RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1944:25)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1944. Ändra kammaren. Nr 25.

Tisdagen den 20 juni.

Kl. 4 em.

§ 1.

Justerades protokollen för den 14 oell den 17 innevarande juni.

§ 2.

Herr talmannen meddelade, att herr Malmborg, som vid kammarens sammanträde
den 10 nästlidna maj med läkarintyg styrkt sig från och med den 3
i samma månad , tills, vidare vara hindrad att deltaga i riksdagsgöromålen,
denna dag åter intagit sin plats i kammaren.

§ 3.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Herr statsrådet Domö, som anförde: Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Hagberg i Luleå till chefen för jordbruksdepartementet riktat
följande fråga.

Vid vilken ungefärlig tidpunkt kunna definitiva åtgärder för att realisera
projektet örn elektrifiering av Arjeplougs socken väntas?

I anledning härav får jag i egenskap av tillförordnad chef för jordbruksdepartementet
meddela, att frågan örn hur stort belopp, som i förstå hand bör
anvisas för ifrågavarande företag, för närvarande är föremål för undersökning
med hänsyn bl. a. till materialtillgången. Sedan denna undersökning slutförts,
vilket torde ske inom den närmaste tiden, kommer chefen för jordbruksdepartementet
att för Kungl. Maj :t anmäla frågan om anvisande av medel
för ändamålet.

Härefter yttrade

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Jag ber att få framföra mitt tack för
svaret på min fråga. Då det är så positivt som man för närvarande rimligen
kan begära, har jag inga närmare kommentarer att göra.

överläggningen var härmed slutad.

§ 4.

Föredrogos, men bordlädes åter utrikesutskottets memorial nr 2, statsutskottets
utlåtanden nr 187—210, bankoutskottets utlåtanden nr 59 och 63—68,
andra lagutskottets memorial och utlåtanden nr 60—68 samt första särskilda
utskottets memorial nr 3.

§ 5.

Föredrogs den av herr Persson i Stockholm vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpella Andra

hammarens protokoll 1944. Nr S5. 1

Svar pä fråga.

Interpellation.

2 Nr 25. Tisdagen den 20 juni 1944.

tion till herr statsrådet och chefen för finansdepartementet, angående förbättring
av de lägst avlönade statstjänarnas ekonomiska ställning.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6.

Herr Lindgvist erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman! Enligt
Kungl. Maj :ts förslag till innevarande års riksdag skola folkpensionerna
ävensom de å nämnda pensioner för närvarande utgående dyrtidstilläggen utgå
med oförändrade belopp under nästa budgetår. I ett flertal motioner till
innevarande års riksdag ha framlagts förslag örn ändringar i lagen örn folkpensioneringen
eller örn utredning örn dylika ändringar, syftande till en förbättring
av folkpensionerna. Bland annat har i en inom andra kammaren väckt
motion, II: 47, hemställts, att riksdagen måtte besluta att till Kungl. Majit
hemställa att nied det snaraste genom socialvårdskommittén eller genom annan
utredning låta utreda vissa i motionen upptagna frågor rörande förbättringar
i folkpensioneringen och att för riksdagen framlägga de resultat, som
föranledas av utredningen.

Vid andra lagutskottets behandling av förenämnda motioner anförde utskottet
bland annat, att i motionerna berörda frågor voro föremål för socialvårdskommitténs
utredningsarbete. Utskottet påpekade vidare, att chefen för
socialdepartementet i proposition nr 173 till 1944 års riksdag uppgivit, att
soeialvårdskommitténs arbete med översyn av folkpensioneringslagen bedrevs
med inriktning på att förslag i ämnet skulle föreligga inom sådan tid, att frågan
kunde underställas 1946 års riksdag. Då sålunda de i motionerna behandlade
frågorna syntes vara föremål för soeialvårdskommitténs utredningsarbete,
hemställde utskottet -— som emellertid underströk vikten av att utredningsarbetet
bedreves med all skyndsamhet — att motionerna icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Vid ärendets behandling i andra kammaren anförde jag, att kammaren icke
borde nöja sig med allenast det uttalande, som gjorts i andra lagutskottets utlåtande,
utan att kammaren borde ge uttryck åt sin uppfattning att förslag
snarast möjligt borde framläggas till förbättringar av folkpensionerna och invalidunderstöden.
Jag föreslog även, att riksdagen i anledning av de föreliggande
motionerna måtte i skrivelse till Kungl. Majit hemställa örn framläggande
av dylikt förslag.

Riksdagen beslöt att med avslag å utskottets hemställan hos Kungl. Majit
hemställa örn framläggande snarast möjligt av förslag till allmän förbättring
av nu utgående folkpensioner och invalidunderstöd.

Enligt vad jag inhämtat har Kungl. Majit genom beslut den 28 april 1944
uppdragit åt socialvårdskommittén att skyndsammast inkomma med förslag
till provisoriska åtgärder till ökning av de folkpensioner, som uppenbarligen
äro otillfredsställande, varvid borde beaktas, att förslagen ej borde föregripa
eller försena en definitiv reformering av folkpensionerna.

Då som nyss anförts en förbättring av folkpensionäremas villkor måste
betraktas som en synnerligen angelägen och brådskande reform, anhåller jag
örn kammarens tillstånd att till statsrådet och chefen för socialdepartementet
få framställa följande fråga: Kan det beräknas att det förslag till provisoriska
åtgärder till ökning av folkpensionerna, som socialvårdskommittén enligt
Kungl. Majits beslut den 28 april 1944 har att avgiva, kommer att föreligga
inom sådan tid att därpå grundad proposition kan föreläggas 1945 års riksdag? Denna

anhållan bordlädes.

Tisdagen den 20 juni 1944.

Nr 25.

§ 7.

Ordet lämnades på begäran till

Herr förste vice talmannen, som anförde: Herr talman! Jag hemställer,
att kammaren ville besluta, att två gånger bordlagda ärenden skola å morgondagens
föredragningslista uppföras i följande ordning, nämligen först utrikesutskottets
memorial nr 2 samt därefter statsutskottets utlåtanden nr 187-—
210, bankoutskottets utlåtanden nr 59 och 63—68, första särskilda utskottets
memorial nr 3, jordbruksutskottets utlåtande nr 65 samt andra lagutskottets
memorial och utlåtanden nr 60, 61, 64, 59, 62, 63 och 65—68.

Denna hemställan bifölls.

§ 8.

Till bordläggning anmäldes andra särskilda utskottets utlåtande, nr 1, i
anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till civilförsvarslag, m. m.

§ 9.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från statsutskottet:

nr 364, i anledning av Kungl. Majis proposition angående vissa anslag
för budgetåret 1944/45 till socialstyrelsen m. m. jämte i ämnet väckta motioner; nr

365, i anledning av Kungl. Majis proposition angående anslag till utbyggande
av karolinska sjukhuset jämte i ämnet väckta motioner;

nr 366, i anledning av Kungl. Majis proposition angående anslag till nybyggnad
för karolinska mediko-kirurgiska institutet;

nr 368, i anledning av Kungl. Majis proposition angående anslag för budgetåret
1944/45 till avlöningar vid de allmänna läroverken m. m. jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 379, i anledning av Kungl. Majis proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1943/44 m. m., i vad propositionen avser
socialdepartementets verksamhetsområde;

nr 380, i anledning av Kungl. Maj Is proposition angående bidrag till kristidsnämndernas
verksamhet;

nr 381, i anledning av Kungl. Majis proposition angående statliga åtgärder
för tryggande av bränsleförsörjningen;

nr 382, i anledning av Kungl. Majis framställning örn anslag för budgetåret
1944/45 till Marinen: Understöd åt föreningar m. m. jämte i ämnet
väckt motion;

nr 383, i anledning av Kungl. Majis proposition angående iståndsättande
av vissa kascrnetablissement i Stockholm m. m.; och

nr 384, i anledning av Kungl. Majis proposition angående omorganisation
av örlogsvarven; samt

från jordbruksutskottet:

nr 398, i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till hushållningssällskapens
organisation och verksamhet jämte i ämnet väckta motioner;

nr 399, i anledning av Kungl. Majis proposition angående prisreglerande
åtgärder på jordbrukets område m. m.;

nr 400, i anledning av Kungl. Majis proposition angående anslag till
skogsvårdens befrämjande m. m.;

Nr 25.

Onsdagen den 21 juni 1944 fm.

n,r 401, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående inrättande av
en statens högre skogsskola; och

nr 402, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omorganisation
av veterinärinrättningen i Skara m. m.

§ 10.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.10 em.

In fidem
Sune Norrman.

Onsdagen den 21 juni.

Kl. 11 fm.

§ I Upplästes

följande till kammaren inkomna läkarintyg:

Härmed intygas, att riksdagsman Anders Andersson från Falkenberg på
grund av njurinflammation är oförmögen deltaga i riksdagsarbetet under tiden
20 juni—2 juli 1944.

Falkenberg den 20 juni 1944.

Gunnar Salmonsson,
t. f. las.-läk.

Kammaren beviljade herr Andersson i Falkenberg ledighet från riksdagsgöromålen
under tiden 20 juni—2 juli.

§ 2.

Svar på
interpellation.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Hans excellens herr statsministern Hansson, som anförde: Herr talman!
Andra kammaren har medgivit en interpellation av herr Hammarlund, vari till
mig framställas följande frågor:

1) Avser regeringen att så länge kriget varar fasthålla vid den hittills förda
ekonomiska politiken?

2) Örn så är fallet, vilka åtgärder avser regeringen att i överensstämmelse
härmed vidtaga för att i anledning av den utbrutna strejken inom sockerindustrien
hävda samhällsintresset och trygga produktionen?

Interpellationen är föranledd av den numera avvecklade avtalstvisten inom
sockerindustrien. Herr Hammarlund önskar emellertid en diskussion örn den
ekonomiska politiken »på grundval av en mera uttömmande deklaration avgiven
av regeringens främste man». En deklaration av denna art anser jag
icke påkallad, då någon förändring i regeringens tidigare för riksdagen framlagda
uppfattning icke ägt rum.

Interpellanten torde misstaga sig, då han vill göra gällande, att först »på
sista tiden» medgivits, att hänsyn skulle kunna tagas till de lägst avlönade
arbetarnas krav på förbättrade förhållanden. Tvärtom var det från början klart,

Onsdagen den 21 juni 1944 fm.

Nr 25.

Svar på interpellation. (Forts.)

att de stora arbetarorganisationernas medverkan till den nya linjen för prisoch
lönepolitiken hade vunnits under den förutsättningen, att denna politik
icke skulle lägga hinder i vägen för vissa lågt avlönade grupper att genomföra
en såsom skälig ansedd förbättring. Särskilt nämndes därvid lantarbetare
och skogsarbetare. Den nya linjen har heller icke ansetts utesluta vissa jämkningar
i priserna. Strävandet har varit att praktiskt taget bevara prisnivån
och penningarnas köpkraft oförändrade. Man kunde icke tillåta sådana höjningar
av priser och inkomster, som kunde utgöra ett allvarligt hot mot detta
strävande. De jämkningar i olika riktningar, som under de sistförflutna två
åren medgivits, ha heller icke rubbat grundvalarna, för stabiliseringspolitiken.
Man torde vara fullt berättigad att säga, att det har lyckats genomföra denna
politik bättre än kanske de flesta hade ansett möjligt. Det finns heller icke
någon anledning att avvika från den inslagna vägen så länge vårt lands ekonomiska
läge icke undergått några väsentliga förändringar.

Med detta har jag besvarat interpellaatens första fråga.

Med anledning av den andra frågan vill jag endast framhålla, att regeringen
funnit det riktigt att söka ernå en avveckling av konflikten inom sockerindustrien
i avtalsmässig ordning och befordrat en sådan avveckling.

Härefter yttrade

Herr Hammarlund: Herr talman! Jag vill till hans excellens statsministern
framföra mitt tack för svaret å min interpellation ävensom för förhandsmeddelandet
till min bostad.

Hans excellens anser, att någon diskussion icke behövs i anledning av min
fråga örn den ekonomiska politiken, eftersom ingen ändring skett, och efter
vad som hänt i sockerarbetarkonflikten, där regeringen till sist efter långt
dröjsmål fick parterna att taga reson, kan jag instämma uti excellensens svar,
att en diskussion på denna punkt, numera kanske är onödig. Det var ett annat
förhållande, när interpellationen framställdes, då vissa tidningar uppmuntrade
de tredskande och uppmanade dem till obstruktion. Jag vill emellertid ändå
göra en liten randanmärkning i all vänlighet, att det vore tacknämligt att
man använde litet mera måtta, när det rör jordbruket.

När sockerbetsodlarnas ombud häromåret ville ha en liten andhämtningspaus
för att dryfta frågan med sin breda massa, de tusentals odlarna ute i bygderna,
då kastade man fram tvångslagen och soekerbetsodlarna stämplades såsom
osolidariska inför allt folket, förresten en skymf, som det. kommer att blåsa
många vindar, innan soekerbetsodlarna glömma. Sockerarbetarna lia behandlats
med silkesvantar i motsats till odlarna, s o eke rarb etarna skulle ha 8 öre
per timme i merbetalning, men odlarna skulle förödmjukas. Jag missunnar
inte sockerarbetarna, men jag kan bara inte förstå, att man i det ena fallet kan
påstå, att då blir det inflation men inte i det andra fallet, Örn regeringen vill
anses för att vara neutral, så måste de olika samhällsskikten behandlas på
samma vis. Det betänkliga är dock att staten skall betala mellanskillnaden.
.Vart skall det till sist barka hän örn fortsättning följer?

»De jämkningar», säger excellensen, »i olika riktningar som under de sistförflutna
två åren medgivits, ha heller icke rubbat grundvalarna för stabiliseringspolitiken.
» Detta är helt säkert riktigt, — varken sockerarbetarnas 8 ören
eller det förhöjda betpriset ha ändrat denna stabiliseringspolitik. Regeringen
såg i betkonflikten spöken på ljusa dagen. Med anledning av påståendet i svaret,
att jag skulle ha misstagit mig, när jag gjort gällande, att regeringen varit
mera lyhörd på sista tiden, vill jag säga, att intet förekommit, som gör, att
jag kan ändra mening. Tvärtom starkes jag dag för dag i min uppfattning att
man inte numera är så säker på att betlagen var klok politik och att man ibland

Nr 25.

Onsdagen den 21 juni 1944 £m

Svar på interpellation. (Forts.)

får företaga vissa jämkningar. Men då uppstår frågan, om nian skall ge med
sig, när det gäller arbetarparten, men säga bestämt nej, då det rör jordbruket,
där det dock innerst inne i stort sett också är en arbetarfråga.

Man har sagt, att frågorna voro inte analoga, ty det rörde sig i betodlarkonflikten
örn 1 krona per 100 kg betor, men bara om 10 öre per timme för sockerarbetarna
i den nya konflikten. Som gammal betodlare vet jag alltför väl, att
utav den tillökning vi fingo kunde helt säkert inte odlarna tillgodoräkna sig
några 10 ören per timme i merbetalning. Hela ökningen räckte endast att täcka
den fördyring av omkostnaderna som uppstått på förbrukningsartiklar och arbetslöner
genom kriget, och trots den merbetalning som vi begärde skulle vi
det oaktat leverera sockret fritt fabriken, till halva det pris sockret kostar i
butik. Det är ganska anmärkningsvärt, att det skall behöva kosta, lika mycket
att förädla och distribuera sockret som att odla, detsamma.

Man har även sagt, att hela årsproduktionen stod på spel — ett lika verklighetsfrämmande
resonemang som att säga, att hela årstilldelningen stod på
spel, därför att arbetarna för tillfället strejkade.

När såväl sockerbetsodlare som sockerarbetare nu snällt ställt sig i skacklarna
igen med att till världens lägsta pris frambringa vårt socker, kunna vi
ju säga att när slutet är gott är allting gott.

Herr excellens herr statsministern Hansson: Herr talman! När interpellanten
framställer saken så, som örn regeringen skulle använt mycket bryska
metoder mot betodlarna men silkesvantar mot sockerbruksarbetarna, måste jag
erinra om att innan regeringen 1941 framlade sitt förslag till lag örn betodling,
hade mycket långvariga förhandlingar ägt rum mellan statens representanter
och betodlarna, icke bara i den vanliga ordningen att de utsedda
representanterna hade förhandlat, utan regeringen hade också direkt nied betodlarna
försökt åstadkomma en uppgörelse. Regeringen försökte alltså i det
allra längsta latt nå uppgörelse på förhandlingarnas väg. Det var först, när
detta visade sig alldeles omöjligt, som man ansåg sig i sista minuten behöva
tillgripa åtgärden att föreslå riksdagen att antaga en särskild lag.
Det var alltså icke alls på det sättet, att man icke ens kunde bereda betodlarna
en andhämtningspaus, utan tvärtom att man försökte i det allra längsta
nå en överenskommelse på frivillig väg. Ännu när lagen behandlades i riksdagen
förklarades från regeringshåll, att även örn riksdagen antog tvångslagen,
var regeringen alltjämt beredd att förhandla med betodlarna, och som
bekant blev också resultatet till sist en uppgörelse utan användande av tvångslagen.

Vad sockerbruksarbetarkonflikten angår är det icke så, att regeringen först
efter långt dröjsmål har inskridit. Regeringen intresserade sig för denna konflikt
på ett mycket tidigt stadium och inskred också mycket tidigt, men det
tog lång tid, innan man kunde bringa parterna dithän att en uppgörelse kunde
nås.

Herr Persson i Stockholm: Herr talman! När strejken utbröt inom sockerindustrien
började man ivrigt orda örn — såväl i pressen som här i riksdagen
—■* att folkfritsörjningen var i fara. Man utgick därvid från att det var sockerindustriens
arbetare, som äventyrade folkförsörjningen, och man bortsåg
från att för dessa arbetares vidkommande var frågan örn lönen just en mycket
brännande försörjningsfråga. Dessa arbetare kunde nämligen omöjligen
försörja sig och sina anhöriga på ett drägligt sätt på de löner, som den
mäktiga sockertrusten tillämpade för sina anställda. Man har väl då rätt att
ställa frågan: vem eller vilka buro under sådana förhållanden ansvaret för

Onsdagen den 21 juni 3944 fm.

Nr 25.

Svar på interpellation. (Forts.)

att vår folkförsörjning- äventyrades? Det måste väl vara de, sorn motsatte sig
en förbättring av arbetslönerna.

När sockerindustriens arbetare gingo i strejk, utmanade de mot sig mycket
mäktiga krafter. Sockertrustens styrelse består ju nämligen av en samling
herrar, som representera monopolkapitalet icke bara på sockerindustriens område
utan som samtidigt äro engagerade i andra storföretag på olika områden.
Herrarna i Svenska sockerfabriksaktiebolagets styrelse fungera även som
styrelseledamöter i sådana företag som exempelvis Höganäsbolaget, Aktiebolaget
Skånska cement, Skandinaviska banken och Svenska metallverken. Dessa
herrar bedömde icke arbetarnas krav utifrån frågeställningen: är det nödvändigt
för sockerindustriens arbetare att få bättre betalt för sin arbetskraft?
De togo endast hänsyn till storföretagarnas intresse av att lönestoppet icke
ens på denna punkt skulle få brytas. De fruktade nämligen, att ett bifall till
sockerarbetarnas lönekrav skulle verka som örn en bräsch hade blivit slagen i
lönestoppanhängarnas front. Därför äventyrade de folkförsörjningen med
sitt envetna nekande att tillmötesgå arbetarna, trots att sockertrustens vinst
är garanterad av staten genom sockeravtalet. Som ett led i uppfyllandet av
dessa garantier har ju riksdagen i år anslagit 25 miljoner kronor till, som
det heter, »kostnader i samband med sockerregleringen». Därmed har staten
garanterat sockerbolaget en vinst enbart på den verksamhet, som direkt har
med sockertillverkningen att skaffa, på över 4 miljoner kronor. Därtill är i
avtalet föreskrivet, att därest väsentlig stegring av de »låsta kostnaderna»,
dit även arbetslönerna höra, inträffar, skola förhandlingar upptagas i syfte
att ytterligare jämka bidraget uppåt. Kommer en sådan jämkning nu att ske?

Genom dessa anordningar kom givetvis även regeringen att bli intresserad
part i sockerkonflikten. Den hade att ta ställning för eller elliot arbetarnas
krav; den hade att ta ställning för eller emot sockertrustens intressen. Jag
måste säga, att regeringen tog ställning mot arbetarna. Därmed upprättades
ett förbund mellan statsapparaten och sockertrusten. Regeringen lyckades
därvid visserligen icke pressa sockerindustriens arbetare till reträtt, men den
lyckades mobilisera fackförbundets ledning för sin linje. Och därmed hade
alliansen utvecklats till en treenighet — sockertrusten, regeringen och arbetarnas
egen fackförbunds förening. Den sistnämnda missbrukade på regeringens
anmodan sin vetorätt till att mot arbetarnas praktiskt taget enhetliga
vilja skriva under ett avtal, som innebär, att de skandalöst låga löner, som
tidigare omnämnts här i riksdagen, ökades med hela 64 öre per dag för manliga
arbetare och med 48 öre för kvinnliga. Ett sådant avtal kallas nu i detta
land »kollektivavtal», trots att arbetarna kollektivt vägrat godkänna detsamma.
För sådana under tvång tillkomna avtal kräver nian sedan respekt, och
den eller de arbetare, som bryta mot detsamma, riskera att bli dömda till
skadestånd enligt kollektivavtalslagens bestämmelser. Örn någon part bör vara
berättigad till skadestånd så är det väl arbetarna. Det inträffade är ett
tecken så gott som något på att det har gått långt utför med arbetarnas frioch
rättigheter i Sverige, sedan det blev arbetarmajoritet i riksdagen och arbetarrepresentation
i regeringen.

Föhbundsledningen försvarar nu sitt handlingssätt med att regeringen förklarat,
att tvångsåtgärder skulle komma att bli vidtagna, försåvitt_ icke
strejken bleve bilagd. Är detta, herr statsminister Hansson, med sanningen
överensstämmande? Anser herr statsministern, att man därmed ta,git tillräcklig
hänsyn till de lägst betalda arbetarnas krav? Trodde man sig verkligen
inom regeringen kunna mobilisera riksdagens arbetarmajoritet för en undantagslagstiftning
mot arbetarna inom sockerindustrien, örn de skulle ha fortsatt
sin kamp för att få något bättre löner än de lia i dag, eller var kanske

Nr 25.

Onsdagen den 21 juni 1944 fm.

Svar på interpellation. (Forts.)

regeringen beredd att bruka fullmaktslagen örn tjänsteplikt för att tvinga
arbetarna att sälja sin arbetskraft till de priser, som tillämpas i dag — denna
lag, som ju bl. a. stadgar fängelsestraff för den som vägrar att arbeta på de
lönevillkor som staten godkänner? Eller har jag kanske missförstått det hela,
så att det i stället var regeringens mening att föreslå tvångsåtgärder mot
sockertrusten, som vägrar att betala löner, vilka kunna göra det möjligt för
arbetarna och deras anhöriga att leva ett någorlunda drägligt liv? Ett sådant
tillvägagångssätt vöre _ åtminstone teoretiskt tänkbart, därför att lagstiftningsmöjligheterna
äro ju °icke helt enkelriktade. Många hundratusentals arbetare
vänta med intresse på svaren på dessa frågor. Jag tror att de svaren kunna
visa sig vara mycket lärorika, och jag hemställer därför mycket enträget
till herr statsministern att lämna svar även på de av mig framställda frågorna.

Hans excellens herr statsministern Hansson: Herr talman! Det är icke på
grund av den föregående talarens enträgna hemställan som jag tar till orda,
ty jag betraktar ju det anförandet som de flesta från det hållet, nämligen icke
soem ett försök att klara upp en sak utan som ett försök att göra demagogi vid
alla de tillfällen man har möjlighet därtill. Jag tror emellertid att det kan
vara nyttigt att ge kammaren de upplysningar, som finnas att ge i här ifrågavarande
avseende.

Jag vill då först förklara, att det är en osanning, när den föregående talaren
påstår, att regeringen intagit en klar ställning mot arbetarna. Regeringen har
övat sin press på båda parterna, och man skulle kanske t. o. m. kunna säga,
att regeringen har sin andel i att uppgörelsen blev så fördelaktig ur arbetarnas
synpunkt som den blev. Det skulle icke falla mig in att bär säga, att den lön,
som sockerbruksarbetarna begärde, är en för hög lön. Jag har den uppfattningen,
att lönerna i allmänhet kunde ligga och borde ligga på en nivå. så att
arbetarna kunde komma upp i en levnadsstandard, som vore bättre och mera
berättigad än den nuvarande. Vi lia emellertid att vid alla sådana här tillfällen
ta hänsyn till andra grupper och de möjligheter, som i övrigt yppa sig.
Ur den synpunkten måste man nog erkänna, att den uppgörelse, som träffats
i sookerbruksarbetarkonflikten, är en av de bättre som under den senaste tiden
har kunnat åstadkommas — detta konstaterar jag utan att jag för övrigt vill
yttra mig örn vilken lönenivå, som nu skulle vara berättigad för den ena eller
andra arbetargruppen.

Den andra frågan gällde, huruvida regeringen hotat med tvångsåtgärder.
När denna sak förekom vid ett tidigare tillfälle här i kammaren gjorde socialministern
fullkomligt klart, att regeringens strävan var att försöka åvägabringa
en lösning utan tvångsåtgärder. Och jag tror också att det var tämligen
uppenbart, att regeringen endast i allra yttersta nödfall skulle tillgripa en åtgärd,
som hade tvångskaraktär. Jag har hela tiden ansett, och jag anser fortfarande,
att det skulle varit orimligt att i en konflikt av detta slag med de
skiljaktigheter som här rådde tillgripa tvångsåtgärder. Emellertid var det också
alldeles uppenbart att konflikten mäste lösas, innan den hade fått förstörande
inverkan på vår sockerförsörjning. Det började redan de sista dagarna av
konflikten bli ganska ansträngt på det området, och det var förenat med rätt
stora svårigheter att förse olika orter med de nödvändiga kvantiteterna. Det är
alldeles klart att arn konflikten pågått ännu någon tid skulle vi icke ha kunnat
upprätthålla sockerransoneringen med tilldelning till hushållen av ordinarie
slag och ännu mindre kunnat göra som tidigare år, nämligen öka denna tilldelning
med de nödvändga kvantiteterna för sättning och syltning. Jag skall
icke gå in på vilka följder detta skulle kunna få, när det gäller att tillvarataga

Onsdagen den 21 juni 1944 fm.

Nr 25.

Svar på interpellation. (Forts.)

skörden av bär och sådant. Men det är uppenbart att vi redan befunna oss i
det läget att konflikten icke kunde få fortgå utan att det skulle haft mycket
förstörande verkningar på vår sockerförsörjning. Vilken ansvarig regering som
helst måste i ett sådant läge säga, att konflikten m-åste ur världen. Det hade
varit ansvarslöst att icke göra detta klart för sig. Regeringen hade klart för
sig den saken. Regeringens- strävan var emellertid hela tiden att utnyttja alla
de möjligheter, som kunde finnas, för att komma fram till en uppgörelse. Det
lyckades, och jag är mycket glad över att det lyckades.

Herr Hammarlund liksom den siste talaren berörde frågan örn den ersättning,
som i detta fall kan utgå för de merkostnader, vilka åsamkas sockerbolaget på
grund av den skillnad, som finns- mellan det första förlikningsförslaget och det
senaste. Det är riktigt att här skall ske en avräkning enligt de regler, som äro
bestämda i sockeravtalet. Sockernämnden kommer alltså, när man skall göra
clearingen med soekerbolage-t, att ta hänsyn till den merkostnad på sammanlagt
300 000 kronor, som genom det senaste förliknin-gsavtalet åsamkats sockerbolaget.

Herr Persson i Stockholm erhöll på begäran ordet för kort genmäle och
anförde: Herr talman! Jag har blivit beskylld av statsministern för att ha
farit ''med osanning i vad det gäller regeringens ställningstagande, då jag slade,
att regeringen tagit klar ställning mot arbetarna. Jag vidhåller denna anklagelse
trots hans påstående, därför att i statsministerns eget anförande ligger ett klarläggande
av att regeringen tagit klar ställning mot arbetarnas krav på ytterligare
förbättring av sina löner utöver dem, som regeringen ansåg sig kunna
tillerkänna dem. Genom denna redogörelse ringö vi alltså klart för oss, att regeringen
anser -det vara ett gott avtal, när en arbetare, hur länge han än arbetat
i yrket, allt fortfarande bara kan komma upp i en veckoinkom-st varierande
mellan 60 och 70 kronor och på vilken han skall försörja -sig själv och sin
familj. Jag kan icke godkänna detta som ett acceptabelt avtal och såsom varande
ett avtal, vilket kan räknas till de bättre.

Statsministern säde, att konflikten måste lösas därför att den hotade att
verka förstörande på sockerförsörjningen. Häri ligger ett indirekt erkännande
av att regeringen var beredd att tillgripa tvångsåtgärder för att tvinga sockerindustriens
arbetare att acceptera ett avtal, som de i sin tur fått sig påtvingat
men sorn de icke själva godkänt.

Jag upprepar: svaret på mina frågor kommer att vara lärorikt för Sveriges
arbetare.

Härefter yttrade:

Hans excellens herr statsministern Hansson: Herr talman! Jag vidhåller
fortfarande, att den föregående talaren far med osanning. Regeringen har
överhuvud taget icke tagit ställning mot de krav som sockerbruksarbetarna
ha ställt. Regeringen har medverkat till att dessa krav i mycket stor utsträckning
blivit uppfyllda.

Beträffande vad som sist yttrats får jag tillägga att regeringen har överhuvud
taget icke tagit ställning till vilka tvångsåtgärder som kunde ha tillgripits,
därest konflikten icke blivit löst. Det hade blivit en senare fråga. Vi
behövde aldrig överväga arten av de tvångsåtgärder -som skulle tillgripas, eftersom
frivillig överenskommelse kunde uppnås, men vi voro fullkomligt medvetna
örn att det fanns icke bara en utväg i det avseendet.

Herr förste vice talmannen Magnusson: Herr talman! Jag begärde ordet
redan i ett tidigt skede i denna debatt, därför att jag icke kunde undertrycka

Nr 25.

Onsdagen den 21 juni 1944 fm.

Svar på interpellation. (Forts.)

elen reflexionen nied anledning av herr Hammarlunds uttalanden, att han synes
lia glömt, att vi lia en samlingsregering och att i den samlingsregeringen även
hans partichef medverkar och är medansvarig för vad som hänt både i fråga
om betodlarkonflikten och den nya konflikten. Jag tror att det behöver utsägas.

Herr Hammarlund: Herr talman! Hans excellens talar vältaligt örn att
man i sockerbetsodlarkonflikten använde så lång tid, att det icke kunde anses
bryskt, att lagen kom till. Strax efteråt erkände emellertid excellensen, att
man även vid konflikten nied sockerbruksarbetarna använde lång tid. Häri ligger,
tycker jag, ett indirekt erkännande att man kanske borde vilat på hanen
något när det gällde jordbruket. Därvidlag satte man bara makt bakom orden,
under det att man i den sista konflikten fick jämka på ståndpunkterna.

Gentemot vad herr förste vice talmannen anförde angående samlingsregeringen
och att det även finns en medlem ifrån vår grupp som är medansvarig
i tvångslagens tillkomst, skulle jag vilja säga, att det är ju så att vi kanske
allesammans ha något mörkt förflutet. Kanske är detta, också förhållandet med
förste vice talmannen. Yår försvarsminister på sin tid Janne Nilsson utvecklade
en gång här i andra kammaren mycket utförligt att man både utom och
inom riksdagen kan komma i dåligt sällskap.

Hans excellens herr statsministern Hansson: Herr talman! Jag ber örn ursäkt
för att jag är mer än vanligt envis vid det här tillfället. När regeringen
till sist måste framlägga den bekanta tvångslagen så var det efter långa förhandlingar,
där det icke alls bara hade varit fråga om att ge diktat från de
olika sidorna. Om jag icke missminner mig, kom statens underhandlare först
till det resultatet, att man borde bjuda ett betpris av kronor 3: 70. Regeringens
anbud slutade på 4:10, men regeringen hade även ett annat erbjudande. Den
erbjöd alternativt 4 kronor, varvid möjlighet skulle lämnas öppen, att när man
kände utfallet av skörden, göra de justeringar som kunde ge betodlarna god
ersättning för deras möda. Regeringen visade alltså den gången ett tillmötesgående,
som gick mycket långt. Skillnaden mellan den konflikten och den
sista konflikten var att i det senare fallet lyckades vi få till stånd en uppgörelse
i sista stund, under det att när det gällde betodlarkonflikten man ännu
samma dag, som kamrarna behandlade regeringens förslag, hade ett bestämt
besked från betodlarföreningen, att den icke ville acceptera regeringens erbjudande.
Jag vill också minnas, att tiden då redan fortskridit så långt att
det icke fanns möjligheter till förhalning, om man icke skulle taga risken att
hotet att icke sätta betor skulle bringas i verkställighet. Jag tror, att när
herr Hammarlund studerar både siffror och tider skall han finna,, att regeringens
långmodighet var icke mindre i fråga om betodlarna än beträffande
sockerbruksarbetarna.

Herr förste vice talmannen Magnusson: Herr talman! Bara en kort replik
till herr Hammarlund. Örn det skulle vara så att jag hade ett mörkt förflutet,
skulle jag åtminstone vara något mera återhållsam i mina uttalanden än
herr Hammarlund.

Herr Paulsen: Herr talman! Jag skall bara be att få upplysa herr Hammarlund
om att vid uppgörelsen med betodlarna och tvångsmedelslagens tillkomst
var tiden så långt framskriden att det icke gick att vänta längre, örn
det skulle bli någon betodling det året. Det är den väsentliga skillnaden mot
nu när det gäller sockerbruksarbetarna.

Överläggningen förklarades härmed avslutad.

Onsdagen den 21 juni 1944 fm.

Nr 25.

§ 3.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss, som yttrade:
Herr talman! Herr Senander har till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
framställt följande fråga: Kan det förväntas att regeringen
inom den närmaste tiden och i varje fall före innevarande års utgång vidtager
erforderliga åtgärder för att verkställa riksdagens den 3 maj 1944 fattade
beslut i anledning av statsutskottets utlåtande nr 117 över väckta motioner
rörande vissa ojämnheter vid löneklassplacering?

Då det åsyftade ärendet ankommer på finansdepartementets föredragning,
anhåller jag att få lämna följande meddelande i anledning av den framställda
frågan.

I riksdagens skrivelse har anhållits örn övervägande av möjligheterna att
undanröja av riksdagen antydda och därmed jämförliga ojämnheter vid löneklassplacering.

Riksdagsskrivelsen har enligt Kungl. Maj:ts beslut den 15 innevarande juni
remitterats till allmänna lönenämnden för avgivande av utlåtande. Det synes
nödvändigt att avvakta resultatet av den sålunda inledda utredningen i ärendet,
innan åtgärder i den av riksdagen antydda riktningen tågås i närmare
övervägande.

Härefter anförde

Herr Senander: Herr talman! Jag ber att till statsrådet och chefen för finansdepartementet
få framföra mitt tack för det lämnade svaret. Avsikten
med min fråga var att påskynda detta ärendes behandling. Jag är icke så
alldeles säker på att jag har vunnit min avsikt i det hänseendet. Det framgår
nämligen av svaret, att regeringen först omkring en och en halv månad efter
det riksdagen fattat sitt beslut har påbörjat den utredning, som givetvis mäste
verkställas för att kunna lösa frågan. Jag hoppas emellertid, att icke tågordningen
blir lika långsam i fortsättningen, utan att statsrådet Wigforss ser
till att utredningen påskyndas, så att dessa befattningshavare som befinna sig
i mycket låg löneställning snarast möjligt erhålla den ersättning som de enligt
riksdagens beslut skola ha.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4.

Föredrogs andra särskilda utskottets utlåtande, nr 1, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till civilförsvarslag. m. m.

Herr talmannen tillsporde kammaren, örn densamma vöre beredd att nu företaga
ifrågavarande, endast en gång bordlagda ärende till avgörande; och
fann herr talmannen denna fråga vara med ja besvarad.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 5.

Anmäldes andra särskilda utskottets förslag till riksdagens skrivelse, nr
403, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
civilförsvarslag, m. m.

Skrivelseförslaget godkändes under förutsättning att utskottets hemställan
i dess utlåtande nr 1 bifölles även av första kammaren.

Svar på.
fråga.

Nr 25.

Onsdagen den 21 juni 1944 fm.

Anslag till
vissa nya
kraftstationer
m. m.

§ 6.

Föredrogs den av herr Lindqvist vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för socialdepartementet, angående eventuell proposition
till 1945 års riksdag med förslag till provisoriska åtgärder till ökning
av folkpensionerna.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7.

Föredrogos vart efter annat:

utrikesutskottets memorial, nr 2, angående ersättning till dess tjänstemän;
samt

statsutskottets utlåtanden,:

nr 187, i anledning av Kungl. Maj :te proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1943/44 m. m., i vad propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde ;

nr 188, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1943/44 m. m., i vad propositionen avser
handelsdepartementets verksamhetsområde;

nr 189, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
örn åtgärder beträffande statens tvångsarbetsanstalt i Landskrona
och statens alkoholistanstalt därstädes;

nr 190, i anledning av Kungl- Maj:ts proposition angående vissa byggnadsarbeten
vid statens sinnessjukhus m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 191, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag till
uppförande m. m. av anstalter för bildbara sinnesslöa;

nr 192, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1944/45 till utbildning av ökat antal barnmorskor; och

nr 193, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående anslag för budgetåret
1944/45 till kontrollstyrelsen.

Kammaren biföll vad utskottet i nämnda memorial och utlåtanden hemställt.

§ 8.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 194, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till vissa nya kraftstationer m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Herr Lövgren: Herr talman, mina damer och herrar! Jag måste börja med
att säga att jag känner mig ganska tillfredsställd med utskottets motivering
i anledning av den motion, som vi väckte vid riksdagens början.

På den motiveringen borde ju ha följt en kläm som inneburit bifall till
motionsyrkandet. I stället har utskottet slutat med att hänvisa till sin välvilliga
motivering. Jag skall emellertid, herr talman, inte framställa något
yrkande örn bifall till motionen men ändå göra några anmärkningar, inte mot
utskottet utan emot den inställning som vattenfallsstyrelsen intager i denna
fråga.

Vattenfallsstyrelsen, som haft motionen på remiss, tager i sitt remissvar
till utskottet upp ett påstående i motionen, nämligen att landet fått dyrt betala
vattenfallsstyrelsens försiktighet i utbyggnadspolitiken, och försöker siffermässigt
bevisa att detta påstående inte håller streck. Emellertid visa de

Onsdagen den 21 juni 1944 fm.

Nr 25.

Anslag till vissa nya kraf Istationer m. m. (Forts.)
siffror, som vattenfallsstyrelsen själv anfört, på ett alldeles otvetydigt sätt
att motionärernas påstående är riktigt. Vattenfallsstyrelsen anger investeringsbeloppen
för åren 1929—33 till i genomsnitt 6,7 miljoner kronor per år,
för 1934 till 8,2 miljoner, 1935 7,4 miljoner, 1936 14,9 miljoner, 1937 18,8 miljoner,
1938 23,6 miljoner, 1939 31 miljoner, 1940 36,7 miljoner, 1941 40,7
miljoner, 1942 47,4 miljoner och 1943 52,3 miljoner kronor.

Riksdagens ledamöter erinra sig säkert att vi i början av 1930-talet, alltså
åren 1932, 1933 och 1934, hade en omfattande arbetslöshet i vårt land och
att socialministern vädjade till de affärsdrivande verken att framlägga investeringsförslag
som kunde bereda arbete åt de arbetslösa. Under dessa ur arbetslöshetssynpunkt
pressande år, från 1931 till 1935, ligga investeringarna vid
ungefär 7 miljoner kronor per år, och det är först när kriget börjar kasta sin
skugga framför sig, år 1936, som en stegring inträder. Den sker i hastigare
takt allteftersom situationen ute i världen blir mer hotande, och under krigsåren
har det investerats ca 50 miljoner kronor örn året. Det betyder att vi
ha fått offra 40, kanske 50 procent mera pengar för den kraft som utbyggts
under krigsåren än vad som hade varit nödvändigt, örn den hade utbyggts
under de billiga åren i början av 1930-talet, när man med hänsyn till situationen
på arbetsmarknaden hade alldeles särskild anledning att göra dylika
investeringar. Hur man mot bakgrunden av dessa faktiska uppgifter rörande
investeringarna kan försöka göra gällande, att motionärernas påstående skulle
vara oriktigt, är mer än jag kan förstå.

Även i fråga örn värdesättandet av kraften kommer vattenfallsstyrelsen
in på ett resonemang som är ganska egendomligt. Vi . ha yrkat att man
skulle börja utbygga Harsprång^ i Luleälv, emedan vi äro övertygade örn
att tillgången till billig elektrisk kraft är grundförutsättningen för att vi
skola komma fram till en elektrokemisk och elektrotermisk storindustri, baserad
på vattenkraften och de rika mineraltillgångarna där uppe. Vi ha inte
för ett ögonblick menat att utbyggnaden av Harsprånget skulle ske för att
kraften skulle transporteras ned till södra Sverige. Men i sitt remissvar till
statsutskottet går vattenfallsstyrelsen ut ifrån att kraften skall transporteras
söderut och räknar ut hur mycket harsprångskraften skulle kosta överförd
till Indalsälven genom kraftledning.

De specificerade uppgifterna här ange en anläggningskostnad för full utbyggnad
av Harsprånget på i runt tal 80 miljoner kronor och en kostnad för
kraftöverföringen på 44 miljoner kronor, och när vattenfallsstyrelsen slår ihop
dessa siffror kommer den till att kraften vid Indalsälven skulle få en anläggningskostnad
av 535 kronor per kilowatt, motsvarande 7,7 öre per kilowatttimme.

Men örn vi, som riktigt är, räkna på vad kraften skulle kosta i Norrbotten,
så komma vi ned till en anläggningskostnad på 320 kronor per kilowatt och,
så vitt jag förstår, även örn man överför kraften till Norrbottens kustland,
icke över 5 öre per kilowattimme.

Vi ha, herr talman, framlagt vårt förslag just därför att vi äro medvetna
örn att man kan bygga ut Harsprånget och få fram kraften till ett pris, som
gör den konkurrenskraftig gentemot kol och koks, som ändå måste importeras,
och konkurrenskraftig även i fredstid, och därmed åstadkomma det mest
stabila underlag för en industriell utveckling som gärna kan tänkas. Vi vilja
icke hava vattenkraften i Harsprånget utbyggd för att den skall transporteras
söderut, utan vi vilja hava den som ett underlag för en utveckling av industrien
i Norrbotten, och det är väl befogat mot bakgrunden av de försörjningssvårigheter,
som komma att anmäla sig när det åter blir fredliga förhållanden.

Nr 25.

Onsdagen den 21 juni 1944 fm.

Anslag till vissa nya kraftstationer m. ni. (Forts.)

Det är också väl befogat att börja utbyggnaden nu, när man i alla fall
måste räkna med att det tar fyra eller fem år att utbygga detta kraftverk. Det
är litet lönt att tillsätta stora utredningskommissioner, såsom norrlandskommissionen,
med uppgift att utreda folkförsörjningsproblemen i övre Norrland
eller i Norrland i allmänhet, örn man inte sörjer för att nian Ilar denna grundförutsättning
för all industriell utveckling, både i vad det gäller storindustrien,
småindustrien och hantverket och överhuvud taget alla de näringsgrenar
som använda och kunna använda elektrisk kraft. Ty även örn någon kapitalist
skulle vilja placera en stor anläggning i Norrbotten, en anläggning
som kanske kostar 20, 30 eller 40 miljoner kronor och som kan byggas på
ett och ett halvt eller två år, så kommer ingen företagare att intressera sig
därför, örn han vet att han skulle få vänta på kraften i fem år.

Den kraftreserv som nu finnes i Norrbotten är inte större än ca 200 miljoner
kilowattimmar, och den kan vara absorberad redan inom ett år. örn de
planer på den industriella utvecklingen där uppe, som man nu diskuterar,
gå i lås. Alltså anser jag att det hade funnits goda skäl för ett positivt beslut
om utbyggnad av Harsprånget redan i år med hänsyn till det läge i vilket
frågan nu befinner sig.

Med tacksamt noterande av det positiva intresse som utskottet visat genom
sin välvilliga motivering skall jag, herr talman, nöja mig med att endast yrka
bifall till utskottets förslag. Jag- har ändå velat säga detta för att det i protokollet
skall finnas antecknat hur vi i Norrbotten se på detta kraftutbyggnadsproblem.

Häruti instämde herr Jansson i Kalix.

Herr Persson i Falla: Herr talman! Den föregående ärade talaren har ju
inte egentligen riktat -sin kritik emot utskottet utan emot vattenfallsstyrelsen,
och jag har ju i och för sig ingen anledning att försvara vattenfallsstyrelsens
kraftpolitik, men jag tycker att herr Lövgrens resonemang är sådant att det
dock inte bör stå oemotsagt.

När herr Lövgren säger att vi genom de senare årens utbyggnader ha fått
offra 40, kanske 50 procent mera pengar än örn man hade byggt ut i början av
30-talet, måste man häremot genmäla, att vid 30-talets början och alltigenom
fram till krigsutbrottet var kraftbehovet hela tiden fullt tillgodosett, och jag
tror att det också fanns en fullt tillräcklig kraftreserv för de oväntade behov
som då kunde framträda. Sedan bär det ju, som vi alla känna till, under kriget
uppstått ett alldeles särskilt stort behov av energi, och då har det åtminstone
i framtidsperspektivet varit en hotande brist. Men någon verklig
brist har det hittills inte varit, och de planer på ransonering sorn funnos ha
inte behövt sättas i verket, utan även under denna tid har kraftbehovet kunnat
tillgodoses, och med de utbyggnader som nu äro dels gjorda och dels i gång
synes kraftbehovet även för den nu överskådliga framtiden vara tillgodosett.

Herr Lövgren har ju en alldeles speciell linje i fråga örn utbyggnad av våra
krafttillgångar. Han vill att det skall byggas i förväg, långt innan det finns
behov av kraft. Uppenbarligen menar han att staten skall bygga ut råkraft och
lägga stora kraftverk i reserv för kommande möjliga behov. Det är ju orimligt
att ställa sådana krav på vattenfallsstyrelsen, ty den får ju finna sig i
samma direktiv som statens övriga affärsdrivande verk, nämligen att driften
skall bedrivas på ett affärsmässigt sätt och efter sunda räntabilitetsprinciper.
Statens kraftverk äro ju i det fallet intet undantag.

Skulle man följa herr Lövgrens linje, bygga kraftverk i reserv för att kunna
producera stora mängder kraft som inte hade användning, då måste ju kost -

Onsdagen den 21 juni 1944 fm.

Nr 23.

Anslag till vissa nya kraftstationer m. m. (Forts.)
nåden för dessa kraftverk slås ut på hela den energimängd1 som statens kraftverk
försäljer, och då måste ju den av näringslivet ianspråktagna kraften ställa
sig väsentligt dyrare än den nu har gjort och gör, och jag tror att näringslivet
betackar sig för en sådan väntjänst. Hela denna linje, som herr Lövgren
gång på gång propagerar för här i kammaren, förefaller mig att ur vanliga ekonomiska
och affärssynpunkter vara orimlig.

