RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1945:27)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1945. Första kammaren. Nr 27,

Fredagen deri 8 juni.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Herr statsrådet Bergquist avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 328, med förslag till lag om återställande av viss från ockuperat land
härrörande egendom, m. m.; och

nr 329, angående anslag till den nämnd, som avses i förslaget till lag örn återställande
av viss, från ockuperat land härrörande egendom, m. m.

Justerades protokollen för den 1 och den 2 innevarande månad.

Upplästes tre till kammaren inkomna protokoll, så lydande:

Ar 1945 den 8 juni sammanträdde kamrarnas valmän för att jämlikt §§ 71 och
73 riksdagsordningen utse dels riksdagens fullmäktige i riksbanken för valperioden
1945—1948 efter herrar K. G. Myrdal och I. Eooth, vilka voro i tur
att avgå, dels ock suppleanter för riksdagens fullmäktige i nämnda bank; och
befunnos efter valens slut hava blivit utsedda till

fullmäktige

för valperioden 1945—1948:

herr Rooth, Ivar, riksbanksdirektör .............. med 38 röster,

» Myrdal, Karl Gunnar, ledamot av riksdagens första
kammare ............................ » 37 »

suppleanter

för tiden från valet, till dess nytt val under år 1946 försiggått:
herr Bergvall, John Helmer, ledamot av riksdagens

andra kammare .......................... med 41 röster,

» Hall, David Emanuel, ledamot av riksdagens andra
kammare ............................ » 40 »

» Janson, Stig, ledamot av riksdagens andra kammare
.................................. » 39 » .

Bernhard Nilsson. Oscar Carlström.

Hjalmar Svensson. A. J. Bärg.

År 1945 den 8 juni sammanträdde kamrarnas valmän för att jämlikt §§ 71 och
73 riksdagsordningen utse dels riksdagens fullmäktige i riksgäldskontoret för
valperioden 1945—1948 efter herrar E. |G. E. Eriksson och A. W. Strand,
vilka voro i tur att avgå, dels ock suppleanter för riksdagens fullmäktige i
nämnda kontor; och befunnos efter valens slut hava blivit utsedda till
Första hammarens protokoll 1945. Nr 37.

Nr 27.

Fredagen den 8 juni 1945.

fullmäktige

för valperioden 1945—1948:

herr Eriksson, Ernst Gustaf Eugén, ledamot av riksdagens
andra kammare.................... med 38 röster,

» Strand, Axel Wilhelm, ledamot av riksdagens

första kammare.......................... » 38 » ;

suppleanter

för tiden från valet, till dess nytt val under år 1946 försiggått:

herr Eatia, Gunnar, ledamot av riksdagens andra kammare
.................................. med 38 röster,

» Svensson, Gustav Hjalmar, ledamot av riksdagens

andra kammare.......................... » 37 » ,

» Nilsson, Gustaf Valdemar, ledamot av riksdagens

andra kammare.......................... » 34 » .

Bernhard Nilsson. . Oscar Carlström.

A. J. Bärg. Hjalmar Svensson.

År 1945 den 8 juni sammanträdde de valmän, som av kamrarna fått i uppdrag
att utse fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret, för anställande
av föreskrivna val av två ledamöter i styrelsen över riksdagsbiblioteket jämte
två suppleanter för dem för tiden från valet, till dess nytt val under år 1949
försiggått; och befunnos efter valens slut hava blivit utsedda till

ledamöter:

herr Holmbäck, Åke Ernst Vilhelm, ledamot av riksdagens
första kammare...................med 35 röster,

» Severin, Frans Ferdinand, ledamot av riksdagens

andra kammare.......................... » 35 » :

suppleant för herr Holmbäck:

herr Nilsson, Bror Adam, ledamot av riksdagens första
kammare ............................ med 35 röster:

suppleant för herr Severin:

herr Håstad, Elis Wilhelm, ledamot av riksdagens andra
kammare ............................ » 35 » .

Bernhard Nilsson. Oscar Carlström.

A. J. Bärg. Hjalmar Svensson.

På framställning av herr talmannen beslöts att de nu upplästa protokollen
skulle läggas till handlingarna ävensom att riksdagens kanslideputerade skulle
genom utdrag av protokollet underrättas örn dessa val samt anmodas låta uppsätta
och till kamrarna ingiva förslag dels till förordnanden för de valda, dels
ock till skrivelser till Konungen med anmälan örn de förrättade valen.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 341, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 3 § lagen den 25 juni 1909 (nr 56 s. 7) angående nationalparker; nr

342, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 30 december 1939 (nr 934) om tjänsteplikt,
m. m.; samt

Fredagen den S juni 1945.

Nr 27.

nr 343, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till kungörelse
om ändring i byggnadsstadgan den 20 november 1931 (nr 364).

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 349, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning angående ändrad lydelse av 1 och 2 §§ förordningen
den 28 september 1928 (nr 376) örn särskild skatt å vissa lotterivinster, m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet herr Holmbäcks motion, nr 404,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till de tekniska högskolorna,
m. m.

Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets utlåtande nr 2, konstitutionsutskottets
memorial nr 20, statsutskottets utlåtanden nr 169—176, första
lagutskottets utlåtande nr 43, andra lagutskottets utlåtanden nr 59—61 samt
första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 14.

Föredrogos och bordlädes Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade propositioner
nr 328 och 329.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.09 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Nr 27.

Lördagen den 9 juni 1945.

Ang. utlämning
av bilgummi
från
arméns
förråd.

Lördagen den 0 juni.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet Sköld, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid detta sammanträde besvara herr Henry
Johanssons interpellation angående utlämning av bilgummi från arméns förråd,
erhöll ordet och anförde: Herr talman! Med första kammarens tillstånd
har herr Henry Johansson till mig framställt följande interpellation: Anser
statsrådet det vara möjligt att av arméns förråd av bilgummi avdela så stor
del att möjlighet bereds vår lastbils- och busstrafik att i hjälplig omfattning
snarast komma i gång?

Till svar härå vill jag meddela följande.

Sedan något år tillbaka har enligt överenskommelse mellan försvarsstaben
och statens industrikommission ett antal buss- och lastbilsdäck såsom lån ställts
till försvarets förfogande i form av beredskap singer. Möjlighet synes nu föreligga
att återställa dessa däck. Därutöver finnas för försvarets behov bundna
vissa råvarumängder, som ännu icke disponerats för genomförande av försvarets
femårsplan eller för löpande förbrukning och som i viss utsträckning
skulle kunna i nuvarande läge avstås. Närmare överväganden härutinnan pågå.

Det bör framhållas, att de kvantiteter, som nu kunna avstås, icke äro särskilt
betydande i jämförelse med det totala löpande behovet för civila ändamål.
Ett överförande av de avsedda kvantiteterna till civil förbrukning kan därför
icke bliva av någon avgörande betydelse för den civila gummiförsörjningen.
Huru det gummi, som kan frigöras, kommer att disponeras blir givetvis beroende
på försörjningsmyndigheternas bedömande.

Herr Johansson, Henry: Herr talman! Jag skall be att till herr statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet få uttala mitt tack för det svar jag erhållit
på min interpellation och för de uppgifter av positivt innehåll som därvid
lämnats.

Beklagligtvis äro de kvantiteter som enligt herr statsrådets upplysning kunna
komma att avstås förhållandevis små. Behovet är, såsom jag i min fråga
framhållit, skriande stort, och för att icke vårt läge ifråga örn transporter skall
bli hopplöst, vore det synnerligen angeläget örn övervägandena kunde resultera
i att de för femårsplanen bundna råvarumängderna så snabbt som möjligt kunde
avstås för den civila biltrafiken liksom det gummi som nu icke längre är
nödvändigt för försvarets löpande förbrukning. Det är ju ett allmänt känt och
av fackmännen omvittnat förhållande, att bilgummi, som icke är i tjänst, snabbt
försämras vid upplagring, och det skulle ju vara beklagligt örn i vårt nuvarande
beträngda läge en, örn än ringa, del skulle försämras eller rent av bli oduglig
genom en för lång tids lagring.

Sedan jag framställde min interpellation, har jag ifrån åtskilliga trafikanter
fått bekräftat hur verkligt ansträngd situationen är. Särskilt från mejerihåll
klagas det allmänt, och det har för mig givits en rad exempel på hur man
visserligen har den bilpark i gång, som man fått sig avdelad, men hur samma
bilpark nu har mycket sämre transportkapacitet genom att bilarnas gummi

Lördagen den 9 juni 1945.

Nr 27.

Äng. utlämning av bilgummi från arméns förråd. (Forts.)
är nerslitet. En bil, som t. ex. med ett gott gummi normalt kail ta 120 flaskor
mjölk, kan nu, sedan däcken blivit mer förslitna, inte lastas med mer än ett 80-tal flaskor. Vad det betyder inses väl; detta måste förrycka allt vad transportplaner
heter.

I det sammanhanget vill jag vidare erinra örn det förhållandet att det som
bekant föreligger förbud för hämtning av mjölk från gård som ligger på även
ett ringa avstånd från allmän transportväg. Därigenom ha en del av producenterna
blivit nödsakade att själva transportera mjölken från gården till dylik
väg, vilket ju är både tidsödande och arbetskrävande. Samma är förhållandet
med slaktdjurstransporterna. Jag vill visst icke påstå-att förhållandena
någon gång varit katastrofala, men besvären med att organisera de nu nämnda
transporterna ha under den senaste tiden varit svårbemästrade. Funnes bättre
transportmöjligheter, skulle vidare säkerligen mer av det nu hemslaktade köttet
föras till besiktningsbyrå, i stället för att som nu är fallet en betydande mängd
av sådant hemslakiat kött kommer i handeln obesiktigat och endast via de s. k.
slaktkontrollanterna.

Ett annat betydelsefullt område, som rör livsmedel, omfattar de nu så gott
som helt avstängda strömmingstransporterna per bil. Och när jag under gårdagen
hade förhandlingar med västkustfiskarnas förbund örn priser och örn
en bättre avsättning på hemmamarknaden av de stora och förnämliga fiskfångster,
som nu efter spärrens hävande ilandföras vid vår västkust, så framstod
på nytt transportfrågan som det verkliga och stora hindret för en välbehövlig
fördelning ut över landet av dessa betydelsefulla livsmedel. Före kriget
distribuerades stora mängder fisk ut till den egentliga landsbygden genom s. k.
kringföringshandel per bil. Denna är nu helt lamslagen, och det skulle vara
synnerligen angeläget att få i gång bilarna härför, vilket först och främst
skulle lia stor betydelse för landsbygdsbefolkningens livsföring och matordning,
men också för fiskarkårens yrkesutövning och statsmakternas ekonomiska
engagemang i denna näring.

För att nu inte tala om vad en större bilpark skulle betyda för vår byggnadsverksamhet,
liksom för alla andra områden, där nu under kriget transportfrågan
varit det stora bekymret, är det ändå tillräckligt omvittnat att våra
militära myndigheter göra samhället de allra största tjänsterna genom att så
snabbt som möjligt och i så stor utsträckning som möjligt avstå av sina bilgummireserver
till civila transportbehov.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 328, med förslag till lag om återställande av viss från ockuperat land
härrörande egendom, m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr 329,
angående anslag till den nämnd, som avses i förslaget till lag om återställande
av viss, från ockuperat land härrörande egendom, m. m.

Vid förnyad föredragning av utrikesutskottets utlåtande nr 2, i anledning av
Kungl. Maj:t.s proposition angående godkännande av ett mellan Sverige och
Kina avslutat avtal rörande uppgivande av exterritoriella rättigheter i Kina och
reglering av därmed sammanhängande spörsmål, bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Anslag till
anstalter för
bildbara
sinnesslöa
m. m.

6 Nr 27. Lördagen den 9 juni 1945.

Vid ånyo skedd föredragning- av konstitutionsutskottets memorial nr 20, med
förslag till lag angående ändrad lydelse av 40 § lagen den 26 november 1920
(nr 796) örn val till riksdagen, bifölls vad utskottet i detta memorial hemställt.

Vid förnyad, punktvis skedd föredragning av statsutskottets utlåtande nr
169, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag för budgetåret
1945/46 till skyddshemsvården jämte i ämnet väckta motioner, bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 170, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående bidrag till driften av anstalter för bildbara sinnesslöa
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition, nr 285, hade Kungl. Majit, under
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden för den
6 april 1945, föreslagit riksdagen att

I. godkänna de ändrade grunder för statsbidrag till driften av anstalter
för. bildbara sinnesslöa samt för fallandesjuka, som förordats av chefen för
socialdepartementet, att tillämpas från och med den 1 juli 1945,

II. medgiva, att till svenska diakonanstalten finge — utan hinder av gällande
bestämmelser örn statsbidrag till epileptikeranstalter — för tiden från
och med den 1 juli 1945 till och med den 30 juni 1946 utgå ett extra statsbidrag
med högst 15 000 kronor för en vid Berga vårdhem för fallandesjuka
män anordnad klinisk undersökningsavdelning, på villkor, bland annat, att vid
densamma mottoges patienter även från andra epileptikeranstalter enligt anvisningar,
som inspektören för sinnesslövården finge meddela,

lil. under femte huvudtiteln för budgetåret 1945/46 anvisa till Bidrag till
driften av anstalter för bildbara sinnesslöa ett förslagsanslag av 2 800 000
kronor och till Bidrag till epileptikeranstalter ett förslagsanslag av 450 000
kronor.

Kungl. Majits ifrågavarande förslag innebar bland annat, att till anstalter
för bildbara sinnesslöa skulle utgå statsbidrag med tre fjärdedelar av avlöningsförmånerna
till föreståndare och lärare vid skolhem och med dem samorganiserade
arbetshem med undantag för lärarna i manlig slöjd samt att
statsbidrag enligt enahanda grunder skulle utgå jämväl för avlönande av föreståndare
och lärare vid statsunderstödda epileptikerskolor och med dem samorganiserade
arbetshem.

I samband med Kungl. Majits ifrågavarande förslag hade utskottet till behandling
förehaft två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren
av herr Jokan Bernhard Johansson m. fl. (I: 389) och den andra inom
andra kammaren av herrar C. P. Olsson i Mellerud och E. Fast (lii 597), i
vilka hemställts, att riksdagen måtte besluta, att staten skulle påtaga sig hela
kostnaden för löner åt föreståndare och lärare vid skolhem och med dem samorganiserade
arbetshem för bildbara sinnesslöa.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

A. att riksdagen måtte

I. i anledning av Kungl. Majits förslag och med avslag å motionerna I: 389
och lii 597, såvitt nämnda motioner avsåge nästa budgetår och ej avsåge anslagsfrågan,
godkänna de ändrade grunder för statsbidrag till driften av anstalter
för bildbara sinnesslöa samt för fallandesjuka, som förordats i stats -

Lördagen den 9 juni 1945.

Nr 27.

Anslag till anstalter för bildbam sinnesslöa m. m. (Forts.)
rådsprotokollet över socialärenden för den 6 april 1945, att tillämpas under
tiden den 1 juli 1945—den 30 juni 1946,

II. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag medgiva, att till svenska diakonanstalten
finge — utan hinder av gällande bestämmelser örn statsbidrag till
epileptikeranstalter — för tiden från och med den 1 juli 1945 till och med
den 30 juni 1946 utgå ett extra statsbidrag med högst 15 000 kronor för en
vid Berga vårdhem för fallandesjuka män anordnad klinisk undersökningsavdelning,
på villkor, bland annat, att vid densamma mottoges patienter även
från andra epileptikeranstalter enligt anvisningar, som inspektören för sinnesslövården
finge meddela,

III. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å motionerna
I: 389 och II: 597 i vad nämnda motioner avsåge anslagsfrågan för budgetåret
1945/46 under femte huvudtiteln såsom förslagsanslag anvisa

a) till Bidrag till driften av anstalter för bildbara sinnesslöa 2 800 000 kronor,

b) till Bidrag till epileptikeranstalter 450 000 kronor,

B. att riksdagen måtte i anledning av motionerna I: 389 och 11: 597 i den
mån de ej behandlats under I. och III. i skrivelse till Kungl. Majit anhålla
örn förslag till ändrade grunder från och med den 1 juli 1946 för statsbidrag
till driften av anstalter för bildbara sinnesslöa samt för fallandesjuka.

Reservation hade avgivits av herrar Oscar Olsson, Bernhard Nilsson, Ekströmer,
Wiklund, Eriksson i Stockholm, Andersson i Malmö, Mårtensson, Hall och
Holmström samt fru Alvén, vilka ansett, att utskottets yttrande bort hava den
lydelse, reservationen visade, samt att utskottet bort hemställa,

A. att riksdagen måtte

I. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å motionerna I: 389
och II: 597, såvitt nämnda motioner avsåge nästa budgetår och ej avsåge anslagsfrågan,
godkänna de ändrade grunder för statsbidrag till driften av anstalter
för bildbara sinnesslöa samt för fallandesjuka, som förordats i statsrådsprotokollet
över socialärenden för den 6 april 1945, att tillämpas från
och med den 1 juli 1945,

II. med bifall---finge meddela,

III. med bifall--- 450 000 kronor,

B. att motionerna I: 389 och II: 597 i den mån de ej behandlats under I.
och III. ej måtte av riksdagen bifallas.

Herr Nilsson, Bernhard: Herr talman! Vid detta ärende ha herr Oscar Olsson
och undertecknad m. fl. avgivit en reservation, och jag ber att med anledning
härav få yttra några ord.

Såsom framgår av utlåtandet är utskottet enigt i fråga örn de svårigheter som
skulle uppstå vid ett bifall till motionerna. Detta framgår av andra stycket på
s. 9. Däremot har det framkommit olika meningar örn konsekvensen av de
skäl som anföras där.

Till en början talas det örn att därest statsbidrag skulle utgå till hela kostnaden,
så skulle detta föranleda en skiljaktighet mot vad som nu gäller beträffande
folkskolan. Man måste utgå från likställighet härutinnan, att landstingen
skola betala vad som belöper på kostnaden för bostäderna. Det framgår av
handlingar som varit tillgängliga för utskottet, att kostnaderna för dessa bostäder
i fråga örn folkskolorna variera mellan 10 och 30 procent på hela lönen,
alltså en betydlig del av de 25 procent som reservanterna anse icke borde utgå
i form av statsbidrag.

En annan följd, örn staten skulle betala hela lönen, skulle bli att det måste

Nr 27.

Lördagen den 9 juni 1945.

Anslag till anstalter för bildbara sinnesslöa m. m. (Forts.)
bli kontroll över bostäderna liksom det är beträffande folkskolan, eller bestämmelser
som reglera hurudana bostäderna skola vara. Det är uppenbart, att bostäderna
under alla förhållanden skola vara fullgoda, men det innebär ju ett
ingrepp i landstingens beslutanderätt, örn en sådan kontroll skulle förekomma,
och vidare möter det också svårigheter beträffande vissa icke ordinarie lärare.

_ Trots att utskottet enhälligt har gjort dessa uttalanden drar emellertid majoriteten
den konsekvensen, att utskottet har funnit övervägande skäl tala för att
staten påtager sig hela kostnaden för föreståndarnas och lärarpersonalens avlönande.
Vi reservanter anse att den del som representeras av dessa 25 procent
i verkligheten är ganska ringa, ifall man drar ifrån byggnadskostnaden och
kostnaden för underhåll av byggnaderna, och det gör att jag tror, att den
uppfattningen är den riktiga, att de olägenheter som följa i fråga örn bestämmelserna
om bostädernas beskaffenhet m. m. till fullo uppväga den vinst som
man skulle få genom ett bifall till motionen.

När man bedömer denna fråga, får man ju inte glömma, att statsbidraget
endast ^utgör en åtgärd i skatteutjämningssyfte och att landstingens skattebetalare
måste betala sin skatt även till staten. Den skatteutjämning som kan uppkomma
därigenom att statsbidrag utgår för hela kostnaden är ganska oväsentlig.
Jag anser därför för min del, att man inte vinner det som man syftar till
genom ett bifall till utskottets förslag.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Vad nästa budgetår beträffar
är det en ganska obetydlig skillnad mellan majoritetens och reservanternas
förslag. Majoriteten har vid prövningen av detta ärende, där Kungl.
Maj:t föreslagit att viss del av lärarlönerna skulle betalas av landstingen,
ansett att detta icke står i god överensstämmelse med de principer som tidigare
lia tillämpats, när staten bestämmer örn lärarlöner. Verkstadsskolorna stå ju
t. ex. förda på landstingen, men verkstadsskollärarnas löner betalas helt av staten,
som ju också betalar folkskollärarnas löner. Nu har majoriteten just på
grund av de skäl som herr Nilsson i Landeryd åberopade i början av sitt anförande
ansett sig icke kunna annat än tillstyrka Kungl. Maj:ts förslag för
nästa budgetår, och för nästa budgetår föreligger därför egentligen ingen skillnad
mellan majoriteten och reservanterna, men som majoriteten säger i sitt
sista stycke i motiveringen på s. 9, har majoriteten funnit övervägande skäl tala
för att staten påtar sig hela kostnaden för föreståndarnas och lärarpersonalens
avlönande. Att så icke skulle ske vore en ny princip, som vi icke anse vara
lämplig. Örn staten beslutar örn utgifter, synes det rimligt att staten också
betalar kostnaderna och icke lägger utgifterna på landsting och kommuner.
Men så säga vi, att på grund av de skäl som förut anförts i motiveringen och
varom majoritet och reservanter äro eniga det icke varit möjligt att genomföra
denna ordning redan från den 1 juli 1945. Det är nödvändigt med ett uppskov,
och därför ha vi ansett oss böra godtaga Kungl. Maj:ts förslag för nästa budgetår
men begära i sista punkten av utskottets hemställan, punkt B., av Kungl.
Maj :t ett förslag till ändrade grunder från och med den 1 juli 1946 för statsbidrag
till driften av anstalter för bildbara sinnesslöa samt för fallandesjuka.

Det som skiljer majoriteten från reservanterna är således denna punkt B.,
där majoriteten hemställer örn en skrivelse till Kungl. Majit med begäran örn
ny omprövning av detta ärende. Det har synts majoriteten ganska rimligt med
hänsyn till landstingen, att en sådan förnyad omprövning äger rum.

Med detta ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Lördagen den 9 juni 1945.

Nr 27.

Anslay till anstalter för bildbam sinnesslöa m. rn. (Forts.)

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu föredragna utlåtandet hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Nilsson, Bernhard, begärde votering, i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 170, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för japropositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för japropositionen.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 171, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående lönereglering för föreståndare och vissa lärare vid
statsunderstödda skolor och med dem samorganiserade arbetshem för bildbara
sinnesslöa m. fl. jämte ''i ämnet väckta motioner.

I detta utlåtande hade utskottet hemställt, att riksdagen måtte med bifall
till Kungl. Maj:ts i proposition nr 288 framlagda förslag och med avslag å
motionerna 1:382 samt I: 392 och 11:598, bemyndiga Kungl. Maj:t att i
huvudsaklig överensstämmelse med vad som av departementschefen förordats
i statsrådsprotokollet över finansärenden för den 6 april 1945 meddela dels avlöningsbestämmelser
för föreståndare och vissa lärare vid statsunderstödda
skolor och med dem samorganiserade arbetshem för bildbara sinnesslöa m. fl.,
att tillämpas från och med den 1 juli 1945, dels ock i anslutning därtill erforderliga
övergångsbestämmelser.

I de likalydande motionerna I: 392, av fru Anna Sjöström-Bengtsson m. fl.,
och II: 598, av herr F. Ryling m. fl., hade hemställts, att riksdagen måtte
besluta, att i föreliggande förslag till avlöningsreglemente för föreståndare och
vissa lärare vid statsunderstödda och med dem samordnade arbetshem för bildbara
sinnesslöa m. fl. skulle innefattas även lärare i manlig slöjd, att lärare
i manlig slöjd skulle placeras i den lönegrad utskottet funne lämpligt samt att
lärare i manlig slöjd, vilken vore anställd vid läroanstalten i annan egenskap
än som slöjdlärare, skulle åtnjuta så stor del av lärares löneförmåner, som
svarade mot omfattningen av den undervisning han meddelade.

Herr Wahlmark: Herr talman! Jag har ingenting att erinra mot det resultat,
vartill statsutskottet i detta utlåtande kommit vare sig beträffande propositionen
eller de väckta motionerna. Det är emellertid ett önskemål, som jag
skulle vilja framföra.

Äng. lönereglering
för
lärare vid
vissa sinnesslöanstalter

ra. ra.

Nr 27.

Lördagen den 9 juni 1945.

Äng. lönereglering för lärare vid vissa sinnesslöanstalter m. m. (Forts.)

Såsom framgår av utskottsutlåtandet skall det nya avlöningsreglementet tilllämpas
från och med den 1 juli 1945. Det är således nödvändigt att erforderliga
avlönings- och övergångsbestämmelser utfärdas snarast möjligt. Detta såväl
därför, att de olika anstaltsstyrelserna de närmaste dagarna skola inge sina statförslag
till landstingen för att dessa förslag skola kunna behandlas i tid, samt
därför, att det råder en viss oklarhet i vilken avlöningsklass vederbörande lärarinnor
och föreståndarinnor skola placeras.

