherdetjänst och vad därmed ägde samband samt för
riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Herr Linnér: Herr talman! När den lagstiftning, som nu är föremål för kammarens
behandling — den brukar i allmänhet kallas för lagen örn tredjegångstillsättning
— antogs år 1934, rådde inom riksdagen mycket delade meningar.

I själva verket gällde det ju att förena två ganska svårförenliga principer:
å ena sidan den i Sverige sedan gammalt rådande sedvänjan, att menigheten
skall få själv utse sina präster, och å andra sidan det nödvändiga intresset att
ett visst korrektiv vid den prästerliga befordringsgången skulle finnas, sedan
den gamla regala utnämningsrätten bortfallet. Departementschefen, dåvarande
statsrådet Engberg, hade tydligen också mycket ingående övervägt dessa frågor,
och han gjorde ett uttalande, sorn säkerligen hade en rätt stor betydelse för
riksdagens ståndpunktstagande, däri han sade: »Det är nämligen alldeles givet,
att vid utnämningsrättens utövande stort avseende alltid måste fästas vid den
anslutning, som någon av de å förslaget uppförda kan hava vunnit vid församlingsvalet.
» Detta uttalande underströks ytterligare av utskottet, som sade,
att det hyste »den bestämda förväntan, att i de fall, då utnämningsrätten tillkomme
Konungen, församlingens val likväl komme att tillmätas ett väsentligt
inflytande på tjänstens tillsättning, där det visade en under avsevärt deltagande
tydligt uttalad mening och valresultatet icke skulle leda till uppenbar orättvisa».

Örn viss
ändring i
prästvalslagen.

Nr 28.

Onsdagen den 13 juni 1945 em.

Örn viss ändring i prästvalslagen. (Forts.)

Denna lag trädde i kraft den 1 januari 1935, och redan när den varit gällande
ett år, blev tillämpningen föremål för ett mycket skarpt angrepp genom en
konstitutionsutskottsanmärkning mot ecklesiastikministern. Sedermera har frågan
örn tillämpningen vid upprepade tillfällen dragits inför riksdagen genom
interpellationer, motioner o. s. v., men framstötarna lia icke lett till något resultat.

Den motion, som i år väckts av herr Holmbäck, har varit föremål för yttranden
från olika domkapitel. Det märkvärdiga är, att samtliga domkapitel utom
ett nu tillstyrka en utredning. Ett av domkapitlen säger, att »striderna kring
de s. k. tredjegångsvalen hava varit icke blott allt för uppseendeväckande och
bittra utan även för ofta återkommande».

Det förefaller då, som örn det verkligen skulle vara skäl att göra en utredning
angående huruvida denna lagstiftning är lämplig eller på vilket sätt den
bör omarbetas. Jag tror icke att man får slut på kritiken av densamma, örn
man inte verkligen går till botten med frågan. Man får då klargöra det verkliga
förhållandet och undersöka, huruvida en sådan undantagslagstiftning behövs
och hur stort behovet av den kan vara, vilken tillämpning lagen har fått
och tillämpningens förhållande till valdeltagandet m. m.

Man skall efter min uppfattning icke inskränka den extra ansökningsrätten
på det sätt, som föreslås i motionen, d. v. s. till den kategori, som kallas
utlandspräster. I sådant fall skulle t. ex. alla de högt förtjänta anstaltsprästerna
bli utestängda från denna speciella befordringsgång.

Man bör icke heller på förhand särskilt binda sig vid någon viss proportion,
d. v. s. örn Kungl. Majit skall äga tillsätta en tjänst tredje, fjärde eller femte
gången den är ledig.

Lika litet bör man binda sig i frågorna huruvida det överhuvud taget skall
vara val eller icke och vilket valdeltagande man skall tillmäta avgörande betydelse,
utan utredningen bör i alla avseenden vara förutsättningslös.

Det är ganska svårt att förstå första lagutskottets slutliga ståndpunkt. Utskottet
har på ett pär sidor gått in på åtskilliga sakliga anmärkningar mot
lagen, men sedan bagatelliserar man alla dessa förhållanden och säger, att de
påtalade olägenheterna icke böra överdrivas och att många av dem, som vinna
befordran vid tredjegångstillsättningarna äro högt meriterade och förtjänta.
Man säger också, att alla äro ense örn att den extra ansökningsrätten icke bör
begränsas på det sätt motionären har föreslagit, och så föreslår man utan vidare,
att motionen icke skall föranleda någon åtgärd.

Jag finner det svårt att komma till den ståndpunkten med tanke på att denna
lag, som ett domkapitel säger, i många fall vid tillämpningen har visat sig
störande. Jag tror att det inte är något annat att göra än att begära en förutsättningslös
utredning, och det är vad som förordas i den av mig avgivna reservationen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den av mig vid utskottets utlåtande
fogade reservationen.

Herr Gärde: Herr talman! Som framgick av den föregående ärade talarens
anförande, är den nu behandlade frågan ganska segsliten.

Jag skall först be att få lämna några historiska upplysningar angående det
förfarande, som tillämpats vid tillsättningen av församlingspräster. Före år
1910 voro pastoraten uppdelade i regala, konsistoriel^ och patronella pastorat.
I de regala och konsisto nella- pastoraten föregicks tillsättningen av ett församlingsval;
skillnaden mellan dem låg däri, att under det konsistoriet hade att
utfärda fullmakt i de konsistoriel^ pastoraten för den, som vid valet erhållit
de flesta rösterna, hade Kungl. Maj :t frihet att utnämna, såväl bland de å för -

Onsdagen den 13 juni 1945 em.

Nr 28.

* Örn viss ändring i prästvalslagen. (Forts.)
slaget upptagna sorn också bland deni, som hos Kungl. Majit anmälde sig såsom
extra sökande, den som Kungl. Majit fann mest lämplig för tjänsten. Beträffande
de patronella pastoraten har förfarandet varit något olika, men även
där föregicks utnämningen i många fall av ett val. När de patronella pastoraten
avskaffades år 1921, överfördes de icke till konsistoriella pastorat, utan
tjänstetillsättningen skulle där ske i ungefär samma ordning som beträffande
de regala pastoraten. Alltså tillerkändes Kungl. Majit utnämnings rätten även
där efter prövning av de sökandes inbördes företräden.

Jag skall icke här gå in på de historiska grunderna till denna uppdelning
av pastoraten och rätten att utnämna församlingspräst såsom den under tidernas
lopp har gestaltat sig. I själva verket kom emellertid denna uppdelning
av pastoraten att tillgodose ett inom prästerskapet livligt omfattat önskemål,
att förtjänta prästmän skulle ha en viss möjlighet att bli befordrade till en sluttjänst,
särskilt en kyrkoherdebefattning, utan att de lyckats vinna majoritet
vid själva prästvalet. Men det egendomliga för tillsättningen var och är en
urgammal svensk rättssed, att församlingarna under alla förhållanden skulle
äga att tillkännage sin uppfattning örn vem de ville ha till församlingspräst.

Ar 1910 avskaffades de regala pastoraten, och alla pastorat blevo då konsistoriella,
örn jag bortser från de patronella, vilka som jag redan nämnt avskaffades
år 1921. I och med överföringen av det stora flertalet av landets
pastorat till konsistoriella kom den regeln att gälla, att tillsättningen bestämdes
av vem som vid valet erhållit de flesta rösterna. Från prästerskapets sida
framkommo snart klagomål över denna ordning. Genom densamma blevo
många förtjänta prästmän, särskilt sådana som haft sin verksamhet förlagd
till utlandet eller av annan anledning icke kunnat göra församlingstjänst i
samma utsträckning som sina medbroder, tillbakasätta, eller också blevo deras
befordringsutsikter därigenom osäkra.

Frågan behandlades vid upprepade tillfällen såväl i riksdag som kyrkomöte;
jag kan nämna, att den behandlades i kyrkomötet åren 1920, 1925 och 1929.
År 1930 tillsattes en sakkunnigutredning, som avgav ett förslag, vilket visserligen
icke helt ligger till grund för den nu gällande lagstiftningen, men som
dock haft en väsentlig betydelse för utformningen av denna.

Ganska snart gjorde sig två linjer gällande, när denna fråga diskuterades.
Alla voro ense örn att det måste skapas en ökad befogenhet för Kungl. Maj :t
att taga hänsyn till de sökandes inbördes meriter och att på det sättet den genom
församlingsvalet bestämda utnämningen i viss mån måste skjutas åt sidan.
Det gällde då att finna en framkomlig väg, på vilken det resultatet kunde
nås. En linje, som efter sin upphovsman har iDetecknats som den Ekströmska
och som mycket har diskuterats, utgick från att Kungl. Maj :t vid varje
val skulle äga en sådan utnämningsrätt, därest ingen bland de sökande erhållit
en viss majoritet. Här begränsades Kungl. Maj :ts utnämningsrätt sålunda
icke till var tredje gång e. d., utan förutsattes för varje prästval, där
församlingen icke mera enhälligt slutit upp kring någon av de på förslaget
uppförda sökandena. En annan linje, som efter sin upphovsman betecknats såsom
den Leufvénska, utgick från en annan grundsats. Den tog nämligen sikte
på att vid vart tredje val inom en församling Kungl. Majit skulle ilga utnämningsrätt.
Enligt denna linje skulle icke något församlingsval alls ilga ruin,
utan Kungl. Majit skulle lia en oinskränkt, av föregående yttranden från församlingens
sida helt oberoende befogenhet att utse den lämpligaste bland de
sökande.

Mot denna tanke att helt lösgöra prästtillsättningarna från något inflytande
från församlingens sida riktades emellertid, i första hand i kyrkomötet,
en mycket stark kritik. Jag kan på denna punkt åberopa ett uttalande från

Nr 28.

Onsdagen den 13 juni 1945 em.

Örn viss ändring i prästvalslagen. (Forts.)

1936 års kyrkomöte. Visserligen är det avgivet efter det att frågan reglerats,
men det är ändå ett återupprepande av vad som redan tidigare framkommit
under debatten. Kyrkomötet säger där: »Örn vid tredjegångstillsättningar
Kungl. Maj :t skulle utnämna utan föregående val av församlingen, så måste
man utan tvivel räkna nied att situationen vid utnämningen icke kommer att
bliva densamma som vid nuvarande tredjegångstillsättningar. Valproceduren
utövar nu en stark sovring nied avseende på deni, som söka den lediga befattningen.
Valets bortfallande skulle säkerligen locka många sökande, som önskade
erhålla transport till ett välbeläget pastorat — erfarenheten ger vid handen,
att en präst numera i första hand för sina barns uppfostran söker transport,
nämligen till pastorat, där läroverk finnes eller är så beläget, att kommunikationerna
möjliggöra barnens skolgång på ort med läroverk. Ökningen
av antalet sökande vid tredjegångstillsättning skulle lätt kunna motverka det
syftemål, som man velat nå just genom tredjegångstillsättningarna.»

Utskottet har också i sitt förevarande utlåtande uttalat sig i fråga om församlingarnas
valrätt. Utskottet säger på denna punkt: »Även om valen i
de fall då utnämningsrätten tillkommer Konungen närmast har karaktären av
en opinionsyttring från församlingarnas sida, torde det vara ovedersägligt att
denna opinionsyttring icke kan givas en säkrare och samtidigt mera demokratisk
form än genom en valhandling. Utskottet finner uppenbart att den som
sådan är att föredraga framför de okontrollerade opinionsyttringar, som vid
tjänstetillsättningar ofta komma till stånd på enskilt initiativ och väl ej heller
komme att — även örn valhandlingen avskaffades — utebliva vid tillsättning
av församlingspräst. Församlingarna Ira sedan lång tid tillbaka haft rätt att
genom val giva till känna vem de önska erhålla till själasörjare. Även i de
regala pastoraten föregingos utnämningarna av församlingsval. Valrätten
torde därför vara så djupt förankrad i församlingarna, att ett avskaffande av
densamma även i de relativt sällsynta fall då utnämningsrätten enligt motionärernas
förslag skulle tillkomma Konungen icke synes böra ifrågakomma nied
mindre så finnes oundgängligen erforderligt. Utskottet vill i detta sammanhang
erinra örn att de förslag örn avskaffande av valen vid tredjegångstillsättningarna,
som vid upprepade tidigare tillfällen framkommit, icke lyckats vinna
majoritet inom vare sig riksdagen eller kyrkomötet. Utskottet har med
hänsyn till det anförda icke ansett sig nu böra föreslå någon ändring i antydd
riktning av den gällande ordningen.»

Såsom herr Linnér antydde har denna fråga vid flera tillfällen varit föremål
för behandling såväl i riksdag som i kyrkomöte, och icke vid något tillfälle
har man uttalat sig för valrättens avskaffande.

Jag har redan tidigare berört skillnaden mellan den s. k. Ekströmska och
den Leufvénska linjen. Den kompromiss, som åstadkoms av dåvarande departementschefen
Engberg, bestod också just däri att han upptog det Leufvénska
förslaget örn tredjegångstillsättningarna, men från det Ekströmska förslaget
tog bestämmelsen om att val alltid skulle äga rum från församlingarnas
sida. Detta, man kan säga, sammanfogande av de båda förslagen godkändes
av såväl riksdag som kyrkomöte och bildar grundvalen för prästerliga tillsättningar
alltifrån år 1934, då lagen kom till.

Den omständigheten, att Kungl. Maj :t icke följer församlingens genom val
framkomna uttalande om vem den vill ha till präst, kan ju sägas innebära ett
åsidosättande av församlingens vilja, som i vissa fall kan skapa en viss förstämning.
Redan vid tillkomsten av 1934 års lag uttalades med stor skärpa,
att Kungl. Maj :t borde begagna sig av denna rätt att frångå församlingens
val med mycket stor försiktighet och att den borde komma i fråga endast i
sådana fall, då meningarna örn vem som skulle Ira befattningen inom för -

Onsdagen den 13 juni 1945 era.

Nr 28.

Örn viss ändring i prästvalslagen. (Forts.)
samlingen voro mycket delade eller då valdeltagandet hade varit mycket litet,
så att inte valet i och för sig kunde anses ge en auktoritativ ledning i fråga
om församlingens uppfattning. Så har också i allt högre grad 1934 års lag
tillämpats, och numera förekommer det ytterst sällan, att Kungl. Majit frångår
ett mera enhälligt val från församlingarnas sida. Under tiden från den 1
januari 1940 till den 20 februari 1944, vilken tid utredningen omfattar, har
Kungl. Maj :t sålunda i icke mindre än 77 / av samtliga tredjegångstillsättningar
utnämnt den av församlingen valde. Kungl. Maj :t Ilar alltså med mycket
stor försiktighet begagnat sin befogenhet.

I motionen har framkastats, och det antyddes även av herr Linnér, att en
utredning bör företagas huruvida man inte i stället för tredjegångstillsättningar
skulle kunna införa femtegångstillsättningar. Då är det emellertid
uppenbart, att Kungl. Majit för att kunna utnyttja denna sin befogenhet
för det avsedda syftet att placera verkligt meriterade prästmän måste i långt
högre grad än nu är fallet frångå församlingens uttalade vilja. Den störning
i förhållandet mellan den utnämnde oell församlingen, som på det sättet skulle
inträda, skulle givetvis bli större, under förutsättning att man bibehölle valen
även vid femtegångstillsättningar. Alternativet är då att antingen bibehålla
det nuvarande systemet med församlingsval och tredjegångstillsättningar eller
också att begränsa Kungl. Majits befogenhet, så att exempelvis endast var
femte gång ombyte av präst ägde rum i församlingen Kungl. Majit skulle
ha denna befogenhet. För att nå det syfte motionären och herr Linnér avsett,
måste man i så fall emellertid avskaffa valrätten. Man kan fråga sig
huruvida en sådan lösning skulle utgöra nå,gon som helst vinst, vare sig ur
prästerskapets synpunkt eller ur församlingarnas synpunkt. Den förankring
i valrätten, som nu föreligger, skulle alltså försvinna, vilket helt säkert skulle
medföra dels olägenheter av det slag som kyrkomötet redan år 1936 påpekade,
nämligen att de extra sökandena skulle uppträda i långt större antal än tidigare,
och dels att församlingarna på andra vägar skulle framföra, sin mening
örn vilken präst de ville ha. Följden skulle endast bli dylika okontrollerade
opinionsyttringar som redan nu i stor utsträckning förekomma med namnlistor,
där församlingsborna uttala sig örn vilken de vilja ha till präst, etc.
Dessa namnlistor äro ju emellertid inte av den beskaffenheten, att de utgöra
ett auktoritativt uttalande beträffande uppfattningen inom församlingen. De
ha ofta tillkommit på ett okontrollerat sätt under stark påverkan från några
initiativkraftiga medlemmar inom församlingen.

Herr Linnér sade, att det av honom förordade förslaget tillstyrkts av flertalet
domkapitel. Ja, i mer eller mindre vaga- ordalag har så skett. Lunds
domkapitel har emellertid avgivit ett mycket väl motiverat avstyrkande yttrande.
Det har åberopat en utredning av en förtjänt prästman i stiftet, kyrkoherden
i Malmö Alfred Wihlborg. Örn man väger de skill som åberopas av
de olika domkapitlen mot varandra, har jag för min del kommit till den uppfattningen,
att de av Lunds domkapitel anförda skälen äro långt mera vägande
än de skäl som anförts av övriga domkapitel, vilka egentligen endast
uttala, att det är bäst att företa en utredning, ty annars sluta inte klagomålen.

Jag vill dessutom omnämna, att allmänna svenska prästföreningen helt avstyrkt
motionen. Jag tror mig också kunna säga, att meningarna inom kyrkomötet
på denna punkt nog i allmänhet gått i den riktningen, att man åtminstone
ännu för en lid bör bibehålla (leii nuvarande ordningen.

Såsom framgått av vad jag redan framhållit är denna fråga av mycket
ömtålig natur och har varit föremål för diskussion under en lång följd av år
liksom föremål för utredningar. Den har debatterats oell synats från alla
möjliga synpunkter. Utskottet har emellertid inte ansett sig kunna förorda

Nr 28.

Onsdagen den 13 juni 1945 em.

Örn viss ändring i vrästvalsl.agen. (Forts.)
att man nu sätter i gång en utredning av denna omfattning, när man icke på
något sätt kan ange en lösning, som skulle vara bättre än den nuvarande.

Herr Linnér säde, att han inte hade förstått utskottets utlåtande. Jag hoppas,
att kammarens ledamöter på denna punkt inte äro av samma uppfattning.
Jag tror att man vid en mera grundlig genomläsning av detta utlåtande skall
finna, att det äger både sammanhang och beviskraft.

