RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1944:32)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1944. Första kammaren. Nr 32.

Tisdalen elen 28 november.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Justerades protokollen för den 21, 22 och 25 innevarande månad.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 302, angående inköp av tackjärn; och

nr 303, angående avskrivning av nya kapitalinvesteringar å tilläggsstat I
till riksstaten för budgetåret 1944/45.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 304, med förslag till förordning örn ändrad lydelse av 12 § förordningen
den 20 juni 1941 (nr 577) angående bekämpande av tuberkulos hos nötkreatur.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
305, angående aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets utlåtanden nr 231, 237 och
239—241, sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande nr 3 samt jordbruksutskottets
utlåtanden nr 71—73.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade Kungl. Maj:ts proposition nr 306, angående
anslag till reglering av en kredit åt Norge.

Den kungl, propositionen föredrogs och blev därvid bordlagd.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelse, nr
482, till Konungen i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1944/45, i vad propositionen avser
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.05 eftermiddagen.

In fidem
G. II. Berggren.

Första hammarens protokoll 1944. Nr 82.

Nr 32.

Onsdagen den 29 november 1944.

Om hjälpåtgärder
för befolkningen
i
i Nordnorge.

Onsdagen den 29 november.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Hans excellens herr statsministern Hansson, som meddelat, att han hade
för avsikt att vid detta sammanträde besvara herr Knut Peterssons interpellation
örn hjälpåtgärder för befolkningen i Nordnorge, erhöll ordet och anförde:
Herr talman! Med första kammarens tillstånd har herr Knut Petersson -till
mig ställt följande frågor:

1) Vilka upplysningar har regeringen att lämna örn tillståndet i Nordnorge?

2) Vilka åtgärder ha från svensk sida vidtagits för att bispringa den nödställda
befolkningen och vilka ytterligare åtgärder av sådant slag äro under
övervägande?

Till svar vill jag anföra följande:

För omkring tio dagar sedan erhöll svenska regeringen alarmerande underrättelser
örn läget i Nordnorge. Enligt dessa informationer, vilkas riktighet
icke kunde dragas i tvivelsmål, höll den civila befolkningen på att tvångsevakueras
från stora delar av Finnmarken. Flyktingarna fördes väster- och söderut,
men på grund av otillräckliga kommunikationsmedel hade evakueringen
mer eller mindre stoppat upp i Tromsö, där enligt uppgift omkring 20 000
flyktingar vistades under synnerligen svåra förhållanden. Då man betänker,
att Tromsö normalt har ett invånarantal på 10 å 12 tusen kan man förstå
vidden av dessa svårigheter. På landsbygden i samma område hopade sig ytterligare
stora flj^ktingskaror, som icke kunde omhändertagas där. För transporten
söderut stodo huvudsakligen smärre farkoster till förfogande. Det befarades
att, örn icke snar hjälp lämnades, tusentals människor komme att svälta
ihjäl eller omkomma på grund av strapatser.

I detta läge ansåg svenska regeringen det vara synnerligen angeläget att
lämna ali den hjälp, som vore möjlig, för att minska de evakuerades umbäranden.
Beskickningen i Berlin anmodades att hos tyska regeringen hemställa
örn tillstånd att sända rödakorståg till Narvik för att där avhämta evakuerade,
i främsta rummet kvinnor, barn, åldringar och sjuka. Meningen var att
dessa skulle sändas till Sverige för att kvarstanna här till krigets slut. Då
emellertid ett stort antal evakuerade måste möta stora svårigheter att från
Tromsötrakten taga sig fram till Narvik, erhöll beskickningen likaledes i uppdrag
att anhålla örn tillstånd att utsända ett rödakorsfartyg, som skulle transportera
de evakuerade från Tromsö till Narvik. Färden mellan dessa bada städer
kan äga rum inomskärs och täger blott en tid av omkring tolv timmar i
anspråk. Meningen vore, att detta fartyg jämväl skulle medföra last av livsmedel
samt eventuellt läkemedel och kläder för de evakuerades omedelbara
behov. För underlättande av hjälpverksamhetens organisation hemställde beskickningen
vidare enligt uppdrag om medgivande att upprätta en rödakorscentral
i Narvik, vilken skulle ha till uppgift att ordna flyktingarnas inkvartering
m. m. och sörja för deras vidaretransport till Sverige.

Å de framställningar, som sålunda gjorts, har i natt ingått ett tyskt svar
av följande lydelse:

Onsdagen den 29 november 1944.

Nr 32.

Om hjälpåtgärder för befolkningen i Nordnorge. (Forts.)

»Deri 20 oktober innevarande år anhöll Norska röda korset telegrafiskt hos
Svenska röda korset om tillstånd till genomresa för evakuerade kvinnor, barn
och åldringar från Nordnorge till Trondhejm genom Sverige. Sedan Svenska
röda korset den 28 oktober telegrafiskt lämnat sitt medgivande, ingick den 31
oktober, då på tysk sida förberedelserna för transporten genom Sverige redan
inletts, ett telegram från Svenska röda korset, att de svenska myndigheterna
ändrat sin uppfattning och icke tilläto en genomresa av evakuerade genom
Sverige. På en förnyad fråga från Norska röda korset meddelade Svenska röda
korset till sist den 3 november, att tillstånd numera förelåge för de evakuerade
norrmännens inresa till Sverige under förutsättning att de stannade i Sverige.
Detta anbud avvisades från norsk sida, då det innebure skilsmässa mellan
de norska männen och deras hustrur och barn för hela återstoden av kriget.

Till följd av detta ställningstagande från svensk sida måste man ordna med
avtransport av de evakuerade sjövägen till Mellan- och Sydnorge. Till detta
ändamål hava fullt sjövärdiga fartyg särskilt de i den normala kustfarten insatta
passagerarfartygen bl. a. den stora ångaren Stella Polaris, kommit till
användning. Dessa transporter ha gått enligt planen. Till följd av evakueringens
friktionsfria utförande finnas för närvarande i Tromsö högst några hundratal
evakuerade. Den evakuerade norska befolkningen erhåller för övrigt samma
förplägnad som tyska krigsmakten och förlägges överallt i uppvärmda bostäder.
I flera fall hava till och med de marscherande tyska trupperna gått i
bivack för att kunna överlåta sina uppvärmda logement åt de evakuerade. I
samlingslägren finnas kor, så att barnens mjölkförsörjning därigenom ordnats.
På det sanitära området göres allt som är möjligt för de evakuerade.

Av ovanstående framgår, att de i den svenska uppteckningen lämnade, uppenbarligen
från flyktingar stammande och olyckligtvis också i den svenska
pressen utnyttjade meddelandena rörande de evakuerades läge i Nordnorge
och beträffande de föregivet primitiva transportmedel, som användas vid förflyttningarna,
inte på något sätt motsvara verkligheten.

Avslutningsvis kan sägas, att evakueringsaktionen från Nordnorge vid tiden
för den svenska uppteckningens mottagande den 20 november redan i huvudsak
avslutats och att huvuddelen av de evakuerade då redan passerat Narvik på
väg till Mellan- och Sydnorge.

I den kungl, svenska beskickningens uppteckning framhålles, att det i fråga
örn den planerade hjälpaktionen rörde sig örn en rent humanitär angelägenhet
utan några som helst andra bevekelsegrunder. Tyska regeringen känner från
andra tillfällen väl till Sveriges humanitära intresse för civilbefolkningen i
genom kriget drabbade områden. Tyska regeringen lämnar sitt medgivande till
att en delegation från Svenska röda korset avreser till de delar av området,
sorn icke äro att betrakta som militärt operationsområde. Delegationen kunde
där taga kontakt med vederbörande tyska och norska myndigheter och undersöka,
huruvida och i så fall vilka svenska hjälpåtgärder, som vore möjliga utöver
de av de tyska och norska myndigheterna träffade dispositionerna. Detta
medgivande lämnas under förutsättning, att Svenska röda korset samtidigt i
den norska civilbefolkningens intresse utsänder en liknande delegation till
do av Sovjetryssland besatta norska områdena.»

Den tyska inställningen grundar sig, enligt vad som alltså uttryckligen
framhålles, på de norska quislingmyndigheternas ståndpunkt. Dessa myndigheter
framförde tidigare en begäran, att de evakuerade skulle genom
Svenska röda korsets medverkan få föras på järnväg från Narvik genom Sverige
till Sydnorge. Härpå gavs först ett jakande svar, men detta ändrades
sedan, på hemställan av norska regeringen, därhän, att de evakuerade väl
Tiri ge inresa till Sverige för att här omhändertagas, men icke leonline att åter

Nr 32.

Onsdagen den 29 november 1944.

Örn hjälpåtgärder för befolkningen i Nordnorge. (Forts.)
utföras till Sydnorge. Detta gav anledning till angrepp i norska tidningar på
svenska regeringen, som sades svika sin humanitära plikt, och det svenska
erbjudandet har nu som nyss nämnts avböjts. Såsom av det tyska svaret framgår,
får det anses fastslaget att quislingmyndigheterna i Norge, genom den
ståndpunkt de intagit, bära ansvaret för de evakuerades öde.

Frånsett detta erbjudande har svensk hjälp igångsatts åt de evakuerade
där de nu befinna sig. Sålunda har Svenska norgehjälpen inom ramen för
sin verksamhet i ifrågavarande område kunnat utöka sin utspisning, som hittills
blott omfattat mödrar med barn. åldringar och sjuka, till att även inbegripa
evakuerade. Enbart i Tromsö ha under de senaste veckorna 8 å 9
tusen flyktingar genom Norgehjälpens försorg erhållit ett mål varm mat örn
dagen. I Narvik ha omkring 2 000 portioner dagligen utdelats. Svenska norgehjalpen
hoppas kunna upprätthålla och om erforderligt ytterligare utvidga
denna verksamhet, vilken kompletterats genom avsändande av ett större antal
gåvopaket. Någon invändning mot denna hjälpverksamhet har icke gjorts från
någon av de krigförande makterna.

Det är givet, att förberedande åtgärder redan vidtagits för omhändertagande
av de norrmän, som till följd av läget i Nordnorge komma över till
Sverige. Dessa åtgärder avse dels omhändertagande av enstaka eller i smärre
grupper anlända flyktingar, dels emottagande av evakuerade, vilka i händelse
av ett positivt svar på den svenska framställningen i Berlin skulle
komma att anlända från Narvik. Det ligger i sakens natur, att åtgärderna i
det ena och andra fallet måste bliva av helt olika art. Beträffande flyktingarna
gäller det i första hand att genom spaning över de ödemarker och fjällområden,
varom här är fråga, upptäcka vederbörande och lämna en första hjälp
bl. a. genom uppläggande av förråd i fjällstugor vid gränsen. Det vidare omhändertagandet
är icke något större problem med hänsyn till det förhållandevis
ringa antalet flyktingar av denna kategori. För emottagandet av evakuerade,
vilka i förutsatt fall måhända skulle kunnat räknas i tiotusental, krävdes
däremot en omfattande organisation, vilken föreligger klar på papperet och
är färdig att när som helst tagas i bruk. Denna organisation överensstämmer
i sina huvuddrag med förfarandet vid emottagandet av de evakuerade från
Nordfinland. Det torde ännu icke få anses uteslutet att den fortsatta utvecklingen
i Norge kan medföra, att denna organisation behöver tagas i bruk.

Herr Petersson, Knut: Herr talman! För de upplysningar, som herr statsministern
lämnat till svar på min interpellation, ber jag. att få framföra mitt
uppriktiga tack. Jag gör det så mycket hellre, som de i god tid före dagens
plenum kommit mig till handa. o ,

Örn man ser till innehållet i interpellationssvaret, mäste jag säga, att det
till en del är tillfredsställande, till en annan del djupt otillfredsställande.
Det är självfallet med stor tillfredsställelse som vi alla tagit del av upplysningen,
att regeringen på ett tidigt stadium uppmärksammade händelseutvecklingen’i
norra Norge och jämväl vidtog åtgärder för att skapa förutsättningar för
ett svenskt ingripande. Besvikelsen hänför sig till den avböjande hållning, som
Berlinregeringen intagit till de fran Sverige gjorda framställningarna.

Jag behöver inte säga att detta avböjande svar i Sverige kommer att väcka
inte bara förvåning och förstämning, utan också harm och förtrytelse. Det
räcker alltså inte med att man driver människorna från gård och grund,
att man bränner deras hem, rövar deras boskap och överhuvud taget tillspillogiver
deras livsmöjligheter! Härtill mäste också läggas ett bleklagt nej till
alla förslag att utifrån bringa de hemsökta någon hjälp och vederkvickelse.

Onsdagen den 29 november 1944.

Nr 32.

Om hjälpåtgärder för befolkningen i Nordnorge. (Forts.)
Var i hela den vida världen kan man påräkna någon förståelse för ett sådant
handlingssätt?

Såvitt jag kan bedöma saken, voro de åtgärder, som från den svenska regeringens
sida ifrågasattes, inte bara befogade, utan också väl planerade och
väl genomtänkta. Örn de hade kunnat genomföras, skulle de verksamt ha bidragit
till att reda upp situationen. Mycket tacknämligt är också, att de svenska
militära myndigheterna rätt tidigt vidtogo energiska åtgärder för att bringa
hjälp åt de flyktingar, som hamnade på den svenska sidan om gränsen. Vi
hade givetvis all anledning tro att den hänvändelse, som gjordes i Berlin örn
att i stor skala och på ett effektivt sätt bringa hjälp åt de nödställda, skulle
mötas med förståelse. Vi hade så mycket större anledning att vänta detta,
som vi alla bedömde läget så, att den stora anhopningen av flyktingar uppe
i Tromsötrakten måste vara ett besvärligt hinder för de militära operationerna
och att det alltså borde vara ett tyskt intresse, att detta hinder så snart som
möjligt avvecklades. I stället få vi nu från Tyskland höra, att vår medverkan
inte är behövlig, att uppgifterna örn tillståndet i Nordnorge äro överdrivna
och missvisande samt att utrymningen fortgår fullt planmässigt.

Det är mig inte bekant, örn till dessa upplysningar jämväl fogats en, förklaring
till det märkliga förhållandet, att hundratals flyktingar under de ytterst
ogynnsamma förhållanden, som nu på höstsidan råda, och med överhängande
fara för sitt eget liv söka sig över gränsen, till Sverige. Här i detta land hade
vi inte under denna årstid väntat oss ett så livligt turistintresse uppe i fjälltrakterna,
allra helst som det är väl bekant, att det i Norge är belagt med dödsstraff
att avvika från landet.

Helt naturligt är det emellertid av det allra största intresse och ytterst angeläget
att vi här i Sverige försöka komma till klarhet örn förhållandena uppe i
Nordnorge och vad det är som har tilldragit sig. Min interpellation var självfallet
föranledd av de uppgifter, som dessförinnan hade förekommit i den
svenska pressen och som obestridligen voro i hög grad uppskakande. Nu säger
man alltså, att dessa uppgifter äro oriktiga. För egen del har jag försökt att
så gott sig göra låtit kontrollera dem. Jag har sammanträffat med flyktingar,
som ha kommit över gränsen, och på min, fråga, hur det egentligen stod till,
var svaret, att förhållandena inte med ord kunde beskrivas. Jag har också sökt
skaffa fram dokumentariskt material till belysning av läget. Resultatet av allt
detta är inte — det vill jag säga — att alla uppgifter, som förekommit i tidningarna,
blivit bekräftade. Det skulle vara märkligt, om inte med hänsyn till
de sällsamma villkor, som nyhetsförmedlingen nu är underkastad, överdrifter
förekommit, liksom missvisande framställningar. Framför allt måste: man
naturligtvis ta hänsyn till en sak, nämligen att de flesta av dessa uppgifter
härröra från flyktingar, som länge varit på väg, och alltså skildra förhållandena
sådana de voro för en eller annan vecka sedan. Självfallet måste man
också ta hänsyn till att uppgifter, inhämtade av enskilda personer, täcka ett
mycket begränsat område av iakttagelser. Men även örn man tar hänsyn till
allt detta, så är det mitt bestämda intryck, att den skildring av förhållandena
i norra Norge och av händelseutvecklingen där uppe, som förekommit i den
svenska pressen, i stort sett och genomsnittligt givit en rättvisande bild av
läget.

Låt mig först erinra om saker och ting, som inte från något håll bestridas,
alltså inte ens från Berlin. Läget är ju det, att hela Finnmark och östra delen
av Troms fylke numera äro folktomma. Befolkningen har ryckts upp med rötterna,
och dc enda kvarvarande äro de tyska trupperna. Dessa befinna sig nu
grupperade huvudsakligen längs den stora riksvägen, som slingrar sig norrut
från Tromsötrakten. Vadsö, Vardö och Hammerfest äro brända. Landet öster

Nr 32.

Onsdagen den 29 november 1944.

Om hjälpåtgärder för befolkningen i Nordnorge. (Forts.)
om Tanaälven och Tanafjorden är besatt av ryska trupper. Närmast väster
därom är ett brett bälte, där det varken finns ryska eller tyska trupper. Därefter
kommer man fram till den del, som fortfarande hålles besatt av tyska
trupper. Ödeläggelsen har gått, kan man säga, ganz systeinatisch. Man har
börjat ute på de yttersta öarna och längst uppe i fjälldalarna och sedan låtit
verksamheten fortskrida ned mot riksvägen. Där bar bebyggelsen fått stå kvar,
så länge den kunnat tjäna några militära ändamål, men sedan brännas husen
och gårdarna ned, allteftersom det tyska återtåget fortskrider.

Låt oss nu tänka efter, vilken situationen blir, när man går till väga på
det sättet. Finnmark är ju under normala förhållanden självförsörjande utom
givetvis beträffande socker, grönsaker och dylika ting. På fisk finns det ett
överskott, som brukar exporteras söderut. Men det är en sak som man måste
komma ihåg, nämligen att befolkningen här liksom i norra Sverige är utomordentligt
beroende av boskapsskötseln. Nu inträffar det alltså, att alla människor
kastas ut på vägarna eller ombord på de fartyg, som de ha till sitt
förfogande, och att de berövas sin boskap. Det är självklart, att även örn man
i god tid vidtagit alla rimliga förberedelser för att möta en sådan situation,
skulle den skapa ytterst svåra försörjningsförhållanden. Nu vet man att förberedelserna
för evakueringen varit ytterst bristfälliga och att man inte ens
kunde ställa tillräckliga transportlägenheter till förfogande för dessa människor,
som kördes ut på vägarna. Någon regelbunden tillförsel söderifrån
hade icke ordnats, därom stämma alla uppgifter överens.

Jag skall nu be att få föredraga några dokument som kommit mig till handa
och som jag tror kunna Ira ett visst intresse i detta sammanhang för belysning
av frågan, vem det egentligen är som har rätt i sina uppgifter beträffande
förhållandena. Det första aktstycket innehåller en sammanställning, som
en kompetent person har gjort av upplysningar, som lämnats av hit till Sverige
anlända norska flyktingar. Sammanställningen är av följande lydelse:

»Så vidt jeg kan forsta er Finnmark fylke og Troms fylke på nordsiden av
Lyngenfjorden nå helt folketomme, under alle omstendigheter er det bäre ytterst
få mennasker tilbake. Noén små grupper i midtfinnmark skal ha sökt
opp i ödemarken, og det er norlig at der kan finnes mennesker tilbake i et og
annet bortgjemt hull, men på de mer sentrale stedene og långs riksveien er der
nok ingen. De som har egne fiskefarkoster er best stelt. De tar med seg fiskeredskaper,
song og gangklär, matvarelagrene og ellers mest norlig av sine mindre
eiendeler. Kjöpmenne har stort sett opptrått korrekt og har solgt ut sine
varelagre til befolkningen uten spörsmål örn kort. I enkelte bygder har forsyningsnemnda
utstedt anvisninger for to måner.

De som må evakuer med de offisielle transportbåtene, får bäre ta med en
begrenset bagasje. Dyrene skyter tyskerne ned og tar kjöttet, så de har mat
i överflöd nå. På en av NordNorges störste gärder, det kjente handelsstedet
Hamnnes ute i Lyngenf jorden, mötte tyskerne opp förleden og sköt ned 20
storfe og 100 sauer.

Katastrofen når det gjeller ödeleggelsen av de materielle verdier er av slike
dimensioner, at de vil ta årtiere för alt er gjenoprettet, hvis tyskerne vil fullföre
ödeleggelsen også långs riksveien. Forelöbig har bålferden gått ut över de mer
avsidesliggende dalströk, Öyér og fjordströk. Men det er vel temmelig opplagt
at de vil brenne ned alt etter hvert som de har fått sine tropper förbi og ikke
lenger har bruk for bebyggelse i de sentrale bygdene.

Men menneskene har kommet seg unna. De frister nok en temmelig kummerlig
tilvärelse, ofte en temmelig håplös tilvärelse i de*overfylte evakueringsfarkostene
og i alle mulige inkvarterings rum långs evakueringsruta. Men folk

Onsdagen den 29 november 1944.

Nr 32.

Om hjälpåtgärder för befolkningen i Nordnorge. (Forts.)
er nå en gang en merkelig skapning og den menneskelige tilpassningevne enestående
stor. Det skal meget til för noenlunde friske folk bukker under. _

Noén flyktingeström, på titusener og atter titusener under åpen himmel
mellom Tromsö og Narvik, eksisterer ikke —- og det av den simple grunn a t
veien er så belastet av tyske transporter at et tog av evakuerte simpelt hen vil
stanse trafikken. Tyskerne kan ikke tilläte det. Derför blir alle stuvet ombord
i alf som kan Byte av skip og fiskebåter. Og heldigvis finnes der hundreder
på hundreder av ganske store og gode båter, som tilsammen gir plass för mange,
mange tusen mennesker. Hittil har det imidlertid bäre vårt spörsmål örn evakuering
av de ca 75 000 mennesker i Finnmark og NordTroms og värforholdene
har värt meget gunstige utöver hösten. Men skal resten av Troms, Vesterbl en
o. s. v. også ut på flyttefot blir det spörsmål örn en betydelig större folkemenge,
og problemet tilsvarende vanskeligere.»

Det är en sak som jag skall be att särskilt få påpeka. Det framgår av sammanställningen,
att de tyska trupperna utnyttjat utrymningen för en mycket
omfattande proviantering. Man har lagt beslag på praktiskt taget hela det boskapsbestånd,
som fanns i Finnmark. Det förefaller som örn detta skulle hänga
samman med uppgifter, som tidigare ha lämnats, att man såväl i Rovaniemi
som Kirkenes lämnade efter sig eller förstörde mycket stora militära förråd.
Då nu tillförseln söderifrån blir allt mera osäker och betydande styrkor alltjämt
finnas kvar i Nordnorge, har tydligen en plundring av den bofasta befolkningen
framstått såsom den enklaste utvägen.