Såsom framgår av propositionen har departementschefen anslutit sig till lärarlönesakkunnigas
förslag örn att tillgodoräkningsförfarandet icke skall tillämpas
utan den s. k. sneddningsregeln. Örn denna regel uteslutande tillämpas, skulle
emellertid en orättvisa komma att ske mot de äldre lärarinnorna genom att de
bleve placerade i lägsta löneklassen, d. v. s. i samma löneklass som nyanställda
lärarinnor. Det är därför enligt min mening önskvärt, att det kommer in sådana
besked i övergångsbestämmelserna, att det finns möjlighet för dessa äldre att få
tillgodoräkna sin tidigare tjänstgöring.

Det är även en annan sak som är litet oklar, och det är frågan örn föreståndarnas
lönegradsplacering. För föreståndaren för en central anstalt skall lönegradsplaceringen
ske efter det antal elever som finnes vid anstalten. Detta beräknande
av antalet elever omfattar för t. ex. en kvinnlig föreståndare icke blott
de elever som finnas vid skol- och det kvinnliga arbetshemmet, utan även de intagna
å det manliga arbetshemmet, med vilka hon kan ha blott obetydligt att
göra. Föreståndare som finnas vid manliga arbetshem, vilka icke äro förlagda
i direkt anslutning till skol- och kvinnliga arbetshem, skulle således ställas utan
för den lönereglering som nu är föreslagen för sinnesslöanstalterna. Det vore
önskvärt, att när det gäller dessa övergångs- och tillämpningsföreskrifter det
gåves ett besked till anstaltsstyrelserna även örn hur det skall ske i detta avseende.

Jag har intet yr hände, herr talman, utan har blott och bart velat göra dessa
erinringar.

Fru Sjöström-Bengtsson: Herr talman! Jag måste beklaga att de manliga
slöjdlärarna icke medtagits i den lönereglering som nu föreslås. Det måste för
dessa lärare framstå såsom en icke obetydlig orättvisa att de lämnats utanför,
helst då deras kvinnliga kamrater i motsvarande ställning, nämligen handarbetslärarinnorna,
ha fått sin löneplacering reglerad i likhet med de andra lärarinnorna.
Emellertid har utskottet nu icke ansett sig kunna gå med på detta.
Jag ber att få fastslå vad utskottet i sitt utlåtande sagt örn den saken: »Frågan
örn deras avlöningsförhållanden bör emellertid enligt utskottets mening upptagas
till förnyat övervägande, sedan den beslutade ökningen av sinnesslöundervisningen
genomförts.»

Jag vill uttrycka den förhoppningen, att detta övervägande kommer till stånd
i en icke alltför avlägsen framtid.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet i
det under behandling varande utlåtandet hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 172, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anordnande av
allmän folkräkning jämte i ämnet väckt motion;

nr 173, i anledning av väckta motioner angående utsträckt rätt till fri förlossningsvård;
och

Lördagen den 9 juni 1945.

Nr 27.

nr 174, i anledning- av väckt motion angående restitution till expeditionsvakten
Carl Eriksson av vissa ersättningar för tjänstebostad m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

vaara—KUTuruvaara

aktiebolag
m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 175, i anledning av Kungl. Äng. lån till
Majits proposition angående lån till Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag Luossam.
m. jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition, nr 138, hade Kungl. Majit, under
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden folden
23 februari 1945, föreslagit riksdagen att dels bevilja LKAB ett lån å
7 500 000 kronor på de villkor som i statsrådsprotokollet angivits; dels å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1944/45 under Fonden, för låneunderstöd
till Lån till Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag anvisa ett investeringsanslag
av 7 500 000 kronor; dels slutligen bemyndiga Kungl. Majit
att med LKAB träffa överenskommelse om jämkning av gällande regler för
fraktsättningen vid malmtransporter i enlighet med vad i statsrådsprotokollet
förordats.

I samband med förevarande proposition hade utskottet till behandling förelöf! dels

två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr E. Hage (i: 258) och den andra inom andra kammaren av herr J. O.
Gavelin m. fl. (11:366), i vilka hemställts, att riksdagen måtte vidtaga en
sådan förändring i bestämmelserna för disposition av 3-miljonersfonden föi
vissa stödåtgärder inom malmkommunerna, att Kungl. Majit bereddes möjlighet
att efter framställning från malmkommunernas och LKABis arbetare
på ett mera obundet sätt än som nu vore fallet disponera densamma, t. ex.
till förstärkning av pensioner till äldre arbetare, som förtidspensionerades, eller
andra åtgärder, som kunde tillgripas för att minska driftsinskränkningarnas
ekonomiska återverkan på gruvarbetarna och deras familjer;

dels ock en inom andra kammaren av herrar 11. Hagberg i Luleå ^och H.
Holmberg väckt motion (lii 374), vari hemställts, att riksdagen måtte besluta
hemställa hos Kungl. Majit om utformande av nya direktiv för ai.vändning
av fonden för vissa stödåtgärder inom malmkommunerna, så att viss
kompensation kunde ges berörda gruvarbetare för redan genomförd och eventuellt
ytterligare inskränkning- av arbetsveckan, samt skyndsamt underställa
dessa riksdagens godkännande.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet anfört:

»Förevarande proposition har tillkommit på grund av de svårigheter att bereda
arbete, som uppstått i samband med malmexportens upphörande på hösten
1944. Utskottet vill tillstyrka, att det för finansiering av gråbergsbrytning
avsedda räntefria lånet å 7,5 miljoner kronor beviljas Luossavaarabolaget,
och utskottet har, i likhet med departementschefen, ej velat motsätta
sig kreditfinansiering av gråbergsbrytningen redan från och med den 1 oktober
1944. Jämväl den av liknande skäl betingade jämkningen i normerna för
fraktsättningen vid malmtransporter liksom det föreslagna sättet för bokföringen
av kostnaderna för gråbergsbrytningen tillstyrkas av utskottet.

I väckta motioner har föreslagits ändring i gällande bestämmelser för användningen
av den vid 1938 års riksdag beslutade fonden för vissa stödåtgärder
inom malmkommunerna. Med hänsyn säi-skilt till de omfattande hjälparbeten,
vartill möjlighet öppnats genom ett bifall till förevarande proposition,
torde ett ställningstagande till denna motionsvis framförda fråga icke nu på -

Nr 27.

Lördagen den 9 juni 1945.

Äng. lån till Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag rn. rn. (Forts.)
kallas. Skulle ändring i grunderna erfordras, torde förslag i ämnet kunna förväntas
från Kungl. Majit.

Med åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

I. att riksdagen, med bifall till förevarande proposition, må

a) bevilja LKAB ett lån å 7 500 000 kronor på de villkor som i statsrådsprotokollet
över finansärenden för den 23 februari 1945 angivits;

b) till Lån till Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag å tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1944/45 under fonden för låneunderstöd anvisa ett
investeringsanslag av 7 500 000 kronor;

c) bemyndiga Kungl. Majit att med LKAB träffa överenskommelse örn
jämkning av gällande regler för fraktsättningen vid malmtransporter i enlighet
med vad i statsrådsprotokollet förordats:

II. att motionerna 1:258 och 11:366 ej må av riksdagen bifallas;

III. att motionen II: 374 ej må av riksdagen bifallas.»

Herr Hage: Herr talman! Jag har i samband med den föreliggande propositionen
tillsammans med herr Gavelin och ett flertal andra representanter i
andra kammaren väckt en motion, i vilken det hemställes, att riksdagen måtte
vidtaga en sådan förändring i bestämmelserna för disposition av tremiljonersfonden
för vissa stödåtgärder inom malmkommunerna, att Kungl. Maj :t beredes
möjlighet att efter framställning från malmkommunernas och LKÄB:s arbetare
på ett mera obundet sätt än som nu är fallet disponera densamma, t. ex.
till förstärkning av pensioner till äldre arbetare, som förtidspensioneras, eller
andra åtgärder, som kunna tillgripas för att minska driftsinskränkningarnas
ekonomiska återverkan på gruvarbetarna och deras familjer.

Bakom denna motion ligger som ett motiv samma förhållande som överhuvud
taget ligger till grund för regeringens och riksdagens åtgärder på detta
område, nämligen att malmexporten från Norrbotten nu har nästan upphört
eller åtminstone starkt nedgått och att det därför finns risk för att den situation
med massarbetslöshet och dylikt, som nu håller på att utveckla sig i
Norrbotten, blir sämre undan för undan. Nu har bolaget till en början minskat
arbetstillgången genom att arbetarna vid malmfälten arbeta endast fem dagar
i veckan mot förut sex, men det har antytts att den åtgärden kanske icke
kommer att bli tillräcklig och att det kommer att inträffa situationer, som innebära
ännu svårare arbetslöshet och minskade inkomster för folket i dessa bygder.
Det är särskilt att märka, att som alla veta dessa malmfält, särskilt Kiruna,
ligga så gott som i ödemarken. Örn det på andra ställen i landet inträffar
en arbetslöshet inom en industriort, kan det åtminstone tänkas att någon del
av befolkningen där har möjlighet att få sysselsättning i bygderna däromkring,
men den möjligheten existerar ju knappast där uppe, utan när malmexporten
och bolagets verksamhet går tillbaka, så står man där med en väldig arbetslöshet,
som verkar på hela samhällena och på alla människor, som bygga
och bo i dessa trakter.

Som nämnt, och som det också omtalas i utskottsutlåtande!, lades det år 1938
upp en fond för att under vissa situationer bemästra dessa förhållanden. När
man nu har gjort framställningar till Kungl. Maj :t genom uppvaktningar från
dessa trakter om att under vissa situationer få använda denna fond, så befinnes
det emellertid, att bestämmelserna i detta avseende äro ganska restriktiva.
Det finns t. ex. en bestämmelse, att inskränkningen i arbetet skall omfatta
minst tre dagar i veckan, innan man får tillgripa fonden för att söka
hjälpa dessa arbetare, och örn det blir fråga örn att, som det har varit på tal,
förtidspensionera äldre arbetare, så torde de nuvarande reglerna för fondens
användning knappast medge, att den tas i anspråk för sådant ändamål. Allt

Lördagen den 9 juni 1945.

Nr 27.

Äng. lån lill Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag m. m. (Forts.)
detta gör att vi i den väckta motionen ha hemställt örn en begäran, att Kungl.
Maj :t skulle försöka justera till grunderna för fondens användning, så att man
skulle kunna lättare än nu använda denna fond, om det blir ökade svårigheter
för folket där uppe.

Man torde kunna gå ut ifrån att dessa svårigheter komma att inställa sig.
Malmexporten har som sagt i det närmaste inställts, och frågan om framtiden
är mycket oviss. Jag vet att det pågår undersökningar örn möjligheten att få
avsäftning för malm på andra håll, men efter allt att döma är den möjligheten
ganska tvivelaktig, och örn det skulle lyckas, sex- det ut som örn det skulle bli
fråga örn ofantligt mycket mindre kvantiteter än när exporten gick för fullt
till Tyskland. Till Tyskland är det väl mycket små möjligheter att få ut någonting;
det skulle väl förutsätta kredit och dylikt, men man underhandlar ju
inte gärna örn kredit åt Lazarus, och så betraktar man väl för närvarande
Tyskland. Allt detta gör ju, att det ser verkligt hotande ut för utvecklingen i
dessa bygder. Det är naturligtvis inte så mycket, sorn kan åstadkommas genom
denna stödfond, men man kan ju ändå göra något. När det då gällt att
1’esonera örn vad man skall vidtaga för åtgärder, örn det blir mycket liten arbetstillgång
vid malmfälten, så har man naturligtvis bland annat diskuterat
den gamla vanliga vägen att avskeda de yngre arbetarna, de som sist kommit
i arbete. Men det har också diskuterats, örn det inte vore bättre att i stället
förtidspensionera äldre arbetare. Men det ser ut som örn denna fond icke skulle
kunna användas för sådant ändamål.

Utskottet har nu avvisat motionerna, och motiveringen återfinnes på s. 3
i utlåtandet i det andra stycket av utskottets eget yttrande. Motiveringen är
visserligen inte så alldeles avvisande. Man talar ju om att det kan bli fråga om
ett annat ställningstagande än det avslag, som nu föreslås, i en annan situation.
Emellertid skulle jag, trots att motiveringen sålunda är i någon mån välvillig,
vilja föreslå, att motiveringen något ändrades. Jag kommer inte att yrka
bifall till motionerna efter utskottets avstyrkande, men jag tycker det skulle
vara ganska rimligt, örn man ginge med på denna ändring i motiveringen, fast
det kanske är små utsikter att få igenom den. Det yrkande som jag nu vill
framställa kommer också att göras i andra kammaren.

Det stycke på s. 3, som börjar med »I väckta motioner» skulle jag vilja
ha oförändrat till och med näst sista punkten, som slutar med »icke nu påkallas»,
men sedan skulle jag vilja att fortsättningen avfattades på följande sätt:
»Skulle ändring i grunderna erfordras på grund av de i motionerna I: 258 och
II: 366 påpekade förhållandena och för tillgodoseende av de i samma motioner
framförda synpunkterna, att fondmedlen även böra kunna tagas i anspråk till
förstärkning av pension till förtidspensionerade gruvarbetare, torde förslag
därom kunna förväntas från Kungl. Majit.» Avslutningen är densamma som
i utskottets utlåtande, men örn man kunde få en sådan motivering antagen, så
pekade man därigenom mera definitivt på denna utväg, att med detta anslag
åstadkomma tillskott i pension för att medge förtidspensionering av gruvarbetare.

Jag vill i detta sammanhang nämna, att med tanke på vad som kan hända
i malmkommunerna och i Norrbotten överhuvud, lia både landsting och kommuner
fonderat betydliga belopp. Vi ha därmed velat säga att vi velat under den
goda tid, som vi haft, avsätta medel för att försöka hjälpa oss själva, så långt
vi kunna, men å andra sidan tycka vi, att när vi gjort det, skulle vi för vår del
vilja se, att staten också gjorde sitt för att hjälpa oss i den svåra situation, som
vi med tämligen stor säkerhet under kommande år råka in i.

Jag skall med denna motivering be att få yrka bifall till den ändring i motiveringon,
som jag nyss föredrog.

Nr 27.

Lördagen den 9 juni 1945.

Äng. lån till Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag m. m. (Forts.)

Herr statsrådet Erlander: Herr talman! Herr Hage framhöll, att de nuvarande
bestämmelserna för användningen av denna s. k. malmfond äro i viss
mån restriktiva och det är riktigt. Det är också, riktigt, att vi inför uppvaktningar
från kommuner och representanter för arbetarparten sagt oss att med
de nuvarande bestämmelserna kunna vi knappast tillmötesgå de framställningar,
som gjordes. Vi övervägde därför inom socialdepartementet att i proposition
till årets riksdag framlägga förslag om uppmjukningar av bestämmelserna.
Att det inte blev resultatet av övervägandena berodde i första hand därpå
att den summa, 3 miljoner kronor, som det här är fråga örn, är liten i förhållande
till de risker, som herr Hage här beskrev, och att man därför får överväga,
på vilket sätt denna relativt begränsade summa bäst skall användas.

Vid detta övervägande kunde vi inte finna annat ä.n, att den lösning, som
socialdepartementet stannade för beträffande det speciella problem, som var
föremål för diskussion, nämligen korttidsarbetet, eller att man sammanförde
arbetsdagarna till hel arbetsvecka och lämnade en möjlighet för arbetslöshetsförsäkringen.
att gripa in, var ur allas synpunkt, både samhällets och arbetstagarnas,
långt överlägsen förslaget örn att använda malmfonden.

dag har vela! lämna denna upplysning, herr talman, för att man inte skall
tro, att vi av några formalistiska hänsyn hindrats från att gå till en hjälpaktion.
Jag tror att hjälpaktionen blev bättre på detta sätt än den blivit, örn
vi följt de uppvaktandes råd.

Herr Hage: Jag ber att få tacka för den upplysning, som herr statsrådet
lämnade, men jag vill påpeka, att vår motions yrkande örn en ändring i bestämmelserna
mera riktar sig på den tid, som kan komma med eventuella större
svårigheter för kommuner och landsting där uppe i Norrland. Om det då blir
ännu större inskränkningar i arbetstiden, kan det komma att behövas ännu
kraftigare åtgärder,

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Statsrådet Erlander hälmi
lämnat sådana upplysningar att man har anledning antaga, att Kungl.
Maj:t kommer att ägna uppmärksamhet åt detta spörsmål i fortsättningen,
såsom tydligen även skett under förberedelserna till denna proposition.

De nuvarande grunderna, som ju äro noggrant reglerade, utgöra såvitt jag
förstår icke något hinder för att av detta anslag medel användas till arbetslöshetens
motarbetande, och att, som motionärerna önska, riksdagen skulle besluta
sådan ändring av grunderna, att det ur tremiljonersfonden skulle kunna
utgå belopp till pensioner, ha vi i statsutskottet inte vågat oss på att förorda.
Det är ett alltför invecklat spörsmål och vi ha icke kunnat ta ställning till
den frågan. Skulle, som vi säga, ändring i grunderna erfordras, torde det
vara lämpligare att förslaget därom efter noggrann omprövning framlägges av
Kungl. Maj:t. Jag är för egen del tveksam örn lämpligheten av att denna
fond, som har tillkommit för att motverka arbetslöshet, skall omläggas till att
bli en pensionsfond. Det tarvar i varje fall en ny omprövning.

Herr Hage har gjort ett ändringsyrkande beträffande motiveringen. Jag
tycker icke att detta är nödvändigt och allra minst efter det uttalande, som
statsrådet Erlander nyss hade, ty i den av utskottet antagna motiveringen,
som kommer att ingå i riksdagsskrivelsen till Kungl. Maj :t, står det ju: »I
väckta motioner har föreslagits ändring i gällande bestämmelser för användningen
av den vid 1938 års riksdag beslutade fonden för vissa stödåtgärder
inom malmkommunerna.» I och med detta har ju Kungl. Majit redan genom
denna kommande riksdagsskrivelse fått sin uppmärksamhet riktad på motionerna,
och det är ju uppenbart, att Kungl. Majit vid sin prövning då kommer

Lördagen den 9 juni 1945.

Nr 27.

Äng. lån till Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag m. ni. (Forts.)
att undersöka, vilka ändringar som böra göras med hänsyn till de av herr
Hage påtalade förhållandena.

Herr Hages ändringsyrkande är således icke på något sätt nödvändigt, och
jag ber, herr talman, att få yrka bifall till statsutskottets hemställan.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen yttrade, att
i avseende på det nu ifrågavarande utlåtandet yrkats dels att vad utskottet
hemställt skulle bifallas med godkännande av utskottets motivering, dels ock,
av herr Hage, att utskottets hemställan skulle bifallas med den ändring i motiveringen,
att sista meningen i andra stycket avfattades sålunda: »Skulle
ändring i grunderna erfordras på grund av de i motionerna I: 258 och II: 366
påpekade förhållandena och för tillgodoseende av de i samma motioner framförda
synpunkterna, att fondmedlen även böra kunna tagas i anspråk till förstärkning
av pension till förtidspensionerade gruvarbetare, torde förslag därom
kunna förväntas från Kungl. Maj:t.»

Sedermera gjordes propositioner enligt dessa båda yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till utskottets hemställan med godkännande av utskottets
motivering vara med övervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets utlåtande nr 176, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående inlösen av Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösunds
aktier i Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag jämte i ämnet
väckta motioner, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av första lagutskottets utlåtande nr 43, i anledning
av väckt motion angående utredning örn kontroll av agenturverksamheten,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 59, i anledning av dels
Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om semester, dels ock i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 20 april 1945 dagtecknad proposition, nr 273, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade Kungl. Majit
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag till lag örn semester.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft två i
anledning av densamma inom andra kammaren väckta motioner, nr 584 av
herr Johnsson i Stockholm m. fl. och nr 585 av herr Dahlgren m. fl.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på anförda skäl hemställt

A. att riksdagen, med förklarande att det genom propositionen framlagda
förslaget till lag örn semester icke kunnat i oförändrat skick antagas, måtte för
sin del antaga under punkten infört förslag till lag örn semester;

B. att motionen II: 584 icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd;
samt

C. att motionen 11:585, i den mån den icke blivit besvarad genom vad utskottet
under A. hemställt, icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Vid utlåtandet fanns fogat ett särskilt yttrande av herrar Holmbäck, Nilson
i Eskilstuna och Larsson i Östersund, vilka anfört bland annat:

Förslag till
lag om
semester.

Nr 27.

Lördagen den 9 juni 1945.

Förslag till lag om semester. (Forts.)

»Vill man för de korttidsanställdas del låta semesterlagstiftningen verkligen
tjäna sitt ändamål att bereda en sammanhängande rekreation för arbetstagaren,
så måste man i en eller annan form genomföra ett system med tvångssparande,
så att arbetstagaren vid en och samma tidpunkt, nämligen omedelbart före
semestertiden, utfår honom tillkommande semesterersättningar, vilka han intjänat
hos respektive arbetsgivare. Detta sker bäst genom semesterkassor; och vi
anse därför att uppmärksamheten fortfarande bör vara inriktad på bildandet
av sådana kassor. Man bör tillgodogöra sig erfarenheterna från fack, i vilka
arbetstagarna bildat semesterkassor och med ledning därav överväga, örn icke
i en eller annan form stadganden örn semesterkassor kunde införas i semesterlagstiftningen.
I avbidan därå torde i postgirorörelsen i enlighet med vad som
föreslagits under förarbetena till den nu riksdagen underställda semesterlagen,
böra införas semesterkonton, å vilka arbetstagaren eller hans arbetsgivare kunde
insätta semesterersättningar och vilka därefter till semestertidens början vore
spärrade för uttag. Möjlighet finnes att dylika semesterkonton genom de lätta
former, i vilka insättningar kunde ske, väsentligen skulle bidraga till att de
korttidsanställdas semesterersättningar komme sitt ändamål till godo.»

Herr Ericsson, Harman: Herr talman! I detta ärende lia de förberedande
instanserna icke varit fullständigt eniga. Den kommitté, som har haft sig förelagt
att utreda denna fråga, hade föreslagit, att lagens tillämpningsområde
icke skulle omfatta kommunala tjänstemän, d. v. s. arbetstagare, som
vore upptagna i kommunal lönestat eller tjänsteförteckning eller eljest vore
underkastade bestämmelserna i tjänstereglemente. Detta förslag är framfört
från de kommunala myndigheternas sida, därför att det har visat sig, att lagen
för dem är synnerligen svår att tillämpa, eftersom de kommunala semestrarna
i allmänhet utgå under löpande år, under det att semesterlagen bestämmer,
att semestrarna skola utgå året efter det semestern har intjänats.

Föredragande departementschefen har emellertid icke ansett sig kunna upptaga
kommitténs förslag på denna punkt. Han vitsordar visserligen, att en
parallell tillämpning av semesterlagen och ett kommunalt tjänstereglemente
kan föranleda vissa besvär i den mån lagen och reglementet skilja sig åt. Han
har i alla fall icke ansett sig kunna godtaga kommitténs förslag, och detta har
bland annat förestavats därav, att herr statsrådet anser, att det skulle bli svårt
att skilja de kommunala befattningshavarna åt och avgöra vilka som skulle
undantagas från lagen och vilka som skulle lyda under densamma.

Enligt mitt förmenande hade denna gränsdragning icke alls varit svår, ty
tjänstemännen lyda ju under tjänstereglemente, vare sig de äro ordinarie eller
extra, och arbetarna ha kollektivavtal, Vår mening har varit, att de, som
lyda under tjänstereglemente, skulle genom Kungl. Maj:ts dispens kunna undantagas
från lagen, under det att de, som ha kollektivavtal, alltid skulle lyda
under semesterlagen.

Arbetsdomstolens ordförande, som man ju bör tillmäta en viss kunskap på
detta område, har också vitsordat, att lagens tillämpning även för kommunala
tjänstemän kan medföra svårigheter. Han säger bl. a. att »man kan icke komma
förbi det faktum, att särskilt landstingen och de stora stadskommunerna
huva ett verkligt intresse av att utan hänsyn till en semesterlag, som dock
egentligen är byggd på kroppsarbetarnas förhållanden, kunna få behandla
sina tjänstemän efter samma normer, som gälla för statens motsvarande befattningshavare».
Som bekant lyda icke statens befattningshavare under semesterlagen.

Utskottet har inte ansett sig kunna göra någon ändring i Kungl. Maj :ts för -

Lördagen den 9 juni 1945.

Nr 27.

Förslag till lag om semester. (Forts.)

slag, trots att Svenska stadsförbundets styrelse, som ju är den mest intresserade
i denna fråga, har i skrivelse till utskottet hemställt om vissa jämkningar.

Det är främst i två avseenden som den nuvarande lagen kommer att bli särskilt
besvärlig. Det gäller först och främst sporteltjänsterna. I lagen föreskrives
ju, att en tjänsteman skall ha lika stor inkomst, när han har semester,
som han hade när han arbetade. När det gäller sporteltjänsterna kunna vi
emellertid inte förrän året efter räkna ut, hur stora besloppen varit.

