RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1944:22)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1944. Första kammaren. Nr 22.

Onsdagen den ? juni förmiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Herr statsrådet oell chefen för finansdepartementet Wigforss, som till- Äng. rejorkännagivit,
att lian hade för avsikt att vid detta sammanträde besvara herr av

Karl Johan Olssons interpellation örn reformering av skatteuppbördsväsendet, börisväsmdei.
erhöll ordet och anförde: Herr talman! I en med kammarens tillstånd framställd
interpellation har herr Karl Johan Olsson i Göteborg frågat mig,

huruvida jag kunde upplysa om huru långt utredningen av frågan örn uppbörd
av skatt vid inkomstkällan fortskridit samt

huruvida jag vore i tillfälle att meddela, när proposition i frågan kunde väntas
bliva förelagd riksdagen.

Till en början vill jag omnämna, att de åtta sakkunniga, som jag efter Kungl.

Maj:ts bemyndigande den 29 juli 1943 tillkallade för fortsatt utredning av
frågan örn en omläggning av uppbördsförfarandet, den 8 januari innevarande
år till mig inkommo med en skrivelse, vari de angåvo vissa huvudlinjer, enligt
vilka en lösning av uppbördsfrågan syntes möjlig i sådan riktning, att utskylderna
för uppburen inkomst komme att erläggas i så nära samband med inkomstförvärvet
som möjligt. De sakkunnigas förslag innebar i korthet, att under
ett inkomstår skulle uttagas preliminär skatt, vilken avsåg att väsentligen
täcka den slutliga skatt, som efter taxering i nuvarande ordning skulle erläggas
för inkomsten under inkomståret. Det preliminära uppbördsförfarandet
föreslogs skola omfatta samtliga förvärvskällor. Den preliminära skatten skulle
beräknas till 8/io eller 9/i0 av de utskylder, vilka enligt senast fastställda statliga
och kommunala utdebiteringar utginge på grundval av den under året näst
före inkomståret verkställda taxeringen. Nämnda sätt för beräkning av preliminärskatten
föreslogs skola i förekommande fall kompletteras med en uppskattning
av inkomsten under inkomståret med ledning av preliminär deklaration,
avgiven av den skattskyldige. Därest under inkomståret inkomst eller familjeförhållanden
ändrades, så att den preliminärt debiterade skatten mera
väsentligt avveke från den skatt, som beräknades komma att slutligen utgå å
ifrågavarande inkomst, skulle efter ansökan hos vederbörande myndighet
jämkning i preliminärdebiteringen äga rum. Vid uppbörden av arbetstagares
skatt skulle arbetsgivarna medverka genom att verkställa skatteavdrag å lönen
samt till uppbördsmyndigheten inleverera de avdragna beloppen.

De sakkunniga ansågo, att vid den fortsatta utredning, som enligt deras mening
vore erforderlig för att utröna, om en lösning av uppbördsfrågan efter de
angivna huvudlinjerna vore möjlig, även borde ytterligare undersökas, huruvida
icke i fråga örn löntagare en beskattning i samband med inkomstförvärvet
kunde ernås med ett system, enligt vilket den preliminära skatten uträknades
nied tillhjälp av tabeller, vilka direkt angåve den skatt, som under vissa förutsatta
omständigheter utginge å ett inkomstbelopp; beträffande vissa löntagarkategorier
kunde det finnas lämpligt att komplettera tabellsystemet med en
beräkning av preliminärskatten efter viss procentsats.

Första hammarens protokoll 1944. Nr 2:2.

Nr 22.

Onsdagen den 7 juni 1941 fm.

Äng. reformering av skatteuppbördsväsendet. (Forts.)

På min föredragning fann Kungl. Maj :t utredningen böra fullföljas av ett
mindre antal sakkunniga efter de sålunda uppdragna riktlinjerna. Den 28 januari
innevarande år tillkallade jag i sådant syfte tre sakkunniga.

De senast tillkallade sakkunniga — 1944 års uppbördsberedning —• hava
föranstaltat örn provdebitering inom några kommuner för att utröna, bura de
förut nämnda olika metoderna för beräkning av preliminärskatten skulle verka
i praktiken. Efter vad jag inhämtat från de sakkunniga torde resultatet av
provdebiteringen kunna föreligga tidigast om några månader. Först därefter
anse sig de sakkunniga kunna taga definitiv ställning till vilken eller vilka
metoder för beräkning av den preliminära skatten som för skilda förvärvskällor
böra komma till användning. Med hänsyn till den mångfald olika spörsmål,
icke minst av organisatorisk natur, till vilka ställning måsta tagas, räkna de
sakkunniga med att framlägga förslag i uppbördsfrågan först under våren
1945. Vid sådant förhållande torde en eventuell proposition i frågan kunna
föreläggas tidigast 1946 års riksdag och, därest riksdagen antager Kungl.
Maj:ts förslag, de nya bestämmelserna kunna träda i kraft dea 1 januari
1947. Även örn riksdagen skulle sammanträda under hösten 1945 och proposition
framläggas för riksdagen då, torde, med hänsyn till det förberedande
arbetet för beräkning av den preliminära skatten, det nya uppbördsförfarandet
likväl icke kunna genomföras förrän från och med den 1 januari 1947. Därtill
kommer, att uppbördsfrågan i vissa delar för en någorlunda tillfredsställande
lösning förutsätter en förbättrad folkbokföring. Den kommitté, som utreder
sistnämnda fråga, har stått i kontakt med uppbördsberedningen och kommer
att i sitt förslag tillgodose uppbördsberedningens önskemål om folkbokföringens
ordnande. Folkbokföringskommittén räknar med att framlägga sitt
förslag omkring den 1 november innevarande år, vid vilket förhållande proposition
skulle kunna föreläggas 1945 års riksdag och, under förutsättning av
riksdagens godkännande, förslaget skulle kunna i den del, som har samband
med uppbördsfrågan, genomföras från och med den 1 juli 1946; till följd av
vissa förberedande åtgärder torde förslaget icke tidigare kunna genomföras.

Herr Olsson, Karl Johan; Herr talman! Jag ber att på sedvanligt sätt få
tacka herr finansministern för svaret på min interpellation, och däri inlägger
jag också ett tack för det intresse som jag vet att finansministern personligen
visat och visar denna fråga.

Uppriktigheten kräver emellertid att jag samtidigt säger, att jag inte alls
är nöjd med innehållet i svaret, utan tvärtom finner det vara mycket nedslående.
Jag har tillåtit mig att i min interpellation beteckna denna reform som
en synnerligen viktig sådan, och jag har satt betydelsen av reformen i ett
visst samband med frågan örn en freds- eller efterkrigskris. Detta innebär inte
att jag skulle anse frågan vara oviktig under vad man brakar kalla normala
förhållanden. Det är uppenbart att den eftersläpning av skatterna, som följer
med det nuvarande uppbördssystemet, är en förbannelse för många människor
i detta land även under normala tider. Detta gäller för pensionären, som
övergår till att leva på en mindre inkomst än den han tidigare uppburit,
det gäller för stärbhuset som skall betala skatt på en inkomst
som inte längre existerar, det gäller arbetaren som blir utsatt för inkomstminskning
av en eller annan orsak, och det gäller inte minst den arbetslöse,
som förlorar möjligheten till inkomst och skattebetalning och som sedan,
när han en gång råkar få ett arbete igen, får dras med följderna av detta
system, får sitt liv förbittrat av skattmasen, som går och plågar honom, och
inskränker ytterligare på den lilla inkomst han äntligen kunnat få.

För alla dessa människor är denna reform en mycket betydelsefull sak. Men

Onsdagen den 7 juni 1944 fm.

Nr 22.

Ang. reformering av skalteuppbördsväsendet. (Forts.)
jag tiar tillåtit mig att i interpellationer! fästa uppmärksamheten på att reformen
har en alldeles särskilt stor betydelse för den tid, som vi nu vänta. Fredens
dag randas, såvitt man kan bedöma, och man räknar med möjligheten av
en fredskris — eller kanske det vore riktigare att säga efterkrigskris. Under
alla omständigheter måste man räkna med bortfallna och minskade inkomster
för ett stort antal medborgare i landet. Det är sålunda uppenbart, att nackdelarna
komma att bli mycket större under den tid som stundar, än vad de äro
under s. k. normala förhållanden.

Detta gäller den enskilde. Men även staten och kommunerna bli lidande på
det nuvarande systemet med eftersläpningen. Även samhället förlorar en hel
mängd pengar på det nuvarande systemet; därom bära de stora skatterestantierna,
som ^säkerligen en hel del kommunalmän i denna församling skulle
kunna lia något att säga om, ett tydligt vittnesbörd.

Det är uppenbart att det är nödvändigt med en reform på detta område, vilken
så långt som möjligt inför skatt vid källan; det är uppenbart att detta är
den enda effektiva lösningen av den fråga som bär avhandlas. En reform i
denna riktning skulle bli till stor välsignelse för många medborgare, och den
skulle bli till ännu större välsignelse, om den kunde genomföras, innan vi
komma in i de svårigheter, som freden och efterkrigstiden komma att föra
med sig.

Jag vill inte neka till att det var vissa onda aningar som drevo mig att
framställa interpellationen. Jag hade på känn, att det skulle dröja länge med
reformens genomförande, och jag hoppades att genom min interpellation kunna
påskynda utvecklingen. Av finansministerns svar framgår emellertid att
läget ^ser rätt mörkt ut. Det beklagar jag mycket. Jag har varit en bitter
motståndare till och inte försummat något tillfälle att ge uttryck åt min
ovilja över de sena vårriksdagarna, men jag skulle ha förlåtit finansministern
och regeringen, om de hade kommit fram med en proposition i denna fråga
även vid en så sen tidpunkt som den nuvarande. Jag anser reformen så viktig,
att jag till och med skulle ha ansett det naturligt att man hade sammankallat
en höstriksdag för att avgöra frågan, om den då förelegat i ett sådant
skick att ett avgörande kunnat ske.

Nu framgår det av finansministern svar, att ärendet knappast kan bli klart
att lägga fram för riksdagen förrän tidigast hösten 1945 och att det under
alla omständigheter inte kan tänkas, att reformen kan träda i kraft före den
1 januari 1947. Jag är ingen skatteexpert, som behärskar den tekniska sidan
av detta utomordentligt svåra problem. Men jag måste ändå säga, att jag är
bedrövad över den långsamhet, som kommit i dagen vid behandlingen av denna
fråga. Var ligger felet till denna långsamhet? måste jag fråga mig. Ja,
delvis och kanske till största delen är felet att söka i det tungfotade utrednings-
och remissförfarande, som vi ha här i landet. Detta utrednings- och remissväsende
är ett rent monstrum i fråga om tungroddhet. Regering och riksdag
äro slavar under detta system, och det synes, som örn det skulle vara
omöjligt att frigöra sig fran det. Det är ju så, att i normala tider spelar det
inte sa stor roll, örn ett ärende föres fram till sin lösning mer eller mindre
långsamt. Men i sådana tider, som vi nu befinna oss i, betyder handlingskraften
och effektiviteten ganska mycket. Det talas ofta örn demokratiens
flender. Jag tror att långsamheten och tungroddhelen i den demokratiska apparaten
är en av de största fienderna till det demokratiska systemet. Och behandlingen
av denna fråga är ett exempel på hur det inte borde vara ställt.

Som jag förut antytt, fritager jag finansministern personligen; jag bär all
anledning att fro och jag vet det lill och med — att finansministern hyser
ett mycket levande intresse för lösningen av detta problem. Att han inte nu

Nr 22.

Onsdagen den 7 juni 1944 fm.

Äng. reformering av s kal t eupp b ö rds v ilse wiet. (Forts.)
kunnat ge ett mera uppmuntrande svar, tillskriver .jag det förhållandet, att
han liksom vi andra är ett offer för systemet.

Jag vet inte vad som kan göras för att påskynda denna frågas lösning. Det
förefaller av svarets formulering, som örn det inte skulle vara mycket att göra
i det hänseendet. Jag skulle dock trots detta vilja rikta en vädjan, och en
mycket stark vädjan, till finansministern och regeringen att göra en yttersta
kraftansträngning för att påskynda lösningen. Därvidlag är det två linjer,
som jag tänker mig att man skulle kunna resonera örn. Den ena är, att man
forcerar själva utredningsarbetet. Jag vet inte, örn det är möjligt och inte
heller på vad sätt det kan ske, men jag hoppas att finansministern allvarligt
överväger alla möjligheter som äro tänkbara i den riktningen. Den andra linjen
är, att man undersöker möjligheten av en provisorisk lagstiftning, som
skulle kunna träda i kraft tidigare än den här antydda och som åtminstone
löser frågan tillfälligt, så att det blir rådrum att genomföra en mera grundlig
och effektiv lagstiftning.

Jag skulle, som sagt, vilja vädja till finansministern att trots innehållet i
svaret försöka överväga dessa utvägar och se till, att vi få en lösning av frågan
inom en kortare tid än den, som har angivits i hans interpellationssvar.

Herr Hage: Herr talman! Jag har begärt ordet för att föra på tal en detalj
i det spörsmål, som här diskuteras.

Då jag var hemma i mitt län under pingsten och deltog i en konferens, blev
jag uppsökt av icke mindre än fyra kommunalmän, som inför mig deklarerade
sina bekymmer rörande hur det skulle gå för sig att få ut skatt av de
många tillfälliga arbetare, som arbetat i militära arbeten och även andra företag
inom länet. Man förklarade, att dessa människor så småningom komme
att skingras för alla väderstreck i landet, och det blir synnerligen svårt, kanske
rent omöjligt, att få ut någon skatt av dem. Följden blir, att det blig
nödvändigt att avskriva mycket betydande belopp, som skattevägen skulle
ha betalats arv dessa tillfälliga arbetare. Nu har dessutom vårt län blivit särskilt
gynnat på det sättet, att det varit oerhört många tillfälliga arbetare,
som där haft sysselsättning, främst i försvarsarbeten, men även i annat arbete.

Jag kunde bara svara, att som det nu är ordnat, finns det nog ingen möjlighet
att göra någonting åt saken. Men jag undrar, örn det likväl inte finns
en möjlighet att tänka sig en så pass liten reform redan nu som att ge myndigheterna
rätt att av arbetare av detta slag direkt av avlöningarna taga ut
den skatt, som ungefärligen kan beräknas falla på beloppen. Vi ha inom Norrbottens
läns landsting, utan att det finns någon lagbestämmelse i ämnet, tilllämpat
en liknande anordning med avseende på en del utländska tandläkare,
som äro anställda där uppe. Vi sade helt resolut till dem, när de anställdes,
att de finga finna sig i att vi på deras löner drogo av en summa, som vi
betraktade som skatt, vilken de hade skyldighet att betala. Detta gjorde vi
alltså, trots att vi inte hade någon lagbestämmelse att stödja oss på, och
vederbörande nöjde sig därmed, ty de voro mycket intresserade av att få arbete.

Man kan väl inte gå till väga på detta sätt, antar jag, i det fall som här
avhandlas. Men jag skulle vilja framställa den frågan till statsrådet: är det
inte tänkbart att man åtminstone kunde taga upp en sådan detalj som denna
och lägga fram ett förslag, t. ex. för nästa års riksdag? Örn hela denna reform
inte kan bli framförd till avgörande tidigare än att den kan komma i tillämpning
den 1 januari 1947, så har man försuttit hela den tid, under vilken
man skulle kunna taga ut någonting av dessa tillfälliga arbetare, av vilka

Onsdagen den 7 juni 1944 fm.

Nr 22.

Ani;, reformering av skatteuppbördsväsendet. (Forts.)
en stor del förtjänar ganska bra med pengar — arbetet som de haft har
varit sådant, att de haft tämligen bra betalt.

Jag känner naturligtvis inte närmare till hela det komplex av frågor, som
här uppställer sig, och jag vågar inte påstå att det är möjligt att taga ut en
sådan detalj som denna. Men jag skulle i ali vördsamhet vilja framställa
det önskemålet till herr statsrådet, att om det verkligen är tänkbart, åtminstone
denna detalj måtte tågås upp till ett provisoriskt avgörande, innan den
slutliga reformen kan träda i kraft.

Herr Sandler: Herr talman! Jag ber helt enkelt att få ansluta mig till den
vädjan, som herr Olsson i Göteborg gjort till finansministern i denna angelägenhet.
Det är förvisso så, att det finns ett mycket starkt underlag för en
sådan vädjan hos skattedragare av olika kategorier i vårt land.

Häri instämde herr Björnsson.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande nr 57, i anledning av Kungl. riktMaj
:ts proposition angående fortsatt befrielse för riksbanken från skyldighe- ■or den
ten att inlösa av banken utgivna sedlar med guld m. m. ningpolitiken.

I en den 28 april 1944 dagtecknad proposition, nr 252, som hänvisats till
bankoutskottets förberedande handläggning, hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen att dels medgiva, att riksbanken finge
för tiden från och med den 1 juli 1944 till och med den 30 juni 1945 vara fritagen
från skyldigheten att vid anfordran inlösa av banken utgivna sedlar med
guld efter deras lydelse, med rätt dock för riksbanken att, örn förhållandena
därtill gåve anledning, före utgången av nämnda tid återupptaga inlösningen
av bankens sedlar, dels ock medgiva, att Kungl. Majit finge meddela förordnande
som avsåges i 1 § valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350) i huvudsaklig
anslutning till bestämmelserna angående kapitalinströmning i det vid propositionen
nr 290 till 1939 års riksdag såsom bilaga E fogade förslaget till valutaförordning
I.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte bifalla Kungl. Maj :ts förevarande proposition.

I motiveringen hade utskottet i anslutning till föredragande departementschefens
anförande till statsrådsprotokollet gjort vissa uttalanden angående
riktlinjerna för den statliga penningpolitiken.

Herr Nordenson: Herr talman! Frågan örn riktlinjerna för vår penningpolitik
har i år varit föremål för en särskilt ingående prövning på det förberedande
stadiet. Redan i höstas tillkallade riksbanksfullmäktige särskilda sakkunniga,
som avgåvo ett betänkande angående utgångspunkterna för penningpolitiken
efter kriget, vilket betänkande har åtföljt statsverkspropositionen i
år. Sedermera ha fullmäktige i sin skrivelse av den 30 mars. angående fortsatt
befrielse från skyldigheten att inlösa sedlarna med guld framlagt sina
synpunkter. Deras yttrande har varit remitterat till kommissionen för efterkrigsberedskapen,
som också avgivit yttrande. Samtliga dessa yttranden gå i
samma riktning, och departementschefen har kunnat begränsa sig till att sammanfatta
dessa synpunkter och göra dem till sina. Även utskottet har kunnat
ansluta sig till dessa riktlinjer. Resultatet är sålunda, att det råder en mycket
stor enighet örn vår penningpolitik under den närmaste tiden.

Mr 22.

Onsdagen den 7 juni 1944 fm.

Äng. riktlinjer för den statliga penningpolitiken. (Forts.)

Jag har emellertid i utskottet uttalat en viss betänksamhet mot formuleringen
av utskottets uttalande i en viss punkt. Det innebär inte att jag har
avvikande mening i sak, men jag anser att uttalandet möjligen kan leda till
ett missförstånd, och detta skulle jag något närmare vilja belysa.

Utskottet sysslar huvudsakligen med riktlinjerna för vår penningpolitik,
men kommer också i en punkt in på den allmänna ekonomiska politiken efter
kriget och framhåller därvid, att som väsentliga önskemål för den allmänna
ekonomiska politiken under den närmaste efterkrigstiden framstår »tryggandet
av största möjliga sysselsättning inom näringslivet och ett återställande
snarast möjligt av förkrigstidens reallönenivå». Med denna utgångspunkt bör,
heter det, penningpolitiken under nämnda period inriktas på en stabilisering
av penningvärdet inom vissa angivna gränser.

Jag tror att alla kunna vara fullkomligt ense om önskvärdheten av att vi
uppnå bästa möjliga sysselsättningsgrad i näringslivet, likaså att vi kunna
komma tillbaka till reallönenivån före kriget. Det är emellertid den omständigheten,
att man sammanställer dessa önskemål med riktlinjerna för politiken,
som möjligen kan ge anledning till ett missförstånd. Man kan lätt komma
in på den tanken, att dessa önskemål gå parallellt med varandra och att
realiserandet av det ena önskemålet också bidrar till realiserandet av det
andra. Det är i det stycket som det är angeläget att vi göra klart för oss, hurudan
situationen verkligen är. Det är nämligen så, att ett realiserande av det
ena önskemålet kan komma att motverka ett uppnående av det andra önskemålet.
En mycket rigorös stabilisering av penningvärdet kan under vissa förhållanden
verka hämmande på sysselsättningsgraden, där en viss inflation
däremot snarare skulle kunna verka främjande. Jag vill därmed inte på något
sätt lia rekommenderat en inflationistisk utveckling, jag har bara velat fästa
uppmärksamheten på ett visst orsakssammanhang.

_ Omvänt kan en omfattande statlig investering för att uppehålla sysselsättningen,
därigenom att den medför en underbalansering, verka som ett mycket
allvarligt hot mot vårt penningvärde.

Våra önskemål på olika punkter kunna således komma i direkt strid med
varandra, och vi komma här antagligen att möta ett av de mera ömtåliga
efterkrigsproblemen. Alla torde vara ense örn nödvändigheten att inför en stor
arbetslöshet tillgripa statliga åtgärder och statliga investeringar, och vi måste
räkna med att dessa kunna ta en mycket stor omfattning. De försök som gjorts
till uppskattning av den arbetslöshet, som kan väntas, peka även i ganska
gynnsamma fall på mycket höga siffror, och det är klart att vi kunna komma
i ett sådant läge, att vi ställas inför en verklig massarbetslöshet, som kräver
mycket djupgående ingripanden. Detta Ilar också återspeglats i de åtgärder,
som äro vidtagna för att möta en sådan situation. Jag erinrar örn att i den
proposition örn beredskapsstat, som nyligen är avlämnad, finna vi att under
beredskapsstat III, som är avsedd att anvisas i händelse av en svår kris på
arbetsmarknaden, är upptaget ett belopp på icke mindre än 650 miljoner. Nu
är det ju möjligt att det i ett efterkrigsläge kan bli en minskning av vår militära
beredskap, som innebär en lättnad i fråga örn statsutgifter, men jag tror
att vi måste räkna med så stora utgifter i vissa lägen för mötandet av arbetslöshetskrisen,
att vi även fortsättningsvis komma att få en mycket stor underbalansering.
Vi ha i det avseendet under dessa krigsår kommit upp till ett belopp,
som ligger mellan en och en och en halv miljard. Det kan inte anses otänkbart
att vi i fortsättningen måste räkna med belopp som röra sig kanske örn en
halv miljard.

Då uppstår frågan, vad denna fortsatta underbalansering kan ha för verkan
på penningvärdet. Det är en fråga, som tyvärr inte mycket har berörts i de

Onsdagen den 7 juni 1944 fm.

Nr 22.

Ang. riktlinjer för den statliga penningpolitiken. (Forts.)
utlåtanden, som nu föreligga. Och man kail inte värja .sig för den känslan, att
man på många håll velat skjuta denna fråga ifrån sig. Jag har vid skilda tillfällen
tillåtit mig rikta denna fråga till den nationalekonomiska sakkunskapen,
men jag måste säga, att jag inte kunnat få något närmare preciserat svar, och
lekmannen är därför hänvisad till att själv försöka bilda sig en uppfattning
på området.

Vi ha ju funnit, att under kriget har den stora statliga ekonomiska expansionen
medfört en starkt ökad köpkraft och därmed också en spänning mellan
köpkraft och varutillgång. Vi lia under kriget i stor utsträckning lyckats absorbera
denna stegrade köpkraft genom statlig upplåning. Men här kvarstår
givetvis en spänning, som innebär ett latent hot. Och skulle man nu släppa
loss de fördämningar, som priskontrollen och lönestoppet utgöra, skulle detta
givetvis utlösa en försämring av penningvärdet.

Jag tror även att vi måste räkna med andra omständigheter, som verka i
samma riktning. I händelse av en åtstramning på penningmarknaden kan det
uppstå svårigheter för riksgäldskontoret att i den omfattning som är önskvärd
upplåna medel, och riksgäldskontoret kan bli hänvisat till att låna. i riksbanken,
vilket kan medföra en ökad sedelcirkulation, en faktor som ju är ägnad
att verka nedpressande på penningvärdet. Det framträder också en icke obetydlig
tendens till lönestegringar, som visat sig vara mycket svåra att hålla
tillbaka, och även detta utgör självfallet en press på vårt penningvärde.

Jag tror sålunda att vi måste räkna med att vi i fortsättningen genom de
stora statliga utgifterna och den därav följande underbalanseringen komma
att känna ett ständigt ökat hot mot vårt penningvärde.

Det är beträffande den statliga investeringen även en annan synpunkt, som
jag skulle vilja framhålla. Det är med nödvändighet så, att den statliga investeringen
i främsta rummet riktar sig på sådana objekt, som visserligen i
och för sig äro önskvärda, men som inte äro direkt produktiva. I motsats till
den ordinarie produktionen inom näringslivet ge de därför inte något underlag
för beskattning. Det är sålunda här fråga örn en mycket tyngande sak för
hela samhällshushållningen. Det synes mig vara klart, att det är en alldeles
central uppgift för vår ekonomiska politik att tillse, att den statliga investeringsverksamheten
snarast möjligt avvecklas. Lika viktigt som det är, att vi
i ett tillstånd av svår arbetslöshet sätta i gång med .statliga investeringar för
att sysselsätta arbetskraften, lika viktig är det, att vi oavlåtligt sträva efter
denna verksamhets avveckling, till ett återförande av arbetskraften till lönsam
och välskapande produktion i det ordinarie näringslivet. Därigenom
åstadkomma vi en avlastning av .statliga utgifter, eventuellt ett undvikande
av underbalansering, och därmed avvisa vi även ett hot mot vårt penningvärde.

Jag har velat understryka dessa synpunkter, emedan jag tror, att man är
benägen att ibland bortse från att våra olika önskemål inom den ekonomiska
politiken lätt kunna komma i strid med varandra. Kravet på full sysselsättning
och kravet på ett stabiliserat penningvärde äro exempel på två önskemål,
som man bägge vill upprätthålla, men som i viss mån kunna komma i konflikt
med varandra. Problemet är hill- att åstadkomma en avvägning, som är utomordentligt
ömtålig — jag tror att detta problem hör till de svåraste som komma
att möta oss under efterkrigstiden.

Det jag nu har sagt, herr talman, innebär inte någon avvikelse från lief uttalande,
som göres av bankoutskottet och till vilket jag anslutit mig. Det är
närmast ett försök till en fortsatt analys av de problem, inför vilka vi komma
att ställas, och jag vill till sist för min del endast yrka bifall till utskottets
hemställan.

-Nr 22.

Onsdagen den 7 juni 1944 fm.

Äng. riktlinjer för den statliga penningpolitiken. (Forts.)

Herr Björnsson: Herr talman! Det förhåller sig visserligen, såsom den föregående
ärade talaren har sagt, så, att bankoutskottets yttrande innebär ett program
för vår ekonomiska politik i dess helhet, men det kan inte hjälpas att
detta yttrande rent formellt är anknutet till en ansökan från riksbankens sida
och därför närmast har karaktären av att vara ett program för vår penningpolitik.
För den har som bekant riksbanken ansvaret, och man kunde då tänka
sig. att riksbankens ledning, örn man misslyckas när det gäller att fullfölja
detta program, skulle ha gjort sig skyldig till underlåtenhetssynder, för vilka
den i så. fall rimligtvis bör stå till svars. Nu har jag den uppfattningen att
de hjälpmedel, som riksbanken har till sitt förfogande, ej äro tillräckliga för
att i nuvarande läge. säkerställa genomförandet av det program, som här är
förelagt, och det är i anledning därav som jag skulle vilja stryka under ett
par synpunkter.

De erfarenheter vi gjorde mot slutet av och under tiden närmast efter föregående
krig vörö ju ingalunda, uppmuntrande. Vi fingo under åren 1918—20 först
en inflationsvåg, föranledd av inrikespolitiska förhållanden, och därefter en
ny våg sorn, efter vad det anses vara bevisat, hade sin orsak i motsvarande
företeelser i utlandet, kanske framför allt i Amerika. Så vitt jag förstår, äro
förutsättningarna för att vi skulle få bevittna starka tendenser till inflation
efter kriget ungefär desamma nu som då. Inte bara hos oss, utan i hela världen
kommer det också denna gång att råda en mycket stor varuknapphet å
ena sidan och ett motsvarande behov att förvärva varor av olika slag å den
andra. I vissa länder, däribland vårt, finns dessutom en mycket betydande
köpkraft. Här komma således att föreligga alla förutsättningar för en mycket
stark efterfrågan, som kommer samtidigt med en brist på varor.

Jag har försökt att kvantitativt få en uppfattning örn den ökning i köpkraft,
som hos oss inträtt under kriget. Man brukar räkna med att sedelcirkulationen
är ett mått på köpkraften, men jag tror inte alls att den numera
spelar samma dominerande roll, som nian förr med en viss rätt kunde tillerkänna
den och. sorn .man alltjämt brukar tillmäta densamma. Det är ju inte
bara de sedlar vi lia i plånbok och börs som bestämma, hur mycket varor vi
kunna köpa. En massa människor lia pengar på sparbankerna, och örn de
verkligen behöva en vara, göra de uttag för att köpa den. Man kan också ha
pengar placerade i andra former, så att de äro mycket lättillgängliga och
sa att man praktiskt taget från den ena dagen till den andra kan lösgöra
den köpkraft, de representera. Jag gjorde för ett pär månader sedan en kalkyl
med den utgångspunkten, att sedelcirkulation, sparbankstillgodohavanden
och därmed jämförliga banktillgodohavanden samt vissa värdepapper kunde
betraktas såsom ett mått på den köpkraft, som kan mobiliseras inför en känsla
av ett starkt, varubehov. Resultatet blev, att denna köpkraft hade stigit från
ungefär 7 miljarder vid krigets början till något över 11 miljarder, d. v. s.
ökats med mer än 50 procent.

\i veta nu, att alla lager hos handlande och näringsidkare av olika slag
liksom alla förråd i hemmen äro hårt åtgångna, förbrukade eller förslitna.
Den stora efterfrågan, som skulle finnas, hålles för närvarande tillbaka genom
priskontroll qbh framför allt genom ransonering i olika former, idels
kortransoneringen för de enskilda konsumenterna och dels motsvarande åtgärder
på andra områden, t. ex. inom byggnadsbranschen o. s. v. Örn man nu
skulle släppa dessa ransoneringsåtgärder och lita endast till priskontrollen,
bleve spänningen mellan efterfrågan och varutillgång säkert så stark, att den
skulle bryta fördämningarna. Luther sade en gång: »Lägg halm och eld intill
varandra och säg, att det inte får brinna — det brinner ändå!» På samma,
sätt tror jag att örn man å ena sidan lägger en stark efterfrågan och å den

Onsdagen den 7 juni 1944 fm.

Xr 22.

Äng. riktlinjer för den statliga -penningpolitiken. (Forts.)
andra ett litet utbud, så kommer det att ta eld i form av en prisförhöjning.

Nu vill jag anknyta mina reflexioner till vad utskottet säger på s. 5: »Hinder
bör således ej resas mot en snar anpassning av priserna till de fallande
kostnaderna.» Man går alltså här ut ifrån att varuknappheten under en period
successivt skall minskas på grund av vissa närmare angivna förhållanden
och att priserna såsom konsekvens härav böra falla. Men detta är, så vitt jag
förstår, en sak som riksbankens penningpolitiska hjälpmedel ej räcka till att
genomföra. Dessa hjälpmedel äro ju i stort sett tre: diskontot, marknadsoperationer
i värdepapper och valutakurs sättningen. Om det var någonting som
lärde en, att räntepolitiken i ett sådant läge är overksam, i vart fall när guldmyntfoten
inte står kvar, så var det erfarenheterna från inflationen efter
förra världskriget. Det enda allvarliga och målmedvetna försök av penningpolitiskt
slag, som då gjordes för att mota inflationen, var att höja diskontot.
Men detta räckte inte, oell skulle man överhuvud taget kunna använda
räntestegringen, måste man tillgripa en så drastisk höjning, att skadeverkningarna
på andra håll inom vårt ekonomiska liv säkerligen bleve mycket
värre än det onda man ville bota.

Vad marknadsoperationerna beträffar, tror jag att också de ha ganska begränsade
verkningar. Vad som naturligtvis tillsammans med en lämplig handelspolitik
skulle kunna betyda mycket vore att föra en sådan politik beträffande
valutakurserna, att prisnivån inom landet pressades ned. Men därvidlag
har utskottet efter min mening fullkomligt riktigt sagt, att man inte
kan, inte får och inte bör förfoga över det medlet enbart med hänsyn till
vad som skulle vara för oss själva lämpligast. Stabila växelkurser innebära
i och för sig en stor fördel för vårt varuutbyte med utlandet, och det måste
beaktas. Även beträffande valutapolitiken är man således praktiskt taget
hunden till sin handlingsfrihet.

Under sådana förhållanden tror jag inte, herr talman, att man just kan
göra så värst mycket från riksbankens sida för att realisera det program i
fråga örn penningpolitiken, som här är uppställt, utan det hänger väsentligen
på att den allmänna ekonomiska politiken skötes på sådant sätt, att programmet
kan förverkligas. Med hänsyn till varumarknaden ligger det ju närmast
att tänka på priskontrollen. Denna torde dock verka rätt osymmetriskt gent
emot tendenser att höja respektive sänka priserna. Under det att en priskontroll
kan göras Hacket effektiv mot stigande priser, tror jag att den är
mycket svårhanterlig och föga verksam då det gäller att pressa ned priserna.
Därför torde det, herr talman, på varumarknadens område inte återstå
någonting annat än att bibehålla ransoneringen. Det är ingen populär
rekommendation jag här har att göra, men vill man undvika inflation när
kriget upphör, tror jag att detta iir enda sättet.

Då frågar man, hur länge detta skall fortgå. .Tåg tror att man har ett
ganska enkelt kriterium på när ransoneringen kan sluta: det är när det visar
sig att de ransoner, man har tagit till, äro så rikliga, att det blir avsättningssvårigheter.
Då kommer det för övrigt ofta krav på prissänkningar från producenterna
själva, eller också ställa de sig åtminstone tillmötesgående gent
emot sådana önskemål. Erfarenheterna exempelvis från vår strömmingsmarknad
tala i den riktningen.

I likhet med den föregående ärade talaren har jag, herr talman, intet yrkande
att göra. Jag delar fullkomligt de meningar, som här ha kommit till
uttryck, ehuru jag, som sagt. betraktar dem såsom ett program mera för
vår allmänna ekonomiska politik än för riksbankens verksamhet. Samtidigt
är jag naturligtvis på det klara med att riksbankens ledning bör oell kom -

Nr 22.

Onsdagen den 7 juni 1944 fm.

Äng. riktlinjer för den statliga penningpolitiken. (Forts.)
mer att göra sitt bästa för att, så långt det står i dess förmåga, realisera
de önskemål, som här äro uttalade.

Herr voll Heland: Herr talman! Herr Nordenson Ilar nyss redogjort för den
omsorgsfulla behandlingen av detta ärende. För min del kan jag säga alt det
är synnerligen tillfredsställande, att bankoutskottet i sitt förslag till riktlinjer^för
penningpolitiken i huvudsak loljt efterkrigsplaneringskommissionens
utlåtande.

överhuvud taget är det lyckligt, att man allmänt synes vara ense örn de
viktigaste önskemålen beträffande penningpolitiken. Jag har emellertid ''begärt
ordet för att understryka ett pär punkter, som synas mig särskilt betydelsefulla.

Utskottet anför bland annat: »I den mån efter kriget ett förbättrat försörjningsläge
inträder i samband med att den extraordinära varuknappheten upphör
samt import- och produktionskostnaderna nedgå, bör detta föranleda en
motsvarande förbättring av penningvärdet.» Jag kan givetvis instämma i
detta,^ ty samtidigt är man ju överens om att priserna efter kriget icke få sänkas
så, att depressionsrisk kan föreligga. Man vill alltså undvika risken att,
på det sätt som skedde efter förra världskriget, genom att återgå till förkrigstidens
penningvärde löpa in i en depressionsskapande deflationsprocess. Detta
uttalande anser jag vara både viktigt och riktigt.

Man uttalar också, att en stegring av den långa räntan bör undvikas. Utskottet
pekar i likhet med kommissionen i stället på en räntesänkning såsom
det förnämsta medel, som på penningpolitikens område bör övervägas, ifall
produktionen och sysselsättningen efter kriget skulle visa tendenser att nedgå.

En av de viktigaste punkterna för de sämre ställda samhällsgrupperna är
emellertid utskottets i överensstämmelse med kommissionen gjorda uttalande
att man, i likhet med vad som skett under kriget, måste räkna med inkomststegringar
för vissa särskilt svårt ställda samhällsgrupper. Jag finner det
tillfredsställande, att utskottet denna gång klart tagit ställning till inkomstavvägningen
olika grupper emellan. Samtidigt måste jag hålla med herr
Björnsson örn att riksbanken förmår relativt litet i denna fråga och att utvecklingen
främst kommer att bero på den allmänna ekonomiska politiken. Utskottets
uttalande synes mig dock höra ihop med penningpolitiken och är därför
lika värdefullt. Jag måste stanna något vid den punkten, ty därom har ju
tidigare rått en viss oenighet.

Jord- och skogsbrukets folk hade före kriget en oskäligt låg inkomst- och
levnadsstandard., En utjämning har skett under kriget, men ännu är det en
avsevärd löneklyfta mellan jordbrukets arbetskraft och övrig arbetskraft inom
landet. Detta förhållande har varit orsaken till bondeförbundets återkommande
riksdagsmotion örn högre lön åt jordbrukets arbetskraft vid statsmakternas
ställningstagande till jordbrukets inkomstnivå. Förra året uttalade riksdagen
med anledning av den motionen, att bondeförbundets önskemål voro berättigade,
ehuru man med hänsyn till pris- och lönestoppet ej kunde tillmötesgå dem.
men att så snarast borde ske. Detta valår synes frågan ligga bättre till. Såsom
exempel kan nämnas att lantbruksförbundets ordförande, högermannen
herr Liedberg, som förra året i jordbruksutskottet gick emot en lösning, i år
i 27-mannakommittén, som på den punkten har blivit enig, medverkat till ett
uttalande i enlighet med bondeförbundsmotionens önskemål. I årets jordbruksproposition
anför jordbruksministern i det sammanhanget, att därest vid de
i höst gjorda beräkningarna beträffande jordbrukets inkomster och utgifter
ett överskott kommer att uppstå, »skall det uppkomna överskottet få utjämnas
genom en mot överskottet svarande höjning av posten för arbetskostnaden».

Onsdagen den 7 juni 1944 ira.

Nr 22.

Äng. riktlinjer för den statliga penning politiken. (Forts.)
Dea av förra årets riksdag gjorda utfästelsen och det av bankoutskottet nu
föreslagna uttalandet komma sålunda, därest årets skörd blir god, att i viss
man bliva infriade. En fullt rättvis oell tillfredsställande utjämning i inkomsthänseende
kommer dock ej att kunna erhållas. För jord- och skogsbrukets
folk är emellertid den föreslagna punkten beträffande riktlinjer för penningpolitiken
av största betydelse. Även för vissa andra arbetargrupper — jag
tänker då icke minst på exportindustriens arbetare —- är uttalandet värdefullt.

Den återhållsamhet beträffande önskemål, som visats av sämre ställda befolkningsgrupper
under kriget -—- icke minst av jordbrukets folk -— har varit
av enorm betydelse för sammanhållningen inom svenska folket. Denna återhållsamhet
från de sämst ställda i samhället kan säkerligen ej påräknas efter
kriget. Ledningen inom LO har ju redan givit vissa signaler i det hänseendet.
Det torde emellertid vara minst lika viktigt med sammanhållning
och samförstånd även efter kriget.

Kriget har sålt hat icke blott mellan folken, utan även inom dem. Säkerligen
gå vi mot en tid av djupaste oro, ekonomiska kriser och politiska omvälvningar
i de flesta stater, och säkerligen kunna nya krig förhindras blott
genom folkens utmattning. Inför sådana perspektiv synes det mig nödvändigt,
att vi i Sverige väl sköta om vårt hus och att vi eliminera orättvisor.

Från dem, som arbeta inom jord- och skogsbruket samt dess binäringar, är
det säkerligen ett enhälligt krav, att riksdagens förra, året gjorda uttalande
örn önskvärdheten, att jordbruksfolkets levnadsstandard bringas i nivå med
andra jämförliga folkgruppers, samt att nu föreslagna riktlinjer för penningpolitiken
beträffande inkomststegringar för vissa särskilt svårt ställda samhällsgrupper
snarast bli verklighet.

Jag har, herr talman, ej kunnat underlåta att framhålla detta vid denna
riksdag, då ju bankoutskottet har upptagit spörsmålet i sitt utlåtande beträffande
penningpolitiken, och jag vill ännu en gång uttala tillfredsställelse över
att man nu i Sveriges riksdag tydligen kan ena sig örn ett penningpolitiskt
program, som har möjlighet att samla alla i det svenska samhället.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr andre vice talmannen: Herr talman! Ingen av de tre hittills uppträdande
talarna har framställt något yrkande eller gjort erinringar mot det
utlåtande, som från bankoutskottet» sida föreligger. Det skulle därför kanske
inte vara erforderligt att från utskottets sida säga något utöver vad som finnes
i utlåtandet, men jag vill i alla fall begagna tillfället att göra några reflexioner.

Det är ju ganska anmärkningsvärt med vilken enighet man både i delina
debatt, i utskottet och i alla instanser tidigare har yttrat. sig rörande det
kortsiktiga penningpolitiska programmet för den närmaste tiden efter kriget.
Vi kunna bara uttala den förhoppningen, att denna enighet skall vara till
finnandes också när det inte längre gäller att yttra sig i formler och teorier,
utan att övergå därifrån till den praktiska politiken.

Enigheten bär manifesterat sig i de tre senaste anförandena, men det framgår
också av dom, att man inom enighetens ram kan lia plats för skiftande
sympatier och olika betoningar av de synpunkter, som kommit fram såväl i
utskottets utlåtande som i finansministerns uttalanden och i yttrandena av
bankofullmäktige och efterkrigskommissionen.

Herr Nordenson tryckte skarpt på nödvändigheten att avskaffa den underbalanserade
budgeten, och han yppade en farhåga för att det skulle bli en
motsättning mellan olika strävanden, mellan kravet på, fullständig sysselsättning
och kravet på eif stabilt penningvärde. Särskilt uttalade lian sina

Nr 22.

Onsdag-en den 7 juni 1944 fm.

Äng. riktlinjer för den .statliga penningpolitiken. (Forts.)
farhågor för att de krafter, sorn efter kriget komma litt sättas in för att höja
lönenivån, skulle bli till skada för det penningpolitiska programmet.

Det är klart, att man kan lia anledning att med en viss oro motse lössläppandet
av alla de olika krafter, som hållits nere under denna krigstid genom
regleringar och även genom moraliska bud, men jag tror inte man bör vara
alltför pessimistisk rörande möjligheterna att upprätthålla åtminstone de moraliska
. disciplinbanden även efter kriget. Landsorganisationens ordförande
gjorde ju för en tid sedan ett uttalande, vari han spådde att löneaktionerna
skulle sättas in med större kraft efter kriget; det skulle bli en allvarligare
kamp för högre löner än det kunnat vara under denna tid. Jag delar hans uppfattning,
att vi gå fram emot en sadan tid, men jag tror också att man under
den övergångstid, som detta ekonomiska program huvudsakligen tar sikte på,
skall kunna upprätthålla möjligheten till en samverkan i gemensamt intresse.
Såväl företagare som arbetare böra inse, att de segla i samma båt. Ingendera
parten har någon fördel av att de linjer, som här uppdragits med sikte på
att åstadkomma en smärtfriare övergång till s. k. normala förhållanden än
som skedde efter förra kriget, inte fullföljas, utan dessa försök stranda.

Herr Björnsson ansåg, att riksbanken inte hade stora möjligheter att medverka
vid genom! Öran det av detta program. Han sälte mera sin lit till andra
ekonomiska hjälpmedel, som staten har till sitt förfogande, dag vill påpeka,
att såväl finansministerns som utskottets resonemang innebära, att det bör
komma till stånd. en samverkan mellan statens olika institutioner och ett
gemensamt utnyttjande av samhällets olika hjälpmedel. Men jag kan inte
underlåta att göra den reflexionen, att herr Björnsson nog i alltför hög grad
underskattade de penningpolitiska hjälpmedlens värde och riksbankens förutsättningar
att åstadkomma en kraftig insats för förverkligandet av de strävanden,
som bär skisserats från olika håll och örn vilka enighet tycks råda.
Just de penningpolitiska krafternas inverkan i detta spel tycks han i alltför
hög grad ha bagatelliserat.

