RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1944:19)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1944. Första kammaren. Nr 19.

Tisdagen den 23 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Herr statsrådet Piubbestad avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 264, angående grunder för utlämnande av statsunderstöd till vissa förbättringsarbeten
på jordbrukets och skogsbrukets områden vid arbetslöshet;
nr 273, angående anslag till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m.;
nr 276, angående komplettering av riksstatsförslaget för budgetåret 1944/
45;

nr 279, angående elektrifiering av järnvägslinjen Stockholm—Tillberga—
Köping;

nr 281, angående allmän, beredskapsstat för budgetåret 1944/45;
nr 282, angående anslag till utbildning av ökat antal barnmorskor; samt
nr 283, angående ytterligare anslag till Norrbottens Järnverk Aktiebolag.

Justerades protokollet för den 16 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 292, till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
nya moratoriebestämmelser för värnpliktiga m. fl.

Föredrogs^ och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 272, angående anslag till särskilda åtgärder för främjande av skogsbrandskyddet.

Föredrogs och hänvisades till andra särskilda utskottet Kungl. Maj :ts proposition
n,r 274, angående vissa anslag till brandväsendet.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 280, med förslag till lag örn arbetslöshetsnämnd.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets utlåtande nr 23 och
memorial nr 24, statsutskottets utlåtanden pr 10 och 133—144, bevillningsutskottets
betänkanden nr 37-—39, första lagutskottets utlåtanden nr 32—34
samt andra lagutskottets utlåtanden nr 38—42.

Föredrogos och bordlädes Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade propositioner
nr 264, 273, 276, 279 och 281—283.

Första kammarens protokoll 1944. Nr 19.

Nr 19.

Tisdagen den 23 maj 1944.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 327, av friherre Beck-Friis, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m.;

nr 328, av herr Sandler, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående
anslag till civilförsvaret för budgetåret 1944/45; samt

nr 329, av herr Elofsson, Gustaf, m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till brandlag och brandstadga m. m.

På framställning av herr talmannen beslöts att på föredragningslistan för
morgondagens sammanträde konstitutionsutskottets utlåtande nr 23 skulle uppföras
näst efter bevillningsutskottets betänkande nr 37, statsutskottets utlåtanden
nr 135—138 näst efter samma utskotts utlåtande nr 10 samt kammarens
första och andra tillfälliga utskotts utlåtanden efter övriga utskottsbetänkanden.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.10 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 24 maj 1944 fm.

Nr 19.

Onsdagen den 24 maj förmiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Justerades protokollen för den 17 och den 20 innevarande månad.

Föredrogs Kungl. Maj:ts proposition nr 264, angående grunder för utlämnande
av statsunderstöd till vissa förbättringsarbeten på jordbrukets och skogsbrukets
områden vid arbetslöshet.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Jag har begärt ordet redan
vid remissen av denna proposition för att yttra några ord i anledning
av de beredskapspropositioner, som under gårdagen avlämnades. Jag tänker särskilt
på propositionen nr 281. Jag yttrar mig emellertid nu örn dem alla, därför
att dessa propositioner synas vara av ungefär samma natur.

Att en så innehållsrik proposition som den örn beredskapsstaten lämnas så
sent under riksdagen ger anledning till en allvarlig erinran. Propositionen avser
anslag pa 1,2 miljarder kronor, närmare bestämt — enligt tidningarna -—
1 274 miljoner kronor. I storleksordning är den sålunda att jämföra med statsverkspropositionen.
Det är uppenbart, att vederbörande riksdagsutskott måste
1m tid på sig för att kunna granska, vad denna proposition innehåller. Det är
sa mycket angelägnare, att en sådan granskning sker, som det förefaller, att
en hel del poster tagits mera i klump, och vissa anslagsposter synas vara av
natur att böra hänföras till den ordinarie budgeten. Propositionen torde vidare
innehålla vissa principfrågor, som också behöva diskuterais.

Nu är det för mig inte möjligt, herr talman, att göra några uttalanden om
propositionens innehåll, enär även det anmärkningsvärda inträffat, att propositionerna
avlämnades vid bordläggningsplenum i går eftermiddag kl. 4, synbarhgen
utan att finnas i flera exemplar än de avlämnade. Vid 6-ti''den’i går
eftermiddag var jag här för att försöka få tag i ett exemplar av berediskapsp
rop o siironen, men den var inte kommen. Jag var bär också i dag redan kl.
U 9 pa morgonen för att få ett exemplar, men inte ens då hade någon av de
propositioner kommit, som lämnades i går. Och ännu i denna stund ligger ingen
proposition på någon av kammarledamöternas platser. Det är därför inte
möjligt att närmare yttra sig örn innehållet. Men det kan ju tänkas, att, örn
p i o p o siti o n erna hade varit tillgängliga, någon eller några av riksdagens ledamöter
vid remissen i dag hade velat yttra några tänkvärda ord till vägledning
för utskottets handläggning av ärendet.

Mig förefaller det angeläget, att utskottsbehandlingen av dessa ärenden sker
fika noggrant som behandlingen av en statsverksproposition, med föredragningar
pa olika punkter. Detta kommer att ta lång tid — det måste vi vara beTedda
pa —- mena andra sidan måste ju också riksdagen ha rätt att fordra
att behandlingen inte sker i klump, utan att vederbörande utskott, troget sina
traditioner, tar sig tid att utförligt och noggrant behandla de olika punkterna

Kungl, proposition
ang.
statsunderstöd
till jörbättringsarbeten

vid arbetslöshet.

Nr 19.

Onsdagen den 24 maj 1944 fm.

Kungl, proposition ang. statsunderstöd till förbättringsarbeten vid arbetslöshet.
(Forts.)

Det synes mig, som om detta kommer att möta betydande svårigheter på grund
av den sena tidpunkten för propositionernas avlämnande och trängseln med
allt det övriga riksdagsarbetet.

En fråga, som jag har ställt för mig själv, är denna: har det varit nödvändigt
a-tt på en gång begära så mycket som över 1,2 miljarder för det ändamål,
som avses? Ett sådant anslag kan ju inte förbrukas under tid, då riksdagen
icke är samlad — den är ju samlad ungefär sex månader örn året. Det ges
då möjlighet att komma in med begäran örn fortsättningsanslag och nya anslag
undan för undan. Hade det inte varit bättre att nu framlägga ett mindre,
men väl utarbetat förslag, avsett för en tid, då riksdagen inte är samlad, och
sedan, fortsätta beredningen för kommande framställningar?

Här begäras nu fullmakter enligt beredskapsstater. Detta system har tillkommit
under kriget som en med den militära beredskapen sammanhängande
åtgärd. Det förefaller nu, som örn man ville fortsätta med sådana beredskapsfullmakter
även för efterkrigsförhållandena. Man synes sålunda även på detta
område vilja hålla kvar under krigstiden införda ordningar. För riksdagens
granskning och behandling i förhand av anslagen kan det inte vara lyckligt
att fortsätta eller ånyo inaugurera sådana system för efterkrigstiden.

Propositionen behandlar, som jag nämnde, utgifter på över 1,2 miljarder,
men huru dessa medel skola anskaffas, lämnas inga upplysningar örn. Inte
heller detta kan ur sunda budgetsynpunkter anses vara tillfredsställande. Den
svenska statsskulden har från tiden före krigsutbrottet vuxit från 2,0 miljarder
till över 10 miljarder. Svenska folket har blivit pålagt en tyngande, undan
för undan skärpt beskattning, både direkt och indirekt, och ändå visar
budgeten årligt underskott. Det hade varit synnerligen önskvärt, att något
uttalande förekommit örn hur regeringen tänker sig finansieringen av dessa
nya, väldiga utgifter.

Herr talman! Vad jag nu har anfört får inte tolkas, som örn jag hade velat
motsätta mig, att allmänna arbeten hållas i beredskap mot inträffande arbetslöshet.
Men jag har velat göra dessa erinringar, därför att det skall vara ordning
och noggrann beredning och för att utgifterna skola hållas inom gränsen
för vad som är möjligt att genomföra inom viss tidrymd.

I frågans nuvarande läge har jag, herr talman, intet yrkande.

Herr Andrén: Herr talman! Jag kan i allt väsentligt instämma i det anförande,
som statsutskottets ärade ordförande från sina utgångspunkter nyss höll
här i kammaren. Men jag vill tillägga, att jag beklagar, att statsministern, som
var närvarande under förra delen av herr J. B. Johanssons anförande, icke
har varit i tillfälle att stanna här i kammaren för att besvara eller kommentera
de erinringar och anmärkningar, som här framställas.

Vi lia under de sista åren fått en rik flora av finansfullmakter. Vi ha aldrig
i svensk historia haft en så rik flora därav. Den svenska regeringsledningen
under det förra världskriget var en ganska ynklig stympare, när det gällde
att skapa finans fullmakter, vid en jämförelse med de mästare, som nu äro
verksamma på detta område. Jag ser med beklagande, att detta system skall
ytterligare utbyggas, och jag vill uttala den förhoppningen, att statsutskottet
med ali möjlig omsorg prövar de krav, som nu ställas, krav som lia en mycket
stor omfattning och — jag fruktar det -— inte alltid äro på ett tillfredsställande
sätt utredda. Det gäller här ingenting annat och ingenting mindre än riksdagens
möjligheter att hävda sin ställning i svensk budgetsrätt, och jag hoppas livligt,
att riksdagen skall göra sitt yttersta för att hävda sin hävdvunna rätt på
detta område.

Onsdagen den 24 maj 1944 fm.

Nr 19.

Kungl, proposition ang. statsunderstöd till förbättringsarbeten vid arbetslöshet.
(Forts.)

Herr förste vice talmannen: Herr talman! Riksdagen borde lia rätt att
fordra, att när regeringen avlämnar så många propositioner — på föredragningslistan
äro upptagna sex stycken, vari enligt vad man sett i tidningarna
äskas anslag på 1 200 miljoner kronor — dessa propositioner skulle åtminstone
nu ha varit tillgängliga på kammarledamöternas bord. Men ännu finnas
de inte där. Vi lia inte, när propositionerna skola remitteras till respektive
utskott, kännedom örn vad de innehålla, frånsett att vi läst om det stora beloppet
och örn ärendenas stora omfattning. Visserligen har ett exemplar utdelats
till kansliet, men innehållet däri ha ju ledamöterna i allmänhet inte kännedom
örn.

Riksdagen har gjort vad den kunnat för att propositionerna och de stora
ärendena skola komma på riksdagens bord så tidigt, att riksdagen skulle kunna
avslutas i någorlunda rätt tid. Hur skall detta nu bli möjligt, när så stora
ärenden komma in emot slutet av riksdagen? För några dagar sedan fingo vi
ju den stora propositionen om civilförsvaret, ävensom en omfattande proposition
om brandlag och brandstadga. Skola dessa ärenden prövas på ett tillfredsställande
sätt, måste riksdagen komma att draga ut långt in på sommaren.
Det är inte ett lämpligt ordnande av arbetet.

Beträffande den stora ekonomiska omfattningen av dessa propositioner, som
herr J. B. Johansson här berörde, kan jag i allt väsentligt instämma med honom,
att riksdagen bör lia möjlighet att pröva dessa ärenden, såväl vad gäller
utgifterna som sättet för anskaffande av pengar för dessa, örn de behöva göras.
Det är fullt riktigt, att denna prövning inte kan bli tillfredsställande,
när det gäller beredskapsåtgärder, örn vilka man inte vet, huruvida, i vilken
omfattning och på vad sätt de behöva vidtagas, och som, örn de utföras, komma
att vidtas i en framtid, som vi inte nu bestämt kunna överblicka. Dock
kunde man ha fordrat att få dessa stora ärenden något tidigare, så att man
hade fått tillfälle att mera omsorgsfullt pröva dem. Förslagen äro ju ändå
utarbetade för att verkställas i en framtid och på det sätt, som då finnes
lämpligt.

Jag måste även säga, att för arbetets skull och för att riksdagen skulle ha
möjlighet att hävda sin ställning och på ett tillfredsställande sätt pröva dessa
ärenden borde de ha kommit riksdagen tidigare till handa.

I detta anförande instämde herr Larsson, Sam.

Efter härmed slutad överläggning hänvisades ifrågavarande kungl, proposition
till jordbruksutskottet.

