RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1945:25)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1945. Första kammaren. Nr 25.

Tredagen den 1 juni.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Justerades protokollen för den 25 och den 26 nästlidne maj.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 205, till Konungen i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ordnande
av civilanställning för avgående fast anställt manskap vid försvaret,
jämte i ämnet väckta motioner.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 327, med förslag till lag örn inkallelse av värnpliktiga för avveckling
av försvarsberedskap m. m.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet nedannämnda motioner:
nr 398, av herr Johansson, Johan Bernhard, m. fl.,
nr 399, av herr Andersson, Alfred, samt
nr 400, av herr Andersson, Alfred,

alla i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående prisreglerande åtgärder
på jordbrukets område m. m.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets utlåtanden nr 154—162, andra
lagutskottets utlåtanden nr 56 och 57 samt jordbruksutskottets utlåtanden nr
60—64.

frainställning av herr talmannen beslöts att statsutskottets utlåtanden
nr 154 162, andra lagutskottets utlåtanden nr 56 och 57 samt jordbruksut skottets

utlåtanden nr 60—64 skulle på föredragningslistan för morgondagens
sammanträde i nu angiven ordning uppföras näst efter jordbruksutskottets utlåtande
nr 23.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.06 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Första hammarens protokoll 1945. Nr 25.

Nr 25.

Lördagen den 2 juni 1945.

Ang. jordbrukakommiasionernaa

eammanaättning.

Lördagen den 2 juni.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Upplästes en till kammaren inkommen ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Med stöd av bifogade läkarintyg får jag härmed vördsamt anhålla om ledighet
från riksdagsgöromålen under i intyget angiven tid.

Länslasarettet i Norrtälje den 1 juni 1945.

L. Franzon.

Härmed intygas på begäran, att riksdagsman Laur Franzon, som för närvarande
är intagen på lasarettet i Norrtälje för en inflammation i ett ben, med
anledning härav från och med den 31 maj och tills vidare är förhindrad att deltaga
i riksdagsarbetet.

Norrtälje den 1 juni 1945.

Sten Hasselrot,

lasarettsläkare.

På gjord proposition bifölls ansökningen för den tid, det i åberopade läkarintyget
omförmälda hindret varade.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 52, i anledning av dels
Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn ändrad lydelse av 4 § lagen
den 27 juni 1927 (nr 287) angående uppsikt å vissa jordbruk, såvitt propositionen
hänvisats till lagutskott, dels ock en i ämnet väckt motion.

Genom en den 2 mars 1945 dagtecknad proposition, nr 172, hade Kungl.
Majit föreslagit riksdagen att

dels antaga ett vid propositionen fogat förslag till lag örn ändrad lydelse
av 4 § lagen den 27 juni 1927 (nr 287) angående uppsikt å vissa jordbruk,

dels ock till Jordbrukskommissioner för budgetåret 1945/46 under nionde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 70 000 kronor.

Propositionen hade, såvitt angick anslagsfrågan, hänvisats till jordbruksutskottet
och i övrigt till lagutskott. I sistnämnda avseende hade propositionen
behandlats av andra lagutskottet.

I samband med lagförslaget hade andra lagutskottet till behandling förehaft
en i anledning av propositionen inom andra kammaren av herr Andersson i
Tungelsta m. fl. väckt motion, nr 505.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

A. att riksdagen, med förklaring att det genom propositionen framlagda lagförslaget
icke kunnat i oförändrat skick antagas, matte för sm del antaga
följande förslag till

Lördagen den 2 juni 1945.

Nr 25.

Äng. jordbrukskommissionernas sammansättning. (Forts.)

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

Lag

om ändrad lydelse av 4 § lagen den 27 juni 1927 (nr 287) angående

uppsikt å vissa jordbruk.

Härigenom förordnas, att 4 § lagen den 27 juni 1927 angående uppsikt å
vissa jordbruk skall erhålla följande ändrade lydelse.

För uppsiktens utövande skall för
varje hushållningssällskaps område
finnas en jordbrukskommission. Kommissionen
skall bestå av en ordförande
och fyra ledamöter. Ordföranden
utses av Konungen. Landstinget och
hushållningssällskapets förvaltningsutskott
välja vartdera två ledamöter,
vilka skola vara den ene ägare av
jordbruksfastighet och den andre arrendator
av sådan fastighet. Ordföranden
och ledamöterna utses för en
tid av tre år. För envar av dem utses
för samma tid en suppleant.

Beträffande jäv mot ordförande och
vad örn domarejäv är stadgat.

Närmare bestämmelser örn kommissi
te, som utfärdas av Konungen.

För uppsiktens utövande skall för
varje hushållningssällskaps område
finnas en jordbrukskommission. Kommissionen
skall bestå av en ordförande
och fyra ledamöter. Ordföranden
utses av Konungen. Ledamöterna väljas
till lika antal av landstinget och
hushållningssällskapets förvaltningsutskott.
De ledamöter som väljas av
förvaltningsutskottet skola vara den
ene ägare av jordbruksfastighet och
den andre arrendator av sådan fastighet.
Ordföranden och ledamöterna utses
för en tid av tre år. För envar av
dem utses för samma tid en suppleant.

ledamot skall i tillämpliga delar gälla

mens verksamhet meddelas i reglemen -

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1946.

B. att motionen II: 505 måtte anses besvarad genom vad utskottet förut anfört
och hemställt; samt

C. att riksdagen måtte för sin del antaga under punkten infört förslag till
lag angående ändrad lydelse av 2 kap. 55 § lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1)
örn nyttjanderätt till fast egendom.

Reservation hade avgivits av herrar Wahlund, Pettersson i Hällbacken, Ryberg
och Håstad, vilka ansett, att utskottets utlåtande bort hava den lydelse,
reservationen visade, slutande med en hemställan,

A. att riksdagen, med avslag å motionen II: 505, måtte antaga det genom
propositionen framlagda lagförslaget oförändrat; samt

B. att riksdagen måtte för sin del antaga det av utskottet under punkten C
framlagda förslaget till lag angående ändrad lydelse av 2 kap. 55 § lagen den
14 juni 1907 (nr 36 s. 1) örn nyttjanderätt till fast egendom.

Herr statsrådet Pelirsson-Brarnstorp: Herr talman! I samband med att riksdagen
år 1943 behandlade förslaget om ny arrendelag begärde riksdagen i
anledning av motion en utredning örn jordbrukskommissionernas sammansättning
med hänsyn till den uppgift, som skulle tillkomma dem att granska arrendeavtal
och därmed sammanhängande frågor.

I motionen uttalades, att jordbrukskommissionerna borde sammansättas på
sådant sätt, att såväl arrendatorer som jordägare bleve representerade. Utskot -

Nr 25.

Lördagen den 2 juni 1945.

Äng. jordbruk skommissionernas sammansättning. (Forts.)
tet anförde vid behandlingen av motionerna ingen avvikande mening, utan godkände
enligt mitt sätt att se motionärernas uppläggning rörande jordbrukskommissionernas
sammansättning. Den av utskottet tillstyrkta motionen bifölls
sedan av kamrarna. Med stöd av riksdagens beslut tillkallade Kungl.
Maj :t särskilda utredningsmän. På grundval av deras utredning utarbetades
därefter det förslag, som Kungl. Maj :t nu framlagt för riksdagen.

Propositionen innebär, såsom kammarens ledamöter torde ha funnit, att jordbrukskommissionerna
skola bestå av fem i stället för såsom tidigare tre ledamöter.
Av de fem ledamöterna skall, såsom förut, Kungl. Maj :t utse ordförande
samt hushållningssällskapets förvaltningsutskott och landstinget vartdera
två ledamöter. Med beaktande av det uttalande, som gjordes i motionen
vid 1943 års riksdag, föreslog Kungl. Majit, att var och en av de båda organisationerna
skulle utse en representant för vardera av de två av arrendeförhållandena
intresserade parterna, jordägare och arrendatorer.

Utskottet förklarar, att det icke kan ansluta sig till propositionens förslag,
I anslutning till en motion, som behandlats i samband med propositionen, framhåller
utskottet, att landstinget icke bör vara bundet vid att utse någon representant
vare sig jordägare eller arrendatorer. Självfallet kan det ju också finnas
andra lämpliga personer, som kunna behandla dessa ärenden, även örn de
inte äro direkta intresserepresentanter. Utskottet betonar emellertid samtidigt,
att det för behandlingen av tvister örn arrendeavtal är viktigt, att båda parternas
intressen äro lika företrädda inom jordbrukskommissionerna. På den punkten
ansluter sig således utskottet till den tankegång, som framkom i motionerna
och beslutet vid 1943 års riksdag och som efter verkställd utredning
resulterat i det i propositionen framlagda förslaget.

Utskottet föreslår, att hushållningssällskapets förvaltningsutskott skall utse
två ledamöter, varav den ene skall vara arrendator och den andre jordägare,
medan landstinget vid sitt val av ledamöter skall vara obundet. Utskottet utgår
som sagt ifrån att vid behandling av arrendeärenden bland ledamöterna
jordägare och arrendatorer skola närvara till lika antal. Detta medför, att
landstingets representanter, om båda äro antingen jordägare eller arrendatorer,
icke få delta i prövningen av dylika frågor. Då skulle nämligen antingen jordägarna
eller arrendatorerna bli överrepresenterade, varigenom enligt utskottets
mening hela omregleringen av jordbrukskommissionernas sammansättning
skulle bli förfelad. Samtliga fem ledamöter inom jordbrukskommissionerna skola
enligt utskottets förslag däremot kunna deltaga i handläggandet av vanhävdsärenden.
Jag förstår inte riktigt, varför utskottet har gått på denna linje, ty
enligt mitt förmenande måste det vara oformligt, att jordbrukskommissionens
samtliga ledamöter icke skola få deltaga vid avgörandet av arrendefrågor, som
väl äro de viktigaste ärenden som jordbrukskommissionerna ha att behandla.
Anledningen till att skrivelsen till Kungl. Maj :t tillkom vid 1943 års riksdag
var ju, att det ansågs angeläget att jordbrukskommissionerna finge en för avgörande
av arrendeärenden lämplig sammansättning.

Utskottet förklarar vidare, att om landstinget utser två ledamöter i jordbrukskommissionen,
vilka varken äro jordägare eller arrendatorer, böra dessa
ledamöter få deltaga även vid avgörandet av arrendeärenden. Det kan givetvis
sägas, att dessa ledamöter liksom ordföranden och andra skiljeman! böra försöka
att se saken objektivt. Hela anordningen blir dock, synes det mig, litet
besynnerlig med tanke på att 1943 års riksdag ju så tydligt uttalat angelägenheten
av en rättvis parts rep resenia tion.

Härtill kommer en annan omständighet. Örn landstinget utser en ledamot,
som varken är jordägare eller arrendator, skall det enligt det reglemente, som
utskottet förutsätter komma att utfärdas, icke finnas något hinder för denne

Lördagen den 2 juni 1945.

Nr 25.

Ang. jordbr u k s k o m m is s i o n er n as sammansättning. (Forts.)
att deltaga i avgörandet av arrendeärenden. Jordbrukskommissionen kan då
i sin egenskap av skiljenämnd komma att bestå av fyra ledamöter, således ett
jämnt antal ledamöter, vilket ju icke kan vara lämpligt. För att komma ifrån
svårigheten vid lika röstetal föreslår utskottet, att ordföranden i dylikt fall
skall ha utslagsröst. Jag vill fästa uppmärksamheten på att ett reglemente
utfärdat efter de grunder, som andra lagutskottet förordat, i varje fall icke
kommer att stå i överensstämmelse med den uppfattning som riksdagen uttalade
år 1943.

Utskottet framhåller vidare, att även personer utanför jordbrukarnas krets
böra få deltaga i avgörandet av vanhävdsfrågor, besiktning av fastigheter
o. s. v. Ur samhällets synpunkt är det naturligtvis angeläget, att vanhävdsärenden
bedömas fullt objektivt, vare sig de handläggas av jordbrukare eller
andra. Under de senaste åren har det många gånger varit kristidsnämnderna
ute i orterna som påtalat fall, då man ansett att en egendom vanhävdats. Vid
noggrannare prövning har det emellertid därvid ofta visat sig, att på grund av
obekantskap med de ekonomiska förutsättningarna för att kunna driva ett
jordbruk efter vad man anser vara de lämpligaste linjerna ha de av kristidsnämndema
gjorda anmärkningarna örn vanhävd icke varit så grundade, att
man kunnat tillgripa förfogandelagen.

Det förefaller mig med hänsyn till vad jag nu anfört, som om det hade varit
riktigare, att utskottet hade följt Kungl. Maj :ts proposition. Då hade vi fått
fulltaliga jordbrukskommissioner såväl vid prövningen av vanhävdsfrågor som
av de kanske än viktigare ärenden som gälla tvister mellan arrendatorer och
jordägare.

Herr Wahlund: Herr talman! Sedan herr jordbruksministern yttrat sig, har
jag inte så mycket att tillägga.

Vi hörde, att tvisten rör sig örn sammansättningen av jordbrukskommissioner
na och att skillnaden mellan reservationen och utskottsma jonte tens förslag
är den, att utskottsmajoriteten vill, att landstingen vid utseende av sina
ledamöter i jordbrukskommissionerna inte skola vara bundna vid att utse
en jordägare resp. en arrendator, utan att valet därvidlag skall vara fritt.
Det är just där utskottsmajoritetens svårigheter uppkomma. Jag tror mig
kunna säga, att jag aldrig har varit med om en utskottsbehandling, där ett
förslag har framgått under så stora födslovåndor. Man stötte direkt på en
rad besvärligheter, av vilka statsrådet Bramstorp ju här har nämnt några.
Efter vilken princip skall man t. ex. utvälja de ledamöter, som skola deltaga i
avgörandet av arrendeärenden, när man vill lia lika representation för jordägare
och arrendatorer? Örn landstingen utse ledamöter, som varken äro
jordbrukare eller arrendatorer, kan, såsom herr statsrådet också påpekade,
uppkomma den situationen att det blir fyra ledamöter vid beslutet, varvid
förmodligen ordföranden bör få utslagsröst. Allt detta skall enligt utskottsmajoriteten
bestämmas i reglementet. Men, herr talman, blir inte det här
krångligt, ja rent av mycket krångligt? Varför då inte gå på propositionens
linje? Det måste väl föreligga alldeles särskilda skäl. örn man skall göra avsteg
från den. Ja, säger majoriteten, det gäller att få med bra folk, personer
som ha ekonomiska insikter och praktisk erfarenhet i fråga örn jordbruk och
kännedom om ortsförhållandena. Jag är övertygad örn att dylika personer i
erforderlig utsträckning finnas inom jordbrukarnas och arrendatorernas led.
Örn herr talmannen tillåter, skulle jag vilja säga att jag tycker, att ledamöterna
av utskottet vid behandlingen av denna proposition lia varit en smula
klåfingriga.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Nr 25.

Lördagen den 2 juni 1945.

Äng. jordbrukskommissionernas sammansättning. (Forts.)

Herr Hage: Herr talman! Jag har inte avgivit någon reservation till det
föreliggande utskottsutlåtandet, men jag har i alla fall under behandlingen
av frågan i utskottet deklarerat en annan mening än den som utskottsmajoriteten
har stannat för. Det föreliggande utskottsförslaget är enligt mitt sätt att se
endast det näst bästa av dem, som voro uppe i utskottet under behandlingen av
ärendet. Det bästa förslaget anser jag vara det, till vilket jag deklarerade min
anslutning i utskottet. Det fanns dock ingen möjlighet att förmå utskottets
ledamöter att gå på den linjen.

Jordbrukskommissionerna skola ju hädanefter behandla två olika slag av
frågor. De skola dels ha uppsikt över vanhävdslagarnas tillämpning och vad
därmed sammanhänger, dels vara en partsorganisation för avgörande av frågor,
som beröra de två parterna, arrendatorer och jordägare. Då jordbrukskommissionerna
behandla partfrågor, böra enligt min uppfattning endast de
ledamöter, som utsetts enligt partsrepresentationsidén, deltaga i avgörandena.
De av hushållningssällskapens förvaltningsutskott utsedda ledamöterna skola
ju enligt det föreliggande förslaget utgöras av en jordägare och en arrendator,
vilka således företräda de båda parternas intressen. Det är då rimligt, att deras
röster tillsammans med ordförandens bli avgörande för jordbrukskommissionens
utslag i mål, som beröra dessa båda parter. De två andra ledamöterna
i jordbrukskommissionen, vilka valts av landstinget och icke utsetts enligt
representationsidén, ha efter mitt sätt att se i dylika fall ingenting med denna
sak att göra. I frågor rörande vanhävdslagens tillämpning borde å andra
sidan de nyssnämnda partsrepresentanterna icke deltaga i avgörandena. Dylika
ärenden borde avgöras av de ledamöter, som utsetts med utgångspunkt
från att vederbörande ha goda kunskaper och insikter på just detta område.
Jag tror dock inte, att det vore så farligt, örn även partsrepresentanterna finge
deltaga i dylika avgöranden, varför det kanske inte är så nödvändigt att
undanhålla dem rätten härtill. Huvudsaken är att de enligt partsrepresentationsidén
valda ledamöterna deltaga i behandlingen av sådana frågor, som
gälla förhållandet mellan parterna.

Jag anser, att detta hade varit den förnuftigaste linjen. Utskottet har emellertid
inte följt den, men jag har inte reserverat mig, ty jag tror ändå, att utskottets
förslag är bättre än propositionen. Jag behöver ju inte här redogöra
för, varför jag anser detta, ty det kommer väl ordföranden att göra.

Jag yrkar därför, herr talman ■—• visserligen med stor tvekan och trots att
jag hellre hade sett att ett annat förslag hade gått igenom — bifall till utskottets
hemställan.

Herr Norman: Herr talman! Såsom kammarens ledamöter finna, har utskottet
enat sig örn en sak, nämligen att förorda en mera formell ändring av
55 § nyttjanderättslagen. Vi ha ansett detta vara både önskvärt och kanske
till och med nödvändigt för att de här ifrågavarande olika lagarna skola korrespondera
med varandra på rätt sätt.

Vi ha också varit eniga i ett annat avseende, nämligen örn att jordbrukskommissionernas
nuvarande sammansättning icke är lämplig för de vidgade uppgifter,
som kommissionerna ha fått enligt arrendelagen. Utskottet har, kan
jag nämna, varit enigt örn att intet av de här föreliggande förslagen, vare sig
Kungl. Maj:ts, utskottets eller det som framförts i en motion, är den allra bästa
lösningen. Jag har för min del inom utskottet förordat, att Kungl. Maj:ts förslag
skulle bifallas. Jag anser nämligen, att det inte betyder så mycket, hur
det nu än bestämmes, ty det blir val troligen snarast ett provisorium i avvaktan
på en slutlig reformering av föreskrifterna i samband med de lagstiftningsåtgär -

Lördagen den 2 juni 1945.

Nr 25.

Ang. jordbruksJcommissionernas sammansättning (Forts.)
der, som kunna vidtagas, när den gällande provisoriska vanhävdslagen skall
ersättas av mer definitiva bestämmelser.

Att jag inte tillhör reservanterna beror därpå, att när det inte gick att vinna
majoritet inom utskottet för den kungl, propositionen, ansåg jag det lämpligt
att medverka till att redan inom utskottet få fram ett kompromissförslag. Med
det läge, som kunde väntas vara för handen i kamrarna, är det väl ganska säkert,
att motionen skulle ha vunnit flertal i andra kammaren och det skulle lia blivit
synnerligen besvärligt att få till stånd en sammanjämkning, örn kamrarna fattat
olika beslut. Jag har därför inom utskottet medverkat till det av utskottet förordade
förslaget, som på sitt sätt är en sammanjämkning. Det går ju lättare
att göra en sammanjämkning i förväg än efteråt när kamrarna bundit sig i motsatta
beslut.

Jag tror för min del, att det kommer att ordna sig ganska bra i tillämpningen
av de bestämmelser som utskottet nu förordat. Såsom herr statsrådet här framhållit,
kan visserligen den situationen inträffa, att det blir fyra ledamöter, som
komma att vara med örn ett beslut, när det gäller jordbrukskommissionens uppgifter
enligt arrendelagen. Det förefaller mig emellertid, som örn den situationen
också skulle ha kunnat föreligga, örn Kungl. Maj:ts förslag hade bifallits.
I ett sådant fall kan man inte tillämpa vad som stadgats i lagen örn skiljenämnd.
Om inom en skiljenämnd parternas uppfattning går i sådan riktning, att det
icke blir majoritet för en viss inställning, anses ju uppdraget såsom ofullbordat,
och vederbörande, som vädjat till skiljenämnden, har att söka få ärendet avgjort
inför allmän domstol. Om det blir lika antal röster inom rätten, gäller
ju där såväl enligt den gamla som enligt den nya rättegångsbalken den mening
som ordföranden företräder. Saken synes mig i detta fall kunna ordnas så,
att motsvarande bestämmelse inskrives i det blivande reglementet för jordbrukskommissionerna.
Jag tror, att det är både lämpligt och riktigt att så sker. I
praktiken föreställer jag mig att det inte kommer att bli så stora besvärligheter,
ty jordbrukskommissionerna ha ju dock en sådan sammansättning, att medlemmarna
väl inte skola envist driva sina särmeningar utan försöka att jämka
ihop åsikterna redan under förhandlingarna innan man går till omröstning.
Jag har en ganska bestämd uppfattning, att kommissionerna komma att kunna
besluta tämligen enhälligt. Det förefaller mig därför, som örn de olägenheter,
som här synas kunna inträda, i praktiken inte skulle bli av någon särskild
betydelse.

Jag anser därför, herr talman, att det är lämpligt att första kammaren bifaller
utskottets förslag. Skulle det bli olika beslut i kamrarna, vilket eljest
vore att befara, skulle utskottet få ännu värre födslovåndor, herr Wahlund,
än vad det haft när det snickrat ihop det föreliggande förslaget. Jag vet faktiskt
inte, hur vi då skulle kunna ordna saken, och befarar att vi i så fall
möjligtvis måste låta det hela förfalla, vilket icke skulle vara bra. Det är en
lämplig tidpunkt att nu göra denna reform, då jordbrukskommissionerna skola
förnyas i och med detta års slut. Det är också ett påtagligt intresse, att arrendatorerna
få medinflytande i de ärenden, som gälla arrendelagen och som skola
behandlas av jordbrukskommissionerna.

Jag förordar, herr talman, bifall till utskottets förslag.

Herr Andersson, Alfred: Herr talman! När det gällt att ta ställning till de
två förslag, som här föreligga, Kungl. Majlis å ena sidan och andra lagutskottets
å andra, har det i varje fall för mig inte varit någon sorn helst svårighet
att fatta ståndpunkt.

Utskottets förslag har enligt min mening vissa fördelar framför Kungl.
Majlis förslag. Örn man skulle följa Kungl. Majlis förslag att hushållnings -

Nr 25.

Lördagen den 2 juni 1945.

Äng. jordbrukskommissionerngs sammansättning. (Forts.)
sällskapens förvaltningsutskott skola utse två ledamöter, av vilka elen ene
skall vara arrendator och den andre jordägare, och landstingen skulle förfara
på samma sätt, blir det enligt min mening en ensidig sammansättning, som kan
föra med sig obehagliga konsekvenser. Jag har alltså här en rakt motsatt mening
mot professor Wahlund, som antydde att det skulle bli synnerligen krångligt
örn man följde utskottets förslag. Tvärtom, herr Wahlund, kan det bli ytterst
krångligt örn man följer Kungl. Maj :ts förslag. Om ledamöterna nu
skulle väljas enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle de utan tvivel i många fall
gå till sin uppgift med förutfattade meningar. De två som äro utsedda som
arrendatorernas representanter måste mycket starkt känna att de representera
en viss kår, och likaså måste jordägarnas representanter göra det. Det kan
betyda att ordföranden kan komma i situationer, som kunna bli ytterst obehagliga
för honom.

_ Enligt min mening är det fullt riktigt att hushållningssällskapens förvaltningsutskott
utse två representanter, en speciellt för arrendatorerna och en
speciellt för jordägarna — då menar man givetvis de jordägare som ha arrendatorer
under sig och som alltså ha att göra med denna kår. Landstingen däremot
böra ha fria händer i valet av sina ledamöter. Det är ju självklart att
även landstingen när de gå till dessa val böra se till att de välja människor,
som äro väl förtrogna med jordbruket. Men man behöver inte vara vare sig
arrendator eller ägare av jordbruksfastighet för att besitta de egenskaper som
här kunna behövas. Det torde alltså inte möta några svårigheter för ett landsting
att utse lämpliga representanter. Jag tror att sådana finnas ute i bygderna.
Man behöver inte alls välja ledamöter av landstingen för dessa uppdrag, ty
det finns andra personer med lika stor eller i många fall större kompetens på
detta område än många av landstingens ledamöter. Det kan tänkas att det
finns folk som har varit jordbrukare, antingen arrendatorer eller också jordägande
jordbrukare, som av en eller annan anledning har lämnat sitt jordbruk
— de kunna ha fått stora uppdrag i kommunen, som ta hela deras tid
i anspråk, och därför ansett det lämpligt att lämna ifrån sig jordbruket. Men
detta får väl inte betyda att de också ha sålt sin kompetens på detta område.
Den ha de alltjämt med sig.

Om man nu tänker sig, att en tvist uppstår mellan de två speciellt utsedda
jordbruksrepresentanterna, är det en verklig tillgång för en ordförande i en
jordbrukskommission att ha dessa övriga representanter, som känna sig fullständigt
obundna och alltså fria när det gäller den inställning, som vederbörande
representanter kunna ha intagit i den ena eller andra frågan.

Jag har därför den bestämda uppfattningen, att det är lyckligast om man
följer utskottets förslag. Jag tror att vi därmed skulle icke endast göra det
lättare för jordbrukskommissionerna att fullgöra sitt värv, utan också att vi
därigenom få större möjligheter att skipa rättvisa på området, såväl i fråga
örn tvister om arrendelagens tolkning som vid bedömandet av vanhävd. Därvidlag
kunna meningarna gå mycket starkt isär mellan de jordbruksbetonade
representanterna. När det gäller att bedöma en reparation eller ett underhåll
tror jag mig kunna säga, nied den lilla erfarenhet jag dock har som ledamot
av jordbrukskommissionen i mitt eget län, att arrendatorn nog känner litet
starkare för arrendatorernas synpunkter. Och säkerligen kommer på samma
sätt jordägaren, då han skall ta ställning till någon större reparation, såsom
jordägarnas specielle representant att känna varmare för den part som han
representerar.

Herr talman! Jag har med detta velat klargöra min ställning, och jag skall
sluta med att yrka bifall till utskottets förslag.

Lördagen den 2 juni 1945.

Nr 25.

Äng. jordbrukskommissionernas sammansättning. (Forts.)

Herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp: Det är väl ganska klart att ingen fråga
är sådan att den inte kan klaras, vare sig man lagstiftar på det ena eller andra
sättet. Jag vill inte måla upp några speciella svårigheter i detta fall, men
jag har dock velat påpeka saken, emedan denna kammare hade en helt annan
uppfattning år 1943 än nu. Då anslöt sig kammaren till tanken i motionen att
det här skulle vara fråga örn en partsrepresentation. Nu har man såvitt jag
förstår en annan uppfattning.

Till den siste ärade talaren skulle jag vilja säga, att jag tycker det vore en
smula märkvärdigt om de av hushållningssällskapen valda partsrepresentanterna
ovillkorligen skulle känna sig vara bundna såsom representanter för var
sin part, när de gå att avgöra så svåra frågor som dem vilka gälla arrendelagstiftningen.
Då är uppenbarligen det hela inte rätt uppfattat. Jag betraktar
saken så, att visserligen kan en arrendator se på spörsmålen mer ur arrendatorernas
synpunkt och jordägaren likaså mer ur jordägarens synpunkt, men de
skola väl i sin egenskap av skiljemän fälla en dom efter sitt sunda förstånd
och inte uteslutande tänka på den ena eller den andra parten. Eljest är hela
skiljedomsförfarandet mer eller mindre förfelat. Jag har nog också varit med
om skiljedomar, där den ene sagt att han är representant för den ena parten
och den andre sagt att han representerar den andra parten i tvisten. Jag har
svarat på detta, att vi nog samtliga få lov att finna oss i att vara representanter
för kravet på att försöka lösa tvistefrågan på det riktigaste sättet.

Skulle det inträffa, att vissa landsting välja någon som inte kan deltaga i
dessa skiljedomar, så skulle ju hushållningssällskapens representanter, örn
de läsa yttrandena i dagens protokoll, närmast känna det såsom örn de
ovillkorligen måste vara den sortens representanter, som herr Alfred Andersson
här karakteriserar. Jag skulle vilja fråga herr. Alfred .Andersson,
som själv tillhör en jordbrukskommission, som enligt vad jag förmodar
haft att pröva sådana delikata frågor som kunna uppkomma på
grund av arrendelagstiftningen: har det förmärkts i denna kommission, att den
som är arrendator och den som är jordägare ha satt sig ned på sina stolar i
skiljenämnden och tagit ståndpunkt redan innan de prövat ärendet? I sådant
fall behandlas sådana saker onekligen en smula märkvärdigt.

Och jag tycker att det skulle bli ännu märkvärdigare örn hushållningssällskapen
skulle välja sådana representanter, som skulle utgå ifrån att de skola
handla på ett visst, på förhand givet sätt.

Nu säges i motionen, att hushållningssällskapen utgöra en fri organisation
och att man därför bör kunna stipulera att de skola utse partsrepresentanter.
Men det är väl ändå meningen att vad riksdagen förra året beslutade i fråga
om hushållningssällskapen skall genomföras, och då få hushållningssällskapens
förvaltningsutskott ett visst antal ledamöter, som äro valda av landstingen.
Således kommer därigenom skillnaden mellan hushållningssällskapens förvaltningsutskott
och landstingen att delvis försvinna — åtminstone kommer den
inte att föreligga i samma utsträckning som hittills.

Herr Andersson, Alfred, erhöll nu ordet för kort genmäle och yttrade: Då
herr statsrådet undrade om det möjligen i den kommission jag tillhör skulle
ha uppstått en sådan situation, som jag i mitt första anförande befarade, så
vill jag besvara den frågan med nej. Men kommissionen är sammansatt av
två ledamöter jämte ordföranden, och vi ha, när vi lia tagit ställning till olika
frågor, vilka mest gällt vanhävd, inte haft att samarbeta mod någon speciellt
utsedd godsägarrepresentant. Örn vi hade haft det, så hade nog frågorna i vissa
fall spetsat till sig.

10 Nr 25. Lördagen den 2 juni 1945.

Ang. jordbrukskommissionernas sammansättning. (Forts.)

Nu missförstod nog herr statsrådet mig när jag talade örn vad som skulle
kunna inträffa. Jag har den uppfattningen att det är klokt att i god tid förebygga
sådana eventualiteter, som kunna tänkas uppstå. Jag har också någon
erfarenhet i denna riktning från mitt nämndemannaskap under 18 år. Jag har
därunder varit med örn många av- och tillträdessyner, där det funnits speciellt
utsedda representanter för två parter. Dessa ha i många fall, herr statsråd,
uppträtt såsom parternas speciella representanter. De ha ingalunda gått ut
ifrån att de fått detta uppdrag för att utföra det på sin ämbetsmansed. Där
har man svikit mångå gånger och gjort allt vad man har kunnat för att tillvarataga
respektive parters intressen. Och det är därför jag befarar att så
kail komma att ske även nu örn man följer Kungl. Maj :ts förslag.

Talaren avbröts här av herr talmannen, som påpekade, att den i § 12 mom. 2
av kammarens ordningsstadga bestämda tiden för kort genmäle redan nu vore
av talaren överskriden.

Herr talmannen lämnade härefter ordet till herr Holmbäck, som anförde:
Herr talman! Det är riktigt som herr Wahlund nyss antydde att detta utskottsförslag
har tillkommit under mycket starka födslovåndor. Jag vet för
min del få ärenden, i vilkas behandling jag har deltagit, där det varit så svårt
att komma fram till ett resultat som just i detta fall. Det beror på att jordbrukskommissionerna
nu fa tva skilda uppgifter, nämligen dels att övervaka
förekommande fall av vanhävd och dels att uppträda som skiljedomare beträffande
arrenden. Dessa två uppgifter äro av disparat natur, och det riktiga
vore att det funnes en särskild myndighet för den ena och en annan myndighet
för den andra typen av ärenden. Det är alltså ett fel, enligt min uppfattning,
att koppla ihop dessa två uppgifter hos en myndighet.

Vid dylikt förhållande skulle jag för min del ha kunnat anse, att det bästa
vöre att hela denna fråga folie i år och foges upp till ny behandling nästa
år. Emellertid har det sagts att det är ett verkligt behov att jordbrukskommissionerna
redan i år kompletteras på sådant sätt, att arrendatorerna och
jordägarna verkligen tillförsäkras rätt att ha representanter, örn man nu får
begagna det ordet, i jordbrukskommissionerna. Därför har jag för min del
inte gått på ett avslag på propositionen, utan i stället anslutit mig till det
förslag som utskottet har stannat för. Det är, som herr Norman angivit, ett
kompromissförslag mellan två olika uppfattningar.

Det har sagts att detta kompromissförslag blir krångligt att tillämpa. Jag
tror att så inte behöver bli fallet, örn Kungl. Maj :t utfärdar ett reglemente
som passar för förhållandena. Dessutom måste jag betona, att även det kungl,
förslaget blir svårt att tillämpa. I lagrådets yttrande över den text, som nu
av Konungen förelagts riksdagen, förklaras att reglerna om jordbrukskommissionernas
sammansättning och beslutförhet m. m. i framtiden böra upptagas
i en särskild lag. Lagrådet fortsätter: »I avbidan på tillkomsten av en
sådan lag kunna, såsom nu är avsett, föreskrifterna om beslutförhet intagas
i reglementet. Härvid bör övervägas, huruvida icke även för det fall, att flera
än ordföranden och två ledamöter äro tillstädes, bör stadgas, att bland ledamöterna
företrädare för jordägare och arrendatorer skola närvara till lika antal
a vardera sidan. Det är nämligen av vikt, att de intressen, som här stå
mot varandra, bli i lika mån representerade.»

Jag kan inte finna annat än att i dessa ord ligger, att antingen måste
man. för det fall att det inte finns lika stort antal representanter närvarande
för jordägare och arrendatorer skjuta upp vissa ärenden till ett följande sammanträde,
eller också måste man i reglementet ha en bestämmelse örn att man

Lördagen den 2 juni 1945.

Nr 25.

Äng. jordbrukskommissionernas sammansättning. (Forts.)
skall utesluta en jordägare eller en arrendator från rätt att få deltaga i beslutet.
Det blir alltså även i detta fall krångligheter i tillämpningen.

Nu har jordbruksministern i sitt utlåtande sagt att vad lagrådet uttalat
rörande jordbrukskommissionernas beslutförhet torde få upptagas till övervägande
i samband med utfärdande av nytt reglemente för kommissionerna.
Han har alltså icke bundit sig helt vid lagrådets uppfattning, men de antydda
svårigheterna komma att inträda i alla händelser.

Jag har alltså i utskottet varit med örn detta kompromissförslag, och jag
hoppas att det. skall kunna väl genomföras i praktiken. Det kommer endast
att gälla ett år, och därför få vi snart frågan på nytt igen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Norman: Herr talman! Beträffande frågan hur ett beslut nu i överensstämmelse
med utskottets förslag skulle korrespondera med riksdagens uttalande
1943, vill jag säga att jag har den mycket bestämda uppfattningen, att
örn riksdagen nu godtager utskottets förslag så sker därmed ingen som helst
avvikelse från vad riksdagen år 1943 uttalade. I de motioner, som gåvo anledning
till detta uttalande, heter det att det vore i högsta grad önskvärt att
representanter för de håda berörda parterna, jordägarna och arrendatorerna,
inginge i jordbrukskommissionerna. Och utskottet yttrade i sitt förslag att
det delade det i motionerna anförda önskemålet örn skyndsam utredning och
förslag rörande jordbrukskommissionernas sammansättning.

Jag mirius mycket väl hurusom i det särskilda utskott, som behandlade
arrendelagstiftningen, mycket bestämt framhölls att partsrepresentationen
inte i första hand syftade till att vederbörande skulle få möjlighet att driva
sina speciella meningar, utan syftet var att jordbrukskommissionerna skulle
tillföras den sakkunskap, som man förutsätter finns hos de olika parterna.
Jag kommer också ihåg att jag hade ett förslag örn att utskottet i motiveringen
skulle ge en anvisning örn hur partsrepresentationen skulle utses, men
det avvisades av utskottet därför att man inte ville att riksdagen skulle binda
sig i förväg för några bestämda direktiv.

Fattar kammaren nu beslut i överensstämmelse med utskottets förslag, så
menar jag således att därmed icke någon som helst avvikelse skett från den
ståndpunkt som riksdagen intog år 1943.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet i
det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid utlåtandet avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Wahlund begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 52,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter sär -

Nr 25.

Lördagen den 2 juni 1945.

Ang. e. o.
landskanslisten
R.
Björkmans
löneklassplacering.

