RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1944:27)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1944. Andra kammaren. Nr 27.

Måndagen den 10 juli.

Kl. 4 e. m.

§ 1.

Justerades protokollen för den 27, den 28, den 29 och den 30 nästlidna juni.

§ 2.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Sköld, som anförde:
Herr talman! Herr Senander har med kammarens tillstånd till chefen för socialdepartementet
ställt följande frågor:

1. Är det statsrådet bekant att familjebidragsnämnden i Göteborg, enligt
vad som uppgivits efter direktiv från arbetsmarknadskommissionen, vägrar
från beredskapstjänst hemförlovade sockerbruksarbetare s. k. förlängt familjebidrag
under motivering att de äro indragna i den pågående sockerbrukskonflikten? 2.

Ämnar statsrådet vidtaga några åtgärder för att åsyftade hemförlovade
beredskapsinkallade erhålla berörda förmån?

Då frågorna närmast avse försvarsdepartementets verksamhetsområde, skall
jag besvara dem.

Enligt bestämmelserna i den nu gällande familjebidragsförordningen kunna
de löpande familjebidragen utgå även för viss tid efter militärtjänstgöringens
avslutande. Skälet härtill, är givetvis, att de värnpliktiga ofta icke ha möjlighet
att omedelbart efter militärtjänstgöringens slut få inkomst av sitt gamla
arbete. En närmare redogörelse för bestämmelsernas innehåll torde jag icke
behöva här lämna. Jag hänvisar härvidlag till den redogörelse jag i denna kammare
den 30 maj 1944 lämnade vid besvarandet av en annan interpellation rörande
förlängda familjebidrag.

I samband med sockerkonflikten uppstod en viss osäkerhet beträffande tilllämpningen
av dessa bestämmelser. De genom strejken aktualiserade problemen
hade icke förutsetts i tidigare utfärdade anvisningar rörande krigs farn i 1-jebidragsförfattningens tillämpning. Ehuru strejken numera är bilagd, vill jag
begagna tillfället att med utgångspunkt från den föreliggande interpellationen
redogöra för hur i fall av arbetskonflikt kommer att förhållas med ifrågavarande
familjebidrag.

Särskilda anvisningar för hur familjebidragsnämnderna skulle förfara i händelse
att vederbörande vid militärtjänstgöringens avslutande icke kan erhålla
arbete på grund av arbetskonflikt ha icke utfärdats. Under hand har, då frågan
underställa arbetsmarknadskommissionen, det rådet givits, att förlängd
familjepenning icke borde beviljas, enär den värnpliktige därigenom skulle
komma i bättre ställning än sina yrkeskamrater, som icke varit inkallade. Familjebidraget
kan beräknas i vissa fall utgå med högre belopp än konfliktunderstödet.
Bostadsbidrag däremot borde utbetalas, då hyran förfölle till betalning
några dagar efter militärtjänstgöringens upphörande och svårigheten att

Andra hammarens protokoll 1944. Nr 27. 1

Svar på
interpellation

Nr 27.

Måndagen den 10 juli 1944.

Svar på interpellation. (Forts.)

betala denna icke kunde anses vara beroende av arbetskonflikten utan av militärtjänstgöringen.

När dessa råd gåvos, utgick man ifrån, att konfliktunderstödet utbetalades
från och med första dagen efter militärtjänstgöringens upphörande. Då det
emellertid framgått, att konfliktunderstöd, som den i konflikt indragne visserligen
kan erhålla från första dagen efter militärtjänstgöringens upphörande,
ofta icke kan utbetalas förrän efter 9—10 dagar efter det framställning gjorts
om dylikt understöd, kommer den i konflikt indragne i samma läge som den,
som efter avslutad militärtjänstgöring erhållit arbete omedelbart men dock
icke får sin lön utbetalad förrän efter en tids förlopp. För likformighets vinnande
finner jag det skäligt, att förlängt familjebidrag (familjepenning) skall
kunna utgå även till värnpliktiga, som äro indragna i konflikt till dess frågan
örn konfliktunderstöd hunnit ordnas. Avgörande bör sålunda vara det faktiskt
förefintliga behovet under dagarna efter militärtjänstgöringens upphörande.
Naturligtvis får man dock i dessa fall — lika litet som i de fall som avsågos i
det den 30 maj lämnade interpellationssvaret — överskrida de i krigsfamiljebidragsförordningen
föreskrivna maximitiderna för förlängt bidrag. Vidare
måste utbetalningen av förlängt bidrag föregås av behovsprövning i vanlig
ordning och familjebidragsnämnderna alltså i värjo enskilt fall undersöka, örn
särskilda skäl föranleda till förlängning av bidragstiden.

Jag har inhämtat, att statens arbetsmarknadskommission har samma uppfattning,
som den, varåt jag sålunda givit uttryck och kommissionen kommer
att härom inom närmaste tiden meddela familjebidragsnämnderna anvisningar.

Härmed tror jag mig ha lämnat svar på interpellantens båda frågor.

Flärefter yttrade

Herr Senander: Herr talman! Jag ber att till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
få framföra mitt tack för svaret på min interpellation.

Beträffande innehållet vill jag bara kort och gott konstatera, att det, så vitt
jag kan bedöma saken, är helt tillfredsställande.

Vidare anfördes ej.

§ 3.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets memorial, nr 230, angående allmän beredskapsstat för budgetåret
1944/45;

bevillningsutskottets betänkande, nr 48, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning örn ändring i förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften, m. m., i vad propositionen avser
stämpelavgiften för expeditioner från civilförsvarsstyrelsen;

bankoutskottets utlåtanden och memorial:

nr 70, i anledning av framställning från delegerade för riksdagens verk
angående omreglering av vissa äldre tjänstepensioner till f. d. befattningshavare
vid riksdagens verk;

nr 71, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning angående omreglering
av vissa äldre tjänstepensioner till f. d. arbetare vid riksbankens
sedeltryckeri och pappersbruk; och

nr 72, angående ersättning till två riksdagsvaktmästare vid inkallelse till
militärtjänstgöring;

Måndagen den 10 juli 1944.

Nr 27.

andra lagutskottets utlåtande, nr 69, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nied förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 § 16:o) och 17 :o)
lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt;

andra särskilda utskottets memorial och utlåtanden:

nr 4, med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande andra
särskilda utskottets utlåtande nr 3 i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till brandlag och brandstadga m. m. dels ock i ämnet väckta
motioner;

nr 5, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till civilförsvarslag,
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner;

nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till civilförsvaret
för budgetåret 1944/45 jämte i ämnet väckta motioner;

nr 7, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag
till brandväsendet, dels ock i ämnet väckta motioner;

nr 8, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående tillsättande av länsombud
för krigsmaterielverket;

nr 9, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till avlöningsreglemente
för personal i det allmänna civilförsvaret, m. m. jämte i ämnet
väckt motion; och

nr 10, angående ersättning till kanslipersonalen hos andra särskilda utskottet;
samt

budgetdeputerades memorial angående arvode åt deputerades sekreterare.

§ 4.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 455, till Konungen i anledning av riksdagens år 1943 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1942—30
juni 1943.

§ 5.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.07 em.

In fidem
Sune Norrman.

Nr 27.

Tisdagen den. 11 juli 1944.

Svar på
interpellation.

Tisdagen den 11 juli.

Kl. 2 em.

Förhandlingarna vid detta sammanträde leddes av herr förste vice talmannen.

§ 1.

Herr förste vice talmannen lämnade på begäran ordet till

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller, som anförde: Herr
talman! Herr Hansson i Skediga har med kammarens tillstånd till chefen för
folkhushållningsdepartementet framställt följande fråga:

Har herr statsrådet för avsikt att låta vidtaga sådana åtgärder, att tillgången
på arbetshjälp vid skörden säkerställes?

Då interpellationen i huvudsak berör en arbetsmarknadsfråga torde det vara
motiverat att svaret avgives av mig.

Frågan örn jordbrukets arbetskraftsförhållanden under innevarande säsong
och de arbetsmarknadspolitiska åtgärder, som vidtagits för att i möjligaste
mån förse jordbruket med behövlig arbetskraft, har jag tidigare berört i ett
interpellationssvar i första kammaren till herr Hallagård, vilket avgavs den
16 maj 1944. Mitt svar kan därför inskränkas till att delvis upprepa och att
komplettera de uppgifter som då lämnades. I herr Hallagårds interpellation
uttalades farhågor beträffande möjligheten att tillgodose jordbrukets arbetskraftsbehov
under vårbruket. De svårigheter, som förelegat, ha dock i stort
sett övervunnits, och även örn bristen på arbetskraft för enskilda jordbrukare
medfört stora ansträngningar, har dock arbetskraft^ roblemet kunnat lösas.
Några klagomål ha icke inkommit till arbetsmarknadskommissionen.

Vad först den yrkesvana arbetskraften inom jordbruket beträffar, har genom
systemet med uppgiftskort för värnpliktig jordbrukspersonat möjlighet
öppnats att tillförsäkra jordbruket en stor del av den vana arbetskraften, som
under de mest bråda tiderna vid sådd och skörd friställes från militärtjänstgöring.
Uppgiftskorten ha uppdelats i angelägenhetsgrupper, för att man med ledning
härav skall kunna få till stånd en viss turordning för den hempermittering,
som det militära läget må kunna medgiva. 55—60 % av de värnpliktiga
jordbrukarna äro placerade i de tre högsta angelägenhetsgrupperna A, B och
C. Övningsuppehållet för rekryterna kommer dessutom att förläggas till för
skördearbetet lämplig tidpunkt.

För att åt jordbruket i görligaste mån bevara den yrkesvana arbetskraften
har i bestämmelserna örn arbetsförmedlingstvång för torvhantering och tillståndstvång
för byggnadsverksamhet stadgats förbud för jordbruksarbetare
att taga anställning inom torvhanteringen resp. byggnadsverksamheten. Kontrollen
över att dessa bestämmelser efterlevas utövas av länsarbetsnämnderna,
som till sitt förfogande ha särskilda kontrollanter. Kontrollen har i år varit
särskilt noggrann, vilket bl. a. framgår av de många besvär över länsarbetsnämndernas
avstängningsbeslut, som anförts hos kommissionen.

En omständighet, som i viss mån kommer att underlätta rekryteringen av
arbetskraft till sädesskörden är, att torvbrytningen beräknas upphöra i slutet

Tisdagen den 11 juli 1944.

Nr 27.

Svar på interpellation. (Forts.)

av juli, varigenom en del arbetskraft där kommer att lösgöras. Arbetsförmedlingarna
komma att inrikta sin uppmärksamhet på att söka överföra den här
lösgjorda arbetskraften till jordbruket.

Jordbrukets ordinarie arbetarstam brukar under normala förhållanden icke
räcka till att täcka jordbrukets behov av arbetskraft till skörden, utan ovan
arbetskraft har då måst tillföras jordbruket. Givet är, att under nuvarande
läge, då en del av jordbrukets vana arbetarstam trots systemet med uppgiftskort
måste fullgöra militärtjänst även under skördetiden, arbetskraft i större
utsträckning än tidigare måste anskaffas från andra yrkesområden. Arbetsförmedlingarna
komma härvid att göra alla ansträngningar för att täcka behovet.
För att främja en dylik överföring ha arbetsförmedlingarna möjlighet att
av statsmedel lämna resebidrag till arbetskraft, som söker sig till jordbruket
från andra näringsgrenar. Därest industriarbetare i en stad eller större samhälle
skulle permitteras, kunna arbetsförmedlingarna även under vissa omständigheter
ordna med dagliga resor till och från arbetsplatsen för dessa arbetare,
örn de åtaga sig tillfälligt jordbruksarbete i närheten av resp. stad eller
samhälle. Även nödiga arbetskläder och skodon kunna i dylika fall utlånas
av arbetsförmedlingarna.

Interpellanten framhåller, att antalet hjälpsökande arbetslösa fortfarande
är stort, varför det bör ligga närmast till hands att söka överföra dessa till
jordbruket. Arbetslösheten har visserligen under de gångna vintermånaderna
varit något större än motsvarande tid föregående år, men en markant minskning
av arbetslöshetssiffran kan konstateras under de sena-ste månaderna. Sålunda
utgjorde antalet hjälpsökande arbetslösa den 31 maj i år 11 800 och den
30 juni ca 8 500; en minskning på över 3 000 personer på en månad. Denna
minskning kommer säkerligen att fortsätta, då arbete pågår med överförande
av arbetslösa till såväl jordbruket som andra näringsgrenar, som lida brist på
arbetskraft. En stor del av de arbetslösa äro emellertid så gamla, att de ej
utan vidare kunna överföras till ett för deni ovant arbetsområde eller flyttas
från en ort till en annan. Andra åter äro placerade i sådana beredskapsarbeten,
som ingå i vårt försvarsarbete och som f. n. icke lämpligen böra avbrytas
eller inskränkas. Kontantunderstöd uppbäres f. n. endast av ca 350 personer,
samtliga äldre, mindre arbetsdugliga personer. Givetvis kommer en fortsatt
översyn att göras över dem, som uppbära kontantunderstöd eller äro placerade
på icke försvarsviktiga beredskapsarbeten, så att de, som lämpa sig härför,
snarast överföras till öppna marknadens arbeten.

I överenskommelse mellan statens arbetsmarknadskommission och väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen å ena sidan samt svenska väg- och vattenbyggnadsarbetareförbundet
å andra sidan har i avtal angående beredskapsarbete stadgats
en ömsesidig uppsägningstid av 8 dagar om arbete erbjudes utanför det
egna eller närliggande yrkesområde. Undantag härifrån utgör emellertid skördearbete,
där ingen uppsägningstid gäller. Arbetare kunna således omedelbart
överföras från beredskapsarbete till skördearbete, vilket ofta ordnas genom att
permission beviljas.

För att underlätta överförande av arbetslösa lill jordbruket har statens arbetsmarknadskommission
i sommar på försök organiserat ett par speciella arbetslöshetsläger
inom jordbruket, där arbetslösa industriarbetare med tillhjälp
av statsbidrag under några veckor skola erhålla en snabbutbildning i jordbruksarbete.
Lägren ha ännu icke fått några deltagare, men stå beredda att
träda i funktion och mottaga arbetskraft, som frigjorts inom andra yrken än
jordbruket.

. Ett gott tillskott till vår svenska arbetsmarknad utgöra de utlänningar,
vilka som flyktingar vistas i vårt land. Inom jordbruket tillsattes sålunda ge -

Nr 27.

Tisdagen den 11 juli 1944.

Svar på interpellation. (Forts.)

noin arbetsförmedlingarna under 1943 oa 3 600 platser med flyktingar, och
motsvarande siffra för de fem första månaderna 1944 är ca 2 000. Många estlandssvenska
familjer ha under de senaste månaderna tillförts det svenska
jordbruket och ha på grund av sin tidigare vana vid jordbruksarbete varit en
värdefull hjälp inom det svenska jordbruket.

En intensiv propaganda har i år bedrivits för anskaffande av frivillig arbetshjälp
till jordbruket. Främst har det härvid gällt ungdomar, som antingen
sammanförts i speciella jordbruksläger eller utplacerats hos enskilda jordbrukare.
Enligt till arbetsmarknadskommissionen inkomna rapporter ha t. o. m.
mitten av juni i år över 10 000 personer anmält sig till frivillig avbetshjälp. I
stort sett har behovet av dylik arbetskraft hitintills kunnat tillgodoses.

Tidigare åT bär man även under skördetiden organiserat frivilliga arbetslag
från industrier samt statliga och kommunala företag, där deltagarna på
kvällar och söndagar kunnat hjälpa sådana gårdar, som haft svårast att få
sin säd bärgad. Dylika arbetslag komma säkerligen att organiseras även i år,
därest behov därav skulle uppstå. Även militära förband, som äro förlagda
i närheten av gårdar med brist på arbetskraft, ha möjlighet att ställa arbetskraft
till förfogande i kritiska situationer.

Interpellanten framhåller även möjligheten av att för kortare tid inställa
väg- och byggnadsarbeten, som utan olägenhet kunna uppskjutas, varigenom
arbetskraft kunde lösgöras för jordbruket. Då det på grund av brist på material
och under vissa tider även på arbetskraft i stort sett endast äro angelägna
byggnads- och anläggningsföretag, som få bedrivas, torde det vara svårt
att i någon större utsträckning kunna tillgripa denna åtgärd. För bostadsbyggandet,
som i regel är inriktat på att vara färdigt till den 1 oktober, skulle
några veckors avbrott i augusti eller september månad medföra rätt allvarliga
konsekvenser.

Interpellanten uttalar farhågor för att skörden på grund av den kalla oell
regniga väderleken under vårmånaderna kommer att mogna ovanligt sent och
att skördearbetet därför måste koncentreras till en kortare tid, varigenom
behovet av arbetskraft blir mycket stort. Den osedvanligt varma väderlek, som
varit rådande den senaste tiden, torde emellertid i rätt avsevärd grad lia påskyndat
sädens mognande. Man kan därför lia skäl att hoppas, att skördearbetet
i år ej behöver bliva avsevärt försenat och att också arbetskraftsfrågan
till skörden skall kunna lösas utan alltför drastiska åtgärder.

Av redogörelsen har framgått att omfattande arbetsmarknadsåtgärder redan
vidtagits för att tillförsäkra jordbruket arbetskraft under innevarande säsong.
Redogörelsen torde sålunda få anses utgöra svar på den fråga, som ställts
av interpellanten.

Härefter yttrade

Herr Hansson i Skediga: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet och
chefen för socialdepartementet få framföra mitt tack för svaret. Statsrådet
framhåller däri, att åtskilliga åtgärder vidtagits för att tillförsäkra jordbruket
den nödvändiga arbetskraften under skörden. Jag vill emellertid som min mening
uttala, att dessa åtgärder icke äro tillräckliga för att bärga den relativt
goda skörden. Det framstår som absolut nödvändigt att de inkallade jordbrukarna
och jordbruksarbetarna hempermitteras, när skördetiden är inne. Det är
även högeligen nödvändigt att det vanliga övningsuppehållet för rekryterna
förlägges till för skördearbetet lämplig tidpunkt och varar minst tre veckor.

Vidare framhålles i svaret, att de vägarbeten som nu pågå äro så angelägna
att de icke utan olägenhet kunna uppskjutas. Detta kan dock knappast vara

Tisdagen den 11 juli 1944.

Nr 27.

Svar på interpellation. (Forts.)

fallet. Man kan även tänka sig att arbeten, som avse vägunderhållet, för någon
kortare tid inställas, exempelvis tre veckor eller en månad som jag framhöll i
min interpellation. Den personal, som kan överflyttas till jordbruksarbete, får
dock icke på något sätt vidkännas förluster eller inskränkningar i löne- och
pensionsförmåner, som den åtnjuter på grund av sin statliga anställning, det
vill jag särskilt betona.

Även inom andra yrkesområden torde säkerligen en hel del personal kunna
överflyttas till jordbruket under skördetiden. Arbetsförmedlingarna kunna härvid
lämna resebidrag till personer, som söka sig över till jordbruket. Det kan
ifrågasättas, huruvida icke staten på lämpligt sätt bör kompensera den skillnad
i löner, som råder mellan jordbrukets arbetare och anställda inom andra yrken.

Det framstår som önskvärt att speciella jordbruksläger upprättas med statens
stöd, från vilka läger arbetskraften sedan kan skickas ut till de olika gårdarna.
Det förhåller sig nämligen så att lanthusmödrarna redan äro så tyngda
av arbete att det icke är möjligt att ytterligare belasta landsbygdens hårt arbetande
kvinnor. Av statsrådets svar framgår, att man även skulle kunna förvänta
arbetshjälp från i trakten liggande militära förläggningar. Det vore tacksamt
örn initiativ härtill toges fortast möjligt och att planerna härutinnan bragtes
till allmänhetens kännedom.

Då skördens bärgande är en angelägenhet, som berör hela landet och vår försörjning
under det kommande året, är det nödvändigt att alla åtgärder vidtagas,
som kunna komma i fråga. Jag vill i detta sammanhang citera vad jag
läste i en tidning häromdagen. Det stod där: »Nu skulle det behövas en megafon
att ropa i så det hörs över hela landet----det behövs i runt tal ytter ligare

50 000 hjälpkrafter för att man skall kunna bärga och få in i ladorna
vad jorden väntas ge i år. Men ännu sitter man i dyster stämning på länsarbetsnämnderna
med nästan blanka anmälningslistor i händerna. Och snart skall
rågen börja skäras--—.»

Det är tydligt att den gamla beredskapsandan håller på att slockna. Ett bevis
härpå är att 2 000 värnpliktiga, bland dem många jordbrukare, måste hållas
kvar vid luftbevakningen därför att det icke varit möjligt att få frivilliga luftbevakare.
Det är tydligen angenämare att ligga på badstranden och sola sig
ari att göra en insats för landets försörjning.

Vidare anfördes ej.

§ 2.

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller, erhöll på begäran _ Svar på
ordet och yttrade: Herr talman! Herr Lindqvist har med kammarens tillstånd interpellation.
till mig ställt följande fråga:

Kan det beräknas att det förslag till provisoriska åtgärder till ökning av
folkpensionerna, som socialvårdskommittén enligt Kungl. Maj:ts beslut den 28
april 1944 har att avgiva, kommer att föreligga inom sådan tid, att därpå
grundad proposition kan föreläggas 1945 års riksdag?

Herr Senander har med kammarens tillstånd till mig framfört följande
fråga:

Ämnar statsrådet, i anledning av riksdagens nyligen gjorda uttalande beträffande
folkpensionerna, ta initiativ till framläggande inför den nu samlade
riksdagen av förslag till förbättrade folkpensioner och invaliditetsunderstödr

Det torde i stort sett råda enighet örn att folkpensionerna i möjligaste mån
böra uppbringas till sådan storlek, att folkpensionärerna endast i undantagsfall
skola behöva söka hjälp hos fattigvården.

Nr 27.

Tisdagen den 11 juli 1944.

Svar på interpellation. (Forts.)

Visserligen lia folkpensionerna och invalidunderstöden genom 1935 års lag
om folkpensionering, dyrortsgraderingens införande genom riksdagens beslut
1937 och under krigsåren stiftade lagar örn dyrtidstillägg å folkpensioner avsevärt
förbättrats, men läget för ett stort antal folkpensionärer är, trots dessa
förbättringar och trots att dessutom möjligheten av kommunala pensionstillägg
gives, icke sådant, att det motsvarar denna målsättning. Då socialvård skommittén
tillsattes 1937 angavs i dess direktiv att den bl. a. skulle granska socialförsäkringen
för att utröna, huruvida den borde underkastas förändringar i syfte
att bättre tillgodose föreliggande uppgifter. På grund av tekniska skäl bär
socialvårdskommittén, innan den är beredd att framlägga förslag örn reformering
av folkpensioneringen, ansett sig först böra draga upp riktlinjerna för en
allmän sjukförsäkring, varom förslag i år framlagts. Socialvårdskommitténs utredning
av folkpensioneringen har dock utlovats föreligga i sådan tid, att proposition
i anledning av dess förslag skulle kunna föreläggas 1946 års riksdag.
På grund av omfattningen av den tekniska apparat, som en omläggning
av folkpensionerna kräver, kommer ett beslut av 1946 års riksdag örn folkpensionsreform
icke att kulina resultera i en förbättring för pensionstagarna
förrän under 1948.

_ Efter yrkande i denna kammare av interpellanten herr Lindqvist har årets
riksdag hemställt hos Kungl. Maj :t om framläggande snarast möjligt av förslag
till allmän förbättring av nu utgående folkpensioner och invalidunderstöd.
Då det å ena sidan var angeläget att icke förrycka socialvårdskommitténs
omfattande utredning rörande en folkpensionsreform men då det å andra
sidan var tydligt att en mera definitiv reform icke skulle komma pensionstagarna
till godo förrän 1948, beslöt Kungl. Majit den 28 april att uppdraga
åt socialvårdskommittén att skyndsammast inkomma med förslag till provisoriska
åtgärder till ökning av de folkpensioner, som uppenbarligen äro otillfredsställande,
varvid borde beaktas att förslagen ej borde föregripa eller försena
en definitiv reformering av folkpensionerna.

Socialvårdskommitténs förslag tili en dylik provisorisk förbättring har nu
överlämnats till Konungen. Jag skall här lämna en sammanfattande redogörelse
för kommitténs förslag och dess motivering.

Kommittén framhåller, att på grund av folkpensionärernas stora antal en
individuell undersökning av varje enskild pensionärs behov av en provisorisk
förbättring av pensionen är utesluten, örn förbättringarna i rimlig tid skulle
komma pensionärerna till godo. En provisorisk pensionsförbättring måste sålunda,
om den skulle komma pensionärerna till godo utan dröjsmål, utformas
efter mycket enkla linjer. Härvid kunde icke undvikas, att i vissa fall pensionärer,
vilka icke vore i större behov av förbättrad pension, komma i åtnjutande
av förbättringen, under det att andra, som skulle ha behövt en ännu
större förbättring, icke kunde erhålla tillfredsställande hjälp.

Kommittén har tagit fasta på det förhållandet att skillnaden i försörjningsläge
mellan olika folkpensionärer i väsentlig mån är beroende av hur pensionären
har sin bostadsfråga ordnad. Inom samma ortsgrupp och även inom samma
kommun vore pensionärer, som åtnjuta fri bostad eller som äro intagna å
anstalt eller stiftelse, i regel i ett betydligt bättre läge än de, som måste hyra
bostad eller som hade att dragas med stora ränteutgifter för egen bostadsfastighet.
Skillnaden mellan de olika ortsgrupperna i fråga örn levnadskostnader
torde också, såvitt angår folkpensionärerna, i väsentlig mån bero av bostadskostnadernas
höjd å de olika orterna. Härvid inverkade även, att pensionärerna
i storstäderna i långt större utsträckning torde vara hänvisade att
hyra bostäder än vad fallet vore med pensionärerna å landsbygden. Bostadskostnaden
vore vidare i allmänhet relativt sett mera tyngande för de ensam -

Tisdagen den 11 juli 1944.

Nr 27.

Svar på interpellation. (Forts.)

boende än för dem, som bodde tillsammans med en eller flera andra personer.

Med utgångspunkt från dessa förhållanden har kommittén funnit skäl tala
för en provisorisk pensionsförbättring för de pensionärer, för vilka bostadskostnaden
är särskilt tyngande i deras budget. Av tekniska skäl har dock
kommittén måst konstatera att det icke vore framkomligt att företaga en dylik
differentiering av förbättringarna. Men även örn ett provisoriskt tillägg måste
konstrueras efter mera generella linjer, finner kommittén det rimligt på grund
av folkpensionärernas bostadsförhållanden, vilka i det stora hela karakteriseras
av dåliga bostäder och tyngande bostadskostnader, att betrakta ett provisoriskt
tillägg som ett bostadsbidrag. Vid en definitiv reform skulle detta
tillägg, därest så prövades lämpligt, kunna ersättas med ett särskilt bostadsbidrag.

Kommittén har beaktat, att särskilt för de ensamboende pensionstagarna äro
bostadskostnaderna och även andra utgifter stora i förhållande till pensionsbeloppen.
Vid en framtida revision av folkpensioneringen borde sålunda enligt
kommittén de ensamboendes ekonomiska ställning stärkas. Kommittén har därför
funnit skäl tala för att en provisorisk generell förbättring av folkpensionerna
med karaktär av bostadsbidrag borde göras relativt sett större för de
ensamboende än för övriga tilläggspensionärer. Då det emellertid vore förenat
med stora svårigheter att på ett enkelt sätt differentiera ut de ensamboende,
finner kommittén att av praktiska skäl denna särskilda förstärkning av pensionerna
borde utgå till alla ogifta pensionstagare, oavsett om de vore att betrakta
som ensamboende eller ej.

Med hänsyn till dessa överväganden och under beaktande av kostnadsfrågan
har socialvårdskommittén kommit fram till ett förslag enligt vilket alla ogifta
tilläggspensionärer skulle erhålla ett provisoriskt tilläggsbelopp av 100 kronor
och gifta makar, som båda uppbära tilläggspension, tillsammans ett lika stort
belopp, vilka belopp skulle utbetalas så att alla tilläggspensionärer erhålla 50
kronor och de ogifta tilläggspensionärerna därutöver 50 kronor. I princip skulle
förbättringen bli lika stor för varje hushåll, oavsett om detta bestode av tvenne
eller en pensionstagare. Dessutom föreslår kommittén att med ensamstående
jämstä.lles gift pensionstagare, vars make (maka) uppnått 60 års ålder och ej
har tilläggspension.

Förslaget innebär, att pensionsförmånerna exempelvis i högsta dyrort, som
för närvarande vid högsta tilläggspension och under antagande, att grundpensionen
är 75 kronor, utgå med 744 kronor för ensamstående och det dubbla för
äkta makar, skulle komma att utgå med 844 kronor för ensamstående och
1 588 för två äkta makar.

Kommittén räknar med att kostnaderna för denna provisoriska förbättring
skulle uppgå till omkring 41.25 milj. kronor, varav, under förutsättning att
kommunerna och landstingen bestrida kostnaderna för pensionsförbättringen
efter motsvarande grunder som för tilläggspensionerna, statens kostnader kunna
beräknas till 33 milj. kronor.

Socialvårdskommittén har efter överläggningar med generalpoststyrelsen
stannat för att föreslå att den provisoriska pensionsförbättringen utbetalas genom
postverket. Beloppet borde utbetalas på en gång. Den månad, som ur postverkets
synpunkt skulle vara disponibel för utbetalning för budgetåret 1944/45,
vore april månad 1945. Detta förutsätter dock, att vissa förberedelsearbeten
skulle kunna vara verkställda redan före mitten av februari månad 1945. Den
särskilda förbättringen för ogifta pensionstagare skulle utbetalas av postverket
genom girokort, sedan vederbiirande vid pensionsutbetalningen i mars månad
avlämnat av pastorsämbete eller kommunal myndighet utfärdat intyg örn

Nr 27.

Tisdagen den 11 juli 1944.

Svar på interpellation. (Forts.)

sitt civilstånd; den särskilda förbättringen för de med ogifta jämställda gifta
folkpensionärerna skulle dock utbetalas av pensionsstyrelsen efter ansökan;
ävenledes över postgiro.

Till det nu refererade förslaget har regeringen ännu ej haft möjlighet att
taga ställning. Detta bör emellertid kunna ske i så god tid, att örn regeringens
beslut i saken blir positivt, propositionen väl kan föreläggas 1945 års riksdag.

Härpå anförde:

Herr Lindqvist: Herr talman! Jag ber att till statsrådet och chefen för
socialdepartementet få framföra mitt tack för svaret på min interpellation
och för den redogörelse, som han lämnat över det av socialvårdskommittén
framlagda förslaget till provisorisk förbättring av de nu utgående folkpensionerna.
Jag vill också framföra ett särskilt tack för att statsrådet så snabbt
som skett låtit verkställa den av riksdagen begärda utredningen. Denna snabbhet
visar, att statsrådet är med riksdagen ense örn önskvärdheten, ja nödvändigheten
av snara förbättringar i ekonomiskt avseende för våra åldringar och
arbetsoförmögna medborgare.

Statsrådet ger i sitt svar en principförklaring angående folkpensionernas
storlek, en principförklaring, som jag fullt gillar och som jag vill särskilt
underställa. Denna principförklaring har statsrådet formulerat på följande
sätt: »Det torde», säger han, »i stort sett råda enighet örn att folkpensionerna
i möjligaste mån böra uppbringas till sådan storlek, att folkpensionärerna
endast i undantagsfall skola behöva söka hjälp hos fattigvården.» Ja,
detta bör vara målet för våra strävanden på detta område, och kunna vi icke
nå dit i dag, må vi försöka uppnå detta mål i morgon.

Men, herr statsråd, vi äro säkerligen överens om, att med de förbättringar
av pensionerna, som föreslås av socialvårdskommittén nå vi icke det målet
trots de stora merutgifterna på över 40 miljoner kronor, som detta kommer
att kosta stat och kommun. Det är ett stort belopp, som kan vara nog så
svårt för finansministern att uppbringa, även örn det för statens del reduceras
med en fjärdedel. Med den kännedom, som jag bär örn finansministerns
ställning till den hjälp det här är fråga örn, tror jag dock han skall lyckas
att få plats med beloppet i budgeten. Men trots att det rör sig örn så stora
belopp som över 40 miljoner kronor blir det så litet för varje pensionär. De
äro så mångå våra gamla pensionärer, så att när vi slå ut dessa miljoner till
dem alla, blir det bara 50 eller 100 kronor för en var av dem. Det är en god
hjälp, men även med denna hjälp måste nog fattigvården träda hjälpande till
i många fall.

Men vad som här föreslås är ju avsett endast som ett provisorium, upplagt
så att det icke skall föregripa eller försvåra ett definitivt ställningstagande
längre fram. Det beräknas ju att detta skall kunna ske vid 1946 års
riksdag. Jag är för min del icke beredd att i dag inta någon definitiv ställning
till detaljerna i socialvårdskommitténs förslag. Någon särskild anmärkning
bär jag icke heller att göra utöver den jag förut framställt, nämligen
den att även med denna förbättring pensionerna bli för många allt fortfarande
otillräckliga. Att den ensamstående pensionärens levnads- och bostadskostnader
bli högre än samma kostnader för två makar var för sig torde
ingen kunna bestrida, och det torde vara riktigt och välbetänkt att man vid
bestämmandet av pensionens storlek tar hänsyn till detta förhållande. Mycket
talar också för kommitténs förslag att med ensamstående jämställes gift pensionstagare,
vars maka eller make uppnått 60 år och ej har tilläggspension.

Tisdagen den 11 juli 1944.

Nr 27.

Svar på interpellation. (Forts.)

Ett beslut i denna riktning kommer dock att medföra en del icke nu överskådliga
konsekvenser, men konsekvenser, som ur många synpunkter kunna
vara önskvärda, ja nödvändiga, örn fattigvård skall kunna undvikas för många
60-åriga kvinnor.

Herr talman! Jag hoppas livligt att icke någon, åtminstone icke här i riksdagen,
skall ställa frågan örn vi lia råd att göra folkpensionerna så stora
att pensionärerna endast i undantagsfall skola behöva söka hjälp hos fattigvården.
För min del har jag den uppfattningen att vi lia råd därtill. Denna
min uppfattning delas säkerligen av de flesta i vårt land, och det gläder
mig att kunna konstatera av det svar, som socialministern här lämnat, att
han är en av dem. För alla bör det faktum vara klart, att våra folkpensionärer
såväl som vi alla andra för att kunna leva måste lia ett visst kvantum
av bostad, inåt och kläder. Räcker icke folkpensionen till det där allra nödvändigaste
måste tillskott sökas från fattigvården eller från enskilda, som
ha vilja och möjlighet att hjälpa.

Socialministern säger i slutet av sin redogörelse, att regeringen icke ännu
haft möjlighet att ta ställning till socialvårdskommitténs förslag. Han anser
dock att detta bör kunna ske i så god tid, att, örn regeringens beslut blir
positivt, proposition kan framläggas vid 1945 års riksdag. Ja, herr statsråd,
alla dessa 400 000 folkpensionärer och andra gå nu och hoppas på ett positivt
regeringsbeslut, de hoppas på Eder som deras främste målsman inom
regeringen. Det svar Ni i dag lämnat på min interpellation om förbättrade
folkpensioner säger mig, att deras förhoppningar icke skola komma på skam.