Beträffande vad herr Lövgren yttrade örn Harsprångets utbyggnad skall
jag inte gå närmare in på det resonemanget. Jag tror att det i stort sett faller
under det allmänna resonemang som ovan förts.

Herr Äkerström: Herr talman! Jag har vid detta utlåtande fogat en blank
reservation, och det har skett närmast för att här i kammaren få framhålla
några synpunkter, som kanske intet helt överensstämma med vad utskottet
skrivit.

Jag har ansett att det man har skrivit borde leda oss fram till, 0m1 också
inte ett bifall till motionen så åtminstone förslag till en skrivelse till Kungl.
Majit. Fjärde avdelningen har ju offrat åtskilligt med tid på denna fråga. Den
har gjort sig besvär att resa upp och se på det här vattenfallet i samband med
att man också besökte andra platser och bl. a. järnverket i Luleå. För egen
del har jag hela tiden lutat åt den uppfattningen att man skulle vara försvarad
med att hemställa örn bifall till motionen.

Herr Persson i Falla har varit uppe och polemiserat emot herr Lövgrens
uppfattning beträffande kraftförsörjningspolitiken överhuvud taget, i den mån
den skall bedrivas från statens sida, och menar att herr Lövgrens uppfattning
är felaktig. Herr Lövgren företräder den meningen, att man bör se till att ständigt
ha ett betydande kraftöverskott, som kan bjudas ut till hugade spekulanter,
och detta i sin tur skall kunna bidraga till att mana fram ny industriell
företagsamhet. Herr Persson i Falla återigen förefaller att ha den uppfattningen,
att man skall skaffa sig detta nya krafttillskott först när man är pä
det klara med att det finns företagare som äro villiga att köpa kraften. För
egen del företräder jag den uppfattning som herr Lövgren givit uttryck åt.

Emellertid vill jag därför inte säga, att vattenfallsstyrelsen här i landet
skulle ha fört en klandervärd utbyggnadspolitik. Faktum torde vara —• i
något fall är det bevisat — att vattenfallsstyrelsen understundom haft ett
mera positivt intresse för en snabbare utbyggnadspolitik än det statsråd, som
haft med frågan att göra. Det skulle emellertid inte vara ur vägen, att kammaren
gav till känna, att den inte håller så förskräckligt strängt på de affärsmässiga
synpunkter, som herr Persson i Falla i sitt anförande nyss betonade.
Jag har det intrycket, att vattenfallsstyrelsen känner trycket ifrån riksdagen
och anser, att så länge inte riksdagen givit uttryck åt någon annan mening,
måste vattenfallsstyrelsen lägga dessa affärsmässiga synpunkter på utbyggnadspolitiken.

Den fråga som därnäst inställer sig är: hur skall den utvunna kraften användas?
Vattenfallsstyrelsen har ju den uppfattningen, att man inte kail räkna
med att den stora kraftmängd, som man skulle kunna utvinna genom en utbyggnad
av Harsprånget och som motsvarar i det närmaste två och en halv
gånger den kraftmängd, som vi få ifrån Porjus, kan utnyttjas i Norrbotten
och att vi därför måste förutsätta, att överföringsproblemet skall vara löst,
innan vi göra denna utbyggnad. Från Norrbotten förklarar man att man skall
förbruka all denna kraft inom Norrbotten. Jag är personligen inte alldeles
övertygad örn att man kan vänta med att bygga ut Harsprånget tills man är
säker på att detta skall bli förhållandet. Vi veta ju att 32 procent av den
kraft, som produceras vid Porjus, exporteras söderut. Den största delen av

Nr 25.

Onsdagen den 21 juni 1944 fm.

Anslag till vissa nya kraftstationer m. m. (Forts.)
denna kraftmängd går emellertid till Västerbotten ock någon del även till
Västernorrlands län. Låt oss emellertid antaga, att denna export i den utsträckning
nu befintliga ledningar medgiva även får fortgå och att återstoden får
förbrukas i Norrbotten och att detta kan tänkas ske örn cirka 7 till 8 år. Vore
det inte då en försvarlig politik att redan nu börja med de förberedande arbetena
för utbyggnaderna? Det är inte orimligare att tänka sig en sådan utveckling
inom den närmaste framtiden än det var 1918, då man fattade beslut
örn utbyggnad av Harsprånget utan att vara så alldeles säker på huruvida
man skulle få användning för all den kraft man då räknade med att
utvinna, nämligen 105 000 årskilowatt. Enligt vad som i utskottsutlåtandet
redovisas beräknades kostnaderna för en utbyggnad av Harsprånget till nyssnämnda
effekt efter 1918 års pris till 70 miljoner kronor. Det framgår vidare
att vi enligt vattenfallsstyrelsens kalkyler nu inte behöva lägga till mer än
ytterligare 10 miljoner till denna summa — det blir alltså sammanlagt 80
miljoner kronor — för att uppnå en effekt av 250 000 årskilowatt.

Jag skall även med några ord beröra herr Perssons i Falla påstående, att
igångsättandet av dessa arbeten inom ett år skulle liksom betunga företaget
i framtiden och bidraga till ett högre kraftpris. Jag tror inte att en sådan
uppfattning svarar mot det verkliga förhållandet. Så vitt jag vet har herr
Persson i Falla när det gällt beredskapsstaten omfattat den ståndpunkten,
att man under tider, då arbetslöshet råder, bör bereda de arbetslösa sysselsättning.
Låt oss tänka oss att gruvarbetarna i Malmberget och Kiruna gå sysslolösa
och det gäller att bereda dem arbete. Vore det då inte en klok politik
att i den utsträckning det är möjligt låta dem utföra tunnelsprängning och
i samband därmed dammbyggnader? Man kan under sådana förhållanden enligt
min mening inte komma till någon annan slutsats än att det måste vara
försvarligt att avskriva en mycket stor del av den kostnad, som uppkommit på
grund av att man så att säga byggt litet för tidigt.

För egen del har jag sedan jag åhört det resonemang som förts rörande
frågan örn Harsprångets utbyggnad kommit till följande slutsatser: låt oss
sätta i gång utbyggnaden av Harsprånget inom den närmaste tiden t. ex. redan
nästa år och göra den närmare tidpunkten beroende av arbetslöshetens omfattning
här i landet. Låt oss därvid gå ut ifrån att vattenfallsstyrelsen beräknar
att man behöver fem år för detta arbete men räkna med den eventualiteten
att det kan taga sju till åtta år och därför sätta i gång litet tidigare
i stället. Jag anser att detta vore en försvarlig politik. Kostnaden för de arbeten
som under de första åren lädes ned på tunnelsprängningar och dammbyggnader
finge man som sagt huvudsakligen hänföra till kostnaderna för arbetslöshetens
bekämpande.

Herr talman! Jag har intet särskilt yrkande, men jag har dock velat framföra
dessa synpunkter på frågan.

I detta anförande instämde herrar Lindmark, Sandberg, Nilsson i Norrlångträsk,
Nilsson i Varuträsk, Gavelin och Andersson i Hedensbyn.

Herr Andersson i Malmö: Herr talman! Det kan måhända vara överflödigt
att uppträda som talesman för utskottets uppfattning i denna debatt, då
något klander i egentlig mening inte yppats mot utskottet och då något annat
yrkande icke föreligger än örn bifall till utskottets förslag. Jag skulle i alla
fall i all korthet vilja framföra ett par synpunkter på denna fråga, innan kammaren
går att fatta beslut.

Det är ju ett allmänt intresse att tillgängliga vattenkraftstillgångar skola
bli utnyttjade på ett för hela landet förmånligt sätt. Vattenkraftstillgångarna,

Onsdagen den 21 juni 1944 fm.

Nr 25.

Anslag till vissa nya kraftstationer m. m. (Forts.)
i södra Sverige äro i stort sett utnyttjade, och man har fått tränga allt längre
norrut för att utnyttja de där befintliga större vattenfallen. Man kan
emellertid inte överföra elektrisk ström liur långa avstånd som helst. Man är
för närvarande sysselsatt med experiment för att lösa denna fråga. Det långa
avståndet från Harsprånget till södra Sverige gör, att krafttillgångarna i
Harsprånget inte kunna utnyttjas — i varje fall inte i någon högre grad —
i de södra delarna av landet. Man får därför, åtminstone tills vidare, tänka
sig, att den kraft som utvinnes vid utbyggnader av fall, som ligga längre
norrut, skall komma Norrland till godo. Därom äro motionärerna och utskottet
ense. I detta samband äro vi emellertid inne på frågan: örn ett vattenfall av
Harsprångets väldiga dimensioner skall utbyggas, var i Norrland skall då den
kraft, som utvinnes därifrån, kunna användas? Herr Lövgren ivrar mycket
för norrländska problem, och det gör han rätt i som representant för denna
landsdel. Många av de framgångar, som vunnits för Norrland, äro till stor del
hans förtjänst. Han hyser förhoppningar örn att en storindustri skall uppkomma
i Norrland med anlitande av de norrländska råvaru- och krafttillgångarna.
Jag får för min del säga, att vi inte kunna önska annat än att herr Lövgrens
tankar och förslag måtte förverkligas. Ty ett rationellt utbyggande av naturtillgångarna
uppe i Norrland kommer til syvende och sidst hela landet till
godo.

Emellertid ville vi inom utskottet ha bättre klarhet i hur denna utveckling
skulle gestalta sig och vad denna kraft skulle användas till. Vi ville ha fastare
former för det föreliggande projektet, innan man går att fatta beslut örn en
utbyggnad av den storleksordning, som det här gäller. Utskottet anser emellertid
att dessa frågor äro förtjänta av en snabb utredning och hänvisar i detta
sammanhang bland annat till den s. k. norrlandsutredningen. Medan denna
utredning fullföljer sitt arbete skulle enligt utskottets mening förarbetena för
Harsprångets utbyggnad pågå, så att, som utskottet uttrycker saken, »förslag
till utbyggnad kan ligga färdigt att framläggas, så snart de erforderliga ekonomiska
och samhälleliga betingelserna föreligga».

Detta är i stort sett de synpunkter som ltegat bakom utskottets förslag, till
vilket jag, herr talman, ber att få yrka bifall.

Vidare anfördes ej. Vad utskottet hemställt bifölls.

Ytterligare
anslag tili
Norrbottens
J ärnvtrk.

§ 9-

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 195, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare anslag till Norrbottens Järnverk jämte i ämnet
väckta motioner.

Utskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid:

Herr Lövgren: Herr talman! I anledning av Kungl. Maj:ts proposition i
denna fråga har jag väckt en motion med yrkande att man nu skulle fullfölja
det program för utbyggandet av Norrbottens Järnverk, som riksdagen fastställt
1941, och alltså till de 3 miljoner kronor, som Kungl. Majit begär, lägga
ytterligare 4V2 miljoner kronor att användas till uppförande av ett thomasverk
vid järnverket.

Sedan Kungl. Majit givit industrikommissionen i uppdrag att i samråd med
bolagets styrelse göra en utredning rörande uppförandet av thomasverket och
eveptuellt en ytterligare komplettering av järnverket i form av en tredje tackjärnsugn,
skall jag inte besvära kammaren genom att yrka bifall till motionen
utan nöja mig med att här endast framhålla nödvändigheten av att den utred Andra

kammarens protokoll 1944. Nr 9.5. 2

Nr 25.

Onsdagen den 21 juni 1944 fm.

Ytterligare anslag till Norrbottens Järnverk. (Forts.)
ning, som nu igångsattes, sker så snabbt som möjligt. Jag är övertygad om
att en, objektiv utredning skall medföra det resultatet, att järnverket måste
kompletteras med ett thomasverk, och att det är bättre att man gör detta omedelbart
än att man väntar med saken. Vid en kommande fredskris är det utan
tvivel av allra största värde för företaget att ha ett mera differentierat produktionsprogram
än det som enbart tackjärnstillverkning innebär.

Jag skall alltså med hänsyn, till det läge, vari frågan nu befinner sig, inte
göra något yrkande.

Herr Åkerström: Herr talman! Jag har även vid det nu föreliggande utskottsutlåtandet
fogat en blank reservation.

Jag nämnde i mitt förra anförande, att statsutskottets fjärde avdelning
även besökt järnverket i Luleå före pingst. Under vistelsen där blevo avdelningens
ledamöter ganska övertygade örn att man inte bör dröja med uppförandet
av detta thomasverk. Sedan avdelningen kommit tillbaka till Stockholm
blev det bekant, att Kungl. Majit uppdragit åt industrikommissionen jämte
järnverkets styrelse att utreda frågan örn anläggande av ytterligare en tackjärnsugn
och i detta sammanhang ånyo pröva behovet av ett thomasverk. Detta
senare anser jag egentligen vara överflödigt, I och med att utskottet så försiktigt
och naket redovisat ärendet kunde man emellertid få intryck av att
möjligen även utskottet börjat sväva på målet beträffande thomasverkets nödvändighet.
Så är nog icke förhållandet, även om — det erkänner jag — det
inom utskottet finns och kommer att finnas en minoritet, som väl knappast någonsin
kommer att vilja vara med om byggandet av detta thomasverk. Jag
hade för min del velat, att utskottsmajoriteten litet kraftigare hade redovisat
denna sin, positiva uppfattning i motiveringen och sagt ifrån, att utskottet
vidbliver den uppfattning, som utskottet gav uttryck åt 1941, och att ingenting
inträffat som givit utskottet anledning att övergiva denna ståndpunkt.
Tvärtom mäste man säga, att avdelningen vid besöket uppe vid järnverket
blev övertygad örn att omständigheter tillkommit, som motiverade att litet
snabbare än man ursprungligen tänkt uppföra detta thomasverk.

Herr telman! Jag har velat ge uttryck åt denna min uppfattning utan att
ställa något yrkande.

Herr Hagberg i Lulea: Herr talman! Även jag har i denna fråga väckt,
en motion, som utmynnar i samma yrkande, som herr Lövgren i sin motion
framställt.

Det är egentligen den i propositionen anförda motiveringen för att uppskjuta
byggandet av thomasverket — jag tänker därvid närmast på industrikommissionens
yttrande -— som gör att jag vill avge en opinionsyttring i frågan.
Det är två saker i denna motivering, som jag särskilt fäst mig vid. Det
gäller för det första hänvisningen till att byggnadskostnaderna eventuellt kunna
bli lägre efter kriget. Riktigheten i ett sådant resonemang kan enligt min
mening mycket väl ^ifrågasättas. I varje fall bli byggnadskostnaderna prismässigt
beroende på det penningvärde som kommer att gälla, när kriget en
gång tar slut. Jag utgår ifrån att man icke räknar med en återgång till 1939
års penningvärde. Jag menar därför, att det lönar sig ganska litet att ställa
frågan så, att det kostar 2.6 miljoner kronor, örn vi bygga efter 1941 års beräkningar,
men att det nu kostar 4,5 miljoner kronor, eftersom det skett en så
stor prisförändring — en prisförändring som jag antar i ganska stor utsträckning
kommer att bestå även efter kriget. Jag vill naturligtvis icke bestrida
vikten av det resonemanget, att man skulle uppskjuta byggandet av thomasverket
med anledning av att de mellansvenska stålverken behövde tackjärn från

Onsdagen den 21 juni 1944 fm.

Nr 25.

Ytterligare anslag till Norrbottens Järnverk. (Forts.)
Norrbottens järnverk. Jag hänvisar också till min motion, att man kan följa
den ursprungliga planen och bygga en tredje tackjärnshytta vid Luleåverket.
Ben skulle sannolikt kunna fullbordas under den tid det skulle taga att fullborda
thomasverket. Därmed skulle man fylla, den eventuella brist, som skulle
uppstå för de mellansvenska stålverken. Det är emellertid detta resonemang,
att staten, när det gäller en anläggning som staten lagt ned stora pengar
på och som det stått mycken strid omkring, skulle avstå från att tillgodose
räntabilitetskravet till förmån för de mellansvenska stålverkens räntabilitet,
som jag framför allt velat vända mig mot. Det är nämligen uppenbart, att
örn detta järnverk verkligen skall uppnå den högsta graden av räntabilitet är
det nödvändigt att bygga thomasverket, och jag har med min motion velat
understryka just detta.

Sedan propositionen i detta ärende framlämnades har emellertid Kungl.
Maj :t uppdragit åt statens industrikommission att göra en snabbutredning dels
örn thomasverket och dels om byggandet av en tredje smältningshytta för tackjärn.
Det motsvarar helt de syftemål som jag framfört i min motion, om detta
kommer att realiseras. Det framgår emellertid icke av propositionen, som är
dagtecknad den 19 maj 1944, att riksdagen skulle lia någon sådan avsikt, ty
där sägs det bl. a.: »Då emellertid ett igångsättande av arbetena för thomasverket
icke synes lika brådskande som uppförandet av en förreduktionsanläggning,
är jag icke beredd att förorda att förslag härom framlägges för den nu
samlade riksdagen.» Sedan argumenterade man angående byggandet av thomasverket
på sådant sätt, att det var mycket svårt att därav räkna ut, att
Kungl. Maj :t en vecka senare skulle sä positivt överlämna frågan örn byggandet
av thomasverket till industrikommissionen för skyndsam utredning. Jag
tror alltså icke, att det för ögonblicket lönar sig att ställa ett yrkande örn
bifall till motionen. Jag utgår emellertid ifrån att handelsministern, och förmodligen
regeringen såsom helhet, ändå inse, att så stora ekonomiska och andra
värden stå på spel för statsmakterna i detta fall, att man icke kan någon längre
tid fördröja uppförandet av thomasverket.

Jag vill erinra om den stora kamp som stått omkring den norrbottniska järnmalmens
förädling. Denna kamp tog sin början, när de lappländska malmfälten
började exploateras. Man har slagit ihjäl åtskilliga utredningskommittéer
på uppgiften att framlägga förslag för att åstadkomma en förädling av
järnmalmen. Det är känt, att det var andra järnintressen som motsatte sig
det norrbottniska järnets förädling. Vid olika tillfällen vidtogos åtgärder,
som man måste med mycket hårda ord fördöma. Jag hade icke tänkt uttala
mig om de skäl, som föreligga för denna utveckling. Det är naturligtvis delvis
omtanke örn det kapital som redan är nedlagt i denna järnförädling och fruktan
för att en alltför stor svensk järnindustri skulle kunna spoliera det kapital,
som är nedlagt i den mellansvenska järnförädlingen. Jag antar, att det är
dessa ekonomiska skäl som föranlett det tidigare motståndet. För min del
har jag alltid sett saken så, att, dessa representanter alldeles underskatta möjligheterna
för utbyggande av en allmän svensk järnproduktion. Jag kan
heller aldrig föreställa mig, att Sverige uppnått gränsen för det möjliga
såsom järnproducent. Jag tänker icke minst på exportmarknaden, men också
på det förhållandet, att Sverige varit hänvisat till en ganska stor import av
handelsjärn och annat järn samtidigt som det exporterat en stor mängd jii.rnmalm.
så att det bildat de materiella förutsättningarna för en tysk storindustri.
Därför har jag också ansett, att det legat ett mycket starkt skäl i
att vara djärv och trots ett visst slags expertis oell trots det motstånd, som
rests från visst håll, gå in för den norrbottniska järnmalmens förädling.

Nu bär riksdagen accepterat detta betraktelsesätt, men det måste vara för

Nr 25.

Onsdagen deri 21 juni 1944 fm.

Ytterligare anslag till Norrbottens Järnverk. (Forts.)
statsmakterna en angelägenhet av första rangen, att de pengar som nu investerats
och de ansträngningar som därvidlag gjorts icke spolieras genom att
man stryper möjligheterna för en sådan utveckling, att denna järnförädling
möjliggör så hög räntabilitet som möjligt.

Jag tror som sagt, herr talman, att handelsministern betraktar saken på
samma sätt, och därför kan jag nöja mig med att uttala den förhoppningen,
att det icke skall dröja länge, innan riksdagen verkligen får taga ställning
till ett konkret förslag om byggandet av thomasverket i Norrbotten. Ty detta
är nödvändigt, örn man verkligen skall kunna utveckla denna järnförädling och
basera den på en ekonomiskt sund och god grundval. Det är icke minst nödvändigt
för att man med framgång skall kunna slå tillbaka de attacker, som
nu och framdeles komma att göras mot den norrbottniska järnförädlingen.

Herr Mosesson: Herr talman! Jag tillät mig att för tre år sedan, när denna
fråga var uppe, yttra några ord. Jag är icke alls sakkunnig, men jag har
varit uppe i Norrland och försökt bilda mig en uppfattning om de spörsmål
det nu gäller. Jag kan förstå norrlänningarna, att de icke kunna lida, att deras
landsända alltjämt skall vara och betraktas rent av såsom en råvarubas. Jag
tror, att inom de gränser statsutskottet år 1941 drog upp riksdagen är väl försvarad
med vad som då beslöts, nämligen att till det tackjärnverk som vi ha
där uppe också ett thomasverk skall uppföras. Jag har varit där uppe och
studerat anläggningarna sedan tackjämverket satts i gång.

Herr talman! Jag kan icke göra annat än att i likhet med norrlänningarna
ge utryck åt den förhoppningen, att den utredning som är anbefalld
måtte leda till att det verkligen blir en ytterligare utbyggnad av det järnverk
som vi ha där uppe — den landsdelen till gagn och, som jag tror, hela landet
till fromma.

Häruti instämde herr Hansson i Skediga.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, biföll kammaren vad
utskottet hemställt.

§ 10.

Elektrifiering Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 196, i anledning av Kungl. Maj:ts
av järnvägs- proposition angående elektrifiering av järnvägslinjen Stockholm—Tillberga—
linien Stock- J^ninsholm—Till-
1

berga—
Köping.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade

Herr Hagård: Herr talman! Såväl statsrådet som statsutskottet ha i detta
sammanhang bringat i erinran 1943 års riksdags uttalande i samband med
elektrifieringen av linjen Östersund—Storlien, att därefter turen skulle komma
till järnvägen Varberg—Borås—Herrljunga—Uddevalla. Emellertid har
nu lagts fram ett förslag, att järnvägslinjen Stockholm—Tillberga—Köping
skall elektrifieras, och mot detta kan knappast någon gensaga- göras med hänsyn
till den motivering som förebragts. I detta sammanhang har emellertid
framskymtat en järnvägslinje, som möjligen skulle bryta turen, nämligen linjen
Lund—Kävlinge—Landskrona med bilinjen Landskrona—Billeberga. På
grund av detta vill jag, herr talman, hemställa, att herr statsrådet ville, när det
gäller nästa etapp på utbyggandet av elektrifieringen, taga under övervägande
örn man icke skulle kunna behålla den tur, vari denna järnväg i södra Västergötland
ställdes av riksdagen. Jag hoppas, att man kan förvänta, att, så snart
tidsförhållandena det medge, förslag skall framläggas örn elektrifiering av

Onsdagen den 21 juni 1944 fm.

Nr 25.

Elektrifiering av järnvägslinjen Stockholm—Tillberga—Köping. (Forts.)
järnvägslinjen Varberg—Borås—Herrljunga—Uddevalla. Jag har, herr talman,
velat understryka detta men har för närvarande givetvis intet annat
yrkande än om bifall till utskottets förslag.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 11.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 197, i anledning av Kungl. Maj:ts Anslag till
proposition angående anslag till upplysningsverksamhet i utlandet angående
Sverige jämte i ämnet väckt motion. utlandet angå ende

Sverige.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Fru Rydh Munck af Rosenschöld: Herr talman! När min medmotionär och
jag kommo överens om att med anledning av Kungl. Maj:ts proposition motionera
om ett ökat anslag för det tilltänkta institutet för upplysningsverksamhet
i utlandet och avsågo det ökade anslaget för en särskild upplysningsverksamhet
i Latinamerika, hade vi kanske icke alltför stora förhoppningar
på att lyckas få utskottet med oss. Men då vi båda från såväl resor som forskningar
i Latinamerika och genom fortsatt kontakt med personer och olika
organ där ute äro av den uppfattningen, att Sverige har stor anledning att
särskilt väl vårda sig örn sina förbindelser med dessa visserligen avlägsna
men rikt utrustade länder, ville vi i varje fall fästa uppmärksamheten på att
vi icke tyckte oss ha funnit detta faktum tillräckligt beaktat i planeringen
för det tilltänkta institutets verksamhet. Om man nämligen studerar den i
propositionen införda budgeten för det första verksamhetsåret och förhör sig
angående de där upptagna summorna på 225 000 och 223 500 kronor för respektive
fortsatt upplysningsverksamhet i Amerika och till svensk-amerikanska
nyhetsbyrån, så får man sin förmodan bekräftad, att med Amerika där avses
Förenta staterna, och att beloppen i själva verket redan äro disponerade för
givna ändamål. Och vad värre är, så gott som alta övriga summor i budgeten
äro disponerade på det sättet, att ytterst obetydliga belopp kunna tänkas
komma upplysningsverksamheten i de latinamerikanska länderna till godo.

Nu finns det visserligen ett statsanslag på 50 000 kronor direkt avsett för
Sydamerika, som icke kommer att förvaltas av institutet utan som. direkt
från utrikesdepartementet skall — såsom det redan sker — ställas till vara
legationers förfogande. Men även detta belopp är avsett för viss given användning,
särskilt till den överföring av svensk nyhetsförmedling, som nu äger
rum från New York till Rio. I och för sig är detta givetvis en god sak, men
det är icke vad motionärerna avse.

I de här berörda länderna hyser man ett starkt intresse för ett verkligt
kulturutbyte med högtstående länder och kanske icke minst med neutrala
länder av vår karaktär — ett. utbyte som bör komma direkt från
vårt tand och icke via någon replipunkt i ett annat land. När jag
för min del betonar vikten av ett kulturutbyte, är jag icke omedveten
om att vi också ha stora intressen att tillvarataga i vårt handelsutbyte med
dessa länder, dag är tvärtom angelägen betona, att jag tror, att vi ha stora
outnyttjade möjligheter att öka exporten av våra egna högt skattade industrialster
just dit. Men jag anser det såsom en stor vinning, om handelsutbytet kan
ske i en atmosfär av vänskaplig förståelse de båda agerande parterna emellan
för varandras kultur. Sverige har i hög grad förutsättningar för en mycket
stor goodwill i Latinamerika. Genom enskilda forskares arbete har Sverige på
ett för ett litet tand enastående sätt — jag skulle till och med vilja säga till

22 Nr 25. Onsdagen den 21 juni 1944 fm.

Anslay till upplysningsverksamhet i v,ilandet angående Sverige. (Forts.)
en grad som knappast överträffas av något land —• bidragit till utforskandet
av dessa länder. Men detta är där nere knappast känt utanför forskarnas
krets. Våra industriprodukter av kvalitetstyp äro högt skattade där ute, men
man träffar ofta bildade personer som icke veta, att dessa varor äro svenska
eller som i varje fall veta oändligt litet om vårt land. Vad som skulle vara
av den största vikt och säkerligen i hög grad öka intresset för både vårt land
och våra produkter vore den personliga kontakt, som föredragsresor och överhuvud
taget ett rikare utbyte av representanter för vetenskap, konst och socialvård
samt, icke minst, stipendiater skulle kunna innebära, icke blott så, att
svenskarnas resor skulle bli talrikare utan också att inbjudningar skulle utgå
till besök i vårt land. Var och en som under aldrig så blygsamma former haft
tillfälle att göra en insats där ute vet, med vilket intresse en svensk mottas, och
i huru hög grad man tar notis i press och radio örn vad denne svensk har att
meddela beträffande sitt land.

I vår fredsplanering borde alltså enligt mitt förmenande ett större avseende
än man kan utläsa ur programmet för det svenska institutet fästas vid våra
förbindelser med Latinamerika. Motionärerna äro också övertygade. örn att de
svenska företag, som ha alldeles särskilda intressen att företräda där nere,
skulle vara mycket benägna för att ge ett extra bidrag just för detta ändamål.
Men det vore samtidigt av stor vikt för ifrågavarande länders intresse
för oss, örn staten underströk sitt intresse för dessa länder. Ett uteblivande
av tecknen därpå kan helt visst missförstås. Enligt vad jag har mig bekant
äro representanterna för dessa länder varken ovetande örn eller okänsliga för
den diskussion, som förts med anledning av det tilltänkta institutet.

Utskottet ställer sig på intet sätt avvisande mot andemeningen i motionen.
Tvärtom säger utskottet: »Utskottet förutsätter emellertid, att de synpunkter
på betydelsen av förbindelser med de sydamerikanska republikerna, som motionärerna
framhållit, därvid också bliva beaktade.» Det är vår förhoppning,
att så också skall ske och att det ett kommande år skall taga sig uttryck i ett
större anslag, som gör det möjligt för institutet att särskilt verka för det
syfte som motionärerna avsett.

Herr Törnkvist: Herr talman! Det anslag, som här behandlas, har ju på
det sättet förändrat karaktär, att pengarna nu skola anslås till ett särskilt
institut, som skabl bli centralen för upplysningsverksamheten angående Sverige
i utlandet. Utskottet har för sin del givetvis icke kunnat bilda sig någon
bestämd uppfattning örn hur denna omvandling av propagandacentralen kan
komma att utfalla och har följaktligen icke heller kunnat säga vare sig direkt
ja eller direkt nej utan har förklarat, att den nya vägen bör kunna prövas.
Det statsbidrag, som har begärts för detta arbete för kommande budgetår,
har utskottet som synes tillstyrkt.

_ Det är givetvis icke möjligt för utskottet att ge en eklatant fullmakt utan
vidare redan på detta stadium, då verksamheten just skall börja och ännu
icke, såvitt jag förstår, har fått sin definitiva organisatoriska utformning.
Utskottet har också sagt, att »det framlagda förslaget örn inrättande av ett
svenskt institut för kulturellt utbyte med utlandet synes^ utskottet innebära
en form, som under förhandenvarande omständigheter bör prövas». Institutet
bör alltså organiseras och få tillfälle att arbeta åtminstone ett år. När detta
år gått till ända och riksdagen nästa gång står iniför ett nytt anslagsbehov,
bör man få tillfälle att bedöma hur arbetet bär utvecklat sig. I utskottets
tillstyrkande ligger naturligtvis, att utskottet anser sig kunna hysa förtroende
såväl till det blivande institutet som till utrikesdepartementets inflytande
på verksamheten i fråga. Jag skulle för min del också tro, att denna

Onsdagen den 21 juni 1944 fm.

Nr 25.

Anslag till upplysningsverksamhet i utlandet angående Sverige. (Forts.)
verksamhet kommer att bli av betydelse. Statsutskottet tillstyrker alltså
Kungl. Maj:ts förslag, och jag hoppas, att kamrarna också skola bifalla detsamma.

Motionärernas framställning har ju, som icke är så alldeles ovanligt i sådana
situationer som denna, rullat upp ensidiga problem i ett större sammanhang.
Det är nämligen alldeles tydligt att man genom att föreslå, att Sydamerika
skall få vissa intressen tillgodosedda, icke bär uttömt möjligheten att
väcka förslag örn tillgodoseende av speciella intressen. Ingenting bar hindrat
exempelvis, att liknande förslag kunnat komma fram exempelvis beträffande
sydöstra Europa eller Ryssland och att man föreslagit särskilda anslag även
för sådana ändamål. Yrkanden av detta slag böra följaktligen tagas upp på
det sätt, som de böra uppfattas, nämligen såsom opinionsyttringar. Utskottet
bär för sin del icke nu kunnat säga annat än att om nu en särskild basorganisation
skall svara för denna upplysningsverksamhet och staten skall lämna
bidrag till densamma, så skall denna basorganisation representera de klart
givna svenska intressena i denna utländska upplysningsverksamhet. Sedan
får man i efterhand kontrollera, huruvida svenska intressen verkligen^ lia blivit
tillgodosedda eller, om man så vill, huruvida svenska intressen ha åsidosatts
av detta institut under dess verksamhet.

Jag kan alltså föreställa mig, att motionärerna kunna vända sig till utrikesdepartementet
eller direkt till det blivande institutet för att föra fram sina
synpunkter och ange de intressen, som enligt deras mening böra bliva tillgodosedda.
Någon annan ståndpunkt är i nuvarande läge icke gärna möjlig
att inta. Skulle sedermera, när riksdagen nästa år skall ta ställning till frågan
örn nytt anslag, den redogörelse för verksamheten, som vi hoppas riksdagen
då skall få, ge anledning till något uttalande eller några önskemål, så
är det alldeles tydligt, att riksdagen icke kommer att vägra lämna sin medverkan,
ifall då resta anspråk äro berättigade, d. v. s. örn man kan konstatera,
att institutet icke har visat sig lia uppfyllt de önskningar, som vi ha
rätt att ställa, eller ha motsvarat det förtroende, som vi nu äro beredda att
visa detsamma. Institutet skall alltså — det lia vi räknat med — tillgodose
klart svenska intressen i alla de länder, där vi ha några intressen att bevaka.

Jag hemställer, herr talman, om bifall till utskottets förslag.

Herr Sefve: Herr talman! Jag förstår så innerligt väl, att utskottet härvidlag
icke har velat vara mera konungslig än konungen själv, särskilt som
det här gäller att anvisa ett anslag till ett till formen nytt ändamål. Herr
Törnkvist bär också rätt i det han säger, att det i viss mån är särintressen,
som motionärerna här velat föra fram. Jag vill emellertid påpeka, vad som
delvis redan har sagts här förut och som även har framhållits i motionen,
att de anslag, som stå upptagna på institutets budget, lia visat sig vara bundna
i mycket stor utsträckning, varför en ganska liten del måste bli över just
för de länder, som det här är fråga örn, länder som för oss spelat en synnerligen
stor roll före kriget och i särskilt hög grad nu under kriget och som
även i fortsättningen kunna förväntas bli av mycket stor betydelse för oss.

Jag vill också påpeka, att just den typ av propaganda, som är avsedd att
bedrivas av institutet, ligger särskilt väl till för dessa länder, nämligen under
den förutsättningen att den där nere bedrives1 självständigt. Den propaganda,
som vi skola ha där nore, får nämligen icke framstå såsom av någon sekunda
kvalitet och beroende av verksamheten i något annat land.

Herr talman! Jag inser som sagt mycket vill, att utskottet icke gärna kan
lia intagit någon annan ståndpunkt än det har gjort, och jag ber under sådana
förhållanden att få yrka bifall till utskottets förslag.

Nr 25.

Onsdagen den 21 juni 1944 fm.

Anslag till upplysningsverksamhet i utlandet angående Sverige. (Forts.)

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Jag skall icke med många ord förlänga
denna debatt. Jag har för min del icke använt mig av mina möjligheter
att motionera för att därmed framföra mina synpunkter. Anledningen härtill
var kort och gott den, att jag icke egentligen är klar över vilken ställning man
skall intaga till en sådan fråga som denna. Kent allmänt har förslaget gjort
det intrycket på mig, att det här i mycket hög grad gäller att tillgodose ett
merkantilt syfte, och jag tycker för min del, att man i så fall borde kunnat
överlämna saken åt dem, som i alla fall skola lia huvudansvaret för detta, nämligen
åt de industriella intressena och framför allt kanske de svenska exportintressena.
Jag tycker icke, att de skulle ha behövt gå till staten med begäran,
att staten med ett särskilt anslag skulle understödja den reklamapparat, som de
förmodligen anse sig behöva och som naturligtvis ur vissa synpunkter kan vara
ganska nyttig.

Det var det ena jag ville säga. Det andra är, att jag blivit ganska fundersam
över den motivering, som man har anfört för att man icke skall göra detta
institut till ett statligt organ. Man säger sig nämligen frukta, att detta s. k.
kulturorgan skulle bli alltför byråkratiserat, därest staten skulle ha hand om
detsamma. Jag tycker för min del, att med samma motivering skulle man nästan
kunna överlämna åt den svenska storindustrien att taga hand örn våra universitet
och våra högre läroanstalter, ifall man nu anser, att örn staten gör
det blir det en onödig byråkratisering.

Vidare vill jag säga, att jag tror det finns åtskilliga områden, där det skulle
vara ännu mera motiverat med en svensk upplysningsverksamhet, låt vara
kallad kulturverksamhet, än i just de områden, som det här är fråga örn och
där ju Sverige ändå redan har tillkämpat sig ett gott namn och har en god
marknad och bedriver en mycket omfattande handelsverksamhet och naturligtvis
också kulturell verksamhet.

Herr talman! Dessa reflexioner gjorde jag första gången jag tog del av propositionen.
Å andra sidan är det i sakens nuvarande läge icke möjligt för mig
att göra ett direkt yrkande i ena eller andra riktningen. Jag tycker emellertid
som sagt, att de, som framför allt måste vara intresserade av denna sak,
borde ha kunnat klara upp den utan att staten skall på ett bräde behöva ge
ut en halv miljon kronor, och det blir naturligtvis i fortsättningen kanske
ännu mera, kanske miljoner. Därom vet man för ögonblicket ingenting. Jag
har i alla fall icke något särskilt yrkande utan har endast velat framföra dessa
mina dubier.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 12.

Omoryanisa- Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 198, i anledning av Kungl. Majlis
tion av statens proposition angående omorganisation av statens informationsstyrelse m. m. järnstyrelse
m. m. te 1 amnet vackta motioner,

I propositionen nr 285 hade Kungl. Majit under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över utrikesdepartementsärenden för den 19 maj 1944
föreslagit riksdagen att till Statens informationsstyrelse för nämnda budgetår
anvisa dels till Avlöningar ett förslagsanslag av 210 000 kronor dels ock till
Omkostnader ett förslagsanslag av 50 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till behandling förehaft fyra inom riksdagen
väckta motioner.

I två likalydande motioner, väckta, den ena inom första kammaren av herr
E. A. Lindhlom m. fl. (I: 51) och den andra inom andra kammaren av herr

Onsdagen den 21 juni 1944 fm.

Nr 25.

Omorganisation av statens informationsstyrelse m. m. (Forts.)
Svensson i Ljungskile m. fl. (II: 102), hade hemställts'', att riksdagen ville vid
beviljandet av anslagen till informationsstyrelsen uttala, att styrelsen borde
avvecklas under budgetåret 1944/45 samt att i samband därmed förslagsanslaget
till avlöningar åt styrelsen måtte nedsättas till 120 000 kronor och förslagsanslaget
till omkostnader åt densamma till 30 000 kronor.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte för budgetåret 1944/45 under tredje huvudtiteln anvisa a)

till Statens informationsstyrelse: Avlöningar ett förslagsanslag av 210 000
kronor;

b) till Statens informationsstyrelse: Omkostnader ett förslagsanslag av
50 000 kronor;

II. att motionerna I; 51 och II: 102 samt I: 80 ävensom II: 287 måtte anses
besvarade genom vad utskottet i sin motivering anfört.

Utskottets hemställan föredrogs; och yttrade därvid:

Herr Svensson i Ljungskile: Herr talman! Jag har tillsammans med några
kamrater här i kammaren vid riksdagens början väckt en motion, nr 102, som
går ut på att riksdagen skulle minska anslaget till informationsstyrelsen till
hälften av vad Kungl. Majit hade begärt, d. v. s. till 120 000 kronor vad gäller
avlöningar och till 30 000 kronor i fråga om omkostnader. Vidare hemställde
vi, att riksdagen skulle uttala det önskemålet, att verksamheten i sin helhet
skulle avvecklas under budgetåret 1944/45. Sedermera har det framlagts en ny
proposition med återkallande av det anslagsäskande, som gjordes vid riksdagens
början, och med förslag örn vissa beskärningar av informationsstyrelsen
och vissa nedprutningar av anslagsbeloppen från sammanlagt 300 000 kronor
till 260 000 kronor. I detta sammanhang borde kanske också nämnas, att även
vissa prutningar ha vidtagits när det gäller den s. k. folkberedskapen.

Den nya framställningen från hans excellens utrikesministerns sida synes
mig visa, att informationsstyrelsen, i varje fall sådan den nu senast har varit,
haft en omfattning och krävt en kostnad av det omfång, att hans excellens utrikesministern
icke själv velat försvara det.

Utskottet har nu behandlat propositionen och motionerna och konstaterar,
att den allmänna avdelningen skulle i sin helhet avvecklas och pressöversikterna
indragas. Örn dessa på det sättet föreslagna indragningar säger departementschefen,
att »i likhet med pressnämnden finner jag nämligen, att de nu
ifrågasatta inskränkningarna kunna genomföras oberoende av frågan, huruvida
Sveriges utrikespolitiska läge försvåras eller förbättras». Örn det förhåller
sig på det sättet, att dessa utväxter kunna skäras bort alldelas oberoende
av hur det utrikespolitiska läget gestaltar sig, kan man icke undgå att fråga
sig, varför de överhuvud taget någonsin ha kommit till. Kan man nu saklöst
vara dem förutan oberoende av det utrikespolitiska läget borde man ha kunnat
vara det även från första början.

Utskottet accepterar nu Kungl. Maj:ts linje men understryker samtidigt, att
»därest det skulle visa sig möjligt att redan under nästkommande budgetår
vidtaga ytterligare åtgärder, som syfta till styrelsens avveckling», så är det
önskvärt att så sker. Utskottet säger också, att »hinder icke torde föreligga för
Kungl. Majit att träffa anstalter i sådan riktning».

För min del anser jag, att dessa uttalanden böra understrykas. Jag kan emellertid
icke känna mig övertygad örn att vi i fortsättningen behöva en informationsstyrelse
av den omfattning, som föreslås i den senast framlagda propositionen.
Att det kan finnas en del moment i inforrnationsstyrelsens verksamhet,

Nr 25.

Onsdagen den 21 juni 1944 fm.

Omorganisation av statens informationsstyreise m. m. (Forts.)
som kunna behöva upprätthållas även i fortsättningen, vill jag icke förneka,
men jag tror, att de sakerna skulle kunna ordnas utan att uran upprätthåller
detta särskilda ämbetsverk. I varje fall om man nu tar ytterligare ett år på
sig för avveckling och anpassning tycker jag, att man nästa år så här dags
skulle kunna vara färdig att avveckla informationsstyrelsen. Varje människa,
som har något intresse av allmänna angelägenheter, vet ju hur ofantligt mycket
svårare det är att ta något ifrån än att lägga något till statsförvaltningen.
Det finns en mycket stor inneboende tröghet, och sedan en institution av vad
slag som helst en gång har kommit till finns det alltid en hel del skäl för att
upprätthålla den. Det är alldeles klart, att de, som där lia funnit sitt verksamhetsfält,
måste kunna prestera en hel del skäl varför verksamheten bör fortsätta.
I annat fall skulle ju ställningen vara något underlig. Med hänsyn till
de svårigheter, som alltid möta när det gäller att skära ned statsförvaltningen
på något område, tror jag att riksdagen bör uttala sig mycket bestämt på de
punkter, där möjlighet därtill förefinnes.

På samma gång som jag tacksamt noterar vad som har föreslagits från utskottets
sida vill jag dock för egen del icke räcka ett enda finger åt tanken på
att denna inf orma tionsstyrelse skulle bli en permanent institution. Jag ber
därför, herr talman, att få yrka bifall till motionen nr II: 102.

Herr Ward: Herr talman! Då även jag är motionär i ärendet skall jag be
att få säga några ord, innan kammaren går att fatta sitt beslut.

Det vanliga är ju, att det är propositioner, som föranleda motioner. Just nu
stå vi emellertid inför det något sällsamma förhållandet, att det tydligen är
motioner, som ha föranlett en kungl, proposition. Jag säger icke detta för att
klandra Kungl. Majit för senfärdighet, långt därifrån. Jag noterar i stället
med stor tillfredsställelse, att herr utrikesministern tydligen har med stort
intresse följt de framställningar, som lia gjorts i de olika motionerna. Jag har
dessutom en alldeles speciell anledning att uttala min tillfredsställelse, därför
att ett pär av de anvisningar, som lämnas i den motion, som väckts av mig
och herr Bergström, lia från regeringens sida befunnits vara sådana, att de
kunnat intagas i den kungl, propositionen.

Det är klart, att när vi lia motionerat örn att riksdagen nu skulle uttala, att
informationsstyrelsen borde helt avvecklas under det kommande budgetåret, lia
vi icke kunnat vara alldeles tillfredsställda med det resultat, till vilket statsutskottet
har kommit, men vi notera ändå med tillfredsställelse att utskottet i
sin motivering så klart sorn skett har framhållit, att man bör under det kommande
budgetåret undersöka, örn icke ytterligare förenklingar i avvecklande
syfte kunna företas.

Jag hyser fortfarande den uppfattning som jag givit uttryck åt i den motion
jag nyss nämnde, nämligen att denna informationsverksamhet lämpligen borde
kunna fördelas på andra statsorgan och att man sålunda borde kunna avveckla
informationsstyrelsen. Det förefaller mig nämligen vara på det sättet — och
det lär icke kunna bestridas — att i den mån en myndighet, exempelvis försvarsstaben,
uttalar en bestämd mening om att det och det icke lämpar sig för publicering,
kan inte heller informationsstyrelsen lämna tillstånd till publicering. Då
måste man fråga sig, varför man i sådana fall icke skulle lika väl kunna vända
sig till försvarsstabens pressdetalj som att gå omvägen över informationsstyrelsen.
På samma sätt förhåller det sig med de informationer, som lämnas i utrikespolitiska
ärenden. Utrikesdepartementet har ju en egen pressbyrå, och varför
skulle inte denna kunna lämna tidningarna de anvisningar, som tidningarna i
detta avseende behöva?

Jag har här i min hand en av informationsstyrelsens s. k. gråa lappar, som

Onsdagen den 21 juni 1941 fm

Nr 25.

Omorganisation uv statens information-sstyreise m. m. (Forts.)
utsändas till tidningarna. Naturligtvis skall jag icke röja, vad denna gråa lapp
innehåller, men jag skall i stället nämna en sak, som kan ha sitt intresse i samband
med behandlingen av den nu föreliggande frågan. Texten på denna gråa
lapp slutar med orden: »Samråd vid behov med kollegerna inom spridningsområdet
och i tveksamma fall med utrikesdepartementets pressbyrå!» Den dyrbara
informationsstyrelse som vi lia och som riksdagen nu skall votera anslag
till hänvisar således tidningarna till att i detta fall vända sig till utrikesdepartementets
pressbyrå. Man måste fråga sig: varför skulle icke denna lilla lapp
kunna utdelas direkt från utrikesdepartementets pressbyrå i stället för genom
informationsstyrelsen? Jag menar, att hela denna organisation är sådan, att
man kan ha anledning ifrågasätta, örn dess tillvaro är nödvändig.

Jag är alldeles övertygad örn att därest vi hittills under det pågående kriget
skulle lia dragit oss fram utan en central informationsverksamhet och riksdagen
nu skulle fått ett förslag på sitt bord om att inrätta en dylik informationsstyrelse,
så skulle riksdagen säkert resolverat, att detta vore fullkomligt
onödigt. Men skulle nian lia den uppfattningen under nu angivna förutsättning,
då bör man väl också lia den under den förutsättning som nu i verkligheten
föreligger. Det är därför enligt mili mening starka skäl för att hålla tanken
på en snabb avveckling av informationsstyrelsen vid liv, och jag vill hoppas,
att det uttalande, som statsutskottet gjort och som väl riksdagen nu kommer
att ställa sig bakom, skall beaktas av hans excellens utrikesministern, och att
man sålunda under det kommande budgetåret skall vidtaga alla tänkbara åtgärder
för att i awecklingssyfte förenkla denna verksamhet.

