RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1944:24)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1944. Första kammaren. Nr 24.

Onsdagen den 14 juni förmiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Herr Linderot anmälde, att han åter infunnit sig vid riksdagen.

Upplästes en till kammaren inkommen ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Med åberopande av bilagda läkarintyg får jag härmed vördsamt anhålla
att bliva befriad från riksdagsarbetet t. o. m. den 24 juni.

Stockholm den 13 juni 1944.

Georg Branting.

Att advokat Georg Branting, som lider av sinusitis maxillaris, är oförmögen
att deltaga i riksdagsarbetet under tiden t. o. m. 24 juni 1944, intygas.

Stockholm den 13 juni 1944.

Ruby Lind,
leg. läk.

Den begärda ledigheten beviljades.

Företogs jämlikt § 65 riksdagsordningen omröstning över följande av statsutskottet
i dess memorial nr 87 föreslagna samt av båda kamrarna godkända
voteringsproposition:

Den, som i likhet med första kammaren vill, att riksdagen må, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag, till Åtgärder för civil folkberedskap för budgetåret
1944/45 anvisa ett reservationsanslag av 90 000 kronor, röstar

Jaj

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet med andra kammaren beslutat att, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag, till Åtgärder för civil folkberedskap för
budgetåret 1944/45 anvisa ett reservationsanslag av 40 000 kronor.

Sedan efter given varsel kammarens ledamöter intagit sina platser och voteringspropositionen
upplästs, verkställdes omröstningen medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 78;

Nej — 56.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit, att han avstode från att rösta.

Efter det protokoll över omröstningen blivit uppsatt, justerat och avsänt till
andra kammaren, ankom därifrån ett protokollsutdrag, nr 501, som upplästes

Första hammarens protokoll 1944. Nr Zb. 1

Nr 24.

Onsdagen den 14 juni 1944 fm.

och varav inhämtades, att omröstningen därstädes utfallit med 82 ja och 120
nej samt att båda kamrarnas sammanräknade röster befunnits utgöra 160 ja
och 176 nej, vadan beslut i frågan blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med nej-propositionen.

Efter det kamrarna stannat i olika beslut angående statsutskottets i utlåtande
nr 135 gjorda hemställan beträffande Kungl. Maj:ts i punkten 200 under
åttonde huvudtiteln i innevarande års stats verks proposition framlagda förslag
rörande omorganisation av dövstumskolväsendet m. m. ävensom motionerna
I: 194 och II: 269 samt I: 242 och II: 368, anställdes nu jämlikt § 65 riksdagsordningen
omröstning över följande av samma utskott i dess memorial
nr 175 föreslagna samt av båda kamrarna godkända voteringsproposition:

Den, som i likhet med första kammaren vill, att riksdagen må, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna I: 194 och II: 269
ävensom I: 242 och II: 368,

a) godkänna den av departementschefen förordade organisationen av dövstum
skolväsendet ;

b) till Örn- och nybyggnadsarbeten vid dövstumskolorna för budgetåret
1944/45 under statens allmänna fastighetsfond anvisa ett investeringsanslag av
115 000 kronor, röstar

Ja ;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet med andra kammaren, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag ävensom motionerna I: 194 och II: 269 samt I: 242 och
II: 368, beslutat att

a) med godkännande i övrigt av den av departementschefen förordade organisationen
av dövstumskolväsendet i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Majit måtte — med beaktande av vad i den vid statsutskottets utlåtande
nr 135 av herr Pauli m. fl. fogade reservationen anförts — låta verkställa
utredning beträffande förläggningen av mellersta och norra dövstumskoldistriktens
upptagningsskolor m. m. samt för 1945 års riksdag framlägga
det förslag, vartill utredningen må giva anledning;

b) till Örn- och nybyggnads arbeten vid dövstumskolorna för budgetåret
1944/45 under statens allmänna fastighetsfond anvisa ett investeringsanslag
av 80 000 kronor.

Ja — 63;

Nej — 70.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Efter det protokoll över omröstningen blivit uppsatt, justerat och avsänt till
andra kammaren, ankom därifrån ett protokollsutdrag, nr 502, som upplästes
och varav inhämtades, att omröstningen därstädes utfallit med 93 ja och 109
nej samt att båda kamrarnas sammanräknade röster befunnits utgöra 156 ja
och 179 nej, vadan beslut i frågan blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med nej-propositionen.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets utlåtande nr 181, i anledning
av Kungl. Majlis proposition angående avskrivning av kapitalinvesteringar i

Onsdagen den 14 juni 1944 fm.

Nr 24.

Svenska skifferoljeaktiebolaget, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 182, i anledning av Kungl. Anslag till de
Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret 1944/45 till avlöningar vid
de allmänna läroverken m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

I detta utlåtande hade utskottet avfattat sin hemställan i sex med A—F
betecknade punkter. I punkten A hade hemställts, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts i proposition nr 207 ävensom i punkterna 133,

135—138 och 145—147 under åttonde huvudtiteln i innevarande års statsverksproposition
framlagda förslag samt med bifall till motionerna I: 291 och
II: 471 ävensom med avslag å motionerna I: 303 och II: 478, II: 479, I: 304,

II: 470, I: 193 och II: 183, II: 13, I: 240 och II: 358, I: 189 och II: 185,

II: 292, II: 291 och II: 348, fatta beslut på sätt under 26 särskilda, med
1—26 betecknade moment angivits.

Angående sättet för utlåtandets föredragning yttrade

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! I avseende å föredragningen
av statsutskottets utlåtande nr 182 får jag hemställa,

att utlåtandet må föredragas punktvis;

att punkten A må företagas till avgörande på det sätt, att först föredragas
de med 1—26 betecknade momenten vart för sig och därefter punktens ingress;
samt

att vid behandlingen av ingressen till punkten A densamma föredrages i
följande ordning:

1) ingressen i vad den avser motionen I: 304;

2) ingressen i vad den avser motionen 1:193 och II: 183;

3) ingressen i vad den avser motionen II: 348; och

4) ingressen i övrigt.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Punkten A.

Mom. 1.

I detta moment hade utskottet på anförda skäl hemställt, att riksdagen måtte
besluta, att samrealskolorna i Örnsköldsvik och Ludvika skulle från och med
budgetåret 1944/45 eller den senare tidpunkt, Kungl. Majit bestämde, successivt
utbyggas till högre allmänna läroverk, omfattande, förutom nu befintliga
realskollinjer, läroverket i Örnsköldsvik en fyraårig latinlinje och en
fyraårig reallinje samt läroverket i Ludvika en treårig latinlinje och en treårig
reallinje, under förutsättning att nämnda städer åtoge sig att i fråga om
respektive högre allmänna läroverk ej mindre tillhandahålla erforderliga undervisningslokaler
jämte inredning och möbelutrustning, bostad åt rektor eller
motsvarande kontant ersättning samt bostäder åt erforderlig vaktmästarpersonal
än även bevilja ett engångsanslag av minst 5 000 kronor till komplettering
av undervisningsmaterielen och utvidgning av biblioteket.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation hade herr Oscar Olsson ansett,
utom annat, att utskottets yttrande bort i viss angiven del hava den ändrade
lydelse, reservationen visade, samt att utskottet bort i mom. 1 under punkten
A hemställa, att riksdagen måtte besluta, att isamrealskolan i Örnsköldsvik

Nr 24.

Onsdagen den 14 juni 1944 fm.

Anslag till de allmänna läroverken. (Forts.)
skulle från och med budgetåret 1944/45 eller den senare tidpunkt, Kungl. Majit
bestämde, successivt utbyggas till högre allmänt läroverk, omfattande, förutom
nu befintliga realskollinjer, en fyraårig latinlinje och en fyraårig reallinje,
under förutsättning att nämnda stad åtoge sig att i fråga om det högre allmänna
läroverket ej mindre tillhandahålla erforderliga undervisningslokaler
jämte inredning och möbelutrustning, bostad åt rektor eller motsvarande kontant
ersättning samt bostäder åt erforderlig vaktmästarpersonal än även bevilja
ett engångsanslag av minst 5 000 kronor till komplettering av undervisningsmaterielen
och utvidgning av biblioteket.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Av den föredragning, som nu beslutats
i första kammaren, förstår jag, att diskussionen bör begränsas närmast till
punkten A moment 1 i utskottets utlåtande. Under denna punkt falla några
viktiga frågor, som riksdagen har att taga ståndpunkt till.

Örn riksdagen därvidlag beslutar i överensstämmelse med statsutskottets förslag,
kommer riksdagen därigenom att taga bestämt avstånd från den gymnasiepolitik
riksdagen följt under en följd av år. Så sent som förra året var
nämligen riksdagen fast besluten att vara synnerligen försiktig i fråga örn
inrättande av nya gymnasier. På s. 9 och 10 i utlåtandet, där riksdagens beslut
vid fjolårets riksdag refereras, sägs det visserligen, att riksdagen i likhet med
departementschefen finner starka skäl tala för upprättandet av nya statliga
gymnasier i landsorten, och såsom exempel nämnas Örnsköldsvik och Ludvika
eller annan ort i Bergslagen samt Sollefteå, men på andra raden s. 10 sägs,
att riksdagen i nu rådande läge i likhet med departementschefen anser, att försiktighet
beträffande utvidgning av gymnasieorganisationen i allmänhet bör
iakttagas. »Riksdagen förutsätter emellertid, att 1940 års skolutredning ägnar
frågan örn den nuvarande fördelningen av de statliga gymnasierna mellan
olika delar av landet en ingående översyn. . . . Härvid synes böra beaktas» —
och nu kommer något, som är ganska viktigt, när det gäller för riksdagen att
bestämma sig för att fasthålla vid sill hittills förda läroverkspolitik eller störta
den över ända — »att upprättandet av ett gymnasium på ett håll måhända kan
kompenseras genom en avveckling på ett annat håll av gymnasielinjer, som
äro svagt rekryterade. Det torde böra ankomma på Kungl. Maj :t att» — och
sedan skall jag be att få kursivera —■ »sedan nämnda översyn vidtagits och
därest de statsfinansiella förhållandena sådant medgiva, för riksdagen framlägga
förslag i ämnet.» Riksdagen slutar sedan med att taga bestämt avstånd
från inrättandet av ett gymnasium på annat ställe än i Örnsköldsvik genom
att säga: »Riksdagen anser sig likväl böra framhålla, att synnerligen starka
skäl tala för upprättandet snarast möjligt av ett statligt gymnasium i Örnsköldsvik,
vilken fråga torde kunna lösas utan avvaktan på att resultatet av
omförmälda översyn föreligger.»

Riksdagen sade således i fjol ifrån, att riksdagen inte vill gå med på inrättande
av gymnasier, innan 1940 års skolutredning gjort sin översyn, med ett
undantag, nämligen Örnsköldsvik. Det är fortsättningen på en politik, i vilken
departementschefen och riksdagen varit ense ända till i år, en politik som inte
är född i går.

Den utredningsman, som anlitades för planläggandet av nya statsgymnasier,
sade i sin skrivelse till Konungen den 30/4 1940, att efter 1927 befolkningen ökat
med inte fullt 4 %, men de statliga gymnasierna med i det närmaste 58 %. —
Det är således utvecklingen sådan den tedde sig så sent som 1940. Mellan 1927
och 1940 — dessa tretton år — ha vi således här i Sverige med en befolkningstillväxt
av mindre än 4 % haft en ökning av de statliga gymnasierna med 58 %.
Det var inte underligt, att utredningsmannen ansåg, att en viss varsamhet i

Onsdagen den 14 juni 1944 fm.

Nr 24.

Anslag till de allmänna läroverken. (Forts.)
fortsättningen borde iakttagas. Det är inte heller underligt, att riksdagen, liksom
förut departementschefen, i det avseendet följt utredningsmannens anvisningar.

Det är således först i år som riksdagen inb,judes att frångå denna försiktiga
läroverkspolitik, alltså innan ordentlig utredning föreligger från den av den
nuvarande departementschefen tillsatta 1940 års skolutredning.

Riksdagen har dock, som departementschefen på s. 11 i utlåtandet omtalar,
vid mer än ett tillfälle uttalat, att en ansvällning av gymnasieorganisationen
i allmänhet borde undvikas, och han tillägger: »Slutligen har det synts
angeläget att söka förbättra möjligheterna till utbildning för de praktiska
— i första hand tekniska — yrkena, inom vilka stor efterfrågan på arbetskraft
råder, innan mera omfattande åtgärder vidtagas, vilka kunna leda till
en ännu svårare trängsel på redan överbefolkade teoretiska banor.» Det är
också klara verba.

Jag vill fästa herrarnas uppmärksamhet på att när det gäller ett visst slag
av gymnasier, har jag utan tvekan gått i elden för dem, nämligen när det
gällt de tekniska gymnasierna — i full överensstämmelse med departementschefens
här uttalade ståndpunkt. Jag hade således inte något alls emot att
i statsutskottet vara med örn att ta initiativ till tekniska gymnasier både i
Luleå och Umeå, fastän den kungl, propositionen endast föreslog Luleå. Jag
skulle också i år följt departementschefen, örn han gått samma väg och föreslagit
inrättande av ett tekniskt gymnasium i Ludvika. Ett sådant skulle
nämligen inte ha utsatt riksdagen för de äventyrligheter, som riksdagen nu
inledes i. Att dessa äventyrligheter verkligen finnas, kan riksdagen få bevis
på genom att läsa de många motionerna rörande upprättande av nya statliga
gymnasier på rätt många håll här i landet, förutom dem som i propositionen
framhävas såsom de mest angelägna.

Mitt avslagsyrkande i fråga örn inrättande av ett gymnasium i Ludvika
innebär visst inte något motstånd mot att ett tekniskt gymnasium där kommer
till stånd. Jag förstår mycket väl, att södra Dalarna är angeläget att få
ett gymnasium inom sitt område, och jag förstår mycket väl, att de som föregående
år i en motion föreslogo inrättande av ett gymnasium i Avesta och
som alltså konkurrera med Ludvika i denna fråga, i år livligt understödja
inrättandet av ett gymnasium i Ludvika. Det skulle inte alls förvåna mig.
örn bakom detta livliga understödjande ligger en tanke på att det sedan skall
bli så mycket lättare att få ett tekniskt gymnasium i Avesta. Jag vill säga,
att jag lyckönskar Avesta, örn så blir fallet, och ett förslag i den riktningen
skall jag visst arbeta för och rösta för, men jag kan inte se, att det skulle
vara någon skada skedd, örn det blev ett tekniskt gymnasium både i Ludvika
och i Avesta. Ludvika är liksom Avesta så beläget, att det är bra mycket
mera välmotiverat att dit förlägga ett tekniskt gymnasium än ett vanligt
gymnasium.

Örn Kungl. Maj:t i överensstämmelse med sina egna starkt uttalade allmänna
synpunkter och även i överensstämmelse med riksdagens allmänna
synpunkter ville göra allvar av sin önskan att förbättra möjligheterna till
utbildning för de praktiska, i första hand tekniska, yTkena och lägga sin
gymnasiepolitik därefter, skulle vi komma överens. Jag har aldrig varit vän
av allmänna talesätt, när handlingarna gå stick i stäv emot dem, och det är
därför jag så bestämt opponerat mot att riksdagen i år, trots att den i fjol
garderade sig mot den utsikten, skulle godkänna eli, förslag örn två nya gymnasier
i stället för endast ett.

Naturligtvis är jag inte blind för att jag här kämpar i stark motvind.
Den kraft som tidigare målmedvetnast ställt sig emot allt vad som kan kal -

Nr 24.

Onsdagen den 14 juni 1944 fm.

Anslag till de allmänna läroverken. (Forts.)
las äventyrligheter i fråga örn gymnasieutvecklingen har nämligen varit statsutskottet,
men i statsutskottet bär tydligen stämningen svängt örn. Statsutskottets
andra avdelning har i alla år hittills under krisen mycket bestämt
ställt sig på samma ståndpunkt som den departementschefen i fjol ställde
sig på. I år är det, såsom kammaren ser, endast en reservant, nämligen undertecknad,
på denna linje, och därför är jag medveten örn att mina utsikter inte
äro så särskilt stora att här i kammaren vinna gehör för riksdagens sedan
gammalt hävdade ståndpunkt.

Beträffande nästa punkt, punkten A moment 2, vill jag fästa uppmärksamheten
på — vilket jag måste göra i detta sammanhang, då jag inte ens
funnit nödigt att reservera mig på denna punkt — att skolöverstyrelsen och
departementschefen fortsätta samma gymnasiepolitik. Riksdagen har uttalat
sig även i denna fråga, men emot det förslag, som nu föreligger. Riksdagen
har beträffande en ny realgymnasielinje i Västervik sagt, att Västervik ber
höver en realgymnasielinje bättre än en latingymnasielinje, men att detta behov
bör kunna tillgodoses genom överflyttning av en realgymnasielinje från
annan ort. Riksdagen har således varit så pass angelägen att inte låta gymnasieorganisationen
svälla ut, att den på varje punkt, där den erkänt berättigade
behov av en förstärkning av gymnasielinjen föreligga, ställt såsom villkor,
att motsvarande indragningar på annat håll skola göras. Det har varken
departementschefen eller statsutskottet gjort i detta hänseende.

Hur är det för övrigt ställt med Västervik? På mitten av 1930-talet fanns
där en reallinje, men då befanns det nödvändigt att inrätta en latinlinje, och
reallinjen slogs ihjäl. Nu befinns det, att en reallinje skulle ha utsikter att
få ett något större elevantal än en latinlinje. Hur många? När departementschefen
och utskottet skulle undersöka elevantalet, bär det visat sig, att ett
gymnasium, nämligen det i Strängnäs, har ett mycket svagt besatt realgymnasium.
I de fyra klasserna finns inte mer än sammanlagt 38 elever — det
är inte 10 elever per klass — men av olika anledningar anses det inte lämpligt
att detta gymnasium nedlägges. Det finns en rad latingymnasier med
lika fåtaligt besökta linjer. Av dem föreslås visserligen en nedlagd, nämligen
den treåriga i Kristianstad, men de andra få stå kvar. Tendensen är således
att — emot riksdagens gång på gång uttalade önskan ■— vara tillmötesgående
i största möjliga grad mot alla utvidgningskrav och återhållsam i
ännu högre grad i fråga om att anlita den utväg riksdagen anvisat för att
slippa en ansvällning av gymnasieorganisationen, innan den nya skolorganisation,
som nu är under framväxt, kommer till stånd.

Jag har, herr talman, just inte mer att säga örn min inställning till denna
fråga. Man anser naturligtvis på en hel del håll, att jag lika väl kunde tegat,
och det är visst inte för att jag, som det heter, vill rädda min själ som jag
hållit detta anförande och upptagit kammarens tid — det anser jag inte
vara en så viktig sak, att den bör få lov att upptaga någon extra tid för kammaren
i detta riksdagens skede. Jag har emellertid ansett, att jag som ledamot
av statsutskottet inte kunnat underlåta att för den del av kammaren,
som hört på mitt anförande, tala örn vad det här verkligen är fråga örn,
tala örn den revolution i fråga örn gymnasiepolitiken, som riksdagen i dag
antagligen kommer att sanktionera.

Jag ber ändå, herr talman, att få yrka bifall till min reservation under
punkten A moment 1 i statsutskottets utlåtande.

Herr Boman: Herr talman! Herr Oscar Olsson var mycket missnöjd över
att inte riksdagen spikrakt följde ett tidigare gjort uttalande. Jag tycker att
det är litet ofint av herr Oscar Olsson, ty kammaren gör inte något större

Onsdagen den 14 juni 1944 fm.

Nr 24.

Anslag till de allmänna läroverken. (Forts.)
vasen av saken de gånger han själv finner anledning att rucka på en tidigare
intagen ståndpunkt.

Jag vill erinra om ali statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
vid 1941 års remissdebatt uttalade, att han inte hade för avsikt att låta 1940
års skolutredning bli någon begravningsplats för nya initiativ, och samma
mening kan man säga att riksdagen hyste år 1942, då den till och med på
enskilt initiativ förstatligade Hässleholms samrealskola.

I statsutskottets motsvarande utlåtande i fjol uttalades, att ett gymnasium
borde inrättas i Örnsköldsvik. Till det utlåtandet var fogad en reservation av
fru Alvén i andra kammaren samt mig, vari vi yrkade att även Ludvika skulle
få sitt gymnasium, och det var endast med tre rösters majoritet som utskottet
segrade över reservanterna. Att en så betydande opinionsyttring ej skulle gå
statsrådet spårlöst förbi togo vi såsom självklart, och jag begagnar tillfället
att tacka honom för hans lyhördhet på denna punkt.

Jag vill emellertid begagna detta tillfälle att säga, att Kopparbergs
län i och med att Ludvika får sitt gymnasium icke är jämställt med övriga
landskap i vårt land. Som bekant finns det i genomsnitt ett gymnasium per
70 ä 80 tusen invånare, men i Kopparbergs län bor en kvarts miljon människor,
och där finnas, sedan Ludvika fått sitt, endast två gymnasier. Även med risk
att göra herr Oscar Olsson ledsen vill jag redan nu signalera, att sedan de
norra, mellersta och västra delarna av länet nu fått sin gymnasiefråga löst,
kommer givetvis södra Dalarna åter med sin.

För dagen nöja vi oss som sagt med Ludvika, och med en lyckönskan till
den uppväxande ungdomen i Västerbergslagen ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till statsutskottets utlåtande.

Herr Pauli: Herr talman! Jag skall inte följa reservanten herr^ Oscar
Olssons exempel och hålla något längre anförande på denna punkt. Vad beträffar
sakskälen för att inrätta ett gymnasium i Ludvika, mot vilket förslag
han har riktat sig, torde det räcka med vad den föregående talaren anfört.

Det som herr Oscar Olsson framför allt ville göra gällande var, att riksdagen
genom ett bifall till den kungl, propositionen i denna punkt skulle avvika
från sitt tidigare ställningstagande. Man får allt hårdraga statsutskottets
och riksdagens uttalande från i fjol ganska starkt för att komma fram till ett
sådant resultat. Riksdagen sade dels, att »stärka skäl tala för upprättandet_av
nya statliga gymnasier i landsorten, exempelvis i Örnsköldsvik och Ludvika
eiler på annan ort i Bergslagen samt i Sollefteå». Dels tilläde riksdagen, att
den ansåg sig böra »understryka önskvärdheten av att i första hand de delar
av landet, vilka för närvarande intaga en i gymnasiehänseende mindre gynnad
ställning, bli tillgodosedda med gymnasier». Nu är det ett faktum,
att Kopparbergs län för närvarande intar den minst gynnade ställningen i hela
landet när det gäller tillgodoseende med gymnasier, och därför står förslaget
att inrätta ett gymnasium i Ludvika i synnerligen god överensstämmelse med
vad riksdagen då uttalade. Att riksdagen förutsatte att 1940 års skolutredning
skulle ägna frågan örn den nuvarande fördelningen av de statliga gymnasierna
en ingående översyn och att det sedan hette, att man först och
främst ville ha ett gymnasium i Örnsköldsvik, kan ju icke ändra den sakliga
innebörden av de föregående uttalanden i riksdagens skrivelse, som jag nu har
läst upp.

dag skall nöja mig med att framhålla dessa fakta oell går således inte in
på frågan örn reallinjen i Västervik, eftersom herr Oscar Olsson inte har
framställt något yrkande på den punkten.

Nr 24.

Onsdagen den 14 juni 1944 fm.

Anslag till de allmänna läroverken. (Forts.)

Jag ber alltså, herr talman,, att med dessa korta ord få yrka bifall till
utskottets hemställan på ifrågavarande punkt.

Herr Sten: Herr talman! Jag står i denna kammare för en motion örn
förstatligande av läroverket i Söderhamn, som är väckt av samtliga representanter
för Gävleborgs län i bägge kamrarna. Då statsutskottet i sitt utlåtande
vitsordar, att förslaget är väl motiverat, behöver jag inte rekapitulera vad denna
motivering innehåller. Jag vill endast erinra örn att Söderhamn varit nämnt
i olika sammanhang under rätt många år tillsammans med de övriga orter, som
under de senaste åren fått sin läroverksfråga löst, liksom tillsammans med
de bägge platser, som genom Kungl. Maj:ts och statsutskottets nu föreliggande
förslag få denna fråga ordnad.

Nu anser sig statsutskottet böra hänvisa Söderhamn till att avvakta den
prövning av frågan, som äger runi i skolutredningen. När man är intresserad
för ett speciellt önskemål, är nian ju alltid rädd att få det omprövat i vad som
brukar kallas ett större sammanhang; nian vet ingenting örn huru lång tid
denna prövning kan kräva och ännu mindre till vilket resultat den kan lända.

Då statsutskottet ej ansett sig redan nu kunna skipa rättvisa — jag vågar
uttrycka det så —- genom att likställa Söderhamn med Örnsköldsvik och Ludvika,
återstår ju endast att göra en enträgen framställning till statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet, att han, så fort sig göra låter, tager denna
fråga under förnyad omprövning. Här nämndes siffror beträffande Kopparbergs
län, men det ar uppenbart att Gävleborgs län, som består av två stora
landskap, har rättmätiga anspråk på att få komma före med sitt tredje gymnasium,
eftersom Västernorrlands län, med ungefär samma storlek och sammansättning,
får sitt tredje gymnasium genom det beslut, som i dag skall
fattas.

Jag uttalar alltså den förhoppningen, att riksdagen i enlighet med det
sakliga läget i denna fråga inom kort skall kunna återkomma till ett förslag,
som innebär en tillfredsställande lösning av gymnasiefrågan även för Söderhamns
vidkommande.

Herr Näsström: Herr talman! Jag ber endast att å Örnsköldsviksortens
vägnar få framföra ett tack till departementschefen och statsutskottet för
ifrågavarande förslag i vad det gäller inrättandet av ett gymnasium i Örnsköldsvik.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på godkännande av det nu föredragna momentet
samt vidare därpå att nämnda moment skulle godkännas med den lydelse, som
förordats i den av herr Oscar Olsson vid utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarades den förra propositionen, som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Mom. 2.

Godkändes.

Mom. 3.

I detta moment hade utskottet hemställt, att riksdagen måtte godkänna i
momentet införd personalförteckning för de allmänna läroverken, att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret 1944/45.

I motiveringen hade utskottet i fråga örn motionen II: 13, av herr W. Sundström
i Skövde m. fl., anfört:

Onsdagen den 14 juni 1944 fm.

Nr 24.

Anslag till de allmänna läroverken. (Forts.)

»I motionen II: 13 framhålles, att viel den i fjol för sexårsperioden den
1 juli 1943—den 30 juni 1949 företagna avlöningsgrupperingen för rektorerna
vid de allmänna läroverken, då rektor vid högre allmänna läroverket i Skövde
nedflyttades från grupp lil till grupp II, nämnda läroverk i poänghänseende
endast obetydligt skilde sig från närmast högre grupp samt att läroverket
redan höstterminen 1943 i fråga örn poäng uppnådde denna grupp. Det
vore därför, framhålles det, mindre rättvist att låta rektor kvarstå i den lägre
avlöningsgrupp, vartill han i fjol nedflyttades. Med anledning av vad sålunda
anföres får utskottet framhålla att, varhelst än poänggränserna dragas, fall
kunna uppstå, liknande det i motionen omnämnda. Syftet med den efter varje
sexårsperiod återkommande omprövningen av rektorernas lönegruppsplacering
är just att justera denna placering med hänsyn till under perioden inträffade
förändringar i fråga örn de faktorer, som anses böra vara bestämmande beträffande
de särskilda rektorernas ställning i lönehänseende. Med hänsyn härtill
och då ett bifall till motionen torde kunna få icke önskvärda konsekvenser får
utskottet avstyrka bifall till densamma.»

Herr Pauli hade anmält reservation i anledning av vad utskottet sålunda
anfört.

Herr Pauli: Herr talman! Jag kommer inte att framställa något yrkande
i denna punkt, eftersom jag har blivit ensam i statsutskottet, men jag har
ändå ej kunnat avstå från att fästa kammarens uppmärksamhet på de egendomliga
konsekvenser, som visat sig inträda till följd av riksdagens beslut i
fjol att göra marginalen så ytterligt smal när det gäller de gränser, som bestämts
för den olika placeringen i avlöningsgrupp av rektorer vid de allmänna
läroverken. Kungl. Majit hade föreslagit en något vidare marginal, men riksdagen
beslutade att en skillnad av mer än en poäng i förhållande till gränsen
skulle föranleda ändring i placeringen.

Detta har nu lett till ett sådant fall som det i den föreliggande motionen
påpekade, nämligen att rektorn vid läroverket i Skövde för hela sex år skall
bli placerad i en lägre avlöningsgrupp bara därför att läroverket under en viss
termin, som ligger ett helt år före den tid det gäller, hade tre elever mindre än
det av riksdagen valda gränsantalet, alltså 522 i stället för 525. Det var höstterminen
1942 som läroverket hade 522 lärjungar, men redan följande hösttermin,
alltså den första som den nya avlöningsgrupperingen berör, hade läroverket
550 lärjungar och låg alltså då betydligt över gränsen 45,5 poäng som
stadgats för placering i avlöningsgrupp II.

Man måste säga att det är ett beklagligt och ur saklig synpunkt föga försvarbart
förhållande, sorn; här har inträffat. Utskottets majoritet säger, att
»varhelst än poänggränserna dragas, fall kunna uppstå, liknande det i motionen
omnämnda». Det är ju klart att gränserna måste dragas någonstans. Men
man kan göra det med större eller mindre marginal, och jag Ilar velat framhålla,
att det inte var riktigt att göra marginalen så smal som skedde i fjol.
Jag vill därför uttala en förhoppning örn att statsmakterna, på grund av en
sådan erfarenhet som här föreligger och kanske även andra liknande örn det
otillfredsställande i detta system;, framdeles ville taga under övervägande att
något justera denna gränsbestämmelse.

Jag vill för tillfället inskränka mig härtill och tänker, som sagt, inte framställa
något yrkande på ifrågavarande punkt.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, godkändes det nu ifrågavarande
momentet.

Nr 24.

Onsdagen den 14 juni 1944 fm.

Anslag till de allmänna läroverken. (Forts.)

Mom. 4.

Godkändes.

Mom. 5.

I detta moment hade utskottet hemställt, att riksdagen måtte godkänna i momentet
införd avlöningsstat för de allmänna läroverken, att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1944/45.

I motiveringen hade utskottet beträffande motionen 1:292, av herr Oscar
Olsson anfört bland annat:

»Från och med budgetåret 1940/41 gäller i besparingssyfte att det högsta
tillåtna lärjungeantalet i realskolans högsta klass är 35 mot förut 30 varjämte
jämväl föreskrivits, att uppdelning av klassavdelning vid nybörjarundervisning
i modersmålet, tyska, engelska och franska i realskolan icke må
äga rum, om särskilda kostnader för statsverket därav föranledas. Härigenom
samt genom motsvarande åtgärder beträffande de högre kommunala skolorna
inbesparades för budgetåret 1940/41, enligt i propositionen 1940: 154 framlagda
beräkningar, i runt tal 671 000 kronor, varav 345 000 kronor vid de allmänna
läroverken, 145 000 kronor vid de kommunala flickskolorna, 89 000
kronor vid de kommunala mellanskolorna och 92 000 kronor vid de högre folkskolorna
och de praktiska mellanskolorna. Liknande besparingar ha givetvis
gjorts för de därpå följande budgetåren. Såsom i motionen 1: 292 framhålles,
torde dessa besparingsåtgärder, vilka vid sin tillkomst uttryckligen betecknades
såsom av det statsfinansiella läget föranledda tillfälliga restriktioner, ha vållat
icke oväsentliga olägenheter för undervisningen. Utskottet är dock med
hänsyn till de ekonomiska konsekvenserna icke berett att på sätt motionären
synes avse förorda ett omedelbart slopande av nämnda restriktioner. Emellertid
vill utskottet framhålla vikten av att ifrågavarande restriktioner icke upprätthållas
längre än de statsfinansiella förhållandena oundgängligen kräva. Utskottet
förutsätter därför, att Kungl. Maj :t så snart som möjligt för riksdagen
framlägger förslag örn avveckling av ifrågavarande provisoriska besparingsåtgärder.
Med vad sålunda anförts torde motionen I: 292 få anses besvarad.»

Enligt den av herr Oscar Olsson vid utlåtandet avgivna reservationen hade
reservanten ansett, att utskottets motivering bort i hithörande delar hava viss
under mom. c) i reservationen angiven ändrad lydelse samt att utskottet bort i
morn. 5 hemställa, att riksdagen måtte godkänna i reservationen införd avlöningsstat
för de allmänna läroverken, att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1944/45.

I den av reservanten förordade motiveringen hade det nyss återgivna stycket
avfattats på följande sätt:

»Från och--- — för undervisningen. Utskottet är dock med hänsyn till

de ekonomiska konsekvenserna icke berett att på sätt motionären synes avse
förorda ett omedelbart slopande av samtliga restriktioner. Vid sina kostnadsberäkningar
utgår motionären endast från kostnaden för begränsningen av
lärjungeantalet i realskolans avslutningsklass och de två högsta klasserna i
de kommunala flickskolorna. Otvivelaktigt äro de pedagogiska olägenheterna
av det höga lärjungeantalet i dessa klasser ännu större än övriga i besparingssyfte
vidtagna restriktioner. Särskilt goda skäl föreligga således för en
omedelbar återgång på denna punkt till förhållandena före 1940. Emellertid
anser sig utskottet på grund av det statsfinansiella läget icke kunna tillstyrka
en så stor anslagshöjning som den i motionen föreslagna eller 420 000 kro -

Onsdagen elen 14 juni 1944 fm.

Nr 24.

Anslår/ till de allmänna läroverken. (Forts.)
nor. I den av skolöverstyrelsen gjorda beräkningen, som redovisats i propositionen
1940:154, skulle av detta belopp i runt tal 115 000 kronor belöpa
på de kommunala flickskolorna, 74 200 kronor på de högre folkskolorna och
praktiska mellanskolorna samt respektive 172 000 kronor och 58 000 kronor
eller sammanlagt 230 000 kronor på de allmänna läroverken och de kommunala
mellanskolorna, de båda största grupperna av här ifrågavarande skolor.
De kommunala flickskolornas högsta klasser arbeta inte under trycket av
realexamen och ha även för övrigt en lugnare arbetstakt än realskolorna, varför
en omedelbar återgång till förhållandena före 1940 icke för idem torde
vara så angelägen som för läroverken och de kommunala mellanskolorna. Samma
förhållanden kunna ej åberopas för de praktiska mellanskolornas vidkommande,
men då dessas antal är relativt litet, kan det dock anses försvarligt
att vänta med en förändring för deras vidkommande ännu ett år, liksom för
de kommunala flickskolornas. Utskottet tillstyrker således för nästa budgetår
en återgång i berörda hänseenden endast för de allmänna läroverkens och de
kommunala mellanskolornas vidkommande och förordar därför en anslagsförhöjning
av (172 000 + 58 000 =) 230 000 kronor. Emellertid vill utskottet
framhålla vikten av att även övriga här ifrågavarande restriktioner icke upprätthållas
längre än de statsfinansiella förhållandena oundgängligen kräva.»

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Den fråga jag här kommer att täta om
— den rör blott en liten del av den nu föredragna punkten — är också en
gammal bekant för riksdagen.

När det gäller avlöningsstaten skiljer sig reservationens förslag till och med
punkten 3 från utskottets förslag med en summa av 20 425 kronor, nämligen
20 000 kronor under punkten 1. 25 kronor under punkten 2 b), 200
kronor under punkten 2 e) och 200 kronor under punkten 2 f). Den summan
skall således nu avdragas för att proposition skall kunna framställas.
Beträffande samtliga övriga moment under punkten 2 yrkar jag alltså bifall
till utskottets förslag.

I fråga om punkten 3 i avlöningsstaten beror skillnaden meitan reservationens
och utskottets förslag på den motion jag har väckt rörande upphörandet
av den ändrade bestämmelse örn högsta tillåtna lärjungeantalet i realskolans
sista klass, som genomfördes år 1940, och örn återgång till de bestämmelser
som före den tiden gällde rörande uppdelning av klasser, där undervisningen
i ett levande språk påbörjas. Genomförandet av dessa förändringar skulle
ha kostat 420 000 kronor. Såsom framgår av motiveringen till min reservation
å s. 67 har jag emellertid frånfalla motionens förslag örn återgång till förhållandena
före år 1940, när det gäller uppdelning av klasser, där undervisning
i ett levande språk börjar. När det gäller återgång till 30 i stället för
35 elever såsom högsta tillåtna antal i sista klassen, har jag i reservationen
visat, att örn man bortser från de kommunala flickskolorna och praktiska
mellanskolorna och begränsar yrkandet till de allmänna läroverken och de
kommunala mellanskolorna, alltså de båda största grupperna av här ifrågavarande
skolor, skulle kostnadsökningarna stanna vid sammanlagt 230 000 kronor.
När vi senare i föredragningen komma till de punkterna, visar det sig
också att min reservation överensstämmer mell statsutskottets utlåtande med
undantag för denna höjning på sammanlagt 230 000 kronor, eller närmare
bestämt 229 000 kronor.

Är nu detta så utomordentligt viktigt, att det är skäl att upptaga den
frågan till behandling här? Ja, det är det. Jag kan i det fallet åberopa vad
både skolöverstyrelsen, departementschefen och statsutskottet sagt tre år å.
rad, när denna sak behandlats av riksdagen: de lia varit fullt eniga örn att

Nr 24.

Onsdagen den 14 juni 1944 fm.

Anslag till de allmänna läroverken. (Forts.)
den försämring, som genomfördes år 1940, är till stort men för undervisningen
i läroverken. Jag skulle vilja säga att denna ''besparingsåtgärd har medfört
en röta på undervisningens område.

Jag föredrar emellertid nu att stödja mig på skolutredningen, som på denna
punkt verkligen kommit i tid, trots att den annars tagit ganska god tid
på sig. Jag Ilar mycket noggrant läst igenom skolutredningens betänkande,
och där har i^denna fråga skrivits något, som jag till alla delar kan instämma
i. Det framhålles, att i den proposition, som ledde till 1927 års skolreform,
föreslogs, att klassavdelningarnas storlek skulle successivt begränsas och ökade
möjligheter beredas att uppdela klassavdelning vid undervisningen i vissa
läroämnen. Vidare yttras _i betänkandet — och det vill jag lägga kammarledamöterna
särskilt på hjärtat — följande: »Denna begränsning av lärjungantalet
i klasserna var i själva verket en förutsättning för den omläggning
av det inre arbetet inom skolorna, som enligt propositionen var den icke minst
betydelsefulla sidan av den föreslagna reformen.»

Enligt skolutredningen är det alltså av stor betydelse, att denna år 1927
framförda tanke förverkligas. Skolutredningen anser, att den omständigheten,
att denna tanke inte förverkligats, bär skulden till att reformen stannat vid
den yttre organisatoriska ramen och inte kunnat komma vidare. Under 1930-talet, bortåt 10 ar efter genomförandet av 1927 års reform, gjordes ett försök
att komma till rätta med denna sak. Man genomförde då just de lättnader,
som jag varit inne på^i min motion detta år och förra året. Denna reform
gällde, tror jag, i två år. År 1940 gick man på förslag av departementschefen
i besparingssyfte provisoriskt tillbaka till det gamla tillståndet. Detta
provisoriska arrangemang har nu ägt bestånd i ett halvt årtionde. Under de
föregående riksdagarna har departementschefen beklagat, att det provisoriska
tillståndet måst bestå. Det har han inte gjort i årets proposition, antagligen
karL tycker a^t det börjar bli litet löjligt med upprepandet av dessa
försäkringar örn att det är en provisorisk åtgärd. Utskottet har emellertid
varit nog vänligt att åter taga upp saken och har beklagat läget litet kraftigare
än vad departementschefen förut gjort. Utskottet säger, att det är farligt
med dessa restriktioner. Jag tycker alltså, att jag har fått ett ganska
gott stöd för motionen såväl i de erkännanden departementschefen tidigare
gjort som i utskottets starkare uttalande i år, men framför allt av departementschefens
egen skolutredning, som så hänsynslöst bryter staven över detta
provisorium.

Det är^även en rätt stor allmänhet, som står bakom detta krav på en mildring
av 1940 års restriktioner. Det är målsmännen jag tänker på, men dessa tyckas
ju inte ha några representanter här i riksdagen lika litet som skolungdomen.
Det ser ut, som örn både skolungdomens och målsmännens krav kunde saklöst
viftas bort, även örn man aldrig så mycket erkänner det berättigade i de klagomål,
som här framställas. Man tycker tydligen, att man inte behöver bry
sig örn dem sa mycket.^ Jag har nu i detta fall en helt annan mening. Jag
hyser naturligtvis också den förhoppningen, att målsmännen, i och nied att
denna fråga hålles levande, skola fortsätta med den opinionsbildning, som är
i gang och^ som tar sig^ uttryck vid praktiskt taget varje möte, som de organiserade
målsmännen, halla. Jag1 skall nu inte tala oni läroverkslärarna själva
—- jag tänker dock inte på dem, som sitta i riksdagen — vilka på dessa föräldramöten
alltid äro en själ och ett hjärta med målsmännen.

^Med den reducering med 20 425 kronor, som jag företagit, blir slutsiffran
pa avlonmgsstaten för utgifter 31 487 175 kronor i stället för i reservationen
angivna 31 507 600 kronor, och nettoutgiften, som i reservationen upptagits
till 30 581 000 kronor, blir i stället 30 560 575 kronor. Jag yrkar, herr

Onsdagen den 14 juni 1944 fm.

Nr 24.

Anslag till de allmänna läroverken. (Forts.)
talman, bifall till reservationen på denna punkt med den ändring som följer
av vad jag nu anfört och som jag skriftligen skall framlämna.

Herr Pauli: Herr talman! Jag tror, att den föregående ärade talaren
kunde ha besparat sig det försök att vara elak, som han gjorde, när han talade
om läroverkslärarna utanför riksdagen och inom riksdagen och antydde, att
den senare kategorien skulle till skillnad från den förra vara ointresserad av
denna fråga. Jag kan försäkra den ärade talaren, att så inte är fallet, och i
själva verket vet han det själv mycket väl. Det finnes ingen inom statsutskottet,
vare sig han har detta yrke eller ej, som har tvekat att anlita de ganska
starka ord, som utskottet använt — något som herr Oscar Olsson även erkände
— då utskottet framhållit vikten av att dessa restriktioner icke upprätthållas
längre än de statsfinansiella förhållandena oundgängligen kräva.

Vi lia alla klart för oss, att den reform, som genomfördes år 1938 och som
innebar, att man kunde uppdela klassavdelning, där undervisning i ett levande
språk påbörjas, och likaså under vissa förutsättningar avslutningsklass i realskolan,
var en mycket nyttig reform. Men det är .betydligt överdrivet, när
herr Olsson säger, att sedan denna reform fått verka under två år och sedan
under några år upphävts, har det inträtt en »röta i undervisningen». Så långt
kan man inte gå. Det bör vara tillräckligt att säga, att det vore högst eftersträvansvärt,
att den förbättring av undervisningen, som möjliggjordes genom
en sådan uppdelning, så snart som möjligt åter kunde genomföras. Detta är
också vad utskottet sagt. Utskottet framhåller, som jag förut nämnde, vikten
av att dessa restriktioner icke upprätthållas längre än de statsfinansiella förhållandena
oundgängligen kräva. Vidare säger utskottet: »Utskottet förutsätter
därför, att Kungl. Majit så snart som möjligt för riksdagen framlägger
förslag örn avveckling av ifrågavarande provisoriska besparingsåtgärder.» Jag
tycker verkligen, att en motionär kunde kosta på sig ett erkännande för ett så
pass .starkt stöd åt sin motion. Att utskottet sedan inte vågat sig på att föreslå
vare sig 420 000 eller 230 000 kronor för detta ändamål under nuvarande
statsfinansiella förhållanden, är ju inte ägnat att förvåna.

Utskottet har sålunda uttryckt den starkaste sympati för det i motionen avgivna
syftet men har inte för närvarande vågat gå med på de för ändamålet
erforderliga utgifterna. Med åberopande av det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall åt utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen yttrade, att
därunder yrkats dels att det under behandling varande momentet skulle godkännas,
dels ock, av herr Olsson, Oscar, att momentet skulle godkännas med de
ändringar i vissa anslagssummor, som föranleddes av ett godkännande av den
motivering, vilken förordats under mom. c) i den av honom vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Sedermera gjordes propositioner enligt berörda yrkanden; och förklarades
propositionen på momentets godkännande enligt utskottets förslag vara med
övervägande ja besvarad.

Mom. G.

1 detta moment hade utskottet hemställt, att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Majit att — med iakttagande i huvudsak av vissa förut i utlåtandet
angivna grunder — meddela beslut angående successiv ombildning från och
med budgetåret 1944/45 av kommunala mellanskolor till samrealskolor, under
förutsättning att respektive kommun förpliktade sig dels att i fråga om den

Nr 24.

Onsdagen den 14 juni 1944 fm.

Anslag till de allmänna läroverken. (Forts.)
ombildade läroanstalten tillhandahålla erforderlig möbelutrustning, bostad åt
rektor eller motsvarande kontant ersättning samt bostäder åt erforderlig vaktmästarpersonal,
dels ock, i den mån Kungl. Maj :t så funne påkallat, att intill
ett belopp av 5 000 kronor bekosta komplettering av undervisningsmaterielen
och utvidgning av biblioteket vid läroanstalten.

Herr Forslund: Herr talman! Vid föregående års riksdag framförde jag
tillsammans med ett antal andra ledamöter av denna kammare en motion, vari
hemställdes örn förstatligande av de kommunala mellanskolor, som då ännu
icke övertagits av staten. Proposition har nu framlagts härom, och utskottet
hemställer i denna punkt örn bifall till det sålunda framställda yrkandet. Jag
ville nu få till protokollet antecknat ett tack till departementschefen och övriga
som medverkat till lösningen av denna fråga, och jag vill uttala den förhoppningen,
att genomförandet av reformen, vilket skall äga rum under en
femårsperiod, skall kunna ske på ett tillfredsställande sätt.

Herr Sjödahl: Herr talman! Jag delar den föregående talarens tillfredsställelse
över att denna fråga nu blivit löst på sätt Kungl. Majit föreslagit och
utskottet tillstyrkt. Jag skulle emellertid vilja till det beslut, som jag hoppas
att kammaren nu snart skall fatta, knyta vissa reflexioner.

Den sakkunnige, som för några år sedan utarbetade ett förslag örn förstatligande
av de kommunala mellanskolorna, inrymde i sitt förslag även en bestämmelse
örn att det sedan skulle sättas stopp för tillblivelsen av nya kommunala
mellanskolor. Jag har noga genomläst vad departementschefen skrivit
i motiveringen till propositionen men jag har — det vill jag konstatera med tillfredsställelse
— inte kunnat finna något, som tyder på att departementschefen
på den punkten skulle vara av samma uppfattning som den sakkunnige. Sedan
man år 1927 förstatligat 54 av de 87 kommunala mellanskolorna, har det vuxit
upp nya, så att de icke förstatligade nu äro uppe i ett antal av 76. Denna utveckling
har tydligt visat, att man tack vare de kommunala initiativen kunnat
fullständiga den läroverksorganisation, som staten närmast har tagit initiativ
till och organiserat. Denna kompletterande verksamhet bör få fortsätta alltefter
de skilda behov, som kunna uppkomma. Det är inte blott min livliga
önskan, att så må bliva fallet, utan jag har den bestämda förvissningen, att
detta är till lycka för vårt skolväsen. Med en differentiering av olika skolformer
kan det måhända vara önskvärt, att man arbetar sig fram till ett mindre
ensidigt val av just kommunala mellanskolor, men detta är en annan sak.

Jag skulle emellertid, herr talman, vilja till detta beslut, som kammaren
nu snart kommer att fatta, knyta ytterligare en reflexion. Departementschefen
har här föreslagit, att i den mån det befinnes erforderligt, skall vederbörande
kommun förbinda sig att bevilja ett engångsanslag på 5 000 kronor för undervisningsmateriel.
Jag skulle vilja understryka orden »i den mån så befinnes
erforderligt». Det bör inte bli så, att man vid förstatligandet av mellanskolorna
ständigt kommer och presenterar en räkning på 5 000 kronor eller
inemot det beloppet. Detta skulle kunna få den följden, att det nödiga underhållet
av undervisningsmaterielen under dessa fyra år kommer att åsidosättas.
Om en skola är väl utrustad, skall man nöja sig med att konstatera detta
faktum och inte komma med ytterligare krav på kommunen. Såvitt jag kan
förstå, har departementschefen inte heller varit av annan mening. Jag har
blott velat understryka detta, därför att jag inte helt litar på den myndighet,
som skall genomföra denna reform i enlighet med riksdagens och Kungl. Maj :ts

beslut. .

Jag kommer nu till den fråga, som framför allt har uppkallat mig till att

Onsdagen den 14 juni 1944 fm.

Nr 24.

Anslay till de allmänna läroverken. (Forts.)
yttra mig i denna debatt. Detta förslag har föregåtts av utredning från olika
håll, men framför allt av en utredning från skolöverstyrelsens läroverksavdelning.
Denna utredning kom till det resultatet, att man skulle förstatliga 24 av
de kommunala mellanskolorna men inte flera. Denna utredning är ett av de
mest besynnerliga dokument jag läst, trots att jag läst åtskilligt av det som
emanerat från skolöverstyrelsen. Jag skall här inte närmare ingå på det sätt,
på vilket beräkningarna utförts, då det gällt att sätta poäng i de fall respektive
skolor haft lärjungar från främmande kommuner. Jag vill bara nämna några
exempel på denna poängberäkning.

Om en skola har 50 lärjungar från den egna kommunen och 50 från främmande
kommuner, skulle det efter denna poängberäkning bliva 100 poäng.
Örn en skola fortfarande har 50 lärjungar från främmande kommuner men
100 från den egna kommunen, faller poängtalet strax ned till 67. Denna skola
gör samma nytta för främmande kommuner, men ändå sjunker poängtalet från
100 till 67. Örn en femtedel av lärjungarna kommer utifrån, sjunker poängtalet
ända ner till 40.

Jag skall som sagt inte jättra mig närmare örn detta, men jag anser inte, att
det är en särskild förtjänst för en skola, att så många som möjligt av dem, som
åtnjuta undervisning i skolan, måste inackordera sig i staden. Jag värdesätter
en skola mycket mer, om den är så förlagd, att den kan tillfredsställa behovet
bos dels befolkningen i orten och dels befolkningen där omkring, så att ungdomen
lätt kan taga sig in till skolan. Skall man lägga inackorderingskostnaderna
till grund, lägger man till grund behovet hos sådana familjer, som ha
råd att kosta på sig den stora utgift, som inackorderingsavgiften utgör. Detta
må nu vara hänt. Hela denna utredning har emellertid av departementschefen
lagts under bordet, och jag vill gratulera honom till detta. Jag är ju litet förvånad
över att inte ämbetsverket självt på sin tid lade utredningen under bordet.
örn nu min fantasi räcker till för förvåning på den punkten.

Äfen det är en punkt i skolöverstyrelsens förslag, som jag tror att departementschefen
borde rätt mycket överväga. Det är den punkt, där man ansett sig
kunna konstatera, att en del mellanskolor inte kunna anses hålla måttet för
förstatligande, beroende på undervisningens resultat. Det är 17 skolor, som äro
uppräknade i detta hänseende. Hur har nu skolöverstyrelsen gått till väga,
då den på detta sätt skulle utrangera vissa skolor? Jo, den har beräknat
medelvärdet av betygen vid de skriftliga proven i realexamen under en tid
av fyra år oell därvid kommit till det resultatet, att dessa 17 skolor ligga under
medelvärdet. Örn sålunda medelvärdet ligger, låt oss säga mellan Ab och
Ba, skulle det betyda, att en skola med medelvärdet Ba inte skulle anses hålla
måttet för att kunna bliva förstatligad. En sådan princip kan ju leda till mycket
egendomliga resultat. Det rimliga hade väl varit, att man vid denna
beräkning jämfört å ena sidan mellanskolorna å en viss ort och å andra sidan
de statliga läroverken å samma eller en liknande ort. Jag har tillåtit mig,
herr statsråd, att göra en undersökning av vissa läroverk i Stockholm och
Göteborg för att se, hur de förhöllo sig till medelvärdet. Jag fann, att de
tre realskolor, som jag undersökt, inte heller skulle halla mattet för förstatligande,
örn den frågan kommit före. Under dessa omständigheter känner
man sig ganska beklämd över den matematiska finurlighet som vederbörande
ämbetsverk utvecklat vid sina undersökningar av vad skolorna egentligen
liro värda.

Men jag kommer till ännu allvarligare ting. Vid denna jämförelse bär man
alltså utgått från betygen i skrivämnena i realexamen. Kom nu ihåg, att
detta gäller inte bela, undervisningen! Det är bara fyra ämnen det gällde, och
det gäller bara den del av undervisningen, som är inriktad direkt på stil -

Nr 24.

Onsdagen den 14 juni 1944 fm.

Anslag till de allmänna läroverken. (Forts.)
skrivning. I ett ämne som främmande språk gäller ju undervisningen även
folkens kultur och förmåga att tala och förstå språken. En skola, som är
modern i sin undervisning, kanske driver undervisningen av dessa delar av
ämnet så långt, att det kan väcka glad förvåning hos utländska föreläsare,
som komma dit och tala för och tala med ungdomen. Det är klart, att en
skola, som driver sin undervisning på det sättet, kan inte såsom, mönster sätta
denna ständiga grammatikläsning, som bara trimmar eleverna för det skriftliga
provet. Att nu lägga en sådan synpunkt till grund för bedömningen av mellanskolorna
är väl ensidigt — det inser vilken pedagog som helst. Det är skrämmande,
herr statsråd, att skolöverstyrelsen, landets främsta pedagogiska myndighet,
gör sig till målsman för denna ensidiga och trånga uppfattning.

Jag vill i detta sammanhang erinra örn, att mellanskolorna i allmänhet Ira
elever från mycket fattiga hem. Den utredning, som haft statsrådet Bagge till
ordförande, har kunnat visa, att de i mycket stor utsträckning komma från
andra sociala skikt än de, som gå i läroverken. I en sådan skola kan man inte.
som tyvärr alltför ofta blivit sed i läroverken, räkna med att privatläsning
vid sidan om skall giva vad undervisningen i skolan inte kan hinna med. I
läroverken har man på detta sätt kommit till ett system med kuggning av
eleverna, i förhoppning att privatläsning under terminerna och framför allt
under sommarferierna skall fullgöra vad den ordinarie undervisningen inte orkat
med. Jag kan inte på något sätt betrakta detta såsom ett ideal för undervisning.
Tvärtom högaktar jag de skolor, som försöka draga fram eleverna genom
undervisning i skolan, så att skolan så litet sorn möjligt behöver använda
kuggningssystemet med åtföljande privatläsning. Och i dessa skolor med fattiga
elever skulle detta system inte vara möjligt. Men det tycks vara det
ideal, som föresvävat de herrar inom skolöverstyrelsen, vilka gjort denna bedömning
av undervisningens resultat.

I direktiven till den utredning, för vilken statsrådet Bagge har stått i spetsen,
uttalades, att skolan vid sidan om kunskapsmeddelelsen, som inte på något
sätt skulle åsidosättas, hade en viktig uppgift i den allmänna fostran till goda
medborgare, som den skulle kunna giva. Hela detta utomordentligt viktiga
moment, det viktigaste i hela undervisningen, har man inte i ringaste grad
tagit hänsyn till vid den värdering som skolöverstyrelsen verkställt.

Jag har måst begagna tillfället, herr talman, för att fästa uppmärksamheten
på att det inte är nog att utforma goda målsättningar för undervisningen.
Man måste även se till, att det finnes män och kvinnor, som kunna
genomföra detta. Jag far för min del säga, att hur mycket jag än sympatiserar
med de allmänna synpunkter, som ligga till grund för den stora skolutredningen,
befarar jag, att dess resultat komma att stanna på papperet, såvida
inte statsrådet Bagge också ser till, att han får en .sådan sammansättning av
den ledande skolmyndigheten, att även den är fylld av den anda, som präglar
utredningens betänkande.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Efter härmed slutad överläggning godkändes förevarande moment.

Mom. 7—12.

Godkändes.

Moni. 13.

I detta moment hade utskottet hemställt, att riksdagen måtte till Kommunala
läroverk: Bidrag till Kommunala flickskolor för budgetåret 1944/45 anvisa
ett förslagsanslag av 4 900 000 kronor.

Onsdagen den 14 juni 1944 fm.

Nr 24.

Anslag till de allmänna läroverken. (Forts.)

I motiveringen hade utskottet beträffande de likalydande motionerna I: 240,
av herr B. Ohlin, och II: 358, av fröken Kerstin Hesselgren m. fl., under
rubriken »Förslagsanslagen till bidrag till kommunala flickskolor, kommunala
mellanskolor och praktiska mellanskolor» anfört bland annat:

»Såsom i det föregående erinrats har från och med den 1 juli 1943 en definitiv
lönereglering genomförts för lärarpersonalen vid ifrågavarande skolor,
dock ej för Övningslärare, vilka i avbidan på resultatet av en pågående utredning
ansetts böra kvarstå vid nu gällande provisoriska lönebestämmelser.
Såsom departementschefen framhållit, torde dessa provisoriska lönebestämmelser
böra gälla även för nästa budgetår.

Vid nämnda lönereglering och den i samband därmed genomförda pensionsregleringen
bestämdes, att för kvinnliga lärare tills vidare skulle gälla vissa
särbestämmelser. I motionerna I: 240 och II: 358 påyrkas ett slopande av
sagda särbestämmelser. Då dessa tillkommit av statsfinansiella skäl och frågan
därom så sent som i fjol prövades av riksdagen anser sig utskottet —
under hänvisning till riksdagens i fjol intagna ståndpunkt i ämnet — icke
kunna tillstyrka bifall till motionerna.»

Herrar Pauli och Emil Petersson hade enligt avgiven reservation ansett, att
utskottet bort i sitt yttrande under rubriken »Förslagsanslagen till bidrag till
kommunala flickskolor, kommunala mellanskolor och praktiska mellanskolor»
i anledning av motionerna I: 240 och II: 358 förorda sådan jämkning
i Kungl. Maj:ts förslag, att kvinnlig lärare vid de högre kommunala skolorna
med avseende å rätt att åtnjuta lön i högsta löneklass inom vederbörlig
lönegrad jämställdes med kvinnlig lärare vid allmänt läroverk.

Herr Pauli: Herr talman! I likhet med vad jag tillät mig göra förra året,
när motsvarande punkt var före i kammaren, har jag till utskottets utlåtande
fogat en reservation, och i år har jag fått sällskap med ännu en reservant. Vi
ha inte lyckats vinna gehör inom avdelning och utskott för de synpunkter,
som framhållits i två motioner, en i första kammaren och en i andra kammaren.
I dessa mbtioner har det ånyo yrkats, att kvinnliga lärare vid de kommunala
mellanskolorna skola åtnjuta samma rättigheter som lärare vid de
statliga läroverken i fråga om möjligheten att uppnå högsta löneklassen inom
sin lönegrad. Jag har inte heller i år någon förhoppning om att få kammaren
med på denna sak, men jag har inte velat underlåta att påminna örn att
riksdagen först fattat ett principbeslut — det var åtskilliga år sedan •— örn
lika lön för manliga och kvinnliga lärare och sedan vid tillämpningen av detta
principbeslut klyver lärarinnekåren i två kategorier, fastän de lia samma
kompetens och samma slags tjänstgöring. Den enda skillnaden är, att den
ena kategorien tjänstgör vid statliga och den andra vid kommunala läroverk.
I fråga örn den förra gruppen tillämpar man den av riksdagen godtagna likalönsprincipen,
men till den andra säger man, att uppflyttning i högsta löneklassen
inom deras lönegrad inte kan ske, förrän man får råd därtill.

Jag måste naturligtvis hysa all respekt för statsfinansiella synpunkter, men
dessa synpunkter böra i alla fall tillämpas på ett något så när rimligt sätt.
Jag anser inte, att det är rimligt, att man, medan man nödgats att medge lärarinnorna
vid statsläroverken den dem rätteligen tillkommande upp flyttningen i
löneklass, har begagnat möjligheten att förmena lärarinnorna vid de kommunala
mellanskolorna denna uppflyttning. Man har icke kunnat åberopa andra
skäl härför än de statsekonomiska, och jag undrar, örn riksdagen i längden
skall kunna anse, att de böra åberopas mot en åtgärd, som dikteras av saklig
konsekvens och enkel rättfärdighet.

Första kammarens protokoll 19JFi. Nr th.

Nr 24.

Onsdagen den 14 juni 1944 fm.

Anslag till de allmänna läroverken. (Forts.)

/Jag har endast velat ånyo göra denna påminnelse, och jag har velat rikta den
inte bara till denna kammare, utan också till herr statsrådet och chefen för
ecklesiastikdepartementet. Jag vet mycket väl, att han liksom andra departementschefer
kan ha den bästa vilja i världen i sådana frågor, men likväl vara
tvungen att ta hänsyn till vad finansdepartementet säger. Jag har dock velat
upprepa denna vädjan, ty jag anser, att denna fråga är av sådan art, att den
hör till de första, som man bör tänka på att lösa, när det statsfinansiella läget
förbättras.