Till utskottet skulle jämväl överlämnas de i anledning av propositionen inom
kammaren nu avgivna yttrandena.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet''Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 273, angående anslag till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m.;
nr 276, angående komplettering av riksstatsförslaget för budgetåret 1944/
45; och

nr 279, angående elektrifiering av järnvägslinjen Stockholm—Tillberga.—-Köping.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts proposition nr 281, angående allmän
beredskapsstat för budgetåret 1944/45, hänvisades propositionen, såvitt angick
jordbruksärenden, till jordbruksutskottet samt i övrigt till statsutskottet.

Nr 19.

Onsdagen den 24 maj 1944 fm.

Till jordbruksutskottet skulle jämväl överlämnas de vid föredragning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 264 inom kammaren avgivna yttrandena.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 282, angående anslag till utbildning av ökat antal barnmorskor; samt
nr 283, angående ytterligare anslag till Norrbottens Järnverk Aktiebolag.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet den av friherre Beck-Friis
väckta motionen, nr 327, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående
prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m.

Föredrogos och hänvisades till andra särskilda utskottet nedannämnda motioner
:

nr 328, av herr Sandler, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till civilförsvaret för budgetåret 1944/45; och

nr 329, av herr Elofsson, Gustaf, m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till brandlag och brandstadga m. m.

Örn elektrifiering
av
Holmöama
i Sävars
socken.

Utskottet, som i vederbörlig ordning inhämtat utlåtanden i ärendet av läns
styrelsen i länet och elektrifieringsberedningen, hade i det nu föreliggande
utlåtandet anfört:

»I likhet med länsstyrelsen anser utskottet, att sociala skäl tala för att elektrifieringen
av Holmöarna ordnas på ett ur driftsäkerhetssynpunkt mera tillfredsställande
sätt än nu är fallet. I anslutning till de synpunkter som anförts
av elektrifieringsberedningen finner utskottet emellertid lämpligast, att
frågan örn vad som kan och bör vidtagas i berörda avseende handlägges i
samma ordning som elektrifieringsfrågor i allmänhet. Ärendet synes sålunda
av vederbörande distributionsförening böra underställas länsstyrelsen för
verkställande av den utredning genom sakkunnig som må erfordras, varefter''
ansökning örn statsbidrag i vanlig ordning torde kunna ingivas till Kungl.
Maj :t.

Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa, att motionen
II: 318 icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.»

Reservation hade anmälts av, utom annan, herr Näslund, som likväl ej antytt
sin åsikt.

Herr Näslund: Jag har vid detta utlåtande fogat en blank reservation, men
det innebär inte, att jag kommer att ställa något annat yrkande än utskottet.
Jag har endast velat med några ord understryka, vad utskottet har sagt örn
betydelsen av att av sociala skäl Holmön så snart som möjligt blir elektrifierad
på ett ur driftsäkerhetssynpunkt mera tillfredsställande sätt än nu. Då

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande nr 45, i anledning av väckt
motion angående utredning örn åtgärder för försörjning av Holmön i Sävars
socken med elektrisk kraft.

I en inom andra kammaren väckt, till jordbruksutskottet hänvisad motion,
nr 318, av herrar Hansson i Vännäsby och Sandberg, hade hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla örn skyndsam utredning med
förslag rörande nödiga åtgärder för försörjning med elektrisk kraft åt Holmön
i Sävars socken, Västerbottens län.

Onsdagen den 24 maj 1944 fm.

Nr 19.

Om elektrifiering av Holmöarna i Sävars socken. (Forts.)
deri lämpligaste gången tydligen blir, att Holmöborna liksom andra, som vilja
få sina bygder elektrifierade, efter verkställd utredning göra framställning
örn anslag för denna elektrifiering, och då det enligt de beräkningar, som redan
äro gjorda, ser ut, som örn kostnaderna skulle komma att överstiga den
övre gräns, för taxeenheter, som hittills brukat vara gängse, skulle jag bara
vilja hemställa, att Kungl. Maj :t vid prövningen av ansökningarna från Holmön
måtte bedöma dem så välvilligt som möjligt och lämna ett bidrag, som
gör det möjligt för Holmöborna att få elektrisk kraft till sin ö.

Jag har, herr talman, intet annat yrkande än bifall till utskottets hemställan.

Herr Tjällgren: Herr talman! Herr Näslund framställde ju intet yrkande,
och därför kan det kanske anses onödigt, att jag tar till orda. Jag vill bara
med ett par ord omnämna orsaken till att utskottet gått på den linje som det
har gjort.

Motionen har varit remitterad till elektrifieringsberedningen, och denna har
ansett sig sakna anledning att tillstyrka bifall till den. På s. 3 i utskottets utlåtande
återges elektrifieringsberedningens uttalande. Jag skall inte trötta
med att läsa upp det, men det är detta, som har varit avgörande för utskottet
vid dess ställningstagande.

Med dessa ord ber också jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande nr 46, i anledning av väckta Om utbyggmotioner
angående utbyggande av den inhemska kvävegödningstillverkningen ande av den
under statlig medverkan. inhemska

kvävegöd I

två inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet hänvisade likalydande ningMlverkmotioner,
nämligen 1:103 av herr Nilsson, Bror, m. fl. och 11:171 av herr ningen.
Werner m. fl., hade hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit
måtte anhålla örn skyndsam utredning och förslag örn utbyggandet av den
inhemska kvävegödningstillverkningen under statlig medverkan.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att de likalydande motionerna 1:103 och 11:171 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Herr Nilsson, Bror: Herr talman! Då jag är motionär i denna fråga och i
utskottets utlåtande har fått stödet av tvenne blanka reservationer, skall jag
be att med några ord få motivera ett yrkande örn bifall till motionen.

Det är anmärkningsvärt, att jordbruksutskottet inte har remitterat denna
motion till Sveriges lantbruksförbund eller lantbruksstyrelsen. Emellertid ha
kommerskollegium och statens industrikommission lämnats tillfälle att yttra
sig, och de ha också sagt sig inte vilja avstyrka en utredning i motionens syfte,
nämligen ett utbyggande av den inhemska kvävegödningstillverkningen under
statlig medverkan.

Det för jordbruket och även industrien, t. ex. sprängämnesindustrien, så betydelsefulla
kvävet finns som bekant icke i den fasta jordskorpan, utan naturens
stora reservdepå härav finns i luften. Den chilesalpeter vi ha importerat
synes vara något, som finns i den fasta jordskorpan. Den är emellertid ett
salt av organiskt ursprung, och lagren därav äro snart slut. Därför har det

Nr 19.

Onsdagen den 24 maj 1944 fm.

Örn utbyggande av den inhemska kvävegödningstillverkningen. (Forts.)
för alla kulturfolk här i Europa visat sig vara en angelägenhet av mycket stor
vikt att inom sina gränser säkerställa tillgången på kväve. De höga skördarna
per hektar inte minst i vårt land bero till stor del på den rikligare tillgång på
kväve i jorden, som dessa konstprodukter ha givit möjlighet till.

Det aktuella behovet av kvävegödselmedel i vårt land utgör för närvarande
240 000 ton örn året, men detta behov stiger enligt professor Åkerman snart
nog till 300 000 ton. Häremot kan ställas vår nuvarande kväveindustris kapacitet,
vilken utgör 121 000 Ion, vartill snart kommer en av Kooperativa förbundet
nybyggd fabrik i Köping med en beräknad kapacitet av 42 000 ton.
Sammanlagt skulle vi alltså snart nog kunna inom landet tillverka 163 000
ton. Men häremot ha vi att ställa det beräknade behovet, 300 000 ten. Vi få då
en brist av 137 000 ton. Denna brist kunde mycket väl fyllas inom landet, och
det borde ske. Det är vad vi motionärer anse.

Här sökes nu i landet med ljus och lykta efter möjligheter till kapitalinvesteringar
för att möta en eventuell arbetslöshet. Mycket projekteras, och
tjocka luntor skrivas härom. Vi få väl i de kungl, propositioner, som avlämnats
och som vi snart få i våra händer, se hur de begärda 1 200 miljonerna
skola placeras. Vi tycka, att det skulle vara lämpligt att placera en del därav
i en för landet så betydelsefull verksamhet som denna. Arbetstillgången i Norrland
är jämt på tapeten i riksdagen, och det klagas över att inga industrier
förläggas till den landsändan. Alla dessa intressen bleve tillgodosedda genom
ett bifall till här föreliggande motion. Ytterligare vattenkraft i Norrland
kunde utbyggas, därom äro vi väl alla ense. Kalk finns i vårt land, och vi lia
alltså möjligheter att inom landet anskaffa detta viktiga ämne.

Utskottets invändning att oövervinnerliga transportsvårigheter möta för en
sådan tillverkning, som motionärerna föreslagit, synes mig icke kunna tillmätas
någon större betydelse. Kunna vi transportera den tunga vara, som
kvävegödselmedlen utgöra, från utlandet in i Sverige, skola vi väl ha möjligheter
att inom landet transportera både råprodukter och den färdiga varan.

Invändningen, att vår elektriska kraft skulle bli dyrare att utvinna än
grannländernas, har jag också svårt att tro på.

Såvitt jag har kunnat finna, äro utskottets skäl för avslag närmast att
rubricera såsom svepskäl, vilka dölja de verkliga skälen. Dessa kan man endast
gissa sig till, och jag skall inte försöka mig på någon sådan gissning,
utan helt kort och gott, herr talman, yrka bifall till den av mig m. fl. väckta
motionen.

Herr Näslund: Jag skall inte gå in på något utförligare bemötande av
vad herr Bror Nilsson anförde. Jag anser det vara tillräckligt, om jag tillbakavisar
hans sista påstående, nämligen att utskottets skäl för avslagsyrkandet
vore svepskäl och inga sakliga sådana.

Det må väl därvidlag vara tillfyllest, om jag säger att av upplysningar, som
utskottet inhämtat, framgår det klart och tydligt, att örn en konstgödseltillverkning
skall kunna komma till stånd på sätt motionen föreslår, förutsätter
detta, att den elektriska energien kan lämnas till ett pris av 0,68 öre per kilowattimme.
Vattenfallsstyrelsen har emellertid förklarat, att styrelsen inte
kan lämna elektrisk kraft till ett sådant pris, utan att ett normalt fredspris
rör sig omkring 1'' öre per kilowattimme -—- för närvarande är priset 1,25 öre
per kilowattimme.

Det är sålunda uppenbart, att örn man skulle grunda en kvävegödselindustri
av den beskaffenhet, varom här är fråga, måste man redan från början antingen
göra betydande avskrivningar på anläggningarna eller också subventionera
företagen i fråga för att de skulle bli lika lönande som den kvävegöds elin -

Onsdagen den 24 maj 1944 fm.

Nr 19.

Om utbyggande av den inhemska kvävegödningstillverkningen. (Forts.)
dustri, som Kooperativa förbundet nu bygger upp i Köping. Därtill kommer,
att Kooperativa förbundet ingalunda är ovilligt att utvidga sin fabrik i
Köping. Förbundet bar t. o. m. erbjudit Svenska lantmännens riksförbund
att inträda som delägare i fabriken, och örn det är erforderligt, kan fabriken
utbyggas i sådan omfattning, att den kan tillgodose landets behov av kvävegödselmedel.

I detta sammanhang får man inte heller bortse från det faktum, att många
industrier, som under normala förhållanden tillverka kvävegödselmedel, nu
under kriget äro anlitade för tillverkning av för kriget viktiga förnödenheter.
När kriget är över, bli dessa fabriker disponibla för kvävegödsel tillverkning.
Emellertid har det från flera auktoritativa håll inom utskottet uttalats, att
det säkerligen kommer att bli stora svårigheter att efter kriget upprätthålla de
inhemska kvävegödselindustrierna på grund av den oerhört stora konkurrensen
på världsmarknaden.