Herr von Heland var inne på frågan örn de sämst ställda samhällsgruppernas
läge. Utskottet har liksom finansministern understrukit, att det även
vid fullföljandet av ett restriktivt program bör finnas möjligheter att tillgodose
de allra sämst ställda gruppernas krav på inkomststegring. Herr von
Heland var glad över att utskottet klart tagit ståndpunkt i denna fråga. Jag
är glad över. att herr von Heland är glad över detta, och jag är glad över
att han har intresse för de sämst ställda befolkningsgrupperna.

Emellertid kan det kanske råda något delade meningar mellan ossi örn vilka
dessa grupper äro. . Enligt herr von Helands uppfattning hör tydligen jordbruksbefolkningen
i sin helhet till de sämst ställda grupperna. Han nämnde
visserligen, att han dit räknade även dem, som äro sjosselsatta inom exportindustrien,
men han menade tydligen, att därmed voro grupperna fullständigt
angivna. Jag tror dock inte, att man kan ta saken så schematiskt. Jag tror
inte, att man endast genom att använda statistikens uppgifter rörande lönerna
inom olika fack och yrken kan komma fram till en pålitlig jämförelse
mellan olika befolkningsgruppers inkomstförhållanden. Pengarna böra nog
inte bara räknas; debora också vägas. Även utanför jordbrukets område
finns det grupper, som äro- proletariserade och stå lågt i inkomsthänseende,
och det finns inom jordbruket stora grupper, som man snarast bör räkna till
f e privilegierade i samhället. Med denna reservation vill jag instämma med
herr von Heland däri, att det bör vara en central uppgift inte bara för den
pa lang sikt förda penningpolitiken, utan även för penningpolitiken under
den kortare övergångsperioden efter kriget» slut att beakta avvägningen mellan
inkomsterna för olika grupper i samhället.

Onsdagen den 7 juni 1944 fm.

Nr 22.

Äng. riktlinjer för den statliga penningpolitiken. (Forts.)

Till sist bör understrykas, att genomförandet av detta program kräver en
mycket stark sammanhållning inom samhället. Vi lia sett, hur krav ställas
från olika håll. Säkert kommer det att bli en allvarlig strid mellan olika
krafter. Det kan finnas nisk för att det blir ett allas krig mot alla. Det
finns därför anledning att rikta en maning — och den bör utgöra både början
och slutet på diskussionen i dessa frågor -—- till stark ansvarskänsla och
sammanhållning, örn vi skola kunna klara gamla Sverige genom de hårda
vindar och häftiga svallvågor från de stora händelserna ute i världen, som
säkert komma att gå fram över oss under de närmaste åren.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt.

Föredrogs ånyo första särskilda utskottets utlåtande nr 1, i anledning av Förslag till
dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn aktiebolag m. m., dels*®? 07,1 aktie''
ock i ämnet väckta motioner. ola9 m'' m''

Genom en den 22 december 1943 dagtecknad proposition, nr 5, vilken hänvisats
till första särskilda utskottet, hade Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen
att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag örn aktiebolag;

2) lag angående införande av nya lagen örn aktiebolag:

3) lag örn ändring i konkurslagen den 13 maj 1921 (nr 225);

4) lag angående ändrad lydelse av 54 § lagen den 13 maj 1921 (nr 227)
örn ackordsförhandling utan konkurs;

5) lag angående ändrad lydelse av 18 och 19 §§ lagen den 18 juni 1937 (nr
521) om aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser; och

6) lag angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 30 maj 1916 (nr 156)
örn vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller
aktier i vissa bolag.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft följande
i anledning av propositionen väckta motioner, nämligen
inom första kammaren:
nr 92 av herr Karlsson, Gustaf, m. fl.,
nr 264 av herr Siljeström samt
nr 265 av herr Ericsson, Carl Eric, m. fl. ävensom
inom andra kammaren:

nr 125 av herr Brandt m. fl., likalydande med motionen nr 92 i första
kammaren.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

A) att riksdagen — med förklarande att riksdagen funnit vissa ändringar
böra i Kungl. Maj:ts förslag vidtagas — måtte för sin del antaga sex under
punkten införda, med 1—6 betecknade förslag till lagar i nu ifrågavarande
ämnen ;

B) att motionerna I: 92, 264 och 265 samt II: 125, i den mån de icke kunde
anses besvarade genom utskottets hemställan under A, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Beträffande utskottets utlåtande i dess helhet hade reservation anförts av,
utom annan, herr Linder, som av angivna orsaker yrkat avslag å det framlagda

Nr 22.

Onsdagen den 7 juni 1944 fm.

Förslag till lag om, aktiebolag m. m. (Forts.)
förslaget till lag om aktiebolag. Dessutom hade åtskilliga reservationer avgivits
beträffande särskilda stadganden i nämnda lagförslag.

Rörande sättet för utlåtandets föredragning yttrade

Herr Gärde: Herr talman! I avseende å föredragningen av första särskilda
utskottets utlåtande nr 1 får jag hemställa,

att detsamma må företagas till avgörande punktvis;

att vid behandlingen av punkten A först föredragas de däri tillstyrkta lagförslagen
vart för sig, det med 1 betecknade paragrafvis och, där så erfordras,
styckevis eller momentvis med ingress och rubrik sist, varefter och sedan alla
lagförslagen blivit genomgångna, utskottets hemställan föredrages;

att vid behandlingen av den paragraf, varom först uppstår överläggning,
denna må omfatta utlåtandet i dess helhet;

att lagtext ej må behöva uppläsas i vidare mån, än sådant av någon kammarens
ledamot begäres;

att, därest kamrarna fatta från utskottets förslag avvikande beslut, utskottet
må äga att för riksdagen föreslå härav påkallade jämkningar;

att för den händelse något av lagförslagen kommer att helt eller delvis till
utskottet återförvisas, utskottet lämnas öppen rätt att, vid ärendets förnyade
behandling, i avseende å de delar, som blivit med eller utan ändring godkända,
föreslå sådana jämkningar, som kunna föranledas av ifrågasatta ändringar i
återförvisade delar; samt

att utskottet bemyndigas att i avseende å nummerbeteckning av paragrafer
och moment vidtaga sådana ändringar, som påkallas av kamrarnas beslut.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Punkten A. ;

Utskottets med 1 betecknade förslag till lag om aktiebolag.

1 §.

Denna paragraf lydde:

De, som vilja med ett av dem tillskjutet, i visst antal lotter (aktier) fördelat
kapital idka verksamhet i bolag utan att personligen ansvara för därav
uppkommande förbindelser, äga, på sätt i denna lag sägs, bilda aktiebolag.

Herr Linder: Herr talman! Jag har vid detta utskottsutlåtande låtit foga
en reservation, som utmynnar i ett yrkande om avslag på den kungliga propositionen.

Även om en eller annan skulle luta åt den uppfattning, jag har i denna
fråga, kan jag likväl mycket väl förstå, om han anser, att detta är ett alltför
stort förslag, för att man skulle kasta detsamma åt sidan. Man frågar sig: hur
skall det gå, örn detta förslag faller? Man menar, att man kanske inte får
något nytt förslag på mycket lång tid och att detta vore ganska olyckligt.

För egen del beklagar jag, att jag kommit i motsatsförhållande till utskottet.
Jag har från början haft en annan inställning. Jag skulle hava velat biträda
den kungliga propositionen, örn det varit möjligt för mig.

Orsaken till att jag kommit på andra tankar och yrkat avslag är, att jag inte
kunnat "övervinna den föreställningen, att en lag, som stiftas, skall vara sådan,
att menige man utan alltför stor möda kan förstå den.

Under de senare åren har jag ganska ofta fått höra klagomål över att de
lagar, som numera stiftas, bli allt svårare att förstå. Visserligen finns det ju
både kommentarer och advokater, som man kan rådfråga, men enligt min me -

Onsdagen den 7 juni 1944 fm.

Nr 22.

Förslag till lag om aktiebolag m. m. (Forts.)
ning är detta dock hjälpmedel, som man inte i första hand skall behöva anlita för
att förstå en lag. Lagen skall själv klargöra, vad som är gällande rätt.

Alla känna nog till att det ämne, som en aktiebolagslag behandlar, åtminstone
för menige man är av ganska invecklad natur. Efter min mening hade
därför den nu föreslagna aktiebolagslagen bort skrivas på ett sådant sätt, att
den enskilde med större lätthet kunnat förstå denna lag än lagar i allmänhet.

Beträffande det framlagda förslaget har man framhållit inte blott, att det
berör många invecklade spörsmål, utan också att det innehåller ett avsevärt
ökat antal formella föreskrifter i förhållande till våra tidigare aktiebolagslagar.
Jag vill i detta sammanhang erinra om, att den första egentliga aktiebolagslag,
vi haft här i landet, nämligen aktiebolagslagen av år 1895, innehöll
81 paragrafer. Den nu gällande aktiebolagslagen av år 1910, vilken efterträdde
1895 års lag, har 141 paragrafer, medan det nu föreliggande lagförslaget innehåller
icke mindre än 228 paragrafer. — Man kan ju säga, att detta visar, att en
storartad utveckling ägt rum på aktiebolagslagstiftningens område. Emellertid
borde enligt min uppfattning lagstiftarna ha tänkt på att göra lagtexten
mera begriplig för menige man. — I det föreliggande förslaget äro många paragrafer
ganska långa, i vissa fall till och med orimligt långa, vilket gör förslaget
ytterligare svårt att förstå.

I detta sammanhang vill jag vidare framhålla, att kretsen av de bolag, som
falla under den föreslagna aktiebolagslagen, utökats genom en av utskottet
företagen ändring i Kungl. Majlis förslag. I den kungliga propositionen har
man såsom lägsta aktiekapital föreslagit ett belopp av 10 000 kronor, medan
däremot enligt utskottets förslag den undre gränsen för aktiekapitalets storlek
skall fastställas till 5 000 kronor. Denna ändring i Kungl. Maj :ts förslag
har vidtagits i ett välförstått intresse för småföretagarna, och jag vill inte
säga, att jag har någonting att invända häremot. Men gör man denna ändring,
måste man också ta konsekvenserna därav, och konsekvenserna äro, bland
andra, att alla de svårförståeliga formella föreskrifterna i lagförslaget komma
att gälla även för en mängd små bolag.

Vad som särskilt kommit mig att reagera mot det föreliggande lagförslaget
— jag lämnar å sido vad jag i reservationen sagt angående motiveringen,
i vilken man enligt min mening borde lia talat något örn den företagsekonomiska
utvecklingen, men det kan ju vara en smaksak, om så sker — det är,
att lagförslagets paragrafer innehålla så många hänvisningar till andra paragrafer.
Jag förstår mycket väl, att man, när man skriver en lag, kan ''behöva
åberopa en föregående paragraf, vars innehåll förutsättes vara bekant, och
att man ibland kanske också kan vara nödsakad att åberopa en efterföljande
paragraf. I den nu föreslagna lagen bär man redan i början — jag tror det är
i 10 S — hänvisat till 219 §. Detta tycker jag inte är riktigt, men det kan ju
finnas skäl, som göra att man måhända måste finna sig häri. Det får emellertid
inte bli någon regel att göra sådana hänvisningar.

Jag tycker, att man i den föreslagna aktiebolagslagen gått för långt i fråga
örn hänvisningar. Inte mindre än 173 av de 228 paragraferna i Kungl. Majlis
förslag äro inmängda med hänvisningar till andra paragrafer i olika variationer.
Det hänvisas i en paragraf till en, två eller tre andra paragrafer, i
många fall till fem eller sex andra paragrafer och ibland lill femton eller tjugo
andra paragrafer. Ofta nog åberopas i en paragraf olika stycken eller
olika moment eller till och med olika punkter i en annan paragraf. Kulmen
nås, då det gäller lagförslagets straffbestämmelser, där en paragraf innehåller
hänvisningar till fjorton andra paragrafer, en annan till aderton paragrafer
neli en tredje till sjutton andra paragrafer, och 21 (i §, som omhandlar
ordningsföreskrifterna, innehåller hänvisningar till åttiotre - säger och skri -

Nr 22.

Onsdagen den 7 juni i944 fm.

Förslag till lag örn aktiebolag m. m. (Forts.)
ver åttiotre — andra paragrafer. Vid beräknandet av antalet paragrafer, till
vilka hänvisningar ske i 216 §, Ilar .jag förfarit så försiktigt, herr talman, att
jag bortsett från de tjugusex ställen i paragrafen, där hänvisningar göras till
paragrafer, vilka redan tidigare omnämnts i 216 §. Jag har sålunda inte
räknat varje paragraf mer än en gång.

Det är självfallet, att ett sådant lagförslag blir synnerligen svårt att förstå.
En menig man, som vill slå upp lagen och rådfråga en eller annan paragraf,
råkar som regel ständigt på nya paragrafer, till vilka hänvisning sker.
Givetvis vågar han inte ha någon bestämd mening i den sak, han önskar veta
något örn, förrän han studerat dessa andra paragrafer, men då träffar han där
på hänvisningar till nya paragrafer, som han också måste studera. Han måste
med andra ord läsa nästan halva aktiebolagslagen för att få något bestämt besked
i den fråga, som han önskar veta något om.

Jag förstår mycket väl, att man såsom skäl för en sådan lagskrivning
kan åberopa en viss historisk tradition eller att lagen är uppbyggd efter ett
visst system, som kräver ett skrivsätt av denna art. För min del anser jag
emellertid — inte minst på grund av de erfarenheter, jag gjort i riksdagen —
att så stelnat är intet system, att man inte kan åtminstone försöka några uppmjukningar
eller förmedlande övergångar till andra former. Ett gott exempel
på ett annat system, när det gäller straffbestämmelserna, utgör den danska
aktiebolagslagen liksom också det förslag till ny aktiebolagslag, som föreligger
i Danmark. Liknande saker, som i det svenska förslaget behandlas i
flera mångordiga paragrafer, behandlas i det danska förslaget i två moment,
det ena på en halv rad och det andra på fyra eller fem rader. Enligt min mening
hade det allvarligt förtjänt övervägas ett mjukare förfarande i hänvisningshänseende,
som resulterat i, örn inte precis det danska systemet, så likväl
något annat, som varit mera överskådligt och för menige man tillgängligt
än det svenska förslaget.

I reservationen har jag tillåtit mig att i detta sammanhang beröra den bearbetning
av lagberedningens förslag, som lagrådet gjort. Jag bär ställt mig
mycket tveksam inför denna bearbetning trots all respekt för lagrådet och
trots alla de fördelar, vilka enligt vad som utlovades skulle följa med en sådan
bearbetning. Låt vara, att lagberedningens förslag beträffande lagtexten är
tio sidor längre än lagrådets förslag. |Jag tycker dock inte, att det betyder
så mycket. En eller flera upprepningar, en eller annan detalj mera, allt för
tydlighetens skull, ett eller annat längre uttryckssätt för att liksom sätta läsaren
in i ämnet spelar enligt min mening inte så stor roll. För min del tycker
jag inte, att den tankegången behöver ha varit främmande för lagberedningens
män, att, när det gällde ett ämne av så invecklad beskaffenhet, som en aktiebolagslag
behandlade, det tarvades ett bredare skrivsätt och en något större utförlighet
än vad som utmärker lagar i allmänhet. Det förefaller mig också,
som örn lagberedningens förslag är mera begripligt än det av lagrådet överarbetade
förslaget. Lagrådets förslag, utarbetat som det är av juridiskt skickliga
och kunniga män, har visserligen kanske blivit mera hyfsat enligt gängse
juridisk sed än lagberedningens förslag. Men jag måste säga, att å andra
sidan har lagrådets förslag blivit sådant, att det förefaller tillrättalagt för
jurister och inte för menige man. Jag tvivlar till och med på att jurister i
allmänhet komma att verkligen kunna gå till botten med det framlagda förslaget
till aktiebolagslag. Om en jurist verkligen skall bli hemmastadd i alla
lagens invecklade spörsmål och uttryckssätt, behöver han nog — för att tala
med en gammal lärare, som jag hade en gång — göra lagen till sitt levnadsstudium.
Det. kommer att här i landet finnas kanske sex eller sju advokater,
som helt behärska denna lag. Alla de andra komma att känna till endast en -

Onsdagen den 7 jani 1944 fm.

Nr 22.

Förslag till lag om aktiebolag m. m. (Forts.)
staka punkter i lagen, vilka de av den ena eller den andra anledningen slå upp
och läsa.

Det är emellertid inte bara ur formell synpunkt, som jag har anmärkningar
att göra mot detta lagförslag. Jag har funnit mig ha anledning att framställa
vissa anmärkningar däremot också ur materiell synpunkt. Jag anser,
att förslaget i sistnämnda hänseende inte är fullt klarläggande. I utskottet
har jag sålunda klandrat förslaget, därför att det i några mycket betydelsefulla
paragrafer rör sig med ett par enligt min mening mycket oklara formuleringar,
exempelvis uttrycken »god köpmannased» och »allmänna bokföringsgrunder».
Just beträffande mina anmärkningar i detta avseende får jag emellertid
på visst sätt medhåll av utskottet. Om mina anmärkningar sägs det på
s. 57 i utskottets utlåtande: »Även örn vad sålunda anförts icke saknar ett
visst berättigande, må å andra sidan framhållas svårigheten att i fall, där
förhållandena äro i hög grad skiftande och resultatet alltid måste bero av
omdömet, giva mera detaljerade rättsregler. Ätt i förevarande fall hänsyn
måste tågås till god sed inom affärslivet synes också ligga i sakens natur.» —
Jag är självfallet glad över detta medgivande. Om utskottet helt enkelt skulle
ha sagt, att jag hade rätt, .skulle det ha inneburit, att utskottet underkänt sin
egen ståndpunkt. Något sådant begärde jag inte, utan jag får vara nöjd med
vad utskottet sagt.

Jag vill emellertid fråga: vad är det som är god sed inom affärslivet och
som ligger i sakens natur? Det skulle vara bra intressant att veta. Jag kan
fråga mig: är det god köpmannased, god praxis eller vad man vill kalla det
att följa t. ex. va-d en god köpman gör? Nej, det är visst inte så säkert. En
god köpman kan följa sedvänjor, som han ärvt från sina förfäder, och tillfrågas
han, örn ett visst förfarande överensstämmer med god köpmannased,
svarar han kanske: »Det är kanske inte så riktigt, men så bär man alltid
gjort här, och det har alltid gått bra.» Det är därför inte säkert, att man kan
anses följa god köpmannased endast därför att man handlar så, som en god
köpman gör.

Jag vill fråga en annan sak. Örn det råder tvekan, huruvida en åtgärd
överensstämmer med god köpmannased, har man då rätt att säga: »Ja, det
här är godtagbart, så det får vi låta vara.» — Ett sådant resonemang anser
jag inte vara riktigt. En sak är, att något är godtagbart, en annan sak, att
det är gott, att det är en god sedvänja. Emellertid torde det bli svårt att här
draga en gräns.

Jag frågar också: är god sed det, som följs av majoriteten av affärs- eller
näringsidkare? Det är visst inte säkert. Det kan vara antikverade sedvänjor,
som följas av majoriteten. — Jag kan slutligen fråga mig: är det då god
sed, som följes av minoriteten? Ja, det behöver det inte vara, men det Iean
vara det. Bland minoriteten kan det finnas föregångsmän, som verkligen
vilja åstadkomma en förbättring av köpmannaseden.

Med hänsyn till vad jag nu sagt, kan det enligt min uppfattning inte vara
alldeles riktigt att säga, att det ligger i sakens natur vad som är att hänföra
till god köpmannased. Det förhåller sig- nog så, som en mycket kompetent och
lärd man sagt, att den dag som i dag är, finns det ingen auktoritativ tolkning
av begreppet god köpmannased. Det har gjorts flera försök att tolka detta uttryck,
men det har inte lyckats. Det har inte blivit annat än ord, som äro av
en mångtydig och oviss innebörd. Jag tycker, att det är oriktigt att lagfästa
sådana uttryck som exempelvis god köpmannased, då man vet, att hela detta
område, som det framlagda lagförslaget avser, är under utveckling. Nya principer
ha gjort sig gällande, vilka man först bör klarlägga. När det gäller till Första

kammarens protokoll 1944. Nr SS. 2

Nr 22.

Onsdagen den 7 juni 1944 fm.

Förslag till lag om aktiebolag m. m. (Forts.)
lämpningen av uttryckssättet god köpmannased finns det efter min uppfattning
risk för osäkerhet, oberäknelighet och godtycke.

Jag har i reservationen också yttrat mig något örn förslagets detaljer. Dem
skall jag emellertid inte ägna många ord. Det kan kanske sägas, att det inte
var så nödvändigt, att man inom utskottet framställde så många ändringsyrkanden
beträffande detaljerna som skedde. Utskottet har gjort mellan 40
och 50 förtydliganden, tillägg eller uteslutningar i det av Kungl. Maj :t framlagda
iförslaget i avsikt att åstadkomma större effektivitet.

Jag vill också i förbigående nämna en sak, som jag riktat uppmärksamheten
på i reservationen, nämligen hur svårt det måste vara för riksdagen att
ställa sin auktoritet bakom detta- förslag, beträffande vilket alla vitsordat, att
det innehåller många invecklade detaljer och är svårt att förstå. Jag har tidigare
varit med örn att behandla stora och invecklade lagförslag i riksdagen,
och då liksom nu har riksdagens arbete måst forceras. Jag tycker, att det vore
skäl, när man nu talar örn reformering av riksdagens arbetsformer, att tänka
på att sådana stora lagförslag med nu tillämpat tillvägagångssätt måste behandlas
brådskande och i stor utsträckning få sväljas som de äro-, beroende på
att riksdagen icke har tillräcklig tid på sig att behandla förslagen.

Sammanfattar jag det huvudsakliga av vad jag har sagt, innebär det, att
lagförslaget icke är ändamålsenligt uppbyggt med hänsyn till sina många hänvisningar,
att en åtminstone för menige nian mera svårtillgänglig överarbetning
av förslaget har ägt rum, och att lagförslaget genom att i vissa betydelsefulla
paragrafer som rättesnöre uppta allmänna uttalanden sätter domaren
ur stånd att avsäga en dom, som är fotad på fasta och objektiva, lagregler, för
att i stället låta honom bedöma saken efter ett skön, som för domaren blir
fotat på omdömen av personer, vilka kanske själva äro ytterst tveksamma om
vad som kan vara rätt i den fråga, som är underställd de sakkunniga eller
vad man vill kalla dem. Det kan rent av också hända, att dessa sakkunniga
ha ett intresse av en lösning i viss riktning, eller det kan i det ena fallet bli
sagt så av de tillkallade och i det andra fallet så, d. v. s. det blir växlande
omdömen.

Enligt min uppfattning är med hänsyn till de två första skälen, alltså hänvisningarna
och bearbetningarna, lagen örn aktiebolag praktiskt taget oanvändbar
för menige man och många därutöver. Och beträffande det tredje
skälet vill jag säga, att efter min mening föreligger just här det kanske ömtåligaste
stället i aktiebolagslagen. Den föreliggande utredningen har knappast
ens försökt att ge sig i kast med vad som rymmes bakom uttryckssätten
»allmänna bokföringsgrunder» och »god köpmannased», utan detta har skett
först i utskottsutlatandet. Det är mycket lätt och bekvämt att anlita dylika
allmänna uttalanden^ ty därmed kommer man förbi svårigheterna, men i verkligheten
kvarstår svårigheten ändå. Det problem, som skall lösas, blir likväl
kvar, och det blir ingen välsignelse med vad man har skrivit. Men jag anser
inte, att man därför bör tappa modet, ty värre svårigheter har världen säkert
gått i land med och lyckats övervinna. Jag tror för min del, att genom ytterligare
arbete och fördjupning^ ämnet skulle man kunna komma närmare problemets
kärna, även örn det då skulle gälla att söka sig fram — såsom Sveriges
advokatsamfund säger — efter nya linjer.

Herr talman! Mer skall jag inte säga arn min ställning i detta sammanhang.
Jag står alltjämt kvar på avslagslinjen.

Herr statsrådet Bergquist: Herr talman! Det omfattande lagkomplex, som
nu är föremal för kammarens behandling, berör mycket centrala delar av hela
vårt ekonomiska liv.

Onsdagen den 7 juni 1944 fm.

Nr 22.

Förslag till lag om aktiebolag m. m. (Forts.)

Liksom fallet varit med andra stora lagförslag, har detta förslag till ny aktiebolagslag
varit föremål för ett mångårigt och synnerligen grundligt förarbete.
Redan för mera än tio år sedan togs frågan örn en revision av den då gällande
aktiebolagslagen upp. Denna aktiebolagslag, som är av 1910, var vid den
tiden inte mera än något över tjugo år gammal. Anledningen till att man vid
denna tidpunkt fann sig böra ta upp den gällande lagen till en allmän översyn
har ju redovisats både i propositionen och i första särskilda utskottets utlåtande.
Det hade hänt åtskilligt på detta område under de tjugo år, som den
gamla aktiebolagslagen då hade varit gällande. Det hade vid skilda tillfällen
visat sig, att de bestämmelser, som funnos upptagna i den gamla lagen, inte
skapade det skydd mot missbruk, som man hade haft anledning att räkna med
vid lagens tillkomst. Gång efter annan hade det visat sig, att den gällande
lagstiftningen inte var tillräckligt bestämt utformad för att ge erforderligt
skydd. Dessutom hade under de år, lagen varit i kraft, skett en oerhört snabb
utveckling inom hela det ekonomiska livet. Aktiebolagsformen blev mer och
mer dominerande som företagsform inom den industriella världen och affärslivet,
och det började växa fram nya former för aktiebolagsverksamheten genom
koncemväsendet och dylikt.

Den utveckling, som hade ägt rum på det sociala området, kunde inte heller
underlåta att sätta sina spår även i detta hänseeende. Det framträdde allt
tydligare, att aktiebolagen och deras verksamhet inte längre bara fick vara en
privatekonomisk fråga, utan att man här hade att ta hänsyn till att aktiebolagen
ur skilda samhällssynpunkter hade mycket stor betydelse. Var och en vet ju,
vilken oerhörd betydelse aktiebolagen ha i dagens liv, att de besitta stora naturtillgångar,
att de behärska de kanske största delarna av vår industriella
värld och att stora mängder av människor äro beroende av aktiebolagen för
sin existens och sin verksamhet.

Denna utveckling var inte något säreget för vårt land, utan den hade förekommit
i snart sagt alla länder. Det är också att märka, att i Europa har
under de senaste åren revision av aktiebolagslagstiftningen genomförts i det
stora flertalet länder, och vi komma bland de sista, då vi nu vilja genomföra
en revision.

Då denna fråga togs upp till behandling i början av 1930-talet, var det ur
statsmakternas synpunkt angeläget, att resultatet här inte endast skulle bli
en produkt, som ur juridiska synpunkter kunde vara tillfredsställande, utan
man fann det från början angeläget att redan på begynnelsestadiet koppla in
det praktiska livets män, så att man skulle få en produkt, som tillkommit i
samarbete mellan skickliga jurister och dem, som i praktiken hade att göra
med denna företagsform. Arbetet har också bedrivits i intimt samarbete mellen
dessa två grupper av medarbetare.

Det resultat, som framgått av lagberedningens arbete, blev också, då det
skickades ut på remiss, välvilligt mottaget i vad gäller de materiella bestämmelserna.
De allmänna principer, som varit vägledande för lagberedningens
arbete, blevo i allmänhet inte utsatta för någon kritik, och de materiella bestämmelserna
hälsades överhuvud taget med tillfredsställele från näringslivets
män och från de organisationer, som hade närmare kontakt med denna gren
av samhällslivet.

Det kan alltså strykas under — och det vill jag göra i anledning av vad
herr Linder här sade — att själva innehållet i detta förslag till aktiebolagslag
inte har mött någon mera, allmän gensaga i de avgivna yttrandena. Att det har
lått skilda meningar i olika detaljspörsmål är inte att förundra sig över, och
vi få ju anledning alt senare komma in på detta, men i det stora hela har man

iNr 22.

Onsdagen den 7 juni 1944 fm.

Förslag till lag om aktiebolag m. m. (Forts.)
funnit detta lagförslag vara väl ägnat att läggas till grund för en ny lagstiftning
på detta område.

Däremot Ilar det, såsom herr Linder också framhöll, riktats åtskillig kritik
mot den lagtekniska utformningen av förslaget. Jag vill inte bestrida, att lagförslaget
lider av en viss tyngd, att det är ganska omständligt och att det därför
inte är så lätt att vinna en överblick över vad den nya lagen innehåller.
Men även örn jag gör detta erkännande, vill jag därmed ingalunda medge, att
herr Linder skulle ha rätt i sin starka kritik mot förslaget. Herr Linders kritik
gick huvudsakligen ut på att lagförslaget var omständligt och framför allt
på att det bygger på principen med hänvisningar från den ena paragrafen till
den andra. Det är riktigt, här förekomma en hel mängd hänvisningar. Man
har byggt upp detta förslag på samma grunder som den gamla aktiebolagslagen
och tillämpat samma system. Och den huvudsakliga anledningen till att
det kanske vilar en viss tyngd över detta lagförslag är ju, att vi i vår aLtiebolagslagstiftning
Ira handlat på det sättet, att vi inte bara tagit upp bestämmelser,
som äro av ren civillagsnatur, utan också ha tagit upp åskilliga bestämmelser
av administrativ natur — allt detta örn registrering och dylikt.
Dessa omständigheter leda till att lagen blir tyngre än den annars skulle ha
behövt bliva.

Inom justitiedepartementet har man efter de önskemål, som uttalats av lagrådet,
gjort en omarbetning. Herr Linder uppehöll sig rätt mycket vid detta
och påpekade, att härigenom hade man försämrat lagberedningens förslag.
Jag vill då bara nämna, vilka ändringar man inom justitiedepartementet har
gjort i lagberedningens förslag. Man har tagit bort en del detaljföreskrifter
och vidtagit vissa förkortningar i uttryckssätten. Slutligen har man också
gjort en mera genomgripande ändring i formellt hänseende därigenom att
man har samlat alla stadganden örn bundna aktier till en särskild avdelning.
Detta är den överarbetning, som bar skett. I den mån man har uteslutit detaljföreskrifter,
kan jag inte tänka mig, att herr Linder har någonting att erinra,
och i den mån man har försökt att förkorta uttryckssätt och dylikt, har det
ju endast tjänat syftet att ta bort litet av deli tyngd, som vilar över lagförslaget.
Denna sammanföring av bestämmelserna angående bundna aktier har
enligt min mening gjort lagen mera lättläst än den eljest skulle ha varit.

Nu har herr Linder emellertid ansett, att lagen, även med den omarbetning
som har skett, dock är otymplig på grund av det stora antalet hänvisningar.
Jag kan visst hålla med örn att det tynger en lagtext med hänvisningar både
till paragrafer, som man tidigare har läst, och till paragrafer, som stå längre
fram i lagen. Men det har nog varit mycket svårt att undvika hänvisningar
här. Hade man sökt göra det i någon större utsträckning, hade man på
många ställen fått skriva örn lagen. Den hade enligt min mening då blivit ännu
tyngre. Man har nog vunnit i överskådlighet genom dessa hänvisningar.

Herr Linder anförde en del avskräckande exempel på hänvisningar, bland
annat i 216 §, som skulle vara den allra värsta och som innehåller hänvisning
till icke mindre än 83 paragrafer. Det låter förfärligt, då man hör, att här
finns en paragraf i detta lagkomplex, vilken hänvisat till 83 olika lagstadganden
i samma lag, men det blir inte alls så förfärligt, örn man vet, vad 216 § innehåller.
Den ger nämligen en uppräkning av de brott mot aktiebolagslagen,
som skola bestraffas på ett visst sätt. Man talar örn att den, som bryter mot
den eller den eller den paragrafen o. s. v., skall ha det och det straffet. 216^§
har alltså karaktären av en katalog över de olika förseelser, som kunna begås
mot aktiebolagslagen och som medföra ett visst straff. Det är ju inte meningen,
att man skall sitta och läsa 216 § för att se, vilka paragrafer man kan
synda mot för att få det och det straffet, utan örn en person begått den eller

Onsdagen den 7 juni 1944 fm.

Nr 22.

Förslag till lag örn aktiebolag m. m. (Forts.)
den gärningen, slår nian upp 216 § och ser efter, om den paragraf, som han har
syndat mot, förekommer där och om han alltså skall straffas enligt denna paragraf.
Det är inte någon så farlig hänvisning.

Herr Linder rekommenderade i detta hänseende det danska systemet. Där
lär man kort och gott ha sagt, att den, som gör sig skyldig till förseelser mot
aktiebolagslagen, straffas med böter, såvida inte strängare straff följer enligt
allmän strafflag. Så kan man också säga. Men vi äro alltid mera noggranna
och exakta i vår beskrivning av brott, och vi ha valt att tala om att den, som
bryter mot den eller den eller den paragrafen, drabbas av det och det straffet.

Jag tror alltså, att herr Linder har överdrivit farorna av hänvisningarna i
detta lagförslag. Herr Linder tillspetsade sin anmärkning i fråga örn det formella
så. att han räknar med att den nya aktiebolagslagen kommer att bli ett
levnadsstudium för den, som verkligen vill tränga in i den. Herr Linder och
jag äro väl ense örn att man får beteckna detta uttryck såsom en mild överdrift,
och jag har en stark känsla av att första särskilda utskottet, som nu i tre
å fyra månader har sysslat med denna aktiebolagslagstiftning, har haft en
ganska god förmåga att tränga in i, inte bara den nya lagstiftningens principer,
utan också dess detaljer. I varje fall vittnar det utlåtande, som första
särskilda utskottet har avgivit, örn att svårigheterna att penetrera detta lagförslag
inte ha varit så fruktansvärda. De tyckas åtminstone inte ha varit så
stora för de lekmän, som lia suttit i utskottet.

Vidare gjorde herr Linder åtskilliga anmärkningar beträffande det materiella
innehållet i detta lagförslag, och dessa anmärkningar koncentrerade
sig på den synpunkten, att man här har rört sig alltför mycket med allmänna
uttryck, såsom »god köpmannased» och en del andra sådana; man har talat
örn »allmänna bokföringsgrunder» och sagt, att åtgärder inte få lända till
förfång för bolaget o. s. v. Herr Linder efterlyste här en precisering. Då vill
jag säga: skulle man försöka precisera dessa mera allmänna uttryck, tror jag,
att den anmärkningen med fog kunde riktas mot lagförslaget, att det vore tungt
och svårläst. Då finge man verkligen gå i detalj på ett helt annat sätt än vad
man har gjort här. Dessutom skulle det medföra den stora nackdelen, att man
tid efter annan finge lov att ändra lagstiftningen. »God köpmannased» och
»allmänna bokföringsgrunder» är inte något en gång för alla fastslaget, utan
det är sådant, som befinner sig i ständig utveckling. Skulle man ersätta dessa
allmänna regler med preciserade detaljstadganden, finge man säkerligen, som
sagt, tid efter annan ta upp frågan om revision av denna lag.

Men dessa formella anmärkningar äro ju inte avgörande, örn det verkligen
skulle ligga en allvarlig fara i de mera allmänna uttrycken såsom det om
»god köpmannased». Herr Linder sade, att det inte kan leda till annat än godtycke,
osäkerhet och oklarhet, att man använder sådana uttryck i lagen. Men
vi måste ju i hela vårt rättsliv ofta bygga just på .sådana allmänna principer.
Herr Linder som jurist vet, att vi jurister bruka räkna med en förnämlig man,
som kallas bonus pater familias. den gode familjefadern, vars handlande i
rätt mycket bör vara normerande för vanliga människors handlande, och jag
är övertygad örn att vi inom företagarvärlden lia en motsvarighet till bonus
pater familias, vars handlande bör kunna tjäna såsom norm för hur man skall
uppträda på detta område. Svårigheterna för domstolarna att få klarhet i vad
som är god köpmannased eller allmänna bokföringsgrunder äro nog inte alltför
stora. Man har ju där alltid möjlighet att gå till de auktoritativa organ,
som företräda näringslivet — handelskamrarna, kommerskollegium — och där
få uttalanden örn vad som är det rikliga bär. örn man inte själv har det på
känn. Jag tror. att i allmänhet komma domarna att ganska val kunna avgöra,
örn en viss åtgärd kan läggas in under beteckningen god köpmannased eller

Nr 22.

Onsdagen den 7 juni 1944 fm.

Förslag till lag arn aktiebolag m. m. (Forts.)
om den strider däremot. Det blir nog inte något godtycke med denna bestämmelse,
utan den skapar i stället möjligheter att ta hänsyn till de skiftande förhållandena.

Jag kan alltså inte finna, att de erinringar, som herr Linder har framfört mot
lagförslaget i dess helhet, äro av den natur, att de böra föranleda tvekan örn
godtagandet av detta. Enligt min mening innebär lagförslaget en betydande
förbättring av den nu gällande aktiebolagslagen. Det ger oss möjligheter att
hindra åtskilliga missbruk1, som nu opåtalt kunna försiggå, och det ger oss
möjlighet att bemästra nya situationer, som kunna uppkomma på detta område.
Det är min livliga förhoppning, att detta lagförslag, som jag nu hoppas blir
genomfört, kommer att visa sig vara till gagn för hela vårt ekonomiska liv.
Jag vill gärna begagna detta tillfälle att uttala ett tack till alla dem, som
under många år ha arbetat med detta mycket svårlösta problem. Det är ett
synnerligen samvetsgrant arbete, som här har utförts och som nu har resulterat
i detta lagförslag. Mitt tack riktar sig inte endast till dem, som under det förberedande
arbetet ha nedlagt mycken möda därpå, utan jag vill också uttala
ett tack till första särskilda utskottet för det synnerligen samvetsgranna arbete,
som nu utförts, och för den välvilliga behandling, som förslaget har fått
där. Utskottet har funnit sig böra göra en del ändringar i förslaget. De äro i
allmänhet inte av mera genomgripande natur. Det kan givetvis råda delade
meningar örn önskvärdheten och lämpligheten av dem, men i stort sett måste
jag säga, att jag finner den granskning, som första särskilda utskottet har
ägnat frågan, vara ur min synpunkt mycket tillfredsställande.

Till en del detaljer skall jag senare återkomma. Jag vill nu endast uttala
den förhoppningen, att första kammarens ledamöter i motsats till herr Linder
skola vara beredda att fatta ett positivt beslut i denna fråga.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 eftermiddagen.

Herr Gärde: Herr talman! Det kan kanske vara av intresse för kammarens
ledamöter att erhålla en översikt över innehållet i det förslag till ny aktiebolagslag,
som vi i dag ha att behandla.

Aktiebolagsrätten tillhör den s. k. associationsrätten. Dennas uppgift är
att rättsligt reglera samverkan mellan flera rättssubjekt för tillgodoseende
av ett visst för dem alla gemensamt ekonomiskt eller ideellt syfte. Denna samverkan
kan ske i olika former, allt beroende på dess syfte. Den kan ske i den
ideella föreningens form, den kan ske under den form som betecknas som
ekonomisk förening. I andra fall kan samverkan ske i handelsbolagets
form — samverkan avser då att tillgodose ett visst ekonomiskt syfte; de samverkande
svara i detta fall solidariskt för de förbindelser de ingå. Samverkan
kan också ske i aktiebolagets form. Det utmärkande för denna form av association
är, att man sätter in ett visst kapital i sammanslutningen och att man
icke i vidare mån är ansvarig för sammanslutningens förbindelser. I regel
äro sammanslutningar av den karaktär, som nu berörts, juridiska personer
d. v. s. de äga i eget namn ingå avtal och företaga rättshandlingar.

Särskilt i vårt land har aktiebolagsformen kommit till användning. Den
går ganska långt tillbaka i tiden, men särskilt de sista hundra åren ha lett
till en mycket stark utveckling av denna företagsform, och den spelar som
vi alla veta för närvarande en mycket betydande roll i vårt ekonomiska liv.

_ Beträffande aktiebolagens betjulelse kan jag här åberopa en framställning
av professor Oskar Sillén vid Stockholms handelshögskola. Jag kan kanske
tillåta mig att referera några uttalanden från hans framställning. Han

Onsdagen den 7 juni 1944 fm.

Nr 22.

Förslag till lag om aktiebolag m. m. (Forts.)
upplyser, att medan vi i Sverige redan år 1908 hade cirka 5 000 aktiebolag,
fanns det samtidigt i liela det dåvarande Tyskland endast 5 200 aktiebolag.
Sedan 1908 har antalet i vårt land stigit så kraftigt, att det år 1942 — från
vilket år herr Silléns framställning daterar sig — uppgick till inemot 20 000,
medan det i Tyskland icke torde överstiga 7 500. Denna stora skillnad beror
i viss mån därpå, att i den svenska aktiebolagslagen har sedan gammalt gällt,
att aktieteckning i ett bolag kan avse ett jämförelsevis mycket lågt belopp,
under det att summan i andra länder har satts väsentligt högre.

Det kan nämnas, att i oktober 1941 funnos icke mindre än 40 000 svenska
aktiebolag registrerade. Av dessa torde dock en väsentlig del ha kvarstått i
registret sedan deras verksamhet upphört. Man torde nog kunna räkna med
att omkring hälften utgjorde bolag, som ännu voro i verksamhet.

Beträffande de svenska bolagens sammanlagda aktiekapital har gjorts en
utredning år 1934 av statistiska, centralbyrån på föranstaltande av lagberedningen.
Av denna utredning framgår, att man undersökt 15 000 aktiebolag,
och det sammanlagda aktiekapitalet och reservfonderna i dem utgjorde inte
mindre än 6,2 miljarder kronor, medan deras främmande kapital, d. v. s. skulder,
var 6,8 miljarder kronor. Alltså rörde de sig sammanlagt med ett kapital
på icke mindre än 13 miljarder kronor. Enligt 1931 års folkräkning var antalet
aktiebolag ungefär lika stort som de i andra associationsformer bedrivna
företagen, men aktiebolagens totala affärsomsättning var redan då 53 proc.
av den för hela landet uppgivna totala omsättningen. Antalet i aktiebolagen
sysselsatta personer utgjorde ej mindre än 45 proc. av de i alla svenska företag,
inklusive de av stat eller kommun drivna, arbetande personerna. Och den
av aktiebolagen använda drivkraften i form av elektrisk energi utgjorde i hästkrafter
75 proc. av landets totalsiffra.

Dessa upplysningar lämnades 1931, och säkert lia under de tretton år, som
förflutit sedan dess, relationstalen snarare ändrats till aktiebolagens förmån
än tvärtom. Det torde utan vidare för envar stå klart vilken ekonomisk betydelse
aktiebolaget såsom företagsform har för vårt lands ekonomiska liv, och
uppenbart kan det inte av någon ifrågasättas att lösgöra näringslivet från denna
företagsform. En sådan åtgärd skulle förutsätta en mycket djupgående
omläggning av de nuvarande grunderna för näringslivet i dess helhet. Örn sålunda
aktiebolaget såsom företagsform alltjämt bör bibehållas, är det en viktig
uppgift för lagstiftaren att med uppmärksamhet följa dess utveckling och
att noga angiva de riktlinjer, som krävas för att denna företagsform ur såväl
allmän som enskild synpunkt skall bliva till största gagn.

Aktiebolaget har sin grund i den enskilda företagsamheten och i enskilda
intressen, men som alltid i liknande fall gäller, att de enskilda intressen, varom
här är fråga, måste samordnas med samhällets intressen, med de allmänt
ekonomiska och sociala intressen, som ur samhällets synpunkt äro omistliga
eller av värde. Denna synpunkt framträder särskilt i vår tid med stor styrka.

Lagberedningen har i sitt förslag, såsom även framgått av departementschefens
nyss hållna anförande, särskilt beaktat denna sida av saken. T utskottets
yttrande ha samma synpunkter kommit till uttryck. Jag skall därför be
att få citera några uttalanden av utskottet.

Utskottet säger bl. a.: »De senaste årtiondenas djupgående förändringar i
sociala och politiska åskådningar lia också i olika avseenden betydelse för aktiebolagsväsendet.
Den dominerande ställning aktiebolaget såsom företagsform
äger i vår tids ekonomiska liv har medfört, att även andra intressen än de som
förut särskilt skyddats av aktiebolagslagstiftningen måste beaktas. Ett sunt
aktiebolagsväsen är sålunda på grund av antalet hos aktiebolagen anställda arbetare
och tjänstemän av stor betydelse ur social synpunkt liksom för folk -

Nr 22.

Onsdagen den 7 juni 1944 fm.

Förslag till lag om aktiebolag m. m. (Forts.)
hushållet i dess helhet.» Vidare framhåller utskottet, att »det nutida aktiebolagets
upgift icke är begränsad till att vara ett instrument för privatekonomisk
vinning, utan att det — i överensstämmelse med nutida social åskådning
— har att fylla en viktig funktion i hela näringslivets och folkförsörjningens
tjänst».