Herr Linnérs ståndpunkt har icke heller biträtts av någon i utskottet, vare
sig inom hans eget parti eller något annat parti, och jag vill omnämna, att
inom utskottet finnas många av denna fråga synnerligen intresserade ledamöter,
vilka väl känna till de praktiska förhållandena vid dessa val.

Jag ber för den skull, herr talman, att få yrka bifall till utskottets utlåtande.

Herr Linnér erhöll nu ordet för kort genmäle och yttrade: Herr talman! Jag
vill endast korrigera ett par uttalanden av utskottets ärade tjänstgörande ordförande.
Jag har inte alls förordat femtegångsförfarandet, utan jag har
föreslagit en förutsättningslös utredning, i vilken givetvis alla möjliga alternativ
skola ingå. Min mening är, att man skall grundligt undersöka det
behov av denna lagstiftning som kan föreligga, såsom jag sade i mitt tidigare
anförande, och de former denna lagstiftning lämpligen bör erhålla.

Vidare hoppas jag verkligen, att Kungl. Maj.''t icke kommer att följa någon
sorts tillsättningsmatematik, så att en viss procent skall tillsättas på det ena
sättet och en annan procent på det andra sättet.

Ordet lämnades härefter för kort genmäle till herr Gärde, som anförde:
Herr talman! De olika alternativ, som här kunna ifrågakomma, ha diskuterats
sedan ett tjugutal år tillbaka, och herr Linnér har icke anfört någon som
helst omständighet, som skulle kunna bringa denna lagstiftningsfråga i ett
annat läge.

Herr Holmbäck: Herr talman! Efter den långa och ingående rättshistoriska
föreläsning, som justitierådet Gärde hållit, skall jag för min del yttra mig
mycket kort.

Det är nödvändigt med bestämmelser varigenom beträffande kyrkoherdetillsättningar
vissa gånger utnämningsrätten ligger i Kungl. Maj :ts hand, Det är
nödvändigt för att inte vissa kategorier präster skola bli missgynnade genom
det sätt, på vilket systemet fungerar. Det kan diskuteras hur man skall bestämma
kretsen av de präster, som skola äga rätt att söka, när Kungl. Majit
utnämner -—- om man skall dra den mer eller mindre vid. Att det bör finnas en
rätt för Kungl. Majit att vid vissa tillfällen utnämna kyrkoherdar står emellertid
utom varje diskussion.

En annan sak som står utom diskussion är, att det alltid, såsom bestämmelserna
för närvarande äro avfattade, kommer att bli slitningar, då Kungl. Majit
utnämner. Församlingen kallas till val och väljer en kyrkoherde, och sedan
utnämner Kungl. Maj :t någon annan.

Problemet blir då hur man skall kunna förminska dessa slitningar så mycket
som möjligt. När det nu är visat, att Kungl. Majit faktiskt i 77 % av valen
utnämner den av församlingen valde och alltså endast i 23 % någon annan, tycker
jag för min del, att regeln att Kungl. Majit äger utnämna var tredje gång
inte är erforderlig för att skydda de ifrågavarande prästernas intressen. Det
skulle kunna räcka med att Kungl. Majit hade denna rätt var fjärde, var femte
eller var sjätte gång. Örn man bestämmer var femte gång eller var sjätte gång,
har man ju de övriga gångerna, då församlingarna tillsätta sin kyrkoherde en -

Onsdagen den 13 juni 1945 em.

Nr 28.

Om viss ändring i jrrästvalslagen. (Forts.)
ligt vanliga grundsatser, fullständigt tagit bort slitningarna. Detta är kärnan
i vår motion.

Herr ''Gärde säger nu, att det inte finns någonting nytt i denna fråga — den
har diskuterats så många år. Det kanske man kan säga, men det finus dock
ett förhållande som är nytt, nämligen att Kungl. Maj:ts utnämningsrätt faktiskt
inte behövt anlitas i mer än 23 % av fallen. Det är ett mycket viktigt
faktum efter vad jag kan förstå.

Herr Gärde säde, att vi skola behålla tredjegångstillsättningarna och inte
ersätta dem med femtegångstillsättningar, ty då kan Kungl. Maj :t tillsätta den
som församlingen valt i ett större antal fall än eljest. Ja, den logiken kan man
föra vidare och säga, att det är ännu bättre, att Kungl. Maj :t har utnämningsrätt
varannan gång eller kanske alla gånger, ty då kan ju Kungl. Maj :t följa
principen att utnämna någon annan än den församlingen valt endast i sådana
fall då det är fullständigt uppenbart, att valet är missvisande.

Jag anser alltså för min del, att det riktiga vore att inskränka Kungl. Maj :ts
tillsättningsrätt till låt mig säga var femte gång, ty i större utsträckning behövs
den inte. Örn man inskränker Kungl. Maj:ts rätt att tillsätta präster till
var femte gång, är jag inte rädd för att för dessa fall taga bort församlingsvalen.
Det är enligt min mening någonting oformligt i att en församling skall
välja, då församlingen inte har någon garanti för att den av församlingen valde
blir utnämnd. Detta är en huvudsynpunkt i vårt förslag.

Herr Gärde säde, att det i stället för valen blir en mängd okontrollerade
opinionsyttringar i dessa frågor, namnlistor o. s. v. Jag undrar om det är så
farligt. Det är Kungl. Maj :t som har utnämningsrätten, och Kungl. Maj :t tar
nog hänsyn till dessa listor i den omfattning de förtjäna, ungefär på samma sätt
som Kungl. Maj :t tar hänsyn till opinionsyttringar i det utomordentligt stora
antal fall, då Kungl. Majit i övrigt har utnämningsrätt, d. v. s. i det ojämförligt
stora antalet fall av svenska ämbetsmannatillsättningar.

Jag tillåter mig, herr talman, att yrka bifall till herr Linnérs reservation,
som innefattar den bästa lösningen av denna fråga. Om kammaren ansluter sig
till herr Linnérs reservation, tror jag vi komma i mycket nära överensstämmelse
med det uttalande, som är avgivet av domkapitlet i Uppsala och undertecknat
av ärkebiskopen.

Herr Näslund: Herr talman! Jag har alltsedan lagstiftningen på detta område
tillskapades år 1934 varit varmt intresserad av det föreliggande spörsmålet,
och jag bringar kamarens ledamöter i erinran, att jag senast vid föregående
års riksdag hade anledning att rikta uppmärksamheten på denna fråga
i en interpellation till dåvarande ecklesiastikministern.

När jag hörde herr Gärde resonera till försvar för församlingsvalens bibehållande,
föranledde det mig att begära ordet. Herr Gärde påstod att ingenting
inträffat, som på något sätt motiverade ens en översyn av denna lagstiftning.
Ja, det beror på hur stora krav man har på att någonting skall anses ha inträffat.
Nog tycker jag emellertid, att det fall, som i fjol tilldrog sig i min församling,
var ett ganska tydligt exempel på att författningsbestämmelserna på
detta område inte äro tillfredsställande. Nu vet jag mycket väl, att herr Gärde
kan försvara sig med att säga, att måhända författningen inte blev riktigt 1 i 11-lämpad. Jag tror att det rent konstitutionellt sett inte var något fel på tilllämpningen.
Det kan alltså förekomma, att vid ett praktiskt taget enhälligt församlingsval
Kungl. Majit ändå utnämner någon annan lin deri församlingen
valt. Jag tror alf de som göra sig till tolk för do synpunkter, som äro företrädda
av herr Gärde, underskatta de olägenheter i församlingslivet, som uppstå
just på grund av dylika bestämmelser. De slitningar, som på detta om -

Nr 28.

Onsdagen den 13 juni 1945 em.

Om viss ändring i prästv alsing en. (Forts.)
råde uppkomma och som äro till skada för såväl präst som församling, åstadkomma
stora besvärligheter och tråkigheter i församlingslivet, och det är tillräckligt
med ett enda sådant fall för att framkalla irritation under långa tider.

Jag vill i detta sammanhang påpeka en sak till, som, om jag har kunnat följa
debatten här i kväll, inte tidigare understrukits, nämligen att valdeltagandet,
när församlingarna veta att Kungl. Majit skall utnämna, alltför ofta blir så
ringa, att det praktiskt taget inte ger uttryck för en församlings mening. Från
demokratisk synpunkt, herr Gärde, är detta en mycket allvarlig sak. Farhågorna
för att församlingarna skulle ta illa upp, örn de skulle berövas rätten att
välja t. ex. var femte gång, äro enligt min bestämda övertygelse mycket överdrivna.
Den som inte haft närmare beröring med stämningar och strömningar
i en församling, då Kungl. Majit gått emot församlingsvalet, kan ju måhända
tycka, att vi som ha en annan mening resonera litet överdrivet, men jag försäkrar
herr Gärde, att de misstämningar som råda i en församling, där man praktiskt
taget enhälligt valt en kyrkoherde och sedan Kungl. Majit utnämner en
annan, äro av så djupgående natur, att jag inte alls betraktar det som en uppoffring
örn församlingen överhuvud taget inte behöver besvära sig med något
val vid sådana tillfällen. Jag är således av den bestämda övertygelsen att örn
man vill råda hot mot de slitningar som gång efter annan uppstå, när Kungl.
Majit utnämner en annan kyrkoherde än den församlingen valt, finns ingen
annan utväg än att man åtminstone prövar möjligheten att överlåta åt Kungl.
Majit att utnämna utan församlingsval, och örn man då ökar på intervallerna
till låt oss säga var femte gång, tror jag inte man från demokratisk synpunkt
skall kunna göra gällande, att det innebär en så stor uppoffring, att man inte
skulle kunna våga sig på detta försök.

Jag vill ännu en gång, innan jag slutar, betona, att farhågorna för ett ringa
deltagande vid prästval, där Kungl. Majit skall utnämna, inte äro ogrundade.
De ha givit sig till känna på mer än ett håll i landet, och detta tillvägagångssätt
innebär ett vanvördande av valhandlingen, som jag inte tycker man kan
stå till svars med att upprätthålla.

Jag ber, herr talman, med det sagda att få yrka bifall till den av herr Linnér
avgivna reservationen.

Herr Johanson, Karl Emil: Herr talman! Två så motsatta intressen som vid
tredjegångsförfarandet — församlingarnas intresse av att få den prästman de
önska och prästernas intresse av en någorlunda säker befordran — kunna självfallet
icke alltid förenas. Vilken bestämmelse som än införes kvarstå säkerligen
dessa intressemotsatser.

Såsom förut framhållits har under årens lopp denna fråga varit uppe till behandling
såväl i riksdag som på kyrkomöte, men någon bestämmelse, som är
mera tilltalande än den som för närvarande gäller, har man inte ännu lyckats
komma fram till. Varje gång frågan varit uppe har majoriteten för bibehållande
av nuvarande system blivit allt större. Jag kan erinra örn att det i slutet av
1930-talet var majoritet i första lagutskottet för borttagande av församlingsvalen
men att en reservation för bibehållande av desamma segrade med överväldigande
majoritet här i kammaren. Det är ju också alldeles naturligt. Dessa val
äro ju huvudsakligen tillkomna för att bevaka församlingsmedlemmarnas intresse,
och deras intresse är att så långt det är möjligt kunna öva inflytande på
valet.

Jag kan också erinra örn att för jag tror två år sedan en motion örn borttagande
av församlingsvalen vid tredjegångstillsättning av första lagutskottet avstyrktes
och av första kammaren avslogs utan debatt. Under sådana förhållanden
förefaller det mig, och det föreföll även många i utskottet, som förut varit

Onsdagen den 13 juni 1945 em.

Nr 28.

Om viss ändring i prästvalslagen. (Forts.)
för borttagande av valen, som om det inte varit nödvändigt att nu besvära riksdagen
med denna fråga, då den så nyligen gjort ett bestämt uttalande i densamma.

Här har framdragits det s. k. åselefallet, då Kungl. Majit skulle ha gått
emot den uttalade folkmeningen. Jag vill dock erinra örn att det i detta fall
inte var enbart på grund av tredjegångsförfarandet som frågan gick till Kungl.
Maj :t, utan även på grund av den omständigheten att fjärde provpredikant
kallats. Jag tror inte det förut omnämnts, men i dylika fall har ju Kungl.
Maj :t alltid utnämningsrätt. Man anser att församlingarna inte böra ingripa i
normala befordringsnormer.

Herr Linnér sade, att alla domkapitel tillstyrkt en utredning. Jag vill då endast
citera Lunds domkapitel som säger: »Domkapitlet kan för övrigt icke finna
annat än att prästtillsättningslagen i stort sett fungerat tillfredsställande
inom stiftet och sålunda väl fyllt de förväntningar, man ställt på den. Skulle de
i motionerna anförda synpunkterna vinna beaktande, skulle detta enligt domkapitlets
förmenande innebära en avgjord försämring i jämförelse med nu rårande
förhållanden. Den i 1934 års prästtillsättningslag verkställda avvägningen
mellan församlingarnas valrätt och prästernas befordringsintresse bör sålunda
kvarstå oförändrad.» Detta yttrande synes mig väga mera än de trevande
framställningar som framförts angående en utredning. Då man begär en utredning
är det ju vanligt, att man uttalar i vilken riktning utredningen bör gå.
Alla möjliga sätt för latt lösa denna fråga ha diskuterats, men man har inte
funnit någon plan för en ändring, som kunnat erhålla majoritet. I kyrkomötet
ha i synnerhet lekmännen slagit vakt om församlingarnas rätt, och det anser
jag att även riksdagen bör göra.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Lindblom: Herr talman! Det är ju kanske något unikt, att man i en
fråga som denna delat upp sig på olika meningar inom samma parti, men
det kan ju vara roligt att någon gång också få dryfta en fråga, som är höjd
över partierna, och kunna tala fritt utan partihänsyn.

När jag gick till utskottet för att deltaga i behandlingen av denna fråga,
var jag mycket sympatiskt inställd till motionen som sådan. Jag har nogsamt
märkt att de irritationer, som då och då förekommit i församlingarna,
varit av den beskaffenheten, att man nog borde söka finna någon väg varigenom
de kunde elimineras. Det är ju inte bara obehagligt med denna irritation
i församlingarna som välja, utan den utgör givetvis även en rätt svår
belastning för den prästman, som skall tillträda tjänsten i församlingen. När
jag emellertid ställde mig sympatisk till motionen, var det närmast under
den förutsättningen, att man skulle kunna slopa valen vid. de tillfällen då
Kungl. Maj :t utnämner, ty om man inte gör det, kan jag inte av det föreliggande
materialet finna att situationen kan anses nämnvärt förbättrad. Det
innebär endast, att Kungl. Majit får valrätt i ett mindre antal fall, om vi
ha ett femtegångsförfarande i stället för ett tredjegångsförfarande. Sedan
det emellertid i utskottet upplysts, att denna fråga rätt nyligen, varit föremål
för behandling och att en mycket stark majoritet uttalat sig för bibehållande avvalen,
och man kunde på rätt sannolika skäl antaga, att man kanske ändå
inte i församlingarna var så benägen för att låta detta avgörande utan val
överlämnas i Konungens hand, höjde jag mig för detta skäl. Jag har således
kommit till den ståndpunkten att örn den vägen icke var framkomlig, var det
knappast någon idé att sätta i gång en utredning örn några andra utvägar.

Det är kanske också av ett visst intresse att ge akt på hur systemet, verkat
under den senaste femårsperioden. Det har lämnats en uppgift härom i ett av

Nr 28.

Onsdagen den 13 juni 1945 em.

Om viss ändring i prästvalslagen. (Forts.)
utlåtandena, som jag tycker är rätt belysande. Under denna tid lia inalles
274 kyrkoherdetjänster ledigförklarats. — Det anges visserligen en variation,
men den har mindre betydelse. — I 68 av dessa 274 fall, d. v. s. noga räknat
i en fjärdedel av fallen, tillkom utnämningsrätten Konungen. Nu har det
emellertid visat sig, att av de nämnda 68 fallen Konungen endast i 18 fall
utnämnt annan innehavare än den, som vid församlingens val erhöll det högsta
röstetalet. Från dessa 18 fall skola dessutom dragas 3, nämligen Borås, Åsele
och Ljungby i Växiö stift, där särskilda förhållanden rått, som jag inte här
behöver gå in på. Herr Karl Emil Johanson har redan berört denna sak. Det
betyder, att i medeltal i tre fall örn året Konungen gått emot församlingens
i val uttryckta önskan.

Nu kan man visserligen säga att detta visar, att det är onödigt med denna
utnämningsrätt för Konungen så ofta som var tredje gång. Det skulle kunna
vara tillräckligt med var femte gång, vilket herr Holmbäck här sökt bevisa.
Det är riktigt, men såvida man inte slopar valförfarandet i dessa fall utan
fortfarande utnämner efter val, har man ju precis lika många irritationsmoment
som förut, om man nämligen förutsätter att avvikelserna från valet bli
lika många som förut.

Under sådana förhållanden finner jag inte någon anledning att i nuvarande
stund gå på en utredning. Det har enligt min mening inte framkommit några
skäl som tala för att det skulle vara möjligt att finna någon annan form för
lösande av denna fråga än den hittills tillämpade. Vi få därför pröva den ännu
en tid för att se om inte längre fram andra utvägar möjligen kunna visa sig.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Bergh, Ragnar: Herr talman! Man blir överraskad, när man hör talesmännen
för utskottsmajoriteten, ty samtidigt som de medge, att den nuvarande
ordningen är otillfredsställande, komma de till en slutsats, som innebär, att
de avstå från att försöka göra den mera tillfredsställande. Denna underliga
tankegång har framskymtat såväl i herr Gärdes anförande som i herr Lindbloms.
Skillnaden är endast, att herr Lindblom något starkare betonat de rådande
olägenheterna.

När herr Gärde talar örn att herr Linnér skulle vara ensam reservant, har
han tydligen förbisett, att det finns ytterligare två reservanter i utskottet, herr
Olsson i Mellerud och fröken Öberg, vilka också i ganska bestämda ordalag uttalat
sig mot den nuvarande anordningens lämplighet. Att de för sin del icke
biträtt tanken på en utredning, beror på att enligt deras mening utredningsapparaten
är ansträngd och att angelägnare spörsmål ligga och vänta på utredning.

När herr Gärde såsom utskottets främste talesman skulle inte bara redogöra
för hur den nuvarande lagen kommit till utan också försvara utskottets ståndpunkt,
framskymtade ganska klart någonting som jag, ehuru icke lagkunnig,
fattat som rätt väsentligt och jag hoppas rätt ovanligt i våra lagbestämmelser,
nämligen att en lagregel är uppbyggd av så pass disparata element som fallet
här är. Det gäller ju här å ena sidan att tillgodose de obefordrade prästernas
intressen och å andra sidan att icke alltför mycket lädera regeln örn skicklighet
och förtjänst såsom befordringsgrund vid tillsättning av kyrkoherdebefattning.
Jag tänker mig, att var och en som skall tillämpa denna lag inte kan komma
ifrån vad första lagutskottet skrev i samband med att den tillkom. Utskottet
uttalade nämligen då sin bestämda förväntan, att ett väsentligt inflytande skulle
tillmätas församlingarnas vilja, när denna vilja kommit till ett mera allmänt
uttryck, men utskottet säger också en sak, som herr Gärde, såvitt jag uppfatta -

Onsdagen den 13 juni 1945 em.

