RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1944:7)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1944. Första kammaren. Nr 7.

Tisdagen den 22 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Herr statsrådet Möller avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 27, angående anslag till Häradsrätterna: Reseersättningar till nämndemän; nr

100, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 8, 21 och 22 §§
lagen den 14 juni 1917 (nr 378) örn adoption;

nr 101, med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 19
juni 1942 (nr 429) örn hyresreglering m. m. samt lag angående fortsatt giltighet
av lagen samma dag (nr 430) örn kontroll av upplåtelse och överlåtelse
av bostadsrätt m. m.;

nr 102, med förslag till lag .angående upphävande av 9 § lagen den 7 maj
1918 (nr 294) örn särskilda tingssammanträden för handläggning av vissa
mål och ärenden; samt

nr 106, angående fortsatt disposition av vissa äldre reservationsanslag.

Justerades protokollen för den 16 och den 19 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 30 december 1939 (nr 934) örn tjänsteplikt,
m. m.; och

nr 38, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 29 juni 1912 (nr 206) örn arbetarskydd.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 39, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag örn ändring i vissa delar av utsökningslagen.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
85, angående ändrade bestämmelser örn ersättning för flyttningskostnad åt
befattningshavare i statens tjänst.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 86, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 1—3 §§ lagen den 26
maj 1933 (nr 231) om utrotande av berberis å viss mark.

Första kammarens protokoll Nr 7.

Nr 7.

Tisdagen, den 22 februari 1944.

Föredrogos och hänvisades till bankoutskottet Kungl. Majlis propositioner:
nr 87, nied förslag till lag angående ändrad lydelse av 27 § lagen den 29
juni 1923 (nr 286) om sparbanker; och

nr 88, med förslag till förordning om ändrad lydelse av § 8 förordningen
den 17 maj 1935 (nr 177) angående grunderna för stadshypoteksföreningars
bildande och verksamhet.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 91, angående anslag till inredning och utrustning vid veterinärhögskolan.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 94, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 5 § lagen den 23
maj 1924 (nr 130) om förvärvande och förlust av svenskt medborgarskap.

Föredrogs och hänvisades till särskilda utskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 95, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 51 § lagen den 12
augusti 1910 (nr 88 s. 1) örn aktiebolag.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 96, angående förändring i avseende å löneställning och antal beträffande
vissa ordinarie befattningar vid kommunikationsverken m. m.; samt

nr 99, angående anslag till statens fattigvårds- och barnavårdskonsulenter.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 104, angående bemyndigande att försälja viss kronan tillhörig fast egendom.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets utlåtanden nr 2 och 29—33
samt memorial nr 34, bevillningsutskottets betänkanden nr 4—6, första lagutskottets
utlåtande nr 4, andra lagutskottets utlåtanden nr 5—8 ävensom
jordbruksutskottets utlåtanden nr 3—8.

Herr statsrådet Möller avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 97, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 22 december
1939 (nr 895) angående rätt för Konungen att meddela särskilda bestämmelser
örn riksbankens sedelutgivning och bankrörelse m. m.;

nr 98, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 7 juni 1940
(nr 437) angående utövande under vissa utomordentliga förhållanden av
fullmäktige i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret tillkommande
befogenheter, m. m.; samt

nr 105, med förslag till förordning örn fortsatt giltighet av förordningen
den 8 juni 1923 (nr 155) angående omsättnings- och utskänkningsskatt å
spritdrycker.

Föredrogos och bordlädes Kungl. Majlis denna dag avlämnade propositioner
nr 27, 97. 98, 100—102, 105 och 106.

Tisdagen deri 22 februari 1944.

Nr 7.

Herr Holmström erhöll på begäran ordet och anförde: Herr talman! Till 1934 interpellation
års riksdag lämnade Kungl. Majit en proposition — nr 222 •— med förslag till an9- yden tor
nytt tjänstepensionsreglemente. Enligt detta skulle pension utgå »till och med ^^de ^jter''
den dag, då en månad förflutit efter pensionstagarens frånfälle». Detta inne- pensionsbar
en något vidgad förmån för de efterlevande. Det kunde betraktas såsom tagares
ett slags begravningshjälp. Men det skulle gälla endast de f. d. befattningsha- frånfälle.
vare, som pensionerats efter det nya reglementets ikraftträdande.

Detta medförde en påtaglig orättvisa gent emot änkorna efter de f. d. befattningshavare,
som pensionerats före denna tidpunkt. I syfte att vinna rättelse
i detta hänseende lämnades i andra kammaren en motion av herr Lundqvist
jämte medmotionärer, av vilka jag var en. I denna anfördes bl. a. följande.

»Med hänsyn till de blygsamma änkepensionerna och de många extra utgifter
(högre skatter och hyra m. m.), som de efterlevande måste dragas med under
den första tiden efter mannens frånfälle, innan de hunnit anpassa sig efter de
ändrade förhållandena, synes det nämligen i hög grad behjärtansvärt, att mannens
pension får utgå under hela den närmaste månaden efter dödsfallet även
om befattningshavaren avgått ur tjänst före det nya reglementets ikraftträdande.
»

Med anledning av denna motion och i anslutning till dess yrkande fattade
riksdagen följande beslut: »Riksdagen får slutligen anhålla, att Eders Kungl.

Maj :t ville låta verkställa utredning angående ändrade bestämmelser i fråga
om tid för pensions utgående efter pensionstagares frånfälle, såvitt angår f. d.
civila befattningshavare samt arbetare i statens tjänst, som avgått med pension
före ikraftträdandet av de under 1) och 2) här ovan olliförmälda pensionsreglementena,
samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen
må föranleda.»

Detta beslut anmäldes till Konungen i riksdagens skrivelse nr 384.

Kungl. Maj :t bär med anledning av denna anhållan icke framlagt något förslag
för riksdagen.

Ar 1939 •— alltså sedan 5 år förflutit efter det riksdagen gjorde denna sin
anhållan hos Kungl. Maj :t — begagnade herr Lundqvist tillfället att i en debatt
i andra kammaren erinra herr finansministern örn saken och vädjade till herr
finansministern att taga sig an densamma.

Denna erinran har icke föranlett något uttalande av herr finansministern
och ännu mindre någon åtgärd.

Nu — år 1944 — Ira tio år förflutit sedan riksdagen hos Kungl. Majit anilon
örn utredning och förslag i denna angelägenhet, och ännu har riksdagen
icke erhållit något besked. Herr finansministern, som under dessa tio år med
undantag för några månader under år 1936 oavbrutet innehaft sitt ämbete, har,
av allt att döma, icke behagat fästa avseende vid riksdagens beslut.

Jag måste säga, att det är beklämmande att i dessa tider, då det talas så
mycket om social ansvarskänsla, det icke skall vara möjligt att få effektuerat
ett riksdagsbeslut, sorn är för staten så betydelselöst, men för de änkor, varom
det är fråga, så utomordentligt betydelsefullt.

Med anledning av vad jag anfört får jag vördsamt anhålla örn kammarens
tillstånd att till herr statsrådet och chefen för finansdepartementet få rikta
följande frågor:

1) Vilken är anledningen till att herr statsrådet icke hittills beaktat 1934
års riksdags beslut i denna sak?

2) Har herr statsrådet för avsikt att till årets riksdag framlägga något
förslag i saken?

På gjord proposition medgav kammaren, att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Nr 7.

Onsdagen den 23 februari 1944.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.14 eftermiddagen.

In fidem
G. II. Berggren.

Onsdagen den 23 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
27, angående anslag till Häradsrätterna: Reseersättningar till nämndemän.

Föredrogos och hänvisades till bankoutskottet Kungl. Majrts propositioner:
nr 97, med förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen den 22 december
1939 (nr 895) angående rätt för Konungen att meddela särskilda bestämmelser
örn riksbankens sedelutgivning och bankrörelse m. m.; samt

nr 98, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 7 juni 1940 (nr
437) angående utövande under vissa utomordentliga förhållanden av fullmäktige
i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret tillkommande befogenheter,
m. m.

Föredrogos och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts propositioner
:

nr 100, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 8, 21 och 22 §§ lagen
den 14 juni 1917 (nr 378) örn adoption;

nr 101, med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni
1942 (nr 429) örn hyresreglering m. m. samt lag angående fortsatt giltighet
av lagen samma dag (nr 430) örn kontroll av upplåtelse och överlåtelse av
bostadsrätt m. m.; samt

nr 102, med förslag till lag angående upphävande av 9 § lagen den 7 maj
1918 (nr 294) om särskilda tingssammanträden för handläggning av vissa
mål och ärenden.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Maj :ts proposition
nr 105, med förslag till förordning örn fortsatt giltighet av förordningen den
8 juni 1923 (nr 155) angående omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
106, angående fortsatt disposition av vissa äldre reservationsanslag.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 2, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1944/45 under

Onsdagen deli 23 februari 1944. Nr 7. 5

andra huvudtiteln, avseende anslagen inom justitiedepartementets verksamhetsområde
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—15.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 16.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen att dels medgiva, att antalet i gällande
personalförteckning för häradsrätterna upptagna tings sekreterare ökades
från 44 till 46, dels godkänna av departementschefen förordad avlöningsstat
för häradsrätterna, att tillämpas under hudgetåret 1944/45, dels ock till
Häradsrätterna: Avlöningar för budgetåret 1944/45 anvisa ett förslagsanslag
av 5 072 000 kronor.

Kungl. Maj :ts förslag innebar bland annat, att Hallands mellersta domsaga
skulle hänföras till lönegrupp lil samt Villands domsaga ävensom Kinds och
Redvägs domsaga till lönegrupp I.

I samband med Kungl. Maj:ts förslag hade utskottet till behandling förehaft
två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
K. Schlyter (I: 113) och den andra inom andra kammaren av herr A. Andersson
i Falkenberg m. fl. (II: 196), vari hemställa, att riksdagen ville föreskriva,
att Hallands mellersta domsaga skulle hänföras till lönegrupp IV oell
Villands samt Kinds och Redvägs domsagor till lönegrupp II, ävensom vidtaga
härav föranledda ändringar i Kungl. Maj :ts förslag till avlöningsstat för
häradsrätterna samt anvisa på grund av domsagornas uppflyttning i högre lönegrupper
ytterligare erforderliga medel till avlöningsförstärkningar.

Utskottet hade i den nu föredragna punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte

1) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag bemyndiga Kungl. Maj:t att i personalförteckningen
för häradsrätterna vidtaga den ändringen, att antalet tingssekreterare
ökades från 44 till 46;

2) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å motionerna I: 113
och II: 196

a) fastställa under punkten införd avlöningsstat för häradsrätterna, att tilllämpas
under budgetåret 1944/45;

b) till Häradsrätterna: Avlöningar för budgetåret 1944/45 anvisa ett förslagsanslag
av 5 072 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herr Johan Bernhard Johansson och herr Pettersson
i Dahl, Anika ansett, att utskottets yttrande bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort hemställa, att riksdagen mätte

1) med bifall — -— — till 46;

2) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och motionerna I: 113 oell II: 196.

a) fastställa i reservationen införd avlöningsstat för häradsrätterna, att tilllämpas
under budgetåret 1944/45;

b) till Häradsrätterna: Avlöningar för budgetåret 1944/45 anvisa ett förslagsanslag
av 5 072 100 kronor.

Enligt reservanternas förslag skulle Hallands mellersta domsaga uppflyttas
till lönegrupp IV, medan Villands domsaga samt Kinds och Redvägs domsagor,
på sätt Kungl. Majit och utskottet föreslagit, .skulle hänföras till lönegrupp
I.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! På denna punkt har jag
jämte en annan ledamot av utskottet antecknat en reservation. Vid den gransk -

Ang. vissa
domsagors
placering i
lönegrupp.

Nr 7.

Onsdagen den 23 februari 1944.

Äng. vissa domsagors placering i lönegrupp. (Forts.)
liing av ärendet, som inom utskottet föregått beslutet, lia vi kommit till den
uppfattningen — såsom framgår av reservationen •— att Hallands mellersta
domsaga icke synes lia blivit rättvist placerad i fråga örn lönegrupp. Till grund
för lönegruppsplaceringen Ilar legat en förteckning över rikets domsagor, ordnade
efter poängtal. Denna förteckning Ilar tillställts utskottet, och vi lia
tagit del därav. Det förefaller, som örn nian kan hysa åtskillig tveksamhet
när det gäller frågan örn hur denna poängberäkning borde tillämpas vid lönegruppsplaceringen,
inte bara beträffande Hallands mellersta domsaga utan
också rörande några andra.

Hallands mellersta domsaga har nied ett poängtal av 9 365 placerats i
lönegrupp III, under det att — för att ta ett exempel — Oppunda och Villåttinge
med praktiskt taget samma poängtal, nämligen 9 386, placerats i lönegrupp
IV. Sådana ojämnheter kunna uppletas också på andra ställen. Jag har
fäst mig vid att även Gotlands och Nora domsagor trots höga poängtal lia placerats
i lönegrupp III.

I fråga örn Hallands mellersta domsaga lia motioner väckts i båda kamrarna
nied yrkande, att den måtte uppflyttas i lönegrupp IV. Jag Ilar funnit, att det
föreligger skäl för ett sådant yrkande. Utskottsmajoriteten säger ju också: Utskottet
har från justitiedepartementet erhållit del av det material, på vilket
Kungl. Majds beslut örn lönegruppsindelning grundar sig. Vid genomgången
av detta material och på grund av de upplysningar i övrigt, som utskottet inhämtat,
har utskottet kommit till den uppfattningen, att den kritik mot placeringen,
som grundar sig på en jämförelse mellan Hallands mellersta och
södra domsagor, icke helt saknar fog.» Det finns således även enligt majoritetens
mening fog för den kritik, som riktats mot placeringen av Hallands mellersta
domsaga.

Till denna överfördes för några år sedan Falkenbergs stad, som har lagts
under landsrätt. Domsagan har två tingslag med tingshus i Falkenberg och
Varberg. Såväl i Falkenberg och närmast däromkring som i Varberg pågår en
livlig bebyggelse, och befolkningen synes vara stadd i tillväxt. Den ökade avstyckningen
och bebyggelsen medför också ett ökat arbete för domarkansliet.

Hur poängtalen uträknas har jag inte riktigt klart för mig. Det har upplysts,
att de grundas på antalet brottmål, antalet timmar som tingssammanträdena
pågå och dylikt. Det kan dock beträffande tingssammanträdenas
längd erinras örn att i en domsaga som denna, där domhavande!! bor i Falkenberg
och har att sköta även Himle härad med tingshus i Varberg, torde det vara
ganska naturligt, att man påskyndar tingsbehandlingen vid sammanträdena i
Varberg så mycket som möjligt. Det torde vara både naturligt och riktigt, att
så sker, men detta leder till en minskning av det poängtal som ligger till grund
för lönegruppsplaceringen.

Med utgångspunkt från vad jag har funnit i handlingarna och med stöd
även av utskottets majoritet, som så uttryckligt säger ifrån, att det inte helt
saknas fog för kritiken mot denna domsagas placering, Ilar jag som sagt velat
anföra en reservation. Det kan kanske uppstå den tanken, att här skulle ligga
något lokalt intresse bakom. Så är dock inte alls fallet, jag tillhör inte domsagan,
utan har helt grundat min framställning på den uppfattning jag skaffat
mig genom att granska handlingarna och den kännedom jag bär örn domsagan.
Jag har också, som jag nyss sagt, ett visst stöd i utskottsmajoritetens uttalande
i motiveringen.

För att ännu en gång återgå till frågan örn poängtalen för domsagorna, så
tror jag, det skulle vara lämpligt, om justitiedepartementet ville företa en ny
omprövning och undersöka, huruvida alla de förhållanden, som kunna inverka
på domsagornas placering i lönegrupp, verkligen äro beaktade vid bestämman -

Onsdagen den 23 februari 1944.

Nr 7.

Äng. vissa domsagors placering i lönegrupp. (Forts.)
etet av dessa poängtal. Det förefaller vid en granskning av denna förteckning,
som om man kunde hysa tveksamhet på åtskilliga punkter. I varje fall Ilar
tveksamheten varit så stor i det nu förevarande fallet, att det väckts motioner
i kamrarna; det har även yppats mycket stor tveksamhet hos utskotts -majoriteten.

Med dessa ord. herr talman, ber jag att på den föredragna punkten ta yrka
bifall till den av mig och herr Pettersson i Dahl avgivna reservationen.

Häri instämde herr Linder.

Herr Nilsson, Bernhard: Herr talman! Den föregående ärade talaren kritiserade
huvudsakligen den poängberäkning, som ligger till grund för domsagornas
placering. Inom statsutskottets tredje avdelning hade vi vid ärendets behandling
den person närvarande, som inom justitiedepartementet huvudsakligen har
sysslat med detta ärende. Vi fingo därigenom en grundlig inblick i hur man
har resonerat där vid uppgörandet av denna., poängberäkning. Han vitsordade
också, att den poängberäkning som använts inte har varit helt utslagsgivande,
utan också vissa andra faktoreT, som inte synas i poängberäkningen, ha paverkat
placeringen i de olika grupperna, Det framgår också av en uppställning, som
jag har här tillgänglig, att ett tiotal domsagor, som lia högre poäng än Hallands
mellersta, likväl äro placerade i samma grupp som Hallands mellersta domsaga.
Det är Uppsala läns norra domsaga, Bråbygdens och Fmspånga lans
domsaga. Västemärkes domsaga, Västmanlands västra domsaga, Skövde
domsaga, Jösse domsaga, Njudungs domsaga, Gästriklands östra domsaga,
Gotlands domsaga och Nora domsaga. Av dessa tio domsagor äro tre placerade
i lönegrupp III, fastän de lia högre poäng än Hallands södra domsaga, vilken
är placerad i grupp IV. Detta beror givetvis på omständigheter, som inte
framgå av poängberäkningen men som lia ansetts vara av sådan betydelse, att
man måst ta hänsyn därtill vid bestämmandet av domsagornas placeimg i

lönegrupper. . ,

Med anledning av vad herr Johansson nämnde örn uttalandet i utskottets
motivering, att det finns skäl, som tala för att Hallands mellersta domsaga
finge samma ställning som Hallands södra, vill jag påpeka, att i samma stycke
återfinnes ett uttalande, som lyder så här: »Till vilken av de två lönegrupperna
nämnda domsagor bort hänföras är emellertid tveksamt.» Örn man skulle göra
en ändring av lönegruppsplaceringen med hänsyn till domsagornas arbetsbörda,
skulle det, såvitt vi ha kunnat bedöma frågan i tredje avdelningen, sannolikt
innebära, att man flyttade ned Hallands södra domsaga i tredje gruppen. Det
finns lika starka skäl för detta som för att flytta upp Hällande mellersta domsaga
i fjärde lönegruppen. Detta gör, att man i tredje avdelningen inte har
ansett sig kunna gå in för någon ändring här. Det är uppenbart, att det kan råda
olika meningar örn hur en domsaga bör vara placerad,^ men när en placering
nyligen har skett, kan man inte rubba på den utan ingående undersökning örn
vilka konsekvenser en ändring skulle medföra.

Jag ber på grund av detta, herr talman, att fa yrka bifall till utskottsmajoritetens
förslag.

Herr Siljeström: Herr talman! Jag har alltid hyst den allra största beundran
för min partiledare herr Johan Bernhard Johansson och hans förmåga att
tränga in i alla förekommande ärenden, men jag får säga, att min beundran steg
till en oanad grad, då lian sade, att han av dc tillgängliga papperen fått den
bestämda uppfattningen att Hallands mellersta domsaga borde placeras i samma
lönegrad som Hallands södra.

Nr 7.

Onsdagen den 23 februari 1944.

Äng. vissa domsagors placering i lönegrupp. (Forts.)

Jag hade förra året dea äran att tillhöra det sammansatta stats- och första
lagutskottet, som hade att ta ställning till Kungl. Maj :ts förslag rörande domsagornas
placering i olika lönegrupper. Vi hade också i utskottet den tabell
tillgänglig, som herr Bernhard Nilsson nu har förevisat och läst upp delar av
för kammaren. Vi funno emellertid mycket snart, att det för oss var alldeles
omöjligt att på den tid, som stod oss till buds under vårsessionen, gå igenom
hela denna tabell och noggrant granska alla de olika synpunkter, som spelat
m vid domsagornas hänförande till den ena eller andra lönegTuppen. Utskottet
resignerade och förklarade, att vad beträffade domsagornas fördelning på olika
lönegrupper och maximiantalet domsagor i varje grupp hade utskottet icke
varit i tillfälle att ingå i någon närmare granskning av förslaget. Utskottet
förutsatte, att Kungl. Majit ägnade denna fråga fortsatt uppmärksamhet.

