RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1945:20)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1945. Första kammaren. Nr 20.

Tisdagen den 8 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 3 eftermiddagen.

Herr talmannen yttrade: Ärade ledamöter! Det sedan nära sex år pågående
kriget i Europa har avslutats. Ehuru vi ännu icke veta, vad den blivande freden
k<vmmpr att innebära eller huru förhållandena i världen komma att gestalta
sig under kommande dagar, är det med största glädje vi alla mottagit budskapet,
att krigshandlingarna inställts och att de av Tyskland härtagna folken
återvunnit sin frihet. Stor är vår tacksamhet, framför allt till vår vördade Konung
och till klok regeringspolitik, över att vårt eget land undgått att dragas
in i den förödande världsbranden. Och djupt känna vi det ansvar, som därmed
bör följa för vårt folk, nämligen ansvaret att efter måttet av vår förmåga bidraga
till återuppbyggnaden i världen, till humanitär hjälp åt folken i de krigshärjade
länderna och till återställandet av fredliga förbindelser nationerna emellan.

Med särskild tillfredsställelse ha vi hälsat budskapet, att befrielsens dag
nu randats även för våra nordiska brödrafolk. Sedan meddelandet örn kapitulationen
i Danmark ingått och mötts av oförställd glädje, var det med en viss
ängslan, som man motsåg utvecklingen i Norge. Nu har emellertid även detta
land, liksom Danmark, undgått att i krigets sista stund göras till slagfält.
Med varmaste hjärtan deltaga vi i danskarnas och norrmännens glädje över deras
återvunna frihet.

Ordet lämnades nu på begäran till herr förste vice talmannen, som anförde:
Herr talman! Enligt vad som meddelats kommer Danmarks riksdag i dag att
åter samlas. Med anledning härav ber jag få hemställa, att kammaren ville lämna
i uppdrag åt sin talman att till danska riksdagen avlåta ett lyckönskningstelegram,
vari uttalas förhoppningen örn ett framgångsrikt arbete till välsignelse
för Danmark och dess medborgare.

Vad herr förste vice talmannen sålunda hemställt bifölls enhälligt.

Justerades protokollet för den 2 innevarande månad.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
290, angående anslag till upplysnings- och organisationsvcrksamhet i fråga örn
hantverk och småindustri.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 291, med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen dbn
30 december 1939 (nr 934) örn tjänsteplikt, m. m.

Första hammarens protokoll 1945. Nr 20.

Interpellation,
ang. tidpunkten
för avlämnande
av
återstående
kungl, propositioner.

2 Nr 20. Tisdagen den 8 maj 1945.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
292, angående fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av
banken utgivna sedlar med guld m. m.

Föredrogs Kungl. Maj:ts proposition nr 293, med förslag till förordning om
provisorisk förstärkning av blindhetsersättningar, m. m.

Propositionen hänvisades, såvitt angick anslag under femte huvudtiteln, till
statsutskottet och i övrigt till behandling av lagutskott.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets memorial nr 15, statsutskottets
utlåtanden nr 11 och 110—120, bevillningsutskottets betänkande nr
36, första lagutskottets utlåtanden nr 28 och 29 samt andra lagutskottets utlåtanden
nr 37—39 och 41.

Herr Schlyter erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman! För möjliggörande
av en rationell planläggning av utskottsarbetet under återstoden av
riksdagen till påskyndande av dess avslutande anhåller jag att till hans excellens
statsministern få framställa en fråga, vilka ytterligare propositioner som
kunna förväntas bli avlämnade till vårriksdagen med hänsyn därtill att »uppskov
skulle lända riket till men», och vid vilken tidpunkt de kunna antas bli
avlämnade.

På gjord proposition medgav kammaren, att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes statsutskottets memorial nr 121, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga om fria sommarresor för barn m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 3.10 eftermiddagen.

In fidem
G. II. Berggren.

Onsdagen den 9 maj 1945 fm.

Nr 20.

Onsdagen den 9 maj formiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Företogs jämlikt § 65 riksdagsordningen omröstning över följande av jordbruksutskottet
i dess memorial nr 14 punkten l:o) föreslagna samt av båda
kamrarna godkända voteringsproposition:

Den som i likhet med första kammaren vill, att riksdagen må, med bifall
till Kungl. Maj:ts framställning och avslag å motionen II: 21, till Befrämjande
av landsbygdens elektrifiering för budgetåret 1945/46 anvisa ett reservationsanslag
av 5 000 000 kronor, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet med andra kammaren bifallit den i ämnet
väckta motionen II: 21 eller till Befrämjande av landsbygdens elektrifiering
för budgetåret 1945/46 anvisat ett reservationsanslag av 7 000 000 kronor.

Sedan efter given varsel kammarens ledamöter intagit sina platser och voteringspropositionen
upplästs, verkställdes omröstningen medelst omröstningsapparat;
och befunnes vid omröstningens slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 69;

Nej — 62.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit, att han avstode från att rösta.

Efter det protokoll över omröstningen blivit uppsatt, justerat och avsänt till
andra kammaren, ankom därifrån ett protokollsutdrag, nr 396, som upplästes
och varav inhämtades, att omröstningen därstädes utfallit med 81 ja och 115
nej samt att båda kamrarnas sammanräknade röster befunnits utgöra 150 ja och
177 nej, vadan beslut i frågan blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med nej-propositionen.

Anställdes jämlikt § 65 riksdagsordningen omröstning över följande av jordbruksutskottet
i dess memorial nr 14 punkten 2:o) föreslagna samt av båda
kamrarna godkända voteringsproposition:

Den som i likhet med första kammaren vill, att riksdagen må, med bifall
till Kungl. Maj:ts framställning samt avslag å motionerna I: 203 och II: 327,
till Bidrag till ladugårdsförbättringar för budgetåret 1945/46 anvisa ett reservationsanslag
av 250 000 kronor, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet med andra kammaren bifallit utskottets
hemställan med deni ändring däri, som innefattas i bifall till motionerna
1:203 och 11:327, eller till Bidrag till ladugårdsförbättringar för budgetåret

Nr 20.

Onsdagen den 9 maj 1945 fm -

1945/46 anvisat ett reservationsanslag av 400 000 kronor samt beslutat hemställa
hos Kungl. Maj :t om ändring av gällande bestämmelser för bidrag till
ladugårdsförbättringar i enlighet med de synpunkter, som i motionerna angivits.

Sedan efter given varsel kammarens ledamöter intagit sina platser och voteringspropositionen
upplästs, verkställdes omröstningen medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 60;

Nej — 73.

Efter det protokoll över omröstningen blivit uppsatt, justerat och avsänt till
andra kammaren, ankom därifrån ett protokollsutdrag, nr 397, som upplästes
och varav inhämtades, att omröstningen därstädes utfallit med 62 ja och 149
nej samt att båda kamrarnas sammanräknade röster befunnits utgöra 122 ja
och 222 nej, vadan beslut i frågan blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med nej-propositionen.

Företogs jämlikt § 65 riksdagsordningen omröstning över följande av jordbruksutskottet
i dess memorial nr 14 punkten 3:o) föreslagna samt av bada
kamrarna godkända voteringsproposition:

Den som i likhet med första kammaren vill, att. riksdagen må, med bifall
till Kungl. Maj:ts framställning och avslag å motionerna I: 88 och II: 152,
till Bidrag till uppförande av siloanläggningar för budgetåret 1945/46 anvisa
ett reservationsanslag av 50 000 kronor, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bär riksdagen i likhet med andra kammaren i anledning av
Kungl. Maj:ts framställning och med bifall till motionerna I: 88 och II: 152
till Bidrag till uppförande av siloanläggningar för budgetåret 1945/46 anvisat
ett reservationsanslag av 100 000 kronor.

Sedan efter given varsel kammarens ledamöter intagit sina platser och voteringspropositionen
upplästs, verkställdes omröstningen medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 82;

Nej — 53.

Efter det protokoll över omröstningen blivit uppsatt, justerat och avsänt till
andra kammaren, ankom därifrån ett protokollsutdrag, nr 398, som upplästes
och varav inhämtades, att omröstningen därstädes utfallit med 93 ja och 112
nej samt att båda kamramas sammanräknade röster befunnits utgöra 175 ja
och 165 nej, vadan beslut i frågan blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med ja-propositionen. _

Anställdes jämlikt § 65 riksdagsordningen omröstning över följande av statsutskottet
i dess memorial nr 99 punkten l:o) föreslagna samt av båda kamrarna
godkända voteringsproposition:

Den som i likhet med första kammaren vill, dels att riksdagen må såsom
Bidrag till vissa kostnader för värntjänstutbildning vid de allmänna läroverken
m. fl. läroanstalter för budgetåret 1945/46 anvisa ett reservationsanslag av

Onsdagen den 9 maj 1945 fm. Nr 20. 5

110 000 kronor, dels ock att motionen II: 240 må anses besvarad med vad statsutskottet
i sitt utlåtande nr 8 under punkten 146 :o) anfört, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet med andra kammaren, med^ bifall till motionen
II: 240, avslagit Kungl. Maj:ts under punkten 148:o) av åttonde huvudtiteln
framställda förslag.

Sedan efter given varsel kammarens ledamöter intagit sina platser och voteringspropositionen
upplästs, verkställdes omröstningen medelst omröstnmgsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava utfallit salunda.

Ja — 57;

Nej — 75.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Efter det protokoll över omröstningen blivit uppsatt, justerat och avsänt till
andra kammaren, ankom därifrån ett protokollsutdrag, nr 399, sorn upplästes
och varav inhämtades, att omröstningen därstädes utfallit med 59 ja och 146
nej samt att båda kamrarnas sammanräknade röster befunnits utgöra 116 ja
och 221 nej, vadan beslut i frågan blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med nej-propositionen.

Företogs jämlikt § 65 riksdagsordningen omröstning över följande av statsutskottet
i dess memorial nr 99 punkten 2 :o) föreslagna samt av båda kamrarna
godkända voteringproposition:

Den som i likhet med första kammaren vill, att riksdagen må besluta att
motionerna I: 95 och II: 163 icke må till någon riksdagens åtgärd föranleda,
röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet med andra kammaren belutat att, med
bifall till motionerna I: 95 och II: 163, till Anordnande av en kurs för utbildning
av lärare för hörselsvaga barn för budgetåret 1945/46 anvisa ett anslag av
3 500 kronor, att utgå under de villkor Kungl. Maj:t må finna skäl föreskriva.

Sedan efter given varsel kammarens ledamöter intagit sina platser och voteriugspropositionen
upplästs, verkställdes omröstningen medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 43;

Nej — 88.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Efter det protokoll över omröstningen blivit uppsatt, justerat och avsänt till
andra kammaren, ankom därifrån ett protokollsutdrag, nr 400, som upplästes
och varav inhämtades, att omröstningen därstädes utfallit med 43 ja och 157
nej samt att båda kamrarnas sammanräknade röster befunnits utgöra 86 ja
och 245 nej, vadan beslut i frågan blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med nej-propositionen.

Nr 20.

Onsdagen den 9 maj 1945 fm.

Anställdes jämlikt § 65 riksdagsordningen omröstning över följande av statsutskottet
i dess memorial nr 99 punkten 3 :o) föreslagna samt av båda kamrarna
godkända voteringsproposition:

Den som i likhet med första kammaren vill, att riksdagen må, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag och motionerna I: 235 och lii 367, såsom Bidrag till
undervisnings- och upplysningsverksamhet m. m. för nykterhetens främjande
för budgetåret 1945/46 anvisa ett anslag av 321 000 kronor, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bär riksdagen i likhet med andra kammaren, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och motionerna I: 235 och II: 367, såsom Bidrag till undervisnings-
och upplysningsverksamhet m. m. för nykterhetens främjande för
budgetåret 1945/46 anvisat ett anslag av 331 000 kronor.

Sedan efter given varsel kammarens ledamöter intagit sina platser och voteringspropositionen
upplästs, verkställdes omröstningen medelst omröstningsapparat;
och befannos vid omröstningens slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 62;

Nej — 73.

Efter det protokoll över omröstningen blivit uppsatt, justerat och avsänt till
andra kammaren, ankom därifrån ett protokollsutdrag, nr 401, som upplästes
och varav inhämtades, att omröstningen därstädes utfallit med 84 ja och 128
nej samt att båda kamrarnas sammanräknade röster befunnits utgöra 146 ja
och 201 nej, vadan beslut i frågan blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med nej-propositionen.

Företogs val av tolv ledamöter i särskilda utskottet. Därvid avlämnades
100 godkända valsedlar, alla med partibeteckning »Den gemensamma listan»
och upptagande namnen på följande personer i denna ordning:
herr Källman,

» Sandegård,

» Linnér,

» Forslund,

» Wahlund,

» Berg, Robert,

» Anderberg,

» Velander,

» Englund,

» Kriigel,

» Björkman,

» Lodenius.

Dessa personer hade alltså utsetts till ledamöter i utskottet.

Anställdes val av tjugu suppleanter i särskilda utskottet. Därvid avlämnades
68 godkända valsedlar, alla med partibeteckning »Den gemensamma listan»
och upptagande namnen på följande personer i denna ordning:
herr Söderdahl,

» Lindén,

» Herlitz,

» Boman,

Onsdagen den 9 maj 1945 fm.

Nr ia.

Herr Andersson, Albert,

» Anderson, Gustaf Iwar,

» Elmgren,

» Johansson, Lennart,

» Sundelin,

» Sandberg,

» Ericson, Johan Eric,

» Näsgård,

» Grym,

» Hagman,

» Nilsson, Hjalmar,

» Andersson, Gunnar,

» Bergh, Ragnar,

» Albertsson,

» Näslund,

fru Svenson.

Dessa personer hade alltså utsetts till suppleanter i utskottet.

Företogs val av dels sex revisorer för granskning av statsverkets, riksbankens
och riksgäldskontorets tillstånd, styrelse och förvaltning, dels ock sex
suppleanter för dessa revisorer; och befunnos efter valförrättningens slut följande
ledamöter av riksdagens första kammare hava blivit utsedda till

revisorer:

herr Berling, E.,

» von Heland, E.,

» Mannerskantz, A1.,

» Sandegård, K.,

» Sandén, J.,

» Wistrand, K.,

med 54 röster,

»	54	»
»	54	»
»	54	»
»	54	»
»	54	»

suppleant för herr Berling:
herr Norman, D.,

suppleant för herr von Heland:
friherre De Geer, A.,

suppleant för herr Mannerskantz:
herr Carlström, C.,

suppleant för herr Sandegård:
herr Ericson, Frans,

suppleant för herr Sandén:
herr Pauli, I.,

suppleant för herr Wistrand:
herr Björkman, G.,

med 54 röster,

» 54 »

» 54 » ,

» 54 »

Anställdes val av tjugufyra valmän för anställande av föreskrivna val av
dels fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret, dels ock suppleanter för
riksdagens fullmäktige i nämnda bank och kontor; och befunnos efter valförrättningens
slut hava blivit till valmän utsedda:

herr Albertsson med 41 röster,

» Anderson, Gustaf Iwar, » 41 » ,

» Andersson, Elon, » 41

Nr 20.

Onsdagen den 9 maj 1945 fm.

herr	Björkman,	nied 41	röst
»	Branting,	»	41	»
»	Bärg, Johan,	»	41	»
»	Ekman,	»	41	»
»	Elofsson, Gustaf,	»	41	»
»	Eriksson, Carl Edmund,	»	41	»
»	Friggeråker,	»	41	»
»	Gustavson,	»	41	»
»	Johansson, Johan Bernhard,	»	41	»
»	Karlsson, Gottfrid,	»	41	»
»	Lindström,	»	41	»
»	Ljungdahl,	»	41	»
»	Mannerskantz,	»	41	»
»	Nilsson, Bernhard,	»	41	»
»	Olsson, Oscar,	»	41	»
»	Sandén,	»	41	»
»	Sjödahl,	»	41	»
»	Wahlmark,	»	41	»
»	Velander,	»	41	»
»	Wistrand,	»	41	»
»	Åkerberg,	»	41	»

Företogs val av tio suppleanter för kammarens valmän för anställande av
föreskrivna val av dels fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret, dels
ock suppleanter för riksdagens fullmäktige i nämnda bank och kontor; och
befunnos efter valförrättningens slut hava blivit till suppleanter för kammarens
ifrågavarande valmän utsedda:

herr	Söderkvist,	med 34 röster.
»	Nordenson.	» 34 » ,
»	Lindblom,	» 34 » ,
»	Johanson, Karl August,	»34 » .
»	Olsson, Karl Johan,	» 34 » ,
»	Näsgård,	» 34 » ,
»	Bergh, Ragnar,	» 34 » ,
»	Nilsson, Hjalmar,	» 34 » ,
»	Ericsson, Herman,	» 34 » ,
»	Wehtje,	» 34 » ,

sedan ordningen dem emellan blivit genom lottning bestämd.

Justerades protokollet för den 3 innevarande månad.

Föredrogs statsutskottets memorial nr 121, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga örn fria sommarresor för barn m. m.

^På framställning av herr talmannen beslöts att ifrågavarande, endast en
gång bordlagda ärende skulle redan vid detta sammanträde företagas till avgörande.

På härefter gjord proposition bifölls vad utskottet i förevarande memorial
hemställt.

Onsdagen den 9 maj 1945 fm.

Nr 20.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets memorial nr 15, med förslag till lag Äng. riksangående
ändrad lydelse av 2, 3, 6 och 7 §§ stadgan den 2f februari 1941 (nr fria*noor

98) örn ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande. * ^riamre''so''

I detta memorial hade utskottet, med begagnande av sin initiativrätt jämlikt
§ 38 mom. 1 riksdagsordningen, på anförda skäl hemställt, att riksdagen för
sin del ville antaga i memorialet infört förslag till lag angående ändrad lydelse
av 2, 3, 6 och 7 §§ stadgan den 21 februari 1941 (nr 98) om ersättning för
riksdagsmannauppdragets fullgörande.

I berörda lagförslag voro 2 och 3 §§ så lydande:

2 §.

Bliver riksdagsman förhindrad deltaga i riksdagsgöromålen, skall han för tid,
varmed frånvaron i en följd överstiger trettio dagar, vidkännas avdrag å arvodet
med en fjärdedel av vad eljest skolat för samma tid utgå.

3 §.

Riksdagsman äger på det allmännas bekostnad företaga resor å statliga och
enskilda järnvägar.

Riksdagsman, som är bosatt å annan ort än där riksdagen hålles, äger jämväl
vid begagnande av annat färdmedel än i första stycket sagt på det allmännas
bekostnad resa till och från riksdagen samt under tid, då arvodet till honom
utgår, mellan riksdagsorten och hemorten.

Reservation hade avgivits av herrar Herlitz, Ryling och Haggblom, som ansett,
att utskottets memorial bort hava den lydelse, reservationen visade, och
avslutas med en hemställan, att riksdagen för sin del ville antaga i reservationen
infört förslag till lag angående ändrad lydelse av 2, 3, 6 och 7 §§ stadgan
den 21 februari 1941 (nr 98) örn ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande.

I det av reservanterna framlagda lagförslaget hade 3 § avfattats sålunda:

Riksdagsman, som är bosatt å annan ort än där riksdagen hålles, äger under
tid, då arvode till honom utgår, på det allmännas bekostnad företaga resor
mellan riksdagsorten och hemorten eller annan ort, belägen inom den valkrets,
för vilken han är utsedd. Enahanda rättighet tillkommer honom beträffande
resa till och från riksdagen.

I övriga delar var reservanternas lagförslag likalydande med det av utskottet
framlagda lagförslaget.

Hen- Herlitz: Herr talman! Kammaren står i dag inför ett nytt resultat av
den livliga reformverksamhet, som konstitutionsutskottet sedan en tio, femton
år har ägnat åt frågan om riksdagsmännens arvoden och reseersättningar.

Örn jag- bara skall erinra om vad som har skett under senare år, så fingo vi år
1941 en reglering av saken, i fjol utvidgades rätten till fria resor till hemorten,
och i år föreligger nu ett nytt förslag. Det är ingen hemlighet — det ligger
i luften — att frågan om arvodenas storlek skall tagas upp igen, då det
hinder, som lönestoppet utgör, har fallit bort. Måhända ha vi sålunda frågan
uppe nästa år igen.

I det komplex av frågor, som nu föreligger, är det en fråga sorn är av fullkomligt
överskuggande och dominerande betydelse, nämligen den örn rätten
till fria resor under hela året över hela landet. Men konstitutionsutskottets
memorial berör även andra frågor, och jag tror att jag får lov att ta dem i ordning,
ehuru jag skall försöka att behandla dessa andra frågor mycket kort.

Det gäller för det första något ändrade regler i 2 § angående reduktion av
arvodet i händelse av frånvaro från riksdagen, lltskottsmajoritelen och reser -

Nr 20.

Onsdagen den 9 maj 1945 fm.

Äng. riksdagsmans rätt till fria resor m. m. (Forts.)
vantema äro där ense, och jag skall inte spilla några ord på detta ämne, som
inte är av stor räckvidd.

För det andra äro vi beträffande 3 § också ense så långt, att vi allesamman
ha ansett att det kan vara skäligt, att den rätt riksdagsmännen nu ha att resa
till hemorten utsträckes till att gälla även resor, som inte avse precis själva
hemmet, utan någon annan ort inom valkretsen, där t. ex. ett politiskt föredrag
skall hållas eller ett sammanträde i en kommunal styrelse skall äga ram. Även
på den punkten äro vi fullkomligt ense. Eftersom det inte kommit till uttryck
i reservationen, bör jag kanske särskilt betona, att jag för min del tror,
att den ordningen kan realiseras på det viset, att man får fribiljetter till själva
hemorten och får rekvirera biljetter i sådana undantagsfall, då man skall till
annan ort.

En liten divergens — kanske inte alldeles så liten — föreligger emellertid på
denna punkt, i det att utskottet uttalar sig friskt och frejdigt för att, i den
mån vi få flyglinjer i gång här i landet, man skall få resa med flyget, nålman
så önskar. Jag har för min del haft klart för mig, att det i vissa lägen
kan vara skäligt att tillåta att flyg användes. Det användes av gotlänningarna
redan nu, och det finns mycket som talar för att de, som bo på mycket stort
avstånd från Stockholm, skola få begagna det. ilen jag har alls icke kunnat
utan vidare skriva under den satsen, att var gång en riksdagsman har lust att
komma någon timme fortare hem, låt oss säga till Linköping, örebro, Gävle
eller någon sådan stad, genom att begagna flyg, han då skall ha rättighet därtill.
Det är ett spörsmål som får lösas på många andra områden, när flyget
kommer i gång, i vad mån tjänstemän och andra skola få begagna flyg i stället
för järnväg o. s. v. Den saken böra vi alltså ta upp till litet noggrannare övervägande;
vi kunna inte lösa den, tycker jag, på det enkla sättet, att vi säga:
»Var så god; när flyg finns, må det begagnas i stället för järnväg.»

Jag kommer nu till den stora frågan örn fribiljettema över hela landet.
Konstitutionsutskottet har så att säga inkapslat detta spörsmål i andra frågor
och behandlat det såsom en detalj, för vilken det inte förebragts vidare utredning
än att det sägs, att den tanken uppstår »osökt», som det heter, att sådana
här fria resor kunde beviljas; därefter säger utskottet, att möjligheten
att »i studie- och informationssyfte besöka skilda delar av vårt vidsträckta
land, är så betydelsefull, att utskottet, i anslutning till vad som gäller i ett
flertal främmande länder, nu anser sig böra förorda införandet av en dylik
rätt». Frågan är, som sagt, inkapslad i de andra frågorna på sådant sätt, att
det liksom undanskymmes, att det här gäller att ta ett principiellt nytt steg
ut på ett helt nytt område. Förut ha vi haft ersättning, som riksdagsordningen
uttrycker sig, för »riksdagsmannauppdragets fullgörande», alltså ersättningar
som stått i samband med själva arbetet -—- arvodet för vistelse här och
resor hit och härifrån under riksdagstiden — men nu är det fråga örn någonting
principiellt annat. Det är en naturaförmån, örn man så vill, om vilken
det hittills inte alls varit fråga, och en förmån som tjänar ett helt annat syfte
än de nuvarande fria resorna, som bara tjäna till att vi skola kunna vara här
i Stockholm och sköta vårt riksdagsmannauppdrag.

Det förvånar mig, att utskottet inte med ett ord har berört, att denna fråga
varit uppe i riksdagen förut vid åtskilliga tillfällen. Jag har antecknat åren
1918, 1925 och 1930. Vid dessa tillfällen har tanken tillbakavisats av konstitutionsutskottet.
Eftersom utskottet nu inte i sitt betänkande omnämnt sin
senaste motivering, år 1930, tycker jag att det kan vara värt att citera den, så
att den inflyter i protokollet. 1930 var motiveringen följande: »Även örn utskottet
ingalunda förbisett nyttan och betydelsen av de resor, varom här bifråga,
har dock utskottet ansett, att man även måste taga hänsyn till de kost

Onsdagen den 9 maj 1945 fm. Nr 20. 11

Äng. riksdagsmans rätt till fria resor m. m. (Forts.)
nader, som dessa resor skulle komma att medföra för det allmänna. Därvid
har det synts utskottet vara tvivelaktigt, om dessa kostnader skulle kunna bereda
det allmänna motsvarande fördelar, särskilt om rätten till fria resor skulle
bli obegränsad till såväl tid som ändamål.» Ingen erinran finns heller i utskottets
utlåtande örn en tidigare diskuterad tanke: att ge rätt till fria resor
endast under en viss begränsad tid på året. Jag vill med dessa erinringar
stryka under, mycket starkare än konstitutionsutskottet gjort, att det är en
stor fråga, vi stå inför och att man har skäl att begära en ordentlig motivering.

För att nu gå in på ett bedömande av frågan tillåter jag mig först att säga,
att det förefaller mig mycket egendomligt, att konstitutionsutskottet bär funnit
lämpligt att upptaga detta spörsmål just nu, då vi från skilda håll, från
järnvägsstyrelsen och från statsrådsbänken, ha erinrats örn hur utomordentligt
svårt pressad vår trafikapparat blir under den instundande sommaren.
Men det är inte det jag här skall trycka på. Jag skall be att fa anföra skäl
och synpunkter som lia giltighet även då situationen har lättat.

Motivet för fria resor skall ju vara, att riksdagsmännen skola få tillfälle
att se sitt land, och bakom detta ligger val tanken, att örn man ser sitt land,
blir man bättre skickad att avgöra de frågor, som ligga på riksdagens bord.
Jag vill naturligtvis inte bestrida, att resor kunna verka i sådan riktning, men
det är ju inte skäl nog. Det finns mycket annat som kan bidraga till att göra
riksdagens ledamöter bättre skickade för sitt värv, men som man inte ifrågasätter
att staten skall bekosta.

Jag skulle också vilja tro, att möjligheten till fria resor i ganska begränsad
omfattning kommer till användning för det syfte som utskottet tänker sig. Vi
kunna slå fast, att det nog är ett begränsat antal av riksdagens ledamöter,
som Ira tillfälle att ägna någon tid åt att resa omkring och se sig onr i landet
och ta reda på det ena och det andra. Vidare undrar jag, örn inte mångå, som
ha tillfälle att resa, ha svårt att genom en resa förvärva någon verkligt värdefull
kunskap onr den landsända det gäller. Jag får för min del bekänna, att
vad jag karr lära onr detta land, lär jag mig väsentligen genom att läsa tryckta
skrifter och att de intryck jag får genom en resa förefalla mig mer eller
mindre diskutabla. Men jag skall inte heller trycka på den saken. I stället vill
jag fråga: hur många av riksdagens ledamöter få sedan tillfälle att i riksdagsarbetet
verkligen utnyttja den kunskap som de ha vunnit genom att resa? Hur
mångå är det som få möjlighet att påverka avgörandet av ett ärende rörande
den landsända som de varit och tittat på?

Jag är sålunda tveksam, örn förmånen av fria resor i åsyftad utsträckning
kommer till användning på avsett sätt. Men vad jag iir fullkomligt säker på
och vad som ligger i öppen dag är, att. denna förmån naturligtvis kommer att
begagnas för andra syften än de avsedda. Man har i det sammanhanget talat
örn missbruk, men det har man inte rätt att göra. Tillerkännas riksdagsmännen
fribiljetter för resor över hela landet, är det intet missbruk, örn vi begagna
biljetterna, för vad ändamål som helst, Man skall inte kunna slunga en riksdagsman
i ansiktet, att det iir illa gjort av honom att begagna den fribiljett
som staten givit honom på det sättet. Man far utgå från att man lämnar fältet
fritt för ett fullt lojalt användande av fribiljetterna för varjehanda andrå
syften. Jag tänker inte bara på sådant som semester- och nöjesresor, jag tänker
inte bara på det förhållandet, alf jag med tacksamhet får mottaga en fribiljett
för mina resor från Djursholm till Stockholm och åter under hela året, utan jag
tänker framför allt på alt det naturligtvis finns många riksdagsmän, vilkas yrkesverksamhet
är så beskaffad, att de ständigt äro på resande fot. Jag vet inte,
örn det finns någon handelsresande bitr i riksdagen: det vöre ju i så fall det
vackraste exemplet, Men det finns advokater, som lia att iakttaga inställelse

Nr 20.

Onsdagen den 9 maj 1945 fm.

Äng. riksdagsmans rätt till fria resor m. m. (Forts.)
vid olika domstolar; det finns de, som äro ute och hålla föreläsningar och föredrag,
och det finns ombudsmän och sekreterare och andra funktionärer i olika
organisationer, som lia till uppgift att resa landet runt ständigt och jämt. I
sådana fall komma fribiljetterna verkligen till användning. Därvidlag är man
säker på hur den här reformen kommer att verka. Det blir sålunda i själva
verket till mycket väsentlig del fråga om en arvodesförhöjning för vissa av
riksdagens ledamöter, en arvodeshöjning som, får jag säga, inte är mera rationell
än om någon ville komma och föreslå, att riksdagsmännen skola få
fri telefon eller fri sjukvård eller vad man eljest kan hitta på för någonting.
Det blir en arvodesförhöjning, som lämnas på ett fullkomligt irrationellt sätt,.
Vissa kategorier av oss få den extra förmånen men andra inte alls.

Jag vet vad nian kommer att invända mot detta. Jag vet att man kommer
att säga, att det inte blir vederbörande riksdagsmän som komma att vinna.
Advokaten kommer inte att vinna på det själv, utan hans klienter, inte föreläsaren,
utan föreläsningsföreningen, inte ombudsmannen, utan hans fackförening
och inte den politiske talaren, utan det politiska partiet. Men detta gör ullum
synpunkt inte saken bättre. Jag vet inte vad riksdagen bär för anledning
att ge en sådan subvention åt den ene och den andre.

Naturligtvis är jag medveten om att man''alltid får räkna med att en reform
slår litet slint och i viss mån kommer att verka i annan riktning än
som avsetts — sådant får man ofta ta med på köpet. Men det får inte bli för
stor marginal, och det är det jag fruktar kommer att bli förhållandet här. Och.
märk väl, de tillfällen, då de fria resorna användas för främmande syften,
komma att falla i ögonen på ett ganska klart sätt.

Nu vet jag vad man kommer att invända i den kommande debatten. Man
kommer att säga, att så här är det i åtskilliga främmande länder. På mig imponerar
alltid mycket litet vad man plockar fram ur främmande författningsurkunder,
därför att förhållandena äro så ofantligt olika och inte utan
vidare kunna jämföras. I Danmark t. ex. är spörsmålet ett helt annat, ty i
det lilla landet kosta järnvägsresor en bagatell. Detsamma gäller Belgien och
Holland. I Finland är problemet också ett annat än i Sverige, ty där ha riksdagsmännen
så ynkligt små arvoden. I England, parlamentarismens mönsterland,
bär man just den ordning som reservanterna hålla på. Där har det alltså
inte varit tal om något resande fritt över hela landet.

Men för övrigt, mina herrar, skola vi diskutera och åberopa utlandets erfarenheter,
då skola vi inte bara taga med uppgifterna örn hur det är med
lagstiftningen i olika länder, utan då skola vi också införskaffa uppgifter,
huruvida man på ena oell andra hållet är nöjd med den rådande ordningen.
Ett för oss alla välbekant förhållande är, att det i många länder har funnits
ett ganska kraftigt missnöje med det förhållandet, att folkrepresentationerna
ha tillskansat sig privilegier som ansetts vara orättfärdiga. Till en fullständig
undersökning av de utländska förebilderna hör också att ta reda på i vad
mån sådana förmåner som fria resor lia legat till grund för dylika omdömen.

Hellre än paralleller nied utlandet skulle jag vilja draga en parallell, som
inte alls har förekommit i den offentliga diskussionen och som utskottet inte
antytt någonting om. Varför inte jämföra oss i fullgörandet av vår offentliga
tjänst med en del andra personer här i landet, som också fullgöra offentlig
tjänst och som skulle ha glädje och nytta — kanske mycket mera än vi —
för sin tjänsteutövning av att kunna se sig om i landet? Jag syftar givetvis
på våra ämbets- och tjänstemän. Hur är det, örn en ämbets- eller tjänsteman,
som ständigt och jämt har att träffa avgöranden rörande förhållanden i olika
landsdelar, skulle vilja se sig om i landet och få ett konkret intryck av de
frågor, som han skall avgöra? Ja, det är genomgående på det sättet, att han

Onsdagen den 9 maj 1945 fm. Nr 20. 13

Ang. riksdagsmans räll till fria resor m. m. (Forts.)
får gå till (let resekostnadsanslag, sora haris verk har, och eventuellt utverka
en ersättning för den och den bestämda resan för att fara bort och se på den
och den orten. Han får begagna den möjligheten, så långt resekostnadsanslaget
räcker.

Förekommer det då inte, att statstjänstemän och andra ha stående fribiljetter?
Nej, det förekommer endast i märkvärdigt liten utsträckning. Jag har
förskaffat mig uppgifter om den saken, uppgifter som avse just vad det här
är fråga om, nämligen fribiljetter, giltiga över hela landet. Av dessa uppgifter
framgår att det, såsom vi alla veta, finns alldeles särskilda förmåner för
statens järnvägars personal. Det bortser jag dock ifrån, liksom jag också ser
bort ifrån att en del fribiljetter lämnas par courtoisie åt järnvägstjänstemän i
främmande länder. Hur stort är i övrigt antalet fribiljetter? Ja, det är oerhört
litet. Jag har framför mig en lista på innehavare av fribiljetter, som
visar, att till exempel en ledamot av konungahuset har denna förmån, vidare
statsrådets ledamöter, vissa tjänstemän i kommunikationsdepartementet, riksdagens
talmän, överbefälhavaren och försvarsstabens personal — i det sistnämnda
fallet vet jag för övrigt inte, om denna personal har fribiljett endast
med hänsyn just till krigsförhållandena. Vidare återfinnas på denna lista
statspolisintendenten, chefen för postverket och ledamöter av allmänna lönenämnden,
men i övrigt förekommer på listan endast namn på personer, som
höra samman med kommunikationsverken på det ena eller andra sättet.

Jag ber alltså att få betona, att det i vår statsförvaltning är så ordnat, att
om till exempel generaldirektören i lantbruksstyrelsen skulle känna ett behov
av att se, hur jordbrukets förhållanden gestalta sig i en viss landsända, får
han skaffa sig reseersättning i den mån reseanslaget räcker för detta ändamål,
men det är inte tal om att han får resa som han vill, därför att han
kunde tycka att det skulle vara nyttigt för honom. Jag tog detta exempel på
måfå. Jag skall inte trötta herrarna med flera uppräkningar, men vi kunna
ta vilket område som helst inom hela vår statsförvaltning och skola då finna
att vi kunna göra samma reflexioner beträffande dem.

Jag vill emellertid tillägga några ord om förhållandena inom lokalförvaltningen.
Bär är det så, att biskopar, landshövdingar, landsfogdar, landsfogdeassistenter,
landsfiskaler och landsfiskalsassistenter få resa fritt inom sina
respektive ämbetsdistrikt, vilket är helt naturligt. Men örn t. ex. en landssekreterare
skulle vilja lära känna sitt län, intar han samma ställning som alla
de andra tjänstemännen, d. v. s. han får rekvirera medel för en bestämd resa
och kan på det sättet få ersättning för den, men någon fribiljett blir det inte
tal om.

Sett mot denna bakgrund, som för mig är mycket mer belysande än alla
här gjorda jämförelser med utlandet, förefaller det mig vara ett mycket egendomligt
steg att ge de 380 riksdagsmännen denna förmån. Tanken därpå måste
förutsätta att man anser det vara så mycket viktigare att de lära känna sitt
land och skaffa sig de kunskaper, som de behöva såsom underlag för sina avgöranden,
än att statstjänstemän i ledande ställning erhålla samma möjligheter.

Någon invänder måhända: »Den där generaldirektören kan ju i alla fall få
resa för att på ort och ställe skaffa sig de kunskaper han önskar; han har visserligen
inte fribiljett, men lian får ändå på annat sätt ersättning för de resor
lian vill företa.» Jag skulle då, mina herrar, vilja säga, att hade man i konstitutionsutskottet
velat lägga upp denna sak på en helt annan bog, hade jagkunnat
vara med och reflektera därpå. Hade man velat lägga upp den t. ex. på
det sättet, att en riksdagsman skulle kunna få anmäla att han önskade göra en
resa för att se det eller det, som hängde ihop med den eller deri riksdagsfrå -

Nr 20.

Onsdagen den 9 maj 1945 fm.

Äng. riksdagsmans rätt lill fria resor m. m. (Forts.)
gan, som han hade att göra med, och att han under sådana förhållanden skulle
få fria resor, hade detta varit fullkomligt i stil med den ordning, vi ha inom
statsförvaltningen i övrigt. Men det har ingen velat tänka på. Jag har framkastat
det uppslaget i utskottet, men ingen ville lyssna på det.

Herr talman! Med detta har jag slutat behandlingen av frågan örn de fria
resorna, men jag måste ytterligare ta kammarens tid i anspråk för en sak,
sorn visserligen är en detalj, men en egendomlig detalj, får jag säga, och en
detalj om vilken det har varit mycket samspråk här i riksdagshuset. Jag syftar
på det förhållandet, att närmare bestämmelser angående arvodesstadgans
tillämpning hädanefter skola meddelas av talmännen i förening med kanslide
puterade, i stället för, som förut var fallet, av riksgäldsfullmäktige. Jag har
varit med på detta förslag, och jag skall sta för det man önskade uppnå
enighet inom utskottet — men jag är ändå angelägen att knyta några reflexioner
till det. _ .

För det första må jag vara berättigad att säga. att jag i utskottet har hävdat,
att utskottet inte löser sin uppgift genom de förslag, som det nu framlägger.
Det är en hel del frågor, som alla landsortsbor känna till beträffande
reseersättningens beräkning, vilka inte pa något sätt lösas i konstitutionsutskottets
betänkande, utan sålunda i fortsättningen liksom hittills — även örn
det kanske gäller ganska ömtåliga frågor — skola avgöras i annan ordning.
Därvid kommer man kanske återigen in på den högst kuriösa behandlingsordning
om vilken konstitutionsutskottet berättar i början av sitt utlåtande. Det
har faktiskt förekommit, då man i riksgäldskontoret varit tveksam örn tillämpningen
av arvodesstadgan, att man vänt sig till konstitutionsutskottet, och att
utskottet var berett att avge ett slags auktoritativ förklaring om hur arvodesstadgan
skulle tillämpas. Man kunde verkligen haft rätt att begära, att vi
hade gått till botten med problemen, så att några »närmare bestämmelser» inte

behövdes. „ . ,

Men örn nu sådana närmare bestämmelser erfordras, ja, ela bär jag som sagt
för ali del ingenting att invända mot att meddelandet av sådana bestämmelser
flyttas över från riksgäldsfullmäktige. Men det må vara mig tillåtet att säga,
att de motiv, som i verkligheten föreligga för denna ändring, åro fullkomligt
utan bärkraft. Jag vågar säga, att hela denna förändring vilar pa ett kapitalt
missförstånd — jag Ilar framhållit detta flera gånger i utskottet men
aldrig fått något genmäle, och det skall därför bil mycket intressant att hora,
örn något sådant kommer i dag. Sammanhanget är ju det — det vöre roligt,
örn herrarna ville försöka följa tankegången — att riksgäldskontoret i närvarande
stund har två funktioner med avsende på arvodesstadgans tillämpning,
dels att meddela generella bestämmelser i anslutning till stadgan och dels afl
verkställa utbetalningar. Vad har här iiu hant? Jo, det har pa nksdagshall
uppstått ett missnöje — örn vilket jag inte vill falla något som helst omdöme
i vare sig den ena eller den andra riktningen — mot det satt, varpa riksgäldskontoret
har ryktat sitt värv. Det har nämligen, har det sagts mig, skett pa
det sättet, att det. då riksdagsmän kommit med sina reseräkningar elier
hur det nu går till — har blivit ett obehörigt rafistulerande fran nksgaldskontorets
sida. Vad gör man da i konstitutionsutskottet? Jo, man svarar:
»Goddag — yxskaft!» Man säger nämligen, att da skola vi fran nksgaldskon
leret flytta över meddelandet av de generella bestämmelserna, medan däremot
själva det konkreta, utbetalandet av ersättningarna, örn vilket just detta gnissel
har uppstått, skall ligga kvar hos riksgäldskontoret. Det ar salunda ett
slag emot5riksgäldskontoret som utdelas fullkomligt i Windö, och man rakar

därvid träffa på fullkomligt felaktig punkt. i- i,u

Det har varit mig angeläget att betona, att dea motivering, som ligger bak

Onsdagen den 9 maj 1945 fm.

Nr 20.

Äng. riksdagsmans rätt till fria resor m. m. (Forts.)
om förslaget till ändring av 7 §, vilar på ett fullkomligt missförstånd. Men
eftersom jag kan medge, att dessa bestämmelser lika väl kunna meddelas annorledes
än genom riksgäldsfullmäktige. har jag på denna punkt inte velat
reservera mig.

Herr talman! Jag stryker under att denna fråga, i det hela är en bagatell,
och detsamma gäller om de små frågor, sorn jag berörde först i mitt anförande.
Den stora frågan är den örn riksdagsmännens fria resor över hela landet. Jag
anhåller, herr talman, att få yrka bifall till den vid utskottets utlåtande fogade
reservationen.

Häri instämde herrar Axel Ivar Anderson, Nordenson, Sundberg och Mannerskantz.

Herr Andersson, Jones Erik: Herr talman! När man i dag lyssnar till herr
Herlitz, den kloke och förståndige herr Herlitz, vars omdöme vi och icke minst
jag själv sätta ofantligt stor värde på, är det inte utan att man i alla händelser
får en litet underlig tanke om detta hans omdöme i vissa fall, när det
gäller att bedöma frågor av denna natur, som av honom ges sådana dimensioner,
som han givit dem i sitt storstilade anförande beträffande just denna fråga
örn riksdagsmännens fria resor, som jag tycker att riksdagen inte skulle behöva
spilla alltför många ord på.

Tanken på riksdagsmännens fria resor är gammal, och det är en tanke, som
måste kräva tid för mognad. Jag vill gärna bekänna, att jag för min egen
del, när denna fråga för första gången dök upp här — jag tror att det våtår
1921 — med anledning av en riksdagsmotion i detta ämne, var ytterst betänksam
i fråga örn en dylik reform. Det är inte att förvåna sig över att jag då
intog den ståndpunkten — tiden rider fort och nya omständigheter och nya
erfarenheter strömma till; statsförvaltningen växer i oerhörd grad, och vi nödgas
följa med i loppet och man känner ofta med sig att det nu behövs litet
större vyer och vidare syn över fälten än fordomtima. Detta är anledningen till
att jag ändrat ståndpunkt i denna fråga i närvarande stund. När jag är inne
på kapitlet örn denna utvidgning, varom nu skiljaktighet råder — ty, märk
väl, herr Herlitz har inte anmält divergerande mening i något annat stycke •—
av riksdagsmännens rätt till fria resor, vill jag säga, att jag tycker att vi i
alla händelser borde ha kommit dithän, att ett förslag om sådana fria resor borde
kunna vara möjligt att genomföra utan alltför mycket gnissel.

När herr Herlitz ville göra jämförelser med både det ena och det andra och
talar om den tid, vari vi nu befinna oss, om trafiksvårigheterna och örn admonitioner
från allra högsta ort att i detta hänseende iakttaga återhållsamhet,
vilket även riksdagsmännen borde förstå att göra, undrar jag verkligen: är icke
detta ett förträffligt exempel på hur herr Herlitz förstorar^ svårigheterna och
låter saken antaga dimensioner som den ingalunda förtjänar?

Herr Herlitz antydde att det endast var ett ringa antal personer, som hittills
erhållit sådana förmåner av fria resor. Även örn så skulle vara förhållandet,
kunna vi i alla fall göra jämförelser, men jag vill inte från detta jämförelsematerial
utesluta järnvägsmännen, eftersom dessa dock representera något
som menige man ser framför sig var dag. Jag minns första gången jag
kom i kontakt med detta problem och hörde talas örn de förmåner, som dessa
»järnvägare» hade att få åka fritt. Resorna voro visserligen något begränsade,
men i alla händelser fingo de resa så pass fritt, att de kunde fara praktiskt
taget så mycket de orkade och ville.

Man kan då fråga sig: är det verkligen inte på tiden, att svenska folkets
representanter, som skola handha och handlägga en sådan myckenhet av frågor
på olika områden, få samma rättighet att bese sitt land och komma i den kon -

1 (i Nr 20. Onsdagen den 9 maj 1945 fm.

Äng. riksdagsmans rätt till fria resor m. m. (Forts.)
läkt med frågor och med folk och landamären, som de kunna ha behov av?
Jag tycker det är en helt naturlig sak att så måste vara förhållandet.