Jag kan kanske tillägga, att till dessa sakliga skäl komma också andra omständigheter
av sådan natur, att det inte lämpar sig att offentligt diskutera
dem här i kammaren, men dessa omständigheter ha också bidragit till att utskottet
inte ansett sig kunna tillstyrka bifall till motionen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter enligt därunder förekomna
yrkanden gjordes propositioner, först på bifall till vad utskottet i det nu
föredragna utlåtandet hemställt samt -vadare på bifall till de i ämnet väckta
motionerna; och förklarades den förra propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 47, i anledning av väckt motion angående förbättrade bestämmelser om
utmärkning av och skydd för fiskredskap mot översegling, m. m.;

nr 48, i ''anledning av väckt motion angående revision av gällande jaktlag,
jaktstadga och fridlysningsbestämmelser, m. m.; samt

nr 49, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående inrättande av en
försöksgård i Norrbottens län, m. m., jämte en i ämnet väckt motion.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande jordbruksutskottets
utlåtande nr 50, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen beträffande
jordbruksdepartementet gjorda framställningar örn anslag till kapitalinvesteringar
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—3.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 4—6.

Lades till handlingarna.

Punkterna 7 och 8.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 9.

Lades till handlingarna.

Nr 19.

Onsdagen den 24 maj 1944 fm.

Ang. användningen
av
jordbrukets
maskinlånejond.

Punkten 10.

Kungl. Majit hade — med förmälan att någon kapitalinvestering i jordbrukets
_ maskinlånefond icke syntes vara erforderlig för nästa budgetår — föreslagit
viss ändring i de för fonden gällande lånevillkoren.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft följande inom
riksdagen väckta, till utskottet hänvisade motioner, nämligen

1) I: 152 av herr Mannerskantz m. fl., likalydande med II: 225 av herrar
Janson i Frändesta och Hansson i Vännäsby, vari hemställts, utom annat,
att riksdagen måtte bemyndiga Kungl. Maj :t vidtaga sådan ändring i bestämmelserna
för statens maskinlånefond, att hushållningssällskap därur kunde
erhålla lån för anskaffning av maskiner för stenröjning och nyodling;

2) I: 253 av herrar Mannerskantz och Bondeson, likalydande med II: 417
av herr Staxäng m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte besluta örn erforderlig
ändring av gällande författning för jordbrukets maskinlånefond i
enlighet med de synpunkter, som anförts i motionerna;

3) II: 33 av herrar Hansson i Skediga och Carlsson i Bakeröd.

Utskottet hade i den nu förevarande punkten på anförda skäl hemställt,
att motionerna I: 152 och II: 225, såvitt de här behandlats. I: 253 och II:
417 samt II: 33 icke för närvarande måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Under denna punkt behandlar utskottet
tvenne av mig väckta motioner.

Den ena motionen, som redan tidigare behandlats i samband med frågan örn
anslag till hushållningssällskapen, avser skapandet av möjligheter för hushållningssällskapen
att skaffa stenröjningsaggregat och nyodlingsmaskiner. Utskottet
har nu hänvisat till att frågan vore föremål för utredning av lantbruksstyrelsen
och egnahemsstyrelsen gemensamt och förklarat, att utskottet inte
vill föregripa utredningens resultat. Emellertid har jag fått reda på, att denna
utredning avslutades i förra veckan och att ungefär de synpunkter, som jag
framfört i motionen, blivit i mycket hög grad beaktade under utredningsarbetet.
Jag vill nu endast uttala den förhoppningen, att Kungl. Maj :t drar försorg
om att det blir något av med att genomföra det förslag, utredningen kommit
fram till, och att detta sker på ett så praktiskt sätt som möjligt, så att man
slipper att begagna alltför gammalmodiga metoder, när modernare sådana
kunna användas.

Den andra motionen går ut på att man skall kunna få använda maskinlånefonden
för inköp av mjölkningsmaskiner, hö- och sädeshissar samt arbetsbesparande
hushållsmaskiner för de enskilda jordbrukarhemmen. Utskottet har
hänvisat till att det under tidigare år inte ansett sig kunna gå in för en sådan
princip, och utskottet Ilar förklarat, att det inte vill göra det i år heller. Men
utskottet har tydligen haft litet grand dåligt samvete för vad det gjort tidigare
och för vad det säger i år, ty i slutet av sitt utlåtande har utskottet kommit
med en mening, som lyder, att »åtskilligt i dessa förslag i och för sig synes ha
visst fog för sig såsom ägnat att främja jordbrukarnas intressen samt vara
av den art och vikt att förslagen böra underkastas ytterligare prövning även
utan sammankoppling med frågan om maskinlånefondens användning». »Denna
omprövning», säger utskottet vidare, »synes i så fall utskottet böra ske
efter föranstaltande av Kungl. Maj :t.»

Det är ju alltid något, herr talman, att få ett sådant uttalande. Min avsikt
med att begära ordet var att understryka lämpligheten av att Kungl. Maj :t
tar detta uttalande med allvar och verkligen försöker skapa möjligheter för
de mindre jordbrukarna att anskaffa behövliga maskiner, även örn de nuva -

Onsdagen den 24 maj 1944 fm.

Nr 19.

Ang. användningen av jordbrukets maskinlånefond. (Forts.)
rande bestämmelserna rörande maskinlånefonden lägga hinder i vägen därför.
Att skapa sådana möjligheter är av särskild vikt i de fall, då jordbrukarna bo
så avlägset, att de inte kunna bilda en maskinförening tillsammans med andra
närboende. Man kan väl inte avstå från att hjälpa dem, som bo avlägset, bara
därför att de bo avlägset, under det att man vill hjälpa i de fall, då flera tillsammans
vilja anskaffa en maskin.

Vad särskilt mjölkningsmaskinerna beträffar, kan man inte gärna bilda maskinföreningar
för att anskaffa sådana, ty varje jordbrukare måste ju ha sin
egen mjölkmaskinsanläggning.

Utvecklingen har gått i den riktningen, att även det mindre och det minsta
jordbruket funnit allt starkare skäl att gå fram på den tekniska rationaliseringens
väg. Som ett belägg för detta vill jag nämna, att en av våra större
fabrikanter på mjölkningsmaskinernas område uppgivit, att under åren 1921—■
1931 knappt 20 procent av de försålda maskinerna gingo till gårdar med
mindre än tio kor. Sedan har detta procenttal stigit oerhört. Under år 1943
utgjorde sålunda försäljningen av mjölkningsmaskiner till sådana smågårdar
77 procent av den totala försäljningen, och den hittills gångna delen av år 1944
visar en ytterligare procentuell stegring. Detta ger vid handen, att även det
minsta jordbruket har behov av mjölkningsmaskiner.

De siffror, jag här anfört, skulle ju kunna giva anledning till slutsatsen, att
de jordbrukare, örn vilka jag talat, redan nu ha möjlighet att skaffa maskiner.
Vi veta emellertid, hur oändligt många dessa jordbrukare äro och hur besvärligt
de i många fall ha det, och man kan utan vidare påstå, att ett mycket
stort antal av dem faktiskt inte har någon ekonomisk möjlighet att anskaffa
maskiner, även örn de själva vilja göra det. Emellertid skulle man.ju kunna
öppna en sådan möjlighet för dem genom att vidtaga åtgärder i enlighet med
den motion, jag här gjort mig till talesman för.

Genom de i motionen föreslagna åtgärderna skulle man också kulina hjälpa
lantbrukarhustrurna, särskilt i de fall, där gårdarna äro så små, att deras
ekonomiska resurser inte tillåta anskaffandet av t. ex. »Assistent» eller något
. annat slags hushållsmaskin.

Jag hemställer alltså, att statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
inte måtte nonchalera vad utskottet skrivit, utan verkligen försöka att få denna
sak ordnad. Att så sker, står fullt i samklang med den allmänna tendensen på
ifrågavarande område och med de råd, som givas även åt det mindre jordbruket.
att det måste rationalisera sin drift i olika avseenden.

Jag skall, herr talman, avstå från att göra något yrkande, då jag hoppas,
att det skrivsätt, som jordbruksutskottet begagnat, kommer att leda till den
effekt, som jag för min del varmt önskar.

Herr statsrådet Pehrsson-!}lamstorp: Herr talman! Herr Mannerskantz

uttalade en förhoppning om att den utredning, som verkställts av lantbruksstyrelsen,
skulle leda till positivt resultat. I anledning därav vill jag endast
säga, att det är självfallet, att då lantbruksstyrelsen anbefallts att verkställa
utredning och framlägga förslag, kommer också departementet att ta upp frågan
och förelägga riksdagen förslag i syfte att underlätta användandet av den
moderna tekniken i det arbete, som det här är fråga om.

På liknande sätt förhåller det sig med vad utskottet skrivit rörande ökade
möjligheter för mindre jordbrukare att anskaffa mjölkningsmaskiner och andra
maskiner. Denna fråga är, som den föregående talaren nämnde, av stort
intresse och skall självfallet också tagas upp till prövning omedelbart.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet i
den under behandling varande punkten hemställt.

Nr 19.

Onsdagen den 24 maj 1944 fm.

Punkten 11.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 12—16.

Lades till handlingarna.

Punkten 17.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 18—20.

Lades till handlingarna.

Punkterna 21 och 22.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 23 och 24.

Lades till handlingarna.

Punkten 25.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 26.

Lades till handlingarna.

Punkten 27.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 28 och 29.

Lades till handlingarna.

Punkten 30.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 31 och 32.

Lades till handlingarna.

Punkten 33.

Utskottets hemställan bifölls.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 51, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till ersättningsanskaffningar
och förnyelsearbeten för statens reproduktionsanstalt för
budgetåret 1944/45, m. m.;

nr 52, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till kristillägg
för budgetåret 1944/45, såvitt angår nionde huvudtiteln; samt

nr 53, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1943/44, såvitt angår jordbruksärenden.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Onsdagen den 24 maj 1944 fm.

Nr 19.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande nr 54, i anledning av Kungl. Anslag till
Majrfcs proposition angående anslag till bidrag till lin- eller hampberednings- , lin- och
anläggningar m. m. jämte i ämnet väckta motioner. ningsanlägg I

en till riksdagen den 11 februari 1944 avlåten proposition, nr 103, hade mn9ar m- mKungl.
Majit, under åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över
jordbruksärenden för samma dag, föreslagit riksdagen att för budgetåret 1944/

45 anvisa dels å riksstaten under nionde huvudtiteln till Befrämjande av fröodlingen
m. m.i Bidrag till lin- eller hampberedningsanläggningar ett reservationsanslag
av 130 000 kronor, dels ock å kapitalbudgeten under statens utlåningsfonder
till Hemslöjdslånefonden ett investeringsanslag av 720 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft följande inom
riksdagen väckta, till utskottet hänvisade motioner, nämligen

1) I: 286 av herr Engberg m. fl., likalydande med II: 459 av herr Sandberg
m. fl., vari hemställts, att riksdagen för budgetåret 1944/45 måtte anvisa dels
å riksstaten under nionde huvudtiteln till Befrämjande av fröodlingen m. m.:

Bidrag till lin- eller hampberedningsanläggningar ett reservationsanslag av
250 000 kronor, dels ock å kapitalbudgeten under statens utlåningsfonder till
Hemslöjdslånefonden ett investeringsanslag av 1 400 000 kronor;

2) 11:465 av herrar Hagberg i Luleå och Senander, vari hemställts, att
riksdagen måtte avslå propositionen nr 103.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet på åberopade grunder
hemställt, att riksdagen måtte i anledning av förevarande proposition och
motionerna I: 286 och 11:459 samt med avslag å motionen 11:465 för budgetåret
1944/45 anvisa

1. å riksstaten under nionde huvudtiteln till Befrämjande av fröodlingen
m. m.: Bidrag till lin- eller hampberedningsanläggningar ett reservationsanslag
av 250 000 kronor,

2. å kapitalbudgeten under statens utlåningsfonder till Hemslöjdslånefonden
ett investeringsanslag av 1 400 000 kronor.

Herr statsrådet Pelirsson-Bramstorp: Herr talman! Då det gällt att pröva,
i vilken utsträckning staten skulle investera pengar i dessa beredningsanstalter,
har man undersökt det minimibehov av ifrågavarande produkter, som förefinnes
i ett avspärrningsläge som det nuvarande. Man har då kommit till det
resultatet, att de anstalter, som redan nu finnas eller äro under byggnad, skulle
vara tillräckliga för att tillgodose detta minimibehov.

Då frågan örn bidrag till beredningsanstalterna i år skulle föreläggas riksdagen,
framhölls av linneindustriens representanter bland annat, att även efter
kriget enligt deras förmenande svårigheterna att få inköpa lin från andra
länder bleve stora, och man menade, att då man återgick till vad man ville
kalla en normal försörjning, skulle följaktligen de beredningsanstalter, som
finnas i landet, inte räcka till och att det av den anledningen var nödvändigt
att bygga ut anstalterna ytterligare.