Innan jag lämnar denna plats skulle jag emellertid vilja säga ett par ord
örn informationsstyrelsens verksamhet överhuvud. Jag är, som kammarens ledamöter
i allmänhet känna till, själv pressman och bär sålunda ganska goda
möjligheter att bilda mig en uppfattning örn både utsträckningen och kvaliteten
av det arbete som informationsstyrelsen utför. Jag vill icke gå så långt, att
jag säger, att allt vad denna styrelse gör är meningslöst, eller att jag ger den
någon annan förklenande karakteristik. Men nog kan man ha anledning säga,
att den information som tidningarna numera erhålla är i det allra magraste
laget. Jag förstår icke, örn man ser saken ur tidningspressens synpunkt, varför
staten skall vara nödsakad att betala ut dessa väldiga belopp till informationsstyrelsen.
Om jag ser tillbaka på förhållandena exempelvis under innevarande
år, är det väl strängt taget ingenting av större värde som tidningarna ha fått
från informationsstyrelsen med undantag av dessa gråa lappar och möjligen
ibland också ett grönt papper som innehåller vissa upplysningar. Hela detta
arbete skulle kunna utföras på ett mycket enklare och billigare sätt, därom är
jag fullkomligt övertygad, och jag tror, att om man från alla håll ville verkligt
fördomsfritt pröva denna fråga, så skulle man uppenbarligen'' snart kunna vara
färdig med avvecklingen av informationsstyrelsens verksamhet.

Såsom frågan nu ligger till och eftersom vi i alla fall kommit ett stycke
på vägen, i det att statsutskottet har uttalat sig i överensstämmelse med den
mening som jag och herr Bergström givit uttryck åt i vår motion, vill jag. herr
talman, inte göra något yrkande utan nöja mig med att understryka vad jag
sagt angående önskvärdheten av att man så snart som möjligt utnyttjar varje
möjlighet att få en fullständig avveckling av informationsstyrelsen till stånd.

Häruti instämde herr Bergström.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Gunther: Herr talman!
Närmast i anledning av vad herr Svensson i Ljungskile yttrade i slutet av sitt
anförande ber jag att få begagna tillfället att säga, att jag nu liksom tidigare

Nr 25.

Onsdagen den 21 juni 1944 fm.

Omorganisation av statens in[orniationssl;//reise m. m. (Forts.)
vill betrakta informationsstyrelsen sorn ett kristidsorgan, som bör avvecklas i
deri mån som krisläget upphör. Det har i diskussionen av denna fråga i pressen
antytts, att propositionen skulle ha det bakom liggande syftet att möjliggöra,
att informationsstyrelsen skulle bli permanent. Så är icke förhållandet.
Det är alltså med tillfredsställelse och med instämmande, som jag har tagit
del av det tillägg till sått tillstyrkande av propositionen, sam statsutskottet
har gjort och som läste upp av herr Svensson i Ljungskile.

Herr Törnkvist: Herr talman! På grund av de anföranden som hållits här
ser jag mig nödsakad att göra några erinringar.

Det vill förefalla, som örn .statsutskottet i denna debatt skulle blivit satt på
de anklagades; bänk och som om man ansåge, att utskottet representerade oviljan
mot inf ormationssty rel sens avveckling. Det förhåller sig ingalunda på det
sättet. Jag vill erinra örn ett par omständigheter, som äro värda att observeras
i detta samlmainhang. Den första är behandlingen av den första instruktionen
för informationsstyrelsen, som statsutskottet fick att behandla 1940.
När denna instruktion kom till statsutskottet, ville vi icke vara med på den
form för informationsstyrelsens arbete som där var nedskriven, nämligen att
informationsstyrelsen skulle ha till uppgift att övervaka pressen. Yi vägrade
för vår del att godkänna denna formulering, och samtidigt som vi tillstyrkte
anslaget till informationsstyrelsen, hemställde vi, att Kungl. Majit skulle vidtaga
åtgärder för att fjärma ett sådant för pressen ytterst närgånget uttryck.
Detta godkände riksdagen, och frampå hösten samma år ändrades instruktionen.
Det drog emellertid ovanligt långt ut på tiden, innan den handling genomfördes
som riksdagen uttalat sig för.

I fjol framträdde några representanter i riksdagen med begäran örn att in-.
formationsstyrelsen skulle få en fastare form, att den skulle förankras i.
Kungl. Majlis kansli och till och med få ett statsråd till chef. Stateutskottet
uttalade sig med bestämdhet emot en sådan utveckling. Denna kammare höll
emellertid på att avslå utskottets förslag på denna punkt. Det var med blott
två rösters majoritet, som statsutskottet segrade med sitt förslag örn att avvisa
en sådan tanke och att beteckna informationsstyrelsen, alldeles som hans excellens
utrikesministern nu gjort, som ett kristidsorgan. Utskottet segrade som
sagt i denna kammare med blott två rösters majoritet, och där finns inom utskottet
intet underlag för ett försök från någon ledamot av kammaren att
framträda med några slags otålighetslater i fråga om informationsstyrelsen.
I statsutskottet har informationsinstitutet icke haft någon sådan förankringj
att det finns den ringaste risk för att utskottet skall medverka till att onödigt
förlänga dess liv.

När vi i år icke gått längre än vad Kungl. Majit föreslagit, så får kammaren
vara vänlig att observera, att Kungl. Maj :te senaste förslag innebär en början
till avveckling av informationsstyrelsen. När utskottet nu ytterligare understryker,
att arn utvecklingen under kommande budgetår skulle medge en ytterligare
avveckling, d. v. s. en ytterligare minskning av informationsstyrelsens
arbete fram mot en fullständig avveckling, så har utskottet därmed endast understrukit
sin egen konsekvent genom åren bibehållna inställning till informationsstyrelsen.
Men det är klart, att beredskapen på detta område tarvar praktiskt
taget samma behandlingsmetoder sorn beredskapen på andra områden —
det få vi icke förbise — och följaktligen är det lika svårt att genomföra en
plötslig förändring bär som det är på övriga områden. Liksom vi ha successivt
uppbyggt vår styrka i beredskapshänseende för att möta tidens vid vissa tillfällen
allt mer kraftiga påfrestningar, så få vi nöja oss med att avveckla denna

Onsdagen den 21 juni 1944 fm.

Nr 25.

Omorganisation av statens informationsstyrelse m. m. (Forts.)
beredskap i samma takt, så att vi icke slå sönder ting som kunna ligga bakom
utan möjlighet till en successiv avveckling. Skulle de litet profetiska ord som
hörts från väster de senaste dagarna få något verkligt innehåll, är jag för min
del, särskilt sedan hans excellens utrikesministern har yttrat sig, övertygad örn
att en isådan situation kan inträffa, att vi vid nästa års riksdag icke behöva
diskutera frågan örn något informationsinstitut. En sådan utveckling är naturligtvis
högst önskvärd, enär den ju skulle innebära en förhoppning örn att
tidens allmänna press på os.s skulle lätta, icke allenast litet utan måhända mycket
och kanske rent av definitivt.

Jag hemställer örn bifall till utskottets förslag.

Herr Svensson i Ljungskile: Herr talman! Jag ber att med tillfredsställelse
få taga fasta på hans excellens herr utrikesministerns uttalande, att informationsstyrelsen
är ett kristidsorgan, som bör avvecklas.

När herr Törnkvist säger, att det endast var med två rösters majoritet som
kammaren i fjol avvisade ett förslag att inlemma informationsstyrelsen i ett
departement och på det sättet göra den permanent, och därav drar den slutsatsen,
att det inte finns något underlag för någon här i kammaren att framträda
med några otålighetslater, så skulle jag bara vilja svara, att .jag tycker,
att denna missriktade framstöt i fjol och kammarens inställning den gången
är en särskild anledning för dem som ha en annan uppfattning att ge den till
känna och understryka den. Jag har ju alltjämt den uppfattningen, att vi under
det kommande budgetåret kunde reda oss utan en information för 150 000
kronor.

Herr Törnkvist: Herr talman! Jag vill blott understryka, att statsutskottet
har konsekvent givit till känna sin mening om att informationsstyrelsen
är en kristidsinstitution. Hans excellens utrikesministern har i dag bekräftat,
att så är förhållandet. Det var detta jag ville understryka såsom skäl till att
motionärerna icke behöva vara så otåliga rörande avvecklingen av informationsstyrelsen.

överläggningen var härmed slutad. Herr talmannen gay propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till de i ämnet väckta
motionerna I: 51 och II: 102; och biföll kammaren vad utskottet hemställt.

§ 13.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:

nr 199, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning örn anslag för budgetåret
1944/45 till bidrag till ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under
militärtjänstgöring;

nr 200, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anordnande av
vissa ammunitionsförråd m. m.;

nr 201, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till kungörelse
örn ändring i vissa delar av krigsavlöningsreglementet den 15 juni 1939
(nr 278) m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 202, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beredskapsstat
för försvarsväsendet för budgetåret 1944/45; och

nr 203, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till
granskningsnämnden för vissa, patentansökningar m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

Nr 25.

Onsdagen den 21 juni 1944 fm.

§ 14.

Anekaffande Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 204, i anledning av Kungl. Maj:ts
av ytterligare proposition angående anskaffande av ytterligare en statsisbrytare m. m. jämte
entaTTmy''1 ämnet väckta motioner.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Lindberg: Herr talman! Jag har begärt ordet i denna fråga för att
säga några ord örn statsisbrytärnäs bemanning. Jag kommer icke att ställa
något särskilt yrkande på denna punkt, utan jag ber bara att få anföra några
särskilda synpunkter, när nu, som vi hoppas, denna fråga skall gå till förnyad
utredning.

Tidigare ha ju statens isbrytarfartyg bemannats av folk från flottan, och
det har ju också vid den utredning, som legat till grund för Kungl. Maj :ts
proposition i detta ärende, sagts ifrån att statsisbrytarna skulle bemannas med
folk från flottan. Men det har också framförts önskemål om att de skulle få
en civil bemanning. Man har ganska länge diskuterat denna fråga, även örn
detta icke kommit till uttryck i några offentliga handlingar. Därvid har också
i någon mån diskuterats, vilken bemanningsform som skulle vara den bästa,
den med folk från flottan eller den rent civila bemanningen.

Det kan ju hända, att man vid utredning kan komma fram till ett sådant resultat,
att det skulle visa sig vara billigare att bemanna isbrytarfartygen med
värnpliktiga och stamanställt manskap än att bemanna dem med civilt manskap.
Jag måste då säga, att det i detta fall endast blir en beräkning. Det
är nämligen så, att stora grupper av det svenska sjöfolket få gå arbetslösa
under vintertiden, därför att kustfartygen och en hel del av trampfartygen då
ligga upplagda. Det skulle således ur många synpunkter vara ömskvärt, att
man tog dessa arbetslösa besättningsmän till tjänst på isbrytarfartygen. Här
har vid skilda tillfällen gjorts sådana invändningar, som att man icke skulle
kunna få samma besättning till samma isbrytarfartyg vinter efter vinter. Men
det har ju visat sig, att när det gäller Stockholms stads isbrytare, har samma
besättning kunnat inmönstras på isbrytarna, alldeles oavsett den anställning
besättningsmännen haft över sommaren. Det har varit sådana besättningsmän,
som blivit arbetslösa och varit arbetslösa varje vinter.

När nu frågan går till utredning, hoppas jag, att man tar hänsyn till det
civila sjöfolkets svårigheter speciellt under vintertiden, och att denna fråga
sålunda blir grundligt genomdiskuterad, innan man kommer fram med ett förslag,
samt att de ekonomiska synpunkterna icke alltför starkt få ställa sig i
vägen för en så.dan anordning som jag nu förfäktat.

Jag vill sluta med detta, herr talman. Jag har intet yrkande, annat än att
denna fråga måtte komma till beaktande vid den kommande utredningen.

Under detta anförande hade herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr Nilsson i Göteborg: Herr talman! I den motion, som jag tillsammans
med herr Hagberg i Malmö väckt i detta ärende, ha vi framfört liknande synpunkter
som dem herr Lindberg här givit uttryck åt, men vi förmena, att det
så länge kriget pågår väl knappast är tänkbart att få till stånd någon annan
ordning för bemanningen än den nu tillämpade. Däremot ha vi i motionen
framhållit önskvärdheten av att man redan nu centraliserade ledningen för
statens isbrytning genom tillsättandet av en statens isbrytarinspektör.

Utskottet har ju hä.nvisat dessa spörsmål till den utredning, som förväntas
komma till stånd, och det är vår förhoppning att de synpunkter, som i motionen
anförts, där komma att vederbörligen beaktas.

Onsdagen den 21 juni 1944 fm.

Nr 25.

Anskaffande av ytterligare en statsisbrytare m. m. (Forts.)

Vad vidare beträffar havsisbrytningen i Kattegatt och Skagerack anser utskottet,
att den skall utföras av Göteborgs stads isbrytare. Så länge vintrarna
hålla sig milda, är det möjligt att denna anordning är tillräcklig för att sjöfarten
skall kunna fortgå obehindrat, men örn vi skulle få vintrar av samma
karaktär som åren 1939, 1940, 1941 och 1942 ställer sig saken annorlunda.

Utredningen hade föreslagit, att ersättningen för isbrytningen på Västkusten
skulle utgå enligt ett kontrakt mellan staten och Göteborgs hamnstyrelse,
men detta har varken departementschefen eller utskottet accepterat. Jag
vill givetvis inte bli misstänkt för att lägga mig i saken ur lokala synpunkter,
men jag kan dock inte underlåta säga, att det vore bättre att lia en överenskommelse
av mer långsiktig karaktär än att man från statens sida skall vid
varje särskilt tillfälle, då isbrytning är av behovet påkallad, utge ersättning
därför.

Vidare yttrades ej. Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 15.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 205, i anledning av Kungl. Majlis
proposition angående anslag till prisrabatte ring å vissa livsmedel m. m. jämte
i ämnet väckt motion.

I propositionen nr 262 hade Kungl. Majit under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över folkhushållningsärenden för den 21 april 1944
föreslagit riksdagen att för budgetåret 1944/45 under elfte huvudtiteln anvisa
dels till Prisrabattering å vissa livsmedel ett anslag av 105 000 000 kronor
dels ock till Förmalningsersättningar ett förslagsanslag av 40 000 000 kronor.

I samband därmed hade utskottet till behandling förehaft en inom andra
kammaren av fru Nordgren väckt motion (II: 517).

Utskottet hemställde

att riksdagen måtte

a) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å motionen II: 517
till Prisrabattering å vissa livsmedel för budgetåret 1944/45 under elfte huvudtiteln
anvisa ett anslag av 105 000 000 kronor;

b) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag till Förmalningsersättningar för
budgetåret 1944/45 under elfte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
40 000 000 kronor.

Reservationer hade avgivits:

1) av herrar Johan Bernhard Johansson, Bernhard Nilsson, Holmström,
Svensson i Grönvik, Persson i Falla, Holmdahl och Olsson i Kullenbergstorp,
vilka ansett,

dels att utskottets yttrande i fråga örn prisrabattering å vissa livsmedel
bort hava annan, i reservationen angiven lydelse;

dels ock att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte

a) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å motionen II: 517
till Prisrabattering å vissa livsmedel för budgetåret 1944/45 under elfte huvudtiteln
anvisa ett anslag av 100 500000 kronor;

2) av herrar Johan Bernhard Johansson, Bernhard Nilsson, Holmström,
Persson i Falla och Holmdahl, vilka ansett,

dels att utskottets yttrande i fråga om förmalningsersättningarna bort hava
den lydelse, reservationen utvisade;

dels ock att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte

Anslag till
prisrabattering
å vissa
livsmedel
m. m.

Nr 25.

Onsdagen den 21 juni 1944 fm.

Anslag till prisrabattering å vissa livsmedel m. m. (Forts.)

b) i anledning av Kungl. Maj :ts förslag till Förmalningsersättningar för
budgetåret 1944/45 under elfte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
28 000 000 kronor.

Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade:

Herr Svensson i Grönvik: Herr talman! Tillsammans med några andra utskottsledamöter
har jag till detta utlåtande fogat en reservation beträffande
prisrabatterna.

När det gäller det rabattsystem, som nu tillämpas, har kanske inte utvecklingen
gått såsom man från början tänkt sig. Det är uppenbart, att systemet
varit till mycken välsignelse därigenom att det skyddat de ekonomiskt svagast
ställda i samhället från att bli alltför mycket lidande av den förskjutning
i prisläget, som skett under kristiden. Men det har inte bara varit de
verkligt behövande, som fått del därav. Av de yttranden, som äro vidfogade
Kungl. Maj:ts proposition, framgår att inom åtskilliga län anser man från
kristidsnämndernas sida, att rabattsystemet fått alltför stor omfattning och
att rabattkort lämnats till sådana personer, som inte kunna sägas vara i behov
därav. Ja, det bär t. o. m. gått så långt att personer, som haft rätt att
erhålla rabattkort, icke ha ansett sig böra begagna sig av denna rätt.

Yi ha ju diskuterat frågan örn prisrabatterna ganska ingående vid olika
tillfällen här i kammaren, och jag är väl medveten om att det är svårt att
förenkla bestämmelserna på ett sådant sätt, att man inte gör någon orätt men
samtidigt ger dem hjälp som behöva det. Det måste alltid bli fler eller färré,
som komma att erhålla dessa rabatter utan att direkt vara i behov av dem.
Men man måste ju dock inställa sig på att rabattsystemet någon gång kommer
att upphöra eller i varje fall att få mindre omfattning. Vore det då inte,
med tanke på att den tiden kanske snart kan vara här, skäl i att i någon
mån börja inrätta sig för en successiv avveckling genom att gå den väg, som
vi i reservationen lia tänkt oss, nämligen sänka den högsta inkomstgräns, efter
vilken rabattkort generellt utdelas? Det har i de yttranden, som avgivits
av kristidsnämnderna, uppgivits att rabattkortens antal minskats på grund
av att människorna ha erhållit högre inkomster. Jag tror att det skulle kunna
ske en ännu väsentligare minskning, örn vi kunde få till stånd en sådan ordning,
att rabatterna enbart komma de grupper av inkomsttagare till godo, som
vore i verkligt behov därav. Såsom ett medel härtill ha vi reservanter föreslagit
den sänkning av inkomstgränsen, som framgår av reservationens formulering.

Men, herr talman, det är också en annan sak. som jag skulle vilja påtala
när det gäller utdelandet av rabattkort. För jordbrukarnas del tillämpar man
ett annat system än för övriga grupper, i det att man där går efter det taxeringsvärde,
som vederbörandes jordbruksfastighet har, och inte efter den taxerade
inkomsten. Jag har många gånger funderat över vad anledningen kan
vara till att man har olika metoder för tillämpandet av prisrabatteringen. Vore
det inte rimligare och riktigare, att alla medborgare tilldelades rabattkort efter
samma system, och att man förutom efter förmögenhetsförhållandena endast
ginge after den taxerade inkomsten? Som det nu är, så sättas jordbrukarna
i en särställning genom att det för deras: del är taxeringsvärdet som är
det utslagsgivande. Jag medger, att man efter särskild prövning kan lämna
rabattkort även åt en jordbrukare, vars jordbruks taxeringsvärde överstiger
den fastställda gränsen, 10 000 kronor, men som har ovanligt låga inkomster.
Men varför skall det behöva vara en sådan prövning? Riktigast vore enligt
mitt förmenande, att man slopade särbestämmelsen på jordbrukets område
och behandlade alla lika genom att lägga inkomsten till grund.

Onsdagen den 21 juni 1944 fm.

Nr 25.

Anslag till prisrabatterinr/ å vissa livsmedel m. m. (Forts.)

Denna syn på saken har ju inte rönt förståelse inom utskottet, men vi lia
i vår reservation i varje fall velat ta ett steg på vägen till dess förverkligande.
Vi ha sålunda beklagligtvis inte ansett oss kunna ta med alla jordbrukare,
utan vi ha begränsat förslaget till att omfatta arrendatorerna. Nu kan
man naturligtvis säga, att det inte är säkert, att en arrendator befinner sig i
sämre ekonomisk ställning än en ägare av ett jordbruk, ty det kan hända att
ägaren har stora skulder på sitt jordbruk. Men det kan ju också vara så, att
det tvärtom är arrendatorn som är skuldsatt. Och örn man tar del av yttrandena
från kristidsnämnderna, skall man finna, att där nog mer påpekats
önskvärdheten av en förändring när det gäller arrendatorerna.

Jag tror, herr talman, att det vore på tiden att vi prövade oss fram till en
ändring för jordbrukarnas del, och jag hoppas därför, att man här skall gå
med på reservationen. Jag är övertygad örn att det också skulle kunna tjäna
som en erinran örn att prisrabatteringen inte kan få ''fortsätta hur länge som
helst.

Det är kanske inte huvudsakligen av ekonomiska skäl, utan mera av rent
psykologiska, som vi framställt de förslag som vi gjort i reservationen. Människorna
ute på landsbygden börja bli irriterade av att rabattkort i en hel del
fall utlämnas till sådana, som enligt mångas uppfattning inte äro i behov
därav. Ha vi i närvarande tid nied våra ansträngda statsfinanser verkligen
råd till detta? Jag tror inte, att det vare sig ur ekonomiska eller psykologiska
synpunkter är förenligt med det ansvar som vi ha.

Med dessa ord, herr talman, ber jag att när det gäller punkten a) i utskottets
utlåtande fa yrka bifall till den vid punkten fogade reservationen samt
när det gäller punkten b) till utskottets utlåtande. .

Herr Bergström: Herr förste vice talman! Av herr Svenssons i Grönvik
anförande framgick, att man med den reservation, varunder hans namn står,
bär avsett att nu inleda en avveckling av systemet med prisrabatter.

Ja g undrar, örn tidpunkten verkligen är inne för något sådant. Vad veta
vi egentligen örn det som förestår vårt folk under de närmaste åren? Det kan
ju bli ännu tyngre bördor, som läggas på de sämre ställda samhällsgrupperna,
bördor som kunna påkalla en utjämning både i den form, som det här
gäller, och i andra former för att vårt folk i sin helhet skall kunna släpa
sig fram. Det är nog otvivelaktigt, att man är för tidigt ute med sina planer
på att söka få till stånd en avveckling av prisrabatteringssystemet.

o Naturligtvis kan det pekas på en hel del fall ute i landet, där rabatter utgå,
som väcka uppmärksamhet och kanske också ovilja. Men det är uppenbart,
att var man än satter inkomstgränsen, så kommer detta att vara förhållandet,
ty det finns alltid människor som äro missnöjda eller behärskade av vad vi
kalla den kungliga svenska avundsjukan.

Jag bär emellertid inte någon anledning att gå in på detaljer när det gäller
denna speciella fråga. Jag vill bara fästa kammarens uppmärksamhet
på ''att flertalet av landets kristids styrelser i sina utlåtanden framhålla, att
de ha funnit den nuvarande ordningen tillfredsställande. I stort sett verkar
tydligen systemet på det sätt, som avsetts, och vi få inte av de särfall, som
kunna ha väckt olust och ovilja, låta förleda oss till att göra alltför starka
ingrepp i den anordning, som riksdagen tidigare bär träffat.

Det finns också en annan synpunkt, som man bör anlägga i detta sammanhang
och som jag inte minst vill knyta till den reservation, som högerrepresentanterna
i statsutskottet ha fogat till den del av utskottsutlåtandet, som
gäller förmalningsersättningarna.

Andra kammarens protokoll 19JNt. Nr $25. 3

Nr 25.

Onsdagen den 21 juni 1944 fm.

Anslag till prisrabattering å vissa livsmedel m. m. (Forts.)

I deli man vi minska på prisrabatterna och dra in på förmaltningsersättningarna,
få vi ju räkna med att detta återverkar på allmänna prisindexet i
stegrande riktning. Jag tror inte att jag gör mig skyldig till någon överdrift,
örn jag här säger, att stämningen ute bland folket, inte minst inom
arbetarkretsar, är synnerligen känslig när det gäller pris- och lönestoppet.
Herr Svensson i Grönvik sade något örn det. psykologiskt lämpliga med en sådan
åtgärd i fråga örn prisrabatterna, sorn föreslås i reservationen. Jag skulle
vilja säga, att ur psykologisk synpunkt skulle man inte kunna företaga sig något
olämpligare än att nu minska på prisrabatterna och förmalningsersättningarna
och därigenom pressa priserna en smula i höjden. Det skulle otvivelaktigt
få till effekt, att de fackligt organiserade arbetarna ganska snart skulle
komma att företa löneframstötar utan hänsyn till den ekonomiska politik, som
förts från riksdagens sida och som ju syftar till att förhindra inflation.

Jag tror inte att man skall förbise den sidan av saken, att spänningen
mellan priserna och lönerna kan bli för stark på arbetarfronten. Det kan bli för
hårt att av hänsyn till den ekonomiska politik, som statsmakterna velat föra,
hålla sig kvar i lönelägen, som inte motsvara full kompensation för kristidens
kostnadsstegringar och sorn man har medel att förbättra, örn samtidigt riksdagen
fattar beslut, som lia direkt stegrande inverkan på levnadskostnaderna,
låt vara i ringa mån. Detta kommer, säger jag, att få den psykologiska effekten
att benägenheten och viljan att stödja statsmakterna i deras ekonomiska
strävanden bli mindre.

Det är dessa synpunkter, som jag i huvudsak velat anlägga och som väl
också varit de väsentliga för utskottsmajoriteten vid dess ståndpunktstagande.

Jag ber, herr förste vice talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Persson i Falla: Herr talman! Denna fråga sönderfaller ju i två skilda
avdelningar, dels1 frågan örn prisrabattering å vissa livsmedel, dels frågan om
förmalningsersättningar. Debatten bär förut, i anföranden av först herr Svensson
i Grönvik och sedan av herr Bergström, väsentligen rört sig örn prisrabatteringarna,
och jag skall också börja med den frågan.

Herr Bergström säde att tiden ämiu inte var mogen för en avveckling av
prisrabatteringssystemet. Det kan bli svårare tider för vårt folk, sade han, och
det är alltså för tidigt att nu tänka på en avveckling. Någon avvecklingsprocess
har heller inte föresvävat mig vid denna frågas behandling, men jag
anser att inkomstgränserna inte äro lämpligt, avvägda och att de böra kunna
justeras, oavsett örn man siktar till en avveckling eller inte, men naturligtvis
bör rabatteringssystemet avvecklas så snart som tiden det medger. Taxeringsvärdeavgränsningen
är emellertid så pass hög, att vi med de nuvarande normerna
i vissa-, kanske extrema fall komma upp till sådana inkomster på
8 720 kronor, som äro berättigade till rabattkort, och det kunna vi väl vara
överens örn inte är rimligt. Även vid inkomstbelopp som 6 840 kronor, i lägsta
ortsgruppen och räknat för en 4-barnsfamilj, bör ju inkomsttagarna inte rimligen
kunna behöva statsbidrag för inköp av ifrågavarande livsmedel. Jag
och många med mig ha den uppfattningen, att även örn vi finna, att hela
systemet för närvarande måste accepteras, dessa inkomstgränser dock inte
äro lämpligt avvägda med hänsyn till nu erforderliga behov. Gränserna kunna
justeras, och den justering som föreslås är så pass måttlig, att den inte
borde kunna väcka något större motstånd, örn man vill genomföra en lämplig
avbalansering på området.

Herr Bergström yttrade, att ovilja naturligtvis kan förekomma mot det nuvarande
systemet och mot de gränser som förefinnas; i propositionen ha ju

Onsdagen den 21 juni 1944 fm.

Nr 25.

Anslay till prisrabattering å vissa livsmedel m. m. (Forts.)
redovisats rätt mångå anmärkningar. Men då invänder han, att var man än sätter
en gräns, kan det förekomma ovilja däremot. Det kan bero på surhet, olust
och han anförde åtskilligt sådant, som skulle ligga bakom klandret mot dessa
gränser. Ja, herr Bergström, man behöver inte tillgripa vare sig olust eller
surhet eller någon annan unkenhet för att förstå, att det kan finnas berättigade
anmärkningar emot de gränser som sättas här. Det kan helt enkelt vara
ett rationellt övervägande, och jag tror att elen kritik, som kommit ifrån livsmedelsnämnder
och livsmedelsstyrelser, inte beror på vare sig surhet eller olust
eller något sådant, utan helt enkelt på att man finner det stötande att människor
som äro i goda ekonomiska omständigheter dock få rabattkort, få statsunderstöd
på detta sätt. Man anser ur olika synpunkter, både sociala och ekonomiska,
olämpligt, att dylikt stöd tilldelas människor i sådan ställning att de
mycket väl kunna, klara sig detta förutan.

Sedan skall jag be att få säga några ord örn förmalningsersättningarna, som
herr Bergström också var inne på. Hail yttrade att det förnämsta skälet emot
vidtagande av en sänkning i fråga örn dem var den inverkan detta skulle få
på levnadskostnadsindex i stegrande riktning. Det är klart att det kommer att
lia någon liten inverkan där. men det yrkande, som är framställt i reservationen,
begränsar sig till två kronors sänkning av förmalningsersättningarna,
och dessa två kronors sänkning skulle höja levnadskostnadsindex med endast
3/io av en enhet, alltså en mycket liten höjning. Herr Bergström säger vidare
att detta dock skulle ha en återverkan på framför allt lönearbetarnas hållning
nu. Man skulle lia att vänta löneframstötar, säger han, då lönerna inte
blivit helt kompenserade, etc. Detta ger mig anledning göra en jämförelse
emellan vetepriset och levnadskostnadsindex och även mellan veteprisindex och
index för lönerna inom industri, hantverk, handel, samfärdsel och allmän tjänst.
Jag skall i detta sammanhang också be att få anföra, vad jordbruksutskottet
i sitt utlåtande nr 75 vid 1941 års riksdag yttrade örn syftet med förmalningsersättningen.
Den tiden låg alltså frågan örn förmalningsersättningar och prisrabattering
under jordbruksutskottets behandling men flyttades senare över
till statsutskottet. Örn förmalningsersättningen yttrar jordbruksutskottet: »Syftet
med densamma är att förhindra att de höjda producentpriserna på brödsäd
skola medföra en ökning av mjölpriserna.» Det är en mycket klar och koncis
framställning av syftet med denna åtgärd.

Jag skall som sagt här be att få anföra några siffror, som jag tror det kan
vara anledning att hålla i minnet. Vid en jämförelse befinnes att veteprisets
index från åren 1907—1913, då det hade bassiffran 100, stigit 1925 till siffran
147 och 1943 till siffran 153. Levnadskostnadsindex har från bassiffran 100
år 1913 stigit till 176 år 1925 och till siffran 240 år 1943. Går man till index
för löner inom1 industri, hantverk, handel, samfärdsel och allmän tjänst,
befinnes, att det från bassiffran 100 år 1913 stigit till 216 år 1925 och till
omkring 330 år 1943. Det betyder — jag begränsar mig nu till de senaste 18
åren, .alltså tiden 1925—1943 — att under denna tid veteprisets index stigit
med 6 enheter under det att levnadskostnadsindex samma tid stigit med 64
enheter oell att löneindex samma tid stigit med omkring 114 enheter. Tiden
1925—1943 har alltså levnadskostnadsindex stigit med mer än, 10 gånger hastigare
takt än veteprisets index, eller med andra ord: vetepriset har behövt
mera än 10 år för att ernå samma stegring som på ett år vunnits av alla de
tjänster och nyttigheter, som tillsammans utgöra levnadskostnaderna och påverka
levnadsstandarden.

Örn man så går till jämförelser mellan veteprisindex och löneindex under de
senaste 18 åren från 1925 till 1943 ha lönerna enligt index stigit med 19 gånger
hastigare takt än vetepriset. Man kan också säga det ,så, att vetepriset under

Nr 25.

Onsdagen den 21 juni 1944 fm.

Anslag till prisrabattering å vissa livsmedel m. m. (Forts.)
dessa 18 år inte stigit så mycket som lönerna genomsnittligt stigit under ett
år. Särskilt bör bemärkas, att under de båda senaste åren vetepriset enligt index
sjunkit med 6 enheter, från 159 till 153, under det att löneindex stigit med
32 enheter, från 298 till 330.

När nu herr Bergström så hårt tryckte på den inverkan, som denna lilla
reducering som här föreslås av reservanterna skulle ha på det allmänna index
och vilka känslor och reaktioner detta skulle framkalla på löntagarhåll, tycker
jag att de här siffrorna borde ge honom anledning att något revidera
sin uppfattning. Jag skall inte spinna vidare på detta ämne, även örn dessa
jämförelser kunde ge anledning till mångahanda reflexioner. Jag tror emellertid
att den som vill kallt och nyktert se på dessa saker måste utifrån dessa
siffror finna denna statssubvention till alla, både rika och fattiga, både miljonärer,
medelklassare och de som äro sämre ställda — för alla betalar staten
en mellanskillnad på deras brödsäd — irrationell och orimlig. Detta har varit
grunden för det yrkande reservanterna ställt, och i överensstämmelse därmed
ber jag, herr talman, att få yrka bifall till dels reservationen 1) på s. 10 och
dels till reservationen 2) på s. 11, båda med herr Johan Bernhard Johansson
som första namn.

Herr Hansson i Skediga: Herr talman! Herr Svensson i Grönvik har närmare
utvecklat de synpunkter som jag alltid anlagt på denna fråga örn rabatteringssystemet.
Det är väl ingenting som kan ge så klargörande bevis för
det orättvisa tillerkännandet av rabattkortsförmånen som det förhållandet,
att man tar taxeringsvärdet på en fastighet som mätare av behovet av bidrag
till lindrande av krissvårigheterna. Jag känner en smula till hur det kan vara
i det hänseendet på många håll. En person arrenderar kanske ett litet ställe,
taxerat för 10 000 kronor, som skulle vara gränsen här, men så har han skulder
på inventarierna och en del andra ekonomiska besvärligheter, och han är
inte berättigad till rabattkort. Varför skall det vara på det sättet, då taxeringsvärdet
inte är detsamma som inkomsten? Och varför skola särskilt mindre
jordbrukare ställas i särklass då det gäller att få ut rabattkort? Vi måste
i alla fall erkänna att rabattkorten gjort mycken nytta i många fattiga hem,
och jag är därför inte alls av den åsikten att rabattsystemet skall avvecklas,
i varje fall inte för fort.

En annan sak som jag också begärt ordet för att yttra mig något örn är förmalningsersättningarna,
som herr Bergström även var inne på. Det är så ömtåligt
detta att sänka förmalningsersättningen, säger han och anför en hel del
motiveringar till stöd för sin uppfattning i det avseendet. Men herr Bergström
visade inte alls någon omtanke då det gällde jordbrukarna. Det gäller alltså
den där ersättningen på två kronor som de haft på förmalningen. Jag har
själv några gifta karlar i min tjänst, och förmalningsersättningen bär varit
till väsentlig lättnad för dem. De ha 900 kg brödsäd och ha haft 2 kronor per
säck i förmalningsersättning, vilket blir 18 kronor. Herr Bergström nämner
inte ett enda ord örn att borttagandet av denna ersättning skulle förorsaka
några svårigheter, och det kan man förstå, ty de berörda småbrukarna och
lantarbetarna utgöra en mindre grupp, och den bör man i anledning därav
kanske inte ta så stor hänsyn till. Däremot är man mycket villig att behålla
kronor 6: 50 i förmalningsersättning till handelskvarnama. Jag skulle med stor
glädje lia sett att herr statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet
lagt fram förslag örn införande av rabattkort även på mjöl, ty man tycker det
är onödigt att staten skall betala ut så pass mycket pengar i förmalningsersättning
som kommer en hel del större inkomsttagare till godo, sådana som säkerligen
ha mycket god råd att betala både vad mjölet kostar, spannmålsin -

Onsdagen den 21 juni 1944 fm.

Nr 25.

Anslay till prisrabatteriny å vissa livsmedel m. m. (Forts.)
köp, förmälning och allt utan något statsbidrag. Rabattsystemet borde även
ta hänsyn till dylika omständigheter.

Om man tar bort förmalningsersättningen för löneförmalning och bibehåller
den för annan, kan man också ställa frågan: kan detta vara ett riktigt system?
Man skyller då på att det gått åt litet mera till producentbidrag till
mjölken, och så skall man ta igen de där i jämförelse med allt annat futtiga
två miljonerna —■ ty det är väl ändå ett försök att åstadkomma en motivering,
även örn den inte kan vara tilltalande i dessa miljonrullningstider. Man
kan då också ställa en annan fråga, nämligen örn inte mjölken i alla fall har
betydligt högre värde än det som nu åsättes densamma, i vilket fall det ju
inte kan vara berättigat att försöka göra denna indragning.

Jag anser att rabattsystemet skall tillämpas efter inkomstskatteregler, oberoende
av örn man får lönen i kontanter eller i form av jordbruksprodukter.
Jag skall nämna ett exempel som är mycket passande vid detta tillfälle.
Det var en jordbrukare hemma som slutade som bonde och i stället gick
ut och dagsverkade. Jag sade åt honom en dag: Du hade väl lika bra kunnat
fortsätta att vara bonde? — Nej, det här är mycket bättre, svarade han, nu
får jag åtminstone se kontanter för dagen, det fick man aldrig när man var
jordbrukare. I många fall bedömer man nog jordbrukens och småbrukens lönsamhet
litet olika och försöker iaktta en viss sparsamhet när det gäller dem.
Jag tycker det är oriktigt, när detta nu sker i fråga örn s. k. löneförmalning
och rabattkort.

Jag skulle därför till sist vilja uttala som min förhoppning, att utskottet
ändrar sin inställning och att, örn de här olyckliga tiderna skola fortsätta och
örn herr statsrådet lägger fram en proposition i detta ärende till kommande
år, han då inte tar taxeringsvärdena som grundval för ett bedömande utan
sätter en inkomstgräns. Jag hoppas också han i så fall samtidigt betänker
möjligheten att slopa förmalningsersättningen men i stället föreslår rabattkort
också för mjöl. Ty det känns litet hårt att stora inkomsttagare skola få
billigare mjöl på grund av att staten anslår medel, när detta för dem inte
betyder någonting alls. Brödbiten är ingenting för dem, räknat såsom utgift.
De kunna säkerligen betala elen merkostnad en utebliven förmalningsersättning
drar med sig och mycket mera, det rubbar inte på något sätt deras starka
ställning. Det är ett hån emot de fattiga att man på detta sätt skall dra in
förmalningsersättningarna men samtidigt betala ut sådan åt dem, som ha god
råd att betala vad varan kostar i den allmänna handeln.

Herr andre vice talmannen Carlström: Herr talman! Då vi inom jordbruksutskottet
haft att syssla med ett annat slag av subvention, nämligen subventionen
av socker, har jag under åtminstone ett par år sökt påvisa det tokiga i
att man med det låga sockerpris vi nu lia skjuter över kostnaderna på framtiden,
och ja,g har velat att man inom utskottet skulle uttala sig för en höjning
av sockerpriset.

o Jag har i det fallet inte fått hjälp vare sig från höger- eller bondeförbundshåll.
Jag vet inte örn det är någon särskild historia med sockerbetorna, örn
man möjligen är särskilt rädd örn dem, men det hindrar inte mig att då det
gäller denna fråga här i dag yrka bifall till reservationen under punkt 1)
på sidan 10. Jag skall inte gå in på den andra reservationen rörande brödsäden.
Det är ju livsmedlet nr 1, och därvidlag kanhända det är känsligare
att nu begära, att man skall minska förmalningsersättningarna.

Det är emellertid odiskutabelt att prisrabatteringen verkar ganska irriterande
ute i bygderna. Det är många människor som på grund av exempelvis denna
taxeringsvärdegräns, som nu gäller jordbrukare, och även andra förhållanden,

Nr 23.

Onsdagen den 21 juni 1944 fm.

Anslag till prisrabattering å vissa livsmedel m. m. (Forts.)
inte kunna få något med av dessa subventioner på livsmedel och som i själva
verket ha svårare att kunna köpa vad de behöva än en hel del av dem, som nu
bli i tillfälle att få med av desamma.

Jag skall, herr talman, inte utbreda mig vidlyftigare över detta ämne. Jag
skall inte gå in på huruvida det kan vara anledning nu att skilja på arrendatorer
och jordbrukare i fråga om subventioner, som här är föreslaget, men jag
ber att få yrka bifall till reservationen på sidan 10 under punkt 1).

Herr Bergström: Herr förste vice talman! Örn jag icke missuppfattade herr
Hansson i Skediga, ville han göra gällande, att den grupp av jordbrukare, som
reservationen syftar på, skulle vara ställd i någon särklass. Då vill jag påpeka
-— och jag har fått mina uppgifter bekräftade av kristidsstyrelseledamöter
— att när det blir fråga örn sådana jordbrukare, för vilka ett verkligt
behov visar sig föreligga, vägras de icke rabattkort.

I anledning av herr Carlströms anförande nyss skulle jag vilja upprepa
vad jag sade tidigare, att det gör detsamma var man sätter inkomstgränsen,
ty denna ovilja kommer i alla fall att finnas kvar. Det är klart att örn man
går högt med inkomstgränsen, blir oviljan mera utpräglad och intensiv, men
så länge det blir större grupper av medborgare, som ej åtnjuta detta understöd,
så länge kommer det också att finnas människor, som äro gnatiga och
sura och klaga. Det kan man vara övertygad örn.

Det var närmast herr Persson i Falla som föranledde mig att begära ordet
för replik. Jag förstår vart han vill komma, men jag kan icke riktigt uppfatta
hur hans siffermaterial hänger samman. Om han kan påpeka, att priset på
vissa industrialster under en viss tidsperiod gått upp i en mycket snabbare
takt än vetepriset, så kan det väl icke utgöra något skäl för att nian skall
minska på det rabattstöd som utgår. Vi känna allesammans till, att bland de
prisbildande orsakerna i fråga om mångt och mycket det i synnerhet är dyrare
frakter för råvaror, som vi måst importera, och dyrbara framställningsmetoder
för ersättningsvaror, som vi måst tillverka, som spelat in. Det är orimligt att
komma med prisjämförelser av det slag som herr Persson i Falla här framförde.
Det avgörande ur mina synpunkter är, att här ha vi den övervägande
delen av landets medborgare som icke på långa vägar har fått full kompensation
för kristidens kostnadsökning och att vi ha lyckats samla olika samhällsgrupper
i en strävan att hålla tillbaka sina anspråk i detta avseende, på det
att vi skola kunna med statsmakternas hjälp och stöd förebygga en penningförstörelse.
Det skulle under sådana förhållanden vara —• jag upprepar det
— en ren utmaning till dessa kretsar att uppgiva sin lojalitet mot statsmakterna
i detta stycke, om riksdagen med berått mod fattade beslut att stegra
deras levnadsomkostnader.

Jag skall i detta sammanhang upplysa örn att om vi följa reservationen nr
1) pressas index upp med 0,3 enheter. Taga vi därtill reservationen nr 2),
stegras index med ytterligare 0,4. Det är för all del inga imponerande siffror.
Men alla känna till, att detta är en mycket ömtålig sak och att de risker, som
sammanhänga med en uppressning till viss gräns av index, kunna få mycket allvarliga
följder för vår ekonomiska politik. Därför skall också riksdagen iakttaga
största försiktighet i fråga örn angelägenheter av denna art.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Wallentheim: Herr talman! Det anförande herr Persson i Falla här
höll för en stund sedan föranledde mig att begära ordet för att framföra ett
par synpunkter. Det förefaller mig som om reservanterna ha stirrat sig blinda
på vissa inkomstbelopp, som enligt deras mening skulle vara orimligt höga för

Onsdagen den 21 juni 1944 fm.

Nr 25.

Anslay till prisrabattering å vissa livsmedel m. m. (Forts.)
att överhuvud taget möjligheten till erhållande av rabattkort skulle stå öppen.
Men jag tror att reservanterna på denna punkt i grund oell botten icke tänkt
igenom vad det är för realiteter som ligga bakom de siffror, som de i detta
fall tagit fram. När man kommer med en siffra från Stockholms stad och talar
om en inkomst på 8 000—9 000 kronor, där alltså möjlighet till rabattkort
skulle föreligga, skall man å andra sidan icke glömma, att det därvid ändå
gäller en familj med sex barn. Man kan naturligtvis alltid diskutera gränsbeloppen,
men jag måste säga, att för en så betydande familj är detta belopp
i och för sig icke någon orimlig summa, utan där kail man mycket väl resonera
om i vad mån hjälp behöver lämnas denna barnrika familj.

Jag måste också säga mig, att det är litet egendomligt att från högerhåll
få höra detta resonemang, ty från högerns sida brukar man alltid vara mycket
angelägen örn att påpeka, att man tänker på medelklassen och medelklassens
intressen. På högerhåll brukar man gång efter annan säga, att hela vår socialpolitik
är uppbyggd på sådant sätt, att de egentliga medelklasskikten få
ingen hjälp; de bli bortglömda och få bära hårda bördor i det ena och det
andra avseendet. Jag är förvånad över att man från högerhåll för ett resonemang,
som i sak innebär, att dessa medelklasselement, i detta fall familjer
med sex barn, som måste anses mycket hårt pressade, skulle komma att bli
lidande.

Sedan kan man icke underlåta att i detta sammanhang ställa frågan, hur
många familjer i dessa högre inkomstlägen det eventuellt kan vara tal örn.
Jag försökte få en uppgift om den saken genom att vända mig till Stockholms
stads statistiska kontor. Det hade inga klara siffror att giva men kunde ändå
lämna en del material, som belyser hur det i detta avseende ligger till. Den
uppgift jag fick från statistiska kontoret gick ut på att det i Stockholm med
dess 635 000 invånare vid senaste årsskiftet fanns i runt tal 100 familjer med
sex eller flera barn. Man räknade med att av dessa ungefär ett tiotal befann
sig i ett inkomstläge över 8 000 kronor. Mellan 6 000 och 8 000 kronor kunde
det på sin höjd röra sig örn ett par, tre familjer. Reservanternas förslag innebär
i sak, att man för att eventuellt komma åt ett par, tre familjer, som man
tycker befinna sig i ett högt inkomstläge, vill gå fram med en beskärning av
möjligheterna för tillerkännande av rabatt, som betyder, att hundratals och
åter hundratals verkligt pressade människor skulle få sin ställning ytterligare
försämrad. Jag tycker i sanning, att det är en blixtbelysning av den egentliga
andemening, som reservanterna i detta fall företräda.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Svensson i Grönvik: Herr talman! Jag begärde ordet efter herr Bergströms
första anförande, men detta observerades icke från talmannens sida.
Jag kan därför nu begagna tillfället att få säga några ord i anledning av vad
som här yttrats även från annat håll.

Herr Bergström sade i sitt första anförande, att jag talat örn psykologiska
verkningar. ''Han ville göra gällande att det var en utomordentligt dåligt vald
tid ur psykologisk synpunkt att nu ifrågasätta att göra det sämre för dom,
som hade det svårt förut. Han ville göra gällande, att i fortsättningen blir
det ännu svårare och att detta skulle utlösa sig i en reaktion mot direkt löneökning,
som skulle taga. bort mycket mera lin vad detta lilla stöd .skulle giva.
Ja, herr Bergström, men det är väl ändå att generalisera och i varje fall att
ur mitt anförande läsa ut mycket mera än vad jag egentligen yttrat i detta
fall. De människor, sorn avses i reservationen 1) på sidan 10, ligga väl ändå
icke på ett sådant inkomstläge, att man kan utan mycket skicklig demagogisk
begåvning få en opinion att reagera på den punkten. Jag tror icke att

Nr 25.

