RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1944:21)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1944. Första kammaren. Nr 21.

Lördalen deli 3 juni.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Upplästes en till kammaren inkommen ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Under åberopande av bifogade läkarintyg får undertecknad härmed vördsamt
anhålla örn ledighet från riksdagsuppdraget under tiden från och med
den 1 till och med den 10 juni.

Sveg den 1 juni 1944.

Per Olofsson,

Riksdagsman för Västernorrlands län
och Jämtlands län.

Riksdagsman Per Olof Olofsson, Sundsätt, Sveg, som lider av akut sjukdom
med hög feber (Influensa), är på grund härav oförmögen att fullgöra sitt
riksdagsmannauppdrag intill den 10 juni 1944, vilket härmed intygas.

Sveg den 1 juni 1944.

Finn Albert,

leg. läk., tj. f. prov.-läk.

Den begärda ledigheten beviljades.

Foredrogs den av herr Bergh, Hagnar, m. fl. väckta motionen, nr 345, örn Äng. återanslag
å allmän beredskapsstat till uppförande av en bro över Lule älv. ^t^motion

Herr Bergh, Ragnar: Sedan jag fått höra, att vissa formella skäl tala emot
remiss av denna motion, ''ber jag, herr talman, att få återtaga densamma.

Sedan herrar Hage, Karl August Johanson, Bäckström, Gabrielsson och
Näslund, vilka jämte herr Ragnar Bergh undertecknat ifrågavarande motion,
instämt i den sistnämndes nu gjorda anhållan, bifölls densamma, varefter motionen
återtogs av herr Ragnar Bergh.

Föredrogs den av herrar Heiding och Löfvander väckta motionen, nr 346,
i anledning av Kungl. Ma,j:ts proposition angående allmän beredskapsstat för
budgetåret 1944/45.

Motionen hänvisades, såvitt angick de delar av den kungl, propositionen,
som remitterats till jordbruksutskottet, till detta utskott samt i övrigt till
statsutskottet.

Första kammarens protokoll 1944. Nr 21.

Xr 21.

Lördagen den 3 juni 1944.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet den av herr Nilsson, Bror,
och herr Hagman väckta motionen, nr 347, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående grunder för utlämnande av statsunderstöd till vissa
förbättringsarbeten på jordbrukets och skogsbrukets område vid arbetslöshet.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets utlåtande nr 152, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående bestridande av kostnaderna för vissa
oriktigt utbetalade familjebidrag m. m. jämte i ämnet väckta motioner, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Om jondering Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 153, i anledning av väckt mointcUcUr”pä
^orl om f°n(lering av statens av idrotten härfljdande skatteintäkter.
idrotten. I en inom andra kammaren av herr E. Håstad m. fl. väckt motion (II: 375)
hade hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t begära
skyndsam utredning och förslag till nästkommande års riksdag örn en fondering
av statens intäkter på idrotten i form av nöjesskatt och helst även direkt
beskattning, ur vilken fond understöd till idrottsföreningarnas och särskilt
de mindre idrottsföreningarnas verksamhet årligen skulle beviljas.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionen II: 375 icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade anförts av herr Holmström, som ansett, att utskottet bort
tillstyrka motionen 11:375 och alltså hemställa, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Majit hemställa örn skyndsam utredning och förslag till nästa
års riksdag örn en fondering av statens intäkter på idrotten i form av
nöjesskatt och helst även direkt beskattning, ur vilken fond understöd till
idrottsföreningarnas och särskilt de mindre idrottsföreningarnas verksamhet
årligen skulle beviljas.

Herr Mannerskantz: Herr talman! I detta utlåtande har utskottet ganska
bryskt avstyrkt en motion, som går ut på att nöjesskatt och helst även annan
skatt, som lägges på idrotten, skall fonderas för att användas till idrottsliga
ändamål, Det föreligger en reservation av herr Holmström, som går ut på
bifall, örn inte fullständigt så dock i huvudsak, till motionen, och i reservantens
frånvaro skall jag be att få yrka bifall till denna reservation.

Jag tänker närmast på de små föreningar, som finnas litet varstans i landet,
särskilt ute på landsbygden, och som n^ycket sällan få se något enda öre
av de anslag som komma idrotten till del och inte heller ha möjlighet att genom
anordnande av tävlingar få in några nämnvärda belopp. De stora föreningarna,
som äro i ropet i de större städerna, kunna nog klara sin ekonomi,
men det finns otaliga småföreningar, som föra en tynande tillvaro och som
alldeles obefogat komma att vara sämre ställda än de som finnas i större städer.
Det skulle innebära en säkerhet för dem, örn de kunde räkna med att det
funnes en fond, ur vilken medel skulle kunna erhållas i fall av uppkommande
behov.

Det kan visserligen sägas, att man på andra områden skulle kunna komma
med samma krav, och det är ju möjligt, att det finns något enstaka sådant område,
som skulle kunna anses vara jämställt med detta, men örn man känner
till hur pass besvärligt det kan vara ute i vissa bygder med idrottsföreningarnas
ekonomi, tror jag man inser att det är svårt att leta rätt på någon egentlig
motsvarighet.

Lördagen den 3 juni 1944.

Nr 21.

Om fondering av statens intäkter på idrotten. (Forts.)

Som gammal idrottsman och fortfarande intresserad av idrottens främjande
Ilar jag velat, då reservanten icke haft möjlighet att närvara i dag, i hans
ställe yrka bifall till hans reservation.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Denna fråga är inte så enkel som man
vid första ögonkastet skulle kunna tro. Den har ju principiell innebörd. Örn
man skulle gå in för att här t. ex. nöjesskatten skulle reserveras för vissa
ändamål på idrottens område, så uppkommer naturligtvis genast spörsmålet,
örn inte andra slag av föreningar också kunna komma och göra liknande anspråk
gällande. Då kan det också komma krav på att andra intäkter — tipsmedel,
totali satormedel och dylikt — skola fonderas för särskilda ändamål.
Vad skulle t. ex. en finansminister säga, om man undan för undan skulle fondera
statens inkomster än till det ena ändamålet och än till det andra och på
det sättet undandraga budgeten dessa inkomster?

Vad idrotten beträffar, kan det ju erinras örn att det i Kungl. Maj :ts framställning
är upptaget ett anslag på 1 800 000 kronor till idrottens främjande,
och det är val riktigare att, ifall dessa medel inte förslå, höja dessa direkta
statsbidrag till idrotten, liksom de förut undan för undan ha blivit höjda, än
att gå denna omväg, vars konsekvenser man inte kan överblicka.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets hemställan.

Herr Mannerskantz: Jag vill endast påpeka, att örn man l ade ansett att
det var så. enkelt att vidtaga en sådan här åtgärd som här antydes, hade man
sannolikt inte inskränkt sig till att begära en utredning utan begärt att fonderingen
omedelbart skulle beslutas. Nu har det endast begärts, att man
skulle undersöka, om det finns någon möjlighet att komma fram till ett sådant
resultat, att man åt idrotten säkrar mera av vad den kan komma att behöva.

Efter härmed slutad överläggning gjordes enligt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet i det nu förevarande
utlåtandet hemställt samt vidare på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen; och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 154, i anledning av väckt motion angående majoren A. Gerhardsson,?
löneklassplacering;

nr 155, i anledning av väckt motion angående förbättrade löneförmåner för
extra ordinarie kontorsskrivaren C. H. Svensson;

nr 156, i anledning av väckt motion örn befrielse för vissa militära befattningshavare
från skyldigheten att återbetala av dem obehörigen uppburna barntillägg^ nr

157, i anledning av väckt motion om viss ändring i fredsfamiljebidragsförordningen; nr

158., i anledning av väckta motioner om befrielse för fanjunkaren A. W.
Lilienberg från viss åter betalningsskyldighet;

nr 159, i anledning av väckta motioner angående vissa extra ordinarie befattningshavares
vid försvarsväsendet rätt till personliga lönetillägg m. m.;

nr 160, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder i anledning
av förgiftningsfaran vid gengasdrift jämte i ämnet väckt motion;

nr 161. i anledning av Kungl. Majlis proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1944/45 till nykterhetsvården jämte i ämnet väckta motioner;

Nr 21.

Lördagen den 3 juni 1944.

nr 162, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående den centrala organisationen
för utlänningskontrollen;

nr 163, i anledning av Kungl. Ma-jrts proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1944/45 till socialstyrelsen m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 164, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till ersättningsanskaffningar
och förnyelsearbeten för kommunikationsverken m. m.;

nr 165, i anledning av Kungl. Maj:ts i statverkspropositionen gjorda förslag
örn anslag för budgetåret 1944/45 till oförutsedda utgifter;

nr 166, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag till stat för riksgäldsfonden;
nr 167, i anledning av Kungl. Marits förslag örn anslag för budgetåret 1944/
45 till avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster; samt

nr 168, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1943/44, i vad propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets utlåtande nr 51, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående allmänna grunder för pensionering av
vissa f. d. anställningshavare vid vägväsendet jämte i ämnet väckta motioner,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande bankoutskottets utlåtande
nr 52, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående pension av
statsmedel åt vissa f. d. befattningshavare hos vägdistrikt,

Äng. pension
atif Örre vägdistriktsordföranden

O. A. Nilsson.

Punkten 1.

Kungl. Majit hade föreslagit riksdagen medgiva, att förre ordföranden och
sekreteraren i Älvsby vägdistrikt Gotthard Adolf Nilsson finge, räknat från
och med den 1 januari 1944, under sin återstående livstid från anslaget till
diverse pensioner och understöd m. m. uppbära en årlig pension av 1 008 kronor,
varå dyrtidstillägg icke skulle utgå.

Utskottet hade i den nu föredragna punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte bifalla Kungl. Majlis förevarande framställning.

Herr Wagnsson: Herr talman! Det utskottsutlåtande som nu föredragits
avser pensioner åt övertalig vägpersonal och grundar sig på väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
allmänna normer för pensionering av vägdistriktens tekniska
personal. Dessa normer äro angivna i ett cirkulär, som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
utfärdat den 14 maj 1937. Ifrågavarande normer förutsätta
inga tilläggsbelopp i form av rörligt tillägg eller kristillägg åt dessa
befattningshavare. Man lägger med andra ord 1937 års siffror till grund för
ett pensionsbeslut, som skall fattas 1944, och åberopar sig på att några utfästelser
örn längre gående förmåner aldrig gjorts från vägdistriktens sida.

Denna ståndpunkt förefaller mig av flera skäl vara ohållbar. 1937 års
siffror inkluderade faktiskt det då gällande dyrtidstillägget; det framgår tydligt
av det cirkulär, som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen utfärdade den 14
maj 1937. I de anmärkningar, som fogats till 5 § av detta cirkulär, finns det
bland annat ett uttalande, där det framhålles, att pensionsunderlagen, som avses
att motsvara dem som gälla för statliga befattningshavare, äro avrundade
uppåt med hänsyn till å de statliga pensionerna utgående dyrtidstillägg.
Dyrtidstillägget har emellertid i detta fall icke gjorts rörligt utan i stället till -

Lördagen den 3 juni 1944.

Nr 21.

Atty. pension ät förre väydistriJctsordf branden G. -4. A-ilsson. (Forts.)
lagts pensionens grundbelopp, varefter summan avrundats uppåt. Ett dylikt
förfaringssätt kunde också anses försvarligt i ett läge, då _ levnadskostnadsindex
under en lång följd av år företett endast mycket måttliga fluktuationer.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens direktiv avsågo en enhetlig reglering av
statsbidragen till vägdistriktens pensionskostnader. De ha emellertid helt naturligt
blivit normgivande för den formulering, vägdistrikten givit åt sina pensionsutfästelser.
Det måste därför anses missvisande att nu åberopa, att vägdistriktens
pensionsutfästelser regelmässigt ej omfatta tilläggsförmåner.

En arbetsgivares skyldigheter gentemot sina före detta anställda kunna icke
anses upphöra i och med att han åvägabringar en till beloppet fix pensionsförsäkring
eller utfäster sig att själv utbetala ett fixt pensionsbelopp. Pensionen
måste ju vara beroende av penningvärdet; det anser man ju i alla sådana fall.
Statsmakterna ha också erkänt detta i och med att man infört kristillägg
de statliga befattningshavarnas pensioner från och med år 1941, trots att någon
utfästelse örn en dylik förmån icke lämnats i gällande pensionsreglemente.
''Även ett flertal kommunala förvaltningar och de ledande enskilda företagen
med Svenska arbetsgivareföreningen i spetsen ha accepterat denna princip.
Med hänsyn till rådande dyrtid har man sålunda ansett det ofrånkomligt att
komplettera pensionsförsäkringen, vilken ju av tekniska skäl måste avse ett
fixerat belopp, med särskilda dyrtidstillägg å dessa belopp.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har i ett uttalande, som är citerat i propositionen,
sagt att dyrtidsförmåner icke utgå å de pensioner, som kunna, tillkomma
anställningshavare hos vägdistrikten på grund av pensionsförsäkring i
enskilda pensions- och försäkringsinrättningar. Detta uttalande är naturligtvis
formellt riktigt, men av de skäl jag nu tillåtit mig utveckla överensstämmer
det i realiteten knappast med de faktiska förhållandena. Ty örn vägväsendet
icke hade förstatligats, skulle i själva verket vägdistrikten lika väl som
varje annan arbetsgivare, vilken ordnat företagets pensionsfråga genom en
pensionsförsäkring, ha ansett sig nödsakade att utgiva dyrtidstillägg på de
utgående pensionsbeloppen. Man kan också utgå ifrån att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
skulle lia medgivit statsbidrag till dylika dyrtidstillägg;
det hade ju bara varit fråga om att följa samma normer som staten för sin
egen räkning gjort.

Nu har det tyvärr inte i samband med förevarande proposition väckts någon
motion, som gjort det möjligt att vid årets riksdag få en rättelse till stånd
på denna punkt. Jag har emellertid fått underrättelse örn att, den tjänstemannaorganisation,
som dessa befattningshavare tillhöra, ämnar inga till Konungen
med begäran örn en rättelse i förevarande avseende, och jag tillåter
mig uttala den förhoppningen, att denna framställning i sinom tid kommer
att bli föremål för ett välvilligt övervägande från Kungl. Maj:ts och sedermera
också från riksdagens sida.

Jag har, herr talman, inget yrkande.

Herr andre vice talmannen: Herr talman! När herr Wagnsson inte bär framställt
något yrkande, behöver jag inte ingå på någon rckapitulering av
de skäl som ha åberopats till förmån för »leii pensionsbestämning som förekommer
i de fall som riksdagen får att pröva. Det framgår ju av handlingarna,
att vid behandlingen i regeringen har frågan om huruvida dyrtidstilllägg
skulle utgå på dessa pensioner ingående prövats, och regeringen har kommit
lill det resultatet — på de skäl som herr Wagnsson redan anfört^—^ att
dyrtidstillägg icke skulle utgå. Men detta innebär ju — som det också påpekats
bär — icke att befattningshavarna tillfogas en förlust under nuvarande
indexförhållanden. Örn dessa tilläggsförmåner skulle ha intagits i bestäm -

Nr 21.

Lördagen den 3 juni 1944.

Om fortsatt
giltighet av
den s. k.
upplösningslagen.

Antj. pension åt förre vägdistrilctsordföranden G. A. Nilsson. (Forts.)
melserna för pensionerna, skulle ju grundbeloppen lia nedräknats, och det’ hade
alltså inte blivit någon förtjänst för vederbörande befattningshavare.

. Jag har för min del vid behandlingen av de olika fallen kommit till det
intrycket, att beräkningen Ilar varit snarare liberal än motsatsen. Då herr
Wagnsson, förutser, att vederbörande organisation skall inkomma med ny
framställning till regeringen, finns det ju ingen anledning för riksdagen att
här ingående behandla de olika frågorna.

Jag hemställer, herr talman, att kammaren i den föredragna punkten måtte
bifalla utskottets framställning.

Herr Wagnsson: Jag kan instämma i det sista som herr andre vice talmannen
anförde. En debatt örn denna fråga kan anstå tills den eventuellt ånyo
pa ena eller andra sättet kommer under riksdagens prövning.

Jag vill emellertid på en punkt inlägga en gensaga mot herr andre vice talmannens
framställning. Jag tror inte det är riktigt att, som han yttrade, dessa
befattningshavares löneförmåner icke skulle ha rönt någon inverkan av örn man
valt det ena eller andra förfaringssättet, så att detta endast skulle vara en rent
teknisk fråga. Det är nämligen så att den avrundning uppåt av beloppet om
vilken han talade, hänför sig till den lönenivå, som existerade 1937, och sedan
dess har ju, som vi alla känna till, en väsentlig försämring av penningvärdet
mtratt. 4 ör denna försämring få dessa befattningshavare icke enligt denna proposition
en rättvis kompensation.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i den
under behandling varande punkten hemställt.

Punkterna 2—8.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden och memorial:

• nr ,^’j * anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret framställning om
vissa ändrade tjänstebenämningar i riksgäldskontoret;

nr.54, angående resekostnadsersättning åt vissa hos 1944 års riksdag anställda
tjänstemän;

nr 55, i anledning av framställning från fullmäktige i riksbanken och fullmäktige
i riksgäldskontoret angående förlängt bemyndigande att genomföra
krisadministration vid riksdagens verk; samt
nr 56, angående ersättning till tre hos 1944 års riksdag anställda vaktmästare
vid inkallelse till militärtjänstgöring.

Vad utskottet i dessa betänkanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 22, i anledning av väckta
motioner med förslag till lag angående upplösning av vissa sammanslutningar
m. m.

Första lagutskottet hade till behandling förehaft två inom riksdagen väckta
motioner, nr 140 i första kammaren av herr Johan Gernhard Johansson m. fl.
och nr 214 i andra kammaren av herr Skoglund i Doverstorp m. fl. I motionerna,
vilka vörö likalydande, hade hemställts, att riksdagen ville för sin del
antaga vid motionerna fogat förslag till lag angående upplösning av vissasammanslutningar
m. m.

Lördagen den 3 juni 1944.

Nr 21.

Örn fortsalt giltighet av den s. k. upplösning slagen. (Forts.)

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet anfört:

»Lagen den 14 juni 1940 angående upplösning av vissa sammanslutningar
m. m. — den s. k. upplösningslagen — äger enligt lag den 30 juni 1943 giltighet
till och med den 30 juni 1944. Kungl. Maj :t har icke funnit anledning
föreslå någon ytterligare förlängning av giltighetstiden för ifrågavarande lagstiftning.
Jämväl utskottet anser övervägande skäl tala för att icke förläna
förlängd giltighet åt upplösningslagen. Då det genom förevarande motioner
framlagda lagförslaget är utformat efter samma huvudprinciper som upplösningslagen,
finner utskottet icke heller skäl föreligga att förorda bifall till
motionärernas förslag.

Utskottet får på grund härav hemställa, att förevarande motioner, 1:140 och
11:214, icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.»

Reservation hade avgivits av herrar Karl Emil Johanson, Ragnar Bergh och
Gezelius, vilka anfört och yrkat:

»Någon omständighet av beskaffenhet att minska behovet av en beredskapslagstiftning
som ger statsmakterna möjlighet att ingripa mot samhällsfarliga
sammanslutningar har icke inträffat. Behov av en sådan lagstiftning
torde, såsom motionärerna framhållit, komma att föreligga jämväl efter den
tidpunkt, då upplösningslagen av den 14 juni 1940 upphör att gälla. På grund
härav och då de av motionärerna föreslagna ändringarna, jsorn avse alt öka
ifrågavarande lagstiftnings effektivitet, synas motiverade, få vi hemställa, att
förevarande motioner, 1:140 och 11:214, måtte av riksdagen bifallas.»

Herr Bergli, Ragnar: Herr talman! I förevarande ämne ha motionärerna
icke bara ansett, att en beredskapslagstiftning mot sammanslutningar med
stats fientligt syfte fortfarande bör finnas, utan de ha också varit av den meningen,
att den nuvarande lagstiftningen på området bör effektiviseras. Motionärerna
ha sålunda ej kunnat acceptera den meningen, att den nuvarade upplösningslagen
inte ens skall förlängas — dess giltighetstid utgår som bekant den
30 juni i år — utan ha tvärtom ansett den nuvarande lagen otillfredsställande
och fördenskull framlagt ett utarbetat lagförslag, som motsvarar deras uppfattning
örn en effektiv lagstiftning på detta område.

När nu första lagutskottet yrkat, att motionärernas hemställan icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda, har utskottet så vitt jag kan finna anfört
väsentligen två skäl till stöd för denna sin mening. Utskottet har dels erinrat
om att Kungl. Maj :t inte funnit någon anledning att föreslå ytterligare förlängning
av upplösningslagens giltighetstid, och vidare har utskottet för egen
del anslutit sig till den uppfattningen och med hänvisning till att det av motionärerna
framlagda lagförslaget bygger på samma huvudprinciper sop upplösningslagen
icke heller funnit anledning att förorda bifall till motionärernas
hemställan.

Såsom varande en av reservanterna i utskottet har jag begärt ordet, herr talman,
för att sätta ett par frågetecken i kanten till utskottets motivering. När
utskottet ger tillkänna sin egen mening i fråga örn förlängning av upplösningslagens
giltighetstid, använder det den formuleringen, att det funnit övervägande
skäl tala mot en sådan förlängning. Denna formulering innebär uppenbarligen,
att även utskottets majoritet anser, att det finns skäl som tala för en förlängning,
men att också sådana finnas, som tala mot en förlängning, och att de senare
skälen äro övervägande. Jag tillåter mig uttrycka den meningen, att det
skulle vara ytterst värdefullt örn någon talesman för utskottets majoritet inför
kammaren ville redogöra för de skäl, som efter utskottets uppfattning tala för,
och de, som tala mot en förlängning, och hur det kan komma sig att de senare
väga över.

Nr 21.

Lördagen den 3 juni 1944.

Orri fortsatt giltighet av den s. k. upplösning slag en. (Forts.)

Örn jag i avbidan på en dylik redogörelse skulle försöka spekulera en smula
över vilka skälen för och emot kunna vara, torde jag lia full rätt att utgå från
att riksdagens majoritet år 1940 fann övervägande skäl tala för en förlängning
av giltighetstiden — det var ju då som den nuvarande beredskapslagstiftningen
på detta område beslöts — och från den utgångspunkten kan man göra sig två
frågor: har situationen i detta avseende förändrats sedan år 1940? Eller är det
bara uppfattningen örn situationen, som har undergått en förändring?