Jag har intet yrkande.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Ja. jag är fullt överens med herr Pauli
örn att enbart statsfinansiella skäl inte borde få tillåta en misshandel av befattningshavare
i ekonomiskt hänseende, blott för att de äro kvinnor. Jag skall,
liksom vid förra årets riksdag, instämma i allt vad herr Pauli har sagt, ehuru
jag inte heller nu har antecknat mig som medreservant till honom. Förra gången
var ett misstag orsaken härtill, nu ansåg jag, att jag inte behövde reservera
mig också på denna punkt, då meningen med herr Paulis reservation tydligen
endast var, såsom; han själv sade, att hålla frågan levande.

Men vad som påtalas bär är naturligtvis en orättfärdighet, lika väl som då
man enbart anför det statsfinansiella läget som skäl för att tillåta, att barn i
skolorna misshandlas •— i det fallet har utskottet ställt sig lika kyligt som när
det gäller denna fråga.

Eftersom herr Pauli inte gjorde något yrkande, skall jag, herr talman,
inte heller ställa något.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, godkändes det nu föredragna
momentet.

.Hjörn. 14 och 15.

Godkändes.

Mom. 16.

Mom. 16—21 avsågo frågan om statsunderstöd till enskilda läroanstalter.

I mom. 16 hade hemställts, att riksdagen måtte besluta, att gällande bestämmelser
angående statsunderstöd för budgetåret 1943/44 till statsunderstödda
enskilda läroanstalter skulle äga huvudsaklig tillämpning jämväl för
budgetåret 1944/45.

I de likalydande motionerna I: 189, av herr I. Anderson m. fl., och TI: 185,
av fru Hanna Rydh Munck af Rosenschöld m. fl., hade hemställts, att riksdagen
måtte l:o) besluta höjning av den tillfälliga löneförbättringen för budgetåret
1944/45 i enlighet med ett av skolöverstyrelsen framlagt förslag
a) åt lärare och lärarinnor vid högre goss- och samskolor med i runt tal
78 000 kronor, b) åt lärare och lärarinnor vid högre flickskolor med i runt
tal 86 800 kronor och c) åt lärare och lärarinnor vid enskilda mellanskolor
med i runt tal 7 200 kronor, 2:o) för ändamålet anvisa för budgetåret 1944/45
behövligt extra förslagsanslag på i runt tal 172 000 kronor.

I en inom andra kammaren av herr II. Lundh väckt motion (II: 260) hade
hemställts, att riksdagen med bifall till vad i statsverkspropositionens åttonde
huvudtitel under punkterna 136—138 föreslagits ville hos Kungl. Maj:t
hemställa örn igångsättande snarast av en allsidig, förutsättningslös utredning
av de statsunderstödda enskilda läroanstalternas löne- och pensionsförhållanden
och om de till dessa läroanstalter utgående statsunderstödens form och
omfattning.

Onsdagen den 14 juni 1944 fm.

Nr 24.

Anslag till de allmänna läroverken. (Forts.)

I motiveringen hade utskottet under rubriken »Förslagsanslagen till bidrag
till högre goss- och samskolor, högre flickskolor och enskilda mellanskolor»
anfört bland annat följande:

»Den skillnad som nu råder mellan vissa lärarlöner vid de kommunala skolorna
å ena sidan och vid de enskilda läroverken å den andra är såsom av
skolöverstyrelsens yttranden och motionerna I: 189 och II: 185 samt II: 260
framgår mycket betydande. Utskottet är likväl icke berett att nu tillstyrka
bifall till det i motionerna I: 189 och II: 185 framställda förslaget. Däremot
anser utskottet, att frågan örn en definitiv löne- och pensionsreglering för
lärarpersonalen vid privatläroverken icke kan skjutas på framtiden, utan att
en utredning av dessa spörsmål samt rörande statsbidragets storlek och utformning
snarast bör komma till stånd. Emellertid hava dessa frågor även
ett bestämt samband med de organisationsproblem beträffande de allmänna
läroverken, vilka för närvarande äro föremål för skolutredningens prövning.
Skulle på grund härav ett uppskov visa sig nödvändigt för genomförande aven
definitiv löne- och pensionsreglering vid privatläroverken, anser utskottet
det böra övervägas att bereda lärarpersonalen vid dessa skolor en provisorisk
förbättring av de nuvarande löneförmånerna. Utskottet tillstyrker alltså
det i motionen II: 260 framställda yrkandet, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhåller örn verkställande av utredning i ovannämnda avseenden.
»

Herr Anderson, Axel Ivar: Herr talman! Jag har begärt ordet vid denna
punkt endast för att understryka utskottets uttalande, att utskottet anser,
»att frågan örn en definitiv löne- och pensionsreglering för lärarpersonalen vid
privatläroverken icke kan skjutas på framtiden, utan att en utredning av dessa
spörsmål samt rörande statsbidragets storlek och utformning snarast bör komma
till stånd». Utskottet erinrar örn det nära samband, som dessa frågor ha
med dem, som äro föremål för den pågående skolutredningens prövning, och
vill därför inte i år tillstyrka det i motionsform föreliggande förslaget örn
provisoriska åtgärder för att utjämna löneskillnaden mellan de enskilda skolornas
lärare och de kommunalt anställda lärarna. Men utskottet anser det böra
övervägas att bereda lärarpersonalen vid privatläroverken en provisorisk förbättring
av de nuvarande löneförmånerna, om icke under närmaste tiden en definitiv
löne- och pensionsreglering för dem kommer till stånd. Från denna
utgångspunkt hade det varit logiskt, örn utskottet tillstyrkt bifall till de väckta
motionerna, som just innebära en provisorisk förbättring av de nuvarande löneförmånerna
och som kunna stödja sig på en framställning i detta syfte från
skolöverstyrelsen.

I nuvarande läge har jag, herr talman, intet yrkande, men jag ber att ännu
en gång få så kraftigt som möjligt understryka angelägenheten av att här
handlas snabbt. Det gäller en icke ringa lärarkår, vars stora betydelse är erkänd,
jag kan säga från alla håll. Förhållandena ha gjort, att denna kår i
många fall kommit i avsevärt sämre läge än den kommunalt anställda lärarpersonalen.
I många fall, ja i regel, råder en avsevärd skillnad i lönehänseende
mellan de enskilda läroverkens och kommunalt anställda lärare, och denna
skillnad måste utjämnas. Den ena kategorien lärarkrafter är inte underlägsen
den andra.

Det är endast för att understicka detta som jag begärt ordet.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, godkändes det nu ifrågavarande
momentet.

Nr 24.

Onsdagen den 14 juni 1944 fm.

Anslag till de allmänna läroverken. (Forts.)

Mom. 17—26.

Godkändes.

I enlighet nied den antagna föredragningsordningen föredrogs nu

Ingressen till punkten A, såvitt angick motionen I: 304.

Såsom förut anförts innebar ingressen till punkten A bland annat, att de
under nämnda punkt angivna besluten skulle fattas med avslag å motionen
I: 304-

I berörda motion, som väckts av herr E. Sjödahl, hade hemställts, att riksdagen
måtte vid behandlingen av Kungl. Majlis proposition nr 207 uttala,
l:o) att omfattningen av den undervisning, som bedreves vid de kommunala
mellanskoloma, i den mån den läge inom gällande undervisningsplans ram.
icke måtte vid ett förstatligande av dessa skolor förminskas, 2:o) att kommun,
som önskade bibehålla fri skolgång för i kommunen hemmahörande elever
vid kommunal mellanskola, som förstatligats, måtte tillerkännas rätt att
vinna denna förmån åt eleverna genom att till vederbörande skola inbetala ett
belopp per elev, motsvarande medeltalet per elev av terminsavgifter vid rikets
samrealskolor, liksom det belopp, till vilket inskrivningsavgifterna skulle vart
år uppgå, samt 3:o) att kommunerna måtte ha rätt att bidraga till den sociala
omvårdnaden örn eleverna i övrigt.

Herr Oscar Olsson hade enligt förenämnda reservation ansett, att utskottet
bort tillstyrka bifall till motionen I: 304.

Herr Olsson, Oscar: Till förstakammarmotionen nr 304, som det här är
tal örn, har jag i en reservation yrkat bifall. Jag anser, att motionen ur sakliga
och framför allt ur pedagogiska synpunkter är så berättigad, att det
är mindre lämpligt att avslå den. Åtminstone böra de i motionen framförda
synpunkterna dessförinnan ha fått göra sig hörda.

Vad vill herr Sjödahl med sin motion? Den rör de kommunala mellanskolor,
som skola förstatligas, och i fråga örn dem har han tre önskemål.

För det färsta hemställer herr Sjödahl, »att omfattningen av den undervisning,
som bedrives vid de kommunala mellanskoloma, i den mån den Holger
inom gällande undervisningsplans ram, icke måtte vid ett förstatligande
av dessa skolor förminskas».

En person, som inte är magister och inte heller i egenskap av skolstyrelseledamot
eller dylikt är alltför infiltrerad i den svenska skolbyråkratien, tycker
ju, att det är egendomligt, att man skall behöva motionera örn att en
kommunal skola, när den förstatligas, inte skall bli sämre för den sakens
skull. Och detta är dock den väsentligaste delen av herr Sjödahls motion,
denna sak som man enligt vanligt, oförvillat folks mening inte skulle behöva
motionera örn.

För det andra går motionen ut på, »att kommun, som önskar bibehålla
fri skolgång för i kommunen hemmahörande elever vid kommunal mellanskola,
som .förstatligats, måtte tillerkännas rätt att vinna denna förmån åt
eleverna genom att till vederbörande skola inbetala ett belopp per elev, motsvarande
medeltalet per elev av terminsavgifter vid rikets samrealskolor, liksom
det belopp, till vilket inskrivningsavgifterna skulle vart år uppgå».

Man tycker, att det vore besynnerligt, örn riksdagen inte skulle kunna gå
med på detta. Här finnas kommunala mellanskolor, som ha genomfört fri
skolgång. När de bli statliga, måste terminsavgifter upptagas. Örn kommunen
erbjuder sig att hålla staten skadeslös, kunna då inte eleverna fortfaran -

Onsdagen den 14 juni 1944 fm.

Nr 24.

Anslag till de allmänna läroverken. (Forts.)
de vara befriade från terminsavgifter? Vem skalle förlora på det? Det skall
jag genast tala om för herrarna: likriktningen, likriktningen av skolväsendet
här i landet skulle känna sig djupt och allvarligt kränkt, om en så revolutionerande
olikhet skulle få förekomma i en kommun. Men detta är intet sakskäl
för vanliga, förnuftiga människor.

För det tredje hemställes, »att kommunerna måtte lia rätt att bidraga till
den sociala omvårdnaden örn eleverna i övrigt».

Statsutskottet har inte helt gått emot det tredje yrkandet •— i det fallet
har således kanske motionären vunnit gehör. Men när det gäller att vid
förstatligandet av kommunala skolor bibehålla en undervisningsnivå, som
eventuellt är högre än i statens skolor, och när det gäller att, utan att det
kostar staten något, låta de fattiga eleverna ha kvar de fördelar, som den kommunala
skolan har kunnat ge, hemställer jag, att herrarna skulle vilja vara
överens med mig om att dessa krav äro så naturliga, att de verkligen borde
genomföras.

Jag har givetvis ingen tanke på att första kammaren skall bifalla herr Sjödahls
motion, och jag skall inte heller besvära kammaren med yrkande om
bifall till min reservation — det kari ju hända att motionären gör det. Men
enbart den omständigheten, att man skall nödgas väcka en sådan motion, visar
enligt min mening, vart den nuvarande centraliseringen och byråkratiseringen i
syfte att likrikta vårt skolväsende har fört oss. Här behöver verkligen göras
någonting.

Herr Pauli: Herr talman! Den föregånde talaren har i sin opposition mot
utskottet, där han dock, såsom kammaren ser, står ensam på denna punkt, använt
större våld än nöden kräver. Jag kan inte finna, att motionären har någon
anledning att beklaga sig över den behandling, som hans motion har fått
inom utskottet. Utskottet har noga beaktat de framförda yrkandena och motiveringarna
och besvarat dem punkt för punkt, såsom framgår av s. 25 och
26 i utskottsutlåtandet. Jag skall med anledning av herr Oscar Olssons inlägg
något uppehålla mig vid motionärens tre punkter.

Det första önskemålet går ut på att undervisningen icke måtte förminskas
vid förstatligandet. Utskottet har fäst uppmärksamheten på att örn man skulle
göra allvar av motionärens tanke, att kommunala mellanskolor, som förstatligas,
skola behålla vissa delar av den förut tillämpade kursplanen och därigenom
få en kursplan, som avviker från de övriga statsläroverkens, så skulle
man få två kategorier av statliga realskolor med olika kursplaner, allt eftersom
skolorna tidigare varit kommunala mellanskolor eller icke. Det är ju en
skäligen orimlig tanke. Herr Oscar Olsson har med stort patos förklarat, att
utskottets påpekande, att skolorna inte rimligen kunna ha två olika kursplaner,
är en seger för »likriktningen» och »byråkratien» — jag minns inte allt,
vad han hittade pjå. Jäg tycker, att det helt enkelt är ett bevis på vanligt
sunt förnuft och ordningssinne att vilja ha enhetliga kursplaner. Vad man
kan inrikta sig på är att även i statens realskolor få infört mera av den undervisning
i musik, slöjd för gossar och hushållsgöromål, som nu förekommer
i de kommunala mellanskoloma. Denna fråga, som ju innebär ökade
kostnader för statsverket, har icke alls, såvitt jag kan se, berörts i motionen.
Man vill gärna veta, huruvida motionären har tänkt sig, att man skulle blott
för en viss kategori eller för alla realskolor införa dessa tilläggsämnen, och
vidare vill man gärna veta, hur mycket det skulle kosta. Nu har som bekant
skolutredningen tagit upp frågan örn dessa övningsämnens roll inom den statliga
realskolan, och vi kunna viii avvakta, vad utredningen kommer att säga
härom. Även en sådan sak som undervisning i maskinskrivning, något som

Xr 24.

Onsdagen den 14 juni 1944 fm.

Anslag till de allmänna läroverken. (Forts.)

Ilar berörts i motionen, har skolutredningen tagit upp. Det är ju tämligen svårt
för riksdagen att uppfylla en begäran, att riksdagen ■— utan att avvakta skolutredningens
resultat härvidlag — skulle besluta eller, som det står i motionen,
»uttala», att en annan kursplan borde tillämpas vid förstatligade kommunala
skolor än vid övriga realskolor.

Yad beträffar det andra yrkandet, att kommun skulle tillerkännas rätt att
inbetala bidrag till elevernas terminsavgifter, har utskottet påpekat, att även
vid de allmänna läroverken befrielse från terminsavgift för mindre bemedlade
elever förekommer i ganska stor utsträckning. Men utskottet bär funnit det
ogenomförbart att tillämpa andra regler beträffande hjälp till terminsavgifterna
vid före detta kommunala mellanskolor än vid de övriga allmänna läroverken
-— man må nu kalla denna ståndpunkt för »likriktning» eller inte. Kommunernas
rätt att ge sådana bidrag torde väl i framtiden inte behöva något
särskilt erkännande av riksdagen. Örn kommunerna vilja ge dylika anslag och
— såsom motionären för det tredje har hemställt — därjämte anslag för social
omvårdnad, är det säkerligen ingen, som förmenar kommunerna detta. I varje
särskilt fall kommer det an på det kommunala initiativet.

Då jag ser, att motionären har begärt ordet, vill jag säga, att det skulle vara
intressant att få höra hans uppfattning, huruvida det är tänkbart, att i hans
egen hemstad, Göteborg, kommunen skulle vilja ge en viss realskola, som tidigare
varit kommunal mellanskola, anslag till elevernas sociala omvårdnad,
utan att samtidigt ge liknande anslag till Göteborgs övriga realskolor, trots
att det är samma slags barn, göteborgsbarn, som gå i samtliga dessa skolor.
För min del har jag svårt att tänka mig. att staden skulle vilja göra någon
skillnad på denna punkt. Däremot är det tänkbart, att kommunen skulle vara
frikostig nog att ge dylika anslag till samtliga skolor, oberoende av om de
tidigare varit kommunala mellanskolor eller inte.

Jag har velat framhålla detta för att understryka, att utskottet samvetsgrant
tagit del av och genomdiskuterat motionärens synpunkter. Vi ha kommit
till det resultatet, att vi inte kunnat tillstyrka motionen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Sjödahl: Herr talman! Den första delen av motionen gick ut på,
såsom redan herr Oscar Olsson erinrat örn, att undervisningen i vissa övningsämnen
inte skulle försämras efter ett statligt övertagande av ifrågavarande
skolor. Jag tycker, liksom herr Oscar Olsson, att det framställda önskemålet
är lovvärt, och jag har inte föreslagit riksdagen något annat än att, när staten
övertar en skola, man inte försämrar undervisningen. Anletsdragen hos andra
avdelningens ledamöter borde läggas i litet skämtsamma veck, örn de tänkte
sig, att riksdagen kunde motsätta sig en sådan sak.

Men, herr talman, saken ligger så till. att i 1933 års undervisningsplan för
läroverken föreskrevs, att den skulle tillämpas också för mellanskoloma. Så
har skett, men i samma undervisningsplan infördes en bestämmelse, att undervisning
i musik, slöjd för gossar och hushållsgöromål icke skulle förekomma,
förrän Kungl. Maj :,t så beslöt. Detta har icke hindrat en hel mängd mellanskolor,
i varje fall en del av dem jag känner till, att tillämpa läroverkens
undervisningsplan, när det gäller musik, slöjd för gossar och hushållsgöromål.
Denna åtgärd har sedan varje år föreslagits i en vördsam framställning till
skolöverstyrelsen och har bifallits av denna. Undan för undan, år efter år har
vår pedagogiska övermyndighet godkänt denna undervisning vid mellanskolorna,
och därmed har också staten fått övertaga en mycket stor del av kostnaderna,
hur mycket det nu kan vara. Huruvida även på den punkten de 78
procenten gälla, vill jag lämna därhän.

Onsdagen den 14 juni 1944 fm.

Nr 24.

Anslag till de allmänna läroverken. (Forts.)

Om nu en sådan skola förstatligas, skall då denna undervisning, som följer
gällande undervisningsplan och som har bedrivits år efter år med skolöverstyrelsens
gillande, kunna tillämpas? Jag skulle hålla detta för troligt, och
jag skulle vilja erinra andra avdelningens ledamöter — på grund av sitt myckna
arbete kanske de inte hinna med att ordentligt läsa igenom de propositioner de
skola handlägga — örn att i här föreliggande proposition nämnes, att undervisningen
i manlig slöjd vid läroverken är obligatorisk vid yrkeslinjerna men
frivillig för övrigt och att undervisningen i hushållsgöromål är obligatorisk
vid handelslinjerna men frivillig för övrigt och att skolöverstyrelsen gläder
sig över att tillslutningen till dessa ämnen befinner sig i jämn frammarsch vid
läroverken. Det skulle vara underligt, tycker jag, örn en departementschef
eller skolöverstyrelsen — jag vågar inte säga vilken av dessa det var, som
gladde sig över denna frammarsch, kanske bägge — sedermera skulle kunna
medverka till att man minskade på utbildningen i dessa praktiska och manuella
ämnen, där den redan har vuxit fram till en större omfattning.

Med den sparsamhetsinstinkt, som uppenbarligen bör leda herr Pauli i hans
verksamhet och som jag högeligen värderar, frågar nu herr Pauli, örn motionären
har tänkt på kostnaderna. Jag vill erinra herr Pauli, för det första, örn
att det här gäller ett förslagsanslag och för det andra örn att vi redan i dag
ha bemyndigat Kungl. Maj :t att vid övertagandet av dessa mellanskolor överskrida
en hel del av de anslagsposter, och däribland väl också denna, som
riksdagen har fastställt. Yi ha redan åt Kungl. Maj :t givit fullmakter på
den här punkten, och i detta fall bli kostnaderna minimala, eftersom de bli
skillnaden mellan nu utgående statsbidrag och den kostnad som skulle utgå,
när staten övertagit alltsammans, alltså förmodligen 22 procent av kostnaden
eller något däromkring. Det skulle vara bedrövligt att för den skull inte genomföra
vad som föreslagits.

Detta skulle också kunna belysas med vad den utmärkta skolutredningen,
ledd av statsrådet Bagge, har sagt. Den beklagar, att 1933 års undervisningsplan
inte har i full utsträckning genomförts vid läroverken, och önskar, att
detta måtte ske snabbast möjligt och att man till och med .skulle öka timtalet
och därigenom bereda de manuella ämnena en än starkare ställning inom läroverken,
än som avsågs vid skolreformens genomförande.

Jag förstår, att andra avdelningen i statsutskottet, med ett undantag, är
tämligen döv för min framställning, men statsrådet Bagge bör efter dessa
hans uttalanden som ledare av skolutredningen vara mycket mindre döv därför.
Och, hur ovanligt det än är, herr talman, får jag tillåta mig att över andra
avdelningens i statsutskottet huvuden vädja till departementschefen, att han
med hänsyn till sitt uttalade intresse för undervisningen i dessa ämnen måtte
betänka denna sak och vidtaga de åtgärder, som enligt mitt sätt att se departementschefen
redan har möjligheter att vidtaga, vilket i sak blir ett accepterande
av den tankegång, som finnes i motionen.

Jag skulle dessutom vilja erinra örn en sak. Att denna undervisningsreform
inte har kommit fram vid läroverken, har mycket berott på att läroverken i
ringa utsträckning tänkt på att skaffa sig skolkökslokaler och slöjdlokaler.
Detta bär legat utanför vad ett läroverk överhuvud taget borde syssla med.
Men mellanskolorna lia gjort det; de lia ärvt detta från folkskolorna, och de
ha fortsatt sedermera med den undervisningen: de lia skolkökslokaler. de lia
slöjdlokaler, de ha lärarkrafter utbildade för undervisning i dessa ämnen, de
ha tradition på området. Att under sådana omständigheter inte använda dessa
lokaler och dessa lärarkrafter, att icke uppehålla denna gagnrika tradition
tycker jag är ett infall av andra avdelningen i statsutskottet, som jag hoppas
den inte skall så värst länge hålla fast vid.

Nr 24.

Onsdagen den 14 juni 1944 fm.

Anslag till de allmänna läroverken. (Forts.)

Min motion innehåller också en framställning om att kommunerna skulle lia
rätt att betala terminsavgift för elever. Jag skall inte nu yttra mig mera i
den saken än att jag vill erinra örn att när den sakkunnige kom fram med
förslaget örn förstatligande av mellanskolorna, hade han även medtagit detta
förslag, och en hel del kommuner förklarade sig villiga at.t betala dessa terminsavgifter
för att därigenom göra det lättare för elever från kommunen att
deltaga i denna undervisning, och åtminstone vi, som representera de orter,
där man inte har terminsavgifter vid mellanskolorna, veta vad det betyder för
att möjliggöra för ungdomen att nå fram till denna utbildning.

•lag skall bara till slut besvara en fråga, som herr Pauli riktade direkt till
mig, nämligen den: när det gäller den sociala omvårdnaden om eleverna, tror
då motionären att man i en stad skulle bevilja detta uteslutande till en viss
skola bland statsläroverken, men inte till de övriga?

Jag får svara, att det naturligtvis i mycket hög grad beror på vilket initiativ
som tages från de olika skolorna. Jag kan erinra örn att det vid ett
tillfälle, då det vid den kommunala mellanskolan i Göteborg t. ex. fanns fri
skolmateriel för de elever, som behövde få fri tillgång till sådan, av Göteborgs
stadsfullmäktige beslöts med anledning av en motion att lämna motsvarande
anslag till de allmänna läroverken. Det gick ett år, men sedan tyckte
man vid dessa läroverk, att det var förenat med så stora besvärligheter att man
inte intresserade sig för att i fortsättningen organisera den saken, och saknas
vid läroverken intresse för dessa saker, så att man där inte vill ordna dem
eller ta initiativ i dem, kan man ju inte begära, att en stadsfullmäktigkår skall
tvinga dem på läroverken. Anledningen till att jag i min motion föreslog
ett uttalande från riksdagens sida örn att kommunerna skulle få fortsätta med
sin sociala omvårdnad. Om eleverna var alltså de erfarenheter jag hade från
min egen hemstad örn den tyvärr fullständiga brist på intresse, som tidvis och
på en del håll visats, när det har gällt just den sociala omvårdnaden. Den
kan nämligen inte utövas annat än genom de kommunala myndigheterna i
verklig samverkan med de pedagogiska, och vilja de senare inte vara med
därom, är det ingenting att göra däråt.

Jag får hoppas att den tradition på detta område, som man har i respektive
städer, skall möjliggöra ett fortsättande av den sociala omvårdnaden. Jag vill
tacka statsutskottet för vad det har sagt om denna fråga, nämligen att det
anser, att den sociala omvårdnaden faller »inom ramen för vederbörande kommunala
förvaltningars prövning och avgörande». Vad som från statsmakternas
sida kan göras är bara att välsigna en sålunda fortsatt social omvårdnad
från kommunernas sida.

Herr talman! Jag har med dessa ord velat klargöra syftet med min motion,
och jag hoppas, att den från vederbörandes sida skall bringas till praktisk lösning,
även örn riksdagen i år inte direkt uttalar sig i den saken.

Herr Pauli: Herr talman! Jag skall bara besvära med några få ord, men
jag måste göra det, eftersom herr Sjödahl hade ett par rätt hårda uttalanden
örn statsutskottet och dess andra avdelning. Han förklarade bl. a., att vi hade
varit »döva» för de synpunkter, som han framställt i sin motion.

Jag tycker att det är alldeles oriktigt att säga så. Hade vi varit döva därför,
skulle vi ju inte alls ha brytt oss om att svara på motionen utan blankt
avstyrkt den. Vi ha i stället, för vilket han också uttalat sin tacksamhet, ägnat
motionen en ganska noggrann utredning.

Beträffande vad herr Sjödahl sist omnämnde, att vi påpekat att örn en kommun
vill ge hjälp till elevernas sociala omvårdnad vid olika läroverk, så faller
detta inom ramen för kommunens egen prövning och avgörande, så innebär

Onsdagen den 14 juni 1944 fm.

Nr 24.

Anslag till de allmänna läroverken. (Forts.)
det helt enkelt ett konstaterande från vår sida. Vill herr Sjödahl uppfatta det
så, att vi därmed gett vår välsignelse till ett dylikt tillvägagångssätt från
kommunens sida, ha vi ingenting emot det, även om vi inte precis uttryckt
oss på det sättet.

Men herr Sjödahl har inte rätt i sin lilla insinuation, att andra avdelningen
inte skulle läsa de propositioner, som den har under behandling. Det sätt, varpå
vi läst och besvarat hans motion — som ju dock inte kan i vikt och betydenhet
jämställas med Kungl. Maj:ts propositioner — borde övertyga honom om
vår samvetsgrannhet, i varje fall örn vår vilja till samvetsgrannhet.

Med mitt föregående anförande trodde jag mig ha gjort klart, att vi ingalunda
ha någonting emot att inte bara de realskolor, som äro förstatligade kommunala
mellanskolor, utan alla realskolor få dessa förbättringar i sin undervisningsplan
jämte därför behövliga lokaler och andra förutsättningar. Men
vi ha ställt oss tvivlande inför möjligheten och lämpligheten av att klyva upp
de statliga realskolorna i två kategorier, där man förfar på olika sätt. Jag
tror, att herr Sjödahl och andra avdelningen i statsutskottet befinna sig på
samma sida, när de önska en utveckling, som går i den riktningen att undervisning
i t. ex. slöjd, hushållsgöromål m. m. blir allmänt förekommande vid alla
dessa statliga läroverk, vilken deras förhistoria än har varit.

Efter härmed slutad överläggning godkändes ingressen i nu förevarande
del.

Återstående delar av ingressen till punkten A.

Godkändes.

Punkten B.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten C.

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
1. Persson m. fl. (I: 59) och den andra inom andra kammaren av herr H. B.
Nilson i Spånstad m. fl. (II: 88), hade hemställts, l:o) att riksdagen för
budgetåret 1944/45 måtte anslå 100 000 kronor till stipendier för korrespondensstudier
för obemedlade eller mindre bemedlade studiebegåvade ungdomar,
2:o) att riksdagen för samma budgetår måtte anslå 50 000 kronor att användas
för statsbidrag till anskaffande av lokaler för s. k. robertsforsskolor,
samt 3:o) att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte begära, att 1940
års skolutredning måtte erhålla i uppdrag att särskilt utreda frågan örn att
för landsbygdens ungdom skapa möjligheter att erhålla en efter bygdens yrkes-
och kulturliv anpassad undervisning, varvid särskilt borde tillses, att undervisningen
kunde ske ute i bygden så långt detta vore möjligt.

Utskottet hade i den nu föredragna punkten av angivna orsaker hemställt,
att motionerna I: 59 och II: 88 — i den mån de icke finge anses besvarade
med vad utskottet i det föregående anfört -— icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Reservation hade anförts av herrar Oscar Olsson, Bäcklund, Emil Petersson,
Ivar Persson och Danielsson, vilka ansett, dels att utskottets motivering till
förevarande punkt bort hava den ändrade lydelse, som i reservationen angivits,
dels ock att utskottet med anledning härav bort i punkten C hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av motionerna I: 59 och II: 88 till Statsbidrag

Nr 24.

Onsdagen den 14 juni 1944 fm.

Anslag till de allmänna läroverken. (Forts.)
för anskaffande av lokaler för s. k. robertsforsskolor för budgetåret 1944/45
anvisa ett reservationsanslag av 50 000 kronor.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Det är åtskilliga motionärer, som i år
liksom _föregående, år med stor kraft och värme ha talat för en förbättring av
undervisningsförhållandena på landsbygden när det gäller de högre skolorna,
således de kurser, som ligga under realskolorna och gymnasierna. Det är också
glädjande att konstatera, att man alltid, när dessa saker komma på tal,
brukar uppmärksamt höra på de skäl, som framläggas, och att man brukar uttala
sina varma sympatier för de synpunkter, som då komma fram och som
innebära något i positiv riktning. Det har vid åtskilliga tillfällen till och med
under skoldebatterna här i riksdagen varit på samma sätt.

En sak är emellertid de allmänna vackra talesätten, och en annan sak är
handlingarna. Man kan, när det gäller dessa landsbygdens skolförhållanden,
inte komma till några resultat, hur vackra talesätten från de bestämmande
myndigheternas sida än äro, örn inte dessa vackra talesätt någon gång åtföljas
av handling.

Det säges såväl i propositionen som i statsutskottets utlåtande: »Ge er bara
till tåls, vi komma nog fram, så att ni en vacker dag få hjälp även på dessa
vägar.» Jag undrar inte på att under den förberedande behandlingen av detta
ärende synnerligen stor bitterhet har kommit till synes från landsbygdsrepresentanternas
sida gentemot dessa återupprepade vackra talesätt, som icke åtföljas
av handling.

När det gällde att välja i den rika floran i fråga örn åtgärders vidtagande
i de hänseenden, som motionerna erbjödo, var det en sak, som man kunde göra
och som mari tyckte borde innebära en ganska enkel åtgärd för riksdagen, örn
den hade något verkligt effektivt intresse för dessa frågor, nämligen att åtminstone^
enlighet med vad som föreslås i motionen I: 59 och II: 88 ställa ett
anslag på 50 000 kronor till förfogande att användas till anskaffande av lokaler
för s. k. robertsforsskolor. Man kan säga att detta ändå endast skulle verka
som en symbolisk hjälp, eftersom dessa 50000 kronor inte räcka så långt.
Ja, men denna symboliska hjälp ger säkerhet för att riksdagen inte bara vill
göra någonting utan också har börjat att göra någonting, låt vara att vad som
göres nu till en början är ganska obetydligt.

I motionens första punkt hemställes, att riksdagen måtte anslå 100 000 kronor
till stipendier för korrespondensstudier, och i dess tredje punkt, att riksdagen
ville i skrivelse till Kungl. Maj:t begära, att 1940 års skolutredning
måtte erhålla i uppdrag att särskilt utreda frågan örn att för landsbygdens
ungdom skapa möjligheter att erhålla en efter bygdens yrkes- och kulturliv
anpassad undervisning. Detta sista tror jag kommer att ske riksdagens skrivelse
förutan, och vad det första beträffar, skulle jag naturligtvis inte ha
haft något emot att yrka bifall till det också. Men de herrar, som ha hört på
denna skoldebatt, lia utan tvivel funnit, att ju mindre man begär, desto mindre
har man utsikt att få avslaget, även när det gäller mycket behjärtansvärda
saker. Bakom den reservation, som på denna punkt har avgivits av mig jämte
några andra av utskottets ledamöter, ligger verkligen en viss förhoppning att
man dock i detta fall skall kunna bli bönhörd.

Vad är det för ett starkt sakligt skäl, som har anförts emot reservanterna? Jo.
det är, att dessa 50 000 kronor räcka blott ett så litet stycke på vägen, att det
inte kan åstadkommas någon rättvis fördelning av medlen och att man inte
vet, har det till och med_ sagts, hur man på ett förnuftigt sätt skall kunna dela
ut dem. I det fallet har jag emellertid — trots alla hårda ord jag annars kunnat
använda mot dessa myndigheter — ett så starkt förtroende till både skolöver -

Onsdagen den 14 juni 1944 fm.

Nr 24.

Anslag till de allmänna läroverken. (Forts.)
styrelsen och Kungl. Majit, att jag måste anse dem ha tillräckligt förnuft föratt
kunna finna en förnuftig användning för det anslag av 50 000 kronor, som
reservanterna påyrka för ifrågavarande ändamål. Jag tror således att detta
s. k. sakskäl, som här har anförts emot oss, inte är av sådan art att vi precis
behöva falla för det.

Det har vidare invänts, att om anslaget är så litet att det inte kan fördelas
på samtliga skolor, så begår man en orättvisa emot dem, som intet få. Men
blir orättvisan större emot dem, som inte få något, ifall det blir några, som
bli hjälpta? Ja, jag har den starkaste förtröstan på att de, som inte hinna
fram nu för att kunna få del av dessa 50 000 kronor, ändå ha liksom den trösten
— icke minst den ungdom, som det här gäller och som med stora uppoffringar
deltar i korrespondenskurserna — att måhända nästa år också kunna
få del av anslaget. Inte bara bland motionärerna utan bland många andra
landsbygdsrepresentanter har jag funnit en stark bitterhet råda mot att allt
sådant skjutes på framtiden utan att man har något att ta på i fråga om den
välvilja, som åtföljer detta uppskjutande.

Denna framställning örn anslag åtminstone till en del platser, där man underkastar
sig besväret, mödan och uppoffringarna att anskaffa särskilda undervisningslokaler
för korrespondensundervisningen, förtjänar att uppmuntras,
även om icke hjälpen kan utdelas åt alla håll. Sålunda vill jag fästa herrarnas
uppmärksamhet på att ett landsting har ställt anslag till förfogande för sådan
korrespondensundervisning, och det är väl inte så underligt, ifall både
inom detta landsting och andra, där intresset för denna sak finnes, bitterheten
också växer sig ganska stark, kanske att intresset avtrubbas genom att alla
dylika åtgärder alltjämt skjutas på framtiden.

Vi befinna oss ju nu, herr talman, i ett starkt betryckt finansiellt läge, men
när vi i dag. trots detta bekymmersamma läge, utan tvekan, åtminstone på
många håll, kunnat åstadkomma sådana saker som att anslå medel till upprättande
av två nya gymnasier och en ny gymnasie!] nje m. m. för sådana
barn, som ha bättre förutsättningar än de, som måste lita till korrespondensundervisning,
tror jag, att det statsfinansiella läget inte skall behöva bli så
värst mycket mera betryckt, örn vi lämna detta lilla bidrag på 50 000 kronor
till denna behjärtansvärda sak.

Jag ber således, herr talman, att på denna punkt få yrka bifall till den
av mig m. fl. avgivna reservationen.

Herr Persson, Ivar: Herr talman! Då jag i denna kammare har väckt den
motion, som nu behandlas, kanske jag får anföra några synpunkter. Vi motionärer
anse, att dessa korrespondensrealskolor, där undervisningen ju bedrives
i form av kombinerad korrespondens- och muntlig undervisning, äro särskilt
värdefulla, i det att eleverna kunna bo hemma och sålunda slippa att under
skoltiden byta miljö. De kunna på så sätt förbliva i närmare kontakt med landsbygden
och dess arbetsliv. Jag vill i det sammanhanget erinra örn att statsutskottet
i fjol just tryckte på att man över alli där så var möjligt borde bedriva
deln högre undervisningen på ett sådant säl!, att de unga inte rycktes bort
från sin gamla miljö.

Vi, som här gå in för denna sak så effektivt som vi kunna, anse icke att
realskolundervisningen skall utövas på landsbygden för att de som få del av
densamma, sedan skola ägna sig åt annan verksamhet och flytta bort från
landsbygden, utan vi äro tvärtom fullt på det klara med att det på vår landsbygd
krävs och kommer mer och mer att krävas så god utbildning i såväl
jordbruk som andra näringsgrenar, som överhuvud taget är möjlig att åstadkomma.
Redan nu finnas ett hundratal dylika korrespondensrealskolor upp -

Nr 24.

Onsdagen den 14 juni 1944 fm.

Anslag till de allmänna läroverken. (Forts.)
rättade av de båda korrespondensinstituten Hermods och NKI-skolan, och
dessa skolor ha för närvarande sammanlagt ungefär 1 800 elever. Elevklientelet
utgöres till största delen av jordbrukar- och arbetarbarn, men även barn till
lägre tjänstemän och fria företagare i de orter, där skolorna äro upprättade,
förekomma i stort antal, och för övrigt finns det i dessa skolor barn av alla
kategorier på vår landsbygd. Sådana skolor lia mestadels kommit till stånd
i Norrland och i andra mera glest befolkade trakter av vårt land, men detta
förringar ju inte värdet av denna skolform, som vi samt och synnerligen böra
uppskatta och ge det stöd, som den förtjänar.

Trots att dessa skolor icke ha funnits under längre tid än ett par år ännu
— enstaka sådana under närmare tre år — ha eleverna där väl fullföljt sina
studier. De tyckas ha med ett allvar och med en flit, som äro beundransvärda,
gått in för att tillgodogöra sig undervisningen på allra bästa sätt, och några
elever från de av dessa skolor, som tidigast upprättats, lia redan avlagt realexamen,
några till och med efter endast ett och ett halvt ä två års studier; man
räknar med att två och ett halvt år väl kommer att bli den genomsnittliga studietiden,
fastän kanske tre år också kommer att behövas i rätt många fall.

Man kan emellertid säga att försöket med dessa skolor, såvitt man nu kan
bedöma, förefaller att slå mycket väl ut och att det kommer att ha en särskild
betydelse, örn idén med dessa skolor kan fullföljas och verksamheten utvidgas,
särskilt till trakter, där barnen ha mycket svårt att komma till andra
skolor.

Skolutredningen har också uppmärksammat denna skolform och föreslagit
anslag till stipendier för elever, som deltaga i korrespodensundervisning med
särskilt beaktande av den korrespondensundervisning, som för till examina,
real- eller studentexamen. Det är sålunda i rätt hög grad just dessa skolor,
som skulle få nytta av dylika stipendier. Vi kunna väl därför säga, att vi i
och med detta äro fullt på det klara med att dessa skolor komma att få stöd,
och frågan är bara, när riksdagen skall vara mogen för att bevilja ett dylikt
stöd.

Utskottet har påpekat skolutredningens positiva inställning till denna fråga,
men utskottet har, i motsats till oss reservanter, menat, att det är Kungl.
Majlis sak att nu komma med förslag, och det har till och med skrivit, att
det räknar med att Kungl. Maj :t snart nog skall kunna komma med ett dylikt
förslag.

Vi reservanter äro emellertid rädda för att det trots allt kommer att dröja
därmed ännu någon tid och kanske inte heller så särskilt kort tid. Man kan
inte värja sig för den tanken att det under den fortsatta utredningen kan uppkomma
frågor, som göra att frågan örn understödet till dessa skolor sammankopplas
med skolutredningens huvudförslag, och skola vi då avvakta att förslaget
i dess helhet blir färdigt, kan det kanske komma att dröja till och med
flera år, innan något positivt blir beslutat i denna speciella skolfråga.

Jag är för min del fullt övertygad örn att idén med dessa skolor kommer
att leva vidare även örn anslag ej beviljas i år; skolorna komma troligen att
i det stora hela kunna fortsätta sin verksamhet, men det kommer att betyda
ökade uppoffringar eller åtminstone uppoffringar av större mått än som hade
varit nödvändigt för såväl de orter, där skolorna firmas, som eleverna eller
deras föräldrar. Det finns tyvärr åtskilliga sådana skolor, som endast ha ett
tämligen litet elevantal, och det kan inte hjälpas, att det ibland blir så, att
elevavgången blir större än tillströmningen, så att det blir ett ganska lågt
elevantal vid somliga av dessa skolor. Det kan då bli svårt för åtskilliga av
dem att verkligen kunna klara sig, eftersom de få sina kostnader per termin
ökade på ett sätt, som det blir betungande för hemmen att stå ut med.

Onsdagen den 14 juni 1944 fm.

Nr 24.

Anslay till de allmänna läroverken. (Forts.)

I motionen begäras ju dels 100 000 kronor till stipendier till eleverna och
dels anslag till anskaffande av lokaler för dessa korrespondensrealskolor. Reservanterna
ha icke ansett sig kunna upptaga det första av dessa yrkanden.
Givetvis hade jag såsom motionär helst sett, att även detta hade kunnat upptagas
i reservationen, men det är kanske inte nu möjligt att göra någonting på
den punkten, i synnerhet som jag vet att arvsfonden härvidlag bidrager något
till de sämst ställdas kostnader. Det har emellertid upplysts för mig, att det
är ganska små belopp, som på denna väg komma dessa skolor till del, förmodligen
därför att man räknar med att det skall utgå procentuellt ungefär lika
mycket till olika slag av läroanstalter.

Beträffande däremot motionens begäran örn anslag med 50 000 kronor till
lokaler äro vi åtskilliga reservanter, som ha förenat oss i en hemställan örn
bifall, och jag anser också att det är denna form av understöd, som skulle vara
lättast att genomföra omedelbart.

Lokaler till dessa skolor anskaffas i regel genom de intressentföreningar,
som i vederbörande bygd stiftas för skolornas tillkomst, men åtminstone enligt
uppgifter som jag fått ifrån Hermods korrespondensinstitut beträffande
deras skolor inkluderas lokalkostnaden i studiepriset, och därvid räknar man
med en kostnad av i genomsnitt 600 kronor örn året per skola. Det är tydligt
och klart, att örn man kunde få bort denna lokalkostnad eller större delen av
den genom statsbidrag, så skulle elevernas kostnad i motsvarande mån nedbringas.
Det är ju inte så, som man nästan skulle tro, när man ser utskottets
utlåtande, att man inte kan vara säker på att inte instituten själva skulle försöka
tillgodogöra sig dessa statsbidrag; det torde inte vara svårt att förknippa
bidragen med sådana villkor, att detta ej går för sig, och jag är säker på att
instituten inte heller ha tänkt sig att göra på det sättet.

Jag har således den bestämda meningen, att vi böra kunna redan i år bevilja
anslag till dessa korrespondensrealskolor, nämligen till deras lokalkostnader
på sätt hemställes i reservationen. Såsom den föregående ärade talaren
också påpekade räknar jag med att Kungl. Maj :t och skolöverstyrelsen mycket
lätt skulle kunna fastställa sådana grunder för bidragets utgående, att det blir
en verkligt förnuftig användning av den lilla summa som här begäres. Jag
vill visst inte förneka, att mycket är outrett beträffande denna skolform liksom
beträffande andra skolformer nu då hela vårt skolväsen ligger i stöpsleven,
meli att denna fråga skulle befinna sig pa ett sa outrett stadium, att
det skulle vara alldeles omöjligt att på riktigaste sätt fördela ett så litet bidrag
bland de skolor, som bäst äro i behov av det, det kan jag sannerligen inte

tä Jag Ter'' alltså, herr talman, att med dessa ord få yrka bifall till den vid
punkten avgivna reservationen.

Häri instämde herrar Bror Nilsson, Bäcklund. Ljungdahl och Albert Andersson.

Herr Hage: Herr talman! Jag har också begärt ordet för att slå ett slag för
korrespondensrealskolorna. Orsaken till att jag väckt en motion i detta ämne
är att detta, slag av undervisningsanstalter i mitt län kommit till en mycket
vidsträckt användning. Detta torde främst bero på att utsträckningen av länet
och de geografiska förhållandena i övrigt där göra denna skolform dubbelt
värdefull och behövlig. För en tid sedan fanns det inom Norrbottens län skolor
av detta slag i Övertorneå. Pajala, Hietaniemi, Roknäs, Porjus. Norrfjärden
och Arjeplog, och sedan dess har det tillkommit några till. Norrbottens
läns landsting har — utan opposition fran något hall. såvitt jag kan erinra

Nr 24.

Onsdagen den 14 juni 1944 fm.

Anslag till de allmänna läroverken. (Forts.)
mig ■— anslagit en summa av 10 000 kronor att fördelas som understöd till
dessa skolor. Då lia vi resonerat som så, att när ett fattigt och skattetyngt
landsting — Norrbottens läns landsting är det mest skattetyngda i hela landet
■— ger 10 000 kronor för denna behjärtansvärde verksamhet, skulle det
inte vara mer än rimligt, att staten också gåve en slant. Jag har i min motion
föreslagit^ 50 000 kronor, eller samma belopp som reservanterna påyrka,
fastän efter något andra linjer än jag hade tänkt mig.

Nu säger man ju i detta utskottsutlåtande, att hela denna fråga är upptagen
ay skolutredningen, och det är ju riktigt. Men frågan är: kunna under övergångstiden,
intill dess skolutredningens förslag i ''denna fråga vinner riksdagens
gillande, dessa skolor, med den ekonomi de nu ha, hållas uppe? Är det
inte risk för att en del av dem nedläggas? Jag vill säga att det finns en sådan
risk. Dessa kommuner, som det här är fråga om, äro pressade till det yttersta
av hårda skatter, och landstinget är skattetyngt. Dessutom finns alltid, när
det gäller mitt län, den risken, att malmexporten går tillbaka. Det kan alltså
tänkas, att vårt landsting, som nu givit tiotusen kronor, kommer in i en sådan
situation, att man inte kan fortsätta att bevilja detta anslag, och då riskerar
man, att denna värdefulla verksamhet — ty den är värdefull för länet och
särskilt för de fattiga pojkar och flickor som äro studiebegåvade — blir nedlagd
under väntetiden.

Har man inte för resten ali anledning att tro, att det kommer att dröja ända
till 1946 eller 1947 års riksdag, innan skolutredningen blir klar? Utskottet
manar visserligen regeringen eller statsrådet att fortast möjligt lägga fram
ett förslag i denna fråga, men jag vet inte örn utskottet därvid tänker sig, att
denna detalj skulle brytas ut till särskild behandling. I så fall får jag ju säga,
att jag blir litet gladare och mera belåten, men det mest troliga är väl, att
hela skolutredningen skall läggas fram i ett sammanhang, och i så fall uppstår
det säkerligen stor risk för,_ att man inte under mellantiden kan uppehålla
verksamheten, örn det icke beviljas något slags statsbidrag.

Jag tycker för övrigt inte, att det finns någon anledning att opponera sig
mot detta provisoriska bidrag. Skolutredningen har ju intagit en positiv ståndpunkt
till denna anslagsfråga. Örn skolutredningen hade sagt något om att det
är mycket tvivelaktigt, huruvida detta anslag överhuvud taget bör tillkomma
och huruvida denna verksamhet överhuvud taget bör gynnas av staten, skulle
jag ha förstått, att en del talare här tyckt, att det .skulle vara svårt att under
en provisorietid vara med örn ett anslag. Men när -— såvitt jag förstår_ skol utredningen

sagt, att den är inställd på att åstadkomma en sådan verksamhet
som denna, då tycker jag inte det kan väcka några betänkligheter, örn man
ger ett provisoriskt anslag på t. ex. 50 000 kronor, sorn det här är fråga örn.
Jag är övertygad om att örn detta sker, så komma myndigheterna, som ha
att handlägga fördelningen, att se till, att penningarna utdelas till sådana
skolor, som äro förtjänta av detta bidrag. Jag tror att det kommer att bli en
granskning av elevrekryteringen, sättet för undervisningens bedrivande m. m.,
som kommer att innebära, att det endast blir verkligt värdiga skolor, sorn
bedriva en verksamhet i viss tillräcklig utsträckning, som komma att få nytta
av detta anslag.

Jag skall inskränka mig till detta, herr talman, och ber att från denna
utgångspunkt få yrka bifall till den reservation, till vilken de två föregående
talarna ha yrkat bifall.

Herr Pauli: Herr talman! Herr Oscar Olsson talade om den »stora bitterhet»,
som skulle ha framkallats hos landsbygdsrepresentanterna därför att man
»använde vackra talesätt men inte lät dem åtföljas av handling». Det är ju

Onsdagen den 14 juni 1944 fm.

Nr 24.

Anslag till de allmänna läroverken. (Forts.)
inte så ovanligt att höra denne talare använda överdrivna uttryck, och jag
skulle tro att han även i detta fall har gått till överdrift. Efter det förslag,
som nu under våren har framlagts av den sittande skolutredningen, vore det
ganska märkvärdigt, om landsbygdsrepresentanterna skulle ha särskild anledning
att beklaga sig eller hysa bitterhet på grund av behandlingen av deras
önskemål i undervisningsfrågorna. Hittills har skolutredningen inte framlagt
mer än ett betänkande med konkret innebörd, och detta enda praktiska förslag
handlar just örn landsbygdens undervisningsväsen och om möjligheterna
att bereda landsbygdens ungdom bättre tillgång till utbildning av olika
slag. Det är, som kammaren bär sig bekant och som också framgår av
utskottets uttalande, ganska betydande summor som skolutredningen föreslagit
för dessa ändamål. Utredningen har föreslagit stipendier för 4,5 miljoner
kronor och 375 000 till särskilda stipendier för dem som använda korrespondensmetoden,
varjämte föreslagits 450 000 kronor till skolhem, alltså sammanlagt
åtskilligt över 5 miljoner. Örn det är någon kategori av svenska medborgare
som har anledning att hysa tillfredsställelse med vad som hitintills
kommit från den stora skolutredningen, måste det vara landsbygdens folk.

Nu säger herr Oscar Olsson: det är visserligen gott och väl, men det där
är vackra ord, och man förverkligar dem inte ögonblickligen. Är det verkligen
så mjmket att beklaga sig över, när det gäller denna särskilda kategori av
skolor, ° sorn, kallas ^ robertsforsskolor? Jag tror att dessa skolor fylla en uppgift
på många håll och förtjäna uppmuntran. Å andra sidan är det en
mycket ung skolform. Den har uppstått genom samverkan av lokalt intresse
för beredande av studiemöjligheter och ett eller flera stora korrespondensinstitut.
Jag erinrar örn att en av reservanterna påpekat, att det icke har gått
mer än tre år sedan dessa skolor inrättades, och han medgav också att elevantalet
på vissa håll är mycket lågt. Han medgav vidare, att det kan vara
tvivelaktigt, hur ett anslag till skolbyggnader för denna sorts skolor skall
behandlas i förhållande till de stora korrespondensinstituten, som ju ha inräknat
lokalkostnaderna i de summor som de ha tillgodogjort sig. Tänker man nu
på detta: delden korta tid, under vilken dessa .skolor existerat, dels den rad
av rent praktiska problem, som behöva närmare prövas, innan riksdagen beslutar
några direkta anslag, så förefaller det som örn det skulle föreligga
mycket goda skäl för en utredning och prövning från Kungl. Maj:ts sida. Det
är dock inte .större fara på förde för att den tid, under vilken en sådan utredning
sker, skall behöva föranleda att några av dessa skolor försvinna.

Herr Hage efterlyste besked örn, huruvida utskottet menar, att utredningen
örn denna sak bör helt ingå inom ramen för skolutredningen eller örn den skulle
kunna brytas ut. Den saken har inte utskottet yttrat sig örn. Det står givetvis
Kungl. Maj :t alldeles fritt att med anledning av vad som kommit fram i riksdagen
i år pröva denna sak och eventuellt göra någonting till nästa år. Men
vilket som än sker, vare sig detta ärende göres beroende av skolutredningens
överväganden inom den större ramen eller det göres beroende av en Kungl.
Maj:ts prövning i denna särskilda fråga, så anser jag att en sådan prövning
i ena eller andra formen är behövlig och att vi icke på grund av en enskild
motion lämpligen kunna gå till beslut i en sådan här fråga, som kommer att
draga stora konsekvenser med sig. Det är i alla fall väl mycket begärt, att
riksdagen, när den inte har en sak klarare för sig, skall bums gå åstad och
bevilja ett begynnelseanslag på 50 000 kronor. Det sägs ju uttryckligen, att
detta är ett begynnelseanslag, och herr Oscar Olsson medger, att''det inte''kan
lia någon större reell betydelse, ty såsom lokal- och byggnadshjälp till ett större
antal skolor äro ju 50 000 kronor ett ganska ringa belopp. Han vill lia det betraktat
bara som en ».symbolisk gest». Men örn riksdagen avvisar motionärer -

Nr 24.

Onsdagen den 14 juni 1944 fm.

Anslag till de allmänna läroverken. (Forts.)
nas krav under hänvisning till att saken behöver närmare prövas, behöver detta
givetvis inte betyda, att riksdagen är ointresserad av saken.

Jag tror att vi alla i denna kamare äro överens om att detta är ett intressant
och i många avseenden lovvärt initiativ. Å andra sidan böra vi naturligtvis,
när det gäller den ekonomiska sidan av saken, inte dölja för oss, att vi
inte bara ha att göra med de studiebegåvade och studiehungriga barnen och
deras föräldrar samt de lokala myndigheterna, utan också med stora affärsföretag,
som ha ekonomiska intressen att bevaka i detta sammanhang. Även
den synpunkten kan behöva beaktas och närmare prövas.

Det är alltså, herr talman, på grund av att jag inte anser frågan tillräckligt
utredd, som jag biträder utskottets förslag på denna punkt och yrkar bifall
till utskottets hemställan.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 eftermiddagen.

Herr Olsso», Oscar: Herr talman! Bara en kort replik. Jag skulle lia erkänt,
all herr Pauli hade rätt, när han ansåg att det var för mycket begärt, att detta
anslag skulle beviljas nu, om det hade gällt de 4,5 miljoner, som han talade
örn och som skolutredningen hade föreslagit som stipendier till landsbygdsbarnens
skolgång, och den ytterligare summa på bortåt en miljon, som skulle
tillkomma för andra åtgärder. Det är emellertid inte fråga om det. Det är
inte heller fråga örn att dessa 50 000 kronor skola användas till skolbyggnader,
som herr Pauli försökte skrämma kammaren med. Motionärerna och reservanterna
begripa mycket väl, att denna summa inte räcker till några skolbyggnader.
Herr Pauli hade kommit sanningen mycket närmare, om han hade talat
örn att de skola användas för skolrum till dessa kurser. Det är således inte
alls fråga örn att uppföra någon sorts institutioner för detta ändamål.

Herr Pauli erkänner liksom alla andra, att det är fråga örn ett lovvärt uppslag,
men han säger att det är i alla fall en mycket ung anordning, och det
är inte för mycket begärt, att skolorna skola få vänta tills saken blivit noggrannare
prövad. Saken är prövad, inte precis i denna form men i form av
korrespondensundervisning, under så många årtionden, att den saken nog är
klar. Det är sant att det stöd, som de s. k. robertsforsskolorna lämna korrespondensundervisningen,
är en mycket ung anordning, men skolorna äro på
grund av elevernas ställning ekonomiskt så pass svaga, att örn de få vänta
för länge, kan det, som herr Hage påpekade, lätt hända att de dö under väntetiden,
och det är väl inte det som är meningen.

Jag tror sålunda, att herr Pauli i sitt yttrande har blåst upp farhågorna
på ett sätt, som reservationen på intet sätt berättigar till.

Herr Persson, Ivar: Herr talman! Jag skall bara säga ett par ord.

Till en början kan jag instämma med herr Oscar Olsson i hans gendrivande
av herr Paulis synpunkter. Det kan ju inte nu bli fråga örn något annat än
hyresbidrag till dessa skollokaler. Örn man, som jag sade i mitt första anförande,
räknar med 600 kronor örn året, skulle ju 50 000 kronor i alla fall
förslå till bidrag för ett åttiotal dylika skollokaler, och det är ju inte så dåligt
som en början. Jag vill nämligen vitsorda vad herr Pauli sade, att nog
tänka vi oss, att det så småningom skall komma större bidrag från det allmänna
på dessa skolors lott, men i det fallet äro vi i det allra bästa sällskap, ty de
siffror som herr Pauli talade om från skolutredningen ge väl belägg för samma
sak.

Herr Pauli tryckte på att man inte kunde vara säker på att inte affärsintressena,
som representeras av korrespondensinstituten, skola kunna kapa
åt sig någon del av detta bidrag. För min del kan jag inte tänka mig annat

Onsdagen den 14 juni 1944 fm.

Nr 24.

Anslag till de allmänna läroverken. (Forts.)
än att när det gäller ett så litet bidrag som detta, skall man utan någon vidlyftig
utredning kunna föreskriva sådana villkor, att anslaget helt och hållet
kommer i rätta händer, och på grund av skolutredningens arbete är man ju
inte obekant med dessa skolor och deras förhållanden. Som jag ser saken är det
just så som herr Pauli påpekade, att vissa skolor av denna typ, som ha det
ekonomiskt svårare, måste belasta sina elever och deras föräldrar mer än
andra av dessa skolor göra, men det är därför av allra största betydelse, inte
bara som en symbolisk gest, som herr Pauli uttryckte, det, utan även reellt,
att vissa av dessa skolor så snart som möjligt få ett litet bidrag ^av det allmänna.
Vi reservanter anse att detta kan ske redan nästa budgetår.

Jag ber, herr talman, att få vidhålla mitt yrkande.

Herr Hage: Endast en kort replik till herr Pauli. Han framhöll — såvitt
jag uppfattade honom rätt — att man inte skulle så där utan vidare ge anslag
till en konkurrerande skolform. Jag undrar örn detta är ett riktigt sätt att
uttrycka saken. Jag skulle vara alldeles överens med herr Pauli, örn det vore
fråga örn att förlägga konkurrerande skolor till platser, där det redan ..förut
funnes möjligheter för barnen att skaffa sig en högre utbildning, men så förhåller
det sig inte. I de flesta fall gäller det här att åstadkomma skolor, förlagda
långt bort från de platser, där de nu existerande läroverken finnas. För
de barn det här är fråga örn — fattiga barn i avlägsna bygder — är detta
den enda skolform och den enda skola, genom vilken de kunna komma i åtnjutande
av en högre undervisning och utbildning.

Herr Pauli: Jag måste säga till herr Hage, att jag icke har fört det tal
som han pådyvlar mig: att det skulle vara fråga örn en »konkurrerande» skolform
och att man därför bör ställa sig negativ till den. Det mäste vara en
missuppfattning från herr Hages sida. Min inställning har varit, att detta
i och för sig intressanta och lovvärda uppslag är så pass ungt, erfarenheten
av det så pass ringa och de villkor, som skola ligga till grund för detta statsbidrag,
så föga prövade, att jag på grund av frågans outredda läge yrkat
bifall till utskottets hemställan.

Herr Hage: Jag vill bara säga kort och gott, att här ifrån min plats kunde
jag inte uppfatta annat än att herr Pauli använde ett uttryck, som jag fattade
som konkurrerande skolformer.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen jämlikt de
därunder förekomna yrkandena gjorde propositioner, först på bifall till vad
utskottet i den under behandlingen varande punkten hemställt samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades i den av herr Oscar Olsson m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen; och förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Olsson, Osear, begärde votering, i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 182 punkten
C, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Första kammarens protokoll 10jiji. Nr tb.

den av herr Oscar Olsson
3

Nr 24.

Onsdagen den 14 juni 1944 fm.

Anslag till de allmänna läroverken. (Forts.)

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för
ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser.

Då herr talmannen fann tvekan kunna råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst omröstningsapparat; och befunnos vid
omröstningens slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 471;

Nej — 80.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Punkterna D—F.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Vid ånyo skedd föredragning av statsutskottets utlåtande nr 183, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag till kristidsnämndernas
verksamhet, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Äng. tryggande
av bränsleförsörjningen.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 184, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående statliga åtgärder för tryggande av bränsleförsörjningen.

Med tillstyrkande av Kungl. Maj:ts i proposition nr 255 framlagda förslag
hade utskottet i förevarande utlåtande hemställt, att riksdagen måtte

a) godkänna att Kungl. Majit vidtoge erforderliga åtgärder för tryggande
av bränsleförsörjningen i huvudsaklig överensstämmelse med av utskottet i
utlåtandet angivna riktlinjer,

b) för budgetåret 1944/45 till Omkostnader i samband med inköp och inlösen
av ved, m. m., under elfte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 3 000 000
kronor,

c) medgiva, att det för budgetåret 1940/41 å kapitalbudgeten under fonden
för förlag till statsverket anvisade reservationsanslaget till Ytterligare förlagskapital
för Svenska gengasaktiebolaget finge disponeras även under budgetåret
1944/45.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Det är närmast i fråga om vedanskaffningen
som jag skulle vilja säga några ord i anledning av det föreliggande
utskottsutlåtandet.

