RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1945:19)

RIKSDAGENS PROTOKOLL,

1945. Första kammaren. Nr 19.

Onsdagen den 2 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen.

Herr statsrådet Danielson avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 277, angående förvärv av mark för vissa oljelagringsanläggningar;
nr 278, angående ersättning för skador till följd av Tämnarens översvämning
m. m.;

nr 280, angående den framtida organisationen av den av Svenska vall- ock
mosskulturföreningen bedrivna verksamheten m. m.; samt

nr 281, angående anslag till statens informationsstyrelse för budgetåret
1945/46.

Justerades protokollen för den 21 och den 24 nästlidne april.

Herr talmannen yttrade, att han efter samråd med andra kammarens talman
finge tillkännagiva, att gemensamma omröstningar komme att anställas vid kamrarnas
sammanträden onsdagen den 9 i denna månad.

Herr talmannen yttrade vidare, att han, likaledes efter samråd med andra
kammarens talman, finge föreslå, det första, kammaren ville besluta att vid sitt
sammanträde den 9 innevarande månad företaga följande val, nämligen

dels av revisorer och revisorssuppleanter för granskning av statsverkets, riksbankens
och riksgäldskontorets tillstånd, styrelse och förvaltning,

dels ock av valmän och suppleanter för utseende av ej mindre fullmäktige i
riksbanken och i riksgäldskontoret än även suppleanter för riksdagens fullmäktige
i nämnda bank och kontor.

Detta förslag antogs.

Ordet lämnades härefter till herr förste vice talmannen, som anförde: I anslutning
till det av kammaren fattade beslutet får jag föreslå, att kammaren
måtte besluta, att antalet suppleanter för de valmän, som skola utse fullmäktige
i riksbanken och riksgäldskontoret jamte suppleanter för dem, bestämmes till tio.

Yad herr förste vice talmannen sålunda hemställt bifölls.

Upplästes en till kammaren inkommen ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Med stöd av närslutna läkarintyg får jag härmed anhålla örn ledighet från
riksdagsgöromålen tills vidare under instundande maj månad.

Ulriksdal den 26 april 1945.

Första kammarens protokoll 19^5. Nr 19.

Sam Larsson.

Nr 19.

Onsdagen den 2 maj 1945.

Generaldirektör Sam Larsson är fortfarande t. o. m. 31 maj av hjärtsjukdom
förhindrad att deltaga i riksdagsarbetet.

Stockholm den 24 april 1945.

W ester gren,

med. dr.

Den begärda ledigheten beviljades.

Vidare upplästes följande inkomna läkarintyg:

Riksdagsman Helge Bäcklund lider av bronchopneumonia lob. _inf. sin. och
är oförmögen att deltaga i riksdagsarbetet minst 14 dagar framåt från dato,
vilket härmed intygas.

Stockholm den 26 april 1945.

Jakob Möllerström.

Upplästes följande till kammaren inkomna skrift:

Till riksdagens första kammare.

Då jag på grund av ökade arbetsuppgifter i hemorten är förhindrad att fortfarande
utöva mitt uppdrag att vara ledamot av kammaren, anhåller jag härmed
vördsamt örn befrielse från sagda uppdrag.

Göteborg den 30 april 1945.

Knut Petersson.

Kammaren godkände det hinder, som herr Knut Petersson åberopat till stöd
för sin avsägelse av riksdagsmannabefattningen, samt biföll den gjorda ansökningen.

På sedermera av herr talmannen gjord framställning beslöt kammaren att till
Konungen avlåta skrivelse med anmälan om den gjorda avsägelsen och den
därigenom inom kammaren uppkomna ledigheten, varefter ett i sådant avseende
uppsatt förslag upplästes och godkändes.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 149, i anledning av Kungl. Majds proposition med förslag till lag angående
ändring i övergångsbestämmelserna till lagen den 24 mars 1938 (nr 96)
örn understödsföreningar;

nr 150, i anledning av väckt motion angående förhandlingsrätt för arbetstagarförening
med avseende å till denna anslutna pensionärer;

nr 167, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag med
särskilda bestämmelser angående gäldande av ersättning enligt allmänna förfogandelagen
m. fl. lagar; samt

nr 168, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn fortsatt
giltighet av prisregleringslagen den 30 juni 1942 (nr 459).

Anmäldes och godkändes första lagutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 169, till Konungen i anledning av väckta motioner angående utredning om
ökad offentlig redovisningsskyldighet av driftföretags ekonomiska förhållanden.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 170, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
fortsatt giltighet av lagen den 15 december 1939 (nr 850) angående rätt för

Onsdagen den 2 maj 1945. Nr 19.

Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser örn bankaktiebolags
kassareserv ;

nr 171, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350);

nr 172. angående användande av riksbankens vinst för år 1944;
nr 173, i anledning av väckt motion örn ändring av 1 § kungörelsen den
30 juni 1942 (nr 696) med föreskrifter angående pensionering av viss arbetarpersonal
i statens tjänst; samt

nr 174, i anledning av väckta motioner örn beredande av pensionsrätt åt
underläkare vid vissa sjukhus.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 177, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande av
medel till stödjande av lin- och hampodlingen m. m.;

nr 178, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare anslag
för undersökningar rörande vissa vattenregleringsföretag;

nr 179, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avstående av
den rätt, kronan eller allmänna arvsfonden äger till andel i viss fastighet;

nr 180, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
vissa, allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter;

nr 181, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1943 (nr 458) örn inskränkning
med hänsyn till försvaret i rätten att avverka skog;

nr 182, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
mark från vissa kronoegendomar m. m.; samt

nr 183, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den 27 juni 1930 (nr 247) örn utrotande av
nötbromsen.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 275, angående godkännande av en mellan Sverige och Island träffad
handelsöverenskommelse.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
279, angående inköp för statens räkning av respiratorer till beredskap vid
barnförlamningsepidemier m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet den av herr Lodenius m. fl.
väckta motionen, nr 379, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och vägförvaltningarna m. m.

Föredrogos och bordlädes Kungl. Maj:ts denna dag avlämnande propositioner
nr 277, 278, 280 och 281.

Herr Helgesson avlämnade en av honom m. fl. undertecknad motion, nr 380,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 1 och 2 §§ förordningen den 28 september 1928 (nr 376)
örn särskild skatt å vissa lotterivinster, m. m.

Motionen bordlädes.

Nr 19.

Onsdagen den 2 maj 1945.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets utlåtanden och memorial: . , f

nr 90, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
örn anslag för budgetåret 1945/46 till Utrikesdepartementet: Avlo nU^al</l.

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt stats ganr°92

J anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ändrad disposition

av bergsstatsboställena i Filipstad och Kopparberg,

nr 93, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till stat tor
försvarets fastighetsfond för budgetåret 1945/46 m. m.; •

nr 94, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag under fjärde huvudtiteln m. nn;

nr 95, i anledning av väckt motion angående löjtnanten K. A. Hjukslroms

l0nnerkl96^laaCXdmng av Kungl. Maj:ts proposition angående olycksfalls- och
sjukersättning av statsmedel till deltagare i viss svensk hj alpexpedition till

T''Vi?197 di anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående dispositionen av
vissa å allmän beredskapsstat II för budgetåret 1944/45 uppförda anslag;

nr 98, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående reglering : av
avlönings- och pensioneringsförhållandena för f. d. landskanslisten vid lansstyrelsen
i Västerbottens län O. M. Ohman, . i

nr 99 i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga örn vissa anslag
för budgetåret 1945/46 under åttonde huvudtiteln, avseende anslagen mom
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde, jämte i amnet vackta motioner,
nr 100 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående samarbete med
Stockholms stad för uppförande och drift av en kvinnoklinik vid Sabbatsbergs

SÄ i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avstående i vissa
fall av allmänna arvsfondens rätt till arv jämte i amnet vackta motioner ;

nr 102, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1945/46 till fria sommarresor för barn m. m. jämte i ämnet vackta motionär
103 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt elektrifiering
av statsbanenätet under budgetåret 1946/47 jamte i amnet vackta mo tl0nr

ri04, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående förvärv av Halmstad—Nässjö
järnvägar; . ... i

nr 105, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående forvarv av aktier

i Nässjo—Oskarshamn nya järnvägsaktiebolag m. m.; o

nr 106, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående införlivande i

statsbanenätet av Stockholm—Västerås—Bergslagens järnvägar;

nr 107, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ombyggnad av
järnvägslinjen Harmånger—Bergsjö till normalspår;

nr 108, i anledning av väckta motioner angående fortsatt utbyggnad av statsbanan
Mönsterås—Fagerhult; samt . ... ... ,

nr 109, i anledning av väckta motioner angående utredning örn loneiorkallandena
vid telegrafverkets i kontraktregi drivna växelstationer;

bevillningsutskottets betänkanden och memorial:

nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående fortsatt giltighet av förordningen den 19 november 1943 (nr 778) örn

tillfällig nedsättning av skatten för vissa automobiler;

nr 26 med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut rörande utskottets
betänkande nr 19 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag

Onsdagen den 2 maj 1945.

Nr 19.

olli ändrad lydelse av 32 § 3 mom. kommunalskattelagen den 28 september 1928
(nr 370) jämte i ämnet väckta motioner;

nr 33, i anledning av väckt motion örn nedsättning av automobilskatten tor

elbilar; .

nr 34, i anledning av väckt motion örn viss ändring i 20 s förordningen angående
stämpelavgiften; samt , ... , .... ... . .

nr 35, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den 25 maj 1941 (nr 251) örn varuskatt;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 24, i anledning av väckt motion örn dyrtidstillägg å pensioner till vissa
f. d. anställningshavare bos vägdistrikt; o ....

nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående pension at vissa
f d arbetare vid vägväsendet jämte i ämnet väckta motioner;

'' nr 26, i anledning av framställningar angående pensioner eller understöd at

vissa i statens tjänst anställda personer m. fl.;

nr 27, i anledning av framställningar angående understöd at efterlevande tilt

vissa i statens tjänst anställda personer m. fl.;

nr 28, i anledning av väckt motion angående utredning örn rätt till pension
för vissa frånskilda hustrur; ....

nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ärligt understöd
åt vissa förutvarande arbetare m. fl. å Hamre och Såtenäs egendomar;

nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa pensionsbestämmelser
för lärarinnor vid de statsunderstödda enskilda läroanstalterna;

nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dels delaktighet
i statens pensionsanstalt för vissa grupper av befattningshavare, dels ock tjänstårsberäkning
i pensionshänseende för föreståndarinnan vid akademiska sjukhuset
i Uppsala Elsa Amalia Nordström; samt

nr 32, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående livräntor åt vissa
befattningshavare och f. d. befattningshavare vid statens järnvägar;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 32, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående förordning örn upphävande
i viss del av förordningen den 31 oktober 1939 (nr 768) med vissa särskilda
föreskrifter rörande tillämpningen av motorfordonsförordningen den 23
oktober 1936 (nr 561) m. m.; samt

nr 36, i anledning av väckt motion örn viss ändring i arbetstidslagen för
hotell, restauranger och kaféer;

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1944/45, såvitt angår jordbruksärenden,
jämte i ämnet väckt motion; samt

nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till bostadsvaneundersökning
på landsbygden; ävensom

första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 9, i anledning av
väckt motion örn åtgärder för planläggning av det fortsatta utredningsarbetet
på socialpolitikens och socialvårdens områden.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.16 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Nr 19.

Torsdagen den 3 maj 1945.

Äng- exportförbudet
på
böcker -

Torsdagen den 3 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Ordet lämnades på begäran till herr andre vice talmannen, som anförde:
Herr talman! Jag hemställer, att kammaren för sin del ville besluta, att ett
särskilt utskott, bestående av tjugufyra ledamöter, tolv från vardera kammaren,
måtte tillsättas för behandling av e,i mindre Kungl. Maj:ts proposition
nr 282, angående omorganisation av folkbokföringen, än även de ytterligare
framställningar, som kunna komma att av Kungl. Maj :t eller i enskilda motioner
göras i detta ämne eller andra i omedelbart samband därmed stående
frågor; ävensom att andra kammaren inb judes att i detta beslut förena sig med
första kammaren.

Under förutsättning att denna inbjudan från första kammaren bifalles av
andra kammaren, hemställer jag, att första kammaren för sin del måtte besluta,
att antalet suppleanter i detta särskilda utskott ifrån första kammaren skall
vara tolv.

Vad herr andre vice talmannen sålunda hemställt bifölls.

Ett protokollsutdrag i ämnet justerades och avsändes till andra kammaren.

Jämlikt § 20 av kammarenis ordningsstadga hade herr Holmbäck till herr
statsrådet och chefen för folkhushåll ningsdepartementet framställt följande
fråga: »Vad är motivet till det under de sista månaderna beslutade exportförbudet
på böcker?»

Herr statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet Gjöres, som
tillkännagivit, att han hade för avsikt att vid detta sammanträde besvara
herr Holmbäcks berörda fråga, erhöll ordet och yttrade: Herr talman! Ledamoten
av denna kammare herr Holmbäck har till mig riktat följande fråga:

Vad är motivet till det under de sista månaderna beslutade exportförbudet
å böcker?

Till svar härå må följande framhållas.

Då allmänt exportförbud infördes genom kungörelsen den 21 mars 1941 (nr
168), undantogos från förbudet vissa å en frilista upptagna varuslag, däribland
stat. nr 878—880: böcker, tryckta, ej särskilt nämnda. I slutet av förra året
blev det på grund av det då inträdda handelspolitiska läget nödvändigt att
taga en fullständig kontroll av exporten under övervägande, omfattande även
de delar som tidigare varit undantagna. Vid dessa överväganden framhölls
från den licensgivande myndighetens, handelskommissionens, sida, att ett utsträckande
av förbudet till bland annat böcker skulle vara olägligt i flera
avseenden. Det undersöktes också huruvida icke en del varor kunde kvarstå å
frilistan, men förutsättningar härför befunnos icke vara för handen. Under
sådana förhållanden stadgades genom kungörelse den 30 december 1944 (nr
814) att frilistan skulle upphöra att gälla från den 1 januari, varmed exportlicens
kom att erfordras även för böcker.

Torsdagen den 3 maj 1945.

Nr 19.

Äng. exportförbudet på böcker. (Forts.)

Under den tid förbudet varit gällande har handelskommissionen vidtagit
följande åtgärder i syfte att ernå en smidig tillämpning. I anslutning till författningsändringens
ikraftträdande meddelade handelskommissionen generaltullstyrelsen,
att tidningar, tidskrifter och modejournaler finge utföras,^ oaktat
vederbörlig exportlicens icke förelåg. Liknande medgivande lämnades något senare
även för kataloger, affärscirkulär och annat ej särskilt nämnt merkantilt
tryck med svensk eller utländsk text ävensom för böcker, som voro avsedda
att i korsbandsförsändelser utföras till Danmark, Norge eller Finland. I anslutning
härtill beslöt handelskommissionen jämväl, att offentliga bibliotek
och institutioner skulle erhålla befrielse från föreskriven licensavgift vid
export av böcker för utlånings- eller utbytesändamål. Samtliga exportlicensansökningar
ha beviljats, utom då det gällt sändningar till Tyskland på grund
av skäl, varpå jag här ej torde behöva ingå.

Emellertid är det uppenbart, att även med en smidig tillämpning av förbudet
detta vållar olägenheter på ett område som borde vara fritt från handelsreglerande
ingripanden. Kungl. Maj:t har också genom kungörelse den 27 april
1945 ånyo infört en frilista, som bland annat upptager böcker. Kungörelsen
har trätt i kraft denna dag, varför böcker sålunda nu åter kunna fritt exporteras.

Herr Holmbäck: Herr talman! Exportförbudet på böcker väckte mycken
kritik i landet, och en återklang härav hördes, då första kammaren, för ett
par veckor sedan behandlade ecklesiastikdepartementets huvudtitel. Något besked
örn orsaken till förbudet lämnades då icke från statsrådsbänken, av
naturliga skäl. Det var därför jag ställde min fråga till folkhushållningsministern.
Då jag nu till honom framför mitt tack för hans klarläggande svar,
må det tillåtas mig att därtill foga ett uttryck för en stark tillfredsställelse över
att Kungl. Majit nu funnit möjlighet att upphäva förbudet.

Justerades protokollen för den 25 nästlidne april.

Upplästes två till kammaren inkomna ansökningar, vilka jämte därvid, fogade
läkarintyg voro iså lydande:

Till riksdagens första kammare.

Åberopande bifogade läkarintyg får jag härmed anhålla om fortsatt ledighet
från riksdagsarbetet under maj månad 1945.

S. Sallerup, Kvarnby den 30 april 1945.

Axel Löfvander,
riksdagsman för Malmöhus län.

Att riksdagsman Axel Löfvander från S. Sallerup på grund av sjukdom (ledgångsreumatism)
fortfarande är oförmögen att deltaga i riksdagsarbetet under
maj månad 1945 intygais.

Lund den 27 april 1945.

G. Edström,

docent, med. dr.

Till riksdagens första kammare.

Hänvisande till bilagda läkarintyg får jag vördsamt anhålla örn fortsatt
sjukledighet intill denna månads slut.

Stockholm den 2 maj 1945.

Nils Gabrielsson.

Nr 19.

Torsdagen den 3 maj 1945.

Att riksdagsman Nils Gabrielsson på grund av hjärtåkomma är i behov av
fortsatt vila och avstående från ribsdagsarbetet under tiden t. o. m. månadens
slut intygas.

Stockholm den 2 maj 1945.

Hjalmar Fries,

leg. läkare.

De begärda ledighetema beviljades.

Föredrogs ett från andra kammaren ankommet protokollsutdrag, nr 343, med
delgivning av nämnda kammares beslut över döss1 första tillfälliga utskotts utlåtande
nr 8, i anledning av väckt motion angående utredning örn ändrade bestämmelser
rörande det kyrkliga kollektväsendet.

Herr andre vice talmannen: Jag hemställer, att första kammaren, som den
25 nästlidne april bifallit sitt första tillfälliga utskotts i dess utlåtande nr 10
gjorda hemställan, vilken överensstämmer med andra kammarens enligt det
nyss upplästa protokollsutdraget fattade beslut, måtte finna delgivningen
av andra kammarens beslut ej föranleda vidare yttrande.

Denna hemställan bifölls.

Herr statsrådet Gjöres avlämnade Kungl. Majlis propositioner:
nr 266, angående vissa anslag till skyddshemsvården;
nr 282, angående omorganisation av folkbokföringen;
nr 283, angående ersättning i visst fall i anledning av olycksfall i arbete;
nr 284, med förslag till lag örn ändrad lydelse av 3 § lagen den 25 juni 1909
(nr 56 s. 7) angående nationalparker; samt
nr 286, angående provisoriskt lönetillägg och tillfälligt barntillägg under
budgetåret 1945/46 till vissa befattningshavare i statens tjänst m. fl.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
277, angående förvärv av mark för vissa oljelagringsanläggningar.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Maj:ts propositioner
:

nr 278, angående ersättning för skador till följd av Tämnarens översvämning
m. m.; och

nr 280, angående den framtida organisationen av den av Svenska vall- och
mosskulturföreningen bedrivna verksamheten m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Majliss proposition nr
281, angående anslag till statens informationsstyrelse för budgetåret 1945/46.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet den av herr Helgesson m.
fl. väckta motionen, nr 380, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till förordning angående ändrad lydelse av 1 och 2 §§ förordningen den
28 september 1928 (nr 376) örn särskild skatt å vissa lotterivinster, m. m.

Fredagen den 4 maj 1945.

Nr 19.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets utlåtanden och memorial nr
90—109, bevillningsutskottets betänkanden och memorial nr 9, 26 och 33—35,
bankoutskottets utlåtanden nr 24—32, andra lagutskottets utlåtanden nr 32
och 36, jordbruksutskottets utlåtanden nr 21 och 22 samt första kammarens
andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 9.

Föredrogos och bordlädes Kungl. Maj :ts denna dag avlämnade propositioner
nr 266, 282—284 och 286.

Justerades ytterligare protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 4.20 eftermiddagen.

In fidem

G. H. Berggren.

Fredagen den 4 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Upplästes ett från andra kammaren ankommet protokollsutdrag, nr 359, utvisande
att nämnda kammare förenat sig med första kammaren i dess beslut
om tillsättande av ett särskilt utskott för behandling av Kungl. Maj:ts proposition
nr 282 m. m.

Herr talmannen yttrade, att han efter samråd med andra kammarens talman
finge föreslå, det första kammaren ville besluta att vid sammanträde onsdagen
den 9 innevarande månad företaga val av ledamöter och suppleanter i det
särskilda utskott, kamrarna nu beslutit tillsätta.

Detta förslag antogs.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 175, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1945/46 till Statens sjöhistoriska museum: Avlöningar;

nr 176, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1945/46 till viss maskinanskaffning för flygtekniska försöksanstalten
m. m.;

nr 184, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående anslag för budgetåret
1945/46 till Krigsrätterna: Avlöningar m. m.;

nr 185, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående gäldande av viss
ersättning till baltiska flyktingar;

nr 186, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1944/45, i vad propositionen
avser justitiedepartementets verksamhetsområde;

nr 187, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1944/45, i vad propositionen
avser socialdepartementets verksamhetsområde;

nr 188, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för tillförordnade
byråsekreteraren hos Överståthållarämbetet Nils Gustav Alm från
skyldighet att till postverket gälda visst belopp;

Nr 19.

Fredagen den 4 maj 1945.

nr 189, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående disponerande av
vissa statsverket genom testamente efter f. d. kaptenen J. O. L. von Mentzer
tillfallna medel m. m.;

nr 190, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ersättning i vissa
fall i anledning av olycksfall i arbete eller yrkessjukdom;

nr 191, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1945/46 till Statspolisorganisationen: Inköp av motorfordon m. m.;

nr 192, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag;

nr 193, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt disposition
av visst äldre reservationsanslag;

nr 194, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående befrielse från
betalningsskyldigheten för av statsverket förskjuten ersättning vid avlösning
av viss frälseränta m. m.; samt

nr 195, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag till
hem för kroniskt sjuka.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr 266,
angående vissa anslag till skyddshemsvården.