Det blir synnerligen besvärligt för städerna, om man skall tillämpa denna
paragraf efter ordalydelsen. Vi ha det ju så ordnat, åtminstone i dén stad
där jag hör hemma, att vi lia för sporteltjänsternas befattningshavare den bestämmelsen,
att deras avlöning under semestern skall utgå enligt motsvarande
lönegrad i tjänstereglementet. Vi ta alltså vid utmätandet av semester och
lön vid sjukdom icke någon annan hänsyn till sportlerna än att vi jämställa
sporteltjänsten med annan, motsvarande tjänst. Detta har gått alldeles utmärkt.
Skola vi nu tillämpa lagen sådan den ter sig efter den föreslagna lydelsen,
måste vi året efter räkna ut, hur stora sportelinkomster vederbörande
erhållit. Det blir omöjligt för oss att under löpande kalenderår fastställa detta.
En annan sak är, att vissa av dessa sporteltjänstemän ha så höga inkomster
på grund av sina sportler att det är orimligt att de skola lia motsvarande semesterersättning.
Jag kan nämna att av våra underfogdar ha vi sex på gammal
stat, medan de övriga äro överförda på ny stat, där sportlerna dragits in
till statskassan. De sex, som stå kvar på gammal stat, ha nu under krigsåren
förtjänat i genomsnitt 20 000 kronor per år, under det att de övriga icke haft
iner än omkring 10 000 kronor i årlig inkomst. Inte är det väl ändå riktigt
att dessa sex tjänstemän på gammal stat skola ha semesterersättning efter
20 000 kronors inkomst, under det att deras kamrater, som ha praktiskt taget
samma arbete, erhålla ersättning efter endast 10 000 kronors inkomst.

Det är sådana- förhållanden, som göra att den nya lagen kommer att bli synnerligen
besvärlig att tillämpa för kommunala tjänstemän. En annan sak är
övergångsbestämmelserna, enligt vilka semesterlagen, i den man ej annat överenskommits,
skall gälla i sin helhet för all semester. Detta stadgande skall
enligt övergångsbestämmelserna gälla för alla redan slutna, icke tidsbestämda
avtal. Av motiveringen framgår emellertid att man icke avsett att lagen skulle
få retroaktiv verkan. Man synes nämligen lia tänkt sig att med tillräckligt
lång tid mellan lagens utfärdande och ikraftträdande förefintliga avtal skola
kunna anpassas efter lagens regler. Detta resonemang är emellertid icke giltigt
i fråga om stora grupper kommunala befattningshavare. Dessa äro nämligen
icke anställda på sådana villkor att det ifrågakommer att mot deras vilja
införa nya tjänste- eller avlönjngsbestämmelser. Skulle stadgandet i 2 § andra
stycket tillämpas även i sådana fall, skulle detta alltså medföra att stadgandet
finge retroaktiv verkan, d. v. s. innebära just ett sådant ingrepp i bestående
avtal som man velat undvika.

Från stadsförbundets sida lia vi icke framfört dessa erinringar för att på.
något sätt försämra semesterförhållandena för de kommunalt anställda. Vi ha.
endast framfört dem för att i städerna kunna tillämpa lagen så lätt som möjligt
och utan större svårigheter. Vi lia med de kommunala befattningshavarna
nyligen överenskommit om ett nytt tjänstereglemente, och i detta tjänsteregleinenle
lia vi upptagit betydligt bättre seinesterförmåner jin deni, som gälla enligt
lagen. Vi lia varit villiga, örn vi fått undantag ifrån lagen, att underställa
Kungl. Maj :t semesterparagrafen i reglementet och att fullständig!
rätta oss efter Kungl. Majlis bestämmelser. Följaktligen har det inte varit någon
sorn helst fara för de anställda. Trots afl jag vet, att de anställda lia oppo Första

kammarens protokoll 1945. Nr 27. 2

Nr 27.

Lördagen den 9 juni 1945.

Förslag till lag örn semester. (Forts.)

nerat sig emot denna ordning, vågar jag bestämt påstå, att avsikten från de
kommunala myndigheternas sida icke alls har varit att försämra villkoren för
de anställda, utan vi ha endast velat få bestämmelserna så lätt tillämpliga som
möjligt.

Som frågan nu ligger till, herr talman, har jag intet yrkande. Jag har bara
velat framföra dessa synpunkter. Det är ju möjligt att vi, sedan vi fått se,
hur den nya lagen kommer att verka och örn svårigheterna i städerna bli så
pass stora som vi befara, få komma igen till denna fråga.

Häri instämde herr Anderson, Gustaf hvar.

Herr Holmbäck: Herr talman! Det är otvivelaktigt att herr Herman Ericsson
på denna punkt har berört en bestämmelse i semesterlagen, som är svag.
För min del bär jag inom utskottet velat stödja en lösning i enlighet med
stadsförbundets skrivelse. Att jag inte har reserverat mig emot utskottets beslut,
som innebär ett godkännande av Kungl. Maj :ts förslag, har berott på att
utskottet har försökt att i görligaste mån minska de olägenheter, som uppkomma
beträffande de kommunala befattningshavarna. I sin motivering till
14 § har nämligen utskottet gjort uttalanden, som gå i den riktningen, att
sportelsvårigheterna skulle kunna lösas, och i sin motivering till övergångsbestämmelserna
har utskottet också gjort uttalanden, som måste beaktas av
domstolarna och som gå ut på att även tysta överenskommelser mellan kommunerna
och arbetstagarna skulle kunna medföra att semesterlagens bestämmelser
kunna sättas ur kraft.

Jag ber emellertid, herr talman, att få understryka att vi här lia ett område,
på vilket man bör ha uppmärksamheten fästad. Örn det skulle visa sig i praktiken,
att svårigheter skulle uppstå, bör frågan därför tas upp på nytt, så att
man får de kommunala befattningshavare, för vilka ha givits semesterbestämmelser
som äro godkända av Kungl. Maj :t, undantagna från lagen.

Utskottets utlåtande är enhälligt, men jag har för min del tillsammans med
ett pär andra av utskottets ledamöter fogat ett särskilt yttrande till utskottets
motivering. Det yttrandet rör, som kammarens ledamöter torde lia sett, den omständigheten
att den nya semesterlagen icke har några regler örn semesterkassor.
Jag skall inte trötta kammarens ledamöter med att nu gå in på frågan,
då vi till utskottsutlåtandet fogat en så pass lång framställning rörande
denna sak. Men det må kanske tillåtas mig att stryka under den synpunkten,
att det blir någonting halvt med semesterlagstiftningen för de korttidsanställda,
då man inte samtidigt genomför regler för ett tvångssparande av semesterersättning.
Jag tror för min del att detta blir ett område, på vilket uppmärksamheten
måste komma att riktas i framtiden.

Herr statsrådet Erlander: Herr talman! Det är med stor tillfredsställelse
jag anser mig kunna konstatera, att detta relativt stora lagförslag har gått
igenom andra lagutskottets skärseld utan att egentligen på några punkter ha
blivit föremål för omarbetning. Jag måste ju emellertid säga att, där det
verkligen har företagits en modifikation, nämligen där andra lagutskottet har
infört en möjlighet för dödsbo att erhålla semesterersättning för avliden person,
markeras på ett alldeles speciellt sätt, att utskottet har sett en smula
annorlunda på frågan om semesterersättningens karaktär än vad Kungl. Maj :t
har gjort. Man kan inte komma förbi att semesterersättningen genom utskottsförslaget
får en karaktär av löneutfyllnad på ett sätt, som jag åtminstone
inte hade tänkt mig. Avsikten var att man genom semesterersättningen
skulle bereda arbetstagaren en möjlighet att åtnjuta semester, och någon annan

Lördagen den 9 juni 1945.

Nr 27.

Förslag till lag om semester. (Forts.)

avsikt har ju inte legat bakom. Det är emellertid en detalj, beträffande vilken
jag inte skall taga upp någon mera utförlig polemik. Jag bar bara velat göra
det konstaterandet, att här föreligger en viss nyansskillnad.

Vad beträffar de talare, som deltagit i denna debatt, förstår jag mycket väl
de synpunkter som såväl av herr Ericsson som av herr Holmbäck förts fram.
Men skälen till att Kungl. Maj :t har medtagit även de kommunalanställda i
lagen äro väl också ganska klara. Vi ha dem med redan nu. Örn vi skulle
göra en ny semesterlag och taga bort dem, skulle detta otvivelaktigt för många
kännas såsom en försämring av nu gällande bestämmelser. Många andra grupper
ha fått förbättringar, men här skulle man alltså vidtaga en åtgärd, som
skulle ha verkat som en försämring för en viss grupp av anställda.

Det är uppenbart att någonting sådant skulle man ha kunnat göra, örn det
funnits mycket starka skäl därför och om man sålunda blivit övertygad om
att den omständigheten, att de äro med i den nu gällande lagstiftningen, föranlett
stora bekymmer. Vi ha inte fått något intryck av att svårigheterna varit
så stora. Och i all synnerhet föreställer jag mig att efter den skrivning, som
andra lagutskottet har gjort när det gäller beräkningen av sportelinkomsterna,
har en mycket väsentlig olägenhet försvunnit. Jag tycker för min del att vad
andra lagutskottet i den delen skrivit borde vara fullt tillfredsställande.

Vill man se skälen på denna punkt närmare utvecklade vet jag inte något
bättre sätt än att hänvisa till den kungl, propositionen, där på s. 61 reservanterna
hos semestersakkunniga framföra argumenten varför enligt deras
mening det inte vore lämpligt att undantaga de kommunalanställda. Jag skall
inte trötta kammaren med att läsa upp vad här anförts. Jag vill bara erinra
örn att örn de kommunalanställda inte vore med kunde man befara en splittring
med olika praxis i olika kommuner. Och det kommer det att bli, även
örn Kungl. Maj:t skall fastställa semesterreglementena. Skiljandet mellan
begreppen tjänstemän och kollektivavtalsanställda är inte så enkelt som man
kunde få en föreställning av genom herr Ericssons anförande. Det ligger i
varje kommuns skön att bestämma, vilka som skola föras upp i dessa tjänstereglementen,
och det kan ändå inte vara lämpligt att man överlåter en sådan
sak åt kommunerna som att bestämma, vilka som skola komma i åtnjutande av
den förmån det här gäller.

Visserligen skulle Kungl. Majit genom att godkänna dessa tjänstereglementen
och lönereglementen få möjlighet att säga ifrån, att den ene eller den
andre anställde inte skulle höra till tjänstemannagruppen, utan skulle föras
under kollektivavtalets bestämmelser. Men jag undrar, herr talman, örn det vore
praktiskt att åt Kungl. Majit överlämna ett sådant avgörande, som enligt
min mening vore ett föregripande av lagstiftningen örn tjänstemannafrågor

överhuvud.

Jag tror att när man väger skälen för och emot kommer man fram till den
uppfattningen, att det är så pass litet att vinna och så pass besvärligt att ge
sig på en sådan sak, att det är lika bra att låta lagen vara som den för närvarande
är på denna punkt oell alltså låta de kommunalanställda falla under
lagens bestämmelser.

Beträffande den särskilda mening, som framkommit i utskottets utlåtande
om att man skulle lia haft någon bestämmelse örn semesterkassor inryckt i lagförslaget,
förstår jag också den synpunkten mer än väl. Jag kan ju nämna
att vi till en början kände oss starkt tilltalade av de kommitterades förslag på
denna punkt. Men det var två omständigheter, som gjorde att vi inte vågade
föreslå att lagen skulle få den utformning som de sakkunniga föreslagit.

För det första fanns det inga möjligheter att hindra att en arbetsgivare och
en arbetstagare kringgå lagen. Jag hänvisar i det fallet till vad justitierådet

Nr 27.

Lördagen den 9 juni 1945.

Förslag till lag örn semester. (Forts.)

Lindhagen, arbetsdomstolens ordförande, bär sagt i sitt yttrande, som är synnerligen
klarläggande. Yi skulle få en lag som vore lätt att kringgå för den
som är erfaren i hur man skall kringgå lagar, och det syftemål, som man ville
vinna, hade man ändå inga garantier för att verkligen vinna på grund av
att lagen sålunda skulle vara så enkel att kringgå.

Det andra skälet var, att införandet av postgirobetalningar otvivelaktigt för
stora medborgargrupper här i landet skulle ha inneburit ett ökat blankettraseri.
Det skulle, även om man hade drivit förenkligen så långt som de sakkun
niga otvivelaktigt gjort, ändå ha blivit en mängd saker som skulle fyllas i
på blanketter. Och vi veta ju hur förtjust det svenska folket är i att fylla i
blanketter! Yi ha sagt oss att det val inte kan vara någon mening i att för
alla de lojala arbetsgivarna och alla de lojala arbetstagarna införa en krånglig
och besvärlig anordning, som den illojale i alla fall lätt kan komma förbi
genom de smyghål som finnas i lagen.

Det var dessa två huvudskäl — omöjligheten att kunna täppa till smyghålen
och det ökade krångel som skulle bli följden för allmänheten och för arbetsgivarna
—- som bestämde mig och därefter också regeringen att frångå
sakkunnigförslaget på denna punkt. Härtill kom naturligtvis också, herr talman,
att även örn vi hade kunnat täppa till hålen och även om vi hade tagit
risken att det svenska folket blivit irriterat över blanketterna, visste vi ändå
inte om vi verkligen skulle vinna syftet, nämligen att semesterersättningen
skulle komma att användas för uttagande av semester. Man får en något ökad
garanti därigenom att vederbörande får en större slant på en gång, det är sant.
Men någon garanti för att arbetstagaren verkligen skulle använda den för lagens
syftemål kunde vi inte ha. Då tyckte vi att det faktiskt inte var någon
större idé att taga upp denna sak.

Jag skall dock försäkra kammarens ledamöter att i båda dessa punkter, såväl
då det gäller frågan örn de kommunalanställda som frågan örn semesterersättningens
uttagande, skall åtminstone jag för min del, i den mån jag får
med dessa ting att göra i fortsättningen, med uppmärksamhet följa utvecklingen.
Visar det sig att herr Ericssons farhågor äro fotade på verklighetens
mark, tror jag att han inte skall behöva ha mycket besvär med att övertyga
socialdepartementet örn lämpligheten av en lagändring. Visar det sig å andra
sidan, att man kan hitta en enklare linje för att få semesterersättningen sammanförd
till ett någorlunda stort belopp, som semestertagaren kan få någon
glädje av, skall åtminstone inte jag för min del ställa mig avog emot en sådan
linje.

Så som saken nu ligger till tror jag att första kammaren med mycket stort
lugn kan taga det föreliggande utskottsförslaget.

Herr Hage: Herr talman! I en tid som den nuvarande, då påbyggandet av
vår sociallagstiftning av kända skäl kommit att stagnera och då det inte
genomförts så mycket nytt på området, måste man med allra största glädje
och tillfredsställelse hälsa det steg framåt, som nu tas genom att man låter
semesterlagens fördelar i högre grad än förut komma de s. k. korttidsanställda
till nytta. Nu har emellertid en föregående talare, eller kanske två.
förklarat att inte heller det aktstycke, som här föreligger, är så fullkomligt
på några punkter. Herr Ericsson Ilar pekat på en punkt, och jag skall be att
få peka på ytterligare en — jag har för övrigt påtalat saken redan i utskottet.

Som damerna och herrarna kunna läsa mitt på s. 44 i utlåtandet, erkänner
utskottet, att även det förslag, som nu föreligger och som ''antagligen kommer
att bli bifallet av bägge kamrarna, i sin tillämpning medför vissa ojämnheter.
Man påpekar t. ex. att, en arbetare, som har varit anställd under två olika

Lördagen den 9 juni 1945.

Nr 27.

Förslag till lag örn semester. (Forts.)

månader, exempelvis från den IG april till den 15 maj, lios en och samma arbetsgivare,
trots att han alltså har varit anställd i en följd under en hel må
nåd, inte får någon semesterrätt eller semesterersättning, beroende därpå att
han inte uppfyllt kravet att ha arbetat 16 dagar under en och samma månad
hos en och samma arbetsgivare. Detta är naturligtvis en ofullkomlighet. Jag
kastade fram tanken, örn det inte fanns någon möjlighet att justera detta. Men
det är inte så lätt att göra sådant mitt under brinnande utskottsarhete, och det
fick förbli på det sätt som nu föreslagits.

Jag skulle emellertid vilja säga i detta sammanhang, att man kanske kunde
dra fram exempel, som visa att det finns ojämnheter även på andra punkter.
Konstruktionen av det förslag, som nu kommer att antagas av riksdagen, är
ju den — som jag förut snuddat vid — att man skall ha uppfyllt kravet på
att ha arbetat hos samma arbetsgivare minst 16 dagar under en och samma
månad. Det kan då till och med tänkas att en person, som har arbetat hela
året från den 1 januari till den 31 december, trots detta icke får någon semesterrätt,
örn han nämligen har arbetat i småposter hos den ene arbetsgivaren
efter den andre och därför inte uppnår kvalifikationen 16 dagar per månad hos
en bestämd arbetsgivare. Jag måste säga att detta i alla fall är en ojämnhet
som är ganska tråkig. Ty det är givet att en arbetare, som har arbetat under
hela året, fastän hos olika arbetsgivare, kan med skäl fråga: »Varför skall
inte jag få någon semester rätt eller någon semesterersättning? Jag har faktiskt
arbetat hela året, och jag kan påvisa, att en annan arbetare, som endast
arbetat från den 1 till den 16 april, men sedan blivit arbetslös, får semesterersättning
för en dag.»

Jag har velat påpeka detta, inte för att betona, att det här skulle föreligga
något undermåligt förslag — det är i stället ett oerhört stort framsteg, som
jag redan från början i mitt anförande betonade. Men jag har en gammal
praxis, när det är fråga örn social lagstiftning. Även om jag inte reserverar
mig, brukar jag gärna gå upp och säga så här: »På vissa punkter fyller inte
den lagstiftning, som vi nu genomföra, alla rimliga krav.» Jag vill med detta
peka på nästa steg, som bör tagas på lagstiftningens område, och jag tycker
att det är bra att, få det antecknat till kammarens protokoll. Jag har nämligen
den bestämda uppfattningen, att denna lagstiftning kommer att så småningom
ytterligare förbättras. Det är för övrigt så med ali social lagstiftning,
att den nästan aldrig blir fullkomlig, utan att man ständigt och jämt måste
lappa på den och förbättra den. Och jag vill särskilt rikta en uppmaning till
herr statsrådet att beakta, att på de punkter, som jag bär har pekat på, behövs
det justeringar. Man kunde måhända tänka på en linje med semesterkassor
för att bemästra de olägenheter, som jag här kommit in på.

Vidare vill jag, eftersom herr statsrådet berörde den frågan, säga ett ord
örn den av utskottet gjorda ändringen, som innebär, att örn en död anställningshavare
hade att fordra semesterersättning, så skall hans dödsbo eller hans efterlevande
erhålla denna ersättning. Det är uppenbart, att ser man saken endast
utifrån den utgångspunkten, att en död man inte precis behöver någon
rekreation, så kan man vidhålla Kungl. Maj :ts förslag på denna punkt. Men
det finns ju andra motiv, som här kunna, framföras. De efterlevande efter en
sådan dikt man kunna resonera som så: »Den döde bär i livstiden intjänat semesterersättning.
Han får ingenting, men samtidigt känna vi till ett annat
fall, där en arbetare har skött sig så illa, att han blivit avskedad, men lindå
får semesterersättning.» dag mäste säga att det vore något beklämmande i att,
kunna peka på sådana förhållanden. Nog tycker man att när det gäller en död
man, som kan ha arbetat hos en arbetsgivare i många, många år, kanske rent
av varit en gammal trotjänare, så böra lians efterlevande lia rätt till semester -

Nr 27.

Lördagen den 9 juni 1945.

Förslag till lag orri semester. (Forts.)

ersättning-en, då en avskedad arbetstagare, som avskedats på grund av dåligt
uppförande, får semesterersättning.

Jag skall, herr talman, inskränka mig till detta. Jag skall alltså yrka bifall
till utskottets förslag under uttalande av den förhoppningen, att de saker,
som jag här pekat på, komma att bli justerade och tillrättalagda vid en kommande
reform på detta lagstiftningsområde.

Herr Wistrand: Herr talman! Den semesterlag som nu föreligger till riksdagens
antagande avviker i sin principiella uppläggning icke oväsentligt från
den hittills gällande semesterlagen. Det samband, som hittills funnits mellan
arbetsanställning av en viss längd och rätten att åtnjuta semester, har i hög
grad upplösts, och därmed ha också de ömsesidiga fördelarna för arbetsgivare
och arbetstagare, som på sin tid åberopades som orsak till semesterlagens
tillkomst, i hög grad kommit att förblekna.

Det lagförslag som nu föreligger till behandling har, då det velat ge semester
även åt dem som endast kort tid varit anställda, ett syftemål vars sociala
berättigande jag i och för sig inte vill ifrågasätta. Därför har jag också
biträtt detta utskottsutlåtande. Detta syfte synes icke hava kunnat nås
i annan form, än den som Kungl. Majit har föreslagit. Men därigenom har
också semesterlagen kommit att avlägsna sig från sin tidigare fattade uppgift
i det att det förslag, som nu föreligger, i stort sett fått karaktären av en
ren lönelag. Detta är någonting som man inte kan komma ifrån. Den nya
semesterlagen blir en lag om ungefär fyra procents löneförhöjning. Och på
den grunden har man i utskottet kommit till en konsekvens, som jag för min del
anser mig kunna beteckna som rent av stötande, nämligen att man ger semester
åt personer som redan äro döda. Jag har böjt mig härför, ty bestämmelsen
är otvivelaktigt en, om ock hårdragen konsekvens av de principer, efter
vilka man nu lagt upp semesterlagstiftningen.

Men just att man kommer till sådana resultat visar att det i grund och
botten måste vara något fel med själva principen. Jag måste inskränka mig
till att framhålla detta, herr talman, därför att jag inte själv har kunnat finna
någon annan princip, som möjliggör tillmötesgående av så långt gående semesterkra.
v som här föreslås tillgodosedda. Jag har dock ansett mig böra deklarera
att de principer, på vilka den nya semesterlagstiftningen bygger, enligt
min mening inte äro lyckliga.

Herr Ericsson, Herman: Herr talman! Jag noterar med tillfredsställelse herr
statsrådets uttalande att man från departementets sida skall taga hänsyn till
framställningar, därest det från städernas sida kan påvisas synnerliga olägenheter
vid tillämpningen av denna lag. Jag begärde dock egentligen ordet
för att ändå i någon mån opponera mig då herr statsrådet sade, att örn man
skulle ha bifallit stadsförbundets yrkande så skulle det för många tjänstemän
ha tett sig som en försämring — de voro nu inbegripna under semesterlagen,
men skulle i fortsättningen undantagas. Jag kan ju tala om att i det reglemente,
som vi ha för avsikt att rekommendera städerna, föreslå vi för stora
delar av befattningshavarna en rätt stor ökning av semesterdagarnas antal.
Och hade tjänstemännen fått detta reglemente samtidigt med att den nya lagen
trätt i kraft, så har jag synnerligen svårt att förstå hur de skulle ha kunnat
ta detta som en försämring, även örn de i fortsättningen inte lydde under semesterlagen.

Vidare förklarade herr statsrådet, att konsekvensen blir att kommunerna
skulle ha bestämt vilka arbetstagare som skulle lyda under lagen och vilka
som skulle vara undantagna. Ja, men det är sannerligen inte lätt för kommu -

Lördagen den 9 juni 1945.

Nr 27.

Förslag till lag om semester. (Forts.)

nema att själva bestämma detta, emedan gränsdragningen är så skarp mellan
befattningshavare, som äro anställda enligt tjänstereglementet, och arbetare,
som äro anställda enligt avtal. Gränsdragningen är därför synnerligen lätt att
göra. Det är klart att kommunerna befordra en och annan arbetare, så att han
från kollektivavtalet överföres till tjänstereglementet, och då skall han naturligtvis
undantagas från lagen och ha den semester som tjänstereglementet föreskriver.
Det förekommer emellertid ytterst sällan — jag vet för min del
inget enda sådant fall — att man överför en anställd från tjänstereglementet
till kollektivavtalet. Den vägen går man mycket sällan, och det skulle ju
vara den åtgärden som kommunerna kunde befaras vidtaga, eftersom semesterdagarnas
antal är något lägre när kollektivavtalet tillämpas. Jag är emellertid
säker på att kommunerna därvidlag inte skola missbruka sin makt.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets utlåtanden:

nr 60, i anledning av väckt motion angående utredning av frågan örn genomförande
av obligatorisk olycksfallsförsäkring av skolbarn; samt

nr 61, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn inkallelse
av värnpliktiga för avveckling av försvarsberedskap m. m.

Yad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 14, Äng. organii
anledning av väckt motion om utredning angående den framtida organisa- bartone» av
tionen av handeln med brannoljor m. m. brännoljar

Med föranledande av en av herr Lindström m. fl. inom första kammaren m- mväckt
motion, nr 288, hade utskottet i detta utlåtande hemställt, att första kammaren
för sin del måtte besluta, att riksdagen skulle i skrivelse till Kungl.

Maj :t anhålla „

dels om en skyndsam, kompletterande utredning angående den iramtida
organisationen av handeln med brännoljor och att det förslag, vartill utredningen
kunde föranleda, därefter måtte snarast möjligt föreläggas riksdagen,
samt

dels örn utredning på vad sätt handeln med kol och koks borde framdeles
organiseras.

Reservationer hade anförts

1 :o) av herr Ekströmer, vilken ansett, att utskottets utlåtande bort hava den
lydelse, reservationen visade, och avslutas med en hemställan, att förevarande
motion, I: 288, icke måtte till någon första kammarens åtgärd föranleda;

2 ;o) av herrar Emil Petersson och Albert Andersson, som ansett, att utskottets
utlåtande bort lyda så, som i denna reservation angivits, slutande med en
hemställan,

1) att första kammaren för sin del ville hos Kungl. Maj:t anhålla om en
förutsättningslös utredning angående den framtida organisationen av handeln

med brännoljor; .