Äng. jordbrukskommissionernas sammansättning. (Forts.)
skilda uppmaningar av herr talmannen först dé ledamöter, som ville rösta för
ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser. Herr talmannen förklarade därpå, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Wahlund hegärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 57;

Nej — 39.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit- att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets utlåtanden:

nr 53, i anledning av väckt motion angående utredning örn höjning av sjukpenning
enligt lagen örn försäkring för olycksfall i arbete;

nr 54, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 30 december 1939 (nr 934) örn tjänsteplikt,
m. m., dels ock en i ämnet väckt motion; samt

nr 55, i anledning av väckt motion örn viss ändring i lagen örn provisoriska
förstärkningar av tilläggspensioner och invalidunderstöd.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets utlåtande nr 23, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn ändrad lydelse av 4 § lagen
den 27 juni 1927 (nr 287) angående uppsikt å vissa jordbruk, såvitt angår
anslagsfråga, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 154, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1945/46 till granskningsnämnden för vissa patentansökningar m. m.;

nr 155, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för''budgetåret
1945/46 till ersättningar för vissa beslagtagna fartyg m. m.;

nr 156, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående reglering av nomad-
och folkskolinspektörernas expeditionsförhållanden m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 157, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag till avlöning
av landsantikvarier m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 158, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1945/46 till yrkesundervisningen; samt
nr 159, i anledning av väckta motioner angående utredning örn statligt stöd
till lokaler för fritidsverksamhet m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 160, i anledning av väckta motioner
angående extra ordinarie landskanslisten R. Björkmans löneklassplacenng.

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herrar
o. Linnér och C. P. Wahlmark (I: 125) och den andra inom andra kammaren

Lördagen den 2 juni 1945.

Nr 25.

Äng. e. o. landshanslisten R. Björkmans löneklass placering. (Forts.)
av herr E. Håstad (II: 226), hade hemställts, att riksdagen måtte medgiva, att
extra ordinarie landskanlisten vid länsstyrelsen i Uppsala län R. Björkman
finge för uppflyttning i löneklass tillgodoräkna sig den tid utöver ett ar före
förordnandet som extra ordinarie landskanslist, under vilken han från och med
den 1 juli 1930 tjänstgjort vid länsstyrelsen och såsom extra landsfiskal, och
sålunda finge uppbära den avlöningsförhöjning, som bort följa därav, dock med
avdrag av ett belopp av 515 kronor 55 öre, som Björkman enligt Kungl. Maj:ts
beslut den 17 mars 1944 fått behålla.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionerna I: 125 och II: 226 ej måtte av riksdagen bifallas.

Herr Linnér: Herr talman! Jag skall be att få ta kammarens tid några ögonblick
i anspråk för en lönefråga.

Deli är ju på det sättet, som många i kammaren väl veta, att det under de
sista 25 åren i detta land har utvecklats en löneteknik, som är så invecklad
och så detaljerad, att inte mer än några få experter behärska denna teknik.
Själva den tekniska utformningen av lönebestämmelserna har också lett till _en
mycket utpräglad stelhet i systemet, och det medför, att man har mycket svårt
att i vissa fall träffa ett skäligt avgörande. De myndigheter som vaka över
bestämmelsernas efterlevnad, nämligen å ena sidan riksräkenskapsverket och
kammarrätten och å andra sidan lönenämnden, hålla också med den yttersta
stränghet på tolkning efter bokstaven av dessa givna bestämmelser. Detta
leder till att rättspraxis härvidlag i motsats till annan rättspraxis kommer att
gå i riktning mot en bokstavstolkning, fri från all den skälighet som nian i
övrigt eftersträvar.

Yi ha nu här att behandla ett ganska slående exempel på hur illa det kan
åtbäras, när omständigheterna på ett olyckligt sätt sammanträffa. Det förhåller
sig så, att det är en extra ordinarie befattningshavare på landskansliet
i Uppsala län, som har råkat mycket illa ut genom tillämpningen av dessa lönebestämmelser.
Mannen, som nu är 37 år gammal, är extra ordinarie _ landskanslist,
men han har kommit att få en synnerligen ogynnsam löneplacering genom
en tolkning av en lagbestämmelse, som ingen förut hade kommit att tänka
på. Det gick till på det sättet att denne man jämte två andra befattningshavare
sökte en extra ordinarie landskanslistbefattning. Samtidigt som denna
extra ordinarie landskanslistbefattning var ledig var också en ordinarie
befattning ledig, och han tillråddes då av sina överordnade att söka även
den ordinarie befattningen, emedan han på det sättet skulle få en fördelaktigare
ställning, framför allt i pensionshänseende. Såväl lian som de två andra
sökte också denna ordinarie befattning, och på grund av att han var mer meriterad
och ansågs mer förtjänt erhöll han befattningen.

Sedermera utvecklade sig emellertid händelserna så, att det befanns mera
fördelaktigt för honom att söka en extra ordinarie befattning, då även denna
under tiden hade blivit förenad med pensionsrätt. Han gjorde detta och erhöll
en extra ordinarie landskanslistbefattning. När han då skulle inplaceras i löneklass,
som det på det byråkratiska lönespråket heter, tolkade länsstyrelsen
bestämmelserna på det sättet att han skulle få tillgodoräkna sig hela den tid,
under vilken han hade gjort »likvärdig tjänstgöring», som det heter. Emellertid
var det i verkligheten så, att på den ordinarie befattningen hade han aldrig
kommit att tjänstgöra, emedan det befanns vara nödvändigt på grund av
speciella förhållanden i ett landsfiskalsdistrikt att skicka ut honom till tjänstgöring
i detta landsfiskalsdistrikt omedelbart efter det att han erhållit sin
ordinarie befattning. Denna tjänstgöring är enligt allas mening, även kam -

Nr 25.

Lördagen den 2 juni 1945.

Äng. e. o. landskanslisten R. Björkmans löneklassplacering. (Forts )
marrättens och lönenämndens, av den kvalitet att den skall likställas med
tjänstgöring såsom extra ordinarie landskanslist. Följden blev nu, att han av
länsstyrelsen placerades i 14 lönegraden och 14 löneklassen. När ett par år
efteråt länsstyrelsens räkenskaper underkastades granskning i riksräkenskapsverket,
gjorde detta anmärkning på placeringen och sade, att eftersom denne
man hade varit innehavare av en ordinarie befattning, skulle han icke få tillgodoräkna
sig den tjänstgöring, som han faktiskt hade utövat, utan han skulle
betraktas såsom innehavare av den ordinarie befattningen, och hans löneplacenng
skulle rätta sig efter löneklasserna inom den ordinarie befattningens räckvidd.
I öljden blev, att han nedflyttades två löneklasser.

Sedan har det gatt med honom som med alla andra; under årens lopp har
han naturligtvis avancerat i löneklasser, men för närvarande står han i 14 löneklassen
i stället för i 17. Detta innebär för honom en löneskillnad på 879
kronor örn året, vilket är en rätt betydande summa i detta fall — hans nuvarande
lön utgör 4 602 kronor.

Detta domslut är så mycket egendomligare, som hans två kamrater, vilka
vid tävlingen örn den ordinarie befattningen blevo satta efter denne befattningshavare,
sedermera erhöllo e. o. landskanslistbefattningar och enligt den tolkning,
som kammarrätten här har gjort, lia avancerat i löneklasser, så att den
ene av dem, som har kortare tjänstetid, nu befinner sig i 16 löneklassen och den
andre i 17.

Det materiella resultatet är således, att denne man, som ansågs mera kompetent,
mera förtjänt än de två andra, nu står två resp. tre löneklasser efter dem.
Jag tror inte, att någon kan bestrida, att detta är orättvist. Det är emellertid
enligt de utomordentligt genomarbetade löneförfattningarna så, att kammarrätten
är den sista instansen. Kammarrätten har fastslagit den tolkning, som jag
här har angivit, och den kan icke ändras i administrativ ordning. Att resultatet
är materiellt otillfredsställande har emellertid erkänts av lönenämnden
som säger, att detta resultat är mindre tilltalande. Inte heller utskottet har
kurmat vaja fullständigt likgiltigt för själva sakläget, utan utskottet har sagt,
att de ifrågavarande bestämmelserna »i föreliggande fall, såsom allmänna lönenämnden
aven framhållit, givit ett mindre tilltalande resultat». Ja det kan
man saga är särdeles milt uttryckt. Det är ju ett resultat, som man annars
skulle kalla for uppenbart orättvist.

Det finns nu inte någon annan möjlighet att åstadkomma rättvisa än att
riksdagen i enlighet med motionen beslutar, att mannen skall få räkna sig till
godo sin föregående tjänstgöring och således uppbära den högre lön, som bort
följa därav, dock nied ett visst avdrag, som jag här inte behöver omnämna. Såsom
hinder häremot åberopar man nu inte alls några rättviseskäl, utan endast
att det är så farligt med konsekvenserna. Jag måste säga, att det är mycket
svaga skal. Det belopp, som det rör sig örn i dessa och liknande fall, är ju
ytterligt obetydligt. Det rör i allmänhet något hundratal kronor, i detta fall
några hundratal. Vi röra oss ju annars här i riksdagen utan någon större betänksamhet
med miljoner och hundratals miljoner. Kan det då inte vara möjligt
att i ett sadant fall som detta riksdagen utan någon förskräckelse beviljar
denne man rättvisa?

Herr talman! Jag skall inte gå djupare in på löneförhållandena i detta fall.
ag vi 1 endast inskränka mig till att yrka bifall till den i ämnet väckta mo -

Herr Ni 1 sson, Bernhard: Herr talman! Det råder ju inte någon meningsskiljaktighet
mellan motionärerna och statsutskottet om att löneklassplacermgen
i fallet Björkman är otillfredsställande, men det är inte så lätt att göra

Lördagen den 2 juni 1945.

Nr 25.

Äng. e. o. landskanslisten ii. Björkmans löneklassplacering. (Forts.)
en rättelse. I detta speciella fall kunde man givetvis göra det, men som lönenämnden
också har sagt är det då risk för att en del nya fall uppträda, där
befordringsgången har föranlett utslag, som inte äro tilltalande, och ifall
man går in för att bevilja en uppflyttning här vid sidan av lönereglementets
bestämmelser, kan man inte underlåta att gå in för dylika ändringar också i
andra fall, som kunna vara behj ärtans värda, även örn de inte äro alldeles
jämförbara med detta. Jag påminner örn nästa ärende, statsutskottets utlåtande
nr 161. Det är inte analogt med detta, men det är i alla fall av samma
natur, och det är uppenbart, att ifall vi bifalla motionerna i detta fall, kan
inte riksdagen underlåta att också bifalla motionen i nästa ärende, därför att
billighetsskäl tala för att även den person det där gäller i så fall får en
bättre ställning.

Jag skall inte hålla något långt anförande, utan ber endast, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Wahlmark: Herr talman! Det var endast ett par veckor sedan kamrarna
bade att behandla en motion, som till sitt innehåll var nära nog identisk
med den nu föreliggande, av herr Linnér och mig väckta motionen. Den
motion, jag syftar på, var väckt i denna kammare, för övrigt av ett par statsutskottsledamöter,
och rörde en befattningshavare i det militära, som hade
kommit i en oförmånlig ställning, inte heller han på grund av eget förvållande
utan där genom en underlåtenhet av vederbörande myndighet, i detta
fall regementschefen. Jag skall i korthet rekapitulera, vad som förekom i detta
löneärende.

Det gällde som sagt en militär befattningshavare. Han hade haft manskaps
ställning, gått igenom arméns underofficersskola och sedermera befordrats
till fänrik och därefter till löjtnant vid Dalregementet. Hans namn var
Hjukström. Hans tjänstgöring i manskapsgraderna ägde rum vid Västerbottens
regemente, han blev officersaspirant vid Svea livgarde och löjtnant vid
Dalregementet. Vederbörande regementschef, således chefen för Västerbottens
regemente, hade underlåtit att, trots att det fanns en sergeantsbeställning ledig,
befordra honom till denna underofficersbefattning, och följden blev, att
när han hade gått igenom officersexamen, erhöll han inte den löneklassplacering
som han eljest skulle ha varit berättigad till. Chefen för Dalregementet
ingick då med en framställning till Kungl. Majit med begäran örn att den
löneklassplacering, som Hjukström eljest varit berättigad till, skulle ges honom.
Kungl. Majit kunde lika litet som regementschefen i efterhand befordra
denne man till sergeant, då han redan var löjtnant, varför ett avslag följde.
Jag har mig emellertid bekant, att från Kungl. Maj :ts kansli uppmanades
regementschefen att försöka åvägabringa rättelse på det enda sätt, som var
möjligt, eller genom en motion i riksdagen. Detta skedde också, och i den
motionen hänvisades, på samma sätt som nyss av den föregående ärade talaren
gjorts beträffande fallet Björkman, till att genom vad som ägt rum hade
vederbörande kommit i en så oförmånlig löneställning, att det var skäligt,
att riksdagen gjorde en rättelse. Det var i det fallet ett enhälligt statsutskott,
som utan hänsyn till vilka konsekvenser detta, ärende kunde få förordade bifall
till motionen, och riksdagen gick, likaså enhälligt, med på motionen.

Jag nämnde, att de håda fallen äro nära nog identiska. Jag skulle vilja
säga, att såsom ärendet ligger till i dag synes det finnas större skäl för ett
bifall till denna motion än det fanns för bifall till den av mig förut omnämnda
motionen, detta framför allt på grund av det prejudikat, som statsutskottet
har givit i fallet Hjukström. I det fallet rörde det också ett par
löneklasser. Där kiev det emellertid en premiering av den underlåtenhet, som

Nr 25.

Lördagen den 2 juni 1945.

Äng. e. o. landskanslist en B. Björkmans löneklassplacering. (Forts.)
vederbörande regementschef låtit komma sig till last. I föreliggande fall Ilar
däremot länsstyrelsen, för att förvärva en kvalificerad kraft, givit en extra
befattningshavare ordinarie ställning, som efter det att ärendet hade passerat
riksräkenskapsverket och Kungl. Majit förklarades icke gå för sig, detta med
anledning av. att det inte går att från en ordinarie befattning få en högre
extra ordinarie sadan. När Kungl. Majit inte ansåg sig kunna bifalla denna
framställning, fanns det i detta fall lika väl som i fallet Hjukström inte någon
annan väg att ga än. att hänvända sig till riksdagen och anhålla örn dess
hjälp för att åvägabringa rättelse.

Jag skall inte här upprepa alla de skäl, som finnas för en sådan rättelse.
iJe äro redan anförda av herr Linnér. Jag skall endast uttrycka min förvåning
över, att statsutskottet kunnat gå till väga på så olika sätt i två så likartade
frågor. Jag har gjort en fråga därom till en av statsutskottets ledamöter,
en av de främsta kapaciteter i lönefrågor, som statsutskottet förfogar
över. Denne var rätt så besvärad av frågan och gav ett föga tillfredsställande
svar det är kanske föga tillfredsställande även för kammaren. Hans yttrande
gick nämligen ut på att det förra fallet behandlats i statsutskottets
forsta avdelning, medan det senare behandlats av statsutskottets tredje avdelning.

Det förundrar mig, att det inte finns kommunikation mellan statsutskottets
olika avdelningar i dylika ärenden, och framför allt, att statsutskottet
inte har en aning örn vad det självt förordar den ena veckan, när det den
andra veckan föreslår avslag på ett liknande ärende.

Jag håller före, att såsom frågan nu ligger till alla skäl tala för att riksdagen
åvägabringar den rättelse, som här är begärd, och att kammaren således
^ bifaller det yrkande, som är framställt av herr Linnér, vilket jag ber
att få instämma i.

Häri instämde herr Kriigel.

Herr Anderson, Gustaf Twär: Herr talman! Jag är fullt ense med herr
Linnér om att det är ytterst få, som behärska de statsanställdas löne- och
tjäns tevillkor. Jag har verkligen under min riksdagstid försökt att sätta mig
m i dem, men i många fall kommit till korta. Men vi ha ju ett organ den allmänna
lönenämnden, vars uppgift är att hålla alla trådar i denna härva i sin
ri i1 Sma låtanden klara ut även den principiella innebörden av de
olika förslagen. I föreliggande ärende har den allmänna lönenämnden yttrat
sig och av principiella skäl avstyrkt framställningen. Statsutskottets tredje
avdelning infordrade hela akten i detta fall, och vi funno med någon förvåning,
att i lönenämndens enhälliga beslut hade en av motionärerna, herr Wahlmark,
deltagit. Jag. ber även att få meddela, liksom herr Wahlmark nyss gjorde, att
varnom tredje avdelningen ha förmånen att räkna en expert på sådana’här
frågor. Han har förklarat, att han kan räkna upp minst hundratalet liknande
fall, sorn vi kunna tänka oss att få behandla i fortsättningen, örn vi nu bifalla
denna hemställan.

Nu har herr Wahlmark dragit fram ett beslut, som riksdagen nyligen har
fattat. Han var. mycket skarp mot statsutskottet. Han sade, att han inte kunde
torsta, att det inte var någon kommunikation mellan de olika avdelningarna

rii i Seda? sade hanj att.vi inte fatta enhetliga beslut. Jag skall vända
g 11 herr motionaren och erinra honom om att i lönenämnden var han med
?;la att . £va: att medgivande skulle få vittgående konsekvenser. I motionen
pastar han, att det inte skulle få några konsekvenser alls. Herr Wahlmark,
jag: undrar, vem som är konsekvent i detta fall.

Lördagen den 2 juni 1945.

Nr 25.

Äng. e. o. landskanslisten R. Björkmans löneklassplacering. (Forts.)

I anledning av det beslut, som herr Wahlmark åberopade, ber jag att få
framhålla, att det är ett skolexempel på att man bör vara försiktig i sådana
här ärenden, ty vips kommer det flera upp, som påvisa, att här har man ett
prejudikat.

Jag tror, herr talman, att det är klokt att hålla på de regler, som finnas,
och skulle herr Wahlmark anse reglerna vrånga, torde han inte sakna möjligheter
att få dem ändrade till det bättre.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Wahlmark: Herr Anderson har alldeles förbisett, i vilket sammanhang
lönenämndens olika utlåtanden lia kommit. I fallet Hjukström låg saken så
tydlig och klar för Kungl. Maj:t, att någon remiss till lönenämnd — i det
fallet försvarsväsendets lönenämnd — icke behövde ifrågakomma, utan framställningen
kunde omedelbart avslås. Vad beträffar fallet Björkman var Kungl.
Maj :t tydligen tveksam trots riksräkenskapsverkets anmärkning och kammarrättens
utslag, varför en remiss skedde till lönenämnden för att se, om inte
någon möjlighet skulle kunna finnas att bereda denne man den löneklassplacering,
som han rätteligen borde komma i åtnjutande av. Lönenämnden
svarade då Kungl. Maj:t, att en sådan möjlighet inte fanns —- liksom inte
heller i det föregående fallet. Den enda möjligheten därefter vore således att
gå till det forum, där rättelse kunde åvägabringas i dylika fall, nämligen
riksdagen. Detta har också skett i detta fall liksom i det förra fallet.

Vad sedan ruin ställning till denna fråga beträffar, så är jag nära nog övertygad
örn att ifall statsutskottet i detta fall lika väl som i det förra hade remitterat
ärendet till lönenämnden -— det har utskottet inte gjort, herr Anderson!
— så hade nog lönenämnden efter det prejudikat, som statsutskottet gett
i fallet Hjukström, varit lika välvillig som försvarsväsendets lönenämnd i sitt
utlåtande örn fallet Hjukström.

Herr Anderson nämnde själv, att fallet Hjukström är ett skolexempel på
att man bör vara försiktig i dylika fall. Då tycker jag, att det hade varit berättigat
att fordra, att statsutskottet i det fall, som behandlades för fjorton
dagar sedan, hade iakttagit denna försiktighet och inte kommit med den just
nu. Och skulle det bli några konsekvenser, såsom här påstås, så tror jag inte,
att dessa äro av någon större betydelse, vare sig i det militära fallet eller i
det civila. För kommunikations ver ken däremot är jag villig medge att dylika
prejudikat kunna få sin betydelse. Då kan det bli tal örn rätt många fall, men
inte när det gäller de civila verken.

Här kan ett avslag kanske ha den konsekvensen, att vederbörande länsstyrelse
aktar sig för att försöka få fram en önskvärd befattningshavare genom
att ge honom en låg ordinarie befattning, som för resten i vanliga fall inte
kommer manliga befattningshavare till del utan kvinnliga. Och vad fallet Hjukström
beträffar, tror jag, att vederböranle regementschef inte förbigår en person
vid en underofficersbefordran i tanke, att det gör alldeles detsamma, utan
han får nog lov att se till, att det blir vanlig befordringsgång.

Vad affärsverken beträffar, kan det, som nämnts, få konsekvenser, ifall
någonting liknande skulle komma upp där, t. ex. i fråga om telegrafverkets
telefonpersonal. Dessa befattningshavare börja ju som lokaltelefonister, fortsätta
som landstelefonister och därefter som rikstelefonister. Vid övergången
från dessa olika befattningar kan det möjligen bli komplikationer. Detta har
också visat sig efter den övergång från tiilgodoräkningsförfarandet före den 1
juli 1939 till den s. k. sneddningsregeln, som därefter tillämpats. Men i övrigt
måste ju varje enstaka fall, som skulle vara närbesläktat med det jag nu

Första kammarens protokoll 19Jt5. Nr 25. 2

Nr 25.

Lördagen den 2 juni 1945.

Äng. e. o. landskanslisten R. Björkmans löneklassplacering. (Forts.)
nämnt, ovillkorligen gå till riksdagen, och denna har i varje särskilt fall
också möjlighet att ta ställning därtill. Jag är övertygad örn att konsekvenserna
härvidlag äro mycket små — ja, kanske inga alls.

Ordet lämnades härefter för kort genmäle till herr Anderson, Gustaf Iwar,
som yttrade: Herr talman! Jag ber bara att få konstatera, att herr Wahlmark
inte har förklarat, varför hail inte framförde dessa synpunkter inom allmänna
lönenämnden. Det hade ju varit rätta platsen. Yi kunde inte finna
någon reservation av herr Wahlmark i akten, och det väckte någon förvåning.
Jag bara konstaterar detta.

Herr Holmbäck: Herr talman! Jag vågar inte blanda mig i denna diskussion,
som vilar på författningsbestämmelser, vilka tydligen äro ganska svåröverskådliga,
men en sak stod klar för mig, när jag läste betänkandet, och det
är, att landskanslisten Björkman har fått en löneplacering, som är mindre tilltalande.
Det intygas av länsstyrelsen, det intygas av lönenämnden, och det
intygas av ett enhälligt statsutskott. Man kan väl då utgå från att detta omdöme
är fullständigt riktigt. Det är alltså någonting, som vi borde rätta till.
För att riksdagen inte skall göra det, anförs det skälet, att det medför så
stora konsekvenser. Det vågar jag betvivla. Det säges ju i lönenämndens utlåtande,
att denna löneplacering är »mindre tilltalande, framför allt därför
att sökanden, enligt vad länsstyrelsen uppgivit, uttryckligen tillråtts att söka
den ordinarie kanslibiträdestjänst, som han icke någon dag utövat». Finns
det egentligen några andra fall, då en person har kommit i så här oförmånlig
position och samtidigt uttryckligen tillråtts av vederbörande att söka den befattning,
som det är fråga om? Kan det verkligen vara något större antal fall?
Det kan väl inte bli fråga örn mer än något enstaka fall, och då äro inte konsekvenserna
farliga av att rätta till en sak, som alla äro ense örn att den bör
rättas till.

Jag yrkar bifall till motionen.

Herr Linnér: Herr talman! I anledning av vad herr Anderson nu yttrade
vill jag framhålla, att herr Anderson nog inte riktigt gör klart för sig vad
lönenämnden har för funktion, då den yttrar sig till Kungl. Majit. Vad nämnden
då har att klargöra är tolkningen av bestämmelserna. Det var således
ganska naturligt, att herr Wahlmark och lönenämndens alla övriga ledamöter
följde den tolkning som högsta instansen, nämligen kammarrätten, här hade
givit. En helt annan sak är det, när man kommer till riksdagen och det skall
avgöras, huruvida billighetsskäl tala för att riksdagen ger en dispens från
dessa lönebestämmelser. Örn statsutskottet hade frågat lönenämnden örn den
saken, så föreställer jag mig, att det kan tänkas, att lönenämnden från sin
utgångspunkt — när den säger, att resultatet har ''blivit mindre tilltalande —
också kunde ha tillstyrkt en dispens, precis som i fallet Hjukström.

När det sedan av både herr Bernhard Nilsson och av herr Anderson talas
örn konsekvenserna, måste jag säga, att det finns två utomordentligt starka garantier
emot dessa farliga konsekvenser. Den ena är, att det här alltid rör
sig örn mycket små belopp, och den andra är, att det finns en ofelbar övervakningsmyndighet,
nämligen statsutskottet, som sörjer för att icke några farliga
konsekvenser komma att inträffa.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt de därunder förekomna yrkandena propositioner, först på bifall till vad
utskottet i det under behandling varande utlåtandet hemställt samt vidare på

Lördagen den 2 juni 1945.

Nr 25.

Ang. e. o. landskanslisten R. Björkmans löneklassplacering. (Forts.)
bifall till de i ämnet väckta motionerna; och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Linnér begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 160, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifallas de i ämnet väckta motionerna.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för
ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser.

Da herr talmannen fann tvekan kunna råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 34;

Nej — 44.

Därjämte hade 10 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 161, i anledning av väckt motion angående rätt för kronojägaren J. E.
Gustafsson att för löneklassuppflyttning tillgodoräkna viss tid; samt •

nr 162, i anledning av väckt motion angående utredning örn de erkända sjukkassornas
övertagande av kostnaderna för tandvården.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av andra lagutskottets utlåtande nr 56, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till kungörelse örn ändring i
byggnadsstadgan den 20 november 1931 (nr 364) jämte i ämnet väckt motion,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrog ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 57, i anledning av dels
Kungl. Maj :ts proposition med förslag till butikstängningslag, dels ock i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 9 mars 1945 dagtecknad proposition, nr 197, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t
föreslagit riksdagen att antaga ett vid propositionen fogat förslag till butikstängningslag.

T förevarande lagförslag var 11 § 1 mom. så lydande:

Länsstyrelsen ma under nedan i denna paragraf angivna förutsättningar
meddela näringsidkare tillstånd att hålla butik öppen för allmänheten eller
att annorstädes idka försäljning till allmänheten å tid, då sådant eljest icke
är förenligt med bestämmelserna i denna lag.

Förslag till
butikstångningslag.

Nr 25.

Lördagen den 2 juni 1945.

Forslar/ till butikstängningslag. (Forts.)

Ansökning om tillstånd skall innehålla uppgift om den tid oell de varuslag,
som framställningen avser, samt de närmare omständigheter, under vilka
öppethållandet eller försäljningen avses skola äga rum.

Tillfälle att avgiva yttrande över gjord ansökning skall, där ej fråga är
örn öppethållande eller försäljning under allenast kort tid, av länsstyrelsen
beredas stads- eller kommunalfullmäktige eller, där kommunalfullmäktige ej
finnas, kommunalnämnden. Kommunens beslutande myndighet må uppdraga
åt kommunal nämnd, beredning eller styrelse att avgiva sådant yttrande.

Avser ansökning försäljning av tobaksvaror, skall länsstyrelsen före ärendets
avgörande inhämta utlåtande över ansökningen från statens tobaksnämnd.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft tre i
anledning av densamma väckta motioner, nämligen motionen i första kammaren
nr 335 av herr Boman m. fl. samt motionerna i andra kammaren nr 525 av
herr Sköldin m. fl. (lika lydande med I: 335) och nr 554 av herrar Hammarlund
och Thorell.

I de likalydande motionerna I: 335 och II: 525 hade hemställts, att den i
11 § 1 mom. fjärde stycket av lagen föreskrivna skyldigheten för länsstyrelse
att inhämta utlåtande från tobaksnämnden måtte begränsas till att avse endast
ärenden angående tillstånd till försäljning av tobaksvaror i stad eller
stadsliknande samhälle.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen, med förklaring att det genom propositionen framlagda
lagförslaget icke kunnat i oförändrat skick antagas, måtte för sin del antaga
under punkten infört förslag till butikstängningslag;

B. att motionerna 1:335, 11:525 och 11:554 måtte anses besvarade genom
vad utskottet förut anfört och hemställt.

I det av utskottet framlagda lagförslaget hade 11 § 1 mom. fjärde stycket
erhållit följande lydelse:

Avser ansökning försäljning av tobaksvaror i stad eller stadsliknande samhälle,
skall länsstyrelsen före ärendets avgörande inhämta utlåtande över ansökningen
från statens tobaksnämnd.

Reservation hade anmälts av herr Hage, som likväl ej antytt sin åsikt.

Herr Boman: Herr talman! Då jag tillsammans med ett par andra ledamöter
i denna kammare väckt en motion med förslag om vissa ändringar i den föreliggande
kungl, propositionen, finner jag mig föranlåten att säga några ord.

Jag vill först och främst rikta ett tack till andra lagutskottet för den välvilliga
behandling motionen fått. Utskottet har i stort sett beaktat vad som i
motionen framförts.

Jag vill också begagna detta tillfälle till att säga, att jag står fullständigt
oförstående inför insinuationerna örn att det skulle ligga särskilda intressen
bakom denna motion. Jag hyser lika litet intresse för svenska pressbyrån som
jag hyser för den beklagligtvis existerande tobaksnämnden. Det är främst
ett landsbygdens intresse som jag här velat bevaka.

Jag kommer på resa uppifrån västra Dalarna till en landsvägsknut, där en
massa busslinjer sammanstråla och där man byter linje, och jag går ut och
frågar en inföding örn det inte finns möjlighet att köpa en kvällstidning, ty
mänskligt att döma borde dessa lia hunnit dit upp, men det går inte, och inte
heller får man köpa cigarretter. Det berättades för mig, att ett äldre par velat
bygga en liten kiosk för att försörja sig på, men varken pressbyrån eller tobaksnämnden
ställde sig tillmötesgående beträffande denna sak, trots att det
här alltså fanns ett verkligt behov av ett dylikt försäljningsställe. Motive -

Lördagen den 2 juni 1945.

Nr 25.

Förslag till butikstängningslag. (Forts.)
ringen var att det fanns en affär någon kilometer längre bort, som skulle lida
skada, örn en .dylik kiosk upprättades.

Jag skall taga ännu ett exempel. Enbart i Avesta järnverk, där jag är anställd,
arbeta ungefär 800 människor från Grytnäs socken. Nu utgör Dalälven gränsen
mellan Grytnäs socken och Avesta stad, och varje kväll klockan tio, då alltså
det avgående eftermiddagsskiftet slutar sitt arbete, cykla inemot 200 människor
över Dalälven till sina hem i Skogsbo i Grytnäs, där sammanlagt 1 500
människor bo, huvudsakligen industriarbetare i Avesta. Dessa ha genom pina
kommunalfullmäktige begärt, att det trafikbolag, som har hand örn busstrafiken
däruppe, skulle få bygga en trafikkiosk på platsen. Mark ställdes till förfogande,
men för att det skall vara någon mening med att uppföra en kiosk,
måste man ju även ha tillstånd att sälja varor. Tidningar fick man sälja, och
snask får man ju sälja utan tillstånd, liksom den kolorerade pressen, som är
så förskräcklig för folk i Borås, men när man kom till tobaksnämnden för att
få tillstånd att sälja tobak var det stopp, med påföljd att länsstyrelsen i Kopparbergs
län icke beviljade sådant tillstånd Det bekräftar en sak, som för övrigt
framgår av det föreliggande utlåtandet, nämligen att tobaksnämnden är högre
än Konungens befallningshavande. Ärendet ligger för närvarande hos Kungl.
Maj :t, men jag tror inte samlingsregeringen mäktar besegra tobaksnämnden i
denna fråga.

Jag förstår inte varför man skall göra samhället krångligare att leva i än
nödvändigt. Varför skola dessa människor varje kväll behöva cykla en ä två
kilometer upp i Avesta stad för att köpa sin kvällstidning eller för att få sin
snusdosa fylld? När vi nu en gång fått någonting som kallas för näringsfrihet,
skola vi väl inte skruva sönder denna så totalt som här sker.

Jag kan överhuvud taget inte förstå varför vi skola ha en butikstängningslag.
Den kan saklöst avskaffas, då vi ju ha en arbetstidslagstiftning, som skyddar
de handelsavtal!da från att bli oskäligt exploaterade. Varför ha vi inte
också en hyttstängningslag? Varför skola vi inte stänga hyttorna klockan sex?
Det går inte, säger man, av tekniska skäl. Jag måste säga, att det väl ändå
inte kan vara riksdagens uppgift att på detta sätt göra livet surare och besvärligare
för människorna. Man talar på bilspråk om att hålla en god service. Det
är ett dåligt varsel, om det blivande samhället skall utformas på ett sådant
sätt, att man skall få be att få köpa en vara, medan det naturliga är att folk
konkurrerar om att sälja den bästa varan till billigast möjliga pris. Det är mot
detta missförhållande jag reagerat, och jag säger än en gång, att varken svenska
pressbyrån eller tobaksnämnden bekommer mig ett dugg.

Herr Hage: Herr talman! Jag har vid detta utskottsutlåtande fogat en
blank reservation. Jag har med denna reservation velat säga, att jag i större
utsträckning än vad utskottet förordat velat biträda den motion, som den
föregående talaren väckt. Motionären har nu emellertid förklarat, att han icke
kommer att ställa något yrkande, och jag skall med hänsyn därtill inte
heller göra detta. Jag vill emellertid ha till protokollet min syn på detta spörsmål,
vilken inte helt och fullt stämmer med den uppfattning utskottet deklarerat.

Vad det egentligen står strid om, när det nu är fråga om att prolongera butikstängningslagen,
vilken hittills gällt under år 1943, 1944 och 1945 och nu
föreslås få fortsatt giltighet under åren 194G, 1947 och 1948, är i huvudsak,
huruvida de kiosker, där för närvarande tobakshandel bedrives, även i fortsättningen
skola tillåtas bedriva sådan handel. Det har i viss utsträckning gjorts
gällande, att spccialtohakshandlarna skulle lia kommit i en viss misär — en
del av dem får inte tillräcklig avsättning för sina varor m. m. sådant — och

Nr 25.

Lördagen den 2 juni 1945.

Förslag till butikstängning slag. (Forts.)
så har man sagt sig: låtom oss offra dessa handlare i kioskerna, som syssla
med tobakshandel, på det att specialtobakshandlarna må kunna leva.

Jag får emellertid säga, att jag inte har denna grundåskådning, att de som
främst skola skyddas i detta fall äro specialtobakshandlarna. I tobakskioskerna
säljer man inte bara tobak utan även andra saker, tidningar m. m. Det gör
man emellertid även i specialtobakshandlarnas affärer. Om specialtobakshandlarna
levde enbart på tobaksförsäljning, skulle jag möjligen kunna förstå den
grundåskådning, som ligger bakom hela detta resonemang. Men det är ju inte
på det sättet, utan båda parterna leva ju på försäljning av en hel del olika slag
av varor.

Utskottet har nu i viss mån tillmötesgått en del av de yrkanden som gjort-s
i motionen. Så skall exempelvis frågan, huruvida kiosk på landsbygden skall
erhålla rätt att sälja tobak, icke underställas tobaksnämndens prövning, vilket
ju är helt naturligt, då det på den rena landsbygden inte existerar några specialtobakshandlare,
som behöva skyddas. Där har man alltså inte detta problem
att specialtobakshandlarna skola få en tillräcklig inkomst och en tillräcklig
avsättning på sin tobaksförsäljning.

Jag vill påpeka, att det finns ännu ett yrkande i motionen, vilket emellertid
av utskottet avstyrkts. Detta yrkande tycker jag det hade varit rimligt att
bifalla, vilket jag också i utskottet yrkat. Det gäller här frågan, till vilka
specialtobakshandlare man skall taga hänsyn, när man skall avgöra, huruvida
en tobakshandlande kiosk även i fortsättningen skulle få rättigheter att sälja
tobak. Därvidlag har ju hittills den praxis tillämpats, att hänsyn skall tagas
till sådana tobaksaffärer, som ligga i närheten och som kunna anses bli direkt
lidande på grund av den konkurrens, som uppstår genom att en kiosk med rättighet
att sälja tobak — det är ju här mest fråga örn trafikkiosker — tillåtes driva
sin verksamhet i närheten.