Onsdagen den 21 juni 1944 fm.

Anslag till prisrabattering å vissa livsmedel m. m. (Forts.)
det går att bilda en opinion mot detta. Men jag förstår, att lian hade reservationen
nr 2) i tankarna. Det var denna han tog i samma svep. Det var väl
den opinion, som möjligen skulle kunna bildas i anledning av denna reservation,
som föranledde^ honom att yttra sig på detta sätt. Ty med anledning av
mitt anförande förelåg intet skäl att han yttrade sig på det sättet.

Sedan vill jag säga till herr Wallentheim, att vi ha icke enbart vänt oss
till dem som bo i Stockholm, utan vi ha vänt oss till dem som bo över hela
landet. Vi lia tagit upp icke bara sexbarnsfamiljer utan även fyrabarnsfamiljer.
Det är givetvis ett axplock, och det kanske icke kan säga så mycket.
Örn man i det hänseendet talar örn 100 familjer i Stockholm, så tror jag icke,
att det spelar någon roll. Men hur är det — i varje fall enligt propositionen —
här i Stockholm? Såvitt jag icke minnes fel, är det så, att dessa familjer minskats
väsentligt. Varför? Jo, därför att inkomsterna, ökats i sådan utsträckning,
att även med nuvarande grunder möjligheten att erhålla rabattkort bortfallit.
Därför synes det mig, att man icke kunde gentemot den reservation, som jag
har mitt namn under, peka pa att det skulle utgöra någon som helst fara
vare sig i psykologiskt eller annat avseende, örn man ginge in för att sänka
detta taxerade belopp.

. Men, mina herrar, när det gäller den andra gruppen, jordbrukarna, finnes det
icke ett ord, icke en tanke ägnas åt dem. De leva vid jorden; de få reda sig
själva; dem ha icke herrarna några bekymmer för, oavsett i vilket inkomstläge°
de äro. Det är detta jag tycker är rätt säreget. Vi jordbrukare tycka
ändå, att eftersom vi äro medlemmar av detta samhälle, borde vi också bedömas
som ur olika synpunkter samhällsnyttiga medborgare i samhället, åt
vilka man skulle kunna ägna liten smula tanke jämfört med vad man ägnar
andra grupper. Jag kan icke hjälpa, att jag icke kommer ifrån den reflexionen,
när man icke med ett ord berört denna sida av saken.

Det är detta jag vill understryka. Jag vill icke ha någon favör för jordbrukets
folk. Jag vill bara, att de skola åtnjuta samma rätt till de fördelar,
som samhället ger andra medborgargrupper. Det kunna vi icke få fram på
annat sätt än genom att de bedömas från samma utgångsläge, nämligen inkomstgränsen
_ enligt gällande taxeringsförordning och skatteform. Men herrarna
tyckas icke på något sätt ha tanke på förändringar i denna punkt.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande.

Herr Hammarlund: Herr talman! Jag skall icke förlänga debatten många
minuter. Jag bär nämligen ingenting att tillägga utöver vad vår gruppledare
herr Svensson i Grönvik i tvenne anföranden uppskisserat. Men på grund av
herr andre vice talmannens anförande skall jag, för att icke något missförstånd
skall uppstå, be att få säga ett par ord. Vad han har sagt bör ej heller i riksdagens
protokoll och folkpartipressen få stå oemotsagt.

Jag avser det som han säger, att han icke fått någon hjälp av högern eller
bondeförbundet, när det gällt sockret. Där hade han skisserat upp ett förslag
att man borde, i stället för att staten skulle giva 25 miljoner kronor, höja sockerpriset
ett par öre. Jag skall be att få informera herr andre vice talmannen,
att då vi diskuterade denna fråga, uppträdde jag i debatten lika väl som herr
Carlström och underströk uppfattningen på vårt håll, att det var oriktigt att
taga ut dessa stora belopp av ''statsverket, när man hade möjlighet att få dem
genom att endast med ett par öre höja sockerpriset.

Nu förstår jag, att herr andre vice talmannen menar, att det har icke så
stor betydelse, vad en man i ledet från vårt håll säger. Men jag har dock velat
påpeka, att jag försökt att så gott jag kunnat tala för vad jag anser riktigt.

Onsdagen den 21 juni 1944 fm.

Nr 25.

Anslag till prisrabattering å vissa livsmedel m. m. (Forts.)

Herr andre vice talmannen Carlström erhöll på begäran ordet för kort
genmäle och anförde: Herr talman! Jag är tacksam för att herr Hammarlund
meddelade att han understött mina synpunkter i fråga örn sockersubventionen.
Men då jag sade, att jag icke fått hjälp från vare sig högern eller bondeförbundet,
utgick jag från den ställning vi hade inom utskottet. Och, herr Hammarlund,
där var jag tydligen ensam.

Vidare yttrade:

Herr Persson i Falla: Herr talman! Herr Bergström hade ett mycket underligt
resonemang, som jag mäste fästa uppmärksamheten vid. Han menade,
att örn industrivarorna stigit mera än brödsäden är det därför intet skäl att
avveokla subventionen åt brödsäden. Jag förstår icke detta resonemang. Jag
tycker, att örn olika element i levnadskostnaderna utvecklat sig på sådant sätt,
att brödsäden jämfört med alla andra element undan för undan förbilligats
under det att de andra kostnadselementen stigit, vore det ganska rimligt att
lägga subventionen på de element, där kostnaderna möjligen blivit orimliga, i
stället för att lägga dem på de element, som i jämförelse med alla andra nyttigheter
förbilligats. Jag tycker, att mitt resonemang i den vägen är enkelt
och att det för vanligt sunt bondförnuft bör vara hållbart, under det att herr
Bergströms resonemang är ganska egendomligt och svårförståeligt.

Sedan säger herr Bergström, att det är orimligt att komma med prisjämförelser
sådana som Persson i Falla gjorde. Men herr Bergström Ilar ingen motivering
för detta påstående, utan det är bara ett löst påstående. Jag frågar
herr Bergström: varför är det orimligt? Jag har visat upp, att under de senaste
aderton åren, alltså från 1925 till och med 1943, har löneindex för samtliga
löner inom industri, hantverk, handel, samfärdsel och allmän tjänst — alltså
alla de stora huvudgrupper, som ingå i socialstyrelsens index — stigit med
nitton gånger hastigare takt än vetepriset stigit under samma tid, och att vetepriset
under dessa år alltså icke stigit så mycket, som lönerna genomsnittligt
stigit under ett enda år. Dessa siffror har herr Bergström icke försökt att rikta
någon anmärkning mot, utan de stå sig och de komma att stå sig. Varför är
det orimligt att göra en sådan jämförelse, herr Bergström? Jag tycker, att den
jämförelsen ligger naturligt till hands och måste göras.

Sedan säger herr Bergström, att sänkt förmalningsersättning, såsom reservanterna
ha föreslagit, skulle vara en utmaning o. s. v. Ja, det där är ju gamla
folkmötejargongen, som jag icke trodde, att en så välbalanserad man som herr
Bergström skulle begagna sig av i andra kammaren. Man behöver bara jämföra
detta starka ord »utmaning» med de siffror, som jag förut här har nämnt,
för att se, hur ihåligt detta resonemang är. Herr Bergström säger, att löntagarna
icke fått full kompensation. Det är mycket tveksamt, örn detta är riktigt,
ty det har man aldrig gjort någon ordentlig undersökning örn. Man har
nämligen alltid räknat med timlöner, när man resonerat om kompensation eller
underkompensation. Men då man talar örn lönens köpkraft i förhållande till
levnadskostnaderna, måste man räkna med årslönen, men någon undersökning
med utgångspunkt ifrån årslönen har veterligen icke blivit gjord. Genom under
kristiden stegrad efterfrågan på arbetskraft och mera fullständigt utnyttjande
av tiden har årsinkomsten avsevärt förbättrats för stora grupper av arbetare,
och därför är det i själva verket ytterst tveksamt, örn talet om underkompensation
verkligen bär någon grund för dessa stora grupper. När det gäller
en elei andra grupper, exempelvis statstjänarna, är det nog riktigt att tala om
underkompensation, men när det gäller de fria grupperna, är det säkerligen
icke riktigt. Några siffror rörande den totala lönesumman har man som sagt
icke att komma med.

Nr 25.

Onsdagen den 21 juni 1944 fm.

Anslag till prisrabattering å vissa livsmedel m. m. (Forts.)

Vidare säger herr Bergström, att ett beslut i enlighet nied reservanterna.?
förslag skulle medföra en stegring av index med 4/io enhet. Jag vet icke var
herr Bergström Ilar fått den siffran ifrån. Jag har låtit undersöka saken i
socialstyrelsen, och jag har fått den uppgiften, att den riktiga siffran skulle
vara 3/10 enhet. Jag skulle tro, att den siffran är den riktiga. Skillnaden är ju
mycket liten, men jag säger som man ju brukar säga: rätt skall vara rätt, och
jag tror nog, att herr Bergströms siffra ligger i överkant. I varje fall är den
inverkan, som kan ske beträffande index, mycket begränsad. Den saken är ju
klar.

Herr Wallentheim fann ingenting orimligt i att en familj med sex barn oell
en inkomst av 8 720 kronor skulle komma i åtnjutande av prisrabattering. Jag
tycker icke heller att 8 720 kronor är en orimligt stor inkomst för en familj
med sex barn, men jag anser nog fortfarande, att det är orimligt, att staten
skall betala en viss del av en sådan familjs brödsädeskostnader. Slutligen
lämnade herr Wallentheim ytterligare några sifferuppgifter, men de voro så
obestämda, att jag anser mig kunna lämna dem åt sitt värde, vilket väl vid
angivna förhållande icke kan vara synnerligen stort.

Chefen för folkhushållningsdepartementet, herr statsrådet (xjöres: Herr
talman! Under den här förda diskussionen har man mycket uppehållit sig vid
frågan örn relationen mellan spannmålspriserna och andra i levnadskostnadsindex
ingående priser, och man har konstaterat, att spannmålspriserna icke
höjts lika mycket som en hel del andra priser. Detta framkallade hos mig den
reflexionen, att en diskussion från sådana utgångspunkter i nuvarande läge
egentligen är ganska litet fruktbar. Det prissystem, vi ha i dag, är icke precis
det prissystem, vi hade före kriget. Prissystemet har på grund av krisförhållandena
på många punkter undergått väldiga förändringar, och örn vi i vår
prispolitik skulle utgå ifrån att man borde söka bibehålla relationen mellan
priserna, sådana de voro före utbrottet av detta olycksaliga krig, som medfört
så stora prisförskjutningar, då skulle vi komma upp till en prisstegring, som
jag är övertygad örn att denna kammare skulle be Glud bevara sig ifrån. Man
får väl taga varje sak för vad den är, och i den prispolitik, som genom det offentligas
organ föres, får man försöka komma fram till en sådan prissättning,
som utifrån de för varje produktion gällande kostnadselementen är i möjligaste
mån riktig och rimlig. När det här gäller en fråga om de inkomstgränser, som
man har velat fastställa och som redan nu gälla i fråga om rabatterna på livsmedel,
så är det alldeles klart, att det är något som man kan diskutera nära
nog i det oändliga. Man kan föra fram det och det skälet för att gränsen bör
dragas där och där och andra skäl för att den bör dragas på något annat sätt.
Marje prisrabattering, som undviker en individuell behovsprövning och som
utgår ifrån mera schematiska grunder, måste ovillkorligen, det ligger i systemets
natur, medföra vissa schematiska verkningar. Den individuella behovsprövningen
har ingen, såvitt jag kunnat höra, talat örn här i dag, och det är
nog också så, att den individuella behovsprövningen praktiskt taget är helt
ogenomförbar eftersom den skulle lägga på kristidsnämnderna en arbetsbörda,
som dessa redan nu mycket hårt tyngda kristidsorgan icke skulle mäkta bära.
Då blir frågan dea huruvida den gränsdragning, som har gällt sedan, jag tror
1942, är riktig. Det har bestritts av reservanterna, därvid de anfört exempel
på hur familjer med ett rätt stort barnantal och med relativt höga inkomster
blivit rabattberättigade. Vi lia i denna kammare vid åtskilliga tillfällen under
denna riksdag rätt ingående debatterat befolkningspolitiken. Dylika offentliga
debatter ha ju även förts utanför riksdagen. Därvid har man visat sig mycket
angelägen örn att träffa sådana anstalter, att familjer med flera barn skulle

Onsdagen den 21 juni 1944 fm.

Nr 25.

Anslay till prisrabattering å vissa livsmedel m. m. (Forts.)
kunna draga fram sina barnskaror. I denna tid, då mångahanda ting äro mycket
dyrare än förut, är jag övertygad om att även de barnfamiljer, som reservanterna
tydligen finna utgöra utmanande exempel, haft det ganska svårt att
draga fram sina barn och bereda dem tillfälle att leva under något så när
drägliga och hyggliga bostadsförhållanden o. s. v. Jag kan meddela, att vid
de sonderingar, som i olika sammanhang gjorts för utrönande av hur konsumtionen
förskjutit sig och hur köpfrekvensen utvecklat sig under krisens tryck,
har man bland annat kommit underfund med icke blott att familjer med många
barn icke äro i stånd att köpa ut de textilvaror, som de äro berättigade inköpa
— det vore kanske orimligt att tänka sig, att de skulle kunna göra det. ty klädransoneringen
är ju ganska schematiskt tillskuren — utan att det föreligger
en ganska påtaglig underförsörjning, vilket uppenbarligen hänger ihop med att
krisen har fört med sig en sådan belastning på dessa flerbarnsfamiljers ekonomi,
att de tvingas göra inknappningar även på områden, där inkiiappningar icke
äro särdeles önskvärda. Det synes mig, att när man bedömer denna fråga örn
rabattering på matfett och mjölk, man icke alldeles kan bortse ifrån vilka förändringar
i familjernas ekonomi, som krisen i övrigt har fört med sig. Jag tror,
att man, örn man tager hänsyn till detta och sålunda ställer in det hela i ett
större socialekonomiskt sammanhang, skall finna, att den gränsdragning,_ som
redan tidigare med riksdagens godkännande gjorts och som nu i propositionen
på nytt föreslås, är socialt försvarbar.

Frågan örn huruvida man, när det gäller jordbrukarna, skall gå efter taxeringsvärdet
eller på någon annan grund är icke så helt enkel. Vi ha haft andra
grunder förut, och vi ha övergivit dem därför att vi funnit dem icke vara invändningsfria.
Man fann, att de medförde ganska mycket besvärligheter, och
att de ledde till orättvisor. Man kallar ju alltid det för en orättvisa, när en
regel drabbar ojämnt. Jag är medveten örn att den nuvarande regeln lika litet
som andra regler är idealisk, men det är mycket svårt att komma fram till någonting,
som ur alla möjliga synpunkter är invän dningstf ritt. Det förefaller
mig, herr talman, som örn den regel, vi nu ha, i stort sett verkat så, att man
kan acceptera den även för det nya budgetåret.

Jag har sagt, att man måste se denna fråga i sammanhang med den allmäm
na förändring av levnadsvillkoren, som inträtt under kriget. Man bör också
se den i sammanhang med den prisstoppspolitik, som förts sedan hösten 1942.
I dag kan man väl våga säga — det har för övrigt sagts från flera håll1 i dagens
debatt — att denna politik visat sig leda till bättre resultat än vad någon
av oss vågade hoppas, då vi den gången satte den i scen. Vi ha i stort sett lyckats
bemästra prisrörelserna och nått fram till ett prissystem av en på det stora
hela taget påfallande stark stabilitet låt vara att självfallet jämkningar på
olika punkter av diverse skäl måst företagas.

Om riksdagen i dag skulle följa reservanternas linje i fråga örn rabatteringen
och förmalningsersättningen, så skulle det onekligen vara ett ganska uppseendeväckande
steg och på många håll uppfattas såsom en uppbrottssignal
ifrån den prisstoppspolitik, som statsmakterna hittills slagit vakt örn. Det kan
icke hjälpas, att den psykologiska verkan inom de breda befolkningslagren och
på många håll inom näringslivet skulle komma att bliva den jag nyss antydde,
och därför skulle jag betrakta det såsom mycket olyckligt, om beslutet ginge i
den riktningen.

Timan jag slutar, skall jag, herr talman, beröra en detalj, som herr Hansson
i Skediga var inne på. Han vädjade till den fofkhushållningsmiiuster, som
nästa år skulle komma att lägga fram förslag i ärendet, att i stället för generella
förmalningsersättningar introducera rabattkort på mjöl. Ja, det är en tanke,
som förefaller att vara mycket tilltalande, och en tanke, som vi inom folk -

Nr 25.

Onsdagen den 21 juni 1944 fm.

Anslag till prisrabattering å vissa livsmedel m. m. (Forts.)
hushållningsdepartementet och livsmedelskommissionen ingående diskuterat vid
ett tidigare tillfälle. Det visade sig emellertid vara praktiskt taget omöjligt
att komma fram långs den vägen. Det är ju icke bara mjölet det är fråga örn,
utan också örn de produkter som framställas av mjölet. Vi kommo underfund
med att det, då det gäller mjöl, mjukt bröd, hart bröd och allt annat sorn framställes
av mjöl, är omöjligt att forma ut ett rabattsystem, som är tekniskt något
så när lätthanterligt och samtidigt så beskaffat, att man når den avsedda
sociala effekten. Jag tror, att jag omedelbart bör säga, att den, som nästa år
kommer att fungera som folkhushållningsminister, torde få ursäktas, örn han
icke kan komma med förslag efter den linjen. Den enda väg, man kan gå, örn
man skall lyckas hålla tillbaka en prisstegring på spannmålsprodukter, är nog
att bibehålla systemet med generella förmala ngsersättningar.

Herr Bergström: Herr talman! Herr Persson i Falla var nog älskvärd att
karakterisera min framställning som jargong. Örn vi skola vara älskvärda,
vill jag säga, att jag tyckte, att det var herr Perssons i Falla jargong av i
fjol, som gick igen i hans anförande. De synpunkter jag anlagt ha varit sakliga,
och de ha icke förtjänat en sådan karakteristik som den herr Persson i
Falla gav dem. Jag hade fullgoda skäl, då jag varnade för att företaga något,
som kunde stegra index och därigenom verka som en formlig uppmaning
till människorna ute i landet att upphöra med att visa lojalitet gentemot statsmakternas
prisstoppspolitik. Herr Persson i Falla kan vara övertygad om
att örn dessa två reservationer skulle accepteras av riksdagen, så Pomme lönestoppet
mycket snart att brytas sönder och det på en mycket bred front. Är
det dit herrarna vilja komma, så går det mycket lätt för sig.

Jag vill icke ge mig in i några lönepolitiska diskussioner nied herr Persson
i Falla. Jag vill bara påpeka, att han ändå har en känsla av att detta problem
sammanhänger med graden av den kompensation, som lönearbetare och
andra fått under kristiden. Han började med att säga, att det vore tveksamt,
huruvida icke lönearbetare fått full kompensation, men så tyckte han väl att
detta argument icke var tillräckligt starkt, så han slutade med att säga, att
varje påstående om att de icke fått full kompensation vore oriktigt. Hur kan
herr Persson i Falla säga något sådant? Alla våra kollektivavtal äro baserade
på ramavtalet, som bygger på en i mycket hög grad begränsad kompensation.
Örn sedan en del arbetare genom ackords- och övertidsarbete kommit
upp i så höga årslöner, att de erhållit full kompensation, så kan man väl icke
därför påstå, att lönearbetarna i allmänhet erhållit hundraprocentig kompensation.
Det är tvärtom så, herr Persson i Falla, att en hel del lönearbetare på
olika arbetsområden ha det svårt och bekymmersamt. Deras inkomster äro
mycket begränsade. Sockerarbetarna, som vi talat örn förut i dag, ha, trots
att de lyckats erhålla någon löneförbättring, mycket låga löner. Priserna äro
däremot höga. Vi kunna konstatera, att många arbetarfamiljer i våra industrisamhällen
icke kunna taga ut de livsmedelstilldelningar, som de varit berättigade
att erhålla på sina kort. Att under sådana förhållanden försöka förmå
riksdagen att minska rabattstödet och förmalningsersättningen är ganska
hänsynslöst, herr Persson i Falla. Så gör man icke, allra minst som denna
politik med rabattering och förmalningsersättning från början har sammanhang
med ramavtalspolitiken. Det var ju närmast med hänsyn till rabatteringen
och förmalningsersättningen m. m., som landsorganisationens ledning
accepterade ramavtalspolitiken. Att under sådana förhållanden gå in för en
mera restriktiv politik beträffande prisrabatteringen och förmalningsersättningen
skulle vara att bryta tro och loven gentemot den fackliga arbetarrörel -

Onsdagen den 21 juni 1944 fm.

Nr 25.

Anslag till prisrabattering å vissa livsmedel m. m. (Forts.)
sens ledning och formligen inbjuda den att frångå ramavtalspolitikens princip.

Herr Svensson i Ljungskile: Herr talman! Jag har vid tidigare tillfällen
motionerat och även tagit till orda i kammaren i denna fråga. Jag känner därför
ett visst behov av att inför dagens votering säga ett pär ord. Det är en detalj
beträffande tilldelningen av rabattkort, som jag två gånger motionerat örn
för att få en ändring till stånd. I år har jag icke gjort det, därför att jag tyckt
det vara hopplöst att försöka en gång till. Det gäller begränsningen till 10 000
kronors taxeringsvärde beträffande jordbrukare. Tidigare hade man en förmögenhets
gräns. Visst måste man erkänna, att även en förmögenhetsgräns icke,
när det gäller jordbrukare, är fullt tillfredsställande, ty förhållandena kunna
ju vara i hög grad växlande, men en sådan gräns är dock, såvitt jag förstår,
bra mycket bättre än en gräns, som bestämmes till visst taxeringsvärde, som ju
icke säger något örn vederbörandes ekonomiska ställning. Ingenting hindrar ju,
att en person, som har en egendom, taxerad till 20 000 kronor, och som således
under inga förhållanden har rätt till nedsättning, har skulder, vilkas summa
svarar mot eller överstiger taxeringsvärdet, och att han har en stor familj att
försörja. Personer, som äga fastigheter med taxeringsvärde mellan 10 000 och
20 000 kronor, skulle endast efter särskild prövning erhålla rabattkort. Jag
tycker, att man tog ett ofantligt steg tillbaka, när man gick ifrån förmögenhetsgränsen
och införde denna taxeringsvärdegräns, som enligt min mening är
principiellt oriktig och praktiskt olämplig. Reservanterna ha tagit upp den
saken och förmena, att taxeringsvärdegränsen på 10 000 kronor skall gälla
endast för jordbrukare, som äger sitt jordbruk. Vad mena reservanterna med
»äger sitt jordbruk»? Är det den formella äganderätten man åsyftar, att man
alltså har fastebrev på egendomen? I så fall har man icke kommit långt med
den där förändringen. Man når arrendatorerna, men de skuldsatta mindre jordbrukarna
når man icke, och därför är deras förslag, så vitt jag förstår, icke
tillfredsställande, även örn det kan sägas vara ett litet steg i rätt riktning.

Ser jag på denna fråga i stort, måste jag för min del säga, att jag icke är
särskilt glad åt den utformning av bestämmelserna som vi nu ha. Jag väckte
1942 en motion i denna kammare — samma motion väcktes i första kammaren
av professor Ohlin — där jag begärde en utredning av hela det här problemet.
Framför allt ville jag komma bort ifrån de generella rabatterna, som i lika
hög grad lämnas till de rika som till de fattiga. Det är det principiellt sett
mest stötande i hela anordningen, att man har generella rabatter å bröd. Motionen
blev då avslagen. Jag kan nästan säga att den kom bort, om jag så får
uttrycka mig, i hanteringen, på grund av den underliga utskottsbehandling,
som ägde rum beträffande frågorna örn de sociala rabatterna och jordbruksregleringen.
Motionen gick nämligen till jordbruksutskottet, medan de sociala
rabatterna behandlades av statsutskottet, och det går ju lätt att hamna mellan
kvarnstenarna i ett sådant fall.

När man icke vid den tidpunkten sökte få till stånd en mera genomgripande
översyn av det hela, tror jag för min del inte, att det. är lämpligt att giva sig
in i det nu, till viss del därför att de tre stora frågekomplexen, nämligen frågan
örn sociala rabatter, jordbruksreglcringen och pris- och lönestoppet, äro så
sammankopplade. Jag tror inte, att det är klokt att vi nu, när vi dragit det hela
med oss så länge och vi, som vi förmoda, äro i ett mera framskridet stadium av
krisen, skola riva upp det hela och göra örn det.

När det gäller de familjer för vilka åtgärderna i första hand äro avsedda,
alltså familjer med begränsade inkomster — det gäller många gånger stora
familjer — Ilar jag den erfarenheten, att krisen trycker hårdare nu än tidigare.

Nr 25.

Onsdagen den 21 juni 1944 fm.

Anslag till prisrabattering å vissa livsmedel m. m. (Forts.)

Vi ha ju sänkt inkomstgränsen flera gånger sedan vi startade detta system.
Samtidigt har penningvärdet fallit och priserna stigit. Men jag har nämnt en
gång förr, och det kan tåla sägas en gång till, att trots prisstoppet ökar pristrycket
på de stora familjerna av den anledningen, att de varaktiga förbrukningsartiklarna
såsom husgeråd, linne, skor, kläder och allt vad en stor familj
behöver allt mer och mer slitas upp och måste förnyas och då till dagens höga
priser.. De fattiga familjerna lia ej några lager av sådant. De kunna därför ej
reda sig under flera års kristid utan äro tvungna förnya dessa artiklar, vilka
då betinga mycket högre priser. Detta gör, att man på detta stadium icke bör
pruta på en elei av de rabatter, som verkligen äro sociala rabatter. Både från
social och teknisk synpunkt är det, anser jag, föga välbetänkt att nu giva sig
in därpå. Jag skulle vara tacksam, örn man i den här detaljen övergav taxeringsvärdesgränsen
och återgick till att räkna med förmögenhetsgränsen. Jag
har tidigare väckt motion härom, men den har ej lett till någon ändring.

I utskottets utlåtande på s. 8 näst sista stycket finnes det en liten detalj,
som jag skulle vilja fästa uppmärksamheten vid. Där finnes återgiven en fullmakt
för Kungl. Majit, vilken fullmakt är så lydande: »Utskottet förutsätter,
att för den händelse mera genomgripande ändringar av reglerna för prisrabatteringen
skulle befinnas böra vidtagas riksdagen höres, då detta utan olägenhet
kan ske.» Vi lia givit en precis motsvarande, likalydande fullmakt åt jordbruksministern,
när det gäller jordbruksregleringen. Förra onsdagen godkände riksdagen
en uppstramning av denna fullmakt, varvid ströks den sista satsen »då
detta utan olägenhet kan ske», varefter kvarstod önskemålet att mera genomgripande
förändringar skulle föreläggas riksdagen. Då det nu här rör sig örn
ett fullständigt likartat arbetsområde, tycker jag det vore rimligt, örn riksdagen
gåve chefen för folkhushållningsdepartementet en fullmakt av samma
form, som den fullmakt har, vilken vi förra onsdagen gåvo jordbruksministern.
Jag ber därför, herr talman, att denna sista sats i näst sista stycket på s. 8
måtte utgå ur motiveringen. Jag tror det är rimligt, att riksdagen, när denna
krishushållning skall börja avvecklas, får vara med, när det gäller mera genomgripande
förändringar. Det kan erinras örn att dessa förmalningsersättningar,
som kosta så mångå miljoner och betyda så mycket, från början ej beslutades
av riksdagen, utan av Kungl. Majit men i efterhand godkänts av riksdagen.
Med denna lilla förändring i motiveringen ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets förslag i övrigt.

Under detta anförande hade herr talmannen återtagit ledningen av förhandlingarna.

Herr Persson i Falla: Herr talman! Jag ber att få säga några ord till herr
Bergström, som hade mycket starka ord att säga mig. Jag tyckte dock att
innehållet bakom de starka orden ej var så imponerande. Han var upprörd
över, att jag fällt uttrycket folkmötesjargong. Ja, det var med anledning av
att herr Bergström med mycken patos utslungade ordet »utmanande» örn
reservanternas framställning, och jag har ingenting att ta tillbaka där. Herr
Bergström kvitterade med att säga, att mitt anförande var en jargong från i
fjol. Härtill vill jag säga, att örn herr Bergström menar att min argumentering
rör sig på samma linjer som i fjol så håller jag med därom, ty i min statistiska
jämförelse äro utgångssiffrorna desamma, som jag använde i fjol och som jag
tidigare använt. Men jag har fört fram statistiken till den senaste tid, beträffande
vilken siffror äro tillgängliga; uppgifterna äro således fullt aktuella
i dag. Att jag alltjämt fört fram dem beror därpå, att ingen sökt vederlägga
mig i dessa ting. Mina jämförelser ha stått oemotsagda. Herr Mårtens -

Onsdagen den 21 juni 1944 fm.

Nr 25.

Anslag till prisrabattering å vissa livsmedel m. m. (Forts.)
son gjorde verkligen ett försök i fjol, men det föranleddes väl mest av en
missuppfattning av liela problemet. Vad han riktade sig emot lag väsentligen
utanför saken, men eljest bär ingen försökt på något sätt giva sig in i någon
debatt örn dessa jämförelser. Så länge jag icke på något sätt blivit vederlagd
— jag anser denna sammanställning av siffror mycket beviskra ftig — fortsätter
jag att använda den och att göra den fullt aktuell.

Herr Bergström riktade sig mot någonting, som jag skulle lia sagt i slutet
av mitt anförande. Såvitt jag uppfattade honom rätt och vet vad jag själv
sade, var hans citat ej riktigt. Protokollet får väl visa, hur det förhåller sig
därmed. Jag anser emellertid att hela hans långa resonemang, som byggde på
detta citat, är felaktigt.

Herr Bergström slutade med att säga, att reservanternas framställning var
ganska hänsynslös. Ja, det är också ett kraftigt ord, av det slag herr Bergström
har så gott örn i dag. Han brukar eljest icke ta till sådana ytterlighetsuttryck,
men i dag är han verkligen på den sidan. I belysning av de fakta
jag anfört, tycker jag, att reservanternas framställning är mycket modest.

När det här talas så mycket örn reservanternas mycket försiktiga justering
av prisgränserna för rabatterna och av förmalningsersättningarna — jag vill
framhålla att det ej är fråga örn några genomgripande systemförändringar —
och örn vad dessa system betyda och vilka oerhörda verkningar de av reservanterna
föreslagna justeringarna skulle få, därest deras framställning därom
skulle bifallas, så måste jag säga — härvid vänder jag mig även till folkhusbå.
11 ni rigsin i ni stern, sorn var inne på samma resonemang — att sådana framställningar
av saken måste vara mycket överdrivna. Om man har kvar dessa
system för prisrabatteringar och förmaltningsersättningar, men gör vissa
justeringar, mycket små justeringar förresten, av gränserna, kan väl. detta icke
få så oerhörda psykologiska verkningar eller sätta hela vårt prissystem i
rörelse, vilket man här sagt skulle bliva fallet, Det måtte vara en oerhörd
överdrift i sådana resonemang. Men jag förstår naturligtvis, att man därmed
når en viss effekt. Alla äro vi känsliga för prissystemets stabilitet, icke minst
jag, men när man har så pass starka skäl för en framställning, som man har
bär, och därtill med siffror kan visa, vilka små verkningar de föreslagna justeringarna
kunna få på dessa prissystem, har man väl kunnat göra en sådan
framställning som reservanterna lia gjort. Man har både från första och andra
statsmaktens sida och genom deras samfällda beslut utsatt vårt prissystem för
mycket starkare påfrestningar i oträngt mål än vad det här skulle bli fråga örn.

Sedan vill jag säga ett pär ord till herr Svensson i Ljungskile, som i anledning
av att taxeringsvärdesgränsen föreslagits skola börti alla för den, som
icke äger sitt jordbruk, under det att den alltjämt skulle finnas kvar för den,
som äger sitt jordbruk, frågade vad reservanterna mena med uttrycket »äger
sitt jordbruk». Ja, vi mena med »äger» precis vad man^enligt allmänt vedertagna
äganderättsbegrepp menar, då man säger att någon äger någonting.
Vill sedan herr Svensson i Ljungskile lia en mera. rättsfilosofisk utläggningom
vad »äger» betyder, ber jag honom vända sig till professor Lundstedt på
uppsalabänken, som möjligen kan giva honom en närmare belysning av den
frågan.

Herr Svensson i Ljungskile: Herr talman! Det var inte av rättsfilosofiskt
intresse jag framställde frågan örn vad reservanterna mena med »äger sitt
jordbruk». \7ad som intresserade mig var det sociala och reella innehållet i den
regeln. Reservanterna ha föreslagit, att man skall halla sig till taxeringsvärdegränsen
flir den, som formellt äger sitt, jordbruk. Den regeln blir ungefär lika
orättvis som den regel vi nu lia. Man hjälper arrendatorerna men icke de mind -

Nr 25.

Onsdagen den 21 juni 1944 fm.

Anslag till prisrabattering å vissa livsmedel m. m. (Forts.)
re jordbrukarna i övrigt. Vill man att bestämmelserna på elen punkten skola
vara rättvisare, bör man övergå till en förmögenlietsgräns.

Herr Persson i Falla: Herr talman! Jag ber att få göra herr Svensson i
Ljungskile uppmärksam på att det inom de angivna gränserna finnes möjlighet
till individuell prövning i det särskilda fallet beträffande jordbrukare, örn det
finnes anledning därtill. I sådana fall, som herr Svensson i Ljungskile omnämnde,
där alltså skuldsättning förekommer, kan en ägare av ett jordbruk
över denna taxeringsgräns likväl få rabattkort, örn förhållandena giva anledning
därtill.

Herr Svensson i Ljungskile: Herr talman! Om jag fattat saken rätt gäller
det, som herr Persson i Falla senast talade örn, i de fall, där taxeringsvärdet
är mellan 10 000 och 20 000 kronor. Därutöver finnes icke denna möjlighet,
och därigenom är det hela lika ihåligt.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Innan debatten avslutas, skulle jag
vilja giva uttryck för några reflexioner.

Jag har ingenting att invända mot den uppfattning, som framförts från
socialdemokratiskt håll i denna fråga, ty jag tycker att deras resonemang är
riktigt. Jag skulle emellertid här vilja göra en påminnelse. Vid årets remissdebatt
anförde min partikamrat, herr Linderot i första kammaren, att vi under
perioden 1938—1941 hade det högsta antalet understödstagare i fattigvården
med så och isa många, enligt senaste årgång av statistisk årsbok. Detta
påstående föranledde kilometerlånga utläggningar i den socialdemokratiska
pressen mot, som man menade, ett medvetet försök från vår sida att vanställa
den ekonomiska utvecklingen och giva intryck av att vårt folk fått så mycket
sämre under kriget. I dag skola vi fatta beslut örn rabatter, som innebära, att
vi måste giva statligt understöd åt 2,4 miljoner och styvt det av Sveriges medborgare.
Två tredjedelar av medborgarna alltså måste få understöd denna väg.
Vad har man för motivering härför? Jo, man anser detta nödvändigt för att
fullfölja den lönestoppspolitik, för vilken man engagerat sig så hårt.

Örn herr Persson i Falla vill ha goda argument mot sina socialdemokratiska
vedersakare, då skulle han följa med litet grand i den diskussion, som föres
mellan socialdemokrater och kommunister i denna fråga. Från socialdemokratiskt
håll iställer man nämligen gratis till förfogande åt honom alla tänkbara
argument för att bevisa, hur bra man klarat upp saker under kriget. När vi
kommit så långt i denna politik, att nära hälften av befolkningen skall ha understöd
på sådana vägar, då tycker jag det är på tiden att säga halt.

Beträffande herr Persson i Falla vill jag vidare säga, att man vet faktiskt
icke, hur man skall tolka hans metoder att göra jämförelser. Han jämför här
utvecklingen av vetepriset under en så och så lång period med utvecklingen av
arbetslönerna och levnadskostnadsindex, och så säger han: så och så litet har
vetepriset stigit, medan däremot de andra posterna stigit så oerhört mycket.
Jag måste vända mig mot sådana jämförelser överhuvud taget. Herr Persson i
Falla vill väl inte påstå, att därför att skatteindex stigit så och så mycket
veteindex ovillkorligen skall stiga, örn ej lika mycket, så likväl mera än fallet
blivit. Men jag kan ej godkänna den konsekvensen av hans resonemang, att
man skall anlägga samma betraktelsesätt på en vara som på den mänskliga
arbetskraften, när det gäller att mäta den. Det är väl obestridligt, att det har
skett en förändring beträffande kostnaderna för att framställa vete. Det är ju
betydligt mera fördelaktigt att framställa vete nu än tidigare i förhållande till
prisnivån, att döma av uppgifter från jordbrukare, som framför allt producera

Onsdagen den 21 juni 1944 fm.

Nr 25.

Anslag till prisrabaltering å vissa livsmedel m. m. (Forts.)
vete. På de stora jordbruken-, som ha ekonomiska förutsättningar att driva rationell
jordbruksproduktion får man inte någon dålig avkastning. De ha inte
en dålig förräntning, trots att vetepriset undergått en så relativt ringa förändring,
som herr Persson i Falla talade örn. Men räntabiliteten på dessa jordbruk
har icke försämrats utan oavbrutet stigit, vilket också framgår av jordvärdets
förändring. Jag måste alltså vända mig mot att man gör sådana jämförelser,
när man skall argumentera för en viss ståndpunkt i prisfrågor.

Jag har, herr talman, naturligtvis icke något annat yrkande än örn bifall till
utskottets förslag. Man kan i och för sig beklaga att läget skall vara sådant,
att man skall behöva på dessa omvägar understödja två femtedelar av landets
befolkning, men -man kommer ju ej ifrån själva fakta. Jag går inte in för det
därför att jag anser att man skall vidmakthålla lönestoppspolitiken, men när
-denna nu gäller och jag inte för ögonblicket ser någon praktisk möjlighet att
få den förändrad inom överskådlig tid, så är det enligt min övertygelse nödvändigt,
att man på dessa vägar åtminstone försöker hålla de sämst ställda
skadeslösa i någon liten mån.

Herr Persson i Falla: Herr talman! Jag tycker att herr Hagberg resonerar
litet konstigt, och det är kanske inte så egendomligt, eftersom han förmodligen
här är inne på ett för honom ganska främmande område. Beträffande att anställa
jämförelser mellan olika ting, exempelvis mellan löner och levnadskostnader
och de särskilda element, som ingå i levnadskostnaderna, så tycker jag dock
att herr Hagberg borde ha något klarare begrepp. Han finner det fullkomligt
orimligt med den jämförelse, som jag har gjort, och han säger att han vet
inte hur man skall betrakta det, ty det går över -alla möjligheter att kunna
föra ett riktigt resonemang örn det.

Jag tycker ändå att det borde även för herr Hagberg vara tämligen klart,
att när man ställer veteprisindex i relation till löneindex, så gör man det därför
att de stora konsumentgrupperna ju skola köpa något — bl. a. mjöl och
bröd — för sina löneinkomster. Om lönerna ha stigit i 19 gånger hastigare
takt under senare år än vad vetepriset har gjort, bör det ju ha något att säga
även herr Hagberg. Kan inte herr Hagberg inse att genom denna löne- och
prisutveckling har brödsäden i realiteten oerhört förbilligats och att statssubventionen
därför måste te sig orimlig? Örn jag sedan ställer veteprisets index
i förhållande till levnadskostnadsindex, så bör det också ha något att säga
herr Hagberg. I levnadskostnadsindex ingå mångahanda ting. Herr Bergström
i Hälsingborg talade örn det för en, stund sedan. Däri ingår en hel del varor,
som stigit förhållandevis mycket mera än vad vete och råg gjort, och detta
är naturligtvis riktigt. Utom dessa livsmedel ingår där en hel del industrivaror.

Nu säger herr Hagberg, att man måste tänka på att kostnaderna för att
framställa vete ha minskats så oerhört under denna tid, och det är avgörande.
Nå, men industrivarorna då? Här talas det örn att jordbruket behöver rationaliseras.
Jordbruket är så oerhört efter, säger man. Vi måste få en rationell
jordbruksdrift, så att vi kunna få fram varorna billigare och få en bättre lönsamhet
för jordbrukets utövare. Industrien är själva mönsterexemplet för oss
i fråga om rationaliserad drift. Därifrån skola vi hämta våra förebilder. Kan
man inte då ställa det anspråket också på industrivarorna, att de skola förbilligas
genom rationell drift? Eller är det bara jordbruksprodukterna som skola
levereras till mycket billiga priser, och dessutom subventioneras till konsumenterna,
under det att industrivarorna stiga och på det sättet belasta levnadskostnaderna
utan att man finner något anmärkningsvärt i detta och, så Andra

kammarens protokoll 1944. Nr 25. 4

Nr 25.

Onsdagen den 21 juni 1944 fm.

Anslag till prisrabatt erin g å vissa livsmedel m. m. (Forts.)
vitt jag förstår, utan att herr Hagberg har ett enda ord att anmärka emot
den saken? Han vill inkassera förändringarna i jordbruksdriften endast i den
riktnjngen, att då kan jordbruket leverera så mycket billigare; men det är
ändå inte nog utan staten skall dessutom belastas med kostnader för konsumenternas
bröd.

Jag tycker att herr Hagbergs resonemang är alltigenom orimligt och oriktigt,
det måste jag säga.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Jag bar ingenting emot att man överflyttar
resonemanget på industrivarorna, men här gäller det ju faktiskt inte
dem. Jag har i annat sammanhang gått till attack mot de dyra industrivarorna.
Yi ha sagt, att monopolen ha skörtat upp dem, bland annat i fråga om
bostadsproduktionen, men då har jag inte hört att herr Persson i Falla anlagt
de synpunkter, som han framfört i dag.

Herr Mosesson: Jag ber, herr talman, att få hemställa, att det yrkande, som
herr Svensson i Ljungskile gjorde beträffande uttrycket att ändringar icke
böra vidtagas utan att riksdagen höres, nämligen att tillägget »örn detta utan
olägenhet kan ske» måtte utgå. Då konstitutionsutskottet håller på med
granskning av statsrådsprotokollen och fråga blir, huruvida regeringen av
riksdagen har fått rätt att göra det och det, så är det ju alltid önskvärt att
det är klara verba ifrån riksdagens sida, då så kan ske.

Yi antogo ju i förra veckan jordbruksutskottets förslag, och där stod det
atl större förändringar icke skulle vidtagas utan att riksdagen hördes därom.
Nu finns här tillägget »då detta utan olägenhet kan ske». Detta uttryck är
just ett sådant som gör det ovisst, huruvida riksdagen verkligen har uttalat
önskan örn att ändring icke skall ske utan riksdagens hörande eller örn den
blott mera platoniskt har hemställt därom.

Då det ju inte härvidlag kan vara någon större ändring, skulle jag vilja
hemställa, att kammaren ville besluta i enlighet med herr Svenssons i Ljungskile
förslag.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde först beträffande
utskottets hemställan under punkten a) propositioner dels på bifall
till utskottets berörda hemställan dels ock på bifall till den av herr Johan
Bernhard Johansson m. fl. avgivna, med 1) betecknade reservationen; och fann
herr talmannen den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr
Svensson i Grönvik begärde emellertid votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkten a)
av utskottets förevarande utlåtande nr 205, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den av herr Johan Bernhard Johansson
m. fl. avgivna, med 1) betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen, vadan
kammaren bifallit utskottets hemställan i punkten a).

Onsdagen den 21 juni 1944 fm.

Nr 25.

Anslag till prisrabattering å vissa livsmedel m. m. (Forts.)

Härefter gav herr talmannen beträffande utskottets hemställan i punkten
b) propositioner dels på bifall till utskottets hemställan i denna del, dels ock
på bifall till den av herr Johan Bernhard Johansson m. fl. avgivna, med 2)
betecknade reservationen; och fann herr talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Votering begärdes likväl av herr Persson i
Fallk, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkten b)
av utskottets förevarande utlåtande nr 205, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den av herr Johan Bernhard Johansson
mi. fl. avgivna, med 2) betecknade reservationen.

Slutligen framställde herr talmannen beträffande motiveringen propositioner
dels på godkännande av utskottets motivering dels ock på godkännande av
utskottets motivering med den av herr Svensson i Ljungskile under överläggningen
föreslagna ändringen; och förklarade herr talmannen sig anse den förra
propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Mosesson begärde
emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner statsutskottets motivering i utskottets
förevarande utlåtande nr 205, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar j

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt utskottets motivering med den av herr
Svensson i Ljungskile föreslagna ändringen.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets motivering med den av herr Svensson
i Ljungskile under överläggningen föreslagna ändringen, att orden å s.
8 rad 4 nedifrån i utskottets tryckta utlåtande »då detta utan olägenhet kan
ske» skulle utgå.

§ 16.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 206. i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående slutlig reglering av riksstaten för budgetåret 1943/44
m. m., i vad propositionen avser folkbushållningsdepartementets verksamhetsområde.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 25.

Onsdagen den 21 juni 1944 fm.

Åtgärder för
främjande av
matematisknaturvetenskaplig
forskning.

§ 17.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 207, i anledning av väckta motioner
angående åtgärder för främjande av matematisk-naturvetenskaplig forskning.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade

Herr Wiberg: Herr talman! Jag har begärt ordet i första hand för att framföra
mitt tack till statsutskottet för den välvilliga behandling^ som utskottet
ägnat det av mig och mina medmotionärer framförda önskemålet örn en utredning
i syfte att få till stånd förbättrade förutsättningar för den grundläggande
”naturvetenskapliga forskningen i vårt land.

Utskottet säger sig för sin del ha blivit övertygat örn att starka skäl tala
för att en utredning bör komma till stånd rörande vilka åtgärder, som kunna
befinnas påkallade för främjande av denna forskning, i främsta rummet vid
universiteten och Stockholms högskola. Det är naturligtvis nu^ mili flir!toppning,
att riksdagen skall följa ett enhälligt statsutskott och salunda besluta
skrivelse i ärendet till Kungl. Majit och att en sådan skrivelse inom en icke
avlägsen framtid måtte föranleda positiva förslag. Jag vill särskilt understryka,
att ett effektivt stöd åt den grundläggande forskningen är ett av de
allra viktigaste leden i vår kulturella såväl som vår materiella fiskeredskap.
Det är också betecknande, att i de anglosachsiska länderna mycket stor
uppmärksamhet nu ägnas åt hithörande frågor och att i England framlagts
förslag örn en högst väsentlig förstärkning av statsanslagen till universitetens
naturvetenskapliga forskningsinstitutioner. Vi här hemma, som _ förskonats
från krigets olyckor, böra icke se mindre vidsynt på dessa viktiga frågor
utan klart erkänna, att de belopp, som nedläggas på forskning och för
att förbättra iforskarnas villkor, icke äro utgifter i vanlig bemärkelse utan
investeringar, som kunna ge en mångdubbel avkastning i framtiden.

