RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1944:29)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1944. Andra kammaren. Nr 29.

Onsdagen den 1 november.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Föredrogs för remiss till utskott Kungl. Maj :ts på kammarens bord liggande
proposition, nr 288, angående utgifter å tilläggssitat I till riksstaten
för budgetåret 1944/45; och anförde därvid:

Herr Wiberg: Herr talman! När pris- och lönestoppspolitiken beslöts, förutsattes,
att den icke skulle utesluta inkomstförbättringar för sämre ställda
grupper. Under de gångna två åren ha också åtskilliga korrigeringar ägt
rum. Det är nu fråga örn ytterligare en sådan justering. Det är uppenbart,
att en gräns dragning mellan vad som menas med sämre ställda grupper och
övriga alltid måste vara ganska svår. Men i och med att man som jag accepterar,
att de lägre statsanställda måste inrangeras under gruppen sämre ställda
—- vilket finansministern genom propositionen visar att han gör — kan
man icke undgå att fråga sig, av vad anledning något förslag till förbättring
icke framlades tidigare under aret. Riksdagen hade under sin vårsession
i sadant fall kunnat upptaga saken till prövning och avgörande och någon
retroaktiv lagstiftning hade icke behövts. De statsanställda äro — vilket
framgatt av uppvaktningar för samtliga partier — ej heller nöjda med propositionen.
Denans©, att ökningarna äro för låga, och att andra grupper statsanställda
också borde ha inrangerats inom kategorien sämre ställda. Av propositionen
får man det intrycket, att finansministern förhandlat med vederbörande
huvudorganisationer och att dessa förklarat sig tillfreds med propositionens
gränsdragning. Hur förhåller det sig härmed? Finnes det i nuvarande
läge ytterligare grupper som finansministern anser böra omfattas i
begreppet sämre ställda, eller menar finansministern att med hänsyn till inflationsfaran
gränsen nu får anses vara nådd?

Det skulle också vara av intresse att erfara, hur finansministern tänkt sig
i fråga örn alla dem, som erhålla ersättning för sitt arbete i form av arvoden.
Denna stora grupp skulle, såvitt man kan förstå, överhuvud taget icke erhålla
några förbättringar genom det nu framlagda förslaget. Utan tvivel skulle
det för riksdagens fortsatta behandling av nu föreliggande ärende vara av
värde, örn finansministern skulle vilja lämna några upplysningar i dessa hänseenden.

Finansministern framhåller i propositionen fullt riktigt, att sedan hösten
1942 kunnat upprätthållas ett allmänt pris- och lönestopp. Prisnivån har under
dessa år varit någorlunda oförändrad. Hurudana te sig då utsikterna för
framtiden? Det torde därvid vara av intresse att jämföra läget för två år sedan
med hurudana förhållandena nu gestalta sig i fråga örn förutsättningarna
för att kunna förhindra en inflationsartad utveckling. Man måste då
tyvärr konstatera, att riskerna nu äro betydligt större än vad de voro år 1942.
Den gången hade vi passerat en period av sämre försörjningsläge. Den inflationstendens,
som förorsakades av prisstegringarna på importvaror, hade ock Andra

hammarens protokoll 1944. Nr 29. 1

Vid remiss av
Kungl. Majus
proposition
nr 288.

Nr 29.

Onsdagen den 1 november 1944.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 288. (Forts.)
så nått sin kulmen. Vi närmade oss en period av gynnsammare förhållanden
på skilda områden. Nu däremot gå vi till mötes en försämring, i första hand
i fråga, örn försörjningsläget. Härtill kommer, att vår import från utlandet
har minskats och vår avspärrning från kontinenten är redan nu i det närmaste
fullständig. Det är vidare obestridligen åtskilligt som talar för, att
handelsspärren inom kort kan bli total. Hur länge ett sådant tillstånd kail
vara, beror givetvis på krigets längd, och i detta avseende finns det åtskilligt
som tyder på att avslutandet av krigshandlingarna i Europa ingalunda
står för dörren. Vidare måste vi dela med oss av våra för direkt konsumtion
avsedda förnödenheter till andra länder, i fråga om vilka vi anse det vara
en ofrånkomlig plikt att — även örn vi själva på grund härav få vidkännas
vissa svårigheter — lämna, en hjälpande hand. Vad statsutgifterna beträffar
måste vi fortfarande kalkylera med ett betydande budgetunderskott. Den
militära beredskapen måste hållas på en mycket hög nivå, vilket i sin tur
bl. a. återspeglas på arbetsmarknaden i form av brist på arbetskraft. En ytterligare
inflations faktor, som för dagen måhända icke är direkt aktuell men
som likväl, när handelsförbindelserna åter bli friare, kommer att framträda
med kännbar styrka, är de exportkrediter till olika länder, som man synbarligen
inom avgörande instanser i vårt land är beredd att lämna.

Man måste alltså göra klart för sig, att i dagens läge riskerna för en inflation
äro betydligt större än vad fallet var, då löne- och prisstoppspolitiken
inleddes. Varje åtgärd, som motverkar denna politik, är också i detta läge
åtskilligt farligare än tidigare. Den fördämning, sorn man kunnat bygga upp
gentemot en allvarlig penningvärdeförsämring, utgöres helt naturligt huvudsakligast
av lönestoppet. Skall den kommunistiska parollen »Bryt lönestoppet!»
följas, lär det vara ganska omöjligt att hålla tillbaka prisstegringar. Löneökningar
medföra en höjning av produktionskostnaderna, och i sådant fall är
det — trots alla strävanden i fråga örn prisstopp — omöjligt att hålla nere
varuprisnivån.

Finansministern förklarar i propositionen också, att han är fullt medveten
örn detta. Han framhåller, att »ett fortsatt vidmakthållande av ett allmänt
pris- och lönestopp är en förutsättning för att penningvärdet skall kunna
skyddas». Man har i detta sammanhang anledning kraftigt understryka,
att de kategorier inom vårt land, som ha det allra största intresset av att penningvärdet
icke försämras, utgöras av löntagarna. All erfarenhet visar, att just
dessa grupper städse få sina levnadsbetingelser mest försämrade i händelse
av inflation. Det måste också för statsmakterna betraktas som en tvingande
nödvändighet att tillse, att en sådan ekonomisk politik föres, att icke det
stora befolkningsskikt, som löntagarna utgöra, får vidkännas det allvarliga
avbräck, som en penningvärdeförsämring med därav följande prisstegringar
måste medföra.

Att finansministern är val medveten örn hur förödande ett allmänt brytande
av lönestoppet skulle vara framgår också av ett annat uttalande i propositionen,
där det framhålles, att »om en provisorisk löneförhöjning för vissa
grupper statsanställda nu skall kunna godtagas, måste den tydligen begränsas
så, att den faller inom ramen för sådana lönejusteringar, som kunna genomföras,
utan att förutsättningarna för den allmänna stabiliseringspolitiken
rubbas». En sådan erinran är givetvis också välbetänkt. För närvarande märker
man nämligen en ganska genomgående och även i viss mån förklarlig
tendens hos löntagarna att söka genomföra löneförbättringar, som nominellt
skulle leda till s. k. full kompensation. Avtal berörande hundratusentals anställda
ha sagts upp och högst betydande krav på lönehöjningar ha framställts.
Man kan mycket väl förstå den psykologiska bakgrunden härtill. Kri -

Onsdagen den 1 november 1944.

Nr 29.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 288. (Forts.)
get har varat många år, och därigenom har den sänkning av levnadsstandarden,
som krigsutvecklingen åstadkommit, blivit än mera kännbar. Man har
på många håll föreställt sig, att man stod inför en ganska omedelbar fred.
Kanske inte minst genom förespeglingar under valkampanjen har man kommit
att tro, att det skulle vara möjligt att med ett enkelt penndrag återvinna
den levnadsstandard, som rådde före kriget. Tyvärr är detta ännu icke möjligt.
Vårt läge är såsom tidigare berörts i stället värre än förut. Risken för
att den mängd förnödenheter, som kommer att stå det svenska folkhushållet
till buds, blir mindre, är tvärtom överhängande, detta sorn en följd av avspärrningen,
inkallelserna, nödvändigheten att hjälpa främst våra grannländer
m. m. Det vore också! utomordentligt olyckligt, örn vi här i Sverige i krigets
elfte timma genom att nu rasera den hittillsvarande löne- och prispolitiken
tillfogade hela vart ekonomiska system en allvarlig skada. I nuvarande stund
skulle en allmän höjning av de nominella penninginkomsterna i verkligheten
endast medföra en skenbar fördel, medan däremot en reell förbättring endast
skulle bliva en chimär.

Det har talats om att arbetsmarknadens parter inom kort skulle samlas
vid förhandlingsbordet för att söka finna någon lösning. Det må understrykas,
att- en sådan åtgärd uteslutande måste betraktas nied tillfredsställelse.
Örn de ansvarsmedvetna organen för dessa parter sakligt behandla föreliggande
situation i full insikt om vad ett raserande av löne- och prispolitiken
måste innebära, borde alla förutsättningar vara förhanden att uppnå ett för
hela vårt folk och icke minst för löntagarna lyckligt resultat.

I detta sammanhang torde det emellertid vara lämpligt att varna för tendensen
att göra frågan om arbetslönerna, vinster och priser inom hela produktionen
och distributionen till föremål för en i det närmaste statlig reglering
Det kan icke vara önskvärt, att nu när kriget dock nalkas sitt slut, slå
in pa en väg, som för ytterligare bort från den frihet för näringslivet och
rörlighet under växlande förhållanden, som måste anses önskvärd. Sådana
mera ingående statliga regleringar av hela inkomst- och prisbildningen måste
ytterligare minska utrymmet för den konkurrens mellan företagen, som måste
bilda en viktig grundval för den ekonomiska utvecklingen efter kriget.

Från näringslivets sida har man under alla dessa krigsår visat en långtgående
vilja till samförstånd och samarbete, icke minst med staten och dess skilda
organ. Yi ha så t. ex. i dagarna sett, hur ett värdefullt initiativ från näringslivets
sida tagits upp av kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering. Jag
åsyftar förslaget till investeringsråd, vilket uppslag framfördes från Sveriges
industriförbunds sida redan vid Arosmässan.

Klart är vidare, att de penningvårdande myndigheterna med uppmärksamhet
måste följa alla de olika faktorer, som verka i inflationistisk riktning. Vad
krediterna till främmande länder beträffar vore det önskvärt, örn man sökte
bilda sig en uppfattning om vilket totalbelopp, som vårt land kunde mäkta
med, utan att följderna i fråga om vår egen försörjning och vårt penningväsen
bleve så kännbara, att gränsen måste anses överskriden. Statsministern meddelade
vid måndagens plenum, att beviljade eller planerade krediter redan överstege
500 miljoner kronor och att av riksdagen beviljat anslag å 400 miljoner
kronor sålunda redan nu skulle komma att överskridas. Det skulle säkerligen
mötas med tillfredsställelse, om finansministern för riksdagen ville lämna en
redogörelse för sin syn på detta utomordentligt betydelsefulla problem.

Det har från skilda håll framförts, att en aktivare prissänkningspolitik än
den hittills tillämpade måste inledas. Priskontrollnämnden har också i framställning
till Kungl. Majit begärt utomordentligt vidgade befogenheter, vilka
•— att döma av priskontrollnämndens motivering — i verkligheten skulle komma

Nr 29.

Onsdagen den 1 november 1944.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 288., (Forts.)
att giva priskontrollnämnden en hart när diktatorisk makt över näringslivet.
När riksdagen under vårsessionen i anledning av Kungl. Maurts proposition nr
252 drog upp riktlinjerna för den statliga penningpolitiken, framhöll man i fråga
om prispolitiken, latt prisnivån borde avpassas nedåt, i den mån ett förbättrat
försörjningsläge kunde inträda i samband med att den extraordinära varuknappheten
upphörde samt import- och produktionskostnaderna nedgingo.
Priskontrollnämnden avser nu, att — ehuru dessa förutsättningar icke skulle
vara uppfyllda — pressa ned varupriserna. Eftersom prisbildningen redan nu
icke medger några av kriget förorsakade vinster, skulle följden av en sådan ny
prispolitik bli, att sänkningarna skulle få tågås från de normala, i allmänhet
relativt knappa marginalerna. Det har emellertid uttalats farhagor för att man
skulle sikta på något ännu mera långtgående, nämligen att pressa ned priserna
på sådant sätt, att sänkningarna skulle komma att gå ut över företagens konsolidering.
Det måste också redan nu med skärpa framhållas, att en långtgående
prissänkningspolitik kan vålla samhället i sin helhet allvarlig skada. Man bfrhöver
endast erinra örn de oräknelig^ fallisemang, som uppstodo såsom följd
av den felaktiga pris- och penningpolitiken efter förra världskriget. Det ligger
också i allas vårt intresse att få fram konsumtionsvaror. Man kan knappast tro,
att viljan att skapa sådana nyttigheter skulle stärkas genom en prispolitik,
som medförde, att produktionen av dem skulle gå med förlust. Vikten av ett
konsoliderat näringsliv, som efter kriget har kraft nog att möta den kris och
de påfrestningar, som komma, kan icke tillräckligt understrykas. Det gar icke
att lösa löntagarnas problem genom att vältra över kostnaderna på näringslivet.
En sådan politik skulle i högsta grad hjälpa till att riva ned de fördämningar,
som statsmakterna hittills kunnat bygga upp mot en inflation med allt
vad därav följer, och skulle allvarligt försvåra möjligheterna att i framtiden
bygga upp en god levnadsstandard at vart folk.

Herr talman! Med dessa ord ber jag få hemställa örn bifall till remissyrkandet.

Herr Persson i Stockholm: Herr talman! När de, som lia till uppgift att
företräda arbetarnas intressen i riksdagen, ha att taga ställning till den förda
ekonomiska politiken, borde de nog utgå ifrån, att alltfort äro förhallandena sådana,
som de tecknades av finansminister Wigforss under valrörelsen, när han
i ett föredrag* i Vadstena den 6 augusti 1944 yttrade följande. »Faktum star
kvar, att det fortfarande ligger i händerna på vissa enskilda medborgare att
utan ansvar inför hela folket bestämma över stora arbetarmassors möjligheter
att skaffa sig arbete och inkomst. Hela den politik de enskilda företagen bedriva
är undandragen inflytande fran deras sida, som av denna politik röner den
allvarligaste påverkan i sitt dagliga liv.» Finansministern tilläde sedan: »Sa
länge man på borgerligt håll ställer sig alldeles oförstående inför denna tankegång,
är det självklart att ingen väg till samförstånd eller sammanjämkning
kommer att erbjuda sig.» Finansministern kompletterade sedan dessa sina uttalanden
genom att i ett föredrag i Kosta förklara: »Man kan inte gemensamt söka
efter lösningen av detta problem, innan man är ense om att problemet existerar.»

Jag skulle nu gärna vilja ställa en fråga till finansministern: Ha arbetarnas
representanter i samlingsregeringen nu erkänt förekomsten av ifrågavarande
problem? Örn så inte är fallet, hur ha då arbetsgivarnas och arbetarrörelsens
representanter i regeringen kunnat komma till samförstånd i den tor bada pärter
viktigaste av alla frågor, nämligen frågan örn lönens resp. profitens storlek.
När såväl finansministern som landsorganisationens ledare, pnskontrollnämndens
ordförande och arbetsgivargeneralen Söderbäck nu sarutidigt gett sin
anslutning till tanken på fortsatt lönestopp, da ar val detta ett tecken pa att

Onsdagen den 1 november 1944.

Nr 29.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 288. (Forts.)
de nämnda ledarna inom arbetarrörelsen kommit till samförstånd med arbetsgivarna
på den principiella grundvalen, att arbetets frukter även i fortsättningen
skola fördelas efter samma proportioner som hittills mellan å ena sidan de
arbetande och skapande krafterna i det svenska näringslivet, och å andra sidan
de tärande elementen, vilka, i kraft av sin äganderätt till produktionsmedel, naturrikedomar
och penningar, åtnjuta arbets fria inkomster.

Men finansministern och landsorganisationens ledning lia inte vunnit svenska
folkets majoritet för en dylik överenskommelse. Tvärtom, folket i val har
alldeles nyligen i stället givit sitt votum för en annan politik. Majoriteten av
dem som deltogo i valet röstade för arbetarrörelsens efterkrigsprogram. Väljarmajoriteten
röstade icke för fortsatt lönestoppspolitik, icke för fortsatt underkompensation
för dyrtiden, ty inte heller socialdemokratiska partiet ställde
upp detta som några programpunkter under valrörelsen. Arbetarna och övrigt
småfolk röstade i stället för efterkrigsprogrammets krav örn rättvis fördelning
och höjd levnadsstandard. För detta gav valresultatet ett klart utslag.
De ledare inom arbetarrörelsen, som äro verkliga demokrater, veta alltså mycket
väl vad de nu ha att rätta sig efter. Fortsatt lönestoppspolitik med. obeskurna
profiter och fortsatt hopande av förmögenheter hos de redan tidigare
rika vore liktydigt med att arbetarrepresentanterna i regeringen och arbetarmajoriteten
i riksdagen red spärr mot folkviljan.

Man vill kanske invända: ännu pågår kriget; så länge det inte är fred, kan
efterkrigsprogrammet inte vara aktuellt, det är ett framtidsprogram. Varje
sådant argument kommer av Sveriges arbetare att uppfattas som vad det
egentligen är, nämligen som uttryck för viljan till politisk svindel. Ty menar
man allvar med efterkrigsprogrammet, då måste den nuvarande konjunkturen
utnyttjas för att länka den ekonomiska politiken in i sådana banor, som ligga
i linje med detta program med dess stolta deklaration örn att »fattigdomen
skall avskaffas i såväl stad som på land». Lönestoppspolitiken går stick i stäv
mot förberedelserna till förverkligandet av ett sådant program.

Örn man tvivlar på att man ur valresultatet kan läsa ut den folkmening,
som jag gjort mig till tolk för, går det ju an att studera det nu aktuella läget
på avtalsrörelsernas område, för att ur detta utläsa vad som är arbetarnas vilja
och mening. Omkring 400 000 arbetare ha sagt upp de avtal, som utlöpa vid
årsskiftet. De flesta av dessa arbetargrupper befinna sig icke bland dem som
man brukar beteckna »de sämst ställda». Det betyder att arbetarna ha underkänt
argumentationen för fortsatt lönestoppspolitik. Arbetarna ha sent omsider
börjat genomskåda frasen örn inflationsfaran. De ha börjat inse att fortfarande
gälla de förhållanden, för vars skull man byggt upp arbetarrörelsen,
nämligen att reallönens respektive profitens storlek bestämmes av styrkeförhållandet
mellan kapital och arbete och inte av penningpolitiska åtgärder.

Arbetarna ha börjat förstå, att det blivit något fel med arbetarrörelsen, när
exempelvis landsorganisationens andre ordförande mitt under avtalsrörelsen
häller ett tal, som riktar sig mot arbetarnas av fackförbunden godkända lönekrav,
ett tal som högerns och arbetsgivarnas huvudorgan, Svenska Dagbladet,
betecknar som »klokt och ansvarsmedvetet». Svenska Dagbladet betecknade
i samband därmed i lördags kommunisternas kritik av detta tilltag från L.O.-ledarens sida som »hets», och tilläde: »Om kommunisterna skola försöka sig
på denna hetstaktik i den inrikespolitiska remissdebatten om onsdag, böra
de få ett så ordentligt svar på tal, att det betar dem lusten att fortsätta, åtminstone
inför detta forum.» Det är onsdag i dag. Högerns och arbetsgivarnas
främsta språkrör har anbefallt högermännen i riksdagen att spela väpnarnas
roll åt L.O.-ledarna i deras kamp för fortsatt lönestopp, dag vill nu säga, att
högermännen mycket väl kunna komma an, men förta oss lusten att föra ar -

Nr 29.

Onsdagen den 1 november 1944.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 288. (Forts.)
lie tärnäs talan i riksdagen komma de inte att lyckas med. Det är för den
skull vi äro valda hit och vi ämna fullfölja våra uppgifter.

Trots hotet från högern tar jag mig därför friheten att i fem punkter söka
ge en konkret karakteristik av samlingsregeringens ekonomiska politik, en
politik för vilken samtliga samlingsparier, ett för alla och alla för ett, äro
gemensamt ansvariga.

1. Samlingsregeringen har målmedvetet gått in för att sänka levnadsstandarden
i arbetarnas och övriga mindre inkomsttagares hem utöver vad försörjningsläget
i Sveriges land kräver.

2. I den män samlingsregeringen lyckats i sina syften har man ökat rikedomarna
och den arbetsfria inkomsten hos de redan tidigare rika.

3. Samlingsregeringen måste vid denna politik komma i motsättning till alla
ärliga företrädare för arbetarrörelsen, vars'' mål och syften ju är att åstadkomma
en rättvisare fördelning av arbetets frukter genom att öka arbetarnas
reallöner på bekostnad av arbetsköparnas och kupongklipparnas profiter.

4. Som en följd av detta följer med naturnödvändighet, att inom arbetarrörelsen
kan samlingsregeringen inte finna ett medvetet stöd för sin ekonomiska
politik annat än hos sådana, som av någon anledning anse att de kunna
svika arbetarrörelsens mål och syften.

Så några kommentarer till mina påståenden under de olika punkterna.
Samlingsregeringen startade under fältropet: »AT skall alla bära vår andel av
krisbördorna.» Vad är en godtagbar del av krisbördorna? Jo, det är de inskränkningar
i konsumtionen av vissa varuslag, på vilka det verkligen råder
brist och vilka därför fördelas genom ransonering. Men samlingsregeringen
nöjde sig inte med denna ransonering, regeringen satte därtill fattigdomen
i system med deli i själva verket oerhört cyniska förklaringen, att »man måste
nedbringa massornas köpkraft för att hålla penningvärdet uppe», någonting i
själva verket oerhört cyniskt, därför att man tar fattigdomen till sin hjälp
när det gäller att reglera konsumtionen. Det skedde genom att man under två
krigsår först lät priserna på livsförnödenheter stegras med över 41 procent
för att sedan kompensera arbetarna för dyrtiden med en höjning av penninglönen
med endast 20,7 procent.

Jag vill med ett exempel belysa hur verkningarna av en sådan politik måste
bli, t. o. m. enligt statens egna erkända siffror. Antag att en arbetare före
kriget hade en veckolön på 80 kronor. Arbetaren använder praktisk taget allt
vad han förtjänar till livsuppehället. För att lia pengar till samma varumängd
som han tidigare fått för 80 kronor, behöver han nu 113: 60 kronor. Men han
får med kompensationen för dyrtiden endast 96: 56 kronor; det fattas varje vecka
16:04 kronor för att han skulle lia de ekonomiska förutsättningarna att kunna
upprätthålla sin förutvarande levnadsstandard. Det kanske inte är så mycket,
måhända någon vill säga. Jo, det är mycket i arbetarhem, där man befann
sig nere vid gränsen till existensminimum redan före krigsutbrottet. Arbetaren
måste alltså sänka sin levnadsstandard med 15 procent enligt vad den officiella
statistikens siffror medge, i verkligheten ännu mer, ett faktum som
man inte borde försöka trolla bort från exempelvis landsorganisationens sida
genom att räkna in ökat övertidsarbete och en del andra ting på ett sådant
sätt, som är avsett att förbättra statistiken. Det nämnda blir alltså arbetarnas
andel av detta slags krisbördor förutom av dem som komma i form av exempelvis
de upprepade inkallelserna, som förstöra arbetarhemmens ekonomi ytterligare
till följd av att någon krigsmannalön i egentlig mening ej utbetalas
utan endast behovsprövade familjebidrag. Detta har blivit resultatet av samlingsregeringens
ekonomiska politik för dem som mäste sälja sin arbetskraft
för att kunna leva.

Onsdagen den 1 november 1944.

Nr 29.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 288. (Forts.)

Mea vad har då resultatet blivit för dem som köpa arbetskraft, för bolagen och
kupongklipparna? Ja, den köpkraft man tar från arbetarna och övriga små inkomsttagare,
riktar ytterligare dessa redan tidigare rika. Deras inkomster och
rikedomar ökas, och när pengar betyder makt innebär detta samtidigt att kapitalets
välde stärkes. För de rika och för de stora inkomsttagarna ha varuprisstegringarna
ingen nämnvärd betydelse, de använda endast en del av sina
inkomster till livsuppehället. Det enda som kan besvära dem är en strikt och
effektivt genomförd varuransonering. Men det är nu inte de otillräckliga ransonerna,
klädkorten, skokorten och de olika matvarukorten, som sänka beklädnadsförrådet
och ge knappt med mat på borden i arbetarhemmen, det är bristen
i plånboken som sänker arbetarhemmens standard på alla områden. Det
är med andra ord de av samlingsregeringen kallt beräknade verkningarna av
den ekonomiska politiken, som visa sig i arbetarhemmen, när avlöningarna inte
räcka till för att ta ut ens de tilldelade ransonerna av de ransonerade varorna
eller för inköp av andra varor, på vilka det råder överflöd på marknaden men
brist i arbetarhemmen. Jag vet att det värsta man kan säga till en socialdemokratisk
fackförbundsfunktionär eller riksdagsman är, att regeringens politik
medfört att de rika blivit rikare och att de fattiga blivit fattigare under kriget.
Det är nämligen meningen, att folket skall bibringas uppfattningen, att
krisbördorna tynga fattiga och rika lika hårt. Anger man som belägg för sina
påståenden örn motsatsen de glänsande vinstsiffrorna., örn man sa tar dem fran
alla börsnoterade företag, så får man till svar: »Men detta är ju bara undantag.
» De där »undantagen» ha ju ändå medfört, att finansminister Wigforss
i årets statsverksproposition kunde redovisa en ökning av de_ beskattningsbara
förmögenheterna på över 20 000 kronor från 11,5 miljarder vid 1938 års taxering
till 14,3 miljarder vid 1943 års taxering.

Även ett annat förhållande kan nämnas som bevis för hur de penninglöner,
nian undandrar arbetarna, hopa sig i rikedomar hos företagen. Förutom de stora
utdelningarna, fonderingarna och avskrivningarna har det enligt vad industriens
utredningsinstitut uppger varit möjligt för företagarna att under åren
1939—1943 nyinvestera inte mindre än 2 679 000 000 kronor. För innevarande
år beräknas nyinvesteringarna komma att uppgå till 585 000 000 kronor. Denna
summa representerar den i nya produktionsanläggningar nedlagda delen av
vinsterna under krigsåren, däremot representerar den ej hela vinsterna, vilka
till stor del hållits i likvid form eller utdelats till aktieägarna,

Innebörden a.v dessa jätteinvesteringar tolkas på ett utmärkt.sätt i en cirkulärartikel,
som varit införd i en hel rad fackförbundstidskrifter, i vilken det heter:
»Något större misstag begås säkerligen inte, örn man påstår, att en mycket
stor del av de 3 264 000 000 kronor som, lågt räknat, av konjunkturinstitutet
beräknas ha investerats1 i den svenska industrien åren 1939—1944, icke avsatts
enbart för att rationalisera, utbygga och modernisera industrien för att öka dess
produktionskapacitet. En mycket stor del av investeringssummorna — hur stor
del undandrar sig dock exakt bedömande — har med sannolikhet »insatts i företagen»
uteslutande eller i huvudsak för att nedbringa de utåt synliga årliga
vinsterna för att därigenom minska det beskattningsbara vinstbeloppet. Man
har med andra ord ökat investeringarna i det från företagarsynpunkt vällovliga
syftet att så mycket som mö,iligt minska statens inkomster samtidigt som
större delen av industriens inkomster och därmed vinster härrör sig just fran
staten i dess egenskap av beställare och avnämare av industrialster.» Artikelförfattaren
bär rätt, det är just vad som där anförts som i allmänhet döljer
sig bakom allt talet örn att »konsolidera företagen».

Man brukar ställa de ekonomiska frågorna så som örn det nu gällde för arbetarna
att välja mellan fortsatt lönestopp eller slopat prisstopp. Frågan står

Nr 29.

Onsdagen den 1 november 1944.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts ''proposition nr 288. (Forts.)
inte så. Det gäller i stället frågan om ökad kompensation åt arbetarna på bekostnad
av rikemännen och kupongklippama inom den ram, som deras inkomster
och vinster anvisa. Det gäller frågan örn arbetarlönernas höjande på profiternas
bekostnad och det gäller höjandet av arbetarhemmens ekonomiska standard även
genom en beskattningspolitik, där skattebördorna i större utsträckning än som
nu är fallet överflyttas på de ekonomiskt mest bärkraftiga. Intet av detta behöver
betyda upphävandet av prisstoppet, det kan med hjälp av arbetarna,joriteten
i riksdagen och den starka arbetarrörelsen utanför densamma bibehålias
även mot storfinansens vilja.

Nu är emellertid samlingsregeringen beredd till vissa justeringar av sin lönestoppspolitik,
säkerligen inte av goel vilja niell som en följd av opinionen ute i
arbetarleden. »Sämre ställda grupper» skola kunna beredas löneförbättringar.
Det vore önskvärt att regeringen, främst finansminister Wigforss, lämnade en
bestämd definition på vad som avses med »sämre ställda.» grupper. Vi veta
redan, att dit höra inte sockerindustriens arbetare, de lyftes upp från att vara
en »sämre, ställd grupp» genom att de bäst betalda a.v dem i Stockholm i år
fmgo sin timlön pa 1: 31 kronor höjd med sammanlagt 8 öre. De begärde 10 öre
men då ingrep regeringen och hotade arbetarna med tjänstepliktslagen enligt
vad fackförbundsordföranden i grovarbetareförbundet uppgivit. Sedan dess har
sockerbolaget redovisat en bruttovinst under senast förflutna räkenskapsår av
15 622 000 kronor. Av denna vinst användes inte mindre än 6 836 000 kronor
till avskrivningar. Som nettovinst redovisades 8 786 000 kronor, alltså en vinststegring
jämfört med 1939 av 1 900 000 kronor. En del av de lägre statstjänama
ha nu blivit erkända som »sämre ställda grupper».