Bland de olika problem, som möta inom aktiebolagslagstiftningen, är frågan
örn aktiebolagets soliditet en av de allra viktigaste. Förtroendet hos allmänheten
får icke rubbas genom att den lockas att satsa pengar i ett
företag, som icke har en solid ekonomisk grundval. Denna synpunkt
gäller ock borgenärerna; de böra icke genom falska förespeglingar förledas
att lämna lån åt insolventa företag. Bolagens konsolidering har dock
kanske sin främsta betydelse ur näringslivets synpunkt och därvid inte endast
för det rent ekonomiska utbytet, utan för alla som äro anställda hos bolaget.
Det är av vikt, att bolaget har en sådan ekonomisk bärkraft, att det kan stå
emot en kris i näringslivet och ändock fortsätta sin verksamhet samt draga
försorg örn de anställda. På detta sätt framträder som ett viktigt allmänt krav
kravet på aktiebolagens konsolidering. Givetvis kan jag inte här — det skulle
ta alltför lång tid i anspråk — redogöra för alla de lagregler, som kunde vara
av intresse ur nu angivna synpunkter, utan jag måste begränsa mig till att
redogöra för vissa kärnpunkter i förslaget.

I detta sammanhang inställer sig helt naturligt frågan, hur det föreliggande
förslaget på denna punkt förhåller sig till den tidigare gällande lagen —
1910 års aktiebolagslag.

Enligt gällande aktiebolagslag är bolag skyldigt att av sin årsvinst avsätta
tio procent till en reservfond till dess reservfonden uppgår till tio procent
av aktiekapitalet. Örn bolagets aktiekapital är 100 000 kronor skall alltså
bolaget fortsätta med avsättningen av sin årsvinst till dess reservfonden uppgår
till 10 000 kronor. På denna punkt innehåller förslaget en skärpning av
nuvarande bestämmelser. Avsättningen av dessa tio procent av årsvinsten skall
enligt det föreliggande förslaget fortgå till dess reservfonden uppgår till tjugu
procent av aktiekapitalet. I det nyssnämnda exemplet får man alltså inte upphöra
med avsättningen förrän fonden uppgår till 20 000 kronor. Enligt förslaget
tillkommer emellertid en betydelsefull bestämmelse. Även sedan reservfonden
uppgått till sålunda föreskrivet belopp, skall avsättningen av tio procent
av årsvinsten i vissa fall fortgå. Detta gäller för den händelse skulderna
i bolaget — vad man brukar kalla bolagets främmande kapital — överstiga
aktiekapitalet och reservfonden, alltså vad man brukar kalla bolagets
egna kapital. Örn således i nyssnämnda exempel med ett aktiekapital av
100 000 kronor skulderna uppgingo. till 150 000 kronor, måste avsättningen
till reservfonden eller en skuldregleringsfond fortsätta med ytterligare 30 000
kronor. Genom denna extra avsättning av 30 000 kronor uppnås då jämvikt
mellan bolagets främmande kapital och dess egna kapital. De 30 000 kronorna
kunna avsättas till reservfonden, men de kunna också avsättas till en särskild
skuldregleringsfond, för vilken i stort sett gälla samma bestämmelser
som för reservfonden. Pa denna punkt tillkommer dock en kanske ännu viktigare
ekonomisk spärr.^ Innan jämvikt uppnåtts mellan bolagets egna och dess
främmande kapital, får utdelning icke ske med mera än fem procent av den
behållna förmögenheten. Därest bolaget vill utdela mera än fem procent, måste
ett lika stort belopp som det varmed utdelningen överskjuter fem procent avsättas
till reservfonden eller skuldregleringsfonden. Det finns således här vad
man kan kalla en utdelningsspärr för att hindra att det för konsolidering av
företaget nödvändiga kapitalet så att säga skall rinna ut ur bolaget. Tydligt
är att man genom dessa bestämmelser åstadkommer en högst väsentligt star -

Onsdagen den 7 juni 1944 fm.

Nr 22.

Förslåg till lag om. aktiebolag m. m. (Forts.)
kare stabilitet för bolagets ekonomi än genom de nuvarande bestämmelserna.

Jag skall därefter övergå till en annan punkt i förslaget, vilken även måste
anses såsom en synnerligen viktig huvudpunkt, nämligen den om redovisning
och kontroll. Liksom enligt gällande lag företrädes ett bolag alltid av en styrelse
på en eller flera ledamöter. Jag skall inte ingå på de regler, som i det
nya förslaget lämnas i avsikt att förstärka styrelsens ställning och sammansättning.
Jag kan endast nämna, att i bolag med ett något större aktiekapital
alltid skall finnas en verkställande direktör för att på det sättet ansvaret och
ledningen skola vara samlade på en hand. Denna styrelse är, såsom också är
fallet enligt gällande lag, ansvarig inför bolagsstämman för sitt görande och
låtande och skall till bolagsstämman avgiva redovisning. Som bekant upprättar
därvid styrelsen vissa redovisningshandlingar, som tillhandahållas i första
hand de av stämman utsedda revisorerna och sedan föredragas på bolagsstämman.
Det är bolagsstämman som fattar beslut, huruvida styrelsen fullgjort sin
redovisningsskyldighet och kan beviljas ansvarsfrihet eller icke. Denna ordning
bibehåller förslaget i stora drag. Emellertid tillkomma även här vissa ytterst
betydelsefulla bestämmelser örn redovisningshandlingarnas innehåll, vartill
motsvarighet helt saknas i nu gällande lag. Det är ju uppenbart för envar
att dessa redovisningshandlingar för att en kontroll skall bli verkligt effektiv
måste ha en ganska stor fullständighet och utförlighet. Härom meddelas
synnerligen ingående bestämmelser i förslaget. Där givas bestämmelser örn
hur balansräkningen skall uppställas, vilka poster som skola upptagas, hur
avskrivningar skola göras, vilka grunder som skola tillämpas vid värderingen
av de olika posterna, exempelvis anläggningstillgångar och omsättningstillgångar
etc. Genom denna specifikation av balansräkningen liksom av vinstock
förlusträkningen underlättas kontrollen i mycket hög grad.

I första hand utövas även enligt det nya förslaget kontrollen av revisorerna.
Men även på denna punkt innehåller förslaget åtskilliga bestämmelser, som
äro ägnade att stärka revisionen och göra den mera verksam. Sålunda upptar
förslaget en föreskrift, att i bolag, vilka låtit å fondbörs notera sina aktier
och obligationer eller i vilka aktiekapitalet eller maximikapitalet uppgår till
två miljoner kronor, en av revisorerna skall vara auktoriserad revisor. I olikhet
mot gällande lag kan en minoritet, som företräder mera än en tredjedel
av samtliga på stämman företrädda aktier, påverka revisorsvalet. Denna minoritet
kan nämligen efter en viss proportionell valmetod tillsätta den ena av
revisorerna. Detta är uppenbart av stor betydelse för revisionens effektivitet.

Vad jag nu sagt gällde redovisningen och kontrollen, där alltså förslaget
meddelar detaljerade och tvingande bestämmelser örn hur redovisning skall
ske.

Jag övergår så till en annan aktiebolagsrättslig fråga, som är reglerad i
förslaget men däremot icke i nu gällande lag. Det är frågan örn koncernväsendet.
Det bär blivit allt vanligare i fråga örn bolaget såsom företagsform.
att ett bolag vinner ett avgörande inflytande i ett eller flera andra bolag
genom att förvärva större delen av dessa andra bolags aktier. Förstnämnda
bolag kallas då som bekant moderbolag och de andra dotterbolag. Koncernbildningen
har i många fall, holt säkert i det stora flertalet fall, fyllt ett
fullt lojalt syfte, men erfarenheten har också visat, afl de nuvarande aktiebolagsrättsliga
reglerna icke äro tillräckliga för att förhindra en styrelse att
såväl för aktieägare som för borgenärer dölja klandervärda manipulationer
av stor ekonomisk räckvidd. Genom koncernväsendet har man kunnat framställa
ett bolags ställning inför allmänheten och i redovisningshandlingarna i
en väsentligt förmånligare dager än vml som varit möjligt, örn man redovisat
för koncernen i dess helhet.

Nr 22.

Onsdagen den 7 juni 1944 fm.

Förslag till lag om aktiebolag m. m. (Forts.)

Förslaget har på olika sätt sökt komma till rätta, med missförhållandena
på detta område. Jag skall inte här följa förslaget i dess detaljer — det skulle
föra alltför långt — utan jag vill endast nämna, att den ledande grundtanken
härvid varit, att alla de i koncernen sammanslutna bolagen skola ur redovisnings-
och vinstutdelningssynpunkt behandlas såsom en enda ekonomisk enhet,
vilket de ju också i själva verket äro. Denna del av förslaget är som sagt en
fullständig nyhet i förhållande till gällande rätt.

Jag kommer därefter in på frågan örn tillsynen oell publiciteten. Tillsynen
över aktiebolagens verksamhet skall liksom enligt gällande aktiebolagslag utövas
av patent- och registreringsverket, men i det avseendet har man utbyggt
tillsynsverksamheten långt utöver gällande lag. Åtskilliga av de beslut och
de bolags åtgärder, som tidigare kunde fattas av bolaget utan medverkan av
patent- och registreringsverket, ha nu dragits in under detta verks kontroll
och kräva för att få gällande kraft registrering hos denna myndighet. Patent-
och registreringsverkets gran skningsbefogenhet omfattar emellertid endast
de lagliga förutsättningarna för en viss bolagsåtgärd, däremot icke själva
lämpligheten ur förvaltningssynpunkt. Men genom att det nya förslaget
uppställer långt mera ingående krav på registreringshandlingarnas innehåll,
kommer faktiskt denna kontroll mycket nära en ren sakkontroll. Kontrollen
erhåller på detta sätt en helt annan innebörd än den nuvarande, som ju måste
bli relativt verkningslös med hänsyn till att i gällande lag föreskrift saknas
örn registreringshandlingarnas innehåll och fullständighet. Tillsynsmyndighetens
granskning omfattar i olikhet mot gällande lag också själva bolagsbildningen.
Enligt gällande lag ha länsstyrelserna en viss befogenhet att följa
bolagsbildningar, men denna befogenhet har i allmänhet inte utnyttjats. Nu
överflyttas den på registreringsmyndigheten, och erhåller därigenom en helt
annan innebörd. Så snart handlingarna kommit in till patent- och registreringsverket
äro de offentliga. Var och en äger ta del av dem. Från denna
huvudregel örn handlingarnas offentlighet ha gjorts vissa mycket starkt begränsade
undantag. På denna punkt bär en reservation fogats till utskottets
utlåtande. Jag skall dock inte i samband med denna min allmänna redogörelse
närmare ingå på reservationen.

Såsom framgått av departementschefens anförande har utskottet i allt väsentligt
anslutit sig till propositionen. De av utskottet företagna ändringarna
äro i stort sett av formell natur och de innebära intet avsteg från förslagets
principer. Bland de ändringar utskottet gjort kan jag här kanske inskränka
mig till att nämna en, nämligen den om förvaltningsberättelsens innehåll. Utskottet
har här tillagt en skyldighet för styrelsen att lämna vissa uppgifter
av mera allmän ekonomisk innebörd. 103 § 1 mom. stadgar i sitt första
stycke: »I förvaltningsberättelsen skall, i den mån det finnes kunna ske
utan förfång för bolaget, upplysning lämnas om sådana för bedömningen av
bolagets ställning och resultatet av dess verksamhet samt styrelsens och verkställande
direktörs förvaltning viktiga förhållanden, vilka ej framgå av balansräkningen
eller vinst- och förlusträkningen, så ock örn händelser av väsentlig
betydelse för bolaget, jämväl där de inträffat efter räkenskapsårets
slut.» Det av utskottet tillagda stycket lyder: »I förvaltningsberättelsen skall
uppgivas medelantalet under räkenskapsåret anställda arbetare samt medelantalet
övriga i bolagets tjänst anställda personer. I den mån motsvarande
uppgifter ej lämnas i vinst- och förlusträkningen, skall ock i särskilda poster
upptagas sammanlagda beloppet av utbetalda löner och ersättningar under
räkenskapsåret dels till arbetare, dels till styrelsen samt verkställande direktör
och andra företagsledare, dels ock till övriga befattningshavare i bolaget.
»

Onsdagen den 7 juni 1944 fm.

Xr 22.

Förslag till lag orri aktiebolag m. m. (Forts.)

Inom utskottet har etet ansetts, att aktieägarna med hänsyn till den betydelse
aktiebolagen hade för sysselsättningsförhållandena och även ur andra
sociala synpunkter borde hållas underkunniga om dessa förhållanden, liksom
det just ur allmän ekonomisk synpunkt borde vara av betydelse att se, hur
många människor som verkligen hämta sitt uppehälle från bolagets verksamhet
och hur utgifterna för löner fördela sig å ena sidan mellan de ledande
inom bolaget och å andra sidan andra där anställda personer, främst arbetarna.
I fråga om denna ändring i förslaget är utskottet enigt.

Herr Linder har, som kammaren har sig bekant, avgivit en reservation, vari
förslaget avstyrkes. Denna reservation har redan utförligt bemötts av justitieministern,
och jag kan därför fatta mig mycket kort.

Givetvis kunna mot förslagets formella avfattning göras vissa erinringar,
men man rör sig här med ett material, som ur lagteknisk synpunkt är mycket
svårbehärskat. Herr Linder har sagt, att det stora antalet hänvisningar försvårar
en överblick av lagen och lagens studium överhuvud taget, och det är
ju klart att en lag nied så många hänvisningar inte utgör någon nöjesläsning,
det är inte en lag som man i lugn och ro kan ligga och läsa på sin soffa. Örn
däremot någon har ett praktiskt fall, och han vill rådfråga lagen, undrar jag
ändå om inte, och det är ju den väsentliga synpunkten, de talrikt förekommande
hänvisningarna underlätta hans möjligheter att sätta sig in i bestämmelserna
på den föreliggande punkten. Han kan då genom att följa dessa
hänvisningar få reda på alla de bestämmelser i lagen, som röra ifrågavarande
fall, och det är ju dock av ett stort praktiskt värde. Lagen ersätter på det
sättet en kommentar, i vilken annars skulle upptagas hänvisningar till dessa
lagrum.

Jag kan inte heller godtaga herr Linders anmärkning mot lagrådet, som
otvivelaktigt, särskilt genom att utflytta vissa speciella bestämmelser i förslaget
till en självständig avdelning, åstadkommit en väsentligt större överskådlighet.
I de fall då lagberedningens förslag var något utförligare kan
man ju tvista örn huruvida en viss uteslutning borde ha gjorts eller ej. I stort
sett måste nog lagrådets bearbetning av förslaget anses lia lett till ett bättre
förslag än det tidigare.

Vad angår förslagets sakliga innehåll, lia alla vitsordat, att det är resultatet
av ett såväl skarpsinnigt som gediget arbete. Det tror jag att vi inom
utskottet, som under dessa månader sysslat med detta förslag, kunna vitsorda,
och jag tror att inte ens herr Linder vill taga avstånd från det omdömet.

Om man under sådana förhållanden vill även för denna lagstiftning uppgöra
ett balanskonto, tror jag att de poster, som ligga förslaget till last, äro
helt försvinnande gentemot dem som tala för förslaget och att det alltså föreligger
ett högst betydande saldo till förslagets förmån.

Jag skall som jag sagt inte beröra de reservationer, som avgivits vid olika
paragrafer. Reservanterna komma väl att utveckla sina synpunkter, och jag
blir då eventuellt i tillfälle att bemöta dem.

Jag ber nu endast, herr talman, att få yrka bifall till 1 §.

Herr Siljeström: Herr talman! Jag hade från början inte tänkt begära
ordet i denna debatt om de allmänna principer, på vilka detta lagförslag bygger.
Jag finner mig emellertid föranlåten att yttra några ord med anledning av den
utförliga motivering, som herr Linder bestått sin reservation, däri han yrkar
avslag på hela lagen.

Det framgår ganska tydligt av vad herr Linder sade, att han är en överdrifternas
man. Vi lia i det särskilda utskottet arbetat på detta förslag från den 20
januari till den 22 maj — det är en period av fyra månader, en period av ett

Nr 22.

Onsdagen elen 7 juni 1944 fm.

Förslag till lag om aktiebolag ni. m. (Forts.)
intensivt och synnerligen intresseväckande arbete. För herr Linder var emellertid
denna period alldeles för kort, och han ansåg att detta lagförslag och den
behandling det genomgått i utskottet var tillräcklig anledning till att genomföra
förslaget örn en ändring av riksdagens arbetsformer. Jag förmodar, att
herr Linder inte menar mera allvar med det påståendet än hail kanske gjort
nied de övriga påståenden, som han anknutit till sina reflexioner här i dag.

Det är alldeles riktigt som här tidigare framhållits, att detta förslag är synnerligen
detaljrikt, att det är en smula svåröverskådligt och att det på grund
av sina många hänvisningar är besvärligt för menige man att sätta sig in i. Herr
Linder har nästan uteslutande uppehållit sig vid dessa formella oegentligheter,
och herr Linder har citerat olika uttalanden av organisationer och auktoriteter,
som bekräftat detta förhållande, men herr Linder har i sitt långa anförande
knappast spillt ett ord på de stora sakliga förtjänster, som detta förslag dock
innehåller. Jag vill helt kort läsa upp några av de uttalanden som gjorts örn
de stora förtjänsterna hos förslaget. Således säga näringsorganisationerna, att
förslaget är utarbetat med synnerlig omsorg och synes väl lämpat att läggas till
grund för lagstiftning. Sveriges advokatsamfund har framhållit, att beredningen
genom sin uttömmande och klara analys — såvitt man kan döma i förväg —
lyckats undanröja mycken osäkerhet och även i betydande utsträckning förmått
giva materiellt mera tillfredsställande bestämmelser. Slutligen har lagrådet
funnit, att förslaget till sitt sakliga innehåll har stora förtjänster, och har
uttalat, att en lagstiftning, byggd på förslagets principer, torde komma att
verksamt främja rättssäkerheten inom hithörande område. Sådana uttalanden
tycker jag väga mera än en kritik, som riktas mot vissa formella detaljbestämmelser.
Det förefaller mig som örn man vore alltför mycket benägen för vad jag
skulle vilja kalla pedanteri, örn jag får använda ett sådant uttryck, när man
går så långt, att man på dessa grunder yrkar avslag på ett förslag, som är så
uppskattat av dem, för vilka det skall gälla och som Ilar omfattats av utskottets
samtliga ledamöter med stor tillfredsställelse.

Emellertid har herr Linder gjort en del sakliga uttalanden, som jag skall försöka,
även jag från min domarsynpunkt, något bemöta, Herr Linder har särskilt
vänt sig mot några allmänna uttryck, som förekomma i lagen, uttryck
såsom »god köpmannased» och »allmänna bokföringsgrunder». Herr Linder har
förmenat, att sådana uttryck skulle innebära, att hela lagstiftningen kunde bli
föremål för domarens godtycke vid behandlingen av förekommande spörsmål.
Nu är emellertid inte denna lag den första, där det förekommer dylika allmänna
uttryckssätt. Jag skulle kunna gå tillbaka ända till den kasuistiskt, det vill
säga för särskilda fall, skrivna 1734 års lag, vilken upptog regler för speciella
fall, som man hade tänkt sig. Men det var naturligtvis omöjligt att då förutse
alla de olika fall, som skulle komma att inträffa under den tid lagen gällde.
Följaktligen fick domaren vid sidan av dessa bestämmelser skapa en rätt, som
han trodde överensstämde med 1734 års lag. Han fick utgå från denna givna
regel för särskilda fall och taga reda på vilken huvudregel som låg bakom, vilken
sedan gjordes till regel för de fall, varom lagen inte hade någon bestämmelse.
1734 års lag kom trots sitt kasuistiska skrivsätt i själva verket att ge uttryck
för sådana principer som herr Linder nu vänder sig emot, och i modernare
lagstiftning är detta förfaringssätt ytterst vanligt. 1 köplagen, som väl herr
Linder haft nöjet att tillämpa många gånger, finns otaliga sådana uttryck. Där
finns utrycket »ringa dröjsmål», där finns uttrycket »oskäligt uppehåll» etc.
Ingen kan ju säga bestämt, när ett uppehåll är oskäligt. Stort utrymme har där
lämnats åt domarens fria skön eller godtycke. Vi ha vidare i avtalslagen uttryck
som »tro och heder». Det kan ju råda en ytterst skiftande uppfattning örn vad
som menas med »tro och heder». Jag är dock av den uppfattningen, att just

Onsdagen den 7 juni 1944 fm.

Nr 22.

Förslag till lag om aktiebolag m. m. (Forts.)
sådana uttryck ge oändligt mycket större möjligheter för en domare att utöva
en materiellt rätt dömande verksamhet än alltför långt i detalj gående föreskrifter,
genom vilka domaren blir bunden att i det speciella fallet tillämpa en regel,
som kanske inte passar på just detta fall och således inte ger uttryck för den
materiella rättvisan. Får däremot domaren möjlighet att på grundval av allmänt
hållna utryck i det speciella fallet fälla en dom, som mera än en noggrant given
regel skulle tillfredsställa det materiella resultatet, tror jag man kan vara tacksam
därför.

Jag har visserligen hört uppges, att man på en del håll är rädd för sådana
här allmänna uttryck. Man förmenar att de skulle ge alldeles för mycket utrymme
åt domarens individualitet och hans speciella synpunkter, så att rättstillämpningen
ej skulle bli enhetlig. En viss risk för sådant finnes naturligtvis,
men jag tror inte man skall överdriva den, allra helst när det gäller ett
land som vårt, där rättskänslan är så stark och utpräglad som jag tror knappast
i något annat land i Europa. Det skulle aldrig gå för domstolarna här i
landet att bygga sina utslag på eget godtycke i strid med den rättskänsla, som
finnes. Särskilt i häradsrätterna skulle detta vara alldeles omöjligt med hänsyn
till nämnden, som sitter bakom domaren och som utgör ett uttryck för vad
folket känner och tänker. Också herr Linder har varit häradshövding och vet
därför, att nämndemännen icke bara äro några nickegubbar som instämma i
vad domaren säger, utan att de äro människor som veta vad de vilja och
ha på känn vad som är rätt eller icke. Det skulle aldrig gå för en domare
att överskrida de gränser, som nämndens rättsmedvetande sätter. Jag tror
därför att man skall vara tacksam för att lagstiftningen söker använda sådana
mera allmänna uttryck.

När herr Linder vänder sig mot dessa allmänna talesätt, är det i alla fall
rätt märkligt att han ej har samma uppfattning när det gäller straffbestämmelserna.
Därvidlag, säger herr Linder, har lagen gått in på en alldeles felaktig
väg: den har specificerat och specialiserat alldelas för mycket. Herr Linder
har i stället hänvisat till den danska lagens allmänna, bestämmelser. Men
just när det gäller straffbestämmelser bör det vara klart och tydligt fastslaget
i lagen vad som är straffbart och vilka gränser man icke får överskrida.
Jag tror att man skall vara tacksam för att också här har uppehållits
den gamla regeln: intet straff utan beskriven lag.

Till slut kan jag i allt väsentligt ansluta mig till den karakteristik av detta
lagförslag, som utskottets ordförande här har lämnat. Jag finner det synnerligen
glädjande att man kunnat vinna en sådan allmän uppslutning kring
detsamma. Under utskottsbehandlingen har man givetvis på. många punkter
från början ställt sig en smula tveksam, men det bär visat sig att enighet så
småningom kunnat vinnas örn det väsentliga. På en eller annan punkt, som
dock icke hör till de mera betydande, har en del reservationer avgivits. Jag
har ingen anledning att i detta sammanhang gå in på dem utan får kanske tillfälle
att göra det senare.

Jag ber att få yrka bifall till 1 §.

Herr Björnsson: Herr talman! När jag ämnar yttra mig i denna debatt
om lagens allmänna innebörd, vill jag betona att jag gör det såsom lekman
efter det att fyra jurister här ha uppträtt.

Såsom lekman finner jag att det ligger mycket i herr Linders anmärkningar,
särskilt i den där han beklagar att lagen fått en så komplicerad formulering
att det för en lekman är mycket besvärligt att sätta sig in i densamma. Och
detta är enligt min mening en så mycket gravare anmärkning som ju de
mångå bolag, sorn fingås i vårt land, i mycket stor utsträckning skötas av lek -

Nr 22.

Onsdagen den 7 juni 1944 fm.

Förslag till lag arn aktiebolag rrv. m. (Forts.)
män. Det är ganska betecknande när man får höra, att i en katalog över straff
upptagits 83 olika sätt att bära sig illa åt för att nian skall vara hemfallen
till denna kategori av straff; jag har inte kontrollerat herr Linders statistik,
men tar för givet att den är riktig.

Jag skulle emellertid kunna peka på andra brister, som för mig te sig sakligt
viktigare. Särskilt skulle jag ha satt mycket stort värde på örn man i förarbetena
till denna lagstiftning hade underkastat vårt bolagsväsen en ekonomisk-statistisk
analys. Den bolagsflora vi ha är mycket rikt utvecklad, och
det skulle nästan behövas en bolagsväsendets Linné för att konstatera vilka
familjer, släkten och arter det är fråga om. Jag vill särskilt fästa uppmärksamheten
på den koncernbildning, som nu har fått en utomordentligt stor utbredning.
I det sammanhanget talar lagen bara om moder- och dotterbolag,
men det finns också många andra beteckningar för att utmärka släktskap av
detta slag: holdingbolag, truster och syndikat — den sist nämnda typen ägnar
man ju inte så mycket intresse åt nu som tidigare. Det skulle åtminstone för
mig, och jag tror för många med mig, ha varit till mycket stor tillfredsställelse
örn man kunnat få dessa olika bolagstyper analyserade och klassificerade,
och jag tror att det ej kan anses alldeles uteslutet, att en sådan analys skulle
kunnat ge till resultat en annan och enklare disposition av lagen. Det är möjligt
att man då skulle kunnat skriva en relativt enkel lag för en bolagstyp,
som kunde kallas vulgaris eller någonting sådant — alltså gemenligen förekommande
bolag. Allmänheten har ju stort intresse av att kunna följa med
skötseln av sådana bolag, och det skulle bli möjligt med hjälp av en sådan
enkelt formulerad lag. För mera komplicerade bolagstyper kunde man sedan
ha utarbetat tilläggsbestämmelser där sådana varit nödvändiga och lämpliga.

Jag har också känt det såsom en brist att oklarheter, som finnas i den nu
gällande lagen, alltjämt kvarstå. Det var inte riktigt entydigt vad som i vissa
fall menades, och när vi inom utskottet skulle försöka taga reda på innebörden,
visade det sig att vi helt enkelt inte kunde våga oss på att tolka dessa ställen.
Såsom framgår av utlåtandet har jag också i den speciella delen haft erinringar
att göra mot vissa bestämda paragrafer.

Trots detta har jag icke kunnat komma till samma slutsats som herr Linder.
Jag tycker att detta lagförslag innehåller så många viktiga förbättringar att
de vida överväga felen. Jag vill bara i korthet hänvisa till vad herr Gärde har
sagt och peka på exempelvis konsoliderings- och kontrollbestämmelserna. Därför
har jag, herr talman, kommit till det resultatet att det skall lända till fördel
för vårt bolagsväsen, örn man nu i stort sett godkänner det föreliggande
förslaget.

Naturligtvis kunde man spekulera på det sättet, att om riksdagen nu avslår
detta förslag, bleve det större utsikter att relativt snart få fram ett mera tillfredsställande
lagförslag, men jag är inte så säker på det. När det gäller
koncernbolagen, där efter min mening den största bristen i lagförslaget ligger,
stöter man på en motivering för att ha stannat där man gjort, som jag tycker
att jag kan förstå: praxis på detta område har ännu icke blivit så stadgad,
att man varit mogen att skriva utförligare regder. Örn det förhåller sig så,
vinner man ju ingenting med att nu avslå detta förslag i förhoppningen att få
ett annat, som är bättre än detta, inom kortare tid än örn man nu accepterar
denna lagtext.

Därför, herr talman, kan jag inte biträda yrkandet om avslag.

Herr Linder: Herr talman! Jag vill tacka herr statsrådet för det erkännande,
han har givit, att lagförslaget lider av formella brister. Vad det gäller är
just dessa hänvisningar, som jag har beklagat mig över.

Onsdagen den 7 juni 1944 fm.

Nr 22.

Förslag till lag om aktiebolag m. m. (Forts.)

Emellertid säger statsrådet, att etet är en överdrift av mig att lia framhållit
detta. Men, herr statsråd, jag är så gammal här i riksdagen, att jag förstår,
att detta bara är ett enkelt sätt att avfärda en motståndare. Det går så lätt
att säga, att jag har överdrivit. Herr Siljeström har också, om jag inte hörde
fel, givit mig det betyget, att jag var en överdrifternas man. — Ja., det är så
lätt att säga detta, men att fastslå, att vad jag har sagt örn dessa hänvisningar
är oriktigt, kan man inte, ty det är ren matematik.

Herr statsrådet talar örn att lägga upp en katalog över 216 §. Det har jag
gjort, herr statsråd, för att kunnna säga att det var 83, eller till och med 109,
olika hänvisningar. Jag kunde ju icke göra ett sådant påstående i kammaren,
förrän jag verkligen ansträngt mig att räkna ut den saken. Man fordrar enligt
min mening för mycket av människorna, örn man begär, såsom herr
Björnsson uttryckte sig, att de, när de bära sig illa åt, genast skola kunna slå
upp i lagen och taga fram sin katalog och säga, att de äro skyldiga enligt
den och den paragrafen.

Men jag är tacksam för att herr statsrådet har erkänt detta. Skulle herr
statsrådet ha medgivit, att jag hade rätt i allt, hade det inneburit att han
slagit undan benen för sig själv, ty då hade han erkänt, att förslaget var oriktigt,
och det önskar jag naturligtvis inte, att herr statsrådet skall göra.

Sedan har herr Siljeström bestått mig en hel del uttalanden, som jag ej
skall närmare ingå på.

Vad beträffar användningen av allmänna uttryck i en lagtext vill jag säga,
att den ger en möjlighet att lätt och bekvämt komma förbi en svårighet, och
det kan° ju vara mycket bra. Men om man avfärdar problemet på det sättet,
står svårigheten likväl kvar. Rättslivet kommer otvivelaktigt verkligheten
närmare genom att man använder sådana uttryck, men människorna ha alls
intet stöd av dem. De behöva någonting, som de kunna hålla sig till, men när
de möta ett sådant allmänt uttryck måste de säga sig: »Vad ligger i detta?
Kan det vara på det och det viset, eller på något annat vis?» Det vet man
inte, och då får man kanske till slut vända sig till domaren för att få saken
avgjord, och så är man inne i processer. Jag medger gärna, att det kan finnas
utlåtanden, som domaren med fog kan stödja sig på, men jag har också sagt,
att dessa många gånger kunna vara avgivna av personer, som själva varit
ytterligt tveksamma örn den ställning de skulle intaga till frågan. — När det
gäller bokföringsfrågor kan man icke tala örn en bonus pater familias. Det
fordras ju nästan experter för att man skall kunna säga vad som är riktigt
i sådana fall.

Principdiskussionen tycks nu lida mot sitt slut, och jag skall därför avstå
från ytterligare bemötanden. Jag tror emellertid, att denna lag, när den en
gång träder ut i livet, kommer att väcka missnöje genom sin tungroddhet, svårbegriplighet
och sina svävande och tänjbara uttryck. Den 1 januari 1944
fanns det i riket 22 293 aktiebolag i verksamhet; flera av dem liro stora och
andra medelstora, men många äro små, och särskilt dessa senare komma säkert^att
ställa den frågan, örn icke riksdagen kunnat observera och göra något
åt denna svårhanterliga lag.

Men lagen är som den är: deri svarar inte. Man tror, att man gör näringslivet
en tjänst genom att lagfästa sådana uttryck som »allmänna bobföringsgrunder
och god köpmannased». Och näringslivets representanter tro själva,
att de ha stor fördel av att få möjlighet att fritt röra sig med sina avskrivningar
etc. Men detta är enligt min uppfattning alldeles fel. Många av dessa
bolag komma säkert då och då att befinna sig i brydsamma omständigheter,
och i sådana fall lagar man efter lägligheten med hänsyn till det fria spelrum,
man har, och för övrigt ger ett sådant fritt spelrum utrymme för finur -

Nr 22.

Onsdagen den 7 juni 1944 fm.

Förslag till lag om aktiebolag m. m. (Forts.)
ligt folk att spekulera på laglighetens gränsmarker — därom är jag övertygad
—, allt under det att skattemyndigheterna idka klappjakt på bolagen.

Jag förstår, att jag kanske med min opposition bär väckt en del förargelse.
Jag missunnar ingen de lyckönskningar, som herr statsrådet framfört både
till dem, som länge ha strävat med denna lagfråga, och till första särskilda
utskottet. Men det fanns en gång i det gamla Rom, såsom herr statsrådet väl
känner till, en man vid namn Cicero, som bland annat författade en skrift
med titeln Laelius sive De amicitia — Caelius eller Örn vänskapen —, och
där säger han på ett ställe, att våra ovänner ofta göra oss större tjänster än
våra vänner.

Det är möjligt, kanske sannolikt, att jag i framtiden får större gehör för
mina synpunkter än jag har fått i dag.

Herr Undén: Herr talman! Vi kanske inte längre skulle behöva uppehålla
oss vid den avslagsreservation, som herr Linder framlagt, men då han på nytt
har dragit upp kritiken av dessa allmänna uttryck såsom normer i lagen —
särskilt uttrycket »allmänna bokföringsgrunder och god köpmannased» — vill
jag i alla fall säga ett par ord.

Örn herr Linder önskar ett belägg för att han verkligen är en överdrifternas
man, vill jag hänvisa till hans egen reservation, där han säger att det måste
»anses såsom en väsentlig brist att i en ny aktiebolagslag ej kunna framskapa
några andra rättesnören än allmänna bokföringsgrunder och god köpmannased,
uttryck som i och för sig äro dunkla». En av de väsentliga nyheterna
i förslaget är ju annars att man har infört mycket detaljerade regler för bokföringen,
och det av herr Linder återgivna uttrycket tillkommer endast såsom
ett komplement. Den nuvarande bokföringslagen, som gäller för alla bokföringsskyldiga
företag, innehåller dessutom i 3 § just detta örn »allmänna
bokföringsgrunder och god köpmannased» såsom ett komplement till de många
detaljerade bestämmelserna. Ser man på det föreliggande lagförslaget, finner
man att detta uttryck förekommer just i samband med detaljerade anvisningar
örn hur balansräkningen eller vinst- och förlusträkningen skall vara upprättad.
Det säges t. ex. i 100 §, att en viss tillgång skall avskrivas med minst en
tiondel örn året »där ej på grund av särskilda omständigheter avskrivning med
en mindre andel må anses tillåtlig enligt allmänna bokföringsgrunder och god
köpmannased», och i 102 § säges att intäkter och kostnader skola vara fördelade
i vissa grupper, som skola upptagas var för sig »dock att ytterligare fördelning
i poster skall äga rum, där det med hänsyn till bolagets förhållanden
må anses påkallat jämlikt allmänna bokföringsgrunder och god köpmannased».
Dessa båda exempel belysa hur detta uttryck användes. Först ger man
en schematisk regel, och med tanke på att sådana i tillämpningen kunna visa
sig alltför schematiska och fordra en säkerhetsventil tillfogar man detta uttryck,
hämtat från den gällande allmänna bokföringslagen. Jag tror att herr
Linders missnöje med lagtexten på den punkten är alldeles obefogat.

En helt annan sak är att lagen överhuvud taget lider av en stor utförlighet
och omständlighet, och på den punkten tror jag att de flesta, som tagit del i
behandlingen av det föreliggande förslaget, äro ganska eniga. Det hade varit
önskvärt örn man, måhända genom en annan disposition, hade kunnat få lagen
mera överskådlig och något mindre detaljmässig.

Jag ber för min del, herr talman, att få yrka bifall till den föreliggande paragrafen.

Herr Velander: Herr talman! Jag hade icke avsett att deltaga i denna allmänna
debatt. Från många håll ha emellertid här gjorts uttalanden, som kun -

Onsdagen den 7 juni 1944 fm.

Nr 22.

Förslag till lag om aktiebolag m. m. (Forts.)
na tolkas på det sättet, .att man inte behöver känna någon tveksamhet inför
det lagförslag, som kammaren nu har att taga ställning till. Jag är icke riktigt
med härom. Jag kan mycket väl tänka mig, att herr Linder kan komma
att få rätt, när han säger, att missnöje kommer att anmäla sig, sedan denna
lagstiftning trätt i kraft och någon tid varit i tillämpning. Jag tror nämligen,
att denna lagstiftning ej blir så lätt att tillämpa i olika sammanhang, och jag
är också på det klara med att lekmannen icke bör försöka sig på att klarlägga
innebörden av densamma i aktuella fall; det blir säkerligen juristerna förbehållet
att taga hand örn den saken.

För min del kan jag emellertid icke komma fram till samma slutsats som
herr Linder, att man bör låta hela detta lagförslag falla. Jag är av den meningen,
att förslagets materiella innehåll på avgörande punkter är mycket tillfredsställande,
och när man icke vet vad som kan bli resultatet, örn riksdagen
begär att få ett nytt förslag, är jag utan större tvekan beredd att acceptera
det föreliggande förslaget.

Skulle jag söka antyda i vilka hänseenden det, med mitt sätt att se, kan
vara anledning till missnöje, har advokatsamfundet givit ett gott sammanfattande
uttryck därför i sitt remissyttrande, som jag helt kan instämma i och
som icke är längre än att jag kan tillåta mig att belasta kammarens protokoll
med. Styrelsen för advokatsamfundet säger sålunda: »Emellertid har beredningen
enligt styrelsens mening i vissa fall övervärderat faran för missbruk
och har därigenom föranletts att uppställa utförliga lagregler även då endast
ett teoretiskt behov därav förelegat. Beredningen synes samtidigt ha, å
ena sidan, i viss mån överskattat möjligheten att genom lagbestämmelser hindra
förverkligandet av ohederliga uppsåt och, å den andra, underskattat betydelsen
av de besvär och olägenheter som genom stadganden av hithörande slag
uppkomma vid lagens användning. Förslaget Ilar belastats med detaljföreskrifter,
som i vissa fall framstå som onödiga.»

Herr Ekströmer: Herr talman! Herr Linder trodde, att hans reservation hade
väckt förargelse på många håll, och jag vill då deklarera, att åtminstone ett
uttalande väckt min förargelse — det erkänner jag villigt. Herr Linder ifrågasätter
på s. 203 i utskottsutlåtandet, sedan han erinrat örn att det enskilda
personliga .ansvaret innebär en hörnpelare i samhällets ekonomiska liv, »örn ej
aktiebolaget kommit att bliva den representativa typen för ett minskat ansvar».
Jag kan inte avgöra, huruvida ett sådant verklighetsfrämmande tänkesätt
kan vinna gillande ens hos herr Linders egna partivänner, och jag kanske
inte hade behövt säga någonting, men jag anser detta uttalande vara så
pass ohövligt mot det svenska näringslivet, att det inte bör gå opåtalat förbi.
Som herr justitieministern anmärkte och som alla veta, torde aktiebolagen
för närvarande omspänna en större del av det svenska näringslivet än någon
annan form av affärsverksamhet. Hos aktiebolagen finnas massor av anställda,
både tjänstemän och arbetare, och aktiebolagen svara för en god del av vår
folkförsörjning. Jag tror, att det näppeligen hade gått att så effektivt som
skett bygga upp vårt svenska försvar, om vi inte hade haft våra väl rustade
och modernt skötta industribolag. Vidare skulle jag tänka mig, att våra aktiebolag
svara för en mycket stor del av våra skogar. Den ofantliga expansion,
som aktiebolagen undergått på sista tiden, tyder sannerligen inte på
minskat ansvar hos bolagsledningarna. Även när det gäller sociala anordningar
gå våra aktiebolag i spetsen. Åtminstone har man från det håll, som representeras
av herr Linder, då och då hört oförbehållsamt erkännande av aktiebolagens
ansvarskänsla i detta hänseende. Jag finner det därför beklämmande,

Första kammarens protokoll 10JiJi. Nr Bil. 3

Nr 22.

Onsdagen den 7 juni 1944 fm.

Förslag till lag om aktiebolag ni. m. (Forts.)
att en framskjuten medlem av vårt majoritetsparti yttrar sig så som här skett
och kanske därigenom ger näring åt den misstro mot aktiebolag i allmänhet,
som ej sällan kan spåras. Det har självklart, det veta vi alla, under aktiebolagsform
förekommit manipulationer och uppträtt osunda företeelser. Men man
skall därför inte suggerera sig själv och andra att tro, att bristande ansvar
skulle Amra regel. Tvärtom tror jag, att våra bolag i det avseendet stå på en
hög nivå. De känna sitt ansvar inför sina bolagsmän, sina borgenärer, sina
anställda och det allmänna. Skulle skumma affärer försökas under aktiebolagets
form, är jag glad över att man enligt det nya lagförslaget inte lägger
fingrarna emellan, när det gäller att beivra dessa, och att även straffsatserna
för överträdelse av lagen bli\ut väsentligt skärpta.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Strand: Herr talman! Jag har ingen anledning att lägga mig i tvisten
mellan juristerna, huruvida lagen har skri\Tits så, att den kan tillämpas vid
domstolarna, eller örn den kunde ha skrivits på ett mera lättfattligt sätt. Jag
har nämligen aldrig räknat med att en lag, som är av den Omfattning som
aktiebolagslagen, skulle kunna skrivas så, att gemene man skulle kunna förstå
den och tillämpa den. Jag utgår emellertid ifrån att flertalet av dem, som ha
att följa lagen, såsom styrelseledamöter och andra, skall kunna tillägna sig
så mycket av den, att de kunna fullgöra sitt uppdrag såsom styrelseledamöter
etc., utan att behöva komma i konflikt med de bestämmelser, som medföra
straffansvar.

Jag har för min del varit med om att tillstyrka lagen därför, att jag anser,
att den i andra avseenden har så stora fördelar framför den gamla, att man
helt enkelt inte kan avvisa den, såsom herr Linder har föreslagit. Det har nog
varit på det sättet, aft man för att kunna betraktas som en god bolagsman
måst kunna sköta sitt bolag och redovisa sitt fögderi på sådant sätt, att man
dolde så mycket som möjligt. Nu föreslås strängare redovisningsbestämmelser
och betydligt skärpta anordningar även i annat avseende, vilket gör det
omöjligt för dem, som sköta bolagen, att tillämpa samma praxis som hittills,
nämligen att behålla så mycket som möjligt för sig själva, d. v. s. enbart för
bolagsledningen, och det sätter jag för min del mycket stort värde på.

Den nya lagstiftningen innebär även andra fördelar. Sålunda anger den
bättre än förut styrelsens, verkställande direktörens eller annan ansvarig ledamots
ställning i företaget. Administrationen blir med andra ord bättre enligt
det nuvarande förslaget.

Jag kan på sätt och vis hålla med herr Linder örn att många bestämmelser
kanske äro alltför vaga, för att man skall kunna utläsa, vad som egentligen
avses med dem. Men jag har utgått ifrån att svårigheterna på grund därav
uppkomma endast, örn man skall tillämpa bestämmelserna på sådana företag
som misskötas. Uttrycket »allmänna bokföringsgrunder och god köpmannased»
är det i allmänhet ingen svårighet att tillämpa, ty det anses nog ange
restriktivitet i alla avseenden. I det fall någon vill gå längre, är det för att
tumma på bestämmelserna därhän, att han vill dölja någonting, som rättvisligen
bör visas. Det nya förslaget innehåller i fråga örn redovisningsbestämmelser
och dylikt två paragrafer, som, så vitt jag kan bedöma, inte på samma
sätt som tidigare möjliggöra att dölja det som allmänheten eller aktieägarna
böra ha reda på.

Herr talman! I den allmänna principdebatten har jag ingenting annat att
tillägga. Jag har som sagt bara velat deklarera, att jag varit med örn att tillstyrka
förslaget, därför att jag anser, att det har så stora företräden framför
den gamla lagen, att man inte kan avvisa det.

Onsdagen den 7 juni 1944 fm.

Nr 22.

Förslag till lag orri aktiebolag m. m. (Forts.)

Herr Linder: Herr talman! Jag vill säga några ord med anledning av herr
Ekströmers- yttrande. Herr Ekströmer måste läsa om de citerade orden i sitt
sammanhang. Då skall han finna, att han har missförstått mig och att jag
inte behöver be örn ursäkt.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på godkännande av den under behandling
varande paragrafen samt vidare på avslag därå; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

2-8 §§.
Godkändes.

9 §.

I denna paragraf hade 1 mom. tredje stycket följande avfattning:
(i Kungl. Majlis förslag:)

Där ej alla aktier skola medföra
samma rätt, skall bolagsordningen angiva
det belopp, vartill aktier av olika
slag må kunna utgivas, och den rätt
de skola medföra. Skola aktierna icke
medföra lika rätt till andel i bolagets
tillgångar och vinst, skall, såframt
aktiekapitalet skall kunna utan ändring
av bolagsordningen bestämmas
till lägre eller högre belopp, i bolagsordningen
särskilt angivas den rätt till
teckning av nya aktier och till erhållande
av tillag g saktier, som vid aktiekapitalets
ökning må tillkomma varje
slag av aktier.