Nr 28.

Orri viss ändring i prästvalslagen. (Forts.)
de honom rätt, utelämnade i sitt referat, nämligen att denna regel skulle gälla
såvida därigenom icke uppenbar orättvisa vederfores annan sökande. Det är
dessa två element, som förefalla mig fullkomligt disparata. Yar och en vet ju,
att när det gäller prästval, det ingalunda är den mest förtjänte eller mest skick-''
lige, som vinner majoritetens bevågenhet, men när avgörandet kommer i Konungens
hand, är Konungen enligt lagutskottets vägledande tolkning skyldig
att följa församlingens uttalade vilja, såvida icke uppenbar orättvisa skulle
vederfaras annan sökande. Därav följer ju uppenbart, att den som har utnämningsrätten
måste pröva de sökandes meriter, och ifall någon har meriter överlägsna
den som fått majoriteten vid valet, är man tydligen skyldig att utnämna
den man finner vara mest meriterad.

Med detta resonemang har jag velat visa, att såvitt jag förstår denna lagbestämmelse
är uppbyggd av disparata element, och uppbyggd av så disparata
element, att det är på grund av lagens konstruktion det gnisslar i tillämpningen.
Är detta resonemang riktigt, måste det också vara riktigt, att detta gnissel
och denna irritation kommer att kvarstå så länge lagen har sin nuvarande konstruktion.

Man ställes här alltså såvitt jag förstår inför ett val. Eftersom dessa båda
element äro oförenliga, får man antingen ta bort Konungens rätt att tillsätta
och låta församlingarna ensamma välja, eller också får man ta bort församlingarnas
rätt att välja och lägga utnämningen helt i Kungl. Maj:ts hand. Jag har
svårt att förstå, hur något däremellan överhuvud taget skall vara möjligt, eftersom
dessa element uppenbarligen i tillämpningen måste bereda ytterst stora
svårigheter. Lagutskottets majoritet har väjt för att göra detta val. Att inte utskottet
velat gå på motionen, håller jag utskottet räkning för, så till vida nämligen
som det ju inte förefaller säkert att just en femtegångstillsättning är den
lämpligaste utvägen. Det förefaller inte heller utan vidare klart, att endast
utom landet stationerade prästmän böra ha extra ansökningsrätt vid dylika
tillfällen. Det finns ju inom landet verkande prästmän, som äro högt förtjänta
och mycket skickliga men som icke desto mindre haft otur och icke blivit
befordrade. Det förefaller mig, som örn dessa i moderlandet tjänstgörande obefordrade
präster borde jämställas med utom landet stationerade svenska präster.
Det förefaller mig oklart, huruvida tillsättningen bör ske var fjärde, femte eller
sjätte gång. Denna sak tycker jag är som upplagd för en utredning.

Jag skulle på sätt och vis vilja sympatisera med den ståndpunkt, som reservanterna
herr Olsson i Mellerud och fröken Öberg ge uttryck åt. De vilja
framhålla, att- vi lia så många andra frågor som vänta på utredning, vilka böra
gå före, och det kan ju vara sant. Riksdagen har begärt den ena utredningen
efter den andra, och denna riksdag slår sannolikt i detta avseende rekord; jag
har vid ett tidigare tillfälle omnämnt en fråga inom justitiedepartementets verksamhetsområde,
som ligger mig varmt om hjärtat, och där riksdagens beställning
snarast bort lia effektueras. Icke desto mindre håller jag i likhet med herr
Näslund före, att även om det inte är så många fall, i vilka Konungen måst
avvika från församlingarnas vilja, är det i alla fall tillräckligt många för att
församlingslivet skall bli lidande och för att det ur demokratisk synpunkt
måste beklagas, att en starkt uttalad folkmening ej vinner gehör. Detta är
tillräckligt, för att någonting bör göras på detta område.

När vi inte liro beredda att taga motionen men ändå äro av den uppfattningen,
afl cai förbättring bör komma till stånd med avseende på dessa bestämmelser örn
tillsättande av prästerliga tjänster, kan jag inte finna annat än att den naturliga
slutsatsen är, att nian ansluter sig till den av herr Linnér avgivna reservationen,
till vilken jag, herr talman, ber att få yrka bifall.

Nr 28.

Onsdagen den 13 juni 1945 em.

Örn viss ändring i prästvalslagen. (Forts.)

Herr Gärde: Herr talman! Jag skall först be att få vända mig med några
ord till min vän på norrlandsbänken, herr Näslund, med anledning av det av honom
åberopade åselefallet. Detta har, såsom framhållits av en föregående talare,
icke något som helst samband med den föreliggande lagstiftningsfrågan. Vilken
lag nian än haft — om man haft ett tredje- eller ett femtegångsförfarande ■— hade
detta fall icke berörts därav. Kungl. Majlis utnämningsrätt berodde nämligen
i detta fall på att fjärde provpredikant var tillkallad, och i fråga örn rätt
för Kungl. Majit att i detta fall tillsätta präst har icke framkommit något förslag
örn ändring. Det har anmärkts i lagutskottets utlåtande, liksom i yttrandet
från Lunds domkapitel, att bestämmelsen om tredjegångstillsättning ofta fått
skulden för förhållanden, som inte alls äga samband med delta förfarande utan
i stället med Kungl. Maj :ts befogenhet att, då fjärde provpredikant kallats, utnämna
kyrkoherde. Det är visst inte ovanligt, att en menighet ger uttryck åt sin
mening om vem som bör tillsättas till en tjänst, medan själva utnämningsrätten
tillkommer Kungl. Majit. Så är ju förhållandet t. ex. beträffande borgmästarval
och likaledes beträffande domprostval. Det har emellertid aldrig gjorts gällande,
att det skulle vara nödvändigt med någon ändring i dessa fall.

Herr Näslund uttalade vidare, att det ur demokratisk synpunkt var otillfredsställande,
att vid dessa tredjegångstillsättningar ha kvar församlingsvalen, då
man kunde riskera, att församlingsmedlemmarna icke deltaga i dessa val, eftersom
de icke ha någon bestämmanderätt i fråga örn den slutliga utgången. Erfarenheten
ger emellertid vid handen, att deltagandet ofta är synnerligen talrikt
och livligt. Församlingen har nämligen en utsikt att påverka Kungl. Majit vid
utnämningen genom att ge uttryck åt en enhällig opinion. Jag tror alltså, att
den anmärkning, som han därvidlag framställt, icke är grundad. För övrigt kan
jag omtala för herr Näslund, att inom utskottet upplysts, att i många fall ha
församlingarna visserligen misstyckt att de fått någon annan än den som erhållit
de flesta rösterna vid valet, men när den av Kungl. Maj :t utnämnde prästmannen
kommit till församlingen och där gjort sig känd, har etet blivit allmän belåtenhet
med denne. Jag känner själv åtminstone två sådana fall, då församlingen ansett
det vara en fördel, att icke någon av de vid församlingsvalet omstridda prästmännen
blivit utsedda, utan att det kommit en kraft utifrån.

Herr Holmbäck sade, att det inte fanns någon anledning att bibehålla tredjegångstillsättningarna,
då församlingsvalen respekterades i 77 % av samtliga val,
utan att man skulle kunna nöja sig med femtegångstillsättningar. Det lät precis
som om det skulle vara ett fel i den nuvarande proceduren, att den lämnar möjlighet
för Kungl. Majit att i 77 % av samtliga fall beakta församlingarnas vilja.
Jag för min del anser, att det är en given förtjänst hos detta system, att det har
denna smidighet, som tillåter Kungl. Majit att taga hänsyn till församlings viljan
i så stor omfattning, något som givetvis icke vore fallet med ett femtegångsförfarande
utan något val från församlingarnas sida. Jag kan inte finna
annat än att den nuvarande ordningen ur demokratisk synpunkt är bra mycket
bättre än en tillsättningsprocedur utan möjlighet för församlingarna att ge
uttryck åt sin vilja.

Jag ber. herr talman, att få vidhålla mitt yrkande om bifall till utskottets
förslag.

Herr Sandegård: Herr talman! Jag kan inte dra så många strån till stacken,
men jag skall i alla fall försöka bidraga med ett enda.

Jag har för min del aldrig förstått eller kunnat gilla och berömma den s. k.
tredjegångstillsättningen av kyrkoherdetjänst. Naturligtvis är det en fördel
att genom denna anordning en del förtjänta prästmän, som eljest skulle ha
fått gå obefordrade kanske hela sitt liv, rönt rättvisa. Jag läste för inte så

Onsdagen den 13 juni 1945 em.

Nr 28.

Orri viss ändring i pr äst.v alslag en. (Forts.)
länge sedan om en aktad och framstående prästman, som inte mindre än tolv
gånger blivit förbigången vid val och som äntligen genom Kungl. Maj :t befordrades,
jag höll på att säga, till rättvisa.

Denna tredjegångsregel förefaller mig vara lika mekanisk och principlös
som överhuvud taget misslyckad och ineffektiv — i varje fall för det ändamål
den är avsedd att tjäna. Skall man fortsätta på denna principlösa och mekaniska
väg, har man egentligen ingenting annat att diskutera än huruvida det
skall skipas rättvisa varannan gång, var tredje, var fjärde eller var femte
gång. Naturligtvis är det en vansklig sak att tillgodose å ena sidan den församlingarnas
rätt, varom det talas rätt mycket, och å andra sidan prästerskapets
behov av och, som jag tycker, berättigade krav på en rättvis befordringsordning,
som tager hänsyn till förtjänst och skicklighet. Församlingarnas rätt
att själva tillsätta sina präster är ju, såsom framgick av utskottets ärade ordförandes
anförande, inte så värst gammal, även örn jag såg i ett gammalt
riksdagsprotokoll från en tidigare debatt i denna fråga, att man talade om
församlingarnas urgamla och traditionella rätt att tillsätta sina präster. Herr
Gärde erinrade bland annat om den tid, då vi hade både regala och patronella
pastorat. Jag kan ju erinra om tider ännu längre tillbaka, då Konungen tillsatte
kyrkoherdetjänsterna av egen maktfullkomlighet både till höger och till
vänster. Det kan naturligtvis erkännas, att i den nuvarande ordningen kanske
rymmes en smula mera demokrati än i det gamla förfaringssättet, inte minst
när man tänker på de s. k. fjärdegångskallelserna, vilka ju emellertid ha sin
hake i det att Kungl. Maj :t i dessa fall rycker in och äventyrar för församlingen
utsikten att få den församlingen kanske helst hade önskat.

För min del vill jag emellertid göra gällande, att det borde sökas en helt annan
väg för att tillgodose församlingarnas berättigade intresse liksom också
prästernas, som jag tycker, berättigade intresse av en rättvis befordring. Innan
jag nämner den väg, som jag för många år sedan föreslog i en intervju i
tidningen Svenska Dagbladet, vill jag peka på att enligt en statistik, som är
mig tillgänglig från, jag vill minnas år 1937, ha vid kyrkoherdevalen deltagit
16,8 procent av samtliga å kyrkostämma röstberättigade församlingsbor.
Jag frågar mig vad det står för slags församling bakom ett sådant val. Mina
herrar och ärade kammarledamöter! Den svenska kyrkan är ju inte en liten
sekt. Det är inte bara fråga örn att en liten privilegierad klick inom en församling
till varje pris skall få sin vilja fram. Utan det är fråga örn att tillgodose
församlingens intressen, och dessa intressen tillgodoses inte alltid därigenom,
att man följer den vilja, som uttryckes av 16,8 procent av församlingens
röstberättigade medlemmar. Jag har gått igenom prästvalen under år 1944
och försökt räkna ut deltagarprocenten. Såvitt jag kan bedöma någorlunda
rätt, håller sig deltagarantalet fortfarande vid 15—17 procent.

Jäg skulle för mili del kunna tänka mig en sådan utväg, att man — så-i
som förutsättning för att församlingarna skulle få utöva sin rätt till behörigt
inflytande på prästtillsättningarna — stadgade, att antalet deltagare i valet
skulle motsvara minst hälften av å kyrkostämma röstberättigade. Jag medger,
att en sådan anordning kan medföra vissa svårigheter, när det gäller församlingar
i Norrland, men den saken finge man viii råda hot på. Jag talar sålunda
örn svenska församlingar i allmänhet. Man skulle alltså kräva att minst
hälften av å kyrkostämma röstberättigade deltagit i valet för att församlingens
val skall äga giltighet, eljest skulle utnämningen gå lill Kungl. Maj:t.
Man kunde förutsätta ett förord eller eif yttrande av vederbörande församlings
kyrkoråd. Här är det nu endast fråga örn kyrkoherdebefattningar. Jag tänker
mig, att i fråga örn komministerbefattningar skulle samma ordning gälla, dock
med den skillnaden att domkapitlet skulle träda in såsom utnämnande myn -

Nr 28.

Onsdagen den 13 juni 1945 era

Om viss ändring i prästvalslagen. (Forts.)
dighet. Den som är präst har en mer eller mindre lång och inte alltid så rolig
erfarenhet av vad det vill säga att för sin uppgift, och jag höll på att säga
sin existens såsom präst, vara beroende av en kanske mycket tillfällig majoritet
i den församling, till vilken han söker. Jag skulle vilja fråga: förgriper
man sig på något sätt mot församlingarnas rätt, örn man kräver,, att församlingarna
verkligen utöva den rösträtt de äga?

Jag vet inte, vilket yrkande jag skall ställa och hur jag skall rösta. Om
jag hade kunnat få fatta yrkandet i landshövding Linnérs reservation ■— vars
motivering jag dock inte kan vara med på — såsom innefattande en utredning
örn ändrade bestämmelser överhuvud taget för kyrkoherdetillsättningar, skulle
jag gärna ha biträtt denna reservation. Jag har emellertid tills vidare, herr
talman, intet yrkande.

Herr Holmbäck: Herr talman! Herr Sandegård har fört debatten in på helt
andra vägar. Den lösning som han föreslagit innebär naturligtvis något, som
i det långa loppet kanske kommer att bli föremål för mycken diskussion. Men
jag tror för min del knappast, att i nuvarande läge församlingarna skulle vilja
vara med örn en sådan lösning. Den har den nackdelen, att den kommer att
åstadkomma att det vid varje prästval blir en livlig agitation för att få så mycket
folk som möjligt till valet, agitation för att man skall kunna uppnå det
stadgade deltagarantalet av 50 procent och därigenom bevara församlingens
valrätt. Och detta är naturligtvis en nackdel.

Nu står emellertid valet mellan utskottets förslag och herr Linnérs reservation.
Herr Gärde frågade, örn det är ett fel i det nuvarande systemet, att
det tillåter att Kungl. Majit i 77 procent av fallen tar hänsyn till församlingens
vilja. Nej, det är det naturligtvis inte. Felet i det nuvarande systemet
är, att det i så utomordentligt mångå flera fall än som är nödvändigt visserligen
medger församlingen att gå till val men inte garanterar att församlingen
får den präst som den väljer, eftersom detta ligger i Kungl. Maj :ts hand. Det
är där felet ligger, herr talman. Om man skulle inskränka Kungl. Maj:ts utnämningsrätt
till att avse var sjätte tillsättning, skulle man — om man utgår
ifrån att det blir samma antal präster som Kungl. Maj :t utnämner mot församlingarnas
vilja — procentuellt få dubbelt så många fall, då Kungl. Maj :t tillsätter
andra än dem som församlingarna ha valt. Men å andra sidan skulle
man genom en dylik reform vinna, att i vartannat av de fall, där Kungl. Maj :t
nu har utnämningsrätt, församlingen skulle lia rätt att tillsätta tjänsten på vanligt
sätt, så att dess val bleve definitivt. Det är detta, att man skänker församlingen
denna visshet från början, som utgör fördelen med en inskränkning
av Kungl. Maj:ts rätt att tillsätta präster. Och detta är givetvis kärnan i motionerna.

Jag tillåter mig, herr talman, fortfarande att yrka bifall till herr Linnérs
reservation.

Herr Näslund: Herr talman! Först en kort replik till herr Gärde. Han försökte
vilseleda kammaren med att påpeka, att i det av mig refererade fallet
från Åsele hade kallats fjärde provpredikant. Detta är i och för sig riktigt.
Men herr Gärde har väl inte totalt glömt bort, att såväl domkapitlets yttrande
som departementschefens svar på min interpellation uteslutande rörde sig örn
1934 års förordning?

Så skall jag be att få säga några ord till herr Lindblom. Han anförde en
del statistik, som utvisade att det i genomsnitt var endast i tre fall årligen som
Kungl. Maj :t gått emot församlingarna, och han menade att detta i varje fall
inom första lagutskottet betraktades som en bagatell. Men, herr Lindblom, för -

Onsdagen den 13 juni 1945 em.

Nr 28.

Orri viss ändring i vrästvalslagen. (Forts.)
samlingslivet är ett så pass ömtåligt arbetsfält, att jag inte tvekar att säga
att det är tre gånger för mycket. Det blir dock under en mansålder — örn man
med patriarken Jakob räknar sjuttio år såsom en mansålder — mer än två
hundra fall, där det åstadkommes djupa slitningar i församlingslivet.

Herr Lindström: Herr talman! Jag skall inte förlänga debatten med många
ord.

Jag har ofta i min journalistiska gärning varit inne på det problem som vi
nu diskutera, oell jag har därvid alltid yrkat på att församlingarnas rätt att
blanda sig i tillsättandet av präster skulle tagas bort och att utnämningen
skulle läggas helt och hållet i Kungl. Maj :ts händer. Det finnes flera skäl som
tala för detta. När man säger, att det dock är en gammal och demokratisk ordning
att församlingarna få välja sina präster, så förbiser man alldeles, att detta
icke har någon bakgrund i verkligheten. Herr Sandegård har redan beträffande
ett icke särskilt avlägset år med siffror påvisat, att bara en mindre del av församlingarnas
medlemmar intressera sig för prästvalen. Det är en så liten del
av församlingarna, att man i nästan alla fall kan säga, att det är en grupp
eller en klick inom församlingen, som bestämmer hur majoriteten skall ligga.
Detta är, herr talman, ingen sann och riktig demokrati. Det är en gruvlig parodi
på demokrati.