I detta sammanhang kan jag emellertid icke underlåta att ge uttryck åt en
viss undran inför den politik, som i detta hänseende förts och alltjämnt, föres
från vårt största statsuniversitets sida. Det förhåller sig nämligen så, att
Uppsala universitet förfogar över en betydande s. k. reservfond, som uppkommit
genom inkomstöverskott från universitetets fastigheter och vilken
även tillföres besparingar på vissa avlöningsanslag. När statsmakterna vid
krisens början nödgades såsom ett led i det allmänna besparingsprogrammet
beskära universitetens: forskningsanslag, förutsattes uttryckligen, att universitetsinstitutionerna
skulle erhålla gottgörelse härför från reservfonden. Så
har också i viss utsträckning skett men ingalunda i den omfattning, som
universitetens inkomster av skogar och fastigheter o. s. v. i och för Boskulle
ha medgivit. I själva verket har reservfonden^ under krigsåren oavlåtligen
vuxit och uppgick vid ingången av detta budgetar till icke mindre än 470 000
kronor. Det synes mig föga rationellt av universitetsmyndigheterna att låta
så stora belopp, varöver de äga förfoga oberoende av Kungl. Majit och riksdagen,
stå inne på bank till ingen nytta, samtidigt som viktiga forskningsuppgifter
bli eftersatta av brist på medel. Enligt min mening bör universitetet
ha grundad anledning att redan nu lätta på pungen och visa sina egna
forskare en något större generositet än hittills.

En annan sak, som jag icke heller kunnat undgå att observera, är att vissa
av de frikostiga anslag till teknisk-vetenskaplig forskning, som riksdagen
under senare år anvisat på handelsdepartementets huvudtitel, hittills endast i
ringa utsträckning tagits i anspråk. Av de 877 000 kronor, som vid budgetårets
början funnos tillgängliga för teknisk-vetenskaplig forskning i allmänhet,
återstodo sålunda, sedan tio månader av budgetåret förflutit, icke mindre
än 684 000 kronor. På liknande sätt förhöll det sig med anslagen till bygg -

Onsdagen den 21 juni 1944 fm.

Nr 25.

Åtgärder för främjande av matematisk-naturvetenskaplig forskning. (Forts.)
nadsforskning, till undersöknings- och försökskostnader vid statens uppfinnarnämnd
o. s. v. Om det är så, att relativt rikliga medel stå till förfogande
för tekniska forskningsuppgifter, under det att dan grundläggande naturvetenskapliga
forskningen brottas med stora ekonomiska svårigheter, har man
all anledning att erinra örn att när anslag första gången äskades för tekniskvetenskaplig
forskning föredragande departementschefen underströk, att möjlighet
borde beredas de vid statsuniversiteten och Stockholms högskola arbetande
forskarna att göra sina synpunkter hörda vid anslagsmedlens fördelning.
Det är icke tillfredsställande att för framtiden låta hundratusentals
kronor reserveras på dessa anslag till teknisk forskning, och man bör enligt
min mening skyndsamt inrikta sig på att ge ett handtag åt den knappare
hållna, men lika oumbärliga grundläggande naturvetenskapliga forskningen
vid våra universitet och högskolor.

Jag ber endast att få tillägga, att en viktig uppgift för den av oss begärda
utredningen just skulle bli att anvisa utvägar för en koordinering av samhällets
stödåtgärder för forskningen, så att ingen gren av denna skall komma
att oförtjänt ställas i skymundan.

Herr talman! Med dessa ord ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Häruti instämde herr Lundell.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 18.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:

nr 208, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1943/44 m. m., i vad propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde; och

nr 209, i anledning av väckta motioner angående åtgärder i syfte att befordra
en förläggning av industriell verksamhet och hantverk till andra platser
i landet än storstäderna.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 19.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 210, i anledning av väckta motioner
angående löne- och anställningsförhållandena för statsanställda sjuksköterskor

m. fl.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Herr Paulsen: Herr talman! Då detta gäller en utredning om sjukvårdspersonalens
löneförhållanden skall jag be att få skicka ett ord med på vägen.

Att det blir mer och mer ont örn sjukvårdspersonal är utan tvivel beroende
på den dåliga avlöning, som denna personal bär. Detta gäller både sjukvårdsbiträden
och sjuksköterskor, men jag tänker nu närmast på de utbildade sjuksköterskorna.
Sjuksköterskorna i statstjänst äro lågt avlönade, örn man jämför
dem med lärarinnorna, och landstingens sjuksköterskor äro uruselt avlönade.
De lia mer än 1 000 kronor mindre per år i lön än vad statens sjuksköterskor
ha. Under sådana förhållanden kan väl ingen förundra sig över att den unga
kvinna, som skall välja yrke, betänker sig mer än en gång innan hon går att
välja sjukvården som arbetsfält. Förr i tiden hade kvinnorna inte mycket att

Löne- och
anställningsförhållandena

för statsanställda
sjvksköterskor

m. fl.

Nr 25.

Onsdagen den 21 juni 1944 fm.

Löne- och anställningsförhållandena för statsanställda sjuksköterskor m. fl.

(Forts.)

välja på, men nu vinka yrken ifrån alla håll, yrken, där man är mindre tvungen
och där man inte riskerar att genom glömska eller misstag kulina vålla att en
medmänniska får sätta livet till.

Nu talas det örn att sjuksköterskeskolan har svårt att få in fullgoda elever,
och man talar örn att man bör minska på inträdesfordringarna. Vidare säger
man, att sjukvårdsbiträdena ha svårt för att avancera. Jag hör inte till dem
som vilja hjälpa sjuksköterskebiträdena att avancera till sjuksköterskor genom
att minska fordringarna på skolunderbyggnad. Den saken bör hjälpas på det
sättet, att staten genom stipendier och lån hjälper dessa unga kvinnor att
skaffa sig i första hand den skolunderbyggnad, de förkunskaper, som erfordras
för att kunna tillgodogöra sig undervisningen vid sjuksköterskeskolan. Vi
skola komma ihåg, att detta är inte ett hantverk vilket som helst. Det är ett
yrke, på vars utövande liv och död kan hänga. Giv oss så skickliga läkare
som helst, förbättra och modernisera våra sjukvårdsanstalter men sänk standarden
på sjukvårdens dagliga utövare och ni skola se, vart det leder hän med
tiden!

Fordringarna på den som skall bli sjuksköterska måste vara. höga. Den kvinna,
som skall ägna sig åt detta, måste vara en verkligt förnämlig kvinna, och
den utbildning, som man skall ge henne, måste vara i högsta grad högklassig.
Sådant får man inte pruta på. Giv henne sedan en avlöning, som svarar mot
hennes utbildning och ansvar, och jag är förvissad örn att bristen på sjuksköterskor
kommer att upphöra. Höj sedan standarden för sjukvårdsbiträdena genom
att ge dem en kortare utbildning, och giv dem en lön, som svarar mot deras
arbetsuppgift, och jag är övertygad örn att även bristen på sjukvårdsbiträden
kommer att upphöra.

_ Det kan väl i ali rimlighets namn inte vara riktigt att sjukhusavdelning efter
sjukhusavdelning skall avfolkas på grund av brist på personal! Här måste stat
och kommun hugga i ordentligt för att avhjälpa detta, och kom sedan inte och
bjur! denna personal ett eller annat hundratal kronor mer i lön! Tänk på deras
dåliga utgångsläge och kläm till så det känns, och jag är övertygad örn att
bristen på sjukvårdspersonal skall upphöra. Att handhava vår sjukhusvård på
det sättet, att avdelning efter avdelning skall stängas i brist på personal, ha
vi inte råd med. Det är ansvarslöst, klen vi ha råd att betala vår sjukvårdspersonal
ordentligt och kraftigt höja den urusla lön, som den för närvarande har.

Nu Ilar statsutskottet hänvisat den blivande utredningen till landstingsförbundet,
men är inte detta att sätta bocken till trädgårdsmästare? Det är ju
landstingens lönedelegation som håller sjukvårdspersonalens löner nere! Denna
delegation har ju tillägnat sig alla de krassa synpunkter, som vi ifrån arbetarhåll
alltid lia påtalat hos arbetsgivarna och som där mer och mer börja försvinna,
Dessa krassa synpunkter har denna delegation ytterligare utökat och
tillämpat dem på sjukhuspersonalen, och det är därför vi ha det ställt vid våra
sjukvårdsanstalter såsom vi för närvarande ha.

Socialministern är inte inne, men jag skulle vilja uppmana honom att när
han utser ledamöter i den kommitté, som skall utreda den här saken, han inte
väljer någon av denna landstingsförbundsdelegation — den bär redan dokumenterat
sig sakna intresse för dessa människor — utan väljer personer som
ha verkligt intresse för den personal, vars löneförhållanden de skola utreda.

Herr Sundqvist: Herr talman! Som en av motionärerna i detta ärende vill
jag icke underlåta att uttala min tillfredsställelse över statsutskottets behandling
av frågan. Saken är av mycket vital betydelse för hela sjukvården. Det
är kanske icke så, som det nyss sades, att frågan örn personalen på våra sjuk -

Onsdagen den 21 juni 1944 fm.

Nr 25.

Löne- och anställningsförhållandena för statsanställda sjuksköterskor m. fl.

(Forts.)

hus blir löst blott och bart genom löneförhöjning åt de anställda, men situationen
är dock sådan, att löneförhållandena för närvarande, särskilt med hänsyn
till den konkurrens, som råder örn de unga kvinnornas arbetskraft, spela
en ganska betydande roll.

Från sjuksköterskornas sida har länge framförts krav på att få en rimlig
förbättring av löne- och anställningsvillkoren. Redan 1938 ställdes det ganska
blygsamma kravet, att sjuksköterskorna med sin långa utbildning och sin ansvarsfulla
ställning skulle åtminstone jämställas med småskollärarinnorna. Så
har ännu icke skett. Det har redan erinrats örn att de statligt anställda sjuksköterskorna
i lönehänseende ha det åtskilligt bättre än många sjuksköterskor anställda
av landstingen, men även de statligt anställda ha enligt mitt sätt att se
mycket berättigade krav att ställa. Örn man tager hänsyn till att sjuksköterskorna
dels måste ha en omfattande och delvis ganska kostsam utbildning,
dels utföra ett arbete som är förenat med betydande ansvar, är det rimligt att
de erhålla det erkännande i form av rimliga löner, som tjänsten betingar. Det
kan i detta sammanhang, herr talman, kanske icke heller vara ur vägen att
erinra om hur denna sjuksköterskornas ansvarsställning avsevärt skärpts under
de sista åren. Det har vidare med all rätt erinrats örn att sjuksköterskorna
— icke minst den stora huvudgruppen avdelningssköterskor •— ha ett sådant
ansvar, att en förbättring av deras villkor icke kan uppnås endast genom bestämmelser
om arbetstiden. Det är känt, att en sjuksköterska på en sjukavdelning
skall ha sin tjänstgöring inom ramen av nio timmar om dagen med en
dags ledighet var sjunde dag. Den som känner aldrig så litet till sjuksköterskornas
arbetsförhållanden vet, att dessa arbetsbetingelser i ganska ringa utsträckning
kunna upprätthållas. När sjuksköterskorna jämföra sin arbetssituation
med andra likställda yrkesgruppers, har naturligtvis krav ställts från deras
sida, att en justering av deras löner bör ske med beaktande av det särskilda
ansvar som åvilar dem. Utskottet har glädjande nog givit sitt erkännande åt
dessa synpunkter och tillstj^rkt motionernas hemställan örn utredning av frågan.

Jag har i detta ögonblick, herr talman, endast att — förutom att uttala min
tacksamhet mot utskottet — kraftigt framhålla önskvärdheten av att den
ifrågavarande utredningen mycket snart kommer till stånd. Jag finner det
självklart, att i denna utredning också sjuksköterskor beredas representation.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herr Birke, frii Rydh Munck af Rosenschöld
samt herrar Janson i Frändesta, Lundstedt, Hansson i Skediga och Lindmark.

Herr Hagård: Herr talman! Jag hade tyvärr icke tillfälle att höra den föregående
talarens hela anförande. Det kail därför hända, att jag kommer
att upprepa något av vad han sagt.

Jag skulle först vilja understryka, att man både kan och bör se denna fråga
ur en större synvinkel. Som bekant har ju vårt sjukhusväsende utvecklats
kraftigt under de sista decennierna. Vi lia skapat goda förutsättningar för
sjukvården i allmänhet och lia även under själva krisen gjort icke så litet.
För närvarande stå vi inför den situationen, att ett visst stopp råder.. Men
i den mån krisen lättar ha vi att vänta en jätteexpansion på detta område.

Under allt detta har icke den inre utvecklingen inom sjukhusväsendet följt
den yttre. Sjuksköterskorna stå kvar i sin gamla ställning. Detta beror på
att man bär svårt att komma ifrån den bundenhet till traditionen, som råder.
S juks k ofors korn a ha icke ett yrke utan ett kall, heter det, och därför har
man låtit dem stanna vid de löneförmåner de haft Detta gäller dock icke

56 Nr 25. Onsdagen den 21 juni 1944 fm.

Löne- och anställningsförhållandena för statsanställda sjuksköterskor m. fl.

(Forts.)

bara sjuksköterskekåren utan även andra befattningshavare inom sjukhusväsendet.
Jag vill erinra om den gren som ombesörjer den ekonomiska förvaltningen.
Där bär man från början till stor del haft pensionärer anställda. Dessa
ha dock under de sista tio åren ersatts med människor, som helt ägnat sig
åt sitt uppdrag, men vederbörandes anställningsförmåner ha bestämts i icke
obetydlig mån med hänsyn till en ursprunglig inställning.

Det är icke att undra på att de unga kvinnor, som numera ägna sig åt sjuksköterskekallet,
göra anspråk på att bli jämställda med andra liknande grupper.
Det råder ju inom detta speciella arbetsområde ofantligt stora skiljaktigheter.
Där finnas också befattningshavare, som sitta med stora inkomster, och
givet är, att de som arbeta på detta område ha anledning att iakttaga detta.
Naturligtvis vilja de personer, det här gäller, icke på något sätt jämställas
med dessa, men det är nödvändigt att de få en rimlig ersättning för sin insats
i det gemensamma arbetet. Denna kår har kämpat för en bättre ställning.
De lia tvingats att organisera sig, de som andra. Krisen har nu så att säga
kommit dem till hjälp och tvingat in tankegångarna på deras förhållanden
på ett annat sätt än hittills.

Jag måste säga, att även örn sjukhusägarna uppskatta kårens insatser, har
det icke kommit därhän, att de medgivit en mera vidsynt behandling av de
spörsmål, som hänga samman med ersättningsfrågan. Man kan icke säga, att
någon vidare storvulenhet lagts i dagen vid behandlingen av denna fråga.
Detta bär också resulterat i att det blivit brist på befattningshavare. Det förhållandet
° är detta område icke ensamt örn för ögonblicket, men lönesättningen
mäste spela en betydande roll därvidlag. De stängda avdelningarna
vid flera sjukhus i vårt land bära vittne därom. Och, herr talman, det är
icke bara sjuksköterskekåren, som i detta hänseende kommit på efterkälken,
utan också — och icke minst — den lägre personalen på sjukhusen. Jag har
på den punkten tydlig erfarenhet, och jag anser, att både sjuksköterskorna
och andra befattningshavare lia rätt att fråga sig, varför de icke bli jämställda
med andra befattningshavare inom den kommunala — eller kanske
snarare — statliga verksamheten. Det råder för närvarande så stor skillnad,
att man har rätt att fordra, att den utjämnas så långt det är möjligt.

Man frågar sig, hur det kommer sig att detta arbete icke är så tilldragande,
när man ser saken ur mera krass, materiell synpunkt. Ja, det är flera orsaker
därtill. I regel äro befordringsutsikterna små. Arbetstiden regleras visserligen
— det får nian erkänna med tacksamhet -- men en del olägenheter
äro förenade med den arbetstid som måste fastställas. Vederbörande få arbeta
varje dag, söndagar och helgdagar på samma sätt som vardagar, nied
regelbundna pauser i själva arbetstiden. Men dessutom — och det är kanske
det mest avgörande — har arbetsintensiteten oerhört stegrats under de sista
åren. Detta gäller icke minst lasaretten och speciellt de alltmer utbyggda
centrallasaretten. Där råder för närvarande vad man skulle kunna kalla en
hets, som måste tära på befattningshavarnas krafter och energi. Det är sällan
något andrum ges.

Herr talman! Det skulle vara mycket att säga i detta sammanhang. Jag
skall emellertid fatta mig kort. Jag anser, att det uttalande utskottet här
gjort är synnerligen välbefogat och mycket välkommet för den personal det
här gäller. Och som motionär måste jag säga, att det kunde ju helier näppeligen
gå i annan riktning. Man har nu rekommenderat en utredning. Jag skulle
vilja säga, att denna utredning helst borde, ha avsett icke bara sjuksköterskornas
ställning utan även förhållandena för alla andra befattningshavare på
sjukhusväsendets område. Jag förstår ju, att i detta sammanhang intet yr -

Onsdagen den 21 juni 1944 lin.

Nr 25.

Löne- och anställningsförhållandena för statsanställda sjuksköterskor m. fl.

(Forts.)

leande kan ställas på den punkten — kanske det blir anledning att återkomma.
Jag tror, att en utredning kommer att hälsas med glädje av dem saken
gäller och även av den stora allmänheten, som är i hög grad beroende av de
arbetsinsatser som göras. Alla komma vi väl förr eller senare i det läget,
att vi äro i behov av de tjänster, som utföras på sjukhusen. Det är också
för själva utvecklingen av sjukhus väsen det av den allra största betydelse,
att ali den irritation och all den misstämning, som nu råder, avlägsnas. Det
bör heller icke vara så — det är av intresse att få säga det i detta sammanhang
— att man nödvändigt skall tvinga befattningshavarna in i organisationer
för att de skola få gehör för sina berättigade anspråk. Dessa organisationer
kunna icke gärna tänkas begagna sig av sådana stridsmedel, som
eljest stå till buds för organisationerna på arbetsmarknaden. Det skulle verka
ganska egendomligt, om en dylik organisation skulle tillråda, att arbetet vid
ett sjukhus1 nedlägges. Detta innebär, att man därför måste taga alldeles särskild
hänsyn till förhållandena på detta område. En utredning skall, hoppas
jag, komma att bli till fromma och nytta icke bara för befattningshavarna själva
utan framför allt för vårt lands sjukvård och ytterst för de människor, som
vårdas på våra sjukvårdsinrättningar.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till det förslag utskottet har framlagt.

Häruti instämde herr Lundh.

Herr Sellander: Herr talman! Jag begärde ordet närmast för att instämma
i det anförande som herr Paulsen hållit och som enligt min mening på. ett
alldeles utomordentligt sätt uttryckte vad både allmänheten och de vid sjukhusen
anställda anse. Förhållandena på detta område äro ju minst sagt kaotiska
för närvarande. Det är ju fullkomligt riktigt, som herr Paulsen framhöll,
att man måst stänga sjukhusavdelningar av brist på arbetskraft. Under
den diskussion som uppstått kring detta ärende i anledning av framför allt
bristen på sjukvårdspersonal finns det t. o. nr. personer som ha panna att
kasta fram tanken att använda tjänstepliktslagen, att alltså tvinga folk att
antaga dessa arbeten vid sjukvården. Det visar en kortsynthet utan like, men
det visar samtidigt, hur miserabla förhållandena äro på ett område, där det
ändå gäller att skydda människornas hälsa och liv. Emellertid är det ganska
naturligt att man aldrig kan lösa denna fråga på annat sätt än här förutskickats
av de föregående talarna, nämligen genom att bereda de vid sjukhusen
anställda bättre arbets- och lönevillkor. Jag vill i detta avseende understryka
vad herr Paulsen anförde beträffande lönerna, nämligen att man måste vidtaga
en kraftig höjning av dessa för att överhuvud taget få en tillräckligt
kvalificerad personal att vårda de sjuka. Det är ju ganska naturligt, att om
man icke avlönar dem sorn bära ansvaret för människors liv och hälsa ordentligt,
så kan detta medföra stora vådor.

Med vad jag här har sagt och med ytterligare understrykande av mitt instämmande
i herr Paulsens anförande ber jag att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Björklund: Herr talman! Det ärende vi behandla rör ju närmast sjuksköterskor
anställda i statens tjänst, och man kan säga, att man kanske i debatten
bör inskränka sig till att tala om den personal det alltså här är fråga
om. Det är emellertid kanske icke så besynnerligt, att man, när man diskuterar
löner såsom i förevarande fall, lätt kommer in på att tala örn löneförhållanden
för sjukvårdspersonal i allmänhet.

.58

Nr 25.

Onsdagen den 21 juni 1944 fm.

Löne- ock anställningsförhållandena för statsanställda sjuksköterskor m. fl.

(Forts.)

Anledningen till att jag begärde ordet val närmast ett yttrande av herr
Paulsen som jag tycker icke bör få stå oemotsagt i protokollet. Herr Paulsen
tog sig friheten att, när vi behandla detta ärende, som gäller sjuksköterskor i
statlig tjänst, åsätta landstingens lönenämnd en etikett som den enligt min
mening icke gjort sig förtjänt av. I den lönenämnden sitta många män, som
ha lika stort intresse för sjuksköterskorna och sjukvården som herr Paulsen
kan mobilisera upp. När det är på det sättet att landstingens lönenämndsdelegation
i slutet av denna månad har ett sammanträde för att söka på den
frivilliga uppgörelsens väg komma fram till sådana lönebelopp som kunna tillfredsställa
sjuksköterskorna vid de olika anstalterna tycker jag, att det icke
är lämpligt, att man i riksdagens andra kammare, när man behandlar en visserligen
näraliggande men dock avskild gren av sjukvårdsväsendet, fäller sådana
yttranden som herr Paulsen tillät sig göra. Jag är fullt på det klara med, herr
Paulsen, att sjuksköterskorna behöva få bättre betalt. Jag avslöjar säkert
ingen hemlighet, örn jag säger att de komma att få det. Att det är behövligt
icke bara för sjuksköterskorna utan även för den underordnade personalen tror
jag att. alla, som sitta i landstingens lönenämnd, i den centrala förhandlingsdelegationen,
voro ense örn.

Jag finner emellertid anledning att i detta sammanhang betona, att jag icke
är alldeles hundraprocentigt övertygad örn att det skall bli lätt att tillfredsställa
behovet av både utbildad och outbildad sjukvårdspersonal, även örn man
höjer lönerna väsentligt. Det är ju fråga örn ett mycket tungt och hårt arbete.
För närvarande lida vi dessvärre av brist på arbetskraft. Människorna söka
sig gärna till dels arbetsområden med välbetalda platser, dels även till sådana
platser där tjänstgöringen som sådan är lindrig. Det ligger ingenting märkvärdigt
eller för vederbörande nedsättande i att konstatera ett sådant faktum.
Allt eftersom sjukvårdsanstalterna utvidgas alltmera kommer behovet av sjukvårdspersonal
att ökas. Jag är därför rädd för att vilka löner man än från
landstingsdelegationens sida kan komma överens örn med sjuksköterskorna
kommer det ändå att ställa sig svårigheter i vägen när det gäller att rekrytera
sjuksköterskekåren. Det är ett yrke, vilket, som var och en som vill vara rättvis
måste erkänna, är både hårt, nervpåfrestande och kroppsslitande och har
alla möjliga obehag som jag här icke skall försöka uppräkna.

Statsutskottet har ju rekommenderat de utredningsmän, som skola få hand
örn den av utskottet förordade utredningen, att sätta sig i förbindelse med såväl
landstingens förhandlingsdelegation som även Svenska stadsförbundet. Det vore
enligt mitt förmenande en synnerligen lycklig lösning, örn statsmakterna och
övriga organisationer, som handha hithörande frågor, skulle kunna komma
fram till såvitt möjligt gemensamma beslut. Därigenom tror jag att man skulle
på bästa sätt främja en lösning av sjukvårdspersonalens lönefrågor. Men örn
man skulle vilja såsom bakgrund till nämnda samarbete lägga det uttalande
herr Paulsen här gjort må jag ju säga, att då är i varje fall inkörsporten besvärlig.
Det är ingen reaktionär institution som sitter och beslutar i dessa
saker, utan där finnas representanter både för arbetare och andra samhällsgrupper
av alla möjliga olika politiska åsiktsriktningar. De lia alla blicken
öppen för vad som är möjligt, men de måste naturligtvis med de uppgifter
de ha av sina respektive uppdragsgivare, landstingen och städerna, se till att
sköta sitt uppdrag så bra som möjligt. Det ena behöver icke kollidera med
det andra, när man verkligen vill en ordentlig uppgörelse från vederbörande
parters sida. Jag vill med det uttalande som jag gjort i frågan, örn också i
aldrig så liten grad, söka förringa det uttalande som herr Paulsen gjorde, där -

Onsdagen den 21 juni 19-14 fm.

Nr 25.

Löne- och anställningsförhållandena för statsanställda sjuksköterskor m. fl.

(Forts.)

för att jag anser att det är nödvändigt att saken får sin lösning, och jag tror
att det är nödvändigt att dessa olika organisationer försöka åstadkomma ett
gemensamt resultat, icke minst av hänsyn till sjuksköterskorna men framför
allt till fromma för sjukvården i detta land.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herrar Andersson i Eskilstuna och Persson i Tidaholm instämde häruti.

Herr Paulsen erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde: Herr
talman! Herr Björklund framhåller att utskottet har hänvisat till landstingens
lönenämndsdelegation. Det finner han vara mycket bra, men örn icke den hänvisningen
varit, hade jag icke sagt något örn denna delegation. Den har ju genom
sitt ''Sätt att behandla dessa lönefrågor tidigare enligt min mening dokumenterat
sig sakna det intresse för sjukvårdspersonalen som är erforderligt. Han
säger att den består av massör av olika människor, arbetare och andra, och
att de ha lika stort intresse för sjuksköterskorna som någon annan. Jag betvivlar
den saken, ty hade de haft det, så hade icke s j ukskö torske personal ens
löner stått på den ståndpunkt de för närvarande göra. De ha sett vilket oerhört
lågt löneläge sjukvårdspersonalen haft, men de ha icke velat vara med om att
jämställa den med andra. Örn dessa människor ha så utomordentligt stort intresse
för sjuksköterskorna, varför ha d''e icke kommit fram med förslag örn
förbättringar av deras löner? Landstingen kunna ju bära det, ty medborgarna
äro ju tvungna att betala landstingsskatt lika väl som statsskatt. Det finns
inga skäl att hålla sjuksköterskornas löner nere så som man för närvarande gör.

Herr Björklund, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort genmäle, yttrade:
Herr talman! Jag undrar örn herr Paulsen har reda på •—- det tycks han
icke ha — att landstingens förhandlingsdelegation överhuvud taget börjat
syssla med detta ärende vid en tidpunkt, som icke ligger så långt tillbaka i tiden.
Herr Paulsen är säkerligen mycket intresserad för att sjuksköterskorna
skola få väl betalt, men han tycks icke vara lika initierad örn vad som i verkligheten
förekommit. Jag måste för min del säga att när han beskyller landstingens
centrala lönenämnd för att det är dess skuld att sjuksköterskorna ha
dåliga löner, så hugger han i sten. I stället bör han vända sig till respektive
landsting och städer och säga till respektive företrädare för intressena där och
ge dem på pälsen och icke landstingens centrala lönenämnd, ty det är helt nyligen
den började syssla med detta. Jag betonar ännu en gång att redan i denna
månad har man sammanträde med sjuksköterskorna för att undersöka örn
det är möjligt att komma fram till ett för alla parter lyckligt resultat. Här har
förhandlingsorganisationen kört på så gott den kunnat. Den kan icke klandras
på den punkten.

Herr Paulsen erhöll på begäran ånyo ordet för kort genmäle och anförde:
Herr talman! Jag vill bara säga herr Björklund, att örn landstingens lönenämnd
har börjat taga upp saken just nu, så ha väl i alla fall landstingen länge vetat,
hur dålig avlöning sjuksköterskorna haft, så att landstingen borde ha tagit itu
med den saken.

Herr Björklund, som jämväl på begäran ånyo erhöll ordet för kort genmäle,
yttrade: Herr talman! Jag vill endast säga herr Paulsen: Gräla då på landstingen
och icke på någon annan organisation!

Nr 25.

Onsdagen den 21 juni 1944 fm.

Löne- och anställningsförhållandena för statsanställda sjuksköterskor m. fL

(Forts.)

Härpå anförde:

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Statsutskottet har ju ställt sig
sympatiskt till de väckta motionerna och bär i sitt utlåtande föreslagit en skrivelse
till Kungl. Maj :t med begäran örn en utredning av de statsanställda sjuksköterskornas
avlöningsförhållanden. Det är ganska enastående att det med
anledning av detta skall uppstå en så påsig lång debatt som här har förekommit.
Jag vill emellertid konstatera, att flertalet av dem som yttrat sig i debatten
ju velat understryka angelägenheten av den utredning som statsutskottet här
förordar. Det skulle kanske under dessa förhållanden vara onödigt att säga
några ord ifrån statsutskottets sida. Jag har emellertid ansett lämpligt att begära
ordet för att framföra ett par synpunkter.

Jag har icke någon som helst anledning att lägga mig i dien kontrovers som
förekommit mellan herr Paulsen och herr Björklund. Jag har närmast fattat
saken så att herr Björklund velat säga några förmildrande ord örn landstingens
arbetsuppgifter i detta avseende. Jag vill emellertid fästa uppmärksamheten på
att vad statsutskottet har syftat till i detta avseende anknyter sig till vad som
framfördes av herr Björklund, nämligen att motionerna syfta till en utredning
örn löne- och anställningsförhållanden för i statens tjänst anställda sjuksköterskor
och för de delvis med statsmedel avlönade distriktssköterskornas avlöningsförhållanden.
Motionerna ha naturligtvis icke alls kunnat syssla med
landstingens personal eller personal anställd hos de städer som icke deltaga i
landstingen. Utskottet har emellertid varit i tillfälle att konstatera, vilket också
Bär är anfört i utskottets utlåtande, att sjuksköterskornas löneställning vid
de statliga sjukvårdsansta Berna över lag är bättre än inom av landsting och
städer bedrivna sjukhus. Med en sådan utgångspunkt, som har varit bärande
för statsutskottet vid behandlingen av frågan, är det ganska naturligt, att statsutskottet
ansett att örn man vill åstadkomma en utredning rörande den statsanställda
isjuksköterskepersonalens avlöningsförhållanden, bör man också samtidigt
ägna någon uppmärksamhet åt övrig sjukvårdspersonal.

Riksdagen har emellertid synnerligen svårt att göra något åt lönesättningen
på de områden, där denna reglerasi av frivilliga avtal, träffade mellan å ena
sidan huvudmannen, arbetsgivarna, å andra sidan den anställda personalen genom
dess organisationer. Det är ju. som nyss har påpekats här, så, att beträffande
såväl landstingens arbetsområden som städernas arbetsområden gäller för
den personal som vi här tala örn att den har kollektivavtal. Men statsutskottet
har ju som jag nyss anförde ansett lämpligt att ägna även denna sista personals
avlöningsförhållanden uppmärksamhet, och det är därför utskottet tillåtit
elg uttala ganska platoniskt, att det syntes utskottet önskvärt, att överläggning
sker med svenska landstingsförbundet och svenska stadsförbundet. Det är
sålunda icke meningen från utskottets sida såsom i det första anförandet i denna
debatt gjordes gällande, att utredningen skulle verkställas av landstingsförbundet,
utan allenast att det statliga utredningsorgan som statsutskottet förväntar
kommer att tillsättas skall i det avseendet samråda med intressegrupper
utanför de statsanställda. Det är sålunda ingenting annat än detta utskottet
menar med denna punkt. Jag förmenar sålunda, att utskottets utlåtande mycket
väl ansluter sig till de önskemål som redan ha framförts här under denna
debatt. Jag vill tillägga, att utskottet fuller väl varit på det klara med det
■som framfördes av herr Hagård, att icke bara den sjuksköterskeutbildade personalens
arbets- och löneförhållanden behöva utredas utan även dessa förhållanden
i fråga örn annan personal, som är sysselsatt inom sjukvården. Statsutskottet
har emellertid icke velat i sin hemställan vidga motionernas ram i

Onsdagen den 21 juni 1944 fm.

Nr 25.

Löne- och anställningsförhållandena för statsanställda sjuksköterskor m. fl.

(Forts.)

det avseendet utan anknutit sitt förslag till vad som föreslagits i motionerna.
Men jag skulle för min del finna det ganska naturligt att när statsmakterna,
upptaga denna fråga till prövning med beaktande av vad utskottet skrivit,
måste man också ägna uppmärksamhet åt den personal som särskilt herr Hagård
berörde i sitt anförande. Jag finner således ganska naturligt, som jag
nyss sade, att man kommer att vidga utredningsuppdraget till att omfatta all
underordnad personal som användes i sjukvård. Jag vill med vad jag här har
sagt yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Fast: Herr talman! Jag har intet behov av att försvara vare sig mig
själv eller landstingsförbundets lönenämnd mot herr Paulsens angrepp. Han
är ju känd i kammaren för att icke vara så kinkig med vad han kostar på
sig ibland. Jag har emellertid behov av att i någon mån från rent sakliga
utgångspunkter skingra en del av de missförstånd som måste råda, när man
yttrar sig på sätt som här skett från flera håll, speciellt då man givit sig
in på landstingsförbundets förhandlingsorganisation. Innan jag gör det ber
jag emellertid att få fästa uppmärksamheten på ett par ting som visa, att
den fråga vi behandla, nämligen lönefrågan, icke så alldeles säkert sammanhänger
med den brist på sjukvårdspersonal sorn för närvarande föreligger.
Vilka löner vi än i dag hade för barnmorskor och för sjuksköterskor skulle
bristen på sådan personal vara precis lika stor som den är för närvarande
och som den kommer att bli under en hel del år framåt, Det beror helt enkelt
därpå, att sjukvården ju växt ut på ett osedvanligt sätt under de senaste
åren. Nya tjänster ha kommit till beroende på att nya sjukhus ha byggts men
framför allt därpå att för bara tio år sedan var det icke mer än ungefär en
i sjukvård anställd befattningshavare för två eller flera patienter, medan i
dag läget är sådant, att vi snart ha ungefär en befattningshavare för varje
patient. Det är då självklart, att detta har måst medföra en oerhörd ökning
av sjukvårdspersonalen, framför allt sköterskorna. Där vi förr hade stora avdelningar
med endast en sköterska, där har man i dag en avdelningssköterska
och en assistentsköterska, och på vissa håll har man två avdelningssköterskor
och en assistentsköterska. Vi ha ifrån landstingsförbundets sida hos medicinalstyrelsen
för ganska länge sedan fäst uppmärksamheten på den brist som
skulle uppstå såväl i fråga örn barnmorskor som sjuksköterskor. Jag ber att
i det sammanhanget få nämna, att ännu för några månader sedan förklarade
man vid ett sammanträde på medicinalstyrelsen på en direkt fråga av mig,
att på varje hundratal lediga platser vid sköterskeskolorna fanns det ungefär
200 sökande. Detta vittnar ju om att man på sista tiden på något undantag
när kunnat fylla platserna vid dessa skolor. Detta örn den saken.

Beträffande lönefrågan vill jag fästa uppmärksamheten på vad herr Björklund
redan anfört, nämligen att landstingsförbundets lönedelegation verkat
endast under innevarande år och sålunda väl knappast kunnat åstadkomma
någon revolution på detta område. En hel del har man dock lyckats klara
upp. Det kanske kan vara av intresse för kammaren att höra något därom.
För några år sedan var det fråga örn underläkarnas löneproblem. Jag hävdade
då den uppfattningen, vilken också delades av berörda parter, att det
var en sak, som borde göras upp utan ingripande från statsmakterna. I år
har överenskommelse träffats örn avtal, som jag hoppas att landstingen för
sitt vidkommande skola godtaga. Detta avtal berör såväl lönefrågan som bostadsfrågan.
Så vitt jag vet har man också på läkarhåll, där man är intresserad
av frågans lösning, varit fullt nöjd med uppgörelsen. Det är klart att
en uppgift av denna besvärliga art tagit sin tid att lösa. Härtill kan läggas

Nr 25.

Onsdagen den 21 juni 1944 fm.

Löne- och anställningsförhållandena för statsanställda sjuksköterskor m. fl.

(Forts.)

att förhandlingar ha förts angående avstående från överläkarnas sida av vissa
förmåner till underläkarna. Här är ju fråga om dubbelsidiga underhandlingar,
som i första hand beröra lasarettsläkarföreningen och de yngre läkarnas
förening och i andra hand landstingens lönedelegation. Vidare har i år träffats
avtal med tandläkarkåren, ett avtal, som jag icke heller hört att någon
varit missnöjd med. För några dagar sedan träffades så ett avtal om röntgenläkarnas
semestertförhållanden och i dag på morgonen ett avtal gällande
för tandsköterskor och tandtekniker. Slutligen kan jag nämna, att den lägre
sjukhuspersonalens avtal uppsades för ett par månader sedan, vilket berör
samtliga 24 landsting. De hittills förda förhandlingarna örn avtal för 7 landsting
ha givit vid handen, att man får tänka sig en genomsnittlig löneökning
med åtminstone 20 procent för de lägst betalda grupperna. Det förslag, som
framlagts beträffande sjuksköterskorna, innebär — sedan förhandlingarna
avbrutits i första omgången — en förhöjning för vissa sköterskor med 28 ä
30 procent. Det är uppenbart, att örn en kår kommit efter i lönehänseende,
så går det icke att i ett enda tag komma ifatt, utan där behövs det nog förhöjningar
i ett par omgångar. Om jag tänker på andra grupper, som haft
det mycket sämre ställt i lönehänseende än dessa befattningshavare, måste jag
säga mig, att det nog är sällsynt i fackföreningsrörelsens historia att man,
särskilt med tanke på att det nu råder lönestopp, kunnat få ett lönetillägg på
20 ä 30 procent.

Jag vill utöver det sagda vidare anföra, att redan innan denna lönedelegation
kom till, åtskilligt utförts på detta område, som det kan vara anledning att
här fästa uppmärksamheten på. Sjukhuspersonalen berördes icke av 8-timmarsarbetslagen,
men redan innan den nuvarande lönedelegationen tillsattes fördes
förhandlingar genom landstingsförbundet för landstingens vidkommande om en
reglering av arbetstiden för denna personal, vilken skulle genomföras efter
vissa övergångsår. Innevarande år är det sista i denna period, och så är då
även denna arbetstidsreglering genomförd. Jag tror att man på sjukvårdspersonalens
sida satt ganska stort värde på detta. Jag vill i det här sammanhanget
också erinra örn de direktiv, som givits från landstingsförbundets sida i bostadsfrågan,
nämligen att varje biträde bör få eget rum. Tidigare ha som bekant
två fått dela rum, vilket givetvis icke skapat den erforderliga hemtrevnaden.
Vidare skola dessa bostäder inrymmas icke i sjukhuskroppen utan i särskilda
bostadshus med egen ingång från fri gata. Jag tror att man med tanke på
den korta tid arbetet på detta område pågått skall vara villig erkänna, att
resultatet ur sjukvårdspersonalens synpunkt icke varit så dåligt, ja, jag tror att
jag kan tillägga att under en så kort tid, som det här är fråga om, knappast
uträttats så mycket vid andra löneförhandlingar. Hur sedan landstingen komma
att reagera fram på höstsidan då de bli tvungna att höja utgifterna för personalen
med åtskilliga hundratusentals kronor skall jag i närvarande stund icke
yttra mig örn. Jag vill emellertid passa på tillfället att säga, att det icke är
bara på personalens löner det kommer an när det gäller trivseln på våra sjukhus.
Det är ingen tvekan örn att icke denna personal bör komma i samma läge
som andra löntagare. Bostadsfrågan har kanske varit den mest brännande, då
dessa befattningshavare hittills måst bo inom sjukhuskroppen, vilket icke kunnat
skänka vederbörande erforderlig känsla av frihet och hemtrevnad. Det
viktigaste är emellertid den anda som råder på sjukhusen, en anda, som hittills
i vissa fall icke varit såsom den borde vara. Jag tror att vi på ömse sidor böra
göra vad på oss ankommer för att söka skapa fram en verklig anda av trivsel
och förståelse; då komma vi nog till rätta med alla hithörande problem.

Herr talman! Jag har icke haft anledning att blanda mig i debatten örn

Onsdagen den 21 juni 1944 fm. Nr 25.

Löne- och anställningsförhållandena för statsanställda sjuksköterskor m. fl.

(Forts.)

vilka löner som böra utgå, men jag bär ansett mig skyldig att från rent saklig
synpunkt böra redovisa den verksamhet, som landstingens lönedelegation uträttat
under den korta tiden av sex månader.

Herr Paulsen: Herr talman! Herr Fast började sitt anförande med att säga
att jag icke brukade vara så kinkig med vad jag kostade på mig i mina uttalanden
här i kammaren. Jag förvånar mig över, att herr Fast var tvungen att
kosta på sig en så enkel klyscha.

Herr Fast framhöll vidare, att vilka löner man än ger så kommer det ändå
att bli svårt att få tillräckligt många sökande till dessa platser. Tydligen tror
herr Fast det, men jag är för min del av en helt annan mening, jag är nämligen
övertygad örn, att örn man ger denna personal lika bra betalt som andra yrkesgrupper
kommer man att få tillräckligt många sökande.

Herr Fast nämnde vidare, att vissa grupper erbjudas en löneförhöjning på
30 procent. Örn detta gäller sjuksköterskorna måste jag emellertid säga herr
Fast, att då får man för att kunna jämställa dem nied andra grupper tänka
på hur dåligt avlönade de hittills varit och med utgångspunkt därifrån öka deras
löner så mycket mera. När man från delegationens sida bjuder ungefär samma
förmåner som exempelvis lärarinnorna ha, vilket jag för min del anser rimligt,
kommer allt att vara gott och väl, men innan dess kommer det att råda oro.

Herr Sundqvist: Herr talman! På tvenne punkter skulle jag ytterligare
vilja bidraga till klargörandet av de intentioner, som motionärerna haft.

Till en början är jag angelägen framhålla, att från motionärernas synpunkt
är det en utomordentlig vinning att den blivande utredningen enligt utskottets
förslag söker kontakt med svenska stadsförbundet och svenska landstingsförbundet.
Såsom angivits från flera håll är den största svårigheten icke frågan
örn lönerna för de statsanställda, utan frågan örn löneställningen för de landstingsanställda.

Vidare vill jag närmast med anledning av herr Fasts yttrande erinra om,,
att det som skapat svårigheten i fråga örn rekryteringen av sjuksköterskorna
är det faktum, att ansökningarna till sjuksköterskeskolorna under de senasteåren
successivt minskat. Som ledamot av styrelsen för en av de största sköterskeskolorna
har jag haft tillfälle att på nära håll konstatera detta förhållande.
1940 var det i denna skola icke mindre än 498 ansökningar. 1943 hade
antalet sjunkit till 358. Det är alldeles uppenbart att detta är en tendens, som
nödvändigt skapar bekymmer för framtiden.

Jag delar herr Fasts mening, att frågan örn rekryteringen av sköterskekåren
ingalunda är enbart ett ekonomiskt problem. Han har alldeles rätt i att det är en
hel rad faktorer, som därvidlag medverka, men det kan inte hjälpas att, såsom
jag framhöll i mitt föregående anförande, i den väldiga konkurrens, som nu
pågår örn den kvinnliga arbetskraften de unga kvinnorna med all bevarad idealitet
äro benägna att ta hänsyn till vilka ekonomiska fördelar de kunna vinna.

Jag är icke så underrättad om de förhandlingar som pågått att jag vågar
mig på en debatt med herr Fast, landstingsförbundets ordförande, men jag
undrar örn det verkligen förhåller sig så, att det erbjudande landstingsförbundet
givit sjuksköterskeföreningen beträffande höjningen av lönerna uppgår
generellt till 28 ä 30 procent. Ha vissa grupper av sköterskorna erbjudits denna
löneförhöjning, synes det å andra sidan vara så att andra grupper av sköterskor
enligt detta förslag ha fått nöja sig med en mycket anspråkslös förhöjning. Jag
har fått den uppgiften, att den i vissa fall skulle stanna vid endast 6 procent.

Nr 25.

Onsdagen den 21 juni 1944 fm.

Löne- och anställningsförhållandena för statsanställda sjuksköterskor m. fl.

(Forts.)

Vad sköterskorna själva tänkt sig har varit att de överlag skulle kunna få
räkna nied samma löner som de statligt anställda sköterskorna.

Herr Fast: Herr talman! Herr Paulsen sade: Betala bra, och ni få tillräckligt
många sköterskor! Hans uttalande vittnar om hur litet han tänkt sig in i
detta problem. Hur mycket man än betalar, kan man nämligen inte få flera
sköterskor än som redan äro utbildade, och antalet utbildade sköterskor beror
på utbildningsanstaltemas storlek. Därför måste anstalterna i första hand
utvidgas; den saken är klar.

I anledning av det sista anförandet vill jag säga, att vad jag nämnde örn
en löneförhöjning på 28 ä 80 procent gällde assistentsköterskorna. Att det
icke blev så mycket för vissa specialsköterskor berodde därpå, att sjuksköterskeföreningen
icke ville ha sköterskorna uppdelade i alltför många grupper
utan menade, att specialsköterskorna, som tidigare haft mera betalt, skulle
avlönas lika med avdelningssköterskor.

Herr Paulsen erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! Herr Fast sade, att man icke kan anställa flera sköterskor än som äro
utbildade. Det är alldeles riktigt, men det ringa antalet sökande till kungjorda
befattningar hänger utan ringaste tvivel samman med att ■ sköterskorna
äro så dåligt avlönade. Höj avlöningarna, och ni får ansökningar till sköterskeskolorna
också!

Vidare anförde:

Fru Alvén: Herr talman! Jag tror att man å ömse håll blivit litet för het
i den här frågan. När det gäller att ge sjuksköterskorna en lön, som kan anses
berättigad i förhållande till deras arbetsinsats, äro ju vi dock alla eniga.
Sjuksköterskornas framstöt i de ifrågavarande motion,erna, vilken behandlats
av statsutskottet i det föreliggande utskottsutlåtandet, ger ju klarhet i vilka
skiljaktigheter med avseende å lönesättningen, som nu förkomma inom de olika
landstingen. Statsutskottets förslag örn en utredning innebär, att man vill
få fram en tillförlitlig beräkningsgrund, då det gäller att bestämma sjuksköterskornas
arbete och löneförmåner. Sjuksköterskornas krav innebär ju närmast,
att de som en erkänsla för sitt krävande arbete skulle få en rättvis
ersättning. På den punkten äro ju också alla eniga här.

Herr Paulsen sade, att örn vi bara gåve sköterskorna bättre lön skulle vi få
ett tillräckligt antal. Jag är inte riktigt övertygad örn sanningen av detta påstående.
Det har väl nämligen sällan, inträffat att en arbetsgivare ökat lönen
åt sin personal, örn icke personalen själv gjort framställning därom. Och här
måste vi nu säga oss, att sjuksköterskorna vörö nöjda med den löneställning
de fingo vid 1938 års uppgörelse. Att de sedan under de sex år som gått icke
gjort någon framstöt i lönehänseende är ju bara ett tacknämligt bevis för deras
tålmodighet, en egenskap, som vi till fullo uppskatta fastän vi kanske icke
alltid visa det. Jag tror att man skall vara nöjd med det uttalandet, som utskottet
här gjort och som innebär, att det lyckats utskottet att finna en linje,
som går ut på en begäran örn utredning av frågan örn sjuksköterskornas arbete
och löner i syfte att få till stånd en rättvisare värdering av dessa tjänster,
en ersättning som givetvis måste utmätas med hänsyn tagen till den dyrbara
utbildningen och utbildningstidens längd. Om nu detta statsutskottets
förslag icke till fullo skulle täcka allt vad det goda hjärtat hos oss vill tillerkänna
sjuksköterskorna, hoppas jag dock att det skall bidraga till att skapa

Onadagen den 21 juni 1944 fm.