Jag skall vidare be att få uppläsa ett pär brev, som i mitten av denna månad
anlände från Tromsö till en adressat i Sverige. I det ena heter det på följande
sätt:

»Elendigheten er ubeskrivelig. Skal dette fortsette, er Nord-Norge dödsdömt.
Nettop på grunn av sin seige motstånd. De er tanger som föres avsted.
Det är ikke frivillig, det er ikke frivillig! De flykter til fjells, men spores opp.
Hvor skal de også gjöre av seg? Verst blir det for den fattige fiskerbefolkning
av blandingsrasen. Avisene? Det är blank lögn, alt! Det gjöres grundig.
Blussene lyser långs Finnmarks nakne kyst. Det er heimene som brenner. Folk
sydpå kan ikke förstå den tragedie som utspilles heroppe på denne tiden av
året. Disse mennesker hadde det relativt bra med et par kuer og sin båt eller
sköyte eller begge deler. Mange var velstandsfolk. Ingen ’evakuerte’ godvilligt
(uten den bestemte sort). Nå er turen kommet til Troms fylke. Skredet tar oss!
''Kommer ikke Olav Trygvason?’ Nord-fylket er alfrede ryddet. Folk dör
og folk födes i denne jämmer. Mange sier at de kunne.ha klart seg i 6 maneder
eller 1 år hvis de hadde fått väre i ro — s.elv örn vi hadde värt avskåret.
Men nå er selv fisken tätt fra dem. For en jämmer! Sykdom, kulde, nöd.»

I det andra brevet från Tromsö heter det på följande sätt:

»No skal du tru det er liv her nord i byen. Full av innkvarterte soldater,
full av heimlause skolebarn, sume med det dei greier bere, surne. herre med
det dei står og går i, alle tvinga med våpenmakt bort frå sitt eige og sin landsdel.

Det er så mykje elendigskap og sorg at det er fält. Dertil veks hatet som ei
elv i vårlöysinga. N. S. H. er hedt utsjalta i arbeidet. Svenskehjelpen er havna
i lokala til N. S. H. og NS-kafeen er blitt rom for evakuerte. Ingen vil lia med
NS å gjöre.»

Jag har slutligen ett brev, som är daterat Narvik den 13 november 1944. Jag
skall be att få läsa upp följande utdrag därur:

»Vi kan slå fast med en gang at det lier dreier seg örn en tvangsfordrivning
av befolkningen, hvor enhver protest har värt nyttelös, og hvor folk, som har
försökt å begi seg östover istedenfor vestover, bäre er blitt jaget og skutt ned.

Nr 32.

Onsdagen den 29 november 1944.

Örn hjälpåtgärder för befolkningen i Nordnorge. (Forts.)

Det synes som den opprinnelige ordre har värt å ödelegge alle militäre anlegg,
alle tyske hus, broer og veiskjäringer m. v., men muligens i förbindelse med
Terbovens besök her oppe for 3—4 uker siden er dette forandret. Det gåes nu
frem på den mäte at först de mest avsidesliggende stedene blir hjemsökt, folk
blir drevet sammen til de mere centrale stedene, klisene blir brendt, besetningene
nedslaktet. Fra de centrale steder blir de — så med et minimum av varsel — jaget
ombord i båter, som otte på forhånd har ammunisjonslast inne, eventuelt tropper
og blir fraktet forelöbig til Narvik, Harstad og Tromsö, Ilvor mulighetene
for å underbringe disse mennesker, skaffe dem mat og klär selvsagt
er helt minimale. Disses vinterforsyninger er brent opp og klär er det ikke
blitt levnet dem tid eller anledning til å få med seg. Det hele er en tragedie,
som truer med å utvikle seg til en katastrofe ulen like. NS-myndighetene
hvonblandt selv Jonas Lie ikke lenger kan folge de drastiske tyske forholdsregler
står allikevel fullstendig makteslöse og ikke har annat å gjöre enn å si:
’Jawohl’, til den mest brutale ordre.

På denne måten er nu hele Finnmarken en saga blott, avsvidd og lagt öde,
og skjebnen har allerede nådd et par av de nordligste distrikter av ''Troms
fylke.»

I de föredragna breven betonas oupphörligt, att det inte är fråga örn någon
frivillig evakuering, utan att man tvärtom i det längsta har motsatt sig
meddelade befallningar att bege sig bort från sina hem. Det är skäl att lägga
märke till detta. Förfaringssättet i norra Norge skiljer sig väsentligt från
det i Finland. Där lämnade befolkningen självmant sina hem. och de hade tillfälle
att ta med sig sin boskap och på det sättet bibehålla åtminstone en del
av sina försörjningsmöjligheter. Men i Norge skedde evakueringen under
tvång och mest inför revolvermynningen, och vad som kunde räddas av ägodelarna
var, såsom jag påpekat, ytterst minimalt.

Själva utrymningen har tydligen försiggått på det sättet, att människorna
delat upp sig på två stora vandringsleder. De allra flesta ha sökt sig fram
sjöledes ombord på sina fiskebåtar, som självfallet i detta sammanhang ha
blivit alldeles överfyllda. De ha emellertid haft fördelen att kunna ta med
sig en del av sina ägodelar. Det andra stora stråket har gått fram landvågen
längs riksvägen. Båda dessa folkströmmar stötte tydligen vid ett tillfälle
samman i Tromsö. Huru mångå människor som trängdes ihop där, när det
var som värst, är omöjligt att få några säkra uppgifter örn. Siffrorna variera
betydligt.

Nu är frågan, hur det skall gå i fortsättningen. De, som komma till sjöss,
fortsätta i sina små farkoster söderut och komma ned till Narvik. Så långt
kan man nämligen gå inomskärs. När man sedan skall söka sig söderut
från Narvik, måste man gå ut på öppna havet. Det betyder självfallet, att alla
dessa, som komma med små båtar, vilka inte äro byggda för att gå utomskärs,
antingen måste stanna i Narvik eller också fortsätta färden sjöledes
under stora risker.

Men även landvågen blir det svårare, ty söder örn Narvik blir den stora
riksvägen betydligt mindre framkomlig. Trafiken stockar sig vid de talrika
färjställena, där fjordarna skola överfaras. Den tyska militären är starkt beroende
av denna väg med dess ringa transportkapacitet, sedan anfallen från
sjön på kusttrafiken blivit mer och med intensiva. Följden är den, att evakueringen
söderut från Narvik stöter på mycket stora hinder. Därför måste jag
för min del med stark skepsis bedöma de upplysningar, som statsministern har
fått från Berlin. Jag har svårt att tänka mig, att evakueringen från Narvik
verkligen kan fortgå på det planmässiga och effektiva sätt, som man
därifrån uppger.

Onsdagen den 29 november 1944.

Nr 32.

Om hjälp åt g årder för befolkningen i Nordnorge. (Forts.)

Om evakueringen utsträckes till de övriga delarna av Troms fylke blir läget
under alla förhållanden ytterst allvarligt. Då kommer man ned till jämförelsevis
folkrika och bördiga bygder. Hela Troms fylke rymmer en befolkning
på omkring 200 000 människor. Skola alla dessa sättas i vandring måste
man räkna med en villervalla utan all like. Möjligheterna att transportera
befolkningen söderut kunna med skäl sättas i fråga. Alla uppgifter stämma
överens om att det tillgängliga tonnaget av lämplig storlek är bristfälligt och
otillräckligt.

Men även örn det stannar vid en evakuering av hittillsvarande omfattning,
måste läget bedömas som allvarligt. Massor av livsmedel ha gått till spillo,
och ingen tillförsel äger rum söderifrån, i varje fall ingen ordnad tillförsel.
Bostadsnöden är skriande, och faran för epidemier bland flyktingarna är
överhängande. Det finns all anledning att ta fasta på det tyska erbjudandet
att låta representanter för Svenska röda korset på ort och ställe ta kännedom
om läget. Jag tillåter mig också uttrycka den uppfattningen, att ett
svenskt ingripande fortfarande är av behovet påkallat och att ingenting från
svensk sida bör underlåtas för att komma ett sådant ingripande åstad.

Varför har nu det svenska erbjudandet mött så ringa förståelse i Berlin,
varför har det så bryskt avvisats? Jag kan inte finna någon annan förklaring
än den, att man i Berlin velat hålla quislingregimen örn ryggen och att quislingregimen
blev stött i kanten, då dess begäran örn transitering av flyktingar
genom Sverige avslogs.

Regeringens handlingssätt i denna sak kan naturligtvis diskuteras. Den sade,
som vi hörde, först ja och sedan nej, det sista på hemställan från norska
regeringen. Det är två frågor, som i detta sammanhang inställa sig. För det
första: hade det inte varit bättre att rådföra sig med norska regeringen, innan
man lämnade något svar på Norska röda korsets framställning? Det gällde ju
dock norska medborgares välfärd, och i ett sådant fall föreföll det ganska naturligt,
att den svenska regeringen rådförde sig med landets lagliga överhet.
Man undrar också, örn det inte skulle vara lämpligt att ordna en fortlöpande
kontakt mellan svenska och norska myndigheter. Jag skulle kunna tänka mig
ett slags förbindelseorgan, där man dryftade spörsmål av .sådan natur, som
här ha varit å bane, och jämväl hjälpverksamhetens praktiska detaljer.

Den andra frågan, som inställer sig, är, örn det inte hade varit möjligt att
svara varken ja eller nej, utan hålla det hela svävande för att under tiden icke
blott konferera med norska regeringen utan även sondera terrängen i Berlin
och där undersöka möjligheterna för en svensk hjälpaktion. Det är ju ''tydligt,
att quislingregimens missbelåtenhet har svårt komplicerat förhandlingarna med
Tyskland.

Som saken utvecklat sig, har undsättningsfrågan uppenbarligen kommit i
ett högst ogynnsamt läge. Utsikterna till en sådan lösning, som kan tillfredsställa
den svenska allmänna meningen, ha mörknat. Men skola vi nu slå oss
till ro med detta? Jag ber att få erinra om att förhandlingarna, såvitt jag
förstår, inte äro brutna. Örn regeringen beslutar att energiskt fullfölja den inledda
aktionen, så kommer den — det tror jag mig kunna försäkra — i bättre
samklang med folkmeningen här i landet än örn den lägger armarna i kors
och overksamt åser händelsernas vidare utveckling. Det bör också göras klart,
att Tysklands ställningstagande i denna sak på det närmaste kommer att
beröra det framtida förhållandet mellan de båda länderna.

Nu förmodar jag, att regeringen kommer att ta fasta på det enda tillmötesgående,
som står att upptäcka i det tyska svaret, och alltså så snart sig
göra låter skicka ett antal röda-korsdelegater till Narviksom rådet. Det är
önskvärt, att dessa delegater kunna sändas i väg snarast möjligt. Deras rap -

Nr 32.

Onsdagen den 29 november 1944.

Om hjälpåtgärder för befolkningen i N or Anor ge. (Forts.)
port kan sedan bli en anledning att ånyo ta upp frågan om en svensk hjälpaktion.

Emellertid förefaller det, som om ännu en möjlighet skulle föreligga. Statsministern
nämnde i sitt svar, att 8 000 ä 9 000 flyktingar i Tromsö dagligen
utspisats genom Svenska norgehjälpens försorg. Det är ju en siffra, som inte
stämmer väl överens med förklaringen i det tyska svaret, att någon anhopning
av flyktingar i denna omfattning alls inte hade förekommit i Tromsö. Vad som
blivit upplyst örn den Svenska norgehjälpens verksamhet i Tromsö är ett mycket
hugnesam t meddelande. Jag kan inte finna något lämpligare tillfälle än
detta att bringa Norgehjälpens präktiga insatser i åtanke, och jag tror, att vi
alla lia anledning att ta hatten av för de personer, som lia burit upp denna
verksamhet. Den är dock en insats från svensk sida, som vi kunna vara till
freds med. Av allt att döma blir det nu också till Norgehjälpen, som vi måste
sätta vår lit och våra förhoppningar i nuvarande situation. Den är på platsen,
och den har en organisation — den bor ju till och med vägg i vägg med
Nasjonal Samling. Här finns alltså ett tjänligt instrument. Låt oss nu se
till, att Norgehjälpen får vad den behöver för att fullgöra sitt värv, det må
sedan vara penningar eller livsmedel, kläder eller läkemedel. Låt den till
gagnet bli vad den av svenska regeringen ifrågasatta rödakors-centralen
skulle ha blivit, örn den hade fått upprättas, nämligen en replipunkt för den
svenska hjälpverksamheten i Nordnorge.

Herr Anderson, Axel Ivar: Herr talman! Det behöver inte tilläggas många
ord till vad som har anförts i det svar, som statsministern uppläste å regeringens
vägnar, och de kommentarer, som interpellanten sedan har givit till
detta svar. Dock är det två synpunkter, som ännu en gång borde understrykas.

Den första, hänför sig till den indignation, som hela vårt folk känner över
den tyska riksregeringens försök, i likhet med vad som tidigare skett från
quislinghåll i Norge, att vältra skulden för de ohyggliga förhållanden, som
råda i Nordnorge, på Sverige. Jag behöver inte spilla många ord på detta försök.
Jag tror inte heller, att det skall lyckas att någonstädes övertyga världsopinionen
och naturligtvis än mindre opinionen i vårt land örn att Sveriges
hållning på något sätt har bidragit till att framkalla dessa förhållanden.

Den andra synpunkten är viktigare. Den har en praktisk betydelse, som i
nuvarande stund inte kan nog starkt understrykas, och det är den, att vad som
hittills har skett inte på något sätt får påverka Sveriges statsmakter och den
allmänna opinionen i Sverige i den riktningen, att man nu skulle falla undan
och resignera. Låt vara, att det har förekommit överdrifter i skildringarna av
förhållandena i Nordnorge. Sådant är oundvikligt, som också interpellanten har
framhållit. Men vad som är sakligt konstaterat är tillräckligt för att övertyga
oss alla örn att det är nödvändigt att fortsätta aktionen på skilda linjer
för att bringa Norges befolkning all hjälp, som det står i vår makt att ge.
Vi måste således i första hand fortsätta med den humanitära hjälp, som har
inletts och som har givit, om också i blygsam omfattning, lyckliga resultat.
Vi måste intensifiera denna hjälp med alla medel. Men därutöver blir det säkerligen
nödvändigt att kraftigare än hittills också försöka med politisk-diplomatisk
påtryckning på Tyskland för att förhindra en fortsatt utveckling av
den art, som under de senaste veckorna har präglat händelserna i Nordnorge.
Liksom interpellanten tänker jag på möjligheten, att tvångsevakueringen kan
fortsättas, kan sträckas längre söder ut, och på de följder, som därav skulle
uppstå för den norska befolkningen. Här gäller det att om möjligt förebygga.
Det är viktigare, att så sker, än att vi sedan komma med en humanitär hjälpaktion
som — det lia vi nu kunnat bevittna — ändå inte kan bli tillräcklig.

Nr 32.

Onsdagen den 29 november 1944.

Örn hjälpåtgärder för befolkningen i Nordnorge. (Forts.)

Allt som kail göras i förebyggande riktning är därför utomordentligt angeläget.
Här skall enkelt och klart sägas ifrån, att den svenska regeringen har
riksdagens hela och fulla stöd för alla de åtgärder, som vidtas i detta syfte.
Jag tror, att regeringen kan med riksdagens stöd och samtycke gå ganska
långt i sina ansträngningar att med anlitande av de medel, som stå regeringen
till buds, söka förebygga en fortsatt olycklig utveckling av förhållandena i
Nordnorge.

I detta anförande instämde herrar Undén, Sandler, Wagnsson, Branting,
Wiklund, Pauli, Ekströmer, Andrén, Lindström, Holmbäck och Karl Andersson.

Herr andre vice talmannen: Herr talman! Jag har inte heller så många ord
att tillägga. Den klara utredning, som herr Knut Petersson har lämnat, talar
ju tillräckligt örn de fakta, som vi här ha att hålla oss till, och den indignation,
som hans anförande har gett uttryck åt och som även har kommit fram i
herr Ivar Andersons anförande nu senast, delas av oss alla. Den villighet att
hjälpa det norska folket och att dela dess öde, som har tagit sig så vackra uttryck
i de insamlingar, vilka ha förekommit, och i de aktioner, som Norgehjälpen
har föranstaltat, bör ju också komma till uttryck i den svenska regeringens
handlingar, och det är med tillfredsställelse jag för min del tolkar det
svar, som diar har lämnats, på detta sätt. Det är säkert riksdagens enhälliga
mening, att den dementi, som den tyska regeringen har lämnat på de beskrivningar
av eländet däruppe, som ha förekommit i den svenska pressen, inte får
bli det sista ordet i denna sak. Vi vänta av vår regering, att den inte bara
skall vara fast, utan också vara villig att ta alla konsekvenser av detta. Därom
är säkert denna kammare fullt ense.

I herr andre vice talmannens yttrande instämde herrar Björnsson, Norman,
Ström, Sandler och Sjödahl, fru Sjöström-Bengtsson samt herrar Krygel och
Johan Bärg.

Herr Branting: Herr talman! Jag tillät mig att instämma medlen föregående
talare, men det hindrar kanske icke, att jag kan få tillägga några ord.^

Man är naturligtvis överallt i vårt land tacksam mot regeringen för ^ de åtgärder,
som hittills ha vidtagits vid den norska gränsen, för att på vår sida
av denna gräns bispringa offren för det tyska förstörelseraseriet. Men jag
tror, att det finns ganska mångå här i landet, som ändå känna att det^är otillfredsställande,
att dessa hjälpåtgärder skola vara underkastade en sådan begränsning
i ordets bokstavliga mening, att vi åtminstone tills vidare ha ansett
oss förhindrade att sträcka ut en hjälpande hand på den norska sidan
av gränsen, innan man därtill utverkat benäget tillstånd från Berlin! Det
svar, som vi nyss fingo del av, ha vi ju inte haft tillfälle att överväga lång
stund, men det tycks ju tilli isin idé vara dilatoriskt. Det innehåller f. ö. en
skönmålning av förhållandena, som vi inte kunna sätta tilltro till, inte bara
på de goda grunder, som här ha förebragts — alltså de utredningar, som stå
till vårt förfogande beträffande de faktiska förhållandena i norr -— utan jämväl
på grund av en ganska lång föregående erfarenhet av den bristande sanningshalten
i uppgifter från detta håll.

Naturligtvis är det förståeligt, att man från svensk sida i första hand har
hänvänt sig till Berlin och gjort ett försök att här få till stånd ett samarbete.
Men med hänsyn till hela denna saks brådskande och trängande beskaffenhet

Nr 32.

Onsdagen den 29 november 1944.

Om hjälpåtgärder för befolkningen i Nordnorge. (Forts.)
finner jag det för min del i princip alltmer ohållbart, att Sverige skall i denna
angelägenhet bara tålmodigt invänta de möjligheter att bringa effektiv hjälp,
som kunna öppna sig genom ett tillstånd från Berlin. Jag tror inte, att jag
är så alldeles ensam örn en viss otålighet i den här frågan. Jag tror, att i vårt
land stiger den övertygelsen allt starkare fram, att det i längden blir omöjligt
för svenska folket att, i neutralitet, åse den fortgående, allt fruktansvärdare
förödelsen i Norge.

Jag vet mycket val, att det i dessa ting föres ett resonemang, som i första
hand låter bestickande och som kort och gått går ut på att varje svenskt inskridande
i Norge, som inte sker med tyskt bifall, riskerar att förstora förödelsen
i vårt broderland och kanske omöjliggöra det lilla goda, som i alla
fall nu kan uträttas i Norge. (Jag menar inte, att detta är litet, jag vill tvärtom
på det varmaste instämma i de lovord, som här yttrats beträffande Norgehjälpen,
men i förhållande till tragediens storleksordning i dess helhet blir
ju ändå denna hjälp i viss män en droppe i havet.) Jag''mlenar, att vi måste
vara pa det klara med att detta resonemangs bärighet är begränsad. Tyvärr
måste vi sätta oss in i att det mycket snart kan uppstå situationer, där en
konflikt med Berlin trots allt måste tagas för att så snabbt som möjligt få slut
på det omänskliga och olidliga tillstånd, som ockupationsmaktens vanstyre och
maktmissbruk lia åstadkommit i Norge. Enligt min syn ligger det för övrigt
någonting av både bluff och utpressning i de argument, som man särskilt i den
tyska pressen bär försökt sig på för att förmå svensk opinion till passivitet och
avvaktan i denna sak.

Ingen är ju här i landet blind för, herr talman, att det i och för sig måste
vara ett svårt och allvarligt problem för folken och regeringarna i de av Tyskland
ockuperade länderna att avgöra, när och hur en öppen befrielsekamp skall
upptagas. Det är naturligt att meningsbrytningar i en sådan fråga skola uppstå
mellan dem, som vilja vänta, och dem, som vilja slå till omedelbart. Den
konflikten ha ju vi som utomstående kunnat observera i en hel rad av de ockuperade
staterna. Naturligtvis tillkommer det icke oss i Sverige att blanda oss
i denna eminent norska fråga. Men jag har ju här inte heller närmast talat
örn en svensk insats i den norska befrielsekampen — detta är ett problem för
sig, sorn. säkerligen också det redan nu bör förberedelsevis övervägas av oss
—^ utan jag har i anknytning till debatten i dag talat örn den direkta nödhjälp
från vår sida, som förhållandena närmast i Nordnorge påkalla och sorn kanske
i morgon kan bli aktuell längre söderut.

Inför denna norska katastrof anser jag, att man måste låta de mänskliga
synpunkterna bli i första hand avgörande och att man i detta räddningsarbete
icke kan eller får känna sig altför slaviskt bunden av den på marken osynliga
gränslinje, som går fram i ödeviddema. Normala människor kunna ju inte
stå overksamma på stranden och se, hur folk drunknar i deras1 åsyn, och ropa
till dem: »Kom bara hit, så skola ni få hjälp!» Man måste ibland ta risken
att försöka ge sig ut till de nödställda, även örn det stormar. Uppe vid vår
norra gräns är det i dag på samma sätt. Det räcker snart inte att i varje läge
bara stanna i Sverige!

Herr förste vice talmannen: Herr talman! Jag vill endast uttala min anslutning
till de synpunkter, som framförts av åtskilliga talare här under debatten,
nämligen att regeringen bör utnyttja de möjligheter den har till sitt
förfogande och icke förtröttas i strävan att lindra svårigheterna för den nordnorska
befolkningen i dess beträngda läge.

Onsdagen den 29 november 1944.

Nr 32.

Om hjälpåtgärder för befolkningen i Nordnorge. (Forts.)

Herr Linderot: Herr talman! Den i en diskussion Ilar i kammaren inte alltför
vanliga situationen har uppstå,tt, att man kan instämma med samtliga föregående
talare, och för att upplysa härom behövde man kanske inte särskilt
ta ordet.