Det. är ju alltid ett framsteg, därför att så sent som i juni månad i år ville
inte finansminister Wigforss i någon statstjänargrupp se någon efterbliven
grupp. Tvärtom yttrade han då på järnvägsmannaförbundets kongress i juni
månad följande: »För dem som tillhöra de i offentlig tjänst anställda är läget
sadan! att man till dem kan säga: vänta. Den politik som förts har varit nödvändig,
och hur länge den bör fortsätta, kan ingen säga.» Det är icke många
veckor sedan finansministern, yttrade detta. Här gjorde finansministern alltså
intet undantag — alla statstjänare skulle vänta. Antagligen var det icke meningen
att vänta till höstriksdagen, ty då hade man signalerat på annat sätt.
Nu ligger Kungl. Ma.j:ts proposition nr 296 på riksdagens bord som ett talande
vittnesbörd örn att även finansminister Wigforss och samlingsregeringen kunna
ändra uppfattning örn det blott är någon som talat till dem med tillräckligt
övertygande kraft, och det ha statstjänama i det här fallet gjort. Samlingsregeringen
har använt sig av statstjänama som förtmpp för att komma hela
arbetarklassens levnadsstandard till livs. Redan 1939 började nämligen tillämpandet
av regler om kristillägg som endast delvis kompenserade den inträdda
dyrtiden, och med just dessa regler som förebild och med stöd av desamma
pressade man sedan på industriarbetarna det ramavtal som jag tidigare berört.
I och med detta blevo statstjänarlönerna en hela arbetarklassens angelägenhet
på ett mera utpräglat sätt än tidigare. Den 17 juni riktade jag med andra kammarens
tillstånd en interpellation till finansministern. I interpellationen skildrade
jag först läget för de lägre statstjänama, hur de tvingades att inneha bisysslor
av olika slag för att kunna klara sig, och vidare gav jag vissa exempel
på vilka löner som utgå till dem och hur statstjänamas läge försämrats under
kriget. Därtill gavs exempel på det missnöje som kommit till uttryck bland
statstjänama, varefter följande två frågor riktades till finansministern: Har
statsrådet observerat den rörelse som förekommer bland de lägre statstjänama
i syfte att ernå en.bättre kompensation för dyrtiden genom höjt dyrtidstillägg
eller höjda löner? Ämnar statsrådet ta initiativ för att förbättra de lägst avid -

Onsdagen den 1 november 1944.

Nr 29.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 288. (Forts.)
nado statstjänamas ekonomiska ställning? Interpellationer bruka i allmänhet
besvaras. Det är blott beträffande sådana frågor som beröra ömtåliga utrikespolitiska
problem, där man kan anta, att klokheten bjuder till tystnad, som
svar icke lämnas, men frågor berörande inrikespolitiska och ekonomiska ting
bruka alltid besvaras. I det här fallet teg emellertid finansminister Wigforss
från den 17 juni till den 18 juli, då riksdagen hemförlovades. Jag betvivlar, att
den tystnaden var ett uttryck för att klokheten fick komma till sin rätt, ty det
var en tystnad som kom statstjänarna att tala med en kraft som aldrig tidigare.
Icke ens valtaktiska hänsyn torde lia varit tillräckliga för att ur klokhetens
synpunkt förklara tystnaden.

Hittills har jag i egenskap av pressman tagit del .av 53 resolutioner enbart
från järnvägsstationer, från stationer längst i norr till stationer längst i söder,
med krav om löneförbättringar. Det var främst järnvägsmännens fackliga organisationer
som trädde i funktion och som nu tvingat regeringen att överhuvud
taget befatta sig med statstjänamas lönefråga. Vad säde järnvägsfolket?
Genomgående i alla resolutionerna är konstaterandet av lönestoppets
effektivitet och prisstoppets ineffektivitet. Det är järnvägsmännens praktiska
erfarenheter som vittna mot de statistiska kålrotsräknarnas siffror. Från en
del avdelningar kräver man utan omsvep strejk, i andra talas om insamlandet
av konstitutorialer, örn planer på massuppsägningar, och förbundsstyrelsen anmodas
att använda sig av alla till buds stående medel för att få en löneförbättring
till stånd. Man pekar på de ekonomiska driftsresultaten för SJ.
och man pekar på hur enbart godstrafiken sedan år 1938 ökat med 98 procent
och frågar: Har inte mönsterarbetsgivaren råd att betala ut löner som kunna
skänka oss en människovärdig tillvaro? I skrivelserna skildras de hårda skatternas
förödande verkningar, vilka skildringar utgöra ett brutalt avbrott mot
finansminister Wigforss’ älsklingstema, som ju består i att påvisa vilken hård
skattepolitik han för mot de rika — ett påvisande som förekommit så ofta att
en del människor kanske gå så långt, att de tycka synd om miljonärerna här
i landet. Man pekar på att en järnvägsman i regel uppnått 40-årsåldern, innan
han kommer till högsta lön som obefordrad. Från Krylbo visar man på att en
industriarbetare där har 75 å 100 kronor mer i månadsinkomst än en extra
ordinarie stationskarl. Och från en stad på västkusten pekar man på att
där finnas industriarbetare som ha 120 ä 150 kronor mer än en extra ordinarie
stationskarl. Från Bollnäs påvisas att en extra ordinarie stationskarl på E-ort
har 226: 50 kronor i grundlön och 70 kronor i dyrtidstillägg per månad, när en
byråchef har 925 kronor i grundlön och 279 kronor i dyrtidstillägg. Byråchefen
har 53 kronor mer enbart i dyrtidstillägg än vad stationskarlen har i
grundlön, trots att varupriserna ökat lika mycket för båda. Fyra avdelningar
från det fridsamma Skåne skildra i drastiska ordalag statens roll som lönenedpressare
på arbetarna och vägra godkänna, att statstjänarna skola utgöra
brickor i storfinansens spel mot arbetarklassen. Från Storvik peka järnvägstjänstemännen
på hur staten med psykologiska prov och annat förfaringssätt
söker 7)locka ut det bästa folkmaterialet till statstjänst, varefter staten avlönar
arbetskraften lågt. Avdelningen 24 i Stockholm påminner örn att 8-timmarslagen
genomfördes för över 20 år sedan, men att elen nu för statstjänamas
vidkommande görs illusorisk genom att de tilldelas så låga löner, att de måste
göra nya arbetssätt inom andra arbetsfält, sedan de gjort sitt dagsverke åt
staten. En västkuststation kompletterar skildringen genom att påvisa, hur
järnvägsmännen å A-orternas småstationer måste slita hos bönderna i jordbruksarbete
vid sidan av sin järnvägstjänst för att kunna få debet och kredit
att gå ihop.

Det var under intrycket av denna opinion som järnvägsmannaförbundets kon -

Nr 29.

Onsdagen den 1 november 1944.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 288. (Forts.)
gress tillsatte en lönekommitté som utarbetat ett förslag till provisoriskt lönetillägg,
ett förslag som statstjänarnas centralorganisation sedan också godkände.
Kommitténs förslag innebär begäran örn ett tillägg som är högst för
personalen i fjärde lönegraden med 50 kronor i månaden plus 31 procent i
dyrtidstillägg, vilket skulle ge en löneökning för en extra ordinarie stationskarl
med 786 kronor per år. Tillägget sjunker sedan med 5 kronor å grundtillägget
ned till 12 :e löneklassen, där årssumman skulle bli 157 kronor. Örn
detta förslag lia, som sagt, statstjänarna enat sig. Och även statstjänarnas
centralorganisation har gett sin anslutning till förslaget, trots att mycket längre
gående krav tidigare ställts från olika håll ute i landet. Nämnda förslag har
konfirmerats av en hela landet omfattande lönekonferens för personal i SJ :s
tjänst. Konferensen beslutade enhälligt att bl a. bifalla ett förslag, framställt
av 42 ombud vid konferensen, däri det uttalas: »Då vi kunna räkna med fullständig
anslutning från hela förbundet kring detta förslag och då vi likaledes
kunna räkna med att alla betrakta det föreliggande kommittéförslaget sorn minimikrav
på vilket ingenting får prutas, anse vi, att förbundsstyrelsen omedelbart
måste vidtaga alla erforderliga åtgärder för att genomdriva dessa berättigade
krav. Undertecknade få med denna korta motivering — i enlighet med
den anda som präglar vår sammankomst — föreslå, att förbundsstyrelsen tillsammans
med lönekommittén får i uppdrag att i alla instanser hävda de synpunkter
och krav som sammanfattats i lönekommitténs förslag och att vidtaga
erforderliga åtgärder för dessa kravs snara genomförande. Med det senare
avse vi, att, därest förbundsstyrelsen och lönekommittén icke lyckas att förhandlingsvägen
genomdriva kraven, förbundsstyrelsen bemyndigas vidtaga alla
mått och steg i syfte att mobilisera förbundets hela organisatoriska styrka för
kravens genomförande.»

Nu har finansminister Wigforss avlämnat ett motförslag. Vi läsa i regeringspropositionen,
att detta förslag skulle ha godtagits av de berörda statstjänarorganisationerna.
En fråga: hur skulle statstjänarna kunna godtaga ett
förslag om vars innehåll de ingenting känt till förrän i förrgår? Medlemmarna
i de olika förbunden ha icke en aning örn vad detta förslag innehåller. Det är
icke rapporterat eller offentliggjort av finansministern, förrän propositionen
kom på riksdagens bord. Det ligger i stället så till att finansminister Wigforss
gett statstjänarorganisationernas ledningar ultimatum: godtag mitt förslag;
eljest lägger jag inte fram något förslag alls vid höstriksdagen. Förfaringssättet
är detsamma som om man håller upp ett stycke bröd för en uthungrad
och säger: förklara dig nöjd med den här biten! Eljest får du ingenting. Det
är staten som på detta om den allra värsta arbetsköparmentalitet vittnande sätt
demonstrerar sin roll som mönsterarbetsgivare, sedan det blev arbetarmajoritet
i riksdagen, varigenom regeringens sammansättning kan bestämmas av arbetarmajoriteten.
Det finns i denna kammare framstående representanter för
statstjänarnas organisationer närvarande, representanter, vilka jag vet inför
hundratal av de berörda tjänstemännen förklarat sig kunna ge sin anslutning
till deras krav och förklarat, att dessa borde anses som minimikrav. Jag tror
icke. att dessa män, som, såvitt jag tror mig veta, äro hederliga kallar, först
förklarat sig vara ense med sina kamrater, för att sedan, i varje fall icke
utan tvång, förklara sig vara ense med samlingsregeringens förslag i lönefrågan.
Jag ställer dessa frågor: har man beträffande denna formulering i
regeringspropositionen godtagit förslaget och rätt tolkat det efter sin ordalydelse?
Äro statstjänarnas representanter nöjda med den formulering som regeringspropositionen
innehåller? Örn regeringspropositionen blir bifallen, skulle
alltså även statstjänarna lia förflyttats från de »sämre ställdas» till de »bättre
ställdas» grupp.

Onsdagen den 1 november 1944.

Nr 29.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 288. (Forts.)

Jag skall ta några exempel'' för att visa vad de lägre stats tjänarna nu lia
i lön, vad de begära oell vad finansminister Wigforss bjuder. En extra ordinarie’
stationskarl å billigaste ort har nu 254: 65 kr. i månaden, han har begärt
att få 320: 15 kr. Finansminister Wigforss bjuder 289:65 kr. En extra ordinarie
stationskarl i Stockholm har nu 338: 50 kr. i begynnelselön och begär
nu att få 404 kr. Finansminister Wigforss bjuder 373:50 kr. En ordinarie
stationskarl i Stockholm! har nu 358:15 kr. i begynnelselön och begär att
få 417:10 kr. Finansminister Wigforss bjuder 393:15 kr. Efter tolv år kan
en ordinarie stationskarl i Stockholm komma upp till 439:10 kr. i månadslön
och begär nu att i slutlön kunna få komma upp till 471: 85 kr. efter alla de
tolv åren såsom ordinarie och hundåren som extra ordinarie. Finansminister
Wigforss nekar denna grupp av statstjänare alla förbättringar. De skola icke
ens få barntillägg.

Yi återvända till de extra ordinarie stationskarlama i Stockholm. Fmansmanister
Wigforss: vill ge dem en månadslön som, omräknad i veckolön, blir 86
kr. Finansministern borde ha infört en bruksanvisning till de 86 kronorna,
utvisande hur de skola användas för att räcka till ett drägligt dagligt liv för
familjeförsörjare och familjemedlemmar. Huru skola dessa 86^ kronor i veckan
räcka? Man borde, när man diskuterar arbetarnas lönefråga, flänka sig
människorna bakom lönesififrorna. Nära nog hälften av månaden får tjänstemannen
arbeta för att få ihop till hyran. Huru många dagar vederbörande
sedan har att arbeta för -att få ihop till skatten, bör (finansministern själv vara
expert på att räkna ut. Det som sedan återstår till mat, kläder och andra
löpande utgifter blir så obetydligt, att inte ens en näringsfysiolog kan räkna
ut hur det skall räcka till. Sådana löner kunna försvaras endast av dem
som vägra att diskutera lönebeloppens storlek utifrån frågeställningen: Vad
är erforderligt för livsuppehället? Att storfinansens förespråkare aldrig se
några människor bakom diskuterade lönesiffror, det är ett gammalt känt faktum,
men arbetarnas representanter borde vid sina lönediskussioner däremot
ta allra största hänsyn till vad som är arbetarnas behov. Jag tar som exempel
en utgiftsstat, grundad på verkliga förhållanden. Den är utarbetad av en
extra ordinarie järnvägsman med 4 V2 tjänsteår vid SJ, hustru och ett barn
under 16 år att försörja. Den lyder — och envar som kan finna något slösaktigt
i densamma bör göra anmärkning på detta — som följer:

Hyra .............................. 98:-—

Skatter ............................ 60: —

Livsmedel .......................... 140:-—

Amorteringar och avbetalningar ........ 60: ■—

Sjukk. o. forén....................... 20:—

Gas—el............................ 6:-—

Tidn. o. dyl......................... 4: —

Summa utgifter 388: —

Nu utgående lön 326: 25

Gör anmärkning mot denna sak den som kan! Förklara sedan att vi föra en
god lönepolitik den som bär mage att göra det! När det gäller denna stat
finns det i det av förståsigpåare utarbetade formuläret flera kolumner
som äro tomina. Trots att det blir ett stort underskott, äro kolumnerna för
personlig hygien och hälsovård, kläder, husgeråd, nöjen och njutningsmedel,
resor och diverse eller bankinsättningar tomma. Ett bifall till finansministerns
löneförbättringsförslag kommer att minska underskottet till 26: 75 kr.
men kommer icke att kunna förhindra en ständigt växande ekonomisk misär
i detta arbetarhem.

Nr 29.

Onsdagen den 1 november 1944.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 288. (Forts.)

Några andra förhållanden i samband med finansministerns förslag till lönetillägg
förtjäna att särskilt uppmärksammas. Lönetillägget stannar vid
åttonde löneklassen, vars befattningshavare tillerkännas ett lönetillägg av —
13 öre per dag. Befattningshavarna i nionde löneklassen få ingenting, inte
ens barntillägg som engångsbidrag. Det betyder, att de grupper av de ordinarie,
som faktiskt äro mest i behov av ett lönetillägg, icke få någonting, ty
det är just den stora obefordrade gruppen i löneklass 9, slutlöneklassen för
alla obefordrade, där flertalet av de ordinarie befinner sig, som i ekonomiskt
avseende ha det värst. De ha nämligen i allmänhet barnen i skolåldern, vilket
är den mest påfrestande perioden för ekonomien i alla arbetarhem. Man kommer
kanske att visa på de föreslagna bamtilläggen och kompensationen för
utebliven befordran som ett avgörande plus till förbättringarna. Beträffande
barntillägg i form av engångsanslag å respektive 50, 75, 100 och högst 200
kronor kunna dessa omöjligen hjälpa upp den ekonomiska misär, i vilken
de lägre statstjänarna kommit till följd av långvarigt underbetalt arbete.
Statstjänarna ha begärt att få sin arbetskraft värderad och betald efter dess
värde. Däremot ha de icke begärt att få sin mannakraft värderad och betald.
Barntillägg är en form ''för friserad fattigvård och hör samman med talet i
propositionen örn att man bl. a. av humanitära skäl bör ge statstjänarna en
löneförbättring. Sådana skäl borde inte åberopas, då det gäller en arbetargrupp,
vars arbetskraft skall betalas efter vad den är värd. Och vad det
gäller kompensationen för utebliven befordran är detta bara ett oundgängligt
senkommet tillrättaläggande av ett orimligt och orättvist handlingssätt mot
en viss grupp lägre statstjänare. Yi komma, herr talman, från kommunistiskt
håll att utnyttja vår motionsrätt för att föra statstjänamas lönekrav,
på vilka enligt vår mening ingen prutmån ifinns, inför riksdagen för dess
ställningstagande.

Finansministern har uppgivit, att statstjänamas förslag skulle dra en kostnad
av 37 miljoner kr., hans förslag däremot 22 miljoner kr. Skulle skillnaden
mellan dessa summor, 15 miljoner kr., fördelade på många tiotusental statstjänare
verkligen utgöra en fara för inflation? Ingen torde på allvar vilja påstå
detta. Men man fruktar exemplets makt, Man fruktar, att andra arbetargrupper
nied än större skärpa skulle kunna ställa sina berättigade krav om löneförbättringar,
örn man bifaller vad statstjänarna begära. Därför vill man för
andra grupper statstjänare offra på lönestoppspolitikens altare. Men andra grupper
komma ändå, oavsett hur statstjänarna få det, att gå till angrepp mot lönestoppspolitiken.

Vi ta ställning för statstjänamas löneförslag av följande skäl. Vi veta för
det första, att statstjänarna ännu mer än förr spela riktrotens roll för alla
arbetarlöner, fastställda enligt den lönestoppsplan, som utarbetats av arbetsgivargeneralen
Söderlund och godtagits av regeringen och riksdagen till båtnad
för storfinansen. Denna plan vilja vi bryta sönder — jag deklarerar det
öppet. Bland annat därför äro vi anhängare av statstjänamas lönekrav.

För det andra anse vi, att statsmakterna måste ha råd att bifalla lönefordringarna,
enär enbart statens affärsdrivande verk i år beräknas komma att inleverera
282 miljoner till statskassan.

För det tredje anse vi, att kraven böra bifallas även därför att åttatimmarslagens
verkningar måste tillförsäkras även de lägre statstjänarna genom att de
erhålla sådan lön, att de befrias från dubbelanställningar.

Staten får slutligen inte längre genom psykologiska prov och stora krav på
sin personal tillförsäkra sig den bästa delen av arbetarklassen som arbetskraft
för att sedan betala denna arbetskraft sämst.

Slutligen vill jag personligen i egenskap av f. d. stationskarl vid statens

Onsdagen den 1 november 1944.

Nr 29.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 288. (Forts.)
järnvägar under nära 20 år säga, att redan under nain anställningstid fick jag
sådana erfarenheter, att jag bibringades en grundmurad uppfattning örn att
arbetarrörelsen måste använda sitt inflytande för att ge staten i dess egenskap
av arbetsköpare en annan karaktär. Sedan det blivit arbetarmajoritet i riksdagen
borde detta bli verklighet.

Finansminister Wigforss’ förslag till löneförbättringar är storfinansens och
arbets givar dömets förslag till löneförbättringar för statstjänarna, ty vore
det inte så, skulle samlingsregeringen inte stå enig bakom ^ förslaget. Men
riksdagen kan för sin del genom sin arbetarmajoritet besluta något annat. Den
kan besluta att godkänna de lägre statstjänarnas blygsamnia lönekrav. Man
skulle därigenom vinna följande tre fördelar:

För det första skulle statstjänarna erhålla en nödvändig löneförbättring.

För det andra skulle ett sådant riksdagsbeslut vara ett effektivt slag mot
den lönestoppspolitik, med vars hjälp man för varje dag allt mer förstorar de
klyftor, som markera skillnaden mellan de rikas och de fattigas levnadsbetingelser
i vårt land. Ett sådant slag vöre liktydigt med utövandet av ekonomisk
demokrati i handling till välbehövlig omväxling av allt det till intet
förpliktande prat, som under åratal förts i frågan.

För det tredje och till sist skulle ett bifall till de lägre statstjänarnas förslag
från riksdagens sida därtill vara en åtgärd ägnad att på ett effektivt sätt
ställa samlingsregeringen på prov, huruvida den i en fråga som denna vill
underkasta sig folkrepresentationens vilja. Vill den inte det, ja,. då bör den
gå för att ersättas med en regering, villig att för sin politik stödja sig på arbetarmajoriteten
i riksdagen och den så mäktiga arbetarrörelsen utanför densamma
för genomförandet av en politik, som ligger i linje med arbetarrörelsens
mål och syften.

Ett bifall till statstjänarnas krav skulle alltså, herr talman, medföra idel
goda verkningar.

Herr andre vice talmannen Carlström: Herr talman! Den föregående talaren
har ju här i dag givit oss en liten lektion över hur han har uppträtt i valrörelsen
och han gjorde det på ett utomordentligt kraftfullt sätt. Jag är glad
över att vi ännu ha ett demokratiskt styrelsesätt här i landet, ty skulle herr
Persson bli diktator tycker jag det skulle bli ganska tråkigt. Han låter nämligen
ganska sträng och det ville synas, som örn han icke endast ville lära oss
hur man skall gå till väga i en valrörelse utan han lät också nästan förstå atf
hans parti nu hade kommit så långt att vi här i riksdagen hade att rätta och
packa oss efter detsammas önskningar. Det kan kanske ändå under denna
riksdag ännu tillåtas att man är med och säger några ord. Efter nyåret blir
det kanske svårare.

Jag har för min del också tänkt uppehålla mig vid denna historia örn den
löneförbättring, som nu här i propositionen 29G föreslagits för vissa statstjänstemän.
Vad som i denna, sak tilldrar sig största intresset är egentligen
inte frågan örn det berättigade eller icke berättigade i de lägre statsanställdas
krav på löneförbättring eller dan finansiella betydelse, dessa 24 miljoner kronor
ha i budgeten. Här gäller det främst det sätt, på vilket denna fråga upptagits
till behandling från regeringens sida. Att en del av dessa lägre befattningshavare
har det ekonomiskt besvärligt och måhända — såsom departementschefen
framhållit i propositionen — kan ha kommit något efter vissa andra grupper
under de senaste åren, må vara sant. Om den saken skall jag här inte
tvista. Men detta förhållande borde i så fall ha stått klart för finansministern
redan under riksdagens vårsession. Den utdragna tiden då — på grund av civilförsvarsfrågans
behandling — borde ha gjort det möjligt att ta upp även

Nr 29.

Onsdagen den 1 november 1944.

Vid remiss av Kungl. Mårts proposition nr 288. (Forts.)
denna sak. Att förhållandet var lika känt för herr Wigforss då som nu, däronx
vittnar blad annat, att de föreslagna förbättringarna nu skola få retroaktiv
verkan från detta budgetårs början.

Vid den tiden torde emellertid finansministern ännu ha hållit fast vid det
pris- och lönestoppssystem, som han själv så livligt rekommenderat och vilket
— £et måste erkännas — med ganska gott resultat tillämpats sedan hösten
11142. Ingen har väl enträgnare än finansministern vid skilda tillfällen sedan
krigsutbrottet varnat för att genom höjda löner och ökad köpkraft släppa loss
en prisstegring, som skulle medföra en inflation av det slag, som under förra
världskriget ägde rum. Herr Persson i Stockholm var väl så ung på den tiden,
formodar jag, att han inte hade känning av hur det då gick till. Alla vi
sorn upplevde den cirkus, som under detta krigs senaste år utspelades med
lönehöjningar och prisstegringar, minnas ganska väl det resultat man slutligen
kom till i truga örn valutan. När karusellen efter krigets upphörande så småningom
stannade av, hade vi i stort sett alla förlorat på affären, inte minst de
loneanstallda och befattningshavarna. Det är väl också erfarenheterna från
torra världskriget, som gjort att vi nu söka bemästra en löne- och prisstec''-nng av denna vettlösa karaktär.

Det var därför ganska förbluffande, då finansministern under höstens valrörelse
utan vidare ° utlovade en extra riksdagssession för behandling av här
föreliggande lönefråga. Motivet måste ha varit, inte blott att gottgöra den
glömska herr Wigforss rakade ut for på försommaren, utan också något annat.
Det heter Ju ibland sa vackert, att i en demokratisk stat gäller det för
partierna att bibringa väljarkåren upplysning på skilda områden i politiska
ting och alitsa aven örn de ekonomiska sammanhangen. Men den saken är
kanske inte sa viktig. Huvudsaken är att man kan påminna de skilda intressegrupperna
örn deras »berättigade krav» och få deni tillräckligt lyhörda för det
egna partiets välvilja mot deras anspråk. Det parti, som bjuder mest, har givetvis
utsikter att vinna den största bevågenheten.

Herr Hagberg i Luleå markerade detta på ett ganska öppenhjärtligt sätt i
mandagens debatt har i kammaren, då han i polemik med statsministern påminde
om sitt partis svallande proportioner under höstens valstrid. På den kanten
hade man lyckats lägga upp frågorna så att det vunnit resonans hos
val.janm.Ja
,1 % i-o ,a ,^ i småfolkets och arbetarnas önskningar. Och nu fanns

det ett utsökt tillfälle att utnyttja den situation, som förelåg på grund av
lönestoppet. Det har säkert aldrig fallit herr Hagberg i Luleå in — och ännu
mindre herr Persson i Stockholm _ att ett enda ögonblick under valstriden
anlita isin icke oavna intelligens for att försöka reda ut de konsekvenser, som
kunde uppkomma genom ett sönderbrytande av lönestoppet. Den saken passar
inte i argumentermgen, da det är fråga om att vinna väljarnas röster. Då är
det bättre att tillämpa enklare metoder. Valstriden göres till en politisk handelsplats,
dar man för billigt pris tillhandahåller vissa förmåner åt var och
moll rabi ! k°Pa V£^sec^'' Sådant kallas förmodligen »upplyst de Manhade

hoppats, att finansministern i känslan av sitt ansvar för konsekvenserna
av en sadan upplysning inte skulle ha låtit påverka sig av denna trafik,
i nu™d° hade det viant klokare, om herr Wigforss öppet och oförskrackt
vagat säga ifrån, att ett sådant upplysningsarbete ville han inte vara
med örn. Det mäste val ändå finnas ruin för eftertanke även inom de kretsar
dar detta problem är brännande. Det borde finnas möjlighet att med en förnuftig*
argumentering fa vederbörande att förstå de ekonomiska sammanhangen. Men
detta skedde nu inte. Finansministern har fallit undan och fått regeringen i

Onsdagen den 1 november 1944.

Nr 29.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 288. (Forts.)
efterhand nied sig. Tacken för detta har han i dag fått genom det anförande,
sorn nyss hållits av herr Persson i Stockholm.

Finansministern betonar visserligen i propositionen, att han alltjämt med
fullt beaktande av nödvändigheten av att bevara det allmänna pris- och lönestoppet
anser sig kunna tillstyrka denna provisoriska löneförbättring. Och det
är ju bra. Men herr Wigforss är tillräckligt gammal i gården för att veta, vad
det i riksdagen betyder att tala om att »detta skall vara detta» — det bär också
herr Persson i Stockholm nyss understrukit — och att ett provisoriskt ingrepp
av detta slag inte skall få menliga följder. Har man på detta sätt medvetet
gjort ett hål i fördämningarna, så skall det mycket till, örn inte floden skall
bryta igenom. Jag avundas inte dem, som hädanefter skola värja om pris- och
lönestoppets uppehållande, och dem som skola sitta vid förhandlingsbordet och
se till att fördämningarna inte rasa samman.

På s. 3 i propositionen har departementschefen hänvisat till vad bankofullmäktige
i utlåtande över föreliggande förslag uttalat i den till propositionen
fogade bilagan. Förmodligen menar sig finansministern i detta uttalande finna
ett stöd för förslaget. För min del måste jag1 nog säga, att försåvitt man läser
detta i sitt fulla sammanhang, så utgör det en enda tydlig varning mot förslagets
framläggande. Men vad man vidare ur detta utlåtande kan utläsa är, att
för att komma till rätta med lönepolitiken för de anställda här i landet måste
man justera ned priserna på jordbrukets produkter. Det är ju alltid så. Jag
skall i detta sammanhang inte gå närmare in på detta kapitel. Jag vill bara
erinra örn en enda sak: jordbrukets livsmedelspriser sådana de avspegla sig^i
indexberäkningarna äro inte alls desamma som producenterna ha nöjet att få.
Det är arbetslönerna, som i mellanhändernas och distributörernas kalkyler sätta
toppen på prisläget. Och dtet är denna arbetslönernas eviga cirkelgång, som
snart både i fråga örn livsmedel och bostäder håller på att göra tillvaron olidlig
för vårt folk.