»Men», säger herr Herlitz, »detta kan bli föremål för missbruk, i det att
rättigheten till dessa fria resor kommer att utnyttjas för andra ändamål än i
rent legalt syfte», örn man skall använda det uttrycket, d. v. s. i studie- och
informationssyfte. Herr Herlitz erkänner således, att sådana fria resor kunna
vara nyttiga under vissa omständigheter, t. ex. då det gäller dylika studieändamål.
Jag vill för all del inte underkänna betydelsen av detta argument, att
missbruk kunna tänkas förekomma. Örn jag t. ex. har planerat en resa, som
har hägrat för mig många, många gånger — då jag skulle vilja så gärna fara
till den eller den orten och se det eller det, som vi lia att göra med här i riksdagen
—• så kanske jag samtidigt också får en sådan där illfundig tanke: »Skulle
jag inte våga utnyttja denna resa också för att njuta av naturen på platsen!»
Jag kail som exempel ta vad jag har närmast i tankarna för min egen del, nämligen
att få besöka Bjärme andelsladugård. Skulle jag inte, då jag studerar denna
ladugård på ort och ställe, kunna utnyttja detta tillfälle och se mig om
litet grand i den vackra jämtländska naturen? Är det stor synd att utnyttja
detta tillfälle just för ett slikt ändamål? Nej, jag tror sannerligen inte, att kammarens
ledamöter skulle kunna bedöma det på det sättet, även om nu herr
Herlitz möjligen gör det.

Herr Herlitz talade också om rätten att få anlita flyget. Jag förstår, att
herr Herlitz menade, att vi inte borde fordra att få använda flyg hela året
runt, utan att denna rätt bara skulle gälla under pågående riksdagssession. Men
jag vill påminna herr Herlitz, att detta redan är medgivet, eftersom de gotländska
riksdagsmännen ha denna förmån. Varför skulle då inte riksdagsmän
från andra avlägset belägna delar av landet, vilka kunna ha det besvärligt
med sina trafikförhållanden, kunna få utnyttja flyget, i den mån det låter
sig göra? Vi kunna nämligen vara övertygade om att riksdagsmännen ingalunda
komma att därvidlag tillskansa sig någon prioritetsrätt framför andra medborgare
genom att säga: »Jag är riksdagsman; jag har företräde», och maka
undan de andra trafikanterna. Ett sådant uppträdande kommer nog aldrig
på fråga, utan vederbörande riksdagsman får nog stå i kö i fråga örn sina resor
precis som andra medborgare få göra. Den där flygfrågan kunna vi därför
låta flyga och fara utan vidare.

Även om det kanske är ett litet banalt uttryck, får jag dock säga, att jag tycker,
att herr Herlitz i detta sammanhang försökt måla Ilin på väggen litet mer
jin som nyttigt är. Han nämnde, att i andra parlamentariska länder representanterna
i parlamenten ha denna förmån av fria resor. Det är riktigt att så är
förhållandet, och jag tycker inte att vi böra bagatellisera det.

Den ärade talaren antydde också, att undersökningar framdeles törhända
komme att visa, att våra riksdagsmän, om de skulle få rätt till fria resor, hade
tillskansat sig orättfärdiga privilegier. Ja, detta är ett antagande, vars riktighet
framtiden får utvisa, men dylika misstankar äro inte den svenska riksdagen
värdiga. I fråga om denna insinuation böra vi låta detta vara detta och oberoende
därav fatta vårt beslut.

Det kunde, herr talman, vara mycket mer att tillägga i denna fråga, men
jag tror inte jag behöver ytterligare förlänga debatten utan att det nu anförda
kan vara tillräckligt för att hävda den mening, jag här förfäktar och
som jag hoppas och tror att första kammarens majoritet vid detta tillfälle
kommer att ansluta sig till.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets utlåtande.

I detta anförande instämde herrar Gustavson, Bror Nilsson, Gustav Emil
Andersson och Björck.

Onsdagen den 9 maj 1945 fm.

Nr 20.

Ang. riksdagsmans rätt till fria resor m. m. (Forts.)

Herr Heiding: Herr talman! Vad som här kan sägas vara huvudfrågan har
ju kommit upp på grund av att vid föregående års riksdags höstsession dels
bankoutskottet och dels riksgäldsfullmäktige underställde konstitutionsutskottet
vissa tolkningsspörsmål beträffande stadgan örn ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande. I svarsskrivelser framhöll konstitutionsutskottet,
att en revision av stadgan borde komma till stånd och att förslag därom
borde framläggas till 1945 års riksdag.

Jag anser för min del, att det kan vara- behövligt med vissa justeringar av
stadgan på grund av den oklarhet som råder i dessa frågor, varför jag i detta
hänseende inte har något emot konstitutionsutskottets initiativ. Det är tydligt,
att stadgan kanske inte blev så utformad, att den skulle kunna gälla för framtiden.
Vi lia ju bland annat bestämmelserna örn biljettrekvisition, vilka ju
mångå anse alltför omständliga i tillämpningen, och jag kan ge vederbörande
rätt i att denna sak skulle kunna ordnas på ett annat sätt. Man skulle kunna
ersätta dessa rekvisitionsbiljetter med fribiljetter till hemorten, som gällde under
riksdagsperioden.

I stället för att inskränka sig till förslag örn en sådan justering har konstitutionsutskottet
nu emellertid gatt betydligt längre och föreslagit, att man
skall införa ett system med fribiljetter, vilka skulle gälla hela året. Utskottet
har sagt, att en reform av resebestämmelserna emellertid ej bör stanna vid en
ändring av arvodesstadgans tillämpningsföreskrifter. »Icke blott de riksdagsmän,
som äro bosatta inom sin valkrets, utan även de, som äro bosatta utom
densamma, ha enligt utskottets mening ett obestridligt legitimt behov att på
det allmännas bekostnad få företaga resor till valkretsen för att träda i kontakt
med sina valmän.» — Det är således ungefär i överensstämmelse med vad reservationen
innehåller, nämligen att det skall utfärdas bestämmelser, att även
riksdagsmän, sorn inte äro bosatta i valkretsen, skola få fria resor till valkretsen.
Detta är ju, kan man säga, en tillämpningsfråga för en del ledamöter,
när det gäller första kammaren. Det är inte så många som få denna fördel.

_ Utskottet har emellertid gått längre och sagt: »Utsträckes emellertid rätten
till fria resor på sådant sätt, uppstår osökt det redan vid vissa tidigare tillfällen
inom riksdagen dryftade spörsmålet, örn ej riksdagsmännen i gemen
borde erhålla rätt till fria resor på landets järnvägsnät överhuvud taget.»
Detta motiveras med fördelen av att riksdagsmännen beredas möjligheter till
studier på olika områden. Visserligen kan det gå bra att studera genom att
resa omkring i landet, men man får nog ändå säga, att möjligheterna att få
tillträde till olika institutioner och inrättningar inte äro desamma, när man
kommer på egen hand som när man kommer gruppvis, då vederbörande på förhand
äro underrättade örn att en del riksdagsmän skola komma på besök. Visserligen
tror jag inte det är omöjligt, såsom den föregående talaren framhöll,
att få se på andelsladugården i Bjärme — det möter säkerligen inte det minsta
hinder — men det kan var annorlunda, när det gäller besök på en större fabrik
eller dylikt. Det är inte säkert, att vederbörande alltid ha möjlighet att stå
till hands med ciceroner, när riksdagsmännen komma en och en eller kanske
någon gång ett par tre stycken i sällskap.

Det förslag örn fribiljetter, som konstitutionsutskottet, framlagt, förefaller
mig mycket oklart. Ser man på tredje paragrafen i konstitutionsutskottets lagförslag,
blir man inte riktigt klok på vad konstitutionsutskottet avser. Det
stadgas ju inte där huruvida vederbörande skall få resa första klass eller örn
andra klass skall anses tillräckligt. Det står inte heller huruvida sovvagn får
användas eller inte för dessa studie- och semesterresor på sommaren. Ingenting
är sagt om detta. När en stadga skall upprättas för den ordinarie riksdags Första

kammarens protokoll 1945. Nr HO. o

Nr 20.

Onsdagen dea 9 maj 1945 fm.

Arty. riksdagsmans rätt till fria resor m. m. (Forts.)
tiden, tycker jag, att däri tydligt och klart skall sägas ut vad som skall
gälla, och i ännu högre grad borde väl så vara fallet, när det gäller semesterresor
och liknande resor. Lämpligt vore enligt min mening, örn den föreslagna
ordningen införes, att i dessa fall vederbörande finge resa på fribiljett men
själv finge bekosta sovvagnsbiljett, och etet borde vara tillräckligt med andra
klass. Vill någon resa första klass, kan han ju själv betala mellanskillnaden.
Jag tycker inte det skall införas så oklara bestämmelser som bär skett — man
bör veta vad man skall rätta sig efter. Det finns inte heller i_ utskottets motivering
det minsta sagt örn dessa förhållanden. Både motiveringen och denna
tredje paragraf äro således i hög grad oklara. Vilka bestämmelser gälla t. ex.,
för den händelse någon, som bor ett stycke från Stockholm, vill resa med bil?
Ja, ingenting står utsagt om det. Jag anser, att utskottet, när det framlägger
ett så vittomfattande förslag som detta, bort ge tydliga bestämmelser i dessa
avseenden. .

Jag skall sedan be att få fråga huruvida konstitutionsutskottet varit i förbindelse
med järnvägsstyrelsen? Då vi förra fredagen behandlade frågan om
fria sommarresor för barn, var man mycket angelägen att betona vad järnvägsstyrelsen
sagt. Flera talare hänvisade till vad järnvägsstyrelsen ansett och förmenade
att man inte bort gå utöver Kungl. Maj :ts förslag. Någon kanske säger,
att det då gällde 80 000 barn, men att det nu inte är fråga örn så många
personer. Ja, men här är det ju fråga örn resor i första och andra klass, kanske
med sovvagn, medan barnen resa i tredje klass, där det ju går in bra många
fler i en vagn. Jag anser att det hade varit angeläget, att även i detta fall
konstitutionsutskottet gått in till järnvägsstyrelsen med en förfrågan örn styrelsens
syn på denna fråga, när det under nuvarande förhållanden är så svårt
med utrymmet på våra järnvägar. Det är all anledning att göra en sådan förfrågan,
i synnerhet som man gjort det i andra fall.

Då många människor i våra grannländer lida nöd, anser jag det vara en mycket
olämplig tidpunkt att komma fram med ett förslag som detta. Man skall
inte bevilja sig fördelar, då tiden icke är lämplig därför. Får man igenom denna
fördel, kanske det inte dröjer mer än ett eller två år innan man slagit
in på linjen att även bevilja pensioner åt riksdagsmännen. Jag vill inte säga
huruvida det kan vara rättvist eller inte -— jag har endast hört talas en del om
en reform i denna riktning. För min del anser jag dock, att det vore ett steg
på en väg, som jag för min del inte vill vara med örn att beträda.

Det skulle vara mycket att tillägga i denna fråga. Jag^kan i detta fall varken
biträda utskottets eller reservanternas hemställan, då jag anser, att frågan
ligger alldeles för oklart till, och då jag anser, att tidpunkten är mycket
olämpligt vald för att genomföra en reform som denna.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka avslag på konstitutionsutskottets
hemställan.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! En ledande princip har alltid
varit, att den som representerar hemorten — det må vara i riksdagen, i
landstinget, för kommunen eller på annat sätt —• skall erhålla ersättning för
sina resor från hemorten till den plats där uppdraget fullgöres och åter till
hemorten. Det är den princip, som hitills gällt pä alla områden. När det nu
föreslås, att ledamöter av riksdagen skola ha stående fribiljetter för resor över
liela landet även under tid, då riksdagen icke är samlad, är detta således, någonting
därutöver och någonting nytt. Det är en utvidgning, som ur mångå
olika synpunkter inbjuder till alla möjliga invändningar. Herr Herlitz har
räknat upp en hel del både sakligt vägande invändningar och konsekvenser.
Dessa bemöttes inte i sak av herr Jones Erik Andersson, som endast försökte

Onsdagen den 9 maj 1945 fm.

Nr 20.

Äng. riksdagsmans rätt till fria resor m. m. (Forts.)
vifta bort dem och bagatellisera dem. Örn man emellertid granskar konsekvenserna
av en åtgärd som den föreslagna, lär det förefalla rätt underligt för en
hel del statstjänstemän, som i sin statstjänst kunna behöva resa i studiesyfte,
att inte också de skola erhålla fribiljetter. Man kan befara att krav resas på en
utsträckning av denna förmån till även andra än riksdagens egna ledamöter.

Det föreliggande förslaget inbjuder också till reflexioner i andra avseenden.
Motiveringen säger, att det skulle vara värdefullt för riksdagsmännen att företaga
resor i studie- och informationssyfte, men i den föreslagna författningen
står ingenting örn detta. Kanslideputerade skola göra upp tillämpningsföreskrifterna,
men de måste ju därvidlag hålla sig till författningen. Det sägs i
motiveringen, att resorna skola ske i studiesyfte, men det finns ju möjligheter
redan nu för ett riksdagens utskott eller en delegation av riksdagsledamöter
att under tid då riksdagen är samlad — det kan även ordnas på annat sätt
— besöka en plats för att på ort och ställe taga del av förhållandena. Den
möjligheten står alltjämt öppen, och den har ju utnyttjats. Det synes mig
också vara det bästa sättet att idka studier. Kommer en enskild ledamot av
riksdagen till en försvarsanläggning någonstans i landet eller till något statligt
verk — det må vara vilket som helst — inte tror jag, att han får alla
de upplysningar, som lämnas vid ett besök av en samlad delegation från riksdagen.

Det uppgjorda förslaget lider av väsentliga brister. Jag är säker på att riksdagens
egna ledamöter alla äro angelägna örn att bestämmelserna skola bli så
utformade, att icke mot dem kan riktas beskyllningen, att denna förmån missbrukas
— något annat vill jag inte göra gällande. Det är en oerhört viktig
sak detta, ty under de enskilda riksdagsledamöternas resor på sommaren kommer
allmänheten att vara på vakt och följa deras förehavanden. Det kan
komma erinringar, och då är det viktigt, att kontrollbestämmelserna äro så
utformade, att en ledamot själv — det må vara jag eller någon annan — kan
med hänvisning till den kontroll, som utövas, bevisa att cn eventuell beskyllning
är oriktig. Men som detta betänkande är utformat, torde tilllämpningsföreskrifterna
aldrig kunna komma att innefatta en redovisning för resans
ändamål. Det torde helt enkelt vara omöjligt att i bestämmelserna kunna lägga
in en sådan redovisningsplikt. Därtill kommer, att resorna kunna företagas i
fullkomligt privata ärenden utan varje studie- eller informationssyfte — det
kan vara fråga örn resor för besök hos släktingar och vänner, rekreationsresor,
resor till och från badort och semesterhem o. s. v. När det inte finns några
bestämmelser utformade örn resans ändamål, kan det lätt misstänkas att bestämmelserna
överskridas. Jag säger inte, att jag tror, att så blir fallet. Jagär
tvärtom medveten om att ingen med avsikt gör det, men det kan komma beskyllningar,
sorn måste tillbakavisas, och då saknas kontrollbestämmelser. Vidare
tillkommer att resor kunna företagas på statens bekostnad i uppdrag,
som normalt böra betalas av uppdragsgivaren, såsom resor för föredrag av
olika slag, resor för en ekonomisk organisation, i vilken riksdagsmannen är
anställd, resor för affärsföretag, resor till bolagsstämmor och styrelsesammanträden,
resor för kommunens eller landstingets räkning o. s. v. Därvidlag
kunna uppstå ganska besvärliga komplikationer. Örn en ledamot av riksdagen,
som tillika är ledamot i någon annan institution eller företag, inte använder
fribiljetten vid en sådan resa skall han skriva reseräkning på vederbörande,
meri hur skall han kunna styrka att han inte använt sin fribiljett, som alla
veta att han innehar? Det är när det gäller att skydda sig mot dylika anmärkningar,
som man får riikna med kunna förekomma, som svårigheterna göra
sig gällande. Det är därför jag anser, att det föreliggande, förslaget är bristfälligt.

Nr 20.

Onsdagen den 9 maj 1945 fm.

Äng. riksdagsmans rätt till fria resor m. m. (Forts.)

Det kan också tänkas, att beskyllningar för missbruk kunna uppkomma med
avseende på bilresor, som riksdagsmännen företaga. Det är en oerhört känslig
sak, att riksdagen beviljar sina ledamöter personliga förmåner, som indirekt
medföra en inkomstökning utöver det gällande riksdagsarvodet.

Anmärkningsvärd är också behandlingen av detta ärende. Konstitutionsutskottet
har visserligen formellt sett initiativrätt och till grund för denna
ligger ju varken någon motion eller kungl, proposition. Hade det legat en
kungl, proposition till grund, hade riksdagens ledamöter haft möjlighet att
väcka motioner i anslutning till denna och komma med erinringar och ändrings
förslag. Grcnom att konstitutionsutskottet pa detta sätt omedelbart och
i ett sammanhang lägger fram ett förslag, som riksdagen har att _ antaga eller
förkasta, är möjligheten att framställa yrkanden örn ändringar i olika avseenden
utesluten för andra än dem som suttit i utskottet. Det är en annan ordning
än vid behandlingen av frågan örn riksdagens arbetsformer. Ärendet koni
i det fallet till regeringen, men där blev kommittéförslaget stoppat, och det
blev aldrig någon proposition. ,

Den förändringen har vidare föreslagits, att riksgäldskontoret skall kopplas
från och kanslideputerade inkopplas, då det gäller utformandet av stadgans
tillämpningsföreskrifter. Det förefaller mig ganska naturligt, att riksgäldskontoret
med den erfarenhet det har och med de tjänstemän det har tillgång
till hade fått handha detta ärende även i fortsättningen.

Såsom en sammanfattning vill jag, herr talman, säga att även örn den allra
bästa avsikt föreligger att förhindra missbruk, kan det inte hjälpas, att elissbruk,
såsom detta förslag är utformat, kan förekomma. Det inbjuder också
till slöseri med statens medel i en tid då dessa så väl behövas för andra ändamål.
Det innebär en förmån för riksdagens ledamöter i en tid, då medborgarna
i detta land av riksdagen själv påläggas en mängd bördor både i form av
skatter och andra skyldigheter. Vad skall svenska folket säga, örn riksdagens
egna ledamöter i en tid som den nuvarande med dess stora påfrestningar gå att
besluta till sig själva förmåner, som de aldrig tidigare ägt i sin egenskap av

riksdagsledamöter. o

Reservanterna ha här anvisat en väg, som bygger pa den hittills gängse
principen, att fria resor skola erhållas från hemorten till den plats, där uppdraget
fullgöres, och åter. Örn de tekniska utformningarna av den nu gällande
principen kan man diskutera. Reservanterna ha emellertid funnit en väg, som
symes mig vara den lämpligaste. De ha till och med gjort en utvidgning av de
nuvarande bestämmelesrna på så sätt, att de föreslagit, att en riksdagsman
inte bara skall få fri resa till hemorten utan även till annan ort belägen mom
den valkrets han representerar. Det är således^ en liten utvidgning, men reservanternas
förslag skiljer sig väsentligen från majoritetens härutinnan att
denna förmån enligt reservanternas förslag icke skall utgå under tid då riks -

dagen ej är samlad.

Herr talman! Jag yrkar avslag på utskottets hemställan och bifall till re -

servationen.

Herr Johanson, Karl Augnst: Herr talman! I den föreliggande frågan ha
en del spörsmål framställts såväl av herr Herlitz som av herr J. B. JJhansson
och i viss mån även av herr Heiding. Jag skall försöka att sa gott sig göra låter
svara på en del av de frågor, som äro ställda och som även varit föremal för
behandling i utskottet.

Herr Heiding framhöll särskilt det olämpliga i att vid denna tidpunkt, da
statens järnvägar inte kunna transportera sommarferiebarn, riksdagen skulle
gå att besluta örn stående fribiljetter för riksdagsmännen, vilket skulle inverka

Onsdagen den 9 maj 1945 fm.

Nr 20.

Äng. riksdagsmans rätt till fria resor m. m. (Forts.)
hämmande på trafikmöjligheterna. Jag har emellertid talat med hyrachefen
Lundqvist, vilken inom järnvägsstyrelsen handlägger dessa ärenden, och han
har meddelat, att i samband med utfärdandet av bestämmelserna örn sommarresor
för S. J.-personal en maning skulle riktas till alla som ha stående fribiljetter
att om möjligt inte resa på fredagar, lördagar, söndagar^och måndagar.
Denna uppmaning skulle omfatta tiden den 11/G till den 10/0. Från byråchefens
sida poängterades emellertid särskilt, att detta skulle gälla endast under den
nuvarande kristiden. Alltså en ren kristidsföreteelse. Man skulle alitsa rikta en
uppmaning till alla dem som ha denna förmån att om möjligt undvika resor
under söndagsdygnet. Så har järnvägsstyrelsen sett på detta spörsmål. Jag
frågade också, vad järnvägsstyrelsen säger, örn riksdagen nu beslutar att införa
ett system med stående fribiljetter under hela året. Det svarades, att järnvägsstyrelsen
inte hade någonting att säga därom, utan att järnvägsstyrelsen endast
hade att effektuera vad som bestämts. Jag tror att på denna punkt likaväl som
på de andra punkter, där kritiken satts in, svaret ligger klart och tydligt.

Herr J. B. Johansson frågar vad svenska folket skall säga, örn riksdagen nu
beslutar denna förmån. Ja, pa det kan svaras, herr J. B. Johansson, att riksdagen
ju representerar det svenska folket. Det är ju svenska folkets representanter
som sitta och besluta örn denna sak. Beslutar den svenska riksdagen att
införa denna förmån, har ju det svenska folket genom sina valda ombud sanktionerat
denna åtgärd.

Flera frågor och flera spörsmål äro här uppställda. Det skulle föra för långt
att klarlägga de synpunkter, som för utskottsmajoriteten varit utslagsgivande.
Jag skall här emellertid taga upp ett par frågor, som jag fäst mig vid.

Herr J. B. Johansson — och jag tror även herr Herlitz —- hyste farhågor
för att denna förmån skulle missbrukas. Herr J. B. Johansson säger, att en
riksdagsman, som tillika är ledamot av landstingets förvaltningsutskott och
som i denna egenskap reser på tåg, skall skriva reseräkning på landstinget och
därvid himna styrka, att han verkligen köpt biljett och inte använt sin fribiljett.
Inom utskottet ha vi utgått ifrån att riksdagsmannen i detta fall inte skriver
någon reseräkning, då han redan har förmånen att resa utan någon som helst
kostnad. Det blir således här en ren besparing för landstinget, som slipper betala
denna resekostnad, ty jag förmodar, att ingen riksdagsman skulle skriva en
reseräkning, örn han har denna förmån av en stående fribiljett.

Herr Heiding säger bland annat, att denna stadga är alldeles för litet detaljerad
och ej ger besked örn vad man skall rätta sig efter. Men örn utskottet hade
specificerat alla de olika fall, som kunna tänkas förekomma vid tillämpning av
ett system med stående fribiljetter, skulle resultatet ha blivit en hel katalog
på vad en riksdagsman i detta fall får göra och inte får göra. Jag undrar verkligen.
örn det kan vara nödvändigt att till detta utskottsmemorial foga en katalog,
där man försöker att i detalj klarlägga vad som får göras och icke får
göras.

Här har talats om studieresorna, och jag tror att både herr Heiding och herr
.T. B. Johansson voro inne på den tankegången att en enskild riksdagsman, som
oväntat kommer till en plats, icke skulle vara i tillfälle att få se allting och ej
skulle kunna få de informationer, som skulle vara till nytta för honom. Jag har
varit med örn båda riksdagsresorna de senaste åren, alltså både till Sydsverige
och Nordsverige, och jag har dessutom på egen bekostnad ensam gjort en resa av
ungefär samma art, fastän inte av samma omfattning. Mitt intryck var, att det
är mycket bättre ur studiesynpunkt örn den enskilde riksdagsmannen kommer
till en plats, där inte allting är förberett och tillrättalagt precis som det skall
vara, och likaså tror jag att man har större möjligheter att lära känna den nakna
sanningen, örn man får träffa människorna och tala med dem utan några som

Nr 20.

Onsdagen den 9 maj 1945 fm.

Äng. riksdagsmans rätt till fria resor m. m. (Forts.)
helst förberedelser. På riks dagsresorna är ju som regel allting i förväg så ordnat,
att det skall se fint och trevligt ut.

Jag har i över 40 år tillhört de befattningshavare vid statens järnvägar, som
åtnjuta förmånen av fria resor över hela landet, och såsom pensionär har jag
den alltjämt i viss utsträckning. Jag har alltså vid denna frågas behandling i
utskottet såväl nu som tidigare utan någon som helst personlig förutsättning
kunnat taga ställning till densamma, och jag har kommit till det resultatet att
det enda förnuftiga är, att den svenska riksdagens ledamöter få denna möjlighet
att resa och att den bör gälla hela året runt.

Jag kan också bestämt försäkra, att det vid statens järnvägar ej har förekommit
något sådant missbruk, som man här har talat örn. Jag har under hela
min långa tjänstetid inte hört något sådant fall; det finns även där vissa bestämmelser
örn att man inte får utnyttja fribiljetterna exempelvis för affärsresor.

Herr J. B. Johansson nämnde, att en riksdagsman på sommaren skulle kunna
använda sin fribiljett för att resa till ett semesterhem och vila upp sig. Ja,
det blir möjligt även enligt reservanternas förslag. Men det förslaget innebär
också betydligt olika förmåner för olika riksdagsmän och ställer riksdagens
första och andra kammare i motsatsförhållande till varandra. Herr Linderot, som
är bosatt i Stockholm, får under riksdagstiden fria resor för att besöka sin
valkrets, som sträcker sig upp till norska gränsen. Han kan alltså — och det
kan även jag såsom representant för samma valkrets — fritt göra en resa från
Stockholm till ett semesterhem t. ex. i Björkliden under tid då riksdagen pågår.
Och skall man helt och fullt draga ut konsekvenserna av reservanternas förslag
gent emot utskottets, kan det förhållandet tänkas inträffa, att en ledamot av
första kammaren är bosatt i Malmö, men representerar Västerbottens och Norrbottens
län. Denne har då under riksdagsperioden möjlighet att resa fritt ända
från Malmö och upp till Vassijaure. Man kan också tänka sig det motsatta förhållandet,
att en kirunabo representerar Malmöhus län; han reser då på samma
sätt fritt genom hela landet. Herr Herlitz och övriga representanter för Stockholms
stad få däremot ingenting med av denna rätt till fria resor. Naturligtvis
är det ytterlighetsfall jag här har dragit fram, men även sådana tänkta fall
kunna utan ringaste tvivel bli verklighet.

Det är det nu tillämpade rekvisitionsförfarandet som givit anledning till
att detta förslag örn stående fribiljetter nu har framkommit. Herr Herlitz var
inne på den linjen, att örn man lagt upp ett förslag från en annan utgångspunkt,
skulle han möjligen kunnat vara med örn saken. Det skulle då, förmodar
jag, ligga inom samma ram som det nuvarande systemet och grunda sig på ett
rekvisitionsförfarande. Men hur verkar för närvarande detta rekvisitionssystem
i praktiken, och vilka äro konsekvenserna därav? Jag kanske får lov att meddela
damerna och herrarna några uppgifter på den punkten. Örn man antar
att 350 riksdagsmän resa en gång i veckan — jag räknar då inte med representanterna
för Stockholms stad — och använda en rekvisitionsblankett för varje
resa, blir det 350 rekvisitioner per vecka. De senaste riksdagarna lia pågått
ungefär 32 veckor. På en riksdag blir det alltså icke mindre än 11 200 rekvisitioner
som skola skrivas ut och granskas etc. Här i riksdagen sitta för närvarande
tre dagar i veckan två tjänstemän från statens järnvägars resebyrå, som
skola handha detta arbete. Går jag litet längre och räknar med ett medeltal av
1V2 rekvisition per vecka — jag gör detta antagande därför att jag vet att
det ungefär blir så; själv får jag använda 3 å 4 rekvisitionsblanketter för varje
hemresa, men det blir ju inte någon resa för var vecka utan varannan — kommer
jag fram till att icke mindre än 16 800 rekvisitioner skola utskrivas, grans -

Onsdagen den 9 maj 1945 fm.

Nr 20.

Äng. riksdagsmans rätt till fria resor m. m. (Forts.)
kas och genomgås för varje riksdag med det nuvarande systemet. Anse verkligen
kammarens ledamöter, att ett sådant system är tillfredsställande? Jag
för min del har ganska svårt att inse det.

Jag anser att saken ligger så pass klart till att man bord© kunna ta steget
helt ut och ge riksdagsmännen möjligheter att resa och se sitt land under sådana
förhållanden att de verkligen kunna få en inblick i hur det står till ute i
de olika landsdelarna. Hur många av de sydsvenska riksdagsmännen är det
exempelvis som veta, hur vi ha det uppe i Västerbotten och Norrbotten?^ Och
hur mångå av de norrländska riksdagsmännen veta ^ ingående, hur förhållandena
äro i våra sydliga provinser? Här i riksdagen framläggas1 många gånger
förslag örn den eller den detaljen för den ena eller andra landsändan, men riksdagsmännen
i gemen stå fullständigt oförstående, därför att de helt enkelt icke
veta något örn de särskilda lokala förhallandena. Jag är lika främmande för
skånska angelägenheter som de skånska riksdag-smännen äro för norrlandsfrågorna.
Riksdagens ledamöter böra sätta sig i tillfälle att pa ort och ställe fa
en inblick i förhållandena och se, hur folket har det, för att kunna bilda sig
ett omdöme örn de frågor, riksdagen är satt att handlägga.

Här har med mycket stor skärpa framförts, att tidpunkten för närvarande
ej vore lämplig för att genomföra denna reform och att det svenska folket
skulle komma att ställa sig undrande och frågande, örn riksdagen beslutar sådana
förmåner åt sig själv. Jag har då gjort den reflexionen: vem är det
egentligen som skall besluta örn riksdagens inre angelägenheter? Jämt och
ständigt framliålles ju, att riksdagen är suverän. Men blir den det, örn den
icke själv beslutar örn sina egna, inre angelägenheter? Det talas örn den
första, den andra och den tredje statsmakten. Skall det behövas ännu en statsmakt,
eller skall det tillsättas en helt ny institution för att besluta örn riksdagens
inre angelägenheter? Jag ställer dea Hagan, därför att det för mig
står tämligen klart att riksdagen, örn den skall besluta örn sina egna inre angelägenheter,
också skall bestämma örn dem helt och fullt och ta konsekvenserna
av sina beslut. . o

Så har jag fattat saken. Det kan ju hända att jag har fel, men det ma i sa
fall anses som en förklarlig och förlåtlig missuppfattning.

Min ställning i denna fråga är fullt klar. Ärendet har handlagts av en
särskild delegation på fem man, innan det kom inför utskottet. Vi ha fattat
ståndpunkt efter ingående överläggningar, och vi ha försökt att få fram en
lösning, som vi anse vara den bästa för riksdagen med tanke på de angelägenheter,
den har att besluta örn, och därmed också för svenska folket.

Därför, herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets memorial.

Herr Herlitz erhöll nu ordet för kort genmäle och anförde: Herr talman!
Jag begärde ordet bara för att undanröja ett missförstånd, som kanske är pa
väg att insmyga sig.

Av den siste ärade talarens anförande fick man måhända det intrycket, att
vi från reservanthåll hade varit angelägna örn det s. k. rekvisitionssystemet.s
bibehållande. Så är ingalunda fallet. Jag har i mitt anförande framkastat
såsom en möjlighet med avseende på de studieresor, som gå landet runt, att
man skulle kunna få göra sådana fritt efter särskild rekvisition, men med avseende
på resorna till hemorten och till valkretsen innehåller reservanternas
förslag ingenting i detta spörsmål. I mitt anförande sade jag emellertid ifrån
att jag lika väl som utskottet anser, att man för det ändamålet^bör ha ett
system med fribiljetter. Jag vill alltså undanröja varje missförstånd på den
punkten.

Nr 20.

Onsdagen den 9 maj 1945 fm.

Äng. riksdagsmans rätt till fria resor m. m. (Forts.)

Ordet lämnades härefter för kort genmäle till herr Johanson, Karl August,
som yttrade: Herr talman! I anledning av herr Herlitz’ anförande får jag påpeka,
att av den till memorialet fogade reservationen dock ej framgår annat än
att rekvisitionsförfarandet skall vara kvar. Reservationen innefattar ej vad
som i utskottets memorial säges örn de stående fribiljettema, och det är därpå
jag har grundat mitt uttalande.

Herr Herlitz erhöll ånyo ordet för kort genmäle och anförde: Herr talman!
Vi ha inte uttalat oss örn den saken, men därför lät jag mig också angeläget
vara att i mitt anförande understryka, att reservationen inte alls har tagit
ståndpunkt i det spörsmålet. Jag hemställer att ännu en gång få understryka
detta, för att inte något missförstånd skall uppkomma på den punkten. Detta
är en ren skrivfråga.

Överläggningen blev nu för en stund avbruten, för att begärt tillfälle skulle
beredas herr statsrådet Wigforss att avlämna kungl, propositioner.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 294, angående statliga åtgärder för tryggande av vedförsörjningen m. m.;
och

nr 295, angående ytterligare kreditgivning till utlandet m. m.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 eftermiddagen.

Äng. riks- Fortsattes överläggningen angående konstitutionsutskottets memorial nr 15.
dagsmans rätt

tili fnajrssor jjerr andre vice talmannen: Herr talman! Denna debatt har ju förts med
(Forts) en v’ss hetsighet. Särskilt ha representanterna för högern uppträtt som örn
det rörde sig örn en partifråga för deras del. Det vittnar örn att saken gäller
något mer än själva frågan örn de fria resorna. Jag undrar, örn inte detta är
en rätt så uppagiterad stämning. När konstitutionsutskottet började behandla
saken — det blev ju ganska fort känt i kamrarna och i partierna — hade man
ett bestämt intryck av att det i riksdagen fanns en tämligen enhällig opinion
för att det nu framlagda förslaget var den rätta lösningen. Den opinionen
hade starka fästen också inom högerpartiet.

Jag tycker inte att det skall behövas så långa föreläsningar för att komma
fram till ett resultat i denna fråga. Jag tror att det är ett franskt ordspråk
som säger: »Konsten att vara tråkig är att säga allt.» Herr Herlitz utsatte
sig verkligen för risken att betraktas som tråkig , genom att han försökte lägga
fram alltför många argument för sin ståndpunkt.

Då frågan örn riksdagsmännens förmåner är före, finns det många tabubegrepp
som göra sig påminta. Vi äro rädda för att ta ståndpunkt och snegla
åt en opinion, som i verkligheten icke finns, och allt tas därför till i underkant,
både arvoden och andra förmåner. Högern har här skrämt med allmänheten.
Jag skulle våga påstå, att allmänheten i detta avseende står på konstitutionsutskottets
sida. När man talar med folk ute i bygderna örn våra förmåner,
visar det sig att de till 99 procent tro, att vi lia och alltid ha haft fria
resor, och när man upplyser örn att så -icke är förhållandet, bli de förvånade.

Såsom här redan har påpekats, åtminstone av herr Herlitz, finns ju motsvarande
förmån i ett flertal, jag skulle tro de flesta andra länder, och be -

Onsdagen den 9 maj 1945 fm.

Nr 20.

Ang. riksdagsmans rätt till fria resor m. m. (Forts.)
traktas där sorn naturlig och rimlig. Herr Herlitz sade visserligen, att det i
dessa andra länder hade väckt mycken ond blod, att parlamenten tillskansade
sig otillbörliga förmåner. Jag vet inte, från vilka länder herr Herlitz har sina
erfarenheter; jag känner icke till dem. Det enda land, som skulle kunna åberopas
såsom basis för ett sådant omdöme, torde vara det Frankrike, som
fanns före 1939. Demokratien och parlamentet kritiserades där av en ytterlighetspress
till största delen av högerkaraktär, som varje dag gjorde skandaler
över parlamentsledamöternas befintliga eller framför allt obefintliga försyndelser.
Jag tycker inte att det egentligen är lämpligt att i detta ögonblick åberopa
den pressen såsom utslagsgivande för opinionen överhuvud taget i världen.
Det är människor av den riktningen, som i dag sitta på de anklagades bänk
och hängas eller giljotineras, eller på vilket sätt avrättningar nu ske där borta
i de Gaulles Frankrike.

Jag skulle tro, att förmånen av fria resor för riksdagsmännen i de flesta
länder har införts utan någon suckan från allmänhetens sida. Ändå är det i
de flesta av dessa länder högre riksdagsarvoden än det är eller har varit i
vårt land. Jag är för min del beredd att ta ansvaret för att rösta för utskottets
förslag, och jag betraktar det icke såsom någon otillbörlig förmån
för riksdagsmännen, utan såsom både rimligt och förnuftigt och såsom en praktisk
anordning för lösande av de föreliggande frågorna.

Nu målar man hin på väggen och talar örn vilka konsekvenser det skulle få,
om dessa bestämmelser genomföras. Jag har hört sägas, att riksdagsmän skulle
komma att åka bil till riksdagen varje dag eller att exempelvis representanterna
för Gotland skulle komma att flyga varje dag fram och tillbaka
mellan Visby och Stockholm. Därför skulle vi vara tvungna att omarbeta denna
lag och göra den så tydlig, att dylika missbruk inte skola kunna förekomma.
— Ja, jag tror det var herr Johanson som påpekade, att även de nuvarande
bestämmelserna liksom de i reservationen föreslagna kunna missbrukas. Det
har veterligt inte skett, och jag föreställer mig att man bör kunna lita på
att riksdagsmännen icke heller komma att missbruka denna rättighet.

Herr Herlitz talar om den pressade trafikapparaten. Men det är ju ett rent
tillfälligt förhållande, och riksdagsmännen äro ändå inte så många, att de
fria resorna för dem kunna göra vare sig till eller från i det avseendet.

När man nu skrämmer med alla dessa möjliga och omöjliga missbruk, synes
det åtminstone mig som örn man vill skapa en misstro från riksdagens egen
silla mot riksdagsmännen själva, som vi inte lia gjort skäl för. Man frågar
sig, örn inte de svenska riksdagsmännen ändå äro en ansvarig, en stabil och
till och med en förnämlig kår. Jag tror man kan svara, att de äro det. Man
bör räkna med att varje riksdagsman är av den klass, att han kan ta vara
på sig själv.

Herr Herlitz sade, att den stående fribiljetten i mycket begränsad utsträckning
kommer att användas för studiesyften. Jag tror att biljetten överhuvud
taget kommer att användas i begränsad utsträckning. Riksdagsmännen ha inte
tid att fara ikring, och man behöver ej riskera att de skola ge sig ut på resor
för nöjet att resa. För egen del betraktar jag järnvägsresor sorn den största
plåga jag kan utsätta mig för. Jag reser faktiskt inte oftare än jag är absolut
tvungen till. För övrigt kostar det ju pengar att resa, även örn man har själva
järnvägsbiljetten gratis. Ingen behöver således befara, att riksdagsmännen
skola utnyttja biljetten i något okynne eller, som jag sade, för nöjet att resa
på tåg, något som de vid det här laget torde vara tämligen blaserade på.

De resor, jag själv gör, ske nästan undantagslöst på det allmännas bekostnad,
visserligen inte alla i riksdagens tjänst, men i andra egenskaper, som landstingsman
eller som ledamot i någon statlig eller kommunal styrelse. Örn nu de

Nr 20.

Onsdagen den 9 maj 1945 fm.

Äng. riksdagsmans rätt till fria resor m. m. (Forts.)
olika rekvisitionerna utbytas mot en fribiljett, som jag- använder vid dessa
resor, har väl inte någon större skada skett.

Herr Herlitz tyckte att man kan bilda sig lika bra genom att ligga på en soffa
och läsa böcker. Han tänkte kanske på den mest berömde svenske reseskildraren,
Samuel Ödmann, som ju var lam men som från sin säng skrev reseskildringar
från hela världen, vilka alltjämt läsas, fastän det är mer än hundra år sedan
han dog. Men så receptiva äro inte vi andra, vanliga människor. Jag tror att
det där soffliggandet ändå inte kan ersätta dfen visuella betraktelsen och den
direkta beröringen med folk och nejder.

Argumentet att det kommer att väcka ond blod bland statstjänarna, örn riksdagen
får denna förmån när de ej lia den, är icke heller värt så synnerligen
mycket; det är mera ett uttryck för herr Herlitz’ av herr J. B. Johansson
understödda benägenhet att stapla argument på varandra. Jämförelsen är
ju icke relevant. De skäl, som anförts för att riksdagsmännen böra lia en viss
möjlighet att resa ut i landet, gälla dock i allmänhet ej för statstjänstemännen.

Herr Herlitz värjde sig mot slutsatsen att han skulle lia förordat det nuvarande
rekvisitionssystemets bibehållande, men han medgav att han sagt, att
om riksdagsmännen ville göra resor i studiesyfte, kunde de få skriva en rekvisition
och erhålla fri biljett. Det är ju mycket vänligt, men hela herr Herlitz’
argumentering mot fribiljetten faller ju i och med detta medgivande. Ty jag
skulle tro, att fribiljetten icke kommer att användas i större utsträckning än
ett sådant rekvisitionssystem. All denna veklagan över att riksdagsmännen
genom denna förmån skulle sko sig på det allmännas och allmänhetens bekostnad
blir ju meningslös i och med detta medgivande.

Här har sagts, att utskottsutlåtandet inbjuder till invändningar, därför att
det är otydligt. Jag erkänner för min del, att det kanske är alltför kortfattat,
men meningen är, såsom här har upplysts, att kanslideputerade skola utarbeta
en kommentar och närmare bestämmelser för hur detta system skall
fungera. Mot detta har man invänt, att dessa bestämmelser ej kunna upphäva
själva den lag, som konstitutionsutskottet föreslår. Nej, men de kunna
ge en klar och tydlig tolkning av lagen, och örn så sker, är jag för min del
övertygad örn —-- jag har icke den ringaste misstanke örn motsatsen — att
riksdagsmännen hundraprocentigt komma att respektera de i tolkningen givna
föreskrifterna.

För egen del är jag som sagt icke rädd att taga ansvaret för att rösta på
konstitutionsutskottets förslag. Jag tror att de frågor, som stå i sammanhang
med dessa resebestämmelser, komma att kunna lösas på ett både lyckligt och
definitivt sätt. Jag har inte något uppdrag, men jag tror mig kunna försäkra
att den mening, jag här har uttalat, tämligen enhälligt delas inom den grupp
jag företräder.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Wistrand: Herr talman! Det har framhållits av förespråkare för denna
reform, att frågan givits alltför stora dimensioner och att den borde kunna
genomföras utan gnissel. Ja, detta är ett önskemål, som jag mycket väl förstår.
Man vill få igenom förslaget utan ''att det väcker synnerlig uppmärksamhet.
Men det går inte. Den allmänna meningen har alltför starkt fäst ögonen på
denna fråga, och jag skall be att få ge ett exempel på detta. När jag gick
hit i dag, fick jag händelsevis sällskap med en person, som är i den ställningen
att han fäller dom i Konungens namn. Han frågade mig vad vi skulle behandla
i dag. Jag nämnde då detta ärende. Han fann den utgöra en högst
allvarlig fråga. Han betraktade den på ett helt annat sätt än man i dag ve -

Onsdagen den 9 maj 1945 fm.

Nr 20.

Ang. riksdagsmans rätt till fria resor m. m. (Forts.)
lat göra gällande, att folkmeningen skulle finna den. Och jag förstår honom
synnerligen väl, ty jag delar hans uppfattning.

Denna -fråga om biljetterna och deras giltighetstid, örn missbruk o. s. v.
är i och för sig av relativt underordnad betydelse, det medger jag. Det är icke
några stora ekonomiska värden som stå på spel. Men det är en fråga av mycket
stor principiell betydelse. Dess konsekvenser sträcka sig långt utöver de rent
ekonomiska följderna av riksdagens beslut. Det gäller här frågan örn hur
svenska folket ser på riksdagens ledamöter. I detta hänseende är det mycket
äventyrligt och mycket farligt att riksdagen skapar privilegier åt sig själv,
icke minst örn dessa privilegier äro i en eller annan form av ekonomisk natur.
Svenska folket är mycket känsligt för det sätt, på vilket vi i detta avseende
rykta vårt värv. Mer än någonsin gäller här det gamla klassiska ordet, att
Caesars hustru bör icke ens få misstänkas.

Herr andre vice talmannen talade örn förhållandena i andra länder, och han
nämnde därvid hurudana förhållandena voro i Frankrike. Jag vill framhålla,
att det sätt, på vilket det franska parlamentets ledamöter skaffat sig förmåner
på statens bekostnad, var mycket uppseendeväckande, och det medverkade
otvivelaktigt i hög grad till det sammanbrott, som demokratien tillfälligt
fick vidkännas i detta land. Det var inte minst fribiljetterna som därvid
folio i ögonen. Som bevis härpå skall jag be att få underhålla kammaren med
en liten historia, som jag läste i en fransk tidning på 1930-talet. Det hände
sig. att, såsom det ibland förekom i Frankrike, ett par tågrövare beväpnade
med pistoler, gingo igenom kupéerna på ett tåg och plundrade passagerarna
på deras plånböcker. Slutligen blevo de omhändertagna av polisen. Vid undersökningen
befanns det, att alla deras offer av en eller annan anledning rest
fritt. Det var deputerade, högre statstjänstemän m. fl. De enda av de i saken
indragna, som betalat sina biljetter, vörö de båda banditerna. Historien är
naturligtvis gjord, men den är ett bevis för hur förslag, som det vi nu diskutera,
tagas till intäkt för att skapa misstämning omkring parlamentet och dem
som skola ha folkets förtroende.

Jag tror att vi böra vara synnerligen aktsamma örn just detta förtroende
och inte medverka till beslut, som kunna förminska det. Demokratien behöver
helt säkert allt det stöd den kan få även i fortsättningen, och det stödet kunna
vi bäst ge i form av ett gott exempel. Sett ur min synpunkt är detta frågans
verkliga och betydelsefulla innebörd. Vi ha därför anledning att iakttaga stor
återhållsamhet, en återhållsamhet, som uteslutande tjänar vår gemensamma sak,
svenska folkets sak.

Herr Gustavson: Herr talman! När man i denna debatt hör på dem som tala
för reservationen, måste man nästan få den uppfattningen, att 380 riksdagsmän
inte skulle ha annat att göra än att sitta på tåget och resa omkring i vårt land.
Man talar här t. ex., såsom min vän herr Heiding gjorde, örn utrymmet på järnvägarna,
precis som om det skulle bli så många riksdagsmän, som äro ute och
resa efter riksdagens slut, att de skulle inkräkta på vagnsutrymmet på våra
järnvägar. Detta får man väl nästan kalla för ett löjligt resonemang. Det verkar
som örn man anser, att en resa inte är förenad med andra kostnader än biljettpriset.
Detta är väl dock den minsta kostnaden för en resa. Ute på landsbygden
har man sannerligen en hel del annat att göra än att sitta på tåget och
resa, och en hel del ha inte råd att göra några resor — åtminstone lia do inte
råd att göra det dagligen — även örn de skulle slippa betala biljetten.