När jag ändå gör detta, är det för att påpeka två saker, som till dels antydningsvis
redan lia berörts. I debatten den 30 oktober här i kammaren upptog
jag frågan örn eventuell frivillighjalp till Norge, oell såsom en och var,
som läser tidningarna kunnat konstatera, har redan en mycket betydande rörelse
uppstått bland folket för att på ett eller annat sätt söka organisera en
hjälp från Sveriges sida åt Norge, som kunde gå utöver ramen för de rent
humanitära hjälpåtgärderna. Jag vill inte i dag söka få till stånd en diskus-*
sion om dessa mycket komplicerade och svåra problem, i all synnerhet som
jag knappast tror att en sådan vore alldeles lycklig för saken. Jag ville emellertid
begagna tillfället att rikta statsmakternas uppmärksamhet på att nian
kan vara förvissad örn kraftigt stöd av en synnerligen enhällig folkopinion
för de åtgärder, som från regeringens sida förväntas och som lia påyrkats
av samtliga talare i debatten, även örn dessa åtgärder, som herr Branting säde,
komma att medföra vissa risker. Jag tror inte att någon, som har yttrat sig i
dessa frågor i pressen eller på annat sätt, gjort det under trycket av en hetsig
känslostämning eller i önskan att Sverige skall komma med i kriget i dess
elfte timma, utan det bär varit lugna, sakliga inlägg i debatten som bildat
den opinion, vars betydelse jag i denna diskussion ville ha framhållit.

Emellertid yttrade herr Knut Petersson rörande svaret från Berlin, att han
var tillfredsställd med att det varit tillmötesgående gentemot svenska synpunkter
i en fråga, nämligen så till vida, att man från tysk sida var villig
att mottaga en rödakorsdelegation från Sverige. Ja, jag skulle i likhet med
herr Petersson också uttala tillfredsställelse över detta, om inte tyskarna —
för övrigt sin vana trogna — till detta medgivande hade fogat ett villkor av
den art, att Svenska röda korset icke skall bli i tillfälle att sända någon delegation
till Norge. Jag hörde av statsministerns redogörelse för denna sak, och
jag har sedan kontrollerat att jag hörde riktigt, att förutsättningen för att
en delegation från Röda korset skulle få resa till av tyskarna ockuperat område
i Nordnorge var, att en liknande delegation från Sverige samtidigt kunde
avresa till av ryska trupper besatta områden i Nordnorge.

Anledningen till att detta villkor uppställts från tysk sida synes ju ganska
klar. Från de av ryska trupper besatta områdena har icke hörts något enda
rop örn hjälp. Så vitt man av underrättelser och av vad man ser i pressen har
kunnat sluta sig till, förekommer det inte där att man söker bränna bostäderna,
röva boskapen och jaga människorna ut till de svåraste umbäranden i vintersnö
och köld. Det förefaller alltså, som örn Röda korset där egentligen inte
skulle ha någonting att skaffa eller uträtta något, jämförligt med vad som
skulle göras i andra delar av Norge. Det är då tämligen givet, att detta villkor
från tyska regeringens sida är ställt, för att det icke skall uppfyllas, varigenom
alltså dess medgivande förfaller. Tyskarna lia på det sättet genom
ett slags, som de väl själva anse, mjmket listig diplomati kommit ifrån även
det lilla tillmötesgående, som här kunde utläsas.

Ingen här i kammaren vill väl tvivla på att regeringen gör vad den förmår.
Jag tror inte att någon av oss väntar, att regeringen med armarna i kors
skall åse den utveckling, som antagligen kommer att gå vidare i Norge. Jag
har den uppfattningen, att regeringen nog kan finna vissa utvägar för att
få tyskarna att ändra sina villkor, så att åtminstone det lilla medgivandet
från tyskarnias sida kan drivas igenom, att en svensk rödakorsdelegation får
komma till Norge.

Nr 32.

Onsdagen den 29 november 1944.

Ang. provisoriskt
lönetillägg
åt vissa
statsanställda
m. m.

Örn hjälpåtgärder för befolkningen i Nordnorge. (Forts.)

I övrigt hänvisar jag, herr talman, till vad jag sade i början av detta anförande,
att man i dag kan instämma med alla dem, som i debatten framfört
olika synpunkter på frågan örn hjälp till Norge.

Hans excellens herr statsministern Hansson: Herr talman! Det skulle inte
vara riktigt att låta såsom ett intryck från denna debatt kvarstå, att regeringen
varit utsatt för påtryckningar från kammarens sida. Såsom den siste
talaren sade, förhåller det sig ju i stället så, att regeringen säkerligen gjort
och kommer att göra allt vad den kan. Regeringen har tagit sina initiativ
utan påtryckningar, och den är utan all tvekan besluten att göra vad i dess
förmåga står för att bringa hjälp åt dem i Norge, som nu riskera att utsättas
för olycka.

De funderingar av långt gående syftning, som här ha förekommit, böra
naturligtvis omprövas på ett helt annat sätt än som kan ske i en debatt av
detta slag.

Herr Peterson, Knut: Herr talman! Det lät nästan, som örn den ärade talaren
på° norrbottensbänken hade den uppfattningen, att jag skulle ha uttryckt
något skgs tillfredsställelse med det tyska svaret. För att undvika
allt missförstånd ber jag få meddela, att jag verkligen av misstag råkade
använda ordet tillfredsställande i ett visst sammanhang, men att jag omedelbart
rättade mig själv och i stället använde uttrycket »tillmötesgående».

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
306, angående anslag till reglering av en kredit åt Norge.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 231, i anledning av Kungl. Majda proposition angående utgifter å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1944/45, i vad propositionen avser
utrikesdepartementets verksamhetsområde,

nr 237, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1944/45, i vad propositionen avser
handelsdepartementets verksamhetsområde; och

nr 239, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående tomt för statens
normalskola.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 240, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående provisorisk förbättring av löneställningen för
vissa befattningshavare i statens tjänst m. fl. jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition, nr 296, hade Kungl. Maj :t under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för den
20 oktober 1944, föreslagit riksdagen att

dels medgiva, att provisoriskt lönetillägg under budgetåret 1944/45 samt
tillfälligt barntillägg finge i huvudsaklig överensstämmelse med av chefen för
finansdepartementet föreslagna grunder utgå till vissa befattningshavare i
statens tjänst m. fl. enligt de närmare föreskrifter, som skulle meddelas av
Kungl. Majit;

dels besluta, att utgifterna för provisoriskt lönetillägg och tillfälligt barntillägg
skulle bestridas beträffande befattningshavare vid de affärsdrivande

Onsdagen den 29 november 1944.

Nr 32.

Ang. provisoriskt lönetillägg åt vissa statsanställda m. m. (Forts.)
verken eller vid av dessa övertagna företag eller inrättningar från de medel,
av vilka verkens utgifter i övrigt bestredes, samt beträffande andra befattningshavare
från för ändamålet anvisat anslag;

dels till Provisoriskt lönetillägg och tillfälligt barntillägg å tilläggsstat I
till riksstaten för budgetåret 1944/45 under sjunde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 12 000 000 kronor;

dels ock bemyndiga Kungl. Maj:t att i enlighet med vad av departementschefen
tillstyrkts förordna om gottgörelse i vissa fall åt befattningshavare för
förlängning av väntetid för befordran.

Kungl. Maj :ts förslag innebar bland annat, att till befattningshavare, som
åtnjöte avlöning enligt någon av de femton lägsta löneklasserna i det allmänna
löneplanssystemet för civilförvaltningen, skulle under budgetaret 1944/45 utgå
provisoriskt lönetillägg med följande belopp, nämligen 300 kronor i löneklasserna
g—e, 360 kronor i löneklasserna d—a, 420 kronor i löneklasserna
1—5, 300 kronor i löneklass 6, 180 kronor i löneklass 7 samt 60 kronor i löneklass
8.

I samband med Kungl. Majlis förevarande förslag hade utskottet till behandling
förehaft

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr S. Linderot (I: 353) och den andra inom andra kammaren av herr S.
Lersson i Stockholm m. fl. (II: 553), vari hemställts, att i anledning av
Kungl. Majlis proposition nr 296 riksdagen måtte

medgiva, att provisoriskt lönetillägg under budgetåret 1944/45 finge i överenstämmelse
med i motionerna refererade förslag från statstjänarnas organisationer
utgå till vissa befattningshavare i statens tjänst,

besluta, att utgifterna för provisoriskt lönetillägg skulle bestridas beträffande
befattningshavare vid de affärsdrivande verken eller vid av dessa övertagna
företag eller inrättningar från de medel, av vilka verkens utgifter i
övrigt bestredes, samt beträffande andra befattningshavare från för ändamålet
anvisat anslag,

till Provisoriskt lönetillägg å tilläggsstat I till riksstaten för budgetaret
1944/45 under sjunde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 16 000 000
kronor samt _ _ .

bemyndiga Kungl. Majit att, i enlighet med vad i Kungl. ^ Maj :ts proposition
nr 296 tillstyrkts, förordna om gottgörelse i vissa fall åt befattningshavare
för förlängning av väntetid för befordran;

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr G. Siljeström (I: 359) och den andra inom andra kammaren av herr F.
Ryling (II: 562), vari hemställts, att provisoriskt lönetillägg under budgetåret
1944/45 samt tillfälligt barntillägg i överensstämmelse med av Kungl.
Maj :t i propositionen nr 296 föreslagna grunder måtte utgå till statliga befattningshavare
med akademisk utbildning, vilka för närvarande avlönades
med arvode motsvarande högst löneklass 8 i civila avlöningsreglementet;

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr N. Holmström m. fl. (I: 360) och den andra inom andra kammaren av
herrar E. Ilastad och V. Ryling (TT: 563), vari hemställts, att riksdagen vid
behandlingen av proposition nr 296 måtte uttryckligt framhålla, att ett bifall
till propositionen blott finge — utan någon statsmakternas avsikt att rubba
avlöningssystemens hittillsvarande differentiering — betraktas såsom en av
krisen betingad tillfällig hjälp till förmån för de lägsta befattningshavarna,
vilken hjälp på motsvarande sätt så fort sig göra läte skulle komma även
övriga statliga befattningshavare till godo; ^

dels ock en inom andra kammaren av herrar A. Spångberg och E. Gustafs -

Nr 32.

Onsdagen den 29 november 1944.

Äng. provisoriskt lönetillägg åt vissa statsanställda m. m. (Forts.)
son i Bogla väckt motion (II: 561), vari hemställts, att årsbeloppen av det
provisoriska lönetillägget måtte utgå med 120 kronor i löneklass 8 och 60
kronor i löneklass 9.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på anförda skäl hemställt,

I. att riksdagen måtte

A. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å motionerna I: 353
och II: 553, I: 359 och II: 562 samt II: 561, sistnämnda tre motioner i den
män de ej kunde anses besvarade med vad utskottet anfört,

1) medgiva, att provisoriskt lönetillägg under budgetåret 1944/45 samt tillfälligt
barntillägg finge i huvudsaklig överensstämmelse med i statsrådsprotokollet
över finansärenden för den 20 oktober 1944 föreslagna grunder utgå
till vissa befattningshavare i statens tjänst m. fl. enligt de närmare föreskrifter,
som meddelades av Kungl. Maj :t,

2) besluta, att utgifterna för provisoriskt lönetillägg och tillfälligt barntillägg
skulle bestridas beträffande befattningshavare vid de affärsdrivande
verken eller vid av dessa övertagna företag eller inrättningar från de medel,
av vilka verkens utgifter i övrigt bestredes, samt beträffande andra befattningshavare
från för ändamålet anvisat anslag,

3) till Provisoriskt lönetillägg och tillfälligt barntillägg å tilläggsstat I till
riksstaten för budgetåret 1944/45 under sjunde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 12 000 000 kronor,

B. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag bemyndiga Kungl. Maj:t att i enlighet
med vad utskottet anfört förordna om gottgörelse i vissa fall åt befattningshavare
för förlängning av väntetid för befordran;

II. att motionerna I: 360 och II: 563 må anses besvarade med vad utskottet
anfört.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation hade herr Bäcklund ansett,
att utskottets yttrande bort hava den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa,

I. att riksdagen måtte

A. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och med bifall till motionen II: 561
samt med avslag å motionerna I: 353 och II: 553 samt I: 359 och II: 562,
sistnämnda två motioner i den mån de ej kunde anses besvarade med vad utskottet
anfört,

1) medgiva, att provisoriskt lönetillägg under budgetåret 1944/45 samt tillfälligt
barntillägg finge i huvudsaklig överensstämmelse med av utskottet
förordade grunder utgå till vissa befattningshavare i statens tjänst m. fl. enligt
de närmare föreskrifter, som meddelades av Kungl. Majit,

2) besluta, att---anvisat anslag,

3) till Provisoriskt lönetillägg och tillfälligt barntillägg å tilläggsstat I till
riksstaten för budgetåret 1944/45 under sjunde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 12 400 000 kronor,

B. med bifall — — — för befordran;

II. att motionerna---utskottet anfört.

Herr Linderot: Herr talman! Så som denna fråga nu ligger till, kan man
ju inte påräkna, att den skall tilldraga sig något större intresse här i kammaren.
Jag förutsätter också, att någon längre diskussion inte skall komma
till stånd, då ju åtskilliga av de väsentliga synpunkter, man kan anlägga
på dessa spörsmål, avverkades redan vid remissen för en månad sedan.

Emellertid skulle det kanske betraktas som något av en »kapitulation utan
villkor», örn man här skulle låta statsutskottets utlåtande oemotsagt klubbas

Onsdagen den 29 november 1944.

Nr 32.

Ang. provisoriskt lönetillägg åt vissa statsanställda m. m. (Forts.)
igenom. Jag har alltså tagit ordet för att göra framför allt en allmän invändning
mot att statsutskottet icke har ansett sig böra på någon enda punkt tillmötesgå
de berörda befattningshavarnas önskemål och krav. Trots att utskottet
i likhet med finansministern har erkänt, att dessa krav äro synnerligen
berättigade, trots att man har medgivit, att statsfinansiella skäl inte skulle
hindra ett bifall till de blygsamma krav statstjänarna ha gjort gällande, och
trots att man erkänner, att många av dessa statstjänare leva i en ekonomiskt
sett odräglig situation, anser sig statsutskottet utan vidare böra följa propositionen.

Örn jag i detta läge förutsatte ond vilja från statsutskottets sida, skulle jag
verkligen råda herrar ledamöter i utskottet att något sätta sig in i förhållandena
sådana de äro. De borde då någon gång under sina resor i första klass sovvagn
stiga av tåget ute på linjen, exempelvis uppe i de snöiga norrländska
skogarna, och åka banvakt ett tag för att på så sätt få en liten hum örn vad
dessa banvakter ha att göra för den lön, som man anser sig böra tillerkänna
dem. De kunde också gå ned och växla tåg på Stockholms central i ishalka,
snöväder och kyla och under faktiskt mycket farofyllda förhållanden, där liv
och lemmar afta riskeras av personalen. Jag skulle som sagt verkligen önska
statsutskottets ledamöter att pröva på detta och så försöka leva på de löner,
dessa statstjänare ha. Men då jag inte förutsätter ond vilja från statsutskottets''
sida, mäste jag ju avstå från sådana mera känslomässiga råd när det gäller
att bibringa utskottet en annan uppfattning.

Statsutskottet har självt i sitt utlåtande sagt vad fragan gäller. Vid remissen
av detta ärende meddelades ju också av en framträdande ledamot i denna kammare,
herr Myrdal, vad det är som föranlett denna inställning gentemot statsmanarnas
. krav. Saken uttryckes å s. 10 i statsutskottets föreliggande utlåtande
på följande sätt: »Den provisoriska löneförhöjningen för de lägre avlönade
statsanställda bör alltså begränsas så, att den faller inom ramen för sådana
lönejusteringar, som kunna genomföras utan att förutsättningarna för den allmänna
stabiliseringspolitiken rubbas.»

Det gäller alltså den gamla och även vid remissen omdiskuterade frågan,
huruvida den ekonomiska politiken, sådan den dirigeras från statsmakternas
sida, bör ha den karaktären, att de fattigaste, de breda, egendomslösa massorna
som arbeta i produktionslivet, skola vara den enda regulatorn i statens valutapolitik.
Är det inte någonting av hjälplöshet över en sådan ekonomisk politik?
Och kan man tänka sig, att det i längden skall vara möjligt att lösa den
ekonomiska politikens problem genom att använda, i dag de lägre statstjänarna,
i morgon metallarbetarna, charkuteriarbetarna eller kanske textilarbetarna
som regulatorer? Ty vad innebär det att dessa arbetargrupper användas för att
reglera den penningpolitik, som föres i landet? Det betyder, att deras ställning
relativt sett oavbrutet försämras.

Jag skulle vilja begagna detta tillfälle att varna de organ, som arbeta med
dessa problem, för att låsa sig fast vid en sådan penningpolitik linje. Det
anföres ju av (Ion kommission, som i detta sammanhang kanske är bra mycket
viktigare än finansminister Wigforss, nämligen den statliga kommissionen för
ekonomisk efterkrigsplanering, att man i huvudsak har accepterat de riktlinjer,
som angivits av bankofullmäktiges valutasakkunniga och som man anser ali
statsmakterna lia godkänt. Då jag under donna riksdag inte torde få något
annat tillfälle än just nu att säga någonting till planeringskommissionen örn
denna sak, vill jag fråga, om kommissionen anser de valutasakkunnigas riktlinjer
härvidlag särskilt klara. Jag har vid ett tillfälle här i kammaren_ om

jag inte minns fel var det vid årets remissdebatt — tillåtet mig en liten gransk Forsta

kammarens protokoll 7.9-M. Nr 32. 9

Nr 32.

Onsdagen den 29 november 1944.

Äng. provisoriskt lönetillägg åt vissa statsanställda m. m. (Forts.)
ning och med citat visat, hur oklara de valutasakkunniga själva äro, då de säga,
att »örn vi göra så, blir det så. men göra vi inte så. blir det antagligen^inte heller
så, och därför kunna vi tänka oss ett annat alternativ och göra så, och då
förutsätta vi att det blir så». Ungefär sådant är faktiskt innehållet i valutasakkunnigas
mycket förnumstiga utredningar örn penningpolitiken här i landet.

Planeringskommissionen utgår emellertid ifrån och har låst fast sin ståndpunkt
vid vad den kallar en stabilisering av penninginkomstnivån, förenad
med en förbättring av konsumenternas materiella läge genom en successiv reducering
av prisnivån. Ja, lönestopp kan man genomföra, det är påtagligt.
Men prisstopp är som bekant mera diskutabelt, och framför allt är det diskutabelt,
när man kan motse någon reducering av prisnivån av sådan allmän karaktär,
att den skulle ha någon betydelse när det gäller höjning av de breda konsumentmassornas
levnadsstandard. Men örn man bindor sig för en sådan linje,
sorn här tydligen är fallet, måste detta slutligen medföra något av en katastrof,
därför att arbetarmassorna inte komma att finna sig i en sådan behandling
i lönepolitiskt hänseende, som här sker. Och jag vill säga de ärade ledamöter
av denna kammare, som deltaga i planeringskommissionens arbete, att två—tre
månaders strejk inom ett par av Sveriges nyckelindustrier, t. ex. metall- och
byggnadsindustrierna, kan torpedera hela planeringskommissionens efterkrigsprogram.

Men skall man då föra en politik, som i sina konsekvenser kan leda till att
hela efterkrigsprogrammet blir torpederat just när det är färdigskrivet?.

Det var för en sådan politik jag vill varna, och det är mot en sådan politik jag
här talar, när jag kritiserar statsutskottet. Statsutskottet har utan vidare låst
sig fast vid denna politik. Jag kan förstå, örn finansministern och planeringskommissionen
anse det nödvändigt att ha en dylik riktpunkt för sitt arbete,
men statsutskottet behöver väl inte ha det. Statsutskottet är ju till för att
självständigt bedöma dessa frågor och inte för att bara kritiklöst anamma vad
man från annat håll behagar föreslå.

Denna stabilisering av penninginkomstnivån, som man utgår från såsom en
arbetshypotes för hela det ekonomiska planarbetet, är för övrigt i mycket hög
grad en fiktion, alldenstund penninginkomsterna ju inte beteckna endast vad
folk uppbära i löner, utan därunder falla ju också inkomster för företagare,
för bolag och liknande. Man utgår således från att det inte har någon betydelse
för den ekonomiska politiken i vilken grad penninginkomsterna för bolag
och stora företagare — och för övrigt även små — stiga. Endast löneinkomsterna
skulle härvidlag vara avgörande. Man förutsätter att ett rikligt
penninginnehav för de stora företagarnas vidkommande skulle medgiva en
utomordentlig elasticitet, exempelvis när det blir fråga om investeringar i produktionslivet
efter kriget. Ja, teoretiskt kanske det kan säga sig, men det kapital
som det nu rör sig örn — det rör sig inte längre örn penningar för löntagarnas
dagliga uppehälle, utan nu rör det sig redan om kapital — är ju
fullkomligt opersonligt, asocialt och fosterlandslöst, och jag förstår inte, hulman
med övertalningar och genom tillsättande exempelvis av investeringsråd
skall kunna få det opersonliga och asociala kapitalet att fungera på ett visst
för samhället lämpligt sätt. Hela denna tanke bygger på en illusion.

För att nu emellertid kunna upprätthålla den linje, som jag här endast med
några kommentarer velat antyda, kräver man att fattiga statstjänare skola
offras såsom regleringsobjekt för denna penningpolitik. Jag måste absolut
reagera mot detta sätt att behandla dessa frågor. Det hade inte inträffat någon
som helst katastrof, inte ens för statsrådet Wigforss och planeringskommissionen,
örn de hade tagit en annan ståndpunkt till denna statstjänarnas
lönefiåga.’ Det hade inte behövt förrycka ens deras egna arbetshypoteser. Det

Onsdagen den 29 november 1944.

Nr 32.

Äng. provisoriskt lönetillägg åt vissa statsanställda rrv. m. (Forts.)
är därför jag velat göra dessa invändningar i den konkreta fråga, herr talman,
som här behandlas.

Jag har självfallet inte avsett att med det lilla inlägg jag bär gjort draga
upp någon stor ekonomisk teoretisk debatt örn denna penningpolitik. Jag har
redan anmält varför jag gjort dessa kommentarer. Det är därför, att det är det
enda tillfället som gives mig vid denna riksdag att inom ramen för vår förhandlingsordning
framföra dessa synpunkter till det eventuella beaktande de
kunna bli föremål för.