Då världen gastkramats under kriget i fem år och folken runt omkring oss
ändå få försöka hålla ut och avstå till och med från det allra nödvändigaste,
då orka vi här i landet icke hålla ut under en jämförelsevis dräglig tillvaro
utan måste i krigets sista skede gå in för åtgärder, som av allt att döma komma
att försämra vårt ekonomiska läge efter krigets slut.. En sådan politik kan
inte på något sätt sägas vara lycklig, såvitt man inte vill framskapa ett ekonomiskt
kaos, som ger rum för omvälvningar av det slag, som herr Hagberg
i Luleå och herr Persson i Stockholm och deras medkämpar möjligen sikta^till.
För dem, som tro att människorna ännu skola ha förmåga att inse vad en sådan
utveckling kommer att betyda för land och folk, inte minst statens befattningshavare,
kan en sådan utveckling inte anses lyckosam.

Herr talman! Med vad jag här bar sagt har jag inte ett ögonblick baft i tankarna
att i sakens nuvarande läge söka stjälpa förslaget. Jag upprepar vad jag
sade i början, att någon diskussion örn det berättigade eller icke berättigade i
detta förslag skall jag inte alls inlåta mig på. Jag inser val, att många av
de här ifrågasatta befattningshavarna ha det besvärligt och svårt och kunna
vara i behov av den löneförbättring, som nu här är fråga om, och kanske mera,
men det är mot sättet för denna frågas uppläggning, som jag måste reagera, och
det är konsekvenserna av densamma, som måste väcka oro.

Herr Hagberg i Malmö: Herr talman! Jag måste ge den kommunistiske talare,
som här haft ordet, ett ganska högt betyg — som demagog. _ Den upplysningsverksamhet,
som herr Persson i Stockholm här har bedrivit, har i
fråga örn fördomsfrihet, såvitt jag förslår, varit ägnad att tillfredsställa även

mycket högt ställda anspråk.

Nr 29.

Onsdagen den 1 november 1944.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 288. (Forts.)

Herr Persson i Stockholm framhöll bland annat i detta sitt anförande, att
samlingsregeringen målmedvetet strävat efter att sänka levnadsstandarden för
arbetarna här i landet och därmed för en väsentlig del av landets befolkning,
och detta säger han, när det ostridiga förhållandet är det, att levnadsstandarden
i Sverige utan varje tvivel i ögonblicket är den högsta i hela världen. Jag
skulle vilja råda herr Persson i Stockholm att gå ut till folken i världen och
arbetarna ute i Europa och fråga dem vad de skulle säga, örn de skulle komma
i åtnjutande av en levnadsstandard, som vore blott hälften av den som vi ha.
Jag är förvissad örn att svaret skulle bli, att det skulle de betrakta som en nåd
att stilla bedja örn.

Även i andra hänseenden var herr Persson i Stockholm ytterst fördomsfri.
Han skar ut hela denna statstjänarfråga ur dess stora sammanhang. Han vägrade
överhuvud taget att i sitt långa och annars ganska detaljerade anförande
ta upp inflationsspörsmålet. _ Detta kan naturligtvis icke bero på okunnighet
örn vad denna sak betyder i detta sammanhang utan det måste bero på en
medveten åstundan att för visst syfte framställa tingen på visst sätt.

Vad propositionen i och för sig beträffar är det naturligtvis givet, att dess
förslag liksom förslaget att höja folkpensionerna måste väcka tveksamhet på
mångå håll. Icke så, herr talman, att man icke av hjärtat unnar både statstjänarna
och folkpensionärerna de förbättringar, som här avses. Sålunda finner
jag de motiv, som såväl finansministern som socialministern lia anfört i sina
respektive propositioner, ganska bärande. Beträffande de lägre statstjänama
är det otvivelaktigt så, att de lia kommit i ett ur många synpunkter sämre läge
än arbetarna inom den enskilda företagsamheten. Man kan inte heller bestrida,
_ att för många statstjänargrupper har den försenade befordringsgången
kommit stora olägenheter åstad. Vad folkpensionärerna beträffar vill jag för
min del i varje faR gärna understryka socialministerns uttalande örn att standarden
för dem i många fall är låg.

Av vad jag här sagt följer, att jag för min del inte kommer att gå emot dessa
propositioner. Om man å andra sidan måste ge uttryck för tveksamhet inför
dem, så är det naturligtvis därför, att man måste ställa in dem i det stora
sammanhanget, detta sammanhang, som herr Persson i Stockholm överhuvud
taget inte ville skänka någon som helst uppmärksamhet åt. Det är ju alldeles
givet, att situationen nu i fråga örn det svenska myntets värde är väsentligt
allvarligare än vad den var tidigare. Det pris- och lönestopp, som bär varit
för handen sedan två år tillbaka, har fungerat väl. Det har sannolikt varit
en av de lyckligaste åtgärder, som statsmakterna hade kunnat företaga sig
under de gångna krigsåren. Men många omständigheter tyda nu på att en
klimatförändring i detta sammanhang håller på att komma till stånd. Dels
beror detta naturligtvis på den ökade oro, som har kommit till uttryck på arbetsmarknaden
—° det är ett oroande faktum enligt min mening att i detta
ögonblick löneförhållandena för omkring 300 000 arbetare äro flytande Dels
ar det en annan omständighet, som tillkommer — den har redan påpekats av
den förste talaren här i dag, herr Wiberg — nämligen att när vi ånyo taga
upp detta spörsmål till övervägande, göra vi det i en situation, som ur försorjningssynpunkt
är betydligt allvarligare än den, då vi för två år sedan hade
att rådpläga om dessa ting. Då hade vi lämnat några svåra år bakom oss och
kon,lunk urkurvan var pa väg uppåt. Nu är det rakt motsatta förhållandet
tor handen. Vart forsörjnmgsläge håller på att väsentligt förändras. Många
omständigheter lia samverkat till detta, och jag skall inte här närmare ingå på
dem. Men sa mycket vagar man väl i varje fall säga som att vi under de
”.armåsta manaderna nog ha att räkna med en tilltagande skärpning av restriktionerna
tor sådana industriella råvaror och förädlade produkter, som vi hit -

Onsdagen den 1 november 1944.

Nr 29.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 288. (Forts.)
tills kunnat införa från kontinenten. Det är särskilt inom en för liela sysselsättningspolitiken
mycket viktig bransch, som denna ökade knapphet kommer
att ge sig till känna, och det är byggnadsbranschen. En skärpt knapphet på
material, som är mycket viktigt för byggnadsindustrien, enkannerligen glas,
plåt, byggnadskarl elektrisk apparatur m. m. kommer alldeles säkert att göra
sig gällande efter årsskiftet. Även inom den del av försörjningsläget, som
gäller livsmedel, är det uppenbart, att vissa försämringar komma att inträda.
Vi ha ju i tidningarna i dag fått bevis på vart tendensen för ögonblicket
pekar.

Även en annan omständighet är att beakta. Trots det otvivelaktigt försämrade
försörjningsläget komma ökade anspråk att ställas på våra resurser. Vi
måste lämna ökad hjälp till våra grannländer. Örn den saken äro vi alla, såvitt
jag kunnat finna, alldeles ense. I varje fall gav man allmänt uttryck åt den
uppfattningen vid den utrikespolitiska debatt, som vi hade här i förrgår.

Jag tror att det vore lämpligt, örn vårt folk mer än som nu är fallet upplystes
örn dessa otvivelaktiga försämringar i vårt försörjningsläge. Överhuvud taget
är det beklagligtvis nog så, att mycken oklarhet råder bland gemene man
i dessa ting, och att det kan vara mycket tacknämligt för en ansvarslös propaganda
att operera i denna okunnighet framgår ju bl. a. av kommunisternas
framgångar vidhal et i höst. Vi ha ju också här, såsom jag nyss säde, i det anförande,
som hållits av herr Persson i Stockholm, fått höra en återklang av
den agitation, som då bedrevs. Jag får säga, att det är nedstämmande att konstatera,
hurusom vår annars så högtstående och väl upplysta arbetarklass kan
fälta för en agitation, som är så till ytterlighet förenklad som den som kommunisterna
i dessa ting ha fört.

På kommunistiskt håll har man i denna agitation ensidigt talat örn löntagarna
och fullständigt bortsett från vad som skulle kunna kallas för spararna. Man
har skänkt en utomordentlig preferens åt löntagarnas synpunkter på vår penningpolitik
men alldeles bortsett från spararnas synpunkter. Detta har man
gjort, föreställer jag mig, därför att man trott att det är mera gagneligt för
de egna intressena att ställa upp ett sådant motsatsförhållande meitan löntagare
och sparare.

En sådan taktik måste emellertid, herr talman, döma sig själv, ty uppenbart
är att man inte kan göra en dylik åtskillnad på sparare och löntagare.
Sparare och löntagare äro nämligen till alldeles övervägande delen samma personer.
Detta framgår i sin mån redan därav att sparbankerna ha mer än 3,6
miljoner insättare. Vi ha alltså här i landet 3,6 miljoner sparare på en sammanlagd
befolkning av 6,5 miljoner. Vill man endast räkna med dem, som genom
det sparade beloppets storlek kunna antagas vara vad man vill kalla framtidssparare,
och därför håller sig till insättare med exempelvis mer än 500
kronor på sin sparbanksbok, så kommer man, fastän man går så pass högt upp,
i alta fall till ett mycket respektabelt antal sparare, nämligen ungefär 1 miljon.
För kuriositetens skull kan påpekas, att det är ungefär samma antal som antalet
medlemmar i landsorganisationen. På denna 1 miljon sparare belöper
sig för övrigt den allra största delen eller 95 procent av det i sparbankerna samlade
sparkapitalet, vida över 4 miljarder kronor.

dag tror för min del inte att man skall försöka ställa sparare och löntagare
i något motsatsförhållande till varandra, ehuru jag naturligtvis måste medge,
att det finns en viss grupp, vars enda eller huvudsakliga inkomst utgöres av
avkastningen på ett under mångå arbetsår hopsparat kapital. Sparare och löntagare
påkalla, eftersom de i stort sett äro samma människor, enligt min
mening precis samma uppmärksamhet.

Andra kammarens protokoll 1044. Nr SO.

Nr 29.

Onsdagen den 1 november 1944.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 288. (Forts.)

Det har under de senaste åren, inte minst från statsmakternas sida, med all
kraft understrukits angelägenheten av ett intensifierat sparande. Vi ha ju
många gånger bl. a. från statsrådsbänken här hört uppmaningar i sådant syfte,
och därom är naturligtvis ingenting annat än gott att säga. Men, herr talman,
man måste nog, örn man i fortsättningen vill lia ett sparande, se till att sparandet
så att säga lönar sig och i varje fall inte framstår såsom något förlustbringande.
Hur har det egentligen varit med den saken på senare tid?

För att försöka förenkla det hela så långt det går, så låt oss ta en sparare,
som under de första åren av 1930-talet började leva på sitt kapital. Han hade
det ganska bra till en början, men under senare hälften av 1930-talet började
värdet av avkastningen att sjunka. År 1938 hade levnadskostnadsindex stigit
några enheter, så att hans köpkraft minskat med ungefär 3,5 procent. Under
kriget har ju levnadskostnadsindex gått upp ganska kraftigt, och för närvarande
är, såvitt jag kan räkna ut, spararens situation den, att avkastningen
är värd ungefär 2/s av vad den var värd i början av 1930-talet, I själva verket
är dock hans läge ännu ledsammare än vad denna siffra ger vid handen, ty
när han i början av 1930-talet började leva på sitt sparkapitals avkastning,
hade han 4 procents ränta och nu har han 3 procent. Hans köpkraft har med
andra ord sjunkit till hälften, örn man räknar med förändringarna av både index
och ränta. Tar man en sparare, som började leva på avkastningen av sitt
sparkapital 1935, så kommer man till en minskning av köpkraften med 34 procent,
örn man inte tar hänsyn till ränteförändringen, och 28 procent, örn man
räknar med den höjning av räntan från 23/4 till 3 procent, som har skett.

Dessa siffror äro naturligtvis av största intresse även för de sparare, som alltjämt
samtidigt äro löntagare, och det är ju, såsom jag nyss sade, det allra
största antalet. Också dessa ha lidit förluster i fråga örn sitt tidigare sparade
belopp. Spararnas intresse är i själva verket ett hela folkets intresse; den saken
går nog aldrig att komma ifrån.

När man diskuterar den fråga, som vi ha före här i dag, nämligen frågan
örn en inflation, måste man, såvitt jag kan förstå, komma fram till den uppfattningen,
att den enda säkra vägen att nå det mål, som vi väl alla sträva
efter, nämligen ett återställande av reallönen eller, varför inte, ett höjande
av reallönen, är prissänkningens väg. Det är den enda väg, som inte leder
oss ut i äventyrligheter. Lyckligt att säga tror jag också, att man kan konstatera,
att redan nu en långsam prissänkningsrörelse är för handen här i landet.
Det är många tecken, som tyda därpå, och det kan vara lämpligt att ge
uttryck åt tillfredsställelse med detta. Det är enligt mitt sätt att se den riktiga
vägen, som vi nu äro inne på, och det är klart att alla möjligheter till prissänkningar
måste tillvaratagas.

Emellertid är ju även denna väg svår och komplicerad, och jag vill fästa
uppmärksamheten vid det värdefulla uttalande av bankofullmäktige rörande
dessa saker, som finnes bifogat den kungl, propositionen. Där påpekas just i
fråga örn prissänkningar, att ett hinder för dylika är att mycket viktiga kostnadsposter
såsom hyror och bränslepriser för tillfället äro bundna. »Även livsmedelskostnaderna
lämna för närvarande blott en ringa, marginal för reduktioner
efter det beslut rörande prissättningen på jordbruksprodukter som i våras
fattades av statsmakterna, vilka då av hänsyn till jordbruksarbetets ogynnsamma
läge icke togo ut hela den prissänkning, vartill möjligheter eljest förelåge.
»

Härom dagen talade priskon trollnämndens ordförande i Nationalekonomiska
föreningen i Stockholm. Det var enligt min uppfattning ett mycket värdefullt
anförande, och han kom däri helt naturligt också in på frågan örn möjligheter
till prissänkningar. »Det finns», sade han enligt referatet i tidningarna, »så

Onsdagen den 1 november 1044.

Nr 29.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 288. (Forts.)
länge nuvarande kostnadsläge består, ingen möjlighet till stora generella prissänkningar,
förrän produktionskostnaderna sjunka. På en sådan sänkning kan
man räkna först då utrikeshandeln kommit i gång, importvarorna sänkts i
pris och den ökade varutillförseln utifrån gjort den större delen av den fördyrande
ersättningsproduktionen överflödig.»

Detta direktör Bergvalls uttalande är naturligtvis alldeles riktigt, men jag
tror att det inte är ur vägen att vid detta tillfälle här i riksdagen komplettera
det ur en viss synpunkt. Jag vill nämligen gärna understryka det starka intresset
hos de ansvarskännande företagarna av att verkligen få ned priserna..
Under senare tiden har enligt vad som blivit bekant Industriförbundet målmedvetet
gått in för en prissänkningspolitik. Jag kan erinra örn att dessa frågor
ingående diskuterades vid Industriförbundets senaste årsmöte. Ett intressant,
uttryck för industriens ansträngningar att söka få ned prisnivån och därigenom
påverka vad man kunde kalla prismentaliteten här i landet, fingo vi för resten
nyligen genom den observerade nedgången i cementpriset. Vidare ha prisreduktioner
vidtagits i fråga örn viss byggnadsapparatur, och såvitt jag vet, pågå
förhandlingar örn prissänkningar inom exempelvis konfektionsindustrien, skooc''h
läderindustrien m. fl.

Att varje möjlighet till1 prissänkningar kommer att utnyttjas, därför sörjer
för resten redan konkurrensen de olika företagarna emellan. Penningvärdets stabilitet
är naturligtvis i lika hög grad ett livsvillkor för företagarna som för
arbetarna och för hela folkhushållet.

o Samtidigt som jag gör dessa påpekanden, vill jag dock understryka, att en
sådan prissänkningsprocess naturligtvis måste försiggå med all möjlig försiktighet,
ty annars hamnar man i sådana konsekvenser, som herr Wiberg här tidigare
påpekat, nämligen ruiner och krascher för företagarna och därmed följande
arbetslöshet för deras anställda.

Förutsättningen för att denna nu sa lyckligt inledda pnssänkningsrörelse
skall kunna fortsätta är emellertid, såsom var och en förstår, att lönestoppet
upprätthålles, i varje fall att inte lönerna höjas. Att så bör vara förhållandet,
understrykes också enhälligt av kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering,
vilken förutsätter att prissänkningspolitiken inte kommer att försvåras genom
avsteg från de riktlinjer för inkomstutvecklingen, som statsmakterna uppdragit.

I detta sammanhang är det. kanske inte, herr talman, ur vägen att också
skänka en tanke åt det förhållandet, att stoppet för vår sjöfart på Tyskland
som bekant medfört ytterligare inskränkningar av kolförbrukningen med åtföljande
ökad veil förbrukning, vilket naturligtvis kännbart stegrar produktionskostnaderna.

Örn vi i det läge. som nu iir för handen här i landet, vidtaga åtgärder som
förhindra en eljest möjlig prissänkning eller rent av nödvändiggöra en prishöjning,
så riskera vi att den växelverkan mellan prishöjningar och lönehöjningar
ånyo mledes, som så framgångsrikt bröts genom pris- och lönestoppet för två
ar sedan . Då äro vi tillbaka i den gamla spiral rörelse, som finansministern här
vid ett tillfälle enligt min uppfattning mycket klart bitr skildrat och i ilen spi
ralröreisen komma alltid lönerna alt släpa efter priserna. Jag såg härom dagen
i någon tidning elt uttalande, som landsorganisationens ordförande hade gjort,
och som innehöll en ganska bra liknelse i det avseendet. Han påpekade att. vid
en sådan utveckling kan man säga. att priserna åka hiss. medan lönerna alltid
fa traska efter i trapporna., dag tror att detta sätt att karakterisera utvecklingen
är riktig och övertygande.

Men, herr talman, lyckas vi å andra sidan under den närmaste enligt min
mening utomordentligt kritiska tiden att hålla jämvikt mellan löner och priser,

Nr 29.

Onsdagen den 1 november 1944.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 288. (Forts.)
så finns det alla utsikter för att prissänkningar i fortsättningen skola kunna,
genomföras i sådan utsträckning, att den eftersträvade reallöneförbättringen
blir verklighet. Jag vill gärna hoppas, att den enighet i dessa ting, som har
varit för handen här i riksdagen, även skall bestå i fortsättningen. Vi måste
nämligen säga oss, att den politik, som vanligen kallas för pris- och lönestoppspolitiken,
har varit en lycklig politik. Vi skola inte här kasta den över bord och
därmed ge oss ut i äventyrligheter, som kunna leda till de allvarligaste konsekvenser
framför allt för arbetarna i detta land.

Hans excellens herr statsministern Hansson: Herr talman! Jag skall inte
deltaga i den diskussion, som här uppkommit örn de avlämnade propositionerna,
och jag skall inte heller låta locka mig in i en diskussion med herr andre
vice talmannen örn vem som varit mest frigjord under valrörelsen. Men när här
frågan örn riksdagens sammankallande förts på tal, anser jag mig böra säga
några ord.

Anledningen till riksdagens sammankallande bär inte i första hand varit de
frågor, varom förslag nu föreligger, utan det har varit resultatet av ett övervägande
örn nödvändigheten av att regeringen sammanträffar med riksdagen
även under denna höst. Och jag skulle vilja till dem, som tycka att det är
märkvärdigt att riksdagen har sammankallats, ställa den frågan, om de verkligen
anse att det skulle vara rimligt, att regeringen i en tid, då vissa mycket
stora spörsmål aktualiseras, icke skulle söka något samråd med riksdagen.
Det framgick ju av måndagens'' debatt, att sedan riksdagen höll sitt senaste plenum,
har det dykt upp frågor, som äro av stor vikt för oss. Jag skulle ju närmast
ha tänkt mig få mottaga klander, därest jag hade menat, att regeringen
ändå kunde låta det se ut, som örn riksdagen inte existerade för den. Det är
också ganska egendomligt, att den kritik, som riktats mot riksdagens sammankallande,
kommer från kretsar, som annars bruka föra talet örn att riksdagen
skall hävda sig så mycket den kan.

Jag anser att det har förelegat inte bara goda utan tvingande skäl för regeringen
att söka detta samråd med riksdagen.

Herr Svensson i Ljungskile: Herr talman! Vi ha ju, såsom flera gånger
påpekats här i debatten, sedan hösten 1942 haft ett pris- och lönestopp, och
örn detta pris- och lönestopp enade sig vid denna tidpunkt samtliga partier
med undantag av kommunisterna, såvitt icke minnet sviker mig. Sedan har ju
denna ståndpunkt bekräftats vid olika tillfällen både från riksdagens och regeringens
sida samt i uttalanden från de penningvårdande myndigheternas
sida. Jag har givetvis i min ringa mån varit med och delat ansvaret för den
kurs som på detta sätt har följts.

När man nu står inför en sådan här proposition örn höjda löner åt vissa
lägre befattningshavare, så synes det mig, som örn man hade anledning fråga
sig, huruvida det förslag som denna proposition inrymmer innebär något prin■cipiellt
avsteg från den politik som man sedan 1942 har sökt fullfölja. Jag får
säga, att jag för min del icke kan inse, att så är fallet. Det Janns, örn jag
minns rätt, redan i den deklaration som statsministern avgav på hösten 1942
inrymt ett undantag, och detta gällde lönestegringar för de allra sämst ställda
folkgrupperna. Denna möjlighet att justera de lägst avlönade gruppernas
inkomster har man sedan hållit öppen i alla instanser och i de uttalanden
.sorn på detta område ha gjorts.

Om man ser på vad det här gäller, så finner man, att det är fråga örn människor
som ha en lön i ett för allt varierande mellan 1 949 kronor på lägsta
dyrort och 2 546 kronor på högsta dyrort. Detta är alltså bottenlönerna. Sedan

Onsdagen den 1 november 1944.

Nr 29.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 288. (Forts.)
när man går uppåt i löneklasserna, så slutar ju löneförhöjningen — för övrigt
med det anspråkslösa beloppet av 60 kronor — vid en lön av 3 776 kronor på
A-ort och 5 023 kronor på dyraste ort. Ser man efter, hurudana lönerna äro i
femte löneklassen, efter vilken löneklass lönetilläggen minskas allt mer, äro
de nu utgående lönerna i denna löneklass kronor 2 466 på A-ort och 3 282 på
dyraste ort. Vi ha för att nu ta en jämförelse höjt lantarbetarnas löner upprepade
gånger under kriget, och de torde väl nu i stort sett ligga någonstans omkring
2 700 kronor. Dessa löneförhöjningar ha varit i hög grad väl befogade, och
någon ytterligare höjning skulle jag för min del i detta fall hälsa med tillfredsställelse.
Det är ju uppenbart, att om man har den inställningen och samtidigt
måste konstatera, att en hel del av de löner som det här gäller ligger under
ira utgående lantarbetarlöner, då kan man inte från rent sakliga synpunkter
lia något att invända mot de nu ifrågasatta lönejusteringarna.

Att frågan är ömtålig, erkännes ju från praktiskt taget alla håll, och det är
givetvis denna ömtåliga situation som gör, att man har begränsat löneökningen
så starkt, som i själva verket har skett. Jag för min, del tror, att det både
från sakliga synpunkter och även från taktiska synpunkter — jag tänker icke
på partitaktiska synpunkter, utan utgår från den allmänna ekonomiska situationen
— är klokt att hålla fast vid att lönejusteringar av detta slag icke innebära
någon avvikelse från de tidigare proklamerade grundsatserna och att
dessa grundsatser i fortsättningen skola upprätthållas gentemot de grupper
som ha det bättre ställt. Att det sedan givetvis är ett delikat spörsmål att här
dra gränsen i de olika fallen, är självklart, men detta är ju problem som man
icke kommer ifrån på något område av samhällsarbetet.

Detta är vad jag ville säga örn frågans sakliga innebörd. Att man sedan
kan ha den meningen, att hela problemet inte är vidare skickligt handlagt,
det är en annan sak, och därvidlag kan jag till alla delar instämma i den
kritik som har framförts här. Det hade givetvis varit mycket bättre, örn initiativet
utan alltför stora påtryckningar hade kommit från regeringen och
hade kommit tidigare, så att frågan icke kommit upp med det förspel som nu
ägt rum och på det sätt som nu sker. Det hade säkerligen för hela avtalssituationen,
för uppgörelserna på arbetsmarknaden i höst varit oifantligt mycket
bättre, örn detta förslag till löneförhöjningar hade kommit under riksdagens
vårsession som en självklar följd av det läge vari dessa löntagare befinna sig.

Hans excellens statsministern nämnde något örn kritiken mot riksdagens
sammankallande. Jag tror nu, att det allmänt taget finns goda skäl för att
riksdagen och regeringen får känning med varandra under ett läge, sådant
som det nuvarande. Men jag tycker ju, att detta läge är ungefär, vad man
i våras kunde beräkna och förutse, och det förefaller därför litet underligt,
att riksdaggarbetet under vårsessionen planlades och slutfördes, som örn någon
höstsession icke skulle äga rum. Det hade varit mycket bättre, örn man
från början hade tagit sikte på att en höstsession säkerligen bleve nödvändig
och låtit detta faktum även påverka planläggningen av vårens riksdagsarbete.
På den punkten tror jag, att man med allt fog kan ha en kritisk inställning.

Vi lia hiir en annan proposition, avseende folkpensionerna, där det också
är fråga örn en viss förbättring åt de i inkomsthänseende svagast ställda
folkgrupperna, och jag vill kort och gott säga, att jag för min del med tillfredsställelse
hälsar de förbättringar som i denna proposition ställts i utsikt.
Man kan beklaga, att det inte i detta sammanhang är möjligt att komma ett
stycke längre i fråga örn ökad rättvisa mellan landsbygdens och de högre
dyrorternas pensionärer. Man kan ju likaledes beklaga, att i propositionen,
såsom ju också socialministern själv framhållit, finnas tekniska brister, som
göra att det blir mycket ogynnsamma verkningar av densamma i fråga örn

Nr 29.

Onsdagen den 1 november 1944.

Vid remiss av Kungl. May.ts proposition nr 288. (Forts.)
privilegierade och icke privilegierade inkomster. Resultatet blir ju, att om en
människa tjänar några kronor mera och dessa tagas upp bland hennes inkomster,
så kan hon genom minskningen i pensionen förlora många gånger
mer än hon tjänar. Men det är något som man tydligen icke har kunnat
rätta till i detta sammanhang, och man får väl därför nöja sig med att, samtidigt
som man med tillfredsställelse sluter upp kring detta förslag med de
förbättringar som därigenom kunna åstadkommas, också stryker under, att
det är önskvärt, att man utan dröjsmål arbetar vidare för att lfå bort en del
av de brister som alltjämt vidlåda systemet.

Jag skulle också gärna vilja säga ett enda ord beträffande en annan pri&-fråga, som rör jordbruket. I våras gick man ut ifrån att jordbruket skulle
få behålla ett överskott på 106 miljoner kronor, som man räknat med i inkomstkalkylerna.
Detta överskott skulle tagas i anspråk för att höja lantarbetarnas
löner och för att tillgodoräkna familjejordbrukarna och småbrukarna
en högre ersättning för deras arbete. Det ligger ju i systemet, att
dessa skola få tillgodoräkna sig ersättning för sitt arbete. Det visade sig
emellertid vid en kontrollräkning av denna jordbrukskalkyl under augusti
månad, att det fanns ett överskott på 142 miljoner kronor. Det fanns alltså
36 miljoner kronor mer, än man förut hade kalkylerat med, och enligt den
överenskommelse som hade träffats, skulle detta överskott då tågås'' i anspråk
för en prissänkning. Örn den saken är i och för sig ingenting att säga. En
överenskommelse som träffats måste respekteras från alla håll. Men däremot
är jag för min del icke tillfredsställd med det sätt varpå denna prissättning
verkställts. Det innebar nämligen, att man lade hela prissänkningen på de
animaliska produkterna. Bondejordbruket och småbruket ha ju sina inkomster
från de animaliska produkterna i högre grad än vad de större och på många
sätt gynnade slättlandsjordbruken ha. Resultatet av denna prissänkning blev
därför, att man lade en oproportionerligt stor prissänkning på den del av
jordbruket som förut hade det sämst ställt och i högre grad sparade den del
av jordbruket som hade den bästa ställning-en. Det är en verkan av inkomstfördelningen
som går stick i stäv mot det förslag som vi eljest diskutera här
i dag och siom ju går ut på att man i första hand skall se till, att de sämst
ställda icke drabbas för hårt av vår ekonomiska politik.

I jordbruksutskottets utlåtande nr 61 heter det bland annat: »Utskottet
förutsätter härvid, att prissänkning å de mera betydelsefulla jordbruksprodukterna
i möjligaste mån undvikes så att jämvikt i jordbruksregleringen
upprätthålles.» Det är uppenbart, att tyngdpunkten här ligger på den senare
delen av utskottets uttalande. Utskottet ville, att man skulle bevara jämvikten
i jordbruksregleringen. Huruvida det skulle bli en prissänkning eller inte,
kunde utskottet då icke säga något bestämt örn. Det var beroende av de ekonomiska
beräkningar som sedan skulle göras. Vad man ville säga med detta uttalande
det var, såvitt jag förstår — och jag var med i utskottet, när detta
skrevs — att man ville behålla jämvikten inom jordbruksregleringen. Detta
har man icke gjort genom detta prissänkningsbeslut. Det hade icke, såvitt jag
förstår, mött några svårigheter att lägga en del av denna prissänkning exempelvis
på vetet. Veteskörden var bra, oell vi ha icke för närvarande några så
ömtåliga problem på detta produktionsområde som vi haft tidigare. Hade
man lagt någon del av prissänkningen där, hade man också på ett jämnare
sätt fördelat bördorna av den prissänkning, som blev en följd av denna inkomstökning
på 36 miljoner kronor, på de olika jordbrukarna. Herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet yttrade i ett föredrag- i somras på tal
örn denna sak, att det stod i utskottsutlåtandet, att man skulle undvika prisisänkningar
på de betydelsefullare produkterna, och vill man sedan dfa den

Onsdagen den 1 november 1944.