Föredragande departementschefen har ju tänkt sig att gå fram på i viss
man andra linjer än under de närmast föregående åren, och att man således
icke längre skulle ålägga skogsägarna en viss bestämd avverkning, även örn
lagen örn awerkningsskyldighet alltjämt finns i beredskap. Jag anser, att
detta är ett lämpligt förfarande, och jag har för min del hela tiden trott, att
man på frivillighetens väg skulle kunna få skogsägarna att prestera de vedmängder
som rimligen kunna krävas av dem. Skogsägarna ha här fått en
möjlighet att visa riktigheten av detta antagande, och de komma säkerligen
också att uppfylla alla förväntningar, örn man blott icke inför några sådana
moment i upphandlingsförfarandet som komma att direkt avskräcka dem.

1 Vid senare verkställd undersökning befanns att omröstningens resultat blivit felaktigt angivet
på apparatens siffertavlor och att rätta antalet ja-röster utgjorde 48; jfr herr talmannens tillkännagivande
vid sammanträdets slut (sid. 75).

Onsdagen den 14 juni 1944 fm.

Nr 24.

Ang. tryggande av bränsleförsörjningen. (Forts.)

I propositionen har man tänkt sig två alternativ för uppköpen. Det ena är
att veduppköpen för att begränsa statens risker skola ske i etapper genom de
auktoriserade veduppköparna. Det andra alternativet är att det i kontrakten
skall införas en klausul örn rätt för vederbörande uppköpare att — således
på statens order — inom en viss tid kunna frånträda kontraktet i fråga om
en del av kvantiteten. Det är närmast mot denna bestämmelse som jag här
skulle vilja rikta mig. I praktiken kan det komma att gå till på det sättet
att en vedavverkare skriver kontrakt örn en viss vedkvantitet. Örn det då i
kontraktet finns en bestämmelse örn att avtalet icke skall gälla till hela sin
kvantitet, kommer detta att verka i hög grad avskräckande på många skogsägare,
då det blir fråga örn att vidtaga de åtgärder som behövas för att få
fram veden. En skogsägare måste ju före en avverkning vidtaga en hel del
förberedande åtgärder. Han måste skaffa arbetsfolk, se till att det finns förläggningsutrymmen,
i god tid företaga utstämplingar och överhuvud taget
göra en mängd åtgärder som kosta pengar. Det finns verkligen anledning att
befara, att många skogsägare komma att dra sig för dessa förberedande åtgärder,
om de icke kunna lita på att de kontrakt som de teckna verkligen
komma att fullgöras. Jag skulle därför vilja uttala en förhoppning örn att
vederbörande myndigheter i valet mellan dessa båda alternativ icke i praktiken
komma att tillämpa metoden att i kontrakten införa en bestämmelse
örn att de eventuellt icke behöva fullföljas av uppköparna. Jag vill inte bestrida,
att liknande klausuler tillämpas inom en hel del andra områden av
näringslivet, men jag tror inte, att det med hänsyn till de psykologiska faktorerna
är förståndigt att tillämpa en dylik princip i fråga om bränsleanskaffningen
för nästa bränsleår.

Jag har, herr talman, inte tänkt att göra något yrkande. Jag har endast
velat påpeka, att örn man skulle tillämpa ett dylikt förfaringssätt och det
då skulle visa sig att skogsägarna icke genom kontraktsteckning prestera den
erforderliga vedmängden, kommer detta icke att utgöra något mått på skogsägarnas
beredvillighet att hjälpa till med försörjningen, utan orsaken till de
bristande prestationerna får då i stället sökas i det osäkerhetsmoment som
ligger i denna kontraktsklausul. Som jag nyss säde, innebär ju klausulen i
fråga, att skogsägarna riskera att åsamka sig en lie] del kostnader utan säkerhet
för att affären sedan kan fullföljas. Jag hoppas därför, som sagt, att
detta alternativ överhuvud taget icke skall komma i tillämpning, utan att
man hellre skall gå fram enligt det första alternativet och säga, att inom en
viss tid få kontrakt tecknas. Sedan teckningstiden utgått, kunna ju statsmakterna
bedöma, örn man på detta sätt fått fram en tillräcklig kvantitet.
Har man inte fått det, kan ju teckningstiden utsträckas ytterligare en etapp,
under vilken nya kontrakt kunna uppgöras. Jag tror, att detta kommer att
visa sig vara en fullt tillräcklig säkerhet för att få fram erforderligt vedbränsle
utan att statens risker onödigtvis ökas.

Herr statsrådet Domö: Herr talman! Jag vill först uttala min tacksamhet
till utskottet för den anslutning till de av Kungl. Majit framlagda förslagen
som utskottet har kommit till.

Det är ju ganska besvärligt att lägga upp avverknings- och inköpsprogrammen,
så att hela vår bränsleförsörjning går i lås. Det har ju dock visat
sig, att man har kunnat klara svårigheterna tack vare ett förtroendefullt
samarbete mellan de statliga myndigheterna och producenternas och konsumenternas
organisationer. Jag hoppas, att vi också skola gå i land med detta
under den kommande tiden, även örn vi, när vi vill nu -—■ som vi få hoppas
— gå mot slutet av denna krisperiod, måste vara på det klara med att det är

Nr 24.

Onsdagen den 14 juni 1944 fm.

Äng. tryggande av bränsleförsörjningen. (Forts.)
ganska stora vanskligheter förenade med en blivande avveckling av krisåtgärderna
på detta område. I år är det meningen att söka utvidga den frivilliga
linje som förra året tillämpades i Norrland. Det visade sig ju, att det
gick mycket bra att där slopa avverkningsåläggandena, och man ämnar nu
försöka att göra detta i hela landet. Det är givetvis förenat med en viss osäkerhet,
huruvida detta kommer att gå för sig eller ej, men vi skola i första
hand försöka att komma fram på den helt frivilliga linjen.

Beträffande de olika formerna för den frivilliga linjen vill jag säga att jag
anslöt mig till bränslekommissionens förslag örn framläggande för riksdagen
av tvenne alternativ för att man sedermera, då det framkommit ytterligare
skäl för det ena eller andra alternativet, vid en närmare omprövning bättre
skulle kunna bedöma, vilken väg man skulle gå. I anledning av den siste
ärade talarens inlägg vill jag meddela, att efter det att förslagen framlagts
för riksdagen bär man efter närmare överläggningar kommit till det resultatet,
att man bör gå den vägen att företaga bestämda, begränsade uppköp med
fasta kontrakt och icke tillämpa de annullationsbestämmelser, som omnämnas
i förslaget till riksdagen och mot vilka herr Mannerskantz vände sig. Jag
tror därför att det inte alls kommer att bli några av de svårigheter som han
omnämnde.

Det finns naturligtvis vissa skäl, som även ur skogsägarnas synpunkter
kunna tala för sådana kontrakt, där en viss del av leveransskyldigheten är
beroende på statsmakternas krav på uttag. Om vi nu gå den linje, som vi
ämna försöka och som herr Mannerskantz rekommenderade, nämligen att göra
vissa begränsade uppköp efter absolut fasta kontrakt, kan det kanske tänkas,
att örn icke hela kvantiteten kommer att bli avverkad, det kan komma att finnas
vissa skogsägare, som icke kommit sig för att teckna kontrakt i tid och som
då bli uteslutna från leveranser. Örn man däremot i kontrakten har en klausul,
som tillåter annullering av en viss del av leveranserna, är det möjligt att
på en gång låta teckna kontrakt på hela den önskvärda avverkningskvantiteten,
och härigenom skulle samtliga skogsägare få tillfälle att leverera. Jag
håller dock före, att det är mindre nackdelar förenade med det förfarande,
som går ut på begränsade inköp utan dylik annullationsrätt, och den vägen
komma vi även att gå.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Jag tror inte, att det föreligger någon
risk för att inte landets samtliga skogsägare genom de auktoriserade uppköparnas
försorg komma att bli påminda när tiden för kontraktens tecknande
närmar sig slutet. Man behöver säkerligen inte befara, att någon på grund
av okunnighet örn tidsbegränsningen skall bli ur stånd att teckna kontrakt. Örn
det nu blir ett annat tillvägagångssätt än tidigare, kommer det, särskilt med
tanke på att det ju alltjämt finns en viss inbördes konkurrens mellan de auktoriserade
uppköparna att bli ännu angelägnare för dem att stöta på skogsägarna,
innan det blir för sent att teckna nya kontrakt. Den olägenheten kommer
enligt mitt förmenande inte att bli stor.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i det nu
ifrågavarande utlåtandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets utlåtande nr 185, i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning örn anslag å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1943/44 till teckning av preferensaktier i ett planerat aktiebolag
för övertagande av de allmänna restaurangbolagens rörelse jämte i ämnet
väckta motioner, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Onsdagen den 14 juni 1944 fm.

Nr 24.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande nr 60, i anledning av Kungl. Äng. huthdllMaj:ts
proposition nied förslag till hushållningssällskapens organisation och ningssäUtkaverksamhet
jämte i ämnet väckta motioner. StiTm"

I en till riksdagen den 25 februari 1944 avlåten, till jordbruksutskottet
hänvisad proposition, nr 172, hade Kungl. Majit, under åberopande av bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för samma dag, lämnat
riksdagen tillfälle att avgiva yttrande angående de av föredragande departementschefen
angivna huvudgrunderna för en omorganisation av hushållningssällskapen
och deras verksamhet samt vissa därmed sammanhängande frågor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft ett flertal inom
riksdagen väckta, till utskottet hänvisade motioner.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
. ..i

A. att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anmäla,, att riksdagen
i anledning av de av departementschefen i förevarande proposition angivna huvudgrunderna
för en omorganisation av hushållningssällskapen och deras verksamhet
samt vissa därmed sammanhängande frågor beslutat avgiva det yttrande
som innefattades i utskottets utlåtande;

B. att följande motioner, nämligen I: 309 och II: 493, likalydande, I: 311,

I: 312 och II: 502, likalydande, I: 316 och II: 505, likalydande, I: 317 och
II: 510, likalydande, I: 318 och XI: 509, likalydande, II: 492, II: 500, II: 501,

II: 506 samt II: 507, måtte, i den mån de icke kunde anses besvarade genom
vad utskottet förut i utlåtandet anfört, av riksdagen lämnas utan åtgärd.

Utskottets yttrande omfattade ett flertal särskilt rubricerade avdelningar och
underavdelningar.

Rörande sättet för utlåtandets föredragning anförde

Herr Tjällgren: Herr talman! Med avseende å föredragningen av jordbruksutskottets
utlåtande nr 60 får jag hemställa,

att detsamma må företagas till avgörande på det sätt, att först föredragas
i den ordning, vari de i utlåtandet förekomma, utskottets under de skilda avdelningarna
och underavdelningarna gjorda uttalanden, vilkas text icke må
behöva uppläsas i vidare mån, än sådant av någon kammarens ledamot begäres; att

vid behandlingen av den del av utlåtandet, varom först uppstår överläggning,
denna må omfatta utlåtandet i dess helhet; samt

att, sedan utlåtandet blivit på angivet sätt genomgånget, utskottets hemställan
föredrages punktvis.

Vad herr Tjällgren sålunda hemställt bifölls.

I enlighet härmed föredrogs nu

Utskottets yttrande under rubriken »Allmänna synpunkter på frågan om
hushållningssällskapens verksamhet och organisation».

Under denna rubrik hade utskottet bland annat lämnat en redogörelse för
i propositionen nr 172 ävensom i vissa motioner framlagda förslag rörande den
lokala ledningen av de statliga understödsåtgärderna för jordbruksdriftens rationalisering,
varefter utskottet i andra och tredje styckena å s. 16 i det
tryckta utlåtandet anfört:

»För egen del vill utskottet inledningsvis påpeka, att de delade meningar,
som sålunda kommit till uttryck rörande det lokala handhavandet av åtgärder
från det allmännas sida till friimjande av jordbrukets rationalisering, synas

Nr 24.

Onsdagen den 14 juni 1944 fm.

Äng. hushållning ssällskapens organisation m. m. (Forts.)
avse dylika åtgärder i fråga om jord oell byggnader. Den lokala ledningen
av rationaliseringsåtgärder beträffande själva driftsförhållandena, såsom i fråga
örn jordens skötsel, levande och döda inventarier etc., har hittills, i vart fall
i _ viss utsträckning, varit anförtrodd åt hushållningssällskapen. Någon ändring
på denna punkt har i princip icke förutsatts i propositionen. Utskottet
finner ej heller skäl att ifrågasätta ändrade bestämmelser härutinnan.

För ledningen av erforderliga åtgärder för rationalisering av brukningsdels
jordförhållanden synas utskottet däremot böra förutsättas lokala organ
med tillgång till en mångsidigare expertis än den, som finnes eller enligt föreliggande
förslag är avsedd att finnas hos hushållningssällskapen. Frågan örn
vilket organ, som skall förmedla statsunderstöd för sagda ändamål, bör sålunda
hållas öppen. Däremot synes utskottet redan nu böra uttalas, att förmedlingen
av statsunderstöd till förbättring av brukningsdels byggnader bör — i
den mån nya organ icke skapas för detta ändamål — handhavas av egnahemsnämnderna,
vilka, äro organiserade med särskilt sikte på dessa uppgifter. Av
ovan anförda. skäl torde definitivt ställningstagande kunna anstå jämväl till
de i propositionen berörda förslagen att sammanslå vissa lånefonder respektive
anslag för inu ifrågavarande ändamål till en fond respektive ett anslag
samt att bereda förmedlingsorgan större frihet än för närvarande vid förmedling
av till deras förfogande ställda medel för åtgärder till förbättring av en
brukningsdels jord- och byggnadsförhållanden.»

I fortsättningen hade utskottet å s. 17 gjort följande uttalande beträffande
frågan örn hushållningssällskapens organisation:

»För egen del vill utskottet ansluta sig till uttalandena i propositionen, att
hushållningssällskapens karaktär av lokala sammanslutningar bör bibehållas
och att sällskapen böra erhålla en starkare förankring hos jordbrukarna genom
mera allmänt ledamotskap från dessa yrkesutövares sida. Utskottet biträder
även propositionens förslag, att dylikt ledamotskap i övrigt bör stå
öppet för en var kommunalt röstberättigad, inom sällskapets område mantalsskriven
person, som ingivit av ledamotsavgift åtföljd anmälan örn ledamotskap.
Genomförandet av detta förslag lägger i vart fall i princip en bred
demokratisk grund för hushållningssällskapens organisation och verksamhet.
Därmed torde dock enligt utskottets mening icke säkerställas det krav
på inflytande i ledningen av ett hushållningssällskap från det allmännas sida,
som synes berättigat med hänsyn såväl till sällskapens för samtliga medborgare
betydelsefulla uppgifter som till de betydande statsbidragen till hushållningssällskapens
verksamhet och den åt sällskapen anförtrodda förmedlingen
av statsunderstöd till avsevärda belopp för främjande av jordbruksnäringens
olika grenar, önskemålet örn allmänt medborgerligt inflytande i ett hushållningssällskaps
ledning synes bliva tillgodosett, om det motionsvis framförda
förslaget, att landsting beredes möjlighet att utse visst antal ledamöter i hushållningssällskaps
förvaltningsutskott, genomföres, eftersom landstingen utses
på mest demokratiska sätt av de medborgare, vilka enligt propositionen skola
vara berättigade till ledamotskap i hushållningssällskap. Med hänsyn till statsmakternas
berättigade intressen att öva inflytande i hushållningssällskaps ledning
synes dessutom lämpligt, att ordföranden i hushållningssällskaps förvaltningsutskott
utses av Kungl. Maj:! Till de av detta principuttalande föranledda
detaljförslagen återkommer utskottet i följande avsnitt rörande grundstadgar
för hushållningssällskap.»

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation hade herr Tjällgren, friherre
Beck-Friis samt herrar Andersson i Löbbo och Liedberg ansett, att utskottets
yttrande under förevarande rubrik bort hava den ändrade lydelse, reservationen
visade. I det av reservanterna förordade yttrandet hade det nyss återgivna

Onsdagen den 14 juni 1944 fm.

Nr 24.

Ang. hushållning ssällskapens organisation m. m. (Forts.)
tredje stycket å s. 16 i det tryckta utlåtandet utbytts mot ett stycke av följande
avfattning:

»Frågan örn den lokala ledningen av åtgärder från det allmännas sida för
rationalisering av brukningsdels jord- och byggnadsförhållanden synes utskottet
däremot med hänsyn till den sannolika __ utvidgningen inom en nära
framtid av sagda åtgärder böra göras till föremål för ytterligare överväganden.
Härvid torde böra särskilt beaktas, att den nära samhörigheten mellan
åtgärder till förbättring av jordbrukets ekonomibyggnader å ena sidan samt
frågan örn brukningsdels ändamålsenliga storlek och sannolika framtida bestånd
å den andra, synes böra föranleda, att handhavandet av i vart fall förmedlingen
av statsunderstöd till sagda förbättringsåtgärder och genomförandet
av den statliga jordpolitiken lokalt samordnas. Enligt vad utskottet erfarit
äro i detta sammanhang aktuella spörsmål föremål för utredningar genom
1942 års jordbrukskommitté och bostadssociala utredningen, vilka utredningar
torde bliva slutförda inom den närmaste tiden. Med hänsyn till det sagda synes
slutlig ståndpunkt icke ännu böra tagas till frågan om det lokala handhavandet
framdeles av ifrågavarande arbetsuppgifter. I avvaktan på slutgiltigt
avgörande av detta spörsmål vill emellertid utskottet, i likhet med ^departementschefen,
understryka betydelsen av intimt samarbete mellan hushållningssällskapen
och egnahemsnämnderna. Av ovan anförda skäl torde definitivt
ställningstagande kunna anstå jämväl till de i propositionen berörda förslagen
att sammanslå vissa lånefonder respektive anslag för nu ifrågavarande ändamål
till en fond respektive ett anslag samt att bereda förmedlingsorgan större
frihet än för närvarande vid förmedling av till deras förfogande ställda medel
för åtgärder till förbättring av jord och byggnader.»

Herr Tjällgren: Herr talman! Jag vill till en början uttala min tillfredsställelse
över att Kungl. Majit till innevarande års riksdag framlagt förslag
till hushållningssällskapens organisation och verksamhet. Jag gör detta så
mycket hellre som Kungl. Maj:ts förslag enligt min mening är mycket väl
genomtänkt och avvägt ur olika synpunkter sett. Ett ytterligare uppskov därmed
och således även med hushållningssällskapens framtida organisation och
allt vad därmed sammanhänger skulle med all säkerhet ha medfört ökad
ovisshet för hushållningssällskapen beträffande framtiden. För var och en
som på ett eller annat sätt haft med hushållningssällskapens verksamhet att
skaffa, torde det vara väl bekant, att många sällskap, ja kanske de flesta, i
fråga örn sin ekonomi haft vissa svårigheter att dräs med under den sista tiden.
Såsom departementschefen framhåller i propositionen måste det framför allt
vara ett statens intresse, att hushållningssällskapen icke bliva institutioner
med alltför ringa ekonomiska resurser. Med hänsyn framför allt till de^många
rent statliga uppgifter, som numera åvila hushållningssällskapen, måste en
dylik anordning i längden bli ohållbar. Icke minst av den anledningen hälsades
propositionens framläggande fiir riksdagen med tillfredsställelse på .de allra
flesta håll. Propositionen innefattar förslag endast till ett s. k. principbeslut,
men vi hoppas naturligtvis, att det redan till nästa års riksdag skall framläggas
proposition med förslag till definitivt beslut rörande hushållningssällskapens
framtida organisation.

Men, herr talman, örn jag således är tillfredsställd med propositionens framläggande
för årets riksdag liksom med det förslag, som innefattas i densamma,
måste jag bekänna, att jag icke är lika tillfredsställd med utskottets föreliggande
utlåtande i anledning av propositionen. I första^hand gäller detta
utskottets förslag i fråga örn utseende av ledamöter i hushållningssällskapens
förvaltningsutskott.

Nr 24.

Onsdagen den 14 juni 1944 fm.

Äng. hushållningssällskapens organisation m. m. (Forts.)

I den kungl, propositionen uttalas i fråga om organisationsformen bl. a„ att
hushållningssällskapens karaktär av lokala sammanslutningar bör bibehållas
och att sällskapen böra erhålla en starkare förankring hos jordbrukarna genom
mera allmänt ledamotskap från dessa yrkesutövares sida. Detta uttalande har
inom utskottet icke rönt någon som helst motsägelse. Tvärtom har man ansett
fullt riktigt, att så bör vara förhållandet. Ingen meningsskiljaktighet har heller
yppats örn uttalandet i propositionen, att dylikt ledamotskap i övrigt bör
stå öppet för en var kommunalt röstberättigad, inom sällskapets område mantalsskriven
person, som ingivit av ledamotsavgift åtföljd anmälan örn ledamotskap.
Genomförandet av detta förslag lägger i varje fall i princip en bred
demokratisk grund för hushållningssällskapens organisation och verksamhet.

Enligt den kungl, propositionen skola dessa på, som sagt, bred demokratisk
grund utsedda ledamöter genom sina valda fullmäktige, nämligen lantbruksombuden,
utse ledamöter i hushållningssällskapens förvaltningsutskott. Enligt
utskottsmajoritetens mening är emellertid en dylik anordning icke tillräckligt
demokratisk. Utskottet säger nämligen: »Därmed torde dock enligt utskottets
mening icke säkerställas det krav på inflytande i ledningen av ett
hushållningssällskap från det allmännas sida, som synes berättigat med hänsyn
såväl till sällskapens för samtliga medborgare betydelsefulla uppgifter
som till de betydande statsbidragen till hushållningssällskapens verksamhet
och den åt sällskapen anförtrodda förmedlingen av statsunderstöd till avsevärda
belopp för främjande av jordbruksnäringens olika grenar, önskemålet
örn allmänt medborgerligt inflytande i ett hushållningssällskaps ledning synes
bliva tillgodosett, örn det motionsvis framförda förslaget, att landsting
beredes möjlighet att utse visst antal ledamöter i hushållningssällskaps förvaltningsutskott,
genomföres, eftersom landstingen utses på mest demokratiska
sätt av de medborgare, vilka enligt propositionen skola vara berättigade
till ledamotskap i hushållningssällskap. Med hänsyn till statsmakternas berättigade
intressen att öva inflytande i hushållningssällskaps ledning synes
dessutom lämpligt, att ordföranden i hushållningssällskaps förvaltningsutskott
utses av Kungl. Majit.» Detta uttalande av utskottet ansluter sig till motioner
som ha avlämnats i båda kamrarna i föreliggande ärende. Den föreliggande
propositionen har ju tillkommit och framlagts av en samlingsregering.
Jag kan inte underlåta att uttala min förvåning över att man, då regeringen,
så vitt jag vet, varit enig örn denna proposition, nu från ett visst partis sida
yrkar på ganska väsentliga ändringar i densamma.

Jag måste erkänna, att jag inte riktigt förstår innebörden av det resonemang,
som jag nyss tillät mig citera ur utskottets utlåtande, nämligen att
landstingen skulle behöva ha inflytande i hushållningssällskapens ledning
genom att de skulle äga rätt att utse visst antal ledamöter i hushållningssällskapens
förvaltningsutskott. Det kan nämligen enligt min mening starkt ifrågasättas,
huruvida landstingen äro rätt forum att bevaka det allmännas intresse,
som det heter i motionerna. Ett landsting är ju en kommun, vars ledamöter
äro utsedda genom allmänna val. Utgår man ifrån att det allmänna,
alltså staten, bör vara representerat i förvaltningsutskottet, borde man, såvitt
jag kan förstå, i stället yrka att exempelvis Kungl. Maj :t skulle ha att
utse visst antal ledamöter i utskottet. Att överlåta detta åt landstingen är
således både sakligt och principiellt oriktigt. Nu vill jag för undvikande av
eventuellt missförstånd deklarera, att jag inte av någon som helst anledning
är rädd för den igångsatta anordningen. Efter genomförande av de i propositionen
föreslagna bestämmelserna rörande ledamotskap i hushållningssällskapen
blir ju urväljarna i båda fallen i stort sett desamma. Ur partipolitisk
synpunkt sett tror jag knappast något är att vare sig vinna eller förlora,

Onsdagen den 14 juni 1944 fm.

Nr 24.

Äng. hushållningssällskapens organisation m. m. (Forts.)
vilket system som än blir genomfört. Men det är därför att det enligt min
mening är principiellt felaktigt att inkoppla landstingen på detta område,
framför allt med den motiveringen att de skulle ha att bevaka det allmännas
intresse, som jag jämte andra reserverat mig mot utskottets uttalande på ifrågavarande
punkt.

Jag har liksom övriga reservanter på denna punkt givetvis i första hand
anslutit mig till propositionen och inom utskottet yrkat bifall till densamma.
Jag tar för givet att samma yrkande även kommer att framställas här i kammaren.
För att örn möjligt åstadkomma en samlande linje inom utskottet anslöt
jag mig emellertid till ett av utskottets vice ordförande, herr Andersson
i Löbbo, framställt förslag till utskottets uttalande i fråga örn val av ledamöter
i hushållningssällskaps förvaltningsutskott.

Detta förslag, som sammanfaller med det som innefattas i den av mig m. fl.
avgivna reservationen — vilken återfinnes på s. 70 i utskottsutlatandet —•
innebär, att Kungl. Majit utser ordförande och en ledamot, landstinget tre ledar
möter och lantbruksombuden sex ledamöter i förvaltningsutskottet.. Vice ordföranden
skulle enligt detta förslag väljas av förvaltningsutskottet självt bland
dess ledamöter.

På s. 22 i utlåtandet gör utskottet ett uttalande, som enligt samma reservanters
mening är fullkomligt onödigt. Jag syftar på uttalandet i sista stycket
på sidan, där det bl. a. heter: »Enligt utskottets mening förefaller naturligt att
med möjligheten för landsting att utse representanter i hushållningssällskaps
förvaltningsutskott även bör följa rätt att välja en revisor för sällskapet. Ytterligare
en revisor torde, liksom för närvarande, böra utses av länsstyrelsen och
därjämte en revisor av lantbruksombuden. Enahanda bestämmelser synas böra
gälla för val av revisorssuppleanter. Med anledning av vad i detta sammanhang
uttalats i förenämnda motioner angående landstings årliga handläggning av
hushållningssällskaps verksamhets- och revisionsberättelser vill utskottet framhålla,
att med landstings rätt att utse revisor självklart bör följa rätt för landstinget
att vid behandlingen av berättelserna till sällskapet, på sätt som motionärerna
angivit, framföra de synpunkter på verksamheten, som kunna befinnas
påkallade.» Liksom varje annan institution eller enskild medborgare torde landstinget
även utan särskild bestämmelse härom äga möjlighet att till Kungl. Maj :t
eller lantbruksstyrelsen framföra sina synpunkter på ett hushållningssällskaps
verksamhet. Ett sådant uttalande ha vi reservanter därför ansett fullständigt
obehövligt, för att inte säga onödigt. I reservationen på denna punkt följa vi utskottets
formulering från »Enligt utskottets mening» till och med »val av
revisorssuppleanter», men därefter fortsätta vi: »Med anledning av vad i detta
sammanhang uttalats i förenämnda motioner angående landstings årliga handläggning
av hushållningssällskaps verksamhets- och revisionsberättelser samt
landstingets rätt att därvid till sällskapet framföra de synpunkter på sällskapets
verksamhet, som kunna befinnas påkallade, vill utskottet för sin del framhålla,
att kravet på inflytande från landstingets sida på sällskapets handhavande
av sina arbetsuppgifter torde få anses tillgodosett i rimlig utsträckning
genom den åt landstinget givna rätten att utse representanter i hushållningssällskapets
förvaltningsutskott.» Jag behöver inte här citera mera.

Det är vill en ganska självklar sak, att när landstinget har rätt att utse vissa
ledamöter i förvaltningsutskottet, följer därav även rätten att framföra sina
eventuella anmärkningar till lantbruksstyrelsen och Kungl. Majit.

I en tredje reservation ha vi — huvudsakligen samma reservanter — vänt oss
mot utskottets uttalande i sista stycket på s. 35, där det heter: »I annat sammanhang
bar utskottet uttalat, att förmedling av statsunderstöd till förbättring
av jordbrukets byggnader borde ■— i den mån icke nya organ skapas för

Nr 24.

Onsdagen den 14 juni 1944 fm.

Äng. hushållningssällskapens organisation m. m. (Forts.)
detta ändamål — förmedlas av egnahemsnämnderna.» Det är den i utskottsutlåtandet
inskjutna parentesen: »i den mån icke nya organ skapas för detta ändamål»,
som vi inte velat vara med örn, och denna sats återfinnes således icke
heller i reservationen.

Det vore naturligtvis mycket mer att tillägga i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition och det föreliggande utskotts förslaget, men jag skall inte uppehålla
tiden ytterligare.

Beträffande den nu föredragna punkten skiljer sig utskottets uttalande från
reservationen dari, att under det att utskottet ifrågasätter att nya organ eventuellt
böra skapas för handhavande av jordbrukets rationaliserings- och byggnadsfrågor
m. m., anse reservanterna, att denna fråga bör göras till föremål för
ytterligare utredning. Jag skall inte trötta med att citera reservationens uttalande
härvidlag, utan ber endast att få hänvisa till vad som står under punkt

1) i vår reservation till utskottets utlåtande.

Herr talman! Vad nu gäller utskottets hemställan har jag intet annat yrkande
än örn bifall till densamma. Men i fråga om motiveringen förbehåller jag
mig rätt att i anslutning till de olika avdelningarna i utskottets motivering
yrka bifall till reservationerna på respektive punkter. I överensstämmelse härmed
yrkar jag, herr talman, i anslutning till den nu föredragna avdelningen bifall
till den med 1) betecknade, till utskottets utlåtande fogade reservationen.

Friherre Beck-Friis: Herr talman! Jag vill börja med att till jordbruksministern
framföra ett tack för det intresse, som han visat hushållningssällskapens
organisation och arbete. Redan 1939 tillkallade han sju sakkunniga
personer för att utreda frågan örn sällskapens framtid. Efter tre års arbete
voro utredningsmännen färdiga med sitt betänkande. Förslaget miottogs med
tillfredsställelse inom jordbrukarkretsar, främst av den anledningen, att utredningsmännen
förordade principen örn sällskapens bevarande som lokala sammanslutningar.

Jordbruksministerns proposition till årets riksdag måste jag också hälsa med
tillfredsställelse. Visserligen skiljer den sig i flera betydelsefulla avseenden
från utredningsmännens förslag, men propositionen syftar till att rädda sällskapen
ur deras nuvarande svårigheter.

Vid motionstidens utgång förelågo inte mindre än tolv motioner med ändringsyrkanden
i ena eller andra avseendet. Den märkligaste av dessa motioner
var den Anderbergska, som i första kammaren samlat 21 underskrifter och
i andra kammaren 31. Striden inom jordbruksutskottet har också främst stått
omkring denna motion. Det är särskilt på två punkter, som meningarna inom
utskottet varit mycket delade. Den ena punkten gäller förvaltningsutskottets
sammansättning och den andra gränsdragningen mellan sällskapens och egnahemsnämndernas
verksamhet.

Jordbruksutskottets majoritet har följt den socialdemokratiska motionen.
Utskottet föreslår alltså, att Kungl. Majit och landstingen skola få tillsätta
majoriteten inom förvaltningsutskottet. Vi reservanter ha ansett, att berättigade
krav från det allmännas sida skulle vara tillgodosedda, örn Kungl. Majit
utser ordföranden och en ledamot, landstinget tre ledamöter och lantbruksombuden
sex ledamöter, d. v. s. majoriteten inom förvaltningsutskottet, allt under
förutsättning att förvaltningsutskottens ledamöter bestämmas till elva stycken.

Det kan kanske synas ganska betydelselöst, om landstingen få sätta in en
ledamot mer eller mindre i förvaltningsutskottet. Men så är det inte. Framgången
av sällskapens verksamhet beror till mycket stor del på det intresse,
som från jordbruksbefolkningens egen sida visas. Få jordbrukarna inte själva
det avgörande inflytandet på sällskapens ledning, så är det risk för att detta

Onsdagen den 14 juni 1944 fm.

Nr 24.

Ang. hushållningssällskapens organisation m. m. (Forts.)
intresse slappnar, i synnerhet som förslagets genomförande skulle innebära att
sällskapen skulle vara nödsakade att även följa de anvisningar, som landstingen
kunna finna anledning lämna. Landstingen äro dock en ovidkommande part
när det gäller sällskapens verksamhet, och man kan ju fråga sig varför just
landstingen skola bestämma över en verksamhet, som i så hög grad stödes av
statsmedel.

Kan emellertid den misstro, som på en del håll finnes mot hushållningssällskapen
och deras nuvarande verksamhet, hävas genom den föreslagna representationen
från landstingens sida, så torde man kunna sträcka sig så långt
som vi reservanter ha gjort, men inte längre.

Även beträffande den andra frågan, gränsdragningen mellan sällskapens
och egnahemsnämndernas verksamhet, ha jag och några andra reservanter
icke kunnat följa utskottet. Örn nu förmedlingen av statsunderstöd till förbättring
av jordbrukets byggnader överföres från sällskapen till egnahemsnämnderna,
så dröjer det sannolikt inte länge förrän — såsom redan i motionen föreslagits
— förmedlingen även av andra statsunderstöd till driftekonomiska förbättringsåtgärder
på jordbrukets område skola övertagas av egnahemsnämnderna.
Och då äro vi framme vid en dualism, som säkerligen inte kan vara
lycklig och som i varje fall inte kan befrämja lösningen av jordbrukets rationaliseringsfrågor.
Jag vill rent av ifrågasätta, örn det inte skulle vara en lyckligare
utveckling, ifall sällskapens och egnahemsnämndernas verksamhet återigen
samordnades. Då nu 1942 års jordbrukskommitté har hithörande frågor
under behandling, anser jag att man bör avvakta de förslag, som kunna komma
därifrån, innan riksdagen tar definitiv ståndpunkt beträffande arbetsuppgifternas
fördelning mellan de olika institutionerna.

För mig är det väsentligaste att våra hushållningssällskap så snart som
möjligt få en organisation och en ekonomi, som möjliggöra för dem att lösa
sina för svenskt näringsliv så betydelsefulla uppgifter. Det hade därför, enligt
min mening, varit lyckligast om propositionen hade av riksdagen kunnat
godkännas. För att emellertid få en positiv lösning vid årets rikdag har
jag nödgats göra stora eftergifter. På fyra punkter har jag dock inte kunnat
följa utskottsmajoriteten, utan reserverat mig, och jag kommer att vid behandlingen
av dessa punkter yrka bifall till reservationerna. I övrigt biträder
jag givetvis utskottets hemställan.

Jag ber, herr talman, beträffande den ifrågavarande punkten, få yrka
bifall till den av herr Tjällgren m. fl. avgivna reservationen.

Herr Anderberg: Herr talman! Då vi från utskottsmajoritetens sida inte
helt ha kunnat följa Kungl. Majlis förslag i den föreliggande propositionen,
skall jag be att något närmare få motivera anledningen därtill.

Det har här gällt, såsom de båda föregående talarna redan nämnt, att skapa
bättre ekonomiska förhållanden och en bättre organisation för hushållningssällskapen.
Den utredning, som föreläde Kungl. Maj :t resultatet av sitt arbete,
kom i stort sett till de resultat, som Kungl. Majit i propositionen nr 172 har
framlagt för riksdagen. Hushållningssällskapen lia, såsom de flesta väl lia
klart för sig, tillkommit såsom enskilda lokala sammanslutningar bland .jordbrukarna
och de lia till ändamål att verka för cn rationellare jordbruksdrift.
Detta skulle åstadkommas genom upplysnings- och undervisningsverksamhet,
genom rådgivningar, genom premieringar och dylikt. Efter hand lia statsmakterna
år efter år i allt större utsträckning lämnat anslag till hushållningssällskapen.
Även i år ha vi gått till en ytterligare höjning av anslagen, emedan
sällskapen lia fått .större uppgifter och det därför varit nödvändigt att höja
statsmakternas bidrag. Vidare lia sällskapen haft att skaffa med vissa rent

Nr 24.

Onsdagen den 14 juni 1944 fm.

Äng. hushållningssällskapens organisation m. m. (Forts.)
statliga angelägenheter, i det att sällskapen haft hand om fördelningen av
statsunderstöd i form av lån och bidrag för främjande av jordbruksnäringens
olika grenar. Trots att sällskapen sålunda i allt större utsträckning ha
fått handha stora belopp av statsmedel, har man fortfarande haft kvar den
gamla organisationsformen, enligt vilken sällskapen utgöra enskilda sammanslutningar.

En angelägenhet har då varit att för hushållningssällskapen skapa ett bredare
underlag. Anslutningen till hushållningssällskapen har inte varit över
sig stor — i vissa län har den uppgått till femtio procent av jordbrukarna, medan
den i andra län varit betydligt mindre. Vid strävandet att finna någon
organisationsform för hushållningssällskapen, där det allmänna också skulle
ha ett visst medinflytande, hade man olika vägar att gå. Ifrån utredningens
sida tänkte man sig utvägen att göra medlemsskap i hushållningssällskapen
obligatoriskt och på kronodebetsedlarna ta ut medlemsavgiften. Detta förslag
accepterade emellertid inte Kungl. Majit, utan den hittillsvarande ordningen
på detta område bibehölls i stort sett i propositionen. Däremot förklarade
Kungl. Majit i propositionen, att medlemskap skulle stå öppet för varje
kommunalt röstberättigad inom sällskapets verksamhetsområde och att valen
av lantbruksombud och förvaltningsutskottens ledamöter skulle ske proportionellt.
Det har hittills inte funnits enhetliga bestämmelser på detta område,
utan det har varit efter olika normer som val av lantbruksombud och
förvaltningsutskott skett, På denna punkt skulle man alltså nu få normgivande
bestämmelser.

Vi räknade från utskottsmajoritetens sida dock inte med att detta förslag
rörande sällskapens medlemsunderlag i realiteten kunde ha något att betyda
eller att det skulle kunna få någon större praktisk betydelse. Men vi observerade
ju, att både statsrådet och utredningen funnit, att förhållandena på
detta område i själva verket inte voro tillfredsställande som de voro, utan att
man ansåg sig böra åstadkomma en viss ändring. Vi kommo till det resultatet,
och det vill jag bestämt betona, att vi inte kunde vara tillfreds med den lösning,
som propositionen hade föreslagit. Vi ansågo att denna lösning icke var
riktig och skälig, då det gällde ett organ, som skälle handha så mycket statsmedel
som fallet är med hushållningssällskapen. Vi måste också räkna med
att vid en eventuell kris och i samband med rationaliseringsåtgärder. varom
förslag så småningom komma att föreläggas riksdagen, komma hushållningssällskapen
att få en ännu större arbetsuppgift vid fördelningen av dessa medel.
Under sådana förhållanden kunde vi inte finna, att det var riktigt att
fortfarande bibehålla sällskapens form av enskilda sammanslutningar.

Vi försökte då att finna andra vägar för att utse förvaltningsutskott i hushållningssällskapen.
Vi hade tre olika vägar, som man därvidlag kunde reflektera
på. Den första var att helt förstatliga hushållningssällskapen och deras
verksamhet, den andra att man i kommunerna inom hushållningssällskapens
område skulle utse elektorer, som skulle välja förvaltningsutskott, och den
tredje att landstingen skulle utse ett visst antal ledamöter i hushållningssällskapens
förvaltningsutskott.

Den första utvägen som vi diskuterade, ett förstatligande av hushållningssällskapen,
ville vi inte välja, ty vi ville inte bortkoppla det enskilda intresset,
som ju under de gångna åren på så många sätt medverkat till att föra vårt
jordbruk framåt. Vi ville att jämsides med det statliga initiativet även det enskilda
initiativet skulle få fortsätta att göra sig gällande. Vidare ansågo vi
den andra utvägen, att i kommunerna inom varje hushållningssällskaps distrikt
utse elektorer, som skulle välja förvaltningsutskott, vara för tungrodd —• det
ansågs olämpligt att bara för detta ändamål skapa en så stor väljarkorpo -

Onsdagen den 14 juni 1944 fm.

Nr 24.

Ang. hushållningssällskapens organisation m. m. (Forts.)
ration. Den tredje utvägen valde vi däremot. Vi ansågo att en organisationsform,
varigenom landstingen inkopplades, skulle öppna möjligheter för det
allmänna att få ett större inflytande på sällskapens ledning och tillgodose det
allmännas intressen, samtidigt som man bibehöll de smidiga arbetsformer, under
vilka sällskapen för närvarande arbeta.

I landstingen är det ju folkviljan, som under demokratiska former fått ett
uttryck. De flesta landsting ge ju också stora anslag till jordbruksändamål
och till hushållningssällskapen —• det finns särskilda jordbruksutskott i vissa
av våra landsting. Vi funno följaktligen att denna väg var den smidigaste och
att man genom den också hade större möjligheter att tillgodose de olika önskemål,
som här enligt vår mening måste tillgodoses. Vi ville att folk från olika
lager i samhället skulle få större möjligheter att göra sig gällande inom hushållningssällskapen.
Vi kunna inte komma ifrån, att hushållningssällskapen
tidigare ha utgjort mycket exklusiva församlingar av större jordbrukare. Därvidlag
har naturligtvis en viss förändring inträtt -—■ jag vet nu visserligen
inte örn denna förändring under 1920- och 1930-talen har varit enbart till godo
för sällskapen, men jag skall inte vid detta tillfälle dra in den saken i debatten.

Vår utgångspunkt har således varit att vi ansett det lämpligt att förankra
hushållningssällskapen inom så breda folklager i samhället som möjligt. För
var och en som arbetar inom jordbruket är väl jordbrukets bästa det som är
ledstjärnan, och så är det även på detta område. Alla som ha deltagit i arbetet
med samhälleliga angelägenheter veta väl, att det enbart varit till nytta
att olika lager i samhället kunnat komma till tals med varandra och kunnat
ventilera frågorna ur olika synvinklar för att nå bästa möjliga resultat.

Hittills har det varit så, att lantbruksombuden utsett samtliga ledamöter i
förvaltningsutskotten. I det utskottsiförslag, som nu föreligger, har såsom de två
föregående talarna redan omnämnt föreslagits den ändringen, att hushållningssällskapens
förvaltningsutskott skulle bestå av ett udda antal ledamöter, varav
hälften utses av lantbruksombuden och hälften av landstingen såsom väljarkorporation,
varjämte Kungl. Majt utser utskottets ordförande. Vice ordföranden
föreslås skola utses av det samlade förvaltningsutskottet. Vi kunna
inte finna att de argument, som anförts i utskottet eller här i kammaren,
ha varit tillräckligt bärande för att vi skulle kunna ge avkall på den ståndpunkt,
som vi i utskottet intagit. Det sades visserligen av utskottets ordförande,
att reservanterna ursprungligen haft för avsikt att gå på propositionens
linje. Men faktum står dock kvar att även reservanterna till slut till
väsentlig del följt utskottets linje, i det att reservanterna gått med på att
landstingen skola utgöra väljarkorporation för en del av ledamöterna i hushållningssällskapens
förvaltningsutskott. Det är endast i fråga örn antalet,
som striden nu står — det gäller huruvida landstingen skola utse ^ tre_ ledamöter,
såsom reservanterna föreslå, eller fem, såsom utskottet föreslår, i händelse
förvaltningsutskotten skulle bestå av elva ledamöter. Reservanterna ha
sålunda i själva verket godkänt själva principen, och det anser jag vara en
mycket väsentlig sak. Utskottsma jonte ten har dock ansett att det allmänna,
som till den väsentligaste delen underhåller hushållningssällskapens verksamhet,
bör lia det avgörande inflytandet, och Kungl. Maj:t skulle därför få utse
förvaltningsutskottets ordförande.

Enligt landstingslagen av den G juni 1930 utse ju landstingen ledamöter i
landstingens förvaltningsutskott och i vissa andra utskott proportionellt. En
sådan tanke har också legat bakom utskottets förslag, när det gäller tillsättandet
av de fem ledamöterna i hushållningssällskapens förvaltningsutskott.
Det är inte klart utsagt i utskottets utlåtande, men det gäller ju ännu så

Nr 24.

Onsdagen den 14 juni 1944 fm.

Äng. hushållning ssällskapens organisation m. m. (Forts.)
länge blott huvudprinciperna. Meningen är att nästkommande års riksdag
skall fatta beslut i detaljfrågorna. Man har alltså här inte förutsatt någonting
annat än att ledamöterna i hushållningssällskapens förvaltningsutskott
från landstingens sida skola utses genom proportionella val. Därmed följer
att en enda politisk grupp eller en enda samhällsgrupp inte ensidigt kan vara
den beslutande, utan man har genom denna ordning garantier för att olika
intressen bli tillgodosedda.

En sak som också inom utskottet vållat en hel del debatt och där meningsskiljaktigheterna
inte kunnat utjämnas är frågan, huruvida landstingen vid
behandlingen av revisionsberättelserna skulle ha rätt att yttra sig. Reservanterna
ha förklarat, att de anse att landstingen ha en sådan rätt utan att
detta behöver utsägas — »liksom varje annan institution eller enskild medborgare
torde landstinget även utan särskild bestämmelse härom äga möjlighet
att till Kungl. Maj :t eller lantbruksstyrelsen framföra sina synpunkter
på ett hushållningssällskaps verksamhet».

Under sådana förhållanden kan jag inte finna varför inte vem som helst
skulle kunna gå med på utskottets förslag i denna del. Ty har man en sådan
organisation som den föreslagna är det klart att landstingen böra få vara i
tillfälle att yttra sig, örn det är några synpunkter på verksamheten som man
särskilt anser sig böra framhålla.

En annan fråga, som vållade den längsta debatten inom utskottet, gällde
spörsmålet vilka arbetsuppgifter hushållningssällskapen skulle ha. I det fallet
ville vi motionärer inte redan nu taga bestämd ställning, emedan vi ansågo
att det först borde föreligga en bättre utredning. Här äro så mycket
krafter i rörelse när det gäller rationaliseringssträvandena och sådana åtgärder,
att vi ville låta det anstå med ett ställningstagande. Utskottet bär även
följt denna linje och velat hålla frågan öppen. Endast en punkt, nämligen
den som rör jordbrukets ladugårdsbyggnader, lia vi velat bryta ut och föreslå
därvidlag redan nu, att förmedlingen av statsunderstöd borde läggas över
på egnahemsnämnderna. När egnahemsnämnderna ha hand örn byggnadsfrågorna
i stort sett, ha vi ansett att de böra lia det även på detta område. I
annat fall skulle vid avgörandet av dylika byggnadsfrågor både en konsulent
från egnahemsnämnden och en konsulent från hushållningssällskapet få
lov att besöka platsen, och en viss dualism skulle bli följden. En sådan utveckling
kail förebyggas örn byggnadsverksamheten i sin helhet lägges under
egnahemsnämnden, medan i övrigt ledningen av själva driftsförhållandena
samt upplysningsarbetet och sådant lägges under hushållningssällskapens
verksamhet. Inte heller i denna punkt ha vi kunnat enas, utan det föreligger
en reservation.

Beträffande personalstaten och lönerna har utskottet givit vissa direktiv,
men om dessa har man varit överens. Utskottet har dock inte velat binda sig
helt, utan man får avvakta den proposition, som statsrådet förklarat sig ha
för avsikt att framlägga till nästkommande års riksdag.

En representant för hushållningssällskapen, friherre Beck-Friis, har här
starkt framhållit behovet av att man så snart som möjligt kommer till ett resultat
pa detta område, ty hushållningssällskapen äro, som var och en som
sysslat med deras arbete väl vet, svältfödda. Härvidlag behöver alltså så
snart som möjligt en ändring komma till stånd. Vi kunna dock trots vikten
av en snar lösning icke avvika från den uppfattning, som vi ha, att samhället
på ett område som detta, där det i stor utsträckning stöder verksamheten
ekonomiskt, lämnar ifrån sig allt inflytande. Vi ha därför måst vidhålla
det förslag, som vi i motionen framfört, och vår ståndpunkt har utskottet

Onsdagen den 14 juni 1944 fm.

Nr 24.

Ang. hushållningssällskapens organisation m. m. (Forts.)
gjort till sin. Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till jordbruksutskottets
utlåtande nr 60.

Herr statsrådet Pehrsson-Uramstorp: Herr talman! Utskottet erkänner i
sitt utlåtande, att hushållningssällskapen ha gjort mycket stora insatser för
jordbrukets ekonomiska och tekniska utveckling, till gagn icke allenast för
jordbrukets utövare, utan för samhället i dess helhet. Då resonemangen upptogos
örn huruvida en översyn av hushållningssällskapens verksamhet borde
ske eller inte, stod det alldeles klart att sällskapens uppgifter skulle komma
att växa på alla områden. Följaktligen borde man draga upp nya linjer för
att kunna tilldela hushållningssällskapen vissa anslagsbelopp, med vilka de
kunde få röra sig något friare än vad som varit möjligt enligt nuvarande statuter
för hushållningssällskapen. Kungl. Majit kommer ju dock att även i
fortsättningen pröva behoven för hushållningssällskapens del och även pröva
huruvida verksamheten bör vara av större eller mindre omfattning.

Direktiven för utredningen uppgjordes medan ännu koalitionsregeringen
mellan socialdemokraterna och bondeförbundarna bestod. Det diskuterades ingående
mellan dessa båda politiska partier huruvida direktiven skulle skrivas
på det sättet, att sällskapen fortfarande skulle få utgöra fria organisationer
även med det vidgade arbetsområde, som man redan då insåg obetingat skulle
komma att tilldelas sällskapen. Det blev inte mycket resonemang därom. Inom
regeringen rådde praktiskt taget fullständig enighet örn att hushållningssällskapen
under de år, de existerat, på ett utomordentligt sätt utfört de
många stora uppgifter, som anförtrotts dem, och man befarade, att om sällskapen
skulle få någon annan myndighet över sig, skulle de mista det intresse
för att åstadkomma det bästa möjliga, som de nu verkligen lia. När
utredningen framlagt sitt förslag, infordrades stranden däröver från många
olika håll. I alla dessa yttranden anslöt man sig klart till utredningens tankegång,
att hushållningssällskapen liksom hittills skulle få fortsätta med sin
verksamhet under fria former. Man gjorde detta inte minst med hänsyn till
att statsmakterna och framför allt riksdagen redan nu lia möjlighet att utöva
kontroll över hushållningssällskapen genom sin bestämmanderätt i fråga örn
statsunderstöd till sällskapen. Genom att öka anslagen kunna sålunda statsmakterna
utvidga sällskapens verksamhet, och genom en minskning av anslagen
kan deras verksamhet inskränkas.

För att det skulle bli uppenbart, att hushållningssällskapens verksamhet
vore en för hela jordbruket gemensam angelägenhet, hade utredningen föreslagit
upptagandet av en s. k. jordbruksavgift. I många yttranden över utredningens
förslag förklarade man sig inte hava något att invända mot en sådan
avgift; i andra yttranden däremot ställde man sig avvisande och ifrågasatte,
huruvida inte förslaget örn jordbruksavgifter innebure ett försök att på en omväg
införa en ny grundskatt. Sedan jordbruksavgifternas betydelse för hushållningssällskapens
budget blivit klarlagd, visade det sig att det inte fanns
skäl att experimentera med denna nya form av beskattning. Det befanns vara
bättre, att staten beviljade bidrag till sällskapens verksamhet, än att man
försökte sig på en så ny sak som införandet av vissa obligatoriska mot jordbrukens
storlek svarande avgifter. Man torde också kunna säga, att jordbrukarna
icke skulle få ett ökat intresse för sällskapens verksamhet därigenom
att de tvingades att vara anslutna till sällskapen och att till dem erlägga en
obligatorisk avgift. Enligt min mening skulle jordbruksavgifterna icke heller
få någon betydelse ur den nu berörda synpunkten.

På grund av de skäl, jag nu anfört, tog jag icke upp något förslag örn jordbruksavgifter
i propositionen. Den siste ärade talaren förklarade, att utskot -

Nr 24.

Onsdagen den 14 juni 1944 fm.

Äng. hushållning ssällskapens organisation m. m. (Forts.)
tets ståndpunkt i viss mån motiverades därav, att något förslag örn jordbruksavgifter
icke upptagits i propositionen, oaktat en viktig del av utredningens
förslag avsåg just dessa avgifter. Han menade, att under sådana förhållanden
kunde hushållningssällskapen icke bli fria institutioner. Med anledning
härav vill jag påpeka, att örn jordbruksutskottet ansett jordbruksavgif terna
såsom något väsentligt, hade det självt kunnat framlägga förslag örn införande
av sådana. Detta har emellertid icke skett.

Vad som påkallat propositionens framläggande och gjort det nödvändigt
att nu draga upp riktlinjerna för hushållningssällskapens verksamhet har varit
inte minst det förhållandet, att hushållningssällskapens arbetsuppgifter
efter krigets slut komma att ökas i betydande omfattning, beroende dels på
att under krigsåren mycket måst lämnas ogjort, som bort göras, och dels på
att jordbrukets rationalisering anses vara så aktuell. När man pratar så mycket
örn jordbrukets rationalisering som är fallet, måste man naturligtvis göra
vad som är möjligt på det området. Med hänsyn till det sagda har det befunnits
önskvärt att nu få fastslaget, att hushållningssällskapens organisation
kommer att se ut ungefär på det och det sättet, att sällskapen för att kunna
fullgöra de uppgifter, som bli dem anförtrodda, behöva tjänstemän till det och
det antalet och att dessa tjänstemän rimligen böra placeras i den och den löneställningen.

Vad beträffar gränsdragningen mellan hushållningssällskapens och egnahemsnämndernas
verksamhetsområden, pågå för närvarande flera utredningar,
vilkas resultat måste avvaktas, innan man slutgiltigt kan ta ställning till denna
fråga. I detta sammanhang tänker jag bland annat på bostadssociala utredningen
och den utredning, som verkställes av 1942 års jordbrukskommitté.
Först när dessa utredningar avslutats, kan man överväga att draga upp klara
gränslinjer mellan hushållningssällskapens och egnahemsnämndernas verksamhetsområden.
Först då kan man definitivt bestämma, vilka uppgifter som
skola ankomma på egnahemsorganen och vilka som skola anförtros åt hushållningssällskapen.
Det synes mig därför oriktigt att redan nu säga, att därför
att egnahemsnämnderna för närvarande syssla med bostadsförbättringsfrågor
beträffande landsbygden, skola de framdeles handhava den verksamhet för
förbättring av jordbrukets ekonomibyggnader, som kan ifrågakomma. Vi veta
inte ännu vad som blir resultatet av de utav mig förut omnämnda utredningarna.
Vi veta inte ens, örn egnahemsorganen komma att få behålla sina uppgifter
beträffande bostadsförbättringen på landsbygden. Jag måste säga, att
jag starkt tvivlar på att egnahemsorganen skulle hinna med en verksamhet,
som skulle bli så omfattande. Jag är rädd för att örn en sådan uppgift skulle
anförtros åt egnahemsorganen, skulle den speciella verksamhet, för vilken de
egentligen kommit till, få sitta emellan.

Vad härefter angår den expertis, som utskottet anser erforderlig för ledningen
av åtgärder för rationalisering av brukningsdel, vill jag framhålla, att
man självfallet kan förse de lokala organ, som få denna uppgift sig anförtrodd,
med ett stort antal experter på olika områden. Jag vill emellertid fråga kammaren:
är det riktigt att i stor utsträckning anställa fast personal för att lösa
dessa problem, som ju inte med säkerhet komma att bli bestående för längre
tid? Man kan ju få tillgång till erforderlig sakkunskap genom att anlita experter,
som inte äro anställda i statens eller dessa lokala organs tjänst. På
grund härav har jag i propositionen förordat, att den lokala ledningen av de
statliga understödsåtgärderna för jordbruksdriftens rationalisering borde i
fortsättningen anförtros åt hushållningssällskapen. Mot denna tanke har man
i medkammaren invänt — och det har också herr Anderberg gjort — att det
inte kan vara ändamålsenligt, att en expert reser omkring och ser på bostads -

Onsdagen den 14 juni 1944 fm.

Nr 24.

Äng. hushållningssällskapens organisation m. m. (Forts.)
förbättringar, medan en annan expert reser omkring och avsynar ladugårdsförbättringar,
när vi en gång komma i gång med sådana. Det kan dock på grund
av kriget dröja många år, innan förbättringar av det sistnämnda slaget kunna
komma till stånd.

Skulle man emellertid inte kunna tänka sig, att hushållningssällskapen och
egnahemsorganen samarbetade? Hur vi än dela upp arbetsuppgifterna mellan
dem, anser jag ett sådant samarbete nödvändigt. Åstadkommes inte ett intimt
samarbete mellan hushållningssällskapen och egnahemsnämnderna, vilka ju alla
äro lokala organ, kommer detta, därom är jag övertygad, att medföra ökade
kostnader för staten. I sådant fall kommer staten att bli nödsakad att utgiva
avsevärda summor. Om hushållningssällskapen skola stå för ett slags anläggningar
och egnahemsnämnderna för ett annat slags anläggningar, kunna de väl
emellertid anlita samma experter. Samma experter kunna väl avsyna både
ladugårdsbyggnader, och bostadsbyggnader, även örn de olika slagen av byggnader
beröra två skilda institutioners verksamhetsområden. Härigenom skulle
statens kostnader för ifrågavarande verksamhet väsentligt minskas.

Jag menar, att intill dess jordbrukskommittén och bostadssociala utredningen
avslutat sitt. arbete, borde man kunna låta hushållningssällskapen i huvudsak
handhava förmedlingen av statsunderstöd till förbättringsåtgärder på jordbrukets
område. Dock skulle hushållningssällskapen i enlighet med vad jag
förut sagt icke. få fast anställa experter och andra tjänstemän till det antal,
som i och för sig skulle behövas för att möta den toppbelastning med avseende
pa arbetsuppgifter, som skulle kunna ifrågakomma.

T är klart, att man kan ha delade meningar örn de spörsmål, jag nu berört.
Utskottets majoritet har förklarat, att frågan örn förbättring av ladugårdsbyggnader
skall hänföras till egnahemsnämndernas verksamhetsområde. Örn
emellertid jordbrukskommittén kommer till det resultatet, att egnahemsnämnderna
icke gå i land med denna uppgift, då får väl utskottssmajoriteten övergiva
sm nuvarande ståndpunkt. Eller utskottet menar kanske, att örn utskottet en
gang sagt att egnahemsnämnderna skola handhava en uppgift, skall det också
bh sa även örn en närmare utredning visar, att det är tokigt att så sker. I sådant
tall synes det mig vara bättre, att riksdagen följer Kungl. Maj:ts förslag
pa denna punkt.

Jag övergår härefter till den viktiga frågan örn hushållningssällskapens organisation.
Utskottets majoritet liksom också dess minoritet vitsordar betydelsen
av det arbete, som hushållningssällskapen utfört i folkförsörjningens och
liela landets intresse. När direktiven för utredningen örn hushållningssällskapens
organisation avfattades, var den dåvarande regeringen, vilken representerade
tva politiska partier, enig om att det inte kunde komma i fråga att i
någon större utsträckning klavbinda sällskapen genom ett statligt förmynderskap.
Kavaj nu tycks mentaliteten vara en annan. Man gör gällande, att hela
landet tiar intresse av hushållningssällskapens verksamhet och att det allmännas
inflytande i sällskapens ledning bör ökas. I detta sammanhang vill jag
re milada, att det i propositionen framlagda förslaget vilar på en bredare demokratisk
grund än hushallmngssällskapsutredningens förslag. I det förstnämnda
förslaget forordas nämligen, att envar, som har kommunal rösträtt skall
kunna vinna inträde i vederbörande hushållningssällskap, örn han bara betalar
sm avgift, och att ledamotskapet sålunda icke skall bli beroende av inval. Det
rackel- emellertid tydligen inte för den nuvarande riksdagsmajoriteten, att
Kungl. Maj :ts förslag ar byggt på en bred demokratisk grund. Majoriteten menar
att det allmänna enligt detta förslag inte får tillräckligt inflytande i huslallmngssällskapen,
därför att det är så få, som äro med i dem. Emellertid
Första kammarens protokoll 19JtA. Nr SJt. 4

Nr 24.

Onsdagen den 14 juni 1944 fm.

Äng. hushållning ssällskapens organisation m. m. (Forts.)
kommer ju nu ledamotskap att stå öppet för envar kommunalt.röstberättigad. En
gång hände det. att en förutvarande riksdagsman, vilken blivit föreslagen till
ledamot i ett hushållningssällskap, inte blev inröstad. Detta var ju ganska märkvärdigt,
men något sådant kari inte inträffa iner. Med hänsyn till att möjligheten
att bliva ledamot i hushållningssällskapen nu kommer att stå öppen för
snart sagt envar, synes det besynnerligt, att utskottsmajoriteten vill, att landstingen
skola få inflytande i sällskapen på en helt annan väg.