Utskottet hade den bestämda uppfattningen, att en närmare granskning av
de olika spörsmål, som här äro avgörande, knappast kan ske annat än i Kungl.
Maj ris kansli. Skulle Kungl. Majit vid den fortsatta granskning, som jag förmodar
äger rum varje gång det blir en ny innehavare av domsagan, finna en
ändring av placeringen motiverad, får ju riksdagen ta ställning därtill, men
att nu på grund av vad en enskild motionär framhåller göra ändringar i detta
system, som med noggrannhet har uppgjorts inom Kungl. Maj :ts kansli, anser
jag vara alldeles uteslutet. Örn här kanske föreligger en orättvisa, så kan nian
vara ganska övertygad örn att varje rent tillfällig ändring skulle innebära en
orättvisa på något annat ställe. Därför att man känner till ett fall, såsom herr
Johan Bernhard. Johansson nu gör, och finner det egendomligt, att två domsagor,
som ligga bredvid varandra, ha placerats i olika lönegrad, kan man inte göra en
ändring i systemet på den punkten, utan man får då företa en grundlig omprövning
av hela systemet. Det kan inte vara rättvist, att man bryter ut ett
fall, som kanske har stuckit någon motionär i ögonen. Det är mycket möjligt,
att Hallands mellersta domsaga på grund av nya förhållanden har fått en ändrad
struktur, men det har åtminstone för deni, som aspirerat på att söka domsagor,
alltid varit klart, att Hallands södra domsaga var avsevärt mer arbetstyngd
än Hallands mellersta och att den förra borde placeras i en högre lönegrupp än
^en s^rLare‘ Man _ det kan ju som sagt lia inträtt ändrade förhållanden. Detta
torde knappast riksdagen kunna här ta ställning till, utan man måste överlåta
at Kungl. Majit att lägga fram förslag därom.

Hen- talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr statsrådet Bergguist: Herr talman! Det har varit en mycket svår och
grannlaga uppgift att fördela de 115 domsagorna på de fem olika lönegrupper.
sorn. aro fastställda för häradshövdingarna. Vi försökte naturligtvis inom
justitiedepartementet, innan denna fördelning skedde, att skaffa oss ett så allmaterial
som möjligt för att kunna verkställa en rättvis uppdelning. Vi
la..f.örs^ Ocho främst skaffat in statistiska uppgifter, i den mån så har varit
möjligt, angående arbetsbördan i de olika domstolarna och därvid tagit hänsyn
inte bara till rättegångsmålen utan också till alla andra ärenden, som förekomma
i häradsrätterna. Men vi ha inte byggt enbart på detta statistiska
material, utan vi lia givetvis också måst ta hänsyn till en hel del andra faktorer,
av vilka manga äro ganska oberäkneliga eller i varje fall mycket svåra
att uttrycka i exakta siffror. Vi ha tagit hänsyn till var kanslierna äro belägna,
till svårigheterna i övrigt att rekrytera domsagorna o. s. v.

Det är givel att då det gäller att göra en fördelning som denna, uppkommer
det fall, då man kan undra: varför bär den domsagan placerats så och så
och den domsagan så och så, varför ha de inte blivit jämställda? Man kan nog
peka på fall, där en orättvis placering synes lia skett, men örn man går till

Onsdagen den 23 februari 1944.

Nr 7.

Äng. vissa domsagors placering i lönegrupp. (Forts.)
det grundmaterial, som legat bakom denna uppdelning, tror jag, att man i
varje enskilt fall skall kunna ganska val försvara den placering, som bär
gjorts.

Frågan har aktualiserats beträffande tre domsagor, vilkas placering nu på
grund av väckta motioner särskilt behandlats av statsutskottet. Speciellt har
Hallands mellersta domsaga varit under diskussion. Motionärerna och reservanterna
i statsutskottet ha funnit, att den är för lågt placerad och att den
borde flyttas upp i samma lönegrupp som Hallands södra domsaga.

Jag har fått det intrycket av statsutskottets yttrande, att — som ju också
herr Bernhard Nilsson framhöll — statsutskottets majoritet inte har haft den
uppfattningen, att Hallands mellersta domsaga är för lågt placerad, utan snarare
att Hallands södra domsaga har kommit för högt upp, och att det rätta
vore, örn man skulle göra en justering här, att flytta ned den södra domsagan
i stället för att flytta upp den mellersta.

Enligt min mening finnas emellertid rätt starka skäl för den skillnad på de
två angränsande domsagorna, som Kungl. Majit har gjort. Vi lia, såsom flera
talare ha nämnt här, gjort upp en poängtabell över domsagornas arbetsbörda,
och enligt denna tabell kommer Hallands södra domsaga betydligt högre än
Hallands mellersta; den ligger väl ungefär 1 000 poäng högre. Poängtabellen
— jag skall inte gå in på detaljer här — har gjorts upp med mycket stor omsorg.
Man har inte bara räknat ihop, hur många mål och ärenden som förekomma
i varje domsaga, utan man Ilar också försökt klassificera de olika arbetsuppgifterna
och tillmäta dem det värde, som de ha ur arbetssynpunkt.
Utom de direkta arbetsuppgifterna har man också bland annat tagit hänsyn
till antalet rättegångsdagar och rättegångstimmar. Det visar sig i fråga örn
de två domsagor, som nu äro på tal, att man i Hallands södra har 40 rättegångsdagar
om året, under det att man i Hallands mellersta har 30. Det är
också en ganska avsevärd skillnad i fråga örn antalet rättegångstimmar i de
två domsagorna. Jag vill minnas, att det i södra domsagan är omkring 230
rättegångstimmar om året, medan det i mellersta domsagan är omkring 175.
Det är alltså en ganska väsentlig skillnad.

De faktorer, som lia legat bakomi placeringen av dessa två domsagor, äro
alltså enligt-mili mening av den natur, att man väl kan försvara placeringen.
Jag vill med detta inte förneka, att det i fråga örn Hallands mellersta domsaga
föreligger vissa faktorer, som kunde föranleda, att man övervägde en
högre placering. Men jag ansåg, då frågan senare var uppe, att Kungl. Maj :t
inte nu kunde ge sig in på en ny fördelning av domsagorna. Min företrädare
i ämbetet yttrade, då han lade fram förslag i princip angående omorganisation
av häradsrätterna inför 1942 års riksdag, att sedan man
en gång har fastställt fördelningen av domsagorna på olika lönegrupper,
bör man inte ta upp den frågan igen annat än örn domsagornas område
väsentligt förändras genom att städer läggas under landsrätt eller delar
av en domsaga inkorporeras med en stad. I övrigt framhölls det, att enstaka
domsagor skola uppflyttas i lönegrupp endast vid varaktiga synnerligen betydande
och av särskilda förhållanden föranledda ökningar i arbetsbördan.
Mot detta uttalande gjorde riksdagen inte någon erinran, och när riksdagen
i fjol, då den slutliga propositionen örn domsagereformen Indes fram, inte gjorde
någon erinran mot Kungl. Majlis då framlagda förslag till fördelning, hallag
ansett, eftersom man ju inte varje år kan hålla på att plocka med dessa
frågor, att man nu får se tiden an. Örn på grund av de omständigheter, som
herr J. B. Johansson bitr har nämnt — stigande invånarantal, ökad bebyggelse
o. s. v. — arbetet i Hallands mellersta domsaga skulle öka avsevärt, får
man ta upp denna fråga igen och se, örn det finns skäl till en uppflyttning.

Nr 7.

Onsdagen den 23 februari 1944.

Äng. vissa domsagors placering i lönegrupp. (Forts.)

Men jag tror inte, att man kail hålla på varje år att underkasta fördelningen
en ny granskning och rucka på en eller annan domsaga, utan det måste visas,
att det har inträtt mycket väsentligt ändrade förhållanden, för att en ändring
skall ske.

Jag har kanske inte anledning att gå in på frågan örn de andra domsagor,
som ha berörts i motioner här. Det gäller Villands domsaga samt Kinds och
Redvägs domsaga. Statsutskottet har ju där enhälligt funnit, att det nu inte
föreligger anledning att göra någon förändring, och jag har i propositionen
givit uttryck åt- samma uppfattning.

Jag vill med detta säga, att jag anser, att frågan örn ny fördelning av
domsagorna på de olika lönegrupperna inte bör tas upp till prövning annat
än örn man kan visa, att det, sedan denna fördelning en gång verkställts, har
inträtt sådana ändrade förhållanden, att det framstår som en klar orättvisa,
att en viss domsaga står kvar i den lönegrupp, som den ursprungligen har placerats
i.

Herr Schlyter: Herr talman''. Statsutskottets talesman herr Bernhard Nilsson
slutade sitt anförande med att säga, att då en placering av de olika domsagorna
i lönegrupper nyligen skett, borde frågan inte tas upp nu igen. Det var
samma tanke, som herr justitieministern här framförde, då lian citerade sin
företrädares yttrande, att sedan man en gång fastställt placeringen av domsagorna
i olika lönegrupper, borde man inte ta upp frågan annat än när alldeles
särskilda, starka skäll förelägo. Justitieministern gjorde också gällande, att''riksdagen
inte hade gjort-någon erinran mot löneplaceringen. Det förhöll sig emellertid
så, herr talman — som herr Siljeström nyss här omtalade — att när det sammansatta
utskottet skulle granska lönegruppsplaceringen av domsagorna och ta
ställning till den förra året väckta motionen om Hallands mellersta domsaga,
fann utskottet, att det var en så invecklad sak att pröva och genomgå hela
poängsystemet, att utskottet inte ansåg sig kompetent att verkställa den
prövningen. Inom utskottet hade emellertid stor tvekan rått, huruvida icke
blott Hallands mellersta domsaga utan även ett par andra vore riktigt placerade.
Bland dessa andra domsagor voro just de två, som äro upptagna i de nu väckta
motionerna. Utskottet ansåg då, att Kungl. Majit borde ännu en gång ta
under övervägande, huruvida inte möjligen någon justering av denna grundläggande
lönegruppsplacering borde äga rum, innan den blev bindande för framtiden.
Riksdagen godkände utskottets uttalande, och i själva verket har det
alltså gjorts en erinran mot grupperingen i syfte att få saken prövad till denna
riksdag för ett slutligt fastställande.

Jag biträder nog i någon mån den kritik, som herr Johan Bernhard Johansson
framförde mot poängberäkningen. Inom det sammansatta utskottet stod
man också ganska tveksam till frågan, huruvida denna poängberäkning verkligen
på alla punkter hade givit ett riktigt utslag. Men då nu justitieministern
verkställt en saklig prövning av de ifrågavarande domsagornas placering och
då också statsutskottets avdelning ingående prövat frågan, huruvida just de
nu omhandlade domsagorna böra få en annan placering, har därigenom den
översyn, som enligt det sammansatta utskottets och riksdagens uttalande förra
året borde ske, kommit till stånd, och då kan jag, herr talman, inte här i kammaren
med någon framgång göra gällande, att någon särskild domsaga bör
omplaceras, utan jag får böja mig för den prövning, som sålunda har blivit
verkställd.

Jag har därför, herr talman, intet yrkande.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Jag vill bara säga ett par
ord i anledning av herr Siljeströms något tillspetsade anförande. Jag hoppas

Onsdagen den 23 februari 1914.

Nr 7.

Äng. vissn domsagors placering i lönegrupp. (Forts.)
att herr Siljeström inte''utgår från elen uppfattningen, att en lekman inte skall
ge sig in på ett område, som bör vara förbehållet den högre juridiken. J ag Ilai
efter granskning av ärendet kommit till den uppfattning, som jag har framfört,
Jag fäster ännu en gång herr Siljeströms uppmärksamhet på att jag sa
till vida befinner mig i sällskap med hela statsutskottet, att utskottet säger,
»att den kritik mot placeringen, som grundar sig på en jämförelse mellan Hallands
mellersta och södra domsagor, icke helt saknar fog». Vi lia nyss av forsta
lagutskottets ordförande fått höra, att det av herr Siljeström aberopade utskottet
förra året också var mycket tveksamt på den punkt som det har galler.
I slutet av sitt anförande slog herr Siljeström också något till reträtt, när häri
vttrade, att det ju kan lia inträffat sådana förhållanden som göra en andrad
placering för Hallands mellersta domsaga befogad. Det är dessa andrake förhållanden,
som till en viss del också ligga till grund för mitt ställningstagande.

Herr Siljeström yttrade, fullkomlig riktigt för resten, att en andrad lonegruppsplacering
för en domsaga Iean medföra orättvisor pa andra hail och
framkalla nya krav på ändringar. Det ger jag herr Siljeström rätt i. Jag ar
medveten om att så kan ske, men jag har ansett det här föreliggande fallet
vara sådant, att jag inte har kunnat stillatigande låta det passera, utan velat
framställa en erinran. Jag har också gjort det i det syftet att det matte leda
till att de poängtal, som ligga till grund för domsageplaceringem matte göras
till föremål för en förnyad granskning, så att nian kan få till stand en något
bättre avvägning mellan do olika domsagorna,

Herr Siljeström: Herr talman! Jag vill bara yttra några få ord i anledning
av herr J. B. Johanssons sista anförande. Såsom första lagutskottets ordförande
nyss påpekade, förekom inom sammansatta utskottet i fjol en ganska skarp
kritik mot poängberäkningen beträffande åtskilliga domsagor, och jag va,r
kanske den som mest kritiserade den. Men vi konirno i allmänhet till det resultatet,
att vi inte kunde sitta och göra örn hela beräkningen, utan mäste lata oss
nöja med den poängberäkning som blivit gjord och utgå från att Kungl. Maj.!
i framtiden ägnar frågan vederbörlig uppmärksamhet. Det var därför som jag
gjorde ett kanske något tillspetsat uttalande gentemot herr J. B. Johansson,
som förklarade att han under statsutskottsbehandlingen hade kunnat se, att
placeringen av dessa Hallandsdomsagor vore felaktig. Det var det som jag
tyckte var ganska beundransvärt, och jag gör det fortfarande, ty det är mycket
svårt att säga vad som har varit avgörande vid placeringen i de olika fallen.
Det för mig avgörande är att vi inte skola flytta upp en domsaga, som några
intresserade riksdagsmän lia funnit vara litet oriktigt placerad, utan att ta
hänsyn till hur detta påverkar systemet i dess helhet. Även örn denna domsaga
kommit något felaktigt, tror jag, utskottet har rätt, när det säger att det
snarare är Hallands södra domsaga som har kommit för högt upp än Hallands
mellersta domsaga som har kommit för lågt. Det finns helt säkert ett stort antal
domsagor som mer än Hallands mellersta domsaga förtjäna att komma upp i
en högre lönegrupp.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet i den linder
behandling varande punkten hemställt samt vidare, pa, antagande av det felslag,
som innefattades i den vid punkten avgivna reservationen; och förklarafles
den förra propositionen, som upprepades, vara med övervägande ja bese»
rad.

Punk leii

Utskottets hemställan bifölls.

Nr 7.

Onsdagen den 23 februari 1944.

Andag till
understöd å
ofientliga
rättshjälps -anstalter.

Punkten 18.

Lades till handlingarna.

Punkterna 19—22.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 23.

Lades till handlingarna.

Punkterna 21—26.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 27.

Under punkten 31 av andra huvudtiteln i innevarande års statsverksproposition
hade Kungl. Majit föreslagit riksdagen att till Understöd åt offentliga
rättshjälpsanstalter för budgetåret 1944/45 anvisa ett förslagsanslag av 67 500
kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande punkten anfört:

»Riksdagen har upprepade gånger (skr. 1941 nr 2, punkt 29, 1942 nr 2,
punkt 29, och 1943 nr 2, punkt 23) vid behandlingen av fråga örn anslag till
understöd at offentliga rättshjälpsanstalter framhållit önskvärdheten av att
anstaltsväsendet snarast möjligt utbygges. Ett av särskilt tillkallad sakkunnig
framlagt förslag rörande dylik utbyggnad (SOU 1940: 11) har emellertid
med hänsyn till det finansiella läge, som varit rådande sedan förslaget avgavs,
tills vidare icke ansetts böra upptagas till prövning. Under nu ifrågavarande
punkt i årets statsverksproposition har departementschefen anmält sig
vara av kostnadsskäl förhindrad att framlägga förslag i ämnet. I anslutning
härtill innebär Kungl. Maj:ts förslag oförändrad medelsanvisning.

. Utskottet har icke ansett sig böra göra invändning mot Kungl. Maj :ts ställningstagande
till nämnda fråga. Emellertid har utskottet velat erinra örn riksdagens
under en följd av år gjorda uttalanden i ämnet och framhålla angelägenheten
av att ovannämnda förslag snarast möjligt upptages till bedömande.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet, med tillstyrkande
av Kungl. Maj :ts förslag, hemställa, att riksdagen må till Understöd åt offentliga
rättshjälpsanstalter för budgetåret 1944/45 anvisa ett förslagsanslag av
67 500 kronor.»

Herr Hage: Herr talman! Då jag vid någon föregående riksdag har väckt
motion i denna fråga och i övrigt både i riksdagen och i mitt arbete i landstinget
har intresserat mig för att detta anslag till understöd åt offentliga
rättshjälpsanstalter verkligen skulle komma till den nytta, som man avsett, ber
jag att få säga några ord i frågan.

Jag vill då först erinra örn, att det i år har förflutit 25 år sedan riksdagen
fattade principbeslutet örn anslag till offentliga rättshjälpsanstalter. Det beslutet
fattades nämligen år 1919. Jag var med på den tiden, och jag erinrar
mig, att det var ett enhälligt beslut efter förslag av ett enhälligt utskott och
att beslutet inte föregicks av debatter i någondera kammaren. Jag kommer
också ihåg, att det inom alla partier var en allmän anslutning till tanken, att
man skulle söka åstadkomma, att folk i en sämre ekonomisk situation finge
sina rättsfrågor behandlade på ett riktigt sätt, så att de skulle bli lika gynnad
part som folk i bättre ställning.

Onsdagen den 23 februari 1944.

Nr 7.

Anslag till understöd åt offentliga rättshjälpsanslalter. (Forts.)

Vid detta tillfälle uttalades, att det skulle finnas en rättshjälpsanstalt i varje
landstingsområde. Detta betonades såväl i det kommittéförslag, som hade utarbetats
i frågan, och i propositionen som av utskottet.

När vi nu se efter vad som har åstadkommits på detta område, finna vi,
att det existerar tillsammans fem rättshjälpsanstalter i fyra olika landstingsområden
och att det därutöver finns några sådana anstalter i vissa större städer.
Man mäste ju inför tjugufemårsjubileet säga sig, att det är en mycket dyster
utveckling som kan konstateras på detta område.

Orsaken till denna utveckling torde vara den, att statens engagement när
det gäller anslag till detta ändamål är alltför litet. Landstingen få ta på sig
den största delen av bördan, och staten repartiserar med en mycket liten del.
På grund härav ha utredningar gjorts och motioner väckts, och till slut framlades
under år 1940 ett betänkande i frågan. Detta betänkande kom emellertid
vid en olycklig tidpunkt så till vida, att kriget då hade brutit ut. Orsaken till
att man sedan inte har gjort något åt saken är väl den, att vi ha kommit in i en
kristid med budgetsvårigheter. Emellertid har utskottet under de år, som förflutit
efter det att kommittéförslaget framlades — såväl år 1941, 1942 och
1943 som också i år — uttalat, att det vore rimligt att denna sak nu fördes fram
till en verklig lösning.

Det förhåller sig på det sättet, att åtminstone en stor del av landstingen
nu drager sig för att utanordna de betydande belopp, som följa med ett inrättande
av en rättshjälpsanstalt. Det vore rimligt, att staten tog på sig dessa
kostnader. Rättsvården är en statens och icke en landstingens angelägenhet.
Saken borde aldrig ha ordnats på det sättet, att landstingen skulle ta på
sig den större delen av bördan, utan staten borde ovillkorligen ha fått svara
därför. Men örn man inte kan komma så långt, är det åtminstone rimligt,
att staten något ökar sitt bidrag till kostnaderna. Landstingen ha undan för
undan pålastats. betydande utgifter för sjukvården. Denna är landstingens
förnämsta uppgift, och det säger man därför ingenting om. Men inom landstingen
har man den uppfattningen, att angelägenheter av detta perifera slag,
som inte ligga inom landstingens egentliga verksamhetsområde, borde skötas av
staten.

Det är naturligtvis svårt att säga, hur det kommer att bli med fördelningen
av dessa kostnader mellan staten och landstingen. Man kan i alla fall lia anledning
tycka, att när nu statsutskottet fyra gånger påmint örn att det borde läggas
fram ett förslag i frågan, så vore det rimligt att så sker. Statens kostnader
enligt kommittéförslaget äro inte av den storleksordningen, att jag tycker att
man har anledning att tveka i detta fall. Trots att jag inte kan göra något
yrkande, har jag i alla fall velat passa på att, då detta utskottsyttrande är
före i kammaren, uttala den förhoppningen, att justitieministern efter dessa
fyra påstötningar från statsutskottet skall lia möjlighet att för nästa riksdagframlägga
ett förslag i frågan.

dag har, herr talman, intet yrkande att göra.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet i
den nu föredragna punkten hemställt.

Punkten 28.

Lades till handlingarna.

Punkterna 29—33.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 7.