I den föreliggande propositionen liksom i utskottsutlåtandet har emellertid
framhållits, att det inte är tillräckligt att taga hänsyn till tobaksaffärer, som
ligga i^ närheten, utan att hänsyn överhuvud skall tagas till specialtobakshandlare
på orten, som det heter. Detta är ju en mycket betydelsefull utvidgning
av tidigare praxis, ty det kan ju innebära, att hänsyn skall tagas till en specialtobakshandlare,
som låt mig säga i en stor stad har sin affär tre till fyra kilometer
från kiosken, såvida denne gör gällande, att hans försäljning minskas
på grund av att denna kiosk tillåtes sälja tobak. Denna princip har för övrigt
synbarligen ^redan börjat praktiseras. Jag vet att det i utskottet påtalats, att''
det varit fråga om att tillåta försäljning av tobak i en kiosk vid Drottningtorget
i Göteborg, ett ställe där ett flertal busslinjer löpa samman. Det har då
sagts, att det antagligen kommer att bli en så stor försäljning av tobak i denna
kiosk, att det kommer att inverka på alla tobakshandlarna i Göteborg — jag
tror denna fråga ligger hos Kungl. Maj :t för prövning. Det har framhållits, att
det vore ganska rimligt, att man tog hänsyn till denna omständighet. Då kan
väl emellertid å andra sidan sägas, att även örn det blir en rätt stor tobaksförsäljning
på denna nya plats och samtliga tobakshandlare i hela Göteborg
beröras av detta, så måste dock minskningen på var och en av dessa bli ganska
ringa; åtminstone måste de som ligga långt bort beröras i mycket liten utsträckning.
Nu är att märka, att i detta fall tobakshandel ju förekommer vid
centralstationen, som ligger alldeles i närheten, vilket ju givetvis kan vara ett
skäl för avslag på framställningen örn tobakshandel i kiosken vid Drottningtorget.
Men antag, att det inte funnits någon tobakshandel annat än på mycket
långt avstånd. Då skall man alltså lika väl taga hänsyn till den minskning i
tobaksförsäljningen, som i detta fall skulle inträda för de tobakshandlare, som
ha sin affär långt ifrån Drottningtorget.

Lördagen den 2 juni 1945.

Nr 25.

Förslag till butikstängning slag. (Forts.)

Jag kari för att belysa detta spörsmål taga ett annat exempel, som ligger
mig mycket nära. I Luleå har startats en kioskhandel alldeles vid stadshotellet,
alltså mitt i staden. Nu finns det emellertid möjlighet att köpa tobak
på hotellet och på ytterligare två ställen inte så långt därifrån, och jag skall
gärna erkänna, att det i detta fall är mycket möjligt, att tillåtandet av tobaksförsäljning
i denna kiosk skulle medverka ganska avsevärt till en nedgång i tobaksförsäljningen
för de tobakshandlare, som ha sina affärer i närheten. Antåg
emellertid, att det inte funnes några sådana. Skulle man då, taga hänsyn till att
eventuellt en tobakshandlare, som har sin affär någonstans i utkanten av staden,
kommer och säger, att hans konsumtion kommer att minska, örn denna kioskförsäljning
mitt i staden kommer till stånd? Det skall man, såvitt jag torskär,
o-öra enligt den lydelse det föreliggande förslaget fått och med den motivering,
som givits för detta förslag. Nu har utskottet för sin del sagt, att det gärna ser,
att man tillämpar detta stadgande på ett rimligt och förnuftigt satt och det
hoppas jag skall ske, men formuleringen av bestämmelsen och_ sjelva motiveringen
kunna, såvitt jag förstår, uttolkas på det sätt jag har gjort.

Då nu emellertid icke något yrkande ställts av motionären som framlast
detta ändringsförslag, skall inte heller jag göra det, i synnerhet ^som jag ar
ensam reservant i utskottet. Jag vill emellertid har ha sagt, att fran mina utgångspunkter
den restriktivitet inte tilltalar ling, som ga,r ut pa att to bakför
sälj ningen skall hållas tillbaka mera än som ar nödvändigt. Nar det galler,
låt mig säga spriten, är jag mycket starkt anhängare av ali möjlig restriktivitet,
men beträffande tobaken må jag saga, att saken inte ligger till pa
alldeles samma sätt. Jag är själv närmast absolutist vad tobak betratiar
ja örn vi ha ett långt nattplenum och någon kommer och ger mig en pris snus,
så tar jag tacksamt emot, men någonting annat använder jag inte i tobaksvag.
Trots detta, måste jag emellertid säga, att om det nu finns människor, som
tveka att det smakar gott med en sådan där giftpinne i munnen, ma man inte
neka dem rätten att använda tobak. Därför tycker jag, att den synpunkten ar
riktig som kommit till uttryck i annat sammanhang, nämligen att denna tobakshandel
skall bedrivas på sådant sätt, att allmänheten lätt har tillgång till
tobaken. Att märka är också, att dessa tobakskiosker ha rätt att halla öppet
längre på dagarna än de vanliga affärerna, och för en hel del människor, som
inte under arbetstiden hunnit skaffa sig vad de behöva i tobaksväg, är givetvis
tillvaron av tobakskiosker av stor betydelse. Jag tycker det är rimligt, att
man tillgodoser detta faktiskt existerande behov hos alla människor, som använda
tobak i en eller annan form.

Jag skall, herr talman, inte säga så mycket mer i denna Daga.__ Jag tormodar
att min gamle vän herr Bärg, såsom specialist på tobakstragans område,
kommer att framlägga de synpunkter, som ligga bakom detta intresse
att skydda specialtobakshandlarna, så att de få en tillräcklig avsättning för
sina varor. Jag står inte alls främmande för denna tanke, utan jag. anser att
man nog i någon mån skall taga hänsyn även därtill, men enligt min mening
har redan den lagtext och den motivering för denna, som hittills gällt, tagit
en viss hänsyn till denna bakomliggande tanke att skydda specialtobakshandlarna.
Jag skulle för min del vilja hävda, att det vid en nyetablering av en
kiosk", för vilken begäres tillstånd att få sälja tobak, kan vara rimligt — såsom
jag framhöll i fallet Luleå — att man får hänsyn till örn specialtobakshandlare
i närheten skulle få minskad avsättning. Såvitt jag förstår, skall
emellertid den provning, som i detta sammanhang skall äga rum beträffande
rättigheten att försälja tobak, inte endast beröra nyetableringar av kioskföretag,
utan även avse en omprövning av de tillstånd, som redan lämnats gamla
kioskinnehavare. Jag uttrycker den förhoppningen, att indragningar av lie -

Nr 25.

Lördagen den 2 juni 1945.

Förslag till butikstängning slag. (Forts.)
stående rättigheter för tobakskiosker måtte ske i mycket ringa utsträckning,
ty det är dock att märka, att hänsyn i många fall bör tagas till dessa kioskinnehavare
på grund av sociala skäl. Det kan vara fråga örn åldringar etc.,
vilka det vore obilligt att fråntaga den rättighet de en gång fått. Men sedan
finnas ju bland dessa kioskhandlare även många som tillhöra det stora företag,
som den föregående talaren omnämnde, beträffande vilka ju inte några
sociala skäl tala för att de skola tillgodoses. Däremot föreligger ju i sådana
fall många gånger det sociala skälet, att allmänheten bör tillgodoses på bästa
möjliga sätt, och av det skälet vore det önskvärt, att de bestämmelser, som
nu föreslås, inte leda till en försämring, utan att allmänheten åtminstone kan
tillgodoses på sätt som hittills skett.

Jag har lovat att inte göra något yrkande, men jag vill ändå få dessa tankar
till diskussionsprotokollet, så att det inte kan sägas, att vad som nu genomföres
sker utan motstånd från någon sida. Jag har med dessa ord velat säga,
att jag hellre hade sett att särskilt på den punkt jag här behandlat bestämmelserna
utformats på ungefär det sätt, som antytts i den motion, som väckts
av herr Boman i denna kammare.

I detta anförande instämde herr Karlsson, Gottfrid.

Herr statsrådet Erlander: Herr talman! Jag ber först att få uttrycka min
tacksamhet mot andra lagutskottet för den välvilliga behandling, som det låtit
propositionen undergå. De ändringar som utskottet föreslagit, äro ju både med
avseende på lagtext och motivering ganska obetydliga. Jag kan emellertid, herr
talman, inte underlåta att framhålla, att jag på en punkt känner mig tveksam.
Nästan varje gång dessa frågor diskuteras, ökas antalet tillåtna kioskvaror,
varför så småningom skillnaden mellan kioskhandeln och den vanliga av butikstängningslagen
reglerade handeln blir mindre och mindre. Nu öppnar man
för honungen — det är visserligen en obetydlig ökning, men man känner ändå
en viss tveksamhet inför denna utveckling.

I övrigt har jag inte mycket att säga. De två ärade talarna före mig lia
inte ställt några yrkanden, och det gör, att jag kan vara mycket kortfattad.

Vår temperamentsfulle vän herr Boman i Avesta frågade, vad man skall
med en butikstängningslag att göra. Den innebär ju ett hinder för människornas
fria samlevnad, som känns kränkande och obehagligt.

Det är ett intressant spörsmål han här tar upp. Jag har själv ställt mig
denna fråga. Det är klart, att behovet av en butikstängningslag är mindre
sedan vi fått en arbetstidslag för detaljhandeln, men å andra sidan tror jag
inte man kan säga, att på grund därav butikstängningslagen kan helt avskaffas.
Det skulle kunna ha till resultat, att konkurrensen tvingade många av
våra mindre affärer, som ha svårt att ordna med skiftesarbetare och skiftesbiträden,
till ett öppethållande, som skulle utsätta innehavarna av dessa små
affärer för en orimlig arbetsbörda. Jag tror det är nödvändigt med vissa inskränkningar
i den medborgerliga friheten för att inte människor skola utsättas
för påfrestningar, som man själv skulle betrakta såsom orimliga, örn det gällde
en själv.

I denna fråga örn kioskhandeln och framför allt i fråga om tillhandahållandet
av tobak i kioskerna gäller det att avväga olika intressen mot varandra. Å
ena sidan har man de intressen, som herr Boman gjorde sig till tolk för med
sadan styrka, nämligen allmänhetens intresse av att en impulsvara är lätt
tillgänglig. Det är klart att man både i lagstiftningen och i tillämpningen av
densamma sökt att så långt det överhuvud taget varit möjligt tillgodose allmänhetens
intressen, men vi kunna å andra sidan inte heller förbise, att stats -

Lördagen den 2 juni 1945.

Nr 25.

Förslag till butikstängning slag. (Forts.)
makterna genom 1943 års beslut tagit en mycket bestämd ställning till regleringen
av tobaksliandeln för att göra den i möjligaste mån bärig för de människor
som söka sin försörjning på detta område. Det har förefallit, orimligt,
att staten skulle medverka till nedläggandet av tobaksaffärer samtidigt som
den skulle släppa loss ett obegränsat antal kioskaffärer. En avvägning mäste
härvidlag komma till stånd, och vid denna avvägning har det synts naturligt,
att tobaksnämnden fått vara vägledande. Tobaksnämnden förefaller att ha
visat ett gott omdöme och ett gott handlag.

Herr Hage uttalade nyss farhågor att den nya lagen skulle komma att tolkas
på ett så orimligt sätt, att den obetydliga inverkan, som uppförandet, av en
kiosk kunde ha på affärer som lågo på ett mycket långt avstånd från kiosken,
skulle diktera tobaksnämndens beslut. Blir så fallet, får väl Kungl. Maj:t
korrigera nämnden. Jag har visserligen förklarat, att det måste betraktas
såsom naturligt att följa tobaksnämnden, men för den händelse tobaksnämnden
skulle komma till uppenbart orimliga ställningstaganden måste givetvis Kungl.
Majit se till att förnuftet får sitt ord med i laget.

Jag tror därför att första kammaren inte behöver hysa någon ängslan för
att följa det utskottsförslag, som här ligger på kammarens bord.

Herr Bärg, Johan: Herr talman! Det kanske vore behagligast och klokast
att inte säga någonting i denna fråga. De ärade opponenterna mot utskottsförslaget
tyckas emellertid alldeles ha glömt bort varför 1943 års lag kom till.
Herr Hage talade, som om han hade den uppfattningen, att avsikten med
dessa restriktiva åtgärder var att hindra folk i största möjliga utsträckning
att använda den skadliga varan tobak, vilken även jag brukat och brukar rätt
omättligt än i dag, fast jag likväl håller mig någorlunda uppe. Detta är
ingen lovsång till tobaken, ty den är säkerligen ingen nyttig vara, men människorna
och jag bland dem betrakta den såsom någonting ganska oumbärligt,
och så länge få vi i denna värld inrätta oss därefter. Meningen har emellertid
inte alls varit att söka strypa till möjligheten för rökare och snusförbrukare
att komma åt sina varor på ett bekvämt sätt.

Under de 30 år, som tobaksmonopolet utövat sin verksamhet, har det rått
en ständig strid mellan å ena sidan tobaksåterförsäljarna, enkannerligen de
s. k. specialisterna, och å andra sidan tobaksmonopolet jämte statsmakterna,
regering och riksdag. Från tobakshandlarnas sida har det ideligen krävts höjda
rabatter eller örn man vill kalla det för provision, hur många affärer som
än vuxit upp, för att de skulle kunna leva anständigt på tobaksförsäljningen.
Under tiden fram till 1943 ha med statsmakternas begivande offrats, mångå
miljoner kronor för att söka komma till rätta med detta spörsmål, över åtta
miljoner kronor ha direkt givits ut för att lösa ut tobakshandlarna i syfte att
om möjligt minska deras antal. Det är inte möjligt att få kundkretsen att
räcka till för varje tobakshandlare, så att han kan leva på den avans rörelsen
ger, även om rabatten vore orimligt hög. Höjer man rabatten med två ä tre
procent, växer det genast upp fyra ä fem procent flera affärer, och så är läget
sämre än det var förut. Hela den där gamla visan är det inte möjligt att herr
Hage kunnat glömma.

Detta var alltså orsaken till att man 1943 gjorde ett försök — jag kallar
det ett försök — att genom en lagstiftning få till stånd en begränsning av antalet
tobakshandlare. Denna fråga rör ju väsentligen städerna och de stadsliknandc
samhällena. På landsbygden har man ju inte något dylikt tobaksproblem.
Till den iindan kom också tobaksnämnden till, vilken fått i uppdrag
att vara rådgivare åt tobaksmonopolet, när det gäller regleringen av (lemna
handel i syfte att åstadkomma ett mindre antal återförsäljare, nämligen

Nr 25.

Lördagen den 2 juni 1945.

Förslag till butikstängning slag. (Forts.)
återförsäljare av den kategori, som anser sig lia anspråk på att den bör leva
på sin näring -— återförsäljarna i städer och stadsliknande samhällen således
eller de s. k. specialisterna. Denna reglering pågår för närvarande, dock mycket
varsamt och med mycket stort besvär, oell den kostar det allmänna mycket
pengar. Blir det för många tobakshandlare på en plats, så att ingen av dem
kanske kan leva anständigt på den vinst han får, erbjuder tobaksnämnden dem
som ha en ringa försäljning — låt oss säga under 30 000 kronors omsättning —
och som drivit sin rörelse i ett flertal år att sluta upp med den mot att de
av tobaksmonopolet erhålla en anständig livränta eller, örn de inte drivit näringen
tillräckligt länge, ett engångsbelopp — detta för att minska antalet
tobakshandlare. Örn vi emellertid samtidigt som vi bedriva sådana saneringsoperationer
ohämmat låta andra tobaksaffärer växa upp i stället, äro vi ju tillbaka
i det gamla trampet igen, där vi varit under de sista 30 åren, då statsverket
dels i direkta utgifter och dels i oskäligt höga rabatter fått giva ut
många tiotal miljoner kronor. Jag bär förut här i kammaren givit en översikt
över rabatternas storlek i förhållande till varuvärdet. En gång i världen
kostade en sådan enkel åtgärd som överlämnandet av ett tobakspaket från
butikshyllan till kunden, örn inte lika mycket så inemot lika Hacket som
hela tillverkningen av varan jämte hemforslandet till tobakshandlarens disk.
Det måste ligga någonting orimligt i detta.

Jag har kanske litet opåkallat dragit fram dessa saker, men jag har nödgats
göra det, då herr Hages anförande gav en antydan örn att syftet med
dessa restriktioner skulle vara någonting annat än ett försök att sanera tobakshandeln.
Denna kioskfråga är, höll jag på att säga, egentligen inte någon tobakshandlarnas
fråga i egentlig mening, utan en pressbyråns fråga. Den Bomanska
motionen är inte heller, kan jag säga, i långa stycken någonting annat
än ett utdrag ur de publikationer, som pressbyrån skickat ut. Det är inte
tobaksnämnden som är den stora busen emot de kioskhandlare, som herr Hage
och herr Boman här talat örn, utan det är pressbyrån, som strävar efter att
lägga under sig varenda fet bit som finns. Den har ett synnerligen gott handlag
med kommunerna. Den bygger vänthallar vid spårvägarna, den lämnar
kommunerna andel i försäljningsvinsten, och de kommunala myndigheterna,
som skola yttra sig örn trafikkioskerna, tillstyrka nästan alltid upprättandet
av sådana trafikkiosker, och de stackars kioskinnehavare, vilka av sociala
eller andra skäl borde ha möjlighet att skaffa sig sitt levebröd på detta område,
få de allra magraste bitarna, om de överhuvud taget få någonting alls. Så
ligger kioskfrågan till, och det är närmast med hänsyn till denna omständighet
som man från tobaksnämndens sida strävat efter att få tillbörligt inflytande
på regleringen av trafikkioskerna — således de tobaksaffärer, som hålla
öppet längre än övriga affärer.

Det har från åtskilliga håll klagats över de olägenheter, som följa med att
en eller annan tobaksaffär indrages eller att tillkomsten av en ny affär förhindras.
Det kanske är farligt att ge uttryck åt den uppfattning jag har, då
jag själv använder rätt avsevärt med tobak, men enligt min mening skulle man
kunna reda sig med litet färre tobaksaffärer än som för närvarande finnas.
Människorna ha emellertid fått den vanan, att tobaksvaror skola kunna köpas
var och när som helst, så att man inte skall behöva förse sig med denna vara
för ens en dag. utan lia tillgång till den hur mångå gånger örn dagen som helst.
Detta är en sak, som är förenlig också med tidningarnas intressen, därför att
tidningar och tobak ju rätt intimt höra samman, vad omsättningen beträffar.
Jag tror nu emellertid, att livet skulle kunna gå sin gång även om inte tobaksaffärerna
lågo så tätt. Det kan ju finnas anledning till klagomål, men det är
omöjligt att tillgodose intresset av att ha tätt, tätt med tobaksaffärer, samtidigt

Lördagen den 2 juni 1945.

Nr 25.

Förslag till butikstängningslag. (Forts.)
som man är tvungen att se till att alla tobakshandlare kunna leva på sin näring.
Det går inte, även om man gåve aldrig så höga rabatter, ty så fort det kan
skönjas någon utsikt till förbättring på marknaden, får tobaksmonopolets
kundkrets nytt liv och rusar till i sådan omfattning, att omsättningen i den
enskilda affären blir mindre än förut, varigenom möjligheterna för dessa tobakshandlare
att försörja sig också bli mindre.

Jag skall i detta sammanhang, herr talman, be att få säga, att jag faktiskt
börjar tro, att det inte är möjligt att på den väg, som 1943 års lag anvisat,
komma till ett förnuftigt resultat med avseende på möjligheten att förena de
båda intressen jag här talat örn. Tobaksaffärerna tycker jag för övrigt ligga
orimligt tätt redan nu. Jag kan ju stå i ett enda gathörn och räkna till åtta,
nio, tio tobaksskyi tar, och då tar jag ändå inte med alla restauranger och
kaféer, vilka ju i allmänhet inte annonsera sin tobaksförsäljning genom skyltar
utåt.

Håller man på att det även i fortsättningen skall vara så bekvämt att skaffa
sig tobak, att man inte skall behöva gå förbi kanske ett par hus för att få köpa
tobak, får man enligt min mening kasta hela det nuvarande systemet och lägga
tobaksskattefrågan på helt andra linjer. Jag kan inte se någon annan utväg
än att man får lägga skatten på monopolets försäljningspris och märka varje
paket med det belopp, som inköpet plus skatten betingar. Sedan får vilken
handlare som helst köpa tobak och sälja tobak var och när han behagar med
iakttagande av gällande lagar och bestämmelser. Då kan man alltså få köpa
tobak i vilken diversehandel som helst, och handlarna få beträffande dessa varor
på samma sätt som beträffande andra varor skaffa sig den rabatt de kunna
få. Därmed vore problemet löst. Men denna fråga bleve då inte den försörjningsfråga
som den nu är. Vi äro faktiskt på god väg att glida över till ett system,
enligt vilket staten skall svara för tobakshandlarnas bärgning _•— åtminstone
gäller detta dem som betrakta sig såsom specialister —- och den tiden är kanske
inte avlägsen då de även skola ha pension. I den riktningen pekar det inlösningsförfarande,
som jag nyss talat om.

Jag är medveten, herr talman, örn att jag medverkat till att genomföra den
ordning vi för närvarande ha —- även örn den inte precis fått den utformning
jag tänkt mig — och det skedde såsom ett försök att komma till rätta med ett
spörsmål, som man under dessa trettio år inte lyckats komma till rätta med.
Jag tvivlar på att vi äro inne på rätt väg, när det gäller att lösa detta problem,
men så länge vi lia dessa bestämmelser på detta område, få vi försöka efterleva
dem så gott vi kunna.

Jag har, herr talman, i stort ingenting att erinra mot det föreliggande utskottsutlåtandet.

Herr Norman: Herr talman! Såväl föredragande statsrådet i detta ärende
som motionären herr Boman lia ju uttalat sin relativa belåtenhet med utskottets
förslag. Det stärker mig i den uppfattning, som jag redan förut hade, att
utskottet funnit en gyllene medelväg mellan de olika intressen, som här göra
sig gällande.

Vi hade här i kammaren tidigare i dag en liten diskussion om huruvida ett
beslut, som andra lagutskottet förordat, överensstämde med riksdagens uttalande
för ett par år sedan eller inte. Då det alltså gäller tobakshandeln, föreligger
emellertid icke, såsom både statsrådet Erlander och herr Bärg påpekat, någon
skillnad i uppfattningarna. Beslutet år 1943 örn reglering av tobakshandeln
gör att riksdagen i år inte kan gå längre i sina beslut än vad utskottet här
förordat.

Herr statsrådet var tveksam beträffande en detalj i det föreliggande spärs -

Nr 25.

Lördagen den 2 juni 1945.

Förslag till butikstängningslag. (Forts.)
målet, nämligen i fråga om utökningen av antalet impulsvaror, som få säljas
i kiosker under utsträckt affärstid. Jag delar statsrådets betänksamhet i detta
fall. Jag tror man bör vara restriktiv, när det gäller att avgöra vilka varor
som skola hänföras till denna kategori, som allmänheten bör ha möjlighet att
skaffa sig även efter vanlig affärstid.

Vad nu det tillägg beträffar, som utskottet gjort med avseende på dessa
varor, har det tillkommit på grund av det behov utskottet ansett föreligga för
friluftsfolket att få köpa dessa små honungsförpackningar, som det här är fråga
örn, på helgdagarna, när de äro ute i det fria, och även i övrigt när den vanliga
affärstiden är slut. Jag tror således, att detta tillägg inte på något sätt är ett
uttryck för någon strävan från lagutskottets sida, och inte heller blir det från
riksdagens sida, att mer och mer utvidga kretsen av impulsvaror. Detta tillägg
är lämpligt att göra, men i övrigt bör man, såsom herr statsrådet sade, vara
ganska restriktiv i fråga örn utvidgningen av dylika varusortiment.

Jag hemställer, herr talman, om bifall till utskottets förslag.

Herr Hage: Herr talman! Endast ett par ord gentemot herr Bärg. Han antydde,
att jag alldeles glömt bort vad som låg bakom 1943 års beslut och hur
det hade kommit till. Jag vill då påminna örn att jag i mitt anförande direkt
vände mig till vännen Bärg och sade, att jag förstod, att dessa synpunkter
skulle av herr Bärg framläggas. Jag gick t. o. m. så långt, att jag sade mig
mycket väl förstå dessa synpunkter, så till vida som jag medgav, att det, när
det gällde tobaksaffären i Luleå, var ganska rimligt att den nya kiosken inte
fick tobaksrättigheter, eftersom det låg ett par tobaksaffärer alldeles i närheten.
Jag måste dock fortfarande framhålla de stora olägenheter, som uppstå
för en del kunder vid en restriktiv tilldelning av tobaksrättigheter till kioskerna,
därigenom att tobakshandlarna stänga klockan sex och många kanske
inte äro i tillfälle att köpa sin tobak före denna tid.

. Det avgörande har för mig varit, att jag fruktar, att detta hänsynstagande
till tobakshandlarna i en vidare krets skall komma att beröra icke blott nyetableringar
av tobakskiosker, utan även sådana, som kanske existerat sex
år eller längre, med risk att dessa få lägga ned sin rörelse. Beträffande dylika
indragningar framhöll emellertid statsrådet -— i varje fall fattade jag honom
så — att man måste vara mycket försiktig, och det uttalandet är jag mycket
tacksam för. Det stämmer för övrigt med utskottets yttrande på en viss punkt.
Gäller det däremot nyetableringar av affärer, särskilt kiosker, förstår jag
mycket väl de framförda synpunkterna. Kan man således lita på att de kioskinnehavare,
som ha tillstånd sedan flera år tillbaka, även i fortsättningen
komma att få behålla dessa, är jag i viss mån belåten. Med detta har åtskilligt
vunnits.

Men örn det nu emellertid skulle inträffa, att en kioskinnehavare, som har
tobakshandel, får lov att lägga ned sin rörelse, synes det mig egendomligt,
att han inte får någon som helst ersättning, men däremot specialtobakshandlaren
i motsvarande fall. Jag vet inte örn jag fattat fel, men såvitt jag förstår
förhåller det sig på detta sätt. Detta tycker jag är en orimlig behandling.
Båda kategorierna borde väl i detta fall behandlas lika.

Jag skall inskränka mig till detta. Jag har i varje fall med min framstöt
vunnit, att statsrådet och även, såvitt jag förstår, herr Bärg uttalat sig för,
att man skall vara mycket försiktig när det gäller att eventuellt draga in
tobaksrättigheterna för gamla kioskinnehavare. Dessa uttalanden är jag mycket
tacksam för.

Lördagen den 2 juni 1945.

Nr 25.

Förslag till butikstängning slag. (Forts.)

Herr Boman: Herr talman! Jag skall endast säga ett par ord

Om jag fattade herr Bärg rätt sade lian, att det ligger i samhällets intresse,
att det inte blir så många tobaksaffärer, att tobakshandlarna inte kunna försörja
sig på dem. Jag tror, att det var andemeningen. Men vad angår det samhället,
om inte folk kan försörja sig på sitt arbete! Vi lia ju en konkurslag.
Låt folk .etablera sig som tobakshandlare och ta risken, så få vi de bästa och
duktigaste kvar i branschen. Skulle man lägga någon social synpunkt på detta
problem, skulle jag vilja lägga den synpunkten, att tobakshandeln förbehålles
den partiellt arbetsföra arbetskraften. Det är upprörande, kan jag säga, att se
stora starka karlar göra det enkla handgrepp, som består i att lyfta en dosa
snus från väggen till disken och håva in pengar åt tobaksmonopolet.

Herr Bärg, Johan: Herr talman! Jag nödgas säga ett par ord till herr Boman.

Han talade här örn att örn han skulle lägga sociala synpunkter på frågan,
skulle det bli något annat. Ja, det är ju rätt intressant att höra, men riksdagen
har upprepade gånger under dessa 30 år lagt så gott som uteslutande
sociala synpunkter på den, och därefter har man handlat. Man har naturligtvis
rättighet att klandra principen, men att klandra deras förfaringssätt, som
äro satta att söka genomföra de sociala åtgärder, som riksdagen beslutat, är
ju någonting väsentligt annat. För den som vill något annat gäller det här
att komma åt själva lagbestämmelserna, och det skulle jag på det hela taget
inte ha så mycket emot.

Herr Hage talar åter örn hur man skall tolka lagtextens ord angående det
område, som man skall ta hänsyn till, när det gäller att bevilja rättigheter
för nya kiosker. Förut har bestämmelsen tolkats så — och den står alltjämt
kvar i lagen — att man vid beviljande av rättigheter åt nya kiosker skulle
ta hänsyn till affärer som ligga i närheten. Jag och många med mig ställa
frågan: vad är »närheten»? Är det 10, 20, 30, 40, 50, 60 eller 100 eller 1 000
meter? Nu har man från dem, som ivrat mest för att få till stånd dessa trafikkiosker,
menat, att »närheten» bara avser ett mycket litet område. Detta
har gjort att statsrådet, för att ge något större rörelsemöjligheter, har givit
detta begrepp en tolkning, som är betydligt mera vidsträckt till sin innebörd
än som tidigare förekommit. Men obestämdheten är ändå ungefär lika stor
hädanefter som den varit hitintills.

Herr Hage talade örn förfarandet mot de kioskinnehavare, som haft kioskrättigheter
i, som han säger, 5 å 6 år. Jag kan inte erinra mig att man har
vidtagit några som helst åtgärder mot dem, som haft sina kiosker före den
nya lagens tillkomst. Så vitt jag kan minnas, har frågan örn några ingripanden
i de fallen knappast varit uppe, utan det har så gott som uteslutande
gällt tillkomsten av nya kiosker.

Sedan är det riktigt som herr Hage säger, att ersättningar till dem, som
lägga ner sin rörelse, endast komma i fråga för s. k. specialister. Frågan är,
örn det inte på den punkten förefinnes en lucka i lagen, som borde göras till
föremål för undersökning. Örn man skall praktisera detta system med ersättningar
i framtiden, får man måhända utsträcka ersättningsrätten såväl till
kiosker som kanske även till affärer, vilka icke äro vare sig kiosker eller s. k.
specialaffärer.

Jag tror att man får lov att ha litet större erfarenhet än som nu på ett och
ett halvt år har kunnat vinnas, innan man ger sig till att fälla några mera
bestämda omdömen örn huruvida den här försökta metoden att komma till
rätta med tobaksåterförsäljarnas försörjningsproblem är värd att fortfarande
bibehållas, eller örn man skall tänka sig någon annan lösning.

Nr 25.

Lördagen den 2 juni 1945.

Ang. statsbidrag
till
föreningen
Bjärme andetsladugård

m. m.

Förslag till butikstängningslag. (Forts.)

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 60, i anledning av väckta motioner örn viss ändring av bestämmelserna
rörande försäljning av jordbruksfastigheter som tillfallit allmänna arvsfonden; nr

61, i anledning av väckta motioner angående utredning rörande den
framtida bokföringsverksamheten för jordbruket och skogsbruket;

nr 62, i anledning av väckt motion örn ändrade grunder för statsbidrag till
lindring i mindre bemedlade djurägares kostnader för djursjukvård: samt
nr 63, i anledning av Kungl. Haj:ts proposition angående ändrade grunder
för användningen av anslaget till Skogsvård m. m.: Ersättning åt skogsvardsstyrelser
för visst biträde vid virkesawerkning m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande nr 64, i anledning av väckta
motioner örn statsbidrag till föreningen Bjärme andelsladugård m. m.

I detta utlåtande hade utskottet på oberopade grunder hemställt, att riksdagen
i anledning av de likalydande motionerna 1:204, av herr Olofsson m.
fl., och 11:333, av herr Jonsson i Jarvsand, måtte

1) till Bidrag till föreningen Bjärme andelsladugård u. p. a. för budgetåret
1945/46 under nionde huvudtiteln anvisa ett anslag av 30 000 kronor;

2) medgiva att ett tidigare till föreningen beviljat egnahemslån å 25 000
kronor finge åtnjutas amorteringsfritt under fem år från utlämnandet.

I motiveringen hade utskottet anfört bland annat:

»Vid besök i orten har utskottet inhämtat att driften i ladugården kommit
i gång. Avsett antal djur hade dock ännu icke anskaffats. Byggnads- och inredningsarbeten
syntes omsorgsfullt utförda. Ladugården var väl planerad.
I likhet med de i ärendet hörda myndigheterna finner utskottet därför angeläget,
att verksamheten kan fullföljas. Enligt vad som framgår av motionerna
och även vid besöket framhölls för utskottet av föreningens ordförande
torde detta knappast kunna ske, därest icke ytterligare medel tillföras föreningen.
Enär den angivna stegringen i byggnadskostnaderna icke synes kunna
läggas föreningen till last samt den vid ladugården bedrivna verksamheten
i allt väsentligt kan betecknas såsom försöksverksamhet, vars resultat
synas vara av intresse icke bara för delägarna i företaget utan för jordbruket
i gemen, torde skäl kunna anföras för att staten bör tillskjuta ytterligare medel.
Utskottet vill därför icke motsätta sig att föreningen erhåller ytterligare
statsunderstöd för sin verksamhet.»

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation hade herr Carlström ansett,
att utskottets utlåtande bort hava den lydelse, som i reservationen angivits.
Det av reservanten förordade utlåtandet skilde sig från utskottets utlåtande
allenast därutinnan, att den nyss atergivna delen av utskottets motivering avfattats
sålunda:

»Vid besök (lika med utskottet) — — — medel tillföras för eningen.

Ehuru utskottet finner det angeläget betona, att riksdagen icke för
framtiden torde kunna ikläda sig det ekonomiska ansvaret för ifrågavarande
föreningsverksamhet, vill utskottet dock -— enär verksamheten i allt väsent -

Lördagen den 2 juni 1945.

Nr 25.

Ang. statsbidrag till föreningen Bjärme andelsladugård m. m. (Forts.)
ligt kan betecknas såsom försöksverksamhet, vars resultat synas vara av intresse
icke bara för delägarna i företaget utan för jordbruket i gemen —
icke motsätta sig, att staten nu tillskjuter ytterligare medel.»

Herr Sundelin: Herr talman! Jordbruksutskottet har i nu föreliggande utlåtande
bland annat framhållit, att den av föreningen Bjärme andelsladugård
bedrivna verksamheten i allt väsentligt kan betecknas som försöksverksamhet,
vars resultat är av intresse inte bara för delägarna i företaget, utan även för
jordbruket i allmänhet. Jag delar helt denna utskottets uppfattning och anser
liksom utskottet, att detta motiverar den hjälp från statens sida, som utskottet
här föreslår.

Men jag ifrågasätter, örn inte i samband därmed från riksdagens sida borde
sägas ifrån att någon ytterligare statshjälp icke är att påräkna. Det har visserligen
inte satts i fråga, att staten skulle behöva lämna ytterligare bidrag
till föreningen, men man kan väl ändå ha viss anledning förmoda, att detta,
örn föreningen även i fortsättningen kommer att få kämpa med svårigheter —
och jag skulle tro att så säkert blir fallet •— inte är sista gången framställning
göres till riksdagen örn stöd till föreningens verksamhet.

Jag anser att det inte är till fördel för föreningens verksamhet, örn delägarna
skulle bibringas den uppfattningen att staten, därest svårigheter skulle uppstå,
även framgent kommer att träda hjälpande till. Örn en sådan samverkan
jordbrukare emellan, som här har börjat praktiseras, skall bli av något värde
för svenskt jordbruk, så måste väl verksamheten visa sig försvarbar även ur
ekonomiska synpunkter.

Föreningen torde, genom det stöd den tidigare erhållit och det bidrag som
nu är ifrågasatt, i stort sett ha erhållit kompensation för de förhöjda byggnadskostnader,
som blivit en följd av det ändrade prisläget. Nu lior enligt
min mening föreningen söka få verksamheten att bära sig utan ytterligare
ekonomiskt stöd från staten i fortsättningen.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till den av herr Carlström
avgivna, vid utskottets utlåtande fogade reservationen.

I herr Sundelins yttrande instämde herr Albertsson.

Herr Näslund: Herr talman! Som kammarens uppmärksamma ledamöter
hörde, föreligga icke några delade meningar i fråga om själva utskottets kläm,
utan endast när det gäller motiveringen.

Såsom skäl för ett annat skrivsätt anföra nu reservanten och herr Sundelin,
att man bör säga ifrån att några ytterligare bidrag till denna verksamhet icke
skola lämnas. Men jag ber då att få fästa uppmärksamheten vid att inga delade
meningar råda i fråga örn denna verksamhets karaktär av försöksverksamhet.
Och när föreningen nu har drabbats av rätt betydligt förhöjda byggnadskostnader,
får man väl medge, att det är rätt och skäligt att riksdagen
lämnar en viss hjälp för att täcka denna fördyring.

Den föregående ärade talaren påpekade, att föreningens merkostnad för
byggenskapen har blivit kompenserad genom dels det bidrag och det lån, som
tidigare beviljats — när de nu kunna lyftas — och dels det här föreslagna
bidraget med 30 000 kronor. Ja, jag kan vara överens med herr Sundelin örn
den saken. Men därav framgår ju då klart och tydligt, att något bidrag till
verksamheten sä,som sådan i värjo fall icke har lämnats, och det vöre väl inte
alldeles för obilligt att begära, att riksdagen lämnar något bidrag till en försöksverksamhet,
som man har intresse av skall utföras.

Med detta vill jag inte lia sagt, att utskottet menat, att man skall lämna

Nr 25.

Lördagen den 2 juni 1945.

Äng. statsbidrag till föreningen Bjärme andelsladugård m. m. (Forts.)
ytterligare bidrag. Vad utskottet velat vinna med sitt skrivsätt Ilar varit att
icke binda en framtida prövning, om en sådan situation skulle uppstå, att bidrag
i en eller annan form skulle komma att ifrågasättas. Utskottet menar,
att kommande riksdagar säkerligen skola besitta förmågan att själva bedöma
en sådan fråga; vi behöva inte i dag föreskriva, hur kommande riksdagar
skola bedöma sådana eventuella spörsmål.