Ett annat argument som man fört fram är att det är så oklara bestämmelser
i förslaget. Herr Heiding talade sålunda örn att det inte är utsagt vilken klass
man får begagna. Ja, vad den saker beträffar är det precis lika oklara bestäm -

Nr 20.

Onsdagen den 9 maj 1945 fm.

Äng. riksdagsmans rätt till fria resor m. m. (Forts.)

Kleiser nu. Det står inte i vårt reglemente vilken klass vi få begagna, utan vi
få välja första eller andra eller tredje klass.

Det har även framhållits, i synnerhet från högerhåll men också av herr Heiding,
att det är osmakligt att riksdagsmännen besluta förmåner åt sig själva.
Örn nu detta kan betraktas som en förmån, är det väl en förmån som vi i stor
utsträckning ha även förut. Jag skulle vilja fråga herrarna: vem skall besluta
örn riksdagsmännens förhållanden, vare sig det gäller förmåner eller annat, örn
inte riksdagen skall göra det? Vi få besluta över svenska folkets väl och ve i
många avseenden. Skulle vi då inte kunna besluta örn riksdagsmännens förhållanden?
Var skulle vi Ira stått, örn inte riksdagen hade beslutat förmåner åt riksdagsmännen?
Det skulle vara intressant att höra vad herr J. B. Johansson kommer
att svara på den frågan. Vi hade väl då stått där vi stodo före 19.09, då vi
inte hade ett öro i arvode. Det är val ingen som vill påstå, att det inte var synnerligen
välbetänkt när arvodet infördes. Och var höjdes dessa betänksamma
och varnande röster för några år sedan, när det var fråga örn reglering av riksdagsmännens
arvoden? Den reform som då genomfördes var en mycket välbetänkt
åtgärd med hänsyn till den då inbrytande dyrtiden. Arvodet anser jag
vara en mycket större s. k. förmån, om jag får begagna det ordet, än vad de
nu föreslagna fribiljetterna utgöra. När det gällde arvodet, var man inte så där
våldsamt försiktig och betänksam, utan det gick ganska smärtfritt. Men det
berodde kanske på — jag vet inte örn jag har rätt i det antagandet — att denna
förmån kom stockholmsriksdagsmännen till del i större utsträckning än vad
dessa fria resor göra. Visserligen skola även de få fribiljetter, men många av
dem äro ju redan nu i den ställningen, att de kunna resa fritt och obehindrat.

Det har sagts — jag tror att det var av herr Herlitz — att det är en mycket
liten del av svenska folket, som har fribiljetter för närvarande. Ja, men det är
dock mellan 400 och 500 människor, som ha stående fribiljett över hela landet.
Jag kan icke säga den exakta siffran, men den närmar sig 500. Och jag kan
icke förstå, att det skulle vara ett så oerhört vådligt äventyr att ge sig in på
detta. I regel lever allmänheten i den föreställningen, att riksdagsmännen ha
fria resor och att de haft det länge. När folk får besked örn att vi icke ha fria
resor, undra de varför riksdagsmännen inte skola få resa och se på det land och
de förhållanden, som de skola besluta örn.

Herr Karl August Johanson har förut erinrat örn de förmåner, som han har
i egenskap av f. d. järnvägsman, nämligen fria resor. Alla stationskarlar och
banvakter lia ju fria resor över hela landet, och inte bara de själva utan även
deras familj. Dessa fria resor lia de icke blott medan de inneha tjänsten, utan
så länge de leva få de i viss utsträckning resa över hela vårt land. Jag undrar
örn de ha större anledning att studera förhållandena i landet än vad riksdagsmännen
ha. Jag vill inte på något sätt missunna dem denna deras förmån, men
jag anser mig dock böra göra denna jämförelse. Våra fribiljetter skola dock inte
gälla längre tid än den, under vilken vi inneha vårt riksdagsmannauppdrag.

Jag skall nu inte upptaga tiden längre. Jag vill blott slutligen framhålla,
att det är något märkvärdigt med denna inställning hos en viss grupp, som
kommer starkast till uttryck hos dem som bo inom Stockholm. De kunna fullgöra
sitt riksdagsmannauppdrag på lediga stunder, och de göra det också
mångå gånger. De behöva aldrig taga ledigt från sin ordinarie syssla. De komma
hit när de tycka, och händer det någon gång att de inte komma hit, går
det också bra. Jag anser att man bör tänka något på dem som bo i de avlägsna
trakterna av vårt land och taga hänsyn även till deras intressen.

Jag ber, herr talman, att med dessa ord få yrka bifall till utskottets förslag. I

I herr Gustavsons yttrande instämde herr Näsgård.

Onsdagen den 9 maj 1945 fm.

Nr 20.

Ang. riksdansmans rätt till fria resor m. m. (Forts.)

Herr Anderson. Axel Ivar: Herr talman! Jag har redan instämt med herr
Herlitz. Jag skulle även kunna instämma med herr Heiding, som framställt
ett yrkande örn rent avslag. Man och man emellan har talats om att det
skulle framställas ytterligare ett yrkande, nämligen om återremiss till utskottet.
Jag förmodar, att de som på allvar överväga en återremiss. äro de som i
stort sett sympatisera med utskottets förslag men som av mycket naturliga skäl
reagera mot det lättvindiga sätt, på vilket konstitutionsutskottet behandlat
denna fråga. Ett återremissyrkande skulle sålunda tjäna syftet att ge konstitutionsutskottet
tillfälle att reparera det misstag som utskottet begått. Misstag
måste nog anses1 vara ett lindrigt uttryck när det gäller ett så skandalöst
dåligt utlåtande från det grundlagsvårdande utskottet. Det har redan framförts
mycket grava anmärkningar mot utskottet, och jag måste säga, att var
och en som läser motiveringen på s. 2 måste fråga sig, örn det verkligen är
möjligt att konstitutionsutskottet anser denna fråga vara tillräckligt utredd
för riksdagen med ett sådant utlåtande. Utskottet har icke med ett enda ord
berört den viktiga frågan örn hur det förslag utskottet framlägger _ skall omsättas
i praktiken. Vi ha icke fått upplysning örn de tekniska möjligheterna
att i ett slag genomföra fria resor i den utsträckning som här föreslagits. Vi
hade för en vecka sedan en debatt, som gällde frågan om sommarresor för
feriebarn. Det framhölls då från olika håll, att det var ett utomordentligt behjärtansvärt
ändamål, men att tekniska skäl stodo hindrande i vägen, det fanns
inte transportmöjligheter o. s. v.

Nu kan man ju säga att detta egentligen är en bagatell. Det gäller hara
några hundra riksdagsmän, och de skola inte resa varje dag. Men det är inte
en liten bagatell. Det är i realiteten en ganska stor fråga, även örn man bortser
från det viktigaste, nämligen det principiella. Jag hade för någon tid sedan
tillfälle att fråga chefen för statens järnvägar, hur han såg på detta förslag.
Han ville inte ta ståndpunkt till själva förslaget, men han framhöll att
det måste bli förenat med mycket stora svårigheter att ordna dessa fria resor.
Han framhöll att det redan nu är besvärligt med de många rekvisitionerna.
Nu äro ju alla ense örn att man skall komma ifrån rekvisitionssystemet. Om
man bifaller reservationen, har man även uppfyllt alla berättigade önskemål.
Reservanternas förslag är praktiskt och möjligt att genomföra; det går icke
Utöver de gränser, principiella eller tekniska, som man bör uppdraga. Men utskottsmajoritetens
förslag gör det i allra högsta grad.

Det har nu framförts argument av olika slag till förmån för det föreliggande
förslaget. Först var det litet Ovanmyralyrik om nyttan och nöjet av att resa
i vårt. vackra land. Sedan Hilgo vi höra ett mycket älskvärt och småtrevligt
kåseri av herr andre vice talmannen, som jag heller inte har mycket att säga
om. Det var som sagt ett kåseri, men inte något försvar i sak. Ett försvar i sak
gav däremot herr Karl August Johanson. Det var huvudsakligen såsom praktisk
järnvägsman han talade. Han framförde sakliga argument och hade praktisk
erfarenhet att stödja sig på. Men han förbigick det väsentliga. Herr
Gustavsons anförande tror jag det är barmhärtigast mot honom själv att inte
gå närmare in på. Men då han var nog älskvärd att tänka på stockholmsriksdagsmännen
och framhöll att de ju inte kunna lia något intresse av den här
saken, eftersom de ho i Stockholm och inte behöva resa, slår lian ju ihjill huvudskälet
för detta förslag. Avsikten med förslaget är ju att riksdagsmännen
skola få tillfälle att se landet. Herr Gustavson unnar tydligen inte stock -holmsriksdagsmännen den förmånen.

Åtskilliga av oss lia varit med örn att behandla denna fråga vid föregående
tillfällen. För min del var det redan för 25 år sedan, som jag första gången
i kammaren mötte frågan. Det starka motstånd, sorn då restes från olika håll

Nr 20.

Onsdagen den 9 maj 1945 fm.

Äng. riksdagsmans rätt till fria resor m. m. (Forts.)
och som resulterade i ett klart avslag på då föreliggande motion, uppbars,
skulle jag tro, av en kompakt folkmajoritet, som det förefaller mig att utskottsmajoriteten
i denna stund saknar. Nu har det sagts här av en talare,
att. folkmeningen, det är ju vi. Vi riksdagsmän, säger han, äro ju folkviljans
representanter, vad vi tycka, det tycker också folket. Jag överlåter
åt talaren och hans meningsfränder att närmare begrunda innebörden av
detta. Jag undrar bara i all blygsamhet, örn han inte trycker litet för hårt på
ordet folkrepresentant och tar sig litet för stora rättigheter, när han kommer
fram med sådana anspråk. Den som verkligen vill göra sig besvär med att
höra efter, hur folk tycker och tänker, kommer till ett helt annat resultat än
den ärade talaren och åtskilliga andra som här ha yttrat sig.

Det har sagts att folket har den uppfattningen att riksdagsmännen redan
nu ha fria resor. Ja, det kommer sig naturligtvis därav, att de riksdagsmän
som verkligen behöva fria resor även ha det. De lia rätt att resa fritt till sin
hemort så många gånger som helst under riksdagstiden. Örn detta råder nu
ingen tvist, och jag har inte heller tidigare hört några invändningar resas mot
detta. Men här gäller det något helt annat. Här gäller det att utsträcka rätten
till fria resor över hela riket och under hela året. Detta har inte något som
helst samband med riksdagsmannauppdräget; det är en förmån som ligger alldeles
utanför fullgörandet av det uppdrag för vilket vi valts. Det är mot detta
som man reagerar, och den som inte vill se och höra detta kommer så småningom
att göra en ganska bitter erfarenhet. Den reaktion, som jag är medveten
örn finns hos1 folket, anser jag vara en sund reaktion. Den reser sig mot varje
försök från folkrepresentationens sida att tillägna sig rättigheter utöver vad
som är skäligt och rimligt. Här har ingenting inträffat under dessa 25 år,
som borde förändra riksdagsmajoritetens ställning. Den bör vara densamma
i dag som för 25 år sedan. Såsom jag framhöll, är ju rätten till fria resor under
själva riksdagstiden obegränsad för dem som bo ute i landet, och därmed
äro alla rimliga anspråk tillgodosedda. Vad som går därutöver är icke sakligt
försvarat, allra minst med sådana allmänna talesätt som här förekommit örn
nyttan och nöjet av att resa.

Herr talman! Jag yrkar i första hand bifall till reservationen, men jag
kommer även att rösta för avslagsyrkandet, örn det första yrkandet icke skulle
vinna kammarens bifall.

Herr Källman: Herr talman! Då jag inte deltagit i slutbehandlingen inom
utskottet av detta förslag, hade jag inte tänkt yttra mig, men jag skall i alla
fall få be att säga några ord.

Den siste talaren använde uttryck för utskottsmajoritetens ställning som
inte lia något sammanhang med verkligheten, han har själv i högsta grad missförstått
utskottets utlåtande, och han känner icke till vilket system som nu
gäller. Han säger att utskottet har handlagt detta ärende lättvindigt och att
utlåtandet inte ger någon ledning beträffande frågan hur reformen skall omsättas
i praktiken. Vad är det nu som utskottets förslag innebär? I jämförelse
med vad som nu gäller innebär det ju ingenting annat än att. rekvisitionssystemet
skall ersättas med stående fribiljetter för riksdagsmännen i båda kamrarna.
Det är ju det saken gäller. Det är det man skall diskutera och ingenting
annat. Detaljerna rörande förfarandet bestämmas av det organ som riksdagen
utser för ändamålet. Enligt utskottets förslag blir det ju kanslideputerade tilllika
med. riksdagens talmän. Det blir dessa som skola utforma de erforderliga
tillämpningsföreskrifterna, och i den mån det erfordras ändringar i dessa
ha de befogenhet att göra sådana. Det är alltså inga revolutionerande nyheter,

Onsdagen den 9 maj 1945 fm.

Nr 20.

Ann. riksdagsmans rätt till fria resor m. m. (Forts.)
utan det gäller endast att få bort de besvärligheter med tusentals rekvisitioner
som herr Karl August Johanson belyste.

Innebär nu en stående fribiljett verkligen betydande förmaner för ledamöterna
av riksdagen? Den frågan mäste, besvaras med nej. Ty de flesta riksdagsmän
— märk väl vilken meningsriktning som har majoritet i kamrarna
—- ha inte råd att resa på det sätt som talarna från högerpartiet tydligen tro
att de komma att göra. Såsom här påpekats kostar nämligen en resa. mer än
biljettpriset, och alla lia väl för övrigt sysselsättning att ägna sig åt under
tiden mellan riksdagarna.

Man har nu försökt blåsa upp detta till en stor partipolitisk fråga. Jag läster
emellertid uppmärksamheten på att högerpartiet inte är enhälligt. Vi ha till
och med en ledamot i konstitutionsutskottet,, som principiellt anslöt sig till majoritetens
mening. Men av någon outgrundlig anledning kom han inte att sitta
med, då beslut fattades. I stället inträdde suppleanten, som hade samma uppfattning
som herrarna givit uttryck åt i dag.

Herr Wistrand säger att denna fråga är stor och betydelsefull, därför att
den egentligen gäller hur svenska folket reagerar, när riksdagens ledamöter
skaffa sig privilegier. Folket är känsligt, säger han. Ja, den saken få vi väl
tala örn vid nästa valtillfälle. Då kunna vi även berätta för det svenska folket,
att på de riksdagsarvoden som fastställdes 1937 utgår icke något som helst
dyrtidstillägg. Hur mycket statens tjänstemän lia, det veta vi alla. Men riksdagens
ledamöter ha inte ett öre i ersättning för den penningvärdeförsämring,
som ägt rum sedan 1937. Man kan väl inte säga att man skaffar sig förmaner,
när man inte ens tar i anspråk en del av det försämrade penningvärdet
genom dyrtidstillägg. Jag fäster uppmärksamheten på detta just med hänsyn
till den uppfattning som herrarna ifrån högerpartier ha örn utskottsmajoritetens
ställning.

Ett enda ord örn olikheten mellan de båda kamrarnas ledamöter, för den händelse
reservationen bifalles. Det står i reservationen att ledamöterna ha ett
behov att kunna företaga resor till valkretsen för att kunna komma i kontakt
med sina valmän. Det har redan sagts, att en stockholmare som representerar
en norrländsk valkrets kan resa i ett par län på statens bekostnad. Men hur
blir det då med en ledamot i andra kammaren? Hans möjlighet att resa på
statens bekostnad är begränsad till den valkrets, som han representerar. Här
uppkommer alltså en olikhet mellan ledamöterna i första och andra kammaren.
Jag kan resa i Stockholms län och Uppsala län, ty jag representerar dessa båda
län i kammaren. Men andrakammarledamöterna i Stockholms län få inte resa
på statens bekostnad i Uppsala län, och inte heller få riksdagsmännen i Uppsala
län resa i Stockholms län. Den reservationen är väl inte så bra. genomtänkt,
när sådana olikheter kunna inträda. Riksdagen kan inte stå till svars
med att stifta en lag som har sådana konsekvenser.

Vad beträffar frågan om kontroll och missbruk, är denna berörd med vad
jag anfört i början av mitt anförande. Här är inte fråga örn något annat nytt
än att man i stället för ett rekvisitionsförfarande får. en stående fribiljett, och
därtill har jag framhållit att kamrarnas ledamöter inte lia råd att. resa hur
mycket som helst. Jag undrar i själva verket, örn det kommer attili sa my cket
dyrare, sedan systemet med fribiljetter införts. Jag tänker pa. att det är
fråga örn inte bara resor till och från hemorten under riksdagsperioden, utan
ett betydande antal riksdagsmän lia den ställningen, att de resa .ganska mycket
på det allmännas bekostnad. Jag erinrar om utskottsavdelningarnas och
utrikesnämndens ledamöter, statsrevisorerna, ledamöter i kommittéer, alla de
riksdagsman, som tillhöra prövningsnämnder och. mödrahj.älp.snåmnder eller
äro ombud för pension-styrelsen m. 11. Alla dessa - - jag tillhör själv iva av

Nr 20.

Onsdagen den 9 maj 1945 fm.

Äng. riksdagsmans rätt till fria resor m. m. (Forts.)
de kategorier, sorn det här är fråga om —- måste skriva reseräkningar halvårsvis
eller kvartalsvis. Tack vare fribiljetterna befrias de härifrån. Man begagnar
biljetterna utan vidare.

Man har ondgjort sig över att föreläsare eventuellt skulle få fribiljetter. Ja,
men kan man inte unna ledningen för folkhögskolekurser, föreläsningsföreningar
eller studiecirklar eller vad det vara månde den förmånen, att en föreläsare
hos dem reser fritt? Det är naturligtvis Mart, att han inte tar hetalt
för en resa, för vilken han själv inte erlägger något. Herr andre vice talmannen
har ställt den riktiga diagnosen, när han i sitt anförande — som inte var
ett kåseri, herr Ivar Anderson! — förklarade, att man hade blåst upp denna
fråga och sökt ge den partipolitisk betydelse.

Jag är liksom manga andra inte rädd för att resonera med folk ute i bygderna
om dessa ting, och jag vill nämna som exempel på vilken uppfattning
man i allmänhet har örn riksdagsmännens förmåner, att jag har blivit tillfrågad
örn hur mycket de ledamöter, som sitta i utskott, få extra per dag. Sådana
frågor får man, och ändå borde alla veta, att med undantag av två personer
i riksdagens kamrar äro alla riksdagsmän fullkomligt likställda i ekonomiska
förmåner.

Jag tycker, att de ärade kammarledamöterna böra vara mogna att gå till
beslut. Här behöves inte återremiss eller ny utredning, ty frågan är mycket
enkel, såsom jag i det föregående har antytt.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Häri instämde herrar Sandegård, Ekman och Gottfrid Karlsson.

Herr Herlitz: Herr talman! Herr andre vice talmannen sade till mig, att det
finnes ett säkert sätt att göra sig tråkig, och jag hörde med respekt på detta
uttalande av en aktad auktoritet på området. Jag gjorde under fortsättningen
av hans anförande flera reflexioner, bland annat att man kan bli tråkig genom
att inte säga någonting, och att man kan bli tråkig även genom att svara på
allt. Jag skall emellertid försöka att undgå detta fel nu och inte ta upp allt
det som i denna stund kunde ligga mig örn hjärtat, utan jag skall bara säga
det allra nödvändigaste.

Först och främst vill jag säga en sak till herr Källman: låt oss här inte resonera
om riksdagsmannaarvodena. Vill någon ifrågasätta att riksdagsmännens
arvoden äro för låga, går jag gärna med på en diskussion därom, men den saken
ligger på ett helt annat plan. Det är inte fråga örn den nu. Kritiken mot utskottets
hemställan går framför allt ut på att här föreslås en ekonomisk förmån,
som inte kommer alla riksdagens ledamöter till godo i samma utsträckning, och
som därför ej kan försvaras som en arvodesökning.

Låt oss vidare, herr Källman, inte förenkla saken därhän, att vi säga, att
utskottets förslag inte innebär något annat än att man ersätter det förhatliga
rekvisitionssystemet med ett fribiljettssystem, och därigenom ge kammarens
ledamöter det intrycket, att högerreservanterna inte vilja vara med på detta.
Låt oss inte glömma bort eller skjuta undan det väsentliga förhållandet, att
det här är fråga örn huruvida de fria resorna skola gälla hela landet eller inte.
Jag ber herrarna än en gång att lägga på minnet, att det för mig är fullkomligt
självklart, att man bör avskaffa rekvisitionssystemet, i den mån det är fråga
örn resorna till hemorten. Någon har frågat mig, varför jag inte skrev detta i
motiveringen. Ja, det. var min gamla obenägenhet att dekretera saker och ting
i motiveringar som gjorde detta. Det var kanske ett missgrepp. Jag deklarerar
emellertid ännu en gång, att det för mig står fullkomligt klart, att vi skola
söka komma ifrån det besvärliga rekvisitionssystemet. Men vi få inte framställa
saken så, att härför kräves, att vi skola åtnjuta fria resor över hela landet.

Onsdagen den 9 maj 1945 fm.

Nr 20.

Äng. riksdagsmans rätt till fria resor m. m. (Forts.)

Jag tror det var herr andre vice talmannen, som sade, att vi inte skola tala
så mycket örn möjliga missbruk. Riksdagsmännen äro lojala, och de komma
inte att missbruka förmånen av fria resor. Jag förstår inte riktigt denna tankegång.
Jag ser saken på ett annat sätt. Sedan vi ha fått våra fribiljetter med
giltighet inom hela landet, vem kan då komma och säga till mig, att det är ett
missbruk, att jag använder min biljett enligt gällande bestämmelser? Den har
stuckits i handen på mig lika väl som på andra med den fullmakten: begagna
den hur du vill! Skall det begäras, att jag inte utnyttjar den vid resor i enskilda
angelägenheter? Och hur vill man, att jag skall använda den vid en resa,
som är en blandad turist- och studieresa? Nej, utgångspunkten är klar: ha vi
fribiljetter, ha vi rätt att begagna dem. Man får då inte tala örn missbruk, och
man kan inte förespegla kammarens ledamöter, att sådana förmenta missbruk
skola kunna undvikas.

Vidare vill jag understryka, att man naturligtvis också måste ta viss hänsyn
till vad folk tänker och tycker. Jag vill reagera mot talet örn att det är högern,
som blåst upp detta till en stor politisk fråga. Jag har sett, att det skrivits örn
saken i Svenska Dagbladet; vad jag i övrigt läst i pressen härom har varit
utomordentligt animerade skriverier i två tidningar, nämligen Aftonbladet och
Expressen, med vilka jag inte har den ringaste förbindelse. Det är möjligt, att
saken behandlats även i andra tidningar, det känner jag inte till. Men nog är det
rimligt, att vi ägna en tanke åt vad folk tycker och tänker örn resorna. Herr
Karl August Johanson är tydligen lyckligt befriad från att göra detta, ty för
honom står saken klar: vi äro valda till folkrepresentanter, och då är folket ute
i landet en quantité négligeable, som vi inte behöva tänka på. Det är bra för den
som har det så ställt. Men eljest är det en ganska naturlig sak, att man tänker på
vad folk tycker. Nog anser jag, att det är rimligt, att riksdagen tar litet hänsyn
till vad man tänker och tycker ■— här liksom i andra länder.

Herr andre vice talmannen undrade, vad jag hade för grund för min antydan,
att man i främmande länder varit missnöjd med att riksdagsledamöterna ha
fria resor, och jag skall svara honom på den saken. Naturligtvis gäller det först
och främst Frankrike, och man får nog inte förenkla problemet örn den franska
demokratiens missgrepp därhän, att man föreställer sig, att några elaka högermän
gjort partipolitik av denna fråga. Missgrepp ha skett både i Frankrike och
i andra länder. Det som förde mig in på tanken var ett samtal med en tysk
flykting av judisk börd, som varit här många år, en omdömesgill man, före detta
tysk ämbetsman. "Vi kommo just häromkvällen att resonera om saken, och lian
sade, att det var på sådana saker, som weimarparlamentarismen föll. Det var
detta,_ som låg bakom mitt uttalande. Det var emellertid inte något påstående
av mig; att man allmänt resonerar så och så i andra länder. Jag påstod inte
något sådant, men jag efterlyste ett övervägande från utskottets sida på denna
punkt.

Herr talman! Jag har naturligtvis intet annat att göra än att vidhålla yrkandet
örn bifall till reservationen.

Herr Linderot: Herr talman! Jag har sällan känt mig så imponerad av någon
ledamots kamp för en god sak som i dag av herr Herlitz’ kamp mot de faror,
som konstitutionsutskottet här har försökt lura riksdagen att ge sig in i.

För det första tror herr Herlitz, att vi komma att få hitlervälde här i landet,
om man antar konstitutionsutskottets förslag, att riksdagsmännen skola
kunna resa omkring på statens bekostnad. För det andra tror lian. att det kommer
_ att bli en väldig opposition inom folket. Jag vill inkassera såsom ett synnerligen
positivt resultat av denna debatt, att herr Herlitz alldeles särskilt och
högern förmodligen i största allmänhet kommit att här i riksdagen föra de

Första kammarens protokoll 1945. Nr SO. 3

Nr 20.

Onsdagen den 9 maj 1945 fm.

Äng. riksdagsmans rätt till fria resor m. m. (Forts.)
stora folkmassornas talan och varna speciellt socialdemokraterna för att bortse
från vad väljarna tycka och tänka. Att denna förändring har skett inregistrerar
jag såsom ett mycket stort framsteg, och jag hoppas, att framför allt herr
Herlitz inte glömmer att tänka på de breda väljarmassornas reaktioner i andra
frågor än när det rör fribiljetter till riksdagsmän.

Vad i övrigt gäller själva saken, är så mycket sagt, att det egentligen skulle
vara överflödigt att ta ordet för att tillägga någonting. Men då de som här
företräda reservanternas mening så uppenbarligen vädja till sådana uppfattningar
ute bland folket, som grunda sig på okunnighet överhuvud taget örn
riksdagsmännens arvodesförhållanden och okunnighet om de så kallade förmåner
riksdagsmännen åtnjuta av staten, och då argumenteringen vädjar till de
i sådana fall allra mest efterblivna folkskikten, vill jag delta i debatten för
att opponera mot att herr Herlitz och de övriga högerrepresentanter, som yttrat
sig, Ira lagt upp diskussionen på detta sätt.

Skulle man vilja appellera till dessa vanföreställningar ute bland folket
eller till något slags avundsjuka eller, som det populärt brukar heta, bondsnålhet
hos det svenska folket, då skulle man ställa sig på högerns ståndpunkt,
och det är mycket möjligt, att nian till och med skulle kunna vinna
en och annan röst på en så utomordentlig sparsiamhetslinje som den herr Herlitz
företräder. Men jag tycker, att det skulle vara oriktigt att till och med
bara stillatigande åhöra en sådan argumentering utan att säga ifrån, att man
här gör sig skyldig till ett ovärdigt vädjande till efterblivenheten. När man
säger, att frågan om arvodena till riksdagsmännen inte skall blandas ihop med
detta spörsmål, såsom herr Herlitz sedan framhöll, ber jag att fa erinra honom
örn vad han uttalade i sitt första anförande, nämligen att detta mäste ses
i sitt allmänna sammanhang med vådan av att folkrepresentationen tillskansar
sig privilegier, som inte kunna vara riktiga. Örn man skall tala örn privilegier,
som äro oriktiga, måste man väl se på alla privilegier tillsammans, alltså
även på arvodena. Jag tillåter mig att darom säga, att jag inte kan anse arvo
demi till riksdagsmännen vara tilltagna med sadan generositet, att någon som
helst rimlig invändning kan resas mot dem. Det är märkligt, att när man talar
med andra människor om sådana saker, bli de_ i regel förvånade över att riksdagsmännen
åtnjuta så låga arvoden och så ringa ersättningar och sa la privilegier
i egenskap av riksdagsmän som de i verkligheten åtnjuta. Det är inte
något som jag har uppfunnit på rak arm, utan det är de faktiska erfarenheter,
som jag har gjort vid samtal med folk ute i landet om dessa angelagenheter.

Det är alltså riktigt att se fribiljettsfrågan i samband med arvodesfragan,
även örn denna senare formellt sett inte står under diskussion. Och i samband
med arvodesfrågan kan man ju utan vidare fastställa, att summan_av riksdagsmännens
privilegier i detta fall inte skulle bil sa stor, att den i allmänhet
skulle locka någon människa till att fördenskull ata sig riksdagsmandat.

Jag representerar de kanske allra fattigaste väljarna, dem som vid tidigare
val ha röstat med det kommunistiska partiet, men ännu har jag aldrig pilört
någon enda av dessa väljare opponera sig mot de arvoden eller andra t orm aner,
som riksdagsmännen åtnjuta. Jag tror tvärtom, att de alltför småaktigt utformade
bestämmelserna örn riksdagsledamöternas ersättningar avhalla manga
från att överhuvud taget kandidera på en lista vid riksdagsval, darfor att de
egentligen inte anse sig lia råd att bli riksdagsmän. Aven för en arbetarrepresentant,
som lämnar sitt arbete och sin familj — örn han boril&nåsOTicR
och kommer in i riksdagen och får åtnjuta de formaner, som följa darmed, ar
det ofta förenat med ekonomiska uppoffringar att fullgöra nksdagsmannauppdraget.
Jag har ju den förmånen att inte behöva delta, i något utskotts arbete
men jag kan ändå få lov att känna medlidande med dem som sitta och träget

Onsdagen den 9 maj 1945 fm.

Nr 20.

Ane/, riksdagsmans rätt till fria resor m. m. (Forts.)
arbeta i utskott. Jag har iakttagit många ledamöter i utskotten under riksdagstiden.
De få faktiskt ofta slita och slita ganska hårt utan att detta slit medför
den ringaste ersättning utöver riksdagsmannaarvodet. Jag begriper inte,
att högern sätter i gång en partipolitisk aktion för att pressa ned de så kallade
privilegierna eller bibehålla en ordning, som är orättfärdig, vilket jag tycker
att den nuvarande ordningen är. Jag representerar Norrbottens och Västerbottens
läns valkrets, och jag har inte möjlighet att resa till mina väljare
annat än på egen bekostnad eller på deras bekostnad. Det tycker jag är oriktigt,
och alla de andra skäl, som ha anförts för att riksdagens ledamöter böra
kunna utan ekonomiska hänsyn fritt resa omkring i landet, borde väl vara
tillräckliga för att varje försök att vinna någon popularitet med en sådan demagogi
som högerpartiet här företräder .skulle vara dömt att misslyckas.

Jag tycker inte, att det ligger några reella skäl bakom attacken mot konstitutionsutskottet.
Hela uppläggningen av frågan ger i varje fall mig^en smak
av demagogi. Saken är inte värd denna stora debatt. Det är väl ändå inte på
det sättet, som man här skulle kunna tro, när man hör oppositionens anföranden,
nämligen att örn utskottets förslag blir antaget, så kommer hela riksdagen
att befinna sig på resande fot året runt och inte göra någonting annat än
fara omkring. I verkligheten är det så, som herr Källman har sagt, att många
inte lia råd till det. Men jag skulle vilja tilllägga, att de flesta — jag känner
personligen så många, att jag vågar säga de flesta — inte ha tid att lara
omkring, utan antalet resor kommer troligen även med de nya bestämmelserna
att bli relativt ringa.

Hela saken bär blåsts upp till proportioner, som den absolut. inte borde ha
fått. När jag hörde vad en talare säde örn risken för halvkriminella fuffens,
såsom att man skulle kunna resa på fribiljett och sedan ta betalt av uppdragsgivaren
för resan, var det inte utan att i varje fall jag skulle vilje ge fribiljett
åt talaren från riksdagen men inte tillbaka, ty jag tycker inte,^ att det är riktigt
kollegialt att förutsätta, att dylika manipulationer skulle få en sådan omfattning,
att det kunde anses såsom ett skäl för att riksdagen inte skulle besluta
örn fribiljetter. Utan att provocera till samma replik mot mitt anförande som
herr andre vice talmannen fick, nämligen att jag kaserar, vill jag säga, när
jag hört alla dessa invändningar, att jag fått den uppfattningen, att inom
kort kanske någon författare av texter till roliga filmer kommer att hitta riksdagsprotokollet
över denna debatt och så göra en trevlig film med rubriken
exempelvis: »Stor debatt i Grönköpings stadsfullmäktige rörande fria resor till
Knislinge och Hjo».

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets förslag.

Herr Björck: Herr talman! Jag har fått den uppfattningen av denna debatt,
att man gjort frågan mycket större än den är eller borde vara. Det har gått
för mycket politik i den.

Jag fäste mig vid att herr Herlitz sade, att riksdagsmännen komma att begagna
förmånen av fria resor i mycket begränsad omfattning. Däri ger jag
honom rätt. För oss från landsorten, som resa på tåg i regel varje vecka, hägrar
det verkligen inte som någon förmån att få göra en mängd resor, medan
riksdagen har ferier. Det kan hända, att vi göra en och annan^ resa, men vi
ha säkerligen en hel dol annat att syssla med, när vi ha fritt fran riksdagen,
än ali bara hålla på att resa. Här torde de ärade riksdagskamraterna från
Stockholm och stockholmstrakten enligt min mening inte fullt förstå oss. De
pressas inte av betungande resor i samma utsträckning som vi. hör dem karn
det, vara trevligt att komma ut och göra en längre resa med användande av
fribiljetterna, men vi fran landsorten se denna fråga pa ett helt annat sätt.

Nr 20.

Onsdagen den 9 maj 1945 fm.

Äng. riksdagsmans rätt till fria resor m. m. (Forts.)

Nu klagar man över att lagtexten är bristfällig. Ja, men det säges ju också
i utskottsutlåtandet, att det är meningen, att talmännen tillsammans med
kanslideputerade skola utforma en stadga för de fria resorna och avfatta bestämmelserna
så, att det inte uppstår något missförstånd, och vi böra väl ha
fullt förtroende för att talmännen och kanslideputerade komma att göra allt
för att utforma bestämmelserna så, att det inte blir möjligt att kringgå eller
feltolka dem. Jag håller före, att dessa fribiljetter för de flesta av oss endast
torde bli en förenkling av nu rådande system med rekvisitionsblanketter, som
blivit alldeles för krångligt och vidlyftigt. Vi få i stället en fribiljett och
slippa stå i kö vid resebyrån här eller vid statens järnvägar. Örn man sedan,
såsom jag sade nyss, vill företa en extra resa, må det vara tillåtet.

Jag blev något överraskad, när herr Herlitz påstod, att vi lika väl skulle
kunna lära känna Sverige genom att läsa böcker. Alla ha inte lika lätt att
fatta vad de läsa, och det torde väl herr Herlitz få erkänna, att örn man kan
läsa och samtidigt göra studieresor, får man en betydligt mera vidgad uppfattning
örn saken än örn man endast läser i böcker. För mig är det inte nog med
att endast läsa — den erfarenheten har jag gjort i mitt eget yrke. Jag har
lärt- mig åtskilligt genom studieresor såväl inom landet som utomlands, och så
torde det vara för många. Fria resor komma att få betydelse för alla, som ha
allmänna uppdrag. Hur många skulle inte t. ex. vilja personligen på ort och
ställe studera norrlandsproblemen, som vi höra så mycket talas örn?

Jag iskall inte förlänga denna debatt, utan jag ber, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr andre vice talmannen: Herr talman! Jag har begärt ordet bara för en
kort kommentar till ett pär yttranden av herr Herlitz och herr Wistrand.

Herr Herlitz påstod i sitt första anförande, att man i andra länder blivit
indignerad över att riksdagsmännen skaffat sig sådana förmåner, som det här
är fråga örn, och att det bidragit till att undergräva demokratiens anseende.
Jag frågade honom, varifrån han hade fått denna uppfattning. Själv antog
jag, att det var fråga om Frankrike, där en ytterlighetspress Ilar bedrivit en
ovederhäftig agitation mot demokratien, och han har sedan bekräftat, att det
var Frankrike han hade tänkt på.

Herr Wistrand berättade i det sammanhanget anekdoten örn banditerna, som
plundrade passagerarna på ett tåg, varvid det befanns, att ailä hade fribiljetter,
därför att de voro deputerade eller högre tjänstemän. Det var bara
de båda rövarna, som hade betalt sina biljetter. Jag vet inte, örn herr Wistrand
menade, att det var tillbörligt, att de av denna anledning togo hand örn de
andras ägodelar.

Herr Herlitz lade till en sak i sitt andra anförande. Han hade fått en uppgift
— av någon tysk, förmodar jag — att det var på grund av sådana saker
som fria resor åt riksdagsmännen som Weimarrepubliken gick under. Det
bekräftar, vad jag förutsatte, nämligen att det var på hitleragitationen mot
demokratien, som herr Herlitz föll tillbaka i sitt anförande. Det styrker, att
det, såsom jag sade, var fråga om en ovederhäftig agitation och en mycket begränsad
sådan. Herr Wistrand erkände själv, att den anekdot han berättade
var gjord, och det var ju det jag sade, att det här inte är fråga örn verklighet,
utan om en exklusiv, ytterligtgående agitation.

Vad förhållandena i Weimarrepubliken och de tyska förhållandena i övrigt
beträffar, så kan man ju fråga sig, örn Weimarrepubliken föll på riksdagsmännens
fria resor. Jag vet inte, örn de hade några på den tiden, men örn de
hade det, kan man ju fråga, örn den där otillbörliga förmånen avskaffades,
när det infördes en ny nazistisk ordning. Avskaffade Hitler riksdagsmännens

Onsdagen den 9 maj 1945 fm.

Nr 20.

Äng. riksdagsmans rätt till fria resor m. m. (Forts.)
arvoden och fria resor? Det är kanske någon som säger att Hitler avskaffade
riksdagen. Nej, det gjorde han inte. Han hade riksdagen kvar, visserligen
sorn en sken- eller skuggbild, ty den inkallades bara ett par gånger om året
för en enda dag. Men riksdagsmännens förmåner stodo kvar och ökades. Det
finns inga riksdagsmän i hela världen som ha så verkligt otillbörliga förmåner
som riksdagsmännen i Hitlers Tyskland hade. De hade för dessa två sammanträden
ett arvode — jag minns inte riktigt siffran, men jag tror det var på
8 000 mark eller med den dåvarande kursen på riksmark ungefär 15 000 svenska
kronor. Det är ju inte så litet.

Jag vill ju inte säga, att det inte kan i andra länder ha förekommit saker,
som man skulle kunna ha anledning att anmärka på, men jag bestrider fortfarande,
att det här är fråga örn något sådant otillbörligt steg ifrån de svenska
riksdagsmännens sida. När högern i denna kammare, och jag förmodar även
i andra kammaren — åtminstone herrar Herlitz och Wistrand — ställa sig i
led med den nazistiska vulgäragitationen i det gamla Frankrike och det gamla
Tyskland, verkar det som ett vemodigt eko av en melodi, som man trodde höll
på att sjunga på sista versen.

Jag vidhåller, herr talman, att det här är fråga örn en praktisk anordning
för lösning av dessa spörsmål, en praktisk anordning som riksdagen med gott
samvete kan kosta på sig.

Jag vill ännu en gång, herr talman, yrka bifall till utskottets förslag.

Ordet lämnades nu för kort genmäle till herr Wistrand, som yttrade: Herr
talman! Herr andre vice talmannen har tydligen helt och hållet missförstått
mitt anförande. Jag är inte på något sätt inställd på den vulgäragitation, som
bedrivits vare sig i Tyskland eller Frankrike,- men jag har velat framhålla
nödvändigheten att inte genom obetänksamma åtgärder ge en sådan agitation
luft under vingarna.

Herr Andersson, Jones Erik: Herr talman! Jag ber om ursäkt för att jag
återkommer, men jag lovar att fatta mig mycket kort.

Jag begärde ordet endast och allenast i anledning av herr Axel Ivar Andersons
litet nonchalanta värdesättning av min enkla motivering för de fria
resornas berättigande. »Ovanmyralyrik» hette det överlägset. Jag räknar naturligtvis
aldrig med att jag någonsin skall kunna fylla måttet på herr Axel
Ivar Andersons anspråk i det hänseendet, men den oklarhet i skrivsättet, som
han här förevitar utskottet, anser jag i alla händelser inte behöver förstoras
till den grad som här sker. Utskottet överlåter ju till ett riksdagens eget organ
att närmare praktiskt utforma de bestämmelser som tarvas i detta hänseende.
Jag tror att riksdagen kan vara ganska säker på att de bestämmelserna komma
att skrivas så, att ingenting otillbörligt sker. Kanslideputerade — riksdagens
eget organ med riksdagens fulla förtroende -— kunna nog jämte talmännen
på lämpligaste och smidigaste sätt ordna med formerna för denna
stadgas tillämpning.

För övrigt vill jag säga, att när man här märker den underförstådda men
ganska klart framträdande avsikten från högerns sida att inverka på folkopinionen
med sparsamhetstendenser och slikt, erinrar jag mig en gammal
trevlig och bra historia. Det var för åtskilliga år sedan ett par hedervärda
dannemän här i riksdagen —• smålänningar för övrigt —- som i samma avsikt
till valmännens påverkan motionerade örn sänkning av riksdagsmännens arvoden.
Resultatet av det hela blev att båda gubbarna vid nästa val fingo stanna
hemma.

Nr 20.

Onsdagen den 9 maj 1945 fm.

Äng. riksdagsmans rätt till fria resor m. m. (Forts.)

Herr Nordenson: Herr talman! Jag har dröjt mycket länge med att begära
ordet därför att jag varit angelägen att få insupa så många skäl som möjligt
för utskottsmajoritetens förslag. Jag anser nämligen att det förslag örn
fria biljetter, som här kommit fram, är synnerligen tilltalande för den enskilde
riksdagsledamoten. Det är få privilegier, som jag för min del skulle
sätta mera värde på än detta, och jag skulle därför ha ansett det vara mycket
roligt att få skäl för en sådan ståndpunkt. Men jag måste verkligen anmäla
min allra djupaste besvikelse, ty här lia, såvitt jag kunnat finna vid ett
noggrant åhörande, inte på någon punkt förebragts några skäl utöver dem
som finnas i utskottets motivering, och i fråga örn knapphet och ofullständighet
lämnar denna motivering ingenting övrigt att önska. Det enda som
där framförts som skäl är att man skulle företaga studieresor, men det görs
inte någon utredning till belysning av i vad mån detta kan ske. Jag har försökt
bilda mig en uppfattning på egen hand och har då måst säga mig, att
alla riksdagsledamöterna äro synnerligen upptagna personer och säkerligen
icke lia så mycket tid övrig till sådana resor, allra minst under den tid riksdagen
pågår. Skulle det komma upp en fråga vid riksdagen, som vöre av den
betydelsen, att ett besök på någon plats ute i landet vore erforderligt, så
ordnas ju sådant ofta av utskotten, och då sker det ju på det allmännas bekostnad.
Jag tror sålunda att ledamöterna lia mycket litet tillfälle att ägna sig
åt enskilda studieresor under riksdagen.

Återstår då den övriga tiden; då kan man ju tänka sig att sådana resor
skulle kunna förekomma. Men det har mycket starkt vittnats av utskottets
anhängare, att sådana resor i mycket ringa grad komma att äga rum. Ledamöterna
ha i allmänhet inte tid, och de ha inte råd heller. Frågan örn studieresorna
reduceras sålunda av dessa herrar själva till en bagatell; de komma
att bli ytterst fåtaliga, jämfört med övriga resor.

Vad är det då för övriga resor som kunna komma i fråga, utom resorna
till och från riksdagen? Det är naturligtvis resor i samband med den borgerliga
tjänst som vederbörande har eller i samband med uppdrag av annan beskaffenhet
än riksdagsupp draget eller slutligen nöjes- och semesterresor. Men
då blir det ju fråga örn en helt annan sorts resor än dem som omnämnas i motiveringen.
Studieresorna bli en ringa bråkdel. Man har med denna argumentering
enligt min uppfattning totalt brutit sönder den lilla motivering utskottet
här givit.

Nu kan man säga att nöjesresorna också bli studieresor. Ja, de kunna nog
bli både det ena och det andra. Herr Andersson i Ovanmyra strök under, att
örn man far upp och tittar på en gemensamhetsladugård i Jämtland, är det
inget ont i att man stannar kvar och lapar litet norrlandsluft, och det är
naturligtvis riktigt, men det finns ju en risk för att det inte blir så mycket
av med besöket vid ladugården. Jag erinrar örn den gamla historien örn de
fyra herrarna som föro på kryssning till Indien. När en av dem vid hemkomsten
tillfrågades, örn det var vackert i Indien, så svarade han: »Ja, vet du,
det såg jag inte, för jag satt med ryggen mot fönstret.» Jag tror att det är
vissa risker för att man även under dessa resor kommer att sitta med ryggen
mot fönstret. Huvudsaken är att studieresorna helt och hållet kommit i bakgrunden;
de äro och bli en bagatell, och de fria biljetterna bli en förmån för
riksdagsmännen att överhuvud taget lia fria resor, av vilken beskaffenhet de
vara må, på det allmännas bekostnad.

Nu säger herr Linderot, att våra arvoden äro så dåliga, att det är mycket
rimligt, att vi få denna förmån. Ja, men då är det riktigare att vi ta upp arvodesfrågan
till behandling än att vi lägga på ett sådant här påbröd. Jag kan
tänka mig att det finns skäl för att justera arvodena, men detta är att gå en

Onsdagen den 9 maj 1945 fm.

Nr 20.

Ann. riksdagsmans rätt till fria resor m. m. (Forts.)
bakväg, och jag tror att det är ömtåligt att så göra. Man har all anledning
att säga, att när vi komma med en förbättring av våra, förmåner, böra vi åtminstone
lägga fram en stark oell övertygande motivering, och det är där det
brister i detta fall. Den motivering som har givits är fullständigt ihålig.
Skola vi bättra på våra förmåner, skola vi göra det så, att vi kunna övertyga
inte bara riksdagens ledamöter utan även valmännen örn det berättigade däri,
och jag måste anmäla en annan uppfattning än herr Linderot på den punkten.
Jag har frågat en rad personer, som jag vågar påstå äro politiskt ganska väl
initierade, och de ha alla mycket kraftigt reagerat mot detta förslag just därför
att de ansågo att det var fråga örn insmygande av en förmån, som rätteligen
borde behandlas på annat sätt, nämligen som ett förslag örn eventuell
justering av arvodena.

