RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1944:33)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1944. Första kammaren. Nr 33.

Lördagen den 2 december.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen; och dess förhandlingar leddes
av herr andre vice talmannen.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 490, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående tomt för statens
normalskola; och

nr 493, i anledning av Kungl Majrts framställning om bemyndigande att
överskrida det å allmän förskottsstat I uppförda anslaget till Bidrag till flyktingars
uppehälle, yrkesutbildning m. m.

Herr statsrådet och chefen för socialdepartementet Möller, Som meddelat, Om uppföranatt
han hade för avsikt att vid detta sammanträde besvara herr Ströms inter- det av en am~
pellaton om uppförandet av en ämbetsbyggnad intill Riddarholmskyrkan, er- ^tUl ^Middar
höll ordet och anförde: Herr talman! I en med denna kammares medgivande hohnskyrkan.
väckt interpellation har herr Ström — med anledning av ett av Kungl. Maj :t
meddelat beslut örn uppförande för statens utlänningskommissions räkning av
en expeditionsbarack norr örn Hebbeska huset å Riddarholmen — till mig ställt
följande frågor:

1) Av vilken orsak har Kungl. Maj:t förlagt den nya ämbetsbyggnaden på
denna ytterst ömtåliga och ur brandfara riskabla plats?

2) Vad är orsaken till att riksantikvarieämbetet icke hörts i denna för Riddarholmskyrkan
mycket ömtåliga fråga?

3) Är det för sent att nu avbryta förarbetena till byggnaden och besluta dennas
uppförande å annan plats?

4) Därest byggnaden trots alla varningar kommer till stånd, vilka garantier
finnas att byggnaden ovillkorligen nedrives, sedan utlänningskommissionens
behov av de utvidgade utrymmena ej längre föreligger?

5) Från vilken anslagstitel bestridas kostnaderna för byggnaden?

Till svar härå får jag till en början meddela några uppgifter rörande behovet
av utvidgade lokalutrymmen för utlänningskommissionen. Uppgifterna grunda
sig på innehållet i en promemoria, som kommissionen på min anmodan avgivit.

Då kommissionen den 1 juli 1944 började sin verksamhet, vistades cirka
57 000 utlänningar med vederbörligt tillstånd här i landet. I den angivna siffran
ingå icke finska barn, som äga vistas i Sverige utan visering, och icke heller
barn under 16 år, vilka åtfölja vuxen person och äro upptagna i dennes legitimationshandling.
Den 1 sistlidna oktober var motsvarande siffra cirka 70 000,
eller örn den från Finland evakuerade befolkningen medräknas över 100 000.

Enligt en i slutet av november gjord uppskattning hade sistnämnda siffra då
stigit till över 125 000.

Det är givet att på grund härav antalet av kommissionen handlagda ansökningsärenden
undergått en mycket betydande ökning. Till belysning härav
kan nämnas, att kommissionen handlade under juli cirka 9 000 ansökningsärenden
och under oktober cirka 18 500 ärenden. Skulle vårt land få mottaga en

Första kammarens protokoll 1944. Nr 83. ]

Nr 38.

Lördagen den 2 december 1944.

Örn uppförande av en ämbetsby g gnad intill Riddarholmskyrkan. (Forts.)
större flyktingström från Norge, kommer antalet ärenden uppenbarligen att
ytterligare stiga. __

På grund av den ökade, arbetsbördan har kommissionen mast väsentligt utöka
personalen. Medan den 1 juli eirka 190 befattningshavare vörö anställda hos
kommissionen, var motsvarande siffra den 28 november 350. Biträdespersonalen
är dock icke tillräcklig, utan ytterligare ett antal biträden måste anställas
under den närmaste tiden. Behovet av amanuenser och högre tjänstemän är

icke heller täckt.

Kommissionens passbyrå och kontrollbyrå äro inrymda i ett 50-tal rum i fastigheten
Birger Jarls torg 5 på Riddarholmen. I dessa lokaler äro för närvarande
233 tjänstemän placerade, medan vid kommissionens tillkomst samma lokaler
_utom fyra rum, som först nyligen ställts till kommissionens förfogan de

— voro avsedda för 156 personer. Den sålunda gjorda utökningen av personalen
har, enligt vad kommissionen i sin promemoria framhåller, medfört, att
arbetsförhållandena på passbyrån och kontrollbyrån blivit olidliga. På grund
av bristen på lokaler har ytterligare personal icke kunnat anställas, ehuru detta
i hög grad varit av behovet påkallat. Övertidsarbete har därtör mast tillgripas
i sådan omfattning, att personalen blivit i hög grad sliten. Några i promemorian
framdragna exempel på lokal svårigheterna skola här omnämnas.

I ett rum örn cirka 26 kvadratmeter äro 16 biträden placerade. Pa passbyråns
maskinskrivningsavdelning äro nio skrivbiträden placerade i ett rum och
fem i ett annat. Något kollationeringsrum finnes icke, utan protokoll och andra
handlingar måste motläsas i maskinskrivningsrummen. Vidare mtelefoneras
telegram från samma rum samtidigt som maskinskrivningsarbetet pågar.^Analoga
förhållanden råda på andra avdelningar inom pass- och kontrollbyråema.

Åtta av passbyråns- amanuenser sitta två och två i fyra rum. De liesta av
dem ha dagligen ganska många besök av utlänningar och samtliga telefonera

i mycket stor utsträckning. . , . . „ , ■,

När det gäller sättet att tillgodose kommissionens lokalbehov, mäste den
tekniska gången i behandlingen av de inkommande ansökningsärendena beaktas.
Det skulle föra för långt att närmare gå in på den normala handläggningen
av ett ansöknings ärende. Jag skall därför inskränka mig till att nä™-na att, örn delar av passbyrån eller kontrollbyrån skulle förläggas till skilda
lokaler, enligt uppgift av kommissionen mångå, hundra dossierer varje dag
skulle behöva transporteras mellan de olika fastigheterna. Kommissionen jhar
som sin uppfattning uttalat, att i sådant fall arbetet skulle avsevärt forsvaras
och ärendenas handläggning försenas. Den enda avdelning av pass byrån, som
ej behöver ha direkt förbindelse med de övriga avdelningarna, är den vilken
utställer främlingspass för nykomna flyktingar. Denna är emellertid redan

placerad i särskilda lokaler. , , , „ , ,r • .

Då kommissionen under hösten underställde sm. lokal fråga Kungl. Maj.ts
prövning, förelågo två alternativ till frågans lösning. Det ena alternativet
som gick ut på att en expeditionsbarack skulle uppforas intill Hebbeska huse
vid dess norra sida framfördes av kommissionen vid muntliga förhandlingar
med byggnadsstyrelsen och upptogs av styrelsen i dess yttrande i ärendet,
sedan angelägenheten av direkt förbindelse mellan baracken och fastigheten
Birger Jarls torg 5 framhållits från kommissionens sida Uppgiften i mterpellationen
att alla hörda myndigheter avstyrkt uppförandet av baracken intill
Riddarholmskyrkan är sålunda ej riktig; dock varpa dåvarande stadra
av ärendet baracken avsedd att uppföras i endast en våning. Det andra alter
nativet framfördes av Stockholms stads gatukontor och avsag barackens uppförande
å plats söder örn kvarteret Uddskär utmed Södra Riddarholmshamnen

Lördagen flen 2 december 1944.

Nr 33.

Örn uppförande av en ämbetsbyggnad intill Riddarholmskyrkan. (Forts.)
elfer det kvarter, inom vilket den av kammarrätten disponerade ämbetsbyggnaden
är belägen. Till sistnämnda förslag anslöt sig Överståthållarämbetet.

Den utredning som verkställts i förevarande ärende har enligt min mening
styrkt, att kommissionen har ett oavvisligt behov av ytterligare lokaler. För
egen del hade jag av utredningen även blivit övertygad att, om kommissionens
arbete skulle kunna bedrivas så, att ärendenas expediering icke på ett
besvärande sätt försenades, de nya lokalerna måste ha direkt förbindelse med
kommissionens nuvarande lokaler i fastigheten Birger Jarls torg 5. Detta
krav kunde icke tillgodoses genom gatukontorets och överståthållarämbetets
alternativ utan endast genom kommissionens och byggnadsstyrelsens förslag.
Att placeringen vid norra sidan av Hebbeska huset oell alltså nära intill Riddarholmskyrkan
ur synpunkter, vilka ej torde behöva närmare utvecklas, var
i hög grad olämplig, är uppenbart. De förhållanden, som betinga kommissionens
nuvarande stora personalbehov, kunna antagas ej komma att bestå någon
längre tid, varför uppförandet av en expeditionsbarack måste anses som
en rent provisorisk åtgärd. Betänkligheterna med hänsyn till grannskapet till
Riddarholmskyrkan syntes mig vid sådant förhållande böra få stå tillbaka för
.intresset av någorlunda tillfredsställande arbetsförhållanden för kommissionen.

I sin framställning i ärendet hemställde kommissionen jämväl att i fastigheten
Birger Jaris torg 5 få disponera vissa lokaler, som nu innehas av andra
myndigheter. Verkställda undersökningar utvisade emellertid att kommissionens
hemställan i denna del kunde villfaras endast i begränsad utsträckning.
Med hänsyn såväl härtill som till den omfattning våra flyktingfrågor kunde
tänkas få befanns nödvändigt att bereda kommissionen betydligt större barackutrymmen
än från början varit avsett. Annan möjlighet härför stod ej
till buds än att låta uppföra baracken i två våningar.

Kungl. Majlis beslut i ärendet, vilket meddelades den 10 november 1944,
avsåg därför uppförande av en barack i två våningar i förbindelse med Hebbeska
huset vid dess norra sida.

Under ärendets beredning framkom icke att. möjlighet kunde finnas att
placera en tvåvåningsbarack å kajen nedanför fastigheten Birger Jarls torg 5
och låda den förenas med nämnda fastighet. Sedan detta uppslag vid en uppvaktning
framförts av arkitekten Tengbom, lät jag ögonblickligen utlänningskommissionen
och byggnadsstyrelsen undersöka detsamma. Resultatet av denna
undersökning har utvisat, att några tekniska hinder icke föreligga att uppföra
baracken på denna förut ej ifrågasatta plats och — i motsats till en
envåningsbarack — ge den direkt anslutning till fastigheten Birger Jarls
torg 5. På min hemställan har Kungl. Maj:t fördenskull genom beslut i gårdagens
konselj vidtagit de ändringar i det tidigare meddelade beslutet, som
äro påkallade för genomförande av det .senast framkomna förslaget till placering
av expeditionsbaracken.

Kostnaderna för barackens uppförande skola enligt Kungl. Maj:ts beslut
bestridas från flyktinganslaget.

Herr Ström: Herr talman! dag ber att lä framföra mitt vördsamma tack
till statsrådet för hans svar.

Innan jag säger några ord örn del. skulle jag rent. parentetiskt vilja nämna,
att jag inte nu har för avsikt att gå in på den mycket intressanta uppgiften
i svaret, örn elen enorma, hastiga ansvällningen av antalet anställda inom verket.
Det är icke bara vid detta ämbetsverk som en sadan väldig utvidgning
äger rum. Jag tror det blir nödvändigt att upptaga denna fråga vid ett annat

Nr 33.

Lördagen den 2 december 1944.

Örn uppförande av en ämbetsbyggnad intill Riddarholmskyrkan. (Forts.)
tillfälle och undersöka, om! icke någonting kan göras för att genom praktiska
anordningar och rationaliseringar på ena eller andra sättet hindra, att tjänstemannastaben
sväller i denna oerhörda omfattning.

Sedan vill jag till herr statsrådet framföra ett alldeles särskilt tack för
att han gått de önskemål till mötes, som gjorts gällande av en mycket utbredd
opinion. Det är särskilt glädjande att anteckna, att ett statsråd kunnat övervinna
de falska prestigesynpunkter, som eljest ofta få spela en alltför dominerande
roll. Statsrådet Möller har vid bedömandet av denna fråga uteslutande
tagit hänsyn till dess sakliga innebörd och reviderat sin tidigare uppfattning,
och detta är någonting som ingalunda minskar hans prestige och
auktoritet, utan tvärtom enligt mitt förmenande i allra högsta grad stärker den.

Det är en liten detalj i interpellationer! som statsrådet ej gått in på, nämligen
varför riksantikvarieämbetet icke rådfrågats. Byggnadsstyrelsens kulturhistoriska
byrå har ju inte heller haft tillfälle att inkomma med sina synpunkter;
men det är kanske inte statsrådets feli Att riksantikvarieämbetet
icke hörts vill jag ej uppfatta såsom ett tecken pa att Ivungl. Maj :t negligerar
dess synpunkter och de värden, som detta ämbete år satt att varda. Jag^vill i
stället uttala den förmodan, att här föreligger ett rent förbiseende. Ett sådant
kan ju vem som helst göra sig skyldig till, och det finns därför ingen anledning
att i dag framföra anmärkningar i detta fall.

Vad jag i denna sak särskilt vill understryka är nödvändigheten av att regeringen
i framtiden med största möjliga omsorg bevakar huvudstadens skönhetsvärden
och kulturhistoriska minnen, så att icke tidens nivellerande krafter
här få gå förstörande fram. Örn ett ämbetsverk behöver utvidgas och detta ej
synes kunna ske på annat sätt än genom att åverkan övas på något betydande
kulturhistoriskt minne eller traditionellt värde, måste vi verkligen säga, att
bevarandet av dessa värden har den större vikten och att ämbetsverket under
någon tid framåt liksom de enskilda i dessa tider får nöja sig med trånga
lokaler. Vården som äro oersättliga kan man inte offra eller utsätta för risker.

Det är ett stort arv vi ha mottagit från gångna släkten, och det får ej förskingras,
utan vi måste söka så vitt på oss beror lämna det vidare till nya generationer
i ett ofördärvat skick. _ _ .

Denna sak har också en annan sida, men jag riktar där inte^ någon som helst
anmärkning mot statsrådet. Den rör egentligen oss alla hit till Stockholm inflyttade
eller här tillfälligt bosatta. Vi beakta inte, att vi böra fara varsamt
fram med de egentliga stockholmarnas stad och hembygd. Vi äro^skyldiga att
taga hänsyn, och vi måste besinna att för Stockholms urinnevånare —■ örn
uttrycket tillåtes — måste dessa värden vara mycket större än de äro för oss.
Vi skola komma ihåg, att om vi t. ex. räknade Malmö såsom vår egentliga
hemort, skulle vi alldeles säkert känna det oerhört smärtsamt och bil mäkta
förgrymmade, örn staten alldeles inpå Malmö rådhus läte uppföra en barack,
en idrottsanläggning eller någonting liknande. Precis detsamma gäller örn man
skulle försöka ett motsvarande attentat mot Kalmar slott eller Halmstads
slott, mot Göteborgs gamla skansar. Stora Tuna pilgrimskyrka eller vilken
annan klenod som helst i riket. Och det är icke bara utanför Stockholm detta
gäller. De flesta av oss här i riksdagen äro alls icke stockholmare, och några
av oss ha blivit det genom inflyttning. Vi måste vara särskilt aktsamma, sa
att icke någon förstörelse sker här i huvudstaden, som vi icke skulle tillstädja
när det gäller kulturhistoriska och liknande värden i andra delar av riket.

Jag vill inte nu diskutera den femte punkten i min interpellation, nämligen
anslagsfrågan. Den få vi kanske i annat sammanhang tillfälle att beröra.
Men när riksdagen är samlad och det gäller ett sa pass stort anslag som detta,
undrar jag om det inte skulle ha kunnat lata sig göra att framlägga fragan

Lördagen den 2 december 1944.

Nr 33.

Örn uppförande av en (imbetsbyggnåd intill Riddarholms kyrkan. (Forts.)
inför riksdagen, även om regeringen kanske har full rätt att förfara på det
sätt som skett. Det är alltså här bara fråga örn vad som hade varit lämpligt
och hänsynsfullt och i enlighet med gammal praxis.

Till slut ber jag emellertid att ännu en gång få framföra mitt och mångas
tack till statsrådet och chefen för socialdepartementet för de ändringar han
vidtagit med avseende å denna barackbyggnads placering. Jag hoppas att
den inte alltför länge skall behöva ligga kvar på sin nya plats — den medför
även där en viss brandfara — utan att vi, när utlänningskommissionen en
gång inte längre har behov av den, få se den flyttad till annan plats för att
tjäna andra ändamål.

Herr statsrådet Möller: Herr talman! Herr Ströms anförande behövde ju
inte i och för sig föranleda någon replik från min sida. Det var ingen konst
för mig att tillmötesgå den allmänna opinionen, eftersom jag helt och fullt delade
de kulturhistoriska synpunkterna. Men å andra sidan ingår det ju bland
annat i min uppgift att sörja för att vederbörande ämbetsverk kunna vara arbetsdugliga.
Det är fullkomligt säkert, att det förslag, som uppgjordes av
gatukontoret, hade varit mycket besvärligt att förverkliga, och jag vill understryka,
att den plats, som nu föreslås, inte alls är den, som gatukontoret
och Överståthållarämbetet föreslogo.

När herr Ström klagar över antalet tjänstemän, måste jag fråga mig: vad
är det egentligen, som man inte kan klaga på? Flyktingarna klaga på att de
få vänta på besked i sina ärenden kanske fjorton dagar. Vid tiden för den
danska flyktingströmmen — då var utlänningskommissionen ännu inte organiserad
— hände det att personer inte kunde få sina passangelägenheter ordnade
på tre månader. De vanligaste klagomålen från allmänheten, när det
gäller ärenden som behandlas av myndigheter — även regeringen — äro att
det dröjer så länge, innan beslut föreligga. Men hur man skall kunna förena
önskemålet örn snabba beslut med det förhållandet, att personalen är alldeles
otillräcklig, är ett problem som jag inte är i stånd att lösa. Det går inte att
lösa det på det sättet, att arbetsförhållandena för personalen i statens verk
bli så besvärliga, att arbetets effektivitet nedsättes i någon mera avsevärd
grad. Man kan inte ta så lätt och enkelt på spörsmål av denna art, som jag
i någon mån tyckte att herr Ström gjorde och som tidningarna praktiskt tagit
utan undantag ha gjort. Man kan inte ta hänsyn bara till en sida av en sak.

Beträffande frågan örn flyktingsanslagets användning behöver jag inte gå
in på någon närmare diskussion. Förhållandet är ju det, att när mycket pressande
lägen inträffa, måste även Kungl. Maj :t kunna vara snabb i vändningara.
och det ligger i sakens natur, att en hänvändelse till riksdagen sannolikt
skulle ha medfört åtminstone en fjorton dagars dröjsmål. Det var inte tillrådligt
i den situation, vari vi då befunno oss och som såg mera hotande ut
än .den i dag, eftersom vi då räknade med att få en väldig flyktingström från
Nordnorge.

Jag har bara velat göra dessa reflexioner utöver vad jag anfört i interpellationssvaret.
Det kan vara nyttigt med en tankeställare inte bara åt ett håll
utan åtminstone i ett par olika riktningar.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:

nr 232, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1944/45, i vad propositionen avser
försvarsdepartementets verksamhetsområde;

Interpellation
ang. Tyska
skolan i
Stockholm.

6 Nr 38. Tisdagen den 5 december 1944.

nr 242, i anledning av Kungl. Majds proposition angående inrättande av försvarets
forskningsanstalt jämte i ämnet väckta motioner; och

nr 243, i anledning av Kungl. Majlis framställning örn bemyndigande att
överskrida det å allmän förskottstat I uppförda anslaget till Bidrag till internationellt
återuppbyggnadsarbete; samt

andra lagutskottets utlåtande nr 71, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning angående ändrad lydelse av 20 § 1—3 mom.
förordningen den 15 juni 1934 (nr 264) örn erkända arbetslöshetskassor, m. m..
dels ock i ämnet väckta motioner.

Justerades ett protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.27 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Tisdagen den 5 december.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Justerades protokollen för den 28 och den 29 nästlidne november.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 491, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å
läggsstat I till riksstaten för budgetåret 1944/45, i vad propositionen avser
utrikesdepartementets verksamhetsområde; och

nr 492, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1944/45. i vad propositionen avser
handelsdepartementets verksamhetsområde.

Föredrogas och bordlädes ånyo statsutskottets utlåtanden nr 232, 242 och
243 samt andra lagutskottets utlåtande nr 71.

Herr Wistrand avlämnade en av honom m. fl. undertecknad motion, nr 362,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående aktieteckning i Norrbottens
Järnverk Aktiebolag.

Motionen bordlädes.

Herr Holmbäck erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman! Den
1 september 1941 började tyska skolan i Stockholm sin verksamhet. I en skrift,
som den 18 september samma år inkom till ecklesiastikdepartementet, anhöll
ordföranden i skolans styrelse — under angivande av att Kungl. Maj:t genom
verbailnot till tyska legationen medgivit upprättande av en tysk skola

Tisdagen den 6 december 1944.

Nr 33.

Interpellation ang. Tyska skolan i Stockholm. (Forts.)
i Stockholm — hos Konungen, att inspektor för skolan måtte utses och att
instruktion för honom måtte fastställas. För inspektor fastställdes följande
dag en instruktion. Förslaget till denna linde granskats utan anmärkning av
generaldirektören och chefen för skolöverstyrelsen och, enligt en anteckning
å förslaget av en byråchef i utrikesdepartementet, icke heller föranlett någon
erinran från utrikesdepartementets sida. Instruktionen stadgade, att inspektera
skulle utses av statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet, och
denne valde en framstånde svensk universitetsman till befattningen.

Skolan har nu varit i verksamhet i över tre år. Den består av folkskoleoch
realskoleklasser samt gymnasieringar. Skolan är snart utbyggd till att
meddela utbildning upp till studentexamen. I skolan undervisas såväl tyska
som svenska elever.

Inspektor skall enligt sin instruktion underrätta ecklesiastikministern, om
avvikelse sker från skolans sjrfte att meddela uppfostran och undervisning,
samt årligen före den 1 oktober till Kungl. Maj :t avgiva redogörelse för verksamheten
vid skolan nästföregående läsår. Därvid skall han jämväl angiva
sin uppfattning örn elevernas framsteg i studier samt örn deras uppförande,
flit och ordning. Inspektor lyder emellertid icke under skolöverstyrelsen, och
skolan står icke under dess överinseende annat än i fråga örn undervisningen
åt barn i skolåldern. Även i detta hänseende äro emellertid bestämmelserna
vaga och otydliga.

I den mån en främmande undervisningsanstalt i Sverige endast tjänar ett
befordrande av det kulturella samarbetet mellan Sverige och det främmande
landet, finnes icke någon invändning mot dess verksamhet. Tyska skolan har
emellertid tillkommit i en tid, då den tyska staten med en utomordentlig målmedvetenhet
använder skola och universitet i den politiska propagandans tjänst.
Det skulle helt strida mot den nationalsocialistiska tyska statens tendenser, örn
icke den tyska skolan i Stockholm, vilken omöjligen kan existera på de låga
terminsavgifter, som eleverna erlägga, vore inkopplad i den nationalsocialistiska
propagandan. När skolan invigdes, hälsades även representanter för det nationalsocialistiska
partiet såsom gäster, och i årsredogörelsen för skolåret 1941/
1942 — den enda årsredogörelse jag sett — nämnas en »Landesgruppenleiter»
och en »Landesjugendfiihrer» (alltså två nationalsocialistiska partifunktionärer)
såsom medlemmar av skolans »Schulbeirat». »Der Landesgruppenleiter» var
dessutom medlem) av skolans »Schulvorstand». Även örn ingen öppen propaganda
förekommer, tjänar den tyska skolan under nuvarande förhållanden nationalsocialistiska
mål.

Med kännedom örn den tyska ungdomspropagandans utomordentliga skicklighet
kan det befaras, att den svenska ungdom, som får sin utbildning i den
tyska skolan, kommer att lämna denna sorn mera tysk än svensk till sinnelaget
och som i hög grad nationalsocialistiskt påverkad. Så djupt, som den
nationalsocialistiska åskådningen trängt in i det tyska folkets uppfattning,
finnes det icke någon garanti för att nationalsocialismens störtande från den
politiska ledningen i Tyskland kommer att för tyskarna betyda en verklig
boskillnad mellan kulturellt samarbete och politisk agitation. Det finnes därför
heller icke någon garanti för att den politiska agitation, som nu ingår i
lyska skolors uppgift, snart kommer att falla bort.