Med det anförda hoppas jag, herr talman, tillräckligt lia motiverat utskottets
ståndpunkt, men det är ett par saker ytterligare, som jag vill understryka.
De stå inte redovisade i utskottsutlåtandet, men jag tror att det är av värde
för denna kammare att äga kännedom örn dem. Först och främst vill jag
framhålla, att nästan alla befintliga ladugårdar i Bjärme, vilkas ägare äro anslutna
till andelsföreningen, voro så gott som totalt uttjänta. Somliga av deni
voro så dåliga, att man förvånade sig över att det överhuvud taget hade varit
möjligt att fram till de senaste åren ha några kreatur där. Vidare skola vi
beakta, att Bjärme är beläget på en plats 350 meter över havet och betingelserna
för jordbruket äro där inte så synnerligen lysande.

Det skulle därför, synes det mig, inte ha varit alldeles orimligt att tänka
sig, att det allmänna bidraget till ladugårdsförbättringar kunde ha kommit
till användning i Bjärme. Och örn så hade skett, kan det ju tänkas att statsmakterna
eller riksdagen skulle ha kommit att i något tiotal fall bevilja betydande
belopp till ladugårdsförbättringar där uppe, vilket man tack vare
andelsladugården har sluppit ifrån. Den bidragsfrågan är löst i och med att
riksdagen har lämnat bidrag till denna andelsladugård.

Jag anser att dessa förhållanden böra bli kända för kammaren, när man nu
diskuterar detta spörsmål mot bakgrunden av den försöksverksamhet, som här
pågår, för att inte detta bidrag skall framstå såsom en hjälp av den utomordentliga
storleksordning, att föreningen där uppe absolut inte skall få ha
några förhoppningar örn ytterligare bidrag i fortsättningen, ifall en prekär
situation av en eller annan anledning skulle inträda. Jag understryker vad
jag sade för en stund sedan, att jag därmed inte på något sätt har velat ge
på hand, att riksdagen eller det allmänna har något ekonomiskt ansvar för
föreningens verksamhet. Det vare mig fjärran att uttrycka en sådan tanke.

Sedan är det ännu en sak jag vill påpeka, nämligen de stora fördelar ur
social synpunkt, som jag tyckte klart och tydligt kommo till synes vid jordbruksutskottets
besök i Bjärme. I den allmänna diskussionen har ju ofta framhållits,
att man genom en sådan rationalisering av ladugårdsskötsel skulle
kunna göra betydande besparingar i fråga örn hemarbetet och därmed minska
husmödrarnas stora arbetsbörda. På den punkten fingo vi den allra klaraste
bekräftelse i Bjärme. Vi ställde nämligen frågor till de fem eller sex husmödrar,
som voro tillstädes för att biträda med litet servering, huru de för sin
del betraktade detta experiment, som inom parentes sagt ännu icke har pågått
mer än sju ä åtta månader. På våra, frågor svarade en av husmödrarna
med att berätta ungefär följande. Under tiden från föreningens bildande hade
hon blivit änka, men även före makens död hade hon, som brukligt är, i huvudsak
skött ladugårdsarbetet; detta är ett bruk som alltfort är rådande, men
som jag för min del anser oriktigt: mannen bör mer än som sker deltaga i
ladugårdsskötsel. Denna husmor hade sex kor att sköta och dessutom fem
barn, och hon berättade att det första, hon hade att göra efter det hon stigit
upp tidigt på morgonen var att, ofta på fastande mage, gå ut i ladugården
för att stöka undan de nödvändigaste göromålen. Sedan skulle hon in i köket
för att rusta ut barnen till skolan och därefter tillbaka till ladugården för att
göra allt färdigt, så att mjölken skulle komma i väg till mejeriet i rätt tid.
På det sättet fortgick det med ett ständigt jäkt från morgon till kväll. Hon

Lördagen den 2 juni 1945.

Nr 25.

Ang. statsbidrag till föreningen Bjärme andelsladugård m. m. (Forts.)
slutade sin berättelse med att säga: »Och. det mest otillfredsställande var ju,
att jag varken kunde sköta ladugården eller barnen eller hemarbetet på ett
nöjaktigt sätt.» Men nu, menade hon, kunde hon åtminstone ägna den tid,
som hon förut måste använda för att sköta ladugården, åt barnen och lie rame
t s skötsel.

Jag har för mili personliga del funnit det angeläget att betona den sociala
synpunkten i denna överläggning. Det beaktas måhända inte tillräckligt, när
man nu talar om att ett försök som detta bör lämna ett sådant ekonomiskt resultat,
att det från den synpunkten är vart att uppmuntras. Det är inte så
lätt att i siffror redovisa den vinst man gör i fråga om underlättandet av husmödrarnas
arbete genom att rationalisera ladugårdsskötsel på det sätt, som
denna förening nu är i färd med att i praktiken genomföra. Det är ju helt
enkelt omöjligt att åstadkomma en sådan redovisning, men bara den omständigheten,
att man redan vid första försöket har husmödrarnas odelade anslutning
till tanken, är, tycker jag, en angenäm och löftesrik företeelse.

Herr talman! Jag skall inte förlänga debatten ytterligare. Jag ber att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp: Herr talman! Detta ärende förelädes
riksdagen av Kungl. Majit, ursprungligen på min föredragning, och förutsättningen
för att denna andelsladugård skulle komma till stånd var, att man på
ett ändamålsenligt sätt skulle för det första underlätta husmödrarnas arbete
vid dessa jordbruk och för det andra ge jordbrukarna själva möjligheter att
skaffa sig arbetsinkomst genom att inte vara bundna vid ett för litet jordbruk,
där ju särskilt ladugården måste skötas på bestämda tider, även om detta''
arbete icke ger full sysselsättning. Då frågan nu åter är föremål för behandling,
skulle jag vilja säga några ord i saken.

Det anslag på 20 000 kronor, som blev beviljat, var ju avsett att ungefär motsvara
vad vederbörande jordbrukare skulle ha fått i ladugårdsförbättringsbidrag
enligt de grunder, som gälla för dessa bidrag i olika delar av landet.
Nu kan man naturligtvis diskutera, huruvida 20 000 kronor var tillräckligt
eller ej, men siffran hade bestämts med hänsyn till dessa beräkningar. Därutöver
skulle föreningen få ett egnahemslån å 25 000 kronor, d. v. s. sammanlagt
45 000 kronor. Men det underströks såväl från departementets sida, vid
överläggningarna inom regeringen som även från riksdagens sida, att samtidigt
som man såg denna anslagsfråga med hänsyn till det sociala problemet, måste
man också se den ur ekonomisk synpunkt och försöka åstadkomma bästa
möjliga ekonomiska resultat. För att inte föreningens delägare skulle behöva
utsättas för ekonomiska svårigheter, gjordes direktiven sådana att man skulle
få föreningen funtad på ett ekonomiskt riktigt sätt. Tyvärr är inte. detta för
närvarande fallet, och det har ju visat sig, att en medlem av en familj har stått
kvar såsom andelsägare, under det att en annan medlem icke är andelsägare.
Följaktligen blir det ingen helhet i detta, men det är ju ingenting att göra åt
den saken.

När man skall lägga ut pengar, vare sig det är statsmedel eller man själv
skall bidraga, vill man ju ändå alltid räkna efter, vilket sorn är det ekonomiskt
riktiga. Det bär tyvärr inte skett här, och anledningen till detta förhållande
är naturligtvis, att det har varit för lätt att genom lån skaffa pengar
vid igångsättandet av företaget. Föreningen har haft för lätt att få det ekonomiska
stöd, som behöves. Det är självklart att man här skulle ha räknat:
skall ladugården byggas och kosta 100 000 kronor med inredning och utrustning,
eller skalf den kosta 180 000 kronor? Man kundo naturligtvis gå två vägar:
antingen kunde man säga, att den besättningen som föreningens medlemmar nu

Första Ira lii vm rens protokoll HMfi. Nr 2ö. ''■’>

Nr 25.

Lördagen den 2 juni 1945.

Äng. statsbidrag till föreningen Bjärme andclsladugård m. m. (Forts.)
ha, så och så många kor och så och så många ungdjur, är till fyllest för att
skapa avsättning för fodret, eller också kunde man inbjuda flera att gå med
som delägare i föreningen för att på det sättet få en större besättning. På
grundval härav fick sedan ladugårdsanläggningen konstrueras. Örn så hade
skett, skulle man ha fått det rätta ekonomiska underlaget redan från början,
Men det har man inte nu.

Jag talade örn dessa saker med andelsägarna i fjol sommar, när jag besökte
Bjärme. Jag framhöll också, att man naturligtvis kan skaffa inventarier på
olika sätt. Det är möjligt, att det skulle ha varit ekonomiskt riktigare att sälja
de kor, som funnos, så att de, som hade till exempel sex kor, i stället hade köpt
fyra stycken, som lämnade en väsentligt bättre avkastning. Hade man penetrerat
det problemet, kunde man ju ha byggt ladugården så mycket mindre och producerat
lika stor kvantitet mjölk med kanske 60 kor, som man nu får av 80 eller 90
kor med en lägre avkastning. Det är ju en hel del sådana rent ekonomiska saker,
som måste beaktas. Man kan inte släppa de ekonomiska synpunkterna, när det
gäller denna andelsladugård. även örn staten lämnar stöd.

Nu har emellertid olyckan skett, jag skulle vilja säga delvis därför att det
har varit för lätt att skaffa pengar för att sätta i gång bygget innan föreningen
varit klar, och då är det naturligtvis inte rimligt, när man ur social synpunkt
har velat stödja detta företag, att vägra att hjälpa andelsägarna ur knipan,
fastän jag ju närmast är av den uppfattningen, att de ekonomiska svårigheterna
komma att vara kännbara även i fortsättningen, trots det bidrag, som nu kommer
att beviljas.

Det är alltså många olika, låt mig säga mindre lyckliga moment, som här,
lia tillstött och som åstadkommit att läget blivit sådant som det är. Men jag
vill inte underlåta att i dag säga min mening, att då detta är ett så önskvärt
försök och då det är angeläget att man skall kunna fullfölja uppslaget också
på andra håll, böra kanske statsmakterna, i den mån det blir ett fullföljande
och en fortsättning senare, uppdraga strängare ekonomiska riktlinjer, som
vederbörande måste följa, även örn de med en viss lätthet kunnat skaffa pengar
för ögonblicket, pengar som en gång skola betalas tillbaka.

Det skulle vara beklagligt, örn företaget nu, trots detta ytterligare stöd.
skulle få ekonomiska svårigheter i fortsättningen, ty då blir ju inte denna försöksverksamhet,
som den egentligen borde få vara, och inte heller till den hjälp
för det mindre jordbrukets utveckling och den besparing av mänsklig arbetskraft,
som man genom den vill vinna.

Herr Näslund: Herr talman! Jag skall här inte upptaga någon diskussion
med herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet om detaljerna i
föreningens verksamhet, till exempel huruvida delägarna skulle ha bortrealiserat
sina gamla kor och i stället inköpt ett mindre antal bättre djur. Det är naturligtvis
saker som man kan diskutera örn, och det kan ju hända att statsrådets
synpunkter äro riktigare än de, som föreningens ledande krafter ha följt.
Men örn herr statsrådet menar, att man borde ha byggt ladugården betydligt
mindre, tror jag inte att vi äro överens. Det finns med säkerhet förutsättningar
att fylla den nu befintliga ladugården även med utomordentligt goda djur, och
då tycker jag nog att man kan dröja litet med att diskutera, huruvida föreningen
skulle ha bortrealiserat de gamla korna och skaffat sig nya och bättre.

För övrigt vill jag säga, att föreningens ledande män icke voro så benägna
att bara köpa uppväxta bruksdjur, utan de lia tydligen gått in för att genom
att anskaffa några goda avelsdjur och lägga på den egna kreatursstocken öka
ut kreatursbeståndet till en besättning, som kunde motsvara rimliga fordringar
på den orten. Jag tror att detta är saker som böra framhållas med anledning
av vad statsrådet sade.

Lördagen den 2 juni 1945.

Nr 25.

Ang. statsbidrag till föreningen Bjärme andelsladugård m. m. (Forts.)

Jag begärde emellertid ordet närmast för att inlägga en gensaga, när herr
statsrådet säger, att föreningen har haft för lätt att skaffa pengar. Örn herr
statsrådet syftade på Kooperativa förbundets villighet att, i varje fall utan
större krav på säkerheter, släppa till betydande rörelsekapital, så är det ju
riktigt, men omdömet kan icke vara riktigt örn det avser de medel, som riksdagen
redan har anslagit för ändamålet. Ty det förhåller sig så, att varken
statsbidraget eller lånet på tillsammans 45 000 kronor, som beviljades år 1943,
hade kunnat lyftas av föreningen, när jordbruksutskottets avdelning nyligen
besökte Bjärme. Detta beror på att föreningen inte hundraprocentigt kunnat
fylla kravet i fråga örn säkerheterna.

Detta ger vid handen, att det ingalunda är så lätt att finansiera ett sådant
företag, även örn man har fått såväl statsbidrag som statslån.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, gjordes propositioner, först på bifall till vad
utskottet i det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den av herr Carlström vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarades den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogs ånyo första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr
14, i anledning av väckt motion örn åtgärder för en förbättring och modernisering
av läroböckerna m. m.

I en inom första kammaren väckt och till dess första tillfälliga utskott
hänvisad motion, nr 256, av herr Elmgren, hade yrkats, att riksdagen måtte
besluta att hos Kungl. Majit anhålla örn en snabb utredning angående åtgärder
och medverkan från statens sida för åstadkommande av en förbättring
och modernisering av läroböckerna samt ett förbilligande av dessa och
övrig skolmateriel och att därvid möjligheterna till ett staligt förlag eller
andra långt syftande åtgärder måtte upptagas till prövning.

Till utskottet hade därjämte hänvisats ärende angående andra kammarens
den 4 maj fattade beslut, varigenom kammaren bifallit en med här förevarande
motion likalydande motion, 11:437.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att första kammaren måtte, med biträdande av andra kammarens omförmälda
beslut, för sin del besluta, att riksdagen skulle hos Kungl. Majit
anhålla örn en utredning angående åtgärder och medverkan från statens sida
för åstadkommande av en förbättring och modernisering av läroböckerna samt
ett förbilligande av dessa och övrig skolmateriel och att därvid möjligheterna
till ett statligt förlag eller andra långt syftande åtgärder måtte upptagas till
prövning.

Reservation hade anförts av herrar Lodenius, Arrhén och Englund, som
ansett, att utskottets utlåtande bort hava den lydelse, reservationen visade,
och avslutas med en hemställan, att första kammaren för sin del måtte besluta,
att riksdagen skulle hos Kungl. Majit anhålla örn en utredning angående
åtgärder och medverkan från statens sida för åstadkommande av cn förbättring
och modernisering av läroböckerna samt ett förbilligande av dessa
och övrig skolmateriel.

Herr Englund: Herr talman! Huvudreservanten i utskottet, herr Lodenius,
har genom att behandlingen av detta ärende uppskjutits från onsdagen till här -

om förbättring
och modernisering
av
läroböckerna
m. m.

Nr 25.

Lördagen den 2 juni 1945.

Örn förbättring och modernisering av läroböckerna m. m. (Forts.)
dagen blivit förhindrad att försvara reservanternas synpunkter på ärendet, och
han har hett mig att i hans ställe ge en kort motivering för reservationen.

Innan jag gör det, skall jag be att få påpeka ett störande tryckfel i denna.
På femte raden från slutet i motiveringen på s. 20 står det »åtminstone under
dessa betingelser». Det skall vara »åtminstone under vissa betingelser».

Ärendet präglas, som kammaren behagade finna, av en mycket stor samstämmighet
mellan utskottets majoritet och dess reservanter. Bristen på utpräglad
motsättning sträcker sig till och med till den punkt, som är föremål
för reservationen, kravet på att undersökningen också skall avse eventuellt
inrättande av ett statligt skolboksförlag. Man finner av majoritetens motivering,
att även majoriteten betraktar denna åtgärd med mycket stor tveksamhet
och närmast intar en avböjande hållning. Majoriteten och minoriteten borde således
ha kunnat finna varandra på den linje, som är minoritetens, d. v. s. den som
avböjer att framhålla denna särskilda detalj i den kommande eventuella utredningen.

Med hänsyn till frågans behandling i andra kammaren och de yttranden, som
ha avgivits och som kammarens ledamöter kunna återfinna i det nu föreliggande
utlåtandet, kan det kanske vara skäl att med några ord beröra bakgrunden
till den enighet, som råder i huvudsaken, nämligen såtillvida att en
förbättring av läroboksbeståndet är behövlig och att det inte är ur vägen med
en utredning i det hänseendet.

Jag är ju inte lärare. Jag har visserligen i tjugoårsåldern gjort en kortvarig
gästroll som sådan både i kommunal mellanskola och på gymnasiet. Den
mening jag bildat mig i läroboksfrågan har jag emellertid inte fått härigenom,
utan genom erfarenheter vid sidan av skolarbetet i olika sammanhang, främst
under arbetet i folkrörelserna. Från mina utgångspunkter har jag inte heller
kommit att uppmärksamma mer än vissa slag av läroböcker, framför allt dem
i matematik, i svenska, i biologi med hälsolära och i samhällslära. Jag är
emellertid på grund av det studium, som jag på sådant sätt kommit att ägna
detta ärende, livligt övertygad örn det befogade i motionärens krav på en förbättring
och en utredning i det syftet. Jag skall inte trötta kammaren med att
i detalj motivera denna uppfattning. Jag vill bara nämna, att beträffande
ett sådant ämne som matematik finns det på realskolan för närvarande praktiskt
taget ingen lärobok. Vad som presenteras under den rubriken är bara
exempelsamlingar. Den som vill ha en lärobok i matematik på realskolans plan
får vända sig till korrespondensinstituten, som verkligen ha sådana läroböcker.

När jag på grundval av detta mitt studium av de brister, som finnas i fråga
om det nuvarande läroboksbeståndet, har försökt överväga orsakerna till dessa,
har jag för min del kommit till att de äro två. Den ena är, att arvodes- och
arbetsförhållanden för författarna av läroböcker äro sådana, att de åtminstone
inom läroverken knappast kunna locka de pedagogiska toppfigurerna till att
avsätta tid för uppgiften att skriva läroböcker. Den andra orsaken är, att
inom vissa ämnen — det gäller särskilt biologi med hälsolära och samhällslära
—- uppgiften är så vidsträckt, att den som skall skriva en lärobok, som
verkligen avspeglar ämnet i hela dess vidd på ett tillfredsställande sätt, måste
ha ett mer omfattande vetande inom sin disciplin än någon egentligen kan
besitta, ett nästan encyklopedisk vetande. Uppgiften är således till sin natur
sådan, att det inte kan bli fråga om ett enmansuppdrag, utan den måste lösas
genom samverkan mellan experter från olika håll. En sådan samverkan kan
svårligen komma till stånd genom enskilt initiativ. Den förutsätter nästan ett
statligt ingrepp.

Försöker man skaffa sig en internationell överblick över detta spörsmål -—
och det är lätt att göra på grund av att en avdelning i Nationernas förbund

Lördagen den 2 juni 1945.

Nr 25.

Om förbättring och modernisering av läroböckerna m. m. (Forts.)
har ägnat en monografi åt frågan örn läroböckerna — finner man, att ett vanligt
statligt ingrepp i det hänseendet är, att nian tillsätter en kommitté av
experter för att skriva en lärobok i de fall, där det är särskilt angeläget att
en god sådan kommer till stånd. Jag tror, att det vore lämpligt att pröva
ett dylikt experiment i första hand på de punkter, där det nuvarande läroboksbeståndet
trots sin omfattning har visat sig otillfredsställande. Är detta
riktigt, kan jag inte se, att det som motionären här har skjutit i förgrunden -—
det statliga skolboksförlaget -— står i sådant samband med den uppgift som
här föreligger, närmast för staten, att det är anledning att ta upp just spörsmålet
örn detta statliga förlag till särskilt övervägande. Det finns tvärtom speciella
skäl att tro, att det inte skulle främja saken. Utskottets majoritet har också
uttryckt sina tvivel på det statliga förlagets värde, reservanterna ha strukit
under dem, och man har verkligen nedslående praktisk erfarenhet från dylika
försök med statliga skolboksförlag. Även länder, som i övrigt hylla en borgerlig
ekonomisk grundåskådning ha nämligen experimenterat med sådana
statliga bokförlag. Det är särskilt fallet med några av delstaterna i Förenta
staterna. Dessa försök — de äro utförligt skildrade i en monografi över läroboksproblemet
av en amerikansk lärarsammanslutning — ha visat, att det statliga
skolboksförlaget kommer i svårigheter vid förvärv av författarrätt till en
hel del av det material som behöver användas för att skapa de läroböcker, som
anses böra ingå i det statliga läroboksbeståndet. Vidare synes denna utbrytning
av läroboksförlaget ur den övriga förlagsverksamheten och tryckerirörelsen
vara artificiell. Den visar sig inte ändamålsenlig ur ekonomisk synpunkt.
Av dessa skäl har man i den amerikanska monografien bestämt avrått från
en sådan utbrytning av skolboksförlagen ur den övriga förlagsrörelsen. Jag
tror således, att det finnes starka skäl till tveksamhet rörande lämpligheten
av utskottsmajoritetens och motionärens yrkande i denna del, och jag skall
därför hemställa, att kammaren — i anslutning till den enighet som finnes inom
utskottet på de flesta punkterna och den tveksamhet som utskottsmajoriteten
själv har uttalat rörande denna detalj — ville ansluta sig till reservanternas
yrkande och således bifalla motionen i huvudsak men i motionärens och
utskottets kläm stryka den punkt, som ger en detaljan visning för utredningen
i det hänseendet, att den särskilt skulle avse inrättandet av ett statligt läroboksförlag.

Herr Andersson, Jones Erik: Herr talman! I egenskap av ledamot av läroboksnämnden
har jag tagit mig friheten att begära ordet, mest för att i någon
mån klarlägga denna nämnds arbete och frukterna därav.

Det har länge rått ett allmänt missnöje över det s. k. »lärobokseländet» —
och jag vill säga, att klagomålen varit berättigade — med den vildvuxna flora
av läroböcker som sett dagens ljus under åren. Alla veta ju, att de blivit så
många, att de trängas med varandra. Det blir ombyten titt och tätt, till förfång
inte minst för föräldrar och målsmän, som ju få betala kostnaderna och för
vilka det ställer sig ganska dyrt, när täta ombyten ske.

Det är alldeles påtagligt att några rättelser måste komma till stånd i läroboksfrågan,
och för att åstadkomma detta har läroboksnämnden kommit till.
Men jag vill från första stund klarlägga, att denna nämnd ingalunda hade en
lätt uppgift, när den började, just därför att den måste hålla sig till särskilda
direktiv, som bland annat inneburo, att vissa på schemat upptagna läroböcker
inte fingo utmönstras. De hade beteckningen A-böcker, och nämnden hade inte
rättighet at t utan vidare avföra dessa eller särskilt granska dem, utan de måste
tills vidare vara kvar. Vi inom nämnden måste medge, att det bland dessa böcker
lanns åtskilliga tämligen underhaltiga, beträffande vilka det kunde vara

Nr 25.

Lördagen den 2 juni 1945.

Orri förbättring och modernisering av läroböckerna m. m. (Forts.)
av behovet påkallat, att de snart nog kommo undan och fingo lämna rum för
böcker av bättre halt.

Vi ha emellertid försökt göra det bästa möjliga av situationen, och mycket
undermåligt har rensats bort, på samma gång som man försökt hålla ögonen
även på en del nyutkomna alster, som varit av den halt, att det knappast kunnat
vara lämpligt att föra ut dem på den allmänna marknaden. När det gällt
prövningen av dessa böcker, har man fått lov att ta hänsyn till dels deras reella
innehåll, dels deras kvalitet i övrigt — stilar, band och utstyrsel — samt sist
och icke minst prissättningen.

Så kommer jag till ett annat spörsmål. Jag vill gärna avslöja, att nämndens
högt värderade ordförande, landshövding Conrad Jonsson, brukar fråga, när vi
pröva en bok: är denna bok behövlig? Oavsett bokens kvalitet måste man ställa
frågan till sig, örn det till äventyrs inte i vederbörande ämne redan kan finnas
bra böcker, som kunna göra det onödigt, att cn ny bok kommer fram. Många
gånger är det mycket svårt att taga ställning vid bedömningen. Det är en mycket
grannlaga och mångsidig uppgift, som nämnden haft och har sig förelagd.
Jag vill inte påstå annat än att nämnden kan göra sig skyldig till misstag —
det skulle vem som helst kunna göra —• men vi ha i alla fall försökt göra så gott
vi kunnat. t

Det är framför allt i ett hänseende som nämnden utsättes för kritik, och den
saken beröres även av motionären, när han i sin motion talar örn »det otympliga
granskningsförfarandet». I denna beteckning innefattar han vårt tillvägagångssätt
att inte syna böckerna, så snart de skrivits. Vi få dem till påseende först
i färdigt skick eller -—• såsom det blivit på senare tid — i korrektur, under det
att motionären menar, att effekten skulle bli betydligt bättre, örn vi finge
granska böckerna redan i manuskript. Ja, jag undrar, örn damerna och herrarna
egentligen ha tänkt på vad det innebär att granska manuskript och vilka följder
det kan lia. En sådan granskning måste naturligtvis äga rum, men denna
första sovring sker nu genom förlaget. Givetvis läte det sig även göra, att läroboksnämnden
toge hand örn böckerna från första början, men jag vill påpeka
för kammarens ledamöter att detta ingalunda skulle vara så enkelt för nämnden.
En sådan ordning komme nog att stimulera till en hel del både möjliga
och omöjliga författarförsök på området, och örn manuskriptgranskningen skulle
genomföras av nämnden, måste en stab av granskare engageras utöver dem
vi redan lia. Det är klart, att man beträffande vissa alster skulle bli tvungen
att anlita experter både en och två, kanske flera gånger, innan boken till äventyrs
kan föreligga i sådant skick, att den kan godkännas. Detta vore naturligtvis
bra för förlagen, som sluppe undan mycket arbete med en första sovring,
men för staten bleve det ingalunda billigt. Vi ha erfarenheter på detta område
från Norge, där man har försökt sig på ett sådant förfaringssätt men, märk väl,
efter en tid nödgats upphöra med det, därför att det visat sig vara förenat med
mycket besvär och olägenheter.

Priserna på böckerna äro en mycket viktig sak. Det är otvivelaktigt, att örn
man här utan vidare skulle lämnat förlagen fritt spelrum, skulle priserna ha
sprungit i höjden väsentligt under de senaste åren. Vi ha priskontrollnämnden
som en spärrhake, men även läroboksnämnden har gjort starka och djupa ingrepp,
för att vederbörande inte skulle överskrida de tillbörliga gränserna. Det
är uppenbart, att många försök göras att åsätta tämligen blygsamma alster
oskäliga priser, vilket vi naturligtvis måste förhindra.

Distributionen är en av de saker, som inverka på priserna. Man kan fråga
sig, örn det inte skulle kunna tänkas ett något billigare och genare förfaringssätt
än att distribuera böckerna via bokhandlarna. Man menar, att om man

Lördagen den 2 juni 1945.

Nr 25.

Örn förbättring och modernisering av läroböckerna m. m. (Forts.)
bunde gå en genväg och således inte anlita dessa mellanhänder, borde man kunna
åstadkomma ett tacknämligt förbilligande. Jag vill inte yttra mig därom
— även detta förfaringssätt kan ju ha sina besvärligheter — men det skadar
kanske inte att under hand höra sig för, örn man inte skulle kunna få ned kostnaderna
på detta sätt.

Vidare talar man örn förlagen, och man vill särskilt hänvisa till att vi ha
ett förlag — Svenska bokförlaget — som utgör en sammanslutning av två
förlag och som anses ha en viss monopolställning. Jag erkänner, att detta
förlag har en ganska stor inverkan på läroboksmarknaden och på prissättningen.
Men vi få på samma gång inte undertrycka den sanningen, att det
finns även andra förlag — och ganska betydande förlag —• som uppträda som
konkurrenter och som sätta en viss gräns och spärr för allenaväldet på detta
område. Nu sätter man i fråga,’ örn det inte kunde vara lämpligt att ordna
med ett statligt förlag, som uppträder som konkurrent till de andra förlagen.
Det är möjligt, att ett sådant förlag skulle lia en viss betydelse. Men örn det
skulle tendera dithän, att det till sist finns bara ett enda förlag, ett statligt
förlag som kommer att bli allenahärskande och besitta monopolställning på
detta område, vill jag för min del säga — och det är nog även läroboksnämndens
mening —• att det knappast kan gagna saken. Det är nog ändå alldeles
i sin ordning, att konkurrensen får göra sig gällande även på detta område
och att man drar nytta av den fria verksamheten med alla dess fördelar beträffande
böckernas innehåll, kvalitet, priser etc.

Ett läroboksmonopol är nog inte något att hurra för. Till och med utskottet
tar avstånd från denna tanke. I sitt utlåtande kommer utskottet med några
satser, som nästan svära mot varandra. Utskottet talar örn det statliga^ läroboksförlaget
och — som det heter i motionen — »andra långt syftande åtgärder»
och säger därvid, att »utskottet är å ena sidan icke övertygat örn behövligheten
härav», men att »a andra sidan synes intet vara att erinra mot att
en blivande utredning jämväl prövar denna tanke» — häri innefattas även
möjligheten av ett läroboksmonopol. »Då utskottet icke finner anledning»,
heter det vidare, »att heller i denna del avstyrka motionen, är det dock med
det bestämda uttalandet, att utskottet icke anser att ett statligt läroboksmonopol
vore önskvärt eller lämpligt.» Man frågar sig egentligen, vad det skall
tjäna till med en utredning örn en sak, som man från första stund fördömer,
men det må vara utskottets ensak.

Jag har, herr talman, velat säga detta för att i någon mån åskådliggöra
vilka svårigheter som föreligga för läroboksnämnden att komma till rätta
med den uppgift den har sig förelagd. Nämnden har rensat bort en hel del
saker, men mycket återstår. Nämnden står i begrepp att ge ut en ny läroboksförteckning,
och därvid har den för avsikt att gallra ytterligare, inte minst
bland de s. k. A-böckorna. Vi ta det undan för undan. Vi hålla före — och
det tror jag, att även kammarens ledamöter vid närmare eftersinnande måste
gå nied på — att man inte får vidtaga alltför bryska åtgärder. De gamla och
dåliga böckerna döma sig själva. De försvinna så småningom, och vi kunna
vara ganska säkra på att läroboksbeståndet kommer att tunnas ut och inom
den närmaste tiden bli annorlunda sammansatt.

En utredning må gärna komma till stånd — jag har dock ingen deciderad
mening örn lämpligheten därav. Jag star pa sått och vis som part i male!,
och jag skall för dea skull, herr talman, inte komma med något yrkande. Jag
vill bara förutskicka den lilla anmärkningen, innan jag slutar, att kammaren
inte får tänka sig, att en sadan utredning kommer att uträtta sa förfärligt
mycket, även örn ett och annat till äventyrs kan bil till nytta för framtiden.

Herr talman! Jag har som sagt intet yrkande.

Nr 25.

Lördagen den 2 juni 1945.

Örn förbättring och modernisering av läroböckerna m. m. (Forts.)

Herr Ericsson, Herman: Herr förste vice talman! Den föreliggande motionen
har två syften, nämligen dels förbättring av läroböckerna och dels förbilligande
av desamma. Det har på detta område verkställts flera utredningar.
1927 års skolsakkunniga behandlade ju bland annat frågan örn förbilligande
av läroböckerna, men såvitt jag vet har det i varje fall på den punkten blivit
mycket klena resultat av utredningen. Det är möjligt att det förhåller sig så
som den föregående ärade talaren sade, att läroböckerna under det nu pågående
kriget inte stigit i pris i samma takt som levnadskostnaderna, utan att
priskontrollnämnden har kunnat verka återhållande. Men av 1927 års skolsakkunnigas
förhoppning örn att läroböckerna skulle kunna förbilligas bardet
så vitt jag vet inte blivit mycket.

Motionären vill ju även ha en bättre utstyrsel på böckerna. Jag kan inte
säga, om utstyrseln på våra läroböcker är sämre än på läroböckerna i andra
länder. Vi hade inom utskottet även några böcker från utlandet till påseende,
och de böckerna voro inte alls bättre till sin utstyrsel än vad de svenska äro.
Men det är ju möjligt, att det kan finnas länder som ha bättre utstyrsel på
sina läroböcker än de svenska. Jag har som sagt ingen bestämd uppfattning
på den punkten.

Vad framför allt gäller frågan örn förbilligande av läroböckerna är det
emellertid min bestämda uppfattning, att man borde försöka begränsa antalet
läroböcker av olika slag. Jag kan inte förstå, att det skall vara nödvändigt
att ha exempelvis åtta olika ordlistor över svenska språket, och inte heller
kan jag förstå, att det skall vara nödvändigt att ha ett tjugotal olika räkneböcker.
Nog skulle man väl kunna ha en lärobok i räkning för alla folkskolebarn
över hela landet. I så fall skulle man ju kunna få en verkligt god lärobok
och den skulle kunna ges ut i en så stor upplaga, att man skulle kunna
nedbringa priset åtskilligt. Jag kan inte förstå annat än att detta skulle vara
genomförbart. Det är möjligt att de sakkunniga på området ha en annan
uppfattning, men jag är som sagt övertygad örn att man på detta sätt skulle
kunna förbilliga böckerna. Detsamma gäller även annan skolmateriel, som motionären
även syftar till att få förbilligad.

Nu börja kommunerna alltmera övergå till systemet med fria läroböcker.
Tidigare har det varit föräldrarna som fått sitta emellan. Många gånger har
det varit så, att de äldre barnens läroböcker inte kunnat användas av de yngre
barnen, därför att de gamla läroböckerna bytts ut mot nya. Det har visserligen
blivit någon bättring i detta hänseende under senare tid, men för 15—20
år sedan, när jag hade mina äldsta barn i skolan, fingo vi byta om böcker
tre eller fyra gånger i folkskolan, och sådant är naturligtvis inte föräldrarna
särskilt glada åt. Nu när kommunerna börja övertaga kostnaderna för skolmaterielen,
blir det ju ett intresse för det allmänna att böckerna förbilligas så mycket
som möjligt. Jag vågar inte yttra mig så mycket i fråga örn förbättring av
utstyrseln, ty det förstår jag mig inte på. Men jag hoppas i varje fall, att den
utredning som utskottet här rekommenderar skall kunna åstadkomma ett förbilligande
av böckerna genom större enhetlighet.

Såsom en av representanterna nyss sagt, är det inte så mycket som skiljer
utskottet och reservanterna åt. Även reservanterna vilja ju vara med om en
utredning i syfte att förbilliga läroböckerna. Men reservanterna äro rädda för
de sista raderna i utskottets hemställan, där det talas örn »ett statligt förlag
eller andra långt syftande åtgärder». Jag kan för min del inte förstå att det
skulle vara så farligt, örn utredningen kom till den slutsatsen, att ett statligt
förlag i konkurrens med övriga förlag vore att rekommendera. Vi ha ju redan
nu på sätt och vis en monopolsammanslutning, nämligen Svenska bokförlaget,
som äges av P. A. Norstedt & Söner och Albert Bonniers förlag. Det är denna

Lördagen den 2 juni 1945.

Nr 25.

Om förbättring och modernisering av läroböckerna m. m. (Forts.)
samm arn.slutning- som säljer de flesta av läroböckerna i landet. Men vid sidan
härav finnas andra förlag, som också sälja läroböcker och konkurrera med
Svenska bokförlaget. Jag vågar inte yttra mig örn, huruvida Svenska bokförlaget
skulle kunna förbilliga böckerna ytterligare. Ett vet jag emellertid, och
det är att i mångå fall få författarna rätt litet betalt. Trots detta äro läroböckerna
rätt dyra. Hur denna fördyring uppstår, anser jag vara nödvändigt
att utreda. Om utredningen skulle komma till det resultatet, att ett statligt
förlag vore att rekommendera, så är jag inte rädd för det i annan mån än det
— såsom framskymtar i en del yttranden ■— kan föreligga risk för att det uppstår
ett monopol på läroboksområdet. I sådant fall är jag inte övertygad om
att det vore bra med ett statligt förlag, ty jag vill inte ha något monopol på
detta område. Jag anser att fri konkurrens även här är av mycket stort värde.
Men ändå tror jag att det skulle kunna inrättas ett statligt förlag i konkurrens
med övriga utan att ett verkligt monopol skulle behöva uppstå.
Det skulle ju kunna tänkas, att det statliga förlaget skulle kunna
pressa ned sina kostnader genom stora upplagor och mindre mellanhandsvinster
och att det på det sättet skulle kunna hålla läroböckerna så billiga,
att övriga förlag inte skulle kunna klara sig i konkurrensen. Då skulle det
kulma uppstå ett monopol, men det blir ju inte något monopol i egentlig
mening. Det skulle i varje fall inte komma att uppskörta allmänheten, då det
uppstått i fri konkurrens, där konkurrenterna inte klarat sig.