För min del skulle jag helst ha velat yrka bifall till det förslag beträffande
motiveringen, som innefattas i den av herr Olsson i Mellerud och fröken Öberg
avgivna reservationen. De ifrågasätta, att det bör kunna allvarligt övervägas,
örn val överhuvud taget bör förekomma vid de tillfällen, då Kungl. Maj :t har
utnämningsrätt. De ha emellertid av skäl som anföras i reservationen icke
ställt något yrkande. De anförda skälen kunna i och för sig ha ganska stor
betydelse, ty vi bli nu överhopade med utredningar på grund av riksdagens
många beslut örn sådana. Men då jag anser, att det system som tillämpas på
detta område är oefterrättligt och bör förändras, måste jag ändå ansluta mig
till det yrkande, som jag finner vara det mest vettiga. Vi komma i alla fall inte
ifrån dessa problem, de måste lösas på något sätt. Alla äro missnöjda med den
ordning som nu gäller. Det är på dessa skäl, herr talman, som jag kommer till
den slutsatsen, att jag bör yrka bifall till det förslag, som innefattas i herr
Linnérs reservation. Han kräver en allsidig och förutsättningslös utredning.
Jag har fäst mig vid dessa ord: allsidig och förutsättningslös. Vid en sådan
utredning bör naturligtvis — det är alldeles självklart — också prövas, örn inte
församlingarnas så kallade rätt att välja präster bör kunna alldeles avskaffas.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att få yrka bifall till herr Linnérs reservation.

Herr Gärde: Herr talman! I anledning av den siste ärade talarens anförande
vill jag bara påpeka, att den av honom anvisade utvägen att ordna prästtillsättningarna
aldrig på allvar varit under debatt i kyrkligt intresserade
kretsar. Det bär aldrig mig veterligt varit ifrågasatt att lösgöra tillsättningen
av församlingspräster från förankringen i församlingen. Örn det procentuella
deltagarantalet i församlingsvalen också är litet, får man dock antaga, att de
personer som deltaga äro sådana, som äro intresserade av församlingslivet oell
kyrkan, och att det är de mindre intresserade eller ointresserade, som äro borta
från valen. Jag anser, att det skulle vara att frångå en, örn inte uråldrig, så
dock rotfäst tradition inom de svenska församlingarna att beröva dem deras
rätt att yttra sig över vem de vilja lia till församlingsherde. Jag antar också,
att bakom det utredningskrav, som framförts av herr Linnér, icke ligger något
så långt gående yrkande.

Första kammarens protokoll IDAG. Nr 28.

Nr 28.

Onsdagen den 13 juni 1945 em.

Örn viss ändring i prästvalslagen. (Forts.)

Jag ber, herr talman, att få vidhålla mitt yrkande örn bifall till utskottets
förslag.

Herr Lindblom: Herr talman! Bara en anmärkning till herr Näslund rörande
det statistiska material som jag lade fram. Jag har inte sagt, att det var en
bagatell. Men jag har velat anföra dessa siffror, för att vi på det sättet skulle
så långt som möjligt komma in på verklighetens område och ge frågan de
proportioner som den verkligen har. Det måste väl ändå sägas, att örn det endast
är tre fall örn året, då Kungl. Majit gått emot församlingens vilja, och
flera av dessa fall vid en efterprövning visat sig utfalla väl och till församlingarnas
belåtenhet, är detta ytterligare en anledning till att låta betänkligheterna
i viss män falla.

Vad angår frågan örn det procentuella deltagandet i församlingsvalen vill
jag säga, att jag inte tror att det är möjligt att lägga alltför stor vikt vid
hur stort deltagarantalet i kyrkoherdevalen är. Man får i stället anlägga den
synpunkten: vilka är det inom församlingen som ha verkligt intresse av att
vara med i det kyrkliga arbetet och sålunda ha verklig vilja och intresse av
att gå till prästval? Jag kan göra en liten jämförelse, som är ganska belysande.
Inom de frikyrkliga församlingarna förekomma ju också val av pastorer,
men det är mycket sällan, som man ens inom en frikyrklig församling kan
räkna med ett deltagarantal, som överstiger 40—50 procent av församlingens
medlemmar. Och ändå äro alla medlemmarna i församlingen aktiva. Hur skall
det då inte ställa sig, när det gäller medlemmarna i församlingar det här
gäller, av vilka naturligtvis en mycket stor del är helt indifferent i de kyrkliga
frågorna!

Jag tror inte att vi skola överskatta betydelsen av den här frågan. Vi böra
försöka se den någorlunda i verklighetens ljus och inte tro att det är ett så
utomordentligt stort problem det rör sig örn. Frågan har faktiskt ganska minimala
proportioner.

Herr förste vice talmannen: Herr talman! Jag föranleddes att begära ordet
av herr Lindströms yttrande. Han anslöt sig till det yrkande, som framställts
i herr Linnérs reservation. Herr Lindström ansåg, att det vid bifall
till denna reservation skulle komma att företagas en allsidig och förutsättningslös
utredning beträffande tillsättningen av prästerliga tjänster, enkannerligen
kyrkoherdetjänster i allmänhet, och församlingarna borde enligt herr
Lindströms yttrande befrias från besväret att tillsätta kyrkoherdetjänster eller
andra prästerliga tjänster. Jag vill emellertid fästa herr Lindströms uppmärksamhet
på att det i klämmen i herr Linnérs reservation hemställes örn
»en allsidig och förutsättningslös utredning angående ändrade bestämmelser
örn s. k. tredjegångstillsättning av kyrkoherdetjänst och vad därmed äger
samband». Det rör sig alltså inte om tillsättande av prästerliga tjänster i allmänhet,
utan det gäller endast ändrade bestämmelser örn tredjegångstillsättning
av kyrkoherdebefattningar.

Jag skall inte förlänga den här debatten, men jag vill i alla fall säga, att
örn man tar bort den rätt som nu tillkommer församlingarna återgår man ju
i stor utsträckning till de bestämmelser, som varit gällande långt tillbaka i
tiden, då Kungl. Majit i större utsträckning än nu är fallet ägde rätt att tillsätta
prästerliga tjänster. Detta vore väl i varje fall mindre demokratiskt än
att bibehålla de nuvarande bestämmelserna. Genom att Kungl. Majit var
tredje gång har möjlighet att utse innehavare av kyrkoherdetjänst, har ju
Kungl. Majit större möjlighet att för befordran av präster, som icke vunnit

Onsdagen den 13 juni 1945 em.

Nr 28.

Om viss ändring i prästvalslagen. (Forts.)
framgång1 vid valen, välja sådana församlingar, där det inte har uttalats en
bestämd önskan örn att en viss prästman skall tillsättas. Örn man inskränker
omfattningen av Kungl. Maj:ts rätt, så att antalet fall, där Kungl. Majit har
utnämningsrätt, ungefärligen motsvarar det antal fall, där Kungl. Majit har
gått emot församlingarnas uttalade önskan -— efter vad som framgår av handlingarna
har detta förekommit i 23 procent av de fall, där Kungl. Majit för
närvarande har utnämningsrätt — kommer ju församlingens önskan inte i något
sådant fall att kunna tillgodoses. Detta är däremot möjligt i större utsträckning,
när Kungl. Majit såsom för närvarande är fallet har utnämningsrätt
var tredje gång. Det kan kanske sägas, att det vore bättre att Kungl.
Majit hade utnämningsrätt blott var fjärde eller var femte gång. Men det är
ingen olägenhet med de nuvarande bestämmelserna, och om Kungl. Majit, såsom
Kungl. Majit bör göra, i viss mån respekterar församlingarnas önskan,
bör det inte uppkomma så stora konflikter. Där sådana lia uppkommit, har
detta i allmänhet berott på att Kungl. Maj :t inte tagit den hänsyn till församlingens
mening som Kungl. Maj :t kanske bort göra. Med nuvarande bestämmelser
är det i varje fall större möjligheter för Kungl. Maj :t att tillgodose
församlingens intresse än örn man skulle inskränka på Kungl. Majits rätt.
Det synes mig alltså, herr talman, som örn de hittills framförda förslagen icke
innebära någon förbättring i förhållande till den nuvarande ordningen.

Herr Sandegård: Herr talman! Med anledning av herr Lindbloms sista yttrande
vill jag säga, att jag vet att det i våra församlingar finnes ganska gott
om folk, som av idel hänsyn till den lilla klicken kyrkliga eller fromma underlåta
att överhuvud taget deltaga i några prästval. De göra detta också i en
viss föreställning, som bibragts dem och som de låtit sig bibringas, att det är
detta fåtal som har till privilegium att i församlingen representera den riktiga
och rätta andligheten. För min del måste jag säga, att jag finner detta vara i
mycket liten grad önskvärt.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen yttrade, att
i avseende på det nu ifrågavarande utlåtandet yrkats dels att vad utskottet
hemställt skulle bifallas, dels ock att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Linnér vid utlåtandet avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Linnér begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande lydelse i

Den, som bifaller vad första lagutskottet hemställt i sitt
röstar

Ja;

utlåtande nr 41,

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den av herr Linnér vid
utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter
särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som villo rösta
för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser.

Om ändrade
bestämmelser
ang. upplåtande
av
kyrka.

84 Nr 28. Onsdagen den 13 juni 1945 era.

Om viss ändring i prästvalslagen. (Forts.)

Då herr talmannen fann tvekan kunna råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 61;

Nej — 51.

Därjämte hade 12 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 42 i anledning av väckt
motion örn ändring i gällande kyrkolagstiftning rörande kyrkas upplåtande
för annat ändamål än gudstjänst.

I detta utlåtande hade utskottet på åberopade grunder hemställt, att riksdagen
måtte i anledning av en inom andra kammaren väckt motion, nr 41, av
fru Nordgren, i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville
med beaktande av vad utskottet i utlåtandet anfört låta verkställa utredning
av frågan örn upplåtande av kyrka för annat ändamål än gudstjänst samt för
riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Vid utlåtandet fanns fogat ett särskilt yttrande av fru Svenson samt herrar
Linnér, Karl Emil Johanson, Hedlund i Östersund, Werner, Björling och
Sveningsson, vilka ansett, att utskottets utlåtande bort erhålla den lydelse,
reservationen visade, slutande med en hemställan, att riksdagen måtte i anledning
av förevarande motion, 11:41, i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att
Kungl. Maj :t ville i den form, som befunnes lämplig, fästa domkapitlens uppmärksamhet
på angelägenheten av att domkapitlen genom ämbetsskrivelse
till prästerna i stiftet uttalade att frågor om upplåtande av kyrka för annat
ändamål än gudstjänst jämte övriga i utlåtandet omförmälda frågor måste
behandlas med grannlagenhet och förståelse samt att i tveksamma fall pastor
borde rådgöra med biskopen och, i fall då upplåtelse vägrades, hade att anmäla
detta med angivande av skälen härför till domkapitlet.

Herr Linnér: Herr talman! Vid detta utskottsutlåtande är fogad en reservation
av fru Svenson och ett antal andra ledamöter av utskottet. De ha framställt
ett yrkande, som i sak ligger tämligen nära utskottsmajoritetens förslag men
som dock avviker från detta förslag.

Den fråga det här gäller är den, på vilket sätt man lämpligen skall reglera
dispositionen och bestämmanderätten över själva kyrkan. Det finns för närvarande
inga positiva lagbestämmelser på detta område. Men det finns en obruten
sedvanerätt, som är bekräftad genom särskilda rättsfall, enligt vilken pastor
har denna bestämmanderätt.

Enligt den utredning, som föreligger, är det i själva verket så, att denna
bestämmanderätt på ett i det stora liela mycket förtjänstfullt sätt utövats av
vederbörande präster. Det är endast i några sällsynta undantagsfall, som anmärkning
mot sättet att utöva beslutanderätten har framställts, och det är dessa
undantagsfall som givit anledning till motionen. Det har förekommit några
fall, som otvivelaktigt varit direkt stötande. Det är särskilt ett fall, som väckt
mycken uppmärksamhet, där den präst, som disponerade över en kyrka, vägrade
en av vårt lands internationellt mest kända personer att hålla ett föredrag
för välgörande ändamål i denna kyrka. Det är klart, att ett sådant förfaringssätt
är mycket beklagligt.

Man har då varit tveksam om på vad sätt man lämpligen skulle kunna korrigera
en sådan olycklig, men sällsynt tillämpning av beslutanderätten. Motionä -

Onsdagen deli 13 juni 1945 em.

Nr 28.

örn ändrade bestämmelser ane/, upplåtande av kyrka. (Forts.)
ren har varit inne på ett par vägar: att överlämna beslutanderätten till kyrkofullmäktige.
eventuellt till kyrkorådet. Dessa utvägar ha av lagutskottet enhälligt
kritiserats. Det går av praktiska skäl icke att överlämna bestämmandet
till kyrkofullmäktige. Dessa frågor örn nyttjande av kyrkorummet uppkomma
ju så hastigt, att kyrkofullmäktige icke kunna träda i funktion. I någon mån
gäller detsamma om kyrkorådet. I båda fallen tillkommer också den synpunkten,
att man kan tänka sig att andra inflytanden då skulle kunna göra sig gällande,
så att det skulle kunna bli, såsom lagutskottet bär sagt, beroende på
tillfälligheter, hur upplåtelsen skulle utfalla.

Lagutskottets majoritet har efter diskussion av dessa förhållanden kommit
till det resultatet, att övervägande skäl tala för att beslutanderätten i första
hand bör bibehållas hos pastor. För att få säkerhet att icke beslutanderätten
missbrukas har majoriteten tänkt sig, att man skulle ålägga pastor att i tveksamma
fall eller då han anser sig höra vägra upplåtelse underställa frågan
stiftets biskop. Det är säkerligen en ganska praktisk utväg.

Då uppstår frågan: Hur skall man då komma fram till detta? Man avser att
på detta sätt kunna få en säkerhet för att upplåtelsefrågorna bedömas med all
den takt och all den hänsyn till församlingens önskningar, som dessa frågor
kräva, men också med den ofrånkomliga synpunkten, att man tar hänsyn till
kyrkans egenskap att vara ett för det kristna religionsbruket särskilt invigt rum
och att något som strider emot denna uppgift icke får förekomma. Majoriteten
tror nu att man icke kan komma fram till det önskade resultatet utan en lagstiftning.
En lagstiftning skulle i detta fall innebära en kyrkolag. Vi veta alla
vilka svårigheter det möter, när man skall åstadkomma en kyrkolag. Det drar
ut på tiden, understundom uppstår det skiljaktiga meningar mellan riksdagen
och kyrkomötet, och då kan hela lagstiftningsfrågan falla antingen på det ena
eller det andra stället, så att det inte blir något resultat av lagstiftningsförsöket.

Reservanterna ha trott sig kunna gå en helt annan och enklare väg, nämligen
att man försöker att åstadkomma direktiv för prästerna direkt genom cirkulär
från domkapitlen. Dessa cirkulär torde helt visst komma att respekteras av
prästerna i det alldeles övervägande antalet fall, och örn de icke respekteras,
kan man utgå ifrån att prästen sannolikt gjort sig skyldig till ett omdömesfel,
sorn innebär ett tjänstefel. Ty det är att märka, att prästens utövning av denna
beslutanderätt sker under tjänstemannaansvar, och det har också i ett liknande
fall, när det visserligen icke gällde upplåtande av kyrka men förfarandet vid
en begravning, hänt att en präst blivit ställd under åtal och dömd till bestraffning
på grund av sitt oförstånd i ämbetsutövningen. Man torde således kunna
förlita sig på att det korrektiv, som reservanterna här föreslagit och som skulle
vinnas på enklare sätt än genom lagstiftning, blir tillräckligt effektivt och tilllika
kommer till stånd mycket snabbare än på den långa och osäkra lagstiftningsvägen,
som lagutskottets majoritet bitr anvisar.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till den hemställan, som innefattas
i det av fru Svenson m. fl. avgivna yttrandet.

Herr Gustavson: Herr talman! Man kan ibland få bevittna, hur det lätt går
att få majoritet för vissa motioner här i riksdagen. I detta fall föreligger en
motion av en enda motionär, och hon har fått sin motion tillstyrkt av utskottets
majoritet. Detta är så mycket mer förvånansvärt som samtliga kyrkliga
myndigheter, som ha hörts, lia avstyrkt motionen. Det är en till sina
konsekvenser ganska långt gående reform, sorn i denna motion begäres, och
man kan inte utan förvåning taga del av vad utskottet säger i anledning av
densamma.

Motionären drar fram ett par exempel, och dessa säga enligt milt förmo -

Nr 28.

Onsdagen den 13 juni 1945 em.

Örn ändrade bestämmelser ang. upplåtande av kyrka. (Forts.)
nantie inte så värst mycket. Det talas i motionen om en präst, som vid ett
par olika begravningar har vägrat fanors införande i kyrkan. Den ena gången
var det en hemvärnsfana, och den andra gången var det en fackföreningsfana.
Man kan ju lia olika meningar örn vad det betyder, att en fana får medföras
in i kyrkan, men man kan väl inte säga annat än att denne prästman var
konsekvent, då han nekade införandet av såväl den ena fanan som den andra.
Hade han tillåtit den ena fanan och förbjudit den andra, då tycker jag att
fallet hade varit mera anmärkningsvärt.

Det andra exemplet gällde en tillställning för Fältjulklappen. Ja, det beror
ju på vad denna tillställning skulle innefatta. I min hemsocken ha vi haft en
tillställning för nödlidande barn i våra grannländer i kyrkan strax före jul
för ett par år sedan, men den gick ut på att vederbörande kyrkoherde vid
gudstjänstens slut pålyste ett offer för denna sak. Han hade lyst på det 14
dagar förut och talade mycket varmt för saken, och det offret inbringade en
så stor summa, att det torde kunna vara svårt att uppvisa ett liknande resultat
från andra delar av landet, där man har tillställningar av andra slag.
Men en sådan tillställning kan också gå ut på att en syförening, som på några
månader har förfärdigat en del alster för ett eller annat välgörande ändamål,
vill förvandla dem till kontanta pengar genom att låta dem gå under
klubban. Är det meningen att en sådan auktion skall få äga rum i kyrkan?
I så fall blir åtminstone jag synnerligen betänksam och undrar, örn detta kan
ske utan att störa kyrkorummets helgd och stöta den religiösa uppfattning
som råder i församlingen, även örn ändamålet i och för sig är synnerligen
vackert och lovligt. Ändamålet helgar icke medlen!