Nr 29.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 288. (Forts.)
slutsatsen, att kött och fläsk inte tillhöra jordbrukets betydelsefullare produkter,
så skulle ju denna ståndpunkt vara försvarlig, men den meningen kan
jag för min del inte dela.

Jag skulle också vilja beröra en annan fråga med några ord. Vi ha ju under
krigstiden fått finna oss i stora utgifter för militära ändamål, omkostnader
för vår upprustning och beredskapsutgifter av en oerhörd omfattning, och
vi ha fått bära dem år efter år. Man har givetvis tänkt sig, att när man ställdes
inför uppgiften att möta fredstidens många och stora problem, så skulle
man i viss mån kunna få medel frigjorda genom att krigsberedskapen avlöstes
av en fredsberedskap. Nu tyckas vi ju komma in i en situation, där krigs- och
fredsberedskapen samtidigt ställa betydande krav på landets ekonomiska resurser,
och i den mån som detta är ofrånkomligt, är det ju ingenting att göra
åt den saken. Men jag tror, att det finns alla skäl för statsmakterna att noga
undersöka, huruvida allt, som i detta avseende nu sker, verkligen är ofrånkomligt.
Jag understryker, att jag alls inte vill plädera för att vi i krigets slutskede
skola taga några otillbörliga risker genom att alltför mycket minska
på vår beredskap. Ha vi hållit ut ända tills nu, böra vi givetvis hålla ut under
den tid som återstår. Annars'' skulle vi ju kanske gå miste örn att inhösta
frukterna av flera års strävanden på detta område. Men personligen kan jag
icke låta bli att sätta ett frågetecken inför en del av det som här sker.

Här pågå befästningsarbeten på mångå områden i landet, och det är, såvitt
man kan bedöma, företag som inte spela någon roll i dagens läge utan
som mera ta sikte på framtiden. Med hänsyn till de förändringar i läget som
ha skett och icke minst med hänsyn till den omkastning som obestridligen har
ägt rum i förhållandet mellan Sveriges militära resurser och Tyskland» disponibla
styrkor — ifall det skulle kunna tänkas en aggression från detta håll —
tror jag, att det finns anledning att icke bara utan vidare fullfölja alla fattade
beslut i stort och smått, vad det än kostar och när än de arbeten de avse
bli färdiga. Jag tror, att det finns skäl att taga en grundlig översyn över
hela detta verksamhetsområde och se till, huruvida det icke går att på detta
område spara åtskilligt med pengar. Jag vill säga, att det här är fråga örn
stora ting, som icke diskuteras, mycket stora ting, och jag tror nog för min
del, att de summor som skola gå till dessa lönetillägg och pensionsförhöjningar
med något stramare kurs skulle kunna inbesparas på det militära verksamhetsområdet,
utan att vi behövde taga några oförsvarliga risker.

Professor Myrdal nämnde i en diskussion för någon tid sedan, att jordbrukspolitiken
höll på att bli ett politiskt naturreservat, som icke får diskuteras.
Jag delar icke den uppfattningen, men däremot tror jag man kan säga, att
utgiftspolitiken på det militära området har varit ett naturreservat, som icke
har fått diskuteras. Det bör nog bli en annan inställning, och människor ute
i bygderna ha mycket svårt att förstå mångahanda ting, som ske på det militära
området. Det vore alls icke för tidigt, örn man började på att diskutera
även ekonomiska problem rörande det område, där de allra största anspråken
på Sveriges finanser ställas.

I detta anförande, varunder herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar, instämde herr Sandberg.

Herr Senander: Herr talman! Trots att min kamrat herr Set Persson kanske
sagt det väsentligaste i fråga örn den ekonomiska politiken och i anslutning till
detta spörsmål1 också behandlat frågan om stats tjänarn as löner, så vill jag ändå
säga några ord örn samma tema och därutöver också något uppehålla mig vid
höstriksdagens andra stora spörsmål, nämligen frågan örn folkpensionerna.

Nr 29.

Onsdagen den 1 november 1944.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 288. (Forts.)

I motiveringen för krigsårens ekonomiska politik Ilar framför allt ett element
dominerat, nämligen inflationsfaran. För att nå högsta möjliga effekt med detta
skrämselobjekt, jag tvekar icke att beteckna det så, har finansministern mobiliserat
all tänkbar ekonomisk expertis. Det är rörande att höra de ekonomiska
experterna, som ju eljest aldrig under krigsåren varit eniga i ekonomiska ting,
vara överens örn att all världens olyckor skulle drabba oss, örn icke den nuvarande
ekonomiska politiken finge fortsätta. Samtidigt har man ju fått bevis,
att dessa olyckor i första hand, ja nästan uteslutande, skulle drabba de breda
folklagren och naturligtvis då främst arbetarna och med dem jämställda. Att
döma av detta vetenskapliga resonemang, skulle det ju vara rena välgörenheten,
att man berövade arbetarna och med deni jämställda löntagare hälften av dyrtidskompensationen.

Naturligtvis är det svårt att avgöra, örn faran för inflation verkligen är så
överhängande, som herr Wigforss och hans expertis gör gällande, och jag tänker
icke heller inlåta mig på någon diskussion örn den saken. En sådan diskussion
skulle givetvis bliva ganska ofruktbar och mest komma att röra sig om
rena spekulationer. Jag tänker därför angripa frågan från en annan, en kanske
ny utgångspunkt, och denna är huruvida inflationsrisken är det verkliga motivet
till den sänkning av levnadsstandarden för arbetare och tjänstemän, som
ägt rum under senare år. Det finns nämligen mycket, som talar för att det icke
är fruktan för inflation, som dikterat den nuvarande ekonomiska politiken, utan
i första hand omtanken om bolagens och företagens intressen.

Jag vill erinra örn att ramavtals- och lönestoppspolitiken icke, som man sökt
göra gällande, är någon uppfinning, som haft krigsårens svårigheter att tacka
för sin tillkomst. Det är annars vanligt, att man söker dämpa missnöjet bland
arbetarna genom att säga, att detta är en speciell kristids företeelse, och så snart
kriget är över skall man återgå till normala förhållanden. Jag vill framhålla,
att statsmakterna lade grunden till denna politik redan före kriget, då ännu
ingen människa kunde tala örn att det förelåg inflationsrisk. Vid löneregleringen
för statstjänarna år 1938 genomförde man just de principer, som senare
skulle bliva normgivande för behandlingen av arbetarnas lönespörsmål under
kriget. Riksdagens ledamöter behöva bara gå till den proposition örn statstjänarnas
löner, som nu föreligger, för att få bevis på att detta mitt påstående
är riktigt. Redan år 1938 bestämde ju riksdagen, att det rörliga tillägget för
statstjänarna skulle utgå med 3/4 kompensation, och motiveringen var den, som
man nu använder, då det gäller ramavtals- och lönestoppspolitiken, nämligen
att statstjänarna också borde bära sin andel av dyrtidsbördan.

Här hade vi ju redan före kriget modellen till det under kriget införda ramavtalet,
varför pratet örn att ramavtalet och lönestoppet skulle vara en speciell
kristidsföreteelse, icke håller streck. Samtidigt införde man lönestopp för
statstjänarna genom föreskriften att det rörliga tillägget icke fick överstiga
15 %. Det är följaktligen alltigenom oriktigt, då man påstår, att införandet av
lönestoppspolitiken är en produkt av krigsårens svårigheter. Redan före kriget
ha, såsom framgår av det exempel, som redan anförts beträffande statstjänarna,
statsmakterna varit ute i det syftet att sänka levnadsstandarden för
statstjänarna, och det får ursäktas mig, örn jag betraktar denna åtgärd i samband
med statstjänarnas lönereglering som en beredskapsåtgärd i syfte att
vid lämpligt tillfälle givas en mer allmän tillämpning.

Ett faktum är för övrigt, att man alltid har utnyttjat statstjänarna som ett
slags murbräcka gentemot andra grupper av små löntagare, för att genomföra
försämringar också för deras räkning. Så skedde under det första världskriget,
då statstjänarna i främsta rummet utsattes för en kraftig lönereducering.
Denna utnyttjades som argument för att tvinga arbetarna till under -

Onsdagen den 1 november 1944.

Nr 29.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 288. (Forts.)
kastelse. Så har också skett under det nu pågående kriget, då statstjänarna
utsatts för en reducering av dyrtidstillägget, en reducering, som därefter fick
tjäna som föredöme för det beryktade ramavtalet.

Redan det att man sålunda före krigsutbrottet beträtt ramavtalets och lönestoppets
väg, talar sitt tydliga språk, att det icke är inflationsrisken, som i
första hand dikterat krigsårens ekonomiska politik, men det finns ytterligare
en omständighet, som enligt min mening mycket klart visar, att det var omtanken
örn de svenska företagens intressen, som var utslagsgivande, då man
lade upp riktlinjerna för den ekonomiska politiken, och icke, som man gör
gällande, omtanken örn arbetarna och övriga lägre löntagare. Det är ju ett
obestridligt faktum, att de hundratals miljoner kronor, som berövats arbetarna
genom den uteblivna kompensationen för dyrtiden, överförts till bolagen och
ökat deras förmögenhet och vinster. Just detta att man låtit företagen taga
hand örn arbetarnas miljoner synes mig vara ett fullgott bevis för att det avgörande
skälet till ramavtals- och lönestoppspolitiken icke har varit rädslan
för inflation utan att man därmed avsett att konsolidera och stärka den svenska
kapitalismen.

Hade det varit fråga örn att hejda inflationen, fanns det en annan väg att
gå än att låta miljonförmögenheterna vandra in i bolagens kassaskåp. Jag
frågar, örn man verkligen ansåg att full kompensation åt arbetarna och de
lägre tjänstemännen skulle åstadkomma inflation? Varför tillgrep icke då
statsrådet Wigforss den utvägen att spara de undanhållna miljonerna för arbetarnas
räkning i stället för att låta dem gå till bolagen och öka deras förmögenhet
och vinster? Vi kommunister äro inga anhängare av tvångssparande.
Vi ha konsekvent bekämpat den av statsrådet Wigforss lanserade idén örn
tvångsmässigt innehållande av sjöfolkets krigsriskersättning, men vi tycka, att
regeringen, som ju energiskt påstått, att dess ekonomiska politik varit betingad
av omtanke örn arbetarna och i allmänhet örn de små i samhället, borde ha
tillgripit sparmetoden i stället för att överföra miljonerna till den svenska kapitalismen.
Det hade icke varit så illa, örn varje arbetare och lägre statstjänare
i dag hade haft en tusenlapp eller två att lyfta, då de svåra tiderna nu inställa
sig efter kriget.

Med vad jag här anfört, tycker jag mig ha framlagt ganska klara bevis för
att det icke är rädslan för inflation, som varit avgörande för regeringens ekonomiska
politik. Inflationen har använts som ett skrämselobjekt för att förmå
arbetarna och de lägre statstjänstemannen att frivilligt finna sig i en sänkning av
levnadsstandarden. Jag tror, att den socialdemokratiske riksdagsman hade
rätt, som vid ett diskussionsmöte i Göteborg förklarade, att anledningen till att
bolagen fått taga hand om de miljoner, som berövats arbetarna genom den
uteblivna kompensationen för dyrtiden, var, att man ville konsolidera företagen,
som ju — det var hans eget uttryck — vore allas vår gemensamma egendom.
Regeringens ekonomiska politik har också stärkt bolagens och i ungefär
samma grad försämrat arbetarnas och de lägre tjänstemännens ekonomiska
ställning. Det är mot bakgrunden härav, som man måste se det förslag, som
regeringen nu ställt beträffande de lägst avlönade statstjänarnas löner.

Det är självfallet, att förslaget innebär en förbättring, annars hade det icke
kunnat framläggas, men det är i alla fall otillfredsställande och motsvarar
icke, vad de lägre statstjänarna ha rätt att kräva för att kunna föra en någorlunda
dräglig tillvaro. Det är sannerligen icke mönsterarbetsgivaren, som talar
ur den framlagda propositionen. Statstjänarna ha genom sina organisationer
framställt mycket rimliga krav på en förbättring av sitt läge. Jag syftar naturligtvis,
då jag säger detta, på det förslag, som slutligen framlagts av statstjänarnas
organisationer. Regeringen tycks också vara medveten örn att dess

Nr 29.

Onsdagen den 1 november 1944,

Vid remiss av Kungl. Majlis proposition nr 288. (Forts.)
bud är dåligt. Det bättre förslaget är det, som framförts av statstjänamas
organisationer med hänvisning till den ekonomiska politik, som statsmakterna
genomfört och alltjämt tillämpa. Det framgår av vad som sågs, att grundvalarna
för denna politik skulle rubbas, örn man gåve statstjänarna vad de begärde.
Naturligtvis finns det ingen vare sig i regeringen eller riksdagen, som
tror, att den ökning av kostnaderna, som skulle följa av ett bifall till statstjänarorganisationernas
ursprungliga krav, skulle rubba grundvalarna för regeringens
ekonomiska politik. Tvärtom måste det val vara så, att man här är,
såsom också kamrat Persson uttryckte det, rädd för exemplets makt,

I ett yttrande, som bifogats propositionen örn statstjänamas löner, giva också
bankofullmäktige uttryck åt sin rädsla för konsekvenserna av ett bifall till
propositionen på ett ganska oförblommerat sätt, då bankofullmäktige skriva:
»En revision av statstjänstemannens ställning i nyss berörda hänseenden skulle
icke i föreliggande sammanhang påkalla uppmärksamhet, om icke en risk funnes,
att de vidtagna åtgärderna kunna få ogynnsamma återverkningar på den
allmänna arbetsmarknaden genom att de tagas till intäkt för krav på längre
gående lönejusteringar.» Här ha vi alltså anledningen till att det framlagda
förslaget till provisorisk förstärkning av statstjänarlönerna blivit så otillfredsställande.
Bakom bankofullmäktiges yttrande spårar man en änglig strävan
att i det längsta söka hålla igen en utveckling, som bryter lönestoppspolit-iken.
Jag skulle emellertid tro, att ansträngningarna äro tämligen fruktlösa.
De lägre statstjänamas och arbetarnas stora massa har nu insett vems intressen,
som i verkligheten ha betjänats av den s. k. ramavtals- och lönestoppspolitiken,
och det är också därför som vi nu se, hurusom de gamla avtalen
läggas i stöpsleven och hurusom kravet på lönestoppets brytande blivit
allt starkare.

Jag tror också — det kan ju hända att det bestrides — att statsrådet Wigforss
och hans ekonomiska expertis äro medvetna örn att denna utveckling
egentligen icke står att hejda, och därför synes det mig också, som örn de nu
sökte komma undan så billigt som möjligt. Propositionen örn statstjänarlönerna
vittnar ganska vältaligt örn att så är fallet. Jag tänker då särskilt på statsrådet
Wigforss’ av regeringen i övrigt biträdda förslag örn införande av barntillägg.
Regeringen har här begagnat sig av de gifta statstjänamas nödläge
för att örn möjligt få förverkliga sin gamla älsklingstanke att genomföra ett
avlöningssystem, som graderar löntagarna efter vilja och förmåga att sätta
barn till världen. Tydligen ämnar man på nytt söka utnyttja statstjänarna
som murbräcka gentemot andra löntagargrupper. Finansministern har en gång
yttrat, att han helst såge att principen örn avlöning efter barnantalet utsträcktes
till hela det svenska folket. Han menade till och med på sin tid, då
denna fråga senast var aktuell, att man här hade att göra med en stor socialistisk
tanke. Får statsrådet Wigforss, som han vill beträffande statstjänarna,
kommer säkerligen också snart turen till den allmänna arbetsmarknaden.

Nu är det emellertid en faktor, som jag tycker regeringen borde taga hänsyn
till, då det gäller barntilläggen, och det är, att statstjänarna en gång tidigare
så tydligt och kraftigt, som det överhuvud taget varit möjligt, sagt ifrån, att
de icke acceptera en dylik princip för lönesättningen. Statstjänarna förklarade
vid den tidpunkten bestämt, att de ville ha betalt för sitt arbete, och att de
icke godtoge att lönesättningen skedde med hänsyn till antalet barn. Jag upprepar,
att det är förvånande, att regeringen trots detta enhälliga motstånd nu
söker utnyttja statstjänarfamiljernas nödläge för att på en smygväg införa
den av statstjänarna utdömda principen örn avlöning efter barnantal.

Det finns för mig bara en acceptabel förklaring till dessa trägna försök

Onsdagen den 1 november 1944.

Nr 29.

Vid remiss av Kungl. Maj.ts proposition nr 288. (Forts.)
att tvinga på statstjänarna en dylik löneprincip, och det är att en sådan princip
i längden blir billigare för statsmakterna. Skulle barnavlöningssystemet
vinna fast tillämpning, skulle detta ofelbart leda till en sänkning av genomsnittslönen
för de statstjänare, som vore ungkarlar, och de barnlösa skulle få
betala hjälpen till de barnrika familjerna och säkerligen åtskilligt mer. Principen
örn lika lön för lika arbete söker man här nu ersätta med principen om
lika lön för lika nativitet.

Propositionen visar också, såvitt jag kan förstå, att det här är fråga örn
att komma undan de lägre statstjänarnas krav så billigt som möjligt. Finansministern
och därmed regeringen borde ha accepterat statstjänarnas krav. Dessa
voro icke alls orimliga; det framgår ju redan därav, att skillnaden i kostnadshänseende
mellan regeringens förslag och det förslag, som statstjänarnas
organisationer framlagt, endast är 15 miljoner kronor, ett relativt litet belopp
i betraktande av vilka stora grupper det här gäller. Hade finansministern accepterat
statstjänarnas krav, så hade han därmed givit mera både åt de stats^
tjänare, som ha barn, och åt dem, som äro utan barn, men barntilläggen ha,
som jag tidigare framhållit, tydligen tillkommit för att göra det hela billigare
samtidigt som man ju också därmed kunde giva sig sken av att man uppträdde
humanitärt.

Jag måste säga, och jag har sagt det tidigare, att det är på tiden att statstjänarna
bli behandlade med större rättvisa än hittills. Jag vet, att statsrådet
Wigforss framför allt icke är trakterad av att höra ordet rättvisa i samband
med statstjänarnas löne- och pensionsspörsmål. Det är ju för övrigt ganska
naturligt, att han i egenskap av finansminister i främsta rummet anlägger
statsfinansiella synpunkter på dylika frågor, men jag anser icke desto mindre
berättigat att i detta sammanhang framföra rättskravet. Statstjänarnas löner
ha sedan lång tid tillbaka fått tjäna som en budgetreglerande faktor. Då statens
ekonomi eller storfinansens intressen fordrat en ''sänkning av folkets levnadsstandard,
ha nära nog regelbundet statstjänarna tvingats att gå i spetsen.
Så skedde under förm världskriget, och så skedde vid det nu pågående krigets
utbrott. Upprepade gånger under årens lopp ha också statsmakterna erkänt
behovet av en lönereglering för ståtstjänarna, men löneregleringen har
förhalats eller uppskjutits i avvaktan, som det hetat, på bättre tider, och så
sker också nu, då finansministern i sin proposition förklarar, att statstjänarna
enligt år 1938 gjorda utfästelser rätteligen skulle fått lönereglering redan år
1940. Nu är det lönestoppet, som tjänar som motivering för uppskovet. Det är
ingen överdrift, när man säger, att statstjänarna ha fått öva sig i tålamodets
konst. De ha fått vänta på rättvisa i åtskilliga avseenden, och även i de fall,
då deras rätt varit ganska odisputabel. I det sammanhanget skulle jag som exempel
vilja framhålla, att riksdagen den 9 maj i år i skrivelse till Kungl. Maj :t
begärt, att vissa omjämnheter beträffande åtskilliga statliga befattningshavares
löneklassplacering skulle undanröjas. Resultatet av denna skrivelse låter
ännu vänta på sig, och jag skulle, då det är av stort intresse för åtskilliga befattningshavare,
vilja passa på tillfället att efterhöra hos statsrådet Wigforss,,
hur långt detta ärende avancerat. Nog tycker man, att riksdagens beslut, då så
lång tid förflutit, borde vara moget att effektueras. Det rör sig örn massor
av statstjänare, som missgynnats i förhållande till yngre befattningshavare,
vilka hade förmånen att tillsättas efter den nya löneregleringens ikraftträdande
år 1939.

Jag upprepar: rättvisan kräver en annan behandling av statstjänarna än
den de rönt tidigare. Statstjänarna ha, som jag förut nämnt, alltid fått gå i spetsen,
då det gällt försämring. Det vore både logiskt och rättvist, örn de nu

Nr 29.

Onsdagen den 1 november 1944.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 288. (Forts.)
finge gå i spetsen då det gäller en förbättring av det svenska folkets levnadsstandard,
. och jag kan icke finna annat än, att en sådan förbättring är icke
blott nödig utan även möjlig att genomföra.

Den andra stora frågan, som höstriksdagen har att behandla, är frågan örn
folkpensionerna. Trots att det här gäller en social angelägenhet, som man skulle
kunna säga är av mycket trängande natur, bär den framlagda propositionen
prägel av regeringens ekonomiska politik. Inte ens då det gäller de allra sämst
ställda i samhället, nämligen folkpensionärerna, har regeringen, bunden som
den är av denna ekonomiska politik, vågat sig på ett förslag, som åtminstone i
någon grad skulle ha väckt tillfredsställelse hos de gamla. Jag har vid ett tidigare
tillfälle betecknat detta av socialvårdskommittén framlagda förslag som
ett typiskt uttryck för den småsnålhet, som kännetecknar vår socialpolitik. Jag
har ingen anledning att rubba på detta omdöme.

Folkpensionärerna själva äro ju i allra högsta grad missnöjda, trots att de
ju, som bekant, icke ha större krav på livet. Även örn det rör sig örn ett provisorium,
tycker jag icke, att det finnes några verkliga sakskäl, som motivera,
att förhöjningen av de förut så låga folkpensionerna skall stanna vid 13 respektive
26 öre per dag. Om det är meningen, att den slutgiltiga lösningen skall
trygga åldringarnas existens, förstår jag ej, varför detta icke i någon mån
uttryckts genom det provisorium, som nu föreslås. Såsom detta är utformat
måste det skapa den uppfattningen bland folkpensionärerna, att det slutgiltiga
förslaget icke kommer att nämnvärt sträcka sig utöver det som provisoriet innehållit.
Jag måste säga att man, milt sagt, blir förvånad över att inga större
ansatser i detta fall gjorts än vad som här presenterats, synnerligast örn man
ser det mot bakgrunden av de upprepade utfästelserna örn att bringa de gamla
full försörjning på ålderdomens dagar.

Men denna förvåning upphör faktiskt, då man läser remissyttrandena över
förslaget. Flera av de myndigheter, som yttrat sig, ha lagt pannan i djupa
veck och uttalat starka betänkligheter icke över att beloppen äro för små utan
över vissa icke önskvärda konsekvenser, konsekvenser för fattigvården. Man
fruktar för en höjning — jag citerar — av de kommunalt understödda tilläggspensionärernas
försörjningsstandard, örn man tar till högre belopp än vad som
föreslagits. Man talar också örn vad man anser vara en lämplig försörjningsstandard
för våra gamla. Fattigvårds- och barnavårdsförbundet förklarar, att
man inom fattigvården räknar med, att för full försörjning av ensamstående
person åtgå inom respektive ortsgruper 840, 960 och 1 080 kronor. Detta är
alltså vad man anser, att en ensamstående pensionär behöver för att existera.
Jag måste fråga. Är det icke rena driften med folkpensionärerna att tala örn
full försörjning och så angiva dessa löjligt låga belopp som existensminimum?
Är det månne dit man vill sträcka sig, då det gäller den slutgiltiga lösningen
av folkpensionärernas livsfråga? Skall verkligen en pensionär i Stockholm eller
Göteborg anses fullt försörjd med en folkpension på 90 kronor i månaden? Är
det dessa normer, som föresvävat statsmakterna, då de gjort sin utfästelse örn
full försörjning åt de gamla, förstår jag, att man anser sig ligga så nära detta
existensminimum redan med nuvarande folkpensioner, att man ej anser sig behöva
utveckla någon större brådska för att nå en lösning.

.Herr talman! Vi komma givetvis ej att godtaga det förslag, som föreligger.
Liksom vid tidigare tillfällen, då man framlagt lika blygsamma förslag örn
förbättring av folkpensionärernas läge, komma vi nu att motionera örn en rimlig
förhöjning i förhållande till det framlagda förslaget.

Jag slutar med att upprepa vad jag sagt tidigare vid flera tillfällen, att det
finnes intet hållbart skäl för fortsatt förhalande av förverkligandet av de ut -

Onsdagen den 1 november 1944.

Nr 29.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 288. (Forts.)
fästelser man så mång-a gånger gjort, nämligen att åstadkomma full försörjning
åt våra åldringar.

Under detta anförande hade herr talmannen återtagit ledningen av förhandlingarna.

Herr Bergvall: Herr talman! Den debatt som förts i dag har i högre grad
kommit att knyta sig till den allmänna prisstopps- och lönestoppspolitiken än
till de propositioner som det är fråga örn att remittera. Det är också örn dessa
allmänna frågor jag skall säga några ord.

Jag tror, att vi kunna konstatera, att vi nu i fråga örn pris- och lönestoppspolitiken
befinna oss d ett labilare läge än vad vi någonsin befunnit oss i sedan
vi hösten 1942 genomförde det allmänna prisstoppet. Den labilitet, som
kännetecknar läget för ögonblicket, knyter sig närmast till arbetsmarknaden,
där det ju råder en ganska allmän oro och krav framställts på ganska långt
gående lönehöjningar med betydande ekonomisk räckvidd. Örn denna oro på
arbetsmarknaden enbart vöre resultatet av en agitation av den typ, som vi i
dag hört från herrar Persson och Senander, en agitation, i vilken mani handskas
ganska vårdslöst med en del grundläggande fakta., tror jag icke, att vi
skulle ha anledning till särskilt stor ängslan. På den vägen kunde man ändå
nå bara ganska begränsade grupper. Men det är självfallet, att anledningen
till oron ligger djupare. Det är obetingat så, att trycket av den sänkning av
reallönerna, som i varje fall för vissa grupper ägt rum från krigets början,
kännes starkare ju längre kristiden fortsätter. Det förhåller sig med denna
uppoffring som med alla andra uppoffringar: så länge man hoppas att de
skola bli av kort varaktighet, bär man dem med jämnmod, men draga de ut
på tiden kännas de ganska hårt. Det är också naturligt, att trycket känts
härdare och reaktionen blivit starkare i det ögonblick, då den yttre fara, som
givit upphovet till uppoffringen, skjutits fjärmare. Så får man bedöma denna
situation.

Det är också naturligt, att det förbättrade försörjningsläget med möjlighet
till inköp av ökade ransoner på ransoneringskorten i någon mån bidragit till
att öka känslan av tryck. När ransonerna är o små, räcker den knappa inkomsten
att köpa dem, men när ransonerna bli större, går det åt mera pengar
till inköpen. I den mån man icke har möjlighet att fullt utnyttja ransonerna,
kännes begränsningen av penninginkomsten starkare. Det är alltså icke förvånande,
att vi i dag befinna oss i ett läge med tilltagande oro på avtalsmarknaden
och med krav på lönestegringar.

I denna situation gäller det emellertid att undersöka vilka möjligheter man
har att klara upp detta problem. I vilket läge befinna vi oss just nru? Jag
tror, att man tappar bort det centrala, örn man ej tar till utgångspunkt det
förhållandet, att vi sannolikt befinna oss i ett ur många synpunkter sämre
läge än för något år sedan. De förändringar, som skett i importförhållandena,
och andra omständigheter komma att medföra, att vi under det år, som kommer,
otvivelaktigt komma att kämpa med större svårigheter ur försörjningssynpunkt
än under det år, som förflutit.

Även ur prissynpunkt blir situationen besvärligare jämväl örn jag bortser
från lönesynpunkten. Jag skall ej tala örn, hur importvarorna kunna förändras
i prisavseende; det kan jag icke bedöma. Oroväckande är redan den
omständigheten, att de begränsade importmöjligheterna komma att leda till
ett behov av ökad ersättningsproduktion. Tidigare under kristiden, innan vi
kommo fram till det relativt lugna och stabila läge, som rått under prisstoppsåren,
var denna ökade ersättningsproduktion en av de väsentliga an -

Nr 29.

Onsdagen den 1 november 1944.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 288. (Forts.)
ledningarna till den fortgående prisstegringen. Jag tar här begreppet ersättndngsproduktion
d vidsträckt mening. Vi behöva bara konstatera, att vi måste
räkna med att i ökad utsträckning ersätta det importerade fossila bränslet
med dyrare inhemskt bränsle, speciellt ved, och en serie andra sådana omständigheter.
Även på transportområdet komma prisifördyrande faktorer att
sätta in. Jag syftar icke närmast på någon faxe- eller annan prisstegring
utan därpå, att svårigheterna för biltrafiken kunna komma att tvinga fram en
omläggning till mindre ekonomisk drift, nya transportvägar o. d.