I likhet med motionärerna är jag benägen att besvara den första frågan nekande.
Sedd totalt har situationen efter mili mening inte i oell för sig förändrats,
så till vida att faran från dessa statsfientliga sammanslutningar icke är mindre
nu än den var år 1940. Däremot kan man möjligen göra gällande, att en viss
förskjutning har inträtt, så att faran från det ena hållet kanske är mindre än
den var år 1940, medan den däremot har blivit större från det andra hållet. Men
även om man skulle ställa sig på den ståndpunkten, att faran av dessa statsfientliga
gruppers verksamhet är mindre än år 1940, kan man väl i varje fall
inte gå så långt, att man vill göra gällande, att faran är över. Ändock tycks
det vara på denna punkt, som meningarna skära sig, ty skulle utskottets majoritet
haft den uppfattningen, att det förelåge behov av en beredskapslagstiftning,
hade man uppenbarligen icke kommit till det slut, som nu blivit fallet.

För mig, som representerar en i olika avseenden så utsatt landsdel som Norrbottens
län, är hela denna fråga av den beskaffenheten, att man känner en djup
oro. Det nuvarande kriget har lärt oss, att det i vissa lägen är femtekolonnare
av den ena sorten och i andra lägen femtekolonnare av en annan sort, som på
ett understundom ganska avgörande sätt ha spelat fientliga anakter i händerna,
när små folk blivit härtagna. Och vem kan väl våga säga, att vi i krigets
slutskede icke bli överfallna? I ett krigsfall skulle efter min mening en
upplösningslag lia stort värde. Jag räknar inte med att den skulle bringa
statsfientlig verksamhet att upphöra, utan antar att sådan verksamhet skulle
komma att gräva ner sig i jorden ännu mera än som för närvarande sker. Men
här bör uppmärksammas, att en väsentlig del av den statsfientliga verksamheten
försiggår redan nu under jorden. Men vinsten av en upplösningslag som
tillämpades skulle vara, att relativt hyggligt folk komme att draga sig för
att stödja statsfientliga gruppers verksamhet.

Nu kan man emellertid fråga, örn samhället har tillförsäkrat sig andra
skyddsmedel och om vi ha det så väl ordnat, att denna lag fördenskull inte behövs.
I socialdemokratisk press möter man ibland uttryck för den uppfattningen,
att hela denna fråga bör kunna lösas på övertygelsens väg. I det sammanhanget
erinrar jag mig ett uttalande av den numera avlidne österrikiske socialdemokraten
Otto Bauer, vilket gjordes efter tiden för Anschluss och sedan
Bauer måst fly från sitt fosterland. Han liknade de demokratiska partierna i
ett samhälle vid schackspelare. Man spelar sitt spel: ibland förlorar den ene och
ibland den andre, men det är alltid så, att den förlorande parten kan få börja
spelet på nytt. Man tävlar örn majoriteten, och den förlorande parten har
alltid rätt att söka förvärva majoriteten åter. Men det finns också antidemokratiska
grupper, vare sig de äro svarta, bruna eller röda, och om dem säger
Bauer, att när de väl vunnit, slå de sönder pjäserna och förbjuda, att spelet
fortsätter; med andra ord: sedan man vunnit majoritet på parlamentarisk väg,
inför man diktatur. Bauers slutsats av allt detta är, att det är ett uttryck för
den folkliga självstyrelsens sjävbevarelsedrift att överhuvud inte låta antidemokratiska
grupper spela med.

Vare sig jag alltså ser frågan med hänsyn till behovet vid ett eventuellt krigsfall
eller jag ser den med hänsyn till det folkliga styrelseskickets behov, kan jag
icke finna annat än att etet lika väl nu som år 1940 föreligger ett behov av en

Lördagen den 3 juni 1944.

Nr 21.

Örn fortsalt giltighet av den s. k. upplösningslagen. (Forts.)
beredskapslagstiftning även på detta område. Det är med den motiveringen,
herr talman, som jag anhåller latt få yrka bifall till den vid utskottets utlåtande
fogade reservationen.

Herr Schlyter: Herr talman! Den ärade reservanten anhöll att någon från
utskottet skulle redogöra för de skäl, som talade för motionen, och de skäl,
som talade mot densamma, och varför utskottet hade funnit de senare skälen
vara övervägande.

Jag kanske inledningsvis kan nämna, att det inom utskottet icke blev något
ventilerande av dessa olika skäl. Representanterna för motionernas
ståndpunkt avstodo inom utskottet helt och hållet fran att debattera trugan
där, och majoriteten inom utskottet, som stödde sig på regeringens ställningstagande,
ansåg sig icke ha anledning att taga initiativet till en sådan debatt.
Det gjorde, att hela ärendet där kunde behandlas på några få minuter, och
av den anledningen kan jag inte tala för någon annan än mig själv när det
gäller att närmare angiva de skäl som ligga bakom avstyrkandet av motionerna.

Huvudskälet står ju anfört i utskottets utlåtande. Det är att utskottet ansett
att lagen ej bör förlängas, örn inte regeringen, som ju har helt andra förutsättningar
att bedöma det utrikespolitiska läget och vad det kräver, anser
den behövlig och framlägger förslag örn sådan förlängning. Ett annat skäl,
som ofta har ventilerats i diskussionen örn detta ämne, är den bristande effektiviteten
av varje lagstiftning av detta slag, och den är inte avhjälpt genom
motionärernas ändringsförslag. Ett tredje skäl, som också brukar anföras i
denna debatt, är det odemokratiska och mot svensk rättstradition stridande
i en sådan lagstiftning, vilket ju bör göra att den ej tillgripes annat än i yttersta
nödfall. Såsom ett fjärde skäl skulle jag vilja åberopa att jag håller
för mycket troligt och till och med anser det säkert — det antagandet har
bekräftats genom ett uttalande av justitieministern i andra kammaren tidigare
i dag, då detta ärende där behandlades — att regeringen planerar säkrare metoder
att oskadliggöra samhällsfientliga element, örn en sådan situation skulle
inträda att detta behövs.

Överhuvud anser jag, herr talman, att utskottet liksom också riksdagen kan
förlita sig på att regeringen bevakar det allmännas intressen i denna fråga;
då den ej funnit anledning att framlägga något förslag, har inte heller utskottet
gjort det.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Det ärende, sorn här är
före, avhandlas såväl i detta första lagutskottets utlåtande nr 22 som i det
efterföljande konstitutionsutskottets utlåtande nr 19. När jag yttrar mig i den
nu föredragna punkten, anser jag det därför icke nödvändigt att fortsätta debatten
på den efterföljande, utan vill redan med anledning av detta första utlåtande
i korthet ange de synpunkter jag har på frågan.

Herr talman! Återigen har denna kammare att behandla utskottsutlåtanden,
som närmast giva det intrycket att fred redan inträtt, åtminstone i.den
svenska riksdagen, under det att världen i övrigt bereder sig på den sista,
långdragna och förmodligen också häftigaste fasen i detta krig.

Det kan väl knappast råda någon tvekan om att ett samhälles existens kan
hotas inifrån och att de farligaste fienderna många gånger finnas bland rict
egna landets medborgare, just därför att de ha full medborgarrätt och av lagen
praktiskt taget oinskränkta möjligheter att undergräva det lagliga styrelsesättet.
Yi ha också lärt oss, att fanatiska medborgare i ett land genom

lSr 21.

Lördagen den 3 juni 1944.

Örn fortsatt giltighet av den s. k. upplösning slag en. (Forts.)
propaganda kunna förmås att inifrån angripa de vitala punkterna i samhällsmaskineriet
på samma gång ett angrepp sker utifrån. Vi behöva bara räkna
upp några av Europas många härtagna länder för att finna, alf de som regel
snabbt fallit offer för angrepp, vilka samtidigt skett inifrån och utifrån.

En klok nation, en förutseende folkförsamling, lär av andras misstag och
erfarenheter. Bristande läraktighet har stått många folk dyrt. Man synes tro.
att lagar, skapade för fredliga förhållanden, skulle vara tillräckliga för att
skydda samhället, även under de hårdast tänkbara tider. Det gamla ordspråket
säger ju, att i krig tiga lagarna. Därmed menas ingalunda, att man skall
sätta lagar och förordningar åt sidan under ett krig. Just under de pressande
förhållanden som ett krig förorsakar fordras väl genomtänkta lagar, vilka
kunna tillförsäkra samhällets vitala intressen skydd på samma gång som medborgarna
fredas för de faror som tillämpningen av en hastigt genomförd lagstiftning
medför för den enskildes rättssäkerhet. Ordspråkets innebörd är en
varning, att lagar och rättssäkerhet lätt åsidosättas under ett krig, om man
icke. särskilt förberett sig därpå och noggrant aktger på att de tillämpas på
ett riktigt sätt.

Örn förhållandena exempelvis till hösten eller vid någon senare tidpunkt
skulle visa sig påkalla en lagstiftning i angivet syfte, betyder ändock ett avslag
på de i dag föreliggande motionerna, att statsmakterna berövas alla möjligheter
att då i grundlagsenlig ordning genomföra en sådan skyddslagstiftning.

Vad motionärerna önskat är endast, att vi skola lia sådana lagar att de kunna
fungera effektivt under krig eller krigsliknande förhållanden till skydd
för samhället. Det är nu fyra år sedan vi framförde kravet på en sådan ändring
av våra grundlagar, att de skulle motsvara de krav som möjligen skulle
kunna ställas på dem. Våren 1940 lingö vi avslag på detta förslag. Under följande
ar ha vi framfört mera begränsade förslag örn effektivisering av samhällets
skydd mot sina inre fiender. Dessa förslag ha avstyrkts, därför att de
icke skulle bli effektiva till följd av att grundlagarna vore bristfälliga. Och
nu äro vi tillbaka vid cirkelns utgångspunkt. Nu finns det möjlighet — eller
har. åtminstone funnits möjlighet att effektivisera våra grundlagars föreskrifter.
Men da ha skälen avklätts sill döljande svepning och framträda i
sin ursprungliga form: Man vill helt enkelt icke. Fyra års världskrig lia förflutit
mellan 1940 och nu. Stater ha fallit, folk ha förintats, men för oss Ilar
intet blivit uppenbarat. Jag vet, att rättvisans gudinna bar en bindel för att
icke taga hänsyn till person. Men jag trodde icke, att den svenska riksdagen
skulle bära en bindel för att icke behöva taga hänsyn till verkligheten.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till den vid utskottsutlåtandet fogade
reservationen.

Herr andre vice talmannen: Herr talman! Jag skall be att endast få säga
ett par ord.

. Frågan om värnandet av ett demokratiskt samhälles bestånd kan naturligtvis
icke lösas genom en enkel formel eller genom ett låtgåsystem. Man kan icke
utan vidare säga, att örn man hara låter saken ha sin gång, låter den obegränsade
friheten vara, och låter ont och gott mäta sig med varandra i samhället,
kommer man alltid, till ett riktigt och framför allt demokratiskt tillstånd. Det
kan givetvis uppstå situationer, i vilka hästkurer äro nödvändiga, och det var
väl med tanke därpå som riksdagen och regeringen i början av det nu pågående
kriget införde den beredskapslagstiftning, som vi nu diskutera, Samtidigt
kan man ju också peka på enskilda fall, där ett sådant ingripande till skydd
för en demokratisk ordning skulle ha varit välgörande och där motsatsen, en

Lördageu den 3 juni 1944.

Xr 21,

Örn fortsatt giltighet av den s. k. upplösning slag en. (Forts.)
katastrof, inträffade, när detta ingripande icke skedde. Om tidigare i ett land
längre söderut odemokratiska och samhällsfientliga riktningar hade kunnat
förbjudas, skulle helt säkert mycket ha varit ogjort i världen. Vi hade då
kanske t. o. m. sluppit undan det världskrig, som nu håller på att bryta ned
hela världssammanhållningen och världskulturen. Man måste väl emellertid
samtidigt erkänna, att ett sådant ingripande vid det tillfället hade krävt en
sammanhållning, en medvetenhet och en styrka i detta lands samhällsbildning,
som icke fanns. Därför kunde ett sådant ingripande icke ske.

Att ett dylikt ingripande skulle ha varit erforderligt för att avvända den
stora fara, som gick fram över landet i fråga och därmed över hela världen
och som störtade demokratien i det landet, var i och för sig uttryck för ett
sjukdomstillstånd inom nationen. Det hade varit nödvändigt att vidtaga sådana
åtgärder vid det tillfället, emedan samhället var sjukt. Det var helt enkelt
infekterat av en allvarlig feber. Men, för att vända på saken, det ligger en
viss risk i att betrakta varje samhälle såsom på det sättet sjukt. Ett förut
friskt samhälle kan bli sjukt, örn man envisas att betrakta det såsom sjukt.
Örn man såsom pojken i sagan ständigt ropar att vargen kommer, så kanske en
vacker dag vargen kommer.

Det starkaste samhället är givetvis det som — för att använda Fabian Månssons
gamla term — kan rensa sig självt. Jag tror för min del, att det svenska
samhället kan rensa sig självt, och jag är glad över att den samlingsregering,
som vi ha i dag, har kommit till samma resultat, när den icke föreslår riksdagen
att förlänga den beredskapslagstiftning, som högern i denna kammare
tydligen menar, att vi alltjämt ha behov av. Jag tror, att vårt samhälle är
starkt, och det behöver icke värna sig genom hästkurer av det slag, som utan
tvivel skulle ha kunnat vara till fördel i det andra land, som jag nyss talade
örn. Jag är övertygad örn att vi kunna klara oss utan sådana åtgärder därför
att vårt samhälle icke är sjukt. Jag tror. att vårt samhälle kommer att bli ännu
starkare i fortsättningen, örn vi med självförtroende och i förlitande på våra
demokratiska institutioners styrka, vårt folks klokhet och höga kulturstandard
vandra vidare på den väg, som vi ha gått hittills. Därför anser jag, att
vi icke längre behöva den lagstiftning, som herr J. B. Johansson med sådan
vältalighet och tapperhet kämpar för. Jag litar på att vi kunna klara oss den
förutan. Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr statsrådet Bergguist: Herr talman! Motionärernas och utskottsreservanternas
talesmän ha här riktat stark kritik mot första lagutskottets majoritet
för dess förmenta oförmåga att se vad tiden kräver. I den mån denna
kritik riktar sig mot första lagutskottet, har jag icke någon anledning att uppträda.
Men som kammarens ledamöter finna av utskottets utlåtande, har utskottet
såsom ett av sina motiv för ett avstyrkande av motionerna åberopat, att
Kungl. Maj :t icke funnit anledning att föreslå förlängning av denna lagstiftning,
och även herr Schlyter har i sitt anförande här understrukit denna
synpunkt. Då jag är närmast ansvarig för den till synes negativa inställning,
som regeringen intagit i denna fråga, vill jag gärna begagna tillfället att säga
några ord.

Redan vid den tidpunkt, då IDIG års upplösningslag först diskuterades inom
regeringen, var nian ganska tveksam om på vilka vägar man här skulle gå
fram. Diskussionerna om denna lagstiftning fördes under ett mycket kritiskt
skede för vårt land, och det är givet, att de yttre förhållandena utövade ett
starkt inflytande. Man övervägde emellertid redan då, örn det var lämpligt att
gå fram med en sådan generell fullmaktslag, som 1940 års lag är, eller örn man
skulle kunna söka sig fram pä andra vägar. Den andra viig, som man närmast

Nr 21.

Lördagen den 3 juni 1944.

Örn fortsatt giltighet av den s. k. upplösningslagen. (Forts.)
tänkte på, var att i stället, därest det skulle visa sig nödvändigt att tillgripa
upplösning av politiska partier oell sammanslutningar, framlägga en s. k. lex in
easu, d. v. s. en lag som direkt toge sikte på det fall, som var aktuellt. Av åtskilliga
skäl stannade man för att framlägga en mer generell fullmaktslag. Ett
av skälen härtill var, att på den tiden var inte riksdagen samlad hela året, utan
man laborerade ännu med urtima riksdagar. Om vi hade kommit i en nödsituation,
skulle det då ha tagit ganska lång tid, innan vi hade kunnat få ett positivt
resultat, örn vi icke hade haft denna fullmaktslag. Nu ha på det området
förhållandena ändrat sig. Sedan år 1941 är riksdagen samlad praktiskt taget
hela året, och vi kunna med ett par dagars varsel få in riksdagen till arbete.
Det är således nu möjligt att mycket snabbt genomföra den lagstiftning, som
kan visa sig nödvändig, och man behöver icke vara rädd för att det skall bil
någon fördröjning av nödvändiga åtgärder.

Jag vill understryka, att underlåtenheten från regeringens sida att föreslå
förlängning av 1940 års upplösningslag icke i någon mån är ett uttryck för
någon faran-över-mentalitet. Vi ha, som ju så ofta betonats, icke alls den uppfattningen.
att vårt land är utanför riskzonen. Vi veta mycket väl, att vi kunna
komma i situationer, som för landet kunna vara rrtomordentligt farofyllda och
svåra. Jag är icke blind för att vi kunna råka i ett sådant nödläge, att det för
att bevara den inre freden i vårt land och vårt demokratiska samhällsskick kan
bli oundgängligen nödvändigt att tillgripa långtgående åtgärder, kanske t. o. m.
upplösning av politiska partier. Jag anser emellertid, och det vill jag betona,
att en sådan åtgärd icke får tillgripas annat än örn vårt land befinner sig i
verklig nöd. Jag tror, att vi alla ha anledning att känna oss glada och tillfredsställda
över att 1940 års upplösningslag icke har kommit i tillämpning.
Det har ju gång efter annan framställts önskemål därom, men det har icke
blivit något resultat. Det är min livliga förhoppning, att vi även under den
svåra tid, som återstår, skola kunna underlåta att tillgripa sådana åtgärder,
ilen skulle vårt läge bli sådant, att vi måste överväga ett dylikt ingripande,
Ira vi möjligheter att snabbt genomföra de erforderliga åtgärderna genom att
för riksdagen framlägga de lagförslag, som äro nödvändiga.

Jag vill således understryka, att den underlåtenhet att förlänga 1940 års
upplösningslag, som man har klandrat regeringen för, icke i någon mån innebär
ett försvagande av vår beredskap på detta område, utan att vi fortfarande
ha medel och möjligheter att ingripa, om detta skulle bli nödvändigt, vilket jag
hoppas, att det icke skall bli.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Herr andre vice talmannen
framhöll i sitt anförande såsom ett av skälen för avslag på motionerna, att
den nuvarande samlingsregeringen kommit till samma resultat som utskottsmajoriteten,
nämligen att en sådan lagstiftning som den här föreslagna icke
erfordras. Jag undrar emellertid, örn detta- är fullt riktigt. Jag skall icke interpellera
herr justitieministern om huruvida samlingsregeringens alla medlemmar
äro ense om den uppfattningen, men jag vet, att så icke är fallet. Den
omständigheten att det här föreligger en högerns partimotion säger ju också
en del.

Det var intressant att höra herr justitieministern, ty hans anförande visade
ju dock, att han icke är främmande för tanken, att ett så farofyllt läge kan
uppkomma, att en lagstiftning på detta område kan bli nödvändig. Jag vågar
därvid anknyta till vad jag tidigare yttrat, nämligen att ett bifall till
reservationen innebär en beredskapslagstiftning, som kan tillgripas just i ett
sådant utomordentligt läge. Det är väl bättre — som jag också framhöll —
att skaffa sig lagar under relativt lugna förhållanden i stället för att mitt

Lördagen den 3 jimi 1944.

Nr 21.

Örn fortsatt giltighet av den s. k. upplösning slag en. (Forts.)
uppe i en orosperiod stifta lagar, vilkas utformning kanske icke blir så val
genomtänkt oell som då kanhända även i sin tillämpning kunna valla svårigheter,
icke minst ur rättssynpunkt.

Jag finner, herr talman., intet skäl att frångå mitt tidigare yrkande.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt de därunder förekomna yrkandena propositioner, först på bifall till \ad
utskottet i det nu föredragna utlåtandet hemställt samt vidare på bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen; och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Johansson, Johan Bernhard, begärde votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad första lagutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 22,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen pa det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för japropositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser \ och befanns därvid att flertalet röstade för ja*
propositionen. _

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets utlåtande nr 19, över
väckta motioner örn vissa grundlagsändringar i syfte att effektivisera gällande
beredskapslagstiftning angående statsfientliga sammanslutningar, biiölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo första lagutskottets utlåtanden:

nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
köpares rätt till märkt virke;

nr 44, i anledning av väckta motioner angående utredning av frågan örn
rätt för sinnessjuka eller sinnesslöa att i särskilda fall efter verkställd sterilisering
ingå äktenskap; samt

nr 45, i anledning av väckta motioner angående revision av gällande lagstiftning
örn barns underhållsskyldighet gentemot föräldrar.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 49. i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag till arbetstidslag för hotell, restauranger
och kaféer, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 10 mars 1944 dagtecknad proposition, nr 218, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade Kungl. Maj :t
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

Förslag till
arbetstidslag
för hotell,
restauranger
och kaféer
m. m.

Nr 21.

Lördagen den 3 juni 1944.

Förslag till arbetstidslag för hotell, restauranger och kaféer m. m. (Forts.)

1. arbetstidslag för hotell, restauranger och kaféer samt

2. lag angående ändring i lagen den 16 maj 1930 (nr 138) örn arbetstidens
begränsning.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft följande
i anledning av densamma inom riksdagen väckta motioner, nämligen
inom första kammaren:
nr 307 av herr Helgesson och

nr 314 av herrar Arrhén och Ericsson, Carl Eric, ävensom
inom andra kammaren:

nr 494 av fru Ekendahl m. fl., likalydande med motionen nr 307 i första
kammaren,

nr 498 av herr Senander m. fl. samt

nr 499 av herr Henriksson m. fl., likalydande med motionen nr 314 i första
kammaren.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

A. att riksdagen, med förklarande att det genom propositionen framlagda
förslaget till arbetstidslag för hotell, restauranger och kaféer icke kunnat i
oförändrat skick antagas, måtte för sin del antaga under punkten infört förslag
till arbetstidslag för hotell-, restauranger och kaféer;

B. att riksdagen måtte antaga det genom propositionen framlagda förslaget
till lag angående ändring i lagen den 16 maj 1930 (nr 138) om arbetstidens
begränsning;

C. att motionerna I: 307, I: 314, II: 494, II: 498 och II: 499, i den mån
de icke beaktats genom vad utskottet under A. hemställt, icke måtte föranleda
till någon riksdagens åtgärd.