Det är verkligen betänkligt att gå fram på så lösa grunder som här har
skett. Det är möjligt att utskottet skulle ha kunnat förebringa en grundligare
och bättre motivering, men det har i så fall i hög grad försummat ^sig, och den
motivering som nu föreligger är i själva verket sönderskjuten. När man går
att besluta örn egna förmåner, är man inne på ett verkligt ömtåligt område.
Jag måste säga att det ligger någonting i att, såsom herr Wistrand gjorde,
i detta sammanhang citera uttrycket, att Caesars hustru inte får misstänkas.
Det var en gång en herre, som ville framhålla vikten av att personer i framskjuten
ställning inte utsättas för misstankar, men han citerade fel och sade
att »Potifars hustru inte får misstänkas». Jag undrar, örn vi inte hålla på att
göra en sådan liten förväxling här. Det förefaller mig som örn vi, därest vi
ansluta oss till utskottsma jonte ten, i ganska väsentlig grad skulle avlägsna
oss från den nivå, på vilken Caesars hustru hade sin varelse, och i betänklig
grad närma oss den kanske mera angenäma nivå, på vilken Potifars hustni
dvaldes, en nivå där vissa icke allt för vackra misstankar ha övergått till
visshet.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Andersson, Jones Erik: Herr Nordenson och jag äro gamla barndomskamrater,
men vi hade inte sett varandra på lång, lång tid förr än vi träffades
här igen. Herr Nordenson känner tydligen inte min läggning och vet inte hur
jag är sinnad, funtad och beskaffad. När han drar i tvivelsmål1, örn jag vid en
studieresa i Jämtland skulle ta Bjärme ladugård som mitt första mål, får jag
säga honom, att jag är bonde till liv och själ, till mitt hjärta och innersta, och
jag kommer säkerligen vid en eventuell utfärd till Bjärme att sätta ladugården
i främsta rummet; det andra får komma sedan.

Herr Herlitz: Herr talman! Då herr andre vice talmannen ännu på detta
sena stadium av debatten anser det angeläget att beröra vissa allmänna politiska
frågor, vill jag, fast jag inte ser, örn han är kvar här i salen, säga några
ord örn detta.

Herr andre vice talmannen erinrade örn att, ifall det hade förekommit missgrepp
i demokratierna, hade dock ännu värre saker förekommit i hitlerväldet.
Låt mig taga detta till utgångspunkt för ett understrykande av att vad som i
denna stund är det allra mest angelägna är att vi inte av den kritik mot diktaturerna,
i vilken vi alla äro fullkomligt enhälliga, få låta förleda oss till att
icke granska de demokratiska institutionerna med kritiska ögon. Detta är just
nu en mycket viktig sak.

Frågan är då, örn det har varit något fel på demokratierna i det hänseende
varom nu är fråga. Herr andre vice talmannen gjorde mig uppriktigt ledsen,
då han örn mig använde ett sådant ord som att jag .skulle ha förfallit till nå -

Nr 20.

Onsdagen den 9 maj 1945 fm.

Äng. riksdagsmans rätt till fria resor m. m. (Forts.)
gonting i stil med dea nazistiska vulgäragitationen. Herr andre vice talman!
Min uppgift är att studera sådana här saker och ting. Jag studerar dem inte
så mycket som jag borde göra, emedan tiden inte räcker, men så mycket vet
jag, att här förekommer världen runt kritik emot de demokratiska institutionerna.
Den har man sannerligen inte rätt att avspisa med att vartenda ord som
enges i den riktningen är nazistisk vulgäragitation. Det ordet stötte mig så
mycket mera, när jag tänkte på den sagesman som jag råkade citera. Han sade
någonting om att det var på sådant som Weimar-republiken gick under; det
var kanske en överdrift, som inte jag har skrivit under. Men den man, som
fick sig slungat i ansiktet detta ord örn nazistisk vulgäragitation, har flytt för
nazismen till vårt land.

Framför allt: det är ju här inte fråga örn Tyskland eller Frankrike, utan örn
en företeelse som vi alla som ha följt med saken — och det har herr andre vice
talmannen också gjort — veta föreligger litet varstans i världen och som det
är angeläget att vi ha våra ögon på i dagens läge.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i avseende på det under behandling varande memorialet yrkats 1 :o) att vad
utskottet hemställt skulle bifallas; 2 :o) att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den vid memorialet fogade reservationen; samt 3:o) att utskottets
hemställan skulle avslås.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Herlitz begärde votering, i anledning varav herr talmannen upptog vartdera
av de båda återstående yrkandena med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen sig finna de härå avgivna svaren hava utfallit
med övervägande ja för deras mening, som ville till kontraproposition antaga
godkännande av det förslag, som innefattades i den vid memorialet fogade
reservationen.

Herr Sten äskade emellertid votering örn kontrapropositionens innehåll, i anledning
varav uppsattes samt efter given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen angående konstitutionsutskottets
memorial nr 15 antager godkännande av det förslag, som innefattas
i den vid memorialet fogade reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition i nämnda votering antagits avslag.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för japropositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för nejpropositionen.
I

I följd därav uppsattes, upplästes och godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Onsdagen den 9 maj 1945 fm.

Nr 20.

Äng. riksdagsmans rätt till fria resor m. m. (Forts.)

Den, som bifaller vad konstitutionsutskottet hemställt i sitt memorial nr 15,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan.

Sedan denna voteringsproposition ånyo upplästs, verkställdes omröstningen,
enligt av herr Johansson, Johan Bernhard, jämte 18 av kammarens övriga ledamöter
före voteringspropositionens godkännande framställd begäran, medelst
omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 101;

Nej — 31.

Vid omröstningen röstades

ja av herr andre vice talmannen, herrar Olof Carlsson, Gärde, Branting,
Strand, Löfgren, Helgesson, Wiklund, Möller, Forslund, Wahlmark, Källman,
Franzon, Albert Andersson, Lodenius, Johan Bärg, Norman, von Heland, Dahlström,
Gustaf Iwar Anderson, Eklund, Fahlander, Oscar Olsson, Gottfrid Karlsson,
Frans Ericson, Elmgren, Westman, Pauli, Albertsson, Heuman, Sandberg,
Gustav Emil Andersson, Sven Larsson, Ljungdahl och Rosander, fru
Svenson, herrar Wagnsson, Söderdahl, Linder och Robert Berg, friherre De
Geer, herrar Hansson, Gustaf Elofsson, Nils Elowsson, Emil Petersson,
Rosenberg, Alfred Andersson, Anderberg, Herman Ericsson, Leander, Ahlkvist,
Uhlén, Ivar Persson, Lindström, Sjödahl och Henry Johansson, fru Sjöström-Bengtsson
samt herrar Holmberg, Karl Andersson, Gustaf Karlsson,
Mattsson, Gustavson, Björnsson, Sandegård, Björck, Karl Johan Olsson, Bror
Nilsson, Hallagård, Wahlund, Birger Andersson, Sandén, Ramberg, Ekman,
Kriigel, Johan Eric Ericson, Sundelin, Myrdal, Boman, Jones Erik Andersson,
Sandvik, Lindblom, Einar Persson, Sandler, Näsgård, Carl Edmund Eriksson,
Jonsson, Sten, Nils Olsson, Söderkvist, Näsström, Tjällgren, Gillström,
Edin, Olofsson, Hjalmar Nilsson, Karl August Johanson, Svedberg, Näslund,
Linderot, Hage och Grym; samt

nej av herrar Wistrand, Ewerlöf, Nordenson, Sandström, Siljeström och Englund,
friherre Beok-Friis samt herrar Linnér, Herlitz, Bergquist, Gunnar Andersson,
Axel Ivar Anderson, Hagman, Bernhard Nilsson, Johan Bernhard
Johansson, Mannerskantz, Heiding, Sundberg, Bondeson, Wehtje, Carl Eric
Ericsson, Arrhén, Domö, Karl Emil Johanson, Undén, Schlyter, Björkman,
Elon Andersson, Velander, Carlström och Ragnar Bergh.

Herr Holmbäck tillkännagav att han avstode från att rösta.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 11, hänledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1945/46 under elfte
huvudtiteln, avseende anslagen inom folkhushållningsdepartementets verksamhetsområde.

Inledningen.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 1—9.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Ang. omorganisation
av de
allmänna
restaurangbolagen.

Nr 20. Onsdagen den 9 maj 1945 fm.

Punkten 10.

Lädes till handlingarna.

Punkterna 11—17.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 18.

Lades till handlingarna.

Punkterna 19—21.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 22.

Lades till handlingarna.

Punkterna 23—28.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 29.

Lades till handlingarna.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 110, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret 1945/46 till förlagskapital för inköp
av förnödenheter m. m.;

nr lil, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1945/46 till undervisning i folkrätt vid Stockholms högskola;

nr 112, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1945/46 till häradsskrivarna, jämte i ämnet väckta motioner;

nr 113, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1945/46 till tullverket jämte i ämnet väckta motioner;

nr 114, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående örn- och tillbyggnad
av länsresidenset i Kristianstad;

nr 115, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillbyggnad av
landsstatshuset i Göteborg;

nr 116, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående tillbyggnad av
landsstatshuset i Falun m. m.;

nr 117, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inköp av tomter
för postverkets räkning i Västerås;

nr 118, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inköp för telegrafverkets
räkning av riksbankens fastighet i Karlskrona;

nr 119, i anledning av väckt motion örn statsbidrag till Lidingöbron; samt

nr 120, i anledning av väckt motion örn förbättring av postförbindelserna på
landsbygden.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 36, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning örn ändring i förordningen
den 18 juni 1937 (nr 436) angående försäljning av rusdrycker jämte i ämnet
väckta motioner.

Onsdagen den 9 maj 1945 fm.

Nr 20.

''3

Äng. omor panis atton av de allmänna restaurangbolagen. (Forts.)

I en den 2 mars 1945 dagtecknad proposition, nr 199, hade Kungl. Majit,
under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden för samina dag, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till förordning örn ändring i förordningen den 18 juni 1937
(nr 436) angående försäljning av rusdrycker.

Kungl. Maj :ts ifrågavarande'' förslag innebar i huvudsak, att den av de nuvarande
feni restaurangbolagen under kontrollstyrelsens överinseende bedrivna
verksamheten skulle överflyttas på en fran kontrollstyrelsen helt fristående
aktiebolagsorganisation, bestående av centralbolag med dotterbolag.

Vid den kungl, propositionen hade jämväl fogats av särskilda sakkunniga
avgivna förslag till dels bolagsordning för Sveriges centrala restaurangaktiebolag,
dels avtal angående godkännande av Sveriges centrala restaurangaktiebolag
såsom sådant restaurangbolag, som avsåges i 3 kap. 15 § andra stycket
förordningen angående försäljning av rusdrycker, dels avtal angående stamaktiekapitalet
i Sveriges centrala restaurangaktiebolag, dels ock ändrad lydelse
av bolagsordningarna för de nuvarande feni restaurangbolagen.

I anledning av propositionen hade inom riksdagen väckts följande motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna 1:334 av herr Velander och 11:518 av herr
Hagberg i Malmö, vari hemställts, att riksdagen måtte avslå propositionen nr
199 med förslag till förordning örn ändring i förordningen den 18 juni 1937
(nr 436) angående försäljning av rusdrycker; samt

2) motionen II: 549 av herr Ward, vari hemställts, att riksdagen vid behandlingen
av Kungl. Maj :ts proposition nr 199 måtte i författningstexten införa
bestämmelse örn att den allmänna restaurangrörelsens utskänkningstillstånd
skulle tillförsäkras de föreslagna dotterbolagen, samt därtill uttala, att
dotterbolagens styrelser skulle, med undantag för en i. centralbolagets ledning
deltagande person, bestå av personer, som vore bosatta inom vidkommande dotterbolags
verksamhetsområde.

Utskottet hade i det nu föreliggande betänkandet på åberopade grunder
hemställt,

A) att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förevarande proposition
nr 199 samt med avslag å de likalydande motionerna I: 334 av herr Ve-,
lander och II: 518 av herr Hagberg i Malmö,

1) för sin del antaga det vid propositionen fogade förslaget till förordning
om ändring i förordningen den 18 juni 1937 (nr 436) angående försäljning av
rusdrycker; ävensom

2) tillkännagiva, att de vid propositionen fogade förslagen till dels bolagsordning
för Sveriges centrala restaurangaktiebolag, dels avtal angående godkännande
av Sveriges centrala restaurangaktiebolag såsom sådant restaurangbolag,
som avsåges i 3 kap. 15 § andra stycket förordningen angående försäljning
av rusdrycker, dels avtal angående stamaktiekapitalet i Sveriges centrala
restaurangaktiebolag, dels ock ändrad lydelse av bolagsordningarna för de nuvarande
fem restaurangbolagen, jämkade på sätt departementschefen anfört,
icke —. utöver vad i utskottets motivering uttalats — föranledde någon erinran
från riksdagens sida; samt

B) att motionen II: 549 av herr Ward måtte, i. den mån densamma icke
kunde anses besvarad genom vad utskottet förut anfört och hemställt, av riksdagen
lämnas utan åtgärd.

I motiveringen hade utskottet med anledning av det i motionen IT: 549 framställda
yrkandet bland annat framhållit, att under den nu bestående ordningen

Nr 20.

Onsdagen den 9 maj 1945 fm.

An fl. omorganisation av de allmänna restaurangbolagen. (Forts.)
styrelseledamöterna i de fem restaurangbolagen undantagslöst utsetts med beaktande
av den synpunkt, som framhållits av motionären.

Utskottet hade därefter anfört:

»Även för det nya centralbolaget, som givetvis bör vara angeläget att nå
kontakt med de lokala intressena i största möjliga utsträckning, torde det framstå
såsom önskvärt, att dotterbolagens styrelseledamöter utses inom de delar
av landet, där respektive bolags restaurangföretag äro belägna. Med hänsyn
härtill och då utskottet i nu förevarande fråga är i huvudsak av samma uppfattning
som motionären anser sig utskottet kunna i så måtto instämma i motionärens
uttalande, att dotterbolagens styrelser regelmässigt böra, med undantag
för en i centralbolagets ledning deltagande person, bestå av personer
som äro bosatta inom vederbörande dotterbolags verksamhetsområde.»

I fråga örn förslaget till avtal angående godkännande av Sveriges centrala
restaurangaktiebolag såsom sådant restaurangbolag, som avsåges i 3 kap. 15 §
andra stycket förordningen angående försäljning av rusdrycker, hade utskottet
yttrat bland annat följande:

»Beträffande 11 § i samma avtalsförslag vill utskottet ifrågasätta, huruvida
icke stadgandet därom, att centralbolaget skall iakttaga att till ledamot i styrelsen
för dotterbolag, där så finnes lämpligt, utses verkställande direktören,
måtte antingen helt uteslutas eller ock något modifieras. Kontakten mellan
centralbolagets styrelse och lokalstyrelsema kan även upprätthållas på så sätt,
att annan ledamot i centralbolagets styrelse är ledamot i vederbörande lokalstyrelse.
Därest verkställande direktören i centralbolaget icke väljes till ledamot
i sistnämnda styrelse, bör han i allt fall erhålla kallelse till styrelsesammanträde
i dotterbolagen, vid vilka sammanträden yttrande- och förslagsrätt
bör föreligga för honom. I övrigt har utskottet ej något att erinra mot förevarande
avtalsförslag.»

Vid betänkandet hade reservationer anförts

I) av herr Axel Ivar Anderson, friherre De Geer samt herrar Velander,
Hagberg i Malmö, Jonsson i Skedsbygd, Henriksson och Vigelsbo, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort hava den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa,

A) att riksdagen måtte, med bifall till de likalydande motionerna I: 334 av
herr Velander och II: 518 av herr Hagberg i Malmö, avslå Kungl. Maj:ts förevarande
proposition nr 199; samt

B) att motionen II: 549 av herr Ward måtte anses besvarad genom vad i
reservationen förut anförts och hemställts;;

II) av herr Sundström i Skövde, som yrkat vissa ändringar i utskottets yttrande
och hemställan, nämligen

a) beträffande frågan huruvida utskänkningstillstånden skulle innehavas
av centralbolaget eller dotterbolagen;

b) såvitt anginge frågan örn centralbolagets representation i dotterbolagens
styrelser, varvid hemställts, att utskottets motivering beträffande berörda
fråga skulle i vissa angivna delar erhålla den ändrade lydelse, reservationen
visade.

I den av herr Sundström i Skövde avgivna reservationen hade för de här
ovan återgivna delarna av utskottets motivering föreslagits följande avfattning: »Även

för det---(lika med utskottet) ----äro belägna. Med

hänsyn härtill och då utskottet i nu förevarande fråga är i huvudsak av samma
uppfattning som motionären, anser sig utskottet kunna i så måtto instämma
i motionärens uttalande, att dotterbolagens styrelser regelmässigt böra bestå

Onsdagen den 9 maj 1945 fm.

Nr 20.

Äng. omorganisation av de allmänna restaurangbolagen. (Forts.)
av personer, som äro bosatta inom vederbörande dotterbolags verksamhetsområde.

Beträffande 11 § i samma avtalsförslag vill utskottet ifrågasätta, huruvida
icke stadgandet därom att centralbolaget skall iakttaga att till ledamot i styrelsen
för dotterbolag, där så finnes lämpligt, utses verkställande direktören,
måtte helt uteslutas. Verkställande direktören i centralbolaget ^eller annan
medlem i centralbolagets ledning, som därtill förordnas, bör erhålla kallelse
till styrelsesammanträde i dotterbolagen, vid vilka sammanträden ^ yttrandeoch
förslagsrätt bör föreligga för dem. I övrigt har utskottet ej något i sak
att erinra mot förevarande avtalsförslag.»

På framställning av herr talmannen beslöts att förevarande betänkande
skulle företagas till avgörande punktvis.

Punkten A 1.

Herr Velander: Herr talman! I år liksom i fjol har huvudmotivet för omorganisationen
av systembolagens restaurangverksamhet angivits vara kontrollstyrelsens
så kallade dubbelställning. Kontrollstyrelsen utövar ju på grund
av nykterhetslagstiftningens innehåll i förhållande till systembolagen en direktivgivande
och kontrollerande verksamhet. I och med att systembolagen startat
och utvecklat sina restaurangbolag, har kontrollstyrelsen automatiskt kommit
att utöva motsvarande befogenheter även beträffande dessa senare. Det
är sålunda denna ordning, som från olika håll betecknas såsom i högsta grad
betänklig. Ett ämbetsverk, säger man, driver en omfattande affärsverksamhet
utan annan kontroll eller revision än den som ämbetsverket självt, i detta
fall kontrollstyrelsen, utövar. Häri ligger självfallet en betydande överdrift.
Det är nämligen icke kontrollstyrelsen, som driver restaurangverksamheten.
Det göra ju systembolagen, respektive de av dessa bildade restaurangbolagen
med de personliga krafter, som där finnas inkopplade. Jag är dock för min
del benägen att erkänna, att det rent principiellt ligger någonting i detta resonemang,
och detta alldeles oavsett den omständigheten att i viss mån analoga
företeelser förekomma på andra avsnitt av statlig verksamhet. Man kan hänvisa
till bankverksamheten och försäkringsverksamheten, där statliga organ
utöva såväl en direktivgivande som en kontrollerande verksamhet.

Det har emellertid varit utomordentligt svårt att få någon verklig uppfattning
örn vad som reellt sett döljer sig bakom det ständigt åberopade dubbelställningsbegreppet.
De sakkunniga, som efter fjolårets riksdagsbeslut i ämnet
sysslat med ifrågavarande spörsmål, ha ansett sig sakna anledning att
närmare ingå på frågan, vari olägenheterna av kontrollstyrelsens dubbelställning
bestå. De ha nöjt sig med att hänvisa till att det, enligt deras förmenande,
synts vara allmänt vitsordat, att kontrollstyrelsens ställning i förhållande
till restaurangbolagen lämnar utrymme för berättigade anmärkningar. Parentetiskt
och utan angivande av anledning säga de sig för egen ^ del vara av
den uppfattningen, att en omorganisation bör genomföras. De gå alltså utan
vidare förbi den punkt, där ett klarläggande främst och mest varit påkallat.
Grunden för departementschefens uttalande i propositionen, att jämväl den
verkställda sakkunnigutredningen understrukit, att kontrollstyrelsens dubbelställning
motiverade en omorganisation av restaurangbolagen, måste därför
framstå såsom utomordentligt svag. De sakkunniga lia nämligen icke alls
eftersträvat något klarläggande på den punkten.

Kontrollstyrelsen har emellertid i sitt senaste remissyttrande lytt en smula
på förlåten. Det framhållcs nämligen däri, att innebörden av dess dubbelställ -

Nr 20.

Onsdagen den 9 maj 1945 fm.

Äng. omorganisation av de allmänna restaurangbolagen. (Forts.)
ning-, kort uttryckt, kail angivas så, att beslutanderätten i viktiga ekonomiska
frågor inom restaurangbolagens verksamhet tillkommer den statliga tillsynsmyndigheten,
medan däremot det ekonomiska ansvaret odelat åvilar det särskilda
bolaget. Inför detta uttalande nödgas man fråga sig, örn tillsynsmyndigheten,
d. v. s. kontrollstyrelsen, i något sammanhang får förutsättas ha anledning
att meddela direktiv eller dekret i ekonomiska frågor, som kunna råka
i strid med det särskilda bolagets berättigade intressen! Örn något sådant är
tänkbart, varför då icke lösa dubbelställningens problem exempelvis genom att
kontrollstyrelsen ålägger sig eller ålägges att visa sådan återhållsamhet
beträffande direktiv i ekonomiska frågor, att dessa icke kuna komma
i motsatsförhållande till det ansvar, som åvilar det särskilda bolaget
respektive dess ledning? — Örn förresten en omorganisation skall genomföras,
borde icke denna då givas en helt annan inriktning än den nu
föreslagna? Skulle det icke vara önskvärt, och i hög grad önskvärt, att
restaurangbolagen finge fria händer med avseende å en hel del ting, såsom
hyresavtal, fastighetsförvaltning, löner till icke ledande befattningshavare
etc.? Detta skulle förhindra, bolagsstyrelsernas nedsjunkande i ren marionettställning,
vilken oavvisligen inträder, då kompetenstvister uppkomma i för
det ekonomiska resultatet så betydelsefulla frågor som de antydda, eller då
styrelserna till förebyggande av sådana tvister icke anse sig, utan inhämtande
av kontrollstyrelsens förhandsmedgivande, böra besluta i andra frågor än
sådana av helt rutinmässig karaktär. Någon fara för att det allmännas intressen
härigenom skulle äventyras finnes icke. Såväl kompetensen i ekonomiska
frågor som ansvarskänslan i fråga örn den sociala verksamheten mäste sägas
vara lika väl företrädda hos restaurangbolagsstyrelserna som hos tillsynsmyndigheten.
Restaurangbolagens samtliga aktier innebavas praktiskt taget av
systembolagen. Restaurangbolagens styrelseledamöter och dessas suppleanter
äro också utom i ett fåtal fall hämtade från systembolagen. Styrelseledamöter
och suppleanter äro sålunda personer, som antingen äro utsedda av kontrollstyrelsen,
länsstyrelse eller landsting, eller också personer, som av de sålunda
utsedda, med kontrollstyrelsens medgivande, förordnats till direktörer i
systembolagen och vilka alltså i sin dagliga gärning huvudsakligen syssla
med alkoholproblemet ur social synpunkt. Vid sin sida lia de dessutom en på
grund av duglighet i restaurangekonomiska ting utvald, av tillsynsmyndigheten
godkänd verkställande direktör och dennes i restaurangverksamhet särskilt
erfarna medarbetare. Vad är det då för mening, kan man fråga sig, med att
styrelserna i restaurangbolagen, vilka i fråga om kännedom om de lokala förhållandena
samt anknytning till ortens liv i skilda hänseenden äro tillsynsmyndigheten
överlägsna, skola i sin verksamhet vara omgärdade med alldeles
särskilda garantier? Dessutom har väl tillsynsmyndigheten författningsenligt
möjlighet att anordna särskild revision. Finnes därvid ett ingripande påkallat,
saknar icke tillsynsmyndigheten på grund av sin ställning möjlighet att ställa
makt bakom ordet, örn mot förmodan detta i något speciellt fall skulle anses
vara av nöden. Även för allmänna direktiv står givetvis vägen öppen för tillsynsmyndigheten.

Hela vår nykterhetslagstiftning och därmed systembolagsorganisationen ligger
emellertid för närvarande i stöpsleven inom en därför''tillsatt stor kommitté.
Då restaurangbolagen realiter inte äro någonting annat än utlöpare från
systembolagen, har åtminstone jag för min del utgått ifrån att det naturliga
och riktiga skulle ha varit att jämväl restaurangverksamhetens organisation
och ställning blivit föremål för närmare övervägande inom denna kommitté.
Härtill säges då, att man icke kan taga ansvaret för att denna dubbelställning
existerar ens en dag längre än som är oundgängligen påkallat. Örn man i så -

Onsdagen den 9 maj 1945 fm.

Nr 20.

Äng. omor ([anis alton av de allmänna restaurangbolagen. (Forts.)
dant sammanhang erinrar örn det faktum, att det hela dock utvecklat sig så,
att några gripbara olägenheter eller risker hitintills näppeligen framträtt,
möter man den invändningen, att detta är att tillskriva den utomordentligt
skickliga ledning, som nu finnes att tillgå •— icke inom systembolagen eller
restaurangbolagen, utan inom kontrollstyrelsen. Man hoppar sålunda över den
omfattande, för ändamålet uppbyggda och utvecklade organisationen eller,
om man så vill, de direkt arbetande och primärt ansvariga krafterna och
fäster uppmärksamheten endast vid en man i toppen och gör honom nästan
till en övermänniska. Detta är i och för sig i högsta grad anmärkningsvärt.
Men skulle det vara riktigt, vilket jag betvivlar, varför skall då inte denne
märkvärdige man få fortsätta?. Det måste ju vara en stor synd att avkopipla
en sådan kraft, i varje fall innan en allsidig och objektiv utredning av hithörande
spörsmål ägt rum och uppvisat att detta är ofrånkomligt.

Är inte då den senast verkställda utredningen, som ligger till grund för
föreliggande proposition, allsidig och objektiv, frågar måhända någon. Svaret
kan knappast bliva jakande. Jag hänvisar till vad jag därom förut yttrat
och vill här endast tillägga följande. Av de fem utredningsmännen voro icke
mindre än tre, alltså majoriteten, med örn att i fjol i bevillningsutskottet och
i riksdagens kamrar energiskt förorda inrättandet av det då föreslagna »RiksSARA»,
alltså en centralisering av hela restaurangverksamheten till ett enda
företag. De utdömde då bestämt den av dem nu förordade organisationen med
holdingbolag och dotterbolag. Orsaken till denna helomvändning är säkerligen
helt att finna i politiska skäl. Och det kan man ju på sitt sätt förstå, men
därmed bli ju icke de objektiva, de materiella skälen, örn sådana överhuvud
taget finnas, på något sätt klarlagda. I sak anse emellertid de sakkunniga
själva, efter allt att döma, att man med den av dem nu föreslagna ordningen
icke vinner någonting som inte skulle hava stått att vinna med fjolårets
centralbolag, och knappast det.

Att ett ur skilda synpunkter gott resultat av ett restaurangbolags verksamhet
i hög grad är knutet till möjligheterna till lokal förankring synes vara det
enda avseende, i vilket alla äro ense. Men örn vägarna till det målet är enigheten
så mycket mindre. Att ett gott resultat bäst skulle kunna nås på den
av de sakkunniga föreslagna vägen, kan starkt betvivlas. Det skall sålunda
enligt dessa exempelvis åligga centralbolaget att i erforderlig utsträckning
söka kontakt med vederbörande lokala myndigheter och att därjämte »bereda
de lokalt verksamma organen inom bolagets rörelse tillfälle att framlägga sina
synpunkter i dylika frågor för bolagets centrala ledning». Jag undrar, örn inte
detta recept blir utomordentligt verksamt för att avskära den kontakt, som nu
finnes mellan restaurangbolagen och vederbörande hemortsräjong. Kontrollstyrelsen
har visserligen funnit en utväg att reparera en sådan skada. I centralorganets
styrelse böra nämligen ingå representanter från olika landsdelar, till
exempel en från Skåne och en från Norrland! En strålande lokalkännedom
eller kontakt sålunda! Det blir väl i alla fall endast isoleringen och icke kärnan
i denna kontaktledning, som därmed repareras. Vad nyss sagts om dotterbolagens
ställning till centralbolaget är för övrigt betecknande för hela
subordinationsförhållandet, såsom de sakkunniga förorda det. När departementschefen
säger sig förutsätta — och utskottet understryker detta — att
centralbolagets ledning kommer att beakta vikten av att dotterbolagen erhålla
den rörelsefrihet inom bolagsorganisationen, som är möjlig att genomföra,
får viii detta närmast hänföras till fromma önskningar med hänsyn till den
osäkerhet som härvid ändå måste anmäla sig. Alldeles uteslutet är det likväl
icke, att det kommer att gå så som departement schef en hoppas, men de
övervägande skälen peka säkerligen i motsatt riktning. Härvid bör ej hel -

Nr 20.

Onsdagen den 9 maj 1945 fm.

Äng. omorganisation av de allmänna restaurangbolagen. (Förts.)
ler bortses ifrån att man förutsätter, att centralbolagets verkställande direktör
skall såsom regel tillhöra de olika dotterbolagens styrelser. I de fall, då
verkställande direktören icke kommer att tillhöra ett dotterbolags styrelse
utan en annan ledamot av centralbolaget gör det i hans ställe, förutsättes i
varje fall, att verkställande direktören hos centralbolaget skall beredas tillfälle
att närvara vid dotterbolagets styrelsesammanträden. I sådana fall skulle
alltså icke en utan två representanter för centralbolaget deltaga i dessa styrelsesammanträden.
Det ligger i sakens natur att för dessa representanter för
centralbolaget enhetligheten kommer att framstå såsom det mest eftersträvansvärda
och att denna deras inställning också självfallet kommer att sätta sin
prägel på de beslut, som komma att fattas inom dotterbolaget.

Jag utgår sålunda för min del ifrån att det inte lär bli så värst mycket
kvar i praktiken av den frihet till självständigt tänkande och handlande, som
utgör en förutsättning för eller i varje fall är så betydelsefull för ernående
av det bästa arbetsresultatet.

Den nu gällande rusdrycksförsäljningslagstiftningen trädde i kraft den 1 oktober
1938. Förberedelsearbetet till denna lagstiftning tog i det närmaste tio år.
Under tiden för denna grundliga förberedelse eller alla dessa överväganden upptäcktes
inte det dubbelställningsbegrepp, som man i detta sammanhang rör sig
med såsom varande det enda egentliga skälet för att den nuvarande ordningen
skulle vara ohållbar. Det ligger emellertid så till, efter vad som kan inhämtas av
de sakkunnigas utredning, att redan ett halvt år efter det att lagstiftningen
hade trätt i kraft överväganden inom kontrollstyrelsen hade skett, vilka tagit
sikte på en omorganisation av systembolagen, respektive restaurangbolagen.
Uppenbart är emellertid, att det inte var kontrollstyrelsens dubbelställning
eller de olägenheter, som nu sägas vara förknippade med denna, som gav anledning
till dessa överväganden och den promemoria i ämnet, som såg dagen
någon gång under år 1939. Ty örn det hade varit så, är det väl ganska otänkbart,
att inte denna synpunkt i så fall hade framförts redan i samband med
förberedelserna för den nya lagstiftningen.

Den nya lagstiftningen trädde, som sagt, i kraft den 1 oktober 1938. Under
sådana förhållanden kan sägas, att restaurangbolagen hittills icke haft tillfälle
att verka under normala förhållanden. De synas dock på ett tillfredsställande
sätt ha bestått provet under de många krigsåren, då de kollektiva begreppen
ransonering och prisstopp kastat sin skugga över bland annat restaurangnäringen.
Det nu föreliggande förslaget örn ändrad organisation av restaurangbolagens
verksamhet måste mot denna bakgrund för det stora flertalet
bedömare framstå såsom onödigt, i många fall såsom olämpligt och i vissa
fall, främst då det gäller den sociala sidan av verksamheten, såsom skadligt.
De bästa bevisen härför komma enligt min mening till synes i remissyttrandena
i anslutning till de sakkunnigas arbetsresultat. Jag hänvisar till dessa
remissyttranden, och jag yrkar, herr talman, avslag på den kungl, propositionen,
vilket innebär detsamma som bifall till den med I) betecknade, vid utskottets
betänkande fogade reservationen.

I detta anförande instämde herr Anderson, Axel Ivar.

Herr statsrådet Wigforss: Herr talman! Till en början vill jag bara erinra
örn att då denna kammare förra året fällde propositionen i detta ämne, skedde
det med en hänvisning till en ny utredning, som man ville skulle grundligare
överväga, om icke en organisation med ett holdingbolag och dotterbolag skulle
vara att föredraga, därför att man på den vägen skulle säkrare kunna trygga
det lokala inflytandet över denna näring. En sådan utredning har nu ägt rum

Onsdagen den 9 maj 1945 fm.

Nr 20.

Äng. omorganisation av de allmänna restaurangbolagen. (Forts.)
genom en femmannaberedning. Av dess ledamöter ha visserligen tre redan varit
engagerade i detta arbete och voro förra året anhängare av den kungl, propositionen,
men de två övriga ha varit utanför stående ledamöter, ehuru de,
såvitt jag förstår, inte varit främmande för de allmänna uppfattningar, som i
övrigt representeras av reservanterna. Denna beredning har nu förordat en
organisation, som man kan säga försöker tillmötesgå de önskemål, som första
kammaren i fjol uttalade.

Jag skulle därför egentligen inte behöva upptaga kammarens tid med något
längre anförande — jag tror att alla kammarens ledamöter veta precis, vilka
faktorer det här gäller att väga mot varandra, och att de inse att det omdöme,
som man till slut kommer fram till, helt och hållet är beroende på vilken vikt
inan tillmäter den ena eller den andra av dessa omständigheter.

Då besparingsberedningen första gången tog upp detta problem, skedde det
dels med tanke på att besparingar skulle kunna vinnas genom en sammanslagning
både av de många systembolagen och av restaurangbolagen, och dels -—-och det vill jag understryka för dem, som kanske icke minnas det — därför
att besparingsberedningen också praktiskt taget enhälligt var av den meningen,
att den nuvarande organisationen av systembolag och restaurangbolag inte
var ändamålsenlig.

Man pekade redan då på kontrollstyrelsens mycket omtalade dubbelställning
och man pekade på att det väl ändå inte i längden kunde vara en lämplig organisationsform,
att en stor ekonomisk rörelse leddes av ett statligt ämbetsverk,
som är skapat för helt andra uppgifter. När saken behandlades i besparingsberedningen,
var det, tror jag, alla dess ledamöter fullständigt fjärran
att denna fråga om den lämpliga organisationen skulle kunna riva upp några
lidelser, framför allt inte några politiska lidelser. Det var därför som åtminstone
jag för min del blev mycket överraskad då jag upptäckte, att frågan om
restaurangbolagens lämpliga organisation ganska snart fogades in i den stora
striden örn samhällets ekonomiska organisation, örn socialisering och allt dylikt.
Det var ju så mycket omöjligare att ana något sådant som ju var och en
vet, att denna näring är fxillständigt socialiserad. Här är det inte fråga örn
att utöka det allmännas inflytande över en enskild näringsgren, utan här är
det helt enkelt fråga örn vilken organisation som är den mest praktiska för ett
samhällsföretag, där redan alla intressen från ägaresynpunkt ligga i samhällets
hand.

Jag säger detta, därför att jag har upptäckt, att den offentliga diskussion,
som har förts i denna fråga, har rört sig med sådana talesätt, varur ute i landet
skulle kunna uppstå en föreställning örn att det här vore fråga om en utvidgning
av samhällets verksamhet och ett intrång på enskild näringsverksamhet
på restaurangrörelsens område. För inte länge sedan träffade jag en man
i ganska framskjuten ställning, som sade: »Restaurangrörelsen är väl ändå
någonting, där enskild verksamhet och konkurrens är av verklig betydelse och
där ett monopol från statens sida inte är det lämpligaste?» — »Nej», sade jag,
»det skulle jag verkligen gärna vilja erkänna, att örn det gällde att avgöra,
i vilka fall samhället eller staten skulle vara den lämpliga förvaltaren av en
verksamhet, så inte skulle jag stanna just för restaurangverksamheten», men
jag säde också, att det inte gällde den saken, utan att det bara var fråga om en
lämplig organisation av de samhällsföretag, som redan finnas. Han lät mycket
överraskad och undrade vad det då är att diskutera om. Jag har märkt
samma uppfattning på annat håll. För inte så länge sedan träffade jag en
man, mycket politiskt intresserad, som sade: »Jag är inte någon motståndare
till att utvidga samhällets verksamhet, utan jag kan nog tänka mig att man
socialiserar på många områden. Men när det gäller restaurangrörelse och dy FÖrsta

hammarens protokoll J9>tö. Nr 20. 4

Nr 20.

Onsdagen den 9 maj 1945 fm.

Ani7. omorganisation av de allmänna restaurangbolagen. (Forts.)
likt, får man väl ändå medge, att det är mycket nyttigt med konkurrens.»
Han förutsatte sålunda att den i propositionen föreslagna omorganisationen
skulle kunna inskränka konkurrensen på restaurangnäringens område, vilket
ju praktiskt taget är omöjligt. Den enskilda restaurangverksamheten skall
ju finnas kvar, och samhällsföretagen kunna inte konkurrera med varandra,
eftersom de omfatta olika regioner i landet.

Jag tror därför att det är mycket klokt att reservanterna i sitt resonemang
inte ha gått in på denna mera allmänna linje, utan i stället tagit upp några
andra synpunkter. Jag skall försöka att i allra största korthet bemöta dem:
i alla händelser skall jag klarlägga varför jag inte tror att de ha den betydelse,
som man från reservanternas sida tillskriver dem.

Man frågar: örn det är på det viset, att det är en olämplig organisation att
kontrollstyrelsen har denna verksamhet i sin hand, varför har man då nöjt sig
med att ta upp endast frågan örn restaurangbolagen? Det gäller ju i lika grad
systembolagen. Eftersom inte systembolagen äro medtagna, säger man, kan
man skjuta på hela frågan och låta såväl frågan örn systembolagens organisation
_ som restaurangbolagens organisation gå med i den stora nykterhetsutredningen.

Ja, detta är en praktisk fråga, där man får ta hänsyn till dessa olika verksamheters
karaktär. Det är alldeles riktigt, att den dubbelställning som kontrollstyrelsen
intar, finns lika väl i fråga om systembolagen som i fråga om
restaurangbolagen. Men lägg märke till, att systembolagens verksamhet inte
i främsta rummet är en affärsverksamhet. Jag skulle vilja påstå att det går
en bestämd gräns mellan systembolagen, som i mycket stor utsträckning ha
till uppgift att tillvarataga vad man kan kalla för nykterhetsuppgifterna, och
restaurangbolagen, som visserligen också måste taga hänsyn till detta syfte,
men beträffande vilka affärsverksamheten dock är helt övervägande. Att sälja
sprit, vilket systembolagen göra, skulle jag även i längden kunna anförtro åt
ett svenskt ämbetsverk. Jag tror inte att det behövs någon särskild affärsbegåvning
eller någon speciell utbildning för att få svenska folket att köpa
sina litrar. Men däremot är jag ganska övertygad örn att ifall inte dessa som
jag vågar kalla halvt politiska synpunkter hade kommit in i debatten, så
skulle ingen resonlig människa i längden vilja göra gällande, att det är en
förnuftig organisation att ett svenskt ämbetsverk av kontrollstyrelsens typ
är högsta chef för en mycket omfattande restaurangrörelse.

Jag menar alltså att bortsett från den dubbelställning, som det så mycket
har talats örn och som även reservanterna lia erkänt, fastän de säga att vi inte
ha haft de olägenheter därav som man kunde vänta, föreligga samma starka
skäl att här göra en verkligt fri affärsorganisation, som måste gälla för vilken
form av ekonomisk verksamhet som helst. Det förefaller mig sålunda som örn
även de,^ som inte äro anhängare av offentlig ekonomisk verksamhet, skulle
kunna gå oss, som i större utsträckning äro anhängare av en sådan offentlig
verksamhet, så mycket till mötes att de erkände, att när nu faktiskt dessa företag
äro i samhällets hand, så kunde de vara med örn att för dem skapa bästa
möjliga organisation, och likaså gärna erkänna, att ett svenskt ämbetsverk av
kontrollstyrelsens typ icke är lämpligt som ledare av denna sorts verksamhet.

Enligt min uppfattning är man där i grund och botten framme vid själva
kärnpunkten. När man påstår att det inte har skett några olyckor, så är detta
alldeles riktigt. Herr Velander framställer saken så, att örn nu chefen för kontrollstyrelsen
har visat sådana utomordentliga egenskaper, att det är på honom
det beror att allting har gått så väl i lås, varför inte då låta det fortsätta som
förut? Men, herr Velander, det är ändock statsmakternas uppgift att skapa
sådana organ för sin verksamhet, att det inte behöver bli beroende på en en -

Onsdagen den 9 maj 1945 fm.

Nr 20.

Äng. omorganisation av de allmänna restaurangbolagen. (Forts.)
skild person huruvida det skall gå bra eller inte. Och var och en förstår, att
kontrollstyrelsen i själva verket är ett ämbetsverk med sådana uppgifter, att
man uppenbarligen icke vid tillsättandet av dess chef •— det dröjer för övrigt
inte så länge innan man måste göra det — i främsta rummet kan taga hänsyn
till huruvida han är särskilt skickad för eller särskilt intresserad av restaurangbolagens
verksamhet. Nu är det ett faktum, att det är under den nuvarande
kontrollstyrelsechefens tid som hela denna verksamhet har utvecklats.
Därmed har ett nytt problem uppstått, och i samma ögonblick som man upptäcker
detta nya problem bär man skyldighet att ge det en riktig lösning.

Det är naturligen klart att man kan ha delade meningar när det gäller de
former, som skola ersätta de gamla. Hedan när den förra propositionen lades
fram sade jag öppet ifrån, att när man övervägt alla de olika möjligheterna
var det ingalunda lätt att taga ståndpunkt. Jag stannade slutligen för att
det var lika så gott att göra ett enhetligt bolag, men jag erkänner att de som
invända, att ett sådant enhetligt bolag inte tillräckligt tar hänsyn till de lokala
intressena, ha så goda skäl, att jag är fullt villig att jämka på min uppfattning
i detta fall. Det har jag också gjort med anledning av det nya sakkunnigbetänkandet,
och jag har kommit fram till den här föreslagna organisationen
med ett holdingbolag och dotterbolag. Jag kan till och med erkänna,
att även den linje som lades fram av sakrevisionen örn tre fristående bolag är
en linje, som man kan argumentera för. Vad som emellertid gör att jag har
svårt för att slopa vad jag skulle vilja kalla för den gemensamma överledningen,
det är att det vore besynnerligt att skapa fullt fristående samhällsföretag
utan något slags gemensamhet, när det dock finns frågor som uppenbarligen
med fördel kunna lösas centralt.

Nu förklara reservanterna, att detta är ett uttryck för den tendens till centralisering
av all möjlig statlig verksamhet till huvudstaden, som gör sig gällande
på så många andra områden och som man inte skall gynna. Heservantema
glömma att denna fullständiga centralisering redan föreligger. Det är
inte fråga örn att skapa någon centralisering, som inte redan finns. Örn man
vill se nyktert på saken, är det här helt enkelt fråga örn ett försök att upplösa
den måhända alltför starka centralisering, som nu finns, genom att skapa
en form, som inte på sätt som nu är fallet ger en övervägande makt åt ett
statligt ämbetsverk.

Jag kan inte dölja för mig att detta i hög grad är en personfråga. Och örn
jag skulle våga säga ett personligt ord så vill jag, trots allt som jag har sett
skrivet under ganska lång tid örn de uppfattningar som ta sig uttryck i finansdepartementet,
påstå att jag för min del inte är någon anhängare av en centralisering,
som går utöver det som rent ekonomiskt kan anses vara nödvändigt.
Men alldeles uppenbart är att i en sådan verksamhet som denna finns det ting,
som kunna göras gemensamt. Det finns andra ting, som lämpligen böra skötas
lokalt. Såvitt jag förstår blir det helt beroende på ledningen av det nya företaget,
örn det skall bli större eller mindre rörelsefrihet för de lokala organen,
och jag för min del är fullt beredd, örn jag får tillfälle att i fortsättningen
syssla med denna sak, att taga all den hänsyn till de lokala synpunkter, som
kunna anses vara berättigade, och se till att det nya företaget verkligen blir
lett på ett, sådant sätt att man inte driver hän mot en onödig centralisering,
utan i stället ger det den rörelsefrihet, som är önskvärd.

Det är viii ändå alldeles klart att just den, som är anhängare av statsverksamhet
i viss utsträckning, har all anledning att se till att denna verksamhet
skötes på ett sådant sätt att den inte väcker människors ogillande. Därför har
jag i propositionen skrivit — och jag ser med tillfredsställelse att utskottet
understryker detta — att en sådan verksamhet som denna står i en viss mot -

Nr 20.

Onsdagen den 9 maj 1945 fm.

Äng. omorganisation av de allmänna restaurangbolagen. (Förts.)
sats till systembolagens. Systembolagen äro till dels för att främja nykterhetssynpunkterna
och dels för att handha den beskattning av spriten, som vi
tyvärr fortfarande äro i behov av. Till skillnad från denna verksamhet ha
restaurangbolagen ingen statsfinansiell''uppgift, utan de äro till dels för att
i den mån det är möjligt gagna nykterheten i restaurangverksamheten, men
också för att överhuvud taget människors behov på detta område skola bli vederbörligen
tillfredsställda. Jag kan inte förstå annat än att man från de utgångspunkterna
bär anledning att taga hänsyn till de lokala opinionerna, och
jag är alldeles övertygad om att så också kominer att ske.