Herr Senander: Herr talman! Jag ber att till statsrådet och chefen för
socialdepartementet få framföra ett tack för svaret på den interpellation
också jag i denna sak har avlämnat.

I svaret signaleras att en förbättring av folkpensionerna möjligen kan komma
att genomföras vid nästa års riksdag. Av flera skäl kan jag icke finna detta
svar tillfredsställande. I min interpellation förutsattes att en provisorisk pensionsförbättring
skulle kunna genomföras redan i år. Riksdagens underkännande
av andra lagutskottets utlåtande gav faktiskt uttryck åt det missnöje
sorn råder inom riksdagen nied den långsamma takt i vilken socialvårdskomr
mitten bedriver sin utredning i denna synnerligen viktiga fråga. Riksdagens
beslut innehöll också en direkt uppmaning till regeringen att snarast möjligt
framlägga förslag till en förbättring av tilläggspensionerna. Aven örn uttrycket.
»snarast möjligt» är synnerligen tänjbart, så uttrycktes ändå därigenom
en önskan från riksdagen att få till stånd ett snabbt beslut i frågan.

Jag kan icke förstå annat än att det varit möjligt för regeringen att ordna
med en provisorisk förstärkning av folkpensionerna redan i år. Naturligtvis
kommer man gentemlot denna min uppfattning att hävda, att det på grund av
den sena tidpunkt då riksdagen fattade sitt beslut icke fanns möjligheter att
ordna saken i tid. Inför denna invändning rinner mig emellertid två gamla godaordstäv
i minnet: Det ena är att »nöd bryter lag» och det andra att »snar hjälp
är dubbel hjälp». För folkpensionärernas stora massa existerar faktiskt — och
numera är det ingen som bestrider det — ett verkligt nödläge. Det gick på
sin tid att utan föregående utredning och efter en riksdagsbehandling, som
bara tog några dygn i anspråk, anslå hundratals miljoner kronor till bankruttmässiga
kreugerföretag. Där handlade man synnerligen snabbt — på grund
av som det då hette det rådande »nödläget». När detta statliga jätteengagemang
i ett enligt vår mening mycket tvivelaktigt syfte kunde ordnas med en sådan
fart, borde regeringen kunnat ordna med provisorisk förbättring av folkpensionerna
i betydligt snabbare takt än vad som nu signaleras. Jag uttalar

Nr 27.

Tisdagen den 11 juli 1944.

Svar på interpellation. (Forts.)

mig därvidlag icke alls om att nödläget bland folkpensionärerna varit uppenbart
sedan flera år tillbaka och därför motiverat ett ingripande från statsmakternas
sida långt tidigare.

Även.en annan synpunkt vill jag framföra i detta avseende. En provisorisk
förbättring av folkpensionerna redan i år skulle ha hälsats med en alldeles
särskild tillfredsställelse av de gamla — därför att det är valår. De gamla
ha — som vi kanske litet var känna till — blivit starkt misstänksamma mot
löftespolitiken, sorn ju särskilt vid valtillfällen har fått göra sig mycket bred.
Örn de gamla innan valet fått se löftena omsatta i handling, så skulle de i
fortsättningen varit mindre misstänksamma mot löftespolitiken. Att så nu
icke sker måste oundvikligen stärka misstankarna hos de gamla att det nu
åter igen bara är fråga örn de vanliga vallöftena.

Övergår man så till det förslag socialvårdskommittén framlagt, så måste
man säga att det är socialvårdskommittén likt. Kommittén har ruvat på frågan
örn en förbättring av folkpensionerna i sju år och då tycker man att resultatet
— även örn det bara är fråga örn ett provisorium — borde blivit något
bättre.

_ Man brukar ju ibland få veta av den utredande sakkunskapen, att ett provisorium
mäste hallas inom sådana gränser att det icke föregriper utredningen
beträffande ett definitivt förslag. Då nu provisoriet begränsats till ett så ringa
belopp sorn 100 kronors förhöjning av tilläggspensionerna, så måste man
fråga sig om kommitténs slutgiltiga förslag kommer att så värst mycket överstiga
den summa som .man nu föreslår i provisorisk förbättring. Ja, socialvårdskommitténs
ängsliga »beaktande av kostnadsfrågan» tyder på att den
mera ledes av hänsyn till kostnaderna än av hänsynen till de gamla och deras
möjligheter att utan anlitande av fattigvården kunna draga sig fram.

Jag har tidigare sagt i denna fråga, att örn principen örn samhällets skyldighet
att sörja för de gamla icke bara är en fras som luftas vid högtidliga
tillfälle11, så måste kostnadssynpunkterna ställas i andra rummet. Men det
gör icke socialvårdskommittén. Den skjuter kostnadssynpunkterna i förgrunden.
Skall denna princip bli gällande, så kommer löftet örn en tryggad ålderdomsförsörjning
att bli en fras och ingenting annat.

Socialvårdskommitténs förslag innebär givetvis i och för sig en förbättring
och naturligtvis mäste även de minsta förbättringar på detta område hälsas
med tillfredsställelse. Icke desto mindre måste jag beteckna förslaget som
en .typisk produkt av den småsnålhet som allt emellanåt präglar vår socialpolitik.
Här hade det faktiskt varit berättigat att taga ett verkligt krafttag,
även örn det kostat låt oss säga hundratals miljoner kronor. Det kan invändas
att det. här bara rör sig örn ett provisorium. Men för det första synes man,
som jag tidigare sagt, icke vara benägen, åtminstone icke från socialvårdskomitténs
sida, att vid den slutgiltiga lösningen sträcka sig så värst långt
utöver vad som nu föreslås. För det andra kan icke den definitiva lösningen
komma folkpensionärerna tillgodo förrän — såsom här framhållits av socialministern
•— tidigast under år 1948.

Folkpensionärerna skola alltså under minst fyra år få nöja sig med ett
provisorium som bara ger dem 100 kronor mera om året. Med hänsyn till det
faktum att det dröjer så länge, innan den definitiva regleringen av frågan
kommer , till stånd, hade man haft rätt att vänta något annat än det förslag
som socialvårdskommittén nu framlagt.

Det är enligt min mening alldeles givet att de gamla åter igen komma att
känna sig besvikna. De hade behövt en omedelbar förhöjning av sina pensioner.
Det hoppet har grusats genom förklaringen, att höjningen får anstå till nästa
ar, d. v. s. tills efter valet. Nu återstår att se huruvida regeringen skall nöja

Tisdagen den 11 juli 1944.

Nr 27.

Svar på interpellation. (Forts.)

sig med vad socialvårdskommittén föreslagit, eller om regeringen kommer
att sträcka sig längre, när den skall taga ställning till socialvårdskommitténs
förslag.

För min del vill jag understryka vad jag sagt vid upprepade tillfällen här
i riksdagen, nämligen att det icke längre går att komma förbi en lösning av
de gamlas försörjningsfråga på ett sätt som verkligen gör dem oberoende av
fattigvård, välgörenhet och hjälp från anhöriga. Vad som i dag signaleras
från socialministern tyder icke på att man inom rimlig tid ämnar förverkliga
detta mål. Därför kan jag, herr talman, icke heller uttala min fulla tillfredsställelse
med interpellationssvarets innehåll.

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller: Herr talman!
Man kan kanske inte lyssna till krokodiltårar men några andra fällde icke herr
Senander. Jag är inte säker på att inte herr Senander är synnerligen tillfredsställd
med mitt svar, som innebär att pensionerna inte utbetalas före valet, ty
skulle det vara så, att man fått det svaret, att vi skola utbetala dem omedelbart
före valet, hade han ju knappast kunnat överhuvud taget spela upp på det
sätt som hail här — otvivelaktigt mycket försiktigt jämfört med vad som
kommer att ske ute i landet — har spelat upp inför det stundande valet.

T själva verket förhåller det sig så, att det ur teknisk synpunkt knappast
var möjligt att åstadkomma någon utbetalning av dessa tillägg, under förutsättning
att regering och riksdag kunna enas örn dem i sinom tid, förrän i april
månad 1945. Denna tidpunkt är icke beroende av den tidpunkt, vid vilken riksdagen
fattar sitt beslut. Örn riksdagen fattat ett beslut i juni månad i år,
skulle med hänsyn till de tekniska svårigheterna i alla fall icke utbetalningarna
kunnat ske — förutsatt att utbetalning skall ske av hela beloppet på en
gång —• förrän i april månad nästa år. Om man så vill är det ju intet hinder
för att ett beslut, som fattas, låt mig säga i februari 1945, också kan leda till
att en utbetalning kommer att ske i samma månad som det skulle skett, örn vi
fattat beslut vid denna riksdag, under förutsättning nämligen, att postverket
skall sköta örn utbetalningen av pensionerna, och så har ju ordningen varit
hittills. Det är ganska svårt att föreställa sig, att man i en sådan här hastig
vändning skall kunna genomföra någon annan utbetalningsmetod.

Det är det ena jag skulle vilja säga i detta sammanhang. Jag skall återkomma
litet grand i sak senare. För det andra vill jag reagera emot detta
ständiga skall på socialvårdskommittén. Jag har själv suttit i en folkpensionskommitté,
som tillsattes 1928. Den tog på sig sex år för de förslag som i huvudsak,
på grund av reservationer visserligen, blev riksdagens beslut 1935 och
1937. Den hade praktiskt taget ingenting annat att syssla med än en folkpensionsreform.
Socialvårdskommittén, som ju tillsattes ur två synpunkter,
nämligen dels att samordna vår socialförsäkring och övriga sociala understöd
dels för att fullständigt reformera vår fattigvårdslagstiftning och effektivisera
våra sociala åtgärder, började sitt arbete omedelbart efter det att riksdagen
hade fattat en rad beslut, som inte mer än nätt och jämnt hade hunnit
träda i kraft. Verkningarna av statsmakternas beslut beträffande exempelvis
änkebarnsbidrag, överhuvud taget barnbidrag och en hel rad åtgärder till skydd
för mödrar och barn kunde man överhuvud taget icke studera vid den tidpunkt,
då socialvårdskommittén tillsattes. Då nu en uppgift är att samordna
det hela, så måste man ju lia bildat sig en föreställning örn vilka verkningar
alla dessa beslut skulle få, innan man kunde göra upp en hållbar samordningsplan.
Men inte nog med det. Dessutom skall socialvårdskommittén göra örn
sjukförsäkringen, folkpensioneringen, som vi här tala örn, arbetslöshetsförsäkringen,
åtminstone delvis den sociala olycksfallsförsäkringen, och den skall

Nr 27.

Tisdagen den 11 juli 1944.

Svar på interpellation. (Forts.)

studera verkningarna av barnbidragen. Vi veta ju, att allt det som är genomfört
inte är tillräckligt effektivt. Den skall granska allt detta ur effektivitetssynpunkt
och på grund av de utredningar den då kan göra komma med sina
förslag. ° Jag måste säga för min del, att låt vara att våra kommittéer ofta
arbeta långsamt, det inte finns, örn jag gör jämförelser med andra kommittéer,
som lia suttit i detta land, någon särskild anledning att rikta förebråelser mot
arbetstakten i socialvårdskommittén. Den har ju dessutom, jag höll på att
säga i sitt ordinarie arbete, störts gång på gång, därför att jag bär begärt att
den skall framlägga fortfarande provisoriska förbättringsförslag både beträffande
bidragsförskott åt änkebarn och dyrtidstillägg för blinda och folkpensionärer.
Man kan möjligen säga, att kommittén har fått en uppgift, som är
alldeles för stor och att man hellre skulle dela upp arbetet på en hel råd kommittéer,
men a andra sidan, örn man en gang vill lia till stånd en samordning
betyder det ju bland annat att beloppen inom de olika försäkrings- och understödsgrenarna
skola avvägas i ett rimligt förhållande till varandra. Den uppgiften
måste en kommitté syssla med och inte ett större antal.

Jag Ilar velat säga^ detta därför att jag har börjat bli litet trött, uppriktigt
sagt, på gnatet för långsamhet. Jag har därmed inte sagt någonting om mitt
ståndpunktstagande till nu föreliggande förslag. Jag kan ju inte medge för
min del att det är sa dåligt som herr Senander menai’. Meli därtill kommer att
herr Senander kan bortse från alla svårigheter. Det kan varken socialvårdskommittén
eller jag göra. Jag vill fästa uppmärksamheten på att vi ha ett
system med tilläggspensioner, som variera så att den ene kan få en pension på
lat mig säga 530 kronor, den andre kan få en pension i samina dyrort på låt
mig säga 15 kronor, därför att han har egna inkomster, och hela systemet är
uppbyggt pa det sättet att det skall tagas hänsyn till den egna inkomsten. Nu
kan man inte, när man gör provisoriska förändringar, taga hänsyn till en sådan
differentiering av pensionerna efter den egna inkomsten. Härigenom får en
pensionär som tidigare har, låt mig säga, en krona i månaden, 12 kronor örn
året i folkpension, i stället 112 kronor. Det gör, att man så att säga river unp
hela grunden, örn man tar till för höga belopp. Sa fort jag kan göra en differentienng,
kan jag säga att de som ha den högsta tilläggspensionen skola få 200
kronor ? tillökning, de som lia en mycket låg tilläggspension, vilket förutsätter
att de fia relativt goda egna inkomster, komma inte att få mer än 25 kronor.
Det är ju i alla fall för en 12-kronorskarl en ökning med 200 procent. Men
detta kan jag ju inte göra, därför att det skulle betyda detsamma som en definitiv
reform. Det skulle betyda att vartenda pensionsbrev i detta land finge
skrivas örn, och jag vill se det ämbetsverk, som låter inte bara skriva om
utan också räkna örn på basis av inkomstuppgifter omkring 460 000 pensionsbrev
inom en tid av låt mig säga sex eller sju månader. Men om man nu
helst vill, att utbetalningen skall komma att ske under innevarande budgetår,
är detta den längsta tid som finns till förfogande, och jag vågar säga att även
om socialvårdskommittén uteslutande bestod av kommunister, så vore det ändå
ett tekniskt problem, på vilket de skulle gå bet, örn de skulle försöka lösa denna
sak mera förmånligt än i värjo fall socialvårdskommittén har föreslagit.

Allt detta behöver som sagt herr Senander inte bekymra sig om Det är
mycket bra Jag tvivlar inte på att han verkligen har patos då det gäller de
gamla.^ Det yngar jag verkligen säga att jag också har, men jag kail inte komma
ifrån en hel rad av fakta att taga hänsyn till, när jag skall presentera riksdagen
förslag i detta ämne.

• /f? V€^ faga. detta därför att den demagogi, som jag ju har förutsett

i det ilar .ämnet, tror jag man behöver taga itu med, och örn det skulle behövas,
hommer jag att taga itu med den värre än jag har gjort i dag.

Tisdagen den 11 juli 1944.

Nr 27.

Svar vä interpellation. (Forts.)

Herr Wallén: Herr talman! Jag begärde egentligen ordet för att säga
något gentemot herr Senander, som anklagade socialvårdskommittén för
bl. a. långsamhet och småsnålhet. Jag behöver inte göra det efter statsrådets
förklaring utan vill bara påpeka, att örn herr Senander hade en aning örn
kommitténs stora arbete, skulle han nog inte yttra sig på det sättet.

Medan jag har ordet vill jag säga ännu ett par saker. Det är för det första,
att herr Lindqvists anförande i anledning av statsrådets svar överensstämmer
till punkt och pricka inte bara med synpunkten hos det parti —
bondeförbundet — som jag tillhör och som ju i debatten för någon tid sedan
framförde liknande synpunkter, utan även med uppfattningen inom socialvårdskommittén
i dess helhet. Jag ber att få poängtera, att i socialvårdskommittén.
ha vi icke haft anledning att tänka på valet, utan där ha samtliga
partiers representanter varit enhälliga i denna sak. Man är enhällig
i att omfatta det uttalande, som herr statsrådet läste upp och som jag tror
måste tillfredsställa praktiskt taget alla tänkande människor, därför att det
bygger på att det skall bli möjligt för den fattige att kunna leva, örn han
sköter sig någorlunda, utan fattighjälp, vilket även i så måtto är välsignelserikt
som det utjämnar något av kommunernas bördor i fattigvårdsfiågor.
Det har inte varit någon meningsskiljaktighet mellan partierna — det vill
jag särskilt poängtera — huruvida denna förbättring, som herr Sereander
säde, skulle göras före valet, vilket hade en tydlig adress. Det finns ingen
anledning härtill, det kan praktiskt taget icke något parti vara med på, örn
det vill sanning, rätt och rättfärdighet.

Vad socialvårdskommittén och dess småsnålhet beträffar vill jag säga, att
vi lia dock skyldighet att taga hänsyn till vad som är möjligt och riktigt,
och ledstjärnan har inte varit småsnålhet utan den har för alla ledamöter
varit rättvisa och möjlighet till tryggad ålderdom, som för samhället är
mycket betydelsefullt.

Det var bara detta, herr talman, som jag ville säga.

Herr Senander: Herr talman! Statsrådets anförande präglades av en ganska
märkbar irritation, för övrigt en ganska oförklarlig sådan. Denna irritation
satte tydliga spår i hela hans anförande, i det att han motsade sig själv flera
gånger när det gällde värderingen av det kommunistiska partiets framstötar
i denna fråga.

Han började med att göra gällande, att vår aktion i detta spörsmål skulle
ha varit något slags försök att göra valpropaganda. Senare förklarade han
emellertid, att han inte ville frånkänna mig ett visst patos för de gamlas sak
för att slutligen ganska häpnadsväckande, åtminstone för dem som lyssnade
i kammaren, förklara, att alltsammans var bara demagogi från vår sida.
Det är under sådana förhållanden svårt att veta vilket som riktigt. Jag skulle
emellertid endast vilja säga till socialministern, att jag har arbetat med hithörande
spörsmål sedan många år tillbaka, redan innan jag kom in i riksdagen
och inte bara sysslat med dem vid valtillfällen här i kammaren. Jag
har ständigt gjort framstötar för att åstadkomma bättre vård för folkpensionärerna,
men tyvärr har jag mötts av cn kallsinnighet, som illa rimmar med det
patos, som enligt vad nian gör gällande socialministern framförallt skulle besitta.

Socialministern framhåller såsom skill till att regeringen inte kunnat framlägga
förslag örn förhöjda folkpensioner tidigare, att man, även örn man
innevarande år fattar beslut i frågan, på grund av tekniska svårigheter ändå
inte skulle kunna utbetala beloppet till pensionärerna förrän i april nästa år.
Han tilläde emellertid försiktigt nog »därest man skulle betala ut hela beloppet
på en gång». Men vem har begärt att detta skall ske? Sådana tekniska

Kr 27.

Tisdagen den 11 juli 1944.

Svar pä
interpellation.

Svar på interpellation. (Forts.)

svårigheter måtte väl ändå inte förefinnas för ett så välorganiserat verk
som postverket, att man inte, därest beslut fattas av den nu samlade riksdagen,
skulle kunna betala ut dessa pensionsbelopp betydligt tidigare. Jag
finner socialministerns förklaring endast vara ett försök att komma undan det
faktum, att det förelegat möjligbeter för regeringen att framlägga ett förslag
för nu sittande riksdag men att detta underlåtits och man skjuter på
saken till nästa år.

Vad sedan kritiken mot socialvårdskommittén beträffar förklarade socialministern,
att han var utledsen på detta gnat på socialvårdskommitténs arbete.
Han adresserade sig därvid särskilt till oss kommunister. Jag vill i detta
sammanhang erinra örn den debatt, som fördes, då riksdagen behandlade motionerna
rörande höjning av tilläggspensionerna på vårsidan. Då var det en
allmän mening, inte bara bland kommunisterna utan faktiskt inom hela riksdagen,
att socialvårdskommittén hade förhalat framför allt folkpensionsfrågans
lösning. Även örn denna fråga har ett visst sammanhang med övriga sociala
problem, borde väl ingenting lia hindrat, att regeringen hade givit direktiv
åt socialvårdskommittén eller denna själv tagit initiativ till att göra en utbrytning
av detta spörsmål och framlägga ett förslag, som hade varit betydligt
bättre än det som kommittén nu framlagt.

Slutligen vill jag säga till socialministern, att vi kommunister inte alls
bortse från svårigheterna att definitivt lösa denna fråga, men då man har
hållit på så länge i detta land med frågan om folkpensionerna och ännu inte
kommit längre än dithän, där vi stå i dag, då folkpensionärerna faktiskt lida
den bittraste nöd, då har man rätt att anklaga dem som bära ansvaret för
att man inte har hunnit längre på vägen mot en lösning av frågan. Under
den långa tid som folkpensionsfrågan varit aktuell borde man hunnit utreda
den i detalj och framlägga ett förslag, som åtminstone något så när hade
närmat sig det mål, som man alltid deklarerat som målet för strävandena i
denna fråga, nämligen att befria gamla fattiga här i landet från det många
gånger nesliga beroendet av fattigvården.

Herr Wallén: Herr talman! Jag skulle till herr Senander vilja säga, att en
särskild delegation inom socialvårdskommittén sedan länge har arbetat med
frågan örn en reformering av hela folkpensioneringen. Detta kanske herr Senander
inte vet eller vill veta, men det är likväl ett faktum. Jag medger att
detta arbete tar tid i anspråk, men det är också en omfattande uppgift, och
varken socialvårdskommittén som helhet eller någon av dess ledamöter ha
sannerligen sparat på sin arbetskraft, då det gällt att åstadkomma en lösning
av denna fråga.

Intresset för en dräglig ålderdom för alla dem som i en trogen livsgärning
fullgjort sin plikt mot samhället är stort och kommer snarast möjligt att föreslås
på ett för samhället värdigt sätt. Därom torde alla vara fullständigt
eniga.

överläggningen förklarades härmed avslutad.

§ 3.

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet Rosander, som anförde: Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Persson i Stockholm till chefen för folkhushållningsdepartementet
framställt följande frågor:

»Anser icke statsrådet att lättnaderna på matfettförsörjningens område i

Tisdagen den 11 juli 1944.

Nr 27.

1 /

Svar vå interpellation. (Forts.)

första liand bör utnyttjas för att återställa giltigheten av hälsovårdsstadgans
bestämmelser om förbud mot mjölkförsämring?

Örn så är fallet, kan då ett slopande av bestämmelserna i Kungl. Maj :ts
kungörelse av den 7 november 1941 med vissa bestämmelser angående handeln
med mjölk, vara att emotse inom den närmaste tiden?»

I folkhushållningsministerns frånvaro torde det ankomma på mig i egenskap
av t. f. departementschef att besvara dessa frågor.

Jag vill då först betona, att bestämmelserna om mjölkstandardisering icke
— såsom interpellanten synes tro — stå i strid med någon bestämmelse i hälsovårdsstadgan.
Den av interpellanten åberopade författningsbestämmelsen stadgar,
att mjölk, som saluhålles, ej får vara berövad något av sina naturliga beståndsdelar,
utan att sådant särskilt angives. I kungörelsen om mjölkstandardisering
och i livsmedelskommissionens cirkulär med tillämpningsföreskrifter till
kungörelsen har en särskild erinran intagits örn hälsovårdsstadgans föreskrifter
i detta hänseende. I kommissionens cirkulär ha vidare vissa råd lämnats beträffande
sättet för angivande av att mjölken är standardiserad. Enligt vad
kommissionen upplyst ha kommissionens anvisningar vunnit allmän efterföljd.

Interpellanten synes även vilja göra gällande, att bestämmelserna örn mjölkstandardisering
skulle strida mot en av 1940 års riksdag uttalad mening. Vad
riksdagen då yttrade sig om, var en proposition, i vilken Kungl. Majit anhållit
om riksdagens yttrande över ett förslag till sådan ändring i nyssnämnda
bestämmelse i hälsovårdsstadgan, att standardiserad mjölk skulle kunna saluhållas
utan att mjölkens beskaffenhet av standardiserad behövde särskilt angivas.
Riksdagen förklarade sig då icke vilja tillstyrka förslaget. Däremot
uttalade sig riksdagen icke emot en standardisering i och för sig.

Innan jag går in på frågan, huruvida standardiseringen i nuvarande läge
bör bibehållas, vill jag i korthet erinra om den betydelse standardiseringen haft
för vår försörjning.

Avspärrningen av importen västerifrån och det osedvanligt svaga skördeutfallet
1940 och 1941, vilket bl. a. resulterade i en avsevärd nedsl aktning av
mjölkkor, medförde som bekant en stark försämring av vårt försörjningsläge
även i fråga örn matfett och mjölk. Statliga ingripanden blevo därför nödvändiga,
Redan i slutet av 1940 måste man tillgripa ransonering av matfettsförbrukningen,
vilken ransonering ytterligare skärptes 1941. Mjölkproduktionen,
som konsumtionsåret 1 september 1940—31 augusti 1941 uppgått till 4 060 000
ton, beräknades komma att under motsvarande tid 1941/42 minska med 630 000
ten till 3 430 000 ton. För att den dittills tillämpade ransoneringsplanen för
matfett skulle kunna fullföljas, erfordrades emellertid en mjölkproduktion av
3 728 000 Ion eller 298 000 ton mera än den beräknade. Detta underskott motsvarade
i runt tal 12 600 ton smör. I denna situation befanns det ofrånkomligt
att ingående pröva frågan örn ytterligare åtgärder för ordnande av matfettsoch
mjölkförsörjningen. De åtgärder, mellan vilka man hade att välja, voro
följande:

1. inställande helt eller till största delen av ostproduktionen,

2. åtgärder för ökad användning av skummjölk i stället för helmjölk,

3. nedsättning av matfettsransonerna,

4. standardisering av konsumtionsmjölkens fetthalt,

5. ransonering av konsumtionsmjelken.

Vid diskussion av de olika alternativa förslagen kom man till den uppfattningen,
att standardisering av konsumtionsmjölken borde komma i första hand
och genomföras snarast möjligt, I andra hand borde en sänkning av matfettsransonen
komma i fråga. Sist av alla åtgärder borde en ransonering av kon Andra

hammarens protokoll 10Ji4. Nr 27. 2

Nr 27.

Tisdagen den 11 juli 1944.

Svar på interpellation. (Forts.)

sumtionsmjölken tillgripas. En ytterligare minskning av osttillverkningen borde
icke utan mycket starka skäl genomföras.

Ett av skälen för att man valde att genomföra en mjölkstandardisering var,
att det i mjölken ingående fettet i en knapphetssituation kunde på ett både
enklare oell rättvisare sätt fördelas mellan befolkningen, örn en standardisering
kom till stånd än örn så ej vore fallet. Standardiseringen skulle vidare underlätta
särskilt de större samhällenas förseende med konsumtionsmjölk. Genom
att ett mejeri med konsumtionsmjölksförsäljning något sänkte fetthalten i konsumtionsmjölken,
kunde nämligen mejeriet utan att minska sin smör produktion
öka ut konsumtionsmjölkskvantiteten i motsvarande mån.

Genom bestämmelserna örn mjölkstandardisering, vilka utfärdades i november
1941. sänktes fetthalten för (leii saluhållna mjölken till 3 %. Medelfetthalten
för hela landet hos den vid mejerierna under år 1940 invägda mjölken utgjorde
3,54 procent.

För ett bedömande av verkningarna av mjölkstandardiseringen kunna följande
siffror vara av intresse. Mjölkinvägningen vid mejerierna, som 1939 uppgick
till i runt tal 3,2 miljoner ton, minskade oavbrutet till 1942, då den utgjorde
omkring 2,5 miljoner ton, för att under 1943 stiga till ungefär 2,8 miljoner ton.
Oaktat denna nedgång i mjölkinvägningen ökade emellertid åtgången av konsumtionsmjölk
stadigt. Från att 1939 lia uppgått till ca 494 000 ton steg den
1941 — det år då standardiseringen infördes — till ca 610 500 ton och hade
1943 kommit upp till ej mindre än ca 963 000 ton, d. v. s. nästan dubbelt så
mycket som 1939. Det kan beräknas, att standardiseringen betytt en ökning
av smörproduktionen med 6 150 ton år 1942 och 6900 ton år 1943. Som jämförelse
kan nämnas, att den totala smörproduktionen år 1939 utgjorde 83 735
ton, 1942 ca 71 925 ton och 1943 ca 79 260 ton.

Örn standardiseringen nu slopades skulle detta enligt livsmedelskommissionens
beräkningar betyda en minskning av den årliga smörproduktionen med
ungefär 6 900 ton. Landets lager av smör äro. för närvarande,. trots en viss
ökning av produktionen, väsentligt mindre än vid motsvarande tidpunkt 1943.
Lagren utgjorde vid månadsskiftet juni/juli 1943 ca 4 500 ton, under det att
lagren vid samma tidpunkt i år uppgingo till allenast ca 1 000 ton.

Frågan huruvida lättnaderna på matfettsförsörjningens område borde utnyttjas
för en återgång till den fetthalt i mjölken, som var rådande före standardiseringens
genomförande, upptogs redan i våras till behandling i livsmedelskommissionen.
Kommissionen kom därvid till den uppfattningen att man, i
den mån försörjningsläget beträffande mjölk lättade, i första hand borde söka
få till stånd en ökad tillverkning av ost, så att de relativt knappa ransonerna
av detta ur näringsfysiologisk synpunkt mycket betydelsefulla födoämne kunde
utökas. Kommissionen ansåg det vidare angeläget, att ökningen i ostproduktionen
i största möjliga utsträckning förlädes till sommarmanaderna, da tillgången
på mjölk var god.

Av de uppgifter jag nu lämnat torde framgå, att standardiseringen fortfa,-rande måste tillmätas stor betydelse för vår matfettsförsörjning och för möjligheten
att tillgodose den ökade konsumtionen av mjölk. Försörjningsläget har
visserligen i icke oväsentlig grad förbättrats under den senaste tiden, men hur
läget kommer att bli i vinter är svårt att nu bedöma, med hänsyn bland annat
till de ovissa importutsikterna för fodermedel. Det kan därför icke anses lämpligt
eller välbetänkt att i dagens läge borttaga mjölkstandardiseringen. Man
bör i stället i första hand eftersträva att öka smörlagren. Detta även nied
hänsyn till de krav örn hjälp till andra länder som kunna komma att ställas

på oss. .. ,

Jag vill slutligen meddela, att det icke varit på tal att under den narmaste

Tisdagen den 11 juli 1944.

Nr 27.

Svar på interpellation. (Forts.)

tiden upphäva förbudet mot försäljning av tjock grädde. De uppgifter härom
som varit synliga i pressen sakna varje grund.

Vidare yttrade:

Herr Persson i Stockholm: Herr talman! Jag tackar statsrådet och tillförordnade
chefen för folkhushållningsdepartementet för svaret på min interpellation.

_I svaret har statsrådet gjort vissa erinringar mot innehållet i ingressen till
mina frågor. Han anför bland annat, att »bestämmelserna örn mjölkstandardiseringen
icke — såsom interpellanten synes tro — stå i strid med någon bestämmelse
i hälsovårdsstadgan». Det var från min sida inte fråga örn enbart
någon »tro», när jag påpekade detta förhållande. Jag hade nämligen hämtat
min uppfattning ur vad man i denna fråga torde kunna beteckna som urkunderna,
nämligen ur innehållet i den proposition med förslag örn ändring av hälsovårdsstadgan,
som riksdagen behandlade och avslog den 30 oktober 1940, samt
ur riksdagens protokoll över behandlingen av nämnda fråga.

Jag vill först ännu en gång citera vad statsrådet anförde i sitt interpellationssvar,
när han yttrade: »Jag vill då först betona, att bestämmelsen om
mjölkstandardiseringen icke •— såsom interpellanten synes tro — står i strid
med någon av bestämmelserna i hälsovårdsstadgan.» Därefter citerar jag från
Kungl. .Maj:ts proposition nr 44 år 1940 ur departementschefens yttrande:
»Den minskade fodertillgången kan göra det önskvärt att söka utvinna större
smörkvantitet ur den tillgängliga mjölkmängden, vilket kan ske genom att
standardisera fetthalten hos konsumtionsmjölken. För att icke gällande författningsbestämmelser
skola utgöra ett hinder för en dylik standardisering,
därest sådan skulle påfordras, synes ändring av förut berörda stadganden i
10 § 2 mom. och 45 § 2 mom. hälsovårdsstadgan erforderlig.» Slutligen citerar
jag ur andra kammarens protokoll från behandlingen av frågan den 30 oktober
1940 under § 7: »Genom en den 4 oktober 1940 dagtecknad, till tredje särskilda
utskottet hänvisad proposition, nr 44, hade Kungl. Maj:t under åberopande
av propositionen bilagt utdrag ur statsrådsprotokollet över socialärenden
anhållit örn riksdagens yttrande över ett till propositionen fogat förslag till
förordning örn ändrad lydelse av 10 § 2 inom. och 45 § 2 mom. hälsovårdsstadgan
den 19 juni 1919. Förslaget avsag ändring av gällande författningsbestämmelser
i sådan riktning, att dessa icke skulle utgöra hinder för en standardisering
av fetthalten hos konsumtionsmjölken i syfte att utvinna större smörkvantitet
ur den tillgängliga mjölkmängden.»

Jag överlämnar till statsrådet Rosander att söka bringa sin kritik mot vad
jag anfört i, min interpellation i samklang med innehållet i propositionen i ärendet
och med vad andra kammarens protokoll har att förtälja. Kungl. Maj:ts
förslag avslogs av riksdagens båda kamrar efter en diskussion, som nära nog
uteslutande rörde sig omkring frågan örn standardisering eller icke. Först
efter detta beslut började regeringen anse, att hälsovårdsstadgan i dess ursprungliga
och för närvarande oförändrade lydelse icke utgjorde något hinder
för ett regeringsbeslut örn standardisering av mjölken.

Jag har i interpellationen framhållit, att ett förbättrat försörjningsläge på
berörda område i första hand borde utnyttjas på ett sådant sätt, att de föresknfter
som nu sätta de bestämmelser i hälsovårdsstadgan, vilka avse a.tt
skynda konsumenterna mot mjölkförsämring, ur kraft, skulle slopas. Jag vet
att husmödrarna framför allt i arbetarhemmen dela denna min uppfattning.
Av interpellationssvaret framgår emellertid, att departementschefen hyser en
annan mening. Man vill först öka tillgången på ost, därefter ytterligare öka
smörlagren och slutligen kanske också bringa hjälp med matfettsförsörjningen

Nr 27.

Tisdagen den lt juli 1944.

Svar på interpellation. (Forts.)

till andra länder, innan man börjar tänka på att avskaffa standardiseringen av
konsumtionsmjölken. Därmed Ilar man ställt frågan om avskaffandet av mjölkförsämringen
på en oviss framtid.

I interpellationssvaret upplyses, att man framställt 6 900 ton smör per år
av det fett, man tagit ur konsumtionsmjölken. Detta förhållande har som alla
känna till icke föranlett någon ändring av priserna på konsumtionsmjölken.
Om mjölkförsämringen nu skulle slopas utan att mjölkprisen höjdes, så skulle
detta betyda en inkomstminskning för jordbruket på över 30 miljoner kronor
per år. Jag tror inte att jag tar fel, örn jag uttalar den förmodan, att man i
nämnda förhållande har att söka den främsta orsaken till att regeringen vill
skjuta på frågan örn mjölkstandardiseringens avskaffande till en oviss framtid.