Vid prövningen av ärendet hos Kungl. Maj:t ansågs emellertid, att örn det
förefanns ett industriellt intresse för anläggningar, som skulle kunna tillgodose
behovet under mera normala förhållanden, vore det lämpligt, att industrien
själv föranstaltade örn byggande av ytterligare beredningsanstalter. Det
göres ju så ofta gällande, att staten inte bör lägga ned pengar i sådan verksamhet,
som kan skötas av den enskilda företagsamheten. I enlighet härmed
begränsades anslagsäskandet till vad som förekommer i propositionen.

Utskottet har emellertid beaktat det intresse för en ny beredningsanstalt,
som visat sig finnas inom en viss del av landet. Om teckningarna av odlingsareal
i denna del av landet utfallit så, som i utskottsutlåtandet sägs, är det

Nr 19.

Onsdagen den 24 maj 1944 fm.

Anslag till lin- och hampheredningsanläggningar m. m. (Forts.)
tydligen här fråga om ett intresse av stor räckvidd. Utskottet har menat, att
med hänsyn till detta intresse och av de skäl, som anförts från linneindustriens
sida, borde till Kungl. Maj :ts förfogande ställas ett högre belopp än det äskade
för att Kungl. Maj:t skulle taga under omprövning, huruvida inte ytterligare
en beredningsanläggning borde komma till stånd i Västernorrlands län.

. Dä,rest riksdagen anser, att man bör följa utskottets förslag, har jag naturligtvis
ingenting att invända däremot. Jag har emellertid ansett det vara riktigt
att förklara vad som varit anledningen till att Kungl. Maj :t inte äskat det
högre anslag, som utskottet föreslår.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till ''avgörande konstitutionsutskottets
memorial nr 24, angående granskning av de i statsrådet förda protokoll.

Till konstitutionsutskottet hade på därom hos vederbörande gjord framställning
blivit överlämnade de under tiden från och med den 11 januari 1943
till och med den 9 januari 1944 i statsrådet förda protokoll. Därjämte hade på
därom särskilt gjord framställning till utskottet överlämnats utdrag av det
över ecklesiastikärenden den 25 februari 1944 förda protokoll, i vad det avsåg
ärendet nr 7 angående tillsättande av kyrkoherdetjänsten i Åsele pastorat.

Ltskottet hade i det nu föreliggande memorialet tillkännagivit, att vid den
granskning av omförmälda protokoll och protokollsutdrag, som i överensstämmelse
med grundlagens föreskrift av utskottet företagits, anledning icke förekommit
att mot någon ledamot av statsrådet tillämpa § 106 regeringsformen,
varemot utskottet funnit vissa under särskilda punkter 1 och 2 upptagna
ärenden vara av beskaffenhet att böra jämlikt § 107 regeringsformen hos riksdagen
anmälas.

Utskottets tillkännagivande att anledning icke förekommit att mot någon
ledamot av statsrådet tillämpa § 106 regeringsformen.

Lades till handlingarna.

Utskottets jämlikt § 107 regeringsformen gjorda anmälan av vissa ärenden.

Äng. statsråds Innan utskottet övergått till ifrågavarande ärenden, hade utskottet anfört,
rått att upp- utskottet funne sig föranlåtet meddela följande:

konster li-ån »Konstitutionsutskottet anmärkte år 1930 (memorial nr 26) på att det dåenskilda
varande statsrådets ledamöter samtidigt med statsrådsämbetena innehade och
i öretag. utövade ledamotskap av bolagsstyrelser, år 1931 (memorial nr 9) på att dåva rande

statsministern utövade ledamot- och ordförandeskapet i styrelsen för
svenska bostadskreditbassan och år 1935 (memorial nr 12) på att ett dåvarande
statsråd även efter utnämningen till medlem av statsrådet fortsatt
att utöva sitt ledamotskap av styrelsen för aktiebolaget svenska tobaksmonopolet.
Av de nuvarande statsråden synes ingen utöva styrelseledamotskap av
eller befattning i enskilt företag. Ett av statsråden, som åtnjuter tjänstledighet
från sin befattning såsom verkställande direktör i en sammanslutning av försäkringsbolag,
uppbär emellertid, enligt vad som kommit till utskottets kännedom
sedan utskottet avgav sitt dechargememorial till föregående riksdag,
adertontusen kronor per år räknat av sin förutvarande lön. Detta arrangemang
har, enligt vad som är utskottet bekant, varit föranlett av särskilda omständigheter
och vunnit övriga statsrådsledamöters godkännande. Det förevarande

Onsdagen den 24 maj 1944 fm.

Nr 19.

Ang. statsråds rätt att uppbära inkomster från enskilda företag. (Forts.)
fallet uppvisar beröringspunkter nied de inledningsvis omnämnda men skiljer
sig i vissa avseenden också från dessa. Denna omständighet bör emellertid ej
få medföra, att fallet får verka prejudicerande för framtiden genom att lämnas
ouppmärksammat från konstitutionsutskottets sida. Statsrådets ledamöter böra
nämligen stå obundna gentemot privata företag. Denna tankegång borde komma
till klart uttryck i § 34 regeringsformen. I nu förevarande hänseende utsäges
där emellertid endast, att ledamot av statsrådet ej tillika får annat ämbete
utöva, ej heller några inkomster därav uppbära. Uppmärksamheten bör därför
inriktas på en framtida, mera tidsenlig avfattning av förevarande grundlagsparagraf.
Denna torde dessutom behöva kompletteras genom närmare bestämmelser
i ett reglemente för statsrådets ledamöter, ett spörsmål varmed det
dock icke tillkommer utskottet att taga befattning.»

Härom anförde nu

Herr Holmberg: Herr talman! Man kan givetvis ■— det kommer väl debatten
i denna fråga att visa — tvista örn innebörden av § 34 regeringsformen,
som förbjuder ledamöter av statsrådet att tillika inneha annat ämbete eller
uppbära inkomst därav. Mig synes emellertid, att lagtexten bör tolkas så, att
en ledamot av statsrådet inte får inneha någon annan anställning eller befattning,
vare sig hos staten, kommun eller enskilt företag, och inte heller uppbära
någon inkomst därav. Så har lagen tolkats tidigare, då konstitutionsutskottet,
såsom det i sitt memorial påpekat, vid flera tillfällen riktat anmärkning
mot ledamöter av statsrådet, som innehaft och utövat exempelvis ledamotskap
av bolagsstyrelse. Man har t. o. m. hårdragit tolkningen av lagrummet
så långt, att man en gång, efter vad jag låtit mig berättas, anmärkte på nuvarande
statsministern, därför att han satt i styrelsen för Tidens förlag, en
befattning, som är rent formell, alldenstund företaget i fråga sorterar under
det parti, för vilket statsministern är ledare.

Skall man tolka lagen på samma sätt nu som tidigare — och jag kan inte
se, att det finns anledning till annat — råder det inte minsta tvivel om att
det förhållande, som konstitutionsutskottet meddelar beträffande en ledamot
av statsrådet, står i öppen strid mot § 34 regeringsformen och, örn grundlagen
skall följas strikt, såvitt jag kan se tillhör de företeelser, som av utskottet
skola behandlas enligt § 10G i nämnda författning.

Statsrådet i fråga — eftersom pressen sedan länge namngivit honom, kan
jag väl tillåta mig att göra detsamma — statsrådet Ewerlöf alltså uppbär
med övriga statsrådsledamöters godkännande 18 000 kronor årligen från en
sammanslutning av försäkringsbolag, där han innehar en befattning, från vilken
han för närvarande åtnjuter tjänstledighet. Konstitutionsutskottet anmärker
under första punkten i sitt memorial bland annat på att en byråchef i
pensionsstyrelsen medgivits rätt att tjänstgöra såsom aktuarie i ett livförsäkringsbolag
och för detta uppbär en ersättning av 5 000 kronor per år. Men
att statsrådet Ewerlöf, trots tidigare hävdvunnen tolkning av § 34 regeringsformen,
från andra försäkringsbolag uppbär mer än tre gånger den summa,
som byråchefen erhåller, och gör det med övriga regeringsledamöters godkännande,
det föranleder endast omnämnande, men ingen anmärkning.

Jag måste säga, herr talman, att jag finner det vara ganska uppseendeväckande.
Utskottet säger, att arrangemanget med de 18 000 kronorna'' från försäkringsbolagen
till statsrådet Ewerlöf bär varit föranlett av särskilda omständigheter.
På det tvivlar väl knappast någon enda medborgare i detta land.
Ingen tror nämligen att dessa 18 000 kronor, som statsrådet erhåller, äro att
betrakta såsom rena välgörenheten från bolagens sida eller att pengarna ut -

Nr 19.

Onsdagen den 24 maj 1944 fm.

Äng. statsråds rätt att uppbära inkomster från enskilda företag. (Forts.)
betalas till honom bara för hans vackra ögons skull. Man undrar endast, vilka
dessa särskilda omständigheter kunna vara, eftersom de synas föranleda såväl
regeringen som konstitutionsutskottet att bortse från att mottagandet av
dessa pengar tydligtvis står i strid med § 34 regeringsformen.

Att så är fallet, synes utskottet ha litet svårt att komma ifrån, även örn man
med hänsyn till husfriden inom samlingsregeringen finner sig böra intaga en
ställning som innebär, att man praktiskt accepterar statsrådet Ewerlöfs lagstridiga
inkomst från försäkringsbolagen. Utskottet finner nämligen förhållandet
icke riktigt och säger, att det icke får verka prejudicerande. Men kan
det uttalandet verkligen hjälpa i ett fall sådant som detta, när tidigare anmärkningar
mot liknande och alls inte så uppseendeväckande förhållanden
inte haft större verkan än att det förefaller, som örn statsrådet Ewerlöf och
kanske också hans kolleger i regeringen ej hört talas örn det? Utskottet tycks
självt inte mena det, ty man uttalar för säkerhets skull önskemålet att § 34
regeringsformen i framtiden klart skall säga ifrån, att statsrådets ledamöter
böra stå obundna gentemot privata företag.

Härur skulle man kunna utläsa, att utskottet är av den uppfattningen att
förhållandet beträffande statsrådet Ewerlöf måhända inte står i öppen strid
mot lagens bokstav, men väl mot dess anda, och att utskottet därför önskar förtydliga
lagens bokstav. Så vitt jag kan finna, är emellertid ett sådant förtydligande
i detta speciella fall inte nödvändigt, ty det, som utskottet menar att man
bör säga i den ifrågavarande paragrafen, är där redan sagt. Vad annat ha
lagstiftarna avsett, när de skrivit att »ledamot av statsrådet må icke tillika
annat ämbete utöva, ej heller några inkomster därav uppbära»? Den bestämmelsen
är enligt min uppfattning så klar som den någonsin kan vara. Det
framgår också av att utskottet, såsom det självt omnämner och som jag redan
har påpekat, vid tidigare tillfällen med stöd av denna paragraf bär anmärkt
på att medlemmar av regeringen varit ledamöter av bolagsstyrelser.
Örn ledamotskap i en bolagsstyrelse skall betraktas såsom ett sådant ämbete,
vilket enligt § 34 regeringsformen är oförenligt med ledamotskap i statsrådet,
måste det väl förhålla sig på samma sätt med direktörskapet för ett bolag.
Sålunda måste den inkomst, som statsrådet Ewerlöf i egenskap av tjänstledig
direktör åtnjuter från en sammanslutning av försäkringsbolag, vara av den
art som enligt § 34 regeringsformen är att betrakta såsom otillåten.

Det pågår här i landet en ständig kampanj för att förmå allmänheten i
dess helhet att i alla avseenden respektera lagen. Den kampanjen drives inte
bara genom att man lagför och bestraffar dem, som upptäckas ha gjort sig
skyldiga till brott, utan den pågår också ständigt därigenom, att man i tal
och skrift vädjar till den enskildes samhällssolidaritet och moral. Så vitt
jag kan se, torde det löna sig föga att på det sättet vädja till allmänheten och
uppmana den att följa lagen, såvida inte den allra högsta myndigheten här
i landet själv föregår med gott exempel genom att strikt och in i minsta detalj
iakttaga och respektera lagens bestämmelser. Det duger inte för regeringen
att säga till folket på samma sätt som prästen till församlingen: »Ni skola leva
såsom jag lär, men inte som jag lever.» Folket fordrar, att regeringen lever såsom
den lär och inte av personliga eller andra hänsyn åsidosätter någon enda bestämmelse
i de lagar, som gälla speciellt för dess del.