Skola metallarbetarna nu av statsmakterna pressas vid de förestående avtalsförhandlingarna
med hänvisning till statstjänarna, såsom redan skett i
vissa organ, skall man sedan fortsätta med alla de andra 500 000, 600 000 arbetare,
som befinna sig i samma situation, och fortfara att pressa på denna
linje och med denna arbetshypotes såsom riktningsgivande, ber jag
få påpeka, att vi inom överskådlig, kanske till och med mycket kort
tid, komma i det läget, att det efterkrigsprogram, vars huvudpunkter
äro full sysselsättning och höjda reallöner och som vi anslutit oss till
och vilja lia förverkligat, kommer att torpederas av dem som arbeta för
att förverkliga det. Mot sin egen vilja torpederar man efterkrigsplaneringen
genom att icke tillgodose fullt berättigade krav från arbetarnas sida, utgående
från att man skall ta så ömsint på kapitalintressena just nu, att man för att
få ekonomisk balans måste kompensera sig genom att å andra sidan pressa på
arbetarmassorna.

Herr talman! Jag har väckt en motion i detta ärende. Denna motion innehåller
endast de minimikrav statstjänarorganisationerna själva rest. Det är
redan sagt, att ingen bestrider det återhållsamma i statstjänamas krav. Det är
inte alls några desperados eller några kommunister, för att ta till någonting
ännu värre, som utarbetat detta förslag och hetsat upp statstjänarna till att
lägga fram det. Nej, det är de faktiska förhållandena i det egna skafferiet
som kommit statstjänarna att lägga fram dessa krav.

Den motion, jag väckt, innehåller sålunda inga som helst orimligheter, och
jag måste, herr talman, ehuru jag vet precis, hur det kommer att gå, yrka
bifall till den av mig i ärendet väckta motionen.

Herr Bäcklund: Herr talman! Jag var ensam reservant på den avdelning,
där vi behandlade detta ärende, och inte heller från statsutskottet i dess helhet
bär det lyckats att få en enda med på en så skälig reservation som den jag
här framlagt.

Reservationen är väckt i anledning av motionen i andra kammaren nr 561,
i vilken motionärerna begärt, att förslaget skulle omfatta även nionde löneklassen.
Detta hade ju inte betytt så mycket ur kostnadssynpunkt. Det framhålles
också i reservationen, där det beräknas att kostnaderna på sjunde huvudtiteln
skulle bli 400 000 kronor och för affärsverken ungefär 500 000 kronor.
Tillägg skulle således komma att utgå för femte lönegraden även i nionde
löneklassen, där befattningshavare i denna lönegrad erhålla slutlön. Jag
tycker därför, att det varit rättvist och riktigt, att man inte delat på denna
lönegrad, utan givit samtliga löneklasser inom denna en liten förhöjning. För
åttonde löneklassen skulle utgå 120 kronor i stället för nu föreslagna 60 och
för nionde löneklassen 60 kronor. Det är ju inga stora belopp, men man hade på
det sättet undvikit denna uppdelning.

Det har sagts, att dessa fem eller tio kronor inte ha någon betydelse. Nej,
det ha de naturligtvis inte för folk, som ha goda inkomster, men för statstjänarna
i stort sett och särskilt för dem, som äro berörda av detta förslag,

Nr 32.

Onsdagen den 29 november 1944.

Äng. provisoriskt lönetillägg åt vissa statsanställda m. m. (Forts.)
äro fem eller tio kronor inte utan betydelse. Jag känner förhållandena, då jag
på sin tid tillhörde dessa löneklasser.

Jag har inte något mer att säga i detta ärende än att jag beklagar, att
statsrådet och chefen för finansdepartementet gjort denna uppdelning och
tagit med endast åttonde och inte även nionde löneklassen. Jag kan förstå
vilka svårigheter företrädarna för personalens uppfattning haft vid överläggningen
inför finansministern, och jag vill inte alls anklaga dem — jag hade
kanske själv fått göra samma medgivanden, örn jag befunnit mig i deras
situation. Nu har jag, som väl är, inte gjort detta, utan jag har kunnat reservera
mig till förmån för den motion, som är väckt i andra kammaren, i
vilken begäres ett ökat tillägg för åttonde löneklassen och även ett medtagande
av nionde löneklassen.

Detta är i stort sett vad jag velat säga, och även örn det nu inte medför
något resultat, vilket det ju knappast kan göra, då jag är ensam reservant,
hoppas jag dock att vad jag sagt kan leda till att vi vid nästa års riksdag eventuellt
bli i tillfälle att behandla statstjänarnas lönefrågor, varvid de synpunkter
jag i dag framfört möjligtvis kunna komma att tillgodoses.

Jag har, herr talman, ont i halsen, varför jag har mycket svårt att tala, men
jag skall till sist be att få yrka bifall till den reservation, som jag har fogat
till detta utlåtande.

Häri instämde herr Johanson, Karl August, och herr Hage.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Kammarens samtliga ledamöter
äro ju väl insatta i detta ärende och dess tillkomst.

Regeringen har numera enhälligt ansett sig böra föreslå denna förbättring
i de lägre statstjänstemännens löner. Det har skett efter förhandlingar mellan
finansministern och vederbörande organisationer.

Statsutskottet har vid granskningen av ärendet praktiskt taget enhälligt

__ herr Bäcklund är ensam reservant — ansett sig böra tillstyrka bifall till

Kungl. Maj :ts förslag. Att gå längre, såsom reservanten påyrkar, ha, vi inte
vågat oss på, ty med varje förändring uppåt i löneläget följa alltid vissa
konsekvenser, och det synes vara välbetänkt att inte gå längre än vad Kungl.
Maj :t föreslagit i det ärende, som nu föreligger.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Anderson, Gustaf Iwar: Herr talman! Då jag, ehuru jag inte annat
än tillfälligtvis deltagit i förbehandlingen av detta ärende och trots att jag
som f. d. järnvägsman vid de enskilda järnvägarna mycket väl känner förhållandena
inom järnvägsmannakåren i vårt land och vet, att det varit önskvärt
att man kunnat gå längre än vad propositionen föreslår, likväl kommer att
stödja statsutskottets förslag, ber jag något få motivera detta mitt ställningstagande.

Vid de underhandlingar, som förts mellan finansministern och representanter
för statstjänarorganisationerna, ha dock de senare funnit sig böra godtaga
de skäl, som finansministern anfört, och man kan alltså inte komma ifrån
att här föreligger ett resultat av underhandlingar. Jag förfäktade för några
år sedan i denna kammare, då det gällde ett liknande ärende, fast av mycket
blygsammare proportioner, och jag gör det även nu, att det skall vilja mycket
till, örn man skall frångå ett underhandlingsresultat. Det är ju alldeles självfallet,
att riksdagen har rätt att göra det, men en annan fråga är, örn det
är klokt att göra det.

Jag har under min långa levnad tvingats att syssla mycket med lönespörs -

Onsdagen den 29 november 1944.

Nr 32.

Ang. provisoriskt lönetillägg åt vissa statsanställda m. m. (Forts.)
mål, dels mina egna och dels andras — mest andras — och jag har kommit
till den övertygelsen, att det är den omständigheten, att parterna på ömse
sidor örn ett förhandlingsbord vetat med sig, att deras respektive organisationers
medlemmar hyst förtroende för deras domslut, som skapat stadga och
styrka inom vårt lands fackliga rörelse.

Jag är också övertygad örn att det i det långa loppet skall visa sig, att det
för statstjänamas egen del är till fördel, örn man i denna fråga följer statsutskottets
förslag. Vad som här föreslås är ju en åtgärd, som syftar till att
hjälpa de allra sämst avlönade statstjänama, under det att de som ha det
något bättre få tills vidare nöja sig med de löneförmåner de lia.

Jag vill emellertid, herr talman, fästa uppmärksamheten på följande passus
i utskottets motivering: »Utskottet har i nuvarande läge» ■— jag stryker under
nuvarande — »icke funnit sig böra frångå Kungl. Majlis förslag, men
anser, att tilläggens avgränsning uppåt bör göras till föremål för förnyad
prövning i samband med frågan örn förlängning av tilläggsregleringens giltighetstid.
» Då giltighetstiden utlöper redan den 1 juli nästa år och då denna
omprövning, som man förutsätter skall komma till stånd, även måste förutsätta
förnyade underhandlingar med respektive organisationer, måste dessa
upptagas redan örn någon månad. Det är min varma förhoppning, att man
därvid skall komma till ett bättre och mera rättvisande resultat i föreliggande
fråga.

Med dessa ord, herr talman, ber jag att få yrka bifall till statsutskottets
förslag.

Herr Siljeström: Herr talman! Den föreliggande propositionen och statsutskottets
utlåtande omfatta lönetillägg endast för sådan statsanställd personal,
som är upptagen i av Kungl. Majit fastställd löneplan. Finansministern har
inte ansett sig kunna utsträcka förslaget örn provisoriskt lönetillägg till sådan
i statens tjänst arbetande personal, som avlönas med arvoden. Finansministern
åberopar såsom skäl därför, att det »saknas gemensamma hållpunkter
för att beträffande de olika här avsedda personalgrupperna åvägabringa
en allmän omprövning av lönenivån motsvarande den, som ligger till
grund för förslaget örn provisoriskt lönetillägg». Han tillägger emellertid, att
hinder icke bör möta »för att i särskilda fall beträffande sådan personal inom
ramen av tillgängliga medel företaga de jämkningar i löneställningen, som
kunna finnas påkallade och förenliga med de allmänna riktlinjerna på löneområdet».

Med anledning av detta uttalande har jag tillåtit mig att väcka en motion
med hemställan, att det provisoriska lönetillägget skulle tillkomma även viss
personal, som avlönas med arvoden. Jag har därvid särskilt haft i åtanke en
del personer med akademisk utbildning, vilka tjänstgöra på lägre befattningar
inom det statliga förvaltningsområdet •—• jag avser framför allt tingsnotarier,
tingsnotarieaspiranter samt fiskalsaspiranter i hovrätterna ävensom vissa grupper
av arvodestagare vid universitet, högskolor och andra vetenskapliga institutioner.

Emellertid har statsutskottet i det nu föreliggande utlåtandet icke ansett sig
kunna biträda denna motion, av samma skäl som finansministern anfört i propositionen.

Utskottet säger dock — och det är den punkten jag här vill understryka,
samtidigt som jag vill framföra min tacksamhet till utskottet för den uppmärksamhet
det ägnat motionen: »Utskottet förutsätter emellertid, att Kungl.
Maj :t beaktar vad motionärerna anfört vid bedömande av frågan örn jämkning
i arvodesbeloppen.»

Nr 32.

Onsdagen den 29 november 1944.

Äng. provisoriskt lönetillägg åt vissa statsanställda m. m. (Forts.)

Motionärerna — jag i första kammaren och herr Ryling i andra kammaren
•—- ha sagt: »Att dessa befattningshavare icke skalle bliva delaktiga i den nu
föreslagna löneförbättringen måste anses oriktigt, inte minst med hänsyn till
deras sena inträde i förvärvslivet och deras avsevärda studiekostnader, vilka
dessutom kraftigt stegrats under det senaste decenniet. Härtill kan läggas,
att militärinkallelser drabbat akademikerna hårdare än någon annan grupp.»

Jag är, som jag sagt, synnerligen tacksam för den välvilliga behandling
motionen rönt. Jag är så litet hemma i lönetekniska spörsmål, att jag inte kan
yttra mig om, huruvida det är omöjligt att verkligen tillgodose det önskemål,
som ligger bakom motionärernas framställning, men jag böjer mig för den lönetekniska
sakkunskap, som förefinnes hos statsutskottet. Jag hoppas dock,
att det uttalande statsutskottet här gjort och den välvilliga behandling som
ägnas motionen medföra, att regeringen snarast möjligt tar upp till behandling
frågan örn dessa arvodestagares löneställning — dessa arvodestagare åtnjuta
icke någon annan inkomst från staten än dessa arvoden, i motsats således till
de militära arvodestagarna. som ju i regel dessutom lia pension — och att regeringen
därvid måtte beakta de synpunkter som framförts i motionen och
till nästa riksdag framlägga förslag eller, örn det inte är nödvändigt, med anlitande
av tillgängliga medel tillgodose dessa personalgruppers berättigade
krav på en förbättrad löneställning med hänsyn till det skärpta dyrtidsläget.

Jag har, herr talman, icke något yrkande.

Herr Holmström: Herr talman! Jag har jämte några andra ledamöter av
kammaren väckt en motion i detta ärende. Vi yrka inte avslag på den kungl,
propositionen och inte ens ändringar i densamma. Vi framhålla några synpunkter
och yrka att riksdagen i samband med sitt beslut skall göra vissa uttalanden.
Då jag inte inom utskottet reserverat mig, vill jag här kort och gott
förklara, att jag anser, att utskottets uttalande är så pass tillmötesgående gentemot
motionen, att jag kan yrka bifall till utskottets hemställan.

Vi motionärer ha påpekat, att det givetvis känns mycket hårt för de lägsta
statstjänargruppema i dessa tider, men att även andra statstjänargrupper med
högre löner ha en mycket stark känning av kristiden. Det är t. ex. sådana, som
tidigare inrättat sitt liv och leverne efter sin lönestandard, och som av flera
orsaker nu inte kunnat göra någon ändring i levnadsförhållandena. Hit höra
sådana personer, som ha stor försörjningsbörda och sådana som ha att dragas
med skulder från den utbildning, som gjort dem skickade att inneha sina befattningar.
Dessa få sannerligen, herr talman, draga till svältremmen betydligt
hårdare än mångå som tillhöra de grupper, som propositionen tagit hänsyn
till.

Jag har endast velat fästa uppmärksamheten på denna sak och har, som
jag nyss nämnde, intet annat yrkande än örn bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen, att i
avseende på det nu ifrågavarande utlåtandet yrkats l:o) att vad utskottet
hemställt skulle bifallas; 2:o) att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen; samt 3:o) att kammaren skulle
bifalla de likalydande motionerna I: 353 och II: 553.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Linderot begärde votering, i anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits godkännande av det förslag, som innefattades i

Onsdagen den 29 november 1944.

Nr 32.

Ang. provisoriskt lönetillägg åt vissa statsanställda m. m. (Forts.)
den vid utlåtandet avgivna reservationen, uppsattes samt efter given varsel
upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 240, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för
ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser. Herr talmannen förklarade därpå, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Linderot begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja—119;

Nej—10.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 241, i anledning av Kungl. Äng. anslaget
Maj:ts framställning örn bemyndigande att överskrida det å allmän förskotts-tlU IkA1''71''?’**
stat I uppförda anslaget till Bidrag till flyktingars uppehälle, yrkesutbild- Up,^Ln\
ning m. m.

Med tillstyrkande av Kungl. Maj:ts i proposition nr 294 framlagda förslag
hade utskottet i förevarande utlåtande hemställt, att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Majit att i den utsträckning, som funnes erforderlig, överskrida
det å allmän förskottsstat I under femte huvudtiteln uppförda anslaget till
Bidrag till flyktingars uppehälle, yrkesutbildning m. m.

Herr Holmbäck: Herr talman! Jag har inte begärt ordet för att göra något
angrepp mot statsutskottets utlåtande i förevarande fråga. Det är mycket betydande
penningbelopp, som utgå till flyktingarna, men det är även ett mycket
stort antal flyktingar, som måste hjälpas. Det kanske kan intressera kammarens
ledamöter att veta, att under tiden från början av september till innevarande
dag antalet av de egentliga flyktingarna ökat från 61 000 till ungefär
90 000. Vi ha samtidigt fått in ungefär 37 000 finska evakuerade. Hela
antalet utlänningar i landet har under fem månader ökat från eirka 100 000 till
180 000. Man förstår härav de svårigheter och problem, som möta i fråga örn
flyktingarna.

Anledningen till att jag begärde ordet var, herr talman, att jag ville påpeka
en närliggande sak. Under arbetet i statens utlänningskommission har
jag fått kännedom örn att det kan inträffa, att svenska medborgare, som komma
hern från utlandet efter att hava nödgats lämna sina hem och sina anställningar
till följd av kriget, kunna komma i en sämre ekonomisk ställning
än de utlänningar vi fått in i landet. De kunna få fattigvård enligt 1 § fattigvårdslagen,
men kommunerna äro mycket försiktiga med att giva dem fattigvård
enligt 2 §. Jag har ansett mig böra fästa regeringens uppmärksamhet på

Nr 32.

Onsdagen den 29 november 1941.

Äng. provisorisk
förstärkning
av

tilläggspensioner
m. m.

Äng. anslaget till flyktingars uppehälle m. m. (Forts.)
detta förhållande. Det är möjligt att det är mycket svårt att ordna saken, men
det skulle vara lyckligt, örn förslag kunde framläggas för riksdagen, då den
åter sammanträder i januari nästa år.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet i
det under behandling varande utlåtandet hemställt.

Föredrogs ånyo sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande nr 3,
i anledning av dels Kungl. Majits proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1944/45, femte huvudtiteln, punkten 1, dels
Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om provisorisk förstärkning
av tilläggspensioner och invalidunderstöd, dels ock i förevarande ämnen väckta
motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition, nr 288, vilken hänvisats till statsutskottet,
hade Kungl. Majit under femte huvudtiteln (punkt 1 av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över socialärenden för den 20 oktober 1944) föreslagit
riksdagen att till Bidrag till provisorisk förstärkning av tilläggspensioner
och invalidunderstöd å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1944/
45 anvisa ett förslagsanslag av 33 000 000 kronor.

I anledning av nämnda proposition i förevarande del hade inom riksdagen
väckts två likalydande, till statsutskottet hänvisade motioner, nämligen nr
351 i första kammaren av herr Hage m. fl. och nr 552 i andra kammaren
av herr Andersson i Malmö m. fl.

Vidare hade Kungl. Majit genom en den 20 oktober 1944 dagtecknad proposition,
nr 297, vilken hänvisats till lagutskott och tilldelats andra lagutskottet,
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag till lag
örn provisorisk förstärkning av tilläggspensioner och invalidunderstöd.

I anledning av propositionen nr 297 hade inom riksdagen väckts tretton
motioner, nämligen

inom första kammaren:
nr 350 av herr Hage m. fl.,

» 355 » herrar Näsström och Edin,

» 356 » herr Gustavson m. fl.,

» 357 » herr Ericson, Frans, samt
» 358 » herr Linderot ävensom

inom andra kammaren:

550 av herrar Persson i Vinberg och Lindqvist,

551 » herr Andersson i Malmö m. fl.,

554 » herr Johansson i Mysinge m. fl.,

555 » herr Andersson i Alfredshem m. fl.,

556 » herr Hammarlund m. fl.,

557 » herr Gustafsson i Bogla m. fl.,

558 » herr Jonsson i Skutskär samt

559 » herr Persson i Stockholm m. fl.

Nämnda tretton motioner hade i likhet med propositionen nr 297 hänvisats
till lagutskott och tilldelats andra lagutskottet.

Enligt överenskommelse mellan statsutskottet och andra lagutskottet hade
propositionen nr 288, såvitt rörde punkten 1 under femte huvudtiteln, propositionen
nr 297 ävensom ovan antecknade motioner hänskjutits till helland -

Onsdagen den 29 november 1944.

Nr 32.

Ang. ‘provisorisk förstärkning av tilläggspensioner m. m. (Forts.)
ling av sammansatt stats- och andra lagutskott, vilket utskott i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

A. att riksdagen måtte bifalla propositionen nr 297;

B. att riksdagen måtte till Bidrag till provisorisk förstärkning av tilläggspensioner
och invalidunderstöd å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret
1944/45 anvisa ett förslagsanslag av 33 000 000 kronor; samt

C. att motionerna I: 350, I: 351, I: 355—358, II: 550, II: 551, II: 552 samt
11:554—559 icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar. ~P etter sson i Dahl och Hallagård, vilka ansett, att utskottets
utlåtande bort hava den lydelse, reservationen visade, och avslutas med en
hemställan,

A. att riksdagen med förklarande, att det genom propositionen nr 297 framlagda
lagförslaget icke kunnat av riksdagen i oförändrat skick antagas, måtte
för sin del antaga i reservationen infört förslag till lag örn provisorisk förstärkning
av tilläggspensioner och invalidunderstöd;

C. att motionerna 1:350, 1:351, 1:356, 1:358, 11:551, 11:552, 11:554,
II: 556 och II: 559, i den mån de icke besvarats genom vad utskottet under A.
och B. anfört, icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd; samt

D. att motionerna 1:355, 1:357, 11:550, 11:555, 11:557 och 11:558 icke
måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd;

2) av herrar Norman, Eriksson i Stockholm, Bäcklund, Mårtensson, Hage
och fru Nordgren, vilka ansett, att utskottets utlåtande bort lyda så, som i
denna reservation angivits, slutande med en hemställan,

A. att riksdagen med förklarande, att det genom propositionen nr 297 framlagda
lagförslaget icke kunnat av riksdagen i oförändrat skick antagas, måtte
för sin del antaga i berörda reservation infört förslag till lag örn provisoriska
förstärkningar av tilläggspensioner och invalidumderstöd;

B. att riksdagen måtte till Bidrag till provisoriska förstärkningar av tillläggspensioner
och invalidunderstöd å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret
1944/45 anvisa ett förslagsanslag av 44 000 000 kronor;

C. att motionerna 1:350, 1:351, 11:551 och 11:552 måtte anses besvarade
genom vad utskottet under A. och B. anfört;

D. att motionerna 1:358 och 11:559, i den mån de icke besvarats genom
vad utskottet under A. anfört, icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd;
samt

E. att motionerna 1:355—357, 11:550 och 11:554—558 icke måtte föranleda
till någon riksdagens åtgärd.

Dessutom hade vid utlåtandet fogats ett särskilt yttrande av herrar Bäcklund
och Hage.

Angående sättet för utlåtandets föredragning yttrade

Herr Norman: Herr talman! I fråga örn föredragningen av detta utlåtande
får jag föreslå,

att detsamma må företagas till avgörande punktvis och punkten A på det
sätt, att först föredrages Kungl. Maj:ts i punkten tillstyrkta lagförslag paragrafvis
med promulgationsbostämmelse, ingress och rubrik sist, varefter utskottets
hemställan föredrages,

Nr 32.

Onsdagen den 29 november 1944.

Äng. provisorisk förstärkning av tilläggspensioner m. m. (Forts.)
att vid behandling av den paragraf, varom först uppstår överläggning, denna
må omfatta utlåtandet i dess helhet samt

att lagtext ej må behöva uppläsas i vidare man, än sådant av någon kammarens
ledamot begäres.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Punkten A.

Det i punkten tillstyrkta lagförslaget.