I andra kammaren yttrade en talare, att det skulle gå fortare och bli lättare
att ordna den lägre lantbruksundervisningen, om landstingen bleve representerade
i hushållningssällskapen. Det framhölls, att det faktiskt bara är landstingen,
som ha möjlighet att anordna sådan undervisning, därför att de i motsats
till hushållningssällskapen lia beskattningsrätt. I mitt eget län, vilket
också herr Anderberg representerar, har landstinget visserligen ännu inte vaknat
till insikt om att något behöver göras på den lägre lantbruksundervisningens
område, men i många andra län lia landstingen redan nu gjort stora insatser
för ordnandet av denna undervisning. Att så skett är ju mycket tacknämligt,
eftersom hela svenska folket har nytta av att få kunniga och duktiga
jordbrukare, vilka erhållit den teoretiska utbildning, som är erforderlig på alla
områden. Eftersom landstingen redan nu i stor utsträckning vinnlägga sig örn
den lägre lantbruksundervisningen, kan jag inte finna, att någon kombination
mellan landstingen och hushållningssällskapen är behövlig med hänsyn till denna
undervisning. Om man anser, att en sådan kombination skulle medföra några
fördelar i det nu ifrågavarande hänseendet, må det dock vara hänföra
man emellertid vill, att hushållningssällskapen skola vara kvar såsom
organisationer, ifrågasätter jag, huruvida det är välbetänkt att säga till dem,
som äro intresserade av sällskapens verksamhet: »Vill ni lia en organisation
av det här slaget, få ni utse fem ledamöter i förvaltningsutskottet, men det
allmänna förbehåller sig rätt att utse sex ledamöter», sålunda majoriteten
inom utskottet. Jag undrar, om det är riktigt demokratiskt att förfara så. Jag
kan inte finna, att ett sådant tillvägagångssätt vilar på demokratisk grund.

På den tid jag tillhörde jordbruksutskottet skulle nog utskottet i ett fall
som detta ha sagt, att frågan behövde närmare undersökas, och återförvisat
propositionen med begäran om ny utredning i enlighet med av utskottet lämnade
direktiv. Jag anser, att det skulle ha varit riktigast, om utskottet gjort
så även nu. Det har emellertid inte ansetts nödvändigt att anlita den vägen,
eftersom utskottet har frihet att självt göra upp förslag. Utskottet har i stället
sagt, att så vilja vi ha det och då bestämma vi, att det skall bli på det
sättet. Nog vittnar väl ett sådant förfaringssätt om en smula maktlystnad.
Det hade väl varit rimligt att undersöka, huruvida det överhuvud taget blir
möjligt att ha några hushållningssällskap, om utskottets förslag bifalles. I
sådant fall kan det hända, latt de, som verkligen äro intresserade av hushållningssällskapens
uppgifter, betacka sig och säga: »Nej, vi ha ingen anledning
att ansluta oss till ett hushållningssällskap med en sådan organisation.»
Lantbruksombuden skola uppgöra staten. Örn inte utskottet verkställer vad
ombuden beslutat kunna dessa inte företaga den operation som erfordras, och det
är ju mot en tredskande styrelse ändå meningen, att de skola stå för det hela.
De kunna visserligen hålla sina sammanträden, men de finna kanske, att de
kunna göra något nyttigare än att resa till dessa sammanträden, ty om sammanträdena
och de beslut, som därvid fattas, inte fylla någon verklig funktion,
är det svårt att förstå, vad de skola tjäna till.

Eftersom reservanterna anslutit sig till den uppfattningen, att landstingen
skola få ett visst inflytande i hushållningssällskapen, vill jag inte motsätta
mig att så sker, men jag tycker att det är mycket märkvärdigt, att utskottet

Onsdagen den 14 juni 1944 fm.

Nr 24.

Äng. hushållningssällskapens organisation m. m. (Forts.)
vill att landstingen skola utse majoriteten av förvaltningsutskottens ledamöter.
Och inte nog med detta. Enligt utskottets mening skola hushållningssällskapens
ärenden kunna föredragas och diskuteras i landstingen. Det ligger
nära till hands att antaga, att det finns hushållningssällskap, som komma
att säga: »Nej tack! Vi vill inte vara med örn en sådan organisation. Ni får
försöka skapa en annan organisationsform.» Då blir man väl också tvungen
att göra det.

När hushållningssällskapsutredningens förslag var ute på remiss, uttryckte
man, om jag inte missminner mig, farhågor för att hushållningssällskapen skulle
få en politisk anstrykning, ifall lantbruksombuden, såsom utredningen föreslagit,
skulle utses genom proportionella val. Men när det blir fråga om att
hushållningssällskapens ärenden skola kunna dragas inför landstingen och
diskuteras av dessa, då är man inte rädd för att det skall bli någon politisk
anstrykning-! Det behövs dock inte mer än att en av landstinget vald ledamot
av förvaltningsutskottet blir litet missnöjd med ett ärendes behandling där
för att det skall kunna giva anledning till långvariga diskussioner i landstinget.
dag undrar, om detta är rätta sättet att förhindra att det går politik
i denna verksamhet. Det förefaller mig, som örn ett sådant system i hög grad
skulle bidraga till att politisera hela den organisation, varom här är fråga.

Jag vill inte underlåta att säga några ord med anledning av förslaget örn
att Kungl. Majit skall utse ordförande i förvaltningsutskotten. Jag träffade
för någon tid sedan en landshövding, som blivit vald till ordförande i förvaltningsutskottet
i sitt län. Vid valet hade det uppstått mycken diskussion, och
meningarna hade varit mycket delade. Till sist segrade den mening, som enligt
mitt förmenande var förnuftigast, nämligen att landshövdingen skulle
väljas till ordförande. Han talade emellertid örn för mig, att han var övertygad
örn att ifall han utsetts av Kungl. Majit, skulle han icke ha samma möjligheter
att verka i hushållningssällskapet som han nu hade tack vare att han
blivit vald. Jag vet, att denne landshövding är mycket avhållen av hushållningssällskapets
förvaltningsutskott, lantbruksombuden och för övrigt av all
till sällskapet anknuten personal. Det största förtroende och det bästa samförstånd
råda mellan landshövdingen oell sällskapet. Han ansåg emellertid, att
om han blivit utsedd av Kungl. Majit, skulle han inte lia kunnat få till stånd
det samarbete och det samförstånd, som nu utmärkte hushållningssällskapets
verksamhet och som var till gagn för hela länet. Jag vill inte motsätta mig,
att Kungl. Majit får rätt att utse ordförande i förvaltningsutskotten, men jag
tycker, att de synpunkter på frågan, som den nyssnämnde landshövdingen anförde,
äro värda att tänka på.

Jag skall inte uppehålla mig längre vid det föreliggande utskottsförslaget,
eftersom jag fått den uppfattningen, att det inte tjänar något till. På grund
av de nu rådande exceptionella förhållandena lia vi ju bär i landet en politisk
samverkan på bred bas, och denna samverkan har gjort sig gällande beträffande
alla väsentliga frågor. Örn man emellertid på visst håll inte är mottaglig
för goda skäl vare sig på det ena eller det andra området, är det möjligt,
att en sådan samverkan inte längre kan anses ha något berättigande, dag
är för min del mycket rädd för att örn det allmännas inflytande skall bli dominerande
inom hushållningssällskapen, dessa inte bli vad man vill göra dem
till. Enligt min uppfattning är utskottets ståndpunkt inte till gagn för landet,
då den kan leda till sådana förhållanden mellan hushållningssällskapen
och landstingen, som inte äro önskvärda.

Herr förste vice talmannen: Herr talman! Hushållningssällskapen, som
ha till uppgift att främja lanthushållningen och dess binäringar samt fiske

Nr 24.

Onsdagen den 14 juni 1944 fm.

Äng. hushållningssällskapens organisation m. m. (Forts.)
och hemslöjd, lia i stort sett fyllt sin uppgift på ett tillfredsställande sätt.
De lia tagit många viktiga initiativ och vart och ett inom sitt område nedlagt
ett betydande arbete för jordbrukets framåtskridande och utveckling.
De lia också sökt sprida kunskap i hithörande frågor. Och tidigare då folkskoleväsendet
inte stod på samma höga nivå som nu, sökte hushållningssällskapen
även främja folkbildningen. Sedermera ha åt sällskapen anförtrotts
en hel del uppgifter av mera statlig karaktär, för vilka de ådagalagt stort
intresse och vilka de visat sig väl skickade att fullgöra.

Hushållningssällskapen äro som bekant fria sammanslutningar, byggda på
demokratisk grund. Man kan säga, att de följt med utvecklingen och demokratiserats
mer och iner. Numera kan ju varje jordbrukare som så önskar
bliva ledamot av ett hushållningssällskap. Och även de, som inte idka jordbruk
men lia intresse för sällskapens verksamhet, kunna efter anmälan vinna
inträde i hushållningssällskapen och säkerligen bli väl mottagna där. Det
finns också inom hushållningssällskapen många sådana ledamöter, som visat
stort intresse för sällskapens uppgifter utan att dock själva utöva jordbruk
eller vara ägare av jordbruksfastighet.

När det nu framlägges ett förslag angående hushållningssällskapens organisation,
hade man väntat, att det skulle bygga vidare på den demokratiska
grund, jag talat örn. Utskottets majoritet eller rättare sagt utskottet i dess
helhet har emellertid icke givit utrymme för sådana principer. Utskottet anser,
att det allmännas intresse och inflytande i hushållningssällskapen icke
är tillvarataget. För att detta skall ske vill man nu beröva sällskapen, vilka
ju såsom jag tidigare påpekat äro fria sammanslutningar, rätten att själva
utse sina verkställande utskott, och att välja sin ordförande. Man föreslår,
att dessa delvis skola utses av Kungl. Majit och landstingen. Detta kan ju
icke sägas vara i överensstämmelse med demokratiska principer. För att man
skall kunna tala örn en verklig demokrati, måste väl fria sammanslutningar
som hushållningssällskapen, vilka utgöra slutna enheter, hava rätt att själva
utse sina förtroendemän, sina verkställande organ och sina funktionärer och
att inom vissa av lagen uppdragna gränser bestämma över sitt görande och
låtande. Detta har ju ansetts »såsom ett gammalt folkkrav» för att begagna
ett uttryck, som en numera avliden ledamot av denna kammare använde, när
det var fråga örn att landstingen skulle få rätt att själva välja sina ordförande.

Nu föreslår emellertid utskottet, att Kungl. Majit skall utse ordförande
i hushållningssällskapen. Och örn så kommer att ske, kan man med skäl tala
om en tillbakagång. När hushållningssällskapen tillkommo utsåg Kungl.
Maj :t ordförande i sällskapen, men det demokratiska kravet på verklig självstyrelse
för sällskapen medförde slutligen att de fingo rätt att själva välja
sina ordförande.

Hur har det förhållit sig med landstingen? Ordförandena där utsagos tidigare
av Kungl. Majit, men demokratien kämpade för en annan ordning även
i det avseendet och hävdade att landstingen själva skulle fa utse sina ordförande.
Det var en aktad ledamot av denna kammare, som väckte en motion
i detta syfte, och jag vill minnas, att det var i anledning av den motionen
som riksdagen beslöt medgiva landstingen rätt att själva välja ordförande.
Demokratiens målsmän ansågo det väl också för ett stort framsteg, da riksdagens
kamrar fingo rätt att själva utse sina talmän. Nu gar man andra vägar.
Skall det alltid vara en upp- och nedgång även på dessa områden? Ar det en
strävan att åter centralisera styrelsen? Man vill ge Kungl. Majit ökat inflytande
även på detta område, och man är inte ens nöjd med detta, utan man
skall låta en annan institution, landstingen, utse ledamöter i hushållnings -

Onsdagen den 14 juni 1944 fm.

Nr 24.

Ang. hushållningssällskapens organisation m. m. (Forts.)
sällskapens förvaltningsutskott. Jag kan inte se annat än att detta står i
strid med verkligt demokratiska betraktelsesätt och principer, och det kan
inte vara i god överensstämmelse med en folklig självstyrelse.

Hushållningssällskapen böra vara så organiserade, att var och en som så önskar
kan bli ledamot av dem, och den principen söker man främja såväl i utskottsutlåtandet
som i propositionen. Man reser inga hinder härför. Och som
en följd härav borde väl även deras styrelser och förvaltning vara uppbyggda
på allmänt demokratiska grunder. Men det kan knappast sägas, att detta
förverkligas, örn utskottets förslag nu bifalles. Man kanske inte kan säga,
att resultatet blir diktatur eller att det kommer att medföra diktatoriska tendenser,
men man kan väl säga, att dess halvbror byråkratien kommer in.
Offrar man inte åtskilligt åt byråkratien, örn man bifaller det här föreliggande
förslaget? Hade det varit omöjligt att på demokratisk grund utforma
ett förslag, som hade tillfredsställt även det allmänna och möjliggjort en ur
det allmännas synpunkter tillfredsställande handläggning av de ärenden, sorn
hushållningssällskapen skulle få sig anförtrodda, och en tillfredsställande förvaltning
av de medel, som ställas till deras förfogande? När staten ger bidrag,
uppställer den för övrigt sådana krav, att dess intressen i det hänseendet
böra bli tillräckligt tillvaratagna. Jag kan inte förstå annat än att
det skulle ha varit möjligt att utforma ett sådant förslag, byggt på verkligt
demokratisk grund, där man låtit dem, som tillhöra dessa sällskap, ha avgörandet
i sina händer och känna ansvaret av sina beslut. Vill man låta hushållningssällskapen
bli statliga institutioner liknande egnahemsnämnderna,
vore det bättre att verkligen inrätta dem så. Men den fria verksamhet, som
hushållningssällskapen utöva, har så stor betydelse för jordbruket och dess
utövare, att den skall man inte stäcka. Om jordbrukets utövare bli alltför
bundna här, örn bestämmanderätten tas ifrån dem och örn de känna, att de
själva inte lia något att besluta örn, så komma de sannolikt att bilda andra
sammanslutningar, där de mera fritt kunna arbeta för att gynna jordbrukets
utveckling och verksamhet. Hade det inte varit möjligt att utforma detta förslag
till huvudgrunder för en omorganisation så, att även jordbrukets utövare
blivit belåtna därmed? Ty det tror jag mig kunna säga: inte komma de att
bli belåtna med det föreliggande förslaget.

Sannolikt går utskottsförslaget nu igenom. Men icke bli de av mig här poängterade
principerna tillgodosedda därmed. Det bli de varken i utskottsmajoritetens
eller reservanternas förslag. Herr Hage, som var motionär beträffande
landstingens rätt att utse ordförande, bör knappast vara tillfredsställd med
det föreliggande förslaget, där man fråntager hushållningssällskapen den motsvarande
rätten, som de dock tillkämpat sig och haft under många år.

Jag kan, herr talman, alltså inte för min del biträda de här föreliggande
förslagen, utan jag vill uttala min anslutning till Kungl. Majlis proposition
i denna del. Medan jag nu har ordet, vill jag också säga att jag beträffande
fördelningen av arbetet och uppdragandet av gränslinjerna mellan egnahemsnämnder
och hushållningssällskap närmast skulle vilja ansluta mig till den
reservation, som är avgiven av herr Tjällgren m. fl. Den frågan, kommer
emellertid upp senare.

Beträffande den del, som jag nu har yttrat mig örn, ber jag, herr talman,
med hänvisning till vad jag här sagt, att få yrka, att i vad utskottet anfört i
sitt utlåtande nr 60 på s. 17, andra stycket, måtte de meningar, som börja
med orden »Genomförandet nv detta förslag» och sluta med orden »grundstadgar
för hushållningssällskap», utbytas mot följande mening: »Utskottet
har ej heller något att erinra mot vad Kungl. Majit anfört rörande utseende
av förvaltningsutskott.» Vidare yrkar jag, att utskottets yttrande från och

Nr 24.

Onsdagen den 14 juni 1944 fm.

Äng. hushållningssällskapens organisation m. m. (Forts.)
med den mening på s. 22 i utlåtandet, som börjar med orden »I samband
med» till slutet av utlåtandet i denna avdelning utgår.

Jag skulle även, herr talman, vilja säga några ord beträffande den erfarenhet
jag har av samarbetet mellan landsting och hushållningssällskap. Jag
har nämligen under många år varit ledamot av såväl landstingets som hushållningssällskapets
förvaltningsutskott, och vårt landsting har under många
år beviljat anslag till hushållningssällskapets verksamhet. Jag har inte funnit
annat än att det har varit det mest angenäma och förtroendefulla samarbete
mellan dessa båda institutioner. Men jag sätter i fråga, örn det är möjligt
att vidmakthålla detta förtroendefulla, samarbete, örn hushållningssällskapets
verkställande organ, förvaltningsutskottet, skall sammansättas efter de grunder,
som här äro föreslagna. Jag vill i detta sammanhang framhålla att i snart
sagt varje hushållningssällskaps verkställande organ numera sitta även mindre
jordbrukare och småbrukare. Man kan nog alltså inte klaga över den nuvarande
ordningen ur demokratisk synpunkt och påstå, att de mindre jordbrukarna
inte haft möjlighet att göra sig gällande inom hushållningssällskapen. Yi kunde
här lia gått vidare på den väg, som under många år har följts.

I herr förste vice talmannens yttrande instämde herr Westman, friherre
De Geer samt herrar Gustav Emil Andersson, Gustaf Elofsson, Hallagård och
Gustavson.

Herr Andersson, Alfred: Herr talman! Det råder inga delade meningar
därom, att hushållningssällskapen lia utfört och alltjämt utföra en landsgagnande
gärning. Det behöver enligt min åsikt inte heller råda delade meningar
därom, att hushållningssällskapen i fortsättningen skola få tillräckligt
att göra trots det förslag, som har framlagts i utskottets utlåtande. Jag
tror, att arbetet kommer att räcka väl till. Här har ju så många gånger talats
örn nödvändigheten att rationalisera i första hand det mindre jordbruket. Enbart
detta kommer att ge tillräckligt med arbete åt hushållningssällskapen
och de organ, som stå närmast under dem. Det är främst med tanke på denna
stora väntande arbetsbörda, som vi från vårt håll ha ansett, att hushållningssällskapen
böra få en bredare bas. Det räcker enligt vår mening icke,
att medlemsantalet i hushållningssällskapen ökar. Även det är viktigt, men
det är inte det väsentliga, utan det väsentliga är, att representationen i hushållningssällskapens
förvaltningsutskott blir mera allsidig. Detta är enligt
min mening nödvändigt, örn inte förtroendet till våra hushållningssällskap
skall rubbas i det långa loppet. Det är denna uppfattning som föranlett att
man från socialdemokratiskt och folkpartihåll motionsvis yrkat, att också
landstingen skola intresseras i våra hushållningssällskap. Yi anse det lämpligt,
att landstingen få välja hälften av förvaltningsutskottens ledamöter. Vi
finna det också ändamålsenligt, att Kungl. Majit utser ordförandena. Därigenom
skapas enligt vår mening god kontakt mellan Kungl. Maj :t och hushållningssällskapen.

Detta är den fråga, som på sina håll tycks oroa mest. Jag förstår mycket
väl denna oro. Här inkräkta vi på områden, som man på visst håll ansett
vara sina speciella jaktmarker. Man har inte kunnat dölja, att man inom en
viss grupp ute på landsbygden rentav har betraktat hushållningssällskapen
som ett slags reservat enbart för denna grupp, som skulle få lov att ensam
styra och ställa där. Det är en tendens, som jag menar måste brytas och det
nu, till gagn icke endast för hushållningssällskapen som sådana utan för
den stora grupp av vårt folk, som de lia fått till uppgift att gagna.

Här lia uttalats farhågor för att det allmänna, vari då landstingen inbe -

Onsdagen den 14 juni 1944 fm.

Nr 24.

Ang. hushållning ssällskapens organisation m. m. (Forts.)
gripas, skulle få majoritet i hushållningssällskapens förvaltningsutskott. Herr
statsrådet var inne på samma linje. Jag måste bekänna, att jag har ytterst
svårt att förstå dessa tankegångar. Jag förutsätter nämligen, att landstingen
måste välja proportionellt. Tro herr statsrådet och andra, att en bondeförbundare,
som blir vald t. ex. av Malmöhus läns landsting till ledamot i hushållningssällskapets
förvaltningsutskott, skulle, därför att han är vald av
landstinget, träda i opposition mot sina på annat sätt valda yrkesbröder och
partivänner i utskottet? Det faller på sin egen orimlighet. Lika litet behöver
man befara, att högerrepresentanten skulle förfara på det sättet.

Vad är det då man fruktar? Jo, man fruktar, att den största gruppen av
jordbrukets utövare, småbrukarna, skulle få medinflytande i dessa förnäma
sällskap och deras förvaltningsutskott. Detta är den stora olycka, som man
till varje pris tycks vilja förhindra.

Låt oss tänka på Malmöhus läns landsting. Det skulle välja fem ledamöter
i förvaltningsutskottet. Högern får en plats, bondeförbundet får en, och de
återstående tre platserna få socialdemokraterna och folkpartiet dela på. Jag
vill livligt hoppas, att detta val går i den riktningen, att småbrukare utses.
Skulle detta vara en särskild olycka? Herr statsrådet vet nog lika val som
jag, hur svårt det har varit för en småbrukare att komma in i hushållningssällskapens
förvaltningsutskott. Låt mig bara ta ett exempel — det är från
mitt eget län. Sedan vi skapat vårt småbrukarförbund därnere, gjorde vi en
framstöt till hushållningssällskapets förvaltningsutskott och anhöllo att åtminstone
få en representant där. Ja, det gick så småningom, men man släppte
inte in denne man med glatt hjärta. Under de åtta år han har suttit där
har det dock visat sig, att det inte var någon olycka som skett. Tvärtom
har det vittnats örn att det var nyttigt och nödvändigt att få en småbrukare
in i detta sällskap, ty det är självklart, att han åtminstone inte i alla frågor
kan ha samma syn på tingen som en storbrukare. Detta har man öppet erkänt.
Denne ensamme man har utfört en gagnande gärning. Skulle det då
vara så olyckligt, örn han fick sällskap av ett par tre småbrukare till?

När vi behandlade frågan i utskottet, nämnde jag i förbigående, hur svårt
det var att få småbrukare in i hushållningssällskapens förvaltningsutskott,
och då fick jag slungat emot mig: »Men det där är överdrivet, ni lia ju en
man därnere!» Ja, tänk, det är en mot tio! Man ansåg på det hållet, att
detta skulle räcka. Ha vi en av elva, så böra vi väl egentligen vara nöjda!
Men vi äro inte nöjda med detta. Det krav vi här ha ställt är ett rättvisekrav
och ingenting annat. Jag hoppas, att kammarens ledamöter förstå detta. Varför
skall man så envist söka hålla tillbaka den största gruppen .av jordbrukets
utövare? Är det kanhända någon, som tror, att just därför att de ha
mycket små brukningsarealer, skulle de sakna tillräckligt förstånd för att
kunna delta i dessa viktiga överläggningar och beslut? Den uppfattningen
har i värjo fall inte jag. Jag vet, att det finns ganska många småbrukare
med goda huvuden, klara uppfattningar och rejäla inställningar till dessa
problem, och jag tror, att det skall gå att bland dem skaffa fram personer,
som verkligen kunna fylla uppgiften. Ingen föreställer sig viii, att förståndet
står i proportion till jordbrukets storlek eller förmögenheten. Jag skulle
inte vilja tro, att någon har en sådan uppfattning.

Vidare har det här i debatten talats örn gränsdragningen mellan hushållningssällskapens
och egnahemsnämndernas arbetsuppgifter. Utskottet har
inte gjort något bestämt uttalande i detta avseende, utan har nöjt sig med att i
allmänhet tala om saken. Det har avgivits en deklaration från majoriteten i
utskottet örn hur den ser på denna viktiga fråga. Där framföres (dt önskemål,
som vi ha förmenat, att jordbruksministern också borde tänka på, när han

Nr 24.

Onsdagen den 14 juni 1944 fm.

Äng. hushållningssällskapens organisation m. m. (Forts.)
en gång tar itu nied en ny översyn och utredning av arbetsuppgifterna här.
Vi ha sagt som vår mening — och det är min absoluta mening — att allt
vad byggenskap heter bör läggas under egnahemsorganen, och all den jordanskaffning,
som här kan komma i fråga för förstärkning av ofullständiga
jordbruk, bör också ligga under egnahemsorganen liksom rationaliseringen
överhuvud taget. Jag siktar här närmast på eventuella sammanslagningar av
mindre jordbruk.

J''ag förmodar, att herr statsrådet bör vara angelägen örn att snarast möjligt
vidta en sådan översyn och utredning och komma fram till nästa års
riksdag med ett förslag, som klart drar upp linjerna för vilka organ sorn
skola utföra det ena och det andra arbetet och bära ansvaret därför. För min
del har. jag som sagt den bestämda uppfattningen, att egnahemsorganen äro
bäst skickade att handha de uppdrag jag nyss omnämnde. Hushållningssällskapen
få ändå säkerligen mer än tillräckligt med uppgifter. När det gäller
exempelvis lantbruksundervisningen, främst den lägre, återstår där ofantligt
mycket att göra. Då vi en gång kunna utvidga denna verksamhet, är jagrädd
för att den personal hushållningssällskapen ha inte räcker ens för detta
ändamål. Vi behöva inte vara oroliga för att det inte skall bli arbetsuppgifter
för dem.

Herr talman! Det har sagts så mycket i denna fråga, att jag inte bär någon
anledning att säga mer. Jag har här helt kort och gott velat deklarera
såväl utskottets mening sorn kanske framför allt min personliga inställning
till fragan. Jag skall till sist endast be att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr statsrådet Pchrsson-Bramstorp: Herr talman! Jag måste ha uttryckt
mig otydligt, eller också har den siste ärade talaren svårt att rätt uppfatta vad
som^säges.. Jag har aldrig sagt, att det skulle ligga någon fara i att landstinget
får majoritet i förvaltningsutskottet, utan jag har sagt, att det är principvidrigt
att det allmänna får majoritet, medan minoriteten i styrelsen lämnas
åt de av själva sammanslutningen utsedda lantbrnksombuden, som ändå skola
bära upp det hela och bestämma, efter vilka linjer förvaltningsutskottet skall
arbeta. Detta anser jag vara oriktigt. Örn sedan landstinget väljer bondeförbundare
eller socialdemokrater är för mig en sekundär fråga. I förvaltningsutskottet
i Malmöhus läns hushållningssällskap sitta, som herr Andersson själv
sade, representanter, som inte ha någon förankring hos lantbruksombuden,
utan som beretts plats därför att man ville ha med företrädare för olika orter
och befolkningsgrupper. Enligt det nu framlagda förslaget kan ju vem som
helst komma med i ett hushållningssällskap, bara han anmäler sig och skickar
in avgiften. Herr Alfred Andersson, som är ordförande i småbrukarförbundet,
kan ju se till, att småbrukarna också gå med — men de skola naturligtvis betala
avgiften. Örn jag förstod herr Andersson rätt, är han närmast intresserad
av att. räkna ut, hur många representanter för småbrukarna landstingen skulle
sätta in i förvaltningsutskottet enligt utskottsmajoritetens förslag. Detta är
för mig en fullständigt underordnad sak. Men vad som är princip vidrigt är att,
såsom utskottet här gör, säga till en organisation: »Ni får nöja er med minoriteten
i styrelsen!»

Herr Sundberg: Herr talman! I debatten här i dag ha flera talare framfört
synpunkter, som tala mot utskottsmajoritetens linje, i fråga örn utseendet
av ledamöter i hushållningssällskapens förvaltningsutskott. Jag skall för min
del inte upprepa dessa argument, utan inskränker mig till att framföra en syn -

Onsdagen den 14 juni 1944 fm.

Nr 24.

Ang. hushållningssällskapens organisation m. m. (Forts.)
punkt, som jag anser vara värd beaktande i sammanhanget och som även den
talar emot utskottsmajoritetens förslag.

Jag syftar på skogsvårdsstyrelsernas sammansättning. En skogsvårds styrelse
består nu i större delen av landet av tre ledamöter, av vilka Kungl.
Majit utser en, som tillika är ordförande, hushållningssällskapet en och landstinget
den tredje. Den tanke, som legat till grund för en på sådant sätt uppbyggd
organisation, har uppenbarligen varit, att man velat få en viss balans
och en god representation i skogsvårdsstyrelserna. Man har velat åt statsmakterna
säkra det inflytande, som det allmänna bör lia i en så viktig institution,
och man har å andra sidan sökt att bereda bygden den representation,_ som bör
tillkomma den, genom att de mest auktoritativa institutioner, som finnas på
landsbygden, få utse var sin företrädare. Därvid representerar landstinget det
mera politiska inslaget och hushållningssällskapet den grupp medborgare, som
mest beröras av skogsvårdsstyrelsernas verksamhet. Örn nu utskottsmajoritetens
förslag antas, följer därav, att de i hushållningssällskapets förvaltningsutskott
representerade jordbrukarna inte skulle kunna med egna röster utse den
person, som skall bli sällskapets representant i skogsvårdsstyrelsen. Därmed
har, det vill jag framhålla, en av pelarna raserats i den grund, som utgör en
mycket viktig förutsättning för att skogsvårdsstyrelsens verksamhet skall kunna
upprätthållas på ett fullgott och effektivt sätt. Ty att den skogsägande befolkningen
i så hög grad som fallet varit funnit sig i de många gånger långt gående ingripanden,
som skogsvårdsstyrelserna måst göra, och att den gång efter annan
frivilligt varit med örn alltmera långt gående lagstiftningsåtgärder när det
gäller vår skogsvård bottnar enligt mitt förmenande däri, att man vetat sig i
skogsvårdsstyrelserna ha representanter, som kunna föra skogsägarnas talan
och göra deras synpunkter gällande. Jag befarar, att örn utskottsmajoriteten
här segrar och landstinget sålunda de facto tillsätter bägge bygderepresentanterna
i skogsvårdsstyrelsen, det kan komma att bli inte blott, såsom jordbruksministern
framhöll, ett politiserat hushållningssällskap, utan även en politiserad
skogsvårdsstyrelse. En sådan utveckling vore synnerligen farlig och olämplig.
och jag vill därför varna för den.

Av bl. a. dessa skäl ber jag, herr talman, att få ansluta mig till den reservation,
som på denna punkt har avgivits av herr Tjällgren m. fl.

Herr Eriksson, Carl Edmund: Herr talman! Debatten har tidigare lämnat
nogsamt besked om vad som skiljer utskottet och reservanterna. Då man sitter
och hör på debatten, kan man inte undgå att fälla det omdömet, att samtliga
talesmän för reservationen ha lågt sig vinn om att klargöra för kammaren, att
här tänker utskottet förleda kammaren att besluta, att landstingen skola i hushållningssällskapens
förvaltningsutskott sätta in fem ledamöter, vilkas arbete
där skulle stå i bestämd strid mot de syften och de riktlinjer, för vilka förvaltningsutskottet
är satt att arbeta.

Jag tror av många skäl inte på det där. Jag är fullkomligt övertygad om
att landstingen, då de ha att tillsätta ledamöter i hushållningssällskapens förvaltningsutskott,
skola vinnlägga sig om att få de mest kunniga personerna
till uppdraget i fråga. Jag tillåter mig såga detta, därför att jag vet, hur vi
handla inom det landsting jag tillhör, och jag förmodar, att likartade principer
äro förhärskande i samtliga landsting. De handla annars inte på rätt sätt.

Det har tidigare i debatten sagts, att ett sådant ställningstagande som utskottet
här föreslår, skulle äventyra hushållningssällskapens arbete i mångå
hänseenden. En sak, som man särskilt bör observera och som ingen talare tidigare
har vidrört, kanske därför att det inte varit lämpligt för reservanterna
att vidröra den, är, att det är lantbruksombudens möte, som ensamt uppgör och

Nr 24.

Onsdagen den 14 juni 1944 fm.

Äng. hushållningssällskapens organisation m. m. (Forts.)
godkänner utgifts- och inkomststat för hushållningssällskapet. Landstingets
inflytande är där helt eliminerat.

Jag anser, att många överord lia fällts från reservanternas sida i denna
debatt. Jag är fullkomligt övertygad, såsom jag förut antydde, att landstingsrepresentanterna
i hushållningssällskapens förvaltningsutskott skulle av dem,
som tidigare handhaft hushållningssällskapens arbetsuppgifter, betraktas som
en förstärkning i arbetet. Herr förste vice talmannen sade, att samarbetet mellan
de olika kategorierna tidigare hade varit mycket gott och tillfredsställande.
Jag tror alldeles säkert, herr förste vice talman, att det också i fortsättningen
kommer att bli så, även örn landstingen få tillsätta fem ledamöter i
förvaltningsutskotten.

oSedan skall jag bara komma med några få erinringar; debatten har ju fortgått
så länge. Jag^skall först vända mig till friherre Beck-Friis. Han var färdig
att säga, att pa denna punkt har den socialdemokratiska majoriteten dekreterat
sitt maktbegär och dikterat utskottets ställningstagande. Friherre BeckFriis
kan fråga de bägge folkpartisterna, örn de i förevarande punkt vilja
inrangera sig bland dessa styrande socialdemokrater. Jag tror det knappast.

Då man läser vad utskottet anfört på den punkt som därnäst följer och som
innefattar en annan av de frågor som skiljer utskottet och reservanterna, nämligen
frågan om gränsdragningen mellan hushållningssällskapens och egnahemsnämndernas
arbetsuppgifter, förvånar man sig över att reservanterna
verkligen rest motstånd på den punkten. Utskottet har sagt att frågan kommer
att bli föremål för förnyad utredning från Kungl. Maj:ts sida. Utskottet säger
emellertid också, och det är det enda ställningstagande utskottet gör i förevarande
punkt: »Däremot synes utskottet redan nu böra uttalas, att förmedlingen^
av statsunderstöd till förbättring av brukningsdels byggnader bör — i
den mån nya organ icke skapas för detta ändamål — handhavas av egnahemsnämnderna,
vilka äro organiserade med särskilt sikte på dessa uppgifter.»
Var och en som haft med egnahemsnämnder att göra, känner ju nogsamt till
att det i varje län, örn jag bortser från de nordligaste länen, där man ändå
har en särskild byggnadssakkunskap till förfogande, finns ett kontor som tillhandagår
egnahemsnämnderna med sakkunskap, då det gäller byggnader både
i stad — jag avser då närmast stads icke planerade områden — och landsbygd.
Det föreföll utskottets flertal oriktigt, örn inte riksdagen gjorde detta
uttalande. Det kan väl inte vara lämpligt, att även hushållningssällskapet
skulle skaffa sig en expedition med sådan sakkunskap.

Nu sade visserligen herr statsrådet, att ingenting hindrade, att denna sakkunskap
skulle kunna tillhandagå både hushållningssällskapen och egnahemsnämnderna.
Örn statsrådet hör efter, får han säkert besked örn att den byggnadssakkunskap,
som finns hos egnahemsnämnderna, redan nu är till hundra
procent utnyttjad och måste förstärkas, örn nya arbetsuppgifter skola läggas
på egnahemsnämnderna. Flyttar man över den till hushållningssällskapen,
måste likaledes personalen utökas. Då är frågan, örn man skall behålla denna
sakkunskap hos egnahemsnämnderna eller flytta över verksamheten helt och
hållet till hushållningssällskapen, så att allt vad som gäller byggenskap lägges
på dessa.

Friherre Beck-Friis talade örn sitt hjärtas mening, då han sade, att han
önskade att egnahemsnämnderna skulle försvinna och deras verksamhet återigen
inrangeras under hushållningssällskapen. Friherre Beck-Friis kan nog
mycket väl erinra sig hur det var innan staten tog ställning till frågan örn
egnahemsnämnderna. Hushållningssällskapen hade visat ett mycket ringa intresse
för egnahemsverksamheten, och det var det som föranledde riksdagen
att inrätta dessa egnahemsnämnder. Nu är friherre Beck-Friis emellertid redan

Onsdagen den 14 juni 1944 fm.

Nr 24.

Ang. hushållningssällskapens organisation ni. m. (Forts.)
färdig att avskaffa deni, och som motivering anföres att med den nya organisationen
av hushållningssällskapen kommer större intresse att förefinnas där
än tidigare för denna speciella uppgift. Jag tillåter mig betvivla detta.

Med dessa små erinringar ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
utlåtande.

Herr Linnér: Herr talman! Såsom ordförande under tjugu år i två hushållningssällskaps
förvaltningsutskott har jag varit synnerligen glad över att
herr statsrådet lagt fram en proposition, som skulle vara ägnad att stödja hushållningssällskapen,
och jag har varit mycket glad över att denna proposition
i huvudsak följt de riktlinjer, som angivits av hushållningssällskapsutredningen.

Det är därför med ett verkligt bekymmer jag läst utskottsmajoritetens förslag
på vissa punkter. Min erfarenhet från arbetet i förvaltningsutskotten har
visat, att hushållningssällskapen ha mycket betydelsefulla uppgifter för det
svenska jordbruket, uppgifter som under de senare åren vuxit i betydelse, och
såvitt jag kan bedöma ha hushållningssällskapen fyllt dessa uppgifter på ett
i stort sett lyckligt sätt. Det har uppstått svårigheter för hushållningssällskapen,
därför att de på senare tid arbetat med för små anslag. Detta är den
enda orsaken till svårigheterna. Däremot har det såvitt jag har mig bekant
icke kunnat riktas någon anmärkning mot hushållningssällskapens förvaltningsutskott
på någon sådan grund, att de skulle representera en grupp av
storjordbrukare eller någonting dylikt. Jag tror att om man ville gå igenom
ledamotsförteckningarna från de olika förvaltningsutskotten, skulle man finna
att detta påstående icke har någon som helst grund. Man har däremot försökt
att i förvaltningsutskottet få in en annan representation, som varit mycket
betydelsefull, nämligen en representation för olika delar av hushållningssällskapsområdena
och för olika intressen — så har en ledamot exempelvis kunnat
representera fisket, en annan ett visst slag av odling etc. — och detta har efter
min erfarenhet visat sig synnerligen hälsosamt och betydelsefullt.

Det föreligger således icke någon saklig grund till att beröva hushållningssällskapen
såsom korporation rättigheten att själva utse sitt verkställande utskott,
sin styrelse.

Rent organisatoriskt måste man säga att utskottsmajoritetens förslag är ytterst
egendomligt. Jag skulle nästan vilja säga, att det är.enastående, såvitt
jag har mig bekant. Här utser en länsrepresentation, landstinget, ett stort antal
ledamöter i en annan representations styrelse. Denna representation utser
ett mindretal i sin egen styrelse. Men förutsättningen är inte alls, att landstinget
skall bevilja något anslag eller överhuvud taget intressera sig för denna
del av länets angelägenheter. Om det finns några landsting som icke bevilja
några anslag, har jag mig icke bekant, däremot vet jag, att det finns landsting
som bevilja ytterst obetydliga anslag..

Vilket skäl anger man då för denna ordning? Jo, skälet är att det allmänna
intresset skall få en tillräcklig representation. Det allmänna intresset kan förvisso
få en tillräcklig representation, ifall man låter Kungl. Majit tillsätta
ordförande, eventuellt, örn man så vill, ytterligare en ledamot i förvaltningsutskottet
— det har ju inte någon större betydelse — men det viktiga är, att
denna korporation själv får i det väsentliga utse sin styrelse, sitt förvaltningsutskott.

Det hade således efter min uppfattning alldeles otvivelaktigt varit lyckligast,
om man kunnat följa den kungl, propositionen. Såvitt jag förstår befinner
man sig nu emellertid i en tvångssituation. Man har praktiskt taget inte att
välja mellan annat än herr Tjällgrens in. fl. reservation och utskottsma,jonte -

Nr 24.

Onsdagen den 14 juni 1944 fm.

Äng. hushållning ssällskapens organisation m. m. (Forts.)
tens förslag. Utskottsmajoritetens förslag innebär, att man icke kar någon
säkerhet för att de, som av landstinget sättas in i förvaltningsutskottet såsom
landstingets representanter, ha någon verklig erfarenhet av jordbruk. Vad
man däremot kan vara säker på är, att eftersom landstinget är rent politiskt
sammansatt, landstingets inslag i hushållningssällskapens förvaltningsutskott
kommer att vara rent politiskt betonat.

Nu befinna sig^ dess värre hushållningssällskapen i ett rent tvångsläge. Jag
tror att alla hushållningssällskap, möjligen med ett undantag, under de senaste
åren arbetat med stora och växande underskott. Hushållningssällskapen lia sett
saken så, att de bort fylla vissa samhälleliga uppgifter. De ha inte kunnat
fylla dessa uppgifter med de anslag, som riksdagen tilldelat dem. De ha då
tagit av sitt eget kapital för att fullgöra siri samhälleliga plikt, varigenom de
kommit på en växande balans. Detta förhållande kan inte fortgå år efter år.
För oss som önska en förbättring av hushållningssällskapens läge, återstår intet
annat än att nu göra allt vad vi kunna för att få till stånd ett positivt resultat.
I detta ganska beklagliga läge är det således intet annat att göra än att
rösta för herr Tjällgrens m. fl. reservation.

o Jag vill på ytterligare en punkt underbygga denna reservation, och det är
såvitt den motsätter sig — jag vet inte riktigt vad jag skall kalla det — avsikten
att landstingen skulle meddela ett slags direktiv för hushållningssällskapens
verksamhet i samband med behandlingen av revisionsberättelsen. Jag
tror att detta är någonting mycket betänkligt. Jag tror icke någon säkerhet
förefinnes att landstingen ha kompetens att göra detta, och jag tror att man
mycket väl kan tänka sig, att dessa direktiv kunna bli snedvridna och att de
då skulle kunna försvåra förvaltningsutskottens rent sakliga arbete.

Det är ytterligare ett skäl för mig, herr talman, att yrka bifall till herr
Tjällgrens m. fl. reservation.

Friherre De Heer: Herr talman! Jag hade inte ämnat yttra mig i dagens
debatt, utan jag hade tänkt inskränka mig till att instämma i herr förste vice
talmannens yttrande och förslag. Herr Alfred Andersson i Bussjö har emellertid
gjort en del påståenden i debatten, som jag för min del inte vill lämna oemotsagda.

Herr Alfred Andersson vill tydligen göra gällande, att det är särskilt svårt
att få in småbrukare i hushållningssällskapens förvaltningsutskott. För min
del kan jag inte alls förstå, att den svårigheten föreligger vare sig enligt nu
gällande regler eller enligt den kungl, propositionens förslag. Småbrukarnas
möjligheter i detta avseende äro ju uteslutande beroende på örn de äro så intresserade
att de vilja gå in i sällskapet och betala den mycket obetydliga medlemsavgiften,
varefter de på vanligt demokratiskt sätt få medverka till att de
bli representerade vid valen till förvaltningsutskott m. m.

Herr Andersson i Bussjö gjorde en del i mitt tycke mycket onödiga påståenden.
Han sade, att det nog inte skulle vara svårt att bland småbrukarna finna
sådana med så goda huvuden, att de kunde konkurrera med de goda huvudena
i andra samhällsklasser. Jag tycker att det är ett bra onödigt påstående, ty redan
nu finns det ju så gott örn småbrukare, som visat sig vara synnerligen kompetenta,
_ lämpliga och omtyckta i hushållningssällskapens förvaltningsutskott.
Det är ju alldeles tydligt och klart, att det system som redan nu existerar och
som av Kungl. Maj :t föreslås är det mest demokratiska.

Däremot kan jag i likhet med vad som tidigare här påpekats inte finna det
vara tilltalande och demokratiskt att av skäl, som äro för mig ganska obegripliga,
tillskapa detta inflytande från landstingens sida, liksom att Kungl. Maj:t
eventuellt skall utse ordförande. Detta måste väl bero på att man anser, att

Onsdagen den 14 juni 1944 fm.

Nr 24.

Ang. hushållningssällskapens organisation m. m. (Forts.)
vissa grupper inte äro tillräckligt intresserade för att kunna göra sig gällande,
och då skall man tillförsäkra dem inflytande på en omväg, en rent politisk väg,
som ju är mindre tilltalande i detta fall.

Jag skall i det mycket korta inlägg, som jag avsett att göra,, be att få framföra
ett beklagande av ett förhållande som kommit till synes i motioner i den
förevarande frågan. Det förmärkes tydligt, att från egnahemsväsendets sida
finns en viss rivalitet gentemot hushållningssällskapen, och den frågan tycker
jag för min del är mycket viktigare att befatta sig med än att .försöka ändra
på möjligheterna för olika grupper av jordbrukare att komma in i förvaltningsutskott
och styrelser — den svårighet som härutinnan påstås föreligga tror jag
som sagt i verkligheten inte existerar. Däremot är det en utomordentligt viktig
angelägenhet att söka få bort rivaliteten från egnahemsorganisationen mot hushållningssällskapen.
Jag skulle vilja uttrycka den livliga förhoppningen, att
jordbruksministern och Kungl. Maj :t måtte finna en utväg att undanröja detta
missförhållande, örn det nu verkligen existerar.

Jag tror att man bör koncentrera sig på de sakliga uppgifterna, som ha verklig
betydelse för jordbruket, och inte uppehålla sig allt för mycket vid sådana
mera oväsentliga saker, som jag tycker att man delvis fäst huvudvikten vid under
dagens debatt. Det viktigaste är nog som sagt att söka åstadkomma en verkligt
god samverkan mellan bland annat egnahemsorganisationerna och hushållningssällskapen,
och jag för min del hoppas att så måtte komma, att bli fallet.

Jag skall, herr talman, ehuru jag redan instämt i herr förste vice talmannens
yttrande, ännu en gång framhålla, att jag tror att det vore av betydelse för
hela sakens lyckliga utgång att kammaren röstar för Kungl. Maj :ts proposition.

Herr Tjällgren: Herr talman! Endast ett par ord! Jag föranleddes att begära
ordet under det herr Anderberg höll sitt anförande för en stund sedan.
Jag vill gärna erkänna, att herr Anderberg i sin kritik mot reservanternas förslag
var mycket moderat. Det var emellertid en passus i hans anförande, som
jag anser inte bör stå alldeles oemotsagd.

Herr Anderberg säger att reservanterna, trots att de uttalat betänkligheter
mot principen att landstingen skola utse ledamöter i förvaltningsutskotten, i alla
fall följt den principen i det att de föreslagit, att tre ledamöter skulle väljas
av landstingen. Det är ju riktigt, det vill jag gärna erkänna, men jag vill dock
hänvisa till att den skillnaden föreligger mellan utskottets förslag och reservanternas
förslag, att enligt reservanternas förslag majoriteten av förvaltningsutskottets
ledamöter skulle komma att utgöras av dem som väljas av lantbruksombuden
och minoriteten av dem som utses av landstinget, under det att
enligt utskottets förslag förhållandet skulle bli det motsatta.

I anledning av herr förste vice talmannens uttalande örn det. goda samarbetet
mellan landsting och hushållningssällskap vill jag säga, att jag. kan omvittna
precis detsamma beträffande mitt läns landsting, och hushållningssällskap.
Förhållandet mellan dem har varit mycket gott, och jag kan tillägga, att landstinget
där övertagit alla kostnader för lantbruksundervisningen, som icke bestridas
med statsbidrag. o

Jag måste säga, att jag är djärv nog att tro, att även örn något av de föreliggande
förslagen skulle vinna riksdagens bifall, skall detta goda samarbete i
alla fall fortsätta.

Herr Eriksson, Carl Edmund: Herr talman! Jag begärde ordet för att ge
en replik till herr Linnér. Jag kanske får lov att upplysa honom örn att landstinget
i Gävleborgs län ensamt svarar för och ekonomiserar all skolundervis -

Nr 24.

Onsdagen den 14 juni 1944 fm.

Äng. hushållningssällskapens organisation m. m. (Forts.)
ning på lantbrukets område. Det var detta landsting herr Linnér ville frånkänna
allt intresse för hithörande frågor.

Herr Sandler: Herr talman! Den korta tids erfarenhet jag har vunnit i
Gävleborgs läns hushållningssällskap kan ej ge mig anledning att säga så
mycket i denna fråga, men den ger mig i varje fall rätt att vad beträffar de
förhållanden, som jag personligen känner, vitsorda att det icke finnes anledning
att göra en sådan omstöpning av hushållningssällskapets konstitution,
som man här ifrågasätter.

Jag har känt mig hedrad av att väljas till ordförande av hushållningssällskapet
såsom sådant och skulle icke kunna anse den hedern formerad, om till
äventyrs ett Kungl. Miaj:ts förordnande skulle komma mig till del. Det är i
detta hänseende fråga örn ett tillbakasteg från den utveckling, som tidigare
skett när det gäller landstinget. Det betraktades såsom ett stort framsteg för
det folkliga styrelsesättet här i landet, då man upphävde Kungl. Maj:ts förordnande
av landstingens ordförande och tillät landstingen att själva utse sina
ordförande.

Vad som nu skall ske på detta område går inte riktigt i par med den utveckling
jag nyss antydde. Jag är övertygad örn -— alltjämt med hänsyn till
de förhållanden jag personligen har någon kännedom örn — att utskottets
förslag, därest det blir riksdagens beslut och sålunda ett stort antal representanter
komma att från landstingens sida insättas i hushållningssällskapens
förvaltningsutskott, icke skall komma att medföra menliga följder för hushållningssällskapens
verksamhet. Även örn utseendet, såsom väl naturligt är,
kommer att ske genom de politiska grupperna i landstinget, är jag övertygad
örn att man skall beflita sig örn att välja sådana personer som ha både intresse
för och kunnighet på detta område. Men däremot måste jag delge kammaren
mina betänkligheter beträffande den _ direktivrätt från landstingets sida, som
är inskriven i utskottets utlåtande. Även med de goda intentioner från landstingets
sida, som jag utgår ifrån, föreställer jag mig att detta kommer att
kunna medföra att landstinget betraktar sig såsom en huvudman för hushållningssällskapet
och sällskapet såsom en landstinget underordnad institution,
och detta kan få mycket ogynnsamma verkningar i fråga örn hushållningssällskapens
arbete.

Jag kan, herr talman, icke dölja att jag hyser vissa farhågor i det stycket,
och jag kommer för min del att biträda den av herr Tjällgren m. fl. avgivna
reservationen.

Herr Heiding: Herr talman! När man har deltagit i en utredning är det
tydligt att man är mycket intresserad av att se vad det skall bli av det förslag,
som denna utredning framlagt. I första rummet är man intresserad av att se
det förslag Kungl. Majit lägger fram, men av icke mindre intresse är det att
se, vilket förslag utskottet kommer med.

Inom utredningen framlade vi några förslag, som ej blivit av Kungl. Maj :t
upptagna, men i stort sett kan man säga att det var utredningens förslag som
av jordbruksministern förelädes riksdagen.

När utredningens förslag örn jordbruksavgift ej upptagits i den kungl, propositionen
anser jag det emellertid lämpligt att här i debatten nämna några
ord örn varför utredningen kom fram med det förslaget. Anledningen var
att de sakkunniga ansågo sällskapens ekonomi så dålig, att vi voro tvungna
att föreslå någonting som så att säga kunde hjälpa upp det hela. Här har ju
från flera håll betonats, att hushållningssällskapen haft för små medel till sitt
förfogande och fått arbeta under sådana förhållanden att deras tillgångar

Onsdagen den 14 juni 1944 fm.

Nr 24.

Ang. hushållningssällskapens organisation m. m. (Forts.)
undan för undan minskats. Vi diskuterade många, olika möjligheter inom utredningen
och kommo slutligen fram till detta förslag, att en jordbruksavgift
skulle uttagas och att den borde utgå med olika belopp.

Nu får jag säga att jag för min del ej beklagar — och jag är säker på att
detsamma gäller utredningens övriga medlemmar — att vårt förslag icke upptogs
av Kungl. Majit. Jag är nöjd med att Kungl. Majit i stället föreslog,
att större belopp skulle tagas direkt av statsmedel.

Kan det på detta sätt bli tillräckliga anslag till hushållningssällskapen till
löner, omkostnader och ali den verksamhet, som åligger dem, är det tydligt
att vi som deltogo i utredningen icke lia någon invändning att göra. Det blir
ju lättare att ordna sällskapens ekonomi, örn medel erhålles på det sätt, som
nu är föreslaget, än örn man skulle ha gått fram enligt utredningens linjer.
Men anledningen till vårt förslag var alltså, att vi ansågo oss böra försöka
anvisa en linje, som kunde ge sällskapen ökade inkomster.

Utskottet har nu på ett par punkter icke blivit enigt, utan meningarna äro
delade; först och främst gäller detta sättet att välja förvaltningsutskott. Här
har blivit så mycket talat örn detta, att jag inte skall närmare gå in på den
saken, men jag får för min del säga, att jag tror att det skulle vara olyckligt,
örn man ginge den väg, som utskottet här har förordat.

När det sedan gäller gränsdragningen mellan hushållningssällskapens oell
egnahemsnämndernas verksamhetsområden, vill jag framhålla att jag tror, att
båda dessa institutioner i framtiden skola få fullt upp med arbete. Det kommer
säkerligen ej att saknas verksamhetsfält för dem. De kunna även få nya
uppgifter sig tilldelade. Emellertid är det nödvändigt med ett gott samarbete
mellan hushållningssällskapen och egnahemsnämnderna, och detta bör befrämjas
på alla möjliga sätt. Jag är fullt förvissad örn att det för framtiden skulle
vara lyckligt, örn man inte tillskapade några nya organisationer för att taga
hand örn sådana uppgifter som exempelvis den här i debatten omnämnda rationaliseringen.
Jag kan för min del omöjligt förstå, att det skulle vara behövligt
att tillskapa ett helt nytt organ för att leda dessa rationaliseringsåtgärder.
Enligt min mening är det bättre, att hushållningssällskapen och
egnahemsnämnderna få hand örn dessa uppgifter.

I stort sett är jag nöjd med det av Kungl. Maj :t framlagda förslaget. Det
är endast utskottsmajoritetens avvikelser, som jag ej kan ge min anslutning
till. Jag hade inte tänkt begära ordet i denna debatt, ty det är så många
av utskottets ledamöter som här framhållit de olika synpunkterna, att jag
inte ansåg det behövligt. Jag skall heller inte ingå på några detaljer i detta
fall. Men jag har med några ord velat uttala min mening och framhålla betydelsen
av ett gott samarbete mellan hushållningssällskapen och egnahemsnämnderna,
och dessutom har jag velat avge en förklaring att vi, som deltogo i
utredningen, för vår del inte alls känna oss besvikna över att förslaget om
jordbruksavgifterna inte har upptagits.

Herr Källman: Herr talman! Jag anser mig i anledning av ett yttrande
av herr Alfred Andersson böra meddela, att lagen örn proportionella val icke
gäller, därest man i landsting skulle utse ledamöter av hushållningssällskapets
förvaltningsutskott. 32 § landstingslagen bestämmer nämligen, att proportionellt
valsätt endast kan förekomma vid val av ledamöter i landstings förvaltningsutskott
och i särskild beredning samt vid val av revisorer. Örn utskottets
förslag godtages av riksdagen, skulle här ifrågavarande val i landstingen bli
majoritetsval.

Jag vill vidare tillägga, att jag såsom gammal landstingsman inte kan förlika
mig med att ett landsting överhuvud taget skulle välja ledamöter i hus -

€4

Nr 24.

Onsdagen den 14 juni 1944 fm.

Ang. hushållningssällskapens organisation m. m. (Forts.)
hållningssällskapets styrelse, och jag kommer på grund därav att rösta för
bifall till den av herr Tjällgren m. fl. avgivna reservationen.

Herr Anderberg: Herr talman! Endast ett pär ord. Herr statsrådet är ju
inte närvarande i kammaren, men jag skulle i alla fall vilja ge honom én
kort replik. Jag vill påpeka, att uppgifterna örn den lägre lantbruksundervisningen
i det. län jag representerar ej vore fullt i enlighet med verkliga förhållandet.
Vi ha från landstingets sida under de gångna åren visst bidragit
till den lägre lantbruksundervisningen på samma sätt som hushållningssällskapet,
och det föreligger för närvarande ett förslag örn att landstinget på ett
mera effektivt sätt skall taga hand om denna undervisning. På denna punkt
anser jag därför inte, att det finns någon som helst anledning till erinran.

Det bär uppträtt en hel del talare som särskilt reagerat mot att landstingen
skulle komma att bli huvudmän för hushållningssällskapen. Såsom jag i mitt
första anförande erinrade örn, ha vi dock inom utskottet ej kunnat finna någon
annan genomförbar linje. Med hänsyn till det samarbete, som förekommer
med landstingen i andra frågor, är jag övertygad örn att man även på
detta område skall , kunna finna linjer, som bli till båtnad för den sak man
här avser att främja, nämligen jordbrukets bästa.

Från alla håll bär ju omvittnats, att man önskar ett positivt beslut, som
kan genomföras så snart som möjligt. Jag kan nu meddela att andra kammaren,
där votering ° redan ägt rum, i samtliga punkter bifallit jordbruksutskottets
utlåtande. Da det under sådana omständigheter kan föra fortast till målet,
om första kammaren fattar samma beslut, vill jag hemställa örn bifall
till jordbruksutskottets utlåtande i dess helhet.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats propositioner komme att framställas
dels särskilt angående var och en av de delar av utskottets yttrande
under nu förevarande rubrik, vilka blivit föremål för särskilda yrkanden, och
dels rörande övriga delar av berörda yttrande.

Beträffande tredje stycket å s. 16 i det tryckta utlåtandet, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att detsamma skulle godkännas, dels ock att
nämnda stycke skulle godkännas med den lydelse, som förordats i den av herr
Tjällgren m. fl. därom anförda reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen på godkännande av utskottets yttrande
i angivna del vara med övervägande ja besvarad.

Herr Tjällgren begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som beträffande jordbruksutskottets yttrande i utlåtande nr 60 under
rubriken »Allmänna synpunkter på frågan om hushållningssällskapens verksamhet
och organisation.» godkänner tredje stycket å s. 16 i det tryckta utlåtandet,
röstar

Vinner Nej, godkännes nämnda stycke med den lydelse, som förordats i den
av herr Tjällgren m. fl. därom anförda reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda

Den, det ej vill, röstar

Onsdagen den 14 juni 1944 fm.

Nr 24.

Ang. hushållningssällskapens organisation m. m. (Forts.)
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för japropositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för japropositionen.

I fråga om den del av utskottets yttrande, som å s. 17 rad 21 nedifrån i
det tryckta utlåtande började med orden »Genomförandet av detta förslag»
och slutade med »grundstadgar för hushållningssällskap», anförde nu vidare
herr talmannen, hade yrkats dels att utskottets yttrande skulle godkännas i
denna del, dels ock, av herr förste vice talmannen, att utskottets yttrande skulle
utbytas mot följande mening: »Utskottet har ej heller något att erinra mot vad
Kungl. Majit anfört rörande utseende av förvaltningsutskott.»

Därefter gjordes propositioner enligt berörda yrkanden; och förklarades propositionen
på godkännande av utskottets yttrande vara med övervägande ja
besvarad.

Slutligen godkändes på gjord proposition övriga delar av utskottets yttrande
under nu ifrågavarande rubrik.

Utskottets yttrande under rubriken »Grundstadgar för hushållningssällskap».

Första—f järde styckena.

Godkändes.

Femte stycket.

Fjärde och femte styckena av utskottets yttrande under nyss angivna rubrik
lydde:

»I samband med allmänna synpunkter på frågan om hushållningssällskaps
organisation har utskottet ansett sig böra i princip förorda motionsvis framfört
förslag rörande landstingets inflytande vid val av ledamöter i förvaltningsutskott.
I fråga örn därav föranledda detaljbestämmelser har i förenämnda
motioner, i vilka detta spörsmål behandlats, föreslagits, att vederbörande
landsting och de av hushållningssällskapets ledamöter utsedda lantbruksombuden
borde var för sig utse lika antal ledamöter i sällskapets förvaltningsutskott.

Enligt utskottets mening bör genom detta förslag kunna i erforderlig utsträckning
tillgodoses principen örn det allmännas inflytande på hushållningssällskapens
verksamhet. Då utskottet i annat sammanhang uttalat, att ordförande
i hushållningssällskaps förvaltningsutskott torde böra utses av Kungl.
Maj :t, synes i grundstadgarna böra föreskrivas, att sagda utskott skall bestå av
udda antal ledamöter, och dessutom angivas det högsta och lägsta antal ledamöter,
varav ett utskott kan bestå. Ordförande synes böra utses, innan val av
ledamöter äger rum. Vice ordförande torde lämpligen kunna väljas av förvaltningsutskottet
självt bland dess ledamöter.»

Enligt en vid utlåtandet avgiven, med 2 a betecknad reservation hade herrar
Tjällgren och Gabrielsson, friherre Beck-Friis samt herrar Andersson i
Löbbo. Liedberg och Gustafson i Vimmerby ansett, att utskottets yttrande under
nämnda rubrik bort hava den ändrade lydelse, som i reservationen angivits.
Enligt reservanternas mening hade femte stycket av utskottets yttrande
bort avfattas sålunda:

»Utskottet vill för sin del härtill framhålla, att ett genomförande av motionärernas
förslag rörande förvaltningsutskotts sammansättning skulle innebära,
att hushållningssällskapets ledamöter finge rätt att genom sina valda ombud

Första kammarens protokoll 1944. Nr 24. 5

Nr 24.

Onsdagen den 14 juni 1944 fm.