Ur den synpunkten borde det ha varit konstitutionsutskottet angeläget att
inte släta över, såsom i detta fall skett, utan att i stället skärpa tidigare åtgärder
för att göra klart att regeringsformens bestämmelser och konstitutionsutskottets
anmärkningar mot avvikelser från dem ej kunna betraktas såsom
någonting, som man har rätt att sätta sig över, utan att de obetingat måste
följas.

Onsdagen den 24 maj 1944 fm.

Nr 19.

Äng. statsråds rätt att uppbära inkomster från enskilda företag. (Forts.)

Hans excellens herr statsministern Hansson: Herr talman! I dechargedebatten
brukar det ju vara regel att den, som är närmast ansvarig för ett anmärkt
förhållande, tar till orda för att förklara sig, och i detta fall måste jag
räkna mig såsom den mest ansvarige.

Det förhåller sig ju inte på så sätt, att det statsråd, mot vilket man här
riktar sig, har kommit till mig med en anhållan örn att få bli ledamot av statsrådet.
Jag har tvärtom bett honom inträda i regeringen, och därvid ha de omständigheter,
varunder detta kunnat ske, ingående diskuterats. Jag visste alltså
i det ögonblick, då jag slutligen bad Ewerlöf att inträda i regeringen, under
vilka omständigheter detta skulle ske. Örn någonting i detta fall förekommit,
som anses stå i strid med grundlagens bud, har jag sålunda att på mig
taga hela ansvaret för detta.

Min mening är inte att här diskutera tolkningen av § 34. Ett faktum är, att
personer som man vill anlita — jag tänker nu inte närmast på regeringen —
vid många tillfällen måste uppbära inkomster från annat håll just med hänsyn
till de ersättningar staten lämnar. Detta har alldeles särskilt framträtt
inom krisförvaltningen, där regeringen varit angelägen att från det enskilda
näringslivet förvärva de bästa män som kunde ställa sig till förfogande. Även
örn man sträckt sig ganska långt, bär detta på grund av principerna för statens
ersättningar i åtskilliga fall ej kunnat ske på annat sätt än att vederbörande
under den tid de arbetat inom krisförvaltningen ha kunnat åtnjuta inkomster
från annat håll, oftast då från det bolag, i vilket de varit anställda.

Jag vili inte utan vidare av detta draga den slutsatsen, att man kan betrakta
dessa förhållanden såsom normala, men vad jag ville komma fram till
var att betona, att huvudvikten ej kan läggas vid frågan örn själva inkomsten,
utan att grundlagen måste ha avsett att förhindra ett beroende, som skulle
kunna följa med en sådan inkomst. Jag har gjort mig förvissad örn att min
kollega i statsrådet, vilken det här är fråga örn, icke har upprätthållit några
som helst förbindelser med den förening det här gäller, och jag kan deklarera
att det icke har förekommit och icke kommer att inträffa, att denna omständighet
på något sätt skulle påverka regeringens ställningstagande i frågor,
som kunna beröra denna förening. Har man garantier för detta, förefaller
det mig, att man har vunnit vad som avses med den här ifrågavarande grundlagsparagrafen.

Något vidare har jag inte att i detta fall anföra. Utskottet menar tydligen,
att man bör gå till en granskning av denna paragraf och eventuellt genomföra
en skärpning. Jag vill då för min del förklara, att det får ske med mycket
stor omtänksamhet. Under min statsministertid har jag, då det gällt eventuellt
ledamotskap i regeringen, påträffat mer än ett fall, där fråga uppkommit
örn den ställning vederbörande ekonomiskt skulle intaga. Det kan ju inte vara
nyttigt att skapa en ordning, där varje inkomst, som ett statsråd möjligen kan
lia utöver regeringsarvodet, skall föranleda misstanke att han inte står tillräckligt
fri för att kunna tillhöra regeringen.

I detta fall anser jag att under alla omständigheter hänsynen till lagens
anda har blivit iakttagen, och jag slutar detta anförande som jag började det:
skall någon klandras, bör klandret riktas mot mig, ty jag var fullkomligt medveten
örn de särskilda förhållanden, som här lia förelegat, när jag till sist
anmodade Ewerlöf att inträda i regeringen.

Herr Andersson, Jones Erik: Herr talman! Konstitutionsutskottet har
förut vid upprepade tillfällen, åren 1930, 1931 och 1935, gjort anmärkning
mot statsråd därför att de varit engagerade genom ledamotskap i bolagsstyrel Forsta

kammarens protokoll 1944. Nr 19. 2

Nr 19.

Onsdagen den 21 maj 1944 fm.

Äng. statsråds rätt att uppbära inkomster från enskilda företag. (Forts.)
ser eller på liknande sätt. De anmärkningar, som därvid gjordes, stå ju i en
annan klass än det fall som här avses, där det gäller ett direktörskap i en
sammanslutning. Detta är således av annan karaktär än vad konstitutionsutskottet
förut har vänt sig mot, och det är anledningen till att utskottet inte
har valt formen av en verklig anmärkning, utan rätt och slätt gjort ett s. k.
meddelande.

Jag vill till herr Holmberg säga, att han nog är litet dålig innanläsare, när
han vill tolka § 34 på det sättet, att den i sin nuvarande avfattning fullt
skulle täcka vad utskottet här avser, då utskottet vill få till stånd en klarare
formulering av paragrafen i riktning mot vad utskottet här menar. I § 34
står nämligen att statsråd icke må »tillika annat ämbete utöva, ej heller några
inkomster därav uppbära». Herr Holmberg är ju tämligen ny här i riksdagen
och har tydligen inte hunnit lära sig att göra skillnad på ämbete och annan
befattning, men det skadar kanske ändå inte att här påpeka, att valörerna
därvidlag väl ändå äro åtskilligt skiftande.

Utskottet menar emellertid, att när § 34 ej täcker vad man här avser, nämligen
att statsrådens beroende även av enskilda företag bör vara så litet som
möjligt, kan det vara skäl i att få en bättre formulering och få den saken klarare
utsagd i denna paragraf. Utskottet säger: »Uppmärksamheten bör därför
inriktas på en framtida, mera tidsenlig avfattning av förevarande grundlagsparagraf.
» Örn nu herr statsministern anser sig ha goda grunder att förmena,
att intet som helst beroendeskap i det fall det nu gäller förefinnes, få
vi väl ändå lov att säga att det åtminstone ger sken av ett dylikt beroende,
när vederbörande statsråd från sammanslutningen i fråga uppbär en summa
av 18 000 kronor. Det är åtminstone svårt att återhålla misstanken, att man
inte kan vara alldeles frigjord från ett dylikt beroendeskap, och det är just
detta utskottet velat förebygga. Därför bör det klart formuleras och utsägas,
att sådant icke får ske.

På vilket sätt och under vilka former en dylik omändring nu bör åstadkommas
och stiliseras, får ju Kungl. Majit taga under vidare övervägande,
men att någonting i den stilen bör göras, tror jag för min del det kan vara
klokt att utskottet och riksdagen här säga till om. Det kastar i alla fall en
viss skugga över vederbörande statsråd, när dylika engagemang, låt vara i
denna mildare form, ändock föreligga.

Det är vad jag har att anföra i detta ärende, herr talman.

Herr Sandström: Herr talman! Det var med stort intresse jag hörde, hur
varmt herr Holmberg nyss hävdade vikten av lagarnas noggranna efterlevnad.

För egen del vågar jag naturligtvis inte, herr talman, på något sätt försöka
tävla med herr Holmberg såsom grundlagstolkare; det vare mig fjärran att
aspirera på något sådant!

Jag skulle emellertid vilja understryka vad den siste ärade talaren här yttrade
angående § 34 regeringsformen. Jag skall inte trötta kammaren med någon
längre historisk utredning, utan bara erinra örn att denna paragraf ursprungligen
endast innehöll förbud för ledamot av statsrådet att tillika utöva annat
civilt ämbete. Denna lydelse ändrades 1840—41, emedan man också ville ha
förbud för statsråd att utöva militärt ämbete, samtidigt som de innehade statsrådsbefattningen.
Paragrafen fick då sin nuvarande formulering, som avser att
utsäga, att den, som är statsråd, icke samtidigt får utöva någon annan av Kungl.
Maj :t tillsatt befattning —• civil eller militär — och ej heller uppbära lön därav.
Detta är helt enkelt vad paragrafen säger och även vad var och en ganska lätt
kan utläsa ur densamma!

Sedan har visserligen en mindre utvidgning av tillämpningsområdet ekett;

Onsdagen den 24 maj 1944 fm.

Nr 19.

Ang. statsråds rätt att uppbära inkomster från enskilda företag. (Forts.)
man har nämligen allmänt ansett, att med ämbete kunde jämställas förordnanden,
som Kungl. Maj :t meddelar på icke statliga befattningar, exempelvis såsom
ordförande i tobaks monopolet — för att taga ett känt och för icke så länge sedan
passerat fall.

Paragrafen avser däremot icke, och kan aldrig tolkas såsom avseende, vanliga
enskilda anställningar.

Det är naturligtvis riktigt, att konstitutionsutskottet en gång för tio, femton
år sedan gjorde anmärkning mot att vissa statsrådsledamöter voro medlemmar i
bolagsstyrelser och samtidigt utövade denna sin befattning — men den anmärkningen
hade som bekant ingen större framgång! Man torde således nu för tiden
vara ganska ense örn att paragrafen i dess nuvarande lydelse icke kan tolkas
såsom avseende enskild tjänst. Att detta är utskottets enhälliga uppfattning,
torde väl också framgå av dess memorial.

.Naturligtvis kan man sedan diskutera, herr talman, huruvida denna begränsade
avfattning av § 34 regeringsformen är önskvärd och lämplig. Den saken
kan givetvis, såsom utskottet antyder, vara förtjänt att tagas under omprövning.
Men det är icke någon så enkel sak att avgöra. Ty hur långt skall man, herr talman,
gå i sina krav på den, som blir statsråd? Skall han alldeles frigöra sig från
alla privata inflytelser? Det räcker i så fall inte med att han avgår ur en bolagsstyrelse!
Hur skall han bära sig åt, örn han äger aktier i ett aktiebolag, som hail
av den anledningen måste ha det allra största intressen för? Skall han skänka
bort aktierna, när han blir statsråd? -— Det har ofta förekommit, att bruksägare
blivit statsråd, men hur skulle en sådan i detta fall förfara — skulle han skänka
bort bruket, eller vad skulle han göra?

När man överhuvud taget diskuterar denna fråga, måste man med andra ord
försöka taga hänsyn till alla de olika aspekter, den erbjuder, och det är bland
annat detta, som gjort, att utskottet ej ansett sig kunna framlägga något förslag
till grundlagsändring, utan anser att frågan dessförinnan måste göras till
föremål för utredning.

Herr Anderson, Axel Ivar: Herr talman! Jag skall be att få knyta ett
par reflexioner till behandlingen av detta ärende; delvis sammanfalla de med
vad den föregående talaren yttrade.

Jag vill särskilt understryka vad statsministern yttrade, när han varnade
riksdagen för en skärpning av § 34 regeringsformen, som skulle innebära, att
för varje person som inträdde i statsrådet praktiskt taget statuerades förbud att
lia någon som helst befattning med enskild verksamhet. För många är det
naturligtvis mycket frestande att driva den satsen, men jag tycker att man
redan vid åtskilliga tillfällen haft praktiska erfarenheter, som tydligt ge vid
handen att en sådan tolkning innebär en mycket allvarlig kringskärning av
möjligheterna att till regeringen förvärva de mest kvalificerade krafterna. Det
är väl en synpunkt, som inte minst riksdagen har anledning att tillmäta den
allra största betydelse, att man inte här bör gå fram på sådant sätt, att möjligheterna
att rekrytera statsrådets medlemmar från de mest kompetenta kretsar
i landet beskäras.