Onsdagen den 23 februari 1914.

Anslag till
interneringsnämndm.

Punkten lii.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen att dels fastställa av departementschefen
förordad stat för interneringsnämnden, att tillämpas tills vidare från
och nied budgetåret 1944/45, dels ock till Interneringsnämnden för nämnda
budgetår anvisa ett förslagsanslag av 14 500 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till behandling förehaft en inom andra
kammaren av herr G. Mosesson väckt motion (II: 180), vari hemställts att
riksdagen måtte höja vartdera av arvodena till sekreteraren hos interneringsnäxnnden
och till sekreterarens biträde med 600 kronor till 3 000 kronor respektive
1 200 kronor.

Utskottet hade i den nu förevarande punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och med
avslag å motionen II: 180

a) fastställa under punkten införd stat för interneringsnämnden, att tilllämpas
tills vidare från och med budgetåret 1944/45;

b) till Interneringsnämnden för budgetåret 1944/45 anvisa ett förslagsanslag
av 14 500 kronor.

Reservation hade anförts av herrar Johun Bernhard Johansson, Johan Nilsson
i Malmö, Oscar Olsson, Pauli, Lindström, Bäckström, Bäcklund, Eriksson
i Stockholm, Danielsson, Ward och Lindholm, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, som i reservationen angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte i anledning av Kungl. Majlis förslag och
med bifall till motionen II: 180

a) fastställa i reservationen införd stat för interneringsnämnden, att tilllämpas
tills vidare från och med budgetåret 1944/45;

b) till Interneringsnämnden för budgetåret 1944/45 anvisa ett förslagsanslag
av 15 700 kronor.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Den punkt, som nu behandlas
och där reservation avgivits, gäller arvodena till interneringsnämndens sekreterare
och dennes biträde. Denne sekreterare har haft ett arvode, som under
alla år har utgått med samma belopp utan hänsyn till den avsevärda ökning
i arbetsbördan, som bär skett alldeles särskilt under senare år. Utskottets majoritet
yttrar också, att utskottet finner »arbetets väsentligt ökade omfattning
vid interneringsnämnden i och för sig tala för höjning av arvodena till nämndens
sekreterare och dennes biträde», men därefter går man bakom det nu
rådande läget och avstyrker en höjning av arvodena.

Jag skulle inte ha anmält mig såsom reservant på denna punkt för en i och
för sig mycket måttlig ökning av arvodena, örn jag inte hade funnit, att det
här föreligger en verklig orättvisa mot personer, som afbeta i det allmännas
tjänst. Jag ber att få ur en promemoria, som utskottet införskaffat i ärendet,
lämna några upplysningar örn arten och omfattningen av det arbete, som sekreteraren
har att utföra. Enligt 9 § i Kungl. Maj:ts instruktion den 25 november
1927 för interneringsnämnden åligger sekreteraren att bereda och föredraga
ärenden, som nämnden har att handlägga, att, utan föregående föredragning,
infordra de domstolsprotokoll och övriga handlingar, som erfordras för ärendenas
föredragning, att föra diarum med tillhörande register över inkomna
handlingar och ärenden, att föra protokoll vid nämndens sammanträden, att
uppsätta, kontrasignera och expediera nämndens beslut och utlåtanden, att
vårda nämndens handlingar, att åtfölja nämnden vid dess inspektioner samt
att i övrigt ombesörja de göromål, som nämnden överlämnar at honom. Eör
sitt arbete har sekreteraren ett arvode av 2 400 kronor örn året.

Onsdagen den 23 februari 194-1.

Nr 7.

Anslay till internering snämnden. (Forts.)

Ärendenas antal har under de senaste åren avsevärt ökats. År 1928 var antalet
ärenden, som inkommit till interneringsnämnden, allenast 29. Antalet
har sedan år från ar successivt ökats och utgjorde ar 19o6 2/6. Sedermera kai
ökningen, möjligen beroende på kristidsförhållandena, varit ännu starkare, så
att ärendenas antal år 1943 var G92. Beträffande antalet personer, angående
vilkas ifrågasatta förvaring eller internering domstol begärt interneringsnämndens
yttrande, är att märka, att år 1928 begärdes yttranden örn 8 förminskat
tillräkneliga och 6 återfallsförbrytare eller sammanlagt 14 personer samt att
år 1943 yttranden begärdes angående 95 förminskat tillräkneliga och 10 återfallsförbrytare
eller sammanlagt 105. Det har således även i det hänseendet
skett en betydande ökning. Det kan också nämnas att till följd av ärendenas
ökade antal interneringsnämnden sammanträder en gång i veckan.

Med hänsyn till alla de uppgifter, som således åvila denne sekreterare, måste
hans arbetsbörda vara orimlig i förhållande till den ersättning^som han uppbär.
Interneringsnämnden skrev redan den 8 april 1937 till fångvårdsstyrelsen och
påpekade den ökade arbetsbördan, och det föranledde skriftväxling i ärendet.
I skrivelse den 26 augusti 1943 till fångvårdsstyrelsen framhöll interneringsnämnden
angelägenheten av att det nuvarande arvodet till sekreteraren och
arvodet till dennes biträde, som utgår med 600 kronor, höjdes, och föreslog en
höjning med 600 kronor av vartdera.

Såsom jag nyss sade, måste jag, när jag tar del. av uppgifterna angående
denna arbetsbörda, finna att det inte kan vara rimligt att begära, att en man
skall underkasta sig allt detta ökade arbete utan att få ens ett så måttligt tillägg
till sitt arvode som det nu föreslagna. Det kan inte hjälpas att man här får
frångå principen örn bibehållande av det allmänna löneläget. Rättvisesynpunkten
måste dock i detta fall gå före. Enligt reservanternas mening föreligger
här en påtaglig underbetalning av en befattningshavare. När reservanterna
tillstyrka en höjning av arvodena förutsattes, att en återgång till hittills
utgående arvoden tages under övervägande i den mån detta påkallas av
en framtida nedgång i arbetsbördan. Det kan således inskränka sig till en provisorisk
reglering av dessa arvoden.

Med det anförda ber jag, herr talman, att få yrka bifall till den vid punkten
34 av mig m. fl. avgivna reservationen.

Herr Nilsson, Bernhard: Herr talman! Jag nödgas också på denna punkt
hävda en annan uppfattning än den föregående ärade talaren. Herr J. B. Johansson
motiverade reservanternas yrkande örn ökade arvoden till interneringsnämndens
sekreterare och dennes biträde med att arbetsbördan hade väsentligt
ökats under de senaste åren. Den motiveringen är givetvis riktig. I statsverkspropositionen
återfinnes under andra huvudtiteln på s. 110 en del siffror som
belysa den saken. År 1928 begärdes interneringsnämndens yttrande beträffande
8 förminskat tillräkneliga och 6 återfallsförbrytare eller sammanlagt
14 personer. 1932 var antalet 29 respektive 6, 1936 28 respektive 4. 1940 50
respektive 3 och 1942 98 respektive 7 eller, sistnämnda år, sammanlagt 105
personer. Herr J. B. Johansson nämnde även siffran för år 1943. och örn jag
uppfattade honom rätt var den även detta år 105. Det förefaller som örn detta
skulle kunna tolkas så, att ökningen av arbetsbördan nu stagnerat.

Under denna kristid förhåller det sig naturligtvis på samma sätt som under
förra världskriget med brottslighetsfrckvensen. Den har ökat oerhört under
denna tid, men såsom skedde förra gången kommer den sannolikt så snart kristiden
är slut att åter sjunka. Det finns givetvis inom statsförvaltningen och
kommunalförvaltningen både ordinarie befattningshavare och innehavare av
förtroendesysslor oell dylikt, som lia fått en enormt ökad arbetsbörda till följd

Nr 7.

Onsdagen den 23 februari 1944.

Anslag till internering snämnden. (Forts.)
av kristiden, utan att man anser sig kunna höja deras lön eller arvode på grund
av finansiella skäl och med hänsyn till att man hoppas att arbetsbördan åter
skall minska. Det är uppenbart att om man börjar jämka på ersättningarna
i ett sådant fall med hänsyn till den föreliggande arbetsbördan, så blir följden
den, att man måste pröva andra fall, där en höjning givetvis kan vara lika
berättigad. Såsom också framgår av utskottsutlåtandet, är det i detta fall fråga
om bisyssslor, som befattningshavarna sköta på den tid, som de kunna disponera
utöver den tid som åtgår till deras ordinarie arbetsuppgifter, och det
synes mig som örn också den omständigheten motiverar, att man inte skall
höja dessa arvoden.

.Tåg ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottsmajoritetens förslag.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Ett av de skäl, som den siste ärade talaren
anförde mot ett bifall till reservationen, var att antalet begärda yttranden angående
förminskat tillräkneliga och åte r f all sf ö r b r y färe tydligen inte stigit
under år 1943, i jämförelse med år 1942. Båda åren skulle sammanlagda antalet
ha uppgått till 105. Det är naturligtvis synnerligen angenämt, att ökningen
synes ha stagnerat, men det som betyder någonting i det här sammanhanget
är väl inte att ökningen synes ha upphört det sista året, utan att antalet
har stigit från 14 år 1928 till 105 åren 1942 och 1943. Jag tror att
kammaren i likhet med mig finner, att det är den jämförelsen som är betydelsefull.
Det är synnerligen kvalificerat arbete det här är fråga örn, men det
arvode som betalas för sekreterarens högt kvalificerade arbete — låt vara att
det är en bisyssla — är av den storlek för att inte säga litenhet, att det är
fullt berättigat, när vederbörande uttalar farhågor för att det inte med ett
sådant arvode skall gå att erhålla den sekreterare som här behöves. Den föregående
talaren framhöll, att örn vi här göra ett avsteg från den allmänna
principen att endast i enstaka undantagsfall höja ersättningen för bisysslor
av denna art, få vi säkerligen flera ansökningar av samma slag. Detta kan
ju vara riktigt, men jag vill säga, att örn dessa ansökningar skulle bli lika välmotiverade
som denna, d. v. s. ha lika stor betydelse när det gäller ett viktigt
arbetes ordentliga utförande, har riksdagen, såvitt jag ser, intet annat val än
att bifalla dem.

Jag ber således, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Andersson, Gustaf Iwar: Herr talman! Gentemot vad statsutskottets
bräde ordförande och herr Oscar Olsson i detta ärende anfört, vill jag stryka
under vad herr Bernhard Nilsson nyss sade å utskottsmajoritetens vägnar. Jag
ber att få erinra örn det enkla faktum, att det finns tusentals och åter tusentals
befattningshavare i statens tjänst, vilka på grund av kristiden fått sin
arbetsbörda oerhört ökad och som inte under några förhållanden kunna reflektera
pa att inneha bisysslor. De fa inte någon ersättning för merarbetet under
den ordinarie arbetstiden, och i många fall få de inte ens övertidsersättning.
Örn vi granska de olika huvudtitlarna, som vi senare komma att behandla,
finna vi där framställningar från olika styrelser om förbättringar i löne- och
tjänstgöringsförhållandena för vissa befattningshavare. Dessa framställningar
har Kungl. Majit, måhända med en viss rätt, behandlat mycket kallsinnigt.
och jag skulle redan på detta stadium kunna spå, att riksdagen kommer att
göra, likadant. Det är visserligen sant som statsutskottets ärade ordförande
och även herr Oscar Olsson sade, att arbetsbördan för innehavaren av ifrågavarande
bisyssla blivit mycket stor, men på samma sätt förhåller det sig med
största sannolikhet med flera liknande uppdrag. Det är enligt min mening
omöjligt för riksdagen att överblicka dylika ärenden, och därför har jag funnit

Onsdagen deli 23 februari 1944.

Nr 7.

Anslag till internering snämnden. (Forts.)
det klokast att följa Kungl. Majit, som man väl får förutsätta har prövat
fångvårdsstyrelsens framställning i vederbörlig ordning.

Det är från dessa utgångspunkter, herr talman, jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr Nilsson, Johan, i Malmö: Herr talman! När detta ärende efter beredning
i statsutskottets första avdelning kom inför utskottet in pleno, tvekade jag
inte ett ögonblick att ansluta mig till den avvikande mening, som representerades
av utskottets ordförande. Jag uttryckte därvid min förvåning över att
det överhuvud taget går att få en sekreterare, som skall utföra ett arbete som
detta, för 2 400 kronor. Denne sekreterare har såsom tidigare nämnts att
sitta på sammanträde en gång i veckan. Räkna efter hur mycket tid det tar!
Dessutom skall han sammanfatta skrivelser i promemorior, så att de utan
alltför stort besvär kunna studeras av nämndens ledamöter. Han skall även
föra protokoll. Jag tycker att det ändå får vara någon gräns för hur lågt
man sätter en lön. Ett par av de senaste talarna ha. dragit fram den vanliga
käpphästen örn konsekvenserna. Det gör man ju alltid, när man bär svårt att
motivera en ståndpunkt sakligt. Skall man emellertid^ göra det i detta fall,
förefaller det som örn det inte skulle behöva råda någon tvekan på denna
punkt. Vi få väl ändå förbehålla oss, oavsett konsekvenserna, att pröva varje
ärende för sig, och då måste vi finna, att en höjning av arvodet i detta fall är
berättigad. Jag låter inte för min del skrämma mig av det vanliga talet örn
konsekvenserna.

Jag ber, herr talman, att kort och gott få yrka bifall till reservationen, som
jag anser vara mycket berättigad.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Då talesmannen för utskottsmajoriteten
åberopar sig på konsekvenserna, vill jag säga, att jag är den som
mycket noga vaktar mig för att vara med örn åtgärder, som kunna föra med
sig konsekvenser i olika avseenden. Jag är också mycket försiktig, när det
gäller att under nuvarande förhållanden trots de allmänna direktiven enligt
det s. k. pris- och lönestoppet vidtaga justeringar uppåt i lönelägen. Men här
göra sig rent sakliga skäl gällande i ett speciellt fall. När det här talas örn
konsekvenserna, kan man ju för övrigt hänvisa till att även kristiden framkallat
utgifter för arbetskrafter, som äro vida högre betalda, ja lia löner, som
ligga i de högsta lönelägena.

Jag erinrar ännu en gång örn att enligt den föreliggande tablån ärendenas
antal i detta fall ökat från 29 till 692, att antalet internerade ökat från 14
till 105, att nämnden har måst hålla sammanträden en gång varje vecka och
att sekreteraren enligt den instruktion jag nyss uppläst har sig ålagd ett oerhört
stort både förberedelse- och avslutningsarbete i samband med nämndens
sammanträden.

Jag har sett denna fråga från ren rättvisesynpunkt, och samma synpunkt
har jag anlagt i den närmast efterföljande punkten rörande ungdomsfängelsenämndens
sekreterare. I det senare fallet har på den korta tiden från år 1938
till 1 januari 1944 klientelet ökat från 37 män och 1 kvinna till 736 män och
109 kvinnor.

Det är sannerligen inte oskäligt att i enlighet med reservanternas förslag
begära, att denne sekreterare erhåller en ersättning, som i någon mån motsvarar
hans arbetsbörda. Interneringsnämnden själv har ju för länge sedan
gjort framställning i samma syfte.

Jag ber att få vidhålla mitt yrkande.

Första "kammarens protokoll 1944. Nr 7.

Nr 7.

Onsdagen den 23 februari 1944.

Anslag till
ungdomsjängeUenämnden.

Anslag till internering snämnden. (Forts.)

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen jämlikt de
därunder förekomna yrkandena gjorde propositioner, först på bifall till vad
utskottet i den nu ifrågavarande punkten hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den vid punkten avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Johansson, Johan Bernhard, begärde votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 2 punkten
34, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej.;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter
särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta
för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser.

Då herr talmannen fann tvekan kunna råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 69;

Nej — 60.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Punkten 35.

Kungl. Majit hade föreslagit riksdagen att till Ungdomsfängelsenämnden
för budgetåret 1944/45 anvisa ett förslagsanslag av 11 700 kronor.

I samband med Kungl. Maj:ts förevarande förslag hade utskottet till behandling
förehaft en inom andra kammaren av herr A. Hermansson väckt
motion (II: 361), vari hemställts, att riksdagen måtte besluta dels örn höjning
av arvodet till ungdomsfängelsenämndens sekreterare med 600 kronor, dels
om höjning av nämndens anslag till icke-ordinarie personal med 700 kronor.

Motionärens förslag, som anslöte sig till ett förslag i ämnet av ungdomsfängelsenämnden
— vilket förslag biträtts av fångvårdsstyrelsen, men avstyrkts
av statskontoret —- avsåg, förutom förbättring av sekreterararvodet,
jämväl uppfattning av tjänsten såsom skrivbiträde hos nämnden i lönegraden
Eo 2 till en tjänst såsom kontorsbiträde i lönegraden Eo 4.

Utskottet hade i den nu föredragna punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionen 11:361, till Ungdomsfängelsenämnden för budgetåret 1944/45 anvisa
ett förslagsanslag av 11 700 kronor.

Enligt en vid punkten avgiven reservation hade herrar Johan Bernhard Johansson,
Johan Nilsson i Malmö, Oscar Olsson, Pauli, Lindström, Bäckström,

Onsdagen dea 23 februari 1944.

Nr 7.

Anslag till ungdomsfängelsenämnden (Forts.)
Bäcklund, Eriksson i Stockholm, Danielsson, Ward och Lindholm ansett, att
utskottets yttrande och hemställan bort hava följande lydelse:

»Ungdomsfängelsenämndens arbetsbörda har i likhet med interneringsnämndens
ökat i betydande grad. På de skäl, som anförts för en höjning av arvodena
till interneringsnämndens sekreterare och dennes biträde, tillstyrker utskottet
i motionen framställt yrkande örn höjning av arvodet till ungdomsfängelsenämndens
sekreterare. Även i detta fall förutsätter utskottet, att en
återgång till hittills gällande arvode överväges i den män detta påkallas av en
framtida nedgång i arbetsbördan. Beträffande den i motionen jämväl berörda
frågan örn skrivbiträdets löneställning tillstyrker utskottet Kungl. Maj:ts
förslag.

Vid bifall till vad utskottet sålunda föreslagit bör det av Kungl. Maj :t föreslagna
anslagsbeloppet, vilket i övrigt icke föranleder erinran från utskottets
sida, höjas med 600 kronor till 12 300 kronor. Utskottet får alltså hemställa,
att riksdagen må i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och motionen 11:361
till Ungdomsfängelsenämnden för budgetåret 1944/45 anvisa ett förslagsanslag
av 12 300 kronor.»

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Detta ärende är likartat
med det vi nyss behandlade. Här föreslås ett så pass måttligt tillägg till ungdomsfängelsenämndens
sekreterares arvode som 600 kronor. Jag erinrar örn
vad jag för en stund sedan sade, nämligen att klientelet från år 1938 till den
1 januari i år ökat från 37 män och 1 kvinna till 736 män och 109 kvinnor.
Ungdomsfängelsenämndens sekreterare har i övrigt samma arbetsuppgifter
som sekreteraren i interneringsnämnden. Jag skall inte anföra någon längre
motivering för detta tillägg. Jag har funnit dessa 600 kronor med hänsyn till
ärendenas oerhörda ansvällning och den betydligt ökade arbetsbördan vara väl
motiverade.

Jag yrkar således, herr talman, bifall till den vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr Nilsson, Bernhard: Herr talman! Vid bedömandet av det ärende, som
avhandlas under denna punkt, gälla samma skäl som vid det närmast föregående.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning gjordes i enlighet med de yrkanden, som
därunder framkommit, propositioner, först på bifall till vad utskottet i den
under behandling varande punkten hemställt samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid punkten avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades, vara med övervägande ja
besvarad.

Punkterna 36—50.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 51.

Lades till handlingarna.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående stat för luftfartsfonden för budgetåret 1944/45 m. m.;

Nr 7.

Onsdagen den 23 februari 1944.

nr 30, i anledning'' av Kungl. Majlis i statsverkspropositionen å kapitalbudgeten
under luftfarts fonden gjorda framställningar angående anslag för budgetåret
1944/45;

nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen å kapitalbudgeten
under statens utlåningsfonder gjorda framställning örn anslag till
luftfarts] ane f onden ;

nr 32, i anledning av Kungl. Majlis i statsverkspropositionen gjorda framställning
om kapitalbudgetens omläggning m. m.; samt

nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående stat för statens allmänna fastighetsfond för budgetåret
1944/45 m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets memorial nr 34, i anledning av
kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga örn anslag till upplysningsarbete rörande
mellanfolkligt samarbete och utrikespolitiska frågor, godkändes den i detta
memorial föreslagna voteringspropositionen.