Vi äro alltså från utskottsmajoritetens sida inte rädda för en förutsättningslös
utredning på denna punkt, och vi hoppas, att den skall ge till resultat
framför allt ett förbilligande av läroböckerna. Jag ber, herr förste vice talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Elmgren: Herr talman! Jag skall inte så utförligt gå in på det anförande
som hållits av herr Jones Erik Andersson^ då jag förmodar att man
från utskottets sida senare i debatten kommer att något beröra de^ synpunkter,
som han framförde. Det är endast i ett avseende jag skall be att fa säga några
ord, nämligen i fråga om granskningsförfarandet och då särskilt förslaget örn
att läroböckerna skulle granskas i manuskript. Herr Jones Erik Andersson har
ju målat ut vilket besvär detta skulle medföra. Jag erinrar örn, att läroboksnämnden
enligt sitt i ärendet avgivna yttrande dock inte har avvisat detta, förslag.
Jag vill även framhålla, att det inte är nödvändigt att man förfar på det
sätt nämnden nu gör, nämligen att man låter författarna sända in manuskripten
till granskning. Jag anser att man, örn man nu vill ge de små förlagen en möjlighet
att konkurrera, skulle kunna låta förlagen sända in manuskripten till granskning.
För en författare är det ju inte nog med att producera en bok, han måste
ju även ha någon som förlägger och trycker den. Det skulle därför vara naturligt,
att man lät förlagen sända in manuskripten. Då skulle man få garanti
för att det inte blev alltför många böcker, ty det säger sig ju självt, att det
inte ligger i förlagens intresse att sända in vilka förslag som helst till en sådan
myndighet som läroboksnämnden.

Till herr Englund vill jag säga, att vi inte lia. anledning att gå in på någon
längre polemik, eftersom lian ju i stort sett har en positiv inställning till frågan.
När han emellertid säger, att utskottsmajoriteten lika gärna skulle lia kunnat
gå på minoritetens linje, skulle jag för min del vilja säga, att minoriteten lika
gärna skulle lia kunnat gå på majoritetens linje. Jag tycker nämligen, att man
från reservanternas sida visat alltför stor rådsla för tanken pa ett statligt förlag.
Och jag vill i detta sammanhang påpeka, att man nog i reservationen sagt litet
för mycket, när man sagt att motionären och utskottet skjutit frågan örn ett
statligt skolboksförlag i förgrunden. Detta är ingalunda fallet. I motionen fram -

Nr 25.

Lördagen den 2 juni 1945.

Om förbättring och modernisering av läroböckerna m. m. (Forts.)
hålles, att möjligheten till inrättande av ett statligt förlag också bör tagas upp
till prövning. Detta kommer närmast som ett tillägg till tidigare framställda
yrkanden. Det är således reservanterna, som skjutit denna sak i förgrunden, och
inte motionären.

I fråga örn detta utredningsinitiativ vill jag påpeka, att den borgerliga fronten
ingalunda är obruten, och jag hoppas, att vi skola få bevis härför även i
denna kammare. Jag erinrar om, att vissa borgerliga tidningar uttalat sig om
de förslag till utredningar, som framkommit, på ett annat sätt än man här i
riksdagen från de borgerligas sida gjort. Beträffande ur borgerlig synpunkt så
förskräckliga förslag som yrkanden om vissa socialiseringsutredningar säger
tidningen Expressen nyligen i en ledare, att man från de borgerligas sida inte
vidare borde avvisa sådana utredningar. Och i fråga örn det nu föreliggande
''förslaget, som ju endast syftar till att inrätta ett statligt förlag i konkurrens
med de redan befintliga — även jag tar avstånd från monopoltanken — kan jag
åberopa ett yttrande i Aftonbladet, där det heter: »Hyser man sina dubier beträffande
lämpligheten av ett statsförlag, så är det bäst att företrädare för den
åsikten får tillfälle att i en utredning lägga fram alla de skäl som talar mot
det statliga förlaget. Ty som det nu är kan företrädarna för en annan åsikt
ta till den alls icke betydelselösa repliken, att man ju i stort sett är överens
om att det icke är bra ställt på området trots att det privata initiativet haft
fritt, kanske alltför fritt spelrum.»

Till slut vill jag, herr talman, påpeka, att örn kammaren bifaller den av
bland andra herr Englund undertecknade reservationen, uppnår man inte det
resultat, som herr Englund själv eftersträvar, nämligen en utredning av frågan,
ty såvitt jag förstår måste kamrarna fatta samstämmiga beslut för att det skall
kunna bli något utredningsinitiativ. Frågan örn det statliga förlaget har som jag
sade ingalunda skjutits i förgrunden av utskottet. Örn man överhuvud taget vill
göra något åt saken, bör man därför gå på bifall till utskottets hemställan, och
jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till densamma.

Herr Fahlander: Herr talman! Jag vill instämma med läroboksnämndens
vice ordförande herr Jones Erik Andersson, när han uttalar, att nämndens
arbete visst inte varit utan betydelse, utan att det medverkat till en utrensning
av ålderdomliga och icke fullvärdiga läroböcker på olika områden. Personligen
anser jag emellertid, att nämnden icke gått tillräckligt hårt fram.
Jag har svårt att förstå nämndens bundenhet vid de antydda föreskrifterna,
att ett visst antal läroböcker — enligt min mening allt för många — icke skulle
få utrensas. Herr Jones Erik Andersson är emellertid sedan inne på tanken,
att nämnden i alla fall skall successivt utrensa en stor mängd av dessa böcker.
Jag undrar örn inte detta skulle lia kunnat göras på ett mycket tidigare stadium.
Såsom utskottets ordförande nämnde, har man ju av så enkla böcker
som ordlistor över svenska språket, avsedda för folkskolan, inte mindre än
åtta olika slag. Och av läroböcker i matematik finns det inte mindre än ett
femtiotal för folkskolan, därav ett tjugotal, som täcker hela området. Man
frågar sig då örn man verkligen gått till gränserna för vad som är möjligt i
fråga örn utrensning. Man skulle nog lia kunnat taga bort minst hälften av de
s. k. A-böckerna utan att skolan skulle lia lidit men av det.

_ Man talar ofta örn att man måste lia ett visst antal läroböcker för att en
viss frihet skall kunna göra sig gällande. Jag vill påstå, att denna frihet sammanfaller
med den orättvisa, som ligger däri, att små skoldistrikt med föga
kvalificerade krafter kunna i många år av ren slentrian få ha kvar gamla
föråldrade läroböcker. Vid samtal med en förlagsman har jag fått veta, att

Lördagen den 2 juni 1945.

Nr 25.

Örn förbättring och mqdernisering av läroböckerna m. m. (Forts.)
det förekommit att vissa skoldistrikt begärt omtryckning av en föråldrad lärobok,
som de vant sig vid och därför vilja lia kvar.

Nämnden säger, att de dåliga böckerna så småningom komma att försvinna
från marknaden av sig själva. Härav kan man ju bara draga en slutsats, nämligen
att det är angeläget att de så fort som möjligt utmönstras. Varför skola
vissa distrikts skolbarn arbeta med undermålig materiel? Vi böra val hjälpa
dem att bli befriade från de undermåliga böckerna.

I sitt yttrande säger läroboksnämnden vidare, att det skulle medföra stora
kostnader att avlägsna vissa nu befintliga böcker. Det skulle medföra stora
utgifter både för förlagen och för målsmännen. Detta förstår jag inte. Utmönstringen
borde väl kunna automatiskt gå till så, att man Pär en läroboksupplaga
går ut absolut förbjuder nytrjmkning av boken. En läroboks
upplaga är dock inte så stor, att deri kan leva hur många år som helst. Man
bör ge akt på att en dålig bok inte blir omtryckt på begäran av skoldistrikt,
som vant sig vid boken och ha svårt att fatta värdet av att införa en ny.

Frihet är ett uttryck som ofta missbrukas, och så är säkerligen fallet, när
man såsom i detta fall använder frihetskravet som motivering för att vi skola
ha exempelvis flera olika ordlistor för folkskolan. Med samma motivering
skulle man ju kunna säga, att vi böra ha åtta upplagor av telefonkatalogen,
som ju är en bok av ungefär samma natur som ordlistan. Jag kan inte förstå
detta, lika litet som jag förstår, att en räknebok för Skåne skulle vara dålig
för Övre Norrland. Det kan ju inte anläggas några provinsiella synpunkter
på detta läroämne.

När motionären i sin framställning säger, att läroböckerna äro för få, vill
jag bestämt bestrida detta och tvärtom hävda att de äro alltför många. Vi
skulle kunna nöja oss med ett betydligt mindre antal av varje sort.

I fråga örn den utredning, som man nu tänker sig skola komma till stånd,
skulle jag vilja säga, att den främst måste taga sikte på en förändring av
granskningsförfarandet. Jag beklagar den motsättning, som vid tillkomsten
av statens läroboksnämnd år 1938 fanns mellan skolöverstyrelsen och dåvarande
departementschefen och som resulterade i att vi utanför vårt undervisningsväsen
fick en helt friställd nämnd, som skulle syssla med denna viktiga
och grannlaga uppgift. Jag undrar vilket företag av samma storleksordning
som det som handhar vårt undervisningsväsen som skulle tillåta, att en i förhållande
till företaget fristående nämnd skulle lia hand om en så viktig uppgift
som fastställande av de redskap och instrument, med vilka företaget
skulle arbeta. Detta är något alldeles orimligt, och det måste vara lika orimligt
när det gäller så viktiga ting som de instrument, varmed undervisningsväsendet
arbetar. Skulle det inte för detta ändamål kunna tillskapas en rotel
eller avdelning inom skolöverstyrelsen av det slag som den har förut för olika
sidor av undervisningsväsendet? Denna avdelning skulle få koncentrera sig
på denna viktiga uppgift, och då skulle man också kunna realisera ett annat
önskemål, som motionären talar örn, nämligen en förbättring oell ett förbilligande
av undervisningsma tendén i stort. Hittills är det ingen myndighet som närmare
sysslat med denna viktiga uppgift, men den skulle som sagt kunna infogas
i det ordinarie arbetet för denna nya rotel inom skolöverstyrelsen. Jag
tycker också att örn en sådan institution, sorterande under skolöverstyrelsen,
kom till, skulle man även ha möjligheter att med anslag av statsmedel utlysa
pristävlingar för att uppmuntra produktionen av goda läroböcker. När man
kan utlysa pristävlingar för kärleksromaner med 25 000 kronor som första
pris, 15 000 kronor som andra pris och 10 000 kronor som tredje pris. varför
skulle man inte, kunna tillämpa samma förfaringssätt när det gäller läroböckerna?
När en lärobok på så sätt blivit antagen och författaren alltså fått täv -

Nr 25.

Lördagen den 2 juni 1945.

Om förbättring och modernisering av läroböckerna m. m. (Forts.)
lingspriset såsom arvode, kunde läroboksavdelningen inom skolöverstyrelsen
efter infordrande av anbud uppdraga åt något förlag att trycka och distribuera
boken. Man skulle då säkert få både stora upplagor och billiga priser.
Man behöver ju inte byta läroböcker varje år. Det har förekommit att skoldistrikt
i 25 år använt en viss historiebok. Örn man t. ex. vart tionde år på
det av mig antydda sättet försökte få till stånd en god lärobok, skulle ju inte
det medföra så stora kostnader för staten, örn man tänker på den stora nytta
ett sådant tillvägagångssätt skulle medföra.

Jag vill hoppas, att det nu blir ett beslut örn en utredning, och jag vill
lägga utredningen på hjärtat de synpunkter jag i all enkelhet framfört örn en
överflyttning av detta viktiga arbete till skolöverstyrelsen såsom högsta ansvariga
myndighet för och vårdare av vårt så viktiga undervisningsväsen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Andersson, Jones Erik, erhöll nu ordet för kort genmäle och anförde:
Herr talman! Herr Fahlander säger, att han förvånar sig över att läroboksnämnden
inte kunnat mönstra ut de A-böcker, som den ansett böra utrensas.
Jag vill med anledning härav upprepa vad jag sade förut, nämligen att vi
hade direktiv från Kungl. Majit örn att A-böckerna skulle vara orörda. Vi ha
alltså inte kunnat vidtaga några åtgärder i detta hänseende, åtminstone inte
ännu.

Jag vill även framhålla, att läroboksnämnden ingalunda är allenarådande,
utan det är, märk väl, herr Fahlander, skolöverstyrelsen som i sista hand har
avgörandet. Nämnden är endast en förberedande instans, och det är skolöverstyrelsen,
som antingen fastställer nämndens beslut eller fattar ett annat beslut.
Det sistnämnda har förekommit i åtskilliga fall, och när meningarna sålunda
är stridande emot varandra, blir ärendet ofta överlämnat till Kungl. Majit,
som får det sista avgörandet i sin hand.

Ordet lämnades härefter för kort genmäle till herr Fahlander, som yttrade:
Heri talman! Jag ber att få tacka för upplysningen, men den täcker inte fullt
vad jag ville veta. Herr Jones Erik Andersson påstod, att nämnden successivt
skall söka avlägsna även A-böcker, och då är det tydligt, att Kungl. Maj :t senare
medgivit, att onödiga sådana böcker få avlägsnas. Örn så sker, skulle det
glädja mig inte minst.

Endast ett par ord till. Det nuvarande förfaringssättet förefaller vara det
mest otympliga man kan tänka sig. Först skall läroboksnämnden antaga eller
underkänna en viss bok. Sedan går ärendet till skolöverstyrelsen för konfirmation.
Örn nämnden och skolöverstyrelsen stanna vid olika beslut, skall det gå
till Kungl. Majit. Jag tycker faktiskt, att det är att gå för långt att besvära
Kungl. Majit med ställningstagande till frågan örn godkännande av en viss
ABC-bok. Det är enligt mitt förmenande mera att vädja till högsta makten än
till högsta sakkunskapen.

Herr Wahlund: Herr förste vice talman! Den föreliggande motionen har
väckt stort intresse inom föräldraföreningarna landet runt. Föräldrarna överlämna
med varm hand diskussionen örn det statliga läroboksförslaget till de
ärade ledamöterna i riksdagen. Föräldrarna ha mera intresse av att man råder
bot på vad man kallar lärobokseländet, att man försöker att rensa i det florilegium
av läroböcker som finns och att man försöker förhindra att täta läroboksombyten
vålla alltför stora utgifter för familjeförsörjaren. Det är ju ganska
anmärkningsvärt, att det, som nyss sagts, skall finnas åtta ordlistor och tjugo
räkneböcker.

Lördagen den 2 juni 1915.

Nr 25.

Om förbättring och modernisering av läroböckerna m. m. (Forts.)

Nog veta vi föräldrar, att läroboksnämnden gjort stor nytta,, och vi veta även,
att nämnden, som herr Jones Erik Andersson nyss sade, varit bunden av vissa
direktiv. Men mycket återstår att göra och det är tillfredsställande att höra, att
man nu har för avsikt att göra en utrensning även bland A-böckerna. ^

Föräldrarna intressera sig även för en annan sak, nämligen att få billiga
läroböcker. Det lärer väl vara troligt, att den framkomliga vägen här är att
söka bringa ned distributionskostnaderna. Man önskar även få läroböcker, som
till sitt språk och också till sin typografi äro lämpligt avpassade för olika
åldersstadier.

Personligen vill jag beklaga, att frågan örn det statliga läroboksförlaget
kommit att snedvrida diskussionen. Vi ha härigenom råkat i ett tvångsläge. Örn
det skall bli något resultat i år, måste vi följa utskottets linje. Jag tvekar
inte att görn det, men jag önskar samtidigt, herr förste vice talman, säga ifrån,
att jag inte tror ett dugg på staten som läroboksförläggare. I likhet med herrar
Jones Erik Andersson och Herman Ericsson är jag rädd för ett statligt
monopol på detta område. Det skulle kunna leda till likriktning av läroböckerna
och detta böra vi vara rädda för, så visst som vi vilja vara medlemmar i
ett demokratiskt samhälle, där man önskar att olika meningsriktningar skola
få fritt brytas mot varandra. Det är även och framför allt av rent praktiska skäl
som jag inte tror på det statliga förlaget. Jag tror inte att statstjänstemän
äro så mycket mer kvalificerade att bedöma läroböcker än tjänstemännen vid
enskilda förlag. Inte heller lärer det bli billigare böcker med ett statligt förlag.
Man säger, att det i så fall skulle kunna bli stora upplagor. Ja, men nu
är det så med böcker, att man inte tjänar så mycket på de stora upplagorna.
Sedan upplagan kommit upp till en viss höjd, spela de fasta kostnaderna mycket
liten roll, och då betyder en ytterligare ökning av upplagan föga för prissättningen.
Det föreligger till och med risk att böcker med mycket stora upplagor
bli dyrare på grund av lagringskostnaderna.

När det nu gäller frågan, hur man skall taga ståndpunkt vid röstningen,
måste jag säga, att jag inte tror att det är så farligt att rösta för utredning
enligt utskottets förslag. Jag tror för min del, att den utredningen skall komma
till det resultatet, att det inte är så lämpligt med en statlig förlagsrörelse.
Men det vore ganska nyttigt, att vi finge papper på detta, så att man kunde
avfärda tanken på staten som skolboksförläggare. Jag ber därför, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Bergli, Ragnar: Herr talman! Jag vill knyta an till vad herr Wahlund
yttrade i fråga om det statliga läroboksförlaget. Utskottet har, såsom herr Jones
Erik Andersson påpekat, uttalat sig både hit och dit om den saken. Man tar å
ena sidan på sätt och vis avstånd från tanken på ett statligt läroboks förlag,
men nian menar ändå, att en utredning borde komma till stånd. Så kominer man
med en from önskan, att i varje fall ett sådant statligt förlag inte skall få
monopolställning. Det är emot den sista tanken som jag till en början vill opponera
mig. Jag anser uppenbart, att även örn ett statligt läroboksförlag kommer
att existera vid sidan av andra läroboksförlag, kommer (let statliga förlaget
att i realiteten få monopolställning. Jag bygger denna min uppfattning bland
annat därpå, att författarna komma att fa intresse av att det blir det statliga
förlaget som förlägger deras böcker. När de avslutat sin möda och vilja lia ekonomisk
ersättning för den, resonera de som så, att do lia större chanser att la
boken spridd örn staten förlägger deri. Den omständigheten, att boken kommer
ut på ett statligt förlag, ger elen en auktorisation, som elen icke får, örn ett privat
företag förlägger den. Av detta resonemang har jag kommit till den uppfattningen,
att det är omöjligt att avvisa tanken pa monopolställning för ett. statligt

Nr 25.

Lördagen den 2 juni 1945.

Örn förbättring och modernisering av läroböckerna m. m. (Forts.)
förlag oell samtidigt vilja lia ett sådant eller i varje fall reflektera på ett sådant.
Detta är ett exempel på det resonerande hit och dit, som kännetecknar utskottets
utlåtande.

Från den utgångspunkt jag nu angivit skulle jag vilja ställa frågan om ett
statligt läroboksförlag i sammanhang med problemet om undervisningens frihet.
Jag betraktar det som ett av de största tillgångarna inom vårt undervisningsväsen,
att vi lia något som man kallar för undervisningens frihet. Örn vi jämföra
situationen i vårt land i detta hänseende nied situationen i en del närliggande
länder — jag tänker närmast på de totalitära länderna — måste vi betrakta det
såsom en oskattbar förmån, att vårt undervisningsväsen har — och sedan mycket
länge haft — den principiella inriktningen att man icke skall servera färdiga
åskådningar. Jag bortser i det sammanhanget naturligtvis från ABC-böckerna
och andra sådana elementära ting. Jag tänker närmast på de läroböcker, som
avse det opinionsbildande och personlighets vårdande området. Jag tänker på
framställningar av det religiösa livets utveckling, framställningar av historien
överhuvud taget, samhällsläran och åtskilligt annat. Vi lia haft det så hos oss,
att vi icke serverat en färdig åskådning. Vi vilja bibringa ett visst kunskapsmått,
men vi vilja bibringa det på det sättet, att lärjungarna ■— de må nu komma
från det högre eller lägre skolstadiet — skola kunna själva välja sin ståndpunkt.
Det är ett av liberalismens allra viktigaste resultat, att vi lia kommit därhän.
Denna ståndpunkt bygger väl ursprungligen på reformationens insatser, och
den är en bestående tillgång, som jag anser att vi böra bevara.

Nu kanaan ju fråga sig: vad har ett statligt läroboksförlag med denna sak
att skaffa? Skulle det innebära en fara för undervisningens frihet, om vi finge
ett sådant förlag?

Jag håller före, att så är fallet. När man ser, hur statsmakten undan för undan
Ilar centraliserats, hur den mer och mer dras till de centrala myndigheterna,
så blir man rädd för ett ökat statsinflytande. Det är aktuellt, inte minst nu,
att man bevarar denna tillgång, som jag nyss nämnde, att folk får fritt tänka
själva. Vi leva, som var och en vet, i en period av slärk koncentration och en
tendens till förstatligande även då det gäller det ekonomiska livet, och ett av de
intressantaste problem som diskuterats i detta sammanhang är hur individen
i detta socialiserade samhälle skall få bevara sin personliga frihet. Jag är övertygad
örn att socialiseringens vänner önska denna personliga frihets bibehållande,
men äro de av den uppfattningen, så bör det också vara logiskt och riktigt,
att de inte minst vilja bevara denna liberala grundsyn i vårt undervisningsväsen,
som efter mitt sätt att se kommer i fara, ifall staten även kommer att få
den makten, att den via läroböckerna och undervisningen skall påverka folks
sätt att tänka och välja.

Det var den ena saken, jag ville ha sagt. Det andra är att jag vill ifrågasätta,
huruvida tillståndet på detta område är sådant, att för ögonblicket en
utredning är påkallad.

Det har i ett annat sammanhang här i riksdagen för några dagar sedan sagts
och vitsordats, att utredningsapparaten för närvarande är så överansträngd,
att svårigheter finnas att effektuera alla beställningar som riksdagen kommer
med. Nu äro ju riksdagens arbetsfält så vidsträckta, att vitt skilda slag av expertis
måste tas i anspråk, men även på skolväsendets område pågå en hel del
utredningar. Detta att jag vill ifrågasätta, huruvida det är så synnerligen angeläget
att just nu göra den här beställningen, är beroende på en alldeles speciell
synpunkt.

_ Det finns, som damerna och herrarna lagt märke till, en hel del framställningar,
som riksdagen har gjort under de senaste åren, örn utredningar i diverse
ting men vilka beställningar icke ha effektuerats. Det ligger i vederbörande

Lördagen den 2 juni 1945.

Nr 25.

Örn förbättring och modernisering av läroböcherna m. m. (Forts.)
statsråds skön att avgöra, huruvida en sådan beställning skall efterkommas
eller inte. Efter min mening finns det mycket värdefulla och nödvändiga utredningsuppdrag
som söka sin lösning. Jag hade i fjol tillfälle att efterlysa
en av riksdagen efter ett enhälligt utskottsutlåtande begärd utredning örn magistraternas
funktion, en sak som just nu är högeligen aktuell. Jag skulle tro
att det är nödvändigt, i varje fall är det önskvärt, att denna sak är klar, innan
processreformen föres ut i världen, annars blir det olägenheter för personaluppsättningen
i rådhusrätter och magistrater o. s. v., men denna utredning är
icke igångsatt. Kommer nu riksdagen och begär utredning än om det ena och
än örn det andra, så synes det mig föreligga den risken, att riksdagen själv
ger vederbörande statsråds underlåtenhet att efterkomma riksdagens beställningar
ett ökat moraliskt berättigande. Särskilt i den nuvarande situationen
förefaller det mig således vara angeläget, att när man begär en utredning, skall
man vara övertygad örn att tillståndet är så till den grad dåligt, att man omedelbart
bör ta i tu med den.

Jag är inte övertygad örn att detta är situationen i detta fall. När man talar
om de täta läroboksombytena, tycker jag nog att man rör sig med erfarenheter,
som ligga åtskilliga år tillbaka i tiden. När man vidare talar örn det stora antal
läroböcker, som skulle förekomma särskilt inom folkskolan, förbiser man enligt
min mening, att den åtgärd, som statsmakterna för några år sedan vidtog
för att centralisera antagandet av läroböcker, på grund av kristiden icke har
kunnat verka i full utsträckning. Rätten att avgöra vilka läroböcker man ville
ha fråntogs då de lokala folkskolestyrelserna, och bestämmandet lades i händerna
på statens vederbörande inspektör. Men så bröt kristiden in, och av naturliga
skäl har man varit varsam. Man har velat bibehålla det gamla för att
slippa byta. När tiden blir annorlunda, kommer med ali säkerhet det nya förfarandet
att leda till att en hel del av folkskolans läroböcker mönstras ut.

Jag är således, herr talman, inte alls övertygad örn att denna utredning överhuvud
taget behövs, och jag anser det olämpligt med hänsyn till den allmänna
situationen, att ett utredningskrav framställes just nu. Det logiska slutet av
detta resonemang skulle givetvis vara ett avslagsyrkande. Därav följer också,
att jag med ganska stor glädje skulle se att kamrarna stannade i olika beslut,
så att frågan folie. Jag skulle helst vilja framställa ett avslagsyrkande, men
eftersom jag räknar med att det icke skulle vinna anslutning, blir jag nödsakad
att vid en kommande votering rösta för reservationen. Jag tror emellertid
och vill med det sagda lia givit uttryck åt min mening, att för det första
kan det statliga förlaget innebära fröet till en mycket stor fara för vårt kulturliv
och vår personliga frihet, och för det andra, att denna utredning är skäligen
opåkallad.

Herr Myrdal: Herr talman! Detta ärende hör icke till dem som jag känner
ett särskilt ansvar att följa. Men anförandena här ha kommit att beröra vissa
allmänna principer, och detta gör att jag vill deklarera en uppfattning. Både
herr Bergh och före honom min käre vän och kollega herr Wahlund gjorde
nämligen i sin kritik av ett statligt läroboks förlag ett mycket stort nummer av
att påstå, att ett statligt förlag skulle kunna innebära eli »likriktning» av våt
undervisning. Herr Bergh gick längre och talade i patetiska ordalag örn »undervisningens
frihet» i vårt land och gjorde skrämmande jämförelser med förhållandena
i totalitära länder. Han påstod att örn man beslöte att en utredning
skulle vara i den meningen fullständig och förutsättningslös, att den
även skulle inbegripa möjligheten av ett statligt förlag lat vara med starkt
understrykande av att detta icke skulle lia monopolrätt — skulle detta ga emot
liberalismens heligaste principer. Här förefaller det mig som orri en gensaga
måste inläggas.

Nr 25.

Lördagen den 2 juni 1945.

Örn förbättring och modernisering av läroböckerna m. m. (Forts.)

Först och främst förefaller det mig, att om man tar upp denna synpunkt om
likriktning eller frihet i undervisningen, kan det ligga en fara för likriktning
däri att vi ha en läroboksnämnd och över den skolöverstyrelsen, som granska
läroböckerna. Men det kan knappast ligga någon fara för likriktning däri att
nian skapar ett ytterligare bokförlag tillsammans med de övriga. Personligen
skulle jag härtill rent parentetiskt vilja foga, att det är min uppfattning, att
vi här i svenskt skolväsen ha allt för litet av frihet, experimenterande och av
möjligheter för individuella lärare och för kommunala skolstyrelser att avvika
ifrån regler. Därför synes det mig att det ligger en fara i de stränga
kursplanerna och riktlinjerna för våra skolor men däremot inte i att vi av
praktiska skäl skulle kunna tänka oss att efter en utredning kunna finna det
önskligt att ha ett statligt förlag, i all synnerhet som utskottet starkt understrukit
att det icke skall ha någon monopolrätt.

Vilken nytta skulle man kunna tänka sig att man skulle kunna lia av ett
statligt förlag? Jo, för det första skulle jag vilja föreställa mig, att om det
finge en god ledning, skulle det statliga förlaget, som alltså arbetade i konkurrens
med de andra, kunna göra mera på ett område, där den enskilda skolboksförslagsverksamheten
gjort allt för litet, nämligen studera förhållandena
mera ingående, se hur det är i andra länder, skaffa in material utifrån och
ibland kanske skicka ut författare för att studera hur man arbetar i utlandet.
Det skulle kunna anordnas tävlingar, och överhuvud taget skulle skolboksförfattandet
kunna stimuleras, så att våra skolböcker skulle kunna bli litet
bättre och modernare än de varit åtminstone i många ämnen, där jag haft
tillfälle att titta på dem. Det vore en insats — det vill jag säga till herr
Bergh —- inte i likriktningens tjänst, utan i frihetens och framåtskridandets.

För det andra skulle ett statligt förlag — och det är för mig mera väsentligt
— kunna så att säga bryta det monopol som faktiskt delvis föreligger i
det stora läroboksförlag som vi ha och framför allt i de överenskommelser som
förlagen ha med bokhandlarna. Jag föreställer mig att ett statligt bokförlag
inte skulle vara så lätt att mota in i den monopolistiska ring, dit alla andra
förlag väl för närvarande höra. För oss socialdemokrater framstår det mycket
ofta på det sättet, att kanske det enda sättet att bryta en monopolistisk prissituation,
som i detta fall lägger en skatt på alla Sveriges föräldrar, är att
sätta i gång en konkurrerande statlig verksamhet. När man kritiserar denna
tankegång, förefaller det mig, att man inte är riktigt på det klara med vad
man menar. Å ena sidan säger man, som herr Wahlund, att förlaget inte skulle
skötas särdeles väl ekonomiskt, och han påstår också på för mig relativt tvivelaktiga
grunder, att stora upplagor inte löna sig. Han tror alltså att detta
företag inte skulle kunna konkurrera med de nu arbetande förlagen. Men å
andra sidan påstår man, att ett sådant förlag, tydligen därför att det skulle
bli konkurrenskraftigt, skulle kunna pressa ned böckernas pris, så att andra
förlag inte skulle kunna existera. Här finns ingen logik. Vad jag hoppas av
att ett statligt förlag sattes in i denna starka monopolistiska miljö är dels att
det statliga förlaget skulle skaffa oss en hel del goda böcker och bättre böcker
och dels att priserna skulle bringas ned, så att den monopolistiska prisbildningen
på marknaden spricker och de enskilda förlagen få arbeta med lägre
kostnader.

överhuvud taget har jag den känslan i många sådana frågor som denna —
och det är därför som jag tillåtit mig att fortsätta detta principiella resonemang
— att våra borgerliga motståndare — jag talar nu som socialdemokrat
— bli blinda och doktrinära så fort statligt företagande nämnes. Detta
förefaller mig desto underligare, eftersom vi i Sveriges hela historia varit vana
vid stora företag i samhällets ägo och eftersom detta har haft mycket bety -

Lördagen den 2 juni 1945.

Nr 25.

Om förbättring och modernisering av läroböckerna m. m. (Forts.)
delsefulla och gagnande verkningar i vår ekonomiska utveckling. Men sedan
den tiden då socialdemokratien blev av avgörande betydelse i vårt politiska
liv kunna vi socialdemokrater knappast på någon punkt föreslå ett ekonomiskt
företagande utan att mötas av en enhällig front, där man talar örn socialisering,
och med socialisering menar man då något som varje hygglig människa,
som inte vill lämna liberalismens urgamla principer för ett totalitärt,
likriktat tillstånd^ och som inte vill döda friheten, måste stå emot. Jag har
mångå gånger frågat mig vilkendera sidan som är doktrinär och vilken som
inte är det. Jag menar att vår inställning icke är doktrinär, och jag menar
att när utskottets majoritet kräver en utredning, som också skall innefatta
möjligheten av ett statligt förlag, medan däremot reservanterna tydligen avse
att utredningen icke skall omfatta det alternativet, är det utskottets majoritet,
alltså socialdemokraterna, som gå på den odoktrinära linjen. Det är inte
fråga om socialisering bär, utan om ett statligt företag i konkurrens med privata,
men majoriteten vill ha en förutsättningslös utredning, där denna utväg
icke skall från början uteslutas utan skall kunna väljas, örn den vid utredningen
visar sig vara till ekonomiskt och kulturellt gagn.

Jag tillåter mig alltså att yrka bifall till utskottets förslag just med den
motiveringen, att det innebär krav på en mera förutsättningslös utredning.

Herr Ericsson, Herman: Herr talman! Jag skall nöja mig med en liten
replik till herr Bergh, som säger att han är så rädd för statens inflytande på
detta område. När staten har hand örn hela undervisningsväsendet'', skall då
staten inte ha hand örn det verktyg som skall användas vid undervisningen,
nämligen läroböckerna? Jag kan inte förstå, att statens inflytande på denna
punkt skulle vara någonting att vara rädd för. Jag märker att herr Bergh
fasar för ett eventuellt statligt bokförlag, men det kan inte vara till någon som
helst skada, om ett statligt bokförlag får uppträda i full konkurrens med övriga
företag, som vilja ge ut läroböcker.

Utskottet har ju givit ett uppslag i fråga örn granskningen av böckerna. Det
har ifragasatt huruvida icke skolöverstyrelsen i stället för läroboksnämnden
borde vara den som granskar läroböckerna, när de skola ges ut. Frågan är, örn
inte skolöverstyrelsen vore det rätta instrumentet, örn den vid sin sida hade en
nämnd med lekmannainflytande som rådgivande organ. Jag vet inte, huruvida
statens läroboksnämnd har motsvarat de förväntningar man ställt på den när
i t inrättades, men nog anser jag att skolöverstyrelsen skulle vara bättre skickad
för denna granskning, örn den vid sin sida hade exempelvis de sakkunniga
männen i läroboksnämnden att rådgöra med.

Vi gå mot en nyordning av vårt skolväsen. Vi hoppas alla, att vi skola få
vart skolväsen att motsvara den förskjutning i samhället som kommer att ske,
att vart skolväsen skall lyfta upp hela vår unga generation och att barnen skola
ia betydligt bättre utbildning än vi fått i de skolor som vi gått i, och då är det
nödvändigt att man som verktyg för denna skola också har goda läroböcker
oell billiga läroböcker. Målsmännens riksförbund, som väl känner till dessa saker,
tiar ju tor sm del mycket varmt förordat cn utredning, och utskottet är ju,
som jag tomt sagt, enigt örn själva utredningen. Det är bara i fråga om det
statliga i Örtaget som meningarna gå isär, och på den punkten vidhåller jag
i ort faran de, att man inte behöver vara så rädd för statens inflytande på detta
område, i synnerhet som utskottet mycket kraftigt har sagt ifrån, att vi icke
anse ett monopol vara den rätta vägen utan anse att ett statligt förlag i konkurrens
med andra förlag skulle kunna vara det bästa.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande örn bifall till utskottets förslag.

Första kammarens protokoll 1945. Nr 25 4

Nr 25.

Lördagen den 2 juni 1945.

Örn förbättring och modernisering av läroböckerna m. m. (Forts.)

Herr Wahlund: Herr talman! I anledning av vad min vän och^ kollega
herr Myrdal nyss yttrade, vill jag säga ifrån, att jag inte alls har någon panikartad
inställning till socialisering i detta fall. Vad jag underströk var, att
jag beklagade, att denna tanke örn det statliga förlaget dragits fram i förgrunden
och snedvridit diskussionen. För oss målsmän, säde jag, är det de andra
punkterna i motionen som äro de viktiga, och det vidhåller jag. Jag talade också
om likriktningen, men det gjorde jag bara i förbigående, och det erkände
också herr Myrdal i sitt anförande. Jag uppehöll mig mera vid de praktiska
sakerna. Till vad jag sade tidigare, vill jag lägga, att erfarenheterna från utlandet
av statlig förlagsverksamhet icke ha varit uppmuntrande. Herr Englund
talade örn förhållandena i Amerika. Dem känner jag mycket litet till,
men jag vet, att man i Österrike under tiden före Hitler försökte med en statlig
förlagsverksamhet, men där slutade man ganska snart med det experimentet.

Det var framför allt dylika praktiska ting som jag åberopade, och härvidlag
var det en sak, som herr Myrdal satte i fråga, nämligen att man inte skulle
vinna så mycket på de stora upplagorna. Jo, det är så, herr Myrdal, att bottenkostnaderna
för en bok — författarkostnaden och de första uppsättningskostnaderna
— bli relativt små i förhållande till de så att säga löpande kostnaderna,
när man kommer till en viss storlek på upplagan, och vid en ytterligare
upplagas ökning spela då dessa bottenkostnader mycket liten roll. Detta medför
att boken då inte blir billigare, när upplagan ökas. Jag har bara velat säga
detta, och den slutsats jag kommer till är: varför inte undersöka denna sak, så
få vi se, örn herr Myrdal eller jag har rätt.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande örn bifall till utskottets hemställan.

Herr Bergh, Hagnar: Utskottets ärade ordförande tyckte det var egendomligt,
att när staten bestämde över skolväsendet, den inte också skulle bestämma
över läroböckerna eller undervisningens verktyg, som han uttryckte
det. Jag fäste mig särskilt vid det sista ordet, och det förekommer också i utskottets
utlåtande. Man använder detta substantiella uttryck verktyg, när man
talar om läroböcker i de olika facken som örn de vore maskindelar eller handverktyg,
som man har på en verkstad. Utskottets ärade ordförande tycks förbise
innehållet i dessa böcker.

När herr Myrdal propagerade för ett statligt läroboksförlag — jag får väl
anse hans inlägg sorn en rekommendation för ett sadant i princip — anfördes
såsom ett av argumenten, att man därigenom lättare än nu skulle^ få till stånd
bättre och modernare läroböcker, och herr Myrdal menade, att då kunde man
skaffa in utländsk litteratur på området och utländska förebilder, lära av dem
och på det sättet åstadkomma ett bättre resultat. Tror inte herr Myrdal, att de
allra flesta läroboksförfattare i detta land, innan de sätta sig att skriva en
aldrig så enkel lärobok, försöka att ta reda på de förebilder som finnas även i
utlandet, i den mån de kunna? Jag tror i motsats till herr Myrdal inte det
bittersta på att ett statligt bokförlag skulle kunna höja lärohöckernas kvalitet.