Äng. hushållning ssällskapens organisation m. m. (Forts.)
utse allenast en mindre del av förvaltningsutskottets ledamöter. En dylik
sammansättning av det organ, som skall verkställa hushållningssällskapets beslut
samt i övrigt handhava förvaltningen av sällskapets tillgångar och tillvarataga
dess ledamöters intressen, synes icke ändamålsenlig. Enligt utskottets
mening torde berättigade krav på inflytande från det allmännas sida bliva
tillgodosedda, örn Kungl. Majit utser ordförande och en ledamot, landstinget
tre ledamöter och lantbruksombuden sex ledamöter i förvaltningsutskottet.
Vice ordförande torde lämpligen kunna väljas av förvaltningsutskottet självt
bland dess ledamöter.»

Herr Tjällgren: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till den under
punkten 2 a) till jordbruksutskottets; utlåtande fogade reservationen.

Herr Eriksson, Carl Edmund: Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
yttrande.

Herr Näslund: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till den av herr
Tjällgren m. fl. i denna punkt avgivna reservationen.

Efter härmed slutad överläggning gjorde herr talmannen i enlighet med de
yrkanden, som därunder framkommit, propositioner, först på godkännande av
det under behandling varande stycket samt vidare därpå att nämnda stycke
skulle godkännas med den lydelse, som förordats i den av herr Tjällgren m. fl.
därom anförda reservationen; och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på styckets godkännande enligt utskottets förslag, sig anse
denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Tjällgren begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner femte stycket av jordbruksutskottets jdtrande i utlåtande
nr 60 under rubriken »Grundstadgar för hushållningssällskap.», röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes nämnda stycke med den lydelse, som förordats i den
av herr Tjällgren m. fl. därom anförda reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning pä det sätt, att efter
särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta
för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser. Herr talmannen förklarade därpå, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Tjällgren begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 71;

Nej — 57.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Sjätte och sjunde styckena.

Godkändes.

Onsdagen den 14 juni 1944 fm.

Nr 24.

Ang. hushållningssällskapens organisation m. m. (Forts.)

Åttonde stycket.

Sjätte—åttonde styckena av utskottets yttrande voro så lydande:

»I lin gällande grundstadgar för hushållningssällskap föreskrives, att hushållningssällskaps
räkenskaper och förvaltning skola granskas av två eller flera
revisorer, varav en skall förordnas av vederbörande länsstyrelse. Landsting,
som beviljat anslag till hushållningssällskap, äger utse en revisor. För envar
revisor må jämväl utses suppleant.

I anlutning till förslaget rörande landstingsrepresentation i hushållningssällskaps
förvaltningsutskott har i förenämnda likalydande motioner nr 309 i
första kammaren och nr 493 i andra kammaren föreslagits, att hushållningssällskaps
räkenskaper och förvaltning borde granskas av tre revisorer, av vilka
en borde utses av Kungl. Majit, en av landstinget och en av lantbruksombuden.
Motionärerna hava vidare uttalat, att de förutsatte, att landstinget i
samband med den årliga behandlingen av hushållningssällskapets revisionsoch
förvaltningsberättelser skulle bringa till sällskapets kännedom de synpunkter
på dess verksamhet, som befunnes påkallade, för att av sällskapet beaktas
i dess fortsatta verksamhet. Likaså borde övervägas örn landstinget i
egenskap av företrädare för de allmänna intressena borde kunna i förekommande
fall även till Kungl. Maj :t eller lantbruksstyrelsen framföra sina synpunkter
på sällskapets verksamhet.

Enligt utskottets mening förefaller naturligt att med möjligheten för landsting
att utse representanter i hushållningssällskaps förvaltningsutskott även
bör följa rätt att välja en revisor för sällskapet. Ytterligare en revisor torde,
liksom, för närvarande, böra utses av länsstyrelsen och därjämte en revisor av
lantbruksombuden. Enahanda bestämmelser synas böra gälla för val av revisorssuppleanter.
Med anledning av vad i detta sammanhang uttalats i förenämnda
motioner angående landstings årliga handläggning av hushållningssällskaps
verksamhets- och revisionsberättelser vill utskottet framhålla, att
med landstings rätt att utse revisor självklart bör följa rätt för landstinget att
vid behandlingen av berättelserna till sällskapet, på sätt som motionärerna angivit,
framföra de synpunkter på verksamheten, som kunna befinnas påkallade.
»

Herrar Tjällgren och Gabrielsson, friherre Beck-Friis samt herrar Näslund,
Andersson i Löbbo, Liedberg, Gustafson i Vimmerby och Carlström hade enligt
en med 2 b betecknad reservation ansett, att åttonde stycket bort hava
följande lydelse:

»Enligt utskottets mening förefaller naturligt att med möjligheten för landsting
att utse representanter i hushållningssällskaps förvaltningsutskott även
bör följa rätt att välja en revisor för sällskapet. Ytterligare en revisor torde,
liksom för närvarande, böra utses av länsstyrelsen och därjämte en revisor av
lantbruksombuden. Enahanda bestämmelser synas böra gälla för val av revisorssuppleanter.
Med anledning av vad i detta sammanhang uttalats i förenämnda
motioner angående landstings årliga handläggning av hushållningssällskaps
verksamhets- och revisionsberättelser samt landstingets rätt att därvid
till sällskapet framföra de synpunkter på sällskapets verksamhet, som kunna
befinnas påkallade, vill utskottet för sin del framhålla, att kravet på inflytande
från landtingets sida på sällskapets handbavande av sina arbetsuppgifter
torde få anses tillgodosett i rimlig utsträckning genom dten åt landstinget
givna rätten att utse representanter i hushållningssällskapets förvaltningsutskott.
liksom varje annan institution eller enskild medborgare torde
landstinget även utan särskild bestämmelse härom, äga möjlighet att till Kungl.

Nr 24.

Onsdagen den 14 juni 1944 fm.

Äng. hushållningssällskapens organisation m. m. (Forts.)

Majit eller lantbruksstyrelsen framföra sina synpunkter på ett hushållningssällskaps
verksamhet.»

Herr Tjällgren: Herr talman! Jag yrkar bifall till den under punkten 2 b)
avgivna reservationen.

Herr Eriksson, Carl Edmund: Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter enligt därunder förekomna
yrkanden gjordes propositioner, först på godkännande av det nu föredragna
stycket samt vidare därpå att nämnda stycke skulle godkännas med den lydelse,
som förordats i den av herr Tjällgren in. fl. därom anförda reservationen;
och förklarades den förra propositionen, vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Utskottets yttrande under rubriken »Lantbruksstyrelsen och hushållningssällskapen».

Godkändes.

Utskottets yttrande under rubriken »Allmän undervisnings- och upplysningsverksamhet
på lanthushållningens område».

Underavdelningar I—VI.

Godkändes.

Underavdelningen VII. Hushållningssällskapens allmänna upplysningsverksamhet.

Punkterna 1 och 2.

Godkändes.

Punkten 3. Hyggnadskonsulterande verksamhet på landsbygden.

Under denna punkt hade utskottet anfört:

»Frågan örn ändamålsenligt ordnande av den viktiga byggnadskonsulterando
verksamheten på lanthushållningens område har under de senare åren upprepade
gånger förts på tal. Sålunda fördes frågan inför riksdagen genom motion
år 1937 dock utan resultat samt har sedermera behandlats av 1937 års
utredning angående arbetsförhållandena vid det mindre jordbruket, 1940 års
byggnadskostnadssakkunniga och nu senast av hushållningssällskapsutredningen,
vilken senare föreslagit särskilda byggnadskonsulenter hos hushållningssällskapen.

I nu förevarande proposition har departementschefen erinrat om den år
1941 bildade lantbruksförbundets byggnadsförenings verksamhet, samt uttalat,
att med hänsyn till de hittills goda erfarenheterna av denna förenings arbete
saknades anledning att nu sönderbryta föreningens lokala organisationer
och ersätta desamma med hos respektive hushållningssällskap anställda, med
statsmedel avlönade byggnadskonsulenter. Den nuvarande organisationen borde
därför bibehållas. Egnahemsnämnds behov av byggnadssakkunnig rådgivning
borde, till undvikande av särskilda statsanställda befattningshavare för
ändamålet hos nämnden, i viss omfattning tillgodoses genom samarbete mellan
nämnden och byggnadsföreningen.

I anledning av detta uttalande har i motion nr 492 i andra kammaren fram -

Onsdagen den 14 juni 1944 fm.

Nr 24.

Ang. hushållningssällskapens organisation m. m. (Forts.)
hållits, att statsbidrag i vart fall borde kunna lämnas hushållningssällskap till
avlönande av redan anställd byggnadskonsulent. Dylikt bidrag borde enligt
motionärernas mening utgå från det statsanslag, som ställts till ovannämnda
byggnadsförenings förfogande.

I annat sammanhang har utskottet uttalat, att förmedling av statsunderstöd
till förbättring av jordbrukets byggnader borde — i den mån icke nya
organ skapas för detta ändamål — förmedlas av egnahemsnämnderna. Detta
uttalande synes emellertid utskottet icke böra, i varje fall för närvarande, föranleda
någon ändring av den nuvarande organisationen av den byggnadskonsulterande
verksamheten på lanthushållningens område. Utskottet ansluter sig
sålunda till departementschefens uttalanden på denna punkt. Förenämnda motion
torde icke böra föranleda någon riksdagens åtgärd.»

Herr Tjällgren, friherre Beck-Friis samt herrar Andersson i Löbbo och Liedberg
hade enligt en med 3 betecknad reservation ansett, att utskottets yttrande
bort hava följande lydelse:

»Frågan örn ändamålsenligt -— --(lika med utskottet)---ovan nämnda

byggnadsförenings förfogande.

I annat sammanhang har utskottet framhållit betydelsen av ett samordnande
av den lokala ledningen av de statsunderstödda åtgärderna till förbättring
av jordbrukets ekonomibyggnader och genomförandet av den statliga jordpolitiken.
Detta uttalande synes emellertid utskottet icke böra, i varje fall
för närvarande, föranleda någon ändring av den nuvarande organisationen av
den byggnadskonsulterande verksamheten på lanthushållningens område. Utskottet
ansluter sig sålunda till departementschefens uttalanden på denna
punkt. Förenämnda motion torde icke böra föranleda någon riksdagens åtgärd.
»

Herr Tjällgren: Herr talman! Jag skall be att få yrka bifall till den av
mig m. fl. avgivna reservationen under punkt 3) till utskottets utlåtande.

Herr Eriksson, Carl Edmund: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
de därunder förekomna yrkandena propositioner, först på godkännande av utskottets
yttrande i nu ifrågavarande punkt samt vidare därpå att nämnda yttrande
skulle godkännas med den lydelse, som förordats i den av herr Tjällgren
m. fl. därom anförda reservationen; och förklarade herr talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på godkännande av utskottets yttrande i angivna
del, sig finna denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Tjällgren begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som godkänner jordbruksutskottets yttrande i utlåtande nr 60 under
rubriken »Allmän undervisnings- och upplysningsverksamhet på lanthushållningens
område. VII. Hushållningssällskapens allmänna upplysningsverksamhet.
3. Byggnadkonsulterande verksamhet på landsbygden.», röstar

Ja;

Den, det ej vill röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes nämnda yttrande med den lydelse, som förordats i
den av herr Tjällgren m. fl. därom anförda reservationen.

Nr 24.

Onsdagen den 14 juni 1944 fm.

Ang. prisreglerande
åt
gärder på
jordbrukets
område m. m.

Äng. hushållningssällskapens organisation m. m. (Forts.)

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för japropositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för japropositionen.

Återstående delar av utskottets yttrande.

Godkändes.

Utskottets hemställanden i punkterna A och B.

Biföllos.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande nr 61, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående prisreglerande åtgärder på jordbrukets område
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

I detta utlåtande hade utskottet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen måtte i anledning av Kungl. Maj :ts förevarande proposition
nr 253

1) antaga vid propositionen fogade förslag till förordning angående avgift
för smör som användes för framställning av grädde m. m.;

2) medgiva Kungl. Maj:t att vidtaga erforderliga åtgärder för reglering för
nästkommande regleringsår av produktions- och avsättningsförhållandena på
jordbrukets område i huvudsaklig överensstämmelse med av utskottet förut i
utlåtandet angivna riktlinjer; samt

3) för budgetåret 1944/45 under nionde huvudtiteln anvisa

a) till Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område ett reservationsanslag
av 118 000 000 kronor;

b) till Kostnader i samband med Svenska spannmålsaktiebolagets verksamhet
ett reservationsanslag av 64 000 000 kronor ;

c) till Prisclearing för fodermedel m. m. ett reservationsanslag av 9 000 000
kronor;

B. att följande motioner, nämligen 1:76 och 11:124, 1:216 och 11:335,
1:217 och 11:330. 11:321, 11:416, 1:327, 1:330 och 11:526, 1:331 och
II:529, 1:332 och II: 525, 1:333 och II: 530, 1:335 och II:532, 1:336,1:337.
II: 520, II: 524, II: 527, II: 528 samt II: 533, måtte, i den mån de icke kunde
anses besvarade genom vad utskottet förut anfört och hemställt, av riksdagen
lämnas utan åtgärd.

I de likalydande motionerna I: 332, av herr Holmberg, och II: 525, av herr
Hagberg i Luleå m. fl., hade hemställts, att riksdagen vid behandlingen av
propositionen nr 253 måtte besluta,

att viss slaktavgift återigen liksom tidigare skulle uttagas, vilka medel skulle
användas för fördelning av differentierade producentbidrag för fläsk,

att tidigare utgående arealtillägg för mindre brödsädesodlare skulle återupptagas
samt

att till särskilt understöd för jordbruket i Norrland m. m. skulle anvisas
10 000 000 kronor.

I motiveringen hade utskottet anfört bland annat följande:

»I fråga örn åtgärder till stödjande av fårskötseln har livsmedelskommissionen
föreslagit, att viss prisgaranti skulle lämnas å svensk ull under en tid av

Onsdagen den 14 juni 1944 fm.

Nr 24.

Äng. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
tre år, räknat från den 1 augusti 1944. Garantipriset å svensk ull av medelkvalitet
skulle enligt detta förslag bestämmas till 20 gånger mjölkpriset. För bättre
eller sämre vara skulle därvid göras tillägg eller avdrag med hänsyn till kvaliteten.
Beträffande finansieringen av prisgarantien har kommissionen föreslagit,
att ett särskilt anslag för ändamålet skulle anvisas å budgeten. I då
rådande prisläge ansågs garantipriset icke komma att medföra några kostnader
för statsverket. Då det är omöjligt att förutsätta, hur förhållandena härutinnan
komma att gestalta sig framdeles, har kommissionen föreslagit att
för ändamålet skulle upptagas ett förslagsanslag för budgetåret 1944/45 örn
100 000 kronor.

Departementschefen har — under förväntan att åtgärder, som i förevarande
syfte nu må finnas erforderliga, komma till stånd genom jordbrukets föreningar
och textilindustrien — icke funnit det påkallat att upptaga denna fråga till
avgörande. Densamma torde få behandlas i samband med 1942 års jordbrukskommittés
slutliga förslag.

I motionerna 1:327 och 11:527 har föreslagits, att omedelbara åtgärder
skulle vidtagas till fårskötselns stödjande i huvudsaklig överensstämmelse med
livsmedelskommissionens förslag..

Utskottet finner det liksom departementschefen och motionärerna angeläget,
att den återhämtning i fårstammen, som ägt rum under de gångna krigsåren,
icke förbytes i en reduktion av besättningarna. Av särskild betydelse härnad
torde vara, att en återgång efter krigets slut icke kommer att ske till det låga
pris å svensk ull, som gällde före kriget. Att vänta med åtgärder till dess
en starkare nedslaktning av fårstammen kan lia ägt rum, synes icke tillrådligt.
Utskottet finner därför livsmedelskommissionens förslag välbetänkt
och tillstyrker, att Kungl. Majit överväger åtgärder i huvudsaklig överensstämmelse
med detta förslag.»

Beträffande utskottets motivering i nu angivna del hade reservation avgivits
av, utom annan, herrar Carl Edmund Eriksson, Anderberg och Svensson i
Ljungskile, vilka ansett, att utskottets motivering i denna del bort hava följande
lydelse:

»I fråga om åtgärder till stödjande av fårskötseln---(lika med utskottet)
— ---med livsmedelskommissionens förslag.

Utskottet finner det liksom departementschefen och motionärerna angeläget,
att den återhämtning i fårstammen, som ägt rum under de gångna krigsåren,
icke förbytes i en reduktion av besättningarna. Av särskild betydelse
härvid torde vara, att en återgång efter krigets slut icke kommer att ske till
det låga pris å svensk ull, som gällde före kriget. Då denna fråga är föremål
för behandling inom 1942 års jordbrukskommitté och förslag från kommitténs
sida torde vara att förvänta mot slutet av innevarande år, anser sig utskottet
icke böra tillstyrka särskild åtgärd i ämnet från riksdagens sida. Utskottet
förutsätter emellertid att Kungl. Majit har sin uppmärksamhet riktad å förevarande
spörsmål och, därest en mera utpräglad tendens till ökad nedslaktning
av får framträder, vidtager de tillfiilliga åtgärder till stöd för priset å den
inhemska ullen som må anses erforderliga.»

Herr Tjällgren: Herr talman! Jag vill börja med att instämma i ett
uttalande av departementschefen i den föreliggande propositionen, nämligen
att det allmänna försörjningsläget inom vårt land under det nu löpande
regleringsåret onekligen har undergått avsevärda förbättringar. Utskottet anser
emellertid, att med hänsyn till det ovissa läget, framför allt på det utrikespolitiska
området, nu gällande regleringsåtgärder i stort sett böra bibehållas

Nr 24.

Onsdagen den 14 juni 1944 fm.

Äng. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
även under nästa regleringsår. På grund härav har utskottet funnit sig böra
i huvudsak tillstyrka den kungl, propositionen.

_ Samtidigt med behandlingen av densamma har utskottet haft att taga ställning
jämväl till en del motioner. Av dessa ha vissa blivit väckta redan vid
riksdagens början, under den s. k. ordinarie motionstiden, och vissa i anslutning
till den kungl, propositionen. Jag skall be att i all korthet få något redogöra
för innehållet i en del av dessa motioner och den ställning, utskottet intagit
till desamma, samt de skäl, som därvid varit avgörande.

I motionen nr 553 i andra kammaren har yrkats, att det överskott, som kan
tänkas uppkomma genom en produktionsökning på jordbrukets område, skulle
delas lika mellan producenter och konsumenter. Överskottet skulle för konsumenternas
del ta sig uttyck i form av sänkta livsmedelspriser. Ett eventuellt
underskott borde bäras lika av producenter och konsumenter.

Utskottet har icke kunnat ansluta sig till detta yrkande. Utskottet har i
stället anfört, att det ansett sig kunna godkänna och tillstyrka det av Kungl.
Maj :t framlagda förslaget rörande prissättningen på jordbrukets produkter.
Men utskottet förutsätter, att prissänkningar å de mera betydelsefulla jordbruksprodukterna
— i främsta rummet mjölk och produkter därav samt brödsäd
— i möjligaste mån undvikas under regleringsåret, så att jämvikten i jordbruksregleringen
upprätthålles. Utskottet hyser den uppfattningen, att vid
medelgod skörd en icke obetydlig inkomstökning under nästa regleringsår
skall komma jordbruket till godo. Den ståndpunkt, som av Kungl. Maj:t intagits
i prisfrågan, måste sålunda enligt utskottets uppfattning betraktas såsom
ur jordbrukets synpunkt gynnsam. Bland annat av detta skäl har utskottet
ansett sig icke böra tillstyrka bifall till motionen.

I några motioner har yrkats, att riksdagen vid fastställandet av direktiven
för prissättningen på jordbrukets produkter måtte uttala det önskemålet, att
inkomsterna för jordbruket beräknas så, att timlönen för den inom jordbruket
sysselsatta arbetskraften kan höjas till samma nivå som gäller för grovarbete
på landsbygden.

Utskottet redovisar nämnda motioner med följande, som jag tillåter mig att
ordagrant uppläsa:

»Enligt vad som uttalats av departementschefen skulle genom Kungl.
Majlis beslut i prisfrågan i viss utsträckning ha tillgodosetts önskemål som
framföris vid 1943 års riksdag, att reallönen för jordbruksarbetarna borde
vara jämställd med reallönen för andra grovarbetare å landsbygden. Det
inkomstöverskott, som jämlikt det nu fattade prisbeslutet vid medelgod eller
god skörd skulle få tillfalla jordbruket, kommer nämligen att möjliggöra
viss höjning av lantarbetarlönen. Denna höjning jämställer visserligen icke
jordbruksarbetaren i lönehänseende med andra grovarbetare å landsbygden men
minskar i varje fal] den betydande löneskillnad, som nu är rådande. Den
jämställdhet i lönehänseende som enligt utskottets uppfattning å detta område
alltjämt måste eftersträvas, kommer alltså icke nu att uppnås. Med
hänsyn till det beslutade löne- och prisstoppet och under förutsättning att
detta alltjämt kommer att bestå under nästa regleringsår synes emellertid under
förhandenvarande förhållanden den löneökning, som sålunda ställts i utsikt,
få anses godtagbar. Utskottet förutsätter härvid, att en ytterligare förbättring
av .jordbruksarbetarnas levnadsstandard snarast kan komma att genomföras.
Även örn lönsamheten av vissa jordbruk, som drivas under särskilt
gynnsamma produktionsbetingelser, i och för sig torde kunna motivera någon
höjning av lantarbetarlönen, synes en allmän sådan höjning icke kunna genomföras
utan ökad avkastning av jordbruket. De närmare undersökningar och
överväganden som härutinnan finnas erforderliga, torde enligt vad utskottet

Onsdagen den 14 juni 1944 fm.

Nr 24.

Äng. pris re gier ande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
inhämtat komma att behandlas av 1942 års jordbrukskommitté. Nå,got särskilt
uttalande från riksdagens sida i förevarande hänseende synes utskottet sålunda
icke för närvarande erforderligt. Med det anförda har utskottet angivit sin
ståndpunkt till de 5?rkanden som i nu behandlade hänseenden framställts i de
likalydande motionerna I: 76 och II: 124 samt i motionen II: 416.

Som departementschefen framhållit kommer den avsedda höjningen av lantarbetarlönen
att medföra en motsvarande ökning av ersättningen för det arbete,
som utföres av brukaren själv och hans familjemedlemmar. För innehavarna
av de mindre brukningsdelarna, där arbetet helt eller till största delen
utföres av brukaren själv oell hans familjemedlemmar, kommer alltså det förhållandet,
att vid prissättningen utrymme lämnas för en betydande höjning av
lantarbetarlönen, att medföra en motsvarande ekonomisk förbättring. Vid det
större jordbruket, där arbetet i huvudsak utföres av lejd arbetskraft, kommer
denna förbättring däremot icke i samma utsträckning brukaren till del. Särskilt
beträffande mera rationellt bedrivna större jordbruk kan dock förbättringen
även bliva av betydelse för brukaren själv.»

Såväl för egen del som för övriga inom utskottet, som äro av den bestämda
meningen, att priserna på jordbrukets produkter måste höjas till en sådan nivå,
att det blir möjligt för jordbrukarna att betala samma löner till sina arbetare.
åtminstone grovarbetarna, som gälla för andra grupper av arbetare, vill
jag deklarera, att även örn vi inte reserverat oss för ett mera positivt uttalande
till förmån för yrkandet i motionerna, så får detta ingalunda tolkas som ett
bevis för att vi äro fullt belåtna med vad utskottet sagt. Vi hade nog önskat,
att uttalandet blivit annorlunda. För enighetens skull ha vi dock anslutit oss
till utskottets uttalande.

I anledning av utskottets här nyss refererade uttalande vill jag säga ytterligare
några ord.

Det talas i våra dagar ofta örn flykten från landsbygden. Icke minst ! riksdagen
har denna fråga varit på tal. Frågan har vidare naturligtvis varit föremål
för uppmärksamhet från ett stort antal nationalekonomers och befolkningsexperters
sida. Man har konstaterat både statistiskt och på andra vägar,
att avfolkningen av landsbygden försiggår och har pågått under decennier.
Man resonerar också något om orsakerna härtill. Den gamla frasen örn tråkigheten
på landsbygden tjunks därvid aldrig bliva försliten. Man kan kanske
också någon gång nämna några medel för stoppande av denna folkvandring.
Enligt min mening har emellertid icke från något håll hittills framförts eller
pekats på något enda sådant, som kan tänkas vara verksamt. Detta har kanske
i främsta rummet berott därpå, att ingen velat gå rakt på sak och direkt
säga ut vad man kanske ändå innerst inne haft på känn. För min ringa del
tvekar jag inte att uttala den meningen, att det enda tänkbara medlet till en
minskning av landsbygdsbefolkningens och särskilt då ungdomens flyttning
till städer och stadsliknande samhällen är, att betala samma arbetslöner på
landet som bjudas i städer och vid industrien. Jag är djärv nog att tro, att om
detta kunde genomföras, skulle, ifrågavarande spörsmål snart nog lösas av sig
självt. Men för att detta skall bliva möjligt och kunna genomföras fordras
att landsbygden — jag syftar här givetvis i första hand på jordbruket och dess
utövare — erhåller en sådan betalning för sina produkter, att den kan konkurrera
med städerna och industrien örn arbetskraft. Var och en vet mycket väl,
att, detta under nuvarande förhållanden icke är möjligt.

Ja. herr talman, jag har ansett att det spörsmål jag nu tillåtit mig beröra,
har ett så intimt samband med jordbrukets prisregleringsfrågor, att jag icke
kunnat underlåta att göra dessa erinringar.

Vad beträffar mjölk- och mntfettsregleringen har utskottet i huvudsak an -

Nr 24.

Onsdagen den 14 juni 1944 fm.

Äng. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område ra. ra. (Forts.)
slutit sig till Kungl. Maj :ts förslag. Endast i ett avseende har utskottet föreslagit
några mera väsentliga ändringar. I motioner har yrkats, att riksdagen
matte besluta, att producent-bidraget på mjölk skall utbetalas kvartalsvis samt
utgå med 4 öre per kilogram för 2 000 kilogram mjölk per kvartal nied avdrag
ay 2 öre per kilogram för den del av mjölkleveransen, som ligger över 3 500
kilogram per kvartal, samt att en årsutjämning av producent-bidraget skall ske
vid årets slut. Utskottet anför i anledning härav bland annat: »Även om. såsom
departementschefen framhållit, Kungl. Maj :ts beslut i fråga örn jordbrukspriserna
under regleringsåret 1944/45 kan komma att medföra bland
annat en väsentlig förbättring för innehavarna av mindre brukningsdelar,
synes det utskottet angeläget att dessa jordbrukare även härutöver erhålla
någon inkomstförbättring. Denna förbättring torde kunna erhållas genom lämplig
utformning ay bestämmelserna för producentbidrag. Emellertid bär den
kostnadsram för jordbrukets prisreglering som angivits i propositionen härvid
icke fa överskridas. Enligt utskottets uppfattning synes den utformning av
bestämmelserna för producentbidragen sorn föreslagits i de likalydande motionerna
I: 216 och II: 335 i stort sett tillgodose etet av utskottet angivna önskemålet.
Utskottet ansluter sig alltså till vad som föreslagits i dessa motioner
med den jämkningen att årsreglering icke synes böra genomföras.» Huruvida
bidragen bora utgå för månad eller kalenderkvartal, torde böra få avgöras av
Kungl. Majit med hänsyn till vad som ur praktisk synpunkt framträder som
lämpligast. Utskottet yttrar vidare: »Den merkostnad, som ett genomförande
av vad utskottet förordat medför — omkring 5 000 000 kronor — synes i första
hand böra täckas av de medel som beräknats för lokala differentieringsbidrag.
I den man genom uppkommen missväxt mera betydande anspråk skulle framträda
pa erhållande av medel till utdelande av lokala differentieringsbidrag,
synas härför erforderliga medel, utöver de för ändamålet reserverade, kunna
erhållas genom en mindre jämkning i grunderna för mjölkpristilläggen.»

I fråga om priset på lantsmör har i en motion av herrar Hedlund i Rådom
och Andersson i Hedensbyn hemställts, att riksdagen måtte uttala, att priset
å lantsmör från sådan producent, av vilken icke skäligen kan påfordras att
han lämnar sin mjölk till mejeri, skall sättas så, att han i huvudsak erhåller
samma- ekonomiska utbyte av mjölken som vid leverans till mejeri. Ett genomförande
av en sådan anordning torde emellertid möta praktiska svårigheter.
Då syftet nied .motionen är behjärtansvärt, förutsätter utskottet dock, att en
sådan höjning vidtages av priset å lantsmör klass I och klass IT, som med hänsyn
till avsättningsförhållandena är möjlig.

Vad i propositionen i övrigt föreslagits beträffande mjölk- och matfettsregleringen
liksom i fråga örn reglering av andra animaliska produkter än
mejeriprodukter har icke föranlett något särskilt uttalande från utskottets sida.

De i propositionen föreslagna åtgärderna rörande brödsädsregleringen ha ej
heller föranlett till något annat uttalande av utskottet, än det som återfinnes
på. s. 28 i utskottets utlåtande. Detta gäller dels lagringsutrymmena och dels
prisorterna. Jag skall inte trötta kammaren med en uppläsning av vad utskottet
anfört, utan jag hänvisar till utlåtandet.

Rörande fodermedelsregleringen har motionsvis yrkats, att det mindre jordbrukets
behov av spannmål och oljekraftfoder borde beaktas i högre grad än
för närvarande. Utskottet anför i anledning därav, att utskottet finner det
naturligt att, i den mån etet visar sig möjligt att tillgodose småbrukarnas intressen
i förevarande hänseende, detta kommer att ske. Enligt utskottets uppfattning
är det önskvärt, att jordbrukarna så tidigt som möjligt på hösten
erhålla underrättelse om beräknad tilldelning av kraftfoder.

Vad utskottet anfört beträffande fårskötseln skall jag inte här närmare

Onsdagen den 14 juni 1944 fm.

Nr 21.

Äng. prisregler ande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
uppehålla mig vid, utan tillåter mig att hänvisa till s. 29 i utskottets utlåtande.

Även för nästa budgetår har Kungl. Majit äskat ett anslag för särskilda
åtgärder till stöd åt jordbruket i Norrland. Det äskade beloppet utgör 900 000
kronor. Jag behöver väl knappast säga, att vi norrlänningar äro glada och
tacksamma för detta anslag, som vi ha ali anledning hoppas att riksdagen
även i år skall bevilja. Jag vill endast tillägga, att under de närmast gångna
åren hushållningssällskapen åtminstone i de norrländska länen med största
svårighet fått debet och kredit att gå ihop, och läget skulle givetvis hava varit
ännu vanskligare, örn man inte haft detta anslag att tillgå. Även örn vi helt
naturligt gärna skulle ha önskat att anslaget varit mycket större, ha vi emellertid
med hänsyn till förhandenvarande omständigheter icke vågat inom utskottet
yrka bifall till den väckta motionen om anslagets höjande till 10 miljoner
kronor.

Utskottet har i likhet med vad som tidigare skett ansett sig böra förorda,
att Kungl. Maj :t erhåller befogenhet att alltjämt handha jordbruksregleringen
samt vidtaga av omständigheterna påkallade ändringar i densamma. Skulle
härvid finnas påkallat att vidtaga mera genomgripande ändringar i regleringsåtgärderna,
förutsätter utskottet emellertid, att riksdagen höres. Dessa
befogenheter torde enligt utskottets mening böra gälla t. o. m. den 31 augusti
1945, vilket också föreslagits i propositionen.

Ja, herr talman, det vore ju åtskilligt mera att säga i anslutning till föreliggande
utskottsutlåtande. Jag har nämligen här endast berört några punkter
i detsamma, låt vara kanske de mera väsentliga. På grund av den långt
framskridna tiden skall jag inte beröra flera punkter. Jag har inte ansett nödigt
att uppehålla mig vid alla de motioner, som av utskottet behandlats i
samband med propositionen. Alla motionerna finnas givetvis redovisade i utskottsutlåtandet,
varför jag tillåter mig att i det avseendet hänvisa till detta.

Innan jag slutar, skall jag göra ytterligare ett tillägg. Jag torde knappast
kunna beskyllas för överdrift, örn jag säger, att ur jordbruksnäringens synpunkt
sett, och därmed också ur hela landets, är förevarande ärende — jordbruksregleringen
— ett av de allra viktigaste och för vår folkförsörjning mest
betydelsefulla för att icke säga det betydelsefullaste som riksdagen har att
taga ställning till. Jag kan därför, herr talman, inte underlåta att från denna
plats uttala min tillfredsställelse över den enighet och det goda samförstånd,
som även i år varit rådande inom jordbruksutskottet under behandlingen där
av föreliggande ärende. Visserligen ha på vissa punkter och i fråga om en
del detaljer olika meningar och synpunkter blivit framförda. Sådant är ju
nästan nödvändigt för att en fråga skall bliva allsidigt belyst och noga granskad.
Men jag vågar påstå, att samarbetet i stort sett har varit synnerligen
gott. Det är tydligt, att de olika meningsriktningarna inom utskottet — låt
oss benämna dem producenter och konsumenter -— under senaste tiden börjat
att bättre förstå varandra än de gjorde för exempelvis ett tiotal år sedan.

Med dessa få ord ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

På framställning av herr talmlannen beslöts att den fortsatta överläggningen
i förevarande fråga skulle uppskjutas till aftonsammanträdet.

Herr talmannen anförde: Jag får för kammaren tilkännagiva, att resultatet
av den omröstning, som tidigare i dag anställdes rörande statsutskottets utlåtande
nr 182, punkten C, icke blev fullt riktigt redovisat genom kammarens
omröstningsapparat. Vid verkställd undersökning har befunnits, att cn i om -

Nr 24.

Onsdagen den 14 juni 1944 fm.

röstningen deltagande ledamots röst icke blivit vederbörligen registrerad. Ifrågavarande
ledamot Ilar på tillfrågan förklarat, att han röstat för ja-propositionen.
Omröstningen skulle alltså rätteligen hava utfallit med 48 (i stället
för 47) ja och 80 nej. Frågans utgång påverkas givetvis ej härav.

Interpellation Ordet lämnades på begäran till herr Andersson, Jones Erik, som yttrade:
utslipa får ®~err talmian! Enligt 1933 års ägofredslag få endast större hemdjur, kor och
på gemensamt hästar, släppas på gemensamma mulbeten, då däremot för smärre djur, får
bete. och getter, betestillstånd ej är medgivet. Inom Kopparbergs län, där som
bekant skogsbolagens jordförvärv medfört en långt gående omblandning av
ägoinnehav i skogarna mellan bolag och bönder örn vartannat, bär mulbetet
hittills fått utnyttjas av bönderna utan något ingripande från bolagens sida.
På senare tiden bär emellertid från visst bolagshåll framstötar gjorts för förbud
av dylikt bete med påföljd att en i enlighet med statsmakternas intentioner
löftesrikt återupptagen fåravel lider ett väsentligt avbräck, för att inte
säga helt enkelt blir omöjliggjord. Så hava ett par fårägare i Eättviks socken
med ett 180-tal djur av Kopparfors AB meddelats dylikt förbud eventuellt
med nådigt tillstånd till bete emot en ersättning av 1 000 kronor under några
korta sommarmånader under innevarande år.

Även örn ett dylikt betesförbud äger juridisk giltighet måste det dock under
nuvarande förhållanden med knappheten på textilvaror, framför allt ull, och därav
uppkommande allmän angelägenhet att uppmuntra och befrämja fåraveln
inom landet, förefalla anmärkningsvärt att dylika fällor läggas i vägen för
de lovvärda strävandena åt detta håll. Under nuvarande tidsomständigheter
och med hänsynstagande till Dalarnas säregna ägoförhållanden som ytterligt
försvåra anläggandet av gemensamhetsbeten av böndernas egna innehav, synes
det böra åligga allom och envar att ej lägga hinder i vägen för fårskötselns
nöjaktiga utveckling och bestånd.

Med anledning av nu relaterade förhållanden ber jag örn kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för justitiedepartementet få framställa följande
frågor:

1) Anser herr statsrådet att 1933 års ägofredslag med bl. a. förbud för
mulbete av får bör tillämpas med den urskillning och det hänsynstagande till
speciella förhållanden, som omsorgen örn vår klädesvaruförsörjning i nuvarande
tidsläge kräver?

2) Örn så är förhållandet är statsrådet beredd att snarast till vederbörande
göra framställningar härom eller på annat sätt vidtaga åtgärder i antytt syfte?

På gjord proposition medgav kammaren, att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Justerades ett protokollsutdrag för detta sammanträde, varefter kammaren
åtskildes kl. 5,18 eftermiddagen.

In fidem
G. II. Berggren.

Onsdagen den 14 juni 1944 em.

Nr 24.

Onsdagen den 14 juni eftermiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 7.30 eftermiddagen.

Kortsattes överläggningen angående jordbruksutskottets utlåtande nr 61, i Äng. priaanledning
av Kungl. Maurts proposition angående prisreglerande åtgärder påres
jordbrukets område m. m. jämte i ämnet väckta motioner. jordhruketa

område m. m.

Herr von Heland: Herr talman! Inom bondeförbundet få vi anse oss till- (Forts.)
fredas tällda med årets resultat beträffande våra återkommande önskemål örn
förbättrade inkomster åt jordbrukets arbetskraft. I år nå vi tydligen ett positivt
resultat i och med riksdagens uttalande, att ett inkomstöverskott skall
få tillerkännas jordbruket till förbättring av lantarbetarlönen. Det är dock
att märka, att vårt önskemål därmed ej är helt uppfyllt, ty, som utskottet erkänner,
denna väntade inkomsthöjning jämställer icke jordbruksarbetaren med
grovarbetaren på landsbygden. Emellertid förutsätter utskottet, att en ytterligare
förbättring av jordbruksarbetarnas levnadsstandard snarast skall genomföras.
Med hänsyn härtill och till vad riksdagen i det avseendet uttalade
i samband med riktlinjerna för penningpolitiken har jag ej något annat yrkande
än örn bifall till utskottets förslag.

Vi komma emellertid givetvis att ständigt återkomma med vårt krav tills
full likställighet erhållits, och vi hoppas naturligtvis, att vi även efter höstens
val kunna komma förstärkta tillbaka med dessa våra önskemål. Då det emellertid
pågår livlig diskussion i samband med dessa lönefrågor, anser jag mig
böra framlägga några nya uppgifter.

En svårighet vid bedömandet av lönefrågorna har varit de mångskiftande
löneformer, som förekomma inom jordbruket och som äro vanskliga att sammanväga
till ett enhetligt och med industriarbetarnas jämförbart mått: särskilt
har värderingen av naturaförmåner icke varit tillfredsställande. En annan
svårighet har varit bestämmandet av lantarbetarnas levnadskostnader.

Genom jordbrukskommitténs — alltså 27-mannakommitténs — framlagda
undersökning rörande jordbruksbefolkningens levnadskostnader har emellertid
möjlighet erhållits att närmare jämföra löneutvecklingen för lantarbetarna och
industriarbetarna. Jag skall inte uppta kammarens tid med en detaljgranskning
utan endast med en redogörelse för vissa resultat, och jag har med herr
talmannens benägna tillstånd fått här på väggen uppsätta några tabeller, som
kunna förtydliga de uppgifter, som i detta fall gå att lämna.

För att dessa siffror skola få komma in i riksdagsprotokollet, vilket jag anser
vara värdefullt för den fortsatta diskussionen, känner jag mig föranlåten
att, även örn de äro synliga ''bär framför kammarens ledamöter, läsa upp vad
dessa tabeller innehålla.

I den första tabellen redogöres för nominallöner får manliga lantarbetare och
industriarbetare 1934—1943, och uppgifterna i samtliga kolumner gälla åren
1934, 1939 och 1943. Nominella årslöner, i kronor räknat, ha under dessa år
varit: för lantarbetare 1 229, 1 590 och 2 432 och för industriarbetare 2 578,

3 056 och 3 991. Nominallöncindex är, örn man för 1934 sätter den vid 100:

Xr 24.

Onsdagen elen 14 juni 1944 em.

Äng. prisre gier ande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
för lantarbetare 100, 120 oell 108 samt för industriarbetare 100, 119 oell 155
respektive för nyssnämnda år. Lantarbetarlönen i procent av industriarbetarlönen
utgjorde alltså för samina år 48, 52 oell 61 procent, oell skillnaden i
nomination mellan lantarbetare oell industriarbetare var sålunda 1 349, 1 466
och 1 559 kronor för respektive år.

Den omständigheten, att lantarbetarlönen ökat nied cirka 100 procent och
industriarbetarlönen med cirka 60 procent, såsom framgår av tabellen, haiman
i diskussionen fullständigt felaktigt utnyttjat för att bevisa, hur jordbrukarna
skott sig på krisen. Förhållandet är ju i stället det rakt motsatta.
Skillnaden i_ lön sedan år 1934 har vidgats till lantarbetarnas nackdel från
1 349 till 1 559 kronor, och sedan krigsutbrottet har industriarbetarlönen stigit
100_ kronor mer än lantarbetarlönen. Innebörden av löneskillnaden blir
emellertid först klar, när man eliminerat olikheterna i levnadskostnaderna. I
det fallet håller jag med om vad herr andre vice talmannen sade under vår lilla
debatt om penningpolitiken, att man ju måste ta större hänsyn till levnadskostnaderna
när man skall jämföra lönerna.

Först och framst kan märkas, att levnadskostnaderna stigit mest för lantarbetarna.
alltså under kriget, med 60 procent, men endast med 40 procent för
industriarbetarna. Detta framgår av nästa tabell, som alltså visar levnadskostnadsindex
för lantarbetare och industriarbetare 1934—1943. Örn lantarbetarnas
levnadskostnadsindex år 1934 var 100, har den stigit till 117 år 1939 och till
181 år 1943, under det att, örn: industriarbetarnas levnadskostnadsindex år 1934
var 100. densamma stigit till 110 och 155 för respektive 1939 och 1943.

Man har emellertid dessutom gjort vissa beräkningar för att även få fram
reallönerna, som man ju med rätta anser vara det viktigaste att få fram som
beräkningsgrund. Sålunda har man beräknat kostnaden för en budget, gällande
dels lantarbetarnas och dels industriarbetarnas varupriser, varefter man angivit
reallönen för de olika arbetargrupperna. Man kan av dessa beräkningar
konstatera, att även beträffande reallönen lantarbetarna under tiden 1934—1939
fir.go en försämring vid jämförelse med industriarbetarna. Å andra sidan kan
en viss förbättring konstateras under kriget, och det är ju denna förbättring,
som vi från jordbrukarhåll mled tacksamhet noterat.

Den tabell, som för ändamålet uppgjorts, är den. som här på min plansch
redovisas som den sista tabellen och som visar reallöner för manliga lantarbetare
och industriarbetare 1934—1943. Efter nyssnämnda omräkning för 1934 med
dessa olika budgetberäkningar, som jag nyss redogjorde för, har man där
kommit till, att lantarbetarnas reala årslöner ha utgjort 1 381, 1 527 och 1 507
kronor och industriarbetarnas reala årslöner 2 578, 2 778 och 2 575 kronor för
respektive åren 1934, 1939 och 1943. Där framkommer alltså försämringen i
detta fall för industriarbetarna, vilket vi sålunda mycket riktigt erkänna.

Lantarbetarlönen i procent av industriarbetarlönen har stigit, vilket ju också
tacksamt noterats. Siffrorna visa för respektive år procenttalen 54, 55 och 59.
Skillnaden i reallön mellan lantarbetare och industriarbetare har under samma
är varit kronor 1 197, 1 251 och 1 068.

_ Trots att alltså dessa siffror äro baserade på uträkningar med officiella
siffror, hämtade ifrån 27-mannakommitténs beräkningar, måste det erkännas,
att de äro något osäkra med hänsyn till att naturaförmånerna icke kunna anses
fullständigt redovisade. Enligt vad jag kan förstå måste dock detta vara
till jordbruksbefolkningens nackdel. Det borde nämligen enligt min mening
göras beräkningar för alla de förmåner, som tillkomma dem, som bo i tätorter,
alltså såväl sociala som humanitära. Dessa nu redovisade jämförelser äro gjorda
med den genomsnittliga lönen för samtliga industriarbetare •—- jag vill alltså
understryka, att det är samtliga industriarbetare med undantag för säsong -

Onsdagen den 14 juni 1944 em.

Nr 24.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
arbetare — men skillnaden i reallön är stor även vid en jämförelse med de arbetare,
som äro anställda inom den sämst betalande industrien. Om sålunda jämförelsen
göres med trä- och textilarbetarna, ligger även där lantarbetarnas reallön
mellan 800 och 900 kronor lägre. Skillnaden är där betydligt mindre, men
även i jämförelse med de lägst avlönade industriarbetarna lia lantarbetarna det
sämre. Att märka är att samtliga jämförelsesiffror för lantarbetarna äro ofördelaktigare
än vad som här angivits, med hänsyn till att lantarbetarna i genomsnitt
fått arbeta cirka 8 procent längre tid för sin årsinkomst än industriarbetarna
för sin. Även denna längre arbetstid håller emellertid nu på att utjämnas.

Här Ilar jag nu endast talat örn lantarbetarna, trots att jämförelsen i stort
sett gäller samtlig arbetskraft inom: jordbruket, och detta är ju beroende på
beräkningsgrunderna för jordbruksregleringen, vilket ju också tydligt angives
i såväl jordbrukspropositionen som utskottets utlåtande.

Emellertid är att märka att enligt lantbruksstyrelsens jordbruksekonomiska
undersökningar jordbrukarnas inkomster först vid 10—20 hektars gårdar kommit
upp till sedvanlig lantarbetarlön, och jag vill vidare påminna om att 60 procent
av landets jordbrukare ha gårdar under 20 ha. Jag räknar då icke med
dem, som man kanske inte kan kalla för jordbrukare.

Jag anser sålunda, att denna fråga örn lönen åt jordbrukets arbetskraft även
är småbrukets viktigaste fråga och bästa vägen för att skapa skäligare existensmöjligheter
åt småbrukare och familjejordbrukare, alltså 70 procent av landets
jordbrukare.

Herr talman, jag har med detta mitt anförande velat uttrycka min tacksamhet
över enigheten inom riksdagen örn den förbättring, som ernås i år, därest skörden,
blir god samt för de löften beträffande framtiden som givits såväl i jordbruksutskottets
utlåtande som i det penningpolitiska program, riksdagen för
någon tid sedan godkände. Avsikten med att jag här meddelat en hel del
siffror har endast varit att kunna berika diskussionen. Jag tror nämligen att
vi komma bäst fram, örn vi med stöd av bevisbara siffror på detta sätt kunna
diskutera oss fram till hur läget i verkligheten är.

Herr talman! dag har yrkat bifall till utskottets förslag.

Herr Holmberg: Herr talman! Mitt parti har gjort den erfarenheten att det
inte är möjligt att få någon avgörande förändring i den nuvarande jordbrukspolitiken
så länge krigskrisen består. Vi ha accepterat detta förhållande som
ett faktum och därför inskränkt oss till att påyrka smärre förändringar i jordbrukspolitiken,
som innebära en rättvisare fördelning av jordbrukets inkomster
mellan små och stora jordbruk. Samma syfte har den motion, som jag i år har
väckt.

Denna motion har i första hand tagit sikte på att genom differentiering av
priserna på vissa jordbruksprodukter tillerkänna småjordbruken ett bättre
stöd än som hittills kommit dem till del.

Jag har i motionen avstått från att ställa något yrkande beträffande differentierade
priser för mjölken, emedan jag har ansett mig kunna ansluta mig
till de önskemål, som redan tidigare framförts i motionen nr 216. Jag har
därutöver yrkat, att man skulle återinföra en slaktavgift och att medel, som
toges därifrån, skulle användas till differentierade producentbidrag för fläsk,
att nian skulle återuppta de tidigare utgående arealtilläggen för mindre brödsädsodlare
samt att slutligen man därutöver .skulle till särskilt understöd åt
jordbruket i Norrland anvisa ett belopp av tio miljoner kronor.

Det är med tillfredsställelse jag ser, att utskottet har tillmötesgått de i motionen
nr 216 framförda önskemålen beträffa,nde förbättring av producent -

Nr 24.

Onsdagen den 14 jani 1944 em.

Äng. prisregler ande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
bidragen för mjölk på sådant sätt att verkligen en viss förbättring för de
små jordbruken kommer att inträda. Jag måste bara beklaga, att utskottet
inte har ansett sig kunna tillmötesgå motionärerna i full utsträckning och
även tillstyrka årsutjämning av producentbidraget. Att en sådan utjämning
icke förekommer måste nämligen innebära, att den nytta, som småbruken få
av de föreslagna förbättringarna, inte blir den, som enligt mitt förmenande
rättvisligen borde komma dem till del.

Ännu mer beklagligt anser jag emellertid vara det förhållandet, att utskottet
i fråga örn andra grenar av jordbruksproduktionen har gått emot den linje
örn differentierade priser, som det företräder i fråga örn producentbidragen
för mjölk.

Det är givetvis en viss sanning i vad som säges örn att det föreliggande förslaget
betyder en förbättring för småbrukarna. Det gör det otvivelaktigt; det
betyder en förbättring för dem i den utsträckning som de lia någonting att
sälja, men i den mån som de producera endast för egen konsumtion är förbättringen
obefintlig.

Den förbättring, som propositionen och utskottets förslag ge småjordbruken,
står emellertid inte i proportion till den förbättring, som detta innebär
för de stora jordbruken. Då något faktiskt inkomstöverskott inom jordbruket
ju icke kan uppstå på annan del av jordbrukets produktion än den, som är till
avsalu, är det väl klart, att de jordbruk, som lia mest att sälja, också ta de
största andelarna av inkomstförbättringen. Utskottet synes nu vilja hävda
motsatsen. Det säger på sidan 23 bland annat: »För innehavarna av do mindre
brukningsdelarna, där arbetet helt eller till största delen utföres av brukaren
själv och hans familjemedlemmar, kommer alltså det förhållandet, att vid
prissättningen utrymme lämnas för en betydande höjning av lantarbetarlönen,
att medföra en motsvarande ekonomisk förbättring. Vid det större jordbruket,
där arbetet i huvudsak utföres av lejd arbetskraft, kommer denna förbättring
däremot icke i samma utsträckning brukaren till del.»

Utskottet gör emellertid därefter ett medgivande och säger: »Särskilt beträffande
mera rationellt bedrivna större jordbruk kan dock förbättringen även
bliva av betydelse för brukaren själv.»

Jag tror för ruin del att detta gäller samtliga större jordbruk, ty förhållandet,
såsom utskottet naturligtvis har sig bekant, är ju det, att arbetskraftsförbrukningen
per hektar och skördeenhet är betydligt mindre på de stora jordbruken
än på de små. Och det är klart, att under sådana förhållanden arbetslönens
andel i produktionskostnaderna måste bli olika på små och stora jordbruk.
Sålunda måste också en höjning av lantarbetslönerna verka högst olika.
På små jordbruk kan den sluka hela inkomstöverskottet och till och med
gå utöver detta inkomstöverskott. På stora jordbruk tar den däremot bara en
del av inkomstöverskottet i anspråk, och vad som återstår av detta överskott
blir ökad vinst för jordbrukets ägare.

Mot bakgrunden härav kan jag för min del mycket väl förstå herr von
Helands stora intresse för en höjning av lantarbetarnas löner, och det framstår
ingalunda som dikterat av några altruistiska motiv. Trots detta har jag
alls ingenting att invända emot att man, såsom herr von Heland önskar, får
upp lantarbetarnas löner i nivå med industriarbetarnas, tvärtom. Jag vill
bara göra den reservationen, att man måste se till att vad som avses för lantarbetarna
inte hamnar till större delen hos godsägarna.

För att uppnå detta bör prisstödet till jordbruket så vitt jag kan se få en
annan form än det nu som regel har. Den nuvarande formen är inte bara
orättvis i det att den gynnar dem, som äro bäst ställda bland jordbrukarna,
den verkar också i längden produktionsfördyrande, därför att den differential -

Onsdagen den 14 juni 1944 em.

Nr 24.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
vinst, som storjordbruken till följd av sina lägre arbetskostnader per hektar
eller per skördeenhet kunna tillgodogöra sig, leder till en jordvärdestegring.
Inom parentes skulle jag vilja säga, att om det är verkligt allvarligt menat
från herr von Helands sida med hans önskemål om en höjning av lantarbetarlönerna,
komma nog hädanefter rätt goda möjligheter att förefinnas för de
större jordbruken till att genomföra en sådan höjning av lantarbetarnas löner
med den differentialvinst, som de ha möjlighet att tillgodogöra sig enligt det
föreliggande förslaget.

I det senaste numret av tidskriften Sunt Förnuft har en direktör Vilhelm
Nordström, som presenteras såsom både industrimän och jordbrukare — han
är ju ägare till ett jordbruk örn 150 hektar •— begått en rätt intressant artikel
örn jordbruksstödet. Han säger i sin artikel bland annat följande: »Överhuvud
bör starkt understrykas, att det är den för avsalu disponibla avkastningen som
vid varje sådant prisstödjande system blir avgörande, och avsalumängden är
störst just på de bästa jordbruken men ringa eller obefintlig på de små och
svaga bruken, som således bli utan stöd, ehuru de bäst skulle behöva ett sådant.
Resultatet av ett prisstödjande system blir en väsentlig höjning av
jordvärdet för den bättre situerade jorden — dess pris ökar med det kapitaliserade
värdet av prisstödet. Man kan inte säga, att ett på dessa grunder uppbyggt
stöd motsvarar vad som borde vara avsikten.»

Det är rätt intressant att läsa sådana uttalanden av en man i denne direktör
Nordströms ställning. Man spårar i vad han säger den motsättning, som
råder emellan industrikapital och agrarkapital här i landet, och det är väl
rätt troligt, att hans frispråkighet i frågan föranledes av att han i första hand
är industrikapitalist.

Men alldeles bortsett från detta och vilka syftemål han kan ha med sin’
framställning, så synes det mig att vad han här säger är riktigt och att detta
förslag örn en omläggning av jordbruksstödet till vad jag själv har föreslagit
i motionen, arealtillägg, absolut skulle vara bättre och fördelaktigare för de
små jordbrukarna än det som för närvarande praktiseras.

Under åren 1942 och 1943 var det kommunistiska partiet vid sidan av bondeförbundet
det enda politiska parti här i landet, som stödde jordbrukarnas
genom RLF framförda krav på högre priser för vissa produkter. Vår utgångspunkt
var vid det tillfället att örn man ville ha sådana livsmedel, som
folkförsörjningen krävde, så måste man betala så pass höga priser, att produktionen
av dylika livsmedel kunde komma i gång även på de minst lönande
jordbruken.

Vårt ställningstagande grundades vidare därpå, att vi ansågo, att arbetarna
i Sverige ha allt intresse av att stödja jordbrukarbefolkningen i dess krav på
en sådan lönsamhet åt jordbruket att jordbrukarens arbete, vad gäller betalningen,
blir likställt med andra arbetares.

För vårt ställningstagande fingo vi på den tiden uppbära mycken smälek
särskilt från socialdemokratiskt håll. Jag minns exempelvis hurusom ett statsråd,
som besökte Göteborg första maj 1943 för att tala, använde större delen
av sitt föredrag till att tala örn för åhörarna, vilka tokiga människor kommunisterna
vore, som trodde, att man skulle få fram mera fläsk, örn man betalade
jordbrukarna högre pris för fläsket. Det enda resultatet av kommunisternas inställning
i den vägen, örn den vunne gehör, skulle, försäkrade statsrådet, bli,
att godsägare och storbönder skulle komma att tjäna ännu mer pengar ^än de
då gjorde, men arbetarna och övriga konsumenter skulle visst inte få tillgång
till mera fläsk. Redan då hade, trots statsrådets där framförda uppfattningar,
regeringen börjat att följa jordbrukarnas krav på högre fläskpris, och

Första kammarens protokoll 1944. Nr S4. 6

Nr 24.

Onsdagen den 14 juni 1944 em.

Äng. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
i dag ser det ut som om utvecklingen hade blivit minst lika tokig som kommunisterna
eller kanske till och nied tokigare, ty vi trodde ju hara att högre
fläskpriser skulle resultera i mera fläsk, och utvecklingen har bevisat, att denna''vår
tro var fullständigt riktig.

Det ligger emellertid onekligen något i vad det ifrågavarande statsrådet vid
det tillfället anförde, när hail sade, att det höjda fläskpriset framför allt skulle
komma godsägare och andra storjordbrukare till godo. Vi kunde inte ta hänsyn
till detta vid det tillfälle, då det gällde att försöka understödja kraven på
en sådan prispolitik, som skulle lyfta fläskproduktionen upp ur den vågdal, i
vilken den då befann sig. Regeringen skulle däremot mycket lätt ha kunnat
göra det.

Nu tycka vi emellertid, att det skulle finnas möjligheter att kunna ordna
frågan så, att godsägare och storbönder, som statsrådet uttryckte sig, inte toge
hem den allra största delen av vinsten eller i varje fall inte så stor vinst av de
höjda fläskpriserna, och det skulle man kunna göra genom att, såsom vi föreslogo,
införa differentierade priser på fläsket, vilka gåve småbrukarna litet
mera, och toge bort en del av extravinsten från de stora jordbrukarna.

Även örn icke alla småbrukare föda upp svin för avsalu, torde de, som göra
det. vara så mångå, att differentierade priser på fläsket, som tillerkände småbrukare
ett högre fläskpris än de stora jordbrukarna, skulle innebära en rätt
betydande förbättring för småbruket. På samma sätt skulle arealtilläggen betyda
ökad hjälp åt småbruken och även kunna innebära, att de småbrukare, som,
därför att de ha litet eller intet till salu, nu bli nästan helt utan stöd, skulle
kunna få något med av jordbruksstödet och av jordbrukets inkomstöverskott.

Till slut, herr talman, skulle jag vilja framföra mitt beklagande av att utskottet
icke har ansett sig ens i någon mån kunna tillmötesgå det i motionen
framförda förslaget, att anslaget till särskilt understöd åt det norrländska jordbruket
skulle sättas till tio miljoner kronor. Det är ju så att jordbruket i Norrland
är sämre ställt än annorstädes och att antalet ofullständiga jordbruk är
relativt sett större där än på andra håll, samtidigt som emellertid möjligheterna
att utvidga dessa ofullständiga jordbruk genom på maskinell väg utförd
nyodling också äro oerhört mycket större än någon annanstans i Sverige. Jordbruken
i Norrland ha mycket stora behov av hjälp för täckdikning, byggnadsförbättring
o. s. v. på grund av sin ekonomiska svaghet. Att anslå tio miljoner
kronor till särskilt understöd åt dem skulle inte betyda, att man gynnade de
norrländska jordbruken framför andra, utan endast att man toge vederbörlig
hänsyn till deras svaghet och deras sämre läge.

Herr talman! Jag ber att få hemställa örn bifall till de yrkanden jag har
ställt i min motion, nämligen att viss slaktavgift återigen liksom tidigare uttages
och att medlen användas för fördelning av differentierade producentbidrag
för fläsk, att tidigare utgående arealtillägg för mindre brödsädsodlare
återupptages samt att till särskilt understöd för jordbruket i Norrland m. m.
anvisas tio miljoner kronor.

Jag är ganska medveten om att yrkandena inte lia stor utsikt att vinna
gehör vid detta tillfälle, men jag vill säga, att jag inte tar ett avslag därpå så
hart, eftersom jag är av den övertygelsen, att utvecklingen inom kort kommer
att tvinga svensk jordbrukspolitik över på andra linjer än dem, som den för
närvarande följer. Man kan inte fortsätta i längden med ett krisstöd, som ger
mera och betydligt mycket mera till de stora jordbrukarna än till de små, och
vars resultat är, att jordvärdet undan för undan skruvas upp, varav^ följer att
kraven på förräntning och kraven på ökad jordbrukshjälp ständigt måste stiga.
Man kommer att bli tvungen att införa- metoden med differentierade priser för
krisstöd åt jordbruket och att gå in för att genom olika åtgärder av den art,

Onsdagen den 14 juni 1944 em.

Nr 24.

Äng. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
som vi i denna motion ha tänkt oss att man skulle påbörja för Norrland, höja
inte bara det norrländska jordbrukets, utan hela det svenska jordbrukets produktivitet
och bärighet

Herr Eriksson, Carl Edmund: Herr talman! Jag har inom utskottet varit
med örn att avlämna en reservation, som avser den del av utskottets motivering
som handlar örn åtgärder till stödjande av fårskötseln inom landet. Utskottets
flertal har på förevarande punkt anslutit sig till livsmedelskommissionens förslag
och hemställer sålunda om att viss prisgaranti skulle lämnas å svensk ull
under en tid av tre år, räknat från den 1 augusti 1944. Garantipriset på svensk
ull skulle enligt detta förslag bestämmas till 20 gånger mjölkpriset.

Av propositionen framgår, att Kungl. Majit beaktat detta spörsmål, nämligen
behovet av att fåra vein inom landet icke skall nedgå genom en ökad
siaktning av får, och Kungl. Maj :t säger att det är stort fog för att vidtaga
åtgärder. \7i tre reservanter ha ansett, att utskottets ställningstagande till denna
fråga innebär att man binder Kungl. Maj :t då Kungl. Maj :t helt säkert har
ansett det lämpligt att ha fria händer i detta avseende vid bedömande av vad
den kommande situationen kräver.