Man har emellertid en annan möjlighet, som jag vill peka på, och det är
att besluta en ordentlig höjning av statsrådslönerna. Jag vet, att den saken
möter stora betänkligheter inom riksdagen. Här finns ett traditionellt motstånd
mot höga löner överhuvud taget både när det gäller statsråd och landshövdingar.
Men örn man, samtidigt som man motsätter sig höjningar av lönerna för statens
högsta befattningshavare, inför sådana restriktiva bestämmelser, som göra att
det blir praktiskt taget omöjligt för många att mottaga ett erbjudet statsrådsuppdrag
eller en landshövdingebefattning, undrar jag örn det i längden blir

Nr 19.

Onsdagen den 24 maj 1944 fm.

Äng. statsråds rätt att uppbära inkomster från enskilda företag. (Forts.)
staten som vinner på denna sparsamhet. Man får således bestämma sig för
att antingen på ett helt annat sätt än man hittills i allmänhet gjort, visa generositet,
när det gäller statens högsta befattningshavare, eller också får man se
till, att man ger sådana bestämmelser eller gör sådana tolkningar av gällande
bestämmelser, att personer, som ha en stor enskild verksamhet, inte förhindras
att för en längre eller kortare tid lämna denna för att överta exempelvis ett
statsrådsämbete.

Jag vill understryka vad herr Sandström nyss yttrade. Det kan leda till
ganska orimliga konsekvenser, örn man går vidare på denna väg i den anda,
som en del yttranden här ge vid handen att man skulle önska. Kan man överhuvud
taget förbjuda en person som inträder i statsrådet att fortfarande ha
enskilda intressen? En, låt oss säga kapitalist, får inträda i statsrådet, örn han
har sin förmögenhet placerad i obligationer — det kan tolereras — men örn
han har sin förmögenhet placerad i exempelvis ett stort lantbruk, som kräver
hans uppmärksamhet, eller i ett enskilt företag, som han dock inte helt och
fullt kan släppa, därför att han mottar ett statsrådsuppdrag, skall han då anses
diskvalificerad för detta uppdrag? Detta är en sak, som aldrig blivit ordentligt
genomtänkt och genomdiskuterad, men det kan vara anledning att fästa
uppmärksamheten på den i detta sammanhang.

Jag är lika varmt angelägen som någon annan att det svenska statsrådets
medlemmar skola intaga en fullt självständig ställning åt alla håll och att
det aldrig bör få bli ens ett sken av misstanke mot ett statsråd, att han,
samtidigt som han bekläder sin höga befattning, står i beroendeförhållande till
något enskilt intresse. När man skall tolka § 34 regeringsformen, får man
emellertid vinnlägga sig örn att inte hårdraga denna tolkning, så att man
åstadkommer, som statsministern nyss sade, betydande svårigheter med avseende
på rekryteringen av statsrådsmedlemmar.

Jag tror vi skola ta på denna fråga litet mera praktiskt och litet mindre
formellt än det på många håll göres. Statsministern har ju här mycket kraftigt
understrukit, att i förevarande fall intet berättigat statligt intresse trätts för
nära.

Herr Holmberg: Herr talman! Herr Jones Erik Andersson har gentemot
mig riktat en anmärkning, som jag får erkänna är mycket riktig, när han säger,
att jag är ung. Jag är visserligen ingen duvunge, men jag är naturligtvis
inte vare sig till åren eller till tiden här i kammaren i stånd att jämföra
mig med flertalet här. Det är emellertid, herr Jones Erik Andersson, ett fel,
som går över så småningom. Men även örn jag är ung och varken till kropp
eller till själ kan ge intryck av relik från längst svunna tidevarv, tillåter jag
mig ändå hävda, att jag både kan läsa lagtext och kan värdera den praxis,
som skapats genom tidigare lagtolkningar. Jag har nämligen inte bara sett
till lagtexten, utan jag har framför allt sett till hur konstitutionsutskottet vid
tidigare tillfällen tolkat denna text.

Enbart i detta memorial äro angivna inte mindre än tre olika fall, som inträffat
under tre olika år •— alltså inte bara under något enstaka år — då
konstitutionsutskottet på grundval av § 34 regeringsformen riktat anmärkning
mot regeringsledamöter, därför att de varit ledamöter av bolagsstyrelser. Det
■synes mig, som örn man nu vill inta en annan ståndpunkt, i det man hävdar,
att lagen inte skall tolkas på samma sätt som då. Jag undrar, örn inte detta
framför allt har att göra med partiförhållandena i kammaren och inte så mycket
med att den tidigare tolkningen på något sätt skulle ha varit oriktig.

Herr Sandström försökte gentemot mig göra gällande, att det skulle leda
till rena orimligheten, örn man skulle draga konsekvenserna av den tolkning,

Onsdagen den 24 maj 1944 fm.

Nr 19.

Ang. statsråds rätt att uppbära inkomster från enskilda företag. (Forts.)
för vilken jag gjort mig till talesman. Ja, det skulle det, om man skulle hemfalla
åt sofistik och örn man skulle tro, att det vore möjligt att lösgöra människorna
ur deras sociala sammanhang, att skilja dem från den samhällsgrupp
de tillhöra och sätta in dem i något slags socialt vakuum, när man placerar
dem i regeringen. Det tror för min del inte jag är möjligt. Däremot anser jag
det både möjligt och önskvärt, att det i regeringen icke sitter människor, som
kunna betecknas såsom avlönade tjänstemän för en viss intressegrupp, och en
sådan beteckning kan man enligt mitt förmenande sätta på ett statsråd, som
åtnjuter lön med 18 000 kronor från ett enskilt bolag.

Örn det är så, som statsministern antytt, att statsrådslönerna äro för låga,
vill jag ansluta mig till herr Ivar Anderson, när han förordar én höjning av
statsrådslönerna. Det är bättre att göra det än att man åsidosätter lagens bestämmelser
eller börjar tumma på dem och förklarar, att huvudsaken här är
att förhindra beroendeförhållandet. Kan man bara göra det, säger man, kan
man tillåta sådana företeelser som dem, att ett statsråd från ett enskilt bolag
uppbär 18 000 kronor per år. Mig skulle det dock intressera att veta, på vilket
sätt man skall förhindra beroendeförhållandet i detta speciella fall. Beroendet
finns ju där, och det ligger däri, att statsrådet Ewerlöf inte kan
vara statsråd, örn inte försäkringsbolaget ger honom 18 000 kronor per år.

Det bästa vore alltså att örn saken ej kan ordnas annorledes höja statsrådslönerna
och att se till, att vad som i detta fall förekommit inte i framtiden
kommer att upprepas.

Herr Sandström: Herr talman! Herr Holmberg inledde sitt anförande med
att tala örn hur väl han kunde läsa innantill. Fortsättningen av hans anförande
förefaller icke att bestyrka riktigheten av detta omdöme.

När herr Holmberg säger, att i memorialet äro anförda tre fall, då konstitutionsutskottet
framställt anmärkningar mot statsrådsledamöter för att de
tillika varit ledamöter av bolagsstyrelser, är detta fel. Fullkomligt fel, herr
Holmberg! Endast i ett av fallen har en majoritet av utskottet framställt anmärkning
mot att statsråd var ledamot av bolagsstyrelse och tillika utövat
denna befattning — men som jag sade nyss och som väl åtskilliga av herrarna
erinra sig, hade denna anmärkning föga framgång. De andra fallen
avse anmärkningar mot att statsråd av Kungl. Majit förordnats till ordförande
i halvstatliga företag, och i sådana fall kan det ifrågasättas att tilllämpa
§ 34 regeringsformen, ty analogien med ämbete ligger ju där ytterst
nära till hands!

Punkten 1.

Lades till handlingarna.

Punkten 2.

I denna punkt hade utskottet anfört:

»Sedan presidenten i kammarrätten N. J. E. Quensel den 30 augusti 1943
utnämnts till statsråd, förordnade Kungl. Majit den 18 september 1943 på
föredragning och hemställan av chefen för finansdepartementet, statsrådet
Wigforss, ett f. d. hovrättsråd att från och med den 20 september tills vidare
under den tid Quensel utövade statsrådsämbetet, uppehålla presidentämbetet
i kammarrätten.

Ifrågavarande f. d. hovrättsråd är född den 18 april 1876 samt erhöll avsked
med pension som hovrättsråd från och med utgången av april månad
år 1943. Å presidentposten har sålunda förordnats en person med en ålder,

Äng. meddelat
förordnande
att
uppehålla
presidentämbetet
i
kammarrätten.

Nr 19.

Onsdagen den 24 maj 1944 fm.

Äng. meddelat förordnande att uppehålla presidentämbetet i hammarrätten.

(Forts.)

som vid tiden för förordnandet med mera än två år översteg den ålder, vid
vilken president i kammarrätten enligt allmänna tjänstepensions reglementet
inträder i pensionsåldern. Visserligen Ilar tidigare i något enstaka fall redan
pensionerade befattningshavare förordnats att uppehålla chefsämbeten utan
att konstitutionsutskottet i anledning därav framställt någon anmärkning.
Men därvid har det varit fråga örn förordnanden inom vederbörandes tidigare
verksamhetsområde. Så är däremot icke förhållandet i nu förevarande fall.
Det åsyftade f. d. hovrättsrådet har förordnats att uppehålla presidentämbetet
i en administrativ domstol, vars verksamhetsfält så vida skiljer sig från
hans eget tidigare, att han svårligen kan tänkas komma att behärska det,
innan hans förordnande upphör. Han har härjämte den 8 oktober 1943 förordnats
till ordförande i krigskonjunkturskatterådet. Vidare må framhållas, att
statsmakterna nyligen funnit sig böra omorganisera kammarrätten i syfte att
i allmänhetens befogade intresse vinna ett snabbare avgörande av där handlagda
mål samt en avarbetning av förekommande betydande arbetsbalans. Med
hänsyn härtill måste på den fungerande presidenten i kammarrätten ställas
särskilt höga krav, framför allt i fråga örn arbetsförmåga och initiativkraft.

Med hänsyn till vad sålunda anförts har utskottet funnit sig ej kunna underlåta
att rikta anmärkning mot föredragande departementschefen, statsrådet
Wigforss, i anledning av dennes tillstyrkan av Kungl. Maj :ts förevarande
beslut av den 18 september 1943.»

Herr Källman: Herr talman! Det förefaller, som örn herrar statsråd icke
skulle ha för avsikt att svara på de anmärkningar, som konstitutionsutskottet
fullkomligt enhälligt har gjort, men jag kan inte underlåta att på denna punkt,
som alltså gäller presidenten i kammarrätten, något utfylla den motivering, som
utskottet har .anfört.

Att förhållandena vid kammarrätten för närvarande icke kunna anses fullt
tillfredsställande lärer bl. a. framgå av en erfarenhet, som gjordes under arbetet
inom utskottet. Enligt 1942 års instruktion för kammarrätten skola
föreskrifter, som därutöver erfordras angående arbetet inom densamma, av
kammarrätten meddelas i särskild arbetsordning. Utskottet infordrade den arbetsordning,
som sålunda borde förefinnas, men erhöll det beskedet, att ingen
sådan upprättats efter tillkomsten av 1942 års instruktion. I stället översändes
en gammal arbetsordning — jag vill minnas av år 1926 — vilken på intet sätt
passade ihop med den nya instruktionen.

Det är givet, att en arbetsordning kanske icke omedelbart kan upprättas,
sedan en ny instruktion utfärdats. Man behöver först viss tids erfarenhet. Men
att efter snart ett och ett halvt års förlopp ännu ingen arbetsordning upprättats
för kammarrätten, måste dock betecknas såsom högeligen anmärkningsvärt.
Det förefaller mig tämligen uppenbart, att örn till president i kammarrätten
icke förordnats en person, obekant med arbetsförhållandena därstädes,
skulle åtminstone denna brist för länge sedan varit avhjälpt.

Detta var en detalj. Det viktigaste är emellertid ur utskottets synpunkt, att
till president i kammarrätten förordnats en äldre, och enligt utskottets mening
alltför gammal man, vilken dessutom säkerligen icke var kompetent för de
arbetsuppgifter som påvila kammarrätten. Enligt Kungl. Maj:ts instruktion
av den 18 december 1942 har kammarrätten att till behandling och avgörande
upptaga besvär i beskattningsmål, och varje ledamot av denna kammare vet
naturligtvis att det är en oerhört viktig och besvärlig uppgift kammarrätten
därvidlag har att fylla; vi vilja ju gärna betrakta kammarrätten såsom den
mest sakkunniga skattedomstolen, ehuru den ej är sista instans — avgörandet

Onsdagen den 24 maj 1944 fm.