En närmare övervakning än nu av den tyska .skolan synes icke; böra förekomma,
örn skolan vill inskränka sin verksamhet till att meddela undervisning
åt elever, som äro tyska medborgare. Skälen härtill äro uppenbara. Örn
däremot undervisning i framtiden skall meddelas även åt barn, som äro svenska
medborgare, finnes åter mycket stark anledning att införa noggrann kontroll
och överhuvud alla de restriktioner, som kunna vara behövliga. Grundandet

8 Nr 33. Tisdagen den 5 december 1944.

Interpellation ang. Tyska skolan i Stockholm. (Förts.)
och drivandet av skolor, som ge undervisning åt ungdom över den skolpliktiga
åldern, lyda under mycket fria regler, och det är icke önskvärt att i detta
hänseende införa annan grundsats. Men då det gäller undervisning, som
meddelas åt svensk ungdom av utländska medborgare i Sverige, har man i den
gällande utlänningslagstiftningen tillräckliga medel att förekomma politisk
påverkan även av den i detaljerna svårkontrollerbara art varom här är fråga.

Med hänsyn till att även svensk ungdom bevistar den tyska skolan i Stockholm
utber jag mig kammarens tillstånd att få interpellera herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet och därvid få till honom rikta följande
frågor:

1) Vilka utfästelser har man genom ovan angivna verbalnot givit den tyska
legationen örn att en tysk skola skall få inrättas i Stockholm?

''2) Vad kan man — utom av att representanter för det nationalsocialistiska
partiet tillhört skolans ledning — av inspektors årsredogörelser eller eljest inhämta
örn skolans förhållande till den nationalsocialistiska agitationen?

3) Drives skolan genom tillskott från den nationalsociälistiska tyska staten
eller genom andra medel?

4) Anser icke herr statsrådet, att den övervakning, som äger rum genom
den av ecklesiastikministern tillsatta inspektorn, behöver kompletteras med
effektiva restriktioner, avseende att under nuvarande förhållanden eventuellt
helt förhindra att svensk skolungdom undervisas av tyska lärare?

På gjord proposition medgav kammaren, att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Upplästes och lades till handlingarna följande till kammaren inkomna

Protokoll, hållet vid sammanträde med herr talmannen
i riksdagens första kammare och de kammarens
ledamöter, som blivit utsedda att jämte herr talmannen
tillsätta kammarens kanslipersonal och vaktbetjäning,
den 2 december 1944.

Här skulle antecknas, att, sedan herrar deputerade den 1 nästlidne november
beviljat vaktmästaren hos kammaren Tage Hollner tjänstledighet tills
vidare för fullgörande av beredskapstjänstgöring, Hollner efter avslutad sådan
tjänstgöring inträtt i tjänstgöring vid sin befattning hos kammaren under
gårdagen.

År och dag som ovan.

In fidem
G. H. Berggren.

Justerades ett protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.12 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 6 december 1944.

Nr 33.

Onsdagen den 6 december.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Hans excellens herr statsministern Hansson, som tillkännagivit, att han Äng. ångbåtshade
för avsikt att vid detta sammanträde besvara herr Söderdahls interpella- tr°^egol^^
tion angående ångbåtstrafiken mellan Gotland och fastlandet m. m., erhöll0"h fastiandet
ordet och anförde: m. m.

Herr talman! Med anledning av ångfartyget Hansas förlisning den 24 november
har herr Söderdahl till mig riktat vissa frågor. Innan jag besvarar
dessa, vill jag inför kammaren giva uttryck för regeringens djupa beklagande
av den ohyggliga och offerkrävande olyckan och dess varma medkänsla med
de förolyckades anförvanter.

De till mig ställda frågorna äro följande:

1) Är Eders Excellens i tillfälle att meddela på vad sätt tidtabellen för båttrafiken
på Gotland fastställts?

2) Kan Eders Excellens upplysa örn anledningen till att den eskort av krigsfartyg,
som tidvis under krigsåren åtföljt gotlandsbåtarna, indragits?

3) Vill Eders Excellens medverka till att åtgärder från statens sida vidtagas
för att bringa effektiv hjälp åt de omkomnas efterlevande, som äro i behov
därav?

Med anledning av den första frågan har jag från Ångfartygs AB Gotland
inhämtat, att tidtabellen för båttrafiken på Gotland fastställes av verkställande
direktören och trafikinspektören inom bolaget. Samma dag som Hansa
förlist rekommenderade chefen för marinen bolaget att lägga örn trafiken till
dagertrafik. Från och med den 29 november går ordinarie gotlandstrafiken
efter en ny turlista med en båt från Nynäshamn kl. 6 fm. och en båt från
Visby kl. 7 fm.

Till svar å den andra frågan kan följande meddelas:

Efter krigsutbrottet mellan Tyskland och Ryssland i juni 1941 och med anledning
därav väntad aktivitet i Östersjön anbefalldes fr. o. m. den 22 juni
1941 att gotlandsångarna skulle åtföljas av örlogsfartyg.

Enär sjökrigsverksamheten inom Östersjön förblev obetydlig, upphörde denna
följetrafik den 22 oktober 1941 och ersattes med patrullering inom området
Landsort—Visby. På grund av issvårigheterna upphörde denna patrullering
den 21 januari 1942.

Våren 1942 var sjökrigsläget inom Östersjön sådant att inga risker ansågos
föreligga för gotlandstrafiken, varför denna tilläts gå utan följefartyg från
örlogsflottan. Ömkring mitten av juni 1942 började u-båtsfaran bli uppenbar
i Östersjön, och under försommaren sänktes ett flertal både svenska och utländska
handelsfartyg intill den svenska ostkusten. Med anledning därav åtföljdes
gotlandsbåtarna fr. o. m. den 23 juni 1942 av örlogsfartyg. Framåt
hösten upphörde u-båtsverksamheten och den 12 december 1942 indrogs följetrafiken.

Under hela 1943 var det lugnt till sjöss i Östersjön, och gotlandstrafiken
tilläts gå utan följefartyg från örlogsflottan. Denna följetrafik återupptogs en
tid i början av 1944, enär viss aktivitet då befarades inom Östersjön.

Nr 33.

Onsdagen den 6 december 1944.

Äng. ångbåtstrafiken mellan Gotland och fastlandet m. m. (Forts.)

Krigets utveckling under våren och sommaren 1944 gav anledning förmoda
livligare sjökrigsverksamhet inom östersjöområdet. Emellertid avbröts som bekant
all utländsk sjöfart på svenska hamnar inom Östersjön och Bottenhavet,
varigenom utländska fartyg upphörde att framgå längs den svenska östersjökusten.
All trafik utmed ostkusten liksom den till Gotland kom sålunda att
upprätthållas uteslutande med svenska fartyg. Kontroll hade ävenledes erhållits
på att efter en viss tidpunkt inga tyska fartyg funnos kvar nordöver, varför
ingen tysk passagetrafik väster örn Gotland behövde befaras. Enär alltså
inga mål för de krigförandes sjöstridskrafter funnos inom området mellan Gotland
och fastlandet bedömdes följefartyg från örlogsflotta!! icke erforderliga
för gotlandstrafiken. Efter tillkomsten av det utökade tyska operationsområdet
i Östersjön ansågs dessutom sannolikt att krigshandlingar icke skulle komma
att förläggas till området väster örn Gotland.

Enligt dessa överväganden beslöt chefen för marinen att tills vidare låta
gotlandstrafiken pågå utan följefartyg från örlogsflotta^

Ben 24/11 på fm. hade Drotten avgått från Nynäshamn och var till sjöss,
när rapporten örn Hansas förlisning ingick till chefen för marinen. Drotten återkallades
per radio för att få följe av örlogsfartyg. Jagare från kustflottan
hämtade Drotten i Nynäshamln, och på em. avgingo fartygen till Visby. Därefter
ha gotlandsbåtarna åtföljts av örlogsfartyg.

Utöver den följeverksamhet som nu relaterats ha örlogsfartyg konvojerat
större trupp- och krigsmaterieltransporter till och från Gotland.

Den tredje frågan avser hjälp åt de omkomnas efterlevande. I vissa fall äga
här gällande bestämmelser tillämpning.

_ Till den å Hansa anställda personalens efterlevande utgår sålunda ersättning
enligt 1916 års olycksfallsförsäkringslag samt 1937 års lag örn krigsförsäkring
för ombord å fartyg anställda personer, under förutsättning att katastrofen
befinnes ha föranletts av krigsåtgärd. Ersättningen utgår i form av
livränta, begravningshjälp och visst kapitalbelopp. Befinnes angivna förutsättning
icke vara för handen utgår ersättningen allenast i form av livränta och
begravningshjälp enligt olycksfallsförsäkringslagen.

I fråga örn passagerarna gäller olycksfallsförsäkringslagen beträffande envar,
som mot avlöning användes till arbete för annans räkning utan att i förhållande
till honom vara att anse såsom självständig företagare. Såsom olycksfall
i arbetet anses olycksfall vid färd till eller från arbetsstället, där färden
föranledes av och står i omedelbart samband med arbetsanställningen. Därest
dessa förutsättningar varit för handen, komma de efterlevande att erhålla ersättning
i form av livränta och begravningshjälp.

För efterlevande till sådana passagerare, som innehade pensionsberättigande
anställning i statens tjänst, finnas bestämmelser jämväl i vederbörande familjepensionsreglemente.
I dylika fall sker viss jämkning i en ersättning, som utgår
enligt olycksfallsförsäkringslagen.

Beträffande värnpliktiga och fast anställda vid försvarsväsendet gäller icke
olycksfallsförsäkringslagen, utan i stället 1927 års militärersättningsförordning.
Förutom begravningshjälp erhålla de efterlevande livränta efter i huvudsak
samma grunder som enligt olycksfallsförsäkringslagen. Efter behovsprövning
kan därutöver familjebidrag utgå.

För efterlevande efter officerare, underofficerare, vissa civilmilitära beställningshavare
samt flaggkorpraler, överfurirer och högbåtsman på aktiv
stat med rätt att kvarstå i militär tjänst till pensionsåldern gäller, att de
äro berättigade till familjepension enligt allmänna familjepensionsreglementet.
Därutöver kunna de efterlevande i vissa fall komma i åtnjutande av livränta
enligt allmänna olycksfallsförsäkringslagens grunder.

Onsdagen den 0 december 1944.

Nr 33.

Äng. ångbåtstrafiken mellan Gotland och fastlandet m. m. (Forts.)

I andra fall än de ovan nämnda utgår icke ersättning av nu angiven art.
Detta innebär, att livränta av angivet slag icke tillkommer efterlevande till
exempelvis egna företagare, andra personer utan anställning eller anställningshavare,
som icke företagit resan i och för tjänsten. I några fall tidigare har
emellertid riksdagen på förslag av Kungl. Majit medgivit att ersättning finge
utgå av statsmedel till förolyckades efterlevande, ehuru de icke enligt gällande
bestämmelser varit därtill berättigade. Regeringen är beredd att överväga örn
liknande framställningar till riksdagen kunna i ömmande fall vara påkallade
med anledning av hansakatastrofen.

Herr Söderdahl: Herr talman! Till en början ber jag att till hans excellens
herr statsministern få framföra mitt tack för svaret på min interpellation. Särskilt
tacknämligt är, att svaret avgivits så snabbt, eftersom detsamma säkerligen
kommer att skingra en hel del missförstånd, som uppstått i samband med
hansakatastrofen. Genom den timade händelsen har svenska folket fått en
fruktansvärd erinran örn att kriget med alla sina risker alltjämt rasar runt
våra knutar.

Avsikten med min interpellation var i första hand att få klarlagt, huruvida
tillbörlig hänsyn tagits till säkerhets rno n len i e t vid upprätthållandet av ångbåtstrafiken
på Gotland. Med hänsyn härtill hade jag formulerat min första
fråga, nämligen på vad sätt tidtabellen för båttrafiken på Gotland fastställts.
Det har rått delade meningar örn, huruvida det var bolagsledningen ensam, som
uppgjorde tidtabellen, eller örn detta skedde i samråd med marinledningen i
distriktet, och jag ansåg det vara av vikt att erhålla klarhet därutinnan. Nu har
det genom statsministerns svar givits offentligt besked örn, att det varit verkställande
direktören och trafikinspektören, som fastställt tidtabellen. Enligt
mitt förmenande föreligger här en brist i fråga om säkerhetstillsynen från statens
sida, som med det snaraste bör avhjälpas. Vad tjänar egentligen annars
allt detta arbete till, som marinen utför genom avpatrulleringen av de svenska
kusterna, genom uppspårandet och oskadliggörandet av därstädes befintliga
drivminor och genom avlämnandet av rapporter, vilka giva ledningen en allsidig
överblick av läget — vad tjänar allt detta till, örn icke därvid vunna rön
och erfarenheter även komma den civila sjöfarten till godo?

Man frestas till att ställa den frågan, hur marinledningen skulle ha handlat
i fråga om nättrafiken på Gotland, därest den haft medansvarighet för tidtabellen.
Här ha nu dessa gotlandsbåtar med undantag för kortare perioder
natt efter natt, oavsett om det varit ljusa eller mörka nätter, helt sorglöst
fått fortsätta med denna trafik. Att allmänheten icke reagerat mot dessa nattturer,
har berott på, att de ur bekvämlighetssynpunkt medfört vissa fördelar.
Dels har därmed vunnits en snabbare postförbindelse, och dels har icke så
mycket arbetstid behövt offras som viel dagsturer. Då dessutom natturerna
varit förmånliga för bolaget på så sätt, att omkostnaderna för lastning och
lossning blivit billigare, är det inte underligt att trafiken fått fortgå, som örn
det varit normala tider. Bolaget har siven under hela sin tillvaro haft en sagolik
tur, i det att inga större katastrofer vid trafiken inträffat, och allmänheten
har härigenom invaggats i en sorglös säkerhetskänsla, som uteslutit tanken
på varje riskmomlent. Först sedan denna fruktansvärda olycka inträffat, har
man sett sig nödsakad att inhibera natturerna, något som bort ske redan vid
krigets början.

Av det sagda torde framgå, att allmänheten har samma intresse sorn rederiet
av att nödiga säkerhetsåtgärder vidtagas. Det bör därför finnas ett fristående
organ med insikt örn befintliga riskmoment, vilket under ansvar kan

Nr 33.

Onsdagen den 6 december 1944.

Örn förbättrad
eftervård åt
skyddshemselever.

Äng. ångbåtstrafiken mellan Gotland och fastlandet m. m. (Forts.)
företräda allmänheten och tillse, att alla möjliga säkerhetsåtgärder bli vidtagna.

Om själva orsaken till Hansas förlisning — huruvida den skett genom
minsprängning, torpedering eller sabotage eller till följd av det otillbörligt
stora parti nitrolit, som medfördes i lasten — vill jag inte göra något uttalande.
Härutinnan föreligger ju endast en mycket ofullständig utredning, som
icke ger klarhet i något avseende. Det var därför med synnerligen stor tillfredsställelse
jag hälsade meddelandet örn att regeringen tillsatt en särskild
kommission med uppgift att fortsätta utredningen örn orsakerna till olyckan.

Vad man däremot med större säkerhet kan säga, det är att olyckan icke
behövt kräva ett så stort antal människoliv, örn den inträffat vid dagsljus. Då
hade nämligen större delen av de ombordvarande varit vakna och påklädda,
vilket i hög grad underlättat möjligheterna att fort komma upp till däck och
där befintliga räddningsbåtar och räddningsflottar. Vid dagsljus är det även
mlöjligt att hålla utkik efter kringdrivande minor. Om det nu finnes någon sannolikhet
för torpederingsteorien, kan det framhållas, att det vid dagsljus varit
betydligt lättare att iakttaga, örn båten blivit förföljd av något främmande
fartyg liksom att bestämma ett dylikt fartygs nationalitet. Man kan för övrigt
rent av ifrågasätta, om ett främmande krigsfartyg vågar sig på att vid dagsljus
torpedera ett värnlöst passagerarfartyg.

Även min andra fråga, som avsåg anledningen lill att den eskort av krigsfartyg,
som tidvis under krigsåren åtföljt gotlandsbåtarna. indragits, har
blivit uttömmande besvarad. Av svaret framgår, att marinledningen från fall
till fall med hänsyn till de risker som förelegat bestämt, huruvida båtarna
skulle ha eskort eller ej. Utan att framföra något klander måste man dock,
med hänsyn till att båtarna gått nattetid, fråga sig, örn icke marinledningen
bedömt läget för optimistiskt, i synnerhet som marinledningen genom tidningspressen
låtit bekantgöra, att ett tiotal minor under den senaste tiden blivit
oskadliggjorda inom distriktet. En bidragande orsak till att jag framställde
denna fråga var den, att jag ville fritaga rederiet från ansvaret för att föl.jebåtstrafiken
blivit indragen. Ett rykte, som vunnit spridning hemma i Visby,
har vetat berätta, att det varit rederiet, som bekostat följebåtstrafiken, och att
indragningen berott på kostnadsskäl.

_Vad beträffar min tredje fråga rörande åtgärder från statens sida för . att
bringa effektiv hjälp åt de omkomnas efterlevande, som äro i behov därav,
känner jag mig tillfredsställd med svaret. Här har tydligt oell klart givits
anvisning på alla de hjälpkällor, som författningsenligt kunna stå de efterlevande
till buds. Särskilt glad är jag över att regeringen förklarat sig beredd
att, örn framställning därom göres, överväga, örn ersättning av statsmedel skall
kunna i ömmande fall medgivas åt sådana vid hansakatastrofen bortgångnas
efterlevande, vilka icke författningsenligt ha rätt därtill.

Det har efter katastrofens inträffande genom tidningspressen framkommit
en hel del omständigheter, som ytterligare tyda på att en oerhörd nonchalans
förekommit. Jag vill sluta med att uttala den förhoppningen, alf utredningskommissionens
arbete måtte giva till resultat, att sådana tendenser bli beivrade
och att de skyldiga bli ställda till ansvar.

Ordet lämnades härefter till herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
Möller, som meddelat, att han ämnade vid detta sammanträde besvara
herr Arrhéns interpellation örn förbättrad eftervård åt skyddshemselever, och
nu yttrade: Herr talman! I en med denna kammares medgivande väckt inter -

Onsdagen den G december 1944.

Nr 33.

Örn förbättrad eftervård åt skyddshemselever. (Forts.)
pellation har herr Arrhén — med anledning av att en från skyddshem utskriven
kvinnlig elev, som i samband med utskrivningen erhållit anställning
hos privat arbetsgivare, befunnits vara, ehuru sin Hesslö, lämnad utan tillsyn
från såväl skyddshemmets som annans sida — frågat mig, örn jag ur principiella
synpunkter uppmärksammat de omständigheter, som gjorde sig gällande
i det åsyftade fallet, samt vilka åtgärder jag anser vara särskilt ägnade att
förebygga upprepanden av dylika händelser.

Till en början torde några upplysningar böra lämnas örn det i interpellationen
berörda fallet. Uppgifterna grunda sig på innehållet i en promemoria,
som chefeni för socialstyrelsen på min anmodan avgivit.

Den i interpellationen åsyftade kvinnliga skyddshemseleven, som är född
år 1909, intogs å skyddshem den 4 januari 1926. Under vistelsen på skyddshemmet
visade hon sig mycket undermålig och nästan oförmögen att tillägna
sig någon del av undervisningen. Hon var dock alltid snäll och uppförde sig
väl. En lantbrukarfamilj, som i juli 1928 mottagit en från skyddshemmet utskriveni
annan elev och i samband därmed gjort ett gott intryck, gav för
placering av utskriven elev anvisning på en grannfamilj, vilken uppgavs äga
ett mycket gott anseende i orten. Hos sistnämnda familj erhöll därför nu
ifrågavarande flicka, vilken den 1 oktober 1928 utskrevs villkorligt, på föranstaltande
av skyddshemmet anställning. Skyddshemmets föreståndarinna
stod sedan i brevväxling med såväl flickan som familjen. Flickan gav i sina
brev alltid uttryck för glädje och tacksamhet över det hem hon fått. Då förhållandena
syntes arta sig väl, blev flickan den 31 oktober 1929 slutligt utskriven
från skyddshemmet. Då föreståndarinnan år 1932 icke erhöll något
svar på tre av henne avlåtna brev, antog hon, att flickan slutat sin plats och
flyttat till annan ort, och all förbindelse med flickan eller hennes husbondfolk
upphörde. Skyddshemmets, rätt att öva tillsyn över flickan hade vid
nämnda tid upphört.

I slutet av år 1943 uppgav flickan, som hela tiden haft kvar sin anställning,
för utomstående personer, att hon av husbondfolket hölles isolerad från
andra människor och att husbondfolket misshandlat henne och i övrigt behandlat
henne på ett synnerligen upprörande sätt. Genom ingripande från de
kommunala myndigheternas sida blev flickan därefter skild från sin anställning.
Genom vederbörande landsfogdes försorg verkställdes polisutredning
rörande flickans behandling och anställningsförhållanden. Polisutredningen
ledde dock ej till sådant resultat, att åtal ansågs kunna anställas. I stället
åtalade flickans arbetsgivare de ansvariga utgivarna av ett par tidningar,
som innehållit artiklar om händelsen, i vilka flickans anställningsförhållanden
jämställts med slaveri. Åtminstone i ett fall blev även vederbörande ansvarige
utgivare dömd till böter och skadestånd. De som företräda den anställdas
intressen ha stämt hennes arbetsgivare med krav på, bland annat, ersättning
för utfört arbete under ett stort antal år. Domstolsförfarandet i denna
sak är ännu ej slutfört.

I skrivelse den 5 februari 1944 till styrelsen för vederbörande skyddshem
har skyddshemsinspektören anfört, att av polisutredningen otvetydigt framginge,
att arbetsanställningcn icke varit lämplig för flickan. Enär utplaceringen
ägt rum under en period, då eftervården för skyddshemmens elever
i allmänhet ej var rationellt ordnad och skyddshemmets ledning tydligen saknat
anledning till misstanke, att flickan for illa, fann skyddshemsinspektören
dock ej anledning till anmärkning mot skyddshemmets styrelse eller rektor.
Emellertid framhölls i skrivelsen vikten av att övervakare utsåges för alla från
skyddshem villkorligt utskrivna elever, meni vilka skyddshemmets befattningshavare
icke kunde uppehålla personlig kontakt. Såsom särskilt betydelsefullt

Nr 33.

Onsdagen den 6 december 1944.

Om förbättrad eftervård åt skyddshemselever. (Forts.)
angavs, att efterblivna elever noggrant övervakades, enär de eljest lätt kunde
bliva sexuellt eller ekonomiskt utnyttjade.

Som av förestående redogörelse framgår utskrevs ifrågavarande flicka från
skyddshemmet åtskilliga år innan ansvaret för skyddshemsvården enligt beslut
vid 1936 och 1937 års riksdagar överflyttades på staten. Den reform,
som i samband därmed genomfördes, innebar bland annat, att sinnesslöa icke
vidare skulle få omhändertagas inom skyddshemsvården. Barn och ungdomar
med en intelligensutveckling motsvarande det vanliga hjälpklassklientelets
skulle emellertid fortfarande få åtnjuta skyddshemsvård. Med de regler, som
sålunda uppdrogos vid 1936 års skyddshemsreform, skulle i det av interpellanten
avsedda fallet — där vederbörande enligt läkares utsago står på en
tioårings intelligensnivå — skyddshemsvård icke ha ifrågakomma.

I interpellationen nämnes såsom en brist, att vid utskrivning från skyddshem
undersökning ej sker av den utskrivnes mentala tillstånd. De syften,
som därigenom skulle vinnas, torde emellertid bliva på ett bättre sätt tillgodosedda
genom de regler för intagning å skyddshem, som gällt alltsedan 1936
års skyddshemsreform genomfördes. Ansökan av barnavårdsnämnd om intagning
å skyddshem skall nämligen ske hos skyddshemsinspektören. Vid
prövningen av ansökningshandlingarna biträdes denne av en psykiatriskt
skolad läkare. Befinnes det tveksamt, örn förutsättningar för skyddshemsvård
föreligga — det till intagning ifrågasatta barnet misstänkes exempelvis vara
sinnesslöa — omhändertages barnet å skyddshem allenast för observation.
Styrelsen för det skyddshem, till vilket barnet överlämnas, har därvid att
låta den psykiatriske rådgivare, som finnes för varje skyddshem, undersöka
barnet och avgiva yttrande, varefter skyddshemsstyrelsen i samråd med
skyddshemsinspektören avgör, huruvida den omhändertagne skall definitivt intagas
i hemmet eller erhålla vård i annan form. Äro skyddshemmets styrelse
och skyddshemsinspektören ej ense, skall frågan underställas socialstyrelsen.