Det är nämligen inte så, som herr Velander säger, att detta bara är fromma
förhoppningar. Man omskapar här en organisation, vilken örn jag så får säga
på grund av sakens egen natur har inneburit en fullständig centralisering. Vi
få komma ihåg att de erfarenheterna ha vi redan på grund av den nuvarande
organisationen, att de särskilda bolagen inte vågat göra någonting utan att i
förväg försäkra sig örn godkännande av kontrollstyrelsen, som i sin tur skall
revidera de särskilda företagen. I en sådan situation drivs man till en centralisering,
emedan man lockas att fråga örn allting, även sådant som man måhända
inte behövde fråga örn. Örn man däremot med öppna ögon skapar en
organisation, som skall tillvarata centraliseringens fördelar i form av inköp
av olika slag, som måste ske, men å andra sidan klart önskar, att de lokala intressena
skola bli tillgodosedda, och örn man ser till att styrelsen har samma
intentioner, då är det inte fromma förhoppningar, utan då är det en fast vilja
att gå i denna riktning. Och såvitt jag förstår finns det inte på något håll,
där man har dessa angelägenheter om hand, någon som helst önskan att driva
fram en onödig centralisering. Jag tror tvärtom att man på alla håll erkänner
behovet av den lokala rörelsefriheten.

Jag är övertygad örn att ifall kammaren i år följer Kungl. Majit och utskottsmajoriteten,
så komma båda dessa berättigade synpunkter att kunna bli
tillgodosedda.

Herr Björnsson: Herr talman! Jag hörde i fjol till dem som röstade emot
omorganisationen till ett storbolag, Riks-SARA som det kallades. Det förslag
som nu föreligger har jag inte haft tillfälle att mera ingående följa under
hela dess behandling i bevillningsutskottet, fastän jag vid något sammanträde
har deltagit i dess behandling. Jag anser mig likväl med anledning av
mitt sätt att rösta i fjol böra ange några skäl varför jag i år kan ansluta mig
till det föreliggande förslaget med en viss modifikation.

Finansministern har här utvecklat skillnaden, i någon mån i varje fall,
mellan systembolagen och restaurangbolagen. Då han talade örn att han trodde
att han skulle duga till att sälja sprit, tänkte han väl närmast på att han i
sådant fall skulle vara befriad från besväret att göra propaganda för varan —
inför en sådan uppgift kanske han inte skulle känna sig så särdeles väl till
mods. Men rent tekniskt är det ju en av de enklaste affärsrörelser man kan
tänka sig med buteljerade och etiketterade varor, och kontrollen är utomordentligt
enkel, principiellt sett. Vad systembolagen väsentligen ha att göra är
att bestämma ransonerna för den konsumtion av sprit, som får förekomma i
hemmen —■ motboksransoneringen är en av de tre huvudprinciperna för vår
konsumtionsreglering när det gäller sprit. Den andra är mattvånget och den
tredje är vinstregleringen för dem som ägna sig åt enskild spritförsäljningsverksamhet.
Restaurangbolagen äro tvungna att köpa sina spritvaror och sitt
vin från systembolagen. Det är fortfarande via systembolagen och kontrollstyrelsen
som den kvantitet bestämmes, på vilken ett restaurangbolag får tillgodogöra
sig vinst. Den s. k. vinstandelen är visserligen ställd på avskrivning,

Onsdagen den 9 maj 1945 fm.

Nr 20.

Äng. omorganisation av de allmänna restaurangbolagen. (Forts.)
men alltjämt är det kontrollstyrelsen som skall bestämma hur stor del av deri
sprit, som försäljes vid ett nybildat bolag, som får köpas till sådant pris att
det blir någon vinst på den.

Kontrollstyrelsen har således gent emot dessa restaurangbolag precis samma
funktion som den har gent emot de enskilda restaurangföretagen. Och detta
är efter min uppfattning det väsentliga i den omöjliga dubbelställning, som
kontrollstyrelsen nu har. Jag har däremot haft svårt att fatta varför inte en
statlig myndighet, som har visat sig kunna sköta en affärsverksamhet på det
sätt som kontrollstyrelsen har gjort, inte skulle kunna få fortsätta bara därför
att det är fråga om ett ämbetsverk, som inte från början är organiserat
för detta ändamål. Men just denna kontrollstyrelsens befogenhet att å ena
sidan kontrollera sina genom systembolagen ägda restaurangföretag, å andra
sidan också reglera vinsten för därmed konkurrerande enskilda näringsidkare,
är från min synpunkt en mycket otrevlig dubbelställning, ja, så allvarlig att
man efter min mening bör göra allt för att komma ifrån den.

I det förslag som nu förligger har man kommit ifrån denna dubbelställning.
Och jag kan inte förstå det bärande i den reservation, som bygger på invändningen
att man borde avvakta nykterhetsutredningens förslag innan man skrider
till en omorganisation av restaurangbolagen. Ty vad restauratörerna väsentligen
ha att göra är att tillhandahålla lagad mat och även driva vanlig
kaférörelse. Det är detsamma för restaurangbolagen som för enskilda restaurangägare.

Det finns ju ytterst få koncerner inom restaurangnäringen i vårt land. En
av dessa är Rosenbadskoncernen, som har restauranger på olika ställen i landet.
Örn ledningen för exempelvis denna koncern kommer underfund med
att den genom en organisatorisk omläggning utan kapitalinvestering skulle
kunna få skötseln av företaget bättre, inte skulle det väl vara rimligt att ledningen
skulle tveka att göra någonting bara för att det kan komma att inträffa
någonting på nykterhetslagstiftningens område om fyra eller fem år,
ejler hur länge det nu kan dröja. Örn vi antaga att vi få ersätta den nuvarande
motboksransoneringen med en sådan kupongransonering, som nu gäller i fråga
örn bröd och smör, eller om man slår in på den vägen att reglera restaurangkonsumtionen
bara genom att sätta priserna tillräckligt högt, så komma restaurangerna
att behövas likafullt och den kommersiella verksamheten bör under
alla förhållanden skötas så bra som möjligt.

När det ligger till på detta vis begriper jag mig inte på högerreservanterna
när de beklaga sig över att utredningen blivit alltför snabbt färdig. För det
■tycker jag att man i stället borde uttala ett erkännsamt ord. Jag vill förresten
bestyrka denna uppfattning genom ett citat från denna utrednings utlåtande,
som återfinnes på sidan 34- i de sakkunnigas promemoria, som åtföljer propositionen:
»En omorganisation av restaurangbolagens verksamhet efter den linje
som förordats av de sakkunniga kommer att i viss utsträckning återverka på
kontrollstyrelsens ämbetsåligganden. Kontrollstyrelsens befattning med berörda
verksamhet kommer sålunda i allt väsentligt att upphöra. Förhållandet
mellan kontrollstyrelsen, å ena, samt det nya centralbolaget och dess dotterbolag,
å andra sidan, kommer att bliva fullt analogt med förhållandet mellan
kontrollstyrelsen och de nuvarande enskilda restauratörerna.» Där har man
tydligen sagt ifrån vad det gäller.

Däremot har jag mycket större respekt för högerreservanternas andra invändning.
nämligen att den föreslagna organisationen loder till en centralisering,
en likriktning och en koncentration av organisationen i Stockholm, som
från många synpunkter inte är önskvärd. Jag vill i detta sammanhang påpeka,
att vi på restaurangområdet knappast lia några koncerner som äro riks -

Nr 20.

Onsdagen den 9 maj 1945 fm.

Äng. omorganisation av de allmänna restaurangbolagen. (Forts.)
omfattande. Jag känner ingen. Yi lia ett sådant företag som Norma. Jag undrar,
ifall nu Norina överhuvud taget skulle finna det rimligt att fundera på
att bilda en koncern för hela riket, om detta verkligen skulle förbättra förhållandena
för allmänheten, som är dess kunder. Detta ger ju en viktig tankeställare.
Det finns vissa näringsgrenar, där en centralisering inte lockar till koncernbildning.
Jordbruket är en — staten har misslyckats som storjordbrukare.
Vad beträffar skogsbruket går det däremot bättre med större företag. Våra
detaljaffärer i allmänhet tyckas inte passa för koncernbildning annat än i
rena undantagsfall, nämligen när det gäller affärer med utpräglade specialiteter.
Där man vill tillgodogöra sig sammanslutningens och den större enhetens
fördelar, där har man snarare gått den motsatta vägen — man låter gemensamheten
befordras genom ett dotterbolag. Våra detaljhandlare äga ju
många av grosshandelsbolagen, som de kunna kallas; konsumtionsföreningarna
ha ju inte Kooperativa förbundet som moderbolag, utan man skulle snarast
kunna jämföra det med dotterbolag.

Detta gör att man efter min mening bör vara mycket försiktig med att driva
centraliseringen för långt. I det fallet måste jag säga att den utredning,
som här har gjorts, har förordat en alldeles för stark centralisering. Man påträffar
vid olika tillfällen den synpunkten, att man vill ha en fast och enhetlig
ledning av affärsrörelsen. Man har framför allt i de uttalanden, som bilda
slutklämmen i det hela, givit uttryck för denna önskan på olika sätt, i synnerhet
när det gäller avtalet mellan moderbolaget och dotterbolagen. Jag vill
fästa uppmärksamheten på att propositionen åtskilligt har mjukat upp önskemålen
från utredningens sida, och utskottet har gått ännu ett steg längre. Men
man har efter min mening ändå inte gått tillräckligt långt när det gällt att
verkligen lämna direktiv för en sådan skötsel av centralbolaget, att de lokala
intressena kunna göra sig tillbörligt gällande. När man exempelvis vill att i
ett restaurangbolag, som sålunda är ett dotterbolag, centralbolaget skall tillsätta
fyra styrelseledamöter och att vidare verkställande direktören i centralbolaget
skall vara självskriven ledamot, så har man efter min mening gått alldeles
för långt. Jag förstår ju inte hur det kan vara praktiskt möjligt att
begära, att verkställande styrelseledamoten i centralbolaget verkligen skall
deltaga i alla de styrelsesammanträden, som här kunna komma i fråga. Den
saken intresserar mig nu inte så mycket. Men efter mili uppfattning får denne
verkställande styrelseledamot en sådan dominerande maktställning, att ett
restaurangbolag helt enkelt inte vågar att med tillräckligt eftertryck hävda
sin mening i frågor av lokalt intresse. Man bör således rent konstitutionellt ge
den lokala styrelsen en större självständighet därigenom att man föreskriver,
att verkställande ledamoten inte skall ha rösträtt i dotterbolagens styrelser.
Man borde kunna nöja sig med att centralbolaget helt enkelt underrättades örn
när styrelsesammanträde skulle ske och att en representant för centralbolaget,
vilken nu detta bolag vill utse härtill, får tillfälle att närvara vid styrelsesammanträdet
och uttala sin mening och naturligtvis komma med förslag, men
däremot inte deltaga i besluten.

Visserligen har bevillningsutskottet i sitt utlåtande, där vissa direktiv lämnas,
talat om att man exempelvis skall undvika att i onödan centralisera. Därmed
har man velat bryta udden av den kritik, som i detta avseende har riktats
mot organisationen sådan den tänkts av utredningen. Man vill också betrakta
som önskvärt att dotterbolagens styrelseledamöter utses inom de delar av landet,
där restaurangföretagen äro belägna, vilket framgår av uttalandet på
s. 24 i bevillningsutskottets betänkande. Men däremot har man inte velat
uttala sig örn verkställande ledamotens ställning. Det föreligger en reservation
av herr Sundström i andra kammaren, som består av två moment. T det ena

Onsdagen den 9 maj 1945 fm.

Nr 20.

Äng. omorganisation av de allmänna restaurangbolagen. (Forts.)
vill han att dotterbolagen skola bli bärare av utskänkningsrättigheten. Detta
tycker jag inte är någon mera väsentlig sak, men det är dock betecknande
för att man velat lägga allt inflytande hos centralbolaget. Det skall naturligtvis
i alla fall fordras centralbolagets samtycke för att dotterbolagen skola
få driva eller nedlägga en restaurang. Den saken är självklar. Däremot vill
jag, herr talman, yrka bifall till herr Sundströms reservation i vad den avser
motiveringen, d. v. s. punkt b) i reservationen som återfinnes på s. 30 i
utskottets betänkande.

Härutöver vill jag, herr talman, endast i största korthet säga några ord örn
ett par andra frågor. Efter min uppfattning kan den nu föreslagna ordningen,
även örn den bar vissa anlag att driva centraliseringen och likriktningen alltför
långt, dock användas, varför jag anser mig icke böra rösta för avslag på
densamma. Det finns en möjlighet att de lokala intressena skola kunna komma
till sin rätt, under förutsättning att direktiven från riksdagens och Kungl.
Maj:ts sida bli sådana, att nödig rörelsefrihet ges. Jag medger, att den nu
föreslagna organisationen i ett avseende är sämre tekniskt sett än den i fjol
föreslagna. De nuvarande restaurangbolagen, av vilka jag i förbigående sagt
anser flera vara för stora redan nu, lia en mycket olämplig arrondering. Det
finns t. ex. ett företag, Västsveriges allmänna restaurangaktiebolag, med säte
i Göteborg, som driver en restaurang i Karlskrona, vilket ju inte kan vara
lämpligt. Därvidlag behöver en reglering ske. Om man hade tillämpat
principen från i fjol med ett riksbolag med distriktschefer med stor makt,
hade det givetvis varit lättare att åstadkomma erforderlig reglering härvidlag.
Då hade högsta ledningen bara kunnat säga ifrån till en distriktschef,
att det eller det restaurangföretaget skall falla under en annan distriktschefs
ledning. Med den ställning, som det nya centralbolaget skall få, komma dessa
förhållanden dock säkerligen ändå att kunna ordnas. Då det går så lätt att
flytta miljonbelopp från ett lokalt bolag till central bolaget utan stämpelkostnader,
kan det säkerligen inte vara någon svårighet att lösa även denna, fråga.

dag vill sedan säga ett par ord örn en personfråga. En stockholmstidning,
som står en ledamot av denna kammare mycket nära och som förefaller vara
intresserad av bevillningsutskottets arbete, har publicerat ett pär artiklar, i
vilka det bl. a. omtalas, vilka personer som äro
dessa företag. Det säges där, att det numera är en offentlig hemlighet, vem
som skall bli verkställande direktör, och att det på sista tiden har blivit känt,
att kontrollstyrelsens chef skall bli ordförande i styrelsen för centralbolaget.
Dylika gissningar, departementsskvaller eller vad det kan vara — jag hoppas,
att det är bara gissningar — kan naturligtvis en tidning tillåta sig. Men jag
kan, herr talman, icke tänka mig, att gissningen är riktig. Om kontrollstyrclsens
chef skulle bli ordförande i styrelsen för centralbolaget, kan han väl
icke fortsätta att vara kontrollstyrelsens chef, ty då skulle man ju icke komma
ifrån den dubbelställning, som kontrollstyrelsen nu har. Så vitt jag förstår,
måste därför tidningen, örn den skrivit i god tro, ha gissat fel eller lyssnat till
rykten, som icke ha grund för sig. Vid utformandet av den föreslagna organisationen
har man i flera olika sammanhang sökt att bevara ojävigheten hos
de personer, som skola sitta och besluta i dessa på grund av sin sociala betydelse
synnerligen grannlaga frågor. I 1 kap. 5 § stadgas t. ex. att »ämbetseller
tjänsteman, som till följd av sin befattning kan komma att deltaga i beslut
örn tillverkning eller försäljning av rusdrycker eller att däröver utöva tillsyn,
må cj utan Konungens medgivande vara ledamot av styrelsen för sådant
bolag». Det skulin vara mycket egendomligt, örn Kungl. Majit skulle lämna
sitt medgivande till att kontrollstyrelsens chef skulle få sitta kvar såsom chef
för kontrollstyrelsen och där erhålla inblick i den enskilda restaurangrörelsen,

Nr 20.

Onsdagen den 9 maj 1945 fm.

Äng. omorganisation av de allmänna restaurangbolagen. (Forts.)
samtidigt som lian sutte som en säkerligen mycket inflytelserik ledamot i styrelsen
för centralbolaget. Så ont örn för dessa befattningar användbara personer
kan det väl ändå inte vara i vårt land.

Denna strävan att söka få fram ojäviga personer till de olika befattningarna
kominer även fram i annat sammanhang. Örn man slår upp den refererande
delen av utskottets betänkande, finner man, att finansministern har uttalat,
att en enskild restauratör icke bör få sitta i ett sådant här bolags styrelse,
då han icke bör kunna få inblick i ett konkurrerande företags interna förhållanden.
Den enklaste reciprocitet kräver ju, att inte heller en statens restauratör
bör få inblick i de förhållanden inom ett annat företag, som han möjligen
kan ha intresse av att känna till. Jag utgår därför ifrån att de gissningar,
som i detta avseende ha förekommit i tidningsdiskussionen, äro gissningar i
luften och att de aldrig komma att gå i uppfyllelse.

Jag yrkan, herr talman, bifall till utskottets hemställan med den ändring i
motiveringen, som följer av bifall till punkt b) i herr Sundströms reservation.

Herr Holmberg: Herr talman! Kommunisterna i kammaren hörde i fjol till
dem som röstade för avslag på det förslag som då framlagts örn skapande av
ett Riks-SARA. Vi ha inte funnit skäl att intaga någon annan inställning denna
gång, utan anse oss fortfarande böra hävda uppfattningen, att den föreslagna
omorganisationen saknar varje som helst motivering ur både ekonomisk
och organisatorisk synpunkt.

Det talas i de föreliggande handlingarna gång på gång örn de olägenheter,
som uppstå genom kontrollstyrelsens dubbelställning, iden vilka äro dessa
olägenheter? Man kan läsa igenom handlingarna gång på gång utan att få
ett enda ord till förklaring. Det talas örn kontrollstyrelsens dubbelställning
och de olägenheter härutinnan som uppkomma, men det finns inte med ett
enda konkret exempel angivet, vilka olägenheterna i fråga äro. De som väl
borde vara närmast till att observera eventuella olägenheter, d. v. s. de olika
restaurangbolagen, ha i sina yttranden icke kunnat verifiera, att det uppstått
några märkbara olägenheter av kontrollstyrelsens dubbelställning. Ifrågavarande
olägenheter måste således vara mycket små, eftersom nian icke är i stånd
att leverera en konkret beskrivning på någon enda av dem. Inte heller utskottet
kan göra detta. Utskottet säger visserligen på s. 19, att »kontrollstyrelsen
med sin nuvarande organisation uppenbarligen icke är i stånd att helt fullfölja
de arbetsuppgifter med avseende å skötseln och övervakningen av restaurangbolagen»
o. s. v. Bara åtta ä nio rader tidigare framhåller utskottet emellertid
något helt annat. Där heter det: »Visserligen har kontrollstyrelsens ledning
och övervakning av de nuvarande restaurangbolagens verksamhet hittills
skötts på ett förtjänstfullt sätt.» Hur det kan hänga ihop med att kontrollstyrelsen
uppenbarligen icke är i stånd att fullfölja sina arbetsuppgifter, får
man ingen som helst klarhet örn.

När man inte kan ange vilka olägenheter, som uppkomma av den nuvarande
ordningen, vilken anledning finns det då att rusa i väg och företaga en omorganisation
sådan som den föreslagna, särskilt som ju hela nykterhetslagstiftningen
för närvarande befinner sig i stöpsleven? Det kan visserligen sägas,
att nykterhetslagstiftningskommittén kanske kommer att behöva arbeta rätt
många år, innan den blir färdig. Men en dylik invändning har ju inte generat
tidigare i andra sammanhang. Socialvårdskommittén har också arbetat i
många år och är ännu inte färdig, men det har inte hindrat riksdagen att avvisa
förslag örn olika åtgärder med motivering, att man först borde avvakta
resultatet av den pågående utredningen. Jag tycker för min del, att det finns

Onsdagen den 9 maj 1945 fm.

Nr 20.

Äng. omorganisation ao dc allmänna restaurangbolagen. (Forts.)
alldeles speciella skäl att göra så i detta fall. Man kan ju utan att vara i besittning
av en alltför livlig fantasi tänka sig, att nykterhetslagstiftningskomm
ytten g arbete skulle kunna resultera i att nian komme att rensa upp i vår nuvarande
nykterhetslagstiftnings liela djungel av tvång och oförnuft med påföljd
att t. o. m. vissa delar av den nuvarande organisationen skulle kunna
komma att bli överflödiga. Varför skall man då, innan kommittén är färdig
med sitt arbete, föreslå denna organisation? Det verkar åtminstone på migfaktiskt
som örn man genom att öka ut spritbyråkratien här i landet ville söka
lägga nya hinder i vägen för att förnuftet skall kunna göra sig gällande i
denna fråga. Om det nu är så absolut ogörligt att låta den nuvarande ordningen
existera och om kontrollstyrelsens dubbelställning absolut måste avskaffas,
varför skall man då gå den vägen att bilda ett nytt centralt bolag för restaurangbolagen?
Skulle det i så fall inte vara bra mycket enklare att låta kontrollstyrelsen
upphöra att fungera gentemot dessa restaurangbolag i den speciella
roll, som den för närvarande spelar, och att ställa bolagen i samma förhållande
till kontrollstyrelsen som det i vilket de enskilda restauratörerna för
närvarande stå? Ingen människa har någonsin hävdat att de enskilda restauratörerna
måste bilda en trust eller koncern för att förhållandet emellan dem
och kontrollstyrelsen skulle kunna regleras på förnuftigt sätt. Det går bra redan
med nuvarande ordning. Nåväl, luckra då upp förhållandet mellan kontrollstyrelsen
och restaurangbolagen, så att det blir likartat med förhållandet mellan
kontrollstyrelsen och de enskilda restauratörerna. Därmed skulle man säkerligen
undanröja alla möjligheter till klagomål av den art, som ligger bakom
det framlagda förslaget.

,Jag måste också, herr talman, ansluta mig till dem som mena, att, en ytterligare
koncentrering och centralisering av restaurangrörelsen i Sverige absolut
icke är önskvärd ur konsumenternas synpunkt. Restaurangrörelsen i Sverige är
tillräckligt likriktad som den är utan att SARA, VARA, ÖS AR A, BARA och
allt vad de heta bli adoptivdöttrar till ett nyskapat Riks-S ARA. Det är inte utan
förvåning som jag iakttar den entusiasm för restaurangrörelsens ytterligare
centralisering under statens ledning som socialdemokraterna här visa. Jag har
alltid varit av den uppfattningen — och den har ju också det socialdemokratiska
partiprogrammet hävdat — att örn det är något som det först och främst
gäller att lägga under samhällets kontroll, så är det de viktigaste produktionsmedlen
och naturrikedomarna. Men för den saken tycks det, trots statsrådet
Wigforss’ deklaration här i kammaren nyss, finnas ett ganska ringa intresse.
Det framgår ju bl. a. av att finansministern icke vill begagna den möjlighet
som finnes a.tt inlösa L. K. A. B. Men restaurangerna och spriten ger man sig
på trots att herr Wigforss inte hade tänkt sig att de borde komma i första
hand. örn det finns något område, där den enskilda företagsamheten och den
fria konkurrensen ännu ha en viss plats och äro till fördel ur konsumenternas
synpunkt, är väl emellertid detta just inom restaurangrörelsen. Diir inverka
den fria företagsamheten och konkurrensen båda i riktning mot bättre kvalitet,
lägre priser och större trevnad. Den som liksom jag har rest runt ganska
mycket här i landet och därvid ofta nödgats intaga måltiderna på de olika
restaurangbolagens matställen, speciellt deras s. k. folkrestauranger, vet att
man örn dessa icke kan säga att de i någon större utsträckning utmärka sig
för vare sig kvalitet eller billighet. Kvaliteten är tvärtom i allmänhet ganska
låg, priserna rätt höga och trevnaden är det bäst att tala tyst om. Betecknande
för den är, att den förste man möter, när man går in på många dylika ställen,
är utkastaren.

De sakkunniga tala om restaurangbolagens strävan att åstadkomma hyfsning
och förfining av det enklare restauranglivet. Att en viss utveckling i den

Nr 20.

Onsdagen den 9 maj 1945 fm.

Äng. omorganisation av de allmänna restaurangbolagen. (Forts.)
riktningen har ägt rum såväl på enklare restauranger som annorstädes, vill
jag på intet sätt bestrida, men jag tillåter mig att allvarligen betvivla, att
de monopolistiska restaurangbolagen ha så stor del i denna utveckling. Vad
de däremot ha lyckats åstadkomma på detta område är att de ha infört en
mycket utvecklad klasskillnad. Vi ha nu fått de s. k. folkrestaurangerna, de
enklare restaurangerna för det fattiga folket, där man får ett mycket litet kvantum
sprit. Sedan finns det de s. k. bättre restaurangerna för dem som ha mer
pengar och där man får dubbelt så stort kvantum sprit. Det verkar faktiskt,
som örn man ansåge, att ju mera sprit gästerna dricka, desto större är hyfsningen
och förfiningen. Hur mycket man får dricka, är en fråga örn hur
mycket man har råd att betala för maten och omgivningen och icke örn någonting
annat. Nykterhetsfolket här i landet, som har drivit fram denna utveckling
och som stöder det föreliggande förslaget, anser att det är nykterhetsbefrämjande,
precis som örn nykterhetstillståndet skulle röna något inflytande
av vem det är som utminuterar spriten, ett enskilt eller statligt företag. Jag
tror för min del icke, att nykterhetstillståndet röner någon inverkan av vem
som utminuterar spriten. Med alla de ingripanden av olika slag som ha vidtagits
i missriktad omsorg örn folknykterheten har man enligt mitt förmenande
för det första i mycket hög grad bidragit till att spritbruket här i Sverige
har blivit en helig medborgerlig plikt för flertalet av landets medborgare.
För det andra har man gjort spritbrukets vidmakthållande till ett statsintresse,
och för det tredje har man begåvat svenska folket med en lika talrik som onödig
spritbyråkrati.

Det föreliggande förslaget kan, så vitt jag förstår, endast tjäna till att utöka
denna spritbyråkrati. Trots att såväl utskottet som finansministern bestrider
det kan det dessutom mycket väl komma att tjäna fiskaliska syften,
när det en gång blivit genomfört. Man säger visserligen, att det inte alls bifråga
örn att använda den nya organisationen för att skaffa statskassan inkomster,
och det låter ju höra sig. Av 19 § i den föreslagna nya lagen framgår
emellertid, att restaurangbolagens vinstöverskott, sedan utdelningen till
aktieägarna ägt rum, skall insättas å statsverkets checkräkning i riksbanken
för kontrollstyrelsens — d. v. s. statens — räkning. Under sådana förhållanden
finns det, så vitt jag kan se, intet hinder för att de statliga myndigheterna
ändock driva på de olika restaurangbolagen -— man har ju goda möjligheter
att göra det genom det nya centrala bolaget — för att få de belopp, som skola
insättas på checkräkning för kontrollstyrelsens räkning, så stora som möjligt
till nackdel givetvis för konsumenterna.

Jag ber, herr talman, att med hänvisning till vad jag nu har anfört få ansluta
mig till dem som yrka avslag på det föreliggande förslaget.

Herr andre vice talmannen: Herr talman! Jag var i fjol med örn att stjälpa
det då ^föreliggande förslaget, varför jag har ansett mig böra ta till orda
även i år.

Det var ju en av förra riksdagens större knalleffekter, då propositionen och
bevillningsutskottets förslag den gången folio med en så knapp röstsiffra som
40 mot 40, sedan bevillningsutskottets ordförande, som hjältemodigt kämpat
för propositionen, råkat dra fel lott, när han skulle hjälpa talmannen här framme
att bestämma, vilket som skulle vara majoritet och minoritet av de båda
grupperna på vardera 40 röster. Det var alltså ett så knappt avgörande som
det kunde vara. Jag tror i alla fall, att det var lyckligt att saken föll i fjol
och att vi lingö tid att tänka över den. Det då föreliggande förslaget var
enligt min, uppfattning så omöjligt som det kunde vara. Det innebar en centralisering
på detta område som jag för min del icke kan betrakta som lycklig.

Onsdagen den 9 maj 1945 fm.

Nr 20.

Äng. omorganisation av de allmänna restaurangbolagen. (Forts.)
Att skapa ett ämbetsverk i Stockholm, som driver restaurangrörelse i detalj
ute i landets olika kommuner, kan jag icke finna vara en lycklig och riktigt
lösning. Jag tror också, att meningarna i det stycket ha stadgat sig sedan
dess. Om fjolårsförslaget hade kommit tillbaka i år obeskuret, skulle det alldeles
säkert i denna kammare lia fallit med dunder och brak och inte bara med
lika röstetal. Bevillningsutskottets ärade ordförande skulle då säkerligen inte
i år ha behövt dra fel lott för att fälla förslaget. Jag vet inte, örn jag begår
någon indiskretion, ifall jag berättar en liten episod. Det säges, att bevillningsutskottets
ordförande sedan lian i fjol dragit fel lott skulle lia yttrat:
»Jag är så nöjd med lotten min och tackar Gud för nåden sin.»

Vad beträffar förslaget i år, får man, när man hör herr Velander tala, det
intrycket, att det bara är den gamla sillen som kommer tillbaka i ny kapprock.
Även örn jag inte är fullt nöjd med förslaget, tycker jag, att den karakteristiken
innebär en överdrift. Årets förslag är utan tvivel ett betydande
framsteg. Vad själva den yttre ramen beträffar, är den ju i stort sett den
som i fjol angavs i de motioner, på grundval av vilka vi, som då voro opposition,
fällde förslaget. Vi lia således anledning att i hög grad känna oss bönbörda
och säga, att sällan har en så lösligt organiserad opposition som vi bildade
den gången lyckats åstadkomma en så betydande effekt. Vi förordade i
motionerna ett holdingbolag med dotterbolag. Vad som här föreslås är inte
riktigt detsamma, utan ett centralt bolag med dotterbolag, varvid det centrala
bolaget har tillagts andra funktioner än att bara skaffa pengar åt dotterbolagen.
Men det är i alla fall en betydande utveckling, om man jämför förslaget
från i fjol med det nu föreliggande. När bevillningsutskottet förklarar, att
det inte är någon större skillnad mellan de båda förslagen, har jag svårt att
förstå, vad utskottet menar. Örn det verkligen vore så, att det icke vore någon
större skillnad, skulle jag i år icke kunna förorda det nya förslaget. Nu uppfattar
jag emellertid det nya förslaget på det sättet, att det innebär en betydande
skillnad, jämfört med förslaget från i fjol, och att det är vår tankegång
som kommer igen i år. Och när barnen få som de vilja, bruka de ju
vara nöjda.

Det är sant, att det — såsom herr Björnsson redan påpekat — finns en
centraliseringstendens i årets förslag, kanske inte så mycket i själva organisationen
som i detaljerna. Herr Sundström i Skövde har i sin reservation bl. a.
påpekat bestämmelsen om att utskänkningsrättigheterna skola innehas icke av
dotterbolagen, som stå restaurangerna närmast, utan av ccntralbolaget. Jag anser
i likhet med reservanten, att detta är en onödig centralisering. I sak betyder
det säkert inte så mycket, ty jag har aldrig föreställt mig, att dotterbolagen
med sådana rättigheter i sin liand skulle kunna ta upp något krig
med centralbolaget. Det finns inga förutsättningar för att detta skulle inträffa,
och örn organisationen skulle verka på det sättet, skulle den i detta
avseende vara felaktigt upplagd. Som herr Sundström påpekar, är det emellertid
lokalbolagen som komma att få sköta alla underhandlingar om dessa
rättigheter och som även komma att förfäkta de lokala intressena. Det vore
väl med hänsyn härtill inte mer än tillbörligt, att dotterbolagen innehade utskänkningsrättigheterna.

Det finns, som sagt, i det föreliggande förslaget en stark centralistisk tendens.
Örn det nya centralbolaget skulle vilja utnyttja de möjligheter, som genom
den föreslagna organisationen läggas i dess band, skulle vi kunna få
en sorts tsarvälde, d, v. s. en mycket stark centralistisk och byråkratisk apparat,
som skulle lägga kapson på de lokala initiativen och den lokala självverksamheten.
Herr Velander skulle då få rätt i att lokalbolagen bara äro
marionetter i den centrala ledningens hand. Men jag skulle vilja påpeka, att

Nr 20.

Onsdagen den 9 maj 1945 fm.

Äng. omorganisation av de allmänna restaurangbolagen. (Forts.)
redan den nuvarande ordningen lägger en möjlighet till sådan despotism i en
viss myndighets, hand. Den nuvarande ordningen är faktiskt despotisk, men den
har icke utnyttjats på det sättet, och jag tror, som sagt, inte heller att man
kommer att göra det med den blivande organisationen. Det beror, såsom det
redan har påpekats bär, på vilka personer som få hand örn ledningen och i
vilken anda det hela kommer att startas. Eftersom jag tror, att herr finansministern
kommer att sörja för att starten sker i den rätta andan och att vi
få de rätta människorna i den centrala ledningen, har jag funnit, att jag i år
kan rösta för det framlagda förslaget. Finansministerns deklaration här nyss
lieträffande hans syn på centraliseringen och skötseln av dessa företag hälsar
jag för min del med glädje och uppfattar den som ett gott tecken för starten
av det nya företaget.

Herr Velander har naturligtvis rätt i att det har talats för mycket om kontrollstyrelsens
dubbelställning och att det inte blir någon lösning på den frågan.
Jag har ju hela tiden tyckt, att det skapats en onödig panik kring frågan
örn kontrollstyrelsens dubbelställning, och jag delar den uppfattning som
säger, att med den nuvarande överdirektören i kontrollstyrelsen hade det mycket
väl kunnat fortsätta på den gamla linjen. Ä andra sidan har man ju ingen
anledning att utgå från att en viss överdirektör skall leva i evighet. Man skapar
inte en sådan här organisation för en viss människas livstid eller baserar
den på en enda människa. Man måste lia en organisation som håller kanske
inte för evighet men för en längre tid framåt. Ehuru jag tycker att man talat
för mycket om kontrollstyrelsens dubbelställning, har jag för min del likväl
ansett, att jag bör böja mig för de bekymmer som många människor, framför
allt finansministern, haft för verkningarna av densamma och de risker
som kunna uppstå, örn ett sådant system bibehålies. Jag har därför inte någon
erinran mot att en förändring sker.

Vad besparingssynpunkten beträffar, anser jag den inte vara någonting väsentligt
i det här sammanhanget. Det är ganska egendomligt, att det har inträffat
en stor metamorfos på det området. Hela den frågan togs upp ur besparingssynpunkt:
när förslaget örn en utredning väcktes, motiverade man det
med att vi måste göra någonting för att åstadkomma besparing. Men den synpunkten
har strängt taget fallit bort. I utredningskommitténs utlåtande talas
det inte mycket örn vad man kan spara enligt den nya ordningen. För min del
skulle jag bestämt vilja varna för att ha några överdrivna förhoppningar på
att man kan spara miljoner på en centralisering av inköp för de olika bolagen
och de olika restaurangerna. Hestauranger måste skötas rätt individuellt, och
hänsyn måste tagas också till de lokala anknytningarna. Om dessa bolag skulle
dirigeras av en över mängdens huvuden svävande makt, som inte hade några
rötter i den lokala myllan, skulle det hela vara dömt att misslyckas. Eftersom
jag som sagt bibragts den uppfattningen, att det inte är meningen att organisera
ett departementalt företag, örn jag får använda det uttrycket, med opersonlig
ledning, utan ett levande företag med utsikt att växa och frodas, kommer
jag i år att rösta för förslaget.

Herr Holmberg ryggade tillbaka för den socialisering, som han fann innebo
i förslaget. Han säde att samhällets kontroll skulle, som det står i det socialdemokratiska
efterkrigsprogrammet, taga sikte på naturrikedomar och sådant där,
och inte börja med krogar. Ja, finansministern har redan påpekat, att det här
inte är fråga örn någon allmän socialisering av krogväsendet i landet. Den verksamhet
som detta förslag tar sikte på är redan förstatligad. Herr Holmberg fällde
en förbön för det enskilda intresset och ville inte att man skulle gå så hårt
åt det, men det är ju, som jag redan påpekat, inte fråga örn att genom detta
förslag göra något intrång på den privata restaurangverksamheten. Förslaget

Onsdagen den 9 maj 1945 fm.

Nr 20.

Äng. omorganisation av de allmänna restaurangbolagen. (Forts.)
tar sikte på en organisation av de företag som redan äro i det allmännas ägo.
Herr Holmberg kan alltså hoppas att få sitta på guldkrogar i hela sitt återstående
liv.

Herr Holmberg ville också göra gällande, att serveringen, betjäningen, skötseln
överhuvud taget av dessa »SAHA-restauranger» var sämre än skötseln av
de privata företagen och att det inte var så billigt heller. Ja, det finns en viss
agitation i den vägen, som satts i gång antagligen från just de privata intressena.
Jag hade inte trott att den agitationen skulle få stöd ifrån en kommunist
här i första kammaren, men även med det stödet är den agitationen inte riktig,
utan den är felaktig.

Herr talman! Jag är inte helt nöjd med det föreliggande förslaget utan sympatiserar
med det ändringsförslag som föreligger i den av herr Sundström i
Skövde anmälda reservationen, och örn det förslaget kommer till omröstning,
kommer jag att rösta för det. Det bygger ju i allt väsentligt på utskottets förslag,
som i sin tur helt ansluter sig till propositionen, och örn denna reservation
icke kommer under omröstning, kommer jag att rösta för utskottets förslag.

Herr Holmberg erhöll nu ordet för kort genmäle och anförde: Herr talman!
Jag skall bara säga herr andre vice talmannen, att jag inte har talat örn
socialisering, och det av det enkla skälet, att jag till skillnad från herr Åkerberg
är av den uppfattningen, att så länge samhället är kapitalistiskt kan man
inte socialisera; man kan på sin höjd förstatliga. Jag talade i stället örn att
»lägga under samhället».

Vad herr andre vice talmannen i övrigt sade örn mig och mitt inlägg, skall
jag inte sysselsätta mig med. Herr andre vice talmannen gjorde nu som oftast,
då han polemiserar mot oss kommunister: han talade inte örn vad den kommunistiske
talaren hade sagt utan örn vad han önskade att den kommunistiske
talaren skulle ha sagt, och det vore synd att förstöra det nöjet för herr andre
.vice talmannen.

Då tiden nu var långt framskriden och flera talare funnos anmälda, beslöts
på framställning av herr talmannen, att den fortsatta överläggningen i förevarande
fråga skulle uppskjutas till aftonsammanträdet.

Föredrogos och bordlädes Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade propositioner
nr 294 och 295.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 381, av herr Arrhén, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
provisoriskt lönetillägg och tillfälligt barntillägg under budgetåret 1945/
46 till vissa befattningshavare i statens tjänst m. fl.;

nr 382, av herr Rosander m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående lönereglering för föreståndare och vissa lärare vid statsunderstödda
skolor och med dom samorganiserade arbetshem för bildbara sinnesslöa m. fl.;

nr 383, av herr Carlström m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående den framtida organisationen av den av Svenska vall- och mosskulturföreningen
bedrivna verksamheten m. m.;

nr 384, av herr Linnér m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående den framtida organisationen av den av Svenska vall- och mosskulturföreningen
bedrivna verksamheten m. m.;

Nr 20.

Onsdagen den 9 maj 1945 fm.

nr 385, av herr Nilsson, Bror, m. fl., i anledning av Kungl. Majlis proposition
angående den framtida organisationen av den av Svenska vall- och mosskulturföreningen
bedrivna verksamheten m. m.;

nr 386, av herr Nilsson, Bror, m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående den framtida organisationen av den av Svenska vall- och
mosskulturföreningen bedrivna verksamheten m. m.; samt

nr 387, av herr Bondeson m. fl., i anledning av Kungl. Maurts proposition
angående den framtida organisationen av den av Svenska vall- och mosskulturföreningen
bedrivna verksamheten m. m.

Anmäldes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 213, i anledning av Kungl. Maurts proposition angående tillbyggnad
av landsstatshuset i Göteborg; och

nr 216, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1945/46 till fria sommarresor för barn m. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

Skrivelseförslagen godkändes under förutsättning, beträffande förslaget nr
213, att utskottets hemställan i utlåtande nr 115 samt, i fråga örn förslaget
nr 216, att utskottets hemställanden i memorial nr 121 bifolles även av andra
kammaren.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 219, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående pension åt vissa
f. d. arbetare vid vägväsendet jämte i ämnet väckta motioner;

nr 220, i anledning av framställningar angående pensioner eller understöd
åt vissa i statens tjänst anställda personer m. fl.;

nr 221, i anledning av framställningar angående understöd åt efterlevande
till vissa i statens tjänst anställda personer m. fl.;

nr 222, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående årligt understöd
åt vissa förutvarande arbetare m. fl. å Hamre och Såtenäs egendomar;

nr 223, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa pensionsbestämmelser
för lärarinnor vid de statsunderstödda enskilda läroanstalterna;

nr 224, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dels delaktighet
i statens pensionsanstalt för vissa grupper av befattningshavare, dels ock
tjänstårsberäkning i pensionshänseende för föreståndarinnan vid akademiska
sjukhuset i Uppsala Elsa Amalia Nordström; samt
nr 225, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående livräntor åt
vissa befattningshavare och f. d. befattningshavare vid statens järnvägar.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 226, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående fortsatt giltighet av förordningen den 19 november 1943 (nr
778) om tillfällig nedsättning av skatten för vissa automobiler;

nr 227, med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut rörande utskottets
betänkande nr 19 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag örn ändrad lydelse av 32 § 3 mom. kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370);

Onsdagen den 9 maj 1945 em.

Nr 20.

nr 228, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn viss skattefrihet för av sjömän uppburen krigsriskersättning för år
1945;

nr 229, i anledning av väckt motion örn viss ändring i 20 § förordningen angående
stämpelavgiften; samt

nr 230, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den 25 maj 1941 (nr 251) örn varuskatt.

Justerades protokollsutdrag för detta sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 5.12 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 9 maj eftermiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 7.30 eftermiddagen.

Fortsattes överläggningen angående bevillningsutskottets betänkande nr 36^. omorgapunkten
A 1. nisationavde

allmänna

Herr Bärg, Johan: Herr talman! Jag var ursprungligen inställd på att hålla ^Magert9''
ett mycket kort anförande med tanke på att det skulle vara möjligt att skona (Forts.)
både herr talmannen och oss från ett plenum i kväll. Hen de föregående talarna
hade tydligen inte samma uppfattning, utan drogo ut på tiden så att ett
kvällsplenum blev oundvikligt. Under sådana förhållanden föreställer jag mig
att det nu inte är så angeläget att spara tid.

Örn jag skulle säga något örn herr Velanders anförande — vilket kunde vara
tämligen överflödigt, sedan statsrådet yttrat sig — är det att jag tycker, att
herr Velander gjorde allt han kunde för att måla farorna av ett bifall till utskottets
hemställan så mörka som möjligt. I vissa punkter, som för honom
voro de väsentliga, frånkände han utskottets uttalanden all betydelse.

Herr Velander hyste ju stora farhågor för att dotterbolagens ledning skulle
komma att inta en ren marionettställning i förhållande till centralbolaget och
uteslutande vara dess lydiga redskap. Genom centralbolagets inflytande skulle
enligt hans mening kontakten mellan bolagen och hemorten helt och hållet
avskäras. Jag vet inte, av vilka skäl herr Velander målar den saken så
mörkt. Jag föreställer mig, att denna organisation icke kommer att uppbyggas
efter oförnuftigare grunder än andra organisationer, som arbeta i det allmännas
tjänst. Och örn man får ha den förtröstan, att uppbyggnaden av denna
organisation vad beträffar personerna kommer att ske på ett förnuftigt sätt —
något som det inte finns ringaste skäl att tvivla på — tror jag att denna
rörelse, och det skall nog också herr Velander varsna, efter omorganisationen
kommer att drivas på i huvudsak samma sätt som hitintills. Jag vet inte, varför
man tror, att hänsynen till de lokala förhållandena och till de olika önskemål,
som kunna framträda på olika orter i landet, skulle åsidosättas i och med
att man får en organisationsform, som avviker från den nu praktiserade. Var

Nr 20.

Onsdagen den 9 maj 1945 em.

Äng. omorganisation av de allmänna restaurangbolagen. (Forts.)
och en som något mera ingående sysslat med detta spörsmål vet ju, att kontrollstyrelsens
ledning, oell jag kan gott säga dess chef, särskilt i tider då
denna resturangrörelse tagit sina första former, bar haft och alltjämt har ett
inflytande, som i varje fall icke är mindre än vad den blivande centrala ledningen
i moderbolaget kommer att kunna utöva. Under sådana förhållanden
finner jag för min del icke skäl att antaga, att här kommer att ske något så
gruvligt.

Frågan är ju närmast, om förhållandena nödvändiggöra en omläggning av
det system, som nu tillämpas, där kontrollstyrelsen har ett avsevärt inflytande
över restaurangbolagen. För egen del har jag ej sett några större faror i den
gällande ordningen, åtminstone icke så länge den nuvarande chefen för kontrollstyrelsen
styr och regerar.

Nu är inte herr andre vice talmannen här. Annars skulle jag ha bett att
få säga honom rent personligt, att när han talar om att jag vid fjolårets riksdag
så hjältemodigt kämpade för det då framlagda förslaget, så har han
sannerligen inte stora anspråk på egenskaperna hos den, som kämpar hjältemodigt
— jag var nämligen ganska kallsinnig då också — såvida inte herr
Åkerberg menade, att hjältemodet bestod i att jag med sådant lugn drog, som
han kallade det, fel sedel. Det krävs ju inte något hjältemod för att utföra
en sådan handling. Men jag skall ge herr Åkerberg rätt i ett avseende, och
det är att det var sant att jag svarade, när kamraterna skämtade med mig om
att jag hade dragit fel lott: »Jag är nöjd med lotten min och tackar Gud för
nåden sin.» Detta gjorde jag av två skäl. Jag var inte så särskilt entusiastisk
för det framlagda förslaget, till och med något mindre än för det nu föreliggande,
och vidare ansåg jag att det alltid är nyttigt, då en frågas avgörande
hänger så på ett hår, att den klokare sidan förlorar, ty den tar en sådan motgång
med jämnmod. Detta gjorde, att jag med skäl ansåg mig kunna fälla ett yttrande
som det nämnda.