Vi få heller inte glömma att vederbörande pastor ibland kan ställas inför
mycket svåra överväganden. Jag har också erfarenhet av sådana fall, där en
synnerligen framstående föreningsman och fackföreningsmän på sitt yttersta
bad sina närmaste, att det inte skulle bli några tal vid jordfästningen öch inga
fanor. Detta framfördes av hans närmaste till vederbörande kyrkoherde. Sedan
framfördes det önskemålet från den organisation han tillhörde, att de
skulle få föra fackföreningens fana vid jordfästningen och tala där. Ja, hur
skulle vederbörande göra? Han skulle ta hänsyn till den avlidnes av hans
närmaste framförda önskemål och även till hans kollegers och vederbörande
organisations. Han tillät icke att fanan fick införas, och han var enligt mitt
förmenande i sin fulla rätt.

Nu säger motionären, att hon kan inte finna något stötande i att det vid
en avlidens jordfästning visas en symbol för de idéer som han under livstiden
har tjänat. Jag undrar, om motionären, ställd emot väggen, ville draga konsekvenserna
av sina egna ord. Det finns många idéer, som människorna kämpa
för i livet, och det är inte alla som äro ägnade att vara en symbol för vårt
lands frihet och självständighet, såsom motionären också säger, när hon talar
örn den blågula fanan. Det finns också andra idéer, och det skulle vara intressant
att höra av vår egen kammares fackman här på området, kyrkoherde
Sandegård, hur han skulle ställa sig, örn det vid en jordfästning gjordes en
framställning örn att en viss symbol skulle få medföras. Det kunde kanske
gälla en av hans ämbetsbröder här i landet eller kanske en veterinär på ett
eller annat ställe i vårt land. Han hade också tjänat vissa idéer under livstiden,
och det finns en symbol i form av en fana även för dessa idéer. Herr
Sandegård kanske tidigare hade lovat olika andra organisationer att medföra
sina fanor och standar vid jordfästningar, men jag undrar, hur han skulle
ställa sig vid en framställning av det slag som jag nu sist talade om. Skulle
han i det fallet kunna vägra utan att själv bli beskylld för att vara synnerligen
partisk och egenmäktig? Det skulle vara intressant att få ett svar på
den frågan.

Onsdagen den 13 juni 1945 em. Nr 28. 87

Örn ändrade bestämmelser äng. up-plåtande av kyrka. (Forte.)

Överst på s. 5 säger utskottet, när det talar om olika ändamål, för vilka
våra kyrkor skulle kunna upplåtas: »Upplåtande av kyrka i nu angivna fall
är ofta av praktisk betydelse särskilt med hänsyn till den på landsbygden
rådande bristen på lämpliga samlingslokaler.» Detta uttalande är enligt min
mening det mest betänkliga i denna sak. Det är ju en känd sak, att det rader
en mycket stor brist på samlingslokaler på landsbygden ^— det är jag den
förste att erkänna — och det göres ofta framställningar från det håll jag tillhör
och från andra också om att statsmakterna skola i görligaste man tillgodose
denna brist på samlingslokaler åt ideella och ekonomiska föreningar, politiska
organisationer och dylikt. Är det utskottsmajoritetens mening, att man,
örn denna reform genomföres, sedan skall kunna avfärda sådana framställningar
örn bidrag till samlingslokaler med att det inte behövs några, eftersom
man har kyrkorna att tillgå? Skola kyrkorna fylla den brist på samlingslokaler
som är rådande på landsbygden, då ber jag att få betacka mig. Detta
kan emellertid enligt mitt förmenande icke vara möjligt, då utskottsmajoriteten
omedelbart därefter säger: »Uppenbart måste dock garantier vara för
handen, att vid sammankomsten icke förekommer något som verkar stötande
på religiös uppfattning eller eljest är oförenligt med kyrkorummets helgd eller
god kyrklig ordning.» Det kan gå så städat och ordentligt till som helst
även vid mera världsliga sammankomster, men de lia icke något som helst att
göra med religiös åskådning eller Gudsrummets helgd. Jag anser den nyss
anförda satsen ur utskottsutlåtandet vara synnerligen betänklig, särskilt som
utskottet begär en utredning och att Kungl. Majit vid denna utredning skall
taga hänsyn till vad utskottet anfört, då anser jag att vi befinna oss på glid
ut i ett gungfly, där gammal god religiös ordning har sjunkit ned till en nivå,
som jag för min del icke kan vara med örn.

Jag skall med dessa ord, herr talman, be att få instämma i det yrkande som
här förut har ställts av herr Linnér.

Herr Sandegård: Det får kanske inte anses otillbörligt, örn jag yttrar några
ord i denna fråga. Det tillkommer ju inte en präst att försöka betygsätta prästerskapets
kompetens överhuvud taget eller dess sätt att handhava denna nyckelmakt
— örn jag så får säga •—- som det här är fråga örn. Utskottet vitsordar
emellertid, att prästerskapet i det stora hela bär visat takt och omdöme vid
handhavandet, och det måste ju för en präst vara roligt att få vara med och
inkassera ett så vackert betyg. Jag ber att till en början i korthet få svara
herr Gustavson på hans två frågor.

I anledning av den där historien örn den kyrka som stängdes för Fältjulklappen,
som jag sett omtalad i utskottsutlåtandet och i en bilaga till detsamma,
frågade herr Gustavson mig, örn jag för min del skulle vara med örn att
öppna kyrkan för en aktion för samma ändamål. Jag svarar utan darr på rösten
och utan tvekan: det vill jag aldrig vara med om, och det kommer aldrig att
ske med min vilja. Naturligtvis kan det tänkas, att man under extraordinära
förhållanden här i landet använder kyrkor till och med till boskapsstallar eller
sorn tillhåll för människor, som blivit utbombade, och det vore ju ingenting att
säga örn det, men jag menar att normalt sett och ordinärt måste man hålla mycket
bestämt på att kyrkan är till för religiösa ändamål.

Den andra frågan gällde, såvitt jag förstår, hur jag skulle reagera inför en
nazistisk fana, som medfördes vid en jordfästning i kyrkan. Därpå mäste jag
svara, att i nuvarande .situation skulle jag reagera på det sättet, att jag förbjöde
det. Hur jag i allmänhet skulle reagera inför fanor av än den ena och
än den andra kulören, kan jag kanske beskriva genom att säga, att jag överhuvud
taget tror, att det är riktigt att låta människor vid så allvarliga till -

Nr 28.

Onsdagen den 13 juni 1945 em.

Örn ändrade bestämmelser ang. upplåtande av kyrka. (Forts.)
fällen som inför döden i största möjliga utsträckning lia frihet att vidtaga åtgärder,
som kanske av sakkunnigt oell fint och bildat folk inte alltid skulle gillas.
Jag har t. ex. vid sådana tillfällen alltid haft svårt att neka människor
att t. ex. sjunga sånger, som jag tycker äro ur musikalisk synpunkt gräsliga.

Jag hoppas herr Gustavson vill inkassera dessa svar på sina två frågor som
tillfredsställande. Jag har i alla händelser svarat uppriktigt.

För att återgå till utskottets utlåtande, så säger utskottet vidare, att när det
är fråga örn kyrkas användning och kyrkas upplåtande för vissa ändamål, måste
den rent religiösa synpunkten vara den avgörande. Detta är givetvis verbaliter
och realiter obestridligt, men man har ju så olika mening örn vad religion
är. Skall jag upplåta kyrkan för frälsningsarmén, men inte för A. B. F.? Skall
jag upplåta kyrkan för Jehovas vittnen, men inte för en organisation som arbetar
för vissa fosterländska, nationella eller sociala syften?

Det är väl så, att den kyrkliga smaken växlar med det andliga klimatet. Vi
lia, olika inställning till det ena och det andra i olika delar av landet. Jag för
min del har ganska länge varit i den del av landet, där herr Gustavson är hemma,
och jag har försökt att sätta mig in i och smälta åtskilligt som kanske varit
svårt att smälta. Jag har också försökt att uppskatta det värdefulla, som kan
finnas även bakom tankar och ord och ordningar, som jag personligen kanske
inte kan gilla. Däremot måste jag nämna en sak, som herr Gustavson inte
får bli ledsen över att jag talar örn.

Det förekommer i en viss församling i västra Sverige, att prästen vid jordfästningar
väljer antingen »fina» eller »fula» psalmer. »Fula» psalmer väljas,
när enligt prästens mening den, som skall begravas, har gått till det evigt brinnande
helvetet. Det har kommit föräldrar, vilkas barn kanske ha skördats av
döden i den ljuvliga åldern IG—17 år — jag vet av konkreta fall — oell se:
det stod en »ful» psalm på kyrkans nummertavla den gången!

Jag vill brännmärka detta som något kyrkans rum ovärdigt och som icke har
åtminstone med kristen religion att skaffa.

Men det var inte därom vi skulle tala. Jag ville bara illustrera, hur olika
smaken är på olika orter. Det finns här i Stockholm en ung präst, som med sin
kyrkoherdes tillåtelse upplåter kyrkan till allsångsövningar på eftermiddagarna
kl. 18, när det i regel skall vara aftonsång. Resultatet är att det sjunges, så
att taket vill lyfta sig, och man sjunger religiösa sånger. Och i stället för de
20—30 åhörarna, som bruka bevista aftonsången, är det 200—300 deltagare
i dessa s. k. allsångsaftnar. Jag medger för all del att sången inte låter riktigt
bra särskilt i kyrkligt skolade mäns öron, men å andra sidan: är inte en kyrkans
förnämsta prydnad och vackraste egendom den menighet, som kommer dit för
att i den ena eller andra formen och på det ena eller andra sättet ge uttryck åt
sin tro? Men det finns kyrkomusikaliska riktningar inom den svenska statskyrkan,
för vilka det är en hädelse att sjunga den ena eller andra av den folkliga
väckelsefromhetens sånger — jag nämner som exempel: »Ingen hinner fram till
den eviga ron» — till den melodi som hör sången till oell som icke bör skiljas
därifrån, lika litet som man skiljer kropp och själ åt.

Jag tror för min del att intet skall underlåtas för att också hålla kyrkorummet
i helgd. Jag har — örn jag nu får ta det så här personligt ■— den allra
mest uppmuntrande erfarenhet av med vilken urskillning och vilken takt människor
och organisationer av olika slag, som beredes tillfälle att anordna någonting
i. kyrkan i brist på lokaler, som det sades nyss, anordna sammankomster,
visserligen icke såsom gudstjänst men så, att det icke stör rummets helgd och,
innan man slutligen skiljes åt, ofta sjunga en av våra gamla vackra aftonpsalmer.
Herr Gustavson vill inte kalla detta gudstjänst — jag undrar, örn man inte
ofta lyckligtvis kan få vara med på gudstjänster, som äro värda ett sådant namn,

Onsdagen den 13 juni 1945 em.

Nr 28.

Örn ändrade bestämmelser ang. upplåtande av kyrka. (Forts.)
även om de icke förrättas i strikt överensstämmelse med svenska kyrkans ritual,
som jag för min del också respekterar och följer.

Man skall alltså hålla kyrkorummet i helgd, men jag tror, att örn en människa
vore hedning och ville finna sig i och underordna sig kyrkans ordning och
inte säga någonting, som strede emot kyrkans lära och förkunnelse, skulle det
kanske t. o. m. kunna någon gång vara en vinst för kyrkan att släppa denne
hedning ända upp på predikstolen.

Som skäl varför jag icke kommer att motsätta mig att handhavandet av denna,
såsom jag nyss sade, nyckelmakt överlämnas till församlingens kyrkoråd,
vilket i normala fall kommer att delegera detta uppdrag åt sin kyrkoherde och
ordförande, när en sådan anordning nu kräves ifrån lekmannahåll, vill jag anföra,
att jag anser, att det överhuvud taget är så, att den kyrka, vi ha här i landet,
är en luthersk kyrka. Då bör ju icke denna kyrka vara, som Luther säger,
en prästkyrka, utan en hela folkets kyrka, där icke minst lekmännen skola vara
med. Det skulle t. o. m. kunna vara hälsosamt för kyrkorådets ledamöter att få
vara med och ta ansvaret för de olika ändamål och de olika sätt på vilka kyrkan
kunde upplåtas i vissa fall, och jag tror icke att det kommer att bli några mera
betydande missbruk vare sig beträffande sammankomsternas omfattning eller
kvalitet.

När saken alltså nu kommit dit den kommit, vill jag för min del inte motsätta
mig, att man reflekterar på att lägga denna makt i händerna på församlingens
kyrkoråd. Däremot har jag svårt att förstå, hur man kan skriva så som
första lagutskottet skrivit i sista stycket på s. 5, nämligen: »Inom utskottet har
övervägts, huruvida icke en mera enhetlig och mot de intressen, varom här är
fråga, mera tillmötesgående praxis kunde vinnas utan anlitande av särskild lagstiftning,
genom meddelande av erforderliga direktiv från Kungl. Majit och
domkapitlen till församlingarnas pastorer. Utskottet har emellertid stannat vid
den ståndpunkten att denna fråga bör regleras genom lagstiftning.»

»Genom meddelande», säger utskottet, »av erforderliga direktiv från Kungl.
Maj :t och domkapitlen till församlingarnas pastorer» — kan det vara möjligt
att man kan tänka sig, att med bibehållande av gällande förordning som ju tillerkänner
pastor ensamrätten att bestämma över kyrkas upplåtelse, ens Kungl.
Maj :t kan, såsom det heter i sista meningen av samma stycke, »i administrativ
ordning» direkt eller indirekt uppmana vederbörande pastorer att handla på ett
visst sätt? Kommer icke en rättsinnig gammal präst att säga: »Jag vet, hur
denna paragraf skall tolkas, och jag undanber mig några anvisningar, som strida
mot gällande lag».

Jag ber, herr talman, med dessa ord, som kanske ha varit alltför personliga,
att få sluta mitt anförande utan yrkande.

Herr Gärde: Herr talman! Jag skall först be att få vända mig med några
ord till herr Gustavson. Han gav ett mycket kraftigt omdöme orri ett uttalande
i utskottets utlåtande, som han ansåg vara neddragande; han nämnde bestämt
också något om att man kom ned i dyn med det.

Det uttalande, som det här är fråga örn, skall jag be att få uppläsa i sitt
sammanhang. Det är av följande lydelse: »Här må framhållas, att svenska statskyrkan
står såsom företrädare även för allmänna kulturella och sociala intressen.
Från principiella utgångspunkter torde någon anledning att vägra kyrkorummets
upplåtande för sammankomster med nu angivna sylten i regel icke föreligga.
Upplåtande av kyrka i nu angivna fall är ofta av praktisk betydelse särskilt
med hänsyn till den på landsbygden rådande bristen på lämpliga samlingslokaler.
Uppenbart måste dock garantier vara för handen, att vid sammankomsten

Nr 28.

Onsdagen den 13 juni 1945 em.

Örn ändrade bestämmelser ang. upplåtande av hyrka. (Forts.)
icke förekommer något som verkar stötande på religiös uppfattning eller eljest
är oförenligt med kyrkorummets helgd eller god kyrklig ordning.»

Tydligen har herr Gustavson bland annat i anledning av detta utskottets uttalande
icke ansett sig kunna gå med på utskottets vare sig motivering eller kläm,
utan i stället yrkat bifall till det av herr Linnér m. fl. avgivna särskilda yttrandet.
Emellertid finner man, när man läser detta yttrande, att det ordagrant
hänvisar till samma uttalande av utskottet. Genom att ansluta sig till reservationen
har herr Gustavson tydligen utsatt sig för samma kritik som herr Gustavson
riktat emot utskottets yttrande.

Skillnaden mellan det särskilda yttrandet och utskottets förslag är egentligen
icke stor i sak. Däremot föreligger den skillnaden, att utskottet icke har ansett
sig böra förorda, att hela denna fråga löses genom en förordning, som utfärdas
a\ Kungl. Maj :t i administrativ ordning, utan har ansett att den bör regleras i
lag; givetvis bör då denna lag tillkomma i den ordning, som är föreskriven för
kyrkolag. Anledningen till denna uppfattning är, förutom tveksamheten örn huruvida
saken kan i hela sin omfattning regleras i administrativ ordning, också,
att utskottet har funnit, att endast en reglering i lag kan i stort sett ge tillämpningen
nödig fasthet och stadga. Det är ett ganska viktigt och känsligt område,
varom här är fråga. Uppfattningarna äro vitt skilda från varandra. Det förefaller
därför som örn det vore nödvändigt att ge de bestämmelser i ämnet, som anses
böra utfärdas, den auktoritet, som tillkommer en i vederbörlig ordning antagen
la§-

Däremot har utskottet icke velat motsätta sig att inom den ram, som tillkommer
den administrativa lagstiftningsmakten, direktiv utfärdas för handläggning
av dessa frågor och att i dessa direktiv även kunde intagas en anmodan om att
pastor i tveksamma fall skall rådgöra med sin biskop. Sådana allmänt hållna
direktiv förefalla mycket väl kunna meddelas i administrativ ordning och i avbidan
på en definitiv reglering i lagstiftningsväg.

Jag ber med dessa ord, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Boman: Herr talman! Jag skall inte besvära kammaren länge. Jag skall
bara säga till herr Gustavson i Guntorp, att jag har en viss respekt för dessa
urgamla idéer, som ännu frodas på Västkusten. Men min respekt för dem är
ganska ringa, därför att de inte synas kunna följa med i utvecklingen. När
herr Gustavson i Guntorp motsätter sig, att kyrkas upplåtande skall bli en
allmän angelägenhet, tror jag att han misstar sig på den utveckling, _ vi fått
uppleva. Det finns praktiskt taget ingenting här i vårt land, över vilket en
enda människa bestämmer. Örn Avesta församling får välja en kyrkoherde, så
vill Avesta församling dock lia något att säga till örn, när det gäller kyrkans
användande. Jag kan försäkra herr Gustavson i Guntorp, att vi hålla vår
helgedom så högt, att den kommer inte att profaneras, men vi vilja inte vara
med om ett system, som ger prästen möjlighet att profanera den.

Örn en gammal brukssmed dör, sedan han varit med i sin fackförening i
50 år, och han har uttalat en önskan, att han skall jordfästas i kyrkan, skall då
inte den röda fana, som kanske hans hustru har sytt, få följa med in i kyrkan?
Skall det vara beroende av örn prästen gillar den röda färgen eller ej?

Det har ju ändå gått så långt på den »utförsvägen», att alla frireligiösa beredas
rum i kyrkorna, och det tycker jag skulle vara värre ur kyrkans synpunkt.

Jag vill ge herr Gustavson i Guntorp ännu en försäkran om att det inom hela
det bälte av industrier över mellansverige, vilket område jag representerarinte
finns någon som helst önskan att profanera kyrkan men inte heller det minsta
spår av vilja att låta en man bestämma över den, utan det bör den folkvalda
styrelsen, kyrkorådet, göra.

Onsdagen den 13 juni 1945 em.

Nr 28.