Man har med hjälp av mjölkstandardiseringen alltså ökat smörproduktionen
med 6 900 ton per år, men samtidigt har åtgången av konsumtionsmjölk ökat
från 494 000 ton år 1939 till 963 000 ton år 1943, alltså nära en fördubbling.
Orsaken till denna stegring av mjölkkonsumtionen är säkerligen till stor del,
att man i hushållsförbrukningen måste öka kvantiteten för att ur näringssynpunkt
eliminera verkningarna av kvalitetsförsämringen. Alltså innebär mjölkstandardiseringen
att konsumenterna först hänvisas till att köpa mjölk, som
såväl i fråga om näringsvärde som i fråga om smak och hållbarhet är sämre
än tidigare — vilket sistnämnda är mycket besvärande för husmödrarna —
utan att erhålla kompensation för detta genom prissänkning. Standardiseringen
innebär vidare, att konsumenterna tvingas köpa mer mjölk än tidigare, vilket
för dem utgör en ytterligare utgiftsstegring, trots att de leva i kris- och
lönestoppets tidevarv. Genom standardiseringen utvinner man egentligen inte
någon större kvantitet matfett, man vinner endast att konsumenterna få köpa
igen det matfett, som tagits ur deras egen av dem själva betalda mjölk, i form
av smör. Den hjälp till jordbruket, som på detta sätt lämnas, blir odifferentierad,
d. v. s. de som lia mycket att sälja få mycket med av de 30 miljoner
kronor, som man årligen tar ur arbetarhemmens och andra konsumenters mjölk,
de jordbrukare däremot, som lia litet att sälja, få endast en obetydlig del av
detta belopp.

Allt talar sålunda enligt min mening för att slopandet av mjölkstandardiseringen
bör ställas som en förstahandsåtgärd att genomföras så fort försörjningsläget
på något sätt tillåter detta. Standardiseringen borde följaktligen
icke bibehållas för att exempelvis öka tilldelningen av ost eller som en åtgärd
för att möjliggöra en export av matfett. Den får inte bli en permanent företeelse.
Att standardiseringens slopande kanske medför behov av ytterligare
stöd åt jordbruket får icke hindra en sådan åtgärd. Ty det ekonomiska stöd,
som lämnas jordbruket genom mjölkstandardiseringen, får orättvisa verkningar
för såväl arbetare och övrigt småfolk i deras egenskap av konsumenter som
för de mindre jordbrukarna i deras egenskap av producenter.

Herr statsrådet Rosander: Herr talman! I anslutning till vad herr Persson
yttrade i början av sitt anförande vill jag hänvisa till interpellationssvaret
och därtill endast konstatera, att den av Kungl. Majt framlagda propositionen
uteslutande avsåg att möjliggöra tillhandahållandet av standardiserad
mjölk utan att man skulle behöva genom särskilda anslag och meddelanden
till allmänheten upplysa örn att mjölken var standardiserad.

I själva sakfrågan vill jag här blott konstatera, att jag är ense med interpellanten
örn att en höjning av mjölkens fetthalt bör ske så ifört som förhållandena
medgiva. Jag anser emellertid, att en sådan åtgärd icke är lämplig
att genomföra i dagens läge. Jag bär i mitt interpellationssvar påpekat, att
mjölkkonsumtionen har stegrats nästan till det dubbla. Jag har också påvisat,

Tisdagen den 11 juli 1944.

Nr 27.

Svar vå interpellation. (Forts.)

att det i förhållande till förkrigstiden fortfarande föreligger en betydande
minskning i invägningen av mjölk till våra mejerier. Jag har påvisat, att även
smörlagren nedgått mycket kraftigt, nämligen från 4 558 ton vid månadsskiftet
juni—juli 1943 till 963 ton vid samma tidpunkt i år. Man har vidare
alltjämt att se fram emot en sedvanlig minskning i fråga örn mjölktillförseln,
när hösten inträder och betessäsongen är slut, varjämte förhållandena i viss
mån äro ovissa i ifråga örn möjligheterna att importera foderkakor och andra
fodermedel. Under sådana förhållanden tycker jag alla skäl tala för att man
nu bör låta anstå med höjningen av fetthalten i mjölken och avvakta den vidare
utvecklingen.

Herr Persson i Stockholm: Herr talman! Det är väl inte nödvändigt^att
så mycket diskutera innehållet i ingressen till mina frågor. Men statsrådet
Rosanders förklaring kan ju inte vara tillfyllest, ty örn det nu hade varit så,
att regeringen icke ursprungligen hade ansett, att hälsovårdsstadgan lade
hinder i vägen för en standardisering av mjölken, varför skulle då chefen för
det departement, det här gäller, lägga fram en proposition med förslag till
ändring av hälsovårdsstadgan och motivera detta förslag med orden »för att
icke gällande författningsbestämmelser skola utgöra ett hinder för en dylik
standardisering» o. s. v. i enlighet med vad jag citerade i mitt förra anförande.
Jag bär alltså i mina uttalanden endast utgått ifrån departementschefens
egna ord. Sedan vet jag mycket väl, att riksdagen efter utskottsbehandlingen
av frågan för sin del kom till den slutsatsen, att hälsovårdsstadgan i dess nuvarande
lydelse måhända icke skulle lägga hinder i vägen för en standardisering
och att regeringen först därefter genomförde denna standardisering.

Nu förhåller det sig väl ändå på det sättet, att man har ökat osttillverkningen
vilket även framgår av uppgifter i pressen. Ingen människa kan val
vara ledsen åt ett sådant förhållande i och för sig. Jag har emellertid i min
interpellation givit uttryck åt den meningen, att även en sådan ågärd borde
få bli en andrahandsfråga och att förstahandsuppgiften borde vara att få bort
den försämring av konsumtionsmjölken, som standardiseringen innebär. Jag
beklagar att innehållet i det svar jag fått tyder på att vederbörande departementschef
inte ser saken på samma sätt utan att man kan befara, att standardiseringen
fortfarande skall bli en mer eller mindre permanent företeelse. Ur
dessa synpunkter är jag icke tillfredsställd med svaret.

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! Herr Persson i Stockholm förklarade,
att allmänheten måste öka mjölkkonsumtionen för att erhålla tillräckligt
med näringsämnen och således täcka den försämring, som skett i mjölkens
fetthalt. Jag har för min del kommit till den uppfattningen •—• och jag har
inte under krisåren stått alldeles främmande för varken mjölk distribution
eller mejeridrift — att det framförallt är två orsaker, som ha föranlett denna
ökade mjölkkonsumtion. Den ena är att den allmänt nyttjade konsumtionsvara,
sorn mjölken utgör, dess bättre funnits att tillgå och varit oransonerad.
Den andra anledningen är att mjölken i förhållande till många andra näringsämnen
har varit relativt billig. Detta har glädjande nog framskapat en mycket
stor mjölkkonsumtion, och denna konsumtion fortsätter -— jag upprepar det
■— dess bättre, även sedan det blivit rikligare tillgång på livsmedel överhuvud
taget.

Jag tror, att den som bär sett det arbete och den organisation, som ligger
bakom produktionen och fördelningen av den mjölk, som har behövts under
alla dessa krisår, måste säga sig, att det är en oerhört omfattande uppgift,
som har lösts av jordbrukarna, mejeriorganisationerna och kristidsmyndighe -

Nr 27.

Tisdagen den 11 juli 1944.

Svar på interpellation. (Forts.)

torna. Inte minst konsumenterna ha ali anledning att vara tacksamma hänför.
Jag skulle tro, att en för hastig återgång till förkrigsförhållandena, skulle
kunna orsaka rubbningar i nu rådande distributionsförhållanden och medföra
ganska allvarliga vådor, inte minst för konsumenternas del. Jag tycker därför
att herr Persson i Stockholm kan lugna sig till den dag, då livsmedelskommissionen
anser, att det finns möjligheter att åstadkomma ett ändrat förhållande
på detta område.

Herr Lundh: Herr talman! Jag begärde ordet endast för att reagera mot
ett uttryck av herr Persson i Stockholm i hans första anförande. Han sade, att
en standardisering av mjölken icke borde få fortsätta för att öka vår lagerhållning
och för att vi skola kunna eportera matfett. Det är väl dock så, att
lagringen av fett för exportändamål är ett ted i vår efterkrigsberedskap och
den humanitära verksamhet, som vi enligt en allmän mening bland vårt folk
skola utföra vid krigets slut. Och den siffra som statsrådet nämnde hur denna
lagerhållning minskat utgör ju ett talande belägg för att det behövs en kraftig
ökning av densamma, örn vårt folk skall bli i stånd att efter krigets slut verkligen
biträda framför allt våra grannfolk med den export av livsmedel som —•
vilket vi alla hoppas och önska — skall kunna ske. Jag vill också understryka,
att vi få icke blunda för det faktum, att ju närmare oss kriget kommer,
desto mera kommer strömmen av flyktingar att ökas och större krav komma
att ställas på vår lagerhållning såväl beträffande matfett som andra varor.

Som konsument kan jag instämma med herr Persson i Stockholm däri, att
man skulle kunna önska, att standardiseringen borttogs. Alla vilja vi väl
gärna få en mjölk med mera näringsvärde. Här får man väl ändå väga mot
varandra olika intressen. Utöver de synpunkter som herr statsrådet anförde
som skäl för behövligheten av en standardisering, vill jag för min del lägga
särskild vikt vid en ökning av lagerhållningen, som skall möjliggöra för oss
att, om så blir nödvändigt, taga emot och underhålla den ökade flyktingströmmen
i vårt land och efter krigets slut biträda andra folk med livsmedel.

Herr Persson i Stockholm: Herr talman! Jag kan ge herr Skoglund i Doverstorp
rätt i att orsakerna till ökad mjölkkonsumtion också kunna vara de av
honom angivna. Jag nämnde icke helter den försämrade kvaliteten hos mjölken
såsom enda orsaken, utan jag sade, att den var en kraftigt bidragande
orsak till ökningen av konsumtionen. Då här i Stockholm mjölkens fetthalt
minskats med nära en fjärdedel mot vad den varit tidigare, måste det erfordras
större kvantiteter mjölk för att eliminera denna kvalitetsförsämring.

När herr Skoglund i Doverstorp framhöll att man icke skulle rubba mjölkdistributionen,
förstår jag icke riktigt hans tankegång, därför att ett upphävande
av standardiseringen skulle väl icke behöva rubba distributionen av
mjölk och den apparat som skapats för detta ändamål.

Slutligen vill jag fästa herr Lundhs uppmärksamhet på att standardiseringen
icke i och för sig kan framskaffa större kvantiteter fettämnen inom
landet, utan det är här endast fråga om i vilka former vi skola tillgodogöra
oss de kvantiteter fett som finnas. Det kan alltså inte bli någon ökning av tillgången
genom standardiseringsförfarandet. Det tycks man vilja glömma, när
man skall väga mot varandra nackdelarna och fördelarna av en standardisering
av mjölken.

Herr statsrådet Rosander: Herr talman! I sak har jag icke något ytterligare
att anföra. Det är helter knappast någon idé att fortsätta resonemanget

Tisdagen den 11 juli 1944.

Nr 27.

Svar vå interpellation. (Forts.)

på etet formella planet. Jag vill blott hänvisa herr Persson i Stockholm till
tredje särskilda utskottets utlåtande nr 1.5 vid 1940 års urtima riksdag. Där
säger utskottet bl. a.: »Örn en standardisering av konsumtionsmjölken finnes
böra komma till stånd, måste emellertid enligt utskottets mening starka betänkligheter
anses möta mot en sådan utformning av bestämmelserna därom,
att mjölkens beskaffenhet av standardiserad icke skulle angivas vid mjölkens
saluhållande» och så fortsätter utskottet längre ned: »Det bör framhållas, att ett
angivande av konsumtionsmjölkens egenskap av standardiserad i praktiken synes
kunna ske med tämligen enkla medel; anslag i försäljningslokalerna bör sålunda
vara tillfyllest i fall då där saluföres allenast standardiserad mjölk.» Riksdagen
har sålunda här anvisat en väg, Kungl. Maj :t har följt denna väg och
densamma står icke i strid med hälsovårdsstadgan.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4.

Herr statsrådet Rubbestad erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr tal- Svar på
man! Herr Ekdahl har med kammarens tillstånd till mig framställt följande interpellation.
frågor:

1. Anser statsrådet skäl föreligga och möjligheter förefinnas för en ändring
av gällande giftstadga dithän, att arsenikbehandling under blomningstid
beträffande växter, som beflygas av bin och humlor, förbjudes och belägges
med ansvar?

2. Vilka möjligheter anser statsrådet förefinnas att bereda biodlare ersättning
för förluster, som de innan tillräckligt lagskydd trätt i kraft tillfogats
genom användande av arsenik på ovan antytt sätt?

Med skrivelse den 22 november 1941 överlämnade medicinalstyrelsen förslag
till ny giftstadga. På initiativ av styrelsen för statens växtskyddsanstalt
inkom därefter — den 4 maj 1942 — statens livsmedelskommission med en
hemställan hos medicinalstyrelsen, att styrelsen med det snaraste måtte föranstalta
örn ändring av bland annat sin kungörelse den 11 juli 1929 angående
anvisningar till undvikande av förgiftning vid visst användande av pulverformiga
arsenikhaltiga beredningar. Växtskyddsanstaltens styrelse hade hos
livsmedelskommissionen förordat en skyndsam förenkling av föreskrifterna
rörande användning av arsenikhaltiga beredningar för bekämpande av skadeinsekter
vid jordbruk och trädgårdsskötsel. Anstalts styrelsen hade därvid
anfört, att arsenikföreningar sedan länge haft en synnerligen betydande uppgift
som bekämpningsmedel mot vissa skadedjur på våra kulturväxter, att
som bekämpningsmedel zinkarsenat och kalciumarsenat numera trätt i förgrunden,
det förra huvudsakligen som besprutningsmedel och det senare som
bestoftningsmedel, att man under en tid, då de yttersta ansträngningar måste
göras för säkerställande av vår livsmedelsproduktion, icke finge glömma vikten
av att bekämpa skadedjuren i såväl åker- som trädgårdsbruket och att man
borde förutsätta ökad användning av arsenikpreparat på grund av den hämmade
införseln av nikotin för bekämpningsändamål, men att användandet av
arsenikpreparat som bekämpningsmedel försvårades av vissa av medicinalstyrelsen
utfärdade föreskrifter, i vilket sistnämnda hänseende gjordes gällande,
bland annat, att lämnade anvisningar i flera avseenden vore föga ändamålsenliga.
Livsmedelskommissionen i sin tur anslöt sig till de av växtskyddsanstalten
framförda synpunkterna, att det i nuvarande försörjningsläge vore
av synnerligen stor vikt, att åtgärder vidtoges för att skapa förutsättningar
för en god skörd. Bland dylika åtgärder intoge bekämpandet av skadeinsekter
en framträdande plats. För att för ändamålet tillgängliga bekämpningsmedel

Nr 27.

Tisdagen den 11 juli 1944.

Srrar på interpellation. (Forts.)

till fullo skulle kunna utnyttjas, vore det i hög grad önskvärt, att bestämmelser,
som icke nödvändigtvis måste förefinnas, ändrades så, att användandet
av olika bekämpningsmedel icke försvårades genom onödiga föreskrifter.

Med beaktande av ett inom statens växtskyddsanstalt uppgjort förslag till
»Anvisningar till undvikande av förgiftning vid behandling av växter med
arsenikhaltiga beredningar» •— vid vilket förslags upprättande man utgått
från att stränga föreskrifter rörande arseniksmedlens användning icke hade
något större berättigande, sedan nästan uteslutande zink- och kalciumhaltiga
preparat kommit till användning — utarbetades inom medicinalstyrelsen ett
förslag till kungörelse angående anvisningar till undvikande av förgiftning
vid användande av vissa arsenikhaltiga beredningar till bekämpande av för
trädgårdsskötsel, jordbruk eller skogsbruk skadliga insekter. I yttrande den
15 maj 1942 över sistnämnda förslag förklarade styrelsen för statens växtskyddsanstalt,
att den icke hade något att erinra mot förslaget, och hemställde,
att medicinalstyrelsen ville skyndsamt utfärda kungörelse i enlighet med
förslaget i fråga. Den 18 maj 1942 utfärdade medicinalstyrelsen berörda kungörelse.
I och för vinnande av överensstämmelse mellan denna kungörelse och
giftstadgeförslaget ändrade medicinalstyrelsen samtidigt i skrivelse till Konungen
sitt förslag till ny giftstadga i vissa delar.

Den nya giftstadgan utfärdades den 26 november 1943 att träda i kraft
den 1 mars 1944. De i stadgans bilaga 2 grupp X B under specialbestämmelser
1. a) föreskrivna »Anvisningar att iakttagas till undvikande av förgiftning
vid användande av arsenikhaltiga medel till bekämpande av för trädgårdsskötsel,
jordbruk eller skogsbruk skadliga insekter» överensstämma med de
i medicinalstyrelsens ovannämnda kungörelse den 18 maj 1942 meddelade anvisningarna
och stå sålunda i överensstämmelse med den av expertisen på förevarande
område — statens växtskyddsanstalt — år 1942 uttalade uppfattningen
i frågan. Anvisningarna innehålla sålunda ej något förbud mot behandling
under blomningstiden med arsenikmedel av andra växter än dem,
vilkas frukter äro ätliga.

I anledning av interpellationen och dess påpekande av de risker, som behandling
av blommande raps med arsenikhaltiga preparat synes lia för bin
och humlor, har jag häröver inhämtat yttrande från statens växtskyddsanstalt
och Sveriges utsädesförening. Sveriges utsädesförening framhåller härvid bl. a.:

»Arsenikpreparatens användbarhet för bekämpning av rapsbagge är ännu
ej helt klarlagd. Det enda tillfälle, då bepudring med arsenikpreparat mot rapsbagge
hittills synts lia haft effekt, är då rapsbaggen angriper vårraps på
tidigt stadium, medan knoppställningarna ännu döljas i bladrosetten. I nämnda
utvecklingsstadium kan ingen fångst av rapsbaggarna ske, och arsenikbepudring
har därför hittills varit den enda kända bekämpningsmetoden. Ej heller i deta
stadium besökas emellertid odlingarna av bin och humlor. Att bepudra med
arsenikpreparat i blommande raps eller senap gör däremot ingen nytta (sedan
sagda odlingar kommit helt i blom, behöver och bör ingen bekämpning av
något slag utföras), och någon dylik åtgärd har heller aldrig från sakkunnigt
håll rekommenderats. Tvärtom har såväl växtskyddsanstalten som utsädesföreningens
tjänstemän alltid med skärpa framhållit, att arsenikbepudring
icke får äga rum i blommande odling.»

Växtskyddsanstalten yttrar bl. a.:

»Ur växtskyddssynpunkt finnes ingen anledning att vare sig bespruta eller
bepudra något slag av växter med arsenikhaltiga preparat under pågående
blomning. Vad särskilt rapsen beträffar har växtskyddsanstalten städse avrått
från arsenikbehandling under blomningen, då denna metod visat sig in -

Tisdagen den il juli 1944.

Nr 27.

Svar pä interpellation. (Forts.)

effektiv, utan i stället tillrått andra metoder, speciellt fångst av skalbaggarna
med särskilt konstruerade redskap.

Växtskyddsanstalten anser det därför önskvärt att en sådan ändring av
giftstadgans bestämmelser vidtages, att arsenikbehandling av växter, som
beflygas av bin och humlor, blir förbjuden under blomningstiden.»

Växtskyddsanstalten föreslår ett tillägg till de anvisningar, som föreskrivas
i giftstadgans bilaga 2, grupp X B, Arsenikföreningar, av innehåll, att växter,
vilka beflygas av bin och humlor, icke få behandlas under blomningstiden.

Med hänsyn till de ovan anförda uttalandena av såväl Sveriges utsädesförening
som växtskyddsanstalten finner jag det lämpligt, att den av växtskyddsanstalten
föreslagna ändringen i anvisningarna kommer till stånd.

Angående frågan örn ansvar vid brott mot dessa anvisningar har jag för
avsikt att uppdraga åt medicinalstyrelsen att verkställa erforderlig utredning
rörande lämpligheten och möjligheten av en sådan ändring av giftstadgan,
som interpellanten avser. Härvid böra dock de skäl, som ur växtskyddssynpunkt
tala för att användandet av arsenikhaltiga preparat icke försvåras
för odlarna, vägas mot de skäl, som ur biodlingens synpunkt kunna anföras.
Innan denna utredning föreligger och därigenom överblick vunnits över konsekvenserna
av en skärpning i bestämmelserna rörande handhavandet av
vissa gifter av klass II, anser jag mig icke kunna lämna bestämt besked
på interpellantens fråga örn möjligheten och lämpligheten att införa straffbestämmelser
i här berörda avseende i giftstadgan.

Till interpellantens andra fråga vill jag svara, att det för närvarande icke
finns möjligheter att av allmänna medel ersätta de förluster, som åsamkats
vissa biodlare genom arsenikbehandlingen av blommande raps.

Härefter anförde:

Herr Ekdahl: Herr talman! Jag ber att till statsrådet Rubbestad få framföra
mitt tack för det uttömmande och belysande svar, som jag fått på min interpellation.
Jag kan givetvis inte känna mig särskilt glad över statsrådets
svar på min sista fråga, vilket innebar att det för närvarande icke finns några
möjligheter att av statliga medel ersätta de förluster, som ha åsamkats vissa
biodlare genom arsenikbehandling av blommande raps. Eftersom jag emellertid
blev uppmärksamgjord på det missförhållande, som det här är fråga om,
så sent, att jag icke kunde framställa min interpellation förrän den 14 juni,
är det tydligt, att även örn herr statsrådet funnit det i och för sig tänkbart
att ordna ersättningsfrågan, så hade det ändå varit tekniskt omöjligt för detta
budgetår med hänsyn till att interpellationen kom så nära riksdagens slut. —
Medel för sådant ändamål finnas icke tillgängliga, har man sagt mig, och
kunna icke trollas fram så där i en hast. Jag vill dock gärna hoppas, att
sista ordet icke därmed är sagt i denna ersättningsfråga.

Beträffande min första fråga var svaret däremot synnerligen positivt. Statsrådet
utlovar omedelbara ändringar i de anvisningar, som tjänstgöra som komplettering
av och kommentarer till giftstadgan. När statsrådet anser, att det
måste ta någon tid för utredningar o. d., innan ändring av giftstadgan kan
komma till stånd, innebär detta ett uppskov, som icke spelar egentlig roll för
tillfället, ty blomningstiden för rapsen är väl för detta år åtminstone i huvudsak
förbi och den ändring av giftstadgan, som jag har framställt yrkande örn,
kan således icke få någon praktisk betydelse förrän till nästa växtperiod.

På tal om den kommande utredningen framhöll statsrådet, att det finns Iva
intressen, som i detta sammanhang måste vägas mot varandra, nämligen rapsodlarnas
intresse av skydd för sina odlingar oell biodlarnas intresse av skydd

Nr 27.

Tisdagen den 11 juli 1944.

Svar på interpellation. (Forts.)

för sin näring. Jag vill passa på att erinra örn att det verkligen är stora intressen,
som stå på spel för biodlarna. Jag känner till flera fall från Skåne,
där bigårdar på upp till 40 samhällen dött ut, och det lär vara otvivelaktigt
att denna massdöd har åstadkommits direkt genom förgiftning från arsenikbepudrade
rapsfält. Det vore ju icke så farligt, örn det vore fråga om enstaka
företeelser, men så förhåller det sig tyvärr icke. Det har genom undersökningar
från hushållningssällskapets tillsyningsman fastslagits, att denna
massdöd bland bina förekommit över vidsträckta delar av provinsen.

Jag vill också erinra om, såsom jag anförde i min interpellation, att det är
av vikt att skapa ett skydd för biodlingen icke minst därför att våra biodlare i
regel icke befinna sig i några speciellt goda ekonomiska förhållanden. Biodlingen
är en besvärlig hantering. Den kräver mycket arbete, och folk som
sysslar med den gör det i allmänhet för att förstärka en annars relativt låg
ekonomisk standard.

Jag skulle vilja framhålla, att problemställningen rapsodlarna kontra biodlarna
måhända ändå har relativt underordnad betydelse. Det finns en annan
problemställning, som säkerligen betyder mycket mera och har mycket större
räckvidd, nämligen skyddet för rapsodlingen medelst arsenikbepudring under
blomningstiden, ställt i förhållande till den allvarliga fara som arsenikbepudringen
i denna form utgör för kulturväxter av vida större och stadigvarande
betydelse för vår folkförsörjning än oljeväxterna.

För drygt femton år sedan utkom en avhandling av den danske professorn
Raunkiaer, översatt till vårt språk av prof. Rutger Sernander, vari han belyste
just den sida av problemet, som jag nu har stannat inför. Han säger bland annat,
att vi få icke utrota våra kulturväxters fiender på sådant sätt, att vi samtidigt
utrota mängder av för oss nyttiga väsen. Han går in på en del intressanta
jämförelser, som jag icke nu hinner uppehålla mig vid; men jag vill dröja
några ögonblick vid den uppmärksamhet, som professor Raunkiser ägnar humlornas
och binas roll för hela vår växtvärld och speciellt kulturväxterna. Han
framhåller exempelvis beträffande rödklöverodlingen, som kanske bar relativt
större betydelse för det danska jordbruket än för vårt men som i alla fall i
min hemprovins har stor betydelse, att humlornas insatser betyda så mycket,
att om man skulle tillgripa de metoder, som till exempel trädgårdsmästarna
ibland göra med konstgjord pollinering, och sålunda använda mänsklig arbetskraft
för att utföra det arbete, som humlorna prestera, så skulle man komma
upp till en kostnad i daglöner av minst 100 gånger priset för bron över Lilla
Bält.

Professor Raunkiser talar i detta sammanhang också örn bina och deras betydelse
för fruktträden och vallväxterna. När han slår sig till riddare för
dessa små flygfän, bin och humlor, riktar han mycket skarpa angrepp mot den
enligt hans uppfattning örn ovist nit vittnande ivern att lägga under kultur
varenda fläck av Danmarks jord. Han anser, att man måste försöka bevara
en hel del av de »naturåterstoder», som han uttrycker sig, vilka finnas i Danmark,
ty just där växer den vildflora, som har avgörande betydelse för binas
och humlornas underhåll. Han säger, och det var det jag nu ville komma fram
till, att utrotar man dessa naturåterstoder, så komma både lantmän och fruktodlare
inom en icke alltför avlägsen framtid att få mycket ödesdigra känningar
av följderna.

Som jag nämnde är professor Raunkimrs avhandling drygt 15 år gammal.
Han visste, förmodar jag, ingenting om arsenikbepudring av rapsfält, när han
skrev densamma, och jag föreställer mig, att om han nu skulle ha uttalat sig
örn den massdöd bland bin och utan tvivel även bland humlor, som arsenikbepudringen
av rapsfälten åstadkommer, så skulle han lia tagit till än mera

Tisdagen den 11 juli 1944.

Nr 27.

Svar nå interpellation. (Forts.)

drastiska ordval, än när lian varnade för nj^ss antydda åtgärder, som försvåra
tillvaron för humlorna och bina i Danmark.

Jag har velat anföra dessa små kommentarer för att på så sätt understryka,
att min interpellation berör omständigheter och förhållanden som på lång sikt
måste betyda oerhört mycket mera än förlusten av några bisamhällen. Jag
fäster därför varma förhoppningar vid det löfte, som herr statsrådet nyss gav
att ägna giftstadgan en grundlig översyn.

Vidare yttrades ej.

§ 5.

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets memorial nr 230, bevillningsutskottets
betänkande nr 48, bankoutskottets utlåtanden och memorial nr 70—•
72, andra lagutskottets utlåtande nr 69, andra särskilda utskottets memorial
och utlåtanden nr 4—10 samt budgetdeputerades memorial angående arvode
åt deputerades sekreterare.

§ 6.

Herr andre vice talmannen erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman!
Jag hemställer, att kammaren ville besluta, att två gånger bordlagda
ärenden skola å morgondagens föredragningslista uppföras i följande ordning,
nämligen först statsutskottets memorial nr 230 samt därefter bankoutskottets
utlåtanden och memorial nr 70—72, andra särskilda utskottets memorial och
utlåtanden nr 4—10, bevillningsutskottets betänkande nr 48, andra lagutskottets
utlåtande nr 69 och budgetdeputerades memorial.

Denna hemställan bifölls.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 3.45 em.

In fidem
Sune Norrman.

Nr 27.

Onsdagen den 12 juli 1944.

Förslag till
ctviljörsvarslag,
m. m.

Onsdagen den 12 juli.

Kl. 11 fm.

§ I Föredrogos

vart efter annat:

statsutskottets memorial, nr 230, angående allmän beredskapsstat för budgetåret
1944/45;

bankoutskottets utlåtanden och memorial:

nr 70, i anledning av framställning från delegerade för riksdagens verk angående
omreglering av vissa äldre tjänstepensioner till f. d. befattningshavare
vid riksdagens verk;

nr 71, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning angående omreglering
av vissa äldre tjänstepensioner till f. d. arbetare vid riksbankens sedeltryckeri
och pappersbruk; och

nr 72, angående ersättning till två riksdagsvaktmästare vid inkallelse till
militärtjänstgöring; samt

andra särskilda utskottets memorial, nr 4, med föranledande av kamrarnas
skiljaktiga beslut beträffande andra särskilda utskottets utlåtande nr 3 i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till brandlag och brandstadga
m. m. dels ock i ämnet väckta motioner.

Kammaren biföll vad utskotten i nämnda memorial och utlåtanden hemställt.

§ 2.

Föredrogs .andra särskilda utskottets utlåtande, nr 5, i anledning av dels
Kungl. Maj :ts proposition med förslag till civilförsvarslag, m. m., dels ock i
ämnet väckta motioner.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr statsrådet Hubbestad: Herr talman! Jag ber först att få uttala min
tillfredsställelse över att andra särskilda utskottet här kunnat framlägga ett
fullständigt enhälligt utlåtande. Denna min tillfredsställelse är så mycket större
som jag konstaterar, att utskottet i allt väsentligt har följt Kungl. Maj:ts
proposition. Örn man undantar förslaget till ändring av strafflagen för krigsmakten,
äro inte de justeringar, som utskottet föreslår, av den storleksordningen
att jag har någon anledning att motsätta mig dem, särskilt som flera
av dem sammanfalla med den uppfattning som jag ursprungligen haft.

Striden i utskottet har tydligen väsentligen stått örn huruvida lagen skulle
göras permanent eller örn den skulle få karaktären av ett provisorium, och därvid
har ju utskottet enat sig om att föreslå ett provisorium med fem års varaktighet.

Det är klart, att man kan hysa vissa betänkligheter mot ett provisorium på
detta område. Jag tänker inte därvid närmast på svårigheten att under sådana
förhållanden skaffa lämplig personal för de olika uppgifterna, ty jag tror att

Onsdagen den 12 juli 1944.

Nr 27.

Förslag till civilförsvarslag, m. m. (Forts.)
den saken i alla fall kominer att ordna sig. Mer betänkligt är, att ett provisorium
kan verka fördröjande på vissa åtgärder för civilförsvarets säkerställande,
som enligt lagen skola vidtagas av kommuner och enskilda. Det kan bli så att
man skjuter på åtgärder, sorn befinnas nödvändiga, i hopp örn att lagen kommer
att upphävas, när de fem åren äro ute. En viss säkerhetsventil härvidlag
kanske dock ligger i att utskottet ju förutsätter, att lagen framdeles skall få
permanent karaktär, och att det alltså även i fortsättningen kommer att finnas
en lagstiftning på detta område.

Men även örn man sålunda måste hysa vissa betänkligheter mot att ge denna
lag karaktären av ett provisorium, så anser jag det för min del vara så värdefullt
att riksdagen i enighetens tecken fattar ett beslut i denna fråga, att detta
uppväger dessa betänkligheter. Jag tror att frågan örn civilförsvaret är nära
nog lika viktig för vårt folk som försvarsfrågan på sin tid var, och att försvarsfrågan
kunde lösas i enighetens tecken har ju varit till stor båtnad för
vårt land. Det skulle därför säkerligen vara en stor lycka, örn det nu kunde bli
en enhällig uppslutning kring civilförsvarslagen, som otvivelaktigt ingriper
rätt mycket i den enskildes förhållanden.

Örn jag alltså för min del kan vara med örn de justeringar, som utskottet har
företagit, så kan jag dock inte utan vidare acceptera utskottets motivering, särskilt
vad beträffar de allmänna synpunkter, som utskottet anlägger. Utskottet
säger: »Den tid, som stått utskottet till buds för behandlingen av lagförslaget,
har icke medgivit den ingående granskning, som under mera normala arbetsförhållanden
bort komma ett ,så omfattande lagkomplex till del.» Jag vet inte,
örn utskottet därmed vill rikta en anklagelse mot mig för att jag inte lagt fram
denna proposition på ett tidigare stadium än som nu varit fallet, men jag vill
dock litet närmare redogöra för, hur denna fråga behandlats sedan jag fick
hand örn densamma.

Då jag i fjol höst tillträdde min tjänst hade visserligen 1941 års hemortsförsvarssakkunniga
redan framlagt ett förslag i ärendet, som också var utskickat
på remiss till olika myndigheter. När remissvaren i slutet av september kommo
in, visade det sig emellertid, att myndigheterna mycket allmänt avstyrkte det
förslag, som framlagts av hemortsförsvarssakkunniga. I början av oktober hölls
därefter ett s. k. landshövdingsmöte för att landshövdingarna skulle få diskutera
frågan, och på detta möte var man så gott som enhälligt av den uppfattningen,
att en ny utredning borde verkställas och örn möjligt bedrivas på ett
sådant sätt, att förslag kunde framläggas till 1944 års riksdag. I mitten på oktober
tillsatte jag därför den s. k. civilförsvarsutredningen, som fick i uppdrag
att så skyndsamt som möjligt överarbeta det framlagda förslaget och framlägga
resultatet därav i så god tid, att ärendet kunde underställas 1944 års
riksdag. Kommittén arbetade också undan så fort som möjligt och var färdig
med sitt utlåtande den 25 februari — d. v. s. utlåtandet var dagtecknat då,
men det överlämnades inte til] mig personligen förrän den 29 februari. Jag
vidtog då omedelbart åtgärder för att få förslaget utremitterat till ett 60-tal
myndigheter, _ och tiden för deras yttranden gjordes så kort som möjligt för att
man skulle hinna få fram en proposition till innevarande års riksdag. Remissyttrandena
kommo sedan departementet till handa i slutet av mars, och man
kan säga, att från den 1 april förelåg möjlighet för departementet att börja
bearbeta materialet och iordningställa propositionen. Den 17 maj avlämnades,
såsom vi veta, propositionen. Det var alltså endast omkring en och en halv
månad, som stod till departementets förfogande för utarbetandet av det vidlyftiga
förslag som det här gäller, och jag vågar påstå, att det knappast varit möjligt
för departementet att på kortare tid få i ordning en proposition, i all synnerhet
som ju förslaget även måste gå till lagrådet för granskning.

Nr 27.

Onsdagen den 12 juli 1944.

Förslag till civiltörsvarslag, m. m. (Forts.)