Efter föredragning av Kungl. Maj:ts proposition nr 282, angående omorganisation
av folkbokföringen, hänvisades denna proposition till det särskilda utskott,
som riksdagen beslutit tillsätta för propositionens behandling.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
283, angående ersättning i visst fall i anledning av olycksfall i arbete.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 284, med förslag till lag örn ändrad lydelse av 3 § lagen den 25
juni 1909 (nr 56 s. 7) angående nationalparker.

Föredrogs Kungl. Maj:ts proposition nr 286, angående provisoriskt lönetilllägg
och tillfälligt barntillägg under budgetåret 1945/46 till vissa befattningshavare
i statens tjänst m. fl.

Propositionen hänvisades, såvitt angick jordbruksärenden, till jordbruksutskottet
och i övrigt till statsutskottet.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 90, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
örn anslag för budgetåret 1945/46 till Utrikesdepartementet: Avlöningar
;

nr 91, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt statsgaranti
för exportkredit;

nr 92, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrad disposition
av bergsstatsboställena i Filipstad och Kopparberg;

nr 93, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till stat för
försvarets fastighetsfond för budgetåret 1945/46 m. m.;

nr 94, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt disposition
iav vissa äldre reservationsanslag under fjärde huvudtiteln m. m.;

nr 95, i anledning av väckt motion angående löjtnanten E. A. Hjukströms
löneklassplacering; samt

Fredagen den 4 maj 1945.

Nr 19.

nr 96, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående olycksfalls- och
sjukersättning av statsmedel till deltagare i viss svensk hjälpexpedition till
Tyskland.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 97, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående dispositionen av vissa å allmän beredskapsstat II för
budgetåret 1944/45 uppförda anslag.

I en till riksdagen avlåten proposition, nr 238, hade Kungl. Maj :t, under
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden för den
2 mars 1945, föreslagit riksdagen medgiva, att det å allmän beredskapsstat II
för budgetåret 1944/45 uppförda anslaget till Lånefonden för främjande av
bostadsbyggande på landsbygden, i sin helhet, samt av de å samma stat uppförda
anslagen till Bidrag till främjande av bostadsbyggande på landsbygden
samt Lån för bostadsförbättringsverksamhet 12 000 000 respektive 3 000 000
kronor finge av Kungl. Majit tagas i anspråk för de med anslagen avsedda
ändamålen.

Vid anmälan i statsrådet av förevarande ärende hade ebefen för socialdepartementet
förordat, att i samband med att berörda anslag ställdes till egnahemsstyrelsens
förfogande vissa bestämmelser meddelades rörande de villkor, under
vilka arbetena finge komma till utförande. Det borde därvid bland annat
föreskrivas, att vederbörande länsarbetsnämnd skulle hava att besluta örn tidpunkten
för arbetenas påbörjande samt, därest nämnden så ansåge erforderligt,
om avbrott i arbetena ävensom meddela de övriga bestämmelser, som kunde
befinnas nödvändiga till förhindrande av att skogsbrukets behov av arbetskraft
eftersattes.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet anfört:

»Vid anvisande å riksstaten för innevarande budgetår av de relativt begränsade
anslagen till bostadsförbättringsverksamheten på landsbygden förutsatte
förra årets riksdag, att anslag till samma ändamål skulle upptagas jämväl å
beredskapsstaten. I förevarande proposition föreslås, att de sedermera å beredskapsstat
för ändamålet uppförda anslagen skola få tagas i anspråk i betydande
utsträckning.

Utskottet bär ej ansett sig böra göra invändning mot vad departementschefen
anfört i fråga örn länsarbetsnämndernas befattning med hithörande
frågor, men förutsätter, att nämnderna i första rummet beakta tillgången på
ledig arbetskraft från andra områden och endast i nödfall utnyttja möjligheten
att besluta örn uppskov med påbörjande och slutförande av här ifrågavarande
slag av arbeten. Utskottet vill här även erinra örn att riksdagen i annat
sammanhang (skr. nr 106) framhållit angelägenheten av att det bostadsprogram,
som upplagts för landsbygdens del, icke vid svår materialknapphet
kommer i efterhand i förhållande till bostadsprogrammet för sådana tätorter,
som icke lida av bostadsbrist.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet med tillstyrkande
av Kungl. Maj:ts förslag hemställa, att riksdagen må medgiva, att det å allmän
beredskapsstat II iför budgetåret 1944/45 uppförda anslaget till Lånefonden
för främjande av bostadsbyggande på landsbygden, i sin helhet, samt av
de å samma stat uppförda anslagen till Bidrag till främjande av bostadsbyggande
på landsbygden samt Lån för bostadsförbättringsverksamhet 12 000 000
respektive 3 000 000 kronor må av Kungl. Maj :t tagas i anspråk för de med
anslagen avsedda ändamålen.»

Äng. vissa
anslag till
bostadsbyggande
på
landsbygden
ra. ra.

Nr 19.

Fredagen den 4 maj 1945.

Ang. vissa anslag till bostadsbyggande på landsbygden m. rn. (Forts.)

Reservation hade avgivits av herrar Gränebo, Heiding, Pettersson i Dahl och
Onsjö, vilka ansett, att utskottets yttrande bort hava följande lydelse:

»Vid anvisande---betydande utsträckning.

Departementschefen har, under åberopande av den knappa bränsleförsörjningen
och svårigheterna att tillgodose skogsbrukets behov av arbetskraft, ansett
att vissa bestämmelser borde meddelas rörande de villkor, under vilka
bostadsförbättringsarbetena på landsbygden finge komma till utförande. Bland
annat skulle föreskrivas, att vederbörande länsarbetsnämnd skulle hava att besluta
örn tidpunkten för arbetenas påbörjande samt, därest nämnden så ansåge
erforderligt, örn avbrott i arbetena ävensom meddela de övriga bestämmelser,
som kunde befinnas nödvändiga till förhindrande av att skogsbrukets behov av
arbetskraft eftersattes.

I anledning härav vill utskottet erinra, att motsvarande möjlighet för länsarbetsnämnderna
att meddela inskränkande direktiv icke föreslagits beträffande
den av statens byggnadslånebyrå handhavda bostadsbyggnadsverksamheten.
Utskottet kan icke finna bärande skäl föreligga för den ifrågasätta olika
behandlingen av byggnadsärenden på landsbygden och i städerna. I den mån
bränslesituationen påkallar restriktiva åtgärder, bör möjligheten att vidtaga
sådana åtgärder alltså enligt utskottets mening icke vara begränsad till den
del av bostadsbyggnadsverksamheten, som handhaves av egnahemsstyrelsen.
Kungl. Majit bör följaktligen för allt bostadsbyggande meddela de bestämmelser
i ämnet, vartill förhållandena kunna giva anledning.

Då Kungl. Maj :ts förslag i övrigt ej givit utskottet anledning till erinran,
får utskottet hemställa, — •— -—».

Herr förste vice talmannen: Herr talman! I det nu föredragna utlåtandet
hemställer utskottet med tillstyrkande av Kungl. Maj:ts proposition, att riksdagen
må medgiva, att till främjande av bostadsbyggande på landsbygden får
tagas i anspråk ett belopp av 12 miljoner kronor och till lån för bostadsförbättringsverksamhet
på landsbygden ett belopp av 3 miljoner kronor. Beträffande
denna hemställan och beloppen i fråga råder ingen meningsskiljaktighet, men
en viss meningsskiljaktighet råder däremot om bestämmelserna för medlens
användning, såsom kammarens ledamöter finna av statsutskottets utlåtande,
till vilket nämligen är fogad en reservation, avgiven av fyra utskottets ledamöter.

Enligt Kungl. Maj:ts förslag, som tillstyrkts av utskottets majoritet, är det
meningen, att dessa medel icke skulle få användas annat än på vissa villkor,
i det att vederbörande länsarbetsnämnd skulle äga rätt att i viss mån besluta
örn begränsning i deras användning. T länsarbetsnämndernas uppgift skulle
nämligen ingå att besluta örn tidpunkten för arbetenas påbörjande samt eventuellt
örn deras avbrytande och länsarbetsnämnderna skulle alltså kunna hindra
arbetenas slutförande — till skillnad mot vad som gäller beträffande användningen
av de medel, som anvisas till bostadsbyggande i städerna, Några
sådana inskränkande direktiv ha nämligen icke föreslagits i fråga om de medel,
som skola stå till statens byggnadslånebyrås disposition.

Motivet till införandet av en sådan möjlighet till begränsning i fråga örn
bostadsförbättringsverksamheten på landsbygden skulle vara, att det kan komma
att uppstå brist på arbetskraft för ett så angeläget arbete som vedproduktionen.
Reservanterna anse emellertid att örn särskilda åtgärder av denna anledning
skulle behöva vidtagas, någon skillnad mellan landsbygd och stad i
fråga örn bestämmelserna för dessa medels användning dock icke bör förekomma.
I reservationen föreslås därför, att utskottets yttrande på denna punkt
borde ha följande lydelse: »I den mån bränslesituationen påkallar restriktiva
åtgärder, bör möjligheten att vidtaga sådana åtgärder alltså enligt utskottets

Fredagen den 4 maj 1945.

Nr 19.

Ang. vissa anslag till bostadsbyggande på landsbygden m. m. (Forts.)
mening icke vara begränsad till den del av bostadsbyggnadsverksamheten, som
bandhaves av egnahemsstyrelsen» — således bostadsbyggandet på landsbygden
— utan »Kungl. Maj:t bör följaktligen för allt bostadsbyggande meddela
de bestämmelser i ämnet, vartill förhållandena kunna giva anledning.»

Bestämmelserna böra i detta avseende ha samma karaktär, men enligt utskottets
förslag skulle i ena fallet en viss begränsning förekomma. Det kan
visserligen sägas, att utskottets majoritet i viss mån sökt tillgodose de synpunkter,
som reservanterna inom utskottet ha framfört, eftersom utskottets
jdtrande ju innebär en viss uppmjukning av Kungl. Maj :ts förslag. Reservanterna
kunna dock icke finna denna uppmjukning vara tillräcklig, och de anse
för övrigt att dessa restriktiva bestämmelser icke behövas. Det är nämligen
lika angeläget att bostadsbyggande bedrives på landsbygden som i städerna,
vilket för övrigt såväl utskottets majoritet som Kungl. Maj :t har understrukit.
Kungl. Maj:t säger nämligen: »Av egnahemsstyrelsens framställning framgår,
att efterfrågan på såväl bidrag som lån alltjämt är mycket stor och att hos
egnahemsnämnderna inneligga ansökningar örn bidrag till avsevärda belopp.
Egnahemsstyrelsen har därför hemställt, att större delen av de å allmän beredskapsstat
II anvisade beloppen måtte ställas till styrelsens förfogande.»

Då Kungl. Maj :t har tillstyrkt denna egnahemsstyrelsens framställning, kan
jag inte finna, att de restriktiva bestämmelser, som nu av utskottets majoritet
föreslås, behöva förekomma.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka den ändring i utskottets motivering,
sorn framgår av reservationen.

Herr Nilsson, Bernhard: Herr talman! Såsom herr förste vice talmannen
påpekade i sitt anförande nyss har utskottet här sökt att så långt det varit
möjligt tillmötesgå de synpunkter, som reservanterna framfört. Utskottet ansåg
sig emellertid inte under nuvarande förhållanden kunna sträcka sig längre
i sitt uttalande här än som skett. Det har förekommit mycket ingående debatter
på denna punkt och vi trodde ju, i varje fall på avdelningen, att vi
genom vårt skrivsätt skulle ha tillgodosett reservanternas önskningar, vilket
dock nu visat sig icke vara fallet.

Jag ber emellertid, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Nilsson, Bror: Herr laiman! Jag ber endast att få fästa kammarens
uppmärksamhet på den artskillnad, som råder mellan den bostadsförbättringsverksamhet,
som förekommer på landsbygden, och den bostadsbyggnadsverksamhet,
som bedrives i städerna. Verksamheten på landsbygden rör oftast
mindre förbättringar, t. ex. avseende modernisering av ett kök eller tätning av
timmerväggar nied plattor eller möjligen tillbyggnad av ett rum för familjens
behov, därför att familjen blivit större. Fastän del; alltså inte är fråga örn
några större byggnadsföretag skall man i alla fall behöva vända sig till länsarbetsnämnden
för att få fastställd tidpunkten för detta lilla arbetes påbörjande
och avslutande, varjämte nämnden även har rätt att avbryta detsamma.
Detta förfaringssätt är opraktiskt och har inte heller i fråga om arbetsmarknaden
någon sådan betydelse som man vill tillmäta det, eftersom arbetena ha
så ringa omfattning. Ofta är det gamla snickare, som utföra dessa reparationsarbeten,
och i många fall utföras de av vederbörande fastighetsägare själv.
Då emellertid ett beslut enligt utskottets förslag skulle leda till ganska väsentliga
olägenheter för dem, som handhava verksamheten, särskilt egnahemsnämnderna
ute i länen, och liven för dem, som skola ha dessa småreparationer
och förbättringar av sina bostäder utförda, skulle det vara mycket önskvärt.
örn kammaren ville befria egnahemsnämnderna från detta besvär genom att
bifalla reservationen. Jag ber att få förorda reservationen.

Nr 19.

Fredagen den 4 maj 1945.

Äng. vissa anslag till bostadsbyggande på landsbygden m. m. (Forts.)

Herr Heiding: Herr talman! Statsutskottets talesman sade helt kort att man
försökt att i statsutskottet tillmötesgå de önskemål, som reservanterna ha framfört.
Jag tycker dock inte, att utskottet gjort det. Utskottets uttalande är
visserligen av sådan art att länsarbetsnämnderna icke komma att gå fram på
samma linje som Kungl. Majit har angivit, men det är i alla fall inte sådant
att man kan vara nöjd med detsamma.

Herr statsrådet hade ju framfört den ståndpunkten, att »det bör därvid
bland annat föreskrivas, att vederbörande länsarbetsnämnd skall hava att besluta
om tidpunkten för arbetenas påbörjande samt, därest nämnden så anser
erforderligt, om avbrott i arbetena ävensom meddela de övriga bestämmelser,
som kunna befinnas nödvändiga». Jag anser att detta uttalande att nämnden,
om den så »anser erforderligt», skall besluta om avbrott i ett arbete, verkar
egendomligt. Det kan inte gå för sig, när det gäller ett litet bostadsbygge på
landsbygden, att besluta om ett avbrott i det påbörjade arbetet. Mången gång
förhåller det sig nämligen så att vederbörande ägare till bostaden har flyttat
ut i en liten byggning ute på gården eller kanske fått installera sig under sommaren
i ett uthus eller annan tillfällig bostad under den tid reparationen pågår.
I ett sådant fall finns det enligt min mening inte någon reson i att tilllämpa
en sådan bestämmelse örn att arbetet skall avbrytas. Att utskottet
har sagt, att det »förutsätter, att nämnderna i första rummet beakta tillgången
på ledig arbetskraft från andra områden och endast i nödfall utnyttja möjligheten
att besluta örn uppskov med påbörjande och slutförande av här ifrågavarande
slag av arbeten», anser jag inte vara tillräckligt. Har en låntagare
eller bidragstagare fått sig tilldelad hjälp för arbetets utförande och fått tilllåtelse
att påbörja det, skall han också kunna få fullfölja det utan att något
sådant som det bär är fråga örn skall kunna komma emellan. Jag anser att
samma bestämmelse bör gälla för landsbygd som för .städer i detta hänseende.
När det sättes igång stora byggnadsarbeten i städerna, anställes ofta en hel
del grovarbetare ute från landsbygden; det dras då folk från skogsbruket i
minst lika stor utsträckning som när det gäller mindre byggen på landsbygden.
Riksdagen beviljar det ena stora anslaget efter det andra för nybyggnader
och för tillbyggnader vid olika allmänna byggnader och dessa få alltid
fullföljas, men bostadsförbättringar på landsbygden skulle, om utskottets förslag
ginge igenom, inte kunna fullföljas utan att länsarbetsnämnderna, som
hade i sin hand att avbryta arbetet, beslutade örn arbetets fortgång. Detta
kan inte vara riktigt, och jag anser, att statsutskottet borde ha gått fram på
den linjen att i detta fall mera bestämt förklara sig icke kunna ansluta sig
till vad departementschefen har uttalat på denna punkt.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till den vid utskottets utlåtande
fogade reservationen.

Herr Holmberg: Herr talman! Egentligen är varken utskottets motivering
eller reservationen mig så särskilt sympatisk därför att bådadera lia, även örn
det skett rätt motvilligt, accepterat hittillsvarande praxis, att örn på något
område inskränkning i arbete behöver förekomma för att få folk till skogsarbete,
skall denna inskränkning ske på bostadsbyggandets område och det är
byggnadsarbetarna, som skola ut i skogarna.

Jag har litet svårt att förstå, varför detta just skall drabba byggnadsarbetarna.
Örn man medelst den ena eller den andra metoden behöver tvångsrekrytera
folk till arbete i skogarna, varför inte för detta skogsarbete lika gärna ta
ut exempelvis präster och rentierer som byggnadsarbetare. De båda nämnda
kategoriernas verksamhet torde ju tåla vid att inskränkas med betydligt mindre
olägenhet för samhället och medborgarna än som uppstår om bostadsbyggandet
inskränkes.

Fredagen den 4 maj 1945.

Nr 19.

Äng. vissa anslag till bostadsbyggande på landsbygden m. m. (Forts.)

Jag tror för min del inte att det överhuvud taget skall vara nödvändigt att
pressa ut folk i skogsarbete. Om skogsbolag och andra stora skogsägare bara
ville betala ordentligt för arbetet, så finge de säkerligen så mycket folk som
de behöva för dettas utförande — men det är .just där skon klämmer. Enligt
meddelanden som jag har fått från olika håll i landet ha skogsbolagen nu,
sedan riksdagen fattat beslut om premier till skogsarbetare, i vissa fall utnyttjat
detta riksdagens beslut till att sänka de över avtalet liggande löner,
som de tidigare på grund av bristen på arbetskraft varit nödsakade att utbetala.
Medges ett sådant tillvägagångssätt, måste brist på skogsarbetare uppstå,
men betalar man ordentligt, kommer nog tillgången på arbetskraft att vara
tämligen god.

Då man nu emellertid bara har två ting att välja på, synes det mig att reservationen
är mera rättvis, i det att den hävdar, att örn man nödvändigtvis skall
inskränka bostadsbyggandet till förmån för skogsarbetet, skall denna inskränkning
inte bara avse landsbygden utan även städerna. Jag ber, herr talman,
att få ge min anslutning till dem, som yrkat bifall till reservationen.

Herr Nilsson, Bernhard: Herr talman! Herr Heiding fäste sig särskilt vid
utskottets uttalande om att länsarbetsnämnd skulle kunna besluta örn avbrott
i ett påbörjat byggnadsarbete. Var och en som deltagit i en länsarbetsnämnds
arbete, vet, att varje fråga där prövas mycket grundligt och att beslut örn avbrott
i ett bygge icke fattas utan att ytterligt starka skäl därtill föreligga.
Sådana skäl äro, såsom departementschefen framhåller, antingen materialbrist
eller brist på arbetskraft för, skogsbruket. Det är uppenbart, att örn sådan
brist föreligger på material för bj^ggnadsarbetet att behovet inte kan tillgodoses,
eller om arbetskraften i skogarna inte är tillräcklig för att vår vedförsörjning
skall kunna tryggas, föreligga så viktiga skäl att de säkerligen för
alla torde framstå såsom avgörande för ett beslut örn avbrott i arbetet. Alla
lia emellertid den förhoppningen att trycket i dessa avseenden skall lätta, att
vår bränsleförsörjning skall kunna tillgodoses genom de åtgärder, som numera
vidtagits för att stimulera bränsleförsörjningen och att tillgången på byggnadsmaterial
skall Hyggås, så att de föreslagna restriktiva bestämmelserna
icke skola behöva tillämpas. Min livliga förhoppning är att så skall bil fallet,
men å andra sidan anser jag att det bör föreligga en möjlighet att tillämpa
sådana bestämmelser, därest ett nödläge på dessa områden skulle uppkomma.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr statsrådet Möller: Jag har tyvärr inte haft tillfälle att åhöra hela
diskussionen, men såvitt jag kan finna föreligger det ett ganska egendomligt
missförstånd från reservanternas sida. Hittills har det ju varit så att bostadsförbättringarna
på landsbygden ha varit undantagna från all licenslagstiftning
och all liknande prövning, under det att all annan byggnadsverksamhet,
och naturligtvis också den byggnadsverksamhet som dirigeras genom byggnadslånebyrån,
är föremål för en ständig prövning, vid vilken det fastställes,
vid vilha tider byggnaderna få påbörjas och i vilken takt arbetet får bedrivas
och varvid man förbehåller sig att örn så kräves ge order örn inställande av
byggena på grund av olika samhälleliga skäl. Vad som nu föreslås i utskottsutlåtandct
liksom i propositionen är ingenting annat än verklig likställighet
mellan all annan bostadsbyggnadsverksamhet och bostadsförbättringsverksamheten
på landsbygden. Jag skall gärna medge att förslaget har sina praktiska
nackdelar, då det ju i regel rör sig om relativt små arbeten, men erfarenheten
visar ju, att det inte alls, som herr Holmberg tror, är fråga arn byggnadsarbetare;
i egentlig mening utan att dessa bostadsförbättringsbyggen bedrivas
kanske med en yrkesman men i övrigt av hemmasöner eller vederbörande fas -

Nr 19.