Enligt interpellantens mening har det till utgångspunkt för interpellationen
tagna fallet även utvisat, att skyddshemseftervården vore bristfällig. Även i
detta hänseende medförde 1936 års skyddshemsreform förbättringar. Sålunda
anvisades i samband därmed medel för bestridande av kostnaderna för eftervårdande
åtgärder. Vidare infördes i 1937 års skyddshemsstadga bestämmelser,
enligt vilka skyddshemmets föreståndare borde träffa överenskommelse
med hantverkare eller annan arbetsgivare, som vore villig att mottaga eleven
för praktisk utbildning. Jag är emellertid ense med interpellanten därom, att
eftervården fortfarande är behäftad med betydande brister. Detta förhållande
har också föranlett mig att åt särskilda sakkunniga, vilka tillkallats jämlikt
bemyndigande av Kungl. Hajd den 12 juni 1942, uppdraga att verkställa
utredning av frågan örn möjligheterna till effektivisering av skyddshemselevernas
eftervård jämte därmed sammanhängande spörsmål. Utredningen
beräknas vara färdig omkring instundande nyår. Det är min förhoppning,
att på grundval av de sakkunnigas förslag sådana åtgärder skola kunna
vidtagas, att tillsynen över dem, som villkorligt eller slutligt utskrivits från
våra skyddshem, blir ordnad på ett betryggande sätt.

Herr Arrhén: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet och chefen för
socialdepartementet få framföra mitt tack för det välvilliga svar på min interpellation,
som han lämnat och som innehåller många synpunkter av intresse för
bedömandet av det fall, som beröres i interpellationen. Det må emellertid vara
mig tillåtet att i samband med herr statsrådets framställning göra några randanteckningar.

Det talades bland annat om, att skyddshemseleven utskrivits villkorligt

Onsdagen den 6 december 1944.

Nr 33.

Örn förbättrad eftervård åt skyddshemselever. (Forts.)
från skyddshemmet den 1 oktober 1928 och att hon då tillträtt den anställning,
sorn lion först på grund av de kommunala myndigheternas ingripande lämnade
i november 1943. Denna anställning tillträddes dock, åtminstone enligt
polisrapportens uppgifter, först den 1 oktober 1929, alltså ett år senare.
Tidigare hade eleven ett halvår arbetat på ett vilohem, som låg i närheten av
skyddshemmet. Här förelåg alltså en försöksutskrivning under verklig uppsikt.
Den anställning, som började 1929, hade skyddshemseleven emellertid
erhållit genom skyddshemmets förmedling. Man hade nämligen tidigare skaffat
en annan elev plats i samma trakt hos en familj, som — enligt statsrådets
återgivande av socialstyrelsens skildring — gjort ett gott intryck, och denna
hade sedan rekommenderat en, annan lämplig grannfamilj. Det må då antecknas,
att den första skyddshemseleven snart nog rymde från den familj, som
rekommenderat grannfamiljen åt skyddshemmet. Detta förhållande kan ju sägas
ge anledning till vissa reflexioner.

Den skyddshemselev, som det här gäller, följdes av en person från skyddshemmet
till Laxå, men inte längre. Sedan försvinner skyddshemseleven ur sikte.
Föreståndarinnan skrev, såsom herr statsrådet här erinrade örn, år 1932 tre
brev, men erhöll intet svar. Något försök till brevväxling med husbondfolket
synes inte ha gjorts, och man kan ju också i det sammanhanget ytterligare
understryka, att den brevväxling, som skyddshemsledningen här ansåg nödvändig,
ställdes till en elev, vars mentala tillstånd man åtminstone i de stora
dragen var på det klara med. Här har i mitt tycke en mycket långt driven
godtrogenhet från skyddshemslednjngens sida redovisats, ja, kanske man skulle
kunna nyttja ett så starkt ord som slapphet.

Skyddshemsinspektörens rapport av i år ger långtgående erkännande örn
att arbetsanställningen varit olämplig, och polisrapporten, som är ett digert
aktstycke på 66 foliosidor, ger också belägg för en dylik uppfattning. Likaså
förefaller det, som om den rättegång, som för närvarande pågår inför Karlskoga
häradsrätt och där förhandlingarna senast fördes den 22 november, bekräftar
tidningsupppgifterna, att misshandel bitr verkligen förelegat. Då de
uppgifter, som lämnas inför rätta, hannas på ed, ställas beklagligtvis de slutsatser,
till vilka tryckfrihetsjury i annat sammanhang här i Stockholm kommit,
i en, milt sagt, egendomlig dager. Skyddshemsledningen frikändes dock
av skyddshemsinspektören, därför att man ju år 1929 inte hade några bestämmelser
örn eftervård och därför att ledningen handlat i god tro. Skyddshemsinspektören
ansåg dock, att det för framtiden vore av vikt, att villkorligt utskrivna
skyddshemselever erhölle övervakare. Dessa slutsatser äro i sin första
del, i varje fall formellt, oangripbara och i sin andra del beaktansvärda.
Och ändå finnes det plats kvar, tycker jag, för en hel del reflexioner, som jag
dock inte här skall ge mig in på.

Herr statsrådet redogjorde vidare för gällande bestämmelser jämlikt besluten
vid 1936 och 1937 års riksdagar, enligt vilka de sinnesslöa nu avskiljas
ur skyddshemsklientelet vid intagningen. Det förefaller mig, som örn den
av mig antydda möjligheten av en undersökning även vid utskrivningen det
oaktat hade åtskilliga, skill, som talade för sig med hänsyn till det i mentalt
avseende ganska äventyrliga klientel, som man här rör sig med.

I detta fall — liksom också i samband med lagen örn undervisning och vård
av bildbara sinnesslöa av i år — är det emellertid mest bristerna i fråga örn
eftervården, som falla i ögonen. Betrilffande skyddshemmens klientel infördes
år 1937 vissa vaga bestämmelser, och av liknande art liro ilven formuleringarna
i 1944 års lag rörande de bildbara sinnesslöa. Herr statsrådet erkände
också, att vi här lia den svaga punkten, och hänvisade till en sedan juni 1942
pågående utredning örn cffektivisering av skyddshomseleverna.s eftervård. .Tåg
tar för givet, att därmed också angränsande klientels behov tillgodoses.

Nr 33.

Onsdagen den 6 december 1944.

Orri åtgärder
mot uppsägningen
av
vissa arrendatorer.

Om förbättrad eftervård åt slcyddshemselever. (Forts.)

Det finns emellertid i detta makabra sammanhang även en annan erinran
att göra. Man kan sålunda visserligen känna sig tillfredsställd över påpekandet,
att vården av de sinnesslöa och av dem, som äro i behov av skyddshemsuppfostran,
nödtorftigt ordnats genom 1936, 1937 och 1944 års lagstiftning på
området, men man känner sig osäker för det till antalet okända klientel, vilket
utgör potentiella parallellfall till det, som vi mötte i Örebro län och som
nu lever utan tillsyn, alltså jämnåriga med detta fall, som nu ställts i blixtbelysning
genom de relaterade händelserna. Man kan fråga sig, örn inte här
föreligger ett behov av inventering. Vi ha genom de senaste årens lagstiftning
inte fått någon garanti mot upprepande av fallet i örebro län. Det vore tänkbart
att låta fattigvårdsstyrelsen anmäla de fall, som kunde komma i fråga,
i syfte att få dem under kontroll. Vi hålla, som bekant, för närvarande på
med en genomlysning av vårt folks lungor för att bekämpa tuberkulosen. Här
skulle det gälla att hos ett begränsat antal genomlysa hjärnorna — örn man
kan använda en sådan formulering i detta sammanhang — i syfte att erhålla
vissa viktiga hållpunkter för läkare och socialarbetande. Detta vore av vikt
inte minst med tanke pa möjligheten att på den frivilliga steriliseringens väg
begränsa deras fortplantning. Polisrapporten i örebrolänsfallet ger härvidlag
en tankeställare både för skyddshemselevens del och beträffande hennes föräldrar.

I sin helhet har episoden från Örebro län givit en, blixtbelysning av ett socialt
problem, sorn i många avseenden var obehagligt och ytterst motbjudande.
Jag skall ej bär ingå på närmare detaljer därvidlag. Alla åtgärder, som syfta
till att utrota sjukdomshärdar, av den ena arten eller den andra, måste dock
uppmärksammas, örn tillfällena tillvaratagas, kommer en socialvård av degna
natur att pa ett särskilt sätt främja folkets fysiska och psykiska hälsa.
Jag vill undvika att i detta sammanhang använda stora ord, men det är min
varma förhoppning, att även synpunkter av denna art kunna vinna förståelse,
allra helst som de även innesluta medkänsla gentemot de olyckliga individer,
vilka onekligen kunna betecknas som vårt samhälles olycksbarn.

Herr andre vice talmannen: Herr talman! Jag kan i många avseenden ansluta
mig till vad den senaste talaren har sagt, och jag har begärt ordet för
att till dagens protokoll få anteckna ett instämmande i vad han yttrade beträffande
det rättsfall, som ligger till grund för interpellationer En underlig
motsättning existerar mellan den fällande dom, som juryn uttalade över
Stockholms-Tidningen — sorn'' i likhet med flertalet av Sveriges tidningar
innehållit uppgifter rörande detta fall — och de faktiska upplysningar, som
under ed ha lämnats vid den nu pågående rättegången. Jag anser framför allt,
att denna motsättning belyser åtskilliga stora svagheter i det nu pra.ktiserade
jurysystemet vid tryckfrihetsmål, och jag uttalar den förhoppningen, att den
påbörjade utredningen rörande våra tryckfrihetsfrågor och våra tryckfrihetslagar
skall beakta detta fall och låta det få den konsekvensen, att de inadvertenser
i jurysystemet, som utan tvivel ha fått en skarp belysning i detta mål,
bli undanröjda.

Herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet Pehrsson-Branistorp,
som förklarat sig ämna vid detta sammanträde besvara herr Alfred Anderssons
interpellation örn åtgärder mot uppsägningen av vissa arrendatorer, fick
nu ordet och anförde: Herr talman! Med första kammarens tillstånd har dess
ledamot herr Alfred Andersson i Bussjö till mig riktat spörsmålet, huruvida jag

Onsdagen den 6 december 1944.

Nr 33.

Örn åtgärder mot uppsägningen av vissa arrendatorer. (Forts.)
har för avsikt att till nästa års riksdag framlägga förslag till åtgärder, som
kunde leda till att vissa uppsägningar av arrendatorer stoppades.

I interpellationen har framhållits bland annat, att ägare av större egendomar
i som det syntes stor utsträckning uppsagt arrendatorer å underlydande
gårdar under åberopande av att jordägarna skulle taga arrendegårdarna under
eget bruk.

Enligt de nya bestämmelserna i arrendelagen, som trädde i kraft den 1 januari
1944, gavs optionsrätt i regel åt arrendatorerna å de fastigheter, beträffande
vilkas utarrendering de s. k. sociala arrendebestämmelserna tillämpas. Emellertid
stadgades tillika, att optionsrätten kunde brytas, därest jordägaren
själv, hans make eller avkomling eller ock adoptivbarn eller dess avkomling
avsåge att bruka den utarrenderade fastigheten. Efter vad jag inhämtat har
uppsägning under åberopande av sistnämnda bestämmelse förekommit i ganska
betydande omfattning. Jag har också haft min uppmärksamhet riktad på detta
förhållande. Jag vill erinra örn att jag den 12 maj 1944 tillkallade sju utredningsmän
att verkställa utredning rörande ny lagstiftning örn uppsikt å
jordbrak. I direktiven för denna utredning anförde jag bland annat följande:
»Sedan den nya arrendelagstiftningen trätt i kraft, synes en stark tendens lia
kunnat spåras att jordägarna mer och mer sökt taga under eget bruk tidigare
såsom självständiga jordbruk utarrenderade torp och lägenheter. Vidare har
det kunnat förniärkas, att i och för sig bärkraftiga bondejordbruk i ökad omfattning
förvärvats av ägare till intilliggande fastigheter och sammanslagits
nied dessa. Det torde kunna befaras, att efter sammanförandet under en hämd
av dylika jordbruk åbyggnaderna å det ena bortföras eller lämnas utan
underhåll. En icke obetydlig minskning av de självständiga jordbrukens antal
torde till följd av berörda förfarande komma att ske. En dylik utveckling
synes icke okontrollerad böra få äga rum.»

Utredning pågår alltså redan beträffande den fråga interpellanten i interpellationen
berört. Huruvida utredningen kan bliva avslutad i sådan tid, att
förslag kan föreläggas nästa års riksdag, är ovisst. Jag hyser emellertid förhoppning,
att något förslag i ämnet skall kunna framkomma under början av
nästa år.

Herr Andersson, Alfred: Herr talman! Jag ber att få tacka statsrådet och
chefen för jordbruksdepartementet för svaret på min interpellation. Samtidigt
är jag angelägen örn att säga, att jag är ganska tillfredsställd med detta svar.
Det framgår ju därav klart och tydligt, att herr statsrådet har haft sin uppmärksamhet
riktad på de förhållanden, som nu råda på sina ställen.

Det har aldrig varit lagstiftarnas mening, att en sådan lucka i lagen skulle
få finnas eller ens kunna uppstå, men det har ju visat sig, att det är möjligt
att kringgå, vad lagstiftarna här i själva verket lia menat. Man går på sina
håll till väga bland annat på det sättet, att man säger åt en arrendator, oavsett
hur länge han haft gården i sin hand och oavsett örn hans förfäder brukat den
före honom, att han måste flytta, och så sätter man dit en lantarbetare, som
skall sköta gården åt jordägaren. På detta sätt anser man sig kunna komma
ifrån de tvingande bestämmelserna i arrendelagen i vad det gäller byggnadsskyldigheten.

Nu säger herr statsrådet, vilket också är bekant förut, att en kommitté är
tillsatt för att utreda denna fråga ytterligare och komma fram med ett förslag
snarast. Herr statsrådet tror ju, att det är möjligt, att kommittén blir klar
så tidigt, att förslag skall kunna komma fram till nästa års riksdag. Men örn
nu kommittén inte skulle bli färdig i tid, vågar jag likväl hoppas, att herr
statsrådet ändå kommer fram med ett förslag, låt vara ett provisoriskt, som

Första kammarens protokoll 1044. Nr 33. 2

Nr 33.

Onsdagen den 6 december 1944.

Örn åtgärder mot uppsägningen av vissa arrendatorer. (Forts.)
kan stoppa den tendens att säga upp arrendatorer, som har gjort^sig gällande
här och var i bygderna. Tiden är dyrbar, och mycket ohägn kan åstadkommas
på ganska kort tid. Jag har i mitt omedelbara grannskap kunnat konstatera
detta, och vad som sker där, sker också på andra håll.

Yern som helst måste ju förstå, att när en arrendator i en ålder meliam 50
och 60 år blir uppsagd från ett lantbruk, som han har haft i en lång följd av
år och hans förfäder före honom), detta inte bara är smärtsamt i och för sig,
utan också har den obehagliga konsekvensen, att han har ytterst ^svårt att
skaffa sig annan utkomst. I nuvarande läge är det inte så lätt att få ett nytt
jordbruk som ersättning för det han på detta sätt måste lämna, och det är inte
heller så lätt att på annat håll komma in i förvärvsarbetet.

Jag är som sagt, herr talman, tillfredsställd med svaret. Jag har ju här fått
klart besked, att herr statsrådets mening är att åstadkomma en lag, sådan som
lagstiftarna överhuvud taget hade tänkt sig. att den skulle bli, nämligen ett
verkligt skydd och ett stöd för arrendatorerna.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Jag skulle vilja i någon mån komplettera
vad den föregående talaren yttrade.

Han säger, att en huvudanledning till att ett så stort antal arrendegårdar
dragas in — slås tillsammans med andra eller läggas till huvudgården -— är
jordägarens önskan att komma ifrån verkningarna av den nya arrendelagen,
särskilt såvitt angår byggnadsskyldigheten. Det är möjligt, att det förhåller
sig så i en del fall, det vill jag inte bestrida. Denna utveckling har även
förutsetts av lagstiftarna, bland vilka ju både herr Andersson och jag befunno
oss. Det sades väl ganska tydligt ifrån inom det utskott, där denna
lag behandlades, att resultatet av lagen skulle komma att bil en mycket stark
minskning av antalet arrendegårdar och att det därför i viss mån var ett
tveeggat svärd att i så hög grad skärpa, arrendelagen.

Emellertid är det enligt min mening inte arrendelagen som är huvudanledningen
till den omfattande indragningen av arrendegårdar. Det pågår en utveckling
på jordbrukets område lika väl som på andra näringsområden, och
den utvecklingen är avhängig av att byggnadskostmaderna blivit så oerhört
mycket större än tidigare. Det innebär intet mindre än ett förödande av värden
att uppföra byggnader på en liten gård. Kostnaderna härför kunna vida
överstiga hela gårdens värde, och det kommer aldrig att finnas den minsta
möjlighet att få en tillfredsställande förräntning på dessa kostnader. Denna
omständighet gör, att oavsett innehållet i arrendelagen kommer det alltid att
bli så, att alltför oekonomiska enheter dragas in och läggas tillsammans med
annat. Även örn man stiftar sådana lagar som herr Andersson efterlyste, når
man intet annat resultat än att man fördröjer en utveckling, som jag inte
anser direkt skadlig eftersom den står i överensstämmelse med det ekonomiska
livets allmänna lagar. Mot dem kan man strida endast till en viss grad
och till en viss tid.

Jag menar alltså, att man inte får skylla den här påtalade utvecklingen
enhart på den nya arrendelagen. Den är i stället ett led i den allmänna utvecklingen
på jordbrukets område och, som jag säde, till mycket stor del betingad
av de fördyrade byggnadskostnaderna, både såvitt angår ekonomibyggnader
och bostadsbyggnader. Detta bör man ha för ögonen, när man går att
vidtaga de ytterligare åtgärder, som måhända kunna vara erforderliga.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet den av herr Wistrand m. fl.
väckta motionen, nr 362, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag.

Onsdagen den 6 december 1944.

Nr 33.

Vid förnyad, punktvis skedd föredragning av statsutskottets utlåtande nr
232, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1944/45, i vad propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde, bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 242, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående inrättande av försvarets forskningsanstalt jämte
i ämnet väckta motioner.

I detta utlåtande hade utskottet på åberopade grunder hemställt, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts i proposition nr 293 framlagda
förslag samt med avslag å motionerna I: 352 och II: 560,

a) besluta, att en försvarets forskningsanstalt skulle från och med tidpunkt,
som finge av Kungl. Majit bestämmas, inrättas och organiseras efter
i huvudsak den plan, som av departementschefen i statsrådsprotokollet över
försvarsärenden för den 20 oktober 1944 angivits;

b) godkänna i utlåtandet införd personalförteckning för försvarets forskningsanstalt,
att tillämpas under budgetåret 1944/45 från och med tidpunkt,
som finge av Kungl. Majit bestämmas;

c) godkänna i utlåtandet införd avlöningsstat för försvarets forskningsanstalt,
att tillämpas under budgetåret 1944/45 från och med tidpunkt, som
finge av Kungl. Majit bestämmas;

d) till Försvarets forskningsanstalt: Avlöningar å tilläggsstat I til] riksstaten
för budgetåret 1944/45 under fjärde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 35 000 kronor;

e) till Nybyggnad för försvarets forskningsanstalt å tilläggsstat I till riksstaten
för budgetåret 1944/45 under försvarsväsendets fastighetsfond, arméförvaltningeus
delfond, anvisa ett investeringsanslag av 100 000 kronor.

I motionen 1:352. av herr G. Karlsson m fl., hade hemställts, att riksdagen
måtte avslå Kungl. Maj :ts proposition nr 293.

Reservationer hade avgivits av, utom andra,

1) herr Pauli, som dock ej antytt sin mening;

2) herr Gustaf Karlsson och herr Åkerström, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, reservationen visade, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, med bifall till motionen 1: 352 och med avslag
å motionen 11:560, avslå förevarande proposition.

Herr Pauli: Herr talman! Jag har tillåtit mig att till detta utskottsutlåtande
anteckna en blank reservation. Med denna har jag inte velat ge uttryck
åt samma mening som uttalats i den av herrar Gustaf Karlsson och
Åkerström avgivna reservationen, ehuru jag på vissa detaljpunkter är a.v en
mening, som närmar sig deras. Jag har den uppfattningen — vilken torde
delas av alla — att vetenskaplig forskning i försvarets tjänst är en utomordentligt
viktig sak. Vi veta ju, hurusom det moderna kriget mer och mer
övergår till att bli ett maskinkrig, där industrien bakom kriget betyder ofantligt
mycket, för att inte säga att den har den övervägande betydelsen för
krigets avgörande. Det vore sålunda orimligt — för dem som överhuvud taget
vilja ha ett försvar — att förneka behovet av en forskningsanstalt sådan
som här föreslås.

Å andra sidan måste man säga, att tidpunkten för detta förslags framläggande
är rätt egendomligt vald. Vi befinna oss nu mänskligt att döma ganska

Äng. inrättande
av försvarets
forskningsanstalt.

Nr 33.

Onsdagen den 6 december 1944.

Äng. inrättande av försvarets forskningsanstalt. (Forts.)
nära den tid, då det europeiska kriget står inför sitt slut. Hur länge det kommer
att dröja, innan slutet inträffar, vet ingen men det förefaller inte vara
en överdrift att säga, att avgörandet kommer att lia fallit inom det närmaste
året. Man kan med vissa skäl fråga, varför inte ett förslag som detta framlagts
på ett tidigare stadium, och man kan även framställa den frågan, varför
det befunnits så nödvändigt att skynda fram med detta förslag redan
till årets höstriksdag, när man i alla fall tagit så god tid på sig för ärendets
förberedande. Varför har man inte kunnat lugna sig åtminstone till
nästa år?

Denna fråga är så mycket mer berättigad, som det är åtskilliga punkter i
detta förslag-, som onekligen kräva ytterligare klargörande. Jag är överens med
reservanterna herrar Gustaf Karlsson och Åkerström, när de säga, att det varit
önskvärt, »att åtminstone frågan örn platsen för den föreslagna anstalten varit
allsidigt belyst och att kostnaden för byggnaderna kunnat med någorlunda säkerhet
angivas vid principavgörandet». Vad som nu föreslås, är att riksdagen
skall fatta ett principbeslut, som väsentligen innebär, att en överdirektör och
en styrelse skola tillsättas. Sådana viktiga frågor som var anstalten skall förläggas,
hur mycket det skall kosta att bygga anstalten, huruvida alla byggnaderna
böra sammanföras på en plats eller förläggas på olika ställen — allt
detta är ännu inte slutgiltigt utrett, utan det förutsättes, att det skall bli föremål
för ytterligare undersökningar.

Man kan också fråga sig, örn förslaget, sådant det nu föreligger, kan anses
ändamålsenligt i alla avseenden. Vi skola nu besluta om att låta Kungl. Maj :t
tillsätta en chef för denna forskningsanstalt. Denna chef skall vara en naturvetenskapligt
allroundbildad man. Han skall samtidigt vara en framstående
administrativ förmåga. Han skall vara så naturvetenskapligt bildad, att han
kan leda och stimulera de framstående forskare på olika områden, som man
hoppas kunna knyta till anstalten. Det är ingalunda några små krav, som ställas
på dessa forskare. Det är inte fråga örn att bedriva något rutinarbete, utan
det är närmast fråga örn att åstadkomma vad man skulle kunna kalla för snilleblixtar,
att göra viktiga uppfinningar, som kunna förbättra krigstekniken
inom det svenska militärväsendet.

Det mest förvånande är emellertid den befogenhet, som tillskrives denna
överdirektör. Man kan ju, med hänvisning till vad jag nyss sagt, fråga sig:
var skall man kunna finna en person, som har en tillräckligt omfattande och
djup naturvetenskaplig bildning för att kunna leda ett sådant arbete? Men det
är ännu större krav, som ställas på honom. Han skall nämligen ha rättighet
att ingripa i detta arbete, han skall kunna säga till en av dessa forskare: »Jag
tycker inte att herms arbete visar sig lovande och kan leda till önskvärt reslutat;
det är bäst att herrn avbryter sitt arbete!» För att kunna träffa sådana
avgöranden måste man verkligen ha en utomordentlig kompetens. Jag är inte
själv naturvetenskapligt bildad och har endast en lekmans uppfattning i dessa
problem, men jag har talat med verkligt framstående naturvetenskapsmän, och
de ha, liksom jag, ställt sig den frågan: var i Sveriges land skall man kunna
finna en person med dessa kvalifikationer? Låt oss göra det tankeexeperimentet,
att t. ex. makarna Curie, som fingo Nobelpriset för upptäckten av radium,
hade arbetat inom en anstalt med en chef, som hade haft dessa befogenheter.
Var och en, som har läst den berömda boken om Madame Curies liv och verk,
minns ju, hur hopplöst det såg ut med detta laboratoriearbete år efter år. Det
är tänkbart, att ifrågavarande chef hade kommit och sagt till makarna Curie:
»Mina snälla vänner, det här ser fullständigt hopplöst ut. Ni få lov att avbryta
arbetet. Ni få inte någon ytterligare hjälp av forskningsanstalten till
detta forskningsarbete!» Och örn så hade skett, hade radium aldrig blivit upp -

Onsdagen den 6 december 1944.