Vid utlåtandet funnos fogade åtskilliga reservationer.

Angående sättet för utlåtandets föredragning yttrade

Herr Norman: Herr talman! I fråga örn föredragningen av andra lagutskottets
utlåtande nr 49 får jag föreslå,

att detsamma må företagas till avgörande punktvis och punkten A på det
sätt, att det däri tillstyrkta lagförslaget föredrages paragrafvis och, i den
mån så erfordras, styckevis med slutbestämmelser, ingress och rubriker sist,
varefter utskottets hemställan föredrages,

att vid behandlingen av den paragraf, varom först uppstår överläggning,
denna må omfatta utlåtandet i dess helhet, samt

att lagtext ej må behöva uppläsas i vidare mån än sådant av någon kammarens
ledamot begäres.

Detta förslag antogs.

Punkten A.

Utskottets förslag till arbetstidslag för hotell, restauranger och kaféer.

1 § första stycket.

Detta stycke hade i såväl Kungl. Maj :ts som utskottets förslag följande
avfattning:

Denna lag äger tillämpning å hotell-, restaurang- och kaférörelse, vari till
arbete för arbetsgivares räkning i regel användas minst tre arbetstagare, häri

Lördagen den 3 juni 1944.

Xr 21.

Förslag till arbetstidslag för hotell, restauranger och kaféer m. m. (Forts.)
icke inberäknad arbetstagare, vilken användes till arbete som i andra stycket
avses. I omedelbar anslutning till rörelse av nämnda slag utövad annan verksamhet,
vilken ej bedrives såsom självständigt företag, skall vid tillämpning
av lagen anses inbegripen i rörelsen.

Med avseende på förevarande stycke hade yrkats, i motionerna I: 307 och
II: 494, att uttrycket »minst tre» måtte ändras till »flera än två», i motionen
II: 498, att lagen måtte bliva tillämplig beträffande alla företag oavsett arbetstagarnas
antal, samt i motionerna I: 314 och II: 499, att tillämpningsområdet
måtte i enlighet med motsvarande bestämmelser i allmänna arbetstidslagen
begränsas till företag, vari i regel användes flera än fyra arbetstagare.

Reservationer hade anmälts:

1) av herr Helgesson, utan angiven mening;

2) av herrar Hermansson och Cruse, fru Johansson samt herr Jansson i
Hällefors, vilka av angivna orsaker hemställt, att 1 § första stycket måtte
erhålla följande lydelse:

Denna lag äger tillämpning å hotell-, restaurang- och kaférörelse, vari till
arbete för arbetsgivares räkning i regel användas minst två arbetstagare, häri
icke inräknad arbetstagare, vilken användes till arbete som i andra stycket
avses. I omedelbar anslutning till rörelse av nämnda slag utövad annan verksamhet,
vilken ej bedrives såsom självständigt företag, skall vid tillämpning av
lagen anses inbegripen i rörelsen.

3) av herrar Wistrand och Mannerskantz samt fröken Andersson, vilka på
anförda skäl hemställt, att 1 § första stycket med bifall till motionerna I: 314
och II: 499 måtte erhålla följande lydelse:

Denna lag äger tillämpning å hotell-, restaurang- och kaférörelse, vari till
arbete för arbetsgivares räkning i regel användas flera än fyra arbetstagare,
häri icke inräknad arbetstagare, vilken användes till arbete som i andra stycket
avses. I omedelbar anslutning till rörelse av nämnda slag utövad annan
verksamhet, vilken ej bedrives såsom självständigt företag, skall vid tillämpning
av lagen anses inbegripen i rörelsen.

Herr Helgesson: Herr talman! Jag ber att i 1 § första stycket få föreslå
den ändringen, att orden »minst tre» utbytas mot »flera än två». Det är nämligen
en hävdvunnen formulering, som finns i den allmänna arbetstidslagen
och som säkerligen är prövad många gånger av arbetsrådet. Det finns därigenom
prejudikat på tolkningen av detta uttryck. Jag anser det därför vara
onödigt med en ny formulering.

Herr Wistrand: Herr talman! Det föreliggande förslaget om arbetstidslag
för hotell, restauranger och kaféer ingår ju såsom ett led i en allmän lagstiftningsaktion,
varigenom man har för avsikt att dra in så stora områden som
möjligt under arbetstidsregleringen. Med den utveckling, som dessa frågor ha
tagit i vårt land, är det kanske icke så synnerligen mycket att säga härom,
utan förslaget får väl betraktas som ett naturligt led i denna verksamhet.

När man genomför en sådan reglering, förefaller det mig emellertid, som
om man icke bör göra den strängare än vad som är nödvändigt. Framför allt
måste det anses angeläget, att de små företagarna, vilka ha de största svårigheterna
att bära en reglering, om möjligt, bli undantagna ifrån lagens tillämpning.
Det är enligt min uppfattning ett socialt intresse, lika angeläget att främja
som personalens intresse att få sin arbetstid reglerad av lagstiftningen.

Nr 21.

Lördagen den 3 juni 1914.

Förslag till arbetstidslag för hotell, restaurang er och kaféer m. m. (Forts.)

Den allmänna arbetstidslagen omfattar endast företag med mera än fyra arbetare.
Det synes mig icke föreligga någon anledning att på detta område
tillämpa en annan gräns än den som gäller i den allmänna arbetstidsregleringslagen.
De bestämmelser, som föreslås i den nu föreliggande lagstiftningen,
överensstämma i rätt stor utsträckning med vad som tillämpas i kollektivavtalen
för restaurangpersonal, och därför kommer det icke att innebära alltför
stora svårigheter för den större restaurangnäringen att kunna bära dem. Det
finns emellertid en hel rad av mindre företag, små pensionat, små turisthotell,
matserveringar o. s. v., vilka arbeta med liten personal och vilka för övrigt
ofta avse att tillgodose anspråkslösare behov. De ligga många gånger
på sådana platser, att det där icke finns mer än ett enda företag av denna
art. Det kan ofta vara ytterligt svårt för dem att på dessa avsides liggande
platser uppdriva den extra arbetskraft, som erfordras för att kunna genomföra
bestämmelserna i den nu föreslagna lagstiftningen. Allmänheten kan bli
ganska hårt lidande, om dessa företag icke skulle kunna fortsätta sin verksamhet.

Med hänvisning härtill ber jag, herr talman, att få yrka bifall till den
reservation, som beträffande 1 § första stycket har avgivits av herr Mannerskantz,
fröken Andersson jämte mig själv och vari hemställes, att lagen måtte
få sin tillämpning endast på företag, där det i regel användes flera än fyra
arbetstagare.

För att icke behöva uppträda alltför många gånger skall jag be att i detta
sammanhang även få säga några ord örn den reservation, som avgivits beträffande
4 §. Där har utskottet sträckt sig längre än vad Kungl. Maj :t har
föreslagit och fastställt en maximiarbetstid av 11 timmar per dygn. Det är
att märka, att denna maximibestämmelse har upptagits av utskottet utan att
det egentligen, åtminstone inte med någon skärpa, ifrån något håll har yrkats
på fastställande av en sådan maximibestämmelse. Det är högst betecknande,
att — enligt en uppgift, som jag har fått av arbetsgivarorganisationen på området
— ett sådant yrkande om maximering av den dagliga arbetstiden åtminstone
inte på tio, tolv år framkommit från fackorganisationerna. Det visar
ju bäst, att man på den kanten är fullt på det klara med att det kan givas
undantagsfall, där det kan vara nödvändigt att för något dygn utsträcka
arbetstiden längre än till 11 timmar och att därför en sådan maximibestämmelse,
som den här föreslagna, kan vara mycket besvärlig för rörelsens rationella
drift. Jag antar, att det också har varit medvetandet härom som har föranlett
Kungl. Majit att icke upptaga denna bestämmelse i sitt förslag. Jag
upprepar, att det är synnerligen angeläget att man vid genomförandet av en
sådan reglering som denna gör den så smidig som möjligt och icke inför några
extrabestämmelser, som man faktiskt icke har haft möjlighet att närmare
överblicka hur de komma att verka. Det vågar jag säga från ärendets behandling
i andra lagutskottet, att en sådan överblick har man icke haft, när
man i lagen medtagit denna bestämmelse.

_ Beträffande 4 § tillåter jag mig därför, herr talman, att redan nu yrka
bifall till den reservation, som avgivits av herrar Löfvander och Mannerskantz,
fröken Andersson, herr Hedlund i Rådom och undertecknad.

Häri instämde herr Löfvander.

Herr Norman: Herr talman! I fråga om tillämpningsområdet föreligger Jet
här två ändringsyrkanden i förhållande till vad utskottet har förordat.

Herr Helgesson har föreslagit, att uttrycket »minst tre» i överensstämmelse
med den formulering, som användes i allmänna arbetstidslagen skall

Lördagen den 3 juni 1944.

Nr 21.

Förslag till arbetstidslag för hotell, restauranger och kaféer m. m. (Forts.)
ändras till »flera än två». Vi lia inom utskottet ganska utförligt diskuterat,
huruvida det finns någon saklig skillnad mellan de båda formuleringarna.
Det finns ju en motion örn att bestämmelsen skall formuleras så, att den skulle
gälla företag med »flera än två» arbetstagare. Man har velat göra gällande,
att örn ett företag icke har en tredje person heltidsanställd utan två heltidsanställda
och därtill en extra kraft, som kanske arbetar där tämligen regelbundet
men dock icke med full sysselsättning, så skulle ett sådant företag
lättare komma in under lagen, örn man hade den formulering, som herr Helgesson
här yrkat. Vi komrno inom utskottet till den uppfattningen, att det
icke föreligger någon som helst saklig skillnad vilketdera uttryck man än
använder. Med den bestämning, som här föreskrives örn »i regel» minst tre
arbetstagare, skall det nämligen i varje särskilt fall prövas, hur denna extra
kraft skall räknas. Om lagen kommer att gälla med den formulering, som
utskottet och Kungl. Majit har föreslagit, således för arbetsplatser där »i regel
användas minst tre arbetstagare», och det blir fråga örn en arbetsplats med
en extra arbetskraft som då och då, kanske tämligen regelbundet, får rycka
in, blir det ju ett spörsmål för arbetsrådet att avgöra, huruvida denna anställning
är av sådan art, att den faller under begreppet »i regel». Jag kan
icke förstå annat än att det måste bli samma utgångspunkt för den prövningen,
även örn man har den formulering, som herr Helgesson föreslagit, ty
det måste även då prövas, huruvida denna halva arbetskraft, örn jag så får
uttrycka mig, är anställd under sådana förhållanden att det är fråga örn en
regelmässig anställning, Den formulering, som föreligger i Kungl. Majits
formulering, har valts för att man velat få anslutning till den beskrivning,
som förekommer i lantarbetstidslagen. Det kan vara lämpligt, att man i dessa
speciallagar har liknande uttryckssätt för samma sak. Jag hemställer därför,
herr talman, i denna punkt örn bifall till utskottets förslag.

Herr Wistrand har förordat en ändring, som skulle minska lagens tillämpningsområde
och ställa fler företag utanför. Den saken har ganska utförligt
diskuterats under förarbetena. Syftet med hela lagen är ju framför allt att
få in under arbetstidslagens bestämmelser även de mindre företagen. De större
företagen ha vanligen klarat av denna fråga redan genom sina kollektivavtal
med arbetstagarna. Vi syfta nu här till att med lagens hjälp få in en större
del av denna personal under samma förmåner. Det är, såsom herr Wistrand
säde, givet att en lagstiftning på ett område, som förut varit oreglerat, lätt
kan föranleda ganska stora besvärligheter särskilt för de små företagarna. Det
är helt naturligt, att så är fallet. Under förarbetena till denna lagstiftning
har man emellertid utgått ifrån att man skulle ta hänsyn till dessa svårigheter.
I och för sig vore det naturligtvis ur humanitära och skyddssynpunkter
riktigt, att^ lagen vore generell och gällde alla anställda. För att bereda
särskilt de små företagarna de lättnader, som man lämpligen kan göra, har
emellertid tillämpningsområdet på visst sätt begränsats, och man har därvid
gått den medelväg, som Kungl. Maj :t föreslagit och som utskottet nu förordar.
Jag hemställer, herr talman, örn bifall till utskottets förslag i den nu föredragna
punkten.

Vad beträffar stadgandet i 4 § om att »arbetstiden må ej under något dygn
överstiga 11 timmar», kan det väl vara sant som herr Wistrand säger, att vi
inom utskottet icke haft förutsättningar att så ytterst noga penetrera denna
sak. Vi lia, emellertid därvid stött oss på socialstyrelsens förslag. Hela lagförslaget
är utarbetat efter en utredning, som verkställts av socialstyrelsen
som i sitt förslag har förordat denna begränsning, Den är i sig själv så rimlig,
att jag anser, att det är riktigt, ali den finns med i lagen. I de fall, där

Första hammarens protokoll 1044. Nr 29. 2

Nr 21.

Lördagen deli 3 juni 1944.

Förslag till arbetstidslag för hotell, restauranger och haféer m. m. (Forts.)
speciella svårigheter kunna göra sig gällande, får det bli en fråga om dispens
att slippa ifrån denna bestämmelse. Jag tror, att detta är den lämpligaste
och riktigaste vägen för att lösa denna fråga, och hemställer därför, herr
talman, redan nu örn bifall även till utskottets förslag beträffande 4 §.

Herr statsrådet Möller: Herr talman! Jag skall be att få säga ett par ord.
Det är möjligt, att herr Norman redan sagt vad som behöver yttras, men det
var svårt att från min plats höra vad han sade.

Skulle man, såsom herr Wistrand och vissa reservanter önska, från lagens
tillämpningsområde undantaga fler företag än vad som skett i Kungl. Majda
proposition, kommer lagen att mista kanske icke hela men dock en mycket
stor del av sin betydelse. Det här föreliggande lagstiftningsförslaget innehar
nämligen en arbetstidsbegränsning, som vad beträffar de större restaurangerna
i allmänhet redan är genomförd i gällande arbetsavtal. Det som framkallat
behovet av en lagstiftning är den alltför långa arbetstiden i de mindre företagen.
Man kan därför gott säga, att hela lagen tillkommit såsom ett skydd för
den personal, vilken är anställd i relativt små företag. Därför skulle ett bifall
till denna reservation efter min mening göra lagen till ett slags skenlagstiftning
utan någon verklig betydelse. På den punkten tror jag således icke att
reservanterna kunna ha rätt.

Sedan har jag ju själv närmast den uppfattningen, att man här borde lia
gått in för 8 timmars arbetsdag, gärna för mig utslagen på tre veckor, inen
i alla fall begränsad i princip, och liksom man gjort i lantarbetstidslagen och
andra liknande lagar försöka införa 8 timmars arbetsdag. Då jag emellertid
måste erkänna min absoluta osakkunskap beträffande arbetsförhållandena och
möjligheterna att reda upp arbetstidsförhållandena inom detta fack,^ har jag,
då det inte ens från personalens sida på den punkten har ställts ett sadant yrkande
vid remissen, icke vågat frångå det förslag, som socialstyrelsen har framlagt.
Jag har bara velat göra denna anmärkning, ty detta förhållande föranledde,
att jag, uppriktigt sagt, icke var så särskilt intresserad för att framlägga
förslaget. Jag tycker nog att detta är ganska egendomligt — när man
praktiskt taget infört åttatimmarsdagen på alla områden, där man har lagstiftat,
så skulle man ett tu tre avvika från den regeln inom detta speciella
område. Men det kan ju hända att det finns tekniska skäl, som jag inte kan
överblicka, men som göra att det i varje fall är lämpligare med en sådan arbetstid
som här föreslås. Därför har jag, som sagt, inte ansett mig kunna frångå
myndigheternas förslag.

I den tvist, som väl är mera allvarlig än frågan örn småföretagen,nämligen
den som gäller arbetstidens begränsning till elva timmar per dygn, så har jag,
såsom också anmärkts i propositionen, frågat mig varför inte denna tidsbegränsning
är införd i de avtal, som blivit träffade mellan den organiserade restaurangpersonalen
och företagarna. Jag har mast säga mig att det tydligen mäste
bero därpå, att en sådan bestämmelse skulle kunna föranleda så stora svårigheter
att personalorganisationen inte för sin del, åtminstone inte ännu, ansett
sig böra genomdriva den. Vidare har jag fäst uppmärksamheten på att lagen
är provisorisk. Det dröjer alltså inte så länge innan vi få ta upp den till granskning
igen, och denna granskning får då baseras på de erfarenheter som under
tiden vunnits örn lagens verkningar. Då kan man taga ställning till Dagan huruvida
det behöver ske justeringar på en eller annan punkt, eventuellt också
på denna punkt, där arbetstiden redan nu enligt utskottets förslag skulle begränsas
till elva timmar per dygn. Jag har menat att försiktigheten blod att
man inte genast gick till en lagstiftning av denna karaktar, utan vantade
därmed till dess man haft tillfälle att pröva lagens verkningar i allmänhet och

Lördagen den 3 juni 1944.

Nr 21.

Furslan till arbetstidslag för hotell, restauranger och kaféer m. m. (Forts.)
då kanske speciellt kunnat rikta uppmärksamheten på fråsan huruvida en
sådan dygnsbegränsning borde ske inom ramen för den arbetstidsbegränsning,
som lagfästes.

Detta är vad jag har att anföra i saken. Jag tror nog för min del att försiktigheten
på denna punkt borde bjuda att man stödde Kungl. Majrts förslag.
Denna begränsning av arbetstiden till elva timmar per dygn kan inte gärna
vara något sådant avgörande personalintresse, eftersom personalen själv icke
i sina avtal genomdrivit den.

Herr Hage: Herr talman! Till detta utskottsutlåtande finnes fogad en
reservation av icke mindre än fyra ledamöter av andra kammaren, tillhörande
mitt parti, nämligen herrar Hermansson och Cruse, fru Johansson och herr
Jansson i Hällefors. Hade jag varit närvarande vid utlåtandets justering, vilket
jag inte var emedan jag vad förhindrad, skulle jag ha anslutit mig till denna
reservation.

Reservationen går ut på att denna lagstiftning skall omfatta företag så snart
det finns minst två anställda. Jag tror att vad som ligger bakom detta yrkande
att gå längre ned i detta avseende bl. a. är det förhållandet, som också påståtts
vara riktigt, att just personalen vid de små företagen i främsta rummet är i
behov av en skyddslagstiftning. Dessutom förklarar folk, som äro sakkunniga
på detta område och som äro engagerade i denna företagsverksamhet, att med
en sådan utformning, som lagen nu antagligen kommer att få, kan det till och
med någon gång inträffa, att villkoren för de anställda bli ofördelaktigare än
vad de förut varit på grund av gällande avtal. Skulle detta verkligen vara
förhållandet — och det försäkras från en del håll — beroende på att den allmänna
arbetstidslagen omfattar ekonomipersonal, måste jag säga att det vore
en ganska betänklig sak. En lag, som är av social art och som avser att skydda
personalen på vissa arbetsområden, kan inte få leda till, att en försämring i
själva verket skulle kunna inträda i situationen för denna personal.

Nu torde det inte finnas några utsikter att här i kammaren få igenom denna
reservation; det kan väl tänkas, att den går igenom i andra kammaren, örn
man där inte redan har behandlat frågan. Jag kommer emellertid det oaktat
att yrka bifall till reservationen. Jag kan göra det därför, att det föreligger en
motion örn att taga bort alla inskränkande bestämmelser, och då rymmes naturligtvis
ett sådant yrkande som mitt inom denna motions ram. Jag vet visserligen,
att man kommer att säga, att om man genomdriver en så långt gående
lagstiftning, blir det till ohägn och medför tråkiga förhållanden för en del
företag. Men den som har suttit länge i andra lagutskottet vet ju, att varje
gång man inför en ny sociallagstiftning, så heter det, att genomdrives den lagstiftningen
och göres den radikal, så blir den till ett rent fördärf för hela den
kategori, som beröres av lagen. Jag brukar ta sådana deklarationer oerhört
lugnt, ty jag vet av gammal erfarenhet, att när vi undan för undan från andra
lagutskottets och riksdagens sida genomdrivit även ganska radikala lagstiftningsåtgärder,
har det sedan visat sig att alla profetior örn hur katastrofalt
det skulle bli i fortsättningen knappast ha besannats. Saken har klarat sig.
Och jag tror från den utgångspunkten, att även örn en så långt gående lagstiftning
som denna genomföres, kommer det hela att klara sig.

Jag vill därutöver — som moliv för mitt yrkande örn bifall till herr Hermanssons
m. fl. reservation — säga, att det finns en gammal princip, som jag i stor
utsträckning följt under en massa år — jag har nämligen alltid resonerat pa
det sättet, när vi tagit ett steg framåt på den sociala lagstiftningens väg, att
det är mycket fördelaktigt, att åtminstone en eller annan röst har höjts för att
man borde gå ännu något längre. Det är liksom en antydan örn, att bär skall i

Nr 21.

Lördagen den 3 juni 1944.

Förslag till arbetstidslag för hotell, restauranger och kaféer m. m. (Forts.)
framtiden komma en ny lagstiftning, som går längre. Det Ilar redan sagts under
debatten, att denna lagstiftning är en provisorisk lagstiftning, som man måhända
får rätta till ganska snart. Då tycker jag från min utgångspunkt, att det
är mycket lämpligt och taktiskt klokt att redan nu vid behandlingen av denna
fråga uppmärksamheten riktas på dtet nya steg, som en gång bör tagas.

Inlte minst på grund därav ber jag, herr talman, att få yrka bifall till den
av herr Hermansson m. fl. avgivna reservationen.

Herr Ericsson, Carl Eric: Herr talman! Jag skall endast be att få framföra
ett par reflexioner i anledning av det föreliggande förslaget.