Nr 25.

Löne- och anställningsförhållandena för statsanställda sjuksköterskor m. fl.

(Forts.)

en rättvisare och ändamålsenligare forin för deras arbetsuppgifter och en däremot
svarande lönesättning.

Jag ber, herr talman, att med dessa ord få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Lundstedt: Herr talman! Efter herr Paulsens första varmhjärtade anförande
hade jag tänkt instämma med honom roen jag försatt tiden. Herr Sundqvist
hann begära ordet och jag instämde då i stället i hans anförande, som jag
också fann alldeles förträffligt.

Jag har nu emellertid begärt ordet med anledning av den lilla animerade debatt
sorn'' uppstått mellan herr Björklund och herr Paulsen. Jag förstår
mycket väl att herr Björklund icke kunde underlåta att reagera mot
den formella inadvertens, som herr Paulsen kanske gjorde sig skyldig till. I
den kontroversen vill jag dock i sak ställa mig på herr Paulsens sida. Må så
vara, att han använde felaktig adress, men1 det var väl överhuvud taget icke
hans mening att egentligen rikta någon anklagelse mot någon, utan han ville på
sitt temperamentsfulla sätt konstatera de hårda och obilliga villkor, varunder
sjuksköterskekåren hittills strävat och arbetat. Man torde icke kunna påstå, att
herr Paulsen därvid på något sätt gått till överdrift. Det finns väl nämligen knappast
någon kår i vårt land, som så har utnyttjats —1 av befolkningen kan jag ju
säga för att icke anklaga någon särskilt — som just sjuksköterskekåren. Man
har, rent ut sagt, utsugit dessa duktiga och offervilliga kvinnor. Deras utbildning
är ytterst betydande. Intet arbete av någon befattningshavare kan vara
mera tidskrävande, kroppskrävande och ansvarskrävande än deras, vilket ju
också för övrigt mer eller mindre framträtt hos nästan samtliga talare här.
Vad jag säger är sålunda ingenting nytt. Jag har endast velat motivera min
och jag förmodar hela kammarens glädje över, att det nu ser ut, som örn det
skulle bli slut på eländet. Vem som haft att bära ansvaret för detta är icke lätt
att säga och är för övrigt likgiltigt. Var och en här av oss, som hitintills intet
uträttat för att bidraga till en ändring, kan väl känna sig meddelaktig i ansvaret.
För egen del bär jag nästan vid varje riksdag haft den tanken, att jag
skulle motionera i ämnet. Men det har tyvärr kommit att stanna vid blotta tanken
och därför känner jag mig synnerligen tacksam mot dessa motionärer, som
nu genom sina motioner föranlett detta sympatiska uttalande av statsutskottet,
till vilket jag naturligtvis liksom alla andra ber att få yrka bifall.

Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren utskottets hemställan.

Som tiden nu var långt framskriden, beslöt kammaren på förslag av herr
talmannen att uppskjuta handläggningen av övriga på föredragningslistan
upptagna ärenden till kl. 7.30 em., då enligt utfärdat anslag detta plenum komme
att fortsättas.

§ 20.

Ordet lämnades på begäran till Interpellation.

Herr Persson i Stockholm, som yttrade: Herr talman! I hälsovårdsstadgans
10 § 2 mom. är föreskrivet bl. a. följande:

»Mjölk, som hålles till salu, får ej vara utspädd med vatten eller bemängd
med främmande ämne, ej heller, utan att sådant särskilt angives, vara berövad
något av sina naturliga beståndsdelar.»

Vid 1940 års urtima riksdag anhöll Kungl. Majit örn riksdagens yttrande''berndro
kammarens protokoll 1044. Nr 25. 5

Nr 26.

Onsdagen den 21 juni 1944 fm.

Interpellation. (Forts.)

träffande ett förslag till sådan ändring av citerade bestämmelse, att konsumtionsmjölken
skulle kunna berövas en del av sin fetthalt, utan att detta skulle
stå i strid med hälsovårdsstadgans bestämmelser. Denna framställning vann
icke riksdagens bifall.

År 1941 utfärdade ändock Kungl. Majit kungörelse med vissa bestämmelser
angående handeln med mjölk, vilka innebära förbud att försälja eller annorledes
överlåta annan mjölk än sådan, som standardiserats till en fetthalt av
3 procent. Standardiseringen sker antingen genom skumning eller genom tillsättningen
av skummjölk. Mjölken försämras alltså på ett sätt, som uppenbart
står i strid med hälsovårdsstadgans bestämmelser. Man vann med detta tillvägagångssätt
att konsumtionsmjölkens kvantitet ökade, men givetvis på bekostnad
av mjölkens näringsvärde. Samtidigt åstadkom man en besparing av
fett för smörtillverkning.

Nu har försörjningsläget förbättrats så pass att myndigheterna enligt uppgifter
i pressen plänera tillstånd till fri försäljning av fet ost och grädde. Detta
är givetvis att hälsa med tillfredsställelse. Dock borde väl det förbättrade
försörjningsläget på detta område i första hand utnyttjas på ett sådant sätt,
att de föreskrifter, som nu sätta hälsovårdsstadgans bestämmelser örn förbud
mot mjölkförsämring ur kraft, slopades. Ty att konsumenterna få tillgång till
mjölk, som icke berövats en del av sin fetthalt, är för dem fördelaktigare ur
såväl ekonomiska som näringssynpunkter, än örn de skulle få tillgång till en
större eller mindre kvantitet tjock grädde och fet ost men fortfarande vara
hänvisade till standardiserad mjölk.

Med hänvisning till det anförda anhålles örn andra kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet få framställa följande
frågor:

Anser icke statsrådet att lättnaderna på matfettförsörjningens område i
första hand böra utnyttjas för att återställa giltigheten av hälsovårdsstadgans
bestämmelser örn förbud mot mjölkförsämring;

Örn så är fallet, kan då ett slopande av bestämmelserna i Kungl. Maj :ts kungörelse
av den 7 november 1941 med vissa bestämmelser angående handeln
med mjölk vara att emotse inom den närmaste tiden?

Denna anhållan bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 5.03 em.

In fidem
Sune Norrman.

Onsdagen den 21 juni 1944 em.

Nr 25.

Onsdagen den 21 juni.

Kl. 7.30 em.

Fortsattes det på förmiddagen påbörjade sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr andre vice talmannen.

§ I Föredrogos

vart efter annat bankoutskottets utlåtanden:

nr 59, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till vissa ändringar
i allmänna tjänste- och familjepensionsreglementena, m. m.;

nr 63, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning örn pension
åt städerskan vid riksbankens avdelningskontor i Norrköping Amanda Gustava
Schedin, född Blomberg; och

nr 64, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning med förslag
till avlönings- och pensionsstat för riksbanken,.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 2.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande nr 65, angående regleringen för budgetåret
1944/45 av utgifterna under huvudtiteln Riksdagen och dess verk m. m.

Punkterna 8 och 18.

Kades till handlingarna.

Övriga punkter.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 3.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande, nr 66, i anledning av väckta motio- Motioner om
ner örn förbättring av vissa äldre tjänstepensioner. förbättring av

t o -i i i i • . vissa äldre

I atta till bankoutskottets förberedande handläggning hänvisade motioner tjänstehade
förslag framställts i fråga om förbättring av vissa äldre tjänstepen- pensioner.
sioner m. m.

I en inom andra kammaren under nr 155 väckt motion hade herr Senander
jämte två av kammarens övriga ledamöter hemställt, »att riksdagen måtte
besluta örn sådan höjning av pensionerna för de statstjänstemän, som avgått
från sina befattningar före den 1 juli 1939, att pensionerna uppgå till samma
storlek som de pensioner, vilka utgå till statstjänstemän, som pensionerats
efter sagda tidpunkt».

Utskottet hemställde,

1) att riksdagen måtte bemyndiga Kungl. Majit att i huvudsaklig överensstämmelse
med vad i utskottets motivering förordats meddela bestämmelser
angående omreglering av vissa äldre tjänstepensioner; samt

Nr 25.

Onsdagen den 21 juni 1944 em.

Motioner om förbättring av vissa äldre tjänstepensioner. (Forts.)

2) att förevarande motioner 1:94 och 11:151, 11:155, 1:95 och 11:152,
I: 68 och II: 96 samt II: 388, i den mån de ej kunde anses besvarade med vad
utskottet i motiveringen anfört, icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Utskottet indelade tjänstepensionerna i följande tre huvudgrupper, nämligen
nyaste pensioner, motsvarande vissa tjänstepensioner, som fastställts enligt
vid 1941—1943 års riksdagar genomförda tjänstepensionsregleringar,
nyare pensioner, motsvarande tjänstepensioner, som bestämts å s. k. nyreglerad
lön, varmed avses lön enligt det vid 1920-talets början införda lönesystemet,
och äldre pensioner, motsvarande tjänstepensioner, som avvägts med hänsyn
till s. k. oreglerad lön och som utgå enligt äldre pensionsbestämmelser
än de ovan nämnda.

Enligt utskottets förslag skulle en begränsad pensionsreglering genomföras
på så sätt, att förbättringen skulle från och med den 1 januari 1945 utgå med
i princip 200 kronor å nyare och 300 kronor å äldre pensioner. Pensionen
jämte förbättringen skulle dock i intet fall få överstiga ett belopp av 3 735
kronor för år, räknat vid nuvarande indexläge, vilket belopp svarade mot beloppet
för nyare pension i lönegrad A 12 jämte pensionsförbättring. Kostnaden
för en dylik pensionsreglering beräknades uppgå till 1,9 miljoner kronor.

Reservationer hade avgivits:

1) av herrar Nordenson och Svedman, vilka ansett, att utskottet bort hemställa,

1) att riksdagen måtte bemyndiga Kungl. Majit att i huvudsaklig överensstämmelse
med vad i reservationens motivering förordats meddela bestämmelser
angående omreglering av de äldre tjänstepensionerna; samt

2) att förevarande motioner 1:94 och 11:151, 11:155, 1:95 och 11:152,
I: 68 och II: 96 samt II: 388, i den mån de ej kunde anses besvarade med
vad reservanterna i sin motivering anfört, icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Enligt dessa reservanter skulle den av utskottet förordade pensionsregleringen
omfatta samtliga de pensionärer, som avgått före den 1 juli 1939. Kostnaderna
för genomförande av en pensionsförbättring i enlighet med vad dessa
reservanter förordat beräknades till omkring 3,3 miljoner kronor för år.

2) av herr Paulsen, vilken yrkat, att utskottet bort förorda en pensionsförbättring,
medförande en kostnad av 2 miljoner kronor och utformad enligt
följande grunder:

Nyare pensionerna i lönegraderna A 1—6, Mb 1 och 2 samt vad anginge
arbetare i båda pensionsgrupperna skulle uppbringas så, att de komme att
uppgå till samma pensionsbelopp, som numera utginge i dessa lönegrader
resp. pensionsgrupper, med den jämkningen dock att pensioner till f. d. manliga
arbetare skulle liksom tidigare beräknas efter lönegraderna A 3 (grupp
I) och A 5 (grupp II).

Omregleringen innebure, att den nya förbättrade pensionen i lönegraden A 6
bleve 2 987 kronor. I lönegraderna A 7—9 skulle pensionerna höjas till samma
belopp. I övriga lönegrader skulle ingen höjning ske.

Pensionärer med äldre pensioner skulle erhålla samma förhöjning som tillkomme
pensionärer med nyare pension i motsvarande löneställning.

3) av herr Johansson i Fårekulla, utan angivet yrkande.

Dessutom hade ett särskilt uttalande gjorts av herrar Barnekow och Sundelin,
vilka ansett, att till utskottets motivering bort fogas följande:

»Utskottet betraktar sitt här framlagda förslag som en på behovsprincipen

Onsdagen den 21 juni 1944 em

Nr 25.

Motioner om förbättring av vissa äldre tjänstepensioner. (Forts.)
byggd provisorisk lösning och uttalar den förhoppningen, att Kungl. Majit
måtte, då förhållandena det medgiva, taga frågan i sin helhet under omprövning
och därvid även undersöka möjligheten att låta pensionstagare i
andra lönegrader än nu berörda komma i åtnjutande av skälig pensionsförbättring
samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill denna prövning må
föranleda.»

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Paulsen: Herr talman! Angående förbättring av vissa äldre tjänstepensioner
ha väckts motioner av många olika slag. Det har väckts motioner, där
man begärt ända upp till över 10 miljoner kronor och där man meniat, att man
skulle hjälpa även dem som hade mellan 9 å 10 000 kronor i årlig pension.
Jag har för min del stannat för att vara med om att avhjälpa svårigheterna
för dem som ha det sämst. Jag har tagit med de sex lägsta lönegraderna och
sedan tillspetsat det på det sättet, att jag stannat för en inkomst på 3 000
kronor. Jag menar, att alla som icke ha 3 000 kronor skola få denna extra
hjälp. Det blir på det sättet en hjälp till dem, som verkligen behöva hjälpas.
Jag anser nämligen, att ett par gamla med en pension på 3 000 kronor om
året att leva på jämte folkpensionen på ett par hundra kronor kunna klara sig
utan att behöva jämra sig.

Det har talats örn att pensionärerna ha självklar rätt till den hjälp som
man nu begär åt dem. Så är det icke. Den självklara rätten ha de redan fått,
men detta är ett extra tillskott. Det är en extra påbyggnad.

Enligt det förslag som jag framlägger i min reservation — de som ha något
intresse för vad jag skrivit kunna taga del därav på s. 18 och 19 i bankoutskottets
utlåtande — få alla äldre pensionärer precis samma pension, som de
skulle få, örn de pensionerats denna dag. Det blir alltså icke mera för dessa,
ifall min reservation går igenom än vad de nyare pensionärerna skulle få.

När man går in för denna sak, skall man icke glömma, att vi ha en hel
mängd andra slag av pensionärer, som ha det mycket sämre än dessa.
Jag tänker då på folkpensionärerna. Vi måste taga till så pass nätt, att även
dessa pensionärer kunna bli hjälpta, varom förslag väl måste komma till ett
kommande år.

Det förslag som jag nu framlägger skiljer sig icke mycket från utskottets
förslag. Det kostar ungefär lika mycket. Uträknat kostar mitt förslag 2 miljoner
kronor och utskottets förslag 1 900 000 kronor. Det kommer ungefär på ett
ut, men detta kan verkligen hjälpa de fattigaste som behöva det bäst, vilket
jag för min del icke anser, att utskottets förslag skulle göra. Alltså, herr talman,
jag yrkar bifall till den av mig vid utskottets utlåtande fogade reservationen.

Herr Svedman: Herr talman! Jag vill bekänna, att de motioner, som ligga
till grund för det utlåtande, som kamlmaren nu går att behandla, hos mig —
och jag vet även hos andra av bankoutskottets ledamöter — väckt en viss olustkänsla,
icke därför att vi icke skulle vara överens med motionärerna örn syftet
och den hjälp ekonomiskt som yrkandena i och för sig avse, utan därför att de
framställningar som göras i motionerna röra sig örn ofantliga belopp, som
riksdagen icke är van vid att se i samband med framställningar av enskilda
motionärer — framför allt i en tid med det statsfinansiella läge som nu är för
handen. Vidare bör man erinra därom, att inga tidigare pensionsreglementen
här i landet haft retroaktiv verkan såsom här ifrågasättes. Slutligen kanske
man även bör erinra örn att de som ha sin pension förankrad i enskilda pen -

Nr 25.

Onsdagen den 21 juni 1944 em.

Motioner om förbättring av vissa äldre tjänstepensioner. (Forts.)
sionsanstalter icke få en högre pension i den mån dyrtiden kan motivera önskemål
därom.

Motionärerna lia alternativa förslag. Det första alternativet skulle kräva en
kostnad för nästkommande budgetår på 10 100 000 kronor. Det andra alternativet
skulle gå på en summa av omkring 7 miljoner kronor. Vi indela pensionerna
—■ det framgår av utlåtandet — i äldre pensioner, nyare pensioner och
nyaste pensioner. De äldre äro sådana, som utgå enligt bestämmelser, gällande
före 1920, nyare sådana som utgå enligt bestämmelser, fastställda för tiden
mellan 1920—39, och nyaste enligt bestämmelser gällande efter 1939. Nu kräva
motionärerna i första rummet, att äldre och nyare pensioner skola utgå efter
samma grunder som de nyaste pensionerna, och detta skulle för nästa budgetår
kosta över 10 miljoner kronor, och i andra rummet en omräkning av pensionerna
efter lön på C-ort i stället för såsom nu efter lönen på A-ort. Detta
skulle draga en kostnad på cirka 7 miljoner kronor.

I utskottet ha vi av kostnadshänsyn utan vidare avfört bägge dessa i motionerna
framställda alternativ. Utskottet har gjort beräkningar och lagt upp frågan
ur olika ekonomiska synpunkter. För att slutligen kunna komma till ett
positivt resultat vid bedömandet av olika möjligheter har utskottsmajoriteten
fattat sin ståndpunkt, och den består däri, att pensionärer upp till lönegrad
A12 skola få en tilläggspension på sin nu utgående pension med 300 kronor
på äldre och 200 kronor på nyare pensioner. I fjol beviljade riksdagen pensionsförstärkning
på pensioner till f. d. befattningshavare upp till högst lönegrad
A6 med sammanlagt 850 000 kronor, beräknat så, att en övre gräns av
pensionerna på 2 626 kronor skulle bestämmas, alltså att de pensioner som lågo
högst vid detta belopp och därunder skulle få förstärkning. I år har utskottsmajoriteten
höjt denna summa från 2 626 kronor till 3 735 kronor. I fjol
kommo ungefär 7 000 pensionärer i åtnjutande av pensionsförstärkning, och i
år skulle enligt utskottsförslaget dubbla antalet, omkring 14 000 pensionärer,
få sina pensioner ökade med de belopp, jag nyss anförde.

För icke så länge sedan stod jag på denna plats ■—- det var, då kammaren behandlade
propositionen örn penningpolitiken efter kriget — och framhöll vikten
av återhållsamhet med det allmännas utgifter. Jag hänvisade till faran av
ett stort budgetunderskott ur inflationssynpunkt och framhöll jämväl betydelsen
av ett fasthållande vid löne- och prisstoppet ur samma synpunkt. I dag
står mitt namn på en reservation som begär mer än utskottet. Den omständigheten
tarvar en förklaring, och förklaringen är ganska enkel. Sedd ur min synpunkt
är nämligen den föreliggande frågan sådan, att jag anser den gräns som
utskottet satt icke ur rättfärdighetssynpunkt kunna försvaras. Man sätter en
gräns vid lönegrad A12. Alltså de som ha pension i högst denna lönegrad få
sitt tillägg, men de som stå över få ingenting.

Vad är då en pension? Jo, lön och pension äro den ersättning som ges för en
arbetsinsats och i detta fall för en arbetsinsats i statens tjänst. Lönen avpassas
efter arbetets art och pensionen efter lönen. Därmed är det sagt, att
rätten till pension är klarlagd precis på samma sätt som rätten till lön. Till
sin pension ha vederbörande i vissi mån bidragit själva med avgifter. Men därmed
är också sagt, att örn den ene har rätt till tilläggspension har också den
andre samma rätt. Därför har min framställning i detta sammanhang dikterats
av min uppfattning av det rättfärdiga i kravet på allas likaberättigande.

I fjol beslöt som sagt riksdagen tilläggspensioner för dem som ha de lägsta
pensionerna. Detta kan man ju till nöds vara med örn en gång och örn den motivering
som Kungl. Majit då lade fram i sin proposition. Men det kan vara
farligt att inaugurera den principen, att varje pensionsreglering skall vara
byggd på behovsprincipen. Ty då skjuter man helt enkelt rätten åsido. För

Onsdagen den 21 juni 1944 em.

Nr 25.

Motioner orri förbättring av vissa äldre tjänstepensioner. (Forts.)
min del ser jag denna sak så, att en fortsatt vandring på denna väg kan ge
medborgaren i detta land den uppfattningen, att vårt samhälle kommit in på
vägar som leda bort från rättssamhället fram till behovsprövningens välfärdssamhälle.
Varje streck som man sätter — här sålunda till tolfte lönegraden
— är godtyckligt. Det kan icke motiveras eller försvaras vare sig ur logiska,
moraliska eller ens ekonomiska synpunkter. Man tycker, att vissa behöva bättre
än andra, och därför har man godtyckligt dragit detta streck. En sergeant
t. ex. får tillägg till sin pension, men en fanjunkare får det i regel icke. Och
dock är det väl så, att de dugligaste sergeanterna bli fanjunkare, vadan man
måste anse det vara ett rätt underligt sätt att belöna förtjänst och skicklighet
genom att draga ett streck som här skett.

Då jag nu säger, att det är rättfärdighetssynpunkten som i första hand dikterat
min ställning, vill jag tillägga, att jag tagit starkt intryck av en annan
omständighet, och det är, att ett beslut enligt utskotts förslaget icke löser frågan.
Ingen definitiv lösning av den i motionerna väckta frågan kommer till
stånd genom ett bifall till utskottets förslag, ty det är inemot 6 000 personer
som icke få någonting. Med hänsyn till deras rätt sådan jag fattat den och
det sätt, varpå de byggt upp sina organisationer och hålla ihop för att göra
sina krav gällande, kommer riksdagen icke att få fred i denna pensionsfråga,
örn riksdagen följer utskottsförslaget, men väl om riksdagen följer den av herr
Nordenson och mig vid utskottsutlåtandet fogade reservationen.

Ur statsfinansiell synpunkt kan man ha sina betänkligheter. Jag har redan
antytt, att jag själv har sådana. Men det är att bemärka, att de 1 400 000 kronor
som reservanterna kräva utöver utskottsförslaget ingå i en summa på sammanlagt
3 300 000 kronor, som med varje år kommer att minskas. Allteftersom
dessa pensionärer gå bort, blir givetvis summan mindre, och örn tio år är den
blott en bråkdel av vad den blir nästa budgetår och örn 15 ä 20 år torde den
vara helt amorterad. Finansieringen kommer att ske på det sättet, att ungefär
hälften av summan kommer att bestridas av de affärsdrivande verken och andra
hälften kommer på tolfte huvudtiteln. Under nästa budgetår kommer endast
halva beloppet att belasta statens budget, ity att förslagen örn pensionsförstärkning
icke komma vare sig enligt utskottets eller reservanternas förslag
att tillämpas förrän den 1 januari nästa år.

Detta är, herr talman, i korthet de skäl som varit bestämmande för mig att
med mitt namn ställa mig under den reservation, som jag nu ber att få yrka
bifall till, d. v. s. den av herr Nordenson och mig vid utskottsutlåtandet fogade
reservationen.

I detta anförande instämde herrar Sefve, Ljungberg, Lundh och Wiberg.

Herr Barnekow: Herr talman! När det är fråga om en sådan sak som denna
eller tillökning till pensionerna för gamla pensionärer, måste man ju intaga
någon principiell ståndpunkt. Man har då att välja mellan att gå den
väg, som motionerna lia anvisat, d. v. s. fylla ut de gamla pensionerna till
att motsvara de pensioner, som utgå efter den senaste löneregleringen, och sålunda
gå in för vad man kan kalla för en jämlikhetsprincip eller, som vi ha
kallat det fastän måhända med orätt, en rättviseprincip — eller att endast
gå den väg, som innebär att man tillgodoser det oundgängliga behovet, alltså
att följa en behovsprincip.

Det ligger i sakens natur, att det hade varit önskvärt att kunna gå så
långt, att man givit de gamla pensionärerna full jämställdhet med de nya.
Herr Svedman fällde emellertid i detta sammanhang ett uttryck, som jag råkade
fästa mig en smula vid. Han jämställde lön och pension. Ja, det ha

Nr 25.

Onsdagen den 21 juni 1944 em.

Motioner orri förbättring av vissa äldre tjänstepensioner. (Forts.)
många gjort, men örn vi säga, att pension är intjänt lön, och antaga detta,
då ha vi i och med detsamma medgivit, att dessa gamla pensionärer skola
icke ha någon tillökning till sina pensioner, eftersom pensionerna uteslutande
skola bero på den gamla lönen. Jag vet dock, att det finns en del personer i
riksdagen som anse, att så skulle frågan egentligen läggas upp. Såsom herr
Svedman redogjorde för äro emellertid de belopp, som vi komma till, om vi
följa motionärernas linje, så stora, att utskottet i sin helhet har vägrat i vändningen.
Det fanns ingen i utskottet, som vågade gå motionärerna till mötes.

Nu säger man, att det är ändå icke så farligt med dessa stora belopp, eftersom
antalet pensionärer minskas år från år. Utgifterna för tilläggen komma
således att undan för undan minskas. Ja, det kan man säga denna gång,
men hur blir det, om vi få en ny lönereglering? Kommer icke då samma krav
att framställas på att de, som hade lön efter den gamla löneplanen, skola få
sina pensioner utfyllda? Jag tror, att det skulle bli ett farligt prejudikat, om
man skulle gå på denna jämställighetsprincip att alla skola ha samma pen»
sioner som de senast fastställda. Den principen blir ytterligt svår och omöjlig
att upprätthålla.

Jag tror dänför för min del, att det är klokast att åtminstone icke tänka
sig att fullt och helt gå den vägen. I varje fall böra vi under nuvarande förhållanden
stanna för behovsprincipen såsom utskottet här har gjort, då det
tillåtit sig föreslå ett tillägg av 300 eller 200 kronor på de äldre och de nyare
pensionerna, som de kallats för, t. o. m. 12 :e lönegraden.

Nu kan man säga, att detta förslag innebär en klar orättvisa just vid övergången
från denna lönegrad till närmast högre. Det skall icke heller ett
ögonblick stickas under stol med att det blir fallet. Var vi än stanna blir det
alltid en orättvisa. Det anmärkte herr Svedman, och det har han fullständigt
rätt uti.

Herr Svedman ville nu bota denna orättvisa genom att ge tilläggen ända
upp. Ja, men jag tillåter mig fråga vilken princip herr Svedman i så fall
följer. Följer han behovsprincipen ända upp? Jag måste dock säga, att ifall
en pension på exempelvis 8 000 kronor ökas med 200 kronor, så är det väl
ändå litet svårt att säga, att behovsprincipen blivit följd. Örn han däremot
följer jämställdhetsprincipen eller vad man skulle kunna kalla, fastän jag
icke vill erkänna det, rättviseprincipen, då äro dessa 200 eller 300 kronor vid
högre pensioner absolut icke riktiga. Han har således enligt mitt förmenande
hamnat mitt emellan två principer. Jag kan icke se att det finns något annat
skäl för yrkandet i den reservation, som han har underskrivit, än att han
menar, att när vi nu ge en del pensionärer en förbättring, så låt oss då ge
de andra en slant också, även om detta icke kan grundas vare sig på någon
rättvise- eller någon behovsprincip.

För min personliga del har jag emellertid ansett, att såväl utskottsmajoritetens
förslag som den reservation, som herr Svedman förordar, äro behäftade
med en svaghet, den nämligen att bådadera säga, att sedan denna
reglering blivit genomförd är det definitivt slut på regleringarna för de gamla
pensionärerna. Jag undrar, örn man verkligen kan säga detta. För min del
vill jag åtminstone icke ansluta mig till den uppfattningen. När vi ha stannat
vid en viss lönegrad, så skall ingen få mig att tro, att icke de, som stå
närmast ovanför, komma att anse sig och det med skäl vara berättigade att
även få sina pensioner höjda i viss grad. Även örn vi, som jag nyss sade,
ha följt behovsprincipen, är det dock och kan aldrig bli annat än en godtycklig
gränsdragning.

Det särskilda uttalande, som herr Sundelin och jag ha fogat till utskottets
utlåtande, innebär att vi äro ense med utskottsmajoriteten men att vi önska

Onsdagen den 21 juni 1944 em.

Nr 25.

Motioner om förbättring av vissa äldre tjänstepensioner. (Forts.)
få ett tillägg till motiveringen i den form, som vi ha angivit i detta uttalande.
Jag tror, att det ur två synpunkter är ganska angeläget att få detta
ärende under Kungl. Maj:ts prövning. Först och främst är jag för min del
icke säker på att vi ha lyckats träffa det rätta. Vi ha icke gjort det vid övergången
mellan olika lönegrader — den saken har jag redan berört och det
äro vi överens örn — men ha vi i övrigt träffat det rätta? Ha vi tagit i betraktande
hur stora pensionsavgifter som den ene eller den andre har inbetalt?
Det är också en synpunkt att ta i betraktande. Äro vi säkra på att icke
någon grupp har blivit uteglömd? Av utskottets egen motivering framgår,
att det finns åtminstone någon grupp mera, som även majoriteten anser att
Kungl. Majit bör taga under övervägande.

Jag tror, att det ur dessa synpunkter vore önskvärt, att Kungl. Maj:t toge
en överblick över hela frågan. För min del skulle jag för övrigt helst ha
sett, att hela frågan från början kunnat remitteras till Kungl. Majit, som
dock haft större möjligheter att komma till riksdagen med ett fullt genomarbetat
och fullt genomtänkt förslag, som åtminstone vill man hoppas kunde
ha inneburit någon större grad av rättvisa.

Den andra synpunkten är den, som jag redan har omnämnt, att då vi låt
vara efter att lia följt behovsprincipen ha kommit så långt upp på löneskalan
som vi ha gjort —- man måste ju säga att det icke är så dåligt, då
vederbörande kommer upp i en pension av åtminstone 4 000 kronor, åtminstone
anse vi det på landsbygden -— så kunna även andra med rätt begära
att även de bli delaktiga av den pensionsförbättring, som utskottet här har
föreslagit.

På grund av vad jag nu har anfört, herr talman, ber jag att få yrka bifall
till utskottets förslag men med tillägg till utskottets motivering av det uttalande,
som herr Sundelin och jag ha framfört.

Herr Sundberg: Herr talman! Bankoutskottets ärade vice ordförande har
här redogjort något för gången av arbetet i utskottet, och han har också redogjort
för de alternativ, som från början förelågo till behandling i utskottet.
För att icke förlänga denna kvällsdebatt skall jag därför försöka undvika
att rekapitulera det, som redan tidigare blivit sagt. Jag vill emellertid säga,
att jag visserligen fann utskottsarbetet synnerligen brydsamt, såsom helt naturligt
alltid varit fallet när vi haft att handlägga så brydsamma spörsmål
som dessa, men att jag ingalunda fann arbetet i utskottet vara så besvärligt,
som utskottets ärade vice ordförande nämnde, när han t. o. m. fann att rättssamhället
skakades i sina grundvalar. Så farligt var det i varje fall icke.

Denna fråga är ju för kammarens ledamöter en gammal bekant. Jag vill
minnas, att bankoutskottet i sitt utlåtande förra året också påminde örn att
denna fråga sedan mycket länge har stått på dagordningen. För egen del kom
jag år 1936 första gången i kontakt med densamma. Det var då, som pensionärerna
vädjade till regeringen örn att få en förbättring av sina pensioner
med 300 kronor per år.

När jag säger, att frågan sålunda är ganska väl bekant för kammarens ledamöter,
och då jag väl också får förutsätta, att den är ganska väl inläst, så
torde det i denna debatt vara överflödigt att gå in på någon längre och mera
detaljerad historik över frågan genom tiderna. Jag hänvisar i stället i det avseendet
till den historik och den översikt, som återfinnes i utskottets utlåtande.
Jag kan nöja mig med att påminna örn den sista pensionsregleringen, som blev
en följd av propositionen nr 170 föregående år. Utskottet sade då i sitt utlåtande,
att enligt utskottets mening hade det varit önskvärt, örn den ifrågasatta
pensionsförbättringen kunnat erhålla något större räckvidd än enligt

Nr 25.

Onsdagen den 21 juni 1944 em.

Motioner orri förbättring av vissa äldre tjänstepensioner. (Forts.)

Kungl. Maj :ts förslag. Emellertid vågade sig utskottet trots ali välvillig inställning
till de gamla pensionärernas önskemål icke vid det tillfället på att
överbjuda Kungl. Maj:ts proposition örn anslag för ändamålet. Som alla förstå
och veta var det de statsfinansiella skälen, som lågo hindrande i vägen. Emellertid
har man sedan 1936 ingalunda varit alldeles overksam på detta område.
Några mindre justeringar ha ju skett. Jag påminner om de justeringar, som
förekommo för vissa militära befattningshavare på sin tid. Vidare har ju en
omreglering så sent som föregående år skett därigenom, att man höjde de
nyaste pensionerna från A-ort till C-ort, såsom herr Svedman påminde örn.

I år har väl det statsfinansiella läget icke förbättrats i sådan mån, att man
nu skulle kunna tänka sig en större framgång för yrkandena i dessa frågor.
Men i alla fall kan nian med tillfredsställelse konstatera, att den välvilliga
inställningen till pensionärernas önskemål i år har varit ganska allmän.
Även de motionsledes framställda yrkandena ha ju visat på intresse för saken,
och inom utskottet har man hela tiden utgått ifrån att man nu skulle söka komma
till en positiv och så gynnsam lösning som möjligt.

Utskottet började, såsom tidigare framhållits, sitt arbete med att låta verkställa
kostnadsberäkningar av de förslag, som framförts i de motioner, som omfattade
motionärer från samtliga partier utom ett. Resultaten av dessa kostnadsberäkningar
redovisas i det föreliggande utlåtandet, och jag skall nu inte
gå närmare in på dem — herr Svedman har ju redan redogjort för dem. Jag
skall nöja mig med att understryka att det rör sig örn ganska betydande belopp,
10 miljoner örn man skulle ha godtagit ett av alternativen och 7 miljoner
örn man skulle ha tillstyrkt ett annat.

Vi blevo ganska snart på det klara med i utskottet att det inte skulle finnas
utsikter att vinna gehör för statsutgifter av den storleksordningen för här
ifrågavarande ändamål, och vi övergingo därför till att söka utforska vad som
kunde göras på andra vägar.

Utredningsvis hade utarbetats inte mindre än sju olika alternativ, som rörde
sig örn slutbelopp på resp. 10 135 000, 6 940 000, 4 400 000, 3 300 000,
3 225 000, 2 100 000 och 2 000 000 kronor, och man hade nu att undersöka
dessa olika alternativ för att se, örn något kunde läggas till grund för ett förslag
i frågan. Såsom framgår av det föreliggande utskottsutlåtande!'', var man
emellertid tämligen snart överens om att man måste stanna för att föreslå
begränsad pensionsreglering för detta ändamål för närvarande och att man
sålunda måste övergå till behovsprincipen, den princip som herr Svedman fann
så avskräckande.

Det utspann sig då inom utskottet en del resonemang örn, vid vilken lönegrad
man skulle stanna. Vi inom utskottsmajoriteten ansågo för vår del, att
förbättringen borde utgå med i princip 200 kronor på nyare pensioner och 300
kronor på äldre pensioner men att den förbättrade pensionen inte skulle få
överstiga ett belopp av 3 735 kronor per år. Detta svarar, såsom också framgår
uv tabellerna, mot lönegrad A 12, och pensionsregleringen beräknas kosta 1,9
milj. kronor.

Den förbättring, som sålunda enligt utskottsförslaget föreslås, skulle komma
14 300 pensionärer till godo, d. v. s. mer än dubbelt så många som blevo delaktiga
av pensionsförbättringen vid senaste tillfället, alltså vid omräkningen
från C-ort till A-ort.

Utsikottsmajoriteten är alldeles på det klara med att rättviseprinciperna i
fråga örn gränsdragningen kunna diskuteras liksom rätten till pensionsökningar
ur synpunkten av pensionen såsom intjänt lön o. s. v., saker som här påpekats.
Vi ha emellertid ansett, att man med frångående av teoretiska resonemang
denna gång borde söka åstadkomma en så positiv lösning av frågan örn höjning

Onsdagen den 21 juni 1944 em.

Nr 25.

Motioner om förbättring av vissa äldre tjänstepensioner. (Forts.)
av pensionerna för de sämst lottade pensionärerna, som med hänsyn till det
statsfinansiella läget vore möjligt. När man då har sträckt sig till att såsom
högsta pensionsbelopp föreslå 3 735 kronor, måste det sägas vara en ur levnadsstandardssynpunkt
lämplig gräns, ty går man längre, kan det ifrågasättas,
örn inte pensionärerna — det har ju också gjorts sådana jämförelser tidigare
i debatten — ha det lika bra som eller kanske bättre än många andra.
Vi ha i varje fall ansett det vara en förnuftig lösning att stanna vid denna
gräns.

Herr Svedman säde något örn att den gränsdragning, som skett, är ganska
godtycklig, och det kanske, som sagt, inte är möjligt att helt bestrida. Jag
undrar emellertid, var man skulle ha satt gränsen, örn inte någon skulle ha
ansett den godtycklig. Emellertid har, såsom jag framhållit, det föreliggande
förslaget, efter prövning av en mängd andra alternativ, ansetts vara det hästa
och det som riksdagen ur ekonomisk synpunkt för närvarande kunde tänkas
gå med på.

Jag kan inte heller finna att man genom att bifalla utskottets förslag skulle
på något uppseendeväckande sätt skaka grundvalarna för hela pensioneringssystemet.
Det kan väl inte vara nödvändigt, såsom bär i debatten sagts1, att
pensionärer, som ha både 7, 8 och 9 tusen kronor i pension, nu skola få del av
pensionsförbättringen.

Herr talman! Jag skall, som sagt, inte rekapitulera vad som anförts beträffande
de olika alternativen, utan nöjer mig med det här sagda och ber till sist
att få yrka bifall till utskottets utlåtande.

Herr Senander: Herr talman! När man studerar utskottets förslag, får man
ett bestämt intryck av att det framkommit under synnerligen svåra födslovåndor.
Utskottet har marterats av statsfinansiella betänkligheter men samtidigt
velat inta attityden av hjälpare i nödens stund. Innan utskottet kommer fram
till presentationen av sitt alster, har det hunnit med åtskilligt. Det bär, såsom
nyss'' nämndes från denna talarstol av herr Sundberg, prövat en mångfald förslag
— jag tror han angav siffran 8. Kostnaderna för de olika förslagen variera
mellan 10,1 miljoner och 1,9 miljoner kronor. Utskottet bär förklarat, att
viljan att hjälpa de äldre statspensionärerna varit allmän men att det »ansträngda
budgetära läget» inte tillåter några mera betydande utgifter. Så
presenterar utskottet slutligen ett förslag som med hänsyn till alla deklarationer
örn den goda viljan måste betecknas som synnerligen torftigt. Berget har
fött en råtta, för att använda ett gammalt känt uttryck.

Örn man inte visste, hur rundhänt man handlar, då det gäller anslag till
andra mindre nödvändiga ändamål, så skulle man närmast beteckna förslaget
som ett fattigdomsbevis. Rättvisesynpunkterna ha fått stå tillbaka för den
gamla nästan magiska formeln »statsfinansiella skäl», en formel som man alltid
räddar sig med, då det gäller anslag för att bereda en mera tryggad ställning
åt de sämst ställda i samhället. Det verkar på en gång både förnumstigt
och cyniskt, då utskottet uttalar, att beträffande de utgifter som det här är
fråga örn »särskild återhållsamhet påkallas med hänsyn till den av statsmakterna
förda restriktiva pris- och lönepolitiken».

Jag tror, att det är lämpligt att erinra utskottet örn att det existerar vissa
omständigheter beträffande de äldre statstjänarna, som borde givit utskottet
anledning till att ta mera hänsyn till rättvisesynpunkterna än till de — ursäkta
jag säger det —- krämarpolitiska funderingar som gå igenom utskottets
motivering. Flertalet av de äldre statspensionärerna skulle lia varit inbegripet
under ett förbättrat pensionsreglementc, örn inte lönefrågan lösning förhalats
av statsmakterna på sätt som skett. Behovet av en lönereglering för stats -

Nr 25.

Onsdagen den 21 juni 1944 em

Motioner om förbättring av vissa äldre tjänstepensioner. (Forts.)
tjänarna och i anslutning därtill förbättrade pensioner var i hög grad aktuellt
redan före år 1930. År 1928 tillsatte regeringen en kommitté, den s. k. 1928
års. lönekommitté, med uppdrag att utreda frågan om en ny lönereglering för
s t åhs tjänarna, vilken lönereglering självfallet skulle följas av en reglering av
pensionerna. Denna kommittés förslag genomfördes inte — naturligtvis av det
gamla banala skälet, att statsfinanserna icke tålde en dylik åderlåtning. I detta
sammanhang kan det vara av intresse att erinra örn att statsmakterna vid samma
tidpunkt icke läto de statsfinansiella skälen hindra, att man utan någon som
helst utredning och efter en rekordsnabb riksdagsbehandling satsade hundratals
miljoner för att rädda bankrutterade Kreugerbanker.

_ Först år 1939 genomfördes den länge utlovade löne- och pensionsförbättringen
för statstjänarna. Genom statsmakternas förhalningspolitik gingo alltså
de äldre statstjänarna inte bara miste om en erkänt välbehövlig förbättring av
lönerna, medan de ännu befunno sig i tjänstgöring, utan de åsamkades också
förlusten av de förbättrade pensioner, som då kommo till. De fingo sålunda i
dubbel måtto lida för förhalningstaktiken i lönefrågan.

Ur dessa synpunkter hade det varit på sin plats, att de vid det nya pensionsreglementets
utarbetande åtminstone i pensionshänseende hade jämställts med
övriga statstjänare. Så blev inte fallet, och naturligtvis återigen av statsfinansiella
skäl.

Men det finns också en annan omständighet, som ställer utskottets resonemang
örn hänsynen till statsfinansiella skäl och till den proklamerade pris- och lönestoppspolitiken
i sin rätta dager. Finansministern hade vid flera tillfällen innan
lönestoppet genomfördes gett positiva löften örn en förbättring av de äldre statstjänarnas
pensioner. Men först sedan den bedrövliga lönestoppspolitiken blivit
ett faktum, tog finansministern upp frågan örn de äldre statstjänarnas pensioner.
Det fanns alla utsikter att komma billigare undan då. Riskerna för att
riksdagen skulle korsa planerna på återhållsamhet i detta avseende voro givetvis
mindre då än tidigare. I det allmänna lönestoppets atmosfär förelåg det knappast
några risker för att riksdagen skulle förbättra det förslag, som finansministern
framlade.

Hade utskottet tagit hänsyn till de omständigheter, som jag här antytt, så
skulle det ha hållit inne med sina förnumstiga funderingar örn löne- och prisstopp
och i stället sett frågan ur rättvisesynpunkt.

Det förslag, som utskottet nu framlägger, verkar som jag tidigare sagt såsom
ett fattigdomsbevis. Man behöver bara studera den i utskottets utlåtande införda
tabellen för att torftigheten i förslaget skall bli uppenbar. De allra
lägsta pensionstagarna erhålla förhöjningar, som faktiskt inte förtjäna denna
benämning. En f. d. befattningshavare i 5:e lönegraden, vilken lönegrad som
bekant omfattar den stora massan av statstjänare, erhåller en förhöjning med
i runt tal 41 kronor per år. I graderna därunder varierar förhöjningen från
omkring 14 till 40 kronor.

Det är klart, att detta förslag på statspensionärernas stora massa verkar som
rena cynismen. För min del vill jag framhålla, att det verkar som örn man bjöd
stenar i stället för bröd. Jag har alldeles särskild anledning att använda denna
karakteristik örn bankoutskottets förslag, som utskottet i andra fall har visat
en generositet, som kan sägas vara minst sagt uppseendeväckande. I de fall,
som jag närmast åsyftar, var det inte fråga om att öva rättvisa, utan det var
snarare fråga om att premiera eller kanske rättare sagt privilegiera de personer,
som det då gällde.

För inte länge sedan tillstyrkte bankoutskottet enhälligt, att en f. d. generaldirektör,
som köpts över från statstjänsten av ett privat bolag för en årsinkomst,
som kunde skrivas i sexsiffrigt tal, skulle erhålla över 9 000 kronor

Onsdagen den 21 juni 1944 em.

Nr 25.

Motioner om förbättring av vissa äldre tjänstepensioner. (Forts.)
om året i pension från statsverket och dessutom nära 4 000 kronor i familjepension.
Direktören i fråga hade ingen som helst författningsenlig rätt till
denna pension, och det fanns inte i något annat avseende något stöd därför, men
bankoutskottet, som då det gäller små pensions- och understödstagare håller så
benhårt på lagar och förordningar, ansåg det vara helt i sin ordning att ge denne
100 000-kronorsdirektör en pension på över 9 000 kronor.

Inte heller hade utskottet något som helst att invända mot att förre postbyråchefen
Döss, som avskedats från sin tjänst på grund av rent rättsstridiga manipulationer,
fick ett livstidsunderstöd på 3 000 kronor.

I dessa och flera andra liknande fall komma de statsfinansiella skälen fullständigt
bort. Inte heller fick man höra de förnumstiga invändningarna om
»särskild återhållsamhet med hänsyn till den av statsmakterna förda restriktiva
pris- och lönepolitiken». Det tycks bara gälla då det är fråga örn förbättringar
för de lägst avlönade.

Herr talman! Yi ha i en motion hemställt, att de statspensionärer, som avgått
från sina befattningar före den 1 juli 1939, skulle i pensionshänseende jämställas
med dem som avgått efter nämnda tidpunkt. Enligt vad utskottet meddelar,
skulle detta förslag kosta omkring 10 milj. kronor. Det är emellertid att märka,
att denna kostnad ju nedbringas i snabb takt genom att pensionärerna avgå
med döden. Men även örn vårt förslag kostar mer, så är det betydligt enklare
och klarare än utskottets tillkrånglade förslag. Och det är framför allt ett rättvist
förslag. Det finns ingen saklig anledning att ställa de äldre statspensionärerna
i undantagsställning gentemot dem, som höra hemma under det nya
pensionsreglementet.

Jag har vid tidigare tillfällen framfört dessa synpunkter och efterlyst, huruvida
man hade några sakskäl att anföra, varför dessa äldre statstjänare skulle
stå i sämre ställning än de övriga statstjänarna, men ingen har kunnat prestera
något godtagbart skäl för denna anordning.

Herr talman! Med hänsyn till vad jag här anfört och då jag anser att man,
örn man överhuvud taget skall anlägga rättvisesynpunkter på denna fråga och
lämna en anständig hjälp åt de äldre statspensionärerna, måste gå på den linje
som vi anvisat i vår motion, så ber jag att få ställa följande yrkande:

1) att riksdagen må bemyndiga Kungl. Majit att i huvudsaklig överensstämmelse
med vad i motionen II: 155 anförts och yrkats meddela bestämmelser
angående omreglering av vissa äldre tjänstepensioner; samt

2) att motionerna I: 94 och II: 151, I: 95 och II: 152, I: 68 och II: 96 samt
II: 388, i den mån de ej kunna anses besvarade med vad utskottet ovan anfört,
icke må till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Fröken Nygren: Herr talman! Det är nog ingen som tvivlar på att bankoutskottet
här gått till verket med en varm önskan att göra det bästa möjliga
för de berörda pensionärerna. Men när man sedan företog vissa beräkningar
och kom till elen slutsatsen, att en omräkning av pensionerna efter C-ortslöner
i stället för A-ortslöner skulle draga en kostnad utöver 1943 års pensionsreglering
av i det närmaste 7 milj. kronor, så ansåg man sig på grund av
det statsfinansiella läget icke kunna bifalla motionärernas förslag.