2) att motionen i vad den avsåge utredning om den framtida organisationen
av handeln med kol och koks cj matte föranleda någon första kammarens åtgärd.

Nr 27.

Lördagen den 9 juni 1945.

Äng. organisationen av handeln med brännoljor m. m. (Forts.)

Herr Petersson, Emil: Herr talman! Jag skall be att få göra några korta
kommentarer i anslutning till den av mig och herr Albert Andersson avgivna
reservationen.

Både motionärerna och utskottsmajoriteten åberopa föregående utredning av
handeln med brännoljor och förklara, att utredningen visat, att denna handel
icke varit ordnad på ett ur samhällets synpunkt tillfredsställande sätt. Anmärkningarna
hänföra sig till tiden för utredningen och äro nu knappast längre befogade.
Beträffande klandret mot distributionsapparatens överdimensionering må
sägas, att tidigare fanns nog en sådan överorganisation, men distributionsapparaten
har sedermera betydligt minskats och rationaliserats. När normala tider
inträda, kommer säkerligen motortrafiken att få ett nytt kraftigt uppsving, och
man vill gärna önska detta, ty den har en utomordentlig betydelse för näringslivets
utveckling och blomstring. Varje sak har dock två sidor. Det ligger i motorismens
väsen och intresse att ha ett vitt utgrenat distributionsnät till förfogande
och en tillräckligt stor personal och apparatur till de många förbrukarnas
tjänst. Detta är också nödvändigt, . så framt i motorrörelsen nedlagt kapital
skall kunna utnyttjas med största vinst för folkhushållet. En koncentration av
försäljningsställenas antal med långa avstånd mellan dem medför onödiga körsträckor
och tidsförlust till stor olägenhet särskilt för den yrkesmässiga trafiken.
Utskottets påstående, . att försäljningsorganisationerna dragit oproportionerligt
stora kostnader, bestrides av Brännoljeeentralen, som förklarar, att kostnaden
för förräntning och amortering av i distributionsapparaten investerat kapital endast
uppgår till bråkdelen av ett öre per liter. På landsbygden bedrives detaljhandeln
med oljor och bensin i mycket stor omfattning av affärsmän och andra
näringsidkare som bisyssla, och en på detta sätt ordnad distribution torde även
i framtiden bli den billigaste. Däremot skall medges, att i städer och tätorter
kan nog en viss koncentration lättare genomföras.

Utskottet erinrar vidare örn det utländska inflytandet på handeln med brännoljor.
Ostridigt är, att sådana intressen finnas, men denna maktställning har avtrubbats
och i stor utsträckning neutraliserats genom sammanslutning av rnineraloljeförbrukare
här i landet. Sveriges oljekonsumenters riksförbund, i vilket
Bilägarnas inköpscentral, Västkustfiskarnas centralförbund, Andelsföreningen
.svensk andelsfisk, Svenska lantmännens riksförbund och Kooperativa förbundet
äro medlemmar, förmådde redan före kriget åstadkomma en prisreglering och
motverka de stora koncernernas monopolsträvanden. Att döma- av det låga bensinpriset
under hela 1930-talet synas bolagen icke ha utnyttjat samarbetet sinsemellan
för en obehörig prishöjning, utan enligt vad de själva meddelat har det
främst gällt överenskommelse örn enhetliga rabattvillkor och en begränsning av
reklamkostnader och investeringar i distributionsattiraljen. Att oljebolagen i
Sverige under ett antal, år icke uppvisade några beskattningsbara vinster, berodde
på att en ny försäljare då uppträdde på den svenska marknaden och i konkurrenssyfte
tillämpade dumpingpriser, så att övriga importörer tvingades till
förlustbringande prisnoteringar. Efter någon tid ändrades emellertid förhållandena
i detta avseende, och bolagen började åter redovisa vinster som kunde
beskattas.

Utskottets , förmodan att ett statligt monopol såsom ensam köpare av hela landets
brännoljebehov skulle besitta stora möjligheter att erhålla förmånliga inköpspriser
får icke stöd i remissyttrandena. Det har i stället anförts, att ett monopol
med den omsättning, som ett ensamt svenskt företag på oljehandelns område
kan .påräkna, .aldrig blir någon köpare av den storleksordning, att de i detta
fall relativt få säljarna kunna förväntas erbjuda ett förmånspris för att erhålla
denna köpare som kund. Av hela världsproduktionen av oljor skulle det svenska
monopolet icke komma att konsumera mer än knappt en halv procent. I några

Lördagen den 9 juni 1945.

Nr 27.

Äng. organisationen av handeln med brännoljor m. m. (Forts.)
remissyttranden framhålles jämväl risken av handelspolitiska komplikationer,
därest importen av denna vara ordnas av organ, i vilka direkta statsintressen
äro företrädda. Med vetskap örn ovissheten i fråga örn det framtida internationella
varuutbytet kunna dessa uttalade farhågor icke viftas bort utan vidare.
Statsmakterna i en del länder äro genom kapitalinvesteringar intresserade i vissa
oljekoncerner, och det är icke uteslutet, att vid förhandlingar Sverige skulle
kunna pressas till större eftergifter, än vad som behövde förekomma, örn vårt
lands import av en för oss viktig vara icke representerades av direkt statsägda
företag. Därest den svenska statsmakten gynnade ett visst land, skulle från
andra, missgynnade länder framkallas motåtgärder.

Fastän sålunda mångå skäl kunna anföras mot en ny utredning av handeln
med brännoljor, vilja vi icke motsätta oss en sådan, då det kan anses önskvärt,
att de i motionen berörda förhållandena bli föremål för en grundlig och allsidig
undersökning. Utredningen bör dock planläggas förutsättningslöst och verkställas
så, att alla på sakfrågorna inverkande omständigheter opartiskt belysas.

Det huvudsakliga motivet för en utredning av handeln med kol och koks synes
enligt motionärerna vara att man bör sörja för en i orostider ökad lagerhållning
av helt andra dimensioner än den, som förekom före kriget. Men detta
krav kan tillgodoses oberoende av om kolhandeln är fri eller socialiserad. Då
ett rationellare utnyttjande av tonnaget vid ett statligt monopol än under fri
handel icke synes möjligt, och icke heller distributionsapparaten kan anses
överdimensionerad, kunna vi icke ge vår anslutning till utredningsyrkandet i
(leima del. Därtill kommer att det avtal, som träffades mellan staten och Svenska
kolimportörers förening år 1939 och som reglerade importen och priserna, slöts
under den uttryckliga förutsättningen, att kolhandeln skulle återfå sin frihet,
så snart normala förhållanden återinträtt. Kolhandlarna ha fullgjort sin uppgift
på sådant sätt, att någon berättigad anmärkning icke kan göras mot dem,
och det borde vara uteslutet att staten utan särskild anledning bryter överenskommelsen.

Jag yrkar, herr talman, bifall till vår reservation.

I detta anförande instämde herr Andersson, Albert.

Herr Ekströmer: Herr talman! När man skall genomföra en reform, bör enligt
min uppfattning det första villkoret härför vara, att bärande skäl
kunna framdragas, som ge vid handen, att de rådande förhållandena äro mindre
lyckliga. Man bör också söka påvisa och göra sannolikt, att en förändring kommer
att verka gynnsamt på det område som skall reformeras.

Man vill nu nyordna bensin- och kolhandeln i landet för att därvidlag få
ett bättre sakernas tillstånd. Jag måste dock verkligen säga, att argumenten
i både motionen och utskottsutlåtandet äro mer än lovligt svaga.

Örn jag börjar med bensinhandeln, har jag trots livligt letande ej fått tag
i mer än två skäl för en ändring. Det ena är, att man anser, att distributionsapparaten
är betydligt överdimensionerad, det andra att brännoljehandeln i stor
utsträckning behärskas av utländska intressen. Härpå grundar man ett krav, att
hela oljehandeln skall omläggas, och man (biljer icke, att man helst såge, att
den skulle omhänderhas av ett statligt eller statskontrollerat monopol.

Om man synar de båda anförda argumenten närmare i sömmarna, finner man
emellertid, att de i och för sig ej äro alltför mycket att bygga på.

Den påtalade överdimensioneringen tycks det ej vara så farligt med. Man
ondgör sig visserligen över att det enligt en verkställd utredning i mitten på
1930-talet funnos cirka 13 500 bensindistributörer i landet. Man menar, att ett
monopol väsentligen skulle kunna nedbringa detta antal --- jag vill minnas, alf
man räknat ut att cirka 4 000 skulle räcka.

Nr 27.

Lördagen den 9 juni 1945.

Äng. organisationen av handeln med brännoljor m. m. (Forts.)

Det har emellertid påvisats, dels att redan i slutet på 1930-talet antalet
försäljare icke obetydligt nedbringats, dels att samtidigt förbrukningen av bensin
undergått en högst betydande stegring, varför man då icke längre kunde
tala om en överdimensionering. Vi få väl ändå antaga, att när samfärdseln
åter blir fri och bensin åter kan importeras, vår motortrafik går en ytterligare
ökning till mötes. Det kan ju visserligen sticka i ögonen på och förarga, en
nyfrälst rationaliseringsamatör, att man t. ex. i en stad kanske kan få se
flera bensinstationer alldeles i närheten av varandra. Det är ju också möjligt
att antalet stationer något kunde minskas. Men nog är det en oskattbar fördel
för trafikanten, att han slipper sitta i kö vid de större bensinstationerna och
kan få olja dygnet om — man brukar ju ordna på så sätt, att man fördelar
vakterna de olika stationerna emellan. Jag har själv kört mycket bil och vet
av egen erfarenhet, vilken fördel det är att kunna få bensin nästan var som
helst och när som helst.

Det låter kanske mycket med 13 500 försäljningsställen, men om man ser
efter, finner man, att blott cirka 1 200 av dessa voro s. k. servicestationer. Resten
voro s. k. singelpumpar och fat- eller flaskförsäljare. 1 200 servicestationer
är väl ändå ej så mycket i vårt vidsträckta land, det tycker åtminstone
inte jag. Det är klart, att en viss minskning kan vidtagas, och det har ju som
sagt redan skett. Man hade dock ganska liten glädje av en större nedskärning,
ty servicestationerna ärb ej särskilt dyrbara i drift, och minskningen skulle
förvisso knappast betyda något alls för bensinpriset. Vad beträffar de övriga
försäljningsställena, kosta de praktiskt taget ingenting, ty de drivas såsom
bifört;jänst till andra affärer, lanthandlare, bilverkstäder, smedjor etc. Det är
också'' upprepar jag, en nästan ovärderlig fördel för bilisten att kunna få bensin
praktiskt taget var som helst.

Teoretiskt kan man naturligtvis skära ned antalet försäljningsställen såsom
föreslagits, men vad vore det för mening därmed, om man därigenom försämrade
förhållandena för motortrafiken och plockade bort möjligheten till en liten
extra förtjänst för handlande och hantverkare, utan att bensinpriset kunde
sänkas. Den besparing, som skulle uppstå genom en dylik rationalisering, kan
nämligen räknas i bråkdelar av ett öre på bensinpriset.

Jag förstår inte, varför man egentligen klagar. Bensinpriset här i Sverige har
nämligen, örn man bortser från bensinskatten, varit lågt och har säkerligen
varit bland de allra lägsta i Europa. Ur den synpunkten finns det därför ingen
som helst anledning att ge sig in på en ändring, som åtminstone enligt vad jag
tror kommer att leda till ogynnsammare förhållanden.

Jag övergår så till det andra argumentet för en nyordning, nämligen att
brännoljehandeln i stor utsträckning behärskas av utländska intressen. Det är
ju sant, men jag vill verkligen fråga, hur detta skall kunna undvikas? Vi tillverka
ju i Sverige blott en ringa del av vårt brännoljebehov. För att bli självförsörjande
skulle vi val behöva tiodubbla vår oljeindustri, och därom kan
det väl ej bli fråga inom överskådlig tid. Men då måste ju brännoljehandeln
helt naturligt också behärskas av utländska intressen. Då lär det vara tämligen
likgiltigt, örn importhandeln och distributionen ombesörjas av enskilda
företag eller staten: de som bestämma över prissättningen bli ändå alltid i
sista hand de stora oljebolagen. Örn man tror, att svenska staten skulle kunna
uppnå några särskilda förmåner vid ett samlat inköp av hela järt behov, befarar
jag, att man gör sig skyldig till en överskattning av våra möjligheter,
ty vårt behov är en så ringa del av världsproduktionen, att ett oljebolag icke
behöver krusa oss så särskilt mycket. Jag misstänker starkt, att med den inställning,
som oljebolagen ha till statsdrift överhuvud taget, skulle detta för
oss snarare betyda ett minus. Det hela börjar ju för övrigt ej vidare affärs -

Lördagen den 9 juni 1945.

Nr 27.

Äng. organisationen av handeln nied brännoljor m. m. (Forts.)
mässigt, då utskottet till och med antyder, att oljebolagen gjort sig skyldiga
till skattefusk genom att låta sina svenska dotterföretag få betala oljan dyrare
än skäligt, på det att dessa icke skulle behöva deklarera någon vinst i
Sverige. Sådant kan ju ej vara så roligt att höra för en leverantör. Efter vad
man kan förstå, är påståendet också gripet ur luften. Redan 1934 års bränslekommitterade
kunde nämligen konstatera, att de amerikanska moderbolagen
fullt lojalt debiterat sina svenska dotterbolag priser, vilka i stort sett motsvarat
de officiella golfnoteringarna. Att de svenska dotterbolagen vissa år haft
svaga resultat med uteblivna beskattningsbara vinster, kan hänföras till den
omständigheten, att en ny säljare då uppträdde på marknaden och satte in
en mycket skarp konkurrens med priser, som uteslöto varje tanke på vinst, till
dess att vederbörande säljare själv måtte lia funnit denna dumpning så pass förlustbringande,
att han övergick till normala priser. Sedan dess ha också dotterföretagen
i vanlig ordning kunnat deklarera för goda vinster, för vilka de erlagt
sina skatter till stat och kommun.

Det finns icke någon anledning att anmärka på vår handel här i landet med
brännoljor. Priserna äro låga, servicen sker perfekt till konsumenternas belåtenhet,
och handeln bereder god sysselsättning och goda inkomstmöjligheter
åt många människor. Jag tänker då dels på dem som direkt arbeta med själva
distributionen, dels på en mängd småhandlande och hantverkare i mer eller
mindre avlägsna bygder, som förvisso väl behöva ett tillskott till sin dagliga
näring. En centralisering, eller som det så modernt heter »rationalisering»,
skulle, utan att oljan i minuthandeln kan väntas bli billigare, innebära en avgjord
försämring i dessa avseenden.

Jag övergår så till kolhandeln. När det gäller denna, har utskottet, så vitt
jag kan finna, ej förebragt ett enda skäl, varför en nyordning av kolhandeln
skulle vara till fördel. Det enda man kan anföra är egentligen, att denna handel
ännu ej varit föremål för någon utredning. För övrigt kommer man blott med
gissningar, antaganden och förmodanden. Därför är utlåtandet, liksom också
motionen, ej mycket att ta fasta på. Men jag kan ej hjälpa, att jag tycker, att
hela resonemanget vilar på en mycket påtaglig obekantskap med de verkliga
förhållandena.

Utskottet säger, att det finnes stora beröringspunkter mellan kolhandeln och
oljehandeln, eftersom det i båda fallen gäller importvaror av utomordentlig
betydelse för vår försörjning, och att det för båda varuslagen gäller, att det är
stora kvantiteter av förhållandevis homogen natur som årligen förbrukas inom
landet. Det första konstaterandet är ju riktigt, men icke det senare. Beträffande
kol och framför allt koks finns det nämligen massor av olika typer och kvaliteter,
som var och en passar för sitt ändamål, och det fordras mycken smidighet,
varukännedom och ständig personlig kontakt med producenterna och konsumenterna
för att varje köpare skall få just den kvalitet, som lämpar sig för
dess ändamål. Ej minst när det gäller våra industrier, är detta en högst viktig
sak, och jag måste giva vår kolhandel det allra högsta betyg för det sätt på
vilket man hittills gått i land mod dessa saker. Jag talar nu ej örn förhållandena
under kriget, ty då har man nödgats taga vad man kunnat få, vilket
berett företagen stora svårigheter och förluster. Man jag kan ej nog prisa den
skicklighet och det tillmötesgående, som ådagalagts under fredstid, och jag
vågar bestämt hävda, att något sådant aldrig skulle kunna förväntas av ett
tungrot!, byråkratiskt eentralverk.

Detta gäller kvaliteten. Beträffande transporterna kan jag som ganska stor
köpare vitsorda, att nian visat en förunderlig smidighet att på billigaste sätt
leverera varan. En köpare har aldrig i förväg vetat, hur transporten skulle ske.
Ibland bär den utförts på större båtar med distribution i olika lämpliga harn -

Nr 27.

Lördagen den 9 juni 1945.

Äng. organisationen av handeln med brännoljor m. m. (Forts.)
nar, ibland på mindre båtar tillsammans med annat gods, ja, ibland på små
segelskutor på ett par hundra ton. Man har alltid sett till att få fram varan
på billigaste sätt och i rätt tid. Faktiskt har jag beundrat det sätt, på vilket
tonnaget för koltransporter utnyttjats. Ej heller i detta avseende är det tänkbart,
att ett stort centraliserat företag skulle kunna så smidigt, jag höll på att
säga vetenskapligt, följa de dag för dag skiftande förhållandena, en konst
som bottnar i det levande intresse för framgång, som endast kan vara till finnandes
i den individuellt drivna, ansvarsfyllda handeln och som ytterligare
framdrives av den hårda konkurrens, som alltid varit till finnandes inom denna
bransch och som med den svenska kolhandelns struktur förvisso aldrig kommer
att upphöra.

Vad beträffar betalningsvillkoren, har man alltid varit högst tillmötesgående.
Jag skulle tro, att det är ganska vanligt, att kolhandeln gör på så sätt, att ett
visst lager upplägges hos konsumenten, varefter denne t. ex. varje månad får
uppge, hur mycket han förbrukat, och efter råd och lägenhet betala denna
kvantitet. Var och en förstår, vilken fördel detta är, särskilt för den ej alltför
kapitalstarke köparen. Jag undrar storligen, örn ett monopolistiskt centralföretag
skulle göra sig mödan att visa ett dylikt tillmötesgående. Jag tror det
icke. Jag befarar snarare, att åtminstone om det gällde en köpare av större
partier, denne finge besvära sig med ideliga uppvaktningar i en eventuell kolkommission
för att söka utverka lämpliga kvantiteter och framför allt lämpliga.
kvaliteter, med stora utsikter att han ändå ej skulle få vad han behövde.
Vi ha ju erfarenheter av vad centralisering betyder på andra områden.

Den i motionen och även i utskottets utlåtande framförda tanken att en
ökad lagerhållning skulle bättre möjliggöras genom ett centralorgan behöver
man ej spilla några ord på. Att få till stånd denna ökade lagerhållning skulle
ju gå precis lika bra med nuvarande ordning, när oljan blir fri.

Utskottets uträkning, att en övergång till en ny ordning skulle bli billigare
nu när handeln mer eller mindre ligger nere, synes mig ganska krass. Man
får väl ändå anständigtvis beräkna eventuella utlösnings- och ersättningsbelopp
efter en mera normal försäljning.

Mycket vore att tillägga, men det kanske kan räcka med att jag hänvisar till
de sakkunniga remissyttranden, som i stort överensstämma med mina personliga
erfarenheter, och till min reservation, där jag ganska utförligt framlagt
i frågan relevanta fakta.

En centralisering skulle säkerligen fördyra våra kol och vår koks, och man
kunde aldrig räkna med en så perfekt service som nu. Jag tror. att jag säger
örn kolen såsom herr Holmberg sade örn restaurangrörelsen, att skall man nu
nödvändigtvis förstatliga något, så vore kolen det sista man borde ge sig på.

Innan jag slutar skulle jag, herr talman, vilja göra en liten reflexion med
anledning av de ideliga framstötar beträffande förstatligande av den ena näringsgrenen
efter den andra. Vi lia för närvarande ett rikt differentierat näringsliv
med större eller mindre självständiga företag, spridda över hela landet.
Såväl i städer som på den rena landsbygden ha vi ett stort antal näringsidkare,
både handelns och industriens män. med rik ekonomisk erfarenhet, vana att
själva taga initiativ och tränade i att övervinna allehanda svårigheter. Jag
skulle tro, att ingen vill förneka, att detta samhällsskikt betytt mycket för
de olika landsändarnas utveckling kulturellt, socialt och ekonomiskt. Örn, såsom
tendensen nu tycks vara, en centralisering genomföres inom det ena området
efter det andra, kommer detta samhällsskikt att minska mer och mer. I dess
ställe komma tjänstemän, kanske var och en skickliga i sitt fack men helt
beroende av instruktioner och föreskrifter ovanifrån, ovana att fatta självstän -

Lördagen den 9 juni 1945.

Nr 27.

Ang. organisationen av handeln med brännoljor m. m. (Forts.)
diga beslut och med mindre auktoritet. Jag skulle tro, att bytet ej bleve så
lyckligt för landsbygden.

Man syftar numera tydligen till en allmän samhällsplanering, där allt skall
vara noga utstakat och inrutat ovanifrån med en nästan övernaturlig visdom.
Man bör väl då ej glömma bort, att det dock i sista hand blir det personliga,
som leder utvecklingen i varje bygd. Örn man företager en sådan dekapitering
av landsbygden, som en fortgående centralisering innebär, bliva förvisso utsikterna
till en gynnsam utveckling av våra näringar mindre, ju kraftigare
denna kommer att gå fram. För min del tror jag därför, att man i all sin teoretiska
visdom är inne på helt felaktiga vägar.

Med dessa reflexioner ber jag, herr talman, att få yrka bifall till den av mig
avgivna reservationen.

Herr Heuman: Herr talman! De skäl, som ha föranlett utskottet att tillstyrka
bifall till motionen, ha i stort sett anförts i utskottets motivering. Jag
skall därför inte utförligare uppehålla mig vid dem utan ber endast att få
göra några kommentarer.

De båda reservanterna ha i sina anföranden nyss framhållit några av de
förhållanden, som tidigare lia varit rådande inom handeln med brännoljor, och
de voro av den uppfattningen att dessa icke voro alltför avvita. Förhållandena
lia dock icke varit tillfredsställande, vilket bl. a. framgår av de utredningar
som tidigare ha gjorts på området. 1933 års utredning hänvisade i sitt betänkande
till att de dåvarande förhållandena medförde en hel del olägenheter
och voro allt annat än tillfredsställande. Man påpekade flera områden inom
handeln med brännoljor, vilka icke ansågos vara tillräckligt rationellt ordnade.
De sakkunniga patalade bl. a. den överdimensionering av försäljningsapparaten
här i landet, som fanns vid den tidpunkten, och ansågo, att härvidlag skulle
kunna företagas åtgärder för att få fram en bättre ordning. Den på den tiden
rådande konkurrensen mellan oljebolagen i landet medförde, att detaljhandelns
försäljningsapparat utvidgades i en utsträckning som medförde högre kostnader
än vad som annars hade varit nödvändigt. Det är visserligen möjligt, att
dessa kostnader inte äro av en alltför stor betydelse, men de utgöra dock en
merutgift, som utredningen ansåg vara överflödig.

I en del av de nu avgivna yttrandena förklaras — vilket också reservanterna
göra — att den överdimensionering av distributionsapparaten, som fanns
vid tiden för 1933 års utredning, eliminerades i slutet av 1930-talet på grund
av den ökade bensinförbrukningen. Det är möjligt, men det kvarstår dock, att
det inom vissa delar av vårt land alltjämt är alltför tätt mellan om inte servicestationer
så dock singelpumpar och andra utminuteringsställen för bensin. Örn
man reser genom våra städer, kan man ju ofta få se en bensinpump stå på
ena sidan av gatan och en annan mitt emot på andra sidan. Uppkomsten av
alla dessa försäljningsställen berodde givetvis på konkurrensen mellan de olika
företagen; alla ville gå kunderna till mötes i största möjliga utsträckning för
att därigenom kunna göra sitt inflytande gällande. Detta medförde, som sagt,
att förhållandena inom bensinhandeln blevo allt annat än tillfredsställande.

Även örn läget förbättrades i slutet av 1930-talet, är det dock inte så alldeles
säkert, att donna förbättring kommer att bestå även i fortsättningen.
När vi åter komma in i ordnade fredsförhållanden och bensinen på nytt flödar
bär i landet, komma de olika företagen, förutsatt att det fortfarande bedrives
konkurrens mellan dem, naturligtvis att ha intresse av att konkurrera med
varandra ute i detaljhandeln. Denna konkurrens kommer viii då sannolikt att
ta sig uttryck i att de olika bolagen bygga nya servicestationer för tillhanda -

Nr 27.

Lördagen den 9 juni 1945.

Äng. organisationen av handeln med brännoljor m. m. (Forts.)
hållande av bensin och oljor. Vi kunna därför befara, att det vid en fortsatt
fri konkurrens framdeles kan komma att uppstå liknande eller kanske ännu
mera avvita förhållanden än i början av 1930-talet.