Om ändrade bestämmelser ang. upplåtande av kyrka. (Forts.)

Herr Linnér: Jag vill med anledning av herr Gärdes yttrande bara framhålla,
att det är så, att dessa frågor kräva ett omdöme och ett avgörande i varje
särskilt fall. Variationerna äro härvidlag ganska många, och det fordras alldeles
givet, å ena sidan, ett inträngande i de religiösa synpunkter, som prästen
framför andra kan och bör representera och, å andra sidan, hänsyn till vad
som inom menigheten anses vara behörigt, vad som anses vara påkallat t. ex.
av en avliden persons anhöriga, när det gäller att bruka kyrkan för en begravning.
Allt detta måste bedömas i varje särskilt fall.

Jag tror icke att det finns någon möjlighet att i lag ge en reglering, som
går längre än till mycket allmänt hållna bestämmelser. Det är just därför som
i själva verket det administrativa förfarandet, så långt det kan tillämpas, är
en bättre väg än meddelandet av bestämmelser i kyrkolagen. Det är självfallet,
att kyrkolagen här kommer att utgöra stöd för det administrativa förfarandet,
och det administrativa förfarandet skall inte sträcka sig längre än kyrkolagen
medger.

Det är därför som vi reservanter i vårt särskilda yttrande ha trott, att den
väg, vi ha anvisat, både snabbare leder till målet och, i det praktiska fallet,
är riktigare och lättare att gå, alltså en rådgivning i de fall, där det behövs,
från den kyrklige ledaren för prästerna, stiftets biskop.

Herr Gustavson: Herr talman! Det var herr Boman, som uppkallade mig att
säga några ord.

Han undrade, örn icke, då en fackföreningsmän avlidit, den röda fanan
borde få medföras vid hans jordfästning. Det har jag aldrig uttalat mig örn.
Jag har aldrig sagt att vare sig det ena eller det andra är lämpligt att medföra
vid en jordfästning. Men jag skulle vilja fråga herr Boman: örn vi tänka oss,
att den man, som herr Boman talade örn, själv på sitt yttersta uttalat en önskan,
att det inte skall förekomma några fanor vid hans jordfästning, och att han
bett sina närmaste anhöriga att tillse, att så icke skall bli fallet, skall då den
avlidnes egen vilja respekteras mera än den organisations, som han tillhör?

Herr Boman sade också, att han kan svara för att ingen profanering förekommer
av Avesta kyrka. Men det är väl den enda kyrka, han kan svara för?
Han kan väl inte åtaga sig ansvaret för landets övriga kyrkor.

Han sade vidare, att den folkvalda myndigheten här skall bestämma. Tror
någon, om kyrkofullmäktige eller kyrkostämman eller t. o. m. kyrkorådet skulle
få avgöra dylika ting, att det då skulle bli någon enhetlighet i avgörandena?
Nej, det skulle bli de mest skiftande beslut som man kan tänka sig; vad kyrkorådet
i en församling skulle finna lämpligt och fullt i sin ordning, skulle kanske
kyrkorådet i en annan församling finna vara absolut olämpligt och fullkomligt
omöjligt. På det sättet skulle den mest babyloniska förbistring, man kan tänka
sig. uppkomma på detta område.

Härefter vill jag säga till utskottets ärade ordförande, att jag vet mycket
väl, att den del av utskottets motivering, som jag vände mig emot, godkänts
i det särskilda yttrande, som här förekommer, och det gladde mig, att utskottets
ärade ordförande inte ville — jag hoppas att det var det, som låg bakom —
inte ville, säger jag, försvara denna sats i utskottets utlåtande, vilken gav mig
anledning att fråga, om meningen är, att kyrkorna skola fylla den brist på samlingslokaler
på landsbygden, som nu råder.

När jag yrkade bifall till herr Linnérs särskilda yttrande, skedde det med
hänsyn till dess kläm. Jag kanske inte sade, att jag gjorde det utan någon som
helst sympati för motiveringen, men så var det; denna kläm skiljer sig dock
betydligt från klämmen i utskottsmajoritetens utlåtande.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande.

Nr 28.

Onsdagen den 13 juni 1945 em.

Örn ändrade bestämmelser ang. upplåtande av kyrka. (Forts.)

Herr Johanson, Karl Emil: Herr talman! Ingen förnekar att fall förekommit,
då vederbörande prästman saknat den takt och det omdöme, som bör krävas
i så grannlaga frågor som örn kyrkans upplåtande för annat ändamål än
gudstjänst. Det torde dock endast ha förekommit i ett fåtal fall, vilket kanske
gjort att händelserna blivit så mycket mera uppseendeväckande. Frågan är
nu, hur rättelse skall kunna åstadkommas.

Såsom herr Linnér har framhållit, kan man nog tvivla på, örn det är möjligt
att åstadkomma en lagstiftning med uppräkning av de ändamål, för vilka
upplåtelse bör medgivas, lika litet som, tror jag, ett överlåtande till kyrklig
eller annan myndighet av detta avgörande skall kunna ge enhetlighet i tilllämpningen.
Deli kommer säkert att visa sig bli olika i olika församlingar
och kanske mången gång ge upphov till församlingsstrider, vilket man väl
så långt som möjligt bör söka undvika. Detta avgörande blir i de flesta fall
en omdömesfråga, varvid, å ena sidan, hänsyn bör tagas till berättigade önskemål
men, å andra sidan, vederbörande församlings åskådning bör respekteras,
så att dess uppfattning örn kyrkans helgd ej trades för nära. Ingen har
väl större möjlighet att bedöma detta än pastorn i församlingen.

Såvitt jag kunnat finna, är också utskottet enigt örn att övervägande skäl
tala för att beslutanderätten i första hand bibehålies hos pastor, men man
anser, att denne för åstadkommande av större enhetlighet bör i tveksamma
fall, eller då han anser sig böra vägra upplåtelse, underställa frågan stifteks
biskop.

Den egentliga skillnaden mellan det förslag, som utskottsmajoriteten avgivit,
och det, som återfinnes i det särskilda yttrandet, är, som väl alla uppfattat
det, att utskottet föreslår skrivelse till Kungl. Majit örn utredning i
frågan, under det att reservanterna i sitt särskilda yttrande säga sig vara
ense om att frågan enklast och snabbast löses genom att domkapitlen genom
ämbetsskrivelse till prästerna i stiftet framföra den uppfattning, som utskottet
nu angivit i ärendet. Man får väl förutsätta, att ett sådant samförstånd
i allmänhet råder mellan prästerna och domkapitlet, att en sådan framställning
efterföljes. Först om det mot förmodan skulle visa sig, att prästerna
trotsa sådana direktiv, bör man väl gå in för kraftigare åtgärder. Det skall
väl också i många fall komma att visa sig, att risken för prästerna att bli
fällda för oförstånd i sin ämbetsutövning kommer att underlätta att denna
framställning efterföljes.

Då denna fråga icke synes ha så stora dimensioner, att den nu skulle behöva
särskilt utredas, och då man vet, att en ändring i kyrkolagarna medför
lång tidsutdräkt såväl på grund av behandlingen i riksdagen som i kyrkomötet,
synes det mig, som om man åtminstone tills vidare borde kunna stanna
vid det förslag, som innefattas i det till utlåtandet avgivna särskilda yttrandet.

På dessa skäl har jag, herr talman, anslutit mig till detta.

Häri instämde herr Arrhén.

Herr Mannerskantz: Kär jag begärde ordet, gjorde jag det i anledning av
herr Bomans anförande, då han liksom tycktes vilja göra gällande, att vad
herr Gustavson hade yttrat skulle vara ett utslag av tänkesätten i Västsverige.
Jag vill endast säga, att jag tror att herr Boman inte riktigt känner till
detta, därför att han inte har tillräckligt studerat dessa förhållanden. Sådant
förekommer nämligen lika mycket på ostkusten och i andra delar av Sverige
som på västkusten, och herr Bomans anförande gjorde en ännu mindre benägen,
tycker jag, att gå på utskottets linje.

Onsdagen den 13 juni 1945 em.

Nr 28.

Örn ändrade bestämmelser ang. upplåtande av kyrka. (Forts.)

Man får nämligen tänka sig att det kan bli så, att en mängd folkvalda
människor skola bedöma vad som är profanerande eller icke profanerande för
ett kyrkorum, och detta är ingen god lösning.

Det är väl ostridigt, att det någon enstaka gång har förekommit, att en
prästman har missuppfattat denna sak och genom att gå för långt i sitt värnande
av kyrkorummets helgd direkt skadat det kyrkliga, men sådana händelser
ha väl ändå bara förekommit i några få fall. Vi ha ju vant oss vid att
försöka reagera emot generaliseringar på olika områden, och vi böra försöka
göra på samma sätt även nu. Det område, som vi nu tala örn, låter sig säkerligen
inte inrangeras på samma sätt i demokratien, eller vad vi vilja kalla det
för, som allt annat kan göra, utan vi måste nog betrakta detta såsom ett särskilt,
avskilt och helgat område inom samhällslivet, som man inte får behandla
på precis samma sätt som andra kommunala angelägenheter.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen, att
därunder yrkats dels att vad utskottet i det nu föredragna utlåtandet hemställt
skulle bifallas, dels ock, av herr Linnér, att kammaren skulle bifalla den hemställan,
som innefattades i det vid utlåtandet avgivna särskilda yttrandet.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner enligt dessa båda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Linnér begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad första lagutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 42,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles den hemställan, som innefattas i det vid utlåtandet avgivna
särskilda yttrandet.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för
ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser. Herr talmannen förklarade därpå, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Johansson, Johan Bernhard, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 69;

Nej — 37.

Därjämte hade 10 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo första lagutskottets utlåtanden:

nr 44, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 23 § lagen den 15 juni 1935 (nr 343) om ungdomsfängelse,
m. m.;

nr 45, i anledning av Kungl. Majlis proposition med förslag till lag örn
ändring i 9 § utsökningslagen;

Örn en lånefond
för
driftskredit åi
jordbrukare
m. m.

9; Nr 28. Onsdagen den 13 juni 1945 em.

nr 46, i anledning av väckta motioner angående förbättring av tomträttsförfarandet
såsom upplåtelseform beträffande kommunernas och statens markområden
;

nr 48, i anledning av väckta motioner angående inskränkning av makes förfoganderätt
i fråga om försäkringsavtal, avseende makarnas eller endera makens
liv; samt

nr 49, i anledning av väckt motion angående förenklat förfarande vid dödande
av förkommet livförsäkringsbrev.

Yad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets utlåtanden:

nr 63, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändring i vissa delar av krigsfamiljebidragsförordningen den
30 juni 1942 (nr 521), dels ock en i ämnet väckt motion;

nr 64, i anledning av väckt motion angående lagstiftning örn rätt för vissa
arrendatorer att friköpa av dem brukade gårdar;

nr 65, i anledning av väckta motioner om vissa ändringar i arrende- och
vanhävdslagstiftningen;

nr 66, i anledning av väckt motion om vissa ändringar i lagen örn nyttjanderätt
till fast egendom; samt

nr 67, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
angående tillgodoräknande i vissa fall av tjänsteplikt för rätt till hemortslön
m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande nr 65, i anledning av väckta
motioner örn inrättande av en statlig lånefond för driftskredit m. m. åt jordbrukare
och jordbruksarbetare.

Jordbruksutskottet hade till behandling i ett sammanhang förehaft följande
inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet hänvisade motioner, nämligen:

1) II: 179 av herr Hedlund i Rådom m. fl., vari hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla örn allsidig utredning av frågan
örn inrättande av en statlig fond för lån till anskaffande av jordbruksinventarier
och till täckande av andra nödiga utgifter för igångsättande av driften
å jordbruksfastighet i de fall, då svårighet yppades att i annan ordning finansiera
dessa utgifter; samt

2) I: 200 av herr Persson, Ivar m. fl., och II: 183 av herr Johnsson i Skoglösa
m. fl., likalydande, vari anhållits, att riksdagen hos Kungl. Majit måtte
begära skyndsam utredning angående inrättande av en statlig lånefond för
driftskredit med belåningsmöjligheter i lösöreegendom utan borgen åt jordbrukare
och jordbruksarbetare samt att Kungl. Maj :t för riksdagen ville framlägga
förslag i ärendet.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionerna II: 179 samt I: 200 och II: 183, de sistnämnda likalydande,
måtte anses besvarade med vad utskottet i utlåtandet anfört.

I motiveringen hade utskottet yttrat bland annat, att utskottet icke ställde
sig avvisande mot motionernas syfte men att, då utskottet förutsatte, att
Kungl. Majit hade sin uppmärksamhet riktad på frågan, någon riksdagens
åtgärd i anslutning till motionerna för närvarande icke syntes böra vidtagas.

Onsdagen den 13 juni 1945 em.

Nr 28.

Om en lånefond för drif t skr edit åt jordbrukare rn. m. (Forts.)

Herr Persson, Ivar: Herr talman! Förevarande motioner avse hjälp till mindre
bemedlade, huvudsakligen småbrukarsöner och lantarbetare, för startande av
jordbruk. Jordbruksutskottet har i det stora hela intagit en positiv inställning
till motionerna, vilket jag såsom motionär givetvis är tacksam för. Riksdagen
har enligt min mening all anledning att beakta den tankegång, som ligger bakom
dessa framställningar, i all synnerhet som vi ju under senare tid ha fattat
beslut om sådan hjälp åt ungdomar, som äro lämpade för studier, att dessa
genom statens bidrag avsevärt förbilligas. Även de, som starta hantverksrörelse,
ha i vissa fall möjlighet att få hjälp av staten.

Utskottet hänvisar till att man förutsätter, att Kungl. Majit har sin uppmärksamhet
riktad på frågan. Jag hoppas, att så verkligen måtte bli fallet,
och uttalar en vädjan till herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet,
som det här närmast gäller, att han måtte beakta denna frågas vikt
och betydelse. Det är ju inte sagt, att vad vi ha framkastat i motionen till
alla delar är det bästa, utan frågan fordrar säkerligen en ingående utredning.
Jag räknar med att en dylik skall komma till stånd även med det förslag,
som utskottet här har framlagt.

Jag ber därför, herr talman, att få instämma i utskottets yrkande.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet i
det under behandling varande utlåtandet hemställt.

Vid förnyad, punktvis skedd föredragning av jordbruksutskottets utlåtande
nr 66, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen under nionde
huvudtiteln gjorda framställningar örn anslag till lantbrukshögskolan jämte
i ämnet väckta motioner, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande nr 67, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående anslag till trädgårdsundervisningen jämte i ämnet
väckta motioner.

I detta utlåtande hade utskottet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen måtte med bifall till Kungl. Majlis proposition nr 142
och avslag å motionerna 1:208 och 11:335, likalydande, samt 1:367 och II:
563, ävenså likalydande, å riksstaten för budgetåret 1945/46 under nionde
huvudtiteln anvisa

1) till Trädgårdsundervisningen: Understöd åt trädgårdsskolor: Avlöningar
ett anslag av Ö0 000 kronor;

2) till Trädgårdsundervisningen: Understöd åt trädgårdsskolor: Driftkostnader
ett förslagsanslag av 20 000 kronor;

3) Till Trädgårdsundervisningen: Lärlingsutbildning ett reservationsanslag
av 12 000 kronor;

4) till Trädgårdsundervisningen: Bidrag till kurser i trädgårdsskötsel ett
reservationsanslag av 40 000 kronor;

5) till Trädgårdsundervisningen: Stipendier för högre utbildning i trädgårdsfacket
ett reservationsanslag av 1 200 kronor;

B. att de likalydande motionerna 1:314 och 11:491 måtte anses besvarade
med vad utskottet i utlåtandet anfört.

Enligt Kungl. Maj:ts av utskottet tillstyrkta förslag skulle av anslaget till
bidrag till kurser i trädgårdsskötsel ett belopp av 20 000 kronor användas till
utbildningskurser för trädskötare.

Anslag till
trädgårdsundervisningen.

Nr 28.

Onsdagen deli 13 juni 1945 em,

Anslag till träd gård sunder visning en. (Forts.)

I de likalydande motionerna I: 367, av herr Hagman m. fl., och II: 563,
av herr Larsson i Karlstad m. fl., hade hemställts, att riksdagen vid behandlingen
av Kungl. Maj:ts proposition nr 142 måtte för höjning av anslaget till
trädskötarkurser till av lantbruksstyrelsen föreslaget belopp av 30 000 kronor
till Trädgårdsundervisningen: Bidrag till kurser i trädgårdsskötsel anvisa ett
med 10 000 kronor förhöjt anslag av 50 000 kronor.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation hade herrar Hagman och Larsson
i Karlstad ansett att utskottets utlåtande bort hava den lydelse, som i
reservationen angivits, och avslutas med hemställan,

A. att riksdagen måtte i anledning av förevarande proposition och med
bifall till motionerna 1:367 och 11:563, likalydande, samt avslag å motiorerna
I: 208 och II: 335, ävenså likalydande, å riksstaten för budgetåret 1945/
46 under nionde huvudtiteln anvisa

1) till Trädgårdsundervisningen: Understöd åt trädgårdsskolor: Avlöningar
ett anslag av 60 000 kronor;

2) till Trädgårdsundervisningen: Understöd åt trädgårdsskolor: Driftkostnader
ett förslagsanslag av 20 000 kronor;

3) till Trädgårdsundervisningen: Lärlingsutbildning ett reservationsanslag
av 12 000 kronor;

4) till Trädgårdsundervisningen: Bidrag till kurser i trädgårdsskötsel ett
reservationsanslag av 50 000 kronor;

5) till Trädgårdsundervisningen: Stipendier för högre utbildning i trädgår
dsfacket ett reservationsanslag av 1 200 kronor;

B. att de likalydande motionerna 1:314 och 11:491 måtte anses besvarade
med vad utskottet i utlåtandet anfört.

Herr Hagman: Herr talman! Då jag i detta ärende tillsammans med en annan
ledamot av jordbruksutskottet har avgivit en reservation, ber jag att
med några ord få ange vad saken gäller.

I en motion har jag jämte några andra ledamöter av denna kammare hemställt
örn ett något högre anslag till anordnande av särskilda utbildningskurser
för trädskötare än vad Kungl. Majit föreslagit, enär vi anse, att behov därav
föreligger. Lantbruksstyrelsen, som närmast har ansvaret för dessa kurser, har
hemställt om ett anslag på 30 000 kronor, men Kungl. Maj :t har blott föreslagit
20 000. Det är således ett mycket blygsamt belopp som genom denna prutning
skulle inbesparas för statsverket.