Ja, det statsfinansiella läget är ju ett skäl som måste komma fram i alla
sammanhang och som man också oftast måst böja sig för. Men att just de gamla,
som ha tjänat ett helt liv i statens tjänst, måste bära tunga bördor på grund
av de enorma utgifter, som staten har, tycker man är hårt. När utskottet
sätter gränsen så pass lågt som vid 12 :e lönegraden, är det ofrånkomligt,
att det fortfarande är många, som få det mycket svårt att klara sig. Det

Nr 25.

Onsdagen den 21 juni 1944 em.

Motioner om förbättring av vissa äldre tjänstepensioner. (Forts.)
kommer att bli bitterhet och ''besvikelse i många gamla hem, där man gått
och väntat på att rättvisa nu skulle skipas.

Det förhållandet att pensioner, som förut varit beräknade på A-ortslön,
fr. o. m. förra året omräknades efter C-ortslön, var ju en förbättring, som
hälsades med stor glädje av alla dem, som haft sin gärning ute på landsbygden.
Men de äldre pensionärerna, som inte fingo vara med om detta, kunde
ju inte tycka att det var rättvist. Det skulle därför ha varit glädjande,
örn en sådan omräkning över hela linjen kunnat företagas.

Reservanterna herrar Nordenson och Svedman ha inte sträckt sig så långt
men föreslå i stället, att det belopp, som utskottet tillstyrker för de lägsta
grupperna, skulle få utbetalas hela linjen utöver. Jag anser att det vore
en gärd av rättvisa att förfara på det sättet.

Det ligger visserligen en hel del i vad herr Barnekow sagt, att även en sådan
ordning är ganska grovt tillyxad och inte heller ger full rättvisa. Jag
skulle också ha kunnat ansluta mig till herr Barnekows yrkande örn att Kungl.
Maj:t måtte taga hela frågan under omprövning och undersöka möjligheterna
att låta pensionstagare av andra lönegrader än nu berörda komma i åtnjutande
av skälig pensionsförbättring, örn det inte samtidigt sagts att detta
skall ske »då förhållandena det medgiva». Ingen är väl nog optimistisk att
tro, att de statsfinansiella förhållandena skulle bli så mycket bättre inom
överskådlig tid framåt, och de äldsta pensionstagarna skulle därför inte kunna
känna någon tillfredsställelse med ett sådant beslut, ty de skulle helt enkelt
aldrig hinna uppleva dess förverkligande. Därför kan jag inte instämma
med herr Barnekow i det uttalande, som han gör i sin reservation.

Jag vill emellertid rikta en varm vädjan till finansministern att taga under
övervägande, huruvida man inte med det snaraste kan göra någonting för
en grupp, som bär s. k. uppskjutna pensioner. Jag tänker på en del småskollärarinnor,
som under de år, då arbetslösheten var som allra värst bland småskollärarinnorna,
avgingo innan de uppnått pensionsåldern. Från flera håll
uppmanades då sådana, som hade så ställt för sig att de möjligtvis kunde
avgå, att lämna sina tjänster. Det fanns sålunda småskollärarinnor, som
tjänstgjort över 30 år, som lämnade sina tjänster i förhoppning att de —
det hade för övrigt sagts dem av skolstyrelseordförande och inspektörer —•
ändå hade möjlighet att få sin fulla pension, när de kommo till pensionsåldern.
Men tyvärr upplystes de inte om att de behövde vara i tjänst en månad,
då pensionen begärdes. Följden var att de inte tjänstgjorde den där månaden
och därför fingo uppskjuten pension, som ju bara är försäkringstekniskt
''beräknad på avgifterna. Men att efter 30 års tjänstgöring få en pension,
som understiger 100 kronor om året, är ju helt enkelt upprörande.

Jag vill alltså, herr talman, rikta en vädjan till finansministern att taga
denna grupps svåra ställning under omprövning, och vidare ber jag att få
yrka bifall till den av herrar Nordenson och Svedman till utlåtandet fogade
reservationen.

Häruti instämde herr Westerdahl.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss: Herr talman!
Jag kan icke underlåta att yttra några ord i fråga örn hela detta ärende.
Kungl. Maj:t har ju icke lagt fram någon proposition om en sådan förbättring
som bär föreslås, och när nu bankoutskottet, även dess majoritet, har föreslagit
en förbättring av pensionerna för äldre pensionärer, så innebär det en opinionsyttring,
att man anser, att det riktiga hade varit, att Kungl. Maj :t hade gått
längre i tillmötesgående mot önskemål från statstjänarnas sida.

Onsdagen den 21 juni 1944 em.

Nr 25.

Motioner om förbättring av vissa äldre tjänstepensioner. (Forts.)

I debatten både i denna kammare och i första kammaren har talats mycket
om rättvisa. Jag tror, att man bör vara försiktig med att, när man i ett enstaka
fall vill förbättra lönerna för en grupp medborgare, omedelbart börja
tala örn att detta är rättvist. Örn riksdagen skulle försöka skapa rättvisa inom
hela samhället i fråga örn inkomster både för dem som äro i arbete och för dem
som ha slutat sitt arbete, så skulle säkert inkomstskalan i samhället se helt annorlunda
ut, än den för närvarande gör. När man vill framföra kravet på högre
löner för vissa statstjänare eller höjda pensioner, finns det ingen möjlighet
att anföra rättviseskäl utan att ta hänsyn till hur statstjänarnas ställning överhuvud
taget är och hurudana deras pensionsförhållanden äro i jämförelse med
andra medborgares. Örn man inskränker sig till att endast göra en jämförelse
mellan olika statstjänare, då begränsar man synvidden på ett sådant sätt,
att man förtar allt tal om rättvisa någon verklig innebörd. Men örn man vill
hålla sig enbart till de statsanställda och till deras pensionsförhållanden, så är
det åtminstone för mig ganska egendomligt, att man vågar påstå, att det är
en enkel rättvisa, att en statstjänare, som har avgått för ett visst antal år
sedan och som dessförinnan hade en lägre lön, än motsvarande statstjänare nu
lia, och fått en lägre pension, utan vidare skall anses berättigad att få samma
pension som de som nu ha en högre lön och en viss pension bestämd. Jag Ilar
mycket svårt att förstå, varpå detta krav grundar sig. Hela pensions väsendet
för statstjänarna är principiellt uppbyggt på att statstjänarna själva skola
betala en del av sina pensionsavgifter, medan resten betalas av staten-arbetsgivaren,
och på grund av dessa inbetalda avgifter bestämmes en viss pension
på försäkringsmässig grundval.

Efter allt vad som talats örn rättvisa, anser jag det nödvändigt att göra en
liten erinran. Vi kunna tänka oss, att statstjänarna i stället för att erhålla
pensioner skulle pensionera sig själva. De skulle då antagligen få sina löner
icke oväsentligt höjda, och med dessa ökade löneinkomster skulle de själva få
köpa sig in i olika pensionskassor för att få en pension. Detta är i grund och
botten en mycket naturlig tanke, så mycket mer som statstjänarna såväl som
andra tjänstemän under många år brukat påstå, att deras pensioner icke äro
någonting annat än uppskjuten lön. Örn statstjänarna och andra anställda skulle
pensionera sig själva genom att köpa sig in i pensionskassor, så förstår var
och en, att när de betalat sina avgifter och när pensionerna börja utgå, så skulle
det icke finnas någon som de kunde vända sig till för att få en förhöjning,
örn förhållandena ändrade sig så, att pensionerna icke längre räckte till. Vad
som i detta fall gäller vid en sådan fullständig självpensionering, gäller också
inom hela det enskilda näringslivet, där de anställda få lämna ett visst bidrag
till sin pensionering — resten lämnas av arbetsgivarna — i låt oss säga S. P. P.
När dessa avgifter betalats och när en tjänsteman sedan avgår, får han sin
förut beräknade pension. Det finns ingen som han kan vända sig till och som
anser sig ha någon som helst skyldighet att utöka denna pension, därför att en
senare anställd person fått en högre lön och blivit tillförsäkrad en bättre pension.

Nu kan man säga: ja, men stalon är något helt annat, och staten har helt
andra skyldigheter än enskilda arbetsgivare. Ja, det är alldeles riktigt, att
staten har skyldigheter gentemot sina egna anställda, men staten har också
skyldigheter gentemot hela befolkningen, och man skall icke glömma, att örn
dessa statsanställda få högre löner eller högre pensioner, skall detta betalas av
alla, alltså även av sådana befolkningsgrupper som ha en lägre levnadsstandard
än de till vilka dessa pensioner skola utgå.

_ Såvitt jag förstår kan man därför inte komma så långt med talet örn rättvisa,
utan vi få hålla oss till de speciella förhållanden, som ha rått och som

Nr 25.

Onsdagen den 21 juni 1944 em.

Motioner om förbättring av vissa äldre tjänstepensioner. (Forts.)
råda inom statens avlönings- och pensionsväsende. Då vågar jag påstå, att det
är en fullständigt ny teori, som aldrig har accepterats vare sig av statsmakterna
eller, såvitt jag vet, av någon offentlig mening, att när en lönereglering
genomföres och till följd därav också en pensionsreglering, så skall på rättvisans
grund följa, att de äldre pensionärerna skola erhålla samma pensioner
som de som fått sina löner och sina pensioner senare. Man skulle möjligen
kunna säga, att detta från den matematiska rättvisans synpunkt icke är fullt
rättvist, eftersom det förutsätter, att till dessa äldre pensionärer, som betalat
ett mindre belopp i avgifter för sin egen pensionering, skall utgå en högre pension
än som motsvarar de erlagda avgifterna. Men det avgörande är, åtminstone
såvitt jag förstår, att det aldrig funnits någon som helst rättvisa i samhället,
som innebär att på detta sätt äldre pensionstagare utan vidare skola
jämställas med dem som fått sin pensionering bestämd genom en senare pensionsreglering.
När vi hade en svårare omvälvning av våra ekonomiska förhållanden
under förra världskriget genomfördes under 1920-talet en pensionsförbättring
för de äldre pensionärerna. Denna pensionsförbättring grundade
sig på att genom prisstegringarna under kriget alla gamla inkomster hade förlorat
så mycket i värde, att man helt enkelt av billighetsskäl ansåg det rimligt,
att folk som hade lön eller pension som icke räckte till att leva på skulle
få visst tillskott. Men det var aldrig tal örn att lönerna eller pensionerna skulle
höjas upp till samma nivå som de tidigare legat på.

Med detta har jag icke velat säga, att icke en sådan utveckling av rättsmedvetandet
skulle kunna ske, att man sade, att när det inträder förändrade
förhållanden i samhället och en del medborgare, i och med att den allmänna
levnadsstandarden stiger, få bättre ekonomiska villkor, så skulle andra, som
på grund av olika omständigheter kommit att bli efter, utan vidare följa med.
Men jag tror, att det är skäl att fråga, örn alla gjort klart för sig, vartill detta
skulle leda. Det är ju alldeles uppenbart, att den som för ett antal år sedan
sparat ihop en liten förmögenhet och levat på en viss ränta, när denna ränta
blir mycket mindre reellt sett, då har samma skäl att komma till statsmakterna
och säga: nu äro mina 2, 3, 4 000 kronor inte så mycket värda som förut,
jag skall också be att få en förbättring. Jag vill icke förneka, att sådant kan
komma att inträffa, men för närvarande äro vi, såvitt jag förstår, icke framme
vid en rättsordning som innebär, att staten har skyldighet att på detta sätt
se till, att alla äldre inkomsttagare få sin ställning förbättrad på samma sätt
som de som kommit till de bättre lönerna.

Utgående härifrån och med erinran örn det löne- och prisstopp som vi nu ha
skulle jag vilja säga ett par ord till herr Senander. Jag förstår mycket väl,
att herr Senander icke har några svårigheter att vara med om vilka löne- eller
pensionsförhöjningar som helst, eftersom herr Senander överhuvud taget icke
vill godkänna utgångspunkten för principen örn ett inkomststopp. Herr Senander
tror nämligen, att man utan olägenhet skulle kunna höja inkomsterna i
pengar både för den ena och den andra gruppen, jag vill nästan säga, hur
mycket som helst. Eftersom jag går ut ifrån en annan uppfattning, måste jag
hålla på att den ekonomiska politik vi fört med restriktiva bestämmelser, både
när det gällt löneförhöjningar och när det gällt beviljandet av pensioner i fråga
om såväl allmän som enskild tjänst, har varit och är nödvändig för att skydda
oss mot inflation.

Under sådana förhållanden finns det, såvitt jag förstår, icke någon möjlighet
att motivera en höjning av lönerna eller pensionerna på något annat sätt
än genom att säga, att de löntagare eller pensionstagare som vi här lia att göra
med stå på så låg ekonomisk nivå, att det är nödvändigt att förbättra deras
läge och att detta icke behöver innebära ett brytande av pris- och lönestoppet.

Onsdagen den 21 juni 1944 em.

Nr 25.

Motioner om förbättring av vissa äldre tjänstepensioner. (Forts.)
Med denna motivering- lia åtskilliga lönearbetargrupper kunnat få sina löner
förbättrade. Det är ju i viss mån anmärkningsvärt, att här i riksdagen nu
finnas talesmän för en höjning av pensionerna, även när det gäller de högsta,
som samtidigt anse, att sådana löneförhöjningar som till exempel sockerbruksarbetarna
lyckats genomföra skulle skada prisstoppet. Det är dock alldeles
uppenbart, att dessa löntagare befunno sig på en helt annan och lägre nivå.

Möjligheten att principiellt infoga en pensionsförbättring av det slag som
utskottsmajoriteten föreslår i den ekonomiska politik som förs beror helt och
hållet på var man vill sätta gränsen för vad man anser vara låga löner. Jag
hör till dem som anse, att man på denna punkt icke skall motsätta sig resonliga
överväganden, och därför har jag för min del icke heller ansett, att de löneförbättringar
som hittills förekommit, både när det gäller enskild tjänst, kommunal
tjänst och delvis när det gäller statstjänst, äro av den karaktär, att de bryta
principen om lönestoppet. Men jag vågar påstå, att örn riksdagen skulle vilja
slå in på den linjen, att alla pensioner upp till de allra högsta skulle höjas med
visst belopp, så skulle man lia kommit utanför gränsen för den princip som
hittills följts.

Jag kan icke annat,än uttala en viss förvåning över att herr Senander, som
ju brukar ställa sig som talesman just för de mindre inkomsttagarna, utan
någon tvekan tycks förorda ett förslag som tydligen innebär, att folk som
sitta med en inkomst på 6, 7, 8, 9, 10 000 kronor skulle få tillägg med 600, 700
ja kanske 1 000 kronor på sina pensioner. Vi få komma i håg, att riksdagen
ständigt haft anledning, när det gäller dessa ting, att väga det ena mot det
andra. Örn vi hade levat under sådana förhållanden, att man ansett en allmän
höjning av statstjänarnas inkomster vara befogad, är det klart, att läget varit
annorlunda. Men nu befinna vi oss i ett sådant läge, att vi fått avslå en hel
del framställningar örn förbättring. Jag vågar påstå, att regeringen har fört
en restriktiv politik i fråga om inplaceringar på löneskalan och uppflyttningar
av alla möjliga inkomsttagargrupper. Vi ha sålunda sagt nej till framställningar
härom under hänvisning till att det i nuvarande läge vore önskvärt, att
den fastställda linjen hölles så fast som möjligt. Vi ha inte ens ansett det möjligt
att vid denna riksdag höja de mycket små folkpensionerna. Att under sådana
förhållanden säga, att det inte strider emot den linje vi följt att höja alla pensioner,
även örn de ligga ganska högt upp, anser jag vara utesluten. Örn man
emellertid håller sig inom den gräns som bankoutskottets majoritet föreslagit,
har jag visserligen inte ansett det möjligt att själv lägga fram ett dylikt förslag,
men jag vill inte motsätta mig ett sådant, om man inom riksdagen anser, att
man därmed icke överskridit gränsen för de grupper av medborgare, som man
anser så illa ställda, att en omedelbar förbättring av deras läge är önskvärd.

Herr talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr Nilsson i Landskrona: Herr talman! Då vi i bankoutskottet haft att
ta ställning till denna fråga ha vi utan tvivel måst sätta behovsprincipen som
ledstjärna, och därvid har ingen av de motioner som förelegat i ärendet varit
utgångspunkt för beslutet.

Något annat kunde givetvis heller inte ske. då alla förslag som förelegat i
motionerna skulle ha kostat utomordentligt stora summor. En annan viktig
fråga som också legat i förgrunden har varit, att örn man skulle tilldela pensionärerna
något tillägg borde det inte ske efter de gamla principerna, enligt
vilka de högst avlönade skulle erhålla ett högre procentuellt tillägg och de
lägst avlönade ett mindre, utan man måste ordna det så, att alla pensionärer
erhölle ett likatillägg. Detta har utskottet i stort sett varit enigt örn.

Andra kammarens protokoll 1944. Nr 85.

Xr 25.

Onsdagen den 21 juni 1944 em.

Motioyier örn förbättring av vissa äldre tjänstepensioner. (Forts.)

I reservation 1) har man emellertid ansett, att detta likatillägg borde utgå
även till de högsta inkomsttagarna. Detta skulle innebära, att över 1 miljon
kronor''skulle tilldelas pensionärer som nu ha mellan 4 000 och 11000 kronor
i pension. I nästa reservation har herr Paulsen uttalat, att de sex lägsta pensionsgrupperna
främst borde bli delaktiga av en förbättring; detta vore det
rättvisaste, säger han. Det visar sig nämligen, att pensionärer i den lägsta
gruppen — Al — skulle få ett tillägg som motsvarar 57 kr., medan grupp 6
skulle erhålla 359 kr. Det är uppenbart, att örn man skall gå in på sådana linjer
måste man avskriva allt vad behovsprinciper heter. Vi ha därför stannat
för förslaget att dessa grupper skulle erhålla vardera 200 kr.

Då man nu hör, att herr Senander vidhåller den motion som han tidigare
väckt, finner jag i likhet med herr statsrådet detta vara utomordentligt underligt.
Vi konstatera nämligen här, att örn man skulle följa de principer som
den kommunistiska motionen tillämpar, skulle detta i sin tur innebära, att
pensionärer i Al-gruppen i år skulle erhålla 57 kr. i förbättring, men örn man
skulle fullfölja saken skulle den högst avlönade pensionären erhålla ett tillägg
på 1 600 kr. Jag kan alltså inte förstå rättvisesynpunkterna, när man vill ge
en pensionär som har 10 000 kr. ytterligare 1 600 kr., medan den som har
1 000 kr. eller något däröver endast får 57 kr. Hela detta resonemang hänger
fullständigt i luften, och jag tror inte det är möjligt att följa dessa principer,
örn man skall hjälpa de verkligt behövande.

Inom utsbottsmajoriteten vilja vi sålunda göra det bästa möjliga, men man
kan inte komma ifrån att det är oerhörda summor som måste läggas ut för dem
som komma upp i de ''högre pensionerna. Därför, herr talman, tror jag det lyckligaste
är, att man försöker hjälpa dem som komma under 4 000 kronorsgränsen.

I en reservation har också anförts, att man borde skriva till Kungl. Majit
och begära att Kungl. Maj :t tar upp frågan örn pensionärernas ställning överhuvud
taget, och vi ha för vår del icke sagt att detta icke är möjligt i en framtid.
Vi ha emellertid utgått ifrån att det är oriktigt att skriva till Kungl.
Maj :t i detta fall, ty det finns ju möjlighet för vem som helst — även för regeringen
— att örn behov därav skulle anses föreligga ta upp saken vid kommande
års riksdag eller någon annan gång i framtiden.

Herr talman! Vi ha utgått ifrån behovsprincipen, och vi anse det lyckligaste
vara att riksdagen, liksom första kammaren redan gjort, antar bankoutskottets
majoritetsförslag, som jag härmed ber att få yrka bifall till.

Herr Sefve: Herr talman! Örn det är på det sättet att en löneförbättring för
någon viss tjänstemannagrupp, och således också en förbättring av pensionen,
kommer till stånd av den anledningen, att man ålägger tjänstemannagruppen
större arbete eller begär högre kvalifikationer än man eljest gör — i så fall
förefaller det mig ganska självklart, att de högre pensionerna inte böra undergå
någon förbättring. Men helt annorlunda ställer det sig om en lönereglering göres
av den anledningen att penningvärdet försämrats, priserna stigit och kronans
värde därigenom fallit.

Man kan visserligen säga, som finansministern gjorde nyss, att det på sätt
och vis är orättvist örn de tjänstemän, som tidigare endast betalat in låga pensionsavgifter,
senare i framtiden skulle få uppbära åtskilligt större pensionsbelopp
än som från början räknats ut att de borde ha. Det må så vara örn man
håller sig till beloppet, men örn man tar hänsyn till pengarnas reella värde
ligger det helt annorlunda till av den anledningen, att kronans värde när den
inbetalades i form av pensionsavgift var ett annat än för närvarande.

dag sympatiserar sålunda i ganska stor utsträckning med de synpunkter
som framlagts i den motion, vilken i andra kammaren framburits av herr

Onsdagen den 21 juni 1944 em.

Nr 25.

Motioner om förbättring av vissa äldre tjänstepensioner. (Forts.)
Hallén. Men sådan situationen för närvarande är vill jag dock nn yrka bifall
till den reservation, som avgivits av herrar Nordenson och Svedman.

Herr Senander: Herr talman! Statsrådet Wigforss förde ett krasst, affärsmässigt
resonemang i denna fråga och hade tydligen den uppfattningen, att det
rättvisa var, att man bedömde statstjänarnas pensioner från rent försäkringstekniska
grunder. Vidare framhöll statsrådet, att örn man skulle anlägga rättvisesynpunkter
på detta spörsmål måste man anlägga sådana för hela samhällets
vidkommande.

Ja, herr Wigforss, det är just vad vi kommunister gjort. Man får inte se
denna vår aktion till förmån för de äldre statstjänama såsom en isolerad företeelse.
När det varit fråga örn de sämst ställda i samhället ha samma framstötar
gjorts som i denna fråga. Vi äro emot — vilket också herr Wigforss
är väl medveten örn — den ekonomiska politik man fört under krigsåren här
i landet och som faktiskt fört till att de rika blivit rikare och de fattiga fattigare.

Herr Wigforss ställde frågan: Är det egentligen rättvist, att de äldre statspensionärerna
skola ha samma pensioner som de, vilka höra hemma under nya
pensionsreglementet? Ja, det anse vi att det är, framför allt av de särskilda
skäl, som jag anförde i det tal jag höll nyligen. Det är att märka, att de äldre
statspensionärerna levat i den föreställningen, att deras redan förut dåliga pensioner
skulle inom en snar framtid regleras. Kravet härom har erkänts vara berättigat
och därför ställts på dagordningen. Men det har oupphörligt ställts på
framtiden.

Jag nämnde i mitt anförande, att man redan år 1930 erkände behovet av
förbättrade löner och pensioner för statstjänama, men löneregleringen uppsköts
ända till år 1939. Örn man tar hänsyn till dessa alldeles speciella omständigheter
mäste man väl i all rimlighets namn säga, att det är en enkel gärd av rätvisa,
örn man ger de äldre statspensionärerna — som lurats på löneregleringar
och pensionsregleringar gång på gång — en pensionsförbättring i nära anslutning
till de pensioner som tillkomma dem som falla under det nuvarande pensionsreglementet.

Herr Wigforss pekade också på folkpensionärerna. Jag vill i det sammanhanget
erinra örn att jag ända sedan jag kom in i riksdagen gjort den ena
framstöten efter den andra i syfte att få till stånd förbättrade folkpensioner,
men lika regelbundet ha kraven härom avvisats med hänvisning till den vanliga,
banala gamla frasen »statsfinansiella skäl». Trots detta så drar man sig
inte för att utnyttja de låga folkpensionerna som tillhygge mot andra grupper
i samhället, som också lia det dåligt ställt örn än något bättre än folkpensionärerna.

Jag frågar: Är det riktigt att handla på det sättet? Först håller man en viss
grupp nere på en låg nivå, och med denna grupps låga levnadsstandard som
tillhygge söker man sedan hindra andra grupper att få erforderliga förbättringar.

Slutligen vill jag beträffande vårt förslag framhålla, att det inte är vår
skuld att vi nu lia ett pen sion sreglemente, som värderar statstjänstemännen på
sätt som sker enligt nuvarande avlönings- och pensionsreglementen. Vi ha
alltid gått in för en sammanpressning av löne- och pensionskaian därför att den
avspeglar ett avskyvärt klassystem. Men detta har bekämpats av såväl herr Wigforss
som regeringen och tyvärr också av riksdagen. Vi komma emellertid inte
ifrån vad som nu gäller, och örn man i detta fall skall kunna få en enkel och
klar regel för förbättring av pensionerna för de äldre statspensionärerna, måste*
man" acceptera det system sorn finns. Vill man bevilja en förbättring åt den

Nr 25.

Onsdagen den 21 juni 1941 em.

Motioner om
utsträckt rätt
till fyllnadspension
för
vissa tjänstemän
och arbetare
vid
statens järnvägar.

Motioner om förbättring av vissa äldre tjänstepensioner. (Forts.)
ena gruppen måste man också göra det för den andra, även om dessa bättre
ställda befinna sig i sådant läge, att det inte är nödvändigt med en pensionsförbättring.

Jag vill emellertid meddela, att vi alternativt, därest vårt förslag skulle falla,
såsom väl också troligt är, inte komma att rösta vare sig på herr Svedmans
reservation eller utskottets förslag utan på herr Paulsens reservation, som ger
högre belopp åt det lägst ställda statspensionärerna.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
på l:o) bifall till utskottets hemställan; 2:o) bifall till den av herrar
Nordenson och Svedman avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen;
3:o) bifall till utskottets hemställan med den ändring i avseende å motiveringen,
som föreslagits i den av herr Paulsen avgivna, likaledes vid utlåtandet
fogade reservationen; samt 4:o) bifall till det av herr Senander under
överläggningen framställda yrkandet; och fann herr talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Svedman begärde
emellertid votering, i anledning varav och sedan till kontraproposition
antagits den under 2:o) angivna propositionen, efter given varsel, följande
voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller bankoutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 66, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den av herrar Nordenson och Svedman
avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och. voterings -propositionen blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat
för ja-propositionen. Rösträkning begärdes emellertid av herr Svedman, vadan
votering medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 130
ja och 40 nej, varjämte 12 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta. Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan.

Härefter gav herr talmannen beträffande det av herr Barnekow under överläggningen
framställda yrkandet örn visst tillägg till utskottets yttrande
propositioner dels på bifall till nämnda yrkande dels ock på avslag därå;
och biföll kammaren berörda yrkande.

§ 4.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande, nr 67, i anledning av väckta motioner
örn utsträckt rätt till fyllnadspension för vissa tjänstemän och arbetare
vid statens järnvägar.

Utskottets hemställan föredrogs; och yttrade därvid:

Herr Sundberg: Herr talman! Då jag i anledning av utskottets hemställan
örn avslag å motionerna avgivit en blank reservation, anser jag mig böra med
några ord angiva min ståndpunkt och uppfattning i den föreliggande Hagan.

I de väckta motionerna har yrkats, att riksdagen måtte besluta medgiva,
att den i kungörelsen den 30 juni 1942 stadgade rätten till fyllnadspension skulle
utsträckas att gälla för samtliga befattningshavare och arbetare, som på sätt

Onsdagen den 21 juni 1944 em.

Nr 25.

Motioner om utsträckt rätt till fyllnadspension för vissa tjänstemän och

arbetare vid statens järnvägar. (Forts.)

i kungörelsen närmare angives övergå i statens järnvägars tjänst och fyllt
60 år samt vid övergången äro delägare i enskild pensionsinrättning och efter
övertagandet kvarstå i densamma.

Den före nämnda tidpunkt gällande kungörelsen medgav rätt till dylik pension
även för dem, som uppnått 60 levnadsår.

Nu har utskottet framhållit, att kungörelsens avfattning icke utgör något
hinder för att tillerkänna ifrågavarande befattningshavare och arbetare fyllnadspension
på sätt i motionerna påyrkats, under förutsättning att i de avtal,
som träffas och av riksdagen godkännas, bestämmelser därom införas. Även
örn det måhända formellt kan förhålla sig på det sättet, tror jag emellertid,
att det i realiteten kommer att gestalta sig sa, att järnvägsstyrelsen vid avtalens
avfattning kommer att hävda den uppfattningen, att fyllnadspensionen
för de personer, varom här är fråga, icke anses höra utgå enligt de förmånligare
grunderna.

Med det uttalande utskottet nu gjort torde emellertid personalens fackliga
organisation komma att vid upprättande av avtal örn köp av enskilda järnvägar
och personalens övertagande kräva fyllnadspensionens utgående enligt
förutvarande bestämmelser. Skulle enighet härom icke kunna vinnas med järnvägsstyrelsen
torde i anslutning till det av utskottet gjorda uttalandet frågan
komma att på nytt bli föremål för riksdagens prövning.

Såsom järnvägsstyrelsen i sitt yttrande över motionerna anfört rör det sig
här endast örn 27 personer, varför de kostnader, som skulle hava uppstått vid
ett bifall till motionerna, icke borde ha verkat avskräckande; det gäller här
ett approximativt beräknat belopp på 17 000 kronor per år.

Nu har man i diskussionen i denna fråga velat göra gällande, att det måste
anses vara en fördel för den från enskilda järnvägar övertagne befattningshavaren
att få kvarstå i tjänst till 63 respektive 65 år, under det att pensionsåldern
för motsvarande befattningshavare vid statens järnvägar i regel är
60 år. Denna fördel kan emellertid anses mycket omtvistad. En befattningshavare
i lönegrad 5 vid statens järnvägar erhåller vid avgången ur tjänst vid
60 års ålder en pension, som jämte dyrtidstillägg uppgår till 2 850 kronor per
år, under det att den från enskild järnväg övertagne befattningshavaren i
motsvarande ställning får en lön av 3 229 kronor. Denne senare får alltså
för en daglig arbetstid av minst åtta timmar en merbetalning av 379 kronor
per år i förhållande till sin pensionerade kamrat vid statens järnvägar.

I detta sammanhang skulle jag också vilja framhålla lämpligheten av att
de bestämmelser, som utfärdas, avfattas något enklare och mera fattbara än
vad nu är förhållandet. Svårigheter ha förelegat till och med för järnvägsstyrelsens
tjänstemän att utläsa den 1942 utfärdade kungörelsens verkliga innehåll.

Jag har, herr talman, intet yrkande, men jag har ansett mig böra i anslutning
till. utskottets uttalande framhålla de av mig angivna S3mpunkterna
på den föreliggande nog så invecklade pensionsfrågan.

Herr Svedman: Herr talman! När de enskilda järnvägarna övertogos av staten
ingingos avtal mellan dessa, järnvägar och staten angående personalens
rättsställning. Dessa avtal ha ju godkänts av riksdagen efter tillstyrkande av
statsutskottet. Det är just dessa avtal, som omöjliggjort för utskottet att tillstyrka
motionen.

Jag ber därför att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren utskottets hemställan.

Nr 25.

Onsdagen den 21 juni 1944 em.

Förslag till
lag om arbetslöshetsnämnd.

§ 5.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande, nr 68, i anledning av fullmäktiges
i riksgäldskontoret förslag till ändring i vissa delar av reglementet för riksgäldskontoret.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 6.

Föredrogs första särskilda utskottets memorial nr 3, med föranledande av
kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande första särskilda utskottets utlåtande
nr 1 i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
örn aktiebolag m. m. dels ock i ämnet väckta motioner.

Vad utskottet hemställt bifölls, i vad angick andra kammaren.

§ 7.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 65, i anledning av väckta motioner
örn anläggande av ett större jordbruk å de s. k. Ragundabottnarna.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 8.

Föredrogs andra lagutskottets memorial, nr 60, med föranledande av kamrarnas
skiljaktiga beslut beträffande andra lagutskottets utlåtande nr 50
i anledning av dels Kungl. Majrts proposition med förslag till hembiträdeslag
dels ock i ämnet väckta motioner.

Vad utskottet hemställt bifölls, i vad angick andra kammaren.

§ 9.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 61, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen
den 14 juni 1940 (nr 484) örn undantag från gällande bestämmelser rörande
arbetstidens reglering m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 10.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande nr 64, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition nied förslag till lag örn arbetslöshetsnämnd dels ock i
ämnet väckta motioner.

Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade:

Herr Persson i Växjö: Herr talman! I en i andra kammaren väckt motion
av herr Severin i Gävle och mig ha vi uttalat som vår uppfattning, att vederbörande
kommunala myndigheter borde lia möjligheter att påverka personvalet
vid tillsättandet av ordföranden och hans suppleant i arbetslöshetsnämnden
i något större utsträckning än som kunnat ske i de fall, där det gällt tillsättandet
av dessa poster i arbetslöshetskommittén. Vi ha också i sådant avseende
fått utskottet med oss. Utskottet säger: »Utskottet delar motionärernas
uppfattning, att ordförande och suppleant för honom böra utses efter förslag
av vederbörande kommunala myndighet.» Men sedan har utskottet i fortsättningen
en mening, som jag för min del måste anse som tämligen överflödig.

Onsdagen den 21 juni 1944 em.

Nr 25.

Förslag till lag om arbetslöshetsnämnd. (Forts.)
Det står nämligen: »Detta innebär givetvis icke, att det tillsättande organet
skall vara bundet av förslaget.»

Yår motion — och utskottsutlåtandet före denna mening — innebär, att
länsstyrelsen skall tillsätta ordförande och suppleant i arbetslöshetsnämnden.
Härav följer ju självfallet, att den, när det gäller att förordna dessa personer,
icke behöver vara bunden av det förslag, som lämnas av den kommunala myndigheten.
Men det kan tänkas, att denna mening: »Detta innebär givetvis icke,
att det tillsättande organet skulle vara bundet av förslaget», kommer att medföra,
att det beslutande organet, länsstyrelsen, med stöd av detta uttalande
tar förminskad hänsyn till det förslag, som kommer från den kommunala myndigheten.
Jag vill bara uttala den förhoppningen, att man icke i meningen
inlägger någon sådan innebörd.

Sedan jag anfört detta vill jag påpeka en annan sak i detta sammanhang.
På sidan 7, där arbetsmarknadskommissionens riktlinjer för länsarbetsnämndens
sammansättning refereras, säger man bland annat, att landshövdingen i
länet skall äga rätt att närvara vid länsarbetsnämndens sammanträden och
därvid fungera som ordförande. Där finnes en parentes, som lyder sålunda:
»Givetvis föreligger intet hinder mot att landshövding, som är därtill villig,
förordnas till länsarbetsnämndens ordförande.» Nu förmodar jag, att eftersom
denna parentes kommit till, så ligger det väl någonting mera bakom än att
man bara velat säga ut, att landshövdingen Jean förordnas till länsarbetsnämndens
ordförande. Det är ett faktum, att så kan ske redan förut. Jag bara vill
uttala en förhoppning, att detta icke betyder att det skall vara givet i fortsättningen,
att landshövdingen blir ordförande i länsarbetsnämnden.

Herr Erlander: Herr talman! På bägge de punkter, som herr Persson tagit
upp till diskussion, är det ganska onödigt att göra sig farhågor. Beträffande
den första punkten medgav han, att det är självfallet, att statens myndighet
skall utse ordföranden. Beträffande landshövdingar som ordförande i länsarbetsnämnder
har frågan, sedan arbetsmarknadskommissionen avgav sitt förslag,
kommit i delvis annat läge. Örn riksdagen tar det förslag, som ligger på riksdagens
bord beträffande civilförsvaret, kommer det att tillsättas en prövningsnämnd,
som skall pröva frågor, där länsarbetsnämnden och civilförsvarsdirektören
äro oense. I denna nämnd torde det bli nödvändigt att sätta landshövdingen
som ordförande. Under sådana förhållanden är det ej aktuellt att placera
landshövdingar som ordförande i länsarbetsnämnderna. Det är en sak, som
arbetsmarknadskommissionen omöjligen kunde veta, när den framlade sitt förslag.
I övrigt är det beklagligt att etet går så, ty i många län skulle det vara
önskvärt, örn länets chef toge denna viktiga befattning.

Vidare anfördes ej. Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 11.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 59, i anledning av väckta motioner
angående lagstiftning rörande tvångsinlösen av enskild järnväg.

Andra lagutskottet hade till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 142 i första kammaren av
herr Nilsson, Johan, i Malmö och herr Forslund samt nr 217 i andra kammaren
av herrar Andersson i Göteborg och Hallberg.

I motionerna, vilka voro likalydande, hade hemställts, att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Majit hemställa, att förslag till lag rörande tvångsinlösen
av enskild järnväg måtte omedelbart utarbetas och snarast föreläggas
riksdagen.

Motioner
angående lagstiftning
rörande
tvångsinlösen
av
enskild järnväg.

88 Nr 25. Onsdagen den 21 juni 1944 em.

Motioner angående lagstiftning rörande tvångsinlösen av enskild järnväg.

(Forts.)

Utskottet hemställde, att riksdagen i anledning av förevarande motioner
mätte i skrivelse till Kungl. Majit hemställa, att Kungl. Majit ville låta utarbeta
och för riksdagen framlägga förslag till lag, varigenom enskild järnväg
måtte kunna tvångsinlösas av staten.

Reservationer hade avgivits:

1) av herrar Wistrand, Mannerskantz, Roos, von Seth och Johnsson i Kastanjegården,
vilka föreslagit riksdagen att besluta avslå motionerna nr 142 i
första kammaren och nr 217 i andra kammaren;

2) av herrar Hallagård och Hedlund i Rådom, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa, att förevarande motioner måtte avslås.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid anförde:

Herr Johnsson i Kastanjegården: Herr talman! Till detta utskottsutlåtande
har avgivits en reservation av herr Wistrand m. fl. med hemställan örn
avslag på motionerna nr 142 i första kammaren och nr 217 i andra kammaren.
Då jag gjort gemensam sak med reservanterna önskar jag säga några ord örn
hur jag ser på frågan örn tvångsinlösen av enskilda järnvägar.

Det kan knappast sägas, att denna verksamhet med statens övertagande av
enskilda järnvägar gått i långsam takt, såsom motionärerna vilja göra gällande.
Det var först 1939 som riksdagen fattade sitt beslut att de enskilda järnvägarna
skulle övertagas av staten. Icke mindre än hälften av de järnvägar,
som år 1939 voro i enskild ägo, har nu övergått att vara i statens ägo. Det
fanns år 1939 88 enskilda järnvägar, och av dessa har staten nu övertagit 44.

Örn man dessutom får i betraktande att så gott som hela tiden sedan detta
beslut fattades har det rått onormala förhållanden genom kriget och dess återverkningar,
tycker jag, att man i stället skulle kunna säga, att resultatet är
gott.

Det har ej kunnat påvisas något fall, där påbörjade förhandlingar avbrutits
utan att resultat har uppnåtts. Tvärtom ha ju järnvägarna, förmenar jag, ställt
sig 1939 års beslut till efterrättelse och ingått i förhandlingar med järnvägsstyrelsen,
då sådana förhandlingar påfordrats. Man kan väl därför knappast,
som utskottsmajoriteten under åberopande av vad järnvägsstyrelsen anfört gör,
säga, att de enskilda järnvägsföretagen ställt sig obenägna att gå med på en
uppgörelse med staten. I så stora och omfattande affärer som det här är fråga
örn bör det väl alltid räknas med, att det åtgår någon tid för förhandlingar och
utredningar och de undersökningar, som behöva göras i samband därmed. Under
de sista åren har det rått gynnsamma järn vägskonjunkturer, och detta har
åstadkommit en konsolidering av företagen med åtföljande teknisk förbättring
och rationalisering. Detta är ostridigt. Men att denna omständighet också motiverar
ett högre pris är alldeles självfallet. Om järnvägsföretagen begära högre
pris, kan detta icke gärna karakteriseras som obenägenhet från företagens
sida till uppgörelse.

Jag förmodar också, att därest järnvägsstyrelsen ansett en sådan lag örn
tvångsinlösen av enskilda järnvägar, som det här är fråga örn, nödvändig, hade
säkerligen järnvägsstyrelsen också hos Kungl. Majit begärt en sådan lags tillkomst.

Dessutom har Kungl. Maj :t redan vid beslutet om järnvägarnas förstatligande
tillsatt en nämnd, sorn, därest tvistefrågor skulle uppstå örn järnvägsegendomens
värde, är avsedd att vara ett opartiskt organ vid uppgörelsen mellan
företagen och staten. Denna nämnd har efter de upplysningar som lämnats en -

Onsdagen den 21 juni 1944 em.

Nr 25.

Motioner angående lagstiftning rörande tvångsinlösen av enskild järnväg.

(Forts.)

dast behövt anlitas en enda gång och lyckades då på mycket kort tid slutföra
det uppdrag, som då var nämnden förelagt. Det är säkert i fortsättningen liksom
hittills det allra lyckligaste, örn dessa uppgörelser kunna ske efter överenskommelse.
Lagstiftning bör icke tillgripas i annat fall än då ett verkligt
samhälleligt behov förefinnes. Då järnvägsföretagen icke på något sätt ställt
sig avvisande och den statliga nämnden visat sig kunna fylla sin uppgift att
medla saknas det enligt min mening anledning till tvångsinlösen.

Jag hemställer därför, herr talman, att kammaren med bifall till reservanternas
förslag måtte avslå motionerna nr 142 i första kammaren och nr 217 i
andra kammaren.

Herr Hedlund i Rådom: Herr talman! Till andra lagutskottets utlåtande
i detta ärende har fogats en reservation av herr Hallagård och undertecknad.
Jag skall be att få yttra ett par ord i anslutning till denna reservation.

Reservationen utmynnar i ett yrkande örn avslag på de i ämnet väckta motionerna.
Det betyder emellertid ingalunda, att vi icke funnit de av motionärerna
framförda skälen värda ett visst beaktande. Tvärtom ha även vi den uppfattningen,
att ett förstatligande av det enskilda järnvägsnätet bör ske, och
vi ha också den meningen, att förstatligandet bör fortskrida i så snabb takt
som möjligt. Vi äro på det klara med att den samordning av trafiken, som en
enhetlig ledning av järnvägsnätet medför, är till gagn för hela vårt trafikväsende.
Vi hysa heller icke några rättsliga betänkligheter mot ett inlösningsförfarande.
Vi intaga alltså på den punkten i viss mån en annan ställning än de
utskottsledamöter, som svara för den av herr Wistrand med flera undertecknade
reservationen. I fråga örn takten för förstatligandet, sedan 1939 års riksdag
fattade beslut i ärendet, ha vi funnit att detta icke skett fullt i det tempo,
som skulle varit önskvärt. Vi äro på det klara med, att dröjsmålet delvis beror
på en viss obenägenhet hos järnvägsföretagen att träffa frivilliga uppgörelser
örn överlåtelse, men vi förstå också, att den långsamma takten till icke oväsentlig
del sammanhänger med de exceptionella förhållanden, som nu äro rådande.
I likhet med 1939 års riksdag anse vi, att man i första hand bör söka få till
stånd frivilliga uppgörelser örn övertagande. Vi anse det icke vara uteslutet,
att man kan komma fram på den vägen. Det har ju icke förebragts utredning
örn att det ännu i något enda fall visat sig omöjligt att träffa en uppgörelse.
På grund härav hysa vi den åsikten, att man bör fortsätta med förhandlingar
örn frivilliga uppgörelser och att, först örn förhandlingarna icke leda till tillfredsställande
resultat, man bör gå in för tvångsinlösning. Chefen för kommunikationsdepartementet
kommer med säkerhet att ägna frågan uppmärksamhet,
och örn det vid de fortsatta förhandlingarna örn statens övertagande av enskilda
järnvägar skulle uppstå svårigheter, kommer han säkert att framlägga
ett förslag i ärendet.

På anförda grunder ber jag, herr talman, att få ansluta mig till avslagsyrkandet.

Herr Larsson i Östersund: Herr talman! Jag ber först och främst att få ererinra
kammaren om att riksdagen år 1939 fattade det beslutet, att järnvägarna
skulle vara helt förstatligade inom fem års tid. Nu har, som herr Johansson
i Kastanjegården framhöll, ungefär halva antalet bankilometer förstatligats,
men den utsatta tiden av fem år har ju redan tilländalupit. Hur herr
Johansson då kan säga, att takten icke varit långsam, kan jag sannerligen icke
förstå.

Vidare är att märka, att de järnvägar, som inlösts, varit sådana järnvägar,

Nr 25.

Onsdagen den 21 juni 1944 em.

Motioner angående lagstiftning rörande tvångsinlösen av enskild järnväg.

(Forts.)

som ägarna gärna velat bli av med. Järnvägsstyrelsen, som ju särskilt varmt
förordat bifall till dessa motioner, bär också framhållit, att på takten av förstatligandet
hade man icke att klaga intill år 1941, men efter år 1941 var det
en av de större banorna, som bromsade upp utvecklingen. Järnvägsstyrelsen har
också framhållit, att det icke varit möjligt för styrelsen att inleda underhandlingar
med andra järnvägsförvaltningar, enär styrelsen icke lyckats få bukt med
den nyssnämnda banans förvaltning, som man begynt underhandla med. Det
är ju alldeles tydligt, att järnvägsstyrelsen, som väl är den mest sakkunniga
myndigheten på detta område, har behov av att ha en särskild lag till förfogande.
Järnvägsstyrelsen har också framhållit, att styrelsen år 1942 allvarligt
övervägde att gå in till Kungl. Maj :t nied begäran om att Kungl. Maj :t skulle
framlägga förslag till lagbestämmelser i ämnet, men att järnvägsstyrelsen
avstod från att fullfölja denna föresats av det skälet, att styrelsen var rädd
för att örn Kungl. Maj:t icke skulle bifalla styrelsens framställning, så skulle
detta bara stärka motståndsviljan hos de privata järnvägsförvaltningar, som
icke gärna ville låta staten inlösa deras banor. Man har också påpekat, att
underhandlingarna efter år 1941 kännetecknats av ökad kärvhet och att man
därför från järnvägsstyrelsens sida önskade en särskild lag. Det är alltså med
stöd av järnvägsstyrelsens uttalande, som utskottets majoritet ansett riktigt,
att riksdagen i detta ärende beslutar en skrivelse till Kungl. Maj:t.

Det har framhållits, att förstatligandet borde ske på frivillighetens väg.
Även utskottsmajoriteten är av den meningen, men om å andra sidan ett samhälleligt
behov icke blir tillgodosett, så är det ju alldeles tydligt, att man
måste ge Kungl. Maj :t det vapen i händerna, som Kungl. Maj :t behöver för
att hävda samhällets rätt gentemot det privata intresset. När det år 1939
befanns vara ett första rangens samhällsintresse att få banorna förstatligade,
så ligger saken naturligtvis till på samma sätt i dag. Det är i dag ett lika stort
intresse från samhällets synpunkt att få till stånd en samordning av alla järnvägar
i landet. Järnvägsstyrelsen har också framhållit, att i de europeiska
länder, där man gått in för ett fullständigt förstatligande av alla järnvägar,
har man också i många avseenden lyckats uppnå ur samhällsekonomisk synpunkt
mycket värdefulla resultat.