Fredagen den 4 maj 1945.

Äng. vissa anslag till bostadsbyggande på landsbygden m. m. (Forts.)
tighetsägare själv. Om då en länsarbetsnämnd skulle komma till den uppfattningen,
att arbetet kan dröja något litet, i varje fall inte behöver utföras mitt
under brinnande skogsavverkningssäsong, är det då verkligen något att ställa
till bråk örn här i kammaren? Det kan jag för min del inte förstå.

Jag skulle vilja säga, att denna strid har rent teoretisk betydelse. Det är
inte alls avsikten att hindra bostadsförbättringarna på landsbygden. Örn det
hade varit avsikten, hade vi ju inte behövt lägga fram denna proposition örn att
taga i anspråk allt som finns på beredskapsstat II. Att vi lagt fram det förslaget
och sålunda begärt att ytterligare 15 miljoner kronor skola ställas till
förfogande under innevarande budgetår, vittnar väl örn att vi tvärtom vilja
att detta arbete skall bedrivas med all energi, men eftersom vi ha en bränsleförsörjningsfråga
-—• som jag uppriktigt sagt tycker att bondeförbundet borde
ta litet hänsyn till — få ju intressena såsom i många andra fall, när man inte
på förhand är på det klara med vad som är samhällets verkliga intresse, vägas
emot varandra inom en myndighet. Att man skall opponera sig emot detta och
att man skall framställa saken som om detta vore att införa någon olikställighet,
då det tvärtom är fråga örn införande av full likställighet mellan stad och
land, det får jag säga att jag är ganska överraskad över.

Jag hoppas för min del att kammaren måtte biträda utskottets hemställan.

Herr Heiding: Herr talman! Det föreligger inte något missförstånd i detta
fall, ty jag anser inte att det är fråga örn att införa likställighet mellan stad
och land, utan att det är fråga örn en annan ståndpunkt, då det gäller att bevilja
anslag till bostadsbyggande på landsbygden. Örn man ser överst på s. 3
i utskottets utlåtande, så finner man ju tydligt och klart uttalat från departementschefens
sida, att det kan beslutas örn tidpunkten för arbetenas påbörjande
och, därest nämnden så anser erforderligt, örn avbrott i arbetena. Det är detta
uttalande, som jag för min del ansett mycket olämpligt. Jag anser inte heller
att utskottet tillräckligt starkt betonat att detta uttalande inte bör stå kvar,
då utskottet sagt att ett sådant avbrytande endast i nödfall bör komma i fråga.

Att statens byggnadslånebyrå många gånger får inskränka byggnadstillstånden,
beror väl ofta på materialbrist, men här är det ju fråga örn en inknappning
för att arbetarna skola gå ut i skogsarbete, och då anser jag att samma
bestämmelser böra gälla för arbetarna på landet och i städerna. Som jag förut
framhållit kommer det ju många arbetare från landsbygden till städerna och
hjälpa till vid storbyggena där, i synnerhet grovarbetare och sådana.

Jag är för min del av den åsikten, att vi skola göra så mycket som möjligt
för att få fram tillräckligt med ved, och jag vill inte att vi för närvarande
skola sätta i gång mer byggnadsarbete på landsbygden än som är oundgängligen
nödvändigt, men man skall då också försöka skapa likställighet mellan
landsbygd och stad, vilket man i detta fall icke gör enligt utskottets utlåtande.
Det är enligt min mening mycket behjärtansvärt, att bostadsbyggande på landsbygden
kommer till stånd i så stor omfattning som möjligt. Under nuvarande
förhållanden är det ju klart, att vedförsörjningen måste gå före, men då anser
jag att ett och annat byggnadsarbete även i städerna borde kunna inskränkas.

Jag kan således inte finna att det blir någon likställighet, som departementschefen
talar örn, ifall vi besluta i enlighet med vad departementschefen föreslagit,
utan jag anser att det blir en fullkomlig olikhet rådande.

Jag ber, herr talman, att få vidhålla mitt yrkande.

Herr statsrådet Möller: Jag vill bara konstatera, att det är ett faktum att
för varje licensbygge vederbörande myndighet kan dels bestämma tidpunkten
då arbetet får börja, dels förordna att arbetet skall avbrytas, och det är just
licensbyggen som pågå i städerna. Det är precis samma sak som nu föreslås

Fredagen den 4 maj 1945.

Nr 19.

Äng. vissa anslag till bostadsbyggande på landsbygden m. m. (Forts.)
för landsbygden, fast jag är övertygad om att inskränkningar komma att tilllämpas
i mycket färre fall beträffande bostadsförbättringar på landsbygden
än på annat håll.

Herr Heiding: Jag vill bara säga, att det inte är så svårt att avbryta ett
bostadsbygge i en stad då det avser en nybyggnad. Det är en helt annan sak
att avbryta ett bostadsbygge på landet, när det gäller en reparation. I en nybyggnad
ha inga människor flyttat in, och där går det att avbryta arbetet,
men beträffande en reparation är det helt annorlunda.

Herr statsrådet Möller: Det är alldeles uppenbart att herr Heiding förutsätter,
att länsarbetsnämnderna sakna sunt förnuft; det är därpå hans resonemang
vilar. Min erfarenhet ger emellertid inte stöd åt en sådan uppfattning.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen, att i
avseende på det nu ifrågavarande utlåtandet yrkats dels att vad utskottet hemställt
skulle bifallas med godkännande av utskottets motivering, dels ock att
utskottets hemställan skulle bifallas med godkännande av den motivering, som
förordats i den vid utlåtandet fogade reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen på bifall till utskottets hemställan med
godkännande av utskottets motivering vara med övervägande ja besvarad.

Herr Heiding begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 97 med
godkännande av utskottets motivering, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan med godkännande av den motivering,
som förordats i den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för japropositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för japropositionen.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets utlåtande nr 98, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående reglering av avlönings- och pensioneringsförhållandena
för f. d. landskanslisten vid länsstyrelsen i Västerbottens
län O. M. Ohman, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets memorial
nr 99, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga örn vissa anslag
för budgetåret 1945/46 under åttonde huvudtiteln, avseende anslagen inom
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner.

De i detta memorial föreslagna voteringspropositionerna godkändes.

Första kammarens protokoll 1045. Nr 10.

Nr 19.

Fredagen den 4 maj 1945.

Vid ånyo skedd föredragning av statsutskottets utlåtande nr 100, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående samarbete med Stockholms stad
för uppförande och drift av en kvinnoklinik vid Sabbatsbergs sjukhus, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Herr statsrådet Danielson avlämnade Kungl. Maj:ts proposition nr 287, angående
anslag till expeditionsbaracker för statens utlänningskommission.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 101, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående avstående i
vissa fall av allmänna arvsfondens rätt till arv jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—12.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Äng. rätten Punkten 13.

guldsmeden ^ en till riksdagen avlåten proposition, nr 185, hade Kungl. Majit, utom auli.
Q. II. nät, föreslagit riksdagen medgiva, att av den allmänna arvsfonden tillfallna

Malmström, kvarlåtenskapen efter guldsmeden Lars Gustaf Hampus Malmström från Boden
ett belopp av 50 000 kronor finge avstås till Lars Jerker Martin Sundström.

Av den i propositionen framlagda utredningen framgick bland annat, att
Malmström avlidit den 17 januari 1940 utan att, såvitt framginge av en efter
honom upprättad bouppteckning, efterlämna någon arvsberättigad släkting
samt att av Malmströms kvarlåtenskap till allmänna arvsfonden inlevererats
dels kontant sammanlagt 98 013 kronor 61 öre, dels ock obligationer till ett
nominellt värde av sammanlagt 196 000 kronor.

I samband med Kungl. Maj :ts ifrågavarande förslag hade utskottet till behandling
förehaft två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren
av herr F. Ström (I: 331) och den andra inom andra kammaren av herr
O. W. Lövgren (II: 493), vari hemställts, att riksdagen måtte föreslå Kungl.
Majit, att hälften av ifrågavarande kvarlåtenskap skulle få avstås till sonen
Lars Jerker Sundström.

Utskottet hade i den nu föredragna punkten yttrat:

»På de skäl föredragande statsrådet anfört anser jämväl utskottet att viss
del av ifrågavarande arv bör avstås till Sundström, som är arvlåtarens son
utom äktenskap. Vidkommande storleken av denna del Ilar utskottet funnit
Kungl. Maj :ts förslag örn ett belopp av 50 000 kronor innebära en tillfredsställande
lösning av den föreliggande frågan. På grund härav hemställer utskottet,
att riksdagen må med bifall till Kungl. Maj :ts förslag och med avslag
å motionerna I: 331 och lii 493 medgiva, att av den allmänna arvsfonden tillfallna
kvarlåtenskapen efter guldsmeden Lars1 Gustaf Hampus Malmström från
Boden ett belopp av 50 000 kronor må avstås till Lars Jerker Martin Sundstöm.
»

Enligt en vid punkten avgiven reservation hade herrar Lindström, Karl Andersson,
Wiklund., Danielsson, Viklund och Holmström, fru Alvén samt herr
Hoppe ansett, att utskottets yttrande och hemställan bort hava följande lydelse: »På

de---utom äktenskap.

Fredagen den 4 maj 1945.

Nr 19.

Äng. rätten till arv efter guldsmeden L. G H. Malmström. (Forts.)

Vidkommande storleken av denna del har utskottet funnit -överväg-ande skäl
tala för det i motionerna framlagda förslaget, enligt vilket kvarlåtenskapen
skall delas lika mellan allmänna arvsfonden och Sundström. Såsom motionärerna
bland annat framhållit råder i vida kretsar den uppfattningen, att utomäktenskapliga
barn böra äga arvsrätt efter sin fader, och måhända kommer
utvecklingen att gå i riktning mot full likställighet i detta avseende mellan
utomäktenskapliga barn och barn inom äktenskap. Det är enligt utskottets
uppfattning under dessa omständigheter ej fullt tillfredsställande, att staten
genom allmänna arvsfonden lägger beslag på så stor del av kvarlåtenskapen,
att sonen icke erhåller vad som skulle ha utgjort hans laglott, därest dylik
likställighet varit genomförd.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa, att riksdagen
må i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och med bifall till motionerna
I: 331 och II: 493 medgiva, att hälften av den allmänna arvsfonden tillfallna
kvarlåtenskapen efter guldsmeden Lars Gustaf Hampus Malmström från Boden
må avstås till Lars Jerker Martin Sundström.»

Herr Wiklund: Herr talman! I likhet med en del andra reservanter anser
jag, att detta belopp rättvisligen bör höjas till den av reservanterna föreslagna
summan. Hade denne Lars .Jerker Martin Sundström varit erkänd son till
den avlidne, skulle han givetvis ha fått ett betydligt större belopp. Det gäller
nu för sonen att söka skapa sig en framtid, och vi anse, att detta icke lämpligen
kan ske på annat sätt än enligt den från statsutskottet avvikande meningen.

Herr talman! Jag tillåter mig därför yrka bifall till reservationen, enligt
vilken hälften av den allmänna arvsfonden tillfallna kvarlåtenskapen efter
guldsmeden Lars Gustav Hampus Malmström skall avstås till Lars Jerker
Martin Sundström.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till vad
utskottet i den under behandling varande punkten hemställt samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades i den vid punkten -avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig anse denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Wihlund begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 101 punkten
13, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den vid punkten -avgivna
reservationen.

Sedan kammarenis ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, isom ville rösta för

Nr 19.

Fredagen den 4 maj 1945.

Anslag till
fria sommarresor
för barn -

Äng. rätten till arv efter guldsmeden L. G. H. Malmström. (Forts.)
ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville Tösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser.

Då herr talmannen fann tvekan kunna råda ''angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst omröstningsap parat; och befunno-S vid
omröstningens slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 37;

Nej — 55.

Därjämte hade 10 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Punkterna 14—22.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 102, i anledning av Kungl. Mai:ts proposition angående anslag för budgetåret
1945/46 till fria sommarresor för barn m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten 1.

I en till riksdagen avlåten proposition, nr 210, hade Kungl. Maj :t, under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden för den 2
mars 1945, föreslagit riksdagen att, utom annat, för budgetåret 1945/46 anvisa
till Fria sommarresor för barn ett förslagsanslag av 1 250 000 kronor.

I samband med Kungl. Maj:ts ifrågavarande förslag hade utskottet till behandling
förehaft

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
S. G. W. Wahlund m. fl. (I: 321) och den andra inom andra kammaren av
herr A. Gustafsso i Lekåsa m. fl. (II: 512), i vilka hemställts, att riksdagen
måtte tillse, att fria sommarresor för barn och vårdare gjordes i möjligaste
mån lika tillgängliga för landsbygdens och de mindre samhällenas befolkning
som för de större städernas;

dels en inom första kammaren av herrar E. O. Wiklund och F. Ström väckt
motion (I: 349), vari hemställts, att de fria resorna för barn och vårdare hädanefter
måtte göras i samma mån tillgängliga för de mindre tätorternas och
den rena landsbygdens barn som för de större samhällenas samt att anslaget
till fria sonnnarresor för barn för budgetåret 1945/46 måtte ökas med förslagsvis
250 000 kronor eller till 1 500 000 kronor;

dels en inom andra kammaren av herrar K. E. Hansson i Skediga och G.
Svensson i Vä väckt motion (II: 370), vari hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att från anslaget till fria sommarresor bidrag skulle kunna utgå till resor,
även skolresor, för landsbygdens barn efter i huvudsak samma grunder,
som gällde för städernas barn;

dels ock en inom andra kammaren av herr A. Nordström i Kramfors m. fl.
väckt motion (11:537), vari hemställts, att riksdagen vid behandlingen av
propositionen nr 210 måtte besluta, att de fria sommarresorna för barn under
budgetåret 1945/46 skulle utsträckas att gälla jämväl landsbygden, och som
följd därav att till fria ''sommarresor för barn för budgetåret 1945/46 anvisa ett
förslagsanslag av 2 100 000 kronor samt att de fria sommarresorna för barn
och vårdare skulle få företagas utan hänsyn till resans längd och oavsett från
vilken ort i landet resan anträddes.

Fredagen den 4 maj 1945.

Nr 19.

Anslag till fria sommarresor för barn. (Forts.)

Utskottet hade i den nu ifrågavarande punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte

a) i anledning av Kungl. Majlis förslag och motionerna I: 349, II: 370 samt
11:537 ävensom med bifall till motionerna 1:321 och 11:512, motionerna I:
349 och II: 537 i vad de icke avsåge anslagsfrågan, godkänna av utskottet förordade
ändrade grunder för ifrågavarande verksamhet,

b) med bifall till Kungl. Majlis förslag och med avslag å motionerna I: 349
och II: 537 i vad nämnda motioner avsåge anslagsfrågan till Fria sommarresor
för barn för budgetåret 1945/46 under femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 1 250 000 kronor.

I motiveringen hade utskottet anfört bland annat följande:

»Departementschefen har icke ansett trafikförhållandena medgiva ett förverkligande
av önskemålet att utvidga rätten till fria resor för sommarvistelse
i enskilda hem så att landsbygdens och de mindre samhällenas barn bliva principiellt
likställda med barn från städer och samhällen med mer än 8 000 invånare.
Kungl. Maj:ts förslag innebär dock ett betydelsefullt steg i denna riktning
i det att dels landskommuner, där behovet av fria resor för barn och vårdare
är särskilt stort, intill ett sammanlagt antal resor av högst 15 000 medgivas
motsvarande dispensmöjlighet, sorn nu föreligger för de mindre tätorterna,
och dels att för landsbygdens och de mindre städernas vidkommande socialstyrelsen
föreslås få rätt tilldela särskilt behövande barn och vårdare förmånen
av fri resa. Med hänsyn till detta förslag och förslaget örn ovannämnda inkomst-
och förmögenhetsgräns beräknas antalet sommarresor skola uppgå till
omkring 80 000 sommaren 1945 mot omkring 45 500 sommaren 1944 och omkring
56 000 sommaren 1943.

Med anledning av motionernas förslag örn införande av full likställighet jäv
landsbygdens barn med barn från större tätorter vill utskottet till en början
framhålla, att trafiksituationen även enligt utskottets mening bör bedömas så
allvarligt, att det av Kungl. Maj :t beräknade ''antalet resor torde få anses utgöra
ett ungefärligt maximum för sommaren 1945. Det är givet att likställighet under
sådana förhållanden ej kan åstadkommas utan ^knäppning av resemöjligheterna
för barn från de större tätorterna. Då emellertid det av Kungl. Maj d
beräknade antalet resor innebär en avsevärd stegring i förhållande till föregående
somrar synes den erforderliga begränsningen av resorna för de större tätorternas
barn ej behöva bliva alltför kännbar. Inom den ram, som bildas av å
ena sidan den föreslagna inkomst- och förmögenhetsgränsen och å andra sidan
den begränsning i det totala antalet resor, som framtvingas av trafiksituationen,
bör enligt utskottets mening förmånen av fria resor i lika mån stå öppen
för barn från städer och landsbygd, men i första hand avse barn, vilka på
grund av ekonomiska eller andra förhållanden äro i behov av en stärkande sommarvistelse
på landsbygden eller av luft- och miljöombyte. Någon jämkning av
bestämmelsen, att uppehållet på sommarvistelseort skall omfatta minst 4 veckor,
anser utskottet icke böra företagas.»

Reservation hade avgivits av, utom annan, herrar Lindström, Sven Larsson,
Karl Andersson, Gustaf Karlsson, Gustaf hvar Anderson, Eriksson i Stockholm,
Holmström och Lindholm samt fru Alvén, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, reservationen visade, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte

a) med bifall till Kungl. Majlis förslag och med avslag å motionerna I: 321
och 11:512, 1:349, 11:370 samt 11:537, motionerna 1:349 och 11:537 i vad
de icke avsåge anslagsfrågan, godkänna i statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 2 mars 1945 förordade ändrade grunder för ifrågavarande verksamhet,

b) med bifall----------- 1 250 000 kronor;

Nr 19.

Fredagen den 4 maj 1945.

Anslag till fria sommarresor för barn. (Forts.)

2) av herr Bernhard Nilsson, som likväl ej antytt siri åsikt;

3) av herr Mannerskantz, likaledes utan angiven mening.

I den av herr Lindström m. fl. anförda reservationen hade för den nyss återgivna
delen av utskottets yttrande föreslagits följande avfattning:

»Departementschefen har---— 56 000 sommaren 1943.

Med anledning —---maximum för sommaren 1945. Det är givet att

likställighet under sådana förhållanden ej kan åstadkommas utan en väsentlig
^knäppning av resemöjligheterna för barn från de större tätorterna. Emellertid
böra enligt utskottets mening barn inom nämnda befolkningsgrupper, där behovet
av ombyte av vistelseort under sommaren i allmänhet är mest framträdande,
liksom hittills komma i åtnjutande av den ifrågavarande förmånen utan
annan behovsprövning än den, som anknyter till familjens ekonomiska ställning.
Härav följer, att utskottet anser sig förhindrat tillstyrka motionärernas förslag
i nu ifrågavarande avseende. Utskottet vill dock i likhet med förra årets
riksdag understryka det behjärtansvärda i nämnda förslag och framhålla, att
detsamma bör i huvudsak genomföras så snart trafikförhållandena det medgiva.
Såsom ovan framhållits innebär redan Kungl. Maj:ts förslag en betydelsefull
jämkning till landsbygdens fördel i förhållande till föregående sommar. Någon
ändring av bestämmelsen, att uppehållet på sommarvistelseorten skall omfatta
minst 4 veckor, bör enligt utskottets mening icke i anledning härav företagas.»

Herr Anderson, Gustaf Iwar: Herr talman! Jag befinner mig i den egendomliga
situationen, att jag dels är bosatt i en stad, som inte haft möjlighet
att utnyttja denna förmån, och dels representerar ett län, som enligt vad jag
tror inte i någon större utsträckning tar dessa fria resor i anspråk. Jag har
emellertid ansett mig böra ansluta mig till reservationen, och anledningen härtill
är att jag måste böja mig för de fakta som järnvägsstyrelsen i detta fall
framfört.

Järnvägsstyrelsen ser med stor oro på möjligheterna att klara resandetrafiken
under instundande sommar; den måste ju i första hand se till att transportera
ved, bland annat till storstäderna. Som före detta järnvägsman och
även före detta tågklarerare vet jag, att det även under normala förhållanden
kan vara ''Synnerligen svårt att bemästra trafiken under sommarmånaderna.
Hur önskvärt man än anser det vara kan man därför inte gå med på att i år
utsträcka dessa fria resor till att gälla hela landet, alltså även landsbygden.
I det sammanhanget vill jag fästa uppmärksamheten på att det finns dispensmöjligheter
för tätorter och för en del norrlandskommuner. Jag skulle för min
del tro att järnvägen kan skaffa vagnar, men den kan inte skaffa ett tillräckligt
antal lok, och vi måste böja oss för detta faktum. För min del anser jag
att bränslesituationen är så svår, att man hellre får inskränka dessa fria resor
än ta risken att vi få frysa i vinter.

Men det finns1 även en annan sak, som gjort att jag reserverat mig. Av
Kungl. Majlis proposition framgår, att befolkningsutredningen är beredd att
redan till nästa års riksdag framlägga ett såvitt jag kan förstå mycket vittgående
förslag örn fria resor, och då synes det mig vara klokt, att man inväntar
detta förslag och alltså prövar saken grundligare vid nästa års riksdag.

Jag förstår inte heller hur man praktiskt skall kunna lösa uppgiften på de
få veckor i mitten av juni, då saken blir aktuell, och jag tror även av den anledningen,
att det vore klokt att vidmakthålla den begränsning som hittills har
gällt.

Jag ber därför, herr talman, att på mina egna och mina medreservanters
vägnar få suka bifall till den av herr Lindström m. fl. avgivna reservationen.

