RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1944:23)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1944. Första kammaren. Nr 23.

Lördagen den 10 juni.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Efter föredragning av ett från andra kammaren ankommet protokollsutdrag,
nr 489, med delgivning av nämnda kammares beslut över dess tredje tillfälliga
utskotts utlåtande nr 10, i anledning av väckt motion angående utredning av
frågan örn tillhandahållande för en större allmänhet av billig bad- och w.-c.-attiralj samt diskbänksinredning, beslöt första kammaren hänvisa detta ärende
till sitt andra tillfälliga utskott.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 354, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmänna grunder
för pensionering av vissa f. d. anställningshavare vid vägväsendet jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 355, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående pension av statsmedel
åt vissa f. d. befattningshavare hos vägdistrikt; samt

nr 356, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt befrielse
för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken utgivna sedlar med guld
m. m.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 176, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omorganisation
av örlogsvarven;

nr 177, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1943/44 m. m., i vad propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde;

nr 178, i anledning av väckt motion angående anslag för budgetåret 1944/45
till dövstumhemmet å Riis; samt

nr 179, i anledning av väckta motioner angående anslag för budgetåret 1944/
45 till riksförbundet för sockersjuka m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 180, i anledning av väckta motioner
angående ersättning till i utlandet bosatta svenska medborgare för förluster
genom krigsskada.

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
B. Ohlin m. fl. (I: 181) och den andra inom andra kammaren av fru Hanna
Rydh Munch af Rosenschöld m. fl. (II: 293), hade hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t begära skyndsam utredning angående i vad
mån och efter vilka principer svenska staten skulle kunna lämna i utlandet boFörsta
hammarens protoholl 1944. Nr Z3. 1

Örn ersättning
till v Ha nds -svenskar för
förluster genom
krigsskada.

Nr 23.

Lördagen den 10 juni 1944.

Ang. vissa
ändringar i
patentförord ningen.

Örn ersättning till utlandssvenskar för förluster genom krigsskada.. (Forts.)
satta svenska medborgare ersättning för förluster genom bomb- eller annan direkt
krigsskada, som där vållats dem.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionerna I: 181 och II: 293 ej måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Herr Sandler: Herr talman! Yad utskottet här har anfört är icke av beskaffenhet
att föranleda mig såsom en av motionärerna att ställa något annat
yrkande än örn bifall till utskottets hemställan. Utskottet har nämligen
förklarat sig dela motionärernas uppfattning och förutsatt, att Kungl. Majit
skall ägna detta ärende om understödsverksamhet beträffande utlandssvenskarna
nödig uppmärksamhet. Jag har sålunda, herr talman, endast begärt ordet
för att understryka angelägenheten av att denna prövning verkligen också
kommer till stånd. Då ingen ledamot av Kungl. Maj :ts regering finns närvarande,
kan ju en vädjan i detta sammanhang vara ungefär detsamma som att
skriva i vattnet, men jag tillåter mig att uttrycka den vaga förhoppningen,
att vederbörande i Kungl. Majlis kansli måtte behaga läsa även sådant riksdagstryck,
som icke genom särskild skrivelse befordras till vederbörande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls Vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 46, i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn ändring i förordningen den
16 maj 1884 (nr 25) angående patent, dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 3 mars 1944 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 176, vilken behandlats av första lagutskottet, hade Kungl. Majit föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag till lag om ändring i förordningen
den 16 maj 1884 (nr 25) angående patent.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft följande

1 anledning av densamma inom riksdagen väckta motioner, nämligen motionen
I: 306 av herr Franzon samt de likalydande motionerna Ii 308 av herr Ekströmer
och lii 490 av herr Lundberg i Hälsingborg.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A) att riksdagen -—■ med förklaring att riksdagen funnit vissa ändringar böra
vidtagas i det genom förevarande proposition framlagda lagförslaget —
måtte för sin del antaga under punkten infört förslag till lag om ändring i förordningen
den 16 maj 1884 (nr 25) angående patent;

B) att de i ämnet väckta motionerna I: 306, I: 308 och lii 490, i den mån
de icke kunde anses besvarade genom de uttalanden som gjorts i utskottets motivering,
icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Herr Ekströmer: Herr talman! I detta ärende har jag tillåtit mig att väcka
en motion, och utskottet har i anledning av denna på anförda skäl icke ansett
tillrådligt att i detta sammanhang införa undantag för legeringar i

2 §, men anser att spörsmålet ingående bör övervägas under det fortsatta utredningsarbetet
på patentlagstiftningens område. Jag tycker för min del, att någon
ytterligare utredning egentligen inte hade varit behövlig, men är givetvis
tacksam för utskottets välvilliga behandling av motionen. Då denna fråga
för vissa industrier är av stor vikt, skulle jag dock här vilja understryka
nödvändigheten av att det i utsikt ställda utredningsarbetet verkligen snarast

Lördagen den 10 juni 1944.

Nr 23.

Äng. vissa ändringar i patentförordningen. (Forts.)
sättes i gång och att frågan om legeringars undantagbarhet blir en av de
första frågor, som upptas till behandling.

Herr talman! Jag har intet yrkande annat än bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i det under
behandling varande utlåtandet hemställt.

Föredrogos ånyo första lagutskottets utlåtanden och memorial:
nr 47, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 1 november 1940 (nr 924) med särskilda bestämmelser
angående patent vid krig eller krigsfara m. m.;

nr 48, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1942 (nr 550) med särskilda bestämmelser
örn uppfinningar av betydelse för rikets försvar eller folkförsörjningen
m. m.; samt

nr 49, angående ersättning åt av utskottet vid behandling av vissa ärenden
anlitat biträde.

Vad utskottet i dessa betänkanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 50, i anledning av väckt
motion angående utredning örn inrättande av en kyrklig högtidsdag i vårt land
under höstens lopp.

Äng. inrättande
av
en helgdag
under hösten.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 31,
vilken behandlats av första lagutskottet, hade herrar Mosesson och Nilson i
Eskilstuna hemställt, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit föreslå
utredning, huruvida en kyrklig högtidsdag kunde inrättas i vårt land under
höstens lopp, eventuellt på bekostnad av antalet helgdagar under förra hälften
av året.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen i anledning av förevarande motion, II: 31, måtte hos Kungl.
Maj :t anhålla att Kungl. Maj :t ville låta verkställa en förutsättningslös utredning,
huruvida en allmän högtidsdag med elier utan kyrklig karaktär kunde
inrättas under höstens lopp, samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill
utredningen kunde föranleda.

Herr Sten: Herr talman! Det anses väl egentligen opassande att begära
ordet i ett ärende, där det föreligger ett utlåtande från ett enhälligt utskott
och där man inte såsom motionär eller på annat sätt har haft att göra med
ärendet i år. Till mitt försvar kan jag endast anföra, att vid något av de tidigare
tillfällen, då en del av denna fråga har skymtat — jag minns inte, örn
det var i samband med semesterlagens tillkomst eller i samband med frågan
örn första maj som helgdag — har jag gjort ett uttalande, som gick i en annan
riktning än motionen och utskottsutlåtande!

Motionen syftar till en jämnare fördelning av de stora dubbelhelgerna
över året, eventuellt på bekostnad av någon av dem vi ha under förra halvåret,
. Jag saknar i motionen och i utskottets utlåtande någon hänsyn till de
synpunkter, som jag tidigare har uttalat och som jag inte har kunnat släppa,
nämligen att det ligger en inre mening i ojämnheten i kalendern och att detta
är ett område, som inte rimligen bör bli föremål för någon rationalisering.
Jag är anhängare av rationalisering när det gäller industri och jordbruk,
och jag kan vara med om att resonera örn sådan, när det gäller exempelvis

Nr 23.

Lördagen den 10 juni 1944.

Äng. inrättande av en helgdag under hösten. (Forts.)
riksdagens arbetsformer. Men att fördela de stora helgdagarna över året med
tillhjälp av mätstickan eller multiplikationstabellen tror jag är rationalisering
på ett område, där den inte hör hemma. Det bör finnas vissa moment i samhällets
föranstaltningar, som tillfredsställa även det irrationella i människoanden,
och jag tror, att vi skulle få ett tråkigare år och ett tråkigare samhälle,
örn motionärerna och första lagutskottet skulle vinna framgång i sina reformsträvanden
på detta område.

Min andra synpunkt är den, att julen ju är vår största högtid. Man frågar
sig då: vad är anledningen till att så är fallet för de allra flesta människor?
Det beror naturligtvis till mycket stor del på den idé, som den representerar,
och på traditionens makt över sinnena. Men jag tror, att det också i mycket
hög grad beror på en sak, som jag inte vet, hur jag skall kunna uttrycka
utan att förleda kammarens ledamöter att dra på munnen. Det är nämligen
min allvarliga övertygelse, att det förhållandet, att julen är så efterlängtad
och så oförliknelig som en ljusfest i vintermörkret, helt enkelt beror på att
den befinner sig på så långt avstånd från midsommaren. Man har alltså då
magasinerat sin längtan under sex månader. Nu inbjuda oss motionärerna och
första lagutskottet att ta ut halva julglädjen i förskott någonstans omkring
den 1 oktober. Jag begär inte, att kammarens ledamöter skola acceptera min
synpunkt, men jag har i alla fall den hemställan till den utredning, som väl
ändå här kommer till stånd, att de bägge omständigheter, som jag har anfört,
alltså den inre meningen i kalenderns ojämnhet och önskvärdheten att icke
på något sätt rubba julens ställning i kalendern, måtte upptas till en verkligt
vetenskaplig och folkpsykologisk undersökning.

Beträffande den andra sidan av saken, alltså slopande av en helgdag på
våren, därför att man får en dubbelhelg på hösten, är jag också betänksam
just av de skäl jag anförde. Jag tror inte, att det är riktigt att rationalisera
på detta område. Vad som föresvävar motionärerna, utskottet och andra, som
äro anhängare av denna tankegång, är tydligen, att vi skola få påskhelgen
omkring den 1 april, midsommaren i slutet på andra kvartalet, den nya dubbelhelgen
omkring den 1 oktober, och så ha vi julen i slutet på fjärde kvartalet.
Jag är övertygad om att örn man ger ett finger åt dessa rationaliseringssträvanden,
kommer det inte att dröja länge, förrän man flyttar långfredagen
närmare påskdagen. Jag såg i en tidningsartikel med anledning av denna
fråga, att en industriidkare, som till och med angav sig som kyrkligt intresserad,
tyckte, att det var så besvärligt att dra på maskinerna i fabrikerna på
påskaftonen. Där ser man ju en tendens, som man tycker borde verka ganska
förskräckande. Nästa steg blir väl då att fira julen på nyårsaftonen, alltså
att slå ihop julen och nyårshelgen, därför att det är i högsta grad irrationellt
att ha två stora helger så nära varandra.

Jag är givetvis som vi alla en varm vän av vårt näringsliv och av att allt
vad vi här företa oss på det ekonomiska området skall vara ägnat att bereda
trivsel för de olika näringarna, men jag har som sagt mina betänkligheter
mot att släppa in näringslivets synpunkter på detta område.

Örn jag summerar mina enkla synpunkter, har jag å ena sidan en stor uppskattning
av motionärerna och deras kännedom örn hithörande frågor, och jag
har givetvis också tagit intryck av att landsorganisationen har betygat, att
det är ett arbetarintresse att få en dubbelhelg på hösten, men å andra sidan
har jag de betänkligheter, som jag här har sökt utveckla, framför allt i två
avseenden. När jag här har sökt att ta ställning som ledamot av kammaren,
har jag alltså varit hänvisad till att söka inom mig själv fatta ett beslut med
51 hundradels procents majoritet mot 49. Helst skulle jag ha velat yrka avslag
både på utskottets hemställan och på den i ärendet väckta motionen, men då

Lördagen den 10 juni 1944.

Nr 23.

Ang. inrättande av en helgdag under hösten. (Forts.)
jag inser utsiktslösheten i detta, har jag stannat för att mina syften bättre
tillgodoses, om jag hemställer, att de av mig anförda synpunkterna matte
beaktas vid den blivande utredningen och handläggningen av detta ärende.

Herr Sehlyter: Herr talman! Då den ärade talaren inte formulerade något
yrkande, kunde det kanske inte behövas, att jag sade någonting till förmån
för utskottets förslag, ty utskottet kan naturligtvis inte ha det ringaste
emot att hans synpunkter komma under övervägande i den utredning, som utskottet
har föreslagit. Jag skulle emellertid i alla fall vilja göra några erinringar
till den ärade talarens anförande.

Örn jag förstod honom rätt, riktade han sig väsentligen mot tanken, att en
helgdag skulle överflyttas från våren till hösten. Detta har inte utskottet föreslagit,
och läser man noga utskottets utlåtande, torde det stå ganska tydligt
för läsaren, att utskottet icke är någon vän av tanken, att en helgdag under
den högtidliga första hälften av året skulle dras in. Herr Sten anförde, att
det ligger en inre mening i den ojämnhet, som kalendern på detta område företer;
det vore ett område, som inte borde bli föremål för någon rationalisering;
det borde finnas moment, som tillfredsställde det irrationella. Utskottet har
i sitt yttrande ifrågasatt några jämkningar, som väsentligen innebära ett skjutande
på placeringen av några av vårens helgdagar. Jag tror inte, att ett dylikt
litet tillmötesgående av de önskemål, som framförts från näringslivets
sida -— med hänsyn till olägenheten av de söndersplittrade veckorna — • medför
någon fara för vare sig kyrkliga eller andra konservativa intressen av värdefulla
irrationella moment.

Med avseende å den högtidsdag, som även utskottet anser det vara önskvärt
att få på hösten, vill jag erinra om att riksdagen en gång tidigare — det var
år 1934 och skedde så vitt jag minns utan någon meningsskiljaktighet — hos
Kungl. Maj:t begärt en utredning örn införande av en fridag på hösten, ingående
i fyra bankfridagar under loppet av ett år, för att avbryta den långa,
högtidslösa delen av året. Den gången blev det inte någonting av med fridagen
under hösten, beroende på att man i de utlåtanden, som inkommo över en
inom justitiedepartementet utarbetad promemoria i detta ämne. ställde sig
ganska oförstående till förslaget, sannolikt därför att vad som då ifrågasattes
såsom möjligt icke byggde på någon tradition.

När utskottet nu ifrågasätter att, eventuellt i anknytning till den gamla traditionen
om en allhelgonadag, införa en högtidsdag på hösten, så gör herr Sten
emot detta gällande, att julen är årets största högtid, och till den skall man
ha magasinerat hela sin längtan under det från högtider fria halvåret, som
löper från midsommar till jul. Man skall inte, säger han, ta ut halva julglädjen
i förskott genom att införa en högtidsdag någon gång under de kulna höstveckorna.
Herr Sten förutsatte, att kammaren skulle dra på munnen åt det
resonemanget. Jag vill inte bestrida, att jag gjorde det, och det beror, herr
talman, på att jag under hela mitt liv har varit van att mitt på hösten delta i
en i min landsända mycket uppskattad högtid, Mårtensgås, utan att jag har
någon som helst känsla av att det har betagit mig eller mina barn eller barnbarn
den allra ringaste del av julglädjen.

Herr talman! Jag tror inte, att jag har anledning att på grund av herr
Stens yttrande anföra något ytterligare. Vad han sade örn att flytta långfredagen
till en lördag o. s. v. tror jag inte han avsåg skulle bemötas.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Ekman: Herr talman! Jag uppfattade kollegan Stens uttalande här
såsom en hälsning via protokollet till de blivande utredningsmännen: rör för

JNr 23.

Lördagen den 10 juni 1944.

Ang. inrättande av en helgdag under hösten. (Forts.)
all del inte vid den här saken, låt den vara som den är, detta har en inre mening,
och därför skall man inte röra vid det, och dessutom skulle en helgdag
på hösten verka störande på den blivande julfriden. Då jag, kanske mest av
födsel och ohejdad vana, inte delar dessa synpunkter, vill jag också skicka
med en liten hälsning till de blivande utredningsmännen.

Jag kan inte värja mig för att detta instickande av helgdagar i arbetsveckorna
än här och än där ingalunda är till gagn. Det är tvärtom till en betydande
olägenhet för näringslivet, vilket herr Sten också hade kommit underfund
med. Jag tror, att i den värld vi nu leva i behöva vi nog, när vi skola
begå kyrkliga minnen, fira kj^rkliga fester o. s. v., tänka på att försöka förlägga
dessa minnesdagar så, att de samtidigt som de bli människorna till
största nytta också skapa den minsta irritationen för det produktiva livet.
Dessa helgdagars utsående så där här och var i veckorna härstammar säkert
från den tid, då Sverige var ett jordbrukarland, då invånarna levde av jordens
och vattnets produkter och kanske i någon mån av villebrådet i våra skogar.
Men det är länge sedan den tiden. Man spårar denna tid i helgdagarnas anbringande
i almanackan. Sverige har nu blivit ett industrialiserat land, och
med industrialismens genombrott ha moment kommit med, som förtjäna ett
övervägande. Jag begär inte, att en fiskare, en skogsarbetare eller en jordbruksarbetare
skall förstå de besvärligheter och de fullkomligt onödiga kostnader,
som uppkomma exempelvis örn man efter stillastående en sådan här
»lätt helgdag» skall dra på en martinugn. Men det är nödvändigt det också.
Det blir ingen olägenhet, örn en sådan helgdag placeras intill en söndag. Däremot
blir det olägenheter med den nuvarande placeringen.

Å andra sidan tycker jag, att hänsynen till folks intressen borde göra, att
man inte är motståndare till en dubbelhelg, gärna omkring den 1 oktober. Så
långt jag kan minnas sade min gamla mor varje år, när midsommartiden var
slut: »Usch, nu börjar de här oxveckorna och hålkakorna igen.» Kan man bereda
människorna en liten omväxling i de oxveckor och hålkakor, som det sista
halvåret ändå medför, skall man inte avstå därifrån bara för att man är rädd
för rationalisering på detta område. Det är för svag motivering.

Jag hemställer, herr talman, örn bifall till utskottets förslag.

Herr Gustavson: Herr talman! Jag kan i flera delar instämma i vad herr
Sten här yttrade, särskilt när han uttalade den förhoppningen, att inte julhelgen
kommer att rubbas och förlora sin karaktär av årets största högtid. Jag har
därför ingenting emot att denna av ett enhälligt första lagutskott föreslagna
utredning kommer till stånd. Jag har bara ett par önskemål även jag att vidarebefordra
till utredningsmännen.

Utskottets ärade ordförande sade, att utskottet inte på något sätt har engagerat
sig för att utbyta en av årets första helgdagar mot en helgdag på hösten.
Nej, det har utskottet visserligen inte gjort, men det har inte heller engagerat
sig för motsatsen. Utskottet säger, att det inte vill ta någon ståndpunkt till
dessa saker, utan lämnar frågan fullständigt öppen.

En annan sak, som också lämnas öppen, är örn den nu ifrågasatta helgdagen
skall ha kyrklig karaktär eller bara vara en arbetsfri dag. Detta har utskottet
heller inte tagit någon ställning till, utan det rekommenderar ju en förutsättningslös
utredning, huruvida en allmän högtidsdag med eller utan kyrklig karaktär
bör inrättas under höstens lopp. Herr Ekman var inte särskilt glad åt att
helgdagar infördes här och där i veckan. Han talade om produktionsintresset,
arbetarintresset o. s. v. Nu minns jag inte, hur just herr Ekman ställde sig för
några år sedan, när det gällde att införa en ny helgdag här, nämligen första
maj. Jag kan inte minnas, att han då uttalade samma betänkligheter som nu mot

Lördagen den 10 juni 1944.

Nr 23.

Ang. inrättande av en helgdag under hösten. (Forts.)
att införa en helgdag här och där i veckan. Jag skulle inte tro, att herr Ekman
reste åtminstone nämnvärt motstånd den gången.

Om någon, helgdag under förra halvaret skall utbytas mot denna pa hösten,
finns det ju ingen annan helgdag utan kyrklig karaktär att tillgå än 1 maj, och
jag skulle inte tro att vi ha så värst stora utsikter att få denna utbytt mot en
helgdag på hösten; jag tror icke att ett sadant förslag skulle vinna nämnvärd
genklang ens från herr Ekmans sida. Da skulle .jag vilja uttala det önskemålet,
att örn mot förmodan en av första halvårets kyrkliga helgdagar skulle utbytas
mot en helgdag på hösten, denna matte fa kyrklig karaktär. Jag anser nämligen
icke att vi sammanlagt ha för många sådana helgdagar under året.

Det var detta lilla önskemål, herr talman, som jag ville ha uttalat. Jag
har intet yrkande.

I herr Gustavsons yttrande instämde herr Mannerskantz.

Herr Wistrand: Herr talman! önskemålet örn en ledighetsdag på hösten
grundar sig, skulle jag nästan vilja säga, på ett mycket starkt behov. Människorna
ha under denna årstid kanske mer än många gånger annars behov av
någon extra vila och rekreation.

Ur produktionssynpunkt är det emellertid mycket önskvärt att denna helgdag
förläggas till en lördag eller en måndag. Herr Ekman utvecklade, såsom jag
hörde, skälen härför, och ingenting är överhuvud taget så besvärligt inom en
industri som inträffande ledigheter mitt i veckan. En arbetsfri dag kan lättare
bäras,örn den kommer i början eller slutet så att arbetsveckan blir obruten. Denna
sak har framför allt stor ekonomisk betydelse inom de industrier som
arbeta med ugnar med ständig eld. En helgdag mitt i veckan kan där faktiskt
medföra, att produktionen under den veckan måste inställas, eftersom en ny
uppeldning knappast är ekonomiskt möjlig, eller också få arbetarna, vilket
kanske är det vanligaste, med hänsyn härtill lov att arbeta även under den dag,
som bestämts som ledighetsdag. Det är sålunda för arbetslivet av synnerlig vikt,
att den ifrågasatta helgen förläggas till en lördag eller en måndag.

Men då antalet helgdagar i vårt land sammanlagt dock är större än^ i de
flesta andra länder samtidigt som de äro ytterligt ojämnt fördelade så till
vida att de alla inträffa under första halvåret, skulle det vara mycket betungande
för näringslivet att nu utöka antalet ledighetsdagar, utan att ge en motsvarande
kompensation på första halvåret. Vissa helgdagar av kyrklig karaktär
omges som bekant ej med samma helgd som andra; ^ganska allmänt talas
örn s. k. lätthelgdagar, och någon av dessa — Marie bebådelsedag eller Kristi
himmelsfärdsdag — skulle man ju kunna tänka sig att draga in. Jag vet att
t. ex. Marie bebådelsedag ej firas i våra grannländer, åtminstone icke i Danmark,
och man kunde ganska väl tänka sig att den indroges.