Trots att tiden sålunda varit knapp vågar jag ändå påstå, att det förslag,,
som föreligger i den kungl, propositionen, är utarbetat med all den omsorg, som
är möjlig, oell uppställt på precis samma sätt som alla andra lagförslag, som
lämnas till riksdagen. Jag finner det därför i hög grad oberättigat med den
kritik, som en viss ledamot av utskottet har riktat mot förslaget och som gått
ut på, att förslaget inte skulle vara uppgjort på samma sätt som andra lagförslag
och att statsrådsanförandena skulle vara svåra att finna. Lagbyråchefen
i socialdepartementet, som ju är den som närmast bär ansvaret för den formella
uppställningen, har också förklarat, att han inte kan förstå denna kritik, då
han följt precis samma system som han alltid brukar följa.

Jag har också mycket svårt att förstå utskottet, när utskottet säger, att det
inte haft tid till den granskning, som varit behövlig. Det är klart, att örn utskottet
varit tvunget att prestera sitt förslag i så god tid att riksdagen, kunnat
fatta beslut före den 1 juli, så hade det varit förenat med vissa svårigheter
för utskottet att ingående granska förslaget. Men när vi i regeringen märkte,
att handläggningen inom utskottet drog ut på tiden, så togo vi upp den frågan,
huruvida man inte skulle kunna ordna budgetregleringen på något annat sätt
och kommo därvid överens örn den linje, som utskottet sedermera presenterade
för riksdagen och som riksdagen också accepterat. När den saken var klarad,
kan jag inte finna någon anledning till att inte utskottet skulle försöka gnugga
lagen så ingående som möjligt, vilket ju är en förutsättning för att riksdagen
skall kunna taga ståndpunkt till ett så vittomfattande spörsmål som
detta. Enligt min uppfattning måste man alltid ställa den fordran på riksdagen
att den, innan den fattar ett beslut i en viktig fråga, noga skall ha satt
sig in i den sak som det gäller och de verkningar ute bland folket, som ett
beslut kan komma att ha.

Jag måste därför säga, att hur önskvärt det än är att en, lagstiftning på civilförsvarets
område kommer till stånd så snart som möjligt, så är jag, därest
bakom dessa ord av utskottet att tiden icke medgivit en verkligt ingående
granskning ligger en brasklapp örn att man inte anser sig böra taga ansvaret
för lagens verkningar i praktiken, mycket tveksam, huruvida riksdagen
under sådana omständigheter bör fatta beslut i saken, ty jag anser att riksdagen
skall veta. vad den går in för.

Det har också, åtminstone i pressen, riktats klander mot mig för att jag
genom detta förslag skulle ha försenat riksdagen, något som skulle ha köstat
omkring 200 000 kronor. I en del tidningar har i samband därmed ifrågasatts,
örn inte förslaget i stället borde ha. framlagts vid en höstsession. Jag
vill då fråga: är det någon som tror, att det hela skulle ha blivit billigare,
örn förslaget lagts fram vid en höstsession? Jag är för min del förvissad örn
att behandlingen av frågan då skulle ha tagit minst två månader i anspråk,
och att följaktligen kostnaderna skulle ha blivit fem gånger så stora som de
blivit genom denna försening på tolv dagar.

Man måste också, när det talats örn att riksdagen försenats och att detta
kostar staten pengar, betänka, att det här gäller en beredskapstjänstgöring
så god som någon annan, och när vi ha en militär beredskap, som ju kostar
miljontals kronor örn dagen, så har jag svårt att förstå dem, som klandra,
att riksdagen för en viktig beredskapsåtgärd skall behöva vara samlad några
dagar, vilket ju bara kostar cirka 12 000 kronor per dag.

Utskottet framhåller vidare i sina allmänna synpunkter, att en av orsakerna
till att man nu inte har kunnat gå in för en permanent lag, utan förordar
ett provisorium, är den att organisationen icke har framlagts för riksdagen i
det utformade skick, som plägar vara förutsättningen för ett definitivt riksdagsbeslut.

Onsdagen den 12 juli 1944.

Nr 27.

Förslag till civilförsvarslag, m. m. (Forts.)

Till detta vill jag säga, att så som liela saken är upplagd kan organisationen
icke bli annat än ett provisorium. Den organisation, som här är tänkt,
avser den beredskapsgrad, som vi nu lia, men hur länge den kommer att bibehållas
vet ju ingen. Om det skulle bli fred eller vårt land skulle råka i
krig, är det klart att beredskapsgraden blir en annan, och då måste också
organisationen anpassas efter dessa ändrade förhållanden. Det är därför helt
naturligt, att organisationen inte kan vara av den fasta kraktär, som man
annars har rätt att fordra, när ett förslag framlägges för riksdagen,. Jag
har när det gäller organisationen gått ungefär på samma linje som utredningen,
och jag tror inte att frågan kan lösas på något annat sätt. Örn jag
på vissa punkter har frångått utredningens förslag, t. ex. beträffande militärassistenterna
-—- jag skall beröra motiven därför när vi komma till nästa utskottsutlåtande
— så har det bara gällt detaljfrågor.

Jag kan alltså inte anse, att de två skäl, som utskottet sålunda anfört såsom
talande för ett provisorium, ha någon grund i det verkliga förhållandet.
Men jag har dock, såsom jag förut betonat, för min del ingenting emot att
man nu går in för ett provisorium. Det kan komma tider, när man önskar
vidtaga vissa ändringar, och det kan då kanske vara lättare att göra detta,
om lagen nu blir provisorisk än om den blir definitiv.

Vad sedan gäller själva detaljfrågorna och de förslag till ändringar som
utskottet här presterat, har jag förut nämnt, att dessa ändringar inte äro av
den storleksordning, att jag för min del har någon anledning att reagera
mot dem. När det sålunda i 11 § .föreslås, att tjänsteplikten inom civilförsvaret
skall inträda ett år senare än vad jag föreslagit, så tycker jag inte, att man
behöver resa så starka invändningar mot att den undre åldersgränsen för de
tjänstepliktiga förskjutes från 15 till 16 år. Det är klart, att det i ett svårt
beredskapsläge, exempelvis under krig, kan vara nödvändigt, att också 15-åringar inrangeras bland de civilförsvarspliktiga. Men jag tror å andra sidan,
att denna sak kommer att ordnas den gången, när allvarets stund kommer.

Mot utskottets uttalande i fråga örn § 12 har jag heller icke så mycket att
erinra. Det går ju ut på att det för vanliga beredskapspliktiga skall vara en
tjänstgöringstid av högst 30 timmar per år och för dem som inskrivas som
befäl och dylikt en tjänstgöringstid av högst 60 timmar. Jag vill icke dölja,
att jag i början av propositionsskrivandet hade den meningen, att man skulle
gå in för 30 timmar över hela linjen, och det var först efter allman statsrådsberedning
som jag fick vidtaga den ändringen, att tjänstgöringstiden skulle
utsträckas till 60 timmar. Jag är alltså av samma uppfattning som utskottet,
att det i regel bör räcka med 30 timmar, och har därför ingen anledning att
göra några erinringar mot utskottets förslag.

Vad utskottet ytterligare betonar i fråga örn § 12 gäller min uppdelning av
civilförsvarsplikten mellan vad som skall gälla för landsbygden och vad som
skall gälla för tätorterna. Förmodligen har utskottet hiir missuppfattat mitt
utalande. Etet tycks framgå av utskottets uttalande, som örn jag skulle ha
ansett, att ingen som helst civilförsvarsplikt skulle förekomma på landsbygden.
Så har jag dock inte sagt, utan jag har endast framhållit, att denna försvarsplikt
bör gälla i mindre utsträckning på landsbygden än i tätorterna,
och jag tycker, att även utskottet kommit till samma uppfattning i sitt uttalande.
Det är givet, att vi icke skola låta denna lag bli besvärligare än som är
absolut nödvändigt. Örn vi se på hurudana förhållandena varit under den tid
vi haft beredskap på detta område, så finna vi, att det är väsentligen i städerna
och de större tätorterna som åtgärder vidtagits för detta civilförsvar,
och det är en självklar sak, att det blir en betydande skillnad mellan hur det
i detta fall ordnas i tätorterna, där man har verkskydd, hemskydd och de s. k.

Nr 27.

Onsdagen den 12 juli 1944.

Förslag till civilförsvarslag, m. m. (Forts.)
blockgrupperna, och hur det ordnas ute på rena rama landsbygden, där det
är långt avstånd mellan bostäderna och svårigheter att lfa samman folk på
samma sätt som i städerna med deras tätare bebyggelse. Att det här blir
en betydande skillnad det kan man icke komma ifrån. Det är just detta jag har
velat markera, när jag i propositionen skrivit, att civilförsvarsplikten på landsbygden
bör tillämpas i mindre utsträckning. Däremot har jag icke bortsett
från att det både när det gäller bygdebrandväsendet och skogsbrandväsendet
är nödvändigt att ha vissa övningar för dessa ändamål, men detta behöver icke
äga rum i den utsträckning som är nödvändig i städer och andra samhällen.

När det sedan gäller den ändring som vidtagits i fråga örn § 17, där utskottet
har gått in för att det i första hand skall vara en frivillig uttagning,
så stämmer detta också fullkomligt med min uppfattning. När jag tillsatte
civilförsvarsutredningen i oktober i fjol, framhöll jag, att jag ansåg det önskvärt,
att vi skulle finna en form för att ordna alltsammans på frivillighetens
väg. Jag framhöll också, att örn detta icke läte sig göra, skulle man pröva,
örn man inte kunde gå så till väga, att i de län, där det visade sig omöjligt att
på frivillighetens väg anskaffa folk, skulle de uttagas på annat sätt. Det är
alltså alldeles samma linje som utskottet har gått in för, att man i första hand
skall försöka på frivillighetens väg få folk på detta område. Men även utskottet
har till slut kommit till det resultatet, att därest det inte ginge på annat
sätt, måste man anlita tvång. Jag tror därför, som sagt, att vi därvidlag
äro inne på alldeles samma linje.

Ja, detta är de väsentligaste ändringar som ha vidtagits i Kungl. Maj :ts
förslag. Jag kan kanske också nämna denna lilla ändring, som föreslagits i
fråga om de civilförsvarsnämnder, som beröras i § 46. Jag hade tänkt mig,
att det skulle föreligga skyldighet för en kommun att välja en sådan nämnd,
därest dess invånarantal uppgick till minst 5 000. Utskottet har iföreslagit
den ändringen, att gränsen här skall sättas vid ett invånarantal av 3 000 i
stället för 5 000. Jag tycker att även denna sak inte är av sådan storleksordning
att man behöver reagera däremot, även örn jag tror, att det i många av dessa
kommuner, som lia mer än 3 000 invånare, är onödigt att välja civiliförsvarsnämnder.

Det är som sagt icke mycket att erinra mot de justeringar som utskottet
här har gjort, och jag för min del kan därför acceptera desamma. Jag vill
tillägga, att jag instämmer i utskottets uttalande, att behovet av ett enhetligt
organiserat och förstärkt civilförsvar är tillräckligt dokumenterat. Vi lia sett,
hur det nu förhåller sig med de olika organen för denna verksamhet, då det
ena organet inte vet vad det andra beslutar, och det till och med kan inträffa,
att det ena organet vidtar åtgärder, som gå stick i stäv mot det andra organets
åtgärder. Det är klart, att ett sådant förhållande är olämpligt och att en samordning
av dessa organisationer snarast möjligt är nödvändig. Med hänsyn till
det läge som nu är rådande ute i världen tror jag, att det är viktigt, att vi
här i riksdagen gå in för ett ordnande av detta vårt civilförsvar så fort som
möjligt och, som jag förut betonat, så enhälligt som möjligt.

Herr Olovson i Västerås: Herr talman! Jag föreställer mig, att andra
särskilda utskottets utlåtande rörande civilförsvarslagen har kommit som en
överraskning just därför att utskottsutlåtandet är fullkomligt enhälligt. Det var
väl icke obekant för någon av riksdagens ledamöter, att meningarna inom
utskottet gingo isär på åtskilliga punkter i början av utskottets behandling av
ärendet. När det nu föreligger ett enhälligt utlåtande, som i huvudsak innefattar
ett tillstyrkande av den kungl, propositionen, är det därmed icke givet,
att uppfattningarna hos utskottets olika ledamöter ha ändrats. Det är bara

Onsdagen den 12 juli 1944.

Nr 27.

Förslag till civilförsvarslag, m. m. (Forts.)
det som har inträffat, att utskottet funnit det vara angeläget att nu få frågan
löst och att få den löst så mycket som möjligt i enighetens tecken. Utskottets
ledamöter ha, säger jag, funnit det vara så angeläget att komma till ett enhälligt
resultat, att man tummat på sina särmeningar och kommit fram till
en kompromiss, som jag för min del tror vara den bästa som kunde åstadkommas
under för handen varande omständigheter. Bakom utskottsutlåtandet
dölja sig nämligen olika meningar i flera avseenden. Det är icke min avsikt att
här på något som helst sätt ge uttryck åt den särmening som jag representerar.
Jag skall icke med ett ord avslöja vad jag tycker och tänker på de punkter,
där jag gjort erinringar inom utskottet.

Det får väl anses ligga i sakens natur, att det framkommit starka betänkligheter
mot att nu under det femte krigsåret skapa en permanent lag, som
har avseende på landets förhållanden under krig. Men å andra sidan är det
också förklarligt, att man varit betänksam, när det gällt att skapa ett provisorium,
ty ett provisorium när det gäller att bygga upp en organisation måste
ju innebära ökade svårigheter att skaffa folk som skall ta hand örn verksamheten.
Men dessa särmeningar lia sammanjämkats till ett förslag örn ett provisorium
på fem år.

Betänkligheter restes också mot den låga ålder som sattes som gräns för
tjänstepliktens inträdande, och det höjdes röster för att man skulle höja åldersgränsen
från 15 till 17 år. Man gick emellertid en medelväg och stannade vid
16 år. Därjämte företogos betydelsefulla uppmjukningar beträffande straffbestämmelserna
för dem som äro under 18 år. Vidare gjordes justeringar med
avseende på övningstiden för den civilförsvarspliktiga, så att de grupper som
inskrivas och ingå i kadrerna skulle få en tjänstgöringstid av maximalt 60
timmar, under det att maximum för de övriga civilförsvarspliktiga sattes
till hälften, d. v. s. 30 timmar. Trots att det på alla dessa punkter är fråga
örn en kompromiss, tror jag för min del, att vi träffat något som kan betecknas
som det rätta eller i varje fall som det rimliga.

När statsrådet Rubbestad icke haft någon erinran att göra mot de ändringar
i denna lag som utskottet föreslagit, finns det för mig ingen anledning att närmare
motivera, varför dessa ändringar företagits. Jag kan sålunda gå förbi
den saken och inskränka mig till att säga till de ledamöter av kammaren som
— jag vet att det förhåller sig så — känna sig en smula tveksamma när det
gäller att pålägga vårt folk nya bördor under det femte krigsåret, att vi ha
ingen rätt att blunda för läget sådant det är. Såvitt jag förstår börjar kriget
i den första omgången att närma sig sitt slut, men för min del tror jag, att
det finns flera omgångar kvar. I varje fall skulle det vara ansvarslöst av oss
att icke vidtaga en åtgärd, som uppenbarligen syftar till samt uppenbarligen
kan och kommer att leda till ett bättre ordnat civilförsvar. Örn vi undersöka
de verksamhetsgrenar som hädanefter komma att med ett gemensamt namn
kallas civilförsvaret, skola vi säkert var på sitt håll finna, att det icke är
tillfredsställande som det är. När vi begära av de värnpliktiga, att de skola
bära sina tunga bördor, ha vi som äro hemma under ett krig icke rättighet att
undandraga oss de skyldigheter, som icke innebära annat än att vi få göra
små uppoffringar för att, i händelse olyckan kommer över oss, skydda de
värnpliktigas familjer medan de värnpliktiga ligga i läll. Den plikten skola vi
icke uppfatta som en börda, utan det iir en bjudande plikt, över vilken ingen
har rätt att klaga.

Här skulle jag kunna sluta med att hemställa örn bifall till utskottets förslag,
örn icke statsrådet Rubbestad nära nog framkallat en sådan situation här
i kammaren, att enigheten blivit bruten. Jag hade verkligen räknat med ett
annat stöd från statsrådsbänken för ett enhälligt utlåtande. Statsrådet Rubbe Andra

hammarens protokoll 1944. Nr 87. 3

Nr 27.

Onsdagen den 12 juli 1944.

Förslag till civilförsvarslag, m. m. (Forts.)
stad vände sig mot utskottets uttalande på s. 13, där det heter: »Den tid, som
stått utskottet till buds för behandlingen av lagförslaget, har icke medgivit den
ingående granskning som under mera normala arbetsförhållanden bort komma
ett så omfattande lagkomplex till del.» När statsrådet Rubbestad vänder sig
mot detta uttalande, har jag mycket svårt att förstå, vad det skall tjäna till
att här i kammaren riva upp en strid örn en självklar sak. Det finus val ingen
ledamot av andra särskilda utskottet, som icke mycket starkt har känt och
även i dag känner, att tiden för behandlingen av detta ärende varit för knapp.
När utskottet skall arbeta under det tryck som måste uppkomma, när det vet,
att riksdagens ledamöter gå och vänta på detta enda ärende, är det fullkomligt
uppenbart, att det är med full rätt som utskottet gör detta uttalande. Utskottet
har icke sagt ett ord örn att arbetet i departementet gått fort eller sakta. Det
ha vi icke alls uttalat någon uppfattning om. Vi ha överhuvud taget icke sagt
något annat än att tiden för behandlingen av detta ärende varit för knapp.
Vi ha konstaterat ett faktum och ingenting annat. Vidare är det riktigt, att
organisationen inte har framlagts för riksdagen i utformat skick. Det står ju i
propositionen.

Nu hoppas jag emellertid, att utskottets ledamöter ta detta angrepp på
samma sätt som jag, alltså tar det med ro. Det spelar ju ingen roll. Utskottet
har haft för kort tid på sig, men utskottet har ändå kommit till ett resultat,
som statsrådet förklarat sig kunna acceptera, och utskottet är enhälligt. Då
bör man kunna låta detta vara detta och inte äventyra enigheten på grund av
ett mindre väl placerat anförande från statsrådsbänken.

Vad nu beträffar den omständigheten, att en ledamot av utskottet i en tidning
betecknat statsrådet Rubbestads proposition som ett flyttlass, så må ju statsrådet
Rubbestad och denna tidnings utgivare göra upp den saken sins emellan. Jag
är säker på, att tidningsutgivaren i fråga gärna skall ställa en hel sida av tidningen
till statsrådet Rubbestads förfogande för att han må bevisa, att propositionen
icke liknade ett flyttlass — vilket den i alla fall gjorde.

Jag hemställer om bifall till utskottets förslag.

Herr Lundh: Herr talman! Då jag ända sedan krigets början haft tillfälle
att i olika civila och militära befattningar medarbeta i vad man med ett välfunnet
namn kallar civilförsvaret, kan jag icke underlåta att knyta några reflexioner
till det utlåtande, som i dag frami ägges.

Jag vill först understryka min stora glädje över att efter långvarigt utredningsarbete
möjliggjorts ett resultat så positivt som det föreliggande. Jag kan
å andra sidan icke underlåta att uttrycka ett beklagande över att det ej varit
möjligt att giva det nya civilförsvaret en något mera permanent karaktär. Med
tanke på de oerhört viktiga och för vårt lands förhållanden under krig livsviktiga
funktioner, som civilförsvaret skall utöva, hade det säkerligen varit lyckligt,
örn så blivit fallet på något annat sätt än det nu blivit. Men man får
böja sig för de sakskäl utskottet anför och lägga huvudvikten vid att utskottet
verkligen fastslagit, att ett civilförsvar av den allmänna karaktär det blir
fråga örn måste framdeles uppehållas som ett komplement till militärförsvaret.
Om riksdagen utan ändringar tar detta utlåtande, har riksdagen accepterat
denna ytterligt betydelsefulla syn på civilförsvaret som ett komplement
till militärförsvaret.

I utskottets utlåtande behandlas under en särskild rubrik en del problem, som
kallas för »vissa samordningsproblem». Vad där beröres kan jag icke låta bli
att något kommentera, ty under denna rubrik har egentligen inrymts det som
icke nu blir föremål för ett positivt beslut men som enligt min uppfattning

Onsdagen den 12 juli 1944.

Nr 27.

Förslag till civilförsvarslag, m. m. (Forts.)
hade bort bliva det. Det är så, att det nya civilförsvaret ju innebär ett sammanslående
av en rad olika verksamhetsgrenar inom detta, som nu kallas civilförsvar,
men hit hör också en rad andra ytterst betydelsefulla problem, när det
gäller att under krig samordna olika civila samhällsfunktioner med själva civilförsvaret.
Civilförsvarsutredningen uppräknar i detta sammanhang framför
allt sjukvårdsväsendet, transportväsendet, arbetsmarknadens organisation och
folkförsörjningen som sådana betydelsefulla problem, där ett samordnande behöves.
Nu har utredningen sagt, att det är otänkbart att åstadkomma ett fullständigt
samordnande av detta, men att en mindre genomgripande men tillräcklig
samordning i vissa fall läte sig göra med relativt enkla medel. Beklagligtvis
har icke föredragande statsrådet velat acceptera denna syn på det hela.
Han har nämligen förklarat, att ett sådant ställningstagande icke är för närvarande
erforderligt, utan att detta kan framdeles av Kungl. Majit ordnas i
administrativ väg. Med ytterlig tillfredsställelse; måste jag konstatera, att utskottet
icke har velat gå den negativa väg, som statsrådet här har slagit in på.
Det är skäl att alldeles särskilt understryka vad utskottet på sidan 25 i utlåtandet
säger örn detta, då utskottet där talar örn, att dessa samordningsproblem
ha en betydande, vikt och att deras lösning utgör en väsentlig del av det totala
försvarets organisation.

Man behöver ju bara taga ett konkret exempel för att rusa upp vad det här
gäller. Ett exempel, som ligger nära till hands, är de problem, som följa med
en utrymning av en större stad eller av ett betydande område av landet, eller
för att. taga. någonting som kan te sig ännu aktuellare, en flyktingström av
stora dimensioner. Örn en sådan flyktingström skulle ledas till landet i en snar
framtid, finnes ingen myndighet, som har i sin hand att samordna alla åtgärder.
Det kommer att vila på en myndighet att taga hand örn flyktingarna och
placera ut dem, men andra myndigheter komma att sörja för försörjningsfrågorna,
en annan myndighet återigen för sjukvården och kanske ännu en myndighet
för transportfrågorna. Det är uppenbart, att detta ej är tillfredsställande
och att det kommer att utsätta civilförsvaret för mycket stora påfrestningar.
när det gäller att klara upp vad man kan kalla en katastrofsituation,
vare sig det må gälla en flyktingström utifrån eller folkomflyttningar inom
landet. Under sådana förhållanden är det, jag upprepar det, glädjande, att utskottet
intagit en klart positiv ståndpunkt, då utskottet förutsätter, att förslagen
från. civila fö.rsvarsutredningen i denna fråga göras till föremål för
Kungl. Majlis prövning med all den skyndsamhet, som påkallas av samordningsproblemens
stora betydelse.

Det är ord som jag alldeles särskilt starkt understryker. Jag vill till detta
understrykande foga den förhoppningen, att Kungl. Maj :t med stor skyndsamhet
skall gå till verket, när det gäller att förverkliga vad riksdagen på denna
punkt uttalat som sin ståndpunkt.

. I den mån civilförsvarets genomförande kommer att dröja några månader lia
vi ju också här att räkna med en tidrymd, vilken innebär någonting av ett tomrum
så att säga, då det gäller ett sådant samordnande. Under denna tid kan en
flyktingström av betydande omfattning tänkas nå vårt land. Det är ett förhållande,
som gör, att man verkligen måste gå till väga med den yttersta
skyndsamhet, örn icke det beslut riksdagen i dag fattar skall bli en halvhet.

o Vid sidan av vad jag här nämnt örn samordningen skall jag be att få säga
några ord också örn civilförsvarets förankring ute i kommunerna. Det har ju
under det fleråriga utredningsarbete, som här pågått, rått betydligt olika, uppfattningar
örn i vilken utsträckning man skulle åt detta civilförsvar giva militär
edler, civil ledning. Det förslag, sorn nu står inför avgörande, har ju lill
sist gått in för rent och klart civil ledning, något som vi i denna kammare alla

Nr 27.

Onsdagen den 12 juli 1944.

Förslag till civilförsvarslag, m. m. (Forts.)
äro tillfredsställda med. Men till detta civila hör också, att man lyckas förankra
civilförsvaret uti det kommunala intresset på tillräckligt sätt.

Under de år som gått av detta krig ha ju i våra kommuner funnits inkvarteringsnämnder,
som utfört ett utomordentligt betydelsefullt arbete när det
gällt planläggning inom dessa kommuner. Det är väl, då dessa nämnder nu
komma att slopas, anledning att uttala ett verkligt djupt känt tack till dessa
kommunalmän för vad de här utfört.

Då uppställer sig frågan: komma de nya civilförsvarsnämnderna att kunna
fylla liknande funktioner eller på samma sätt giva civilförsvaret den fasta förankring
i de kommunala intressena som erfordras? Det kommer helt och hållet
att bero på utvecklingen. Jag vill peka på några omständigheter därvidlag.
I utskottets kommentar till 10 § i den nya lagen talas det om, att de^anslagsbeviljande
myndigheterna uti våra kommuner böra få tillfälle att så långt som
möjligt taga del av de organisationsplaner som uppgöras, eftersom dessa planers
utformande kommer att lia väsentlig inverkan på de anslag som skola beviljas.
Utskottet är ju fullt på det klara med, att här finnas många faktorer,
som icke lämpa sig för offentliggörande. Mycket av dessa organisationsplaner
måste helt enkelt hemligstämplas. Under sådana förhållanden bli nog våra anslagsbeviljande
kommunala myndigheter till sist tvingade att i rätt stor
utsträckning, såsom fallet varit dessa år, bevilja anslag i blindo när det
gäller civilförsvaret, d. v. s. man måste lita på den granskning, som civilförsvarsnämnden
tidigare har kunnat ägna dessa problem. Men under sådana förhållanden
är det av utomordentlig betydelse, att denna nämnd verkligen sättes
in i arbetet på ett effektivt sätt. På denna punkt råder nog en viss oklarhet i
det beslut som nu fattas.

I utskottets utlåtande på sidan 16 talar man om att hela planläggningsarbetet
bör ske i nära samråd med civilförsvarsnämnderna, men att dess genomförande
givetvis kommer att vila på den civilförsvarschef, som skall finnas
inom varje kommun. Då detta alltså bara är på detta sätt mera allmänt formulerat,
säger det sig självt, att det kommer att bero på de personliga förhållandena
inom varje kommun i vilken mån civilförsvarschefen verkligen på allvar
helt och fullt tar nämnden med i hela planläggningsarbetet. Det kan också
tänkas förhållanden, där denna rådgivning blir av mera formell natur.

Vidare talas det i utlåtandet örn vissa speciella uppgifter, som denna nämnd
skall få. Den skall bland annat medverka vid personaluttagning och rådfrågas
av länsstyrelsen, när det gäller att tillsätta tjänstegrenschefer. Det talas
också örn att Kungl. Majit skall utfärda en instruktion för själva personalrekryteringen,
där man närmare skall angiva vilka funktioner som skola
åvila nämnden. Det är av största betydelse, att dessa instruktioner bli så utformade,
att det kommunala intresse, som ligger förankrat i nämnden, blir
helt tillgodosett. Men till sist tror jag, att det kommer att bero på den nya
centrala civila försvarsledningen, hur det kommer att gestalta sig. Örn det från
centrum kommer att utfärdas direktiv till de lokala civilförsvarscheferna, att
dessa chefer på allvar skola engagera nämnderna i arbetet, kominer kanske så
att bli fallet, men kommer den centrala ledningen att sakna intresse för den
kommunala sidan av saken finnes det risk för att den icke blir tillräckligt tillgodosedd.

Med tanke på vad detta betyder för kommunernas anslagsbevillning har jag
icke kunnat underlåta att framföra dessa synpunkter i förhoppning att man,
när man går att genomföra denna organisation, skall tillbörligt beakta desamma,
så att icke våra kommuner komma att mer eller mindre ställas utanför
och kanske bara formellt få tillfälle att medverka i civilförsvaret. Det
finnes också detaljer, vid vilka man skulle kunna uppehålla sig, men jag skall,

Onsdagen den 12 juli 1944.

Nr 27.

Förslag till civilförsvarslag, m. m. (Forts.)
herr talman, icke förlänga debatten med detta, utan jag vill sluta med att
konstatera, att det beslut, som kammaren örn en stund går att fatta, innebär,
icke att några nya bördor läggas på det svenska folket, utan att bördor, som
redan äro lagda på det svenska folket, bli organiserade på sådant sätt, att man
får ut den största möjliga valuta av dem. Det innebär helt enkelt, att det
civilförsvar, som prövats fram under åren genom ständigt upprepade experiment,
nu äntligen kommer fram till en central organisation, som gör det fullt
effektivt och alltså kan till slut göra det möjligt att, om ofärd skulle stunda,
bereda vårt folk icke bara ett militärt utan också ett fullgott civilt skydd, en
uppgift, som säkerligen är lika betydelsefull som den militära.

Jag ber, herr talman, med dessa ord att få tillstyrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Håstad: Herr talman! Jag bär icke begärt ordet för att ingå i någon
polemik mot statsrådet Rubbestad. Jag vill visserligen fria honom personligen
från ansvar för att propositionen kommit sent, men jag vill i övrigt i
allt väsentligt instämma i vad herr Olovson i Västerås yttrade rörande de
anmärkningar mot utskottet, som statsrådet här framförde. I övrigt vill jag
endast göra några allmänna deklarationer med anledning av det eniga utlåtande,
för vilket utskottet efter mycket besvär till sist stannat.

Man måste först uttala ett allmänt beklagande av att det dröjt så länge med
det fastare ordnandet av civilförsvarets problem. Denna anmärkning kan
riktas delvis mot den tidigare utredningen och delvis också mot regeringen.
Jag vill här erinra örn •— jag har gjort det tidigare i sammanhang med en
interpellationsdebatt -— att den Wärnska kommittén ordnade upp vårt försvar
utredningsvis på ett halvt år, medan den Natt och Dagska kommittén, hemortsförsvarssakkunniga,
hade på tre dagar när att göra två år med sitt arbete.
Det är visserligen sant, att hemortsförsvarssakkunnigas betänkande i hög grad
legat till grund för civilförsvarsutredningens fortsatta arbete, liksom för propositionen
och det beslut riksdagen i dag kommer att fatta. Men det måste
betecknas som ett enligt min mening ganska allvarligt fel. att hemortsförsvarssakkunniga
så grundligt gingo till verket mitt under brinnande krig och
trots det starka trycket av behovet av samordning på detta försvarsområde.
Nu är däråt icke mycket att göra. Vi ha till sist fått ett förslag till samordnande
av ett nytt civilförsvar i, som vi hoppas, det andra världskrigets elfte
timme.

Jag vill emellertid påpeka, att allt icke är avgjort i och med riksdagens
beslut i dag. För det första har statsrådet, såsom redan framhållits, undanskjuta
vissa punkter. Bland dem finnas frågor, som riksdagen först nästa år
skall ta ställning till, t. ex. organisationen av civilförsvarsstyrelsen. Vidare
finnas åtskilliga viktiga ting, som riksdagen icke alls får att skaffa med, utan
där utfärdande av instruktioner och andra anordningar uteslutande ankommer
på regeringen. Det är således mycket arbete, som ännu återstår, både i departementet
och i civilförsvarsstyrelsen och länsstyrelserna, innan det nya civilförsvaret
står färdigt.

Jag vill förena mig i den förhoppning, som den siste talaren nyss uttalade,
att detta arbete måtte kunna få bedrivas med all den skyndsamhet som läget
kräver. Så mycket måste i alla fall vara fullständigt klart, att ett civilförsvar,
ett modernt folkskydd, icke kan byggas upp med improvisationens hastighet,
utan måste föregås av mycket grundlig utredning. Det är bär icke fråga örn
något »kaiserskt tonnage» utan örn något vida fastare.

Det beslut, som riksdagen skall fatta, innebär i stort sett blott en ram för
det blivande civilförsvaret. Vi lia, alla eniga, lämnat i stort sett utfyllnaden

Nr 27.

Onsdagen den 12 juli 1944.

Förslag till civilförsvarslag, m. m. (Forts.)
av personalorganisationen öppen. Det bör kanske tilläggas för de ledamöter
av kammaren, som i riksdagens sista stund ej hunnit riktigt tränga in i den
vidlyftiga frågan, att de tjänster av mera fast beskaffenhet, som nu fastställas,
äro egentligen endast generaldirektören för civilförsvaret, som skall
tillsättas på tre år, två inspektörer, civilförsvarsdirektörerna i länsstyrelserna
och sju militärassistenter. Resten är personer, som mera löst anställas och
beträffande vilka riksdagen alltså har fullt fria händer. Häremot svara vissa indragningar.
Man bör jämföra denna mycket ringa kaderökning, såvitt angår
mera fast anställd personal, med allt vad vi skänkt vårt militärförsvar. Vi
måste då konstatera, att civilförsvaret ingalunda i och med riksdagens beslut
i dag blir mest gynnad nation.

Vad jag i alla fall begärde ordet för var för att säga några ord i den stora
tvistefrågan i utskottet, nämligen huruvida åt lagen skulle givas karaktär av
att icke vara tidsbegränsad eller örn den blott skulle vara provisorisk. Jag vill
då här först framhålla, att flera av de lagar, som nu delvis ersättas med den
nya civilförsvarslagen, äro av »permanent» beskaffenhet, d. v. s. icke tidsbegränsade.
Redan detta har varit ett skäl att icke giva lagen provisorisk
karaktär. Ett annat förhållande är, att värnpliktslagen, som ju i högsta grad
är jämförbar, aldrig någonsin i vår försvarspolitiks lidandeshistoria mig veterligen
fått karaktär av ett provisorium, utan alltid erhållit en till tiden obegränsad
giltighet, naturligtvis med den självklara förutsättningen, att den i vanlig
ordning .kan ändras under andra tidsförhållanden.

Vad som — förutom detta rent principiella — gjorde, att vi till en början
hade svårt att acceptera tanken på ett mera kortvarigt provisorium, var risken
för att hela organisationen skulle komma att avsevärt lida men av en alltför
kort giltighetstid. Man skulle försvåra rekryteringen. Man skulle icke kunna
få till denna organisation knutna de personer, som det eljest skulle vara
möjligt att få. Man skulle, korteligen sagt, få en sämre effektivitet åt organisationen
än som eljest vore möjlig. Och under alla förhållanden motsatte sig
högerns utskottsrepresentanter den ursprungliga tanke, som till en början
hade sju nästan oböjliga förespråkare i utskottet, nämligen att provisoriet
endast skulle få en giltighetstid av tre år. Innan utskottets skicklige ordförande,
herr Sandler, förra tisdagskvällen höll sin vesperpredikan, såg det ut, som
om utskottets arbete skulle upplösas i ett 20-tal reservationer. I sista ögonblicket
ställdes vi emellertid inför ordförandens förslag om ett femårigt provisorium
å ena sidan och en viss förbättring av regeringsförslagets organisation
å den andra. Vi funno, att åtskilliga anhängare av provisoriet voro
mycket villiga att gå oss till mötes, när det gällde utbyggandet av en omedelbart
effektiv organisation. Vi ansågo det då vara vår skyldighet att på samarbetets
altare göra ett offer och slå till. Vi kunde göra detta så mycket hellre
som utskottet i sitt utlåtande fastslagit, att avsikten med detta beslut icke
varit att efter fem år riva ned hela organisationen. Utskottet skriver nämligen
på s. 14: »Utskottet utgår fastmer ifrån — och med hänsyn bland annat till
kommunernas och enskildas skyldigheter och rättigheter är detta viktigt att
framhålla — att ett civilförsvar av den allmänna karaktär nu är i fråga
måste framgent uppehållas som komplement till militärförsvaret.»