Fredagen den 4 maj 1945.

Nr 19.

Anslag till fria sommarresor för barn. (Forts.)

Herr Wahlund: Herr talman! Det var med mycket stort intresse, som jag
åhörde representanten för reservanterna, och det var med tillfredsställelse, som
jag konstaterade hans positiva inställning till de yrkanden som framställts i
motionerna. Men jag kan inte godkänna hans skäl, varför man skulle avstå
från att införa jämlikhet mellan landsbygdens och städernas barn i år. Att
befolkningsutredningen sysslar med att definitivt ordna upp organisationen av
sommarresorna är enbart glädjande, men det är inget skäl när det gäller ett
ståndpunktstagande i dag. Inte heller trafiksituationen är något skäl, ty utskottsmajoriteten
tänker sig ett lika stort antal resor som reservanterna.

Örn jag, herr talman, som motionär och som reservant i befolkningsutredningen
här skulle säga några ord, skulle jag vilja påminna om hurudan situationen
var i vårt land år 1942, då riktlinjerna för den nuvarande organisationen
av dessa sommarresor uppdrogos. Jag tror det år rätt nyttigt vid bedömandet
av denna fråga.

År 1942 hade man verkligen anledning att i denna fråga skilja pa_ stadsbarn
och landsbarn. Vi stodo ju inför risken att komma in i kriget. Vi stodo
inför risken av det moderna bombkriget, som också drar in barnen på krigsskådeplatserna.
Det framstod såsom angeläget att föra bort barnen,från de ur
luftskyddssynpunkt sårbara stadsorterna. V i ville lia ut barnen från städerna
och sprida dem runt landsbygden.

Men jag tror ändå att år 1942 det allra viktigaste skälet för att man ville
reservera dessa resor för stadsbarnen var ett annat. Jag ber de ärade ledamöterna
av kammaren påminna sig situationen på våren 1942. Det bade ingått
oroande underrättelser från de krigförande länderna. Man bade sagt, att barnen
där ledo svårt av näringsbrist och att följderna redan hade visat sig, i det
att barnen hade blivit tuberkulösa och fått andra infektionssjukdomar och
olika bristsjukdomar. Man befarade att någonting liknande skulle hända våra
svenska barn, och man hade anledning tro att stadsbarnen da i första hand
skulle drabbas. Medicinalstyrelsen, vårt ansvariga medicinska ämbetsverk, bedömde
saken så allvarligt, att styrelsen tillsammans med socialstyrelsen år
1942 verkställde en undersökning, i vilken nian konstaterade att man »kommit
i farlig närhet av den gräns, där risken för återverkningar på barnens hälsa
föreligger.»

Det var helt rimligt, att man i en sådan situation ville flytta ut stadsbarnen
på landsbygden, ge dem rikligare kosthåll, sol, luft, vatten och frihet och
på så sätt bygga upp deras hälsa. Man visste inte hurudan skörden skulle bli.
Man tänkte: det kan bli en nödvinter, och vi måste se till att stadsbarnen under
sommaren bygga upp sin hälsa, så att de kunna sta ut med de strapatser

som kunde komma. _ o lii

Men om man år 1942 haele anledning* att skilja pa stadsbarn och lands barn,

så har man, herr talman, ingen anledning att göra det nu. Nu är situationen
förändrad. Nu ha evakueringssynpunkterna och hänsynen, till näringsförhållandena
förlorat sin relevans. Och man går med intresse till reservationen
för att undersöka, vad det är för nya skäl som nu framdragas, då man fortfarande
vill ge landsbygdsbarnen sämre förmåner än stadsbarnen.

Man säger, att för barn från de större tätorterna behovet av ombyte av vistelseort
under sommaren är större än för barn i allmänhet. Ja, det vill jag ingalunda
bestrida, men man får härvidlag inte överdriva. Man får för det första
inte helt allmänt framställa landsbygdsmiljön som något alldeles särskilt förmånligt
för barnen. Det är den tyvärr inte. Yi ha kunnat konstatera, att landsbarnens
hälsotillstånd i allmänhet är sämre jin stadsbarnens, och skillnaden
är så stor, att den till och med tar sig uttryck i dödligheten. Förr var det så,
att dödligheten bland stadsbarnen var högre än bland landsbarnen, men i dag

Nr 19.

Fredagen den 4 maj 1945.

Anslag till fria sommarresor för barn. (Forts.)
är det tvärtom: barndödligheten är avsevärt högre på landsbygden än i städerna.

Jag skall alltså gärna medge att det just under sommaren är viktigt för
stadsbarn att fa komma ut pa landet. Men det finns en annan synpunkt som
man här kan anlägga, nämligen landsbygdsmödrarnas arbetsbörda. Väl finns del
mödrar särskilt i de barnrika och inkomstfattiga klasserna i städerna, som
ha en mycket stor arbetsbörda, men dessa vilja vi ju också hjälpa genom sommarresor
för deras barn. Men hur är det på landsbygden? Vi motionärer ha
papekat, huru i exempelvis ett jordbrukshushåll å 15 hektar åker husmodern
har att arbeta atta och en halv timme i köket och fyra och en halv timme i
jordbrukssysslor. Vidare behöver hon ett par timmar till att äta själv, att
tvätta sig,, att. kläda sig och sådant. Det gör femton timmar, och hon får då
i genomsnitt nio timmar över till sömn och till småpauser i arbetet. Är det inte
behjärtansvärt att avlasta denna moder hennes arbete åtminstone med omvårdnaden
örn barnen under någon tid på året? Kanske det ibland rent av skulle
kunna bli möjligt för denna arbetsbelastade moder att slita sig ifrån arbetet och
resa med som barnens vårdare.

Man vill nu höja inkomstgränsen från rabattgränsen till 1 500 kronor, och
det vill jag.rent principiellt gärna vara med om. Jag skulle önska att trafiksituationen
inom kort inte skall behöva bedömas så allvarligt, och vi hoppas
att redan nästa år härvidlag helt få igenom vad vi sträva efter. Utskottsmajoriteten
utestänger dock inte resemöjligheterna för de större stadsorternas barn
ens i dessa höga inkomstskikt utan vill härvidlag endast införa en prövning.

Vi få dock komma ihåg, att 1 500 kronor i beskattningsbar inkomst är
tämligen högt. Denna kategori skulle alltså enligt reservanterna utan prövning
få sommarresor för sina barn, men de fattigaste på landsbygden, fattiga
lantarbetare och fattiga småbrukare, skulle vara hänvisade till ett dispensförfarande.

Jag kan inte, herr talman, anse detta vara rättfärdigt, och jag måste därför
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Nilsson, Bernhard: Herr talman! Jag har avgivit en blank reservation
vid detta utskottsutlåtande, och i anledning därav ber jag att få anföra en del
synpunkter, som icke kommit till uttryck vare sig i den kungl, propositionen
eller i utskottets motivering.

Av utskottets motivering på s. 6 i utlåtandet framgår det, att man beräknar
att sommaren 1945 skall resornas antal uppgå till ca 80 000 mot omkring
45 500 sommaren 1944 och 56 000 sommaren 1943. Det gäller alltså här barn
och mödrar ifrån städer och samhällen, som skola ut på landsbygden. Det är
naturligtvis utomordentligt värdefullt för dessa barn och mödrar att få komma
ut på landet, under förutsättning att vistelsen där blir av så pass lång varaktighet
att den fyller det ändamål, som man avser att tillgodose — en rekreation
för mödrarna, som kan bli någorlunda tillfredsställande, och möjlighet för
barnen att få vistas i sol och luft och få god och riklig föda, men också komma
i en sådan ordning beträffande sömn och dylikt att de verkligen kunna få en
bättre vigor.

Men man har här också att anlägga en annan synpunkt, som man ofta inte
tänker på. Och den gäller husmödrarna i de hem, som skola ta emot barnen
och mödrarna från städerna och de andra större samhällena. Av dessa husmödrar
är det säkerligen ett mycket stort antal, som själva skulle behöva vila och
som därför inte utan olägenheter för sig själva kunna ta emot sina gäster. Det
är uppenbart att man inte kan belasta en husmor på landsbygden, vars arbets -

Fredagen den 4 maj 1945.

Nr 19.

Anslag till fria sommarresor för barn. (Forts.)
uppgifter sannerligen äro tillräckligt tyngande förut, med ytterligare uppgifter
för denna verksamhet. Att då genom statssubvention för resor i större utsträckning
befrämja en sådan verksamhet till skada måhända för husmödrarna på
landet, som själva skulle behöva vila, är inte riktigt eller lämpligt.

Jag tänker nu inte på sådana »sommarbarn», som under många år skickats
ut från städerna på grund av avtal, som ingåtts mellan myndigheter eller
ideella föreningar i storstäderna och dem som skola ta emot barnen. Det är
/en annan sak. Utan jag tänker på hela den ström av släktingar och bekanta,
som kommer ut på landsbygden och som man där säkerligen inte vill vägra
att mottaga, när de lia fria resor, men som man dock inte utan olägenheter kan ta
emot. Man skulle ju tänka sig att en husmor från staden, som reser ut på landet,
själv skulle kunna hjälpa till med arbetet i hushållet där. Men jag är livligt
övertygad örn att i fall en prövning i det stycket skulle kunna göras, så
skulle det visa sig att det arbete, som de i verkligheten utföra, inte är av sådan
omfattning, att det medför någon mer avsevärd lättnad för husmodern på
platsen.

En annan fråga, som också herr Wahlund nyss var inne på, är koloniverksamheten.
Det framgår av den kungl, propositionen, att koloniresorna år 1944
utgjorde 27 200 i hela landet och att koloniernas antal då var 478. År 1943
utgjorde resornas antal 29 200. — Det jag nu anför gäller vad som avhandlas
i nästa punkt av utskottsutlåtandet, men jag hemställer att jag får säga några
ord därom redan i samband med den nu föredragna punkten.

Det blir, sade jag, en helt annan sak med de barn som resa ut kolonivis och
få sina levnadsförhållanden ordnade i en koloni på landet. Jag framhöll redan
i fjol, då vi behandlade denna fråga, vikten och värdet av koloniverksamheten,
och jag gjorde det med stöd av den praktiska erfarenhet jag har såsom ord-»
förande i styrelsen för en barnkoloni. Denna barnkoloni tar emot barn året runt,
inte bara från städerna och andra tättbebyggda samhällen, utan också från
landsbygden. Det är klena barn, som visserligen inte direkt lida av några
sjukdomar men som behöva en uppryckning för att kunna stå emot infektioner
och sådant, som de kunna utsättas för i olika avseenden. Det har visat sig att
denna koloniverksamhet är av utomordentligt stor betydelse. När befolkningsutredningen
nu har att behandla denna fråga, enligt vad som framgår av den
kungl, propositionen, är det min mening att den borde taga hänsyn till dessa
synpunkter. Koloniverksamheten bör inte drivas bara på sommaren, utan den
kan drivas året runt om man har vinterbonade förläggningar. Här skulle stuten,
landstingen och kommunerna medverka till ordnandet av kolonier på lämpliga
platser i landet och därigenom befrämja en verksamhet, som obestridligen är av
utomordentligt stor betydelse för det ändamål man här vill vinna.

En sak som jag särskilt vill framhäva när det gäller koloniverksamhetens
effekt är den omständigheten, att barnen vårdas under sakkunnig ledning. De
få gå till sängs på bestämda klockslag och vila sina bestämda tider, och de
få inte springa omkring hur som helst utan ordning och reda. De få utomordentligt
god och riklig föda, varigenom deras kroppsliga vigor ökas, och (lilia
också möjligheter till bad och rekreation på andra sätt.

Detta är sålunda en verksamhet som har stor betydelse och som det allmänna
borde ägna sig åt i vida större utsträckning än vad som för närvarande
är fallet. Sådana sommarresor, som det nu är fråga om, lia inte samma betydelse
och kunna inte bedrivas i den omfattning, som eljest skulle vara önskvärd.

Jag har, herr talman, intet annat yrkande att framställa än om bifall till
reservationen.

Nr 19.

Fredagen den 4 maj 1945.

Anslay till fria sommarresor för barn. (Forts.)

Herr statsrådet Mölter: Herr talman! Om inte en särskild omständighet hade
tillkommit i år, så förmodar jag att det överhuvud taget inte hade blivit någon
diskussion i denna fråga — i varje fall inte efter några andra linjer än dem
den siste ärade talaren uppdragit, men alldeles inte efter de linjer, som nu
skiljer utskottsmajoriteten och reservanterna.

Och denna särskilda omständighet är järnvägsstyrelsens absoluta bestridande
av att man kan åtaga sig fler sommarresor än vad som här förslagsvis
beräknats till 80 000. I själva verket är järnvägsstyrelsen naturligtvis mycket
bekymrad även inför dessa 80 000 sommarresor, men detta antal lia vi i alla
fall ansett oss kunna föreslå. Hade inte transportsvårigheterna förekommit, så
hade riksdagen på sitt bord i dag inte haft ett utskottsförslag, utan ett regeringsförslag
örn full likställighet mellan landsbygd och stad. Jag skall tilllåta
mig citera några ord ur en promemoria, som jag erhållit från byråchefen
Lundquist i järnvägsstyrelsen. Det har sagts, att 80 000 resor är ett ganska
obetydligt antal jämfört med samtliga resor under sommaren på våra järnvägar.
: Det säges i promemorian, att detta på sitt sätt kan vara riktigt. Men
man glömmer bort en sak. Medelreselängden för statens järnvägars vanliga
resor ligger vid ungefär 40 eller 45 kilometer, medan medelreselängden för
dessa fria barntransporter ligger vid cirka 325 kilometer i vardera riktningen.
Antalet personer, som beräknas komma att deltaga i dessa fria resor, bör därför
enligt dessa beräkningar multipliceras med 2, 5 och 7 innan en jämförelse
kan göras. Örn talet 145 000 resande — detta avser ett förslag som framkommit
i en av motionerna — omräknas på detta sätt erhålles talet 1 653 000
såsom det tal, som rättvisligen bör jämföras med sommarresomas antal i sin
helhet, vilket uppgår till 8 miljoner.

Det finns efter min mening ingen som helst möjlighet för vare sig Kungl.
Majit eller riksdagen att här förklara, att man inte intresserar sig för vad
järnvägsstyrelsen gör gällande. Utan vi måste acceptera det. Det har Kungl.
Maj :t gjort, och det har utskottet också gjort, ty även det vill begränsa resornas
antal till 80 000. Hur det sedan skall gå till att utvälja resenärerna
blir ett spörsmål, som socialstyrelsen får lösa. Såvitt jag kan förstå kommer
det att resultera i antingen att förhållandena bli kaotiska, då man skall bestämma
vilka som skola få resa, eller också att det hela drar så långt ut på
tiden, att man inte hinner bestämma vilka barn som skola få resa förrän framme
vid den tidpunkt på hösten, då skolorna börja igen.

Jag måste för min del uttala det ganska hårda omdömet örn utskottsmajoritetens
förslag, att det inte är genomtänkt till sina konsekvenser. Man har i princip
velat gå på likställighet, och det är det enda som man i detta avseende har brytt
sig oni. Det föreslås såväl av Kungl. Maj :t som av utskottet, att man skulle slopa
den gamla utgångspunkten för prövningen av vilka som skola vara berättigade
till resor, nämligen de som voro berättigade till rabattkort, och att nian i
stället skall övergå till en ekonomisk linje, där ett beskattningsbart belopp
på 1 500 kronor i inkomst eller en förmögenhet på 10 000 kronor är den översta
gräns, vid vilken man får bevilja rätt. till fria sommarresor. Nu kommer
man fram till siffran 80 000 — eller låt mig säga 65 000 från i huvudsak
stadssamhällena — om man tillämpar denna inkomstgräns''. Örn nu alla skola
behandlas lika, som det heter, så innebär det i verkligheten, att antingen socialstyrelsen
eller barnavårdsnämnderna skola underkasta, varje ansökan en individuell
prövning. Nåväl, socialstyrelsen kan inte göra detta — det är ju fullkomligt
löjligt att tro att en central myndighet på några veckor — det måste
nämligen ske på några veckor, örn det skall vara någon mening med det hela —
skall kunna individuellt pröva låt oss säga 90 000 ansökningar, av vilka
10 000 icke skulle kunna bifallas. Det är alltså klart att barnavårdsnämn -

Fredagen den 4 maj 1945.

Nr 19.

Anslag till fria sommarresor för barn. (Forts.)
derna skulle få göra det. Men då måste man också företaga en uppdelning
rörande hur mångå ansökningar som få beviljas av varje barnavårdsnämnd.
Ty örn barnavårdsnämnderna, i det avseendet inte få klara besked kan det
hela inte gå i lås. Här måste således sägas ifrån att exempelvis barnavårdsnämnden
i Lomma får rättighet att välja ut låt mig säga tio barn o. s. v.
Man är absolut tvungen att göra en sådan anordning. Ty örn barnavårdsnämnderna
välja ut barn, så att antalet blir dubbelt så stort som det man kan ta
emot, hur skall man då bära sig åt för att slutligen begränsa antalet till
80 000, där både Kungl. Maj :t och utskottet ha ansett att man måste sätta
gränsen?

Jag skulle för min del gärna vilja ha en förklaring från utskottsmajoritetens
sida örn hur den tänker lösa dessa som det förefaller ganska besvärliga praktiska
problem utan att helt enkelt slå ihjäl hela sommarreseinstitutionen för
detta år.

Det kan hända att jag inte behöver deltaga i denna diskussion mer, och jag
skulle därför vilja fästa uppmärksamheten på de obestridliga konsekvenser
av utskottsmajoritetens förslag, som jag här har pekat på. En myndighet måste
sålunda här bestämma, hur många barn som skola få tagas från varenda
socken i hela landet. Det får naturligtvis bli socialstyrelsens sak •—- orkar
den med det så är det ju bra. Jag har mycket svårt att tro att vi skola kunna
åstadkomma en sådan effekt örn man inte utökar personalen i socialstyrelsen
med åtskilliga tjänster — naturligtvis bara för denna uppgift, men så länge
den kräver uppmärksamhet måste man i varje fall göra det.

Jag vill inte sluta detta anförande utan att göra ytterligare ett par påpekanden.
Det framgick nyss av herr Wahlunds anförande, att vad som här
föreslås gäller endast detta år. Det finns väl ingen som helst anledning att
tro att bränsle- och trafiksituationen nästa år skulle vara så till den grad
spänd som den är innevarande år. Under sådana förhållanden måste jag
fråga: tycka herrarna verkligen att det är värt en stor strid för att pressa
igenom detta just i år, då det måste vara så gott som alldeles uppenbart, att
frågan kommer att lösas i fullt samförstånd nästa år? Man kan ju inte åtaga
sig att lämna några absoluta garantier, men kriget är val i alla fall då slut
och vi skola väl ha fått våra importförhållanden och vår utrikeshandel något
så när ordnade, så att vi sommaren nästa år inte skola befinna oss i samma
brydsamma läge, som gör att vi nu måste begränsa transporterna.

Jag anser, herr talman, att kammaren här borde följa reservanterna. Gör
kammaren inte deri vill jag för min del inte ha ansvaret för de konsekvenser,
som alldeles uppenbart måste komma av ett bifall till utskottsförslaget,

Herr Bäckström: Herr talman! Det är ju ganska svårt att nu uppträda och
tala för utskottets förslag, sedan chefen för socialdepartementet fällt ett sådant
yttrande örn detta förslag som att det inte är fullt genomtänkt. Jag skall
dock försöka att i någon mån redogöra för den ståndpunkt, som utskottet har
intagit och som ligger till grund för dess beslut.

Vid tiden för krigsutbrottet, då anslaget till sommarresor för barn först
kom till, avsåg man mera att tillgodose utrymningssyftet än nu, då man närmast
tänker på rekreation av barn. Man skulle alltså från början med anslaget
samtidigt tillgodose rekreations- och utrymningssyftet. Sedan bar det framlagts
motioner varje år örn att även landsbygdens barn skulle bli berättigade att
deltaga i sommarresorna, men riksdagen har vidhållit den ståndpunkten, att
nästan uteslutande storstädernas och de större tätorternas barn här skulle
komma i fråga. Men jag måste säga mig, att denna ståndpunkt kan man i
fortsättningen inte upprätthålla, utan det bör, som utskottet här säger, bli

Nr 19.

Fredagen den 4 maj 1945.

Anslag till fria sommarresor för barn. (Forts.)
likställighet mellan landsbygdens barn och barnen från de stora tätorterna.
Man måste utgå ifrån att dessa tätorter i många avseenden lia det bättre ordnat
då det gäller barnens rekreation under några veckor på sommaren. De ba
ju bl. a. sina barnkolonier. På den rena landsbygden finns det bland folket i
de små stugorna många barn, som borde vara lika eller rent av ännu mera berättigade
att komma ut och få frisk sommarluft och äta upp sig.

Nu framhöll socialministern framför allt svårigheterna med transporterna.
Av hans anförande fick man den uppfattningen, att programmet redan var
fullständigt klart och att det redan var uträknat vilka som skulle få vara med
om resorna. Under sådana förhållanden borde också vi på avdelningen ha kunnat
bli underrättade örn att programmet var fixt och färdigt. Vi ha haft den
uppfattningen, liksom när det gäller alla andra anslag som vi bevilja, att
man efter råd och lägenhet skulle utnyttja det anslag, som riksdagen här beviljar.