Om avskal- Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 4, i anledning av väckta

fatide av 4e»motioner örn avskaffande av den allmänna omsättningsskatten.

allmänna . .. . . ..

omsättnings- Till bevillningsutskottet hade hänvisats följande motioner, avseende för skatten,

ordningen örn allmän omsättningsskatt, nämligen:

1) de likalydande motionerna nr 65 i första kammaren av herr Gustavson
samt nr 114 i andra kammaren av herrar Hammarlund och Pettersson i Dahl.
vari hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit ville göra framställning,
avseende

dels att den allmänna omsättningsskatten snarast måtte avvecklas;

dels att i samband härmed dyrortsgraderingen av de bevillningsfria skatteavdragen
måtte avskaffas och skatteavdragen lika för alla utgå med för ortsgrupp
I nu gällande belopp;

dels ock att förutom genom de tillgångar, som genom det sålunda ökade
skatteunderlaget tillfördes, erforderliga medel för omsättningsskattens avveckling
måtte beredas genom i motionerna berörda besparingsåtgärder; samt

2) motionen nr 382 i andra kammaren av herrar Hagberg i Luleå och Persson
i Stockholm, vari hemställts, att riksdagen måtte besluta att avskaffa den
allmänna omsättningsskatten.

Med förmälan, att den i de likalydande motionerna I: 65 och II: 114 berörda
frågan örn avskaffande av dyrortsgraderingen av skatteavdragen komme
att av utskottet behandlas i annat sammanhang, hade utskottet i det nu föreliggande
betänkandet hemställt,

1) att de likalydande motionerna I: 65 av herr Gustavson och II: 114 av
herrar Hammarlund och Pettersson i Dahl, i vad de avsåge yrkande örn skrivelse
till Kungl. Maj :t angående avveckling av den allmänna omsättningsskatten,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; samt

2) att motionen II: 382 av herrar Hagberg i Luleå och Persson i Stockholm
om avskaffande av allmänna omsättningsskatten icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade anmälts

1 :o) av herr Hammarlund, som ansett, att utskottets yttrande bort hava
den Hädelse, som i reservationen angivits, samt att utskottet bort hemställa,

Onsdagen den 23 februari 1941. Nr 7. 21

Örn avskaffande av den allmänna omsättningsskatten. (Forts.)

1) att riksdagen ville i anledning av de likalydande motionerna I: 65 avherr
Gustavson och II: 114 av herrar Hammarlund och Pettersson i Dahl i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla örn utredning, avseende omsättningsskattens
snara avveckling utan att därför statsverkets behov av erforderliga medel
äventyrades; samt

2) att motionen II: 382 av herrar Hagberg i Luleå och Persson i Stockholm
om avskaffande av allmänna omsättningsskatten icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

2:o) av friherre De Geer, som likväl ej antytt sin åsikt.

Herr Gustavson: Herr talman! Det hittills tillämpade systemet i fråga örn
familjebeskattningen har råkat i en återvändsgränd. Verkningarna av å ena
sidan de bevillningsfria skatteavdragen och å den andra den allmänna omsättningsskatten,
som just drabbar de barnrika familjerna hårdast, korsa varandra,
och ett ganska förvirrat läge föreligger obestridligen. Det synes som
örn en utredning, vilken berör båda dessa faktorer, vore synnerligen välmotiverad.
Systemet med rabatter som plåster åt omsättningsskattens offer gör
icke läget klarare.

Såsom från bondeförbundets sida många gånger framhållits har ortsgraderingen
av de bevillningsfria avdragen och framför allt i samband därmed tilllämpningen
av den s. k. bankningsregeln medfört, att även familjer i ganska
goda omständigheter i oskälig omfattning befriats från inkomstskatt. Att
exempelvis en familj i Stockholm, bestående av man, hustru och fyra barn.
med en årsinkomst av inemot 7 000 kronor ej behöver betala inkomstskatt för
större inkomst än ungefär 1 000 kronor, förefaller åtminstone oss lantbor, som
äro vana vid betydligt beskedligare inkomster, alldeles galet. Och vem vill
försvara, att samma familj med 12 000 kronors inkomst får halva inkomsten
fri eller vid 24 000 kronors inkomst fjärdedelen? Med den progression, som
nu tillämpas, blir det inte så små belopp som undandragas statsverket, Detta
oefterrättliga system bär lett till att enligt 1942 års taxering av de 7 815 miljoner
kronor, sorn1 utgöra den sammanlagda till taxering upptagna inkomsten
för enskilda personer i landet, genom de bevillningsfria avdragen icke mindre
än 4 169 miljoner kronor — således mer än hälften — undandragas från beskattning.
Karakteristiskt är att även de, örn man så får säga, befolkningspolitiskt
bitna upphört att yrka på högre avdrag; de finna tydligen sådana
förhållanden orimliga.

Om finansministern med den allmänna omsättningsskatten avsett att rätta
till missförhållandet, har han emellertid kommit att använda ett mer än lovligt
klumpigt instrument. Jag syftar härvid inte bara på den verkligt opraktiska
uppbördsmetoden genom mer än 150 000 stora och små handlande, hantverkare
och småföretagare, av vilka många hittills inte ens varit bokföringsskyldiga.
Jag syftar inte heller särskilt på att förtroendet för att riktiga belopp
läggas på varorna, när skatten icke gjorts obligatoriskt »synlig», icke
alltid är det bästa, vilket ju medför otrevnad både för affärsmän och kunder.

Finansministern talade år 1940 örn att det gällde att taga i anspråk skattekraften
hos de breda folklagren i ökad utsträckning. Redan ett sådant uttalande
visar, att vi inte äro ensamma örn uppfattningen, att avdragen undandraga
för stor del av skatteunderlaget. Omsättningsskatten innebär emellertid
skatt på utgifter utan hänsyn till inkomster och bärkraft. Den ställer även
hela den moderna uppfattningen örn familjebeskattningen på huvudet, då den
drabbar familjeförsörjare och barnrika familjer hårdare än andra. Även små
belopp kännas hårdare för den ekonomiskt beträngde än för den välsituerade.
Jag undrar hur det skulle lia. låtit i den socialdemokratiska prersson, örn en

Nr 7.

Onsdagen den 23 februari 1944.

Om avskaffande av den allmänna omsättningsskatten. (Forts.)
borgerlig finansminister framfört en så reaktionär skattereform. Sjutusenkronorsfamiljen
i storstaden oell liknande anse vi gott kunde betala litet mera, men
det är varken rättvist eller sympatiskt med en kristidsskatt, sorn, emedan den
pålägges enkla förnödenheter och nödvändighetsvaror, drabbar folkpensionärer
och andra, i torftiga förhållanden kanske kännbarast. Det är därför på tiden,
att familjebeskattningen underkastas en välbehövlig revision, och det är naturligt,
att denna revision bör omfatta både omsättningsskatten och familjeavdragen.

När vi år 1942 framhöllo, att även de större förmögenheterna skulle hjälpa
till för att avveckla omsättningsskatten, svarades från majoritetens sida ett
bestämt: omöjligt. Vi lia. nu tryckt på nödvändigheten att låta besparingsberedningens
förslag leda till praktiska resultat, men man tycks inte vilja vara
med om den saken heller.

Vi ha pekat på att avskaffandet av de höga tilläggen till skatteavdrag i
städer och samhällen skulle skaffa fram ett betydande nytt skatteunderlag.
Detta innebär, att folkpensionärer och fattigt folk i gemen skulle få lia sina
avdrag i fred ungefär så. långt de utnyttja dem och dessutom slippa omsättningsskatten.
De som ha litet bättre inkomster finge skatta för dem men slippa
omsättningsskatten på utgifter.

Inte kan man utan vidare taga ett sådant steg ut i det okända, sade bevillningsutskottets
vice ordförande år 1942, men jag frågar, vad det var man tog
år 1940 örn inte ett steg ut i det okända. Jag vill emellertid understryka, att
herr Hammarlunds reservation inte är något språng ut i det okända, utan helt
enkelt en begäran, örn en utredning. Jag påpekar detta, enär det råder en
ganska, stor okunnighet inte minst hos riksdagens ledamöter örn vad det här
verkligen gäller. Man blir inte heller stort klokare av att läsa bevillningsutskottets
betänkande, där det endast talas örn de statsfinansiella svårigheterna.
Bevillningsutskottet glömmer att tala örn att vi i motionen inte begärt avskaffande
av omsättningsskatten utan vidare. Vi ha pekat på möjligheter att
få in motsvarande belopp på annat sätt. Först i samband därmed skulle en
avveckling av omsättningsskatten äga rum. Jag träffade senast i går riksdagsledamöter,
som sade, att vårt förslag var omöjligt att genomföra. De frågade,
varifrån vi skulle ta de 300 miljoner kronor, vartill omsättningsskatten
i årets statsverksproposition är beräknad. Det vittnar endast om hur ytterst
få som läst motionen. Man har läst bevillningsutskottets betänkande, där förutsättningarna
för den reform vi påyrkat kopplats ifrån. Bevillningsutskottet
säger, att denna fråga kommer att behandlas i annat sammanhang. Utskottet
har således delat på spörsmålen och tagit ställning till det ena utan att ta ställning
till det andra.

När det går att taga ut hundratals miljoner kronor på ett skattetekniskt
dåligt och synnerligen orättvist sätt, tycker man det är mer än märkvärdigt,
att det inte skall finnas någon annan och bättre metod att få fram samma
belopp. Örn nu finansministern tycker att systemet är bra som det är, skulle
inte då riksdagen, som i första hand har beslutanderätten i beskattningsfrågor,
kunna taga initiativ till att åstadkomma någonting bättre i detta avseende till
förmån för de sämst ställda, vilket skulle väl överensstämma med representationens
uppgift i ett folkstyrt Sverige?

Redan hösten år 1940 anförde första tillfälliga utskottet principiella och
skattetekniskt-praktiska betänkligheter mot denna skatteform.

År 1942 anförde bevillningsutskottet, att erfarenheten visat, att de betänkligheter
beträffande skattens sociala skadeverkningar, som år 1940 anförts,
syntes bekräftade. När vi äro ense om att det inte är bra som det är, kunna
vi då inte enas örn att göra ett försök att nå fram till någonting bättre? Re -

Onsdagen dea 23 februari 1944. Nr 7. 23

Om avskaffande av den allmänna omsättningsskatten. (Forts.)
servationen innebär en begäran om att familjebeskattningen omprövas ur tvenne
väsentliga synpunkter.

Jag ber, herr talman, att med dessa ord få yrka bifall till den av herr Hammarlund
vid utskottets betänkande fogade reservationen.

Friherre l)e Geer: Herr talman! Jag har tillåtit mig foga en blank reservation
vid utskottets utlåtande, och jag skall med några ord be att få förklara min
ståndpunkt i denna fråga.

Större delen av svenska folket och majoriteten i riksdagen äro, förmodar jag,
i det huvudsakliga av samma mening som herr Gustavson i Guntorp och hans
medmotionärer. Omsättningsskatten har utan tvivel blivit tillgripen såsom en
nödfallsutväg i det svåra läge vari vi befinna oss, och jag är alldeles övertygad
örn att de flesta, inklusive vår finansminister, gärna skulle se, att man omedelbart
kunde avskaffa denna skatt. Det är ju alldeles tydligt, såsom motionärerna
säga, att denna skatteform drabbar mycket orättvist och är särskilt betungande
för de mindre bemedlade med större familjer. Jag står därför alldeles
obetingat på motionärernas sida i deras syftemål, men jag har, herr talman, inte
ansett mig kunna vid behandlingen av denna fråga i år taga på mig ansvaret
att vara delaktig i ett beslut, som skulle leda till en omedelbar ändring, då jag
inte kunnat få Idart för mig, hur man inom den allra närmaste tiden skulle
kunna ersätta de miljoner, som omsättningsskatten inbringar.

Jag uttalar därför, herr talman, förhoppningen att det skall bli möjligt att
avskaffa omsättningsskatten, och jag hoppas, att tiderna skola bli sådana, att
detta skall visa sig möjligt redan inom en mycket nära förestående tid.

T detta anförande instämde herr Friggeråker.

Herr Linderot: Herr talman! dag vill uttala min tillfredsställelse över att
motståndet mot den skatteform, som vi bekantat oss med under rubriken omsättningsskatt,
nu börjar växa och även i viss mån hårdna. När omsättningsskatten
infördes, representerade jag tyvärr ganska ensam motståndet mot denna
skatteform. Jag reste detta motstånd framför allt av det skälet, som man nu
börjar vara tämligen enig örn, nämligen att denna skatteform är oerhört orättfärdig.
Jag säger verkligen oerhört orättfärdig, tyringen kan påstå annat
än att omsättningsskatten drabbar de minst bärkraftiga hårdast och de mest
bärkraftiga lättast. Detta är en allmän karakteristik av omsättningsskattens
verkningar, som numera faktiskt ingen bestrider, och örn jag inte minns fel

- jag har inte noterat det, men jag har en stark känsla av att jag minns rätt —
Ilar finansministern själv här i kammaren betecknat denna skatt om inte såsom
orättvis, det vågar jag inte påstå, så i alla fall såsom synnerligen osympatisk.
Jag tycker också i likhet med herr Gustavson, att det är underligt, att man
inte kan hitta på något annat sätt att skaffa dessa 300 miljoner kronor till
statskassan än genom omsättningsskatten. Det finns ju så mångå klyftiga
karlar, som hjälpa finansministern att räkna ut de mest illfundiga sätt att
skaffa pengar till statskassan. Om dessa beflitade sig att hitta på någon mera
rättvis skatteform än denna omsättningsskatt, skulle de väl kunna komma med
ett praktiskt förslag, som finansministern skulle kunna framlägga. Trots att
man i allmänhet är överens om att denna skatteform är osympatisk, har man
emellertid ändå inte beräknat skattesatsen, så att statsverket nätt och jämt får
in de pengar statsverket ovillkorligen behöver, utan man har beräknat skattesatsen,
så att man får 50 procent mera än man behöver. Man räknar med att
det erfordras 200 miljoner kronor, och så tillgriper man en osympatisk och
enligt min mening ytterst orättfärdig skatteform och tar med den in 300 miljö -

:''J Nr 7. Onsdagen den 23 februari 1944.

Örn avskaffande av den allmänna omsättningsskatten-. (Forts.)
ner kronor. Man tycker åtminstone att skattesatsen borde lia hållits nere, så
att det faktiska utfallet inte blivit 50 procent högre än finansministern själv
ansåg nödvändigt när han införde denna skatt.

Ja, herr talman, jag har vid flera föregående tillfällen ordat om omsättningsskatten
som princip och om dess praktiska verkningar, oell jag behöver inte
uppehålla kammarens tid med att upprepa vad jag därvid har sagt. Jag vill
emellertid yttra ett par ord med anledning av herr Gustavson motion och
den Hammarlundska reservationen. Där har man nämligen kopplat in en fråga,
som utan tvivel på annat sätt måste handläggas oell som också kommer att
i annat sammanhang handläggas av riksdagen, nämligen spörsmålet om det
bevillningsfria skatteavdraget i enlighet med indelningen i dyrortsgrupper.
Detta är otvivelaktigt en mycket viktig fråga, och då den nu dels har tagits
in i motionen och dels berörts i reservationen vill jag säga ett par ord örn
densamma. Jag är enig med bondeförbundets talesmän i att det är på tiden att
man allvarligen angriper hela problemet örn dyrortsgrupperingen i vidare bemärkelse
och inte bara i vad det rör de bevillningsfria skatteavdragen. Utan
tvivel begås en orättvisa mot stora grupper av landsbygdens folk, när man på
grundval av dyrortsgrupperingen reglerar skattetryck å ena sidan och inkomster
å den andra på sätt som nu sker. Jag tror att städerna här på grund av sin
maktställning i landet begå en orättvisa mot landsbygdens folk, vilken växer och
blir större allteftersom den ekonomiska utvecklingen fortskrider. I början
kunde den kanske tågås med ett visst jämnmod, men speciellt den ekonomiska
utvecklingen under krigsåren Ilar medfört sådana förändringar i själva grundvalarna
för beräkningen av dyrort, att alla dessa beräkningar hänga i luften.
En gundlig justering av hela systemet för dyrortsgrupperingen borde sålunda
komma till stånd.

Det kan inte hjälpas, örn jag i detta fall återigen får en eller annan välvillig
uttolkare, som påstår att jag bedriver frieri till bönderna. Något sådant är det
absolut inte fråga örn. Jag har överhuvud taget i mitt politiska framträdande
icke sökt vinna bifall från något som helst håll på grund av några mer eller
mindre dunkla friareavsikter. Jag ser bara att en fullkomligt klar orättvisabegås
mot landsbygdens folk, och jag tror att- det är till nytta för de ledamöter,
sorn representera storstäderna, att något ompröva sina ståndpunkter och rätta
till den orättvisan. I längden kommer inte landet att förtjäna på att detta system
upprätthålles. Jag representerar visserligen landsbygden i kammaren, men
annars torde det vara bekant att jag är bofast här i staden, och skulle jag vara
egoistisk borde jag alltså, företräda stockholmarnas synpunkter. Moraliskt har
ju herr Andersson i Stockholm tydligen ingenting att invända mot att herr
Pettersson i Junsele eller Tomelilla faktiskt får betala åtskilligt i straffskatt
för att herr Andersson i Stockholm skall ha det litet behagligare än han kunde
få om det vore rättvist.

Så te sig faktiskt följderna av denna dyrortsgruppering, och då jag i princip
är överens med motionärerna och reservanten om att en utredning härom
borde ske, skulle jag alltså vilja frångå vårt eget yrkande, som framställa i
motionen nr 382 i andra kammaren, för att yrka bifall till den av herr Hammarlund
avgivna reservationen. Jag vill emellertid därvid poängtera, herr talman,
att jag icke tror det vara möjligt att, såsom motionärerna ha tänkt sig, helt
enkelt slopa dyrortsgraderingen av de bevillningsfria skatteavdragen och alltså
flytta ner till orts grupp I alla de dyrorter, som för närvarande ligga högre.
Det tror jag stöter på praktiskt oövervinnliga. svårigheter. Det går inte så
enkelt att flytta ner till grupp I hela denna skala, som nu har arbetats in i
lönesättningar, hyressättningar och alla möjliga andra ekonomiska förhållanden.
Allt detta kan man naturligtvis inte utan vidare, ändra bara med ett penn -

Onsdagen den 23 februari 1944

Nr 7.

Om avskaffande av den allmänna omsättningsskatten. (Forts.)
drag. Men nu föreslås Ju en utredning med sikte på att också förändra liela
systemet för dyrortsgrupperingen. Om jag således reserverar mig mot tanken
att man utan vidare skall kunna lägga skatteförhöjningar på städernas och
industriorternas befolkning, såsom motionärerna lia föreslagit, men ansluter
mig till den rättvisa princip som man här har velat stadfästa, så torde intet
missförstånd kunna uppstå örn min faktiska ståndpunkt. Massor av Stockholms
lägre inkomsttagare skulle enligt min mening överhuvud taget inte kunna
betala någon skatt alls örn det bevillningsfria avdraget minskades till samma
storlek sorn för ortsgrupp I. Det är en utopi att tro att det kan gå så enkelt till.
Själva principen vill jag emellertid ansluta mig till då den är riktig, och eftersom
det någon gång måste göras något för att åstadkomma den rättvisa, som
bondeförbundsrepresentanterna här ha yrkat på, har jag så att säga velat demonstrera
min anslutning till tankegången: en rättvis avvägning mellan stad
och land.

Jag ber därför, herr talman, att med dessa reservationer och utan att ansluta
mig till åtskilligt av motiveringen få yrka bifall till den av herr Hammarlund
avgivna reservationen.

Herr Andersson, Elon: Herr talman! Jag befinner mig i den angenäma
situationen att jag gentemot herr Gustavson kan åberopa den argumentering,
som tidigare i debatten har anförts av herr Gustavson partivän friherre De
Geer. Jag är nämligen fullkomligt överens med friherre De Geer örn att det
skulle vara utomordentligt bra, därest omsättningsskatten kunde avskaffas
omedelbart, och jag delar hans förhoppning att det skall finnas möjligheter att
inom den närmaste tiden få till stånd en sådan ändring i det statsfinansiella
läget, att omsättningsskatten snarast kan avskaffas.

Jag har inte heller någon skiljaktig mening gentemot herr Linderot, när
han i mycket starka ordalag fördömer omsättningsskattens principiella orättvisa.
Om den saken råder så vitt jag förstår inte någon som helst meningsskiljaktighet
i denna kammare och överhuvud taget inte i den svenska riksdagen
lika litet som hos det svenska folket. Vid det tillfälle då riksdagen nödgades
acceptera omsättningsskatten poängterades med mycket stor bestämdhet,
att denna skatt innebar en nödfallsåtgärd, som ingalunda var smaklig och som
ur sociala synpunkter måste karakteriseras såsom orättvis. Vilka omständigheter
som trots detta föranledde riksdagen att biträda förslaget angående omsättningsskatten
känner kammaren alltför väl till för att jag här skall behöva
orda om den saken.