Nr 33.

Ang. inrättande av försvarets forskning sanstalt. (Forts.)
täckt. Ja, detta är ett tankeexperiment, och man kan kanske säga, att det är
överdrivet. Men vem kan veta det?

Jag instämmer därför med den motionär i andra kammaren, herr von Friesen,
som har ställt sig kritisk till att man skall utrusta överdirektören med sådana
mycket betydande befogenheter.

Jag måste också instämma i de betänkligheter, som motionären i andra kammaren
har framställt beträffande platsen för de ifrågasatta byggnadernas förläggande.
Departementschefen har lämnat frågan öppen, men utskottet har närmast
gett sitt förord åt ett alternativ, som betyder, att dessa anläggningar skola
samlas på ett ställe och på sådant sätt, att önskemålet att anstalten får nära
kontakt med det militära icke uppfylles.

Det skulle vara ganska meningslöst, om jag, såsom ensam reservant i fråga
örn denna ståndpunkt, framställde ett yrkande här i kammaren. Örn jag skulle
lia framställt ett sådant yrkande, skulle det emellertid ha gått ut på att riksdagen
borde begära uppskov med frågan för ytterligare utredning, i varje fall
till nästa år. Jag vill inte gå så långt som reservanterna Karlsson och Åkerström,
som begära ett uppskov till en obestämd framtid, i varje fall till efter
krigets slut. Men ett kortare uppskov för närmare utredning av särskilt de
punkter, jag nu har tillåtit mig beröra, finner jag mycket motiverat.

Då jag emellertid — efter mina erfarenheter inom utskottet — inte har
några förhoppningar örn att få tillräcklig anslutning till ett sådant yrkande,
så vill jag här endast ge uttryck åt en varm förhoppning dels om att Kungl.
Maj :t vid den fortsatta beredningen av ärendets detaljer tar under noga övervägande
de synnerligen välgrundade synpunkter, som reservanterna, inom
forskningsnämnden ha framställt beträffande anstaltens förläggning, och dels
örn att, därest nu ledningen av arbetet inom anstalten skall ordnas på det föreslagna
sättet, de farhagor, man kan ha för friktioner mellan den med så stor
makt utrustade chefen och de under honom stående forskarna, icke skola behöva
bli verklighet, utan att man må lyckas åstadkomma ett gott och friktionsfritt
samarbete. För att uppnå detta torde erfordras, att den blivande
överdirektören mera tänker på den del av sin instruktion, där det säges, att han
skall beflita sig örn ett gott samarbete med forskarna och söka vinna deras
förtroende, än på den av mig nämnda befogenheten att avbryta ett arbete, som
enligt hans mening icke kommer att leda till resultat.

Under uttalande av dessa förhoppningar vill jag nu avsluta mitt anförande
utan att framställa något yrkande.

Herr Karlsson, Gustaf: Med anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr
293 ha tre av kammarens ledamöter tillsammans med mig motionerat örn avslag
på den kungl, propositionen. Huvudskälet för detta motionärernas yrkande
är, att frågan, huruvida en försvarets forskningsanstalt skall inrättas, bör
avgöras, när fredliga och lugna förhållanden inträda. Statsutskottet har icke
funnit denna motivering övertygande, och det är egentligen, herr talman, icke
så konstigt, eftersom det är statsutskottets första avdelning, som närmast svarar
för det utlåtande, som nu behandlas. Många års handlingar visa nämligen,
att det endast är Kungl. Maj :t, som kan lyckas övertyga statsutskottets första
avdelning-. Motionen skrevs inte heller med den förhoppningen, att utskottets
första avdelning och kanske inte heller statsutskottet i gemen skulle övertygas,
men motionärerna hade ändå den åsikten, att den mening, som de förfäkta,
var riktig, och jag ber därför att i fortsättningen få beröra en del spörsmål
i anledning av propositionen och den reservation, som jag jämte herr
Åkerström i andra kammaren har fogat till utskottets utlåtande.

Vid ärendets behandling i statsutskottet ställdes frågan: behövs det en

Nr 33.

Onsdagen den 6 december 1944.

Äng. inrättande av försvarets forskningsanstalt. (Forts.)
forskningsanstalt för försvaret? »Svarar man ja på den frågan», sade man i
utskottet, »bör saken vara klar, ock svarar man bestämt nej, bör saken vara
lika klar för dessa, som nu ha den meningen.» Men detta är inte frågeställningen
för ögonblicket, i vart fall är det icke motionärernas mening, att frågeställningen
är sådan, utan såväl i motionen som i den nyssnämnda reservationen
hävdas, att frågan bör besvaras, när fredliga förhållanden inträda. Det
är en väsentlig skillnad på detta. Hade vi haft ett bordläggningsinstitut här
i riksdagen, hade jag givetvis förordat åtgärden att bordlägga ärendet, till
dess att vi fått fred och till dess att vi under lugna förhållanden kunde bedöma
läget.

Varför kan man då våga inta en sådan ståndpunkt? Jo, därför, som kammarens
ledamöter säkert finna, att det inte beräknas att denna forskningsanstalt
skall kunna förstärka landets värnkrafl i det, nuvarande läget — det gäller
sålunda en framtidssak. Under sådana förhållanden anse vi det vara rättare
att inrikta arbetet för framtiden, då man lever under normala förhållanden.
Redan nu pågår ju för övrigt, såsom framgår av propositionen, forskning
på vissa avsnitt inom försvarsväsendet, och vi sakna därför icke sådana
anordningar i fråga om viktiga avsnitt av det militära försvaret.

Det går lättare, anse motionärerna och vi två reservanter, att avgöra ärendet,
när freden äntligen har kommit, det går lättare att da besvara fragan,
örn det behövs en forskningsanstalt. Ingen vet ju. hur det kommer att ställa
sig med de militära rustningarna efter kriget. Ett kunna vi väl alla vara
övertygade örn, nämligen att det över hela världen kommer att göras allvarliga
försök att förhindra ett nytt krig. Den freds- och säkerhetsorganisation,
som skall ha till syfte att förhindra ett nytt krig, måste nog organiseras efter
internationella linjer, och det kunde till och med hitta pa att hända, att man
också rent internationellt vill vara med örn att bestämma, hur våra militära
försvarsanstalter skola organiseras. Därför måtte det enligt var uppfattning
— jag betraktar mig som lekman på området — vara förnuftigare att invänta
framtiden. Även örn det skulle dröja ett år, två år eller kanske tre år, är det
ändå förnuftigare att dröja med planerandet på detta viktiga område.

Det är icke uppmuntrande, herr talman, att man redan nu märker ansatser
att förbereda — ja, det låter naturligtvis hemskt, örn jag säger så — dol nya
kriget, och det är ju självklart, att inrättandet av en sådan forskningsanstalt
här i vårt land icke syftar till detta — det vill jag inte på något sätt göra
gällande. Men jag vill ändå säga, att skall man i dessa laboratorier och inför
fällda rullgardiner, utan hänsyn till utvecklingen i världen, bara forska fGlatt
få reda på effektiva krigsmedel, då ser det sannerligen inte så ljust ut för
dem, som hoppas och tro att den normala formen för samlevnad människor
emellan ändå skall bli fred och icke krig. Jag tycker nog att nian handlar

_jag använder måhänSa åter ett för starkt uttryck, när jag säger det — litet

lättsinnigt med dessa frågor, men jag menar, att det blir nödvändigt att man
ser efter, hur man utformar dessa anordningar för framtiden. Jag har understundom
personligen varit tveksam, när det har gällt betydelsefulla avgöranden
i fråga örn att öka landets värnkraft i det aktuella läget, men jag
har för mili ringa del bidragit med min röst därtill. Jag Ilar gjort detta, därför
att jag har varit övertygad örn att det har varit nödvändigt. När det nu
gäller att ordna med dessa militära ting för framtiden, har jag dock blivit
så betänksam, att jag vågat framställa ett yrkande örn avslag på den kungl,
propositionen örn anordnande av denna forskningsanstalt.

Jag gör detta också därför, att det finns vissa sakfrågor, som jag anser äro
i behov av ytterligare klarläggande, innan riksdagen fattar sitt principbeslut.
Skulle förhållandena, herr talman, bli sådana efter fredsslutet, att det kan

Onsdagen den 6 december 1944.

Nr 33.

Ang. inrättande av försvarets forskningsanstalt. (Forts.)
anses vara nödigt och nödvändigt med en militär forskningsanstalt, så må vi
då inrätta en sådan, men dessförinnan böra då vissa enligt min mening betydelsefulla
frågor vara klarlagda.

Det framgår nämligen icke av utskottets utlåtande, örn man har prövat
lämpligheten av att denna forskning för miltära ändamål skall isoleras från
andra forskningsinstitutioner. Jag är självfallet icke, och i mycket mindre
grad än den föregående talaren, fackman på området, jag är lekman i allra
högsta grad, men även en enkel lekman kan ju träffa folk, som begriper litet
på detta område, och det råder inom kretsar, som icke kunna frånkännas sakkunskap
härvidlag, tveksamhet örn det lämpliga i att liksom isolera dessa
forskare på det militära området. Man kan sålunda fråga, örn det inte vore
lika lämpligt att försöka anknyta den forskning på detta område, som kan
vara nödvändig, till de vetenskapliga institutioner, vilka redan finnas, men
den frågan har man icke ens snuddat vid såvitt framgår av utskottets utlåtande.

Vidare måste man väl ändå säga sig, att det vore önskvärt, örn riksdagen
visste, hur stora byggnader som erfordras för denna anstalt. Det låg fem olika
förslag på försvarsministerns bord. Han bär gallrat bort tre, och så har han
tagit fram två förslag, som han kan reflektera på. Men han vet icke, vilket
som kan vara det bästa, och han anför flera skäl för att en ytterligare utredning
behövs, innan man kan bestämma sig för det ena eller det andra alternativet.
Ett av de två framlagda alternativen skall, enligt de preliminära beräkningar,
som finnas, komma att kosta 3 019 000 kronor och det andra 2 775 000 kronor.
Riksdagen har tidigare varit tveksam i sina beslut för mindre pengar än så.

Försvarsministern säger, att det här mera gäller att samordna de forskningsinstitutioner,
som för närvarande finnas; det är inte så mycket frågan örn att bygga
ut och bygga nytt som örn att samordna. Men kammarens ledamöter ha säkerligen
funnit, att denna samordning dock ökar, fortfarande enligt de preliminära
beräkningarna, utgifterna med 390 000 kronor örn året och medför
tillsättandet av nya tjänster. Det ligger åtskilliga frågor under Kungl. Maj:ts
prövning, jag tänker alldeles särskilt på frågan, hur det skall ordnas med den
flygmedicinska forskningen — skall den anknytas till denna forskningsanstalt
eller skall den forskningen få en särskild institution? Detta har försvarsministern
inte sagt något örn. Även den frågan vore det ur rent sakliga synpunkter
skäl i att få klarlagd, innan beslutet i fråga örn detta forskningsinstituts
inrättande fattas.

Utskottet säger, att det gäller en försvarsangelägenhet av utomordentlig
vikt och att man därför får fatta beslut nu, trots dessa obestämda och osäkra
faktorer, och sedan lita på att Kungl. Majit gör det bästa möjliga. Och visst
litar jag för min del på Kungl. Majit, men jag skulle ju ändå tro, att det ligger
i folkrepresentationens intresse att en liten smula se till, att det finns
klara verba, när ett beslut fattas av så genomgripande natur som det, det här
är fråga om.

Utskottet säger, att »det förhållandet att vissa icke oväsentliga detaljer i
förslaget — såsom förläggningsort och byggnadskostnader — ännu icke blivit
fullt klarlagda, synes utskottet, med hänsyn till att det här gäller en
försvarsangelägenhet av utomordentlig vikt, icke böra vara av avgörande betydelse
för ett ståndpunkttagande till principfrågan».

_ Om jag skulle vända på frågan och ställa den till utskottets första avdelning,
skulle den lyda: vad skall egentligen vara av avgörande betydelse för
riksdagen alt ta hänsyn till i ett förslag, som framlägges? Jag tycker att bara
de frågor, som jag här har plockat fram — det finns många flera detaljer —

Nr 33.

Onsdagen den 6 december 1944.

Äng. inrättande av försvarets forskning sanstalt. (Forts.)
ur propositionen, som man, kan fästa sig vid och som kunna göra att man blir
tveksam inför avgörandet, böra vara tillräckliga.

Men sedan kommer jag till en intressant sak, som utskottet anför på s. 26,
där det liksom lägger in en liten Brasklapp, nämligen då utskottet säger: »Då
utskottet tillstyrker inrättandet av den föreslagna anstalten vill utskottet samtidigt
uttala sin förväntan, att åt densamma icke gives en alltför vidlyftig
och omfattande organisation. Det synes utskottet alltså angeläget, att ali återhållsamhet
iakttages vid anstaltens utbyggande. Redan det förhållandet att
anstalten skulle till huvudsaklig uppgift hava att samordna och leda forskningsupppgifterna
talar för att anstalten bör kunna hållas inom ganska snäva
gränser.»

Ja, det är fortfarande en lekman, som talar, men jag måste fråga mig: tänker
man verkligen utvinna någonting, när det gäller forskning på det vetenskapliga
området, örn man skall vara småsnål? Mitt lilla sunda förnuft säger
mig, att skall man vinna något på detta område, får man vara beredd att
anslå pengar och säkerligen också mycket pengar. Örn man vill utvinna något,
duger det icke att säga: »Ni får visserligen forska, men ni skall spara och
vara snåla och se efter att ni inte gör någonting i onödan!» Jag tror att detta
går tämligen illa ihop, och jag vill säga, att det sist citerade yttrandet från
utskottets utlåtande ytterligare vittnar örn att frågan icke är mogen för avgörande.

Nu kommer jag slutligen — och jag skall fatta mig kort — herr talman,
till vad försvarsministern dessutom säger, och detta framgår också av utskottets
utlåtande, nämligen att det är angeläget, att riksdagen fattar beslut i
denna fråga för att försvarsmakten och försvarsledningen skall beredas möjlighet
att till sig i fortsättningen knyta de forskare, som under de närmast
gångna åren ha haft forskningsuppgifter för försvaret sig ålagda, och det är
naturligtvis •—• jag vill inte säga annat — ett skäl, som är i viss mån bärande.
Men jag säger mig också, att örn dessa forskare nu inte skulle på ett par tre
år få arbete inom försvarsväsendet, så finns det, skulle jag tro, så betydande
uppgifter för dem på det fredliga området, att deras arbete där rent nationalekonomiskt
sett vore till verklig nytta för landet i dess helhet. Jag skulle tro
att nämnda forskare, även örn de få en fredlig uppgift som den väsentligaste
de hade att syssla med, skulle göra god nytta för nationen.

Det är dessa skäl, herr talman, som göra, att jag framhärdar i min uppfattning,
och jag ber sålunda att få yrka bifall till den reservation, som jag
och herr Åkerström ha fogat till utskottets utlåtande. Men därtill kommer,
kanske som en mera personlig uppfattning, en tro och en förhoppning, att, när
detta krig äntligen är slut, vårt land måhända med milt våld också skall
tvingas att göra en väsentlig insats för att freden och icke kriget skall bli den
normala umgängesformen människorna emellan. Det är kanske en känslosak,
herr talman, och man borde väl närmast i denna försumlig be örn överseende
för att man har en sådan belastning, men jag kan inte underlåta att nämna den
saken. Jag betraktar detta såsom en så allvarlig fråga, att jag i den inte kunnat
gå ifrån vare sig min övertygelse eller min känsla, och jag yrkar sålunda
bifall till den reservation som jag och herr Åkerström ha avgivit.

I detta anförande instämde herrar Källman, Fahlander, Anders Andersson,
Birger Andersson, Linderot, Einar Persson, Söderkvist, Hage, Jones Erik Andersson
och Leander.

Herr Lindström: Herr talman! Man har under den senaste tiden i riksdagen
kunnat lägga märke till en stegrad benägenhet att när det gäller försvars -

Onsdagen den 6 december 1944.

Nr 33.

Äng. inrättande av försvarets forskningsanstalt. (Forts.)
frågan dra växlar på en framtid, om vilken, man intet vet. Synnerligen typiskt
för denna benägenhet var det anförande, som kammaren^ nyss lyssnade till.
Man märkte i början av sommaren, när vi diskuterade frågan örn en effektivare
organisation av civilförsvaret, att denna tendens framträdde, och vi ha
den framför oss här i dag.

Den ärade talaren på bohuslänsbänken inskärpte med mycken emfas, att
när detta krig är slut, så finns det stora sannolikheter för att människorna
skola ordna det så, att vi slippa nya prövningar av denna fruktansvärda art.
Yi skola hoppas det, och säkerligen instämma alla kammarens ledamöter i den
förhoppningen. Men ingen kan säga här i dag, huruvida denna förhoppning
skall komma att infrias. Vi hyste precis samma förhoppning efter det förra
världskriget. Örn det är någonting, som har grusats, så är det denna ljusa tro
på en fredlig framtid, på en garanterad mellanfolklig rätt, som vi då hyste.
Vi ha alltså vunnit en erfarenhet, som är bitter. Men den är också klar. Jag
tror att det är säkrast, när vi bedöma dessa frågor, att vi hålla oss till det vi
veta, det som hör till allas var erfarenhet, och inte försöka att lösa spörsmålen
med hänsyn till det vi alla längta efter och drömma örn.

Herr Karlsson i Munkedal framhöll ivrigt i sitt anförande, att det framför
allt vore fråga örn ett uppskov under den närma-ste tiden, krigets slutskede,
varunder det icke skulle vara lämpligt att ta ett sådant här avgörande.

Ja, herr talman, örn vi nu lyssnade till vad herr Karlsson i Munkedal tror
örn framtiden och beslöte uppskov, tror herr talmannen då att herr Karlsson
skulle örn ett eller två eller tre år bli en positiv och entusiastisk anhängare av
en försvarets forskningsanstalt, även örn behovet av densamma klart skulle
bekräftas? Jag tror det icke. Det framgick alltför tydligt av herr Karlssons
anförande, att han med uppskov menade precis vad han skrivit i sin reservation:
avslag — men inte bara för ögonblicket, utan även för framtiden.

Herr Paulis ståndpunkt var en helt annan. Han är övertygad örn att- denna
anstalt behövs, men han hyser tvivel, om den organisation, Kungl. Majit och
utskottet ha föreslagit, är den bästa och lämpligaste. Det finns alltså en klar
skillnad mellan de båda reservanter som härvidlag ha yttrat sig.

Att det finns behov av en sådan forskningsanstalt, är klarlagt. Det är klallågt
redan därigenom, herr talman, att sådan här forskning har förekommit
ganska länge. Genom 1936 års försvarsordning inrättades försvarets kemiska
anstalt, och det har också bedrivits forskningar inom institutioner på andra
håll. Vad det nu är fråga örn, det är att åstadkomma en samordning, en räflonalisering
av denna forskning. Det skulle vara underligt, om vi, som sträva efter
effektivisering på alla möjliga samhällsområden, skulle stoppa just här, örn
vi nu skulle hesitera för att plocka ihop de fragment, som ligga spridda pa
olika ställen, till en bättre och effektivare enhet. Jag tror inte att kammaren
vid närmare eftertanke kommer att tveka pa den punkten.

Nu påvisar herr Karlsson i Munkedal, att den centralisering, som det nu är
fråga örn, också kommer att innebära en viss kostnadsökning, Ja, det är riktigt,
men även under förutsättning att vi behålla det nuvarande systemet måste
man räkna med att denna forskning ändå skall utvecklas och utvidgas, därför
att detta är en ren nödvändighet, och då följer även med det bestående systemet
nästan automatiskt en kostnadsstegring. Jag tror att vi fia större möjligheter
att hålla tillbaka kostnaderna, örn vi lia en organisation, som vi klart
och snabbt kunna överblicka.

Herr Karlsson har framdragit några sakfrågor, som göra honom betänksam
mot ett avgörande i dag. Man föreställer sig, att man nu från Kungl. Maj:ts
och utskottets sida strävar efter att åstadkomma ett slags isolering av det
militära forskningsarbetet. Det förhåller sig tvärtom så, att i Kungl. Maj:ts

Nr 33.

Onsdagen den 6 december 1944.

Äng. inrättande av försvarets forskningsanstalt. (Forts.)
framställning till riksdagen poängteras behovet av kontakt med övriga forskningsområden.

I detta sammanhang vill jag peka på en sak, som kan vara ganska viktig.
Det har under diskussionen örn denna fråga från några håll framförts den synpunkten,
att man skulle kunna nå goda resultat genom ett mera obundet arbete
av intresserade forskare på olika områden. Ja, vi ha talat om den saken också
i statsutskottets första avdelning, och vi ha fått underrättelse om att före
detta krig prövades, örn man skulle kunna påräkna stadigt civilt intresse
för militär forskning, och man fick den, erfarenheten, att det inte gick.
klan behöver en stomme, en central organisation, som inriktar och inspirerar
det hela.

Herr Karlsson talade också örn den oklarhet som ännu föreligger i byggnadsfrågorna.
Han påpekade, att det från början fanns fem alternativ. Tre ha
redan mönstrats ut och tva återstå: ett som gar ut på att en mindre del av
anstalten skulle förläggas i närheten av de militära förvaltningsbyggnaderna
på Ladugårdsgärde och huvuddelen ute vid Lilla Ursvik och ett som går ut
på att alltsammans skulle, förläggas till en gemensam anstalt ute vid Lilla
Ursvik. För min del tror jag att detta senare innebär den bästa och rationellaste
lösningen, och jag har förstått utskottsutlåtandet på det sättet, att utskottet
önskar peka på en sådan enhetlig’ lösning av problemet.

När herr Karlsson nu argumenterar för uppskov, bortser han från en
mycket viktig punkt. Om denna militära forskning skall bli av det värde,
som man önskar, så måste man också garantera, att man får dugliga och
lämpliga forskare. Det kan man icke lia utsikt att få, om man har''en så lös
organisation som för närvarande och örn man hänskjuter frågan örn anstalten
till en oviss framtid. Örn man skall fa det folk man vill lia och som man
behöver,, är det synnerligen angeläget, att man får ett principbeslut så snart
som möjligt.

. Vad beträffar herr Paulis mening, så går den ut på att man skulle söka
sig fram till en annan organisation i fråga om toppen av anstalten än den
som här är föreslagen. I den motion, som är väckt i andra kammaren av herr
von Friesen, föreslås, att man skall till administrativ ledare för anstalten sätta
en chef, som icke själv är .forskare, en milita,r, och dessutom skulle man göra
vissa andra förändringar i den av Kungl. Maj:t föreslagna organisationen.
Utskottet, i varje fall dess första avdelning, har noga prövat denna sak, och
det torde framgå av utskottsutlåtandet. att det är mycket sällan som en enskild
motionär får sina synpunkter så noga genomdiskuterade och belysta, som
fallet är med herr von Frie,sens motion i det föreliggande ärendet. Men denna
belysning, alla dessa resonemang om olika möjligheter peka utan tvekan på
att den organisation, som Kungl. Maj:t har ansett lämplig, också är den bästa.
Här förutsättes nu att chefen skall vara en man med hög naturvetenskaplig
bildning, en man alitsa som kan lia kontakt med det forskningsarbete som
skall utföras. Det är självklart att detta är en mycket viktig punkt i det
hela. Arbetsledaren bör ha kunskaper nog och förmåga att förstå de arbeten
som bedrivas. Han skall kunna resonera med sina olika forskare örn arbetet,
och han skall någorlunda kunna följa dess gång. Det är naturligtvis inte meningen
att man skall få ett sådant geni, en sådan övermänniska, att han kan
följa forskningsverksamheten vid anstalten i alla dess detaljer och specialiteter
— herr Pauli karikerade förslaget på den punkten. Nej, man skall lia
en man, som kan ha en allmän överblick, som kan bedöma frågor av den vetenskapliga
art, som komma upp i detta sammanhang. Vi ha inom utskottet resonerat
med experter fran civila och även statliga företag örn denna fråga, och
det har betygats från mycket auktoritativt håll, att just detta, att ledaren

Onsdagen den 6 december 1944.