Det framgår, som kammarens ärade ledamöter säkert sett, av den kungl,
propositionen att av de remissinstanser, som blivit tillfrågade rörande denna
lagstiftning, ha elva tillstyrkt förslaget, sexton ha avstyrkt det och två ha varit
tveksamma. Av de yttranden som avgivits har jag särskilt fäst mig vid
vad kommerskollegium skrivit i sista punkten i sitt yttrande, vilket återfinnes
i propositionen på s. 32. Kommerskollegium anför: »Kollegium vill därför
ifrågasätta, huruvida icke den status-quo-politik, som följts i fråga örn
prisläge i allmänhet, bör föranleda den konsekvensen, att även en sådan reform
som här är i fråga får anstå, till dess att den fria prisbildningen åter
kan göra sig gällande.»

Jag tycker att detta kommerskollegii uttalande är av synnerligen stort värde
i detta sammanhang. Det trycker på en punkt som man ändå inte kan bortse
ifrån, nämligen den ekonomiska situation som kan uppstå örn detta lagförslag
genomföres.

Jag har också fått vissa uppgifter från ett mindre pensionat i en liten
badort nere på Västkusten, och jag tror att det bästa jag kan göra är att
återge vad de innehålla. Det gäller ett litet sommarpensionat, som innehas
av en dam som där bedrivit sin verksamhet i tio år. Då hon började sin rörelse,
skriver hon, anställde hon en kokerska för 100 kronor, en husa för 50
kronor och ett köksbiträde för 35 kronor i månaden. Då hade personalen en
arbetstid av 14 timmar per dag och ledigheten utgjorde en halv dag per vecka.
Under föregående år hade hon fortfarande samma personal, men lönerna hade
då höjts så, att kokerskan, som förut haft 100 kronor, nu hade fått 400 kronor
i månaden, husan, som tidigare haft 50. nu hade 175 kronor, och köksbiträdet
hade fått lönen höjd från 35 till 100 kronor i månaden. I år har hon
för att kunna få hjälp fått höja lönerna ytterligare, så att husan får hon betala
med 200 kronor och köksbiträdet med 140 kronor i månaden. Under tiden
har också personalens ledighet utökats, så att var och en nu har en helledig
dag i veckan.

Hon skriver att örn nu, till råga på de svårigheter hon redan har, skulle
komma en lagstiftning av det innehåll, som det föreliggande förslaget anger,
så skulle detta medföra en säker död för flertalet säsongbetonade inackorderingsställen.
Det skulle betyda att man fick anställa det dubbla antalet flickor,
som då måste arbeta i två skift, man fick vidare ha dubbelt så många
rum och bäddar för tjänstepersonalens räkning, och slutligen skulle lönerna
inte sjunka i förhållande till arbetstidens minskning, utan lönekontot skulle
utökas väsentligt utöver vad som nu är fallet.

Det var ett litet exempel på de verkningar, som lagep i ett enda speciellt
fall skulle komma att medföra. Och jag är alldeles övertygad om att detta
inte är något enastående fall. Tvärtom. Det finns nere på Västkusten många
tiotal sådana pensionat, som nu fylla en mycket stor funktion i sommarlivet
där nere, örn man nu får uttrycka saken så, men som säkerligen i många fall
få slå igen sin verksamhet örn denna lag går igenom.

Lördagen den 3 juni 1944.

Nr 21.

Förslag lill arbetstidslag för hotell, restauranger och kaféer m. rn. (Forts.)

Jag tror att det är mot bakgrunden av detta förhållande som man bör taga
del av länsstyrelsens i Göteborgs och Bohus län yttrande om den föreslagna
lagstiftningen. Jag kanske får lov att återge detta yttrande, som inte är så
långt. Länsstyrelsen framhåller, enligt det referat som finns i den kungl, propositionen,
att »om lagstadgad arbetstidsbegränsning infördes för den rent säsongbetonade
rörelse, som uppstått i länet som en följd av turist- och sommarnöjestrafiken,
den redan nu föreliggande svårigheten för arbetsgivarna att
uppbringa erforderlig personal torde bliva praktiskt taget oöverstiglig inför
tvånget av ytterligare personalökningar. För arbetstagarna, som åtagit sig ifrågavarande
kortvariga säsongarbete oftast just med tanke på att genom en
extra anspänning av krafterna under en kort tid få en god inkomst, kunde enligt
länsstyrelsens mening antagas, att utsikten till lindrigare arbetsvillkor
genom begränsad arbetstid icke uppvägde värdet av den minskning i drickspenningsinkomster,
som den inskränkta arbetstiden medförde.»

Jag tror också att länsstyrelsen där nere har en mycket klar uppfattningom
behovet för västkustbefolkningen att få de inkomster, som denna rörelse
för med sig. Jag skulle vidare vilja framhålla att följderna av lagstiftningen
för Västkustens vidkommande inte i första hand skulle drabba innehavarna
och ipnehavarinnorna av dessa små pensionat, utan den skulle drabba vida
kretsar av befolkningen runt omkring, för att inte tala om den allmänhet som
besöker dessa ställen. Man får betänka att en stor del av befolkningen runt
omkring dessa pensionat nu har en ganska betydande del av sin utkomst genom
inackorderingar och rumsuthyrningar, som de kunna få därför att dessa
pensionat dra folk till platsen. Jag tror därför att lagstiftningen skulle kunna
medföra en mycket avsevärd minskning av inkomsterna för den fattigare delen
av Bohusläns befolkning.

Jag förstår ju. herr talman, att det här är utsiktslöst att framställa något
avslagsyrkande. Situationen är inte sådan. Men jag har gärna velat framföra
dessa synpunkter, till det värde de nu kunna lia. innan kammaren går att fatta
sitt beslut i denna fråga. Jag har alltså intet yrkande, herr talman.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Ett av de motiv som jag haft för att
ansluta mig till den reservation, som innebär att inte låta alltför små företag
omfattas av;den lag, som här föreslås, är att lagen otvivelaktigt kommer att
medföra ett mycket utökat behov av ny arbetskraft.

Som alla veta är det redan nu en skriande brist på arbetskraft, icke minst
på, det kvinnliga området, vilket gör att lönerna pressas upp och konkurrensen
blir starkare. Sålunda ha exempelvis våra sjukhus och alla möjliga liknande
inrättningar oerhört svårt att få sitt personalbehov tillgodosett. Det har till
och med gått så långt att man fått lov att stänga sjukhusavdelningar och avdelningar
på sanatorier. Den arbetskraft, som man har att tillgå för platserna
som biträden vid sjukhusen, är i ganska stor utsträckning just den personal,
som tar tjänst vid hotell- och restaurangföretag. Det är sålunda enligt
mitt förmenande en ganska olämplig tidpunkt att just nu, när arbetskraften
är upptagen till bristningsgränsen överallt, införa en lag, som utan tvivel kommer
att ha till följd att det blir ännu större brist på arbetskraft. Detta kan
inte vara en praktisk åtgärd med hänsyn till tidsläget. Och så bråttom är det
väl inte med genomförandet av dessa bestämmelser, att man inte kan vänta
till dess att det svåra läget har lättat.

Detta är den ena synpunkten, som jag har anlagt på frågan. Den andra
är den, att bestämmelsen örn det antal arbetstagare, sorn enligt propositionen
skulle falla under lagen, kommer att medföra mycket slöra svårigheter i det

Xr 21.

Lördagen elen 3 juni 1944.

Förslay till arbetstidslag för hotell, restauranger och kaféer m. m. (Forts.)
avseende, som herr Ericsson nyss har fäst uppmärksamheten på. Jag tänker
kanske därvid inte så mycket på sommarpensionat och sommarrestauranger vid
kusterna, ehuru lagen naturligtvis drabbar också dem, utan jag tänker mera
på sådana små pensionat, ofta kombinerade med rum för resande och en liten
matservering, som drivas överallt i små samhällen här i landet. För en sådan
ort, nian kan ju som exempel ta ett litet stationssamhälle, skulle det vara
ytterst olägligt om det inte funnes någon möjlighet för resande att få tak
över huvudet och även ett mål mat. Det skulle medföra svårigheter för en
hel del verksamhetsgrenar, om inte en sådan möjlighet finge stå öppen. Nu
fruktar jag att många sådana små företag, som jag här beskrivit, skulle komma
i det läget att de måste taga under övervägande örn de skola fortsätta
eller inte. Antingen kunna de komma i det läget att de överhuvud inte kunna
få arbetskraft, och det är väl det sannolikaste, och av den anledningen helt
enkelt tvingas att upphöra. Eller också kan lagstiftningen medföra, som den
föregående talaren redan antytt, en så betydande utökning av kostnaderna för
deras rörelse, som förut kanske inte givit mer än att det nätt och jämnt gått
ihop, att det blir droppen som kommer bägaren att rinna över.

Detta skulle utsätta de personer, som bruka frekventera sådana små ställen,
för stora olägenheter. Det skulle säkerligen gå betydligt lättare att få till
stånd en lagstiftning av den omfattning som i propositionen föreslås, om man
ville ställa sig avvaktande och vänta till dess tiderna förändrats till det bättre.
Det är ju inte alls omöjligt att man exempelvis nästa gång, då lagen skall
förnyas, kan taga upp en sådan tanke, örn förhållandena då äro sådana att
lagen inte skulle behöva göra den skada, som jag är säker på att den nu kommer
att göra.

Herr Hage nämnde att han inte trodde på några skadeverkningar av arbetstidslagarna.
Man hade alltid spått, sade han, att det skulle bli skadeverkningar,
men de ha uteblivit. Hur vet herr Hage det?, måste jag fråga. Herr
Hage driver inga företag, mig veterligen, så att han kan ha några personliga
erfarenheter av detta. Jag kan här dra fram två arbetstidslagar, beträffande
vilka jag för min del har en ganska betydande erfarenhet, den ena är lantarbetstidslagen
och den andra är arbetstidslagen för detaljhandeln. I det förra
fallet är det intet tvivel örn att jordbrukarna varken kunnat eller ha haft råd
att skaffa den personal, som skulle behövas för att få upp det sammanlagda
antalet arbetstimmar på respektive gårdar till vad det tidigare varit. Alltså
fattas det ett visst antal arbetstimmar, detta alldeles oavsett de svåra verkningarna.
av utkallelserna under kriget, som ha skärpt läget ytterligare. Det
fattas alltså ett visst antal arbetstimmar. Rationalisering pågår givetvis, men
jag påstår med bestämdhet att denna rationalisering icke har kunnat neutralisera
verkningarna av det uteblivna antalet arbetstimmar. Hur har då detta
verkat? Ja. det har inte verkat på det sätt. som herr Hage möjligen skulle
ha kunnat observera, att det löpande nödvändiga arbetet med sådd och skörd
och jordens bearbetning har försummats, åtminstone inte mer än vad inkallelserna
gjort nödvändigt. Dessa arbeten gå givetvis alltid i första hand. Men
lagarna lia haft den inverkan att en massa andra arbeten måst eftersättas, som
inte äro för dagen nödvändiga, men som sammanhänga med underhållet av
alla möjliga saker som finnas på ett jordbruk — dikesrensningar, underhåll av
markvägar, underhåll av täckdikningssystem, puts och snygghet kring gårdarna
och sådant underhåll av byggnaderna, som kan göras med gårdsägarens
arbetskraft och sålunda inte påkallar yrkesarbetare. Genom allt detta har en
standardförsämring och en eftersläpning kommit till stånd, som det skulle vara
mycket lätt att påvisa för herr Hage och andra örn de finge ägna fjorton
dagar åt att verkligen studera »aken. Men det är den minsta tid som behövs

Lördagen den 3 juni 1944.

Nr 21.

Försitta till arbetstidslag för hotell, restauranger och kaféer m. m. (Forts.)
för att få en klar inblick i förhållandena. Så nog har det blivit vissa återverkningar
av den lagen.

Vad beträffar arbetstidslagen för detaljhandeln är det intet tvivel om att
den nödvändiggjort anställande av större personal med därav följande högre
kostnader, som i vissa branscher kunna bli ganska avsevärda — speciellt sådana,
där affärsverksamheten sväller ut särskilt mycket under vissa dagar i
veckan, inte minst charkuteribranschen. Inom den branschen, som jag känner
rätt väl till, på grund av att jag har att göra med ett stort företag, som har
många butiker, kan man räkna ut, att ökningen av kostnaderna på grund av
den genom arbetstidslagen nödvändiggjorda ökningen av personalen belöper
sig till ungefär IV2 öre per kilogram vara i genomsnitt. Man kan säga, att
detta inte gör så mycket, därför att marginalen kanske förut var så stor, att
den hade rum för denna ökning. Emellertid har det ju visat sig, att även butikshandelsmarginalen
under tiden efter arbetstidslagens införande, som råkar
sammanfalla med kriget — varigenom det blir svårt att renodla saken ■— har
måst stiga. Verkan av denna arbetstidslag är precis den som jag här nämnt:
den har fördyrat varorna genom att den motiverat en höjning av minuthandelns
marginal, vilken ju inte i sig själv är önskvärd. Alltså har varje arbetstidslag
en viss verkan; örn den är större eller mindre skall jag inte här yttra
mig örn. I vissa fall är den av den arten, att den på lång sikt kommer att ha
rätt stor betydelse, i andra fall är verkan kanske mindre. Det hela fungerar
ju, men nog blir det verkningar, fastän man får lov att vara insatt i förhållandena
för att till fullo konstatera dem.

Nu menar jag, att det kommer att bli vissa verkningar även av denna lag,
örn man låter den gälla också för företag med så få arbetare som propositionen
föreslår. Örn man inte gör detta, tror jag. att verkningarna bli mindre, därför
att man vid de större företagen redan tidigare ganska väl genom kollektivavtal
anpassat sig efter de nu föreslagna arbetstiderna.

När man då tänker på att tiderna äro sådana, att det fattas arbetskraft,
tycker jag, herr talman, att det inte är riktigt att fatta ett beslut, som medför
att deli redan otillräckliga arbetskraften blir ännu otillräckligare och att människorna
arbeta mindre, när det viktigaste nu i själva verket är, att man arbetar
mera, så länge förhållandena äro sådana som nu. Det kan ju komma
andra tider, då bristen på arbetskraft förbyts i sin motsats, och då bortfalla
en del av nackdelarna med denna lag.

Herr talman! Detta är skälen till att jag har vänt mig emot 1 §. Jag ber
att få ansluta mig till det redan förut av herr Wistrand framställda yrkandet
på den punkten.

Herr Helgesson: Herr talman! Herr Norman har ju framhållit här, att andra
lagutskottet särskilt prövat ordalydelsen i uttrycken »minst tre» och »fler än
två» och kommit till det resultatet, att de ha samma betydelse. Då tycker jag,
att man kunde godkänna mitt förslag, som överensstämmer dels med socialstyrelsens
förslag i ärendet, dels med den allmänna arbetstidslagen. Jag tror för
min del, att örn den av mig föreslagna formuleringen godkännes, kommer det
att gå ganska smärtfritt att tillämpa lagen, men stannar man för »minst tre»
kommer det att vålla stridigheter.

Jag vidhåller således mitt förslag.

Herr Wistrand: Herr talman! Herr statsrådet framhöll, att örn man godkände
den reservation som finns avgiven av mig och några andra vid 1 §, skulle
lagen till mycket stor del mista sin betydelse, därför att den då i stort sett
bara innehöll vad som redan var stadfäst genom avtalsreglering. Även örn så

Nr 21.

Lördagen den 3 juni 1944.

Förslag till arbetstidslag för hotell, restauranger och kaféer ni. ni. (Forts.)
är fallet, kan jag inte förstå, att lagstiftningen skulle vara betydelselös. En
avtalsreglering kan ju upphävas och ändras i båda riktningarna, och den omständigheten,
att man har lagfäst det väsentliga av vad parterna tidigare
överenskommit, måste ju vara en vinning för arbetarparten. Därom kan väl
inte råda någon tvekan. Uppfattningen att en bestämmelse, att lagen endast
gäller företag med flera än fyra arbetstagare, skulle medföra, att den största
delen av lagstiftningen bleve verkningslös, är rätt märkvärdig, ty det är ju bara
två arbetstagare man här strider örn. Jag tror inte, att en sådan begränsning
har den betydelsen. Däremot vet jag, att genom ett bifall till detta ändringsyrkande
likvisst skulle undantagas ett mycket stort antal rörelser som stå
på gränsen av bärighet och vilkas förmåga att alltjämt på ett rimligt sätt
tjäna allmänheten — jag upprepar det: ofta nog just den allmänhet, som inte
har råd att betala så mycket mer än hittills för mat och husrum under en semesterrekreation
— beror på att man slipper alltför snäva regleringsbestämmelser.

Herr Hage säde några, enligt min mening, förvirrade ord att han hade
bort -— han uppgav inte vad han stödde sin uppfattning på — att med denna
lagstiftning skulle förhållandena bli sämre än enligt avtalsregleringen. Jag
har mycket svårt att förstå detta, ty lagstiftningen upphäver ju inte avtalsregleringen
på något som helst sätt. I den mån avtalsregleringen kan medföra
bättre villkor för arbetstagarna än lagstiftningen, har ju den förra allt fortfarande
bestånd. Det argumentet förefaller mig därför vara mycket litet vägande
i detta sammanhang.

Det var väl också så, att herr Hage behärskades mera av sin gamla vana
att följa i herr Lindhagens fotspår och ta ett steg längre åt vänster än alla
andra, än av överlagd uppfattning, att denna lagstiftning verkligen skulle
leda till sämre förhållanden än som hittills rått.

Herr Hage: Herr talman! Med anledning av herr Wistrands anförande vill
jag säga, att jag inte uttryckte mig på det sätt som herr Wistrand framställde
det. Jag säde, att i vissa fall kan det möjligen inträffa, att denna lagstiftning
med utskottets formulering leder till en försämring, och det grundade jag
på ett uttalande på sidan 19 i en reservation, som har avgivits efter samråd
med sakkunskapen på detta område. När herr Wistrand säger, att avtal går
över lag i detta avseende, är naturligtvis att märka, att ett avtal ju inte gäller
i alla tider, utan förr eller senare blir det fråga örn nya avtalsförhandlingar,
och då kan en sådan omständighet som att lagstiftningen har blivit utformad
på ett visst sätt leda till att man pressar fram ett avtal, som är sämre på
denna punkt än det förut gällande. Jag tror, att detta är en fullt vederhäftig
förklaring.

Sedan vill jag säga några, ord till herr Mannerskantz. Han gjorde gällande,
att jag påstått, att sociallagar av detta slag aldrig leda till några nackdelar,
när det gäller att ordna arbetet. Så långt har jag inte gått. Vi kunna
vara överens om, att under en övergångstid, när en social lag — även en sådan
som denna — genomföres, uppstår alltid en eller annan svårighet. Men det
har visat sig — och där står jag fast vid mitt uttalande — att efter hand som
vi ha genomfört sociala lagar av detta slag, har samhället haft en förunderlig
förmåga att ackommodera sig efter de nya lagarna. Det är det jag velat ge uttryck
åt genom de anföranden jag har hållit på denna punkt både i utskottet
och här i kammaren. Vidare tillkommer en sak, som också påpekades av
herr Mannerskantz, nämligen att det är mycket svårt att bedöma, hur denna
lag och överhuvud taget lagar av detta slag verka nu, när man har de militära
inkallelserna. Jag vågar påstå — och jag tror, att herr Mannerskantz

Lördagen den 3 juni 1944.

Nr 21.

Förslag till arbetstidslag för hotell, restauranger och kaféer m. m. (Forts.)
också var inne på den tankegången — att det i huvudsak är de militära inkallelserna,
som leda till de svårigheter herr Mannerskantz talade örn.

Jag tror att jag nu har förklarat, vad jag menat och jag ber att få vidhålla
mitt yrkande.

Herr Wistrand: Jag skall be, att herr Hage preciserar, i vilket avseende
denna lagstiftning är sämre än avtalsregleringen.

Herr Hage: Det påpekas på sidan 19 i utlåtandet, att den vanliga arbetstidslagen,
gällde så snart en fanns anställd i ekonomiavdelningen, och när nu
lagstiftningen skall omfatta även dessa personer, kan såvitt jag förstår ett
sådant förhållande som det av mig påtalade inträffa. Det är åtminstone den
uppfattning, jag har örn saken.

Herr statsrådet Möller: Detta är ett ganska absurt missförstånd. Den gamla
arbetstidslagen kommer att gälla för ali den personal, som den hittills har
gällt för. Ingen blir berövad sin, rätt till att inte arbeta mer än 48 timmar i
veckan eller 144 timmar på tre veckor. Den nya lagen kommer hara att gälla
personal, som haft längre arbetstid förut.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen yttrade, att
i avseende på det nu ifrågavarande stycket förekommit följande yrkanden:
l:o) att detsamma skulle godkännas enligt utskottets förslag; 2:o), av herr
Wistrand, att förevarande stycke skulle godkännas med den lydelse, som förordats
i den av honom m. fl. därom anförda reservationen; 3:o), av herr Hage,
att stycket skulle godkännas med den avfattning, som föreslagits i herr Hermanssons
m. fl. reservation; samt 4:o), av herr Helgesson, att stycket skulle
godkännas med den ändring, att orden »minst tre» utbyttes mot »flera än
två».

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med berörda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen på godkännande av utskottets
förslag till styckets lydelse vara med övervägande ja besvarad.

Herr Helgesson begärde votering, i anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till det av honom framställda yrkandet,
uppsattes samt efter given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som godkänner 1 § första stycket av andra lagutskottets i utlåtande
nr 49 punkten A framställda lagförslag, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes nämnda stycke med den ändring, som under överläggningen
påyrkats av herr Helgesson.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för japropositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser och befanns därvid, att flertalet röstade för japropositionen.

1 § andra stycket samt 2 och 3 §§.

Godkändes.

Nr 21.

Lördagen den 3 juni 1944.

Förslag till arbetstidslag för hotell, restauranger oell kaféer rrv. m. (Forts.)

* §.

Denna paragraf var så lydande:

(i Kungl. Maj:ts förslag:)

Arbetsgivare må icke använda arbetstagare
till arbete under längre
tid än att arbetstiden, raster och måltidsuppehåll
oräknade, kommer att
under loppet av tre kalenderveckor
uppgå beträffande arbetstagare, som
har att direkt betjäna allmänheten,
till 153 timmar och i fråga örn annan
arbetstagare till 144 timmar.