Herr Gustavson fäste ett visst avseende vid att den motion, som han har
väckt, inte innehåller något yrkande örn att omsättningsskatten omedelbart
skall avskaffas. I motionens kläm hemställes dock »att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Majit ville göra framställning, avseende dels att den allmänna omsättningsskatten
snarast måtte avvecklas». Så vitt jag förstår kan man inte ur
detta motionsyrkande utläsa annat än att riksdagen genom ett bifall till detsamma
ger uttryck för den uppfattningen, att förhållandena nu ha blivit sådana
att omsättningsskatten kan avvecklas. När man alldeles särskilt begär en skrivelse
till Kungl. Maj :t. med hemställan att omsättningsskatten snarast skall
avvecklas, måste ju ett sådant yrkande bygga på den uppfattningen att skatten
numera kan undvaras. Gällde det bara att upplysa statsrådet och chefen
för finansdepartementet om att riksdagen anser att omsättningsskatten snarast
bör avvecklas, tillåter jag mig uttala den meningen att en sådan upplysning iir
onödig. Finansministern svävar säkerligen inte i okunnighet om att det är
riksdagens allvarliga önskan, att omsättningsskatten snarast bör avskaffas:
med »snarast» menar man då så, fort .sådana ekonomiska förhållanden lia in -

Nr 7.

Onsdagen den 23 februari 1944.

Om avskaffande av den allmänna omsättningsskatten. (Forts.)
trätt att omsättningsskatten kan tågås bort. Jag tror inte heller att jag misstar
mig på finansministerns egen inställning till denna fråga om jag säger,
att hans personliga uppfattning alldeles säkert är den, att ett avskaffande av
omsättningsskatten skall ske så fort förhållandena göra det möjligt. Jag tror
inte det är nödvändigt för riksdagen att skriva och påminna finansministern
om vad den tidigare har sagt i denna fråga eller att stimulera honom till åtgärder
som åtminstone så vitt jag förstår .säkerligen ligga helt och hållet i linie
med hans egen önskan.

Jag skall tillåta mig, herr talman, att något belysa innebörden i åtskilligt
av det som finns i herr Gustavsons motion. Herr Gustavson, liksom också herr
.Linderot, åberopade att omsättningsskatten har gett mera än man räknat med
och ansåg att särskilt det förhållandet var synnerligen klandervärt. Herr Gustavson
skriver i motionen att det icke hör förbises, att genom omsättningsskattens
ökning från 200 till 300 miljoner kronor »uttagas av det skattebetungade

folket--- -—■ årligen ca 100 milj. kr. mer än som ursprungligen avsetts».

Nu är det ju så att även de andra skatterna ge åtskilligt mer än man har avsett.
Jag föreställer mig således att nian beträffande alla skatter skulle kunna
framföra samma klagomål, nämligen att av det skattebetungade folket tyvärr
utkräves mera pengar än man har avsett att ta ifrån det. Inga skatter äro
populära här i världen, men lyckligtvis ge alla skatter mer än man har beräknat,
och det finns därför inte någon anledning att vara mera ledsen över att
omsättningsskatten ger mera än över att de direkta skatterna ge mera.

Herr Gustavson har i sin motivering och även i sitt anförande här i kammaren
varit mycket angelägen att betona, att hans opposition mot omsättningsskatten
i första hand gäller det förhållandet, att denna skatt särskilt hårt
drabbar de fattigare barnrika familjerna. Det är således dessa familjers talan
herr Gustavson i främsta rummet för. När han då resonerar om på vilket sätt
man skall täcka det hål i budgeten, som blir följden av omsättningsskattens
borttagande, skulle man ju ha anledning att vänta sig att denna omtanke örn
de fattiga barnrika familjerna skulle bestå. Men därvidlag förekommer i motionen
en passus av följande lydelse: »Andra besparingar i samband med omsättningsskattens
avskaffande kunna företagas i fråga örn beslutade utgifter, för vilka
som motiv angivits, att ifrågavarande medel avsetts för att motverka omsättningsskattens
sociala skadeverkningar.» Så vitt jag förstår menar herr Gustavson
därmed åtskilliga av våra sociala subventioner. Han är således beredd att
slopa omsättningsskatten därför att detta skulle medföra ett lättande av vissa
barnrika fattiga familjers försörjningsbörda, men samtidigt vill han ta bort de
sociala subventioner som riksdagen beviljat för att lätta denna försörjningsbörda.
Resultatet av den operationen blir ju bara, att man genom omsättningsskattens
borttagande lättar försörjningsbördan även för deni som lia råd att
betala, medan man i stället på de barnrika fattiga familjerna lägger en extra
börda genom att ta bort de sociala subventionerna. Vad det finns för reson i
detta förstår jag inte, eftersom man såsom huvudmotiv för omsättningsskattens
borttagande anför omsorgen örn de fattiga, hårt trängda barnrika familjerna.
Jag tycker inte, att detta går riktigt ihop.

Förhållandet är egentligen precis detsamma när det gäller herr Gustavsons
argumentering att man genom att sänka de skattefria ortsavdragen ned till
för grupp I gällande belopp skall bereda sig möjlighet att täcka hålet i budgeten
efter omsättningsskattens borttagande. Jag är fullkomligt ense med
herr Gustavson därom, att det nuvarande avdragssystemet inte alls verkar
rättvist, därest man avser att därmed åstadkomma en verklig lättnad i familjeförsörjningsbördan.
I det hänseendet har jag i annat sammanhang haft tillfälle
att så tydligt deklarera min uppfattning, att det inte kan råda något

Onsdagen den 23 februari 1944.

Nr 7.

Örn avskaffande av den allmänna omsättningsskatten. (Forts.)
missförstånd därvidlag. Men genom den operation, som herr Gustavson här
vill företaga, uppnår man ju bara att de nuvarande skatteavdragens befolkaingspolitiska
verkningar bli mindre även där förhållandena äro sådana att
dessa avdrag kunna sätta in med full kraft. Herr Gustavson vill ju genom sin
ändring i skattegrupperingen åstadkomma ett sådant system att verkningarna
även i de fallen skola bli mindre än de för närvarande äro. Det tjmker jag inte
heller går riktigt ihop med omsorgen örn den fattiga barnrika familjen.

Emellertid är detta naturligtvis anmärkningar som kunna diskuteras; man
skriver ju åtskilligt i en motion som kanske inte är så särdeles noga övervägt.
Det viktigaste i hela detta resonemang beträffande omsättningsskattens
borttagande eller bibehållande är naturligtvis frågan örn huruvida de finansiella
förhållandena äro sådana, att omsättningsskatten för närvarande kan
tagas bort. Bevillningsutskottet har för sin del inskränkt sig till att såsom motivering
för sitt avslagsyrkande påpeka, att de finansiella skäl, som en gängtalade
för omsättningsskattens införande, ännu i dag ha kvar hela sin styrka.
Det är således ur statsfinansiella synpunkter enligt utskottets mening omöjligt
att för närvarande avskaffa omsättningsskatten. Även i det fallet delar
jag fullständigt den uppfattning, som friherre De Geer tidigare har givit uttryck
åt.

Örn man försöker komma underfund med vilka medel motionärerna avse att
som ersättning ställa till finansministerns förfogande, måste jag säga att
granskningen av deras förslag ger mycket magra resultat. Herr Gustavson
bär åberopat förslaget att skära ned de skattefria avdragen, men jag vill påpeka
att man inte bör göra sig alltför stora förhoppningar örn hur mycket
pengar detta kan ge — jag skulle tro att det rör sig om allra högst 40 ä 50
miljoner kronor i skatter per år. Större äro i varje fall inte de — för att använda
uttrycket i herr Gustavsons motion — »mycket avsevärda belopp», som
därigenom skulle tillföras statskassan. Det finns vid denna riksdag en motion
i ett annat ämne av några bland herr Gustavsons partivänner, sorn går
ut på att skaffa medel till statskassan genom att höja fondstämpeln till det
dubbla. I motiveringen till detta yrkande åberopar man också omsättningsskattens
300 miljoner kronor, men därest denna motion skall avse att fylla
något av hålen efter omsättningsskatten kan det måhända förtjäna att påpekas,
att denna fördubbling av fondstämpelmedlen skulle tillföra statskassan 1 å 2
miljoner kronor. Herr Gustavson har också talat örn dc sociala subventionerna,
men den saken har jag tidigare yttrat mig om.

Då lia herr Linderots partivänner föreslagit en mera radikal åtgärd, som
givetvis skulle komma att ge avsevärda belopp. Herr Linderot ansåg ju att
det borde vara möjligt att hitta på något annat sätt att få in dessa 300 miljoner
kronor, och han påpekade att det finns så många finurliga människor här
t landet, som hjälpa finansministern att leta upp de mest omöjliga skattekällor,
och att de också borde kunna hitta på något här. Herr Linderots partivänner
lia anvisat en utväg, nämligen att man skulle införa en extra förmögenhetsskatt
på genomsnittligt 10 procent. Det är givet att en sådan skatt åtminstone
det år som den uttages skulle ge mer än tillräckligt med pengar för
att fylla hålet efter omsättningsskattens borttagande. Jag tillåter mig interpellera
herr Gustavson örn huruvida det nu inledda intima samarbetet i denna
fråga mellan bondeförbundet och kommunisterna kan tänkas utsträckt ända
därhän att bondeförbundet också är berett att acceptera en extra förmögenhelsskatt
på 10 procent i stället för omsättningsskatten, därest denna slopas. Ar
man beredd att gå den vägen, får man som sagt åtminstone det år som den
extra förmögenhetsskatten uttages en tillräckligt god ersättning för omsättningsskatten.
Men. herr Linderot, om men skall fortsätta att varje år taga

Nr 7.

Onsdagen den 23 februari 1944.

Om avskaffande av den allmänna omsättningsskatten. (Forts.)

10 procent av förmögenheterna, dröjer det inte så länge förrän också den skattekällan
har totalt sinat ut.

I övrigt kail jag som sagt inte finna annat än att herr Gustavson i sin motion
anvisat mycket otillfredsställande utvägar att täcka de liad i budgeten,
som skulle bli följden av omsättningsskattens avskaffande. Det rör sig om
ungefär 300 miljoner kronor. I en annan motion har herr Gustavson föreslagit
åtgärder, vilkas genomförande skulle belasta statskassan med utgifter på
200 ä 250 miljoner kronor. Denna motion avser en omläggning av familjebeskattningen.
Örn man nu tar bort de 300 miljoner som omsättningsskatten inbringar
och dessutom bifaller herr Gustavsons önskemål i fråga om familjebeskattningen,
får man ett deficit på 500 miljoner kronor i en budget, som fortfarande
laborerar med ett underskott på närmare 172 miljarder kronor. Hur
menar herr Gustavson egentligen att detta skall gå ihop? Är inte detta en alltför
grov krok till och med för att fånga valfiskar på? Man brukar ju beskylla
finansministern för att han är en överdängare i konsten att trolla med
siffror. Men örn herr Gustavson kan få detta experiment att gå ihop, tror jag
att jag vågar påstå, att finansministern har funnit sin överman.

Herr Linderot tog liksom herr Gustavson upp frågan örn dyrortsgrupperingen.
Jag vill inte på något sätt beskylla herr Linderot för politiskt frieri.
Bakom hans indignation mot dyrortsgrupperingen ligger säkert en allvarlig
tanke. Herr Linderot kan ju trösta sig med, att den indignationen delar han
inte bara med sina partivänner utan även nied ett mycket stort flertal av denna
kammares ledamöter från andra partier. För att vi emellertid inte nu i onödan
skola taga upp en diskussion örn dyrortsgrupperingen ens i den inskränkta
bemärkelse, vari den beröres av motionärerna, ber jag få erinra kammaren
om att hela spörsmålet örn skattegrupperingen finnes upptaget i den proposition
örn förlängning av värnskatten, som Kungl. Maj :t häromdagen avlämnade till
riksdagen. Jag antar, att avsikten härmed är att riksdagen skall få tillfälle
att i samband med behandlingen av värnskattepropositionen taga ställning till
frågan örn en förändring av den nuvarande skattegrupperingen i dyrortshänseende.
Vad beträffar dyrortsproblemet i dess helhet, förhåller det sig ju -—
som herr Linderot säkert vid närmare eftertanke erinrar sig — på det sättet,
att frågan i hela sin vidd för närvarande är föremål för utredning av en kommitté,
som började sitt arbete på sensommaren och som nu arbetar under högtryck.
Jag vill inom parentes säga, att detta problem är omfattande och svårt
och att man inte har rätt att vänta några ögonblickliga''resultat av den igångsatta
utredningen. Jag har velat göra detta påpekande, herr talman, för att örn möjligt
förhindra att vi i dag få en debatt örn dyrortsgrupperingen och sedan örn
en eller ett par veckor en ny debatt om samma sak. Det är lika bra att skjuta
på saken. I dag gäller det ju omsättningsskattens avskaffande, och beträffande
den frågan ber jag, herr talman, att få yrka bifall till bevillningsutskottets
hemställan.

I herr Elon Anderssons yttrande instämde herr Sjödahl.

Herr Linderot erhöll nu ordet för kort genmäle och anförde: Herr talman!
Jag vill till utskottets skicklige talesman göra det stilla påpekandet, att den
förskräckelse för en extra förmögenhetsskatt som han vill uppväcka inte minst
hos bondeförbundets representanter tidigare inte har behärskat riksdagen och
inte ens herr Elon Andersson själv. Ty riksdagen har för fyra år sedan beslutat
en utredning örn införande av en extra förmögenhetsskatt. Den utredning
som verkställts har även visat, att det går att få fram ett par miljarder genom
att beskatta förmögenheter på 20000 kronor och däröver. Jag har velat lämna

Onsdagen den 23 februari 1944.

Nr 7.

Örn avskaffande av den allmänna omsättningsskatten. (Forts.)
denna lilla upplysning-, för att inte bondeförbundets representanter skola hysa
några skräckkänslor för att nu ha kommit i dåligt sällskap. Det ha de inte gjort.

När herr Elon Andersson insinuerar, att vi tänkt oss att man skulle taga
tio procent av förmögenheterna varje år, är detta endast att försöka komma
ifrån det hela med ett dumt skämt. Vi ha uttryckligen skrivit extra förmögenhetsskatt.
Det kan också kallas engångsskatt eller liknande. Jag tror att projektet
örn en extra förmögenhetsskatt är något som även herr Elon Andersson
allvarligt bör överväga. Kanske finansministern redan nästa år kommer att
sätta litet kött på benen på detta projekt.

Herr Gustavson: Herr talman! Bevillningsutskottets ärade vice ordförande
ansåg det tydligen bekvämare att behandla en del andra i år väckta motioner
i stället för den som nu föreligger till behandling. Jag kan nog förstå vad han
bade för skäl härtill, men jag skall inte ge mig in på några mer eller mindre
fria gissningar i det hänseendet. Han läste upp en och en halv rad ur motionens
kläm: »dels att den allmänna omsättningsskatten snarast måtte avvecklas».
Fortsättningen av klämmen lyder: »dels att i samband härmed dyrortsgraderingen
av de bevillningsfria skatteavdragen avskaffas och skatteavdragen lika
för alla utgå med för ortsgrupp I nu gällande belopp». Jag tycker, att herr
Andersson för fullständighetens skull bort läsa upp även denna del av klämmen.
Som jag nämnde i mitt förra anförande har det hållits alldeles tyst örn den
saken. Ännu i går var det många av riksdagens ledamöter, som inte visste annat
än att det gällde att utan vidare beröva statskassan en inkomst av öOO miljoner
kronor. Jag kan emellertid inte tro, att bevillningsutskottets ärade vice ordförande
kan sväva i okunnighet om motionärernas önskan, att dessa frågor
skola tagas upp till behandling i ett sammanhang. Anledningen till att han
förtiger saken är naturligtvis den, att han inte vill att kammarens ledamöter
skola få reda på mer än som är absolut nödvändigt, innan frågan avgöres.

Herr Andersson säger, att han inte har någon anledning att känna ledsnad
över att inkomsterna av omsättningsskatten stiga över de ursprungligen beräknade
200 miljoner kronorna. Han tycker, att man inte behöver vara mera
ledsen över det än över att andra skatteinkomster stiga. Är detta rätt resonerat?
I fråga örn andra skatter gäller ju, att en stegring som har sin grund i ökat
skatteunderlag ger vid handen, att det allmänna välståndet ökat. Men när det
gäller en skatt, vilken såsom omsättningsskatten utgår på förnödenheter och
som fattigt folk och barnrika familjer därför få mest känning av, är det då
lika glädjande, att inkomsterna av skatten stiga? Ett sådant resonemang kan
jag för min del inte godkänna.

Vidare säger herr Andersson, att motionärerna önska avskaffa de sociala
subventionerna. Ja, ett sådant yrkande kan väl inte vara ur vägen, ty det är
väl lämpligt att avskaffa de sociala subventioner, som staten måste utge för
att folk skall kunna betala omsättningsskatten. Det blir väl ingen människa
ledsen över. Man bör ju inte ta med den ena handen och ge med den andra.
Genom statliga åtgärder fördyras varorna för de breda massorna. Sedan måste
staten av skattemedel anslå stora belopp för att dessa folklager skola kunna
köpa varorna. En sådan ordning tycker jag inte att vi behöva draga oss för att
avskaffa, herr Andersson.

Det gladde mig i viss mån, att herr Andersson var fullt ense med mig örn att
det nuvarande familjeavdragssystemet vid beskattningen inte i något avseende
är rättvist och inte kan försvaras. Jag noterar detta med tacksamhet och hoppas,
att bevillningsutskottets ärade vice ordförande skall anlägga samma synpunkter
när vi örn en längre eller kortare tid komma att behandla dessa frågor i annat

Nr 7.

Onsdagen den 23 februari 1944.

Om avskaffande av den allmänna omsättningsskatten. (Forts.)
sammanhang. Det var ju ett vackert erkännande, när han gav mig rätt på denna
punkt, och jag håller honom räkning för det.

Vad beträffar frågan om den extra förmögenhetsskatten, har jag inte anledning
att nu gå närmare in på den saken. De motionärer, som ifrågasatt en
sådan, ha ju en talesman här i kammaren. J ag behöver inte heller svara på herr
Anderssons interpellation till mig, örn samarbetet med kommunisterna kommer
att utveckla sig ytterligare. Jag tror inte, att herr Andersson behöver vara så
värst rädd för det. Han kan ju ställa frågan till den motsatta parten och inte
till mig.

Jag skall inte upptaga tiden längre. De andra motioner, som herr Andersson
tycktes vilja ha behandlade här i dag, skall jag inte gå på. Den dagen och den
sorgen kommer nog.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Bärg, Johan: Herr talman! I fråga örn skälen till att man inte nu vågat
föreslå avskaffande av omsättningsskatten ber jag att få hänvisa till vad som
yttrades av herr De Geer.

Att jag nu begärde ordet var närmast för att säga några ord i anledning av
herr Linderots kraftiga inlägg mot dyrortsgrupperingen. Det intressanta med
herr Linderots inlägg är inte vad han yttrade, utan det intressanta är, att han
nu kommer och säger vad riksdagen för ett år sedan skrev till Kungl. Majit.
I sammansatta stats- och bevillningsutskottets utlåtande i frågan — vilket godkändes
av riksdagen •—- förklarades det, att den nuvarande dyrortsgrupperingen
icke är tillfredsställande och att ändrade grunder för dyrortsgrupperingen
sålunda utan tvivel äro erforderliga. Utskottet hemställde örn en ingående
utredning av frågan och förklarade, att det ville »starkt understryka
vikten av att utredningen snarast igångsättes och bedrives med sådan skyndsamhet,
att förslag till ny dyrortsgruppering kan framläggas vid 1945 års
riksdag». Det uttalades även den uppfattningen, att den av socialstyrelsen
verkställda förberedande undersökningen under alla förhållanden tydligt
utvisade, att skillnaden mellan billigaste ort och dyraste ort är betydligt mindre
nu än tidigare, vilket förhållande borde ytterligare undersökas. Såvitt jag
fattade herr Linderot rätt, yttrade han nu precis samma sak fastän i andra
ordalag. Kungl. Majit har satt i gång med en utredning, som arbetar för högtryck,
och efter vad jag kan förstå kan man nu inte göra något annat åt saken
än att önska att arbetet bedrives så, att förslag kan läggas fram för 1945 års
riksdag.

Vid samma tillfälle sade utskottet ifrån, att denna fråga rör inte endast
skattegrupperingen utan även det ännu viktigare och mera omfattande problemet
örn dyrortsgrupperingen i lönehänseende. Någon ändring i detta avseende
lär emellertid ej kunna ske annat än i samband med en lönereglering, ty en
minskning av marginalen mellan högsta och lägsta ortsgrupp kommer att
gripa in i de nuvarande löneskalorna. Eventuellt kan det bli fråga örn ett totalt
slopande av dyrortsgrupperingen, och då kan man givetvis inte bibehålla
vårt nuvarande lönesystem oförändrat. Allt detta är, såvitt jag förstår, frågor
som klarades ut redan i fjol, och eftersom Kungl. Majit har hörsammat riksdagens
önskan om en utredning, är det svårt att se vad riksdagen nu kan göra
åt saken.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr talmannen enligt
därunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu föredragna betänkandet hemställt samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den av herr Hammarlund vid betänkandet avgivna

Onsdagen den 23 februari 1944.