Socialministern säger i den kungl, propositionen, att år 1943 var antalet
barn som reste 56 000, och år 1944 var antalet 45 500. Nu har Kungl. Majit
höjt detta antal till 80 000. Det är alldeles givet -—• och det har också utskottet
sagt i sitt utlåtande — att det måste bli en begränsning av antalet barn
från tätorterna, om landsbygdens barn i lika mån skulle få bli delaktiga av
dessa sommarresor. Jag anser dock för min del, att detta icke behöver vålla
några så särdeles svåra olägenheter. Det finns familjer som ha endast ett barn
och det finns familjer som ha tre eller fyra eller ännu fler, och då får man
väl jämka ihop det så att de familjer, som ha de flesta barnen, få skicka bort
dem, medan man när det gäller familjer med ett eller två barn borde kunna få
överväga örn inte en gallring skulle kunna ske. Det är dock, anser jag, en
fråga örn rättvisa att inte fortsätta med nuvarande system, utan att landsbygdens
barn skola bli likställda med tätorternas.

För min del måste jag emellertid säga, att jag inte tror att det kommer att
bli någon stor tillslutning från landsbygden. Naturligtvis kommer det att bli
en hel del barn, det är uppenbart, men så många tusental blir det nog inte.
Åtminstone beräknar jag att från vår landsända tillslutningen ingalunda skall
bli hundraprocentig. Men familjefäder på landsbygden böra dock ha möjlighet
att få vara med och söka när det gäller utnyttjandet av detta anslag.

Befinnes det nu att det inte är möjligt för socialstyrelsen och andra vederbörande
myndigheter att ordna denna sak, utan att det måste bli kaos, som
socialministern säger, så visar väl det, att denna proposition borde ha framlagts
tidigare, så att det hela hade kunnat ordnas i tid. Vi kunna inte göras
medansvariga örn kaos skulle uppstå. Ty riksdagen måste få pröva denna anslagsfråga
precis som alla andra, som föreligga i de olika propositionerna. Jag
tycker inte att det är riktigt att komma med något hot örn att saken inte går
att realisera i år. Då är det hela förfelat.

Jag kan inte, som jag tidigare sagt, finna annat än att det är ett rättmätigt
krav, att landsbygden också skall bli delaktig av detta anslag, och att det är
fullständigt ohållbart att i längden fortsätta efter samma linjer som hittills.
Jag måste, herr talman, under sådana omständigheter yrka bifall till utskottets
förslag, då jag finner det vara väl genomtänkt.

Häri instämde herr Sundelin.

Herr Heiding: Herr talman! Även bär föreligger en gränsdragning mellan
stad och land, som är mycket svår att få bort. Jag anser dock. att när man
beviljar ett så pass stort anslag till sommarresor, som här är fallet, borde man
kunna gå med på den förändring i denna del, som utskottet här föreslagit.

Herr statsrådet fällde ett hårt omdöme om utskottsförslaget då han sade

Fredagen den 4 maj 1945.

Nr 19.

Anslag till fria sommarresor för barn. (Forts.)
att det inte var genomtänkt. Men jag anser, att vad utskottet i sitt förslag
förordat kan gå att realisera, och jag stöder mig då på den omständigheten,
att man för år 1945 vill ge 80 000 barn sommarresor mot endast 45 500
under år 1944. Vill man verkligen vara med om de riktlinjer, som utskottet
här uppdragit, kan saken säkerligen ordnas. Jag tror att herr statsrådet målade
i alldeles för mörka färger. Trots det som järnvägsstyrelsen framhållit
rörande de svårigheter, som skulle möta för att effektuera planerna, tror jag
att det inte behöver visa sig vara ogenomförbart att realisera dem.

Herr Bernhard Nilsson ömmade mycket för husmödrarna på landsbygden,
som skulle behöva ta emot dessa sommarresebarn, vilket skulle göra deras
förut tunga arbetsbörda ännu tyngre. Men det är väl inte meningen att man
skall belasta de husmödrar, som redan ha det mycket svårt och som lia många
barn själva, med omvårdnaden av dessa harn. Herr Nilsson menade tydligen
att det uteslutande skulle vara jordhrukarhemmen, som skulle ta emot barnen
från städerna och de större samhällena. Visserligen kan detta bli fallet i ganska
stor utsträckning, men det finns även andra hem än jordbrukarhem, som kunna
hjälpa till att ta emot barn ute på landsbygden.

Herr Bernhard Nilsson talade vidare örn koloniverksamheten. Det skall villigt
erkännais, att den är av stor betydelse. Men en sådan verksamhet kan
knappast ordnas i den stora utsträckning, som herr Nilsson tydligen tänkte sig.
Det måste bli en mycket stor apparat örn man skulle ha barnen ute under så läng
tid som tre eller fyra månader och bereda dem den vård, som han bär talade
om. Jag anser att redan det vore en stor framgång, om de barn som skulle
ut på sommarsemester kunde få vara borta en kortare tid från hemmen, såväl
när det^gäller storstädernas och tätorternas som även i viss män landsbygdens
barn, så att de finge komma i andra förhållanden och i en annan miljö. Jag
tror inte, att barnen över lag behöva stanna borta så länge. Det kan ju visserligen
även finnas barn, som av olika orsaker kunna behöva stärkande landsvistelse
under tre å fyra månader, men här är det ju inte fråga om sådana barn,
utan det gäller närmast semesterresor.

När man ordnar semesterresor för husmödrar, få husmödrarna i regel endast
vara borta 10 ä 12 dagar, men det har visat sig vara mycket nyttigt för dem
att få vila upp sig även under en så kort tid. Jag har sett många bevis på stor
tacksamhet från husmödrarnas sida över att de fått tillfälle till en välbehövlig
vila under 10 ä 12 dagar.

Jag betonar således, att det här är fråga örn två skilda saker, dels ferieresor,
dels den vanliga koloniverksamheten. Man behöver inte gå emot utskottets
förslag, även om man, såsom herr Bernhard Nilsson, här förordar en
utvidgad koloniverksamhet. Det finns så många barn ute på landsbygden, som
verkligen behöva få en tids vistelse på annat håll, att jag inte kan förstå, att
man vill motsätta sig det föreliggande förslaget. Vi böra väl i stället alla söka
hjälpas åt för att ordna dessa resor på ett så förnuftigt sätt som möjligt.
Det behöver säkerligen inte bereda herr statsrådet någon svårighet att ordna
resorna på ett sådant sätt att det blir till allmän belåtenhet. Örn vi i år besluta
ciss för att göra detta försök, kunna ju för övrigt förhållandena till ett annat
år förbättras, så att det rent trafikmäissigt blir lättare att ordna ett större antal
resor. Enligt mitt förmenande behöver därför, som sagt, ingen motsätta sig det
föreliggande utskottsförslaget.

Jag ber, herr talman, att med dessa ord få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Wahlund: Herr talman! Herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
deklarerade, att trafiksituationen nästa år säkerligen kommer att vara

Nr 19.

Fredagen den 4 maj 1945.

Anslag lill fria sommarresor för barn. (Forts.)
sådan, att vi då kunna komma till fullt samförstånd. Jag vet mycket val, att
herr socialministern under hela denna frågas behandling i år har velat få till
stånd likställighet mellan stad och land upp till en inkomstgräns av 1 500
kronor. Jag vet också, att det har varit järnvägsstyrelsens bedömande av
trafiksituationen som har nödvändiggjort vissa restriktioner. Jag var till en
början tveksam, när jag hörde, att järnvägsstyrelsen förklarade, att man måste
frakta ved och inte barn på järnvägarna. Jag tänkte bl. a. på möjligheten att
göra restriktioner beträffande turistresor, badorts- och kongressresor och sådant.
Jag besökte generaldirektören i järnvägsstyrelsen och hade ett pär timmars
samtal med honom, varvid jag blev övertygad om att trafiksituationen
verkligen är så besvärlig, att vi rimligen icke kunna gå längre än till 80 000
sommarresor. Men detta påverkar icke mitt ställningstagande i frågan, som
den nu ligger till. Såsom herr socialministern också sade, gäller det nämligen
här 80 000 resor såväl örn vi följa utskottsmajoriteten som om vi följa reservanterna.
Men, säger socialministern, i det senare fallet tillkommer den besvärligheten,
att vi måste göra en behovsprövning. Den saken har ju redan herr
Bäckström varit inne på, varför jag kanske inte behöver säga så mycket örn
den. Jag vill bara helt allmänt deklarera, att jag har större tilltro till socialstyrelsens
organisationsförmåga än vad herr statsrådet har. Behöver socialstyrelsen
anställa en del personal, får den väl göra det.

Till slut skulle jag bara vilja fråga: örn man bedömer denna sak så pessimistiskt
som herr socialministern, varför höjer man då inkomstgränsen ifrån
rabattkortsgränsen till 1 500 kronor? Varför står man då inte ett år till provisoriskt
kvar vid rabattkortsgränsen och föreslår, att. de därigenom frigjorda
resorna disponeras för landsbygdens mest behövande barn?

Herr Mannerskantz: Herr talman! Då jag har antecknat en blank reservation
till det föreliggande utskottsutlåtandet, vill jag meddela, att jag har gjort
detta av samma anledning som min granne till höger, herr Bernhard Nilsson.
Jag kan till alla delar instämma i vad han nyss har yttrat och skall inte upprepa
vad han har sagt. utan ber endast att få tillägga ytterligare några synpunkter,
som ha föranlett mig att avge min reservation.

I dessa tider är det enligt min mening knappast en klok och riktig åtgärd
att med statsanslag bidraga till att tusentals människor resa kors och tvärs
genom landet, när nu trafikförhållandena äro så besvärliga. Såsom herr statsrådet
meddelade, är ju medellängden på de resor, som det här är fråga om, inte
mindre än 32,5 mil. Kan det verkligen vara nödvändigt, särskilt under nuvarande
förhållanden, att bevilja dessa fria semesterresor? Jag är för min del
skeptisk mot dessa resor överhuvud taget och har därför begärt ordet för att
klarlägga min ståndpunkt.

Från utlandets sida anmärkes det ofta mot oss här i Sverige, att vi leva,
som örn ingenting hade hänt ute i världen, och att vi ofta genomföra åtgärder,
som på andra håll väl inte på länge kunna komma i fråga. Allt detta tal, som i
stor utsträckning är befogat, kommer säkerligen att medföra, att kraven utifrån
på vårt land komma att ställas allt högre, därför att man i utlandet
ser vad vi kosta på oss inom landet. Är det då inte bättre att gå litet varligare
och försiktigare fram med t. ex. en sådan sak som denna?

Överhuvud taget ställer jag mig betänksam till det framtidsperspektivet att,
såsom herr statsrådet och herr Wahlund här säga, systemet med fria sommarresor
skall utvecklas så, att man kommer till fullt samförstånd. Det måste då
bli fråga örn ett ofantligt mycket större antal resor, och våra järnvägar komma
att belastas ännu mer under den tid på sommaren då resefrekvensen redan
förut är mycket hög. I och för sig är det naturligtvis bara nyttigt, örn männi -

Fredagen den 4 maj 1945.

Nr 19.

Anslag till fria sommarresor för halm. (Forts.)
skorna under sommaren kunna resa åt olika håll och få rekreation, men varför
skall det nödvändigtvis behöva ske med statsbidrag? Kan man inte tänka
sig, att resorna ordnades på ett annat sätt. I Norrland t. ex. kunde man resa
till kusten vid Bottenhavet, där det väl också är skönt och härligt och finns
möjligheter att njuta en behaglig semester. Man borde enligt min uppfattning
söka ordna det så, att resorna icke bli så långa och dyrbara, och så kunna väl
i de allra flesta fall vederbörande själva finansiera dem.

Det vore enligt min mening klokare att lägga huvudvikten vid barnkoloniverksamheten.
Jag har naturligtvis ingenting emot att även barn från hem på
landsbygden, som ha det dåligt ställt och som kanske behöva få en förståndig
vård, fylligare näring o. s. v., kunna komma till barnkolonier. Men jag tror
icke, att det är förståndigt att uppmuntra dessa långresor tvärs igenom landet,
allra minst i en tid, då vårt transportsystem är så ansträngt som för närvarande.
Jag kan, som sagt, icke finna det riktigt att nu utöka hela denna reseverksamhet,
och jag har därför velat göra dessa anmärkningar.

Historiskt sett tillkom detta anslag på det sättet, att man på grund av den
dåliga livsmedelstillgången i städerna samt för evakuering ville möjliggöra för
barnen i de större tätorterna att komma ut på landet och där få bättre kost.
Nu håller det emellertid på att övergå till något helt annat, nämligen till finansierande
av semesterresor, och om det ursprungliga syftet talar ingen längre.
Det vore väl bättre, örn man, när man skapar ett nytt anslag, redan från
början ger saken en bestämd och fullt tydlig inriktning, vilket enligt min uppfattning
knappast har skett beträffande detta anslag. Jag tillåter mig därför,
herr talman, att ännu en gång understryka, att jag anser att vi icke ytterligare
böra utvidga de fria sommarresorna utan i stället lägga huvudvikten vid
barnkoloniverksamheten.

Inför tvånget att nu välja mellan utskottets och reservanternas linje, kommer
jag att rösta för reservationen, dels emedan den i någon mån verkar i samma
riktning, som den jag här talat för, dels emedan jag tror, att det faktiskt är
nödvändigt att ta hänsyn till de rent trafiktekniska svårigheter, som herr statsrådet
anfört och som icke låta sig avfärdas så lätt som vissa talare här ha gjort.
Jag är framför allt rädd för den administrativa apparat, som man kommer att
behöva igångsätta för att tillse, att anslaget över allt användes på rättvist sätt,
och som skulle bli av ganska stora mått. Det är inte heller så lätt som herr
Wahlund trodde att skaffa personal för denna uppgift. Allt detta gör att jag,
även örn jag anser, att varken utskottsmajoritetens eller reservanternas förslag
äro så lämpligt avfattade, kommer att rösta för reservanternas hemställan.

Herr statsrådet Möller: Herr talman! I den mån som jag har kunnat uppfatta,
vad de talare, som lia haft ordet efter mitt förra anförande, ha yttrat
beträffande motiven för utskottets förslag, tycker jag mig lia funnit, att de
icke ha varit i stånd att ge några konkreta anvisningar örn hur man skall
kunna lösa de svårigheter, som jag tillät mig att påpeka. Det räcker icke med
att man bara säger, att det nog går, eller att man, såsom herr Wahlund, förklarar,
att man har större förtroende för socialstyrelsens organisationsförmåga
än vad jag har. Beträffande det senare uttalandet vill jag bara lämna den
upplysningen, att socialstyrelsen själv i varje fall icke bär förtroende för sin
egen förmåga att lösa de problem, som ett bifall till utskottsmajoritetens förslag
skulle ställa styrelsen inför. Jag har fått en lång promemoria från socialstyrelsen,
i vilken man — även om det inte står bokstavligen så — ber Gud
bevara sig för att få (ten uppgift, som skulle falla på socialstyrelsen, örn utskottsmajoritetens
förslag skulle bli riksdagens beslut.

Herr Wahlund frågar, varför vi då icke kunna behålla rabattkorten såsom

Nr 19.

Fredagen den 4 maj 1945.

Anslag till fria sommarresor för barn. (Forts.)
inkomstgräns. Det är alldeles riktigt, att om vi hade behållit rabattkorten såsom
inkomstgräns, så hade en mycket stor del av de svårigheter, som jag har påpekat,
bortfallit, men jag vill fästa uppmärksamheten på att utskottet icke
har yrkat någon ändring i Kungl. Majrts förslag på den punkten. Kungl. Maj:ts
förslag innebär ju i verkligheten ingenting annat än att vi återställa den inkomstgräns,
som rabattkorten inneburo, när vi första gången fattade beslut i
denna fråga. Det är penningvärdets fall som har medfört, att rabattkortsgränsen
har blivit mycket snävare än vad den var från begynnelsen. När denna
fråga behandlades vid förra årets riksdag, hade man detta fullt klart för sig.
Det föreföll mig då, som örn man var ganska enig örn att övergå till en direkt
inkomstgräns. Men örn vi fastställa denna inkomstgräns, måste vi också hålla
fast vid den, så att alla barn, vilkas föräldrar ha en beskattningsbar inkomst av
högst 1 500 kronor och vilkas hälsotillstånd är sådant, att de böra få sommarvistelse
i annan miljö, verkligen få förmånen av fria resor. Det skall icke vara
så, att myndigheterna efteråt helt godtyckligt komma och säga, att man icke
kan hålla denna gräns utan måste sänka den till 1 200 eller 1 000 kronor. Det
skulle för övrigt strida mot de direktiv, som skulle bli följden av ett beslut
enligt utskottets förslag. Med allt principiellt instämmande i anspråken på
likställighet, måste jag därför säga, att detta icke är rätta tidpunkten att genomföra
vad utskottsmajoriteten här föreslår. Jag kan, som sagt, icke förstå
annat än att denna tidpunkt bör komma nästa år.

Jag vill sedan bara ge en replik till herr Mannerskantz, vars synpunkter i
övrigt faktiskt äro mycket beaktansvärda. De här avsedda sommarresorna betyda
ju i huvudsak, att barnen få resa till anförvanter och hem, som frivilligt
ta emot deni, och där barnens uppehälle i regel icke kostar föräldrarna något,
eller i varje fall en mycket obetydlig sumanå. Det är ju inte säkert, örn det
t. ex. gäller barn i Norrland, att deras anförvanter bo i Kalix-, Luleå- eller
Piteåtrakten eller överhuvud taget vid kusten. Skola föräldrarna inackordera
barnen hos främmande familjer, skulle det givetvis för föräldrarna bli fråga
örn helt andra kostnader än om de kunna placera barnen hos anförvanter eller
vänner, vilket enligt den erfarenhet som vi ha i huvudsak sker med dessa sommarresebarn.

Jag^ har, herr talman, bara velat tillägga dessa synpunkter till vad jag förut
har påpekat. Jag hoppas, som sagt, att reservationen måtte vinna kammarens
bifall.

Herr Wahlund erhöll nu ordet för kort genmäle och anförde: Herr talman!
Det är sant, såsom herr socialministern säger, att det har blivit allt färre rabattkortsberättigade,
men hur denna sak skall bedömas är kanske svårt att så här
omedelbart klara ut. Jag skulle gissa, att man vid en undersökning skulle
komma fram till att denna fråga icke främst kan avfärdas med en hänvisning
till penningvärdets fall — vi ha ju haft prisstopp — utan att inkomsterna i
stadsorterna ha ökats. Därmed ma dock vara hur som helst. Nu ha vi denna
svårighet i fråga örn järnvägstrafiken, och då borde vi väl ha anledning att
fortfarande stanna vid rabattkortsgränsen ett ar till och således uppskjuta
utökningen av stadsorternas sommarreseberättigade, till dess att det blir bättre
trafikförhållanden.

Herr statsrådet Möller: Herr talman! Att detta icke skulle bero på penningvärdets
fall, måste väl ändå vara ett misstag, eftersom vi, åtminstone för lönearbetarnas
del, kunna konstatera, att vederbörande icke ha samma reallön som
före krigsutbrottet.

Fredagen den 4 maj 1945.

Nr 19.

Anslag till fria sommarresor för barn. (Forts.)
Fru Sjöström-Bengtsson: Herr talman! Det var herr Wahlund som fällde
ett yttrande, som uppkallade mig att begära ordet.

Herr Wahlund påstod, att barnen på landsbygden växte upp i nästan sämre
miljö än barnen i städerna. Jag kan inte instämma i detta påstående. Landsbygdens
barn lia ändå den friskare och bättre luften att tillgå. De ha tillfällen
att umgås med djur och allt annat i naturen, som ger dem ett mycket innehållsrikare
liv än vad som förunnas stadsbarnen. Möjlighet att umgås så där
nära med naturen ha stadsbarnen endast i den mån de under några korta sommarmånader
få komma ut på landet. Även örn jag principiellt ansluter mig till
att alla barn, vilkas föräldrar icke ha över en viss maximiinkomst, böra få
del av de fria sommarresorna, kan jag därför icke anse annat än att när nu
en inskränkning måste ske av skäl, som herr socialministern så tydligt^har
framlagt, bör denna inskränkning icke gå ut över städernas barn. Yi måste,
anser jag, se till att stadsbarnen, som ha så små möjligheter att under vintern,
våren och hösten vistas på landet, under sommaren beredas möjlighet att komma
ut på landet för att hämta krafter för den kommande vintern. Vi kunna
ju inte alls veta, hur den kommer att te sig, men vi ha den erfarenheten, att
livsmedels svårigheterna alltid gå hårdast ut över städernas befolkning.^

Såsom skäl för att även landsbygdens barn böra få byta miljö och få del av
de fria sommarresorna ha flera talare här anfört, att landsbygdens husmödrar,
under den tid som barnen äro borta befrias från omsorgen örn dem och därigenom
erhålla en välbehövlig lättnad. Jag instämmer helt i denna synpunkt, men
måste också fråga, örn inte även städernas arbetarhustrur med mångå barn ha
en arbetsbörda, som behöver lättas därigenom att barnen under en tid komma
ut på landet och mödrarna befrias från omsorgen örn dem.

Jag har, herr talman, ingenting att tillägga, utan ber endast att få yrka bifall
till reservationen.

Herr Lindéll: Herr talman! Jag föreställer mig att diskussionen i denna
fråga har fått sin särskilda tillspetsning bl. a. genom att utskottet understrukit,
att »det är givet att likställighet under sådana förhållanden ej kan åstadkommas
utan inKnappning av resemöjligheterna för barn från de större tätorterna».
Det har säkerligen spelat en stor roll för diskussionen här, att första
kammaren på detta sätt har satts i valet mellan att tillgodose det resebehov,
som uppenbarligen finns för de större tätorternas barn, och de möjligheter
som kunna yppa sig för landsbygdens barn genom ett bifall till statsutskottets
framställning, som ju innebär en inknappning för de större tätorternas barn.