Nr 33.

Anrj. inrättande av försvarets forskningsanstalt. (Forts.)
för ett arbete baft möjlighet att bedöma arbetet, även örn han icke kunnat
tränga in i varje detalj, har varit av en utomordentligt stor betydelse.

Även i ett annat avseende tillgriper herr Pauli karikatyrer. Han framställer
denne chef med naturvetenskaplig bildning som ett slags blivande diktator,
som skall kunna på en nyck gå och bestämma, när ett forskningsarbete skall
avbrytas, och han påvisar genom exempel från naturvetenskapliga forskningsområden,
att sådana uppgifter kunna taga en mycket lang tid att fullfölja.
Man får möta många besvikelser; man ser ofta det hela i ett förtvivlans ljus.
Ja, så är forskningen beskaffad, och det är självklart, att var och en mäste
ta hänsyn därtill även på detta område, men örn någon skall kunna taga sådana
hänsyn, så är det väl en man som själv Ilar någon erfarenhet av och en större
kunskap örn hur det vetenskapliga forskningsarbetet på dessa områden Hilgar
och vilka allmänna förutsättningar det har. Jag tror således, att herr Paulis
argument är mycket svagt, och att allting talar för det förslag som utskottets

majoritet här har samlat sig omkring. . .

jag skall endast tillägga en sak. När man läser igenom den kungl, propositionen
och jämför vad som har föreslagits i förberedande utredningar nied
Kungl. Maj:ts förslag, får man en mycket klar uppfattning örn att statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet har strävat efter att åstadkomma en
lämplig begränsning av det hela. Han har inte velat låta det svälla ut i oändlighet,
utan han har velat draga upp sådana linjer, att man skan kunna behärska
utvecklingen och ha garanti för att det icke skall bil någon allt tor
mastodontisk organisation. Jag tror att nian bör vara statsrådet tacksam
för detta, och att utskottet är det, framgår ju därav, att utskottet mycket
energiskt har understrukit statsrådets synpunkter i dessa avseenden.

Herr talman! Vid mitt deltagande i detta ärendes förberedande behandling
har jag allt mer kommit till den övertygelsen, att här föreligger ett förslag,
som är mycket lämpligt, och därför vill jag, herr talman, hemställa om bitall
till utskottets yrkande.

I herr Lindströms yttrande instämde herr förste vice talmannen samt herrar
Johan Bernhard Johansson, Heiding, Karl Johan Olsson, Andren, Oscar Olsson,
Boman, Holmström och Heuman.

Herr Undén: Herr talman! Alla äro vi ense om att den vetenskapliga
tekniska forskningen har spelat en utomordentlig roll under det nu pågående
kriget. Jag behöver bara nämna två allbekanta exempel. Det ena gäller de
magnetiska minorna. Det ansågs till en början, att handelsfartygen vörö sa
gott som värnlösa emot dessa minor, men det dröjde inte sa länge, förrän man
på allierat håll, i England, genom teknisk-vetenskaplig forskning hade skapat
försvarsmedel, som göra dessa minor relativt ofarliga. Det andra, ännu mer
slående exemplet var ju, hur den fruktansvärda ubåtsfaran kunde avvärjas
genom den teknisk-vetenskapliga forskningens upptäckt av metoder att lokalisera
ubåtarna, som gjorde att ubåtskriget misslyckades sa grundligt som

har skett under detta krig. „

När nu motionärerna, som här i kammaren yrkat avslag pa propositionen,
ställa detta yrkande, så är det, såsom herr Karlsson själv nyss antydde i hög
grad av känslomässiga skäl. Han finner det motbjudande att överhuvud tage
inrikta vetenskaplig forskning på förstörelsemedel, såsom han uttryckte det.
Man kan ju tillägga, att det är icke enbart eller ens i främsta rummet pa förstörelsemedel,
som denna forskning är inriktad, ulan väl så mycket på lörsvarsmedel
mot förstörelsemedel. Men örn man nu en gång räknar med att fortfarande
lia ett militärt försvar och att ha ett försvar av sådana dimensioner

Nr 83.

Onsdagen den 6 december 1944.

Äng. inrättande av försvarets forskningsanstalt. (Forts.)
som vi här ha kalkylerat med, då vi gjort en femårsplan, som innefattar en
arsutgift på, örn jag inte missminner mig, 765 miljoner kronor, örn man har
en så oerhörd försvarsbudget, då är det väl ändå det rimligaste av allt, att
man här inrymmer plats för teknisk-vetenskaplig forskning. Detta innebär
ju icke mer än att vi, lat oss säga för hela denna anstalt för vetenskaplig
forskning investera ett kapitalvärde isom ungefär motsvarar värdet av en undervattensbåt.

Anstalten skulle ju i två avseenden vara av utomordentlig betydelse. Dels
betyder, av alla erfarenheter att döma, en sådan systematisk vetenskaplig
forskning ofantligt mycket mera för försvarets effektivitet än en mycket,
mycket dyrbarare militär enhet av något slag i försvarsorganisationen. Det
vöre därför enligt min mening mycket mera befogat, att motionärerna riktade
sig mot någon annan del av försvarsväsendet än att just vilja stryka ett
streck över denna tekniska forskning, som är av så alldeles speciell betydelse.

Den andra uppgiften, som denna tekniska forskningsanstalt skulle ha, är ju
att underlätta för staten att vid beställningar hos enskilda leverantörer av
krigsmateriel kunna intaga en mera självständig ställning, kunna granska
och sovra erbjudna konstruktioner, kunna själv ge anvisningar, på vilka vägar
man vill ha ett visst vapen utvecklat, och icke minst kunna bedöma hållbarheten
och dyrheten i de erbjudna konstruktionerna. Jag menar alltså, att
en sadan teknisk forskningsinstitution kan komma med uppslag, som förbilliga
leveranserna. Staten skulle med en sådan anstalt icke befinna sig i samma
beroende av de enskilda krigsmaterielleverantörerna och deras forskningslaboratorier,
som örn en sådan här anstalt saknas. Det är alltså även ur den
synpunkten en möjlighet till besparing av stora mått, som föreligger. Anstalten
skulle ställa staten i en mycket gynnsammare ställning gent emot det
enskilda näringslivet, som sysslar med produktion för försvarsväsendet än
som eljest skulle vara fallet.

Då herr Pauli här förordade uppskov med hela frågan, framställde han en
viss kritik mot några punkter i förslaget. Jag instämmer med honom i den
skepsis han gav uttryck åt, när det gäller överdirektörsbefattningen i detta
verk. Jag. vet, att de vetenskapsmän i utredningsnämnden, som ha gått på en
annan linje, ha varit rädda för att de särskilt högt kvalificerade vetenskapsmän,
som skulle stå som ledare för olika avdelningar, skulle bli allt för beroende
av en chef, som ansåge sig ha kompetens att ingripa i deras forskningsverksamhet.
Men jag kan omöjligt tro att ett uppskov med denna fråga skulle
föranleda försvarsministern till en annan uppfattning. Örn han nu efter noggrant
studium av spörsmålet har kommit till det resultatet, att, det är riktigare
att ha en vetenskapsman till överdirektör, lär han väl inte ändra ståndpunkt,
örn frågan skjutas fram något år, och jag förmodar att inte heller
statsutskottet ändrar ståndpunkt i frågan under en sådan tid. Allt material,
som behövs för att överväga denna fråga, finns ju redan, så att det kan inte''
gärna vara skäl till uppskov av den anledningen.

Det andra uppskovsskälet — och det har framförts av bägge reservantgrupperna
— är att man skulle vänta att ''bedöma denna fråga” tills vi komma
i mera lugna, och normala tider. Jag har mycket svårt att förstå att en
sadan här fråga inte kan övervägas lika väl i år som örn två eller tre eller
fem år. Hur det, än kommer att gestaltas med internationella säkerhetsorganisationer
och restriktioner i de olika ländernas militära budgeter, deras försvarsväsen
och dylikt, lär det väl aldrig inom närmast överskådlig framtid
komma att förhålla sig sa, att vi inte skulle ha behov av och rätt till att anställa
personer, som ägna sig åt tekniskt forskningsarbete för att fullända de
möjligheter vi ha att försvara oss. Det förefaller mig att detta skäl — att man

Onsdagen den 6 december 1944.

Nr 33.

Ang. inrättande av försvarets forskningsanstalt. (Forts.)
skulle skjuta på saken, tills lugnare förhållanden inträda — vilar på en, mycket
oklar känslostämning. Vi kunna precis lika bra bedöma denna sak nu som
örn några år.

Orsaken till att denna fråga -lagts fram redan nu vid höstriksdagen förmodar
jag vara, att det verkligen är svårt att fortsätta med den improvisation,
som man i hög grad fått reda sig med under kriget. Det är ju så, att under
krigets tryck äro vetenskapsmännen vid universitet och högskolor fullt villiga
att ställa åt sidan sina vanliga forskningsuppgifter för att åtaga sig sådana
här för landet särskilt angelägna försvarsuppgifter, i den mån dessa
hero på deras vetenskapliga arbete. De äro alltså villiga att ägna mycket av
sin tid åt problem, som de annars inte skulle drömma om att sysselsätta sig
med, och likaså har en del personer tagit anställning i de befintliga institutionernas
tjänst för att under kriget ägna sig åt detta arbete, men man kan inte
begära att de skola fortsätta därmed i åratal framåt. De vetenskapsmän, som
nu befinna sig vid dessa institutioner, ha sina ordinarie anställningar, och
där vänta dem andra uppgifter, som både intressera dem mera och te sig för
dem viktigare med hänsyn till deras normala verksamhet. De vilja slippa dessa
militära forskningsuppgifter, och man kan inte begära att de skola fortsätta
med dem, när kriget går in i sitt slutskede. De vetenskapsmän, som varit direkt
anställda i tjänst hos försvaret, vilja också ha litet mera fasta framtidsmöjligheter,
annars ge de sig därifrån, och så förlorar man just de personer,
som under åratal specialiserat sig på dessa frågor. Jag tror alltså för min
del, att det är synnerligen angeläget, att denna fråga så snart som möjligt
kommer till ett avgörande.

Jag vill tillägga att jag för min del tror att förslaget är tilltaget i snävaste
laget. Med hänsyn till den stora militära budgeten här i landet hade det
varit motiverat att ha en större personal än försvarsministern här föreslagit,
men jag skall naturligtvis inte i den punkten göra något yrkande.

Häri instämde herrar Sjödahl, Sandegård och Wagnsson.

Herr statsrådet Sköld: Herr talman! Efter herr Undéns tal har jag för
min del inte mycket nya synpunkter att framlägga, men några ord vill jag
ändå yttra.

Motionärernas ståndpunkt kan ju endast motiveras från den uppfattningen,
att Sverige icke längre skall ha ett militärt försvar. Tar man en annan ståndpunkt,
så blir ju deras resonemang fullständigt ohållbart. Jag tror inte att
det är många som i dag dela motionärernas uppfattning, och därför skall jag
icke diskutera den frågan.

Men örn man skall ha ett militärt försvar, så måste man ha en militärteknisk
forskning, ty örn vi inte ha det, komma vi alltid att vara efter i utvecklingen.
Vi komma att ha ålderdomligare vapen än andra, därför att vi aldrig
hinna att få nyheterna, förr än vi få vetskap örn att andra ha skaffat dem.

Låt mig ta ett exempel. Som alla känna till har under detta krig utexperimenterats
eller kommit till användning någonting som vi här i Sverige kalla
radioeko — engelsmännen kalla det radio location. Genom denna metod kan
man med hjälp av ultrakorta vågor upptäcka föremål, särskilt av metall, på
mycket långa avstånd. Man kan t, ex. upptäcka ett flygplan på åtminstone
25 svenska mils avstånd. Man kan bestämma flygplanets kurs och följa dess
färd genom luften, och var och en förstår, vilket ofantligt framsteg för försvaret
mot fientliga flygplan en sådan uppfinning innebär. Men denna metod
användes också såsom eldledning vid strid till sjöss. Ett fartyg som har
radioeko kan skjuta i mörker, ty radioekot anger avstånd och riktning- exakt.

Nr 33.

Onsdagen den 6 december 1944.

Äng. inrättande av försvarets forskningsanstalt. (Forts.)

Man kan använda denna metod för att skjuta på flygplan i luften; den ger
luftvärnet en oerhört mycket större träffsäkerhet både dag och natt. Man har
vidare kommit så långt att man kan fälla bomber ovanför molnen med stor
träffsäkerhet, utan att man ser marken, därför att de ultrakorta strålarnas
återstudsning från marken ger en grov karta, som dock är tillräckligt tydlig
för att tala örn för flygaren var han befinner sig över marken.

Vi ha nu i vissa avseenden kommit fram till användning av denna metod
även i vår försvarsmakt, men inte förrän nu, under det att de krigförande lia
utnyttjat den praktiskt taget under hela kriget.

Hur har denna metod upptäckts? Jag har för min del sett uppgivas, ehuru
jag ju inte vill garantera att det är alldeles riktigt, att en forskare inom den
amerikanska marinen gjorde denna upptäckt vid slutet av förra världskriget
på en av Förenta staternas marina forskningsanstalter, och därefter började
Förenta staterna redan vid tiden omkring 1920 att experimentera fram detta
hjälpmedel för sitt försvarsväsen. Ingen annan makt kände till det. I mitten
av 1920-talet publicerades emellertid några vetenskapliga rön; man hade upptäckt
ett joniserat skikt tio mil uppe i luften, ett skikt runt jorden som man
kallade jonisfären, som är positivt elektriskt laddat och som reflekterar korta
radiovågor. Dessa vetenskapliga avhandlingar voro tillräckliga för engelska
och tyska forskare att komma fram till samma upptäckt som den amerikanska
forskaren hade gjort en hel del år tidigare. Denna rent allmänvetenskapliga
upptäckt ledde sålunda till .skapandet av en ny och värdefull metod för försvarsändamål.
Och varför? Jo, därför att det i England och Tyskland fanns
vetenskapliga forskare, som voro inställda på att tänka militärt och som hade
till uppgift att tillämpa forskningens rön på försvarsväsendets område. Varför
gjorde inte vi detsamma? Avhandlingarna örn dessa jonisfärens fenomen
funnos ju i Sverige också och de lästes av svenska forskare. Varför drog man
inte samma slutsatser här? Naturligtvis därför att det inte fanns några forskare
på detta område, som hade till uppgift att undersöka huruvida detta vetenskapliga
rön kunde användas för militärt ändamål. Vi kunna aldrig hålla
oss ens något så när i nivå med den militär-tekniska utvecklingen örn vi icke
här i Sverige ha några stycken forskare, representerande skilda vetenskapsområden,
som ha till uppgift att se efter på vad sätt vetenskapliga rön kunna
användas för försvarets effektivisering.

Därför kommer jag till den slutsatsen, att utan en militär-teknisk forskning
kunna vi aldrig hålla oss i nivå med vad andra länder prestera. Ty sådana
rön som det exempel jag här gav tala andra makter icke örn att de ha gjort.
Det tillhör området för deras militära överraskningar.

Varför vi böra besluta örn denna forskningsanstalt nu har herr Undén redan
så utförligt belyst, att jag inte behöver fördjupa mig längre i den saken. Jag
vill bara tillägga ett faktum. I verkligheten är det så att jag denna höst icke
har kunnat hålla personal samlad kring de teletekniska uppgifterna. Den
verksamhet, som har bedrivits flera år på detta område, är i höst oerhört förminskad,
därför att det helt enkelt inte går att få folk till. denna verksamhet
— de söka sig ut till andra områden, emedan deras ställning här inte på något
sätt är tryggad. Det vore ett oerhört slöseri ifall de personer, som vi under
krigsåren lia fostrat på dessa områden, nu skulle skingras och gå över till andra
verksamhetsfält. Hela den erfarenhet som de ha samlat blir då praktiskt
taget till ingen nytta.

Till sist några ord örn överdirektören och hans befogenheter. Jag har funderat
mycket över detta problem. För att få en riktig uppfattning av det bör
man observera en väsentlig sak, den nämligen att det icke är meningen att den
militärtekniska forskningsanstalten skall taga hand örn alla vetenskapliga

Onsdagen den 6 december 1944.

Nr 33.

Ang. inrättande av försvarets forskningsanstalt. (Forts.)
problem, som tangera det militära. Den skall inte taga hand om andra problem
än sådana, som inga andra vetenskapliga eller tekniska institutioner äro lämpligare
att taga hand örn. Alltså böra vi räkna med att sådana problem som äro
av mera allmän och principiell natur icke skola ligga hos denna anstalt. Sådana
problem skola uppdragas åt universitetens och högskolornas professorer och
deras institutioner. Konstruktionsarbeten skola icke ligga hos anstalten, utan
hos industrierna, hos försvarsväsendets fabriker eller andra tekniska inrättningar.
Sålunda komma på denna anstalt förnämligast vetenskapliga uppgifter av
en alldeles speciell militär natur, där man sätter sig ett visst mål före. Man
försöker alltså komma fram till en viss anordning, och kan man inte komma
fram till målet så får man släppa arbetet och inte fortsätta med det.

Det är klart att det alltid är viktigt att tillgodose forskarens frihet i arbetet
på att lösa föreliggande problem. Detta krav har jag också för min del varit
inställd på att i största möjliga utsträckning tillmötesgå. Men när det gäller
en forskningsuppgift är det inte tillräckligt att bara sysselsätta en vetenskapsman
— han kan ju inte göra allting själv. Han niåste ha arbetshjälp, han måste
ha sakkunnig hjälp från vetenskapliga gränsområden, som han inte själv behärskar,
han måste ha laboratorie- och andra resurser till sitt förfogande.
Alltsammans detta kostar pengar. Och någon måste ju bestämma, hur mycket
pengar som skall läggas ut på den ena uppgiften och på den andra. Tänker
man praktiskt på denna fråga, inser man ju, att till slut ett sådant avgörande
i varje enskilt fall måste träffas. Forskaren kommer till överdirektören, eller
örn någon överdirektör inte finns till styrelsen, ty någon styrelse måste det
väl i alla fall finnas, och begär för en forskningsuppgift, som han har fått,
en viss arbetshjälp och vissa resurser. Han får vad han begär, och när han
arbetat någon tid måste han begära mer pengar. Styrelsen måste val då se
efter hur långt han har kommit och vilka möjligheter som kunna föreligga, och
förr eller senare uppkommer ju en situation då styrelsen — eller överdirektören,
örn det blir en sådan — mäste säga: »Vi kunna inte offra mer pengar
och mer arbetskraft på detta, ty det ser inte ut att bli det resultat som vi ha
väntat oss!» Örn man inte ger forskaren mer pengar, så tvingas han ju att sluta.
Då har jag tyckt, att det är mera renhårigt att säga rent ut, för att det inte
skall uppstå kompetenskonflikter, som bara leda till att samarbetet mellan
de olika instanserna surnar och blir olidligt, och för att man från början skall
veta vad man har att rätta sig efter, att den som svarar för de ekonomiska
resurserna till sist också får ta på sig ansvaret att avgöra, örn ett arbete
skall fortsättas eller icke.

Hur man vrider och vänder på detta problem kommer man aldrig ifrån det.
Att försöka intaga en annan ståndpunkt blir egentligen bara ett försök att
gå vid sidan örn saken. I verkligheten kommer man ändå till samma resultat.
Ingen lösning är idealisk, det veta vi. Men jag tror att det är synnerligen svårt
att här komma till en lösning, som är bättre än den som föreligger i propositionen,
som faktiskt utgör resultatet av överväganden från skilda sidor och
som bygger på slutsatser, vilka äro dragna ur de premisser som de olika
meningsriktningarna ha utgått ifrån. Jag tror därför att propositionens linje
är hållbar. På grund av den erfarenhet, som vi i detta land ha örn motsvarande
forskning under den gångna tiden, tror jag också att det är en lämplig lösning.

Jag rekommenderar kammaren att bifalla utskottets hemställan.

Herr Andersson, Alfred: Herr talman! Jag skall inte bestrida att det föreslagna
forskningsinstitutet i en framtid kan ha en uppgift att fylla. Emellertid
begärde jag ordet, herr talman, för att deklarera att jag ändå inte kan lägga

Nr 33.

Onsdagen den 6 december 1944.

Äng. inrättande av försvarets forskningsanstalt. (Forts.)
min röst för Kungl. Maj:ts och utskottets förslag. Mitt enkla bondförstånd
säger mig, att det enda rätta är att avslå det föreliggande förslaget.

Jag skulle bättre lia förstått örn denna proposition hade lagts fram för riksdagen
1940. Men när vi nu ha kommit i ett läge. då efter allt att döma kriget
snart måste vara slut, tycker jag för min ringa del att det kan vara klokt och
förnuftigt att vila på hanen en liten tid och vänta och se vad de närmaste åren
efter fredsslutet kunna bära i sitt sköte.

Nog tycker jag att världens folk under detta krig borde ha fått känna så
pass mycket av vad krig är, att det knappast borde finnas någon som helst
åtrå ute i världen att skapa fram möjligheter för ett nytt krig. I varje fall
kommer det att dröja ganska länge. När jag läste igenom den kungl, propositionen
och de motioner, som ha väckts i ärendet, ställde jag mig den frågan:
vilken olycka skulle vi åsamka vårt land och vårt försvar örn: vi avslå denna
proposition? Jag kom till det resultatet — man må säga vad man vill, men
det är min personliga inställning — att olyckan måste bli ringa eller ingen.
Jag har nämligen den uppfattningen, att denna institution inte kan göra någon
som helst nytta under nu pågående krig. Varför skall man då forcera fram
frågan, innan freden kommer? Bör man inte vänta och se vad som kommer
att ske där ute? Skulle det visa sig att ett krig i framtiden ändå är att befara,
ja, då ha vi väl möjligheter att inrätta oss för att möta även en sådan utveckling.

Herr statsrådet gav här en del upplysningar örn till vilka resultat man
komtmit redan med nuvarande forskningsmöjligheter. Ja, men det kan väl knappast
vittna om någonting annat än att vi kommit ett gott stycke på väg och
att vi alltså just nu inte skulle vara i behov av en utvidgning av dessa forskningsmöjligheter.
Den summa det här gäller är i och för sig icke avskräckande
stor; vi äro vana vid att bevilja mycket, mycket större summor. Men jag kan
inte hjälpa att jag ändå tycker att denna summa, så liten den än kan synas
vara — det rör sig ju örn fyra ä fem miljoner till att börja med — i detta läge
skulle kunna användas på ett bättre sätt. Jag skulle med glatt hjärta medverka
till att dessa pengar finge användas till de nödlidande i Norge, Finland eller
på andra håll.

Jag tycker, jag kan inte hjälpa det, att det skulle se bättre ut både inåt
och utåt örn vi nu avslå förslaget, låta det ligga och vila så länge och avvakta
vad framtiden kan bära i sitt sköte. Jag ber därför, herr talman, att med
dessa korta ord få instämma med herr Karlsson i Munkedal i hans yrkande
örn avslag på det föreliggande förslaget.

Herr Holmström: Herr talman! Det kan ju inte tjäna något till att ingå
på ett resonemang med anledning av vad den föregående ärade talaren anförde.
Jag är förvånad över att han, liksom också herr Karlsson i Munkedal, inte
uppträdde när det föregående ärendet på föredragningslistan behandlades, nämligen
örn tilläggsanslagen till försvarsdepartementet. Med precis samma resonemang
som de nu fört hade herrarna kunnat stå upp och yrka avslag på det.

Utöver vad herr Lindström och chefen för försvarsdepartementet sagt med
anledning av herr Karlssons i Munkedal anförande vill jag tillägga några få
ord. Det har, som herr statsrådet nyss framhållit, pågått ett intensivt forskningsarbete
pä alla områden inom vårt försvar under kriget, och särskilt _np
under dess slutspurt. Borde det då inte vara nyttigt och nödvändigt att ha tillgång
till folk, som kan samla ihop alla dessa erfarenheter, ordna dem och bygga
vidare på de vunna resultaten? Just nu är det, såvitt jag kan se, en mycket
lämplig tidpunkt att organisera ett sådant arbete.

En enda sak skulle jag vilja framhålla med anledning av herr Paulis resö -

Onsdagen den 6 december 1944.

Nr 33.