1 §■

Första stycket av denna paragraf lydde:

Till den, vilken åtnjuter folkpension, vari ingår tilläggspension, eller invalidunderstöd,
skall såsom provisorisk förstärkning av tilläggspensionen eller
understödet utgå följande belopp, räknat för budgetår, nämligen
till ogift person ävensom till den, vars make fyllt 60 år och
ej för egen del åtnjuter tilläggspension eller invalidun -

derstöd .......................................... 100 kronor samt

till annan pensions- eller understödstagare.............. 50 »

I de likalydande motionerna 1:356, av herr Gustavson m. fl., och 11:556,
av herr Hammarlund, m. fl., hade för nämnda stycke föreslagits följande avfattning
:

Till---- 100 kronor samt

till annan pensions- eller understödstagare 50 kronor

dock att förstärkning av tilläggspension åt sådan pensionstagare tillhörande
ortsgrupp 1 enligt lag den 23 april 1937 (nr 163) skall utgå med motsvarande
förhöjt belopp varigenom likställighet i fråga örn sammanlagda summan av
tilläggspension och provisorisk förstärkning erhålles med tilläggspensionstagare
i motsvarande ställning tillhörande ortsgrupp 2 enligt samma lag.

I de likalydande motionerna 1:358, av herr Linderot, och 11:559, av herr
Persson i Stockholm m. fl., hade framlagts ett förslag till lag örn provisorisk
förstärkning av tilläggspensioner och invalidunderstöd, vari 1 § första och
andra styckena voro så lydande:

Till den, vilken åtnjuter folkpension, vari ingår tilläggspension, eller invalidunderstöd,
skall såsom provisorisk förstärkning av tilläggspensionen eller
understödet utgå, räknat för budgetår, tre månudstillägg vartdera motsvarande
folkpensionens eller invalidunderstödets månadsbelopp jämte fyra månadstillägg
örn vartdera 35 kronor.

Den, vars make fyllt 60 år och ej för egen del åtnjuter tilläggspension eller
invalidunderstöd, erhåller samma förmån för makens räkning.

I det lagförslag, som innefattades i punkten A av herrar Petterssons i Dahl
och Hallagårds vid utlåtandet avgivna reservation, hade för 1 § första stycket
föreslagits följande lydelse:

ej för egen del åtnjuter tilläggspension eller invalidun -

derstöd .......................................... 135 kronor samt

till annan pensions- eller understödstagare .............. 85 »

I det i herr Normans m. fl. reservation under punkten A. upptagna lagförslaget
hade motsvarande stycke avfattats sålunda:

Onsdagen den 29 november 1944.

Nr 32.

Ang. provisorisk förstärkning av tilläggspensioner m. m. (Forts.)

Till den, vilken åtnjuter folkpension, vari ingår tilläggspension, eller invalidunderstöd,
skola såsom provisoriska förstärkningar av tilläggspensionen
eller understödet för varje budgetår utgå

a) ett belopp, utgörande för ogift person ävensom för den vars make fyllt
60 år och ej för egen del åtnjuter tilläggspension eller invalidiunderstöd 100
kronor samt för annan pensions- eller understödstagare 50 kronor;

b) ett belopp motsvarande folkpensionens eller invalidunderstödets belopp
för en månad.

Herr Norman! Herr talman! Utskottet är enigt örn att en förstärkning av
folkpensioner och invalidunderstöd är mycket välbehövlig. I likhet med departementschefen
anser utskottet, att den föreslagna förstärkningen är av relativt
blygsamma mått men att man i nuvarande läge måste gå försiktigt fram.
Det pågår ju ett forcerat arbete inom socialvårdskommittén för att åstadkomma
förslag till en definitiv omreglering av folkpensioneringslagen. Det är
ganska naturligt, att man i ett sådant läge inte gärna kan sträcka sig längre
än att det förslag, som man kan vänta, inte föregripes.

En majoritet inom utskottet har dock funnit, att man från dessa förutsättningar
bör kunna något höja de belopp, sorn Kungl. Maj :t föreslagit. Båda
reservantgrupperna ha anknutit till det tekniska förfarande, som tillämpas vid
utbetalandet av dyrtidstilläggen på folkpensionerna och invalidunderstöden.
Den större reservantgruppen — hälften av utskottet — har därvid stannat
för det s. k. procentuella tillägget, under det att den mindre gruppen, som
består av två ledamöter, gått in för det s. k. fasta tillägget. Denna mindre
grupp yrkar en höjning i jämförelse med Kungl. Maj :ts förslag med ett fast
belopp av 35 kronor.

När det nu finns en majoritet inom utskottet, som vill föreslå något högre
belopp än enligt propositionen, borde ju detta ha kommit till uttryck i utskottets
utlåtande. Men den reservantgrupp, som velat anknyta förstärkningen till
det fasta dyrtidstillägget, har vid den slutliga voteringen, när den inte fått
igenom sitt förslag, fallit tillbaka på Kungl. Maj :ts förslag, och så har lotten
fått avgöra vad som skulle bli utskottets utlåtande.

Den reservation som jag företräder — den med 2) betecknade — anknyter
som jag sade till det procentuella tillägget. Det är vissa bestämda fördelar
med att så göra. På grund av nödvändigheten att snabbt få fram ett beslut
har ju Kungl. Majlis förslag måst uppbyggas efter mycket enkla linjer, och
därmed kommer det att verka ganska ojämnt. Den folkpensionär som har litet
egna resurser får precis samma hjälp som den som endast har sin tilläggspension
att lita till. Örn man skulle följa de två reservanterna, skulle denna
ojämnhet ytterligare förstärkas. Anknyter man däremot till det procentuella
tillägget, få de bäst behövande — de som ha full tilläggspension, men därutöver
just ingenting — det större beloppet. Vad pensionärerna i en sådan dyrort
som Stockholm beträffar, få de enligt vår reservation ett tillägg utöver Kungl.
Maj:ts förslag av något över 40 kronor, under det att de enligt den andra reservantgruppens
förslag få 35 kronor. Vår reservation ger de bäst behövande
ett bättre tillägg och begränsar samtidigt statsutgifterna. Det blir åtskilliga
miljoner kronor mindre än örn man skulle gå den väg de två bondeförbundsrepresentanterna
så envist hållit på, så envist till och med, att de vid den slutliga
voteringen hellre valt Kungl. Maj:ts förslag än den förbättring som de
socialdemokratiska ledamöterna i utskottet förordat. Det förefaller mig som
örn de framför allt önskat giva uttryck åt sin kända aversion mot dyrortsgrupperingen
och inte så mycket tänkt på att söka åstadkomma en välbehövlig förstärkning
av pensionsbeloppen.

Nr 32.

Onsdagen den 29 november 1944.

Äng. provisorisk förstärkning av tilläggspensioner m. m. (Forts.)

Jag hemställer, herr talman, om bifall till 1 § i den lydelse den har i den
av mig m. fl. avgivna reservationen.

Herr statsrådet Möller: Herr talman! Då det gäller frågor av denna art,
finns det inte mycket, som är så svårt som att åstadkomma provisorier inom
ramen för en gällande lagstiftning. Det förslag, som här föreligger från Kungl.
Majit, är i och för sig ett vittnesbörd örn hur ytterligt svårt det är att överhuvud
taget ordna denna sak som ett provisorium. När man skall fatta ståndpunkt
till de olika yrkandena här, är man ju tvungen att ta hänsyn till alla
konsekvenser. Jag tänker då även på den kommunistiska motionen i ämnet,
som jag måste ge betyget, att den är det hittills hästa genomtänkta, i varje
fall av alla kommunistiska förslag i folkpensionsfrågan, som överhuvud ha
förelegat.

Det som mlåste vara avgörande för utformningen av ett provisoriskt tillägg
är, att man skall kunna stå för det man i dag gör, när man en gång — och
vi hoppas ju, att det skall ske redan vid 1946 års riksdag — skrider till en
definitiv reform av vår folkpensionering. Att lagstifta på det viset, att man
först gör ett provisorium och sedan vid en kommande reform får ta tillbaka,
vad man en gång har gjort, är i varje fall en mycket sämre metod än att hålla
sig på den försiktiga linjen, när man gör provisorier, och vara någorlunda säker
på att man inte överskrider den gräns man är villig att gå till i det definitiva
förslaget.

Det är inte min avsikt att gå in på någon mera utförlig argumentation, men
jag skall peka på en konsekvens, inte bara av provisoriet utan också av de
dyrtidstillägg, som riksdagen och regeringen hittills varit ense örn. Jag kommer
nu att ta det extremaste fallet, men vi äro skyldiga att ta hänsyn till
konsekvenserna även i det extremaste fallet, när vi här skola fatta beslut.

Om jag exempelvis tar ortsgrupp 1, gäller där, att den folkpensionär, som
har 600 kronor i egen inkomst, blir berättigad till tilläggspension. Har han
700 kronor eller mera i egen inkomst, erhåller han ingen tilläggspension, utan
blott grundpension eller avgiftspension. Han får då varken dyrtidstillägg enligt
hittills'' beslutade regler eller provisoriskt tillägg. Örn nu två makar ha
uppnått en ålder av 67 år och mannen har en inkomst på 1 200 kronor, får
detta belopp uppdelas på bägge makarna vid beräkning av tilläggspension.
Det räknas, som örn de hade 600 kronor var, och det betyder, att bägge bli
berättigade till tilläggspension. Enligt det förslag, som regeringen bär framlagt,
erhålla dessa två makar grundpension, tilläggspension, dyrtidstillägg
och provisoriskt tillägg till ett sammanlagt belopp av 552 kronor. De få 226
kronor vardera i pension — grundpension, tilläggspension och dyrtidstillägg
— och så få de dessutom 100 kronor sammanlagt i provisioriskt tillägg. Det
gör som nämnts en summa på 552 kronor. Det betyder, att äkta makar, som
ha en sammanlagd egen inkomst på 1 200 kronor, komma upp i ett inkomstläge
av 1 752 kronor inklusive alla tillägg. Jag vill inte påstå, att taxeringarna ge
något säkert uttryck för den faktiska levnadsstandarden för stora delar av
landsbygdsbefolkningen, men man kan ju lugnt säga, att ett belopp av denna
storleksordning är så pass högt, att ett mycket stort antal arbetande människor
på den svenska landsbygden icke kommer upp i motsvarande inkomst, i varje
fall icke i motsvarande taxerad inkomst. Detta var alltså det extremaste fallet i
ortsgrupp 1.

Örn den kommunistiska motionen bifalles, blir följden den, att ifrågavarande
två makar få inte 552 kronor inklusive alla tillägg, utan de få sammanlagt
bortåt 800 kronor, närmare bestämt 794 kronor. De komma alltså upp i en
inkomst av praktiskt taget sammanlagt 2 000 kronor. Den kommunistiska mo -

Onsdagen den 29 november 1944.

Nr 32.

Ang. ‘provisorisk förstärkning av tilläggspensioner m. m. (Forts.)
tionen går inte för långt, när det gäller folkpensionärer, som inte lia någon egen
inkomst alls, men leder till att personer med egen inkomst komma upp i en sammanlagd
inkomst på 2 000 kronor i det naturligtvis inte alltför vanliga fallet,
att båda äro pensionsberättigade och att den egna inkomsten utgör 1 200 kronor.

Går jag till ortsgrupp 3, blir förhållandet följande. Örn bägge makarna ha
fyllt 67 år — och alltså av åldersskäl äro berättigade till folkpension — och
ha en sammanlagd inkomst på 2 000 kronor, delas denna inkomst också på
bägge, och det räknas, som örn de hade 1 000 kronor var, d. v. s. vardera maken
blir berättigad till tilläggspension — den är mycket liten, 50 kronor —
utöver grundpensionen, som antas utgöra 75 kronor. Men förhållandet för dem
blir enligt den kommunistiska motionen precis detsamma som för makarna i
ortsgrupp 1 med 1 200 kronor i inkomst. De få en pension, som med alla tillägg
uppgår till 794 kronor, d. v. s. i det närmaste 800 kronor, och deras gemensamma
inkomst uppgår till nära 2 800 kronor. Man kan säga, att detta beror på
konstruktionsfel i vår folkpensioneringslag, och det är klart, att en konstruktion,
som leder till sådana egendomliga följder, inte är bra — huruvida man
vid en definitiv reform kan komma fram till en bättre konstruktion är en annan
sak, som jag i dag inte vågar yttra mig örn. Men jag är inte säker på att vi, när
vi komma till den definitiva reformen, äro villiga att i ortsgrupp 3 —• det kan
hända, att vi äro det, men det är inte säkert — lämna personer med en egen
inkomst av 2 000 kronor ett tillskott på sammanlagt 800 kronor. Det är detta
som gör, att man enligt min mening icke kan acceptera så långt gående förslag.
Jag vill nämna, att regeringsförslaget innebär, att i ortsgrupp 3 komma ett
par makar vid de inkomstgränser, som jag har angivit, att även de erhålla sammanlagt
552 kronor i pension, så att de komma upp i en sammanlagd inkomst
på över 2 500 kronor.

Jag sade, att provisoriska tillägg äro farliga överhuvud taget. Det är
mycket svårt att anpassa dem, när en lagstiftning är uppbyggd på det sätt,
som här är fallet. Konsekvenserna inträda automatiskt vid olika inkomster.
Jag vill illustrera detta ytterligare.

Med det förslag, som här föreligger från regeringen, få äkta makar, vilka
sakna egen inkomst, sammanlagt 1 052 kronor i ortsgrupp 1. Vardera maken
får 476 kronor, alltså sammanlagt 952 kronor, och så kommer det provisoriska
tillägget på 100 kronor till. Det blir alltså en ganska betydande skillnad mellan
dem som ha egen inkomst och dem som sakna sådan. Det är ju inte så
farligt, om det gäller äkta makar, men den ensamme pensionären utan egen
inkomst får trots det provisoriska tillägget inte mer än sammanlagt 576 kronor
i pension på billigaste ort och 844 kronor i pension på dyraste ort. Det
är alldeles uppenbart, att båda dessa summor äro alldeles för låga, i varje fall
är summan för låg i den högsta dyrorten. Ingen kan reda sig med det beloppet
i de största städerna och inte heller i vissa norrlandskommuner. Men, som
sagt, sådana konsekvenser bli oundvikliga med den konstruktion vår folkpensionering
har. Det hade naturligtvis varit mycket mera tillfredsställande, örn
man hade kunnat ge särskilt dem, som sakna egen inkomst och som äro ensamstående,
ett betydligt högre provisoriskt tillägg än 100 kronor, eventuellt
genom att spara på annat håll, men tyvärr måste man, sommen- Norman anmärkte,
gå på mycket enkla linjer, när man skall göra sådana provisorier.
Det medför, att fiirslaget är — det tvekar jag inte att säga — mycket otillfredsställande
för de pensionärer, som ha det sämst här i landet, för dem som
sakna egna inkomster, under det att förslaget i vissa fall kan bli till och med
mycket tillfredsställande för dem, som äro gifta och som ha ögna inkomster. _

Jag har velat lämna denna lilla exposé, för att man skall göra klart för sig,

Nr 32.

Onsdagen den 29 november 1944.

Äng. provisorisk förstärkning av tilläggspensioner m. m. (Forts.)
att detta verkligen inte är någon enkel sak. Det går inte att kasta fram förslag
litet hur som helst, bara för att man vill förbättra ännu mer än som föreslagits,
ty det kan som sagt hända, att förslagen då innebära, att man faktiskt
kommer att föregripa en definitiv utformning av folkpensioneringen och då
kanske inte heller kan stå för åtgärderna. När jag anser mig böra säga detta,
gäller det i främsta rummet den kommunistiska motionen. Men det gäller också
yrkandet, att man skall förbättra Kungl. Maj:ts förslag med ett fast tillägg,
vilket föreslås ifrån bondeförbundshåll. De fixa tilläggen betyda nämligen,
att man låser fast en ökning av pensionen med ytterligare 35 kronor. En pensionär
på billigaste ort med en inkomst av 600 kronor eller en pensionär på
dyraste ort med 1 000 kronors inkomst blir ju berättigad till en tilläggspension
av 50 kronor och skulle således få detta i förhållande till tilläggspensionen
icke obetydliga ytterligare belopp, 35 kronor.

De betänkligheter, som jag alltså hyser mot ett ytterligare tillägg, ha
inte samma styrka, om det gäller ett procentuellt tillägg. Om jag tar äkta makar
i ortsgrupp 3 med låt mig säga en så hög inkomst som 2 000 kronor sammanlagt,
betyder ett procentuellt tillägg för dem, att vardera får en tia utöver
det som Kungl. Majit har föreslagit. Men för den som saknar egen inkomst
betyder ett procentuellt tillägg 27 kronor i lägsta djrrortsgruppen —
d. v. s. 54 kronor för två äkta makar — och 44 kronor i den högsta dyrortsgruppen.
Jag måste säga, att skall man överhuvud göra någon ändring i
Kungl. Maj :ts förslag, är väl ett procentuellt tillägg mera tillfredsställande
än ett fast tillägg. De hundra kronorna är ju ett fast tillägg, som utgår oavsett
dyrortsgrupperingen. Vi ha förut två fasta tillägg på sammanlagt 70 kronor
— de övriga äro procentuella.. Anser man en förbättring av Kungl. Maj :ts
förslag önskvärd, bör man göra tillägget procentuellt och inte så osmidigt,
som de fasta tilläggen ändå måste erkännas vara. För min del kan jag icke
göra någon invändning mot bifall till den reservation, för vilken herr Norman
står.

Det är möjligt, att man borde h>a utformat hela förslaget efter en annan
linje än detta fasta belopp, 100 kronor. Jag har för min del inte ansett mig
i det avseendet kunna gå ifrån socialvårdskommitténs förslag, när propositionen
skulle utarbetas. Det är närmast två skäl, som varit bestämmande för
mig därvid. Det ena är, att jag har haft den uppfattningen, att en samlad
slant, sorn är litet större än folkpensionen i vanliga fall — pensionen utbetalas
ju månadsvis och månadsbeloppen äro mycket små — en gång örn året
åt pensionärerna kan vara lämplig, örn de t. ex. behöva förbättra sitt klädförråd
eller köpa någon dyrare sak. Det är bättre än att tillägget plottras ut på
en mängd småbetalningar. Då skulle jag tro — jag vet inte, örn jag bedömt
det riktigt, men jag har i alla fall resonerat så — att det kunde vara bra för
folkpensionärerna att på detta sätt få ett större belopp. Det andra skälet är,
att det är prakiskt taget omöjligt att på kort tid göra om ett förslag. Det
var enligt min mening mycket angeläget, att man skulle få fram denna proposition,
då det ändå blev en höstriksdag. Jag hade ju för min del hoppats,
att denna hundrakrona skulle kunna utbetalas redan under februari månad.
Postverket har emellertid inte ansett detta vara möjligt, och därför har jag
begränsat mig till att i varje fall söka genomdriva, att beloppet kan utbetalas
i mars månad, inte minst med hänsyn till bränslekostnaderna under vintern.
En utbetalning i april är enligt min mening inte lika angelägen som en utbetalning
under vissa omständigheter skulle vara i mars. Att göra örn förslaget
måste betraktas som omöjligt på den tid, som stod till buds. Dessutom är det
svårt att, hur man än bär sig åt, överhuvud komma på det klara med de konsekvenser,
som i olika avseenden kunna uppstå.

Onsdagen den 29 november 1944.

Nr 32.

Ang. ''provisorisk förstärkning av tilläggspensioner m. m. (Forts.)

Herr talman! Det är, vad jag har att andraga till debatten här. Jag måste
säga, att med hänsyn till den reala förbättring, som det av reservanterna med
herr Norman i spetsen gjorda yrkandet innebär för de sämst ställda folkpensionärerna-,
och den relativt obetydliga förbättring, som det innebär för
de bäst ställda folkpensionärerna, kan jag inte ha något att invända, om riksdagen
skulle bifalla detta yrkande.

Herr Gustavson: Herr talman! Den proposition, som nu föreligger till behandling,
är ju ägnad att väcka en viss tillfredsställelse, åtminstone hos oss
landsbygdsrepreseutanter, främst därför att de däri föreslagna provisoriska
pensionstilläggen icke ortsgrupperats. Orättvisorna i det gällande systemet
upphävas visserligen icke därav, men de utjämnas i viss mån. Kanske har jag
rätt att tolka detta som ett medgivande bland andra, att det inte är bra som
det är, men detta får inte komma oss att bortse från målet: ortsgrupperingens
avskaffande. Vägen dit är fortfarande törnbeströdd, i många fall — det kan
man inte undgå att konstatera — av de obotfärdigas förhinder. Sammansatta
stats- och andra lagutskottets ordförande talade för en stund sedan om de
sämst ställda i samhället. Han försökte göra gällande, att den reservation, som
han företräder, ger mer åt pensionärerna i den högsta dyrorten, och att på så
sätt de som bäst behöva hjälp också få en bättre hjälp. Han räknar sålunda
storstädernas befolkning till de sämst ställda befolkningsgrupperna. När man
hör sådana uttalanden, kan man utan överdrift påstå, att vägen till rättvisa
är törnbeströdd. Jag skall inte nu gå in på någon debatt örn dyrortsgrupperingen,
men jag vill framhålla för herr Norman, att jag anser dem vara sämst
ställda, som bo i de avlägsnaste bygderna, isolerade från samfärdsmedel, affärer
och annat dylikt. Jag har alltså en helt annan uppfattning än herr Norman
örn vilka som äro sämst ställda i samhället.

Det sägs ibland, att vi bondeförbundare bruka föra sparsamhetens talan, men
så sparsamma äro vi inte, att vi inte vilja rätta till de alltjämt bestående orättvisorna
mot landsbygdens gamla. Därför har från vår sida föreslagits, att pensionstilläggen
skola så avvägas, att den lägsta gruppen kommer upp till lika
mycket i tilläggspension och provisoriskt tillägg som mellangruppen. Denna
målsättning — lägsta gruppens likställighet med mellangruppen — ansluter
också till våra upprepade tidigare motioner i frågan. Däremot ha vi i motion
ifrågasatt, om det är lika motiverat att höja också den tredje ortsgruppens pensioner.
I varje fall synes det oss skäligt, att i första rummet de sämst ställda
tillgodoses. Det lär inte heller lyckas att inbilla så många, att de sämst ställda
just skulle vara de, för vilka staten redan gör mer än för andra.

Någon egentlig argumentation anför utskottet icke mot vår motion. Det antydes
endast, att det inte skulle vara enkelt nog att göra landsbygden rättvisa.
För vår del vilja vi åstadkomma rättvisa åt landsbygdens gamla, antingen
detta förefaller pensionsstyrelsen och postverket tillräckligt bekvämt
eller ej. Vi ha förut erfarenhet av vad det vill säga, när den s. k. sakkunskapen
.talar om tekniska svårigheter — och den erfarenheten inger ingen större
respekt för denna sakkunskap. I andra kammaren erinrade herr Pettersson i
Dahl örn hur omöjligt det var, när det gällde bondeförbundsförslagen örn fixa
dyrtidstillägg. Men sedan — när genom riksdagens beslut de fixa tilläggen
komplicerades genom att storstädernas pensionärer skulle få litet till — då
stötte det inte på några oövervinneliga tekniska svårigheter. Och nuvarande
statsrådet Erlander förklarade å egna och herr Möllers vägnar: »Vi skola
villigt medge, att vi första gången kanske duperades allt för mycket av den
tekniska sakkunskapen, som bestämt förklarade för oss, att det icke gick

Nr 32.