Bortsett från lönemarknaden befinna vi oss alltså i ett besvärligare läge
ur° prissynpunkt än under den sista tiden. Men jag skulle tro, att dessa
svårigheter, åtminstone i de former jag här antytt, icke skola bliva större
än att vi med användande av förnuftiga medel skola kunna i stort sett bemästra
dem. Däremot tror jag, att vi komma att ställas inför ur prissynpunkt
praktiskt taget oöverstigliga svårigheter, om vi ej någorlunda kunna hålla
styr på löneläget.

För herr Persson, som yttrade sig i början av debatten, var detta problem
enkelt. Han sade, att vi skola behålla prisstoppspolitiken men vi skola giva
upp lönestoppspolitiken; vi skola genomföra väsentliga löneförhöjningar men
ändå klara prisstoppet; det är bara en enkel och lätt omjustering av de tillgångar
som finnas som här måste genomföras. Nu tror jag uppriktigt sagt
icke, att man, när man gör detta påstående, genomarbetat det material, som
finnes, och studerat de möjligheter, som i det avseendet finnas i verkligheten
och icke bara när man talar. Det är klart, att vi inom priskontrollnämnden
haft anledning att ganska ingående studera frågan örn storleken av de marginaler
från vilka lönehöjningen skall tagas. Vi ha ej sett frågan främst ur
lönesynpunkt. Vårt arbete rör icke i första hand lönerna. Vi ha icke direkt
med dem att göra. Men vi komma ständigt in på dem i våra kalkyler, och vi
kunna ej underlåta att intressera oss för dem. Vi ha, som sagt, studerat marginalerna
icke närmast ur synpunkten av de lönehöjningar, de kunna medgiva,
utan ur synpunkten av möjligheterna att genomföra prissänkningar. Det är
emellertid självfallet, att har man möjlighet till en stor och genomgående
prissänkning, finnes också utrymme för lönehöjning, om man vill bibehålla de
nuvarande priserna. Våra undersökningar ha givit till resultat, att så länge
den nuvarande situationen består, så länge vi ha det nuvarande läget i importavseende
och så länge vi ej kunna räkna med sänkta priser i de ursprungsländer,
från vilka importvarorna komma, eller med sänkta kostnader för varornas
hemtransport i form av sänkta frakter, försäkringar och dylikt, finnes
det intet större utrymme för en allmän prissänkning.

Det är självfallet, att jag skulle överdriva, örn jag påstod, att det ej finnes
områden av näringslivet, där det gives utrymme för prissänkningar. I sådana
fall skulle priskontrollnämndens pågående arbete med att söka genomföra
prissänkningar vara meningslöst. Men jag vågar påstå, att någon möjlighet
till generella prissänkningar över hela näringslivet och av en storleksordning
av betydelse finnes ej för närvarande. Hur vi kommit till detta, resultat
skall jag icke belysa siffermässigt här i dag, ty då skulle jag behöva
taga fram en så lång serie siffror, att det .skulle i onödan tynga det korta
anförande jag avser att hålla. Jag vill bara konstatera, att våra undersökningar
givit oss en ganska bestämd uppfattning i detta avseende.

Därmed har man också besvarat den omvända frågan. Finnes icke utrymme
för en generell prissänkning vid bibehållen kostnadsnivå, finnes självfallet
ej heller utrymme för en generell löneökning vid bibehållen prisnivå.
Det är den situationen vi befinna oss i. Det må vara ledsamt, men det är
otvivelaktigt, att vi befinna oss i detta läge.

Onsdagen den 1 november 1944.

Nr 29.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 288. (Forts.)

Jag skulle lia sett mindre bekymmersamt på dagens situation, om jag nu
kunnat utan vidare stå upp oell säga: Bråka ej så mycket om lönerna, ty här
ha vi möjligheter till en genomgående sänkning av prisnivån; en sänkning,
som verkligen kommer att kännas för alla konsumenter! Då tror jag, all
agitation till trots, att kravet på lönehöjningar skulle fått mycket mindre
reell betydelse.

Nu får, såsom jag förut framhållit, vad jag sagt icke leda till slutsatsen,
att man, därför att det ej finnes möjlighet till en generell prissänkning, icke
skall utnyttja alla de prissänkningsmöjligheter som finnas. Det är tvärtom
i nuvarande situation ofrånkomligt, att varje möjlighet till prissänkning tillvaratages;
då gör man åtminstone sitt bästa för a.tt ställa frågan till rätta.
Men jag är icke beredd att vända på satsen och säga, att i stället för att
genomföra dessa till vissa områden begränsade prissänkningar bör man i
stället utnyttja, möjligheterna till löneökningar på dessa områden. Varför är
jag ej beredd att säga detta? Jo, helt enkelt därför att då skulle jag få
löneökningar slumpvis inom vissa delar av näringslivet, där det händelsevis
vore så bra ställt, att man tålde vid löneökningen. Det är ingalunda säkert
och ej ens sannolikt, aitt sådana slumpvis genomförda lönehöjningar skulle komma
de sämst ställda till del. Det vore säkerligen ingen rättvis fördelning-av
håvorna.

Dessutom kan jag väl tillägga, att en sådan lönepolitik, som innebär, att man
skulle försöka att på några få områden, där det är möjligt, taga ut alla
löneökningsmöjligheter och lämna lönerna på andra områden orubbade, är en
orimlig politik. Börjar man på den linjen måste kravet på löneökningar sprida
sig över alla områden.

Situationen är enligt min mening för närvarande sådan, att man bör utnyttja
alla de prissänkningsmöjligheter, som kunna finnas, men vara utomordentligt
varsam med att utnyttja möjligheterna i lönehöjningsavseende. Utöver
vad jag förut sagt finnes ytterligare ett skäl härför. Det är, att utnyttjar
man de marginaler, som kunna finnas för löneökningar, omöjliggör man
den fortsatta anpassningen till det lägre prisläge, som vi hoppas på och vilja
ha efter kriget och som säkerligen, eftersom det också blir kostnadsbestämmande
för exportindustrien, ur exportsynpunkt kan komma att bli utomordentligt
betydelsefullt för vårt länd.

Jag menar med andra ord, att då det ej finnes något utrymme för en prissänkning
över hela linjen och icke heller några förutsättningar för generella
löneökningar, är det klokare att tillvarataga de eventuella möjligheter, som finnas,
prissänkningsvägen. Grör man så, får man en väsentligt rättvisare fördelning
av de möjligheter till lättnader för de stora befolkningslagren, som
situationen lill äventyrs kan erbjuda. Stora äro de säkerligen inte. Jag tror att
en enkel undersökning av bruttovinsterna inom det svenska näringslivet mycket
snart skulle övertyga både herr Persson och herr Senander, om de ville
studera saken fördomsfritt, att den lyckliga situation som de tro existera, den
finns inte. Man får inte bolla med lösryckta siffror, hämtade från ett eller
annat företag som befinner sig i en speciellt gynnsam situation, kanske på
grund av en god exportkonjunktur.

Utvecklar sig läget på arbetsmarknaden i den riktningen att vi få stora
generella löneökningar, måste vi nog i stort sett säga farväl åt möjligheten att
hålla priserna i det nuvarande läget. Hur äventyrlig situationen i så fall blir
skall jag inte yttra mig om, ty detta sammanhänger i högsta grad med hur snart
vi få slut på kriget och vilket läge vi då komma i. Några förhoppningar om
att hålla den nuvarande prisnivån med genomgående löneökningar över hela
arbetsmarknaden finnas, som sagt, med säkerhet inte. Jag vill nu för första

Nr 29.

Onsdagen den 1 november 1944.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 288. (Forts.)
gången under detta anförande instämma med herr Persson, då han säger, att
varuprisstegringen känns inte för de rika. Det är alldeles riktigt, herr Persson,
och därför skall man inte heller gå till väga på det sättet att man skapar
en situation, som sätter prisökningen i gång. ilin uppfattning är således att
det riktiga, vore att inte tillåta några löneökningar alls.

Nu skall man emellertid inte sätta sig några ouppnåeliga mål före. Vi ha
inte haft ett hundraprocentigt prisstopp, vi ha måst medge prisökningar på
mångå områden, och vi ha inte heller haft något hundraprocentigt lönestopp

— en hel serie lönestegringar har förekommit under den gångna perioden. Väsentligt
mindre avsteg ha säkerligen gjorts från prisstoppet än från lönestoppet.
Man har dock hela rtiden arbetat från den utgångspunkten att skall man
justera lönerna, skall man göra det med stor försiktighet. Man skall också inrikta
sig på att se till att dessa lönejusteringar komma de grupper till godo,
som i egentlig mening kunna anses tillhöra de sämst ställda. Och löneökningarna
böra inte — jag anknyter där till en tanke i bankofullmäktiges yttrande

— vara av den art, att de nödvändiggöra en höjning av den nuvarande prisnivån
och inte heller — och det är besvärligare — av den art att de förhindra
och försvåra det prisfall, som nog tämligen allmänt anses vara ett betydelsefullt
önskemål, så snart vi få förutsättningar härför.

Jag har inte gått in på den framlagda propositionen och skall inte göra det
heller. Mitt ställningstagande till den blir helt och hållet beroende av örn man
kan säga, att den uteslutande innebär löneökningar som verkligen komma de
sämst ställda grupperna till godo. I så fall går förslaget ihop med den lönestoppspolitik
vi fört, eljest går det inte ihop med denna.

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller: Herr talman! Jag
bär begärt ordet för att i korthet belysa den proposition beträffande provisoriska
tillägg till folkpensionerna som nu föreligger, närmast i anledning av de
anmärkningar som framställts emot den.

Jag vet inte örn jag behöver understryka att med dessa provisoriska tillägg
man ingalunda har kunnat uppnå det mål man skulle önska att uppnå, nämligen
att skapa pensioner som vöre tillräckliga för varje pensionär att leva på. Men
för dem som äro ute i, jag höll på att säga riktiga ärenden måste det vara
ganska självklart, att man inte nu kan göra en pensionsreform, som skulle
föranleda en omskrivning av ungefär en halv miljon pensionsbrev här i landet.
Örn man vill genomföra en reform, som skulle komma pensionärerna till godo
inom relativt kort tid, måste detta ske efter mycket schablonmässiga linjer.

Vi ha i själva verket fört dessa diskussioner förut, när det varit fråga örn
dyrtidstilläggen. Därvidlag ha praktiskt taget alla erkänt, att dessa dyrtidstillägg
mäste utformas på ett schablonmässigt sätt, antingen med s. k. procentuella
pensionstillägg eller med fasta sådana. Däremot kan man inte variera
de dyrtidsbelopp som skola utgå på det sättet, att det tages speciell hänsyn
till att därigenom de personer, som ha de lägsta inkomsterna, också få de
lägsta dyrtidstilläggen; detta sker visserligen inte med de fasta pensionstilläggen
men med de andra. Dessa överväganden ha medfört, att socialvårdskommittén
föreslagit en summa som skall utgå till varje pensionär, alldeles* oavsett
storleken av den pension han åtnjuter.

Det är klart som dagen att 100 kronors tillägg på nu utgående pensionsförmåner
till den som inte har några egna inkomster innebär en mycket liten
förbättring. Men den pensionär, som enligt gällande lagstiftning är berättigad
till en tilläggspension på 12 kronor örn året, får i alla fall en förbättring uti sitt
pens ion slä ge. med i varje fall över 800 procent. För den pensionären är, det
måste man ju säga, tillägget ett ganska betydande belopp. I stället för de

Onsdagen den 1 november 1944.

Nr 29.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 288. (Forts.)

12 kronorna blir lian nu tillförsäkrad, utom dyrtids ti Häggen som också utgå,
en pension på 112 kronor.

Detta tvång till förenkling Ilar också nödgat oss att hålla det provisoriska
tillägget relativt lågt. Ty örn man skulle gå till en verklig ökning och i stället
för ett tillägg på 100 kronor bevilja låt mig säga 300 kronor, skulle detta för
de inkomsttagare som ha egen inkomst på, i Stockholm, 1 000 kronor komma
att medföra pensioner vilka man inte är säker på att man vid en definitiv reform
skulle kunna bibehålla.

^Herr Senander anmärkte att det har framhållits inom fattigvårds- och barnavårdsförbundet,
att fattigvården brukar räkna med för full försörjning av ensamstående
person i högsta dyrorts gruppen 1 080 kronor. Ja, det är antagligen
så, jag är övertygad örn att det finns personer i Stockholm som ha högre fattigvård
med de hyresbidrag som också utgå, men jag vill fästa uppmärksamheten
på att en person, som har en egen inkomst på 1 000 kronor, får genom detta
förslag en sammanlagd inkomst på 1 326 kronor. Ilan har alltså redan här betydligt
överskridit det belopp som skulle utgöra norm för fattigvården.

Jag kan inte säga annat än att det naturligtvis varit i högsta grad önskvärt,
att man hade kunnat medge bättre pensioner än dem, som nu utgå med det provisoriska
tillägget, men man kan helt enkelt inte ordna ett provisorium så att man
vid den definitiva reformen eventuellt får ta tillbaka en del som man tidigare
beviljat. Det är en synpunkt som jag förstår att herr Senander struntar blankt i,
men det kunna vi andra tyvärr inte göra, utan vi äro tvungna att ta sådan hänsyn
när vi veta att vi örn ett par år skola besluta en definitiv utformning av
den kommande folkpensioneringen. Att man överhuvud taget givit sig in på att
nu föreslå ett provisorium beror därpå att man vid en definitiv reform måste
skriva om samtliga pensionsbrev och att detta kommer att ta så pass lång tid,
att man inte vågar beräkna den definitiva reformen omsatt i praktiken — i
riksdagsbeslut kan den antagligen omisättas 1946 — förrän år 1948. Detta
skulle alltså innebära ett dröjsmål på tre å fyra år, och det har man inte velat
stå för nu.

Detta är vad jag har att förklara till denna sak. Det är ingen konst att vara
upprörd på pensionärernas vägnar, men jag är för min del övertygad örn att
vid ett^betraktelsesätt som tar hänsyn till alla de realiteter man måste räkna
med måste man också, hur beklagligt det än må vara, vara tillfredsställd med
det förslag som här föreligger.

Herr Senander erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! Jag skulle först vilja rikta en allvarlig vädjan till statsrådet Möller
att inte bli så irriterad varje gång man söker framföra sina synpunkter på de
frågor som ligga inom hans verksamhetsområde. Enligt min mening borde
det vara otillåtet att beskylla den som har en avvikande mening för att vara
ute i oriktiga ärenden. Jag vill betyga för statsrådet Möller, att vi kommunister
beträffande såväl denna fråga som andra äro ute i lika riktiga ärenden
som herr statsrådet själv. Vi syfta till att nå en verklig förbättring av
folkpensionerna, och vi vilja, att våra ord skola tagas för vad de äro. Man har
ingen anledning att insinuera något annat när det gäller vår verksamhet i
riksdagen.

Nu har statsrådet Möller som vanligt anfört tekniska svårigheter såsom en
av anledningarna till atrt man inte här framlagt ett bättre förslag. Är det
tekniska skäl som ligga i vägen för att man skall kunna framlägga ett provisoriskt
pensionsförslag som är någorlunda tillfredsställande — man behövde
ju skriva om ungefär en halv miljon pensionsbrev — finns en annan väg att

Andra hammarens protokoll 19hJt. Nr 29. 3

Nr 29.

Onsdagen den 1 november 1944.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 288. (Forts.)
gå, och den ämna vi rekommendera i en motion som undanröjer dessa tekniska
svårigheter. Den går ut på utökning av de månadstillägg som nu utgå som
dyrtidstillägg, håde fasta och procentuella sådana. Denna väg kunde man
mycket väl ha gått. Därmed hade man åstadkommit betydligt större förbättring
för folkpensionärerna, och då hade man icke behövt räkna med dessa tekniska
svårigheter som statsrådet åberopat.

Härpå anförde:

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Pelirsson-Bramstorp:
Herr talman! Då den prissättning på jordbrukets produkter, som skett i höst
i enlighet med riksdagens beslut i våras, blivit berörd, skall jag lämna en
liten förklaring till åtgärderna.

Örn jag fick ett riktigt meddelande nyss, antecknat på ett papper bär, hade
herr Hagberg i Malmö yttrat, att man nog inte tog hela överskottet i anspråk
för att få ned priserna. Härtill vill jag som min bestämda mening säga, att
jag tror att man tog mera än det verkliga överskottet i anspråk. Men det var
ingenting att göifr åt, ty åtgärden grundade sig ju på ett beslut av riksdagen
att man skulle följa 15-julirapporterna. Det stod klart för envar i augusti månad
att 15-julirapporterna inte höllö streck, men då var det ingenting annat
att göra än att söka finna den lämpligaste vägen för att få detta riksdagens
beslut genomfört.

Jag är den förste att erkänna att det är angeläget att få ned priserna på
olika varor, och jag har redan på ett tidigt stadium här sagt, att beträffande
de produkter som frambringas av jordbruket beror oerhört mycket på produktionskostnaderna.
Följaktligen är det produktionskostnaderna som äro underlaget
för ett bedömande av priserna på jordbrukets produkter, och därtill kommer
naturligtvis lönesättningen, som trots förbättring för jordbruksarbetarna
visst inte kommer upp tillnärmelsevis till de 80 kronor i veckan, som här uppgivits
tidigare i dag gälla för vissa andra arbetargrupper.

Herr Svensson i Ljungskile förmenade att man i fråga örn prissättning av
jordbrukets produkter vid effektuerandet av riksdagens beslut gått en väg
motsatt den man beträtt i den proposition, som här föreligger med förslag till
lönereglering för de sämst ställda. Då han med detta menar, att man reglerat
priserna nedåt på de produkter som framställas i första hand av de mindre
jordbrukarna och kanske i de sämre jordbruksdistrikten, skulle jag vilja framhålla
att riksdagens beslut innebär att man med hänsyn till 15-julirapporterna
skulle fastställa priset i augusti eller september månad, så snart man kunde
efter skördeårets ingång, men även att man skulle göra en omräkning i januari
månad. Örn nu en sådan omräkning i januari skulle föranleda en förändring
som påkallar prishöjning -— vilket jag dock inte vill påstå blir resultatet —
kan jag inte förstå på vilket sätt det skulle vara möjligt att rättvist effektuera
en sänkning av spannmålspriset, exempelvis av vetepriset som herr Svensson
nämnde, för att i januari höja vetepriset. Detta skulle medföra att de som
hade sålt -— och det är ju i regel de sämst ställda som sälja redan på hösten
— skulle ha gått ut i marknaden med sin kvantitet, som de hade att leverera
till staten, för ett lägre pris, medan däremort de som kunnat vänta med leveransen,
på grund av att de inte äro i sådant behov av pengar, skulle kunna gå ut
med sin kvantitet för högre pris. Det skulle vara en orimlighet att söka genomföra
något sådant.

Då man alltså skulle effektuera riksdagens beslut, gällde det som sagt att
avgöra vilken väg som skulle vara möjlig. Örn man läser vad riksdagen skrivit,
kan man naturligtvis, som herr Svensson sade, tyda det på det sättet, att spann -

Onsdagen den 1 november 1944.

Nr 29.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 288. (Forts.)
målen i detta fall skulle beröras av förändring i priset, därför att den ha vi
tillräckligt av, och därmed skulle man inte riskera något. Men med de förpliktelser
mot våra nordiska grannländer, som vi ur rent humanitär synpunkt under
den närmaste tiden och även under följande år kunna åtaga oss, kan det tillfredsställande
lager av brödspannmål vi för närvarande ha sannerligen behövas.
Följaktligen menar jag, att den inställning som livsmedelskommissionen hela
tiden haft fortfarande är befogad, att en tillfredsställande brödspannmålsodling
är det huvudsakliga och den egentliga grunden för den försörjning som
folket behöver. Vi behöva ju inte riskera mer än en något minskad skörd av
spannmål för att vi i fråga örn de åtgärder vi nu närmast gått in för i syfte
att hjälpa våra grannländer skola bli väsentligt sämre ställda. Således står
alltjämt, livsmedelskommissionens utgångspunkt kvar som den riktiga, att brödspannmål
skola vi ha i tillräcklig utsträckning.

Örn det emellertid mot förmodan skulle gälla en justering vid årsskiftet bär
man möjlighet att ändra priserna på de animaliska produkter som nu blivit billigare.
Första tanken var att man skulle vidtaga hela prissänkningen å köttet.
Detta menade jag att man inte skulle göra, ty det få vi alla erkänna att fläsket
inte är sämre ställt än köttet, sett i förhållande till spannmålspriset, och särskilt
känslig skulle en sådan sänkning vara, då fläskproduktionen främst är
förlagd till Skåne, Halland och kanske några andra landskap. Örn det varit
så, att hela 36-miljonersbeloppet hade tagits ut av priset på köttet, skulle jag
ha förstått örn man från representanter för delar av landet där fläskproduktionen
är relativt liten med viss rätt sagt, att det är inte rättvist att företa en
sådan ensidig sänkning. Följaktligen kan jag inte finna annat än att rådet från
representanterna för ekonomiska organisationer och från de jordbrukare, som
övervägt dessa frågor, och som livsmedelskommissionen i anledning av de undersökningar
sorn,gjorts framlagt som förslag, innebär den riktigaste vägen med
hänsyn till vad riksdagen hade skrivit.

Herr Hagberg i Malmö erhöll nu på begäran ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet vände
sig i sitt anförande mot mig, men han hade tydligen blivit oriktigt underrättad
örn mitt yttrande. Jag hade ej något eget uttalande i den punkt han berörde.
Mad jag citerade —■ jag angav bestämt, latt jag endast citerade — var vad
bankofullmäktige yttrat i sitt utlåtande över priskontrollnämndens förslag till
revision __av prisregleringslagen. Jag läste upp ett stycke på s. 15, där det
heter: »Även livsmedelskostnaderna lämna för närvarande blott en ringa marginal
för reduktioner efter det beslut rörande prissättningen på jordbruksprodukter,
som i våras fattades av statsmakterna, vilka då av hänsyn till jordbruksarbetets
ogynnsamma läge icke togo ut hela den prissänkning vartill möjligheter
eljest förelågo.» Det var detta avsnitt jag läste upp och, som sagt, jag
angav, att det var ett citat av banko fullmäktiges utlåtande. I övrigt har jag
ej någon erinran att göra mot den prissättning, som skett. Den har ju ägt rum
i anslutning till den ståndpunkt statsmakterna intagit.

Vidare anförde:

Herr Svensson i Ljungskile: Herr talman! Jag vill tillåta mig, med anledning
av statsrådets erinran till vad jag nämnde, säga, att jag är fullt medveten
örn att vetepriset icke kan ändras fram och tillbaka under försäljningsårets
gång. Men ingen vet, huruvida vi kunna ändra priserna på de animaliska produkterna
så mycket, att man kan neutralisera denna ganska stora prissänkning.

Nr 29.

Onsdagen den 1 november 1944.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 288. (Forts.)

Jag tror för ulin del icke, att nian på något sätt hade kommit i konflikt med
reella faktorer, örn man lagt en del av prissänkningen på vetet. Det hade i
själva verket inneburit, att man ansett det vara bättre örn en del av orättvisan
föll på veteproducenterna än att hela orättvisan eventuellt skulle falla på animalieproducenterna.
Det var mellan dessa alternativ valet stod. Herr statsrådet
valde det senare alternativet, vilket upprört en del av jordbrukarna.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss: Herr talman!
Det var ju att förutse, att när en proposition framlades om provisorisk löneförbättring
för statstjänarna detta skulle leda till en allmän diskussion örn
hela den ekonomiska politiken.

Man skulle ju också ha kunnat vända på saken och säga, att örn det är
möjligt att lägga fram en proposition örn provisorisk löneförbättring för
stats tjänarna, beror det på att läget varit sådant, att det varit nödvändigt
att i höst skaffa sig möjligheter att överlägga med riksdagen örn vår ekonomiska
politik. Jag vill säga detta till komplettering av vad som tidigare sagts
örn riksdagens sammankallande.

Det var mycket tidigt, jag tror det var på sommaren, som det blev ganska
klart, att läget på öppna arbetsmarknaden var sådant, att man kunde befara
att hela den hittillsvarande pris- och lönestoppspolitiken riskerade att brytas.
Det var därför nödvändigt att se efter, örn icke möjligheter skulle kunna
finnas att rädda oss ur denna Hacket besvärliga situation. Det var sålunda
redan tidigt min tanke att i samband med de säkerligen skarpa meningsskiljaktigheter,
som väl komma fram vid avtalsförhandlingarna på öppna
marknaden, finna en framkomlig väg, som skulle kunna rädda prisstoppet.
Jag säger detta med viss tillfredsställelse, när jag hör att även den förste
talaren från det kommunistiska partiet tydligen blivit övertygad örn, att det
skulle vara farligt att öppet säga att prisstoppet får brytas. Han förutsätter,
att man skall bibehålla prisstoppet, även örn man generellt bryter lönestoppet.
Det är den problemställningen, som alla parter i det svenska samhället måste
lia för ögonen för att möjligen kunna se, örn någon annan lösning kan komma
fram.

I denna diskussion ha statsitj ananias löner kommit fram såsom ett första
element. Det har i och för sig icke varit nödvändigt, eftersom alla grupper
ha lidit, jag Auli icke säga lika mycket — det är uppenbart att somliga haft
det värre än andra — men alla ha lidit mer eller mindre av den nedpressade
levnadsstandarden. Det skulle i och för sig ha varit naturligt att säga, att
alla frågor borde avgöras i ett sammanhang. Det finns emellertid vissa saker,
sorn gjort att statstjänarna befunnit sig i en särställning, som gjort det möjligt
för mig att överväga åtminstone en förbättring av dessa löner, oberoende
av vad som kommer att ske på öppna arbetsmarknaden. Dessa argument äro
framlagda i propositionen, och jag behöver inte upprepa dem.

Det är ett ifaktum, att statstjänarna i slutet på 1930-talet blevo efter i lönehänseende.
När andra i slutet av 1930-talet fingo en reallöneförbättring, så
fingo statstjänarna snarare en försämring på grund av ofullständig kompensation.
Under kriget ha i stort sett de flesta grupper fått tillägg i botten
oberoende av kristillägg, som varit lika för alla, och det har gjort, att statstjänarna
även under krisåren kommit i sämre läge än vissa jämförbara grupper.
När det gäller att avgöra, hur långt man skulle kunna gå redan nu, innan
lönefrågorna på allmänna arbetsmarknaden blivit upptagna till diskussion,
kan ingen undgå att inse, att den, som ända från krigets början år
1939 företrätt den uppfattningen, att man måste hålla inkomststegringen

Onsdagen den 1 november 1944.

Nr 29.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 288. (Forts.)
i pengar inom så trånga gränser som möjligt för att därigenom hålla prisstegringen
inom så trånga gränser som möjligt, och som 1942 tog initiativet
till att stoppa elen då pågående prisstegringen och den då fortgående försämringen
av reallönerna — ett försök som för övrigt i stor utsträckning lyckats
-— icke kan släppa denna politik, innan det visat sig, hur alla faktorer komma
att gestalta sig. Den enda möjligheten —• det är fortfarande min mening
— och den enda väg, som är framkomlig, om man skall hålla fast vid de
stora linjerna, nämligen att priserna icke få stiga, medan man samtidigt skall
taga hänsyn till vad jag skulle vilja kalla det statligt försvårade läget på
grand av den tidslängd, som förflutit, är den, som anvisades redan på hösten
1942, då det hette, att detta allmänna pris- och lönestopp icke bör få hindra
en viss justering, en förbättring av de sämre ställda löntagarnas läge.

Hur man skall avgränsa dessa grupper, därom kan naturligtvis tvekan
råda. Nu har man från två olika sidor framfört betänkligheter. På den ena
sidan har man uttryckt sig mera parlamentariskt och på den andra sidan i
mera häftiga, agitatoriska former. Det är tydligt och klart, att det kan råda
delade meningar örn avvägningen, d. v. s. örn vilka löner, som i ett givet
läge kunna anses vara så låga, att de kunna höjas utan stora risker. Om det
ligger något riktigt i förutsättningarna för hela pris- och lönestoppet, nämligen
att det finnes ett samband mellan priser och löner, så att man alltså ej
kan höja lönerna hur mycket som helst utan prisstegring, och man inte förutsätter
att lönearbetarna redan före kriget skulle funnit sig i mycket lägre
löner än som överensstämde med reella objektiva förhållanden inom näringslivet,
ja, då är det tydligt, att en allmän höjning av lönerna ej kan tänkas
ha annat resultat än en höjning av priserna. Därför har jag i departementschefsanförandet
vågat säga, att jag anser nödvändigt att hålla fast vid det
allmänna lönestoppet, men att det däremot icke bör vara förenat med risker,
som man icke bör taga, att gå på en höjning av lönerna för de sämre ställda
grupperna. Dessa grupper kunna då naturligtvis icke omfatta andra än deni,
vilkas löner ligga under medelläget. Statstjänarna med de lägre lönerna befinna
sig utan tvivel i vissa hänseenden i den situationen, att de ha löner under medelläge.
Emellertid får man icke glömma, att man kan icke bedöma statstjänamas
löner på samma sätt som lönerna på allmänna arbetsmarknaden. Vi ha
gamla traditioner inom statsförvaltningen, som satt sin prägel på det lönesystem,
som tillämpas i statens affärsdrivande verk. Detta innebär, att de anställda
börja med låga löner och sedan, allteftersom de stiga i ålder och visdom, få
bättre betalt. Detta gör att statstjänarna få börja med låga löner. Sedan ha de
många klasser att genomlöpa, och sedan de kommit upp i högsta löneklassen
äro de relativt väl ställda.