Huruvida den nya helgdagen skulle vara av religiös karaktär eller ej, vill
jag icke närmare gå in på. Jag anser dock, att det skulle kunna finnas ganska
stor anledning att fira exempelvis Alla helgons, dag, en de goda gärningarnas
dag, som skulle återföra svenskt kyrkoliv till en gammal tradition. Det
skulle också kunna tänkas att denna fest förlädes till sadan tidpunkt, att .den
samtidigt fyllde behovet av en ledighetsdag på hösten under de förutsättningar.
som jag tidigare givit uttryck åt.

Jag vill sluta med att ännu en gång understryka den mycket stora betydelsen
för produktionens vidkommande av att icke antalet ledighetsdagar utökas,
utan att man endast förändrar fördelningen på året av de ledighetsdagar, som för
närvarande finnas.

Häri instämde herr Ekströmer.

''Nr 23.

Lördagen den 10 juni 1944.

Äng. inrättande av en helgdag under hästen. (Forts.)

Herr Sten: Herr talman! Endast ett par repliker. Jag förstår ju att jagkommer
till korta, när här har bildats ett så starkt bolag som mellan förutvarande
_ ombudsmannen i järnbruksförbundet och förutvarande ordföranden
i metallindustriarbetareförbundet, men samtidigt har kammaren också fått
ett skolexempel på vart det skulle barka hän, om sådana intressen finge något
inflytande på vår kyrkliga kalender.

Jag kan hålla med herr Wistrand om att ifall det gäller att på artificiel]
väg införa en helgdag, kan man givetvis av praktiska skäl gå till väga såsom
han har föreslagit och förlägga den intill en söndag. Men det är ju en helt
annan sak än att taga ställning till hur man skall förfara med Marie bebådelsedag
eller Kristi himmelsfärdsdag.

^ Till den ärade utskottsordf branden vill jag säga, att jag givetvis inte har
någon erinran mot att skåningarna fira Mårten; det skulle strida mot min
generösa natur.. Även i Norrland tillfredsställa vi liknande behov genom marknader
och auktioner, och jag kan ju bekänna, fastän det kanske inte intresserar
kammaren, att jag finner det vara en av nackdelarna med den relativt civiliserade
tillvaro, som jag nödgats föra i senare tid, att ej få vara med örn så
mycket i den vägen.

Det resonemang, som här föres av herrar Ekman och Wistrand, påminner
mig örn en motion sorn. åtminstone enligt den anekdotflora, som finnes omkring
den svenska riksdagen, någon gång i gamla tider lär ha väckts från
lantmannahall örn att man skulle flytta påsken närmare midsommar. Man
hade gjort den iakttagelsen att höet och annat foder till kreaturen brukade
räcka till pask, men att man sedan fick svältföda djuren en period innan man
kunde släppa ut dem på grönbete, och örn man kunde flytta påsken närmare
midsommar, menade man sig komma ifrån denna olägenhet. Det är också ett
exempel på till vilka resultat man kan komma, om man skall reglera dessa
ting med hänsyn till näringslivets intressen.

Här ha nu de olika synpunkterna kommit fram, och vi få då hoppas att
elen utredning, som väl lär komma till stånd, skall taga vederbörlig hänsyn
till vad som från olika håll har anförts.

Herr Schlyter: Herr talman! Herr Gustavson gjorde gällande, att utskottet
i sitt utlåtande icke lämnat någon antydan örn vad jag i mitt förra yttrande
bland annat sade, nämligen att utskottet hyste en bestämd obenägenhet mot
indragning av några av vårens helgdagar. Herr Wistrand gjorde sig till talesman
för önskemålet. att, därest en helgdag på hösten inrättas, denna måtte
kompenseras genom indragning av en helgdag på våren.

Jag ber, herr talman, att fa bemöta bada talarna med samma hänvisning,
nämligen till utskottets yttrande nederst på s. 8, av mig berört redan i det
förra anförandet, där utskottet säger att det i detta sammanhang synes förtjänt
att, »såsom alternativ till indragning av en helgdag på våren», övervägas,
huruvida icke t. ex. Marie bebådelsedag och Kristi himmelsfärdsdag
skulle kunna förläggas till en lördag eller måndag. När utskottet framställer
detta alternativ till indragning av en helgdag på våren, förefaller det mig
som örn läsaren kan iakttaga att detta sker med sympati för detsamma. Därigenom
tillmötesgår utskottet det önskemal, som framställts från näringslivets
sida och som här hävdats av herr Wistrand. Jag förmenar att det i detta
sammanförande av ett flertal helgdagar på våren med närmaste söndag ligger
en kompensation för den nya helgdagen på hösten.

Jag vågar kanske i detta sammanhang, herr talman, även beröra den tredje
av de helgdagar, som utskottet har nämnt och som varit ett särskilt tacksamt
ämne för tidningarnas kåsörer. Utskottet har ju uttalat, att det beträffande

Lördagen den 10 juni 1944.

Nr 23.

Ang. inrättande av en helgdag under hösten. (Forts.)
midsommardagen icke synes uteslutet att tänka sig densamma förlagd i anslutning
till en söndag, nämligen till första lördagen efter den 20 juni. Utskottet
påpekar alltså — dock i en annan, särskild klass — denna ytterligare
möjlighet. Eftersom här lia förekommit åtskilliga deklarationer till protokollet
för att vara till hands vid den blivande utredningen, ber jag att få
nämna ett enda litet ord örn denna rationalisering, som jag kan tänka mig
mer än de övriga irriterar en eller annan.

Det är ju icke så, herr talman, att den 24 juni är den verkliga midsommaren.
Den 24 juni är Johannes döparens dag, vilken är förlagd till sex månader
före jul, därför att Johannes döparen ansågs vara född sex månader före
Kristus. Jag hade i min barndom svårt att lära mig, om den dagen inföll
den 24 eller 25 juni, och först senare har det fastnat i mitt minne att det är
den 24, således ej jämnt sex månader före juldagen. Inte heller är som sagt
den 24 den verkliga midsommardagen.

När är då den verkliga midsommaren? Midsommarsolståndet och alltså den
astronomiska midsommardagen inträffar, den 21 juni. Vill man utse en vetenskapligt
riktig midsommardag, äro således både den 21, 22 och 23 lämpligare
midsommardagar än den 24, liksom den 25 är en lämpligare Johannes döparens
dag än den 24. Örn man då med hänsyn till denna variationsmöjlighet
av praktiska hänsyn vill sammanföra fridagarna vid midsommartid på det
utmärkta sätt, som årets almanacka gjort — d. v. s. så att bankfridagen
midsommarafton infaller en fredag och midsommardagen en lördag, varigenom
vi med den påföljande söndagen få en midsommarledighet på tre dagar
— kan detta ske på det sätt, som utskottet i sin motivering mycket blygsamt
har önskat måtte tagas under övervägande.

Herr Wistrand: Herr talman! Första lagutskottets ärade ordförande gjorde
sig skyldig till en misstolkning av mitt anförande, när han trodde att jag hade
polemiserat mot utskottet och röjt en grov okunnighet angående vad i utskottsutlåtande
står skrivet. Jag tog mig endast före vad, som kanske för en enskild
riksdagsman är väl dristigt, nämligen att understryka ett av de alternativ, som
i detta utlåtande finnas återgivna.

Herr Nilsson, Johan, i Malmö: Herr talman! Det är inte min mening att förlänga
debatten, men eftersom densamma ju kan betraktas såsom ett slags remissdebatt,
skulle även jag vilja framföra ett förslag.

För närvarande pågår ett våldsamt krig, som kräver många offer icke allenats
av parterna utan även av andra. Detta krig måste ju en gång taga ett slut,
och när fredsslutet kommer undrar jag om man ej skulle kunna tänka sig att
införa en fredsdag såsom helgdag. Den skulle kunna minna dels om den svåra
tid, som världen måst genomlida under detta fruktansvärda krig, dels komma
att utgöra en varning till världen att på nytt försätta sig i ett dylikt tillstånd.
Tidpunkten för en sådan helgdag kunde då väljas på hösten, exempelvis den
31 oktober eller före denna månads utgång, även örn kriget skulle upphöra
eller fredsslutet komma vid annan tid.

Jag har endast velat framföra detta, herr talman.

I detta anförande instämde herr Andersson, Verner.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet i det
nu föredragna utlåtandet hemställt.

Nr 23.

Lördagen den 10 juni 1944.

Ang. sjömans
rätt till hyra
etter jartygs
haveri.

Vid förnyad föredragning av första lagutskottets utlåtande nr 51, i anledning
av väckt motion angående effektiviserande av lagstiftningen mot bestickning,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemiställt.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 52, i anledning av väckt motion
örn rätt till hyra under viss tid för sjöman, som blivit arbetslös till följd av
fartygs haveri.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 397,
vilken behandlats av första lagutskottet, hade herrar Lindberg och Lundgren
hemställt, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit ville hemställa örn förslag
till sådan ändring av § 41 sjömanslagen, att sjöman, som blivit arbetslös till
följd av fartygs haveri, finge åtnjuta rätt till hyra för den tid han av sådan
anledning vore utan anställning, dock högst under två månader.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motion, II: 397, icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Reservation hade anförts av herr Lindberg, som med instämmande av herr
Berg och fru Gustafson inom utskottet yrkat, att utskottet måtte hemställa örn
bifall till motionen.

Herr Berg, Robert: Herr talman! Motionärerna i den fråga, det föreliggande
utlåtandet rör, hade säkerligen tänkt sig att utgången skulle bli någonting
annat än vad som nu är ett faktum. Visserligen finner utskottet i sin motivering
de synpunkter behjärtansvärda, som motionärerna i sin motion ha framhållit,
och man anser ått den framställning, som motionen avser, egentligen
borde ha bifallits av riksdagen, men sedan utskottet tagit del av kommerskollegiums
utlåtande i detta ärende, har man kommit till ett annat resultat.

Emellertid förhåller det sig ju så att vårt land under det krig, som nu pågår,
har fått offra många av sina sjömän, och när så är fallet ha nog sjömännen
litet svårt att förstå statsmakternas inställning till denna fråga. Den nu
gällande konventionen ratificerades år 1934, och då hade man säkerligen den
uppfattningen att 41 § andra stycket skulle komma att tolkas på ett annat sätt
än man inom rederinäringen har gjort. Örn ett fartyg genom haveri blir totalt
förstört eller efter längre eller kortare tid kan bärgas, borde ju i sak vara
detsamma, sett från sjömannens synpunkt, eftersom han i båda fallen blir arbetslös.
Men när ett fartyg totalförlist får sjömannen fortfarande ut sin hyra
under upp till två månader, under det att han icke får någon som helst ersättning
örn fartyget förliser men sedermera kan bärgas, oavsett örn tiden från förlisningen
till bärgningen är aldrig så lång. Man hade ju trott, att sjömännens farofyllda
arbete skulle uppskattas på ett helt annat sätt än som i detta avseende
har skett.

Utskottet har i sin motivering framhållit, att man ej kan beakta de synpunkter,
som framförts i motionen, på grund av att den konvention, som vårt land
år 1934 ratificerade, icke gäller för samtliga de nordiska staterna och emedan
man ej anser sig böra föregripa denna ratificering.

Utskottet framhåller vidare, att merutgifterna genom utbetalning av en eller
högst två månaders hyra vid fartygs haveri omöjligen kunde uppgå till några
större summor. Men redareföreningen har i sitt yttrande till utskottet sagt, att
rederinäringen icke ens tål denna extra belastning. Sjömansorganisationen, fartygsbefälsföreningen
och maskinbefälsförbundet ha däremot samtliga tillstyrkt
bifall till de sypunkter, som i motionen framhållits.

Lördagen den 10 juni 1944.

Nr 23.

Ang. sjömans rätt till hyra efter fartygs haveri. (Forts.)

Anledningen till att redareföreningen och segelfartygsföreningen yrkat avslag
ligger ju i öppen dag. Så länge jag varit med här i riksdagen har jag, när det
gällt framställningar om sjöfolket och dess sociala eller ekonomiska intressen,
de må ha varit av vilket slag som helst, icke någon gång fått bevittna att Sveriges
redareförening ansett dessa intressen vara berättigade. Man har sålunda
kunnat utgå från att redareföreningen denna gång såväl som alltid tillförne
skulle yrka avslag på framställningen.

Då utskottet icke tillmötesgått motionärerna, har dess utlåtande icke heller
blivit enhälligt, utan till detsamma föreligger en reservation, som utmynnar i en
hemställan örn bifall till motionen. Jag skall icke upptaga tiden längre, herr
talman, utan inskränka mig till att yrka bifall till denna reservation.

Herr Schlyter: Herr talman! I herr Bergs anförande ingick icke någon
redogörelse för slutorden i utskottets utlåtande. Det heter där: »Ett nordiskt
samarbete på ifrågavarande område kan under nu rådande förhållanden icke
komma till stånd. Utskottet vill emellertid uttala önskvärdheten av att frågan
upptages till prövning så snart förhållandena det medgiva. Från svensk sida
synas förberedande åtgärder härför lämpligen böra redan nu vidtagas inom
vederbörande departement.»

Förklaringen till att utskottet måst sluta med en avstyrkande kläm, trots
den uppenbara sympati för motionen som röjes i utskottets utlåtande, är följande.
Motionärerna väckte i år två motioner i andra kammaren med likartade
förslag örn författningsändringar. Den ena är den här ifrågavarande motionen
II: 397, som hänvisades till första lagutskottet. De anhöllo där örn
förslag till sådan ändring av § 41 sjömanslagen, att sjöman, som blivit arbetslös
till följd av fartygs haveri, må åtnjuta rätt till hyra för den tid han av
sådan anledning är utan anställning, dock högst under två månader. I den
andra motionen, II: 426, yrkade de sådan ändring i gällande författningsbestämmelser
— det står återgivet mitt på s. 7 i utskottsutlåtandet ■— att ersättning
för förlust av effekter skall utgå till sjöman även vid andra tillfällen än
totalförlisning. Dessa båda parallella yrkanden väcktes i olika motioner, eftersom
de rörde skilda författningar. Den ena motionen hänvisades till första
lagutskottet och den andra till ett enskilt utskott i andra kammaren. Den senare
motionen är redan slutbehandlad av riksdagen, därigenom att andra kammaren
har bifallit sitt utskotts enhälliga yttrande i saken, vilket just
gick ut på att en ändring i den svenska lagstiftningen på förevarande område
icke ansetts böra genomföras utan att enahanda ändringar vidtagas i sjömanslagarna
i våra nordiska grannländer.

Genom andra kammarens beslut hade riksdagen tagit slutlig ståndpunkt till
den ena motionen, och detta faktum gjorde det ytterligt svårt för första lagutskottet
att föreslå någonting som gick i rak strid mot detta redan förut i
år fattade principiella beslut. Den saken åberopas uttryckligen i utskottets yttrande
nedtill å s. 7.

När förut i samma stycke har hänvisats till det av kommerskollegium gjorda
påpekandet att de gällande bestämmelserna tillkommit på grundval av en
internationell konvention, föranleder detta från utskottets sida icke något annat
uttalande än att en ändring av bestämmelserna ej bör vidtagas förrän efter
samråd med andra stater som ratificerat konventionen. Men detta behöver
naturligtvis icke hindra, att riksdagen skriver till Kungl. Majit och ber att
frågan måtte tagas under utredning. Kungl. Majit får givetvis undersöka i
vad mån ett samråd med andra stater, främst naturligtvis våra nordiska grannländer,
då behöves.

Herr Sandler yttrade nyss att man i riksdagen fick hoppas att det, även örn

Nr 23.

Lördagen den 10 juni 1944.

Äng. sjömans rätt till hyra efter fartygs haveri. (Forts.)
riksdagen icke skrev till Kungl. Majit, skulle finnas tjänstemän i departementen
som läste vad som förekommit vid ärendenas behandling i riksdagen.
Jag hoppas att i vederbörande departement skall finnas någon som observerar
det uttalande, utskottet här har föreslagit riksdagen att göra: »Från svensk
sida synas förberedande åtgärder härför lämpligen böra redan nu vidtagas inom
vederbörande departement.»

Detta är, herr talman, efter min uppfattning så gott som en riksdagsskrivelse,
då man på grund av formella skäl, nämligen hänsyn till andra kammarens
auktoritet, ej har ansett sig böra föreslå något som strider mot ett av
denna kammare redan fattat, definitivt beslut.

Herr Ericsson, Carl Eric: Herr talman! Det vore kanske inte så mycket att
tillägga efter vad herr ordföranden i första lagutskottet har anfört, men jag
skulle ändå vilja säga ett par ord.

Av herr Schlyters uttalande liksom av lagutskottets utlåtande framgår, att
riksdagen år 1934 ratificerade Genuakonventionen av år 1920, trots att den
vid ratificeringstillifället icke var godkänd av en hel del med Sverige på sjöfartens
område konkurrerande länder. Detta beslut av riksdagen förde Sverige,
såvitt gäller denna speciella sjölagstiftningsfråga, fram i första ledet
av alla världens nationer.

Herr Berg har motiverat den föreliggande motionen, som är framlagd i andra
kammaren. Jag skulle tro att ingen motion är så dålig, att den ej kan
motiveras. Jag vill ej med detta säga, att denna motion i och för sig är dålig
— den är kanske mycket bra -— och det är klart, att man kan motivera
den. Alldeles särskilt lätt är det att i dessa tider motivera en motion som
gäller sjöfolket. Det är icke svårt att framskapa en sympatiskt inställd opinion
gentemot sjöfolket, som har gjort och fortfarande gör vårt land så stora
tjänster under de brydsamma tider, som vi nu leva i, att dessa knappast kunna
överskattas. Jag vill säga herr Berg, att jag kanske är den ende inom
denna kammare som har personlig erfarenhet av vad dessa tjänster verkligen
innebära. Jag har varit med ute till sjöss under förra världskriget och vet
därför att till fullo uppskatta vad sjöfolket utför.

Men detta är en sak, och en annan är att rätt bedöma denna lagstiftningsfråga.
Då får man icke utgå från de synpunkter motionen lagt på dessa, utan
man måste se på frågans sakliga innebörd. Jag förmenar, att riksdagen har
skyldighet att tillse, att lagstiftningen blir sådan även när det gäller dessa
ting, att den icke skadar de näringsintressen, på vilka sjöfolket liksom i viss
utsträckning vi alla lever. Riksdagen måste se kallt och ekonomiskt på dessa
spörsmål och ej låta förleda sig till beslut, som möjligen skulle kunna emanera
ur de synpunkter herr Berg här har anlagt på denna fråga.

Sedan nämnde herr Berg att sjöfolket icke fått något erkännande för den
gärning de utfört. Jag vill påstå, att detta icke är riktigt. Lagstiftningen
har under de senaste åren, och det med rätta, berett sjöfolket stora förmåner.
Jag vill bara påpeka vad som beslöts förlidet år, nämligen utredningen örn
bemanningslagen, som kommer att verka i mycket hög grad betungande för
sjöfartsnäringen. Försäkringsvillkoren vid olycksfall på grund av krigsorsaker
ha i mycket hög grad förbättrats, och en hel del andra förändringar Ira
också lagfästs, vilka tillsammans göra att man icke nu kan säga, att sjöfolkets
intressen har skjutits (undan och hållits tillbaka.

I fråga örn merutgifterna i detta fall kan det naturligtvis invändas att de
ej ha någon särskilt stor eller vittgående ekonomisk innebörd. Det har i olika
utredningar angivits, vad det föreliggande yrkandet skulle betyda i kostnadsökningar.
Man har nämnt siffran 67 OOO kronor och siffran 200 000 kronor.

Lördagen den 10 juni 1944.

Nr 28.

Ang. sjömans rätt till hyra efter fartygs haveri. (Forts.)
Jag tror ej att någon av dessa summor i och för sig är direkt oöverkomlig.
Men man får ju tänka på verkan av alla dessa lagstiftningsprojekt och de
sammanlagda utgiftsökningar, som sjöifarten av olika anledningar fått vidkännas.
Då tror jag det är ganska klart att man måste söka förhindra att
dessa alltför mycket utökas i fortsättningen.

Herr Berg nämnde också, att det var tre institutioner som tillstyrkt motionen,
nämligen befälsföreningen, maskinbefälsförbundet och sjöfolksförbundet,
medan två hade avstyrkt, nämligen kommerskollegium och redareföreningen.
Herr Berg ansåg det ganska naturligt att redareföreningen — sin
vana trogen så snart det gäller någon förmån för det anställda sjöfolket,
som herr Berg sade — avstyrkt denna motion. Jag finner det lika naturligt
att denna motion, som är utarbetad av sjöfolksorganisationerna, går i den riktning
som är fallet. Det är klart att var och en företräder sina intressen. Liksom
rederinäringen med tanke på kommande tider måste försöka att hålla tillbaka
utgifterna, försöker också sjöfolket att främja vad som är till dess fördel.
Den saken tycker jag alltså inte att herr Berg skall taga illa upp. Den är
en ganska naturlig följd av de skilda gruppernas olika funktioner inom det
ekonomiska livet.

Vad jag i detta avseende fäster en utomordentligt stor vikt vid är kommerskollegii
uttalande, och det har ju även herr ordföranden i första lagutskottet
liksom utskottet i sitt utlåtande ägnat en alldeles särskild uppmärksamhet.
Ämbetsverket har funnit »synnerlig vikt böra tillmätas den omständigheten
att bestämmelserna i 41 § andra stycket sjömanslagen tillkommit
på grundval av en internationell konvention. En ändring av ifrågavarande
bestämmelser synes därför böra vidtagas först efter samråd med andra stater
som ratificerat konventionen.» Den dagen kan ju komma, då man får upptaga
denna fråga under andra förhållanden och då en blivande internationell institution
kan komma att på nytt taga frågan under övervägande. Hur det då
kommer att ställa sig kan man ju icke profetera om i dag. Men örn det blir
en ändring, förmodar jag att vi också i vårt land kunna räkna med att få
den genomförd hos oss.

Tills vidare, herr talman, tror jag att man bör nöja sig med det som är, och
jag skall därför be att få yrka bifall till utskottets utlåtande.

.Herr Berg, Robert: Herr talman! Det är ju alldeles uppenbart, att den föregående
ärade talaren måste ha till uppgift att försvara dem som ha avgörandet
i sin hand, när det gäller dessa angelägenheter.

Herr Ericsson framhöll, att sjömännen under senare tid erhållit en hel del
förmåner såväl på det ena som det andra området. Detta är alldeles riktigt,
men det är väl också riktigt att redareföreningen, sin plikt likmätigt, från sina
utgångspunkter sökt på allt sätt förhindra tillkomsten av denna lagstiftning.
Man kan således inte säga, att vad som åstadkommits varit ett resultat till
följd av förståelse från rederinäringens sida.

Vidare skulle jag gärna av herr Ericsson vilja veta vad det är för skillnad
om ett engelskt eller ett svenskt fartyg förliser. I båda fallen äro ju sjömännen
utsatta för besvärligheter och umbäranden, men när ett engelskt fartyg
förliser, får besättningen sin månadshyra även en eller två månader efter förlisningen,
oavsett om ifrågavarande fartyg sedermera kan bärgas eller ej. Den
svenske sjömannen erhåller sådan ersättning endast under förutsättning att
fartyget totalfiirliser. Om exempelvis ett svenskt fartyg i tysk hamn förliser
till följd av bombning och fartyget blir liggande kvar där och kan bärgas
först när kriget en gång är slut, utgår till besättningsmännen icke någon ersättning.
De lia transporterats hit till Sverige, men gå här arbetslösa, då de

Nr 23.