(i utskottets förslag:)

Enligt en vid paragrafen avgiven reservation hade herrar Wistrand, Löfvander
och Mannerskantz, fröken Andersson samt herr Hedlund i Rådom på
åberopade grunder hemställt, att 4 § måtte erhålla den i propositionen föreslagna
lydelsen.

Herr Wistrand: Jag skall be att få yrka bifall till den reservation, som är
avgiven vid denna paragraf.

Herr Norman: Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning gjorde herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden propositioner, först på godkännande av den under behandling
varande paragrafen samt vidare därpå att nämnda paragraf skulle
godkännas med den lydelse, Kungl. Majit föreslagit; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på paragrafens godkännande enligt
utskottets förslag, sig anse denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Wistrand begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som godkänner 4 § av andra lagutskottets i utlåtande nr 49 punkten A
framställda lagförslag, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes nämnda paragraf med den lydelse, Kungl. Maj :t
föreslagit.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter
särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta
för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser.

Då herr talmannen fann tvekan kunna råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst omröstningsapparat; och befunnes
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit sålunda:

Lördagen den 3 juni 1944.

Nr 21.

Förslag till arbetstidslag för hotell, restauranger och kaféer m. m. (Forts.)

Ja — 44;

Nej — 47.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

5 och 6 §§.

Godkändes.

7 §■

I denna paragraf var 2 morn. så lydande:

Finner arbetsgivare i annat fall än som avses i 6 § med hänsyn till särskilt
förhållande påkallat att använda arbetstagare till arbete å övertid, vare
därtill berättigad i avseende å arbetare, som fyllt aderton år, för högst 36
timmar under loppet av tre kalenderveckor och 020 timmar under loppet av
ett kalenderår.

Herr Norman: I 7 § har det kommit in ett förargligt tryckfel. Där står
på näst sista raden »020». Den första nollan har kommit fel, den skall stå
efteråt. Det skall vara »200».

Jag hemställer örn bifall till paragrafen med denna rättelse.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, godkändes den nu föredragna
paragrafen med den rättelse, att uttrycket »020 timmar» ändrades till »200
timmar».

övriga delar av ifrågavarande lagförslag.

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten A.

Förklarades besvarad genom kammarens beslut med avseende å lagförslaget.

Punkterna B och C.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande nr 55, i anledning av väckta Are- asUxdmotioner
örn vissa åtgärder för åstadkommande av ekonomiskt bärkraftiga °^^‘om^v
jordbruk. bärkraftiga

I två inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet hänvisade likalydande jordbruk.
motioner, nämligen I: 215 av herr Bärg, Johan, m. fl. och II: 826 av herr
Vougt m. fl., hade hemställts, att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t anhålla örn
en ingående utredning enligt i motionerna angivna riktlinjer rörande en sådan
rationalisering av jordbruksföretagen, att deras drift gjordes ekonomiskt
bärkraftig.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen i anledning av de likalydande motionerna I: 215 och II: 326
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att — i den man undersökningar
i vissa av utskottet förut i utlåtandet berörda hänseenden icke redan igångsatts
— utredning i motionernas syfte och enligt av utskottet angivna synpunkter
måtte verkställas samt därav föranledda förslag så snart ske kunde
föreläggas riksdagen.

Nr 21.

Lördagen den 3 juni 1944.

Äng. åstadkommande av ekonomiskt bärkraftiga jordbruk. (Forts.)

I motiveringen hade utskottet anfört bland annat:

»Inom alla kretsar i landet torde numera, råda enighet örn att jordbruket bör
kunna giva sina utövare full bärgning och att i jordbruket sysselsatta böra
erhålla en levnadsstandard likvärdig med andra befolkningsgruppers. Utskottet
är av den uppfattningen, att vilka förmer som än må förlänas de nu tilllämpade
åtgärderna till stöd för jordbruket, kunna dessa åtgärder icke varaktigt
förbättra levnadsbetingelserna för de jordbrukare, som för sin bärgning
äro beroende av avkastningen från allt för små och olämpligt sammansatta
brukningsdelar. Utskottet kan därför tillstyrka motionärernas förslag att en
grundlig och förutsättningslös utredning i syfte att utröna möjligheterna att
i olika avseenden förstärka produktionsresurserna på dylika jordbruk bör
igångsättas.

Såsom framhålles i motionerna synes till riktpunkt för de statliga stödåtgärderna
på området böra tagas de s. k. familjejordbruken, d. v. s. jordbruk,
som kunna skötas av och lämna full bärgning åt brukaren och hans familj.
Med det sagda har utskottet icke velat uttala sig för att den nu pågående
verksamheten för bildande av arbetarsmåbruk bör upphöra. Dylika jordbruk
spela nämligen alltjämt stor roll, då det gäller att ordna bostads- och livsmedelsförhållandena
för den stora del av befolkningen på landsbygden, som
för sin utkomst i stor utsträckning är beroende av förhållandena inom andra
näringsgrenar än jordbruket. Dylika stödjordbruk synas böra bibehållas i de
fall förhållandena så påkalla. De jordbruk som utskottet däremot anser såvitt
möjligt böra bringas att upphöra äro de s. k. ofullständiga jordbruken, d. v. s.
gårdar, vilkas innehavare för sin försörjning äro helt eller huvudsakligen beroende
av den avkastning gården kan ge, men som till följd av ägornas otillräcklighet,
olämpliga sammansättning eller andra orsaker icke kunna ge brukaren
full bärgning.

De arealkompletteringar, som i sistnämnda fall ofrånkomligen erfordras
för att dylika jordbruk skola kunna bliva bärkraftiga, torde i stor utsträckning
och i första hand kunna komma till stånd genom överenskommelser mellan
vederbörande jordägare. Därest utflyttningar möjliggöra en önskvärd sammanslagning
av två eller flera intill varandra liggande ofullständiga brukningsdelar,
böra därför de berörda parterna intresseras för att frivilligt medverka
till att en sådan sammanläggning verkligen sker. En annan möjlighet
att komma till rätta med förhållandena härvidlag synes vara, att det allmänna
far rätt till förköpsrätt, i de fall vederbörande gård skulle utbjudas till
salu, för att sedan kunna draga försorg örn att erforderlig sammanläggning
kommer, till stånd. Därest tillskotts jord icke kan uppbringas på annat sätt,
synes vidare kunna bliva nödvändigt att komplettera ofullständiga jordbruk
genom tillskott av jord. eller skog från angränsande större fastigheter, varvid
som yttersta åtgärd visst tvångsförfarande kan ifrågasättas. I sistnämnda
fall måste man emellertid framgå med försiktighet, så att icke produktionsbetingelserna
på eljest bärkraftiga jordbruk försämras.

Enligt vad utskottet erfarit torde de i motionerna berörda frågorna i viss
mån redan vara föremål för överläggningar inom 1942 års jordbrukskommitté.
Utskottet vill därför ifrågasätta, huruvida icke det av utskottet nu förordade
utredningsuppdraget kunde anförtros åt denna kommitté.»

Reservationer hade avgivits av, utom andra,

1) herr Tjällgren i fråga om motiveringen till utskottets hemställan:

2) herrar Anderberg och Andersson i Tungelsta, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den ändrade lindelse, reservationen visade;

Lördagen den 3 juni 1944.

Nr 21.

Ang. åstadkommande av ekonomiskt bärkraftiga jordbruk. (Forts.)

3) herrar Bondeson och Larsson i Karlstad, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort erhålla den avfattning, som i denna reservation angivits.

Herrar Anderberg och Anckersson i Tungelsta hade enligt den av dem anförda
reservationen ansett, att det sista av de här ovan återgivna styckena av
utskottets motivering bort avfattas sålunda:

»Enligt vad utskottet erfarit torde de i motionerna berörda frågorna i viss
mån redan vara föremål för överläggningar inom 1942 års jordbrukskommitté.
Vid övervägande av formen för den föreslagna utredningen anser därför utskottet,
att det jämväl bör prövas huruvida det av utskottet nu förordade utredningsuppdraget
kan anförtros åt denna kommitté.»

Den i herrar Bondesons och Larssons i Karlstad reservation förordade motiveringen
skilde sig från utskottets motivering endast därutinnan, att do två
sista meningarna i det tredje av de nyss återgivna styckena (»Därest tillskottsjord---jordbruk
försämras.») utelämnats.

Herr Tjällgren: Herr talman! I de likalydande motioner, som lia givit anledning
till föreliggande utlåtande, har yrkats, att riksdagen ville hos Kungl.
Maj :t anhålla örn en ingående utredning enligt i motionerna angivna riktlinjer
rörande en sådan rationalisering av jordbruksföretagen, att deras drift göres
ekonomiskt bärkraftig. Mot motionärernas hemställan kan enligt min mening
knappast någon invändning eller anmärkning göras. Inom utskottet har därför
ej heller rått mer än en mening beträffande utskottets hemställan, nämligen att
man borde tillstyrka bifall till motiopermu Däremot har det varit i någon
mån delade meningar rörande utskottets motivering. Som framgår av det föreliggande
utlåtandet har jag tillåtit mig att anteckna en s. k. blank reservation
och det är för att ange skälen till denna reservation som jag har begärt
ordet.

Det är mot eg del av vad som sägs i utskottets motivering på sidan 10 andra
stycket, som jag vänder mig. Jag skall inte trötta med att citera hela stycket.
Här talas om vissa arealkompletteringar, och man säger: »Därest utflyttningar
möjliggöra en önskvärd sammanslagning av två eller flera intill varandra
liggande ofullständiga brukningsdelar, böra därför de berörda parterna
intresseras för att frivilligt medverka till att ep sådan sammanläggning verkligen
sker. En annan möjlighet att komma till rätta med förhållandena härvidlag
synes vara, att det allmänna får rätt till förköpsrätt, i de fall vederbörandes
gård skulle utbjudas till salu, för att sedan kunna draga försorg om
att erforderlig sammanläggning kommer till stågd.» Så långt har jag ingenting
att invända mot utskottets motivering, men väl mot den mening, som
kommer därnäst och som lyder: »Därest tillskotts jord icke kan uppbringas på
annat sätt, synes vidare kunna bliva nödvändigt att komplettera ofullständiga
jordbruk genom tillskott av jord eller skog från angränsande större fastigheter,
varvid som yttersta åtgärd visst tvångs förfarande kan ifrågasättas.»
Den sista satsen har jag inte alldeles oreserverat kunnat ge min apslutning
till, och jag har som sagt begärt ordet för att få till protokollet antecknat,
att jag icke vill stå för den.

Motionerna lia varit remitterade till lantmäteristyrelsen, lantbruksstyrelsen
och egnahemsstyrelsen, och vad dessa myndigheter apfört framgår ju av utskottets
utlåtande. Lantmäteristyrelsen har begränsat sig till att avge utlåtande
om vad motionerna innehålla i fråga om fastighetsbildning o. s. v., men
saken i övrigt har denna styrelse inte ansett sig böra ingå på. Lantbruksstyrelsen
har under framhållande bland annat, att i motionerna berörda problem,
d. v. s. jordbrukets rationalisering, närmast är föremål för behandling av 1942

Nr 21.

Lördagen den 3 juni 1944.

Äng. åstadkommande av ekonomiskt bärkraftiga jordbruk. (Forts.)
års jordbrukskommitté och fastighetsbildningssakkunniga, avstyrkt bifall till
motionerna. Yad styrelsen i övrigt har anfört framgår av utlåtandet; jag skall
inte läsa upp det här. Även egnahemsstyrelsen har erinrat om att 1942 års
jordbrukskommitté torde ha igångsatt utredningar i flertalet av de av motionärerna
berörda spörsmålen, men den har i alla fall inte velat motsätta sig
ett bifall till motionerna.

Jag har som sagt ingen invändning att göra mot utskottets hemställan,
men jag har velat få till protokollet antecknat, att jag icke delar utskottets
mening på den nyss berörda punkten. Under hänvisning till vad jag sålunda
anfört rörande motiveringen ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Hagman: Herr talman! I de motioner, som avhandlas i delta utskottsutlåtande,
påtalas vissa missförhållanden vid vårt jordbruk, främst då det
mindre jordbruket, och det föreslås vissa åtgärder för dessa olägenheters undanröjande.
Yad som här säges är inte någon njdiet för dem, som äro något
initierade i förhållandena inom vårt jordbruk. Det är kända, många gånger
och i olika sammanhang omvittnade förhållanden, som man här talar örn.
Detta hindrar emellertid inte, att det kan vara lämpligt att då och då, och
även nu, påminnas örn hur det i verkligheten ligger till.

I motionerna erinras bland annat örn att bostadsbeståndet på landsbygden
är undermåligt, att ekonomibyggnaderna mångenstädes äro otidsenliga, att
elektrifiering inte har genomförts överallt, att även andra anordningar som
medföra ökad bekvämlighet saknas, och att jordbrukens arrondering i många
fall är mycket otillfredsställande. Stort intresse ägna motionerna också åt de
så kallade ofullständiga jordbruken och vad som bör göras för att ställa till
rätta det som här ovedersägligen inte är som det borde vara. Det talas örn
jordbrukets allmänna rationalisering och åtskilligt annat. Motionärerna vilja,
att åtgärder här skola vidtas, och jag skulle tro, att såväl denna kammare
som medkammaren är fullt ense med motionärerna örn att allt, som tillgängliga
resurser medge, bör göras.

För upporganiserandet och ledningen av den i motionerna förordade verksamheten
ifrågasättes inrättande av ett- särskilt organ. I motionerna säges
det, att man förutsätter, att en ny organisation skall tillsättas. I utskottets
utlåtande säges det, att man bör överväga, om man skall inrätta ett helt nytt
organ eller eventuellt anförtro ledningen av verksamheten åt något nu befintligt
ämbetsverk,

I detta sammanhang skulle jag vilja erinra örn att 1939 och 1940 års riksdagar
beslöto_ omorganisation av den dåvarande egnahemsverksamheten till en
statlig organisation, som skulle ta hand örn och syssla med i stort sett de
uppgifter, som talas örn i motionerna och i utskottets utlåtande. 1936 års
egnahemsutredning, vars utredningsresultat låg till grund för den kungl, propositionen
i ärendet, angav just förstärkning av de ofullständiga jordbruken
såsom en av de viktigaste av de uppgifter organisationen skulle lösa. Kungl.
Majit och riksdagen delade den uppfattningen. Egnahemsorganisationen har
fått dessa uppgifter, och den har arbetat så långt dess krafter ha räckt till
under snart fyra år. Man kan kanske säga, att resultaten inte ha blivit, vad
man hade väntat. Inte alla ofullständiga jordbruk i landet ha blivit fullständiga,
och det återstår _ åtskilligt att göra i fråga om bostadsförbättringar,
trots att hundratals miljoner kronor ha offrats därpå. Jag skulle då vilja
erinra örn. att de uppgifter, som här föreligga, äro av utomordentlig storleksordning.
Motionärerna ha också givit uttryck åt den uppfattningen. De tala
om att det åtminstone torde ta en generation för att komma någon vart i detta

Lördagen den 3 juni 1044.

Nr 21.

Ang. åstadkommande av ekonomiskt bärkraftiga jordbruk. (Forts.)
hänseende, och ela torde man kunna vara ense om att en slutlig lösning av
dessa spörsmål inte kan nås på tre å fyra år.

För fullgörande av sina uppgifter ha egnahemsnämnderna inlett samarbete
med lantmäteriväsendet, när det gäller sammanläggning av ofullständiga jordbruk
och arrondering av de nya, som bildas, vidare med hushållningssällskapen
i fråga örn planläggning av vissa förbättringsarbeten, sorn
äro anförtrodda sällskapen i vad angår de mindre eller ofullständiga
jordbruken, och med skogsvårdsstyrelserna, då det gäller skogsbelåning
och upprättande av skogshushållningsplaner m. m. Det samarbete, som
sålunda inletts, har så långt jag känner till varit gott, man kan säga
utomordentligt gott. Verksamheten har sålunda byggts upp. I år skola vi
fortsätta arbetet med en inventering av de ofullständiga jordbruken. Det har
i vissa delar av landet påbörjats tidigare, men medel och arbetskrafter räckte
inte till. Nu ha pengar anvisats av Kungl. Maj :t. Det gäller visserligen ett
så blygsamt belopp som 15 000 kronor för hela landet, men det är alltid något.
I den mån tillräckliga medel ställas till förfogande kommer arbetet att
fullföljas.

Jag skulle vilja säga, att samarbete mellan de nyss nämnda organisationerna
är nödvändigt och lämpligt. Detta framhålles ju också i motionerna
och jag tror även på något ställe i utskottets utlåtande. En önskan skulle
man kanske i detta sammanhang få framställa, nämligen att samarbetet måtte
givas fastare former. Då nu saken går till utredning, borde den frågan kanske
ägnas'' särskild uppmärksamhet.

Då det inte föreligger någon reservation i vad det gäller denna angelägenhet,
har jag inte något yrkande, men jag vill uttala den bestämda förhoppningen,
att de sakkunniga, som få hand örn denna utredning — örn det nu
blir 1942 års jordbrukskommitté eller några andra — måtte beakta de föreliggande
omständigheterna, så att man inte kommer med några onödiga förslag
örn tillskapande av ytterligare organisationer, som såvitt jag förstår inte
kunna anses behövliga. Det synes mig vara mycket förnuftigare och lämpligare
att utrusta de organisationer, som finnas, med erforderliga resurser att
lösa de uppgifter varom här är fråga.

Så en annan sak, som tidigare också har berörts av utskottets ärade ordförande.
Då det i motionen talas örn den jordreform, som man här står i begrepp
att genomföra, säges ordagrant så här: »För det första erfordras för
jordreformens och driftsplaneringens förverkligande att jordbrukarna själva
ha intresse härför och äro villiga att medverka.» För den skull är det nödvändigt
med upplysningsarbete. Det är alldeles riktigt. Reformen måste vara
sådan, att en saklig upplysning kan övertyga jordbrukarna örn lämpligheten
ur enskild och allmän synpunkt samt ekonomiskt sett av vad som planeras.
Blir det en sådan reform, är jag också övertygad om att resultatet av arbetet
kommer att bli tillfredsställande. Vidare säga motionärerna på s. 7 i
motionen: »För att praktiska resultat skola uppnås måste det allmänna tillskjuta
medel, av vilka enskilda jordägare erhålla ekonomisk gottgörelse för
de kostnader eller för den tillfälliga reduktion av intäkterna, som arronderingen
kunde väntas medföra för dessa jordägare. Denna kompensation bör
sättas så hög att tvångsåtgärder för skiftets genomförande ej behöva tillgripas.
» I detta uttalande skulle jag vilja instämma. Örn de i motionerna angivna
ledstjärnorna — örn jag så får kalla dem — följas, behöver våld och
tvång inte tillgripas för att reformen skall kunna lyckligt genomföras. Att
de ifrågasatta planerna utföras i samarbete med jordbrukets utövare och
landsbygdens befolkning i övrigt är, såvitt jag kan förstå, av utomordentligt
stor betydelse. Varför har det då ansetts lämpligt att såväl i motionerna som

Nr 21.

Lördagen den 3 juni 1944.

Äng. åstadkommande av ekonomiskt bärkraftiga jordbruk. (Forts.)
i utskottsutlåtandet ändock kota med tvångsåtgärder såsom ett yttersta medel?
Jag vill påstå, att det är opsykologiskt att göra så.

Under ett mångårigt arbete inom egnahemsorganisationen har jag fått viss
erfarenhet av frågor av hithörande art. Jag känner visserligen inte till förhållandena
överallt i landet, men i den provins, där jag har arbetat, lia jordägarna
visat sig mottagliga för sakskäl. Frivilliga överenskommelser ha kunnat
träffas. Jag tror, att det är lämpligt, att vi hålla fast vid denna linje också
i fortsättningen. Det har tidigare vid behandlingen av ett ärende talats örn
att vi i vårt demokratiska samhälle borde använda andra medel än våld och
tvång. Jag ifrågasätter, örn det inte vore lämpligt att tillämpa den satsen
även på detta område.

Med anledning av vad jag här anfört och då reservanten i första kammaren,
herr Bondeson, inte är närvarande, ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till den av herrar Bondeson och Larsson i Karlstad avgivna, vid utskottsutlåtandet
fogade reservationen.

Herr Anderberg: Herr förste vice talman! Jag vill först konstatera, att
jordbruksutskottet trots många reservationer beträffande motiveringen i stort
sett varit enigt örn att tillstyrka de föreliggande motionerna. Utskottet har
ägnat stort intresse åt de synpunkter, som lagts fram i dessa omfattande motioner,
och utskottet har funnit synpunkterna värda allt beaktande.

Ur samhällets synpunkt är det av särskild vikt att jordbruket fyller två
huvuduppgifter: det skall dels svara för landets livsmedelsförsörjning, dels
också bereda jordbrukets utövare en inkomst, som kan anses skälig i förhållande
till andra medborgargruppers. I detta sammanhang må framhållas, att
frågan örn jordens fördelning är av stor betydelse, då det gäller att lösa
dessa uppgifter.

Motionärerna åsyfta att genom rationaliseringsåtgärder göra det möjligt
särskilt för det mindre jordbruket att möta de efterkrigsproblem, som man
väntar skola uppkomma på olika områden av näringslivet. För att det mindre
jordbruket skall bli i stånd härtill är det nödvändigt, att staten genom en
jordlagstiftning eller på annat sätt möjliggör vidtagandet av sådana rationaliseringsåtgärder,
som i motionerna ifrågasättas.

Den siste ärade talaren berörde i senare delen av sitt anförande en punkt
i utskottsutlåtandets motivering, vilken rör frågan örn de ofullständiga jordbruken
och beträffande vilken det föreligger en reservation. Han ansåg, att
utskottet skrivit väl skarpt, då utskottet hotat med tillgripandet av vissa
tvångsåtgärder för att nå ett mål — de ofullständiga jordbrukens komplettering
— som man skulle kunna vinna på annan väg. Han menade, att det var
psykologiskt oklokt att nu, då hela frågan befinner sig på ett förberedande
stadium, begagna sig avlett sådant skrivsätt. Jag kan emellertid inte finna
annat än att utskottet gått synnerligen försiktigt fram härvidlag. Utskottet
säger ju i detta sammanhang: »Därest tillskottsjord icke kan uppbringas på
annat sätt, $ynes vidare kunna bliva nödvändigt att komplettera ofullständiga
jordbruk genom tillskott av jord eller skog från angränsande större fastigheter,
varvid som^yttersta åtgärd visst tvångsförfarande kan ifrågasättas. I
sistnämnda fall måste man emellertid framgå med försiktighet, så att icke produktionsbetingelserna
på eljest bärkraftiga jordbruk försämras.» Jag tycker,
att när utskottet uttalat sig så mjukt och försiktigt, finns det ingen anledning
att reagera så skarpt som den föregående ärade talaren gjorde. Det är emellertid
klart, att örn man skall na det mål, varom här är fråga, måste man ha
möjlighet att sätta makt bakom orden.