Nu kan man mycket väl tvista om vad som menas med att vara väl ställd.
Allt är beroende på de möjligheter som finnas. När herr Set Persson Och herr
Senapder med sådan styrka tala örn det ogynnsamma läge, som statstjänarna
befinna sig i, är det svårt att anropa någon skiljedomare. Jag vill i alla fall
säga herr Set Persson, att det är i alla fall rätt egendomligt, att han själv
ansåg det nödvändigt tala örn att statstjänarna äro en ganska väl utvald församling
av arbetare. Staten har möjlighet att välja, därför att det är en mycket
stor tillströmning till statstjänsten. Nu kan man naturligvis säga, att det
är beroende på rent oförstånd hos folk, men med den allmänna vördnaden för
uppfattningen inom arbetarnas breda lager, som herr Persson gjort sig till talesman
för i dag, måste man säga, att uppfattningen inom arbetarkretsar är
den, att statstjänst av många skäl är att föredraga framför arbete i enskild
tjänst, även örn den enskilda tjänsten för ögonblicket ser ut att giva bättre
resultat. Detta Illinger samman med, att statstjänsten ger säkerhet och

Nr 29.

Onsdagen den 1 november 1944.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts ''proposition nr 288. (Forts.)
andra förmåner. Relativt sett får man nog i stort sett, örn man skall bedöma
de anställdas ställning överhuvud taget, säga, att statstjänarnas ställning är
jämförlig med den ställning som åtminstone genomsnittet löntagare inom andra
områden intaga. Men det hindrar ej, att statstjänarna till en början äro
sämre ställda på grund av konstruktionen av hela det statliga lönesystemet,
som jag för min del icke ser som en nödvändighet att bibehålla. Det lönesystemet
är en gammal tradition, men, örn det visar sig leda till verkliga olägenheter,
som tydligen i detta fall, är det ingenting som hindrar oss från att
utan förutfattade meningar överväga, huruvida en ändring kan ske, så att man
slipper denna spridning mellan höga och låga löner för samma person. För min
del är jag ej fjärran från tanken, örn den nämligen skulle hysas av arbetarna,
av statstjänarna själva och av dem, som vilja bli sådana, att i de affärsdrivande
verken gå över från det statliga lönesystemet till avtalsenliga löner, som
skett på andra områden. Detta system gör, att lönen för låt mig säga en stationskarl
i fjärde löneklassen är så låg som den är. Jag vet icke örn kammarens
ledamöter äro så slängda i det statliga lönesystemet som herrar Persson och
Senander och även jag, som tvingats därtill, men det förhåller sig så, att en
extra ordinarie står alltid en löneklass lägre än en, ordinarie. De ha verkligen
i allmänhet relativt låga löner, dock icke örn man kunde gå ut ifrån att dessa
anställda komma in mycket tidigt och mycket hastigt passera dessa löneklasser.
Örn en ung man kommer in vid 19—20-årsåldern som aspirant vid statens järnvägar
och först går 6 månader och sedan efter ytterligare 12 månader kommer
upp i fjärde löneklassen, för att där vid 22 års ålder med 4 000 kronors lön
i Stockholm endast ha sig själv att försörja och ha utsikt att efter 3V2 år bli
ordinarie i sjätte löneklassen, ja, då ''skulle jag vilja säga, att det inte är någonting
att klaga över, örn man jämför med löneförhållandena överhuvud taget
i samhället. Men örn det inträffar, som tydligen skett, att folk icke kommer
in vid 19 års ålder utan vid 23—25 års ålder — kanske har vederbörande
t. o. m. lämnat en väl betald anställning i industrien —• och det dröjer ända
tills han blir 29 år, innan han kommer upp i fjärde löneklassen, då är det
uppenbart, om han vid 25—30 års ålder bildat familj och fått barn och skall
sitta i Stockholm med en lön av 4 000 kronor eller i Göteborg med en lön av
3 700 kronor, att det är ett löneläge, som man måste rätta till, när man får
kännedom därom.

Jag måste öppet erkänna i denna församling, att jag icke hade klart för
mig, att folk i dessa åldrar med familj befunnit sig i fjärde löneklassen med
så otillfredsställande löner. Det borde jag haft reda på, säger man kanske.
Härtill vill jag svara, att det är ej lätt att hålla reda på allting. Det finns
andra, som hade kunnat tala örn dessa saker. Ett mycket starkt betonande
av att ingen förbättring får ske och ett starkt understrykande av att lönestoppet
var så viktigt har kanhända hållit vederbörande organisationer tillbaka
från att påpeka de otillfredsställande löneförhållandena på vissa områden.

Detta är åtminstone för min personliga del en förklaring till att saken ej
kommit upp tidigare. Örn den hade kommit upp, låt mig säga på våren eller
sommaren, hade visserligen ingenting kunnat ske omedelbart, men det hade
varit ganska naturligt att saken behandlats under hösten. Hade det ej funnits
andra anledningar att sammankalla riksdagen vid detta tillfälle, hade det icke
inneburit någon så oerhörd skillnad, örn lösningen av frågan kommit i december
1944 eller i februari 1945, särskilt när man varit beredd på att göra, dessa
tillägg retroaktiva. Örn jag säger, att de som äro anställda i statens tjänst i
stort sett få anses höra till dem, som icke ligga under medelläget för lönerna,
örn jag undantager dem, som det här är fråga örn, kanske det vore av intresse
för kammarens ledamöter att höra vissa jämförelser.

Onsdagen den 1 november 1944. Nr 29. 39

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 288. (Forts.)

Det förslag som herr Persson och Senander utmålat som något så ytterligt
otillfredsställande för statstjänama innebär ändå — inom parentes vill jag
säga, att vi ha inte bara en första löneklass, utan under denna också grupper,
som betecknas med A, B, C, D, E, F och G — praktiskt taget, att man givit
tjänstemännen i till och med femte löneklassen full kompensation för den
under kristiden inträdda prisstegringen. Örn man överhuvud taget skall ha
någon hållpunkt för hur ett provisoriskt lönetillägg tar sig ut, förefaller det
mig, som örn man knappast kan komma undan den slutsatsen, att örn förhållandet
mellan olika lönegrupper före kriget var otillfredsställande, så är det ju
en sak, som ej rimligen kan ändras under nuvarande förhållanden utan att
man säger, att de, som ha de mest otillfredsställande lönerna, böra få en högre
kompensation än de, som ha det bättre. Förslaget innebär en ökning av timlönerna
för dessa grupper med 17.B öre, alltså en höjning med ungefär 12 procent
av de förut utgående lönerna. Hur ställer sig detta i förhållande till
ställningen för andra löntagare? Jag skall ej ta upp hela den grupp, för vilken
löneförhållandena, enligt vad alla veta, ställa sig mycket sämre. Här har
talats örn existensminimum och att det inte går att klara sig under en viss
summa. Jag får erkänna, att nog ställs man ofta undrande inför, hur människor
med familj kunna klara sig på den lön de få, men vi komma inte ifrån
att det är ett faktum. Vi komma inte ifrån att det finns stora grupper av arbetare
här i vårt land, som ligga ganska långt under de tidigare utgående lönerna
för statstjänare och ännu mera under de nu föreslagna. Och detta gäller
inte hara grupper, som man kan säga äro ojämförbara med statstjänama.
Vi kunna gå till de enskilda järnvägarna, där var och en vet, att örn man gör
undantag för vissa anställda vid dessa järnvägar så befinna sig de anställda
vid de enskilda järnvägarna långt under vad statens anställda nu ha, och där
deras önskemål hela tiden har varit att komma upp i det löneläge, där statstjänare
för närvarande befinna sig. Det måste innebära att det finns möjlighet
för dem att existera trots -—• jag erkänner det — att det kan förefalla såsom
ett mysterium för människor som själva sitta med höga löner. Jag skulle
kunna ta textilarbetarna, som vi alla känna till och för vilka, enligt uppgift
som jag fått, genomsnittsinkomsten under 1943 var 3 400 kronor. För samtliga
industrigrupper var årslönen under 1943 i genomsnitt, exklusive säsongindustrien,
4 023 kronor. Alltså, där får man en viss föreställning örn hur det
står till med hela det svenska folkets så omskrutna välstånd — 4 023 kronor i
genomsnitt för industriarbetarklassen, örn man bortser ifrån säsongindustrien!
Hur förhålla sig nu de föreslagna och de gamla lönerna i detta fall? Jo, i löneklass
4, alltså där vi ha de extra stationskarlarna, skall på medeldyrort — och
lägg märke till att dessa siffror äro genomsnitt av alla olika dyrorter — det
bli 4 176 kronor, alltså något över genomsnittet. Om jag gör en jämförelse —
det är kanske enklare för att ge en föreställning örn hur lönerna ligga •—• visar
det sig att i Göteborg har en stationskarl i femte löneklassen, alltså en ordinarie,
för närvarande 4 030 kronor. Han skulle med det nya tillägget på 420
kronor få 4 450 kronor, örn jag jämför med do sämre betalda arbetarna inom
verkstadsindustrien så vet man, att inom verkstadsindustrien har man en
icke alldeles obetydlig grupp som heter tidlönarbetare. I Göteborg har en sådan
tidlönarbetare för närvarande 3 816 kronor, och det kan ju alltid ha ett
visst intresse att veta, att med det förslag som är framlagt av verkstadsindustriens
arbetares lönekonferens och som inbegriper det högre krav, som har
fastställts av den kommunistiska majoriteten i denna lönekonferens, så skulle
inkomsten för dessa tidlönarbetarc i Göteborg stiga till 4 344 kronor, d. v. s.
fortfarande 100 kronor lägre än lönen för en stationskarl i femte löneklassen
enligt det nu framlagda förslaget. Jag säger inte detta för att förebrå dem

Nr 29.

Onsdagen den 1 november 1944.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 288. (Forts.)
som representera det kommunistiska partiet i metallindustriarbetarförbundet
för att de begärt för litet. Jag säger det helt enkelt för att klart erinra dem
örn att de själva i grund och botten erkänna, att man inte kan framställa vilka
lönekrav som helst. Det är alldeles uppenbart, att när man hörde herr Set
Persson, fick man det intrycket, att lian ansåg det vara ett alldeles avgörande
argument att så och så många hundratusen arbetare nte i landet hade begärt
så och så mycket. Det var alldeles klart att han ansåg att det också kunde genomdrivas
och att det också var till nytta för arbetarna. Huruvida det kan
genomdrivas eller inte är en sak, som jag inte vågar uttala mig örn. Därom
får val framtiden ge besked. Men vad som är säkert är, att det kan inte genomdrivas
utan att det får konsekvenser i fråga örn andra förhållanden än
lönerna.

Yad herr Bergvall bär sagt kan jag principiellt ansluta mig till såtillvida
att han menar, att det finns ingen möjlighet att godtyckligt bestämma lönerna,
och örn man skulle gå över en viss gräns så är det alldeles tydligt att man måste
förutsätta att priserna också komma i rörelse. När herr Set Persson inte kan
finna någon annan förklaring, inte bara till det nu framlagda löneförslaget utan
också till allt vad den nuvarande regeringen gjort i fråga örn ekonomisk politik
än att det hela bara gått ut på att pressa arbetarna och försämra deras läge,
att överhuvud taget bara göra allting som skulle kunna göra livet besvärligare
för den stora arbetarklassen, så förefaller det mig sorn'' örn han ändå litet förenklade
de mänskliga psykologiska förhållandena. Det skulle väl vara en
ganska egendomlig situation, där inte bara de politiska representanterna för
en stor arbetarrörelse utan även representanterna för arbetarnas fackliga organisation
inte hade någon annan strävan än att på olika sätt försöka att försämra
läget för sina kommittenter. Vore det inte skäl att herr Set Persson på
den punkten tog någon lärdom av herr Senander, som vände sig till socialministern
och sade, att han krävde att man skulle betrakta hans uppfattning
örn vad som är nyttigt och riktigt såsom lika ärligt menad som socialministerns.
Det förefaller, som örn man kan vända om förhållandena.

Emellertid, örn man är överens örn att man inte kan sätta vilka godtyckliga
löner som helst är det naturligtvis beroende på att alla människor i grund och
botten erkänna den enkla satsen, att man inte kan dela mellan samhällsmedborgarna
mer än vad som finns att dela, och jag fattade herr Set Perssons uttryckliga
medgivande så, att vad han strävar efter var inte en sådan lönehöjning
som förorsakade en prisstegring, utan endast en lönehöjning som innebar,
låt mig säga en förskjutning mellan de olika andelar, som komma löntagarna
och kapitalägarna till godo.

Det är alldeles riktigt, att hur denna fördelning kan se ut, därom kan man
inte fälla några allmänna omdömen. När jag har vågat förorda en förbättring
av de statsanställdas löner, som jag måste säga inte är oväsentlig, har jag
inte gjort det därför att jag har resonerat som så, att det som går ut ur statskassan
spelar inte någon roll. De talare ha alldeles rätt som ha nämnt, att vare
sig det gäller 15 miljoner eller någon annan siffra, så kan det inte vara något
avgörande i denna fråga. Det har aldrig varit hänsyn till de i trängre mening
statsfinansiella förhållandena som föranlett min ovillighet att gå statstjänarna
till mötes så långt som de själva ha föreslagit. Det är alldeles uppenbart
att en sdterligare höjning av statstjänarnas löner, som skulle sätta så och så
mycket mer köpkraft i händerna på dem, kan inte spela någon avgörande roll.
Jag skall gärna erkänna, att den erfarenhet vi haft sedan 1942 tyder på att vi
kanske tillskrevo köpkraftssidan en större betydelse för prisstegringen än som
visat sig riktigt. Jag säger det i fullt medvetande om en viss förskjutning
i min egen uppfattning. Jag har under hela kriget, när det gällt att föreslå

Onsdagen den 1 november 1944.

Nr 29.

Vid remiss av Kungl. Maj:t,s proposition nr 288. (Forts.)
linjer för den ekonomiska politiken, aldrig varit tvärsäker på att man ilar
fått tag i den rätta lösningen av alla problem. Vi lia fått handla från det ena
ögonblicket till det andra. Vi ha fått lära av erfarenheten, och vi lia även här
fått lära av erfarenheten, att det varit möjligt att trots det stora överskoittet på
köpkraft hålla priserna praktiskt taget oförändrade. Det är således inte den
saken som i detta läge är det bekymmersamma, utan det är frågan om återverkningarna
på den öppna arbetsmarknaden. Alltså, statstjänarnas löner behöva
inte verka på samma sätt som höjningar inom det enskilda näringslivet. När
man inom det enskilda näringslivet kommer till en viss gräns kan nian inte
hindra, att en höjning av lönerna och således en höjning av produktionskostnaderna
taga sig uttryck i stigande priser, såvida man inte vill gå andra vägar
med subvention och dylikt, som då få utfunderas i varje särskilt fall. När
det gäller statstjänarna är det uppenbart, att en höjning av järnvägsmännens,
postmännens, telegrafpersonalens o. s. v. löner hela vägen igenom inte
kommer att föranleda statsmakterna att föreslå någon höjning av taxorna. Det
har således inte någon direkt verkan. Det var visst någon av talarna som nämnde
att järnvägarna ha så stor avkastning, överhuvud taget ha statens verk så
stor avkastning, att detta skulle vara anledning till att man skulle kunna sträcka
sig längre i fråga örn höjning av statstjänarnas löner än när det gäller andra
samhällsgrupper. Jag tror det är en alldeles oriktig uppfattning, alldeles bortsett
ifrån att jag inte resonerar örn i vilken grad som statens inkomster äro
skatteinkomster genom att staten begagnar sin ställning såsom monopolist i
fråga om post och delvis också i fråga örn järnvägarna att taga ut högre taxor
än nödvändigt och där man inte kan säga, att ju mer staten tar ut, desto högre
skola lönerna vara. Jag skulle vilja säga till herr Senander som gammal tullman.
att för många år sedan hörde jag en tullman som tyckte, att tullmännen
kunde placeras i högre löneklasser än andra, därför att tullverket gav staten
så stora inkomster. Jag tror man kan bortse från sådana synpunkter. När det
gäller att fastställa lönerna för dem som äro anställda i statens tjänst, får man
komma ihåg, att det i grund och botten är alla medborgare som betala dessa löner,
och alla medborgare ha rätt att kräva räkenskap av dem, som handha statens
affärer, örn de anse att statsmakterna handskas oriktigt med deras pengar,
både när det gäller löneutgifter och andra utgifter.

Som sagt, denna förbättring av statstjänarnas löner har sin betydelse — vilket
både herr Persson och herr Senander voro mycket omsorgsfulla att understryka
— endast på grund av den återverkan den kan lia på den öppna arbetsmarknaden,
och jag förmodar de avsågo att göra den politik som jag företräder
ännu mera impopulär hos den stora arbetarklassen genom att hela tiden tala örn,
att orsaken till att vi inte gå längre i fråga örn statstjänarnas löner var endast
en pervers önskan att klämma alla arbetare på öppna marknaden. Det påminner
något örn vad som jag från annat håll hört framställas, visserligen inte i kammaren,
nämligen att hela den skattepolitik jag fört hela tiden har varit ett uttryck
för en pervers önskan att pina och plåga alla skattebetalare. Jag gratulerar
herr Persson och herr Senander till det goda sällskapet.

Det är alldeles uppenbart, att då jag ansett det nödvändigt att hålla dessa
löner inom de gränser sorn jag föreslagit, så har jag gjort det på grund av
de slutsatser, som man på den öppna arbetsmarknaden skulle draga av dessa
förslag. Jag skall öppet säga. att jag icke ansett det vara möjligt att föreslå
förbättringar i statstjänarnas löner som jag icke vid behov skulle kunna förorda,
när det gäller den öppna arbetsmarknaden. Alltså, utgångspunkien har alltid
varit, att i den man denna provisoriska förbättring för statstjänarna kan användas
såsom argument vid löneförhandlingar på (Ion öppna arbetsmarknaden
■— och det måsle den kunna användas till — kan man emellertid på grund av

Nr 29.

Onsdagen den 1 november 1944

Vid remiss av KwkjI. Majlis proposition nr 288. (Forts.)
den eftersläpning-, som jag- förut talade om, inte göra några direkta jämförelser.
Men det är uppenbart att dessa förbättringar för stats tjänarna komma att
kunna användas såsom argument på den öppna arbetsmarknaden, och just därför
bär det icke varit möjligt för mig att föreslå längre gående förbättringar än
som skulle kunna motsvaras av liknande förbättringar för de sämre ställda
löntagarna på den öppna, arbetsmarknaden. Och där är jag framme vid att det
finns sådana grupper, och den kritik som kommit från andra sidan, nämligen
att detta löneförslag kommer att bryta ned lönestoppet, är såtillvida riktig att
det kommer att vara ett steg vidare på den bräsch i lönestoppet, som redan
från början proklamerades när man förklarade, att de sämst ställda löntagarna
skulle kunna få en förbättring. Det är klart att den som vill kan säga, att där
är man inne på ett sluttande plan. Man börjar nied den ena gruppen, lantarbetarna,
och nu är man framme vid statstjänarna. Var skall man överhuvud taget
sluta? Det kan ingen i förväg bestämma just därför att ingen överhuvud taget
kan i förväg säga, vilka löner som äro förenliga med ett fortsatt prisstopp. Det
är det fortsatta prisstoppet som är det primära. Det har för mig ända sedan
1942 varit utgångspunkten, att man måste sätta stopp för fortsatt prisstegring,
och alla de åtgärder som behövts för att göra detta möjligt har jag förordat,
inte bara lönestopp utan även subventioner och rabatter i stor utsträckning.
Huruvida det är möjligt att med de förbättringar, som här föreslås för statstjänama,
och motsvarande förbättringar på den öppna arbetsmarknaden strikt
vidhålla prisstoppet, det vågar jag inte yttra mig örn. Men på den punkten tror
jag inte det finns någon annan väg att gå än att under de månader som följa
och under de förhandlingar som måste ske på den öppna arbetsmarknaden försöka
komma till klarhet örn vilka löner som kunna betalas.

Statstjänarna befinna sig i ett särskilt läge. Här behöver man inte taga
hänsyn till vad staten kan betala, det har inte samma konsekvenser i fråga örn
priserna. Härvid kanske jag skulle kunna få skjuta in ett ord, som jag lika
gärna kunde sagt i början, när det nämligen var fråga örn, huruvida det var
på grund av statstjänarnas agitation som denna lönefråga har dragits fram
redan nu. Det är riktigt att agitationen har spelat sin roll. Jag kan inte säga
annat än att agitationen har, som jag nämnde, upplyst mig örn vissa förhållanden.
^ som jag inte hade lika klart för mig tidigare. Men jag säger inte detta för
att ånyo upprepa det, utan för att göra en liten erinran till alla goda vänner
under de senaste månadernas offentliga diskussion, som ha framställt den politik,
som de tongivande i regeringen företräda och som arbetarrörelsen företräder inte
minst genom sitt efterkrigsprogram, såsom ett lod i hela svenska folkets förslavande.
Man har inte tröttnat att tala örn, att ju fler människor som komma
att vara anställda av det allmänna, desto flera trälan få vi i samhället. Jag
undrar örn inte det för alla dessa både folkpartister och högermän, som antagligen
av full övertygelse drivit denna agitation, skulle kunna vara en liten
tankeställare, om de nu tvingas att komma med angrepp från rakt motsatt håll
och säga, att det är farligt att ha alltför många anställda i statlig tjänst och
låta statens bestämmande av lönerna betyda alltför mycket, ty det betyder att
de stora, folkgrupper, som man helst skulle vilja hålla undan från inflytande,
få alldeles för mycket att säga till om. De äro visst inte trälar utan alldeles
för mycket fria.

I alla händelser, när man kommer fram till frågan örn vad som kan vara
förenligt med prisstopp eller icke förenligt, så vet jag ingen annan väg än att
man försöker göra klart, vad som inom näringslivet överhuvud taget kan betalas.
Herr Set Persson tog fram alla de gamla klichéerna från valrörelsen, till och
med att de rika ha blivit ännu rikare mellan 1938 och 1943, trots de hundratals
gånger som man får höra talas örn att den stora höjningen skedde från 1938

Onsdagen den 1 november 1944.

Nr 29.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 288. (Forts.)
till 1939, alltså innan kriget kom. Men även herr Set Persson, som ju inte så
att säga lämnade några medel oförsökta, fick ändå hålla sig fast vid detta
faktum, att en prishöjning är utan tvivel en fara. Jag vill inte säga, hur stor
faran är. Jag hör inte till dem som under alla förhållanden säga, att vi, därför
att priserna börja stiga, nödvändigt skola komma in i en fullständigt oreglerad
inflation. Hade det varit fallet skulle vi aldrig kunnat stoppa den utveckling
som fortgick från 1939 till 1942. Vi lyckades stoppa, den. Jag är fullständigt
öppen för argument som gå i den riktningen, att visserligen kan det bli en prisstegring
men vi skola kanske kunna hålla den inom rimliga gränser. Vi äro
dock alla överens örn att riskerna äro betydande. Den erfarenhet vi lia från
olika håll är, att när en prisstegring av det slaget kommit i gång,
en prisstegring som inte är förorsakad av att kostnaderna stigit, såsom
fallet var under första krigsåren, utan prisstegringen kommit i gång
på grund av att folk får mera inkomster i pengar, så är det alldeles uppenbart,
att man riskerar att man inte skall kunna hålla den i sin hand. På den
punkten kanske jag skulle våga, om det nu är tillåtet, att viska en varning till
kommunisterna, som på grund av de visserligen ganska betydande framgångarna
i valet redan se sig såsom ledare av den svenska arbetarklassen: det finns
ingenting som hindrar en majoritet av lönearbetare, särskilt örn de slå sig
tillsammans med jordbrukarna, att driva upp sina inkomster i pengar hur långt
som helst.

Såvitt jag förstår går det icke att sätta en bestämd gräns för förbättringen
av penninglönerna och priserna i pengar för den stora folkmajoriteten av lönearbetare
och jordbrukare. Det finns bara den gräns, som erfarenheten sätter,
när man upptäcker, att man på den vägen icke finner vad man åsyftat. Och
jag vill säga — jag kan gärna nämna det här, eftersom jag tagit upp en del
av den diskussion, som förts i valrörelsen och som vi säkerligen komma att
föra under de närmaste månaderna, när hela den ekonomiska politiken på
nytt kommer i stöpsleven: örn man skall föra en politik, som innebär full
sysselsättning, och låta den hämsko på en uppressning av penninginkomsterna,
som under vad man kallar normala förhållanden i ett kapitalistiskt. samhälle
ligger i kriser, arbetslöshet o. s. v., hävas genom samhällets eget ingripande,
örn man skall bereda alla full sysselsättning och dessutom låta priserna
på jordbruksprodukter bestämmas av samhället, då finns det endast
två möjligheter att förebygga, att detta leder till en fortsatt prisstegring.
Den ena möjligheten är den som tillgripes i de totalitära staterna, d. v. s.
att en statsmakt helt enkelt förklarar, att den icke tillåter en prisstegring.
Den lilla kärna av sanning i kritiken av den fulla sysselsättningens politik,
som Ilar kommit fram på en del håll, och dbt enda, jag vill icke säga värdefulla
påpekande men ett påpekande, som man har anledning att lägga märke
till, är just detta, att örn man skall kunna få full sysselsättning, kan man
icke hindra en ständig uppressning av löner och inkomster från den ena gruppen
efter den andra. Sådant kan som sagt hindras genom diktatur. Men det
finns också en annan väg — den demokratiska vägen — örn nämligen alla
grupper i samhället kunna behålla huvudet kallt och försöka se, vad från
deras egen synpunkt är det enda kloka. Det kräver, skulle jag- nog våga säga,
en annan inställning än den som kommit till uttryck i dag i herr Set Perssons
och herr Senanders anföranden — särskilt herr Perssons. De ansågo tydligen,
att det man nu hade att göra var bara att undergräva förtroendet — i
den mån det finns — för en politik, som förts från krigets början under
ledning av det stora arbetarpartiet och som skulle lia haft till enda uppgift att
försämra läget för arbetarna på befallning av .storfinansen och arbetsgivarna.
Jag tror för min del icke, att herr Persson själv är övertygad örn detta -

Nr 29.

Onsdagen den 1 november 1944.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 288. (Forts.)
jag skulle tro att lian bara anser, att i agitationen skadar det icke, om man
framställer motståndarna på ett oriktigt sätt. Detta kanske kan förklaras av
att det är lidelserna, som fa makt över förståndet.

Men örn det skall vara möjligt att i demokratiska former driva politiken
full sjnsselsättning med reglering från samhällets sida, måste man kunna begränsa
sina egna önskemål för ögonblicket, när de icke stämma överens med
vad som i längden är det bästa. Jag erkänner, att det icke är lätt att
göra det i ett samhälle, där det icke tycks finnas någon annan skiljedomare
mellan olika intressen än makten i samhället och där man endast
kan pröva sig fram till vad t. ex. en industri kan betala i löner
genom att helt enkelt mäta sina krafter med motståndaren, där hemlighetsfullheten
får vila över både vinster och kostnader och där man från
arbetarnas sida icke bär något annat att säga än att man tror att det går
att få mera. Att det i ett sådant samhälle icke är så naturligt att utan vidare
ställa sig på den nyktra och sakliga sidan förstår jag. Den enda utväg jag
kan se är den, att vi söka förändra vårt samhälle så, att vi icke längre ha
denna hemlighetsfullhet över alla de ekonomiska förhållandena, när det gäller
att bestämma, hur det gemensamma arbetets avkastning skall fördelas
mellan olika medborgare. Jag tror, att det är den enda möjliga vägen att
gå. Och jag vill säga även till den andra sidan, som i detta fall tycks finna
sig i det förslag till förbättring för statstjänarna, som här lagts fram — även
örn man där icke kan dölja sin oro för konsekvenserna: man får säkerligen
finna sig i ganska mycket mera av det som tagits upp i arbetarrörelsens efterkrigsprogram,
örn man överhuvud taget skall kunna tänka sig en samhällsutveckling
i de lugna former, som vi alla önska. Det blir nog nödvändigt,
att man icke längre går ut ifrån att fördelningen av denna världens goda
mellan medborgarna, är en fördelning, som vi fått från fäderna, kanske t. o. m.
av en mot somliga nådig, mot andra mindre nådig försyn.

Vi måste gå ut ifrån, att i ett demokratiskt samhälle, som själv vill bestämma
över det ekonomiska livet, måste alla krav från de olika gruppernas sida
prövas i ljuset av vad som kan anses rimligt och rättvist. Det vill jag säga
herr Senander. Det har aldrig varit min mening — jag vet icke, varifrån han
fått det — att opponera mig mot talet örn vad som är en rättvis fördelning.
Jag haren gång sagt i fråga örn statstjänarnas pensioner, att det är meningslöst
att tala örn rättvisan i de särskilda fallen och hävda, att därför att den
eller den gruppen av statsanställda fått den eller den förmånen skall också en
annan grupp ha samma förmån. Men jag har också framhållit, att man för
hela samhället måste söka komma fram till någon enighet om vad som är en
rimlig och rättvis fördelning av det gemensamma arbetets avkastning och att
detta icke kan ske utan att det skapas mycket större öppenhet och mycket
större kunskap örn företagens ekonomiska läge och möjligheter att betala eller
icke betala högre löner. Detta tror jag, att vi mäste gå ut ifrån. Kunna vi gå
den vägen — och det är den enda väg jag kan tänka mig är möjlig att gå —
så kunna vi också, det vågar jag hoppas, övertyga dem som kräva löner, vilka
ligga över vad som för ögonblicket kan betalas av företagen.