Sedan vill jag säga, att jag finner det rätt anmärkningsvärt, att herr Myrdal.
när han talar örn det statliga läroboksförlagets värde ur prispolitisk synpunkt
och menar att det skulle kunna bryta en monopolställning, som enskilda
företag'' lia, betonar han denna sak mycket starkt, medan han tar med mycket
lätt hand på att ett statligt läroboksförlag skulle kunna åstadkomma vad även
jag betecknar med ordet likriktning. Det är väl ändå — jag upprepar det -—
ganska självklart, att om vi få ett statligt bokförlag, så blir det icke ett förlag
bland andra utan måste på grund av att det är statligt bli monopolistiskt, därför
att läroboksförfattarna komma att söka sig dit. Jag har inte heller den
minsta tvekan örn att när det förlaget skall arbeta, komma politiska synpunkter

Lördagen den 2 juni 1945.

Nr 25.

Örn förbättring och modernisering av läroböckerna m. m. (Forts.)
att i viss utsträckning göra sig gällande, och det är därför jag är rädd. Jag vill
bevara undervisningens frihet, och jag menar, att detta är möjligt, endast örn vi
få bevara den fria verksamhet vi hittills haft på området.

Herr Anderson, Axel Ivar: Herr talman! Denna fråga har på ett oväntat
sätt dragit upp en socialiseringsdebatt. Detta var tydligen inte motionärens
önskan och avsikt. Han har här i kammaren kraftigt framhållit, att hans avsikt
ingalunda var att skjuta fram frågan örn det statliga läroboksförlaget såsom
en huvudpunkt. Det var för honom, örn inte en bisak så i alla fall inte någon
förstarangsfråga. Han ville lia en utredning till stånd, han ville lia denna
utredning förutsättningslös, och han ville också, att denna utredning skulle
inkludera frågan örn ett statligt skolboksförlag. Men åtskilliga andra talare och
främst herr Myrdal ha skjutit denna fråga i förgrunden på ett sätt som gör
att debatten nu helt naturligt kommer att röra sig framför allt örn detta spörsmål.
Herr Myrdal har gjort detta med en erkännansvärd uppriktighet, men efter
hans inlägg lär det vara absolut omöjligt för herr Elmgren eller någon annan
att säga att frågan örn det statliga förlaget är av underordnad betydelse. Herr
Myrdal deklarerar klart och bestämt, att det här är fråga örn att skaffa staten
ett mera bestående och påtagligt inflytande på detta viktiga område, och
han har till och med gått så långt, att han anger såsom en uppgift för ett
statligt förlag att i viss utsträckning leda och dirigera — ja, ordalagen voro
kanske inte dessa, men detta var innebörden, som jag och många andra fattade
den. Jag häpnade över att höra en representant för vetenskap och fri forskning
uttala sig på detta sätt, och jag frågar mig, örn inte detta varslar örn vad
som här är i görningen. Det är nog inte fråga örn på detta område lika litet som
på något annat att, som herr Myrdal säger, gå fram förutsättningslöst, utan mer
och mer tydligt tecknar sig en avsikt att på olika områden förmå riksdagen att
taga initiativ som direkt och bestämt syfta i en viss riktning, nämligen mot en
successiv socialisering. Jag vet att herr Myrdal inte tycker örn att höra det
namnet, utan helst vill blanda bort korten, när man kommer in på dessa diskussioner,
men han får förlåta, örn de som ha en annan uppfattning nämna sakerna
vid deras rätta namn och försöka tolka de avsikter som ligga bakom hans ofta
mycket svävande talesätt.

Herr Myrdal säger nu att de borgerliga visa en sådan rädsla, så fort det blir
tal örn socialisering — nej, inte socialisering utan förstatligande — de bli blinda
och doktrinära, så snart man nämner ordet statsföretag. Vi socialdemokrater
— säger herr Myrdal — äro däremot inte doktrinära, utan vi yrka bara på en förutsättningslös
utredning. — Ligger det inte en viss grad av doktrinarism redan
däri, att man. vidhåller och så starkt som herr Myrdal bär gjort understryker
kravet på en utredning angående ett statligt bokförlag, då det dels från motionärens
sida säges ifrån, att detta inte är någon huvudsak för honom, dels
från skolöverstyrelsen klart och bestämt uttalas, att denna väg enligt skolöverstyrelsens
mening icke är lämplig eller framkomlig? »Överstyrelsen hyser
den uppfattningen», heter det, »att intet är att vinna genom drastiska statliga
ingripanden på läroboksmarknaden. Tanken på ett statligt läroboksförlag med
elier utan monopol kan överstyrelsen icke skänka sin anslutning.»

Flera andra hörda remissinstanser lia uttalat samma mening, men detta generar
inte alls dem, som nu vilja till varje pris lia fram en utredning örn ett
statligt läroboksförlag. Man tar inte hänsyn till do sakskäl, som redan lia förebringats,
utan utredningen skall komma till stånd. Jag tycker, att detta vittnar
också örn en viss doktrinarism.

Vad nu den borgerliga ståndpunkten beträffar, tror jag inte vi behöva se
med så stora farhågor pä utredningar örn förstatliganden i olika hänseenden.

Nr 25.

Lördagen den 2 juni 1945.

Örn förbättring och modernisering av läroböckerna m. m. (Forts.)

Men just på detta område är jag rädd. Om riksdagen skulle besluta en utredning
örn ett statligt läroboksförlag på så lös grund men med sådana intentioner
bakom utredningskravet som här kommit till synes, är jag rädd, att vi
skulle komma i ett mycket olyckligt läge, olyckligt för vår undervisning och
kanske för hela vår kultur.

Det säges nu, att det här inte är fråga örn att skapa ett monopol. Ja, jag undrar
verkligen, ifall nu detta statliga bokförlag kommer till stånd, -— vilket
är mycket sannolikt att det gör, örn de krafter få råda,, som nu deklarerat sina
avsikter — örn detta bokförlag då kommer att nöja sig med att behöva konkurrera
med de andra företagen? Jag tror icke att så blir fallet, åtminstone
inte i längden. Av olika skäl och icke minst av ekonomiska kommer detta företag
att begagna sig av alla de möjligheter som dess statliga, ställning kommer
att medföra så att det sannolikt mycket snart utvecklar sig till ett faktiskt monopol
— och vad ett sådant betyder för vårt undervisningsväsen och vår kultur,
är säkerligen inte herr Myrdal heller främmande för. När herr Myrdal nu så
starkt understryker, att det här icke är fråga örn ett monopol, gör han det därför
att han är fullt medveten örn att ett monopol på detta område vore olyckligt.
Låt oss då inte ge ett uppslag till ett sådant monopol genom att här fatta beslut
örn utredning örn ett statligt läroboksförlag!

Jag hemställer, herr talman, örn bifall till reservationen.

Häri instämde herrar Wistrand, Nordenson och Siljeström, friherre BeckFriis
samt herrar Herlitz, Mannerskantz, Velander och Carl Eric Ericsson.

Herr Myrdal erhöll nu ordet för kort genmäle och yttrade: Herr talman!
För att inte debatten skall snedföras vill jag klart säga ifrån, att herr Iva,r Anderson
kapitalt missförstått mitt anförande. Jag tänker då närmast^ på. vad
han yttrade i början av sitt anförande, och jag säger detta utan att på minsta
sätt ifrågasätta, att han skulle ha gjort detta av ond vilja Men jag är alldeles
övertygad om att jag har rätt och detta desto mera som flera kamrater omkring
mig viskat detsamma i mitt öra.

Min mening är icke att skjuta fram det statliga läroboksförlaget såsom en
allt överskuggande viktig sak i detta fall. Mitt anförande, som var uppkallat
av andra anföranden och alltså närmast hade negativ karaktär, var till för att
protestera emot den föreställning, som man här försökt sprida, att faran för
likriktning inom vårt undervisningsväsen icke skulle ligga i tillvaron av den
granskande nämnd, som vi redan ha, och inte heller i hela den byråkrati och det
regelsystem, vi ha för kursplaner o. s. v., utan ligga i att vi för att göra läroböckerna
billigare, skulle ha ett ekonomiskt inflytande på läroboksmarknaden
genom att också ha ett konkurrerande statligt företag.

Jag har velat säga detta för att den saken skulle bli klarlagd, och jag vet,
att när herr Ivar Anderson läser protokollet över vår debatt, kommer han att
medge, att jag i denna replik haft rätt.

Herr Ericsson, Herman: När herr Bergh sade till mig, att jag hade glömt
innehållet i böckerna, skulle jag vilja fråga: tror herr Bergh, att innehållet i
läroböckerna blir sämre, örn de skulle utges av ett statligt förlag? Jag tror det
icke.

Herr Arrhén: Herr talman! Det var väl ingen i utskottet, som hade kunnat
tänka sig, att denna fråga skulle kunna ge anledning till en sa stor debatt som
nu blivit fallet. Vad som möjligen kunnat ge anledning till en sådan miss -

Lördagen den 2 juni 1945.

Nr 25.

Örn förbättring och modernisering av läroböckerna m. m. (Forts.)
tanke skulle i så fall ha varit, att man i motionen mötte det icke närmare defi-.
nierade begreppet »statligt förlag», och detta var också anledningen till att
jag för min del reserverade mig.

Det finns emellertid anledning till, att åtminstone jag vill, att en utredning
på detta område skall komma till stånd. Jag kan t. ex. ganska långt följa herr
Fahlander i det resonemang, han har fört i dagens debatt, och det finns också en
del andra omständigheter i samband med läroboksnämndens funktion i detta
sammanhang, som jag tycker vara av så stort intresse, att jag funnit, att det
nog skulle löna mödan att titta på hela det område, det här gäller, dock med
den inskränkning, som framföres i reservationen. Icke minst äro de synpunkter,
sorn kunna anläggas av de stackars människor, vilka skriva läroböckerna, och
som äro missnöjda med de låga ersättningar, som de få för sin möda, värda beaktande.

Jag tror inte, att jag missförstått herr Myrdals anförande, ty han talade
faktiskt örn, att han avsåg, att det statliga förlaget bland annat borde skicka ut
stipendiater i världen för att se på olika ting. På grundval av dessa studier och
resor skulle sedan läroböcker utges.

Det förefaller emellertid, som örn en förlagsverksamhet, som drives efter så
expansiva principer, omöjligen kan bli ekonomiskt bärkraftig. Det förefaller
mig, som örn herr Myrdal härvid söker kombinera de uppgifter, som åligga
ett förlag, med dem, som åvila ett pedagogiskt institut. Skulle ett förlag av
denna typ bli bärkraftigt, måste man förutsätta, att det får ensamrätt på området,
och då uppträda onekligen de risker för likriktning, som här nu senast
av herr Ivar Anderson ha påpekats.

Jag vill vidare fästa kammarens uppmärksamhet på att till utskottets utlåtande
också fogats som bilaga en »PM angående den statliga kontrollen över
skolläroboksmarknaden i de övriga nordiska länderna». Jag har funnit det
vara av intresse, att en dylik bilaga gjordes. Denna utredning visar, att man
varken i Finland, Norge eller Danmark — de med oss närbesläktade länderna
— på detta område använt sig av statliga ingripanden, utan att man tydligen
är mycket mån örn, att frihet skall föreligga.

Jag tror, herr talman, att det är av yttersta vikt, att i dessa sammanhang
den fria marknadens princip hävdas — den är i detta fall det pris som en
demokrati måste betala för den mänskliga lyx som friheten utgör — och jag ber,
herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Englund: Jag vill liksom herr Wahlund säga, att örn jag motsatt mig
tanken att vid denna utredning särskilt skjuta fram tanken på ett statligt
bokförlag, så är det lika litet som hos herr Wahlund betingat av att jag skulle
vara någon doktrin-är antisocialist. Tvärtom är jag beredd att pröva herr
Myrdals socialiseringsyrkanden från fall till fall efter de särskilda omständigheterna
i dessa fall.

Men örn jag på denna särskilda punkt gått emot motionärens tankegång, är
det därför att det finns en bestämd erfarenhet — jag berörde den redan i mitt
första anförande -— av de svårigheter ett sådan statligt bokförlag ställes inför.
Jag syftar på de försök, som gjorts i tre av Amerikas förenta stater. Erfarenheten
därav blev i korthet den, att en sådan läroboksförlagsverksamhet vid
sitt arbete med utformningens olika detaljer i böckerna är beroende av att den
ingår i en brett differentierad förlagsverksamhet, och att den inte på ett ändamålsenligt
sätt kan brytas ut ur denna förlagsverksamhet. Detta är det ena.
Det andra är, att när detta statliga förlag vill presentera en lärobok, behöver
den anlita material, till vilket det finns enskild författarrätt, och det har

Nr 25.

Lördagen den 2 juni 1945.

Örn förbättring och modernisering av läroböckerna m. m. (Forts.)

— åtminstone i Amerika, varit svårt att förvärva sådan författarrätt till vissa
av de delar, som ansetts böra ingå i läroböckerna.

Jag vill medge, att detta senaste argument måhända inte har samma styrka
i Sverige, eftersom författarrätten är mycket strängare på amerikansk botten
än i Sverige. Men till denna särskilda erfarenhet från Amerika — alltså från
ett i övrigt borgerligt samhälle och därför jämförligt med Sverige — skulle
jag vilja lägga följande. Jag är alldeles överens med herr Myrdal att man på
det sätt han säger bör titta på utländskt läroboksmaterial och skicka ut folk,
som studerar detta och försöker bearbeta det svenska läroboksproblemet ur
vidare aspekter än man hittills gjort. Men då frågar jag herr Myrdal: finns
det någon rimlig anledning att knyta samman denna form av statsverksamhet,
som skall koppla in vissa experter på skapande intellektuella uppgifter av
psykologisk och pedagogisk art med den förlagsverksamhet, som skall förlägga
och trycka de böcker, som bli frukten av detta skapande? Det är, så
vitt jag kan se, ett alldeles inadekvat medel för de syften, man vill nå. Den
man, som skall sköta läroboksförlaget, måste ju i varje fall ha en övervägande
merkantil utbildning. Han kan rådfråga vissa experter, men de män, som han
skall ta råd av, mäste, för honom bli auktoriteter, och det är mycket litet sannolikt
att han med sin övervägande merkantila erfarenhet och sina övervägande
merkantila synpunkter kommer att förena sådana insikter örn den lämpliga
_ avfattningen ur pedagogisk synpunkt av dessa läroböcker att det blir
möjligt för honom att göra en självständig insats vid sidan av experterna.

Jag tror således att det på denna punkt inte är vi, som äro doktrinära. Utan
att det ^är .herr Myrdal som är doktrinär, när han till varje pris vill kombinera
två så disparata uppgifter, som det är fråga örn då det gäller att framställa
läroböcker. Och jag skulle vilja säga, att i jämförelse med den grundläggande
frågan örn hur man skall få goda läroböcker författade, är frågan
örn hur böckerna skola förläggas, tryckas och distribueras så underordnad, att
det inte finns anledning att ägna den så stor uppmärksamhet som herr Myrdal
av någon anledning tycks vilja göra.

o Herr Myrdal: Jag ber kammaren örn ursäkt, att jag tar till orda ännu en
gång. Jag gör det för att det skall råda full klarhet på en viss punkt.

Redan i sitt första anförande omnämnde herr Englund några erfarenheter
från Amerika. Jag tog detta inte så allvarligt, annars skulle jag ha berört
den saken tidigare. Nästa gång kom han emellertid tillbaka till detta.

Det är tre stater i Amerika, som ha haft statliga förlag men sedan gått
ifrån detta system. Det viktiga argumentet mot är naturligtvis det, som han
anförde första gången som nummer 1 och andra gången som nummer 2 —
andra gången med viss reservation — nämligen att författarrätten i Amerika
är så sträng, att ett sådant system knappast kan bli praktiskt. Jag vill att
kammaren skall ha fullkomligt klart för sig, att den amerikanska författarrätten
är sådan, att man i en bok i Amerika inte får trycka ett enda litet
citat ur en annan bok utan att ha tillstånd av förlaget. Detta är en författarrätt,
som praktiskt taget omöjliggör en sådan verksamhet som vi här tala örn,
och det betyder —- och jag antar att herr Englund nog är av samma mening
—- att en jämförelse med förhållandena i Amerika i detta hänseende är orimlig
att göra.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet i det under
behandling varande utlåtandet hemställt samt vidare på antagande av det förlag,
som innefattades i den vid utlåtandet avgivna reservationen; och förklarades
elen förra propositionen, som upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

Lördagen den 2 juni 1945.

Nr 25.

Föredrogs ånyo första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 15, i Äng. utbildanledning
av väckt motion angående statens medverkan till ökat skydd åt den
mänskliga faktorn i produktionslivet. män m. m.

I en inom första kammaren väckt och till dess första tillfälliga utskott hänvisad
motion, nr 211, av herr Boman, hade hemställts, att riksdagen ville i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla, dels att en allsidig utredning måtte företagas
huruvida och på vad sätt statsmakterna borde ge sin medverkan till ett ökat
skydd åt den mänskliga faktorn i produktionsliyet gentemot i motionen antydda
yttringar av rationaliseringen, dels även att riksdagen måtte föreläggas de förslag,
vartill utredningen kunde föranleda.

Till utskottet hade därjämte hänvisats ärende angående andra kammarens
den 4 maj fattade beslut i anledning av en med förevarande motion likalydande
motion, II: 47.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att första kammaren måtte, med biträdande av andra kammarens omförmälda
beslut, för sin del besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om utredning
angående utbildning och eventuell auktorisation av arbetsstudiemän saint mö,]
ligheten att säkra arbetarnas medinflytande vid arbetsstudiernas bedrivande.

Herr Wistrand: Herr talman! Den arbetsstudieverksamhet som sedan några
decennier pågår inom Sveriges näringsliv, rönte vid sm tillkomst en hel del
motstånd, vilket inte är så märkvärdigt, då det var fråga örn en ny arbetsmetod.
Jag har emellertid mer och mer fått den uppfattningen, att motståndet
emot arbetsstadierna har lagt sig, och det är ganska riktigt, att det också
bör lägga sig, eftersom det i alla fall här inte är fråga örn något, som skall
utgöra ett hjälpmedel endast för arbetsgivarna, utan också skall kunna vara
ett medel att skaffa bättre arbetsbetingelser och mången gång aven fattare
arbetsvillkor för arbetarna. Vid sådant förhållande har det förefallit mig
ganska egendomligt, att den i ärendet väckta motionen givit utskottet anledning
till att anhålla örn utredning angående utbildning och eventuell auktorisation
av arbetsstudiemän samt möjlighet att säkra arbetarnas medmilytande
vid arbetsstudiernas bedrivande. „ .

Det är ju i själva verket så, att det redan nu sedan flera ar iörsiggar utbildning
för arbetsstadier vid Sveriges industriförbunds arbetsledareinstitut,
i vars styrelse även arbetsledareförbundet är representerat, och att det dessutom
finns en hel del kurser, som försiggå inom Svenska arbetsgivareföreningens
yrkesförbund. Inom den högre tekniska utbildningen finns ju också.
vid tekniska högskolan en särskild professur i industriell ekonomi och organisation,
under vilket ämne dessa arbetsstadier falla.

Det kan naturligtvis göras gällande — och det är väl detta som har gjorts
gällande — att dessa kurser och denna utbildning hittills ha helt planerats
från arbetsgivarsidan, och jag skall villigt medge att detta otvivelaktigt har
inneburit en brist. Det är fullt berättigat, att arbetarna få tillfälle att genom
sina organisationer vara med vid dessa kursers uppläggning och även att arbetsstudieverksamheten
bedrives i samförstånd med arbetarnas organisationer.

Rörande den saken föreligger i själva verket ingen meningsskiljaktighet mellan
de stora huvudorganisationerna på arbetsmarknaden; arbetsgivareföreningen
har också inbjudit landsorganisationen till ett samarbete på denna punkt,
ett samarbete som man har all anledning vänta skall bli fruktbärande liksom
så mycket annat, som har kommit till i den ordning som det s. k. Saltsjöbadsavtalct
förutsätter.

Man kan vid sådant förhållande onekligen fråga sig vad det då är för mening
med en .statlig utredning i denna fråga. Det år väl alldeles uppenbart.

Nr 25.

Lördagen den 2 juni 1945.

Äng. utbildningen av arbetsstudiemän m. m. (Forts.)
att frågan löses mera praktiskt, mera lugnt, mera klokt och med bättre handlag,
om den får lösas genom förhandlingar just mellan de båda intresserade
parterna, vilka å ömse sidor äro mycket angelägna örn att frågan skall lösas, än
örn man skall tränga sig in med en statlig utredning i deras inbördes förhållande.

Som motivering till detta förslag säges det, att utskottet anser frågan vara
ett mera allmänt samhällsintresse och att det bör äga. rum en utredning, vid
vilken samhällsintresset icke eftersättes. Jag tycker att detta väl ändå är mera
eli fras, och att det icke kan ligga någon så synnerligen stark realitet där bakom.
Det allmänintresse, som skall föreligga, måste väl vara det, att se till att arbetskraften
icke överanstränges, att tidsstudiearbetet överhuvud taget går tili
under sådana förhållanden att det inte kan bli fråga om något obehörigt utnyttjande
av arbetskraften. Jag undrar, vilka möjligheter samhället egentligen
därvidlag har att komma längre än arbetarnas egna organisationer kunna
göra vid en utredning. Jag är alldeles övertygad örn att de ha långt större
erfarenhet och långt större möjlighet att lämna bidrag till en gemensam utredning
mellan. huvudorganisationerna på arbetsmarknaden än genom en
utreclning. Alldeles särskilt skulle jag vilja vända mig mot vad utskottet
talar örn möjligheten av att sådana överläggningar mellan arbetsmarknadens
parter icke komma att leda till positivt resultat inom rimlig tid. Här
tillåter jag mig verkligen ett stilla löje. Nog talar väl all erfarenhet för att
en överläggning, som äger rum mellan organisationerna på arbetsmarknaden
1iGIii j-aga v^kens lösning båda parterna ha deklarerat sitt stora intresse,
skall1 fortare komma till resultat än en statligt upplagd utredning. Därom
torde inte föreligga någon som helst tvekan.

Av vad jag salunda här har anfört torde det framgå, att denna utredning
mäste, i varje fall i nuvarande situation, anses opåkallad. När vi stå inför en
fråga, där vi klart se lösningen i en annan och åtminstone enligt min uppiattnmg
bättre ordning, skola vi icke öka det redan alltför stora antalet framställningar
örn utredningar med att begära en utredning även beträffande
densamma.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka avslag på utskottets hemställan.

Herr Nordenson: Herr talman! Jag är i stort sett förekommen av herr
Wistrand. Jag skall bara be att få tillägga några synpunkter.

Av de skäl, som ha framförts i motionen, är det ett pär, som ha avvisats redan
av utskottet, nämligen frågan örn tidsstudiernas inverkan på arbetarnas
hälsa, vilken fråga har hänvisats till institutet för folkhälsan, och frågan örn
den rätta fördelningen av resultaten av rationaliseringen, vilken fråga också
har ansetts böra behandlas i annat sammanhang.

Det är sålunda egentligen endast två motiv, som återstå: behovet av utbildning
av tidsstudiemän och önskvärdheten av arbetarnas medinflytande såväl vid
denna utredning som vid tillämpandet av tidsstudierna.

Jag vill då erinra örn att det ämbetsverk, som närmast har hand örn dessa
frågor och inom vars domäner det faller att bevaka de sociala och samhälleliga
intressena nämligen socialstyrelsen, klart har avvisat förslaget örn utredning
och hänvisat till arbetsmarknadens parter. Det har såsom herr Wistrand nu
papekat utveckat sig sa, att dessa parter tagit upp frågan och äro inställda på
att göra någonting. Man kan därför inte rimligtvis tala örn att man inte skulle
kunna vänta några resultat. Tvärtom har man all anledning att vänta resultat,
eftersom arbetsmarknadsnämnden, som tagit upp detta-, visat sig vara mycket
effektiv i sitt arbete.

Jag vill med några ord beröra talet örn den irritation, som dessa tidsstudier

Lördagen den 2 juni 1945.

Nr 25.

Äng. utbildningen av arbetsstudiemän m. m. (Forts.)
framkalla och som varit det tyngst vägande skälet för att begära utredning.
Jag tror att betydelsen av detta irritationsmoment blivit i rätt hög grad överdriven.
Det har visserligen förekommit en del sådana fall men säkerligen inte
så talrikt som en del i tidningarna omnämnda fall skulle kunnat ge vid handen.
Jag vill särskilt understryka att ett av de fall, som spelat stor roll inte minst i
motionen, inte tillhör denna kategori. Den konflikt, som i det fallet omtalas,
kom inte till stånd därför att en tidsstudieman bär sig olämpligt åt utan där
var det fråga örn en konflikt, som uppstod mellan arbetarna och ackordsättaren
vid en ackordsättning i vanlig ordning. Örn verkliga tidsstudier hade föregått
denna ackordsättning, hade kanske denna konflikt icke kommit till stånd.

Jag har velat framhålla detta såsom exempel på varför jag tror, att den
irritation, som det talas om, är i någon man överdriven, och jag vill tillfoga,
att jag tror att man har anledning förvänta sig allt bättre resultat på detta område.

Herr Wistrand framhöll, att industriens arbetsledareinstitut sedan flera år
har anordnat kurser, varvid icke mindre än 300 tidsstudiemän utbildats, och
den erfarenhet man fått av deras arbete bär så gott som undantagslöst varit
god.

Jag vill understryka att detta arbetsledareinstitut har mycket stora förutsättningar
för att åstadkomma en tillfredsställande utbildning, och ledningen
för arbetsledareinstitutet har på alla håll tillvunnit sig ett mycket stort förtroende.
Ledaren för detsamma har visat sig ha en god psykologisk blick och ett
mycket vidsynt samhälleligt intresse. Hail har under sitt arbete i hög grad behjärtat
de samhälleliga synpunkterna, varom jag tror alla hans lärjungar säkerligen
kunna vittna.

Vi ha sålunda i detta industriens arbetsledareinstitut ett organ, som arbetar
i denna riktning, framgångsrikt och med goda garantier för gott resultat just ur
de synpunkter, som här lia betonats. Det kan då knappast finnas någon anledning
att kräva en statlig utredning som säkerligen skulle i förhållande till det
pågående utredningsarbetet komma att »traska patrullo».

Jag ber därför, herr talman, att få instämma i yrkandet om avslag på denna
motion.

Herr Ericsson, Herman: Herr talman! Såväl herr Wistrand som herr Nordenson
veta ju, att tidsstudierna ofta lia skapat irritation på arbetsplatserna.
Motionen har, efter vad jag hört, tillkommit nied anledning av ett par händelser
av denna art, som inträffat under senare tid. Denna irritation bland arbetarna
var emellertid betydligt större när tidsstudierna började införas. Arbetarna
voro ju då synnerligen rädda för tidsstudier, enär de befarade, att arbetstakten
skulle bli så uppressad, örn de ville komma upp till någon förtjänst, att
tidsstudierna skulle bli till skada för dem i stället för till nytta. Nu har det ju
visat sig, att väl tagna tidsstudier och efter dem förnuftigt uppgjorda ackordsprislistor
äro till nytta för både företagarna och arbetarna. Följaktligen ha arbetarna
under senare tid börjat vänja sig vid tidsstudierna och äro numera
inte på långt när så rädda för dem. Men fortfarande kvarstår dock det faktum,
att på många arbetsplatser kan deri höga arbetstakt, som blir en följd av
de ackordsprislistor som framkomma efter tidsstudier, pressa arbetarna mycket
hårt. Det finns till och med fall där arbetarna vid en del maskiner, där arbetstakten
är för högt uppdriven, ha fått nervsammanbrott.

Motionen avser inte bara att utreda möjligheterna att bereda arbetarna medinf
tytan de vid tidsstudiernas tagande och utbildningen av tidsstudiemän, utan
även att få l ill stånd en utredning om tidsstudiernas inverkan på människornas
psykiska och fysiska tillstånd vid den högt uppdrivna arbetstakten. Detta se -

Nr 25.

Lördagen den 2 juni 1945.

Äng. utbildningen av arbetsstudiemän m. m. (Forts.)
nare syfte med motionen är minst lika viktigt. Här har ju institutet för folkhälsan
en uppgift att fylla och jag hoppas, att institutet på den punkten skall
följa utvecklingen med största uppmärksamhet. Det kan nämligen icke förnekas,
att det finns vissa arbetsplatser, där arbetstempot är synnerligen uppdrivet
och där arbetarna pressas mycket hårt på grund av de ackordsprislistor,
som fastställts efter tidsstudier.

Det är visserligen sant, att det redan pågår en utredning på denna punkt,
och även landsorganisationen har tillfrågats, örn den vill vara med vid denna
utredning. Landsorganisationen har dock tillstyrkt, att en statlig utredning
företas i enlighet med motionärens önskemål. Orsaken härtill torde väl vara, att
landsorganisationen anser, att en statlig utredning härvidlag är att föredraga
framför en privat. Det är också anledningen till att utskottet här hemställt om
denna statliga utredning.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Wistrand: Herr talman! Jag kan på intet vis se, att det finns en närmare
part att ta hand örn frågan huruvida tidsstudierna på något håll bedrivas
så hårt, att de leda till nervsammanbrott o. s. v., än just vederbörandes egna
organisationer. De äro ju de naturliga företrädarna för sina medlemmars intressen.
Det är därför synnerligen lämpligt att anförtro denna sak åt dem som
stå som parter på ömse sidor och som för övrigt hava gemensamt intresse av att
tillse, att dylika menliga följder av tidsstudierna undvikas. Rätt förstått är det
nämligen ett arhetsgivarintresse lika väl som ett arbetarintresse att arbetarna
icke överansträngas och belastas över förmåga. Därför höra parterna själva
också mycket väl kunna komma överens även på denna punkt. Partiorganisationerna
själva kunna säkerligen ordna denna sak inbördes, även örn det kan finnas
någon enstaka enskild arbetsgivare, som inte har den rätta förståelsen för
detta problem, eller örn man på något håll från arbetarsidan driver olägenheterna
av tidsstudier alldeles för långt.

Vad beträffar frågan örn att utreda överansträngningen, vill jag erinra örn
att institutet för folkhälsan påpekat, att denna sak sammanhänger med organisationen
av den statsunderstödda arhetsfysiologiska forskningen och därför
bör utredas i samband därmed. Institutet har därför avstyrkt en separat utredning
av frågan.

Herr Herman Ericsson, utskottets värderade ordförande, talade örn landsorganisationens
ståndpunkt. Jag är ledsen, att herr Strand inte är kvar i kammaren.
Jag vet inte, örn jag gör något som inte anses vara fullt passande, men
jag ganser mig i alla fall kunna meddela, att jag nyss samtalade med honom
angående detta ärende. Jag säde därvid till honom, att det väl vore bäst, örn
parterna själva finge göra upp denna sak i enlighet med saltsjöbadsandan. Ja.
visst är det den bästa formen för en utredning av frågan, svarade han mig.

_ Var och en som verkligen tänker sig in i denna fråga kan knappast komma
till annan slutsats, än att vi icke böra gå emellan med en statlig utredning,
som bara åstadkommer förvirring. Det är betydligt bättre att se till, att parterna
själva få klara upp frågan. Leder inte det till resultat, bär man anledning
att komma tillbaka till saken. Jag tror för min del inte, att det finns
ringaste risk för att vi åter skola behöva ta upp frågan här i riksdagen, ty den
kommer att lösas av de berörda parterna själva. Intressemotsättningarna äro i
grund och botten inte så stora, som de till äventyrs kunna se ut. Det finns i
stället här en klar och tydlig intressegemenskap.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt de därunder förekomna j^rkandena propositioner, först på bifall till samt

Lördagen den 2 juni 1945.

Nr 25.

Ang. utbildningen av arbetsstudiemän m. m. (Forts.)
vidare på avslag å vad utskottet i det nu förevarande utlåtandet hemställt;
och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig anse denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Wistrand begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad första kammarens första tillfälliga utskott hemställt
i sitt utlåtande nr 15, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

.Vinner Nej, avslås utskottets hemställan.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda uppmaningar
av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för ja-propositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen, reste sig
från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen

Föredrogs ånyo första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr .16, Örn anordi
anledning av väckt motion om anordnande av en allmänt medborgerlig utbild- namie av viss
ning för den manliga värnpliktiga ungdomen i samband med värnpliktstjänstgöringen.
tiga.

I en inom första kammaren väckt och till dess första tillfälliga utskott hänvisad
motion, nr 123, av herrar Arrhén och Bondeson, hade hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Majit måtte anhålla örn utredning angående anordnande
av en allmänt medborgerlig utbildning för den manliga värnpliktiga
ungdomen i samband med värnpliktstjänstgöringen.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att förevarande motion, 1:123, icke måtte till någon första kammarens åtgärd
föranleda.

Reservation hade avgivits av herr Carlström, som ansett, att utskottets utlåtande
bort hava den lydelse, reservationen visade, slutande med en hemställan,
att första kammaren med anledning av motion I: 123 för sin del ville besluta,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit skulle anhålla, att Kungl. Majit
ville föranstalta örn en utredning rörande undervisning i allmänt medborgerliga
ämnen under värnpliktsutbildningen.

Herr Arrhén: Herr talman! De tankar, som ligga bakom den motion, sorn
nu bär upptagits till behandling, äro inte precis av i dag. De stamma från
1890-talet, då dåvarande ledamoten av denna kammare professor Pontus Fahlbeck
framförde dem i den offentliga debatten.

Det är ju omvittnat — och bekräftat genom de undersökningar, som gjorts
under senare år ■— att kunskapsnivån bland värnpliktsklientelet icke är sådan
som den bör vara. De kunskaper, som bibringats de unga under folkskoleåren,
ha i stor utsträckning blivit utvädrade, när ungdomarna komma upp i
värnpliktsåldern. Som exempel härpå anföres i motionen, att vid en undersökning
30 procent av deltagarna icke kunde skilja mellan demokrati och diktatur.
I detta sammanhang kan också erinras örn de vittnesbörd, sorn framlagts
av läroverksadjunkten Carl Cederblad i hans kända undersökningar på detta

Nr 25.

Lördagen den 2 juni 1945.

Om anordnande av viss undervisning för värnpliktiga. (Forts.)
område. Inom försvarsstabens bildningsdetalj har nyligen bland 3 325 värnpliktiga
rekryter utförts diverse kompletterande undersökningar, som i stort
sett bekräfta det intryck, man tidigare erhållit av de nyssnämnda kunskapsproven.
Det har t. ex. visat sig, att en förkrossande hög procent inte visste,
vilka de viktigaste politiska partierna i landet äro, vilken institution inom
vårt samhälle som höjer eller sänker svenska folkets kronoskatt, endast 12
procent av de tillfrågade visste vilka partier, som stodo bakom »samlingsregeringen»
o. s. v. Det är således uppenbart, att det föreligger ett starkt
behov av att få till stånd ändrade förhållanden på detta område.

Det har även visat sig, att de olika militära instanserna varit mycket intresserade
för denna fråga. Bland officerarna har detta intresse tagit sig många
vackra uttryck. Det framgår av utskottets utlåtande, att överbefälhavaren för
sin del närmast ställer sig sympatisk till tanken att i utbildningsprogrammet
inlägga 30 timmars undervisning i medborgarkunskap, vilket föreslagits mot
bakgrund av de gjorda utredningarna. Det är bara synd, förefaller det mig, att
det näst bästa här får bli det bästas fiende. Jag har nämligen tänkt mig
saken på det sättet, att värnpliktstiden skulle kunna inrangeras i systemet
för ungdomens fostran och så att säga bli den avrundande delen i den processen.
Såsom vi alla veta, har värnpliktstiden och de undersökningar, som
i samband med denna göras på de värnpliktiga, även i andra avseenden en viss
betydelse. Jag syftar närmast på de läkarundersökningar, som företas på de
värnpliktiga. Därvidlag gör sig visserligen en stor brist på läkare gällande,
och undersökningarna kunna därför inte bli så noggranna som önskligt vore.
Men det eftersträvade målet är i alla fall, att man vid läkarundersökningarna
skall avslöja eventuella skavanker, sjukdomsanlag o. s. v. för att i tid kunna
avhjälpa dem. Därigenom får samhället helt säkert mindre utgifter för den
sociala omvårdnaden under ett senare skede av individernas liv. Under vämpliktstiden
sker således en medicinsk clearing, örn jag så får uttrycka mig. I
motionen ha vi framfört tanken att även söka få till stånd en kulturell clearing,
vilket enligt vårt sätt att se mycket väl skulle kunna åstadkommas genom
åtgärder av den art, som förordas i motionen.

Som motionär är jag emellertid mycket tillfredsställd med det intresse, som
de olika här berörda parterna, inte minst de militära instanserna, ha visat för
denna fråga. I dagens läge är det dock troligen tyvärr inte möjligt att nå
längre. Om man fortsätter att nysta denna tråd vidare, kommer man dock
säkerligen så måningom till samma resultat som vi motionärer. Utvecklingen
kommer troligen förr eller senare att leda dithän.