I 1933 års utredning påpekades också det inflytande, som de utländska intressena
ha inom brännoljehandeln. Det framhölls, att det utländska inflytandet
tagit sig uttryck dels i fråga örn prispolitiken, dels i viss mån även
på andra frågor i samband med oljehandeln. Indirekt har ju detta inflytande
inverkat på statens skatteintäkter. Även på prisbildningen måste det utländska
inflytandet i viss mån göra sig gällande. Det är klart, att det inte kan vara
tillfredsställande, att utländska intressen i alltför stor utsträckning få öva
inflytande på svenskt näringsliv. Jag är övertygad örn att, trots att det inte
direkt har framkommit av handlingarna, det utländska intresset på detta
område har gjort sig ganska starkt gällande. Jag vill erinra örn att statsmakterna
tidigare ha fått fatta vissa beslut för att eliminera ett alltför stort
utländskt intresse inom och utländsk bestämmanderätt över det svenska näringslivet.
Dessa åtgärder ha ju varit av ganska vittomfattande natur. När man på
andra områden har velat gardera sig mot ett alltför stort utländskt inflytande
bör man ju örn det finns möjligheter därtill försöka göra det även på detta
område.

Örn en centralisering av oljehandeln i form exempelvis av ett monopol
kommer till stånd, tror jag att det skulle komma att verka välgörande. Örn
detta monopol, som det förutsättes, bleve statligt eller statskontrollerat, skulle
staten kunna utöva ett betydligt större inflytande än tidigare, och detta skulle
självfallet komma att återverka inte bara på prisförhållandena utan också
på ett annat viktigt område, nämligen skatteuppbördens. Man får i detta sammanhang
även tänka på de handelspolitiska förhållandena, som ha den allra
största betydelse. Vi gå nu mot fredsförhållanden och äro väl litet till mans
medvetna örn att den värld, som vi komma att få uppleva i framtiden, inte
k rimm er att bli precis en kopia av världen före världskriget. Säkert kommer
man på många områden att söka centralisera och rationalisera, och i dessa
strävanden, som enligt min övertygelse komma att gå fram över hela världen,
därför att ekonomiska och handelspolitiska förhållanden komma att framtvinga
det, borde väl vi i någon ringa mån försöka deltaga.

En representant för de amerikanska oljebolagen var för en tid sedan i Stockholm,
och han talade örn att i Amerika oljeproduktionen och oljedistributionen
helt och fullt ske under statens kontroll. Han poängterade också, att detta förhållande
säkerligen kommer att vara rådande under en ganska betydande tid framåt
och framför allt under övergångstiden från krigs- till fredsförhållanden. Det har
också konstaterats i yttranden till utskottet, att det exempelvis har varit nödvändigt
att svenska staten haft ett betydande inflytande över oljehandeln under
kriget, och det sägs också att staten måste behålla detta inflytande även under

övergångstiden.

Varför har nu staten måst öva detta inflytande? Det har självfallet varit
av den orsaken, att man ansåg att det för de privata oljebolagen inte var möjligt
att organisera handeln så, att den på ett tillfredsställande sätt skulle
kunna tillgodose de behov, som voro rådande. Örn man nu anser att statens
medverkan i fråga örn oljehandeln under krigsåren har varit en nödvändighet
och att denna medverkan även under omställningstiden blir nödvändig, kan
man ju ställa sig den frågan, örn det inte kan vara till gagn, att staten har
ett visst bestämt inflytande över denna handel även under fredsförhållanden.
Det gäller ju inte endast att hämta hem varorna till landet och distribuera dem.
utan de skola också lagras för olika behov. Vi veta ju inte vilka tider vi gå
till mötes. Vi kanske på nytt råka in i orostider, och det skulle då betyda, att

Lördagen den 9 juni J945.

Nr 27.

Äng. organisationen av handeln med brännoljor m. rn. (Forts.)
om statens intressen avkopplats under fredsperioden staten skulle på nytt behöva
engagera sig, när vi komma fram till en ny kris. Man frågar sig, om en
sådan växling skall vara nödvändig och örn inte i stället staten redan nu i
viss utsträckning bör skaffa sig kontroll över denna gren av vårt näringsliv.
Vilken form detta statsinflytande skall ta, får den kommande utredningen
visa.

En sak, som har bidragit till att denna fråga nu förts fram i diskussionen,
är att man, såsom också reservanterna berört, befinner sig vid en tidpunkt, då
omsättningen av oljan i vårt land är ganska obetydlig i jämförelse med fredsförhållandena.
Örn en utredning skulle visa, att det vore lämpligt att staten
för framtiden har ett större inflytande och kontroll över oljeimporten och oljehandeln
här i landet, är därför tidpunkten nu den lämpligaste att genomföra
omläggningen. Trots vad som anföres från reservanternas sida, skulle det bli
ett betydligt mera omfattande företag att göra en omläggning längre fram
under fredliga förhållanden, då verksamheten kommit i gång och hela apparaten
på nytt är utbyggd och personal anställts o. d. Det synes således som
örn den nuvarande tidpunkten skulle vara lämpligast, därest det skulle visa
sig av behovet påkallat att genomföra en större kontroll från statens sida. Det
är så mycket lämpligare att göra denna utredning nu, då man inte såvitt jag
förstår skulle behöva ta alltför lång tid på sig, eftersom det redan finns utredningar,
på vilka man skulle kunna bygga vidare. Med dessa utredningar
som grund skulle man ganska snart kunna komma till ett resultat. I så fall
skulle det vara möjligt att lägga örn verksamheten, medan de nuvarande stora
inskränkningarna äro rådande.

I fråga om kol och koks har utskottet inte hyst samma intresse för en utredning
som beträffande oljorna. Anledningarna till att utskottet har gått
med på motionens krav på en utredning även i fråga om kol och koks äro att
det för närvarande råder en ganska stor decentralisation på detta område och
att dessa varor äro av stor betydelse för vårt folks försörjning. Det har även
i fråga örn dessa varor varit nödvändigt att staten under krigsåren i viss mån
har ingripit, främst för att man skulle kunna få något så när tillgång till dessa
varor i landet och även för en förnuftig fördelning därav. Handeln med dessa
varor är uppdelad på en hel del impprtörer, grossister och detaljhandlare. Frågan
är örn man inte med en centralisering på detta område skulle kunna uppnå
större effektivitet, då det kan tänkas, att en ensam importör i betydligt
större utsträckning än ett flertal importörer skulle kunna skaffa sig bättre
maskinell utrustning o. d. Då denna fråga ur försörjningssynpunkt kan sägas
stå ungefär i nivå med oljefrågan, ha vi ansett att den borde tagas med i
utredningen. Även på detta område föreligger en del utredningar, som vidtagits
inom bränslekommissionen, och det blir väl mest fråga örn att överarbeta
dessa och undersöka, vad som ytterligare kan vara att göra. Det kan inte
skada, att en sådan utredning kommer till stånd, så att man får klart för sig.
huruvida det är möjligt: att genomföra en rationalisering, som skulle betyda
vissa besparingar.

Detta är, herr talman, i huvudsak vad som legat till grund för utskottsmajoritetens
tillstyrkande av ett bifall till motionen, dag vill till slut endast
vända mig till reservanterna med ett pär repliker. Herr Emil Petersson
säde, att den svenska importen av oljor inte är av den storlek, att även om
det .skulle bli ett enda importföretag detta skulle i nämnvärd grad kunna
inverka på inköpspriserna. Gentemot det vill jag säga, att vår möjlighet att
öva inflytande på inköpspriset måste bli mindre, örn importen är fördelad på
flera händer än örn den är samlad på en hand. dag tycker därför att herr
Peterssons argument knappast håller.

Nr 27.

Lördagen den 9 juni 1945.

Äng. organisationen av handeln med brännoljor m. m. (Forts.)

Herr Ekströmer berörde frågan om prisförhållandena på 1930-talet, och han
talade bl. a. örn att de låga vinsterna och även de förluster, som förekommo
för vissa bolag, berodde på att en dumping från ett visst bolags sida genomfördes
här i landet. Det är klart att det inte är trevligt, när man nödgas finna
sig i förluster på grund av att det dumpas på området, men detta är olägenheter
som ju bero på det nuvarande systemet. Skulle det bli ett statligt monopol
på oljorna, bli förhållandena säkerligen sådana, att det inte kommer
att förekomma någon som helst form av dumping.

Jag ber, herr talman, att med vad jag nu sagt få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Ericsson, Carl Eric: Herr talman! Jag skulle kunna nöja mig med
att ansluta mig till herr Ekströmers uttalande, detta så mycket mer som jag
har alldeles klart för mig att det beslut, som kommer att bliva kammarens,
redan är fattat. Ett indirekt bevis härför utgör väl den glesa besättningen
i kammaren. Jag hyser därför inga illusioner, utan vad jag nu kommer att
säga utgör ingenting annat än ett par randanmärkningar till vad som tidigare
har sagts.

Jag vill nämna att jag har ganska stor erfarenhet av förhållandena på bensindistributionens
område genom att jag under min tjänstgöring har tvingats köra
bil i stor utsträckning. Under 1930-talet reste jag mellan 100 och 150 dagar
om året och blev därigenom ganska välbekant med förhållandena på denna
marknad inte enbart i Sverige utan även i viss utsträckning i utlandet. Den
uppfattning jag kommit till har varit, att det inte någonstans är så bra i dessa
avseenden som i Sverige. Vi ha billigare priser än i utlandet. Jag kan nämna,
att sista gången jag reste utomlands — det var år 1937 — reste jag över
Danmark genom Tyskland, Holland och Belgien till Frankrike och tillbaka
genom Tyskland. De bensinpriser, som jag fick betala voro i Sverige ungefärligen
25 öre per liter, i Danmark mellan 30 och 35 öre och i Tyskland 40 eller
50 öre. I Tyskland fanns det två olika priser, ett för sämre bensin och ett för
bättre. Den bättre och dyrare bensinen kostade 50 öre litern, och den var jag
tvungen att använda, ty den sämre gick det inte att köra på. Likadant var förhållandet
i Frankrike. Även där lågo priserna mellan 40 och 50 öre. I fråga
om servicen på bensinstationerna äro vi ojämförligt bättre ställda än i andra
länder. När man kommer till en svensk bensinstation, blir man alltid väl
mottagen. Bilen blir översedd utan att man behöver säga till örn det. Det ingår
i servicepersonalens uppgifter. Sådan tillsyn får man betala särskilt, när man
kommer utomlands.

När vi ha det ställt på det sättet, förstår jag inte att man överhuvud taget
vill ha bort det goda system, som vi ha och äro tillfredsställda med, och vill
skapa fram ett annat system, om vilket vi inte veta någonting annat än att det
kommer att fungera sämre. Ty med den erfarenhet vi ha av monopol har väl
var och en klart för sig, att någon förbättring i fråga örn kundbetjäning kommer
ett monopol på detta område inte att medföra. Vi behöva i det fallet bara se
på hur det monopol som för närvarande faktiskt finns i fråga örn bränsleförsörjningen
fungerar. När vi nu köpa ved i Stockholm, få vi ta vad vi få från
de statliga anstalterna. Örn vi få dålig ved, få vi inte lämna den tillbaka. Vi
kunna visserligen göra anmärkning mot veden, men vi få aldrig någon rättelse.
Man kan för all del säga, att det är förhållanden, som bero på kristiden, men
jag tror nog att man med ganska stor sannolikhet kan påstå, att om ett statligt
monopol finns, förlorar kunden sin rätt i stor utsträckning. Under normala förhållanden
voro vi även på bränsleförsörjningens område väl betjänade. Vi fingo
vår koks och ved på ett fullt tillfredsställande sätt. Jag kan förstå, att man

Lördagen den 9 juni 1945.

Nr 27.

Ang. organisationen av handeln med brännolja)'' m. m. (Forts.)
har infört monopol på spritdrycker oell tobak. Jag tror emellertid inte att den
svenska allmänheten är så glad över förhållandena på de områdena. Man har
fått mycket dyrare priser. Spritmonopolet har givit staten en möjlighet att
beskatta allmänheten i en utsträckning som jag tror allmänheten i stort sett
inte uppskattar. Likadant är det i fråga örn tobaksmonopolet: man har begagnat
tillfället att göra även det till en inkomstkälla och skatteindrivare åt staten.
Jag är inte alls säker på att vi inte skola få se samma resultat, örn det införes
monopol på de områden, som frågan nu gäller, även örn man i dag i de yttranden,
som äro avgivna, försäkrar att det inte är meningen att det skall bli någon
inkomstkälla för staten utan att det gäller en ren ordningsfråga för landet.

Herr Heuman uppehöll sig vid den konkurrens, som finns mellan de olika
"bensinföretagen. Han talade örn den som en olycka. Jag förstår inte det resonemanget,
ty en konkurrens har väl hittills alltid kommit kunderna till godo.
Däremot har det väl alltid visat sig, att ett monopol skadar dem.

Jag vill också nämna några ord örn en sak som jag känner något till, nämligen
befraktningarna av fartyg. Man har från motionärernas och utskottets sida
anfört, att man skulle kunna åstadkomma bättre förhållanden genom att rationalisera
befraktningarna. Jag förmodar, att man därmed syftar till billigare
frakter. Kan man inte få billigare kostnader, vore det naturligtvis meningslöst
att rationalisera. Nu vet jag inte, örn motionärerna känna till hur dessa befraktningar
i allmänhet ske och hur man sköter transporterna av kol och koks. Det
går till på det sättet, att det svenska och utländska tramptonnaget söker laster
av trä, papper och massa i våra nordsvenska och mellansvenska hamnar för att''
föra ut dem till kontinenten eller England. För återfärden försöker man få
koks- eller kollaster. Beträffande dessa befraktningar förhåller det sig så, att
under normala förhållanden —- jag bortser från de förhållanden som nu råda
och som ha rått under kriget — har praktiskt taget ingen enda resa med kol
och koks betalat sig. Dessa laster ha i regel lämnat underskott. Det är någon
enstaka gång som en sådan frakt betalat sig. Vad rederierna tjäna pengar på,
är utfrakterna. Detta är ju inte tillfredsställande för rederinäringen som sådan,
men man måste medge, att det talar till deras förmån som ha ombesörjt befraktningama
av kol och koks. Vi ha hittills fått hern dessa laster så billigt, att man
inte bör räkna med någon förbättring i det fallet. Jag tror att man inte heller
på det området så noga har övervägt sitt yrkande. Man har inte riktigt klart
för sig innebörden i detsamma, och jag skulle vilja säga, att det som härvidlag
anförts av såväl motionärerna som utskottsmajoriteten saknar reellt underlag.

Det vore mycket att säga i denna fråga i övrigt, men det har redan framförts
så många synpunkter att jag för mili del anser att det sagda kan vara nog. Jag
skall därför nöja mig nied att hemställa örn avslag på motionen.

Herr Nordenson: Herr talman! Jag har inte kunnat undgå att vid läsandet
av utskottets utlåtande och en del av de yttranden, som avgivits av remissinstanserna,
få ett mycket nedslående intryck. Det har på detta område försiggått
en livlig diskussion under de gångna åren och gjorts en mängd mycket
ingående utredningar, och deras resultat lia också framhävts i en del remisssvar.
Det oaktat finner man att det mesta av det som sålunda framkommit
helt har förbigåtts av utskottet. Man glider helt och hållet förbi den motkritik,
som har kommit från sakkunnigt håll.

Vad talet om monopolism beträffar har det ju under tidigare skede mycket
ingående visats, att det, såsom också här förut framhållits, har rått en mycket
skarp konkurrens och att vi här i landet i stort sett haft internationella priser
på bensinen. Jag vill i det sammanhanget påpeka, att under vissa utredningar
angående frågan örn ett monopol, som gjorts av tillkallade sakkunniga år

Första hammarens protokoll 1045. Nr 27. 3

Nr 27.

Lördagen den 9 juni 1945.

Äng. organisationen av handeln med brännoljor m. m. (Forts.)

1934, framkommo en rael siffror, som avsågo att belysa vilka besparingar man
skulle kunna göra vid ett monopol. Dessa siffror ha utsatts för en mycket
hård kritik, som gör att det i högsta grad måste ställas i tvivelsmål, om sådana
besparingar överhuvud taget kunna komma till stånd. Påståendena örn oskälig
prissättning ha blivit mycket skarpt tillbakavisade. Här har också talats örn
att man har undandragit svenska staten skatter genom att låta försäljningsbolagen
betala för dyra inköpspriser. Även därvidlag har det förebragts mycket
omfattande material, som ganska klart ger vid handen, att så inte har varit
förhållandet. Att det inte betalats skatt, har i själva verket berott på att det
inte funnits några vinster att beskatta. Konkurrensen var under en viss period
utomordentligt hård på grund av att den ryska bensinen kastades ut på marknaden
till nära nog dumpingpriser. Det märkliga är att det i förbigående erkännes
av utskottet, som säger: »Det må vara sant, att så icke synes hava varit
fallet under de senaste förkrigsåren», men man anser i alla fall, att åtgärder
böra vidtagas, enär det är otillfredsställande att så möjligen skulle kunna
ske.

Överhuvud taget finner man att de flesta skälen inte äro verkligt grundade
utan bestå i antaganden örn att vissa missförhållanden skulle kunna uppkomma
eller, i den mån de finnas, möjligen fortfarande kunna komma att bestå.
Vad beträffar resonemanget att vi skulle ta det förhållandet, att ett utländskt
företag kan debitera för höga priser, till intäkt för ett ingripande, skulle det
kunna ge oss anledning till ingripande över hela fronten mot alla främmande
företag, som driva handel med sina varor här i landet. Det är en ytterligt vittgående
tanke, som måste få betänkliga internationella konsekvenser. Att gripa
till monopol för en sådan sak, måste få allvarliga återverkningar. Det är
riktigare att man i så fall försöker få fram några andra normer för beskattningen.

Jag kommer härefter till frågan örn distributionsapparaten. Det är ju alldeles
tydligt, att dess överdimensionering Ilar berott på den mycket hårda konkurrens,
som har ägt rum. örn man nu skall avskaffa detta förhållande och
säger, att sådant inte får förekomma, blir det i själva verket ett ingrepp mot
hela konkurrenstanken, örn man skall plädera för konkurrens, såsom det här
på flera håll göres, kan man inte undgå att ta dess mindre tillfredsställande
konsekvenser, ty eljest skulle man i själva verket inte kunna tolerera konkurrens.

Dessutom vill jag påpeka, att detta förhållande i väsentlig grad rättats till.
Tre av de mera betydande bolagen ha gjort en undersökning beträffande ändringar
i deras distributionsapparat under 1930-talet, och det har visat sig att
under en period av omkring sex år försäljningen från dessa vuxit med 80 procent,
medan distributionsapparaten vuxit endast med 5 procent. Det ger vid
handen, att den överdimensionering, som tidigare förekommit, jämnats ut.
Den inte minst bidragande faktorn till denna utjämning har varit den stegrade
konsumtionen. Jag har inte kunnat finna, att man nämnt någonting örn detta
i utskottets utlåtande. Det enda man där säger är, att missförhållandena i
detta avseende visserligen i viss mån avtagit i styrka under tiden närmast före
kriget men att dock intrycket kvarstår, att distributionen skulle kunna förenklas
och rationaliseras. Detta tar man således till intäkt för att det är nödvändigt
att tillskapa ett monopol på detta område. Man slår här enligt min mening
in på mycket farliga vägar genom att man, såsom jag nyss sade, angriper själva
konkurrensprincipen. Jag skulle i detta sammanhang vilja göra en jämförelse.
När konsumtionsföreningarna en gång i tiden började uppträda här i
landet och upptogo konkurrensen med de existerande företagen, kunde man
också säga, att det redan fanns en tillräcklig distributionsapparat. Det uppstod

Lördagen den 9 juni 1945.

Nr 27.

Ang. organisationen av handeln med brännö!jor m. m. (Forts.)
nu en utomordentligt skarp konkurrens med på sina håll en stor över dimensionering
av hela distributionsapparaten som resultat. Säger man då, att något
dylikt inte hör tolereras, har man därmed sagt, att konkurrens inte får existera.
Man kan inte ta bort alla mer eller mindre övergående missförhållanden eller
mer eller mindre grad av slöseri och samtidigt behålla konkurrensen. Skall man
undanröja alla sådana oegentligheter, måste man slopa konkurrensen och införa
monopol på alla områden. Även på detta område har således den tankegång,
som presenterats av utskottet, samina betänkliga verkningar som jag påtalat
i annat sammanhang, nämligen att man vänder sig mot hela det moderna
näringslivet och de former i vilka detta arbetar.

Man återfinner för övrigt mycket egendomliga resonemang även i de yttranden
som avgivits och som gå i utredningsvänlig riktning. Jag har särskilt fäst
mig vid ett resonemang i det yttrande, som avgivits av efterkrigsplaneringskommissionens
majoritet. Där ropar man på konkurrens, och man hälsar med
glädje att ett nytt, konsumentkooperativt företag är planerat och kan väntas
komma till stånd. Jag tror också för min del, att ett sådant företag kan vara
till nytta, inte minst med hänsyn till att detta företag avser att importera råolja,
som skall raffineras inom landet. Det sägs emellertid i samma utlåtande,
att detta företag med all sannolikt kommer att bli nödsakat att självständigt
bygga ut sin distributionsapparat med påföljd att vi få en ytterligare
överdimensionering, som inte är önskvärd. Denna omständighet tages sedan
till intäkt för att härvidlag åtgärder måste vidtagas i reglerande syfte, och
man pekar därvid på monopolet såsom lämplig utväg. — Jag kan inte förstå
hur man kan förena dessa tankegångar; först ropar man på konkurrens, men
så snart olägenheter uppstå till följd av denna konkurrens, kräver man att
monopol införes för att avhjälpa dessa. De strida enligt min mening mot varandra.

Hela detta utlåtande gör för övrigt ett bedrövligt intryck. Jag har satt mig
att läsa det med utgångspunkt från att det skulle vara författat av en person,
som deltagit i ett nationalekonomiskt proseminarium, och jag har då, utan
att vara nationalekonom, kommit till, att detta utlåtande, på grund av den
försummelse författaren gjort sig skyldig till genom att förbigå allt som
blivit sagt i föregående utredningar och det bristande sammanhanget mellan
olika delar av utlåtandet, betraktat såsom uppsats i ett dylikt seminarium borde
klart underkänts. Man blir häpen, när man under detta utlåtande finner
namnet Gunnar Myrdal. Jag förstår, att professor Myrdal har fullt upp att
göra med att tillse, att den stora politiken i vårt land ledes i rätta fåror, men
jag tycker det är bedrövligt, att han släppt ifrån sig ett utlåtande som detta.
Aven Jupiter kan ju ibland blunda, men det är beklagligt örn Jupiter blundar
när han sitter i ordförandestolen.

Jag vill överhuvud taget beträffande såväl det föreliggande utlåtandet som
vissa remissyttranden säga, att det är nedslående att se hur de avfattats, hur
man fullkomligt glidit förbi alla sakliga motargument, som framförts, och hur
man på gissningar örn vad som möjligen kan komma att inträffa för fram så
utomordentligt vittgående och omvälvande förslag.

Här har även berörts den handelspolitiska sidan av denna fråga, vilken enligt
min. mening är mycket viktig. Herr Heuman ansåg, att vi borde införa
statlig reglering, eftersom sådan för närvarande finnes i Amerika. Jag
är för min del inte övertygad om att den statliga regleringen kommer att fortvara
så länge. Jag- tror den sammanhänger med kriget, men jag är för den
skull ingalunda säker på att det bör vara statlig reglering i vårt land. Jag
tror att det kan få sina mycket betänkliga följder om vi organisera vår handel
på detta område som ett statligt monopol. Det kommer säkerligen inte att upp -

Nr 27.

Lördagen den 9 juni 1945.

Äng. organisationen av handeln med brännoljor m. m. (Forts.)
tagas så väl på alla håll. I Amerika vill man ha fri konkurrens och låta de enskilda
företagen konkurrera fritt på marknaden. En allvarlig sida av saken
är också att förhandenvaron av ett monopol innebär en helt annan möjlighet
för främmande makt att utöva påtryckning på vårt land i fråga örn formerna
för våra inköp. Vi kunna riskera att från en mäktig främmande makt en bestämd
önskan uttalas, att vi skola köpa vårt behov av dessa varor från visst
håll. Vi kunna på så sätt bli berövade vår handlingsfrihet. Nu kan kanske
sägas, att påtryckningar skulle kunna göras i lika hög grad örn handeln sköttes
av enskilda företag. Det visar sig emellertid, att man i de anglosaxiska länderna
har en viss respekt för den enskilda företagsamheten. Om en handel är
organiserad på enskilda händer, anser man att statsmakterna inte lia samma
möjligheter att ingripa som örn rörelsen bedrives i statlig regi. Det finns mycket
slående exempel på detta från ett tidigare tillfälle, nämligen i samband
med handelsavtalsförhandlingarna med England år 1934 eller 1935. Det ställdes
då ett bestämt krav från Englands sida, att vi för att få vissa handelsförmåner
skulle taga vissa mängder kol från England till ett pris, som låg över
priset på de polska kolen — ett krav således, som hade vittgående konsekvenser
för vårt näringsliv. Samma krav ställdes även på Danmark och Norge. I
Sverige var man angelägen att slippa göra ett statligt ingripande, och man gick
i motsats till i Damnark och Norge en annan väg, nämligen frivillighetens
väg. Svenska industriföretag överenskommo efter överläggningar inom industriförbundet
att för sin del förbinda sig att taga en viss kvotdel av sitt kolbehov
från England till ett högre pris, och på så sätt kunde önskemålet från Englands
sida uppfyllas. Det visade sig emellertid därvid, att engelsmännen inte
ansågo sig kunna ställa samma fordringar på oss som örn det skett ett statligt
ingripande. Medan Danmark och Norge blevo nödsakade att taga, jag vill minnas,
''70 å 80 irrocent av sitt kolbehov från England, kunde vi slippa ifrån med
47 procent. Det råder således en klar inställning hos de anglosaxiska makterna
att gå fram på ett annat sätt mot ett land, där försörjning och distribution sker
på den enskilda företagsamhetens väg, än mot ett land, där denna sak organiserats
på statlig väg. — Jag tror således, att det finns anledning att just ur
handelspolitisk synpunkt gå försiktigare fram än som här skett. Här är ett
av skälen varför vi inte böra rusa i väg mot ett monopol.