Jag vill med dessa få ord, herr talman, yrka bifall till reservationen.

Herr Anderberg: Det var närmast herr von Heland som uppkallade mig.
Jag skall inte gå in på den tabell, han föredrog beträffande jordbruksarbetarnas
löner, utan förutsätter att de siffror han uppläste äro riktiga. Det är glädjande
att en förbättring ägt rum på detta område men jag tycker det är underligt
att man driver propaganda på detta sätt när man inte på sitt eget håll
ser till att de avtal som gälla verkligen följas. Under den senaste femårsperioden
har det förts en ständig strid mellan lantarbetare och lantarbetsgivare
örn tillämpningen av det avtal som vi här se att man har ernått från lantarbetarnas
sida, och då herr von Heland säger, att han vill ha in i protokollet de
uppgifter han föredrog beträffande lönerna, tycker jag att det är lika nödvändigt
att man där får in några uppgifter örn hur många tolkningstvister
som förekomma mellan lantarbetarna och deras arbetsgivare, när det gäller
att få ut vad som avtalsenligt tillkommer arbetarna. Det är nämligen ett stort
antal tvister inom detta fack.

Enligt den uppgift jag har här örn den sista femårsperioden har det mellan
svenska lantarbetarförbundet och lantarbetsgivarnas förbund förekommit icke
mindre än 3 840 tvister, som berörde 2 879 organiserade och 973 oorganiserade
arbetsgivare med ett arbetarantal av 8 304. Tack vare att dessa arbetare
lia varit anslutna till sina organisationer har det varit möjligt att i icke mindre
än 3 502 fall för 7 832 arbetare få rättelse. Man har utbetalat ersättning till
4 369 arbetare med 212 370 kronor. Tvisterna gällde i 503 fall anställningen,
i 166 fall arbetstiden, i 715 fall semester och fridagar, i 178 fall sjukhjälp, i
736 fall bostäder, hyror och naturaförmåner, i 951 fall ordinarie löner, i 433
fall övertid och särskilda ersättningar och i 158 fall diverse bestämmelser.
Det är, som vi höra, en skiftande provkarta, som omspänner de strider som
förekomma på detta område, och där finns verkligen tillfälle för dem som äro
så intresserade, som vi hörde nyss av den ärade talaren, att medverka till
att en del av detta skall kunna neutraliseras. Jag får säga, att när man tar
del av dessa siffror, finner man att det är inte bara genom ätt göra propaganda
i riksdagen och i talarstolarna, som man bör söka åstadkomma förbättringar,
utan också genom att man i praktiken söker tillämpa dessa avtal på
det sätt som de äro avsedda att tillämpas.

Herr von Heland talade också örn den längre arbetstid som man hade. Det
är verkligt att lantarbetarna ha längre arbetstid, men det framkommer ju

Nr 24.

Onsdagen den 14 juni 1944 em.

Äng. prisre gier ande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
ständigt nya krav från lantarbetsgivarna på uppmjukning av arbetstidslagen;
oell man Ilar ju i vissa fall fått bifalla dem, då det av olika anledningar har
varit nödvändigt. Hur skulle det ha sett ut för den svenska lantarbetarkåren,
örn den inte hade haft sin organisation utbyggd, utan bara litat till de politiska
organisationerna? Är det någon som tror att det då hade lyckats att få dessa
löneförhöjningar, som herr von Heland föredrog? Man måste ifrån arbetaren
räkna med att en stark organisation betyder oändligt mycket mera än de
deklarationer som här vid olika tillfällen framkomma ifrån bondeförbundet.
Det är klart att om man hade som i gamla tider endast litat till den egna kraften
utan att ha de samlade arbetargrupperna bakom sig, då hade man icke
kunnat lösa de tvister som här förekommit på samma sätt som man nu har
kunnat göra. Det är tack vare det stöd som lantarbetarna haft från industriarbetarklassen,
som man har kunnat nå fram till de förbättringar på olika
områden, som man lyckats genomföra, och socialdemokratien vågar räkna med
att dess medverkan har betytt mera för lantarbetarna än de deklamationer, vi
ständigt höra i motioner och från talarstolen.

Jag skulle också vilja säga ett par ord till herr Holmberg. Det är klart att
dessa prisregleringsfrågor kunde ha lösts även på många andra sätt och
efter andra linjer. Utskottet hade ju en hel provkarta att gå igenom, när det
gällde att ordna jordbruksstödet i år. Utskottets utlåtande är ju i stort sett
enhälligt, frånsett en reservation av mig och två andra ledamöter. Man har genom
kompromisser och medgivanden på olika håll gått varandra till mötes för
att nå bästa möjliga resultat. Vad vi vunnit i år är väsentligen en förbättring
beträffande mjölken, som kommer hela landets jordbrukare till godo och
som består dels i att det blir kvartalsreglering, dels i det lilla tillägg som
är ifrågasatt för de småbrukare som ha att leva på sitt lilla jordbruk.

Jag fäste mig vid en annan sak i herr Holmbergs anförande. Det gällde ett
tal, som skulle ha hållits i Göteborg av något av statsråden. Jag får säga, att
som läget var vid den tiden var det omöjligt att veta, hur fläsktillgången framdeles
skulle bli. Den är ju beroende på fodermedelstillgången, tillgången på
fodermedel har i stor utsträckning ökats, och på så sätt har fläsktillgången
blivit en helt annan än vid den tidpunkt som herr Holmberg talade om.

Beträffande differentieringen av producentbidragen för fläsk är det inte
första gången den tanken möter oss. Man bär ju även från annat håll stannat
vid den, men man har funnit att den gradering av bidragen som här ifrågasättes
är så svår att genomföra, att man icke vågat sig på den. Det är nog detta
som är det väsentliga, annars finns det nog de som ha sympatier för den tanken;
det hade jag också haft, örn det hade varit möjligt att genomföra den.

Å andra sidan sade herr Holmberg vidare, att han inte ville vara med om
stöd åt det större jordbruket. Men skola vi kunna höja lantarbetarkåren, måste
vi se till, att jordbruket blir så bärkraftigt, att vi kunna ta ut det bästa möjliga
av arbetsgivarna. Yi kunna ju inte skapa sådana bestämmelser, att vi
förta arbetarna möjligheten att få ut vad man kan få.

Det är en punkt i jordbruksutskottets utlåtande, som jag inte är glad över
och som jag gärna skulle vilja få bort. Det är en mening på s. 23. Utskottet
förutsätter, att en ytterligare förbättring av jordbruksarbetarnas levnadsstandard
snarast kan komma att genomföras, och så långt är jag med. Men sedan
kommer den mening som jag skulle vilja ha bort. »Även örn lönsamheten av
vissa jordbruk, som drivas under särskilt gynnsamma produktionsbetingelser,
i och för sig torde kunna motivera någon höjning av lantarbetarlönen, synes
en allmän sådan höjning icke kunna genomföras utan ökad avkastning av
jordbruket», säger man. Det är nog riktigt, men jag finner det inte lämpligt att
ingripa i fackförbundets område härvidlag. Även utan en rationalisering kan

Onsdagen den 14 juni 1944 em.

Nr 24.

Ang. pris re gier ande åtgärder på jordbrukets område ni. rn. (Forts.)
det bli möjligt att ta ut mera. Det är därför jag anser, att det inte är nödvändigt
att säga ut, att en höjning av lantarbetarlönen kan komma i fråga
endast då det blir ökad avkastning av jordbruket. Det kan bli minskade utgifter;
även på det sättet kunna förhållandena bli bättre.

Jag skall därför, herr talman, be att få yrka den ändring beträffande utskottets
motivering, att den punkt på s. 23, som börjar med »Även» och slutar
med »jordbruket» måtte utgå.

Herr Forslund: Herr talman! Då man försöker att med tabelluppgifter
bevisa en sak, händer det ju lätt att det finns folk som inte vill godkänna
siffrorna, så som de äro uppställda.

Jag vill göra den anmärkningen, att det är en sak som fattas i den tabell,
herr von Heland läste upp och som åtminstone delvis var hämtad från någon
kunglig kommittés utredningar. Tabellen handlade om vad jordbruket kunnat
betala i löner till lantarbetarna, men det fanns ingen tabell över jordägarnas
ställning. Redan detta är enligt mitt sätt att se ett fel, att när man skall visa
vad jordbruket avkastar inte taga med alla som arbeta där utan endast
lantarbetarna. Jag skulle vilja fråga herr von Heland, varför han inte också
skaffat sig en tabell över jordbrukets lönsamhet, där vi även kunde få se,
huruvida jordägarnas förhållanden under krisåren försämrats eller förbättrats
och i vilken mån det har skett. Vi vilja veta det också och inte bara lantarbetarnas
del i den avkastning som jordbruket kunnat lämna.

Sedan skulle jag vilja fråga en sak till: vad är det som konstituerar, att vi
lia ett särskilt levnadskostnadsindex för dem som arbeta vid jordbruket —
i detta fall lantarbetarna — och ett särskilt levnadskostnadsindex för industriens
arbetare? Herr von Heland sade visserligen privatim till mig någonting
om att det hade något sammanhang med att lantarbetarna numera inte kunna
få konsumera så nämnvärt mycket av vad de ha av egen produktion, men jag
måste säga, att detta är väl så teoretiskt och av kristiden så starkt beroende
förhållanden, att de knappast passa i en tabell, som har mera långtgående syften
än att visas för att här få den antecknad till dagens protokoll. Jag skall
inte ingå på att närmare diskutera denna del av tabellen — det lämnar jag
åt dem som sannolikt bättre än jag förstå sig på att efter i tabellen åsyftade
grunder räkna fram reallöner — men jag skulle tro att tabellen i denna del är
felkonstruerad och tarvar en justering.

Sedan önskar jag liksom herr von Heland granska den i tabellen angivna
skillnaden i lönen. Jag skall villigt erkänna, att enligt statistisk årsbok, som
utgives genom statens försorg, äro siffrorna 2 432 och 3 991 riktiga, men det
ligger ett grundfel i att ta dessa som jämförelse i förhållandet mellan lantarbetare
och industriarbetare, ty dessa 3 991 kronor äro en genomsnittssiffra
för alla industriarbetares årslön, oavsett var de bo, under det jordbruksarbetarna
icke ha sin arbetsuppgift i städer eller tättbebyggda orter. Därför skall
herr von Heland säga till dem — jag tänkte säga professorerna — som räknat
ut det här, att de skola göra en annan beräkning, där man skall reda ut denna
fråga: vilka industriarbetare träffar man på i närheten av de orter, där lantarbetarna
finnas, och vad blir det då för siffror i tabellen, örn man jämför
dem som bo i samma trakter? Örn jag som utgångspunkt tar lönestatistisk
årsbok, som vi väl måste säga är riktig, måste man omedelbart göra en reduktion.
Örn man räknar med de tre lägsta ortsgrupperna, vilka i dyrortsgraderingen
betecknas med A. B och C, får jag lov att omedelbart reducera de 3 991
kronorna med 900 kronor, och därmed har man ju prutat väsentligt på de 1 559
kronor, som herr von Heland angav som skillnaden i lön.

Jag skulle dessutom vilja göra den lilla ändringen beträffande de 2 432 kro -

Nr 24.

Onsdagen den 14 juni 1944 em.

Äng. prtsr dyler ande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
lior, som avse lantarbetarnas årslön, att enligt parternas uppfattning skall
värdet av vad lantarbetarna få till lägre pris än deras kamrater i industrien
räknas till 7 procent, och det betyder att dessa 2 432 kronor skola justeras upp
till 2 602. Skillnaden, 1 559 kronor, reduceras då omedelbart till 798 kronor.
Jag ber herr von Heland överväga, om det inte vore rimligare att i sitt fortsatta
arbete sätta upp tabeller av detta slag, vilka grunda sig på en statistisk
årsbok, som staten har kostat på oss.

Jag skall bara göra ett tillägg till om en sak som herr von Heland själv
var inne på. Det är ju helt naturligt, då genomsnittslönen är 3 900 kronor, att
en del löner ligga högre och en del lägre. En grupp, som herr von Heland själv
nämnde — textilarbetarna — har, örn jag ser bara på den manliga arbetskraften,
3 166 kronor. Textilarbetarna äro anställda i tätorter med i regel därmed
förenade ökade kostnader. Skillnaden, 1 599 kronor, måste i detta fall reduceras
till 564 kronor, herr von Heland, och det är många flera än textilarbetarna
som ha ett löneläge vid en sådan nivå. Det är inte riktigt rätt, även örn man
har fått en kunglig kommittés arbetsmaterial till sitt förfogande, att här i
kammaren komma och försöka att upplägga sanningen på det sätt som här
har skett.

Jag förnekar icke riktigheten av de siffror, som för övrigt äro nämnda här
av herr von Heland, men det är ju ett fullständigt grundfel att taga medeltalet
för industriens, arbetare och lägga det till grund för en jämförelse med de
lantarbetare, vilka här kunna komma i fråga och som arbeta på orter med betydligt
billigare kostnader. Skillnaden är alltså betydligt mindre än den herr
von Heland här räknat upp.

Jag skall inte ytterligare förlänga debatten, men jag har inte kunnat underlåta
att inför kammaren framföra dessa erinringar mot herr von Helands
siffror. Till sist vill jag göra en liten vädjan till herr von Heland, att örn han
möjligen tänker sig att i höstens arbete använda dessa av honom här nämnda
siffror, han också är vänlig att taga med något av det som jag nu varit i tillfälle
att säga.

Herr von Heland erhöll nu ordet för kort genmäle och anförde: Herr talman!
När man uttrycker önskemålet om en diskussion, hoppas man ju att få diskutera
med personer, som höra på vad man säger, och innan herr Forslund nästa
gång ger sig in i diskussion med mig tycker jag att han bör taga reda på vad
jag har sagt, så att han inte kommer med obefogade påståenden. Mitt anförande
till protokollet är skrivet och överlämnat till stenograferna, så att herr
Forslund kan kontrollera riktigheten av vad jag nu säger. Jag angav att det
var fråga örn samtliga industriarbetare, men jag påpekade också, att även om
man tar de lägst betalade industriarbetarna, så förekommer det en klyfta på
800—900 kronor. Jag har inte försökt att dra felaktiga konklusioner; jag angav
riktigt vad tabellerna innebära.

Herr Johansson, Lennart: Herr talman! Jag har väckt en motion angående
utbetalandet av producentbidraget på mjölk, och med anledning härav skall
jag be att få yttra några få ord.

I motionen har jag föreslagit, att producentbidraget skulle utgå med 4 öre
per kilogram mjölk intill en månadsleverans av 500 kilogram och helt upphöra
vid en månadsleverans av 3 000 kilogram, vilket innebär att det skulle
bli en enda prisgrupp. Jag är nämligen av den åsikten, att ett dylikt förfarande
skulle bättre gagna det egentliga småbruket än det förslag som framlägges
i det föreliggande utskottsutlåtandet.

Enligt det system, som nu tillämpas och som beslutades vid föregående års

Onsdagen den 14 juni 1944 em.

Nr 24.

Ang. prisregler ande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
riksdag, finns det inte mindre än 208 olika prisgrupper för de utbetalade producentbidragen.
Det högsta belopp sorn utgår per månad är 26 kronor 90 öre
och det lägsta 2 öre. Det förslag, som Kungl. Maj :t i år framlagt för riksdagen,
innebär visserligen en del förändringar, och det skulle nu bara bli 52 olika
prisgrupper, således en avsevärd reducering Det högsta bidraget skulle utgå
med 26 kronor och det lägsta med 1 krona per månadslikvid. Det högsta bidraget
kan ju vara någorlunda bra, men örn man tänker sig att en jordbrukare
skulle få 1 krona i tillägg på en hel månads mjölklikvid, måste man ju säga
att detta är ganska litet. Det blir inte ens till en halv biobiljett!

Förslaget innehåller i övrigt en stor bristfällighet i och med att det enligt
detsamma icke blir någon årsreglering. En hel del mindre jordbrukare ira
under viss tid på året knappast några nämnvärda kvantiteter mjölk att leverera
till mejeriet. På den kvantitet, som de i alla fall kunna leverera, skulle de få
ett ganska högt belopp per kilogram räknat, men det blir ju sammanlagt ett
rätt obetydligt belopp. Örn de däremot vid årets slut finge en prisreglering för
hela den under året levererade kvantiteten, skulle detta säkerligen vara till
gagn för de allra flesta jordbrukare.

Med den ordning, som nu föreslås, finns det heller ingen _ möjlighet för
Kungl. Majit att genom sina inspektörer kontrollera, att statsbidragen ha utbetalts
på riktigt sätt, Örn det blir 52 olika prisgrupper, finns det ingen annan
möjlighet för inspektörerna än att sitta med tabellen i hand och avstämma
varenda införd mjölkräkning på avlöningslistorna.

Enligt min mening skulle det förslag, som jag motionsvis framlagt, ha varit
till betydligt bättre gagn för de egentliga familjejordbruken. Sorn. saken nu ligger
till skall jag emellertid, herr talman, inte göra något särskilt yrkande,
utan jag har endast velat påtala dessa förhållanden, som jag anser icke vara
till nytta för det stora flertalet jordbrukare.

Herr Andersson, Alfred: Herr talman! Jag hade egentligen inte tänkt
att yttra mig i denna fråga, eftersom jag inte ansåg mig ha någon anledning
därtill, då de förslag, som jag varit med örn att framföra, nästan till fullo
blivit tillstyrkta. Jag begärde emellertid ordet, när jag hörde herr Holmberg
tala örn jordbrukspolitiken. Sedan har ju herr Anderberg varit uppe och tillrättalagt
en del av vad herr Holmberg yttrade.

Herr Holmberg framhöll, enligt vad jag kunde höra, med ganska stor tillfredsställelse,
att kommunisterna voro de enda på den tiden som vid sidan av
bondeförbundet understödde RLF i kravet på högre priser på jordbrukets produkter
i syfte att därigenom ge det mindre jordbruket en bättre ställning. Jag
har ingen anledning att klaga över denna välvilliga inställning, utan kanske
snarare tvärtom. Herr Holmberg fortsatte emellertid att utveckla sin tankegång
och sade, att resultatet av det krav, som då ställdes på ett högre fläskpris,
kunna vi nu se genom att det blivit en kraftig ökning av fläsktillgången.
Om det nu vore så enkelt, att ökningen av fläskproduktionen berodde enbart
på att producenterna fått ett högre pris, förmodar jag, att både regeringen och
riksdagen skulle ha insett detta för länge sedan och säkerligen i det rätta
ögonblicket vidtagit erforderliga åtgärder. Men så enkelt ligger det inte till!
Vi hade två missväxtår 1940 och 1941, och det var under dessa år som fläskproduktionen
sjönk så katastrofalt. I min hemort, där småbrukarna annars
idka en mycket långt driven animalieproduktion, smalt fläskproduktionen
ihop nästan till ett intet, beroende på att det knappast fanns ett enda kilo fodersäd
att uppbringa för småbrukarna. Även om vi hade satt ett pris av 5
kronor per kilogram fläsk, skulle det ändå icke ha blivit någon ökning av
fläsktillgången under denna svåra tid.

Nr 24.

Onsdagen den 14 juni 1944 em.

Äng. prisre (lierande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)

Jag förstår ju mycket väl, att det kan finnas anledning för herr Holmberg
att inför en viss publik ta upp detta problem och göra sådana påståenden. Men
jag skulle vilja råda herr Holmberg att vara försiktig, när han en annan gång
tar upp detta spörsmål, ty hans uttalanden äro icke så korrekta och saken icke
så lätt som han tycks tro.

Först efter 1942 års skörd märktes på vintern en ökning i fläskproduktionen.
Redan på sommaren hade man kunnat se, att det skulle bli en god skörd söderut.
Fläskproducenterna där nere inriktade sig då på att snabbt söka skaffa
fram det erforderliga smågrismaterialet. Under sommaren kan man ju uppföda
smågrisar ganska billigt. Med användande av skummjölk, grönfoder och
den lilla kvantitet fodersäd, som man eventuellt har, kan man hålla liv i spädgrisarna
och vara färdig att göda dem när skörden är bärgad.

Det är emellertid inte enbart den bättre tillgången på fodersäd som lett till
ökningen av fläskproduktionen, utan vi skola inte i detta sammanhang glömma
den prispolitik som förts. Livsmedelskommissionen framlade och regeringen
godkände ett förslag örn en prispolitik, som jag tycker var synnerligen förnuftig.
Förslaget gick ut på att man ökade viktklasserna och satte ett högre
pris på de tyngre svinkropparna. Man ville på det sättet försöka att av en
svinkropp få ut mera fläsk än vad man under normala förhållanden och med
de gamla viktklasserna kunde få ut av två svinkroppar. Denna nya prispolitik
gav också snabbt resultat.

Sedan ha vi ju fått en riklig skörd även år 1943, och läget är nu sådant att
ingen i min ort, inte ens småbrukarna, klagar över det fläskpris som betalas
där nere. Hur det kan vara längre norrut, vågar jag inte uttala mig om, men
jag förmodar, att fläskproduktionen där inte är så långt driven som i mina
hemtrakter.

Sedan talade herr Holmberg örn de summor som skulle vara avsedda speciellt
för Norrland. Jag har självfallet ingenting emot dessa åtgärder, och
jag har ju redan tidigare här visat min välvilliga inställning, när det gällt
särskilda anslag till Norrland. Även på kommunistiskt håll bör det emellertid
vara angeläget att framhålla, att det norrländska jordbruket redan nu
är kompenserat med omkring 10 öre per kilogram mjölk. Jordbrukarna i
Norrland få således 10 öre mer per kilogram för sin mjölk än vad vi få i
södra Sverige. Trots detta skulle jag icke lia haft något emot en ytterligare
liten ökning för dem, örn en sådan nu hade varit möjlig att genomföra. Jag
tror dock, att det är angeläget att härvidlag inte överdriva.

Herr Holmberg förklarade vidare, att från kommunistiskt håll har man
velat införa producentbidrag på fläsk, och det föreligger ju nu en motion härom.
Den frågan är emellertid inte av i dag, som herr Anderberg här också nämnde.
Herr Holmberg torde väl ha observerat, att vi från småbrukarförbundets
sida gjorde en dylik framställning just i det läge då vi ansågo att det hade
varit berättigat med producentbidrag även på fläsk. Det kunde emellertid
den gången inte genomföras på grund av att förslaget mötte motstånd här i
riksdagen, och jag måste erkänna, att jag i någon mån förstår detta motstånd.
Därmed har dock inte denna fråga fallit för alltid. Vissa tecken tyda
på att vi ganska snart ha att räkna med en överproduktion av fläsk, och med
överproduktion följer troligen ett prisfall. Inom den organisation som jag
närmast representerar, d. v. s. småbrukarförbundet, lia vi redan diskuterat
denna sak och kommit till det resultatet, att om ett prisfall skulle sätta in
och detta icke kunde förhindras på naturlig väg, är det tid för oss att åter
ställa kravet på producentbidrag på fläsk i likhet med vad som nu utgår för
mjölk. Vi förmoda, att i ett dylikt läge skulle knappast något motstånd resas

Onsdagen den t4 juni 1944 em.

Nr 24.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
mot en dylik begäran efter alla de deklarationer som gjorts bär från skilda
håll om att man med alla till buds stående medel vill söka hjälpa dessa i
många fall hårt trängda jordbrukargrupper. Den tiden är emellertid ännu
icke inne, och hur snart den kan komma, vet inte jag och förmodligen inte
herr Holmberg heller. Men när den tiden kommer, skulle jag nog tacka ja till
kommunisternas stöd när det gäller att få genomfört ett sådant förslag som
kan bli till verklig hjälp.

När jag ändå har ordet, tar jag mig friheten att göra en liten deklaration
i anledning av den motion som jag varit med om att väcka örn ändrade former
för producentbidraget på mjölk. Motionen har till min och andras glädje
gått igenom praktiskt taget obeskuren med undantag av det krav som vi ställde
på årsutjämning, en anordning som tidigare en gång godkänts av riksdagen
men som togs bort i fjol i samband med den då beslutade omläggningen av
producentbidragen. Det har nämligen visat sig, att sedan riksdagen på departementschefens
förslag tagit bort årsregleringen, så ha mångå småbrukare,
som ju är den grupp som vi både då och nu närmast vilja hjälpa med dessa
olika stödåtgärder, producentbidrag på mjölk o. s. v., fått mindre inkomster
till följd av det beslut, som fattades vid fjolårets riksdag. Därför framförde
vi på nytt kravet på årsreglering, samtidigt som vi begärde att få till stånd
kvartalsreglering. Utskottet har gått med på vårt förslag, som redan utan
debatt godkänts av andra kammaren, och eftersom det är tillstyrkt av ett så
gott som enhälligt utskott, förmodar jag att även första kammaren kommer
att bifalla detsamma. Örn förslaget går igenom även här i kammaren, ha vi
uppnått vad vi principiellt åsyfta, nämligen att söka hjälpa den jordbrukargrupp
som måste leva på i många fall ofullständiga jordbruk. Sedan uppstår
naturligtvis frågan, örn denna hjälp blir tillräcklig och örn inte i sinom tiel
ytterligare åtgärder härutöver kunna bli nödvändiga.

Vi ha också gjort en framställning angående tilldelningen av kraftfoder
och fodersäd. Vi ha på goda skäl förmenat, att det mindre jordbruket härvidlag
på sina håll har varit missgynnat. Jag har fått upgifter från flera håll,
dels skriftligen och dels muntligen, örn hur det gått till när det gällt att dela
ut det kraftfoder som jordbrukarna enligt bestämmelserna äro berättigade att
få. Jag har bl. a. fått en uppgift från en norrlandskommun — den var muntlig,
så jag vågar därför inte nämna några namn eller någon adress -—- av
vilken det tydligt framgick, att småbrukarna helt enkelt ställdes utanför tilldelningen
av kraftfoder på grund av att de icke tillhörde en viss organisation.
Några av dem undrade, hur det egentligen hängde ihop, och vände^ sig till
en man, som de litade på skulle kunna klara ut saken och sorn. också gjorde
det. Han tog två av småbrukarna med sig till kristidsstyrelsen i staden. Där
satt en av de ledamöter, som fungerat i kristidsnämnden och som således var
medansvarig för det system som där hade tillämpats. Saken klarades enligt
mina sagesman upp ganska kvickt ■— det var tre som berättade det. Det visade
sig att något över hundra småbrukare icke hade fått någon kraftfodertilldelning
alls.

Inom parentes kan det kanske här vara anledning att skilja på de olika
slagen av kraftfoder. I Norrland har man väl nämligen som regel inte lika
stort behov av oljekraftfoder som vi söderut. _ 1 varje fall använder man det
inte i samma utsträckning. Vad de främst vilja ha och behöva där uppe är
kli och eventuellt foderspannmål. De småbrukare, som jag nyss nämnde, fingo
vid besöket hos kristidsstyrelsen sin tilldelning av kraftfoder, och t. o. m.
något mer än vad de i själva verket voro berättigade till. Vad vi begärt i
motionen och som utskottet också accepterat, väntar jag skall leda till en rät -

Nr 24.

Onsdagen den 14 juni 1944 em.

Äng. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
telse av de missförhållanden på detta område som hittills förekommit här oell
där och resultera i skärpta instruktioner till de organ, som ha att syssla med
dessa saker.

Till slut skulle ja.g vilja säga några ord. närmast som tack för utskottets
välvilliga inställning. I den kungl, propositionen talades det om att man nu
kunde draga in anslaget till kontrollföreningar. Vi tyckte, att det verkade
litet uppseendeväckande, ty dessa anslag äro ju i huvudsak avsedda att hjälpa
de mindre jordbrukarna fram till avelsdjursuppfödning. Det är både svårt
oell dyrt att komma någon vart på detta område, och skulle vi nu fullständigt
dra in det lilla anslag som hittintills har utgått, skulle många av de jordbrukare,
som lagt ned rätt mycket pengar på avelsarbetet, helt få upphöra
därmed. Resultatet skulle då bli, att den värdefulla avelsdjursuppfödningen
uteslutande skulle förbehållas de större och medelstora jordbrukarna. Vi läste
ut att det möjligen också var tanken att medelst en strypning av anslaget nå
fram till det resultatet. Det är visserligen bara ett antagande, men jag tror
inte att jag har fel.

Detta var, herr talman, åtskilligt mer än vad jag egentligen hade tänkt att
säga, och jag ber att få sluta med att yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Holmberg: Herr talman! Jag vet mycket väl, att vad jag yrkat i
min motion icke är något nytt. Jag är fullt på det klara med detta redan av
det skälet, att partivänner till mig här i riksdagen under tidigare riksdagar vid
upprepade^tillfällen ha framfört precis samma, yrkanden som jag nu gjort i min
motion. Måhända ha dessa krav också framställts ifrån annat håll — det känner
jag inte så noga till. Jag gör icke alls anspråk på att på något sätt komma
med några nyheter, men mina yrkanden äro berättigade och skulle redan i nuvarande
läge medföra fördelar för småbrukarna.

När diet gällde produoentbidraget på fläsk, försökte herr Alfred Andersson
trösta mig med att småbrukarförbundet så småningom, när det blir överproduktion
på fläsk, skall gå in för producentbidrag och differentierade priser till
småbrukarna. _ Jag tycker, att detta är en underlig politik, som innebär, att
man vid ett tillfälle, då överproduktion föreligger, skulle uppmuntra till ökacl
produktion genom att införa producentbidrag. Det vore val lämpligare att göra
detta redan nu då det ännu inte föreligger någon överproduktion och efterfrågan
på fläsk är stor. Just nu borde man väl ge småbrukarna en chans att få
litet med av de inkomster, som verkligen för närvarande kunna göras på fläsk.

Sedan är det nog riktigt, såsom herrarna ha påpekat, att frågan örn fodertillgången
och fläskpriserna hänga ihop. Men jag tror ändå inte, att saken riktigt
ligger tild på det sättet, som herr Andersson och herr Anderberg här lade
upp den. Jag har icke talat örn tiden före vintern 1942—1943. Då började fodertillgången
förbättras. Det kunde man emellertid under en lång tid inte märka
av statsmakternas1 inställning. Ifrån jordbrukarnas sida klagades det, som
jag tror med full rätt, över att fläskpriserna voro för låga. I städerna voro industriarbetarnas1
fläskransoner oerhört små, och för att fylla ut matsedeln
måste de köpa mycket dyr och dålig fisk, som ställde sig oerhört mycket dyrare
än fläsk skulle ha gjort, även örn det hade kostat 1 krona eller 1 krona 50
öre mer per kilogram än vad det gjorde vid det tillfället. Det var under sådana
förhållanden som vi understödde kravet på högre fläskpris. Vad'' svarade man
då ifrån livsmedelskommissionens sida och från alla dem som stodo för den
politik som då fördes? Jo, man säde, att det var så förfärligt ont örn fodermedel.
Man måste hindra bönderna från att kringgå utfodringsförbudet i fråga
örn potatis och trots detta utfodra sina grisar med småpotatis eller kanske t. o. m.
storpotatis, förklarade man, och därför måste man hålla fläskpriserna så låga,

Onsdagen den 14 juni 1944 em.

Nr 24.

Ang. pris re gier ande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
att det icke lönade sig att producera fläsk. Det visade sig sedan, att det inte
var så ont örn potatis som man velat göra gällande. Först försvann utfodringsförbudet
för småpotatis, oell när man fram på våren 1943 kom underfund med
att man höll på att drunkna i potatis, som man inte visiste var man skulle göra
av, försvann även utfodringsförbudet på storpotatis. Samtidigt höjdes på en
gång priset på fläsk för att stimulera till ökad produktion. Så låg det alltså till
vid det tillfället.

Såsom ett svar på mina anmärkningar emot att den nuvarande jordbrukspolitiken
gynnar de stora jordbrukarna och att dessa så att säga göra en differentialvinst
på inkomstökningen, emedan den för deras jordbruk inte mer än
till en del går till den höjning av lantarbetarlönerna, som man har tänkt sig
skall företagas, replikerade herr Anderberg, att om vi vilja höja lantarbetarlönerna,
måste vi se till att jordbruket blir så bärkraftigt, att det kan betala
högre arbetslöner. Det kan man naturligtvis säga, men frågan är, om inte de
stora jordbruken, som använda lantarbetare, redan nu äro så bärkraftiga, att
de mycket väl kunna betala höjda arbetslöner. Jag fattade det faktiskt så, som
om herr Anderberg egentligen hävdade den uppfattningn, när herr Anderberg
ville ha ändring i utskottets motivering och önskade, att man där skulle skriva,
att även om produktiviteten icke ökades, skulle lantarbetarna ändå ha rätt till
löneökning. I detta fall äro ju herr Anderberg och jag egentligen överens, och
det är ganska onödigt att vi polemisera mot varandra i den frågan. Jag tror
också, att det verkligen ligger så till, att de stora jordbrukarna redan för närvarande
ha mycket goda möjligheter att betala sina lantarbetare högre löner.

Herr von Heland försummade tyvärr, såsom herr Forslund redan påtalat, att
ge oss något jämförelsematerial mellan lantarbetarnas och deras arbetsgivares
inkomster, som visade inte bara hur lantarbetarna stå i förhållande till industriarbetarna.
utan också hur de stå i förhållande till godsägarna och de andra
stora jordbrukarna. Men en liten idé örn utvecklingen av de stora jordbrukarnas
inkomster får man ju ändå av den tabell, som finns på s. 159 i propositionen
och som visar familjernas arbetsinkomst i kronor per brukningsdel år 1938—
1940 och 1942. Av den tabellen framgår, att arbetsinkomsten för en familj på
ett jordbruk mellan 5 och 10 hektar ifrån 1938 till 1942 har stigit ifrån 1 163
till 1 868 kronor. Arbetsinkomsten för en familj på jordbruk mellan 50 och
100 hektar har stigit ifrån 3 288 kronor till 5 705 kronor, och på jordbruk över
100 hektar har arbetsinkomsten ökat från 773 kronor till 7 884 kronor. När
man läser dessa siffror, tänker -man onekligen, att det var oerhört vad familjerna
måste arbeta på de stora jordbruken! Nu förhåller det sig val egentligen
tvärtom så, att familjerna arbeta mest på de små. jordbruken, där inkomsten
och inkomstökningen är minst, och att inkomstökningen, såsom här visats, är
störst på de stora jordbruken. På jordbruk mellan 5 och 10 hektar ha inkomsterna
enligt denna tabell ökat med 61 procent, på jordbruk mellan 50 och 100
hektar med 73 procent och på jordbruk över 100 hektar med 921 procent.

Det förhåller sig naturligtvis så. vilket bestyrkes av denna tabell, att de stora
jordbrukarna lia. stora möjligheter att tillgodogöra sig differentialvinsten
tack vare den jordbrukspolitik som Ilar förts. Möjligheterna för dem att redan
nu bereda sina lantarbetare den förbättring, som herr von Heland säger sig
eftersträva, torde därför vara mycket goda.

Herr Wahlund: Herr talman! Herr Forslund talade, om professorer, som
göra upp tabeller. Jag kände mig träffad och begärde ordet för att meddela,
att det icke är jag som har sammanställt siffrorna där framme, men de kunna
ju vara bra för det. Såvitt jag fiirst år, äro de hämtade ur den officiella lönestatistiken.
kompletterad med Lindahls och Lcmnes utredningar.

Nr 24.

Onsdagen den 14 juni 1944 em.

Äng. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)

Nu hör jag under hand av herr Forslund, att jag inte var den professor som
åsyftades, utan att det var Lindahl. Eftersom jag nu i alla fall står här, skall
jag passa på tillfället att ge ett svar på en fråga, som herr Forslund egentligen
riktade till herr von Heland. Herr Forslund frågade, vad det beror på
att lantarbetarnas levnadskostnader gått i höjden så mycket i jämförelse med
industriarbetarnas? Jag har tillgång till några siffror med kostnadsförhöjningen
fördelad på olika utgiftsposter. Den mest påtagliga höjningen förekommer
beträffande skatterna. Lantarbetarnas skatter ha från år 1935 till
1943 stegrats med 308 procent, medan skattehöjningen för industriarbetarna
bara var 68 procent. Förklaringen är helt enkelt den, att lantarbetarnas löner
ha stigit över den förutvarande låga nivån och att således effekten av de kommunala
ortsavdragen har reducerats. Det väsentliga — ty skatten går ju inte
in så tungt i budgeten — är emellertid, som herr von Heland under hand sagt,
att det är naturan, som här spelar in. Herr Forslund kände sig litet tveksam
på den punkten. Men situationen är ju den. att naturan räknas efter producentpriser
och det man köper kontant efter detaljhandelspriser. Producentpriserna
ha stigit betydligt mer än detaljpriserna. Så enkel är den saken. Det
är således bär fråga örn vissa naturaförmåner, som ha uppvärderats under det
sista decenniet. Sedan har det nog också spelat någon roll, att en del märkesvaror
ha blivit mera allmänna, ty på märkesvaror är det ju enhetlig prisbildning
över hela landet såväl i städer som på landsbygd.

Jag skall inte gå in på herr Forslunds kalkyler. Jag ställer mig litet tveksam
till hans jämförelser mellan textilarbetarnas löner och lantarbetarnas. Enligt
hans siffror skulle textilarbetarna lia 20 å 25 procent högre lön. Jag
skulle gissa, att örn herr Forslund och jag i lugn och ro fingo sätta oss ned
och kalkylera, skulle vi nog komma fram till en högre siffra, men 20—25
procent är ju inte så litet i alla fall. Observera, att man här jämför lantarbetarna
med en mycket dåligt betald industriarbetargrupp. För resten behöver
man inte gå till lönestatistiken för att visa, att det råder en stor standardskillnad
mellan lantarbetarna och stadsarbetarna, om jag så får kalla dem.
Det ser man redan av befolkningsstatistiken. Här kommer jag in på vad herr
Tjällgren yttrade inledningsvis om flykten från jordbruket. Så länge den pågår,
visar ju den, att det är en avsevärt lägre levnadsstandard på landsbygden.
Så snart industrierna vilja ha arbetskraft, finns det ju alltid tusen och tiotusen
av lantbruksbefolkningens söner och döttrar, som äro villiga att överge
sin fäderneärvda näring. Detta visar, att det råder bättre förhållanden inom
stadsnäringarna, bättre betalning för arbetet, bättre arbetsmiljö, bättre fritidsmiljö
— bättre levnadsstandard, som vi sammanfattande säga.

Herr Forslund: Herr talman! Efter mitt förra anförande anmälde herr von
Heland starkt missnöje med mitt sätt att argumentera. Jag ber att få säga,
att jag inte begärde ordet för att diskutera frågan om den rätta avvägningen
av de olika arbetargruppernas löneläge, utan jag ville i sanningens intresse
söka bidraga till att få fram mera tillfredsställande upplysningar än vad som
framgick av de tabeller, som under hela dagen varit upphängda på väggen här
invid.

_ Det är dessa siffror, som jag ansett inte vara lämpliga att använda i denna
diskussion. Jag erkände ju helt öppet, att herr von Heland även omnämnde
lägre betalda arbetargrupper och gjorde jämförelser med dem. Jag för min
del nämnde särskilt textilarbetarna, men jag gjorde inte som herr von Heland
gjorde. Han drog bara en konklusion och sade, att skillnaden skulle vara 800
kronor. Jag tog mig friheten att titta efter i den officiella statistiken och fann
då, att skillnaden var endast 564 kronor mellan en textilarbetares medellön

Onsdagen den 14 juni 1944 em.

Nr 24.

Äng. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
oell en lantarbetares. Och så gjorde jag det tillägget, att man därvidlag inte
får glömma den omständigheten att textilarbetarnas arbetsplatser i stor utsträckning
äro belägna i tätorter, ty därmed följer att de måste ha högre levnadskostnader.

Jag har som sagt inte alls någonting emot ett förbättrat löneläge för lantarbetarnas
del, utan jag önskar innerligt att de skola få det bättre ställt. Men
jag blir en smula skeptisk när jag gång efter annan skall få höra herr von Heland
lägga upp frågan på det sätt, som han här har gjort. När han nu i sanningens
intresse ville justera de siffror, som finnas på hans tabeller, genom
de få ord som han sade örn arbetargrupper med lägre löner, som man också
skulle göra jämförelser med, skulle jag bara kort och gott vilja fråga herr
von Heland: varför kunde han inte på tabellen även angiva dessa siffror, så
att kammarens ledamöter, som under hela dagen gått och försökt studera denna
tabell, kunde få del även av dem? Ty då hade man fått en korrektare bild av
lä^ct

Det var bara detta jag ville påpeka. Man hänger inte upp en tabell för att
sedan argumentera med utgångspunkt från andra siffror. Ty det är väl att
märka, att när herr von Heland höll sin lektion för oss så gjorde, han det för
att få vissa siffror antecknade till kammarens protokoll. Och i protokollet
blir det bara vissa sporadiska siffror nämnda örn arbetargrupper nnM lägre
löneläge — och siffror som inte vid en närmare granskning visat sig hålla.

Jag har varit van att i diskussioner där jag varit med låta var och en belysa
frågan ur sina synpunkter, utan att detta behövt upfattas såsom någon
oförmåga att föra en diskussion.

Jag vill ännu en gång understryka, att om herr von Heland allvarligen^!!!
hjälpa till att få upp lantarbetarna till bättre löner, så inte skall jag på något
sätt motarbeta detta. Får jag tillfälle därtill, hera von Heland, skall jag i stället
ge honom all hjälp. Men da skulle jag vilja ga till botten pa det hela..

Jag skulle även till herr von Heland vilja säga, att det vore bra att inte
bara ha reda på vad hans lantarbetare tjäna, utan också vad han själv förtjänar.
På den vägen skulle man också kunna komma in på frågan örn orättvisorna
i samhället.

Herr von Heland: Herr talman! Först ett svaromål med anledning av herr
Forslunds anförande. Herr Forslund torde erinra sig, att. här .örn dagen diskuterades
penningpolitiken här i kammaren, varvid jag tog mig friheten att uttrycka
min belåtenhet över att vi i samförstånd voro med örn att de sämst ställda
löntagargrupperna kunde lyftas upp på en. högre lönenivå. I det sammanhanget
uttryckte herr andre vice talmannen sin glädje över att jag var belåten,
men han ville att man vid ett bedömande av lönerna även skulle ta hänsyn till
levnadskostnader och reallöner. Med hänsyn till detta meningsutbyte med herr
andre vice talrrHannen ansåg jag det vara mycket viktigt att vid dagens diskussion
få tillfälle att komma med en del siffror, som beröra reallönerna. Och
för att ingen skulle kunna påstå att jag kom fram med siffror under debatten,
sorn ingen i en handvändning skulle kunna sätta sig in i, sa tog jag mig friheten
att med herr talmannens tillstånd redan i morse hänga upp dessa tabeller,
så att var och en i lugn och ro skulle kunna studera siffrorna och vi på ernt
sättet skulle kunna få till stånd en debatt. Det förefaller mig som örn jag
omöjligen hade kunnat gå till väga på ett mer honnett sätt än vad jag har

^Naturligen kan även jag instämma i att det hade varit lyckligare örn man
hade kunnat få en tabell som närmare hade belyst vad vi inom vårt parti för
närvarande anse vara vårt mål, sålunda en tabell som upptagit en jämförelse

Nr 24.

Onsdagen den 14 juni 1944 em.

Äng. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
mellan lönerna för lantarbetarna och grovarbetarna på landsbygden. Emellertid
är det inte mitt fel att inte en sådan jämförelse finns till hands. Det enda
siffermaterial, som berör reallönerna för närvarande, är det som finns på de
här upphängda tabellerna, som äro utförda på anmaning av den s. k. 27-mannakommittén.
Det är alltså på det viset, att örn herr Forslund vill kritisera att
endast dessa tabeller finnas, så bör herr Forslund inte vända sig till mig, utan
i stället till sina partikamrater i 27-mannakommittén och anklaga dem för att
tabellerna inte tillfredsställa herr Forslund.

Därefter måste jag ge en replik till herr Anderberg. Det synes som örn herr
Anderberg och jag i själva verket inte skulle behöva tvista i sak. Jag är fullt
införstådd med herr Anderbergs synpunkt, att om en löntagargrupp skall hävda
sin rätt i samhället, så bör han göra det genom sin organisation. I det fallet
instämmer jag alltså med herr Anderberg. Men jag vill göra en motfråga till
herr Anderberg: tror herr Anderberg att det finns någon möjlighet för någon
fackförening i vårt land, hur stark den än månde vara, att ta ut någonting örn
det inte finns någonting att ta? Lantarbetarförbundets möjligheter att hävda sig
och skaffa bättre inkomster för sina medlemmar äro beroende på örn jordbruket
kan betala. Jag har inte siffrorna med mig i dag, men örn herr Anderberg vill
följa lantarbetarlönernas kurva, så skall herr Anderberg tydligt finna, att ända
från 1880-talet följer denna lönekurva precis jordbrukets bärighetskurva. När
jordbruket har det bättre, så gå lantarbetarlönerna upp — de kunna gå upp då.
Men när jordbrukets inkomster bli sämre, så bli lantarbetarlönerna också försämrade.

Vidare tycker jag att det är ovidkommande för denna diskussion att resonera
om huruvida det finns en del jordbrukare, som råkat i tvist med sina lantarbetare,
eller om det finns en del jordbrukare som på grund av krigskonjunkturen
genom vissa specialodlingar ha kunnat sitta med mycket goda inkomster.
Därom behöver man inte tvista, och det är ett faktum att sådana förhållanden
finnas och ha funnits. Men det är inte ur den synpunkten vi skola bedöma
denna fråga, utan vi skola bedöma den ur den allmänna politiska synpunkten.

Så måste jäg ännu en gång återkomma till herr Forslund. Han resonerade
även örn levnadskostnaderna. Jag är tacksam för att herr Wahlund redan delvis
— och tillräckligt kanske — svarat herr Forslund på hans fråga. Men jag kan
ju få göra ett par tillägg. Jag rekommenderar herr Forslund att studera Statens
offentliga utredningar, nr 1 av 1944, som just berör jordbruksbefolkningens
levnadskostnader och som är verkställd av herrar E. Lindahl och L. Lennie.
Där kan herr Forslund i detalj få svar på de frågor, som han önskade framställa.
Jag kan emellertid konstatera att levnadskostnaderna, i vilka som herr
Wahlund redan angivit även skatterna äro inräknade, stego under åren fram
till krigsutbrottet med ungefär tre procent per år för lantarbetarna, men endast
två procent per år för industriarbetarna. Under åren 1939—1942 blev det
emellertid en våldsam stegring för båda arbetargrupperna, och för lantarbetarna
mest, nämligen 51 procent mot endast 39 för industriarbetarna. Under
1943 har det däremot gått tillbaka till den gamla stegringen med bara ett
par procent. Där har alltså herr Forslund förklaringen till de siffror, som denna
tabell anger.

Slutligen vill jag även beröra den fråga som herr Forslund var inne på när
han talade örn de lägst lönesatta industriarbetarna. År 1939 var nominallönen
för en statavlönad kördräng, som hade det bäst ställt bland lantarbetarna,
1 683 kronor, medan snickeri- och möbelfabrikernas arbetare, som stodo lägst
bland industriarbetarna, hade 2 513 kronor. Där har alltså herr Forslund skillnaden
i nominallön. Men, som jag sade, jag anser också att det är riktigast att
få fram skillnaden i reallön, i det fallet instämmer jag ännu en gång med herr

Onsdagen den 14 juni 1944 em.

Nr 24.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
andre vice talmannen. Och reallöneskillnaden mellan snickeri- och möbelfabrikernas
arbetare och lantarbetarna är för närvarande cirka 800 kronor, vilket
jag anförde redan i mitt första anförande.

Ordet lämnades för kort genmäle till herr Forslund, som yttrade: Herr
talman! Beträffande konstruktionen rörande levnadskostnadsindex med dess
olika värden för olika grupper tillåter jag mig säga, att den verkar alltför
vetenskaplig, och jag undrar hur det rent praktiskt skall vara möjligt att tilllämpa
detta resonemang. Jag skall emellertid inte gå in på någon diskussion
örn den saken, utan vill endast ge en kort replik till herr von Heland.

Han förklarade, att örn jag ville ha andra tabeller än herr von Helands, så
fick jag vända mig till mina partivänner i 27-mannakommittén. Jag vill säga
till herr von Heland, att jag inte vill ha några andra tabeller. Jag har inte satt
upp några tabeller i kammaren, och jag tänker inte sätta upp några heller.

Herr Tjällgren: Herr talman! Jag hade inte tänkt begära ordet mer i detta
ärende, men jag har föranletts därtill av det yrkande, som framställdes av
herr Anderberg. Herr Anderberg yrkade nämligen att den mening på sidan
23 i utskottsutlåtandet, som börjar på sjunde raden uppifrån med orden »Även
örn lönsamheten» och slutar med orden »avkastning av jordbruket» skall utgå.

Såvitt jag kan erinra mig rådde det ingen meningsskiljaktighet inom utskottet
om denna punkt i motiveringen. Och örn jag inte minns: fel är det, som
här är skrivet, resultat av en kompromiss, och herr Anderberg själv var
med i den delegation, som utformade utskottets motivering. Inte heller finns
det någon reservation mot detta uttalande. Under sådana förhållanden tycker
jag att det är ganska anmärkningsvärt att herr Anderberg nu i kammaren
framställer ett ändringsyrkande på denna punkt.

Jag vill tillägga, att enligt vad man underrättat mig har andra kammaren
tagit utskottets motivering utan någon ändring. Då vill jag ifrågasätta örn det
kan vara lämpligt att i riksdagens elfte timme, örn jag så får uttrycka mig,
kamrarna fatta olika beslut i denna punkt. Jag tror inte heller att det åsyftade
uttalandet betyder så mycket, och därför är det så mycket onödigare att
godtaga detta ändringsyrkande, så att kamrarna som följd därav komma att
stanna i olika beslut.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets motivering i denna punkt
oförändrad.

Herr Ohlin: Herr talman! Då den tabell, som är uppsatt på väggen, kommit
att spela en stor roll i diskussionen, och då den tillskrivits officiella utredare,
som jag tror inte själva vilja svara för mer än vissa delar av densamma, och
då jag vidare anser att det där finns oriktiga beräkningar, kan jag inte underlåta
att säga några ord om denna tabell — utan att därför blanda mig i
den diskussion i övrigt, som här uppkommit.

Det torde vara ganska uppenbart redan vid en flyktig granskning, att denna
tabell är felräknad. Envar kan se att lantarbetarlönen år 1943 utgjorde 61
procent av industriarbetarlönen. Örn man därtill lägger det faktum, att lantarbetarnas
levnadskostnader äro lägre än industriarbetarnas — det erkänna
ju alla — måste man komma till den slutsatsen, att lantarbetarnas reallön ilr
mer än 61 procent av industriarbetarnas reallön. Ty bär en lantarbetare 61
procent av en industriarbetares pengar, men kan köpa mer för varje krona
än vad den senare kan, då måste hans ställning vara bättre än 61 procent av
den andres. Därmed förfaller hela den senare beräkningen i tabellen, av vilken
det framgår att lantarbetarnas reallön skulle vara 59 procent av industriarbetarnas
reallön. Ty 59 är ju mindre än 61.

Xr 24.

Onsdagen den 14 juni 1944 em.

Äng. prisregierande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)

Om man nu undersöker huru detta misstag kommit till stånd och börjar
jämföra siffrorna, så skall man finna att lantarbetar- och industriarbetarlönerna
reducerats med olika indextal och överhuvud taget rörts ihop på ett sätt,
som jag inte skall ta tiden i anspråk för att diskutera. Det är också överflödigt.
Här kvarstår själva faktum att lantarbetarnas reallöner, d. v. s. köpkraft,
är mer än 61 procent av industriarbetarnas. Och de siffror, varav detta
framgår, äro grundade på för jordbrukskommittén utförda beräkningar.

Nu vill jag i alla fall inte därav dra den slutsatsen, att det inte finns en
mycket väsentlig löneklyfta kvar mellan industriarbetarna och lönearbetarna.
Hur stor den är beror naturligtvis i någon mån på hur man gör jämförelsen.
Men jag tror att jag måste fritaga min kollega professor Lindahl för att vara
den ansvarige för den speciella felräkning, som jag här påvisat. Sifferuppgifterna
på den översta delen av tabellen — beräknade av hans medhjälpare -—
bär han däremot, såvitt jag vet, varit med örn att skriva under.

När riksdagen tidigare behandlat dessa frågor, har den vid flera tillfällen,
och senast i fjol, gjort ett uttalande, vari det konstateras att grovarbetarnas
löner på landsbygden fortfarande äro högre än lantarbetarnas löner, och
har uttalat att där finns en löneklyfta, som nian i första hand bör försöka överbygga.
Detta förefaller mig vara en mycket väl motiverad ståndpunkt, och
det gladde mig att höra att också herr von Heland uttalade, att detta närmast
var det mål som man inom hans kretsar var inriktad på. Jag vill för min
del betyga, att jag har alldeles samma uppfattning.

När herr von Heland emellertid vill förklara, varför han inte lagt fram
något material örn den saken, som närmare ansluter sig till vad riksdagen
brukat diskutera, nämligen den som jag tycker naturligare jämförelsen mellan
lönerna för grovarbetarna på landsbygden och lantarbetarna, tycker jag knappast
att det går att skjuta skulden på jordbrukskommittén. Det finns i alla
fall äldre beräkningar av förhållandet mellan grovarbetar- och lantarbetarlönerna,
som lätt skulle kunna föras å jour. Jag kan meddela herr von Heland,
att jag redan före denna debatt tänkte uppmana jordbrukskommittén att
föra dessa beräkningar ä jour för att vi skulle kunna taga del av dem.

Detta kan naturligtvis inte ändra någonting i det förhållandet att den
tabell, som här är företedd är vilseledande.

Herr talman! Jag ber att till undvikande av varje missförstånd få säga,
att jag är utomordentligt tillfredsställd och glad över att man genom det beslut,
som utskottet uppmanat riksdagen att fatta, uttalar att lantarbetarna
och de mindre småbrukarna skola få en förbättring av sitt läge och att
man vill minska den inkomstklyfta, som utan tvivel fortfarande finns. Men
jag tror inte att man gör saken någon egentlig tjänst genom att använda några
alltför taktiskt uppställda tabeller.

Herr Anderberg: Herr talman! Herr von Heland påstod att den förbättring,
som ägt rum i lantarbetarnas ställning, uteslutande berodde på att jordbrukets
lönsamhet blivit större. Jag tror dock inte att herr von Heland kan
bestrida, att den väsentligaste anledningen till att lantarbetarna nått den löneställning,
som de nu ha, är den starka fackliga sammanslutning som de numera
äga. Jag är övertygad örn att hade de inte haft makt att sätta bakom
orden, så hade de inte heller nått de resultat som de ha kommit till.

När herr von Heland försökte bagatellisera de tvister örn tolkning av gällande
avtal, som jag berörde, vill jag betona att jag i alla fall anser detta
vara belysande för den mentalitet, som finns bland lantarbetsgivarna, när det
gäller tolkning av gällande avtal. Det har visat sig att det är ett synnerligen
stort antal fall, där arbetarna ha mäst anlita fackorganisationernas hjälp för

Onsdagen den 14 juni 1944 em.

Nr 24.

Ang. prisregler ande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
att få till stånd en rättelse av förhållanden, som inte varit sådana som de
borde vara.

Beträffande vad utskottsordföranden herr Tjällgren anförde örn att jag
inte tidigare reserverat mig till förmån för det yrkande, som jag här framställde,
kan jag endast säga att detta uttryck i motiveringen hade undgått
mig. Jag skulle kunna tänka mig att jag vid den forcering, som förekom i utskottet,
inte förrän efteråt observerade att det här förelåg ett skrivsätt, som
jag inte kunde ansluta mig till. Jag ville därför inför kammaren avge den
deklaration, som jag gjorde i denna sak.

Herr voll Heland: Herr talman! Det var ju intressant att det kom ytterligare
en professor in i debatten. Jag skall be att få ge en kort replik även till
den siste ärade professorn, som givetvis med en professors vanliga säkerhet
omedelbart underkände vad en annan vetenskapsman gjort. Det tycks tydligen
vara vetenskapsmännens taktik att underkänna varandra.

Jag har aldrig sagt att den nedersta tabellen av de två, som jag nyss nämnde,
hänförde sig till herrar Lindahl och Lemne —• detta gäller endast den del av
tabellen som rör levnadskostnadsundersökningarna. Den nedersta klandrade
tabellen finns emellertid också i tryck, och den är utförd av docent Hyrenius.
Siffrorna i samtliga mina tre tabeller äro alltså hämtade ur undersökningar,
som äro gjorda och publicerade, och jag har varken gjort några tillägg eller
några avdrag i dessa tabeller.

Docent Hyrenius skriver som ingress till sin tabell, som hänför sig till de
båda översta tabellerna om nominallönerna och levnadskostnaderna, på följande
sätt: »De båda indexseriema möjliggöra en beräkning av lant- och industriarbetarnas
reallöner. Genom att dividera de enskilda årens nominallöner med
levnadskostnadsindex för samma år erhåller man två reallöneserier, som tillåta
en jämförelse i tiden. För att även göra de båda serierna jämförbara sinsemellan
erfordras, att man på något sätt omproportion erar endera i förhållande till
föreliggande olikheter i levnadskostnader mellan lantarbetare och industriarbetare.
»

Det är tydligen det sistnämnda, som herr Ohlin inte vill göra, och jag känner
ju till sedan gammalt, att det är emot herr Ohlins önskemål att åstadkomma
rättvisa för jordbrukets folk. Jag skall emellertid inte draga upp.någon tvist
örn vem som har rätt — professor Ohlin, som efter ett endast hastigt påseende
av en tabell anser sig kunna kritisera den, eller docent Hyrenius, som efter en
längre utredning har kommit fram till de siffror, som finnas i denna tabell.
Jag vill ännu en gång understryka, att det var för att vara så honnett som möjligt
och för att berika diskussionen, som jag satte upp denna tabell redan
i morse för att därigenom ingen skulle kunna säga att jag kom med siffror, som
ingen i hastigheten skulle kunna diskutera. Tabellen måste anses riktig, så
länge som herr Ohlin ej bevisat motsatsen och ej visat hur den annars skall se ut.

Slutligen, herr talman, måste jag, fastän det kanske är onödigt, ge en replik
till herr Holmberg — jag hade inte tänkt göra det, fastän herr Holmberg vände
sig emot mig i båda sina anföranden. Herr Holmberg tycktes kritisera jordbrukshjälpen
mest ur den synpunkten, att vissa jordbrukare hade en alltför
god ställning. Jag hade inte väntat mig att herr Forslund även förde en sådan
taktik, vilket han faktiskt gjorde, men repliken vill jag i alla fall rikta till
herr Holmberg. .

Herr Holmberg anförde att det var någonting galet med jordbruksregleringen,
därför att jordbrukare med en areal av över 50 eller över 100 hektar
jord hade för stora inkomster. Han glömmer dock, att det är på de större gar Första

kammarens protokoll 7944. Nr Zb. 1

Nr 24.

Onsdagen den 14 juni 1944 em.

Äng. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
darna, som lantarbetarna äro anställda och att lantarbetarna äro beroende av
dessa gårdars förmåga att utbetala löner. Men, ärade kammarledamöter, hur
många äro de jordbrukare, som i bästa fall kunna ha dylika goda inkomster?
Enligt statistiken finns det 5 077 jordbrukare med brukningsdelar örn 50—100
hektar åker, och de där förskräckliga jordbrukarna, som ha det så bra att de
ha över 100 hektar åker, äro 2 294. Av dessa 2 294 jordbrukare kunna en del
lia haft goda inkomster under kriget på grund av oljeväxtodling eller annat,
och därför måste herr Holmberg kritisera samtliga jordbrukare, när vi ha över
300 000 jordbrukare i vårt land.

Det tycks, som örn man inte ville föra jordbruksdebatten med tanke på de
många små jordbruken, vilka dock synas mig vara de viktigaste. Vårt land
är ett småbrukarland. Den största delen av Sveriges jordbrukare ha inga lantarbetare;
de äro lantarbetare själva. Vi ha också många gånger påpekat från
vårt håll, att genom jordbruksregleringen tillerkännes denna stora massa av
småbrukare lantarbetarlön vid inkomstberäkningarna åt hela svenska jordbruksnäringen.
Detta ha vi ansett vara värdefullt, och det är därför som jag
i år med tillfredsställelse yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Ohlin erhöll nu ordet för kort genmäle och anförde: Herr von Helands
yttrande skulle kanske befria mig från att replikera, men jag vill i alla fall
konstatera, att herr von Heland inte på något sätt ville eller kunde bestrida
riktigheten av den observation, som jag gjorde, att lantarbetarnas reallön måste
vara mer än 61 procent av industriarbetarnas. Herr von Heland talade i ställer
örn den och den vetenskapsmannen, som gjort det och det. Jag skulle vilja ge
herr von Heland det rådet, att när han får sådana statistiska beräkningar se
efter, örn de rimma med det sunda förnuftet. Rimma de inte med detta, bör
han inta en kritisk ställning mot dem.

Ordet lämnades härefter för kort genmäle till herr von Heland, som yttrade:
Det synes mig vara nödvändigt att rekommendera herr professorn att se på
materialet, innan han yttrar sig örn en tabell.

Herr Bondeson: Herr talman! Jag vill vid denna sena timme inte förlänga
debatten så mycket. Det finns dock en punkt, där jag vill bemöta herr Holmberg.