Alltsedan år 1941 har det gjorts en hel serie utredningar på detta område.
Även örn dessa utredningar ha berört frågor av liknande art, ha de dock icke
omfattat de speciella problem, som vi motionärer upptagit. Jag erinrar örn
lantförsvarets utbildningskommission av år 1941, sjöförsvarets utbildningskommission
av år 1943, upplysningsutredningen samt arméns officersutbildningskommission,
som för övrigt just i dagarna avslutat sitt arbete. Dessa utredningar
ha enligt min mening förberett det fält, som det här gäller att
bearbeta. De ha dock hållit sig till vissa speciella områden och inställa inte,
såsom vi vilja, värnpliktstiden i det samhälleliga sammanhang på uppfostrans
område, som vi här önskat få till stånd. Därför Ira vi begärt en särskild utredning
på detta område.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Ericsson, Herman: Herr talman! Den föreliggande motionen syftar
till en utredning örn anordnande av en allmänt medborgerlig utbildning för den
manliga värnpliktiga ungdomen i samband med värnpliktstjänstgöringen.

Lördagen den 2 juni 1945.

Nr 25.

Om anordnande av viss undervisning för värnpliktiga. (Forts.)
Samtliga försvarsgrenschefer, som yttrat sig, ha avstyrkt en utredning på denna
punkt, och överbefälhavaren har mycket starkt uttalat sig mot motionärernas
tanke. Han framhåller bl. a., att det icke är möjligt att inom den nuvarande
värnpliktsutbildningens ram inrymma hela den allmänt medborgerliga utbildning,
som motionärerna åsyfta. Den i motionen, framförda frågan synes redan
vara på ett tillfredsställande sätt utredd. Därvid har framgått, dels att inom
den nuvarande värnpliktsutbildningens ram plats lämpligen bör. och kan beredas
för 30 timmars undervisning i samhällskunskap, varav 5 timmars undervisning
örn försvarets förutsättningar och funktion, dels att plats icke inom
samma ram kan beredas för obligatorisk undervisning i modersmål och räkning.
En ytterligare utredning synes överbefälhavaren sålunda ej vara erforderlig
i vad avser bedrivande av här ifrågavarande undervisning inom krigsmakten.

Det är, herr talman, detta yttrande som har bestämt utskottets ståndpunktstagande,
när vi ha yrkat avslag på motionen. Därtill kommer att två olika utredningar
redan tidigare vidtagits på detta område, den ena år 1941 och den
andra år 1943. Båda dessa utredningar ha sysslat med dessa frågor. Det är därför
all anledning att avvakta resultatet av dessa båda utredningar, innan vi
igångsätta en tredje. . .

Ungdomens fostran ligger givetvis utskottet mycket varmt örn hjärtat. Vi
kunna dock icke dela reservanternas uppfattning, att en obligatorisk medborgerlig
utbildning under värnpliktstiden är det lämpligaste medlet att nå det
eftersträvade målet, i all synnerhet som en dylik utbildning icke kan inläggas
utan att värnpliktstiden förlänges. Utskottet anser, att värnpliktstiden redan nu är
tillräckligt lång, och att den absolut icke bör förlängas för att ge. möjlighet
till en obligatorisk undervisning av den art, som här föreslås. Samtliga på. området
sakkunniga militärer förklara, att man icke kan införa den. av motionärerna
föreslagna undervisningen utan en förlängning, av värnpliktstiden. De
värnpliktiga böra enligt min åsikt bibringas erforderlig fostran och undervisning
genom ett förbättrat skolväsen, en fråga som vi ha att behandla i annat
sammanhang. Yi hoppas, att folkskolan och dess undervisning så småningom
skall bli så brett lagd, att de unga under sina skolår få lära sig vad de behöva
för att träda ut i livet med tillräckliga kunskaper och väl rustade för
att fylla sina funktioner på de platser, där de bli ställda, utan att värnplikts--tiden behöver upptagas med dylik undervisning.

Dessa synpunkter ha varit avgörande för utskottets standpunktstaganue och
jag ber, herr talman, att med hänvisning till det anförda få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Efter härmed slutad överläggning gjordes^ i enlighet med de yrkanden, som
därunder framkommit, propositioner, först på bifall till vad utskottet i det nu
föredragna utlåtandet hemställt samt vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid utlåtandet avgivna reservationen; och förklarades den
förra propositionen, vilken förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogs ånyo första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 17,
i anledning av motion angående utredning örn skoindustriens framtida organisation
m. m.

Med föranledande av en inom andra kammaren väckt motion, nr 83, av herr
Allard m. fl., hade nämnda kammare pa hemställan av sitt andra tillfälliga
utskott flir sin del beslutit att i skrivelse till Kungl. Majit hemställa örn utredning
örn skoindustriens framtida organisation och örn åtgärder för att åstadkomma
en ökad skokonsumtion.

Äng. skoindustriens
framtida
organisation
m. m.

Nr 25.

Lördagen den 2 juni 1945.

Äng. slcoindustriens framtida organisation m. m. (Forts.)

Detta beslut hade delgivits första kammaren, som hänvisat ärendet till sitt
första tillfälliga utskott, vilket i det nu föreliggande utlåtandet på åberopade
grunder hemställt, att första kammaren måtte biträda andra kammarens i
ärendet fattade beslut.

Reservation hade anmälts av herrar Carlström, Lodenius och Englund, vilka
ansett, att utskottets utlåtande bort hava den lydelse, som i reservationen angivits,
och avslutas med en hemställan, att motion nr 83 icke måtte till någon
första kammarens åtgärd föranleda.

Herr Carlström: Herr talman! Ändra kammaren har redan fattat beslut i
denna fråga, ett beslut som går ut på bifall till vad andra kammarens andra
tillfälliga utskott hemställt, nämligen bifall till vad motionärerna i detta ämne
ha föreslagit.

Motionärerna ha begärt en statlig utredning örn skoindustriens framtida organisation
samt örn åtgärder för att åstadkomma en ökad skokonsumtion. Såsom
skäl för utredningen anföres bl. a. i motionen: »Den svenska skoindustrien har
sedan lång tid tillbaka brottats med svårigheter på grund av industriens överdimensionering.
Som en följd därav har antalet arbetslösa och korttidsarbetande
inom skoarbetarkåren varit ovanligt stort. Kriget och de därigenom starkt
försämrade möjligheterna till import av hudar för bottenläder gjorde att läget
från år 1940 blev särskilt allvarligt. År 1943, sedan skoransoneringen blivit
införd, ingrepo industri- och arbetsmarknadskommissionerna med vissa reglerande
och kontrollerande åtgärder. Detta innebar bl. a., att lädertilldelning ej
skulle komma andra, fabriker till del än dem som kunde hålla sina arbetare fullt
sysselsatta, d. v. s. införa 48 timmars arbetsvecka. En del arbetare blevo därigenom
överflödiga och tvingades över till andra yrken.» Dessa ingripanden
ha, enligt motionärernas påstående, av arbetarparten hälsats med stor tillfredsställelse.
Det heter härom i motionen: »Den reglering av skoindustrien, som
länge varit önskvärd men som tydligen varit omöjlig att genomföra, blev nu ett
faktum, som medförde en stabilisering av industrien, som tidigare varit obefintlig.
Vid en återgång till normala förhållanden med importmöjligheter i full
omfattning komme förutsättningen för denna kontroll ej längre att finnas.»
Man skulle då således komma tillbaka till det läge som rådde före kriget. Motionärerna
anse därför, att något bör göras för den svenska skoindustrien. Det
gäller, säger man, dels att förebygga arbetslöshet och korttidsarbete, dels att
åvägabringa de rationaliseringsåtgärder, som kunna vara genomförbara och slutligen
gäller det att undersöka örn åtgärder kunna vidtagas för att få till stånd
en ökad konsumtion av skor.

Yttranden över motionen ha i vanlig ordning inhämtats ifrån kommerskollegium,
kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering, arbetsgivareföreningen,
industriförbundet, landsorganisationen, sko- och läderindustriarbetarförbundet,
skofabrikanternas förening och Kooperativa förbundet.

Det framgår av de inkomna yttrandena att olika utredningar redan igångsatts
på detta område. Sålunda har industriens utredningsinstitut igångsatt en
utredning rörande skoindustriens struktur i syfte att få till stånd ett allsidigt
klarläggande av förhållandena i branschen. Vidare har skoindustriens egen organisation
tillsatt en s. k. planeringskommitté med uppgift att särskilt söka komma
till rätta med frågan örn korttidsarbetet. Vissa åtgärder för att lösa denna
fråga har genom kommitténs försorg redan vidtagits och en överenskommelse
mellan branschföretagen på detta område har träffats. Slutligen har industriförbundet
förklarat sig berett att, när de pågående undersökningarna slutförts,
ta upp diskussion med arbetarnas organisationer örn det utredningsresultat var -

Lördagen den 2 juni 1945.

Nr 25.

Äng. skoindustriens framtida organisation m. m. (Forts.)
till man kommit. Man kan troligen förvänta, att denna överläggning mellan
parterna skall skapa ökad klarhet örn de problem, som motionärerna berört i

S11Yi1 scm1 stå för den till utskottets utlåtande fogade reservationen anse, att
det icke finns någon anledning för riksdagen att besluta en statlig utredning
innan de utredningar, som försiggå på enskilt initiativ, lia biivit slutförda och
förrän man sett, till vilket resultat dessa komma. Vi yrka därför avslag pa
motionen och hemställa, att första kammaren måtte för sin del besluta i annan
riktning än andra kammaren, nämligen att avslå motionen.

Jag vill i detta sammanhang nämna, att bl. a. en part som i mycket stor utsträckning
företräder konsumenterna, nämligen Kooperativa förbundet, har avstyrkt
motionen. Kooperativa förbundet har ansett, att kärnpunkten, i .problemet
ligger i försäljningsverksamhetens ordnande efter översiktliga linjer. Vidare
framhålles tullskyddets skadliga inverkningar på prisbildningen. Kooperativa
förbundet anser, att tullskyddets verkningar böra utredas och i samband
därmed de före kriget gällande kvalitetsbestämmelserna.

Utskottets majoritet har helt anslutit sig till vad andra kammarens tillfälliga
utskott har anfört och hemställer att första kammaren måtte biträda
andra kammarens i ärendet fattade beslut. Andra kammarens andra
tillfälliga utskott har särskilt understrukit, att utredningen bör Mi^förutsättningslös
och tillägger: »Olika alternativ böra prövas och da också fragan
örn fullständig eller partiell socialisering av hela eller viss doi av skoindustrien,
örn detta skulle befinnas vara den enda framkomliga vägen.» Utskottets ställningstagande
i denna del sammanfaller med den ståndpunkt, soni kommissionen
för ekonomisk efterkrigsplanering intagit, och utskottet går salunda längre än
vad motionärerna påyrkat. I motionen namnes nämligen ingenting om statligt
ingripande på annat sätt än i fråga örn stegring av konsumtionen. Det heter
härom i motionen: »Närmast till hands ligger väl att genom vissa socialpolitiska
åtgärder exempelvis något rabattsystem för de lägre inkomsttagare,_ s.om tidigare
ej haft möjlighet att köpa skor i önskad omfattning, bidraga till en höjning
av konsumtionen.» , 0

Jag bär, herr talman, velat framhålla dessa synpunkter såsom motiv tor var
reservationsvis framställda hemställan örn avslag på motionen.

Herr Nordenson: Herr talman! Örn man vore bestämd motståndare till alla
de utredningskrav, som framföras här i riksdagen, borde man nog rösta för
dem samtliga i den livliga förvissningen, att Kungl. Maj :t helt enkelt inte kommer
att kunna exekvera allt vad riksdagen begär. Jag vill dock inte gå på en
sådan katastrof linje, då jag anser, att mångå av de utredningar, som begäras
av riksdagen, också böra komma till stand. Det ar angeläget, att de verkligen
utföras och leda till resultat. Men därför är det enligt min mening så mycket
angelägnare, att vi tillse, att riksdagen icke begär sådana utredningar som inte
äro verkligt nödvändiga och mycket starkt motiverade.

När man läser den föreliggande motionen, de remissvar som ha inkommit
och utskottets utlåtande, kan man inte värja sig för känslan, att utskottet i
sin motivering svävat ut alltför mycket och att den begärda utredningen kommer
att bli synnerligen vittomfattande och vittutseende, örn den verkligen skall
genomföras enligt programmet. Utskottet talar rätt allmänt örn motiven, men
antyder de önskemål, som framkommit från olika håll, och man kan därför
säga att utskottet har givit utrymme för alla dessa olika önskemål i sitt tillstyrkande
utlåtande. Jag skall be att få ta upp några av dessa motiv till granskning
och visa, vad do innebära och varthän de föra. _

Det första kravet är att man skall granska produktionens fördelning och

Nr 25.

Lördagen den 2 juni 1945.

Äng. skoindustriens framtida organisation m. m. (Forts.)
se vad som kan göras på detta område. Det har framhållits att produktionen
av skodon är synnerligen splittrad, att det förekommer en mängd småföretag,
som inte äro rationellt bedrivna, och att det därvidlag bör göras en ändring.
Man frågar sig då onekligen, hur detta rimligtvis skall gå till. Det talas
om en partiell eller hel socialisering. Även om man inte går så långt, finner
man °att de åtgärder,, som skulle bli nödvändiga att företaga, äro ytterligt
vittgående. Jag kan inte finna annat, örn man här skall kunna åstadkomma
någonting genom statliga ingripanden, än att det ingripande som närmast
kan komma i fråga mäste vara tvångsinlösen eller tvångsfnsion eller tvångskartellisermg.
Det bill’ alitsa fråga örn synnerligen djupgående ingripanden
örn man utgår från den hittills rådande näringsfriheten.

Nu kan man invända att detta gäller endast ett speciellt område, där exceptionella
förhållanden föreligga. Jag tror emellertid att. man skall göra klart
för sig att ett sådant ingripande — eller kanske rättare ett sådant hot örn ingripande
— på en punkt i näringslivet har verkningar långt utanför denna
bransch. Det är inte så att näringslivet arbetar på det sättet, att den ena
branschen alltid är mycket illa skött och den andra mycket välskött. Inom
alla branscher sker det skiftningar —• näringslivet liksom allt annat liv går
siri utveckling framåt rytmiskt. Det finns alltid perioder inom en bransch
da den arbetar under mindre gynnsamma förhållanden. Det kan bero på marknadens
förändringar, nya arbetsmetoder och på mycket annat, och det tar alltid
en tid innan en omställning kail genomföras. Då kan det finnas anledning
att säga att denna bransch inte är tillfredsställande ur samhällets synpunkt och
då kan den göras till föremål för ingripanden.

G-ar man fram pa det sättet, som här är föreslaget, innebär det i själva
verket ett ^hot emot hela näringslivet, en ständig risk för att så snart det kan
påvisas, något missförhållande at ena eller andra hållet kommer staten och
griper in med en utredning och kanske även griper in i branschens själva organisation.
Detta är inte bara ett hot mot skoindustrien, utan ett hot mot
näringslivet i dess helhet, som kan verka mycket ogynnsamt. Det måste verka
irriterande på näringslivet att lia den känslan över sig, att det plötsligt kan
bil föremål för ingripanden av detta slag. Jag tror att det är särskilt viktigt
att. beakta detta i en tid, da vi alla tala örn nödvändigheten av hög produktivitet
och nödvändigheten av att näringslivet skall arbeta så att det kan ge
sina anställda full sysselsättning. liela detta hot och hela denna osäkerhet
innebär en .bromsäng på företagsamhetens vilja att gå ut Och ta risker.

Vi tala i dessa tider mycket örn nödvändigheten av säkerhet och vi äro
alla besjälade av önskan att skydda människorna från svåra risker. Vi vilja
skydda dem för följderna av olycksfall och sjukdom, skydda dem för arbetsoförmåga
vid invaliditet och ålderdom och skydda dem framför allt för den
olycka som arbetslösheten innebär. Men da tror jag också, när vi nu driva
detta säkerhetskrav och trygghetskrav så hårt att man bör ha sinne för att
även . näringslivet måste lia en .viss grad av trygghet i sitt arbete. Det är
nödvändigt på ett område som till hela sin natur är riskbärande. Och jag vill
understryka att upprullningen av detta problem, så som skett, innebär ett hot
mot näringslivet på bred front.

Jag .vill också i detta sammanhang påpeka att det ligger en viss motsägelse
redan i detta krampä koncentration, därför att i samma veva talas på vissa
håll örn att. man mäste beakta angelägenheten att små företagsenheter få vara
hvar. Det innebär nämligen en fördelning av näringslivet inom olika orter, så
att detta inte blir alltför ensidigt inriktat. Här har man sålunda i själva
verket uppställt ganska klart mot varandra stridande önskemål, som inte göra
utredningen lättare.

Lördagen den 2 juni 1945.

Nr 25.

Äng. skoindustriens framtida organisation m. m. (Forts.)

Vidare tar man upp specialiseringsproblemet. Man talar om att produktionen
är alltför litet specialiserad; ett flertal företag arbeta med alltför
många modeller och enheter och det är önskvärt att komma till en de långa
seriernas produktion. Mot detta talar emellertid att det är nödvändigt ur
tekniska synpunkter vid materialets behandling att samtidigt arbeta med modeller
av olika typer för att på lämpligt sätt kunna utnyttja materialet. Vidare
är det också ur sysselsättningssynpunkt bättre att arbeta på en bredare
front, ty en fabrik som arbetar mycket ensidigt är mera utsatt för säsongfluktuationer
med ty åtföljande risk att icke kunna sysselsätta sina arbetare
så jämnt som önskvärt vore. Här föreligger sålunda krav som gå stick i stäv
mot varandra och som äro mycket svåra att avväga.

Nu skulle man ju kunna säga, att om det ur företagarnas synpunkt vore
fråga örn krav, som direkt strida mot deras egna intressen, vore det inte lämpligt
att företagen själva verkställde utredningen. Men i själva verket är det
sa att företagarna ha allt intresse av att alla dessa synpunkter bli i möjligaste
mån tillgodosedda. Därför är det också företagaren som har de största
möjligheterna att överväga huru dessa delvis inbördes mot varandra stridande
önskemål skola kunna på ett rätt sätt avvägas. Jag tror inte att en utomstående
därvidlag egentligen kan lämna några värdefullare bidrag.

Sedan kommer frågan örn den geografiska fördelningen av industrien. Det
har pekats på att arbetslönerna spela en så stor roll och att det finns en benägenhet
att förlägga fabrikerna till de orter där arbetslönerna äro lägst.
Detta har medfört att det vuxit upp en del nya företag, som i själva verket
vörö onödiga, och därigenom har skapats en icke önskvärd överkapacitet. Detta
vill man nu motarbeta, och det talas om att man skall åstadkomma överenskommelser
mellan arbetsmarknadens parter för att därigenom få till stånd en
lämpligare löneavvägning mellan olika orter och på så sätt undanröja en av
orsakerna till uppkomsten av överkapaciteten.

Ja, men det är ett utomordentligt svårt problem som man här ställer upp
för utredningen. Det skulle såvitt jag förstår innebära att i de orter, som för
närvarande lia låga löner, skulle man inte tillåta att lönerna vörö de som
betingas av dyrortsgrupperingen, utan där skulle det krävas högre löner för
arbetarna i skoindustrien än för andra industrier på platsen för att komma
i paritet med de löner, som till äventyrs betalas på de platser, där de flesta
skofabrikerna för närvarande äro belägna. Detta skulle sålunda innebära att
man i viss mån bryter sönder den lönesättning som nu existerar, något som
jag tror skulle vara förenat med ganska stora svårigheter. Och är det meningen
att man på något sätt skall förändra vår dyrortsgruppering, så är ju
detta ett ännu större problem.

Jag tror att man här har begärt att denna utredning skall taga upp problem,
som knappast låta sig lösas på det här antydda sättet.

Vad sedan beträffar sysselsättningsproblemet är man ense även inom skoindustrien
att det hittillsvarande korttidsarbetet inte är önskvärt. Men omfattande
åtgärder ha redan vidtagits för att få bort det, och enligt meddelande
från skoindustrien lär det nu sedan ett par år praktiskt taget vara borta på
grund av den begränsning som har skett inom skoindustrien och arbetsmarknadens
stora möjligheter att absorbera arbetskraft. Man är, som den föregående
talaren påpekade, inställd på att undvika korttidsarbetet även i fortsättningen
och överenskommelser i den riktningen lia redan träffats. Man är
sålunda på god väg att lösa detta problem, som här har uppställts som ett av
de allra viktigaste.

Man har också framhållit att frågan örn tullskyddet skall göras till föremål

Första kammarens protokoll 19Jt5. Nr tö. 5

Nr 25.

Lördagen den 2 juni 1945.

Äng. skoindustriens framtida organisation m. m. (Forts.)
för granskning. Det har då påpekats att det gällande höga tullskyddet sannolikt
starkt bidragit till skoindustriens dåliga läge. Den formuleringen ger ju en
känsla av att bara man tar bort tullarna, skulle allting bli all right. Det är naturligtvis
ingalunda så, utan det skulle tvärtom skapa utomordentliga svårigheter.
Vad man hoppas är val att dessa svårigheter skulle bli en sporre, som
skulle tvinga fram en bättre ordning. Men man skall se detta krav på tullarnas
sänkande och eventuella avskaffande mot det krav, som samtidigt uppställes för
skoindustrien, nämligen att åstadkomma en sådan organisation av industrien,
att den producerar så goda skor som möjligt till lägsta möjliga priser, men samtidigt
ger god och säker inkomst åt sina arbetare. När vi veta att tullarna såsom
prisskydd betyda ganska mycket — det har påpekats att de i vissa fall
motsvara praktiskt taget hela arbetskostnaden på skodon — är det inte något
så särdeles lätt problem att på en gång lösa alla dessa mot varandra stridande
önskemål.

dag tycker att det program, som bär rullas upp för utredningen, påminner
en smula örn Mark Turnius skildring av den snälle gossen, som gav bort 25 öre
till en änka med tio barn och sade: »Spendera nu frikostigt, men se till att ni
har någonting kvar för er ålders höst!» Problemet här förefaller mig att vara
ungefär lika lättlöst.

Så kommer man slutligen över till frågan örn skokonsumtionen och talar örn
angelägenheten av att höja den. Det är helt och hållet ett socialt problem. Det
måste naturligtvis ske i främsta rummet genom att man lämnar möjligheter för
de sämst ställda i samhället att öka sin konsumtion, och det blir väl närmast
en subventionsfråga. Man har ju varit inne på den frågan inom kommissionen
för ekonomisk efterkrigsplanering och föreslagit vissa åtgärder i denna riktning.
Men detta är som sagt ett socialt problem och bör ju då behandlas som
ett sådant. Jag har mycket svårt att se. hur en utredning på detta område skulle
kunna lösa även detta mycket besvärliga problem, som ju måste ses i sammanhang
med andra sociala åtgärder av liknande beskaffenhet.

När man ser på denna vidlyftiga önskelista rörande vad utredningen skall
åstadkomma, har man anledning att fråga sig vad statsmakterna Ira för särskilda
möjligheter att bättre än industrien själv lösa dessa problem. Jag vill
då erinra om att beträffande just frågan örn koncentrationen av tillverkningen
ha statsmakterna under de gångna åren vid flera tillfällen lämnat sociallån till
nödlidande fabriker, som icke kunnat upprätthålla sin tillverkning och som,
i fall den fria konkurrensen hade fått verka, säkerligen skulle ha försvunnit.
Det har inte varit så, att man inte skulle ha haft uppmärksamheten fäst på det
förhållandet att det fanns för många produktionsenheter, aitan industrien har
för sin del faktiskt samtidigt strävat efter att minska antalet. Under 1930-talet
ha sålunda sex fabriker blivit fusionerade med andra just för att bringa ned
antalet företag och koncentrera tillverkningen. Dessa fabriker ha omfattat icke
mindre än 500 arbetare. Medan sålunda industrien å sin sida strävat efter en
önskvärd koncentration, ha statsmakterna gått i rakt motsatt riktning och bidragit
till uppehållandet av enheter som ur den effektiva produktivitetens synpunkt
icke kunnat anses önskvärda.

Jag vill också erinra om en affär som nyligen ägde rum. De militära myndigheterna
skulle göra ett uppköp av skodon, det gällde 30 000 par marschskodon,
och entreprenad utlystes. Även en statlig fabrik inlämnade ett anbud.
Oaktat denna fabrik var specialiserad på området, visade det sig att dess anbud
låg högre än de enskilda företagarnas, även högre än sådana företags som
icke vörö särskilt specialiserade. Man framhöll emellertid nu från fabriksstyrelsens
sida, att det var angeläget att den statliga fabriken fick beställningen
för att hålla sysselsättningen i gång, och beställningen gick också dit trots att

Lördagen den 2 juni 1945.

Nr 25.

Äng. skoindustriens framtida organisation m. m. /''Forts.)
priset var högre. Här visade sig sålunda att statsmakterna icke gått den rationella
vägen, utan lia låtit sig influeras av sysselsättningskravet. Det må i och
för sig vara ett krav som har en bestämd tyngd, men det visar ytterligare hur
utomordentligt svårt det är för en statlig utredning, som skall beakta alla dessa
olika synpunkter, att verkligen komma till en rationell lösning.

Man skulle kunna förstå kravet på ett statligt ingripande, om det kunde visas
upp att ingenting gjorts av industrien själv. Men som den föregående ärade
talaren redan påpekat lia på detta område tvärtom omfattande åtgärder vidtagits
från industriens sida. Industriens utredningsinstitut har tagit upp frågan
från en mera allmän principiell bas, och skoindustrien har själv skapat en planeringskommitté,
soln i första rummet tagit upp frågan om korttidsarbetets avska,
ffande och där vidtagit åtgärder. Man diar också tagit upp frågan örn en
rationellare distribution —- överhuvud taget är industrien inne på vägen att
försöka komma till rätta med sina problem. Jag vill understryka att dessa
initiativ inte tagits nu på sistone, efter det att uppmärksamheten särskilt har
riktats på skoindustrien, utan dessa initiativ lia tagits tidigare. Vi äro sålunda
i det läget att det göres ett omfattande arbete inom industrien själv för att
åstadkomma rättelser pa de punkter, där befogade anmärkningar kunnat göras.

Jag vill nu framhålla att det inte är någon fruktan för utredningar, som gör
att man här ställer sig avvisande från industriellt håll. Den tanken framkastades
ju bär för några dagar sedan i debatten. »Varför äro ni så rädda?» undrade
man. Industrimännen äro inte rädda för dylika utredningar. Men vi anse att
dessa innebära ett orosmoment för industrien och vi anse att en utredning inte
bör komma till stånd, örn det inte finns rimlig anledning att tro att den verkligen
kan leda till resultat.

Jag vågar påstå, herr talman, att denna utredning är upplagd på en så ytterligt
bred front och med framhållande av önskemål, som äro så disparata, att
det finns ali anledning att tro att en utredning icke kan på ett effektivt sätt
lösa de problem, den kommer att få sig förelagda. När man då vidare ser att
industrien själv, som är närmast till det och som har den största kompetensen,
pa allvar har tagit upp frågorna till behandling och med energi gått in för att
finna en lösning, då finns det ingen anledning för statsmakterna att belasta
det statliga utredningsmaskineriet med även denna utredning.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till den av herr Carlström
m. 11. avgivna reservationen.

Herr Ericsson, Herman: Herr talman! Såvitt jag förstår är det här inte
i råga örn en socialisering av skoindustrien, utan om en förnyad organisation,
sorn skulle innebära att arbetarna kunde fa full sysselsättning inom denna industri.
Samtliga som lia yttrat sig i denna fråga lia varit av den bestämda
meningen, att en överdimensionering inom industrien föreligger. Det framgår
av den statistik som finns i motionen örn hur antalet arbetstimmar för skoarbetarna
under en rad av år har varit betydligt lägre än arbetstimmarna för
andra arbetare. Man ser det kanske tydligast av ett sammandrag, som finns
f0,pc.liatlva förbundets yttrande, varav framgår att Kooperativa förbundets
skofabrik, som är en modern anläggning, bär kunnat hålla sina arbetare i arbete

1 ooo *immar om aret. an vad den övriga skoindustrien bär kunnat göra. År
1939 var det genomsnittliga antalet arbetstimmar för hela industrien i Sverige

2 158, Kooperativa förbundets skofabrik hade 2 135 medan de övriga skofabrikerna
inte orkat upp till mer än 2 088. År 1938 voro mottsvarande siffror
för Kooperativa förbundets skofabrik 2 252 och för hela industrien 2 137 medan
skoindustrien i övrigt endast hade kommit upp till 2 035. Resultatet är ännu
sämre ar 19o7. Då hade Kooperativa förbundets skofabrik ett antal arbets -

Nr 25.

Lördagen den 2 juni 1945.

Äng. skoindustriens framtida organisation m. m. (Forts.)
timmar på 2 137, hela industrien 2 180, medan skoindustrien i övrigt endast
hade 1 987.

Det är därvidlag motionen avser att försöka få en utredning till stånd som
skall få fram ett förslag till en organisation, varigenom man kan nå bättre
effektivitet inom industrien. Se vi sedan på hur många par skor per arbetare,
som tillverkas på året, finna vi att även härvidlag Kooperativa förbundets skofabrik
ligger i täten. Denna skofabrik tillverkade år 1941 789 par skor per
man och år, medan övriga skofabriker inte tillverkade mer än 666 par. Ar
1944 var siffran för Kooperativa förbundets skofabrik 916 par under det att
skoindustrien i övrigt endast kom upp till 755 par. Det var alltså år 1941 18,5
procent bättre resultat inom Kooperativa förbundets skofabrik och år 1944
icke mindre än 21 procent bättre resultat än inom den övriga skoindustrien.

Det är utskottsmajoritetens övertygelse att man genom en rationaliseriug
av skoindustrien skulle kunna få fram samma resultat både när det gäller
antalet arbetstimmar per år och när det gäller tillverkade par per år och
arbetare, som vid Kooperativa förbundets fabrik. Det är inte säkert att detta
mål kan nås endast genom att taga bort en del fabriker. Motionärerna peka på
att det i närheten av varandra kan finnas tre fabriker med ett arbetarantal på
mellan 80 och 100 arbetare i varje fabrik, och de anse att detta kan vara till
förfång för industrien. Det är emellertid inte så säkert att det verkligen är till
förfång, det beror helt och hållet på hur industrien är organiserad. Förhåller
det sig så att samtliga tre fabriker lia full uppsättning av läster och maskiner
och andra anordningar för alla slag av skor, är detta helt naturligt alldeles
på tok. I stället skulle dessa tre fabriker specialisera sig — den ena på mansskor,
den andra på barnskor o. s. v., så att inte samtliga tillverkade alla de
hundratals olika typer som behövs i produktionen.

Jag är övertygad örn att en specialisering, alltså en överenskommelse mellan
fabrikanterna själva om en sådan specialisering skulle kunna leda till en förbättring
av resultatet. Detta är alltså ett förhållande som visar att det är en
samhällelig fråga och att det är i samhällets intresse att lösa denna fråga.
Det framgår framför allt av det arbetslöshetsunderstöd, som har måst betalas
ut till skoarbetarna under senare år. Under åren 1936—1939 betalade arbetslöshetskassan
ut icke mindre än 1 341 800 kronor i arbetslöshetsunderstöd till
skoarbetarna —• jag skall återkomma till den saken senare när det blir tal örn
ökningen av konsumtionen.

Vidare finns det en del fabriker som inte ha köpt egna maskiner utan som
hyra maskiner av andra. Det skulle ju här kunna tänkas att hyressumman
för dessa maskiner blir för hög och att en sänkning av hyran, eller en specialisering
varigenom en fabrik inte behöver hyra en del av dessa maskiner, också
skulle kunna leda till ett förbilligande och ett förbättrande av produktionen.
Det måste vara galet att antingen hyra dyra maskiner eller också köpa dyra
maskiner, örn dessa maskiner endast skola användas halva tiden eller möjligen
något mer, i stället för att vara i gång så gott som dygnet om. Detta vore
naturligtvis det bästa. Örn man emellertid vill undvika nattarbete, kunde
man i alla fall fordra att alla maskiner skulle vara i gång under hela arbetstiden.
Det måste vara ett slöseri med kapital att låta dyrbara maskiner stå oanvända
stora delar av året.

Motionärerna anse att en utredning bör företagas på dessa punkter. Vi veta
också att en utredning pågår inom industrien, men vi äro inte säkra på att
inte denna utredning kan bli alltför ensidig. Vi anse en statlig utredning vara
avsevärt bättre, därför att den får större tyngd och bredd.

Herr Nordenson ansåg, att den av oss föreslagna utredningen var så pass
brett lagd, att den skulle bli svår att företa, men skall man komma till något

Lördagen den 2 juni 1945.

Nr 25.

Äng. skoindustriens framtida organisation m. m. (Forts.)
resultat, måste man naturligtvis ta med allting, som finns att utreda. Man
måste plocka med allt möjligt för att verkligen få utredningen så bred och
resultatet så noggrant som möjligt. Då är det ju nödvändigt, att utredningen
lägges på mycket bred bas, så att man får med alltsamman. Och att en utredning
är nödvändig framhålles även av en facktidning inom denna bransch,
skofabrikanternas föreningsblad, som skriver: »En återblick på skobranschens
utveckling under det gångna året ingiver ej någon känsla av tillfredsställelse
och belåtenhet. Något måste göras för att åstadkomma en förändring till det
bättre. Man får ej längre förbida tiden i väntan på att den kapitalförstöring,
som pågår, skall medföra en behövlig reducering av antalet fabriker och skoaffärer.
Innan detta inträffar, kan hela branschen bliva utarmad, och vem
skall sedan hålla stånd mot den utländska konkurrensen!» Man är alltså även
från fabrikanternas sida överens örn att en utredning är nödvändig på detta
område. Men det är mer, som kommer fram i yttrandena än detta örn organisationen.
Det kommer också fram en del om distributionen eller rättare sagt försäljningsorganisationen,
där det finns mycket att uträtta. Här kan man med
ännu större rätt än beträffande antalet fabriker säga, att det säkerligen här
och var finns för många skoaffärer. Jag gick en gata på söder, som inte var
längre än något hundratal meter. På denna gata fanns det tre skoaffärer, förmodligen
med rätt höga hyror. Det är troligt, att en enda affär skulle lia
kunnat klara den skoförsäljning, som förekom inom detta område. Även här
är en utredning alldeles nödvändig, och vi äro inte säkra på att industrien tar
upp också detta spörsmål i sin utredning. På den punkten skriva skohandlarna
i sin tidning, att här är det ännu nödvändigare att företa en utredning. »Vi
beräkna endast för dagen, och låta framtiden sköta sig själv. Vi låta tillverkningen
vara självändamål, och akta ringa det kapital som kastas bort på varor
utan köpare. Vi starta butiker för att sätta krokben för våra konkurrenter, och
bekymra oss föga om vad detta nöje drager i kostnader och underhåll. Vi
tävla med varandra örn färger, modeller och mönster samt sälja lyxvaror
året örn för mindre pris per par än vad en halvsulning kostar. Vi lägga ned
svindlande summor på butikslyx, skyltning och reklam men taga aldrig med
detta kapital i våra kalkyler. Vi handla utan beräkning och låta ödet bestämma
dag och tid för en uppgörelse, när det inte längre vill gå ihop. Så göra fabrikanterna,
och så göra skohandlarna, vi lia alla del i den oreda som skapats inom
branschen. Men det bör göras ett slut på allt detta under det år som stiger över
tröskeln till vår oroliga värld.» Så skrevo skohandlarna i sin tidning vid ingången
av år 1945. Detta visar ju klart och tydligt, att en statlig utredning
är alldeles nödvändig, och utskottet är på den här punkten inte så övertygat
örn att den utredning, som försiggår inom industrien, är tillräcklig. Jag har
sagt det en gång förut, och jag understryker det ännu en gång, att skall
man komma till något resultat, måste man här bruka allvar, och då måste
man ta med allting i beräkningen, som kan påverka priser och kvaliteter.

Sedan kommer jag fram till det sista i motionen, där det talas örn en ökning
''i konsumtionen. Det är klart, att före världskriget förekom en stor överproduktion
av skor. Skoarbetarna hade kortare arbetstid än andra, men samtidigt gingo
i våra .skolor tusentals små barn, som hade synnerligen dåliga skor, kanske bara
ett pär var. Örn det regnade, när de gingo till skolan örn morgonen, voro de
genomblöta, när de kommo fram, och fingo gå i sina våta skor hela dagen.
När de sedan kommo hem. hade de inga andra skor att ia på sig, utan fingo
gå i det enda pär de hade även på eftermiddagen. Skorna kunno knappast
torka till dagen efter. Delta är ett tillstånd, som inte kan få fortsätta. Vi måste
även på den punkten försöka göra någonting, så att barnen och hela svenska
folket, får råd att köpa tillräckligt nied skor. Jag menar då, att det hade varit

Nr 25.

Lördagen den 2 juni 1945.

Äng. skoindustriens framtida organisation m. m. (Forts.)
bättre att ge ut dessa 1 300 000 kronor till stödjande på ett eller annat sätt
av skokonsumtionen än att ge ut dem till arbetslöshetsundersöd. Pengarna hade
alldeles säkert blivit bättre använda, örn arbetarna hade haft fullt arbete och
denna miljon hade getts ut till stödjande av konsumtionen.