(i utskottets förslag:)

Där ej alla aktier skola medföra
samma rätt, skall bolagsordningen
angiva det belopp, vartill aktier av
olika slag må kunna utgivas, och den
rätt de skola medföra. Skola aktierna
icke medföra lika rätt till andel i bolagets
tillgångar och vinst, skall, såframt
aktiekapitalet skall kunna utan
ändring av bolagsordningen bestämmas
till lägre eller högre belopp, i bolagsordningen
särskilt angivas den
rätt till teckning eller erhållande av
nya aktier, som vid aktiekapitalets
ökning må tillkomma varje slag av
aktier.

I motiveringen till förevarande paragraf hade utskottet anfört bland annat:
»Enligt förslaget skola aktier, som utgivas vid sådan ökning av aktiekapitalet
som sker utan nyteckning, benämnas ’tilläggsaktier’.

I motionen 1:265 har påyrkats, att på de ställen i lagtexten, där ifrågavarande
slag av aktier åsyftas, ordet Jilläggsaktier’ utbytes mot ’fondaktier’.

Utskottet har icke kunnat finna vare sig den i propositionen för dessa aktier
antagna benämningen ''tilläggsaktier’ eller. det av lagberedningen föreslagna
ordet ’gratisaktier’ fullt tillfredsställande. Även den av motionärerna förordade
beteckningen ''fondaktier’ måste anses i viss mån missvisande och ägnad att föranleda
förväxling. Vid sådant förhållande synes det utskottet lämpligt att en
återgång sker till gällande aktiebolagslag, vilken icke upptager särskild benämning
å nu ifrågavarande slag av aktier. Utskottet föreslår därför, att det
i tredje stycket av 1 mom. i förevarande paragraf förekommande ordet ''tilläggsaktier’
utgår och att stadgandet erhåller den lydelsen, att under där angivna
förutsättningar i bolagsordningen skall angivas den rätt till teckning eller erhållande
av nya aktier, som vid aktiekapitalets ökning må tillkomma varje slag
av aktier.»

Reservation hade avgivits av herrar Karl Johan Olsson och Kilbom, vilka ansett,
att utskottets motivering till paragrafen bort hava följande lydelse:

Nr 22.

Onsdagen den 7 juni 1941 fm.

Förslag till lag om aktiebolag m. ra. (Forts.)

»Enligt lagberedningens förslag skulle aktier, som utgivas vid sådan ökning
av aktiekapitalet som sker utan nyteckning, benämnas ''gratisaktier’. I den
kungl, propositionen ändrades denna benämning till ''tilläggsaktier’. I motionen
I: 265 Ilar påyrkats att denna benämning skulle utbytas mot ’fondaktier’.

Utskottet har icke kunnat finna vare sig den i propositionen för dessa aktier
antagna benämningen ''tilläggsaktier’ eller i motionen föreslagna ’fondaktier’ tillfredsställande.
Sistnämnda beteckning måste anses i viss mån missvisande och
ägnad att föranleda förväxling. Riktigast vore det, enligt utskottets mening,
att i lagen införa den av lagberedningen föreslagna benämningen. Såsom av
lagberedningen anföres i dess motivering, kallas nämligen sådana aktier allmänt
''gratisaktier’. Då emellertid meningarna i denna fråga varit delade, har
utskottet ansett sig böra följa bestämmelsen i nu gällande lag, där dessa icke
åsättas någon viss benämning. I vanligt språkbruk torde de allt framgent komma
att få heta ''gratisaktier’ även örn de i lagen åsättas annan beteckning eller
ingen beteckning alls.»

Herr Olsson, Karl Johan: Herr talman! Den nuvarande lagen innehåller
ingen särskild bestämmelse örn benämning på de aktier, som tillkommit genom
utökning av aktiekapitalet på det sättet, att aktieägaren får aktier för medel,
som innestå hos bolaget. I vanligt språkbruk kallas dock dessa aktier sedan
gammalt gratisaktier. Denna benämning har lagberedningen upptagit i sitt
förslag, och lagrådet har tillstyrkt lagberedningens förslag i detta hänseende,
örn också med någon tvekan. Det heter — s. 145 i propositionen
— i lagrådets yttrande: »Benämningen gratisaktier, mot vilken
erinringar framställts i vissa yttranden, torde vara så inarbetad i det allmänna
språkbruket, att den, ehuru något missvisande, likväl bör godtagas. Liknande
uttryck begagnas i åtskilliga främmande länder.» Både lagberedningen och
lagrådet ha alltså föreslagit, att dessa aktier skola benämnas gratisaktier.
Emellertid har Kungl. Maj :t i propositionen föreslagit, att denna benämning skall
utbytas mot begreppet tilläggsaktier. Vidare har i en motion i kammaren hemställts,
att man som benämning skulle ha varken gratisaktier eller tilläggsaktier
utan fondaktier. Inom utskottet ha delade meningar rätt om vilken benämning
som är den riktiga. Utskottet säger på s. 44 i motiveringen till 9 §: »Utskottet
har icke kunnat finna vare sig den i propositionen för dessa aktier antagna
benämningen ''tilläggsaktier’ eller det av lagberedningen föreslagna ordet
''gratisaktier’ fullt tillfredsställande. Även den av motionärerna förordade
beteckningen ''fondaktier’ måste anses i viss mån missvisande och ägnad att
föranleda förväxling.»

Jag ger utskottet rätt i dess motivering, i vad det gäller benämningarna
tilläggsaktier och fondaktier. Beträffande sistnämnda uttryck måste nog medgivas,
att det kan föranleda en förväxling med aktier, som noteras på fondbörsen,
och att det således är alldeles riktigt, att benämningen blir missvisande.
Men jag frågar mig, varför ordet gratisaktier inte kan accepteras. Vad
ligger bakom lagberedningens och lagrådets förslag? Jo, det är ostridigt, för
det första att aktieägaren icke erlägger någon kontant betalning för dessa
aktier, utan de tillfalla honom gratis, för att använda vanligt språkbruk, och
för det andra att aktierna i vedertaget språkbruk heta gratisaktier och alltid
komma att heta det — det torde vara tämligen lönlöst att försöka införa någon
ny beteckning för dem. Under sådana omständigheter förstår jag inte, varför
man skulle vara så rädd för att i lagtexten upptaga den benämning, som redan
förekommer i allmänt språkbruk. Jag har på denna punkt mycket lättare att
förstå lagberedningen och lagrådet än Kungl. Majit och utskottet.

Men delade meningar ha som nämnts rått inom utskottet örn vilken benäm -

Onsdagen den 7 juni 1944 fm.

Nr 22.

Förslag till lag orri aktiebolag m. m. (Forts.)
niug som varit den rätta, och i detta fall har det gått så, som det brukar gå,
när meningarna bryta sig mot varandra — man har gjort en kompromiss.
Denna består däri, att utskottets förslag till lag i likhet med den nu
gällande lagen inte upptager någon särskild benämning för dessa aktier, utan
kallar dem nya aktier. Jag anser för min del, att det finns skäl, som tala för
denna kompromiss. Då tveksamhet råder, kan det vara klokt att låta det förbli
vid det gamla, och jag har alltså inte för avsikt att ställa något yrkande eller
göra någon invändning mot den formulering, som utskottet har föreslagit.

Däremot är jag, såsom torde ha framgått av vad jag sagt, på denna punkt
inte belåten med utskottets motivering, och jag har i likhet med en annan utskottsledamot,
som tillhör andra kammaren, reserverat mig i fråga om motiveringen.
Det är möjligt, att det skulle blivit åtskilligt flera reservanter beträffande
denna, örn vi givit andra utskottsledamöter tillfälle att skriva på
reservationen, men så har inte skett.

Jag skall alltså, herr talman, vid denna paragraf nöja mig med att yrka
bifall till utskottets förslag beträffande lagtexten och bifall till reservationen
beträffande motiveringen.

Herr Gärde: Herr talman! Såsom herr Karl Johan Olsson har framhållit,
rådde inom utskottet olika åsikter örn vad de aktier, som utgivas vid ökning
av aktiekapitalet utan nyteckning, skulle erhålla för namn. Några föredrogo
»gratisaktier», såsom lagberedningen på sin tid föreslog, andra Kungl. Maj :ts
förslag, »tilläggsaktier», och splittringen var ganska stor. Då skedde en
kompromiss på det sättet, att man återgick till nu gällande lag, där aktierna
icke ha någon särskild benämning, utan kallas nya aktier etc. allt efter sammanhanget.

Sedan denna kompromiss skett beträffande lagtexten, gällde det också att
avfatta motiven så, att de överensstämde med denna. Nu vill herr Olsson i
motiven införa ett uttalande, som lyder så: »Riktigast vore det, enligt utskotets
mening, att i lagen införa den av lagberedningen föreslagna benämningen.
» Skulle detta motiv vara riktigt, borde man ha gjort en ändring i lagtexten.
Rent formellt är det inkonsekvent att uttala en sådan åsikt om lagtexten,
när man icke gör någon ändring i denna. Utskottets motiv äro i övrigt
fullkomligt neutrala. Det heter där: »Utskottet har icke kunnat finna
vare sig den i propositionen för dessa aktier antagna benämningen ''tilläggsaktier’
eller det av lagberedningen föreslagna ordet ''gratisaktier’ fullt tillfredsställande.
» Att icke någon av dessa benämningar är fullt tillfredsställande
beror på att ingendera helt läcker, vad som verkligen försiggår, då en
nytilldelning av aktier sker. Man kan säga, att — örn man bortser från pappersvärdet
■— gratisaktier icke representera någon gåva för den som tager
emot aktierna, ty hans ekonomiska ställning förändras icke med ett enda öre.
Han har icke fått något gratis genom nytilldelningen, utan denna angiver
endast, att en viss överflyttning har ägt rum inom bolagets fonder eller förmögenhet
överhuvud, från ett konto till ett annat, från reservfonden till aktiekapitalet
eller från något avskrivningskonto till aktiekapitalet. Benämningen
»gratisaktier» motsvarar alltså icke till fullo namnet.

Jag bor att få yrka bifall till utskottets motivering på denna punkt.

Herr Olsson, Karl Johan: Herr talman! Utskottets ordförande sökte göra
gällande, att det inte vore fullt konsekvent av mig att yrka bifall till en annan
motivering utan att samtidigt yrka på en ändrad lagtext. Jag förstår inte
detta. Det måste vara lika konsekvent av mig att göra ett uttalande i motiveringen
som av utskott smajoriteten att uttala sig så bestämt om att en be -

Nr 22.

Onsdagen den 7 juni 1944 fm.

Förslag till lag om aktiebolag m. m. (Forts.)
nämning icke är acceptabel. Det är möjligt, att jag skulle ha framställt yrkande
även beträffande formuleringen av lagtexten, örn jag bade vetat, hur
utskottets motivering skulle kommit att lyda. Då så inte kunnat ske, har jag
ansett det alldeles i sin ordning, att jag åtminstone i en reservation till motiveringen
något får fram de synpunkter, som jag har anfört. Då utskottet enligt
min mening har slagit över åt andra hållet, har det inte återstått någonting
annat för mig än att reservera mig.

Herr Gärde sade vidare, att dessa aktier inte äro gratisaktier i den meningen,
att de representera någon gåva. Nej, de representera inte någon gåva i
vanlig mening. Herr Gärde ansåg alltså, att det var tämligen egalt, örn pengarna
lågo t. ex. i reservfonden eller delades ut till aktieägarna i form av gratisaktier.
Jag har ingen anledning att föregripa den diskussion, som väl kommer
att uppstå vid en paragraf längre fram beträffande överflyttning av vinstmedel
från reservfonden till aktiekapitalet, men jag vill redan nu säga, att jag
inte kan godkänna den uppfattningen, att det är alldeles likgiltigt, örn pengarna
ligga i reservfonden eller delas ut till aktieägarna i form av aktier. Det
är inte heller så säkert, att de pengar, som äro samlade i reservfonden, överhuvud
taget äro vinstmedel, som aktieägarna borde få förfoga över. De kanske
äro av den beskaffenhet, att de egentligen borde lia kommit de anställda eller
konsumenterna till godo i stället för att delas ut till aktieägarna i form av tillläggsaktier,
gratisakier, fondaktier eller vad man vill kalla dem.

Jag har inte i utskottsordförandens resonemang funnit någonting, som föranleder
mig att frångå den inställning jag har på denna punkt.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att, utom beträffande motiveringen, vartill han ville återkomma efteråt, hade i
avseende på den nu föredragna paragrafen endast yrkats, att densamma skulle
godkännas.

På gjord proposition godkändes förevarande paragraf.

Vidkommande motiveringen, fortsatte herr talmannen, hade yrkats dels att
utskottets yttrande skulle godkännas, dels ock att kammaren skulle godkänna
den motivering, som förordats i den av herrar Karl Johan Olsson och Kilbom
vid paragrafen anförda reservationen.

Sedermera gjordes propositioner enligt berörda yrkanden; och förklarades propositionen
på godkännande av utskottets yttrande vara med övervägande ja besvarad.

10—63 §§.

Godkändes.

64 § 1 mom.

Första stycket av detta moment var så lydande:

Finnas i bolag, enligt den för nästföregående räkenskapsår fastställda balansräkningen
och bolagsstämmans beslut i anledning av bolagets vinst enligt balansräkningen,
besparade vinstmedel som ej avsatts till reservfond eller skuldregleringsfond,
må aktiekapitalet ökas genom överföring av sådana vinstmedel
eller av belopp varmed uppskrivning sker enlig 100 § 2 mom. Medel, som avsatts
till reservfond, må ock användas till ökning av aktiekapitalet, i den mån fonden
ej därigenom nedgår under tjugu procent av det ökade aktiekapitalet eller
under det högre belopp som kan vara föreskrivet i bolagsordningen.

Onsdagen den 7 juni 1944 fm.

Nr 22.

Förslåg till lag örn aktiebolag m. m. (Forts.)

Enligt en vid förevarande moment avgiven reservation hade herrar Linder,
Björnsson, Ivari Johan Olsson, Olsson i Mellerud, Kilbom, Hermansson, Rosander
och Molander på anförda skäl hemställt, att momentet måtte erhålla den
ändrade lydelse, reservationen visade. I reservanternas förslag hade momentets
första stycke avfattats sålunda:

Herr Björnsson: Herr talman! 64 § handlar örn rätten för ett aktiebolag att
utdela vad som enligt nu gängse terminologi kallas gratisaktier. Paragrafen
sammanhänger med ett par andra paragrafer — med 71 § mera formellt men
framför allt med 100 §. Jag nödgas därför, herr talman, be att få yttra mig
också örn dessa båda paragrafer i detta sammanhang.

Enligt nuvarande aktiebolagslag är det tillåtet för ett bolag att i form av
gratisaktier ge ut besparade vinstmedel, som inte avsatts till reservfonden.
Nu föreslås, att man skall för sådant ändamål fa ta inte blott sådana besparade
vinstmedel, sorn inte äro avsatta till reservfond och skuldregleringsfond, utan
också sådana medel, som man har gjort tillgängliga genom att skriva upp vissa
anläggningstillgångar. Vidare får man ta även vad man har samlag i reservfonden,
så framt man lämnar kvar 20 procent av det nya aktiekapitalet.
Det innebär i själva verket, att man också får lov att förbruka hela skuldregleringsfonden
— denna får man vilken dag som helst överföra till reservronden
—• och mot detta är ur formell synpunkt säkerligen ingenting att invända.

Jag har den uppfattningen, att utdelning av gratisaktier i regel knappast
motsvarar ett produktivt syfte. Örn jag har aktier pa 1 000 kronor i ett företag
och får gratisaktier på 200 kronor till, betyder detta, att jag far rätt till varken
mer eller mindre egendom än förut. Det innebär bara en uppskrivning av aktiekapitalet.
Det är för övrigt inte alla aktieägare, som kunna utnyttja möjligheten
att få gratisaktier. Låt oss antaga, att jag har en aktie på 1 000
kronor i ett bolag med ett aktiekapital av en miljon kronor och att bolaget delar
ut 200 000 kronor i form av gratisaktier. Då borde jag således bli berättigad
till en ny aktie på 200 kronor. Men de nya aktierna måste utställas på
samma nominella belopp som de gamla, d. v. s. i detta fall på 1 000 kronor,
och jag kan således inte få en hel aktie. Då måste delbevis utfärdas, och så
ger man våra banker tillfälle att ställa till med köpslagan örn dessa, för att
aktieägarna skola fa köpa ihop sa manga, alt det blir en hel aktie. Det är
klart, att en person, sorn saknar likvida medel, inte kan göra sig gällande i denna
konkurrens och köpa en hel aktie, även örn det rent marknadsmässigt ligger så
till, att det för honom skulle vara mera lönande att göra detta än att sälja det
eller de delbevis, som han har.

Som belägg för min uppfattning, att även mycket välskötta aktiebolag
kunna reda sig utan att dela ut gratisaktier, skall jag nämna ett par bolag
på fondbörslistan. Stockholms enskilda bank har aktier på nominellt 1 000
kronor. Dessa noteras till 3 700 kronor, alltså 3,7 gånger nominella värdet. Örn
det alltså vore en för bolaget såsom sådant gagnelig åtgärd att dela ut gratisaktier,
skulle där finnas rika möjligheter. Svenska kullagerfabriken Ilar
aktier på nominellt 50 kronor stycket, vilka värderas till 250 kronor, alitsa
fem gånger det nominella beloppet.

Det må vara hänt, att bolagen vilja förfoga över vinstmedel på detta sätt.
Det kan lia ett visst reklamvärde för ett bolag, örn det har besparade vinstmedel.
Det kan kanske löna sig för somliga bolag att underkasta sig de besvär

.Nr 22.

Onsdagen den 7 juni 1944 fm.

Förslag till lag om aktiebolag m. m. (Forts.)
och kostnader, som äro förenade med att dela ut gratisaktier. En sådan utdelning
vittnar om en god och solid ställning, oell det kan ju vara bra för bolaget
att få namn om sig att lia en dylik ställning. Men nu vill man gå väsentligt
längre än gällande lag tillåter. Man vill att bolagen skola, för att kunna
dela ut gratisaktier, få lov att skriva upp värdet av sina anläggningstillgångar,
d. v. s. sådana tillgångar, som äro avsedda för stadigvarande bruk: fastigheter,
för verksamheten nödvändigt maskineri, aktier i andra företag o. d.,
som bolaget tänker behålla under längre tid. Det är en av de bärande principerna
i vår nuvarande aktiebolagslagstiftning, att sådana tillgångar inte få
uppskrivas till högre värde än de hade i föregående balansräkning, så framt
inte därå nedlagts någon kostnad för förbättring. Denna bestämmelse har man
ansett vara av så fundamental betydelse, att man, då den nu gällande lagen
antogs, vid diskussionen i riksdagen på alla håll var ense örn att den var en av
de allra viktigaste. Dåvarande justitieministern sade: »Nu vill jag också säga
det, att den princip, som sålunda uttalas i denna paragraf och detta moment,
är allmänt erkänd över hela världen. Den har gått igenom såsom en sådan där
sund affärsprincip, mot vilken icke något bolag ostraffat får bryta.»

Det hade då under debatten anförts från något håll, att principen vore orimligt
hård mot vissa bolag, som hade låt oss säga skogsfastigheter. Man tog som
exempel, att ett av de stora bolagen i Norrland hade någon gång för länge sedan
för 20 000 eller 80 000 kronor köpt en skogsfastighet. Den hade sedan stigit
och blivit taxerad till ett pär hundra tusen kronor och fått ett saluvärde
på en halv miljon. Det ifrågasattes då, örn det kunde vara fullt riktigt, att denna
fastighet stod kvar i ett bokfört värde av 20 000 eller 30 000 kronor. Mot
detta invändes av riksdagsledamöter, som såvitt jag förstår hade mycket god
insikt i bolagsväsen och bolagsaffärer, att man genom bestämmelserna angående
värderingen av anläggningstillgångar velat skydda sig för det första mot
att övervärdering sker och för det andra mot att bolag börja att räkna med såsom
säker en vinst, innan denna verkligen bär uppkommit genom realisation av
objektet. I en skogsfastighet ligger alltså den väsentliga vinsten däri, att skogen
har fått högre värde. Innan man har realiserat skogen och således förvandlat
tillgången i pengar, är det inte klokt att räkna med någon vinst. När man
realiserat skogen, upphör den att vara en anläggningstillgång, och den vinst,
som då uppkommer, kan i sinom tid utdelas i form av gratisaktier. Jag anser,
herr talman, det vara utomordentligt viktigt att bibehålla denna bestämmelse
oförändrad.

Nu kan det naturligtvis sägas, att det inte är samma förutsättningar nu
som det var 1910. Vi ha fått en bestämmelse om skuldregleringsfond, och vidare
kan det sägas, att bolagen skulle bliva litet olika ställda, beroende på örn
de hade dolda fonderingar i form av undervärden på inventarierna eller örn de
placerat överskottet i någon av fonderna. Men det kan också resoneras på
rakt motsatt sätt. Utskottet tillkallade en sakkunnig, som skulle yttra sig om
frågan, huruvida det var motiverat att ålägga bolagen skyldighet att deklarera
innehav av aktier i andra bolag. I samband därmed fälldes det yttrandet,
att ett bolag kan få anledning att köpa in ett annat bolag, som driver osund
konkurrens.^ Ett bolag, som har god ekonomi, kan misskötas på så sätt, att
det lever på att exploatera tillgångar, vilkas värden delvis ligga dolda utan
att vara bokförda. Följer man nu Kungl. Maj:ts förslag, kommer man, såvitt
jag förstår, att sätta sådana bolag i en särskilt gynnsam ställning i förhållande
till dem, som behöva köpa liknande tillgångar till dagsvärdet. Det har
även sagts, att det skulle kunna vålla vissa svårigheter för bolagen, om uppskrivning
av värdet inte får ske, därför att likvidationsskyldighet skulle kunna
inträda tidigare än eljest blev fallet. Men läser man lagen noggrant, finner

Onsdagen den 7 juni 1944 fm.

Nr 22.

Förslag till lag om aktiebolag m. m. (Forts.)
man, att likvddationsbestämmelserna nu äro ändrade därhän, att det inte är
de bokförda värdena, som äro avgörande för likvidationsplikten, utan det är
de siffror som finnas upptagna i en särskild för ändamålet upprättad likvidationsbalansräkning.

Jag skall visserligen medgiva, att den av utskottet föreslagna lydelsen av
100 § mom. 2 är betydligt mindre farlig än den ursprungliga formuleringen
i Kungl. Maj:ts förslag. Utskottet har gjort ett tillägg, enligt vilket i fråga
örn fast egendom ej i något fall uppskrivning må ske över senast fastställda
taxeringsvärdet. Det lär väl vara så, att de sakvärden som särskilt beaktats
vid formuleringen av bestämmelsen avsett fastigheter av olika slag, som förvärvats
i äldre tider. Vare sig det gäller skogsfastigheter eller andra fastigheter,
är det ju ett känt faktum, att saluvärdet stigit i hög grad1, ibland naturligtvis
på grund av god skötsel, som stegrat jord- eller skogsvärdet, men regelbundet
också på grund av penningvärdets fall. Det är alltså här fråga örn att
få fram i dagsljuset värdestegringar, som samlats under årens lopp. Jag tycker
inte att det är motiverat att genom en sådan åtgärd låta en viss typ av
bolag komma i gynnsam konkurrensställning i (förhållande till nybildade
bolag.

Det har sagts, att det fastställda taxeringsvärdet innebär en tillbörlig begränsning.
Det lär — det uppgavs i varje fall av departementschefen år 1910
— förekomma fall, när en fastighet med ett taxeringsvärde av 200 000 kronor
har ett saluvärde av 500 000 kronor. Man tycker då på somliga håll, att
det skulle vara rimligt örn ett bolag med en sådan fastighet finge skriva upp
den till 500 000 kronor eller i varje fall till något som närmade sig detta belopp.
Jag kommer därmed in på svårigheterna att rätt bedöma värdet av en tillgång.
Ingen vill göra gällande att en tillgång skall få skrivas upp annat än
då man kan räkna med en bestående värdestegring. I den föreslagna bestämmelsen
står dessutom, att det skall vara ett betydande belopp. Detta är väl
ett tämligen oväsentligt villkor, eftersom det väl inte delas ut gratisaktier,
om det inte är en något så när betydande ökning. Man vem kan bedöma
värdet under en period av ett tiotal år, som väl är den minsta levnadstid ett
bolag bör räkna med. Örn det exempelvis skulle upptäckas andra möjligheter
att skaffa fram cellulosa till papper än från våra barrträd, förmodar jag, att
våra skogsfastigheter plötsligt skulle sjunka i värde. Samma förhållande kan
inträffa i fråga örn andra fastigheter.

Jag vill i förbigående påpeka, att örn ett bolag har fastigheter bland sina
tillgångar, blir det ett minskat krav på avsättning till skuldregleringsfonden.
Man behöver inte som skuld räkna in sådan skuld, som är intecknad
upp till 60 procent av taxeringsvärdet. Jag skall inte taga upp denna mera
tekniska fråga, örn vilken ingen meningsskiljaktighet råder, utan jag har endast
velat nämna saken inom parentes.

Beträffande fastigheter förhåller det sig ju emellertid så, att det alltid finnes
möjlighet att höja taxeringsvärdet. Enligt de anvisningar som finnas,
skall taxeringsvärdet sättas till det värde, som egendomen har i en förståndig
köpares hand. Är det stora differenser mellan taxeringsvärdet och
saluvärdet, beror detta antingen på att taxeringsvärdet iir felaktigt beräknat
eller att konjunkturerna äro sådana, att saluvärdena stiga. Vi leva just nu i
en sådan period, då saluvärdena på fastigheterna äro i stigande. Det har varit
så en rätt lång tid. Allra minst i en sådan tid är det enligt min mening
lämpligt att skriva upp värdet på fast egendom, som bolaget tänker behålla
en längre tid, över taxeringsvärdet till vad som närmar sig saluvärdet. Däremot
iir det viii troligt, att örn utskottets förslag går igenom, det blir en lättnad
för bolagen i fråga örn möjligheten att taga fram sådana här dolda fou -

Nr 22.

Onsdagen den 7 juni 1944 fm.

Förslag till lag om aktiebolag m. m. (Forts.)
deringar. Yi komma nämligen att få en ny fastighetstaxering redan nästa
år. Då komma fastigheterna sannolikt att bliva taxerade till högre värden än
nu, även örn det inte blir till några fantastiska belopp.

Örn man nu har ali anledning att vara försiktig, när det gäller skogs- och
jordbruksfastigheter, har man ännu större anledning därtill, när det gäller
industrifastigheter med däri befintliga inventarier. En anläggning skötes bra
och har goda konjunkturer; den ger då goda driftsresultat. Men så kommer
det en motkonjunktur eller bolaget får en dålig ledning, kanske bådadera,
med resultat, att företaget går omkull. Realisationsvärdet på industrifastigheten
med eller utan inventarier blir då praktiskt taget ingenting. Det kan
bero på en lycklig slump, örn det finnes någon spekulant. Man får använda
fastigheten till magasin el. dyl. mot låg hyra. I den stad, där jag hör hemma,
har jag sett många exempel på detta.

Jag tror, herr talman, att jag med det nu anförda visat mycket goda skäl
för att man inte bör gå med på den utvidgning i rätten att skriva upp anläggningstillgångar,
som medgives i den föreslagna 100 § mom. 2. I den reservation,
som avgivits av mig och ett. par andra ledamöter av utskottet, hemställes,
att mom. b) i detta lagrum skall utgå. Det kan då uppenbarligen inte
vara riktigt att i 64 § föreskriva, att aktier kunna utdelas för medel, som
åstadkommits genom uppskrivning enligt 100 § mom. 2. Jag yrkar dänför
beträffande 64 § och — örn detta yrkande får framställas redan nu —• beträffande
71 §, där det bara gäller en formell ändring, och 100 § mom. 2 bifall
till de av mig m. fl. avgivna reservationerna.

Herr statsrådet Bergquist: Herr talman! Som herr Björnsson angivit, gäller
det stadgande, som nu är föremål för behandling, frågan i vilken utsträckning
viss emission av nya aktier skall få ske. För att inte förvirra debatten, skall
jag använda termen gratisaktier. Det gäller alltså frågan, under vilken förutsättning
gratisaktier skola få utgivas. Skiljaktigheten mellan reservanternas
förslag och utskottsmajoritetens, vilket ansluter sig till Kungl. Maj:ts, är ju
den, att reservanterna vilja bibehålla status quo, det vill säga de regler som
innefattas i nu gällande lag, under det att Kungl. Maj :ts förslag innebär en
utvidgning av möjligheten att utdela gratisaktier. Enligt gällande lag få till
utdelning av gratisaktier endast användas besparade vinstmedel som icke avsatts
till reservfonden. Herr Björnsson har i sitt anförande redogjort för de
synpunkter, som på sin tid voro avgörande, då man stannade för denna snävare
regel. Herr Björnsson har också, örn jag fattat honom rätt, velat hävda,
att de skäl, som år 1910 vägledde lagstiftaren vid hans ståndpunktstagande, ha
samma styrka i dag. Kungl. Maj:t har nu föreslagit en utvidgning i två hänseenden.
För emission av gratisaktier skall få användas även medel, som avsatts
till reservfonden, i den mån fonden ej därigenom nedgår under 20 procent av
det ökade aktiekapitalet eller under det högre belopp som kan vara föreskrivet
i bolagsordningen. Vidare skall man för emission av gratisaktier få använda
uppskrivning av vissa tillgångar.

Den första fråga man här måste ställa sig är den, örn det finnes något behov
av att utvidga förutsättningarna för nyemission. Har det alltså under de
år som gått visat sig, att det finnes ett legitimt krav på en uppmjukning av
bestämmelserna? Vidare får man undersöka, om det verkligen är förenat med
avsevärda olägenheter att tillmötesgå ett sådant önskemål.

Jag skall först taga upp frågan örn möjligheten att för nyemission använda
medel, som avsatts till reservfonden. Jag vill därvid först ännu en gång understryka,
att i förslaget har rätten härtill inskränkts så till vida, att reservfon -

Onsdagen den 7 juni 1944 fm.

Nr 22.

Förslag till lag om aktiebolag m. m. (Forts.)
den får användas endast i den mån den ej därigenom nedgår under 20 procent
av det ökade aktiekapitalet eller under det högre belopp som kan vara föreskrivet
i bolagsordningen. Såsom skäl för att införa denna rätt Ilar anförts, att
vi lia en hel del äldre bolag, som avsatt så stora belopp till reservfonden, att
denna väsentligt överstiger aktiekapitalet. Det har framhållits, att en sådan
fördelning av tillgångarna mellan aktiekapitalet och reservfonden ger en falsk
bild av bolagets ställning. Man kan, i varje fall vid ett ytligt betraktande av
bolagets ställning, ej få klart för sig, vad ett sådant bolag, där aktiekapitalet
är så ringa i förhållande till reservfonden, har för värde. Jag skall inte gå in
på frågan örn anledningen till att man gått denna väg. Men det har gång efter
annan från bolagshåll gjorts gällande, att detta system inte är till fördel för
bolagen, utan att det tvärtom skapar oklarhet och ger en oriktig bild av bolagets
ställning. Det har alltså framkommit starka önskemål, att reservfonden,
när den nått denna storleksordning, skall kunna användas till nyemission.

Om man nu anser, att detta är ett legitimt önskemål — och det har knappast
från något håll gjorts gällande annat — gäller det att undersöka, örn det är
några verkliga nackdelar förknippade med att medgiva en sådan rätt. Man har
då från olika håll — i den av herr Björnsson m. fl. avgivna reservationen oell
även från andra håll — påpekat, att det nu bör finnas samma skäl att motsätta
sig detta, som det fanns år 1910. Men som herr Björnsson själv erkände i sitt
nyss hållna anförande, finnes det dock numera skäl, som tala i motsatt riktning.
Man måste ju säga, att det har hänt någonting med lagstiftningen sedan
år 1910. Herr Björnsson har själv framhållit, att i den nya lagen införts bestämmelser
om skuldregleringsfond och utdelningsspärr. Det är enligt mili
mening inte någon tvekan om att man genom att tillskapa regler, som tvinga
fram konsolidering på ett annat sätt än tidigare, undanröjt grunden för de anmärkningar,
som tidigare kunde riktas mot en vidgad rätt att utgiva gratisaktier.
Det har framhållits, att man genom denna utvidgning skulle skapa vissa
svårigheter i det hänseendet, att borgenärernas rätt skulle bliva sämre. Men
i det hänseendet har ju i den nya lagen — liksom väl också i den gamla —
meddelats sådana bestämmelser, att det inte gärna kan bliva någon försämring
av borgenärernas ställning genom att en del av reservfonden flyttas över
till aktiekapitalet. Detta kan inte tagas i anspråk annat än under i lagen noggrant
angivna förutsättningar. Jag finner alltså, att det från dem som haft
anledning att syssla med dessa frågor visats upp, att det finnes ett behov av
uppmjukning av lagen i detta hänseende, och att den nya lagens regler äro
sådana, att det inte är någon fara att tillgodose detta behov.

Jag skall härefter övergå till frågan örn möjligheten att använda do uppskrivna
anläggningstillgångarna till gratisemission. På denna punkt kan jag
förstå, att man hyser större farhågor än i fråga om rätten att använda reservfonden.
Det låter på sätt och vis ganska skrämmande, att ett bolag skall lia
möjlighet att skriva upp sina kanske lågt värderade tillgångar och därigenom
skapa fram en tillgång, som får användas till utdelning av aktier. Herr Björnsson
har både i reservationen och sitt nu hållna anförande starkt reagerat mot
denna nya bestämmelse i aktiebolagslagen. Men undersöker man saken närmare,
skall man finna, att farhågorna inte heller på denna punkt äro så särskilt
starkt grundade. Man bör även här fråga sig, örn det verkligen föreligger
ett välgrundat behov. Det har med enligt min mening goda skäl pekats
på att örn man inte går med på att genomföra denna möjlighet, skapar man
orättvisa mellan olika slag av bolag. Ett bolag kan ju använda olika metoder
för att konsolidera sin ställning. Det ena bolaget använder metoden att stärka
fonderna, det andra använder metoden att skriva ned tillgångarna flir att
därigenom få en stark dold reserv. Skulle man behandla dessa båda bolag

Nr 22.

Onsdagen den 7 juni 1944 fm.

Förslag till lag om aktiebolag m. m. (Forts.)
olika, som kanske i och för sig äro fullt jämställda i soliditetsavseende, skulle
man begå en orättvisa. Detta är ett skäl, som man inte kan se bort ifrån.

Det har även åberopats andra skäl, framför allt den regel i fråga om likvidation,
som herr Björnsson omnämnde. Men man har enligt min mening i detta
fall ännu starkare skäl än i det förra att undersöka, örn det verkligen ligger
någon fara i att medgiva möjlighet till nyemission. Herr Björnsson sökte i
sitt anförande göra gällande, att det föreligger vissa risker härvidlag. Ett
bolag skulle kunna finna lämpligt att skriva upp sina tillgångar för att giva
en falsk bild av sin ställning och använda de nya tillgångarna till gratisemission.
Nu har man emellertid även på denna punkt i den nya lagen sökt skapa
garantier mot missbruk. Man har ställt upp stränga förutsättningar för rätten
att skriva upp tillgångar. Det skall vara en väsentlig ändring i förhållandena
och en bestående höjning av värdena.

Det har länge varit ett mycket starkt önskemål, att denna uppskrivningsrätt
skall finnas, och man får väl anse, att man i den nya lagen funnit sådana
regler, att fara för missbruk måste anses ringa. Uppskrivning av värdena
får endast ske, då värdet är väsentligt och stadigvarande understigande
det rätta värdet. Utskottet har för övrigt utöver de av Kungl. Maj :t föreslagna
begränsningarna föreslagit ännu en, nämligen att värdet på fast egendom
inte får skrivas upp över taxeringsvärdet. Detta är en regel, som man kan
hysa delade meningar örn, meli skulle kammaren godkänna denna regel, har
man ytterligare en stark garanti för att missbruk av uppskrivningsrätten inte
skall komma i fråga.

Enligt min uppfattning finnes det alltså berättigade önskemål i fråga örn
en utvidgning av möjligheten till emission av gratisaktier, och i det framlagda
förslaget har sörjts för att de garantier mot missbruk, som äro erforderliga,
äro så starka, att det inte kail vara någon fara att följa förslaget.

Jag ber därför, herr talman, att få förorda bifall till utskottsmajoritetens
förslag, vilket är detsamma som Kungl. Maj :ts förslag.

Herr Siljeström: Herr talman! Efter statsrådets synnerligen fullständiga
och klargörande anförande skulle jag kunna underlåta att yttra mig, i synnerhet
som jag i sak inte har mycket att tillägga utöver vad justitieministern
yttrat. Jag vill emellertid rörande den sakliga redogörelsen ytterligare
poängtera en sak. Jag har nämligen fått det intrycket, att det på sina håll
råder missuppfattning om vad reservfonden i själva verket är. Många tyckas
tro att reservfonden utgöres av pengar, som finnas insatta på ett visst konto
i en bank och som man kan gå och lyfta när man vill. I själva verket är ju
reservfonden en bokföringsmässig post, som är upptagen på skuldkontot i
bolagets balansräkning och som på tillgångssidan i regel motsvaras av anläggningsvärden
och annars av andra tillgångar. Detta gör det ju, såvitt jag
förstår, alldeles nödvändigt, att när man medger rätt att använda reservfonden
till att utdela nya aktier, måste man samtidigt medgiva rätt att uppskriva
anläggningstillgångarnas värden. Som justitieministern framhöll kan
man ju gå olika vägar, när man vill konsolidera ett företag. Antingen kan
man låta anläggningstillgångarna stå kvar i de bokförda värdena och överföra
vinstbeloppen till särskilda fonder, framför allt då till reservfonden, eller
också kan man gå den vägen, att man i stället skriver ned anläggningstillgångarna
och sålunda skapar dolda reserver. Vare sig man gått den ena
eller andra vägen uppkommer samma resultat. Därför bör man också, örn
man överhuvud taget vill gå in på denna väg, ge enahanda regler när det
gäller reservfonden som när det gäller rätt att uppskriva tillgångarna.

Det är närmast två skäl som ha föranlett mig att biträda propositionens

Onsdagen den 7 juni 1944 fm.

Nr 22.

Förslag till lag om aktiebolag m. m. (Forts.)
förslag i denna punkt. Det ena är att jag anser det riktigt, att aktiekapitalet
skall vara en något så när tillförlitlig mätare på bolagets tillgångar. Aktiekapitalet
skall så att säga motsvara det i bolaget arbetande kapitalet. På
mig verkar det litet stötande, att ett bolag arbetar med ett kapital, som i
själva verket är oändligt mycket större än det redovisade aktiekapitalet. När
reservfonden eller andra fonder eller de dolda reserverna nått en viss storlek,
anser jag det vara en naturlig utveckling, att dessa fonder oell dessa
dolda reserver överföras till aktiekapitalet, så att detta därigenom kommer att
ge ett mera riktigt uttryck för det i bolaget arbetande kapitalet.

Det andra skälet till att jag biträtt detta förslag är att det ju i nu gällande
lag liksom i förslaget stadgas, att när det behållna aktiekapitalet nedgått
till en viss gräns, är bolaget skyldigt att träda i likvidation. När den
situationen inträder, har man visserligen möjlighet att uppgöra en särskild
likvidationsbalansräkning, där man har rätt att upptaga tillgångarna till de
verkliga värdena och alltså icke behöver laborera med de i den vanliga balansräkningen
upptagna nedskrivna värdena, och skulle det då visa sig, att
värdena äro så höga, att aktiekapitalet i själva verket icke har nedgått till
den angivna gränsen, behöver bolaget icke träda i likvidation. Men jag måste
säga, att det är en synnerligen osympatisk och för bolagets kreditvärde synnerligen
betänklig åtgärd, när det tvingas att uppgöra en sådan likvidationsbalansräkning.
iVar och en får då den uppfattningen, att bolagets ställning
är sådan, att fråga är, om det inte är skyldigt att träda i likvidation eller
kanske gå i konkurs. Det förefaller mig då bättre att man, om möjligheter
därtill finnas, genom uppskrivning av tillgångarna och utdelning av gratisaktier
åvägabringar den balans, som man har velat åstadkomma genom
dessa ''bestämmelser i aktiebolagslagen, än att man tillgriper den ganska odiösa
åtgärden att uppgöra en likvidationsbalansräkning.

Man bör inte heller förbise, vad det i framtiden kan komma att betyda för
bolagens konsolidering, örn dessa möjligheter att uppskriva tillgångar och att
överföra reservfond till aktiekapital medgivas. Med de nuvarande rigorösa
bestämmelserna, då varje möjlighet därtill är utesluten, ligger det mycket nära
till hands, att bolagen icke konsolidera sig på det sätt som jag anser synnerligen
lyckligt, nämligen genom att föra över penningar till reservfonden eller
nedskriva tillgångarna, utan i stället föra vinsten till fonder, som kunna disponeras
på vilket sätt som helst, även till utdelningar. Här föreslås i stället,
att när konsolideringen gått till en sådan gräns, att man icke längre behöver
fortsätta den, utan kanske till och med överskridit vad som är lämpligt, skall
man få använda dessa överskjutande tillgångar till att utdela gratisaktier,
men man skall icke få använda dem till vinstutdelningar, vilket däremot
skulle kunna ske, örn man icke går denna väg. Det är dessa skäl, herr talman,
sorn föranlett mig att ansluta mig till det föreliggande förslaget.

Beträffande den ytterligare begränsning av rätten att uppskriva tillgångar,
som ligger i att fast egendom icke får bokföras över taxeringsvärdet, ha
fyra ledamöter av utskottet avgivit en reservation, där det framhållits att
denna bestämmelse drabbar synnerligen ojämnt, dels därför att taxeringsvärdet,
åtminstone när det gäller vissa industrianläggningar, icke är en riktig
mätare på bolags förmögenheten, dels därför att den ställer sådana bolag, som
lia sådana tillgångar som äro åsätta taxeringsvärden, i annat oell kanske
sämre läge än andra. Jag har icke ansett mig kunna ansluta mig till denna
reservation, då jag har fullt klart för mig, att denna stora och genomgripande
nyhet, som man här infört, måste omgärdas med de allra starkaste
försiktighetsmått. Man måste verkligen se till att det finns garantier för att
de värden som nian räknar med äro varaktiga oell icke beroende på tillfälliga

Nr 22.

Onsdagen den 7 juni 1944 fm.

Förslag till lag arn aktiebolag m. m. (Forts.)
konjunkturer. Jag finner därför, att den ytterligare begränsning som utskottet
föreslagit är att hälsa med tillfredsställelse, och jag ber, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets förslag i denna punkt.

Herr Olsson, Karl Johan: Herr talman! Jag har begärt ordet för att säga
några ord om en sida av saken, som herr Björnsson inte berört så mycket, nämligen
frågan örn reservfonden. Innan .jag kommer in på det kapitlet vill jag
emellertid gärna erkänna, att den nya lagen ur den synpunkten är att föredraga
framför den gamla, att den tvingar företagen till en bättre konsolidering.
Jag tänker på formuleringen av 72 §.

Beträffande möjligheten att förvandla en del av reservfonden till gratisaktier
finner jag den lika frånstötande som herr Siljeström finner det frånstötande
att ett företag icke har hela det arbetande kapitalet redovisat som aktiekapital.
Jag förmodar att ingen kan göra gällande, att det ur ren likviditetssynpunkt
betyder någonting, huruvida pengarna ligga i aktiekapital eller
i reservfond eller en därmed jämförlig fond. Företagets stabilitet kan ju inte
påverkas därav. Erfarenheten säger också, att en del av de företag som ha
de största reservfonderna höra till de stabilaste och rejälaste företagen i den
svenska aktiebolagsvärlden. När jag emellertid vänder mig emot denna ökade
möjlighet att taga pengar ifrån reservfonden för utdelning av gratisaktier, är
det tvenne skäl sorn för mig äro avgörande, det ena av psykologisk och det
andra av praktisk art. Jag vill fästa uppmärksamheten vid att enligt det
allmänna föreställningssättet skiljer man verkligen på aktiekapital och reservfond.
Aktiekapitalet betraktas av menige man som en aktieägarnas personliga
egendom, reservfonden däremot som en hela företagets egendom, i vilken
inte bara aktieägarna äro delaktiga, utan även de i företaget anställda och
arbetande. Jag tror att det skulle vara klokt, örn vi inom statsmakterna började
tillägna oss den uppfattningen, att det inte bara är aktieägarna som äro
intresserade av det kapital som arbetar i företagen utan att de i företaget anställda
också ha anledning att få sina synpunkter beaktade vid ett lagstiftningsarbete
som detta. Om jag således går ut ifrån att menige man gör denna
skillnad mellan aktiekapital och reservfond, ligger det i öppen dag, att vi här
ha ett psykologiskt skäl, som talar emot att frångå den nuvarande lagstiftningens
regler och möjliggöra att reservfonden delvis förvandlas till gratisaktier.