Och här får jag tillägga: i det efterkrigsprogram, som framlagts av arbetarrörelsen
och vunnit anslutning av kommunisterna, förutsätter man, att näringslivet
åtminstone under en tid — huru lång kunna vi icke närmare bedöma —
kommer att bedrivas i växlande former och även i sådana former, där det ges
rum åt den enskilda företagsamheten. Man kan säga, att vi skola dela ut överhuvud
taget allt som produceras i samhället efter normer, som vi finna vara
riktiga, men det förutsätter, att samhället övertager all produktion. Såvitt

Onsdagen den 1 november 1944.

Nr 29.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 288. (Forts.)
jag förstår, äro icke heller kommunisterna inne på den linjen, utan det^avses.
att enskilt kapital skall vara nedlagt i företagen, vilka icke kunna hållas i
gång, såvida dessa icke giva något överskott. Vill man bevara den enskilda
företagsamheten på de områden, där man icke anser sig ha möjligheter att
ersätta den med något bättre, får man också ge den enskilda företagsamheten
möjligheter att fungera efter sina egna förutsättningar. Man kan icke pressa
ut ur ett företag större löner för arbetarna än sådana som äro förenliga med
villigheten hos dem som sitta inne med äganderätten till kapitalet att fortsätta
driften. Var den gränsen går vet ingen tillräckligt noga. Jag skall öppet säga
— jag har nämnt det en gång tidigare vid metallarbetarnas kongress: när vi
1942 beslöto ett prisstopp, som skulle vara förenat med lönestopp, gingo vi
ut ifrån att lönerna ungefärligen stöde i överensstämmelse med den nuvarande
prisnivån. Det är möjligt, att en jämkning av lönerna i viss man skulle kunna
komma till stånd. När jag själv har föreslagit en höjning av lönerna för de
lägre statstjänare och medgivit, att en sådan kan få konsekvenser även för
den öppna arbetsmarknaden, har jag förutsatt, att dylika jämkningar äro möjliga-
Men för att kunna åstadkomma dessa och se vad som är möjligt kräves
denna klarare insikt i hela näringslivets ekonomiska förhållanden. Jag tror.
att man får finna sig i att samhället kräveT denna rätt att bedöma saken, när
det gäller för samhället att utöva uppgiften som ledare, när det gäller att fördela
avkastningen, när det gäller att bestämma de olika intressegruppernas
inkomster o. s. v. Samhället måste ha denna bedömningsrätt med kännedom
örn alla på frågan inverkande omständigheter. Det innebär utan tvivel, att de
enskilda företagen icke längre få uppfattas som företag, vilka utan redovisningsskyldighet
bara ha att fullfölja de intressen de enskilda ägarna anse vara
sina. Det förutsätter att man betraktar hela näringslivet som en svenska folkets
gemensamma egendom.

Herr Svensson i Grönvik: Herr talman! Jag skulle vilja säga ett parrord
med anledning av vad herr Hagberg i Malmö yttrade. Han fick svar på en
punkt av jordbruksministern. 1 sin replik till denne anförde herr Hagberg,
att han endast citerat bankofullmäktiges yttrande. Men det var icke bara
den sidan av saken, som herr Hagberg berörde. Örn jag fattade honom rätt
sade han, sedan han gett herr Persson i Stockholm betyg genom att förklara,
att de förslag, som här föreligga i fråga örn den provisoriska förbättringen
för både statstjänarna och folkpensionärerna, voro befogade och att han
icke ville sätta sig emot att en förbättring för dessa två kategorier genomfördes,
att den väg man nu beträdde var allvarlig, och han berörde i det sammanhanget
spararnas ställning. Han kom fram till vissa resultat och slutade
med att säga, att den enda säkra väg, som man har atit gå, är vägen över
prissänkning. Herr Hagberg citerade också vad direktör Bergvall anfört i ett
föredrag och tog detta till intäkt för att han hade rätt i sin inställning. Örn
jag förstod herr Bergvalls anförande i dag rätt, gav det icke herr Hagberg
något bevis för att man bör gå in på den av herr Hagberg anvisade säkra
vägen. Herr Bergvall sade nämligen, att det icke finns några_ större utsikter
till generella prissänkningar. Herr Bergvall var visserligen inne på att de
möjligheter, som finnas på detta område, skulle man självfallet icke underlåta
att utnyttja, men han trodde icke, att det gick att få fram, som han uttryckte
sig, en generell prissänkning. Herr Hagberg svarade jordbruksministern, att
han endast citerat bankofullmäktige. Det nämnde han icke i sitt första anförande,
utan man fick den uppfattningen, att herr Hagberg menade att man

Nr 29.

Onsdagen den 1 november 1944.

Vid remiss av Kunni. Maj:ts proposition nr 288. (Forts.)
icke hade utnyttjat alla de möjligheter, som förefunnos i höstas. Jag skulle
vilja säga, att även om bankofullmäktige ha den uppfattningen, framgick
det av den förklaring jordbruksministern lämnade, att den icke kan vara riktig.
Snarast har det, enligt vad jordbruksministern nämnde, inkasserats större
sänkningar än läget överhuvud taget gav anledning till, detta beroende på de
rapporter, som avgåvos i juli och som blevo justerade i senare rapporter. Örn jag
alltså skulle draga konsekvensen av herr Hagbergs yttrande, skulle det bli
den, att man skulle höja reallönen och realinkomsterna för både de lägre
statstjänarna och folkpensionärerna genom en generell prissänkning. Han talade
örn vissa produkter, som man skulle sänka priserna på, och han nämnde,
att jordbruksprodukterna också skulle vara bland dem. Det är icke första
gången vi höra talas örn att priserna pa jordbruksprodukter äro utslagsgivande
när det gäller lönerörelser. Men skulle vi gå den vägen, så skulle detta, såvitt
jag förstår, gå ut över dem som nu ha fått en förbättring i sin löneställning
nämligen lantarbetarna, de allra sämst ställda. Det blir första resultatet. Sedan
är det en annan sak, som i detta sammanhang heller icke kan förbises och
elef är hur det skulle verka rent psykologiskt.

Sehan jag sagt detta, herr talman, skulle jag vilja yttra ett par ord med
anledning av finansministerns anförande. När jag i pressen såg, att det var
fråga örn att det i dag skulle bli en stor ekonomisk debatt i riksdagen funderade
jag i ram enkelhet över hur en sådan debatt skulle kunna komma till
stand. Det förelåg ju icke tillräckliga motiv i det fallet, De detaljpropositioner
som skulle framlaggas kunde ju icke ge upphov till en stor nationalekonomisk
debatt, utan enda förutsättningen för en sådan var, att finansministern
lade fram ett program, en plan för framtiden, hur han tänkte att våra
finanser skulle ordnas. Jag lyssnade med mycket stor uppmärksamhet på finansministerns
anförande. Det kan naturligtvis bero på min oförmåga att
loija med de olika detaljerna i anförandet, men jag kunde icke däri spåra någon
plan, elter vilken man skall lagga upp ekonomien i vårt land. Jag hörde att
finansministern sökte undervisa oss örn de olika detaljerna — för att icke säga
labyrinterna — i det lönesystem, som vi lia här i landet. Han nämnde också
att han var tveksam örn vi vörö så slängda i statens lönesystem som han och
herr Persson i Stockholm och herr Senander. För min personliga del måste jan
erkänna, att jag icke anser ling så värst slängd i det avseendet, och jag erkänner
gärna, mili okunnighet på området. Det förefaller mig emellertid som
om finansministern — detta är min personliga mening — ägnade nästan litet
or stor uppmärksamhet i sitt långa anförande åt att polemisera mot herrar

ftolta°överSta°ttkfinm °C-h'' S+enanj?er- ,Sanaolikt känna sig båda dessa herrar
stofta över att finansministern huvudsakligen riktade sitt försvar mot enligt

lerås uppfattning deras sakliga anmärkningar mot propositionen; men detta är
ju en sak, sorn jag icke vet om den spelar någon roll. Jag ifrågasätter för min
iuT-l bedömandet av den fråga, som nu ligger på riksdagens bord.
eke bor utgå dels fran motiven till de föreslagna åtgärderna — och jag tror
icke, att någon i denna kammare kan finna annat än att dvlika motiv verkligen
föreligga — och dels fran de konsekvenser, som de föreslagna åtgärderna
kunna medföra, sådana konsekvenser med andra ord, som måste komma en
it? Slt€r\lnhr C!Tmma- -Fran flera hal1 ka här framförts dylika betänk SSST*

TW h? radiRr,n°fer- lng6n tvekan om'' att dylika konsekvenser kunna
uppsta. Jag har vid läsningen av propositionen utgått från att finansmi
mstern begränsa!; propositionen på sätt som skett, vilket ju många tidningar

giviT tiU^rkäntaS1vmi''SStÖJe ^ Päi ffr;Urul av’ såsom kan också uttryckligen
givit, till kanna har i kammaren, de konsekvenser, särskilt då i frana örn

penningvärdet, örn jag fattade honom rätt, som förda** kan komma att med

Onsdagen den 1 november 1944.

Nr 29.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 288. (Forts.)
föra. För min personliga del tror jag icke, att den grupp jag tillhör ser på
detta förslag med några sura miner. Vi erkänna betydelsen av att något göres
för de lägst ställda statstjänarna, och vi äro övertygade örn att många av
dem äro i behov av denna låt vara begränsade löneökning. På den punkten
ha vi enligt vad jag tror ingen anledning att reagera mot en anslutning till
propositionens linjer. Men däremot förefaller det mig, som örn starka skäl
skulle finnes mot att man vid slutbehandlingen av denna proposition sträcker
sig längre än propositionen; jag vill i det avseendet peka på konsekvenserna i
i det hänseende, som finansministern själv här framhöll.

Detta var, herr talman, några reflexioner från min sida med anledning av
propositionen örn höjda löner till vissa statstjänare. Tillåt mig emellertid, herr
talman, också säga några ord örn propositionen örn provisoriska tillägg till folkpensionerna.
Även här skulle jag naturligtvis liksom i det förra fallet vilja
uttala min tillfredsställelse över, att det föreligger ett generellt förslag, lika
över hela linjen. Jag nekar icke till att denna tillfredsställelse är så mycket
större därför att vi alltid funnit det rättvist — för att nu begagna ett uttryck,
som finansministern använde — att tilläggsbeloppen skola vara lika
för alla, varigenom skillnaden de olika grupperna emellan blir lika stor som
tidigare. Naturligtvis kan man dra i tvivelsmål, om detta är så riktigt, men
då saken ligger så till som den gör har jag naturligtvis nu lika litet som
tidigare någon anledning att reagera mot propositionens ståndpunkt.

Det är emellertid beträffande en punkt i propositionen som jag är tveksam,
nämligen där det föreslås att bidragen till tilläggen skola utgå från landsting
och primärkommuner^ Bidragen äro visserligen begränsade till sin storlek, men
jag har för min del ofta hört — icke minst vid det tillfälle då det var fråga
om förstatligande av vårt vägväsende — att det icke var nyttigt att en myndighet
skulle besluta och en annan betala. Då ville man göra gällande, att de
kommunala myndigheterna beslutade och att staten betalade. Här är det staten,
som skall besluta, och de kommunala myndigheterna, som skola betala. Vad beträffar
landstingen måste jag säga, att det knappast kan finnas något motiv för
att de skola vara med örn och betala dessa kostnader. Naturligtvis kan man
säga, att det hela icke spelar någon så stor roll, men principen är lika orättvis
för det — om jag nu får använda det uttrycket. I fråga om primärkommunerna
kan man beträffande förslaget säga, att det innebär fördelar genom att de ökade
folkpensionerna komma att gynnsamt inverka på deras finanser i form av
en billigare fattigvård. Enligt statsrådets uttalande är detta icke meningen med
förslaget, vilket jag också anser riktigt. Det hela får icke utgöra någon anledning
för kommunerna att minska på fattigvårdsutgifterna.

Det är på dessa två punkter, herr talman, som jag funnit anledning sätta frågetecken
i kanten, och särskilt frågar jag mig då, örn det icke skulle vara möjligt
att öka folkpensionerna utan att därför behöva ytterligare betunga vare sig
landstingen eller primärkommunema. Ja. herr talman, detta, var några reflexioner,
som jag ville framföra, dels med anledning av de föreliggande propositionerna
och dels med anledning av vad som anförts här under denna debatt.

Herr Hagberg i Malmö erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Jag måste tyvärr göra en erinran med anledning av herr
Svenssons i Grönvik anförande. Jag vill framhålla, att jag endast citerade bankofullmäktiges
uttalande, och att jag sålunda icke gjort det till mitt eget. För
all säkerhets skull hade jag skrivit mitt anförande i denna del. Jag skall icke
trötta kammaren med att läsa upp det, men av detsamma framgår otvivelaktigt,
att det rörde sig om ett citat. Nu är det ju myckot möjligt, att herr Svensson i''
Grönvik är missnöjd med vad bankofullmäktige sagt om prissättningen på jord -

Nr 29.

Onsdagen den 1 november 194-1.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 288. (Forts.)
bruksprodukterna, men i det avseendet får han vända sig till den framstående
representant för bondeförbundet i bankofullmäktige, nämligen herr Gränebo,
som satt sitt namn under papperet i fråga, och icke rikta några erinringar mot

mig\

Vidare vill jag protestera mot herr Svenssons i Grönvik försök att dra upp
ett motsatsförhållande mellan mig och herr Bergvall. Jag återgav endast vad
herr Bergvall sagt på Nationalekonomiska föreningens sammanträde örn svårigheterna
att i nuvarande läge få till stånd en generell prissänkning. Herr
Bergvall har upprepat detta sitt uttalande här i dag, och när jag återgav detta
uttalande — jag har för övrigt skrivit även denna del av mitt anförande —
tilläde jag orden: detta är naturligtvis alldeles riktigt. Jag vet icke, hur jag
tydligare skall klargöra, att jag i denna fråga har samma uppfattning som
herr Bergvall.

Jag förutsätter, att herr Svensson i Grönvik i ett kommande anförande förklarar,
att han missuppfattat mig — örn jag nu får använda det uttrycket.

Herr Svensson i Grönvik, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort
genmäle, anförde: Herr talman! Med anledning av det sist sagda, vill jag säga,
att jag av herr Hagbergs i Malmö anförande fick den uppfattningen, att när han
fällde de ifrågavarande yttrandena, så var det inte fråga om citat. Jag vill tilllägga,
att oavsett örn det var citat eller icke, så brukar man icke citera något
som man ogillar. Jag kom därför självfallet till den uppfattningen, att herr
Hagberg anförde citaten därför att han gillade dem.

Herr Hagberg i Malmö erhöll på begäran ånyo ordet för kort genmäle och
yttrade: Herr talman! Får jag lov att fråga herr Svensson i Grönvik: Ogillar herr
Svensson ifrågavarande bankofullmäktiges uttalande, eller gör han det icke?

Herr Svensson i Grönvik, som jämväl på begäran ånyo erhöll ordet för kort
genmäle, anförde: Herr talman! Oberoende av vem som gjort ett uttalande, som
är oriktigt, måste jag naturligtvis ogilla det.

Härefter yttrade:

Herr Persson i Stockholm: Herr talman! Med anledning av vad som här
anförts efter mitt förra anförande skall jag be att få säga några ord och främst
då till finansministern. Innan jag gör det måste jag emellertid lugna herr Svensson
i Grönvik, som var förskräckt över att herr Senander och jag eventuellt kunde
bli stolta över att finansministern i sitt anförande uppmärksammat oss så
pass mycket som skett. Jag vill lugna herr Svensson med att tala örn, att varken
jag eller herr Senander är bekajad av vad man i vanligt tal brukar kalla
storbondehögfärd, som plägar ta sig det uttrycket, att då en högt uppsatt herre
talar till vederbörande denne kan spricka av högfärd. Vi ha icke den inställningen,
och det bör därför icke föreligga någon fara i det avseendet, herr
Svensson i Grönvik.

Herr finansministern ställde först frågan, om vi ville erkänna, att det är riktigt,
att det föreligger ett samband mellan priser och löner. Ja, detta erkännes
givetvis utan vidare. Men vi fråga å vår sida: Är det då icke riktigt, att det
också föreligger ett samband mellan priser och profiter? Och örn så är fallet,
varför underlåter finansministern att i hela sitt långa anförande ta upp till
sakligt bemötande den sidan av saken? Menar man nu på socialdemokratiskt
ledarhåll, att inkomst- och förmögenhetsfördelningen har blivit sådan i detta
land, att det är slut på den marginal, som fanns att genom att inkräkta på
rikemännens privilegier rätta till sociala orättvisor?

Onsdagen den 1 november 1944.

Nr 29.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 288. (Forts.)

På tal om statstjänare förklarade finansministern, att de efter en tids
tjänst ändå inte voro så dåligt ställda. Ja, men hur är det efter 18 ä 20 år?
Jo, i dagligt ansvarsfullt arbete kan en stationskarl i Stockholm komma upp
till högst 439 kronor 10 öre per månad. Märk att då ligga alla hundåren
bakom! Och i den löneklassen stoppa de flesta av de lägre statstjänarna. En
del kan få befordran, men de flesta stoppa i denna löneklass. Efter 18 å 20
år är lönen för närvarande alltså 110 kronor i veckan. Ja men, säger herr
Wigforss, det är ändå stor tillströmning till statstjänsterna, och det tyder ju
på att läget är gott. Jag vill påpeka, att det för närvarande icke är så. Tvärtom.
Man har mycket svårt med den erforderliga rekryteringen, i varje fall
vid statens järnvägar. Men jag känner till att det alltid tidigare varit god
tillströmning av arbetare, som sökt statstjänst. Och varför? Jo, därför att den
som icke prövat saken har den uppfattningen, att statstjänare, ja, det är något
gudabenådat att få bli. Och de arbetare, vilkas stora orosanledning i livet är
utsikten att bli utan arbete, se just på denna fasta anställning .som något åtråvärt.
Men när man väl en gång är där — jag talar av egen erfarenhet — då
blir den där oron, som man ville eliminera genom att få fast arbete, ett annat
slags oro, som tar sig det uttrycket, att det blir en enda oavbruten kedja av
dagar, då vederbörande går i orolig väntan på en avlöning, som aldrig vill
räcka till. Ty statstjänarnas löner ha alltid hållits på denna kritiska nivå,
där man kan leva men med yttersta nöd och näppe.

Vidare vill jag framhålla, att genomsnittslönen för en arbetare över 18 år
här i Stockholm är 5 172 kronor enligt senaste statistiska uppgifter. Efter en
eventuell förbättring enligt finansministerns förslag skulle genomsnittslönerna
ändå underskridas i de olika löneklasserna på följande sätt, nämligen i löneklass
4 med 690 kronor, i löneklass 5 med 455 kronor, i löneklass 6 med 336
kronor, i löneklass 7 med 210 kronor och i löneklass 8 med 89 kronor; alltså
ända upp till löneklass 8 komma dessa statstjänare, som ha ett par decenniers
tjänst, att ligga under i fråga om genomsnittslönen för arbetarna i övrigt,. Det
behöver därför icke vara uttryck för någon illvilja, om man vill gå in för en
ytterligare förbättring för denna arbetarkår.

Herr Wigforss säger, att han icke kan förklara, hur dessa befattningshavare
leva, men att de likväl leva. Ja, jag måste säga, att mig intresserar det
mest hur de leva. Jag anförde tidigare ett exempel på en sådan här utgiftsstat;
det finns flera sådana utgiftsstater utarbetade av statstjänare. Det finns
exempelvis en kolumn, där det talas örn att vederbörande får hjälp av sina
föräldrar, att han bor i förort, att han avstår från bruket av tobak m. m., att
hustrun har arbete trots att det finns barn i huset o. s. v. Det är klart, att
man måste existera, och lönerna äro ännu icke så nedpressade att den ene efter
den andre avlider. Ty kan man icke leva enbart på lönen, får man ta hjälp av
närstående. Men även då måste vad som erfordras tagas från den samlade nationalinkomsten,
och det skulle kunna verka ofördelaktigt i fråga örn inflationsfaran,
örn man i stället betalade arbetare vad deras arbete är värt,

Finansministern säger, att jag anklagar regeringen för att icke ha någon
annan strävan än att vilja försämra läget för arbetarna. Men, herr finansminister,
är det icke så, att man målmedvetet gått in för att sänka köpkraften
för massorna, och som ett medel för att frarritvinga denna sänkning av köpkraften
icke velat kompensera lönerna för dyrtiden? Betyder icke detta att
man satt fattigdomen i system för att med fattigdomen som medel betala de
knappa varutillgångar som finnas. Och syftar man icke till det, måste väl det
hela vara liktydigt med att man målmedvetet försämrar lönerna. Vi säga, att
man går längre i det syftet än vad försörjningsläget kräver, och det påståen Andra

kammarens protokoll Nr 20. 4

Nr 29.

Onsdagen den 1 november i944.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 288. (Forts.)
det stå vi för. Alltså, i det i och för sig vällovliga syftet att ransonera det
som finns Ilar man valt ett medel, som ökar de ekonomiska och sociala orättvisorna.

Skulle vi då icke ha något annat än en pervers önskan att pina och plåga
arbetarna? frågar finansministern. Jag skulle vilja säga, att jag tror icke, att
det kommer att lyckas för finansministern att framstå som martyr för Sveriges
arbetare. Herr Wigforss har kommit i det läge, där han nu befinner sig.
genom sin vägran att medverka till att den avgörande riktningen inom svensk
arbetarrörelse går in för att föra en självständig arbetarpolitik. Och nu har
läget blivit sådant, att det kommer att bli allt svårare med balansgången för
att tillgodose såväl de rikas som de fattigas intressen på de områden, som det
här är fråga om. Utan att herr Wigforss intar en annan ställning, d. v. s.
utan att herr Wigforss i praktisk politik handlar enligt samma läror, som han
förkunnar i valrörelsen, kommer herr Wigforss icke att komma ut ur denna obehagliga
belägenhet. Låt mig bara som exempel taga den ultimativa form som
herr statsrådet gav sitt förslag till ledningen för de olika statstjänarkårerna.
Det är ett utmanande handlingssätt, som icke skulle tolereras av någon arbetargrupp
på den privata arbetsmarknaden. Jag tror icke, att örn den såsom
socialt rättvis och vidsynt kände herr Wigforss själv fått bestämma, han
skulle lia handlat på detta utmanande sätt. Jag har fattat saken så, att han
fått samlingsregeringens uppdrag att ge det ultimativa svaret. Örn så icke är
fallet, varför gör han så?

Herr Wigforss hänvisade till att man genom subventioner och rabatter vill
se till att hjälpa upp läget för de fattiga. Jag tror icke man skall skryta för
mycket med rabatterna. Det pågår en skrämmande utveckling i detta land, en
utveckling, som gör allt större arbetarmassor till understödstagare. Det finns
enligt en redovisning, som nu företagits, redan 521 000 personer, som för sin
existens äro beroende av fattigvårdsstyrelsernas behovsprövning, 460 000 folkpensionärer,
som för sitt uppehälle äro beroende av peil s ionsn ä m 11 demas och
pensionsstyrelsens behovsprövning, 2 420 000 personer, som för sitt uppehälle
äro beroende av krismyndigheternas behovsprövning för tilldelning av
rabattkort för matfett, och 1 492 000 personer, som äro lika beroende för tilldelning
av rabattkort för mjölk. Därtill komma alla de inkallades familjer,
som också skola behovsprövas, innan de tilldelas sitt understöd. Sedan man
på det sättet utökat understödstagarhjälpen och fått snart sagt halva svenska
folket i understödstagarställning, stiger man fram och skryter över sitt verk
och säger: »Ni skola väl icke anklaga oss för att icke göra något för de fattiga.
Se på vår omfattande socialvård!» Med vår strävan syfta vi kommunister
till att minska understödstagarbehovet i stället för att undan för undan öka
detsamma.

»Ingenting hindrar arbetarna och bönderna att tillsammans driva upp sina
penninglöner, men då stiga priserna.» Jag tycker, att finansministern borde
känna med sig, att det icke är min argumentering, och att samma argumentering
har använts alltsedan arbetarna uppträdde på arenan och använts uteslutande
av arbetsköpama. När man förklarar, att priserna icke kunna sänkas,
vilket uttalande priskontrollnämndens ordförande gjort, då måste man ställa
sig frågan: Äro inkomst- och förmögehhetsförhålländena rättvisa i detta land,
så att man icke kan inlåta sig på att taga mer av dem, som ha mycket, till förmån
för dem, som ha mindre? Vi kommunister anse, att vi icke nått gränsen.
Vi måste fortsätta att sträva efter att åstadkomma en social och ekonomisk, på
rättfärdig grund vilande utjämning. Är det nu så omöjligt, som herr Wigforss
menar, att åstadkomma lyckligare levnadsbetingelser för det stora flertalet,
så förefaller det, som om herr Wigforss borde taga mera direkt kurs på den

Onsdagen den 1 november 1944.

Nr 29.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 288. (Forts.)
socialism, som lian i vart fall under valrörelsen förklarade sig vara anhängare
av. Är det icke möjligt att inom ramen för det bestående samhället få mera
rättvisa till stånd mellan de olika klasserna, så förefaller det, som örn varje
principiell anhängare av socialismen borde taga mera kurs på att åstadkomma
detsamma. Herr Wigforss säger, att han vill betrakta alla företag som hela
folkets gemensamma egendom. Det räcker icke med att anlägga ett visst betraktelsesätt,
utan börja handla som örn privatföretagen, de utslagsgivande, vore hela
svenska folkets gemensamma egendom! Först då ha dylika deklarationer, örn
man anlägger detta betraktelsesätt, praktisk betydelse för arbetarna.

Så vill jag beröra några andra yttranden, som blivit fällda här. Herr andre
vice talmannen bär fått för isig, att kommunistiska partiet genom sitt ställningstagande
till den ekonomiska politiken vill skapa en grundval för att åstadkomma
social oro. Nej, herr andre vice talman, vi taga ställning för att åstadkomma
social rättvisa, och i den mån vi lyckas i denna strävan avskaffa vi orsakerna
till social oro. Våra motståndare föra en politik, som måste leda till social oro,
och förbereda sig därför med de mest drastiska medel för att möta denna sociala
oro. Man vill icke eliminera orsakerna till densamma. Jag vill läsa in ett
litet dokument i andra kammarens protokoll 1944, belysande för hur man vid
denna tidpunkt förbereder sig mot den sociala oro, som man fruktar, att den politik,
som man för, skall leda till. Ett brev, som jag har, lyder på det här
sättet: »Tidigare har infordrats uppgift å antalet kommunister inom distriktet.
1 många fall ha personer kända som syndikaldster uppförts å förteckningen
tillsammans med rysskommunisterna. Sedan det ansetts nödvändigt att åtskilja
dessa kategorier, anmodas Ni, att, var och en vad sitt distrikt beträffar, senast
den 5 maj 1943 hit inkomma med uppgift å antalet syndikalister hemmahörande
inom distriktet. Uppgifterna skola vara så kompletta som möjligt och lämnas
å närlagda blanketter. Övertaliga blanketter skola, hit återsändas i samband
med uppgifternas insändande. I fall då tveksamhet kan råda, huruvida en syndikalist
även kan betraktas som kommunist, skall detsamma särskilt angivas.
Skattkärr i Väse distrikts landsfiskalskontor.» På det sältet, är det ni motståndare
till kommunisternas politik för större social rättvisa hålla på att förbereda
Er för att möta den väntade sociala oron. Men huru litet man ändå har
lärt hos de s. k. samhällsbevarande, när de tro sig kunna avskaffa klasskampen
utan att avskaffa dess orsaker, och detta med sådana medel som att man förtecknar
kommunister på särskilda kartotek.

Till högermannen herr Hagberg i Malmö måste jag säga, att skulle hans
anförande föreställa ett effektuerande av Svenska Dagbladets1 beställning på
ett angrepp mot kommunisterna i riksdagen, så var det icke mycket Svenska
Dagbladet fick glädja sig åt. Han började med att säga, »Herr Persson får
av mig högt betyg som demagog». Ha ni lagt märke till hur ofta man säger det i
riksdagen, när man icke har några sakargument att komma med? Fanns det icke
så många sakuppgifter i mitt anförande att den som själv vill framstå som
varande icke demagog borde haft rikliga tillfällen att taga upp de konkreta
uppgifterna till bemötande en efter en? Men debattörer av det slaget föredraga
att säga: »Min motståndare är demagog.» Sedan övergick han till att tala örn
förenklad propaganda, som kommunisterna skulle driva. Jag vill säga, att
förenklad propaganda i fråga om den ekonomiska politiken i Sverige det är,
när exempelvis lönestoppsanbängarna anlägga en dyster uppsyn och gå ut till
arbetarna och likt någon sorts medicinmän entonigt mumla besvärjelseformeln:
»Inflation, inflation.» Det är att spekulera i okunnighet. Det är att föra en
förenklad propaganda. Om den är demagog, som i diskussionen örn den ekonomiska
politiken lägger fram fakta på det sätt vi gjort. ja. vad skall man då

Nr 29.

Onsdagen den 1 november 1944.

Vid remiss av Kunell. Maj:ts proposition nr 288. (Forts.)
säga om herr Hagberg i Malmö, vilken i sina inlägg i fråga örn den svenska ekonomiska
politiken i stället säger så här: »Gå ut till de av kriget pinade folken i
Europa och fråga dem, om de icke vore glada åt hälften av vår levnadsstandard.»
Är det sådant som skall vara sakligt? — Vi lia väl försökt att hålla oss utanför
kriget för att slippa komma i samma elände som dessa folk. Jag tror, att de
av krig och fascism pinade folken komma nog att ha en del råd att ge Sveriges
folk, som hittills undgått kriget. Bland annat komma de säkerligen att råda
oss till att undan för undan inskränka kapitalets välde för att kunna skapa
en värld, där större social rättvisa är rådande, ett råd alltså av motsatt art mot
vad herr Hagberg förväntade.