Allt detta, herr talman, gör. att vi anse de utredningar, som pågå —• vilka
vi inte på något sätt vilja rikta någon anmärkning mot, ty vi tro. att de göra
allt vad de kunna för att sanera industrien — inte vara tillräckliga. Vi anse
en statlig utredning på detta område i syfte att verkligen tränga in i alla de
problem, som här kunna uppstå, vara bättre.

Därför ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr andre vice talmannen: Herr talman! Liksom i så många andra fall på
sista tiden har denna diskussion i hög grad blivit en socialiseringsdiskussion.
Det tycks ligga en allmän panik i luften. Så fort man begär en utredning örn
en sak, som har med produktionen att göra, heter det, särskilt från högerhåll,
att här föreligger ett socialiseringsinitiativ, här skall man lägga statens döda
hand på företagslivet och skapa oro i sinnena. Det har ju redan påpekats, att
förstatligandet endast nämnes som ett alternativ bland många andra i såväl
motionen som utskottets framställning. Herr Nordenson säger, att utskottet
svävar vida ut över motionens ram. Örn jag har kunnat läsa utskottets utlåtande
riktigt, bygger det i allt väsentligt på motionen. Herr Nordenson menar,
att en utomstående inte kan lämna något bidrag till en sådan undersökning
som det här skulle vara fråga örn. Jag förstår inte varför. Det finns ju expertis
på skoindustriens organisering även utanför skoindustrien. Det finns företagsledare
även på andra håll, och det finns sådana, som kanske kunna se
mera objektivt på dessa frågor än vad skoindustriens egna män kunna.

Det har påpekats här, att det har vuxit upp nya, framför allt små skofabriker.
Herr Nordenson citerade ett uttalande av vilket skulle framgå, att
anledningen till dessa fabrikers uppkomst skulle vara, att på dessa orter utginge
billiga arbetslöner, som kunde utnyttjas. Jag vill då påpeka, att detta
inte är någon allmän orsak till startandet av dessa nya fabriker. De ha i rätt
hög grad vuxit upp i Norrland, där man förut trodde, att skoindustrien inte
kunde få fast fot. Men jag har hos skoindustriarbetarförbundet förvissat mig
örn, att skoarbetarnas inkomster vid dessa fabriker i Norrland inte äro lägre
än i Örebro och Kumla utan i många fall högre. Jag tror, att det förhållandet,
att dessa fabriker i Norrland vuxit sig så pass starka som de ha gjort, i
hög grad beror på själva krigskonjunkturen. Dessa fabriker äro ju specialiserade,
de arbeta huvudsakligast med grova skor av en enhetlig modell. De ha
därigenom under kriget fått en viss favör, bland annat genom leveranser till
armén, under det att de större fabrikerna nedåt våra bygder alltjämt måste
arbeta med experiment och anpassning efter modets olika skiftningar. Det är
anledning anta, att denna konjunktur försvinner och att livet blir svårare för
de nystartade fabrikerna i Norrland och på andra håll, när nu kriget är över
och näringslivet kommer in på andra banor.

Det har talats örn tullarna. Herr Nordenson har pekat på att man inte utan
vidare kan avskaffa dessa. Jag är inte heller säker på att det går, men att.
skoindustriens snedvridning har ganska mycket med själva tullsystemet att
göra kan man inte komma ifrån, inte heller att en undersökning av dess svagheter
inte kan ske utan att man går även tullarnas problem in på livet är alldeles
säkert.

Herr Nordenson säger, att det inte är lätt att göra en utredning här. Det
är inte lätt att komma till klarhet örn var felen ligga. Nej, men just detta
borde val vara en anledning att gå problemet in på livet och att försöka komma

Lördagen deli 2 juni 1945.

Nr 2.3.

Ang. skoindustriens framtida organisation m. m. (Forts.)
till klarhet om var felen ligga samt om de svagheter i industrien, som påpekas
från olika håll och som även erkännas av företagarna själva. Om man
är så säker på att en sådan utredning skall ge vid handen, att här inte kan
bli något förstatligande, borde särskilt dessa, som fasa för förstatligandets
och socialiseringens principer, inte vara rädda, utan tvärtom tillstyrka en utredning
med särskild hänförelse.

Herr Nordenson frågar, vad statsmakterna egentligen kunna göra. Statsmakterna
ha bidragit till att öka det elände, som har rått, säger han och pekar
på de sociallån, som i ett flertal fall lia beviljats. Ja, det finns ett graverande
fall. Det var, när staten understödde en fabrik här i Stockholm, Stockholms
skofabrik. Jag måste för min del erkänna, att det var en misslyckad åtgärd.
Jag gjorde vid det tillfället allt vad jag kunde för att hindra, att det stödet
gavs. Å andra sidan har det varit fråga örn fabriker i nödlidande distrikt,
i Norrland, i Bohuslän och där nedåt. Där ha ju förelegat speciella skäl, och
sådana ha vi måst böja oss för i många fall, fastän vi sagt oss, att det ur
ren produktionssynpunkt var oriktigt att stödja ett företag, som inte hade
förutsättningar för att leva. Men det där med sociallånen är ju en sak för sig.
Det är egentligen någonting, som har med det enskilda näringslivet att göra.
Det enskilda näringslivet skapar svaga företag, och när dessa inte kunna
klara sig, komma inte bara företagarna, utan även arbetarna och be staten
att hjälpa, och hela den bygd, där dessa företag äro belägna, mobiliseras
kring anspråken på staten. Vi veta, hur det går till, när sådana kriser uppstå.
I en drift, som organiserats under det allmännas medverkan och rationaliserats,
skulle jag tro, att sådana problem inte behöva uppstå.

Herr Nordenson var orolig för de verkningar en utredning skulle ha. Han
säde, att det finns en rytmik i produktionen: ibland går det bra ibland går det
dåligt. Om man då, när det går dåligt, ingriper genom att sätta i gång utredningar,
skapar man oro inom hela näringslivet. Gentemot detta skulle jag vilja
påpeka, att på det ifrågavarande området är det inte fråga örn en tillfällig
svaghet, utan örn ett permanent ont. Det kan väl inte innebära ett hot mot
näringslivet i dess helhet, örn det allmänna ingriper och gör en undersökning i
fråga örn en bransch, som kroniskt har brottats med svårigheter, som bl. a. tagit
sig uttryck i, som det påpekades i utskottet, att produkt: onskapaciteten inom
industrien bara har utnyttjats till omkring 75 procent.

Vidare säde herr Nordenson, att man skulle kunna förstå, att en sådan här
utredning igångsattes, örn inte företagarna inom branschen själva hade uppmärksammat
de problem som föreligga. Om man skall lägga den synpunkten
på frågan, skulle det ju vara mycket lätt att slå ihjäl alla krav pa statliga initiativ
för att rätta till där något brister inom produktionen. Man behövde då
bara säga: »Det där veta vi själva, och vi klara av det, örn \i kunna.» De initiativ,
som ha tagits från företagarnas egen sida, vittna väl snarare örn att det
onda finns, och om staten nu vill hjälpa till med att försöka rätta till det onda,
så kan det väl ändå inte vara någonting som man från företagsverksamhetens
egen sida har någon anledning att se snett på, och det bör väl under alla förhållanden
inte kunna väcka någon oro inom näringslivet i dess helhet.

Jag anser alltså, att det finns en rimlig anledning till denna utredning. Skoindustrien
är ju snarast en typisk industri, som man skulle välja, örn man ville
göra ett stickprov på vår svenska produktion. Örn man vill visa på cn företagsverksamhet,
som man anser bör undersökas för att därigenom fa erfarenheter,
beträffande även andra områden, skulle man välja just denna industri.

Herr Carlström lämnade en felaktig uppgift, när han påstod att Kooperativa
förbundet, som i så hög grad representerar konsumenterna, skulle lia ställt sig
avvisande till kravet på en utredning. Om den uppgiften är riktig, bär utskot -

Nr 25.

Lördagen den 2 juni 1945.

Äng. skoindustriens framtida organisation m. m. (Forts.)
tet lämnat en felaktig''ujiplysning. På s. 5 i utskottets utlåtande redogöres för
vad Kooperativa förbundet yttrat. Såsom herr Carlström mycket riktigt nämnde.
sägs det där, att förbundet anser att kärnpunkten i problemet ligger i försäljningsorganisationen
och dess ordnande efter översiktliga linjer och att förbundet
framhåller tullskyddets skadliga verkningar. Slutligen sägs det, att
förbundet tillstyrker utredningen. Förbundet, som representerar en stor del av
konsumenterna, anser alltså att en utredning är erforderlig örn förhållandena
inom detta område, där förbundet självt deltar genom ett av de större produktiva
företagen.

Jag har ingen anledning att för min del uttala mig enbart klandrande örn skoindustrien.
Det är i många avseenden en föregångsindustri. Den är effektiv i sin
teknik. Den är, skulle man kunna säga, efter våra förhållanden för effektiv.
Den är^i fråga om förmågan att producera vida överdimensionerad, som det
heter både^ i motionen och utskottsutlåtandet. Det betyder alltså att den kan
tillverka långt flera skor än marknaden kan konsumera. Det finns ett maskineri
och en arbetarstam som kan producera flera skor än det finns möjlighet att
avyttra. Det betyder att trots denna effektivitet i produktionen den svenska
skoindustrien inte har kunnat exportera till andra länder, ehuru det utan tvivel
finns en kundkrets och en köpkraft. Det betyder också att det användes ett
större antal arbetare för den produktion, som kan avyttras, än som är erforderligt,
Det har bland annat tagit sig uttryck i korttidsarbetet, som det talas örn
i motionen och som skulle ha givit anledning till motionens framställande. Jag
skulle nästan med den erfarenhet jag har kunna säga, att jag har fattat det så,
att arbetsgivarna anse det som ett deras eget intresse att det finns en stor arbetarkår.
en stor reserv att ösa ur, när behovet av ökad arbetskraft gör sig galande.
Man säger här på något ställe — jag vet inte var jag läste det, men antingen
var det i något inlägg i andra kammaren eller också var det i någon reservation
— att arbetarna ha gått med på korttidsarbetet därför att de också
tyckte att det var bra. I den situation, som uppstod i krigets början, när produktionen
måste skäras ned och arbetarna ställdes inför alternativet att en del av
dem skulle avskedas och andra få arbeta fullt eller också att alla skulle arbeta
med begränsad arbetstid, då sade de, att de inte hade någon erinran mot att
korttidsarbetet praktiserades. Det betyder inte att de anse, att det är någon ur
deras sjmpunkt lycklig lösning av problemet. När sedan ransoneringen kom
och de statliga myndigheterna för lädertilldelning ställde det villkoret, att den
arbetskraft som användes skulle utnyttjas fullt ut och den andra arbetskraften
lösgöras, väckte det allmän tillfredsställelse inom arbetarnas egna led. Men i
fråga örn dessa ting äro väl arbetarna i allmänhet slagna till slant. Detta är
inte enda gången under skoindustriens historia som sådana situationer uppstått.
Så har det varit mångå gånger och det har hos arbetarna inom industrien skapat
den uppfattningen, att det är något fel i organisationen som borde kunna bortarbetas.
Det är klart att de inte med ogillande se att arbetsgivarna själva ta
upp den tanken, men det är från arbetarnas sida som tanken har fötts, att denna
utredning borde kunna göras effektivare, örn staten lämnar sin medverkan
till densamma. Det är givet att detta inte bara är ett arbetarintresse. Det finns
också flera andra intressen, konsumentintresset och samhällets intresse. Jag
tror att ur alla dessa synpunkter är det angeläget, att denna fråga inte bagatelliseras
utan göres till föremål för en utredning. Här är ett fall då en sådan
allsidig utredning kan bli av ett utomordentligt intresse inte bara för skoindustrien
och dess intressenter utan även för näringslivet i dess helhet. Det är inte
detsamma som herr Nordenson syftar på när han säger att denna utredning
skulle vålla oro hos näringslivets män på andra områden. Produktionsproblemen
pocka verkligen på en undersökning. De böra skjutas i förgrunden. Man kan

Lördagen den 2 juni 1945.

Nr 25.

Äng. skoindustriens framtida organisation rn. m. (Forts.)
inte skjuta dem ifrån sig och säga, att allting ordnar sig, om det enskilda intresset
får ta hand örn saken. Därigenom skulle man samla på hög massor av
problem i vårt land, när dock i andra länder alla dessa problem aktualiseras
på ett sätt som måste sägas vara revolutionärt, dag tror att ett sådant samlande
på hög snarast skulle föra den blinda socialiseringens spöke närmare oss i
stället för fjärmare. Örn man ännu en gång skall tala örn arbetarna, tror jag
inte att de äro för en socialisering för dess egen skull, men de vilja var och en
inom sin industri ha ordning, trygghet, effektivitet och klarhet. Örn man i
panik skjuter dessa problem ifrån sig, gör man saken värre inte bara ur arbetarnas
synpunkt utan också ur näringslivets egen synpunkt.

Jag anser alltså, herr talman, att det inte finns någon anledning att lägga
paniksynpunkter på denna fråga, varför jag ber att få tillstyrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Nordenson: Herr talman! Den föregående ärade talaren har framhållit,
att det här skulle råda en skräck för bara ordet socialisering och att man
mer eller mindre skulle se spöken. Jag vill då påpeka, att jag inte särskilt
tryckt på att bakom utredningskravet skulle ligga en socialiseringsrisk, utan
vad jag har betonat är, att vid motiveringen av denna utredning tagits upp
så många synpunkter och anlagts så vitt skilda och mot varandra stridande
synpunkter, att man har ali anledning att tro att en utredning inte kan leda
till något verkligt nyttigt resultat. Jag har också pekat på att detta innebär
ett orosmoment, och det måste jag för min del vidhålla. Vi i näringslivet
kunna inte komma ifrån känslan av att man här sätter in kritiken från så
många olika håll och har visat så pass liten förståelse för näringslivets problem
på sistone, att vi känna alla dessa åtgärder som ett verkligt hot. Jag
skall ta ett exempel från annat håll för att stryka under, varför man känner
sig oroad för närvarande.

Örn man tittar på arbetarrörelsens efterkrigsprogram, finner man t. ex., att
där föres fram med mycken skärpa kravet på åtgärder mot s. k. monopolistisk
verksamhet, och det visar sig, att detta begrepp utsträckes mycket långt,
så att man anser att monopolism föreligger, så snart det finns någon tendens
eller möjlighet för ett företag att driva en mera självständig prispolitik. Även
örn det finns en mängd, oberoende av varandra arbetande företag, som utbjuda
sin vara på marknaden, så kallas det i alla fall monopolism, örn ett företag
skaffat sig ett sådant anseende på marknaden, att det kan ta ut ett något
högre pris. Mot detta skall det nu lagstiftas, och man fördömer allt samarbete
såsom ytterligt förkastligt och hyllar i höga toner konkurrensen och talar örn
nödvändigheten att införa fri konkurrens.

Några sidor längre fram i samma program finna vi ett påpekande om att
fri konkurrens kan leda till en splittring av produktionen och distributionen,
som inte alls är önskvärd, enär det kan innebära en fördyring. En illustration
till det skulle skoindustrien utgöra. Det kan ju samhället inte finna sig i,
utan ett ingrepp måste ske. Då måste, säger efterkrigsprogrammet, de små
enheterna sammanföras till större enheter, lämpligen under det allmännas ledning.

Det betyder, herr talman, att om företagarna inom ett område samverka
för att undvika de olyckliga verkningarna av en alltför vittgående konkurrens,
då vädrar man ögonblickligen monopolism, och då kräves det ingripande från
det allmänna. Splittra de sig och gå oberoende av varandra, samverka de för
litet, och då skall man ingripa mot det. Dol är detta sätt att angripa företagarna
från alla håll, så att vad de än göra är det galet, som skapar en verkligt
allvarlig oro för den svenska produktionen. Det råder i detta program och i

Nr 25.

Lördagen den 2 juni 1945.

Äng. skoindustriens framlida organisation m. m. (Forts.)
de tendenser, som där finnas, en oklarhet om vad som skall anses acceptabelt
och tolereras inom näringslivet, som i längden blir ganska outhärdlig. Som
jag ser det, är detta något av det allra allvarligaste i den nuvarande situationen.
Det är det, som vi känna återverkningarna av, när man nu tar upp kritiken
mot skoindustrien och kräver en omfattande utredning med alla möjliga motiveringar.
Här kommer sålunda kritik från alla håll, och vi känna att den
kommer att riktas mot näringslivet i dess helhet. Det innebär enligt min mening
ett hot som kan få ganska allvarliga återverkningar, och som därför inte
får bagatelliseras. Det är hela inställningen till näringslivet som här är det avgörande.
Örn man sedan talar örn socialisering eller ej, blir mera underordnat.

Nu vill jag säga att detta örn socialiseringen har även på annat håll väckt
betänkligheter. Jag har låtit mig berättas, att det i början på 1930-talet var
diskussioner örn huruvida man i den dåvarande socialiseringsnämnden borde
föra fram kravet på socialisering av olika industrier, och då lär även skoindustrien
ha varit på tal. Vid det tillfället var det emellertid många framstående
socialdemokratiska politiker även från den trakt, som herr andre vice
talmannen representerar, som bestämt motsatte sig detta krav. Uppfattningarna
örn socialiseringens nödvändighet ha alltså tydligen även på socialdemokratiskt
håll varit ganska skiftande.

Herr andre vice talmannen framhöll, att den omtalade subventionen endast
ägt rum i några få fall och då i Norrland. Men i själva verket är det i ett
flertal fall även i mellersta Sverige som dessa lån ha lämnats, varmed man
har uppehållit enheter, som säkerligen ur allmän konkurrenssynpunkt egentligen
borde ha upphört. Han påpekade, att när man angriper skoindustrien,
är det därför att den har visat en permanent och inte en övergående svaghet.
Men man får inte glömma att skoindustrien för närvarande har undergått
vissa väsentliga förändringar och på allvar tagit itu med sina problem. Herr
Åkerberg erkände ju att . skoindustrien i många avseenden arbetar mycket
effektivt.. Han använde till och med uttrycket att den var alltför effektiv,
varmed jag förstår att han avsåg industriens överkapacitet, men även den
strävar man ju nu att försöka eliminera.

_ Jag får därför säga, att jag inte kan finna, att herr Åkerberg här på något
vis har jävat min kritik mot detta utredningskrav. Min synpunkt kvarstår,
nämligen att man här har tagit upp problemet på så bred grund och med så
många mot varandra . stridande utgångspunkter, att utsikterna att nå ett resultat
äro ytterst minimala, medan däremot industrien själv har verkliga förutsättningar
att komma till rätta med saken.

Utskottets ordförande har tagit fram en del statistik för att visa, hur allvarliga
missförhållandena äro, och har då pekat på att antalet sysselsättningstirnmar
per år har varit betydligt lägre i skoindustrien än inom den övriga
industrien i landet och att det enda undantaget skulle vara Kooperativa förbundets
skofabrik, som haft mycket bättre siffror. Mot det vill jag framhålla,
att dessa sysselsättningssiffror lia varit i stigande ända från 1935 fram till
1940 och med endast en liten sänkning 1940. Det har sålunda i genomsnitt
skett en väsentlig förbättring. När herr Ericsson gör gällande, att KF:s skofabriks
siffror äro mycket gynnsammare, så vill jag erinra örn att han sätter
dessa siffror mot hela den övriga skoindustriens, alltså även det stora antalet
småfabriker som ju lia arbetat med korttidsarbete. Jämför man KF:s fabrik
med de stora enskilt ägda fabrikerna, finner man att de sistnämnda i flera fall
ligga fullt ut lika bra till och i vissa fall bättre än KF:s fabrik. Ått siffrorna
bli så pass låga för skoindustrien i gemen, beror på att dessa små enheter
som bekant lia arbetat med korttidsarbete, och det är ett fenomen som
inte är alldeles oberoende av arbetarnas egen inställning. I flera fall ha

Lördagen den 2 juni 1945.

Nr 25.

Ang. skoindustriens framtida organisation m. m. (Forts.)
arbetarna själva ansett etet önskvärt att få arbeta med korttidsarbete i stället
för att bli entledigade, oell i ett mycket stort antal fall bär man använt gifta
kvinnor, som lia önskat deltidsarbete för att få tillfälle att sköta sina hem.
Det har sålunda här inte bara varit korttidsarbete mot arbetarnas egen önskan,
utan i vissa fall i samförstånd med dem. Det är detta korttidsarbete som
gör att dessa siffror för skoindustrien i gemen bli låga, men de äro nui
stigande och det har sagts mig från skofabrikanthåll, att sedan ett par år
tillbaka förekommer inte längre något korttidsarbete och att den frigjorda arbetskraften
har kunnat sysselsättas på annat håll. På en del större fabriker
är man fullt inställd på att i fortsättningen icke anlita korttidsarbete, och
man verkar nu för att få det genomfört över hela linjen. Ett av de starkaste
motiven för denna undersökning kan man sålunda anse vara under aweekling.

Herr Ericsson framhöll också, att man vid Kooperativa förbundets fabrik
gjorde flera skor per arbetare och år än vid andra fabriker. Att han kommer
till det resultatet, beror på att han fortfarande ställer KF :s fabrik mot
hela den övriga skoindustrien. Tar man fram siffrorna från en del av de
största enskilda företagen, så finner man att de ligga, i nivå med eller högre
än Kooperativa förbundets siffror, oaktat dessa fabriker i regel arbeta med
ett mycket stort antal modeller, medan Kooperativa förbundets fabrik är i
hög grad inställd på att tillverka enhetsskodon. Förhållandet är sålunda det,
att det är de stora fabrikerna i motsats till de små som arbeta efter fullt tillfredsställande
linjer och med undvikande av korttidsarbete, men att man har
grundad anledning förmoda att dessa förhållanden beträffande de små fabrikerna
för framtiden komma att bortfalla.

Herr Ericsson talade om en massa förhyrda utländska maskiner, som inte
utnyttjas i tillräcklig grad. Det sammanhänger med att maskinerna icke få
köpas, utan endast hyras. Det gör det mycket lättare för en person utan
större kapitalresurser att starta en fabrik. När det nu talas så mycket örn värdet
av en ny utredning, vill jag påpeka att för många år sedan togs frågan om
dessa hyreskontrakt upp och gjordes till föremål för en undersökning av patentverkets
förutvarande chef för att man skulle se, örn det kunde åstadkommas
en rättelse. Veterligen har denna utredning, örn den ens blivit färdig, i varje
fall icke lett till något resultat. Det ger mig en känsla av att de statliga
utredningarna kanske inte ha så förfärligt stora möjligheter att lösa dessa
problem.

Herr Ericsson strök under att när man gör en utredning, måste man ta med
alla sidor av problemet och beakta alla synpunkter. Men om man anlägger
så vitt skilda och mot varandra stridande synpunkter som här lia framförts
från olika håll i motionen och remissvaren, så har inan stora garantier
för att man inte får något verkligt positivt bärande resultat. Det tror jag
däremot man kan få, i den mån de, som bäst känna förhållandena, få handlägga
utredningen. I varje fall anser jag att man under sådana omständigheter
bör avvakta vad industrien själv kan komma med. Det är därför jag har yrkat
bifall till reservationen.

Herr Myrdal: Herr talman! Nu när debatten lider mot sitt slut, skall jag
underlåta att gå in på en detaljerad polemik. Eljest innehöll inte minst herr
Nordensons sista anförande en del uppgifter som jag skulle vilja ställa mig
skeptisk mot. Jag skall emellertid nu inskränka mig till att påpeka, att i fall
korttidsarbetslösheten under de två sista åren försvunnit, är det inte på grund
av en rationalisering inom industrien och allra minst på grund av en rationalisering,
som industrien själv har gjort, utan på grund av ett dekret från kom -

Nr 25.

Lördagen den 2 juni 1945.

Äng. skoindustriens framtida organisation m. m. (Forts.)
missionsförvaltningen. Jag skall också tillåta mig att påpeka, att det knappast
är på det sättet, att det är de små fabrikernas siffror som så att säga
fördärva arbetslöshetsstatistiken. Tvärtom är sysselsättningen vid de små enheterna,
de s. k. torparföretagen, något jämnare.

_ Men jag vill inte uppehålla mig vid dessa ting, utan vill här, i nära anslutning
till vad herrar Åkerberg och Herman Ericsson redan ha sagt, understryka
och framhäva, hurusom vi alla dock äro eniga i två väsentliga hänseenden.
Vi äro eniga om att denna industri lider av stora svagheter och att här
behövas stora reformer. Det är en industri, som är överdimensionerad och icke
ger arbetarna full och säker sysselsättning, trots att den är starkt tullskyddad.
Vi äro vidare eniga örn att här uppenbarligen behövs en utredning, och
meningsskiljaktigheten hänför sig egentligen bara till vem som skall göra
denna utredning och hur den skall göras. Reservanterna mena att det är tillräckligt
med den utredning som företages av industrien, medan utskottet vill
ha en statlig utredning. När utskottets majoritet, till vars mening jag ansluter
mig, vill lia en statlig utredning, beror det ju ur en synpunkt på att
man menar, att denna fråga icke bara berör industrien, utan även arbetarna
och konsumenterna och överhuvud det allmänna. Att utskottsma jonte ten vill
ha en statlig utredning, beror ur en annan synpunkt därpå, att vi mena att
blott genom en sådan utredning kunna vi ha garantier för att vissa viktiga
sidor av problemet bli beaktade. Konsumtionssidan och tullfrågan kan man
knappast beräkna att industrien skulle beakta.

Jag skulle ur herr Nordensons första anförande vilja hämta ett ytterligare
skäl för att denna utredning bör vara statlig. Han framhöll som sin mening
att en hel del statliga åtgöranden, bland annat en del s. k. sociallån, hade
varit till skada för industriens struktur. Jag är i likhet med herr Åkerberg
benägen att åtminstone på vissa punkter ge herr Nordenson rätt däri, men
denna omständighet, att den statliga politiken hittills i förhållande till skoindustrien
har varit mindre väl upplagd, är väl ett ganska starkt skäl, icke,
som han menade, mot en statlig utredning, utan för en sådan, som då naturligtvis
också komme att lägga upp linjer för statens politik i förhållande till
skoindustrien.

Ur ytterligare en synpunkt är det angeläget för oss att denna utredning blir
statlig, ehuru den naturligtvis skall bedrivas i nära samband med industriens
utredning och med utnyttjande av ali den sakkunskap och alla de uppgifter
som där framkommit, nämligen att utredningen skall bli förutsättningslös
även i det hänseendet, att socialiseringsalternativet såsom en möjlighet icke
från början uteslutes. Det är ju det enda kravet från socialdemokratiskt håll.
Man kan ju knappast begära att vid den utredning, som industrien företar,
skulle på ett rättvisande sätt undersökas, huruvida en socialisering, total eller
partiell, av denna industri skulle vara den bästa vägen att rationalisera densamma.

Herr Nordenson, som jag här tillåter mig särskilt vända mig mot, gjorde
gällande att motionens framläggande och dess antagande av riksdagen utgör
en framstöt, som innebär ett hot mot det enskilda näringslivet, som skapar
en sådan oro, att det på ett skadligt sätt påverkar arbetet inom den enskilda
industrien. Jag skall tillåta mig att på den punkten ställa mig kritisk. Herr
Nordenson sade visserligen att de undersökningar, som nu ha satts i gång
inom skoindustrien, icke alls voro föranledda av motionen, eftersom de hade
påbörjats, innan motionen väcktes, men både herr Nordenson och jag vet ju, att
denna fråga inte aktualiserats från socialdemokratiskt håll först genom denna
motion. Bland annat finns ju en rätt utförlig behandling av saken i arbetarrörelsens
efterkrigsprogram, och jag tror att jag inte misstar mig, då jag me -

Lördagen den 2 juni 1945.

Nr 25.

Äng. skoindustriens framtida organisation m. m. (Forts.)
nar att de framstötar, som här gjorts från socialdemokratiskt håll, verkligen
varit till gagn inte minst i det hänseendet, att de så att säga lia stärkt känslan
inom industrien för att man måste ta upp saken och göra någonting åt den.
Jag har för övrigt erfarenheter från helt andra industrier som tydligt visa,
att ett intresse från socialdemokratiskt håll för en industris struktur utlöst ett
livligt intresse för rationalisering inom industrien och att vi kunnat säga oss,
att redan yrkandet örn utredning eller påbörjandet därav har kunnat föranleda
rationalisering av industrien.

Jag vill härutöver i denna sak säga, att som förhållandena här i landet äro,
både de ekonomiska och de politiska, är det klart att den enskilda industrien,
för att få arbeta ostört, som herr Nordenson säger, måste demonstrera sin
överlägsenhet. När en industri blir ett problembarn, såsom skoindustrien har
blivit, måste staten komma att intressera sig för vad orsaken är och överväga,
hur det skall nås en rättelse, vare sig genom socialisering eller på andra vägar.
Detta är ett förhållande som industrien måste finna sig i. Det är helt enkelt
ett faktum i vårt samhälle, och jag vet att ansvarskännande företagare
såsom herr Nordenson ha fullkomligt klart för sig, att det från industriens
sida existerar ett ansvarighetsförhållande inte bara till kapitalisterna, aktieägarna,
utan även till arbetarna, konsumenterna och till samhället. I fall man
nu som herr Nordenson hör till den företagartyp, som jag^ brukar kalla _ den
moderna företagartypen, och sätter in alla sina krafter på att rationalisera
produktionen och att därigenom nå låga priser, höga löner och en jämn sysselsättning,
behöver man icke känna statens intresse — och socialdemokratiens
intresse, skulle jag vilja tillägga — såsom ett hot, ty vårt intresse är icke att
få makt över industrien. Vårt enda intresse är högsta möjliga produktionseffektivitet
och högsta möjliga rationalitet, alltså just låga priser, stor produktion,
höga löner och jämn sysselsättning. Att ett sådant krav ställes på
industrien kan vara ett hot för den dålige företagaren men icke för den framsynte
företagaren som är inställd på rationalitet.

Ur den synpunkten skulle jag gärna vilja ha ett erkännande från företagarhåll,
måhända dock icke i denna debatt. Dessvärre kunna vi inte, trots att
saken är mycket intressant, gå in så mycket i fortsatt diskussion, som vi
kanske på båda sidor skulle önska. Lika väl som ur ^ socialdemokratisk synpunkt
en deklaration, att vi icke äro intresserade för något annat än en effektiv
produktion, är självklar, tycker jag det också från den motsatta sidan
kunde komma ett erkännande, att den duglige företagaren under sådana förhållanden
icke har anledning att känna det statliga intresset för produktionen
såsom ett hot, utan tvärtom såsom ett intresse som måste vara industrien till
gagn.

Herr talman! Jag tillåter mig att yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Ericsson, Herman: Herr talman! Eftersom det har ifrågasatts, vad
Kooperativa förbundet har sagt i sitt yttrande — närmast huruvida detsamma
gått i tillstyrkande riktning eller ej —- skall jag be att för kammaren få upplysa,
att jag har förbundets yttrande i min hand. Däri heter det: »På grund
av vad vi ovan anfört tillstyrkes, att den av motionärerna ifrågasatta utredningen
kommer till stånd.» Men det säges också, att utredningen bör komma
till stånd i samarbete med Industriens utredningsinstitut och skofabrikantföreningen.
Vidare påpekas det, att utredningen bör ta sikte på en sänkning av
tullskyddet och en modernisering av kvalitetslagstiftningen. Beträffande tullskyddet
är att märka att en tullsats på G kronor per kilogram verkar så, att för
lätta, finare damskor tullen blir 2 kronor 70 öre per par, under det att för
tyngre herrskor densamma blir 4 kronor 50 öre. På den punkten vill Kooperativa

Nr 25.

Lördagen den 2 juni 1945.

Äng. skoindustriens framtida organisation m. m. (Forts.)
förbundet få en ändring till stånd. Förbundet begär sålunda en utredning, huruvida
det inte vore lämpligt att antingen ta bort tullen eller i varje fall ändra
den, så att högsta tullskyddet lägges på de finare varorna och lägre tullskydd
på de grövre och tyngre varorna.

Herr Nordenson: Herr talman! Herr Myrdal uttalade att vi företagare borde
vara tacksamma för det intresse som ägnas vår verksamhet från socialdemokraternas
sida. Men när det intresset i sig innebär ett hot örn socialisering, får
herr Myrdal ursäkta mig, att jag inte kan känna någon djupare hjärtats tacksamhet
mot honom. Jag vill erinra honom örn att, örn jag inte missminner mig
alldeles, det nyligen stått en artikel i tidskriften »Tiden», där en person, som
står herr Myrdal utomordentligt nära, har uttalat, att i den mån arbetare, företagare
o. s. v. kunde lösa sina problem utan statens inblandning, borde man från
socialdemokratiskt håll anteckna sådant med tillfredsställelse. Jag kan tyvärr
inte ordalagen riktigt, men det var ett klart uttalande örn önskvärdheten av
att vi i näringslivet klarade våra problem själva. Det är just vad jag velat
framhäva.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner, först på bifall till samt vidare
på avslag å vad utskottet i det under behandling varande utlåtandet hemställt;
och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna denna proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Nordenson begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad första kammarens första tillfälliga utskott hemställt
i sitt utlåtande nr 17, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

.Vinner Nej, avslås utskottets hemställan.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen, först de ledamöter, som ville rösta för japropositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för japropositionen.

Vid förnyad föredragning av första kammarens första tillfälliga utskotts
utlåtande nr 18, i anledning av väckt motion angående utredning örn åtgärder
för drunkningsolyckornas bekämpande, bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 320, i anledning av väckta motioner örn viss ändring av pensionsbestämmelserna
för beställningshavare, som frivilligt överförts till arméns och marinens
övergångsstater;

Lördagen den 2 juni 1945.

Nr 25.

nr 321, i anledning av väckt motion angående utredning örn pensionsförmånerna
för innehavare av arvodesbefattningar för pensionerad personal vid
försvarsväsendet;

nr 322, i anledning av väckta motioner örn fyllnadspension åt vissa förutvarande
befattningshavare hos nedlagda Bjärred—Lund—Harlösa järnväg; samt
nr 323, i anledning av väckta motioner örn rätt till familjepension i vissa
fall för utom äktenskap födda barn efter befattningshavare eller arbetare i
statens tjänst.

Anmäldes och bordlädes

sammansatta konstitutions- och första lagutskottets utlåtanden och memorial
:

nr 2, i anledning av väckta motioner angående bokförings- och redovisningsskyldighet
för sammanslutningar och andra, som bedriva politisk propaganda;

nr 3, i anledning av väckta motioner om skyldighet för utgivare av periodisk
skrift att redovisa hur skriften finansieras; samt

nr 4, med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande sammansatt
konstitutions- och första lagutskotts utlåtande nr 1 i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till ändrad lindelse av §§ 17, 21, 27 och 28 regeringsformen,
m. m.;

statsutskottets utlåtanden och memorial:

nr 163, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående de av internationella
arbetsorganisationens konferens år 1944 vid dess tjugusjätte sammanträde
antagna rekommendationerna i vad propositionen hänvisats till statsutskottet;

nr 164, i anledning av Kungl. Mai:ts proposition angående anslag för budgetåret
1945/46 till vissa byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus m. m. jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 165, i anledning av Kungl. Maj :ts framställningar angående statens kreditgivning
till utlandet m. m.;

nr 166, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till kristillägg
m. m. för budgetåret 1945/46;

nr 167, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda förslag
om anslag för budgetåret 1945/46 till oförutsedda utgifter; samt

nr 168, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om anslag för
budgetåret 1945/46 till landsfiskalerna m. fl.;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 45, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om krigskonjunkturskatt för år 1945, m. m., jämte i ämnet väckta motioner;
samt

nr 47, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 1 och 2 §§ förordningen den 28 september 1928
(nr 376) örn särskild skatt å vissa lotterivinster, m. m., jämte i ämnet väckta
motioner;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 47, i anledning av väckt motion angående ordnande av riksdagshusets
omgivningar;

nr 48, i anledning av styrelsens för riksdagsbiblioteket framställning om
uppflyttning till högre lönegrad av befattningarna såsom förste och andre bibliotekare
vid bibliotek; samt

nr 49, i anledning av väckta motioner örn tillämpning i full utsträckning
inom det statliga pensionsväsendet av grundsatsen om pensionernas oantastbarhet; -

Nr 25.

Lördagen den 2 juni 1945.

första lagutskottets utlåtande nr 39, i anledning av väckta motioner angående
revision av utsökningslagen och i samband därmed stående lagstiftning;

andra lagutskottets utlåtande nr 58, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med anhållan örn riksdagens yttrande angående de av internationella arbetsorganisationens
konferens år 1944 vid dess tjugusjätte sammanträde antagna
rekommendationerna, såvitt propositionen hänvisats till lagutskott; ävensom

första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 15, i anledning av
väckta motioner dels örn utredning rörande statens medverkan till en lösning
av industriens arbetarbostadsproblem, dels örn en ingående undersökning beträffande
landsbygdens bostadsstandard, dels ock angående åtgärder för likviderande
av bostadsbristen vid vissa bruk i Värmlands län ni. fl. län.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 6,03 eftermiddagen.

In fidem

G. H. Berggren.

Stockholm 1945. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.