Det är synnerligen beklagligt, att trafiksituationen har försatt oss i det läget,
att vi måste välja mellan dessa båda alternativ. Jag kan dock inte underlåta
att framhålla, att jag tycker mig förmärka en viss motsättning, för att
inte säga motsägelse, i den argumentering, som här har framförts även från
statsrådsbänken. Örn trafiksvårigheterna äro så betydande, att man måste lägga
huvudvikten vid dem — och jag är övertygad örn att det krävs alldeles speciella
åtgärder för att komma lill rätta med dem — skulle man lått lia kunnat
komma till den slutsatsen, att vi överhuvud taget icke borde vidtaga någon
sorn helst utökning av barnens sommarresor i år. utan vänta därmed ytterligare
ett år. Det framlagda förslaget innebär dock, att resemöjligheterna ökas
från 45 000 till 80 000, och därigenom skärpas trafiksvårigheterna. Herr statsrådet
framhöll i sitt anförande svårigheten att gallra. Genom att inkomstgränsen
hö.jes blir gallringen ännu svårare att utföra. Dessutom har man skapat
ett nytt irritationsmoment, då man inför möjligheten för ett antal landsbygdsbarn,
maximerat till 15 000, att komma i åtnjutande av denna förmån av fria

Förslå kammarens protokoll Idka. Nr ]<). 3

Nr 19.

Fredagen den 4 maj 1945.

Anslag till fria sommarresor för barn. (Forts.)
resor. Trots trafik- och gallringssvårigheterna har man således medvetet skapat
nya svårigheter.

När jag, herr talman, för min del skall välja mellan de föreliggande förslagen,
måste jag tillkännage, att jag är mycket tveksam. Herr statsrådets
argumentering beträffande trafiksvårigheterna och det önskvärda i att de
större tätorternas barn få göra dessa sommarresor är för mig mycket vägande.
Samtidigt måste jag tillmäta det argument, som professor Wahlund här anförde,
d. v. s. att husmödrarna på landsbygden lia behov av att få avkoppling
i sitt arbete, mycket stor vikt.

Jag vill för övrigt tillägga, att denna fråga inte bara kan ses ur synpunkten
att vi böra tillgodose barnens hälsa, utan man kan även anlägga rena uppfostrmgssynpunkter
på problemet, nämligen att vi böra bereda möjligheter för
landsbygdens barn att Tesa till en ny omgivning för att där skaffa sig vidare
vyer och vinna nya intryck. Jag är emellertid fullt ense med herr statsrådet
på den punkten, att örn vi ha kunnat klara oss så länge utan denna möjlighet
för landsortens barn, böra vi rimligen kunna klara oss ett år till. Detta är
således icke något avgörande skäl för mig att rösta för utskottets förslag. Däremot
finns det en annan omständighet, som — sedan jag hört debatten här —
så småningom har lett mig över till linjen att rösta med utskottsmajoriteten.
Jag har nämligen i annat sammanhang haft anledning att syssla med frågan
örn de s. k. kontrollbarnen.

Det finns här i landet en rätt betydande procent barn, som inte kunna betraktas
såsom direkt sjuka, men som antingen äro konvalescenter eller vad vi
i allmänhet bruka kalla för klena barn, barn som äro disponerade för sjukdomar
eller som mer eller mindre varit utsatta för vanvård, antingen beroende på
föräldrarnas ekonomiska situation eller oförmåga att ta hand örn barnen. Dessa
s. k. kontrollbarn känna vi rätt väl till. Allteftersom skolläkarinstitutionen
här i landet växer fram, ha vi fått möjlighet att kartlägga detta klientel. Tyvärr
har jag inte här tillgängliga några siffror på antalet av dessa kontrollbarn,
men de äro uppenbarligen i mycket stort behov av sommarvistelse och
miljöförändring. Jag vet inte, örn deras antal på landsbygden stannar vid
15 000, men jag skulle tro, att de äro betydligt fler. Jag är därför ledsen över
denna maximering för landsbygdens del och understöder utskottsmajor ite tens
förslag, emedan jag anser, att denna maximering i och för sig är olycklig beträffande
kontrollbarnen.

Örn vi således stanna vid den slutsatsen, att kontrollbarnen böra beredas särskilda
möjligheter till landsvistelse i annan miljö, bli, så vitt jag förstår, de
gallringssvårigheter, som herr statsrådet här har talat örn, inte heller så omöjliga
att bemästra. Då ha vi ju skolläkarinstitutionen och barnavårdsnämnderna
att tillgå, och det torde inte behöva bereda några oöverstigliga svårigheter
att få fram de kontrollbarn som behöva miljöbyte. I varje fall blir det inte
svårare att gallra ut de kontrollbarn, som man känner till, än att begränsa resemöjligheterna
till de 15 000 barn, som föreslås i propositionen, utan denna urvalsprincip.

Vad som dessutom medverkat till att föra mig över på utskottets linje är,
att antalet resor, såsom jag redan har nämnt, nu föreslås ökade från 45 000 i
fjol till 80 000 i år. Skulle det då vara alldeles otänkbart, att en del av denna
ökning reserverades för landsbygdens kontrollbarn? Vi måste komma ihåg, att
det finns en bestämd skillnad mellan landsbygdens och städernas kontrollbarn.
I städerna känner man till kontrollbarnen lika väl som på landsbygden, kanske
bättre, men i städerna finnas redan åtskilliga välfärdsanordningar vidtagna.
Man har t. ex. alla dessa sommarkolonier, som stå öppna för städernas barn.
Kontrollbarnen från städerna hänvisas till dessa kolonier bl. a. med hjälp av

Fredagen den 4 maj 1945.

Nr 19.

Anslag till fria sommarresor för barn. (Forts.)
skolläkarinstitutionen. i ör barnen från landsbygden stå dessa sommarkolonier
som regel^ inte till buds, utan den enda möjligheten att ta hand örn kontrollbarnen
från landsbygden är att med hjälp av nu föreslagna resor placera dem
hos privata familjer — släktingar eller dylika — på annat håll.

Jag vet inte, herr talman, om detta skäl i och för sig är tillräckligt för att
gå emot Kungl. Maj:t och ansluta sig till statsutskottets majoritet. Men när
jag nu har suttit och funderat i all min enkelhet, har jag kommit till den slutsatsen,
att jag tror, att jag gagnar saken bäst och i varje fall följer mitt eget
samvete bäst genom att i dag på denna punkt rösta med statsutskottet.

Herr Forslund: Herr talman! Het är säkert många fler än den föregående
talaren, som lia varit tveksamma, när de skulle välja mellan utskottets och reservanternas
linje. Jag skulle först gärna vilja uttala en önskan, att man, när
meningsbrytningar föreligga såsom här, finge frågan något klarare upplagd
än vad både utskottet och^reservanterna ha gjort den här gången. Åtskilliga
av oss ha försökt läsa utlåtandet, vi ha kollationerat våra uppfattningar och
ha nog kommit till det resultatet, att det är ganska svårt, åtminstone utan
alltför djupt studium och förfrågningar, att få klart för sig skillnaden mellan
de förslag, som här lia presterats. Jag är inte van att vara elak, men till det
högt värderade, statsutskottet, som av gammalt har namn örn sig att göra allting
sa bra, ma det ända vara tillätet att framföra en önskan: gör i fortsättningen
utlåtandena klarare än det i dag föreliggande!

I själva saken måste jag säga, att jag, liksom —- tror jag — många av oss
tveksamma, har sympatier för den i motionerna framförda tanken, att denna
förmån även skall tillerkännas barn ute på landsbygden. Vi skulle också ha
varit beredda att rösta därför, men när läget är sådant, som vår trafikledning
bär tillkännagivit, måste vi, vad jag förstår, böja oss för de anförda sakskälen.
Dessa väga sa tungt, menar jag, att man inte kan resonera som någon — det
var visst herr Heiding — gjorde: »Visserligen har järnvägsstyrelsen anfört den
och den. meningen, men jag tror inte, att verkan blir den, som järnvägsstyrelsen
angivit.» Jag skulle i stället lia velat, att utskottsutlåtandet och särskilt
reservationen, som hävdar just järnvägsstyrelsens ståndpunkt, fastslagit, att
det egentligen är järnvägsstyrelsen, som här svarar för de förhållanden,’som
göra, att vi inte kunna verkställa vad vi eljest skulle ha önskat, När dessa förhållanden
förändras, äro vi säkert alla här med om att vilja utsträcka den förmån
det här är fråga örn. Men i år måste vi, menar jag, ta hänsyn till de prekära
förhållandena.

Sedan skulle jag också vilja understryka vad någon talare bär sade, att vill
man ge barnen förmånen att komma i en bättre miljö och få det bättre på olika
sätt, da skall man också undersöka, örn saken inte bör organiseras litet mera
omsorgsfullt, sa att inte bara var och en får välja sina egna färdevägar och
sin egen boningsort. Är man säker på att barnen i varje särskilt fall få det
nämnvärt bättre, sedan de lia förflyttats fran den ena orten till den andra? Jag
kommer då fram till samma tanke, som herr Mannerskantz var inne på, att koloniverksamheten
borde få större omfattning. Härför skulle man naturligtvis
inte hindra folk att ta hand om anhörigas eller vänners barn, långt därifrån,
men jag tror som sagt, att koloniverksamheten borde utvidgas. I kolonierna
bli barnen sakkunnig! omhändertagna under de få veckornas sommarvi sidse.

Härmed skulle man också komma ifrån en sak, som jag lyckor är en olägenhet,
nämligen att behöva lia vårdarinna med för barnen, när de resa. Bara
detta skapar ett transportproblem, niir det gäller en sådan mängd barn. När,
sorn.vi veta, större delen av folket vill företa sina resor på sommaren, så bli
svårigheterna större och större år från år flir trafikverket att fullgöra sin tjänst

gg Nr 19. Fredagen deli 4 maj 1945.

Anslag till fria sommarresor för barn. (Forts.)
tillfredsställande. Finge man en mera organiserad transport av dessa barn,
tror jag, att det skulle vara en fördel. .

Jag Ilar velat peka på dessa saker, samtidigt som jag velat giva till känna,
att jag Ilar stora sympatier för motionen, men med hänsyn till skyldigheten att
ta hänsyn till de praktiska svårigheterna måste jag i år rösta för reservationen.

Herr statsrådet Möller: Jag har svårt att tänka mig, att herr Lindén var
närvarande under mitt första anförande här i kammaren.

Det är visserligen trafiksituationen, som komplicerat hela detta problem,
men det avgörande för mig, när jag inte anser mig kunna rekommendera utskottsmajoritetens
förslag, är det faktum, att man genom ett bifall därtill
skapar ett olösligt organisationsproblem för socialstyrelsen och barnavårdsnämnderna.
Det är mycket tråkigt att behöva upprepa vadlag har sagt förut,
men jag anser mig böra göra det efter att lia hört herr Lindéns anförande. Han
säger: svårigheter skapas redan genom behovsprövningen när det gäller dessä
15 000 barn, genom höjningen av inkomst- och förmögenhetsgräasen och genom
trafiksituationen. Därav drar han tydligen den slutsatsen, att när man nu i
alla fall har skapat svårigheter av en viss storleksordning, kan man gott fortsätta
hur långt som helst. Han förstår då inte, att resultatet blir, att man
inte bara skapar nya svårigheter, utan med ali sannolikhet också förstör möjligheterna
att organisatoriskt bemästra de problem, som uppkomma. Kungl.
Maj :ts och reservanternas förslag innebär, att det blir ett slags individuell
behovsprövning för 15 000 barn. Men det är en enorm skillnad pa en individuell
behovsprövning för 15 000 barn och en för 80 000 barn. Jag har redan
sagt, att jag inte tror, att man i senare fallet hinner bli färdig med granskningen
i sådan tid, att resorna överhuvud taget kunna utnyttjas. Det är ju inte
säkert, att det går så, men att risken är ganska stor, borde dock erfarna riksdagsmän
lätt nog kunna inse.

Nu inför herr Lindén ett alldeles nytt moment. Han säger, att man åtminstone
kunde ta kontrollbarnen på landsbygden. Ja, det är mycket bra, men
därom står det ingenting i utskottsutlåtandet. I detta står, att örn någon har
1 500 kr. i beskattningsbar inkomst eller 10 000 kr. i förmögenhet eller därunder,
är han berättigad att få sina barn ut på landet. Den gränsen kan icke
hållas, örn man vill fullt likställa landsbygd och stad. Det är detta, som är
kärnpunkten. Det gör, att den inkomstgräns, som Lungby Majit och utskottsmajoriteten
gemensamt fastslå, bara blir en gest. Man måste då i själva verket
övergå till att pröva både hälsotillståndet och ekonomien individuellt, och
det är det senare, som jag betraktar som ett fullkomligt hopplöst företag, då
det här gäller en sådan massa människor.

Herr Lindén: Jag vili först säga herr statsrådet, att jag inte försummat
att höra något av herr statsrådets anföranden i denna fråga. Jag hörde dem
båda. Trots det kom jag fram till min slutsats.

Jag vill dessutom använda tillfället att säga, att om man menar sig ha
möjlighet att efter en individuell prövning gallra ut 15 000 av landsbygdens
barn, så har man ju redan infört det svåra gallringsmomentet. Då förefaller
det mig, som örn det skulle lia varit lättare att genomföra »landsbygdsnesoma»
— bland annat på grund av herr statsrådets egna betänkligheter i det första
anförandet — genom att gå på kontrollbarnen, där man ju dock har den garanti
för ett riktigt urval, som skolläkarinstitutionen i och för sig innebär.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen enligt de
därunder förekomna yrkandena gjorde propositioner, först på bifall till vad

Fredagen den 4 maj 1945.

Nr 19.

Anslag till fria sommarresor för barn. (Forts.)
utskottet i (leii nu föredragna punkten hemställt samt vidare pa antagande av
det förslag, som innefattades i den av herr Låndström m. fl. vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Anderson, Gustaf Iwar, begärde votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och godkändes en sa lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 102 punkten
1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den av herr Lindström m. fl.
vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för
ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser. Herr talmannen förklarade därpå, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för nej-propositionen.

Då emellertid herr Wahlund begärde rösträkning, verkställdes härefter votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 35;

Nej — 70.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Punkten 2.

Utskottets hemställan bifölls.

Herr statsrådet Möller avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner;
nr 285, angående bidrag till driften av anstalter för bildbara sinnesslöa m. m.;
nr 288, angående lönereglering för föreståndare och vissa lärare vid statsunderstödda
skolor och med dem samorganiserade arbetshem för bildbara sinnesslöa
m. fl.; samt

nr 289, angående pensionsreglering för föreståndare och vissa lärare vid
statsunderstödda skolor och med dem samorganiserade arbetshem för bildbara
sinnesslöa m. fl.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 103, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt elektrifiering
av statsbanenätet under budgetåret 1946/47 jämte i ämnet väckta motioner
;

nr 104, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående förvärv av Halmstad—Nässjö
järnvägar;

nr 105, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förvärv av aktier
i Nässjö—Oskarshamns nya järnvägsaktiebolag m. m.;

Nr 19.

Fredagen deli 4 maj 1945.

nr 106, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående införlivande i
statsbanenätet av Stockholm—Västerås—Bergslagens järnvägar;

nr 107, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ombyggnad av
järnvägslinjen Harmånger—Bergsjö till normalspår; samt

nr 108, i anledning av väckta motioner angående fortsatt utbyggnad av statsbanan
Mönsterås—Fagerhult.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

,. Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 109, i anledning av väckta mort*"
tl0ner1 angående utredning örn löneförhållandena vid telegrafverkets i kontraktväxelstationer.
drivna växels tationer.

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
A. Leander m. fl (I: 49) och den andra inom andra kammaren av herr E.
Severin m. fl. (II: 90), hade hemställts, att riksdagen måtte besluta att hos
-Hung!. Majit begära en utredning av löneförhållandena vid telegrafverkets
i kontraktregi drivna växelstationer.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet av angivna orsaker hemställt
att motionerna I: 49 och II: 90 ej måtte av riksdagen bifallas.

Herr Leander: Herr talman! Jag skall tillåta mig några kommentarer till
denna fråga, trots att jag inser, att det inte tjänar mycket till, då utskottets så
gott som enhalliga utlåtande torde stå utanför varje fara att kullkastas.

utskottet har ställt sig välvilligt till saken och avstyrker en utredning med
hänsyn till att en sådan redan förut försiggår. När motionen väcktes visste
vi motionärer inte, huruvida den utredning, som utskottet åberopar, skulle
komma att syssla även med denna fråga. Vi hade tvärtom anledning
att anta, att den inte komme att sa göra. Tidigare har telegrafverket inte
intresserat sig för lönesättningen vid dessa stationer. Verket har överlämnat
at vederbörande växelstationsföreståndare att klara den saken. Telegrafverket
har lämnat sitt bidrag, och detta ha växelstationsföreståndarna fått fördela så
som de ha funnit för gott. Telegrafverkets bidrag har varit snävt tilltaget,
och för växelstationsföreståndarna har det ju varit ett intresse att för egen
del behålla så mycket som möjligt av vad telegrafverket betalat.

Sedan motionen väcktes, lia förhandlingar pågått, förhandlingar som för
övrigt begärdes redan någon gang i juni manad i fjol. Dessa förhandlingar ha
medfört en väsentlig förbättring i fråga om lönerna, som lia i vissa fall stigit
med upp till 60 %. Detta bevisar ju, att det förelåg goda skäl för motionen,
telegrafverket säger i sitt remissvar, att verket har höjt entreprenadsummorna
— alltså Indragen till stationerna ■— med ungefär 20 %. När de anställda så
på sina håll ha fatt upp till 60 % löneförhöjning, bevisar ju detta, att entreprenadsummorna
lia blivit och i fortsättningen kanske komma att bli något
rättvisare fördelade. Detta är ju ett tydligt bevis på att missförhållanden ha
förelegat. Telegrafstyrelsen medger ju också, att underbetalning kan förekomma,
och när den anför, att till och med växelstationsföreståndarnas egen
organisation har måst ingripa mot sådan underbetalning, torde detta utgöra
tillräckligt bevis för att den har förekommit.

Jag skall bara ta_ ett enda fall. Verket betalade för skötseln av en station
11 000 kr. Fyra heltidsanställda telefonister med 48 timmars arbetsvecka fingo
av dessa 11 000 kr. dela 4 000. Resten behöll växelstationsföreståndaren för
egen räkning. Även örn man är så liberal, att man räknar med 1 000 kr. i ersättning
för hyra, värme o. s. v., återstår i alla fall 6 000 kr. för växelstationsföreståndarens
egen räkning.

Fredagen den 4 maj 1945.

Nr 19.

Ang. löneförhållandena vid vissa växelstationer. (Forts.)

Lönerna ha varit miserabelt låga. De ha på de mindre stationerna — de
med över 35 abonnenter — varierat från 40—45 upp till något över 100 kr. i
månaden. På de större stationerna — de med över 250 abonnenter -— vilka vi
här framför allt ha syftat på, ha lönerna legat högre.

Jag nämnde, att underhandlingar hade förts, men även efter de förbättringar,
som därigenom ha vunnits, är det en avsevärd skillnad mellan vad
som betalas på entreprenadstationerna och vad som betalas på motsvarande
stationer i verkets egen regi. Medan begynnelselönen på en A-ort är 202 kr. i
månaden efter verkets lönereglemente, betalas vid entreprenadstation på C-ort
138 kr. Det är en skillnad på 64 kr. Efter tio års tjänst betalas på telegrafverkets
stationer 260 kr. och på entreprenadstationer på C-ort 2l2 kr. Slutlönen
vid en station på en A-ort i verkets egen regi är 275 kr., medan man på
C-oitens entreprenadstationer får nöja sig med 212 kr. Det är en skillnad på
63 kr.

lii över dessa slutlöner vid stationer i verkets regi finnas dessutom möjligheter
till befordran från andra lönegraden, i vilken dessa telefonister räknas
stå, upp till sjätte lönegraden.

Men det är inte skillnad bara i fråga örn lönerna. Vid verkets stationer utgår
sjukavlöning under sex månader. Med full lön varierar A-avdraget i. lägsta
löneklassen mellan 70 öre och en krona om dagen. Vid entreprenadstationerna
betalas mellan en och tre kronor i månaden såsom bidrag till en sjukkassa, och
örn telefonisterna inte tillhöra någon sådan eller inte kunna komma in i en.
få de i alla fall inte mer än dessa tre kronor i månaden. De ha heller icke någon
som helst fri läkarvård, vilket ju statens anställda i övrigt ha.

Örn man tittar på en sådan sak som semestern, finner man. att maximisemestern
vid entreprenadstationerna enligt de nya bestämmelserna är 14 dagar,
medan den däremot vid telegrafverkets stationer är 20 respektive - •
efter 40 år — 30 dagar. Vidare utgår högre övertidsersättning vid telegrafverkets
stationer, och man får räkna med att anställningen där är fast
och medför pension. När entreprenadstationerna automatiseras, är det inte
fråga örn någon hänsyn till den där anställda personalen. Den lämnas vind
för våg, under det att växelstationsföreståndare överföras till något annat
arbete i verket. De vid entreprenadstationema anställda få klara sig utan någon
som helst avgångsersättning, då däremot en telefonist i verkets tjänst,
örn hon slutar frivilligt, kan få en gratifikation på 100 kronor per tjänstår.
dock högst 1 500 kronor för Stockholm och 1 000 kronor för landsbygden.

Därtill kommer ju, att medan arbetstiden vid verkets stationer i allmänhet
är 42 timmar i veckan, har personalen på växelstationerna, trots den mindre
lönen och de sämre förmånerna i övrigt, 48 timmars arbetsvecka. Man kan för
övrigt peka på även andra förmåner, som de vid entreprenadstationerna anställda
inte lia.

Utskottet medger ju, »att kontraktsformen kan medföra risker för en ojämn
och mindre tillförlitlig betjäning samt desslikes självfallet också för en viss
otillbörlig exploatering av anställd i allmänhet yngre kvinnlig personal». Ja,
vi torde väl kunna fastslå, att exploatering har förekommit, och jag vill påpeka,
att det här är fråga örn inte bara yngre personal, utan även äldre.