Ang. inrättande av försvarets forskningsanstali. (Forts.)
nemang om överdirektörens befogenheter. Herr Lindström yttrade att herr
Pauli gjort en karikatyr av mannen som skall anförtros denna post, och det
var ju precis på pricken. Det ser ut som örn herr Pauli tror, att man skulle
försöka leta ut den mest omöjlige mannen i hela Sverige och placera honom
på denna befattning. Man kan väl i stället förutsätta, att vi ha alla möjligheter
att få tag i en lämplig karl. Jag vill påpeka vad herr Pauli förbisett fastän
jag gjorde honom uppmärksam på det under debatten i utskottet, att det för
denna anstalt skall finnas en styrelse. Och det vore väl märkvärdigt, som jag
också sade i utskottet, örn inte herr Pauli, ifall han kommer med i denna styrelse,
skulle kunna sköta örn att en olämplig karl med diktatorsfasoner föres
till god ordning eller, örn det inte lyckas, tas bort från sin plats, så att det
inom anstalten kan komma till stånd ett kollegialt samarbete.

Till slut, herr talman, bara en reflexion. Sverige är ett land med ett litet
folk. Vi kunna inte sätt upp några miljonarméer. Men vi ha i vårt land en
högtstående vetenskap. På den skola vi i stor utsträckning bygga vårt försvar.
Vi hade i statsutskottets avdelning föredragningar, där vi fångö upplysning
örn bl. a. sådana saker som herr statsrådet nyss gav ett exempel på. Vi fingo
också klart för oss, att det har varit möjligt för ett land att stoppa den mest
vältrimmade krigsmaskin, som någonsin funnits i världen, tack vare just vetenskapliga
uppfinningar och metoder. Det skall vara vår styrka i vårt lilla
Sverige att utnyttja vår vetenskap, så att vi, om vi bli överfallna någon gång,
verkligen kunna ha »hemliga vapen», som det under detta krig talats så
mycket örn — hemliga vapen, som inte bara bestå i tal, utan som kunna sättas
i effektiv funktion.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka bifall till statsutskottets hemställan.

Herr Pauli: Herr talman! Herr Undén har nog i viss mån råkat ut för ett
missförstånd när han trodde att bägge reservantgrupperna voro ense örn att
kräva ett uppskov till lugnare och normalare tider, som det heter. Örn han
fått den uppfattningen, att jag ville framställa ett sådant yrkande, vill jag
härmed korrigera denna. Det enda jag önskar skulle vara ett kortare uppskov
för närmare utredning av t. ex. förläggningsfrågan och byggnadsfrågan, innan
riksdagen gick till ett principbeslut. Dessutom hade jag tänkt mig, vilket
herr Undén inte trodde, att man under ett sådant kortare uppskov, exempelvis
till våren, skulle kunna komma på andra tankar beträffande särskilt den organisatoriska
detalj, som rör överdirektören, i vilken punkt herr Undén dock instämde
i mina tvivel örn lämpligheten av det framlagda förslaget.

Jag har överhuvud taget, vilket jag hoppas att jag klargjorde i mitt första
anförande, inte alls den tämligen nihilistiska uppfattning i denna fråga, som
har kommit fram i vissa anföranden här i kammaren. Jag har tvärtom den
uppfattningen, att om vi skola ha ett försvar, vilket väl alla äro ense örn, är
det alldeles nödvändigt att förse detta försvar även med en vetenskaplig underbyggnad,
så att man på bästa möjliga sätt kan få fram tekniska förbättringar
och även göra egna insatser på det krigstekniska området. De exempel,
som ha framdragits bl. a. av herr Undén, tycker jag äro mycket illustrativa
för detta behov.

Jag slutade mitt förra anförande med att säga, att jag inte ville framställa
något yrkande örn uppskov, men jag ville i varje fall uttala en förhoppning,
därest den organisation kommer till stånd som föreslås i propositionen, att
det ordnas så, att det kan lili ett gott och friktionsfritt samarbete trots den
egendomliga befogenhet, med vilken man vill utrusta överdirektören. Jag har
inte blivit övertygad av vad borr statsrådet yttrade örn nödvändigheten att ge

Första kammarens protokoll 1944. Nr SS. 3

Nr 33.

Onsdagen den 6 december 1944.

Äng. inrättande av försvarets forskningsanstalt. (Forts.)
honom rättighet att avbryta ett visst forskningsarbete, om han finner att det
ser ut som örn det inte skulle ge något resultat. Jag har fortfarande den meningen,
att en sådan ordning inte vore nyttig för samarbetet inom anstalten.
Jag har inte alls, som herrar Lindström och Holmström tillåtit sig påstå, gjort
någon karikatyr av detta förhållande. Jag har helt enkelt påpekat vad propositionen
föreslår i denna del, och jag har uttalat mina tvivel om att della är
ändamålsenligt. Just för att detta forskningsarbete skall bli så väl och ändamålsenligt
skött som möjligt tror jag, att de betrodda forskare, som skok ha
arbetet örn hand, också böra ha största möjliga frihet att röra sig inom området
för sin uppgift. Jag tror inte på talet örn att man kan begränsa dessa uppgifter
på det sätt, som herr statsrådet skisserade, så att man bestämmer att
vid denna anstalt får endast bedrivas specialforskning, målforskning, medan
grundforskningen, som ligger på ett mera allmänt fält, skall lämnas till universiteten.
All vetenskaplig erfarenhet säger oss, att man inte kan draga upp
någon sådan bestämd gräns mellan dessa områden. Men örn herr Holmström håller
sitt välvilliga löfte och insätter min ringhet i den blivande styrelsen, skall
jag göra vad jag kan — jag är också säker på att de ledamöter, av vilka styrelsen
kommer att bestå, skola göra det — för att få det hela att gå så bra och
smärtfritt som möjligt. Fastän jag fortfarande är mycket tvivelsam om möjligheterna
att i vårt land finna en person med de mycket höga och omfattande kvalifikationer,
som skulle krävas av överdirektören, hoppas jag likväl, att man skall
hitta en något så när bra person. Det var därför tvärtom herr Holmström som
gjorde sig skyldig till en grov karikatyr av mitt anförande, när han påstod, att
jag trodde, att man skulle framleta den allra sämste. Jag vill ge herr Holmström
rådet att inte argumentera på det sättet. Skillnaden mellan herr Holmströms
och min ståndpunkt är i själva verket ganska liten. Jag skulle bara
ha önskat, att vissa skönhetsfläckar på propositionen inte hade funnits.

Jag har, herr talman, fortfarande intet yrkande, men det torde ha framgått
av vad jag här sagt, att jag ingalunda önskar avslag på propositionen av
principiella skäl.

Herr Karlsson, Gustaf: Herr talman! Jag vill först vända mig mot herr
Lindström, som gjorde ett försök att rannsaka mitt hjärta och mina njurar.

Herr Lindström uttalade nämligen en mycket bestämd förmodan, att örn
riksdagen nu skulle avslå den föreliggande propositionen, skulle jag ändå inte
efter freden, när frågan foges upp på nytt, vara hågad att medverka till tillkomsten
av en forskningsanstalt för försvaret. Jag vet inte på vilka grunder
herr Lindström bygger detta uttalande. Det är visserligen sant, att jag alltid
har varit kritiskt inställd till de militära anstalterna av skäl som jag här inte
skall ingå på. Så sent som år 1936 var jag övertygad örn att den utvidgning,
som då gjordes, icke var nödvändig. Men åren lia gått och läget har ändrats.
1942 satt jag tillsammans med herr Lindström i försvarsutskottet och gnuggade
de problem, som då förelädes oss. Jag ansåg mig då på sakliga grunder kunna
biträda samtliga de förslag, som Kungl. Maj :t framlade. Detta spelar naturligtvis
ingen roll i detta sammanhang, men jag har tillåtit mig att anförandet
såsom stöd för att jag kanske ändå inte är alldeles obildbar på detta område.

Jag anser fortfarande, att den fråga, som det nu gäller, ligger på ett annat
plan än de föregående försvarsanslagen. Herr Undén förklarade, att det är
nödvändigt med vetenskaplig forskning även på det militära området, ^ och
ansåg att motionärerna och reservanterna i stället borde ha ingripit på någon
annan punkt. För egen del hade jag nog också mina funderingar, särskilt beträffande
en viss punkt. Jag fäste mig emellertid vid denna punkt på grund
av att det här tydligt utsagts, att vi. genom vidtagande av den föreslagna åt -

Onsdagen den 6 december 1944.

Nr 33.

Ang. inrättande av försvarets forskningsanstalt. (Forts.)
gärden icke kunna räkna nied några nämnvärda insatser för höjande av vår
värnkraft i det aktuella läget, vilket ju icke sagts på de andra punkterna.

Min inställning är, att vi lättare kunna avgöra frågan om denna forskningsanstalt,
dess organisation och omfattning, när fredliga förhållanden åter inträtt.
Jag föreställer mig nämligen fortfarande -— ehuru jag ingalunda vill
pasta, att vetenskaplig forskning pa det militära området icke kan vara befogad
— att denna forskning dock måste stå i en viss relation till omfattningen
av vårt övriga försvar under fredsförhållanden; det är ju den saken
som vi tala om här i dag. Därför känner jag mig alltjämt stå på fast mark,
när jag vidhåller mitt yrkande örn avslag på Kungl. Maj :ts proposition trots
allt vad som här anförts.

Herr statsrådet Sköld tillät sig att säga, att motionärernas och reservanternas
uppfattning vöre riktig endast under förutsättning att vt icke ville ha
något försvar alls. Det finns icke en stavelse i vad som här skrivits eller sagts
som ger stöd åt ett sådant påstående. Här gäller det att bedöma ett läge, vilket
vi lättare kunna göra, när vi få se, hur det gestaltar sig efter krigets slut,
och kunna skönja konturerna för den kommande fredsperioden i världen. Det
är detta som är huvudsaken och som gör, att jag, herr talman, vidhåller mitt
avslagsyrkande.

Vart land har — det är känt och vittnat — högtstående vetenskapliga forskare,
men vi måste nog ändå räkna med att vi även på detta område äro en
liten stat i jämförelse med stormakterna ute i världen. Det skulle säkerligen
för övrigt vara ett tveeggat svärd, om vi ginge den linje, som herr Holmström
tydligen rekommenderade, nämligen att militarisera den vetenskapliga forskningen
i vårt land. Den vägen är enligt min mening icke rekommendabel.

Med dessa ord bär jag, herr talman, bara velat ytterligare förklara innebörden
i den reservation, som jag har avgivit, och jag vidhåller, som sagt, mitt
yrkande.

Herr Nordenson: Herr talman! Jag kan i allt väsentligt instämma i vad
som anförts av herrar Lindström och Undén samt herr statsrådet och chefen
för försvarsdepartementet, men jag uppkallades av det yttrande, som här hållits
av herr Pauli.

Herr Pauli var bekymrad för den tilltänkta organisationen med en överdirektör,
som skall leda arbetet inom forskningsanstalten. Han ansåg, att överdirektören
skulle få alltför vidsträckta befogenheter att ingripa i forskningsarbetet,
leda ^och dirigera detsamma, vilket skulle vara en fara för arbetet.
Herr Pauli påpekade, att ett sådant övervakande, när det gäller allmän naturvetenskaplig
forskning, innebär en myeket stor risk, vilket jag ger honom fullständigt
rätt i. _ Han erinrade bl. a. örn makarna Furie och förklarade, att
örn deras forskning hade stått under övervakning, skulle den med hänsyn till
att den ju såg så hopplös ut sannolikt ha blivit inhiberad. Det är ingalunda
uteslutet, att så hade kunnat bli fallet. Herr Pauli trodde, att det vid försvarets
forskningsanstalt också skulle kunna komma i fråga forskning av mer
allmän natur, varvid den av honom påtalade faran skulle föreligga. Jag kan
icke dela hans uppfattning härvidlag. Jag tror nämligen, att det här med
nödvändighet mäste göras en viss gränsdragning och att vi kunna räkna med
att forskning av mer allmän natur, s. k. fri forskning, egentligen icke kommer
att företagas vid denna anstalt. Det måste med nödvändighet bli den mer
begränsade målforskningen som här bedrives, således forskning med ganska
bestämda och konkreta uppgifter och där det gäller att nå ett praktiskt syfte.

Under sådana förhållanden föreligger knappast den risk som herr Pauli här
gjort gällande. En person med omfattande kunskaper och rik erfarenhet av

Nr 33.

Onsdagen den 6 december 1944.

Äng. inrättande av försvarets forskningsanstalt. (Forts.)
forskning kan enligt min mening mycket väl tänkas lia den nödiga kompetensen
att kunna bedöma, örn behandlingen av ett bestämt problem verkligen kan
leda till resultat eller ej. Han skulle säkerligen ha förutsättningar att kunna
ge anvisningar och stöd och även att bedöma möjligheterna att överhuvud taget
komma till ett resultat, utan att han därmed behöver stäcka den enskilde forskarens
intresse och lust att arbeta. En person med stor erfarenhet kan säkerligen
tvärtom verka stimulerande genom att följa forskningen. Det kan naturligtvis
tänkas, att det även här kan uppkomma problem, som äro av mera allmän
karaktär och som kanske kräva en mera speciell sakkunskap och utrustning
av sådan art som inte finns på den planerade institutionen och som pa
grund av stora kostnader inte heller kan anskaffas. Men då anser jag det
ingalunda uteslutet, att en sådan uppgift lämnas till ^någon forskare vid ett
universitet som sysslar just med undersökningar på ifrågavarande område. Det
är ju meningen, att vi här i landet skola söka fa till. stand kontakt melian
forskningsarbetet inom olika institutioner; det sträva vi efter på andra områden
Jag tänker mig, att om det inom det militära skulle uppkomma problem
av mera intrikat beskaffenhet, som den militära forskningsanstalten inte kan
bemästra, lämnar man helt naturligt ut dem till annat håll och försöker ia
dem lösta. Den oro, som herr Pauli här givit uttryck lör, är därför enligt mm
mening icke befogad. Det är alldeles uppenbart, att det kommer att bil svart
att skaffa en lämplig person som kan leda forskningsanstalten, men jag tror
ingalunda, att denna svårighet är så stor, att vi för den skull behova vaja tor
den tilltänkta organisationen. , . ,. , , ,..n

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen jemlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner, först pa bifall till vad utskottet
i det nu föredragna utlåtandet hemställt samt vidare pa antagande av
det förslag, som innefattades i den av herr Gustaf Karlsson och herr Akerström
vid utlåtandet avgivna reservationen;, och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Karlsson. Gustaf, begärde votering, i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstnmgsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 242, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den av herr Gustaf Karlsson
och herr Åkerström vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina nlatser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, sorn ville rösta .lör japropositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för ja
propositionen. _ ___

Vid förnyad föredragning av statsutskottets utlåtande nr 243, i anledning
av Kungl Maj:ts framställning om bemyndigande att överskrida det a allmän
förskottsstat T uppförda anslaget till Bidrag till internationellt återuppbyggnadsarbete,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Onsdagen den 6 december 1944.

Nr 33.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 71, i anledning av delsen?, ändring
Kungl. Maj:ts proposition nied förslag till förordning angående ändrad ly-''förordningen
delse av 20 § 1—3 mom. förordningen den 15 juni 1934 (nr 264) örn erkända
arbetslöshetskassor, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. kassor m. m.

Genom en den 10 november 1944 dagtecknad proposition, nr 301, vilken
hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade Kungl.

Maj :t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) förordning angående ändrad lydelse av 20 § 1—3 mom. förordningen
den 15 juni 1934 (nr 264) örn erkända arbetslöshetskassor,

2) förordning angående beloppet av barntillägg och hustrutillägg enligt
förordningen örn erkända arbetslöshetskassor samt

3) förordning örn kristillägg å daghjälp från erkända arbetslöshetskassor.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft tre i
anledning av densamma väckta motioner, nämligen de likalydande motionerna
nr 361 i första kammaren av herr Arrhén och nr 565 i andra kammaren av
herr Hagård samt motionen nr 564 i andra kammaren av herr Lindberg.

I de båda förstnämnda motionerna hade hemställts, att riksdagen med avslag
å propositionen måtte

antingen besluta nya grunder för statsbidrag till de erkända arbetslöshetskassorna
i syfte att bereda dessa möjlighet att inom försäkringens ram lämna
de försäkrade bättre och i stort sett med propositionens förslag överensstämmande
förmåner, därvid vederbörande utskott borde utarbeta och för riksdagen
framlägga förslag i överensstämmelse med de riktlinjer, som angivits
i motionerna,

eller -— därest det icke läte sig göra att på nu föreliggande utredning utarbeta
och för denna riksdag framlägga förslag i nyssberörda hänseende —-i skrivelse till Kungl. Majit hemställa örn skyndsam utredning med förslag
till ändrade grunder för statsbidrag till de erkända arbetslöshetskassorna så
att dessas medlemmar på försäkringsteknisk väg kunde beredas det ökade
ekonomiska skydd, som propositionen avsåge, samt att därvid de i motionerna
angivna synpunkterna måtte vinna beaktande.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

A. att riksdagen med förklarande, att de genom propositionen framlagda
förslagen icke kunnat av riksdagen i oförändrat skick antagas, måtte för sin
del antaga tre under punkten införda, med 1—3 betecknade förslag till förordningar
i nu ifrågavarande ämnen;

B. att motionerna I: 361 och II: 565 icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd; samt

C. att motionen II: 564 måtte anses besvarad genom vad utskottet under
A. anfört.

De av utskottet förordade ändringarna i Kungl. Maj:ts förordningsförslag
avsåge allenast tidpunkten för förordningarnas ikraftträdande.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation hade herrar Wistrand, Hagman
och Hagård inom utskottet yrkat bifall till motionerna 1:361 och 11:565.

Herr von Heland: Herr talman! Att jag begär ordet före såväl motionärer
som utskottets representanter beror på att jag haft förmånen att sitta i den
delegation inom efterkrigsplaneringskommissioncn, som mycket ingående

Nr 33.

Onsdagen den 6 december .1944

Äng. ändring i förordningen om erkända arbetslöshetskassor m. m. (Forts.)
behandlat dessa frågor, varför jag omedelbart skulle vilja framhålla ett par
synpunkter.

Orsaken till att de flesta inom planeringskommissionen gingo med på det
förslag, som propositionen omfattar, var säkerligen att de statliga kontantunderstöden
genom höjningarna åren 1942 och 1944 i ett stort antal fall kommit
att ligga över de understöd, som arbetslöshetskassorna erbjuda. Det måste
nämligen anses felaktigt, att en försäkrad skall åtnjuta lägre förmåner än en
oförsäkrad som sluppit premiebetalning. Jag kommer därför för min del att
stödja utskottets förslag, till vilket jag för övrigt yrkar bifall, eftersom jag är
den förste talaren.

Emellertid skulle jag vilja påpeka tre synpunkter. En av dem har redan
debatterats i utskottets utlåtande. Det bör uppmärksammas, att i och med de
ökade understöd, som nu lämnas, förändras hjälpens natur: dels okas arbetsbidragsprocenteu
för hustru och barntillägget, dels bekostas kristillägget helt
av staten. Härigenom minskas ju det försäkringsmässiga, och arbetslöshetskassornas
hjälp får mera statlig understödskaraktär. Jag är emellertid till
freds med vad utskottet skriver på den punkten i sitt utlåtande.

Under 1930-talet gällde den principen, att kontantunderstödet icke fick
vara högre än lägsta grovarbetarlönen på orten, varvid reservarbetarlönen i
regel blev normgivande. Då år 1940 reservarbetena praktiskt taget upphörde
och ersattes med beredskapsarbeten, övergick man 1941 att reglera kontantunderstödens
belopp med hänsyn till levnadskostnaderna. Sedermera har detta
understöd höjts såväl år 1942 som 1944. Det torde kanske bli nödvändigt att
ånyo pröva, huruvida det kan vara riktigt, att arbetslösa kunna erhålla högre
kontantunderstöd av staten än den lön, som utgår till de sämst avlönade i samhället.
Nu har riksdagen emellertid vid flera tillfällen under de sista åren
framhållit — senast i samband med sina penningpolitiska uttalanden — att
de sämst avlönade i samhället skola få en rättvisare inkomststandard, och man
har särskilt åt jordbrukets arbetskraft utlovat en förbättring åtminstone upp
till samma nivå som grovarbetarlönen på landsbygden. Jag litar på att riksdagen
håller sina löften och har därför för dagen endast velat fästa uppmärksamheten
på detta förhållande.

Den tredje synpunkten, som jag skulle vilja framhålla, gäller det anmärkningsvärda
förhållandet beträffande fattigvårdsnämndernas handläggning av
kontantunderstödsverksamheten. När vi i delegationen inom efterkrigsplaneringskommissionen
behandlade denna fråga, fingo vi av en sakkunnig från
socialstyrelsen bl. a. följande mycket talande exempel. Förra hösten var det
ont örn arbetare i Malmöhus län för upptagning av sockerbetor. Samtidigt
fanns det arbetslösa i Malmö stad. Dessa hänvisades till att gå ut på betfälten,
men de nekade och ville inte ta emot sådant arbete. Då avstängdes de mycket
riktigt från statens arbetslöshetsunderstöd. Men vad gjorde de arbetslösa då?
Jo, de gingo till Malmö stads fattigvårdsnämnd och fingo av fattigvården
precis samma kontantunderstöd som den statliga myndigheten nekat dem på
grund av att de icke tagit erbjudet arbete. Det måste ju vara oefterrättligt att
sådana förhållanden få råda.

Ett annat exempel är från Stockholms stad. Utan hänsynstagande till de
statliga bestämmelserna höjde Stockholms stads fattigvårdsnämnd år 1943
den kontanta fattigvårdshjälpen över statens kontantunderstöd. Det gick, efter
vad jag kan förstå, icke att motivera den mer än tjuguprocentiga höjningen
med inträffad levnadskostnadsstegring. Efter den höjningen uppstod i Stockholms
stad det läget, att högsta kontantunderstödet hade man, örn man gick
till fattigvården, det näst högsta, örn man hade kontantunderstöd från statens

Onsdagen den 0 december 1944.

Nr 33.

Ang. ändring i förordningen om erkända arbetslöshetskassor m. m. (Forts.)
arbetslöshetsnämnd, och det lägsta, om man hade försäkrat sig mot arbetslöshet
och fick bidrag från arbetslöshetskassorna.

Jag kan inte hjälpa, att det synes mig, som örn dessa förhållanden måste
rättas till snarast möjligt. Det s. k. malmösystemet måste enligt min mening
anses vara ett missbruk av den kommunala självstyrelsen. Genom det sätt,
på vilket fattigvårdsnämnderna handlägga dessa understödsärenden, kullkastas
nämligen faktiskt statens åtgärder.

Det var mycket glädjande, att man inom delegationen i efterkrigsplaneringskommissionen
var fullt enig, även från fackföreningshåll, örn att man
borde söka uppnå ett annat sakernas tillstånd. Efterkrigsplaneringskommissionen
hemställde därför hos Kungl. Maj :t — det är ju tryckt bland statens
offentliga utredningar, så att jag kan läsa upp två punkter av kommissionens
hemställan — att åt socialstyrelsen och arbetsmarknadskommissionen måtte
uppdragas att utarbeta förslag till sådana anordningar, att antalet fall då
fattigvårdsunderstöd utbetalas i stället för kontanthjälp till arbetslösa kan
ytterligare minskas, samt att Kungl. Maj :t ville föranstalta att förslag utarbetas
örn förenhetligande av den centrala administrationen för arbetslöshetsförsäkringen
och kontantunderstödsverksamheten.

Då jag ser, att herr statsrådet Erlander är närvarande, vill jag uttrycka den
förhoppningen, att herr statsrådet måtte beakta dessa två punkter i efterkrigsplaneringskommissionens
uttalande lika mycket som den punkt, som rör
de frågor vi just nu behandla i utskottets utlåtande.

Med framförande av detta önskemål ber jag, herr talman, att ännu en gång
få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Wistrand: Herr talman! Kungl. Maj:ts proposition, som utskottet
har givit sin anslutning till, innehåller en hei del, mot vilket även från min
sida ingen anmärkning göres. Den innefattar visserligen också en del, mot
vilket enligt min mening befogade anmärkningar kunna framställas, men jag
vill här endast uppehålla mig vid en punkt, som för mig ter sig som den centrala
och allvarligaste.