Beträffande den praktiska sidan av saken hänvisar jag till det förhållandet,
att när den nuvarande lagens bestämmelser på sin tid formulerades, låg
där bakom bland annat den tanken, att en ökning av aktiekapitalet genom överflyttning
av medel från reservfonden dit skulle medföra att kravet på utdelning
skulle skärpas, d. v. s. att aktieägarna skulle kräva lika stor utdelning
på det nya aktiekapitalet, i procent räknat, som på det gamla. Jag tror inte
att man utan vidare kan avfärda denna tanke. Jag tror att det är på det sättet,
att en ökad möjlighet att taga reservfonden i anspråk för gratisemissioner
kommer att fresta till att öka utdelningskraven mot företagen, och detta bör
enligt min mening med hänsyn till stabilitetssynpunkten inte vara något ens
för bolagen själva eftersträvansvärt.

Det, som emellertid för mig är absolut avgörande i detta fall, är att nuvarande
lagstiftning så klart och tydligt förbjuder överförande av medel från
reservfonden. I vissa andra fall, t. ex. när det var fråga örn benämningen på
dessa nya aktier, följde utskottet den regeln, att då det var delade meningar
och tveksamhet inom utskottet, ställde man sig på den gamla lagens ståndpunkt
och gjorde inte någon ändring. Det förefaller mig som om man borde
ha gjort så även i detta fall. Då det nu faktiskt finns en sådan begränsning

Onsdagen den 7 juni 1944 fm.

Nr 22.

Förslag till lag om aktiebolag m. m. (Forts.)
i elen nuvarande aktiebolagslagens 47 §, finns det enligt min mening ingen
anledning att trumfa igenom en utvidgning av denna möjlighet att utdela
gratisaktier, när det såvitt jag kan se icke kunnat anföras några särskilt starka
eller tvingande skäl för en sådan ändring.

Justitieministern frågade, om det finns ett legitimt behov av en vidgad
rätt till gratisemissioner och örn det var några olägenheter förknippade med
en sådan utvidgning. Han tycktes komma fram till den uppfattningen, att
det finns ett legitimt behov av en sådan utvidgning, men försiktigtvis har
han inte givit sig in på kapitlet, hur stort eller litet detta behov kan vara.
Därpå beror dock i alla fall en hel del. Och vad olägenheterna av denna utvidgning
beträffar, sammanhänga ju dessa främst med det förhållande jag
redan påpekat, nämligen att den kan fresta till ökade utdelningskrav gentemot
företagen. Detta måste väl ändå sägas vara en olägenhet.

Det har sagts, att en stor reservfond ger en falsk bild av bolagets ekonomiska
ställning. Jag tror inte att detta uttryckssätt motsvarar det verkliga förhållandet,
Jag tror att både allmänheten och de som äro sakkunniga på detta
område mycket väl förstå att bedöma ett bolags styrka och stabilitet, vare
sig kapitalet ligger i reservfonden eller i aktiekapitalet, och jag förstår knappast
att man ur den synpunkten skulle behöva genomföra en lagändring i
detta avseende. Finns det inte starkare skäl att anföra för en sådan ändring,
så tycker jag att ändringen bör anstå.

Det är dessa synpunkter, jag velat anföra på frågan örn gratisemissioner
av kapital ur reservfond. Jag anser, som sagt, att det ur både psykologisk
och praktisk synpunkt är oklokt att i detta fall släppa den bestämmelse som
finns i den nuvarande lagstiftningen. I övrigt instämmer jag med herr Björnsson
och yrkar alltså bifall till reservationen.

Herr statsrådet Bergguist: Herr talman! Herr Karl Johan Olsson har anfört
en del ytterligare skäl för den ståndpunkt som reservanterna intagit, Jag vill
först ge herr Olsson rätt i vad han sade örn att denna fråga ur likviditetssynpunkt
är utan betydelse.

Som nytt skäl anförde emellertid herr Olsson först och främst, att man i den
allmänna uppfattningen gjorde en väsentlig skillnad på aktiekapital och reservfond
och ansåg att aktiekapitalet är en aktieägarnas tillgång, under det att
reservfonden skulle vara någonting som på ett mera obestämt sätt tillhörde
företaget i dess helhet och som alltså inte bara aktieägarna, utan också arbetarna
och andra anställda hade del i. Det är möjligt, att det på sina håll finns en
sådan uppfattning, men om den uppfattningen finns, så överensstämmer den
inte med gällande lag. Där göres i detta hänseende inte någon sådan skillnad
mellan aktiekapital och reservfond.

Herr Karl Johan Olsson ansåg tydligen, att man här ^skulle taga hänsyn
till denna uppfattning och alltså bygga lagstiftningen på de principer, som
lian sålunda angivit. Jag måste säga, att skall man lagstifta^ efter dessa
principer, då kommer man in på helt andra och betydligt mer vittgående frågor
än vi för närvarande lia att diskutera. Detta nya förslag till aktiebolagslag innebär
ju inte någon rubbning i de väsentliga beståndsdelarna i den gamla lagen
i detta avseende. Skulle man lagstifta efter den tanken, att reservfonden tillhör
bolaget på något helt annat sätt än aktiekapitalet och väl också andra tillgångar
eller fonder i bolaget, så att vad som gäller för dem inte gäller för
reservfonden, då finge vi nog gå in för en betydligt grundligare undersökning
av hela don principiella lias. på vilken aktiebolagslagen skall laggas. Vi
kunna icke, menar jag, i en detalj lagstifta med hänsyn till en princip som

Nr 22.

Onsdagen den 7 juni 1944 fm.

Förslag till lag örn aktiebolag m. m. (Forts.)
icke är godtagen av lagstiftningen i övrigt, utan vi få nog räkna med elea gällande
rättens uppfattning här.

Sedan betonade herr Karl Johan Olsson särskilt, att man borde gå den försiktiga
vägen att bibehålla den nuvarande lagens bestämmelser i detta avseende,
eftersom det råder delade meningar här. Så har man gjort i andra hänseenden.
Herr Olsson åberopade därvidlag den debatt som nyss förts beträffande
beteckningen på gratisaktier. Men det är ju dock en rätt väsentlig skillnad
mellan dessa fall. I fråga örn beteckningen på gratisaktier bar det inte
inträffåt något särskilt, och det är i viss mån en omdömesfråga, vad man vill
kalla dem. Men i fråga örn rätten att överföra medel från reservfond till
aktiekapital bar det inträffat den väsentliga omständigheten, att man i det nu
föreliggande lagförslaget skapat garantier för att missbruk inte skall kunna
ske. När man antog 1910 års lag, hade man inte dessa garantier, och då hade
man också ali anledning att frukta missbruk. Här har alltså hänt någonting
genom det nya lagförslaget, som ställer frågan i helt annat läge än den hade
vid diskussionen örn 1910 års lag.

Sedan framhöll herr Karl Johan Olsson, att jag hade talat örn behovet men
inte gjort mig mödan att undersöka, örn detta behov var stor eller litet. Det är
riktigt. Jag tror att varken herr Karl Johan Olsson dier jag kan säga, örn det
verkligen är ett stort behov eller ett mindre accentuerat. Men den frågan är
inte så avgörande för mig. Har man kunnat konstatera, att det föreligger ett
legitimt önskemål att få vidgade möjligheter här, bör man enligt min mening
kunna tillgodose det, örn man bara samtidigt sörjer för att missbruk av de nya
reglerna förebyggas. Då jag är övertygad om att man genom de föreskrifter,
som införts på andra ställen i detta lagförslag, skapat garantier mot missbruk
och då som sagt behovet är dokumenterat, anser jag att man alltså kan
godtaga Kungl. Maj:ts förslag på denna punkt.

Herr Velander: I debatten ha två talare redan varit inne på förhållanden,
som utgöra bakgrunden eller underlaget för den reservation av mig m. fl.,
som är avgiven vid 100 § 2 mom. i lagförslaget. Av den anledningen tillåter
jag mig att här med några ord beröra denna reservation.

Förutsättningen för en uppskrivning av ett bolags anläggningstillgångar
är ju, såsom redan här antytts, att dessa tillgångar ha ett värde, som väsentligt
överstiger det i senaste balansräkningen upptagna, och att därjämte detta
värde skall vara av bestående eller varaktig karaktär. Därtill kommer, att styrelsen
vid en sådan uppskrivning har att redovisa densamma i sin förvaltningsberättelse,
och åligger det revisorerna att yttra sig örn uppskrivningen. Vidare
kan man, om man så vilh erinra örn, att cn obehörig uppskrivning kriminaliseras
enligt 213 §, som stadgar dagsböter eller fängelse. Man hade trott, att med
detta tillräckliga garantier förelåge för att någonting oegentligt inte skulle
behöva förekomma ifrån bolagsledningarnas sida i samband med här avsedda
uppskrivningar. Utskottet har emellertid varit av annan mening, i det att en
föreskrift här föreslås av det innehåll, att, när tillgången är av fast egendoms
natur, man inte får gå över taxeringsvärdet.

Jag tillåter mig nu hysa den meningen, att denna ytterligare restriktion
icke är behövlig, att den kommer att verka ojämnt och att den kommer att
verka irrationellt. Herr Björnsson säger, att man kanske i detta sammanhang
främst har att tänka på våra stora skogsindustriföretag, som mera regelmässigt
ha låga bokföringsvärden, när det gäller skogsfastigheterna. Det kan vara
riktigt, att man bör uppmärksamma dem, men jag skulle hålla före, att det
kan vara lika viktigt att uppmärksamma företag, som icke ha sådana tillgångar
men som arbeta med betydande realkapital i form av fasta anlägg -

Onsdagen den 7 juni 1944 4m.

Nr 22.

Förslag till lag om aktiebolag m. m. (Forts.)
ningar. Detta realkapital utgöres väl till huvudsaklig del av inventarier av
fast egendoms natur, som alltså i taxeringshänseende redovisas såsom särskilt
maskinvärde, och dessa särskilda maskinvärden kunna röra sig örn många miljoner
kronor. Jag tror, att dessa maskinvärden, som fastställas i samband med
fastighetstaxeringen, utgöra en föga lämplig norm för att bedöma vad som
kan anses vara en anläggnings skäliga värde i detta sammanhang.

Därtill komma andra omständigheter, som måste komplicera tillämpningen
av den föreskrift, som utskottsmajoriteten här föreslår. Örn ett företag utvidgas,
låt oss säga ganska starkt, under ett visst räkenskapsår och den maskinella
utrustningen ökas genom en nyanskaffning till värde av flera miljoner kronor
eller man inlåter sig på betydande investeringar i anläggningen i övrigt, äger
man enligt sista stycket av första momentet i denna paragraf rätt att uppskriva
det bokförda värdet med kostnaden för denna nyanskaffning eller nyanläggning.
Däremot kommer den bestämmelse, som utskottet här föreslår,
att vid tillämpning av bestämmelserna örn uppskrivning i andra momentet att
förhindra att hänsyn kan tagas till dessa nyinvesteringar under det räkenskapsår
de blivit gjorda. Förutsättningen för att detta skall vara möjligt är
ju att man har nått fram till ett mot investeringarna svarande förändrat
taxeringsvärde. Men detta kan man inte räkna med att kunna åstadkomma
det räkenskapsår, då investeringarna skett. Följaktligen kommer det i praktiken
att i många fall ställa sig på det sättet, att man med utgångspunkt från
bestämmelsen i 1 mom. sista stycket når fram till ett högre bokvärde.än med
tillämpning av andra momentet, men det har väl ändå inte varit meningen.

Jag måste också här rikta en fråga till någon, som tillhör utskottets majoritet,
närmast då till utskottets ärade ordförande. Har man anledning förmoda,
att den bestämmelse, som utskottet här föreslår såsom tillägg till andra momentet
och som lyder: »I fråga örn fast egendom må dock ej i något fall uppskrivning
ske över senast fastställda taxeringsvärdet», gäller endast beträffande
uppskrivning enligt andra momentet, eller gäller den också första momentet
sista stycket? Och örn den gäller första momentet, kommer man. med
detta tillägg till fullkomligt orimliga konsekvenser. Redan det är. en orimlig
konsekvens, att man i praktiken, då behov av en uppskrivning föreligger, skall
komma till ett ur företagets synpunkt sämre resultat med tillämpning av andra
momentet än med tillämpning av första. Men är det fara för att det tilläggsstadgande,
som utskottet föreslår, kommer att gälla även i fall enligt första
momentet, då undrar jag, örn någon av dem som bilda majoritet inom utskottet
vill vidhålla utskottets förslag på denna punkt. Jag utgår ifrån att jag får
det beskedet, att tilläggsstadgandet gäller, endast sådan uppskrivning, som
avses i andra momentet, och inte en uppskrivning enligt första momentet, och
då får jag ju taga fasta på det till den verkan det kan lia.

Jag skall inte inlåta mig på några erinringar i anledning av de många uttalanden
som här ha gjorts ifrån olika talares sida. Jag skall bara göra ett par
korta reflexioner.

När man här motsätter sig, att tillgångar skola få under avsedda garantier
uppskrivas för att åstadkomma ett högre aktiekapital till förebyggande av
atti bestämmelserna om tvångsavsättning till skuldregleringsfond etc. träda i
tillämpning, så har man åtminstone här i kammaren bortsett från en synpunkt,
sorn jag anser vara mycket bärande, när det gäller vissa betydelsefulla avsnitt
i det föreliggande förslaget, nämligen att balansräkningen skall vara ett riktigt
uttryck för bolagets eller ett företags verkliga ställning. Detta skall, val
inte gälla endast, då det är fråga örn redovisning av skulderna, utan också då
det gäller redovisning av bolagets tillgångar!

Första kammarens protokoll 1944. Nr S2.

Nr 22.

Onsdagen den 7 juni 1944 fm.

Förslag till lag om aktiebolag m. m. (Forts.)

Sedan tycker jag, att herr Karl Johan Olsson gick något för långt, när han
talade om bolagens reservfonder. Detta har ju också berörts av justitieministern.
Det är väl ändå något för tidigt att säga, att enligt den allmänna meningen
aktieägarna betraktas som ägare till grundfonden eller aktiekapitalet
och de i företaget anställda närmast som ägare till reservfonden. Jag vill nog
utgå ifrån att aktieägarna äro ägare av bolaget såsom sådant och hava att
uppbära de risker, som äro förenade med den verksamhet, som bolaget bedriver.
Jag kan inte tänka mig, att man utan vidare kan koppla in de i bolaget
anställda, avnämarna av bolagets produktion eller andra parter i detta sammanhang.
Det skulle ju vara en mycket lätt form för -— jag höll nästan på att
säga — socialisering, att bara dekretera, att tillgångar, som motsvara reservfondens
storlek, tillhöra de i företaget anställda. Jag tycker också, alt ett
sådant talesätt borde ligga utanför denna diskussion.

Till sist vill jag beröra ännu en sak, den nämligen, att betydelsen av de bestämmelser,
vi nu diskutera, rörande bolagens konsolidering, är beroende på
hur de beskattningsregler, som måste bli en följd av riksdagens beslut i dag,
komma att utformas. Jag håller sålunda före att bolagens konsolidering icke
kommer att i avsedd utsträckning genomföras, därest inte gällande beskattningsregler
snarast möjligt göras till föremål för en sådan omarbetning, att de
passa in på det förändrade läge, som uppkommer på grund av de nya aktiebolagsrättsliga
bestämmelserna.

Jag skall, herr talman, när vi nå fram till 100 § 2 morn., tillåta mig att
ställa det yrkande, som föranledes av den under punkt 4) avgivna reservationen.

Herr Björnsson: Herr talman! Herr Siljeström påpekade, att reservfonden
egentligen var en bokföringspost, som motsvaras av visst realvärde, och det
var ju ingenting nytt för mig. Det är på samma sätt med grundfonden, d. v. s.
aktiekapitalet, och i det avseendet blir det ingen skillnad, örn man flyttar
över medel ifrån reservfonden till grundfonden eller tvärtom.

Detta ger mig anledning att erinra örn att, bortsett från det fall att jag
skaffar medel, bokföringsmässigt sett, till utdelning av gratisaktier, genom
att jag skriver upp realvärdestillgångarna, ändrar ett förbud att använda reservfonden
till nyemission inte något i bolagets ställning med avseende på
de förhållanden som avses i 71 och 72 §§, där det talas örn avsättning till
skuldregleringsfonden; det ändrar ingenting i de främmande skulderna, och
det ändrar ingenting i det bundna kapitalet, eller i bolagets förmögenhet.
Således kan den omständigheten, att bolaget har mycket stor reservfond, aldrig
utgöra något hinder för vinstutdelning, och det kan inte göras varken
svårare eller lättare att utdela vinst genom att förvandla reservfonden till
aktiekapital. Då det gäller att avgöra, huruvida avsättning skall ske till reservfond
eller skuldregleringsfond eller ej, är det, bortsett från skuldernas
belopp, endast frågan örn summan av bolagets tillgångar. Det är likgiltigt örn
de redovisas i den ena fonden eller den andra. Således finns det i detta sammanhang
ingen nämnvärd anledning att ta hänsyn till kravet på skuldregleringsfond,
annat än då det gäller att skriva upp värdet av vissa tillgångar.

Jag får för givet, att herr Gärde svarar på herr Veländers invändning, som
jag inte begrep mig på. Herr Velander menade troligen, att det som stadgas
i morn. 2 skulle tillämpas också med avseende på mom. 1. Det är såvitt jag
förstår alldeles otänkbart. Jag står dock icke bakom utskottsmajoriteten, och
jag skall därför inte lägga mig i diskussionen örn den saken.

Herr Velander menade, att ett stort och dyrbart maskineri som ett bolag
äger kan vara mycket kraftigt nedskrivet. Ja, det kan det vara, och i regel

Onsdagen den 7 juni 1944 fm.

Nr 22.

Förslag till lag om aktiebolag m. m. (Forts.)
har -det skett på mycket goda grunder. En av de första besynnerliga upplevelser
jag hade i Borås omgivningar var, när jag under en promenad längs
en landsväg fann att man till gärdsgårdsstörar hade satt upp flera hundra
sidstycken av gjutjärn till gamla vävstolar, det ena efter det andra. Dessa
gamla vävstolar hade sjunkit betydligt i värde, innan en försiktig västgöte
använde dem som stängselstörar. Men örn jag däremot med hänsyn till konjunkturen
för tillfället finner skäl att göra en investering på en miljon kronor
i nya maskiner, hindrar denna lag absolut inte att jag skriver upp inventariernas
värde med samma belopp. Det blir bara tal örn att sedan skriva
ned dem successivt med hänsyn till risken för ett fallande värde.

Till de skäl som herr K. J. Olsson har anfört — och som jag tycker i stort
sett äro mycket goda — för att man inte skall få lov att använda reservfonden
för utdelning av gratisaktier, vill jag lägga följande. Tag -som exempel
Aktiebolaget svenska kullagerfabriken. Bolaget har nu aktier på 50 kronor
stycket, och det har uppenbarligen så stora fonder, att jag förmodar, att det
skulle gå för bolaget att utdela 4 gratisaktier på varje gammal. Börsvärdet
är nämligen ungefär 250 kronor på dessa aktier. Utdelningen är nu 12 kronor,
d. v. s. 24 procent. Men örn man då hade ett fem gånger så stort aktiekapital,
så undrar jag, örn det inte vore fara för att aktieägarna och kanske
till och med företagets ledning skulle tycka, att det skulle se litet tråkigt ut,
om inte utdelningen bleve åtminstone 5 procent, som man nu betraktar såsom
normal utdelning. Redan detta betyder, att man skulle komma upp från 24
till 25 procent på det ursprungliga aktiekapitalet. Men snart nog skulle man
glömma, att det delats ut gratisaktier, och vilja ha mer än 5 procent.

Örn herr justitieministerns resonemang vore riktigt, förstår jag inte, varför
inte Kungl. Maj:ts förslag innefattar tillåtelse att överföra hela reservfonden
till aktiekapitalet. Varför skall man stoppa vid 20 procent? Man har
ju sökt bevisa att det inte alls är farligt att taga reservfonden i anspråk på
detta sätt.

Nu hade, tycker jag, herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
en mycket god uppläggning för sitt resonemang om användningen av reservfonden.
Han sade: »Det har framkommit önskemål, varav j-ag sluter att det
föreligger ett behov. Detta vill jag tillmötesgå, örn det inte är förenat med
några olägenheter. Jag har inte hört talas örn några sådana olägenheter som
jag vill räkna för någonting.» Herr justitieministern har just inte velat yttra
sig örn, huruvida dessa behov vore starka. Ett tillmötesgående av dessa behov
skulle emellertid enligt min mening faktiskt skapa en fara för större
vinstutdelning än som eljest skulle ske, när reservfonden inte kan missbrukas
till reklam utan verkligt sakligt hållbar grund.

Hela denna metod att plocka fram dolda fonderingar kallades under en period
av mitt liv för »urvattning» av kapitalet. De lärdomar, som man på det
sättet kodifierade i ett slagord, är det klokt att komma ihåg. Det har inte
vuxit några änglavingar på oss sedan den tiden. Rätt som det är, kan man
komma in i en period av i värsta fall bolagssvindel men i varje fall spekulationsaffärer,
som, örn de inte äro direkt olagliga, dock icke fylla något samhällsnyttigt
behov.

Herr Olsson: Karl Johan: Herr talman! Jag begärde ordet för några repliker.

Jag sade i mitt förra anförande, att man enligt den allmänna uppfattningen
skiljer på ^ aktiekapitalet och reservfonden, i det att man betraktar aktiekapitalet
såsom aktieägarnas privata egendom och reservfonden som hela företagets
tillhörighet.

JNr 22,

Onsdagen den 7 juni 1944 fm.

Förslag till lag om aktiebolag rn. ni. (Forts.)

Jag förstår mycket väl, att detta uttryck chockerade herr Velander. Däremot
hade jag knappast väntat, att herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
skulle bli chockerad av det. Jag hade snarare väntat mig, att
han skulle ha anlagt några socialliberala synpunkter även på detta ämne. Det
förefaller mig nämligen inte alls nödvändigt, att man anlägger samma syn
på denna sak nu som år 1910 eller rättare sagt före år 1910, alldenstund lagstiftningen
väl alltid kommer i efterhand och registrerar de förändringar, som
redan ha skett i den allmänna uppfattningen.

Men jag har inte alls tänkt att det skulle införas någon ny princip i denna
lag; vad jag åsyftar är redan fastslaget i den gamla lagen, där det finns ett
uttryckligt förbud mot att använda reservfonden för utdelning av gratisaktier.
Jag har inte begärt annat än att denna bestämmelse skall stå kvar. Örn blotta
bibehållandet av densamma innebär införandet av en ny princip, är jag ganska
oskyldig därtill, ty då är det många borgerliga människor, som gått före och
plöjt, och jag behöver bara gå efter och så på den mark, som de ha berett

Jag tycker alltså, att det finns anledning att se något annorlunda på sådana
här ting än man gjorde i gamla tider. Det är inte fråga örn att införa några
nya principer — så långt ha inte reservanterna sträckt sig -—- utan deras förslag
har endast inneburit, att det varit fråga örn att behålla en bestämmelse,
som redan finns. När man då söker motivera detta, kan det enligt min mening
inte vara oriktigt att anlägga synpunkter, som något skilja sig från dem, som
anfördes i gamla tider. Jag tycker med förlov sagt att den tiden snart borde
vara förbi, då man med näringsliv förstår endast det kapital, som investerats i
företagen, och de människor, som äga detta kapital, medan man däremot aldrig
låter de anställda vara delaktiga i näringslivet, utan snarare försöker skapa
en motsatsställning mellan näringslivet och arbetarna. Ur den synpunkten
tycker jag att det nu borde vara på tiden, att vi vid behandlingen av sådana
här frågor började diskutera dem även ur de anställdas synpunkt. Örn nu folk
i allmänhet har den uppfattningen, att ändamålet med reservfonden inte i
första hand är att aktieägarna skola få utdelning på den, utan att den skall
vara en bolagets reserv, med vilken företaget kan möta eventuella påfrestningar,
tycker jag, att detta betraktelsesätt mycket väl kan accepteras av statsmakterna.
Jag ställer mig alltså för min del oförstående till den invändning, som gjorts
mot mitt resonemang på den punkten.

Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet sade, att örn man funnit
ett behov av en ändring, borde man genomföra den — underförstått alltså, att
det spelar ingen roll, hur stort detta behov är. Det är väl ingen, som vill förneka,
att det i enstaka fall kan lia förlegat ett sådant behov, men å andra sidan
är det ingen, som kan påstå, att detta behov är särdeles stort. Jag har den
uppfattningen, att man i detta fall skall väga mot varandra å ena sidan skälen
för att bibehålla den nuvarande bestämmelsen och å andra sidan skälen för att
göra en ändring på denna punkt. När jag har vägt dessa skäl emot varandra,
har jag funnit, att de förra väga tyngre än de senare. Detta har lett mig fram
till den uppfattningen, att vi inte nu böra göra någon ändring i detta avseende.

Vidare sade herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet, att man i
den nya lagen skapade garantier mot allt missbruk, så att det inte vore någon
som helst risk att genomföra den föreslagna lagen. Jag är frestad att till detta
utropa: »Hin tro’t!» Jag har pekat på åtminstone en olägenhet, nämligen att
en utökning av aktiekapitalet på detta sätt frestar till ökade krav på utdelning
från företagets sida, och jag efterlyser någon bestämmelse i detta lagförslag,
som skapar en garanti mot detta eventuella missbruk —• jag kallar
det i varje fall för ett missbruk. Jag efterlyser en bestämmelse i lagen, som

Onsdagen den 7 juni 1944 fm.

Nr 22.

Förslag till lag om aktiebolag m. m. (Forts.)
undanröjer en olägenhet, som redan 1910 års lagstiftning observerat och vars
förekomst säkert ingen människa i våra dagar är främmande för.

Jag finner, kort sagt, att de skäl, som anförts emot mitt resonemang, inte
äro av sådan art att jag har någon anledning att justera min tidigare angivna
uppfattning.

Herr Gärde: Herr talman! Inom utskottet var frågan, i vilka fall en ökning
av aktiekapitalet genom anlitande av reservfonden eller genom uppskrivning
av tillgångar bör få ske, föremål för en mycket ingående debatt. I den
debatten gjordes ofta gällande något som också framkommit här, nämligen att
man genom att utdela s. k. gratisaktier, alltså genom överföring av medel i
detta fall från reservfonden till aktiekapitalet, skulle »urvattna» kapitalet i
bolaget och göra det kapital, som sålunda överfördes från reservfonden till
aktiekapitalet, lättare tillgängligt till utdelning åt aktieägarna. Vid de diskussioner
i ämnet, som fördes, blevo vi emellertid allesamman i utskottet ense örn,
att dessa överföringar äro av rent intern natur och att de icke ha något som
helst inflytande på bolagets soliditet. Detta har ju också, såvitt jag förstått,
herr Björnsson erkänt. Vad som återstår att ta hänsyn till är alltså endast
den rent psykologiska frågan, huruvida en aktieägare, vars aktieinnehav rent
formellt på detta sätt har utökats, kan väntas genom sitt inflytande i bolaget
eller på annat sätt göra anspråk på samma procentuella utdelning på det utökade
aktiekapitalet, som han tidigare haft på det mera begränsade aktiekapitalet.
Örn aktiekapitalet dubbleras och han förut hade fått tio procents utdelning,
skulle han således inte nöja sig med fem procents utdelning, utan kräva
fortfarande tio procents utdelning på hela aktiekapitalet, varigenom aktieägarna
skulle kunna besluta utdelningar, som urvattnade bolagets kapital.

Som herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet framhöll, är denna
möjlighet, i den mån den kan ha något ekonomiskt inflytande på bolagets soliditet,
utesluten genom de regler, som man gett om utdelningsspärr i de fall,
då bolagets eget kapital icke uppgår till samma belopp som bolagets främmande
kapital, och det är ju det naturliga sättet att möta denna situation.

Det föreligger alltså i detta avseende inte samma situation nu, som vid tillkomsten
av 1910 års lag, vilken icke hade denna utdelningsspärr och denna
obligatoriska avsättning till skuldregleringsfond, som nu föreslås enligt det
nya förslaget.

Ett annat psykologiskt resonemang, som ofta kommit in i detta sammanhang,
är, örn man skall göra någon skillnad mellan reservfonden såsom bolagets
eller företagets kapital och aktiekapitalet såsom aktieägarnas kapital.
Jag vill för min del säga, att såväl aktiekapital som reservfond naturligtvis
är bolagets och företagets kapital och att utdelningen till aktieägarna inte är
något som följer av annat än med vilken framgång bolaget bedriver sin rörelse
och av om en sådan utdelning är förenlig med lagens bestämmelser. Att rättsligt
sett ingen skillnad kan göras mellan reservfond och aktiekapital, framgår
ju bäst av att, om bolaget upplöses, det inte är aktiekapitalet eller reservfonden,
som delas ut, utan bolagets behållna förmögenhet, sedan man betalat skulderna.
Det är ju ganska uppenbart.

Vad angår behovet av ifrågavarande bestämmelser örn rätt för bolaget att
öka aktiekapitalet genom överföring av medel från reservfonden eller genom
uppskrivning, ställer det sig kanske något olika beträffande reservfonden och
beträffande uppskrivningen a.v anläggningstillgångarna. Vad det senare fallet
angår, anser jag att det skulle vara ganska upprörande, örn man skulle förvägra
ett bolag rätten att uppskriva till nuvarande taxeringsvärdet t. ex.
skogsfastigheter, som köpts för låt oss säga 100 år sedan oell som, enligt de

Nr 22.

Onsdagen den 7 juni 1944 fm.

Förslag till lag om aktiebolag m. m. (Forts.)
regler som då gällde, upptagits till det belopp, som bolaget inköpt dem för.
Vad kail det vara för skäl att förhindra bolaget att göra detta.

Låt oss tänka oss att bolaget gjort stora förluster och att det är fråga om
likvidation. Bolaget är i realiteten icke likvidationsmässigt; det har ju en besparad
tillgång, som mer än väl täcker förlusterna, fastän denna tillgång inte
får komma till synes i bolagets balansräkning. Det förefaller mig ytterst egendomligt,
att bolaget icke skulle få tillgodogöra sig denna tillgång. Därigenom
att man har förbundit uppskrivningsrätten med skyldigheten att antingen avskriva
dessa medel på andra anläggningstillgångar eller införliva dem med
aktiekapitalet, har man dessutom skapat trygghet för att uppskrivningen icke
kan utnyttjas för utdelning till aktieägarna. Sådan uppskrivning är endast
tillåten för dessa båda ändamål. Därigenom blir uppskrivningen så hårt bunden
till bolaget som möjligt är, och den kan icke läggas som grundval för
utdelning.

Herr Velander framställde i detta sammanhang en fråga beträffande 100 §
2 morn., nämligen huruvida det stadgande, som av utskottet där föreslås infört
och som lyder: »I fråga om fast egendom må dock ej i något fall uppskrivning
ske över senast fastställda taxeringsvärdet», avser något utöver andra momentet,
d. v. s. i så fall en bestämmelse i första momentet, som jag inte här skall
läsa upp. Såvitt jag förstår kan det inte råda någon tvekan örn att tillägget
avser andra momentet och endast detta. Stadgandet gäller alltså en sådan extraordinär
uppskrivning, som kan medges när det bokförda värdet är väsentligt
lägre än det nuvarande verkliga värdet. Denna uppskrivning begränsas
till taxeringsvärdet. Just i det tillägg, som utskottet här har gjort örn att
uppskrivning icke får ske utöver egendomens taxeringsvärde, ligger en garanti
för att något missbruk icke kan komma i fråga beträffande fast egendom, och
för övrigt äro de aktiebolagsrättsliga bestämmelserna i denna del av det nya
förslaget sådana, att missbruk förutsätta direkt överträdelse av lagens bestämmelser.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag beträffande
64 §, som det nu närmast är fråga örn.

Herr Strand: Herr talman! Då det gäller speciellt första delen av denna
omtvistade paragraf, d. v. s. rätten att från reservfond överföra medel till
aktiekapitalet, har jag icke kunnat dela reservanternas mening, då jag är fullt
övertygad örn att det inte blir något praktiskt resultat av ett sådant förbud,
som de önska. Alla bolag, som kunna läsa den nya lagen, skulle nämligen i så
fall helt säkert alltid begränsa avsättningen till reservfonden till att omfatta
de angivna 20 procenten. De ha ingen som helst anledning att överföra ytterligare
överskottsmedel till reservfonden, örn de inte lia möjlighet att använda
den på annat sätt än att täcka förluster med.

Detsamma gäller skuldregleringsfonden; den äro de skyldiga att lägga upp
under vissa förutsättningar, nämligen när deras sammanlagda skulder överstiga
summan av aktiekapitalet och fonderna, men så snart detta förhållande
har ändrats, kan skuldregleringsfonden återtagas.

Jag kan alltså för min del inte skatta så mycket åt det rent psykologiska
att jag kan dela den meningen, att man bör förbjuda överförande av överskottsmedel
från reservfond till aktiekapital. I praktiken blir det ändå så, örn det
föreligger ett sådant förbud, att vederbörande komma att överföra överskottsmedel
till sådana fonder, som äro för dem disponibla när de vilja. Då emellertid
sådana överskottsmedel vid olika tidpunkter kunna förefinnas och det måste anses
vara med bolagets intresse förenligt att tills vidare fondera dem på ett eller
annat sätt, tycker jag att det är bättre att bolaget, så länge det behövs större

Onsdagen den 7 juni 1944 fm.

Nr 22.

Förslag till lag om aktiebolag m. m. (Forts.)
reserver, för dessa till reservfonden, där de äro bundna, intill dess bolagets
ställning blir sådan att det kan stå till svars med en utökning av aktiekapitalet,
än att de överföras till andra, lättillgängligare fonder. Jag tycker^ för
min del inte att det finns något praktiskt motiv för att i lagen föreskriva något
hinder för att på detta sätt utnyttja överskottsmedel i reservfonden.

När det sedan gäller användandet av uppskrivningsmedel på samma sätt,
kan man helt naturligt lia delade meningar örn lämpligheten av en sådan
åtgärd. Men då bolagen i allmänhet lia möjlighet att realisera sådana tillgångar,
i den mån de kunna avvara dem, och på de sättet tillgodogöra sig det
övervärde, som finnes där, tycker jag för min del, att man inte har tillräckligt
starka skäl för att hindra dem att uppskriva sådana tillgångar som de fortfarande
ha behov av i sin rörelse.

Speciellt gäller detta helt naturligt sådana tillgångar, som under årens lopp
undergått en väsentlig värdestegring. Som exempel därpå har man nämnt
skogsmark. Har sådan under en lång följd av år varit i ett bolags ägo, äro
de i regel bokförda till ett värde, som ligger avsevärt under dagsvärdet, och att
i lagen stadga förbud för ett bolag att uppskriva sådan tillgång tycker jag
inte att det finns tillräckligt starka skäl för.

Rent praktiska skäl tala enligt min mening för utskottets förslag på denna
punkt.

Herr Velander: Herr talman! Jag skall be att få uttala min tillfredsställelse
över det svar, som utskottets ärade ordförande lämnade på min fråga. Jag
antydde, att jag var benägen att själv se saken på det sättet, och jag hoppas,
att detta betraktelsesätt är riktigt. Kvar står dock vad jag huvudsakligen
avsåg att säga, nämligen att- den tilläggsbestämmelse, som utskottet gått in
för, i praktiken i många fall kommer att leda till att ett mera rättvisande
och för företagen tillfredsställande resultat uppnås med tillämpning av den
allmänna bestämmelsen i första momentet sista stycket än med tillämpning av
tilläggsbestämmelsen i andra momentet.

Herr Karl Johan Olsson yttrade hårda ord örn den bristande sociala ansvarskänsla,
som kom till uttryck, när man diskuterade hithörande ting; man tog
inte hänsyn till de anställda etc. Jag skall inte ta upp detta till diskussion,
jag vill bara hänvisa till vad utskottet uttalar bland annat a s. 29 i sitt yttrande,
och jag skall be att få återge två eller tre meningar därav. Det heter
där: »De senaste årtiondenas djupgående förändringar i. sociala och politiska
åskådningar ha också i olika avseenden betydelse för aktiebolagsväsendet. Den
dominerande ställning aktiebolaget såsom företagsform äger i var tids ekonomiska
liv har medfört, att även andra intressen än de som förut, särskilt
skyddats av aktiebolagslagstiftningen måste beaktas. Ett sunt aktiebolagsväsen
är sålunda på grund av antalet hos aktiebolagen anställda arbetare och
tjänstemän av stor betydelse ur social synpunkt liksom för folkhushållet i dess
helhet.»

Jag tror att den tankegång, som funnit uttryck i dessa uttalanden, är representativ
för hela utskottets uppfattning. Jag vill också tillägga, att det spörsmål,
som vi här diskutera, huvudsakligen tar sikte på bolagens konsolidering,
den lämpligaste formen för denna konsolidering och det lämpligaste sättet att
bevara kapitalet hos företaget. Och jag skulle tro, att syftet med bolagens
konsolidering jämväl är att skydda och beakta de intressen, som de anställda
äga.

Herr Olsson, Karl Johan: Herr talman! Gentemot herr Velander vill jag
bestämt säga, att jag inte beskyllt någon av mina motståndare här i debatten

.Nr 22.

Onsdagen den 7 juni 1944 fia.

Förslag lill lag örn aktiebolag m. m. (Forts.)
för bristande social ansvarskänsla. Jag bär endast sagt, att vi böra tillägna
oss den uppfattningen, att företagen, deras kapital och skötsel, är något som
angår även de anställda och inte bara dem som äga kapitalet. Sedan får var och
en dra sina slutsatser av detta yttrande.

Det har emellertid ett par gånger i debatten sagts, att örn det finns ett sådant
förbud som i den nuvarande lagen mot att överföra pengar från reservfonden
till aktiekapitalet, kommer detta endast att medföra att man inte sätter
in mer pengar i reservfonden än man är skyldig att göra, utan i stället placerar
pengarna i fonder, där de äro mer lättillgängliga. Är detta nu verkligen
ett skäl? Det förefaller mig inte vara något livsintresse, att företagen skola
överföra pengar till reservfonden, örn det inte är meningen att pengarna skola
stanna där. Är det sa att man överför pengar till reservfonden i den avsikten
att vid första bästa tillfälle mjölka ut dem igen, är det ju ingen glädje med
det, och därför tycker jag inte, att man skall uppmuntra denna överföring.

_ Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen jämlikt de
därunder förekomna yrkandena gjorde propositioner, först på godkännande av
det nu ifrågavarande momentet samt vidare därpå att nämnda moment skulle
godkännas med den lydelse, som förordats i den av herr linder m. fl. därom
anförda reservationen; och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen
på momentets godkännande enligt utskottets förslag, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Björnsson begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner 64 § 1 mom. i det av första särskilda utskottet i utlåtande
nr 1 punkten A tillstyrkta förslaget till lag örn aktiebolag, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes nämnda moment med den lydelse, som förordats i den
av herr linder m. fl. därom anförda reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för japropositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för japropositionen.

64 § 2 och 3 morn., 65—99 §§, ingressen till 100 § samt 100 § 1 mom.
Godkändes.

100 § 2 morn.

Detta moment hade följande lydelse:

(i Kungl. Majus förslag:) (i utskottets förslag:)

Utan hinder av vad ovan i 1 mom. är stadgat må anläggningstillgångar, vilka
måste anses äga ett bestående värde väsentligt överstigande det belopp, vartill
de äro uppförda i närmast föregående balansräkning, upptagas till högst
detta värde, såframt det belopp varmed uppskrivning sker användes till
a) erforderlig avskrivning på värdet av andra anläggningstillgångar eller

Onsdagen den 7 juni 1944 fm.

Nr 22.

Förslag till lag om aktiebolag m. m. (Forts.)

(i Kungl. Maj:ts förslag:) (i utskottets förslag:)

b) sådan ökning av aktiekapitalet varom stadgas i 64 §.

I fråga örn fast egendom må dock
ej i något fall wppskrivning ske över
senast fastställda taxeringsvärdet.

Vid förevarande moment bade reservation anmälts av, utom andra, herrar
Velander, Ekströmer, Olson i Göteborg och Lundberg i Hälsingborg, vilka på
åberopade grunder hemställt, att riksdagen måtte bifalla Kungl. Maj:ts proposition
oförändrad i vad den avsåge 100 § 2 mom.

Herr Velander: Herr talman! I anslutning till vad jag anfört vid behandlingen
av 64 § 1 mom. ber jag att få yrka bifall till den vid detta avsnitt
av utskottsutlåtandet fogade reservationen av mig och tre andra ledamöter av
utskottet, vilket är detsamma som bifall till Kungl. Maj:ts förslag.

Herr Siljeström: Herr talman! Med åberopande av de skäl som jag anförde
i fråga örn 64 § ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning gjordes i enlighet med de yrkanden, som
därunder framkommit, propositioner, först på godkännande av det under behandling
varande momentet samt vidare därpå att nämnda moment skulle
godkännas med den lydelse, Kungl. Maj:t föreslagit; och förklarades den
förra propositionen, vilken förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

100 § 3—10 morn., ingressen till 101 § samt 101 § 1 mom.

Godkändes.

101 § 2 mom.

Detta moment lydde:

(i Kungl. Maj:ts förslag:)

Aktier i andra bolag skola i balansräkningen
särskilt för varje bolag, med
angivande av dettas namn, upptagas
till antal och värden; dock må, där sådan
redovisning finnes kunna lända
till förfång för bolaget, Konungen eller
den myndighet Konungen bestämmer
tillåta att aktier redovisas i gemensamma
poster efter vad i 1 mom.

A II 7 a) och b) samt III 2 sägs, utan
angivande av bolagens namn samt aktiernas
antal och värden.

I en särskild skriftlig uppgift till balansräkningen skall upplysning meddelas
örn antalet bolaget tillhöriga aktier i varje bolag med angivande av dess
namn samt aktiernas bokförda värde, där sådan upplysning ej meddelas i
balansräkningen, så ock örn varje dotterbolags innehav av aktier i annat koncernbolag.
Till den särskilda uppgiften eller, där sådan uppgift ej avgives, till
balansräkningen skall, om så ske kan, fogas senaste balansräkningen för dessa
bolag.

Med aktier skola likställas andra andelsrättigheter.

(i utskottets förslag:)

Aktier i andra bolag skola i balansräkningen
särskilt för varje bolag,
med angivande av dettas namn, upptagas
till antal och värden; dock må,
där det ur allmän och enskild synpunkt
finnes påkallat, Konungen tillåta att
aktier redovisas i gemensamma poster
efter vad i 1 mom. A II 7 a) och b)
samt III 2 sägs, utan angivande av bolagens
namn samt aktiernas antal och
värden.

.Nr 22.

Onsdagen den 7 juni 1944 fm.

Förslag till lag om aktiebolag m. m. (Forts.)

Reservationer hade avgivits

1) av herrar lindén, Linder, Björnsson, Karl Johan Olsson, Strand, Olsson
i Mellerud, Kilbom, Hermansson, Rosander och Molander, vilka dels ansett,
att viss del av utskottets motivering bort hava den ändrade lydelse, reservationen
visade, dels ock i enlighet härmed yrkat, att momentet skulle erhålla
följande lydelse:

Aktier i andra bolag skola i balansräkningen särskilt för varje bolag, med
angivande av dettas namn, upptagas till antal och värden; och skall, örn så
kan ske, till balansräkningen fogas senaste balansräkningen för sistnämnda
bolag.

I en särskild skriftlig uppgift till balansräkningen skall upplysning meddelas
örn varje dotterbolags innehav av aktier i annat koncernbolag.

Med aktier skola likställas andra andelsrättigheter.

2) av herrar Velander, Siljeström, Ekströmer, Olson i Göteborg och Lundberg
i Hälsingborg, vilka dels ansett, att utskottets motivering bort i vissa
angivna delar lyda så, som i denna reservation angivits, dels ock i enlighet
härmed yrkat, att, med bifall till vad i denna del i motionen 1: 265 hemställts,
första stycket i 101 § 2 mom. skulle erhålla följande lydelse:

Aktier i andra bolag skola i balansräkningen särskilt för varje bolag, med
angivande av dettas namn, upptagas till antal och värden; dock må, där det
med hänsyn till bolagets bästa finnes vara påkallat, aktier till ett sammanlagt
värde som icke överstiger en fjärdedel av bolagets behållna förmögenhet
enligt balansräkningen redovisas efter vad i 1 mom. A II 7 a) och b) samt
III 2 sägs i gemensamma poster, utan angivande av bolagens namn samt aktiernas
antal och värden.