Onsdagen den 29 november 1944.

Äng. provisorisk förstärkning av tilläggspensioner m. m. (Forts.)

— ---. Det var helt enkelt inför maktspråk, som det till slut gick att få till

stånd den lösning, som erhölls.»

Erfarenheten visar således, att det går att komma till rätta med både orättvisor
och byråkratisering, örn man verkligen vill. Men faller man bara undan,
blir det naturligtvis heller ingenting av.

Från mina utgångspunkter föredrar jag naturligtvis herrar Petterssons i
Dahl och Hallagårds reservation framför socialdemokraternas reservation med
dess procentuella orättvisa. Den förra reservationen ger ju också väsentligen
mer åt de sämst ställda — åt landsbygdens gamla. Å andra sidan innebär denna
reservation, jämförd med den av oss väckta motionen, en väsentlig försämring.
Kanske skulle jag på denna punkt inte göra alltför hårdnackat motstånd,
om jag trodde, att reservationens nedprutning av tilläggen åt den lägsta gruppen
medförde ökade möjligheter till framgång. Läget inom utskottet tyder
emellertid inte alls därpå. Och av den debatt, som nu förts — jag tänker särskilt
på inlägget från socialministern, som förklarade sig inte ha något att erinra
mot att Kungl. Maj :ts förslag förkastas och att den socialdemokratiska
reservationen vinner riksdagens bifall -—• förstår jag ju, att utsikterna till
framgång för bondeförbundets reservation äro små.

Avgörande är för mig en annan sak. Reservanterna vilja spara pengar genom
att kraftigt pruta ned motionens förslag. Men av vad man sålunda spar
vill man samtidigt ge inemot hälften till mellangruppen och högsta gruppen.
För storstädernas del ha sådana representanter som herrar Möller, Wigforss,
Bagge och Ohlin i propositionen förklarat sig tillfreds — och de sitta dock inne
med makten. Varför skola då vi, företrädare för landsbygden, slå av på vårt
krav på rättvisa åt våra tillbakasätta gamla för att ge åt de privilegierade
orternas folk? Det vill jag för min del inte medverka till.

Inte heller kan jag finna, att utskottet anfört några bärande skäl för att
landstingen skola vara med och betala dessa provisoriska tillägg. Jag söker
också efter motiv för att fattiga landskommuner skola betala större andel än
rika storstäder.

Jag ber alltså att få yrka bifall till den av mig m. fl. väckta motionen I: 356,
likalydande med herr Hammarlunds m. fl. motion II: 556.

I anknytning till den av herr Johansson i Mysinge m. fl. väckta motionen
II: 554 kommer jag sedan att framställa ett yrkande vid behandlingen av 5 §
i lagförslaget.

Herr Hage: Herr talman! Då statsrådet Möller och herr Norman redan ha
talat för den socialdemokratiska reservationen, skall jag inskränka mig till att
säga några få ord.

Jag vill betona, att den socialdemokratiska reservationen representerar majoriteten
inom utskottet. Bakom denna reservation stå sex av utskottets tolv
medlemmar. Utskottets återstående sex ledamöter ha delat upp sig på två
grupper, en med fyra och en med två representanter. Örn man röstar för den
socialdemokratiska reservationen, röstar man alltså i själva verket för majoriteten
inom utskottet.

Jag blev något förvånad över att den föregående bondeförbundstalaren yrkade
bifall till bondeförbundets motion och inte till den reservation, för vilken
bondeförbundarna inom utskottet till slut stannat. Bondeförbundets representanter
i utskottet funno nämligen, att motionens linje var alltför svårframkomlig.
Den förutsatte en nästan fullständig omarbetning av det föreliggande
förslaget. Såvitt jag kunde förstå, resignerade bondeförbundarna i utskottet
inför detta. Trots detta yrkade den föregående talaren bifall till denna

Onsdagen den 29 november 1944.

Nr 32.

An//, provisorisk förstärkning av tilläggspensioner m. m. (Forts.)
motion, som sålunda med bondeförbundets hjälp kastades under bordet i utskottet.

Den reservation, som nu föreligger från bondeförbundshåll, innebär, att man
i stället för att ge ett procentuellt månadstillägg utöver regeringens förslag
skulle ge ett fast tillägg om 35 kronor. Detta skulle läggas samman med det
av regeringen föreslagna beloppet till ett samlat belopp. När denna tanke
framkastades inom utskottet, ställde jag mig inte avvisande mot den. Jag ansåg,
att man kunde resonera örn saken, örn det var möjligt att på den väggen
få en majoritet inom utskottet. Ett fast tillägg örn 35 kronor är ju mera populärt
hos pensionärerna i de lägre dyrorterna än vårt förslag med ett procentuellt
tillägg. Å andra sidan kan det mot bondeförbundets förelag riktas åtskilliga
invändningar, vilket nyss också påvisades av statsrådet Möller. Jag skall inte
nu närmare gå in på dem. Det var emellertid särskilt en omständighet, som
medförde, att jag i alla fall stod fast vid det förslag, som de socialdemokratiska
reservanterna nu gått in för, nämligen att bondeförbundsförslaget, sådant
det nu föreligger i reservationen, skulle medföra en kostnadsökning på 4
miljoner kronor utöver de 11 miljoner, som bli följden av ett bifall till vår
reservation. Jag resonerade som så, att örn vi nu kunna pressa riksdagen att
lägga på ytterligare 11 miljoner, är det inte säkert att vi därutöver kunna
pressa riksdagen ytterligare på 4 miljoner. Jag vidblev därför det yrkande,
som framförts i motion av mig och herr Olof Andersson i Malmö jämte ett
flertal socialdemokrater i båda kamrarna. Från bondeförbundshåll invändes
kanske, att i detta belopp örn 4 miljoner ingår även den summa -— 1 miljon
eller 1,5 miljoner kronor eller något liknande — varmed ökning uppstår
på grund av att landstingen skulle enligt bondeförbundsyrkandet befrias
från skyldighet att bidraga till kostnaderna för förstärkningen. Men det är
i alla fall bara en del av ökningen, som hänför sig till detta. Det är klart,
att det måste bli ett ökat anslag, örn bondeförbundets förslag går igenom.
Örn man delar upp de 11 miljoner kronor, som tillkomma enligt socialdemokraternas
reservation, på de 475 000 pensionärer det är fråga om, blir det ungefär
23 kronor per person mot bondeförbundets 35 kronor. Jag var sålunda
rädd för att det kunde bli avslag, örn man gick för långt. Jag följde alltså
den gamla regeln, att det är bättre att taga vad som möjligen kan uppnås än
att riskera att inte få något alls.

Jag kunde inskränka mig till detta. Jag vill emellertid betona, att jag
helst hade sett, att detta tillskott, såsom påyrkats i motionen, kunde utbetalas
vid jultiden. Såsom jag ser på saken, är det mycket tilltalande just att komma
med en julslant till dessa fattiga människor. Nu har emellertid postverket
förklarat, att det är förenat med mycket stora svårigheter att betala ut beloppen
till jul. Jag tror för min del — jag har sagt det även i utskottet —
att posten överdriver svårigheterna. Den gjorde det förra gången det var fråga
örn en ändring. Ändringen genomfördes, och det visade sig, att posten klarade
svårigheterna. Men då man kanske riskerar för mycket med att inte ge med
sig på den punkten, har jag gått med på, att beloppen utbetalas i januari månad.
Då blir det i alla fall så, att pensionärerna få kännedom om saken i
december genom den påstämpling, som då göres, och det blir på så sätt i alla
fall ett slags julklapp. Det kan ju även tänkas, ali det finns kommuner, som
äro villiga att utbetala beloppen i förskott.

Denna summa på 11 miljoner kronor, som i den socialdemokratiska reservationen
begäres utöver Kungl. Majlis förslag, är naturligtvis stora pengar.
Men ser man på saken så, att det bara blir genomsnittligt en liten slant på omkring
23 kronor till var och en, kan man inte säga att det är särskilt mycket.
Jag tror, att man utan risk för inflationstendenser kan vara med örn detta extra

Första kammarens protokoll 1044. Nr 32. 3

Nr 32.

Onsdagen den 29 november 1944.

Äng. provisorisk förstärkning av tilläggspensioner m. m. (Forts.)
tillskott. Det kan inte draga med sig några arbetarkrav på högre löner, som
möjligen kunde göras gällande beträffande frågan örn dyrtidstilläggen till
stat-stjänarna. Det är vidare att märka, att de människor som det här är fråga
örn ligga så att säga på bottnen i samhället i fråga örn inkomster. Den stora
massan av dem lever, örn de inte få tillskott av fattigvården, under existensminimum.
Det synes rent psykologiskt oerhört värdefullt, örn den riksvårdande
församlingen, när nu julen nalkas, kan vara med örn att ge dem detta
lilla tillskott som en julklapp.

Från den utgångspunkten ber jag, herr talman, att få yrka bifall till den
socialdemokratiska reservationen.

I detta anförande instämde herr Bäcklund.

Herr Hallagård: Herr talman! Då herr Pettersson i Dahl och jag ha antecknat
en reservation till detta utlåtande, skall jag i korta drag redogöra för
skälen till den ståndpunkt vi intagit.

Det förslag till provisorisk förstärkning av tilläggspensioner och invalidunderstöd,
som här föreligger, innebär, att dyrortsgrupperingen icke skall tilllämpas.
Med hänsyn till levnadskostnadernas stegring och den utjämning, som
under senare år ägt rum mellan olika ortsgrupper, förefaller detta också rättvist.
Att vidare denna förstärkning utgår utan hänsyn till tilläggspensionernas
storlek, betyder ju en uppmuntran åt de folkpensionärer, som kunna, genom
eget arbete skaffa sig en liten inkomst. Dessa behöva, likaväl som de pensionärer,
som få full pension, kompensation i förhållande till levnadskostnadernas
stegring. Det måste ju anses riktigt, att folkpensionärerna kompenseras i förhållande
till levnadskostnadernas stegring, och då nu prisstegringen varit och
är ungefär densamma på olika orter — eller kanske man snarare skall säga,
att en allt större prisutjämning dem emellan ägt rum — får man hälsa med
tillfredsställelse, att den av Kungl. Majit föreslagna förstärkningen av folkpensionerna
skall utgå med lika belopp.

I vår reservation ha vi emellertid tillåtit oss framhålla, att pensionsbeloppen
fortfarande trots dyrtidstilläggen äro blygsamma och att pensionärerna, böra
ges en något drägligare levnadsstandard. Vi anse med hänsyn härtill att förstärkningen
av pensionerna bör göras något kraftigare än Kungl. Majit och
utskottet föreslagit. Vi yrka därför i reservationen, att beloppet__100 kronor
skall höjas till 135 kronor och beloppet 50 kronor till 85 kronor. Även örn ett
bifall till vår reservation betyder en avsevärd höjning av anslaget, anse vi
detta berättigat, då det gäller de sämst ställda i samhället. Ett godkännande
av denna förbättring till förmån för pensionärerna behöver väl inte medföra
olägenheter vid den slutliga, utformningen av pensionslagstiftningen. För att
icke ytterligare svårigheter skola uppstå för postverket vid utbetalningen av
beloppen, föreslå vi, på sätt framgår av reservationen, en utökning av förstärkningen
enligt Kungl. Maj :ts förslag med 35 kronor, vilket motsvarar ett
fast dyrtidstillägg. _ ...

Jag vill i detta sammanhang framhålla, att vi reservanter inte vihl a godkänna
det förslag örn procentuellt månadsbelopp, som upptagits i den av herr
Norman m. fl. avgivna reservationen. Med hänsyn till den prisutjämning, som
ägt rum under senare år, anse vi det riktigare att bevilja ett fast belopp, sa
att man i någon män åstadkommer rättvisa för de lägsta dyrortemas pensionärer.
Det blir på så sätt i alla fall någon rättvisa.

Om man vill åstadkomma mera rättvisa för pensionärerna i ortsgrupp 1,
finnas vägande skäl, som tala för de synpunkter, som framförts i den av herr
Gustavson m. fl. väckta motionen, där det föreslås, att pensionstagarna i orts -

Onsdagen den 29 november 1944.

Nr 32.

Ang. ''provisorisk förstärkning av tilläggspensioner m. m. (Forts.)
grupp 1 skola, likställas med pensionstagare i ortsgrupp 2. Inom utskottet
har man emellertid icke visat något intresse härför. Jag tillåter mig dock förutsätta,
att man vid den pågående revisionen av pensionslagstiftningen kommer
att beakta berättigade krav från pensionstagarnas sida, och att det med det
snaraste kommer att framläggas förslag för riksdagen, där likställigheten mellan
pensionärerna tillgodoses.

Det borde i varje fall inom utskottet ha funnits mera förståelse för en utökning
av förstärkningen av pensionsbeloppen med ett fast belopp. De socialdemokratiska
reservanterna lia icke velat vara med härpå, utan det förefaller
som örn de hellre vilja hålla på de graderade pensionerna. Ett bifall till deras
reservation betyder, att det under detta budgetår kommer att utgå fyra procentuella
och två fixa månadsbelopp till folkpensdonärerna, under det att vår
reservation innebär tre procentuella och tre fixa belopp.

Vägande skäl tala sålunda för att man bör bevilja ett fixt belopp i stället
för ett procentuellt. Utgår man från de synpunkter, som vi tillåtit oss framhålla,
alltså att pensionsförmånerna böra utgå i förhållande till levnadskostnadernas
stegring, synes det berättigat att riksdagen bifaller vår reservation.

Socialministern nämnde nyss några siffror i fråga om pensionsbeloppen.
Å s. 12 i propositionen finnes intagen en tabell, som utvisar de pensionsförmåner,
som inom de olika ortsgrupperna för närvarande tillkomma de pensionärer,
som ha högsta tilläggspension. Under antagande, att grundpensionen
är 75 kronor, uppgå dessa till följande belopp. Örn grundpensionen är 75 kronor,
uppgår i ortsgrupp 1 tilläggspensionen till 250 kronor och dyrtidstillägget
till 151 kronor, summa 476 kronor. I ortsgrupp 2 tillkommer till grundpensionens
75 kronor tilläggspensionen 350 kronor och dyrtidstillägg 177 kronor,
summa. 602 kronor. I tredje gruppen blir tilläggspensionen 450 kronor och dyrtidistillägget
219, med grundpensionen inalles summa 744 kronor. Enligt den
kungl, propositionen ökas dessa slutbelopp med 100 kronor. Örn vår reservation
bifalles, får en ogift folkpensionär i grupp 1 611 kronor, i grupp 2 737
kronor och i grupp 3 879 kronor. Den som tillhör ortsgrupp 2 får således 126
kronor mera än den som tillhör ortsgrupp 1 och den som tillhör ortsgrupp 3
får 268 kronor mera än den som tillhör ortsgrupp 1. Det är ju en ganska väsentlig
skillnad. Bifalles den socialdemokratiska reservationen, blir ju skillnaden
något större. Den blir i varje fall så pass stor, att den går till en tredjedel
mera för dem som bo i de dyraste orterna än för dem som bo i de billigaste
orterna.

Örn man bifaller vår reservation, har man alltså gått med på väsentligt
högre belopp till pensionärerna i dyrortema, och örn man anser att man bör ge
mer än Kungl. Majit föreslagit, är det enligt min mening riktigare att gå den
väg som är föreslagen i vår reservation, till vilken jag alltså ber a.tt få yrka
bifall.

Vad beträffar landstingsbidraget, så har ju landstingsförbundet ansett, att
ett sådant icke bör utgå till den ifrågavarande förstärkningen av folkpensionerna,
och detta förefaller mig riktigt. Landstingen ha ju redan fastställt sin
budget, och det gäller ju i alla fall en för dem rätt väsentlig utgift. Det synes
mig alltså finnas skäl för att de befrias från de föreslagna bidragen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till vår reservation.

Herr Nilsson, Bernhard: Herr talman! Den proposition och det utskottsutlåtande,
som vi nu lia att behandla, äro ju grundade på cn utredning från
socialvårdskommittén, som framlagt förslag i ämnet. Soeialvårdskommittén
håller ju på med en utredning angående en definitiv förbättring av folkpensionerna,
och det är medi tanke på att ej föregripa en sådan utredning, som

Nr 32.

Onsdagen den 29 november 1944.

Äng. provisorisk förstärkning av tilläggspensioner m. m. (Forts.)
man nu inte har ansett sig kunna sträcka sig längre än vad den kungl, propositionen
innehåller.

Jag vill påpeka, att man inom socialvårdskommittén varit enig om sitt förslag.
Även fru Nordgren, som i egenskap av utskottsledamot reserverat sig,
var ju inom kommittén enig med de övriga ledamöterna örn att man inte kunde
sträcka sig längre än man gjorde.

Herr .socialministern har nu i sitt anförande här visserligen framfört en del
betänkligheter och påpekat vissa risker för det fall att man går längre än socialvårdskommittén
''föreslagit, men han har också gjort det uttalandet, att han
icke bär något emot att huvud reservationen i utskottet vinner bifall. Jag vill
emellertid framföra några synpunkter, som man icke velat gå in på i utskottsbetänkandet
och som icke heller berördes i herr socialministerns anförande men
som visa hur ojämnt redan det tillägg verkar, som föreslås av utskottsmajoriteten
— vilken ju består av endast fyra ledamöter.

Jag tänker då på den principen, att makar, som båda äro pensionsberättigade,
icke skulle få mer än sammanlagt 100 kronor i förbättring, under det en
ogift person också får 100 kronor. Detta verkar givetvis på det sättet, att ifall
ett pär personer, som båda äro pensionsberättigade, bo tillsammans och icke äro
äkta makar, få de 100 kronor vardera, men örn den ene av två äkta makar vårdas
på sjukhus och den andre är hemma eller örn båda vårdas på sjukhus, få
de inte mer än .100 kronor gemensamt — 50 kronor vardera — trots att bushållet
är uppdelat. Örn däremot t. ex. sinnesslöa personer, som inte kunna ha
något intryck av huruvida de få fattigunderstöd eller ej vårdas på en anstalt
i ett gemensamt hushåll, utgår det 100 kronor till var och en. Det är uppenbart,
att detta är ojämnheter, som verka mycket drastiskt och som man i ett
mycket stort antal fall inte kan gilla, men örn man går längre än socialvårdskommittén
och utskottet föreslagit, skarpes ju den ojämnheten i precis lika hög
grad som tillskottet verkar uppåt.

Detta gör att, örn man vill vara försiktig i sitt bedömande av denna fråga,
alla skäl tala såvitt jag förstår för att man inte sträcker sig längre än Kungl.
Maj :t på grund av socialvårdskommitténs förslag gjort, och jag ber att med
detta korta anförande få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Holmberg: Herr talman! Jag har redan en gång tidigare, nämligen
då propositionen i denna fråga remitterades, tillåtit mig framhålla, att man
kunde ha haft rätt att vänta ett bättre förslag från statsrådet och cheifen för
socialdepartementet än det föreliggande, med hänsyn till att riksdagen i skrivelse
till regeringen begärt förslag till förbättring av folkpensionerna och
därmed reagerat emot de försök att skjuta frågan örn en förbättring av folkpensionerna
på framtiden, som kom till uttryck i andra lagutskottets strävan
vid vårriksdagen att slakta alla de motioner i frågan, som hade framförts och
som väl också kommit till .uttryck däri, att socialvårdskommittén hållit på att
syssla med frågan örn folkpensionerna i sju år utan att komma så långt, att
den kunnat lägga fram ett förslag till definitiv reglering. ....

Det förefaller mig att också andra haft samma uppfattning, i varje fall örn
jag skall döma av de motioner som här föreligga och av reservationer från olika
ledamöter av utskottet. Inte ens utskottet självt har ju i sitt utlåtande kunnat
komma ifrån att de av Kungl. Majit föreslagna beloppen äro av en tämligen
.blygsam storlek, som utskottet säger, och utskottet försöker försvara detta
förhållande med att det endast är fråga örn att tillgodose de mest trängande
behoven.

Jag hörde att det i utskottet var lotten som avgjorde och som gjorde detta
utlåtande till utskottets, och det förefaller mig som örn denna allt bestämmande

Onsdagen den 29 november 1944. Nr 32. 37

Ang. provisorisk förstärkning av tilläggspensioner m. m. (Forts.)
lott hade rätt underliga föreställningar om hur det står till för folkpensionärerna,
när den kan hävda att man genom att öka pensionerna med 100 kronor
tillgodoser de mest trängande behoven. Det -räcker tyvärr inte alls till det, utan
pensionerna komma, i varje fall i dyrortsgrupp 3, med det tillägget inte ens-upp
till vad fattigvården — som sannerligen inte godkänner några andra behov
än de allra mest trängande — anser såsom existensminimum i allmänhet. Hos
o-ss i Göteborg har fattigvården sorn existensminimum för två äkta makar utan
egen inkomst satt 105 kronor per månad plus hyresbidrag plus bidrag till
bränsle. Vill man tillgodose de mest trängande behoven, då måste man nog gå
betydligt längre än vad statsrådet och chefen för socialdepartementet och utskottet
vilja göra. Jag vågar inte påstå att den kommunistiska motionen skulle
nå precis till den gräns, inom vilken det vore möjligt för folkpens-ionärerna att
tillgodose sina mest trängande behov, men jag kan åtminstone säga, att den
motionen -skulle bättre tillåta pensionärerna att tillgodose de mest trängande
behoven än såväl propositionen som reservationerna här skulle göra. Men den
motionen liksom andra motioner i frågan -avvisas av -utskottet med lottens
hjälp. Det måtte vara tämligen intressant för folkpensionärerna att ifå veta,
att frågan örn de skola få så eller så mycket avgöres såsom ett lotteri.

Vad säger nu utskottet i vinstlotten eller i det utlåtande, som tack vare
lotten vann i utskottet, örn anledningen till att man icke kan gå med på vare
sig den kommunistiska eller någon av de övriga motionerna? Det säger först
och främst att en ökning av förmånerna icke får ske på sådant sätt, att därigenom
olägenhet av något slag kan uppkomma vid den slutliga utformningen
av folkpensioneringslagen. Till -detta uttalande har också statsrådet Möller i
sitt anförande här anknutit. Är det nu någon risk -för att ens den kommunistiska
motionen kan ge en sådan ökning av förmånerna, att det skulle vara
en olägenhet för den slutliga regleringen av folkpensionerna? Jag tror inte
det, i varje fall inte örn meningen är att förverkliga det gamla löftet till folkpensionärern-a
örn att folkpensionerna skola tilltagas så, att cl-e kunna bereda, en
tryggad ålderdom.