Lördagen den 10 juni 1944.

Äng. sjömans rätt till hyra efter fartygs haveri. (Forts.)
inte kunna komma ut på sjön igen. Knappast någon kan väl hysa annan uppfattning
än att ersättning borde utgå i ett sådant fall.

Utskottets ärade ordförande har åberopat kungl, kommerskollegium och dess
ståndpunktstagande i denna fråga. Det är klart, att ingen vill bestrida kommerskollegiums
sakkunskap på hithörande område. En sak är emellertid att
hänga upp sig på formaliteter, en annan att fästa sig vid realiteter. Det reella
i detta sammanhang är ju att sjömännen, då de drabbas av förlisning, få ersättning
under den tid, som åtgår, innan de kunna skaffa sig ny anställning.
Det är väl den saken, som man i detta sammanhang bör ha ögonen öppna för.
Redareföreningen har intresse av att icke betala ut mera pengar än som är
oundgängligen nödvändigt, men den har intet intresse av huruvida de, som
drabbats av förlisning, ha någonting att existera på eller icke. Det är väl
emellertid dessa synpunkter som man i detta sammanhang borde taga hänsyn
till.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande.

Herr Wagnsson: Herr talman! Om kammaren, som man kan förmoda, kommer
att bifalla utskottets förslag, ligger däri icke något instämmande till alla
delar i de synpunkter, som den ärade talaren på göteborgsbänken företrädde.

Inom lagutskottet har det nämligen, såsom framgår av utskottets utlåtande,
funnits en stark önskan att tillmötesgå motionärernas synpunkter. Det har
alltså inte varit på grund av de merkostnader, som ett bifall till motionen skulle
innebära för redarna, som utskottet stannat för ett avslagsyrkande, utan
uteslutande av de mera formella skäl, som utskottets ordförande i sitt anförande
utvecklat.

Jag känner ett särskilt behov av att understryka, vad utskottet i sitt yttrande
anför, att även ett haveri som icke kan betecknas som totalförlisning uppenbarligen
kan föranleda arbetslöshet och därför bör föranleda ersättning för arbetslöshet
åt besättning och befäl på fartyget. Jag citerar vad utskottet säger:
»Om haveriet exempelvis varit av så svår beskaffenhet, att besättningen måst
övergiva fartyget men detta likväl sedermera, kanske sedan lång tid förflutit,
kan bärgas, synes det otillfredsställande att besättningen icke kan komma i
åtnjutande av ersättning för arbetslöshet som förorsakas av haveriet.»

Örn riksdagen ställer sig bakom utskottets ståndpunkt, har riksdagen således
därmed accepterat denna princip, och jag hoppas också att det, så snart de
internationella förbindelserna återupptagits, skall bli möjligt att helt godkänna
det förslag, som i motionen framförts.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu förevarande utlåtandet hemställt samt vidare på bifall till den i
ämnet väckta motionen; och förklarade herr talmannen sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Berg, Robert, begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad första lagutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 52,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar,

Nej;

Vinner Nej, bifalles den i ämnet väckta motionen.

Lördalen den 10 juni 1944.

Nr 23.

Ang. sjömans rätt till hyra efter fartygs haveri. (Forts.)

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för japropositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för japropositionen.

Herr statsrådet Möller avlämnade Kungl. Maj :ts proposition nr 286, angående
gäldande från anslaget till oförutsedda utgifter av kostnad för barackbyggnad
vid landsstatshuset i Luleå.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets memorial nr 52, med föranledande av
kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande andra lagutskottets utlåtande nr
49 i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till arbetstidslag
för hotell, restauranger och kaféer, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Vad utskottet hemställt bifölls, såvitt angick första kammaren.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets utlåtanden:

nr 53, i anledning av väckt motion örn undantagande från preskription
av rätt till ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen; och

nr 54, i anledning av väckta motioner angående viss ändring i förordningen
den 15 juni 1934 (nr 264) örn erkända arbetslöshetskassor.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 55, i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn undervisning och vård av
bildbara sinnesslöa, m. m. dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 3 mars 1944 dagtecknad proposition, nr 205, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade Kungl. Majit
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag örn undervisning och vård av bildbara sinnesslöa; samt

2) lag örn ändrad lydelse av 2 § 3 mom. lagen den 6 juni 1924 (nr 361)
om samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag).

Det genom propositionen framlagda förslaget till lag örn undervisning och
vård av bildbara sinnesslöa innebar, att skolplikt skulle i särskild ordning införas
för nämnda kategori sinnesslöa. Därjämte hade föreskrivits skyldighet för
sådana sinnesslöa att underkasta sig viss praktisk utbildning efter skoltidens
slut. Undervisningen och vården av de bildbara sinnesslöa skulle i princip ombesörjas
av landstingen och de städer, som icke deltoge i landsting, samt äga rum
vid särskilda, för ändamålet upprättade centralanstalter, vilka skulle stå under
överinseende av medicinalstyrelsen.

Lagförslag
orri undervisning
och vård
av bildbara
sinnesslöa
ra. ra.

I anledning av propositionen hade inom riksdagen väckts två motioner, nämligen
nr 300 i första kammaren av fru Sjöström-Bengtsson m. fl. och nr 491
i andra kammaren av fröken Nygren m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande, hade hemställts, att riksdagen måtte i
föreliggande förslag till lag örn undervisning och vård av bildbara sinnesslöa
göra den ändringen, 1) att skolöverstyrelsen gjordes till chefsmyndighet
för centralanstalterna och 2) att skolstyrelserna i de skoldistrikt, där exter -

Nr 23.

Lördagen den 10 juni 1944.

Lagförslag orri undervisning och vård av bildbara sinnesslöa m. m. (Forts.)
natskolor för bildbara sinnesslöa förekomme, finge i uppdrag att fungera såsom
styrelse för desamma.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen, med förklarande att de genom propositionen framlagda lagförslagen
icke kunnat av riksdagen i oförändrat skick antagas, måtte för sin
del antaga två under punkten införda förslag till lagar i nu ifrågavarande
ämnen;

B. att motionerna I: 300 och II: 491 måtte anses besvarade genom vad utskottet
under A. anfört.

Utskottets förslag till lag örn undervisning och vård av bildbara sinnesslöa
innebar bland annat, att överinseendet över centralanstalterna skulle utövas
av skolöverstyrelsen.

I ett vid utlåtandet fogat särskilt yttrande hade herrar Löfvander, Mannerskantz,
Hage och Ryberg anfört, att de inom utskottet uttalat såsom sin
åsikt, att undervisning och vård av bildbara sinnesslöa vore en statlig uppgift,
varför denna helt borde avlyftas från landstingen och städerna utom landsting.

Beträffande sättet för utlåtandets föredragning yttrade

Herr Norman: Herr talman! I avseende på föredragningen av andra lagutskottets
utlåtande nr 55 får jag hemställa,

att detsamma må företagas till avgörande punktvis och punkten A på det
sätt, att de däri tillstyrkta lagförslagen föredragas vart för sig, det första paragrafvis
med övergångsbestämmelser, ingress och rubrik sist, varefter och sedan
båda lagförslagen blivit genomgångna, utskottets hemställan i punkten A
föredrages;

att vid behandlingen av den paragraf, varom först uppstår överläggning,
denna må omfatta utlåtandet i dess helhet; samt

att författningstext ej må behöva uppläsas i vidare mån än sådant av någon
kammarens ledamot begäres.

Vad herr Norman sålunda hemställt bifölls.

Punkten A.

Utskottets under 1 framlagda förslag till lag om undervisning och vård
av bildbara sinnesslöa.

1 §■

Denna paragraf lydde:

Med sinnesslö förstås i denna lag den, som på grund av bristande förståndsutveckling
icke kan tillgodogöra sig folkskolans vanliga undervisning eller
hjälpundervisning. Med bildbar sinnesslö avses den, som är mottaglig för sådan
teoretisk eller praktisk undervisning, som meddelas i sinnesslöskola.

Från lagens tillämpning undantages sinnesslö, som är intagen å sinnessjukhus
eller staten tillhörig anstalt för sinnesslöa.

Herr Källman: Herr talman! Jag har icke begärt ordet för att motsätta
mig den föreslagna lagstiftningen. Det är på tiden att vad landsting och vissa
städer frivilligt åtagit sig i fråga örn att vårda sinnesslöa legaliseras med
ett slags tvång. Det betydande statsbidrag för anordnande av skol- och arbetshem,
som i annat sammanhang föreslås utgå, kommer att ha stor betydelse
för ett relativt snabbt utbyggande av organisationen. Det tillägg i lagen
örn samhällets barnavård som i sammanhang härmed föreslås har även sin
betydelse.

Lördagen den 10 juni 1944.

Nr 23.

Lagförslag örn undervisning och vård av bildbara sinnesslöa m. m. (Forts.)

_ Andra lagutskottet Ilar emellertid i en viktig del av förslaget företagit ändringar,
som inge de starkaste betänkligheter hos dem som hittills sysslat med
sinnesslövården i landsting och städer. Utskottet omkastar nämligen helt
Kungl. Maj :ts förslag i fråga örn tillsynsmyndighet. Skolöverstyrelsen skall,
enligt utskottet, tilldelas den primära uppgiften och medicinalstyrelsen den
mera sekundära.

Såsom medarbetare i ett landsting under mera än ett kvartssekel rörande
sinnesslövården och såsom för närvarande ordförande i en direktion för tre
vårdhem för lättskötta sinnessjuka och två sinnesslöanstalter med över 500
patienter mäste jag reagera mot utskottets ändringsförslag. I Stockholms län
ha vi kommit så långt med helanställd psykiater och upptagningshem, att
centralanstalten praktiskt taget är organiserad. Jag känner mig pliktig att
ange några av skälen till att jag anser regeringens förslag bättre än utskottets.
Vad jag först anför grundar sig såväl på egna erfarenheter som på vad vår
psykiater erfarit.

Det dagliga arbetet å anstalten präglas icke övervägande av undervisning
och uppfostran. Detta visar den differentiering av klientelet som i enlighet
med föreliggande förslag redan genomförts. Det har sålunda visat sig att
arbetet vid upptagningshemmet till största delen motsvarar vad som förekommer
viel en pediatrisk observationsavdelning för abnorma barn. Grundliga
kroppsliga och psykiska undersökningar måste verkställas. I mycket stor utsträckning
ligger sinnesslöhetens orsak hos de på ett tidigt stadium — åldern
1—4 år — omhändertagna barnen i rent kroppsliga åkommor, t. ex.
hjärnskador från tiden före, under eller strax efter förlossningen, ämnesomsättningsrubbningar
etc. De barn, som lida av en medfödd sinnesslöhet, bli
som regel ej omhändertagna förrän intelligensdefekten observerats i skolan,
såvida den icke är så gray att vederbörande barn kan rubriceras som idiot
eller som gränsfall mellan idiot och imbecill. Det torde vidare få fastslås såsom
ett faktum, att omhändertagande av starkt milj oskadade barn med intelligensdefekter
hör hemma under den rent medicinska expertisen, detta med tanke
på nödvändiga socialutredningar och det medicinska bedömandet av icke blott
psykiska utan också rent kroppsliga utlösande moment, ävensom en del sjukdomar
hos anförvanter. Att lägga upptagningshemmen under skolöverstyrelsens
inseende synes därför vara lika olämpligt som att dit hänföra en pediatrisk
avdelning för abnorma barn av den typ som förekommer på Norrtulls
sjukhus här i Stockholm. Erfarenheten har även visat, att medicinskt feltolkade
fall hamnat å sinnesslöanstalt utan att giltig anledning därtill varit för
handen. Detta har orsakats av brist på sakkunniga undersökningar, och jämväl
det förhållandet styrker behovet av medicinskt överinseende.

Beträffande elevernas utplacering i förvärvsverksamhet anföres av utskottet,
att, detta vore en uppgift som i praktiken komme att tillfalla föreståndaren.
Så kan vara fallet då läkarvården omhänderhaves av icke specialutbildad
läkare. När den nya lagen trätt i kraft torde dock sinnesslövården lia nått
en sådan utveckling att anställandet av psykiatriskt skolad läkare i varje
fall å de större anstalterna blir nödvändigt. Rent praktiskt torde den frågan
kunna lösas genom att sjukvårdsläkare vid statligt sinnessjukhus a.nställes
såsom konsulterande psykiater. Såväl under vårdtiden som vid utskrivningen
fordras nämligen att rent medicinska synpunkter läggas på varje enskilt fall.
Den sinnesslöa är mindre val utvecklad såväl intellektuellt som kroppsligt, och
sjukvården måste därför bliva mera intensiv vid ett skolhem än i en vanlig
skola. Vid utskrivningen måste beaktas den sinnesslöes omdömeslöshet, viljesvaghet
och de ofta förekommande .sexuella abnormiteterna. Härför fordras

Första hammarens protokoll 1944. Nr 28. 2

Nr 23.

Lördagen den 10 juni 1944.

Lagförslag om undervisning och vård av bildbara sinnesslöa m. rn. (Forts.)
medicinsk utbildning, ävensom att ansvaret tages av den medicinskt skolade.
Det nödvändiga samarbetet mellan centralanstalten, sinnessjukhuset, de speciella
sjukhusen för asociala imbecilla samt specialanstalten för psykopatiska
och nervösa barn kan bli intimt och givande under en intresserad och sakkunnig
ledning.

Arbetshemmet kommer ej blott att bli utbildningsstation, utan även slutlig
vårdstation för ett stort antal sinnesslöa.

De här anförda skälen torde visa, att skolöverstyrelsen icke bör vara den
huvudsakliga inseendemyndigheten, utan att denna uppgift bör åvila en medicinsk
myndighet. Det pedagogiska blir lämpligt företrätt genom den pedagogiska
inspektionen inom skolöverstyrelsen. Av samma uppfattning är den medicinska
expertisen i skolöverstyrelsen.

Vad beträffar arbetet på vår upptagningsavdelning i Stockholms län, kan
jag nämna att läkaren icke biträdes av föreståndarinnan utan av översköterskan
å asylen. Föreståndarinnan anser sig varken vilja eller kunna bära det ansvar,
som är förenat med undersökningarna. Ännu mindre skulle hon anse sig lämpad
för de vida mera ansvarsfulla uppgifter, som andra lagutskottet vill tilldela
föreståndarna. Ofta gäller det ju att undersöka barn från tidigaste barndom
och upp till sex års ålder. Det är för övrigt en orimlig tanke, att en lärarinna
skall kunna fördela ett medicinskt klientel — man kan här göra jämförelser
med den moderna skyddshemsorganisationen.

Vid bifall till utskottets förslag kommer medicinalstyrelsens inspektör att
sakna ett avgörande inflytande. Han kan t. ex. icke förflytta en patient, ehuru
han bäst bör veta, var patienten med hänsyn till sina defekter bör ha vård eller
fostran.

I sin på s. 18 i utlåtandet anförda motivering säger sig utskottet icke ha
några betänkligheter ur rättssäkerhetssynpunkt mot att skolöverstyrelsen blir
besvärsinstans, men medger samtidigt att styrelsen vid avgörande av dessa
frågor givetvis bör anlita medicinsk-psykiatrisk sakkunskap. Då antalet besvär
är synnerligen stort får väl detta anses betyda, att skolöverstyrelsen snart
nog bör förstärkas med en psykiatriskt utbildad läkare. Är det ej vid sådant
förhållande bättre att bibehålla den nuvarande institutionen, som förfogar över
just sådan sakkunskap som skolöverstyrelsen saknar?

Blir sistnämnda styrelse tillsynsmyndighet, kommer detta att påverka kostnaderna
för uppförande av sinnesslöanstalter. Helt andra synpunkter komma
att anläggas i fråga örn planering av byggnader. Styrelsen såsom granskningsmyndighet
kommer säkerligen att gruppera allt kring skolhemmen; sannolikt
få t. ex. icke bostäder för personal förläggas i samma hus som skollokaler. Jag
bör nämna att en sådan sak har betydelse för vårt län, där förslag till utvidgning
av nuvarande skol- och arbetshemmet är under utarbetande. Där är avsett att
i en översta våning — hissar inmonteras — bereda rum åt lärarinnor. Detta
medför ingen olägenhet, ty i våningen under varande skolrum användas under
den tid då lärarpersonalen ej begagnar sina bostäder. En sådan anordning
medför avsevärda besparingar i anläggningskostnad, men skulle av principiella
skäl icke medgivas. Kanske icke ens skolhemselevers sovsalar finge inrymmas i
samma hus. -—- Detta är något att tänka på för landstingsman och de större
städernas kommunalmän. För anstalternas huvudmän framskymta här allvarliga
ekonomiska konsekvenser.

äv det klientel, som vistas å sinnesslöanstalter här i landet, utgöra skolhemseleverna
en knapp tredjedel. I Stockholms län är antalet intagna å länets ifrågavarande
anstalter 258, och av dessa äro endast 62 skolhemselever. Visserligen
råder stor platsbrist, vilken vi snarast vilja avhjälpa, men den gäller ej
blott sådana som passa i skolhem, utan i lika hög grad andra sinnesslöa.

Lördagen den 10 juni 1944.

Nr 23.

Lagförslag om undervisning och vård av bildbara sinnesslöa m. m. (Forts.)

Proportionell kommer ej att ändras fort. Statens övertagande av vårdhemspatienterna
är icke en fråga för dagen eller en för det närmaste decenniet.
Även den saken bör tillmätas betydelse vid avgörande av frågan om tillsynsmyndighet.

Jag har icke yttrat något om externatskolorna, vilket beror på att jag känner
till dem ganska litet. Jag har visserligen studerat den stora sinesslöanstalten
i Göteborg, men hade icke tillfälle att samtidigt besöka den externatskola,
som finnes där. Då emellertid en lärarinna därifrån är ledamot av första kammaren
och kommer att yttra sig i debatten, lära vi väl ändå få höra något örn
dessa externatskolor. Jag har ingenting att säga örn dem.

Utskottets i beslutet deltagande 15 ledamöter synas vara eniga örn att avstyrka
Kungl. Maj:ts förslag i vad jag kallar den centrala delen, nämligen
frågan örn tillsynsmyndigheten. Jag är icke övertygad örn att enigheten är så
kompakt; jag har åtminstone under hand hört, att en del av ledamöterna varit
synnerligen tveksamma. Emellertid föreligga ju tvenne motioner, en från vardera
kammaren, och bland dem som undertecknat den i denna kammare väckta
motionen äro lärarna icke mindre än åtta till antalet. Jag kan dock ej förstå,
att ett lärareintresse skall behöva framträda och göra sig så starkt gällande i
en speciell, huvudsakligen medicinsk fråga. På denna punkt skulle jag emellertid,
även örn utskottets 15 ledamöter visa sig vara fullt ense, vilja mot dem
mobilisera regeringens 16 ledamöter. Utskottets ledamöter äro visserligen också
16 till antalet, men jag har räknat ut att bara 15 ha deltagit i detta beslut,
och regeringens 16 ledamöter utgöra alltså majoritet i förhållande till antalet
utskottsmedlemmar!

Jag skall be att här få uppläsa klämmen i departementschefens yttrande om
denna sak, för den händelse en eller annan av de i kammaren närvarande ej
läst propositionen. Mycket av vad departementschefen tidigare yttrar är också
beaktansvärt, men argumenteringens klimax lyder på följande sätt: »Vid bedömande
av frågan vilken myndighet, som bör utöva överinseendet, bör beaktas
att de av skolöverstyrelsen framhävda pedagogiska synpunkterna endast
äga giltighet under skoltiden, medan den sinnesslöe enligt förslaget dels kan
omhändertagas redan före skolåldern, dels skall stå under övervakning jämväl
såsom vuxen. För ett effektivt utnyttjande av samtliga platser för sinnesslöa,
däri inbegripet sådana platser, vilka stå till förfogande å sinnessjukhus, bör
vidare en enhetlig ledning av samtliga sinnesslöanstalter och sinnessjukhus för
mottagande av sinnesslöa eftersträvas. Sådan ledning kan emellertid ej tänkas
utövad av annan myndighet än medicinalstyrelsen. Vidare synes det nära sambandet
med socialvården bliva med medicinalstyrelsen såsom överordnad myndighet
bäst tillgodosett, då det redan nu bedrives ett intimt samarbete mellan medicinalstyrelsen
och socialstyrelsen i socialmedicinska frågor. På grund av nu
anförda skäl ansluter jag mig till de sakkunnigas förslag att förlägga överinseendet
över de kommunala anstalterna hos medicinalstyrelsen.» Departementschefen
tillägger, att undervisningen vid sinnesslöskolor och arbetshem givetvis
bör stå under pedagogisk inspektion av skolöverstyrelsen genom den pedagogiske
inspektören för sinnesslöundervisningen.

Jag anser herr talman, att alla verkligt bärande skäl tala för bifall till
Kungl. Maj:ts förslag, och jag kommer att i vederbörlig ordning yrka bifall
till detsamma. 3 § är ju den första skiljande, och blir utgången där den, att
Kungl. Maj:ts förslag bifalles, får man sedermera undan för undan yrka bifall
till Kungl. Majlis förslag där så erfordras.

Jag yrkar bifall till 1 §.

I herr Källmans yttrande instämde herr Andersson, Anders.

JNr 23.

Lördagen den 10 juni 1944.

Lagförslag om undervisning och vård av bildbara sinnesslöa m. m. (Forts.)

Fru Sjöström-Bengtsson: Herr talman! Först och främst skulle jag vilja
säga, att det nu föreliggande lagförslaget, om det antages, kommer att hälsas
nied stor tillfredsställelse inom de kretsar i vårt land, som i egenskap av föräldrar
till den kategori barn, det här är fråga örn, eller genom sitt arbete på
det ena eller andra sättet, kommit i kontakt med de problem, som beröras av
denna lag.

Hittills ha många av de barn, det här gäller, av olika skäl förhindrats att få
den undervisning som för dem är lämplig, såväl teoretisk som framför allt praktisk.
Den nya lagen om obligatorisk undervisning åt sinnesslöa rättar emellertid
till detta missförhållande.

Synnerligen tacknämligt är att såväl departementschefen som utskottet på
ett så markant sätt skilt på undervisningen av de bildbara och vården av de
obildbara. Detta har skett därigenom att de nuvarande vårdhemmen vid anstalterna
enligt förslaget ersättas med upptagningshem, där man har att utröna
örn och i vilken grad ett barn är mottagligt för undervisning och där inga
barn få mottagas, som man redan från början kan konstatera äro fullständigt
obildbara. Denna anordning kommer också att göra det lättare för föräldrarna
att lämna sina barn till skolhemmen. Föräldrarna till de bildbara barnen ha
nämligen hittills ofta vägrat att skicka sina barn till dessa anstalter just med
tanke på att inom desamma också vistas de obildbara, vilka såväl genom sin
livsföring som genom sitt utseende verka lindrigt sagt mindre tilltalande. Det
har inte hjälpt att för föräldrarna framhålla, att vårdhemmet och skolhemmet
legat på betryggande avstånd från varandra. De ha inte velat tro, att deras
barn helt och hållet avskurits från beröringen med de obildbara sinnesslöa,
så länge vårdhemmet utgjort en del av den enhet, som för övrigt utgöres av
skol- och arbetshemmet.