Med tanke på det goda samarbete, som under krigsåren har rått mellan alla
partier i försvarsfrågan, ansågo vi det vara vår skyldighet att icke utan
tvingande skäl riva sönder detta utan att tvärtom vidmakthålla det. Under sådana
förhållanden kunde vi också nå fram till den samförståndslösning, som
här i dag föreligger för kammaren.

Jag vill blott ytterligare, i anknytning till var herr Olovson nyss sade, understryka
att vi finna det vara så mycket naturligare att icke visa njugghet

Onsdagen den 12 juli 1944.

Nr 27.

Förslag till civilförsvarslag, m. m. (Forts.)
mot civilförsvaret, som det rör sig örn skydd av familjen, kvinnor och barn,
skydd av vår produktion och allt som därtill hör och som i ett kritiskt läge kan
hålla vår inre försvarsvilja uppe. Jag behöver bara erinra örn hur motståndet
i en huvudstad i Europa, Belgrad, faktiskt knäcktes genom några timmars
bombanfall och hur en hel stat, trots dess starka militära rustning, därmed
bröts ned. Något sådant får icke förekomma hos oss. Det svenska folket och
utlandet skulle verkligen ha haft svårt att förstå, om vi i dessa tider icke
skulle kunna stå eniga även i denna vitala försvarsfråga.

Till slut, herr talman, endast ett par ord om hemvärnet. Vi äro tre motionärer,
två socialdemokrater och undertecknad, som väckt motioner dels om att
hemvärnet skulle tillerkännas prioritet i förhållande till civilförsvaret och dels
att det skulle övervägas att införa en begränsad hemvärnsplikt under krig
och i krigsfara. Jag betonar, att plikten endast skulle gälla under sådan tid,
som nyss sagts. Beträffande prioriteten har utskottet gått oss till mötes genom
en ändring av 13 §. Vad hemvärnsplikt beträffar har utskottet ansett
frågan därom ligga så långt utanför vad vi här behandla, att utskottet skjutit
frågan åt sidan. Men utskottet har gjort ett ganska välvilligt uttalande. Jag
vill i korthet uttala, att även örn man i allra högsta grad måste betyga sin beundran
över den anslutning, som hemvärnet har fått, och över allt det hängivna
arbete, som frivilligt utförts, så tyda dock vissa tecken på att rekryteringen
på sistone — icke minst bland de årgångar som slutat sin värnplikt;
jag tänker närmast på 48-åringarna — icke är fullt tillräcklig. En av anledningarna
härtill har ansetts vara den, att det bland hemvärnsmännen skulle
råda ett visst missnöje med ojämnheten i bördornas fördelning. Motionärerna
ha hyst den uppfattningen, att redan existensen av en eventuell rätt för
Kungl. Majit att i fullmaktsväg utfärda ett förordnande örn hemvärnsplikt
skulle, utan att fullmaktslagen behövde träda i verkställighet, kunna bidraga
till att underlätta hemvärnets rekrytering i denna kritiska tid. Vi ha styrkts i
denna vår uppfattning av uttalanden från ledande hemvämshåll. Jag vill nöja
mig med att hänvisa till det uttalande, som hemvärnsrådet gjort i sitt yttrande
över civilförsvarsutredningens förslag.

Nu har i alla fall utskottet skrivit på ett ganska välvilligt sätt. Jag har
anledning tro, att hemvärnets ledning på annat sätt kommer att framföra sina
bekymrade synpunkter till regeringen. Under sådana förhållanden har jag,
liksom de ledamöter av utskottet som delat motionärernas uppfattning, icke
velat anmäla någon skiljaktig mening. Jag vill dock göra den reflexionen, att
det ibland kan tyckas att hemvärnet icke alltid rönt den uppskattning, som
de åttiotusen hemvärnsmännens ovärderliga frivilliga insatser berättigat till.
Jag vill bara erinra om att problemet örn hemvärnet och kommunerna icke
bragts till en lösning, trots att socialministern för ett år sedan i en interpellationsdebatt
lovade att taga upp denna sak.

Som frågan ligger till förklarar jag mig alltså nöjd med utskottets utlåtande
även på denna punkt och instämmer i herr Olovsons yrkande örn bifall till
utskottets hemställan.

Herr Hagberg i Malmö: Herr talman! Jag kan icke neka till att jag hyst
betänkligheter beträffande vissa avsnitt av det här föreliggande lagförslaget
och framför allt beträffande frågan huruvida lagen bör vara permanent eller
provisorisk. Jag skulle helst sett, att den blivit permanent, men med hänsyn
till den enighet, som uppstått i denna fråga, skall jag icke här anmäla någon
avvikande mening, och jag kommer icke heller att framställa något annat yrkande
än örn bifall till utskottets förslag.

Jag har begärt ordet för att innan kammaren går att fatta beslut fästa kam -

Nr 27.

Onsdagen den 12 juli 1944.

Förslag till civilförsvarslag, m. m. (Forts.)
marens uppmärksamhet vid en detalj i den föreslagna lagstiftningen. Det är
visserligen en detalj, men enligt min mening är det en ganska viktig detalj
det gäller. Det är fråga örn sjunde punkten i övergångsbestämmelserna. Såsom
framgår av utlåtandet har utskottet strukit denna punkt i sitt förslag. I
propositionen har föreslagits, att skyldigheten att vidtaga anordningar för
mörkläggning av hyrd lägenhet eller fastighet skall åvila nyttjanderättshavaren
så länge nyttjanderättsförhållandet består, men att ägaren skall inlösa materielen,
när hyresförhållandet upphör. Utskottet däremot föreslår, att nämnda
skyldighet skall åvila ägaren omedelbart utan särskild övergångsbestämmelse.
Skillnaden mellan utskottets och Kungl. Maj:ts förslag är ganska betydande.

Av de få ord utskottet ägnat denna sak i sitt utlåtande synes framgå, att
man icke fäst större vikt vid denna fråga, utan betraktat densamma som en
relativt underordnad angelägenhet. Måhända kan detta ha sin grund i att vederbörande
föredragande i den brådska, som kännetecknat behandlingen av förevarande
proposition, icke vid föredragningen ägnat tillbörlig uppmärksamhet
åt just detta spörsmål. Nog av, man skall icke tro, att det här gäller endast
en bagatell. Det är tvärtom en fråga med ganska vittgående ekonomiska konsekvenser.

Jag skall nämna ett pär siffror, som kanske komma att intressera kammarens
ledamöter. 1941 års hemortsförsvarssakkunniga beräknade kostnaderna
för mörkläggningsmaterielen till i medeltal 900 kr. för en stockholmsfastighet.
Civilförsvarsutredningen förbigick egendomligt uog helt denna kostnadsfråga.
Räknar man då med en genomsnittlig kostnad av 500 kr. per fastighet för landet
i sin helhet och 30 000 fastigheter finner man, att mörkläggningsmaterielens
anskaffande drager en kostnad av icke mindre än 15 miljoner kronor. Hade
detta förhållande klarlagts för utskottets ledamöter håller jag före, att utskottet
godtagit propositionen även på denna punkt i stället för att göra den
strykning, som jag här har påpekat.

Om man således ser det ur ekonomisk synpunkt är det uppenbart, att utskottets
förslag innebär en omedelbar pålaga för fastighetsägaren av mycket
betydande omfattning, en ny pålaga till de många andra, som i denna underliga
tid pålagts en mindre grupp av landets medborgare. Jag behöver i detta sammanhang
endast erinra kammarens ledamöter örn de mycket betydande summor,
som denna grupp fått lägga ned på skyddsrummen, samt den dyrbara utrustning
för hemskyddet, som man nödgats bekosta. För att nu inte tala örn en
hel del andra pålagor, som övriga medborgare inte behöva bära. Och allt detta
utan möjlighet att erhålla någon kompensation. T kompensationshänseende stå
ju fastighetsägarna i särklass i jämförelse med landets övriga medborgare.

Nu har utskottet grundat sitt ändringsförslag på två skäl. Det ena är, att
bestämmelsen i fråga enligt utskottets mening icke i någon nämnvärd mån
skulle lindra skyldigheten för ägaren, då han i alla fall skulle bli skyldig inlösa
materielen senare. Detta betraktelsesätt är nog en smula verklighetsfrämmande.
Det torde väl inte vara obekant, att omflyttningarna just nu äro ganska
ringa. Det är väl heller icke obekant, att ganska många medborgare bo kvar i
10 ä 20 år. Tror månne utskottet, att alla lägenheterna ska byta ägare inom de
närmaste fem åren? I så fall har utlåtandet grundats på en grov missuppfattning.
Det är en väsentlig skillnad för ägaren ur ekonomisk synpunkt mellan
Kungl. Maj :ts och utskottets förslag. Vi måste således göra klart för oss, att
ett bifall till utskottets förslag innebär en tämligen onödig men framför allt
oskälig och betydande pålaga i denna pris- och hyresstoppets tid.

För det andra har utskottet hyst en viss oro för att en blivande inlösen skulle
framkalla tvister lång tid framåt och att dessa skulle behöva slitas genom
myndighets försorg. Jag undrar, örn inte dessa farhågor äro ganska oberätti -

Onsdagen den 12 juli 1944.

Nr 27.

Förslag till civilt ör sv ar slag, m. m. (Forts.)
gade. Erfarenheten har visat, att det inte alls vållat några större svårigheter,
då det gällt viss inlösen efter flyttande hyresgäst. Och det skulle i hög grad
förvåna mig, om man någon enda gång skulle behöva anlita länsstyrelse för att
slita en tvist av denna art. Man har således i hög grad överskattat svårigheterna
vid den inlösen, varom det här kan bli fråga. Det är väl för övrigt uppenbart,
att det icke kan vålla några större svårigheter att skäligt uppskatta den
materiel det här gäller. Det synes mig således, att de skäl, som av utskottet
åberopas för den företagna ändringen, grunda sig på missförstånd och obekantskap
med verkliga förhållandet.

Vidare skulle jag vilja tillägga, att även ur praktisk synpunkt synes propositionen
äga starkt företräde framför utskottets förslag. Örn nu de allra flesta
redan ha skaffat sig dylik materiel, kanske på ett billigt sätt men ändå ändamålsenligt
— den kanske inte är av den beskaffenhet att den lämpar sig för
inlösen men tjänar ändå sitt ändamål — varför skall man då behöva besvära
hyresgästerna med ny materiel och nya anordningar? Man hör inte i onödan
ställa till besvär för 100 000-tals familjer. Det utgör ingen styrka för civilförsvaret
att i onödan irritera folk med sådant, som det sunda förnuftet reagerar
emot. Vill man stärka civilförsvaret bör man göra det på ett så praktiskt sätt,
att inte från början onödig irritation skapas.

Slutligen hör det också framhållas, att man har skäl att ställa sig rätt tveksam
örn huruvida ägaren överhuvud taget skall hålla mörkläggningsmateriel i
lägenheterna. JJr rättstillämpningens synpunkt kan det uppstå svårigheter för
det fall att någon hyresgäst skulle slarva med mörkläggningen. När man vet,
hur svårt somliga ha att hålla reda på de pinaler, som höra till en lägenhet,
kan det tänkas, att man vid åtal för försummelse i fråga örn mörkläggningen
skyller på att värden inte tillhandahållit materiel. Vem skall kontrollera, att
nödig materiel finnes, och lämna intyg därom? Här öppnas nya möjligheter till
kontrollorgan, nya utgifter och nya trakasserier. Kungl. Maj :ts förslag är i
detta hänseende bättre än utskottets.

Med hänsyn emellertid till den enighet, som präglar utskottets utlåtande,
och till det avtal, som ligger bakom detsamma, skall jag, herr talman, som jag
redan i ingressen antydde, icke framställa något yrkande. Jag har emellertid
icke velat underlåta att fästa uppmärksamheten på denna ganska betydelsefulla
fråga.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, biföll kammaren vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

§ 3-

Föredrogs andra särskilda utskottets utlåtande, nr 6, i anledning av Kungl. Anslag till
Ma,j:ts proposition angående anslag till civilförsvaret för budgetåret 1944/45 c’**V6*3™™*
jämte i ämnet väckta motioner. 4944/45*

Utskottets hemställan föredrogs; och yttrade därvid:

Herr statsrådet Rubbestad: Herr talman! Detta utskottsutlåtande klarlägger
ju den ekonomiska sidan av civilförsvaret. Det förslag till organisation,
som Kungl. Maj :t har gått in för, har i stort sett accepterats. Utskottet har
dock på ett par punkter gjort vissa avvikelser. Jag vill särskilt nämna frågan
örn anställandet av militärassistenter, där utskottet gått på en annan linje
än den som Kungl. Maj :t föreslagit.

I propositionen föreslogs, att som militärassistenter skulle anställas pen -

Nr 27.

Onsdagen den 12 juli 1944.

Anslag till civilförsvaret för budgetåret 1944145. (Forts.)
sionerade befattningshavare, exempelvis kaptener som avgått nied pension.
Det har varit olika skäl, som förmått mig att gå på denna linje. För det
första har jag ansett, att pensionerade kaptener mycket väl, såsom erfarenheten
i många fall visat, kunna fullgöra uppdraget såsom militärassistenter.
För det andra har jag icke velat binda organisationen, mer än nödvändigt.
Under sådana förhållanden har jag ansett det icke vara lämpligt att föreslå
en kaderökning. Hur man gör spelar ju en icke ovänsentlig roll i ekonomiskt
avseende. Civilförsvarsutrednjngens förslag på denna punkt skulle kosta cirka
100 000 kronor mer än Kungl. Maj:ts förslag. Kungl. Maj:ts förslag innebär,
att möjlighet finns att i ett fredsläge, örn så skulle befinnas tjänligt, indraga
dessa befattningar eller åtminstone begränsa deras uppgifter. Utskottet har
försökt sig på en, kompromisslösning, som går ut på att under det första året
skulle anställas sex militärer på stat. Det skulle alltså ske en kaderökning.
Det är klart, att detta innebär en kostnadsökning. Då emellertid utskottet på
denna punkt är enigt, så förstår jag, att det icke tjänar mycket till att resa
något starkare motstånd. Jag vill dock betona, att enligt min mening skulle
det varit minst lika lyckligt, örn man gått på den linje, som Kungl. Majit
föreslagit, ty den linje som civilförsvarsutredningen föreslagit, att dessa assistenter
skulle anställas endast för en kortare tid, tre år, tror jag icke kommer
att visa sig så särdeles lycklig. Det måste alltid komma att dröja en icke obetydlig
tid, innan dessa unga kaptener hunnit sätta sig in i förhållandena inom
respektive län. Arbetet är nytt för dem, och i början kanske de komma
med en hel del förslag, som icke alltid äro så lämpliga. Pensionerade kaptener,
som hålla sig fullt ä jour med utvecklingen på det militära området, torde
säkerligen fylla uppgiften lika bra. Jag hade för övrigt föreslagit, att särskilda
kortare kurser skulle anordnas för att officerarna i fråga skulle få tillfälle
att följa med denna utveckling. Jag upprepar vad jag nyss sade. Kungl.
Majrts förslag på denna punkt torde antagligen ha varit till fyllest lika bra
som utskottets, men då utskottet är enhälligt, tjänar det ju icke mycket till
att förorda någon ändring i detta hänseende. Jag har emellertid ansett
mig böra något närmare redogöra för hur jag sett på denna fråga.

Beträffande sedan frågan örn ersättning till polismän, som tagas i anspråk
för civilförsvaret, så har ju utskottet därvidlag i viss grad gått på Kungl.
Maj:ts förslag, men då det gällt brandväsendet har utskottet gått på en annan
linje. Jag har icke så lätt att förstå, varför man skulle göra denna
skillnad mellan dem som äro anställda i polistjänst och dem som äro anställda
i brandtjänst och låta dem som äro anställda i brandtjänst få särskild ersättning
för sitt arbete, under det att polismän, som tjänstgöra i brandförsvarsarbetet,
icke skulle få någon ersättning. Även beträffande denna sak har
emellertid utskottet ingått en kompromiss, som det väl icke går att rucka på.
Jag tror dock, att det ur rättvisans synpunkt hade varit bättre att behandla
dessa båda personalgrupper lika och att således antingen tillerkänna båda
grupperna eller också ingendera ersättning. Att vidtaga denna gränsdragning
med hänsyn till huruvida civilförsvarscheferna och deras ersättare äro statsavlönade
eller icke tycker jag knappast är fullt bärande.

Herr Olovson i Västerås: Herr talman! Jag har bara ett par ord att säga
med anledning av att herr statsrådet sade sig icke kunna förstå, vanför man
skulle göra skillnad mellan brandmän och polismän, när det gällde ersättning
i deras egenskap av civilförsvarchefer. Förhållandet är det att man gjort
skillnad på statsavlönade och kommunalavlönade. Det är hela saken.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

Onsdagen den 12 juli 1944.

Nr 27.

§ 4.

Föredrogs andra särskilda utskottets utlåtande, nr 7, i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag till brandväsendet, dels ock
i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 274, vilken hänvisats till andra särskilda utskottet, hade
Kungl. Majit, under åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över
kommunikationsärenden för den 12 maj 1944, föreslagit riksdagen att anvisa
vissa anslag till brandväsendet.

Enligt Kungl. Maj :ts förslag skulle staten icke lämna direkta bidrag till de
årliga kostnaderna för kommunernas brandförsvar utan endast till engångskostnaderna.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft följande
motioner, som jämväl hänvisats till utskottet, nämligen
inom första kammaren:
nr 329 av herr Elofsson, Gustaf, m. fl.; samt
inom andra kammaren:

nr 521 av herr Persson i Norrby m. fl. (likalydande med 1:329) och
nr 535 av herr Hermansson.

I motionerna I: 329 och II: 521 hade hemställts, att riksdagen i samband
med antagandet av ny brandlag och ny brandstadga enligt Kungl. Maj :ts proposition
nr 265 för sin del måtte besluta, att statsbidrag skulle tilldelas landskommun
med intill två tredjedelar av de årliga kostnaderna för brandförsvaret.

I motionen II: 535 hade hemställts, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla örn skyndsam utredning angående brandförsäkringsföretagens
deltagande i kostnaderna för rikets brandförsvar.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen måtte — under förutsättning att riksdagen i enlighet med

utskottets i dess utlåtande nr 2 framlagda förslag för budgetåret 1944/45 till
Brandförsvaret anvisade ett förslagsanslag av 2 500 000 kronor — för detta
anslag fastställa följande specificerade uppdelning å delanslag, nämligen:
Bidrag till kommuner för inköp av motorbrandsprutor, högst kronor 725 000,
Bidrag till kommuner för inköp av brandslang, högst .... » 1 170 000,

Bidrag till kommuner för uppförande av brandstationer och

anläggande av branddammar, högst . ................. » 500 000,

Statens brandinspektion: Avlöningar, förslagsvis........ » 50 000,

Statens brandinspektion: Omkostnader, förslagsvis........ » 25 000,

Ersättningar för skador vid eldsläckning, förslagsvis...... » 10 000,

Bidrag till svenska brandkårernas riksförbund, högst .... » 5 000

B) att motionerna I: 329 och II: 521 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd; samt

C) att riksdagen mätte, med bifall till den i motionen II: 535 gjorda hemställan,
hos Kungl. Maj :t anhålla örn skyndsam utredning angående brandförsäkringsföretagens
deltagande i kostnaderna för rikets brandförsvar.

Reservationer hade avgivits:

1. Beträffande utskottets hemställan under A), såvitt anginge Bidrag till
kommuner för inköp av motorbrandsprutor:

av herr Mattsson, utan angivet yrkande.

2. Beträffande utskottets hemställan under B):

av herrar Gustavson, Gustav Emil Andersson, Pettersson i Dahl, Lindberg
och Mattsson, som yrkat,

Vissa anslag
till brand-j
väsendet.

Nr 27.

Onsdagen den 12 juli 1944.

Vissa anslag till brandväsendet. (Fores.)

att i utskottets utlåtande visst angivet avsnitt skulle liava annan, i reservationen
angiven lydelse; samt

att utskottets hemställan under B) skulle lyda:

»B) att riksdagen måtte, med bifall till motionerna I: 329 och II: 521, besluta,
att till de kommuner, där brandstadgans avdelning II är tillämplig, skall
utgå statsbidrag med två tredjedelar av de årliga kostnader, som äro nödvändiga
för hållande av ett betryggande brandförsvar.»

3. Beträffande utskottets hemställan under C.

a. av herrar Sam Larsson, Gustavson, Sundberg, Herlitz, Gustav Emil Andersson,
Ragnar Bergh, Håstad, Mattsson, Boman och Andersson i Gisselås,
som yrkat,

att i utskottets utlåtande visst i denna reservation angivet avsnitt skulle
hava den lydelse, reservationen utvisade; samt

att utskottets hemställan under C) skulle lyda:

»C) att motionen II: 535 icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.»

b. av herr Sandler, utan angivet yrkande.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Mattsson: Herr talman! Beträffande utskottets hemställan under
punkten A, anslaget till kommuner för inköp av motorbrandsprutor, har jag
anmält blank reservation.

Genom de anslag statsmakterna anvisat sedan år 1940 har staten bidragit
till kommunernas inköp av omkring 2 000 motorsprutor. Luftskyddsinspektionen
har beräknat, att ytterligare omkring 250 st. sprutor ur fredssynpunkt
böra anskaffas, varav för nästa budgetår 200 stycken.

Fördelningen av bidraget föreslås skola från och med budgetåret 1944/45
överlämnas åt civilförsvarsstyrelsen att avgöras på föredragning av riksbrandsinspektören.
Detta innebär, att kommunerna för att komma i åtnjutande
av statsbidrag måste rekvirera motorsprutorna genom civilförsvarsstyrelsen.

Nu förhåller det sig så, att på vissa platser i vårt land ha enskilda personer
bildat frivilliga brandkårer och mot upptagande av lån inköpt bland annan
brandmateriel motorbrandsprutor. Jag känner till fall, där kommuner ha stora
skulder, som de ådragit sig vid inköp av materiel till den frivilliga brandkåren.
När nu kommunerna enligt lag skola ordna sitt brandförsvar, kunna de
inte gärna, enligt min mening, komma ifrån att övertaga dessa motorbrandsprutor.
Jag har därför inom utskottet yrkat, att där kommun nödgas efter
sakkunnig värdering övertaga av enskild eller .frivillig brandkår mot skuld innehavda
motorbrandsprutor, skulle, efter Kungl. Maj:ts prövning, utgå samma
statsbidrag som örn motorbrandsprutan rekvirerats genom civilförsvarsstyrelsen,
och att anslaget till följd härav skulle höjas med 100 000 kronor
eller till 825 000 kronor. När nu utskottet icke velat vara med härom, hoppas
jag likväl, att det icke skall möta något hinder för Kungl. Majit att, där
särskilda iförhållanden föreligga, tillerkänna en kommun statsbidrag i enlighet
med vad jag här anfört.

I själva huvudfrågan, örn statsbidrag eller icke till landskommunerna för
de årliga kostnaderna för brandförsvaret, får jag anföra följande. Genom den
brandlag, som riksdagen antagit och som är avsedd att träda i kraft den 1
januari 1945, ha jämväl kommunerna å landsbygden ålagtsi ovillkorlig skyldighet
att vidmakthålla ett betryggande brandförsvar. I fråga örn statsbidrag
till kommunernas engångskostnader är utskottet enhälligt i sitt förslag. Men

Onsdagen den 12 juli 1944.

Nr 27.

Vissa anslag till brandväsendet. (Forts.)
beträffande statsbidrag- till de årliga kostnaderna har utskottet i likhet med
vederbörande statsråd icke velat vara nied örn att föreslå detta. De långa avstånd
emellan bebyggelsen, som i allmänhet förefinnas i landskommunerna,
skogsbrandskyddets förstärkning och inordnande i det allmänna brandförsvaret
och särskilt det förhållandet, att kommunerna jämväl skola övertaga och
verkställa en årlig brandsyn å fastigheterna inom kommunen, allt detta medför,
jämte underhållet av brandmaterielen och utgivandet av skälig ersättning
till brandcheferna m. fl., sa stora årliga kostnader för de svaga landskommunerna,
att statsbidrag till dessa kostnader jämväl bör utgå.

1^ motionerna 1:329 och 11:521 har också yrkats, att statsbidrag skulle
utgå till landskommunerna med två tredjedelar av de årliga kostnaderna. Jag
har därför tillsammans med fyra andra utskottsledamöter anmält reservation
örn att till de kommuner, där brandstadgans avdelning II blir tillämplig, skall
utgå statsbidrag med två tredjedelar av de årliga kostnaderna för brandförsvaret.

Av brandförsvarsutredningen och brandlagen samt ännu mera av civilförsvarslagen
framgår, att förstärkningen av brandförsvaret i mycket stor utsträckning
är en riksangelägenhet och ett rent iförsvarsintresse. Redan år 1941,
då brandförsvarsutredningen var i Finland för att studera brandskyddet i krig’
luigo vi del av belysande exempel. Vid ett bombanfall mot Borgå stad i februari
1940 antändes genom direkta bombnedslag 29 fastigheter. Efter att först
ha utnyttjat sitt eget brandförsvar kunde Borgå stad rekvirera 19 frivilliga
brandkårer ifrån Borgå landskommun och dirigera dem till de olika eldsvådorna
med det goda resultatet, att intet enda hus brann ner utöver de som direkt
antändes genom nedslagen. Att då nu — när det gäller hela landets försvarskrafts
stärkande — ålägga, de i allmänhet så ekonomiskt svaga landskommunerna
att själva, utan statsbidrag, svara för de årliga kostnaderna kan icke
vara rätt och skäligt. Det har talats och skrivits så mycket vackert från alla
hall och partier örn hjälpen till landsbygden och landsbygdens avfolkning.
Men hur blir det med hjälpen da det gäller att handla? Det är nog som ett
gammalt ordspråk där hemma i Småland säger »loven är bra, men hållen är
bättre».

Då vi reservanter inskränkt oss till att yrka årligt statsbidrag till de landskommuner,
där brandstadgans avdelning II blir tillämplig, så kan det icke med
skäl göras gällande, att några, stats finansiella svårigheter mota,. I reservation
till brandförsvarsutredningens förslag hade jag beräknat ett belopp av omkring
1 500 000 kronor, men då beräknades statsbidraget till tre fjärdedelar. I
reservationen är föreslaget endast två tredjedelar, samma belopp som skall utgå
för civilförsvarets örliga kostnader, och da det i 23 § i brandstadgan är intaget.
att »vad i denna avdelning är föreskrivet för stad skall även gälla för
köping samt för annan tätare bebyggd ort, beträffande vilken de föreskrifter
skola tillämpas, som jämlikt brandstadgan gälla stad», så torde statsbidraget
udin komma att uppgå till halva detta belopp. Utskottet uttalar i fråga om
statsbidrag till de årliga kostnaderna: »Statsbidrag till kommunerna för de
löpande kostnaderna för brandförsvaret kan knappast begränsas till landskommunerna.
Fall kunna påvisas då en stad, en köping eller ett municipalsamhälle
kan resa väl så grundade krav på bidrag som en landskommun.»
Detta kan icke vara riktigt. Ty alla tätorter, oberoende av örn det är stad eller
landsbygd, falla ju under brandstadgans avdelning I. Att påstå att dessa tätorter
skulle vara i lika stort behov av statsbidrag som den rena landsbygden är
viii ändå icke rimligt. Frånsett att skattekraften på den rena landsbygden i
allmänhet är mycket lägre så tillkommer, att verkställandet av brandsynen

Nr 27.

Onsdagen den 12 juli 1944.

Vissa anslag till brandväsendet. (Forts.)
blir mycket mer betungande på landsbygden med dess långa avstånd. Belysande
är ett exempel, som jag i dagarna fått i min hand.

Jag citerar ur tidskriften Stockholm, utgiven av Stockholms stadskollegium,
nr 3/1944 artikeln »Stark beredskap mot röda hanen». Efter en redogörelse för
utrustning m. m. heter det i denna artikel: »I brandkårens verksamhet ingår
emellertid icke blott utryckningar till eldsvådor. Det förebyggande brandskyddsarbetet
innefattar brandsyn, granskning av byggnadsplan!, utfärdande
av föreskrifter i olika avseenden, vakthållning på teatrarna och åtskilligt
annat. Men dessutom har ju till brandkåren hänförts en mängd andra uppgifter:
att plocka ner kattor från träd, att bistå utelåsta medborgare, att lyfta
urspårade spårvagnar ■— för vilket bl. a. disponeras en bil, som lyfter 10 ton
— o. s. v. För dylika ''nödlägen’ gjordes från brandkåren 189 utryckningar i
fjol. Djurtransporter ombesörjas likaså av brandkåren, som härför har särskilda
vagnar; 219 sådana transporter verkställdes 1943. De flesta utryckningarna
göras emellertid för sjuktransporterna. Brandkåren sköter ju de 14
ambulansvagnarna, varav en är en s. k. katastrofvagn med plats för 8 liggande
patienter.

Sjuktransporterna lia företett en ständig ökning. 1939 uppgingo de till
21 583, men år 1943 var siffran uppe i 26 771, d. v. s. i runt tal 75 om dagen,
söndagarna medräknade. För reparation och underhåll av brandtelegrafnätet,
bilparken och brandmaterielen finnas ett par verkstadsavdelningar, varav den
elektriska även utför en del arbeten utanför brandkåren. Med alla dessa uppgifter,
vartill naturligtvis kommer ständiga övningar av olika slag, har brandkåren,
som man lätt förstår, dygnet fulltecknat. —--

Och så spörjer då den intresserade skattebetalaren: vad kostar allt detta?
Räknat i kronor och ören drar stadens brandväsen en nettokostnad av 3,35 miljoner
kr. örn året. Det motsvarar drygt 18 öre per skattekrona.»

Jag är övertygad örn att de årliga kostnaderna för brandförsvaret i exempelvis
min egen hemkommun komma att uppgå till omkring 50 öre per skattekrona,
och då kommer det icke att ingå vare sig sjuktransporter eller andra bekvämligheter
eller förmåner för medborgarna i denna kommun.

Jag vill ge mili honnör till herr Lindberg i Stockholm, som vågat vara medreservant
med oss bondeförbundare i denna fråga, och hoppas verkligen också,
att andra kammarens majoritet skall följa den av herr Gustavson i Guntorp
m. fl. avgivna reservationen, till vilken jag, herr talman, ber att få yrka bifall.

Till den av Sam Larsson med flera under punkten C anmälda reservationen
vill jag endast, utöver de skäl som anförts för avslag å den av herr Hermansson
väckta motionen nr 535 i andra kammaren, anföra: En utredning i motionens
syfte synes mig så mycket mindre påkallad som utskottet icke gått in för
tillstyrkande av statsbidrag till kommunerna för de årliga kostnaderna. Ett
eventuellt bidrag från brandstodsbolagen skulle ju ytterligare komma att belasta
fastighetsägarna utan att medföra någon lättnad för kommunerna.

Herr Olovson i Västerås: Herr talman! Jag vill fästa uppmärksamheten
vid att utskottet, när det gäller frågan örn statsbidrag till kommunerna för
brandväsendet, följt den föredragande departementschefen, vilken liksom utskottet
funnit det vara lämpligt, att staten lämnar bidrag, när det gäller de
större engångskostnaderna för brandförsvaret, men däremot icke funnit lämpligt,
att staten skall bidraga till de årliga kostnaderna. Nu mena reservanterna,
att staten skall bidraga med två tredjedelar av de årliga kostnaderna, när
det gäller de kommuner, där brandstadgans avdelning II gäller, d. v. s. de rena
landskommunerna.

Onsdagen den 12 juli 1944.

Nr 27.

T .. ... Vissa anslag till brandväsendet. (Forts )

wirft aJd,Veif^ad s?m reservanterna därom, att uppehållandet av ett
effektivt brandskydd kan komma att medföra kännbara kostnader icke bora
tor en liten landskommun, utan för alla andra kommuner. Men det är en saken
ann arn sak ar att lägga de löpande utgifterna på staten. Det kan man icke
utan vidare göra, i varje fall icke efter så schablonmässiga grunder, som reservanterna
nar toresia.

Såsom framgår av utlåtandet bidrager staten till anskaffandet av motorprutor,
brandslangar, branddammar och brandbrunnar, men de årliga kost kom^“

svara fÖr själva- Skulle man nu föreskriva, att sta ten

skall lämna bidrag till landskommunerna, da kommer man att stöta på fall
dar bidrag till de arliga kostnaderna skulle komma att lämnas kommuner sorn
mycket val skulle^ kunnat klara kostnaderna själva, under det att andra kommoner,
som ha svanare att klara kostnaderna, faktiskt skulle bli utan bidrag

ett exempCi- Vl hajtva kommuner i Västmanland, som gränsa
till varandra. Den ena ar Sura socken, som inom sina gränser har Surahammars
stora järnbruk Det är en vanlig landskommun, och jag skulle tro den
sorn har det bast ställt i he a länet. Intill denna kommun ligger förutvarande
Svedby socken numera Hallstahammars köping, som, såvitt jag vet icke har

Sinn skill? dg0tlStällt SOm S,Ura+ SOcken‘ A1Ide-tund Hallstahammai S k"
ping skulle den kommunen enligt reservanternas förslag bli utan bidrag Sura

socken med Surahammars bruk ar en vanlig landskommun och skulhfkunna
allgodorakna sig tva tredjedelar av de årliga kostnaderna. Folk skulle icke
kunna se någon rättvisa i en sadan anordning. Då är det nog säkrare att man
gar den vag utskottet föreslagit och som innebär, att man avvaktar verk äsj

orgrrtionen och *u.att ** *>*** aSiaZi

hov m! Ä skattetyngda kommuner, som kunna befinnas därav vara i beVarf
ffa li vanta och se’ kur det bela kommer att gestalta sig
med oin * * yxat forslag som reservanternas kan man i varje fall icke vara

skÄs^förTkg?11113''1 att &Öra’ herr talman- än att hemställa örn bifall till ut •

v"1! ®astad: -fherl'' talman! Jag kan i stort sett instämma i vad herr Olovson
1 Vaf!^as. ytHade beträffande den punkt, vid vilken herr Mattsson särskilt
uppehöll sig i sitt anförande. Men jag vill ytterligare fästa uppSsamhe en
pa att reservanterna gjort en skillnad mellan städer och landskommuner En
ligt min mening finns det, dock ganska svaga grunder härför om nmn v^rklT

1 oelT''t ?ia?°mran?ttV1iSa'' °rSa kommun bär en kommunalskatt på mellan

2 och 3 kronor och Oskarshamn — för att ta en skattetyngd stad — en skit

ning^ beslut?'' aft 1Ä ^mätigt skäl för riksdagen att utan ufred oJarsÄ*,

Ä.W *“ b''andt”SVaMk°Stnader'' «*»

Det finns vidare ingen utredning i motionen, liksom ej heller i reservationen
d"n?b S°T räknas till en kommuns legala brandutgifter eller till gåre^
teSetisdJfsS ska11,lämna bidrag. Nu är det visserligen

rent teoretiskt sant, att denna fråga, såsom ärendet nu ligger till kan anon

tågås upp vid nästa års riksdag. Men riksdagen bör ej rimligen göra ettift
ta ande i förväg utan att ha bidragsgrunderna klara för sig. Jag vill erinra örn
att nar man ! cmlförsyarslagen sökt fastställa vilka utgifter sorn skol? T
rattiga till statsbidrag, har det skett i lagens form. Här hTr icke ens gierts en
antydan örn vilka utgifter som skola räknas som bidragsberättigad? Detta
ar den egentliga anledningen till att utskottet, även örn utskott et skulle ha ve*
t motion,irema till motes, icke kunnat göra detta. — Anmärkas må, att

Nr 27.