Jag kan till sist, herr talman, icke underlåta att ännu en gång beklaga, att
denna fråga presenterats på ett så otillfredsställande sätt av utskottet. Jag anser
att det skulle vara bedrövligt örn utskottens utlåtanden i framtiden skulle
sjunka ned till denna låga nivå.

Jag ber, herr talman, att få yrka avslag på utskottets hemställan.

Herr statsrådet Möller: Herr talman! Det är rätt ovanligt, att en regeringsledamot
blandar sig i en diskussion rörande en motion. Jag tänker inte heller
gå in på någon argumentation för eller emot denna motion, men såsom kammarens
ledamöter kanske erinra sig hade jag den föga angenäma uppgiften
att vid krigsutbrottet sitta såsom handelsminister i detta land.

Vi gjorde under de månader vi ännu hade möjlighet att fritt importera västerifrån
— alltså innan Norge och Danmark besatts av tyskarna — vissa erfarenheter
beträffande möjligheterna att importera olja till vårt land. Det hette
visserligen, att svenska företag skötte importen av våra brännoljor, men dessa
svenska företag voro ju endast till formen svenska — de voro i själva verket
ingenting annat än dotterföretag till de stora oljeproducenterna ute i världen,
Standard Oil, Shell etc. Vad hände då? Jo, firmorna här i landet fingo av sina
huvudmän det beskedet, att någon import av bränslen till Sverige praktiskt
taget icke skulle tillåtas sedan kriget brutit ut. Vi hade en dålig lagerhållning.

Lördagen den 9 juni 1945.

Nr 27.

''Äng. organisationen av handeln med brännoljor m. m. (Forts.)
Visserligen hade genom en förordning företagarna tvingats att öka sin tidigare
lagerhållning med hundra procent, men lagerhållningen i Sverige kunde
ändå inte betraktas såsom tillfredsställande. När vi kommo i en nödsituation
med avseende på brännoljorna, visade det sig således, att den svenska företagsamheten
på detta område icke hade någon som helst självständighet. Den hade
endast att böja sig för dekreten från dess egna stora huvudföretag.

Det förelåg således vid denna tidpunkt en mycket hotande situation, och den
svenska staten måste ingripa. Det tillgick på det sättet, att den svenska staten
genom reservförrådsnämnden gick ut på marknaden i världen och också
lyckades befrakta ett ganska stort antal tankfartyg med bensin, som fördes till
landet. Den svenska staten fick praktiskt taget ensam sköta importen under
dessa månader efter krigsutbrottet. Men man skall observera att den svenska
staten icke hade någon distributionsapparat. När bensinen kom hit, hade vi
ingenting annat att göra än att pumpa in den i dessa utländska agenters —
ty någonting annat voro i själva verket inte dessa som de kallades svenska företag
— cisterner och överlämna distributionen till dessa företag.

Jag måste säga, att situationen då föreföll mig så orimlig och alltjämt gör
det, att jag anser det vara ett samhälleligt intresse av första ordningen att sörja
för att vi icke komma i en liknande situation ännu en gång. Svenska staten bör
åtminstone sörja för att vi ha tillräckliga lager för en lång tids avspärrning.
Örn vi ställa såsom mål inte att vi skola lia cirka 80 000 eller 100 000 kubikmeter,
som vi gjorde förra gången, utan säga, att vi skola ha åtminstone tio
månaders eller ett års förbrukning i lager, måste uppenbarligen också staten
bygga cisterner. Det skulle bli fråga om en utbyggnad av cisterner till ungefär
det tiodubbla antalet av dem som för närvarande finnas. Vill man ställa
såsom mål en lagerhållning i denna utsträckning, förefaller det mig emellertid
ganska orimligt, att den svenska staten skall lägga ned ett avsevärt kapital
för anskaffning av lagerutrymmen men ändå inte ha möjlighet att under fredstid
förfoga över de varor som importeras och inte heller ha möjlighet att sälja dem
på marknaden. Ser man det hela från dessa utgångspunkter, måste åtminstone
jag för min del konstatera, att denna frågan örn olja hittills, inte bara vad det
gällt distributionsapparatens överdimensionering och liknande saker utan även
ur rent samhällelig synpunkt med hänsyn till de risker vi kunna komma att
stå vid en avspärrning, varit fullkomligt orimligt illa ordnad. Jag hoppas därför
att vi skola komma fram till en sådan ordning, att någonting sådant som
skedde på hösten 1939 och våren 1940 inte skall behöva upprepas. Nu medger
jag, att situationen blivit något bättre sedan ett helt svenskt företag, Nynäshamnsbolaget,
kommit till, som ju är obundet och som kan gå ut på marknaden
och köpa råolja för att sedan raffinera den här i landet. Men ett sådant beroende
av utländska företag som var för handen år 1939 kan jag under inga omständigheter
tillråda.

Enär herr statsrådet Bergquist anmält sig vilja avlämna en kungl, proposition,
avbröts nu behandlingen av det föreliggande utlåtandet.

Herr statsrådet Bergquist avlämnade Kungl. Maj:ts proposition nr 332, angående
transport av vissa utländska medborgare genom Sverige.

Fortsattes överläggningen angående första kammarens andra tillfälliga utskotts
utlåtande nr 14.

Herr Elowsson, Nils: Herr talman! Så snart det kommer fram förslag av
denna art har man en viss benägenhet för att säga — så har det varit tidigare

Äng. organisationen
av
handeln med
brännoljor
m. m.
(Forts.)

Nr 27.

Lördagen den 9 juni 1945.

Äng. organisationen av handeln med brännoljor m. m. (Forts.)
och kommer säkerligen att bli även i fortsättningen — att de äro omöjliga att
genomföra, att allt är bra som det är och att man följaktligen inte behöver
företaga någon utredning i frågan. När man är på det klara med detta och
fått det bekräftat, kanske i all synnerhet under de sista åtta till tio åren, får
herr Nordenson ursäkta att vi inte taga hans betygsättning av det föreliggande
utskottsutlåtandet alltför tragiskt. Det göra vi inte, emedan vi utgå
från att hur förträfflig den enskilda företagsamheten i många avseenden än
kan vara, har den dock vinstmotivet såsom ledmotiv, och när den gör sina
tjänster åt konsumenterna och åt samhället, gör den det i vinstsyfte för egen
del. Det är självklart, att det under sådana omständigheter alltid måste uppstå
konflikt mellan å ena sidan konsumentintresset och å andra sidan företagarintresset.
Om det visar sig att konsumentintresset och samhällsintresset
sammanfalla på sådant sätt som statsrådet Möller nyss klargjorde, är det väl
inte så alldeles omotiverat, att man diskuterar huruvida det finns skäl för en
utredning på detta område.

Det har redan talats rätt mycket i denna fråga, och jag skall inte förlänga
debatten genom att polemisera mot de olika inlägg som gjorts och inte heller
mot de många remissyttranden som avgivits. När det gäller distributionen
av såväl oljor som kol och koks finns det emellertid en synpunkt, som jag
tror det skulle vara skäl i att hålla i minnet, nämligen hur man skall kunna
förenkla och förbilliga distributionen sedan dessa varor kommit till svensk
hamn. I detta avseende måste det absolut innebära en fördel om importören
är endast en mot om det är ett flertal importörer, vilka måste hålla sig med
var och en sin administrationsapparat. Viktigare är emellertid att man, i den
mån det inte redan skett, ordnar de maskinella detaljerna på sådant sätt —
jag tänker nu närmast på kol- och kokshandeln — att arbetet i samband med
denna handel kan förbilligas. Det kan otvivelaktigt ske i mycket stor utsträckning,
men därtill kommer — och det skulle jag tro är det allra viktigaste —
att för varje hamn — inte bara när det gäller dessa varor utan även beträffande
många andra liknande varor — bör anges ett uppland, som denna hamn
skall förse med varor. Man skulle då undvika att såsom hittills -skett på grund
av den rådande konkurrensen varor landvågen skickas en onödigt lång väg
och exempelvis varor som kol och koks skyfflas örn många gånger innan de
nå den slutliga bestämmelseorten. Det måste innebära ett slöseri med arbetskraft
och ett anlitande av olika trafikföretag i onödigt stor utsträckning. Jag
tror man skulle vinna åtskilligt på en sådan anordning, en sak som man inte
tänkt på, därför att man utgått ifrån att den distributionsapparat, som för
närvarande finnes, har utformats under en fri konkurrens och följaktligen
skulle vara till fyllest. Ser man närmare på dessa ting, som den enskilda företagsamheten
utexperimenterat, visar det sig emellertid att ingenting är så
bra, att det inte kan bli bättre. Det är min allvarliga övertygelse, att förhållandena
även på detta område kunna bli bättre. Det kan hända, att så mycket
inte vinnes i ekonomiskt avseende — åtminstone inte så mycket som många
kanske tro — men örn man tar i beräkning de fördelar som man ur samhällelig
synpunkt vinner och även fördelarna ur arbetskraftsbe-sparande synpunkt,
tror jag vi litet var skola bli -förvånade — även de representanter för företagarna,
som så bestämt motsätta sig detta förslag — över den samhälleliga
vinst vi i själva verket göra genom en dylik åtgärd, som inte endast skulle
gagna den enskilda konsumenten, som kör sin bil eller eldar i sin spis, utan
indirekt hela det svenska näringslivet och inte minst svenska trafikföretag av
olika slag.

Hur näringslivets representanter kunna lia några invändningar att göra mot
detta, kan jag inte förstå. Man får dock inte gå så långt i fråga örn försvar

Lördagen den 9 juni 1945.

Nr 27.

Äng. organisationen av handeln med brännoljor m. m. (Forts.)
för den enskilda företagsamheten, att man i det försvaret faktiskt lägger in
också ett försvar för sådant som är till skada för detta näringsliv. Man bör
självfallet försöka att på den ena eller andra vägen åstadkomma ett förbilligande
på detta område, och jag håller före att den konkurrens, som det svenska
näringslivet har att utkämpa under den fredsperiod vi nu gå till mötes så
långt vi kunna överskåda faktiskt blir så pass kraftig, att vi lia all anledning
att hushålla bättre med arbetskraften än vi hittills gjort och även med alla
de medel, med vilka vi frambringa eller transportera de varor vi tillverka.

Herr Myrdal: Herr förste vice talman! Min högt ärade vän herr Nordenson
visade mig den älskvärdheten att beteckna ett utlåtande från ilen planeringskommission,
som han också själv tillhör, ehuru han icke instämt i detta speciella utlåtande,
såsom mycket underhaltigt. Min uppfattning är den rakt motsatta, nämligen
att vi inom planeringskommissionen arbetat mycket samvetsgrant med
denna stora fråga och att utlåtandet inte förtjänar ett så lågt betyg som det han
givit. Jag kände mig dock litet lugnare, när herr Nordenson gick vidare och
betecknade hela det föreliggande majoritetsutlåtandet såsom mycket dåligt. Örn
jag kan tillerkännas någon möjlighet att bedöma slika ting, vill jag säga, att
det är ganska sällan som ett utskottsutlåtande i en utredningsfråga som denna
kommer till riksdagen med en så pass allsidig belysning av olika synpunkter
och med så mycket jämförande material som i detta fall. Det är sällan ett utskottsutlåtande
är så välskrivet och väl genomtänkt som d°tta utlåtande.

I stället förvånar det mig i någon mån, att näringslivets representanter såväl
inom den statliga krisförvaltningen som utanför densamma se så doktrinärt och
stelt på denna fråga, att de inte äro beredda att medge — något som dock är för
alla uppenbart — att stora rationaliseringsvinster kunna göras genom en mera
samhällelig organisation av, vad jag nu närmast tänker på, brännoljedistributionen
här i landet. Örn man talar med sakkunnigt folk på detta område -— det
vet sannolikt också herr Nordenson — äro de i själva verket i långt högre grad
än som kommer till synes i de avstyrkande utlåtandena från olika håll villiga
att medgiva, att stora rationaliseringsvinster stå att göra när det gäller brännoljedistributionen
i detta land. De antyda, att de enskilda bolagen — det är
alltså här fråga om dessa agentföretag för de stora utländska trusterna.— äro
beredda att gå samman och diskutera transportproblemet ur en enhetlig synpunkt.
Hela oljedistributionen är ju nämligen i väsentlig grad ett transportproblem
i detta avlånga land. De antyda också, att de äro beredda att inbördes
byta sina produkter, vilket de för övrigt gjort i viss utsträckning redan före
kriget, och att de äro beredda att genom överenskommelser åstadkomma att hela
distributionsapparaten skäres ned till en ram, som någorlunda stämmer till behoven.
Det är mycket tacknämligt allt detta, men den fråga, som reser sig för
dem som tänker i likhet med majoriteten inom utskottet, är frågan huruvida
man genom dylika monopolistiska överenskommelser mellan de privata företagen
når en så stor enhetlighet, att man verkligen får fram alla de rationaliseringsvinster,
som här kunna göras. Skulle man på denna fråga svara ja, bli vi
som stå på majoritetens linje ganska oroliga, ty då lia vi ju faktiskt här ett monopol,
men ett monopol som är ett privatmonopol och dessutom ett privatmonopol,
som helt och hållet ligger i händerna på utländska int ressen. För oss är det
då ganska naturligt att söka efter möjligheter till kontroll över detta monopol.
Och då är det också ganska naturligt, att vi funnit det förnuftigast ali ordna
denna hushållningsfråga såsom en gemensam kooperativ angelägenhet för det
svenska folket.

Jag bär läst mig vid att herr Ekströmer här i debatten liksom tidigare i sin
reservation till utskottsutlåtandet ständigt talar om ett statligt företag, alltså ett

Nr 27.

Lördagen den 9 juni 1945.

Äng. organisationen av handeln med brännoljor m. m. (Forts.)
medborgarkooperativt företag- på detta område, såsom en tungt arbetande, oekonomisk,
byråkratisk organisation. Han utgår från att det blir dåligt organiserat,
vilket jag tycker är orättvist. Jag medger, att det är ett stort problem för oss
att rationalisera även den statliga affärsverksamheten. Herr Nordenson oell jag
ha ju haft anledning att diskutera denna sak åtskilligt inom planeringskommissionen
och ha då i allmänhet haft mycket likartade synpunkter. Jag medger
även, att vi därvidlag kunna ha en hel del att lära av de stora privata affärsföretagens
sätt att sköta sina angelägenheter. Vi måste skapa smidigare former
för den statliga verksamheten. Jag vill emellertid påpeka, att en väsentlig fördel
med det statliga företagandet framför det enskilda dock är, att medan det
enskilda företagandet i allmänhet — såvida det inte inträffar någonting som
väcker särskilt stark kritik — får leva i fred, blir det statliga företagandet redan
innan det är fött och sedan oavbrutet utsatt för en, som man ibland kan
tycka orättvis men i alla händelser ingående kritik. Detta betraktar jag såsom
ett stort företräde för statligt företagande — något som bör bistå oss, som vilja
göra det statliga företagandet mera ekonomiskt.

Det smärtar mig i någon mån när jag finner hur systematiskt och ihärdigt de
borgerliga partiernas representanter vända sig mot varje förslag till förbättrad
ekonomisk hushållning, så snart det blir fråga örn ett statligt företag eller statligt
intresse. Det stämmer icke — jag har hävdat det en gång förut i denna
kammare — med de borgerliga partiernas gamla traditioner. Det skulle stå mera
i överensstämmelse med dessa, örn man på detta håll vore beredd att se en
fråga som denna ur den nationella hushållningens synpunkter. Skulle vi här
börja diskutera historia, skulle jag tro, att vi komma till den slutsatsen, att
i närvarande stund vi socialdemokrater gentemot en liberalistisk doktrinär
borgerlig enig front äro bärarna av vad man i gamla tider kallade för det riksvårdande
intresset.

_ Vad man i själva verket är ute efter i denna fråga är ju att få bensinen så
billig som möjligt. Utskottet har sagt, att det ser möjligheter till att vi skola få
ner bensinpriset till vad det var före kriget. Jag vill gå längre och säga, att jag
för min del hoppas på att vi skola kunna komma till ett ännu lägre pris. Jag
stöder detta på åtskilliga faktorer. Örn vi äro överens örn — och ingen har antytt
en annan uppfattning — att bensinen inte skall beskattas mer än som svarar
mot så att säga motortrafikens kostnader, är det uppenbart att i den mån
vi kunna minska kostnaderna, kunna vi sälja mera bensin och följaktligen sänka
skatteprocenten. Enligt min mening finns det stora förutsättningar för detta.

Jag anser det vara ett ganska falskt argument, när man även i denna debatt
anför såsom en olägenhet med ett samhällskooperativt företag på detta område,
att det skulle innebära ett fördyrande genom beskattning. Jag tycker detta är
ganska egendomligt. V i sitta ju i denna kammare och i vår systerkammare och
bestämma skatter, och om vi nu inte vilja beskatta bensinen, spelar det ju ingen
roll örn den är köpt genom ett privat eller ett statligt företag, och beskatta vi
den, beror det naturligtvis på att vi anse det nödvändigt att beskatta den.
För min del vill jag inte beskatta bensinen, därför att det skulle verka hämmande
på näringslivets utveckling i detta land.

Att här göra jämförelser med tobaksmonopolet — som inom parentes sagt var
en skapelse av en högerregering strax före första världskriget och som, örn jag inte
tar fel, motiverades just med att man ville friställa tobaken från de utländska
trustintressena ■—- är orättfärdigt. I ett avseende kan man emellertid göra en
jämförelse, nämligen i det avseendet att tobaksmonopolet i och för sig innebar
en oerhörd kostnadsförbilligande rationalisering av tobaksproduktionen här i
landet. Men när man börjar tala om priset måste man lägga märke till att den
övervägande delen av vad vi betala för tobaken, betala vi som skatt. Och vi
göra det därför att vi väl i allmänhet mena, att det är en god skattekälla, och

Lördagen den 9 juni 1945.

Nr 27.

Äng. organisationen av handeln med brännoljor m. m. (Forts.)
att vi inte äro ledsna i fall den höga skatten minskar konsumtionen av tobak,
som vi anse vara skadlig — även de av oss som äro flitiga rökare. Detsamma
gäller naturligtvis också örn spritmonopolet. Jag är tillräckligt gammal för att
minnas, när det såldes vin i speceriaffärerna, men jag föreställer mig att det
var ett faktum, att dessa affärer inte hade den stora sortering som i alla fall
spritmonopolet har kunnat skaffa oss. Örn priserna äro höga beror det på att
vi lägga en oerhört stor skatt på dessa varor.

Jag vill i allra största korthet även beröra en synpunkt, som inte så särskilt
utförligt utvecklats i diskussionen i dag men som man då och då antyder
såsom någonting mycket utmärkande och dystert för majoritetsförslaget, nämligen
den utrikeshandelspolitiska synpunkten. I herr Ekströmers reservation
finns en sådan antydan. Den har framkommit tidigare i den allmänna diskussionen,
och den har också framkommit i dag, fastän i mycket förtäckt form.
Man förmenar att redan den omständigheten att vi här i riksdagen besluta en
utredning efter majoritetens linjer och ännu mera att en sådan utredning sättes
i gång skulle göra de stora oljeexportörerna mindre intresserade av att förse oss
med brännoljor, nu då det är mycket angeläget att vi få in denna vara så fort
som möjligt, ja rent av skulle göra dem intresserade av att hålla oljan från landet
för att lära oss en läxa i fråga om inre svensk politik. Jag skulle på den punkten
vilja uttala en alldeles bestämd uppfattning, som icke helt och hållet grundar
sig på reflexion, nämligen att denna antydan — jag skulle vilja säga insinuation
— är felaktig. Men vi kunna ju hålla oss till reflexionerna, och då skulle
jag vilja säga, att de stora oljebolagen skulle göra ett mycket stort misstag, örn
de handla på detta sätt. Örn någonting skulle i hög grad göra det svenska
folket intresserat för vad man kallar socialiseringssträvanden, skulle det just
vara ett dylikt ingripande av utländska intressen i vår inre politik.

Alldeles bortsett från detta är ju emellertid det faktiska förhållandet, att
de utländska bolagens intresse är att få sälja olja till Sverige. Deras intresse
är att priset är så lågt, att de kunna sälja stora mängder olja till Sverige. Sverige
intar icke en så obetydlig ställning på världsmarknaden som reservanterna
förmena. Den svenska importen var tidigare tre procent av hela världshandeln
och avsevärt mycket mera av exporten från de länder, som närmast exportera
hit till vårt land. Det finns i Sverige stora möjligheter att utvidga konsumtionen
av brännoljor. Vad bolagen äro intresserade av är således att få sälja olja
till oss, men de ha ju intet större intresse av att få distribuera den och transportera
den inom landet. Det är väl närmast dessa svenska agentföretag till de
irtländska intressena som härvidlag få ett intresse att bevaka. Men jag kan
inte tänka mig att de stora utländska moderföretagen, om de tänka igenom saken
noggrannare, kunna ha så förfärligt mycket emot den typ av organisation för
distribution av brännoljan, som majoriteten står för, i all synnerhet örn de
få klart för sig att vi äro ute i samma syfte som måste vara deras, nämligen
att göra oljan så billig att konsumtionen kan vidgas.

Det finns även en annan utrikeshandelspolitisk synpunkt, som då och då
framkommer, nämligen den att tillkomsten av ett monopol på'' detta område i
utlandet skulle betraktas såsom ett ingrepp i den internationella handelns frihet
och att vi därför skulle riskera retaliationsåtgärder från utlandet. Jag tror
att även detta argument är oriktigt, och jag anser det vara ett viktigt svenskt
intresse att klart säga ut, att det är oriktigt och varför det är oriktigt

Först och främst och rent parentetiskt sagt förefaller det, såsom någon
talare från socialdemokratiskt håll redan framhållit, ganska verklighetsfrämmande
att tala örn ett svenskt oljehandelsmonopol såsom ett ingrepp i frihandeln,
som skulle kunna väcka så mycken förtrytelse utomlands, örn man verkligen
tänker sig in i hur situationen är. I öster har det slöra sovjetväldet som

Nr 27.

Lördagen den 9 juni 1945.

Äng. organisationen av handeln med brännoljor m. m. (Forts.)
bekant ett utrikeshandelsmonopol, och vi äro alla i denna kammare säkerligen
väl medvetna örn att vi ha att vänta en strängt statsreglerad handel i praktiskt
taget alla länder på hela kontinenten och, som jag förmodar, också i våra grannländer.
Den engelska handelspolitiken styres ju mycket kraftigt i en statsdirigerad
riktning, och vad beträffar våra vänner i Förenta staterna, vilka ju äro
de främsta företrädarna för en fri handel, veta vi ju, att deras tullar äro närmast
prohibitiva.

Beträffande de svenska synpunkterna på utrikeshandeln kunna vi väl säga,
att vi äro ganska eniga. Jag tillåter mig säga det, eftersom vi i planeringskommissionen
■—• herr Nordenson och jag och många andra — enhälligt biträtt
ett utlåtande rörande riktlinjerna för den svenska utrikeshandelspolitiken, som
helt nyligen avlämnats och som snart kommer att föreligga i tryck. Vi hade
där biträde av experter från exportens och importens organisationer — i själva
verket en så fullständig representation av sakkunskap på detta område som
överhuvud taget är möjlig i detta land — och vi voro eniga örn riktlinjerna
för utrikeshandeln. Vi voro eniga örn att vi vilja ha en så fri handel som
möjligt, därför att det är i vårt intresse att vi kunna bli tvingade till ingrepp
i utrikeshandeln men att dessa ingrepp skola bli så små som möjligt, emedan
vi inte vilja bidraga till att föra utvecklingen i världen i autarkisk riktning
och emedan vi äro väl medvetna örn vilken prestigevinst Sverige gör genom
att hålla sig till sitt gamla rykte såsom ett relativt frihandelsvänligt land. Dessa
saker äro otvetydiga. Skulle frågan komma upp inför riksdagen i denna principiella
gestalt, gissar jag, att det även i riksdagen skulle bli samma stora enhet
kring riktlinjerna för vår utrikeshandelspolitik.

Vad som emellertid särskilt bör framhållas är, att ett statsmonopol i fråga
örn oljehandeln överhuvud taget icke innebär ett ingrepp i utrikeshandeln. Vad
man i utlandet är intresserad av — jag upprepar det —■ är att fritt få exportera
till Sverige, men naturligtvis kan man inte vara intresserad av och kan
inte se det såsom ett frihandelskrav, att vi inte skola kunna sköta vår detaljhandel
och andra inre hushållningsfrågor här i landet så som vi finna önskligast.