Genom den föreslagna uppdelningen komma ju också dessa skolhem att helt
få karaktären av undervisningsanstalter — och det är det som gjort att vi
vågat motionera örn att skolöverstyrelsen skulle bli tillsynsmyndighet — vilka
vi anse böra så långt som möjligt inordnas i det allmänna skolsystemet. Det
är därför med tillfredsställelse jag konstaterar, att motionärernas förslag i
dessa stycken vunnit utskottets bifall.

Jag skulle till herr Källman vilja säga, att det förhållandet, att så mycket
skolfolk skrivit under denna motion, helt och hållet beror på att vi anse denna
fråga inte vara i första hand en medicinsk utan en pedagogisk fråga. Vi äro
inte ensamma örn den uppfattningen. I 1920 års utredning beträffande upprättande
av anstalter för vanartade sinnesslöa -— vilka anstalter också kommo att
ligga under skolöverstyrelsen -— sägs det: »Målet för arbetet med dessa sinnesslöa
är att giva dem moralisk fostran och att genom för dem lämpad undervisning
icke endast i teoretiska ämnen utan även i praktiska sysslor av varjehanda
art så långt görligt är utveckla dem och göra dem så arbetsdugliga som
möjligt. Sinnesslöskolan med den teoretiska och praktiska undervisning, som
där meddelas, bör därför fortfarande vara sinnesslöanstaltens centrum. En anstalt
för bildbara sinnesslöa bör på grund härav först och främst betraktas
såsom en anstalt av pedagogisk karaktär och, liksom i vårt land hittills varit
fallet, stå under -pedagogisk ledning.» Detta sades år 1920, och jag tror att för
alla dem, som arbeta i denna verksamhet, står det klart att man nu liksom då
måste se till att utveckla de möjligheter dessa bildbara sinnesslöa ha till att
bli så goda samhällsmedborgare som möjligt, och det sker genom undervisning
och uppfostran. Jag har en trettioårig verksamhet bakom mig i fråga om denna
art av arbete, men jag har ännu aldrig hört, att en medicinsk behandling
botat sinnesslöhet, och det är ju ändå sinnesslöheten som är det primära när
det gäller dessa anstalter. Givetvis mena inte motionärerna att läkarna skola

Lördagen den 10 juni 1944.

Nr 23.

Lagförslag om undervisning och värd av bildbara sinnesslöa m. m. (Forts.)
kopplas bort från anstalterna. Jag har även nöjet, höll jag på att säga, att
sitta i en styrelse för en stor sinnesslöanstalt, och där ha vi just i dessa dagar
gått i författning om att till anstalten knyta en psykiatriker. Detta är ju inte
något särskilt märkligt just för denna art av skolor, då man ju numera söker
anknyta psykiatriker även till folkskolorna.

Beträffande eftervården vill jag endast påminna om att hela dövstumskoleväsendet,
såväl den egentliga skolan som yrkesutbildningen och eftervården,
liksom blindundervisningen med dess utbyggnader sorterar under skolöverstyrelsen,
och efter vad jag inhämtat ha därav inte uppkommit några som helst
missförhållanden. Jag vill även erinra örn, att anstalten i Lund för blinda med
komplicerat lyte, den anstalt som inom sig hyser sinnesslöa vilka tillika äro
blinda, står under skolöverstyrelsens överinseende. Jag kan då inte förstå, varför
de vanliga sinnesslöanstalterna, där det ändå är fråga om ett klientel som
ligger hjälpskolans klientel mycket nära, skulle sortera under medicinalstyrelsen.

När det gäller externatskolornas förvaltning har utskottet inte kunnat följa
motionärernas förslag, som går ut på att de lokala skolstyrelserna skulle få
i uppdrag att vara styrelser för sinnesslöskolor av externatskolas karaktär.
Så har det varit hittills, utom i ett fall, och det har varit så naturligt att så
varit förhållandet. Externatskolorna ha nämligen, med undantag för den i
Norrköping, som har en särskild prägel och som även har sin särskilda styrelse,
vuxit fram ur den egentliga folkskolan. Begynnelsen har oftast utgjorts
av en enda klass, avsedd för barn, som äro så svagt begåvade, att de icke kunnat
tillgodogöra sig folkskolans hjälpklassundervisning. Klassernas antal har efter
hand utökats och så småningom bildat en skolenhet.

Externatskolan arbetar, även örn stora skiljaktigheter förefinnas i fråga om
metoder och målsättning för undervisningen, under i stort sett samma former
som folkskolan. Barnen bo i sina hem, gå från och till skolan som andra barn,
och deras livsföring sammanfaller i allt väsentligt med den egna familjens.
I min hemstad fungerar hjälpskolans Överlärare som föreståndare för externatskolan,
vilket visat sig vara en mycket lämplig anordning, inte minst när det
gäller överflyttning av elever från hjälpskolan till externatskolan för sinnesslöa.
Det har kunnat ske på ett utomordentligt smidigt sätt — utan något som
helst gnissel.

Vad utskottet anför som skäl för sitt ställningstagande till denna fråga om
en enhetlig registrering av de sinnesslöa kan jag inte finna bärande, då det
inte torde innebära några svårigheter för extematskolans föreståndare att till
centralanstalten översända en förteckning över de elever, som finnas i skolan,
liksom övriga erforderliga handlingar.

Jag föreställer mig också, att det kan vålla vissa svårigheter av ekonomisk
natur, då två så nära varandra liggande skolformer som hjälpskolan och externatskolan
skola ha var sin styrelse, allra helst som externatskolan i många fall
har sina lokaler inrymda i folkskolebyggnader. Detta senare tycker jag är en
bra anordning, ty därigenom särskiljas de sinnesslöa barnen inte alls från den
övriga folkskolans elever.

Av vad jag nu sagt framgår, att jag anser, att det varit till sakens fromma,
örn externatskolorna kunnat inordnas under folkskolestyrelserna, men jag bär i
denna fråga intet annat yrkande än utskottet.

Herr statsrådet Möller: Herr talman! Den strid som står i denna fråga har
en mycket egendomlig karaktär. Det är väl ganska sällan man upptar en stor
strid örn frågan vilken myndighet som skall utöva tillsynen över en verksamhet
i ett visst givet fall.

Nr 23.

Lördagen den 10 juni 1944.

Lagförslag om undervisning och vård av bildbara sinnesslöa m. m. (Forts.)

Om det är riktigt som motionärerna och utskottet säga, att man i detta fall
måste taga en mycket större hänsyn till pedagogiken än till psykiatrien, måste
ju därav bland annat följa, att tillsynen över skyddshemmen skall överflyttas
till skolöverstyrelsen. I förevarande fall är det ju fråga örn bildbara sinnesslöa,
där man alltså har en klar indikation på att barnen böra bli föremål
för psykiatrisk övervakning, under det att vid skyddshemmen vårdas visserligen
psykopatiska men ganska ofta mera normala barn, som äro slyngelaktiga
och vanartade. Skulle det vara en alldeles självklar sak att skolöverstyrelsen
skall lia tillsynen över dessa anstalter för bildbara sinnesslöa, måste
det väl också vara självklart, att icke socialstyrelsen utan skolöverstyrelsen
skall ha tillsynen över skyddshemmen. Jag vet förvisso att lundaskolan förblinda
med komplicerat lyte lyder under skolöverstyrelsen — det föreslås i det
avseendet icke någon ändring. Jag har en gång besökt anstalten, och jag är
övertygad örn att det finns mycket få anstalter där personalen nedlägger ett
så beundransvärt arbete som just vid denna anstalt. Jag fick nämligen följa
undervisningen av dessa barn, som icke kunna se och som ofta äro ytterligt
lytta i andligt avseende. Men att därav draga slutsatsen, att det vöre anledning
att göra ett slags revolution på detta område, finner jag vara att gå alltför
långt.

Jag skall inte upprepa vad jag sagt i propositionen — herr Källman har
ju läst upp litet grand av motiveringen, varför medicinalstyrelsen i detta fall
skulle ha överinseendet — men jag vill understryka detsamma som herr Källman
understrukit, nämligen att det i 3 § står, att centralanstalt skall omfatta
»a) upptagning shem för sinnesslöa barn, som ej börjat skolan;» — åtminstone
hittills har ju inte denna kategori barn ansetts falla under skolöverstyrelsens
domäner — »b) skolhem med sinnesslöskola för undervisning av barn
i skolåldern;» — det är denna punkt som skulle motivera, att skolöverstyrelsen
blev tillsynsmyndighet, men sedan kommer en punkt »c) arbetshem för ytterligare
utbildning i praktiskt hänseende av dem, som avslutat skolundervisningen
i skolhemmet.» Det är endast ett år sedan, örn jag minns rätt, som
statsmakterna enade sig örn att överflytta all yrkesutbildning från skolöverstyrelsen
till ett särskilt ämbetsverk. Jag får säga, att örn punkten b) i och
för sig icke skulle vara en punkt, som helt överskuggar både punkt a) och
punkt c), skulle man lika gärna kunna draga slutsatsen, att dessa hem borde
förläggas under det nya yrkes skoleverket. Det ena resonemanget är i varje
fall lika logiskt som det andra.

Jag bär alldeles samma uppfattning som herr Källman, att det är av betydelse
att anstalter av denna art ställas under ett övervägande läkarinflytande,
under förutsättning naturligtvis att vederbörande läkare ha den för
uppgiften nödiga utbildningen, och för den händelse Kungl. Maj :ts förslag
skulle segra, får man naturligtvis sörja för att läkarna erhålla sådan utbildning.

Med utskottets förslag, sådant det nu föreligger, följer en rad konsekvenser.
Enligt propositionen skall läkaren avgöra vilka barn som skola inskrivas
vid anstalten respektive utskrivas eller eventuellt överflyttas till annan
anstalt. Blir skolöverstyrelsen tillsynsmyndighet, ligger i stället avgörandet
i föreståndarens hand — han skall visserligen samråda med läkaren —
men man har således fullständigt kastat örn det hela. Jag förmodar, att det
finns lärare och lärarinnor som äro fullt kompetenta för denna uppgift; det
är en förmodan, men däremot vet man med säkerhet, att om uppgiften lägges
på en läkare, får man en person med specialutbildning för bedömande av fall
sådana som dessa. Jag måste därför säga, att jag faktiskt har litet svårt att
förstå, vad hela denna omkastning av övermyndighet skall tjäna till. Jag

Lördagen den 10 juni 1944.

Nr 23.

Lagförslag om undervisning och vård av bildbara sinnesslöa m. m. (Forts.)
kan inte hjälpa, att jag- tycker den är rätt egendomlig. Jag hoppas, att utskottet
kan svara för att konsekvenserna på alla punkter äro genomtänkta,
men jag är inte riktigt säker på att så är förhållandet. Örn jag inte är fel
underrättad, kommla, även om utskottets förslag skulle antagas, ändå fem
anstalter för bildbara sinnesslöa att stå kvar under medicinalstyrelsens överinseende,
nämligen de s. k. enskilda hemmen.

Jag har ingenting emot att denna fråga tages upp till diskussion igen någon
gång i framtiden, ty så absolut säker på vad som är rätt kan väl knappast
någon vara i detta fall. När den ärade talarinnan åberopade ett yttrande från
år 1920, måste jag säga, att den medicinska forskningen på psykiatriens område
sedan år 1920 fått en helt annan standard än den hade vid denna tidpunkt
och att det inte är säkert, att åsikter, som den gången kanske ansågos
vara relativt allmänna, stå sig även i dag.

I nuvarande läge måste jag för min del hålla på Kungl. Maj:ts förslag. Jag
förstår, att det kanske är rätt hopplöst mot ett enhälligt utskott, ty örn utskottet
är fast övertygat örn att Kungl. Maj :ts förslag är alldeles felaktigt, följer
väl riksdagen utskottet. Det skulle emellertid förvåna mig i hög grad, om verkligen
alla utskottets ledamöter kunnat vinna en sådan fast övertygelse örn riktigheten
av de i förevarande motion framkastade förslagen. Nog tycker jag,
att försiktigheten skulle bjuda, att man tog sig en tankeställare till, innan
man förkastar Kungl. Maj :ts förslag, som ju i vart fall med hänsyn till punkterna
a) och c) i 3 § — för att nu inte tala örn1 önskvärdheten av en enhetlig
ledning på hela detta område — har sin alldeles klara och tydliga motivering.

Herr Hage: Herr talman! Jag har egentligen begärt ordet för att yttra
mig örn en annan detalj än den nu diskuterade. Men eftersom jag tillhör utskottet,
vars samtliga medlemmar intagit den ställning i fråga örn tillsynsmyndigheten,
som kritiserats av socialministern och herr Källman, skall jag be att
få säga några ord även beträffande frågan, huruvida denna verksamhet skall
betraktas såsom till övervägande grad läkarbetonad eller till övervägande grad
lärarbetonad, och vilka konsekvenser som lösningen av den frågan kan medföra.

Jag vill då först säga, att när jag till en början inom utskottet skulle taga
ställning till frågan, var jag mycket tveksam, huruvida medicinalstyrelsen
eller skolöverstyrelsen skulle göras till tillsynsmyndighet. Det är klart, att när
en grundligt utarbetad proposition lägges fram, vill man gärna tro, att vad
som anförts i propositionen är riktigt. Därtill må jag säga, att jag känner
sedan många år tillbaka Alfred Petrén, vilken som bekant står bakom den
utredning, som legat till grund för propositionen — vi kommo in i riksdagen
ungefär samtidigt — och jag har den största aktning och respekt för honom.
Han har uträttat många ståtliga saker inom detta område. Det var nog närmast
hans auktoritet, som gjorde, att jag till en början närmast lutade åt den
uppfattningen, att propositionens linje borde godkännas.

Men jag blev så småningom definitivt omvänd, och detta berodde på erfarenheterna
från de besök, som utskottet gjorde på en del anstalter. Vi fingo där
följa undervisningen och den övriga verksamheten och diskutera frågorna med
personalen och med andra, som sysslat med dessa ting. Efter dessa besök
sade jag bestämt ifrån i utskottet, att jag nu var på det klara med, att skolöverstyrelsen
borde vara det ledande organet i fråga örn denna verksamhet.
Ty såvitt jag förstår, faller största delen av arbetet på en sådan här anstalt
på den del av personalen, som inte är läkarpersonal. Jag känner ju till förhållandena
i mitt län, där vi ha en anstalt i närheten av Råneå. Den läkare, som
sysslar med denna anstalt, har verksamheten som en bisyssla. Han har ett stort

Nr 23.

Lördagen den 10 juni 1944.

Lagförslag orri undervisning och vård av bildbara sinnesslöa m. m. (Forts.)
läkardistrikt och kari ägna endast en mindre uppmärksamhet åt denna verksamhet.
Handhavandet och skötseln av barnen får ombesörjas av den övriga
personalen pa anstalten. Läkaren kommer då och då och har överläggning med
förestånderskap och_ personalen. Därtill kommer, att läkaren — såvitt jag vet

inte är specialutbildad på detta område, och detta torde vara fallet med större
delen av de provinsialläkare, som ha dessa befattningar vid anstalterna, Nu
kail det invändas, att de skola få en sådan utbildning så småningom. Men som
det nu är, äro de inte särskilt psykiater-utbildade för uppgiften. Det kan vidare
kanske invändas, att det blir en bättre ledning av skolorna från läkarnas
sida, örn vi få ett större antal psykiatriker. I mitt län har man planerat anställande
av en länspsykiatriker, som skulle lia hand örn verksamheten. Men även
en sådan skulle ju^endast kunna ägna en mindre del av sin tid åt denna verksamhet.
På en sådan länspsykiatriker skulle nämligen läggas ett flertal
uppgifter av olika slag. Personalföreståndaren eller -föreståndarinnan m. fl.
sysslar ju däremot dagligen i sin verksamhet med barnen.

Det var dessa synpunkter, _ som för mig voro avgörande, då jag följde utskottet
på denna.punkt, och jag har ingen anledning att ångra mig. Det kan
ju hända, att förhållandena så småningom utveckla sig så, att läkarna få
mera tid att ägna sig åt denna verksamhet, varigenom den kommer att bliva
mera läkarbetonad än nu. Då kanske man kan taga upp frågan örn organisationen
till diskussion på nytt. Såsom förhållandena för närvarande äro, måste
man emellertid anse, att verksamheten vid de flesta anstalterna är mera lärarbetonad
än läkarbetonad. Jag tror alltså, att man på de skäl jag anfört har anledning
att hålla på utskottets linje i detta avseende.

Men det var som sagt inte för att yttra mig uteslutande örn detta, som jag
begärde ordet. Jag begärde ordet närmast för att påpeka, att jag tillsammans
med herrar Löfvander, Mannerskantz och Ryberg vid utskottets utlåtande
fogat ett särskilt yttrande. I detta yttrande framföra vi såsom vår åsikt, »att
undervisning och vård av bildbara sinnesslöa är en statlig uppgift». Jag har
ansett mig vara skyldig mot mig själv att avgiva en sådan deklaration, därför
att jag för kort tid sedan såsom medlem av styrelsen för Svenska landstingsförbundet
varit med örn att utarbeta ett yttrande, där vi anfört denna synpunkt.
Samma synpunkt har understrukits av kommunalskatteberedningen. Denna
har yttrat, att kostnaderna och drivandet överhuvud taget av dessa anstalter
skulle läggas på staten, och vi lia särskilt i de skattetyngda landstingen -—-och jag tillhör ett sådant, som är i hög grad skattetyngt — betraktat detta
som ett härligt löfte, som vi med stor glädje tagit fasta på. Det blev naturligtvis
från våra utgångspunkter en besvikelse, när det lädes fram en proposition,
där man alltjämt höll på, att anstalterna skulle skötas av landstingen.

Emellertid säges det nu av utskottet, att staten dock kommer att bidraga
med huvudparten av kostnaderna. Men det var flera av utskottets ledamöter,
som jämte mig gingo på den linjen, att staten helt borde övertaga denna verksamhet.
När vi började diskutera saken, var det inte mindre än tre talare efter
varandra, som hade denna uppfattning. Men så upplystes så småningom, att
örn man skulle gå på avslag på propositionen och begära ny utredning örn möjligheterna
för ett förstatligande, skulle följden bliva, att hela denna trängande
reform måste skjutas framåt ganska långt, kanske ett år eller två. Detta ville
vi för vår del inte taga ansvaret för, och vi ha därför inskränkt oss till att
avgiva ett särskilt yttrande i frågan.

Jag tror inte att det är riktigt, när det i detta sammanhang säges att det
måste bliva stora anstalter, örn staten övertar denna verksamhet, och att man
då inte skulle kunna behålla de mindre anstalter som nu finnas. Jag är tvärtom

Lördagen den 10 juni 1944.

Nr 23.

Lagförslag om undervisning och vård av bildbara sinnesslöa m. m. (Forts.)
övertygad om, att även om staten skulle övertaga verksamheten och binda sig
för samtliga utgifter för detta ändamål, så skulle det mycket väl vara tänkbart,
att man fullföljde denna tanke att ha mindre anstalter. Det är alltså — såvitt
jag förstår ■— inte alls nödvändigt att följden av ett sådant statens övertagande
skulle bliva att vi finge ett fåtal större anstalter.

Jag har ansett mig skyldig att avgiva denna deklaration, ty när jag som sagt
en gång intagit den ståndpunkten, att staten borde övertaga utgifterna för
denna verksamhet, kan jag naturligtvis inte strax efteråt utan någon reservation
vara med örn ett utskottsutlåtande, som går fram på en helt annan lurje.

Som saken nu ligger till, ber jag emellertid, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Häri instämde herr Löfvander.

Herr Norman: Herr talman! Jag skall först be att få verifiera, vad jsom
tidigare har yttrats här, nämligen att utskottet från början inte hade någon
bestämd uppfattning örn hur man lämpligen skulle besluta i detta fall, utan
de allra flesta, för att inte säga alla ledamöterna i utskottet voro i början
ganska tveksamma, helst som tveksamhet har gjort sig gällande redan under
förarbetena och även hos departementschefen. Denne har, då han återgivit de
olika synpunkter, som framkommit i remissyttrandena, tydligen funnit skäl
tala både för och emot medicinalstyrelsen som tillsynsmyndighet, och till
slut kommit till den ståndpunkten, att skälen för ha vägt över. Tveksamhet
har som sagt också rått inom utskottet, fastän utskottet kommit till motsatt
uppfattning beträffande tillsynsmyndigheten och således funnit de skäl, som
tala för den nu av utskottet förordade ståndpunkten, mest vägande.

Herr Källman mobiliserade sakkunskapen i det praktiska arbetet på detta
område, då han yttrade, att även hos dem, som syssla med dessa angelägenheter,
starka betänkligheter mot utskottets linje göra sig gällande. Jag tror,
att vi få modifiera detta och säga hos en del av dem, som syssla med dessa
angelägenheter. Det övervägande antalet yttranden torde väl närmast överensstämma
med det resultat, vartill utskottet har kommit. Att skolöverstyrelsen
har förordat denna linje, är helt naturligt — inom överstyrelsen har
dock, såsom herr Källman påpekat, skolöverläkaren anfört avvikande mening
— men även det praktiska arbetets män ute i landstingsområdena och i
de städer, som icke deltaga i landsting, tyckas i mycket stor utsträckning gå
på samma linje.

De sakkunnigas förslag har vidare varit på remiss hos 1940 års skolutredning.
Denna har anfört, att de sakkunniga icke synas ha tillräckligt beaktat,
att frågan örn ordnande av de bildbara sinnesslöa barnens vård i första hand är
en fråga örn undervisning och uppfostran, alltså en pedagogisk fråga, varför
den lämpliga fördelningen mellan medicinsk och pedagogisk sakkunskap
av uppsikten över och ledningen av sinnesslöskolorna borde närmare övervägas.

Allmänna svenska föreningen för vården örn sinnesslöa och fallandesjuka,
den stora riksorganisation, som har till speciell uppgift att arbeta på detta
område, har framhållit liknande synpunkter. Föreningen anför: »De sakkunniga
se väl medicinskt på den föreliggande frågan. Detta framträder särskilt,
då det gäller ledning, överinseende och tillsyn. Ehuru de föreslagna centralanstalterna
skola omfatta endast skolhem, arbetshem och observationsavdelning
(Vårdhem’) för barn och sålunda helt skola ha karaktären av skoloch
uppfostringsanstalter, så är det icke skolöverstyrelsen och den pedagogiska
inspektören utan medicinalstyrelsen och den medicinske inspektören, som
skola ha överinseendet och den närmare tillsynen.»