Herr statsrådet Möller har visserligen här till man mycket stora förvåning
— det måste jag säga, eftersom han skaffat sig rykte såsom en förkämpe framför
alla andra, då det gäller folkpensionerna — försökt att leda i bevis att sådan
olägenhet verkligen skulle kunna uppstå, och därför har han följt högerns
gamla praxis att då det gäller sociala reformer taga ut det mest extrema fallet
och sedan hålla up-p det såsom ett avskräckande exempel på hur mycket för bra
folk skulle kunna få, örn förslaget genomfördes. Herr statsrådet anförde, att i
det mest extrema fallet i högsta dyrortsgruppen skulle ett gift par pensionärer,
örn den kommunistiska motionen genomfördes, komma upp till något över 2 200
kronor. Jag måste säga, att jag är fullständigt ur stånd att finna något så särskilt
upprörande däri, att jag för den skull skulle kunna ansluta mig till den
meningen, att mån inte kan gå in för denna motion, därför att den skulle bereda
olägenhet, då det gäller att slutgiltigt reglera folkpensionerna. Jag tycker inte
egentligen att 2 250 kronor är för mycket för ett par gamla människor, som slitit
och släpat i hela sitt liv, att existera på i sin ålders dagar i sådana dyrorter
som exempelvis Stockholm och Göteborg. Jag tycker tvärtom att det är en rätt
nätt tilltagen summa. Man kan visserligen säga, att alla inte ha den förmånen,
men det skulle ju bara vara gott, örn alla kunde beredas en sådan förmån.

Jag kan således inte anse att utskottets första argument är hållbart, nämligen
att det skulle bereda olägenheter vid den slutgiltiga regleringen, örn man
nu toge den kommunistiska motionen eller något annat förslag, som gin-ge utöver
vad statsrådet i propositionen föreslår. Än mindre kan jag anse utskottets
andra skäl hållbart, nämligen att hänsyn får tågås även till det nuvarande

Nr 32.

Onsdagen den 29 november 1944.

Äng. provisorisk förstärkning av t iltåg g spensioner m. m. (Forts.)
statsfinansiella läget. Mot det resonemanget vill jag bara hänvisa till vad statsrådet
Möller vid ett tillfälle anförde i just denna fråga, då han sade, att det är
oanständigt att tala om att det statsfinansiella läget skulle få stå i vägen, när
det gäller att bereda de gamla en tillfredsställande försörjning.

Slutligen har man ännu ett argument och ett verkligt dyrbart sådant, när
man säger, att det skulle vara så svårt för postverket att betala ut något mera
än vad Kungl. Maj:t har föreslagit. Det skulle vara väldigt intressant att av
dem som äro upphovsmän till det argumentet få en redogörelse för varför det
skulle vara svårare för postverket att betala ut 200 kronor än 100 eller att betala
ut 150 kronor än 100. Jag tror emellertid att det är onödigt, ty halva utskottet
slår ju genom att gå på reservationer, sam föreslå mer än propositionen,
helt och hållet ihjäl detta verkligt löjliga resonemang örn att det skulle bereda
sådana svårigheter för postverket att betala ut mer än vad statsrådet har föreslagit
och att man därför inte skulte kunna gå in för någonting sådant.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till herr Linderots motion.

Herr Bäckström: Herr talman! Då jag har deltagit i det sammansatta utskottet
vid utarbetandet av dess förslag i detta ärende, så skall jag be att få
tillkännage min ståndpunkt i frågan. Jag måste då först säga, att vi inom utskottet
voro tämligen eniga örn att man borde försöka göra vad som kunde göras
för att hjälpa dessa pensionärer, och personligen har jag stora sympatier
för att de må få så stor pension som möjligt. Men vad som har gjort att jag
intagit denna ståndpunkt, det är att jag har ansett, att socialvårdskomimitténs
i propositionen intagna argumentering är så stark, att man bör biträda den.
Jag måste uttala både min förundran och mitt beklagande av att socialministern
själv tydligen inte varit mera övertygad örn det riktiga i den ståndpunkt
som han föreslagit riksdagen att godkänna än att han nu är färdig att överge
den — jag fick åtminstone den uppfattningen, eftersom herr statsrådet i sitt
anförande rekommenderade herr Normans m. fl. reservation. Jag måste säga,
att jag hela tiden i utskottet har framhållit den synpunkten, att när socialministern
har framlagt en proposition i en sådan fråga som denna, som enligt vad
som framhållits inom utskottet i många avseenden är besvärlig att ordna, t. ex.
då det gäller utbetalningarna utöver de ordinarie beloppen borde man inte gå
ifrån den kungl, propositionen utan vidhålla densamma.

Som det framhållits här i ett särskilt yttrande av herrar Bäcklund och Hage,
ha vi inom utskottet också diskuterat frågan, örn landstingen skulle frikopplas
från. att deltaga i denna kostnad. Deras andel skulle enligt propositionen belöpa
sig till 1 200 000 kronor. För min del ansåg jag, fastän jag var mycket intresserad
av att landstingen ''skulle frikopplas från delkostnaden, att man borde
strängt följa den kungl, propositionen, varför jag gav efter på den punkten,
och jag är fortfarande av den uppfattningen, att örn det föreligger en proposition,
som man förutsätter är väl genomtänkt av Kungl. Majit, så borde man
kunna lita på den. Därför har jag för min del biträtt utskottets förslag, och
jag ber, herr talman, att få yrka bifall till detsamma.

Herr Näsström: Herr talman! Jag ber att få beklaga, att utskottet icke
har ansett sig kunna tillstyrka vår motion nr 355 i första kammaren och nr
555 i andra kammaren. Denna motion gick ut på att den s. k. åldersregeln
skulle slopas. I propositionen anser man ju, att 60 år skulle vara den gräns,
där man skulle kunna erhålla det s. k. nya bidraget.

Utskottet skriver örn detta: »Att i enlighet med yrkandet i motionerna
I: 355 och II: 555 helt slopa åldersgränsen synes från förslagets principiella
utgångspunkter icke riktigt. En förstärkning med det högre beloppet till ett

Onsdagen den 29 november 1944.

Nr 32.

Ang. provisorisk förstärkning av tilläggspensioner m. m. (Forts.)
hushåll, där den ene av makarna kan antagas vara fullt arbetsför, skulle särskilt
framstå såsom en orättvisa mot en sådan person, vars arbetsförmåga är
nedsatt men som icke uppnått den ålder eller befinner sig i sådant försämrat
hälsotillstånd att han har rätt till tilläggspension.» Jag kan icke tolka detta
på annat sätt än att utskottet och även andra lia en djup misstro mot den behandling,
som pensionsnämnderna ägna dessa pensionsansökningar. Örn vi
tänka oss en kvinna, som är 60 år och som skall vårda en invalid, har hon ju
precis samma utsikter att förtjäna någonting som t. ex. en kvinna som är 55
eller 50 år i samma belägenhet. Men även ur teknisk synpunkt ha vi ansett,
att det skulle vara lättare att utforma bestämmelsen, örn man toge bort denna
åldersgräns.

Vidare anför utskottet, att det vill betona angelägenheten av att införandet
av bestämmelsen icke får betraktas som ett ställningstagande från statsmakternas
sida till frågan örn folkpensioneringens framtida anordnande. Det skulle
alltså vara principiella skäl, som gjort att man inte kunnat gå in för detta
förslag. Men utskottet säger ju självt, att i och med att man fastställer gränsen
till 60 år, har man redan brutit mot denna princip, och då torde det inte
vara något större skäl att vidhålla just 60-årsåldern. Örn man går ut från
att pensionsnämnderna behandla dessa ansökningar fullt opartiskt och riktigt,
så anse vi att denna åldersgräns borde slopas.

Nu förstår jag mycket väl att det i detta läge inte är någon mening med
att yrka bifall till motionen, men vi vilja ändå framhålla, att utskottets motivering
på denna punkt icke är övertygande.

I övrigt vill jag ansluta mig till herr Normans reservation.

Herr Ström: Herr talman! Jag vill först liksom så många gånger tidigare
uttala mitt beklagande över att vi aldrig någonsin kunna komma fram till
att få behandla ett nytt, ett verkligt förslag till pensionering för svenska folket.
Vi ha nämligen inte någon folkpension utan endast en fattigvård under
folkpensionens namn. Så länge detta pågår kommer det att råda ett ständigt
missnöje och ett berättigat missnöje. Det är dessutom orimligt, att det skall
vara så att den sparsamme, som har sparat och lagt av litet, skall straffas på
ålderdomen och få en mindre pension än den som har gjort av med vad han
förtjänat och att det skall vara skilda åldersgränser och mycket annat orimligt.
Det är en sådan verkligt dålig lag, vi ha för närvarande, att det borde
vara en hederssak för Sveriges riksdag, att fortast möjligt få den ur världen.
Jag vet inte hur många år socialvårdskommittén har hållit på med denna utredning,
men det kommer inga snabba resultat fram, och när motioner väckas
i riksdagen, bli de antingen antagna som skrivelseförslag, och då skickas de
också till denna kommitté, eller också -— och det gäller ju de flesta — bli de
avslagna, och så få vi dras med den gamla omöjliga ordningen.

Jag har varje dag, kan jag siiga, brev ifrån gamla, som skriva och klaga
sin nöd och skildra hur de lia det, och vart man kommer ute i landet, så uppvaktas
man av gamla, som skildra sin nöd, eller deputationer för dem. Det är
ju omöjligt att kunna stå till svars med att lia det på det här sättet. Jag fattar
inte, varför riksdagen skall anse sig förhindrad afl göra något här, då
Kungl. Maj :t inte kan det, därför att det kanske anses kunna åstadkomma
delade meningar i regeringen. Så länge denna för reformarbetet olycksaliga
samlingsregering skall sitta, blir det ju ingen ändring på någonting i detta
land. Allt reformarbete på sociala, kulturella och flera andra områden ligger
nere, och resultatet blir, att vi få en kommunistmajoritet i denna riksdag. Det
är vad all denna bordläggning av stora frågor leder till.

Jag beklagar vår socialminister, som kallas socialreformator, att han skall
nödgas sitta i en sådan regering, där han är bunden till händer och Ditter och

Nr 32.

Onsdagen den 29 november 1944.

Äng. provisorisk förstärkning av tilläggspensioner m. m. (Forts.)
inte kan framlägga förslag, som verkligen tillgodose vad som är oundgängligen
nödvändigt. Att förslaget i propositionen blev så klent, berodde naturligtvis
på att det skulle vara enighet om den i denna samlingsregering av heterogena
element.

Vad har nu skett med detta förslag? Jo, i utskottet har det tydligt visat
sig, att man inte alls är nöjd därmed, men då äro inte de missnöjda i stånd att
ena sig, utan gå på olika linjer. Jag måste säga, att detta är ganska beklagligt.
Varför kunde inte socialdemokrater och bondeförbundare ha enat sig i
utskottet, så att vi kunnat genomdriva denna reform nied pukor och trumpeter?
Jag tror det skulle gått nästan enhälligt, ty de blir inte många som
komma att rösta för Kungl. Majlis förslag. Jag fattar inte, att man ej har
kunnat ena sig.

Men sedan inträffar det fullkomligt obegripliga, att det mest konservativa
partiet i denna riksdag, nämligen bondeförbundet, går längst till vänster och
i pengar vill ge mest, under det att socialdemokraterna icke vilja gå så långt.
De stanna fyra miljoner kronor efter bondeförbundsreservanterna. Jag beklagar
herr Norman och mina andra partivänner i detta utskott, att de ej kunnat
komma till ett bättre resultat. De borde kunnat uppnå enighet med bondeförbundets
representanter örn ett bättre förslag, vilket också tillmötesgått en
del av de motioner, som föreslagit fullkomligt berättigade ändringar i övrigt
i fråga örn folkpensioneringen.

Men förlamningens anda råder i utskotten. Det är denna förlamning, som
inträdde under vår svaghetsperiod åren 1940, 1941 och 1942, då vi inte vågade
handla självständigt. Jag hemställer till utskottens medlemmar, att de på något
sätt måtte befria sig från denna förlamningens och svaghetens anda och
rycka upp sig. Man kan till nöds förstå, att Kungl. Maj :t är bunden genom
ett avtal mellan regeringsmedlemmarna, men jag kan icke förstå, varför riksdagen
skall känna sig bunden, ty den är det icke och får icke vara det. Den
är fri, och den måste vara fri. Även gentemot Kungl. Maj :t.

Nu står man naturligtvis i stort beråd, herr talman, när det gäller att avgöra,
örn man skall rösta med herr Norman eller med herr Pettersson i Dahl.
Jag skulle ju helst vilja rösta med herr Norman, bl. a. eftersom han är min
partivän och jag vill vara lojal mot honom. Herr Petterssons förslag går dock
längre, fastän skillnaden kanske inte har någon överväldigande betydelse, utan
mera är av formell natur. Men jag finner det inte lyckligt, att utskottet splittrats
upp på detta sätt. I omröstningen kommer jag att följa herr Norman
m. fl., men jag skulle önska att utskottsmajoritetens förslag icke komme med
till den slutliga voteringen. Om denna får stå mellan herr Normans och herr
Petterssons i Dahl reservationer, synes det mig att vi ha givit det bästa svaret
till dem som i dessa tider hålla igen, när det gäller de. allra fattigaste i
vårt land.

Jag ber, herr talman, att i varje fall tills vidare få yrka bifall till herr Normans
reservation.

Herr Norman: Herr talman! Jag skall ge herr Ström ett skäl att rösta för
den reservationen oberoende av partilojalitet och dylikt. Enligt vårt förslag
får nämligen en pensionär i Stockholm, som har högsta tilläggspensionen, 44
kronor utöver Kungl. Majlis förslag, men enligt herr Petterssons i Dahl yrkande
blir det 35 kronor. När nu herr Ström är stockholmare, tycker jag det
är ganska klart hur han skall rösta. Man kan inte bedöma denna fråga bara
genom att ta hänsyn till att den ena reservationen begär fyra miljoner kronor
utöver vad den andra begär, utan det är också av vikt att se till att miljonerna
fördelas så rättvist som möjligt.

Onsdagen den 29 november 1944.

Nr 32.

Ang. provisorisk förstärkning av tilläggspensioner m. m. (Forts.)

Herr Gustavson i Guntorp hade fullständigt missuppfattat mig, när han
framhöll att jag skulle ha sagt att de sämst ställda pensionärerna vörö de, som
bodde i dyrorterna. Jag sade, att de sämst ställda pensionärerna i stort sett
äro de, som inte ha några egna tillgångar, utan så gott som uteslutande måste
existera på sina pensioner, vare sig de bo i storstäderna, på landsbygden eller

1 samhällen, sorn; ligga mellan dessa på dyrortsskalan. Det är dessa sämst
ställda pensionärer som vi ville ge ett ytterligare handtag. Detta sker genom
att vi följa dyrortsgrupperingen. Felet med herr Gustavsons framställning här
liksom med reservationen är, att man vill ge de mindre behövande precis lika
mycket som de mest behövande. Det är detta vi ha velat undvika genom vårt
yrkande örn det procentuella tillägget.

Örn jag sedan fortsätter med ett pär repliker till herr Gustavson i Guntorp,
så vände han sig mot att fattiga landskommuner skulle betala mera till den
provisoriska förstärkningen än de bättre ställda kommunerna. Herr Gustavson
synes fullkomligt ha missuppfattat innebörden av de procentsatser, som äro angivna
i 5 §. Samma missuppfattning rådde till att börja med inom utskottet
men blev sedan uppklarad, vilket framgår av att herrar Pettersson i Dahl och
Hallagård lia anslutit sig till utskottets motivering för bibehållande av de procentsatser
det här är fråga örn. Enligt folkpensioneringslagen skola ju kommunerna
i dyrortsgrupp 1 betala en åttondel av tilläggspensionen, i ortsgrupp

2 en femtedel och i ortsgrupp 3 en fjärdedel, medan Stockholm och Göteborg
skola betala tre tiondelar. De procentsatser, som finnas angivna i 5_§, syfta
just till att kommunerna även i fråga örn denna provisoriska förstärkning skola
få vidkännas samma kostnader, och i utskottsutlåtandet har klart angivits, hur
man kommit fram till dessa procentsatser. Varje ändring av beloppen i 1 ^medför
därför en förskjutning av procentsatserna. Örn herr Gustavson tittar på sina
partivänners reservation, finner han där de högsta procentsatserna, men det betyder
ej något avsteg från grunderna i folkpensioneringslagen, utan även enligt
denna reservation skulle landskommunerna betala en åttondel av den provisoriska
förstärkningen.

Beträffande landstingsbidraget grundar sig förslaget likaledes på bestämmelserna
i folkpensioneringslagen, vilka innebära att landstingen skola bidraga med
en sextondel av kostnaden för de äldre pensionärerna, d. v. s. de som fått pension
före lagens ikraftträdande och som ej få någon grundpension på 70 kronor
men i stället en tilläggspension, som då den är full uppgår till 300 kronor i ortsgrupp
1. När nu denna, tilläggspension förbättras genom provisorisk förstärkning,
förefaller det mycket rimligt att landstingen skola bidraga till kostnaderna
härför efter samma grunder, alltså med en sextondel. Förslaget innebär
ingenting annat.

Herr Hallagård sökte komma fram till en förklaring som skulle visa det berättigade
i att de, som ha den mindre tilläggspensionen, skola få lika stor provisorisk
förstärkning, som de, vilka ha den fulla tilläggspensionen. Han framhöll,
att även de förra böra komma i åtnjutande av den förstärkning, som så
viii behövs på grund av levnadskostnadernas stegring. Men den saken är redan
reglerad genom dyrtidstilläggen på folkpensioner och invalidunderstöd. Jag
skall ta samma exempel som socialministern använde. En pensionär, som har
50 kronor i tilläggspension, får enligt nu gällande bestämmelser örn dyrtidstillägg
tre procentuella tillägg på detta belopp med sammanlagt 12 kronor 75
öre och vidare två fasta tillägg på 35 kronor eller tillsammans 70 kronor. I dyrtidstillägg
på de 50 kronorna får han alltså 82 kronor 75 öre, vilket utgör en
tillräcklig kompensation flir levnadskostnadernas stegring. Men syftet med det
föreliggande förslaget är ju ett annat, nämligen att åstadkomma en standardförbättring
för pensionärerna.

Nr 32.

Onsdagen den 29 november 1944.

Äng. provisorisk förstärkning av tilläggspensioner m. m. (Forts.)

När herr Holmberg kritiserade utskottsutlåtandet och ironiserade över att
lotten hade fått fälla utslaget vid behandlingen inom utskottet, måste jag i
rättvisans namn säga, att de två först angivna skälen till att man här bör framgå
med försiktighet icke endast äro ett uttryck för meningen inom den utskottshalva,
som segrade i voteringen, utan också ha godtagits i vår reservation liksom
av herrar Pettersson i Dahl och Hallagård. Det är alltså hela utskottets
mening som här kommer till uttryck. Herr Linderot har också i sin motion framhållit
den synpunkten att man givetvis måste ta hänsyn till att ett förslag örn
provisorisk förstärkning ej får föregripa den slutliga utformningen av folkpensioneringen.
Detta är ju ingenting annat än vad vi ha sagt. Sedan kan man
naturligtvis komma till olika meningar örn hur mycket som skall kunna ges
utan att det blir fråga örn ett sådant föregripande.

Herr Holmberg berörde också den ståndpunkt majoriteten inom andra lagutskottet
intog i våras och ansåg, att den innebar ett försök att skjuta på förbättringen
av folkpensionerna, i det att samtliga då föreliggande motioner avslogos.
Jag bestrider bestämt en sådan uppfattning, och jag kan därtill lägga,
att riksdagens beslut i våras har fått den verkan, att tidpunkten för den slutliga
förbättringen framskjutits. Socialvårdskommittén blev nämligen därigenom
nödsakad att offra tid på att utarbeta detta förslag till provisorisk förstärkning
i stället för att kunna ägna sig åt utformningen av det slutliga reformförslag,
som riksdagen så fort som möjligt önskar taga ståndpunkt till.

En del andra invändningar lia också gjorts både mot utskottets och reservanternas
förslag. Herr Näsström talade örn den orättvisa, som åldersregeln i vissa
fall måste leda till. Jag vill säga, att jag inom utskottet har sökt vinna majoritet
för de synpunkter, som framkommit i herr Näsströms motion, nämligen
att slopa den åldersregel som här är föreskriven och i stället konsekvent tillämpa
principen att lämna det högre bidraget till varje hushåll. Det har framförts
mycket tydliga exempel på hur orättvist denna åldersregel kail verka. Jag har
dock ej reserverat mig mot utskottets beslut i detta fall. Ett alltför splittrat
utskott skulle kunnat bringa huvudfrågan i ett sämre läge, d. v. s. önskemålet
att höja de belopp som faktiskt komma att utgå såsom förstärkning. Därtill
kommer, att varje liten ändring i 1 § också medför en ändring av procentsatserna
i 5 §, och det visar sig mycket svårt att räkna ut hur mycket av de ökade
utgifter, som bleve en följd av att åldersregeln slopas, som skulle komma på
första, andra och tredje dyrortsgrupperna. Av dessa skäl har jag avstått från att
beträffande åldersregeln ställa något yrkande i form av en reservation.

Herr Holmbäck: Herr talman! Den fråga, som nu ligger på kammarens
bord, är ju utomordentligt behjärtansvärd, och naturligtvis finnas skäl både för
utskottets ståndpunkt och för reservationerna. Jag har för min del tvekat
ganska mycket, men efter vad som sagts här i dag har jag beslutat mig för
att rösta med den av herr Norman m. fl. avgivna reservationen, vilket jag
ville ha antecknat i kammarens protokoll.

Herr Anderson, Axel Ivar: Herr talman! De av kammarens ledamöter, som
ej ha deltagit i utskottsbehandlingen av detta ärende, befinna sig verkligen i
en ganska underlig situation, när de nu skola taga ståndpunkt.

. Här föreligger en kungl, proposition, som bygger på ett utlåtande från socialvårdskommittén.
Det har örn denna kungl, proposition sagts, att enighet
beträffande densamma rått inom regeringen och att det anslagsbelopp, som
begäres, är det maximibelopp som man vid noggrann prövning av frågan inom
regeringen har ansett sig kunna tillstyrka riksdagen att bevilja.

Vad har nu skett? Vid utskottsbehandlingen ha socialministerns partivän -

Onsdagen den 29 november 1944.