Onsdagen den 12 juli 1944.

Vissa anslag till brandväsendet. (Forts.)
regeringen ägnat denna fråga särskild uppmärksamhet nied anledning av att
herr Mattsson och jägmästare Lindroth i brandförsvarsutredningen framfört
samma synpunkter i en reservation. Men regeringens prövning utföll negativt.

För att kammaren skall få klart för sig utskottets ställningstagancie i denna
fråga, vill jag ytterligare tillägga, att utskottet ingalunda under alla förhållanden
avvisat den tankegång, som ligger bakom reservationen. Utskottet har
tvärtom skrivit, att utskottet vill avvakta någon tids erfarenheter av den nya
brandförsvarsorganisationen för att — vilket måste vara det rationellaste
kunna insätta denna fråga i rätt sammanhang och ta upp den till omprövning,
när socialvårdskommitténs och kanske också kommunalskatteberedningens förslag
behandlas av riksdagen. Då och först då torde frågan i sitt organiska
sammanhang komma på kamrarnas bord.

Jag har, herr talman, egentligen begärt ordet för att yttra några ord örn ten
andra reservationen, knuten till punkten C, vilken reservation avgivits av herr
Sam Larsson och nio andra. I denna yrkas avslag på den skrivelse, som utskottsmajoriteten
föreslagit i vad det gäller försäkringsbolagens eventuella
skyldighet att bidraga till de kommunala utgifterna för brandförsvaret.

Jag kan ej värja mig för den uppfattningen, att utskottet, som eljest sökt
behandla föreliggande frågor grundligt, mycket hastigt avgjort denna sak —
man kan nästan tala örn ett förhastande. I varje fall är det uppenbart, att den
motion, som herr Hermansson väckt, i och för sig föga lämpar sig som underlag
för ett sakligt ståndpunktstagande i denna fråga. Ty i denna motion är intet
av de många svåra sakliga problem, som här äro implicerade, upptaget till
behandling. Det enda, som icke är dunkelt, är det hot, som uttalas mot slutet,
nämligen hotet örn socialisering av brandförsäkringsbolagen, därest riksdagen
nu icke skulle vilja falla till föga för motionärerna.

Det skulle föra för långt att anföra alla de praktiska synpunkter, som man
vid lösningen av frågan ej kan komma förbi. Men några av dessa har jag dock
rätt att fästa uppmärksamheten på.

För det första kan man rent principiellt fråga sig, om det finnes större
anledning att ta ut avgifter av brandbolagen för att hjälpa brandförsvaret
än att ta ut avgifter av sjöförsäkringsbolagen för att stödja lotsväsendet eller
av inbrottsförsäkringsbolagen för att stödja polisväsendet eller av livbolagen
för att stödja sjukvården. Den frågan kan man ställa, men den har ej här

besvarats. _ o .

Oavsett hur man ställer sig till denna fråga mäste man beakta att en allman
bidragsplikt för försäkringsanstalterna i realiteten skulle innebära ett Hags
bestraffning av de personer, som ansvarskännande sörja för sina försäkringar
och som kanske överförsäkrat för att vara på den säkra sidan. De, som icke
alls draga försorg örn sitt brandskydd eller som ha underförsäkring, bli däremot
gynnade. Ej minst att märka är, att staten ej själv försäkrar sina byggnader
utan står självrisk. Staten skulle eljest kunna vara den största försäkringstagaren
i landet. Detta detaljproblem, hur man skall ordna med staten i
den vägen, har varken berörts i utskottets utlåtande eller, naturligtvis ännu

mindre, i motionen. o

Skulle några avgifter tvångsvägen uttagas, mäste man under alla förhållanden
räkna med att risk kan komma att uppstå för att underförsäkring blir
vanligare än hittills. Det har påståtts från sakkunnigt håll, att den omständigheten,
att man i Finland tagit upp brandförsäkringsavgifter enligt denna anordning.
medfört att underförsäkring vid brandförsäkring där vunnit ytterligare
utbredning. _

Härtill kommer, som också framhållits i både utskottets utlåtande och i reservationen,
att våra brandbolag redan lämna avsevärda bidrag till brandför -

Onsdagen den 12 juli 1944.

Nr 27.

Vissa anslag till brandväsendet. (Forts.)
svaret för olika ändamål. År 1940 —■ det sista år från vilket uppgifter kunnat
erhållas — lämnades cirka en och en halv miljon kronor av brandbolagen för
dylika ändamål. Skall man ta upp en avgift på 4 % på premierna att gå till
brandförsvaret via en statlig reglering, skulle detta icke giva mycket mer än
cirka 2 miljoner kronor med den storlek premierna nu lia, så långt de kunna
utläsas av statistiken. Härjämte betingar specialtanfferingen mycket stora
belopp. Det har sålunda uppgivits, att nedsättningen av premier till olika försäkringstagare,
som själva sörjt för brandanordningar, uppgå till ungefär 10
miljoner kronor per år. Detta är faktiskt premier, som omedelbart omvandlas
i brandförsvar. Även till dessa stora pengar måste man här taga hänsyn.

Slutsatsen av allt detta måste bli, att i den mån staten kommer att tvångsvis
uttaga allmänna avgifter av försäkringsbolagen kommer deras intresse av
att som hittills lämna frivilliga bidrag för olika ändamål att i hög grad nedgå;
något annat vore ju ej att vänta. Man får även taga hänsyn till att många industriföretag,
som nu betala höga premier, faktiskt lämna omkringliggande
landskommunerna ett mycket stort bidrag genom att ställa sin brandapparatur
till bygdens förfogande.

Den största svårighet, som uppstår och som självfallet ej kunnat vara främmande
för motionären eller andra, som haft att ta ståndpunkt till förslaget
till utrednmgssknvelse, är, hur man skall ta upp dessa avgifter. Som bekant
lissel* det största brandförsäkringsbestandet i städerna, men där är brandskydddet
väl tillgodosett, och behovet av finansiell hjälp är dessutom ej så stort som
på landsbygden. Men skall man sia in på den principen att försäkringsbestånden
skola Didra alltefter sin lokala begränsning, kommer belastningen på härads-
och länsbolag samt dessas försäkringstagare att bli exceptionellt stor och
kanske alldeles för stor.

- tv6i ^la1r '' utskottets utlåtande hänvisats till att liknande bestämmelser införts
i 4 inland och Tyskland. Beträffande Finland vill jag framhålla, att man där
endast av rent ekonomiskt nödtvång torde ha slagit in på tvångsavgiftsvägen.

.. PTJorde det alltså därför att det helt enkelt inte fanns någon annan möjlighet
att bistå kommunerna i dessas nuvarande betryck. I Finland har man
dessutom mera restriktivt tolkat bestämmelserna om brandbolagens rätt att
lämna bidrag till allmänna ändamål än sorn skett i Sverige. Vad Tyskland beträffar
känner jag icke närmare till förhållandena, men jag vill bara erinra örn
att den avgift, som där upptages. 4 %, gäller icke bara primära försäkringar utan
också atén orsaka ngar, och ylet är alldeles självklart, att denna dubbla bei.
vissa full f>ar varit ett mycket svårt komplicerande moment vid den
1ÖTr;.<:irsä^rlnff1sverksamheten självfallet nödvändiga återförsäkringen.

-tor att nu komma^ till slutet, herr talman, kan jag icke värja mig för den
fanken, att denna fråga, som i grund och botten bör betraktas som en rent
praktisk fråga, lösts efter rent doktrinära principer eller ungefär i den anda,
som framgår av slutorden i den Hermanssonska motionen. Vi reservanter däremot
ha tagit praktiskt på saken. Vi ha sagt, att vi vilja vänta och avvakta
resultatet av den nya brandordningens införande, innan vi vilja taga ställning
till den i motionen framlagda tankegången. Jag finner detta förfaringssätt
vara det riktigaste. Jag kan icke heller underlåta att uttala min förvåning
över att utskottet i slutet av sitt utlåtande vågat skriva: »Därvid synes bland
annat bora uppmärksammas frågan om lämpliga åtgärder för att hindra att
bidragen i form av ökade premier uttagas av försäkringstagarna.» I önskemålet
härom kan man ju mycket liitt förena sig, men det är viii alldeles omöjligt
för riksdagen som sådan att dekretera, att skyldighet eller tvång skulle
föreligga för försäkringsbolagen att bära denna utgift utan att vid behov i en
eller annan form erhålla täckning därför. Jag framhöll i utskottet, och jag

Andra hammarens protolcoll 19AJi. Nr 27. 4

Nr 27.

Onsdagen den 12 juli 1944.

Vissa anslay till brandväsendet. (Forts.)
vill upprepa det här: antåg, att det förhåller sig så att den vinst,^ som ett
företag gör och varifrån allmänna bidrag hittills lämnats, kommer ifrån annan
inkomstkälla än premier, t. ex. från internationell återförsäkringsverksamhet.
Örn denna inkomst sedermera icke skulle stå att vinna, måste bolaget väl
antingen höja premierna eller också inställa en eljest möjlig premiesänkning.
Våra försäkringsbolag få ej göra som de behaga. De äro starkt kringskurna av
lagstiftningen. De ha att taga hänsyn till sina revisorer. Det rader en stark
konkurrens mellan olika företag. Bolagens verksamhet övervakas av försökringsinspektionen,
som kan framtvinga premiehöjning. Det finns enligt mm
mening mycket stora garantier för att det allmännas intressen i allra högsta
grad tillgodoses. Under sådana förhållanden finner jag, att den misstro, som
uttalats emot försäkringsbolagen, icke har något bärigt underlag. ! varje fall ha
vi i utskottet varit tio som reserverat oss. Jag vill också framhålla, att ordföranden,
herr Sandler, på denna punkt avgivit en blank reservation. Vi ha icke
minst med tanke på att statsrådet redan undersökt denna bidragsfråga ansett
oss icke kunna förena oss örn en skrivelse om förnyad utredning.

Jag ber, herr talman, att under punkt C) fa yrka bifall till den av herr barn
Larsson med flera avgivna reservationen.

T detta .anförande, varunder herr förste vice talmannen övertagit ledningen av
kammarens förhandlingar, instämde herrar Andersson i Gisselås. Westerdahl
och Henriksson.

Herr Lindberg: Herr talman! Jag har tillsammans med några andra utskottsledamöter
reserverat mig beträffande statsbidrag till kommunerna för
årskostnaderna för upprätthållande av ett brandförsvar. Först och främst bör
jag kanske framhålla, att jag naturligtvis icke är motståndare till ett effektivt
brandförsvar och att jag nied tillfredsställelse hälsar det förslag, son} framlagts
i detta ämne. Jag har emellertid reserverat mig, när det gällt fördelningen
av kostnaderna eller rättare sagt vem som skall bära kostnaderna för detta

brandförsvar. ...... ..

Jag har icke kunnat undgå att finna, att man här i riksdagen vid åtskilliga
tillfällen, då nian diskuterat frågan örn hjälp till landsbygden, varit ganska
enig örn att kommunerna böra av statmaktema hjälpas pa ett eller annat sätt.
Man har också vid alla tillfällen då det klagats över flykten från landsbygden
talat örn de stora kostnader, som en del kommuners invånare få vidkännas därför
att kommunerna äro ganska, för att icke säga mycket fattiga. Nu yxar man
till en ny pålaga, som visserligen icke bara drabbar landsbygden utan även städerna,
men städerna hava ju redan tidigare haft ett väl organiserat brandförsvar.
För de kommuner, som tidigare icke haft skyldighet att hålla något brandförsvar,
komma såväl årskostnaderna som nyanskaffningskostnaderna att bliva
jämförelsevis dryga och ganska svara att bära för kommunernas invånare.
Det föreligger visserligen icke någon utredning i saken, men det har dock vittnats
örn att kostnaderna för brandförsvaret skulle komma att medföra en skatteökning
i vissa kommuner av ända upp till 50 öre eller mera per skattekrona.
Om en förut hårt skatte tyngd kommun får en sådan extra pålaga, så är det ju
icke mycket att undra på örn kommunen icke blir överbefolkad. När den ena bördan
efter den andra lägges på de skattskyldiga i en kommun, så är det helt naturligt,
att kommunens invånare söka sig bort från landsbygden till städer, där
de ha större möjlighet att existera. „

Det har under den i ämnet förda diskussionen sagts, att det icke skulle ga
att bifalla reservationen därför att det icke funnes någon utredning angående
kostnaderna. Skulle staten bidraga nied två tredjedelar av årskostnaderna,

Onsdagen den 12 juli 1944.

Nr 27.

Vissa anslay till brandväsendet. (Forts.)
skulle detta komma att medföra förfärligt orättvisa resultat. Det skulle det
kanhända göra, men drabbar icke även det här föreslagna systemet orättvist?
Finns det någon, som kan säga, att detta system med utökning av kostnaderna
för effektivare brandskydd kommer att drabba landsbygdens befolkning rättvinst?
Jag tror icke någon kail stiga upp och säga det, i varje fall icke med bevarat
lugnt samvete. Reservationen bär så att säga måst skrivas på stående
fot. Under sådana förhållanden är det naturligt, att vi icke kunnat göra de
graderingar, som varit nödvändiga, men därest reservationen bifalles och det
skulle, visa sig, att genomförandet av reservanternas förslag leder till större
orättvisor, finns det ju en möjlighet för Kungl. Majit att ett annat år komma
med ett nytt förslag i ämnet, som rättvisare fördelar de bördor, vilka otvivelaktigt
komme att åligga en stor del medborgare.

Jag tror det var herr Olovson, som sade, att man bär gått ett långt stycke
väg, när man sagt, att staten skall bidraga till engångskostnaderna. Herr
Mattsson påvisade i sitt anförande, att det är en sanning med ganska stor
modifikation. I en del kommuner har man frivilligt skaffat den materiel, som
behöves för ett effektivt brandskydd. Man har köpt materiel på kredit. Enskilda
medborgare lia iklätt sig utgifter och tagit på avbetalning. I sådana
fall finns det ingen möjlighet att få statsbidrag. Staten, betalar icke ens vad
sorn resterar av skuld för anskaffad materiel. Kan man då påstå, att staten
bereder kommunerna, lättnad genom att bidraga till engångskostnaderna för
materielens^anskaffning? Statsbidrag utgår ju endast till anskaffande av ny
materiel. Kommuner, vilkas invånare tidigare skaffat materiel, kunna icke
få något statsbidrag, örn icke den gamla materielen kasseras och ny materiel
anskaffas. Man skulle med andra ord anse, att de som anskaffat materiel på
egen bekostnad utfört en, meningslös gärning. Praktiskt taget skulle man bestraffa
dem som varit förutseende nog att anskaffa materiel i god tid för
att värna sin hemtrakt och skydda sina lius utan att begära hjälp från något
båll. Däremot skulle de, som icke velat anskaffa någon materiel och som
icke velat göra.någonting för att skaffa sig ett effektivt brandförsvar i sin
hemtrakt, premieras nied statsbidrag. De som varit slarviga skulle få hjälp
nied anskaffning^ av materiel, medan de som varit hyggliga och förutseende
icke skulle få någon hjälp. Örn det finns någon möjlighet att hjälpa dessa
människor, .som skaffat materiel, så att de också få bidrag, så vädjar jag till
herr statsrådet, som bar band örn dessa ärenden, att försöka göra något.
Människorna i fråga äro verkligen förtjänta av all den handräckning, som de
kunna få.

Det skulle vara mycket mera att säga i denna fråga, men jag förstår, att
det icke är lätt att få kammaren att bifalla den med nr 2 betecknade reservationen.
dag skall därför icke längre uppehålla mig vid detta ämne, men jag
vädjar till kammaren att bifalla reservanternas yrkande.

Jag skulle också vilja säga ett pär ord i anledning av herr Håstads yrkande
och i anslutning således till den med nr 3 betecknade reservationen. Jag
skall icke uppehålla mig mycket vid denna fråga. Jag misstänker, att det
blir någon annan, som kommer att försvara utskottets ställningstagande på
denna punkt och när det gäller den Herrmansonska motionen. Vi ha vid frågans
behandling i utskottet varit av den uppfattningen, att man i anslutning till
herr Hermanssons motion skulle begära en utredning rörande försäkringsbolagens
skyldighet att bidraga till kostnaderna flir brandförsvaret. Vi ha också
sagt, att man vid den utredning, som skall verkställas, bör se till att det
ordnas så att premierna icke böjas för försäkringstagarna därför att försäkringsbolagen
Idiva skyldiga, att bidraga till dessa kostnader. Herr Håstad
gjorde gällande, att man icke kunde ålägga försäkringsbolagen någonting i

Nr 27.

Onsdagen den 12 juli 1944.

Vissa anslag till brandväsendet. (Forts.)
den vägen. Riksdagen hade icke någon som helst rättighet till det. Kanske
hans ord icke folio riktigt på det viset, men meningen, var i alla fall den, att
riksdagen icke hade någon som helst rättighet att framställa några önskemål
på denna punkt. Jag vet inte, örn någon institution kan vara mera berättigad
att göra en framställning på denna punkt än just riksdagen. Det har ju
visat sig — och det har vid flera tillfällen framhållits — att försäkringsbolagen
göra sig mycket grova förtjänster på försäkringarna och således på
de premier, sorn personer få inbetala för sina försäkringar, det må nu gälla
brandförsäkringar eller andra försäkringar. Örn man alltså skulle utan att
säga någonting örn premierna införa ett sådant system, att försäkringsbolagen
finge bidraga till kostnaderna för brandförsvaret, kan man val vara ganska
övertygad om att det första försäkringsbolagen komme att göra, sedan denna
skyldighet blivit fastställd, vore att höja premierna och göra förtjänsterna
kanske ännu större än de tidigare varit.

Jag måste säga, att utskottet har varit i sin fulla rätt, när det gjort
denna reservation till de utredningsmän, vilka jag hoppas skola bli utsedda.
Jag har på den punkten intet annat yrkande än örn bifall till utskottets hemställan.

Herr Håstad erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! Jag vill till herr Lindberg säga, att jag aldrig bestritt riksdagens rätt
att göra ett uttalande i saken. Alldeles självfallet har riksdagen en sådan rätt.
Vad jag däremot sagt är, att ur praktisk synpunkt tala skälen för att riksdagen
väntar och ser, huruvida försäkringsföretagen även i fortsättningen komma
att lämna frivilliga bidrag, detta icke minst med tanke pa alla de komplikationer,
som komme att uppstå, örn man ålade bolagen denna plikt. Dessutom kan
riksdagen icke dekretera, att bidragen vid behov skola fa täckas genom premiereglering.
. „

Beträffande herr Låndbergs tal örn bolagens stora vinster vill jag påpeka,
att de flesta bolag äro ömsesidiga och att det finns stora försäkringsaktiebolag,
som icke alls lämna utdelning, överhuvud taget gäller örn vår försäkringsverksamhet,
att den i allra högsta grad drives för allmännyttiga intressen.

Vidare anförde:

Herr Hermansson: Herr talman! Herr Håstad uttalade sitt missnöje med
att min av utskottet tillstyrkta motion var så dåligt motiverad. Ja, jag medger
mycket gärna, att jag gav en mycket knapphändig motivering för det förslag
som jag framställde. Jag stod för övrigt i valet mellan att göra en mycket
lång och sifferspäckad motivering för att framhålla behovet av den föreslagna
utredningen eller att kort och gott lägga fram ett förslag med begäran örn
denna utredning. Att jag valde det senare alternativet berodde därpå, att när
frågan blev aktuell, det faktiskt icke var tid att göra några längre utredningar.
Jag tyckte för övrigt, att behovet av en utredning var sa klart, att det helt
enkelt icke tarvades någon längre utläggning för att påvisa detta. Jag är
också tämligen säker på att det icke är bristen på en utförlig motivering, som
gjort, att reservanterna ställt sig avvisande till det i motionen framförda utredningskravet.
Jag vet nämligen av erfarenhet, att de borgerliga partiernas
representanter nära nog betrakta det som en gudomlig plikt att vid alla "tiD.-fällen slå vakt örn försäkringsbolagens rätt att pungslå den försäkringstagande
allmänheten. Jag tror därför, att det överhuvud taget icke skulle ha varit
möjligt att åstadkomma en motivering, som skulle ha tillfredsställt herr Håstad
och hans medreservanter. Resultatet torde lia blivit precis detsamma, vilken
motivering som än presterats för det framlagda utredningsförslaget.

Onsdagen den 12 juli 1944.

Nr 27.

Vissa anslag till brandväsendet. (Forts.)

_ För att övergå till själva saken vill jag säga, att jag för min elei måste
finna det ganska självklart, att örn brandskyddet starkes och brandriskerna
därigenom minskas, brandbolagens utgifter för brandskadeersättningar också
därigenom minskas. Det är lika klart, att örn brandförsäkringspremierna icke
samtidigt sänkas, allmänheten tvingas att betala högre kostnader för samhällets
brandskydd än den tidigare gjort. Därav följer också, att brandbolagen
på grund av de minskade brandriskerna kunna öka sina årliga vinster. Det är
enligt min mening statsmakternas skyldighet att tillse, att det allmännas
utgifter för det stärkta brandförsvaret icke i själva verket bli en tribut till de
privata försäkringsbolagen. Men det allmänna har för närvarande ingen möjlighet
att påverka brandbolagens premiesättning. Det är bolagen själva, som
bestämma huru stora premier som skola tågås ut för de olika riskerna. Den som
icke vill försäkra sin egendom på de erbjudna villkoren får lia sin egendom
oförsäkrad. Något annat val ges helt enkelt icke.

Nu är det ju möjligt, att premierna så småningom komma att sänkas efter
den nya brandlagens tillkomst, och det skulle ju vara synnerligen anmärkningsvärt,
örn detta icke bleve fallet. Men det finns absolut inga garantier för
att detta kommer att ske, och det finns i varje fall icke några garantier för
att en eventuell sänkning blir så stor, att den motsvarar de minskade brandriskerna.
Det måste därför betraktas som en synnerligen rimlig begäran, att
brandbolagen få betala åtminstone en del av den ökade kostnaden för brandväsendet.

Den tillgängliga statistiken visar, att brandförsäkringspremierna hittills
alltid varit satta i överkant, och man torde säkerligen också få räkna med att
så blir förhållandet även i fortsättningen, åtminstone så länge försäkringsbolagen
själva suveränt ha att bestämma över premienivån. Statistiken visar t. ex.
— om jag skall nämna siffrorna för det sista år, för vilket statistik finns tillgänglig,
nämligen för år 1942 — att de då inkasserade premierna uppgingo till
i runt tal 84 miljoner kronor, under det att de utbetalade skadeersättningarna
uppgingo till mellan 45 och 46 miljoner kronor, d. v. s. ungefär 55 % av de inkasserade
premierna. Bolagens förvaltningskostnader under detta år uppgingo
till icke mindre än över 32 miljoner kronor. Det är .således ganska stora belopp
som slukas av kostnaderna för förvaltningen. Bolagens totala överskott på
brandförsäkringsverksamheten och den därmed förenade finansrörelsen uppgick
samma år till nära 20 miljoner kronor. Därav kommer huvudparten på den s. k.
finansrörelsen. Det är inkomster av räntor på de stora fonder bolagen samlat
under årens lopp tack vare att premierna varit satta så högt. Men det är försäkringstagarnas
pengar, som uteslutande ligga till grund även för dessa inkomster.
Örn jag ser på siffrorna för en längre period, visar det sig, att medelöverskottet
för de sisla sex åren, för vilka det finns statistik tillgänglig, uppgår
till inemot 13 miljoner kronor per år. De anförda siffrorna visa, att örn bolagen
skulle tvingas att betala hela kostnaden för de nya brandskyddsanordningarna
till följd av den nya lagens tillkomst, detta icke i större mån skulle komma att
beskära bolagens vinstmöjligheter. Bolagen skulle ha mycket god råd att ensamma
betala dessa kostnader.

När det gäller de bidrag, som hittills utbetalats, varken vill eller kan jag
förneka, att vissa brandförsäkringsbolag under årens lopp lämnat bidrag till
kommunernas brandskyddskostnader. Men dessa bidrag äro ju ändå alla av
helt godtycklig storlek. Bolagen betala de summor, som de önska, och örn
man skulle göra en undersökning, varifrån dessa bidrag kommit, skulle man
säkerligen komma till det resultatet, att de relativt största bidragen kommit
ifrån de små läns- oell häradsbolagen, som dock genomgående lia en betydligt
lägre premienivå än de stora riksbolagen. .lag vill icke förneka, att även

Nr 27.

Onsdagen den 12 juli 1944.

Vissa anslay till brandväsendet. (Forts.)
dessa senare lämnat bidrag för dessa ändamål, men relativt sett är det nog
ändå de små bolagen, som lämnat de största bidragen.

Reservanterna tala örn de indirekta bidrag till brandförsvaret, sorn ta,riffbolagen
lämna genom den nedsättning av premierna, vilka vissa försäkringstagare
i mån av egna åtgöranden att minska brandrisken erhålla. I det fallet
måste man säga, att dessa bidrag i form av premienedsättning icke gärna
kunna räknas som bolagens bidrag till stärkande av brandförsvaret. Det är ju
helt enkelt en minskad ersättning på grund av minskad risk. Det är ju bara
så, att försäkringstagarna i så fall genom egna åtgärder och egna kostnader
minskat brandrisken i sådan utsträckning, att de därför lia både moralisk och
juridisk rätt att erhålla motsvarande nedsättning av premierna.

Reservanterna tala vidare örn den »intressebeskattning», som obligatoriska
bidrag från försäkringsbolagens sida skulle komma att innebära på det sättet,
att de som ha sin egendom försäkrad genom sina försäkringspremier
skulle få bidraga till kostnaderna för samhällets brandskydd, under det att
de som underlåtit att skaffa sig den trygghet försäkringen ger skulle komma
att premieras. I viss mån kan ju detta anses riktigt. Men jag tror för
min del, att det nog icke är så särdeles många med någon nämnvärd egendom,
som underlåta att försäkra denna. Om man drager konsekvenserna av
reservanternas resonemang, skulle man för övrigt komma till det resultatet,
att det system reservanterna rekommendera komme att gynna den kategori i
samhället, som bär stora kapital bundna i sådan egendom vilken kan förtäras
av eld och brand och som därför också betalar en stor del av försäkringspremierna,
men i stället missgynna det stora flertalet människor, som
icke besitta någon nämnvärd egendom av sådant slag och således icke heller
ha stora brandförsäkringspremier att betala.

Det talas vidare örn de stora svårigheter, som ett system som det föreslagna
skulle föra med sig. Ja, örn jag icke insett, att dessa svårigheter finnas, skulle
jag icke ha begärt en statlig utredning av ärendet utan ha kommit med ett direkt
förslag örn på vilket sätt dessa bidrag skulle uttagas från försäkringsbolagen.
Men jag tror, att man är benägen att överdriva svårigheterna i mycket
hög grad. Det har ju redan påpekats, att i Finland frågan lösts på det
sättet, att försäkringsbolagen få betala en del av kostnaderna för samhällets
brandskydd. Det sker så, att bolagen få betala 3 % på premierna för brandförsäkringarna
tagna på viss tid samt 3 % på räntorna på premiereserven för
försäkringar tagna för ali framtid. Örn saken gått att ordna i Finland, går
den naturligtvis att ordna även i vårt land. Den omständigheten att Finland,
såsom herr Håstad yttrade, skulle befinna sig i ekonomiskt nödläge, torde
väl icke göra någon skillnad. Man bör ju icke handla på ett sätt, örn man
har dålig ekonomi, och på ett annat sätt, örn ekonomien är något så när god.

Det finns alltså enligt min mening ingen anledning att här i landet låta försäkringsbolagen
slippa undan sin andel i kostnaderna för brandförsvaret eller
att tillåta dem att inkassera ökade vinster genom de kostnader, som det stärkta
brandförsvaret kommer att åsamka den svenska allmänheten.

Jag yrkar naturligtvis bifall till utskottets hemställan.

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Andersson: Herr
talman! Jag är fullt medveten örn att genomförandet av den nya brandlagen
kommer att för åtskilliga kommuner medföra en ekonomisk tunga, och jag
uttalade redan vid behandlingen av förslaget till brandlag här i kammaren en
önskan, att lagstiftningen måtte genomföras med nödig försiktighet för att
icke svårigheterna skola behöva bli större än vad nödvändigt är.

Jag vill heller icke förneka, att jag haft åtskilliga sympatier för den linje,

Onsdagen den 12 juli 1944.

Nr 27.

Vissa anslay till brandväsendet. (Forts.)
som Ilar rekommenderas av vissa reservanter oell som innebär, att man skulle
lämna kommunerna årliga bidrag till driften. Men jag fann vid behandlingen
av ärendet, att saken stötte på så stora svårigheter, att den icke gick att realisera.
Därför valde jag i stället den väg, som nu accepterats av utskottet, nämligen
att staten skulle lämna jämförelsevis frikostiga bidrag till starten, engångsbidrag
för anskaffning av attiralj, uppförande av brandstationer o. s. v.
Jag vill icke bestrida, att det förhåller sig som herr Lindberg här sagt, att
dessa bidrag komma de kommuner tillgodo, som tidigare uraktlåtit att ordna
något brandförsvar. Men detta förhållande är icke något speciellt för detta
område. På motsvarande sätt blir det varje gång statsmakterna besluta sig för
att med bidrag gynna en viss verksamhet. Det finns alltid någon, som redan
tidigare bedrivit verksamheten och som går miste om bidragsförmånen. Och
retroaktiva statsbidrag till anläggningar av något slag ha mig veterligen icke
förekommit.

Svårigheten att införa ett årligt driftbidrag till kostnaderna för brandförsvaret
ha synts mig ligga däri, att det är svårt att göra en förnuftig och rimliv
avgränsning de olika slagen av kommuner emellan. Enligt reservanternas
förslag skulle driftbidrag utgå till kommuner, där brandstadgans avdelning
II skall gälla. Däremot skulle samhällen, för vilka brandstadgans avdelning I
tillämpas, icke få några bidrag. Denna gränsdragning är emellertid icke konsekvent
och kail i varje fall icke genomföras med hänsyn till kommunernas
olika ekonomiska bärkraft och behov av statsbidrag. Det förhåller sig nämligen
så, att många av de kommunala enheter, där brandstadgans avdelning II
kommer att gälla, ha god ekonomi och icke äro i behov av att få något statsbidrag
till sitt brandförsvar, medan åtskilliga samhällen, där brandstadgans avdelning
I kommer att gälla, ha sådana ekonomiska förhållanden, att bidrag
vore i högsta grad motiverat. Det är sålunda en irrationell gränsdragning man
föreslagit. Den är icke ekonomiskt motiverad utan en nödfallsutväg, som reservanterna
hittat på för att överhuvud taget föreslå något. Som bekant är det
så och kommer att bli så, att det kan genom myndighetsbeslut bestämmas,
huruvida för ett samhälle brandstadgans del I skall tillämpas eller örn samhället
skall kvarstå under tillämpningen av del II. Det finns ju för närvarande
en hel råd samhällen på landsbygden, där genom länsstyrelsens förordnande
brandstadgans del I bär bestämts att gälla. Detta har fört med sig den konsekvensen,
att brandutrustningen har fått göras mera fullständig, vilket då
alltid ådragit samhället i fråga ökade kostnader. Men skulle man tänka sig
ett statsbidragssystem av den beskaffenhet, som reservanterna föreslagit, kommer
det att uppstå den komplikationen, att. samtidigt som man överför ett samhälle
från området för giltigheten av brandstadgans del II till att utgöra område,
där del I gäller, förlorar samhället möjligheterna att erhålla statsbidrag.
Det klagges hålla ett bättre och dyrbarare brandförsvar än förut och mister
samtidigt rätten till statsbidrag, dag kail svårligen tro, att reservanterna ha
förbisett denna omständighet. Ett sådant förhållande kommer naturligtvis att
medverka till att myndigheterna komma att i det längsta draga sig för att
meddela ett förordnande att det eller det samhället skall föras in under brandstadgans
del L till men för brandförsvaret i dess helhet.

Det skulle vara intressant att höra reservanternas synpunkt på denna speciella
sak. För min del vill jag säga, att jag just på detta område funnit det
förnämsta hindret föreligga för att införa ett bidragssystem för driften av
brandförsvaret. Ingen kan nämligen reflektera på ett bidragssystem, enligt
vilket man jämväl skulle lämna städerna driftbidrag. ] städerna har brandväsendet
av ålder varit en kommunal angelägenhet, som kommunerna fått bära
ansvaret för själva. Vidare tillkommer även den omständigheten, att brand -

Nr 27.

Onsdagen elen 12 juli 1944.

Vissa anslag till brandväsendet. (Forts.)
väsendet på landsbygden i stor utsträckning är ordnat på friviliighetens väg.
Med kännedom om liur det brukar bli i sådana fall kan nian vara säker på
att om man skulle införa ett statsbidragssystem, kommer säkert en del av det
frivilliga intresset att svalna. Jag anser, att detta frivilliga intresse är så
värdefullt ur alla synpunkter, att man på allt sätt bör söka bibehålla detsamma
och att man framför allt inte bör göra någonting, som skulle medföra att
detta intresse inte längre komme att ta sig uttryck på samma sätt som förut.
Man kan inte bortse ifrån det faktum, att örn kommunerna skola utrustas med
statsbidrag till de löpande kostnaderna för brandförsvaret skulle det självfallet
bli svårare än förut att mobilisera de frivilliga krafter, som man nu har
kunnat intressera för verksamheten. Oaktat som sagt skäl kunna anföras för
ett bidrag jämväl till driften av brandväsendet, har jag ändå stannat för
att icke föreslå något sådant med hänsyn till de komplikationer som uppstå,
om man inför ett sådant bidrag. Jag har med andra ord inte funnit någon rimlig
lösning av problemet, och det ha reservanterna inte heller gjort.

Beträffande utskottets begäran örn utredning rörande möjligheterna att på
något sätt ekonomiskt engagera försäkringsbolagen i kostnaderna för brandväsendet
har det ju för utskottet varit känt, att en sådan undersökning gjorts
inom departementet under förarbetena för propositionen och att denna undersökning
har lett till ett negativt resultat. Även vid denna undersökning har
det framgått, att de tekniska och organisatoriska svårigheterna varit så stora,
att man inte har kunnat finna någon framkomlig väg. Jag fruktar, att den
utredning, som utskottet nu begär, kommer att lämna samma negativa resultat.
Vi hade inom departementet tillgänglig en promemoria, utarbetad av den
förnämsta sakkunskap, som finnes på detta område, nämligen chefen för försäkringsinspektionen.
I denna promemoria påvisades, vilka inkonsekvenser och
vilka olägenheter som skulle uppstå, därest man ginge in för ett sådant uttaxeringssystem.