Nr 7.

Örn avskaffande av den allmänna omsättningsskatten. (Forts.)
reservationen; och förklarade herr talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Gustavson begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet hemställt i sitt betänkande nr 4,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den av herr Hammarlund
vid betänkandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för japropositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för japropositionen.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets betänkande nr 5, i anledning
av väckta motioner angående åstadkommande vid taxering av jordbruksinkomst
av en rättvisare uppskattning av i hushållet förbrukade naturaprodukter,
bifölls vad utskottet i detta betänkande hemställt.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 6, i anledning av väckta
motioner om skattebefrielse för pensionstillägg enligt lagen örn folkpensionering.

T två likalydande, till bevillningsutskottet hänvisade motioner, nr 131 i
första kammaren av herr Mattsson m. fl. samt nr 201 i andra kammaren av
herrar Mårtensson och Johansson i Öckerö, hade hemställts, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om utredning och förslag till riksdagen
örn skattebefrielse för pensionstillägg enligt »lagen om folkpensionsförsäkring».

Utskottet hade i det nu ifrågavarande betänkandet på anförda skäl hemställt,
att de likalydande motionerna 1:131 av herr Mattsson m. fl. samt II:
201 av herrar Mårtensson och Johansson i Öckerö om skattebefrielse för pensionstillägg
enligt lagen örn folkpensionering icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr Mattsson: Herr talman! Frågan örn skattebefrielse för pensionstillägg
prövades av riksdagen senast år 1939. Det kan därför måhända synas opåkallat
att nu återigen besvära riksdagen i denna fråga. Att så emellertid skott,
beror på att läget enligt motionärernas förmenande ändrats under de senare
åren. Innan tilläggspensionerna höjdes, kunde pensionen för tvenne makar i
ortsgrupp I knappast komma upp till 600 kronor. Inkomsten blev alltså skattefri.
Men numera torde i de flesta fall, då båda makarna leva och ha pension,
inkomsten komma över det kommunalt beskattningsbara beloppet. Den
förhöjning som sålunda skett har emellertid icke på något sätt medverkat till

Om skatubefrielse
fås
folk-pensionstillägg.

32 Nr 7. Onsdagen den 23 februari 1944.

Om skattebefrielse för folkpensionstillägg. (Forts.)
att höja folkpensionärernas levnadsstandard. De extra tilläggen ha utbetalats
endast såsom kompensation för de fördyrade levnadsomkostnaderna under kristiden.
Det förefaller åtminstone mig underligt, för att inte säga orimligt,
att dessa fattiga människor skola kunna komma i den situationen, att de nödgas
erlägga skatt för en inkomst, som utgöres av understöd, beviljat av vederbörande
myndighet efter behovsprövning. Det är här inte fråga örn pensioner
i vanlig mening. Folkpensionerna kunna inte jämställas med tjänstepensionerna,
ty i fråga örn dessa sker som bekant inte behovsprövning. De skattebelopp,
som utdebiteras enbart på inkomst av folkpensioner, kunna givetvis
inte bli särskilt stora. Men 20—30 kronor är för en folkpensionär ett rätt
stort belopp, som kan motsvara en hel månads pension.

Bevillningsutskottet hänvisar i sitt betänkande till vad utskottet yttrade,
då frågan behandlades vid 1939 års riksdag. Utskottet förklarade då, att det
ur principiell synpunkt funne betänkligt att undantaga en viss kategori medborgare
från skattskyldighet. Denna synpunkt är riktig, örn det är fråga örn
inkomst i vanlig mening, men så är inte förhållandet med tilläggspensionerna.
Som jag nyss nämnde, utgå tilläggspensionerna efter prövning ungefär som
fattigvårdsunderstöd. Och fattigvårdsunderstöd äro som bekant inte beskattningsbara.
För att en person skall kunna erhålla full tilläggspension måste
han praktiskt taget sakna inkomst och även i övrigt ha små tillgångar.

Det har även invänts, att det finns människor, som inte uppbära folkpension
men som få skatta för en lika låg inkomst. Ja, tyvärr förhåller det sig
så. att i vårt land finnas människor, som ha samma låga inkomst som folkpensionärerna,
men åtminstone under nuvarande tidsförhållanden torde dessa
utgöra ett fåtal. Det rör sig nog då huvudsakligen örn arbetslösa och tillfälligt
sjuka. Det är härvid att märka, att när en arbetslös åter kommer i arbete,
förbättras genast hans inkomst. Men en person som uppnått 67 års ålder
och fått folkpension har ingen möjlighet att åter komma i förvärvsarbete.

I utskottets utlåtande erinras vidare örn möjligheten att medgiva skattefria
avdrag vid ömmande omständigheter. Denna möjlighet torde också begagnas
i de flesta fall, helt enkelt därför att alla folkpensionärer, som ha
tilläggspension, tillhöra gruppen ömmande fall, örn jag får använda det uttrycket,
Men härutinnan förfares ganska olika. En del taxeringsnämnder taga
med beloppen till beskattning, andra inte. Och det kan befaras — jag hoppas
att det inte blir så — att taxeringsnämnderna nu efter tilläggspensionernas
höjning skola bli mindre benägna att medgiva avdrag. Det tycks föreligga
en viss oklarhet beträffande frågan, huruvida folkpensionstilläggen skola
hänföras till skattepliktig intäkt. Vid en undersökning, som verkställdes av
bevillningsutskottet år 1939, framgick det, att vederbörande landskamrerare
i tre län givit taxeringsnämnderna anvisning om att tilläggspensionerna borde
beskattas, medan i övriga län icke lämnats sådana anvisningar. I några fall
hade prövningsnämnderna haft frågan under omprövning, och därvid hade inom
fem län tilläggspension förklarats utgöra skattepliktig inkomst, under det
att i ett län prövningsnämnden kommit till motsatt uppfattning. När praxis
är så skiftande, kunna lätt orättvisor inträffa. Det kan hända, att i ett taxeringsdistrikt
tagas tilläggspensionerna med, medan i ett annat, kanske intillliggande,
förfaringssättet blir det motsatta.

Jag tycker även för min del, att tuveringsarbetet tynges av den nuvarande
ordningen. Gången är ju den, att deklaration först skall avgivas. Örn så inte
sker, har vederbörande taxeringsnämndsordförande att infordra deklaration.
Denna skall sedan granskas av ordföranden, av kronoombudet och av det kommunalvalda
ombudet, för att därefter föredragas inför taxeringsnämnden, eventuellt
efter infordrande av ytterligare uppgifter. Taxeringsnämnden skall så

Onsdagen den 23 februari 1944. Nr 7. 33

Örn skattebefrielse för folkpensionstillägg. (Forts.)
pröva, huruvida extra avdrag skola ske. Om det nu blir så, att avdrag beviljas
— och det torde ske i de flesta fall — har ju allt detta arbete varit till
ingen nytta.

De skattebelopp, som inflyta till det allmänna genom beskattningen av tilläggspensionerna,
torde vara sjmnerligen små. Men de som få betala drabbas
orättvist.

Utskottet framhåller till sist, att det efter den av föregående års riksdag
beslutade omorganisationen av taxeringsväsendet torde kunna förväntas, att
större likformighet skall vinnas vid tillämpningen av avdragsbestämmelserna.
Ja, det är troligt att så blir fallet, och det kan knappast resultera i annat
än att beloppen förklaras icke skattepliktiga. Så är ju som jag sade redan
fallet på många håll i landet, och man kan inte gärna införa en regel att
gälla t. ex. för landsbygden och en att gälla för städerna.

Bevillningsutskottets ställningstagande är måhända förståeligt med hänsyn
till att frågan prövades så sent som år 1939. Men motionärerna hade dock väntat,
att utskottet på grund av de föreliggande omständigheterna skulle tillstyrka
en utredning. Ur allmän synpunkt är det inte någon stor fråga, men
för de fattiga pensionärer, som blott ha sin pension att leva på, är frågan
stor nog. Jag tycker för min del, att redan det förhållandet, att enligt gällande
lag en taxeringsnämnd skall lia möjlighet att påföra skatt för en person,
som blott har folkpensionen såsom inkomstkälla, inte är tillfredsställande.

Herr talman! Med dessa ord ber jag att få yrka bifall till motionen.

Herr Bärg, Johan: Herr talman! Det är otvivelaktigt behagligare och tacksammare
att tala för denna motion än att tala mot den. Jag är inte desto
mindre tvungen att säga några ord med anledning av den ärade motionärens
inlägg.

Viel beskattningen har man ju försökt följa den principen, att man inte skall
taga hänsyn till varifrån vederbörande fått sin inkomst, utan inkomstens storlek,
förmågan att bära skatten eller avsaknaden av denna förmåga, får vara
avgörande. Jag tror, att detta alltjämt är en riktig princip. Genom de indirekta
skatterna har man i vissa fall gjort avsteg från denna princip, men
det är ju en annan sak. Yi veta alla, att folkpensionärerna lia mycket små
inkomster, och vid sidan av dem ha de ofta inte någon privilegierad inkomst.
I den lägsta ortsgruppen enligt den i folkpensionshänseende gällande ortsgrupperingen
Iean en ensamstående pensionär med tilläggspension komma upp
till en årlig pension av 495 kronor. Med privilegierad inkomst kan han i vissa
fall komma upp till 995 kronor. Två makar kunna utan någon som helst Drivilegierad
inkomst komma upp till 990 kronor. I Stockholm, den högsta dyrorten,
kan inkomsten för en ensamstående med tilläggspension gå upp till 765
kronor. Med privilegierad inkomst kan det bli 1 365 kronor. Två makar kunna
i denna ortsgrupp enbart genom folkpensionen komma upp till 1 530 kronor.
Det är säkert oss alla bekant, att det finnes en hel mängd änkor, vilka inte
kommit upp i den ålder, då de äro berättigade till folkpension, men som slita
för sitt bröd genom arbete som skurhjälp o. dyl. och inte komma upp till högre
inkomst än en del folkpensionärer. Det finnes även vissa manliga befattningshavare,
som få ett litet understöd på bortåt 300 kronor, vilket nu emellertid
har ökat något. Många personer av dessa kategorier ha inte högre inkomst
än 500—700 kronor örn året. Det är nog litet underligt, örn den som sliter
för sina fattiga slantar skall betala skatt för ett belopp, som inte folkpensionären
behöver betala för. Jag kan härvidlag inte se någon annan framkomlig
väg än att man får medgiva skattebefrielse för alla som, inte ha högre inkomst
än folkpensionen med tillägg ger. Detta har man emellertid inte vågat sig

Första kammarens protokoll 19Ji4. Nr 7. 3

Nr 7.

Onsdagen den 23 februari 1944.

Om skattebefrielse för folkpensionstillägg. (Forts.)
på. Det skattefria avdraget som man nu laborerar med oell som man på sina
håll tycker är för högt — jag erinrar örn den nyss hållna debatten — utgör
för kommunalskatten i ortsgrupp I 340 kronor, i ortsgrupp II 380 kronor och
i den högsta ortsgruppen, ortsgrupp V, 500 kronor. För statsskatten utgör avdraget
i lägsta ortsgruppen 600 kronor och i högsta ortsgruppen 760 kronor.
Det är ingen som dristat sig till att föreslå, att man skulle höja dessa skattefria
avdrag/ så att de sammanfalla med det högsta belopp, vartill folkpensionerna
utan privilegierad inkomst kunna uppgå.

Under sådana förhållanden kan jag, herr talman, inte se, att det ligger
någon större rättvisa i att befria pensionärerna från skattskyldighet, under
det att man kräver skatt av andra grupper, som leva under lika svåra förhållanden
som dessa. Vad som skulle privilegiera pensionärerna vore åldern. Men
jag är inte säker på att det skulle anses rättvist, att en änka, som sliter för
sitt bröd och tjänar 600—700 kronor örn året upp till 60-årsåldern, skall få
betala skatt, under det att en 67-årig pensionär inte behöver betala.

Det har här påvisats, att dyrtidstilläggen på folkpensionerna inte medför
någon höjning av levnadsstandarden utan blott utgör ett vederlag för den levnadskostnadsfördyring
som ägt rum. Men detta gäller för alla som åtnjuta
dyrtidstillägg. Det är säkert ytterst få som ha sådana dyrtidstillägg, som
svara mot ökningen av levnadskostnaderna. Dyrtidstilläggen bli bara en liten
hjälp mot den standardminskning man fått underkasta sig. Och de äro över
hela linjen beskattningsbara. Åtminstone ur principiell synpunkt skulle det se
konstigt ut, örn man skulle befria en viss grupp från skyldigheten att räkna
med dyrtidstilläggen såsom beskattningsbara.

dag måste tyvärr, herr talman, yrka bifall till utskottets hemställan, och
detta av det skälet, att ett bifall till motionen skulle innebära en orättvisa inte
mot ett fåtal utan mot många, många människor, som leva under besvärligare
förhållanden än folkpensionärerna.

Herr Andersson, Karl: Herr talman! Den enda beskattning, som kan komma
i fråga, när det gäller folkpensioner, är kommunal beskattning. Därvid bör
man emellertid beakta det förhållandet, att ett mycket stort antal av folkpensionärerna
måste uppbära fattigvårdsunderstöd eller kommunalt pensionstillägg
för att överhuvud taget kunna klara sig. Då uppstår det enligt mitt förmenande
ganska underliga förhållandet, att en sådan folkpensionär, som blir beskattad
på grund av sin folkpension, ena gången uppbär och utkvitterar ett fattigvårdsbidrag
eller kommunalt pensionstillägg och vid ett annat tillfälle får av
sina pensionsmedel återbära en del i form av kommunalskatt. Jag tycker, att
det är något hårdraget att på grund av vad man vill kalla principiella regler
och grunder gå tillväga på ett sådant sätt. Den person, som helt och hållet lever
av fattigvårdsunderstöd, blir däremot icke beskattad, även örn hans understöd
kan vara större än den pensionärs, som enligt taxeringsförordningen kan bli
beskattad. Detta är ändå ett principiellt undantag från regeln.

Jag fäster alldeles särskild vikt vid detta, och det är uppenbart, att hade de
skattefria avdragen höjts i samma grad som penningvärdet har sjunkit, d. v. s.
i samma grad som dyrtidstilläggen för folkpensionärerna lia ökat, hade vi inte
kommit dithän, att det numera finns ganska stora möjligheter för att folkpensionärerna
bli beskattade. Man skulle visserligen kunna angripa denna sak
genom att höja de skattefria avdragen, men motionärerna lia inte velat gå på
denna linje, utan trott det vara en lättaTe framkomlig väg att ge pensionärerna
en lindring på föreslaget sätt. Eili höjning av det bevillningsfria avdraget, som
i och för sig kunde vara berättigad med hänsyn till penningvärdets fall, skulle
ju beröra skattebetalare i alla befolkningsgrupper och följaktligen vara ett

Onsdagen den 23 februari 1944.

Nr 7.

Örn skattebefrielse för folkpensionstillägg. (Forts.)
mycket större ingripande i skatteavseende. Jag beklagar nu, att denna motionärernas
avsikt inte har vunnit förståelse, men jag vill ändå förmoda, att framställningen
har gjort den nyttan, att frågan uppmärksammas av skattemyndigheterna
och att den väg, som i alla fall står öppen att genom särskilda avdrag
bereda en lättnad för dessa pensionärer, framdeles måtte kunna beträdas.

Herr Bärg, Johan: Herr talman! Vad som senast anförts har ju understrukits
i utskottets utlåtande, och gång efter annan har utskottet i liknande frågor
gjort uttalanden i den riktningen, att man förväntar, att skattemyndigheterna
begagna sig av möjligheten att göra avdrag för ömmande omständigheter.

Det är väl också att hoppas, att den nya taxeringsorganisationen skall fungera
på ett mera tillfredsställande sätt än den gamla och att detta i sin mån skall
bidra till att taxeringsmyndigheterna komma att begagna den väg, som här
hålles öppen. Den föregående talaren erinrade om att fattigvårdsbidragen äro
skattefria, men icke folkpensionerna. Visserligen är det den skillnaden, att
fattigvårdsbidragen medföra återbetalningsskyldighet, örn sådana omständigheter
skulle inträffa, att det finns någonting att ta, men det kan man inte behöva
fästa sig vid här. Vid tilldelande av fattigvårdsbidrag prövas dock i de individuella
fallen, örn behov föreligger, och precis samma rätt och möjlighet att
pröva finns här. Varför skulle inte då vederbörande myndigheter, lika väl som
de pröva fattigvårdsfallen, kunna pröva, huruvida bestämmelsen örn avdragför
ömmande omständigheter skall kunna tillämpas, så mycket hellre som man
ifrån riksdagens sida gång efter annan har stött på örn denna sak. Nu kan
man säga, att taxeringsnämnderna i bygderna inte göra detta. Jag svarar då:
Välj sådana taxeringsnämnder som följa lag och föreskrifter och begagna sig
av förefintliga möjligheter!

Jag har nödgats påpeka detta, herr talman, därför att jag tycker, att man,
när man gör jämförelser mellan fattigvårdsmyndigheterna och taxeringsmyndigheterna,
bör komma ihåg, att det skulle vara möjligt att inom respektive kommuner
i taxeringsnämnderna få personer, som kunde lia samma sinne för de
verkliga behoven som de ha, som sitta i fattigvårdsnämnderna och tilldela fattigvårdsunderstöd.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjordes i enlighet med
de därunder förekomna yrkandena propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu förevarande betänkandet hemställt samt vidare på bifall till de
i ämnet väckta motionerna; och förklarades den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av första lagutskottets utlåtande nr 4, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående fortsatt giltighet
av lagen den 30 juni 1933 (nr 472) örn förbud mot politiska uniformer, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets utlåtanden:

nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt tillämpning av lagen den 5 mars 1943 (nr 78) örn jämkning av arrendeavtal
i vissa fall, m. m., såvitt den hänvisats till lagutskott; och

nr G, i anledning av Väckta motioner om utredning rörande ersättning till
personer, som på grund av bestämmelser i epidemilagen underkastats inskränkning
i sitt näringsfång.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Nr 7.

Onsdagen den 23 februari 1944.

Orri förlängd
semester för
vissa gruvarbetare.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 7, i anledning av väckta
motioner om förlängd lagstadgad semester för vissa gruvarbetare.

Andra lagutskottet hade till behandling i ett sammanhang förehaft tre inom
riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen i första kammaren
nr 75 av herr Linderot och i andra kammaren nr 77 av herrar Gavelin
och Karlsson i Grängesberg samt nr 120 av herrar Hagberg i Luleå och Senander,
samtliga angående förlängd lagstadgad semester för vissa gruvarbetare.

I motionerna I: 75 och II: 120, vilka voro likalydande, hade hemställts, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om skyndsam utredning
och förslag örn tre veckors semester för samtliga gruvarbetare i »Norr- och
Västerbotten» samt för gruvarbetare under jord i övriga delar av landet,

I motionen II: 77 hade hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla, att 1942 års semesterkommitté måtte givas i uppdrag att verkställa
utredning och framlägga förslag till lagstadgad semester örn minst tre
veckor för samtliga gruvarbetare i »Lappland» samt för gruvarbetare under
jord i övriga delar av landet.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

A. att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att 1942^ års
semesterkommitté måtte givas i uppdrag att verkställa omprövning av frågan
om differentiering av den lagstadgade semesterns längd för olika grupper av
arbetstagare med hänsyn till deras semesterbehov;

B. att förevarande motioner, I: 75, II: 77 och II: 120, måtte anses besvarade
genom vad utskottet under A. hemställt.

Reservation hade avgivits av herrar Wistrand och Mannerskantz samt fröken
Andersson, vilka på anförda skäl hemställt, att riksdagen måtte avslå de i
ärendet väckta motionerna.

Herr Wistrand: Herr talman! 1938 års semesterlag är en skyddslagstiftning.
Den avser att fastställa en minimistandard för semester och laar överlämnat
åt de enskilda parterna, främst de stora parterna på arbetsmarknaden, att ta
de steg, som kunna vara nödvändiga för att i vissa fall fastställa en längre
semester. De sakkunniga, som utarbetat semesterlagen, yttrade bl. a. i detta
avseende: »Om samhället därför lagstiftar angående rätt för arbetstagarna till
semester av viss längd, får denna lagstiftning endast sträcka sig så långt
som det kan sägas vara oundgängligen nödvändigt för att ur sociala synpunkter
bereda löntagarna erforderlig vila.» I övrigt hänvisade de sakkunniga parterna
till att träffa överenskommelser örn den ytterligare semester, som kunde anses
befogad ur olika synpunkter.