Nr 19.

Ang. meddelat förordnande att uppehålla presidentämbetet i kammarrätten.

(Forts.)

tillkommer som bekant regeringsrätten. Vidare har kammarrätten att pröva
besvär i familjebidragsmål, fattigvårds- och barnavårdsmål samt mantalsskrivningsmål.
Därjämte finnas andra bestämmelser i 14 punkter, men de av mig
redan nämnda fyra åliggandena äro av sådan betydelse oell ofta så invecklad
beskaffenhet, att de erfordra annan utbildning än vanlig domarkompetens.

Jag vill inte trötta kammaren med en uppläsning av § 32 i instruktionen,
eftersom den är ganska krånglig med moment och stycken i all oändlighet.
Jag skall i stället tillåta mig att referera den, då jag anser det vara av betydelse
att de, som ej haft tillfälle att närmare tränga in i detta ärende, få
veta vad det tillkommer en president i kammarrätten att syssla med. Han
är inför Kungl. Majit ansvarig för arbetets jämna gång och skall varje söckendag
infinna sig i kammarrätten. Ja, det är ju mycket bra att denna senare
bestämmelse inflickats •— han kanske eljest skulle glömma det. Han skall
vidare föra ordet i dess plenum. Han beslutar själv i vissa ärenden. Han
skall deltaga i besvarandet av remissakter, verkställa justering av protokoll
och expeditioner, meddela bestämmelser, ibland i samråd med divisionsordförandena,
örn fördelning av mål och ärenden, bestämma eller uppdraga åt divisionsordförande
att avgöra vilka mål och ärenden som skola av extra personal
eller sekreterare föredragas. Han skall bestämma huru ledamöter, extra föredragande,
notarier m. fl. skola fördelas till tjänstgöring. Han har att bestämma
örn tiden för divisionernas sammanträden, örn övriga ledamöters föredragningsskyldighet
m. m. Slutligen äger han själv föredraga mål eller ärende, där han
så finner lämpligt.

Det är med hänsyn till alla dessa uppgifter, stora och viktiga, som utskottet
känner sig skyldigt att meddela riksdagen, att till denna viktiga post förordnats
en person utan specialkunskaper och erfarenhet på de många viktiga
områden, som jag nu har antytt, och därtill sedan han fyllt 67 år. Detta är
anmärkningsvärt, särskilt som enligt gällande bestämmelser Kungl. Maj :t icke
äger bevilja en president i kammarrätten dispens att sitta kvar efter det han
fyllt 67 år. Mein här gick det för sig att förordna en utomstående vid så
respektabel ålder.

Till detta kommer att samma person fått uppdraget att vara ordförande i
krigskonjunkturskatterådet, och det är inte ett uppdrag vilket som helst. Att
han även är ledamot av utlänningsnämnden, särskild skiljedomare i arbetstvister
och ordförande i dissenterlagstiftningskommittén, förbättrar inte saken.

Man har alltså på den oerhört viktiga post, som det här är fråga örn,. placerat
en gammal man, vilken säkerligen icke på något sätt är specialutbildad
för de mångskiftande uppgifter, som det tillkommer kammarrätten att syssla
med, och detta måste anses i minst lika hög grad anmärkningsvärt som de
under föregående punkt, punkten Ilo, anmälda förhållandena. Ehuru från
statsrådsbänken icke lämnats något svar på utskottets anmärkningar, har jag
sålunda velat utfylla motiveringen i denna punkt med vad jag nu yttrat.

I herr Källmans yttrande instämde herr S aride gård.

Herr statsrådet Wigforss: Herr talman! Jag beklagar, att jag inte kunde
svara på anmärkningen under föregående punkt, då samma punkt just behandlades
i andra kammaren och jag var upptagen där. Båda punkterna
hänga emellertid, som herr Källman anmärkte, ganska nära samman, då båda
anmärkningarna gälla, att uppdrag hopats på vissa enskilda tjänstemän. Jag
är den förste, som är villig att erkänna, att under dessa krisår så varit fallet
i en omfattning, som inte är önskvärd. Orsaken härtill är emellertid just

Nr 19.

Onsdagen den 24 maj 1944 fm.

Äng. meddelat förordnande att uppehålla presidentämbetet i kammarrätten.

(Forts.)

kristiden oell den oerhörda ansvällning av olika arter av statlig verksamhet,
soln lett till att de personliga krafterna helt enkelt icke räckt till. Det
gäller inte bara dessa fall. Den, som själv sitter med i sakkunnigkommittéer,
vet vilka svårigheter som möta, när det gäller att få sakkunniga på olika
områden. Han vet också, att överallt samma företeelse upprepar sig, att urvalet
är mycket begränsat, vilket i sin tur leder till att uppdrag samlas på
vissa personer i större utsträckning än som är önskvärt. Jag är övertygad
örn att det kommer att dröja, så länge kristiden fortsätter, innan man kan
avveckla denna företeelse.

Jag vill emellertid tillägga, att man inte kan mäta arbetsbördan efter antalet
uppdrag. Uppdrag samlas ofta på en person, därför att han är särskilt
lämpad att handha dem. På grund av sin tidigare verksamhet kan han mycket
lättare utföra arbetet, än örn någon ny man skulle inkopplas på det. .

Detta gäller i fråga örn den första anmärkningen rörande generaldirektör
Björck. Jag vill i förbifarten säga, att de påtalade uppdragen delvis stå i så
nära samband med hans ställning såsom chef för statskontoret och med hans
ställning inom besparingsarbetet, att det varit mycket naturligt att ge honom
dessa uppdrag. Att han fått uppdraget rörande riksdagens arbetsformer, beror
på hans erfarenhet både såsom riksdagsman och såsom administrativ
kraft.

Anmärkningen i fråga örn presidenten för kammarrätten har jag uppfattat
inte gälla i främsta rummet, att han har flera andra uppdrag, utan närmast
hans ålder och att verksamhetsområdet för honom är nytt. Dessa anmärkningar
kunna emellertid knappast riktas mot generaldirektör Sällfors. När
man påtalar, att generaldirektör Sällfors, utom att vara ordförande i organisationsnämnden,
förordnats till ledamot av statens sakrevision med särskilt
arvode, får man emellertid komma ihåg, att det här är fråga örn två så samhörande
uppdrag, att det mycket väl hade kunnat övervägas att göra organisationsnämnden
och sakrevisionen till ett enda stort organ och att således
betrakta ersättningen åt generaldirektör Sällfors såsom en enhet. Huruvida
sedan denna ersättning är hög eller inte, får bedömas med hänsyn till att
han tagits från en enskild verksamhet, som skulle givit honom väsentligt
högre inkomster.

Beträffande frågan örn presidenten i kammarrätten vill jag först och främst
erkänna, att jag, örn det funnits någon anmärkning att göra i fråga örn d^n
nuvarande tillförordnade presidentens arbetsförmåga, skulle varit den siste
att tillförordna honom. Hans arbetsförmåga är emellertid fullständigt obruten.
Jag har här i kammaren upprepade gånger gentemot anmärkningar fått
argumentera för att en relativt låg pensionsålder är önskvärd med hänsyn
till att det är lämpligare att ha en låg pensionsålder och sedan medge utsträckning
i de enskilda fallen. Jag är således predisponerad för att se kritiskt
på ålderns inverkan på människors prestationsförmåga. Den nuvarande
tillförordnade presidenten är emellertid faktiskt inte bara en man av alldeles
utmärkt förtjänst, utan också med en fullständigt obruten arbetsförmåga, som
jag tror att alla, som samarbetat med honom, kunna vitsorda. Han är dessutom
inte bara hovrättsråd, utan han bär gammal erfarenhet såsom domare
vid de blandade domstolarna i Egypten. Han har vidare varit ordförande i
krigsho vrätten.

Den anmärkning, som jag överhuvud taget minst förstår, är den, att man
till president i kammarrätten icke skulle kunna sätta någon, sorn inte tidigare
sysslat med dylika göromål. Jag tror, att örn riksdagen verkligen hyste
den meningen, att till chef för kammarrätten endast bör kunna tagas den,

Onsdagen den 24 maj 1944 fm.

Nr 19.

Äng. meddelat förordnande att uppehålla presidentämbetet i hamman ätten.

(Forts.)

som tjänstgjort i kammarrätten, skulle man begränsa urvalet på ett sätt, som
inte vore lyckligt. Jag tror inte att någon som helst invändning överhuvud
taget kan riktas mot att som en tillförordnad president eller även ordinarie
president utses en framstående jurist, även örn han inte särskilt sysslat med
kammarrättsfrågor. Kammarrätten är en administrativ domstol, men det har
alltid ansetts önskvärt att i kammarrätten äga representation för erfarenhet
från allmänt dömande verksamhet. Det må i detta sammanhang framhållas,
att hovrätten, av vilken Nordenskjöld äger en ingående erfarenhet, i mycket
tjänat som förebild vid kammarrättens omorganisation.

Herr Andersson, Jones Erik: Herr talman! Kanske herr talmannen tillåter
mig att denna gång röra mig litet över hela fältet, eftersom herr finansministern
gjort sammaledes. Jag skall inte bli alltför långrandig. Som finansministern
framhöll, ha emellertid alla de ifrågavarande fallen ett ganska nära inbördes
samband.

Gång på gång ha konstitutionsutskottet och riksdagen gjort ansatser för
stävjandet av det florerande mångsyssleriet, år efter år har man menat sig ha
riktat dråpslag mot denna klandrade företeelse i vårt statliga liv, men den
synes ha samma egenskap som galten Särimner; den slaktas och står
sedan upp lika frisk igen. De upptäckter, som konstitutionsutskottet presenterar
i årets dechargebetänkande, ge nya förträffliga exempel därpå.

Yad båtar det att här komma med ursäkten, att 4 § 2 mom. i civila avlöningsreglementet
dock medger Kungl. Maj :t och i vissa fall vederbörande
myndighet rätt att ge statstjänstemän diverse uppdrag vid sidan av den
ordinarie tjänsten? Meningen är väl, som utskottet säger, i alla fall, att dylika
bisysslor ej få medgivas i sådan omfattning, att de uppenbart måste menligt
inkräkta på skötseln av det kall, som utgör den agerandes huvudsakliga uppgift.

Yad fallet Björck beträffar, kan man väl ändå inte bli annat än åtskilligt
betänksam inför den vidlyftiga provkarta på uppdrag vid sidan av den egentliga
tjänsten, som man här har framför sig. Bara denna uppräkning i och för
sig vittnar väl örn att det nästan går över mänsklig förmåga att sköta allt
detta jämsides med den ordinarie tjänsten. Hör här! Generaldirektör Björck
är sakkunnig i, jag vill använda ett mycket kort namn, restskatteförmedlingsutredningen,
ordförande i kommittén för karolinska sjukhusets fortsatta utbyggande,
ordförande i utredningen angående riksdagens arbetsformer, ordförande
i exportkreditnämnden, i statens institut för folkhälsan, i apotekens
avgiftsnämnd, i delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet
— att döma av det långa namnet en jätteuppgift, bara det — i statens fritidsnämnd
och i 1940 års civila byggnadsutredning; som synes en hel massa
med krävande ledareskap i viktiga utredningsarbeten. Huru en människa av
kött och blod skall vara funtad för att vid sidan av ett stort verkschefskap sköta
så många bisysslor, är ett problem som vanliga dödliga ej förstå sig på. En
duktig karl i all ära, men nog verkar det något mera än cirkusrytteri att
jonglera med en så vidlyftig statskonst.

Det är tre herrar uppdragsgivare — statsråden Wigforss, Bagge och Bergquist
— som här bidragit med sin generositet; det är samlingsregeringsmässigt
med en från vartdera av tre partier. Huruvida den högra handen här vetat vad
den vänstra gjort, låta vi vara osagt.

Det andra fallet gäller professorn vid tekniska högskolan Sällfors, vilken
har följande uppdrag: ledningen av besparingsberedningens organisationsundersökningar,
för vilket han uppburit 12 000 kronor, ledamotskap av styrelsen

Nr 19.

Onsdagen den 24 maj 1944 fm.

Äng. meddelat förordnande att uppehålla presidentämbetet i kammarrätten.