Jag vill först framhålla, att jag talar som producent. Herr Holmberg har
visserligen i kväll velat ge sig ut för att också föra producenternas talan,
men jag skulle tro, att han mest talar för konsumenterna. Jag vill för herr
Holmberg, som inte fanns i kammaren för några år sedan, upprepa, vad jag då
hade tillfälle att säga. Vi efterlyste den gången grisen som en museivara.
Lyckligtvis lia jordbrukarna trots den svaga ekonomien dock slagit sig på att
uppföda svin mer och mer, men vi skola inte heller förglömma, att bland uppfödarna
har kommit in en ny grupp, som har hulpit till att förbättra fläskmarknaden,
så att herr Holmberg liksom vi andra i dag kunna njuta av att ha
fläsket nästan helt fritt. Det är de, som fött upp de s. k. hushållsgrisarna. Mina
herrar! Antalet slaktade hushållsgrisar under de senare åren är större än antalet
slaktade svin på de olika slakterierna. Detta må vara en liten måttstock på
det svenska folkets intresse av att göra sig självförsörjande på detta område.

För dagen ha vi det lyckligt och väl beställt, och enligt betäcknings statistiken,
vilken vi uppfödare sätta mycket stort värde på, ha vi under de två
första kvartalen i år haft det relativt gynnsamt, men för det tredje kvartalet i
år få vi enligt betäckningsstatistiken 50 % färre svin till våra slakterier än vi
hade under åren strax före kriget. Det fjärde kvartalet är bättre, och jag vågar

Onsdagen den 14 juni 1944 em.

Nr 24.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
bär, fastän jag har herr Henry Johansson mitt framför mig, säga, att vi dess
bättre ha julskinkan säkrad. Även för de första månaderna av 1945 ser det
rätt gynnsamt ut.

Men vad har gjort, att vi kunnat bli så självförsörjande? Vi få inte glömma
den starka foderbrist vi hade och inte heller de dåliga priser och den differentiering
av priserna, som vi hade under en lång följd av år. Vi vädjade då till
statsrådet Gjöres och till livsmedelskommissionen, och vi lia fått våra önskemål
så tillgodosedda, att vi producenter ha ansett det vara lönt att göda svin.
Det är detta, som har drivit upp den svenska svinstocken till den numerär
den har i dag. Men vi skola därför inte glömma producenternas stora insats:
under flera år gödde de svinen med ren förlust. Vi erkänna i dag livligt, att
vi göda dem till ett relativt gott pris, och jag undrar, vem som vill sköta en
rörelse — den må gälla det ena eller det andra — utan att vilja ha en ringa
förtjänst. Så lia också vi svinproducenter velat.

Herr Holmberg har själv sagt, att beträffande slaktavgiften, örn vilken han
motionerat, var för dagen ingenting att säga. Då vill jag inte heller lägga mig
i den debatten.

Jag vill till sist med beklagande av att herr Holmberg inte är härinne bara
säga, att jag betraktar de ord, som herr Holmberg i dag sagt, såsom mycket
vackra ord till väljarna. Jag betraktar dem som valfläsk.

Herr Ohlin: Herr talman! Bara ännu en kort replik till herr von Heland,
fastän det inte verkar, som örn det tjänade någonting till.

I saknad av varje möjlighet att bemöta vad jag bär sagt i fråga örn innebörden
av den första tabellen, vilket är ett bevis för att den sista tabellen är
vilseledande, säger herr von Heland, att jag borde sätta mig in i det här materialet,
innan jag yttrar sig. Men, herr von Heland, det förhåller sig ju så,
att jag i motsats till herr von Heland är ledamot av 27-mannakommittén, som
numera har 28 ledamöter, och jag bär där läst de två första utredningarna —
den ena både i manuskript, i korrektur och färdigtryckt; den tredje har jag
endast genomläst. Jag har under ett par månaders tid studerat problemet
ganska ingående, och jag tror därför, att jag vågar överlåta åt kammaren att
själv bedöma, örn det är herr von Heland eller jag, som bäst satt sig in i dessa
siffror.

Herr von Heland: Nu ber jag kammarens ledamöter konstatera en egendomlighet.
Herr Ohlin har i ett par år tillhört 27-mannakommittén. Han har
för flera månader sedan tagit del av dessa tabeller både i korrektur och i utskrift,
men han har tydligen inte förrän i dag kommit underfund med att de
äro fel. I annat fall skulle det ha varit herr Ohlins skyldighet, när han satt i
27-mannakommittén, att tidigare anmärka på felen och inte göra det just i
denna riksdagsdebatt.

Herr Ohlin: Herr talman! Jag sade uttryckligen, att de båda första
tabellerna äro grundade på siffror, som jag studerat i kommittén. Dessa båda
tabeller anser jag vara riktiga. Den tredje tabellen däremot har icke den officiella
karaktär, som herr von Heland talade om, utan det är en annan beräkning,
som har tillkommit, jag vet inte när eller hur. Den har icke samma karaktär som
de Lemne-Lindahlska beräkningarna.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i avseende på det under behandling varande utlåtandet förekommit följande
yrkanden: 1 :o) att vad utskottet hemställt skulle bifallas; 2 :o) att utskottets

100

Nr 24.

Onsdagen den 14 juni 1944 em.

Ang. omorganisation
av
veterinärinrättningen
i
Skara m. m.

Äng. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
hemställan skulle bifallas med. den ändring i motiveringen, som förordats i den
■av herr Carl Edmund Eriksson m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen;
3:o), av herr Anderberg, att kammaren skulle bifalla utskottets hemställan med
den ändring i motiveringen, att den mening, som å s. 23 rad 7 uppifrån i det
tryckta utlåtandet började med orden »Även örn lönsamheten» och slutade med
»avkastning av jordbruket», utelämnades; samt 4:o) att utskottets hemställan
skulle bifallas med de ändringar, som föranleddes av bifall till motionerna
I: 332 och II: 525.

Sedermera gjordes propositioner enligt berörda yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 62, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till skogsvårdens
befrämjande m. m.; och

nr 63, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande av en
statens högre skogsskola jämte i ämnet väckta motioner.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls. *

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande nr 64, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående omorganisation av veterinärinrättningen i Skara

m. m.

I en till riksdagen den 3 mars 1944 avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad
proposition, nr 188, hade Kungl. Majit, under åberopande av bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för samma dag, föreslagit riksdagen
att

1) besluta, att verksamheten vid veterinärinrättningen i Skara skulle från
och med den tidpunkt, som sedermera skulle bestämmas, omorganiseras i huvudsaklig
överensstämmelse med det av föredragande statsrådet tillstyrkta förslaget; 2)

bemyndiga Kungl. Majit att i enlighet med av föredraganden förordade
riktlinjer låta igångsätta byggnadsarbeten för veterinärinrättningen samt anskaffa
inventarier till inrättningen;

3) bemyndiga Kungl. Majit att i huvudsaklig överensstämmelse med vad
föredraganden tillstyrkt till ett belopp av högst 500 000 kronor disponera de
till hästexportberedningen inflytande hästförsäljningsmedlen; samt

4) till Veterinärinrättningen i Skara för budgetåret 1944/45 under nionde
huvudtiteln anvisa ett anslag av 12 000 kronor.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte

1) besluta, att verksamheten vid veterinärinrättningen i Skara skulle från
och med den tidpunkt, som sedermera skulle bestämmas, omorganiseras i huvudsaklig
överensstämmelse med det av utskottet förut i utlåtandet tillstyrkta
förslaget;

2) bemyndiga Kungl. Maj :t att i enlighet med av utskottet förordade riktlinjer
låta igångsätta byggnadsarbeten för veterinärinrättningen samt anskaffa
inventarier till inrättningen;

3) bemyndiga Kungl. Majit att i huvudsaklig överensstämmelse med vad utskottet
i det föregående tillstyrkt till ett belopp av högst 500 000 kronor disponera
de till hästexportberedningen inflytande hästförsäljningsmedlen; samt

Onsdagen den 14 juni 1944 em.

Nr 24.

101

Äng. omorganisation av veterinärinrättningen i Skara m. m. (Forts.)

4) till Veterinärinrättningen i Skara för budgetåret 1944/45 under nionde
huvudtiteln anvisa ett anslag av 12 000 kronor.

Reservation hade anförts av herrar Carl Edmund Eriksson, Granath, Näslund,
Carlström och Jacobson, vilka ansett, att utskottets utlåtande hort hava
den lydelse, som i reservationen angivits, och avslutas med en hemställan, att
riksdagen måtte

1) förklara sig icke kunna bifalla Kungl. Majits förevarande proposition i
vad den avsåge omorganisation av veterinärinrättningen i Skara;

2) till Veterinärinrättningen i Skara för budgetåret 1944/45 under nionde
huvudtiteln anvisa ett anslag av 12 000 kronor.

Herr Näslund: Herr talman! Jag har jämte fyra andra av utskottets ledamöter
fogat en reservation till detta utlåtande, och jag ber att med några ord
få ytterligare understryka, vad vi mena, utöver vad som är uttryckt i reservationen.

Här har, som kammarens ärade ledamöter finna av utskottsutlåtandet, Kungl.
Majit föreslagit, att den gamla veterinärinrättningen i Skara skall utbyggas
till att bli ett, som man uttrycker sig, enkelt och billigt annex till veterinärhögskolan
för att handha den veterinärmedicinska forskningen. Det är ett behov,
som jag är den siste att vilja bestrida. Reservanterna göra det heller inte.
Men vi ha ansett, att det är föga lämpligt att inrätta nya statliga institutioner
under förhandenvarande statsfinansiella läge.

Nu har föredragande statsrådet funnit tillfället gynnsamt, därför att Skandinaviska
kreatur sförsäkringsaktiebolaget har gjort ett mycket vackert och
generöst erbjudande örn bidrag, som i runt tal rör sig örn 312 000 kr., att användas
på sätt som är redovisat i utskottets utlåtande. Men det fattas ändå
500 000 kr. för att genomföra denna omorganisation, och då begagnar man sig
av den, jag höll på att säga mycket bekväma vägen att ta ur fonden av överskottsmedel
från hästexporten, en fond som ju är avsedd att uteslutande användas
för hästavelns befrämjande.

Nu må man ju tycka, att anskaffningen av anläggningskapitalet går synnerligen
smärtfritt, och riksdagen borde måhända känna sig tacksam för att
Kungl. Majit har kunnat lösa detta spörsmål på sätt som skett. Jag är dock
inte lika beredd att erkänna lämpligheten av att använda den nämnda fonden
på det där sättet, men det må vara hänt. Jag skulle ha kunnat förlika mig med
denna finansieringsplan, om statsmakterna hade velat ägna husdjursvården i
övrigt den omsorg, som man har rätt att fordra som ett minimum. Vi ha nämligen
alltför få veterinärdistrikt i landet. Till följd därav har den ena kommunen
efter den andra på egen bekostnad övertagit veterinärvården. Nu senast
har man, örn jag inte är fel underrättad, på Gotland kommunalanställt en
veterinär med löneförmåner, som närma sig 5 000 kr. örn året. I Västerbottens
län äro icke så få kommuner, bland dem min egen hemkommun, i samma belägenhet.
Medicinalstyrelsen uppgjorde för några år sedan en organisationsplan,
där veterinärdistriktens ökning i antal skulle genomföras efter angelägenhetsgrad
enligt medicinalstyrelsens bedömning, men då skrev vederbörande
departementschef i statsverkspropositionen — jag erinrar mig inte nu, örn det
var 1940 eller 1941 •— att på grund av det nuvarande statsfinansiella läget
fick det bero med inrättande av några nya veterinärdistrikt.

Alltså menar man, att man skall låta husdjursvården lida av bristen på veterinärer,
hellre än att man tar den förlust, som uppstår därigenom att en hel
del kreaturssjukdomar äro outforskade. Jag får säga, herr talman, att jag har
litet svårt att förlika mig med den tankegången vid vägandet av olika statsutgifter
mot varandra.

102

Nr 24.

Onsdagen den 14 juni 1944 em.

Äng. omorganisation av veterinärinrättningen i Skara m. m. (Forts.)

Jag upprepar, att själva syftemålet med denna proposition har jag ingen
anledning att göra någon invändning mot, och jag tror inte heller, att någon
av reservanterna rent principiellt har någon anledning att göra några invändningar.
Det är helt naturligt, att såväl på husdjursvårdens område som i övrigt
är den vetenskapliga forskningen av ytterligt stor betydelse, men vi ha
ju fått lära oss gång efter annan här i riksdagen, att man får anpassa sådana
saker efter angelägenhetsgraden, sedd mot bakgrunden av det statsfinansiella
läget. Och jag måste ju säga, att när man på grund av det finansiella läget
inte kan tillgodose det mest angelägna behovet av distriktsveterinärer i distrikt,
vilkas yta betydligt överstiger hela Skaraborgs län, då tycker jag, att man
är inne på en avvägning av dessa saker, som jag inte kan vara nied örn att
godkänna utan att åtminstone ge min mening till känna.

Nu vet jag, att andra kammaren har bifallit utskottets och därmed också
Kungl. Maj :ts förslag, och det är väl sannolikt, att även denna kammare kommer
att göra det, men då vill jag för min del beledsaga det riksdagsbeslutet
med en innerlig och enträgen vädjan till Kungl. Majit att ta upp till förnyad
omprövning, huruvida det kan vara lämpligt, att hästar och kor, låt vara inte
så högvärdiga som de i Skaraborgs län, skola förgås av brist på veterinärvård.
Jag är fullt medveten om att ju ädlare hästar och kor vi ha, ju större
värde representera de, men i förhållande till ägarnas ekonomiska tillgångar är
det inte så litet värde i en god fjällko eller en god nordsvensk häst, och därför
blöder, som sagt, vårt hjärta, när vi skola vara åsyna vittne till hur kreatursägarna
den ena gången efter den andra nödgas i sista hand anlita kvacksalvare
för att få någon hjälp — många gånger är det inte någon hjälp alls.
För att förebygga detta måste fortfarande en del kommuner dragas med kostnader
för veterinärväsendet, som statsmakterna för mer än tio år sedan övertogo.

Herr talman! Jag skall inte förlänga debatten vid denna sena timme. Jag
ber att till sist få yrka bifall till den vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr statsrådet Domö: Blott några uttalanden i anledning av den ärade
reservantens inlägg!

Jag skulle tro, att han här litet för — tillåt mig säga det —- ensidigt fastnat
inför brister på andra områden och menat, att finns det brister där, skola
vi inte ge ut pengar för att avhjälpa brister på ett annat område. Men dessa
saker ligga inte riktigt på samma plan. Vid den rationalisering av jordbruket,
som alla rekommendera, är det ju dock mycket viktigt att rationalisera djurvården
och förbilliga djurhållningen. För att nå detta spelar utforskandet av
vissa sjukdomar en betydande roll. Det är framför allt vissa bristsjukdomar
och ämnesomsättningsrubbningar, som böra utforskas. Jag har den bestämda
uppfattningen — och jag tror, att den ärade talaren också har den, örn han
tänker efter — att den utforskning av bristsjukdomar, som kan ske vid denna
utbyggnad av veterinärhögskolan, kommer att hli till mycket stort gagn. inte
minst för Norrland. Det är nämligen just sådana sjukdomar, som också i hög
grad grassera i Norrland, som här komma att utforskas. Därför skulle jag vilja
framhålla för reservanten, att även husdjursskötseln i Norrland har mycket
stor nytta av vad som här kan åstadkommas.

Beträffande kostnaderna vill jag säga, att vid den gamla veterinärinrättningen
i Skara, som till sitt förfogande har fonder, vilka inte kunna användas till
andra ändamål, kan man för en relativt ringa penning få till stånd en forskningsanstalt
och en klinik, som båda kunna göra avsevärd nytta. Det innebär ju
också en rationalisering att modernisera denna i dess nuvarande skick omoderna
anstalt.

Onsdagen den 14 juni 1944 em.

Nr 24.

103

Ang. omorganisation av veterinärinrättningen i Skara m. m. (Forts.)

Vidare talade herr Näslund om att man uppe i Norrland var missgynnad
i fråga örn veterinärdistrikt. Jag skall villigt erkänna, att det finns behov av
ytterligare sådana. Man söker ju också att öka ut dem undan för undan. Man
har nu senast även försökt att lätta kostnadsbördan för djurägarna genom
ökade bidrag till djurägare som ha mindre inkomster och som bo avsides o. s. v.
Man är på väg att även för Norrland skapa bättre veterinärvård och förbilliga
kostnaderna för densamma, men man kan ju inte komma ifrån att djurbeståndet
är olika tätt på olika områden, och veterinärpersonalen måste ju i alla fall
stå i ett visst förhållande till djurstocken.

Jag vill till slut framhålla, att man genom den anordning, som här föreslås,
modernisering av veterinärinrättningen i Skara och dess utbyggande med en
forskningsavdelning, skall kunna göra ganska mycket för att få en förbättrad
djurvård och därmed bättre ekonomiskt utbyte av husdjursskötsel. Jag vågar
därför vädja till kammarens ledamöter att följa utskottets förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter gjordes1 propositioner, först
på bifall till vad utskottet i det nu föredragna utlåtandet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarades den förra propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets memorial nr 45, angående
ersättning åt av utskottet vid behandling av vissa ärenden anlitade biträden,
bifölls vad utskottet i detta memorial hemställt.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande nr 60, i anledning av väckta mo- Om ändrad
tioner örn ändrad pensionsålder för hemvärnschefen. jöThemväms I

två likalydande, till bankoutskottets förberedande handläggning hänvisade Men.
motioner, väckta den ena inom första kammaren under nr 295 av herr Andrén
m. fl., och den andra inom andra kammaren under nr 487 av herr Lindberg
m. fl., hade hemställts, att riksdagen måtte besluta sådan ändring av allmänna
tjänstepensionsreglementet, att för chefen för hemvärnet komme att gälla en
pensionsålder av 65 år.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att förevarande motioner I: 295 och II: 487 ej måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Herr Andrén: Herr talman! Jag skall uppriktigt erkänna, att jag inte är
särskilt besviken över det utlåtande, som denna gång föreligger från bankoutskottet
med anledning av min motion om en höjning av pensionsåldern för
hemvärnschefen. Jag bär helt enkelt aldrig gjort mig några förhoppningar örn
att bankoutskottet skulle tillstyrka denna motion — lika litet som andra motioner,
som komma till detta utskott. Jag tror, att alla motionärer, som få sina
förslag remitterade till bankoutskottet, ha anledning att betänka en sats, som
egentligen är avsedd för ett helt annat rum: »I, som här inträden, låten hoppet
fara.»

Emellertid är jag mera överraskad över vissa mera positiva inslag i utskottets
yttrande. Utskottet skriver nämligen på s. 2 på följande sätt: »Det omedelbara
syftet med motionerna synes vara att inom hemvärnet kunna bibehålla
den nuvarande hemvärnschefen, vars initiativkraft och organisationsförmåga

104

Nr 24.

Onsdagen den 14 juni 1944 em.

Örn ändrad pensionsålder för hemvärns chef en. (Forts.)
verksamt torde lia bidragit till hemvärnets snabba utveckling till en fast organisation
inom försvaret.» Ett sådant uttalande skulle lätt kunnat leda utskottet
in på mera positiva vägar. Så har emellertid icke skett.

Vilka äro då de skäl, som utskottet har anfört för sitt avslagsyrkande? Vi
finna dessa motiv nederst på första sidan, där utskottet säger: »Utskottet är —

--- icke berett att utan närmare utredning förorda, att avsteg göres från den

för befattningen fastställda pensionsåldern, särskilt som detta måhända kan
medföra konsekvenser beträffande andra med hemvärnschefen i pensionshänseende
jämställda beställningshavare.» Skall det verkligen behövas att för
denne ende befattningshavares skull sätta i gång med en särskild utredning,
och skall det, såsom utskottet förutsätter, verkligen vara nödvändigt att Kungl.
Maj :t framlägger ett förslag, innan bankoutskottet vågar göra något i denna
sak?

Utskottet talar också örn de konsekvenser, som ett bifall till motionerna skulle
kunna medföra beräffande andra med hemvärnschefen i pensionshänseende
jämställda befattningshavare. Det finns verkligen militära befattningshavare,
sorn äro placerade i samma lönegrad som hemvärnschefen, men jag skulle
vilja påstå, att det inte finns någon inom hela den svenska försvarsorganisationen
som har en ställning, jämförbar med hans. Vår hemvärnschef har verkligen
en unik position inom det svenska försvarsväsendet.

Det är emellertid inte bara hans position, som är unik. Överste Petri har —
det tror jag att mångå av kammarens ledamöter äro i tillfälle att intyga — också
gjort unika insatser. Han har skapat och organiserat en frivillig försvarsrörelse
av mycket stora mått, och han har varit dess idealiske ledare och chef.
Den, som haft förmånen att följa överste Petri på hemvärnsövningar, att höra
hans kritik efter övningarna och att deltaga med honom i sällskaplig samvaro
med hemvärnsmännen efter övningarnas slut. måste förstå, vilken betydelse
hemvärnschefen haft för hela den svenska försvarsrörelsen under de gångna åren
och hur han kunnat göra så stora insatser som blivit fallet. Med hänsyn härtill
skulle jag finna det djup beklagligt, örn överste Petri skulle nödgas avgå redan
den 1 april 1945.

Det är emellertid inte bara för hemvärnschefens skull som jag väckt det
förslag, vilket kammaren nu har att behandla, utan det har jag gjort minst
lika mycket för hemvärnets egen skull. Det är väl ändå så, att örn det svenska
hemvärnet skall kunna hävda sig i förhållande till andra grenar av det svenska
försvaret, exempelvis civilförsvaret, måste hemvärnet ha en chef, vars befattning
med hemvärnet inte är endast temporär. Hemvärnet måste ha en mera permanent
och stabil ledning, en ledning som förstår och kan sin sak och som
har auktoritet både inåt och utåt.

Under sin sista dag i denna kammare undertecknade Arthur Engberg den
motion, som jag bär väckt. När jag bad honom att skriva under motionen, förklarade
han: »Det vill jag mycket gärna göra både med hänsyn till hemvärnschefen
och med hänsyn till hemvärnet.»

_ På grund av vad jag nu anfört skulle jag i och för sig gärna ha velat yrka
bifall till motionerna. Jag skall emellertid nöja mig med en vädjan till försvarsministern
att följa den anvisning, sorn utskottet givit, då utskottet erinrat
örn att försvarsministern har möjlighet att förlänga hemvärnschefens tjänstetid
med tre år. Med hänsyn härtill skall jag inte, herr talman, ställa något
yrkande. I

I herr Andréns yttrande instämde herrar Holmström, Sandler, Sten, Roos,
Mannerskantz, Pauli, Heuman, Wagnsson, Axel Ivar Anderson, Elmgren, Linnér,
Herlitz och Nordenson samt herr förste vice talmannen.

Onsdagen den 14 juni 1944 em.

Nr 24.

105

Örn ändrad pensionsålder för hemvärnschefen. (Forts.)

Herr Sandén: Herr talman! Eftersom herr Andrén inte framställde något
yrkande, finns det egentligen inte anledning att säga så många ord i denna
fråga. Jag tror, att herr Andrén i grund och botten delar den uppfattning,
åt vilken utskottet givit uttryck i sitt utlåtande.

I anledning av det generella klander, som herr Andrén riktade mot bankoutskottet,
skulle jag emellertid vilja uttala den förhoppningen, att herr Andrén
låter sin nådes ljus skina även när det gäller pensionering av andra medborgare
än hemvärnschefen, vilkas pensioner vi i bankoutskottet få sitta och
avväga nästan på öret. Då är det inte trevligt att sitta i utskottet och pröva
dessa frågor och att senare taga ansvaret för deras riktiga lösning. Det vore
lämpligt, att herr Andrén även vid sådana tillfällen visade prov på den generositet,
som lyste igenom hans anförande nyss.

Inom bankoutskottet har man varit fullkomligt enig örn att överste Petri
nedlagt ett förtjänstfullt arbete inom hemvärnet. Ingen inom utskottet bär
satt detta i fråga, och det har inte sagts annat än att han gjort sig väl förtjänt
av vad vi kanske kan kalla »premiering». Utskottet vill emellertid inte,
åtminstone inte för närvarande, tillstyrka bifall till de i motionerna framställda
yrkandena, enär detta skulle kunna medföra icke önskvärda konsekvenser.
Överste Petri är ju inte den ende befattningshavaren inom det svenska försvaret,
utan det finns ju många, många andra. Skulle ett undantag göras för
hans del, är jag övertygad örn att man snart skulle påyrka, att undantag göras
för andra förtjänta militära befattningshavare.

För övrigt är det ju så —- vilket herr Andrén väl vet— att överste Petri,
örn Kungl. Majit så förordnar, kan vara i tjänst till den 1 april 1948. Jag tror
mig veta, att Kungl. Maj :t med välbehag sett överste Petris arbete, något som
nog även herr Andrén har sig bekant, och efter vad jag tror mig känna till,
föreligger ingen anledning att antaga annat än att överste Petris krafter komma
att utnyttjas även i fortsättningen.

Det kan väl dock inte förhålla sig så, herr Andrén, att överste Petri är den
ende i detta land, som kan ta liand örn hemvärnet. Jag kan inte föreställa
mig, att den uppfattning är riktig, som drives på sina håll här i riksdagen och
som går ut på att det inte finns någon annan, som kan leda hemvärnet. Det
vore beklagligt, örn vi, efter att i fyra års tid lia gjort allvarliga ansträngningar
att sätta även det civila försvaret i stånd, skulle stå inför den situationen
att vi måste säga oss, att om en viss befattningshavare går bort, så ramlar
alltihop och allt vårt arbete blir förspillt. Detta är en tillspetsning — det
erkänner jag gärna — av herr Andréns yttrande. Synpunkter av dea nu antydda
arten ha emellertid framförts i den agitation för bifall till motionerna,
som bedrivits här i riksdagen, och man får väl säga, att örn dessa synpunkter
vore motiverade, skulle det vara betänkligt.

Överste Petri kan, som sagt, genom ingripande från Kungl. Majlis sidafå
sitt förordnande förlängt med tre år eller till den 1 april 1948, och såsom jag
förut framhållit, tror jag att Kungl. Majit kommer att begagna denna utväg.
På tre år hinner mycket att inträffa, som i dag är fördolt för oss. Skulle
vid treårsperiodens slut överste Petris krafter alltjämt behöva tagas i anspråk,
skola vi nog, trots det bedrövliga bankoutskottet, finna utvägar att
ordna den saken

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Andrén: Herr talman! Med anledning av herr Sandens temperamentsfulla
inlägg ber jag att få säga några få, korta och kanske också något
torra ord.

Jag vill först oell främst konstatera, att jag inte på något sätt ens antytt,

106

Nr 24.

Onsdagen den 14 juni 1944 em.

Örn ändrad pensionsålder för hemvärnschefen (Forts.)
att överste Petri är en ensamstående man inom det svenska försvarsväsendet,
men han är en man, som på ett synnerligen förtjänstfullt sätt fyllt de uppgifter,
som lagts i hans händer. Jag tror, att det vore ytterst värdefullt för
hela den svenska försvarsmakten, örn han ännu några år finge fylla dessa
uppgifter. Mera än detta har jag inte sagt.

Herr Sandén tog tydligen mycket illa upp vad jag råkade säga om bankoutskottet.
Jag skulle kunna ge min lilla, kanhända något tillspetsade anklagelse
mot utskottet en mer generell adress. För närvarande finns det onekligen
en tendens hos riksdagen att bifalla alla propositioner och avslå alla motioner.
Detta innebär en självförnekelse från riksdagens sida, som nu drivits
så långt, att det är på tiden, att riksdagen själv reagerar däremot. Det
finns onekligen en anledning att påtala det ifrågavarande, för många av kammarens
ledamöter säkerligen välkända förhållandet.

Jag har för min del ingenting emot att bankoutskottet i vissa stycken för
en mera generös politik än vad som oftast utmärkt detta utskott. Jag skulle
emellertid vilja erinra herr Sandén örn att i det föreliggande fallet är det inte
fråga örn någon generositet, ty genom att höja pensionsåldern för överste
Petri ådraga vi oss inte nya utgifter, utan göra tvärtom en besparing. Detta
tyckas inte herrarna i bankoutskottet, inte ens de som ivrigast föra sparsamhetens
talan, ha tänkt på.

Herr Sandén: Jag är mycket tacksam för de upplysningar, som herr
Andrén nu lämnat. Jag bestrider emellertid, att hans generella påståenden
äro riktiga. Då han säger, att riksdagen visat en tendens att bifalla alla propositioner
och avslå alla motioner, är det en historieskrivning, som inte är
riktig, allra minst för bankoutskottets del. Där ha vi att varje år ta ställning
till en stor mängd pensionsfrågor. I regel tillstyrkas de föreslagna pensionerna,
dock först efter en omsorgsfull prövning, huruvida det ligger inom möjligheternas
ram att bevilja dem. Om vi, då det gäller mindre pensioner, hoppa
över rågången, så få vi minsann i de flesta fall veta av det i riksdagen. Detta
är sant, herr Andrén. Men vid andra tillfällen kan det hända, att man låter
svampen komma på och bara marscherar vidare.

Jag har uttryckt den förhoppningen, att Kungl. Maj :t skall taga överste
Petris krafter i anspråk även efter den 1 april 1945, för den händelse omständigheterna
det påkalla och om han då är lycklig nog att vara i sådan vigor,
att han kan fortsätta sin tjänstgöring. Jag har också sagt, att om vi år 1948
behöva utnyttja denna arbetskraft även i fortsättningen, kunna vi nog ordna
så, att detta kommer att ske. Jag vidhåller denna min uppfattning, och jag
yrkar fortfarande bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden:

nr 61, i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret framställning örn utförande
av avfuktningsanordningar inom visst skyddsrum; samt

nr 62, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning i fråga örn
tillgodoräkning i pensionshänseende för förvaltaren vid riksbankens pappersbruk
C. A. Wallentin.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Onsdagen den 14 juni 1944 em.

Nr 24.

107

Föredrogos ånyo första lagutskottets utlåtanden:

nr 54, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn ändrad
lydelse av 54 och 56 §§ utlänningslagen den 11 juni 1937 (nr 344); samt
nr 56, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående bidrag ur kyrkofonden
till avlöning av pastorer vid svenska församlingar i utlandet.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo utrikesutskottets utlåtande nr 1, i anledning av väckt mo-Om envärldstion
angående svenskt initiativ till uppbyggande av en världsorganisation för organisation
tryggandet av fred mellan folken m. m. ^^av fredenC<

I en inom första kammaren väckt, till utrikesutskottet hänvisad motion, m. m.
nr 12, av herr Andersson, Verner, hade hemställts, att riksdagen måtte anhålla,
att Kungl. Maj :t täcktes taga initiativ till ett målmedvetet framträdande i den
svenska utrikespolitiken, eventuellt genom tillsättandet av särskilda delegerade,
för att i samverkan med andra nationer söka bygga upp en världsorganisation
för tryggandet av freden och för handläggandet av de i den mellanfolkliga
samtaianlevnaden uppkommande problemen.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet anfört:

»I likhet med motionären anser utskottet det vara av utomordentlig vikt
att folken efter fredens återställande ånyo gripa sig an med uppgiften att
skapa en internationell organisation ägnad att trygga fred och samarbete
mellan länderna. Sverige har såsom medlem av Nationernas förbund städse
visat ett livligt och aktivt intresse för förbundets utveckling. Det kan icke
råda tvivel örn de svenska statsmakternas beredvillighet att efter det pågående
krigets slut aktivt deltaga i strävandena att få till stånd en mera hållfast
internationell sammanslutning, än folkförbundet visade sig vara. Svenska regeringen
kommer helt visst att, även utan någon anmodan från riksdagens sida,
uppmärksamt följa denna frågas utveckling och vid lämplig tidpunkt söka
kontakt och samråda med andra stater, i främsta rummet våra nordiska grannländer,
rörande de initiativ, de utredningar eller det ställningstagande, som
därvid kunna ifrågakomma.

Då utskottet alltså anser en riksdagens skrivelse till Kungl. Majit i denna
fråga icke vara erforderlig, hemställer utskottet, att motionen 1:12 icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda.»

Herr Andersson, Verner: Herr talman! Jag kan förstå att det måste
finnas de, som anse det förmätet och djärvt av mig att ge mig in på en fråga
av den räckvidd, som det här gäller, en fråga, som kanske är mänsklighetens
största och viktigaste och som under tidernas lopp varit föremål för så mycket
övervägande och så mycken hängiven strävan av framstående personer på
humanitetens och den internationella rättens område. Denna strävan har dock
tyvärr lett till så ringa resultat, att folken nödgas uppleva vad som nu sker
ute i världen. Man kanske anser det mer än lovligt optimistiskt och verklighetsfrämmande
att i cn tid som denna, då världen står i krigsbrand och
våld smentaliteten gripit människorna som aldrig förut, vilja tala om planer
för en världsfred. Att jag det oaktat dristat mig att föra fram denna
fråga, beror på att kriget nu mera än någonsin förut visat sitt verkliga väsen,
sin avskyvärda brottslighet, och framstår såsom en exponent för all den ondska
och nedrighet, som rymmes i människans väsen. Aldrig ha krigets brutalitet
och vettlösa förstörelse drivits längre än i denna tid. Aldrig ha väl
krigets våldshandlingar bringat hatet mellan folken till den vitglödande höjd,

108

Nr 24.

Onsdagen den 14 juni 1944 em.

Örn en världsorganisation för tryggandet av freden m. m. (Forts.)
sorn det nått i denna bombplanens och det totala krigets politiska stenålderstid.

Då man står inför denna av kriget förorsakade bottenkurva i mänsklighetens
historia, förefaller det mig, som om det skulle vara ett lämpligt tillfälle
att söka samordna de goda krafterna inom folken för att finna andra utvägar
för slitandet av de mellanfolkliga tvisterna — vilka ju alltid kunna förekomma
— än jaffe använda stridsvagnar och bombplan, dessa militära våldsmedel, som
naturligtvis aldrig kunna tjäna rättens intressen. Krigen ha aldrig löst några
folks sociala, ekonomiska eller politiska problem; i stället ha de skapat nya
och svårare sådana.

Även örn man i vårt land, som av en underbar nåd hittills undgått direkt
känning av kriget — jag vill understryka, att jag betraktar denna nåd oändligt
mycket mera betydelsefull för tryggandet av vår fred än våra militära
bemödanden — skall det dock inte mycken fantasi till för att man skall förstå,
liur det ter. sig därute i världen, där krigsbarbariet går fram, hur dessa miljoner
människor känna det, som kriget berövat allt vad som gjorde livet värt
att leva och som nu i förtvivlan irra omkring utan mål och hopp. Man
kan föreställa sig dessa slagfält, översållade av stupade och lemlästade, folkens
unga släkte, som utgjorde deras framtidshopp och som skulle ha fört
det fredliga arbetet vidare men som nu av mänsklig ondska offrats i ett krigs
fasor. Eller när man tänker på denna vettlösa förstörelse av det mänskliga
arbetets frukter, åstadkomna under generationers slit och arbete, som nu äger
rum, den för varje dag fortskridande ödeläggelse!! av kommunikationer och
industriella anläggningar av omätligt värde — dessa teknikens underverk, som
varit den västerländska kulturens stolthet. Skrämmande är tanken på alla
dessa städer, som nu äro ruinhögar och där man förgäves söker efter vad som
en gång var ett hus eller en gata.

För någon tid sedan diskuterades här i riksdagen ingående frågan örn bevarandet
av några gränder i Gamla staden, och det med ali rätt, ty man skall
vara rädd örn det gamla, som finns; det ger kommande släkten en bild av
hur en äldre generation hade det. Denna diskussion varade i några timmar.
Jag är emellertid förvissad örn att under lika många minuter eller sekunder
tillspillogivas oersättliga kulturvärden i det nu pågående krigets vanvettiga
förstörelse.

Jag måste fråga mig: kan man inför alla dessa krigets ogärningar stå oberörd
och fortsätta på de .gamla olyckliga politiska vägarna? Kan man fortsätta
att överlägset och hånfullt tala örn pacifismen, denna åsiktsriktning*, som
strävar efter att bekämpa våldsmentaliteten, vilken är krigets innersta väsen?
Skulle så vara fallet, ha människorna förtjänat sitt nuvarande öde. Jag vill
dock tro på, att det för mänskligheten finns möjlighet till en utveckling
till det bättre på detta område.

Man kan nog säga, att det senaste århundradet präglats av en olycklig
politisk utveckling i den mellanfolkliga sammanlevnaden. Man har i stor utsträckning
låtit sig ledas av den gamla romerska satsen, att den, som vill
freden, rustar för kriget, en sats, som naturligtvis passade bra för det romerska
folket, som byggde upp ett världsvälde genom våld och erövringar.

Jag Ilar märkt,. att man under senare tid funnit ett nytt uttryck för denna
tankegång om möjligheten att genom rustningar bevara freden. Man säger, att
man skall föra en positiv försvarspolitik. Detta talesätt torde väl innebära
ungefär detsamma som den förut nämnda romerska satsen.

Hur bär det nu gatt med statsmännen och politikernas försök att genom
rustningar trygga freden? Vi behöva endast se på världen av i dag för att
få ett svar på denna fråga. I fråga örn rustningarnas fulländning bär intet

Onsdagen den 14 juni 1944 em.

Nr 24.

109

Örn en världsorganisation för tryggandet av freden to. to. (Forts.)
åsidosatts. Aldrig lia väl folken, offrat så mycket för militära ändamål som
under det senaste århundradet. Miljarder i penningar och miljarder dagsverken
lia använts till militära uppgifter och därmed undandragits framåtskridandet
och kulturen. Ha nu folken genom dessa offer vunnit freden? Ha de i lugn
och ro under skyddet av bombplan och stridsvagnar fått ägna sig åt fredligt
arbete? Nej, såsom frukter av rustningarna ha folken fått krig, vilka inträffat
i allt snabbare följd och tagit allt fruktanvärdare former. Skall denna
utveckling fortsätta, är det väl endast en tidsfråga, när jorden blir obeboelig
för människor. Härvidlag är att märka, att de folk, som rustat mest —- t. ex.
det tj^ska och det japanska ■— fått lida mer än andra under krigets olyckor.
Av detta torde väl framgå, att freden aldrig kan bevaras genom rustningar.
Tanken att så skulle kunna ske, har slutligt bevisat sin ohållbarhet.

När man vid denna riksdag för någon tid sedan behandlade frågan örn ett
obetydligt anslag till fredspropagandan, gjorde man sig mycken möda för att
detta anslag skulle bli så litet som möjligt. Jag gjorde då den reflexionen: tänk
örn vi någon gång komme därhän, att vi ägnade fredsarbetet och propagandan
därför åtminstone en bråkdel av det intresse och de medel, som kriget och
krigspropagandan nu komma i åtnjutande av!

Vilket utrymme ges icke alltjämt åt krigen i historieundervisningen! Hur
tendentiös är icke den nationella historieskrivningen, där man alltid söker
framställa sina egna krig såsom försvarskrig! Hur framhållas inte de krigiska
bedrifterna såsom något väsentligt i folkens historia, medan däremot krigets
avskyvärda brottslighet, dess ogärningar och råhet sällan eller aldrig beröras.
Tvärtom framställer man kanske alltjämt de krigiska bedrifterna, som örn de
skulle ha något med ära och bragd att göra. Jag tycker, att det i vår tid skulle
vara svårt, åtminstone för tänkande människor, att finna något av ära och
bragd i att tömma bomblaster över fredliga städer och byar eller i att torpedera
fartyg och därmed sända i döden män, som sakna varje möjlighet att
värna sig.

Hur ha krigen inte förhärligats också i dikten! Man sjunger örn de fernstom
dagarna i vår egen historia. Men hurudana voro förhållandena hos oss
under vår så kallade storhetstid? Var det icke en tid med nöd och fattigdom
bland allmogen i vårt land? Jo, förvisso. Allmogens del i dessa fornstora dar
blev att sända sina söner till slagfälten ute i världen och med sin sista skärv
betala krigskostnaderna. Resultatet av dessa allmogens offer blev förhärjade
landsdelar hos andra folk och fattigdom, nöd och lidande utan gräns för
allmogen själv.

Man säger kanske i denna församlig: »Vi dela helt denna uppfattning örn
kriget. Vi avsky dess grymhet, och vi äro fullt medvetna om det moraliska
och rättsliga förfall och det spolierande av kulturella värden, som kriget alltid
för med sig. Vi vilja ingenting hellre än att fred'' skall råda i världen.» Men
örn man nu resonerar så, varför blir det så litet gjort för åstadkommande av
en förbättring? Varför låter man sig behärskas av en ödesbestämd, hopplös
resignation? Varför vill man inte tro på mänsklighetens utvecklingsmöjligheter
även på detta område? Jag kan inte tro, att strävanden för en god sak skola
vara förgäves, även örn frukterna därav för tillfället synas utebli.

Det föreliggande utskottsutlåtandet är präglat av en positiv inställning till
motionen, och jag skulle ha varit tacksam för utskottets välvilliga skrivsätt, örn
utskottet inte visat sig ha den hopplösa inställning och behärskas av den håglöshet,
jag förut talade örn, och avslutat sitt utlåtande med ett negativt yrkande.
Det måste väl ändå vara av vikt, att de små folken redan från början
bli i tillfälle att giva sin mening till känna beträffande utformandet av linjerna
för det mellanfolkliga samarbete, vilket, efter vad man vill hoppas, skall

Ilo

Nr 24.

Onsdagen den 14 juni 1944 em.

Om en världsorganisation för tryggandet av freden m. m. (Forts.)
komma till stånd efter detta krig. Därigenom skulle en blivande internationell
organisation för tryggande av fred och samarbete mellan folken komma att vita
på en så bred demokratisk grund som möjligt. Annars kan ju en sådan organisation
i likhet med Nationernas förbund bli ett instrument för vissa maktkombinationer
och deras egennyttiga strävanden med påföljd, att nya konflikter
uppstå, vilka organisationen saknar makt och medel att bemästra.

Man säger kanske, att vi äro ett för litet folk för att ge oss in på frågor av
denna komplicerade karaktär. Man menar måhända, att vi inte ha tillräcklig
makt bakom oss. Naturligtvis lia vi inte någon större militär makt till vårt
förfogande, men det är väl ingen som tror, att man med militära maktmedel kan
bygga upp en internationell rättsordning och därpå grunda freden. Den makt,
sorn i detta fall blir verksam, är den andliga kraft, som ett kulturellt högtstående
och framåtskridande folk kan förfoga över, och man kan väl säga, att
i det avseendet stå oss icke föraktliga resurser till buds. Vi ha ju tagit verksam
del i den västerländska kulturens uppbyggande. Vi ha under snart 150 år
undgått att dragas in i krigiska förvecklingar, och därmed stå vi obesmittad?
av de hat- och hämndkänslor, som kriget alltid leder till. Vi ha i och med denna
långa fred1 åtnjutit förmåner, som det förpliktar oss att använda till mänsklighetens
gagn. Det är vår plikt mot kommande släktled för de offer, som
denna tids unga släkte bringat, när det på det grymmaste gått sitt öde till
mötes på slagfälten runt Europa.

Man talar i vår tid så ofta örn befolkningsproblem och nativitetsspörsmål.
Men vad är det för mening i att fostra ett ungt släkte, om det skall gå att möta
sitt öde i ett krigs fasor?

Det kan ju, herr talman, synas meningslöst att ställa något yrkande, men jag
kommer dock att göra det, även örn jag skulle komma att stå ensam. Jag gör
det såsom en protest mot krigets avskyvärda brottslighet. Jag gör det med
tanke på de miljoner människor i världen, som i denna tid sörja det dyrbaraste
och käraste de hade, sina anhöriga och sina hem, som kriget brövat dem, och i
sin sorg måste de göra sig frågan: skola även våra offer vara förgäves, skall
det aldrig vara möjligt att väcka till besinning dessa folks ledare och få dem
att använda sitt mänskliga förnuft vid fullgörandet av sina uppgifter? Jag
vill tro på mänsklighetens utvecklingsmöjligheter även i detta avseende. Jag
vill tro på att det efter detta nattsvarta krigsmörker skall randas en morgongryning
med en bättre dag för folken.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till motionen.

Herr Undén: Herr talman! Det är inte min mening att i detta sammanhang
starta en debatt örn de stora och invecklade internationella problem, som den
ärade motionären bragt på tal i sin motion.

Utrikesutskottet har utgått ifrån att det efter kriget komimer att göras allvarliga
försök att få till stånd en internationell politisk organisation, ägnad åt
fredens upprätthållande. Utskottet har också uttalat sin övertygelse örn att de
svenska statsmakterna beredvilligt komma att medverka i de strävanden, som
dä komma att göras.

örn nödvändigheten av att skapa ett nytt eller reviderat folkförbund med
universell tendens föreligga så många uttalanden från auktoritativt håll bland
de förenade nationernas politiker, att man har all anledning att räkna med
detta såsom en sannolik utveckling. Utskottet har i en bilaga sammanställt en
del sådana uttalanden. När det gäller preciseringen av strukturen och programmet
för en blivande internationell organisation har emellertid allmänheten _ i
de olika länderna hittills1 lämnats i stor ovisshet, och sannolikt har detta^ sin
grund i att de ledande makterna i det lägret ännu inte själva fixerat sin ståndpunkt
i de många konkreta punkter, som det blir nödvändigt att överväga.

Onsdagen den 14 juni 1944 em.

Nr 24.

lil

Örn en världso rga n isai ion för tryggandet av freden m. m. (Forts.)

Det är uppenbart att Sverige har minst lika stort intresse som något annat
land i världen av att det verkligen kammer till stånd en hållfast internationell
organisation, och med en hållfast organisation menar jag för min del då en organisation,
som har till sitt förfogande också maktmedel för att upprätthålla
rättsordningen. Vi måste även önska och hoppas, att utvecklingen efter kriget
kommer att möjliggöra, att en internationell organisation uppbygges på demokratisk
grundval. Det måste ju finnas någon medelväg mellan ett system med
ett ''direktorium av stormakter och ett system, där varje stat har liljerum veto
och därigenom kan göra obstruktion mot hela organisationens verksamhet. En
sådan medelväg är det man avser, när man talar örn demokratien inom en internationell
organisation av stater. Demokratien måste emellertid även innebära
bland annat, att alla medlemsstater få göra sina synpunkter gällande och att
deras intressen bli i rimlig mån beaktade, att de alla kallas att aktivt och under
ansvar medverka i de olika internationella organen efter allmänna objektiva
regler.

Jag skulle bland de många uttalanden, sorn äro citerade i utskottets bilaga,
särskilt vilja fästa uppmärksamheten på ett tal, som är hållet av utrikeskommissarien
i den franska provisoriska regeringen, Massigli, i vilket det starkt
understrykes1, att de band på den nationella suveräniteten, som äro nödvändigt
förenade med medlemskap i en effektiv internationell organisation, måste gälla
för alla stater, de stora likaväl som de små.

Dessa spörsmål angå självfallet den svenska allmänheten i allra högsta grad,
och man har anledning att räkna med att riksdagen i sinom tid kommer att få
tillfälle att pröva och debattera frågorna, när mera konkreta linjer för utvecklingen
kunna skönjas.

Utskottet har för sin del utgått från såsom självfallet, att regeringen uppmärksamt
följer utvecklingen av dessa spörsmål och likaså från att frågorna
i sinom tid komma att diskuteras1 också inom riksdagen. Någon särskild påstötning
från riksdagens sida i en fråga av denna art torde icke vara nödvändig.

Jag hemställer örn bifall till utskottets utlåtande.

Herr Sten: Herr talman! Jag kunde lia tillkännagivit min uppfattning
genom att helt enkelt instämma med den ärade motionären, men då jag inte
gjorde detta, ber jag att få yttra några ord.

Utrikesutskottets ordförande har under hela kriget utfört en av oss alla högt
skattad vakttjänst genom det aktiva och positiva sätt, varpå han alltid tillkännagivit
riksdagens och kammarens uppfattning i förekommande utrikespolitiska
frågor. Även vi, som tillhöra de djupa leden inom de olika partigrupperna
och som funnit det naturligt att lämna regeringen ett oreserverat stöd för
den enda utrikespolitik som enligt vår mening kunnat föras, nämligen den
som kunnat samla alla partier och hela folket, ha livligt uppskattat att detta
på grund av herr Undéns insatser kunnat ske under riksdagens aktiva medverkan.

Jag säger detta såsom en bakgrund till att det för mig är en verklig besvikelse
att inte utrikesutskottet på grundval av den föreliggande motionen kunnat
inbjuda oss att visa aktivitet och ge vår positiva mening till känna även i
en fredsfråga.

Det förefaller uppenbart, att ingen av oss har någon invändning att göra
gentemot motionen eller gentemot något av vad motionären anfört. Det står
inte i någon som helst strid emot den försvarspolitik och den utrikespolitik,
vilken vi som sagt skänkt vår medverkan. Ett bifall till motionen kan, såvitt
jag förstår, icke åstadkomma något som helst missförstånd vare sig mellan

112

Nr 24.

Onsdagen den 14 juni 1944 em.

Om en världsorganisation för tryggandet av freden m. m. (Forts.)
regering oell riksdag eller »beträffande vårt förhållande till främmande makt».
Det skulle alltså inte betraktas såsom stående i någon som helst strid emot försvarsviljan
och vad vi i detta avseende varit eniga örn.

Trots utrikesutskottets avstyrkande hemställan hoppas jag verkligen, att
kammaren rycker upp sig vid denna sena timme och enhälligt följer motionären
i ett positivt uttalande. Icke som någon »kompensation» ■—- jag begär
icke någon sådan för att jag röstat för alla försvarspropositioner och biträtt
alla utrikespolitiska deklarationer, när sådana varit å bane —- men det skulle
ändock kännas som en verklig tillfredställelse att vid ett tillfälle under denna
tid ha kunnat lägga sin röst för ett positivt ställningstagande i den riktning,
som motionären här föreslagit och talat för.

Jag ber därför att få yrka bifall till motionärens hemställan.

Herr Ström: Herr talman! Jag skulle vilja uttala min förvåning över att
utskottet så kortfattat och snävt avvisat föreliggande motion. Det är intressant
att taga del av bilagan till utskottets utlåtande, men det synes åtminstone
mig, att utskottet bort kunna något utförligare framlägga sina synpunkter
på motionärens framställningar.

Yad jag särskilt saknar är, att i utskottets utlåtande inte finns någonting
sagt örn de små folkens rätt till frihet. Det kravet tror jag är nödvändigt att
man upprätthåller och understryker, oavsett vartåt segern i den stora slutkampen
lutar, och detta bör ske även från ett neutralt land som vårt. Det är,
synes det mig, nödvändigt, att man i begreppet demokrati inlägger inte bara
demokrati inom folken, utan även demokrati mellan folken, så att inte de små
nationerna förtryckas av stormakterna.

Jag finner också, att det skulle varit påkallat, att nian dragit lärdom av förkrigstidens
och krigets erfarenheter när det gäller frågan örn en omdaning av
diplomatien, ty örn någonting gjort bankrutt i detta väldiga världskrig och
dess förhistoria är det allt vad som hör till den nutida diplomatien, och innan
man får den ur världen och ersatt med någonting annat och bättre, lär det inte
kunna bli någon säkerhet för att inte ännu en gång folken kastas in i en sådan
brand som den, vilken nu rasar.

Jag tycker också, att det ligger liksom en reprimand gentemot motionären
i den sats i utskottsutlåtandet, där det heter: »Svenska regeringen kommer
helt visst att, även utan någon anmodan från riksdagens sida, uppmärksamt
följa denna frågas utveckling» etc. Jag skulle kunnat förstå, om orden »även
utan någon anmodan från riksdagens sida» hade sagts av en ledamot av regeringen,
men att ett riksdagens eget utskott skall liksom säga ifrån, att riksdagen
inte bör blanda sig i utrikesangelägenheter, utan att regeringen och
diplomaterna sköta dem riksdagens bön förutan, finner jag mindre tiltlalande.
Det kan ju hända att det är alldeles riktigt att riksdagen här är föga verksam
tyvärr, men det ligger en onödig reprimand i dessa ord.

Trots detta kan jag för min del inte rösta för motionärens förslag, utan
måste följa utskottet, och detta därför, att i motionärens i många avseenden
alldeles utmärkta anförande låg en övertro på möjligheten att genom snar avrustning
nå fram till en bättre ordning. Jag är inte säker på att man kan
gå den vägen, och framför allt, synes det mig, icke vårt land, som väl har just
den omständigheten att det varit så pass väl rustat till försvar mot angrepp
att tacka för den fred vi njutit. Att under sådana förhållanden låta vårt folk
förstå, att vi finna läget sådant, att vi snart äro inne i en gyllene och paradisisk
fredsperiod, då vi kunna lägga ner vapnen, är en mycket farlig förkunnelse
i en situation sådan som den vilken för närvarande råder. Detta bör
fastslås även om en hel del av vad som sades principiellt är riktigt.

Onsdagen den 14 juni 1944 em.

Nr 24.

113

Örn en världsorganisation för tryggandet av freden m. m. (Forts.)

Som sagt, jag kan inte följa motionären. Jag skulle gärna lia följd; honom,
örn jag inte tyckt mig förnimma ett sådant syfte, som det han gav till känna
på den av mig nyss berörda punkten.

Därför, herr talman, kan jag inte annat än följa utskottet.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes i enlighet med de därunder
förekomna yrkandena propositioner, först på bifall till vad utskottet i
det under behandling varande utlåtandet hemställt samt vidare på bifall till
den i ämnet väckta motionen; och förklarades den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 186, i anledning av väckta motioner
angående restitution av tull för vissa partier till kaffesurrogat avsedda
sockerbetor och cikorierötter.

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
N. Holmström (1:55) och den andra inom andra kammaren av herr T. Henriksson
(II: 105), hade hemställts, att riksdagen måtte besluta, att tull för de
partier sockerbetor och cikorierötter, som enligt en motionerna bifogad förteckning
importerats och tullbehandlats efter tulltaxenummer 140, skulle utgå efter
tulltaxenummer 46 samt att för högt betalad tull med 15 kronor per 100 kilogram
skulle restitueras till varuägarna.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att motionerna 1:55 och II: 105 ej måtte av riksdagen bifallas.

Reservation hade anmälts av herrar Bäcklund, Holmström och Eriksson i
Frägsta, vilka likväl ej antytt sin åsikt.

Herr Holmström: Herr talman! Den motion, som föranlett detta statsutskottsutlåtande,
kan inte sägas förorsaka några utgifter för staten. Den syftar
till att staten skall återbetala vad staten på oriktiga grunder tagit in i
tullavgifter. Förhållandet är i korthet följande.

Svenska kafferosterier lia importerat torkade sockerbetor och cikorierötter,
som de här i Sverige rostat och använt såsom kaffesurrogat. Det är av mycket
stor betydelse att hålla fast vid detta. Den importerade varan är sålunda icke
kaffesurrogat och kan icke användas såsom sådant. Det är en råvara, som först
måste förädlas genom rostning. Då utskottet talar örn att »det är beroende på
hur starkt rostad varan är, örn den skall betraktas som kaffesurrogat eller
ej», nödgas jag säga, att utskottet inte är väl underrättat. Det finns en bestämd
gräns, och den gränsen markeras just av rostningsproceduren. Ar sockerbetan
torkad, är den råvara, är den rostad, är den surrogat.

Importörerna ha fått betala olika tullavgifter. Under de två första krigsåren
utgick en tull på fem öre. Men sedan en lokal tullmyndighet ifrågasatt,
att tullen borde utgå med tjugu öre, då varan kunde betraktas såsom kaffesurrogat,
fastställde generaltullstyrelsen denna tullsats, som sedan tillämpades
under ungefär ett halvt år. Överklagande skedde, och tullsatsen blev återigen
fem öre. Vid båda tillfällena fastställde Kungl. Majit i regeringsrätten
beslutet. Tullavgiften har sedan dess varit fem öre.

Importörerna förmena nu, och med all rätt, att de, när de betalt för mycket
i tull, böra få restitution på vad de för mycket betalt. Alla dessa varupartier
äro av precis samma slag. Det skulle ta för lång tid för mig att beskriva hela
proceduren, men så mycket kan jag säga, att vid torkningen, som försiggår

Första kammarens protokoll 1944. Nr SJt. 8

Om tullrestiMion
för
vissa kaf)esurrogat.

114

Nr 24.

Onsdagen den 14 juni 1944 em.

Om tullrestitutian för vissa kaffesurrogat. (Forts.)
på produktionsorten, alltså hos betodlarna, drives genom en viss uppvärmning
större delen av vattnet ur betan, varvid betans substans ej ändras. Den har
fortfarande samma kemiska sammansättning. I detta skick föres betan till
rosteriet, där röstningen äger rum. Detta sker vid hög temperatur. Därvid förändras
den kemiska sammansättningen. Just genom röstningen blir varan
lämplig som kaffesurrogat. Det kan inte vara någon affär för importören att
köpa varan rostad i Danmark. Det skulle bli mycket dyrare. Han skulle då
få betalas högre tull, och få vidkännas en hel del andra olägenheter. När importören
själv har ett rosten, med maskiner och personal, kostar det honom praktiskt
taget ingenting att rosta varan. Det är vidare att märka, att varan, omedelbart
sedan den är rostad, måste blandas med kaffet och förpackas, eljest
försvinner aromen. Sockerbetorna ha en stor sockerhalt och dra till sig luftens
vatten. Sammansättningen förändras därigenom och aromen försvinner. Det
skulle således vara fullkomligt galet, örn varan rostades i Danmark och därefter
transporterades hit till Sverige och under tiden försämrades, ja, gjordes
oduglig för sitt ändamål.

Det ligger alltså i sakens natur, att det här icke är fråga örn import av
något annat än torkade sockerbetor och cikorierötter, vilket också alla importörerna
utgått ifrån. Att man på någon lokal tullstation trott, att varan varit
rostad, kan bero på att i torkningsprocessen några delar blivit vidbrända, så
att de till färgen liknat rostad vara. Det är emellertid endast utseendet och
inte beskaffenheten, som därvid ändrats.

Nu säger man, att importörerna ju kunnat överklaga besluten. Ja, men när
Kungl. Maj :t i regeringsrätten sagt, att det skulle utgå en tullavgift på tjugu
öre, skulle det vara ganska egendomligt, örn alla importörerna ideligen skulle
överklaga varje beslut örn tullsatsen. De utgå naturligtvis från att ett prejudikat
föreligger, ty alla äro övertygade örn att det är precis samma varuslag,
hur olika färgen än kan vara.

En olägenhet för importörerna är, att de inte kunna genom prissättningen på
varan taga igen dessa femton ören, som de betalat för mycket. PriskontrolL
nämnden har nämligen bestämt, att de endast få kalkylera med fem öre. Importörerna
göra alltså en dålig affär, när de fått betala tjugu öre i tull, men
inte få kalkylera med mer än fem öre.

Alla skäl tala således, synes det mig, för att staten skall restituera vad
staten för mycket tagit ut.

Jag har naturligtvis ingen utsikt att vinna majoritet för ett yrkande örn
bifall till motionen. Jag tror mig emellertid kunna säga, att frågan återkommer
i ett annorlunda skick från eventuella motionärers sida.

Jag har således, herr talman, intet yrkande.

Herr Nilsson, Bernhard: Herr talman! Eftersom motionären inte framställt
något yrkande, skall jag nöja mig med att be få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet i
det nu föredragna utlåtandet hemställt.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets betänkanden:

nr 43, i anledning av väckta motioner om en översyn av författningsreglerna
för jordbrukets och skogsbrukets inkomsttaxering, m. m.; samt

nr 44, i anledning av väckta motioner angående rätten till avdrag för värdeminskning
vid taxering av inkomst av annan fastighet.

Vad utskottet i dessa betänkanden hemställt bifölls.

Onsdagen den 14 juni 1944 em.

Nr 24.

115

Föredrogos ånyo första lagutskottets utlåtanden:

nr 53, i anledning av väckta motioner om skärpning av straffansvaret för
illegal vadhållning (s. k. bookmakeri); och

nr 55, i anledning av väckt motion angående revision av gällande bestämmelser
för försäljning av kyrklig jord, m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets utlåtanden:

nr 57, i anledning av väckt motion örn viss ändring i bestämmelserna rörande
arbets- och vilotid för automobilförare i yrkesmässig trafik; samt

nr 58, i anledning av väckt motion örn dyrtidstillägg å ersättningar enligt
lagen örn försäkring för olycksfall i arbete.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 59, i anledning av väckta Äng. lagstift -

motioner angående lagstiftning rörande tvångsinlösen av enskild järnväg.

I detta utlåtande hade utskottet hemställt, att riksdagen i anledning av de
likalydande motionerna 1:142 av herr Nilsson, Johan, i Malmö och herr Forsland
samt II: 217 av herrar Andersson i Göteborg och Hallberg måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa, att Kungl. Maj :t ville låta utarbeta och för
riksdagen framlägga förslag till lag, varigenom enskild järnväg skulle kunna
tvångsinlösas av staten.

ning rörande
tvångsinlösen
av enskild
järnväg.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Wistrand, Mannerskantz, Roos, von Seth och Johnsson i Kastanjegården,
vilka på anförda skäl föreslagit riksdagen att besluta avslå
motionerna nr 142 i första kammaren och nr 217 i andra kammaren;

2) av herrar Hallagård och Hedlund i Rådom, vilka ansett, att utskottets
utlåtande bort hava den lydelse, som i denna reservation angivits, slutande
med en hemställan, att förevarande motioner måtte avslås.