Till sist några ord till direktör Wiberg. Han säger, att det icke går att lösa
löntagarnas problem genom att lasta över kostnaderna på näringslivet. Nej,
det går nog icke, så länge bolagen och de stora företagen som hittills skett tilllåtas
att genom utdelande av gratisaktier, genom avskrivningar, fonderingar
och nyinvesteringar till förmån för improduktiva ändamål och höga utdelningar
dölja de verkliga vinsterna. Jag har i dag icke tagit något enskilt exempel,
men jag skall taga ett, innan jag slutar. Det gäller för omväxlings skull ett
förhållandevis litet företag, nämligen Malmö strumpfabrik, som har 850 arbetare
och ett aktiekapital på 1 400 000 kronor. Fram till 1940 uppgick aktiekapitalet
till 2 200 000 kronor, varav 231 000 kronor tillkommit genom utdelning
av gratisaktier. År 1940 hade bolagets ställning till följd av produktionsökningen
under upprustningsperioden blivit så lysande, att 800 000 kronor avaktiekapitalet
betalades tillbaka till aktieägarna. Den redovisade bruttovinsten
ökades också kraftigt fram till 1940. År 1938 utgjorde den 1 264 000 kronor
men år 1940 1 732 000 kronor, en ökning med 37 %. Bruttovinsten har därefter
sjunkit, men även här visar utdelningspolitiken, att bolagsledningen, i vilken
märkes högerns riksdagsman, direktör Åke Wiberg, bedömer vinstutvecklingen
som utomordentligt gynnsam. Till 1938 var utdelningen 8 % men sänktes
följande år till 5 % för att 1940 i samband med ovannämnda återbetalning helt
inställas. År 1941 återupptogs emellertid utdelningen och var då och 1942 10 %.
Hur kunna de som veta, hur glänsande många privata företag gå, stå i riksdagens
talarstol och säga, att det är alldeles omöjligt för näringslivet att bära
större omkostnader för att förbättra arbetarnas löner? Det har för övrigt alltid
varit så, att aldrig ha de som företräda arbetsköparintressena godvilligt erkänt,
att det föreligger möjlighet till löneförbättring.

Priskontrollnämndens ordförande säger emellertid, att det finns ingen möjlighet
till nämnvärda prissänkningar över hela linjen. Det måste låta dystert för
de arbetare, som hört, att den linje vi måste välja för att förbättra läget är
varuprissänkningens linje. Han säger vidare, att man icke skall taga lösryckta
siffror från ett och annat företag. Det gjorde jag icke i mitt tidigare anförande.
Jag anförde andra grunder för att min uppfattning att rikedomarna ha ökats
är riktig. Det ansåg emellertid herr Bergvall, att han icke borde beröra. En
fråga, som jag anser, att arbetarrepresentanterna borde begrunda är alltså denna:
När någonsin har det överhuvud taget förekommit, att man från borgerligt
håll stått upp och sagt: »Nu är läget sådant, att det tillåter löneförhöjningar
för arbetarna.» Kunna ni ge ett enda ex''empel på att något sådant skulle
lia inträffat? Jag säger, att den arbetarrepresentant, som låter sig duperas av
de borgerligas prat örn att det icke går an att skapa större ekonomisk rättvisa
inom det nuvarande försörjningsläget, den arbetarrepresentanten har därmed
bevisat, att han så till den grad har mist kontakten med sin egen klass, att han
icke ens förmår se den klyfta, som i det samhälle och de förhållanden vi leva
gapar mellan å ena sidan fattiga och å andra sidan rika, en klyfta, som ständigt
i rättvisans och den sociala rättfärdighetens namn ropar på utjämning.

Onsdagen den 1 november 1944.

Nr 29.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 288. (Forts.)

Herr andre vice talmannen Carlström: Herr talman! Jag är naturligtvis
mycket glad över att herr Persson i Stockholm, här har bekant sig till de samhällsbevarande.
Han talar i annat sammanhang örn den dystra uppsyn, som en
del lia, vilka gå ut och på sitt håll skapa oro. Jag måste nu säga, att herr Persson
också ser så dyster ut ibland, att man kan misstänka, att han är i färd med
att vilja skapa ganska litet ro här i landet där han går fram. När han talar örn
klyftan, som finns mellan de fattiga och de rika eller mellan de olika grupperna,
så är det klart, att den se vi väl alla. Men om jag skulle i min hemort försöka
visa på den där klyftan och till de sämst ställda räkna dem som i Stockholm
ha 5 142 kronor i inkomst, blir det litet svårt för mig att få de sämst ställda
där hemma -— dit jag även räknar småbrukarna — att förstå vad som menas
med denna klyfta eller var gränsen går.

Herr Bergvall: Herr talman! Jag vill för att förebygga missförstånd säga
några ord med anledning av herr Perssons sista anförande. Jag poängterade i
mitt anförande, att det icke fanns något utrymme för större generella löneförhöjningar.
Jag säde vidare, att det otvivelaktigt är så, att på vissa områden finnas
sådana marginaler, att det finns prissänkningsmöjligheter, och de böra, så
långt detta överhuvud taget är möjligt, tillvaratagas. Det är lämpligare att gå
den vägen, att man tillvaratager dessa prissänkningsmöjligheter, än att man
utnyttjar den just i dessa fall faktiskt föreliggande möjligheten till löneförhöjningar.
Går man prissänkningsvägen, får man en förmån, som kommer alla *
till del. Det ligger nämligen så till, att vi icke ha någon garanti för att de stora
marginalerna, d. v. s. de marginaler, som möjliggöra prissänkningar eller
löneförhöjningar, finnas i de fall, där arbetarna äro sämst betalda. Det kan sålunda
hända, att örn man plockar ut de löneökningsmöjligheter som vid oförändrad
prisnivå finnas, blir det inga eller mycket små löneökningar för vissa
av de arbetargrupper, som äro sämst betalda, och kanske större för dem, som
stå relativt bättre till. Det finns ingen garanti för att spridningen är sådan, att
det vore rimligt att gå den väg herr Persson i Stockholm bekänner sig till. Därför
är det som sagt klokare att i detta sammanhang gå prissänkningens väg.
Den är rättvisare och den är fördelaktigare även med hänsyn till det prisläge
efter krigets slut, som vi eftersträva.

Efter härmed slutad överläggning remitterades propositionen till statsiutskottet.
Till utskottet skulle jämväl överlämnas de i anledning av densamma
inom kammaren avgivna yttrandena.

Härpå föredrogos var efter annan övriga Kungl. Majlis å bordet vilande
propositioner; och remitterades1 därvid till bankoutskottet propositionen, nr
289, angående undantag i vissa fall från bestämmelser i förordningen den
5 juni 1942 (nr 325) om jordbrukets kreditkassor;

till jordbruksutskottet propositionerna:

nr 290, angående räntan å ogulden köpeskilling för viss kronoegendom;

nr 291, angående befrielse för G. Karlsson från viss betalningsskyldighet
på grund av borgen; och

nr 292, angående avskrivning av visst i flottledsfonden ingående fordringsbelopp; till

statsutskottet propositionerna:

nr 293, angående inrättande av försvarets forskningsanstalt; och

nr 294, angående överskridande av vissa anslag å allmän förskottse tat I;

Nr 29.

Onsdagen den 1 november 1944.

till behandling- av lagutskott propositionen, nr 295, med förslag till förordning
angående ändring i vissa delar av förordningen den 26 juni 1931 (nr
280) om erkända sjukkassor, m. m.;

till statsutskottet propositionen, nr 296, angående provisorisk förbättring
av löneställningen för vissa befattningshavare i statens tjänst m. fl.;

till behandling av lagutskott propositionen, nr 297, med förslag till lag om
provisorisk förstärkning av tilläggspensioner och invalidunderstöd; samt

till statsutskottet propositionen, nr 299, angående tomt för statens normalskola.

§ 2.

Herr statsrådet Danielson avlämnade Kungl. Maj:ts proposition, nr 300.
nied förslag till lag angående ändring i lagen den 18 september 1943 (nr 691)
örn villkorlig frigivning.

Denna proposition bordlädes.

§ 3.

Interpellation Herr Thäpper erhöll på begäran ordet och anförde: Herr talman! Den stora
ström av flyktingar, som till följd av det pågående världskriget kommit till
vårt land, har sitällt oss inför en hel del svårbemästrade problem. Vårt folks
överväldigande flertal känner dock säkerligen en känsla av tillfredsställelse över
att det förunnats oss att fa bringa den humanitära hjälp, som varit oss möjlig
att ge. Organisationen av denna hjälpverksamhet har i huvudsak handhafts av
statliga myndigheter, men även kommunala organ ha i viss utsträckning anlitats
för att hjälpa flyktingarna till rätta. Organisationsapparaten torde i
stort sett ha fungerat tillfredsställande, även örn det på grund av verksamhetens
omfattning icke har varit möjligt att helt undvika vissa missförhållanden. Som
ett missförhållande torde man nämligen få beteckna, när handläggningen av
dessa ärenden präglas av alltför mycken byråkratism och formalism.

Ett exempel på sådan formalism och omständlighet vid behandlingen av
dessa ärenden kan anföras från ett flyktingsläger inom min egen hemkommun.
och dylikt förekommer säkerligen även på andra håll. Inom kommunen, Finspångs
köping, finnes ett större läger anordnat för estniska flyktingar.’Lägret
har anordnats av staten i samarbete med kommittén för estlandssvenskarna.
Kostnaderna för flyktingslägret bestridas i största utsträckning av statsmedel.
Örn emellertid någon av flyktingarna drabbas av sjukdom och behöver
läkar- eller lasarettsvård, skola kostnaderna härför bestridas av vistelsekommunens
fattigvårdsstyrelse, med rätt att i sinom tid återsöka kostnaderna av
statsmedel.

Det är ganska svårt att förstå vad avsikten med denna omgång kan vara.
Svarar staten direkt för övriga omkostnader, är det svårt att inse av vilka
skäl t. ex. sjukhusvården icke kan bekostas direkt av statsmedel.

Att handlägga sjukhusvården och bestrida kostnaderna härför för flyktingarna
i dessa läger enligt bestämmelserna i 60 och 61 §§ i fattigvårdslagen
måste därför framstå såsom en onödig omgång och leder också till onödig formalism
och pappersexercis. Bestämmelserna i nämnda paragrafer kunna betraktas
som förklarliga, när en fattigvårdsstyrelse omhändertager en enskild
utländsk medborgare, som kommit i behov av samhällsvård, men verka rent
groteska, när det gäller ett av offentlig myndighet eller med dess medgivande
anordnat flyktingsläger. Som exempel härpå kan anföras, att när Finspångs
fattigvårdsstyrelse i ett rätt stort antal fall fått svara för kostnaden för la -

Onsdagen den 1 november 1944.

Nr 29.

Interpellation. (Forts.)

sarettsvård åt flyktingar från det inom kommunen anordnade flyktingslägret,
har fattigvårdsstyrelsen icke allenast att anmäla varje sådant fall till länsstyrelsen
utan måste också i samband därmed begära vederbörandes hemsändande,
därest icke rätten till gottgörelse av statsmedel skall gå förlorad för kommunen.
Vid förfrågan hos statens inspektör för fattigvård och barnavård
ävensom hos länsstyrelsen har bekräftats, att denna formalitet skall iakttagas.
Vid denna anmälan skall fogas tillgängliga utredningshandlingar, varefter
fattigvårdsstyrelsen i februari månad året efter det då fattigvården utgivits
skall hos länsstyrelsen göra ansökning örn gottgörelse av statsmedel,
vilken ansökning skall åtföljas av ytterligare utredningshandlingar. Förfarandet
är, som synes, synnerligen omständligt och verkar ännu mera omotiverat,
när det skall tillämpas på flyktingar, vilka med statens medgivande kommit
till riket och vistas i av statsmedel bekostade förläggningar. Vad skall man
alltså få för uppfattning örn skyldigheten att begära hemsändning av dessa
estniska flyktingar?

Det mest rationella vad det gäller kostnaderna för sjukvård och lasarettsvård
åt personer från dessa flyktingsläger synes vara, att, då staten bekostar
övriga utgifter, även denna kostnad bestrides direkt av statsmedel, utan denna
onödiga omgång och byråkratiska handläggning.

Under hänvisning till vad jag ovan anfört tillåter jag mig hemställa örn
andra kammarens tillstånd att till statsrådet och chefen för socialdepartementet
rikta följande frågor:

1. Anser statsrådet det nu tillämpade förfarandet rörande gäldandet av
kostnaderna för sjukhusvård åt utländska medborgare, som vistas i vissa flyktingsläger,
vara tillfredsställande?

2. Örn så icke är fallet, avser statsrådet att vidtaga åtgärder för en bättre
och enklare handläggning av dessa ärenden?

Denna anhållan bordlädes.

§ 4.

Justerades protokollsutdrag.

§ 5.

Herr Persson i Vinberg avlämnade en av honom och herr Lindqvist undertecknad
motion, nr 550, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 297,
med förslag till lag örn provisorisk förstärkning av tilläggspensioner och
invalidunderstöd.

Denna motion bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.16 em.

In fidem
Sune Norrman.

Nr 29.

Lördagen den 4 november 1944.

Lördagen den 4 november.

Kl. 4 em.

§ 1.

Justerades protokollet för den 30 nästlidna oktober.

§ 2.

Föredrogs och remitterades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts å
kammarens bord vilande proposition, nr 300, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 18 september 1943 (nr 691) örn villkorlig frigivning.

§ 3.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott den på bordet liggande
motionen nr 550 av herrar Persson i Vinberg och Lindqvist.

§ 4.

Föredrogs den av herr Thäpper vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för socialdepartementet, angående formerna för
statens gäldande av kostnader för sjukhusvård åt sådana utländska medborgare,
som vistas i vissa flyktingsläger inom landet.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5.

Interpellation. Herr Håstad erhöll på begäran ordet och anförde: Herr talman! I och med
att strävandena att demokratisera den intellektuella utbildningen på sista
tiden tagit allt fastare former och därmed antalet nyinskrivna studenter
vid universitet och högskolor utvisat en år för år så gott som oavbruten stegring,
har frågan örn de intellektuellas sociala och ekonomiska ställning i samhället
blivit alltmera brännande. Deras fackorganisationer torde icke inom rimlig
tid av egen kraft kunna genomdriva sina berättigade krav. Det fordras
också förståelse och god vilja hos statsmakten.

Härvid intar frågan örn studieskulderna och deras ställning i beskattningssystemet
en central plats. Som förhållandena nu utvecklat sig torde det icke
vara någon överdrift att påstå, att av denna frågas lyckliga lösning är vårt
lands fortbestånd såsom kultursamhälle i hög grad beroende. För att belysa
detta påstående torde följande siffror vara på sin plats:

Under de sista åren ha i medeltal nära 4 000 personer årligen avlagt studentexamen.
Flertalet av dem, eller ca 2 500, skriver årligen in sig vid universitet,
fria högskolor eller fackhögskolor; bland de övriga torde bekymmer för
ekonomien driva många direkt efter studentexamen ut i förvärvslivet. Enligt en
av arbetsmarknadskommissionen verkställd undersökning, publicerad i Statens
offentliga utredningar 1943 nr 17, voro i november 1941 omkring 60 % av de
manliga studerandena vid universitet och högskolor belastade med ett genomsnittligt
skuldbelopp av 6 400 kronor per person. Vid slutexamens avläggande
beräknas skuldbeloppet uppgå till i medeltal 8—10 000 kronor för personer, som
avlagt kandidat- eller magisterexamen inom de olika fakulteterna, samt för li -

Lördagen den 4 november 1944.

Nr 29.

Interpellation. (Forts.)

eentiater eller doktorer till 15—20 000 kronor. Därtill kommer, att de närmaste
åren efter examen ofta medföra en betydande ytterligare skuldbelastning,
enär inkomsterna under dessa år för akademikerna ofta äro synnerligen låga i
de fall de icke äro belt obefintliga. Summan av samtliga nu löpande direkta
studieskulder kan beräknas uppgå till över 100 milj. kronor, ett oerhört belopp
sålunda. De personer, som ha sina studieskulder placerade i banker och andra
penninginrättningar, måste vanligtvis amortera dessa under de 10 till 15 år,
som följa närmast efter examens avläggande. Örn detta icke är möjligt för den
skuldsatte på grund av exempelvis alltför låga inkomster eller för stor familjeförsörjningsbörda
i förhållande till sin ekonomiska prestationsskyldighet kumuleras
ju skuldernas belopp, och tvånget att amortera samt även förränta den
växande skuldsumman leder éj sällan till en undergrävd ekonomi, som förföljer
den skuldsatte långt in i medelåldern och i ett flertal fall ända till uppnådd
pensionsålder. Ur samhälleliga och sociala synpunkter måste detta system
vara förkastligt, ty den enskildes arbetsprestationer äro i hög grad beroende
av ett visst ekonomiskt lugn och dito trygghetskänsla.

Ännu ett par siffror! Av vissa undersökningar, som framlagts till studentkonferensen
1943, framgår, att medellönerna för 30-åriga akademiskt bildade ligger
omkring 5 000 kronor örn året. Med en dylik inkomst måste det givetvis
ställa sig hart när omöjligt att fullgöra en amortering å 1 å 2 000 kronor årligen,
sedan skatter och nödvändiga räntor samt försäkringspremier betalats.
Följden måste bli skuldkumulering. Dessa förhållanden kunna icke heller stimulera
till en ur samhällets synpunkt önskvärd familjebildning hos de unga
akademikerna, något som också styrkts genom undersökningar örn giftermålsfrekvensen
och barnantal bland läroverkslärarna.

En nästan förskräckande analys av innebörden av skattesystemets betydelse
för studieskuldernas förstorande har nyligen gjorts i en artikel, »Studieskuldernas
straffbeskattning», av professor Tord Palander. Det skulle tyvärr här
föra för långt att citera den utförligt. Professor Palander utgår därvid från ett
antaget fall, att av två akademiskt utbildade personer, som äro 35 år, den ene är
skuldfri och den andre har en studieskuld på 20 000 kronor. Bägge ha en lön
på 12 000 kronor. För att den skuldtyngde skall nå samma realinkomst som
den skuldfrie måste han skaffa sig extra inkomster för att täcka ränta (beräknad
efter 5 %), amortering och livförsäkringsskydd. Dessutom måste extrainkomsterna
ökas med ett belopp, som svarar mot beskattningen av den ökade
inkomsten minus avdrag för förräntningen. Den skuldsatte måste enligt dessa
beräkningar för att nå samma realinkomst som den skuldfrie förtjäna 2 696 kronor
extra. Mer- eller straffbeskattningen för den överskjutande inkomsten, som
icke skänker den skuldsatte någon faktiskt förbättrad inkomst, är i det tänkta
fallet 510 kronor.

Professor Palander skärskådar även det fallet, att en person vid 30 års ålder
Ilar efter studier och utbildning en samlad skuldbörda, på 20 000 kr. Han har i
fortsättningen en inkomst å 11 750 kronor, varav 1 750 kronor årligen avsättas
för skulders förräntande och avbetalning. Örn den del av inkomsten, som åtgår
för att avbörda sig studieskulden, vore beskattningsfri, skulle vederbörande vid
52 års ålder vara från skuldbördan. Enligt nu utgående skatter blir han det inte
förrän mellan 64 och 65 år. Örn hans skuld uppkommit genom en upplåning
av 2 400 kronor per år under fem år i åldern 19—24 år och genom upplåning
för räntor oell försäkringspremier i åren 25—30 år, under vilken tid han blott
kunde förtjäna till uppehället, bli hans sammanlagda utgifter i räntor, amorteringar.
premier och extraskulder, innan skulden slutbetalats, ca 59 000 kronor,
därav i merskatfcr inte mindre än 23 000 kronor. Och denna extra beskattning
åsamkas vederbörande för en ursprunglig skuld på 12 000 kronor.

Andra kammarens protokoll Wkk. Nr 29. 5

Nr 29.

Lördagen den 4 november 1944.

Interpellation. (Forts.)

Så långt professor Palander.

Här föreligger verkligen ett .synnerligen allvarligt problem, som från samhällets
sida påfordrar en snar lösning. Man kan med skäl tala om en »studieskuldernas
straffbeskattning», som strider mot den bärande principen i vårt
nuvarande beskattningsystem, nämligen den att skatten skall utgöras efter förmågan.

På allt flera håll bryter nu den uppfattningen igenom — och detta även
utanför den trängre akademiska kretsen — att avbetalningar på studieskulder
böra anses som en omkostnad, vilken vid taxeringen bör anses såsom avdragsgill.
Visserligen kan däremot invändas, att enligt stadgande i 20 § kommunalskattelagen
kapitalavbetalning på skuld — som det ju här är fråga örn — icke
får avdragas vid beräkning av den skattepliktiga nettoinkomsten. Däremot kan
dock anföras, att det här icke är fråga örn en vanlig kapitalskuld utan snarare
en skuldsättning för anskaffande av en visserligen, immateriell tillgång, nämligen
ett visst mått av kunskaper, med vilken tillgång akademikern senare ämnar
driva och även driver en rörelse i form av utbjudande av denna tillgång till
den högst bjudande på den allmänna arbetsmarknaden. Örn problemet ses från
dessa utgångspunkter, från vilka det i realiteten också måste ses, ligger det
nära till hands, att en intellektuell rörelseidkare med en immateriell tillgång
bör tillerkännas samma rätt som en rörelseidkare med en materiell tillgång att
även i beskattningsavseende göra vissa årliga avskrivningar, som beträffande
den förre kan anses sammanfalla med storleken av de enligt lånevillkoren fastställda
årligen förfallande amorteringsbeloppen.

På samma sätt som en rörelseidkare investerar kapital — eget eller upplånat
— i anläggningstillgångar, investerar den studerande eget eller upplåna!
kapital i den immateriella kunskapstillgången. Därför bör i första hand prövas'',
huruvida icke möjligheter böra skapas iför skattefria avdrag från inkomst
för ett återställande av den examinerades förmögenhetsstatus för studiernas
början. Det i utbildningen nedlagda kapitalet förbrukas ju under studieperioden,
vare sig kapitalet upplånats eller ej; Örn det tagits av föräldrarnas
inkomst, är det ju redan inkomstbeskattat. Även örn en person vid början
av studierna har ett ärvt kapital å t. ex. 20 000 kr., sam han »läser upp», blir
ju hans behållna inkomst av yrhet = summan av lön minus studiekostnaden
20 000 kr. Därför finns det skäl för att möjligheterna till återställande av förmögenhetsstatus
i detta avseende icke begränsas till lånat kapital.

För en dylik lösning erfordras givetvis'' en legal bestämning av kostnaderna
för olika slags utbildning, bl. a. för att ej s. k. »spritskulder» skola inkluderas,
samt även den tid, under vilken dylika avdrag må äga rum efter utbildningens
avslutande, bestämd olika för olika slags utbildning. Örn t. ex. kostnaden
för jur.-kand.-examen beräknas till 18 000 kronor, bör 1 eller 2 år efter
examen under följande 10-årsperiod 3/i0 av studiekostnaden få skattefritt avdragas.
Amorteringsplan bifogas deklarationen, och rätt till »förskjutna avdrag».
då dessa under något år ej kunnat utnyttjas, stadgas. Systemet kan
helt anknytas till skatteförmåga — principen örn avdragsrätten kombineras med
att ett mot avdraget svarande belopp antingen skall ha använts till skuldbetalning
eller sparats.

Skulle man för närvarande icke anse sig kunna gå så långt, att man utan
vidare bör medgiva skattefria avdrag för studiekostnader, även om dessa avdrag
legalt normerades, kräver problemets utomordentliga stora vikt, att andra
utvägar prövas och detta även, örn en dylik skulle innebära en brytning med
hittillsvarande skatterättsliga rättsuppfattning.

En sådan utväg skulle kunna vara att medgiva rätt för den studerande —
ej skyldighet — att få beloppet av ett erhållet studielån beskattat såsom in -

Lördagen den 4 november 1944. Nr 29. 59

Interpellation. (Forts.)

komst after gällande skattesatser, åtminstone provisoriskt, i gengäld mot att
lian sedermera finge åtnjuta skattefritt avdrag för amorteringar å berörda lån.
i den mån de årligen förfalla till betalning oell även erläggas. Visserligen
måste ju härigenom lånesumman ökas med skatternas belopp för att täcka det
fulla medelsbehovet hos låntagaren, men fördelarna med ett dylikt system äro
dock övervägande. Om detta genomföres, kommer givetvis lånens belopp att
inskränkas till och motsvara ett års behov, då det på grund av skatteprogressionen
skulle vara ofördelaktigt för låntagaren att skuldsätta sig för mer än
ett års behov i taget. Om man antager, att ett studieårs medelsbehov uppgår
till 2 400 kronor, att livförsäkring »med årligen stigande premie» måste tagas
för pantförskrivning, att låntagaren är ensamstående, att beskattningsorten
tillhör högsta artsgruppen, att låntagaren icke haft någon beskattningsbar inkomst
tidigare år samt statliga inkomst- och ''förmögenhetsskatten och värnskatten
utgår med nuvarande satser och de sammanlagda kommunala utgå med
tillhopa 10 %, blir den sammanlagda stats- och kommunalskatten ca 350 kronor
å det med skatten ökade lånebeloppet, ca 2 750 kronor. Om nettolånebehovet
följande år är detsamma, 2 400 kronor, blir bruttolånebeloppet mindre, eftersom
låntagaren får göra avdrag för dels erlagda räntor och försäkringsavgifter
oah dels föregående års kommunalutskylder. Allt efter som studieåren
gå med oförändrat nettobehov minskas bruttolånebeloppet, enär de avdragsgilla
utgifterna för räntor och försäkringspremier stiga i högre grad än kommunalutskyldema
minska. Att den studerande vid ett dylikt skattesystem kommer
i åtnjutande av ortsavdrag under hela studielånetiden, är givetvis enbart det
en stor fördel, men än större fördel blir det genom att han senare vid amorteringarnas
fullgörande får göra avdrag för dessa under kela den tid som de
pågå. Sådan »straffbeskattning», som nu föreligger beträffande studieskulder,
kan nied ett dylikt system icke förekomma, och den utgående skatten blir avpassad
efter den beskattades verkliga bärkraft. Ej heller kan man tala örn
någon mannamån, eftersom skatt redan tidigare erlagts å beloppet, och statens
eller kommunens fiskaliska intressen bli sålunda icke eftersatta.

Man ser det principiellt riktiga i detta förslag klarast, örn man jämför det
med den skatterättsliga ställning, som kapitalförsäkringar nu intaga. I dylikt
fall (såsom kapitallivförsäkring, livränteförsäkring och pensionsförsäkring)
få enligt huvudregeln nu skattefria avdrag åtnjutas för årliga utgifter därför,
varefter utfallande kapitalbelopp inkomstbeskattas. Varför skulle man då icke
principiellt kunna vända på detta system, så att utfallande kapitalbelopp först
inkomstbeskattas och därefter få skattefria avdrag ske för nödvändiga utgifter
därför (i detta fall de årliga amorteringarna)? Något principiellt, hinder däremot
torde icke föreligga.

Ovanstående system — som kunde kompletteras dels med möjlighet ilven
för nuvarande skuldsatta intellektuella med examen att genom inkomstbeskattade
konverteringslån komma i samma förmånliga ställning som yngre kolleger,
dels med en utvidgning av systemet att omfatta samtliga studie- eller
utbildningskostnader — är givetvis endast ett förslag till lösning av frågan.
Även andra utvägar äro tänkbara och böra undersökas.

En rationell lösning av hela detta problemkomplex är en tvingande nödvändighet
icke blott nied hänsyn till vårt samhälles fortsatta existens såsom kulturstat
och angelägenheten av en effektiv demokratisering av särskilt den
högre intellektuella utbildningen utan även på grund av den utveckling, som
det pågående kriget medfört på berörda område. Dels bär ju den allmänna
studietiden vid universitet och högskolor förlängts älven absolut på grund av
inkallelser till beredskapstjiinst. Dels har ju också penningvärdet sjunkit under
kriget mod följd ali studicskulderna vid en stegring av kronans vilrde ökas

Nr 29.

Lördagen den 4 november 1944.

Interpellation. (Forts.)

i motsvarande grad. Dels kommer säkerligen ock som ett ytterligare påbröd
vid nuvarande sträffbeskattning av studieskulder de skuldsatta förvärvsarbetande
akademikernas skatteförmåga efter kriget att stå i ännu sämre förhållande
till skattebelastningen än före detsamma, eftersom skattetryeket efter
kriget inom en överskådlig framtid torde komma att ligga högt och högre än
före kriget.

Mot bakgrunden av vad sålunda anförts får jag därför anhålla örn att till
statsrådet och chefen för finansdepartementet framställa följande fråga:

Har herr statsrådet observerat de synnerligen ogynnsamma och orättvisa
konsekvenserna av studieskuldernas m. m. nuvarande ställning i beskattningssystemet? Ämnar

herr statsrådet hänskjuta frågan till en snar och snabb utredning?

Denna anhållan bordlädes.

§ 6.

Justerades protokollsutdrag.

§ 7.

Herr Andersson i Malmö avlämnade följande av honom m. fl. undertecknade
motioner:

nr 551, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 297, med förslag till
lag örn provisorisk förstärkning av tilläggspensioner och invalidunderstöd;
och

nr 552, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 288, angående utgifter
å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1944/45.

Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.12 em.

In fidem
Sune Norrman.

Stockholm 1944. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

444859