Jag förutsätter emellertid, att ett statligt oljehandelsmonopol skall strängt
tillvarataga frihandelsprinciperna — att det icke skall diskriminera, utan just
vara till för att säkra vårt intresse — ett intresse som är gemensamt med exportländernas
■— att på världsmarknaden få köpa de bästa produkterna där det
kan ske till billigast möjliga pris.

Man har i denna diskussion — inte i dag men i annat sammanhang —• pekat
speciellt på Förenta staterna och förmenat att vi genom att ordna oljehandeln
på det sätt majoriteten tänkt sig skulle skapa en stor impopularitet„för oss och
vårt näringsliv i Förenta staterna. Jag tror att jag kan tala. örn stämningar
och förhållanden i .Förenta staterna på en rätt solid grundval av kännedom örn
fakta, och jag fruktar icke denna reaktion i Förenta staterna vare sig av ett
oljehandelsmonopol eller av andra åtgärder av den typ, som vi här diskutera
vecka efter vecka. Vad speciellt gäller denna fråga, skulle jag vilja påminna
örn att vad man i Amerika är känslig för är ezporimonopolen — således det
förhållandet att producenter och exportörer gå samman för att utpressa ett
högre pris än det som skulle bli resultatet av fri konkurrens. Jag tror att en
amerikansk medborgare skulle bli fullkomligt förbryllad, örn någon skulle vilja
så att säga mobilisera den stora motviljan mot internationella karteller, som
för visso är mycket stark i Amerika, mot ett svenskt importmonopol för brännoljor,
som vi genomförde för att på ett mera förnuftigt sätt sköta en inre hushållningsfråga.
Denna motvilja mot monopol gäller för övrigt privata finansmonopol,
men däremot icke —- och i alla händelser icke alls i samma grad —

Lördagen den 9 juni 1945.

Nr 27.

Äng. organisationen av handeln med brännoljor m. rrv. (Forts.)
statliga monopol, där man så att säga står inför ett samhälleligt upporclnande
av en hushållnings fråga.

Jag vill, herr talman, till slut försäkra, att jag skulle känna mig fullkomligt
på min mammas gata örn jag inför en krets av amerikanska medborgare, politiker
eller affärsmän, skulle ha att lägga fram och motivera ett sådant anordnande
av oljehandeln som vi här diskutera. Jag tror att vi rent av skulle kunna
få den betraktad såsom en del av denna »tile middle way» -—- detta förnuftiga
sätt att lösa ekonomiska oell sociala frågor, för vilket vi ha en mycket stor
goodwill i Amerika. I synnerhet örn vi följa en liten tanke, som jag ibland haft
när jag reflekterat över dessa ting, nämligen att vi skola inrätta detta statsmonopol
icke såsom ett stelt byråkratiskt företag, utan såsom ett företag där
man måhända ger den avgörande makten åt konsumenterna, vilket är fullkomligt
rimligt, skulle vi nog stå oss ännu bättre i diskussionen med personer, som
kunde ha ett intresse av att uttolka detta såsom ett avsteg från frihandeln.
Det är emellertid icke ett avsteg från frihandeln. Det är i själva verket ett
typiskt exempel på — i liten skala visserligen — det som vi uttala oss för i
planeringskommissionens betänkande rörande utrikeshandelspolitiken: den organiserade
frihandeln.

Herr Nordenson: Herr talman! Herr statsrådet Möller har i dag tagit upp
en speciell fråga, nämligen frågan örn försörjningen med olja i krigstid, och
han har skildrat hur det såg ut här i Sverige vid krigsutbrottet år 1939 på
detta område. Jag vill emellertid understryka, att frågan örn vår oljeförsöjning
i krigstid, såvitt jag har kunnat se, inte har berörts i utskottets utlåtande eller
i varje fall fullkomligt i förbigående. Vad jag har vänt mig mot är de argument,
som där framförts, och det är det sätt, på vilket de framförts, som föranlett
mig att fälla mitt skarpa yttrande örn utlåtandets kvalitet.

Örn jag nu skall taga upp frågan om hur förhållandena på detta område tedde
sig vid krigsutbrottet 1939, vill jag understryka, att orsaken till svårigheten
att skaffa olja till landet kan ha varit, att oljan ju i eminent grad är en krigsvara
och att det från andra makters sida vid krigstillfällen i regel vidtages
restriktioner i distributionen av en dylik vara. Därför måste vi räkna med att
svårigheter kunna uppkomma vid ett krigstillfälle hur vi än ordna vår handel
och vår distribution. Även örn vi sålunda skulle ha ett distributionsmonopol.
kan det vid ett krigstillfälle inträffa, att det blir mycket svårt att få olja till
landet. Särskilda åtgärder måste därför vid sådant tillfälle företagas.

Att de rådande förhållandena medförde svårigheter för vårt land, vill jag
visst inte förneka, men jag anser, att man i ett sådant fall naturligtvis får tillgripa
de extraordinära medel som statsmakten har till sitt förfogande vid ett
krigstillfälle, nämligen att rekvirera den distributionsapparat som finns och
ställa den till statsmakternas disposition. Inför en sådan åtgärd tvekar jag inte
i dylikt läge.

Vad speciellt beträffar frågan örn möjligheterna att vid ett krigsutbrott lagra
bensin har det från industrihåll vid ett flertal tillfällen påyrkats, att åtgärder
skulle vidtagas i sådan riktning, och jag erinrar mig, att det på sin tid
riktades mycket bestämda anmärkningar —■ kanske med orätt — mot statsrådet
Möller, därför att han skulle ha försummat att i tid vidtaga de åtgärder, sorn
statsmakterna rimligen borde ha vidtagit. Det ma dock framkallas, att åtgärder
vidtagits från statsmakternas sida för alt öka möjligheten till inhemsk
produktion genom att man stött nynäshamnsbolagets nya anläggning ■ ^en
åtgärd som jag anser vara mycket klok och som jag biträtt. Jag sade också i
mitt föregående yttrande, att det ur försörjningssynpunkt vore för oss fördel -

Nr 27.

Lördagen den 9 juni 1945.

Äng. organisationen av handeln med brännoljor m. m. (Forts.)
aktivt, om ytterligare ett dylikt företag kommer till stånd för import och raffinering
av råolja.

Jag vill emellertid här stryka under, att man för att lösa sådana svårigheter,
som kunna uppkomma vid ett krigstillfälle ingalunda behöver förstatliga
distributionsapparaten. Även örn den befinner sig i enskilda händer, kunna lika
bra från statsmakternas sida de speciella åtgärder vidtagas som krigsförhållandena
kunna kräva

. Till min ärade kollega i efterkrigsplaneringskommissionen, herr Myrdal,
vill jag säga, att jag endast kan konstatera, att vi tydligen lägga litet olika
måttstock på vad som bör krävas av ett utlåtande därifrån. Jag vill understryka,
att jag har en mycket stor respekt för det skarpsinne och den noggrannhet,
som professor Myrdal utvecklar, när han framträder såsom vetenskapsman
men jag har en känsla av att han på något underligt sätt kopplar
av sin kritiska skärpa, sin noggrannhet och sitt krav på prövning, när han
kommer in på dessa mera praktiska saker. Det är som örn han trodde, att här
kunna problemen lösas med ett litet enkelt handgrepp. Sin vanliga vetenskapliga
kritik har han i detta fall såvitt jag förstår lämnat hemma.

Professor Myrdal sade, att många av dessa problem kunna lösas genom samarbete
mellan de enskilda företagarna, vilka kunna träffa överenskommelser i
dessa ting, men jag tror han- själv antydde — i vart fall är det för mig klart
att detta skulle bli följden — att detta genast bomme att mötas av kritik mot
att de bedriva monopolism. Det är däri svårigheten i detta fall ligger. Vilken
väg man på enskilt håll än går, utsattes man för kritik och klander.

Trots att det allmänt erkännes, att förhållandena på distributionsområdet
väsentligen förbättrats, säger man, att de i alla fall äro otillfredsställande och
att särskilda åtgärder måste tillgripas, varvid man pekar på det statliga monopolet
såsom en utväg. Jag vill understryka vad jag redan sökt göra gällande,
att. det alltid inom ett fritt och rörligt progressivt näringsliv, sådant som vi
vilja ha det, kommer att finnas icke fullt tillfredsställande förhållanden på
det ena eller det andra området, och örn vi skola häva alla dessa fel genom
statliga ingripanden, få vi helt enkelt ingripa på alla områden. Yi komma att
bli tvungna att gå steg för steg mot en fullständig statsmonopolism.

Herr Myrdal talade också örn de handelspolitiska förhållandena. Han sade
bland annat, att dessa.utländska företag endast ha intresse av att få sälja så
stora mängder brännolja som möjligt vilket de skulle få även örn denna importhandel
förstatligades. Jag vill emellertid framhålla, att det naturligtvis för
ett främmande företag innebär en stor skillnad örn det direkt kan vända sig
till den svenska marknaden och där etablera ett eget distributionssystem och
tillförsäkra sig möjlighet till avsättning mot att det har en enda köpare att
tillgå, vilken med ett enda penndrag kan besluta sig för att lämna företaget
alldeles utanför och gå till en annan producent. Det är ingalunda likgiltigt
för ett dylikt företag om det finns en enda köpare eller örn det finns flera eller
örn det till äventyrs självt kan etablera sin försäljningsorganisation.

När herr Myrdal sedan talar örn vår utrikeshandel och dess organisation,
vill jag gärna vitsorda, att vi i de stora linjerna i princip varit eniga, men jag
kan inte riktigt dra samma slutsatser som han i den förliggande frågan. Han
gick nämligen alldeles förbi den synpunkt, som jag ville framhålla, nämligen
risken av att en främmande makt kan utöva en politisk påtryckning på våra
statsmakter för att åstadkomma köp från ett visst håll. Jag anser att riskerna
härför äro mycket stora. Vi kunna råka i det läget, att vi genom påtryckning
bli tvungna att taga vårt behov av brännoljor från ett visst land, trots att vi
kanske skulle kunna få det från annat håll till billigare pris. Då har detta

Lördagen den 9 juni 1945.

Nr 27.

Äng. organisationen av handeln med brännoljor m. m. (Forts.)
monopol i själva verket berövat oss den handlingsfrihet, som vi äro eniga örn
att vi helst vilja vidmakthålla.

Herr Myrdal efterlyser det svenska näringslivets förståelse för att vi skola
bedriva en nationell hushållning. Jag är fullkomligt medveten örn att det
svenska näringslivet bör se sin uppgift även såsom ett led i samhällets liv, och
jag vill göra gällande, att man inom näringslivet i hög grad är besjälad av detta
och att känslan därav är i stigande. Jag beklagar, att jag ej vid något tillfälle
haft herr Myrdal som åhörare, när jag i näringslivskretsar talat örn vår ställning
i samhället och örn de problem, vi stå inför, ty då har jag just anslagit den
tonen, att det enda, som kan göra det möjligt för oss att bibehålla vår rörelsefrihet,
är att vi klart ställa oss i samhällets tjänst och se till, att vi i varje fall
sköta vår uppgift på ett sätt, som kan ur det samhälleligas synpunkt godtagas.

Men jag tror att den fundamentala skillnaden mellan herr Myrdal och mig
ligger på ett annat område, nämligen vår inställning till friheten. Herr Myrdal
för ju ofta frihetskravet på läpparna, och jag tror att han också menar allvar,
när han talar örn att vi skola bevara friheten på många områden; i varje fall
vet jag, att han vill det i fråga örn det kulturella området. Men jag har stark
känsla av att vad som saknas hos honom är tron på friheten, tron på att man,
örn man skapar frihet, också når goda resultat. Det är på den punkten jag har
en annan uppfattning än herr Myrdal. När jag hävdar friheten, är det inte
bara för att vi i näringslivet skola få rätt att röra oss hur vi vilja, utan för att
jag tror att friheten är en livsluft, som skapar de riktiga betingelserna för de
nyskapande krafterna och för en fortsatt utveckling.

Jag är medveten om att missbruk, felgrepp och misshushållning alltid måste
förekomma i ett samhälle, där frihet råder. Vi skola komma ihåg, att en så
dyrbar gåva, en så kostlig klenod som friheten har sitt pris; man får den inte
gratis. Och jag tror, att priset i detta fall är att vi måste visa tolerans mot
de mindre gynnsamma resultat, som alltid måste uppkomma, där frihet råder.
Det kommer alltid att finnas människor, som missbruka friheten, och örn vi
skola taga bort alla missbruk och missförhållanden, så blir också följden att
vi taga bort friheten. Bygga vi upp skrankor, förbud och kontrollanordningar
av olika slag, så att varje ogynnsamt resultat, varje missbruk av frihet förhindras
det må gälla det ena eller andra området, avskaffa vi också friheten.
Jag tror att skillnaden mellan herr Myrdal och mig är att herr Myrdal inte
vill förstå, att friheten måste köpas till ett sådant pris, att vi icke kunna ha
ett »fulländat» samhälle och på samma gång frihet.

Jag skall tillåta mig att dröja något vid en erfarenhet, som jag har gjort
och som har betytt mycket för mig just i detta hänseende, nämligen den läxa
örn frihetens betydelse, som jag fick av det nazistiska samhället. Jag besökte
år 193(5 Munchen, och där voro då tvenne konstutställningar anordnade. I det
nyuppförda Haus der dcutschen Kunst fanns endast sådan konst, som godkänts
av det nazistiska samhället, och i en annan lokal utställdes s. k. »entartete
Kunst». När jag såg denna »deutsche Kunst», fick jag ett på det hela taget
gott och tilltalande intryck. Huset var ganska vackert, och där funnos många
bra saker, även örn det som tysken kallar »Kitsch» var representerat i något
väl hög grad. Jag gick till den andra utställningen och fann där en samling
av de mest rysliga prestationer. Jag fick ett intryck av att det verkligen var
väl, att sådant rensades ut. Men man skall inte vara snar att döma, tänkte jag,
och följande dag gick jag tillbaka till bägge utställningarna. Jag fann då
ganska snart, att den godkända konsten hade någonting stelt och torrt över
sig. Man saknade gadden i det hela, örn jag så får säga. Men när man gick till
den andra utställningen, kunde man vid noggrannare betraktande inte undgå

Nr 27.

Lördagen den 9 juni 1945.

Äng. organisationen av handeln med brännoljor m. m. (Forts.)
att få det intrycket, att i detta dock fanns någonting av brottning nied problemen.
Där fanns på enstaka ställen något av kraft och vilja att skapa någonting
nytt.

Jag fick där mitt livs läxa i fråga om friheten: vi måste tolerera även frihetens
avarter, därför att det är ur den mylla, den gödsel, dessa avarter skapa,
som det nya och livsdugliga, det som för oss framåt, växer upp.

Jag tror, att detta gäller alla områden. Det gäller icke bara kulturen, där
jag vet att herr Myrdal har samma uppfattning som jag, utan även andra
samhällsområden. För att få behålla det livgivande i friheten tror jag alltså
att vi måste till en viss grad tolerera missförhållanden. Jag tror att det är
med ett samhälle, där man handlar fritt, precis som med den fria naturen:
där finns en kraft till självläkedom, som av sig själv åstadkommer en viss
sanering.

Men när missbruken bli verkligt klara och uppenbara, är jag beredd att
medverka till åtgärder mot dem, det vet herr Myrdal att jag i annat sammanhang
har vitsordat. Däremot är jag rädd för att gå så långt som till att taga
bort alla missförhållanden, ty då utplånas, som jag nyss sade, i själva verket
också friheten.

Jag vill tillägga, att man enligt min mening tappar bort en av de viktigaste
sidorna i demokratien, när man går in för att beivra alla missförhållanden
med hjälp av ingripanden, lagstiftning och kontroll. Vad jag syftar på
är något som jag fick lära mig i min ungdom, när jag var radikal och satt
vid gamle professor Hjalmar öhrvalls fötter i Uppsala. Han sade alltid: »Kom
ihåg att demokratien ytterst är ett uppfostringsproblem.» Uppfostran är med
andra ord nödvändig för demokratien, och bakom detta ligger en tro på att
man också kan uppfostra människor och föra dem framåt.

Den optimismen måste vi ha, och jag tror att det är den vi i hög grad skola
bygga på vid det fortsatta arbetet med efterkrigsplaneringen. Vi måste tro
på att det finns möjlighet att avskaffa missförhållandena genom att uppfostra
människorna.

I det avseendet tycker jag också, att vi här i landet ha anledning att vara
optimister. Jag vill tillåta mig att peka på den utveckling, som den svenska
fackföreningsrörelsen tagit, i och med att upplysnings- och bildningsmomentet
fått en så utomordentlig omfattning. Vår arbetarklass har på det sättet förts
fram till en förståelse för vårt samhällsliv och inte minst för vårt näringsliv,
som man knappast vågade hoppas på för 40 eller 50 år sedan.

Detsamma gäller, vågar jag påstå, inom företagarvärlden. De, som nu stå
i ledande ställning, lia icke den uppfattning, som rådde för 40 år sedan. De
ha lärt sig att se på sin uppgift och sina skyldigheter och förpliktelser mot
samhället på ett helt annat sätt.

Jag anser, att vi därvidlag ha rätt att hysa en viss optimism, och jag skulle
önska att herr Myrdal ville överföra den tro på friheten, som jag vet att han
har i fråga örn kulturella förhållanden, till att gälla även andra områden av
samhällslivet. Då kunde vi kanske mötas i en gemensam uppfattning, och det
tror jag skulle vara till fördel för den fortsatta utvecklingen i vårt land.

Herr statsrådet Möller: Herr talman! Jag begärde ordet för en replik. Jag
har inte tänkt blanda mig i den mera allmänna diskussionen, men jag får
kanske ändå göra den reflexionen, att det förefaller vara ett rätt långt avstånd
mellan ett förslag örn en utredning rörande ett monopol på vissa bränslen
och det hot mot friheten, som herr Nordenson talade orri. Kan han övertyga
svenska folket örn att vår frihet verkligen står på spel, därest vi skulle
få ett bränslemonopol av viss beskaffenhet, så är han skickligare än jag tror

Lördagen den 9 juni 1945.

Nr 27.

Äng. organisationen av handeln med brännoljor m. m. (Forts.)
att det är möjligt för någon människa att vara. Men jag begärde som sagt
inte ordet för att säga detta, utan det är en reflexion mera vid sidan.

Vad jag vill vända mig mot är herr Nordensons uttalande, att man kunde
ordna lagerhållningen, även örn bensinhandeln sköttes av privata firmor. Herr
Nordenson menar tydligen, att handeln skall skötas av privata firmor, men att
cisternerna skola byggas av staten och att staten skall ha dem stående mer
eller mindre tomma; det är ju ingen mening med att staten börjar importera
bensin i stora mängder, som den inte säljer. Under sådana förhållanden kan
man naturligtvis lösa problemet, men det förefaller mig vara en fullkomligt
orimlig utväg.

De privata oljefirmorna tyckte det var ganska betungande, den gången de
blevo ålagda att fördubbla sina lagerutrymmen. Detta var vad som skedde
år 1939 — jag minns inte för ögonblicket om det var genom något riksdagsbeslut
eller till följd av en överenskommelse med firmorna, när de förstodo, att
det inte gick att streta emot. Men den lagerhållning, som därigenom blev
möjlig, var alldeles för obetydlig.

Örn man då tror, att världen fortfarande skall begå sådana dårskaper som
stora krig betyda — för den delen också små — måste man så vitt jag förstår
i fredstid sörja för den import, som är nödvändig för att hålla de lager, som
man anser behövliga i händelse av krig. Man kan ju inte stå till svars med
att uppskjuta den saken, tills krigsutbrottet är ett faktum eller är mycket nära
förestående.

År 1939 blev inte detta gjort. Man hade då inte ens hunnit riktigt slutföra
den utbyggnad av nya cisterner, som föreskrivits. Och ännu omöjligare skulle
jag tro att det varit att i någon avsevärd grad utöka lagerutrymmena. Orsaken
var, att det hela kom för sent, och nu måste man ordna denna sak redan
i fredstid. Men örn staten skall sörja för att lagerutrymmena finnas, kan jag
inte se annat än att den också bör ha möjlighet att utnyttja sina anläggningar.

De enskilda företagen ha intet intresse av denna sak. Vad de önska är att
omsätta bensinen i så snabb takt som överhuvud är möjligt vid en import över
haven, som kan ske obehindrat och i så stora kvantiteter, som man för tillfället
behöver. Det är detta som inte kan accepteras i sådana situationer som
den, vi råkade in i år 1939.

Herr Wehtje: Herr talman! Här har talats så mycket örn importen av och
handeln med brännoljor, att jag nu inte skall gå närmare in på de olika synpunkterna
i detta hänseende, i ali synnerhet som handlingarna i ärendet innehålla
en tämligen fullständig redovisning av hur saken ligger till. Jag kan uttala
min anslutning till vad herr Nordenson anfört:

Jag har en stark känsla av att man överdriver betydelsen av och möjligheterna
att åstadkomma billigare distribution genom att begränsa distributionsnätet.
Vad beträffar de handelspolitiska synpunkterna och bedömningarna, förefaller
det mig också som om man underskattar de argument, som framförts gentemot
ett förstatligande eller en omorganisation i statlig regi av brännoljehandeln.

De meningar, som framförts i motionen och till vilka utskottet anslutit sig,
omfattas emellertid av så stora kretsar, att jag tror det vore välbetänkt, örn frågan
bleve föremål för en översyn. För den sakens skall behöver man dock så
vitt jag kan se icke någon ny utredning. Så sent som i fjol tillsattes nämligen
den s. k. 1944 års drivmedel sutredning, och i dess direktiv ingår ju att också
utreda och överväga de frågor, som här äro på tal. I synnerhet efter den diskussion,
som här har förts, skulle jag finna det naturligt att denna utredning snarast
möjligt tar sig an uppgiften att verkställa en översyn av distributionen och
handeln med oljor.

Nr 27.

Lördagen den 9 juni 1945.

Äng. organisationen av handeln med brännoljor m. m. (Forts.)

Utredningen bör, av vem den nu kommer att utföras, göras förutsättningslöst
och fritt. I motionen likaväl som i det yttrande, som avgivits av efterkrigsplaneringskommissionen,
söker man ju ut vissa alternativ, som man redan på förband
vill ge sitt förord. Jag tror att det vore olyckligt, om man fortsätter på
den vägen. Skall man utreda en sak av så stor betydelse som denna, bör utredningen
göras fri och obunden.

Ett annat avsnitt av de frågor, som bär lia framförts, gäller importen och
handeln med kol och koks. Den saken har fått ett mycket litet rum i diskussionen,
och även i de yttranden, som avgivits, har den föreslagna utredningen härom
kommit mera i skymundan. Jag förmenar emellertid, att denna sida av vårt
näringsliv är av så stor betydelse, att den förtjänar ett närmare beaktande, innan
här i riksdagen utan vidare beslutas, att också den skall bli föremål för en
utredning.

Det är mycket knapphändiga skäl, som ha anförts till stöd för begäran örn
utredning angående organisationen av handeln med kol och koks. Det har sagts,
att dessa varor liksom brännoljorna äro importvaror, och man har hänvisat till
att denna handel inte tidigare varit föremål för utredning. Detta kan ju i och
för sig icke utgöra något bärande skäl för ett beslut om en översyn av hur denna
handel är organiserad.

;v Såsom skäl för en utredning har vidare anförts, att man borde undersöka behovet
av en ökad lagerhållning. Den synpunkten har här i diskussionen kommit
med, även när man talat örn brännoljorna. För min egen del anser jag, att frågan
örn beredskapslagring och frågan örn en ändamålsenlig importhandel och
distribution äro två skilda spörsmål. Det viktigaste är givetvis att göra bästa
möjliga inköp av varorna och att åstadkomma billigaste och mest ändamålsenliga
distribution. Men skall man samtidigt ta hänsyn till en helt annan fråga,
nämligen lagerhållningen, måste ju den löpande handeln bil lidande.

Statsrådet Möller kom in på denna sak i sitt yttrande. Jag kan inte förstå
annat än att den diskussion, han förde, ligger vid sidan örn det, som här är
mest aktuellt.

För min egen del kan jag göra uttalanden angående importen och handeln
med kol, därför att de industrier, i vilka jag arbetar, äro bland de större förbrukarna
av dessa varor. Vi ha givetvis sökt att på bästa sätt kunna inköpa och
hemtransportera varorna för våra fabrikers behov, och vi ha därvid försökt olika
vägar. Varken med avseende på inköpen eller med tanke pä transporterna tror
jag det finns någon rimlig anledning att tänka sig, att en bättre lösning skulle
kunna uppnås genom att det allmänna får övertaga dessa uppgifter. Jag är också
av den bestämda uppfattningen, att det resultat vi hitintills kunnat åstadkomma,
icke blott inom våra industrier utan inom det svenska näringslivet i allmänhet,
har blivit så gott, därför att vi kunnat få in dessa utomordentligt viktiga
varor — även för hushållsförbrukningens behov — väl så billigt som eller
rent av till billigare priser än i andra länder.