Vi veta, att jordförhallandena gestalta sig olika i olika delar av vårt land.

Lördagen den 3 juni 1944.

Nr 21.

Ang. åstadkommande av ekonomiskt bärkraftiga jordbruk. (Forts.)

I Norrland exempelvis äges jorden i stor utsträckning av de stora bolagen.
Där kan det kanske visa sig att de ofullständiga jordbrukens komplettering
icke kan åstadkommas annorledes än genom ett expropriationsförfarande, och
i så fall blir det måhända nödvändigt att tillgripa denna utväg. I motionerna
liksom i utskottsutlåtandet har man överhuvud taget redogjort för alla de
olika sätt, på vilka man skulle kunna uppbringa tillskottsjord för de ofullständiga
jordbruken, och därvid har man icke haft anledning att lämna möjligheten
av ett tvångsförfarande ur räkningen.

För en vecka sedan voro jordbruksutskottets ledamöter på resa i Jämtland.
Vi voro då i tillfälle att ta del av ett stort projekt, som avsåg sammanförandet
till en enhet av ett antal ägolotter vid Ragundabottnarna. Det var här
fråga om god jord, som emellertid var uppdelad i omkring ett hundratal brukningsdelar.
Ägarna till brukningsdelarna bodde på stort avstånd — ända
upp till tre mil — därifrån och kunde därför inte bruka sina små jordbitar.
Det hade nu ifrågasatts, att man skulle sammanföra de olika ägolotterna till
en enhet och skapa ett instruktionsjordbruk — örn jag så får kalla det — för
bygden. Emellertid ville ägarna till brukningsdelarna inte frånhända sig
dessa, utan man skulle försöka att gå andra vägar för att utnyttja jorden.
Jag tycker, att detta är ett belysande exempel på fall, där det kunde vara
till gagn för en hel bygd, örn man hade ett expropriationsförfarande till sitt
förfogande.

_ Under 1942 års riksdag hade vi en stor debatt i denna fråga, och då beslöto
riksdagens båda kamrar att hos regeringen hemställa örn en lagstiftning, som
möjliggjorde tvångsöverlåtelse i viss utsträckning av mark till komplettering
av ofullständiga jordbruk. För att frågan örn dessa jordbruks komplettering
skall kunna lösas på ett praktiskt sätt är det nödvändigt, att man till sitt
förfogande har ett sådant instrument, som ett expropriationsförfarande utgör.

Herr Hagman omnämnde i sitt anförande de arbetsuppgifter, som ankomma
på egnahemsnämnderna, och ansåg, att dessa kunde bli de organ, som skulle anförtros
att ordna nu ifrågavarande förhållanden. Det är klart, att egnahemsnämnderna
komma att deltaga i arbetet härmed. I utskottsutlåtandet framhålles
emellertid önskvärdheten av att flera olika organ och myndigheter samverka
i ett organ vid utförandet av de nu ifrågasatta planerna. Inte bara
egnahemsorganisationen, utan även vissa andra institutioner böra vara med örn
att lösa den föreliggande frågan.

Meningarna bryta sig säkerligen mest beträffande tvångsåtgärderna, ty därvidlag
är det fråga örn olika principiella uppfattningar. Utskottet har emellertid
inte tänkt, att man skulle tillgripa sådana åtgärder annat än örn man inte
hade möjligheter att komma fram på något annat sätt.

Målet, för vår jordbrukspolitik är ju att ge dem. som arbeta inom jordbruket
och ha sin utkomst därav, möjlighet till samma levnadsstandard som andra
jämförbara befolkningsgrupper. Jordbrukarnas främsta intresse är inte, att
priserna på deras produkter skola hållas så höga som möjligt, utan att produkterna
skola kunna framställas för så låga kostnader som möjligt. Genom
att produktionskostnaderna nedbringas ökas förtjänsten tor jordbrukarna, icke
minst på sa sätt, att priset på produkterna kan hållas lägre och avsättningsmöjligheterna
därigenom ökas. För att åstadkomma en minskning av produktionskostnaderna
behövs det emellertid en rationalisering. De nu föreliggande
motionerna vilja vara ett led i strävandena att rationalisera småbruken. Rationaliseringen
av de stora och medelstora jordbruken har ju under de senaste
åren fortskridit ganska långt, och donna rationalisering pågår allt fortfarande.
För de små jordbrukens del återstår ännu åtskilligt att göra på detta område.

Forsin Tea tamar ens protokoll 1944. Nr SI.

Xr 21.

Lördagen den 3 juni 1944.

Äng. åstadkommande av ekonomiskt bärkraftiga jordbruk. (Forts.)

Det finns många viktiga områden, när det gäller det mindre jordbruket, där
det allmännas hjälp behövs för åstadkommandet av förbättringar. Jag är därför
glad över att utskottet kunnat ena sig i den föreliggande frågan, och jag
hoppas, att den utredning, som nu kommer till stånd, skall medföra en uppryckning
av betydande mått.

Jag har tillsammans med en utskott.sledamot från andra kammaren reserverat
mig på en punkt. Reservationen rör ingen stor fråga, utan endast en
liten detalj i utskottets motivering. Jag kommer inte att yrka bifall till reservationen,
men jag vill med ett par ord förklara vad som ligger bakom reservationen.
Utskottets majoritet bär ifrågasatt att utredningen av de föreliggande
frågorna skulle överlämnas till 1942 års jordbrukskommitté. Vi reservanter
menade, att man inte borde trycka så starkt på detta, utan vi skrevo
litet mera vagt, att vi ansågo att det vid övervägande av formen för den föreslagna
utredningen jämväl borde prövas, huruvida det av utskottet nu förordade
utredningsuppdraget kunde anförtros åt denna kommitté. Att vi ville
begagna denna vagare formulering berodde på att det inte precis är brukligt,
att man från riksdagens sida.i ett sådant här fall rekommenderar anlitandet
av en redan förefintlig kommitté, utan det vanliga är att man lämnar Kungl.
Majit fria händer att välja den utredningsform, som Kungl. Majit anser bäst
föra till målet.

Med stöd av vad jag nu anfört ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Andersson, Jones Erik: Herr talman! Det är ett ord, som allt oftare
återkommer i dessa diskussioner om jordbrukets framtid, och det är ordet »rationalisering».
Det ordet hörde vi också alldeles nyss, då herr Anderberg talade
örn nödvändigheten av jordbrukets rationalisering. Jag vill för min del inte bestrida,
att rationalisering kan vara behövlig inom jordbruket, men jag tror,
att man bör ta denna sak med en viss reservation. Man driver nog rationaliseringskravet
litet för långt, litet in absurdum, när man argumenterar som om
rationalisering vore det enda sättet att åstadkomma en förbättring för jordbruket.
Rationaliseringsidén i ali ära, men när man på visst håll skjuter rationaliseringskravet
framför sig som örn rationalisering vore det snart sagt
allena saliggörande medlet för att få jordbruket på fotter, då är det svårt att
undertrycka tanken, att det i grund och botten är rena camouflaget för en
bristande vilja att ge en trägen arbetare vad hans arbete verkligen är värt.

Är då det svenska jordbruket och framför allt det svenska småbruket så efterblivet
och så främmande för moderna brukningsmetoder, sorn; man av allt
att döma synes tro på visst håll? Jag är, som herrarna veta, från en landsända,
där jordbruket enligt vad man anser är synnerligen efterblivet. Man brukar ta
Dalarna som exempel på en landsdel, där jordbruksförhållandena minst av allt
äro tillfredsställande. Denna uppfattning kan ju för all del i vissa stycken ha
fog för sig, men jag tror, att föreställningarna örn bur vi ha det i jordbrukshänseende
i Dalarna äro mycket snedvridna och bra litet överensstämmande
med sanningen. Jag vet, att det finns en hel del människor, som tro, att vi,
som hålla på gamla seder och bruk och gamla klädedräkter — som jag ju gör —
även i .jordbrukshänseende befinna oss på ett mycket lågt och efterblivet stadium.
Jag skulle vilja rekommendera herrarna — ja, hela riksdagen — att göra
en resa upp till Dalarna och studera vårt jordbruk och se, hur långt vi avancerat
på detta område. Jag tror nog, att många då skulle göra ganska stora
ögon. Jag kan tala örn, att i våra byar ha vi kommit ganska långt i fråga örn
rationalisering. Det finns kanske en del, som mena, att jag förhärligar förhållandena
i Dalarna och håller mig föga till sanningen, om jag säger, att vi

Lördagen den 3 juni 1944.

Nr 21.

Äng. åstadkommande av ekonomiskt bärkraftiga jordbruk. (Forts.)
redan före förra kriget i våra byar och socknar i ganska stor utsträckning hade
gemensamma vattenledningar och att elektrifieringen med hjälp av egna kraftstationer
då var i full gång. Emellertid förhöll det sig på det sättet. Vi hade
sannerligen inte heller några^gammaldags redskap på våra gårdar. Vi följde
med var tid även pa det området. Jag minns, att redan i min späda barndom
kommo till min hembygd de första slåttermaskinema, följda undan för undan
av räfsor, moderna plogar och harvar, tröskverk och all annan maskinell utrustning,
en del därav gemensam för flera gårdar. Samgångsidén har aldrig varit
främmande för Dalarnas folk.

I detta sammanhang kan jag erinra örn en liten episod från mitt första riksdagsår,
då Fabian Månsson och jag sutto i samma bänk i andra kammaren.
Den inträffade någon tid efter den sammandrabbning, under vilken Fabian
Månsson hävde ur sig de bekanta orden »Vet hut! Vet sjufalt hut!», vilka voro
riktade till mig. Inom parentes kan jag nämna, att sedan denna sammandrabbning
ägt rum, blevo Fabian Månsson och jag redan samma dag de bästa vänner
och att denna vänskap bestått för hela livet. Alltnog, någon tid efter vår
sammandrabbning frågade Fabian Månsson mig: »Ni uppe i Dalarna är väl
kommunister allihopa?» »Nej, bevare mig», sade jag. »Hör du, jag menar
inte kommunister i den bemärkelse, du tror. utan i den allra bästa bemärkelse»,
sade Fabian Månsson. Sedan förklarade han närmare, vad han menade. Han
trodde, att vi, som bodde tillsammans i våra byar och socknar i Dalarna, höllö
ihop och genom gemensamma ansträngningar uträttade mycket som annars inte
skulle ha blivit av. »Ja, det har du rätt i», sade jag, och det var sant.

Jag får säga, att detta samarbete och denna kollektivisering är något efterföljansvärt,
som emellertid kan vara mycket svårt att åstadkomma på sådana
orter, där långt gående skiften verkställts och gårdarna till följd härav ligga
kringspridda långt ifrån varandra. Där får varje jordbrukare för sig ganska
svårt att realisera vad byafolket gemensamt mäktar komma åstad.

Rationaliseringssträvandena äro för Dalarnas del ganska markanta. Genomgående
hava vi där för byarna gemensamma tröskverk, drivna med elektrisk
kraft, gemensamma slipar, där vi slipa våra liar, vidare vedklingor och vedklyvare,
ja, t. o. m. gemensamma cirkelsågverk, elektriskt drivna, där vi få
vårt husbehovsvirke tillskuret efter behov, billigt och bra. Jag ser en herre
i kammaren, som skrattar åt vad jag nu säger och tydligen tycker, att det är
löjligt och bara nonsens. Örn det nu är något att skratta åt alla dessa anordningar,
som skapats genom gemensamma ansträngningar — utan ett öres statsbidrag
— och som eljest knappast kommit till stånd.

Vad beträffar skiftena och arronderingsförhållandena, iir jag ingalunda någon
motståndare till förbättringar på detta område. Jordens uppdelning med
tillämpning av arvsreglerna har i många fall lett till avvita förhållanden. Skiften
i enlighet med arvsreglerna lia skett in absurdum. Ägosplittring av detta
slag förekommer emellertid knappast numera, utan nu går man den motsatta
vägen och försöker samla ihop de mindre ägolotterna till större enheter. Detta
utesluter inte. att statsmakterna nog lia ganska mycket att göra på detta område
för att det skall bli en bättre sakernas ordning. Jag vill i detta sammanhang
understryka, att örn det skall bli en verklig förbättring i de nu ifrågavarande
förhållandena, måste statsmakterna träda emellan, och jag vill nästan
påstå, att de måste helt bestrida kostnaderna för förbättringen i fråga.

Vad beträffar byarnas renässans kan jag inte underlåta att läsa upp ett
litet avsnitt ur ett yttrande av Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund,
vilket avsnitt återfinnes på s. IG i första kammarens första tillfälliga utskotts
utlåtande nr 10 och iir av följande lydelse: »Den spridda bebyggelsen lade
vissa hinder i vägen för en långt driven kollektiv drift. Den bidroge också

Nr 21.

Lördagen den 3 juni 1944.

Äng. åstadkommande av ekonomiskt bärkraftiga jordbruk. (Forts.)
till en isolering, som kristidens dåliga kommunikationer endast skärpt. Möjligen
skulle en samhällsplanering kring vissa sociala centra, i likhet med vad
som nu sker vid nybyggnad av större områden i vissa städer, icke vara alldeles
utesluten också för vissa områden på landsbygden.» Detta är ju ett uttalande
till förmån för den uppfattning, som jag velat göra gällande, då jag
framhållit nyttan av att man sluter sig samman, så att man gemensamt kan
vidtaga åtgärder för jordbrukets förbättring. Då draga sådana åtgärder mindre
kostnader och bli bättre än örn man bor isär.

Jag vill gärna erkänna, att det finns jordbruk, som äro alltför små för att
helt kunna föda sin man. Jag begär emellertid inte, att varje småbruk skall
kunna ge innehavaren full bärgning. Vad jag begär är ingenting annat än
att jordbrukaren för sina produkter skall få en betalning, som är rimlig i förhållande
till priserna på jämförliga industriella alster. Jag skall göra en jämförelse
mellan priset på vårt förnämligaste näringsmedel, naturprodukten
mjölk, å ena sidan, och priset på industriprodukten pilsner å andra sidan. Är
det rimligt och riktigt, att en liter mjölk — märk väl en hel liter -— i butiken
nite får kosta mer än 30 ä 31 öre, under det att en »halva» pilsner — en
tredjedels liter på billigaste näringsställe kostar 44 öre. Det är lika med 1
krona 42 öre per liter. Och ändå ha vi här att räkna med en i storindustristil
säkerligen efter allra rationellaste metoder fabricerad vara, som dessutom ej
på långa vägar når upp till det höga närings- och hälsovärde, som mjölken
besitter. Den skall tillåtas att betinga detta höga pris, och utnyttjandet av
denna fabrikation i vinningssyfte, med svindlande utdelningar, gratisaktier
o. s. v., får opåtalt äga rum. Men när det blir fråga örn mjölken, då blir det
ett evinnerligt gnäll örn bara någon stackars ettöreshöjning av priset —- då
resa sig i vägen järnhårda, för att inte säga stålhärdade prisramar, oöverstigliga
hinder och gärdsel och taggtråd i oändlighet omkring något heligt, orubbligt.
som ingen dödlig får röra vid.

Är det underligt, om enkla, hårt slitande människor tappa sugen och ge upp
i kampen under dylika förhållanden inför en sådan behandling från dem som
makten hava i detta land? Och ändock är det människor som betytt och betyda
så oändligt mycket för utvecklingen i vårt svenska samhälle, för fostran av
det sega folkmaterial, som gått ut från dessa enkla hem i bondebygdema. Örn
samhället och dess makthavare ägde något av skamkänsla i sitt innersta, skulle
de snarast allvarligt söka gottgöra en del av det vari de i tanklöshet ha
brustit i detta avseende.

Rotfastheten i den svenska jorden för största möjliga antal medborgare är
dock ett kapitalvärde, som ej får schackras bort för några tämligen ovissa och
osäkra spekulationer i rationaliseringens tecken, väsens främmande för svenskt
kynne och lättsinnigt farliga i denna internationellt opålitliga värld. Ett ensidigt
idustriellt, mekaniserat samhälle skapar ingen lycka i det långa loppet
— förbundenheten med svensk jord och natur ger obetingat säkrare grundvalar
därför. De små tegarnas och täppornas folk behöva vi ingalunda se i den svunna
romantikens ljus — det är klara realiteter att räkna med även i en framtid,
när det, gäller formandet av en stabil och traditionsbundet väl beprövad stomme
i vårt näringskulturella liv. Den stommen skall man vara rädd om, och
lyckligt är vart land, örn det i tid reparerar skadorna och inriktar sig på omsorgen
örn den kärna, som i alla tider utgjort det vackraste inslaget i en anrik
svensk bondekultur.

Detta vare sagt i allra största blygsamhet inför de stora planer, som välvas
för utformning av ett svenskt jordbruksprogram för dagar som komma. Vi
böra aldrig glömma, att det är svenskt land och svenskt folk vi ha att göra
med och att det är klokt att anpassa sig därefter. Storbruk i all ära — det

Lördagen den 3 juni 1944.

Nr 21.

Ang. åstadkommande av ekonomiskt bärkraftiga jordbruk. (Forts.)
har sin plats där jordförhållanden, terräng och förutsättningar i övrigt lämpa
sig därför — men mindre brukningsdelar äro att föredraga där landläget är
ett helt annat och där befolkningens kynne, lust och vilja löpa i andra spår
och omfatta andra ideal. En god anpasslighet efter skilda trakters olika intressen
och behov må göra sig gällande utan en onaturlig tvångsplanering efter
beskäftiga skrivbordsherrars stela mått och mall. Och stödåtgärder i olika
former med inriktning på hjälp till självhjälp må löpa jämsides därmed.

Det är, vill jag säga, herr talman, ett program som statsmakterna skola lia
enbart glädje av. Oell det är vad jag ville hava sagt i samband med detta
ärende, där starka krafter synas vara i rörelse för att rasera vad svenskt kynne
sedan hedenhös byggt och skapat till en bärande stomme i svenskt nationellt
arbetsliv.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

Herr Tjällgren: Herr talman! Jag föranleddes att begära ordet under det
anförande som hölls av herr Hagman. Han erinrade örn en passus i de motioner,
som ligga till grund för detta utskottsutlåtande och vari talas örn att
man örn möjligt borde inrätta en central ledning för den skisserade planeringsverksamheten.
Jag vill då fästa uppmärksamheten på att detta visserligen.angles
i motionerna, men att utskottet icke velat tillstyrka en sådan anordning.
Utskottet säger nämligen: »Huruvida för ändamålet skall erfordras inrättandet
av ett helt nytt organ eller ledningen av verksamheten må kunna anförtros
åt något nu befintligt ämbetsverk eller annat organ, synes icke lämpligen
böra avgöras i detta sammanhang, utan torde avgörandet av denna fråga
kunna hänskjutas till den föreslagna utredningen.» Alltså löper man ingen
risk att uttalandet i motionerna skall behöva föranleda ett nytt ämbetsverk.
Det är ju möjligt, att egnahemsnämnderna kunna ta hand örn även denna verksamhet
när den en gång kommer till stånd, men det kan också tänkas bli andra
organ eller institutioner.

Sedan skulle jag vilja säga ett par ord i anledning av herr Anderbergs anförande.
Herr Anderberg yrkade visserligen inte bifall till den av honom och
herr Andersson i Tungelsta avgivna reservationen, men jag vill i alla fall
fästa uppmärksamheten på att skillnaden, mellan utskottets uttalande och denna
reservation på den punkt det gäller är så hårfin, att det strängt taget
kan komma på ett ut vilketdera av dessa båda, förslag kammaren behagade bifalla.
Jag för min del anser i alla fall att kammaren bör kunna bifalla utskottets
utlåtande även på den punkten.

Herr Holmbäck: Herr talman! Anledningen till att jag vågar besvära kammaren
några minuter med ett anförande är, att det var på grund av en motion
av mig som för fem å sex år sedan en a.v de kommittéer beslutades, som äro
sysselsatta på det område som här är i fråga, nämligen fastighetsbildningssakkunniga;
denna kommitté har som bekant till uppgift att i dess helhet omarbeta
jorddelningslagen.

Jag bär för min del inte någon erinran mot att de utredningar ske, som här
äro föreslagna av motionärerna oell utskottet, och inte heller mot att uppgiften
överlämnas till 1042 års jordbrukskommitté. Det enda jag skulle vilja betona
är att denna i så fall bör förfoga över tillräcklig sakkunskap också då det
gäller fastighetsbildningsväsendet. Detta är av grundläggande betydelse i detta
sammanhang. Skulle en belt ny kommitté erhålla detta uppdrag, finge man
tre kommittéer arbetande bredvid varandra på ett och samma problem, jordbrukets
organisation och rationalisering, nämligen fastighetsbildningssakkunniga,
1042 års jordbrukskommitté och den nya kommittén. Med kännedom örn

Nr 21.

Lördagen den 3 juni 1944.

Äng. åstadkommande av ekonomiskt bärkraftiga jordbruk. (Forts.)
dylika kommittéers sedvanliga motvilja mot inblandning i andra kommittéers
arbete måste det anses vara tämligen stora risker för att utredningen då icke
kommer att hållas samman inom den gemensamma ram, som uppgiften kräver,
samt för att luckor eller dubbelarbete skulle kunna förekomma.

Om jag alltså ej Ilar någon erinran mot att arbetet anförtros åt 1942 års
jordbrukskommitté, kanske det är tillåtet att till protokollet uttala den önskan,
.att det blivande utredningsarbetet måtte begränsas till att avse de stora
principiella linjerna för hur jordbrukspolitiken och fastighetsbildningsväsendet
för framtiden böra gestaltas. Går man alltför mycket i detalj, riskerar man
att endast åstadkomma en utredning som så att säga aldrig slutar och som
man därför inte får någon glädje av. I all synnerhet bör man ta, hänsyn till
att lösningen av här ifrågavarande problem är brådskande.