I propositionen meddelas, att antalet fruktodlarföreningar i landet för något
år sedan utgjorde omkring 1 400. Till dem vörö anslutna ungefär 97 000 medlemmar.
Fruktodlarföreningarna ha närmast till uppgift att söka främja fruktodlingen.
Den viktigaste formen av deras verksamhet utövas genom de av
föreningarna anställda trädskötarna. Av propositionen framgår, att flera föreningar
sakna trädskötare och att ett betydande antal av de anställda trädskötarna
icke fått någon utbildning för sitt arbete. Denna ordning kan givetvis
icke vara tillfredsställande, vilket lantbruksstyrelsen i sitt utlåtande framhållit.
Det borde därför vara en angelägenhet av stor vikt att härvidlag söka fa till
stånd en bättre ordning.

Trädskötarnas uppgifter äro ju i allmänhet att ge fruktodlarföreningens medlemmar
vägledning beträffande fruktodlingen, hjälpa dem med valet av för respektive
ort lämpliga sorter, med plantering, ympning, gödsling och skötseln av
fruktträden överhuvud taget. De skola även vare medlemmarna behjälpliga med
att beskära fruktträden, vilket ju såsom alla veta, är nödvändigt, örn man skall
få någon god fruktskörd. Trädskötarna skola vidare bista medlemmarna vid

Onsdagen den 13 juni 1945 em.

Nr 28.

Anslag till trädgårdsxmdervisningen. (Forts.)
besprutning av fruktträden för bekämpande av skadeinsekter och svamp. De
skola även vara medlemmarna behjälpliga med att på rätt sätt skörda, sortera,
packa och förvara frukten. I alla dessa avseenden brister det, såsom nog torde
vara allmänt bekant, ofta vid vår inhemska fruktodling, vilket medför sämre
ekonomiskt utbyte.

Vi kunna säkerligen alla vara överens örn att den fruktodlande allmänheten
behöver hjälp av för ändamålet utbildade trädskötare. I jordbrukarnas allmänna
uppfostran för deras näring ingår nämligen icke erforderlig utbildning i
trädgårdsskötsel, vilken dock för vårt folkhushåll har en ej ringa betydelse.

Den svenska frukten är, örn man bara odlar lämpliga sorter och sköter den
väl, icke sämre än importerad vara, utan tvärtom i vissa avseenden bättre. Det
har rätt allmänt vitsordats, att den svenska frukten både till smak och arom är
bättre än importerad vara. Den inom landet odlade frukten räcker dock inte på
långt när för att tillfredsställa efterfrågan inom vårt folkhushåll. I regel är
den svenska frukten slut vid jultiden, och sedan få vi under resten av året importera
frukt till betydande belopp. Åtskilliga miljoner örn året åtgå för import
av frukt, som vi mycket väl skulle kunna frambringa inom landet. Särskilt
lämplig tycks en utvidgad fruktodling vara vid de mindre jordbruken.
Många innehavare av ofullständiga jordbruk skulle med hjälp av den handledning,
som de skulle kunna få av utbildade trädskötare, kunna skaffa sig en
icke föraktlig extra inkomst. Vi ha sett många exempel på att innehavare av
ofullständiga jordbruk verkligen kunna göra sig goda extraförtjänster på fruktodling.

Vad som behövs på detta område är undervisning. Det finns knappast något
bättre sätt att komma mindre jordbrukare, småbrukare, lägenhetsägare, innehavare
av ofullständiga jordbruk o. s. v. till hjälp i detta hänseende än genom
att ordna så, att de få besök av kunniga och duktiga trädskötare, som äro i
stånd att gé dem den nödvändigaste teoretiska undervisningen och kunna praktiskt
handleda dem i arbetet.

Vi behöva därför större anslag för att utbilda trädskötare. Det kan inte
vara en tillfredsställande ordning, att, såsom framgår av de uppgifter, som
lämnats av lantbruksstyrelsen och som återgivits i propositionen, en hel del föreningar
sakna trädskötare eller nödgas anställa trädskötare som av brist på
medel icke kunnat få någon utbildning.

Åberoijande vad jag här anfört ber jag, herr talman, att få yrka bifall till
den vid utskottets utlåtande fogade reservationen.

Herr Tjällgren: Herr talman! Med hänsyn till den långt framskridna tiden
skall jag inte uppta till bemötande vad herr Hagman här anförde, utan ber endast
helt kort att med hänvisning till utskottets motivering få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning gjorde herr talmannen i enlighet med de
yrkanden, som därunder framkommit, propositioner, först på bifall till vad
utskottet i det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig anse denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Hagman begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande lydelse
:

Första kammarens protokoll 1945. Nr 28.

Nr 28.

Onsdagen den 13 juni 1945 em

Arn), försäljning
av
kronoparken
Kestad m. m.

Anslag till trädgårdsundervisningen. (Forts.)

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 67,
röstar

Ja ;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 68, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning för
skador till följd av Tämnarens översvämning m. m.; och

nr 69, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till åtgärder
för ökad skogsproduktion i Norrland m. m. jämte i ämnet väckt motion.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande jordbruksutskottets
utlåtande nr 70, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående försäljning
av viss del av kronoparken Restad i Älvsborgs län m. m.

Punkten 1.

I en till riksdagen avlåten proposition, nr 202, hade Kungl. Majit under
punkten 2 föreslagit riksdagen medgiva, att av kronoparken Restad inom
Vänersborgs stad ett område örn cirka 18,6000 hektar finge försäljas till Vänersborgs
stad.

Utskottet hade i den nu förevarande punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte medgiva, att av kronoparken Restad inom Vänersborgs
stad ett område örn cirka 18,6000 hektar — omfattande delar av fastigheterna
Restad l1, Gudmundstorp l1 och Brinkebergskulle l1 samt från Restad
l1 avstyckade tomterna Restad l2—l47 — vilket område utmärkts med
röda gränslinjer å en av distriktslantmätaren Eugen Gordh vid avstyckning
år 1938 upprättad karta, finge försäljas till Vänersborgs stad för en köpeskilling
av 100 000 kronor samt under av utskottet angivna villkor i övrigt.

I motiveringen hade utskottet anfört:

»Enligt vad som framgår av utredningen i ärendet finnes för större delen av
ifrågavarande område fastställd avstyckningsplan. Av de avstyckade tomterna
äro 24 utarrenderade, de flesta till befattningshavare vid Restads sjukhus
vilka därstädes uppfört villor. Arrendatorerna ha för tillvaratagande av sina
intressen bildat en förening, Restads fastighetsägareförening, som hos domänstyrelsen
anhållit att ett antal föreningsmedlemmar måtte få inköpa till dem
upplåtna tomter.

Vid besök å området har utskottet inhämtat, att tomtinnehavarna nedlagt
ganska betydande kostnader på tomterna. Villorna föreföllo sålunda omsorgs -

Onsdagen den 13 juni 1945 em.

Nr 28.

Äng. försäljning av kronoparken Restad m. m. (Forte.)
fullt uppförda varjämte fruktträd oell bärbuskar planterats samt gräsmattor
anlagts. Inom utskottet har därför icke saknats förespråkare för den uppfattningen
att ifrågavarande tomter borde av kronan försäljas direkt till arrendatorerna
och att Vänersborgs stad därefter borde erbjudas att förvärva återstoden
av området. Enär det emellertid som domänstyrelsen anfört torde bliva
erforderligt att inom området verkställa nyanläggning av gator och ledningar
i rätt stor omfattning ävensom omläggning av den nuvarande avloppsledningen
som icke fungerar tillfredsställande, vilka arbeten torde komma att draga
avsevärda kostnader, anser utskottet lämpligast, att exploateringen^ av området
ombesörjes av staden. Utskottet kan sålunda tillstyrka, att området i dess
helhet för en köpeskilling av 100 000 kronor och på de i propositionen angivna
villkoren i övrigt försäljes till Vänersborgs stad. Utskottet förutsätter emellertid,
att staden vid försäljning av tomter till de nämnda tomtinnehavarna
icke betingar sig köpeskillingar eller villkor i övrigt som skulle ställa tomtinnehavarna
i sämre ställning än örn de fått köpa tomterna direkt av kronan i
enlighet med i ärendet verkställd värdering.»

Reservation hade anförts av herr Svedberg, vilken ansett, att utskottets utlåtande
under punkt 1 bort hava följande lydelse:

»Enligt vad som —--(lika med utskottet) — — — samt gräsmattor

anlagts. Med hänsyn härtill anser utskottet att ifrågavarande tomtinnehavare
böra få lösa sina tomter av kronan. Utskottet anser sig följaktligen icke
kunna biträda Kungl. Maj:ts förslag om försäljning av ifrågavarande område
i dess helhet till Vänersborgs stad, utan synes ärendet efter den ytterligare
utredning som torde erfordras ånyo böra framläggas för riksdagen.

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet, att riksdagen ma
förklara sig icke kunna bifalla Kungl. Maj:ts under förevarande punkt gjorda
framställning.»

Herr Svedberg: Herr talman! Jag har till utskottets utlåtande fogat en reservation
och har begärt ordet för att motivera densamma.

En del av den mark, som här avses för försäljning, gränsar intill Restads
sjukhus, fem kilometer från Vänersborgs stad, och är belägen på ömse sidor
örn allmänna vägen från Restad till Vänersborg. Kungl, domänstyrelsen hade
redan år 1938 planlagt tomtindelning för detta område. Enligt de uppgifter,
som stått jordbruksutskottet till förfogande, verkställdes planläggning för ett
område, omfattande ett 70-tal tomter. Samtidigt med denna planläggning lämnades
löfte till de personer, som arrenderade tomterna för uppförande av bostadshus,
att de efter avstyckning skulle få friköpa sina tomter. I god tro på detta
löfte anmälde sig ett 20-tal arrendatorer, som sedan uppfört bostadshus på
tomterna. För närvarande finnas där 20 bostadshus, vartill komma fyra bostadshus,
som ännu icke äro färdigbyggda.

Arrendatorerna ha, alltsedan de år 1938 påbörjade bebyggandet av tomterna,
gjort upprepade framställningar till domänstyrelsen med begäran örn friköp.
Domänstyrelsen svarade till att börja med att så fort som avstyckning verkställts,
skulle friköp få ske. Det oaktat har domänstyrelsen nu enligt de uppgifter,
som en delegation ifrån jordbruksutskottet fått vid. besök på platsen,
gått förbi dessa arrendatorer och fastighetsägare och vänt sig till Vänersborgs
stad med erbjudande örn försäljning av hela området.

Domänstyrelsen planlade på sin tid dessa 70 tomter och verkställde även
värdering av tomtmarken. Vanlig skogs- och tomtmark asattes därvid ett värde
av en krona por kvadratmeter, medan den tomtmark, som kunde hänföras till
avrösningsjord och berggrund, taxerades till 75 öre.

100

Nr 28.

Onsdagen den 13 juni 1945 em

Äng. försäljning av kronoparken Restad m. m. (Forts.)

Såsom framgår av den kungl, propositionen, har domänstyrelsen även inom
området nedlagt en avloppsledning till en kostnad av 59 000 kronor. Denna
ledning har, enligt de uppgifter som lämnades av domänstyrelsens representanter,
när jordbruksutskottets delegation besökte platsen, visat sig bristfällig särskilt
på grund av att skarvarna varit otäta.

Anledningen till att jag reserverat mig på denna punkt i utlåtandet är att
jag anser, att hembudsrätt borde tillämpas i detta fall. Riksdagen har ju, när
det gällt den nya arrendelagen, särskilt understrukit nödvändigheten av hembudsrätt
för arrendatorer i övrigt. Jag kan inte finna, att de personer, som
det här är fråga örn, intaga någon särställning härvidlag, i synnerhet som ju
dessa arrendatorer på tomtområdet i fråga ha uppfört dyrbara bostadshus. Enligt
min uppfattning borde domänstyrelsen ha hembjudit tomtområdet till vederbörande
arrendatorer i stället för att erbjuda Vänersborgs stad att inköpa dels
den redan bebyggda marken, dels ytterligare ett område.

När delegationen från jordbruksutskottet besökte Vänersborg, meddelade
representanterna för Vänersborgs stad, att vid samma tidpunkt som dessa tomter
upplätos på arrende till tjänstemännen vid det statliga sinnessjukhuset med
löfte örn att de senare skulle få friköpa marken, såldes tomter inom Vänersborgs
stad för 1 krona 25 öre kvadratmetern med fria gatu- och avloppsledningskostnader.
Med utgångspunkt härifrån kan jag inte finna det vara oskäligt,
att arrendatorerna, som erbjudit sig att betala det av domänstyrelsens
representanter åsätta tomtmarkspriset, få förvärva marken. Visserligen har
man från utskottsmajoritetens sida, vilket även framkommer i utskottets motivering,
uttalat den förhoppningen, att Vänersborgs stad å sin sida icke skall
betinga sig oskäliga priser för marken i fråga. Representanter för Vänersborgs
stad förklarade dock vid utskotts delegationens besök, att staden icke kunde
sälja marken till det pris, som den åsatts vid den av domänstyrelsen verkställda
värderingen, därför att det då skulle möta svårigheter för Vänersborgs
stad att betinga sig högre priser för de tomter, som icke äro bebyggda.

Jag skall, herr talman, inte uppta tiden längre, utan ber att få yrka bifall
till reservationen, vilken jag anser vara befogad, då hembudsrätt borde ha tilllämpats
i detta fall.

Herr Näslund: Herr talman! Jag tror att min ärade bänkkamrat går för
långt, när han vill jämföra dessa villaägare med kronoarrendatorer och menar
att hembudsrätt här skulle komma i tillämpning. Det förhåller sig på det
sättet, att domänstyrelsen har genom sin tjänsteman planlagt exploatering av ett
tomtområde, närmast för att tillgodose behovet av byggnadstomter för tjänstemän
vid Restads sjukhus. Domänstyrelsen var tvungen att anlägga en avloppsledning,
för att någon bebyggelse överhuvud taget skulle kunna ske, samt verkställde
tomtindelning. Nu har det emellertid visat sig att denna ledning var så
bristfällig, att den måste göras örn, för att den skall kunna fylla sitt ändamål.

Under tiden har det blivit ombyte av jägmästare inom reviret och även av
Överjägmästare, och den tillträdande tjänstemannen hade den uppfattningen, att
domänstyrelsen inte var rustad för tomtmarksexploatering på sätt som hans
företrädare hade tänkt sig. Därför har han ansett det vara klokt och lämpligt
att låta Vänersborgs stad köpa hela området. Det är sålunda helt enkelt en
praktisk åtgärd, som det här är fråga om.

Nu gör reservanten gällande att dessa villaägare skulle ha fått sina tomter
betydligt billigare, örn de hade fått köpa dem av domänverket än vad de nu få
betala till Vänersborgs stad. Det är ett antagande som är ganska lösligt. För
tomträttsägarna hade visserligen tidigare nämnts som ett lämpligt pris, såsom

Onsdagen den 13 juni 1945 em.

Nr 28.

101

Äng. försäljning av kronoparken Restad m. m. (Forts.)
herr Svedberg nyss angav, en krona eller 75 öre per kvadratmeter. Men till
detta skulle komma en viss avgift, uppgående till 800 kronor per tomt, för
övertagande av avloppsledningen. Vidare hade tomträttsägarna också skyldighet
att på egen bekostnad verkställa ombyggnad av vägar och gator. Detta allt
drog ihop sig till rätt betydande'' kostnader, och det är svårt att säga vad de
kunna belöpa sig till. Men jag anser mig böra lämna den upplysningen, att
representanter för Vänersborgs stad nämnde vid särskild tillfrågan, när vi voro
där nere, att det tomtpris de hade tänkt sig uppgick till 1,75 eller 2 kronor per
kvadratmeter. Däri ingå då kostnader för gator och anslutning till avloppsnätet.
Skillnaden mellan det pris, som tomträttsägarna voro bjudna tidigare, och det
pris, som förslagsvis nämndes av Vänersborgs stad, måste i själva verket anses
obetydlig, då man vet vilka kostnader som äro förenade med att anlägga gator
och avlopp.

Jag måste säga att jag tycker att Vänersborgs stad bedriver en mycket
human tomtpolitik. Den omständigheten, att Vänersborgs stad vid något tidigare
tillfälle sålt tomter, som lågo närmare stadsbebyggelsen, till lägre pris än de
nu nämnda, behöver inte innebära att dessa senare priser äro oskäliga. Det kan
ju hända att en stad eller en kommun för att reglera bebyggelsen tvingas att
tillämpa tomtpriser, som inte alls motsvara kostnaderna för marken och iordningställandet
av gator och avlopp.

Det är således inte annat än av omtanke med dessa villaägare som avdelningens
ledamöter — utom herr Svedberg — ha tillstyrkt försäljning av området
på sätt som Kungl. Majit här föreslagit. Och det uttalande, som utskottet har
tillåtit sig att göra, tror jag att Vänersborgs stad kommer att ta hänsyn till.
Vi skola heller inte förbise att genom försäljning på sätt Kungl. Majit föreslagit
kunna tomträttsinnehavarna fortare förvärva äganderätt till tomterna och
få lagfart på sina fastigheter.. Därmed bli också deras villor belåningsobjekt,
vilket de f. n. inte äro, då de stå på ofri grund.

Herr talman! Då jag är övertygad örn att dessa villaägare inte lida något
förfång genom att försäljning sker på sätt, som Kungl. Majit föreslagit, ber
jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Svedberg: Herr talman! Jag vill bara upplysa herr Näslund örn att
fastighetsägarna ha begärt anstånd med frågan örn priset för avloppsledningen.
Detta grundar sig framför allt på den omständigheten, att enligt en plan
skall vägen mellan Restad och Vänersborgs stad omläggas, och eftersom avloppsledningen
vid en eventuell omläggning skulle gå under vägbanan, så räkna
fastighetsägarna med att staten kanske måste ge Vänersborgs stad bidrag
för denna omläggning av avloppsledningen. Därför lia de ansett att denna del
av kostnaderna, som skulle åvila fastighetsägarna, skulle få vara oavgjord tills
omläggningen verkligen kommer till stånd.

Jag vill vidare till herr Näslund säga, att det inte föreligger någon som
helst garanti för att detta område kommer att stadsplaneläggas. Jag kan inte
finna att det föreligger något tvång för Vänersborgs stad att göra detta, och
så länge detta tvång inte finns så föreligger heller ingen garanti för att någon
förbättring för tomträttsägarna kommer till stånd.

Jag har här i min hand avskrifter av minst sex framställningar, som fastighetsägarna
gjort dels till revirförvaltningen i det revir, där denna jord är belägen,
och dels även till kungl, domänstyrelsen. Jag har ilven för min del fått
vissa uppgifter från fastighetsägarna. Jag skall inte trötta kammaren med att
dra alla dessa uppgifter, men jag kan inte underlåta att för herr Nilslund
nämna en del av dem. Det heter: »Som framgår av ovanstående och av bifogade
bilagor, lia vi nu i 6—7 år med alla möjligheter försökt åstadkomma friköp.