Herr Undén: Herr talman! Vid detta moment har jag tillsammans med några
andra ledamöter av utskottet avgivit en reservation. Det gäller spörsmålet
örn ett bolags skjddighet att i sin balansräkning upptaga specificerad uppgift
över innehavet av aktier i andra bolag.

I den nu gällande lagen finns en sådan ovillkorlig föreskrift, att aktiebolag
skall redovisa specificerat de aktier, som bolaget äger i andra bolag, så att
både aktieägare, kreditorer och den stora allmänheten kunna få kännedom örn
förhållandet mellan olika aktiebolag, exempelvis örn ett bolag är moderbolag
till ett annat företag o. s. v. Denna regel har i lagberedningens förslag
uppmjukats genom att man där föreslog, att innehav av främmande aktier
i viss utsträckning skulle få redovisas i klump utan uppgift rörande vilka
bolags aktier det gällde. Detta förslag från lagberedningen var föranlett av
en framställning från en del enskilda företag som ha särskilt intresse av vår
export på främmande länder. Det har gjorts gällande, att en sådan specificering
kunde vara oläglig för företag med svenskt kapital, som arbetade i utlandet,
då man där kunde utnyttja för obehörig konkurrens förhållandet, att företaget
i fråga i grund och botten icke arbetade med inhemskt utan med utländskt
kapital, att med andra ord ett i främmande land arbetande företag
skulle kunna ha skada av att det vore svenskt kapital investerat i detsamma.
Lagberedningen har med hänsyn till dessa invändningar mot den gällande lagens
regel velat företaga en uppmjukning av denna redovisningsskyldighet.

I den kungl, propositionen har regeringen emellertid icke velat följa lagberedningen
helt och hållet genom att medge s. k. klumpredovisning för en
viss kvotdel av bolagets förmögenhet, utan propositionen går i stället en annan
väg. Det iföreslås där som allmän regel, att det skall vara specificerad
redovisning, men tillika medges möjlighet att genom dispens från Kungl.

Onsdagen den 7 juni 1944 fm.

Nr 22.

Förslag till lag om aktiebolag m. m. (Forts.)
Maj :t eller myndighet, som Kungl. Maj :t förordnar, erhålla befrielse från
denna regel och alltså rätt >att upptaga en viss del av det främmande aktieinnehavet
i en mer allmänt hållen uppgift utan specifikation rörande vilka
bolag aktierna höra till.

Utskottet å sin sida har funnit detta undantag betänkligare än vad regeringen
har ansett och något skärpt förutsättningarna för en dylik klumpredovisning.
Utskottet föreslår, att det skall vara regeringen själv som avgör
denna fråga och icke någon av regeringen anvisad myndighet. Vidare föreslår
utskottet, att dylik klumpredovisning skall medges endast örn icke bara
enskilda, utan även allmänna synpunkter tala för ett sådant avsteg från den
offentlighetsprincip som ligger i den allmänna regeln.

Reservanterna i sin tur ställa sig ännu mer kritiska mot möjligheten att
hemlighålla innehavet av aktier i främmande bolag och föreslå att man skall
hålla fast vid den gällande lagens ståndpunkt och således upptaga en ovillkorlig
regel örn specificerad redovisning.

Jag vill för min del'' först säga, att jag tror, att de invändningar, som framförts
mot den nu gällande regeln, ur praktisk synpunkt äro en smula överdrivna.
Vare sig det gäller företag som arbeta utomlands eller inom landet,
ställer det sig ofta svårt att i längden hemlighålla förbindelser med andra
företag. Följaktligen kan själva effektiviteten av ett dylikt undantag från
of.fentlighetsregeln sättas i fråga. Det har också sagts av sakkunniga, som
utskottet har hört, att man medger att det i fråga örn företag som arbeta i
utlandet förr eller senare blir känt såväl för konkurrenter som för andra
kretsar, att företaget i fråga i själva verket är dotterbolag till ett utländskt
företag.

Men jag skulle ytterligare vilja anlägga en mer principiell synpunkt på
denna fråga. Finns det verkligen tillräckliga skäl för att frångå en offentlighetsprincip,
som har gällt under hela vår nuvarande aktiebolagslags giltighetstid?
Är det inte ur principsynpunkt ganska betydelsefullt att bolagens
förhållanden till varandra ligga öppna för allmänheten. Gäller det bolag, som
verka inom landet, är det väl ganska tydligt, att den stora allmänheten, kundkretsen
och andra som ha förbindelser med bolaget, ofta kunna ha ett synnerligen
legitimt intresse att veta, örn ett bolag som arbetar i samma bransch
som ett annat är konkurrent eller i själva verket dotter- eller moderbolag till
det andra bolaget. Inte heller i fråga örn bolag som arbeta i utlandet, alltså
till formen utländska bolag, vari svenskt kapital är investerat, tror jag att
det finns någon skälig anledning att med de svenska myndigheternas bistånd
söka hemlighålla det aktieinnehav som ligger i det svenska bolagets händer.
Hur skulle vi själva se på detta, örn det gällde utländska bolags innehav
av aktier i formellt svenska företag? Det förekommer ju rätt ofta att utländskt
kapital är investerat i svenska bolag, och det kan vara ett ganska stort intresse
ur svensk synpunkt att känna till hur det förhåller sig med dessa företag
som till formen äro svenska men i vilka utländskt kapital är investerat.
Det är visserligen synnerligen olägligt, om man på affärsförbindelser anlägger
rent nationalistiska synpunkter och vägrar att köpa varor därför att de
producerats med hjälp av utländskt kapital. Det vore ju olämpligt, örn i konkurrensen
begagnades som argument mot ett företags produkter att de lia
producerats av ett företag som i realiteten är utländskt. Men att vi ha intresse
av att veta, huruvida här arbetande företag i själva verket äro grundade
på utländskt kapital eller inte, förefaller mig vara ganska uppenbart.

Nu har det visserligen sagts, att i utländska aktiebolagslagar inte finns någon
motsvarande skyldighet att lägga fram i balansräkningarna uppgifter örn
innehavet av främmande aktier och att den svenska aktiebolagslagens stånd -

Nr 22.

Onsdagen den 7 juni 1944 fm.

Förslag till lag om aktiebolag m. m. (Forts.)
punkt därvidlag således är mer rigorös än främmande lagars. Det må ju vara
riktigt, men i så fall förefaller det mig, som örn den svenska aktiebolagslagen
hade en högre standard än de utländska lagarna. Jag anser icke, att
det finns någon anledning att gå ifrån denna standard och här införa ett
hemlighetsmakeri i fråga örn aktieinnehav som vi förut icke haft i vårt land.

I fråga om den kungl, propositionens ståndpunkt skulle jag ytterligare vilja
framhålla, att jag tror, att det är ganska olämpligt, örn regeringen eller en
av regeringen anvisad myndighet skulle blanda sig i förhållanden rörande innehav
av främmande aktier. De intressen, som det där skulle gälla att skydda,
skulle ju vara rena konkurrensintressen, främst på den utländska marknaden.
Det skulle väl te sig mycket vanskligt för Kungl. Maj :t att i ett
konkret fall säga, att här är det så värdefullt att ett svenskt bolags innehav
av utländska eller främmande aktier hålles hemligt, att dispens bör ges från
denna regel. Jag har mycket svårt att föreställa mig, att regeringen verkligen
skulle kunna komma till den slutsatsen, att den bör engagera sig genom att
ge ett sådant tillstånd. Jag tror icke, att det vare sig ur handelspolitiska eller
allmänpolitiska synpunkter skulle vara vidare lämpligt, att den svenska regeringen
exempelvis medgåve genom dispens att ett svenskt företags innehav
av aktier i ett tyskt eller amerikanskt bolag finge hemlighållas på det
sätt som är föreslaget i propositionen.

Mot _ utskottets förslag gälla i viss mån samma invändningar. Även där
läggs ju ansvaret hos regeringen för detta avsteg från offentlighetsprincipen.
Skillnaden mellan utskottets och regeringens linje kanske kan framställas så,
att de principiellt äro likvärdiga, men enligt utskottets förslag har man
skärpt förutsättningarna på ett sådant sätt att det blir ännu svårare att tänka
sig att Kungl. Majit någonsin skulle finna skäl föreligga för bifall till en
dispensansökan. Jag tror därför att såsom förslaget är skrivet kommer det
icke att få någon praktisk användning. Men då det i alla fall teoretiskt medger
ett avsteg från gällande lags offentlighetsprincip på detta område, ber
jag, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Siljeström: Herr talman! Den fråga, som nu är förmål för diskussion,
hör inte till de mer prominenta i detta stora lagförslag. Emellertid har på
denna punkt avgivits två olika reservationer, varjämte utskottet frångått
Kungl. Maj:ts förslag.

Den princip, på vilken hela lagförslaget bygger i avseende på redovisningsskyldigheten,
är ju att man öppet skall lägga fram på bordet så mycket
som det överhuvud taget är möjligt utan att därmed skada mera vitala
intressen för bolagen och företagarverksamheten. I den delen äro vi alla som
sysslat med detta förslag ense. Lagberedningen upptog emellertid i sitt förslag
ett undantag från denna princip och gick med på att ett bolag skulle
kunna slippa ifrån att till antal och namn redovisa de aktier i andra företag,
som bolaget i (fråga innehade, om detta kunde anses leda till förfång för
bolaget. Denna undantagsrätt var dock begränsad till 25 procent av bolagets
behållna förmögenhet.^ Änledningen till att lagberedningen gjorde detta undantag
var att det påyrkats i framställningar från de stora exportbolagen.
Det hade därvid framhållits, att krav på specificerad redovisning av aktier
icke uppställdes i främmande lagstiftning. Den obetingade redovisningsskyldigheten
i avseende å aktier i andra bolag vore, enligt vad erfarenheten givit
vid handen^ ägnad att för åtskilliga svenska bolag med dotterbolag i utlandet
medföra svårigheter framför allt då det gällde att hävda sig i konkurrensen
på utländska marknader. Det har i detta hänseende från företagarhåll framhållits,
att vetskapen örn att ett utländskt dotterbolag behärskades av svens -

Onsdagen den 7 juni 1944 fm.

Nr 22.

Förslag till lag om aktiebolag m. m. (Forts.)
ka kapitalintressen, hos konkurrerande företag i utlandet ofta utlöst en verksamhet
— med eller utan stöd av vederbörande utländska lagstiftning ■— som
medfört synnerligen menliga följder för det svenska dotterbolaget. För att
kunna undgå dessa verkningar hade fördenskull de svenska bolagen understundom
funnit sig föranlåtna att tillgripa utvägar som, efter lagens ordalag,
medfört befrielse från specificeringsskyldigheten.

Kungl. Majit anslöt sig emellertid i propositionen icke till lagberedningens
ståndpunkt oförändrad. Även Kungl. Maj :t intog den ståndpunkten, att här
verkligen förelåg ett behov för bolagen att i vissa fall kunna få lämna en
klumpredovisning av sitt aktieinnehav. Kungl. Maj :t ansåg dock, att man icke
i enlighet med lagberedningens förslag borde anförtro avgörandet härom till
bolagen själva, utan till Kungl. Majit eller av Kungl. Majit förordnad myndighet.
Kungl. Majit gick samtidigt längre än lagberedningen i det att man
icke föreslog någon begränsning av dispensrätten till 25 procent av bolagets
behållna förmögenhet, utan förklarade att man där kunde sträcka sig längre.

När denna fråga kom upp i utskottet, fick jag den uppfattningen, att man
från början allmänt hade klart för sig, att det här förelåg ett verkligt behov
att göra en ändring i den nu gällande lagen. Herr Undén gjorde i sitt anförande
gällande, att då man klarat sig hittills, behövde vi väl inte nu göra
någon ändring. Mot detta skulle jag vilja säga, att man i själva verket icke
har klarat sig. Man har hittills .fått söka klara sig fram genom att gå bakvägar.
Man har bildat dotterbolag och dotterbolag till dessa, ordnat med konsort!
ea vtal o. s. v. och där bakom dolt sitt aktieinnehav i främmande företag.
Inom parentes vill jag nämna, att intresset för att få till stånd den nu begärda
ändringen är begränsat till de stora exportbolagen; det föreligger inte
bland den stora mängden av svenska bolag. För dem är denna sak fullständigt
likgiltig. Frågans dimensioner böra därför icke överdrivas, utan man
bör lia klart för sig, att det här gäller bara vissa stora exportbolags intressen.

. Under utskottsbehandlingen framkom ganska snart tveksamhet om huruvida
icke de avgöranden, som det här gällde, vore av en sådan vikt, att beslutanderätten
borde anförtros åt Kungl. Maj :t ensam, således utan den delegationsrätt
som föreslogs i propositionen. För min del beklagar jag livligt,
att utskotts majoriteten omedelbart ställde sig på denna ståndpunkt. Enligt
min mening hade man mycket väl kunnat tillgodose de intressen, som kräva
en ändring, i lagen, örn man hade tagit Kungl. Maj :ts förslag oförändrat. Jag
delar nämligen herr Undéns uppfattning, att det i dessa ytterst ömtåliga frågor
är olämpligt att lägga avgörandet i händerna på Kungl. Majit. Man bör
icke inblanda Kungl. Majit i dessa interna bolagsfrågor och ställa Kungl.
Maj :t i skottgluggen för vissa avgöranden som Kungl. Maj :t sannerligen icke
skall behöva kläda skott för. Därför hade det enligt min mening varit synnerligen
lämpligt, om Kungl. Majit — vilket jag tror också var avsikten —
hade delegerat avgörandet i detta fall till kommerskollegium, som ju närmast
har att handhava ärenden av denna beskaffenhet. Det hade i så fall säkerligen
icke varit så stora risker för vårt land ur de synpunkter, som herr Undén
nyss anförde, som örn man nu anförtror denna beslutanderätt åt Kungl.
Maj :t.

^ Som jag redan nämnt, frångick emellertid utskottsmajoriteten mycket snart
Kungl. Majlis förslag i denna del, och det framlades — jag tror att det var
från herr vice. ordförandens sida — ett förslag om att delegationsrätten skulle
tas bort samtidigt som utskottet i vissa avseenden skärpte förutsättningarna
för rätten till dispens. Beträffande ilen sista delen hade jag icke något emot
att biträda utskottets förslag. Men jag har haft mycket svårt att ansluta mig
till den tanke, som ligger bakom utskottsmajoritetens förslag örn att dispens

.Nr 22.

Onsdagen den 7 juni 1944 fm.

Förslag till lag om aktiebolag ni. m. (Forts.)
skall beviljas endast av Kungl. Maj :t. Därvidlag kan jag, såsom jag påpekat,
i det väsentliga ansluta mig till de skäl, som herr Undén anfört. Jag har
emellertid icke kunnat biträda det förslag, som herr Undén och hans medreservanter
framlagt, emedan de där ställa sig på en rent negativ ståndpunkt.
Jag skulle nästan kunna säga, att deras förslag innebär att bolagen hänvisas
till att fortsätta på den väg, som de redan slagit in på och som visserligen
överensstämmer med lagens ordalag men icke med dess mening. Jag tycker
verkligen, att det är litet egendomligt, att man drar sig för denna utväg med
dispensrätt för att hjälpa de företag, som det här kan vara fråga om. Herr Undén
säger, att han icke är övertygad örn att det verkligen finns ett legitimt
behov bakom kravet på denna ändring i lagen. Den omständigheten att våra
stora ansvarskännande exportbolag — de höra till rikets största företag —
begärt denna rätt är emellertid för mig ett avgörande bevis på att det här
verkligen finns behov av en ändring.

Herr Undén sade vidare, att även örn det kunde finnas ett behov för vissa
firmor att hemlighålla sina aktieinnehav i andra bolag, så kunde man ändock
inte tillgodose detta intresse i det långa loppet. Inom mycket kort tid skulle
det ändå komma att upptäckas på vederbörande håll att det var fråga örn ett
slags camouflerat företag, förklarade han, och då är ju glädjen med det hela
borta. Även jag tror i likhet med herr Undén att man icke i längden kan hemlighålla
en sådan sak som denna, men det viktigaste i ett sådant fall är nog
att man kan hålla den hemlig till en början. Jag ber att i det avseendet bara
få hänvisa till en för herr Undén synnerligen välbekant lagstiftning, nämligen
patentlagstiftningen. Vad betyder det inte att få den förhandsrätt att
utföra en sak som patentlagen innebär, fastän det icke är fråga om någon
evig rätt. På samma sätt är det av betydelse för ett bolag, att under de första
svåra åren, då det skall inarbeta sina produkter på en främmande marknad,
konkurrenterna icke kunna göra gällande, att det är fråga örn ett utländskt
företag som vill försöka tränga sig in på deras egen marknad och som det
gäller att se upp med. Har ett bolag genom överlägsenheten hos sina produkter
under denna första tid kunnat skaffa sig den good will som ligger häri,
behöver det nog inte längre denna hemligstämpel, utan kan klara sig den
förutan.

Herr Undén har också framhållit, att vår nuvarande lagstiftning har en
högre standard än andra länders, och han menar att man i lagstiftningen inte
skall ge sig in på sådana här måhända mindre moraliska betraktelsesätt.
Ja, detta låter naturligtvis mycket bra. Men det är väl ändock nödvändigt
att ännu någon tid framåt tjuta med ulvarna. Så länge de stora kulturländerna
inte ha ansett sig ha råd att avstå från det vapen, som en sådan här rätt
innebär, så anser jag att icke heller vi skola avstå från den rätten, särskilt
örn man betänker att efter kriget med all sannolikhet konkurrensen på världsmarknaden
kommer att ta former, som vi hittills inte ha kunnat tänka oss.

Jag ber i det avseendet, utan att direkt göra de orden till mina, att få framhålla
vad exportbolagen ha sagt i sin motivering för en lagändring. Särskilt
i en tid som den nuvarande, ha de anfört, då en extrem nationalism i stor utsträckning
är dominerande inom näringspolitiken, är det av stor betydelse,
att en publicering av svenska bolags utländska intressen icke blir obligatorisk.
Det förefaller knappast rimligt, heter det i fortsättningen, att detta
välmotiverade och ur svensk synpunkt beaktansvärda önskemål skall behöva
stå tillbaka för krav från enstaka svenska aktieägare på ökad publicitet örn
hithörande förhållanden.

Fem högerreservanter ha anslutit sig till det förslag, som lagberedningen
framlade. Vi ha ansett, som jag redan framhållit, att det här finns ett behov

Onsdagen den 7 juni 1944 fm.

Nr 22.

Förslag till lag om aktiebolag m. m. (Forts.)
som måste tillgodoses. Vi lia ansett att detta bör ske i lagens form och inte
på det sättet att man kryper bakom lagen. Vi ha vidare ansett att bestämmanderätten
i detta fall icke bör anförtros åt Kungl. Majit av de skäl, som såväl
herr Undén som jag anslutit oss till. Vi lia på högerhåll inte ansett det vara
någon risk att överlämna bestämmanderätten i denna sak åt företagen, då det
här i realiteten inte gäller alla företag, utan endast de stora ansvarskännande
exportbolagen, som sannerligen inte komma att använda denna bestämmelse i
ogjort väder.

Herr statsrådet Bergquist: Herr talman! Som kammarens ledamöter finna
av handlingarna i ärendet äro meningarna i den nu föredragna punkten mer delade
än i någon av de andra, som vi här diskuterat. Det föreligger icke mindre
än fyra olika förslag till lösning av det spörsmål som nu är under debatt.

Vi ha då först det förslag, som överensstämmer med den nu gällande lagen
och som innebär ett fullt erkännande av offentlighetsprincipen och stadgar skyldighet
för bolagen att specifikt redovisa sitt innehav av aktier i andra bolag.
För det andra ha vi lagberedningens förslag, som ville införa en viss möjlighet
till s. k. klumpredovisning — i lagberedningen hade man nämligen upptagit en
bestämmelse, som innebär, att om detta med hänsyn till bolagets bästa vore påkallat,
så skulle man i klump få redovisa viss del av innehav av aktier, motsvarande
en fjärdedel av bolagets behållna tillgångar. Det tredje förslaget är
det, som återfinnes i den kungl, propositionen och som innebär att Kungl. Maj :t
eller den myndighet, som Kungl. Maj :t bestämmer, skall få ge dispens från specifikationsskyldighet,
örn det skulle befinnas vara till förfång för bolaget med
offentlighetsprincipens fulla tillämpning. Så ha vi slutligen fått ett fjärde förslag
i utskottets betänkande, vilket innebär att Kungl. Maj :t, men inte någon
underordnad myndighet, skulle lia rätt att ge dispens från offentlighetsprincipen
örn detta påkallas ur enskilda och allmänna synpunkter.

Det förslag som jag först nämnde, som alltså ansluter sig till den nuvarande
lagens innehåll, har upptagits av herr Undén och hans medreservanter, och lagberedningens
förslag har upptagits i en reservation av herr Velander m. fl., under
det att Kungl. Majlis förslag i utskottets utlåtande icke har förordats av
någon meningsriktning.

Frågan är här, liksom på det område vi tidigare diskuterade, örn det finns
något behov i detta fall av undantag från offentlighetsprincipen och örn, därest
det finns ett sådant behov, detta bör tillgodoses genom lagstiftning. Det är givet
att de som här göra gällande, att vi skola behålla den nuvarande lagens regler,
intaga en mycket stark ståndpunkt. Vi ha nu sedan år 1910 haft offentlighetsprincipen
fastslagen i vår aktiebolagslag, där det utan vidare är stadgat att ett
bolag är skyldigt att specifikt redovisa sitt innehav av aktier i andra företag.
Det krävs naturligtvis synnerligen starka skäl för att frångå den nu gällande
lagen. Och ännu starkare skäl skulle krävas, om den nu gällande lagen vore
överensstämmande med den praxis, som faktiskt råder. Men alla de som haft anledning
att syssla med denna fråga veta nog, att den nuvarande lagen inte tilllämpas
i den anda, i vilken den ursprungligen var avsedd att tillämpas. Det
praktiseras i själva verket en hel mängd olika metoder, genom vilka man försöker
att undvika att i räkenskaperna specificera innehavet av aktier i olika
företag, och man kan alltså direkt påstå att det finns cn klyfta mellan nuvarande
lagstiftning och nuvarande praxis. Därför är det inte så anmärkningsvärt
örn man anser att vi nu böra uppmjuka de gällande bestämmelserna. När
man har funnit att den nuvarande lagen under de trettio år, som den varit gällande,
faktiskt inte bär kunnat tillämpas, bör man undersöka, om det inte är ett

€4

Nr 22.

Onsdagen den 7 juni 1944 fm.

Förslag till lag örn aktiebolag m. m. (Forts.)
legitimt behov, som ligger bakom denna bristande överensstämmelse mellan lag
och praxis, och örn man bör tillgodose detta behov.

Jag vill för min del understryka, att jag anser det mycket angeläget att man i
aktiebolagslagen håller på offentlighetsprincipen, både ur aktieägarnas synpunkt
och ur andras synpunkt som ha med bolagen att göra. De böra av de räkenskaper,
som bolaget är skyldigt att lägga fram, kunna bilda sig en klar uppfattning örn
hurudan bolagets ställning verkligen är. Och en sådan uppfattning kunna de
inte skaffa sig, då bolaget äger tillgångar i aktier, örn de inte veta vad det är
för aktier och alltså inte kunna bedöma vad dessa ha för värde i och för sig.
Därför bör man hålla mycket starkt på offentlighetsprincipen, och jag skall
gärna erkänna, att då jag hade att taga ställning till det förslag, som lagberedningen
framlade, kände jag mig tveksam om det fanns tillräckliga skäl att
i lagstiftningen frångå offentlighetsprincipen. Jag hade då en överläggning
med några av de ledande männen inom vår exportindustri, och efter det sammanträdet
måste jag tillstå att jag blivit övertygad örn att här finnas starka
skäl att skapa möjlighet till undantag från offentlighetsprincipen, men att
man därvidlag bör gå försiktigt fram, så att man hela tiden har sin hand över
vad som sker och ser till att det inte förekommer något hemligstämplande i onödan.

_ Det har åberopats två helt olika skäl för denna möjlighet till s. k. klumpredovisning.
Dels har det gjorts gällande, att det kan vara av värde beträffande
förhållanden inom landet, att ett bolag inte skall behöva redovisa sitt innehav
av aktier, och dels har det framhållits, att det framför allt har betydelse i den
internationella samfärdseln, att ett svenskt bolag inte skall behöva redovisa sitt
innehav av aktier i utländska dotterbolag.

Vad beträffar de rent inländska förhållandena vill jag säga, att jag tycker att
skälen därvidlag inte äro så särdeles starka. Skulle man följa det förslag, som
Kungl. Maj :t har framlagt, utgår jag ifrån att det inte blir i många fall, där
ett undantag från offentlighetsprincipen kommer att medgivas med hänsyn till
förhållandena inom landet. Det kan kanske tänkas att det kan uppkomma enstaka
fall, då det finns skäl att göra ett undantag, men jag tror inte att de bli
talrika.

Beträffande däremot förhållandet till utlandet är det så, som herr Siljeström
redan påpekat, att det verkligen finns ett behov att kunna få i viss mån undanhålla
utländska konkurrenter kännedom örn sådant aktieinnehav. Man kan diskutera,
om detta är en sund princip eller inte, och örn det är något som lagstiftaren
bör stödja. Men man måste nog stanna vid att konstatera, att i det nuvarande läget
med alltmer ökad nationalism komma de olika nationerna att allvarligt bevaka
varandra och se vad som händer på detta område. Och vi måste nog själva också
försöka göra vad vi kunna för att inte direkt skriva vederbörande på näsan vad
som händer i vårt land. Jag tror sålunda att det är ur internationella synpunkter
verkligen finns ett behov att taga en smula lättare på offentlighetsprincipen.

Herr Undén har framhållit att det inte är mycket värt med en sådan åtgärd
— de som verkligen äro intresserade få snart nog reda på det verkliga förhållandet
även örn man försöker smussla undan vad som här är att dölja. Därtill
har herr Siljeström redan anmärkt, att det dock finns en möjlighet att dölja
förhållandet under en viss tid, och under den tiden har ett svenskt dotterföretag
kanske hunnit få fast fot i det främmande landet och till och med kunnat skapa
sig en ganska stark ställning.

Jag har fått den övertygelsen, att det här finns ett legitimt behov från exportindustriens
sida att i vissa fall slippa i detalj redovisa aktieinnehav. Och
örn man har kommit till den uppfattningen har man här att välja mellan de
tre olika förslag, som medge en viss klumpredovisning, nämligen lagberedningens
förslag, Kungl. Maj:ts förslag och utskottets förslag. I fråga om lag -

Onsdagen den 7 juni 1944 fm.

Nr 22.

Förslag till lag örn aktiebolag m. m. (Forts.)
beredningens förslag kan man möjligen anmärka, att det går för långt — det
ger möjlighet till klumpredovisning även i de fall, då det icke är påkallat av
allmänna intressen. Anledningen till att Kungl. Maj:ts proposition gick ifrån
lagberedningens förslag var just, att man ville hålla gränserna för hemligstämplandet
så snäva som möjligt och att man ville att en statlig myndighet
skulle se till att inte denna rätt missbrukades. Jag anser alltså, att av de olika
förslagen bör man i första hand välja mellan Kungl. Maj:ts förslag och utskottets
förslag. Det har här anmärkts av herr Undén, att det knappast kan
vara lämpligt att Kungl. Majit eller en Kungl. Majit underordnad myndighet
skall verkställa prövning av dessa frågor. Jag kan förstå att man härvidlag
hyser en viss tveksamhet. Men Kungl. Majit och även myndigheterna få ju
pröva frågor av mycket ömtålig natur och frågor som beröra det enskilda näringslivet
i än högre grad än denna. Det är givet att man, örn man lägger
prövningen hos Kungl. Maj :t eller en underordnad myndighet, måste^ se till
att nödig diskretion iakttages både i fråga örn ansökningarna och i fråga örn
de beslut som meddelas.

Av de två förslag som sålunda enligt min mening stå kvar, nämligen Kungl.
Majits förslag och utskottets förslag, måste jag självfallet förorda Kungl.
Maj :ts förslag, som jag anser vara bättre än utskottets förslag. Skillnaden är
den, att Kungl. Majit föreslår att prövningen skall ligga hos Kungl. Majit
eller den underordnade myndighet, som Kungl. Maj :t utser, under det att utskottet
knyter fast prövningsrätten till Kungl. Maj :t. Örn man nu har de
betänkligheter, som t. ex. herr Undén hyste i fråga örn att förlägga prövningen
till Kungl. Majit, så bör man skapa en möjlighet att kunna förlägga den till
en underordnad myndighet. Det kan i varje fall inte finnas samma betänkligheter
mot att lägga den där som att lägga den hos högsta regeringsmakten.
Jag kan, som sagt, förstå att man kan hysa någon tvekan mot att förlägga
en sådan prövningsrätt hos Kungl. Majit, och jag anser sålunda att det förslag,
som innefattas i propositionen, är att föredraga framför utskottets förslag.
Jag vill därför för min del i första hand förorda Kungl. Majits förslag.

Jag vill endast tillägga, att det enligt min mening föreligger en viss risk,
örn man går på den linje som herr Undén här gjort sig till tolk för, nämligen
att i lagen ha kvar offentlighetsprincipen med skyldighet för varje bolag att
redovisa hela sitt aktieinnehav. Bibehålies en sådan bestämmelse, tror jag att
detta kommer att leda till att man i framtiden liksom hittills försöker att på
olika sätt kringgå lagens regler och ändå införa den klumpredovisning, som
man anser sig vara i behov av. Örn vi däremot införa en bestämmelse, som ger
möjlighet till dispens, kommer nog vederbörande bolag att utnyttja denna
möjlighet och försöka gå fram på den vägen.

Jag förstår mycket väl att det nu föreliggande förslaget kommer att skapa
betydligt större svårigheter för ett kringgående av lagens bestämmelser än vad
nuvarande lag gör. Men örn behovet verkligen är starkt, sa bli naturligtvis
också frestelserna mycket stora, och för skickligt folk finns det alltid stora
möjligheter att kringgå en lag utan att direkt kriinka den.

jag ber alltså, herr talman, att få rekommendera kammaren att bifalla det
förslag, som innefattas i den kungl, propositionen.

Herr Anderson, Axel Ivar: Herr talman! Jag skall inte vid denna sena timme
mycket förlänga diskussionen i sak på denna punkt, ehuru åtskilligt kunde
vara att säga — det mesta av vad jag hade tänkt säga är dock redan framfört,
senast i justitieministerns anförande. Jag har begärt ordet för att framställa
ett yrkande, nämligen örn bifall till Kungl. Majits förslag i den föredragna
punkten.

Första kammarens protokoll Nr 21’.

Nr 22.

Onsdagen den 7 juni 1944 fm.

Förslag till lag om aktiebolag m. m. (Forts.)

I utskottet har Kungl. Maj:ts förslag icke vunnit något understöd. Jag
skall inte gå närmare in på vad orsaken härtill kan vara — justitieministern
har här pekat på de olika alternativ, som ha förelegat, och i utskottet blev
i valet mellan dessa olika linjer Kungl. Maj:ts förslag utslaget. Jag tror
dock att den, som vill ägna denna fråga en mera ingående prövning än vad
som kanske flertalet av kammarens ledamöter kunnat göra, skall komma till
den uppfattningen, att i valet mellan utskottsmajoritetens förslag och Kungl.
Maj :ts förslag är Kungl. Maj :ts avgjort att föredraga — jag vill säga ur nästan
alla synpunkter. Den reservation som framförts av herr Undén och hans medreservanter
är enligt min mening så stridande mot väsentliga, mycket viktiga
intressen, att jag mycket skulle beklaga, om kammaren skulle ge sitt bifall
till denna reservation. Vida bättre är då naturligtvis lagberedningens förslag.
Det är ur vissa synpunkter kanske det allra bästa, men för att vi inte skola
splittra oss på för många linjer, hemställer jag om bifall till Kungl. Maj:ts
förslag.

I detta anförande instämde herrar Siljeström, Andrén och Ekman.

Herr Gärde: Herr talman! Situationen i denna fråga förefaller ganska komplicerad
med hänsyn till de olika yrkanden, som här framställts.

Frågan gäller i första hand, huruvida överhuvud någon klumpredovisning
skall medges av aktier i andra bolag. På den frågan har herr Undén och
hans medreservanter i sin reservation svarat nej: ett sådant undantag bör icke
medges. Denna ståndpunkt har majoriteten inom utskottet inte ansett sig kunna
biträda. Anledningen till detta har varit av tvåfaldig natur, och jag skall
be, även örn saken berörts tidigare under debatten, att få sammanfatta dessa
skäl.

När denna fråga kom upp i utskottet tillkallades vissa mycket framstående
representanter för vår exportindustri. Deras uppfattning var att ett undantag
för exportindustriens del med avseende på specificeringen av aktierna vore påkallat.
Man anförde, att i synnerhet när ett svenskt företag skulle inarbetas
på en utländsk marknad vore det av betydelse att icke det faktum, att det
var svenska intressen som stodo bakom, omedelbart kunde klarläggas för den
utländska allmänheten. Då man inom utskottet sålunda inte kunde helt avvisa
industriens krav eller förneka att det förelåg ett behov av en bestämmelse
i denna riktning, så gällde avgörandet i vilken omfattning detta behov
skulle tillgodoses, eller rättare sagt vilka begränsningar man här skulle genomföra
i den allmänna regeln örn publicitet i redovisningen. Att man inte
kunde överlämna åt bolagens organ själva att bestämma, låt vara inom ramen
av en fjärdedel av den behållna förmögenheten, när och i vilken omfattning
aktier skulle på detta sätt få klumpredovisas, var man inom utskottets majoritet
ganska snart på det klara med. Man måste därför utvälja någon offentlig
myndighet, som kunde handhava denna kontroll. Det var ju så mycket
nödvändigare som i lagberedningens förslag denna rätt till klumpredovisning
icke fanns begränsad på något sätt till företag av visst slag, t. ex. exportindustrier
eller dylikt, utan det skulle överhuvud stå öppet för bolag av vilken
karaktär som helst att redovisa en viss del av sitt aktieinnehav i klump. Av
dessa skäl kunde utskottsmajoriteten inte. godtaga lagberedningens förslag.

Då stod i tur Kungl. Maj :ts förslag. Även detta ställde sig utskottsmajoriteten
tveksam till med hänsyn till att förutsättningen för att en dylik klumpredovisning
skall medges, i propositionen var angiven så allmänt, att den
skulle kunna få äga rum då överhuvud taget en specificerad redovisning befunnes
lända till förfång för bolaget. Utskottet menade att här borde även ett

Onsdagen den 7 juni 1944 fm.

Nr 22.

Förslag till lag orri aktiebolag m. m. (Forts.)
allmänt intresse komma in, såsom hänsyn till sysselsättningsförhållanden och
allmänna ekonomiska intressen överhuvud. Endast det förhållandet, att en
specificerad redovisning skulle vara till förfång för bolaget, ansågo vi sålunda
icke böra utgöra ett tillräckligt villkor för eftergift från de vanliga reglerna
örn specificerad redovisning.

Nu har jag till min överraskning funnit att justitieministern hellre vill ha
propositionens lydelse på denna punkt. Givetvis har propositionen sina företräden
framför lagberedningens förslag, men i valet mellan propositionen och
utskottets förslag föredrar jag, herr talman, fortfarande det senare, och jag ber
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Undén: Herr talman! Endast ett par ord! Justitieministern anförde
att om man vidhåller den strikta regeln, som är upptagen i nu gällande lag,
i enlighet med den av mig och några andra utskottsledamöter avgivna reservationen,
så kan man befara att denna regel kommer att kringgås, av bolagen.
Men man kan ju befara alldeles detsamma, om man följer propositionens eller
utskottets linje, i alla de fall, då en sökt dispens vägras.

Herr statsrådet Bergquist: Det är i alla fall en väsentlig skillnad, örn man
i en lagstiftning har en regel, som möjliggör för vederbörande intressent att
på ett lojalt sätt få en prövning av sitt ärende, eller om man bär en regel som
stadgar, att en sådan möjlighet under inga omständigheter finns.

Enligt min mening ligger frestelsen i det senare fallet mycket närmare till
hands att försöka finna vägar för att komma fram vid sidan av lagen. Däremot
har man anledning att tro att de bolag, varom här är fråga, om en rätt
till prövning för dem yppar sig, lojalt komma att böja sig för ett beslut av
Kungl. Maj :t eller den myndighet, åt vilken Kungl. Maj :t delegerar avgörandet.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen, att
i avseende på det nu föredragna momentet yrkats 1 :o) att detsamma skulle
godkännas enligt utskottets förslag; 2:o) att nämnda moment skulle godkännas
med den lydelse, Kungl. Majit föreslagit; saint 3:o), av herr Undén, att
momentet skulle godkännas med den avfattning, som förordats i den av honom
m. fl. därom anförda reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på godkännande av utskottets förslag till
momentets lydelse vara med övervägande ja besvarad.

Herr Undén begärde votering, i anledning varav herr talmannen upptog vartdera
av de båda återstående yrkandena med hemställan, huruvida kammaren
vill antaga detsamma till kontraproposition i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen sig anse de härå avgivna svaren hava utfallit
med övervägande ja för deras mening, som ville till kontraproposition antaga
bifall till herr Undéns yrkande.

Herr Anderson, Axel Ivar, äskade emellertid votering.om kontrapropositionens
innehåll, i anledning varav uppsattes samt efter given varsel upplästes
och godkändes en omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen angående 101 § 2 mom.
i det av första särskilda utskottet i utlåtande nr 1 punkten A tillstyrkta förslaget
till lag örn aktiebolag antager bifall till herr Undéns yrkande, röstar

Ja;

Nr 22.

Onsdagen den 7 juni 1944 fm.

Förslag till lag om aktiebolag m. m. (Forts.)

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition i nämnda votering antagits momentets
godkännande med den lydelse, Kungl. Majit föreslagit.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter
särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta
för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser. Herr talmannen förklarade därpå, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för nej-propositionen.

Då emellertid herr Undén begärde rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 56;

Nej — 75.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit, att han avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och godkändes för huvudvoteringen en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner 101 § 2 mom. i det av första särskilda utskottet i utlåtande
nr 1 punkt A tillstyrkta förslaget till lag örn aktiebolag, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes nämnda moment med den lydelse, Kungl. Maj :t föreslagit.

Sedan denna voteringsproposition ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
på det sätt, att efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter,
som ville röst för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville
rösta för nej-propositionen, reste sig från sina platser; och befanns därvid, att
flertalet röstade för nej-propositionen.

Övriga delar av ifrågavarande lagförslag.

Godkändes.

De återstående av utskottet tillstyrkta lagförslagen.

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten A.

Förklarades besvarad genom kammarens beslut med avseende å lagförslagen.

Punkten B.

Utskottets hemställan bifölls.

Vid förnyad föredragning av första särskilda utskottets utlåtande nr 2, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad
lydelse av 51 § lagen den 12 augusti 1910 (nr 88 s. 1) örn aktiebolag, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Onsdagen den 7 juni 1944 fm.

Nr 22.

På framställning av herr talmannen beslöts att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan skulle uppskjutas till aftonsammanträdet.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:

nr 176, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omorganisation
av örlogsvarven;

nr 177, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1943/44 m. m., i vad propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde;

nr 178, i anledning av väckt motion angående anslag för budgetåret 1944/
45 till dövstumhemmet å Riis;

nr 179, i anledning av väckta motioner angående anslag för budgetåret
1944/45 till riksförbundet för sockersjuka m. m.; samt

nr 180, i anledning av väckta motioner angående ersättning tili i utlandet
bosatta svenska medborgare för förluster genom krigsskada;

första lagutskottets utlåtanden och memorial:

nr 46, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
örn ändring i förordningen den 16 maj 1884 (nr 25) angående patent, dels
ock i ämnet väckta motioner;

nr 47, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn fortsatt
giltighet av lagen den 1 november 1940 (nr 924) med särskilda bestämmelser
angående patent vid krig eller krigsfara m. m.;

nr 48, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1942 (nr 550) med särskilda bestämmelser
örn uppfinningar av betydelse för rikets försvar eller folkförsörjningen
m. m.;

nr 49, angående ersättning åt av utskottet vid behandling av vissa ärenden
anlitat biträde;

nr 50, i anledning av väckt motion angående utredning örn inrättande av
en kyrklig högtidsdag i vårt land under höstens lopp;

nr 51, i anledning av väckt motion angående effektiviserande av lagstiftningen
mot bestickning; samt

nr 52, i anledning av väckt motion om rätt till hyra under viss tid för sjöman,
som blivit arbetslös till följd av fartygs haveri;

andra lagutskottets memorial och utlåtanden:

nr 52, med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande andra
lagutskottets utlåtande nr 49, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till arbetstidslag för hotell, restauranger och kaféer, m. m., dels
ock i ämnet väckta motioner;

nr 53, i anledning av väckt motion örn undantagande från preskription av
rätt till ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen;

nr 54, i anledning av väckta motioner angående viss ändring i förordningen
den 15 juni 1934 (nr 264) örn erkända arbetslöshetskassor;

nr 55, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn
undervisning och vård av bildbara sinnesslöa, m. m. dels ock i ämnet väckta
motioner; samt

nr 56, i anledning av väckt motion örn ändring av gällande bestämmelser rörande
gäldandet av viss ersättning till ägodelningsnämndemän; ävensom

Nr 22.

Onsdagen den 7 juni 1944 em.

Ang. omorganisation

av tandläkarinstitutet

m. m.

första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtanden:
nr 9, i anledning av väckt motion örn ekonomiskt understöd åt efterlevande
efter svenska beredskapsmän, sjömän oell fiskare, som förlorat livet på
grund av rådande krigsförhållanden; samt

nr 10, i anledning av väckt motion angående utredning om åtgärder i syfte
att förbilliga begravningskostnaderna.

Justerades protokollsutdrag för detta sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 5.10 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 7 juni eftermiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 7.30 eftermiddagen.

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets memorial nr 28, med
förslag till ändrad lydelse av § 33 mom. 5, § 45 mom. 2 och § 80 riksdagsordningen,
bifölls vad utskottet i detta memorial hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 169, i anledning av Kungl. Maj :ts framställning örn anslag för budgetåret
1944/45 till Marinen: Understöd åt föreningar m. m. jämte i ämnet väckt motion;

nr 170, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående iståndsättande av
vissa kasemetablissement i Stockholm m. m.;

nr 171, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till utbyggande
av karolinska sjukhuset jämte i ämnet väckta motioner; samt

nr 172, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående anslag till nybyggnad
för karolinska mediko-kirurgiska institutet.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 173, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående omorganisation av tandläkarinstitutet m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

I detta utlåtande hade utskottet hemställt,

I. att riksdagen måtte i anledning av Kungl. Maj :ts i proposition nr 194
framlagda förslag och motionen II: 469,

a) godkänna av utskottet förordad organisation av tandläkarinstitutet;

b) besluta, att vid tandläkarinstitutet skulle i huvudsaklig överensstämmelse
med av departementschefen förordat förslag för en beräknad kostnad av 30 000
kronor iordningställas lokaler för central mottagning av patienter samt att härför
skulle få disponeras erforderligt belopp av det för budgetåret 1943/44 anvisade
investerings anslaget av 755 000 kronor till Om- och tillbyggnad av tandläkarinstitutets
lokaler m. m.;

c) godkänna i utlåtandet införd porsonalförteckning för tandläkarinstitutet,
att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1944/45;

Onsdagen deni 7 juni 1944 em.

Nr 22.

Äng. omorganisation av tandläkarinstihitet m. m. (Forts.)

d) godkänna i utlåtandet införd avlöningsstat för tandläkarinstitutet, att tilllämpas
tills vidare från och med budgetåret 1944/45;

e) till Tandläkarinstitutet: Avlöningar för budgetåret 1944/45 anvisa ett förslagsanslag
av 430 000 kronor;

f) till Tandläkarinstitutet: Omkostnader för budgetåret 1944/45 anvisa ett
förslagsanslag av 203 000 kronor;

g) till Tandläkarinstitutet: Utrustning för budgetåret 1944/45 anvisa ett reservationsanslag
av 500 000 kronor;

h) till Anordnande av utbildning för tandtekniker för budgetåret 1944/45 anvisa
ett reservationsanslag av 70 000 kronor;

II. att motionerna I: 45 och II: 85 måtte anses besvarade med vad utskottet
förut i utlåtandet anfört.

I de likalydande motionerna I: 45, av herr J. Nilsson i Malmö m. fl., och II:
85, av herr O. Isacsson m. fl., hade hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla att Kungl. Maj :t ville, särskilt med hänsyn till nödvändigheten
av folktandvårdens utbyggnad, låta verkställa en skyndsam, allsidig
utredning av frågan om tandläkarutbildningen inom landet ävensom utbildningen
av tandtekniker och tandsköterskor, därvid särskilt borde beaktas
möjligheten och lämpligheten av att inrätta en odontologisk institution i anknytning
till Lunds universitet med den praktisk-kliniska undervisningen eventuellt
förlagd till Malmö.