Vid lagstiftningens tillkomst betonades alltså av de sakkunniga, att de tolv
dagar som man fastställde som en minimistandard täckte det behov som valett
arbetarskyddsbehov, d. v. s. den princip som låg till grund för lagen. Detta
betonades även av socialstyrelsen och, såvitt jag minns, av statsrådet, ja, praktiskt
taget från alla håll. Vad därutöver kunde vara påkallat var inte en fråga
örn arbetarskydd, utan en fråga om arbetsvillkor, som principiellt borde hänvisas
till de enskilda uppgörelserna. Och det är ju märkligt nog så, att i hela
den motions flod, som vällde upp i samband med semesterlagstiftningens framläggande,
det inte fanns en enda motion, i vilken yrkades, att för någon arbetargrupp
skulle fastställas en längre semester. Den huvudmotionär, på vars yrkande
andra lagutskottet nu har avgivit sitt utlåtande, herr Verner Karlsson
i Grängesberg, framträdde även då med en motion, innefattande en rad yrkan -

Onsdagen den 23 februari 1944.

Nr 7.

Om förlängd semester för vissa gruvarbetare. (Forts.)
den i fråga om semesterlagstiftningen, men på denna punkt innehöll den icke
något yrkande. Det är således ganska klart, att man hittills på alla håll har
ansett det som en självskriven sak, att arbetarskyddssynpunkterna täcktes av
minimisemestern.

Och att man gjorde detta, är kanske inte så märkvärdigt. Den semesterlagstiftning,
som då kom till i landet, var i själva verket mycket vittgående. Den
fixerade semestern i en omfattning som efter vad jag tror funnits bara i de
skandinaviska länderna och Frankrike. Kort förut, två år innan vår semesterlagstiftning
framlades, hade semesterfrågan varit uppe i Généve, varvid det
endast med yttersta möda befanns möjligt att överhuvud maka ihop en konvention.
Denna gav endast sex dagars semester. När därför, som vi skola minnas,
under anslutning från alla politiska partier hos oss, fastställdes en minimisemester
av tolv dagar, hade man räknat med att det icke skulle behöva stå
alltför mycket strid örn semestern i fortsättningen.

Nu har kravet på längre semester åt vissa arbetargrupper — det har närmast
talats örn gruvarbetare under jord och samtliga gruvarbetare i Norrbotten —
kommit upp mycket hastigt, och frågans upptagande har givit utskottet anledning
hemställa örn skrivelse till Kungl. Maj :t med begäran örn omprövning av
frågan örn differentiering av den lagstadgade semesterns längd. Detta innebär
helt enkelt ett brott mot de hittillsvarande grundvalarna för semesterlagstiftningen.
Och det är ganska märkvärdigt, att denna sak kommer upp så hastigt
i år. Det är möjligt, att jag tar fel, men jag kan inte erinra mig, att vi förrän
i år sett några motioner med yrkande om ändringar i semesterlagen i fråga
om semestertidens längd. Och vad som också är ganska märkvärdigt är, att
efter de upplysningar, som jag har inhämtat, inte heller på kollektivavtalens
område under lång tid krav framställts på denna punkt. Först vid förra höstens
förhandlingar ha yrkanden framställts från arbetarsidan på''det område det här
närmast gäller, nämligen från gruvarbetarna örn en längre semester för arbetarna
under jord. Denna sak är så litet behandlad av parterna på arbetsmarknaden,
att några bärande skäl icke kunna förebringas, varför den icke skulle få prövas
inför det forum, varunder den hör.

När andra lagutskottet säger: »Då de förväntningar som vid lagens tillkomst
hystes beträffande möjligheten för arbetargrupper med pressande arbete att
avtalsvägen uppnå förbättring av semestervillkoren icke torde ha uppfyllts i
någon större utsträckning, anser utskottet det angeläget, att en omprövningkommer
till stånd beträffande möjligheten och lämpligheten av en differentiering
av den lagstadgade semesterns längd med hänsyn till behovet därav»,
så ter sig detta uttalande egendomligt med tanke på den avgjorda, passivitet,
som man från arbetarsidan visat just i fråga örn möjligheten att på kollektivavtalsvägen
få frågan löst. Det har — tvärt emot vad utskottet velat göra gällande
— ingenting inträffat, som nödvändiggör att denna fråga bör göras till
föremål för lagstiftning, och allra minst finns det anledning att ändra en
knäsatt viktig princip, så fort spridda motioner av enskilda riksdagsmän
uppenbara sig.

Dessutom tillkommer, såsom mina medreservanter och jag lia framhållit i
reservationen, en annan praktisk sak. Hur skall det överhuvud taget vara tänkbart
att genomföra en slutgiltig och bestående differentiering mellan olika
arbetargrupper, så att det rättvist och ovedersägligt fastslås, att den gruppen
bör ha en längre semester och den gruppen en kortare semester? Att genomföra
den saken kommer att bli ett ytterligt svårt arbete för Kungl. Maj:t och
för riksdagen. Det kommer att bli ett arbete, som de inte komma att gå i land
med, ty är det någon reglering, som kräver smidighet och hänsynstagande till
alla omständigheter, så är det väl fastställandet av örn ett arbete fordrar en

Nr 7.

Onsdagen den 23 februari 1944.

Om förlängd semester för vissa gruvarbetare. (Forts.)
längre eller kortare semester. Det finns en oändlig massa gränsfall, som inte
kunna klaras annat än i den kollektiva eller individuella uppgörelsens former.
Att lagstifta härom är att införa ett alldeles för klumpigt instrument på arbetsmarknaden.

Med hänsyn härtill, herr talman, ber jag att få yrka bifall till den reservation,
som har avgivits av två andra ledamöter i utskottet jämte mig.

Herr Hage: Herr talman! Då jag representerar en bygd, för vars arbetare
denna fråga är av en viss betydelse, ber jag att få säga några ord, i synnerhet
som jag suttit med vid frågans behandling i andra lagutskottet.

Jag vill då först vända mig mot herr Wistrand. Han säde någonting örn att
de sakkunniga och Kungl. Majit ansågo, att man genom minimibestämmelsen
örn tolv dagars semester hade tillgodosett de sociala synpunkterna i denna fråga.
Sedan kunde man överlämna åt fackföreningsuppgörelsen att avväga, örn man
därutöver skulle kunna komma överens örn någon längre semester.

Om man nu tittar på andra lagutskottets utlåtande, finner man emellertid,
att på sid. 2 anförts vissa saker, som åtminstone i någon mån motsäga vad
herr Wistrand framfört. Där står: »De sakkunniga framhöllo emellertid, att
behovet av semester otvivelaktigt vore växlande, beroende på det slags arbete
vederbörande hade. Vissa arbetsuppgifter vore mera pressande, och det måste
därför i och för sig anses mera behövligt för dessa arbetstagare än för andra
med en längre tids avkoppling under varje år. Ur sådana synpunkter skulle
det vara val förenligt med en skyddslagstiftnings karaktär att införa en gradering
av semesterns längd för olika grupper av arbetstagare. Som exempel
å arbetstagare, vilka skulle vara i behov av en längre årlig semester än övriga
arbetstagare, kunde nämnas gruvarbetare, vissa grupper av järnbruksarbetare,
sjuksköterskor samt i allmänhet arbetstagare med nattjänstgöring.» Slutligen
säger man något örn att det skulle vara önskligt, att det utfördes en vetenskapligt
lagd undersökning om vilka som borde ifrågakomma till längre semester.

Man måste säga, att detta väl ändå är själva utgångspunkten för utskottets
ståndpunktstagande i denna fråga. Det är klarlagt, att det finns skäl för att
vissa slag av arbetare få en längre semester. Sedan är det ju givet, att man
mycket väl kan ordna det också på det sättet, att frågan örn hur lång semestern
skall vara kan överlämnas åt en uppgörelse mellan arbetsgivar- och arbetstagarparterna,
och det kommer väl antagligen att ske någon gång då och då. Men
man måste ju här beakta det förhållandet, att frågan örn förlängd lagstadgad
semester är en arbetarskyddslagstiftningsfråga i vidsträckt bemärkelse och att
vi, när det gäller arbetarskydd och överhuvud taget det sociala skyddet för
arbetarklassen, i allmänhet ha gått fram på lagstiftningens väg och inte överlämnat
avgörandet åt fackföreningarna. Det senare kan ske i vissa fall, som jag
redan har nämnt, men att i större utsträckning överlämna överenskommelserna
i fråga örn denna sak åt de fackliga parterna medför, såvitt jag förstår, en
ganska irrationell lösning av frågan.

Ty örn det nu verkligen är på det sättet — vilket ju också har erkänts här
förut — att vissa slag av arbetare behöva längre semester, då bör den frågan
avgöras på sakliga skäl och inte på grundval därav, att det eller det facket har
en starkare organisation än andra, ty då blir bedömandet av hela frågan
ganska irrationellt. När det gäller arbetarskyddslagstiftning, ha vi därför överhuvud
taget gått in för, att sådana här ting måste göras upp på lagstiftningsvägen,
och det är också den linje, som utskottet nu går på. Det tycker jag är
en rimlig och riktig linje, och den överensstämmer som sagt med de principer,
efter vilka vi tidigare lagstiftat, när det gällt frågor av detta slag.

Därutöver vill jag passa på att påpeka, att utskottet här har sagt, att gruv -

Onsdagen den 23 februari 1944.

Nr 7.

Örn förlängd semester för vissa gruvarbetare. (Forts.)
arbetarna under jord främst skola komma i fråga, när det eventuellt skall
gälla att lagstifta örn en längre semestertid för vissa arbetare. Det är inte
mycket att säga örn detta. Men som bekant gingo motionerna ut på, att även
andra gruvarbetare, speciellt gruvarbetare i Lappland, skulle komma i åtnjutande
av denna längre semester, och jag Ilar fattat utskottets förslag på
det sättet, att den utredning, som det nu är fråga örn att åstadkomma, skall i
främsta rummet gälla semesterförhållandena för gruvarbetare under jord men
även gruvarbetare ovan jord, när skäl till förlängd semester finnes. Yad särskilt
Norrbotten och överhuvud taget övre Norrland beträffar, kail det förtjäna
påpekas, att där rådande klimatologiska och andra förhållanden säkerligen utgöra
ett starkt skäl för, att de inom dessa områden sysselsatta gruvarbetarna
skola erhålla längre semester. En stor del av dessa arbetare ha kommit söderifrån
och lia fortfarande sina rötter litet längre söderut i landet. Det tar därför
längre tid för dem att — örn de under semester vilja besöka sin gamla hemtrakt
— resa fram och tillbaka där emellan. Örn de skola ha lika lång semester
som andra, blir i verkligheten semestertiden för dem låt oss säga tre dygn
kortare än för sådana arbetare, som för att komma till sin hemtrakt under
semestern inte behöva göra någon långresa.

Vad särskilt gruvarbetarna i övre Norrland och Lappland beträffar, är det
att märka, att de vid det hårda arbetet särskilt uppe på bergsryggarna i Kiirunavaara
och Luossavaara i mycket hög grad ådra sig reumatiska åkommor.
För en tid sedan behandlades vid ett sammanträde i medicinalstyrelsen, där
jag var närvarande, frågan örn att åstadkomma en ny sjukstuga i Kiruna. Det
påpekades också från alla håll — och det bestreds inte på något sätt —- att
antalet personer där uppe, som tidigt blevo invalider på grund av reumatiska
åkommor, var förhållandevis mycket stort och att detta hade särskilt observerats
beträffande gruvarbetarna.

Jag uttalar alltså den förhoppningen, att den föreslagna utredningen skall
komma att leda till att icke blott gruvarbetarna under jord komma i fråga för
denna längre semester utan även gruvarbetarna ovan jord, d. v. s. gruvarbetarna
i Lappland, såsom framhållits i motionerna, och jag ber att med åberopande
av det sagda få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Norman: Flen- talman! Utskottet syftar inte med sin framställning till
att komma fram till några nya grundvalar för semesterlagstiftningen.

Den ärade reservanten, herr Wistrand, framhöll visserligen, att den tanke,
som utskottet här har utvecklat, strider emot de grundvalar, som hade varit
bestämmande för semesterlagstiftningen. Han konstaterade, att det här var
fråga örn en utpräglad skyddslagstiftning, och från den synpunkten avvisade
han tanken på en differentiering.

Herr Hage har redan påpekat, att denna tanke i hela dess vidd varit under
övervägande hos de semestersakkunniga, vilka, som herr Hage sade, också då
konstaterat, att en sådan differentiering mycket väl skulle överensstämma med
lagens karaktär av skyddslagstiftning. Nu menade reservanten, att knappast
någon anledning föreligger till att denna fråga ånyo aktualiseras. Enligt utskottets
mening föreligger det bestämda anledningar.

Först och främst är det otvivelaktigt så, att det finns vissa arbetargrupper,
som ha en så pressande sysselsättning, att det. ur skyddssynpunkt är mycket
naturligt att de tillmätas en längre semestertid än andra arbetstagare. Man
kan naturligtvis inte göra en differentiering över hela linjen. Det är nog tydligt
och klart att den motivering mot en sådan anordning, som de semestersakkunniga
anfört, är gällande ännu i dag, men att det ur ren skyddssynpunkt

Nr 7.

Onsdagen den 23 februari 1944.

Örn förlängd semester för vissa gruvarbetare. (Forts.)
hos vissa arbetargrupper säkerligen kan föreligga och föreligger ett behov av
en längre semestertid, tror jag är odiskutabelt. Det förutsågo ju också de semestersakkunniga,
fastän de hänvisade till en lösning av detta spörsmål genom
fria överenskommelser mellan parterna.

.Om vi således kunna vara överens örn att behov här kan föreligga, råda dock
olika meningar om huruvida det är lämpligt att söka tillgodose behovet på
lagstiftningens väg eller icke. Att det nu kan vara aktuellt att detta spörsmål
tas under övervägande från dessa utgångspunkter sammanhänger med att
en kommitté med ganska vidsträckta direktiv nu arbetar med en revision
av semesterlagen, och att det nog är alldeles säkert att problemet om differentiering
då kommer under övervägande.

Utskottet har sett saken så: kommer denna fråga upp, utan att särskilda
anvisningar givas om hur den skall tagas upp, torde den komma att ligga i
precis samma läge som den gjorde, när semesterlagen genomfördes. Man blir
således då stående inför problemet om en differentiering över hela linjen allt
efter rekreationsbehovet och de skyddssynpunkter, som kunna anläggas. Utskottet
har velat begränsa problemet till det delområde, som utskottet bär har
anvisat, och det har ansett det vara lämpligt, att riksdagen härvidlag tar ett
initiativ, så att de sakkunniga, som nu arbeta med spörsmålet, få sig detta
problem förelagt i den av utskottet förordade begränsade omfattningen; således
inte en undersökning med tanke på denna allmänna differentiering allt
efter behov utan en undersökning, huruvida man inte skulle kunna välja ut
vissa arbetargrupper, vilka på grund av arbetsförhållanden alldeles påtagligt
äro mer pressade än det stora flertalet andra arbetargrupper.

Herr Wistrand bär påpekat, att frågan inte har varit särskilt aktuell hos
parterna på arbetsmarknaden; kollektivavtalsförhållandena hade visat detta.
Jag tror att den blir aktuell under alla förhållanden, och skulle man kunna
undvika de kanske svårartade motsättningar mellan parterna, som man kan
misstänka komma att göra sig gällande, genom; att på lagstiftningens väg
reglera dessa förhållanden, tror jag det är ett samhällsintresse att så sker.

Från dessa utgångspunkter bär utskottet ansett det lämpligt, när nu frågan
örn semesterlagstiftningen är föremål för en revision, att detta spörsmål
överväges beträffande det begränsade område, som utskottet här har pekat
på, och på grund härav anser jag det särdeles lämpligt, att riksdagen nu
gör en hemställan till Kungl. Majit, att frågan måtte komma under övervägande
från dessa utgångspunkter sedd.

Jag hemställer om bifall till utskottets förslag.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Det har sagts här såväl av utskottets
ärade ordförande som av herr Hage, att det otvivelaktigt föreligger behov av
längre semester för en del arbetstagare. J.a, visst gör det det. Och det finns
även otaliga grupper av arbetstagare, som ha längre semester än tolv dagar
och som ha fått denna förläng-da semester utan lagstiftningens hjälp — det
förekommer inom tryckerifacket och för en mängd andra arbetstagare — och
jag skulle tro, att det nog finns många tiotusental sådana, som lia längre
semester än semesterlagen föreskriver.

. Finns det då någon anledning att frukta, att icke en sådan längre semestertid
skall kunna ordnas för alla arbetare, som lia verkliga skäl därför, även
utan lagstiftningens hjälp, när man hittills kunnat ordna det så på en hel del
områden?

När semesterlagstiftningen kom till, var väl dess grundläggande princip,
att alla, som inte genom kollektivavtal eller på annat sätt hade någon som
helst semesterledighet ordnad, skulle få en linje i semesterfrågan, som de kun -

Onsdagen den 23 februari 1944.

Nr 7.

-il

Om förlängd semester för vissa gruvarbetare. (Forts.)
de hålla sig till. Och när denna semesterlag antogs av kammaren, pågick debatten
därom ganska långt in på natten. Jag talade då helt privat med åtskilliga
av kammarens ledamöter, tillhörande fackföreningsvärlden. Det framgick
därvid, att dessa ansågo det vara nära nog en olycka, att lagförslaget
hade kommit fram, och i varje fall menade de, att semesterfrågan för arbetstagare,
tillhörande fackföreningar nied kollektivavtal, egentligen sköttes Hacket
bättre inom avtalsrörelsen än örn Kungl. Maj :t och kronan skulle lägga sig
i den. Och en av dessa riksdagsmän — hail tillhör inte längre kammaren —
var nästan förargad däröver och ansåg, att det blir mer och mer obehövligt
med fackföreningarna, vilka till slut bara bli en organisation på papperet, som
inte har någon betydelse, och att slutligen också lönesättningen kan komma att
göras på lagvägen. Ty det är att märha, att semester bara är en annan form
för avlöning och att gränserna däremellan mången gång bli ganska svåra att
skönja. Jag skulle tro att alla äro eniga örn att det vore olyckligt, örn staten
skulle lägga sig alltför mycket i avlöningsväsendet på arbetsmarknaden, när
det inte rör statens egna anställda.

Eftersom det föreligger ett behov för mången att få längre semester än
den lagstadgade, bör man, sade utskottets ordförande, väcka den nu sittande
kommitténs uppmärksamhet på denna sak. Jag skulle i stället vilja säga, att
det väl inte kan vara av en slump, som statsrådet och chefen för socialdepartementet
i sina direktiv till denna kommitté har underlåtit att ta med även detta
område angående differentiering av semesterns längd, utan det är väl därför
att harn inte anser det vara lämpligt att den saken dryftas, som han underlåtit
detta. Han har tillkännagivit sin inställning till saken i den proposition, som
låg till grund för den nuvarande lagstiftningen. Däri säger statsrådet Möller
följande: »Men även bortsett från svårigheten alt kunna ena de skiljaktiga
meningarna i fråga om det verkliga behovet av semester för olika huvudgrupper
av arbetstagare, måste det rent praktiskt vara omöjligt att på ett rättvist
sätt differentiera semestern för de mångtaliga befattningar, som förekomma i
verkligheten. Av dessa skäl kan jag för min del icke biträda det i vissa yttranden
framställda yrkandet örn verkställandet av en undersökning rörande behovet
av semester för skilda yrkesgrupper.» Han har alldeles rätt i vad han
här säger, och han har så pass rätt, att jag tror att det inte ens är möjligt att.
som utskottet föreslår, ta ut vissa huvudgrupper; det är ett subjektivt betraktande.
detta att de, som tillhöra en viss huvudgrupp, som vill ha längre semester,
själva anse det vara nödvändigt att denna huvudgrupp får längre semester,
under det att andra arbetare, som icke tillhöra denna grupp, kanske
tycka att det är viktigare att deras egen grupp får längre semester.

Jag undrar örn andra lagutskottets majoritet har riktigt tänkt sig in i vad
detta kommer att medföra i form av framtida arbete för just samma utskott.
Ty örn man nu slopar den princip, som man hittills följt i fråga örn semesterlagen,
och börjar med differentiering på detta område, så är jag säker på att
det kommer att bli ett av de tacksammaste områden, som kan uppletas, för att
väcka nya förslag för ständigt nya grupper. Vi lia ju redan konstaterat, hurusom
gruvarbetarna ovan jord genom motionerna konkurrera med gruvarbetarna
under jord. som utskottet nämner. Det vore ingen konst alt hålla på bär
rätt länge med att räkna upp andra yrkesgrupper av arbetare, om vilka nian
med fullt fog kan påstå, att de lia, ett i varje fall hälsovådligare. mången
gång farligare och till och med i allmänhet mera pressande arbete än gruvarbetarna.
Vi ha på andra lagutskottets bord för närvarande under behandling
ett lagförslag angående försäkring mot vissa yrkessjukdomar. Av detta
förslag framgår att det finns flera tiotal av ämnen, som förorsaka yrkessjukdomar.
Alla dc arbetare, som i sitt arbete komma i beröring med sådana ämnen

Nr 7.

Onsdagen den 23 februari 1944.