Det gäller det provisoriska kristillägget av 75 öre per dag, som enligt Kungl.
Maj :ts proposition skall utgå för varje daghjälp. Detta förslag är motiverat
med, att det har visat sig, att arbetslöshetsförsäkringens daghjälp i många fall
icke uppgått till det belopp, som utgår vid den understödsverksamhet, som
handhaves av arbetslöshetsnämnderna. Jag medger gärna, att detta är ett uppenbart
missförhållande. Arbetslöshetsförsäkringen kan icke i längden bli
populär, örn den icke ger åtminstone samma förmåner som de arbetslöshetsunderstöd,
som utbetalas utan någon som helst kostnad för vederbörande. Att ett
sådant missförhållande har kunnat uppstå är i och för sig synnerligen anmärkningsvärt,
och herr von Heland har här tecknat den bakgrund, mot vilken detta
kunnat ske. Det måste anses i hög grad otillfredsställande, att i detta sammanhang
oansvariga organ som fattigvårdsnämnderna i några av de stora städerna
— jag tillägger för undvikande av missförstånd oansvariga organ ur den synpunkten
att de äro oansvariga för den statliga arbetslöshetspolitikens handhavande
— kunna sätta hela dess väldiga apparat i rörelse genom ett ensidigt
förfarande, varvid helt säkert icke ha tagits i övervägande alla de konsekvenser
för det allmänna, som kunna följa av en ohämmad rörelsefrihet i detta avseende.
Missförhållandena äro så stora, att det väl kan vara skäl för de lagstiftande
myndigheterna att överväga åtgärder, som för framtiden möjliggöra en kontroll
från staten sida. Socialstyrelsen har tidigare i annat sammanhang utlåtit sig,
att fall som dessa icke kunna undvikas med nu gällande lagstiftning, men

Nr 33.

Onsdagen den 6 december 1944.

Äng. ändring i förordningen orri erhända arbetslöshetskassor m. m. (Forts.)
samtidigt utlovat att i särskild skrivelse fästa Kungl. Maj :ts uppmärksamhet
på dessa frågor i syfte naturligtvis att åtgärder skola vidtagas mot ett upprepande.
Jag ber att få rikta en fråga till herr statsrådet Erlander, om någon
sådan skrivelse har inkommit och vilka påföljder den haft. Jag förmodar dock,
att om en dylik skrivelse ingått, har den fått det ödet att begravas hos den
stora socialvårdskommittén, som ägnar ett mycket stort arbete åt framstötar på
olika områden men som, enligt min mening, icke har ägnat den kontrollerande
och rationaliserande delen av sin uppgift samma intresse.

När man då anser sig nödsakad att på ett eller annat sätt förbättra förmånerna
inom arbetslöshetsförsäkringen — jag är som sagt fullt medveten örn att
det föreligger ett behov därav — måste jag emellertid fråga mig, varför det
icke har gjorts någon noggrann undersökning örn arbetslöshetskassornas
förmåga att själva bära dessa utgifter. Flera av arbetslöshetskassorna ha ju
stora fonder, och i andra ligga avgifterna på en så låg nivå, att man mycket
väl borde kunna tänka sig en höjning av beloppen. Det måste dock ligga i arbetslöshetsförsäkringens
stora idé, att den så långt som möjligt skall bäras upp
av egna krafter och att den skall vara en verklig försäkringsrörelse och icke
en camouflerad understödslinje. Vi äro mycket hastigt på glid mot det senare.
Det största steget i den riktningen har otvivelaktigt tagits genom den föreliggande
propositionen, som visserligen avses att vara av provisorisk art, men som
ändock såsom alla provisorier nog kan förväntas få en mycket varaktig karaktär.

Med arbetslöshetsförsäkringen äro dock så stora förmåner förenade — det
behövs ju inte mer än en prövning av villigheten att söka arbete, och det förekommer
ingen behovsprövning — att det uppenbart är fördelaktigt att tillhöra
en arbetslöshetskassa. När penningvärdet förändrats därhän, att det blivit
nödvändigt vidtaga en ruckning uppåt av förmånerna, borde man också kunna
tänka sig en motsvarande förhöjning av avgifterna.

Det har sagts, att reallönerna icke äro desamma som de ha varit tidigare,
varför det vore svårt att höja avgifterna. Ja, man kan kanske tvista om vad
reallönen för närvarande är, men den minskning av densamma som skett från
tiden före kriget torde i själva verket inskränka sig till endast några få, på
sin allra Rogsta höjd fem—sex procent. Man borde således mycket väl kunna
tänka sig en höjning av avgifterna, örn behov därav uppstår. Därtill kommer
att bakom arbetslöshetskassorna stå i allmänhet de stora fackföreningskassorna,
och det borde inte vara otänkbart att de, om det behövdes, lämnade ytterligare
stöd. Naturligtvis får man också tänka sig, att staten i så fall ger något
ytterligare stöd. Mot ett sådant vill jag inte på något sätt anses ha uttalat
mig. Men det måste övervägas, i vilka former och vilken utsträckning detta
skall ske. Att slänga ut ett hundraprocentigt statligt bidrag helt löst och improviserat
till arbetslöshetsförsäkringen anser jag inte på något vis kan gagna
dess syften.

Med anledning härav, herr talman, ber jag att få yrka bifall till den avgivna
reservationen, vari har yrkats bifall till en av herr Arrhén i denna kammare
avgiven motion — dock med den ändringen, att jag inskränker mig till
att yrka bifall till det senare alternativet i motionens kläm, vilket är det enda,
som nu är aktuellt. Yrkandet innebär sålunda, att riksdagen med avslag på
Kungl. Maj:ts proposition nr 301 i vad avser förslaget om kristidstillägg till
daghjälpen ville i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om skyndsam utredning
med förslag till ändrade grunder för statsbidrag till de erkända arbetslöshetskassorna,
så att dessas medlemmar på försäkringsteknisk väg kunna beredas
det ökade ekonomiska skydd, som propositionen avser, samt att därvid de i
motionen angivna synpunkterna måtte vinna beaktande.

Jag skulle också i detta sammanhang vilja säga, att det måste anses vara

Onsdagen den 6 december 1944.

Nr 33.

Ang. ändring i förordningen om erkända arbetslöshetskassor m. ni. (Forts.)
ganska uppseendeväckande, att vi även i detta års budget ha upptagit ett så
stort anslag till arbetslöshetskassorna som 10 miljoner kronor. Man vet ju, att
detta år liksom de närmast föregående har varit präglat av en .synnerligen åtstramad
arbetsmarknad, vilket har gjort, att svårigheten att få arbetskraft har
varit mycket stor. Det är då, som jag sagt, uppseendeväckande, att man verkligen
under en sådan period skall behöva anvisa ett anslag av denna storleksordning
till arbetslöshetsförsäkringen. Det ger en föraning örn hur det skall
bli, när vi få en verklig arbetslöshet. Just denna omständighet ger enligt min
mening anledning att handskas mycket varsamt med statliga utfästelser beträffande
arbetslöshetsförsäkringen.

Det torde också vara synnerligen stor anledning till att verkligen på allvar
företa en revision av handhavandet av arbetslöshetsförsäkringen. Jag tror, att
på de flesta håll finns ingenting att anmärka, utan den skötes på ett utomordentligt
gott sätt, men på många håll har det förekommit ting, som enligt
min mening måste te sig som missbruk, men som äro formellt riktiga med den
nuvarande arbetslöshetsförsäkringens utformning. Jag tänker t. ex. på vad
som praktiseras vid en del större industriföretag, där vederbörande arbetare,
samtidigt som de ha fått pension av bolaget och lämnat det aktiva arbetslivet,
efter karenstiden anmäla sig på arbetslöshetskassan och lyfta försäkring under
den period, de äro berättigade till sådan. Detta är enligt min mening ett typiskt
exempel på ett användande av arbetslöshetsförsäkringen för ändamål, som den
icke är avsedd för.

Herr statsrådet Erlander: Herr talman! Jag ber först att få uttrycka min
tillfredsställelse över det sätt, på vilket utskottet har behandlat denna proposition.
Den är ju i allt väsentligt tillstyrkt av utskottet, och det gläder mig
också, att enheten inom utskottet har varit så stor örn de bärande principerna i
propositionen, som utskottsutlåtandet vittnar om.

Med anledning av vad herr Wistrand nyss anförde, kan det kanske vara
skäl i att observera ett par förhållanden. Herr Wistrand säger, att det finns
en betydande risk för att vi skola komma in i ett läge, då försäkringen upphör
att vara en försäkring och i stället blir en form för ett maskerat understöd.
Jag tror, att herr Wistrands farhågor på den punkten äro väsentligt
överdrivna. En blick på kostnaderna, exempelvis för fjolårets försäkring —•
siffrorna för 1944 ha vi inte tillgängliga — visar, att medan statens bidrag
i fjol uppgick till ett sammanlagt belopp av 4,9 miljoner, fick man från enskilt
håll — från fackföreningarna och i form av enskilda medlemsavgifter —
sammanlagt 21 miljoner kronor. Under den tid, som försäkringen har verkat,
har statsbidraget gått upp till 22,6 miljoner, medan medlemsavgifter och bidrag
från fackföreningarna utgöra 68,8 miljoner. Jag tror, att kammaren bör ha
dessa siffror som en bakgrund för diskussionen och påståendet, att det finns
risk för att denna försäkring skulle på samhället vältra över kostnader, som
försäkringsmässigt borde bäras av andra. Det belopp, som, står upptaget i
budgeten — 10 miljoner kronor — går ju inte åt, örn arbetslöshetsläget blir
lika tillfredsställande som i år. I fjol hade vi också ett högt belopp upptaget,
men som jag nyss nämnde, gingo utgifterna till en väsentligt lägre summa.

Detta ger mig också anledning att säga, att örn hittills den väsentliga delen
av kostnaderna för arbetslöshetsförsäkringen har burits av de försäkrade eller
deras fackföreningar, så är det ju dubbelt angeläget att se till, att försäkringen
är så förmånlig, att den kan ta upp konkurrensen med vilken understödsform
det överhuvud taget kan bli fråga om att konkurrera med. Det gläder
mig, att man på den punkten inte har rest några erinringar.

Nu säger man emellertid, att just konkurrensen mellan olika understödsfor -

Nr 33.

Onsdagen den 6 december 1944.

Äng. ändring i förordningen om erkända arbetslöshetskassor m. m. (Forts.)
mer driver upp understödsbeloppen. Vi höja först arbetslöshetsunderstöden
genom. AK, sedan höjer kanske fattigvården sina understödsbelopp, därefter
höja vi försäkringsbeloppen, och så börjar cirkeln igen. Jag vill då till herr
von Heland, som närmast tog upp det resonemanget, säga, att jag inte är blind
för att den nuvarande splittringen har betydande olägenheter. Men ett ingripande
i den kommunala självstyrelsen så kraftigt som det herr von Heland
rekommenderade — att man alltså skulle maximera fattigvårdsstyrelsernas understöd
och införa bestämda, strikta regler för i vilka fall fattigvård får utgå
— det tål väl ändå att fundera på litet grand, innan man åt statsorgan överlämnar
en så viktig kommunal uppgift. Jag vill fästa herr von Helands uppmärksamhet
på att införa vi maximitaxor, är det självfallet, att vi också måste
införa minimitaxor. På det sättet komme fattigvårdsstyrelsernas rörelsefrihet
att bli ännu mera kringskuren än för närvarande.

Jag är som sagt var inte blind för att det ligger ett problem dolt bakom det
förhållande, som herr von Heland påpekat, men jag tror, att det är litet för lättvindigt
att föreställa sig, att man löser det genom att för kommunernas fattigvård
utfärda ungefär samma bestämmelser som dem, som gälla för den statliga
arbetslöshetshjälpen. För att här få den enhetlighet, som vi alla eftersträva,
finns det enligt min mening ingen annan metod än att bygga upp en socialförsäkring,
som är så effektiv, att man inte behöver komplettera den med kommunala.
hjälpåtgärder. I det ögonblick detta förverkligas kommer ju kommunernas
intresse av att behålla sin rörelsefrihet att bil mycket mindre, och vi
ha då en tryggad metod, varigenom man kan lösa dessa frågor. Jag ser i det
beslut, som jag föreställer mig, att riksdagen om några minuter kommer att
fatta, ett steg på linjen mot att göra sociallagstiftningen i en viss bestämd
punkt så effektiv, att man mer och mer kan komma ifrån nödvändigheten för
kommunerna att här ingripa.

Beträffande, enhetligheten vill jag ytterligare säga, att det förslag, som efterkrigsplaneringskommissionen
har lämnat, är föremål för remissbehandling
för tillfället. Denna remissbehandling avslutas väl i mitten av januari, antar
jag, och därefter skola vi ta upp alla de frågor, som aktualiseras där. Jag
medger villigt, att det problem, som jag nu har uppehållit mig vid och som
herr von Heland tog upp här i debatten, är en viktig fråga, som vi väl på ett
eller annat sätt få försöka komma till rätta med, även örn vägarna inte äro
så enkla.

Jag vill i det sammanhanget säga, att örn det inte vid remissbehandlingen
kommer fram någonting, som övertygar mig om motsatsen, är jag för min del
villig att tillstyrka det förslag örn en Enhetlig organisation av dessa ting,
som efterkrigsplaneringskommissionen har förordat. Det har från min sida
varit ett gammalt önskemål, inte alls därför att socialstyrelsen på något sätt
missköter sin uppgift som centralorgan för arbetslöshetsförsäkringen, utan
helt enkelt därför att jag tror, att vi måste få en enhetlig ledning för arbetsförmedling
och arbetslöshetsförsäkring, så att inte försäkringsbeloppen utbetalas
av ett organ, under det att arbetsvilligheten prövas av ett annat. Därigenom
kunna naturligtvis en onödig dubbelorganisation och en del slitningar uppstå.
Jag har sedan flera år haft den uppfattningen, att det vore en lämplig
form, att man förläde dessa två ting på ett och samma ställe. Örn det som sagt
inte vid remissbehandlingen av efterkrigsplaneringskommissionens förslag
skulle komma fram skäl, som övertyga mig om att kommissionen och jag ha
haft en felaktig uppfattning, så tror jag, att vi redan nästa år skola få en
sådan enhetlig organisation. Därefter blir det kanske litet lättare att komma
till rätta med de ting, som vi nu ha resonerat örn.

Beträffande herr Wistrands oro över att kristilläggen helt utgå av statliga

Onsdagen den 6 december 1944.

Nr 33.

Ang. ändring i förordningen om erkända arbetslöshetskassor m. m. (Forts.)
medel, kan jag mycket väl förstå, att man kan tycka, att vi först borde lia
prövat möjligheterna att få de kassor, som lia mycket låga försäkringsavgifter,
att själva höja dessa och på det sättet få medel till en höjning av dagunderstöden.
Arbetslöshetsförsäkringen är emellertid uppbyggd efter den principen,
att statsbidraget växer med stigande arbetslöshetsrisk. Statsbidragen
till dagunderstöden bygga alltså på denna princip. Men, kassorna fastställa
ju icke sina avgifter allenast med hänsyn till sin arbetslöshetsrisk, utan de
måste också ta hänsyn till vad medlemmarna ha möjlighet att betala. Örn det
då är en relativt dåligt betalad arbetargrupp det gäller, fastställes en låg
försäkringsavgift och ett lågt dagunderstödsbelopp, icke därför att kassan
i och för sig inte skulle vilja ha ett högre dagunderstödsbelopp, utan helt
enkelt därför att kassans medlemmar icke anses ha råd att betala mera. Då
ha vi tyckt, att det skulle vara ganska hårt att säga t. ex. till lantarbetarna,
som ha en mycket låg försäkringsavgift, att staten är villig att lämna ett högt
bidrag till exempelvis målarnas kassa, därför att de redan nu ha en hög försäkringsavgift
på grund av arbetslöshetsrisken; men deras ekonomiska ställning
får ju i regel bedömas vara bättre än lantarbetarnas. Med herr Wistrands
förslag skulle vi komma i den situationen -—• eftersom jag föreställer mig, att
han inte vill bryta sönder principerna för statsbidragets utgående — att målarnas
kassa skulle komma i åtnjutande av ett väsentligt högre statsbidrag
per arbetslöshetsdag än lantarbetarnas. Vi ha sagt oss i departementet — men
socialstyrelsen hade en annan mening — att det ändå inte var rimligt, att man
på det sättet lät försäkringsavgifterna bli normgivande för statsbidragets
storlek. Och vi kunde heller inte låta ärendet vänta hur länge som helst i avvaktan
på en ny utredning! Vi kunde inte sitta och fundera fram och tillbaka
för länge på hur denna fråga skulle lösas. Vi kunna ju dock när som helst
komma ut i partiella arbetslöshetskriser. Vi ansågo därför, att när nu riksdagen
var samlad, måste vi ta en position relativt snabbt. Då fanns väl ingen
annan möjlighet, örn man ville undvika det av mig påtalade förhållandet
lantarbetarna—målarna, än att införa ett enhetligt kristillägg, helt betalat
av statsmedel. Någon annan lösning, det vågar jag påstå, kunde man inte komma
till i den situationen.

Hela frågan om arbetslöshetsförsäkringen måste emellertid tagas upp till
omprövning. En sådan pågår och jag är för min del starkt övertygad örn att
denna skall leda till att vi få öka statsbidragen ytterligare till de kassor, som
på grund av speciella svårigheter inte lia lätt att nå tillräcklig effektivitet,
ökningen blir säkerligen så stor, att vi ha en säker marginal, när vi nu gå
fram med en så modest höjning som den här föreslagna. Den innebär icke ett
föregripande av den slutliga prövningen.

De skäl, som jag här anfört, herr talman, göra, att jag tror, att kammaren
med stort lugn kan följa utskottet.

Herr voll Heland erhöll nu ordet för kort genmäle och yttrade: Herr talman!
Det var för att rätta en missuppfattning som jag nu begärde ordet. Jag yttrade
mig aldrig örn särskilda bestämmelser eller maximitaxor för fattigvården,
utan jag gjorde endast en hemställan örn undersökning av två punkter i efterkrigsplaneringskommissionens
utlåtande. Man måste uttrycka stor tillfredsställelse
över det anförande, som herr statsrådet höll, ty det vittnade örn herr
statsrådets intresse just för de frågor, som jag här tog upp i mitt första anförande.
Min uppfattning är ju den, att man har svårt att komma till rätta med
dessa saker, örn man inte ingriper på den kommunala självstyrelsens område.
Jag tror, att detta blir nödvändigt, men utredningen får väl visa det.

Herr talman! Slutligen vill jag säga, när herr statsrådet fann intresse för

Nr 33.

Onsdagen den 6 december 1944.

Äng. ändring i förordningen om erlända arbetslöshetskassor m. m. (Forts.)
alla de olika punkterna i kommissionens utlåtande, att jag hoppas, att herr
statsrådet inte är lika positivt inställd till den sista punkten i kommissionens
utlåtande, som gäller kontantunderstöden vid massarbetslöshet, där vi ju ha
en socialdemokratisk majoritet örn ett förslag, som fått namnet berg- och dalbana.
Jag hoppas, att det förslaget inte vinner herr statsrådets lika stora intresse
som de övriga punkterna.

Herr Ström: Herr talman! Jag begärde ordet på grund av dels herr von
Helands, dels herr Wistrands förtäckta angrepp under debatten på den kommunala
självstyrelsen. Den är sannerligen ständigt och jämt infamt påpassad.
Skulle man nu börja att även på detta område sätta upp staket och gränser
för den, tror jag, att det skulle vara synnerligen olyckligt. Man måste se till,
att kommunernas självständighet och självbestämningsrätt bevaras, och de anmärkningar,
som här ha förekommit, äro inte alls av den valör, att de kunna
anses motivera någon som helst tumning på kommunernas rättigheter.

När jag nu har ordet, vill jag också ta upp det angrepp, som riktats mot
fattigvården i Stockholm. Denna har beskyllts för att tillämpa felaktiga
principer på en viss punkt. Jag känner ju inte till dessa detaljer, men jag vet,
att fattigvårdsunderstöden i Stockholm ingalunda äro för högt tilltagna. De
äro snarare i underkant i förhållande till de mycket dyra levnadsförhållanden,
som råda i Stockholm. Alla partier bruka vara ense vid besluten.

Jag vill också gärna fråga, örn det inte vore rimligt, att arbetsgivarna
finge bidraga till arbetslöshetsförsäkringen. Vi ha ju hört av herr statsrådet
Erlander, hur litet fog herr Wistrand hade för sina anmärkningar. På studentspråket
skulle man ju kunna säga, att herr Erlander fullständigt kvaddade
herr Wistrand. Men det ligger någonting, som man måste observera, i herr
statsrådets anförande, nämligen att bidragen äro väsentligt mycket högre från
arbetarna än från det allmänna. Vi veta, att det bidrag till arbetslöshetens
bekämpande, som arbetsgivaren lämnar, icke är särdeles stort. Vore det inte
skäl i, örn man nu skall ta upp hela denna sak till undersökning, att pröva,
örn det inte vore riktigt och rättvist, att inte bara arbetarna och det allmänna
bidroge till dessa försäkringskassor, utan även arbetsgivarna. Man kan säga,
att de göra det genom det allmänna, men därtill kan svaras, att då få ju arbetarna
bidraga två gånger, dels själva direkt, dels även de indirekt genom
det allmänna. Man måste väl anse, att arbetsgivaren har en viss skyldighet
och även en viss fördel av att ha en stabil och till förfogande stående arbetarstam,
som inte skingras för himmelens alla vindar, när arbetslöshetskrisen
inträder. Det är sålunda ett direkt intresse för arbetsgivaren, som här uppenbarar
sig.

Jag vill också genmäla till herr Wistrand, att när han anser, att reallönen
är ungefär densamma nu som före kriget — det skulle bara skilja på fem procent
— så tror jag inte, att han får många här i landet att gå med på det.

Jag vill till slut också säga, att det finns en punkt här, som inte har berörts
men som är ganska allvarlig. Herr Wistrand snuddade vid den, men han utförde
inte anmärkningen. Varför ha vi under denna tid med en mycket hög
sysselsättningsgrad ändock så mångå arbetslösa, att det kostar så mycket
pengar, även för staten? Jag vet inte, örn det är utrett, men jag vet, att under
de många år, jag var verksam i Stockholms stadsfullmäktige, kom det mycket
ofta arbetare, kontorsmän och tjänstemän i det enskilda näringslivet och förklarade,
att det var mycket svårt för dem att efter en arbetslöshetsperiod åter
få sysselsättning inom näringslivet, om de hade uppnått en ålder av mellan
40 och 50 år. Arbetsgivarna voro ständigt mycket angelägna att få unga arbetare,
helst från 16—17 år och upp till 40 år. Sedan kom det en period, då

Onsdagen den 6 december 1944.

Nr 33.

Ang. ändring i förordningen om erkända arbetslöshetskassor m. m. (Forts.)
det var svårt att få sysselsättning men där det ändå lyckades en och annan
gång. Det var åldern 40—50 år. Efter 50 år var det så gott som alldeles omöjligt,
ty då ville arbetsgivarna icke ta emot dem. Ligger inte här ett problem
dolt, som bidrar till att förklara den arbetslöshet vi ha, och vore det inte skäl
i att man undersökte, om det inte måste ske en ändring, så att man placerar
även de äldre arbetslösa i arbetet och inte bara låter dem gå arbetslösa? Då
"hjälper det ju inte, örn de skickas ut på betfälten eller några andra tillfälliga
arbeten, ty det ger inte någon stadigvarande inkomst. För övrigt finns det
gränsfall — man kan inte begära, att en arbetare alltid skall ta vilket arbete
som helst, man kan inte begära, att en urmakare och en guldsmed, en fininstrumentmakare
o. s. v. skola ta arbeten, som under en lång tid totalt omöjliggöra
för dem att fortsätta i sina egentliga yrken.

Herr Strand: Herr talman! Herr von Heland sade i sitt anförande någonting,
som jag fattade på det sättet, att han hade missförstått innebörden i höjningen
av hustru- och barntilläggen. Han trodde nämligen, att det skulle förändra
karaktären av försäkringen, men det är redan nu på det sättet, att för
sådant understöd eller bidrag utgår 75 procent i statsbidrag. Kassorna betala
själva 25 procent. Principen måste ju bli densamma, örn man höjer detta bidrag.
De försäkrade betala fortfarande 25 procent och staten 75 procent. Däremot är
det naturligtvis riktigt, att det av statsmedel helt bekostade kristillägget
måste i viss utsträckning öka statsbidraget och minska kostnaderna^ för de
enskilda medlemmarna. Det har emellertid ansetts nödvändigt att ga denna
väg för att få en omedelbar höjning av understödet från kassorna, medan
man håller på att pröva, huruvida det skulle vara möjligt att gå den vägen,
att kassorna höjde avgifterna och därefter själva toge sin del i kostnaderna
för höjningen. Denna prövning skulle i varje fall ta en avsevärd tid, och under
den tiden skulle de, som bleve arbetslösa, vara utan denna behövliga höjning
i daghjälpen.