Jag ber, herr talman, att med dessa ord få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Hedlund i Rådom erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Utskottets talesman framhöll, att det huvudsakliga skälet
för utskottet att förorda bifall till motionen har varit, att järnvägsstyrelsen
önskade en lag, som möjliggjorde inlösning. Det är ju förklarligt, örn en myndighet
som har att förhandla örn järnvägarnas övertagande finner det önskvärt
att i sin hand få en lag, som sätter samma myndighet i stånd att säga till företagsledningarna:
var snälla och tag nu detta belopp, som val torde få anses
skäligt, annars komma vi att sätta lagen i tillämpning. Men en annan sak är,
örn riksdagen — när det icke visats att det i något fall mött hinder att åstadkomma
frivilliga uppgörelser och då det icke heller visats, att det i något fall
uppgjorts avtal örn övertagande till oskäligt pris — verkligen bör ställa ett
sådant vapen till järnvägsstyrelsens disposition. Är det icke att gå händelserna
i förväg?

Herr Larsson i Östersund som jämväl erhöll ordet för kort genmäle, anförde:
Herr talman! Det har framhållits, att det vid underhandlingar med
S. W. B. visat sig svårt att träffa en överenskommelse. Det fördes mycket lång -

Onsdagen den 21 juni 1944 em.

Nr 25.

Motioner angående lagstiftning rörande tvångsinlösen av enskild järnväg.

(Forts.)

variga underhandlingar, som till sist ledde till resultat. Skulle takten bliva
den, som järnvägsstyrelsen fick lov att hålla vid dessa underhandlingar, då må
man ju säga att riksdagens uttalade mening att detta förstatligande borde ske
under en tidrymd av fem år, icke kan hörsammas. Med de starka krav på samordning
och rationalisering, som förefinnas inom järnvägsdriften, är det ju tydligen
verkligt angeläget att vi införa bestämmelser i ämnet. Jag tror för min
del icke heller, att järnvägsstyrelsen eller dess värderingsman skulle gå fram
med oskälig hårdhet, även örn de hade en tvångslag att i sista hand tillgripa.
Jag tror, att de äro lika benägna som riksdagen att fara fram med lampor.
Det behöver inte befaras, att Kungl. Maj:t och järnvägsstyrelsen skulle missbruka
sina rättigheter.

Härefter yttrade:

Herr von Seth: Herr talman! Till den siste ärade talaren skulle jag vilja
säga, att när herr Larsson talade om takten för järnvägsförstatligandet, så
verkade det, som om både herr Larsson och utskottsmajoriteten totalt hade
glömt bort, att det utbrutit ett världskrig sedan riksdagen år 1939 fattade
beslut om förstatligandet av de enskilda järnvägarna under en femårsperiod.
Det är ju alldeles självklart, att de förhållanden, som kriget dragit med sig,
fördröjt förstatligandet , och det har också vid upprepade tillfällen sagts från
regeringshåll, att man nu icke kunde vänta sig, att förstatligandet skulle
kunna genomföras i den takt, som man från början hade tänkt sig.

Jag skulle vilja säga till herr Larsson, att nu när utskottet fått majoritet
för förslaget örn införandet av en lagstiftning angående tvångsinlösen av enskilda
järnvägar, så verkar det, som örn herrarna i någon mån darrade på
manschetten. Ni säga ungefär så här: Vi hoppas, att denna lag icke skall
behöva tillämpas; den skall endast användas i undantagsfall etc., etc. Man
bär ju redan år 1939 haft klart för sig, att om det skulle visa sig vara förenat
med mycket stora svårigheter att komma till tals med de enskilda järnvägarna,
så hade man ju tillgång till ett av 1936 års järnvägskommitté framlagt
lagförslag örn inlösen av enskild järnvägsverksamhet, som det då hette.
Efter vad jag kan finna har ju också utskottsmajoriteten tänkt sig, att ^detta
lagförslag skulle ligga till grund för den blivande lagstiftningen angående
tvångsinlösen av enskilda järnvägar. Jag säger med flit, herr talman, den
blivande inlösningen därför att första kammaren redan fattat beslut i denna
sak, och det verkar ju som om åtminstone utskottets majoritet vore ganska
säker på att andra kammaren kommer att bifalla utskottets förslag. Det är
emellertid, herr talman, en del faktorer, som beröra denna sak och som göra,
att jag måste taga kammarens tid i anspråk några minuter.

Jag vill då säga till herr Larsson, att de enskilda järnvägarna lojalt ställt
sig 1939 års principbeslut angående förstatligandet till efterrättelse^ och i
vissa fall ha t. o. m. enskilda järnvägar själva tagit förhandlingsinitiativ.
Det är visserligen sant, som herr Larsson säger, att den statliga nämnden
fick träda till, när det gällde en uppgörelse rörande S. W. B., men det är
lika sant, att denna nämnd på mycket kort tid lyckades fullgöra sitt uppdrag.
Med hänsyn till den värdestegring, som ägt rum på grund av den mångfald
av faktorer, som kommit till under kriget, är det ju icke underligt, att
denna nämnd fick träda till. dag skulle vilja för kammaren särskilt understryka,
att det endast är i fallet S. W. B., som den enskilda nämnden behövt
tillkallas. I alla andra fall har en uppgörelse kunnat komma till stånd
genom direkta förhandlingar med järnvägsstyrelsen. Jag skulle vilja erinra

92 Nr 25. Onsdagen den 21 juni 1944 em.

Motioner angående lagstiftning rörande tvångsinlösen av enskild järnväg.

(Forts.)

kammaren om att i propositionen nr 57 till 1941 års riksdag angående inlösning
av de s. k. Växjöjärnvägarna anförde kommunikationsministern Andersson
bland annat, att därest den nuvarande goda inkomstgivningen för järnvägarna
skulle minska möjligheten att ernå överenskommelse om förvärv av
viss enskild järnväg på för staten skäliga villkor, syntes hinder ej böra möta
att i avvaktan på den kommande utvecklingen låta tills vidare anstå med övertagande
av sådan järnväg. Här har alltså kommunikationsministern klart sagt
ifrån, att den femårsperiod, som 1939 års riksdag från början utstakat såsom
den tid, inom vilken staten skulle inlösa de enskilda järnvägarna, på
grund av kriget och därav föranledda omständigheter kunde dragas ut på tiden,
och att det kanske tills vidare finge anstå med övertagandet av viss
järnväg. Detta statsrådets yttrande i propositionen underströks också i statsutskottets
av riksdagen godkända utlåtande nr 57/1941, i vilket utskottet ger
sin anslutning till departementschefens uppfattning att, även örn det allmänna
ekonomiska läget vid denna tidpunkt ytterligare skärpts, detta förhållande
i och för sig icke kunde tillräckligt motivera, att åtgärderna för att enhetliggöra
järnvägsnätet tills vidare borde anstå, varefter utskottet fortsatte: »En
dylik principiell uppfattning utesluter emellertid icke att, därest överenskommelse
om förvärv av viss enskild järnväg ej kan ernås på för staten skäliga
villkor, det kan bliva nödvändigt att tills vidare låta anstå med övertagandet
av sådan järnväg.» Med stöd alltså av departementschefens uttalande och
med stöd av statsutsköttets uttalande år 1941, till vilket jag antager även
herr Larsson gav sin anslutning, eftersom det i riksdagens protokoll icke finns
någon anteckning örn att herr Larsson protesterat emot det, kan jag, herr
talman, icke finna annat än att, när detta utskottsbeslut grundar sig på enskilda
motioner och ingalunda på någon begäran från kommunikationsministern,
riksdagen icke bör bifalla motionerna. Därest förhållandena skulle bliva
sådana, att det verkligen behövs ett ingripande, har ju kungl, järnvägsstyrelsen
den möjligheten att gå in till Kungl. Maj :t med anhållan att få en lagstiftning
till stånd. I så fall kommer säkerligen också kommunikationsministern
att framlägga proposition i ämnet.

Motionärernas och utskottsmajoritetens önskningar stå i rak strid mot de
uttalanden, som år 1941 gjorts såväl av kommunikationsministern som i statsutskottets
av riksdagen biträdda utlåtande. Det är emellertid en hel del faktorer,
som ingalunda äro som de borde. Framför allt vill jag, herr talman, för
den händelse att den ifrågasatta lagstiftningen skulle komma till stånd, peka
på att 1936 års järnvägskommittés förslag lider av synnerligen stora brister.
Beträffande 1 § kan man med skäl fråga sig, varför icke rätt att påkalla
inlösen tillerkänts båda parterna. Enligt förslaget är det bara staten,
som kan påkalla inlösen. Detta kan icke anses förenligt med allmänna rättsprinciper.
Skall staten bara behöva välja ut de banor, som löna sig, medan
övriga banor lämnas vind för våg? Därigenom skulle ju hela syftet med enhetliggörandet
kunna äventyras. Dessutom innebär paragrafens föreslagna lydelse
ett kraftigt hot mot och ett bestående osäkerhetstillstånd för de enskilda
järnvägarna, som menligt kan inverka på dessas sätt att sköta trafiken
till det allmännas bästa.

Vi gå vidare i lagförslaget och se på § 8. som gäller värderingsmännen.
Där stadgas, att fem värderingsman skola tillkallas för att bedöma inlösningsvärdet.
Man lär väl inte kunna förutsätta, att dessa värderingsman
fullt riktigt skola kunna bestämma ett inlösningsvärde som skall påtvingas
den ena parten eller båda parterna. All erfarenhet visar, att det

Onsdagen den 21 juni 1944 em.

Nr 25.

Motioner angående lagstiftning rörande tvångsinlösen av enskild järnväg.

(Forts.)

är en synnerligen svår sak att rättvist uppskatta värden överhuvud taget,
inte minst när det gäller en järnväg. Detta förhållande bör i stället föranleda,
att man söker träffa av båda parterna godkända överenskommelser angående
inlösensbeloppet, att man sålunda fortsätter på den väg, som nian redan slagit
in på och som medfört under föreliggande omständigheter bästa möjliga resultat.
Till stor del har den hittillsvarande enligt en del personers uppfattning
långsamma takten vid förstatligandet berott på att järnvägsstyrelsen helt enkelt
med nuvarande organisation och arbetsbörda icke hunnit inleda förhandlingar
i erforderlig utsträckning. Därför borde man i stället söka sig fram på
den vägen, att inom järnvägsstyrelsen tillsattes en utökad delegation med enda
uppgift att inleda förhandlingar med de enskilda järnvägarna. Det har faktiskt
förekommit — som jag förut har påpekat —- att enskilda järnvägar erbjudit
sig att förhandla örn inlösen, men att järnvägsstyrelsen måst avböja.

Järnvägskommitténs lagförslag bör således icke ligga till grund för någon
lag i ämnet, och överhuvud taget böra de förhållanden, som uppstå vid jämvägsdnlösningar,
icke regleras av någon tvångslag. Är det verkligen riktigt,
att man nu skall stifta en sådan lag, riktad endast mot de enskilda järnvägarna,
bara för att staten icke skött förstatligandet tillräckligt snabbt enligt motionärernas
uppfattning? Varför har inte i stället järnvägsstyrelsen tagit initiativ
till inledande av förhandlingar med de enskilda järnvägarna i tillräcklig
utsträckning? Hittills har ingen järnväg — som jag också förut påpekat —
nekat att förhandla, och det är inte heller troligt, att detta förhållande kommer
att förändra sig.

Även örn man nu genomför en lagstiftning i ämnet, och i ett kommande fall
av inlösen värderingsmän tillsättas för bestämmande av inlösensbeloppet, så
kunna ju dessa inte bestämma något annat än ett rättvist pris, som ger järnvägsägarna
full ersättning. Det kan väl inte vara meningen, att något lägre
pris skall fastställas med hjälp av tvångslagstiftningen. Även ett på detta sätt
rättvist bestämt pris kan för staten framstå såsom alltför högt, örn en mel lankommande
konjunktur med ty åtföljande prisstegringar och penningvärdesförsämring
kommer att trissa upp priset på samma sätt som under detta krig
varit fallet.

Herr talman! Jag anser att en tvångslagstiftning av denna innebörd överhuvud
taget är av ondo. Framför allt anser jag icke blott att detta lagförslag, som
jag förut påpekade, är behäftat med synnerligen stora brister utan även att
det är principiellt felaktigt att besluta örn en sådan lag. Sedan gammalt har
man alltid skilt på staten som statsmakt och på staten som part vid enskilda
affärsuppgörelser, i vilket sistnämnda fall staten haft karaktären av enskild
person. Det kan inte anses riktigt att nu genomföra en lagstiftning, som skulle
tillägga en affärsförhandlingspart befogenheter att diktera ett pris på sådant
sätt som nu är föreslaget. Det kan inte heller anses stå i överensstämmelse med
de urgamla svenska rättsgrundsatser, på vilka vårt hittillsvarande samhälle
vilar. Man kan inte på detta sätt rycka undan principgrunden för samhället
utan att mycket allvarliga konsekvenser komma att uppstå. Och till utskottsmajoriteten
— och även till riksdagen — skulle jag till sist, herr talman, vilja
siäga, att det helt enkelt är oförenligt med vårt fria svenska folkstyre och med
grundlagarnas stadganden till skydd för de enskilda medborgarnas rättmätiga
intressen att genomföra en dylik lagstiftning.

Herr talman! Jag ber att med dessa ord få yrka avslag på de föreliggande
motionerna.

Häruti instämde herr Ljungberg.

94 Nr 25. Onsdagen den 21 juni 1944 em.

Motioner angående lagstiftning rörande tvångsinlösen av enskild järnväg.

(Forts.)

Herr Lindahl: Herr talman! Jag tror inte man kan säga. att denna fråga
är av sådan natur, att man behöver ta så tungt på den som den siste ärade talaren
gjorde. Jag är övertygad örn att även om alla enskilda banor komma i statens
ägo, så kommer inte gamla Sverige att förändras så särskilt mycket av
den anledningen. När man hör reservanternas resonemang i denna fråga, förefaller
det faktiskt som om vederbörande, åtminstone för tillfället, hade givit
sig på flykt från verkligheten. Det förefaller, som örn man försökte bjuda till
att gå förbi den utveckling, som under de senaste åren ägt rum på föreliggande
område.

Det förhåller sig inte längre som under 1930-talet, att förvaltningarna av
de enskilda banorna på sina bara knän anhålla örn förstatligande. Vid den
tiden hade bilismen fört en hel del järnvägsföretag till den ekonomiska ruinens
brant. Staten fick då träda hjälpande emellan och företaga vad som populärt
brukar kallas ambulansutryckningar. Man fick ideligen söka skapa förutsättningar
för att rädda olika banor här i landet. Sedan har ju krisen kommit, och
därmed ha de enskilda banornas ledningar blivit i synnerligen hög grad hårdflirtade.
Man vill helt enkelt inte längre på det hållet ge sig in på affärer med
staten. Om köparen är aldrig så villig och gör de vackraste förespeglingar
men säljaren är ovillig och det hos honom inte finns någon som helst resonans
för en försäljning till staten, kommer givetvis ingen uppgörelse till stånd. Är
det under sådana förhållanden inte rimligt, att staten, såsom utskottets talesman
nyss sade, har ett vapen att tillgripa för att på detta sätt söka skapa den
bättre ordning, som enligt vad vi ändå allesamman äro ganska övertygade örn,
skall inträda i och med att samtliga enskilda banor komma i statens ägo?

Jag tycker för min del inte, att riksdagen skall taga alltför stor hänsyn till
den något spekulativa mentalitet, som kan spåras i de enskilda järnvägsförvaltningarnas
sätt att uppträda just nu. Ty det är ju de goda inkomsterna under
krisen som göra, att man från det hållet vinkar med kalla handen, när
staten vill uppträda som köpare. Även örn den utredning, som av utskottet
begäres, kommer till stånd, och vi så småningom få en lag, som tvingar vederbörande
enskilda järnvägar att sälja till staten, har med ali sannolikhet de
enskilda banornas verksamhet vid detta tillfälle kommit i ett helt annat läge.
Skulle efter kriget biltrafiken bjuda samma hejdlösa konkurrens som förhållandet
var före kriget, kan man vara övertygad örn att villigheten hos vissa
banor att överlåta sin rörelse till statens järnvägar blir ganska stor. Då skulle
vi återigen få det åtminstone ur statens synpunkt inte särskilt uppskattade
nöjet att köpa banor med dålig bärkraft, medan de mera bärkraftiga banorna
fortfarande skulle säga nej till inviterna från statligt håll. Örn nu riksdagen
skulle följa reservanternas linje, skulle det så vitt jag kan förstå bli på det
sättet, att staten i fortsättningen liksom hittills skulle få ta hand om bankruttmässiga
företag, medan de företag, som bära sig och som det är affär för
staten att driva, allt fortfarande skulle befinna sig i enskild ägo.

Jag har tidigare under denna riksdag fäst uppmärksamheten på hur ledningen
för en benstump, som visserligen endast var någon mil lång men som till
90 procent trafikerades av statens järnvägar och till 100 procent använde statens
järnvägars materiel, ändå vägrade att gå med på en försäljning av järnvägen.
Järnvägsstyrelsen har vid tvenne tillfällen hänvänt sig till vederbörande
men utan något som helst resultat. När de små företagen under de gynnsamma
konjunkturer, som nu råda, visa en sådan envishet att stå på egna ben och
överhuvud taget inte vilja bli inlemmade i statsbanenätet, kan man vara övertygad
om att järnvägsstyrelsens klagomål över ett visst ogint uppträdande
från de större järnvägarnas sida också är berättigat. Det bör enligt min me -

Onsdagen den 21 juni 1944 em.

Nr 25.

Motioner angående lagstiftning rörande tvångsinlösen av enskild järnväg.

(Forts.)

ning i dag stå klart för riksdagen, att det var ett missgrepp att riksdagen år
1939 inte kompletterade det då fattade beslutet med en lag örn tvångsinlösen
av enskilda järnvägar i den mån som frivillig överenskommelse inte kunde
uppnås. Staten skulle med säkerhet sparat åtskilligt med pengar, örn en sådan
lag nu varit en verklighet. Man får väl emellertid i detta fall säga som i många
andra: bättre sent än aldrig, och söka rädda vad som räddas kan.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr voll Seth erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde: Herr
talman! Jag skulle gärna ha velat utförligare replikera herr Lindahl, men jag
anser inte att tiden medger detta. Jag får därför nöja mig med att erinra om
att när det gällde förstatligande av vägarna befann sig herr Lindahl på den
rätta sidan, vilket jag med glädje konstaterade. Nu nödgas jag emellertid konstatera,
att herr Lindahl befinner sig på den felaktiga sidan.

Vidare yttrade:

Herr Andersson i Göteborg: Herr talman! Reservanterna ha ställt frågan,
huruvida en lag örn tvångsinlösen är nödvändig, under debatt och göra givetvis
gällande, att en sådan lag är onödig. Örn man emellertid tar del av järnvägsstyrelsens
yttrande över de avgivna motionerna, får man en helt annan uppfattning.

Järnvägsstyrelsen framhåller bl. a., att det är omöjligt att verkställa 1939
års riksdagsbeslut utan en lagstiftning av det slag som här ifrågasattes. I järnvägsstyrelsens
yttrande heter det sålunda: »Vad slutligen beträffar förstatligandeprocedurens
fullföljande torde kunna räknas med att ett realiserande för
de bärkraftiga banornas vidkommande av 1939 års principbeslut örn ett allmänt
järnvägsförstatligande torde vara att förvänta endast under förutsättning att
sagda principbeslut utan onödigt dröjsmål erhåller det naturliga och enligt
styrelsens mening oumbärliga komplement, som en inlösenlag utgör.» I detta
uttalande gör alltså järnvägsstyrelsen gällande, att om inte denna lag örn
tvångsinlösen kommer till stånd, blir det inte möjligt för staten att överta de
bärkraftiga banorna. Det är ju dessa järnvägar som äro kvar, sedan staten har
fått hand örn de järnvägar, som icke ha varit bärkraftiga och som säljaren naturligtvis
utan vidare har velat överlåta på staten. Jag tror inte, att riksdagen
kan komma ifrån detta förhållande, sedan järnvägsstyrelsen så klart och tydligt
uttalat, att det är omöjligt att realisera riksdagens beslut av 1939, örn man
icke kan falla tillbaka på en lag av denna natur.

Man har i debatten fäst uppmärksamheten på att de goda krigskonjunkturerna
starkt påverkat säljarna, alltså de enskilda järnvägarna, i den riktningen,
att de, såsom järnvägsstyrelsen påpekat, visat stor ovilja att sälja. Men man
kan likväl inte komma ifrån det faktum, att dessa goda krigskonjunkturer äro
ett resultat av statsmakternas åtgöranden under kriget och inte resultatet av
de enskilda järnvägarnas initiativkraft och handlingskraft. Man kan alltså säga,
att de goda konjunkturer, som nu fram skapat denna obenägenhet att sälja,
uteslutande äro beroende på statsmakternas åtgärder i olika sammanhang. Det
är riktigt att förhandlingsvägen i detta fall inte är stängd, men svårigheten att
åstadkomma uppgörelser verkar synnerligen hindrande, och det kan tydligen
i hög grad underlätta och påskynda förstatligandet örn ett komplement till gällande
bestämmelser i form av en lag örn tvångsinlösen kommer till stånd.

Jag skall även ta upp en annan invändning, som gjorts mot en sådan lag, till
skärskådande. Den gäller rättsfrågan sorn framfördes med sådan skärpa av

Nr 25.

Onsdagen den 21 juni 1944 em.

Motioner angående lagstiftning rörande tvångsinlösen av enskild järnväg.

(Forts.)

herr von Seth. Jag vill påpeka, att 1936 års järnvägskommitté mycket noga
har prövat denna fråga. Departementschefen tog ställning till saken i den 1939
avlämnade propositionen, och riksdagen har genom sitt bifall till statsutskottets
förslag fattat ståndpunkt till frågan. Jag kan i detta sammanhang erinra
örn vad statsrådet Strindlund yttrade om denna sak i propositionen till 1939
års riksdag. Han uttalade där: »Hinder ur rättslig synpunkt synes icke föreligga
mot en lagstiftning, som grundad å allmänna trafikintressen ålägger de
enskilda järnvägarnas innehavare att avstå järnvägarna till staten mot ersättning,
bestämd efter grunder angivna i särskild lag.» Statsutskottet framhåller
med ännu större skärpa, att det här icke är fråga örn att frångå vår urgamla
svenska rätt. Vi ha när det gäller vårt trafikväsende, våra allmänna vägar
och våra järnvägar, kommit till det resultatet, att enskild rätt får vika för allmän.
Att här ånyo ta upp en diskussion örn rättsprinciperna tror jag är fullständigt
meningslöst.

Vad saken gäller är örn riksdagen skall göra det möjligt att snabbare förverkliga
det principbeslut, som fattades 1939. Sedan man har tagit del av järnvägsstyrelsens
yttrande, kan man inte tveka örn vilken väg riksdagen bör gå,
nämligen att göra en hemställan hos Kungl. Majit örn en lagstiftning, som
gör det möjligt att tvångsinlösa enskilda järnvägar. Denna lagstiftning bör naturligtvis
anknyta till det lagutkast, som i detta stycke gjordes av 193G års
järnvägskommitté, men den behöver självfallet inte få samma utformning som
det då framlagda lagförslaget. Den kritik som riktats mot detta lagutkast kan
delvis ha varit berättigad, och jag föreställer mig, att om ett lagförslag av
denna natur skulle framläggas för riksdagen hänsyn tages till det berättigade
i den kritik, som sålunda framkommit.

Herr talman! Jag vill med vad jag anfört yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr1 Wiberg: Herr talman! Beträffande den principiella sidan av detta
spörsmål, rörande rättmätigheten och lämpligheten av en tvångslag på detta
område, skall jag med hänsyn till den framskridna tiden inskränka mig till att
instämma i vad de föregående ärade talare anfört, som yttrat sig till förmån
för reservationen.

Jag skall däremot något uppehålla mig vid den tekniska uppläggningen av
den ifrågasatta nya lagstiftningen. 1936 års järnvägskommitté framlade som
bekant år 1938 ett betänkande med förslag till lag om inlösen av enskild järnvägs
verksamhet. Denna lag var enligt kommitténs mening avsedd att träda i
kraft, därest frivillig överenskommelse om statsförvärv av viss enskild järnväg
inte kunde ernås. Motionärerna i denna fråga vid årets riksdag ha anslutit
sig till den tankegång, som låg till grund för järnvägskommitténs yttrande.
Härom anföres på s. 1 i andra lagutskottets utlåtande: »Enligt motionärernas
mening vore det nu nödvändigt att en sådan lagstiftning genomfördes.» Andra
lagutskottet har i sin tur accepterat 1936 års järnvägskommittés förslag. Utskottet
framhåller i sitt utlåtande på s. 19 — omedelbart före klämmen — att
utskottet finner »fullgiltiga skäl tala för att en lagstiftning av den art 1936
års järnvägskommitté framlagt nu genomföres».

Herr von Seth har redan påvisat vissa bristfälligheter i detta lagutkast.
Jag skall försöka att påvisa ytterligare en enligt mitt bedömande mycket allvarlig
bristfällighet.

Lagförslaget är uppbyggt på den tanken, att staten vid inlösen av en enskild
järnväg skall övertaga de värden, som ägas av ifrågavarande järnvägsaktiebolag.
Detta medför vissa, troligen ej avsedda konsekvenser. Man kan natur -

Onsdagen den 21 juni 1944 em. Nr 25.

Motioner angående lagstiftning rörande tvångsinlösen av enskild järnväg.

(Forts.)

ligtvis vid övertagandet av en enskild järnväg låta staten köpa antingen aktierna
eller de värden järnvägsaktiebolaget äger. I § 6 i lagförslaget stadgas
emellertid, att sedan övertagande av tillgångarna skett, järnvägsaktiebolaget
skall träda i likvidation. Det blir alltså i verkligheten fråga om vad man närmast
måste beteckna som en tvångslikvidation. — 1939 års statsutskott gjorde
ett mycket tydligt uttalande i fråga örn valet mellan å ena sidan inlösen av
järnvägsaktierna, å andra sidan inlösen av vederbörande järnvägsbolags värden.
Utskottet framhöll följande: »I detta sammanhang vill emellertid utskottet
framhålla önskvärdheten av att förvärven ej — såsom hittills emellanåt skett —
genomföras allenast indirekt genom förvärv av en aktiemajoritet utan i den
mera direkta och också mera betryggande form, som ett inköp av själva järnvägsanläggningen
innebär.» — Eftersom 1944 års utskott, såsom jag förut
påpekat, anslutit sig till järn vägskommitténs förslag, följer därav, att utskottet
också åsyftar att den nya lagstiftning, som utskottet föreslår att riksdagen
skall begära hos Kungl. Maj :t, skall få en sådan utformning, att vad
sorn inlöses blir icke aktierna utan de värden bolagen äga.

Vad blir då följden av ett sådant förfaringssätt? Det göres gällande från
de ärade kammarledamöters sida, som tala till förmån för utskottsförslaget, att
det icke är meningen att konfiskera privat egendom, utan att avsikten är att
låta staten betala fulla värdet, och man är också beredd att låta detta värde
fastställas icke ensidigt av staten utan av en nämnd. Men då borde naturligtvis
det belopp nämnden bestämmer verkligen bliva en köpeskilling som kommer
säljaren till godo. Men, herr talman, med den tekniska utformning som förordas
blir detta icke fallet. Jag skall försöka visa, att det förhåller sig så.

Enligt gällande lag utgår, för den händelse vid överlåtelse inventarierna
åsatts ett högre värde än det bokförda värdet, vanlig statlig och kommunal
inkomstskatt å mervärdet. Vi Ira, som vi alla veta, numera sedan många år s. k.
fri avskrivning när det gäller bolags rätt till avskrivningar å inventarier. Vi
kunna antaga det fallet, att ett bolag begagnat sig av denna fria avskrivningsrätt.
Ofrånkomligt torde också vara att åtskilliga av järnvägsbolagen kunnat
skriva ned sina värden till sådana belopp, att en värdering mänskligt att döma
komme att resultera i högre summa än bokförda värdet. Skillnaden mellan
lösesumman och bokförda värdet komme då att beläggas nied inkomstskatt.
Denna uppgår, örn den kommunala och den statliga skatten sammanläggas, till
mer än 40 %. — År 1939, när statsutskottet gjorde sitt uttalande till förmån
för inlösen av bolagens värden, gällde naturligtvis samma princip, d. v. s. att
övervärdet skulle bli föremål för beskattning. Den gången uppgick dock skattesatsen
endast till sammanlagt 15 %. — Men icke nog med detta. Vederbörande
bolag måste förutsättas lia fonder, och dessa jämte återstoden av det mervärde,
som uppkommer på grund av värderingen sedan inkomstskatten betalats, blir
föremål för utskiftningsskatt, vilken numera uppgår till 30 %. Utskiftningsskatten
år 1939 uppgick endast till 5 %. Det är mig icke bekant, örn man vid
utformandet av förslaget 1938 och utlåtandet 1939 tänkte på de konsekvenser
som kunde uppstå, örn man valde formen köp av bolagens värden i stället för
köp av bolagens aktier, men ett faktum är, att i förra fallet av den såsom
skälig befunna värderingssumman en icke obetydlig del indrages till det allmänna.
Med nu gällande skattesatser bleve denna del högst avsevärd. Och skulle
det bli så, att riksdagen beslutar godkänna utskottets förslag och att Kungl.
Maj :t utformar en lagstiftning, som utbygges på det sätt utskottet i vart fall
att döma av skrivsättet tänkt sig, d. v. s. blir av den art som motsvarar 193G
års järnvägskominittés lagförslag, är det alldeles uppenbart, att följden blir
att staten kommer att erbjuda sig att betala en skälig köpeskilling, varav emel Andra

kammarens protokoll 19-Ut. Nr 25. 7

Nr 25.

Onsdagen den 21 juni 1944 em.

Motioner angående lagstiftning rörande tvångsinlösen av enskild järnväg.

(Forts.)

lertid en stor del automatiskt på grund av skattelagstiftningen kommer att
indragas dels till staten, dels till vederbörande kommun. En sådan teknisk utformning
kan icke vara tillfredsställande, och det skulle vara tacknämligt, örn
någon av de herrar, som tala så oförbehållsamt till förmån för utskottsförslaget,
ville göra ett uttalande på denna punkt. Det kan icke heller vara lyckligt, att
detta utskottsutlåtande antages av riksdagsmajoriteten utan att det åtminstone
i debatten blir sagt ifrån, att det i varje fall icke kan vara riksdagens mening
och säkerligen ej heller utskottets verkliga avsikt, att man på indirekt väg på
detta sätt skall taga tillbaka en del av den lösesumma, som kan befinnas vara
skälig.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till herr Johnssons i Kastanjegården
avslagsyrkande.

Herr Mosesson instämde häruti.

Herr Hedlund i Rådom, som på begäran erhöll ordet för kort genmäle, anförde:
Herr talman! Endast ett par ord till herr Andersson i Göteborg. Herr
Andersson framhöll, att järnvägsstyrelsen i sitt yttrande ansett det nödvändigt
med en tvångslagstiftning för att 1939 års beslut om ett förstatligande
skulle kunna realiseras. Jag har tidigare sagt, att det kan hända, att, den ena
parten utan fullt bärande skäl anser behov föreligga av en lagstiftning, som
ger honom ett övertag över den andra parten vid förhandlingarna. Han undgår
nämligen tidsödande och mången gång ytterst, besvärliga förhandlingar örn
det står honom fritt att överlämna saken till något slag av skiljemannaavgörande.
Rent omedvetet kan därigenom behovet av tvångslagen överskattas.
Frågan är emellertid, örn en sådan lagstiftning verkligen är nödvändig nu.
Det är ju så, att förhandlingarna icke i ett enda fall ännu ha strandat. Järnvägsstyrelsen
pekar i sitt yttrande endast på ett enda exempel, nämligen, förhandlingarna
med Stockholm—Västerås—Bergslagens nya järnvägsaktiebolag.
Dessa blevo år 1942 uppskjutna, men de äro numera, såsom kammaren
vet, avslutade. Förhandlingar som röra värden av den storleksordning varom
här är fråga måste emellertid ofta bli långvariga. Hur det kommer att, gå vid
de förhandlingar som framdeles skola föras, kan järnvägsstyrelsen enligt min
mening icke med bestämdhet veta något om. Dess yttrande i denna del är ett
omdöme, alltså vad styrelsen tror. Frågan är, örn riksdagen anser detta tillräckligt
att bygga på, när den skall avgöra örn en tvångslagstiftning nu skall
sättas in eller ej. Är det inte bättre att spara tills riksdagen kan konstatera
att ett behov föreligger?

Härpå yttrade:

Herr Larsson i Östersund: Herr talman! När jag såsom utskottets representant
med några ord skummade utskottsutlatandet och angav de viktigaste skälen
för utskottets ståndpunkt, gjorde jag det hela så knapphändigt därför att
jag tänkte mig, att reservanterna endast med några ord skulle motivera sin
ståndpunkt. Emellertid drog herr von Seth upp en debatt, i vilken vi diskuterat
vad riksdagen 1939 redan fattat beslut örn. Jag trodde, att vi även, i riksdagen
skulle följa regeln: en gång säga och därvid bliva, Icke kunde jag tänka
mig, att både rättsfrågan och principfrågan nu skulle komma upp till förnyad
debatt.

Sedermera har herr Andersson i Göteborg emellertid tagit upp till grundligt
bemötande de synpunkter herr von Seth framhållit, och jag skall därför icke

Onsdagen den 21 juni 1944 em.

Nr 25.

Motioner angående lagstiftning rörande tvångsinlösen av enskild järnväg.

(Forts.)

närmare brodera på detta ämne. Jag vill bara göra några erinringar i anledning
av herr von Seths resonemang.

Det är ju världskriget, som gjort det möjligt för de privata järnvägarna
att visa kärvhet i underhandlingarna. Världskriget kan alltså icke tagas till
intäkt för att riksdagen skulle intaga en annan ståndpunkt. Statsutskottet
framhöll exempelvis 1940, att krisen i stället motiverade ett ännu tidigare
övertagande av de privata järnvägarna i syfte att få till stånd en samordning
av järnvägsdriften. Jag hoppas för min del, att varken Kungl. Maj :t eller järnvägsstyrelsen,
örn detta skulle visa sig bli nödvändigt, kommer att darra. på
manschetten, utan kommer att använda den möjlighet, som jag tror att riksdagen
vill ge Kungl. Maj :t. Alla de företag, som varit förhandlingsvilliga, äro
sådana som ha en dålig ekonomi. Detta har framhållits flera gånger förut och
jag betonade det även i mitt första anförande.

Vidare vill jag gentemot herr Wiberg framhålla, att det torde väl ändå inte
vara så att Kungl. Majit är bunden av ett lagförslag, som lades fram 1936.
Örn vissa bestämmelser i lagförslaget från detta år skulle visa sig vara mindre
lämpliga, har Kungl. Maj :t givetvis frihet att göra de jämkningar och förändringar,
som befinnas nödvändiga och som kunna föranledas av inkomna remissyttranden.
Jag skulle för min del våga göra det påståendet, att i detta
fall är Kungl. Maj :t obunden av utskottsutlåtandet och kan naturligtvis föreslå
de jämkningar, som kunna finnas befogade.

Jag vill också framhålla, att jag inte tror att andra lagutskottet har lagt
den meningen i uttrycket »en lag av samma art» att det just skulle vara 1936
års förslag i alla delar, utan att det skulle vara ett instrument, som gjorde det
möjligt att hävda samhällsintresset gentemot det privata intresset.

Det är vad jag för min del ytterligare har att anföra, och jag anser att riksdagen
bör följa andra lagutskottets förslag i detta avseende.

Herr Hallberg: Herr talman! Som en av motionärerna i denna fråga ville
jag säga några ord.

Redan i proposition nr 207 vid 1939 års riksdag framhöll ju, som det även
har erinrats om här tidigare i debatten, den dåvarande kommunikationsministern,
att man tills vidare borde uppskjuta en tvångslagstiftning för att pröva
villigheten från privatbanornas sida att genom godvilliga överenskommelser
överlåta järnvägarna till staten. Järnvägsstyrelsen påpekar nu i sitt utlåtande
över motionen, att styrelsen redan då, alltså 1939, var övertygad örn att en la,g
om förstatligande snart skulle komma att visa sig nödvändig, och man kan ju
konstatera i dag, att järnvägsstyrelsen har fått alldeles rätt i denna uppfattning,
vilket också styrelsen själv framhåller. Styrelsen säger i sitt uttalande,
att flertalet av de för landets transportväsende mest betydelsefulla banorna
alltjämt äro i privat ägo och att 1939 års principbeslut tyvärr ännu icke är
realiserat, och så erinrar järnvägsstyrelsen örn. det misslyckade försöket att
träffa överenskommelse år 1942 om förstatligande av SWB.

Jag skulle också vilja göra ett litet citat, som man har snuddat vid här
förut i debatten, när det gäller järnvägsstyrelsens utlåtande över motionen.
Styrelsen säger: »Det fortsatta förstatligandearbetet under åren 1942 och 1943
samt den hittills förflutna delen av innevarande år har delvis kännetecknats
av ökad kärvhet. Den goda konjunkturen har föranlett säljarsidan att skärpa
sina krav. Denna skärpning kan sägas bottna i en å enskilt järnvägshåll vanlig
felsyn, medveten eller omedveten, beträffande järnvägarnas framtid, vilken
uppstått genom de senaste årens långvarigt rika inkomstgivning.»

Jag skulle i detta sammanhang vilja säga till herr von Seth, att varken

100

Nr 25.

Onsdagen den 21 juni 1944 em.

Motioner angående lagstiftning rörande tvångsinlösen av enskild järnväg.

(Forts.)

motionärerna eller utskottets majoritet eller de som talat för utskottets förslag
här i kväll ha förbisett, att det har varit ett världskrig och att det pågår ett
världskrig. Man kan till och nied säga, att järnvägarnas stora inkomster under
detta krig är egentligen ett ytterligare stöd för att förstatligandet borde lia
påskyndats, i stället för att kriget och den inverkan det har på järnvägarnas
trafikinkomster skulle, som herr von Seth ville göra gällande, förhindra ett
påskyndande av förstatligandet av de enskilda banorna.

Jag behöver inte här taga upp tiden med att anföra de praktiska och ekonomiska
skäl, som faktiskt tala för att man genomför en lagstiftning, som ökar
takten i förstatligandet av de privata banorna, varigenom åstadkommes en
bättre samordning av själva trafiken, persontrafiken och godstrafiken. Ett förbilligande
genom att man kan undvika vissa omlastningar och dylikt skulle
givetvis bli ett av de goda resultat, som ett enhetligt järnvägssystem skulle
medföra. Det skulle innebära många olika fördelar såväl för den trafikerande
allmänheten som för järnvägarnas personal och även för näringslivet inom landet,
örn man kommer från den splittring, som nu äger rum, genom att man
har både enskilda och statliga järnvägar. Alla skäl synas mig sålunda tala
för att andra kammaren nu bifaller det förslag andra lagutskottets majoritet
framlagt.

Jag skulle bara till det yrkande örn bifall till utskottets förslag, som jag
gör, vilja läsa upp några rader ur en ledande artikel i Svenska Dagbladet, som
var införd dagen efter det första kammaren i förra veckan fattade sitt beslut
i denna fråga, där man kommenterade första kammarens beslut och där man
förutsatte, att andra kammaren i dag skulle komma att följa första kammaren.
Inför dessa utsikter vädjar Svenska Dagbladet till kommunikationsministern
att han måtte såvitt möjligt sabotera riksdagens beslut i denna fråga. Svenska
Dagbladet skrev nämligen: »Kommunikationsministern kan icke gärna mot
bättre vetande och övertygelse acceptera detta riksdagsinitiativ, så mycket mer
som det påvisats, att lagförslaget till tvångsinlösen är behäftat med synnerligen
betänkliga brister.»

Jag har anfört dessa ord ur tidningen Svenska Dagbladet för att få tillfälle
att nämna, att jag för min del är övertygad örn att statsrådet Andersson —
ifall han får med saken att göra — är betydligt klokare än så, och även om,
som man vet, han har en annan uppfattning än motionärerna och andra lagutskottets
majoritet, han likväl inte kommer att reflektera på Svenska Dagbladets
anvisning örn att blankt strunta i vad riksdagen beslutar i denna
fråga.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Ljungberg: Herr talman! Det har sagts, att de enskilda järnvägsförvaltningarna
under intryck av den nu rådande konjunkturen inte längre
skulle vara förhandlingsvilliga utan, som herr Lindahls ord folio, vinka med
kalla handom Därför skulle det enligt herr Lindahls och utskottsmajoritetens
uppfattning vara nödvändigt att nu genomföra en tvångslag. Jag skall
inte här upprepa de skäl mot en sådan lag, som redan förut ba framförts
i_ diskussionen, utan jag skall inskränka mig till att tala örn ett par personliga
erfarenheter. Jag råkar nämligen själv sitta i styrelsen för en enskild
trafikförvaltning.

_ Jag vill då först och främst tala örn att i den ifrågavarande trafikförvaltningen
ha vi ännu inte erhållit någon som helst invit till förhandlingar örn
förstatligande av våra järnvägar, och vi ha därför inte ens haft tillfälle att

Onsdagen den 21 juni 1944 em.

Nr 25

101

Motioner angående lagstiftning rörande tvångsinlösen av enskild järnväg.

(Forts.)

avböja några sådana förhandlingar — jag kanske skall tillägga, att efter
min personliga uppfattning skulle vi nog heller inte göra det, detta trots att
vi inte tillhöra det slag av järnvägar som på grund av ekonomiska skäl hade
anledning att före kriget ställa sig i kö för att begära att bli förstatligade.
Det har emellertid under de år som gått, sedan beslutet örn förstatligande
fattades, skett en hel del på järnvägsteknikens område. Jag skall inte här
gå in för mycket i detaljer, jag vill bara som exempel erinra örn vad det har
betytt för de smalspåriga järnvägarnas persontrafik att lätta rälsbussar ha
blivit introducerade på dem sedan beslutet fattades. De lätta rälsbussarna
betyda ju, att man kan framföra trafiken snabbt och till en mycket låg kostnad
i jämförelse med andra dragkrafter och det utan att göra några dyrbara
rälsbyten, som skulle varit nödvändigt, örn man körde med tyngre dragkraft.
Detta gör att dessa järnvägar stå i ett bättre konkurrensförhållande till biltrafiken,
även när denna återigen blir fri. Ledningarna för åtskilliga av dessa
förvaltningar anse sig därför ha faktisk anledning att bedöma framtidsutsikterna
ljusare än vad man kunde göra, låt oss säga .1936.

Enligt 1939 års beslut skall inlösningssumman beräknas med utgångspunkt
från det ekonomiska resultatet av järnvägsdriften under perioden 1930—
1939, och ifrån dessa tio år skall man frånräkna först och främst de två
sämsta och så de två bästa åren och av de återstående sex göra ett medeltal,
som sedan skall användas för att fixera utgångspunkten för inlösningsbeloppet.
I den summan kommer icke den försiggångna tekniska utvecklingen till
synes, och detta gör att järnvägsförvaltningarna på många håll anse, att de
bli orättvist behandlade genom att denna jämförelseperiod fortfarande lägges
till grund. Därmed är naturligtvis inte sagt, att man skall ta den nuvarande
av särskild anledning abnormt stora trafiken som utgångspunkt för
en sådan beräkning, men att man inte utan vidare bör ta den i riksdagsbeslutet
omnämnda perioden till utgångspunkt förefaller åtminstone mig tämligen
givet.

Herr talman! Jag har bara velat framföra dessa synpunkter för att ge någon
belysning av påståendet om förhandlingsovillighet, vilket jag tror i själva
verket är mycket ogrundat.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag å såväl utskottets
hemställan som de i ämnet väckta motionerna; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Johnsson i
Kastanjegården begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller andra lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 59, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit såväl utskottets berörda hemställan som
de i ämnet väckta motionerna.

102

Nr 25.

Onsdagen den 21 juni 1944 em.

§ 12.

Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets utlåtanden:

nr 211, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1944/45 till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m. jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 212, i anledning av vissa i Kungl. Maj:ts proposition angående allmän
beredskapsstat för budgetåret 1944/45 jämte i ämnet väckta motioner behandlade
allmänna principfrågor;

nr 213, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1944/45, i vad propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde;

nr 214, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1944/45, i vad propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 215, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1944/45, i vad propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde;

nr 216, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1944/45, i vad propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet väckta motioner;

nr 217, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1944/45, i vad propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde;

nr 218, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1944/45, i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;

nr 219, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1944/45, i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 220, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1944/45, i vad propositionen avser anslagsposter till
reparations- och underhållskostnader m. m. under statens fastighetsfonder;

nr 221, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående slutlig reglering
av rikstaten för budgetåret 1943/44 m. m., i vad propositionen avser avskrivning
av nya kapitalinvesteringar;

nr 222, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag örn anslag för budgetåret 1944/
45 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar;

nr 223, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående gäldande från
anslaget till oförutsedda utgifter av kostnad för barackbyggnad vid landsstatshuset
i Luleå;

nr 224, i anledning av väckta motioner om anordnande av bombsäkra
skyddstunnlar för undervattensbåtar; och

nr 225, i anledning av väckta motioner angående anslag för budgetåret 1944/
45 till anordnande av allmänna samlingslokaler m. m.;

bevillningsutskottets betänkande, nr 47, angående beräkning av bevillningarna
för budgetåret 1944/45, m. m.;

bankoutskottets utlåtande, nr 69, i anledning av väckt motion örn gratifikation
och pension åt förste vaktmästaren hos riksdagens andra kammare
C. E. Gr. Carlberg;

jordbruksutskottets memorial och utlåtanden:

nr 66, angående ersättning åt av utskottet anlitade biträden; >

Onsdagen den 21 juni 1944 em.

Nr 25.

103

nr 67, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1943/44 m. m., i vad angår jordbruksärenden; nr

68, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till särskilda
åtgärder för främjande av skogsbrandskyddet;

nr 69, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående grunder för utlämnande
av statsunderstöd till vissa förbättringsarbeten på jordbrukets och
skogsbrukets områden vid arbetslöshet jämte i ämnet väckta motioner; och

nr 70, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1944/45, såvitt propositionen avser jordbruksbonde^
jämte i ämnet väckta motioner;

första särskilda utskottets memorial nr 4, angående ersättning till kanslipersonalen
hos första särskilda utskottet; samt

andra särskilda utskottets utlåtande nr 2, angående upptagande i riksstaten
av anslag till brandförsvaret och civilförsvaret.

§ 13.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets förslag till riksdagens skri''
velse, nr 405, till Konungen i anledning av väckta motioner om anläggande av
ett större jordbruk å de s. k. Ragundabottnama.

Vidare anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 413, i anledning av väckta motioner angående lagstiftning rörande
tvångsinlösen av enskild järnväg;

nr 416, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till hembiträdeslag; nr

417, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 14 juni 1940 (nr 484) örn undantag från
gällande bestämmelser rörande arbetstidens reglering m. m.; och

nr 418, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
arbetslöshetsnämnd.

§ 14-

Justerades protokollsutdrag.

§ 15.

Kammaren beviljade herr Sandberg ledighet från riksdagsgöromålen under
14 dagar från och med den 23 innevarande juni.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 11.05 em.

In fidem
Sune Norrman.