Herr Roos: Herr talman! Emot det principiella beslut angående förstatligande
av de enskilda järnvägarna, som fattades av 1939 års riksdag, har
jag intet att i sak invända. De uttalanden, som sammankopplades med ifrågavarande
beslut, att förstatligande skulle ske så snabbt som möjligt samt att införlivandet
av de enskilda järnvägarna med statsbanorna ej skulle behöva taga
längre tid i anspråk än fem år, anser jag i många avseenden, framför allt ur
förhandlingssynpunkt, mindre lyckliga. Såframt man vid tidpunkten för riksdagens
beslut förutsett den världskatastrof, som några månader därefter skulle
inträda, hade man sannolikt ej helier gjort ifrågavarande uttalanden om en
femårsplan.

Det betänkande rörande åtgärder för enhetliggörande av det svenska järnvägsnätet,
som låg till grund för den kungl, propositionen vid 1939 års riksdag,
innehöll bland annat ett utkast till lag om inlösen av enskild järnvägsverksamhet.
Departementschefen anförde angående denna föreslagna tvångslagstiftning
bland annat följande: »Huruvida det önskade enhetliggörandet
kan vinnas utan anlitande av lagstiftningsåtgärd må tills vidare lämnas öppet.
---Anledning förefinnes — ■—- — till antagande, att även i fortsättningen
frivilliga överenskommelser skola leda till resultat, som för båda parterna
kunna betraktas såsom tillfredsställande.» Statsutskottet, som instämde i de -

lie

Nr 24,

Onsdagen den 14 juni 1944 em.

Ang. lagstiftning rörande tvångsinlösen av enskild järnväg. (Forts.)
partementsehefens förenämnda uttalande, ansåg, att förvärven borde ske successivt
och planmässigt., samt uttalade vidare, såsom jag förut nämnt, deli förhoppningen,
att förstatligandet av det enskilda järnvägsnätet ej skulle behöva
sträcka sig över en tidrymd av mera än fem år.

1 anslutning till de föreliggande motionerna påtalar andra lagutskottet i sitt
utlåtande den långsamma takt, vari arbetet med förstatligandet — särskilt
under de senare åren — framskridit. Orsaken till denna långsamhet är att tillskriva
— enligt andra lagutskottets mening — en obenägenhet från de enskilda
järnvägarnas sida att gå med på uppgörelse med staten. Man hänvisar i
denna del till järnvägsstyrelsens över motionerna avgivna remissutlåtande.

Att den av 1939 års riksdag tänkta femårsplanen icke kunnat fullföljas beror
på många omständigheter. Enligt min mening var den tillmätta tidrymden
även under normala förhållanden alltför kort. Ett överförande under en så kort
tidrymd till statens järnvägar av hela det enskilda järnvägsnätet skulle lia
ställt alltför stora krav på statsbanornas organisation och ledning. Omfattande
och svårlösta problem skulle finnas i rikt mått: förhandlingar med många
och olikartade järnvägsföretag, ett successivt inpassande av desamma i det
stora statsbanesystemet, lösandet av en mängd rationaliserings spörsmål samt
allmänhetens tillgodoseende med bättre tågförbindelser, billigare taxor och i
övrigt ett bättre tillgodoseende av trafikbehovet. Med allt erkännande av skickligheten
hos statsbaneledningen vågar jag ifrågasätta, örn alla dessa stora
och svåra frågor kunnat lösas under en så kort tidsperiod som feni år.

Det genom världskrigets utbrott i september 1939 uppkomna läget måste i
olika avseenden lia verkat hämmande på det beslutade införlivandet av enskilda
järnvägar. Det osäkerhetstillstånd, som rått under hela kriget, måste alstra
en viss obenägenhet från båda parters sida att inför en oviss framtid träffa
bindande överenskommelser. Självfallet måste också en obenägenhet från enskilda
järnvägars sida uppstå att godkänna de av statens järnvägar framställda
värderingsvillkoren för övertagandet. Dessa, som väl grunda sig på 1939 års
värdesättning, kunde ej utan vidare accepteras på grund av den prisfördyring
på alla områden, som kriget fört med sig. Därtill kom, att krigsförhållandena
ledde till bättre vinstresultat för de enskilda järnvägarna, varigenom man på
ett annat sätt än förut kunde sörja för nödig nyanskaffning och underhåll.

Med hänsyn till av mig nu åberopade förhållanden anser jag att något ej
finnes att anmärka på den takt, vari förstatligandet av det enskilda järnvägsnätet
under de senaste åren framskridit. Därmed bär också huvudargumentet
för andra lagutskottets hemställan örn tvångsinlösningslag bortfallit. Men
även andra skäl — enligt min mening av mera avgörande natur — finnas,
som tala mot bifall till utskottets hemställan. De principiella betänkligheter
ur rättslig synpunkt, som framkommit mot lagförslaget örn tvångsinlösen redan
vid remissyttrandena över betänkandet och sedermera vid ärendets behandling
i statsutskottet och i riksdagens kamrar, anser jag mig icke behöva
närmare ingå på, då statsmakterna år 1939, oavsett dessa invändningar,
principiellt beslutat inlösning av de enskilda järnvägarna, må vara att denna
inlösning tänkts ske genom frivillig uppgörelse. Jag vill i stället närmare
undersöka det förslag till tvångsinlösningslag, som framlades i betänkandet
och som till synes hägrar för motionärerna och andra lagutskottet såsom den
rätta lösningen av detta problem.

I 1 § av lagutkastet är för inlösning såsom grund angivet, att Kungl. Majit
— om det med hänsyn till järnvägsnätets ordnande prövas nödigt — äger
meddela tillstånd örn inlösen av för allmän trafik upplåten enskild järnväg.
Det synes anmärkningsvärt, att man i denna tänkta lagbestämmelse ensidigt
lagt rätten till inlösen hos statens järnvägar, men däremot ej inrymt någon

Onsdagen den 14 juni 1944 em.

Nr 24.

117

Ang. lagstiftning rörande tvångsinlösen av enskild järnväg. (Forts.)
som helst skyldighet att inlösa hela det tänkta enskilda järvägsnätet. Skulle
en lag med dylika bestämmelser antagas, kommer ett osäkerhetstillstånd att
uppstå för de enskilda järnvägarna. De lia alltid hotet över sig att bli föremål
för inlösningsförfarande, men ha ej någon möjlighet att påskynda detta
förfarande. Ej heller har den enskilda järnvägen rätt att, örn det på grund
av ändrad inställning ej skulle vara med statens järnvägars intresse förenligt
att ifrågasätta inlösen av denna järnväg, påfordra sådan nilesen eller få ersättning
för den skada man lidit under det osäkerhetstillstånd, som för järnvägen
rått. Helt naturligt kan en enskild företagsamhet ej med detta alltid
överhängande hot skötas på ett rationellt sätt. Moderniseringar, nyanskaffningar
och rationaliseringar, som vore nödvändiga för den framtida utvecklingen,
kunna ej företagas, då risk förefinnes att just sådana förbättringar vid
en framtida inlösning kunna lända till nackdel. 8 § i lagförslaget, som anger
vissa grunder för värderingen, innehåller bl. a. att värdet av järnvägsverksamheten
med dess tillgångar och skulder skall beräknas med huvudsaklig
ledning av avkastningen under sex av de senaste tio åren före det år, under
vilket tillstånd till inlösen göres gällande, därvid såväl de två bästa som de
två sämsta åren under tioårsperioden skola frånräknas. Har nu under denna
tidsperiod avkastningen ett eller annat år försämrats genom att affärsmässiga
avskrivningar gjorts på nyanskaffningar och dylikt, medför detta ekonomisk
nackdel vid inlösandet. Men 8 § stadgar vidare, att örn underhållet av järnvägen
ej behörigen blivit tillgodosett eller järnvägen eljest befinnes i ett skick
som ej motsvarar trafikens krav, skall avdrag vid beräkningen ske för brist
härutinnan. Enligt lagförslaget synes det ej vara det verkliga dagsvärdet som
skall ersättas, utan ett annat, efter vissa linjer — relativt godtyckliga —
framkonstruerat värde. Visserligen skall den värderingsnämnd, som enligt
förslaget kommer att utses, lia relativt fria händer vid värderingen, men den
är givetvis bunden av de i lagen fastslagna reglerna. Det synes mig, att man
vill skapa nya, icke förut tillämpliga rättsregler för detta speciella fall, och
mot detta finner jag det nödvändigt att på det bestämdaste reagera.

Anmärkningsvärt i ett annat avseende är också ifrågavarande förslag till
tvångslag. Så snart Kungl. Majit godkänt ansökan örn inlösen av en enskild
järnväg, skall denna omedelbart träda i likvidation. Inlösen skall därefter ske
av järnvägsverksamheten såsom sådan. Genom likvidationsförfarandet får man
väl anse, att möjligheten till statens övertagande av järnvägsbolagets aktier
är utesluten. En förlust av mycket stor omfattning kan i detta avseende uppstå
för järnvägsbolagets aktieägare. Likvidationsbolaget måste för det övervärde,
som tillerkänts detsamma för maskiner, inventarier etc., erlägga skatt
enligt vanliga regler, uppgående till ungefär 40 %, samt dessutom vid utskiftningen
av bolagets tillgångar utskiftningsskatt för förefintliga redan beskattade
reserver (utöver aktiekapitalet) med 30 %. Det är nu att märka, att när
betänkandet skrevs den vanliga skatteprocenten för järnvägsbolag, inberäknat
kommunalskatt, utgjorde cirka lö% i stället för nu cirka 40 samt att utskiftningsskatten,
som då utgjorde ö %, nu utgör 30 %. Jag har framdragit
dessa synpunkter i den förhoppningen, att örn nu trots allt ett beslut fattas
örn utredning av tvångsinlösningsförfarande, man måtte vid en sådan lags
utarbetande beakta desamma.

Jag har endast några ord att tillägga angående statens förvärv av Stockholm—Västerås—Bergslagens
bana. Motionärerna ha tydligen haft delina bana
i tankarna vid uppsättandet av sin motion. Övertagandet av detta järnvägsnät
har ju numera skett, och förhandlingarna voro avslutade endast några
veckor efter motionernas inlämnande till riksdagen. Av de utredningar jag
sett kan jag ej finna, att någon anmärkningsvärd obenägenhet vid förhand -

lis

Nr 24.

Onsdagen den 14 juni 1944 em.

Äng. lagstiftning rörande tvångsinlösen av enskild järnväg. (Forts.)
lingarna kunnat läggas SWB:s ledning till last. En preliminär överenskommelse
träffades mellan statsjärnvägarna och SWB redan år 1942. Denna
överenskommelse godtogs dock ej av regeringen, under motivering att det överenskomna
priset var för högt. Sedan frågan fallit, upptogos nya förhandlingar
mellan parterna inför en särskilt tillsatt nämnd, och därigenom åstadkoms
det resultat, som sedermera framlades i den av riksdagen nyligen godkända
kungl, propositionen. Av denna redogörelse framgår, att ledningen vid ifrågavarande
enskilda järnvägsföretag icke visat obenägenhet till uppgörelse.
Något påstående att annan enskild järnväg visat obenägenhet till förhandling
eller uppgörelse har ej framställts.

Jag vill, herr talman, på grund av vad jag nu anfört och med hänvisning
till att Kungl. Maj :t ansett sig sakna anledning att taga ett initiativ i frågan,
yrka avslag på de föreliggande motionerna nr 142 i första kammaren och nr
217 i andra kammaren.

Häri instämde herrar Axel Ivar Anderson, Sundberg, Knut Pelersson. Flon
Andersson, Albertsson och Lindblom.

Herr Forslund: Herr talman! Den föregående talaren har här till diskussion
upptagit en fråga som egentligen ligger utanför dagens ärende. Han
för tillbaka debatten till vad som förekom år 1939, men det är ju ett passerat
skede. Riksdagen ansåg sig då icke kunna godtaga den argumentering, som
den föregående talaren nu är förespråkare för. Den har blivit underkänd; riksdagen
har hävdat en annan mening.

Varför har riksdagen så gjort? Det är tydligt och klart angivet i det utskottsutlåtande.
som avgavs år 1939 med anledning av den då föreliggande
propositionen. Man säger där, att järn vägsförstatligandet är ett samhälleligt
intresse och att det måste genomföras för att man skall kunna åstadkomma
den ordning i vårt trafikväsen, som är önskvärd.

_Att under sådana förhållanden i dag på nytt upptaga diskussionen synes
mig.vara alldeles överflödigt. Jag skulle i stället vilja fråga herrarna: kräva
ni ej respekt för riksdagens beslut? Den föregående talaren tillhör säkert den
grupp, som gång efter annan påyrkar, att riksdagen skall hävda sig. Riksdagen
har begärt att förstatligandet skulle omfatta alla järnvägar. Den har sagt
att det bör ske på kortast möjliga tid, och man har anslagit den tid, under
vilken man anser att det skulle vara rimligt att åstadkomma detta, till fem år.

Varför skola vi då i dag tvista örn denna sak? Riksdagens beslut har fattats
på grundval av ett betänkande, som avlämnats efter mycket långvariga
och grundliga undersökningar inom en sakkunnigkommitté med representanter
för alla de stora politiska partierna. Ingen ledamot har därvid anmält avvikande
mening, utan alla ha varit ense örn att det för samhällets skull är
nödvändigt att omorganisera förvaltningen av vårt järnvägsväsen. Detta förslag
har Kungl. Majit genom proposition förmedlat till riksdagen, och riksdagen
har godkänt detsamma.

Herrarna ha tidigare i motioner fört fram frågan örn uppskov med hänsyn
till att tidsförhållandena ej varit så lämpliga för förstatligande, men i år föreligger
icke någon som helst sådan motion om revidering av 1939 års beslut.
I stället ha några motionärer, sedan man kunnat konstatera att här har uppstått
ett dröjsmål i förstatligandet, som är ganska betänkligt och fullständigt
stridande mot riksdagens år 1939 uttalade vilja och mening, upptagit frågan
örn tvångsinlösen. Vi ha gjort detta i vetskap örn att en väsentlig orsak till
detta, dröjsmål är de ofantliga svårigheterna att komma fram till en sådan avvägning
av inlösningsbeloppen, som man från statens sida skulle kunna god -

Onsdagen den 14 juni 1944 em.

Nr 24.

119

Äng. lagstiftning rörande tvångsinlösen av enskild järnväg. (Forts.)
taga, och även i full anslutning till den tanken att man på detta område liksom
på så många andra skall kunna slita tvister i ekonomiska angelägenheter
genom skiljedomsförfarande.

Det är således inte frågan örn huruvida riksdagen har rätt att fatta beslut
örn en sådan lag. De sakkunniga ha ingående prövat huruvida rätten att inlösa
järnvägar förefinnes, oell statsutskottet har tidigare inför riksdagen redovisat
skälen till att full rätt i detta avseende ansetts föreligga. Man får ju
komma ihåg att det är staten själv som medgiver dessa koncessionsinnehav.
Statsutskottet förklarade vid det tillfället att när denna sakkunnigberedning
kommit till detta slut, kunde frågan i det avseendet anses vara från riksdagens
sida slutdiskuterad. _

Nu bär tidigare i år från riksdagens sida tydligt och klart understrukits
nödvändigheten av att någonting göres för att fa förstatligandet verkställt
inom rimlig tid, nämligen i statsutskottets utlåtande nr 127 angående ståtsförvärv
av Stockholm—Västerås—Bergslagens järnvägar. Statsutskottet sade
där — vilket också står i strid med den föregående talarens uppfattning att
det inte finns någon anledning till erinran mot hastigheten i inlösningsförfarandet
— att det dröjsmål på två år, som uppstod i fråga örn denna järnväg,
sannolikt innehar ett fördröjande av inlösningen även av andra järnvägar, och
denna sats har riksdagen godkänt. Den har icke strukit detta ur utskottets betänkande.
Därutöver har riksdagen godtagit följande uttalande av statsutskottet:
»Utskottet vill därför uttala en förväntan, att arbetet på övriga^ privatägda
banors införlivning nied statsbanenätet omedelbart fortsättes sa att
det av statsmakterna år 1939 uppställda målet nämligen ett i statens hand enhetligt
drivet svenskt järnvägssystem kan snarast möjligt, uppnås.» Detta uttalande
har som sagt godkänts av årets riksdag. Till utlåtandet var fogad en
blank reservation av en ledamot från denna kammare och en från andra kammaren,
men ingen av dem framställde några yrkanden örn ändringar, utan de
hade bara en deklaration att- avgiva.

Under sådana förhållanden får man väl säga att. det är fullt i överensstämmelse
med riksdagens egen vilja och mening fram till dags datum, när vi, med
hänsyn till att det visat sig vara svårt att komma fram till för staten godtagbara
inlösningsbelopp, i motionen payrka att fastställande därav skall kunna
ske, såsom det står i lagförslagets 12 §, genom en nämnd bestående av ordförande
och fyra ledamöter jämte ersättare, samtliga ojäviga enligt vad i allmän
lag stadgas örn domare. Jag måste därför säga, att det i någon man är

överord när man vill göra gällande, att vart yrkande avser att försätta säljaren

i ett sådant läge att han icke kan få skälig ersättning för den vara han säljer.

Vad är detta för en beskyllning mot våra domare? Skulle de ej förmå att bedöma
värderingsmaterialet så. att säljaren får skälig ersättning? Vem vill
egentligen plädera för den uppfattningen, att vara domare sakna förutsättningar
att lösa en så viktig uppgift, som de gång efter annan kunna få sig förelagd?
Jag skulle i varje fall inte våga mig på ett sådant resonemang.

Jag kan heller inte godtaga argumenteringen i en västsvensk tidning, som
har talat örn att »det enda skäl. som skulle kunna anföras för en lagstiftning
örn tvångsinlösning av de enskilda järnvägsföretagen, vöre att staten därmed
Unge ett bestämt övertag över sin motpart. Strävan att försätta de enskilda
företagen i ett dylikt läge rimmar sig icke med de grundsatser, pä vilka en
rättsstat är uppbyggd.» Vad jag här citerat är ett bevis på en fullständig missuppfattning
örn motionens innehåll och vad den syftar till. Alla vilja göra gällande
att ingen jämvägsförvaltning vägrat ingå i förhandlingar örn försäljning.
Under sådana förhållanden vilja vi endast att man, när parterna så långt eig
göra låter försökt att på frivillighetens väg komma till en uppgörelse men det

120

Nr 24.

Onsdagen den 14 juni 1044 em.

Äng. lagstiftning rörande tvångsinlösen av enskild järnväg. (Forts.)
ändå till sist inte är möjligt att åstadkomma någon sådan, skall ha möjlighet
att förfara på det sättet att dessa domare — vi kunna kalla dem så — få fälla
avgörandet på grundval av det utredningsmaterial, som köpare och säljare gemensamt
hopbragt. — I det sammanhanget vill jag säga, att riksdagen i sitt
uttalande år 1939 bestämt avrådde från att man från köparens sida skulle utnyttja
en lång uppskovsperiod för att pressa fram lägre priser vid statsinlösningen.

Själva systemet att låta ett ärende ligga i flera år utan att man lyckas komma
till rätta med det står just i strid mot vad som varit riksdagens vilja och
mening. Riksdagen bär velat, att man skall förhandla på sätt, såsom i regel
brukar ske, och när man da inte kan komma till någon uppgörelse, har det
föreslagits att man skall förfara pa det sätt, som angives i lagförslagets 12 §.
I vår motion ha vi visserligen hänvisat till detta lagförslag, men vi ha inte
begärt att just det förslaget ovillkorligen skall godtagas, utan finner sig Kungl.
Maj :t vilja omskapa bestämmelserna för att ur vissa synpunkter göra dem mera
tilltalande, så gärna för oss. Det lia vi ingenting emot, utan huvudsaken är att
man på detta sätt vinner det avsedda syftet.

Jag hav velat redogöra för denna frågas utveckling och påpeka att de herrar,
som i detta fall resa ett starkt motstånd här i kammaren, anföra sådana
sakskäl, som redan en gang blivit av riksdagen prövade och underkända. Under
sådana omständigheter vill jag än en gång fråga: vad skall det då vara för
mening med att fran riksdagens sida motsätta sig en skrivelse till Kungl. Majit
med^ hemställan örn utarbetande av ett förslag, som gör det- möjligt att inom
rimlig tid slutföra järnvägarnas förstatligande? Detta är intet angrepp mot de
privata järnvägarna eller mot enskilda intressenter eller enskilda personer, som
möjligen syssla med dessa saker, utan avsikten är endast att skapa ordning
och reda för att få riksdagens beslut genomfört inom rimlig tid.

Herr talman! Jag ber att med dessa ord fä yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Hallagård: Herr talman! Herr Hedlund och jag ha tillåtit oss att till
utskottsutlåtandet foga en reservation, i vilken vi uttala, att det för närvarande
icke föreligger tillräcklig anledning att hemställa örn ett förslag till
tvangslagstiftning för inlösen av de enskilda järnvägarna.

Aven örn man kan såsom skäl för tvångsinlösen åberopa den långsamma
takt, vari förstatligandet framskridit, synes det mig ändå, att man bör ställa
sig avvaktande i detta fall och icke nu vidtaga några åtgärder, som kanske
kunna undvikas. De nu rådande krisförhållandena ha ju medfört, att förstatligandet
av järnvägsnätet inte kunnat gå så fort som beräknats. Riksdagens
uttalande år 1939, att förstatligandet borde genomföras snarast möjligt,
helst inom fem ar, behöver väl inte tolkas så, att det vore absolut nödvändigt,
att sa skulle ske. Statsmakterna lia ju haft andra, långt viktigare
spörsmål att tänka på och behandla. Därför synes det mig, det vågar jag
säga, inte betyda sa mycket, örn takten vid inlösen av de enskilda järnvägarna
minskats något. Under sådana förhållanden borde utskottsmajoriteten varit
mindre angelägen örn att nu få fram en tvångslagstiftning.

. _Ai ha också tillåtit oss anföra i vår reservation, att de svårigheter, som hittills
yppats vid förhandlingar med järnvägsföretagen, inte varit så betydande,
att det kan vara uteslutet att på frivillighetens väg överföra järnvägsföretagen
till staten. Med hänsyn härtill förutsätta vi i vår reservation, att Kungl.
Maj .t, därest de fortsatta förhandlingarna skulle ge anledning därtill, utarbetar
och för riksdagen framlägger det förslag till lag angående inlösen av
enskilda järnvägar, som möjligen kan erfordras.

Onsdagen den 14 juni 1944 em.

Nr 24.

121

Äng. lagstiftning rörande tvångsinlösen av enskild järnväg. (Forts.)

Det är dessa synpunkter, som ha varit vägledande för oss, när vi avgivit
vår reservation. I varje fall förefaller det mig vara riktigare, såsom situationen
nu är, att icke ålägga Kungl. Maj :t att utarbeta förslag till tvångslagstiftning.
Man bör ställa sig avvaktande, till dess man får se, hur det går
med förhandlingarna med de enskilda järnvägarna.

Under sådana förhållanden ber jag, herr talman, att få yrka bifall till den
reservation, som avgivits av herr Hedlund och mig.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Herr Forslunds argumentering emot de
synpunkter, som den förste talaren i denna debatt framförde, föreföll mig
huvudsakligen röra sig örn att vi reservanter på nytt tagit upp till prövning,
huruvida järnvägsförstatligandet skall ske eller inte. Jag tror, att herr Forslund
därvidlag slår in öppna dörrar. Han har kostat på sig tio minuter alldeles
i onödan här i kammaren. Vi Ira inte nu tagit ställning till frågan om
upphävande av riksdagsbeslutet om förstatligandet, även om några av oss
kanske anse att det beslutet egentligen aldrig borde fattats. När herr Forslund
sade, att det har visat sig, att det inte går att genomföra förstatligandet
inom den tid, sorn enligt riksdagens uttalande är önskvärd, så kunde jag inte
uppfatta, ehuru jag lyssnade ganska uppmärksamt, att han vågade påstå, att
detta berodde på oginhet av de enskilda järnvägarnas företrädare att träda i
förhandlingar eller att göra upp. Det enda herr Forslund sade var, att förhandlingarna
med Västeråsbanan hade tagit så lång tid som två år och därigenom
möjligen försinkat förhandlingarna om inlösen av andra järnvägar.

Med anledning därav skulle jag vilja påstå, att järnvägarna mycket lojalt
ha ställt sig till förfogande, när det gällt förhandlingar. De ha alltid gått
till förhandlingar, när sådana ha påfordrats. I vissa fall lia de till och med
själva tagit initiativet. Jag skall här be att få skjuta in en liten parentes.
När staten nu bär beslutat att köpa järnvägarna, borde den väl köpa åtminstone
alla järnvägar som erbjudas den, men i vissa fall har staten vägrat att
upptaga förhandlingar med järnvägar, som varit till salu, och det tycker jag
inte att staten bör göra, såsom läget är.

Vidare påstår jag, att inte i något enda fall en påbörjad förhandling avbrutits,
utan att resultat har erhållits. Detta är väl ett faktum, som inte kan
nonchaleras, ty det är endast örn förhandlingar i någon större utsträckning
skulle ha vägrats eller avbrutits, som det kunde vara motiverat att vidtaga
några speciella åtgärder. Jag för min del anser nu, att det knappast ens i
sådana täll kan vara det, därför att denna sak inte är så överhängande.

Den förste ärade talaren i debatten, herr Roos, har redan framhållit synpunkter,
som i viss mån bemöta herr Forslunds anförande, nämligen att man
inte får ställa de fordringar på priserna på järnvägarna, som man hade före
kriget, och han har ganska riktigt, tycker jag, angivit skälen härför. Det är
inte bara det psykologiska faktum, att man nu har lättare att få järnvägarna
att ge överskott, som här spelar en roll. utan det förhåller sig också så, att
man har kunnat lägga ned mycket pengar i järnvägarna, vilket har ökat deras
värde. Vidare har järnvägarna kunnat rationalisera driften, så att de i
framtiden kunna räkna med ökad nettoavkastning. Jag tror, att järnvägsstyrelsen
och dess förhandlare kanske väl ofta nonchalera dessa synpunkter.

Jag har själv suttit och förhandlat angående försäljning av ett par järnvägar,
och skulle helst lia sett, att jag fått förhandla örn även en tredje, som
staten emellertid inte vill köpa oell har nekat att upptaga förhandlingar med.
Nog har jag därvid tyckt, att det har varit mycket svårt att resonera rent
sakligt med järnvägsstyrelsens förhandlare. De lia gått fram ganska schablonmässigt
vid sina beräkningar och inte alltid varit så lätta att komma överens

122

Nr 24.

Onsdagen den 14 juni 1944 em.

Ani), lagstiftning rörande tvångsinlösen av enskild järnväg. (Forts.)
med. Man får därför inte förvåna sig över att förhandlingarna ibland kunnat
ta lång tid.

Jag skulle vilja påstå, att det inte bär förekommit något fall, då denna lagstiftning
skulle ha varit nödvändig, bl. a. av det skälet, utom det jag nyss
nämnde, att den enligt 1939 års riksdagsbeslut tillsatta statliga nämnden, som
är avsedd att vara ett opartiskt organ för behandling av uppkomna tvistefrågor,
inte har anlitats mer än en enda gång. Det var vid slutuppgörelsen med
Västeråsbanan, och då lyckades den på kort tid fullgöra sitt uppdrag. Jag frågar
herr Forslund här: varför tager inte järnvägsstyrelsen upp förhandlingar
med flera järnvägar? Varför raskar inte styrelsen på? Den långsamma takten
beror inte på de enskilda järnvägarna, utan på att järnvägsstyrelsen helt
enkelt inte har hunnit med denna sak. Det är ett faktum, att ingen enskild
järnväg har nekat att förhandla. Ätt det drog ut på tiden i ett visst fall var
kanske onödigt, ty hade man tillkallat denna nämnd litet tidigare, hade det
nog gått fortare.

Det är alldeles opåkallat att stifta en tvångslag, som strider emot allmänna
rättsprinciper och som dock är avsedd att vid förhandlingar sätta staten i
förhandsställning gentemot dess motpart. Jag tror, att det hade varit bättre,
örn principbeslutet år 1939 aldrig fattats. Det var ur affärssynpunkt ganska
oklokt att då låta järnvägarna få veta, att de ovillkorligen skulle köpas. Det
hade varit bättre, att man förhandlat och köpt, utan att det förut hade sagts,
att man var piskad att köpa. Det var knappast klokt handlat av svenska staten.
Nej, jag ger det rådet i stället: tag upp förhandlingar med alla de återstående
järnvägarna! De komma nog att gå i lås. Herr Forslund har i varje
fall inte kunnat visa, att det inte har lyckats hittills.

Jag bestrider alltså, att vi från reservanternas sida ha talat örn någon sak,
som inte rör den fråga, som vi debattera i dag.

Rörande nödvändigheten av att överföra alla järnvägar i statens ägo vill
jag påstå, att erfarenheten visar, att det inte är alldeles säkert, att det blir
fördelaktigt med ett statligt övertagande, åtminstone inte för trafikanterna. Jag
känner till järnvägar, som överlämnades till staten för rätt många år sedan —
före detta riksdagsbeslut — och där förhållandena ganska snart blevo märkbart
försämrade för alla i form av sämre vagnsmateriel, sämre transportanordningar
och fördyrade taxor. Det finns enskilda järnvägar, som skötas på
ett absolut förstklassigt sätt, och det är inte alldeles säkert, att dessa komma
att skötas lika bra efter förstatligandet, att döma av de erfarenheter man på
sina håll kan åberopa. I vissa fall, när det varit fråga örn svaga järnvägar,
kan man ju säga, att de efter förstatligandet skötts lika bra som eller till och
med bättre än dessförinnan, men nog lia vi för närvarande järnvägar i enskild
ägo, vilka skötas alldeles utmärkt och där man inte kan räkna med att
det kommer att bli en förbättring efter ett förstatligande. Man måste tänka
inte bara på statens järnvägars affärer, utan också på trafikanterna och även
en smula på dem, som äro ägare till järnvägarna. Man kan inte husera hur
som helst i Sverige, åtminstone inte ännu, och jag hoppas, att det aldrig blir
så. att när staten vill någonting, den skall förgripa sig på medborgarnas rättigheter
på ett otillbörligt sätt. Nog är denna tilltänkta lag ett steg i den
riktning, i vilken man inte vill se utvecklingen gå. Hur oskyldig herr Forslund
än försöker framställa en sådan lagstiftning, är det inte sagt, att den
eller de som bli utsatta för förstatligandet uppfatta den så. De uppfatta det
kanske på annat sätt, ty den som bär skon på foten uppfattar ju bäst, var
skon klämmer. Den som står utanför, kan inte säga, hur det känns.

I fråga örn de domare, som i sista hand skulle få avgöra köpeskillingens storlek,
sade herr Forslund, att man inte har rättighet att på något sätt bestrida

Onsdagen den 14 juni 1944 em.

Nr 24.

123

Äng. lagstiftning rörande tvångsinlösen av enskild järnväg. (Forts.)
deras skicklighet och deras möjlighet att bedöma skäligheten av priset genom
att granska det material, som köparen och säljaren gemensamt hopbragt. Ja,
herr Forslund, jag har studerat en del sådant material, och jag kan därför
påstå — vilket herr Forslund vet lika väl som jag — att det inte är lätt att
få fram ett material, som kan anses objektivt och hållbart. Det är så många
faktorer, som måste grunda sig på antaganden, ty järnvägens värde beror inte
bara på hur rörelsen har gått under den närmast föregående tioårsperioden.
Man måste ju även spekulera litet i hur det skall kunna gå under de kommande
åren med hänsyn till de förbättringar, som under de senare åren vidtagits
vid järnvägsföretaget. Det är oerhört svårt att bedöma sådant material
riktigt, och jag är inte säker på, att en domare har större möjlighet att göra
det än näringslivets och affärslivets män. Det är inte förmätet att säga, att
dessa domare många gånger måste fälla ett avgörande, bara därför att de
skola göra det, utan att vara säkra på att det är riktigt, ty många gånger kan
man aldrig säga, örn det är rätt eller inte.

Då jag alltså, herr talman, anser, att ingenting hittills har framkommit, som
säger, att detta förstatligande, vare sig man nu gillar det eller ej, inte kan
ske utan att man tillgriper en tvångslag, och då jag dessutom principiellt
ogillar en tvångslag, som mot deras vilja berövar medborgare vad de äga,
kan jag inte annat än ansluta mig till det yrkande, som herr Roos har framställt,
nämligen om avslag på utskottets hemställan.

Herr Nilsson, Johan, i Malmö: Herr talman! Sedan riksdagen har fattat
principbeslut örn att staten skall köpa landets enskilda järnvägar, borde det ju
ligga i sakens natur, att man skall söka verkställa detta beslut. Härför har anslagits
en tidrymd av fem år. Det kan kanske anses vara naturligt, att de som
i dag äro motståndare till att man fullföljer detta ärende på effektivaste sätt.
äro ''desamma som anmälde sig som motståndare för fem år sedan, då det gällde
att fatta principbeslutet. Dessa; motståndare vörö nämligen inte nöjda med det
beslut, som fattades då, utan fortsatte att i motioner och yrkanden hemställa om
avslag på de förslag, som under de första åren lades fram av statsutskottet och
som kommit från Kungl. Majit och järnvägsstyrelsen. Många förslag ha dessa
motståndare yrkat avslag på. Man har då upplyst dem örn'' att här fattats ett
principbeslut, som det i strid med riksdagens en gång intagna ståndpunkt icke
vore riktigt att yrka avslag på. När riksdagen har tagit sin ståndpunkt i denna
fråga, kan den inte gärna, ändra mening. Detta har gjort, att under de senaste
åren avslagsyrkandena bortfallit. Man har inte tyckt, att det varit någonting
att göra åt denna sak vidare.

Nu ha de fem åren gått, utan att man har kunnat verkställa riksdagens beslut,
och det är naturligt och klart, att man då ser sig örn efter andra medel
för att få till stånd ''denna inlösen, som är av så stor betydelse för staten och
svenska folket, näringslivet, trafikanterna och andra. Jag vill bara göra herrarna.
uppmärksamma på att när en gång en kommitté hade tillsatts för att
utreda denna fråga, lade den fram sådana exempel som till och med borde intressera
en skåning, herr Roos. Det var nämligen så, att varor, som sändes ifrån
Mellansverige, i vissa fall måste omlastas icke mindre än 24 gånger för att komma
ned till sin adressat i Skåne. Det är dessa omlastningar med därav följande
merarbete och merkostnader, som riksdagen och svenska staten vill befria
trafikanterna från genom att få till stånd ett enhetligt järn vägssys tern, som
kunde dirigeras ifrån en enda central i landet. Då invände dessa motståndare,
att de nog äro för ett, fullföljande av riksdagens beslut, men att man bör ta det
så sakta och nätt. Man skall inte stöta någon människa, man skall blott försöka
ali ständigt tala vid dem. Mim örn del då från den ena partens sida Rigges

124

Nr 24.

Onsdagen den 14 juni 1944 em.

Äng. lagstiftning rörande tvångsinlösen av enskild järnväg. (Forts.)
hinder i vägen för realiserandet av detta beslut inom något så när rimlig tid, få
naturligtvis åtgärder vidtaga-s.

Nu säger herr Roos-, som var förste talare här, att han redan har bemött det
första och viktigaste argumentet, nämligen att takten skulle vara för långsam.
Han har ansett, att han har slagit ihjäl detta argument hara med sitt eget antagande,
att det har visats stor villighet till förhandlingar på båda hållen och
att i de fall man varit obenägen till förhandlingar denna obenägenhet, örn jag
fattade honom rätt, förefanns på båda hållen. Jag kan försäkra herr Roos —
han kan ju för övrigt vända sig till sin partivän på regeringsbänken — att det
har varit åtskilliga dödperioder under dessa år, då inga dylika förhandlingar
ha förts. De ha påbörjats en gång, men den andra parten har satt upp sådana
villkor, att det inte har varit lönt att fortsätta förhandlingarna. Därför talar
mycket för att man nu vidtager andra åtgärder i syfte att lösa denna för folket
så utomordentligt viktiga fråga.

Vad är det då för fördelar, som staten går miste om? Jag yttrade i mitt anförande,
då det gällde för staten att fatta beslut örn inköp av Västeråsbanan,
att om dessa fördelar kunde taxeras i pengar, skulle det b-li oerhört stora belopp,
som- staten gånge miste om, för den händelse verkställandet av beslutet
att enhetliggöra hela järnvägsnätet fördröjdes. Någon bestred då, att inlösningen
medförde fördelar. Jag kan till exempel, vad SWB beträffar, nämna några
fördelar, som vunnits tack vare köpet: en avsevärd minskning i växlingsarbete
på en mängd stationer, särskilt i Stockholm, minskad to-indragning, bortfallande
vagnredovisning på alla förenin-gs-stationer och snabbare vagnsomsättning.
Ifall man räknar ihop besparingarna, skall man finna, att de representera
mycket stora belopp. Dessutom medförde förstatligandet exempelvis omläggning
av transportvägar för gods för att få snabbaste och billigaste transportföring
och övergång från ångloksdrift till elektrisk drift. Genom omläggningen
av transportvägarna- minskar man antalet omlastningar, och redan därmed ha
vissa fördelar inträtt för allmänheten. En uppskattning av betydelsen härav i
ett antal representativa stations förbindelser utvisar enbart för januari månad
nied -dess relativt ringa trafik, att en minskning av antalet vagnaxelkilometer
i ångdrift kunde ha skett med 220 000, mot en ökning av antalet vagnaxelkilometer
i elektrisk drift på 300 000.

Ja, även administrationskostnaderna ha minskats för denna bana. Kostnaderna
för verkställande direktören och dennes expedition i Stockholm inbesparas
så småningom helt. En trafiksektionsledning i Stockholm, en bansektionsavdelning-
i Ludvika samt en förrådsintendent med kontor i Västerås indragas. Härigenom
förbilligas även förrådsförsörjningen. Kontrollkontoret, biljett- och
blankettkontoren övertagas av och samordnas med statens järnvägars motsvarande
kontor.

Man skulle kunna räkna upp en hel del sådana fördelar, men de exempel, som
jag har tagit, må räcka, även örn jag har sex eller sju andra till hands.

Vad skall staten nu göra, när den inte kommer längre med jämvägsköpen?
Skola dessa då helt avstanna? Skall staten, som lågt ned miljon på miljon för
att få till stånd ett enhetligt järnvägsnät, låta det bero därvid, utan att vinna
de fördelar, som man talade örn år 1939, då man skulle fatta beslut örn ståtsinlösen.
Skall allt detta vara förgäves? Skall det inte vara någon mening i vad
riksdagen den gången beslöt? Skall det ständigt fortsätta på detta sätt, att
staten blir beroende av örn den enskilde vill eller inte? Den enskilde skall ju
enligt beslutet få ersättning för fulla värdet av sin egendom, och då är det
också klart, att staten i samhällets och allmänhetens intresse har skyldighet
att påskynda beslutets realiserande.

Men om det nu är så, att de två parterna, järnvägsstyrelsen å ena sidan och

Onsdagen den 14 juni 1944 em.

Nr 24.

125

Äng. lagstiftning rörande tvångsinlösen av enskild järnväg. (Forts.)
styrelserna för de enskilda järnvägarna å den andra, inte komma överens? De
underhandla om ett pris, som den ena parten anser vara .skäligt men som den
andra finner oskäligt. Skall det då stanna därvid? Jag tycker, att det ligger
i sakens natur, att man i -så fall överlämnar denna fråga åt en skiljedomstol.
Man behöver val, såsom herr Forslund nyss säde. inte befara, att en domstol
på något sätt skulle vilja träda den enskildes rätt för nära i det avseendet, utan
man kan räkna med att den fattar ett beslut, som kan försvaras.

Jag tycker, att denna sak är klar, och under sådana förhållanden förstår jag
inte, varför de, som från början voro motståndare till förstatligandet, skola
fortsätta med sitt motstånd, sedan riksdagen har fattat sitt principbeslut. Jag
kan därför vid denna sena timme inte annat, herr talman, än att kort och gott
yrka bifall till utskottets förslag

1 detta anförande instämde herr Andersson, Karl.

Herr Bärg, Johan: Herr talman! Det var egentligen herr Mannerskantz’
anförande, som föranledde mig att begära ordet för att yttra mig något i denna
fråga, som egentligen inte ligger inom mitt arbetsområde i riksdagen.

Genom att framhålla, att ingen järnvägsförvaltning har nekat att träda i
förhandling med statens järnvägar, sökte herr Mannerskantz vederlägga, vad
järnvägsstyrelsen anfört i sitt yttrande över motionerna. Det föreföll mig, som
örn herr Mannerskantz hade menat, att den omständigheten, att ingen järnvägsförvaltning
nekar att förhandla, gör den ifrågasatta lagen obehövlig. Har
man inte denna uppfattning, då kvarstå, såvitt jag förstår, av järnvägsstyrelsen
anförda skäl för antagandet av en sådan lag. Något annat argument för
att slå sönder järnvägsstyrelsens yttrande kunde jag nämligen inte fatta, att
herr Mannerskantz presterade. Det må nu vara hur som helst med den saken.

Det var ett annat yttrande, som gav mig intrycket, att herr Mannerskantz
egentligen var ett stycke på rätt väg. Herr Mannerskantz klandrade, att riksdagen
på sin tid fattade principbeslut i denna fråga, därför att detta i sin mån
kom att påverka de priser, som krävdes, alldenstund riksdagen här hade tydligt
uttalat, att avsikten vore att förvärva järnvägarna, och däri hade han otvivelaktigt
rätt. Alla vi, som sysslat med affärsuppgörelser i det allmänna och
under sådana omständigheter, att ett förhandsbeslut har varit nödvändigt, liksom
det väl var här, veta, att kraven på det allmänna, när det gäller prisuppgörelser,
alltid stegras under sådana omständigheter. Det är således ådagalagt,
att ett förhandsuttalande inverkar vid prisförhandlingarna, något som
för övrigt ligger i sakens natur. Örn nu detta är riktigt, tycker jag, att dessa
motioner ha bragt riksdagen i ungefär samma läge som förelåg då detta principbeslut
fattades. Riksdagen intog då en viss inställning till detta spörsmål,
och det har nog, såsom herr Mannerskantz sade, haft sin betydelse. På grund
av motionerna stå vi nu inför valet att antingen avvisa eller godkänna tanken
på tvångsåtgärder. Avvisa vi denna tanke, måste det innebära, att riksdagen
här offentligt säger ifrån till de enskilda järnvägsföretagen: »Var inte rädda,
ty något tvångsförfarande kommer inte att tillämpas här! Stå på er bara!»

Jag ber herrarna läsa, vad som står nederst på s. 12 i utskottsutlåtandet.
Där säger järnvägsstyrelsen, efter att ha talat örn sina svårigheter vid en del
nu avslutade förvärv: »Efter misslyckandet år 1942 med SWB-affären övervägdes
inom järnvägsstyrelsen allvarligt, huruvida framställning borde göras
till Kungl. Majit om åtgärder för åstadkommande av en sådan lag om inlösen
av järnväg, som förut sagts. Efter noggrann prövning kom styrelsen dock till
uppfattningen, att en dylik framställning vore förenad med stor risk, så tillvida
att en negativ utgång därav skulle vållat styrelsen ytterligare svårigheter

126

Nr 24.

Onsdagen den 14 juni 1944 em.

Äng. lagstiftning rörande tvångsinlösen av enskild järnväg. (Forts.)
i förstatligandearbetet utöver dem, som redan uppkommit i och med avböjandet
av den preliminära affärsuppgörelsen med SWB. Ett sådant resultat skulle
nämligen lia inneburit ett avsevärt stärkande av det motstånd mot förstatligandet,
som städse funnits inom de enskilda järnvägarnas krets och måhända föranlett
avbrott i hela förstatligandeproceduren, en händelse, som järnvägsstyrelsen
varit angelägen örn att undvika.» Precis där stå vi nu, såvitt jag kan
förstå. Blir det så, att riksdagen säger nej till det föreliggande förslaget, ha vi
åstadkommit, vad järnvägsstyrelsen fruktade och som hindrade styrelsen att
göra en framställning till Kungl. Majit om tvångslag, nämligen ett negativt
resultat, och ett sådant skulle otvivelaktigt, såsom järnvägsstyrelsen här säger,
medföra, att motståndet mot förstatligandet hårdnar. Jag är ingen entusiast
när det gäller tvångsåtgärder. De böra undvikas i alla de fall, där man kan
undvika dem, men som frågan nu ligger till, kan jag inte se någon vettig möjlighet
att undgå att bifalla utskottets förslag. Jag hemställer örn bifall till
detta.

Herr Roos: Herr talman! Herrar Forslund och Johan Nilsson i Malmö
gå utanför ramen för sin egen motion, då de diskutera beslutet av år 1939. Ingen
av reservanterna har haft något att Invända mot detta principbeslut angående
förstatligande av det enskilda, järnvägsnätet. För egen del betonade jag detta
uttryckligen i början av mitt förra anförande.

Vad jag reste invändningar mot var införandet av en tvångslagstiftning.
Något behov härför förelåge ej enligt min mening, och jag framförde skälen
för denna min åsikt. Jag åberopade också, att intet initiativ har tagits från
regeringens sida. Det är väl den och icke enskilda riksdagsmotionärer, som borde
ta initativet till ett tvångsinlösningsförfarande. Vidare har jag kritiserat
det utkast till lagförslag, som var fogat till de sakkunnigas betänkande, och
uttalat, att värderingsreglerna i detta förslag ej voro tillfredsställande, ty de
gåvo inte den enskilda järnvägen full ersättning.

Herr Forslund framdrog i sitt anförande som argument mot mig, att jag
klandrat domarkåren, och han läste upp en paragraf i utkastet. I denna — 12 §
— heter det: »För behandling av frågor som i 11 § avses skall finnas en nämnd,
bestående av ordförande och fyra ledamöter jämte ersättare», och så tillägges
»samtliga ojäviga, enligt vad i allmän lag stadgas örn domare». Men de bli
väl inte, herr Forslund, domare, blott därför att de vanliga jävsbestämmelserna
örn domare gälla i detta fall. Vad jag avsett är, att de regler för värdesättningen,
varom stadgas i 8 §, inte kunna ge denna nämd fria händer vid bedömandet.

Sedan var herr Bärg inne på ett spörsmål, som jag måste beröra. Herr Bärg
ansåg, att behovet att införa tvångslagstiftning, vöre uppenbart då järnvägsstyrelsen
säger i sitt remissyttrande på s. 12 i utlåtandet, att den haft svårigheter
när det gällde inlösen av SWB, särskilt år 1942. Då vill jag erinra herr
Bärg om att en preliminär överenskommelse 1942 hade träffats mellan statens
järnvägar och denna enskilda bana, men regeringen ansåg inte, att överenskommelsen
borde godkännas, därför att enligt dess mening köpeskillingen var
för hög.

Herr Petersson, Knut: Herr talman! Jag har begärt ordet med anledning
av det anförande, som nyss hölls från södermanlandsbänken. Det föreföll mig,
som örn där framkom en tankegång, som jag för min del inte bara inte kan
godtaga, utan som jag känner mig förpliktad att protestera mot.

Herr Bärg ville göra gällande, att en negativ utgång av den fråga, som nu
bragts på tal på initiativ av enskilda motionärer, skulle lända statens intressen

Onsdagen den 14 juni 1944 em.

Nr 24.

127

Äng. lagstiftning rörande tvångsinlösen av enskild järnväg. (Forts.)
till men i så -måtto, att de enskilda järnvägarna vid de fortsatta förhandlingarna
skulle känna sig stärkta i sin position gentemot staten. Herr Bärg ville därav
draga den slutsatsen, att det skulle föreligga så gott som en skyldighet för
oss enskilda riksdagsledamöter att rösta för det förslag, som utskottet har
framlagt. Jag vill för min del säga, att jag ingalunda kan finna mig i ett sådant
betraktelsesätt. Jag kan inte anse mig förpliktad att rösta för en tvångsinlösen
av dessa järnvägar därför, att ett avslag på motionen skulle försätta
staten i ett sämre förhandlingsläge. Jag anser mig böra bedöma denna sak
även från andra och vidare synpunkter. Herr Bärgs argumentation blir närmast
en anmärkning, icke mot de ledamöter, som eventuellt kamma att rösta
för avslag, men väl mot de motionärer, som fört denna fråga på tal utan
att först göra sig förvissade örn huruvida riksdagen är beredd att antaga förslaget
och utan att avvakta ett eventuellt initiativ från Kungl. Maj:ts sida,
vilket senare jag för min del skulle ha ansett som en bättre utväg.

När jag nu ändå har ordet, skall jag be att få beröra även ett par andra
synpunkter på saken.

Det har förefallit mig, som om åtskilliga av de föregående talarna hade
missuppfattat situationen. Det kom ett inlägg i början av debatten från en
förutvarande kommunikationsminister, som ville göra gällande, att den ståndpunkt,
som reservanterna intagit, faktiskt redan underkänts av riksdagen,
när den år 1939 fattade sitt principbeslut i frågan. Och det föreföll, som örn
en talare på skånebänken hade samma uppfattning, när han frågade, varför
man envisas i denna sak, när riksdagen redan en gång tagit ställning. På
detta vill jag svara, att det dock nu är första gången som kamrarna ha att
ta ställning till ett förslag örn en tvångsinlösen av enskilda järnvägar. Vad
riksdagen tidigare beslutat är att de enskilda järnvägarna skola införlivas
med statsbanenätet. Detta införlivande skulle inte ske genom en tvångsinlösen,
utan förutsättningen var, att det skulle ske på basis av frivilliga överenskommelser.
Nu vill man gå en helt annan väg och förmenar, att detta är
den naturliga konsekvensen av det tidigare fattade beslutet. Så är dock icke
fallet. Det gäller nu en helt ny fråga. Därför kan jag inte finna, att vi på
något sätt äro bundna av vad som tidigare beslutats.

Jag skulle vilja livligt instämma med den förste ärade talaren i debatten,
när han framhöll det olyckliga i att riksdagen år 1939 band sig för ett slags
femårsplan — jag kanske inte skall säga, att riksdagen band sig, men den
uttalade i varje fall önskemålet, att socialiseringen skulle vara genomförd
på fem år. Det olämpliga i att på detta sätt bestämma sig för ett visst tidsschema
när man fattar ett beslut, ha vi haft åtskilliga exempel på. Jag vill
erinra om, att vi på hösten 1940 fattade beslut om att bygga två kryssare.
Det förespeglades då, att de skulle vara färdiga på två och ett halvt år. Det
har nu gått nära fyra år sedan dess, men ännu har ingen av dessa kryssare
satts i sjön. Jag har inte kunnat förmärka, att någon av motionärerna ansett
sig förpliktad att taga några initiativ i anledning därav och föreslå riksdagen
att t. ex. fatta beslut örn tvångsbyggande av kryssare på två och ett
halvt år.

Jag vill också göra en bestämd invändning mot motionärernas projekt. Ha
vi ändå inte hittills varit eniga örn det olämpliga i att staten vid ekonomiska
mellanhavanden med enskilda oupphörligt tillgriper eller hotar med den statliga
tvångsmakten? Är det inte riktigare att låta sådana här frågor lösas
på det sätt som är normalt i ett rättssamhälle, nämligen på frivillighetens
väg? Skall nian gå in för den motsatta vägen, tvångsvägen, bör man väl gå
den konsekvent. Men vilket tillstånd skulle vi då hamna i? Staten har ju
ekonomiska mellanhavanden bland annat med arbetarorganisationer av skilda

128

Nr 24.

Onsdagen den 14 juni 1944 em

Äng. lagstiftning rörande tvångsinlösen av enskild järnväg. (Forts.)
slag. Det förhandlas ofta inte bara mellan kommuner och kommunalanställda.,
utan även mellan staten och statsanställda arbetare. Om det då hakar upp
sig, skall nian då börja motionera örn att införa lagar örn tvångsvis fastställda
löner? Jag tycker för min del, att det vore mycket olämpligt. Jag tror, att
det är mycket bättre att förfara som man gör på den enskilda arbetsmarknaden,
det vill säga man söker komma fram med lämpor och laga efter lägligheten.
På det sättet tror jag också att man kommer till ett sakligt riktigare
resultat, än örn man under trycket av allehanda politiska fördomar och tvångsföreställningar
sätter sig ned och beslutar, att så och så skall det vara och den
och den lönen skola vi ge.

Jag vill för min del inte haka mig fast vid några mer eller mindre välgrundade
satser örn den rättsliga innebörden av de gamla järnvägskoneessionerna.
På den vägen tror jag inte, att man kommer någon vart. 1936 års järnvägs
kommitté hade nog alldeles rätt, när den kom till den konklusionen, att
inlösen enligt koneessionsvillkoren bör undvikas ur både järnvägarnas och statens
synpunkter. Ett av de skäl, som då anfördes, var det, att man på det
sättet omöjligen skulle kunna komma fram till enhetliga prissättningar. Det
var alltså i likställighetens intresse, som man rekommenderade systemet med
frivilliga överenskommelser. Nu vill man i stället gå över till ett system med
tvångsinlösen, sedan nian på frivillighetens väg löst in ungefär hälften av det
enskilda järnvägsnätet. Man lämnar alltså enhetligheten och går över till ett
annat system. Är det konsekvens i detta? Jag tycker för min del, att en övergång
till ett nytt system beträffande värderingen av järnvägarna och sättet
för inlösningen utgör ett övergrepp i så måtto, som det innebär ett brott mot
den likställighet inför lagen, som de enskilda intressena här i landet tidigare
kunnat påräkna.

Jag tillåter mig, herr talman, att instämma med det tidigare framställda
yrkandet örn bifall till den av herr Wistrand m. fl. avgivna reservationen.

1 herr Knut Peterssons yttrande instämde herr Andrén.

Herr Nilsson, Johan, i Malmö: Herr talman! Jag måste giva en replik till
de två sista talarna.

Herr Roos säger, att det inte tillkommer enskilda motionärer att framlägga
sådana här förslag, utan att man bör vänta, tills det kommer ett initiativ från
regeringen. Örn herr Roos har den uppfattningen, att riksdagen skall låta sig
försörjas av regeringen på det snälla och beskedliga sättet, må det vara hänt.
Men jag känner inte igen herr Knut Petersson, när han sjunger på samma trall.
Han säger, att motionärerna kommit fram med ett förslag i frågan utan att
höra efter, örn riksdagen ville ha ett sådant förslag. Jag undrar, när herr
Knut Petersson gått till väga så, att han, innan han lagt fram ett förslag,
undersökt hur riksdagen velat ha det och gått från man till man och frågat,
örn det varit lämpligt att komma fram, med förslaget. Man väcker väl en motion
för att få den antagen. Utskottet har nu berett ärendet och tillstyrkt motionen,
och därom är väl ingenting att säga.

Jag tror, att herr Roos diskuterar om ett lagförslag, som inte finnes. Det
finnes intet lagförslag örn inlösen av dessa järnvägar, men vi motionärer ha
begärt, att regeringen skulle framlägga ett sådant. Det lagutkast som utarbetades
för fem år sedan framlades ju aldrig, och följaktligen är det intet som
vi äro bundna av. Vi lia nu tänkt oss, att regeringen skulle framlägga ett
förslag till lag. Där kunna kanske en del av de synpunkter bliva tillgodosedda,
som nu så starkt framhävas i fråga örn de rättsliga principerna.

När man nu tänker sig, att regeringen skall framlägga ett förslag, kommer
det att dröja minst ett år, innan en lag kommer till stånd. Under den tiden kan

Onsdagen den 14 juni 1944 em.

Nr 24.

129

Äng. lagstiftning rörande tvångsinlösen av enskild järnväg. (Forts.)
man ju hinna träffa många överenskommelser, där man kan följa den gamla
värderingsregeln, som herr Knut Petersson nu ansåg, att man borde följa. Och
även om man antager en lag, kan det gamla värderingssystemet få stå kvar;
endast örn parterna inte komma överens, träder skiljedomsförfarandet i verksamhet.
Jag tror inte, att resultatet av en sådan lag skulle Wiva den orättvisa,
som herrarna här försökt måla ut.

Jag vidhåller mitt yrkande örn bifall till utskottets förslag.

Herr Forslund: Herr talman! Herr Petersson gör sig till tolk för en
ganska egendomlig uppfattning, då han hävdar, att den lagstiftning, som här
föreslås, inte, skulle passa i ett rättssamhälle. Det citat, som jag läste upp ur
en tidning, får kanske sin förklaring, när man hör ett sådant resonemang. Men
hur förhåller det sig i andra frågor, herr Petersson, där vi här i landet tillämpa
förliknings- eller skiljedomsförfarandet? Örn statens järnvägar skall ha ett
stycke jord, skall det ovillkorligen dömas om den saken. Den får behandlas efter
deli gällande expropriationslagen, och det är alltså expropriationsnämnden,
som får bestämma priset. Varför skall det anses stridande mot principerna för
rättssamhället, att man skall gå till väga på enahanda sätt, när man skall
köpa en järnväg? Inte är väl läget ett annat i det fallet? Parterna förhandla
ju här så långt det är möjligt. Det kan inte bliva fråga om någon kränkning
av de rättsprinciper, som man naturligtvis gärna vill upprätthålla. Jag vill
fortfarande framhålla, att det med styrka göres gällande att ingen vägrar
ingå på förhandlingar.

Herr Roos säger, att det inte är något behov av denna lagstiftning. Hur
kail herr Roos komma med ett sådant påstående, när den ena parten, nämligen
järnvägsstyrelsen, som uppträder såsom representant för köparen, i sitt yttrande
över motionen klart och tydligt sagt ifrån, att det är nödvändigt med
denna lag? Hur kan den som inte har någon närmare kännedom örn förhållandet
mellan de båda parterna påstå, att det inte är något behov därav?

_ När det framhålles, att Kungl. Maj :t inte tagit något initiativ i denna sak,
vill jag häremot åberopa och understryka vad herr Johan Nilsson i Malmö
yttrade. Det är väl riksdagens sak att sköta om detta, framför allt omi det
inte kommer något förslag från regeringens sida.

För min del utgår jag alltjämt ifrån, att även om riksdagen biträder motionärernas
Piening — vilket jag inte är säker på — böra förhandlarna ändå
söka på frivillighetens väg komma fram till en lösning. Detta bör man alltid
försöka göra vid behandlingen av dessa frågor. Det är bara när det hakar
upp sig — vilket det faktiskt gjort en gång — som man inte bör tillämpa ett
system, som fördröjer lösningen av frågorna alltför länge. Det är här fråga om
ett vidlyftigt och viktigt komplex av problem, och det kommer antagligen att
bliva stora svårigheter, eftersom det är omöjligt att säga vad som är en riktig
lösning. Just därför behöver man denna hjälp, som parterna få anlita. Den
av motionärerna angivna vägen är naturligtvis bara ett förslag. Kungl. Majit
har ju full frihet att finna andra former. Huvudsaken är att man kan finna
ett system, varigenom frågorna snabbt kunna lösas.

Herr Petersson, Kuut: Herr talman! Jag hoppas, att den ärade talaren på
inalmöbänken är den ende som uppfattat mitt inlägg såsom en gensaga mot
den enskilda motionsrätten. Har jag uttalat mig dunkelt, ber jag få förklara,
att detta ingalunda varit min mening. Däremot har jag gjort gällande, att orri
man framlägger ett förslag av denna innebörd, måste man giva kammarens
ledamöter full frihet att taga ställning till detta förslag, och inte, såsom det

Första kammarens protokoll 1944. Nr 24. 9

130

Nr 24.

Onsdagen den 14 juni 1944 em.

Äng. lagstiftning rörande tvångsinlösen av enskild järnväg. (Forts.)
här gjordes från södermanlandsbänken, hävda, att det är ledamöternas skyldighet
att rösta för förslaget, såvida man inte skall skada statens ställning vid
förhandlingarna.

Vad herr Forslunds inlägg beträffar, kan jag inte frigöra mig från uppfattningen,
att han på något egendomligt sätt missuppfattat både den motion
som han själv skrivit under och det förslag som lagts fram av andra
lagutskottet. Det är dock här inte fråga örn något skiljedomsförfarande på frivillig
grund, utan om ett förslag till lagstiftning rörande tvångsinlösen av enskilda
järnvägar. Det är en annan sak än ett frivilligt skiljedomsförfarande.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen jämlikt de
yrkanden, som därunder framkommit, gjorde propositioner, först på bifall till
samt vidare på avslag å vad utskottet i det nu förevarande utlåtandet hemställt;
och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Roos begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 59,
röstar

J a;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda uppmaningar
av herr talmannen först de ledamöter, som ville _ rösta för japropositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för japropositionen.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets utlåtande,. nr 65, i anledning
av väckta motioner om anläggande av ett större jordbruk å de s. k. Ragundabottnarna,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 375, angående eventuellt förstatligande av apoteksväsendet in. m.;
nr 376, angående modernisering av almanackans namnlängd;
nr 377, angående kommunala studiebidrag; samt
nr 378, angående gemensam nordisk arbetsmarknad.

Justerades ytterligare protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 12,31 på natten.

In fidem

G. H. Berggren.

Stockholm 1944. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

442884