102

Nr 28.

Onadagen den 13 juni 1945 em.

Äng. försäljning av kronoparken Restad m. m. (Forts.)

Våra framställningar hos domänverket ha i viss mån ignorerats, och vi lia icke
utan fog ansett oss godtyckligt behandlade. Vad beträffar våra synpunkter på
frågan f. n., äro vi ju av den meningen, att ett hembud om friköp av de bebyggda
eller under byggnad varande tomterna ej är mer än rätt och billigt. Som vid
Edert besök framhölls tillhöra samtliga arrendatorer kategorien lägre statstjänare
i 5—8 lönegraderna jämte ett antal i samma lönegrader pensionerade befattningshavare.
På grund av områdets geometriska figur med tvenne långsmala
hälfter på vardera sidan örn allmänna landsvägen ha även tomterna i vissa fall
fått ett alltför stort ytinnehåll. Jordbeskaffenheten på ifrågavarande tomter
utgöres dock till stor del av s. k. avrösningsjord, vilken enligt den värdering som
verkställts av domänverket åsatts ett lägre pris. Då staden numera anser sig så
gott som ägare till området ha vi där förhört oss om villkoren för köp. De uppgifter
vi då erhållit ha varit, att priset kommer att uppgå till ungefär det
dubbla vid värderingen åsätta och att någon hänsyn till jordbeskaffenheten ej
kommer att tagas. Flera arrendatorer, som med hänsyn till det utlovade billigare
priset för avrösningsjorden bebyggt tomter med normalt för stort ytinnehåll,
skulle ju, om stadens prispolitik komme att tillämpas, bli föremål för ren uppskörtning.
»

Av detta kan jag inte finna annat än att tomträttsägarna, som haft möjligheter
att stå i nära kontakt med stadens representanter, torde lia fog för sitt
omdöme. De anse sig vara berättigade att vara första köpare av de tomter, som
de ha bebyggt, då det vid bebyggelsen gavs ett löfte från domänstyrelsens sida
att de skulle få friköpa dem.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Näslund: Först ber .jag att få påpeka för herr Svedbeg att jag väl ändå
inte har glömt vad jag själv inhämtat nere i Vänersborg. Vi voro ju samtidigt
där, varför det nog var ganska överflödigt att föredraga denna skrivelse för
mig — för andra, som inte haft så mycket tillfälle att studera saken, var det
kanske mera behövligt.

Jag är den förste att erkänna, att domänstyrelsens representanter tidigare
handlagt detta tomtärende på ett mycket otillfredsställande sätt. Det borde ha
kunnat åstadkommas en nöjaktig lösning för dessa villaägare tidigare. Det är
ett sakförhållande som man kan klandra, men det är att tala om den snö som
föll i fjol.

Vad nu beträffar möjligheterna att få statsbidrag till denna vägomläggning,
som herr Svedberg talade om, så hänger den saken i luften, eftersom det här
gäller ett reservarbete, som kan komma till utförande eller icke komma till utförande.
Men vad som är ett absolut faktum, det är att avloppsledningen är

1 ett sådant skick att man måste knacka hål på den. Att avlopp från ett samhälle
med vattenklosetter skulle rinna ut i ett öppet dike. det är ett förhållande
som är så otillfredsställande att det inte kan komma i fråga att det får ske.

Herr Svedbergs omdöme örn kommunalmännen i Vänersborgs stad skall jag
inte tvista om. Men så mycket vågar jag åtminstone säga, att när en stad eller
en kommun, vilken det vara må, inte debiterar några gatukostnader, inte tar ut
några anslutningsavgifter till kraftledningsnätet, men säljer tomtmark för högst

2 kronor per kvadratmeter, då har man att göra med en kommun som man är förpliktad
att ha förtroende för. Att dessa villaägare skulle bli uppskörtade av
Vänersborgs stad har visserligen villaägareföreningen, som tydligen är ganska
aktiv, tillåtit sig att insinuera. Men ingen skall kunna övertyga mig om att
detta är riktigt, och jag vill inte heller att riksdagens första kammare skall bli
övertygad örn att Vänersborgs stad är en så inhuman tomtsäljare, att dessa villaägare
skulle komma i en synnerligen dålig ställning om staden skulle få köpa

Onsdagen den 13 juni 1945 em.

Nr 28.

103

Ang. försäljning av kronoparken Restad m. m. (Forts.)
området i fråga. Jag understryker vad jag sade i mitt förra anförande, att jag
är förvissad örn att villaägarna inte komma att lida något förfång genom denna
försäljning.

Och för att inte trötta kammaren ytterligare i onödan ber jag, herr talman, att
nu få sluta med att säga att jag vidhåller mitt yrkande.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter enligt därunder förekomna
yrkanden gjordes propositioner, först på bifall till vad utskottet i den nu föredragna
punkten hemställt samt vidare på godkännande av den av herr Svedberg
därom anförda reservationen; och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

Punkten 2.

Utskottets hemställan bifölls.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets utlåtande nr 71, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående ändring i grunderna för lån från
jordbrukets maskinlånefond m. m. jämte i ämnet väckta motioner, bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av första kammarens första tillfälliga utskotts
utlåtande nr 19, i anledning av väckt motion angående utredning av behovet
av ytterligare industrihem eller omskolnings- och träningsanstalter för från
fängelser, vissa sjukhus och anstalter utskrivna eller permitterade personer, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Vid förnyad föredragning av första kammarens andra tillfälliga utskotts
utlåtande nr 16, i anledning av väckt motion angående utredning örn ordnande
genom statens försorg av reguljär gods- och persontrafik på landsvägarna i
vissa glest befolkade delar av landet, bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Då tiden nu var långt framskriden, beslöts på hemställan ay herr talmannen,
att behandlingen av det återstående ärendet på föredragningslistan skulle uppskjutas
till ett annat sammanträde.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 393, till Konungen i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag om utlännings rätt att här i riket vistas (utlänningslag), m. m.

Justerades ytterligare protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 11.13 eftermiddagen.

In fidem

G. H. Berggren.

104

Nr 28.

Fredagen den 15 juni 1945.

Om åtgärder
i anledning av
Emans översvämningar.

Fredagen den 15 juni.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Herr statsrådet Rubbestad avlämnade Kungl. Maj:ts proposition nr 333, angående
Sveriges anslutning till den vid luftfartskonferensen i Chikago år 1944
antagna internationella luftfartskonventionen m. fl. överenskommelser.

Justerades protokollen för den 8, 9 och 12 innevarande, månad.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 398, i anledning av väckta motioner örn avskaffande av utskyldsstrecket
såsom diskvalifikationsgrund för valbarhet och behörighet till vissa kommunala
förtroendeuppdrag m. m.; och

nr 402, i anledning av väckta motioner örn sänkning av valbarhetsåldern till
riksdagens andra kammare samt till kommunala uppdrag.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 412, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
med särskilda bestämmelser rörande mantalsskrivningen för år 1946 i anledning
av folkräkningen den 31 december 1945;

nr 413, i anledning av väckta motioner angående ändrade grunder för beskattning
av äkta makar m. m.; samt

nr 414, i anledning av väckt motion angående beskattningen av expropriationsersättning
i vissa fall.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 417, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående tillgodoräknande i vissa fall av tjänsteplikt för rätt till
hemortslön m. m.

Ordet lämnades till herr statsrådet Rubbestad, som tillkännagivit, att han
hade för avsikt att vid detta sammanträde besvara herr Mannerskantz’ interpellation
örn åtgärder i anledning av Emåns översvämningar, och nu yttrade:
Herr talman! Med första kammarens tillstånd har dess ledamot herr Mannerskantz
till mig riktat följande spörsmål:

Ar statsrådet beredd att undersöka, huruvida och i vilken omfattning hjälp
kan lämnas de markägare, som i vår utsatts för översvämning av Emån?

Är statsrådet i stånd att vidtaga åtgärder för påskyndande, av anordningar
i Emån, som kunna minska risken för översvämningar i framtiden?

Fredagen den 15 juni 1945.

Nr 28.

105

Örn åtgärder i anledning av Emåns översvämningar. (Forts.)

I anledning av den första frågan får jag meddela, att länsstyrelsen i Kalmar
län i samarbete med vederbörande hushållningssällskap igångsatt undersökningar
rörande omfattningen av de skador, som uppkommit genom den av
interpellation nämnda översvämningen av Emån. Sedan denna utredning kommit
mig till handa, har jag för avsikt att till övervägande upptaga frågan
örn hjälp åt de markägare, som lidit skada genom översvämningarna, och i
den mån så finnes skäligt tillstyrka, att behövligt bistånd lämnas dem av
statsmedel.

Vad beträffar den andra av interpellanten framställda frågan får jag efter
att ha inhämtat upplysningar från lantbruksstyrelsen meddela följande:

Länsstyrelsen i Kalmar förordnade åren 1930 och 1931 kaptenen i väg- och
vattenbyggnadskåren Sten Ernfors och lantbruksingenjören Erik Lindqvist
att verkställa utredning angående vattena vledning från Emåns vattenområde.
Med denna utredning, som avslutades år 1937, överlämnade förrättningsmännen
till länsstyrelsen preliminära förslag till dels reglering av vattenstånden
i Emån och dess tillflöde Silverån på en sträcka av sammanlagt 107 kilometer,
'' dels ock utförandet av invallning av vissa områden längs Emån. Genom
utförandet av dessa arbeten skulle en markareal av tillsammans 2 445 hektar
skyddas för översvämning vid dittills observerade högsta vattenstånd i ån.
Förslaget hade upprättats i två alternativ, nämligen dels enbart reglering av
högvattenstånden, dels ock såväl dylik reglering som även invallning. Kostnaderna
beräknades enligt det första alternativet till 5 227 000 kronor och enligt
det senare till 2 089 100 kronor. Utredningen gav vid handen, att den genom
utförandet av det senare alternativet uppkommande båtnaden kunde beräknas
uppväga kostnaderna. Nämnda alternativ var sålunda ekonomiskt genomförbart.
Sedermera blev på därom av vederbörande jordägare gjord hemställan
lantbruksingenjör Lindqvist åren 1940 och 1941 av länsstyrelsen förordnad
att handlägga syneförrättningar enligt vattenlagen för utredning av
här berörda frågor. På grund av otillräckliga biträdeskrafter i distriktet, beroende
bland annat på upprepade inkallelser till beredskapstjänstgöring, har
slutförandet av dessa syneförrättningar blivit försenat.

Jag hyser emellertid den förhoppningen, att efter genomförandet av den av
riksdagen i år beslutade reformen av lantbruksingenjörsorganisationen, varigenom
bland annat organisationens'' arbetskrafter utökats, det skall bliva möjligt
att snabbare än förut kunnat ske få utfört de förrättningar, som åvila
denna organisation.

Herr Mannerskantz: Jag ber alf få framföra mitt tack till herr statsrådet
för detta svar och för att lian välvilligt upprätthållit traditionen att låta interpellanten
ta del av svaret i förväg.

Vad beträffar den första frågan förstår jag ju, att herr statsrådet inte på
nuvarande stadium kan bestämt utlova någon hjälp. Jag hoppas bara, att undersökningarna
och ställningstagandet inte skola draga ut för långt på tiden.
Det är möjligt, att verkningarna inte komma att visa sig fullt så ödesdigra
som man hade anledning förmoda, när man såg översvämningen i dess värsta
skede — hela den bördiga dalen var då som ett innanhav.

Jag ber således att få tacka för att herr statsrådet lovat till övervägande
uppta frågan örn hjälp till de jordbrukare, som ha drabbats särskilt hurt. De
finnas — det vet jag — som lia fått hela sin areal fördärvad. Det finns också
arrendatorer, som lia börjat i år och som väl måste anses vara ruinerade.

Vad angår utredningen örn förebyggande av katastrofer i framtiden, vill
jag här peka på det anmärkningsvärda och otillfredsställande i att den av
herr statsrådet berörda åtgärd, som begärdes av Emans strandägarförening

Första Tcammarens protokoll 1945. Nr %8. 8

108

Nr 28.

Fredagen den 15 juni 1945.

Om åtgärder i anledning av Emåns översvämningar. (Forts.)
redan år 1928, ännu efter sjutton år inte har vidtagits. Ännu ha inga arbeten
kunnat påbörjas på marken. Det ger faktiskt en ganska stark belysning åt
de ofta framförda klagomålen över missförhållanden vid avdikning. Allting
där tar så lång tid. Man måste försöka åstadkomma förbättringar. Huruvida
detta kan komma att ske i tillräcklig omfattning till följd av årets riksdagsbeslut,
återstår att se. Jag är för min del inte fullt förvissad örn den saken.
Frågan behöver nog följas även i fortsättningen.

Tacknämligt vöre helt visst om herr statsrådet kunde finna möjlighet att se
till, att Emåä.rendet snabbt plockas fram ur det dvalans rike, där det har
dvalts i så många år. Men det kan ju hända, att detta kommer att bero på omständigheter,
över vilka ingen av oss kan bestämma.

Jag ber emellertid att få tacka för det svar jag har fått.

Herr förste vice talmannen: Herr talman! Av herr statsrådets svar på herr
Mannerskantz’ interpellation tror jag mig kunna utläsa, att herr statsrådet
välvilligt vill ta under övervägande och pröva framställningar från de av översvämningarna
drabbade om bidrag av statsmedel. Det är många markägare
som drabbats av denna översvämning. Den var ju också mycket betydande till
sin omfattning. Jag hade tillfälle att under de dagar, då översvämningen var
som störst i början av maj, besöka det område som drabbats därav. Där stodo
tusentals tunnland under vatten, på många ställen till ett djup av mellan en
och två meter. Vårbruket pågick som bäst, då översvämningen kom. En del
fält voro redan besådda med vårsäd, och på andra ställen stodo redskapen och
maskinerna omflutna av vatten, så att man knappast kunde se deni. Gödningen
var utspridd och hade naturligtvis till största delen spolats bort. Med höstsäd
besådda fält, som på de delar man kunde se voro vackra, stodo också under
vatten och komma under lång tid att göra det.

Det är givet, att efter denna översvämning många jordbrukare komma att
lida skada och drabbas av stora förluster. Det kan då vara skäligt att de erhålla
något bistånd av statsmedel, i synnerhet som flera av dem äro mindre
jordbrukare vars åkerjord ligger i de områden som nu varit översvämmade.
Riksdagen har ju för några dagar sedan fattat beslut örn att lämna liknande
bidrag till markägare som lidit förluster genom översvämning inom sjön Tämnarens
vattenområde. Likaså har innevarande riksdag beslutat lämna bidrag
till jordbrukare, vilkas gröda lidit skada av svåra hagelstormar. Den i interpellationen
påtalade översvämningen är ju en liknande naturföreteelse, som
bör föranleda, att staten lämnar hjälp.

Det viktigaste är emellertid att man försöker hindra att översvämningar
i framtiden förekomma, åtminstone översvämningar av denna karaktär. Vattenavrinningen
i detta område av Emån behöver snarast möjligt regleras. Detta
område betyder i jordbrukshänseende mycket för hela bygden. Det är således
ett stort allmänt intresse att denna fråga blir ordnad.

Såsom herr Mannerskantz nämnde, har ärendet försumpats alltför länge, och
det är med intresse jag hörde att herr statsrådet söker befrämja åtgärder
som skulle leda till att en reglering på detta område kommer till stånd så fort
som möjligt.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets utlåtanden nr 204—211, bevillningsutskottets
betänkanden nr 50—52 och memorial nr 53, bankoutskottets utlåtande
nr 50, första lagutskottets utlåtande nr 50 och memorial nr 51, andra
lagutskottets utlåtanden nr 68—73 samt jordbruksutskottets memorial nr 72.

Fredagen den 15 juni 1945.

Nr 28.

107

På framställning av herr talmannen beslöts att andra lagutskottets utlåtande
nr 62 skulle på föredragningslistan för morgondagens plenum uppföras näst efter
första lagutskottets memorial nr 51.

Föredrogs och bordlädes Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade proposition
nr 33''3.

Herr Elofsson, Gustaf, erhöll på begäran ordet och anförde: Herr talman! Interpellation
Den elektriska strömmens användning för driftsändamål för landsbygden har ^dsvenska
under de senaste ågen avsevärt ökats på grund av den pågående rationalise- Kraft AB
ringen. Det har emellertid visat sig, att de taxor, som användas, äro av sadan tillämpade
art, att det ställer sig alltför dyrt, örn man skall utnyttja den elektriska kraf- taxorna på
ten till fullo. Som exempel kan nämnas, att Sydsvenska Kraft AB i Malmö, ‘andsbygden.
som i huvudsak distribuerar all elektrisk kraft i södra Sverige, använder sig av
ganska egendomliga principer. Örn t. ex. några abonnenter anmäla sig för inkoppling
av vissa apparater, så få vissa abonnenter betala anslutningsavgift,
under det att andra kunna slippa undan, trots att det är inom samma taxeområde.

Beträffande strömpriset, som ovanstående bolag tar ut, så visar det sig att
städer och industrier erhålla strömmen till mycket låga priser, under det att
landsbygden får betala mer än det tiodubbla. Ända fa abonnenterna pa landet
själva betala kostnaden för byggande av ledningarna, och när detta sedan
är betalt, så är enligt kontrakten, som måste skrivas under, örn de skola
få någon ström, ledningarna bolagets egendom, och abonnenten skall sedan garantera
en viss procent årligen för underhåll.

Detta förfaringssätt måste i hög grad verka hämmande på utvecklingen,
varför ett ingripande från statsmakternas sida torde vara påkallat, örn rättelse
skall kunna vinnas.

Jag får därför anhålla örn första kammarens tillstånd att till herr statsrådet
och chefen för handelsdepartementet få framställa följande interpellation.

1) Anser herr statsrådet, att de av Sydsvenska Kraft AB tillämpade taxorna
på landsbygden äro rimliga, då dessa i regel utgå med 20 öre per kilowatt
för ljus och kraft, som användes i hushållen, under det att städerna i många
fall köpa kraften för ett pris, som kan vara ända till 10 gånger lägre?

2) Örn så ej är förhållandet, kan herr statsrådet ge den av staten år 1939
tillsatta prisregleringsnämnden för elektrisk ström sådana direktiv, att den
utan anmodan av kommerskollegium kan kontrollera ovannämnda bolags principer,
när det gäller att kontrollera, örn skillnaden i strömpris är rätt avvägd
mellan stad och landsbygd?

På gjord proposition medgav kammaren, att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.21 eftermiddagen.

In fidem

G. H. Berggren.