Vad beträffar detaljhandeln med kol och koks, har det ju i de här förebragta
utredningarna påvisats, hurusom minutpriserna i Stockholm under en följd av
år varit de billigaste som kunnat noteras i städer med liknande förhållanden;
man har gjort jämförelser både med Köpenhamn och Oslo och med andra europeiska
storstäder. Detta synes mig utgöra ett bevis så gott som något för att
den organisation, som funnits på detta område, har varit god och ändamålsenlig
och att näppeligen mycket kan stå att vinna genom utredningar i och för omläggning
till andra organisationsformer.

Jag skulle därför på denna punkt vilja ansluta mig till den reservation med
yrkande örn avslag på motionen, som har avgivits.

Lördagen den 9 juni 1945.

Nr 27.

Äng. organisationen av handeln med brännoljor m. m. (Forts.)

Herr Nordensson: Herr talman! Med anledning av herr statsrådet Möllers
sista yttrande vill jag säga, att den åtgärd, som jag ur krigsförsörjningssynpunkt
har rekommenderat, helt enkelt är den, som i mycket stor omfattning
faktiskt har tillämpats av svenska staten, nämligen att genom reservförrådsnämnden
inköpa och lagra nödiga varor för att efter hand lämna ut dem till
de industrier, som behöva dem.

Svenska staten har lagrat koppar och många andra metaller, men det har
ingalunda ansetts nödvändigt, att staten på grund av denna reservförrådslagring
skulle omhändertaga alla de industrier, som förbruka koppar. Så vitt jag
förstår bör man kunna förfara på samma sätt när det gäller oljan. Det är
synnerligen önskvärt att den förvaras så, att den ej kan drabbas av bombning.
Förråden böra sålunda helst uppläggas i skyddsrum, insprängda i berg, och
att bygga sådana kan man ju inte ålägga företagen. Den saken bör staten
lämpligen ombesörja, men det är ingenting som hindrar, att man sedan lämnar
ut olja till de enskilda företagen, efter hand som den behöver omsättas. Jag kan
icke finna, att det är någon principiell skillnad mellan lagring för krigsändamål
av å ena sidan olja och å den andra råvaror och förbrukningsartiklar sådana
som exempelvis koppar.

Jag vill i detta sammanhang erinra örn att ett förslag av den innebörd, jag
antytt, framställdes för mycket länge sedan. Det var professor Cassel som
ganska tidigt på 1930-talet förordade, att vi skulle förvandla vår valutareserv
till dylika varor och lägga upp dem på olika ställen inom landet. Detta skedde
visserligen i liten omfattning, men hade det skett i den utsträckning, han föreslog,
skulle det ha visat sig vara en fullkomligt lysande affär för oss, när kriget
kom.

Herr Myrdal: Herr talman! Tillåt mig att närmast i anledning av herr

Wehtjes anförande mycket kort ge uttryck för min uppfattning rörande behovet
av en utredning örn kolhandeln, vilken fråga eljest inte har diskuterats såmycket
i dag.

Jag skulle först vilja understryka, att utskottsmajoritetens utredningskrav i
fråga örn kolhandeln icke innehåller samma slags relativt bestämda direktiv
som när det gäller oljehandeln. Skillnaden är ju, att frågan örn kolhandeln icke
tidigare varit föremål för behandling, och vad man i fråga örn den begär är
alltså en förutsättningslös utredning.

_ Låt mig vidare säga, att jag är något förvånad över de yttranden, som fällts
vid flera tillfällen i dag och nu senast av herr Wehtje, då han uttalade sin stora
tillfredsställelse med hur kolhandeln varit organiserad under kriget. För min
del måste jag säga, att det slags kombination av enskilt företagande med statliga
garantier och statlig kontroll, som här har förekommit, är det mest oekonomiska
sätt att ordna en importhandel och en distribution inom landet, som
jag kan tänka mig. Den, som realiter har köpt kol från utlandet, är ju staten;
både priser och kvantiteter ha fixerats i våra handelsavtal. Distributionen har
sedermera överlåtits åt den enskilda handeln, men den har icke burit några
som helst risker, utan har på grund av detta system kunnat uppbära ganska
avsevärda frälseräntor.

Nu säger man, att detta system skall avlösas, så fort kriget är slut. Jag och
sannolikt många med mig ha emellertid den uppfattningen, att det möjligtvis
för en lång framtid kommer att bli nödvändigt att i handelsavtal med olika
länder mycket noga reglera priser och kvantiteter för den svenska kolimporten.
Och har man den inställningen, är det ganska uppenbart att man gärna vill få
till stånd en utredning, huruvida inte ett mera rationellt och billigare system
för kolimporten och koldistributionen skulle kunna åstadkommas.

Första kammarens protokoll 1945. Nr lil.

Nr 27.

Lördagen den 9 juni 1945.

Äng. organisationen av handeln med brännoljor m. m. (Forts.)

Jag tillåter mig återigen att framhålla, att vårt land med sina 6,5 miljoner
invånare är ganska litet. Ur affärsmässiga synpunkter borde det därför te sig
som en lagom stor affär, örn vi försökte att gemensamt och på mest rationella
sätt inköpa vårt kol och fördela det mellan oss. Just för en affärsman och
företagare borde det, tycker jag, vara en mycket naturlig sak att anlägga denna
rikssynpunkt på frågan örn kolhandeln.

Det är den gode företagarens syn, vi här företräda, och jag tillåter mig,
herr talman, att yrka bifall till utskottsmajoritetens förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen, att
i avseende på det under behandling varande utlåtandet yrkats 1 :o) att vad utskottet
hemställt skulle bifallas; 2 :o) att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herrar Emil Petersson och Albert Andersson vid utlåtandet
avgivna reservationen; samt 3:o) att utskottets hemställan skulle avslås.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Nordenson begärde votering, i anledning varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkandena med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen sig anse de härå avgivna svaren hava
utfallit med övervägande ja för deras mening, som ville till kontraproposition
antaga avslag.

Herr Petersson, Emil, äskade emellertid votering örn kontrapropositionens
innehåll, i anledning varav uppsattes samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen angående första kammarens
andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 14 antager avslag, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har till kontrapropostion i nämnda votering antagits godkännande
av det förslag, som innefattas i den av herrar Emil Petersson och Albert
Andersson vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda uppmaningar
av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för ja-propositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen, reste
sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

I följd därav uppsattes, upplästes och godkändes för huvudvoteringen en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad första kammarens andra tillfälliga utskott hemställt i
sitt utlåtande nr 14, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan.

Lördagen den 9 juni 1945.

Nr 27.

Äng. organisationen av handeln med brännoljor m. m. (Forts.)

Sedan denna voteringsproposition ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning på det sätt, att efter särskilda uppmaningar av herr talmannen
först de ledamöter, som ville rösta för ja-propositionen, och därefter de leda
möter, som ville rösta för nej-propositionen, reste sig från sina platser. Herr
talmannen förklarade därpå, att enligt hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Johansson, Johan Bernhard, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 46;

Nej — 24.

Därjämte hade 11 ledamöter tillkännagivit att de avstode från att rösta.

Jämlikt § 63 riksdagsordningen skulle kammarens beslut i detta ärende genom
utdrag av protokollet delgivas andra kammaren.

Föredrogs och bordlädes Kungl. Majrts denna dag avlämnade proposition nr
332.

Ordet lämnades på begäran till herr Näsgård, som anförde: Herr talman!
Enligt en i pressen nyligen refererad cirkulärskrivelse till samtliga kristidsstyrelser
har bränslekommissionen beslutat, att skogsägare inom de 20 södra
länen, som under föregående avverkningsår icke avverkat minst 50 procent av
produktionsplikten för detta år och som inte den 1 maj i år avverkat minst 30
procent av årets produktionsplikt, skola ställa skog till förfogande för avverkningsrätter
åt konsumenter, som genom egna avverkningar vilja tillgodose sitt
behov av bränsle. Kristidsstyrelserna ha anmodats att snarast och senast den
12 innevarande juni tillställa ifrågavarande skogsägare brev enligt angivet formulär
av i huvudsak följande innehåll:

För att få avverkning till stånd å eder fastighet får kristidsstyrelsen anmoda
eder att ställa skogsmark till förfogande för upplåtelse av avverkningsrätt
till person eller företag som är villigt att förvärva sådan rätt. Lämnar ni
frivilligt eder medverkan till dylik upplåtelse, kan ni erhålla ersättning på
grundval av gällande normalpris på ved och annat virke. Skulle ni vägra att
medverka till sådan upplåtelse, riskerar ni att kristidsstyrelsen på grund av
eder tidigare försummelse att fullgöra avverkningsskyldigheten kommer att
utan edert vidare hörande föreslå bränslekommissionen, att avverkning för
kronans räkning företages. I sådant fall kommer ersättningen till eder att beräknas
på grundval av de s. k. garantipriserna, vilka äro avsevärt lägre än
normalpriserna.

Är det eder avsikt att själv fullgöra hela den ålagda avverkningsskyldigheten
och disponerar ni härför erforderlig arbetskraft, får kristidsstyrelsen anmoda
eder att omedelbart göra framställning till skogsvårdsstyrelsen om utstämpling
samt att så snart som möjligt upprätta kontrakt med auktoriserad
uppköpare örn försäljning av den kvantitet ved som det åligger eder att avverka.

Skulle ni icke vilja lämna begärt medgivande örn upplåtelse av avverkningsrätt
eller för egen avverkning begära utstämpling och upprätta kontrakt skall
ni så snart ske kan och senast den 22 juni 1945 underrätta kristidsstyrelsen
därom och samtidigt uppgiva de skäl ni kan åberopa ävensom anledningen till
att ni under tidigare år försummat att fullgöra eder avverkningsskyldighet.

Interpellation
ang. föreskriven

tvångsupplåtelse
av
avverkningsrätt.

52 Nr 27. Lördagen den 9 juni 1945.

Interpellation ang. föreskriven tvång supplåtelse av avverkningsrätt. (Forts.)
Skulle anledningen vara att arbetskraft da icke varit tillgänglig, torde ni
uppgiva detta. Därvid skall uppgivas, vilka åtgärder som vidtagits för erhållande
av arbetskraft och huruvida behovet därav anmälts till länsarbetsnämnd
eller arbetsförmedling. Intyg från länsarbetsnämnden att behovet av
arbetskraft anmälts och icke kunnat tillgodoses skall bifogas.

Inkommer icke svar från eder inom föreskriven tid eller örn ni utan att
kunna visa giltiga skäl för eder försummelse att fullgöra ålagd awerkningsskyldighet
vägrar att på sätt ovan sagts frivilligt upplåta avverkningsrätt
eller för egen avverkning begära utstämpling och upprätta kontrakt, kan beslut
örn avverkning för kronans räkning komma att utan edert vidare hörande
meddelas.

Det är icke min avsikt att kommentera de tvångsförelägganden, som skogsägarna
enligt cirkulärskrivelsen^ skola ställas inför, örn det också måste framstå
som hårt att så långt efteråt fordra avverkningspliktens uppfyllande för
1943/44, särskilt som jag förmodar att det icke är meningen att släppa efter
på kraven för innevarande avverkningsår. För att slippa tvångsupplåtelse
av avverkningsrätt skall en skogsägare alltså avverka dels vad som återstår
från föregående år, dels vad som ålagts honom för innevarande år. Det förefaller
knappast troligt, att detta skall lyckas även om viljan är god.

Det kan emellertid ifrågasättas örn icke bränslekommissionen genom sina
egna åtgärder bidragit till att vedavverkningarna 1943/44 icke blevo så stora
som man nu efteråt måste finna i högsta grad önskvärt, att de hade blivit.
Jag skall som ett betecknande dokument återgiva ett cirkulär, vilket distribuerades
till skogsägarna i Gästrikland i början av januari 1944 från bränslekontoret
i Gävle och hade följande lydelse.

_ »Enär det måste undvikas, att alltför stora mängder långved lagras vid
bilvägar, är det önskvärt, att sådan ved i betydande utsträckning får kvarligga
i skogen.

Med hänsyn härtill har bränslekommissionen medgivit, att leveranstiden för
med auktoriserade brännvedsuppköpare kontrakterad långved får utsträckas
till den 28 februari 1945. Anmälan örn den kvantitet långved, som vedproducent
ändock anser sig böra köra fram till leveransplats under innevarande vinter,
bör senast den 15 januari 1944 göras till den auktoriserade uppköparen.»

_ Nu var olyckan den att medan vintern 1943/44 var gynnsam för såväl huggning
som körning var sistförflutna vinter, till vilken kommissionen ville uppskjuta
framforslingen av långveden, på grund av den ovanligt rika snömängden
och de ofrusna mossarna i sällsynt hög grad besvärlig för allt slags skogsarbete.
Bortsett härifrån kunde skogsägarna inte gärna uppfatta bränslekommissionens
uppmaning att låta veden ligga kvar i skogen på mer än ett
säth nämligen att det höll på att bli för mycket ved i landet och att det därför
icke längre var önskvärt att fortsätta avverkningarna i samma utsträckning
som förut.

Jag vill icke klandra bränslekommissionen för detta misstag — det har naturligtvis
varit mycket svårt att bedöma utvecklingen, särskilt krigets varaktighet
— men å andra sidan bör man icke heller lägga skogsägarna till last
vad bränslekommissionen själv bär ansvaret för.

Då det av bränslekommissionens cirkulärskrivelse kan synas framgå, att
styrkt brist på arbetskraft kommer att vara det enda skäl som godtages för
att skogsägare skall undgå tvångsupplåtelse av avverkningsrätt, får jag hemställa
örn kammarens tillstånd att till statsrådet Rubbestad framställa följande
fråga:

Kan det förväntas att vid tillämpningen av de tvångsingripanden mot
skogsägarna, som bränslekommissionen nu beslutat, hänsyn kommer att tagas

Lördagen den 9 juni 1945.

Nr 27.

Interpellation ang. föreskriven tvångsupplåtelse av avverkningsrätt. (Forts.)
därtill att kommissionen vintern 1943/44 inom vissa delar av landet vidtog
åtgärder, som av skogsägarna måste uppfattas som en uppmaning att inskränka
vedavverkningarna?

På gjord proposition medgav kammaren, att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 350, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
ändrad lydelse av 4 § lagen den 27 juni 1927 (nr 287) angående uppsikt å
vissa jordbruk, såvitt angår anslagsfråga;

nr 356, i anledning av väckt motion örn ändrade grunder för statsbidrag till
lindring i mindre bemedlade djurägares kostnader för djursjukvård;

nr 357, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrade grunder
för användningen av anslaget till Skogsvård m. m.: Ersättning åt skogsvårdsstyrelser
för visst biträde vid virkesavverkning m. m.; samt

nr 358, i anledning av väckta motioner om statsbidrag till föreningen Bjärme
andelsladugård m.. m.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 359, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
ändrad lydelse av 4 § lagen den 27 juni 1927 (nr 287) angående uppsikt å
vissa jordbruk, såvitt angår det genom propositionen framlagda lagförslaget;
och

nr 360, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till butikstängningslag.

Anmäldes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser till Konungen
:

nr 361, i anledning av väckt motion angående utredning av frågan örn genomförande
av obligatorisk olycksfallsförsäkring av skolbarn; och

nr 362, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
inkallelse av värnpliktiga för avveckling av försvarsberedskap m. m.

Skrivelseförslagen godkändes under förutsättning, beträffande förslaget nr

361, att utskottets hemställan i utlåtande nr 60 samt, i fråga om förslaget nr

362, att utskottets hemställan i utlåtande nr 61 bifölles även av andra kammaren.

Anmäldes och godkändes sammansatt konstitutions- och första lagutskotts
förslag till riksdagens skrivelse, nr 363, till Konungen i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till ändrad lydelse av §§ 17, 21,
27 och 28 regeringsformen, m. m.

Anmäldes konstitutionsutskottets förslag till riksdagens skrivelse, nr 364,
till Konungen i anledning av konstitutionsutskottets memorial nr 20 med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 40 § lagen den 26 november 1920 (nr
796) om val till riksdagen.

Skrivelseförslaget godkändes under förutsättning att utskottets hemställan
i memorial nr 20 bifölles även av andra kammaren.

Nr 27.

Lördagen den 9 juni 1945.

Anmäldes och bordlädes
konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 21, i anledning av väckta motioner örn sänkning av valbarhetsåldern till
riksdagens andra kammare samt till kommunala uppdrag; och

nr 22, i anledning av väckta motioner örn avskaffande av utskyldsstrecket
såsom diskvalifikationsgrund för valbarhet och behörighet till vissa kommunala
förtroendeuppdrag m. m.;

statsutskottets utlåtanden:

nr 177, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utläggande av
vissa beställningar för försvarsändamål m. m. jämte i ämnet väckta motioner; nr

178, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa avlöningsm.
fl. anslag under riksstatens fjärde huvudtitel för budgetåret 1945/46 jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 179, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa byggnadsarbeten
m. m. för försvaret;

nr 180, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tandvården vid
försvaret jämte i ämnet väckt motion;

nr 181, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för
H. B. E. Eriksson m. fl. från betalningsskyldighet;

nr 182, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående förvärv av mark
för vissa oljelagringsanläggningar;

nr 183, i anledning av väckt motion örn anslag till markförvärv för utvidgning
av Sundsvalls luftvärnskårs övningsområde;

nr 184, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1945/46 till upplysnings- och organisationsverksamhet i fråga örn hantverk
och småindustri jämte i ämnet väckt motion;

nr 185, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag för budgetåret
1945/46 till instituten för socialpolitisk och kommunal utbildning och
forskning m. m.;

nr 186, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1945/46 till avlöningar vid musikaliska akademien med musikhögskolan; nr

187, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående vissa byggnadsfrågor
m. m. inom ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde;

nr 188, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1945/46 till inköp av tackjärn;

nr 189, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1944/45 m. m., i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;

nr 190, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1944/45 m. m., i vad propositionen avser folkhushållningsdepartementets
verksamhetsområde ;

nr 191, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1944/45 m. m., i vad propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde ;

nr 192, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1944/45 m. m., i vad propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde;

nr 193, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1944/45 m. m., i vad propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde;

nr 194, i anledning av väckt motion örn statsbidrag till utgivande av för -

Lördagen den 9 juni 1945.

Nr 27.

fattningskommentarer och andra framställningar inom förvaltningsrättens område
m. m.;

nr 195, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förändring i
avseende å löneställning och antal beträffande vissa ordinarie befattningar
vid kommunikationsverken m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 196, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen och vägförvaltningarna m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 197, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående inrättande av
en luftfartsstyrelse samt fastställande av stat för luftfartsfonden m. m.;

nr 198, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ämbetsbyggnad
för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och luftfartsstyrelsen;

nr 199, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa investeringar
i telegrafverkets fond och luftfartsfonden för budgetåret 1945/46;

nr 200, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående uppförande av
ett radiohus i Stockholm;

nr 201, i anledning av väckta motioner örn anskaffning av två kortvågssändare; nr

202, i anledning av väckta motioner örn viss översyn av gällande avtal
mellan staten och Aktiebolaget Radiotjänst; och

nr 203, i anledning av väckta motioner angående upprättande av sjöfartsförbindelser
mellan Gotland och fastlandet i statlig regi;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 46, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
med särskilda bestämmelser rörande mantalsskrivningen för år 1946 i anledning
av folkräkningen den 31 december 1945;

nr 48, i anledning av väckta motioner angående ändrade grunder för beskattning
av äkta makar m. m.; och

nr 49, i anledning av väckt motion angående beskattningen av expropriationsersättning
i vissa fall;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 40, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
utlännings rätt att här i riket vistas (utlänningslag), m. m.;

nr 41, i anledning av väckta motioner angående ändring i lagen örn tillsättning
av prästerliga tjänster;

nr 42, i anledning av väckt motion örn ändring i gällande kyrkolagstiftning
rörande kyrkas upplåtande för annat ändamål än gudstjänst;

nr 44, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 23 § lagen den 15 juni 1935 (nr 343) örn ungdomsfängelse
m. m.;

nr 45, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
ändring i 9 § utsökningslagen;

nr 46, i anledning av väckta motioner angående förbättring av tomträttsförfarandet
såsom upplåtelseform beträffande kommunernas och statens markområden
;

nr 48, i anledning av väckta motioner angående inskränkning av makes
förfoganderätt i fråga örn försäkringsavtal, avseende makarnas eller endera
makens liv; och

nr 49, i anledning av väckt motion angående förenklat förfarande vid dödande
av förkommet livförsäkringsbrev;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 62, i anledning av väckta motioner örn införande av högertrafik;

Nr 27.

Lördagen den 9 juni 1945.

nr 63, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
angående ändring i vissa delar av krigsfamiljebidragsförordningen
den 30 juni 1942 (nr 521), dels ock en i ämnet väckt motion;

nr 64, i anledning av väckt motion angående lagstiftning örn rätt för vissa
arrendatorer att friköpa av dem brukade gårdar;

nr 65, i anledning av väckta motioner örn vissa ändringar i arrende- och
vanhävdslagstiftningen;

nr 66, i anledning av väckt motion om vissa ändringar i lagen örn nyttjanderätt
till fast egendom; och

nr 67, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående tillgodoräknande i vissa fall av tjänsteplikt för rätt till hemortslön
m. m.;

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 65, i anledning av väckta motioner örn inrättande av en statlig lånefond
för driftskredit m. m. åt jordbrukare och jordbruksarbetare;

nr 66, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under nionde
huvudtiteln gjorda framställningar örn anslag till lantbrukshögskolan jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 67, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till trädgår
dsundervisningen jämte i ämnet väckta motioner;

nr 68, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning för
skador till följd av Tämnarens översvämning m. m.;

nr 69, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till åtgärder
för ökad skogsproduktion i Norrland m. m. jämte i ämnet väckt motion;

nr 70, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
viss del av kronoparken Restad i Älsborgs län m. m.; och

nr 71, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändring i grunderna
för lån från jordbrukets maskinlånefond m. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 19, i anledning av
väckt motion angående utredning av behovet av ytterligare industrihem eller
omskolnings- och träningsanstalter för från fängelser, vissa sjukhus och anstalter
utskrivna eller permitterade personer; samt

första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 16, i anledning av
väckt motion angående utredning örn ordnande genom statens försorg av reguljär
gods- och persontrafik på landsvägarna i vissa glest befolkade delar av
landet.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 3.20 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Tisdagen den 12 juni 1945.

Nr 27.

Tisdagen deli 12 juni.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Justerades protokollen för den 5 och den 7 innevarande månad.

Efter föredragning av ett från andra kammaren ankommet protokollsutdrag,
nr 535, med delgivning av nämnda kammares beslut över dess andra tillfälliga
utskotts utlåtande nr 9, i anledning av motion om en utredning angående befolknings-
och näringsförhållanden i Sverige, beslöt första kammaren hänvisa
detta ärende till sitt andra tillfälliga utskott.

Efter föredragning av ett från andra kammaren ankommet protokollsutdrag,
nr 536, med delgivning av nämnda kammares beslut över dess andra tillfälliga
utskotts utlåtande nr 10, i anledning av motioner angående utredning örn
samhällsplanering och samhällets behov att bestämma markens användning,
angående utredning örn inrättande av ett centralt statligt organ för genomförande
av en landsplanering samt angående utredning av ifrågan örn överförande
i samhällets ägo av för städernas bebyggelse nödvändig tomtmark, beslöt
första kammaren hänvisa detta ärende till sitt andra tillfälliga utskott.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 337, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående reglering av nomad-
och folkskolinspektörernas expeditionsförhållanden m. m., jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 338, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag till avlöning
av landsantikvarier m. m., jämte i ämnet väckta motioner;

nr 339, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1945/46 till yrkesundervisningen;

nr 344, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1945/46 till granskningsnämnden för vissa patentansökningar m. m.;

nr 345, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1945/46 till ersättningar för vissa beslagtagna fartyg m. m.;

nr 346, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till kristillägg
m. m. för budgetåret 1945/46;

nr 347, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda förslag
örn anslag för budgetåret 1945/46 till oförutsedda utgifter;

nr 366, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående lån till Luossavaara—Kiirunavaara
aktiebolag m. m.; samt

nr 367, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inlösen av Trafikaktiebolaget
Grängesberg—Oxelösunds aktier i Luossavaara—Kiirunavaara
aktiebolag.

Första hammarens protolcoll 1945. Nr Z7.

Nr 27.

Tisdagen, den 12 juni 1945.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 365, till Konungen i anledning av väckta motioner angående revision
av utsökningslagen och i samband därmed stående lagstiftning.

Anmäldes och godkändes utrikesutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 371, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
godkännande av ett mellan Sverige och Kina avslutat avtal rörande uppgivande
av exterritoriella rättigheter i Kina och reglering av därmed sammanhängande
spörsmål.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
332, angående transport av vissa utländska medborgare genom Sverige.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets utlåtanden nr 21 och
22, statsutskottets utlåtanden nr 177—203, bevillningsutskottets betänkanden
nr 46, 48 och 49, första lagutskottets utlåtanden nr 40—42, 44—46, 48 och
49, andra lagutskottets utlåtanden nr 62—67, jordbruksutskottets utlåtanden
nr 65—71, första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 19 samt
kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 16.

På framställning av herr talmannen beslöts att på föredragningslistan för
morgondagens sammanträde statsutskottets utlåtanden nr 177—183 skulle uppföras
näst efter samma utskotts utlåtande nr 203 samt andra lagutskottets utlåtande
nr 62 sättas sist bland två gånger bordlagda ärenden.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.13 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1945. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

452404