Nr 23.

Lördagen den 10 juni 1944.

Lagförslag om undervisning och vård av bildbara sinnesslöa ira. m. (Forts.)

Svenska stadsförbundet har visserligen närmast tagit upp en detalj av
verksamhetens olika grenar, nämligen externatskolorna, men har i fråga örn
dessa framhållit, att förbundet icke kan biträda förslaget, att de skola ställas
under medicinalstyrelsens överinseende, då det här i första hand gäller
att anlägga pedagogiska synpunkter. Förbundet fortsätter: »Skolor, som
mottaga sinnesslöa barn, vilka ej äro behäftade med lyten eller sjukdomar,
böra betraktas som undervisningsanstalter.» I stadsförbundets yttrande ha
städerna Malmö och Gävle instämt. Hälsingborgs stad har alldeles särskilt
understrukit önskvärdheten av en pedagogisk ledning för sinnesslöundervisningen.

_Att olika meningar råda är ganska naturligt, då ju verksamheten omfattar
olika grenar. Vöre det endast fråga örn att införa skolplikt och att förlägga
undervisningen och vården till skolhem, tror jag inte, att man skulle ha någon
annan uppfattning än att verksamheten närmast hör under skolöverstyrelsen.
Sedan tillkomma upptagningshemmen, där barnen skola tagas örn hand, innan
de komma upp i skolåldern, och arbetshemmen. Vidare måste man överväga
vilka som skola skrivas ut ifrån anstalterna. Det är klart, ''att man, allteftersom
verksamheten på detta sätt vidgar sig till att omfatta ett flertal olika
grenarp kan få anledning att fundera över vilken som är den väsentliga. Man
måste ju ändå till slut bestämma sig för en enhetlig ledning av hela sinnesslövården.

Herr Källman tycktes vilja mobilisera kammarens ledamöter mot det lärarintresse,
som bär har gjort sig gällande. Jag kanske då får begagna tillfället
att säga, att jag inte på något sätt inom utskottet har försökt att i egenskap
av lärare öva inflytande på ledamöternas ståndpunktstagande, utan vi ha alla
sökt att så rättvist som möjligt väga de olika skälen mot varandra.

Personligen har jag gått ut från det som ligger närmast, nämligen externatskolan.
Det är väl alldeles klart, att den verkligen är en skola, visserligen
av något annan karaktär än den vanliga folkskolan, men inte mycket olika denna.
Jag tyckte, att jag kände mig fullt hemmastadd i externatskolan på Söder
— ja, jag förstod att det skulle skrattas, men jag sade det ändå — ty barnen
där stå så nära de hjälpklassbarn, som skolorna och skolmyndigheterna ha
hand örn. Det är således helt naturligt, att det är skolmyndigheterna som böra
handha ledningen av externatskolan. Jag förstår så innerligt väl även motionärernas
yrkande, att den lokala skolstyrelsen i skoldistrikt med externatskola
skall lia ledningen av dem. Det ligger nära till hands, men utskottet
har inte kunnat förorda detta, därför att den verksamhet, som bedrives av externatskolorna,
måste samordnas med den övriga verksamheten. Då går det
inte att göra någon skillnad, utan man måste ha en enhetlig ledning. Visserligen
skulle man kunna tycka, att det vore lämpligt att ha skolöverstyrelsen
som tillsynsmyndighet beträffande vissa verksamhetsgrenar och medicinalstyrelsen
beträffande andra, men nu bär man fått lov att överväga,
vilken myndighet som i det praktiska arbetet mest sysslar med dessa
frågor. I skolhemmen bedrives också undervisning och uppfostran naturligtvis
av någon annan karaktär än i vanliga skolor — och i upptagningshemmen
förekomma även till ganska stor del uppfostrings- och undervisningsfrågor
i det dagliga arbetet. Där få sköterskorna ta hand örn barnen. De skola
försöka utveckla deras själskrafter och öka deras möjligheter att reda sig även
praktiskt. Det dagliga arbetet blir enligt min mening en fråga örn hur man
på bästa sätt skall kunna handleda ungdomarna, och det är likadant i arbetshemmen.

När utskottet har förordat, att skolmyndigheterna skola handha ledningen,
innebär detta inte alls, att utskottet velat minska det medicinska inflytandet.

Lördagen den 10 juni 1944.

Nr 23.

Lagförslag örn undervisning och vård av bildbara sinnesslöa m. m. (Forts.)

"Vi lia sett saken så, att detta behöves Ilar. Alldeles särskilt erfordras ett medicins
kt-p sy kiat risk t inflytande pa vardén, men vi lia menat, att läkaren skall
fullgöra sin uppgift inte på grund av sin lagligen givna myndighet, utan på
grund av sin auktoritet. Jag tror för min del, att örn riksdagen skulle besluta
enligt utskottets linje, läkarmflytande! kommer att kunna göra sig tillräckligt
gällande. Kungl. Maj :t har ju att bestämma, under vilka former den medicinska
inspektionen skall utövas, och jag föreställer mig, att i de instruktioner,
som här skola utarbetas, läkaren skall kunna tillförsäkras det inflytande,
som den medicinska sakkunskapen helt naturligt är berättigad till på
detta område.

Herr statsrådet och chefen för socialdepartementet framhöll ett par enligt
hans uppfattning troliga konsekvenser av ett beslut i överensstämmelse med
utskottets förslag. Han påpekade, att örn centralanstalterna komma att stå
under skolöverstyrelsens tillsyn, vore det lika motiverat, att skyddshemmen
gjorde det. Jag får för min del säga, att jag’ aldrig riktigt har förstått, varför
inte skolöverstyrelsen har överinseendet över verksamheten inom skyddshemmen.
I fråga örn yrkesutbildningen påpekade herr statsrådet, att. hithörande
frågor numera äro flyttade från skolöverstyrelsen till ett särskilt ämbetsverk.
Utbildningen av de sinnesslöa är dock inte och kan inte bli av en
sådan karaktär som den allmänna yrkesutbildning, som yrkesskolöverstyrelsen
skall ha överinseendet över, utan man får nog räkna med att verksamheten
i arbetshemman kommer att ligga ganska nära den praktiska utbildning,
som förekommer också i våra vanliga skolor och som alitsa står under skolöverstyrelsens
tillsyn. . ...

Herr Källman återgav departementschefens motiv för den ståndpunkt, till
vilken denne slutligen kommit. Ett av dessa motiv vill jag yttra några ord
örn, varvid jag kanske far taga upp tiden med att citera ännu en gang., Departementschefen
säger: »Vidare synes det nära sambandet med socialvården
bliva med medicinalstyrelsen såsom överordnad myndighet bäst tillgodosett,
då det redan nu bedrives ett intimt samarbete mellan medicinalstyrelsen och
socialstyrelsen i socialmedicinska frågor.» Jag föreställer mig, att det lika
väl kan hållas nära kontakt mellan skolöverstyrelsen och socialstyrelsen. Skolorna
i allmänhet ha ju undan för undan fått allt flera sociala spörsmål att
syssla med. Det finnes behov av en sådan kontakt, och skulle ett beslut av
riksdagen i denna fråga i överensstämmelse med utskottets förslag leda till.en
allt intimare kontakt mellan skolöverstyrelsen och socialstyrelsen, skulle jag
räkna det som en av de stora landvinningarna till följd av detta beslut.

Jag förordar, herr talman, utskottets förslag.

Herr Wistrand: Herr talman! Herr statsrådet undrade, örn det verkligen
var möjligt, att alla utskottets ledamöter vore bestämt övertygade örn .olämpligheten
av Kungl. Maj :ts förslag. Detta uttalande ger mig anledning att
meddela —■ jag hoppas att jag inte begår någon indiskretion därigenom
att det inom utskottet voterades i saken och att därvid en minoritet röstade
för Kungl. Maj:ts förslag. Denna minoritet, till vilken även jag hörde, „ ansåg
emellertid, att saken var så pass svårbedömlig, att en deciderad ståndpunkt
gentemot utskottsmajoritetens knappast kunde tagas, och därför avlämnade
den ingen reservation.

För min del tycker jag, att denna fråga är en av de svåraste, som man har
haft att behandla, beroende därpå, att det fordras en mycket ingående, kännedom
om hithörande förhållanden för att kunna fatta ståndpunkt. Enligt min
uppfattning talar mycket för den avvägning av skälen för och emot, som
Kungl. Maj:! har gjort. Jag böjde mig emellertid för mina utskottskolleger
i denna fråga.

Nr 23.

Lördagen den 10 juni 1944.

Lagförslag örn undervisning och vård av bildbara sinnesslöa m. m. (Forts.)

Herr Berg» Ragnar; Herr talman! Beträffande frågan örn skolöverstyrelsen
eller medicinalstyrelsen skall vara tillsynsmyndighet förefaller det som
örn det mesta redan är sagt. Att jag likväl begärt ordet, beror på att jag ville
framföra en synpunkt, som såvitt jag förstår inte kommit tillräckligt till
uttryck.

Först vill jag emellertid framhålla, att jag inte tror att det händer några
större olyckor, vare sig nu utskottet får sitt förslag bifallet av riksdagen eller
det blir bifall till propositionens hemställan i denna del. Ty i praxis lär väl
det hela ordna upp sig på något sätt, och man får förutsätta, att tillämpningen
en tillsynsmyndigheten än blir. Jag anser det därför knappast
av behovet påkallat att taga upp en stor strid örn frågan. Jag har likväl undertecknat
den motion, som fru Sjöström-Bengtsson väckt i denna kammare.
Hetta beror inte på att jag råkar vara skolman, utan det beror därpå, att jag
såsom skolman kanske har litet mer begrepp än åtminstone en del andra om
vad undervisning är, och jag har funnit, att dessa anstalter övervägande äro
undervisningsanstalter, som på den grund givetvis borde stå under tillsyn av en
skolmyndighet. Jag skall emellertid erkänna, att vi här ha att göra med ett
gränsfall. Situationen skulle kunna karakteriseras så, att medan det beträffande
alla undervisningsanstalter gäller, att de medicinska och läkepedagogiska
synpunkterna få större och större utrymme, ha de ett alldeles särskilt utrymme,
då det gäller dessa anstalter. _ På grund härav finner jag det inte särskilt
anmärkningsvärt, att delade meningar kunnat uppkomma i denna fråga, om
skolöverstyrelsen eller medicinalstyrelsen skall vara tillsynsmyndighet Vad
man emellertid inte tycks tillräckligt beakta, det är att behovet av tillgång
till den medicinska sakkunskapen, som i fråga örn dessa anstalter framträder
med särskild skärpa, dock alltid gör sig gällande inom undervisningsväsendet
överhuvud taget. Mellan en vanlig undervisningsanstalt och en sinnesslöanstalt
ar det i detta hänseende inte en skillnad till arten, utan en skillnad till graden.
Varje människa, som sysslat med skolväsen, vet hur beroende man är av skolläkarns
biträde. Detta beroende inträder redan vid lärjungarnas intagning och
fortsätter under hela skoltiden. Vid inskrivningen av barnen vet man ofta inte,
örn ett barn skall placeras i normalklass eller hjälpklass eller örn det skall hänvisas
till sinnesslöanstalt. Där måste man ha hjälp av läkare, i den mån sådan
jälp nu star att få. Precis samma uppgift har ju läkaren vid en sinnesslöanstalt.
Han skall bedöma, örn vederbörande passar här eller där.

Jag kommer så, mina herrar, till vad som tydligen varit vägledande för departementschefen
vid hans ståndpunktstagande, nämligen vad de sakkunniga
yo-1 -na, cynna PunkV En redogörelse härför gives i propositionen nederst på
s. 21. Det finnes i detta yttrande en allmän motivering för att anstaltens chef
bör vara en psykiatriker. Först redogöres för hur förhållandena nu äro. Det
sages, att ledningen nu utövas av en pedagog och att en läkare finnes anställd
vid varje anstalt. Denne läkare har nog en gedigen allmänutbildning, men är i
regel inte utbildad psykiatriker. Denna anordning har, säges det, visat sig medföra
^lägenheter. Man bör sträva efter att få verkligt psykiatriskt sakkunnig
ledning. Förutsättningen därför är bl. a., att ett fåtal större anstalter tillskapas.
Men det finns vissa skäl som tala för att man inte bör sammanföra anstalterna
till ett fåtal större anstalter. De sakkunniga komma så fram till, att man bör i
huvudsak bibehålla den nuvarande ordningen. Men därmed faller också — vilket
jag förmodar att herr statsrådet med sitt skarpsinne redan har upptäckt_

en viktig förutsättning för de sakkunnigas resonemang. De sakkunniga måste
*raib a#tt den. psykiatriska sakkunskapen i varje fall* för närvarande
inte finnes att tillgå vid länsanstalterna. Man har alltså att räkna med att den
sakkunskap som finnes att tillgå är otillfredsställande.

Lördagen den 10 juni 1944.

Nr 23.

Lagförslag om undervisning och vård av bildbara sinnesslöa m. m. ("Forts.)

Men den sakkunskap som i alla fall faktiskt finnes bör naturligtvis i de nya
anstalternas intresse utnyttjas i den utsträckning som är möjligt. Såsom jag
nyss försökte framhålla, är emellertid skillnaden mellan dessa läroanstalter
och andra utbildningsanstalter endast en skillnad till graden och inte till arten,
ty överallt måste medicinsk sakkunskap stå till skolledningens förfogande. Vid
sinnesslöanstalterna gör sig detta behov av medicinsk sakkunskap gällande inte
endast vid själva intagningen, utan det föreligger även under själva vården
och undervisningen. Men den gradskillnad som sålunda föreligger motiverar å
andra sidan inte, att man här slår in på nya vägar i jämförelse med de vägar
vi nu gå. Det har under diskussionen framskymtat, att det nu skulle vara fråga
örn något nytt. Det nya finner man i propositionen. Utskottet håller sig till den
nuvarande anordningen, enligt vilken det är skolmän, som stå för ledningen, och
skolmyndigheter, som ha överinseende över verksamheten, under det att den
medicinska sakkunskapen i huvudsak är konsulterande.

Jag ansluter mig helt till den uppfattningen, vilken flerstädes kommit till
uttryck, att det här övervägande är fråga örn undervisningsverksamhet. Jag
behöver inte upprepa, vad de verkligt sakkunniga på området — jag tänker
då på skolmyndigheter av olika slag — yttrat i sina remissvar. Jag har blivit
desto mera övertygad av vad de anfört, som jag inte kan finna, att de båda av
Kungl. Majit tillkallade sakkunnigas resonemang är hållbart. Jag medger, att
de erinringar som statsrådet gjorde äro i någon mån riktiga. Han ansåg, att
det blir svårt att komma till en rationell uppdelning. Han gjorde en jämförelse
mellan vårdhemmen, som han ansåg borde stå under medicinsk ledning, och
skolhemmen och arbetshemmen, som skulle stå under pedagogisk ledning, örn
man skulle vara logisk. Men i sådant fall skulle skolhemmen stå under skolöverstyrelsens
ledning och arbetshemmen under yrkesskolöverstyrelsens ledning.
Det erinrades vidare örn att skyddshemmen stå under socialstyrelsens ledning,
och detta bl. a. anfördes såsom motiv för att den enhetliga ledning som
man eftersträvade på här ifrågavarande område borde förläggas till medicinalstyrelsen.
Jag kan inte finna, att denna slutsats är riktig. Den omständigheten,
att man inte kan få en fullständigt rationell ordning på området, motiverar ju
inte att man genomför en anordning, som är mindre rationell än nödvändigt.
När man som jag är övertygad örn att verksamheten huvudsakligen är en undervisningsverksamhet,
bör man ju lägga överinseendet hos en skolmyndighet,
vars sakkunskap täcker större delen av verksamheten. Örn jag alltså medger,
att det inte blir en fullt rationell och fullt logisk anordning, måste jag liksom
åtskilliga andra finna, att de övervägande skälen tala för att överinseendet
lägges hos skolöverstyrelsen.

Med det anförda ber jag, herr talman, att få ansluta mig till utskottets hemställan.

Herr Ericson, Frans: Herr talman! Ehuru även jag är landstingsman sedan
flera år tillbaka och följaktligen kanske bort instämma med herr Hage i avseende
å hans principiella inställning, måste jag deklarera, att jag är av alldeles
motsatt uppfattning i fråga örn statens övertagande av sinnesslövården. Jag
behöver inte motivera denna ståndpunkt, eftersom det system som propositionen
knäsatt, nämligen att landstingen skola handhava sinnesslöundervisningen,
redan blivit delvis praktiserat på frivillig väg. Jag tror, att man på detta
sätt får fram den bästa organisationen, då det gäller att på ett smidigt sätt
sörja för vård och fostran av de sinnesslöa barnen.

Det finnes nämligen andra synpunkter på detta problem än de rent ekonomiska.
Jag tänker på nödvändigheten av att barnen lia kontakt nied sina hem
och hemorter. Denna mänskliga synpunkt får man inte glömma bort i detta

Nr 23.

Lördagen den 10 juni 1944.

Lagförslag om undervisning och vård av bildbara sinnesslöa m. rn. (Forts.)
sammanhang. Jag har velat framhålla detta såsom motvikt mot de allmänna
uttalanden till förmån för ett förstatligande, som gjorts av flera landstings
förvaltningsutskott och av Svenska landstingsförbundet.

Det i propositionen framlagda och av utskottet tillstyrkta förslaget att inrätta
centralanstalter nied upptagningshem. skolhem och arbetshem måste anses
i hög grad tillfredsställande. I upptagningsanstalten kunna barnen komma
in redan före skolåldern. Det kommer nu att bliva plikt för föräldrarna
att låta barnen komma in på upptagnings- eller skolhemmet, och barnavårdsnämnderna
skola övervaka, att denna skyldighet fullgöres. Man behöver på
grund härav inte för framtiden riskera sådana oefterrättliga förhållanden, som
hittills varit rådande. Man har inte på något sätt kunnat tvinga föräldrarna
att lämna ifrån sig de sinnesslöa barnen, och de ha därför fått stanna i hemmen,
så länge det funnits någon som sett till dem. Först när föräldrarna dött,
lia de blivit omhändertagna av myndigheterna, d. v. s. fattigvården, som då
inte haft annat att göra än att placera dem på ålderdomshemmen. I den kommun
jag tillhör fingo vi för ett par dagar sedan taga emot en 40-årig sinnesslö.
Det finnes ingen möjlighet att få in en sådan person på någon anstalt,
om det inte möjligen går på någon av de privata anstalter, som inrättats för
ändamålet med statligt stöd.

Huvuddragen i propositionen äro sålunda mycket tillfredsställande. Den av
utskottet föreslagna ändringen, som innebär att skolöverstyrelsen skall bliva
tillsynsmyndighet i stället för medicinalstyrelsen, hade jag inte väntat mig, när
jag läste sakkunnigbetänkandet och propositionen. Men det är klart, att vissa
synpunkter kunna anföras till stöd för det av utskottet nu framlagda förslaget.
För min personliga del vill jag emellertid säga, att jag inte tycker att man
kan helt negligera de synpunkter som departementschefen anfört i propositionen.
I Östergötland ha vi ett skolhem med 80 elever samt ett arbetshem med
85 elever, därjämte en asyl med 30 obildbara sinnesslöa, örn man nu anser,
att arbetshemmet skall sortera under skolöverstyrelsen, blir det givetvis den
större delen, som kommer att falla under den pedagogiska tillsynsmyndigheten
och den mindre delen som faller under den medicinska. Men då man vet,
att endast ett fåtal av arbetshemseleverna — det gäller både de manliga och
de kvinnliga — kunnat lära sig ett yrke, kan man diskutera, huruvida vården
och placeringen i lämpliga arbeten kunna räknas såsom en verksamhet av pedagogisk
art. Alla dessa som inte kunna lära sig något yrke få sysselsättas med
varjehanda göromål, som förekomma inom en anstalt. I motsats till en av de
föregående talarna, som sade, att den större delen av de sinnesslöa falla under
den pedagogiska tillsynen, kommer jag för min del till det resultatet, att detta
är fallet med blott en tredjedel.

Såsom frågan nu ligger till, med ett enhälligt utskott, som kommit till den
uppfattningen att skolöverstyrelsen bör göras till tillsynsmyndighet, är det
kanske inte så mycket att göra åt saken. Men vi få inte glömma, att vi på
detta sätt tillskapa två tillsynsmyndigheter för sinnesslövården, Det blir skolöverstyrelsen
för länens centralanstalter och medicinalstyrelsen för statens sinnesslövård
och de privata hemmen. Jag vet inte riktigt vad statsrådet menade,
då han i slutet av sitt anförande yttrade, att det kanske inte gick att få någon
ändring i dag, men att det i alla fall var skäl att tänka över saken ytterligare.
örn jag fattar denna tankegång rätt, skulle frågan kunna upptagas till förnyad
prövning i samband med utarbetandet av de följdförfattningar, som måste
komma efter antagandet av detta förslag. Om detta inte var statsrådets mening,
vill jag hemställa till honom att dock taga frågan om tillsynsmyndighet
under övervägande. Det kan inte vara riktigt, att man har två tillsynsmyndigheter
för sinnesslövården, utan man bör lia den ena eller den andra, örn det alltså

Lördagen den 10 juni 1944.

Nr 23.

Lagförslag om undervisning och vård av bildbara sinnesslöa m. m. (Forts.)
inte går att få någon ändring i dag, tycker jag alltså, att man bör taga upp
frågan vid något annat tillfälle.

Det är en annan punkt i förslaget, som jag skulle vilja säga några ord om,
nämligen bestämmelsen i 11 § örn utskrivning. Det står där, att det skall
åligga föreståndaren att efter samråd med läkaren fatta beslut om definitiv
utskrivning. Jag observerade inte propositionens bestämmelse härom, som hade
ungefär samma utformning som i utskottets förslag; eljest skulle jag kanske
ha väckt en motion med förslag om ändring. Jag förstår inte varför man inte
tänkt på att föreståndaren eller föreståndarinnan bör söka samråd med styrelsen
eller styrelsens ordförande. Det är ju styrelsen, som är ansvarig för
anstalten, och det är ju inte ens föreskrivet, att läkaren skall tillhöra styrelsen.
Det skulle vara en stor fördel för föreståndaren att ha det stöd, som ett
samarbete med styrelsen innebär, ej minst då det gäller att svara på eventuella
klagoskrivelser. Att jag gjort denna erinran beror på, att jag har kännedom
örn, vilken press föreståndarna för dessa anstalter kunna vara utsatta
för, då det gäller utskrivning av eleverna. Föreståndarinnan för vår anstalt
vid Söderköping har ofta sökt styrelsens sanktion på de beslut hon fattat. Det
skulle ur denna synpunkt inte ha varit ur vägen, örn bestämmelsen innehållit
en föreskrift örn att föreståndaren i dessa angelägenheter skall samråda med
styrelsen.