Örn förlängd semester för vissa gruvarbetare. (Forts.)
som denna föreslagna särskilda lag behandlar, kunna i de flesta fall sägas
lia ett farligare arbete och ett arbete, som ur hälsosynpunkt och kanske även
ur andra synpunkter motiverar längre semester för dem t. o. m. mer än för
gruvarbetarna. Och skall man på detta sätt ta ut olika huvudgrupper av yrken,
får man snart en mycket stor del av arbetslivet med i dessa huvudgrupper.
Det är möjligt att utskottets majoritet anser, att det inte gör så mycket
att utskottet får en permanent droppande arbetsbörda åtminstone för varje år,
som slutar på en jämn siffra, men jag tycker att det är onödigt att röra upp
sådana saker och skapa så lättfunna tillfällen för att komma med nya uppslag.
Någon rörelsefrihet bör det väl finnas på avtalsområdet. Där verkliga motiv
för en förlängd semester finnas och där en näring kan bära de därmed förenade
kostnaderna, kommer det också att lyckas för vederbörande parter att göra upp
om längre semester, såsom redan har skett på många områden.

Att, som utskottet här har gjort, begränsa direktiven genom att säga att
man bara skall ta med några av de arbetsområden, där behovet av förlängd
semester är mest uppenbart, tror jag inte hjälper. Det är enligt min mening
endast en s. k. from önskan. Skulle utredningen utmynna i att vissa grupper
skulle anses vara sådana, för vilka detta behov är uppenbart, är gärdet helt
och hållet upprivet, och denna fromma önskan kommer då inte att ha något
värde alls; det kommer inte att hjälpa att utskottet vid liknande ärendens
behandling i framtiden kan hänvisa till vad utskottet en gång sagt, då det
uttalat sig i de rätt vaga ordalag, som utskottet här har valt.

Då jag anser att arbetslivet i stort sett bör få sköta sig fritt med sina
avtalsuppgörelser, när vi nu ha en bottenlag, som bereder en minimisemester
åt alla arbetstagare, och med hänsyn till de praktiska svårigheterna att överhuvud
taget ta ställning till de olika krav på semesterns längd, som komma
att resas, är jag alldeles övertygad om att det vore lyckligast, att riksdagen
icke ginge från sin en gång intagna principiella ståndpunkt i denna fråga.
Motionärernas yrkande har enligt min mening kommit fram alltför lättvindigt
och lösligt, och jag misstänker att många av de motioner i denna fråga, som
under vissa år komma att väckas, därest utskottets förevarande hemställan nu
bifalles, komma att bli på samma lösliga sätt godtagna.

Herr Hage: Den föregående ärade talaren har ytterligare understrukit de
synpunkter, som herr Wistrand framförde, nämligen att man kan göra upp
dessa frågor avtalsvägen, och den siste talaren sade till och med, att när det
finns ekonomiska förutsättningar och i övrigt skäl för en längre semester,
bifallas sådana krav från arbetsgivarsidan vid avtalsuppgörelserna. Det var
åtminstone den ungefärliga tankegången, även örn inte de ordalagen användes.
Nu föreligga beträffande gruvarbetarna efter mitt sätt att se både de
ekonomiska möjligheterna och i övrigt skäl för en längre semester. Men hur
har det gått, när man har försökt gå den väg, som de båda talarna rekommenderat?
För att få svar på den frågan ber jag att få hänvisa till motionen
nr 77 i andra kammaren. Den har väckts av två representanter — herrar Gavelin
och Karlsson i Grängesberg — som äro specialister på denna fackföreningssak,
och de förklara följande: »Utan att lyckas har arbetarparten i avtalsrörelser
efter det semesterlagen tillkommit framfört krav örn tre veckors
semesterledighet för samtliga gruvarbetare i Norrbotten.» Det är på grundval
av den upplysningen, som utskottet har sagt: »Då de förväntningar som
vid lagens tillkomst hystes beträffande möjligheten för arbetargrupper med
pressande arbete att avtalsvägen uppnå förbättring av semestervillkoren icke
torde ha uppfyllts i någon större utsträckning, anser utskottet det angeläget»
etc. Den erfarenhet, som vi hitills ha på dessa områden, har alltså givit vid

Onsdagen den 23 februari 1944.

Nr 7.

Om förlängd semester för vissa gufarbetare. (Forts.)
handen, att avtalsvägen i detta fall är ganska svårframkomlig. Jag skulle
tro, att det är särskilt dessa skäl som gjort att samtliga representanter i utskottet
utom liögerrepresentanterna ha velat vara nied örn en utredning, och
för min del är jag alldeles övertygad örn att därest denna framställning avslås
— vilket jag inte hoppas — kommer man på arbetsgivarsidan att anföra
just detta argument vid eventuella förhandlingar. Man kommer att säga, att
nu har riksdagen ännu en gång tagit ståndpunkt till denna sak och gått på
nejlinjen, och varför skola då arbetsgivarna gå med längre än riksdagen velat
vara med om?

Jag skall inskränka mig till detta. Skälen för denna utredning äro så stora,
att jag icke har någon anledning att tveka, när det gäller att rösta i denna
sak.

Herr Norman: Herr talman! Herr Mannerskantz synes nästan vara övertygad
örn att detta problem icke går att lösa så sorni utskottet bär ansett att det
bör övervägas. Jag tycker att herr Mannerskantz och hans medreservanter
från den utgångspunkten gärna skulle se att denna fråga, innan semesterpropositionen
framlämnas, komme under debatt på ett helt annat sätt än med
anledning av en motion, väckt i anslutning till en sådan proposition, sålunda
att vederbörande sakkunniga finge gnugga problemet ordentligt och komma
fram till ett negativt resultat, vilket herr Mannerskantz tydligen tror är oundvikligt.
Det skulle ju ge herr Mannerskantz en mycket starkare ställning, när
detta problem, som han fruktar att det skall göra, i framtiden ideligen dyker
upp i andra lagutskottet.

Herr Mannerskantz refererade här ett samtal, som han under diskussionen
i kammaren örn semesterlagen hade haft med någon fackföreningsmän. Jag
bär inte alls någon anledning att betvivla, att yttrandet fallit så som det här
nu har refererats, men om nu så är fallet, tror jag vi i dag kunna konstatera,
att det var ett lyckligt beslut, som då fattades. Det är väl i allmänhet så beträffande
sådana här sociala skyddsåtgärder, att en stark organisation klarar
sig av egen kraft, men lagstiftningen kommer till och hjälper till att lyfta!
upp de svagare grupperna till samma nivå som den starkare gruppen av egen
kraft har lyckats tillkämpa sig. Detta är förmånligt och värdefullt för denna
svagare grupp, och jag tror det är särskilt förmånligt ur objektiv samhällssynpunkt.
Om vi inte hade fått semesterlagen, då den blev genomförd, så hade
vi troligen fått en hel del tråkiga erfarenheter av starka motsättningar melian
parterna på arbetsmarknaden, som vi nu sluppit undan.

Herr Wistrand: Herr talman! Herr Norman gjorde i överensstämmelse med
utskottets tankegång gällande, att man skulle kunna fixera denna utsträckning
av semestertiden till några få grupper. Herr Mannerskantz bär redan
berört vad det vill säga, och jag skulle vilja stryka under, att naturligtvis
den ena gruppen efter den andra kommer att göra sina krav gällande. Inte
komma gränsfallen att i fortsättningen nöja sig med att stå utanför! Det
kommer naturligtvis att bli precis som här i dag. Det kommer alltid att finnas
folkrepresentanter, vilka liksom herr Hage göra gällande att i varje fall
arbetarna i hans valkrets skola ha rätt till längre semester. När lagstiftningen
givit sig in på något, som den icke kan behärska, ger man dem fältet fritt.

Men det finns också en annan synpunkt. Tror herr Norman, att örn man
börjar med att låta lagstiftningen differentiera semestern, det blir några möjligheter
till uppgörelse örn längre semester på arbetsmarknaden? Nej, det
tror jag man kan vara alldeles säker på att det inte blir. Då komma sådana
krav att kallsinnigt avvisas. Det kommer att sägas, att nu har lagstiftning -

44 Nr 7. Onsdagen den 23 februari 1944.

Om förlängd semester för vissa gruvarbetare. (Forts.)
en tagit liand om saken, och då vill man inte vara med örn några eftergifter.
Och man har så mycket större anledning till att intaga en sådan ståndpunkt
som man kan vara säker på att om man då gjort ett medgivande, som kanske
mera på prov, så kommer det att inflyta i lagstiftningen med motivering att
det har varit godkänt av parterna. Man kommer att genom ett bifall till utskottets
förslag försvåra en smidig övergång till en längre semester i de fall
då det kan behövas.

Jag vill också påpeka en annan sak, som inte så mycket berörts i detta
sammanhang men som är en av fördelarna med att frågan behandlas på arbetsmarknaden
och icke genom lagstiftning. Det är att man då på ett helt
annat och lättare sätt följer de ekonomiska förutsättningarna än örn man går
lagstiftningsvägen. Jag tror att den svenska arbetsmarknaden kan sägas vara
ganska föredömlig och stå som ett exempel för andra länder i sin förmåga att
utan statsmakternas ingripande lösa även ganska intrikata frågor. Varför
skall man då behöva förtvivla örn att den skall kunna göra det i detta fall?

Herr Hage citerade det uttalande från en motion i andra kammaren, att
man har misslyckats på arbetsmarknaden med att lösa dessa frågor. Tydligen
har herr flage inte tillräckligt uppmärksamt hört på mitt första anförande.
Bakgrunden till detta uttalande var uteslutande den omständigheten
att man i höstas, sedan semesterlagen varit i kraft i endast sex år, gjorde
en framställning örn längre semester, tinder nuvarande förhållanden, då det
råder lönestopp och man ålagts undvika alla produktionsfördyrande åtgärder,
kunde den naturligtvis icke tillgodoses. Detta är allt som hänt i denna sak,
och det utgör sannerligen inte något bevis för att inte parterna skulle kunna
lösa frågor av denna art.

Herr Norman: Herr talman! Som svar på herr Wistrands direkta fråga ber
jag att få säga, att jag Ilar ingen bestämd tro om möjligheten att åstadkomma
ett resultat i detta avseende. Jag har inte heller någon bestämd tro örn hur
konsekvenserna i tillämpningen sedan skola visa sig, men jag har ett bestämt
önskemål, att detta problem objektivt prövas i samband med den nu pågående
utredningen.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen jämlikt de
yrkanden, som därunder framkommit, gjorde propositioner, först på bifall till
vad utskottet i det under behandling varande utlåtandet hemställt samt vidare
på bifall till den vid utlåtandet avgivna reservationen; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Mannerskantz begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den. som bifaller vad andra lagutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 7,
röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;

Nej;

Vinner Nej, bifalles den vid utlåtandet avgivna reservationen.

Onsdagen den 23 februari 1944.

Nr 7.

Vid förnyad föredragning av andra lagutskottets utlåtande nr 8, i anledning
av väckt motion om vissa ändringar i lagen örn semester, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av jordbruksutskottets utlåtande nr 3, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående fortsatt
tillämpning av lagen den 5 mars 1943 (nr 78) om jämkning av arrendeavtal
i vissa fall, m. m., såvitt angår anslagsanvisning, bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande nr 4, i anledning av väckt Om ett
motion örn åtgärder för ett bokföringsmässigt klarläggande av jordbrukets lokjorings »

„ i TYbOSSigt IClQ-T 1

OllisamllGt lil. lil. läggande av

I en inom första kammaren väckt, till jordbruksutskottet hänvisad motion,
nr 11, av herr Andersson, Verner, och herr Persson, hade hemställts, att riks- c

dagen måtte besluta att hos Kungl. Majit hemställa örn utredning av frågan
örn åtgärder för ett bokföringsmässigt klarläggande av jordbrukets lönsamhet
samt örn framläggande för riksdagen av det förslag, som av utredningen
kunde betingas.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionen 1:11 icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr Andersson, Verner: Herr talman! Jordbruksutskottet har icke velat
tillstyrka bifall till den föreliggande motionen, som ju närmast tar sikte på
att få representativt klarlagt jordbrukets ekonomiska problem och jordbruksprodukternas
framställningskostnad. Jag måste säga, att jag tycker det är
underligt, att jordbruksutskottet har visat så ringa intresse för denna fråga,
så mycket mer som ju jordbruksutskottet år efter år har att syssla med de
säkerligen icke så lätta uppgifterna att avväga det statliga jordbruksstödet
och jordbruksprodukternas prissättning och att därvid så långt som möjligt
skipa rättvisa mellan de stridiga intressen, mellan producenter och konsumenter,
som här alltid göra sig gällande. Det finns så långt jag kunnat finna icke
några representativa uppgifter på vad produktionskostnaderna äro för t. ex.
mjölk eller spannmål vid jordbruk av olika storleksordningar och växlande
produktionsbetingelser. Borde inte dylika kalkyler, grundande sig på ett tillförlitligt
bokföringsmaterial, vara av oskattbart värde vid avgörandet av dessa
frågor? Jag tror även, och det vill jag understryka, att det skulle vara nyttigt,
att man finge klarlagt någon gång, hur många arbetstimmar det kräves för
att producera t. ex. 100 liter mjölk eller 100 kilo spannmål eller sockerbetor
och hur många timmars övertidsarbete och eventuellt söndagsarbete som kan
förekomma i denna produktion. Jag tror detta rent av skulle främja förståelsen
mellan konsumenter och producenter.

Nu hänvisar utskottet till lantbruksstyrelsens jordbruksekonomiska undersökningar,
men dessa begränsa sig till att undersöka jordbrukets generella lönsamhet,
dess räntabilitet o. s. v. Man går inte in på frågan örn kostnaden förde
olika produkterna, vilket ju är motionens huvudsyfte.

För att resultatet av en produktionskalkyl skall bli så noggrant som möjligt
är det naturligtvis nödvändigt, att källmaterialet är så tillförlitligt som det
kan åstadkommas. Detta källmaterial måste insamlas och kontrolleras hos de
olika företagarna, i detta fall ute i gårdarna. Här .skulle de i motionen föreslagna
bokföringsassistenterna få en viktig uppgift att fylla. För jordbrukarna

Nr 7.

Onsdagen den 23 februari 1944.

Om ett kole förin f/smas.si. g t: klarläggande av jordbrukets lönsamhet rn. m.

(Forts.)

själva finns det ju inte utsikter eller någon möjlighet att kunna ägna så mycket
tid som det måste krävas för en så detaljerad och omfattande bokföring som
det här är fråga om. Här hjälpa därför inga statsbidrag till bokföring vid
det mindre jordbruket eller några bokföringskurser per korrespondens, som
utskottet rekommenderar. Här erfordras sakkunnig hjälp och biträde för att
dessa uppgifter skola kunna genomföras.

Jag ber även att få understryka, att denna fråga borde ha ett betydande
allmänt intresse med tanke på att jordbruket under dessa senaste årtionden i
så hög graci har blivit en statsreglerad näring. Det måste vara av värde för
både konsumenter och producenter att få klarlagt dessa frågor. Med tanke på
efterkrigstidens problem, då det väl är att antaga, att motsättningarna mellan
konsumenter och producenter komma att skärpas, skulle jag tro att det vore
värdefullt lia ett material och en produktionsundersökning av det slag som här
vore möjligt åstadkomma.

Herr talman! Jag anser att de i motionen framförda synpunkterna och uppslagen
skulle vara värda en närmare undersökning, och jag tillåter mig därför
att yrka bifall till motionen.

Herr Andersson, Alfred: Herr talman! Den föregående ärade talaren uttryckte
till att börja med sin förvåning över det ringa intresse, som utskottet
har visat denna motion. Jag kan emellertid försäkra den ärade talaren, att det
var ingalunda något ringa intresse i utskottets andra avdelning. Tvärtom
ägnade vi denna fråga en mycket lång tid, och det kom ganska klart till synes,
att avdelningen hade stora sympatier för de tankegångar som kommit fram i
denna motion. För egen del har jag det också.

Men frågan är inte så enkel som motionärerna här tyckas tro. Örn det skulle
bli någon mening i det resultat, som man här avser att vinna genom försöksringar
med ambulerande assistenter, skulle undersökningen naturligtvis omfatta
hela vårt land och alla jordbrukare. Motionärerna ha ju i sin motion begärt
att få ett klart besked om jordbrukets lönsamhet, men jag misstänker
för min del, att om det skulle bli sådana här försöksringar, så skulle inga
andra än de som ha det allra sämst ställt gå in i dessa ringar och få sina brukningsdelars
inkomster och utgifter belysta. De som ha större och bäriga jordbruk
skulle av helt naturliga skäl inte gå med. De vilja inte gärna att andra
skola snoka i deras bokföring och undersöka hur det är ställt med deras jordbruk.
Det är en av de synpunkter, som gjorde sig gällande på avdelningen.

En annan svårighet var, att det skulle krävas en förfärlig stab av assistenter,
som här skulle stå jordbruket till tjänst. Varifrån skulle man taga dem i detta
tidsläge? Vem som helst kan ju inte sköta detta; det måste vara sakkunnigt
folk på detta område. Det måste vara folk med litet skolning och erfarenhet
på området i fråga, om man överhuvud taget skall tänka sig att få fram ett
material, som man i fortsättningen skall kunna bygga på för att bedöma jordbrukets
lönsamhet eller icke-lönsamhet, och sådant folk kan man inte uppbringa
i en handvändning.

Nu är det ju så att lantbruksstyrelsen sedan 1939 haft sådana här undersökningar
under kontroll, och de resultat som årligen kommit fram där tala
sitt klara språk. De större och bäriga jordbruken äro’räntabla; de små däremot
äro inte det, bland dem är räntabiliteten på många håll mycket svag. Man
behöver för den sakens skull ingen speciell utredning, ty det är ganska klart
för alla, att det mindre jordbruket i vida kretsar har det synnerligen illa ställt.

Det är dessa tankegångar, som kommit till synes i avdelningen, och där har
man därför kommit till ett resultat om avslag. Vi voro praktiskt taget på samma

Onsdagen den 23 februari 1944.

Nr 7.

Örn ett bokföring smässig t klarläggande av jordbrukets lönsamhet m. m.

(Forts.)

linje allihop, och inte ens någon av motionärernas partivänner har velat anteckna
någon reservation i denna fråga. Saken kan nog komma igen, och den kommer
nog att bli aktuell, örn inte förr så när det en gång kommer fram förslag örn
obligatorisk bokföringsskyldighet för hela vårt jordbruk, något som jag för
min del skulle önska. När den frågan kommer upp, kunna vi nog närmare diskutera
de ting som motionärerna här ha fört fram.

För min egen del har jag, som sagt, stora sympatier för de tankegångar, man
här framfört, men jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Andersson, Verner: Herr talman! Då den föregående talaren säger, att
denna bokföringskontroll skulle omfatta hela landet, örn den skulle bli effektiv
och göra den nytta som åsyftas, och att detta skulle kräva en oerhörd stab
av bokföringsassistenter för dessa uppgifter, vill jag dock framhålla, att vi
motionärer inte alls hade dessa perspektiv för ögonen. Vi säga i stället i motionen:
»Det må slutligen framhållas, att föreslagen bokföringskontroll, i varje
fall för närvarande, endast genomföres i den utsträckning, som kan vara erforderlig
för införskaffandet av material för fastställandet av jordbruksprodukternas
framställningskostnad och avvägandet av jordbruksregleringen.» Det
är alltså klart sagt ifrån här, att någon dylik omfattning som utskottets talesman
velat göra gällande inte har varit avsedd med denna bokföringskontroll.

Jag vidhåller mitt, yrkande.

Efter härmed slutad överläggning gjordes enligt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt samt vidare på bifall till den i ämnet väckta motionen;
och förklarades den förra propositionen, vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 5, i anledning av väckt motion angående främjande av företagsamhet och
familjebildning vid jordbruket;

nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående nedsättning av
kronans fordran å landsfiskalen A. Ryd på grund av eftersatt byggnadsskyldighet
m. m.;

nr 7, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående befrielse för C.
Axelson från betalningsskyldighet till kronan på grund av fastighetsförvärv;
samt

nr 8, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående fastställande av
personalförteckning för domänverket m. m.

Viad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 3, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1944/45
under riksstatens tredje huvudtitel, avseende anslagen inom utrikesdepartementets
verksamhetsområde.

Upplästes en till kammaren inkommen ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Nr 7.

Onsdagen den 23 februari 1944.

Till riksdagens första kammare.

_ Åberopande bifogade läkarintyg får jag härmed anhålla örn ledighet från
riksdagsarbetet under mars månad 1944.

Stockholm den 23 februari 1944.

Carl Beck-Friis.

Att baron Carl Beck-Friis på grund av magsår under mars månad är förhindrad
att deltaga i riksdagsarbetet intygas.

Stockholm den 23 februari 1944.

P. Holmström,
leg. läk.

Den begärda ledigheten beviljades.

Herr Holmström väckte en motion, nr 271, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till försvarsberedskap vid statens järnvägar m. m.

Motionen bordlädes.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.51 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1944. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

441078