Jag tror emellertid inte, att vare sig herr Wistrand eller någon annan behöver
ha så förskräckligt stora farhågor för att försäkringen^ skall övergå
från att vara försäkring till att bli understöd, eftersom under år 1943 statsbidragen
totalt inte uppgingo till mer än 35 procent a_v kostnaden, medan de
försäkrade själva betalade 65 procent. Statsbidraget är ju så konstruera^, att då
arbetslösheten är ringa, är också statsbidraget ringa. De försäkrade få under
sådana tider själva betala större delen av kostnaden. Blir det en omfattande
arbetslöshet, stiger statsbidraget, så att det kan uppgå till 75 procent av kostnaden,
och intill dess man uppnår den procentsatsen, har man väl inte börjat
äventyra försäkringsformen i kassorna ■—• eftersom man redan fran början
har utgått från att statsbidraget skulle kunna uppgå till dessa 75 procent.

Herr Wistrand hade vissa spekulationer örn huruvida inte fackföreningarna
i detta sammanhang skulle kunna hjälpa till att bära kostnaderna. Jag vill påpeka,
herr Wistrand, att fackföreningsrörelsen icke haft någonting emot att
taga betydligt större befattning med kassorna än statsmakterna ansett vara
lämpligt. Man ville emellertid inte vara med om någonting, som skulle kunna
ge fackföreningsrörelsen inflytande på arbetslöshetsförsäkringen. Risken ansågs
så stor, att staten hellre betalade litet större del av kostnaderna för att få
ökat inflytande på kassornas verksamhet. För närvarande torde staten så gott
som helt och hållet vara bestämmande i allt, som sammanhör med arbeteförmedling
och arbetslöshetsunderstöd.

I detta sammanhang kan jag ickså erinra herr Wistrand örn att metallindustriarbetarna,
då de bildade sin arbetslöshetskassa, anslogo 11 miljoner kronor
för att den omedelbart vid starten skulle kunna bedriva understödsverksamhet.

Nr 33.

Onsdagen den 6 december 1944.

Äng. ändring i förordningen om erkända arbetslöshetskassor m. m. (Forts.)
Sjöfolksförbundet har i dagarna anslagit ganska betydande belopp till täckning
för de försäkrades avgifter, så att de arbetslösa under denna svåra tid
skola kunna komma i åtnjutande av understöd från kassan. Detta måste väl
ändå betyda, herr Wistrand, att fackföreningarna genom sina anslag ge de
arbetslösa möjlighet att få sitt understöd från arbetslöshetskassorna i stället
för den^ offentliga understödsverksamheten. Jag tror för min del inte att det
finns någon som helst orsak att rikta klander mot fackföreningsrörelsen för
bristande intresse när det gäller arbetslöshetsförsäkringen. Utan fackföreningarnas
intresse för saken skulle vi i dag icke haft någon arbetslöshetsförsäkring
av den betydande omfattning vi faktiskt äga.

Herr Wistrand uttalade också sin förvåning över att man anser ett anslag
av 10 miljoner kronor behövligt för att bestrida statens utgifter under innevarande
budgetår i samband med befarad utbetalning av understöd från kassorna.
Statsrådet Erlander har redan påpekat, att understödsutbetalningen år
1943 ej varit så betydande att ett belopp av denna storlek behövt tagas i anspråk,
men anslagsbehovet beräknas tydligen med hänsyn till vissa antaganden
om vad som möjligen kan inträffa. Blir arbetslösheten inte så omfattande, går
statsbidraget följaktligen inte åt.

Jag vill fästa herr Wistrands uppmärksamhet på att den offentliga hjälpverksamheten
under år 1943 lämnat understöd i någon form åt 7 500 personer.
Av dessa ha icke mindro än 6 000 berette anställning vid sådana arbeten som
anordnats uteslutande på grund av arbetslöshetssituationen. Denna hjälpverksamhet
bygger som bekant på en mycket noggrann prövning av behovet. Även
under högkonjunktur finns således en arbetslöshet, och det är väl då inte så
onaturligt, att också arbetslöshetskassorna kunna få göra utbetalningar till
arbetslösa. Kontrollen över de arbetslösa är sådan, att någon utbetalning av
understöd knappast kan förekomma, därest vederbörande icke skulle vara berättigad
till sådant.

Till sist vill jag, herr talman, rikta en gensaga mot vad herr Wistrand sade
i slutet av sitt anförande. Han gjorde gällande att personer, som tillerkänts
pension av sin arbetsgivare, anmält sig såsom arbetslösa hos arbetslöshetskassorna
och fått mottaga understöd. Om sådana fall ha förekommit, kunna de
icke vara så många, redan av den anledningen att arbetarna i allmänhet tyvärr
ej ha pension från sina arbetsgivare. Där pension utgår, torde pensionen från
arbetsgivaren som regel icke utgöra mer än 300 ä 600 kronor per år, även örn
man kanske skulle kunna peka på enstaka fall, där större belopp utgå. Örn
arbetaren alltjämt har sin arbetsförmåga kvar och uppträder såsom arbetssökande
på allmänna marknaden, ifrågasätter jag huruvida han icke har rättighet
till arbetslöshetsunderstöd, då han är arbetslös. Ingen kan ju begära, att
han skall kunna leva på en pension som inte uppgår till större belopp än 300
å^ 600 kronor om året. Han måste antingen ha hjälp från annat håll eller också
försöka bidraga till sin försörjning genom att taga arbete där han kan få
det. Men är han arbetssökande och har möjlighet att åtaga sig förvärvsarbete,
är han också berättigad till understöd från sin arbetslöshetskassa, då han blir
utan arbete.

Om det är sådana fall herr Wistrand syftar på, delar jag alltså inte hans
uppfattning att något missbruk av försäkringen ägt rum. Har pensionen varit
rikligare, kan det finnas fog för hans mening, men det måste då gälla något
enstaka fall. Den stora massan av de i arbetslöshetskassorna försäkrade är
tyvärr i den ställningen, att man inte har något annat än folkpensionen att
falla tillbaka på. Den som är arbetsför och har understöd från arbetslöshetskassa
får troligen bara grundpension, men icke tilläggspension.

Onsdagen den 6 december 1944.

Nr 33.

Äng. ändring i förordningen om erlända arbetslöshetskassor m. m. (Forts.)

Herr Wistrand: Herr talman! Jag vill mot herr Strand genast säga, att det
aldrig- fallit mig in att vilja rikta något klander mot fackföreningsrörelsen för
att den skulle lia eftersatt sina skyldigheter i fråga örn arbetslöshetsförsäkringen.
Rörande denna fråga saknar jag varje uppgift i vare sig propositionen
eller utskottets förslag. Jag har inte alls yttrat mig därom, utan vad jag
har riktat mig mot är den bristande utredningen, huruvida den förhöjning,
som detta kristillägg innebär, hade kunnat finansieras av de försäkrade själva
eller av dem närstående organisationer. Arbetslöshetskassorna och fackföreningarna
stå ju ofta i ett så nära samband, att man nästan skulle kunna tala
örn kommunicerande kassor. Det framgår ju också av de stora överföringar,
som gjorts på vissa håll och vilka herr Strand här har talat örn.

När herr Ström säger, att jag skulle ha blivit alldeles kvaddad av statsrådet
i denna diskussion, undrar jag örn det inte kail vara så, att hans fantasi här
som eljest varit en smula skensk av sig. Jag för min del måste säga. att jag
icke på något som helst sätt känner mig kvaddad. Herr statsrådet sade, att
man ej hunnit med att undersöka andra finansieringsmöjligheter, därför att
frågan ansågs så brådskande att den borde föreläggas riksdagen redan i höst.
I och för sig kunde det dock, medgav han, finnas ganska stort fog för en sådan
utredning. Jag får för min del säga, att jag inte kan förstå att det var nödvändigt
att framlägga proposition härom vid denna höstriksdag. Frågan kunde
i stället ha tagits upp i början på nästa riksdag, och till dess hade man
hunnit göra en sådan utredning. Jag kan alltså inte finna min argumentation
på något sätt vederlagd.

För att visa att jag är långt ifrån ensam om den uppfattning, varåt jag givit
uttryck, behöver jag bara citera ett stycke ur den kungl, propositionen, som
synes mig utgöra ett gott belägg för att det i varje fall icke utan utredning
varit nödvändigt att föreslå höjning av daghjälpsbeloppen uteslutande genom
bidrag från det allmänna. Socialvårdskommittén med herr Bernhard Eriksson
i spetsen — och jag skulle tro även med instämmande av fru Olivia Nordgren,
fastän hon kanske sedan haft en annan uppfattning inom utskottet -— säger
nämligen: »Kommittén kan icke dela styrelsens uppfattning, att den utvägen
icke skulle vara framkomlig att genom viss höjning av avgifterna få till stånd
en förbättring av försäkringsförmånerna. Det synes tvärtom föreligga vissa
möjligheter att inom ramen av förhållandevis blygsamma avgiftshöjningar få
till stånd en ökning av daghjälpen inom de erkända arbetslöshetskassorna. Enligt
kommitténs uppfattning böra kassornas medlemmar ha ekonomiska möjligheter
att bära höjningen. De synas även böra äga intresse av att inom ramen
av nuvarande statsbidragsbestämmelser få till stånd erforderliga förbättringar
av försäkringsförmånerna.»

Jag vågar än en gång fråga, om det verkligen icke varit möjligt att med
hjälp av den expertis, som finnes i socialvårdskommittén, få denna sak undersökt
innan proposition framlades.

Herr statsrådet Erlander: Herr talman! Bara ett par ord.

Jag vill med anledning av herr Wi.strands sista anförande säga, att den
kritiska tiden för arbetslöshetskassorna i regel inträffar under de senare vårmånaderna.
Mars, april och maj äro en besvärlig period. Då återvänder en del
av säsongfackens kassor till arbetslöshetsförsäkringen från andra former
av arbetslöshetshjälp, och innan denna reform blivit beslutad skulle läget
för dem vara, att de komma till en sämre understödsform än den
de haft under vintermånaderna. Det kan inte vara rimligt, att man på det
sättet för stora arbetargrupper demonstrerar de svagheter hos socialförsäk -

Nr 33.

Onsdagen den 6 december 1944.

Äng. ändring i förordningen om erkända arbetslöshetskassor m. m. (Forts.)
ringen, som vi alla här i kammaren hittills varit överens om att söka avhjälpa
för att låta socialförsäkringen bli grunden för vår sociala omvårdnad.

Men hade det varit så, herr talman, att socialdepartementet fått på sitt bord
ett förslag, som det skulle varit förenat med stora risker att föreslå till antagande,
hade jag för min del, med den försiktiga läggning som jag tror utmärker
mig, tillstyrkt Kungl. Maj :t att trots brådskan vila på hanen. Jag använde
emellertid en väsentlig del av mitt föregående anförande till att visa,
att vi enligt min mening icke föregripa någonting genom att gå på den linje,
som här är förordad. För mig har intet skäl uppvisats, som skulle kunna göra
det troligt att ett positivt ställningstagande till detta förslag på något sätt
kunde vara ödesdigert. Under sådana förhållanden skulle det ju ha varit ganska
märkvärdigt, örn vi icke för höstriksdagen hade lagt fram ett förslag, som
enligt vår mening visserligen inte i alla detaljer var det med säkerhet mest
perfekta men som heller inte innebar ett föregripande av en mera definitiv lösning
samtidigt som det dock skulle hjälpa oss över de kritiska månader på
våren som, enligt vad den ansvariga myndigheten säger, komma att ställa vissa
kassor inför stora påfrestningar. Det har varit vår motivering, och jag tror
att den är bärande.

Jag vill tillägga, att vi för närvarande befinna oss i en ganska labil ekonomisk
situation. Vi veta i själva verket ingenting med säkerhet örn framtiden.
Det kan tänkas omständigheter som medföra ett bakslag i den högkonjunktur,
som vi nu äro mitt inne i och som vecka för vecka tycks glida mot en topp.
Det kan åtminstone icke anses otänkbart, att vi under vårmånaderna på vissa
områden få en partiell arbetslöshetskris till följd av de svårigheter vi ha med
bränslefrågan och annat. Under sådana förhållanden skulle det väl ändå ha
varit ganska oansvarigt av regeringen att ej lia begagnat den chans, som här
förelåg, att låta riksdagen taga ställning till ett förslag, vilket enligt min
mening är så modest, att dess antagande icke innebär några som helst risker.

Herr Strand: Herr talman! I anledning av herr Wistrands hänvisning
till socialvårdskommittén vill jag påpeka, att kommittén tydligen kan ha olika
uppfattning när det gäller skilda slag av försäkring. I sitt betänkande rörande
sjukförsäkringen har den nämligen sagt något annat än som innefattas i
uttalandet örn det här föreliggande förslaget. Efter att ha konstaterat svårigheterna,
när det gäller att göra en frivillig sjukförsäkring effektiv både i fråga
om anslutningen och dagsbeloppens storlek, säger socialvårdskommittén följande:
»Av vad tidigare anförts framgår, enligt kommitténs mening, att vare
sig ur social synpunkt erforderlig anslutning eller tillfredsställande effektivitet
kan vinnas inom ramen av den frivilliga försäkringen,. Utformningen
och bedrivandet av en sådan försäkring påverkas också, såsom även förut
framhållits, på ett ogynnsamt sätt av hänsynen till medlemsrekrytering och
risken för avfall av redan anslutna medlemmar.» Vad kommittén därefter
säger skulle jag särskilt vilja understryka: »Om större delen av folket genom
sjukförsäkring sörjt åtminstone delvis för sin vård och försörjning i händelse
av sjukdom samt ett väsentligt antal av återstoden i händelse av sjukdom
måste anlita det allmänna, kan det icke heller anses rättvist, att de, som
själva sörjt för sina behov vid sjukdom, skola genom sina skatter sörja även
för dem, som underlåtit att försäkra sig och ej ha andra medel att tillgå vid
sjukdom.»

Då kravet på förbättringar i arbetslöshetsförsäkringen motiveras med hänvisning
till höjningen av de kontantunderstöd, som utbetalas av arbetslöshetsnämnderna,
bör detta uttalande av socialvårdskommittén icke kunna tagas till
intäkt för ett krav att man i första hand skall höja avgifterna för de försäk -

Onsdagen den 6 december 1944.

Nr 33.

Ang. ändring i förordningen om erkända arbetslöshetskassor m. m. (Forts.)
rade. Det är ju ändå så, att understöden från arbetslöshetsnämnderna erhållas
utan någon som helst inbetalning av avgifter, medan däremot medlemmarna i
arbetslöshetskassorna i varje fall ännu själva få betala största delen av utgående
understöd.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Innan denna överläggning upphör skulle
jag vilja peka på ett förhållande, som jag tror kan bli ytterst bekymmersamt
i samband med de åtgärder, som vidtagas för att mildra verkningarna av
kommande arbetslöshet. Jag syftar på förhållandet mellan å ena sidan arbetslöshet
morn vissa områden i landet eller inom vissa fack och å andra sidan
den brist på arbetskraft, som råder inom andra områden av landet eller inom
andra fack.

Vi kunna genom sådana åtgärder komma i det läget, att det blir svårigheter
att få behovet av arbetskraft fyllt inom stora delar av arbetslivet samtidigt
som det inom andra landsdelar eller i andra fack råder en ganska förödande
arbetslöshet, vilken måste kräva åtgärder av det allmänna. Naturligtvis
är jag fullständigt med på att hjälp lämnas, men jag anser att kontantunderstöd
o. d. är en sämre utväg än att finna produktiva och nyttiga arbeten
för de arbetslösa. Jag har här suttit och sett på några siffror, som ur dessa
synpunkter kunna göra en betänksam. I propositionen finnes å s. 31 en tabell
över de understödshelopp, som skola kunna utgå till ep arbetslös med hustru
och tva barn i genomsnitt för månad dels under en tvåmånadersperiod och dels
under en fyramånadersperiod. Vid genomsnittsdaghjälpen 4: 20 kronor blir
sammanlagda understödsbeloppet när det gäller tvåmånadersperiod 203 kronor
per månad och när det gäller fyramånadersperiod 218 kronor. Månadslönen
för en lantarbetare blir, om man utgår från den nuvarande timlönen av
113,5 öre och räknar med en sammanlagd arbetstid av 200 timmar, ungefär
227 kronor.

Jag frågar mig hur människorna göra, örn de skola välja mellan att erhålla
203 eller eventuellt 218 kronor i månaden utan att arbeta och att gå för 227
kronor i månaden under tungt kroppsarbete, som sliter kläder och skor och
därigenom också vållar direkta utgifter. Kan man inte tänka sig, trots den
kontroll som jag vet finns men som ju inte på långt när kan vara allomfattande,
att det blir en rätt allmänt utbredd frestelse att hellre välja det
lägre beloppet, som ej medför några direkta utgifter, än att gå i ett arbete
som ger så obetydligt mycket mer? Jag bör kanske tillägga, att lantarbetarna
i regel torde få mer än 200 arbetstimmar per månad, men å andra sidan är
det under vissa tider av året mindre.

Jag har här begärt ordet framför allt för att peka på det läge, som kan komma
att bli rådande särskilt i de mera utpräglade landsbygdstrakterna. Under
den senaste mansåldern har inflyttningen till städerna från landsbygden fortgått
i en ständigt stegrad takt. Många i städerna ha alltså inflyttat i ganska
sen tid och lia sannolikt inte alldeles glömt bort hur livet var ute på landsbygden
och även vid jordbruket. För dem borde det vara möjligt att utan större
svårigheter återigen finna sig till rätta på landsbygden, både med jordbruksarbete
och alla de^ andra saker, som där behöva göras. I viss utsträckning anser
jag en sadan återflyttning riktig och naturlig, men jag undrar örn den ei
kommer att försvåras därigenom att förmånerna ställa sig så som jag nyss
har visat.

Jag tror för min del att vi här stå inför ett stort problem. Örn det ej uppmärksammas,
komma tydliga missförhållanden att bli följden. Statsmakternas
åtgärder måste vidtagas med hänsyn härtill, så att vi ej få en avsevärd nr Forsta

kammarens protokoll 1044. Nr 3$. a

Nr 03.

Onsdagen den 0 december 1944.

Äng. ändring i förordningen örn erkända arbetslöshetskassor ni. m. (Forts.)
betslöshet samtidigt som det blir omöjligt att skaffa arbetskraft till väsentliga
områden, av vårt arbetsliv.

Här har under hela debatten talats örn att det skulle vara svart att höja
avgifterna för de försäkrade, men man har inte nämnt något om vilken storleksordning
de ha. I själva verket äro de inte så höga, att en höjning borde
kunna spela någon egentlig roll. Inom utskottet sades det, att själva beloppen
kanske inte betseda så mycket, utan att svårigheten egentligen var att få
kassorna att fatta beslut om att höja avgifterna. Enligt de grunder, som
fastställdes av riksdagen år 1941, variera veckoavgifterna för en daghjälp av
2 kronor utan barn- och hustrutillägg mellan 17 och 43 öre, beroende på antalet
understödsdagar per år i medeltal inom kassan. Vid 6 kronors daghjälp
med bara,- och hustrutillägg utgör den absolut högsta avgift, som kan förekomma,
1:42 kronor per vecka, d. v. s. litet över 70 kronor per år. Av den föreliggande
propositionen framgår, att socialstyrelsen beräknar att den för närvarande
faktiskt utgående medelavgiften per daghjälpskrona fluktuerar mellan
2 öre och 27 öre för vecka räknat. Jag antar att den högsta avgiften utgår
i målarnas arbetslöshetskassa.

Min tro är därför att en ganska lindrig höjning i avgifterna^ skulle vara
tillräcklig för att göra statens extra krisbidrag överflödigt. På det sättet
skulle man fortfarande kunna tala om en på försäkringsprincipen baserad
rörelse. Det kan man kanske, ehuru med mindre fog göra även, efter beslutet
om detta kristillägg, men vi veta hur det brukar gå. Om man inte varnar i tiel.
äro vi till slut framme vid ett tillstånd där försäkringsprincipen helt blivit
en chimär. Jag tycker att detta bör kunna påpekas, eftersom här föreligger
en möjlighet att denna försäkring genom en obetydlig höjning i avgifterna
kunde sköta sig i stort sett själv.

Jag har, herr talman, egentligen begärt ordet för att framhålla vad jagsade
i den tidigare delen av mitt anförande. De övriga reflexionerna har jag
dessutom haft anledning att göra under utskottsbehandlingen av detta ärende.

Herr Strand: Herr talman! Jag skulle bara vilja rätta en uppgift i mitt
första anförande. Jag nämnde där, att under föregående år 7 500 personer
erhållit understöd av olika slag genom den offentliga hjälpverksamheten.
Detta är felaktigt. Siffran, avser nämligen antalet hos de offentliga arbetslöshetsorganen
anmälda hjälpsökande den 30 juni 1944. Det är säkerligen ett betydligt
större antal, som under år 1943 erhållit hjälp.

Efter härmed slutad överläggning yttrade herr talmannen, att i avseende
på det under behandling varande utlåtandet yrkats 1 :o) att vad utskottet hemställt
skulle bifallas; samt 2:o), av herr Wistrand, att kammaren skulle bifalla
utskottets hemställan med den ändring, att kammaren dels avsloge den
kungl, propositionen, i vad den avsåge förslaget till förordning örn kristilllägg
å daghjälp från erkända arbetslöshetskassor, dels ock med bifall till det
senare alternativet i de i ämnet väckta motionerna 1: 361 och II: 565 beslöte,
att riksdagen skulle i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa örn skyndsam utredning
med förslag till ändrade grunder för statsbidrag till de erkända arbetslöshetskassorna
så att dessas medlemmar på försäkringsteknisk väg kunde
beredas det ökade ekonomiska skydd, som propositionen avsåge, samt att därvid
de i motionerna angivna synpunkterna måtte vinna beaktande.

Sedermera gjordes propositioner enligt berörda yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med övervägande ja
besvarad.

Lördagen den 9 december 1944.

Nr 33.

Herr Holmström väckte en motion, nr 363, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag.

Motionen hänvisades till statsutskottet.

Anmäldes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelse, nr 489, till
Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 20 § i 1—3 mom. förordningen den 15 juni
1934 (nr 264) örn erkända arbetslöshetskassor, m. m,

Skrivelseförslaget godkändes under förutsättning att utskottets hemställan
i utlåtande nr 71 bifölles även av andra kammaren.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 3 eftermiddagen.

In fidem

G. H. Berggren.

Lördagen den 9 december.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen; och dess förhandlingar leddes
av herr förste vice talmannen.

Justerades protokollen för den 2 och den 5 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 494, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående räntan å ogulden
köpeskilling för viss kronoegendom;

nr 495, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för
G. Karlsson från viss betalningsskyldighet på grund av borgen; samt

nr 496, i- anledning av Kungl. Maj ris proposition angående avskrivning
av visst i flottledsfonden ingående fordringsbelopp.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden och memorial:

nr 244, i anledning av Kungl. Maj ris proposition angående inköp av tackjärn; nr

245, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till reglering
av en kredit åt Norge;

nr 246, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående avskrivning av
nya kapitalinvesteringar å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1944/45;

nr 247, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående aktieteckning
i Norrbottens Järnverk Aktiebolag jämte i ämnet väckta motioner; och
nr 248, angående tilläggsstat 1 till riksstaten för budgetåret 1944/45;

Nr 38.

Lördagen den 9 december 1944.

bankoutskottets utlåtanden och memorial:

nr 74, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående undantag i vissa
fall från bestämmelser i förordningen den 5 juni 1942 (nr 325) om jordbrukets
kreditkassor;

nr 75, i anledning av delegerades för riksdagens verk framställning angående
provisorisk förbättring av löneställningen för vissa befattningshavare
vid nämnda verk;

nr 76, i anledning av delegerades för riksdagens verk framställning angående
ändrade bestämmelser örn ersättning för flyttningskostnad åt befattningshavare
vid nämnda verk; och

nr 77, angående ersättning till en hos 1944 års riksdag anställd vaktmästare
vid inkallelse till militärtjänstgöring; samt

jordbruksutskottets utlåtande nr 74, i anledning av Kungl. Majda proposition
med förslag till förordning örn ändrad lydelse av 12 § förordningen den
20 juni 1941 (nr 577) angående bekämpande av tuberkulos hos nötkreatur.

Justerades ett protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.05 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1944. Kungl. Boktryckeriet P, A. Norstedt & Söner.

4iS211