Jag skulle vilja säga ett par ord till herr Holmberg. Hans yttrande innehöll
bland annat, att bakom de nu föreslagna, åtgärderna står landets nykter -hetsfolk. Jag tror det är ett misstag. Jag vet inte, hur stämningarna gå i
speciellt denna fråga, men jag skulle närmast tro, att man är tämligen kallsinnig
gentemot den reform, som nu föreslås. Dessutom är det kanske mindre
nykterhetsfolkets inställning som gjort, att SARA-rörelsen fått en sådan utveckling
här i landet, än den erfarenhet folk i allmänhet kunnat göra, att rörelsen
är tillfredsställande, ja väl skött. Detta har gjort att allt flera kommuner
och deras invånare hos bolagsledningarna och kontrollstyrelsen begära,
att de skola under rörelsen lägga den ena restaurangen efter den andra. Det
är icke heller så, att kontrollstyrelsen eller bolagsledningarna lockat eller
tvingat till sig en rad restauranger. Jag tänker att vi i åtskilliga fall kunna
få vittnesbörd örn att det i stället är så, att de nödgats avböja framställningar
från kommunerna örn övertagande av hotell- och restaurangföretag.
Detta synes mig vittna örn att företagen hitintills lia skötts på ett tillfredsställande
sätt, och jag tillmäter det större bevisvärde än herr Holmbergs omdöme
här.

_En sak, som så vitt jag har kunnat finna, icke förts på tal här men som för
mig haft en rätt avgörande betydelse, när det gällt att ta ställning till frågan
örn avlastning av nu påvilande uppgifter från kontrollstyrelsen till ett annat
organ, är att chefen för kontrollstyrelsen mer än en gång förklarat, att han
funnit att det ansvar och arbete, som påvilar den som skall fullgöra den funktion
han i egenskap av chef för kontrollstyrelsen har sig ålagd, kräver så mycket
tid och krafter, att det är orimligt att lägga detta på en ämbetsman, som dessutom
skall svara för skötseln av ämbetsverkets otaliga andra uppgifter. En

Onsdagen den 9 maj 1945 em.

Nr 20.

Äng. omorganisation av de allmänna restaurangbolagen. (Forts.)
sådan argumentering anser jag icke att man har rätt att bortse från. Alla som
känna till den nuvarande chefen för kontrollstyrelsen veta nämligen, med vilket
intresse han har gripit in i detta arbete och även med vilken talang det har skett.
Detta vill jag här lia sagt som min mening, så vitt jag förstår att döma i
saken.

Detta förhållande må vara skäl nog -—■ även örn man skulle kunna fördra den
oegentlighet, som ligger i att samma verk och samme chef, som är direktivgivande
i alla väsentliga ting, också, är den instans som skall övervaka och kontrollera,
att rörelsen drives efter förnuftiga linjer, något som alla ha erkänt
ej är tillfredsställande åtminstone principiellt sett — att icke fortfara med en
ordning, som gör det omöjligt för en person att ägna tillräckligt av sin tid och
sitt intresse åt uppgiften att vara den handledande vid drivandet av denna
restaurangrörelse. Därtill är denna företagsform alltför krävande och betydelsefull.
Man bör inte skatta för mycket åt den tankegången, att man, så länge det
ej kan påvisas att något galet har skett, skall nöja sig med att utnyttja de
krafter, man redan har till förfogande, i avvaktan på att något skall ske, som
tvingar till en omläggning. Säkrare är väl att i god tid förvissa sig örn en
sådan ordning, att något galet icke behöver inträffa.

Nu skall jag, herr talman, inte nöta mera med denna sak; jag föreställer mig
att var och en redan har klart för sig, icke minst därför att den diskuterades
så ingående i fjol, hur han står till frågan. Ett par talare, herr Björnsson och
andre vice talmannen, lia emellertid yttrat sig till förmån för herr Sundströms
reservation, och jag ber därför att få fästa uppmärksamheten på vad den innebär.

Herr Sundströms reservation i punkten a) avviker från utskottets förslag
endast på det viset, att herr Sundström anser, att icke centralbolaget utan
vederbörande dotterbolag skall vara den, som ansöker örn utskänkningsrättigheter.
Ur min synpunkt sett spelar det absolut ingen roll, vilket av dessa
företag som inger ansökan till länsstyrelsen örn rätt till utskänkning. Utskottet
har beaktat att det är centralbolaget som i sådana fall har att avgöra, huruvida
rätt till utskänkning skall begäras eller icke, och likaså att godkänna alla de
villkor, som äro förknippade med rättigheternas erhållande och utövning. Om
centralbolaget eller dotterbolaget skickar in denna ansökan till Konungens befallningshavande
kan icke ha den bittersta betydelse. Det är egentligen bara larv
att tala örn saken.

Herr Björnsson har icke heller yrkat bifall till den punkten, utan insett
att detta är totalt betydelselöst. Herr andre vice talmannen bär trott sig finna,
att denna fråga har någonting av reell innebörd med hänsyn till spörsmålet om
dotterbolagens ^bundenhet och även med avseende på frågan om centraliseringen
i övrigt. Jag får säga, att jag icke har förmåga att inse det. Örn ansökan undertecknas
av dotterbolagets chef eller av direktören eller ordföranden i centralbolaget
kan så vitt jag förstår icke lia någon som helst reell betydelse.

_ Något annorlunda är det med den andra punkten, som skall vara den allra
viktigaste. Också där är, skillnaden så hårfin, att jag icke förstår att någon
har velat kosta bläck på att skriva en reservation. Frågan gäller, huruvida
direktören i centralbolaget eller någon dess ledamot slen 11 kunna''väljas till
ledamot av dotterbolags styrelse. Utskottet föreslår här, att bestämmelserna i
avtalet skola utformas pa det sättet, att förbud mot att välja någon av dessa
personer icke stadgas, under det att reservanten anser, att i avtalet bör inskrivas
ett förbud mot att välja dem. Men såväl utskottet som reservanten anser, att
centralbolagets direktör eller den ledamot av dess styrelse, som centralbolagets
styrelse därtill har utsett, skall kallas till dotterbolagens styrelsesammanträden

Första hammarens protokoll 19A5. Nr ''20 r

Nr 20.

Onsdagen den 9 maj 1945 em.

Äng. omorganisation av de allmänna restaurangbolagen. (Förts.)
och där äga yttrande- oell förslagsrätt. Hela skillnaden ligger i att centralbolagets
representant enligt reservantens mening icke skall lia rösträtt. Tro herrarna
att en direktör i centralbolaget, som har yttrande- och förslagsrätt i ett dotterbolags
styrelse, skall, särskilt om han är av den kalibern, som herr Velander
sökte skrämma med, d. v. s. en särdeles märkvärdig man, behöva utöva sin
rösträtt för att kunna göra sina åsikter gällande? Det skulle vara en synnerligen
dålig direktör, och jag hoppas att vi icke få någon sådan. Detsamma gäller
örn de övriga personer, som av centralbolagets styrelse kunna utses till ledamot
av dotterbolags styrelse.

Detta är hela skillnaden. Jag medger att man kan vara till freds med båda
dessa anordningar. Men det skulle ju kunna befinnas vara till gagn exempelvis
för det dotterbolag, som omfattar Stockholm, att i sin styrelse invälja centralbolagets
verkställande direktör. Jag kan inte se något ont i örn han också får
utöva rösträtt. I åtskilliga fall skulle man kunna säga, att en sådan möjlighet
kan vara till gagn för ett gott samarbete. Detta är ju vad man eftersträvar, att
det icke skall behöva bli slitningar och utan att behöva skapa sådana situationer,
där det centrala bolagets inflytande måste påtvingas vederbörande dotterbolags
styrelser. Jag tror att det många gånger skulle vara till fördel att på detta sätt
skapa en sammanbindning, som kunde förebygga slitningar. Alla som sysslat
praktiskt med verksamhet av ena eller andra slaget veta, att man lättare undviker
slitningar genom direkt och intim kontakt än genom kalla skriftväxlingar
från den ena myndigheten till den andra.

Skulle det nu vara så, att kammaren hellre vill följa reservationen i fråga,
är jag säker örn att ingen olycka därmed har skett. Men örn man vill ta hänsyn
till frågans praktiska betydelse och inte nöjer sig med att kasta slant örn hur
man skall rösta, tror jag för min del att utskottets förslag måste framstå som
lämpligast.

Jag vet nu inte örn herr andre vice talmannen, i fall han varit här, skulle ha
betraktat detta såsom ett hjältemodigt kämpande. Men, herr talman, mera
entusiasm än jag nu har visat orkar jag inte nedlägga på denna fråga. Jag tror
att det är starka skäl för att följa propositionen och utskottets förslag, och jag
är alldeles övertygad örn att sker det inte nu, så kommer det att ske en dag
framdeles. När nu denna fråga har varit före vid två riksdagar, frågar jag mig,
örn man icke redan i dag borde kunna vidtaga en åtgärd, som dock har så pass
vägande skäl för sig, även örn man inte befarar någon olycka, därest den ej
genomföres förrän senare.

Jag skulle kanske, herr talman, innan jag slutar ha sagt ett ord till min vän
herr Björnsson, då han börjar filosofera över vilka personer som skola ha hand
örn ledningen av det nya bolaget. Jag tycker att det kan vara nog med vad som
örn den saken har sagts pa ett mindre lyckat sätt i utskottet och senare upprepats
i en stockholmstidning på ett sätt, som icke är mera lyckat. Ty vad vi skola
taga oss för med här i kammaren, inte tror jag att vi skola börja med att på
förhand söka besätta tjänstemanna- och ämbetsmannaplatser. Jag är övertygad
■örn att det icke komme att ske med den hänsyn, som kräves, när det gäller att
fa de mest kvalificerade personerna pa de olika posterna. Både i fråga örn
sådana ting och när det gäller att i detalj bedöma affärsverksamhet i allmänhet
är den svenska riksdagen -— förlåt mig, ärade kammarkamrater — mycket
litet skickad för uppgiften, det har jag varsnat under de många år jag haft
äran tillhöra riksdagen. De uppgifterna få lösas efter andra linjer än det tycke
och den smak, som pläga komma till uttryck vid meningsutbyten i sådana frågor
i riksdagens kamrar.

Herr talman! Jag ber att få ansluta mig till utskottets hemställan.

Onsdagen den 9 maj 1945 em.

Nr 20.

Ancj. omorganisation av de allmänna restaurangbolagen. (Forts.)

Friherre De Geer: Herr talman! Då jag lämnade kammaren efter det att
dagens sammanträde avbrutits för middagsrasten, blev jag i trapporna här
utanför tilltalad av en för mig okänd herre, som åhört debatten från läktaren.
Han sade, att han ej kunnat uppfatta någonting nytt i jämförelse med debatten
i denna fråga förra året, som han också hade åhört, och att han egentligen
inte kunde se någon skillnad på de bägge Särorna, den av i år och förra årets.
Han var så pass vanvördig mot riksdagen att han, visserligen på ett skämtsamt
sätt, sade att vi lika gärna kunde haft en grammofonskiva från förra
årets debatt och nöjt oss med att spela upp den. För min del kan jag icke
hjälpa, att jag i viss män höll med honom om att debatten i mycket påminde
om förra årets. Jag räknar mig verkligen också till dem, som kunna känna
sig i någon mån träffade av anmärkningen att man ej bör upprepa saker som
sades redan förra året, och jag hör till dem som anse, i likhet med den för
mig okände mannen på läktaren, att det icke är någon nämnvärd skillnad mellan
förra årets och detta års Saror. Örn man emellertid inte tror på den reform,
som nu skall åstadkommas, och dessutom står såsom en av reservanterna
inom utskottet, kan det måhända dock vara tillåtet att säga några mycket
korta ord i saken.

Det påstås från flera håll, att man ej längre bör använda benämningen RiksSARA,
utan att dfen termen avser ett företag av den typ, som föreslogs förra
året. Men jag undrar ändå, örn det inte är så att också årets SARA är en
verklig, landet omfattande Riks-SARA, och därför kan väl namnet gott bibehållas.
Det gör för övrigt detsamma hur vi säga här i kammaren, ty allmänheten
talar i alla fall fortfarande örn Riks-SARA.

Anledningen till att jag och en del utskottsledamöter med mig ej kunna tro
på nödvändigheten av att genomföra det förslag, som i dag föreligger, är bland
annat att vi liksom många kritici i landet trots många ansträngningar icke
kunnat upptäcka någon verklig motivering för att denna reform är ovillkorligen
nödvändig. Jag har för min del under bevillningsutskottets diskussioner
och även på annat sätt försökt att göra några sådana upptäckter, som
kunde omvända mig och få mig att tro på nödvändigheten av att rösta för
denna nya Riks-SARA, men det har varit mig omöjligt.

Jag har kunnat förstå, att det finns ganska många här i kammaren som
minst sagt äro mycket tveksamma i denna fråga och som kanske i sitt innersta
undra över huruvida de ej rent av borde gå samma väg som förra året och
rösta mot hela förslaget. Det har förvånat mig att dtet ej blivit flera reservanter
för den linjen, ty det är oförnekligt att denna sak icke på minsta sätt
är en partifråga, som kan ligga något av partierna så särskilt varmt om hjärtat.
Denna fråga bör ovillkorligen anses höra till dem, som var och en kan
överväga uteslutande ur saklig synpunkt och utan tanke på vilken fålla han
tillhör.

Det har sagts, och det med mycket stort skäl, att de som främst skulle vara
intresserade av denna fråga, d. v. s. de restaurangbesökande -— konsumenterna
så att säga -— knappast kunna få någon fördel av det förslag, som nu föreligger.
Jag har förgäves spanat efter någon som skulle kunna bevisa, att det
skulle medföra någon fördel för dem som böra vara mest intresserade av resultatet
— de restaurangbesökande. Det skulle vara mycket intressant om
någon under den eventuellt fortsatta debatten kunde komma med något övertygande
bevis örn att konsumenterna få någon fördel av detta förslag.

Beträffande den mycket omdiskuterade frågan om kontrollstyrelsens dubbelställning
tror jag, att man, örn man hade en opartisk kommission som undersökte
saken, skulle komma till samma resultat som jag och mina medreservanter,
nämligen att det inte finns något verkligt bevis för olägenheterna med

Nr 20.

Onsdagen den 9 maj 1945 em.

Äng. omorganisation av de allmänna restaurangbolagen. (Forts.)
denna dubbelställning. Under utskottsdebatten framkastades, att man val ändå
inte skulle gå och vänta på en eventuell katastrof till följd av denna olämpliga
dubbelställning, utan att man borde ordna upp saken innan någon katastrof
kom till stånd. Jag undrar om någon verkligen tror, att denna katastrof
är så överhängande. Alldeles nyss sade utskottets ärade ordförande herr Bärg,
att det nog inte skulle bli någon direkt olycka, även om man följde reservationen,
fastän han givetvis för sin del håller styvt på att det förslag, som föreligger
i den kungl, propositionen, skall genomföras. Jag tror nog också, att
saken ligger till på det sättet — det skulle inte bli någon olycka örn man uppsköte
hela frågan, i varje fall tills vidare.

En omständighet som för mig i varje fall och för många som äro bosatta på
landsbygden varit mycket avgörande vid ställningstagandet till detta spörsmål
är centraliseringen hit till Stockholm. Man har påstått, att det inte blir
fråga örn någon ytterligare centralisering. Finansministern har i sitt yttrande
här i dag sagt, att centraliseringen ju redan finns — den är ett faktum. I
viss mån är det naturligtvis riktigt, men jag undrar örn man på verkligt goda
grunder kan bestrida, att centraliseringen kommer att bli ännu kraftigare, när
den nya modern för de fem SARA-döttrarna blir en verklighet, ty skall denna
huvud-SARA verkligen ha någon betydelse, måste den väl ganska kraftigt taga
befälet över de fem döttrarna, och då är det väl uppenbart, att det måste bli
en mycket betydande ytterligare centralisering och helt säkert ett ofantligt
starkt inflytande från huvud-SARAS sida över de fem lokalbolagen.

Finansministern säger visserligen, att han inte har något emot kraftigt lokalt
inflytande från de fem dotterbolagen. Men örn finansministern verkligen gillar
detta inflytande så starkt, kan jag knappast förstå, varför han lagt fram
detta förslag, som ju onekligen berövar de fem dotterbolagen en utomordentligt
stor del av deras medinflytande.

Finansministern har vidrört frågan — om jag får lov att ytterligare med
ett par ord vidröra vad han sagt i dag -—- huruvida all konkurrens så småningom
skall försvinna och de statliga restaurangbolagen konkurrera ihjäl de enskilda.
Konsumenterna skulle ej behöva frukta, att det på något sätt skall
genom konkurrensens borttagande bli sämre för dem. Men det ligger väl ändå
bakom denna iver att driva fram detta förslag tanken, att allt fler och fler
restauranger skola sugas upp i den statliga famnen och att till slut konkurrensen
skall elimineras, så att kvar står ett verkligt centraliserat uteslutande
statligt restaurangväsende. Varefter den för konsumenterna nyttiga konkurensen
eliminerats.

Finansministern säger, att man kan vara förvissad örn -— eftersom han,
som vi alla veta, är en sådan uppriktig anhängare av statliga företag av olika
slag — att han skall försöka se till att det nya systemet går väl i lås. Jag är
alldeles övertygad örn att finansministern är fullt uppriktig, men sådana
tvivlare som jag och många andra låta oss inte övertygas av finansministerns
välvilliga förhoppning om att han skall kunna styra det hela till det bästa,
utan vi tvivlare tro, att han inte och inte heller det nya Riks-SARA skall
kunna bemästra de svårigheter, som måste följa med ett så stort byråkratiskt
företag.

Jag skall, herr talman, inte fortsätta att tala i denna fråga. Att man är
motståndare till det föreliggande förslaget och motståndare till att denna
rörelse skall centraliseras beror naturligtvis även på att man är motståndare
överhuvud taget till att allting skall centraliseras hit till huvudstaden. Vi
som bo ute i landet äro inte så övertygade örn det riktiga i att man skall centralisera
på alla möjliga områden. Vi känna oss inte övertygade om att det
medför någon verklig fördel för dem som man främst borde tänka på, nämligen

Onsdagen den 0 maj 1945 em.

Nr 20.

Äng■ omorganisation av de allmänna restaurangbolagen. (Forts.)
konsumenterna, genom att man slår ihop det hela under hägn av den nya
Riks-SARA, som jag fortfarande envisas säga, med den oerhörda makt den
kommer att få.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den av mig m. fl. undertecknade
reservationen.

Herr Andersson, Elon: Herr talman! Jag skall yttra några ord huvudsakligast
med anledning av de argument, som den siste ärade talaren anförde och
som också tidigare från något håll kommit till synes i debatten.

Jag tar först upp frågan örn kontrollstyrelsens dubbelställning och de anmärkningar,
som här i kammaren riktats mot att de påstådda olägenheterna av
denna dubbelställning inte på något sätt redovisats vare sig i propositionen,
i sakkunnigutlåtandet eller i utskottets betänkande.

Jag vill fästa kammarens uppmärksamhet på att de olägenheter, som skulle
följa med kontrollstyrelsens dubbelställning, omvittnades redan år 1939, då
kor.trollstyrelsen i en promemoria till regeringen påpekade, att den anordning
som infördes i och med 1937 års rusdrycksförsäljningslag inte var tillfredsställande,
utan tarvade en omorganisation med hänsyn till kontrollstyrelsens
befattning med restaurangbolagens skötsel. Frågan togs upp på nytt år 1941,
då besparingsberedningen anförde ungefär samma synpunkter som kontrollstyrelsen
tidigare anfört. Besparingsberedningen framhöll, att den påtalade
dubbelställningen vore principiellt oriktig, att olägenheterna av dubbelställningen
redan vid den tiden — således år 1941 — framträtt i praktiken i viss
utsträckning och kunde förväntas göra sig starkare gällande framdeles, samt
att med hänsyn härtill en reformering av restaurangbolagens ställning vore av
behovet påkallad.

I det yttrande, som kontrollstyrelsen i år avgivit över 1945 års utredning,
säger kontrollstyrelsen: »Det principiellt otillfredsställande i en sådan anordning»
d. v. s. med avseende på kontrollstyrelsens nuvarande befattning med
ärendet -—- »hade framhävts i den debatt, som alltsedan hösten 1941 förts i
ämnet, och det kunde därför synas egendomligt, att detta argument för en omorganisation
av restaurangbolagen alltjämt stundom betecknades närmast som
en fiktion». Man har således vågat utgå från att den debatt, som hittills förts,
har varit tillräckligt upplysande för att de som varit intresserade av denna
fråga skulle få tillräckligt besked örn att den påtalade dubbelställningen verkligen
innebär allvarliga olägenheter.

Örn man nu förmenar, att kontrollstyrelsen talar i egen sak, vill jag ytterligare
påpeka, att i sakrevisionens i övrigt ganska kritiska yttrande över 1945
års sakkunnigpromemoria framhålles, att den dubbelställning kontrollstyrelsen
för närvarande intar är förenad med sådana olägenheter, att én ändring av den
nuvarande ordningen bör komma till stånd, varigenom ledningen av ifrågavarande
restaurangföretag kunde frigöras från beroendet av kontrollstyrelsen.

Man kan naturligtvis ställa olika anspråk på vad som skall anses vara
ådagalagt genom det ena eller det andra yttrandet, men för min del ställer
jag, herr talman, inte anspråken högre än att jag, när den^ myndighet, som
närmast har kännedom örn de olägenheter som föreligga, år efter år ända
sedan år 1939 med växande bestämdhet och växande otålighet påpekar, att
denna dubbelställning är ohållbar och att den inte kan få fortsätta, känner
mig ganska övertygad av en sådan argumentation. Min övertygelse blir inte
mindre därutav att det nyskapade organ •— sakrevisionen således — som har
till speciellt ändamål att övervaka att statsförvaltningen är anordnad och
fungerar på det för det allmänna mest tillfredsställande sättet bestyrker denna
uppfattning.

Nr 20.

Onsdagen den 9 maj 1945 em.

Äng. omorganisation av de allmänna restaurangbolagen. (Forts.)

När man här undrar över att de påtalade olägenheterna inte blivit redovisade
i de nu föreliggande handlingarna, tror jag detta bottnar i ett visst ointresse
för att taga reda på vad som ligger bakom den relativt knapphändiga
argumentation som nu förekommer, d. v. s. den utförliga debatt, som tidigare
förts i saken. Man måste nog vara på det klara med att det huvudsakliga
skälet till att detta omorganisationsförslag kommit upp såväl i fjol som i år
är önskemålet att tillskapa bättre former för den administrativa skötseln uppe
i toppen än som för närvarande finnas.

Baron De Geer frågade örn någon kunde påvisa vilka fördelar denna omorganisation
skulle medföra för konsumenterna. Det är såvitt jag förstår inte
denna fråga som nu är huvudsaken, utan huvudsaken är att få till stånd en
organisation, som är bättre än den nuvarande. Jag skall därför be att få vända
på frågan och i stället fråga baron De Geer örn han kan påvisa att en sådan
omorganisation, som för restaurangbolagen skulle vara fördelaktig, medför
några nackdelar för konsumenterna. Kan man inte påvisa att konsumenterna
därigenom lida någon skada, men det syfte, som man i övrigt vill främja, får
nytta av omorganisationen, förefaller det mig som om man i alla händelser
skulle kunna reflektera på en sådan omorganisation, även örn man inte kan
påvisa någon påtagbar nytta för konsumenterna. Om den saken är det ju
ganska vanskligt att här i kammaren diskutera. Det beror ju förfärligt mycket
på vilka anspråk man anser, att konsumenterna skola ställa, och örn den
saken lär det väl bli ganska svårt att nå någon enighet.

Jag skall vidare be att få taga upp en fråga, som också skymtat fram i debatten
och som särskilt framförts av baron De Geer. Det har sagts, att den
omorganisation, som det här är fråga örn, skulle medföra en centralisering till
Stockholm utöver den som för närvarande förefinnes. Jag föreställer mig, att
det skulle vara av ett visst intresse för kammarens ledamöter att få en uppfattning
om vilken befogenhet kontrollstyrelsen för närvarande har gentemot
dotterbolagen. Det heter i nu gällande författning, att restaurangbolag ej utan
samtycke av kontrollstyrelsen får förvärva aktier eller obligationer i bolag
eller ekonomisk förening; inrätta restaurang eller ingå affärsavtal med enskilda
styrelseledamöter; inköpa eller avhända sig fastighet; inom bolaget tillhörig
fastighet företaga annan mera omfattande förändring än sådan som
påkallas av fastighetens underhåll eller rörelsens behöriga utövande; ingå viktigare
hyresavtal eller i förhyrd lägenhet utföra större ändrings- eller reparationsarbeten;
placera kapital annorledes än å bankräkning; besluta rörande lön
till befattningshavare i ledande ställning inom bolaget, rörande grunder för
avlöning till annan personal eller för pensionering av personal samt rörande
understöd till anställd person. Det heter vidare, att restaurangbolag vid utövande
av sin verksamhet står under överinseende av kontrollstyrelsen och
har att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter kontrollstyrelsen meddelar
beträffande bolagets förvaltning eller eljest i förordningen särskilt angivna
hänseenden,

Det förefaller mig, herr talman, som örn den centralisering till Stockholm,
som redan finns, skulle vara ganska stark och att det befäl över Särorna,
som baron De Geer var rädd för skulle bli för strängt i den nya organisationens
regi, redan nu är så hårt utformat, att det inte finns så särdeles stor
frihet kvar för dotterbolagen i fråga om de viktigare delarna av den ekonomiska
administrationen.

Baron De Geer trodde, att det nu föreliggande förslaget skulle beröva dotterbolagen
betydligt av den självständighet, som de för närvarande ha. Jag
skulle vara mycket tacksam örn baron De Geer ville ge mig besked om vilken

Onsdagen den 9 maj 1945 em.

Nr 20.

Äng. omorganisation av de allmänna restaurangbolagen. (Forts.)
självständighet det är som dotterbolagen för närvarande ha men som det nya
organisationsförslaget berövar dem, sett emot bakgrunden av de bestämmelser
örn kontrollstyrelsens överhöghet över bolagen, som författningen upptar. Jag
tror inte, att man skall tala så särdeles mycket örn den nya centralisering som
detta förslag innebär — åtminstone inte förrän man försökt göra klart för sig
vilken myndighet den centrala administrationen för närvarande besitter och
utövar.

Det har också talats åtskilligt om att inrättandet av detta stora bolag skulle
innebära ett slags byråkratisering av restaurangrörelsen. Det är alldeles självfallet,
att ett stort företag har en viss tendens att utveckla större byråkrati
än ett litet företag, men jag har aldrig kunnat föreställa mig, att man på allvar
skulle kunna göra gällande, att ett ämbetsverk är mindre byråkratiskt än
ett affärsföretag, även örn detta affärsföretag är ett stort företag. Jag har,
herr talman, kolossalt svårt att förstå en opposition, som riktar sig mot att
man ersätter ett ämbetsverk såsom chefsmyndighet för ett stort affärsdrivande
företag med en rörelse under friare företagsformer — det är ju dock det
som det här är fråga örn. Man sätter i stället för ämbetsverket med dess stela
tillämpningsregler och med dess stela sätt att arbeta en pa affärsmässiga grunder
och efter affärsmässiga principer bildad organisation. Jag kan inte gärna
föreställa mig, att en sådan förändring skall kunna anses vara oläglig och
onyttig, åtminstone inte av dem, som hävda att en friare företagsform, en
affärsmässig företagsform, dock är att föredraga, när det gäller en ekonomisk
verksamhet, framför att denna omhänderhaves av ett ämbetsverk.

Jag har således, herr talman, den bestämda uppfattningen, att de försök
man gör att bagatellisera riskerna av kontrollstyrelsens dubbelställning bottna
i en obenägenhet att taga hänsyn till de anmärkningar, som i detta avseende
under många år framförts från dem som lia med saken att göra och som
bäst känna var skon klämmer. Jag tror också, att farhågorna för en ökad centralisering
bero på att man inte riktigt sätter sig in i vilken centralisering
som för närvarande råder och inte ser att denna nog är lika stor som den som
nu föreslås. Finns här någon skillnad så kommer den enligt mitt sätt att se, med
den friare tillämpning som det nya företaget möjliggör, att bli till gagn för de
allmänna restaurangbolagen.

Jag hemställer således örn bifall till utskottets förslag.

Ordet lämnades härefter för kort genmäle till friherre De Geer, som yttrade:
Herr talman! Jag blev mycket glad, när herr Elon Andersson började sitt anförande,
ty jag trodde, att jag nu äntligen skulle få höra några verkligt dräpande
exempel på olägenheterna med kontrollstyrelsens dubbelställning, men
jag måste säga, att jag blev mycket besviken. Jag fick endast veta, att om
man inte känner till dubbelställningens vådor, beror det på ointresse. Det beror
det inte på hos mig, herr Elon Andersson, ty jag har verkligen hoppats
på och enträget sökt att få se exempel härpå.

Herr Elon Andersson säger, att nian inte kan 1 torise från dc anmärkningar,
som kommit från sakkunnigt håll angående dubbelställningens farlighet. Nej,
det ha vi hört förut, men jag spanar fortfarande efter något verkligt exempel.

Vidare frågar herr Elon Andersson vilken självständighet för dotterbolagen
det är man riskerar att få bort. Då måste jag säga min gode vän herr
Elon Andersson, att det kanske är ointresse hos honom som gör, att han inte
satt sig in i att Riks-SARA väl i alla fall måste ha huvudbestämmanderätten
över de andra bolagen, som då måste förlora sin självständighet i mycket
hög grad.

Nr 20.

Onsdagen den 9 maj 1945 em.

Äng. omorganisation av de allmänna restaurangbolagen. (Forts.)

Herr Andersson, Elon, fick nu ordet för kort genmäle och anförde: Herr
talman! Riks-SARA -— centralbolaget — skall ju lia en viss bestämmanderätt
över dotterbolagen, men i realiteten inte mycket större bestämmanderätt
än kontrollstyrelsen för närvarande har. Det är endast det jag försökt påvisa.

Herr Englund: Herr talman! Jag har haft anledning att syssla med detta
spörsmål i tre egenskaper —• dels såsom tjänsteman i kontrollstyrelsen, dels
såsom ledamot i 1928 års rusdrycksrevision, dels slutligen såsom en mer än
tjuguårig ledamot av styrelsen för Sveriges nykterhetsvänners landsförbund.
Den ståndpunkt jag från dessa tre synvinklar kommit till beträffande föreliggande
spörsmål erbjuder så mångå _ avvikelser gentemot de ståndpunkter, som
hittills presenterats i debatten, att jag efter någon tvekan beslutat mig för att
begära ordet.

Jag får kanske börja med herr Holmberg. Han gjorde nykterhetsrörelsen ansvarig
för det föreliggande förslaget och gav i övrigt nykterhetsrörelsen några
kritiska. slängar^ för dess hållning till de olika nykterhetspolitiska spörsmål,
som varit föremål för riksdagens behandling. Jag vill därför uttryckligen fastslå,
att nykterhetsrörelsen inte står bakom det föreliggande förslaget. Örn herrarna
läsa propositionen, skola ni finna, att där inte återfinnes något yttrande
från något av nykterhetsrörelsens organ. Sveriges nykterhetsvänners landsförbund
bereddes visserligen av finansministern välvilligt tillfälle att avge yttrande
över det senaste kommittéförslaget, men det utlöste en sådan olust ur
vissa synpunkter, till vilka jag längre fram skall återkomma — det förelåg
för övrigt splittring inom förbundet -— att landsförbundet föredrog att inte avgiva
något yttrande i ärendet. Ett yttrande har avgivits av nykterhetsnämndernas
riksförbund, men detta får ju inte förväxlas med den organiserade nykterhetsrörelsen.

Jag vill för övrigt säga, att nykterhetsrörelsen så långt ifrån är främmande
för de synpunkter, som herr Holmberg lagt på de rådande försäljningsföreskrifternas
utformning, att den moderna nykterhetsrörelsen under senare år kommit
till stigande klarhet om att dessa regler inte äro ändamålsenliga för sitt
syfte. Med mycket stor majoritet hemställde det senaste stora landsmötet inom
nykterhetsrörelsen, att det rådande restriktionssystemet skulle avskaffas. Örn
det av riksdagsdebatterna tidigare kunnat synas som om det skulle råda en
allmännare anslutning till de nu rådande försäljningsreglerna, beror det på att
det är en äldre, generation, vilken följt äldre tankegångar, som företrätt nykterhetsrörelsen
i riksdagen, och att de nyare synpunkter, som gjort sig gällande
inom nykterhetsrörelsen, inte i tillräcklig omfattning kommit till uttryck.

På denna punkt kan jag således i viss utsträckning följa herr Holmberg.
Som liberal, kan jag också på visst sätt med välbehag uppskatta herr Holmbergs
hyllning till den fria företagsamheten. Jag är nu visserligen inte övertygad
örn att hans värdejämförelse mellan den offentliga och den enskilda restaurangrörelsen
ens ur den konsumentsynpunkt han anlagt är riktig. Men jag
tycker att det är ganska karakteristiskt, att han på en punkt där han på det
sättet har möjlighet att göra en personlig jämförelse kommit till det omdömet.
Nykterhetsrörelsens ståndpunkt är i detta hänseende en annan. Den ståndpunkten
är mycket äldre än den moderna socialdemokratien och går i vårt land
i själva verket tillbaka så långt som till 1850. Den företräddes första gången
av en framskjuten tjänsteman i Stora Kopparbergs bergslags aktiebolag vid
namn Linderholm. För denna ståndpunkt är det inte — när man står inför frågan
örn socialisering eller inte — uteslutande trevnaden för konsumenten på
kort sikt som är det avgörande utan de två driftsformernas inflytande på den
medborgerliga konsumtionens inriktning. Och eftersom — på grund av örn -

Onsdagen den 9 maj 194.3 em.

Nr 20.

Äng. omorganisation av de allmänna restaurangbolagen. (Forts.)
ständigheter som jag inte skall trötta kammaren med att försöka redogöra för
— samhällets anordning av försäljningen på detta område i fri företagsamhet
eller dess motsats har ett mycket starkt inflytande på konsumtionsinriktningen
och det ur nykterhetsrörelsens synpunkt är angeläget att alkoholkonsumtionen
och därmed förknippade alkoholskador pressas tillbaka, Ilar nykterhetsrörelsen
kommit att taga ståndpunkt för socialisering mot den fria företagsamheten.
Och det är föremål för mycken överraskning bland nykterhetsrörelsens borgerliga
element, att man i avancerade socialistiska riktningar inte förstår denna
aspekt på problemet, utan där det för nykterhetsrörelsen är självklart, att den
sociala driften är överlägsen, kämpar för den fria företagsamheten.

Såsom statsrådet Wigforss påpekat står emellertid striden på denna punkt
just nu inte mellan fri företagsamhet och socialisering. I själva verket är i alla
de förslag, som här kämpa med varandra, gränsen mellan fri företagsamhet
och socialisering densamma. Vad det står strid örn är hur den decentraliserade
delen av driften skall vara organiserad, och det är på den punkten som jag
har kommit till den meningen, att status quo är överlägsen den form som bär
föreslås till införande.

När jag nu går att motivera detta, ber jag kammaren örn ursäkt för att jag
för ett ögonblick stannar inför det historiska perspektivet på denna fråga. Restaurangbolagen
äro ju inte en företeelse av i går utan en ganska gammal företeelse.
Vi ha haft restaurangbolag i riket under inte mindre än 30 år. Det första
restaurangbolaget, det i Stockholm, var en av doktor Bratts tidigaste skapelser,
och de andra kommo ganska snabbt efter. Såsom tjänsteman i kontrollstyrelsen
vill jag framhålla, att man tidigare sysslade med dessa restaurangbolag som
en detalj i systembolagens förvaltning. Restaurangbolagen voro alltid dotterbolag
till ett visst bestämt systembolag. Jag skulle tro att dessa restaurangbolag
länge levde sitt fria liv utan några nämnvärda ingrepp från kontrollstyrelsen.
Örn man skulle gå igenom kontrollstyrelsens diarier ända fram till 1937,
skulle jag gissa, att man skulle finna ganska få ärenden, som handla örn restaurangbolagen.
Och nu kommer min erfarenhet såsom ledamot av rusdrycksrevision
in. Restaurangbolagen hade ju levat såsom en oreglerad form fram
till tiden för denna revisions arbete. Då man i denna revision skulle systematisera
det hela kom man till den frågeställning, som tidigare varit riksdagens,
nämligen huruvida restaurangbolagen voro lagliga eller inte. Äldre riksdagsmän
komma säkert ihåg herr Lithanders hetsiga kamp mot restaurangbolagen.
Han betraktade dem som en olaglig utväxt på den dåvarande försäljningsorganisationen.
Inför denna frågeställning fann sig revisionen böra uttryckligen införa
restaurangbolagen i lagstiftningen och underkasta dem kontrollföreskrifter
likartade med dem, som länge gällt för systembolagen. Men inte ett enda
ögonblick var revisionen medveten örn att den på det sättet skapade en principiellt
förkastlig dubbelställning för kontrollstyrelsen. Herr Bärg, som var en
flitig ledamot i revisionen, var aldrig inne på en sådan tankegång, och ingen
annan heller. Den dök först upp i besparingsberedningens betänkande. Det är
ett stencilerat betänkande, och kammarens ledamöter lia väl därför förmodligen
i allmänhet inte haft tillfälle att läsa det. Hela utgångspunkten för den
senare debatten rörande denna föreställning örn en förkastlig dubbelställning
är angiven i följande korta räder: »I fråga örn systembolagen var kontrollstyrelsen
till en början enbart ett kontrollerande verk; styrelsens befogenheter voro
då begränsade till att granska bolagens räkenskaper och förvaltning samt
att i anledning därav besluta örn ansvarsfrihet. Från år 1915 fick kontrollstyrelsen
emellertid rätt att lämna bolagen direktiv i vissa avseenden. Sålunda
fastställdes, att systembolagen vid utövande a.v sin verksamhet stöde* under kontrollslyn*lsens
överinseende och hade ali sisilia sig till efterrättelse de före -

Nr 20.

Onsdagen den 9 maj 1945 em.

Äng. omorganisation av de allmänna restaurangbolagen. (Forts.)
skrifter, styrelsen kunde meddela i avseende å inköp av, försäljningspris för
samt alkoholstyrka hos brännvin ävensom angående räkenskapers förande och
i övrigt beträffande bolagens förvaltning. Kontrollstyrelsens befogenheter att
ingripa i systembolagens förvaltning ha under tiden därefter alltmera utvidgats.
En följd av denna utveckling har blivit, att kontrollstyrelsen kommit att
intaga en dubbelställning gentemot systembolagen. Å ena sidan har kontrollstyrelsen
till åliggande att vara direktivgivande och vägledande för systembolagen;
och å andra sidan skall kontrollstyrelsen i förhållande till dessa bolag
vara ett kontrollerande och dechargebeviljande organ. En sådan anordning är
givetvis principiellt oriktig.»

Detta var således hela utredningen på denna punkt i utgångsögonblicket. Den
är knuten till systembolagen själva och appliceras först i andra hand på restaurangbolagen.
Nu är det också faktiskt så, att det finns en bestämd skillnad mellan
kontrollstyrelsens inflytande på systembolagen och dess inflytande på restaurangbolagen.
Systembolagen äro bundna till händer och fötter av kontrollstyrelsen.
Den är nämligen dechargebeviljande organ. Restaurangbolagens ställning
är friare. De ha självständiga revisorer och äro inte för sin ansvarsfrihet beroende
av kontrollstyrelsen.

Jag kommer nu till frågan om en sådan dubbeluppgift för kontrollorganet
verkligen med skäl kan betecknas som principiellt oriktig. Jag skulle då vilja
säga, att den skildring som jag nyss läste upp örn kontrollstyrelsens tillväxt
från att vara ett enkelt kontrollerande organ till att bli ett direktivgivande organ
enligt min mening kan kopieras på flera av de ämbetsverk i vårt land som ha
en betydande social funktion. Det är faktiskt så, att ett befogenhetsområde
begränsat till ingrepp i efterhand med anmärkningar mot bakgrunden av en
allmän lagstiftning ger ytterst otillfredsställande arbetsvillkor för ett statsorgan.
I själva verket äro de allmänna rättsregler, ett sådant statsorgan och dess
underlydande ha att tillämpa, så vagt avfattade, att tolkningen i detalj blir olika.
När man hållit på att på detta sätt göra anmärkningar i detalj, inträder det
ett behov att ge en sekundär rättsregel, antingen en rättsregel som avser ett visst
bestämt fall eller en rättsregel av den vanliga typen, där man till vissa förutsättningar
knyter en plikt för dem som äro underkastade kontrollorganets insyn.
Denna utveckling är inte på något sätt karakteristisk för kontrollstyrelsen. Den
har samma giltighet för försäkringsinspektionen. Jag har haft tillfälle att se
detta från aspekten av ett kontrollerat organ, ett försäkringsbolag. Den har efter
vad det berättats mig tillämplighet också på bankinspektionen. Jag skulle
rentav vilja gissa, att en Darwin, som hade till uppgift att studera evolutionsteorien
för ett livsdugligt statsorgan, skulle förklara att ett sådant statsorgan
till slut förvärvar denna dubbel funktion. Är detta riktigt så skulle det i rak
motsats till vad som uttalas i propositionen vara principiellt betänkligt om inte
också statsorganet på detta område kommit att få denna dubbla funktion.

Nu har kritiken mot den nuvarande anordningen presenterats i flera varianter.
Kontrollstyrelsen lade i den första editionen från sina utgångspunkter riktigt
nog tyngdpunkten på sin dubbelställning i förhållande till de till händer och
fötter bundna systembolagen. Statsmakterna ville emellertid inte gå med på att
undanröja denna dubbelställning beträffande systembolagen, utan ändringsförslaget
begränsades till restaurangbolagen. Det gällde då att finna en variation
av motivet, enligt vilken man skulle kunna göra ingreppet i fråga örn restaurangbolagen
men låta bli beträffande systembolagen. Denna variant finner man
i yttrandet över det sista förslaget. Det förklaras nu att systembolagens rörelse
är av den natur, att kontrollstyrelsen inte egentligen kan tvinga ett systembolag
att vidtaga några riskabla åtgärder. För restaurangbolaget, som i motsats till systembolaget
är ett ekonomiskt företag, med risker, skulle ett ingrepp av kontroll -

Onsdagen den 9 maj 1945 em.

Nr 20.

Äng. omorganisation av de allmänna restaurangbolagen. (loits.)
organet kunna medföra ödesdigra förpliktelser. Herr Björnsson hade en annan
variant. Den innebar att kontrollstyrelsen skulle vara chef för denna restaurangrörelse
— efter vad jag förut sagt en alldeles felaktig beteckning, da restaurangbolagen
leva ett Hacket självständigt liv — men samtidigt härmed skulle kontrollstyrelsen
för de enskilda restauratörerna fixera vissa vinstkvantiteter. Det
argumentet tycker jag inte har särskilt stark slagkraft, då vi ju 1937 fixerat
dessa vinstkvantiteter och beslutat att de skola avvecklas. Det kan alitsa inte
vara nödvändigt med en konstruktion, som tryggar rättvis konkurrens på detta
område, då konkurrensbetingelserna äro reglerade redan i riksdagsbeslutet.

Ja, mina herrar, jag är således övertygad om, att det avgörande argumentet
för denna omläggning inte har någon synnerlig slagkraft. Men ur nykterhetsrörelsens
synpunkt skulle det måhända kunna vara likgiltigt örn kontroll utövades
av ett centralt holdingbolag eller örn den fortsättningsvis utövas av
kontrollstyrelsen. Det är därför att jag inte tror det, som jag kommit att
begära ordet här. Jag måste i detta hänseende se ett bestämt företräde hos den
nuvarande anordningen. Rekryteringen av dessa restaurangbolag kommer — så
blir säkerligen fallet med det nya bolaget åtminstone på lång sikt — att ske
väsentligen ur merkantila synpunkter. Jag vet inte att vid något tillfälle nykterhetssynpunkter
varit avgörande vid valet av direktör eller medarbetare i
dessa restaurangbolag i deras nuvarande form. Kontrollmomentet ur nykterhetssynpunkt
har legat hos det statliga ämbetsverket, kontrollstyrelsen, detta beroende
på att rekryteringen av ett ämbetsverk som kontrollstyrelsen sker efter
helt andra grunder än rekryteringen av restaurangbolagen. Och eftersom det är
ytterst betydelsefullt, enligt mitt sätt att se, att restaurangbolagen bli granskade
inte uteslutande ur merkantila synpunkter utan att möjligheten till samordnad
nykterhetskontroll bevaras, så bär jag måst säga mig att en anordning med
kontroll i sådan form, att den tryggar en tjänstemannakår med utbildning och
intresse för denna uppgift, är väsentligt överlägsen anordningen med restaurangbolag,
vilkas tjänstemän från toppen och nedåt komma att rekryteras uteslutande
ur merkantila synpunkter. I ett tidigare skede, då det var möjligt att
göra mycket betydande besparingar av en sammanslagning av systembolagen till
en enhetlig organisation, var nykterhetsrörelsen anhängare av denna tanke,
eftersom härigenom skulle uppstå betydande fördelar ur nykterhetssynpunkt i
vissa andra hänseenden. Men det betonades redan då att det med hänsyn till
rekryteringen av ledningen kunde ifrågasättas, huruvida inte ett statligt ämbetsverk
var en bolagen överlägsen anordning på detta område. Den grupp av
män, som då skulle komma att handhava verksamheten, skulle ha en annan struktur
än fallet kan väntas bli, när man såsom här sker väljer den rent merkantila
företagsformen. Jag vill säga, att jag på kort sikt tog den här förändringen med
jämnmod, så länge det ställdes i utsikt att herr Bergvall, som har gammal erfarenhet
från nykterhetsvården, skulle bli chef för det nya restaurangbolaget.
Men på sistone bär det sagts att han i stället skall bli chef för vin- och spritcentralen
och att det är mycket ovisst vem som kommer att bli chef för det nya
företaget, men att det kan väntas, att valet kommer att sko efter rent merkantila
linjer. Olägenheten av omläggningen kan därmed väntas bli aktualiserad omedelbart.