Reservation hade anmälts av herr Johan Nilsson i Malmö, som dock ej antytt
sin mening.

Herr Nilsson, Johan, i Malmö: Herr talman! Om detta ärende rådde fullständig
enighet i statsutskottet efter några mindre justeringar till förmån
för en mera positiv riktning i motiveringen. Jag fann dock anledning till en
blank reservation. Detta dels därför att jag då ej haft tillfälle att taga del av
det uttalande, som statsrådet Bagge gjort vid tillsättandet av nio sakkunniga
för tandläkarinstitutets omorganisation, dels därför att jag med några ord
ville påminna om den motion, som jag och sjuttiofem andra ledamöter av kammaren
väckte i början av riksdagen om utredning av frågan örn ytterligare ett
tandläkarinstitut och örn utbildningen av tandläkare, tandtekniker och tandsköterskor.

Såsom kammarens ärade ledamöter torde minnas, beslöt riksdagen i fjol att
öka tandläkarinstitutets examinationskapacitet från 90 till 120 tandläkare
per år. I den utredning, som låg till grund för detta beslut, beräknades att en
tillgång av minst 3 400 praktiserande tandläkare skulle visa sig tillräcklig
för en tid av femton år framåt. Med stöd av det praktiska livet kan man utan
överdrift säga, att detta var ett misstag. Medicinalstyrelsen ansåg år 1942 det
vara ofrånkomligt att årligen utexaminera 150 ä 160 tandläkare, i synnerhet
som det här i landet var meningen att genomföra en omfattande social tandvårdsorganisation.
Och vill man gå ännu längre tillbaka i tiden, kan man
erinra örn att redan för femton år sedan vid då gjorda utredningar rörande
tandläkarundervisningen ansågs en årlig examination av 160 tandläkare nödvändig.

Att inga åtgärder vidtagits i denna riktning är djupt att beklaga. Det är
väl också detta som är orsaken till att den av riksdagen beslutade folktandvården
redan från starten kommit i det nödläge, vari den faktiskt befinner sig,
nämligen att så gott som helt sakna tandläkare.

Man kan därför säga, att den av oss motionärer i januari väckta motionen
utgjorde ett starkt uttryck för de nödrop, som höjts från skilda delar av lan -

Nr 22.

Onsdagen den 7 juni 1944 em.

Äng. omorganisation av tandläkarinstitutet m. m. (Forts.)
det, särskilt från landstingens sida. Det är väl kanske detta som gjort att motionen
kom att likna mera en petition.

Långt innan utskottet kom att behandla motionen i fråga, hade den emellertid
fått ett svar av ecklesiastikministern, som den 18 februari tillsatte de nyssnämnda
nio sakkunniga att utreda icke endast frågan om tandläkare för folktandvården
utan även frågan örn skoltandvården, militärtandvården m. m.
Samma sakkunniga skola också utreda frågan om ytterligare ett tandläkarinstitut
samt undersöka behovet av tandsköterskor och tandtekniker, såsom motionen
ävenledes hade yrkande örn.

Under sådana omständigheter kunde utskottet givetvis icke besluta örn en
utredning, när motionen i själva verket redan var bifallen genom denna Kungl.
Maj :ts åtgärd och motionens syfte redan var upptaget i de direktiv för en
utredning som ecklesiastikministern utfärdat för de sakkunniga.

På s. 54 i sitt utlåtande anför emellertid utskottet efter referat av de av
departementschefen angivna direktiven följande: »Utskottet har med hänsyn
till vad i motionerna 1:45 och 11:85 anförts och hemställts ansett sig böra
lämna ovanstående orienterande redogörelse för de av departementschefen angivna
direktiven för de sakkunnigas utredningsuppdrag. Härav framgår, att de
i motionerna berörda spörsmålen höra till de frågor, som det ålagts de sakkunniga
att utreda. På grund härav anser utskottet anledning saknas för riksdagen
att i skrivelse till Kungl. Majit göra framställning i motionernas syfte.
Utskottet förväntar emellertid, att ifrågavarande utredning bedrives med största
möjliga skyndsamhet.»

Jag ber, herr talman, att särskilt få understryka detta. Det skulle medföra
stor besvikelse för mångå i vårt land, örn denna utredning ej komme att bedrivas
med den skyndsamhet, som nödläget för folktandvården rimligtvis kan
kräva. Det är också med den förhoppningen, att allt göres för att folktandvården
skall bli vad riksdagen avsett med den som jag till sist, herr talman,
ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Häri instämde herrar Hage, Emil Petersson och Bäckström.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! I likhet med den föregående
ärade talaren ber jag att få framhålla angelägenheten av att åtgärder snarast
vidtagas för att råda bot på tandläkarbristen inom folktandvården. Vi som
ha förtroendet att arbeta inom landstingen ha kommit i kontakt med de svåra
problem, som uppstått på grund av denna brist på tandläkare. Det råder en
allmän önskan och ett stort behov av att få öppna tandkliniker litet varstans
i bygderna inom ramen för den fastställda planen, vilket emellertid inte kan
ske på grund av svårigheten att få tandläkare till dessa kliniker. Det var nu
ett misstag, när den stora och betydelsefulla reformen i fråga om folktandvården
först beslutades, att man inte samtidigt vidtog åtgärder för ett tillräckligt
antal arbetande läkarkrafter för denna gren av vår hälsovård.

Då nu en utredning på detta område igångsatts, vill jag kraftigt understryka,
att denna utredning måtte bedrivas med största möjliga skyndsamhet, så att
förslag snarast möjligt kan framläggas, och en tillfredsställande lösning av
dessa problem måtte vinnas. Jag har, herr talman, velat understryka detta vid
behandlingen av detta ärende.

Jag har intet annat yrkande än bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herr Karlsson, Gustaf, och herr Nilsson, Bernhard.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet i
förevarande utlåtande hemställt.

Onsdagen den 7 juni 1944 em.

Nr 22.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets utlåtande nr 174, i anledning av
Kungl. Maj ris framställning om medgivande att godkänna avtal mellan vattenfallsstyrelsen
ock Krångede aktiebolag örn överlåtelse av vattenrätt i Ångermanälven,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av statsutskottets memorial nr 175, i anledning
av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga örn omorganisation av dövstumskolväsendet
m. m. jämte i ämnet väckta motioner, godkändes den i detta memorial
föreslagna voteringspropositionen.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 42, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning örn ändrad lydelse av 6 § förordningen
den 17 juni 1938 (nr 384) angående rätt för svenskt aktiebolag och svensk
ekonomisk förening att vid taxering till kommunal inkomstskatt samt statlig inkomst-
och förmögenhetsskatt åtnjuta avdrag för avsättning till konjunkturinvesteringsfond,
m. m., jämte i ämnet väckta motioner.

Vad utskottet i detta betänkande hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets memorial nr 58, angående instruktion
för nästkommande riksdags bankoutskott, bifölls vad utskottet i detta
memorial hemställt.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 50, i anledning av dels Förslag till
Kungl. Maj :ts proposition med förslag till hembiträdeslag, dels ock i ämnet hembiträdesväckta
motioner.

Genom en den 10 mars 1944 dagtecknad proposition, nr 217, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t
föreslagit riksdagen att antaga ett vid propositionen fogat förslag till hembiträdeslag.
. .'' d

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft följande
i anledning av densamma inom riksdagen väckta motioner, nämligen
inom första hammaren:

nr 313 av herr Ericsson, Carl Eric, och herr Bondeson ävensom
inom andra hammaren:
nr 495 av fru Shoglund-Lindblom,
nr 496 av fru Nordgren m. fl.,

nr 497 av fröken Andersson m. fl., likalydande med motionen nr 313 i första
kammaren, samt

nr 504 av herr Senander.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

A. att riksdagen, med förklarande att det genom propositionen framlagda
förslaget icke kunnat i oförändrat skick antagas, måtte för sin del antaga under
punkten infört förslag till hembiträdeslag;

B. att motionerna I: 313, II: 495—II: 497 och II: 504, i den mån de icke be aktats

genom vad utskottet under A. hemställt, icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd. . u''t\

Reservationer hade avgivits

1) av herr Hage, som likväl ej antytt sin åsikt;

Nr 22.

Onsdagen den 7 juni 1944 emi.

Förslag till hembiträdeslag. (Forts.)

2) av herr Carl Eric Ericsson, likaledes utan angiven mening;

3) av herr Olovson i Västerås, fru Nordgren, herr Cruse och fru Johansson
beträffande 6 § första stycket samt 9 och 10 §§ i utskottets förslag till hembiträd
eslag;

4) av herrar Mannerskantz och Carl Eric Ericsson samt fröken Andersson
beträffande 13 § i utskottets förslag till hembiträdeslag.

Angående sättet för utlåtandets föredragning anförde

Herr Norman: Herr talman! I fråga örn föredragningen av andra lagutskottets
utlåtande nr 50 får jag föreslå,

att detsamma må företagas till avgörande punktvis och punkten A på det
sätt, att det däri tillstyrkta lagförslaget föredrages paragrafvis och, i den mån
så erfordras, styckevis med promulgationsbestämmelse, ingress och rubrik
sist, varefter utskottets hemställan föredrages,

att vid behandlingen av den paragraf, varom först uppstår överläggning,
denna må omfatta utlåtandet i dess helhet, samt

att lagtext ej må behöva uppläsas i vidare mån än sådant av någon kammarens
ledamot begäres.

Detta förslag antogs.

Punkten A.

Utskottets förslag till hembiträdeslag.

1 §■

Denna paragraf hade följande avfattning:

Denna lag äger tillämpning å avtal, varigenom arbetstagare åtager sig att
utföra huvudsakligen husligt arbete i arbetsgivarens hushåll.

Från lagens tillämpning undantagas:

a) avtal, som är ingånget för viss sammanhängande tid understigande en
månad;

b) avtal, som avser mindre antal dagar i veckan än sex ;

c) avtal, som icke innefattar heltidssysselsättning.

Arbetstagaren kallas i denna lag hembiträde.

Herr Hage: Herr talman! Jag har till detta utskottsutlåtande fogat en blank
reservation. Orsaken till att reservationen blivit blank är, att jag inte hade
tillfälle att närvara, när reservationerna utformades. Jag vill nu emellertid
förklara, att min blanka reservation innebär, att jag kommer att rösta för
den reservation, som finnes upptagen på s. 31 i utskottets utlåtande, avgiven
av herr Olovson i Västerås, fru Nordgren, herr Cruse och fru Johansson, vilken
reservation syftar till att åstadkomma något längre gående och fördelaktigare
bestämmelser för hembiträdena, vilkas arbetsförhållanden avhandlas
i förevarande lagförslag, än vad utskottet velat vara med om.

Jag ber först att få påpeka, att reservationen föreslår en annan ordalydelse
av lagtexten i 6, 9 och 10 §§ än vad som föreslås i utskottsutlåtandet.

6 § ger bestämmelser om huruvida ett hembiträde skall ha rätt att mottaga
tillfälliga besök i den bostad hon disponerar eller överhuvud taget hos den
familj, där hon har anställning. Jag vill i detta sammanhang påpeka, att i
denna fråga en motion väckts av fru Olivia Nordgren i andra kammaren,
som är underskriven av femton motionärer, av vilka större delen utgöres av
kvinnor. Denna motion har utarbetats efter samråd med arbetstagarparten

Onsdagen den 7 juni 1944 em.

Nr 22.

Förslag till hembiträdeslag. (Forts.)

och sakkunnigt folk på detta område. I motionen och likaså i den reservation,
som jag kommer att yrka bifall till, påyrkas en viss ändring i 6 §.
Man önskar icke ge denna paragraf den utformning som utskottet föreslagit.
Med avseende på rätten att mottaga besök i bostaden stipuleras i utskottets
förslag, att hembiträde äger därstädes under fritid mottaga tillfälliga besök,
»i den mån märklig olägenhet därigenom ej kan anses uppkomma för arbetsgivaren
eller dennes familj». I motionen och reservationen påyrkas, att satsen
»i den mån märklig olägenhet därigenom ej kan anses uppkomma för arbetsgivaren
eller dennes familj» måtte utgå.

Jag förstår mycket väl vad som ligger bakom denna inskränkande bestämmelse,
men jag måste å andra sidan säga, att denna bestämmelse, som är så
tvekande skriven, efter vad jag kan förstå kommer att leda till en hel del
tvister örn hembiträdes rätt att mottaga besök. Jag reagerar för övrigt i högsta
grad mot denna inskränkande bestämmelse. Det vore ungefärligen detsamma,
som om en person hyr ett möblerat rum och den som hyr ut detta rum säger
till den inneboende, att han får mottaga besök endast i viss utsträckning. Nu
är att märka, att när detta lagförslag först utformades av den s. k. hembiträdesutredningen
förekom icke denna inskränkande bestämmelse, överhuvud
taget fanns det ingenting sagt örn huruvida hembiträde skulle få mottaga
besök eller icke. Man resonerade som så, att detta kunde väl arbetsgivaren
och hembiträdet själva göra upp sinsemellan. Jag har också inom utskottet
sagt, att jag tror det allra bästa hade varit, örn denna punkt aldrig funnits.
Då hade det helt enkelt blivit fråga om en uppgörelse mellan husmodern och
hembiträdet, huruvida besök skulle tillåtas eller icke. örn utskottets förslag
blir kammarens beslut, stimuleras genom en sådan bestämmelse ogina husmödrar
— det finns sådana också; de flesta husmödrar äro naturligtvis charmanta
husmödrar, det tror jag nog litet var som äro gifta kunna intyga, men
det finns även ogina husmödrar — till att avvisa hembiträdets krav på att
få taga emot exempelvis en mamma, en pappa eller en fästman, som komma
på besök. Dessutom är att märka, att denna bestämmelse rörande hembiträdes
rätt att taga emot besök är dispositiv, d. v. s. örn på grund av särskilda skäl
husmodern och hembiträdet kommit överens om att besök inte skola få mottagas,
står sig denna överenskommelse. Redan som lagen är utformad, med
bortseende från den sats, som jag vill skall utgå, finns det alltså på grund
av lagens dispositiva karaktär möjlighet att genom uppgörelse ordna denna
fråga. Från denna utgångspunkt tror jag, att herr Olovsons m. fl. reservation
på denna punkt är synnerligen starkt motiverad.

Jag ber således få förklara, att jag, när vi skola fatta beslut om 6 §, kommer
att påyrka att paragrafens två första meningar erhålla följande lydelse:
»Ingår i hembiträdes löneförmåner bostad hos arbetsgivaren, äger hembiträdet,
ändå att annorlunda avtalats, rätt till bostadsutrymme av beskaffenhet
som sägs i hälsovårdsstadgan. Hembiträdet äger därstädes under fritid mottaga
tillfälliga besök.» Det är den ena punkten, på vilken jag har en från
utskottet avvikande mening.

Den andra punkten berör 9 §. I denna givas vissa bestämmelser örn kvällsledighet
och fridagar, och där finns en bestämmelse, som säger att den ordinarie
arbetstiden skall, ändå att annorlunda avtalats, sluta senast klockan
19. Det finns dock ett undantag, som gäller hembiträden, vilka lia till uppgift
att sköta barn. Detta undantag kan man mycket viii förstå. Redan tillvaron
av en sådan bestämmelse, som ställer dessa barnhembiträden i cn sämre
ställning jin andra hembiträden, kan dock verka i den riktningen, att folk
inte kommer att antaga hembitriidesbefattningar, som innefatta vård av barn,
men det är kanske nödvändigt, att det finns ett undantag på denna punkt.

Nr 22.

Onsdagen den 7 juni 1944 em.

Förslag till hembiträdeslag. (Forts.)

Utskottet har nu utformat denna bestämmelse på det sättet, att hembiträden,
som syssla uteslutande eller huvudsakligen med att sköta harn, skola undantagas.
För dem skall således gälla skyldigheten att tjänstgöra längre än
till klockan 19.

I reservationen har påyrkats, att orden »eller huvudsakligen» skola utgå.
Det innebär, att enligt reservationens yrkande endast för hembiträde, som
uteslutande har till uppgift att sköta barn, skall gälla bestämmelsen, att hon
har en viss skyldighet att tjänstgöra efter klockan 19. Jag vill i detta sammanhang
säga, att bestämmelsen örn att undantag även skall gälla för hembiträde,
som huvudsakligen sysslar med barnavård, är mycket svävande och
kan komma att åstadkomma en hel del konflikter och diskussioner om hur
lagen skall tillämpas. Jag tror att det är mycket renhårigare och dessutom
blir lättare att förstå lagtexten, örn man utesluter detta »eller huvudsakligen».
Då säger lagtexten helt enkelt, att för hembiträde, som uteslutande antagits
för att sköta barn, skall icke gälla bestämmelsen om att hon ovillkorligen
skall sluta sitt arbete klockan 19.

Alltså när vi skola besluta örn 9 § kommer jag även på denna punkt att
yrka bifall till reservationen.

Slutligen har reservationen en avvikande mening beträffande utformningen
av 10 §. I denna paragraf regleras bestämmelserna örn söndagsledigheten.
Utskottet säger, att sådan ledighet skall utgå antingen var tredje söndag eller
annan allmän helgdag av kyrklig karaktär eller efter klockan 13 varannan
sådan dag.

Från den organisation, som finns på hithörande område, har mycket bestämt
hävdats, att det redan, åtminstone i huvudstaden och i de större städerna,
utbildat sig en viss praxis att bereda hembiträden ledighet varannan söndag.
Det kan ju hända att förhållandet är annorlunda på landet, men ändå måste
detta förslag, som medgiver ledighet var tredje söndag eller varannan söndag
efter klockan 13, innebära en försämring av den praxis, som för närvarande
tillämpas. När man vidare känner till huru sjukhus och en hel del andra
institutioner konkurrera med hemmen örn arbetskraft, är det synnerligen viktigt
att se till, att bestämmelserna örn ledighet inte bli sådana, att möjligheten
för hemmen att skaffa sig arbetskraft minskas. Det är alltså från den
utgångspunkten vi kommit fram till den uppfattningen, att det vore rimligt,
att det i 10 § fastsloges, att ledighet skulle inträda varannan söndag
eller annan allmän helgdag av kyrklig karaktär.

Jag har med detta framfört några synpunkter, som vi reservanter kommit
till — för övrigt efter långa diskussioner i utskottet. Här har ju bollats med
motiv och synpunkter fram och tillbaka. Jag vet mycket väl att människor,
som levat upp i detta land under andra förhållanden och som liksom med
modersmjölken insupit, att dessa hembiträden inte äro arbetstagare av vanliga
sorten, för vilka samma bestämmelser skola gälla som för arbetstagare i allmänhet,
naturligtvis ha ganska svårt att tillägna sig den mentalitet, som
ligger bakom tillkomsten av denna hembiträdeslag. Förhållandena ha dock
ändrats i världen — i vårt land och överallt. Dessa hembiträden betrakta sig
givetvis som vanliga arbetstagare och ställa krav på att de skola behandlas
på samma sätt som dessa. När det genomförts långtgående arbetstidslagar till
förmån för andra arbetstagare, bör detta kunna ske även när det gäller dessa
arbetstagare. Man bör då emellertid se till, att den lag som kommer till stånd
inte blir sämre än den praxis, som redan utbildat sig för dessa arbetstagare
i samhället.

Jag ber från denna utgångspunkt få förklara att jag, när vi skola fatta

Onsdagen den 7 juni 1944 em.

Nr 22.

Förslag till hembiträdeslag. (Forts.)

beslut om de paragrafer jag nu berört, kommer att ställa yrkande örn bifall
till den av herr Olovson i Västerås m. fl. avgivna reservationen.

Herr Ericsson, Carl Eric: Herr talman! Jag har avgivit en blank reservation
till andra lagutskottets föreliggande utlåtande, men då jag är medveten
örn att jag har mycket ringa utsikt att vinna gehör för min uppfattning i
denna fråga, som syftar till ett avstyrkande av hela förslaget, har jag även
anslutit mig till den reservation, som avgivits av herr Mannerskantz och fröken
Andersson.

Såvitt jag har kunnat finna under behandlingen av detta ärende inom utskottet,
får man söka anledningen till denna lagstiftning förnämligast i två
omständigheter, nämligen för det första däri, att det har rått och fortfarande
råder en del missförhållanden inom hembiträdesyrket, och för det andra däri,
att det för närvarande råder brist, man kan säga en svår brist, på hembiträden
och att man tror sig kunna bemästra densamma bland annat genom en
lagstiftning på detta område.

I fråga örn den första punkten, eller missförhållandena inom yrket, tror
jag nog att alla känna så väl till dem, att jag ej behöver närmare redogöra
för vari de bestå. Jag vill endast omnämna den enligt min uppfattning viktigaste,
nämligen avsaknaden i många hushåll av ordnade förhållanden särskilt
när det gäller arbetstiden. Jag önskar framhålla, att jag tror husmödrarna
hava en mycket stor skuld till att förhållandena härvidlag äro sådana
de äro. Detta är kanske förklarligt, emedan hemmet såsom arbetsplats är så
olika i jämförelse med arbetsplatserna inom industrien och näringslivet i övrigt
och så avskilt därifrån, att arbetsgivarna inom hemmen, husmödrarna,
icke fått den kontakt med de nutida förhållandena på arbetsmarknadens andra
områden, som måhända är nödvändig för en anpassning efter modernt samhällsliv
inom detta i alldeles särskild grad speciella arbetsområde. En annan
omständighet, som säkerligen också bidragit till att förhållandena härvidlag
ej överallt äro tillfredsställande, är nog att en effektiv organisation saknats
å såväl arbetstagare- som arbetsgivaresidan. Härutinnan har man emellertid
under de senaste åren, förefaller det mig, kunnat spåra en ändring, i det att
numera särskilt hembiträdena ha sina representativa organisationer. Om jag ej
misstager mig, lia representanter för dem deltagit i den s. k. hembiträdesutredningen,
vars förslag föranlett det här ifrågavarande lagförslaget. Dea
uppmärksamhet, som husmödrarna nu bland annat på grund av statsmakternas
ingripande i denna sak tvungits ägna arbetsförhållandena i hemmet, synes
mig tillsammans med utvecklingen av organisationsväsendet ge anledning
till att man kan hoppas på en förbättring härvidlag utan lagstiftningsingripanden.

Den andra anledningen till att man ansett tidpunkten lämpad för lagstiftning
på detta område är bristen på hembiträden. De förhållanden, varunder vi
nu leva, hava framskapat en fullständig förskjutning mellan kvinnor och män
i fråga om arbetsfördelningen. Kvinnorna hava till följd av männens sysselsättning
inom försvarsberedskapen kommit att utnyttjas inom arbetsområden,
som hittills varit väsentligen förbehållna männen. Man behöver blott tänka
på vissa arbeten inom krigsindustrien, ekonomiavdelningarna inom skogsavverkningen,
spårvagnspersonalen o. s. v. Det är ju ganska förklarligt, att dessa
för kvinnorna nya yrken med den frihet oell fritid de erbjuda, många gånger
verka lockande på den kvinnliga arbetskraft, som tidigare ägnat sig åt
hemarbetet. Detta har lett till den brist på hembiträden, som nu är ett faktum.
Hos husmödrarna har detta framskapat ett slags panik, vilken jag för min del

Nr 22.

Onsdagen den 7 juni 1944 em.

Förslag till hembiträdeslag. (Forts.)

tror delvis är anledningen till den välvilliga inställning, som från husmodershåll
i vissa fall intagits till denna lagstiftning. Man har gripit efter detta
halmstrå i tron att det skall medföra en förbättrad tillgång på hembiträden.
Jag skulle vilja fråga, örn någon i denna kammare tror, att genomförandet av
detta lagförslag kommer att överföra en enda kvinna från något annat yrke
till hembiträdes yrket. Jag tror det icke, och jag har styrkts i denna tro efter
samtal jag haft angående denna fråga med en av våra mest framstående auktoriteter
på arbetsmarknadens område. Men det är nog så, som herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet nämnde i annat sammanhang i denna
kammare, att det synes förefinnas en övertro på lagstiftningens förmåga att
rätta till missförhållanden på olika områden. Det förefaller mig som örn en
sådan övertro skulle finnas också i detta fall, men jag tror det är ganska små
utsikter till att den skall gå i uppfyllelse. Man får väl hoppas, att det så
småningom skall inträda sådana förhållanden i världen, att männen kunna befrias
från sina uppgifter inom krigsmakten och andra områden, där de nu äro
sysselsatta på grund av den onormala världssituationen, och kvinnorna åter
komma att inträda i de verksamheter, som för dem äro de naturliga. Härmed
följer, lagstiftningen förutan, en bättre tillgång på arbetskraft inom hemmen.

De förmåner, som nutilldags beredas hembiträden, gå säkerligen utöver vad
lagen innehåller även i fråga örn sådana förhållanden som avses bliva reglerade
i densamma. Under sådana omständigheter inställer sig frågan, varför
man motsätter sig en lagstiftning, som ändå ej kommer att medföra några
större förmåner för dem lagen avser att gagna, och således ej heller bör bliva
betungande i ekonomiskt avseende för hemmen. Jag vill då framhålla, att örn
lagen ej kan anses medföra några fördelar värda att tala örn, vare sig för arbetsgivare
eller arbetstagare, är lagen onödig. En onödig lag är en onyttig lag,
och man skall väl ej stifta lagar enbart för lagstiftandets skull.

Däremot kan lagen komma att på grund av sin blotta tillvaro medföra nackdelar.
Till följd av de växlande förhållanden, som råda vid arbetet i hemmet,
är detta enligt min mening ej en arbetsplats, som lämpar sig för en mer eller
mindre stel och tvingande lagstiftning. Förhållandena inom olika hem i städer
och på landsbygd, i norr och söder, och till och med inom samma stad äro så
olika, att en lag, som skulle tillämpas lika överallt, vilket är avsikten här,
komme att utöva ett tvång på denna verksamhet och utgöra ett hinder i fråga
örn ett praktiskt anordnande av arbetet i hemmen, som kan bliva högst besvärligt.
Jag kan såsom exempel anföra ett förhållande, som kanske är av ringa betydelse
men som jag av egen erfarenhet känner till. Här i staden slutar kontorsarbetet
i regel kl. 5 em., och på ett välordnat kontor kan personalen bege sig
hem strax därefter. Vederbörande familjefader hinner, örn han bor inne i staden,
hem till kl. 5.30 eller 5.45 och kan då äta sin middag. Hembiträdet kan i
så fall vara färdigt till kl. 7, eller vid den i lagen föreslagna tiden för avslutande
av dagens arbete. Den, som bor i förstäderna, hinner däremot i regel
aldrig hem före kl. 6 och ofta ej förrän något efter denna tid. Middagsmåltiden
kan då ej serveras förrän i bästa fall omkring kl. 6.15, ofta senare. Därefter
skall hembiträdet äta, diska, göra i ordning i köket m. m., och det torde
höra till sällsyntheterna, att hon kan bliva färdig med sitt arbete vid den i lagen
bestämda tidpunkten. Det är att märka, att i Stockholms förstäder och förorter
bo säkerligen minst 200 000 människor, varför det här är fråga om ett
ganska betydande antal familjer, vilka ej kunna tillämpa lagen i dess föreslagna
lydelse, såvida man ej skall omlägga hela kontorsarbetet, och det vore
ju att begära litet för mycket.

Örn man alltså liksom jag anser, att lagstiftning på detta område ej bör äga

Onsdagen den 7 juni 1944 em.

Nr 22.

Förslag till hembiträdeslag. (Forts.)

runi trots1 tillvaron av de olägenheter i hemarbetet jag tidigare medgivit, kan
man fråga sig, vad som bör göras för att råda hot mot desamma. Jag vill då
först framhålla betydelsen av det undervisningsarbete inom yrket, som redan
pågår. Men vad jag framför allt tror blir nödvändigt, är att man söker få till
stånd kollektivavtal på detta arbetsområde liksom inom så många andra. Jag
har förut antytt, att sammanslutningen på arbetstagarnas sida är under frammarsch
och säkerligen kommer att göra sig gällande, vare sig vi få en hembiträdeslag
eller ej. I kollektivavtal kunna arbetsförhållandena regleras i helt
annan omfattning och på helt annat sätt än i en lag, och båda parternas intressen
kunna tillgodoses vida bättre genom den smidighet och de anpassningsmöjligheter,
som äro kännetecknande för ett kollektivavtal. Dessutom kan ett
avtal, som befinnes olämpligt, ändras vida lättare än vad som är förhållandet
med en lag. Avtalet medför ej heller på samma sätt som en lag en känsla av
tvång, otrevnad och många gånger kanske villrådighet.

För att förebygga missförstånd vill jag försäkra, att mitt motstånd mot
denna lag ej är föranlett av någon önskan att förhindra införandet av en bättre
ordning för den stora grupp av samhällsmedlemmar, som det här är fråga
om. Tvärtom. Jag tror, att det är nödvändigt att bereda hembiträdena den
ställning i samhället, som deras samhällsnyttiga verksamhet berättigar dem
till. Det är med hänsyn härtill jag nyss framhöll betydelsen av yrkesundervisning.
Enligt min mening äro vi också på god väg att nå detta mål. Jag tror
emellertid ej att lagstiftning är rätta medlet, utan att den i stället skulle komma
att störa det goda samarbete på hemmens betydelsefulla arbetsfält, vilket
är en nödvändig förutsättning för allas trivsel och välbefinnande.

Riksdagen producerar för närvarande lagar och förordningar av alla de
slag. Man bör noga tillse, att produkterna bliva sunda och samhällsdugliga
och att de fylla verkliga behov. De komma i annat fall att motverka sitt
syfte.

Jag ber, herr talman, att på förenämnda skäl få yrka avslag på föreliggande
lagförslag.

I herr Carl Eric Ericssons yttrande instämde herr Andersson, Gunnar.

Herr statsrådet Möller: Herr talman! Jag vet inte örn den föreställningen
överhuvud taget finns, att detta lagförslag skulle komma att lösa hembiträdesfrågan.
I varje fall hänger jag mig icke åt några sådana illusioner. Jag
tror att hela samhällsutvecklingen för närvarande är inne på linjer som komma
att tvinga fram helt andra arbetsformer för hem, där bägge makarna äro
ute i förvärvsarbete, och delvis även i andra hem. Hela befolkningsutvecklingen
torde åtminstone under ett mycket stort antal år framåt komma att
gå i den riktningen, att möjligheterna att rekrytera hembiträdeskåren bli
mindre och mindre. Det gör att jag icke fäster några sådana förhoppningar
vid denna lagstiftning som att den i någon nämnvärd mån skulle kunna bidraga
till lösningen av de problem, som naturligtvis i någon mån skymta bakom
förslaget till lagstiftning.

Medelklassfamiljerna komma enligt min uppfattning att få finna sig i att
vara utan hembiträden. Det kommer endast att bli sådana hem, där man har
ganska stora resurser, som komma att kunna ordna hemmets arbetsförhållanden
på hembiträdesvägen. Utvecklingen kommer enligt min tro i stället att
gå i den riktningen, alf hemhjälpsinstitutionen kommer alt, utvecklas; vederbörande
tillhör bär icke familjen på något sätt, utan går till och från sitt arbete
och kail eventuellt skola åtminstone vissa arbeten i mer jin en familj på,
samma dag. Jag tror vidare alf nian maale slå in på vägen med barnkrubbor

Nr 22.

Onsdagen den 7 juni 1944 em.

Förslag, till hembiträdeslag. (Forts.)

och lekskolor, som möjliggöra för den förvärvsarbetande hustrun att utföra
sitt arbete utan att behöva känna någon rädsla för att barnen i hemmet skola
fara illa. Jag är ganska övertygad örn att det kommer att bli så för det stora
flertalet av de familjer, som överhuvud behöva ha hjälp för att sköta hemmet.

Trots att jag alltså icke tror, att denna lag kommer att få någon nämnvärd
betydelse för hembiträdeskårens rekrytering genom att öka intresset
bland den kvinnliga arbetskraften för att söka sig just till det yrket, har jag
ändå ansett att förslaget borde läggas fram och genomföras på grund av att
de, som i varje ifall böra ha större erfarenhet och insikt på detta område än
en man i regel kan ha, nämligen representanterna för praktiskt taget alla
kvinnoorganisationer i landet, ha ansett att en lagstiftning av denna karaktär
i alla fall skulle vara till gagn och nytta. Då har jag icke ansett att man
borde motsätta sig densamma.

Det förhållandet att klockan 7 eftermiddagen är en tidig timme för vissa
hem tror jag inte kommer att betyda så särdeles mycket, möjligen med undantag
för övergångstiden. Man kommer troligen att träffa en uppgörelse parterna
emellan, som på något sätt kompenserar för den överskjutande tiden.
Även sådana familjer, som vilja ha ett hembiträde för egen räkning och som
bo ute i förstäderna exempelvis här i Stockholm, komma dänför antagligen
bara att göra den erfarenheten, att det blir något dyrare — säkerligen ganska
obetydligt — än för närvarande att hålla ett hembiträde.

Detta var de synpunkter som jag mera principiellt ville anlägga på denna
lagstiftning. I övrigt vill jag säga, att jag icke har någon särskild erinran
att göra mot de ändringar, som utskottet för sin del har föreslagit. Jag vågar
icke ha något så säkert omdöme örn huruvida klockan 19 eller klockan 20
är den riktiga tiden på landsbygden. Det är på grund av yrkanden från
landsbygdshåll som man i regerings förslaget har upptagit möjligheten att i
bondehushållen utsträcka tiden till klockan 20, men är det ett misstag att en
sådan begränsning skulle behövas, vilket synes framgå bland annat av att
ingen av bondeförbundets representanter opponerat sig mot den ändring utskottet
föreslår, så har jag för min del ingenting att invända mot densamma.
Icke heller har jag någonting att invända mot den omkastning i fråga om
primatet för övertidskompensationen, som här föreslås, nämligen penningersättning
i stället för annan fritid, under det att den kungl, propositionen hade
föreslagit att man i första rummet skulle tänka sig annan fritid såsom kompensation
och endast i andra rummet penningersättning.

I fråga örn reservationerna hoppas jag att utskottets ledamöter ej bli alltför
förbluffade när jag säger, att jag icke heller har någon invändning att
göra mot den reservation, som innefattar att man skulle taga varannan söndag
såsom fridag i stället för var tredje. Jag har på den punkten, liksom på
praktiskt taget alla andra, helt enkelt följt vad jag trodde vara den största
sakkunskapen i detta land, nämligen husmodersföreningar och andra kvinnliga
sammanslutningar, vilka för sin del ha förordat den ordning som föreslås
i propositionen. Jag kan utan vidare säga, att en bestämmelse örn fridag
var tredje söndag och därjämte en halv vardag i veckan i vår tid naturligtvis
är rätt egendomlig, men med hänsyn till förhållandena inom hembiträdesyrket
och som sagt med hänsyn till alla de husmödrar, som deltagit i förarbetena
till denna lagstiftning, vågade jag för min del icke avvika från det
förslag, som ju närmast befolkningsutredningens kvinnodelegation hade stått
för.

Detta är, herr talman, vad jag har att yttra i denna sak. Jag förmodar att
jag inte särskilt behöver ingå i någon polemik mot de talare, som ha en annan
mening.

Onsdagen dea 7 juni 1944 eili.

Nr 22.

Förslag till hembiträdeslag. (Forts.)

Herr Mannerskantz: Herr talman! Ursprungliga anledningen till att jag
begärde ordet i denna fråga var att jag ämnade yrka bifall till Kungl. Maj :ts
förslag särskilt i fråga örn 13 §, där den reservation, som jag m. fl. avgivit,
just går ut på att förorda Kungl. Maj:ts förslag. Jag får säga att jag finner
det, låt mig säga, onödigt att Kungl. Maj:ts representant utan vidare förklarar
här i kammaren, att han inte har någonting emot att man går ifrån
Kungl. Maj:ts förslag. För närvarande ha vi ju icke någon partiregering, så
att ett statsråd i en fråga som denna kan tala på allas vägnar, utan denna
regering är som bekant sammansatt av olika partiers representanter, och det
borde därför vara av ännu större vikt att man vårdar sådana förslag, där samtliga
statsråd förklarat sig eniga med Hans Majestät Konungen örn framläggandet
av en proposition.

Men detta kan ju vara en sak, som inte jag har så mycket att göra med. Jag
skall i stället be att få säga några ord i sakfrågan och följer då den kronologiska
ordning, som den förda debatten kunnat ge anledning till. Beträffande
herr Hages uttalanden vill jag då säga, att jag icke fick någon riktig
klarhet örn orsaken till att han har avgivit en blank reservation. Jag satte
mig så nära som möjligt för att i detalj kunna följa hans anförande, men kunde
icke finna annat än att han punkt för punkt och bokstav för bokstav talade
för den reservation, som är avlämnad såsom nr 3 av herr Olovson i Västerås
m. fl. Någonting därutöver kunde jag ej få fram av hans anförande, och det
hade därför skapat större klarhet örn han satt sitt namn till den reservationen.

Jag förstår att utskottets ordförande kommer att till bemötande upptaga
även den nämnda reservationen, eftersom han icke har anslutit sig till den;
det är ju för övrigt inte så många som ha gjort det. Jag har dock svårt att
avstå från en reflexion i anslutning till densamma, när det gäller hembiträdes
rätt att mottaga besök. När man vill stryka satsen »i den mån märklig olägenhet
därigenom ej kan anses uppkomma för arbetsgivaren eller dennes familj»,
har jag svårt att fatta det på något annat sätt än att reservanterna anse det
fullt riktigt att hembiträdena skola lia. rättighet att mottaga besök, även örn
det medför märklig olägenhet för familjen, där hon är anställd. Jag anser
det oriktigt att stifta en lag, ur vilken utan vidare kan .utläsas att man är
beredd att på ett så känsligt område som hemmens tillåta sådant som kan vålla
märklig olägenhet. I hela vårt samhälle finns väl knappast något område som
är så känsligt som just hemmens, och särskilt när det gäller besök kunna lätt
ganska svåra olägenheter för familjerna inträda. Att då utan vidare i en lag
säga, att även sådant som medför märkbar olägenhet skall vara möjligt och
av statsmakterna godkänt, tycker jag är orimligt. Herr Hage försökte exemplifiera
sin ståndpunkt med att säga, att det skulle vara oriktigt, att hembiträdena
inte fingo mottaga besök av fader eller moder eller fästman. Ja, herr Hage,
örn det bara inskränkte sig till det! Men i de vanligaste fallen är det väl de
som inte hunnit att bli fästman eller som aldrig komma att bli det, och det
finns fall, där det är fullt i sin ordning, att husmodern bär laglig möjlighet
att med en viss auktoritet säga, att det inte får gå till pa det sättet. Skulle
den på denna punkt avlämnade reservationen bifallas, kan ett hembiträde säga,
att hon får göra hur hon vill i ifrågavarande avseende. Jag tycker, att det
skulle vara högst olämpligt att .stifta en sådan lag..

Jag har den uppfattningen, att det är något för tidigt med klockan 19 som
slut på arbetsdagen. Vidare delar jag i viss mån herr Ericssons uppfattning,
att denna lag inte är så särskilt nödvändig, därför att praxis bär utvecklat
sig så, att den blivit ungefär som lagens bestämmelser och i många, fall kanske
ännu hällre ur hembiträdenas synpunkt. Men jag har a andra sidan en viss

Förslå hammarens protokoll 1044. Nr ZZ. b

Mr 22.

Onsdagen den 7 juni 1944 em.

Förslag till hembiträdeslag. (Forts.)

förståelse för de synpunkter, som socialministern här har framfört, nämligen
att vi böra ha en lagstiftning på detta område liksom på så många andra
områden, och även örn detta inte är en arbetstidslag utan en fritidslag, kan
det vara lämpligt, att man inför denna lag. Jag tror i varje fall inte, att det
kommer att medföra någon skada. Då kan man visserligen säga, att en sådan
lag bör införas, först när den är nödvändig, men jag tycker, att denna synpunkt
inte är så stark, att den bör leda till att man motsätter sig lagens införande.

Såsom varje äkta man bör göra, har jag också underställt min fru denna
lag, och hon har funnit, att det inte skulle vara olämpligt med en sådan lagstiftning.
Både hon och många av hennes medsystrar anse bestämmelserna
innebära ett stadfästande av den praxis, som räder i alla familjer, som lia
en rätt förståelse för hembiträdesfrågan. Och eftersom jag anser, att kvinnans
omdöme i dessa saker inte kan nonchaleras, har detta varit en bidragande orsak
till min uppfattning, att denna lag bör komma till stånd.

Beträffande den ena av de två punkter, i vilka utskottet har frångått
Kungl. Maj :ts förslag — nämligen tiden för arbetets avslutande i jordbrukshushållen
-— är jag fullt medveten om att det i lanthushållen under vissa delar
av sommarhalvåret är alldeles nödvändigt, att man håller på med arbetet
ute så länge, att klockan är mycket mera än 7 på kvällen, när man kommer
hem. Varför jag inte opponerat mig mot att utskottet strukit den bestämmelse,
som finns i Kungl. Maj :ts proposition på denna punkt, är att jag tror,
att ett bifall till propositionen skulle leda till en allmänt ökad svårighet att
få hembiträden i lanthushållen. Hembiträdena där bliva liksom undantagna
och ställda i en arbetsammare klass, och jag skulle tänka mig, att propopositionens
bestämmelse psykologiskt skulle verka så, att de redan nu stora
svårigheterna att få hembiträde på landsbygden skulle bli ännu större.

Jag tycker på sätt och vis, att det är anmärkningsvärt, att herr statsrådet
efterlyste bondeförbundets uppfattning örn detta. Det finns många andra än
bondeförbundare, som ha hushåll på landsbygden •— gudskelov — och jag
finner därför, att det vore rimligt att efterlysa uppfattningen hos även andra
»hushållare» på landsbygden. Örn det hade varit möjligt att fä fram ett förslag,
enligt vilket arbetstiden för alla hembiträden hade slutat senare än klockan
19, skulle jag ha anslutit mig till detta, ty det är faktiskt så, att många
människor äro så upptagna av arbete under dagen, att de inte kunna komma
hem vare sig till klockan 18 eller 19, utan först senare. De äro ganska talrika,
och de befinna sig sannolikt framför allt bland deni, som lia hembiträden
anställda. Dit höra inte bara de av herr Ericsson nämnda, som bo ute i förstäderna
och ha långt att resa. Det finns sådana på andra håll än i storstäderna.

överhuvud taget reagerade jag en smula emot att herr statsrådet talade om
att nian sannolikt inte skulle kunna tänka sig, att många familjer skulle kunna
ha hembiträden i framtiden, utan att man i stället skulle få anordna lekskolor
och sådant. Det röjer en viss uppfattning hos herr statsrådet, att man
handlar mest med tanke på städernas, särskilt storstädernas, befolkning. Inte
kan man anordna lekskolor ute på landsbygden! Det är väl tämligen uteslutet.
De, som bo där, få val försöka klara sig ändå, vare sig med eller utan
hembiträden, men i varje fall utan lekskolor. Det finns väl inte tekniska eller
ekonomiska möjligheter för sådana anordningar annat än i de större städerna.
Detta var bara en parentes. Ibland får man nämligen den uppfattningen,
att vad som göres här i landet göres mest för de större städernas räkning,
och jag måste reagera mot en sådan inställning.

Efter dessa reflexioner kommer jag in på den reservation, som jag har avgivit
och som går ut på anslutning till Kungl. Majrts förslag beträffande

Onsdagen den 7 juni 1944 era.

Nr 22.

Förslag till hembiträdeslag. (Forts.)

ersättning för övertid. Kungl. Majit har föreslagit, att gottgörélse för övertid
skall lämnas genom ledighet på annan tid under dagen, dock inte före
klockan 9 på förmiddagen, eller, örn man så kommer överens, genom övertidsersättning,
under det att utskottet har förklarat, att övertidsersättning skall
utgå kontant — först om hembiträdet så medger, skall ersättning kunna lämnas
genom ledighet på annan tid. Vad har det för följder, om man skulle gå
på utskottets förslag? Ja, några avskräckande följder för dem, som ha ekonomisk
möjlighet att betala övertidsersättning i stället för att lämna ledighet,
blir det naturligtvis inte, även örn det i regel blir besvärligt även för dem, ty
för närvarande finns det knappast så många här i landet, som få mycket kvar,
sedan chefen för finansdepartementet har tagit sitt. Jag tänker framför allt
på den kategori, som närmast hör till medelklassen och i varje fall inte till de
bättre situerade och där antingen en stor barnaskara finnes eller hustrun har
arbete utom hemmet, så att hon inte kan sköta hushållet, utan måste ha ett
hembiträde. Mångå av familjerna inom denna kategori ha en sådan ekonomi,
att de nätt och jämnt ha möjlighet att överhuvud taget hålla hembiträde, men
de reella skälen tala i hög grad för att de skola ha hembiträde. Skola de
tvingas att kanske nästan varje dag betala övertidsersättning, därför att
hustrun kommer hem sent från sitt arbete eller därför att de ha så många
barn, att de behöva hjälp i huset? Men örn de samtidigt ha en sådan ekonomisk
ställning, som jag nyss nämnde, komma de att drabbas hårt. Den sortens
familjer äro flera än man tror, och örn man skulle gå på utskottets förslag,
skall man inte tänka på de där fåtaliga familjerna, som ha god råd att
betala övertidsersättning, utan på de många flera gränsfallen, som ekonomiskt
inte äro så särskilt väl ställda men där det ändå är synnerligen önskvärt och
i varje fall rimligt, att man håller sig med hembiträde.