Systemet är ju gammalt, såsom telegrafstyrelsen framhåller i sitt remisssvar,
och styrelsen erkänner, att det givetvis efter hand måste röna inverkan
av den fortskridande utvecklingen och de därmed följande större fordringarna
i olika hänseenden. Så har tidigare skett, säger styrelsen, och så kommer att
ske i fortsättningen. Det är alldeles självklart, att ett system, som passade
vid telefonväsendets tillkomst, då småstationerna upprättades och utvecklades,
inte kan vara lika lämpligt för .stationer med 250—1 000 abonnenter och däröver.

Nr 19.

Fredagen den 4 maj 1945.

Äng. löneförållandena vid vissa växelstationer. (Forts.)

Vi ha i motionen påtalat den dåliga betjäningen av allmänheten och klagomålen
på grund därav. Denna sak har telegrafstyrelsen ägnat en mycket ringa
uppmärksamhet i sitt remissvar, men det föreligger verkligen skäl för vårt
påstående, att betjäningen är sämre vid en del av entreprenadstationerna på
landsbygden än i städerna och vid verkets stationer. Jag skall bara dra en
enda notis, införd i Morgon-Tidningen den 1 april 1945 ■—■ det gäller Tumba
station, som är en entreprenadstation. Det heter där: »Anmärkningarna mot
Tumba telefonstation duggar fortfarande tätt. Den uppmärksamhet telegrafstyrelsen
lovat Botkyrka kommunalfullmäktige hålla på stationen tycks inte
haft nämnvärd verkan. Till den långsamma expedieringen av telefonsamtal
fogas nu samma anmärkning när det gäller telegramutbärningen. MT har vänt
sig till vikarierande föreståndarinnan fru Boström för att få en förklaring
varför förhållandena är sådana. Hon säger: ''Anmärkningarna äro utan tvivel
befogade, men det är inte beroende på någon som helst slöhet från personalens
sida som arbetet ej går så smort, som önskvärt vöre’, säger fru Boström. ''Antalet
anställda anser jag vara tillräckligt. F. n. är det 8 telefonister och det
bör räcka. Nej, orsaken är den, att personalen på något undantag när inte
stennar länge nog för att få upp snabbheten i expedieringen, och följaktligen
finns det aldrig en verkligt rutinerad arbetsstyrka. Anledningen härtill synes
vara dels att arbetet är förenat med såväl söndags- som nattjänst, dels att det
f. n. finns bättre betalt arbete att få.’

Av svaret framgår klart att här såväl som på många andra områden bottnar
de rådande förhållandena till sist i lönefrågan. Man gör också den reflexionen:
Är det verkligen lämpligt att telefonstationer av Tumbas storleksordning
utlämnas på entreprenad till den högstbjudande?» Det borde naturligtvis ha
varit »till den lägstbjudande».

Systemet kan ju synas tillfredsställande ur rent affärsmässig synpunkt, men
med den uppfattning man i allmänhet i våra dagar har om arbetets värde vågar
jag nästan säga, att den exploatering, som här har förekommit, har närmat sig
oanständighetens gränser.

Man kan ju fråga sig, varför det är så. Det beror naturligtvis därpå, att
telegrafverket inte har haft något större intresse att få en rättelse till stånd,
växelstatiomsföreståndarna lia haft intresse av att själva tjäna så mycket som
möjligt och, vilket har varit det avgörande härvidlag, de anställda ha saknat
en stark fackorganisation. Nu framhåller utskottet »angelägenheten av att
frågan örn de i kontraktregi drivna växelstationernas betjäning och skötsel
ägnas fortsatt uppmärksamhet. Att så sker är önskvärt med tanke lika mycket
på abonnenterna som på den anställda personalen.» Ja, jag kan ju försäkra,
att denna fråga kommer att ägnas fortsatt uppmärksamhet, men kanske inte
från det håll, som utskottet närmast har tänkt på.

Utan att förhäva mig torde jag våga påstå, att motionen har bidragit till
en viss, jag kan nästan säga avsevärd förbättring i fråga om lönerna för denna
personal, och jag är också övertygad örn att det nuvarande systemet-är moget
för avskrivning. Ett sådant lönesystem vid ett statens verk kan icke anses vara
lämpligt i en tid, när man i övrigt försöker att genomföra förbättringar för
statstjänarna.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets betänkande nr 9, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående
fortsatt giltighet av förordningen den 19 november 1943 (nr 778) örn tillfäl -

Fredagen den 4 maj 1945. Nr 19.

lig nedsättning av skatten för vissa automobiler, bifölls vad utskottet i detta
betänkande hemställt.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets memorial nr 26, med föranledande _ av
kamrarnas skiljaktiga beslut rörande utskottets betänkande nr 19 i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn ändrad lydelse av 32 §
3 mom. kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370) jämte i ämnet
väckta motioner.

I en den 9 februari 1945 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 83, hade Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till lag örn ändrad lydelse av 32 § 3 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370).

Till utskottets behandling hade överlämnats de i anledning av propositionen
väckta likalydande motionerna I: 303 av herr Gustavson m. fl. och II: 473 av
herr Pettersson i Norregård m. fl., vari hemställts, att riksdagen med avslag
å Kungl. Maj :ts proposition nr 83 måtte begära, att Kungl. Maj :t i år vid en
eventuell höstriksdag eller senast vid 1946 års riksdag måtte framlägga förslag
i enlighet med i motionerna anförda synpunkter.

Utskottet hade i sitt betänkande nr 19 hemställt, att riksdagen måtte, med
bifall till Kungl. Maj :ts förevarande proposition nr 83 och med avslag å de likalydande
motionerna I: 303 av herr Gustavson m. fl. och II: 473 av herr Pettersson
i Norregård m. fl., antaga det vid propositionen fogade förslaget till
lag örn ändrad lydelse av 32 § 3 mom. kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370).

Enligt utskottet tillhandakomna protokollsutdrag hade kamrarna vid behandlingen
av utskottets nämnda betänkande stannat i olika beslut, i det att
första kammaren avslagit utskottets hemställan, medan däremot andra kammaren
bifallit vad utskottet i betänkandet hemställt.

Utskottet hade i det nu föredragna memorialet yttrat:

»Den i propositionen föreslagna ändringen av 32 § 3 mom. kommunalskattelagen
innebär, att förmån av fri sjukvård eller fri tandvård i regel icke skall
vid taxering upptagas såsom skattepliktig intäkt. Ifrågavarande bestämmelse
skulle, därest densamma bleve antagen av riksdagen, komma att äga tillämpning
ej allenast vid den kommunala beskattningen utan även vid den statliga
beskattningen. Enligt 2 § förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
skall nämligen i fråga om vad som är att hänföra till skattepliktig inkomst
ävensom angående beräkning av inkomst från olika förvärvskällor gälla
vad i vissa bestämmelser i kommunalskattelagen — däribland 32 § — är
stadgat.

Kamrarnas skiljaktiga beslut innebära, att första kammaren avslagit Kungl.
Majit förevarande proposition, medan däremot andra kammaren bifallit samma
proposition. Då de skiljaktiga besluten sålunda äro helt motsatta, kan sammanjämkning
av desamma icke äga rum.

Utskottet har emellertid tagit under övervägande, huruvida den föreliggande
frågan kan bliva föremål för gemensam omröstning. Vid bedömandet av
detta .spörsmål är att märka, att sådan omröstning icke kan ifrågakomma beträffande
kommunala boskattningsfrågor. Däremot skall gemensam omröstning
äga rum beträffande grunderna för en bevillning, vartill hänföras bland annat
reglerna örn skattefrihet vid den statliga inkomstbeskattningen. På grund härav
har inom utskottet ifrågasatts, att — med hänsyn till den i 2 § förordningen
om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt givna hänvisningen till vissa
bestämmelser i kommunalskattelagen — kamrarnas skiljaktiga beslut skulle

Äng■ gemensam
omröstning
i viss
beskattningsfråga.

Nr 19.

Fredagen den 4 maj 1945.

Äng. gemensam omröstning i viss beskattningsfråga. (Forts.)
kunna anses i lika hög grad avse grunderna för en bevillning som en kommunal
beskattningsfråga samt att den föreliggande frågan i enlighet härmed vore
av beskaffenhet att böra avgöras genom gemensam omröstning. Då emellertid
den i propositionen föreslagna författningsändringen gäller en bestämmelse i
kommunalskattelagen och gemensam omröstning icke bör ske beträffande stadganden
i denna lag, har utskottet ansett sig förhindrat att förorda sådan omröstning.
Utskottet har fördenskull — ehuru den ifrågasatta författningsändringen
är av betydelse även för den statliga beskattningen — funnit den
föreliggande frågan ha för innevarande riksdag förfallit, vilket utskottet härmed
får för riksdagen anmäla.»

Herr Bärg, Johan: Herr talman! Jag måste be örn ursäkt för att jag besvärar
herr talmannen och, något mindre, den glest besatta kammaren nied att ta
till orda i ett ärende, där man i allmänhet inte brukar säga någonting. Men
det här föreliggande memorialet är av den beskaffenheten, att jag anser, att
det i protokollet bör finnas något mera märke än det som memorialet i och för
sig utgör.

För ett pär tre år sedan behandlade vi ett bevillningsutskottets omröstningsmemorial,
som godkändes av kamrarna, utan att ett ord sades och ändå var
dess innehåll så konstifikt, att det hade förtjänat någon uppmärksamhet. Jag
har bittert ångrat, att jag inte sade någonting om saken den gången. Nu är det
för sent. Det är ju annars rätt gagneligt, när man går tillbaka till urkunderna
för att få prejudikat och ledning, hur man skall förfara i tvistigare fall, att
det finnes några fylligare märken än de nakna betänkandena att fästa sig vid.
Jag tillåter mig, herr talman, att i detta sammanhang med ett pär ord erinra
örn den ovan antydda situationen.

Det gällde då omsättningsskatt på vissa mediciner, och andra kammaren hade
bifallit två motioner, som voro så mot varandra stridande, att det inte var
möjligt att föra beslutet ut i verkligheten. Första kammaren hade avslagit motionerna,
och det blev ett stort huvudbry, hur man skulle kunna ordna med gemensam
votering i en fråga, där andra kammarens beslut, som ju innebar bifall
till båda motionerna, var sådant, att det icke kunde sättas i verket. Vilken av
dessa motioner var det andra kammaren hade stannat för? Detta avgjordes genom
gemensam votering, och det är väl ändå ganska kuriöst.

När jag försummade tillfället att då säga några ord örn denna sak, kan jag
väl ändå nu få sätta några enkla spår i protokollet som minne av den dagen.
Jag är övertygad örn att eftervärlden, som kommer att studera annalerna, kommer
att fästa sig vid det konstitutionellt sett så egendomliga förfarandet vid
detta tillfälle.

Det nu föreliggande memorialet är av annan beskaffenhet, såsom kammarens
ledamöter kanske ha funnit, och man kan inte vara tillfreds med att låta det
passera utan att försöka få någon ändring i de förhållanden, som ligga till
grund för memorialet. Godkänner man utan vidare ett förfaringssätt sådant
som memorialet innefattar, bryter man mot den konstitution, som vi hittills ha
hållit i hävd. Av denna anledning och för att det skall finnas ett märke i protokollet
för framtiden vågar jag besvära kammaren med ett anförande, som
jag skall läsa upp — hastigt därför att jag tror, att ingen hör på mig.

Jag vill nämligen till protokollet ha antecknat, att i det nu föreliggande
ärendet bevillningsutskottet haft att taga ställning till en principfråga av stor
betydelse. Sakläget är följande. I en proposition föreslog Kungl. Majit införande
av en bestämmelse i kommunalskattelagen om skattefrihet för förmån
av fri sjukvård och fri tandvård, som åtnjutes av i statlig, kommunal eller
enskild tjänst anställda. Den sålunda föreslagna bestämmelsen hade betydelse

Fredagen den 4 maj 1945.

Nr 19.

Ang. gemensam omröstning i viss beskattningsfråga. (Forts.)
inte bara för den kommunala utan även för den statliga beskattningen. I förordningen
örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt finnes nämligen ett stadgande,
vari säges bl. a., att bestämmelserna i kommunalskattelagen angående
vad som är att hänföra till skattepliktig inkomst skola gälla även vid taxeringen
till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt. Denna proposition tillstyrktes
av bevillningsutskottet. Vid ärendets behandling i kamrarna stannade dessa i
olika beslut. Första kammaren avslog utskottets hemställan (och därmed även
propositionen). Andra kammaren biföll utskottets hemställan.

I det läge, som sålunda uppkommit genom kamrarnas skiljaktiga beslut, ankom
det på utskottet att taga under övervägande vad som vidare borde åtgöras
i detta ärende. En sak var därvid alldeles klar. Då de skiljaktiga besluten
voro helt motsatta, kunde någon, sammanjämkning icke äga rum. Men svårare
var att avgöra, örn frågan kunde bliva föremål för gemensam votering. Den
föreslagna författningsändringen gällde visserligen närmast kommunalbeskattningen,
och beträffande kommunala beskattningsfrågor kan gemensam votering
icke äga rum. På grund av hänvisningen i statsskatteförordningen skulle emellertid
bestämmelsen i fråga komma att i full utsträckning äga giltighet även
vid taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt. Denna skatt är ju
en bevillning, och enligt grundlagarna skall gemensam votering ske i fråga
om grunderna för en bevillning. Med hänsyn till att det här sålunda icke
blott var fråga om en ändring i en författning rörande den kommunala beskattningen,
utan sakligt sett även om grunderna för en bevillning, och då det inte
är möjligt att skilja på de båda frågorna, ifrågasatte utskottet till en början
att föreslå kamrarna gemensam votering. Emellertid visade det sig, att rättslärda,
med vilka utskottet rådgjort i saken, ansågo gemensam votering icke
vara möjlig i detta fall. Skälet härtill var, att den ifrågavarande författningsändringen
avsåg en bestämmelse i kommunalskattelagen och att något förslag
om ändring i statsskatteförordningen icke nu förelåg. I detta läge ansåg sig
utskottet icke kunna göra annat än att för kamrarna anmäla, att frågan för
denna riksdag förfallit och denna anmälan göres nu i detta memorial.

Jag vill härtill bara foga, att innan utskottet kom fram till detta resultat,
höllos överläggningar med kamrarnas talmän, och de hade också den uppfattningen,
att här inte var annat att göra. Man får naturligtvis inte förbise, att
man genom att godta denna anmälan gör våld på bestämmelserna om att, när
det gäller grunderna för statsbeskattningen, gemensam votering skall äga rum.
Men man kail inte undgå att man i sådana fall måste bryta mot gällande bestämmelser.

Inom utskottet har rått en enhällig uppfattning örn att den utgång, som den
genom kamrarnas skiljaktiga beslut uppkommande frågan enligt utskottets
memorial skulle komma att få, icke kan anses tillfredsställande, utan att en
översyn av hithörande bestämmelser är påkallad. Som jag nyss sade, beror
frågans utgång på att den bestämmelse det här gällde fanns intagen i kommunalskattelagen,
ehuru den i lika hög grad avsåg den statliga som den kommunala
beskattningen. Detta är inte något som är utmärkande för just den här
föreliggande sakfrågan. Förhållandet är ju i stället det, att kommunalskattelagen
innehåller en fullständig författningstext, medan däremot statsskatteförordningen
i stor utsträckning hänvisar till kommunalskattelagens bestämmelser
örn vad som är ali hänföra till skattepliktig inkomst och om inkomstens
beräkning. Detta förhållande har nu visat sig medföra den givetvis icke avsedda
konsekvensen, att grundlagens föreskrift om gemensam votering i frågor om
grunderna för en bevillning icke kan följas annat än i mycket begränsad utsträckning.
Detta måste anses vara högst betänkligt. I det här föreliggande
ärendet gällde det visserligen eu obetydlig fråga, men en annan gång kan det

Nr 19.

Fredagen den 4 maj 1945.

Äng. gemensam omröstning i viss beskattningsfråga. (Forts.)
gälla en fråga av mycket stor vikt. Att en ändring av hithörande bestämmelser
bör ske, är uppenbart, och inom utskottet har förordats denna form för att
fästa Kungl. Majits uppmärksamhet på saken.

På vad sätt en bättre tingens ordning skall kunna åstadkommas, är inte
möjligt att nu göra något uttalande om. Frågan är alltför komplicerad för att
detta skulle vara möjligt. Men några ord må sägas även örn detta. En nära till
hands liggande utväg skulle kunna synas vara att ändra skatteförfattningarnas
uppställning så, att statsskatteförordningen komme att innehålla den
fullständiga författningstexten och kommunal skattelagen hänvisningar till
denna förordning i stället för som nu tvärtom. I så fall skulle nämligen något
hinder icke möta mot gemensam votering i frågor av nu avsett slag. Det bleve
då grunderna för den kommunala beskattningen, som finge karaktären av ett
slags bihang till grunderna för den statliga beskattningen och inte tvärtom
som nu. Denna väg torde emellertid inte vara framkomlig. Redan vid tillkomsten
av 1928 års skatteförfattningar diskuterades möjligheten av att låta
statsskatteförordningen innehålla den fullständiga författningstexten och kommunalskattelagen
hänvisningarna. Att denna lösning inte valdes, berodde på
att man där råkar ut för en komplikation av annat slag. I så fall skulle nämligen
riksdagen kunna ensam besluta en ändring i statskatteförordningen, och
denna ändring skulle automatiskt komma att gälla även vid kommunalbeskattningen.
Emellertid skola ju Kungl. Majit och riksdagen gemensamt besluta om
kommunalskattefrågor, och Kungl. Maj :ts beslutanderätt skulle därigenom suspenderas,
då det gällde kommunalbeskattningen. Det kan inte heller vara bra,
om vi skulle följa den ordning, som vi hittills i konstitutionellt avseende ha
gillat.

En annan tänkbar väg vore att låta både kommunalskattelagen och statsskatteförordningen
innehålla fullständiga författningstexter. Det går naturligtvis,
men det skulle medföra stora praktiska olägenheter, till och med så
stora, att jag inte vet, örn jag vågar förorda denna väg. I det praktiska livet
är det ju nödvändigt att efter taxeringarna kunna fastställa taxeringsbeloppen
för både den statliga och den kommunala beskattningen och inte ta dem var
för sig. Det förefaller mig sålunda ganska vanskligt att våga sig på den utvägen.

En annan framkomlig väg kunde möjligen vara att i grundlagarna införa
uttryckliga bestämmelser örn att gemensam votering skall ske i frågor av hithörande
slag, och då komma även kommunalskattelagens bestämmelser att falla
under gemensam votering. Men det är saker och ting, som jag inte vågar ge
någon anvisning örn.

Herr talman! Jag har med detta velat, inte bara få ett märke i protokollet
för dagen, utan också rikta en hemställan till vederbörande statsråd att få
Kungl. Majit att ta upp denna fråga till omprövning, och det utan dröjsmål,
för att undersöka, hur man skall kunna få bestämmelser, som undanröja dessa
komplikationer på ett rimligt sätt. En annan dag kunna vi stå inför viktigare
problem än dessa enkla ting, som det nu gäller, och då lära vi icke vara till
freds med en hemställan från utskottet, att riksdagen skall nöja sig med att
göra en enkel anmälan, att frågan har förfallit.

Herr Sandler: Herr talman! Den sammankoppling av kommunalskattelagen
och statsskatteförordningen, som nu har lett till att en tvingande grundlagsbestämmelse
örn gemensam votering i bevillningsfrågor enligt utskottets mening
icke kan exekveras, försätter riksdagen i ett läge, som är icke blott otillfredsställande,
utan efter mitt förmenande ohållbart. Jag finner därför herr
Bärgs hemställan om en översyn på detta område synnerligen val motiverad.

Fredagen den 4 maj 1945.

Nr 19.

Äng. gemensam omröstning i viss beskattningsfråga. (Forts.)

Herr Herlitz: Herr talman! Jag är fullkomligt ense med herr Bärg både
i det hänseendet, att bevillningsutskottet här har intagit en riktig ståndpunkt,
och därutinnan, att det spörsmål, som har blivit rest, tarvar närmare övervägande.
Det må tillåtas mig att med några ord erinra örn hur saken historiskt
sett legat till.

Den gamla ordningen från 1860-talet och fram till början av 1900-talet var
ju den. att vi hade de grundläggande reglerna för både bevillningen, som det
hette då, och kommunalskatten i bevillningsförordningen; till följd därav kunde
det hela ordnas genom gemensam votering. Sedan kom en period, då de
båda skatteformerna voro frigjorda från varandra. Det var från början av
1900-talet och fram till år 1928. Man hade då kommunalskattelagstiftningen
för sig och en inkomstskatt vid sidan därav. Sedan gick man år 1928 över
till det system, som vi nu ha och som naturligtvis med visst fog kan karakteriseras
så som herr Sandler nu gjorde, nämligen att det strider mot regeringsformens
principer, att bevillningarna skola kunna underkastas gemensam votering.

Jag vill dock framhålla, att man icke får pressa denna sats alltför mycket.
Ty det finns ju ännu i detta ögonblick den möjligheten att på den gemensamma
voteringens väg, när man det vill, genomföra en ändring i den statliga beskattningen.
Det kan nämligen ske därigenom, att man ändrar eller gör ett undantag
från den nu allmänna regel i inkomstskatteförordningens 2 § som säger,
att med avseende på inkomstens beräkning skola kommunalskattelagens bestämmelser
gälla. Kungl. Maj:t skulle t. ex. vara oförhindråd, ifall det är angeläget
att göra en ändring bara i den statliga beskattningen, att framlägga
ett förslag örn att på det eller det området sätta in särregler i inkomstskatteförordningen.
Jag skulle också vilja framhålla, att. även bevillningsutskottet
har möjlighet att när det vill ta initiativ till en ändring i inkomstskatteförordningen
i samma riktning.