Nr 32.

Ang. ''provisorisk förstärkning av tilläggspensioner m. m. (Forts.)
ner samliga frångått hans förslag, och bland dem befinner sig som bekant också
en ledamot av socialvårdskommittén, som alltså övergivit sin i denna kommitté
intagna ståndpunkt. Den vida övervägande majoriteten inom utskottet
är faktiskt i opposition mot regeringen och departementschefen, och bakom
hans förslag stå endast tre av utskottets ledamöter. De andra äro splittrade
på två linjer, men gemensamt för båda dessa linjer är att de högst väsentligt
avvika från den kungl, propositionen såväl i fråga örn viktiga detaljer som
när det gäller anslagsbeloppens storlek. I ena fallet rör det sig örn en anslagsökning
med icke mindre än 15 miljoner kronor och i det andra örn en höjning
med 11 miljoner kronor.

Nu förefaller det också, som örn riksdagen och även denna kammare vore
redo att svälja ettdera av dessa alternativ utan någon egentlig protest. De
flesta talarna ha förordat antingen den ena eller också den andra reservationen.
För regeringsförslaget har från kammarens sida endast höjts en röst
och från regeringsbänken ingen. Socialministern har tvärtom för en stund sedan
deklarerat, att han visserligen har ganska starka sakliga invändningar
att göra mot den socialdemokratiska reservationen och att han ej är blind för
att denna kan få vissa konsekvenser, som borde undvikas, men likafullt är han
beredd att tillstyrka denna reservation. Icke heller han försvarar således sitt
förslag.

Denna situation är ju tyvärr inte alldeles unik, men den börjar ändå bli
litet besvärande, framför allt för regeringsmakten. Att den har allvarliga
konsekvenser också för statsfinanserna, och detta icke blott i inskränkt mening
utan även för hela vår penningpolitik, skulle kanske också behöva understrykas,
men ej heller örn den saken ha vi hört ett ord från regeringsbänken. Jag
vet inte örn regeringens avsikt är att låta sin proposition helt och hållet
falla under bordet. Det är möjligt att en överenskommelse härom har träffats.
I så fall måste jag säga, att detta är ett ytterligare vittnesbörd örn regeringsmaktens
förfall. Jag för min del kan icke stillatigande bevittna en sådan utveckling,
ty jag tror att den i många hänseenden är ödesdiger.

Är det verkligen så, att här ha framförts sakliga skäl mot propositionen
av sådan styrka, att denna utan vidare får anses vara avförd från dagordningen?
Ingalunda. Några sådana sakskäl ha mig veterligt alls inte anförts,
utan endast önskemål örn att ytterligare förbättra de tillägg till folkpensionerna,
som här äro föreslagna. Örn dessa önskemål kunna vi lätt enas,
men det är nu icke fråga därom, utan vad det gäller att avgöra är, örn vi
ha möjlighet a.tt utan vidare och steg för steg gå längre än vad regeringen efter
noggrann prövning beslutat föreslå.

Jag kan icke förstå att vi kunna göra detta, och jag ber att innan avgörandet
sker få hemställa till kammaren att överväga, om situationen verkligen är sådan
att vi kunna gå ifrån en kungl, proposition bara därför att socialministern
själv —- jag förmodar av politiska skäl -— gjort det. Böra vi inte snarare hålla
fast vid de sakliga skäl, som dock ha dikterat regeringens ståndpunkt och som
tidigare också varit avgörande inom socialvårdskommittén?

Jag för min del, herr talman, hemställer örn bifall till den kungl, propositionen,
d. v. s. till utskottets förslag.

I herr Axel Ivar Andersons yttrande instämde herr Sundberg.

Herr andre vice talmannen: Herr talman! Jag begärde ordet med anledning
av den senaste talarens anförande, vilket föreföll mig stå i en viss motsättning
till åtskilligt som man ibland får läsa i den tidning herr Ivar Anderson
redigerar. Där får man ju oftast höra, att regeringen är alldeles för stark

Nr 32.

Onsdagen den 29 november 1944.

Äng. provisorisk förstärkning av tilläggspensioner m. m. (Forts.)
och att den regerar alltför självständigt, under det att riksdagen säges ha för
vana a.tt bara sjunga ja och amen till vad regeringen behagat föreslå.

Nu får man höra raka motsatsen. Regeringen är för släpphänd och riksdagen
för stark, och det går kalla kårar efter den senaste talarens ryggrad, när han
tänker sig möjligheten av att riksdagen skulle frångå ett förslag, som regeringen
har enat sig om.

Han säger också, att detta skulle ske av politiska orsaker och att det förslag,
som framkommit från de socialdemokratiska reservanternas sida, skulle
vara betingat av politiska hänsyn. Det är framför allt detta jag vill vända
mig mot. Jag skulle snarare tro, att de sakliga skälen ha varit av mycket
stor betydelse. Naturligtvis vill jag ingalunda bestrida, att åskilligt av känslosynpunkter
också, kan ha insmugit sig vid övervägandena. I första rummet har
nog det utslagsgivande varit den omtanke, som vi väl alla hysa örn de gamla
och fattiga. Socialministern, som ju sedan gammalt haft en mycket varm
känsla för just våra folkpensionärer, har böjt sig för detta iståndpunktstagande,
men icke på grund av att det skulle ha någon politisk färgning, utan därför
att det strängt taget innebär ett förverkligande av de önskningar han själv
har haft.

Jag erkänner naturligtvis, att det inom regeringen såväl som inom dess
underlag kan uppstå en viss tveksamhet örn huruvida detta är den rätta vägen,
men jag tycker inte det är så ofta riksdagen överkorsar ett regeringsförslag.
När det här dessutom rör sig om en ganska liten retuschering, anser jag
knappast att det bör vara någon stor skandal, örn riksdagen för en gångs skull
fattar ett annat beslut än bifall till det som regeringen begärt.

Jag ber att få yrka bifall till den av herr Norman lii. fl. framlagda reservationen.

Herr Anderson, Axel Ivar: Herr talman! Skall jag behöva påpeka för herr
andre vice talmannen, att från min sida icke har gjorts någon anmärkning mot
att riksdagen går ifrån en kungl, proposition, men väl mot att regeringen låter
en kungl, proposition falla under bordet, utan att den ansvarige departementschefen
har ett ord till försvar för sitt förslag, utan tvärtom en del ord till ursäkt
för att han lämnar sitt eget förslag och i stället accepterar en reservation
inom ett utskott. Detta var alldeles tydligt vad jag avsåg. Uttrycket »politisk
skandal» får stå för herr andre vice talmannens räkning.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen yttrade, att
därunder förekommit följande yrkanden: l:o) att kammaren skulle godkänna
den nu föredragna 1 § i Kungl. Maj:ts av utskottet tillstyrkta lagförslag;
2:o), av herr Norman, att kammaren skulle godkänna motsvarande paragraf
av det lagförslag, som innefattades i punkten A i den av honom m. fl. vid
utlåtandet avgivna reservationen; 3:o), av herr Hallagård, att kammaren
skulle godkänna 1 § i det av herr Pettersson i Dahl och honom reservationsvis
framställda lagförslaget; 4:o), av herr Gustavson, att paragrafen skulle
godkännas med den lydelse, som förordats i motionerna 1:356 och 11:556;
samt 5:o), av herr Holmberg, att kammaren skulle godkänna 1 § i det i motionerna
1:358 och 11:559 framlagda lagförslaget.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på paragrafens godkännande enligt Kungl.
Maj:ts förslag vara med övervägande ja besvarad.

Herr Norman begärde votering, i anledning varav herr talmannen upptog
vart och ett av de återstående yrkandena med hemställan, huruvida kammaren

Onsdagen den 29 november 1944.

Nr 32.

Ang. provisorisk förstärkning av tilläggspensioner m. m. (Forts.)
ville antaga detsamma till kontraproposition i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen sig anse de härå givna svaren hava utfallit
med övervägande ja för deras mening, som ville till kontraproposition antaga
bifall till herr Normans yrkande.

Herr Hallagård äskade emellertid votering örn kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav och sedan till kontraproposition därvid antagits bifall till
det av honom framställda yrkandet, uppsattes samt efter given varsel upplästes
och godkändes en omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen angående 1 § av nu förevarande
lagförslag antager bifall till herr Normans yrkande, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

. Nej;.

Vinner Nej, bär till kontraproposition i nämnda votering antagits bifall till
herr Hallagårds yrkande.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter
särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta
för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser. Herr talmannen förklarade därpå, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Gustavson begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 88;

Nej — 41.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och godkändes för huvudvoteringen en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner 1 § av Kungl. Maj :ts i sammansatta stats- och andra
lagutskottets utlåtande nr 3 tillstyrkta lagförslag, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej bifalles herr Normans yrkande i ämnet.

Sedan denna voteringsproposition ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
på det sätt, att efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter,
som ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som
ville rösta för nej-propositionen, reste sig från sina platser; och befanns därvid,
att flertalet röstade för nej-propositionen.

2 §.

Denna paragraf hade följande avfattning:

Vid bedömande huruvida för visst budgetår rätt till förstärkning föreligger
skall avseende fästas allenast vid om tilläggspension eller invalidunderstöd
utgår för den månad, varunder förstärkning i allmänhet må tidigast utbetalas.

Förstärkning skall utgå med oavkortat belopp jämväl i fall då tilläggspension
eller invalidunderstöd icke utgår under hela budgetåret.

Nr 32.

Onsdagen den 29 november 1944.

Äng. provisorisk förstärkning av tilläggspensioner m. m. (Forts.)

I det av herr Norman m. fl. reservationsvis framlagda lagförslaget var
motsvarande paragraf så lydande:

Vid bedömande huruvida rätt till förstärkning föreligger skall avseende
fästas allenast vid om tilläggspension eller invalidunderstöd utgår för den
månad, varunder förstärkning i allmänhet må tidigast utbetalas.

Förstärkning skall---(lika med Kungl. Maj :ts förslag) —---

hela budgetåret.

Herr Norman: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till 2 § i det förslag,
som innefattas i den av mig m. fl. avgivna reservationen.

Efter härmed slutad överläggning yttrade herr talmannen, att därunder
endast yrkats, av herr NÖrnum, att . kammaren skulle godkänna 2 § i det lagförslag,
som innefattades i punkten A i den av honom m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Sedermera gjordes propositioner, först på godkännande av den under behandling
varande paragrafen samt vidare enligt herr Normans yrkande; och
förklarades den senare propositionen vara med övervägande ja besvarad.

3 och 4 §§.

På särskilda yrkanden av herr Norman godkände kammaren 3 och 4 §§ i
det lagförslag, som innefattades i punkten A i den av honom m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen.

5 §.

Denna paragraf var så lydande:

Till kostnaderna för den provisoriska förstärkningen bidraga för varje
budgetår

kommuner med belopp motsvarande för ort tillhörande ortsgrupp 1 30,6
procent, för ort tillhörande ortsgrupp 2 23,8 procent och för ort tillhörande
ortsgrupp 3 19,6 procent av deras andelar i kostnaderna för tilläggspensioner
och invalidunderstöd, vilka utanordnats under det kalenderår, under vilket
budgetåret börjar löpa, samt

landsting med belopp motsvarande 26 procent av deras andelar i kostnaderna
för tilläggspensioner och invalidunderstöd, vilka utanordnats under
nyssnämnda kalenderår.

Återstående kostnad bestrides av staten.

Motsvarande paragraf i det av herrar Pettersson i Dahl och Hallagård reservationsvis
framställda lagförslaget hade följande lydelse:

Till kostnaderna för den provisoriska förstärkningen bidraga för varje
budgetår kommuner med belopp motsvarande för ort tillhörande ortsgrupp 1
43,2 procent, för ort tillhörande ortsgrupp 2 33,4 procent och för ort tillhörande
ortsgrupp 3 27,2 procent av deras jämlikt 13 § lagen den 28 juni 1935 örn
folkpensionering beräknade andelar i kostnaderna för tilläggspensioner och
invalidunderstöd, vilka utanordnats under det kalenderår, under vilket budgetåret
börjar löpa.

Återstående kostnad bestrides av staten.

I det lagförslag, som innefattades i punkten A av herr Normans m. fl. reservation,
hade 5 § avfattats sålunda:

Till kostnaderna för provisoriska förstärkningar bidraga för varje budgetår -

Onsdagen den 29 november 1944.

Nr 32.

Ang. provisorisk förstärkning av tilläggspensioner m. m. (Forts.)

kommuner med belopp motsvarande för ort tillhörande ortsgrupp 1 38,9
procent, för ort tillhörande ortsgrupp 2 32,1 procent och för ort tillhörande
ortsgrupp 3 28 procent av deras andelar i kostnaderna för tilläggspensioner
och invalidunderstöd, vilka utanordnats under det kalenderår, under vilket
budgetåret börjar löpa, samt

landsting med belopp motsvarande 34,3 procent av deras andelar i kostnaderna
för tilläggspensioner och invalidunderstöd, vilka utanordnats under
nyssnämnda kalenderår.

Återstående kostnad bestrides av staten.

Herr Norman: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till denna paragraf
sådan den föreligger i den reservation, som är avgiven av mig m. fl.

Herr Gustavson: Herr talman! Jag hemställer, att 5 § måtte få följande
lydelse: »Till kostnaderna för den provisoriska förstärkningen bidraga för varje
budgetår kommuner med belopp, motsvarande 20 procent av deras andel i
kostnaderna för tilläggspensioner och invalidunderstöd, vilka utanordnats under
det kalenderår, under vilket budgetåret börjar löpa.

Återstående kostnad bestrides av staten.»

Herr Hallagård: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till herr Petterssons
i Dahl och min reservation vad beträffar denna paragraf.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen, att
därunder yrkats

l:o), av herr Norman, att kammaren skulle godkänna 5 § i det lagförslag,
som innefattades i punkten Å i den av honom m. fl. avgivna reservationen;

2:o), av herr Gustavson, att den föredragna paragrafen skulle godkännas
med följande avfattning:

»Till kostnaderna för den provisoriska förstärkningen bidraga för varje
budgetår kommuner med belopp, motsvarande 20 procent av deras andel i
kostnaderna för tilläggspensioner och invalidunderstöd, vilka utanordnats under
det kalenderår, under vilket budgetåret börjar löpa.

Återstående kostnad bestrides av staten.» samt

3:o), av herr Hallagård, att kammaren skulle godkänna motsvarande paragraf
i det av herr Pettersson i Dahl och honom reservationsvis ''framlagda lagförslaget.

Därefter gjordes propositioner först på godkännande av den föredragna
paragrafen samt vidare enligt berörda yrkanden; och förklarades propositionen
på bifall till herr Normans yrkande vara med övervägande ja besvarad.

Övriga delar av förevarande lagförslag.

På särskilda yrkanden av herr Norman godkändes motsvarande delar av det
lagförslag, som innefattades i punkten A i den av honom m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Utskottets hemställan i punkten A.

Förklarades besvarad genom kammarens föregående beslut.

Punkten B.

Herr Norman: Herr talman! Jag hemställer örn bifall till yrkandet under
punkten B i min reservation.

Nr 32.

Onsdagen den 29 november 1944.

Äng. provisorisk förstärkning av tilläggspensioner m. m. (Forts.)

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i avseende på den nu ifrågavarande punkten endast yrkats, av herr
Norman, att kammaren skulle antaga det förslag, som innefattades i punkten
B i den av honom m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till vad utskottet i förevarande
punkt hemställt samt vidare enligt herr Normans yrkande; och förklarades
den senare propositionen vara med övervägande ja besvarad.

Punkten C.

Herr Norman: Herr talman! Jag hemställer om bifall till det yrkande beträffande
denna punkt, som innefattas i min reservation. Likaså yrkar jag bifall
till punkterna D. och E. i samma reservation, vilka sakna motsvarighet i
utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning gjordes propositioner, först på bifall till
vad utskottet i den under behandling varande punkten hemställt samt vidare,
enligt herr Normans yrkande, på antagande av de förslag, som innefattades
i punkterna C—E i den av honom m. fl. avgivna reservationen; och förklarades
den senare propositionen vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogas ånyo jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 71, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående räntan å ogulden
köpeskilling för viss kronoegendom;

nr 72, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för G.
Karlsson från viss betalningsskyldighet på grund av borgen; samt

nr 73, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avskrivning av
visst i flottledsifonden ingående fordringsbelopp.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 481, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tillläggs
stat I till riksstaten för budgetåret 1944/45, i vad propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde;

nr 483, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1944/45, i vad propositionen avser
finansdepartementets verksamhetsområde;

nr 484, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1944/45, i vad propositionen avser
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde; samt

nr 485, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1944/45, i vad propositionen avser
folkhushållningsdepartementets verksamhetsområde.

Anmäldes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelse, nr 487, till
Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående provisorisk förbättring
av löneställningen för vissa befattningshavare i statens tjänst m. fl.
jämte i ämnet väckta motioner.

Onsdagen den 29 november 1944.

Nr 32.

Skrivelseförslaget godkändes under förutsättning att utskottets hemställan
i utlåtande nr 240 bifölles även av andra kammaren.

Anmäldes sammansatta stats- och andra lagutskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr 488, till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition
angående utgifter å tilläggsstat I till riks staten för budgetåret
1944/45, femte huvudtiteln, punkten 1, dels ock Kungl. Maurts proposition
med förslag till lag om provisorisk förstärkning av tilläggspensioner och
invalidunderstöd.

Skrivelseförslaget godkändes under förutsättning att andra kammaren beträffande
utskottets; utlåtande nr 8 fattade samma beslut som första kammaren.

Herr Söderdahl erhöll på begäran ordet och anförde: Herr talman! Den Interpellation
fruktansvärda katastrof som inträffade den 24 november 1944, då ångfarty.äng. ångbåtsget
Hansa på resa mellan Nynäshamn och Visby gick under, varvid icke mind- Gotland
re än ett 90-tal av fartygets besättning och passagerare följde med i djupet och fastlandet
och endast två blevo räddade, är en händelse som djupt upprört sinnena över m. mhela
vårt land. I alla de hem, för vilka olyckan medfört förlusten av någon
kär anhörig, råder bland de efterlevande i denna stund stor sorg och förstämning,
vilka känslor delas av hela Gotlands befolkning.

Då öns innevånare äro beroende av ångbåtstrafiken mellan Gotland och
fastlandet, är det fullt naturligt att den timade olyckan väckt till liv en
diskussion, örn trafiken varit ordnad på ett tillfredsställande sätt under den
tid kriget pågått.

Alltsedan krigsutbrottet har förbindelsen mellan ön och fastlandet undergått
flera förändringar. Under vissa perioder har denna trafik i övervägande
utsträckning pågått i form av natturer, men däremellan ha enbart dagturer
förekommit. Ibland har trafiken någon kortare tid upprätthållits under eskort
av krigsfartyg.

Förmodligen är det dessa förändringar i trafiken, som givit upphov till
diskussionen man och man emellan, att icke tillräcklig hänsyn tagits till säkerheten
i trafiken. Då trafiken upprätthålles av ett enskilt bolag, är det i en sådan
situation av allmänt intresse att få reda på, dels huruvida bolaget ensamt
haft rätt att bestämma i fråga örn turlistorna och dels av vad anledning den
eskort av krigsfartyg, som tidvis medföljt gotlandsbåtarna, indragits.

Men det allmänna intresset sträcker sig än längre. Tanken på de efterlevande
och deras fortsatta existensmöjligheter tränger , sig osökt fram. Många
av dessa befinna sig i ytterst betryckta omständigheter. För att i någon mån
lätta de ekonomiska bekymren för dessa efterlevande är en snar hjälp av nöden.

Som tidigare skett i liknande situationer, riktas även nu en varm vädjan örn
statens stöd åt de omkomnas efterlevande, som äro i behov därav.

Med stöd av vad som nu anförts, får jag anhålla att till hans excellens
herr statsministern få rikta följande frågor:

1) Är eders excellens i tillfälle att meddela på vad sätt tidtabellen för båttrafiken
på Gotland fastställts?

2) Kan eders excellens upplysa örn anledningen till att den eskort av
krigsfartyg, som tidvis under krigsåren åtföljt gotlandsbåtarna, indragits?

8) Vill eders excellens medverka till att åtgärder från statens sida vidtagas
för att bringa effektiv hjälp åt de omkomnas efterlevande, som äro i behov
därav?

Första kammarens protokoll lOkk. Nr 3%.

Nr 32.

Onsdagen den 29 november 1944.

Interpellation
om åtgärder
mot uppsägningen
av
vissa arrendatorer.

Interpellation ang. ångbåtstrafiken mellan Gotland och fastlandet m. m.
(Forts.)

På gjord proposition medgav kammaren, att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Ordet lämnades på begäran till herr Andersson, Alfred, som yttrade: Herr
talman! I en interpellation här i kammaren den 17 november 1943 påtalade
jag en tendens, som redan då gjorde sig gällande här och var i landet och som
gav anledning till oro och bekymmer, icke endast inom arrendatorkretsar utan
också i kommuner och samhällen. Man fruktade nämligen, att örn denna uppsägning
av arrendatorer till avflyttning skulle ostört få lov att fortgå, skulle
detta föra med sig obehagliga konsekvenser icke minst i skattehänseende. Jag
efterlyste då åtgärder i syfte att stoppa denna tendens, och att förhindra denna
långt ifrån önskvärda flykt från landsbygden.

I svaret på denna interpellation uttalade herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
Pehrsson-Bramstorp bland annat, att örn en jordägare säger
upp en arrendator på en brukningsdel, som konstaterats vara bärig, under
motivering att han skall bruka den själv, då skall den brukningsdelen fortfarande
brukas som en enhet för sig. Efter detta uttalande kände jag mig
ganska tillfredsställd och trodde, att utvecklingen skulle gå i en annan riktning
än den av mig kritiserade. Emellertid vill det synas, som örn denna herr
statsrådets mening icke skulle ha ingivit tillräcklig respekt ute bland de
större jordägarna, eftersom uppsägningen av arrendatorer fortgår, och som det
vill synas i ökat tempo. Hur detta skall sluta vet inte jag, och väl knappast
någon annan heller, örn denna framfart skall få lov att pågå ostörd. Det torde
vara uppenbart, att åtgärder i syfte att få ett slut på dessa uppsägningar av
arrendatorer äro av synnerligen stort behov.

Med vad jag sålunda anfört får jag anhålla örn kammarens tillstånd att till
herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet få framställa följande
interpellation:

Har herr statsrådet för avsikt att till nästa års riksdag framlägga förslag
örn åtgärder, som kunna leda till att de av mig påtalade uppsägningarna av
vissa arrendatorer stoppas?

Det sålunda begärda tillståndet lämnades av kammaren.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 3.22 eftermiddagen.

In fidem
G. II. Berggren.

Stockholm 1944. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

445118