Med detta skulle jag egentligen kunna sluta, men jag vill säga ett par saker
till. Min avvisande hållning till förslaget skulle kunna tänkas modifierad av
två omständigheter. Om man från statsrådsbänken skulle få en förklaring, att
det är statsrådets avsikt att vid tillsättandet av styrelseledamöter i det nya
bolaget taga avgörande hänsyn till angelägenheten av att den nyktorhclskontroll,
som kontrollst.vrelsens eliminerande eljest innebär, vidmakthålles, och
statsrådet samtidigt förklarar sig ämna vidtaga siirskilda åtgärder för att till -

Nr 20.

Onsdagen den 9 maj 1945 em.

Äng. omorganisation av de allmänna restaurangbolagen. (Forts.)
godose nykterhetssynpunkten även vid rekryteringen av förvaltningen, kommer
naturligtvis min ståndpunkt att påverkas därav. Den andra Ilar en mera
personlig karaktär. Det förefaller som örn statsrådet vilket jag har litet svårt
att förstå skulle fästa stor vikt vid att det här förslaget går igenom. Och
ehuru vi i många avseenden inom nykterhetsrörelsen äro mycket tveksamma
i fråga örn det ändringsförslag som här föreligger, äro vi på det hela taget
mycket tillfredsställda med det sätt på vilket den nuvarande finansministern
ryktat sitt värv som nykterhetsminister. Skulle det vara så, att man från statsrådsbänken
gör ett antagande av detta ändringsförslag till en kabinettsfråga,
thiir således detta med hänsyn till denna nykterhetsrörelsens uppskattning av
finansministern för mig ytterligare en anledning till övervägande av min
ståndpunkt i ärendet.

Herr Sjödahl: Herr talman! Jag kan inte undgå att finna den nuvarande
organisationen med kontrollstyrelsen såsom ledare av denna verksamhet ur
många synpunkter ytterst besynnerlig. Här är det ett centralt ämbetsverk, som
skall kontrollera denna verksamhet ur nykterhetssynpunkt, som desslikes
skall utöva den ekonomiska kontrollen och som därutöver skall ge direktiv
för dessa olika bolags verksamhet. Men den gör detta på samma gång som
ansvaret för de olika bolagens verksamhet i praktiken och formellt ligger hos
bolagens styrelser. A ena sidan har man alltså kontrollstyrelsens ledning, för
vilken den icke kan dragas till ansvar, och å andra sidan har man fem bolagsstyrelser,
som måste i alla stora frågor följa kontrollstyrelsen och åtaga sig
ansvaret för vad de göra enligt kontrollstyrelsens direktiv, Nog måste man
tycka att en sådan organisation hör till det mera besynnerliga, och skulle man
nyorganisera denna verksamhet, undrar jag om man skulle hitta på en sådan
organisation som vi för närvarande ha. Vad som här föreslås är att lägga
direktivrätten och ledningen hos ett särskilt centralbolag och låta detta i sin
tur kontrolleras av en självständig revision. Härigenom blir det en skillnad
mellan den kontroll som utövas av revisionen och den ledning som utövas av
centralbolagets styrelse.

Jag kan ej heller, herr talman, finna att det innebär ett ökat statsinflytande
att flytta över ledningen från ett statligt ämbetsverk till ett bolag, låt vara
att de statliga ekonomiska intressena där äro mycket starka. Vari består nu
ändringen? Jo, den består däri att ett centralt ämbetsverk icke längre blir en
affärsverksstyrelse. Detta ämbetsverk har ju faktiskt nu varit direktion över
176 restauranger, varav 39 varit knutna till hotellrörelse. Kan man finna det
rimligt att låta ett centralt ämbetsverk stå såsom ledare för en så omfattande
restaurang- och hotellrörelse? Vore det inte rimligt att ledningen överlämnades
till ett särskilt bolag visserligen under statligt inflytande, men som dock självständigt
fick sköta hela denna sida av saken. Jag tycker att det är ett egendomligt
förhållande, att samma personer, som här uppträtt mot utskottets och
Kungl. Maj :ts gemensamma förslag, ännu för några månader sedan under valrörelsen
stodo ute i landet och varnade för en utveckling, som skulle leda till att
viktiga näringsgrenar komme att ledas av statliga ämbetsverk. Samma personer
stå här i dag och tala ivrigt för att man skall bibehålla ledningen av en så
svårskött näringsgren som restaurang- och hotellverksamheten hos ett statligt
ämbetsverk. Man tycks inte komma ihåg vad man talade örn i höstas. Jag
undrar vad det är för avsikter som ligga tjäkom en sådan omsvängning i argumenteringen.

Jag vill vidare framhålla att man förmenat att man med den föreslagna
anordningen skulle kunna leda verksamheten in i sådan riktning att utgifterna
skulle kunna minskas med en miljon kronor. De som verkställt den be -

Onsdagen den 9 maj 1945 em.

Nr 20.

Äng. omorganisation av de allmänna restaurangbolagen. (Forts.)
räkningen tillhöra de mest kunniga inom restaurangväsendet i landet. Örn denna
beräkning skulle vara riktig, är det väl rimligt att man, när man liu å
ena sidan säger att man inte får se detta ur statens fiskaliska synpunkter, å
andra sidan erkänner att det kan bli billigare för konsumenterna. Enligt de
direktiv, som Kungl. Majit anslutit sig till och som utskottet ytterligare understrukit,
böra fördelarna av en centralisering av varuinköpen och i viss mån
av att produktionsföretag knytas till verksamheten komma kunderna till godo.
Jag kan också erinra örn att det varit allmänt känt, att ordnandet av -de anställdas
förhållanden, speciellt deras pensionsförhållanden, hittills har strandat
på att vissa av restaurangbolagen icke varit tillräckligt finansiellt starka
för att kunna bära upp denna pensionering. Nu förmenar man att genom inrättande
av ett centralbolag som ledare av de olika företagen skall det bli möjligt
att ordna med en pensionering av de anställda.

Jag skulle slutligen vilja säga blott en sak till. När det talats örn att omorganisationen
kommer att leda till en starkt centraliserad förvaltning, undrar
jag vad man menar därmed. När man i stället för kontrollstyrelsen skapar
ett centralbolag och låter förvaltningen skötas av fem olika dotterbolag, kan
man kalla det en starkt centraliserad skötsel av denna näringsgren? Då förstår
jag sannerligen inte vad man överhuvud taget menar med centralisering.
När man i den kungl, propositionen uttalar, att de lokala synpunkterna böra
starkt beaktas genom självständiga lokalstyrelser, när utskottet ytterligare
understrukit det och när finansministern står här i kammaren och säger att
detta visserligen i och för sig kan vara tomma ord men att, som hans ord folio,
det ligger en fast vilja bakom detta, betyder det tydligen att finansministern
kommer att sätta in sin kraft på att de synpunker som han och utskottet ha
uttalat för värnande av de lokala intressena komma att vid detta ärendes fortsatta
handläggning bära frukt. Jag tror att kammaren bör inkassera detta
uttalande av finansministern. Från utskottets sida har man all anledning att
vara tacksam för detta ytterligare stöd för ett bibehållande av det lokala inflytandet
i fortsättningen så långt som man från olika håll har önskat.

Jag finner, herr talman, att skälen tala övervägande och med en stor styrka
för utskottets förslag, till vilket jag ber att få yrka bifall.

Herr Bärg, Johan: Herr talman! Jag begärde ordet för att rätta till ett litet
missförstånd. Friherre De Geer hänvisade i sitt anförande till att jag skulle
ha sagt, att om reservationen segrade, vore ingen olycka skedd. Det är möjligt
att jag sade det, men jag vill fästa kammarens uppmärksamhet på att jag
hela tiden talade om herr Sundströms reservation. Jag har därmed inte sagt
att det skulle skett någon större olycka, örn högerreservationen segrade. Det har
jag inte fällt något omdöme om. Detta Ilar jag velat få till kammarens protokoll
antecknat.

Men utöver det får jag lov att säga ett par ord. Herr Englund har sett den
här frågan väsentligen ur nykterhetssynpunkt eller rättare sagt kanske ur nykterhetsfolkets
synpunkt. Jag tror att kammarens ledamöter litet var fingo det
intrycket, att herr Englund var talesman för Sveriges nykterhetsfolk. Åtskilligt
av den uppfattning, som herr Englund tillkännagav, delar jag. Själv har jag
varit betänksam mot att överflytta en del av de uppgifter, som kontrollstyrelscn
nu kan fullgöra genom sitt inflytande på restaurangbolagen, på ett företag med
en merkantilt inriktad ledning, med hänsyn till möjligheten av att de intressen,
som jag härvidlag tycker äro viktiga, icke skola tillgodoses på samma sätt som
tidigare. I det avseendet har jag inget att erinra mot vad herr Englund anförde.

Men det var en sak, mina herrar! I slutet av sitt anförande sade herr Eng -

Nr 20.

Onsdagen den 9 maj 1945 em.

Äng. omorganisation av de allmänna restaurangbolagen. (Forts.)
lund, att han för sin del — jag vet inte örn han därmed menade att nykterhetsfolket
står bakom honom — hade med jämnmod accepterat förslaget, trots att
det var underlägset, med tanke på att herr Bergvall skulle bli företagets chef.
Sådant, herr talman, är inte Sveriges nykterhetsfolk, att det uppbygger en
organisation med hänsyn till att man får den eller den behagliga personen till
chef för den, det vågar jag påstå. Det är en feltolkning. Jag har inte kunnat
underlåta att säga detta. Jag har förut inlagt en gensaga mot resonemang på
det planet. Örn herr Bergvall blir chef för det nya centralbolaget eller för
Aktiebolaget vin- & spritcentralen, får det icke ha det bittersta inflytande på
vårt ställningstagande till den organisation som det här är fråga örn. Vart skulle
det ta vägen, om vi skulle inrätta stora företag med hänsyn till att de skola
kunna besättas av den eller den personen? Jag kanske är skyldig att be örn ursäkt
för den ton jag anlägger, men jag är så förankrad inom den svenska nykterhetsrörelsen,
att jag inte vill att en otillbörlig skugga skall falla på den.

_Vad herr Englund sedan sade, då han antydde att denna sak möjligen kunde
bli en kabinettsfråga, visar hur ytligt herr Englund begriper sådana här ting.
Han trodde att finansministern skulle gå, örn frågan föll.

Ordet lämnades för kort genmäle till herr Englund, som yttrade: Herr talman!
Gentemot vad herr Bärg nu anförde vill jag säga, att innehållet i mitt anförande
ger ett belägg för att frånvaron av en eventuell kandidatur Bergvall till
den ifrågavarande befattningen inte på något sätt varit avgörande för mig. Jag
säde ju endast, men det observerade inte herr Bärg i sin replik, att jag tidigare
på hort sikt med visst jämnmod kunnat se denna förändring. På lång sikt,
och det är den mitt resonemang i det väsentliga har gällt, avböjer jag den föreslagna
ändringen.

Beträffande talet om kabinettsfråga vill jag säga att också jag har betraktat
det som ganska orimligt att göra förslaget i propositionen till en kabinettsfråga.
Men det var verkligen en man här i riksdagen, som jag har anledning
anta vara synnerligen väl informerad, som påstod, att finansministern betraktat
denna fråga som en så allvarlig sak, att han skulle låta sig influeras i sin
hällning till sitt ämbete av hur det ginge med förslaget. Men, som sagt, det
förefaller mig som en grotesk övervärdering av den fråga vi tvista örn.

Herr Holmberg: Herr talman! Det är inte ofta som man har tillfälle att från
det parti jag representerar instämma med representanter för de borgerliga. Det
är därför mycket märkligt att man kan göra det tva gånger på en och samma
dag. Liksom jag. tidigare instämt med reservanterna, måste jag nu ge herr De
Geer odelat rätt i att herr Elon Andersson i sitt anförande verkligen inte lyckades
övertyga någon människa örn att olägenheterna av kontrollstyrelsens dubbelställning,
som det här talats så mycket örn, verkligen existerade. Herr Elon
Andersson kunde inte säga mer än andra ha sagt eller att det finns olägenheter,
men vilka dessa olägenheter äro, svävar kammaren alltjämt i ovetenhet örn
trots herr Elon Anderssons upplysningsverksamhet i frågan i kväll. Dessa olägenheter
förefalla mig i viss_ mån likna kejsarens nya kläder. Det talas en
väldig massa örn dem. Här sta herr De Geer och jag som gatpojken i historien
- örn herrge Geer tillåter - - och säga: »Var äro dessa olägenheter?» Ingen
kan peka pa dem, och det räder en allmän förtrytelse över att man vågat efterlysa
var de finnas och hur de egentligen se ut.

Men örn man nu är sa vänlig, att man skall antaga att dessa osynliga olägenheter
verkligen existera, frågar jag ännu en gång: varför måste man då med den
bättre organisation, som man enligt herr Elon Andersson bör skapa, absolut
torsta en påbyggnad på den nuvarande organisationen, som innebär en ytter -

Onsdagen den 9 maj 1945 em.

Nr 20.

Äng. omorganisation av de allmänna restaurangbolagen. (Forts.)
likare centralisering av restaurangbolagen? Varför skulle man inte såsom jag
tidigare nämnt kunna tänka sig, att nian i stället ställde restaurangbolagen i
samma förhållande till kontrollstyrelsen som de enskilda restauratörena nu stå,
d. v. s. gjorde varje restaurangbolag fritt för sig i sitt förhållande till kontrollstyrelsen? Här

ha anförts alla möjliga argument för det föreliggande förslaget. Bland
annat frågar man, vilken skada det skulle medföra. Det vore bättre örn man
kunde påvisa vissa påtagliga fördelar av det nya förslaget. Jag har ännu inte
hört någon kunna göra det, men eftersom man ställt frågan, vilken skada det
skulle medföra, vill jag säga, att det naturligtvis inte är möjligt att på förhand
konkret säga det. Men man kan draga vissa slutsatser i frågan på grundval
av den erfarenhet man har av restaurangbolagens hittillsvarande verksamhet,
och de erfarenheterna äro sannerligen inte uppmuntrande ur konsumenternas
synpunkt. För konsumenternas vidkommande tror jag att man måste beteckna
Riks-SABA som ett Bisk-SABA, som innebär en allvarlig fara för ytterligare
standardisering av maten och behandlingen av gästerna och en höjning endast
av prisernas nivå men ingenting annat.

Till herr Englund skulle jag bara vilja säga att vi kommunister ingalunda
äro motståndare till social drift på restaurangrörelsens område. Vi tro, att det är
lyckligt att medborgarna genom kommunala eller till och med interkommunala
restaurangföretag söka att medverka till att skapa goda och billiga restauranger.
Men det är inte detsamma som att man är anhängare av restaurangmonopol
av riksomfattning och av en art som har visat sig inte alls vara till
fördel för konsumenterna. Social drift i den mening som vi fatta detta utesluter
nämligen inte enskilda företag vid sidan av och i konkurrens med de samhälleliga,
och det betyder inte monopol och likriktning som de nuvarande restaurangbolagen
redan inom stora områden ha medfört och som komma att skärpas
ytterligare genom den centralisering som man nu vill företaga.

Till sist tillåter jag mig att rikta en liten fråga till den ärade ledamoten
av de sakkunniga och denna kammare herr Edgar Sjödahl, som försöker göra
ett stort nummer av en påstådd skillnad mellan det statliga ämbetsverket kontrollstyrelsen
och ledningen för det statliga centrala restaurangbolag som man
nu tänker skapa. Jag skulle vilja fråga herr Sjödahl: Vilken är skillnaden
reellt sett? Det rör sig i bägge fallen om statliga företag. Någon reell skillnad
existerar enligt min mening inte. En formell skillnad finns, och den kan man
naturligtvis förstora genom diverse konstruktioner, men reellt finns ingen större
skillnad annat än i så måtto att man genom att tillsätta en speciell central bolagsledning
driver fram en ytterligare centralisering och monopolisering på
detta område. Jag tror som jag tidigare har sagt att det är onödigt att göra
det. Som jag har försökt att visa-, finns det en annan väg att ga. Skilj bolagen
från kontrollstyrelsen och gör dem vart och ett för sig fria! Jag tycker verkligen
att riksdagen borde taga fasta på den saken och inte besluta att tillskapa
ett nytt bolag endast därför att man händelsevis i utskottet inte har kommit
att tänka på att det fanns också en annan väg, nämligen den av oss i dag anvisade.
Den skulle man kunna genomföra, därest man i dag följde reservanternas
förslag och sedan tog upp frågan på nytt och genom ett nytt beslut skilde bolagen
från kontrollstyrelsen och gjorde dem självständiga vart och ett för sig.

Herr statsrådet Wigforss: Herr talman! Jag begärde ordet därför att jag
hörde herr Holmberg upprepa en fråga som tidigare framställts från flera
håll, nämligen vilka olägenheterna äro av kontrollstyrelsens dubbelställning.
Om alla i samma ögonblick, som de höra talas örn att man har en ledning för
ett företag, som på samma gång skall ge sig självt ansvarsfrihet, säga att det

Nr 20.

Onsdagen den 9 maj 1945 em.

Äng. omorganisation av de allmänna restaurangbolagen. (Forts.)
är något galet och att etet måste ändras, behöver det inte innebära, att ledningen
för företaget redan har begått några fel som visa att det uppenbarligen var
galet. Men hela den erfarenhet nian har av ekonomisk verksamhet pekar åt
det hållet, att det icke länge kail gå väl, örn man på detta sätt låter dem som
sköta företaget och bestämma också ge sig ansvarsfrihet. Jag tycker att det
är alldeles tillräckligt, och under hela den föregående diskussionen har ingen
förnekat att detta är någonting som behöver ändras.

Man kan naturligtvis säga, att har det gått så länge, så kan det gå litet till.
Men så finns det ett annat argument, som jag tycker herr Holmberg borde
överväga. Han hör ju också till dem som kunna tänka sig en utvidgning av
samhällets ekonomiska verksamhet, oell örn man en liten smula tänker över, i
vilka former en sådan utvidgning bör ske, är det alldeles uppenbart att det,
örn jag skulle använda ett milt uttryck, vore opraktiskt att organisera denna
utvidgade verksamhet i de former som ett svenskt ämbetsverk har. Jag trodde
att det rådde enighet örn det, och därför har det förvånat mig att så inte var
fallet. Då herr Englund ville visa, att det var en lämplig form, tog jag det
bara som ett utslag av excentricitet från hans sida. Det är klart att alla godtagna
sanningar kan man sätta frågetecken vid. Men om det var något som
man inom hela den socialistiska rörelsen var ense örn, var det väl att man måste
skapa särskilda former för ekonomisk verksamhet, där man inte väljer ledningen
med utgångspunkt från samma kvalifikationer som man ställer på en
ämbetsman eller ämbetsverkschef. Att man i detta fall i kontrollstyrelsen har
haft en person, som varit mycket intresserad för verksamheten och som faktiskt
genom sin energi har utvidgat verksamheten mer än som annars skulle vara
fallet, är en tillfällighet. Man kan vara övertygad örn att när det gäller att
välja en ny chef för kontrollstyrelsen, kan man inte endast anlägga den synpunkten,
att han skall vara särskilt lämpad att sköta restaurangrörelsen.

Jag menar att alla argument tala i grund och botten för att man skall göra
en ändring. När ■—- för att nu övergå till den praktiska frågan — dessa restaurangbolag
på grund av kontrollstyrelsens ställning såsom meddelare av ansvarsfrihet
faktiskt så småningom ha kommit dithän, att de inte kunna eller
inte vilja vidtaga vare sig mycket viktiga eller ens mindre viktiga åtgärder
utan att kontrollstyrelsen i förväg skall ge sitt godkännande, har jag ända
sedan jag fick uppmärksamheten riktad på i vilken stark utveckling denna
restaurangrörelse var, tyckt att erfarenheten har visat, att detta är en opraktisk
organisation. Mer behöver jag inte säga för att motivera, att man tar upp
frågan örn en ny organisation.

Örn man då säger att detta bara är att tillskapa en centralorganisation som
inte behövs, svarar jag: vi ha redan en centralorganisation. Den föreslagna
är en bättre form av sådan organisation än den som existerar. Även sakrevisionen,
som ju inte kan misstänkas för att lia någon förkärlek för centraliseringen,
eftersom den föreslog tre fristående bolag, har uttalat, att det är alldeles klart
att den föreslagna organisationen är bättre än den nuvarande. Det är givet
att man kan säga, att man vill ha fem fristående restaurangbolag, men därvidlag
vill jag vädja till praktisk erfarenhet. Örn vi i stället för staten såsom
ägare av dessa restaurangbolag runt örn i landet hade haft ett antal enskilda
aktieägare, kunna vi vara ganska övertygade örn att de såsom förnuftiga människor
skulle säga sig, att de saker, som vi kunna sköta gemensamt, skola vi
sköta gemensamt, men de, som vi inte kunna sköta gemensamt, skola vi överlåta
till de lokala organen. Det förefaller mig som örn den form, som propositionen
föreslår, särskilt understryker denna önskan att både bevara rörelsefriheten
för de enskilda företagen och på samma gång ha centralisering på de
punkter där centralisering är önskvärd. Inte heller herr Holmberg kan väl för -

Onsdagen den 0 maj 1945 em.

Nr 20.

Äng. omorganisation av de allmänna restaurangbolagen. (Forts.)
neka, att centralisering i ekonomiskt hänseende på många punkter är något
rationellt, under det att den i andra hänseenden inte är det. Jag hoppas att
denna organisation skall utgöra en sådan kompromiss mellan tendensen till centralisering
och tendensen till rörelsefrihet för de lokala organen, som skall leda
till det i praktiken bästa resultatet.

Herr Sjödahl: Herr talman! Då det inte finns någon möjlighet att helt enkelt
instämma i vad ett statsråd har yttrat från statsrådsbänken, har jag måst ta
ordet för att säga, att jag finner att vad finansministern nu har anfört i allt
väsentligt kan utgöra ett svar på den fråga, herr Holmberg
Jag vill blott understryka att chefen för kontrollstyrelsen inte rimligen kan
utses väsentligen med hänsyn till att han skall leda ett visst antal restauranger
och hotell, medan däremot en centralbolagsstyrelse och dess verkställande direktör
kunna och böra utses uteslutande med hänsyn till att de skola leda
denna viktiga angelägenhet och därvid vara ansvariga såväl inför en sakkunnig
revision som enligt aktiebolagslagen.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen enligt de
därunder förekomna yrkandena gjorde propositioner, först på bifall till vad
utskottet i den nu ifrågavarande punkten hemställt samt vidare på avslag å
utskottets hemställan i nämnda punkt; och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Anderson, Axel Ivar, begärde votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet hemställt i sitt betänkande nr 36
punkten A 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

. Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan i nämnda punkt.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta
för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser. Herr talmannen förklarade därpå, att
enligt hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Anderson, Axel Ivar, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 69;

Nej — 35.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Punkten A 2.

Herr Björnsson: Herr talman! Med hänvisning till vad jag tidigare yttrat
i frågan och till vad herr Bärg sagt örn den enligt hans mening hårfina skillnaden
mellan utskottets motivering och motiveringen för den reservation, som
har avgivits av herr Sundström under punkten b), ber jag att få yrka bifall till
denna reservation.

Första kammarens protokoll 1945. Nr ISO.

Nr 20.

Onsdagen den 9 maj 1945 em.

Ang. rätten att
fullfölja talan
till högsta
domstolen.

Äng. omorganisation av de allmänna restaurangbolagen. (Forts.)

Herr Bärg, Johan: Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning yttrade herr talmannen, att i avseende på
den nu föredragna punkten yrkats dels att vad utskottet hemställt skulle bifallas,
dels ock, av herr Björnsson, att utskottets hemställan skulle bifallas
med den ändring i fråga om motiveringen, som förordats under punkten b i
den av herr Sundström i Skövde vid betänkandet avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Björnsson begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet hemställt i sitt betänkande nr
36 punkten A 2, röstar

J a;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan med den ändring i fråga om
motiveringen, som förordats under punkten b i den av herr Sundström i Skövde
vid betänkandet avgivna reservationen.

Då herr talmannen fann tvekan kunna råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 58;

Nej — 42.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Punkten B.

Utskottets hemställan bifölls.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 28, i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn ändring i 30 kap. rättegångsbalken
i 1734 års lag, m. m., dels ock en i ämnet väckt motion.

Genom en den 23 mars 1945 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 251, vilken behandlats av första lagutskottet, hade Kungl. Majit föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag örn ändring i 30 kap. rättegångsbalken i 1734 års lag;

2) lag örn ändring i lagen den 14 maj 1915 (nr 139) angående Kungl.
Maj :ts högsta domstols tjänstgöring på avdelningar; samt

3) lag örn ändrad lydelse av 49 § utsökningslagen.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft en i
anledning av densamma av herr Johansson i Stockholm inom andra kammaren
väckt motion, nr 573, vari yrkats avslag å propositionen.

Onsdagen den 9 maj 1945 em.

Nr 20.

Ang. rätten att fullfölja talan till högsta domstolen. (Forts.)

De i den kungl, propositionen föreslagna lagändringarna åsyftade att —
för nedbringande av den nuvarande arbetsbalansen i högsta domstolen — göra
rätten till fullföljd av talan mot hovrätts slutliga utslag beroende av tillstånd
enligt de grunder, som avsåges i 54 kap. 9 och 10 §§ nya rättegångsbalken.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

A) att riksdagen — med förklaring att riksdagen funnit vissa ändringar
böra vidtagas i förslaget till lag örn ändring i 30 kap. rättegångsbalken i 1734
års lag -—- måtte för sin del antaga tre under punkten införda, med 1-—3 betecknade
förslag till lagar i nu ifrågavarande ämnen;

B) att den i ämnet väckta motionen II: 573 måtte anses besvarad genom
vad utskottet förut anfört och hemställt.

Herr Olsson, Karl Johan: Herr talman! Jag har icke anmält någon reservation
till detta utlåtande. Då jag emellertid inte är alldeles belåten med detsamma,
anser jag mig böra säga några ord.

Det föreliggande förslaget innebär, att den fullföljdsbegränsning, som tillkom
i samband med beslutet örn den nya rättegångsbalken, skall träda i kraft
två och ett halvt år tidigare än rättegångsbalken. Beträffande lämpligheten
därav ha delade meningar rått såväl bland de myndigheter, som yttrat sig över
förslaget, som inom första lagutskottet.

Som bekant ha vi sedan år 1915 en fullföljdsbegränsning, som går under
namn av summa revisibilis och som består däri, att ett mål måste vara värt,
örn jag får använda det uttrycket, 1 500 kronor för att det skall kunna gå
från hovrätt till högsta domstol. Örn denna begränsningsregel skall jag inte
yttra mig. Denna sak är ju avgjord, och det är ingenting att göra åt det.
Jag vill bara säga, att jag för min del inte anser den vara så alldeles lyckad.

När nya rättegångsbalken behandlades i 1942 års särskilda utskott, hade
vi att ta ställning till, inte bara frågan örn bibehållandet av denna fullföljdsbegränsning,
utan också frågan om införandet av en ny begränsningsregel, ett
dispensförfarande ■— alltså två begränsningsregler på detta område. Jag tilllät
mig då i utskottet anföra, att jag tyckte det blev väl mycket av det goda.
och jag förklarade då, att jag i princip inte hade någonting emot den nya fullMjdsbegränsningsregeln,
dispensförfarandet -—- det finns ur demokratisk synpunkt,
såvitt jag förstår, ingenting att invända däremot i och för sig. Men å
andra sidan uttalade jag, att det skulle ha varit lämpligt, om man ersatt summa
revisibilis med denna dispensregel. Jag blev tämligen ensam i utskottet örn
detta, och jag blev inte i tillfälle att avge någon reservation på grund av att
jag var sjuk, när utskottets utlåtande justerades.

Nu föreslår man här, att den nya fullföljdsbegränsning, som tillkom i samband
med 1942 års rättegångsbalk, skall träda i kraft två och ett halvt år
tidigare än själva rättegångsbalken, och det är om den saken, som diskussionen
står. Jag vill påpeka att flera av de institutioner och myndigheter,
som ha yttrat sig över förslaget — bland andra advokatsamfundet och justitiekanslersämbetet
— ha uttalat starka betänkligheter. Att meningarna i detta
fall äro delade, beror på att den nya rättegångsbalken innebär en bättre processordning
än den, som för närvarande gäller; det är muntligheten och
omedelbarheten som sätta sin prägel på det rättegångsförfarande, som skall
komma i samband med den nya rättegångsbalkens ikraftträdande. Om nu
den nya rättegångsbalken inte träder i kraft förrän den 1 januari 1948 men
denna fullföljdsbegränsningsregel börjar tillämpas två och ett halvt år tidigare,
menar man att detta innebär eif hot emot rättssäkerheten. Jag kan inte
neka till att jag tagit ett visst intryck av denna invändning. Jag anser, att

Nr 20.

Onsdagen den 9 maj 1945 em.

Ang. rätten att fullfölja talan till högsta domstolen. (Forts.)
det nog under den nuvarande processordningens giltighetstid inte är så lyckligt
att genomföra denna anordning.

Det har emellertid inte heller denna gång varit möjligt att ställa något
yrkande i utskottet. Det är nämligen uppenbart att så stor som arbetsbalansen
i högsta domstolen nu är, man inte kan låta det vara som det är. Man
måste göra någonting för att få bort denna balans, innan den nya rättegångsbalken
träder i kraft. Det har alltså inte varit möjligt att gå på avslagslinjen.
Valet har då stått mellan att antingen ta denna regel två och
ett halvt år tidigare eller, som också har föreslagits från en del håll, företa
en tillfällig utökning av högsta domstolens ledamotsantal. Att det inte inom
utskottet blivit någon anslutning till den senare linjen, beror bland annat på
att man nu inte är alldeles övertygad örn att det med en sådan utökning
går att få bort balansen. Jag vill erinra örn att det inom högsta domstolen
finns en minoritet, som anser att man både måste tillämpa denna begränsningsregel
tidigare än 1948 och utöka högsta domstolens ledamotsantal.

Under sådana omständigheter har åtminstone inte jag vågat yrka på att
man skulle lösa denna fråga genom att tillfälligtvis utöka antalet ledamöter
i högsta domstolen. Annars borde den utvägen vara framkomlig i och
för sig. Enligt ett överslag, som jag har gjort, förefaller det, som om man
skulle kunna öka högsta domstolens ledamotsantal med en division, och man
skulle inom en tidrymd av fem ä sex år kunna minska antalet ledamöter till
det nuvarande.

Jag har nu redogjort för frågans läge i utskottet. Det framgår alltså härav,
att jag inte har kunnat ställa något yrkande. Med hänsyn till de starka
betänkligheter jag haft i denna fråga, har jag dock inte kunnat underlåta
att vid ärendets behandling i kammaren säga, att jag inte står så där helhjärtat
bakom utskottets utlåtande, som möjligen skulle kunna framgå av det
förhållandet, att någon reservation från min sida inte finnes antecknad till
detsamma.

Herr Branting: Herr talman! Också jag vill säga några ord i denna angelägenhet.
Det gäller här den för vår rättsskipning så viktiga frågan örn rätten att
fullfölja talan till högsta domstolen.

Lagutskottet skriver självt att i den nu framlagda propositionen förordas
»ganska vittgående begränsningar i fullföljdsrätten» — man kan gott säga
mycket vittgående begränsningar. Jag vill understryka att det är detta, som
saken i främsta rummet gäller, således en betydelsefull begränsning av svenska
folkets gamla rätt att gå till kungs i sådana rättegånggärenden, som icke kunna
betecknas såsom bagatellsaker.

I propositionen och i utskottets utlåtande har i stället en annan sak skjutits
i förgrunden, nämligen önskvärdheten av att nedbringa högsta domstolens arbetsbalans.
Enligt mitt sätt att se är detta i och för sig betydelsefulla problem
av arbetsteknisk natur, och det borde ha kunnat behandlas och lösas utan in-,
trång på den svenska folket nu tillförsäkrade rättigheten att bringa viktiga
rättsärenden under prövning av högsta rättsskipande instans.

När denna fråga för några år sedan behandlades i sammanhang med nya rättegångsbalkens
antagande, uttryckte jag liksom åtskilliga andra den meningen,
att den nyföreslagna ordningen innebar en betänklig försämring. Den nu framlagda
lagen står ju i huvudsaklig överensstämmelse med vad som skall gälla
enligt den nya rättegångsbalken, men, såsom herr K. J. Olsson nyss framhöll,
med den betydelsefulla skillnaden att nya rättegångsbalkens inskränkningar i
fullföljdsrätten vila på förutsättningen, att målen i underrätt och hovrätt ha
blivit handlagda enligt denna nya ordning, vilken ju förutsattes medföra stör -

Onsdagen den 9 maj 1945 em.

Nr 20.

Ang. rätten att fullfölja talan till högsta domstolen. (Forts.)
re garantier för rättssäkerheten än den nuvarande ordningen kan ge. Under
denna förutsättning kan man möjligen försöksvis acceptera en viss inskränkning
i fullföljdsrätten, men icke med bibehållande av nu gällande rättegångsordning.

Jag kan för min del, herr talman, inte låta detta ärende passera utan en protest
mot vad som nu skall ske, örn Kungl. Maj :t och första lagutskottet få som
de vilja. Den rättssökande allmänheten har ju under decenniernas lopp fått ett
stort förtroende för högsta domstolen. Men man kan knappast säga, att förtroendet
för hovrätterna är lika grundmurat, särskilt icke efter de senaste årens
erfarenheter. I många fall kommer det nu säkerligen att med bitterhet beklagas,
att fullföljdsrätten har blivit snöpt på det sätt som här bestämmes.

Jag vidhåller alltså, herr talman, den avvisande ståndpunkt emot nyordningen,
som jag intog redan vid rättegångsbalkens antagande, och nu med än starkare
skäl än då.

Jag instämmer också livligt och till alla delar i de avstyrkande yttranden,
som ju ha avgivits i denna fråga av så förnämliga institutioner som nedre justitierevisionen,
justitiekanslersämbetet och styrelsen för Sveriges advokatsamfund.
För att nedbringa arbetsbördan i högsta domstolen vore det, enligt mitt
sätt att se, vida att föredraga att utöka antalet justitieråd.

Jag understryker också vad reservanten i utskottet herr Gezelius har framhållit,
nämligen de allvarliga betänkligheter, som man måste känna, när det
gäller den nya ordningen i fråga örn brottmålen. Det skall ju nu bli så, att endast
i de fall, där den tilltalade har blivit dömd minst till straffarbete, i ett år
eller till förvaring eller internering, är fullföljdsrätten honom ovillkorligen garanterad.
Såsom reservanten yttrar: »För en tilltalad, som av hovrätt dömts
till exempelvis två års fängelse eller till avsättning eller till ungdomsfängelse
eller till tvångsuppfostran, måste det med rätta framstå såsom obilligt, att han
skulle ställas i ett ur rättssäkerhetssynpunkt sämre läge än den som exempelvis
efter upprepade bestraffningar för tjuvnadsbrott dömes till ett års straffarbete.»

Vi ha också, herr talman, under krigsåren haft en rad exempel på ganska upprörande
hovrättsdomar, som sedan lyckligtvis och, som jag tror, med herr justitieministerns
gillande ha blivit justerade i högsta domstolen. Helt nyligen
förekom ånyo ett sådant fall ■— ett fall, som också uppmärksammats här i riksdagen,
i ett så kallat spionerimål. I Svea hovrätt fick vederbörande nio månaders
straffarbete, högsta domstolen har i dessa dagar nedsatt straffet till tre
månaders fängelse eller straffarbete — jag minns inte vilketdera — om det
funnits en fjärde instans, kanske straffet i detta mål hade helt och hållet kommit
bort.

Reservanten, herr Gezelius, har inte velat framställa något yrkande. Jag kan
emellertid inte låta detta attentat mot fullföljdsrätten passera utan att framställa
ett motyrkande. Jag vill för resten bekänna, att jag ser i det nu föreliggande
förslaget ett ganska typiskt uttryck för de tendenser, som under de
mörka krigsåren på så många sätt ha gjort sig gällande inom rättslivet. När nu
fredon kommer, när man äntligen kan andas fritt igen och när det säges vara
meningen att demokratien skall få sin chans och svenska folket skall återinsättas
i sina forna fri- och rättigheter över hela linjen, skola vi väl inte fullfölja
en lagstiftning, som har sina rötter i den förgångna mörka perioden.

Jag vill alltså, herr talman, tillåta mig att yrka avslag åt utskottets hemställan.

Herr statsrådet Itornquist: Herr talman! Den utveckling, som ägt ruin i fråga
om högsta domstolens arbetsbalans under den senaste tiden, har givit anledning
till en viss oro. Under de senaste åren har denna balans stegrats år efter

Nr 20.

Onsdagen den 9 maj 1945 em.

Äng. rätten att fullfölja talan till högsta domstolen. (Forts.)
år, och samtidigt som denna stegring sker, närma vi oss tiden för genomförandet
av rättegångsreformen. Det är inte någon tvekan om att det är nödvändigt
att göra något för att motverka den utveckling, som nu pågår. Det
skulle — det är uppenbart — vara ganska olyckligt, örn högsta domstolen vid
den tidpunkt, då rättegångsreformen skall sättas i kraft, skulle bära på en
stor balans från det tidigare rättegångssystemet och om alltså högsta domstolen
då skulle vara nödsakad att under en ganska lång tid arbeta med de
gamla målen.

Såvitt jag förstår, har det inte inom första lagutskottet och inte heller under
diskussionen här i kammaren rått några delade meningar örn att det är
nödvändigt att vidtaga åtgärder för att i väsentlig mån avarbeta högsta domstolens
arbetsbalans till den tidpunkt, då rättegångsreformen skall genomföras.
Första lagutskottet har till och med gjort ett uttalande, som väl i viss
mån innebär en reprimand till mig, för att jag inte tidigare tagit upp denna
fråga till prövning. Första lagutskottet har nämligen ifrågasatt, om icke åtgärder
i detta hänseende hade bort vidtagas tidigare.

Det kan diskuteras, örn tidpunkten blivit alltför långt förskjuten och örn
det kanske inte varit riktigare att ta upp denna fråga tidigare. Det är emellertid
av två skäl jag icke gjort det. Det ena skälet är att balansen i och för
sig icke är så hög som den har varit vid tidigare tillfällen, då man haft anledning
att vidtaga särskilda åtgärder; balansen vid förra årets slut uppgick
till, vill jag minnas, 843 mål. Två gånger tidigare har man varit nödsakad
att vidtaga särskilda åtgärder för att nedbringa balansen i högsta domstolen;
ena gången år 1915 och andra gången år 1935. 1915 hade man en balans på
2 000 mål och år 1935 en balans på 1 000 mål. Nu har balansen alltså ännu
inte blivit så hög. Det är därför inte denna balans i och för sig som varit så
skrämmande, utan vad som verkat skrämmande är den omständigheten, att
det nya rättegångssystemet närmar sig sitt genomförande.

Det andra skälet till att jag dröjt något har varit, att man haft anledning
att tro att denna ökning i balansen har varit en kristidsföreteelse. Det är
alltid så, att antalet brottmål växer under en kristid, och man har velat hoppas,
att den stegring, som kunnat konstateras i högsta domstolens arbetsbalans,
varit kristidsbetonad. Nu törs man inte längre tro på detta, utan man måste
försöka vidtaga några åtgärder.

Örn man då vill vidtaga åtgärder för att få ned arbetsbalansen till tiden
före rättegångsreformens genomförande, har man, såsom herr K. J. Olsson
nämnde, inte mer än två vägar att gå. Man har antingen den utvägen att försöka
hindra tillströmningen av mål till högsta domstolen, eller den att öka
arbetskrafterna i högsta domstolen, så att den snabbare än med den nuvarande
uppsättningen kan avverka detta ökade antal mål. Man har tidigare gått olika
vägar. År 1915, då man fick anledning att genomföra begränsningar på detta
område, gick man den vägen, att man stadgade fullföljdsförbud i vissa avseenden
och därigenom alltså hindrade tillströmningen av mål till högsta domstolen.
År 1935, då man åter fick anledning att vidtaga åtgärder på detta
område, gick man en annan väg, i det att man tillfälligt ökade antalet justitieråd
och på det sättet inom relativt kort tid lyckades få ned arbetsbalansen.

Nu har valet stått mellan dessa två vägar, och därvid har jag för min del
stannat vid att gå den väg, som leder till en minskning av tillströmningen
av mål till högsta domstolen. Det är nämligen ur många synpunkter otillfredsställande
att öka antalet justitieråd och särskilt att göra det på en gång
med så stort antal som skulle erfordras, för att balansen skulle nedbringas
inom rimlig tid. Det är inte så lätt att överhuvud taget finna kandidater till
högsta domstolen och att utöka antalet på en gång. Dessutom har man alltid

Onsdagen den 9 maj 1945 em.

Nr 20.

Ang. rätten alt fullfölja talan till högsta domstolen. (Forts.)
framhållit att (let är olägligt, om antalet justitieråd blir för stort och om
högsta domstolen skall arbeta på alltför många avdelningar. Detta motverkar
nämligen enhetligheten i rättsskipningen i högsta instans, och det är ur alla
synpunkter synnerligen önskvärt, att man där får en så enhetlig rättsskipning
som möjligt. Dessutom ligger det för närvarande så till med åldersfördelningen
bland justitieråden, att om man nu skulle öka antalet justitieråd med
det antal, som behövs för en ny avdelning, skulle man få justitieråd, som på
ganska kort tid skulle avverka denna balans, men som sedan ej skulle vara
fullt sysselsatta under en övergångstid; detta är ju inte önskvärt.

Med hänsyn till de olägenheter, som den vägen för med sig, stannade jag
inför det förslaget, att man nu skulle begränsa tillströmningen av mål till
högsta domstolen. Såväl herr K. J. Olsson som herr Branting ha uttalat sina
betänkligheter mot att man slår in på denna väg, och herr Branting gjorde
gällande att man här fortsätter den, såsom han kallade det, antidemokratiska
lagstiftning, som har kännetecknat de nu gångna krisåren.

Jag kan förstå, att man ur rättssäkerhetens synpunkt hyser en viss oro mot
att tillgripa åtgärder av detta slag. Det är ett gammalt svenskt privilegium
att få gå till kungs med sina mål och ärenden. Och det är ju så, som redan
framhållits bär, att det förslag, som nu framlägges, innebär att man bryter ut
ur den nya rättegångsbalken en del bestämmelser, som avsetts för det nya
systemet. Man har ansett -— om också med tvekan — att när vi få detta nya
rättegångssystem genomfört, blir rättssäkerheten ökad och att man därför utan
fara för rättssäkerheten kan beskära rätten att fullfölja mål. till högsta domstolen.
Nu Ilar man, innan den nya rättegångsbalken trätt i kraft, brutit ut
en del av bestämmelserna där, nämligen de bestämmelser som innebära hinder
mot fullföljande till högsta domstolen, och föreslagit, att dessa skola gälla
redan under det gamla rättegångssystemet.

Det är väl däri, man ser den stora faran i detta förslag. Jag tror för min
del inte, att den faran är så stor, och jag har alltid varnat mot övertron på att
det nya rättegångssystemet skulle innebära något så oerhört genomgripande i
vår rättsskipning, som man på sina håll gjort gällande. Rättssäkerheten i det
nuvarande systemet är inte så dålig.

Även örn man emellertid har den uppfattningen att det är en fara med det
nuvarande systemet, vill jag erinra örn att man redan nu har börjat att förbereda
införandet av det nya system, som man har velat skapa genom rättegångsreformen.
Cirkulär ha utgått till underrätterna, vari dessa uppmanas
att anpassa det processuella förfarandet efter de principer, som skola gälla
enligt den nya rättegångsbalken, och man strävar överallt ute i landet nu efter
att börja tillämpa delina nya rättegångsbalk i verkligheten. Det är inte heller
någon hemlighet, att våra hovrätter och icke minst den hovrätt, som arbetar
under ledning av första lagutskottets ordförande, lia med verkligt intresse gått
in för att redan nu i praktiken genomföra den nya rättegångsordningen, i det
att man där strävar efter muntlighet och omedelbarhet, som ju är huvudgrundtankarna
för rättegångsreformen. Vi ha alltså redan börjat att genomföra
rättegångsreformen, och vi ha redan nu kommit så långt på väg, att vi kunna
nå åtskilliga av de fördelar, som nian vill uppnå med denna nya rättegångsordning.
Därigenom minskas enligt min mening betänkligheterna mot att redan
nu införa dess fullföljdsbestämmelser.

Det uppstår emellertid lätt en missuppfattning i detta avseende. Bär är
det i realiteten inte fråga örn något fullföljdsförbud. Det blir inte något förbud
för enskild part att fullfölja talan mot hovrätts dom, utan förslaget är så
konstruerat, att det i vissa fall inte får bli någon prövning av fullsutten
division i högsta domstolen utan att särskilt tillstånd ges, och frågan,

Nr 20.

Onsdagen den 9 maj 1945 em.

Äng. rätten att fullfölja talan till högsta domstolen. (Forts.)
huruvida ett mål skall få gå till behandling på fullsutten division, måste
avgöras av en mindre avdelning, som består av tre justitieråd. Tre justitieråd
skola alltså pröva, örn målet skall få gå fram till fullsutten division, som
består av fem justitieråd. I alla de fall, då dispens ifrågasattes, få alltså tre
av högsta domstolens ledamöter taga upp och pröva frågan, örn målet skall
släppas fram, och örn en av dessa tre anser att målet skall få gå fram till högsta
domstolen, får målet också göra det.

Sedan har man ställt upp vissa regler örn i vilka fall det skall ges dispens,
så att målet får gå upp till fullsutten avdelning. Man har tagit upp de gamla,
bestämmelserna örn intressedispens, då målet har intresse utanför det speciella
fallet, örn prejudikatdispens och örn s. k. ändringsdispens, och sålunda har i
lagen noga reglerats, i vilka fall målen skola få gå upp till högsta domstolen.
Jag vill särskilt understryka, att den s. k. ändringsdispensen inte bara innefattar
de fall, då dessa tre justitieråd eller ett av dem finner att hovrätten
dömt oriktigt i målet, utan även sådana fall, då omständigheterna tala för att
det skall få gå vidare, och att man därvid särskilt understrukit sådana omständigheter
som att målet är av stor social betydelse, rör grovt brott eller
betydande ekonomiska värden eller innebär att en förut ostraffad person dömts
till ansvar för vanärande brott. Med hänsyn till de garantier, som uppställts,
och då det inte är fråga om något fullföljdsförbud i egentlig mening, kan jag
inte finna att faran är så stor, örn man går denna väg.