Ja, detta var vad jag huvudsakligen hade att säga i denna fråga. Organisationen
blir nu fastslagen genom detta förslag, och man kan arbeta vidare på
basis av detta, men enligt min uppfattning får man ingen ordning och reda
på det hela, förrän landstingen få bygga dessa vårdhem, medan staten tar
hand örn de asylister, som nu dväljas på de olika länsanstalterna. Först då kan
man tänka sig, att organisationen fungerar tillfredsställande. Det är därför
jag hemställer till herr statsrådet att så snart sig göra låter framkomma med
de förslag, som här signalerats, nämligen om byggande av anstalter för statens
behov och örn lärarkrafter, löner och dylikt.

Herr Norman erhöll nu ordet för kort genmäle och anförde: Herr talman!
För att förebygga ett missförstånd, som kanske lätt kan uppstå med anledning
av herr Ericsons yttrande, vill jag nämna, att enligt förslaget tvångsåtgärder
kunna vidtagas först när barnen kommit upp i skolåldern.

Herr statsrådet Möller: Herr talman! Att jag nu tagit ordet, beror på, att
jag känner behov av att konstatera, att samtliga utskottets talesmän hänga upp
sin argumentation på punkten lb), det vill säga skolhemmen. Det är som örn
punkterna a) och c) knappast existerade för dem. Och ändå är det ju så, att
det i huvudsak är den omständigheten, att det finnes tre olika kategorier, nämligen
förskolebarn, skolbarn och äldre sinnesslöa, vilka så långt det är möjligt
skola erhålla handledning för praktiskt arbete, som motiverar, att man såsom
tillsynsmyndighet väljer den myndighet, som så att säga har den vårdande
verksamheten om hand, i vilken ålder de sinnesslöa än befinna sig. Och den
myndigheten mäste ju vara medicinalstyrelsen och inte skolöverstyrelsen. Jag
har volat konstatera detta faktum, som visar, att utskottet sett alltför ensidigt
på saken, åtminstone såvitt jag förstår. Men jag skall gärna upprepa
— jag iir inte säker på att jag rätt uppfattade herr Ericson i Boxholm på den
punkten — att jag efter de meningsutbyten som nu förekommit mellan utskottets
talesmän å ena, och undertecknad å andra sidan, gärna skall se till, om
det inte går att göra en liten ytterligare utredning, innan man tar definitiv
ståndpunkt, Detta betyder naturligtvis inte att jag är beredd att acceptera

Nr 23.

Lördagen den 10 juni 1944

Lagförslag om undervisning och vård av bildbara sinnesslöa m. m. (Forts.)
skolöverstyrelsen såsom tillsynsmyndighet utan att det förebringas övertygande
skäl för att det är felaktigt att låta medicinalstyrelsen bliva det. Sådana
övertygande skäl lia i varje fall enligt min uppfattning inte förebringats i denna
debatt.

Fru Sjöström-Bengtsson: Herr talman! Jag vet inte om jag kan berika debatten
vidare. Men jag skulle vilja påpeka, att skillnaden mellan folkskolans
hjälpklassbarn och de bildbara sinnesslöa i stort sett är en skillnad till graden
och inte till arten. Artskillnaden inträder först där obildbarheten börjar. Motionärerna
ha aldrig ifrågasatt, att skolöverstyrelsen skall ha hand örn vårdhemsfallen.
Dessa anse vi givetvis alltjämt böra falla under medicinalstyrelsen.

I anledning av statsrådet Möllers sista yttrande skulle jag vilja framhålla,
att enligt min erfarenhet komma på upptagningshemmen huvudsakligen att intagas
barn i skolåldern, det. vill säga barn som fyllt sju år. Sinnesslöheten
upptäckes nämligen i regel ej förrän då, eller kanske rättare föräldrarna vilja
ej gärna dessförinnan gå med på, att deras barn äro sinnesslöa. Det blir därför
inte förrän barnen skola börja skolan, och det blir fråga örn deras placering,
som.de
pelvis barn som äro intagna på barnhem på ett tidigare stadium komma över
till sinnesslöanstalt, men huvudsakligen blir det inte förrän i sjuårsåldern
och däröver.

Vidare vill jag framhålla — jag sade det kanske redan i mitt förra anförande
-—■ att sinnesslöheten är ett konstant tillstånd. Det är en högre grad av efteTblivenhet
än den som är tillfinnandes hos hjälpskolbarn, och det går inte att
göra något åt den saken. Det enda man kan göra är att genom teoretisk och
praktisk undervisning söka göra dessa barn så livsdugliga som möjligt.

. Även med hänsyn till föräldrarna är det enligt min uppfattning av stor
vikt, att. denna skolform inordnas i det allmänna skolsystemet. Just detta att
skicka sitt barn till ett vårdhem är något som föräldrarna draga sig för. Tidigare
ha de kunnat göra som de velat, men den nya lagen ger dem intet val.
De bliva tvungna att lämna barnen ifrån sig. Det är då av stor vikt, att de ha
vetskap örn att de skicka barnen till en skola och inte till något slags vårdhem.

Herr statsrådet yttrade något örn de vanartiga barnen — jag kommer inte
ihåg i vilket sammanhang. Jag vill framhålla, att de sinnesslöa i regel inte äro
vanartiga. Äro de vanartiga, skickar sinnesslöskolan över dem till någon av de
anstalter för vanartiga sinnesslöa, som stå under skolöverstyrelsens överinseende.

Jag ber att få vidhålla mitt tidigare yrkande örn bifall till utskottets förslag.

Herr statsrådet Möller: Herr talman! Det blir kanske litet tjatigt, när jag
så här tar ordet upprepade gånger. Men jag måste säga till fru Sjöström-Bengtsson,
att just den omständigheten, att gränsen mellan hjälpklassbarnen och de
bildbara sinnesslöa är flytande, gör det särskilt viktigt att barnen bliva psykiskt
undersökta, så att man verkligen kari konstatera, hur det förhåller sig.
Jag föreställer, mig, att det finnes barn, som läraren skulle vilja betrakta såsom
bildbara sinnesslöa och inte hjälpklassbarn, men vilkas hämningar i själva
verket ligga på ett helt annat område än begåvningens. Det finnes ju så många
olika psykiska tillstånd, som kunna inverka på vederbörandes möjligheter att
tillgodogöra sig undervisningen. Det blir här läkarens sak att anvisa den riktiga
behandlingsmetoden.

Lördagen den 10 juni 1944.

Nr 23.

Lagförslag örn undervisning och vård av bildbara sinnesslöa m. m. (Forts.)

I detta sammanhang vill jag giva även herr Ragnar Bergh en replik. Det är
antagligen riktigt, som han säger, att vi för närvarande ha för få i dessa ting
på ett tillfredsställande sätt utbildade läkare. Men jag vill fästa^ uppmärksamheten
på, att det ju pågår en utbildning av läkare bland annat på det barnpsykologiska
området, för att man skall försöka reda upp dessa stackars själars
svårigheter. Att det inte för närvarande finnes tillräckligt antal kan ju omöjligt
vara ett skäl för att inte låta psykiatrien få det erforderliga inflytandet
på denna verksamhet. Jag tror inte, att det skall behöva taga så lång tid, innan
vi lia ett antal för dessa uppgifter och problem något så när tillfredsställande
utbildade läkare. Den saken bör man inte blanda samman med den organisationsfråga,
som vi nu diskutera, nämligen, huruvida skolöverstyrelsen eller
medicinalstyrelsen skall vara tillsynsmyndighet. Jag kan ge fru SjöströmBengtsson
rätt däri, att det sannolikt inte blir många barn, som före skolåldern
bli intagna på hemmen. Men vi böra i alla händelser sträva efter att få ta
hand örn dem i yngre år, eftersom jag tror, att det är lättare att tillvarata alla
möjligheter till vård och utveckling av dem, som ha drag av sinnesslöhet, ju
tidigare man får fatt på dem.

Ordet lämnades för kort genmäle till herr Bergli, Ragnar, som yttrade:

Jag anhåller i all vördsamhet att få rikta herr statsrådets uppmärksamhet
på att kärnpunkten i diskussionen inte är frågan, huruvida det skall ställas
sakkunnig diagnos på dessa sinnesslöa eller icke. Ingen har bestritt nödvändigheten
därav, utan enighet har rått örn att sådan diagnos är nödvändig. Diskussionen
har däremot gällt frågan, på vilket område den övervägande delen av
dessa anstalters arbete ligger, och hos vilken myndighet tillsynen över dem
med hänsyn därtill bör placeras.

Herr Källman: Herr talman! Jag tillåter mig omedelbart besvara herr
Berghs fråga, var den övervägande delen av arbetet och ansvaret ligger. Först
vill jag säga, att diskussionen kanske blivit något litet förvirrad, beroende
på att vi kommit olika långt i olika landstingsområden och städer i utveckling
på detta område. Det är detta som gör, att vi inte riktigt förstå varandra. Sålunda
ha vi ju i det landsting jag tillhör praktiskt taget centralanstalten uppbyggd,
vi ha för tillfället upptagnings avdelning med 37 barn, vi lia skolhem
och vi ha arbetshem. Men märk därvidlag, ärade ledamöter av denna kammare,
att av samtliga 258 barn på anstalten 196 stycken finnas på upptagningshemmet
och arbetshemmet och 62 stycken på skolhemmet. Därav märker man ju
var den övervägande delen av dessa barn placeras, och det har för övrigt sagts
tidigare fastän med andra ord.

Jag förstår så väl herr Hages åsikt i denna fråga, därför att den grundar sig
på erfarenheterna från hans län, där man inte ännu hunnit så långt som exempelvis
i Stockholms län.

Herr Hage sade, att det saknas för denna vård av bildbara sinnesslöa specialutbildade
läkare och att i den mån en läkare är anställd i verksamheten, ägnar
han mycket liten tid åt den, o. s. v. Men är det inte så, herr Hage, att det
föreliggande förslaget representerar första etappen i svensk lagstiftning på
vägen att organisera upp en rationell sinnesslövård efter de tre olika linjer,
som äro angivna i lagens 3 §? Kungl. Majit har i sitt förslag tagit hänsyn till
att det nu gäller början till att på lagstiftningens väg utveckla sinnesslövårdsverksamheten
i Sverige. Det är detta vi syssla med i dag. I fråga örn utvecklingen
av sinnesslövården ha vi hunnit olika långt i olika delar av landet, och
jag har för min del sagt, att vi i Stockholms län äro nästan färdiga med vår

Första hammarens protokoll 1944. Nr 23. 3

Mr 23.

Lördagen den 10 juni 1944.

Lagförslag om undervisning och vård av bildbara sinnesslöa m. m. (Forts.)
centralanstalt; vi lia alla tre avdelningarna i full funktion, vi lia en psykiatriker
som chef, och, märk väl, det är han, som är ledare för verksamheten och inte
föreståndarinnorna.

Nu föreslår utskottet i 7 §, att föreståndaren skall besluta örn inskrivning
efter att ha hört läkaren. I den instruktion, vi utfärdat för vår psykiatriker,
säges det, att det är han, som, beslutar örn inskrivning. I en annan paragraf
föreslår utskottet, att föreståndaren skall efter läkarens hörande besluta örn
utskrivning. Yi ha ansett det vara alldeles självklart, att vår psykiatriskt utbildade
läkare skall besluta örn den saken, och jag kan försäkra, att föreståndarinnan,
som inte alls är utbildad på detta område, inte deltar i detta, men
däremot föreståndarinnan på vårdavdelningen, som är sjuksköterska.

Herr Wistrand förvånar mig. Han säger, att han i utskottet fann frågan särdeles
svår att bedöma och att det var därför som han gått med utskottets majoritet.
Brukar „det inte vara så, att man, örn man är mycket tveksam i en viss
riks dags fråga, hellre håller sig till ett väl utarbetat förslag, vilket vi få anse
en proposition vara, än att man går med på ett, jag kanske må säga, hugskott,
som lagts fram efter ett mindre noggrant övervägande.

U.tskottets ordförande har sagt, att upptagningshemmet är att likställa med
en skola, ja, det är det i viss mån. De barn, som finnas på vår upptagningsavdelning
och som alltså äro i åldern under sju år, gå i en kindergarten, men samtidigt
passar läkaren på att studera dem, och en vacker dag kan han säga, var
det ena eller det andra av de barn, som äro inne på prov eller för undersökning
på upptagningsavdelningen, bör placeras.

Det är ganska intressant att höra, att utskottets ordförande säger, att läkaren
på en sådan anstalt — jag antar, att herr Norman då menar provinsialläkaren,
vilken bara kommer någon gång då och då till anstalten, men det menar
inte jag, utan jag tänker på psykiatern, som verkligen skall ägna sig åt denna
verksamhet — skall fullgöra sin uppgift inte på grund av myndighet, utan på
grund av sin auktoritet. Det kan dock bli ganska svårt för en läkare att arbeta
på detta område, örn man ger föreståndaren eller föreståndarinnan hela myndigheten.
Jämför 7 och 11 §§ i utskottets förslag, där det talas örn att föreståndaren
beslutar örn inskrivning och utskrivning efter läkarens hörande! Det
är inte gott för denne, att i ett sådant fall hävda sin auktoritet, när förestår
daren har lagen på sin sida.

Herr Wistrand sade, att frågan är svårbedömlig. Men varför vill man då
göra en sådan nära nog revolutionerande ändring i Kungl. Maj:ts förslag?
Det framgår tydligt, åtminstone av herr Wistrands och delvis även av herr
Hages anföranden, att vederbörande i utskottet själva äro mycket tveksamma.
Borde man inte under sådana förhållanden hellre ty sig till ett förslag, som
är grundligt förberett?

Jag hade nästan tänkt citera ytterligare några uttalanden, men då jag
aldrig brukar vilja uppta kammarens tid länge, skall jag inte göra det. Jag
inskränker mig till att hänvisa till att professor Alfred Petrén, som ju arbetat
mycket med dessa frågor, i dag i en insändare i Morgontidningen Socialdemokraten
har ytterligare fäst uppmärksamheten på vikten av att medicinalstyrelsen
och inte skolöverstyrelsen i detta fall blir tillsynsmyndighet.

Jag hoppas, att kammarens ledamöter, då det nu är flera av dem inne här
och höra på än vid början av denna debatt, när de större inläggen förekommo,
så småningom skola förstå, att Kungl. Maj :ts förslag är tryggare och
säkrare än ett hastigt hopkommet förslag inom utskottet, örn vilket dess ledamöter
själva ju äro ganska tveksamma.

Jag kan inte göra annat nu än vidhålla mitt tidigare framställda yrkande
örn bifall till Kungl. Maj :ts förslag.

Lördagen den 10 juni 1944.

Nr 23.

Lagförslag om undervisning och vård av bildbara sinnesslöa m. m. (Forts.)

Herr Bärg, Johan: Herr talman! Jag hade egentligen begärt ordet för att
säga något om den ekonomiska sidan av denna sak, men den diskussion, som
här har förekommit, föranleder mig att måhända säga några ord därutöver.

Det är i Kungl. Maj :ts proposition nr 206 klarlagt, att kommunalskatteberedningen,
som på sin tiel hade denna fråga under behandling, i princip ställt sig
på den linjen, att staten borde ta hand örn undervisningen av de sinnesslöa, och
jag måste säga, att jag alltjämt lutar åt den uppfattningen och att jag är
övertygad örn att det med tiden kommer att bli på det sättet. Jag förstår de
erinringar som herr statsrådet gjorde emot ett överförande i statens hand av
undervisningen av de sinnesslöa; det finns givetvis vissa påtagliga skäl till
att icke i onödan flytta de barn, som skola undervisas, alltför långt från hemorterna.
Jag är inte alldeles övertygad örn att det vore nödvändigt att
ordna en ny organisation på det sättet, men med den saken må nu vara hur
som helst — av kommunalskatteberedningens yttrande i frågan framgår det
ju, att beredningen har fäst mycket stort avseende vid den uppgift, som beredningen
haft sig förelagd, och att den i sitt yttrande i väsentlig grad också
stött sig därpå. Huvudsaken för oss inom kommunalskatteberedningen var ju
att beakta de intressen, som vi där voro satta att bevaka och befordra, nämligen
att i görligaste grad söka lätta på kostnaderna som uppbäras av det kommunala
skatteunderlaget. Detta har ju även statsrådet behjärtat, när det är
fråga örn bj-.ggnaderna, och lovat tänka på rikliga statsbidrag även då det är
fråga om driften.

Jag vill bara understryka, att i den mån man strävar efter att lätta bördan
på det kommunala skatteunderlaget, vilket väl är en angelägenhet som vi borde
vara överens örn, så är kostnaden för sinnesslövården en sådan utgift som
lämpligare än många andra borde kunna överföras på staten. Jag hoppas att
herr statsrådet i fortsättningen ser nådigt på dessa ting, då det gäller att
komma med förslag beträffande bidrag till driftkostnaderna. Jag skall nöja
mig med att säga dessa fattiga ord om denna sak.

När jag läst detta utskottsbetänkande, har jag känt mig förfärligt tveksam i
fråga örn det förslag, som utskottet kommer med. Det är möjligt att man vid
bedömandet av dessa frågor är bunden av en gammal föreställning, att sinnesslövården
och sinnesslöundervisningen på sätt och vis hänga ihop med varandra,
och jag skulle tro, att man på många håll i det allmänna livet nog har en
känsla av att dessa socialvårdsuppgifter till sin natur äro hemmahörande något
så när under samma hatt, icke därför att de egentligen måste det, utan
därför att de under många år likväl ha hängt samman. Men jag förstår, att
man får försöka göra sig fri från den föreställningen, och det är jag inte obenägen
till. När det gäller att bedöma det föreliggande förslaget, så kan det
dock hända, att det just är min allmänna försiktighet som gör, att jag är rysligt
obenägen att utan vidare sätta tro till sådant som snickrats ihop i en hast.
Jag har nämligen så mångå gånger under min långa levnad varsnat, att det
brukar finnas stora brister i sådant, och man blir försiktig med tiden.

Jag är icke alls övertygad örn att föreliggande betänkande skulle ha sett
ut på detta sätt, om man hade gjort upp det obunden av den nuvarande ordningen
eller av vad Kungl. Maj:t har föreslagit, och jag är tveksam, örn det
kan vara lyckligt att helt enkelt, bara genom att på några ställen företa ombyte
av ord skapa en så väsentligt annan ordning än den gamla. Jag föreställer
mig, att man behöver närmare genomtänka saken. Detta har ju också herr
statsrådet och flera andra talare varit inne på. Även örn skolhemmen och själva
undervisningen i och för sig lämpligen borde kunna överföras under en annan
tillsynsmyndighet^ så förstår jag knappast, varför vederbörande skolmyndighet
skulle önska få hand örn t. ex. arbetshemmen och upptagningshemmen. Nu

Nr 23.

Lördagen den 10 juni 1944.

Lagförslag om undervisning och vård av bildbara sinnesslöa m. m. (Forts.)
sägs det, att dessa upptagningshem inte komma att spela så stor roll, eftersom
man först i skolåldern kommer att kunna upptäcka, huruvida ifrågavarande
barns själsbeskaffenheter äro sådana att barnen böra skiljas från andra. Men
här förutsätter man i alla fall i lagen, att det skall finnas upptagningshem,
och jag kan knappast tänka mig, att skolöverstyrelsen skulle vara den verkligt
rätta myndigheten att lia tillsynen över dem. Det kan hända att jag har fel,
men jag vill ha den frågan bättre klarlagd för mig, innan jag vågar tro på det
riktiga i ett sådant förfarande. Icke ens den »deputation» från andra kammaren
— fröken Nygren — som slagit sig ner här bredvid mig, har lyckats övertyga
mig örn riktigheten därav, även örn erkännansvärda ansträngningar i det
avseendet ha gjorts.

;Jag vill tillägga en sak. Jag har märkt av diskussionen man och man emellan,
att vad som här spelar en väsentlig roll måtte vara av rent psykologisk
natur; man anser nämligen, att den omständigheten, att barnen nu skola komma
att flyttas över i en annan undervisningsform och att de inte längre kunna
vara bland de övriga barnen i skolorna, gör, att skillnaden mellan dem blir
tydligare och detta alldeles särskilt örn de undervisningsanstalter, som dessa
sinnesslöa barn skola anlita, skulle lyda under någon annan myndighet än de
övriga skolorna. Det förstår jag så innerligt väl, men, snälla ni, inte avhjälper
man detta genom att gå på utskottets förslag? Inte tro ni väl, att föräldrarna
gruva sig över den tråkighet som anses ligga däri, att medicinalstyrelsen
bär överinseendet över skolan och inte skolöverstyrelsen? Nej, de
sörja över, att barnen icke skola kunna gå i vanlig skola, och det är därför
för mig alldeles tydligt, att det i det avseendet icke kan lia någon betydelse
vem som skall ha överinseendet härvidlag. Jag tänker därvid närmast på hur
vi ha det ordnat i mitt län i fråga örn vården av de sinnesslöa barnen. Där
är sinnesslöskolan förlagd till Löt i närheten av Strängnäs. Tro ni, att föräldrarna
i Södermanland bry sig det bittersta om, huruvida den skolan sorterar
under medicinalstyrelsen eller under skolöverstyrelsen? Det är inte det. som
gör ett sådant intryck på föräldrarna, utan det är det, att barnen måste flyttas
över i en annan skola, vilket utmärker att de äro av en andligt eller själsligt
sett lägre klass, och det intrycket ändras icke genom att tillsynen lägges hos
skolöverstyrelsen. Jag skulle tro, att detta icke ens i städerna kan lia någon
betydelse, eftersom barnen icke heller där komma att gå in i den vanliga folkskolan
utan i en annan skola. Denna min uppfattning kanske beror på bristande
insikt, herr talman, mlen var och en dömer efter sitt förstånd, och jag
har svårt att kunna tillmäta den nyssnämnda omständigheten sådan betydelse
som man här givit den.

Jag har ju också märkt, att inte någon av utskottets talesmän här har varit
riktigt tvärsäker på sin sak, icke ens utskottets ordförande, och jag är inte
heller tvärsäker på min sak. När man är så pass tveksam, som fallet nu tydligen
är i denna fråga, är det då klokt att slå sönder den ordning, som vi lia,
för att hoppa på något nytt, som vi är så tveksamma örn? Är det ändå inte
klokare att bygga på den gamla grunden, men taga fasta på vad statsrådet
till hälften har lovat här och som jag tycker är viktigt, nämligen att ta under
omprövning, huruvida icke en omformning här lämpligen skulle kunna ske
så att man skulle kunna överföra den här undervisningsgrenen under skolöverstyrelsens
inseende men behålla arbetshemmen under medicinalstyrelsen.
Då skulle man kunna undgå de besvärligheter, som herr statsrådet själv har
pekat på under debatten, nämligen att nian under skolöverstyrelsen jämväl
lägger en del uppdrag, som jag inte förstår rimligen höra dit, genom ett bifall
till utskottets hemställan. Jag skulle tro att man utsätter sig för den
minsta risken, om man går den vägen. Och när herr statsrådet här har för -

Lördagen den 10 juni 1944.

Nr 23.