För övrigt förhåller det sig även på detta område på det sättet •— något
som åtskilliga talare varit inne på — att vi redan nu ha att påräkna rätt stora
frivilliga bidrag från brandförsäkringsbolagen till brandväsendet, särskilt på
landsbygden. Men skulle dessa bolag åläggas en bidragsskyldighet av något
slag, är det ju alldeles klart, att de frivilliga bidragen från deras sida skulle
försvinna. Nu äro dessa frivilliga bidrag vanligen av ojämn beskaffenhet — i
somliga trakter äro bolagen generösa och i andra mindre generösa. Genom ett
obligatoriskt avgiftssystem för bolagen skulle man uppnå en större jämnhet,
det vill jag ingalunda bestrida. Men frågan är ändå, om brandväsendet i dess
helhet skulle vinna så särskilt mycket på en övergång från den nuvarande anordningen
med frivilliga bidrag till en anordning med fasta bidrag. Men utredningskravet
skall naturligtvis effektueras örn riksdagen så önskar. Jag vill
emellertid på förhand uttala mina tvivelsmål örn att det skall bli möjligt att
komma fram till en positiv linje.

Herr Hall: Herr talman! Utskottets hemställan örn en skrivelse till Kungl.
Maj:t med anhållan örn utredning angående brandförsäkringsföretagens deltagande
i kostnaderna för rikets brandförsvar har ju redan framkallat en ganska
lång överläggning. Jag skall med instämmande i de synpunkter, som herr Hermansson
anfört, be att få komplettera dessa med några ganska enkla påpekanden.

Den promemoria, som herr statsrådet nyss åberopade och som jag har här i
min hand, är ju ganska talande icke blott genom de uppfattningar, som där
framföras, utan även genom de jämförelser, som det däri publicerade siffermaterialet
ger anledning till. Jag ber sålunda att ur denna promemoria få

Onsdagen den 12 juli 1344.

Nr 27.

Vissa anslag till brandväsendet. (Forts.)
anföra, att de stora försäkringsbolagen, som under år 1941 hade en premieinkomst
på drygt 40 miljoner kronor, i frivilliga bidrag till brandförsvaret ondast
lämnat ett belopp av 224 000 kronor, medan läns- och häradsbolagen, som
inte ha mer än en tredjedel så stora premieinkomster, nämligen 13,9 miljoner kronor,
orkat med att till brandförsvaret lämna 827 000 kronor. Det kanske kan
räcka med denna sifferjämförelse för att åskådliggöra hur olika intresset för
brandförsvaret är fördelat hos de olika brandförsäkringsinrättningarna. Dessa
stora brandförsäkringsbolag, som lia de stora vinsterna, de höga premierna och
den starka ställningen och som skulle kunna lämna verkligt effektiva bidrag
till rikets brandförsvar, ha genom att lämna denna löjligt låga summa av
224 000 kronor själva bevisat, att de nästan fullständigt sakna lust att vara
med örn att betala några kostnader för det svenska brandförsvaret. Inför sådana
siffror får man nog närmast den inställning, som utskottet här har intagit,
nämligen att det är skäl att statsmakterna titta på dessa affärer litet
närmare.

Det föreligger ändå inte anledning att betrakta brandförsäkringsväsendet
och brandförsvaret såsom två så skilda ting, att de inte ha någonting med varandra
att göra. I denna promemoria anföres ju en synpunkt, som även Ilar
spökat här under debatten och som ju närmast är av det lustiga slaget, nämligen
att skäl icke föreligga att taga några medel av försäkringsbolagen till
brandförsvaret, örn man inte kan ålägga inbrottsförsäkringsbolagen att bestrida
kostnaderna för polisväsendet. Det är .ju ändå en halsbrytande logik
som presteras, när man resonerar på detta sätt. Brandförsvarets enda uppgift
är ju att skydda den egendom, som brandförsäkringsbolagen ha försäkrat och
alltså svara för, medan polisväsendet till åtminstone 98 procent har andra
uppgifter än att beivra inbrott. Jag tycker flir min del, att denna promemoria,
som nu fått spela en så stor roll i denna debatt, förtjänar att synas litet grand
i sömmarna. Man skall inte utan vidare godta dess uppgifter, därför att den
härstammar ifrån en statlig institution, nämligen försäkringsinspektionen, och
svälja alla de halsbrytande synpunkter, som där framföras.

Jag vill vidare göra ett annat påpekande. Staten kommer nu för första
gången att ordna sitt bidragssystem till kommunerna i fråga örn brandväsendet
på ett mera fast sätt. Landskommunerna komma således att få bidrag till
byggande av brandstationer, till inköp av viss brandmateriel och till anläggande
av branddammar o. s. v. Det har inte tidigare varit ordnat på detta
sätt. Man kan ju då ifrågasätta, huru de bolag, som tidigare ha lämnat vissa
bidrag till kommunernas brandviisen, nu komma att ställa sig. Komma de att
draga in någon del av de 1 470 000 kronor, som de, om man utgår från uppgiften
för år 1940, hittills lia lämnat, och säga till representanterna för det
kommunala brandförsvaret, att nu få ni bidrag av staten, nu behöva inte vi
lämna några bidrag. Den press över bolagen, »örn en begäran örn en skrivelse
till Kungl. Maj :t innebär, är säkerligen icke ohälsosam när det gäller att motverka
sådana tendenser inom brandförsäkringsbolagens ledning.

Nu har den invändningen framförts från reservanthåll, att örn man ålägger
brandförsäkringsbolagen att betala bidrag till brandväsendet, så vältrar man
över bördan att bestrida skyddet av den egendom, som icke är brandförsäkrad.
på försäkringstagarna. Örn man emellertid bortser ifrån statens egendom,
är det en ganska liten del av all egendom i landet, som inte är försäkrad. Denna
synpunkt kanske därför inte spelar någon si orre roll. Men bakom detta resonemang
ligger ju den tanken, att sådana bidrag med nödvändighet skulle
höja brandförsäkringspremierna. Jag ställer då till reservanterna den frågan:
hur ha bolagen burit sig åt för att betala denna summa på 1 470 000 kronor? lia
de höjt premierna för att kunna åstadkomma detta bidrag? Sanningen är na -

Nr 27.

Onsdagen den 12 juli 1944.

Vissa ansia!/ lill brandväsendet. (Forts.)
turligtvis, att det svenska brandförsäkringsväsendet som helhet betraktat har
en så usel ekonomisk förvaltning, att det helt enkelt inte marks, om en eller
annan miljon kommer bort. Den som vill gå tillbaka i statistiken och se efter,
hur mycket det Ilar brunnit för i vårt land exempelvis under de senaste 30
åren, och samtidigt räkna ut, hur stora inkomster brandförsäkringsbolagen haft
under samma tiel, skall sannerligen få en lektion i att dessa bidrag till brandväsendet
inte lia spelat någon större roll för brandförsäkringsbolagen. Man
har tagit dem av de massor av miljoner, som där lia runnit bort till s. k. förvaltningskostnader
av mer eller mindre mystiskt slag.

Frågor av detta slag ha ju alltid benägenheten att framkalla ett starkt försvar
för det svenska brandförsäkringsväsendet och bolagsherrarnas sätt att
sköta detsamma. För att det nu inte skall uppkomma något missförstånd på
den punkten, vill jag ännu en gång betona, att det är en väsentlig skillnad nå
brandförsäkringsbolag och brandförsäkringsbolag. Beträffande läns-, häradsoch
sockenbolagens skötsel torde det därvidlag icke vara någonting särskilt att
anmärka. Däremot torde det finnas anledning för det svenska folket att inte
minst i detta sammanhang ha sin uppmärksamhet fästad vid de stora brandförsäkringsbolagen,
som kassera in och förtjäna massor av pengar. Därför är
det så utomordentligt nyttigt, att riksdagen nu gör en ordentlig erinran örn
att riksdagen vill se denna ekonomiska förvaltning i ett sammanhang. Man
vill i längden inte vara med örn att enskilda kapitalägare skola profitera av
ett effektivt brandväsen, till vilket de själva med ingenting eller praktiskt taget
ingenting vilja bidraga.

Herr Lundell: Herr talman! Jag kände inte närmare till det ärende, som
nu ligger på riksdagens bord, när jag kom hit i dag. Jag har med rätt stor
omsorg läst det föreliggande utlåtandet, och jag har även lyssnat till de inlägg,
mer eller mindre märkvärdiga, som i denna debatt ha förekommit i
kammaren. Det är tydligen på två olika punkter, som meningsmotsättningar
förefinnas.

En av dessa är frågan örn huruvida staten bör lämna något bidrag utöver
dem som tidigare ha lämnats till det kommunala brandförsvaret på landsbygden.
Det kan ju vara ganska berättigat att det på denna punkt finns olika
meningar. Man kan väl från en rättvisesynpunkt säga, att örn städerna ifå
betala sitt brandskydd själva, bör även landsbygden få betala sitt brandskydd
i samma utsträckning. Örn man nu vill ha särskilda statsbidrag till landskommunernas
brandskydd och statsbidrag av ganska betydande storlek, så
betyder detta, att städernas skattedragare utom sitt eget brandskydd även
skola betala en betydande del av landskommunernas brandskydd. Som invånare
i en landskommun har jag naturligtvis inte något nämnvärt att invända
mot örn städernas invånare vilja sträcka sig så långt i denna riktning. Jag
har dock den uppfattningen, att det kanske vore riktigare, örn man på andra
sätt försökte att utjämna skillnaden emellan antalet skattekronor per invånare
i stad och på land. I denna fråga har jag alltså den uppfattningen, att utskottets
hemställan, d. v. s. yrkandet under punkten B, bör bifallas.

Det är emellertid frågan om försäkringsbolagens bidrag till landskommunernas
brandskydd som har föranlett mig att begära ordet. Jag har under 10—15
års tid suttit i direktionen för ett ömsesidigt brandförsäkringsbolag, och jag
är på grund av de erfarenheter jag därvid gjort ganska förvånad över de uttalanden,
som gjorts under debatten, och inte minst förvånad över de formuleringar,
som förekomma i utskottsutlåtandet. På s. 4 i utlåtandet heter det
när det gäller obligatoriska bidrag från försäkringsbolagen bl. a.: »Då emellertid
mycket synes tala för tanken att försäkringsbolagen skulle åläggas att

Onsdagen den 12 juli 1944.

Nr 27.

Vissa anslag till brandväsendet. (Forts.)
lämna bidrag- till brandförsvarskostnaderna, tillstyrker utskottet det i motionen
11:535 framställda förslaget örn utredning», d. v. s. herr Hermanssons
motion. Sedan säges det: »Därvid synes bland annat böra uppmärksammas
frågan örn lämpliga åtgärder för att hindra att bidragen i form av ökade premier
uttagas av försäkringstagarna.» Detta är en ganska egendomlig formulering,
som enligt min mening tyder på att herrarna och damerna i utskottet
ha haft en underlig uppfattning örn hur bidragen till de kommunala brandkårerna
verka på iförsäkringspremierna. Det bolag jag har haft att göra med
har i många år, så länge jag minns tillbaka varje år, lämnat bidrag till olika
enskilda brandkårer, närmast för att få dem att sätta i gång verksamheten och
för att stödja det lokala initiativet i själva startögonblicket. Men inte har detta
skett i den tanken, att det skulle vara någon direkt ökning i bolagets utgifter
på längre sikt, som därigenom åstadkoms, utan man resonerade väl på det
sättet, att örn det finns lokala brandkårer blir brandskadan per miljon försäkrad
egendom mindre per år och alltså de kostnader, som drabba bolaget för
försäkringarna, lägre och så mycket lägre, att samma premier räcka både
till att lämna bidrag till brandkårerna och att betala ersättning för lidna
brandskador. Man räknade nog även med att premierna under sådana förhållanden
inte bara skulle kunna räcka till att bestrida dessa kostnader utan även
skulle kunna hållas lägre än annars skulle bliva förhållandet.

Örn jag tar ett enkelt exempel, så ligger det kanske så till för närvarande för
en del av dessa ömsesidiga bolag att låt oss säga 70 öre per 1 000 kronor försäkrad
egendom gå åt till att betala brandskadorna — det kan hända att det
på många håll endast är 50 ä 60 öre — och kanske 10 öre till dessa bidrag
till brandkårer. Det blir tillsammans 80 öre, men man resonerar inom dessa
bolag på det sättet, att om man icke betalat dessa 10 öre till de frivilliga brandkårerna,
så kanske man i stället fått betala 1 krona 10 öre enbart för brandskador.
— Om man nu räknar nied att ett bolag betalar 10 öre till de frivilliga
brandkårerna och 20 öre i förvaltningskostnader, som ju gå till brandsyn och
utredningar av brandskador, uppbördskostnader o. s. v., samt 70 öre till direkta
brandskador, skulle det bli tillsammans en krona. Örn man icke lämnade dessa
bidrag till brandkårer, skulle det kanske gå åt 1 krona 10 öre till enbart brandskador
och 20 öre till förvaltningskostnader, alltså tillsammans 1 krona 30 öre.
Det kan hända, att det .skulle vara ekonomiskt att ytterligare öka bidraget till
dessa brandkårer från 10 öre till 20 öre och därigenom kanske pressa ned brandskadorna
till 50 öre per år och 1 000 kronors försäkringsbelopp. Om man även
i sådant fall räknar med 20 öre i förvaltningskostnader, kommer man ned till
sammanlagt 90 öre per år. som skulle debiteras ut av försäkringstagarna. Det
är ju — mot bakgrunden av detta exempel — en ganska underlig inställning
man tycks ha inom utskottet, när man i utskottets utlåtande kan skriva följande:
»Därvid synes bland annat böra uppmärksammas frågan om lämpliga åtgärder
för att hindra att bidragen i form av ökade premier uttagas av försäkringstagarna.
» Premierna böra väl så småningom kunna sänkas i stället, men
man får väl icke förmena dessa bolag att taga ut dessa 20 eller 10 öre som gå
till brandkårerna av försäkringstagarna.

Här har icke alls gjorts den skillnad som rimligtvis bör göras emellan ömsesidiga
bolag och aktiebolag. I fråga örn de ömsesidiga bolagen är det ju i stort
sett så, att någon fondering där icke förekommer eller i varje fall ingen nämnvärd
fondering utöver vad som kan behövas för mycket nära liggande risker.
Det är ju direkt fastställt i deras bolagsordningar, att det icke får förekomma
någon fondering utöver en mycket begränsad sådan. Om de då icke skulle få
debitera ut sina utgifter på försäkringstagarna, skulle det ju vara mycket egendomligt.

.Nr 27.

Onsdagen den 12 juli 1844.

Vissa anslag till brandväsendet. (Forts.)

Vad beträffar frågan om dessa ömsesidiga bolag även framdeles, när den
nya lagstiftningen träder i kraft, komma att vara villiga att betala bidrag till
de frivilliga brandkårerna eller till de kommunala brandkårer, som det då
skulle bli fråga om, eller till det kommunala brandskyddet i allmänhet, vill jag
icke göra något uttalande. I år tror jag nog att det i allmänhet varit så, att
man icke betalat ut bidrag, åtminstone icke i samma utsträckning som tidigare,
i avvaktan just på riksdagens beslut i den föreliggande frågan. Framdeles kan
det nog hända, att man tycker, att detta är en sak, som närmast åligger kommunerna
och icke precis de brandförsäkrade i proportion till sina försäkringsbelopp.
Dessa skulle ju annars få bidraga till det kommunala brandskyddet
dels via sin kommunalskatt, dels via sina försäkringspremier, dels slutligen
— örn det dessutom skulle bli statliga bidrag -—- via sin kronoskatt. Det
vore kanske rejälast och riktigast, att bidragen från de ömsesidiga bolagen helt
och hållet upphörde, när de nya bestämmelserna trätt i kraft, och att det hela
betraktades som en kommunal angelägenhet.

Örn jag uppfattade herr Hermanssons anförande riktigt, var han åtminstone
någon smula inne på den tanken, att bidrag till det kommunala brandskyddet
icke skulle öka de ömsesidiga bolagens eller bolagens överhuvud taget brandskadekostnader
utan att snarare summan av brandskadekostnader och dessa
bidrag borde falla, och det är ju klart att det är meningen med det hela.

Vad sedan angår de aktiebolag som driva försäkringsrörelse tror jag nog, att
man kan säga, att herrar Hall och Hermansson, som väl få anses ha vänt sig
särskilt mot dem, skurit till litet för mycket i växten. Örn dessa bolag skure
breda remmar ur försäkringstagarnas rygg, som man tycks föreställa sig, är
det väl ganska svårt att förstå, hur de överhuvud taget kunna få några som
försäkra sig där. De skulle väl i så fall hellre vända sig till de ömsesidiga bolagen
som till sin natur äro sådana, att de icke kunna taga några vinster, som
icke helt och hållet tillfalla försäkringstagarna. Blir det överskott i ett ömsesidigt
försäkringsbolag, skall det tillfalla försäkringstagarna och medföra en
sänkning av premierna. Den omständigheten att försäkringsaktiebolagen i konkurrens
med de ömsesidiga försäkringsbolagen kunna draga till sig mängder av
försäkringar bör nog göra, att vi skola döma dessa aktiebolag med en viss försiktighet.
Det kan nog hända, att det icke alls förekommer något förkastligt i
försäkringsaktiebolagen utan att örn herr Hermansson eller herr Hall sutta i
styrelsen för något av dessa aktiebolag de själva kanske skulle se sig nödsakade
att sanktionera precis samma avgiftspolitik som för närvarande bedrives av
dessa bolag. Det är ju dessutom så, att försäkringsbolagen, både aktiebolagen
och de ömsesidiga bolagen, stå under kontroll av försäkringsinspektionen, och
den kontrollen är ganska ingående. Det är nog icke så sällan som bolagen av
båda slagen få ålägganden att de skola hålla minst premier av viss höjd för att
de skola kunna svara för de stora risker, som de åtaga sig.

Ja, herr talman, jag vill i fråga örn brandförsäkringsbolagens bidrag till det
kommunala brandskyddet yrka bifall till den reservation som är avgiven av
herr Sam Larsson m. fl. beträffande utskottets hemställan under C. Dock vill
jag säga att jag nog skulle lia önskat att den i sina sista satser varit något annorlunda
formulerad. I näst sista satsen står det: »Åtmintone i vissa fall torde
det icke gå att undvika att försäkringsföretagen för att kunna fullgöra en bidragsplikt
måste höja premierna eller inställa en eljest möjlig nedsättning av
dem.» Man kan kanske diskutera om den satsen är så träffsäkert formulerad.
På det hela taget är det ju så, som jag har sagt, att bidrag till utveckling av
det lokala brandväsendet minskar utgifterna för brandförsvar i det hela. Vill
man däremot uppfatta ovannämnda uttalande på det sättet att man syftar på

Onsdagen den 12 juli 1944.

Nr 27.

Vissa anslag till brandväsendet. (Forts.)
att bolagen behöva höja sina premier utöver vad de skulle behöva uttaga, ifall
de icke lämnade några bidrag till ett kommunalt brandskydd, som helt bekostades
med allmänna medel, så är det ju alldeles riktigt. Formuleringen är emellertid
icke klar på den punkten.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan i
fråga örn statsunderstödet och till reservationen nr 3 a i fråga om hemställan
under C.

Herr Håstad: Herr talman! Endast några ord! Jag vill först lämna kammaren
det meddelandet att första kammaren redan behandlat denna fråga och
med 67 röster mot 52 bifallit reservationen i den punkt som här mest diskuterats,
nämligen frågan örn eventuellt bidrag från försäkringsföretagen. Därigenom
har ju frågan örn en skrivelse för denna riksdag förfallit.

Vidare skulle jag endast vilja lämna ett par upplysningar. De ömsesidiga
försäkringsbolagen, där på grund av föreskrift i gällande lag intet vinstintresse
kan ifrågakomma, hade — inklusive länsbolagen — 1941 ett försäkringsbestånd
av ungefär 32 miljarder kronor, medan aktiebolagen hade ett försäkringsbestånd
av ungefär 25 miljarder kronor. Det största intresset här
fanns alltså hos de ömsesidiga bolagen. Mycket av vad herr Hermansson
och andra uttalat saknar alltså relevans i fråga örn just majoriteten av försäkringsbolagen.
Vidare vill jag framhålla, att de flesta aktiebolag icke ha
något större aktiekapital utan tvärtom ett ytterst ringa aktiekapital i förhållande
till verksamhetens omfattning. Jag kan blott lämna en kort förteckning,
som jag hunnit göra upp under debatten. Det finns Anssa stora aktiebolag
såsom Skandia, Svea och Skåne, men där spelar icke brandförsäkringen någon
dominerande roll, och dessutom är det fråga örn mycket gamla bolag. Därtill
komma exempelvis följande bolag med nedan angivna aktiekapital, nämligen
Fylgia, 2 miljoner kronor, Skandinavien, 1,2 miljoner kronor, Norrland, 2,1
miljoner kronor, Securitas, 1 miljon kronor, Brand-Victoria, 2 miljoner kronor,
Hansa, 5 miljoner kronor — det har många branscher — Freja, 3,5 miljoner
kronor — detsamma gäller där —• Iris, 1 miljon kronor, Svenska Veritas,

l, 2 miljoner kronor, Mälaren, 1,5 miljoner kronor, och Brand-Trygg, 1 miljon
kronor. Nästan alla dessa bolag ha flera andra branscher än brandförsäkringen
och följaktligen är det ett mycket ringa aktiekapital som är investerat i denna
verksamhetsgren. Därför kan man näppeligen säga, att vinstintressena skulle
vara avgörande vid bestämmande av premierna för brandförsäkringen.

Slutligen vill jag endast säga några ord till herr Hermansson. Han påstod
att vilken motivering hans motion än haft skulle vi reservanter ändå intagit
den ståndpunkt vi valt. Vi ha intagit vår ståndpunkt icke alls på grund av
herr Hermanssons motion utan på grund av de sakuppgifter, som vi fått bland
annat från försäkringsinspektionen. Vad som emellertid förvånat mig är att
majoriteten har intagit sin ståndpunkt på grund av herr Hermanssons motion,
trots att denna icke innehåller några som helst sakuppgifter, och trots chefens
för försäkringsinspektionen avstyrkande utlåtande.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande örn bifall till herr Sam Larssons

m. flis reservation.

Under detta anförande hade herr talmannen återtagit ledningen av förhandlingarna.

överläggningen förklarades härmed avslutad. På av herr talmannen därå given
proposition blev till en början utskottets hemställan i punkten A) av kammaren
bifallen.

Mr 27.

Onsdagen den 12 juli 1944.

Vissq anslag till brandväsendet. (Forts.)

Härefter framställde herr talmannen beträffande punkten B) propositioner
dels på bifall till utskottets i punkten gjorda hemställan dels ock på
bifall till den under punkten avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Mattsson begärde emellertid votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller andra särskilda utskottets hemställan
i punkten B) av utskottets förevarande utlåtande nr 7, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, Ilar kammaren bifallit den under punkten avgivna, vid utlåtandet
fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen, vadan
kammaren bifallit utskottets hemställan i punkten B).

Slutligen gav herr talmannen beträffande punkten C) propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i denna punkt dels ock på bifall till den
under punkten av herr Sam Larsson m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade
reservationen; och fann herr talmannen den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Håstad begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes
:

Den, som vill, att kammaren bifaller andra särskilda utskottets hemställan
i punkten C) av utskottets förevarande utlåtande nr 7, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar,

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den under punkten av herr Sam Larsson
m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att lian funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 118 ja och 79 nej, varjämte 5 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan i punkten C).

§ 5.

Föredrogs andra särskilda utskottets utlåtande, nr 8, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående tillsättande av länsombud för krigsmaterielverket.

Utskottets hemställan bifölls.

Onsdagen elen 12 juli 1944.

Nr 27.

§ Förslag till

Föredrogs andra särskilda utskottets utlåtande, nr 9, i anledning av Kungl. a^önir^s''_
Maj :ts proposition med förslag till avlöningsreglfemente för personal i det personal i det
allmänna civilförsvaret, m. m., jamie i ämnet väckt motion. allmänna

I en den 12 maj 1944 dagtecknad proposition, nr 269, vilken hänvisats civilJ^a™ret’
till andra särskilda utskottet, hade Kungl. Majit, under åberopande av hilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden för nämnda dag, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

1. avlöningsreglemente för personal i det allmänna civilförsvaret,

2. förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den 28 juni
1941 (nr 595) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under tjänstgöring
vid luftskyddet eller under luftskyddsövning, samt

8. förordning angående ändrad lydelse av 31 § förordningen den 26 juni
1931 (nr 280) örn erkända sjukkassor.

I Kungl. Maj :ts förslag till avlöningsreglemente för personal i det allmänna
civilförsvaret — enligt vilket den hittillsvarande dyrortsgrupperingen
av grundbeloppen skulle slopas — hade 2 § första och andra styckena erhållit
följande lydelse:

2 §.

Personal, som under minst tre dagar i följd fullgör tjänstgöring i civilförsvaret,
omfattande i genomsnitt minst åtta timmar varje söckendag, äger
uppbära daglön. För tjänstgöring, som är särskilt ansträngande eller är förlagd
mera än tio kilometer från bostaden, må daglön utgå även om det genomsnittliga
antalet arbetstimmar för dag ej uppgår till åtta.

Daglönen utgör sex kronor med tillägg av en krona 65 öre för familjemedlem,
som fyllt 16 år, och en krona 20 öre för annan familjemedlem. Därest
så med hänsyn till rådande prisläge och övriga förhållanden skulle finnas
påkallat, äger Konungen förordna, att daglönen må höjas med högst två
kronor.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft motionen
nr 338 i första kammaren av herrar R. Wagnsson och A. Löfgren, vari
hemställts, att riksdagen i det av Kungl. Majit framlagda förslaget till avlöningsreglemente
för personal i det allmänna civilförsvaret, måtte vidtaga
den ändringen, att dyrortsgraderingen av grundbeloppet bibehölles.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen, med förklarande, att de i förevarande proposition framlagda
författningsförslagen icke kunnat i oförändrat skick antagas, måtte för
sin del antaga av utskottet framlagda förslag till

1. avlöningsreglemente för personal i det allmänna civilförsvaret,

2. förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den 28 juni
1941 (nr 595) örn ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under tjänstgöring
vid luftskyddet eller under luftskyddsövning, samt

3. förordning angående ändrad lydelse av 31 § förordningen den 26 juni
1931 (nr 280) örn erkända sjukkassor;

B. att motionen I: 338 måtte anses besvarad genom utskottets hemställan
under A.

Utskottet -— som med hänsyn till att frågan om dyrortsgrupperingens fortsatta
bestånd och allmänna utformning vore föremål för utredning genom
särskilda enligt Kungl. Majlis bemyndigande den 30 juni 1943 tillkallade
sakkunniga ansåg, att utredningens resultat borde avvaktas, innan någon förändring
i dyrortsgrupperingen i förevarande hänseende vidtoges — hade före -

-Nr 27.

Onsdagen den 12 juli 1944.

Förslå!/ till avlöningsreglemente för ''personal i det allmänna civilförsvaret,
7)i. 7)1. (Forts.)

slagit följande lydelse av 2 § andra stycket i avlöningsreglementet för personal
i det allmänna civilförsvaret:

Daglönen utgår med hänsyn till den enligt lagen om folkpensionering verkställda
indelningen i ortsgrupper och utgör i ortsgrupp I sex kronor, i ortsgrupp
II sju kronor och i ortsgrupp III åtta kronor med tillägg av en krona
65 öre för familjemedlem, som fyllt 16 år, och en krona 20 öre för annan
familjemedlem. Är den kommun, inom vilken tjänstgöringen sker, hänförd
till annan ortsgrupp än den kommun, där den tjänstgörande har sitt hemvist,
skall den högre av dessa ortsgrupper tillämpas.

Reservation hade avgivits av herrar Gustav Emil Andersson, Lodenius,
Staxäng, Pettersson i Dahl, Mattsson och Skagerlund, vilka beträffande förslaget
till avlöningsreglemente för personal i det allmänna civilförsvaret ansett,
att utskottet bort

dels på i förevarande proposition anförda skäl tillstyrka 2 § andra stycket
i den av Kungl. Majit föreslagna lydelsen,

dels ock föreslå, att motionen 1: 338 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid:

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! Vid detta utskottsutlåtande ha sex
utskottsledamöter reserverat sig för bifall till Kungl. Maj :ts proposition.
Kungl. Maj :t har i propositionen föreslagit, att det icke skall vara någon
dyrortsgradering av dem som utkallas till tjänst i civilförsvaret utan att
de skola ha enhetlig ersättning, nämligen sex kronor. Som kammaren vet, är
differentieringen av avlöningen för personal vid allmänna luftskyddet och i
utrymningstjänst verkställd på det sättet att man bär utgått från de för folkpensioneringen
gällande ortsgruppema 1—3. Enligt nuvarande ersättningsgrunder
utbetalas därvid i de olika grupperna 4 kronor i den billigaste, 5
kronor i andra och 6 kronor i högsta dyrortsgruppen. Här har statsrådet, som
nämnts, ansett, att en höjning vore berättigad, och förordat, att de skulle ha
avlöning efter högsta ortsgruppen eller 6 kronor lika för alla. Detta har han
motiverat med att det icke är någon anledning att bibehålla nuvarande dyrortsgruppering
av lönebeloppen, därför att ingen av dessa utkallade är väsentligen
för sin försörjning hänvisad till denna avlöning. Vidare har statsrådet
här åberopat, att de som äro utkallade kunna få ersättning för minskad
inkomst till 50 % med hänsyn till den lön den utkallade åtnjuter i sitt
arbete samt i vissa fall bostadsbidrag. Dessutom har statsrådet här föreslagit
att Kungl. Majit i särskilda fall skulle ha rättighet att utöver de här
påtalade beloppen ge en högsta ersättning av 2 kronor. Utskottet har för
sin del velat bibehålla en dyrortsgradering och har åberopat att frågan örn
dyrortsgrupperingen vore föremål för utredning och att denna utrednings resultat
bör avvaktas innan en ändring av dyrortsgraderingen kan verkställas.

Jag nämnde här att i dessa fall följer man den dyrortsgruppering som enligt
nuvarande förordning är bestämd för folkpensionerna. Jag ber att få erinra
örn en debatt som vi hade sistlidna 22 mars i fråga örn dyrtidstillägg
till folkpensionerna och dyrortsgruppering av dessa. Därvid framställde vi
ett yrkande örn att det skulle vara lika ersättning för alla ortsgrupper, därför
att sedan denna dyrortsgruppering blivit bestämd bär ju här skett en
mycket stor utjämning i fråga om levnadskostnaderna. Vidare har det på
senare tid tillkommit en utredning, som klart och tydligt gav belägg för att
denna dyrortsgruppering är felräknad alltifrån början. Jag ber att få erinra

Onsdagen den 12 juli 1944.

Nr 27.

Förslå,!/ till avlöningsreglem-enle för personal i det allmänna civilförsvaret,

m. m. (Forts.)

om att denna dyrortsgruppering bygger på en utredning som verkställdes 1937,
och denna utredning utvisade, att det skulle vara en skillnad på levnadskostnader
mellan landsbygd och stad på 19 %. Nu ha professor .Lindahl och
amanuens Lennie gjort en omräkning av samma levnadskostnader som den
förra utredningen lade till grund och funnit att det Ilar varit felräknat hela
tiden. I stället för 19 % var skillnaden i levnadskostnader mellan landsbygd
och stad endast 9 %. Jag fick enligt min uppfattning ett ganska bra stöd i
debatten här i kammaren av statssekreterare Erlander, som helt öppet erkände,
att man ifrån regeringens sida tidigare gjort sig skyldig till en felaktig bedömning
av läget. Han erkände, att vi från vårt håll i viss mån hade rätt
odh att det var nödvändigt att företaga en omräkning av dessa belopp. Men
nu menar man i alla fall, att man icke skall göra det, därför att en utredning
pågår.

Jag vill i detta sammanhang med anledning av talet örn att man icke skall
rucka på en bestämmelse som finns, när en utredning arbetar, be att få erinra
örn ett beslut av 1943 ars riksdag. Let gällde då försvarsorganisationen och
placering av olika militära enheter ute pa orterna. Enligt den försvarsplan som
framlades av Kungl. Maj :t skulle Jämtlands flygflottilj, som i avlöningshänseende
tidigare var placerad i samma ortsgrupp som Östersund, hänföras till
samma ortsgrupp som Frösön. Detta innebar i dyrortsgrupperingshänsee.ude
en sänkning från H till D. Med anledning av detta förslag väcktes en motion
i andra kammaren av herr Hedlund i Östersund och fyra andra kammarledamöter
på jämtlandsbänken, och i den motionen påvisades klart och tydligt, att
det för denna personal var dyrare att bo på Frösön än i Östersund, och de påyrkade,
att fastän flygflottiljen skulle vara förlagd till Frösön, borde den ändå
i lönehänseende få räknas till samma ortsgrupp som tidigare, nämligen ortsgrupp
H, som var gällande för Östersund, och denna motion bifölls av riksdagen.
Jag tycker att den synpunkten är riktig, och faktum är att man i
manga fall kunnat påvisa högre levnadskostnader på landsbygden än i städerna.
Det nämnda exemplet visar ju, att riksdagen tidigare frångått bestämmelserna
på detta område, men här menar utskottet, att man icke bör frångå
bestämmelserna utan att man bör avvakta resultatet av en pågående utredning,
detta lat vara att utskottet i sak kanhända icke har så mycket att invända
mot argumentationen som sådan. I stället för den av statsrådet föreslagna
anordningen med endast ett dagarvode å 6 kronor har utskottet föreslagit
en differentierad dagavlöning i enlighet med de för folkpensioneringen
gällande ortsgrupperna. utgörande i ortsgrupp I 6 kronor, i ortsgrupp II 7
kronor och i ortsgrupp III 8 kronor. För ändamålet har utskottet begärt en ökning
av anslaget med 125 000 kronor. Enligt den utredning, som förelåg då
utskottet behandlade Hagan, skulle den av utskottet föreslagna anordningen
medföra en ökning av kostnaderna med 33 procent eller en merkostnad
av 150 000 ä 167 000 kronor. Härvidlag är det ju emellertid
fråga örn ett förslagsanslag, varför det kanske icke spelar så stor roll
orri ökningen beräknas till 125 000 eller 150 000 kronor, men jag bär
dock velat påvisa för kammaren, att det hela icke rör sig örn en merkostnad
pa 125 000 kronor utan örn ett belopp av 150 000 kronor eller mera. Kungl.
Majlis förslag går ut på ett anslag av 540 000 kronor, medan en differentiering
av dagarvodet till respektive 4, 5 och 6 kronor skulle betyda ett anslag
på 500 000 kronor. Enligt ett av herr Håstad i utskottet framfört förslag med
en differentiering av respektive 5, 6 och 7 kronor skulle kostnaderna komma
att uppgå till 575 000 kronor, innebärande cn ökning med 17 procent. Det knnAndra
kammarens protokoll 1944. Nr 27.

gg Nr 27. Onsdagen den 12 juli 1944.