Herr Branting har särskilt åberopat ett uttalande av herr Gezelius i hans reservation,
att det är särskilt stötande, att brottmål i viss begränsad utsträckning
få utan vidare gå upp till fullsutten division i högsta domstolen, under
det i andra fall dispensavdelningen kan hindra fullföljd. I det framlagda förslaget
har med hänsyn till att vi dock ha kvar det gamla processförfarandet
gjorts ett undantag från nya rättegångsbalkens regler, så att var och en som
är dömd till straffarbete i minst ett år eller till förvaring eller internering,
kan gå förbi dispensavdelningen och få målet prövat direkt av fullsutten division
i högsta domstolen. Herr Branting säger att detta är ganska stötande.
Har man dömts till ett års straffarbete, skall man få gå till högsta domstolen
utan vidare, men^ döms man däremot till två års fängelse, får man inte gå
vidare, örn inte någon ledamot av dispensavdelningen ger sitt bifall till detta.
Ja, det kan ju verka stötande, men jag vill då erinra om vad jag nyss sade, att
så fort någon av ledamöterna på denna dispensavdelning finner att straffmätningen
enligt hans mening är oriktig eller att brottet är oriktigt rubricerat
eller att det annars finns något att anmärka på hovrättens dom, kan lian
genom^ sitt ensamma votum laga, att målet går upp till fullsutten avdelning.
Om målet rör grovt brott eller det är fråga örn ansvar för tidigare ostraffad
person, som är dömd för vanärande brott, skall dessutom, som jag förut framhållit,
dispens ges.

Även örn jag förstår, att man kan hysa vissa betänkligheter mot denna lagstifning,
kan jag inte medgiva att vad som här föreslås innebär någon fara
för rättssäkerheten, utan jag anser mig kunna förorda detta lagförslag, och jag
hoppas kammaren är beredd att godtaga första lagutskottets yrkande örn bifall
till förslaget.

Herr Linderot: Herr talman! Då den partigrupp jag representerar här har
motionerat örn avslag på den framlagda propositionen, känner jag mig skyldig
att med ett par ord motivera detta.

Jag skall inte gå in på hela frågan om högsta domstolens arbetsmöjligheter,
örn nödvändigheten av att spärra fullföljden till högsta domstolen o. s. v., t.y
därom kan ju sakkunskapen alltid ha olika meningar. Jag inskränker mig till

Onsdagen den 9 maj 1945 em.

Nr 20.

Äng. rätten att fullfölja talan till högsta domstolen. (Forts.)
att påpeka en enda sak, nämligen att man icke i ett ärende som detta skall anlägga
uteslutande fackjuridiska synpunkter eller förvaltnings- ock ämbetsmannamässiga
synpunkter. Det finns nämligen en psykologisk synpunkt, som kär
måste beaktas ock som jag tror att departementschefen ock lagutskottet ka, om
inte keit, så dock i allt för kög grad förbisett. Den psykologiska synpunkten
i denna sak är, att för att folket skall känna sig tryggt i vad man kallar den
gällande rättsordningens ram, så måste de ha en känsla av att de kunna fullfölja
ett ärende till högsta instans. Även örn det inte är av så synnerligen stor
betydelse ur allmän synpunkt sett, så kan det för vederbörande person vara av
ytterligt stor betydelse att få fullfölja ett sådant ärende till högsta instans.
Jag tror att detta är psykologiskt ganska nödvändigt för att inte misstro till
möjligheterna att få rätt skall uppstå hos allmänheten.

Jag förstår mycket väl, att det kan anses fullkomligt irrationellt, att högsta
instansen skall befatta sig med en massa smärre ärenden, och man kan ju inte
mot förslaget invända, att örn man bara tillsätter flera justitieråd, så blir allting
bra; departementschefen har ju i det avseendet, såvitt jag förstår, argumenterat
mycket hållbart. Men den begränsning av fullföljdsrätten som här
föreslås tycker jag är allt för restriktiv. Det blir allt för många rättsfall, där
parterna finna vägen stängd till prövning i högsta instans genom den regel
som härefter skulle komma att gälla. Naturligtvis kommer den dispensväg,
som finns, att lia sitt värde, men dels krånglar den till saken för parterna och
dels är det i alla fall inte fråga om någon ovillkorlig rätt, utan örn en begränsad
rätt.

Detta är några av de synpunkter som föranlett oss att i en motion yrka avslag
på detta förslag. Åtminstone under det par år som ännu återstå tills det
nya rättegångsförfarandet helt skall tillämpas, borde man ha undvikit att genom
denna synnerligen restriktiva lagstiftning hindra rättssökande att fullfölja
talan till högsta domstolen.

I övrigt är jag överens med de synpunkter på frågan som herr Branting har
framfört, och jag kan, herr talman, inskränka mig till vad jag här sagt och ansluter
mig till det yrkande som herr Branting har ställt.

Herr Schlyter: Herr talman! Det finnes säkerligen inte någon som hyser
någon entusiasm för denna reform; det är en nödfallsutväg som man fått tillgripa
för att göra högsta domstolen arbetsduglig. Herr Branting sade i sitt
anförande, att detta var en arbetsteknisk fråga, och han menade väl att den
borde ha krävt en arbetsteknisk lösning. Efter min mening är emellertid lösningen
arbetsteknisk.

Jag vet inte, örn kammaren har gjort riktigt klart för sig, vari lagändringen
egentligen består, vilket justitieministern nyss utvecklade. Man har här hela
tiden rört sig med sådana uttryck som att man beskär fullföljdsrätten, att
många rättsfall finna vägen stängd till högsta domstolen, såsom herr Linderot
nyss sade. o. s. v. Så är det inte. utan den nu föreslagna reformen innebär i
själva verket att man för att möjliggöra avarbetandet av balansen låter högsta
domstolen avverka målen på tremannaavdelningar i stället för på femmannaavdelningar.
Det är en arbetsteknisk lösning, att man sätter tre i stället för
fem justitieråd att avgöra ett mål, men för att rättssäkerheten inte skall äventyras
säger man, att för att dessa tre justitieråd skola få lov att fastställa det
iiverklagade utslaget, skola de vara ense. Detta kommer i praktiken att betyda
ungefär detsamma, som örn målen hade tagits upp på cn femmannaavdelning
och man där hade varit oense, ty då hade tre justitieråd kunnat diktera högsta
domstolens beslut och fastställa det överklagade utslaget.

Det är alltså inte så, att några nya mål ha blivit avskurna från fullföljds -

Nr 20.

Onsdagen den 9 maj 1945 em.

Äng. rätten att fullfölja talan till högsta domstolen. (Forts.)
rätt till högsta domstolen; då lagen kallar det för att söka dispens, är detta
endast ett uttryckssätt, som beror på att nian inte har velat ge dessa tre justitieråd
namnet av högsta domstol. Man säger att tre justitieråd skola tillåta, att
målet får fullföljas till en femmannaavdelning, meli i realiteten -—• jag upprepar
det för att verkligen inpränta det i kammarens medvetande — är det en
rent arbetsteknisk sak, att man låter tre av domstolens utomordentligt skickliga
ledamöter pröva målet, och när de tre äro ense örn att med sin auktoritet
bekräfta den mening, som omfattats av hovrätten, anser man rättssäkerheten tillräckligt
tillgodosedd.

Det har sagts, att man sätter värde på att få fullfölja även småmål till
högsta instans. Detta är naturligtvis alldeles riktigt, men man får väl i alla
fall väga värdet av möjligheten att draga olika mål under högsta instansens
prövning. Här i Sverige ha vi, herr talman, i högre grad än i de allra flesta
andra länder tillåtit att brottmålen få gå vidare, nämligen mål där det gäller
individens frihet. Vi ha i vår lagstiftning haft en sådan respekt för individens
frihet, att var och en, som genom ett hovrättsutslag har blivit dömd till frihetsförlust,
får fullfölja målet till högsta domstolen, och så blir det fortfarande.
Man får en oriktig föreställning, när det säges att endast de, som blivit
dömda till minst ett års straffarbete, få gå vidare. Dessa personer ha förmånen
att få gå direkt till en femmannaavdelning, men om man så bara har fått en
månads fängelse, får man fullfölja talan mot utslaget, låt vara att det blir tre
justitieråd i stället för fem, som pröva ärendet.

Jag tycker, herr talman, att man vid valet mellan två onda ting — Kungl.
Maj:ts förslag och en väsentlig utökning av justitierådens antal — bör välja
det minst onda, och det minst onda tror jag är det förslag, som Kungl. Maj:t
här har underställt riksdagen. Jag ber därför att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Branting: Jag måste tillåta mig en replik först till herr Schlyter, som
framställde saken så, att här i själva verket icke skulle vara fråga örn någon
begränsning av fullföljdsrätten. Vi behöva ju bara läsa innantill i första lagutskottets
utlåtande på s. 15, så finna vi följande uttalande: »I propositionen förordas
i huvudsaklig överensstämmelse med nya rättegångsbalkens fullföljdsregler
ganska vittgående begränsningar i fullföljdsrätten.» Så är det ju också.

Jag vill gärna instämma med herr Schlyter i att saken kan uttryckas på
det sättet, att det gäller att göra högsta domstolen »arbetsduglig», såsom hans
ord folio sig. Men jag kan inte förstå att det inte går för sig att göra högsta
domstolen arbetsduglig genom en viss ökning av antalet justitieråd.

Vi fingo nyss av herr justitieministern höra de skäl som anförts mot den lösningen
av det föreliggande problemet. Han talade om för oss, att det skulle
vara ur mångå synpunkter otillfredsställande att öka antalet justitieråd. Han
gjorde gällande att det skulle vara svårt att finna kandidater, att det i allmänhet
skulle vara olägligt med allt för många justitieråd och att man, örn man
nu ökade antalet, kanske sedan skulle behöva inskränka det. Jag må säga, att
hur mycket än dessa synpunkter må väga, verka de dock icke med den tyngd,
som borde erfordras för att låta denna fråga lösas på det sätt som här skett. Det
är på något sätt argument av lägre valör.

Det har sagts, att här icke skulle vara fråga örn något förhud att fullfölja
rättegångsmål, utan om ett dispensförfarande. Ja, men detta är ju bara en kringgående
rörelse för att komma fram till ett förbud. Om inte avsikten vore, att
resultatet av dispensförfarandet skulle bli en väsentlig begränsning i de fullföljda
målens antal, vore det ju ingen mening med hela det föreliggande förslaget.
Det praktiska resultatet av den nya lagen blir — hur man vänder på sa -

Onsdagen den 9 maj 1945 em.

Nr 20.

Äng. rätten att fullfölja talan till högsta domstolen. (Forts.)
ken — att dispensförfarandet i realiteten kommer att innebära en begränsning
av fullföljdsrätten.

Lagutskottets ärade ordförande framställde saken så beträffande brottmålen,
att örn någon får frihetsstraff, kan lian vara så gott som säker på att också
få dispens; det behövs ju bara att ett av de tre justitieråd, som skola pröva dispensansökningen,
anser det. Men örn alla, som erhålla frihetsstraff, också skola
erhålla fullföljdsdispens, varför har man då inte stadgat detta i lagen? Det
förhåller sig naturligtvis på det sättet, att man helt enkelt icke har velat fa
fram en sådan ordning, att var och en, som ådömts frihetsstraff, skall ha ovillkorlig
rättighet att gå till Kungl. Majit; endast de, som fått ett frihetsstraff
på ett års straffarbete eller därutöver, lia tillförsäkrats rätten. Denna lagregel
är naturligtvis inte uppställd utan avsikt, utan för att möjliggöra att i en mängd
brottmål, där frihetsstraff ådömts, dispens vägras. Det är detta, som enligt min
uppfattning är och förblir stötande och som säkerligen i många fall kommer att
verka såsom en väsentlig försämring av de nu gällande fullföljdsreglerna.

Jag vidhåller mitt yrkande, herr talman!

Herr Gärde: Herr talman! Det är bara för att säga några ord till min ärade
granne till vänster här, som jag begärt ordet.

Det är riktigt som han säger, att detta förslag rent tekniskt är utformat som
begränsningar i fullföljdsrätten, men trots detta ber jag att fa understryka riktigheten
i lagutskottets ordförandes ord örn att detta system innebär, att varje
mål, där en part önskar att fullfölja sin sak till högsta domstolen, kommer
under prövning i högsta domstolen av tre justitieråd, och om det är något av
dessa justitieråd som anser att hovrätten har dömt fel, så fortsättes prövningen
inför en fullsutten avdelning av fem justitieråd. Att detta rent tekniskt utformats
som en begränsning av fullföljdsrätten, beror på den äldre rättegångsbalkens
uppställning i detta avseende. I den nya rättegångsbalken är det inte utformat
som en begränsning i fullföljdsrätten, utan som en särskild prövning inför
högsta domstolen. Detta är alltså realiteten på den^ punkten.

Jag behjärtar lika mycket som någon av de föregående talarna vikten av
rättssäkerheten inom rättsskipningen; det är givetvis ett demokratiskt krav av
den allra största betydelse. Men vad är då rättssäkerhet? I första hand är det
givetvis, att såvitt möjligt alla lika fall bedömas lika, så att örn i ett mål förhållandena
äro likadana som i ett annat mål, utgången skall bli densamma. Det
är detta, som man betecknat som kravet på rättsskipningens enhet. Ett annat
krav är givetvis att i varje särskilt fall den, som har rätt, också skall få rätt.

De olika instanserna ha i viss mån olika uppgifter. Man kan inte lägga på
högsta instansen samma uppgifter, som man lägger på de lägre instanserna. I
de lägre instanserna, där bevisningen förebringas omedelbart, ligger givetvis
huvudvikten på att just i detta individuella fall få till stånd ett riktigt och rättvist
avgörande. När man däremot kommer till högsta instans, måste huvudvikten
i viss mån läggas på rättsenheten, d. v. s. att lika fall skola bedömas lika.
Detta är ju också en hörnsten i rättsskipningens system.

Man kan inte säga, att en begränsning i fullföljdsrätten eller överhuvud taget
restriktioner i omfattningen av eli högsta instans prövningsrätt äro något antidemokratiskt.
Det är tvärtom något som förekommer i så gott som samtliga
proccssystem inom våra kulturstater. Jag skall inte nämna sådana stora länder
sorn Frankrike och England, där givetvis en sådan begränsning är nödvändig,
för att man skall kunna hos en enda instans sammanföra så att säga trådarna i
rättsskipningen. Även i mindre länder som Danmark och Norge är denna princip
genomförd. I Danmark har den genomförts i väsentlig utsträckning, och i Norge

Nr 20.

Onsdagen den 9 maj 1945 em.

Äng. rätten alt fullfölja talan till högsta domstolen. (Forts.)
har man på senare tid i vissa delar infört ett system, som mycket nära närmar
sif? det system som man har antagit i den nya rättegångsbalken.

Jag tror alltså att denna reform icke kan sägas innebära någon sådan mörkläggning
som herr Branting påstod att vi förut befunnit oss i men som nu skall
lämna rum för ljusare tider. Denna fråga kan inte ses ur det perspektivet.

Åtskilligt annat vore kanske att tillägga, men jag skall vid denna sena tidpunkt
icke förlänga debatten, utan inskränka mig till att yrka bifall till utskottets
förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr talmannen i enlighet
med de yrkanden, som därunder framkommit, propositioner, först på bifall
till samt vidare på avslag å vad utskottet i det under behandling varande
utlåtandet hemställt; och förklarade herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Branting begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad första lagutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 28,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan.

Äng. hetland
lingen av
fartyg från
krigförande
land m. m.

I förevarande lagförslag voro 1—3 §§ så lydande:

1 §•

Konungen eller myndighet, som Konungen bestämmer, äger förordna, att.
fartyg, som ankommer till riket från krigförande eller ockuperat land, skall
avvisas.

Beslut om avvisning skall meddelas så snart ske kan. Om särskilda skäl äro
därtill, må föreskrivas, att med verkställighet av beslutet skall anstå tills
vidare.

2 §.

Fartyg, som efter utgången av augusti 1939 ankommit till riket från krigförande
eller ockuperat land, jämte tillbehör må enligt Konungens förordnande
tagas i beslag för att återföras till det land där det hör hemma, såframt

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 29, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag med vissa bestämmelser örn fartyg,
som ankommit från krigförande eller ockuperat land.

Genom en den 13 april 1945 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 269, vilken behandlats av första lagutskottet, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag till lag med vissa
bestämmelser örn fartyg, som ankommit från krigförande eller ockuperat land.

Onsdagen den 9 maj 1945 em.

Nr 20.

Äng. behandlingen av fartyg från krigförande land m. m. (Forts.)
för det civila livet i hemlandet kan anses vara av betydelse att fartyget återföres
dit.

3 §.

Har fartyg tagits i beslag enligt 2 § och göres sannolikt att genom beslaget
intrång sker i enskild rätt, skall skälig ersättning utgå av allmänna medel,
dock ej där beslut varigenom fartyget avvisats är gällande.

Anspråk på ersättning skall inom sex månader från det fartyget togs i beslag
framställas hos den i 5 § omförmälda nämnden, vid äventyr att rätten till
ersättning eljest går förlorad.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte antaga det genom förevarande proposition framlagda lagförslaget.

Herr Linderot: Herr talman! Det är inte någon tacksam uppgift jag har
påtagit mig, då jag har begärt ordet i denna fråga. Dels är timmen redan
sen, och dels befinner jag mig i den högst olycksaliga positionen, att jag
tänker yrka på en ändring i den föreslagna lagen, trots att ingen motion
föreligger och att i utskottet ingen som helst avvikelse har föreslagits från
den kungl, propositionen i ärendet. Då kan det ju synas, som örn det vöre
bortkastad möda att söka åstadkomma någon som helst förändring, men jag
skall, herr talman, söka att så kort det är mig möjligt ange några skäl, varför
jag vill att tre ord skola strykas i 3 § i den här föreslagna lagen.

Lagen är ju en speciallagstiftning, som har tillkommit på grund av exceptionella
omständigheter, och departementschefen har ju själv angivit bland annat
utrikespolitiska skäl såsom varande synnerligen vägande för speciallagstiftningen
i fråga. Jag vill emellertid inte gå in på någonting av dessa rent
politiska förhållanden, som ha föranlett lagförslaget. Jag skall inte diskutera
den fråga, som kanske står främst i förgrunden, örn man skall se på den
politiska sidan av saken, nämligen frågan örn de baltiska flyktingarnas här i
landet föregivna äganderätt till fartygen o. s. v. Jag tror att departementschefen
genom framläggandet av detta lagförslag har gjort sitt allra bästa för
att söka tillfredsställande lösa en genom krigsförhållandena framkallad situation,
där utrikespolitiska irritationer skulle kunna förekomma, därest icke från
regeringens sida lämpligt förslag till lösning framlades. Det handlar ju nämligen
kort och gott örn mellan 600 och 700 i huvudsak smärre fartyg, i vilka
baltiska flyktingar ha tagit sig över Östersjön hit till Sverige och vilka fartyg
Sovjetunionens regering sedan, med hänvisning till tidigare nationalisering
och med hänvisning till nödvändigheten av återuppbyggnad i Balticum, gjort
anspråk på att återbekomma från Sverige. För att lösa denna fråga har nu
detta lagförslag framlagts, och jag skall inte göra några invändningar mot
regeringens sätt att söka klara ut problemet. Jag skall begränsa mig till att
ta upp en sida av saken, nämligen frågan örn ersättning till de enskilda personer,
som här i landet göra anspråk på att få ersättning för av svenska
staten beslagtagna båtar, till vilka de förmena sig ha enskild rätt.

Denna fråga löses av Kungl. Maj :t och utskottet, som ju enhälligt förordar
Kungl. Maj :ts förslag, på så sätt, att man i 3 § i det föreliggande lagförslaget
stadgar: »biar fartyg tagits i beslag enligt 2 § och göres sannolikt att genom
beslaget intrång sker i enskild rätt, skall skälig ersättning utgå av allmänna
medel.» Utskottet har, så vitt jag förstår, gått ett steg längre och i sin motivering
sagt ifrån, att även kostnader för ansökan örn dylik ersättning skola
återfås av allmänna medel. Det är således på ett ganska generöst sätt som
förekommande parter med dylika ersättningsanspråk här ha blivit behandlade.

Nr 20.

Onsdagen den 9 maj 1945 em.

Äng. behandlingen av fartyg från krigförande land m. m. (Forts.)

Mitt ärende här är att begära, att denna formulering att ersättning skall
utgå, då det »göres sannolikt» att enskild rätt föreligger till det fartyg, som
beslagtagits, skall ändras, så att det i stället skall krävas, att det företes
bevisning för den enskilda äganderätt, i vilken intrång har gjorts av svenska
staten. Varför har man här ifrån Kungl. Majlis och utskottets sida skrivit,
att de som göra sannolikt, att de ha enskild rätt, skola utfå ersättning? Jo,
det har klart framgått av herr justitieministerns motivering för propositionen,
till vilken utskottet ju anslutit sig. Man förklarar nämligen, att krigsförhållandena,
som voro rådande, då propositionen utarbetades, i åtskilliga fall
gjorde det praktiskt taget omöjligt för vederbörande förmenta rättsinnehavare
att bevisa sin påstådda rätt till fartygen. Östersjön var då krigsskådeplats,
striderna rasade, och dessa flyktingar hade drivit i land på Sveriges kust.
avskurna från möjligheter att med dokument eller andra laga bevis göra sin
rätt gällande. Jag förstår, att herr justitieministern i en dylik situation har
velat visa sig generös. Men nu har situationen sedan dess radikalt förändrats.
Kriget har praktiskt taget avslutats, och det torde icke föreligga samma svårigheter
som tidigare för dem, som anse sig lia enskild rätt i fartygen, att
bevisa, huruvida de verkligen lia denna rätt. När situationen så i grund har
förändrats, undrar jag, om riksdagen verkligen bör bibehålla denna passus
i den föreslagna lagen. Kammarens jurister kunna säkerligen intyga, att det i
varje fall är något mycket ovanligt, att man är beredd att av statsmedel gottgöra
personer för påstått intrång i enskild rätt utan att vederbörande behöva
bevisa att något dylikt intrång i enskild rätt verkligen skett.

Bestämmelsen att det blott behöver »göras sannolikt» att enskild rätt föreligger
är mycket svävande. Jag vill inte säga något ont om alla de baltiska
flyktingarna, och vad jag nu anför får absolut inte fattas på det sättet. Det
finns emellertid bland dem enligt min mening icke önskvärda element, vilka
jag tidigare här i kammaren betecknat såsom fascistiska. Jag drar emellertid
inte in den frågan i diskussionen, utan håller mig bara till den ekonomiska
sidan av saken. Det kan utan tvivel vara frestande för flyktingar att
tillsammans nied en eller två personer gå upp till den särskilda nämnd, som
föreslås skola tillsättas för att avgöra dessa ersättningsfrågor, och av nämnden
kräva 10 000 eller 20 000 kronor i ersättning för en båt, till vilken vederbörande
»göra sannolikt» att de lia enskild rätt.

Jag upprepar, att jag härmed inte vill säga något ont örn samtliga baltiska
flyktingar, men nog ligger det väl nära till hands att tro, att åtskilliga tvivelaktiga
anspråk på ersättning av svenska statens medel för dessa båtar
kunna komma att föreläggas den föreslagna nämnden. Bör riksdagen under
sådana förhållanden verkligen fastställa en lagtext, som i själva verket lägger
i nämndens händer att godtyckligt avgöra, örn den i det ena eller andra fallet
vill anse, att vederbörande flyktingar gjort sin rätt »sannolik», och att
utbetala belopp upp till en övre gräns av en miljon kronor för sådana kanske
synnerligen tvivelaktiga och i vissa fall säkerligen felaktiga anspråk? Med
den omvälvning, som skett för dessa mäninskor, och de komplicerade förhållanden,
under vilka de kommit hit, är det kanske oftast så, att de överhuvud
taget inte veta, vem som egentligen äger den båt, med vilken de tagit
sig över till Sverige. En dylik flykting behöver då inte alls vara en synnerligen
karaktärslös eller moraliskt undermålig människa för att resonera
på det sättet, att örn han av svenska staten kan utfå ersättning för fartyget,
kan han fondera pengarna, till dess att han kommer hem igen och får tag
i den som han stal båten från, när han en gång gav sig i väg.

Justitieministern förutsätter ju också i sitt förslag, att åtskilliga helt enkelt
ha, såsom det där heter, tillgripit båtarna. Ju ärligare vederbörande är.

Onsdagen den 9 maj 1945 em.

Nr 20.

Äng. behandlingen av fartyg från krigförande land m. m. (Forts.)
om jag så får uttrycka mig, desto mer energisk kommer han att vara i sina
försök att få ersättning av svenska staten i avsikt att någon gång gottgöra fartygets
ägare för att han tillgripit båten. Men höra vi nu verkligen, såsom här
föreslås, lagfästa ett dylikt kaotiskt förhållande? Vore det inte bättre, att man
på grund av den radikalt förändrade situationen krävde bevisning för att enskild
rätt till fartygen i fråga verkligen föreligger?

Jag har, herr talman, med dessa ord velat motivera det ändringsförslag,
som jag nu avser att framställa. Jag föreslår helt enkelt att orden »göres sannolikt
att» i 3 § på s. 27 i utskottets utlåtande strykas, så att paragrafen i
stället får följande lydelse: »Har fartyg tagits i beslag enligt § 2 och sker
genom beslaget intrång i enskild rätt, skall skälig ersättning utgå» o. s. v. Då
bringas paragrafen ä jour med de förhållanden, som råda i dag. Den utformades
på sin tid med hänsyn till då rådande förhållanden. Örn vi nu stryka orden
»göres sannolikt att», blir lagen ä jour med dagens förhållanden som, så
vitt jag förstår, göra det möjligt för varje enskild båtägare, som har fått sitt
fartyg med i den baltiska flyktingflottan, att anskaffa bevisning försatt han
verkligen har enskild rätt till båten i fråga. I så fall kan han ju också genom
denna lag erhålla skälig ersättning av svenska staten.

Det vore enligt min uppfattning fördelaktigt även för regeringen, örn en
dylik förändring i lagen kunde göras så här i grevens tid. Det rör sig nämligen
här inte bara om baltiska fartyg, ty lagen är generell, utan även om tyska,
norska och danska fartyg och överhuvud taget örn fartyg, som ha kommit hit
under dessa upprörda tider, eller som kunna komma hit. Det kan ju tänkas att
åtskilliga fartyg kunna komma hit till Sverige även från Tyskland under nuvarande
förhållanden. Med denna tänjbara formulering, att vederbörande bara
behöva göra sannolikt, att de äga båten, komma vi kanske att av svenska statens
medel behöva betala ut pengar till nazistiska element, som kanhända icke
alls äga de fartyg, med vilka de kommit över hit, utan stulit dem, men som sedan
inför nämnden på ett eller annat sätt försöka göra sannolikt att de äga
fartygen. Jag tycker därför att konsekvenserna av denna tänjbara formulering
äro otrevliga också för regeringen, särskilt för den händelse regeringen sedermera
skall återkräva de utlägg, som här ha gjorts.

Det kanske kan invändas, att det inte ännu har blivit fråga örn beslag och
återlämnande till annan makt av andra fartyg än de baltiska båtarna. Men det
är ju ingenting som hindrar, att en dylik situation kan uppstå. Alldeles oavsett
örn det uppkommer några nya komplikationer, föreligger ju det förhållandet,
att de baltiska fartygen skola återlämnas till Sovjetunionen och att
svenska staten skall betala ersättning till vissa enskilda rättsinnehavare. Så
vitt jag förstår, kommer väl svenska staten vid lämpligt tillfälle att kräva Sovjetunionen
på dessa pengar. Jag har inte kunnat utläsa något därom i handlingarna,
men herr justitieministern kanske kan ge oss en upplysning om hur
det ligger till härvidlag. Har då betalning skett på så lösa grunder, som möjliggöras
genom den här föreslagna lagtexten, kan det bli rätt otrevligt att från
svenska statens sida söka göra rättsanspråk gällande gentemot Sovjetunionen.

Jag upprepar, herr talman, att jag här inte yttrat mig örn den politiska sidan
av den föreslagna lagen. Jag har bara velat söka få till stånd den av mig
föreslagna förändringen, som rör de rent ekonomiska förhållandena, sorn avhandlas
i 3 §.

Jag ber, herr talman, att få yrka, att texten i 3 § måtte ändras på sätt jag
tidigare redogjort för.

Herr statsrådet Bergquist: Herr talman! Jag har ingen anledning att ingå
på orsakerna till denna lagstiftning och de grunder, på vilka den vilar. Jag vill

Nr 20.

Onsdagen den 9 maj 1945 em.

Äng. behandlingen av fartyg från krigförande land m. m. (Forts.)
endast i anledning av herr Linderots anförande säga några ord om den fråga,
som han berörde.

Då det gällt att utforma denna lagstiftning, har man ställts inför kanske
mer ömtåliga avvägningsproblem än som är vanligt. Man har velat på ett enkelt
sätt lösa den ytterst svårlösta frågan om förfoganderätten till dessa fartyg.
Skulle man ha gått de vanliga vägarna och låtit domstol pröva detta, hade vi
fått en mängd svårgenomförbara och säkerligen lång tid dragande rättegångar.
Nu har man ordnat det så, att Kungl. Majit enligt lagen får rätt att förfoga
över dessa fartyg och sedan närmare bestämma, bur de skola användas. Men
när vi tillgripit denna, jag kan säga enkla utväg för att lösa den svåra frågan
örn förfoganderätten över fartygen, ha vi samtidigt icke velat släppa de gamla
rättsprinciper, på vilka vår lagstiftning bygger, utan ha velat hävda, att de
personer, som äga enskild rätt till dessa fartyg, skola kunna få ersättning för
den förlust, som drabbat dem genom att staten tar fartygen i beslag.

Herr Linderot har här kritiserat bestämmelsen örn efter vilka grunder ersättning
skall utgå. Det föreslås, att örn vederbörande gör sannolikt att genom
beslaget intrång sker i enskild rätt, skall skälig ersättning utgå. Herr Linderot
gör gällande, att detta innebär, att man egentligen på vilka grunder som helst
kan komma och begära och även få ersättning sig tilldömd. Att vi ha stadgat,
att det blott behöver göras sannolikt att enskild rätt föreligger, innebär emeL
lertid icke att nämnden på lösa grunder skall utdöma ersättning. Jag har funnit
det omöjligt att i dessa fall kräva full juridisk bevisning, vilket skulle
erfordras, örn saken skulle gå till domstol. Såsom alla veta, har ju hitförandet
av fartygen ofta skett i sådan hast och under sådana omständigheter, att det
praktiskt taget är omöjligt för dem, som verkligen äro ägare till fartygen, att
här kunna förebringa full bevisning för sin äganderätt. Jag har därför ansett,
att det skulle vara att gå för långt att kräva fullständig juridisk bevisning,
som skulle vara bindande inför domstol, och jag har därför föreslagit en något
lindrigare bestämmelse, nämligen att det räcker, att vederbörande gör sannolikt,
att han är ägare till fartyget i fråga. Men stadgandet, att det skall räcka
med att vederbörande »gör sannolikt», innebär icke, att den nämnd, som har
att pröva dessa frågor, skall godtaga vad som helst. Man kan självfallet inte
med någon utsikt till framgång komma till nämnden med enbart ett påstående,
att »detta fartyg är mitt». Man kan enligt min uppfattning inte bara förete ett
intyg från ett par personer, att ett fartyg tillhör den ene eller den andre. Örn
nämnden har anledning att ställa sig tveksam beträffande den bevisning, som
förebringas inför nämnden, skall nämnden låta ärendet gå till domstol i det hänseendet,
att nämnden skall låta höra de intygsgivare eller vittnen, som sökanden
åberopar, inför domstol. Det måste vara en strävan från nämnden att försöka
få en så fullständig utredning som möjligt i varje särskilt fall. Den omständigheten,
att man således släppt kravet på fullständig juridisk bevisning,
innebär icke, att man lämnar allt åt godtycket, utan det innebär att man kräver
ett något mindre mått av bevisning än vad den fullständiga juridiska bevisningen
skulle innebära.

Nu säger herr Linderot att det har inträffat åtskilligt sedan denna proposition
lades fram, och redan på den grunden skulle det finnas skäl att skärpa
bestämmelsen därhän, att man stadgade, att det skulle styrkas att vederbörande
hade rätt till fartyget. Jag kan emellertid inte se att någonting har inträffat,
som ställer just denna sak i ett ändrat läge. Vad som har hänt under de
sista dagarna gör det säkerligen inte på något sätt lättare för de baltiska flyktingarna
att styrka sin eventuella rätt till fartygen. De svårigheter, som förelegat
för dem tidigare, föreligga allt fortfarande och komma säkerligen att

Onsdagen den 9 maj 1945 em.

Nr 20.

Äng. behandlingen av fartyg från krigförande land m. m. (Forts.)
föreligga även vid den tidpunkt, då ersättningsfrågan skall tagas upp till
prövning.

Jag anser att när man gör ett intrång sådant som detta i enskild persons
rätt, skall man också se till, att man inte går längre än vad som är nödvändigt
och att man inte kränker enskild rätt längre än vad som oundgängligen erfordras
för att nå syftemålet.

Jag anser att den utformning, som lagstiftningen fått i propositionen, är
sådan, att den även motsvarar skäliga anspråk i detta hänseende.

Herr Linderot: Herr talman! Jag går ju i mitt krav inte alls så långt som
herr justitieministern. Herr justitieministern säger, att man inte skall kränka
enskild rätt »mer än som är oundgängligen nödvändigt». Jag har för min del
sagt, att man inte skall kränka enskild rätt alls. Jag har bara föreslagit att
man inte skall skriva en lag, varigenom man ger folk pengar, som inte ha
någon enskild rätt eller där det enligt min synpunkt kan anses sannolikt att
de inte ha det. Därför måste jag inkassera herr justitieministerns uppfattning
örn vad som här alltså faktiskt kommer att ske såsom ett starkt understrykande
av att denna fråga bör handläggas just på det sätt, som jag här har sökt ge
uttryck åt. Och jag skulle vara fullkomligt nöjd, örn mitt förslag bifölles, som
säger, att sker genom beslag intrång i enskild rätt, så skall skälig ersättning
också utgå.

Jag tror inte att det är omöjligt att i nuvarande situation skaffa bevisning.
örn man verkligen har äganderätt till ett fartyg, med vilket man kommit hit till
Sverige från Balticum. Jag anser inte att krigets avslutande skulle vara en
betydelselös faktor i det fallet. Jag påstår inte att det redan i dag är möjligt
att fritt fara över Östersjön för att eventuellt inhämta sådan bevisning, som
här skulle behövas, men jag förmodar att svenska regeringen inom relativt
kort tid skall ha fullständigt obeskurna diplomatiska och konsulära möjligheter
att göra sig underrättad om huruvida bevisning kan finnas i Balticum för
några enskilda personers rättsanspråk och ersättningsanspråk gent emot svenska
staten.

Jag vill för min del gärna erkänna det skickliga sätt, på vilket herr justitieministern
sökt lösa denina fråga. Ty den är komplicerad. Jag vill alltså på intet
sätt att mitt ändringsförslag skall betraktas som något underkännande av den
skicklighet, varmed herr justitieministern verkligen har sökt lösa ärendet.
Men den ändrade situationen tycker jag ändock inte att herr justitieministern
borde bestrida. Jag tror att situationen verkligen har ändrats. Jag anser att
kränkning av enskild rätt skall skäligt ersättas, örn beslag sker. Men där
denna enskilda rätt inte kan på vanligt sätt styrkas under nuvarande situation,
där borde icke svenska statens medel användas till utbetalande av ersättningar,
som i vissa fall kanske helt oberättigat gå till understöd åt främmande element,
som den svenska regeringen inte har det ringaste intresse av att ge pekuniär»
understöd för deras verksamhet i Sverige.

Jag vidhåller alltså, herr talman, mitt yrkande.

Henr stats ludet Bergii u ist r Herr talman! Jag vill i anledning av herr Binderots
senaste anförande endast säga, att då jag talade örn kränkning av enskild rätt,
sa menade ,]ag därmed att enskild rätt kränkes genom att vederbörande berövas
rätten att förfoga över ett fartyg, till vilket han har äganderätt. Det är denna
kränkning av hans rätt som skall ersättas.

Herr Branting: Herr talman! Det skulle vara intressant att i detta sammanhang
fa hora herr .lustitiemimsterns uppfattning rörande huruvida själva irine Första

kammarens protokoll löhf). Nr SO. 7

Nr 20.

Onsdagen den 9 maj 1945 em.

Örn ändring
i hyreslagens
bestämmelser
ang. fardag.

Äng. behandlingen av fartyg från krigförande land m. m. (Forts.)
havet av ett omtvistat fartyg är en omständighet, som i och för sig gör det
»sannolikt» att innehavaren är ägare.

Herr statsrådet Bergguist: På herr Bräntings fråga har jag egentligen givit
svar redan i propositionen. Jag anser att själva innehavet i och för sig icke kan
utgöra bevis för att vederbörande bär rätt till ett fartyg. Det har ju tvärtom
framhållits i propositionen, att i många fall har man anledning att räkna med
att vederbörande tillgripit fartyg utan att lia rätt till det. Innehavet är alltså
enligt min mening inte något bevis för att vederbörande har enskild rätt till
fartyget i fråga.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att därunder endast yrkats, av herr Linderot, att vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt skulle bifallas med den ändring i det av utskottet
tillstyrkta lagförslaget, att de i 3 § första stycket förekommande orden »göres
sannolikt att genom beslaget intrång sker» utbytes mot »sker genom beslaget
intrång».

Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till utskottets hemställan
oförändrad samt vidare enligt berörda yrkande; och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets utlåtanden:

nr 37, i anledning av väckt motion örn viss ändring i lagen örn försäkring
för olycksfall i arbete; och

nr 38, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 11 § lagen den 17 juni 1916 (nr 235) örn försäkring
för olycksfall i arbete.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 39, i anledning av väckt
motion angående viss ändring i lagen örn nyttjanderätt till fast egendom.

Andra lagutskottet hade till behandling förehaft en inom första kammaren
väckt motion, nr 43, av herrar Hansson och Elowsson, Nils.

I motionen hade anförts, bland annat, att från byggmästarhåll uttalats
önskemål örn att fardagen den 1 april skulle flyttas till den 2 maj eller, örn
den dagen vore helgdag, till den därpå följande vardagen. Härigenom skulle
vinnas, att april månad, som vore den i torkningsavseende värdefullaste vårmånaden
i södra Sverige, kunde utnyttjas på ett långt förmånligare sätt än
mars månad, och vinsten härav betraktades av sakkunskapen som mycket betydelsefull.
Under hänvisning till vad sålunda anförts hade motionärerna yrkat,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa örn utredning
rörande ändring av hyreslagen i det i motionen angivna syftet.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motion icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anmälts av herr Nils Elowsson, som dock ej antytt sin
mening.

Herr Elowsson, Nils: Herr talman! Vid behandlingen av denna motion har
utskottet avgivit ett utlåtande, som föranlett mig att till detsamma foga en

Onsdagen den 9 maj 1945 em.

Nr 20.

Om ändring i hyreslagens bestämmelser ang. fardag. (Forts.)
reservation. Denna reservation har tillkommit därför att jag anser att den behandling,
som utskottet givit motionen, vittnar örn att utskottet inte riktigt
har insett vart denna motion egentligen syftar. Avsikten med den har varit
att försöka få en ändring i en sedvänja, som i en hel mängd avseenden har
visat sig vara till förfång. Men som alltid, när man skall försöka bryta en
vana eller en tradition, stöter man på motstånd.

Det man vill vinna med motionen är att de hus, som uppföras under vintermånaderna
— vilket väl närmast förekommer i de sydliga delarna av landet
— skulle få längre tid att torka och följaktligen bli mer beboeliga innan hyresgästerna
skola flytta in. Detta skulle ske om man i stället för att endast
ha mars månad för denna uttorkning också kunde få april månad. Mot detta
invändes nu bl. a. att 1 april inte är en så vanlig fardag som 1 oktober. Man
vill också göra gällande att detta, uteslutande skulle vara ett intresse för södra
Sveriges byggnadsverksamhet, vilket det emellertid icke är.

Det förhåller sig på det sättet, att ingenting finns som hindrar att man
också genomför en förändring av fardagen på hösten från 1 oktober till 1 november.
Det är nämligen som bekant mycket vanligt inte bara i de sydliga
delarna av landet utan i landet överhuvud taget, att de lägenheter, som skulle
göras färdiga på sommaren, inte bli färdiga förrän på hösten och ofta inte
hinna bli fullt iordningställda till den 1 oktober. Byggnadssäsongen är nämligen
mycket kort i åtminstone vissa delar av landet på grund av kylan på
våren och det blir därför ofta så, att folk den 1 oktober får flytta in i icke
fullt färdiga lägenheter och sedan finna sig i att de iordningställas under den
tid man bor där.

Örn man vidtoge den ändringen, att man flyttade båda fardagarna, skulle
detta säkerligen vara till gagn för folket över hela landet. Nu har man inte
velat göra detta, och man har anfört en hel del invändningar mot en sådan
anordning. En av invändningarna går ut på att det dock icke är i lag fastställt,
när den ena eller den andra skall byta lägenhet, utan det kan vem som
helst göra när vederbörande blir överens örn att göra det. Det lia heller inte
motionärerna förbisett. Men när det gäller en sådan förändring som denna är
det alldeles uppenbart, att örn man inte får en officiell prägel över det hela.
så.blir det inte heller någon sådan förändring till det bättre, som man här
ovillkorligen skulle kunna uppnå.

Jag skall emellertid, herr talman, nu inte upptaga tiden längre med att närmare
utveckla denna sak. Det är nog inte alldeles uteslutet att den kommer på
tal igen. Jag skall nöja mig nied att framställa ett yrkande örn bifall till
motionen.

Herr Norman: Herr talman! Utskottet har nog funnit att syftet med denna
motion kan vara ganska gott. Men frågan är om man kan nå detta syfte genom
den begränsade utredning, som motionen påyrkar, örn en förflyttning av
fardagarna.

Det huvudsakliga skälet till att utskottet inte har kunnat tillstyrka en utredning
är att frågan örn fardagarna ganska nyligen varit föremål för överväganden
av särskilda sakkunniga. Det redovisas i utlåtandet, att byggnadsindustrisakkunniga
ha övervägt denna fråga från olika synpunkter, och att
hyreslagstiftningskommittén, vars betänkande resulterade i ett lagförslag och
ett beslut av riksdagen år 1939, också har övervägt spörsmålet. Det är sålunda
ganska kort tid sedan denna fråga övervägdes av sakkunniga, och utskottet
bär därför funnit att man genom en ny utredning knappast kan få
fram något nytt material för att komma till någon annan slutsats än man kom
till vid den senaste lagstiftningen på området.

Jag hemställer, herr talman, örn bifall till utskottets utlåtande.

100

Nr 20.

Onsdagen den 9 maj 1945 em.

Örn ändring i hyreslagens bestämmelser äng. fardag. (Forts.)

Efter härmed siutad överläggning gjordes enligt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt samt vidare på bifall till den i ämnet väckta motionen;
och förklarades den förra propositionen, som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av andra lagutskottets utlåtande nr 41, i anledning
av väckt motion angående översyn av lagen om medling i arbetstvister,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Anmäldes första lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser till Konungen
:

nr 214, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
ändring i 30 kap. rättegångsbalken i 1734 års lag,. m. m.; och

nr 215, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
med vissa bestämmelser om fartyg, som ankommit från krigförande eller ockuperat
land.

Skrivelseförslagen godkändes under förutsättning, beträffande förslaget nr
214, att utskottets hemställanden i utlåtande nr 28 samt, i fråga om förslaget
nr 215, att utskottets hemställan i utlåtande nr 29 bifölles även av andra kammaren.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelse, nr 231, till
Konungen i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 18 juni 1937 (nr 436) angående försäljning
äv rusdrycker.

Skrivelseförslaget godkändes under förutsättning att utskottets hemställanden
i betänkande nr 36 bifölles även av andra kammaren.

Interpellation Herr Johansson, Henry, erhöll på begäran ordet och anförde: Herr talman!
äng. utiäm- Med stor tillfredsställelse har landets invånare mottagit det budskap som herr
ning av bil- statsrådet och chefen för kungl, försvarsdepartementet utfärdat att det redan
gummi från nu yid krigets sklt i Europa föreligger en utarbetad plan över försvarsberedråd
skapens avveckling. Det har mottagits med utomordentlig tillfredsställelse
detta, att landets i beredskap utkallade, i flertalet fall mest oumbärliga arbetskraft
snarast får återvända till sina ordinarie arbetsuppgifter i samhället.

Samtidigt vittnar det sålunda avgivna löftet örn att de mest överhängande
farorna i militärt avseende äro på väg att avlägsnas. När så faktiskt är förhållandet
anmäler sig som mest angeläget efter beredskapens hemsändande
att få åter i normala gängor vårt inhemska transport- och trafikväsende. Det
är allmänt bekant att vår busslinjetrafik både i stad och på landsbygd sedan
år tillbaka är kraftigt inskränkt. Härigenom har landsbygden kommit i en
än värre isolering än vad som annars hade varit nödvändigt i vårt tekniskt så
fulländade liv. Av ännu större betydelse är att vårt kommersiella transportbehov
snarast möjligt tillgodoses.

En möjlighet härtill torde föreligga, örn regeringen vöre villig att av arméns
innehav av begagnat och nytt i reserv liggande bilgummi överlate. sa
stor del därav till de i det förestående berörda trafik- och transportområdena
att framför allt våra lastbilar och då i första hand de som äro avsedda för

Onsdagen den 9 maj 1945 em.

Nr 20.

101

Interpellation ang. utlämning av bilgummi från arméns förråd. (Forts.)
mjölk- och slaktdjurstransporter snarast kunde komma i gång samt därnäst såsom
synnerligen angeläget vår busstrafik på landsbygden.

Med stöd av det anförda anhåller jag örn första kammarens tillstånd att till
herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet få framföra följande interpellation.

Anser herr statsrådet det vara möjligt att av arméns förråd av bilgummi avdela
så stor del att möjlighet berudes vår lastbils- och busstrafik att i hjälplig
omfattning snarast komma i gång? 4

På gjord proposition medgav kammaren, att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Justerades ytterligare protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 11.10 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.