Men det tarvar nog att övervägas, örn man inte skulle kunna finna några
andra vägar för spörsmålets lösning än .vi nu ha. Herr Bärg bär efter mitt
förmenande på mycket goda grunder avvisat den tanken, att man formellt helt
skulle lösgöra de båda frågorna, så att man finge en fristående lagstiftning
örn statsbeskattningen och en örn kommunalbeskattningen. Det komme ju ur
praktisk synpunkt, såsom herr Bärg underströk, att medföra mycket stora olägenheter.
o ..

Herr Bärg var angelägen att här icke uttala någon bestämd mening, men,
örn jag förstod honom rätt, lutade han åt den uppfattningen,, att man skulle
göra på det viset, att man finge även kommunalskattelagstiftningen i dess
helhet underkastad gemensam votering, visserligen med bibehållande av den
för bevillningsfrågor främmande ordningen, att Kungl. Maj :t skulle besluta
med riksdagen.

På den punkten skall jag tillåta mig,, utan att heller uttala någon bestämd
mening, att sätta ett litet frågetecken i marginalen. Var. man inte år 1928
mycket angelägen att införa regler i en lag av den anledningen, att man därigenom
ville skapa en större stabilitet åt dessa för kommunernas ekonomi
grundväsentliga regler? Vad som då framstod som angeläget var väl inte bara
det förhållandet, att Kungl. Maji skulle vara nied och besluta — huruvida
Kungl. Majit är med och beslutar eller inte, är val, tänker jag mig, i parlamentarismens
tidevarv en fråga av icke alltför stor praktisk betydelse — utan
man var framför allt angelägen örn att dessa regler icke skulle vara underkastade
den gemensamma voteringen. Den tanke herr Bärg närmast lutar åt,
skulle innebära-, att man strök ett streck över denna princip och gjorde det möjligt
alt underkasta alla bestämmelserna örn kommunalbeskattning gemensam

Nr 19.

Fredagen den 4 maj 1945.

Äng. gemensam omröstning i viss beskattningsfråga. (Forts.)
votering. Jag tror, att man får tänka sig för flera gånger, innan man tar det
steget.

Då man kommer in på sådana överväganden herr Bärg önskat, förmodar
jag, att också av sig självt inställer sig den tanken, huruvida man inte här kan
göra en rationell klyvning på något vis. Vad som ur synpunkten av kommunernas
ekonomi är viktigt att få stabilt är kanske inte så mycket allsköns speciella
regler örn hur inkomst beskattas, utan det är väl framför allt de fundamentala
reglerna örn garantiskatt med mera, som vi alla känna och som ge
den kommunala beskattningen en helt annan prägel än den statliga. Är det
då inte en möjlig utväg att försöka i kommunalskattelagen bibehålla dessa för
kommunalbeskattningen väsentliga regler, men sedan låta kommunalskattelagen
i avseende på sådana spörsmål, som i dag äro i fråga, hänvisa till inkomstskatteförordningen? Jag

har, herr talman, då frågan nu tagits upp till debatt, velat kasta fram
dessa tankar till den verkan det kan ha.

Herr Sandström: Herr talman! Jag vill tillåta mig göra en randanmärkning
till vad herr Bärg nyss yttrade. Han diskuterade bland andra alternativ
även det, att man skulle ha en fullständig lagtext såväl i kommunalskattelagen
som i statsskatteförordningen. Jag tror, att den tanken bör avföras ur
diskussionen ju förr dess hellre. Visserligen skulle man med en sådan anordning
vinna, att man kunde få gemensam omröstning rörande en bestämmelse
i_ statsskatteförordningen, men detta skulle, herr andre vice talman, i en situation
som denna kunna leda till att en viss förmån betecknades såsom skattefri
vid den statliga taxeringen men skattepliktig vid den kommunala — och därmed
vore väl den sista villan ännu värre än den första.

Jag skall inte inlåta mig på själva det formella bedömandet av denna fråga.
Jag har dock verkligen en känsla av att man alltför mycket böjt sig för i
doktrinen uppställda formella förutsättningar. Jag tror, att denna fråga, om
man tagit på den med litet lättare hand, skulle ha kunnat på tillfredsställande
sätt lösas.

Herr Bärg, Johan: Herr talman! Jag vet inte vad herr Sandström menade
med det han sist sade. Menar herr Sandström, att man inte behöver vara så
noga med grundlagens bestämmelser, utan kan taga litet lätt på dem, eller
tycker han, att det här inte gäller någon viktig sak, så att det inte spelar
någon större roll, örn man tar gemensam omröstning, så vill jag säga, att syftet
ju kan vara väl sa gott, men jag vet inte, örn det i det här sällskapet är rådligt
att rekommendera en dylik utväg.

Vad beträffar frågan örn möjligheten att ha skilda lagbestämmelser — det
var val det herr Sandström syftade till —- trodde herr Sandström tydligen,
att jag förordade ett sådant arrangemang, men jag sade tvärtom, att man av
praktiska skäl icke kan tillråda en sadan ordning. Men det är naturligtvis
en väg och likaså det av professor Herlitz omnämnda andra alternativet. Jag
säger inte heller så mycket örn den lösningen, men har man inte fler än tre
vägar att gå och kommer underfund med att man inte kan gå någon av dem,
star man sa handfallen som jag gjorde i mitt anförande. Man får säga, att de
föreslagna vägarna äro möjliga men att de ändå äro ytterst olämpliga och
ingalunda kunna rekommenderas. — Det är den ledning jag har kunnat ge
-Kungl. Maj :t, och det är sannerligen inte mycket att få.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, lades det under behandling
varande memorialet till handlingarna.

Fredagen den 4 maj 1945.

Nr 19.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets betänkanden:

nr 33, i anledning av väckt motion om nedsättning av automobilskatten för
elbilar;

nr 34, i anledning av väckt motion örn viss ändring i 20 § förordningen angående
stämpelavgiften; samt

nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den 25 maj 1941 (nr 251) örn varuskatt.

Vad utskottet i dessa betänkanden hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden:

nr 24, i anledning av väckt motion örn dyrtidstillägg å pensioner till vissa
f. d. anställningshavare hos vägdistrikt; och

nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående pension åt vissa
f. d. arbetare vid vägväsendet jämte i ämnet väckta motioner.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande bankoutskottets utlåtande
nr 26, i anledning av framställningar angående pensioner eller understöd
åt vissa i statens tjänst anställda personer m. fl.

Punkterna 1—8.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 9. Ang. pension

I en till riksdagen avlåten proposition, nr 192, hade Kungl. Majit i''6res\&,g\t idrarenQ^A.
riksdagen medgiva, utom annat, att läraren i oboespelning vid musikhögskolan Pegel.
Georg Arthur Pegel finge från och med månaden näst efter den, varunder han
lämnade sin anställning, under sin återstående livstid från anslaget till diverse
pensioner och understöd m. m. uppbära en årlig pension av 984 kronor, vilken
pension icke skulle medföra nedsättning av Pegel tillkommande pension såsom''
f. d. militär beställningshavare.

Utskottet hade i den nu föredragna punkten anfört:

»Med hänsyn till de pensionsförmåner, som redan tillkomma Pegel såsom
förutvarande medlem av hovkapellet och f. d. musikfanjunkare å övergångsstat,
kunde det måhända förefalla tveksamt, huruvida tillräckliga skäl föreligga
att tillerkänna Pegel ytterligare pension av statsmedel på grund av hans
omförmälda anställning såsom lärare i oboespelning vid musikhögskolan. Emellertid
har läraranställning därstädes tidigare i regel1 varit förenad med pensionsrätt
även vid jämförelsevis begränsad undervisningsskyldighet. Såsom
i ärendet erinras, föreligger vid innevarande riksdag förslag om omändring
av flertalet lärartjänster vid musikhögskolan till extra ordinarie befattningar,
varmed således skulle följa pensionsrätt. Vid angivna förhållanden och
då Pegels lärarverksamhet omfattat en tid av mera än 40 år vill utskottet
icke motsätta sig, att Pegel på sätt Kungl. Majit föreslagit på grund av berörda
läraranställning tillerkännes en pension av 984 kronor för år.

Utskottet hemställer alltså, att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts förevarande
framställning.»

Nr 19.

Fredagen den 4 maj 1945.

Äng. pension åt musikläraren G. A. Pegel. (Forts.)

Enligt en vid punkten avgiven reservation bade herrar Sandström, Sundvik,
Löfgren, Andersson i Munkal jungby, Nilsson i Landskrona och Svensson i
Alingsås ansett, att utskottets yttrande och förslag bort hava följande lydelse:

»Såsom av utredningen i ärendet framgår, åtnjuter Pegel i egenskap av
förutvarande medlem av hovkapellet en årlig pension av 2 100 kronor samt
såsom f. d. musikfanjunkare å övergångsstat en årlig pension av 2 916 kronor,
vartill komma dyrtids- och kristillägg. I betraktande av storleken av de
pensionsförmåner, vilka sålunda redan tillkomma Pegel, finner utskottet icke
skäl tillstyrka, att Pegel på grund av sin omförmälda anställning vid musikhögskolan
— med vilken anställning varit förenad en jämförelsevis begränsad
undervisningsskyIdoghet — beredes ytterligare pension av statsmedel.

På grund av det anförda hemställer utskottet, att Kungl. Maj:ts förevarande
framställning icke må till någon riksdagens åtgärd föranleda.»

Herr Sundvik: Herr talman! Jag vill fästa kammarens uppmärksamhet på
att utskottet känt sig tveksamt, huruvida det skulle tillstyrka det föreliggande
förslaget. Även föredragande statsrådet har varit tveksam, örn lian skulle tillstyrka
den pension, det här är fråga om.

Det framgår av utlåtandet, att den tjänst Pegel innehaft har varit en arvodestjänst
och att hans undervisningsskyldighet under åren 1935 till 1939
omfattat endast fem veckotimmar, för att under återstående år ha varierat
mellan sju och åtta veckotimmar.

Nu är emellertid att märka, att Pegel redan har pension på grund av två
olika anställningar •— dels uppbär han såsom förutvarande medlem av hovkapellet,
som han tillhört sedan år 1931, en pension av 2 100 kronor, och dels
uppbär han såsom f. d. musikfanjunkare en pension av 2 916 kronor. Till dessa
belopp komma dyrtids- och kristillägg. Hans sammanlagda pensionsbelopp
uppgår till 7 212 kronor örn året, och nu föreslås alltså, att han dessutom skall
erhålla pension på grund av denna arvodestjänst.

Reservanterna anse, att med hänsyn till rådande förhållanden utskottets förslag
på föreliggande punkt bör avslås av kammaren. Jag tillåter mig, herr
talman, att yrka bifall till den vid denna punkt avgivna reservationen.

Herr Lindblom: Herr talman! Man kan naturligtvis vara tveksam i en fråga
som denna med hänsyn förnämligast till den pension, som utgår till ifrågavarande
person från annat håll, och det är väl också väsentligen på den grunden
reservanterna här ha intagit den ståndpunkt, som de ha gjort. Men örn
man å andra sidan fäster sig vid den tjänstgöring, som personen i fråga haft,
finner man att han dock varit anställd vid musikhögskolan i över 40 år, och
när en person innehaft så långvarig anställning, förefaller det mig vara ett
förhållande, som man har skäl att taga viss hänsyn till. Den omständigheten,
att han får pension från annat håll, synes mig knappast berättiga till att i
detta avseende underkänna hans krav på pension från den tjänst, som han
dock innehaft under så lång tid.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Löfgren: Herr talman! Det äger visserligen sin riktighet, att Pegel
varit anställd såsom lärare vid musikhögskolan under mer än 40 år, men hans
undervisningsskyldighet har varierat högst betydligt, och för tiden ända fram
till år 1935 finns det inte redovisat, hur många timmar per vecka han har
tjänstgjort. Den långvariga anställningstiden kan sålunda enligt mitt förmenande
ej utgöra anledning och skäl till att han nu även på denna arvodestjänst,
där han för övrigt under senare tid innehaft en årsavlöning av 3 536

Fredagen den 4 maj 1945.

Nr 19.

Ang. pension åt musikläraren G. A. Pegel. (Forts.)
kronor, skulle komma i åtnjutande av pension. Såsom här redan förut av herr
Sundvik har framhållits, åtnjuter Pegel dels pension med 2 100 kronor i egenskap
av förutvarande medlem av hovkapellet, och dels innehar han såsom f. d.
musikfanjunkare å övergångsstat en årlig pension av 2 916 kronor. På dessa
pensioner har Pegel också dyrtids- och kristillägg med sammanlagt 2 196
kronor, varför hans årliga pension nu uppgår till 7 212 kronor. Skulle han
dessutom få den av utskottets majoritet föreslagna pensionen på 984 kronor,
komme hans sammanlagda pensionsförmåner att stiga till 8 196 kronor per
år. Jag tycker för min del att det med hänsyn till det arbete, som han har
utfört, och kanske inte minst med hänsyn till den njugghet, som man från statsmakternas
sida visar när det är frågan örn en enkel arbetare, som under 40 eller
kanske till och med 50 år haft anställning hos staten, kan vara tillräckligt med
de pensionsförmåner Pegel redan har.

Ur de synpunkterna, herr talman, ber jag att få yrka bifall till den vid
utskottets utlåtande fogade reservationen.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr andre vice
talmannen, som för en stund övertagit ledningen av kammarens förhandlingar,
i enlighet med föreliggande yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den nu ifrågavarande punkten hemställt samt vidare därpå att kammaren
skulle med avslag å utskottets hemställan godkänna den vid punkten
avgivna reservationen; och förklarade herr andre vice talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Sundvik begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som bifaller vad hankoutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 2i6 punkten
9, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan och godkännes den vid punkten
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr andre vice talmannen först de ledamöter, som ville rösta
för jia-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade
för nej-propositionen.

Punkterna 10—21.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden:

nr 27, i anledning av framställningar angående understöd åt efterlevande till
vissa i statens tjänst anställda personer m. fl.,

nr 28, i anledning av väckt motion angående utredning örn rätt till pension
för vissa frånskilda hiustrur:

nr 29, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående årligt understöd
åt vissa förutvarande arbetare m. fl å Hamre och Såtenäs egendomar;

Första kammarens protokoll 1945. Nr 19.

Nr 19.

Fredagen den 4 maj 1945.

nr 30, i anledning av Kungl Maj:ts proposition angående vissa pensionsbestämmelser
för lärarinnor vid de statsunderstödda enskilda läroanstalterna;

nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dels delaktighet
i statens pensionsanstalt för vissa grupper av befattningshavare, dels ock
tjänstårsberäkning i pensionshänseende för föreståndarinnan vid akademiska
sjukhuset i Uppsala Elsa Amalia Nordström; samt

nr 3$; i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående livräntor åt vissa
befattningshavare och f. d. befattningshavare vid statens järnvägar.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtanden:

nr 32, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående förordning örn
upphävande i viss del av förordningen den 31 oktober 1939 (nr 768) med vissa
särskilda föreskrifter rörande tillämpningen av motorfordon sförordningen den
23 oktober 1936 (nr 561) m. m.; samt
nr 36, i anledning av väckt motion om viss ändring i arbetstidslagen för hotell,
restauranger och kaféer.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 22, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till bostadsvaneundersökning
på landsbygden.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av första kammarens andra tillfälliga utskotts
utlåtande nr 9, i anledning av väckt motion örn åtgärder för planläggning av
idet fortsatta utredningsarbetet på socialpolitikens och socialvårdens områden,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt;

och skulle jämlikt § 63 riksdagsordningen detta beslut genom utdrag av
protokollet delgivas andra kammaren.

Föredrogos och bordlädes Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade propositioner
nr 285 och 287—289.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 3.30 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Lördagen den 5 maj 1945.

Nr 19.

Lördagen den 5 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen.

Herr statsrådet iErlander avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 290, angående anslag till upplysnings- och organisation sverksamhet i
fråga örn1 hantverk och småindustri;

nr 291, med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 30
december 1939 (nr 934) örn tjänsteplikt, m. m.;

nr 292, angående fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att
inlösa av banken utgivna sedlar med guld m. m.; samt

nr 293, med förslag till förordning örn provisorisk förstärkning av blindhetsersättningar,
m. m.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 5, i anledning av Kungl. Maurts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1945/46 under femte
huvudtiteln, avseende anslagen inom socialdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 196, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående anslag för
budgetåret 1945/46 till avlöningar vid karolinska mediko-kirurgiska institutet; nr

197, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetaret 1944/45, i vad propositionen
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde;

nr 198, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1944/45, i vad propositionen
avser folkhushållnings departementets verksamhetsområde; samt

nr 199, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till vissa
omkostnader för Svenska gengasaktiebolagets verksamhet.

Föredrogos följande från andra kammaren ankomna protokollsutdrag:
nr 378, med delgivning av nämnda kammares beslut över dess första tillfälliga
utskotts utlåtande nr 9, i anledning av väckt motion örn åtgärder för förbättring
och modernisering av läroböckerna m. m. ; samt

nr 379, med delgivning av nämnda kammares beslut över dess andra tillfälliga
utskotts utlåtande nr 5, i anledning av motion angående utredning örn
vissa åtgärder i samband med den inom produktionslivet pågående rationaliseringen.

Första kammaren beslöt hänvisa dessa ärenden till sitt första tillfälliga
utskott.

Föredrogs ett från andra kammaren ankommet protokollsutdrag, nr 382, med
delgivning av nämnda kammares beslut över dess tredje tillfälliga utskotts
utlåtande nr 9, i anledning av väckt motion örn åtgärder för uppgörande av

Nr 19.

Lördagen den 5 maj 1945.

riktlinjer för reglering och planläggning av - bebyggelsen i Bohusläns fiskelägen.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Första kammaren har den
19 nästlidne april bifallit sitt andra tillfälliga utskotts i utlåtande nr 3 gjorda
hemställan, att en motion i samma syfte som andra kammarens nu delgivna
beslut icke måtte till någon första kammarens åtgärd föranleda. Med hänsyn
härtill hemställer jag, att kammaren måtte finna delgivningen av andra
kammarens beslut ej föranleda vidare yttrande.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Föredrogs ett från andra kammaren ankommet protokolhutdrag, nr 385,
med delgivning av nämnda kammares beslut över dess andra tillfälliga utskotts
utlåtande nr 6, i anledning av motion örn åtgärder för planläggning
av det fortsatta utredningsarbetet på socialpolitikens och socialvårdens områden.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Även i denna fråga har
första kammaren redan fattat beslut. Vid behandling under gårdagen av
kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 9 har kammaren bifallit
utskottet» hemställan, vilken överensstämmer med andra kammarens beslut i
ämnet. Jag hemställer därför, att kammaren måtte finna delgivningen av
detta beslut ej föranleda vidare yttrande.

Denna hemställan bifölls.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj :ts propositioner:

nr 285, angående bidrag till driften av anstalter för bildbara sinnesslöa
m. m.;

nr 287, angående anslag till expeditionsbaracker för statens utlänningskommission;
samt

nr 288, angående lönereglering för föreståndare och vissa lärare vid statsunderstödda
skolor och med dem samorganiserade arbetshem för bildbara sinnesslöa
m. fl.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet Kungl. Maj :ts proposition nr
289, angående pensionsreglering för föreståndare och vissa lärare vid statsunderstödda
skolor och med dem samorganiserade arbetshem för bildbara sinnesslöa
m. fl.

Föredrogos och bordlädes Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade propositioner
nr 290—293.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets memorial nr 15, med förslag till lag angående ändrad
lydelse av 2, 3, 6 och 7 §§ stadgan den 21 februari 1941 (nr 98) örn ersättning
för riksdagsmannauppdragets fullgörande;

statsutskottets utlåtanden:

nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1945/46 under elfte
huvudtiteln, avseende anslagen inom folkhushållningsdepartementets verksamhetsområde; -

Lördagen den 5 maj 1945,

Nr 19.

nr 110, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret 1945/46 till förlagskapital för inköp
av förnödenheter m. m.;

nr lil, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1945/46 till undervisning i folkrätt vid Stockholms högskola;

nr 112, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1945/46 till häradsskrivarna jämte i ämnet väckta motioner;

nr 113, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1945/46 till tullverket jämte i ämnet väckta motioner;

nr 114, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående örn- och tillbyggnad
av länsresidenset i Kristianstad;

nr 115, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillbyggnad av
landsstatshuset i Göteborg;

nr 116, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillbyggnad av
landsstatshuset i Falun m. m.;

nr 117, i anledning av Kungl. Majda proposition angående inköp av tomter
för postverkets räkning i Västerås;

nr 118, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående inköp för telegrafverkets
räkning av riksbankens fastighet i Karlskrona;

nr 119, i anledning av väckt motion örn statsbidrag till Lidingöbron; samt
nr 120, i anledning av väckt motion om förbättring av postförbindelserna
på landsbygden;

bevillningsutskottets betänkande nr 36, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
med förslag till förordning örn ändring i förordningen den 18 juni
1937 (nr 436) angående försäljning av rusdrycker jämte i ämnet väckta motioner; första

lagutskottets utlåtanden:

nr 28, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag
örn ändring i 30 kap. rättegångsbalken i 1734 års lag, m. m., dels ock en i
ämnet väckt motion; samt

nr 29, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till lag med
vissa bestämmelser om fartyg, som ankommit från krigförande eller ockuperat
land; ävensom

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 37. i anledning av väckt motion om viss ändring i lagen örn försäkring
för olycksfall i arbete;

nr 38, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 11 § lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring
för olycksfall i arbete;

nr 39, i anledning av väckt motion angående viss ändring i lagen örn nyttjanderätt
till fast egendom; samt

nr 41, i anledning av väckt motion angående översyn av lagen örn medling
i arbetstvister.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.11 eftermiddagen.

In fidem
G. II. Berggren.