Lagförslag om undervisning och vård av bildbara sinnesslöa m. m. (Forts.)
klarat sig ha intresse för att denna sak omprövas, få vi lita till att han kommer
att ordna det så att det blir gjort.

Innan jag slutar mitt anförande skulle jag vilja, tillfoga något som jag
glömde nämna nyss i fråga om ekonomien och örn driftsbidragen.

Herr statsrådet ställde sig ganska välvillig till tanken på att staten, såvitt
jag förstod honom rätt, skulle kunna ta den avsevärdaste delen även av driftskostnaderna.
Men gör då inte på samma sätt som i fråga örn tandvården. Därvidlag
gingo vi i vårt landsting ut ifrån att staten och landstingen skulle
repartisera på ett resonligt sätt när det gällde driftskostnaderna, men de förskjutningar,
som skett till följd av dyrtidstillägg och andra omständigheter,
ha medfört en pålastning på landstingen, som jag fruktar kan göra, att dessa
icke kunna fortsätta denna viktiga verksamhet med samma glädje som åtminstone
mitt eget landsting började den. Gå inte till väga på samma sätt, då
det är fråga örn sinnesslövården, ty då bli vi ledsna ute i landet!

Herr talman! Sådant läget nu är, anser jag mig handla klokast genom att
följa Kungl. Maj :ts förslag.

Herr statsrådet Möller: Jag vill bara säga till herr Bärg att jag beträffande
den ekonomiska sidan av frågan skall ta ad notam och ordentligt observera
vad han sade om förhållandet mellan landstingen och staten.

Herr Elowsson, Nils: Herr talman! Det skulle vara mycket beklagligt, örn
man av utskottets ändringsförslag skulle få den uppfattningen, att man inom
utskottet hade ringaktat eller undervärderat den insats, som läkarna göra på
detta område. Varje sådan tanke har, det är jag övertygad om, varit samtliga
utskottets ledamöter fullkomligt främmande, och då man därför nu försöker
framställa det som örn man icke från utskottets sida längre önskade samma
inflytande från läkarnas håll som de ha för närvarande, är den uppfattningen
så mycket mera felaktig som man under hela den tid, diskussionen rörande
denna sak pågick i utskottet, var fullt på det klara med att läkarnas verksamhet
på detta område måste komma att utvidgas efter hand som omständigheterna
göra det möjligt.

Vad som varit bestämmande för utskottets ståndpunktstagande i detta
sammanhang har inte bara varit frågan örn organisationen, utan också i mycket
hög grad hänsynen till föräldrarna.

När ett par föräldrar komma till insikt örn att deras barn icke är som andra
barn, att det är i högre eller lägre grad sinnesslött, innebär detta otvivelaktigt
ett mycket hårt slag för dem. Det är självklart, att de i det längsta hoppas'',
att barnet skall kunna åtminstone gå i hjälpklass, men då det kommit så
långt i ålder, att det visar sig att det inte heller kan gå där, utan att det
måste överföras till de sinnesslöas kategori, betyder detta både för föräldrarna
och för den övervägande delen av allmänheten, att barnet har inrangerats
i de mer eller mindre sinnessvagas krets. Man drar inte den riktiga skiljelinjen
mellan låt oss säga bildbara sinnesslöa och dem, som äro mer eller mindre
sinnessvaga, och det är framför allt i fråga örn detta som det hade varit
önskvärt att man kunnat få en ändring i den allmänna uppfattningen.

De sakkunniga lia varit inne på detta spörsmål, bland annat därigenom att
de mycket ingående ha dryftat, örn man icke kunde få en annan benämning
på dessa bildbara sinnesslöa än den, som nu användes. Men de lia icke kunnat
finna något ord, som helt och fullt täckte vad de menade, och därför ha de
avstått från en förändring i det avseendet. Inom utskottet har man åtminstone
man och man emellan talat örn, att man skulle försöka tänka ut en annan benämning,
men inte heller där har man lyckats. Detta, att man i det allmänna

Nr 23.

Lördagen den 10 juni 1944.

Lagförslag om undervisning och vård av bildbara sinnesslöa m. m. (Forts.)
livet betraktar dessa bana såsom mera mindervärdiga än de egentligen äro,
är överhuvud taget den tyngsta börda, som föräldrarna lia att bära.

Jag anser för min del, att det är fullkomligt oriktigt att, såsom fallet nu
är, betrakta dessa barn som mindervärdiga. Har man följt den undervisning,
som ges i dessa skolor, och har man sett de resultat, vartill denna undervisning
leder, kommer man till den uppfattningen, att dessa barn verkligen äro bildbara.
De få inte bara lära sig att läsa och att skriva, de kunna också lära sig
att räkna; de kunna lära sig geografi och de kunna lära sig historia, väva
och sy, ja, överhuvud taget tillägna sig en del av alla de ämnen i allmänhet
— åtminstone de mera lättfattliga —- vari det undervisas i folkskolan. De
kunna också deltaga i undervisningen i gymnastik. Detta visar, att dessa barn
ha undervärderats och att man har, örn icke direkt ringaktat dem, så dock
placerat dem på lägre nivå än den, där de i själva verket stå. Det är detta,
att dessa barn äro i högre grad bildbara än man i allmänhet har ansett dem
vara, och detta, att undervisningen ju i allra högsta grad är det huvudsakliga,
när det gäller att göra dem dugliga för livet, som Ilar gjort, att utskottet har
bestämt sig för den ståndpunkt som det intagit.

Örn man jämför det arbete, som lärarna vid dessa anstalter lägga ned, med
det arbete, som läkarna lägga ned där, åtminstone i fråga örn tid och ansträngningar
— jag tänker nu inte närmast på kunnigheten och de speciella insikter,
som en läkare ju har — så måste man medge, att det, som man får goda
resultat av, inte är det arbete, som läkaren ägnar åt dessa barn, utan det, som
lärarna och lärarinnorna lägga ned. Därför lia vi inom utskottet — det gäller
åtminstone alla de ledamöter, vilkas uppfattning jag känner till — inte hyst
någon tvekan— allra minst efter de besök vi gjort på skolorna — örn hur man
skulle ställa sig i denna sak.

Det har från herr statsrådets sida sagts, att man inom utskottet hade fäst
den största uppmärksamheten vid skolhemmen, under det att man fäst mindre
avseende vid upptagningshemmen och arbetshemmen.

Jag behöver väl inte uppehålla mig särskilt vid upptagningshemmen, eftersom
man ju inte räknar med att antalet barn där skall bli synnerligen stort,
utan det som intresserar mest i detta sammanhang är väl arbetshemmen. Dit
komma ju barnen sedan de slutat i skolhemmet, och det kan ju hända att de
då redan äro uppe i tjuguårsåldern. Man frågar då, örn det är lämpligt, att
skolöverstyrelsen alltjämt har tillsynen över dessa arbetshem och den ungdom
som kommer dit. Ja, det måste det anses vara. Det blir nog som det varit hittills,
att föreståndarna och lärarna vid dessa anstalter följa barnen så länge
de kunna, även sedan barnen överförts till arbetshemmen, kommit ut i familjevård
eller återvänt till sina hem i de fall då detta varit möjligt. De ha gjort
detta dels av intresse och dels därför att dessa bildbara sinnesslöa barn fästa
sig vid den lärare eller lärarinna, som skött och fostrat dem, med en tillgivenhet,
som man närmast kan likna vid den som andra barn hysa för sina föräldrar.
Det har därför varit naturligt, att lärarna följt barnen under deras
vidare öden, och meningen är ju, att det skall bli på samma sätt nu. Man får
inte tro att det i detta sammanhang är meningen att genomföra några våldsamma
förändringar på sinnesslövårdens område. Det är endast fråga örn att
draga en gräns mellan de bildbara barnen och de icke bildbara sinnesslöa, för
att därigenom ge föräldrarna till de förra någon liten lättnad.

Herr Bärg ifrågasatte, om man kunde tro att denna överflyttning av tillsynen
till skolöverstyrelsen skulle förändra den allmänna uppfattningen nämnvärt.
Det tror jag inte att den kommer att göra omedelbart, men jag är övertygad
om att efterhand som det blir allt mer betonat, att det här är fråga örn
uppfostran, örn en skolning av barn, som man kan säga stå en klass lägre än

Lördagen den 10 juni 1944.

Nr 23.

Lagförslag om undervisning och vård av bildbara sinnesslöa m. m. (Forts.)
de barn som gå i hjälpklass i folkskolan, kommer man bland allmänheten att
få en annan uppfattning örn saken, och detta skulle enligt, min .mening vara
den största vinningen av att följa utskottets förslag, till vilket jag, herr talman,
ber att få yrka bifall.

I detta anförande instämde herr Sten.

Herr Rainberg: Jag skall inte mycket förlänga debatten i denna fråga. Jag
skulle endast vilja framhålla ett pär synpunkter, när det gäller att bedöma,
vilken myndighet som bör vara tillsynsmyndighet i detta fall.

Det torde vara så att den psykiatriska vetenskapen är .stadd i ganska stark
utveckling. Jag har en viss erfarenhet på det området, då vi inom Värmlands
län fått en särskild specialläkare för vår barnavdelning. Anslag, till denne
läkare har i stor utsträckning beviljats av Kungl. Majit av särskilda medel,
och vi vänta naturligtvis med mycket stort intresse på resultatet av denna specialläkarorganisation.
Vi ha också trott, att liknande tankegångar så småningom
skulle komma att göra sig gällande inom de olika landstingsområdena. Det
förefaller mig då något egendomligt, örn vi nu skulle flytta över tillsynen över
sinnesslöverksamheten till skolöverstyrelsen. Jag har för min del inte kunnat
finna annat än att Kungl. Maj :ts ståndpunkt i denna fråga är synnerligen tillfredsställande
och den tillförlitligaste och säkraste som vi för närvarande kunna
hålla oss till.

Jag skulle också i detta sammanhang vilja göra den korta, reflexionen: örn
vi skulle tänka oss, att vi som föräldrar stöde i den sorgliga situationen att ha
barn som skulle placeras på en av dessa anstalter, veta vi alla att det i alldeles
särskilt hög grad skulle framstå som en känslofråga, men i andra hand
också som en förtroendefråga, och jag undrar därför, örn man inte skulle föredraga
att det vore medicinalstyrelsen och den psykiatriskt utbildade läkaren,
som gåve de direktiv och råd som äro nödvändiga i detta fall.

En talare har ju också här framhållit, att lärarna ha ett mycket stort inflytande
på dessa barn. Det är alldeles riktigt, men det beror, ju på att lärarna
följa barnen under deras viktiga skolgång, och det är ju^ inte på något sätt
fråga örn att beröva barnen det vederbörliga inflytandet från pedagogiskt håll,
men jag tror att så länge vi stå på frågans nuvarande ståndpunkt, skall envar
säkerligen känna det tryggare att hålla sig till den kungl, propositionen. Den
förefaller mig att vara det mest tilltalande förslaget, och jag kan inte finna
att det i debatten framkommit några starkare skäl för utskottets mening.

Jag ber alltså att få yrka bifall till Kungl. Maj:ts förslag.

Herr Norman: Herr talman! Detta lagförslag åsyftar ju att så.att säga
draga en gräns mellan de bildbara sinnesslöa och de icke bildbara sinnesslöa.
Det måste då, såvitt jag förstår, vara så, att örn man drar den gränsen även
organisatoriskt så som utskottet här har föreslagit, kommer detta att ha psykologisk
betydelse i fråga örn föräldrarnas inställning till dessa spörsmål. Det
är dock skillnad mellan att skicka bort sitt stackars barn till en specialskola
och att skicka det till vad folk kallar för en idiotanstalt.

Herr Bärg var mycket tveksam, huruvida man i detta läge borde slå sönder
vad som redan var organiserat. Ja, är det inte så att Kungl. Maj:ts förslag
också slår sönder? Yi ha externatskolorna, som på alla platser utom på en för
närvarande sortera under skolstyrelsen, och på den plats där skolan icke gör
det har man enligt de upplysningar vi fått i utskottet haft mycket stora olägenheter
av att denna verksamhet icke sorterat under skolmyndigheterna. I en
hel del landsting ligga dessa ärenden under undervisningsutskottet, i andra

Nr 23.

Lördagen den 10 juni 1944.

Lagförslag örn undervisning och vård av bildbara sinnesslöa m. m. (Forts.)
under hälsovårdsutskottet. Vilkendera vägen man än väljer, blir det på något
håll en omkastning, ett sönderbrytande av de riktlinjer man arbetat efter och
den organisation man har.

Jag begärde närmast ordet med anledning av att herr Källman här begagnade
olika uttryck för att så att säga misstänkliggöra utskottets handläggning
av detta ärende. Detta misstänkliggörande kulminerade då han talade örn ett
löst hugskott. Jag ber att få på det bestämdaste protestera mot en sådan antydan
att utskottet skulle ha så lättvindigt handlagt ärendet. Vi ha haft mycket
långvariga överläggningar med de sakkunniga, som utarbetat det förslag, som
legat till grund för Kungl. Maj:ts proposition, och beträffande särskilt stadgandena
i de paragrafer, som herr Källman ansåg vara så lättsinnigt hopkomna,
ha vi från båda de sakkunniga — både professor Petrén och doktor Annell
— fått ett medgivande. Det kanske var ett mera hastigt uttalande och inte
övertänkt, men i varje fall tycktes de inte reagera så starkt mot den bestämmelse
som vi närmast diskuterade, nämligen att det var föreståndaren som
skulle ha det avgörande inflytandet över inskrivningen.

Jag har, herr talman, ingen anledning att frånträda den ståndpunkt som utskottet
här har fattat, och jag vill särskilt understryka vad jag började med i
detta anförande, nämligen att man här syftar till att få en uppdelning i två
kategorier av dessa stackars efterblivna barn, så att de bildbara så att säga
lyftas upp på ett högre plan i både psykologiskt och andra avseenden.

Jag tror att det har sitt stora värde, örn man även organisatoriskt kan utmärka
detta syfte.

Herr Hage: Herr talman! Jag skall först be att få understryka herr Normans
uttalande örn att det varit en synnerligen grundlig beredning av denna
fråga i utskottet. Vi ha företagit resor och besökt anstalter, vi ha inhämtat
muntliga och skriftliga upplysningar från olika håll med olika intressen och
synpunkter på saken, vi ha bordlagt frågan för att återigen ta upp den till diskussion.
Jag vågar säga, att av de ärenden, som vid årets riksdag remitterats
till andra lagutskottet, har knappast något tagit så lång tid att behandla som
denna fråga.

Sedan vill jag säga till min vän herr Bärg — fast han tycks ha gått nu —
att när han påstod att det inte fanns någon i utskottet som var riktigt säker
på sitt ställningstagande, är detta inte alldeles riktigt. Visserligen kan man
säga, att man är osäker, örn man medger att även motståndaren har vissa skäl,
som man kan resonera örn. Men så till vida är åtminstone jag säker på min sak,
att jag påstår att de övervägande skälen tala för utskottets ståndpunkt, även
om det finns skäl för den andra ståndpunkten också.

Herr Källman vände sig särskilt till mig och sade att jag hade bedömt
denna sak med utgångspunkt från förhållandena i Norrbotten. Det har jag, men,
herr Källman, förhållandena på detta område i Norrbotten äro typiska för
landet; det är inte mer än ett eller två landsting som kommit fram till en sådan
organisation, som man har i Stockholms län. Och när man skall taga ståndpunkt,
bör man väl gå ut ifrån de förhållanden, som i allmänhet råda. För
min del har jag visserligen den känslan, att utvecklingen nog går mot det
mål, som man kanske i viss mån nått i Stockholms län, men att detta mål
dock ligger ganska avlägset. Men även örn man nu kan ordna på det mera
tillfredsställande sätt, som det ekett i ''Stockholms län, så är det ju att märka,
att länspsykiatrikern, som främst skulle stå för det hela, har flera olika grenar
av abnormövervakning att syssla med, och följden blir — vilket torde vara
förhållandet även i Stockholms län — att han kommer att kunna ägna endast
en viss del av sin tid åt ifrågavarande verksamhet, under det att lärarna

Lördagen den 10 juni 1944.

Nr 23.

Lagförslag om undervisning och vård av bildbara sinnesslöa m. m. (Forts.)
och. den övriga personalen ägna hela sin dag åt den. Den saken bör beaktas
i detta sammanhang

Jag vidhåller fortfarande min uppfattning.

Herr Franzon: Herr talman! Jag har begärt ordet för att säga, att erfarenheterna
ifrån skolhemmen i länen kunna vara ganska olika. Jag är också
ledamot av den vårdhemsdirektion, som herr Källman åberopar, där vi anse
att den vård som meddelas är ganska tillfredsställande. Men jag har under
min verksamhet kommit till en annan uppfattning i den föreliggande frågan
än herr Källman. Jag anser att den undervisning som givits vid vårdhemmet
har blivit en andrahandsfråga, medan den sociala frågan kommit i förgrunden.
Inget ont i det, men jag har den bestämda uppfattningen, att undervisningen
är en så väsentlig del av detta vårt arbete och av så grundläggande betydelse
för dessa ungdomar även i framtiden, att jag tror det vore en fördel om den
kunde tillgodoses bättre, och detta skulle säkerligen ske, örn tillsynen förlädes
till skolöverstyrelsen i stället för till medicinalstyrelsen. Det är min erfarenhet
av arbetet i Stockholms läns landsting.

Herr Källman uttalade farhågor för hur det skulle bli och hänvisade till
7 §, där det står att föreståndaren skall söka samråd med läkaren. Enligt
Kungl. Maj :ts förslag skall läkaren samråda med föreståndaren. Enligt båda
förslagen bör ett samråd ske, men jag tror mig kunna säga, att en föreståndare
eller föreståndarinna säkerligen lättare söker samråd och samarbete med
läkare än en läkare många gånger gör med föreståndaren eller föreståndarinnan.

Jag kan för övrigt helt instämma i vad herr Elowsson yttrade och ber att
få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Källman: Herr talman! Då herr Norman yttrar, att det viktigaste
är att föräldrarna få klart för sig att man inte för deras barn till en idiotanstalt,
utan till en skola, vill jag tala örn att jag besöker examen vid vårt
skolhem varje år. Jag brukar samtala med föräldrarna, och det visar sig att
de äro på det klara med att det är en väsentlig skillnad mellan skolhemmet
å ena sidan och arbetshemmet och vårdhemmet å den andra. De ha klart för
sig att deras barn icke föras till en idiotanstalt, utan till en skola fast av annan
typ än folkskolan och dess hjälpklass.

Herr Franzon säger att undervisningen nu skulle vara en andrahandsfråga.
Det är den i varje fall inte hos oss. Vi ägna ofantligt intresse just åt skolhemmet
och skilja det i alla avseenden från de övriga grenarna. Det är inte
en andrakendssak, utan det betrakta vi som ett slags kärnpunkt i verksamheten,
fastän det är bara en mindre del av de sinnesslöa som äro så bildbara
att de kunna hänvisas till skolgång.

Med avseende å inskrivningen och utskrivningen är ju skillnaden mellan
Kungl. Maj :ts och utskottets förslag den, att det enligt Kungl. Maj:ts förslag
är läkaren som efter samråd med föreståndaren inskriver och utskriver; enligt
utskottets förslag är det föreståndaren som efter samråd med läkaren in- och
utskriver. Det är en väsentlig skillnad. I de län där man har psykiater är
det väl självklart -— som det också framgick av herr Hambergs anförande
att det sker i Värmland — att det är läkaren som skall besluta och inte föreståndaren
eller föreståndarinnan, som i regel saknar kompetens för en så viktig
uppgift.

Herr Norman: Jag skall be att få påpeka, att frågan, örn ett sådant här
barn skall inskrivas på en centra.lanstalt, icke kan avgöras utan att det föreligger
ett läkarintyg.

Nr 23.

Lördagen den 10 juni 1944.

Lagförslag orri undervisning och vård av bildbara sinnesslöa m. m. (Forts.)
Efter härmed slutad överläggning godkändes den nu föredragna paragrafen.

2 §.

Godkändes.

3 §.

Denna paragraf hade följande avfattning:
(i Kungl. Marits förslag:)

utskottets förslag:)

Centralanstalt skall omfatta:

a) upptagning shem för sinnesslöa barn, som ej börjat skolan;

b) skolhem med sinnesslöskola för undervisning av barn i skolåldern;

c) arbetshem för ytterligare utbildning i praktiskt hänseende av dem, som
avslutat skolundervisningen, i skolhemmet.

Där genom överenskommelse med Där genom överenskommelse med
enskilt upptagningshem, skolhem eller enskilt upptagningshem, skolhem eller

arbetshem omhändertagandet av de
sinnesslöa ordnats på tillfredsställande
sätt, äger medicinalstyrelsen medgiva
befrielse från skyldighet att anordna
hem av motsvarande slag.

arbetshem omhändertagandet av de
sinnesslöa ordnats på tillfredsställande
sätt, äger skolöverstyrelsen medgiva
befrielse från skyldighet att anordna
hem av motsvarande slag.

I den mån så lämpligen kan ske, må behovet av skolplatser tillgodoses genom
inrättande av externatskola eller externatplatser vid skolhem.

Herr Källman: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till Kungl. Maj:ts
förslag.

Herr Norman: Herr talman! Jag hemställer örn bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr talmann,en i enlighet
med de därunder förekomna yrkandena propositioner, först på godkännande
av den under behandling varande paragrafen samt vidare därpå att
nämnda paragraf skulle godkännas med den lydelse, Kungl. Maj:t föreslagit;
och förklarade herr talmannen, efter att hava upprepat propositionen på paragrafens
godkännande enligt utskottets förslag, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Källman begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner 3 § av andra lagutskottets i utlåtande nr 55 punkten A
framställda förslag, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes nämnda paragraf med den lydelse, Kungl. Majit
föreslagit.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter
särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta
för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propo -

Lördagen den 10 juni 1944.

Nr 23.

Lagförslag om undervisning och vård av bildbara sinnesslöa m. m. (Foris.)
sitionen, reste sig från sina platser. Herr talmannen förklarade därpå, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Källman begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja ■ 45 j
Nej — 30.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

''''Återstående delar av ifrågavarande lagförslag.

Godkändes.

Det under 2 framlagda lagförslaget.

Godkändes.

Utskottets hemställan.

Förklarades besvarad genom kammarens beslut med avseende å lagförslagen.

Punkten B.

Utskottets hemställan bifölls.

Vid förnyad föredragning av andra lagutskottets utlåtande pr 56, i anledning
av väckt motion örn ändring av gällande bestämmelser rörande gäldandet
av viss ersättning till ägodelningsnämndemän, bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Vid förnyad föredragning av första kammarens andra tillfälliga utskotts
utlåtande nr 9, i anledning av väckt motion örn ekonomiskt understöd åt efterlevande
efter svenska beredskapsmän, sjömän och fiskare, som förlorat livet
på grund av rådande krigsförhållanden, bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Föredrogs ånyo första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 10, Om förbillii
anledning av väckt motion angående utredning örn åtgärder i syfte att för- gande av
billiga begravningskostnaderna. kostnaderna.