Förslag till avlöning sreglemente för personal i det allmänna. Civilförsvaret,
ni. m. (Forts.)

ske kan synas underligt att Kungl. Maj:ts förslag skulle öka kostnaderna med
endast 40 000 kronor och att utskottets förslag skulle medföra en ökning med
150 000 kronor, men detta hänger samman med att de som utkallas till civilförsvar
stjänst äro att som regel finna i de dyraste ortsgrupperna. dag ber
att i det här sammanhanget få erinra om den debatt, som här förts angående
andra särskilda utskottets utlåtande nr 5 och polemiken emot statsrådets uttalande
örn, att utkallelserna på landsbygden vore färre än i städerna och tättbebyggda
orter. Jag tycker att siffrorna härvidlag ge ett utmärkt belägg för
riktigheten av statsrådets uttalande, att ett bifall till Kungl. Maj:ts förslag
icke kommer att medföra några större merkostnader. Om man skulle höja dagarvodet
i ortsgrupperna till respektive 6, 7 och 8 kronor kommer detta däremot
att medföra den merkostnad, som jag tidigare nämnt.

Utskottet har vidare ändrat på Kungl. Maj :ts förslag och föreslagit slopandet
av möjligheten för Kungl. Maj :t att med hänsyn till rådande krisläge
och övriga förhållanden höja dagslönen med högst 2 kronor. Yi måste reagera
mot detta utskottets ställningstagande, ty ett bifall till Kungl. Maj :ts förslag
skulle ge möjlighet att skipa- rättvisa och ge de inkallade en i viss mån lika
ersättning. Ty man måste väl ändå i rimlighetens namn medge, att de som
utkallas i civilförsvarets tjänst utföra en lika så god gärning för försvaret
oavsett på vilken dyrort deras familjer äro bosatta. Jag tror att man med fog
kan säga, att i intet avseende väcker denna dyrortsgruppering så nacken irritation
och missnöje som just i fråga om de utkallades familjepenning. Folk
kan icke förstå varför en utkallads hustru i ortsgrupp I endast skall få 2 kronor
75 öre i familjepenning, medan hustrun till en inkallad i ortsgrupperna II
och III skall få respektive 3 kronor och 3 kronor 25 öre eller att familjepenningen
för annan familjemedlem över IG år skall utgå i ortsgrupp I med 1 krona 40
öre, i ortsgrupp II med 1 krona 65 öre och i ortsgrupp III med 1 krona 90
öre, och familjepenningen för annan familjemedlem under 16 år skall utgå med
respektive 1 krona 10 öre, 1 krona 20 öre och 1 krona 30 öre. De utkallade
tjänstgöra ju sida vid sida, och det torde vara alldeles omöjligt att kunna säga,
att den som är bosatt i en billigare ortsgrupp gör en ringare insats i fosterlandets
tjänst än den som är bosatt i en högre dyrortsgrupp. Jag menar sålunda,
att i Kungl. Maj :ts förslag ligger en möjlighet att kunna skipa en smula
rättvisa på detta område. Vidare vill jag erinra om, att det härvidlag endast
är fråga örn en personal, som fullgjort tjänstgöring i högst 60 timmar per år,
alltså högst 1 vecka eller 6 dagar och som dessutom får bostadsersättning och
ersättning för minskad arbetsinkomst. Med hänsyn härtill tycker jag att det
borde räcka med Kungl. Maj:ts förslag, detta så mycket mera som samtliga
statsråd varit eniga om att lägga fram detta förslag, som i viss mån bryter den
hittillsvarande orättfärdiga dyrortsgrupperingen.

Herr talman! Med det anförda ber jag att få yrka bifall till den vid utskott.sutlåtandet
fogade reservationen.

I detta anförande instämde herr Mattsson.

Herr Olovson i Västerås: Herr talman! Det kan väl icke vara någon mening
med att kammaren så här i sista minuten skall ta upp en längre debatt om
dyrortsgrupperingen i allmänhet. Vad vi här ha att avgöra är frågan örn huruvida
dyrortsgrupperingen skall tillämpas även på detta, såvitt jag kan förstå,
ytterst begränsade område. Jag är lika övertygad som herr Pettersson i
Dahl om att den nuvarande dyrortsgrupperingen icke verkar rättvist, och det
finns väl överhuvud taget ingen, som vill påstå, att man med denna gruppering
kommer fram till fullkomlig rättvisa. Här behövs en justering och örn -

Onsdagen den 12 juli 1944. Nr 27.

Förslag till avlöningsreglemente för personal i det allmänna civilförsvaret,

m. m. (Forts.)

gruppering-, vilket ju för övrigt erkännes och framgår av den utredning, sorn
redan igångsatts. Men lika säkert sorn det är att den nuvarande dyrortsgrupperingen
verkar orättvist pa många punkter, lika säkert är att vad reservanterna
här vilja komma fram till skulle komma a-tt verka minst lika orättvist. Ty
ingen vill väl påstå, att det är precis lika dyrt över hela landet, men det är
just det som reservanterna vilja lia fram. Det är väl icke fråga om annat än
att detta avlöning-sreglemente kommer att tillämpas i mycket ringa utsträckning,
ty i så stor omfattning komma väl civilförsvarspliktiga icke att uttagas
i tjänst under så lång tid, att det kan bli fråga örn någon avlöning. Överhuvud
taget är det en smula motbjudande att tala om avlöning i det här sammanhanget,
ty om olyckan kommer över oss blir det väl andra synpunkter,
som i första hand få göra sig gällande än avlöningsreglementets bestämmelser.
I vart fall kan jag icke finna att det vore billigt att vi med utgångspunkt
från denna sak skola fatta ett beslut, enligt vilket vi i princip gå in iför att
hela landet skall betraktas såsom jämställt i fråga om levnadskostnaderna. Detta
kan icke vara rimligt, och utskottet har ju också ställt sig på den ståndpunkten
att vi icke så här liksom i förbigående skola avskaffa dyrortsgrupperingen
utan att vi skola avvakta den pågående utredningens resultat och med hänsyn
till den göra den reglering, som kan befinnas nödvändig och som får gå ut
över hela linjen samt sålunda också innefatta den sak, varom här är fråga.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr statsrådet Hubbestad: Herr talman! Jag. tror att utskottet alltför
mycket tänkt på dyrortsgrupperingen i allmänhet, då det fattade sitt beslut
i denna fråga. Herr Olovson i Västerås sade, att när vi diskutera denna sak
skola vi begränsa oss till det område som här avses, och det tycker jag är
riktigt. Detta är nämligen ett speciellt område, som icke behöver ses i sammanhang
med ^dyrortsgrupperingen i dess helhet. Det är så många faktorer, som
spela in på detta område, att man icke kan ta hela dyrortsgrupperingen över
lag. Som vi alla veta utgör posten hyres utgifter den mest väsentliga delen
i levnadskostnaderna med motsvarande inverkan på dyrortsgrupperingen. Här
har nian ju tänkt sig att hyresersättningen under vissa förhållanden skulle
utbetalas till den inkallade till hela sitt belopp, varigenom denna stora post
vid dyrortsberäkningen skulle kopplas bort. Jag vill också erinra om att
när författningen i detta avseende sist fastställdes, var man på det klara med,
att det här var fråga om ett område, som beträffande dyrortsgrupperingen
var skilt från andra, och att detta tog sig det uttrycket att familjepenningen
för hustru och barn icke dyrortsgraderades. Därvidlag har man sålunda redan
förut gått på en enhetlig linje, så att den som bor på lägsta dyrort får samma
familjepenning som den som bor på högsta dyrort. Man har med andra ord
gått in för att dyrortsgrupperingen som sådan skulle brytas.

Den utjämning i bär ifrågavarande avseende, som ägt rum sedan denna
författning kom till, gjorde att jag ansåg att man borde gå ännu ett steg på
den väg, som kan betecknas som en utjämning av dyrortsgrupperingen. Ingen
inkallad är i väsentlig mån beroende av den här inkomsten. De allra flesta
som skola tagas i anspråk för detta ändamål äro anställda i verksskyddet och
skola, när de sköta sin civilförsvarsplikt, lia avlöning från sitt företag efter
den grund ^som gäller för den orten. Enligt propositionen skulle värdet av
naturaförmåner till inkallade räknas lika för såväl dyrort som billigare ort,
och. jag tycker därför att när nu utskottet gått in för en justering av Kungl.
Maj :ts förslag i fråga örn dyrortsberäkningen utskottet också rätteligen bort
räkna med billigare naturaförmåner i lägre dyrort och dyrare i högre dyrort.

68 Nr 27. Onsdagen den 12 juli 1944.

Förslag till avlöning sreglemente för personal i elef allmänna civilförsvaret,
m. m. (Forts.) o .....

Så har emellertid utskottet icke gjort, utan naturaförmånerna beräknas, lika i
olika dyrortsgrupper, vilket enligt min mening innebär en orättvisa i jämförelse
med Kungl. Maj :ts förslag.

Jag vill vidare nämna, att ingen av de utredningar, vilkas förslag ligga till
grund för denna proposition, har gått in för någon höjning av avlöningsbeloppen
utan endast föreslagit en ökning av bidraget för hustru från 1: 25 till
1: 65 och för barn från 0: 80 till 1: 20. När jag hade denna sak under övervägande
och märkte, att levnadskostnaderna på landet ökat mera än levnadskostnaderna
i städerna, ansåg jag det orimligt.att tillämpa deli låga lönesättning,
som gäller på lägsta dyrort. Den ersättning med 4 kronor per dag, som
där utgår, räckte enligt min mening inte alls till att täcka omkostnaderna, även
örn man går in för att beloppet får höjas nied 50 procent. Jag ansåg därför, att
man var tvungen att något höja lönerna inom denna dyrortsgrupp, örn man
ville åstadkomma någorlunda jämställdhet mellan lönerna pa den allmänna
marknaden och lönerna i detta avlöningssystem. Jag trodde inte heller att det
skulle väcka så mycket motstånd, ty jag gick inte in för att sänka lönerna
för de högst betalda utan gick i stället den vägen att höja lönerna i den
lägsta dyrortsgruppen till samma nivå som i den högsta, gruppen. Då utjämningen
skett på ett sådant sätt trodde jag ingen skulle kunna vara missnöjd.
Nu har emellertid utskottet gått in för en ytterligare höjning för den
högsta ortsgruppen, och detta medför, som herr Pettersson i Dahl nämnde, en
kostnadsökning på cirka 150 000 kronor per år.

Jag vill sluta med att säga, att det ur rättvisesynpunkt skulle enligt min
mening ske en mindre olycka, örn kammaren följer propositionen än örn kammaren
bifaller utskottets förslag.

Herr Skagerlund: Herr talman! Med anledning av att jag undertecknat
den vid detta utskottsutlåtande fogade reservationen Ilar jag känt mig föranlåten
att med några få ord motivera mitt ståndpunktstagande.

Det är ju inte någon alldeles ovanlig företeelse, att man här i kamrarna
debatterar dyrortsgrupperingsproblem. Dylika debatter bruka emellertid vanligen
vara föranledda av enskilda motioner, där enskilda riksdagsledamöter
ha velat göra en framstöt för något särskilt önskemål. Sådana förslag ha alltid
strandat på att man har gjort gällande, att så länge en av regeringen tillsatt
utredningskommitté arbetar med en fråga, bör denna utrednings arbete icke
föregripas genom några initiativ från riksdagens sida. Nu har emellertid denna
gång det märkliga inträffat, att regeringen själv, trots att en utredning pågår,
föreslår ett avlöningsreglemente, där någon dyrortsgruppering icke förekommer.
Det föreliggande förslaget örn dyrortsgrupperingens bibehållande i detta sammanhang
grundar sig denna gång på en enskild motion. Det råder nu alltså ett
motsatt förhållande jämfört med vad vi tidigare. varit vana vid. Denna omständighet
har för mitt bedömande av frågan varit av stor betydelse, och jag
har särskilt fäst mig vid föredragande statsrådets uttalande i propositionen
— vilket återfinnes på s. 4 i utskottsutlåtandet — att förslaget icke innebär
»något ståndpunktstagande mot principen örn dyrortsgradering av löner». Något
principuttalande mot en dyrortsgradering göres sålunda icke vare sig från
Kungl. Majlis eller från reservanternas sida. Herr statsrådet fortsätter sedan:
»I förevarande fall föreligga nämligen särskilda omständigheter, som tala för
att en dylik anordning icke är behövlig.» Herr statsrådet har alldeles nyss i
sitt anförande klargjort innebörden av detta uttalande.

Efter den granskning av problemet, som jag har kunnat genomföra, har även
jag kommit till den slutsatsen, att en dyrortsgradering icke är sakligt motiverad

Onsdagen den 12 juli 1944.

Nr 27.

Förslag till avlöningsreglemente för personal i det allmänna civilförsvaret,

m. m. (Forts.)

i detta sammanhang. Det skulle ju även ha kunnat vara intressant att i praktiken
få pröva ett lönereglemente, där dyrortsgruppering icke förekommer. Det
har ju från alla parter omvittnats, att det i detta fall är fråga om ett fält av
mycket begränsad omfattning.

På grund av alla dessa skäl tillsammantagna kan jag icke komma fram
till någon annan uppfattning än att det hade varit riktigt att bifalla Kungl.
Majrts förslag. Med denna korta motivering ber jag alltså, herr talman, att få
yrka bifall till den vid detta utlåtande fogade reservationen, vilket innebär
detsamma som ett bifall till Kungl. Maj:ts förslag.

Herr Mårtensson: Herr talman! .Jag skall inte fördjupa mig i denna fråga,
men jag kan dock inte underlåta att säga ett par ord, framför allt med anledning
av det resonemang, som herr Pettersson i Dahl förde i sitt anförande.

Huruvida den av utskottet föreslagna daglönen å 6 resp. 7 och 8 kronor
jämte visst familjebidrag är fullt rättvist avvägd jämfört med de ersättningar,
som utgå enligt krigsfamiljebidragsförordningen, vågar jag inte med bestämdhet
uttala mig örn. Men jag tror inte att skillnaden mellan de totala ersättningarna
enligt de båda reglementena blir så synnerligen stor. Det kan emellertid
ifrågasättas, örn det inte hade varit lämpligare, att de förutvarande
grundlönerna å resp. 4, 5 och 6 kronor per dag hade fått utgå oförändrade
och att i stället bidraget för exempelvis hustru hade fastställts till 3 kronor
per dag, vilket är samma belopp som utgår enligt krigsfamiljebidragsförordningen
för hustru i andra dyrortsgruppen, för samtliga ortsgrupper i stället
för föreslagna 1: 65. Men det medför i regel stora svårigheter för ett utskott
att ändra ett förslag som kommit från Kungl. Majit i allt för stor utsträckning,
och detta har föranlett, att majoriteten i utskottet har enats örn ett förslag,
som innebär en höjning av daglönen till 6 resp. 7 och 8 kronor.

Vad sedan, gäller själva kärnfrågan, nämligen slopandet av dyrortsgrupperingen,
så kan det väl knappast vara lämpligt att genomföra likställighet
i lönerna i fråga om ett avlöningsreglemente men bibehålla dyrortsgrupperingen
för andra områden. Det .skulle knappast heller vara försvarbart att
genomföra en sådap förändring nu, när det pågår en omfattande utredning
örn eventuella ändringar av hela det nuvarande dyrortsgrupperingssystemet.
Vad resultatet kan bli av denna utredning är det ännu för tidigt att yttra
sig örn. Men det är knappast troligt, att det åstadkommes någon, full rättvisa
genom ett slopande av dyrortsgrupperingen.

Under de senare åren har visserligen en rätt långt gående prisutjämning
mellan de olika orterna förekommit, såsom redan tidigare framhållits i debatten,
men trots detta äro variationerna i varupriserna fortfarande stora mellan
olika _ orter. Det förhåller sig ju på det sättet, att socialstyrelsen infordrar
uppgifter ifrån ett stort antal orter örn detaljpriserna på de olika varorna vid
regelbundna tillfällen. Jag skall i detta sammanhang endast nämna några
detaljpriser för mars månad innevarande år för en stad, som tillhör högsta
ortsgruppen, en sorn tillhör ortsgrupp G, en som tillhör ortsgrupp D och
ett samhälle .sorn tillhör lägsta ortsgruppen.

En så viktig vara som mjölk kostade då i Stockholm, som tillhör högsta
dyrortsgruppen, 32 öre, i Göteborg, som räknas till ortsgrupp G, 30 öre, i
Halmstad, som tillhör ortsgrupp D, 27 öre och i Bodafors, som tillhör lägsta
dyrortsgruppen, grupp A, 26 öre. IViset på ost per kilogram var i Stockholm
2:83, i Göteborg ävenledes 2:83, i Halmstad 2:70 och i Bodafors 2:72. I
detta lall inträffar det alltså, att priset i Bodafors, som ligger i lägsta dyrortsgruppen,
ur högre un i Halmstad, som tillhör grupp D. Priset på ägg

Nr 27.

Onsdagen den 12 juli 1944.

Förslag till avlöning sreglemente för personal i det allmänna civilförsvaret,
to. to. (Forts.)

var under nämnda månad i Stockholm per kilogram 3:96, i Göteborg 3:91,
i Halmstad 3:78 och i Bodafors 3:85. En vara som fläskkorv betingade i
Stockholm 3:16, i Göteborg 3:08, i Halmstad 2:87 och i Bodafors 2:47.
Här föreligger alltså en så pass stor skillnad mellan priset i den lägsta och
den högsta gruppen som 69 öre. Priset på havregryn var i Stockholm 0: 66
per kilogram, i Göteborg 0:59, i Halmstad 0:57 och i Bodafors även 0:57.
Grovt spisbröd kostade i Stockholm 0:85 per kilogram, i Göteborg 0:88, i
Halmstad 0:83 och i Bodafors 0:82. Potatispriset per kilogram var i Stockholm
0:22. i Göteborg 0:19, i Halmstad 0:15 och i Bodafors 0:18. Örn vi
slutligen ta priset per kubikmeter pannved var detta i Stockholm 21:—, i
Göteborg 20:50, i Halmstad 14:25 och i Bodafors 10:50.

Enbart dessa fåtaliga uppgifter visa, vilka omfattande prisvariationer, som
alltjämt förekomma mellan olika orter. Örn vi skulle utsträcka jämförelsen till
att även omfatta vissa orter uppe i Norrland, så bli prisskillnaderna på en
del varor ännu mera framträdande. Med hänsyn till dessa förhållanden är
det verkligen svårt att föreställa sig, att bondeförbundet har rättvisan som
den främsta riktpunkten, när det framför krav örn dyrortsgrupperingens slopande.

Örn vi vidare se på t. ex. hyrorna i nybyggda fastigheter, beräknas dessa
till 30—31 kronor per kvm i Stockholm. 26—27 kronor i Göteborg och
20—21 kronor i Malmö och Hälsingborg. Hur höga hyreskostnaderna i nybyggda
fastigheter äro i Halmstad känner jag inte till, men jag tror att
de ligga ungefär i närheten av de siffror, som gälla för Malmö och Hälsingborg.

Jag tror att det nu anförda kan utgöra bevis nog för att en ändring av
dyrortsgrupperingen, på vilken punkt det än må gälla, inte bör vidtagas förrän
en omfattande undersökning vidtagits beträffande prissättningarna inom
olika orter i landet. Jag ber därför, herr talman, att med dessa ord få yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr Håstad: Herr talman! Jag begärde ordet endast för att säga några
ord till herr statsrådet Rubbestad. Herr statsrådet påstod, att den stora skillnaden
i dyrortsgraderingen berodde på bostadskostnaderna, och detta kan
ju i och för sig delvis vara riktigt. Eftersom det nu enligt detta reglemente finns
möjligheter till bostadsbidrag i annan ordning menade han, att all rättfärdighet
därmed borde vara uppfylld. I den omstridda § 4 står det emellertid:
»Lider den, som tagits i anspråk för civilförsvarstjänstgöring under längre
tid, på grund härav sådan minskning i sina inkomster, att han icke förmår
bestrida utgifterna för sin bostad, må länsstyrelsen på därom gjord ansökan
tillerkänna honom skäligt bostadsbidrag.» Det normala är följaktligen, att
vederbörande icke kommer att få bostadsbidrag enligt författningen. Det normala
torde dessutom vara, att vederbörande tjänstgör en ganska kort tid, t. ex.
3—6 dagar eller något liknande, och denna tid kan icke rubriceras såsom längre
tid i lagens mening. Det är just med hänsyn härtill som utskottsmajoriteten
ansett, att det fortfarande finns skäl för att ha en liten gradering kvar, till
dess dyrortsgraderingskommittén kommer med sitt betänkande och till äventyrs
kan påvisa att en sådan utjämning av levnadskostnaderna ägt rum, att
den iner eller mindre reducerar rättmätigheten av en sådan gradering.

Jag vill ytterligare säga ett pär ord örn själva lönebeloppen. Det föreföll
av herr statsrådet Rubbestads uttalande, som om han tyckte att de av utskottet
föreslagna beloppen vore för höga. Jag har för min del i utskottet förfäktat
den meningen, att det nog föreligger skäl att påstå, att dessa belopp

Onsdagen den 12 juli 1944. Nr 27.

Förslag lill avlöning sreglemente för personal i det allmänna civilförsvaret,

m. m. (Forts.)

äro för höga i jämförelse med vad som tillkommer de inkallade enligt krigsfamiljebidragsförordningen
och att det hade varit en lämplig avvägning att
bestämma dessa belopp till 5, 6 resp. 7 kronor per dag för de tre ortsgrupperna.
Jag kom dock i minoritet, och jag har icke ansett mig böra reservera mig. Jag
Ilar nu endast velat framhålla denna min uppfattning i kammaren utan att gå
in på det siffermaterial, som skulle kunna åberopas som stöd för min uppfattning.

Då vi som bilda majoritet i utskottet inte alls lia velat taga någon ståndpunkt
i princip till dyrortsregleringsspörsmålet och inte heller velat behandla civilförsvarets
personal sämre än någon annan statligt avlönad personal, intill dess
den pågående dyrortsutredningen blir färdig, ber jag med dessa korta ord, herr
talman, att få yrka bifall till utskottets utlåtande.

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! Jag ber att först få instämma i den
punkt i herr Olovsons anförande, där han förklarar, att det är motbjudande
att i detta sammanhang tala örn avlöning. Jag delar helt och hållet hans uppfattning
härvidlag. Jag anser som han, att om det verkligen gäller allvar för
vårt land, böra vi göra vår plikt utan att i förväg tala örn någon ersättning för
de tjänster vi komma att ge landet.

Herr Olovson hävdade dessutom, att det inte kunde vara rimligt att i fråga
örn detta avlöningsreglemente jämställa hela landet. Jag vill gentemot herr
Olovson framhålla, att de, som bli utkallade i denna civilförsvarstjänst, ställa
sig i hela landets tjänst alldeles oberoende av var deras bostadsort är belägen.

Herr Olovson menade vidare, att reservanterna skulle ha gjort gällande,
att det är lika dyrt att leva var man än bor. Jag har i mitt tidigare anförande
i.dag sökt påvisa, att 1943 års riksdag i ett fall ändrade på dyrortsgrupperingen
för ett avlöningsreglemente. Detta gällde Jämtlands flygflottilj, där
det tydligt påvisades, att det var dyrare att bo på den enligt dyrortsgrupperingen
lägre dyrorten än att bo på den högre dyrorten. Det ges för övrigt
många exempel på att det kan vara inte endast lika dyrt utan dyrare att bo
på den lägre dyrorten än på den högre dyrorten.

Herr Mårtensson anförde här nyss att det inte kunde vara lämpligt utan
tvärtom medföra stora svårigheter, örn man avskaffade dyrortsgrupperingen
på ett område men bibehöll den på andra. Jag vill för min del likställa dylikt
resonemang med de obotfärdigas förhinder. Man söker nämligen konstruera
fram svårigheter, därför att man i verkligheten inte vill ha någon reform
på detta område. Herr Mårtensson förklarade vidare, att prisförhållandena,
trots den utjämning som skett, ändå äro mycket ojämna. Herr Mårtensson sökte
sedan påvisa detta statistiskt med exempel, som han föredrog inför kammaren.
Jag måste emellertid säga, att såvitt jag uppfattade hans exempel, kunde de
åberopas som belägg för min ståndpunkt i denna fråga. Sålunda hade ju
enligt hans uppräkning exempelvis Bodafors, som är en A-ort, i vissa fall
högre priser än Halmstad, som är dyrort. Dessutom tyckte jag mig finna, att
skillnaden mellan de olika orterna i vissa fall beträffande en del varor inte
var så särskilt stor. Enligt min mening var således herr Mårtenssons exemplifiering
ett utomordentligt bra belägg för de uppenbara orättvisor, som finnas
på detta område.

Herr Mårtensson förklarade vidare, att han hade svårt att föreställa sig,
att bondeförbundet verkligen ville åstadkomma den högsta rättvisa, när vi
samtidigt ville avskaffa hela systemet med dyrortsgruppering. Jag ber att få
returnera detta påstående med att förklara, att jag har mycket svårt att förstå,
att socialdemokraterna — åtminstone att döma av herr Mårtenssons anförande

Nr 27.

Onsdagen dea 12 juli 1944.

Förslag till avlöning sreglemente för personal i det allmänna civilförsvaret,
rn. m. (Forts.)

— överhuvud taget vilja åstadkomma någon rättvisa alls för landsbygdens
befolkning, som bevisligen har det besvärligt på olika sätt. Jag vill i detta sammanhang
endast hänvisa till en partimotion, som socialdemokraterna tidigare
väckt i annat sammanhang, nämligen angående rationalisering av vårt jordbruk.
I denna motion påpekades mycket riktigt de besvärligheter, som finnas
för dem, som bo på landsbygden, och att det inte endast är livsmedel, som höra
till det mänskliga livets nödtorft, utan det är så många andra utgifter, som
landsbygdens befolkning måste ikläda sig, vilket allt givetvis förorsakar stora
svårigheter.

Herr Mårtensson var även inne på hyreskostnaderna och påvisade den skillnad
mellan olika orter, som obestridligen föreligger i detta avseende. Man
kan emellertid icke i detta sammanhang åberopa hyreskostnaderna, ty de till
civilförsvaret inkallade få — åtminstone vid minst tre dagars inkallelse ■—■ en
särskild ersättning härför. Jag påtalade i mitt förra anförande vilken ovilja
som uppkommit till följd av de olikheter, som allt efter dyrortsgrupperingen
råda beträffande de familjebidrag, som utgå till de i allmän beredskapstjänst
inkallade. Även för dem äro bostadskostnaderna undantagna och utgå särskilt.

Herr talman! Jag kan inte inse, att de skäl, som här anförts mot reservationen,
ge belägg för utskottets ståndpunktstagande i denna fråga. Jag anser
tvärtom, att exempelvis herr Mårtenssons exemplifiering var ett utmärkt argument
just för reservationen.

Herr Olovson i Västerås: Herr talman! Det tjänar visserligen ingenting
till att fortsätta med hårklyverier i denna fråga. Jag kan emellertid inte underlåta
att säga några ord till herr Pettersson i Dahl. Herr Pettersson i Dahl försvarade
en likalönsprincip över hela landet med att framhålla, att de civilförsvarspliktiga
göra samma tjänst för landet och att de följaktligen böra åtnjuta
samma lön. Jag hade inte väntat mig att herr Pettersson i Dahl på det sättet
skulle renodla lönesystemet i detta fall. Jag uppfattar för min del denna ersättning
inte som lön för en tjänst, som man gör landet, utan som ett behövligt
bidrag till den civilförsvarspliktige och dennes familj. På grund härav är det
inte det utförda arbetet, som man skall ta hänsyn till, utan man skall beakta
vad som behövs för att den civilförsvarspliktige och dennes familj skola kunna
klara sig under den tid, som tjänstgöringen pågår. Denna senare synpunkt har
kommit till ett utomordentligt starkt uttryck i förslagets § 4, som herr Håstad
nyss citerade i sin replik till statsrådet Hubbestad. Av denna paragraf framgår
tydligt, a. 11 det icke förhåller sig på det sätt, som statsrådet Rubbestad ville
göra gällande. Jag skall inte här läsa upp denna paragraf, som så nyss har
föredragits inför kammaren. Det är emellertid alldeles uppenbart, att därav
framgår, att endast den som är i en sådan nöd, att han inte förmår betala
sin hyra, kan på särskild framställning hos länsstyrelsen få bidrag till hyran.
Det är således frågan örn rena fattighjälpen. Det är riktigt, att vederbörande
endast skall ha vad som verkligen behövs men icke mer. Vidare skall man i detta
sammanhang icke tala örn avlöning för arbete. Följaktligen är det fullt befogat
att säga, att ersättningen skall utgå med hänsyn till de behov, som^kunna
föreligga. Då kan man enligt min mening icke komma ifrån, att det på vissa
orter faktiskt föreligger behov av större bidrag än på andra orter. Örn man
helt slopade dyrortsgrupperingen, skulle därför orättvisorna bli större än de
för närvarande äro.

Herr talman! Det finns enligt mitt förmenande ingen anledning att frånträda
yrkandet örn bifall till utskottets förslag.

Onsdagen den 12 juli 1944. Nr 27.

Förslag till avlöning sreglemente för personal i det allmänna civilförsvaret,

m. m. (Forts.)

Herr Mårtensson: Herr talman! Jag skall endast säga ett par ord till herr
Pettersson i Dahl.

_ Herr Pettersson i Dahl gjorde gällande, att socialdemokraterna inte skulle
vilja vara med_ om någon rättvisa alls för landsbygdens befolkning. Det är
enligt min mening mycket troligt, att socialdemokraterna ha minst lika stort
intresse för landsbygdens fattiga som herr Pettersson i Dahl. Socialdemokraterna
vilja emellertid inte gå med på en viss ändring av dyrortsgrupperingen.
Vi känna nämligen till vilka ojämnheter i fråga örn prissättning och annat som
existera mellan de olika orterna i landet. Först då dessa frågor blivit föremål
för en ordentlig utredning och den kommitté, som har hand örn utredningen,
framlagt sitt betänkande, vilja vi ta ståndpunkt till dessa spörsmål. Det är
mycket möjligt, att ett kommande betänkande kan utmynna i ett förslag, som
åstadkommer största möjliga rättvisa mellan olika orter.

Herr Pettersson i Dahl nämnde vidare, att det föreligger en synnerligen,
liten skillnad i fråga örn priserna på dyraste och billigaste ort. Jag vill gentemot
detta påpeka, att man exempelvis i fråga örn mjölk icke kan anse en
skillnad om 6 öre per liter mellan dyraste och billigaste ort som så liten. Man
kan inte heller beteckna en motsvarande skillnad örn 9 öre per kg beträffande
ost som så ringa. Samma gäller motsvarande skillnad i pris örn 11 öre per kg,
som råder beträffande ägg. I fråga örn fläskkorv var prisskillnaden mellan dyraste
och billigaste ort inte mindre än 69 öre per kg. Jag anser att det inte är
lämpligt att utan vidare bortse från dylika högst betydande prisskillnader.
^Beträffande havregryn var motsvarande prisskillnad 9 öre per kg, och beträffande
pannved förelåg en så stor skillnad som 10 kr. 50 öre per kubikmeter
mellan högsta och lägsta dyrort. Man kan således med fog ifrågasätta, örn dessa
prisskillnader verkligen äro så obetydliga, som herr Pettersson i Dahl tycktes
vilja göra gällande.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till utskottets
berörda hemställan med den ändring däri, som föreslagits i den vid
utlåtandet fogade reservationen; och fann herr talmannen den förra propositionen,
vara med övervägande ja besvarad. Herr Pettersson i Dahl begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller andra särskilda utskottets hemställan i
utskottets förevarande utlåtande nr 9, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, som föreslagits i den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för
ja-propositionen. Rösträkning begärdes emellertid av herr Pettersson i Dahl,
vadan votering medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 135
ja och 49 nej, varjämte 9 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan.

Andra hammarens protoholl 1944. Nr 27.

Nr 27.

Onsdagen den 12 juli 1944.

§ 7.

Föredrogos vart efter annat:

andra särskilda utskottets memorial, nr 10, angående ersättning- till kanslipersonalen
hos andra särskilda utskottet;

bevillningsutskottets betänkande, nr 48, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om ändring i förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften, m. m., i vad propositionen avser
stämpelavgiften för expeditioner från civilförsvarsstyrelsen; och

andra lagutskottets utlåtande, nr 69, i anledning av Kungl. Majrts proposition
med förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 § 16 :o) och 17 :o) lagen
den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) örn Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

Kammaren biföll vad utskotten i nämnda memorial, betänkande och utlåtande
hemställt.

§ 8.

Föredrogs budgetdeputerades memorial angående arvode åt deputerades
sekreterare.

Kammaren biföll deputerades hemställan.

§ 9.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från statsutskottet:

nr 450, i anledning av väckta motioner angående åtgärder i syfte att befordra
en förläggning av industriell verksamhet och hantverk till andra platser i
landet än storstäderna;

nr 451, i anledning av väckta motioner angående löne- och anställningsförhållandena
för statsanställda sjuksköterskor m. fl.;

nr 452, i anledning av väckta motioner örn överflyttning till yrkesinspektionen
av frågor rörande arbetarskyddet ombord å fartyg;

nr 457, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1944/45, i vad propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 458, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1944/45, i vad propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde;

nr 459, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1944/45, i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 470, angående allmän beredskapsstat för budgetåret 1944/45; och

nr 479, i anledning av väckt motion angående rätt till bidrag till underhåll
av enskilda vägar;

från bevillningsutskottet, nr 478, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning örn ändring i förordningen den 19 november 1914
(nr 383) angående stämpelavgiften, m. m., i vad propositionen avser stämpelavgiften
för expeditioner från civilförsvarsstyrelsen; samt

från andra lagutskottet, nr 471, i anledning av Kungl. Majrts proposition
med förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 § 16 :o) och 17 :o) lagen den
26 maj 1909 (nr 38, s. 3) om Kungl. Majrts regeringsrätt.

Onsdagen den 12 juli 1944.

Nr 27.

Vidare anmäldes och godkändes andra särskilda utskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 472, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till civilförsvaret
för budgetåret 1944/45;

nr 473, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillsättande av
länsombud för krigsmaterielverket;

nr 474, i anledning av dels Kungl. Majrts proposition med förslag till civilförsvarslag,
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner;

nr 475, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till avlöningsreglemente
för personal i det allmänna civilförsvaret, m. m., jämte i ämnet
väckt motion;

nr 476, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till brandlag
och brandstadga m. m.; och

. ,nr 477, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående vissa anslag
tili brandväsendet.

§ 10.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 3.22 em.

In fidem
Sune Norrman.

Nr 27.

Tisdagen den 18 juli 1944.

Tisdagen den 18 juli.

Kl. 11 fm.

Förhandlingarna vid detta sammanträde ieddes av herr andre vice talmannen,
varjämte på grund av förfall för sekreteraren undertecknad, jämlikt herr
andre vice talmannens förordnande, tjänstgjorde vid protokollet.

§ I Justerades

protokollen för den 10, den 11 och den 12 innevarande juli.

§ 2.

Justerades protokollet för denna dag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 11.02 fm.

In fidem
Gunnar Britth. s

Stockholm 1944. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

443189