Denna kommitté bör också ha till uppgift att skapa bättre kännedom än
man för närvarande har örn den bestående fastighetsindelningen och jorddelningens
problem överhuvud taget. Lantmäteristyrelsen anför i sitt yttrande
över motionen, att det för närvarande icke är möjligt att helt överblicka och
få en bestämd uppfattning örn de s. k. ofullständiga jordbrukens problem av
den anledningen, att nian icke vet tillräckligt mycket örn den bestående fastighetsindelningen
eller örn den utveckling av landets närings- och befolkningsförhållanden,
som är att vänta under den närmaste framtiden. Det är en dylik
kännedom örn fastighetsindelningen man bör skaffa sig genom den nya utredningen.

Den politik, som man för närvarande och sedan flera år tillbaka bedriver
i fråga örn jordbrukens storlek, skall jag inte här försöka att gå in på, men
jag har intrycket att den i många hänseenden är schematisk och att det därför
vore lämpligt med en allmän utredning av den typ jag här har talat örn. Jag
skulle vilja uttrycka önskemålet att man, innan denna utredning fått visa
resultat, icke brådskar med åtgärder avseende nya. restriktiva bestämmelser
på jorddelninglagstiftningens område. Med det uttalande av lantmäteristyrelsen,
som jag nyss återgav, står kanske icke helt i samklang, att de fastighetsbildningssakkunniga,
enligt vad man har fått veta, komma att föreslå strängare
restriktioner nied avseende pa avstyckning. När man genom den utredning,
varom nu är fråga, tar upp de större problemen, tror jag att det lämpligaste vore
att tills vidare inskränka arbetet med reformen på jorddelningslagstiftningens
område till uppgiften att undanröja otympligketer och inadvertenser i den gällande
lagstiftningen. Först sedan den här ifrågasatta utredningen visat resultat
synes det vara lämpligt att börja med förslag till ny lag för fastighetsbildningen
på landet. Eljest blir arbetet härpå osäkert och famlande. Och
att skärpa de nuvarande restriktionerna med avseende på avstjmkning, innan
man vet vart man egentligen vill syfta därmed, kan knappast vara riktigt.

Jag kommer, herr talman, att rösta för utskottets förslag.

Herr Eriksson, Carl Edmund: Herr talman! I utskottet lika val som här
i kammaren ha samtliga, örn jag bortser från den ärade talaren på kopparbergslänsbänken,
uttalat såsom sin bestämda uppfattning att det är till fördel
att sammanföra ofullständiga jordbruk till bärkraftiga. Man är således
ense ända fram till en viss punkt i utlåtandet, som tidigare refererats här
i dag, nämligen den där utskottet talar örn att det för att nå det åsyftade
målet kan bli nödvändigt att vidtaga vissa tvångsåtgärder. Detta utskottets
uttalande är avfattat i de mest vaga ordalag, som man tycker knappast skulle
behöva stöta någon. Det är i alla fall klart för var och en som något har
sysslat med detta spörsmål att örn man inte bara vill lägga upp en plan för
att åstadkomma bärkraftiga jordbruk, utan verkligen vill komma till några

Lördagen den 3 juni 1944.

Nr 21.

Ang. åstadkommande av ekonomiskt bärkraftiga jordbruk. (Forts.)
resultat, måste man ovillkorligen ha en lagstiftning att falla tillbaka på som
kan möjliggöra ett sammanförande av jordbruken.

Jag är mycket förvånad över att utskottets ärade ordförande och herr Hagman
så kraftigt ha talat om det oriktiga i utskottets ställningstagande härvidlag.
Jag kan erinra kammaren om att Riksförbundet landsbygdens folk yttrat
sig angående dessa spörsmål i en skrivelse till första kammarens första tillfälliga
utskott i samband med behandlingen av landsbygdens befolkningsfråga,
och det heter där på följande sätt: »Olika åtgärder borde därvid kunna
prövas. Inom områden, där tegarna äro små och spridda, borde ett utbyte
kunna ske genom ny skiftesindelning, så att brukningsdelarna bleve mera sammanhängande
och därigenom lättare att bruka. Där mindre brukningsdelar
genom expropriationsförfarande lämpligen kunde tillföras jord och skogsmark
för behövlig komplettering borde också detta göras möjligt. I motion II: 173
framhölls expropriation för enskild person som stridande mot svensk rättstradition.
Örn emellertid enskilda intressen även sammanfalla med samhälleligt
gagn, finge denna tradition inte bli avgörande för ett ställningstagande,
i synnerhet om expropriationen drabbade bolags-, akademi- eller ecklesiastik
jord. Bestämmelser borde även utfärdas örn avstående av kompletteringsjord
och skog från statens domäner.» Det framgår härav, att herrar Hagman och
Tjällgren i denna fråga äro vida mera rädda än Riksförbundet landsbygdens
folk.

Herr Hagman sade att man inte skall använda våld och tvång för att åstadkomma
detta. Herr Hagman har läst utskottets utlåtande mycket dåligt när han
kan påstå, att detta är de enda utvägar utskottet har pekat på. Utskottet har
angivit en hel del åtgärder, som böra föregå ett statens ingripande genom lagstiftning
för att vinna rättelse i hithörande förhållanden. Jag skulle vilja fråga
herr Hagman hur han egentligen tänker sig att detta skall kunna genomföras.
Att inventera alla ofullständiga jordbruk inom en landsända är ett arbete
som säkert kommer att taga många år och kräva dryga kostnader. Men när man
sedan skall söka förverkliga resultaten av denna vidlyftiga undersökning, möter
man kanske ett bestämt motstånd från de personer, vilkas medverkan behövs
för det syfte man vill vinna. Även om man betalar dem vad de rätteligen skola
ha, kunna de säga nej. — Har man ingenting att falla tillbaka på i ett sådant
läge. kommer ju hela denna utredning att stanna på papperet och i realiteten
att tillämpas i mycket få fall.

Sedan skall jag be att få säga ett par ord till den ärade talaren på kopparbergslänsbänken;
jag begärde ordet när han höll sitt lovtal över jordbruket i
Kopparbergs län. Jag erinrar mig, när jag för mångå år sedan var med i ett
sammansatt utskott, att där visades en karta över brukningsdelarna i Kopparbergs
län. Jag var kanske den mest osakkunnige av alla ledamöterna i detta
utskott, men samtliga representanter för jordbruket uttalade vid detta tillfälle
sin förkastelsedom över det delningsförfarande, som ägt rum i Kopparbergs
län. — Nu säger den ärade talaren, att det gjorde han också, men örn jag
uppfattade honom rätt har han nyss talat om att det inte var någon fara med
dessa små brukningsdelar. Jag tror för min del motsatsen, och skall jordbrukets
tillstånd i Kopparbergs län vara idealiskt, då må man säga att skåningarna
lia lång väg kvar innan de nå fram till idealiska förhållanden.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Andersson, Jones Erik, erhöll nu ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Jag vill säga till den föregående talaren, att han nog missuppfattade
mig. Jag gjorde nämligen mina reservationer i fråga örn den jorddelning
som har förekommit, oell jag tror att jag lät dem komma Iram på ett

Nr 21.

Lördagen den 3 juni 1944.

Äng. åstadkommande av ekonomiskt bärkraftiga jordbruk. (Forts.)
mycket märkbart sätt. Jag sade också att det kan tarvas en ny skiftesindelning,
och jag tilläde -— och det tror jag nog att också herr Eriksson hörde —
att därvidlag måste kanske också staten träda emellan och hjälpa till i så hög
grad att möjligen till och med alltsammans kommer att ske med statens hjälp.

Så är det, herr Eriksson, och den saken har jag omedelbart velat lägga till
rätta.

Herr Anderberg: Herr talman! Det var herr Jones Erik Anderssons anförande
som uppkallade mig. I vissa delar har det redan blivit bemött av herr
Carl Edmund Eriksson, men inte heller jag vill lämna opåtalt vad han anförde
örn den skiftesindelning, som förekommit i Dalarna. Den som aldrig så litet
känner till förhållandena där förstår att det inte kan vara lämpligt att framställa
detta såsom något efterföljansvärt.

Det göres så ofta från jordbrukarhåll här i debatterna vissa jämförelser
mellan pilsnerpriserna och mjölkpriserna, men man resonerar inte riktigt rätt
därvidlag. När den ärade talaren på kopparbergslänsbänken nyss gjorde en
sådan jämförelse och talade om priserna på pilsnern, glömde han att nämna hur
mycket staten tar av dessa pengar. Vi veta att maltdrycksskatten utgår med
30 resp. 54 öre per liter maltdrycker, och det betyder att staten tar in inte
mindre än 38 miljoner kronor årligen på denna skatt. Jag har ingen anledning
att föra talan för några pilsnerbryggerier eller dylikt, men jag är glad över
att pilsnern är så dyr: det har gjort att folk bär lärt sig att dricka mjölk i en
helt annan utsträckning än tidigare. Det är en sak som vi på landsbygden skola
vara glada över,, att pilsnern kostar så mycket att menige man hellre dricker
mjölk. Konsumtionen av maltdrycker har också nedgått från 172 mili. liter
1938/1939 till 123 milj. liter 1941/1942.

Men det är ju inte detta debatten här egentligen har rört sig om, utan den
gäller möjligheterna att komma fram till rationaliseringar och förbättringar i
olika avseenden för att åstadkomma ekonomiskt bärkraftiga jordbruk, och jag
kan inte finna att det var något argument i denna debatt att tala örn pilsnerpriset.
När det gäller att finna vägar till ett bärkraftigt jordbruk: nämnde
jag i mitt första anförande, att det också är viktigt att förbilliga omkostnaderna
för jordbruket. Men inte heller för den saken kan pilsnerpriset ha någon
betydelse.

Intet annat yrkande har ju blivit framställt än om bifall till utskottets förslag,
och jag ber att få vidhålla detta tidigare gjorda yrkande.

Herr Nilsson, Bror: Herr talman! Det förefaller mig som om denna debatt
i rätt, stor utsträckning vore ett slag i luften. Här dryftas exempelvis från
två, håll, huruvida det skall stå kvar i motiveringen till jordbruksutskottets
utlåtande, att vissa tvångsåtgärder skola kunna vidtagas, och huruvida den
saken skall beaktas vid den ifrågasatta utredningen. Jag ber då att få påminna
om vad kungl, egnahemsstyrelsen säger i sitt utlåtande över motionen:
»Styrelsen vill i detta sammanhang erinra om att styrelsen i enlighet med
Kungl. Maj :ts uppdrag håller på att verkställa utredning rörande förslag till
lag angående expropriation av jord till förstärkning av ofullständiga jordbruk
samt rörande förslag örn rätt till förköp av jord för enahanda ändamål.»
Den saken är alltså redan föremål för utredning, mina herrar! Kungl. Majit
bär uppdragit åt en av sina underlydande myndigheter att verkställa utredning^
denna bär så omdebatterade fråga.

Då man som jag under fyra år deltagit i 1936 års egnahemsutrednings
arbete och i behandlingen av det kungl, förslaget till egnahemsväsendets omorganisation,
som skedde här i riksdagen under åren 1939 och 1940, kan

Lördagen den 3 juni 1944.

Nr 21.

Äng. åstadkommande av ekonomiskt bärkraftiga jordbruk. (Forts.)
man inte annat än bringa i erinran hurusom i detta förslag finnas angivna
riktlinjer för den framtida jordpolitiken i Sverige. Att dessa riktlinjer ej
.skulle motsvara dagens krav förefaller mig vara en egendomlig uppfattning:
de göra det nämligen. Här säges i motionen oell i utskottsutlåtandet, att man
skall taga sikte på familjejordbruken. (Ja, det siktade vi till redan då, och
riksdagen har godkänt detta program. Det står i motiveringen till 1939 års
egnahemsreform, att vi syfta till familjejordbruk och att vi på allt sätt skola
främja tillkomsten av sådana. Genom sammanslagningar av mindre brukningsdelar,
köp av jord från större till mindre brukningsdelar, en intensiv jordförmedling
o. s. v. skulle egnahemsorganen söka åstadkomma allt detta. Varför
har man inte gått till att utrusta egnahemsorganen för denna deras uppgift?
Orsaken kan endast vara det tidsläge som inträtt. Kriget bröt ju ut
medan förberedelsearbetet pågick, och de ändrade förhållandena ha gjort att
dessa organ icke utrustats på sådant sätt som både egnahemsutredningen och
riksdagen den gången tänkte sig. På grand härav har kanske inte så mycket
av detta program blivit förverkligat under dessa år, men en hel del har dock
kunnat göras. Jag ber att få påminna örn en sådan detalj som att vi ha möjlighet
att med statsbidrag avlyfta från den enskildes axlar bördan av örn
byggnader bli överflödiga vid en sammanslagning av brukningsdelar.

Klara riktlinjer för detta arbete finnas alltså, vi lia tillskapat organ för
att sätta i gång detsamma — allt detta finns i vårt samhälle i dag. Vad
är det då som herrarna så ivrigt strida örn? Hela denna debatt synes mig
vara ett slag i luften.

Vidare äro fastighetsbildningssakkunniga sysselsatta med att utarbeta nya
grunder för vårt jorddelningsväsende. Skola vi inte avvakta denna utrednings
resultat, innan vi taga dessa frågor under förnyad omprövning?

Slutligen har Kungl. Maj :t också tillsatt en så stor jordbrukskommitté som
27-mannakommittén, vilken har i uppdrag att med ledning av vad som nu
sker angiva riktlinjer för framtida svensk jordbrukspolitik. Skola vi inte heller
avvakta denna kommittés utlåtande, innan vi ställa till med en ny utredning
för att kalfatra och begrunda precis samma spörsmål?

Jag kan alltså inte komma till annat resultat, herr talman •— vare sig med
hänsyn till detta utskottsutlåtande eller med tanke på den debatt som här
har förts — än att jag måste yrka avslag på det föreliggande utskottsutlåtandet,
.

Herr Hagman: Herr talman! Herr Carl Eriksson riktade till mig frågan,
huru det var möjligt att jag kunde påstå, att hela den föreslagna nya verksamheten
skulle komma afl bygga på tvångsåtgärder, då så inte alls var förhållandet.
Ja, herr Carl Eriksson, det har jag viii inte heller sagt. Jag återgav
vad som sagts i de motioner, som ligga till grund för utskottets uttalande,
och jag säde, att därest vad där sagts fick vara en ledstjärna för verksamheten,
kunde jag helt och hållet ansluta mig till det, men det var mot
det hot om expropriation som låg i bakgrunden jag reagerade. Jag frågade
också vad det skulle tjäna till att lia nied detta i det eljest så försynt skrivna
utlåtandet. Jag medger gärna, att den formulering utskottet använt, då utskottet
talar örn tvångsåtgärder, är försiktigt hållen, vilket det är en glädje
att konstatera. Tidigare har det ofta när det varit tal örn jordreformer gjorts
gällande att man endast genom jordexpropriation och tvångsåtgärder kunde
nå målet. Man tycks nu emellertid lia. vaknat till besinning örn att det hela
kanske kan lösas på ett för samhället och den enskilde betydligt lämpligare
och bättre sätt, örn man begagnar sig av upplysningsverksamhet och har
ekonomiska och samhälleliga skäl att falla tillbaka på i stället för vålds -

Nr 21.

Lördagen den 3 juni 1944.

Äng. åstadkommande av ekonomiskt bärkraftiga jordbruk. (Forts.)
diktat. Det var vad jag ville lia sagt. Jag har alltså inte alls påstått, att
man avsåg att gå fram med allenast våld och tvång, men jag konstaterar att
hot om expropriation dock föreligger, Jag tycker inte att sådant är nödvändigt.
, då man kan nå sitt mål ändå.

Herr Eriksson säger vidare, att vi lia så många ofullständiga jordbruk, och
han frågar hur man skulle kunna komma till rätta med de ofullständiga
jordbrukens problem utan expropriation. Ja, i utskottets utlåtande står talat
örn förköpsrätt. Vi ha inte haft något att anmärka mot tillämpning av förköpsrätt
beträffande jordbruk, sorn på grund av generationsväxlingar eller
eljest bli lediga. Det kan tvärtom vara lämpligt att samhället begagnar en
sådan möjlighet, exempelvis genom egnahemsorganen eller eventuellt det nya
organ, som skall handha denna verksamhet i framtiden.

^ Jordbruksutskottets ärade ordförande sade visserligen, att det inte i utlåtandet
var utsagt, att det skulle bli något nytt organ. Det har jag heller
aldrig påstått. Jag har refererat utskottets utlåtande och härav framgår att
utskottet ifrågasätter möjligheten av ett nytt organ, och enbart det tycker jag
är tillräckligt för att man bör säga sin mening om den saken. Såvitt jag kan
förstå är det bättre att utrusta de organisationer som redan finnas med tillräckliga
medel än att skapa nya.

_ Vi ha under riksdagens lopp både i denna kammare och i medkammaren
diskuterat befolkningspolitiken. Det har därvid påvisats hurusom folkmängden
på landsbygden alltmer minskas, och jag vill erinra örn att herr Wahlund,
som i denna kammare, är specialist på hithörande område, sökt påvisa att
nedgången intill år 1960 kommer att vara utomordentligt stor, vilket kan
förväntas medföra, att en stor mängd, kanske tusentals, av ofullständiga jordbruk
under en kommande t.ioårs- eller tjuguårsperiod bli lediga. Då är det
lämpligt med förköpsrätt för det allmänna. Sammanläggning till fullständiga
jordbruk kan då äga rum. Den situationen bör man således räkna med, och
man bör rusta sig för den. Hot örn expropriationsförfarande är däremot opsykologiskt
och oklokt, och tvångsförfarande bör därför icke tillgripas.

Herr Bror Nilsson nämnde att vi inte skulle diskutera frågan örn expropriation,
ty 1942 års riksdag hade uttalat sig i denna fråga, som för närvarande
är under utredning inom egnahemsstyrelsen. Jag känner väl till att så är förhållandet,
men riksdagen bär ju ännu inte antagit ifrågavarande förslag till
expropriationslagstiftning och därför torde det inte vara en riksdagsman alldeles
förmenat att säga sin mening örn saken,

Herr Anderberg: Herr talman! Efter herr Bror Nilssons anförande vill jag
endast konstatera, att man på bondeförbundshåll nu går emot den utredning,
som här är ifrågasatt. Från olika håll inom jordbruksutskottet har man nu
enat sig örn en centralisering av hjälpåtgärderna på detta område och framlagt
ett verkligt rationellt förslag, och då drar man sig ur denna samling och förklarar,
att det är bra som det är: vi ha så många utredningar på olika punkter,
säger herr Bror Nilsson, vilkas resultat vi först böra avvakta. Vi skulle
enligt hans mening således inte behöva den sammanhållande kraft, som alla
andra äro medvetna om är nödvändig efter detta krig. Vi behöva då ta fasta
på åtgärder, som verkligen kunna föra jordbruket fram till den ställning man
på olika håll önskar att det skall intaga. Ett billigt krav är därvidlag att
innehavaren skall få skälig ersättning för sitt arbete.

Ett sådant utlåtande, som innefattar förslag örn en utredning i dessa avseenden,
har man nu här panna att yrka avslag på, trots att det inte från utskottets
sida föreligger en enda reservation om avslag på utredningsyrkandet.
Jag vill endast konstatera, herr talman, att denna enighet inte är fullständig.

Lördagen den 3 juni 1944.

Nr 21.

Ang. åstadkommande av ekonomiskt bärkraftiga jordbruk. (Forts.)

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att därunder yrkats l:o) att vad utskottet i det ifrågavarande utlåtandet
hemställt skulle bifallas med godkännande av utskottets motivering; 2:o) att
utskottets hemställan skulle bifallas med godkännande av den motivering, som
förordats i den av herrar Bondeson och Larsson i Karlstad vid utlåtandet avgivna
reservationen; samt 3:o) att utskottets hemställan skulle avslås.

Sedermera gjordes propositioner enligt berörda yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till utskottets hemställan med godkännande av utskottets
motivering vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande nr 56, i anledning av väckta Om bättre
motioner örn anslag till Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskap för försörjningsverkställande
av en utredning rörande bättre försörjningsmöjligheter vid jordbruket
i Bohuslän. * Bohuslän.

I två inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet hänvisade likalydande
motioner, nämligen I: 32 av herr Mattsson m. fl. och II: 80 av herr Johansson
i Torp m. fl., hade hemställts, att riksdagen måtte bevilja 25 000 kronor
till Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskap för att i samarbete med
Bohusläns företagarförening och i enlighet med de direktiv, som Kungl. Maj :t
kunde besluta, verkställa utredning örn möjligheten av att genom grönsaksodling
eller liknande produktion öka avkastningen vid särskilt småbruket i
Bohuslän.

Utskottet hade i det nu förevarande utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att de likalydande motionerna I: 32 och II: 80 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade anmälts av herr Svensson i Ljungskile, vilken ansett, att
utskottets yttrande bort hava den lydelse, reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen med bifall till de likalydande motionerna
I: 32 och II: 80 måtte bevilja Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskap
ett anslag av 25 000 kronor.

Herr Mattsson: Herr talman! I den motion, som här redovisats av jordbruksutskottet,
har hemställts att riksdagen måtte bevilja 25 000 kronor till
Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskap för utredning angående möjligheterna
att genom grönsaksodling eller liknande produktion öka avkastningen
vid särskilt småbruket i Bohuslän.

Utskottet har ej ansett sig kunna tillstyrka motionen, utan hänvisar till sitt
utlåtande nr 55, som nyss behandlats i denna kammare. Utskottet förutsätter,
att vid den i nyssnämnda utlåtande föreslagna utredningen angående produktionsbetingelserna
för det mindre jordbruket i vårt land även de i förevarande
motioner framförda synpunkterna skola bli föremål för övervägande.

Det hade förväntats, att utskottet skulle tagit mera hänsyn till vad i motionerna
framhållits rörande de särskilda förhållanden, som råda i Bohuslän.

Detta län är ett typiskt småbrukarlän. Av arealer upp till tjugu hektar ligga
brukningsdelarnas antal över landets medeltal. En flerstädes god jordmån
och intensiv brukning av jorden lia dock skapat betingelser för att uppnå
en avkastning, som i förhållande till arealen inte står efter avkastningen i landets
bästa jordbruksbygder.