Med föranledande av en inom andra kammaren väckt motion, nr 422, av fru
Johansson och fru Nordgren, hade nämnda kammare på hemställan av sitt
första tillfälliga utskott för sin del besluta, att riksdagen skulle i skrivelse
till Kungl. Maj:t begära en allsidig utredning, huruvida och på vad sätt man
kunde åstadkomma ett förbilligande av begravningskostnaderna.

Detta beslut hade delgivits första kammaren, som hänvisat ärendet till sitt
andra tillfälliga utskottet, vilket i det nu ifrågavarande utlåtandet på åberopade
grunder hemställt, att första kammaren ej måtte biträda andra kammarens i
ärendet fattade beslut.

Reservation hade anmälts av herrar Nils Elowsson och Heuman, vilka ansett,
att utskottet bort hemställa, att första kammaren måtte biträda andra
kammarens i ärendet fattade beslut.

Herr Elowsson, Nils: Herr talman! Det råder i landet en tämligen allmän
mening, att begravningskostnaderna äro för höga, och det är denna mening som

Nr 23.

Lördagen den 10 juni 1944.

Örn förbilligande av begravningskostnaderna. (Forts.)
kommit till uttryck i den motion som utlåtandet gäller. Ifrån begravningsentreprenörernas
sida göres naturligtvis gällande motsatsen, men misstanken att
begravningskostnaderna äro för höga stödes av det förhållandet, att det på
detta område finnes två monopol eller karteller, örn man vill kalla dem så: å ena
sidan begravningsentreprenörerna, som lia sin sammanslutning, och å andra
sidan grossister och fabrikanter, som ha sin. Nu säger man visserligen från
deras håll, att dessa karteller kommit till för att minska kostnaderna i samband
med begravningarna, och nian gör också gällande att detta har skett.
Ingen inom utskottet har vågat göra något bestämt påstående, örn detta är
riktigt eller inte, men eftersom man känner till att karteller inte bara lia den
uppgiften att åstadkomma billigare priser, ställer man sig, som sagt, misstänksam.

När utskottet fattat det beslut, som det nu har kommit till, har det ju därigenom
kommit i motsats till det beslut som fattats av andra kammaren, och
av den anledningen ha ett par av utskottets ledamöter ansett sig böra reservera
sig mot utskottsbetänkandet.

När utskottet motiverat sitt avslagsyrkande, har man bland annat framhållit,
att det i motionerna icke förebragts någon utredning som tyder på att begravningskostnaderna
verkligen äro för höga. Gentemot detta skulle jag vilja säga,
att motionen visserligen är mycket torftig i detta avseende, men utskottet har
ju begärt och även fått in en del yttranden i denna sak, och av dem framgår
ju dock att det åtminstone i viss utsträckning förekommer för höga priser. Det
säges t. ex. i ett av yttrandena, att en kista med tillbehör i lägsta prisklassen
går på 32 kronor 50 öre hos fabrikanten men säljes för 65 kronor. Detta spelar
kanske inte så stor roll, ty avansen på en så billig kista kan kanske inte sägas
vara så särdeles hög, men då man finner att en kista, som kostar 190 kronor
hos fabrikanten, i utförsäljningspris betingar 400 kronor och man tänker på
att ännu dyrare kistor bli underkastade motsvarande pristillägg, måste man
säga sig, att då kommer man upp till en handelsavans, som väl inte kan sägas
vara riktigt rimlig.

Dessa förhållanden ha tilldragit sig uppmärksamhet från olika håll, och
detta har lett till att t. ex. Svenska eldbegängelseföreningen ansett sig böra
skapa en särskild begravningskassa, som medlemmarna kunna ansluta sig till
och som kan ordna en eldbegängelse med allt vad därtill hör för 300 kronor.
Vidare har det åtminstone på ett ställe i vårt land bildats ett särskilt begravningsaktiebolag
för att på det sättet åstadkomma lägre begravningskostnader.

Nu genmäler man i utskottsbetänkandet, att man här i Stockholm genom
kyrkogårdsnämndens försorg kan ordna en begravning så pass billigt som för
144 kronor, och man säger att det är en betydande skillnad mellan dessa 144
kronor och det genomsnittspris på 500 kronor som motionärerna ansett vara en
rimlig summa. Men det är inte så mycket vunnet med att hänvisa till att en
begravning kan ordnas så pass billigt som för 144 kronor i Stockholm, ty de
begravningar som anordnas till det priset äro ytterligt få. När man skall skiljas
från en anhörig, nöjer man sig inte med så torftiga omständigheter, utan man
kostar ju gärna på sig avsevärt mycket mera, och det är när priset stiger
med det ena hundratalet kronor efter det andra som man kan utgå ifrån att
begravningsentreprenörerna göra en allt större vinst.

Nu har man här i utskottsutlåtandet sagt, att var och en har möjlighet att
genom medlemskap i begravningskassa för en förhållandevis låg avgift från
de efterlevande avlyfta begravningskostnaderna, och det är givetvis riktigt.
Men det är väl tämligen klart, att den som är medlem i en begravningskassa
och underkastar sig den uppoffring detta innebär inte betalar avgifterna för
att de pengar, som utbetalas i samband med hans dödsfall, skola till större del

Lördagen den 10 juni 1944.

Nr 23.

Om förbilligande av begravningskostnaderna. (Forts.)
än nödvändigt är gå till begravningsentreprenörerna, utan lian menar naturligtvis
att de skola användas av hans anhöriga, eftersom det inte bara tarvas kista
och vad därtill hör, utan dödsfallet i allmänhet även medför utgifter för kläder,
som de efterlevande måste skaffa sig, och en del annat.

På grund av vad utskottet anfört finner utskottet att det åtminstone här i
Stockholm för de mindre bemedlade finnas goda möjligheter att till relativt billigt
pris erhålla en värdig begravning. När man behandlar denna sak är det
dock inte bara de mindre bemedlade man tänker på, utan man tänker på begravningskostnaderna
överhuvud taget. Man anser att det göres oskäliga vinster,
och örn de tas ut av mindre bemedlade eller av folk, som har det bättre ställt,
är det lika illa i båda fallen. Därför lia vi reservanter ansett att det varit riktigare,
örn utskottet anslutit sig till andra kammarens mening och följaktligen
tillstyrkt en utredning i motionens syfte.

En annan sak har också bidragit till att vi ha stannat för reservationens uppfattning.
När begravningsentreprenörernas talesmän uppvaktade utskottets presidium,
uppgåvo de att det förekommer fall —- i vilken utsträckning kan naturligtvis
icke avgöras -— då begravningsentreprenörer för det allmännas del
ordna begravningar för ett billigare pris. Den uteblivna vinst eller den eventuella
förlust, som på detta sätt kan uppstå, slås sedan ut på de enskilda —
det allmänna kunde alltså få lägre begravningskostnader, men så. tog man igen
förlusten av de enskilda. Jag vet inte hur pass mycket. orättvisa sorn i det
avseendet har begåtts, men det är givetvis principiellt oriktigt att bedriva en
affärsverksamhet på detta sätt. Vill man hårdraga tillvägagångssättet kan man
nästan säga, att det är att blanda sig i det svenska folkets urgamla rätt att
sig självt beskatta.

Det har sålunda framldragits många bevis för att priserna för begravningar
ligga i överkant. Man har därtill även att tänka på den omständigheten, att
de personer, som skola ordna med en begravning'', sällan äro i sådan sinnesstämning,
att de ha lust att pruta på de priser som begäras. De godtaga priserna
utan vidare och så få de skaffa pengar var de kunna. ^ Ofta blir det
genom skuldsättning, varigenom en ekonomisk belastning för en lång, tid framåt
kan komma att drabba de anhöriga, sedan familjeförsörjaren eller någon annan
närstående är borta. .. . ... ... ,, , , ,

Allt detta ha vi reservanter ansett utgöra tillräckliga simi tor att underkasta
monopolen på detta område en översyn. Och skulle det visa sig att det inte tas
för höga priser, så har ju genom en utredning ingen skada skett. Då ha. ju i
stället begravningsentreprenörerna,'' liksom grossisterna och fabrikanterna inom
branschen, på sätt och vis blivit rehabiliterade. Och det kunna de väl inte ha
något emot.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

I herr Nils Elowssons yttrande instämde herrar Wagnsson, Rosenberg, Söderdahl,
Jacob Hansson, Lindström, Ahlkvist och Sjödahl, fru SjöströmBengtsson
samt herrar Bäcklund, Granath, Sten, Karl August Johanson och
Svedberg.

Herr Ekströmer: Herr talman! I motionen begäres utredning örn förbilligande
av begravningskostnaderna för de mindre bemedlade. Den siste ärade
talaren omnämnde, vilket också utskottet har gjort i sin motivering, den mycket
kloka åtgärden av Stockholms stads kyrkogårdsnämnd att ge ut en liten
skrift innehållande råd och anvisningar för dem, som kommit i en sådan situation,
att de behöva vägledning för ordnande av en begravning. Som i utskottets
utlåtande omnämndes är enligt denna skrift priset för den billigaste

Nr 23.

Lördagen den 10 juni i 944.

Örn förbilligande av begravning skostnaderna. (Forts.)
typen av begravning 144 kronor. Det finns sedan en form, som kostar 195
kronor, och priset stiger sedan i den man, ytterligare arrangemang tillkomma.
En. eldbegängelse kostar 236 kronor. I de allra billigaste typerna ingår naturligtvis
egentligen endast själva begravningen. Blommor för utsmyckning
och sådant är inte inräknat, utan det få de efterlevande skaffa själva.

_ Det kan dock fastslås, att det i Stockholm verkligen går att få en begravning
för ett relativt billigt pris, det kan icke förnekas. Vi ha också undersökt,
vilka priser som tillämpas ute i landsorten, och de synas i varje fall
inte vara högre. Man kan räkna med en kostnad av cirka 200 kronor, inklusive
blommor och andra mindre anordningar, för en fullt värdig begravning,
detta enligt uppgifter som vi erhållit från vederbörande begravningsentreprenörer
och som icke vederlagts.

Den ärade talaren uppehöll sig också vid den oskäliga handelsvinst, som
entreprenörerna skulle betinga sig vid försäljning av kistor. Enligt de uppgifter
vi fått tycks det emellertid vara så, att hela entreprenörernas bruttoinkomst
lägges just på priset på kistorna. Man tyckes lägga på en marginal
av mellan. 80. och 100 procent, beroende på kistornas beskaffenhet, men denna
marginal är ingalunda, som herr Elowsson tycks mena, ren vinst, utan däri
inkluderas i själva verket entreprenörernas alla omkostnader. Enligt vad jag
kail bedöma synes vinsten under sådana förhållanden icke vara oskälig. Denna
uppgift grundar sig på upplysningar, som lia lämnats till priskontrollnämnden
och av denna godkänts. Min bestämda övertygelse är alltså att motionärerna
ha gått till överdrift, när det gäller priset för en värdig, enkel begravning.
En sådan är verkligen inte så dyr som de påstå.

Men sedan är det ju, såsom också framhållits, en naturlig önskan hos varje
efterlevande, vid dödsfall, att en kär anförvant skall få en så vacker och värdig
begravning som möjligt. Då tillkomma en hel del extra arrangemang, som
kosta pengar. Inför utskottet har det företetts räkningar på av entreprenörer
anordnade begravningar, där vi kunnat se, vad som hör till entreprenörernas
normala åligganden, om jag så får säga. vad som hänför sig till det allmänna,
således kyrkan, och vilka extra arrangemang, som de efterlevande velat
lia. Jag tiar verkligen inte kunnat finna, att entreprenörerna lägga på någon
oskäligt stor avans. Jag mäste dock säga, att det är oerhört svårt för utskottet
liksom det kommer att bli svårt, för att inte säga omöjligt, för en eventuell
utredning örn en sadan mot förmodan skulle komma till stånd, att verkligen
kunna bedöma denna sak. Tag t. ex. en sådan post som blommor. Om
man ser en sadan allmänt angiven post på räkningen, kan man ju absolut inte
veta, hur mycket blommor som tagits, vartill ju kommer att blommorna växla
sa oerliort i pris pa vintern och på sommaren. Även, en sådan post som musik
och sang ar mycket svar att bedöma, ty man vet inte, vem som har sjungit
eiler utfört musiken. I begravningskostnaderna har kanske också ingått en enkel
sorgefest pa någon restaurang, och att efteråt utan närmare upplysningar
kunna bedöma skaligheten av priset härför är naturligtvis omöjligt. Det är

raiiuSaidailr svarbedombara Poster, som man möter på en begravningsräk emplwn1

•er/arIlllet a7, PnSe-r S°m tlllampas Pa anclra områden kan jag
emellertid inte finna, att begravningsentreprenörerna betinga sig någon oska

n flT,'' ^ ^ JU ^ Hler s^andardisera begravningarna5 utaf var och

rlenffnttrangera eft6r Sltt,e®et skön. Såvitt utskottet kan bedöma tycks

bidranefnotS no/+erna Beräkna, i regel vara ganska måttlig. Härtill

tvde-f å fSlP U “?er Vad V1 ihöri’- tyärtemot vad som i motionen ånyo
e» pa detta område rader en ganska hvilg konkurrens. Där finns visserli freXdekf

m€p !°m utskottd.också nämnt, omfattar den endast två

djedelar av samtliga entreprenörer. Det säger sig då självt, att de i denna

Lördagen den 10 juni 1944.

Nr 23.

Örn förbilligande av begravningskostnaderna. (Forts.)
organisation sammanslutna företagen ingalunda kunna hava en så stark ställning,
att de kunna diktera priserna.

Enligt min uppfattning är man på detta område faktiskt redan på rätt bog
i fråga örn vad som bör göras, t. ex. Stockholms stads kyrkogårdsnämnds förut
omnämnda mycket kloka åtgärd att till varje efterlevande familj, som så
önskar eller behöver, skicka ut en liten skrift med råd och anvisningar. Där
kunna de efterlevande få reda på vilka kostnader, som de behöva räkna med
vid olika alternativ. Anse de, att entreprenören är för dyr, behöva de bara
visa upp papperet och säga: »Se här, dyrare får begravningen inte bli!» I
utskottets utlåtande ha vi dessutom, såsom den föregående ärade talaren också
påpekade, fäst uppmärksamheten på den möjlighet som finns att genom att
ta en försäkring eller att gå in i vissa kassor för en relativt hygglig penning
försäkra sig örn en fullt värdig, komplett begravning.

För att man skall sätta i gång en utredning förefaller det mig, som örn åtminstone
två villkor borde vara till finnandes. För det första måste det föreligga
uppenbara missförhållanden, och för det andra måste det finnas utsikter
att kunna rätta till dessa eventuella missförhållanden. Jag har här försökt påvisa,
att i stort sett -— det kan ju finnas undantag på enskilda platser —■ föreligger
det på detta område icke några uppenbara missförhållanden, utan en
fullt värdig begravning kan erhållas till ett måttligt pris. Vad beträffar den
andra förutsättningen, undrar jag exempelvis, örn det verkligen är möjligt att
sätta speciella maximipriser på blommor, sång och musik, förtäring eller andra
arrangemang, som kunna förekomma vid en begravning. Jag tror helt enkelt
icke, att det är möjligt att komma fram på den vägen.

Utskottet har emellertid, som vi också påpekat i utlåtandet, uppmärksammat,
att det kanske vore önskvärt, att de kyrkliga kommunerna såge litet på
de belopp, som de debitera i hyra för kapell, likvagn o. s. v. Det skulle n,og
inte heller skada, örn eldbegängelseföreningen underkastade sina kalkyler en
viss granskning. På den vägen skulle man kanske kunna vinna något för ett
förbilligande av begravningskostnaderna. En allmän utredning kan jag emellertid,
i likhet med utskotismajoriteten, icke finna vara av behovet påkallad.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Häri instämde herr Petersson, Emil, och herr Ericsson, Carl Eric.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt de yrkanden, som därunder framkommit, propositioner först på bifall
till vad utskottet i det nu förevarande utlåtandet hemställt samt vidare därpå
att kammaren skulle besluta att biträda andra kammarens i ärendet fattade
beslut; och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig anse denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Elowsson, Nils, begärde votering, i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad första kammarens andra tillfälliga utskott hemställt
i sitt utlåtande nr 10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, beslutar kammaren att biträda andra kammarens i ärendet fattade
beslut.

Nr 23.

Lördagen den 10 juni 1944.

Om förbilligande av begravning skostnaderna. (Forts.)

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av kerr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för japropositionen,
ock därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser; ock kefanns därvid, att flertalet röstade för nejpropositionen.

Föredrogs ook bordlädes Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade proposition
nr 286.

Anmäldes ock kordlades

utrikesutskottets utlåtande nr 1, i anledning av väckt motion angående
svenskt initiativ till uppkyggande av en världsorganisation för tryggandet av
fred mellan folken m. m.;

statsutskottets utlåtanden:

nr 181, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avskrivning av
kapitalinvesteringar i Svenska skifferoljeaktiebolaget;

nr 182, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1944/45 till avlöningar vid de allmänna läroverken m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 183, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående bidrag till kristidsnämndernas
verksamhet;

nr 184, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående statliga åtgärder
för tryggande av bränsleförsörjningen;

nr 185, i anledning av Kungl. Maj :ts framställning örn anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1943/44 till teckning av preferensaktier i ett
planerat aktiebolag för övertagande av de allmänna restaurangbolagens rörelse
jämte i ämnet väckta motioner; och

nr 186, i anledning av väckta motioner angående restitution av tull för vissa
partier till kaffesurrogat avsedda sockerbetor och cikorierötter;

bevillningsutskottets betänkanden och memorial:

nr 43, i anledning av väckta motioner örn en översyn av författningsreglerna
för jordbrukets och skogsbrukets inkomsttaxering, m. m.;_

nr 44, i anledning av väckta motioner angående rätten till avdrag för värdeminskning
vid taxering av inkomst av annan fastighet; och

nr 45, angående ersättning åt av utskottet vid behandling av vissa ärenden
anlitade biträden;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 60, i anledning av väckta motioner örn ändrad pensionsålder för hemvärnschefen; nr

61, i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret framställning örn utförande
av avfuktningsanordningar inom visst skyddsrum; och.

nr 62, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning i fråga örn
tillgodoräkning i pensionshänseende för förvaltaren vid riksbankens pappersbruk
C. A. Wallentin;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 53, i anledning av väckta motioner örn skärpning av straffansvaret för
illegal vadhållning (s. k. bookmakeri);

Lördagen den 10 juni 1944.

Nr 23.

nr 54, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 54 och 56 §§ utlänningslagen den 11 juni 1937 (nr 344);

nr 55, i anledning av väckt motion angående revision av gällande bestämmelser
för försäljning av kyrklig jord, m. m.; oell

nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag ur kyrkofonden
till avlöning av pastorer vid svenska församlingar i utlandet;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 57, i anledning av väckt motion örn viss ändring i bestämmelserna rörande
arbets- och vilotid för automobilförare i yrkesmässig trafik;

nr 58, i anledning av väckt motion örn dyrtidstillägg å ersättningar enligt
lagen örn försäkring för olycksfall i arbete; och

nr 59, i anledning av väckta motioner angående lagstiftning rörande tvångsinlösen
av enskild järnväg; samt

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 60, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till hushållningssällskapens
organisation och verksamhet jämte i ämnet väckta motioner;

nr 61, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående prisreglerande åtgärder
på jordbrukets område m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 62 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till skogsvårdens
befrämjande m. m.;

nr 63, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande av en
statens högre skogsskola jämte i ämnet väckta motioner;

nr 64, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omorganisation
av veterinärinrättningen i Skara m. m.; och

nr 65, i anledning av väckta motioner örn anläggande av ett större jordbruk
å de s. k. Ragundabottnarna.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 3.22 eftermiddagen.

In fidem
G. II. Berggren.

Första hammarens protokoll 19hk,

Nr 23.

Mr 23.

Tisdagen den 13 juni 1944.

Tisdagen den 13 juni.

Kammaren sammanträdde kl. 4.30 eftermiddagen.

Justerades protokollen för den 7 ock den 9 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 346, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bestridande av
kostnaderna för vissa oriktigt utbetalade familjebidrag m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 347, i anledning av väckt motion örn befrielse för vissa militära befattningshavare
från skyldigheten att återbetala av dem obehörigen uppburna

^nr^Sltk ^''anledning av väckta motioner örn befrielse för fanjunkaren A. W.
Lilienberg från viss återbetalningsskyldighet;

nr 349, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till ersättningsanskaffningar
och förnyelsearbeten för kommunikationsverken m. m.,
nr 350, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda förslag
örn anslag för budgetåret 1944/45 till oförutsedda utgifter;

nr 351, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag till stat för riksgäldsfonden;
nr 352, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag örn anslag för budgetåret
1944/45 till avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster;

nr 353, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1943/44, i vad propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 361, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder i anledning
av förgiftningsfaran vid gengasdrift;

nr 362, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1944/45 till nykterhetsvården jämte i ämnet väckt motion;

nr 363, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående den centrala organisationen
för utlänningskontrollen; samt

nr 367, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omorganisation
av tandläkarinstitutet m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 371, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition ^ned förslag till lag örn
ändring i förordningen den 16 maj 1884 (nr 25) angående patent;

nr 372, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av lagen den 1 november 1940 (nr 924) med särskilda bestämmelser
angående patent vid krig eller krigsfara m. m.;

nr 373, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till lag an -

Tisdagen den 13 juni 1944.

Nr 23.

gående fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1942 (nr 550) med särskilda bestämmelser
om uppfinningar av betydelse för rikets försvar eller folkförsörjningen
m. m.; samt

nr 374, i anledning av väckt motion angående utredning örn inrättande av en
kyrklig högtidsdag i vårt land under höstens lopp.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
286, angående gäldande från anslaget till oförutsedda utgifter av kostnad för
barackbyggnad vid landsstatshuset i Luleå.

Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets utlåtande nr 1, statsutskottets
utlåtanden nr 181—186, bevillningsutskottets betänkanden nr 43 och 44
samt memorial nr 45, bankoutskottets utlåtanden nr 60—62, första lagutskottets
utlåtanden nr 53—56, andra lagutskottets utlåtanden nr 57—59 ävensom
jordbruksutskottets utlåtanden nr 60—65.

Herr förste vice talmannen erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman!
Beträffande ärendenas ordning på morgondagens föredragningslista får jag
hemställa, att kammaren måtte besluta, att följande ärenden skola i här angiven
ordning uppföras främst bland två gånger bordlagda ärenden, nämligen
statsutskottets utlåtanden nr 181—185, jordbruksutskottets utlåtanden
nr 60—64, bevillningsutskotttets memorial nr 45, bankoutskottets utlåtanden
nr 60—62 samt första lagutskottets utlåtanden nr 54 och 56. övriga ärenden
torde uppföras i vanlig ordning.

Vad herr förste vice talmannen sålunda hemställt bifölls.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.39 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.