Vad skall det för övrigt tjäna till att taga med en sådan bestämmelse, redan
nar lagen införes? Förra plenidagen, när en arbetstidslag behandlades,
horde vi herr statsrådet Möller framföra den åsikten, att man inte skulle taga
med allting genast, utan först skaffa sig erfarenhet av den nya lagen,
och efter några ar, när lagen skall förnyas, bedöma, örn man kan taga
med även de ^ skärpta bestämmelserna. Jag tycker, att det vore riktigt, örn
man gjorde så även beträffande denna lag, och jag tycker även det vore* riktigt,
örn herr statsrådet höll på sitt eget förslag därvidlag.

dag kanske.nu har tagit upp tiden onödigt mycket. Men jag vill framhålla,
att även örn vi här i riksdagen tycka, att det är en liten lag, så kommer denna
att i många hem och för många människor bli en lag, som griper djupt in
Man har därför inte rättighet att ta alltför lätt på denna fråga.

Jag behöver inte närmare uppehålla mig vid vad som avhandlas i herr Clovis
reservation, men jag tycker, att man borde vara litet försiktig, när det
gäller att gå längre an nu rådande praxis.. Det är bättre, att allmänheten, som
skalf tillämpa lagen, får en viss tid på sig för anpassning och att man däretter,
når några år ha gått, bedömer, örn man kan gå vidare. Det borde vara
bokare att lagstifta på det sättet än att från början gå för långt med den
påföljd, att verkningar kunna uppkomma, som man inte Ilar avsett och inte har
kunnat bedöma. Därför menar jag, att Kungl. Majlis förslag här är värt att
beakta. Aven om inte lien statsrådet och chefen för socialdepartementet anser,
att det har varit så genomtänkt, vill jag i alla fall uttala, att det har varit
det, och jag vill här rekommendera och yrka på att kammaren skall
loija Kungl. Majlis förslag. Det enda undantaget gäller utsträckningen
av arbetstiden under sommarhalvåret för lanthushållen — där man bör taga
hänsyn till den psykologiska orsak, som jag har talat örn — inea skulle någon
har yrka, att man skall hålla möjligheten lippen för lanthushållen att få

Nr 22.

Onsdagen den 7 juni 1944 em.

Förslag till hembiträdeslag. (Forts.)

arbetstiden förlängd till klockan 20, vill jag redan nu förbehålla mig rätten
att i varje fall inte motsätta mig ett sådant förslag.

Jag kommer, herr talman, att vid 13 § yrka bifall till den reservation, som
jag har avgivit.

Herr statsrådet Möller: Herr talman! Herr Mannerskantz må finna det egendomligt,
att jag inte tar upp någon strid örn 13 §, men jag kan inte för min del
föreställa mig, att det är någon viktig fråga. Vore det en viktig fråga, skulle
jag inte säga någonting örn herr Mannerskantz’ förebråelser mot mig för att jag
förklarat mig inte ha något att erinra mot utskottsförslaget. Men även efter
herr Mannerskantz’, som jag förmodar han själv tyckte, ingående argumentation
för den ena linjens företräde framför den andra, är det mig absolut omöjligt att
fatta, att detta är någon viktig fråga. Jag förstår överhuvud taget inte vad det
tjänar till att strida örn sådana struntsaker som dessa — jag säger uppriktigt
struntsaker, ty det är det enligt min mening.

Jag har eljest ingen anledning att taga upp någon debatt. Jag vill bara säga,
att när jag talade örn lekskolor och barnkrubbor, avsåg jag familjer, där båda
makarna ha arbete utanför hemmet. Eftersom ju detta i varje fall inte är vanligt
på landsbygden, finns det ju inte där samma behov som i städerna av att
få en anordning, som ersätter hembiträdena.

Detta är det enda jag har att anföra. Jag har ingen lust att förlänga en debatt
örn en sak, som inte kan ha någon större betydelse.

Herr Norman: Herr talman! Debatten fördes åtminstone till en början på
det mera principiella planet, och jag tror inte, att det är någon särskild anledning
att fortsätta därmed. Herr Ericsson framhöll ju vissa principiella synpunkter,
som jag inte skall taga upp någon diskussion örn. Jag skall bara säga några
ord beträffande hans yttrande, där han tillspetsade sin ståndpunkt i de orden,
att det var en onödig lag och därför också en onyttig lag.

Jag kan inte på något sätt dela denna uppfattning. Jag tror, att det är en
mycket nödvändig lag. Herr Ericsson framhöll ju själv, att missförhållanden
här ha rått och fortfarande råda på grund av att vederbörande parter inte ha
kunnat rent organisatoriskt ordna upp, hur det skall vara. Jag tror, att det är
mycket värdefullt, att vi få en lag med vissa regler, som skola tillämpas, när
parterna inte haft förmågan att på frivillighetens väg organisera förhållandena,
såsom man skulle kunna tänka sig vore det lämpligaste.

Utskottet har i huvudsak tillstyrkt Kungl. Maj:ts förslag, men förordar en
avvikelse i två punkter.

Spörsmålet örn tiden för kvällsledighetens början i lanthushållen under sommarhalvåret
diskuterade vi ganska ingående i utskottet, och jag tror, att stadsborna
inom utskottet hade ganska stor förståelse för det behov, som här kunde
föreligga av att ha möjlighet att sluta arbetet senare på vardagskvällarna. Att
denna förståelse förefinnes, framgår också av en motion av en av andra kammarens
kvinnliga ledamöter. Denna ledamot, som man väl skulle tro vore särskilt
inställd på att förbättra arbetstagarpartens villkor, har yrkat på en modifikation
av den bestämmelse, som är föreslagen av Kungl. Majit. När vi nu till
slut voro ense inom utskottet — herr Mannerskantz har ju inte reserverat sig
och var således också enig med utskottet — berodde det främst därpå, att de
ledamöter i utskottet, vilka hade särskild erfarenhet av arbetsförhållandena på
landsbygden, bestämt gjorde gällande, att de inte önskade någon särlagstiftning,
och det var inte bara representanter för något visst politiskt parti, utan landsbygdsrepresentanter
från olika partier, som framförde dessa synpunkter.

Ändringen i 13 § förefaller att vara, såsom herr statsrådet bär uttryckt det.

Onsdagen den 7 juni 1944 em.

Nr 22.

Förslag till hembiträdeslag. (Forts.)

en ganska liten sak att diskutera om. Det förefinns i varje fall avtalsfrihet på
detta område, så att vad man än stadgar som det primära, ersättning i form
av pengar eller ersättning i form av ledighet, kunna parterna komma överens
om det som är mera gynnsamt för den ena parten, och då kommer detta att
gälla. Att vi varit angelägna örn att få dessa regler, även om de varit dispositiva,
har berott på att vi hade ganska klart för oss, att arbetstagarparten hyste
ett mycket bestämt önskemål örn att övertiden skulle ersättas med pengar. Det
är då ganska naturligt, att man liksom är garderad för att det inte tages ut något
övertidsarbete i onödan.

Också en annan sak ville vi ha fastslagen som en lämplig regel. Det gällde
sådant övertidsarbete, som bara består i att arbetstagaren skall vara bunden
på arbetsplatsen, således vakttjänst. Hon skall passa, så att ingenting händer
barnen, när husmor är borta, och i övrigt se till hemmet utan att behöva ägna
sig åt något arbete i hemmet. Arbetstagaren kan sitta på sitt rum och sköta sitt
handarbete och taga emot tillfälliga besökande. Hon kanske till och med får
ställa till med en liten bjudning för sina vänner. Yi lia ansett det vara ganska
orimligt, att en sådan vakttjänst ovillkorligen skall ersättas med pengar, och
därför kommo vi överens örn denna kompromiss — det hade nämligen yrkats i
motioner och inom utskottet, att övertidsersättning alltid skulle utgå i form av
pengar.

Herr Hage har motiverat, vad han reservationsvis syftat till med sin blanka
reservation, och nu yrkat bifall till herr Olssons m. fl. reservation. Jag fick ett
ganska bestämt intryck av att herr Hage hade fått för sig, att det här var
fråga örn en maximilagstiftning, som skulle komma att bli fullständigt normerande.
Precis raka motsatsen är fallet. Här är ett förslag till en minimilagstiftning,
där vissa minimibestämmelser skola gälla och inte genom avtalsöverenskommelser
få begränsas i vad det gäller förmåner, och i övrigt vissa lämpliga
regler i olika avseenden, men regler av minimikaraktär. Såsom jag ser saken, är
det helt naturligt, att statsmakterna i fråga örn en ny lagstiftning och alldeles
särskilt i fråga örn en lagstiftning på ett så ömtåligt område som detta böra
stanna vid dessa minimibestämmelser och sedan låta utvecklingen och vad som
kan överenskommas mellan parterna örn bättre förmåner få verka.

Herr Hage vände sig mot förslaget i 6 § angående arbetstagarens rätt att
disponera sitt bostadsutrymme. Utskottet var betänkt på att föreslå en bestämmelse.
som skulle ange en ovillkorlig rätt för arbetstagaren att begagna sitt
bostadsutrymme på det sättet, att hon hade rätt att mottaga tillfälliga besök
•— inom lämpliga gränser givetvis — i de fall då hon disponerade eget rum.
Under den utredning, som föregått detta lagstiftningsarbete, har det emellertid
visat sig, att bostadsförhållandena tyvärr många gånger äro sådana, att arbets1
agaren inte kan tillförsäkras denna helt naturliga förmån av ett eget rum.
Vi skola nämligen komma ihåg. att det här är fråga örn lagstiftning på ett
område, där det också gäller vanliga enkla, fattiga människor. Husmor blir
sjuk, eller husmor kanske får lov att ägna sig åt förvärvsarbete för att få
ekonomien att gå ihop och behöver därför hjälp i hemmet. De flesta ha det inte
så ställt, att de kunna erbjuda alla möjliga förmåner, men det är av ganska
stor betydelse, att man inte lagstiftar så, att inte även dessa personer i den
utsträckning, som är möjlig, kunna hålla sig med behövlig hjälp. Man Ilar sett
på saken även ur be f olkningspol i fisk synpunkt, när man begränsat de lagstadgade
förmånerna på sätt som skett. Tyvärr har hembiträdet i fattiga arbetaroch
medelklasshem ganska ofta sin sovplats i köket. I den mån hon är huvudsakligen
anställd för att hjälpa till med barnens skötsel, kanske hon har sin
sovplats i barnkammaren. Det kan inte vara riktigt att förmena arbetsgivaren
möjligbeten att begränsa hennes ovillkorliga rätt att disponera detta bostads -

Nr 22.

Onsdagen den 7 juni 1944 em.

Förslag till hembiträdeslag. (Forts.)

utrymme, utan om märklig olägenhet därav kan föreligga för arbetsgivaren,
skall hon, såsom Kungl. Majit har föreslagit, inte kunna propsa på denna
rätt.

Herr Hage sade visserligen, att det finns ogina husmödrar, som med stöd
av denna bestämmelse komma att trakassera sina anställda. De där ogina
husmödrarna finnas inte nu för tiden, ty husmödrarna få inga hembiträden,
örn de äro ogina. Herr Ericsson har redogjort för tillströmningen av arbetskraft
på detta område, och jag är övertygad örn att husmor under nuvarande förhållanden
får taga skeden i vacker hand och vara så tillmötesgående, som man
rimligen kan önska. Jag tror inte alls, att den bestämmelse, som Kungl. Maj :t
har föreslagit och som utskottet har förordat, skall på något sätt stimulera till
tvistigheter. Men däremot tänker jag mig, att örn den inte funnes, utan det i
lagen gåves en generell rätt för hembiträdet att under alla förhållanden få disponera
sitt bostadsutrymme även på ledig tid, detta skulle kunna föranleda tvistigheter.
Det gäller här inte bara hembiträdets kvällsledighet, utan också hennes
lialvdagsledighet mitt i veckan och hennes heldagsledighet på söndagen. Det
kan mycket väl tänkas, att det skulle vara ganska olägligt för familjen, ätthembiträdet,
när husmor skall göra hennes arbete under hennes lediga tid,
skulle kunna propsa på att mottaga tillfälliga besök av sina bekanta i det bostadsutrymme.
som hon disponerar, särskilt när detta bostadsutrymme ibland
är av den begränsade och socialt mycket olämpliga natur, som det många
gånger är.

I fråga örn söndagsledigheten framhöll herr statsrådet, att han, när han förordade
ledighet var tredje söndag, hade följt de synpunkter som framkommit
under förarbetena och framförts ifrån husmodershåll. I detta fall är det val
ganska stor skillnad mellan stad och landsbygd. I städer och tättbebyggda
orter har det nog mer och mer blivit praxis att ge varannan söndag ledig,
men ute på landsbygden är det vanliga, att den anställda får var tredje söndag
fri. Jag har åtminstone för min del tagit ståndpunkt till frågan, örn varannan
eller var tredje söndag skall vara fri. från den utgångspunkten, att det
här gäller en minimilagstiftning^ och i en sådan skall man lagfästa ungefär vad
sorn tillämpas i praktiken. Da mäste man rätta sig efter hur förhållandena äro
i olika delar av landet och inte gå längre, än till de för arbetstagarna i detta
fall minst gynnsamma bestämmelserna. Är det nu praxis, att hembiträdet i
lanthushållen har ledigt var tredje söndag, vilket jag tror det är, då är det
kanske inte lämpligt att gå längre. I sig självt är det enligt min uppfattning
ganska rimligt, att söndagsledigheten omfattar varannan söndag, men med
hänsyn till förhållandena i lanthushållen tror jag, att det är alldeles riktigt,
att inte här, när det gäller minimibestämmelsen, gå längre. Herr Hage trodde,
att detta skulle föranleda, att de för arbetstagaren gynnsammare överenskommelser,
som nu ha ingåtts i städer och stadsliknande samhällen, skulle upphävas.
Herr Hage vet mycket väl, att situationen inte är sådan, utan att det
enda som i våra ^dagar begränsar möjligheterna för ett hembiträde att få de
allra ^ båsta förmåner är arbetsgivarens ekonomiska möjligheter att ge dessa
förmåner. Så pass ont örn arbetskraft är det på detta område, att det absolut
inte föreligger någon fara för att minimibestämmelser i denna lag skulle bli
maximibestämmelser.

o Jag tror, att jag nu har varit inne på samtliga de detaljspörsmål, i vilka det
rått olika meningar. Jag slutar, herr talman, med att beträffande den nu föredragna
paragrafen yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Löfvander: Herr talman! Socialministern efterlyste i sitt anförande
anledningen till att bondeförbundets ledamöter i utskottet intagit den ställ -

Onsdagen den 7 juni 1944 em.

Nr 22.

Förslag till hembiträdeslag. (Forts.)

ningen i fråga om 9 §, att de inte velat vara med örn att i jordbrukshushåll
under sommarhalvåret utsträcka arbetstiden till klockan 20. Herr Mannerskantz
var illa berörd över att högern inte nämndes i det sammanhanget, men
det är ju en sak som jag inte rår för. Jag skall förklara, varför bondeförbundets
representanter intagit den ställning de gjort. Bakom lagförslaget ligger
väl i alla fall en iörmodan eller i varje fall en förhoppning om att man
genom lagen skall förbättra möjligheterna att erhålla hembiträdeshjälp. Jordbruket
har länge haft svårigheter i detta hänseende. Jag är av den uppfattningen,
att vill man härvidlag hjälpa jordbruket, är man ute 25 år för sent,
Denna kår har nu så gott som försvunnit från landsbygden, och det är då inte
mycket att göra genom att stifta en lag. Man kan ibland få söka igenom hela
socknar utan att finna ett enda hembiträde. Det är självklart, att om man nu
ger landsbygdens hembiträden en sämre ställning, ökar man svårigheterna
ytterligare. Det är detta som är anledningen till att bondeförbundets representanter
intagit den ståndpunkt de gjort.

Jag har, herr talman, intet vidare att tillägga i frågan.

Herr Hage: Herr talman! Herr Mannerskantz ställde till mig den frågan,
varför jag avgivit en blank reservation. Jag skall be att få förklara, hur det
förhöll sig med den saken. Sedan utskottet fattat sitt principbeslut i frågan,
var jag nödsakad att vara borta från utskottet, och jag kunde inte gärna ansluta
mig till en reservation, som var under utarbetande. Det var därför jag
inskränkte mig till en blank reservation. Men jag hade inom utskottet i några
anföranden deklarerat, vilken inställning jag hade till spörsmålen.

Herr Mannerskantz påstod, att örn man såsom jag föreslagit tog bort den
i 6 § angivna inskränkningen i rätten att mottaga besök, skulle detta kunna
leda till, att hembiträdet tvingade sig till att taga emot personer, även då detta
kunde åstadkomma stora olägenheter för familjen. Jag tror inte, att det blir
på det sättet. I det övervägande antalet fall förstår nog hembiträdet, att det i
vissa situationer kan medföra olägenheter, örn hon tar emot främmande personer.
Det kan vara sjukdom eller andra omständigheter, som. gör det olämpligt.
Mellan en god husmor och en god tjänarinna kan nog sådant klaras upp
i all sämja. Det var väl denna synpunkt, som var bestämmande för hembiträdesutredningen,
vilken fann det onödigt med en sådan bestämmelse som
den nu föreslagna.

Herr Mannerskantz påpekade vidare, att detta var en mycket känslig fråga
för familjen. Ja, det är riktigt, men saken är känslig även för hembiträdet.
Det kan ju inte vara vidare angenämt för ett hembiträde att nödgas säga till
den besökande, att hon inte kan taga emot honom eller henne, utan att de måste
gå ut på gatan och prata med varandra. Jag tror, att det finns möjligheter
att ordna upp en sådan här sak utan att nian behöver taga upp den i lagen. I
synnerhet bör man inte skriva en sådan passus, som upptagits i utskottsförslaget.

Så kom herr Mannerskantz i mera skämtsamma ordalag in på frågan, om
fästman eller icke-fästman skulle få besöka ett hembiträde. Det är väl inte
meningen, att vi skola diskutera sådana saker här, men jag vill i alla fall
framhålla, att det finns något som heter begynnande fästman. Alla som blivit
fästmän, ha väl en gång varit begynnande fästmän, och var börjar för övrigt
fästmanskapet? Det kanske skulle vara till olycka för äktenskapsfrekvensen,
örn en ung man, som börjar spekulera så smått på en flicka, skulle avvisas så
som herr Mannerskantz tänkt sig.

Herr Mannerskantz talade örn att han rådgjort med sin hustru örn saken.
Med Jon opartiska ställning, som herr Mannerskantz intar till de frågor

Nr 22.

Onsdagen den 7 juni 1944 era.

Förslag till hembiträdeslag. (Forts.)

som här behandlas, föreställer jag mig, att han även talat med sitt hembiträde.
Han glömde tala örn det, men jag antar, att han gjort det. Det är väl först
när man får en fråga belyst från båda hållen, som man kan få en fullt saklig
upplysning i frågan.

Jag vill slutligen säga ett par ord till utskottets ordförande. Han säger, att
det inte är fråga örn en maximilag utan örn en minimilag. Ja, det må så vara,
men det betyder mycket var gränsen sättes, ty det är ju ofta så, att en minimilag
i vissa situationer blir en maximilag. Jag vet mycket väl, att herr Norman
kommer att invända, att det för närvarande är så ont örn hembiträden,
att de kunna pressa upp minimum åtskilligt. Men det är inte säkert, att det
alltid kommer att vara så. När det blivit fred och massor av kvinnor strömma
tillbaka från krigsindustrien och annan krisverksamhet, kan det bliva ett betydande
överskott på kvinnlig arbetskraft, varigenom kvinnornas starka ställning
på detta område försvagas. Det kan då vara bra att lia en god minimilagstiftning
på området.

Jag skall, herr talman, inskränka mig till detta. Jag kommer sedan vid
behandlingen av respektive paragrafer att framföra mina yrkanden.

Herr Norman: Herr talman! Jag glömde en sak, när jag sist var uppe i
talarstolen, nämligen det reservationsyrkande, som framställts vid 9 §. Utskottet
liksom Kungl. Maj:t föreslår, att vad som stadgas i fråga örn kvällsledighet
och fridagar ej skall gälla för hembiträde, som uteslutande eller huvudsakligen
har till uppgift att sköta barn. Reservanterna vilja här utesluta
ordet »huvudsakligen», så att undantaget alltså bara skulle gälla hembiträde,
som uteslutande har till uppgift att sköta barn. Man har på olika sätt försökt
fixera de arbetstagare, som åtagit sig arbete under den förutsättningen, att
en hel del av arbetstiden infaller just efter klockan 19. I hembiträdesutredningens
förslag hade man från lagens tillämpningsområde överhuvud taget
undantagit examinerade barnsköterskor. I de motioner, som legat till grund
för reservanternas yrkande, hemställdes, att undantagsbestämmelsen skulle
formuleras att gälla, examinerade barnsköterskor. När vi inom utskottet diskuterade
detta spörsmål, funno vi, att examinerade barnsköterskor var ett i lagteknisk
mening ganska svävande begrepp. Örn man ryckte in en bestämmelse
örn dem i lagen, var det inte så säkert, att man träffade den kategori man
önskade. Man har även varit inne på tanken att låta undantagsbestämmelsen
gälla blott och bart barnsköterskor, men även detta begrepp är ganska svävande.
Jag tror för min del, att det av Kungl. Majit föreslagna uttrycket
»uteslutande eller huvudsakligen har till uppgift att sköta barn» ungefärligen
täcker vad man åsyftar.

Detta är egentligen en fråga av befolkningspolitiskt intresse. Det är ett
fåtal familjer i landet, som ha råd att hålla examinerade barnsköterskor eller
eljest anställda, som uteslutande ha till uppgift att sköta barnen. Jag bär blivit
övertygad örn detta, då jag den sista tiden tittat på platsannonserna i tidningarna.
Där har jag ofta påträffat en annons av ungefär följande lydelse:
»Barnsköterska, hushållskunnig, får bra anställning etc.» Detta visar just, att
begreppet examinerad barnsköterska inte täcker den kategori, som man närmast
avser med undantagsbestämmelsen. De som äro utbildade för den här
sysselsättningen få ofta åtaga sig att sköta även annat arbete, så att de kanske
i regel bli hembiträden i vanlig mening. Det finns å andra sidan en hel
del familjer, som äro i behov av hjälp för att huvudsakligen .sköta barnen men
som behöva ett eller annat handtag även inom andra hemmets områden. Jag
tror därför, att det är riktigt, att undantagsbestämmelsen även gäller denna
kategori av hembiträden. De ha alltså tagit anställning i medvetande örn att

Onsdagen den 7 juni 1944 em.

Nr 22.

Förslag till hembiträdeslag. (Forts.)

deras arbetstid delvis kommer att infalla på kvällen. Det synes mig riktigast,
att man inte stänger alla möjligheter för mindre bemedlade familjer här i
landet att anställa den hjälp de behöva för barnens skötsel.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Det är en liten sak, som är värd att påpeka
efter herr Löfvanders anförande, nämligen att sedan utskottet föreslagit borttagande
av bestämmelsen i 9 § örn utsträckt arbetstid i jordbrukshushåll
under sommarhalvåret, är det ännu viktigare, att man inte bestämmer sig för
obligatorisk kontant övertidsersättning, utan att man kan giva hembiträdet
ledigt tidigare på dagen i stället. Även örn det, som herr Löfvander säger, är
så, att många lanthushåll inte ha hembiträde, finns det dock åtskilliga tusental
eller tiotusental sådana hushåll, som ha hembiträde. För dessa är det ofta
en ganska svår sak att komma ut med kontanter. När man nu skärpt Kungl.
Maj:ts förslag, som medgav en timmes längre arbetstid, är det så mycket
viktigare att inte skärpa Kungl. Majrts förslag i fråga örn möjligheten att
giva gottgörelse i form av ledighet i stället för kontant ersättning.

Jag skall inte giva mig in i polemik med herr Hage i annan mån än att
jag vill säga, att jag har ett hembiträde, som jag talar med varje gång jag
är hemma. Däremot är jag inte säker på, att herr Hage har något hembiträde,
som han kan tala med.

Herr Arrhén: Herr talman! Jag skulle vilja säga några ord med anledning
av herr statsrådets översikt över möjligheterna för framtiden på detta område.
Man kan nog vitsorda riktigheten av det perspektiv, som han visar iram
för oss, nämligen att medelklassen får större och större svårigheter att hålla
sig med hembiträden, vilket huvudsakligen beror på de stora kostnaderna och
den bristande tillgången. Detta är en utveckling, som kommer att ännu mera
skärpas under de närmaste årtiondena, beroende på befolkningsutvecklingen.
Fram mot 1960 kommer det att finnas 200,000 färre flickor inom den kategori,
som i stort sett står till förfogande för uppgifter av denna art. Herr statsrådet
framhöll, att det på grund härav blir av vikt, att man får fram en
annan metod att lösa hemhjälpsfrågan inom medelklassen. Detta påpekande
synes mig vara av stort värde med hänsyn till de omständigheter, som här
föreligga.

Jag vill med dessa ord understryka den stora vikt, som jag anser ligga
däri, att de pågående utredningarna av arbetsförmedlingssakkunniga och delegationen
för hem- och familjefrågor inom 1941 års befolkningsutredning bedrivas
med all möjlig energi och med särskild uppmärksamhet fäst vid medelklassens
problem på detta område. Frågan är av betydelse för såväl stadssom
landsbefolkningen.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter enligt därunder förekomna
yrkanden gjordes propositioner, först på godkännande av den nu föredragna
paragrafen samt vidare därpå, att nämnda paragraf skulle avslås; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

2—5 §§.

Godkändes.

6 § första stycket.

Detta stycke var så lydande:

Ingår i hembiträdes löneförmåner bostad hos arbetsgivaren, äger hembiträdet,
ändå att annorlunda avtalats, rätt till bostadsutrymme av beskaffen -

Nr 22.

Onsdagen den 7 juni 1944 em.

Förslag till hembiträdeslag. (Forts.)

het som sägs i hälsovårdsstadgan. Hembiträdet äger därstädes under fritid
mottaga tillfälliga besök, i den mån märklig olägenhet därigenom ej kan anses
uppkomma för arbetsgivaren eller dennes familj. Vid avtalets upphörande
äger hembiträdet nyttja bostadsutrymmet till klockan 8 dagen efter sista arbetsdagen.

I den av herr Olovson i Västerås m. fl. avgivna reservationen hade beträffande
förevarande stycke anförts:

»Med tillstyrkande av vad som i denna del anförts i motionen II: 496 förorda
vi, att satsen »i den mån märklig olägenhet därigenom ej kan anses uppkomma
för arbetsgivaren eller dennes familj» utgår och att 6 § första stycket
alltså erhåller följande lydelse:

Ingår i hembiträdes löneförmåner bostad hos arbetsgivaren, äger hembiträdet,
ändå att annorlunda avtalats, rätt till bostadsutrymme av beskaffenhet som
sägs i hälsovårdsstadgan. Hembiträdet äger därstädes under fritid mottaga
tillfälliga besök. Vid avtalets upphörande äger hembiträdet nyttja bostadsutrymmet
till klockan 8 dagen efter sista arbetsdagen.»

Herr Hage: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till den av herr Olovson
i Västerås m. fl. avgivna reservationen.

Herr Norman: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning gjordes i enlighet med de yrkanden, som
därunder framkommit, propositioner, först på godkännande av det nu ifrågavarande
stycket samt vidare därpå att nämnda stycke skulle godkännas med
den lydelse, som förordats i den av herr Olovson i Västerås m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarades den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

6 § andra stycket samt 7 och 8 §§.

Godkändes.

9 §.

Denna paragraf lydde:

(i Kungl. Maj:ts förslag:)

Den ordinarie arbetstiden skall,
ändå att annorlunda avtalats, sluta
senast klockan 19. Dock må i fråga
om arbete i jordbrukshushåll sådan
överenskommelse träffas, genom vilken
den ordinarie arbetstiden för månaderna
april-—september utsträckes
intill klockan 20.

Vad i denna paragraf stadgas gäller
ej i fråga örn hembiträde, som uteslutande
eller huvudsakligen har till
uppgift att sköta barn.

Enligt herr Olovsons i Västerås m. fl. reservation hade reservanterna ansett,
att paragrafen borde erhålla följande lydelse:

Den ordinarie arbetstiden skall, ändå att annorlunda avtalats, sluta senast
klockan 19. Vad sålunda stadgats gäller dock ej i fråga örn hembiträde, som
uteslutande har till uppgift att sköta barn.

(i utskottets förslag:)

Den ordinarie arbetstiden skall,
ändå att annorlunda avtalats, sluta
senast klockan 19. Vad sålunda stadgats
gäller dock ej i fråga örn hembiträde,
som uteslutande eller huvudsakligen
har till uppgift att sköta
barn.

Onsdagen den 7 juni 1944 em.

Nr 22.

Förslag till hembiträdeslag. (Forts.)

Fru Sjöström-Bengtsson: Herr talman! Jag ber om ursäkt för att jag begagnar
tillfället att konstatera, att herr Mannerskantz’ anförande ger vid handen,
att man fortfarande på sina håll betraktar hembiträdeskåren på ett helt
annat sätt än andra yrkesgrupper.

Örn ett hembiträde är av den kvaliteten, att husmodern har anledning att
övervaka hennes användning av sin fritid, finns det ju möjlighet att säga upp
henne. Enligt den nya lagen är det ju endast fjorton dagars uppsägningstid,
och man kan således ganska lätt bli av med ett sådant hembiträde.

Jag .skulle i fråga örn 9 § kunna nöja mig med att instämma i vad herr Hage
yttrade. Men det är ett par synpunkter, som inte kommit fram och som jag
skall be att få peka på. Från regeln, att arbetet skall vara slut klockan 19,
gives här ett undantag för det fall, då hembiträdet uteslutande eller huvudsakligen
har till uppgift att sköta barn. Jag anser, att uttrycket »huvudsakligen»
inte är så lyckligt vare sig med hänsyn till hembiträdet eller till arbetsgivaren.
I barnfamiljer, där det endast finnes ett hembiträde, torde det vara
svårt att avgöra, örn hembiträdets huvudsakliga uppgift är att sköta barn eller
att sköta övriga hemsysslor. Detta kommer helt säkert att i många fall skapa
irritation mellan arbetsgivaren och hembiträdet. Tvist kan uppstå, huruvida
den senare har rätt att sluta sitt arbete klockan 19 eller örn hon lagenligt kan
åläggas att arbeta över denna tid. Bestämmelsen kommer också att medföra
nära nog oövervinneliga svårigheter för barnfamiljer att anskaffa hjälp i
hemmen. Man skall inte förtänka ett hembiträde, örn hon besinnar sig två gånger,
innan hon tar anställning i en familj, där det kan bli diskutabelt, huruvida
hon har rätt att bli ledig klockan 19 eller ej. Åtminstone sådana förhållandena
nu äro, kan hon utan vidare välja en anställning, där hon har rätt att
sluta klockan 19.

Då jag sålunda anser, att denna bestämmelse i utskottets formulering är
till men för båda parter, ber jag att få yrka bifall till den av herr Olovson i
Västerås m. fl. avgivna reservationen.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Det är en sak, som bör framhållas i sammanhang
med vad den föregående talarinnan yttrade, nämligen att varje yrke
måste givetvis vara anpassat efter sin natur. Lite är det någon som klagar över
att en spårvagnskonduktör utan övertidsersättning får tjänstgöra sent på
kvällen. Det är bara det, att arbetet förlägges till den tiden och han är ledig
på annan del av dygnet. Det är många yrken, som lia arbetstiden förlagd till
andra tider än som är normalt i det stora flertalet yrken. Ett hembiträde är
ju anställt för att hjälpa till med matlagning, städning, servering och annat,
och det är väl inte något onaturligt, om även det yrket anpassas efter karaktären
av sysslorna. Det är inte mera upprörande, att ett hembiträde håller på
med arbete på kvällen än att en spårvagnskonduktör får göra det.

Man måste göra detta klart för sig, innan man tar så deciderad ställning
tili frågan, som talarinnan här gjorde. Örn inte hembiträdet varje dag kan
komma till sjuföreställningen på biografen, är ju inte det så farligt.

Vad beträffar möjligheten att erhålla hembiträden, tror jag inte att denna
lag påverkar den saken. Det var ingen i utskottet, där vi suttit och manglat
denna sak mycket, som trodde detta, och jag tror inte heller, att det är många
i kammaren som tro det. Det är inte detta som lagen åsyftar.

Herr Berg, Hebert: Herr talman! Jag har begärt ordet närmast med anledning
av det påstående, som herr Mannerskantz här i sitt anförande gjorde, när
han sade: »Inte är det något att beskärma sig över, att spårvägsmiännen arbeta
på natten utan övertidsersättning!» Har inte herr Mannerskantz reda på at,t

JNr 22.

Onsdagen den 7 juni 1944 em.

Förslag till hembiträdeslag. (Forts.)

när en spårvägsman anställes, så ingår det i hans löneförmåner kompensation
för den tid som han arbetar utöver den tid, som är fastställd i lagen örn arbetstidens
begränsning? Det vill med andra ord säga, att hans månadslön bestämmes
med ett visst procentuellt tillägg, som beror på örn han har skyldighet att
arbeta annan tid än under ordinarie tid.

Jämförelsen mellan spårvägsman och hembiträden haltar alltså i väsentliga
avseenden.

Herr Norman: Jag tror att det är skäl i att kammarens ledamöter här observera,
att bestämmelserna i denna paragraf icke äro dispositiva. De kunna således
icke sättas ur kraft genom avtal.

Jag föreställer mig, att det i enkla medelklasshem eller — varför inte — arbetarhem
ibland råder sådana förhållanden, att husmodern behöver ha en hjälp
huvudsakligen för barnens skötsel. Skall det då vara förmenat husmodern att
kunna utnyttja den hjälpen även efter kl. 7, örn hon under dagen vill att hembiträdet
torkar disken eller skickas i ett ärende för att göra ett uppköp? Det
blir ju innebörden i det yrkande, reservanterna här göra. Hembiträdet får inte
utnyttjas till något som helst annat än att sköta barnen. Med det får hon hålla
pa att arbeta hur länge sorni helst på kvällen, men om hon skall göra en sådan
här liten handräckning dessutom, under dagen, skall hon sluta kl. 7, och parterna
få inte överenskomma örn att hon skall hålla på längre, utan att hon skall
ha särskild övertidsersättning.

Jag tror att utskottets förslag bäst passar till förhållandena, som de för närvarande
äro, och det behov, som föreligger hos barnrika familjer att få hjälp
även på kvällen.

Herr Mannerskantz: Så höga som hembiträdeslönerna nu ha blivit, inkludera
de säkerligen både det ena och det andra, och jag tror alltså att herr Bergs
argument faller ganska platt till marken.

Dessutom finns det ju många andra yrken än spårvägsmännens, som man
kan jämföra med. Journalister och många andra ha sitt arbete på nätterna och
få sova på morgnarna i stället, men ha ofta ingen extra betalning för det.

Herr Hage: Man kan tolka lagtext på olika sätt, men jag undrar, örn den
texttolkning, som herr Norman åsetadkommit, är den riktiga. Ty örn vårt förslag
går igenom, kommer det inte att stå i lagtexten, att det är fråga örn sådana,
som uteslutande sköta barn, utan örn sådana »som uteslutande ha till uppgift
att sköta barn», alltså personer som äro anställda såsom barnsköterskor. Det
kan ju inträffa, att en sådan någon gång kan användas för att gå ett ärende,
men även detta^ uppdrag kanske har sammanhang med barnets skötsel. Även
om därför en sådan lagtext, som den vi reservanter ha föreslagit, går igenom,
så tror jag, att det finns möjlighet att tillämpa den på annat sätt än herr Norman
här gör gällande. ,

Herr Norman: Herr talman! Jag förstår inte riktigt herr Hages resonemang,
men vad jag har klart för mig är, att skulle denna bestämmelse bli antagen,
som herr Hage här förordar, möter det inga som helst .svårigheter för
Välsituerat folk att utnyttja denna arbetskraft på kvällarna, vilket däremot kan
bli besvärligare för mindre bemedlade, barnrika familjer.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner, först på godkännande av den under behandling
varande paragrafen samt vidare därpå att nämnda paragraf skulle
godkännas med den lydelse, som förordats i den av herr Olovson i Västerås
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen; och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

Onsdagen den 7 juni 1944 em.

Nr 22.

Förslag till hembiträdeslag. (Forts.)

10 §.

Denna paragraf hade följande avfattning:

Hembiträde äger, ändå att annat avtalats, åtnjuta fridagar i minst följande
omfattning:

a) antingen var tredje söndag eller annan allmän helgdag av kyrklig karaktär
eller efter klockan 13 varannan sådan dag;

b) en bestämd vardag varje vecka efter klockan 14;

c) den 1 maj efter klockan 13, såframt fridag ej jämlikt stadgandet under

a) åtnjutes nämnda dag.

Beträffande förevarande paragraf hade i den av herr Olovson i Västerås
m. fl. avgivna reservationen yrkats, att densamma skulle erhålla följande
lydelse:

Hembiträde äger, ändå att annat avtalats, åtnjuta fridagar i minst följande
omfattning:

a) varannan söndag eller annan allmän helgdag av kyrklig karaktär;

b) en bestämd vardag varje vecka efter klockan 14;

c) den 1 maj efter klockan 13, såframt fridag ej jämlikt stadgandet under
a) åtnjutes nämnda dag.

Herr Hage: Herr talman! Jag yrkar bifall till den av herr Olovson i
Västerås m. fl. avgivna reservationen beträffande denna paragraf.

Herr Norman: Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjordes i enlighet med
föreliggande yrkanden propositioner,, först på godkännande av den nu föredragna
paragrafen enligt utskottets förslag samt vidare på antagande av det
förslag till paragrafens lydelse, som förordats i den av herr Olovson i Västerås
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen; och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

11 och 12 §§.

Godkändes.

13 §.

Denna paragraf var så lydande:

(i Kungl. Maj:ts förslag:)

Såsom gottgörelse för arbete ä
övertid är arbetsgivare pliktig att å
ordinarie arbetstid bereda hembiträdet
den ledighet, som kan anses skälig
med hänsyn till arten av det å
övertid utförda arbetet. Ledigheten
må icke förläggas till tid före klockan
9 och må ej heller varje gång utgå
under kortare tid än två timmar. Är o
arbetsgivaren och hembiträdet därom
ense, må ledigheten utbytas mot särskild
övertidsersättning. Sådan ersättning
skall ock utgå, där hembiträdet
vid anställningens upphörande

(i utskottets förslag:)

För arbete å övertid äger hembiträde
erhålla gottgörelse. Denna skall
utgå i penningar eller ock, där arbetet
innefattar allenast vakttjänst eller
är föranlett av omständigheter som i
12 § andra stycket sägs, i form av
ledighet å ordinarie arbetstid. Ändå
att arbetet å övertid är av sådan art
att gottgörelsen skall utgå i form av
penningar, må den, där arbetsgivaren
och hembiträdet äro därom ense, utbytas
mot ledighet.

Ledighet såsom gottgörelse för arbete
å övertid skall motsvara vad som

Nr 22.

Onsdagen den 7 juni 1944 em.

Förslag till hembiträdeslag. (Forts.)

ännu icke kommit i åtnjutande av kan anses skäligt med hänsyn till
hembiträdet såsom gottgörelse för arten av det å övertid utförda arbeövertidsarbete
tillkommande ledighet, tet. Ledigheten må icke förläggas till

tid före klockan 9 och må ej heller
varje gång utgå under kortare tid än
två timmar. Där hembiträdet vid anställningens
upphörande ännu icke
kommit i åtnjutande av hembiträdet
såsom gottgörelse för övertidsarbete
tillkommande ledighet, skall i stället
utgå övertidsersättning.

Avtal, varigenom hembiträde helt eller delvis undandragits förmån enligt
denna paragraf, vare utan verkan.

Herrar Mannerskantz och Carl Eric Ericsson samt fröken Andersson hade
reservationsvis yrkat, att 13 § skulle erhålla den i propositionen föreslagna
lydelsen.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till Kungl.

Maj:ts förslag beträffande denna paragraf.

Herr Norman: Jag hemställer, herr talman, om bifall till utskottets förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner, först på godkännande av den
nu ifrågavarande paragrafen samt vidare därpå att nämnda paragraf skulle
godkännas med den lydelse, Kungl. Maj:t föreslagit; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på paragrafens godkännande enligt
utskottets förslag,, sig finna denna proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Mannerskantz begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som godkänner 13 § av andra lagutskottets i utlåtande nr 50 punkten
A framställda förslag till hembiträdeslag, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes nämnda paragraf med den lydelse, Kungl. Majit
föreslagit.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter
särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta
för ja-propositionen* och därefter de ledamöter, som ville rösta för ne.j-propositionen,
reste sig från sina platser. Herr talmannen förklarade därpå, att
enligt hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid hen Mannerskantz begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 69;

Nej — 44.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Onsdagen den 7 juni 1944 em.

Nr 22.

Förslag till hembiträdeslag. (Forts.)

Återstående delar av förevarande lagförslag.

Godkändes.

TJtshottets hemställan i jmnkten A.

Förklarades besvarad genom kammarens beslut i avseende å lagförslaget.
Punkten B.

Utskottets hemställan bifölls.

Vid förnyad föredragning av andra lagutskottets utlåtande nr 51, i anledning
av väckta motioner angående viss ändring av gällande villkor för erhållande
av understöd från erkänd arbetslöshetskassa, bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Herr talmannen yttrade, att han efter samråd med andra kammarens talman
finge tillkännagiva, att gemensamma omröstningar komme att anställas vid
kamrarnas sammanträden onsdagen den 14 innevarande månad.

Anmäldes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1944/45 under tionde
huvudtiteln, avseende anslagen inom handelsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 332, i anledning av Kungl. Maj :ts framställning örn medgivande att godkänna
avtal mellan vattenfallsstyrelsen och Krångede aktiebolag om överlåtelse
av vattenrätt i Ångermanälven; samt

nr 342, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1944/45 till riksförsäkringsanstalten m. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

Skrivelseförslagen godkändes, nr 332 under förutsättning att utskottets hemställan
i utlåtande nr 174 bifölles även av andra kammaren.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelse, nr 345, till
Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn ändrad lydelse av 6 § förordningen den 17 juni 1938 (nr 384) angående rätt
för svenskt aktiebolag och svensk ekonomisk förening att vid taxering till kommunal
inkomstskatt samt statlig inkomst- och förmögenhetsskatt åtnjuta avdrag
för avsättning till konjunkturinvesteringsfond, m. m.

Skrivelseförslaget godkändes under förutsättning att utskottets hemställan i
betänkande nr 42 bifölles även av andra kammaren.

Justerades ytterligare protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 9.43 eftermiddagen.

In fidem
G. II. Berggren.

JNr 22.

Fredagen den 9 juni 1944.

Fredagen den 9 juni.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen; och dess förhandlingar leddes
av herr förste vice talmannen

Justerades protokollen för den 3 och den 6 innevarande månad.

Upplästes följande till kammaren inkomna ansökning:

Till riksdagens första kammare.

Härmed får jag vördsamt anhålla om tjänstledighet från riks dagsgör omål en
för tiden den 12—den 15 juni på grund av resa till Finland i offentligt uppdrag.
Stockholm den 8 juni 1944.

Gunnar Myrdal.

Den begärda ledigheten beviljades.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 339, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1944/45 till särskild ersättning för debitering av värnskatt;

nr 340, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrade bestämmelser
örn ersättning för flyttningskostnad åt befattningshavare i statens tjänst,
jämte i ämnet väckt motion; samt

nr 341, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till vissa ändringar
i civila avlöningsreglementet, militära avlöningsreglementet och manskapsavlöningsreglementet
m. m.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 357, i anledning av väckta motioner örn vissa åtgärder för åstadkommande
av ekonomiskt bärkraftiga jordbruk;

nr 358, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till statens
meteorologisk-hydrografiska anstalt m. m. ;

nr 359, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till befrämjande
av landsbygdens elektrifiering; samt

nr 360, i anledning av väckta motioner angående anslag till fraktnedsättning
å järnväg för träkol från Norrbotten till mellansvenska bruk.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets utlåtanden nr 176—180, första
lagutskottets utlåtanden och memorial nr 46—52, andra lagutskottes memorial
nr 52 och utlåtanden nr 53—56 samt första kammarens andra tillfälliga utskotts
utlåtanden nr 9 och 10.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.07 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1944. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

442791