Då möjligheter tidigare förelågo att vid sidan av jordbruket erhålla biinkomster
redde sig småbrukarna förhållandevis bra. Samma möjligheter till bi -

Nr 21.

Lördagen den 3 juni 1944.

Örn bättre försörjningsmöjligheter rid jordbruket i Bohuslän. (Forts.)
inkomster finnas nu ej längre. Utan att närmare ingå på orsakerna härtill vill
jag blott nämna, att när stenindustrien i Bohuslän arbetade för fullt voro de
flesta småbrukare, åtminstone de i norra länsdelen, sysselsatta i industrien
antingen som stenhuggare eller stenkörare. Många hade även en inte ringa inkomst
av lega för bortarrenderade bergområden. Dessa möjligheter till biinkomster
föreligga ej längre på grund av stenindustriens kraftiga tillbakagång.

En annan orsak till att Bohuslän bör ägnas särskild omtanke är det kändaförhållandet
att länet hårt drabbats av arbetslöshet under lågkonjunkturen.
Medan andra landsändar under högkonjunkturen sett nya industrier växa upp
Ilar det av orsaker, vilka jag ej här skall beröra, ej ansetts lämpligt att till
Bohuslän förlägga industrier av större betydelse.

På grund av den ekonomiska misär, som Bohuslän, råkat in i, till följd av
framför allt stenindustriens tillbakagång, har under de senaste tio åren en
stor folkutflyttning ägt rum från landskapet. Jag skall ej trötta kammaren
med några siffror, men jag vill omtala, att i vissa härader folkmängden nedgått
med 20 procent, vilket ju innebär en ganska våldsam utflyttning. Örn
inte något göres och göres snart för höjandet av småbrukarnas inkomster och
därmed deras levnadsstandard kan det med skäl befaras att många av dessa
tvingas att utflytta ur länet.

Under senare år ha jordbrukarna i vissa trakter av Bohuslän i allt större
utsträckning börjat ägna sig åt grönsaksodling för konservindustrien. Motionärerna
hemställa, att denna utveckling genom stöd från det allmänna måtte
på allt sätt främjas. En ordentlig undersökning bör komma till stånd. Den
grupp medborgare det här är fråga om har ej råd eller möjlighet att själv
ombesörja denna utredning. Utan att närmare gå in på vad en sådan undersökning
skulle ta sikte pa vill jag dock med några ord ge en antydan därom.
Odlarna skulle sammansluta sig i en fast och vederhäftig organisation. Denna
organisation skulle ställa erforderlig sakkunskap till förfogande och tillhandagå
sina medlemmar med fackmässiga råd och hjälp såväl under själva anläggningstiden
som sedan beträffande skötseln av odlingen och jordens riktiga
omhändertagande. Vidare skulle organisationen där så vöre lämpligt själv
ombesörja konservering av grönsaker och frukt.

Länsstyrelsen, dit motionen remitterats, har livligt tillstyrkt densamma. Det
framhålles. att länets hushållningssällskap under de senaste åren starkt intresserat
sig just för den fältmässiga grönsaksodlingens framtida möjligheter i
Bohuslän. De förberedande undersökningar, som verkställts, utvisa klart, att
synnerligen stora förutsättningar föreligga för en lönande fältmässig grönsaksodling.
Att de små jordbruken i största möjliga utsträckning inriktas på
en dylik odling är av både ekonomiska och sociala skäl ett viktigt intresse.
Vidare framhåller länsstyrelsen, att avsättningsfrågan underlättas genom den
betydande konservindustri, som finnes i Bohuslän.

Det förefaller som örn jordbruksutskottet, när det gällt att taga ställning
till denna fråga, ej tillräckligt beaktat de skäl som angivits i motionerna. Ej
heller länsstyrelsens positiva inställning till frågan har kunnat rubba utskottet.
Det hade förväntats att mera hänsyn skulle ha tagits till de särförhållanden,
som råda i Bohuslän. Nu har utskottet genom att hänvisa till sitt
utlåtande nr 55 helt summariskt avfärdat motionen. Örn nu riksdagen bifaller
utskottets hemställan, kommer därför denna för Bohuslän så viktiga fråga
i skymundan för den stora utredning, som vi nyss beslutat om. Intet hade
såvitt jag kan förstå hindrat att denna speciella bohuslänsutredning kunde ha
företagits vid sidan av den större utredningen. Härigenom hade man fortare
kunnat komma fram till ett resultat.

Lördagen den 3 juni 1944.

Nr 21.

Örn bättre försörjningsmöjligheter vid jordbruket i Bohuslän. (Forts.)

Jag skall, herr talman, inte uppta kammarens tid längre. Jag ber att få
yrka bifall till den reservation, som är fogad vid utskottets utlåtande.

Herr Tjällgren: Herr talman! I de motioner som åberopats av den siste
ärade talaren bär yrkats, att riksdagen måtte bevilja 25 000 kronor till Göteborgs
och Bohus läns hushållningssällskap för att i samarbete med Bohusläns
företagarförening och i enlighet med de direktiv, som Kungl. Majit må besluta,
verkställa utredning om möjligheten av att genom grönsaksodling eller liknande
produktion öka avkastningen vid särskilt småbruket i Bohuslän.

Det framgår av utskottets utlåtande, att länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län tillstyrkt motionerna. Däremot ha lantbruksstyrelsen och egnahemsstyrelsen
på skäl, som finnas angivna i utlåtandet, avstyrkt motionerna.

Jordbruksutskottet har inte ansett sig kunna tillstyrka dessa motioner av
det skäl, som även är angivet i utskottets utlåtande. Kammaren har ju tidigare
i dag bifallit jordbruksutskottets utlåtande nr 55, i vilket begärts en utredning
rörande möjligheterna att skapa bärkraftiga jordbruk lii. m. Utskottet
förutsätter då naturligtvis, att denna utredning skall upptaga även föreliggande
spörsmål. Det har ju för övrigt påpekats under debatten örn föregående
ärende, att vi redan lia alltför många utredningar vad jordbruket beträffar.
Utskottet har icke ansett sig vilja vara med om att tillsätta ytterligare en utredning.
Utskottet förutsätter i stället, som jag sagt, att den utredning, om
vilken vi nyss beslutat, även skall upptaga denna särfråga till behandling.
Detta har i huvudsak varit anledningen till att utskottet inte velat tillstyrka
motionerna.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Karlsson, Gustaf: Herr talman! Jag vill först säga, att riktlinjerna
för de motioner, som avhandlas i förevarande utskottsutlåtande, vörö uppdragna
innan man visste om att 1942 års jordbrukskommitté skulle ge sig in på någonting
som kallas för den regionala jordbruksplaneringen och även^ innan
man visste, att det skulle väckas motioner på hithörande område från den
socialdemokratiska gruppen i riksdagen. Men även örn vi bohuslänningar hade
vetat detta, hade vi säkerligen ändå framlagt dessa motioner för riksdagen.
Dessa olika motioner stå inte på något sätt i motsättning till varandra, utan
komplettera varandra. _ o

När utskottet här — ja,g kari inte underlåta att uttolka utskottets utlåtande
på det sättet — för att komma ifrån det hela, med en viss tillfredsställelse har
kört den stora utredningen framför sig, får jag säga, att utskottet gått litet
lättvindigt fram. Vi ha enligt vårt förmenande mycket starka skäl för att åtgärder
vidtagas på detta område. Vi hävda inte, att man skall taga någon
särskild hänsyn till Bohuslän framför andra landsändar, men vi förmena, att
varje landsända som kommit i samma svåra situation som Bohuslän få statsmakterna
ta särskild hänsyn till.

Det bör i detta sammanhang framhållas, att det bohuslänska småbruket
kommit i en alldeles särskilt svår ställning på grund av att det stöd detta
jordbruk hade först i sjöfartsnäringen — praktiskt taget värjo bonde i Bohuslän
hade förr i världen del i ett litet rederi — har försvunnit, därför att rederinäringen
rationaliserats och bönderna fått vika undan. En stor roll spelade
tidigare även fisket. Många jordbrukare, i vart fall de mindre, vörö delägare
i fiskelag, men även denna verksamhet lia de fått upphöra med sedan det blivit
en rationalisering också på detta område. Slutligen har stenindustrien, som herr
Mattsson tidigare anfort, givit jordbrukarna biinkomster till en mycket betydande
del. Detta gäller då i främsta rummet det område i Bohuslan, som ligger

Nr 21.

Lördagen den 3 juni 1944.

Örn bättre försörjningsmöjligheter vid jordbruket i Bohuslän. (Forts.)

norr om Gullmarsfjorden. Nu har även stenindustrien, som tidigare blomstrat_

vi hoppas ju att den skall gå en ny blomstring till mötes — praktiskt taget
försvunnit. Och även om stenindustrien skulle komma på fötter igen komma
biinkomsterna för jordbrukarnas del säkerligen inte att bli desamma som tidigare
på grund av rationellare driftsmetoder också på detta område.

Att i ett område, omfattande knappt hälften av länet, nämligen delen norr
örn Uddevalla, folkmängden på tio år minskat med 11 000 människor samt att
de yngre årgångarna flyttat bort därifrån betrakta vi som en mycket allvarlig
sak, och vi kunna som representanter för denna landsända inte stillatigande se
hur denna process fortgår. Vi känna det som vår plikt att framlägga för statsmakterna
rådande förhållanden i syfte att få till stånd någon förbättring i
läget. Kan mari öka möjligheterna till bättre försörjning för speciellt de småbrukare,
som här råkat illa ut, stärker man därigenom hela länets försörjningsmöjligheter.

_ Jag har här i min hand en liten vacker bilderbok, författad av länets hövding.
Jag skulle önska, att jag kunde med bilder och allt få in denna bok i
riksdagens protokoll, ty boken är utomordentligt intressant och mycket belysande
för hur det står till med Bohusläns jordbruk. Nu finns inte denna
möjlighet. Visserligen finns den möjligheten formellt för mig att för kammaren
läsa upp vad där står skrivet, men jag skall inte synda så på nåden, att jag
skall göra det. Det må emellertid förlåtas mig om jag citerar en eller annan
siffra, som kan vara ganska belysande. Bohuslän är således ett typiskt småbrukarlän.
Vi ha 12 714 jordbruk med en areal av mellan två och tio hektar.
Samtliga dessa jordbruk utgöra 84,3 % av länets samtliga jordbruk. Endast
61 jordbruk äro över 50 hektar, och dessa 61 jordbruk omfatta lika mycket
åkerjord som de 4 484 minsta jordbruken tillsammans. Det är i blixtbelysning
en bild av läget. Jag har som sagt åtskilliga siffror, som jag skulle vilja läsa
upp men som jag inte skall trötta kammaren med.

Jag betraktar det som tämligen utsiktslöst att vinna bifall till den reservation
som är fogad till utlåtandet. Jordbruksutskottets ärade ordförande
åberopar som stöd för utskottets ställningstagande de yttranden som avgivits.
Tre myndigheter lia yttrat sig. Jag kan i detta sammanhang inte underlåta
att framhålla, att två av dessa myndigheter lia sitt säte i Stockholm och att
således ämbetsmännen — jag vill inte säga annat än att det är samvetsgranna
ämbetsmän — suttit vid sina skrivbord och utformat dessa utlåtanden. Det
kan sålunda inte hjälpas att jag betraktar de båda åsyftade utlåtandena som
typiska skrivbordsprodukter. Länsstyrelsen och länsstyrelsens chef, vilken senare
ju sitter mitt uppe i svårigheterna och dagligen ser behoven, Ira reservationslöst
tillstyrkt bifall till det förslag som framföres i motionerna. Jag tycker att
det ligger någonting i det. Jag tycker att man kan utläsa, att där formaliteter
och byråkrati få dominera, när det gäller ett utlåtande, få de praktiska hänsynen
vika. Då skall man uniformera, och då skall det gå i vissa fåror.

Motionärerna syfta inte till någon ny statlig utredning, det vill jag betona.
Motionärerna syfta till att ge länets hushållningssällskap och företagarföreningen
i länet möjligheter att åstadkomma en praktisk och enkel undersökning
örn dessa ting. Jag medger gärna, att egnahemsstyrelsen varit ganska kritisk,
men jag erinrar örn vad jag förut sagt rörande skrivbordsmentaliteten. en sak
som inte bara gäller egnahemsstyrelsen utan flera andra av våra myndigheter
och ämbetsverk.

Egnahemsstyrelsen säger i sitt yttrande, att förutsättningarna för odling
av de vanliga grönsakerna inte äro särskilt stora i Bohuslän med undantag
möjligen för trakten kring Göteborg. Jag nästan skäms, herr talman, över
att det lär vara en man som härstammar från Bohuslän i spetsen för egna -

Lördagen den 3 juni 1944.

Nr 21.

Örn bättre försörjningsmöjligheter vid jordbruket i Bohuslän. (Forts.)
hemsstyrelsen som skriver på detta sätt och visar sig vara så obekant med
länets förhållanden. Det säges vidare att man nu börjat odla så mycket grönsaker
i Skåne. Jag vet att det förelegat och väl kommer att föreligga vissa
svårigheter även för dessa odlare att få avsättning för sina produkter, och
då kan man ju säga, att här inte är mycket att göra på angivna produktionsområde.
Vi sikta dock en liten smula längre, när det gäller grönsaksodlingen
i Bohuslän. Vi lia velat få till stånd denna undersökning för att genom jordoch
klimatundersökningar m. m. åstadkomma en mera differentierad odling
också på detta område. Vi lia genom de små försök som gjorts fått på känn,
att man genom en planmässig undersökning skulle kunna vinna mycket goda
resultat och knyta an till konservindustrien, där stora möjligheter för framtiden
torde finnas.

Jag vill, herr talman, sluta med att säga, att när jordbruksutskottet, vars
utlåtande jag är övertygad om kommer att vinna majoritet, åberopat det tidigare
utlåtandet med förslag till utredning, har utskottet varit mera byråkratiskt
och formellt än som är klädsamt och nyttigt, i varje fall inom en folkrepresentation.
Hade det varit fråga örn ett ämbetsverk, hade man visserligen
inte tyckt örn ett sådant ställningstagande, men man hade förstått det. När
ett riksdagens utskott emellertid är så formalistiskt och byråkratiskt, att det
inte på villkor kan gå med på en enkel åtgärd, därför att det i ett större sammanhang
skall göras någonting, blir man litet bekymrad. Jag medger gärna,
att jordbruksutskottet inte är ensamt örn denna ledsamma yttring som ju inte
är av i går, utan en gammal historia. Jag får dock säga, att jag har ett starkt
intryck av att det blir värre dag för dag och år för år. Även med hänsyn därtill
vill jag, herr talman, reagera en liten smula, och jag gör det genom att
yrka bifall till den reservation, som är fogad till förevarande utskottsutlåtande.

I detta anförande instämde herr Andersson, Karl.

Herr Eriksson, Carl Edmund: Herr talman! Jag begärde ordet, då det nämndes,
att utskottet skulle lia tagit sin ståndpunkt av rena bekvämlighetsskäl.
Jag skall inte förlänga debatten vidare, men jag vill i alla fall tala örn, att
bortsett från de av utskottets ordförande anförda skälen för avslag på motionerna
har utskottet ansett, att ett bifall till denna framställning från Bohuslän
med säkerhet skulle föranleda framställningar till nästa års riksdag från
andra landsdelar med likartade förhållanden. Jag är alldeles övertygad örn
att nästa år skulle från Blekinge komma en framställning med begäran om
ett anslag på 25 000 kronor för att bereda dess hushållningssällskap tillfälle
att verkställa en sådan här lokal utredning. Och snart skulle andra län begagna
sig av samma möjlighet. Behovet kan naturligtvis växla mycket på
olika platser, men det är en sak, som motionärerna inte tänka så mycket på.
när de skriva sina motioner.

Jag skall säga ännu en sak. Herr Karlsson nämnde, att landshövdingen i
Göteborgs och Bohus län skrivit om förhållandena i Bohuslän. Landshövdingen
är Konungens troman. Äro förhållandena på detta område så bedrövliga i
Bohuslän, finns det möjligheter för länsstyrelsen med landshövdingen i spetsen
att vända sig till Kungl. Maj :t för att få åtgärder vidtagna i detta syfte.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter i enlighet med de yrkanden,
sorn därunder framkommit, gjordes propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det under behandling varande utlåtandet hemställt samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades i den vid utlåtandet avgivna reser -

Nr 21.

Lördagen den 3 juni 1944.

Örn bättre försörjningsmöjligheter vid jordbruket i Bohuslän. (Forts.)
vationen; och förklarades den förra propositionen, vilken förnyades, vara nied
övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 57, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till statens
meteorologisk-hydrografiska anstalt m. m.;

nr 58, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till befrämjande
av landsbygdens elektrifiering jämte i ämnet väckta motioner; samt
nr 59, i anledning av väckta motioner angående anslag till fraktnedsättning
å järnväg för träkol från Norrbotten till mellansvenska bruk.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 325, i anledning av väckt motion angående utredning rörande lagstiftning
om företagarpension; och

nr 326, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändring i vissa delar av krigsfamiljebidragsförordningen den 30 juni
1942 (nr 521).

Avgåvos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 348,. av herr Sien och herr Persson, Einar, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m.;
och

nr 349, av herr Bergh, Ragnar, m. fl., i anledning av Kungl. Majlis proposition
angående allmän beredskapsstat för budgetåret 1944/45.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets memorial nr 28, med förslag till ändrad lydelse av
§ 33 mom. 5, § 45 mom. 2 och § 80 riksdagsordningen;

statsutskottets utlåtanden och memorial:

nr 169, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning örn anslag för budgetåret
1944/45 till Marinen: Understöd åt föreningar m. m. jämte i ämnet väckt
motion;

nr 170, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående iståndsättande av
vissa kasernetablissement i Stockholm m. m.;

nr 171, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till utbyggande
av karolinska sjukhuset jämte i ämnet väckta motioner;

nr 172, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till nybyggnad
för karolinska mediko-kirurgiska institutet;

nr 1^3» i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående omorganisation
av tandläkarinstitutet m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

* anledning av Kungl. Maj:ts framställning örn medgivande att
got k;inini avtal mellan vattenfallsstyrelsen och Krångede aktiebolag om överlåtelse
av vattenrätt i Ångermanälven; samt
nr 175, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga örn omorganisation
av dövstumskolväsendet m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

Lördagen den 3 juni 1944.

Nr 21.

bevillningsutskottets betänkande nr 42, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om ändrad lydelse av 6 § förordningen den
17 juni 1938 (nr 384) angående rätt för svenskt aktiebolag och svensk ekonomisk
förening att vid taxering till kommunal inkomstskatt samt statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt åtnjuta avdrag för avsättning till konjunkturinvesteringsfond,
m. m., jämte i ämnet väckta motioner;

bankoutskottets utlåtande och memorial:

nr 57, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt befrielse
för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken utgivna sedlar med guld
m. m.; samt _

nr 58, angående instruktion för nästkommande riksdags bankoutskott;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 50, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till hembiträdeslag,
dels ock i ämnet väckta motioner; samt

nr 51, i anledning av väckta motioner angående viss ändring av gällande
villkor för erhållande av understöd från erkänd arbetslöshetskassa; ävensom

första särskilda utskottets utlåtanden:

nr 1, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn
aktiebolag, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner; samt

nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 51 § lagen den 12 augusti 1910 (nr 88 s. 1) örn aktiebolag.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 3.10 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Första kammarens protokoll 1944

Nr 21.

Tisdagen den 6 juni 1944.

Tisdalen den 6 juni.

Kammaren sammanträdde kl. 3 eftermiddagen.

Justerades protokollen för den 31 nästlidne maj och den 2 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 327, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående uppförande av centrala
tvätt- och reparationsanstalter för försvaret;

nr 328, i anledning av Kungl. Maj :ts framställningar örn anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1943/44, dels till Krigsmateriel verket: Merkostnader
för vissa fabriksanläggningar, dels ock till Merkostnader för maskinella
anordningar för värnpliktsredovisningen ;

nr 329, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ersättning för vissa
genom krigsförhållandena uppkommande förluster för statstjänstemän m. fl.;

nr 330, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till anordnande
av en mät- och avmagnetiseringsstation i Karlshamn; samt

nr 331, i anledning av väckt motion om utvidgad granskningsrätt för riksdagens
revisorer beträffande statskontrollerade aktiebolag.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 333, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
behörighet för militär befälhavare att ålägga ersättningsskyldighet, m. m.;

nr 334, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 17 oktober 1900 (nr 82 s. 1) om straffregister;

nr 335, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
upphävande av 9 § lagen den 7 maj 1918 (nr 294) örn särskilda tingssammanträden
för handläggning av vissa mål och ärenden;

nr 336, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående rätt att i mål och
ärenden som tillhöra domstols handläggning insända handlingar med posten
m. m.;

nr 337, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 20 § lagen den 9 april 1937 (nr 119) örn verkställighet
av bötesstraff;

nr 338, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 14 juni 1917 (nr 380) örn införsel i avlöning, pension
eller livränta;

nr 343, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn köpares
rätt till märkt virke; samt

nr 344, i anledning av väckta motioner angående utredning av frågan om rätt
för sinnessjuka eller sinnesslöa att i särskilda fall efter verkställd sterilisering
ingå äktenskap.

Tisdagen den 6 juni 1944.

Nr 21.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet nedannämnda motioner:
nr 348, av herr Sten och herr Tersson, Einar, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m.;
och

nr 349, av herr Bergh, Ragnar, m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående allmän beredskapsstat för budgetåret 1944/45.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets memorial nr 28. statsutskottets
utlåtanden nr 169—174 och memorial nr 175, bevillningsutskottets
betänkande nr 42, bankoutskottets utlåtande nr 57 och memorial nr 58, andra
lagutskottets utlåtanden nr 50 och 51 ävensom första särskilda utskottets utlåtanden
nr 1 och 2.

Herr förste vice talmannen erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman!
Jag ber att få hemställa, att kammaren måtte besluta, att bankoutskottets
utlåtande nr 57, första särskilda utskottets utlåtande nr 1 och samma
utskotts utlåtande nr 2 skola i nu nämnd ordning sättas först bland två
gånger bordlagda ärenden å morgondagens föredragningslista.

Denna hemställan bifölls.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 3.06 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.