(Forts.)

för centrala sjukvårdsberedningen, dito av 1942 års järnvägskostnadsutredning,
vice ordförandeskapet i Sveriges standardiseringskommission, och — nu komma
vi till ett mycket viktigt uppdrag — ordförande och chef för statens organisationsnämnd
med en årslön av 26 000 kronor jämte rörligt tillägg och kristillägg.
Vidare är han ledamot av statens sakrevision med ett arvode av 4 G00
kronor.

Det tredje fallet rör byråchefen i pensionsstyrelsen Östlind, vilken erhållit
tillstånd att vara aktuarie i dels ett livförsäkringsbolag, för vilket han uppburit
5 000 kronor, och dels i en pensionskassa med ett arvode av 4 000 kronor.
Under året har han åtnjutit endast sju dagars tjänstledighet. •— Reflexionerna
göra sig själva. Det senare fallet har ju berörts av herr Källman, varför jag
inte behöver vidröra det ytterligare.

Mot bakgrunden av vad som sålunda förevarit, tillåter jag mig fälla följande
slutord:

I ett demokratiskt samhällsskick är »enmansregemente» ett oting, fjärran
från de ideal, som med ett delat ansvar och en i möjligaste mån jämn arbetsfördelning
sammanhör, örn en person är så fullkomligt omistlig, att någon ersättare
för honom inte kan tänkas, skulle inte då ett eventuellt dödsfall för
ett samhälle eller en stat innebära fullständig bankrutt? Ånej, så är det nog
inte! »En man och allting bestyra» kan för all del till en tid gå bra, men det
kan också — som herrarna nogsamt veta ■— peka rakt åt galet håll, och då
kan det vara så dags.

Sådant vill man, herr talman, undvika, och det är därför som konstitutionsutskottet
framställt dessa anmärkningar, som här föreligga för kammarens
ögon. Med hänsyn till att många resor av enahanda försyndelser tidigare förekommit
i statsrådens annaler, skulle jag haft lust att ställa yrkandet efter den
strängare termen, att anmärkningarna »med gillande» läggas till handlingarna,
men som jag innerst inne är en med stort tålamod begåvad medborgare och
det för övrigt rör sig örn ett tidsskede, då man mer än annars måste ha ett
förlåtande sinnelag, låter jag mig nöja med att rätt och slätt yrka, att anmärkningarna
läggas till handlingarna.

Häri instämde herrar Gustavson och Björck.

Herr statsrådet Möller: Herr talman! Med kammarens tillåtelse kommer
jag med en förklaring beträffande en punkt, som redan passerat, men då herr
talmannen redan tillåtit den föregående ärade talaren att yttra sig örn anmärkningarna
under den första punkten, kanske det kan tillåtas även mig att säga
några ord till denna punkt. Jag vet att det riktats en anmärkning mot att varken
statsrådet Wigforss eller undertecknad var närvarande, då denna punkt
föredrogs, men därvidlag få väl herrarna ändå lägga skulden på riksdagens arbetsformer.
Jag höll nämligen just då min förklaring i andra kammaren, där
även statsrådet Wigforss var upptagen. Man har i dag verkligen försökt undvika
att behandlingen av detta ärende skulle pågå samtidigt i båda kamrarna,
men man har misslyckats, därför att man inte kan behärska debatternas längd
i de olika ärendena.

Anmärkning har riktats mot mig, därför att en byråchef i pensionsstyrelsen
erhållit tillstånd att inneha två uppdrag i enskilda företag; ett uppdrag såsom
aktuarie i försäkringsbolaget Göta och ett uppdrag såsom aktuarie i en understödsförening,
Bankanställdas pensionskassa.

Jag vill till en början säga, att mellan mig och konstitutionsutskottet ingen
som helst principiell tvist förefinnes. Konstitutionsutskottet anför i ingressen,

Onsdagen den 24 maj 1044 fm.

Nr 19.

Äng. meddelat förordnande att uppehålla presidentämbetet i kammarrätten.

(Foris.)

vilket även citerats av elen föregående talaren, att de extra uppdragen icke få
inkräkta på befattningshavares tjänst. Det är en inställning, som jag helt och
hållet ansluter mig till. Detta kan ju emellertid inte in abstraeto bara konstateras.
Man måste väl utgå från det ena eller det andra antagandet för att sedermera
konstatera, örn antagandet håller, därest man fattar ett positivt beslut,
huruvida dessa extra uppdrag i enskild tjänst verkligen förhindra vederbörande
från att fullgöra sitt tjänsteuppdrag i statens tjänst.

För att belysa detta skall jag tillåta mig att skriva litet historia på denna
punkt, eftersom konstitutionsutskottet icke gjort det. Man skulle vid läsningen
av konstitutionsutskottets memorial kunna tro, att dessa två uppdrag tilldelades
vederbörande den 30 juni 1943. Det uppdrag, som konstitutionsutskottet finner
mest betänkligt, nämligen uppdraget i de Bankanställdas pensionskassa, erhöll
emellertid denne tjänsteman år 1936 på statsrådet Strindlunds föredragning.
Han var då socialminister. Uppdraget gällde en tid av tre år. Det blev alltså
aktuellt igen år 1939. År 1936 sorterade sjukkassebyrån, där kontrollen över
understödsföreningarna utövas, under socialstyrelsen. År 1939 var sjukkassebyrån
överflyttad till pensionsstyrelsen, och man kan därför formellt säga, att
pensionsstyrelsen är kontrollmyndighet över en sådan understödsförening som
den, hos vilken denne byråchef arbetar. År 1939 var herr Forslund socialminister.
och enligt vad man har upplyst mig örn i departementet — jag har inte haft
någon kontakt med herr Forslund själv på denna punkt ■—- vägde man då mycket
noga, huruvida man skulle tillåta ifrågavarande byråchef att fortsätta med
uppdraget, just med hänsyn till den formella ändring, som hade ägt rum, nämligen
att sjukkassebyrån hade flyttat ifrån socialstyrelsen till pensionsstyrelsen.
Man kom emellertid till det resultatet, att man icke gärna ville beröva honom
det extrauppdrag, som han redan tidigare hade haft i tre år. Hela granskningen
och kontrollen av understödsföreningarna ligger ju hos sjukkassebyrån och berör
på intet sätt den byrå, för vilken denne byråchef var ansvarig. Han fick
även 1939 tillåtelse att inneha uppdraget i tre år.

Följaktligen blev frågan örn uppdraget aktuell igen år 1942. Då inkom emellertid
byråchefen med en ansökan att få inneha icke blott uppdraget som aktuarie
i Bankanställdas pensionskassa utan också uppdraget som aktuarie i försäkringsbolaget
Liv-Göta. Det ligger i sakens natur, att jag gjorde så noggranna
undersökningar jag kunde. Man kan ju aldrig på förhand säga, örn ett par dylika
enskilda uppdrag komma att inverka på möjligheterna att sköta statstjänsten.
Jag kom till slut efter mycken tvekan till det resultatet, att de bägge uppdragen
sannolikt icke skulle påverka hans möjligheter att på ett tillfredsställande
sätt sköta sin statstjänst.

dag vill påpeka, när man talar örn de relativt höga arvodena, 4 000 respektive
5 000 kronor, att dessa belopp icke i och för sig behöva betyda, att arbetet är
.särskilt omfattande. I statsförvaltningen är man van vid förhållandevis låga
arvoden, man betalar ganska knappt men begär mycket arbete. Så gör man inte
inom det enskilda näringslivet. Där kan man få ett arvode på 4 000 eller 5 000
kronor, ibland för en honnörspost, som icke kräver något arbete alls, och ibland
för en post med ganska ringa arbete. De höga arvodena äro således i och för
sig icke något kriterium på att uppdragen skulle vara så arbetskrävande.

Vi voro som sagt mycket tveksamma inom departementet år 1942, och denna
tveksamhet tog sig först och främst uttryck däri, att vi icke längre för tre år
framåt ville bevilja byråchefen rätt att inneha uppdragen, utan vi begränsade
tiden till ett år.

Det beslut, på vilket konstitutionsutskottet anmärker, är alltså ett rent fortsät
Iningsbeslut. Under ett års tid hade man kunnat bilda sig en föreställning

28 Nr 19. Onsdagen den 24 maj 1944 fm.

Äng. meddelat förordnande att uppehålla presidentämbetet i hammarrätten.

(Forts.)

om huruvida vederbörandes två uppdrag verkligen utgjorde något nämnvärt hinder
för honom att sköta sin statstjänst, och pensionsstyrelsen, som år 1942 hade
varit mycket tveksam, tillstyrkte år 1943 utan vidare, att han skulle få inneha
uppdragen även i fortsättningen. Emellertid fick han även nu detta medgivande
förlängt på endast ett år. Frågan, huruvida han skall få behålla uppdragen, är
alltså mycket snart aktuell igen.

Jag har velat lämna denna historik, och jag vill understryka, att konstitutionsutskottet
och jag äro anse örn principen, att privata uppdrag icke få inkräkta
på vederbörande befattningshavares möjligheter att fullgöra sin statstjänst.
Det förefaller emellertid, som örn konstitutionsutskottet, när nu vederbörande
har haft uppdragen i nära två år, hade haft möjlighet att konstatera,
örn så varit förhållandet i detta fall. När man har detta erfarenhetsmaterial att
bygga på, kan man väl ändå icke betrakta det som självklart, att uppdragen
verkligen inkräktat på hans statstjänst. För min del kommer jag att på denna
punkt göra en mycket noggrann undersökning, när det gäller att fatta ett nytt
beslut i ärendet.

Ja, det är den förklaring jag har att lämna på den punkt, där jag är särskilt
utsatt för anmärkning. Jag vill upprepa, att det finns ingen principiell motsättning
mellan mig och konstitutionsutskottet, men det kan alltid bli diskussion vid
tillämpningen av principen. Jag vill också fästa uppmärksamheten på att det
naturligtvis måste föreligga något rimligt skäl, för att man skall vägra en person
att mottaga ett uppdrag, som är förenat med ett relativt stort arvode, och
denna synpunkt måste vägas mot de andra synpunkterna, då man har att pröva
ärenden av denna beskaffenhet.

Herr Källman: Herr talman! I fråga örn det fall, som statsrådet Möller
nu har berört, har utskottet väl reda på att det icke var något nytt medgivande,
som lämnades år 1943, utan, såsom herr statsrådet säger, en fortsättning på
de uppdrag, som ifrågavarande byråchef tidigare haft. Beträffande granskningen
av utnämningar, förordnanden och medgivanden att inneha bisysslor
o. s. v. kan utskottet hålla på mer än ett år och samla dossierer, men småningom
väljer utskottet ut typfall och presenterar dem för kammaren. I
år har utskottet tagit blott fyra extrema fall för att visa upp, att mångsyssleriet
inte kan vara nyttigt. Det måste emellertid tillmätas stor betydelse, att
pensionsstyrelsen är tillsynsmyndighet över understödsföreningarna, örn vederbörande
byråchef uppbär sammanlagt 11 000 kronor — denna siffra är
högre än den förut nämnda, ty efter vad vi ha tagit reda på i utskottet utgår
dyrtidstillägg på de två arvodena. Det är bra, att utskottet och statsrådet äro
ense i princip. Då hoppas vi, att i den mån det ankommer på honom och hans
departement sådana frågor skola prövas mycket noga hädanefter.

När statsrådet Wigforss lämnade sin förklaring, tänkte jag hela tiden på
fallet Charles Lindley och hans sena hemkomst en kväll. Det blev fråga
om att lämna en förklaring, men en sådan bad hans hustru att han inte skulle
avgiva, ty den skulle blott förvärrat saken. Då nu herr statsrådet omnämner,
att den vid mycket mogen ålder utnämnde kammarrättspresidenten bland
annat sysslat med domaruppgifter i Egypten, undrar jag, om det kan ha någon
nämnvärd betydelse för handläggandet av svenska barnavårds- och fattigvårdsmål
samt familjebidrags mål, ävensom för tillämpning av vår skattelagstiftning
o. s. v. Denna merit tycker jag inte är någon merit alls. När statsrådet
Wigforss trodde, att vi ville begränsa hans rätt att till president i kamrätten
utse någon, som tjänstgjort där, är detta icke riktigt. Men det borde

Onsdagen den 24 maj 1944 fm.

Nr 19.

Ang. meddelat förordnande att uppehålla presidentämbetet i kammarrätten.

(Forts.)

väl lia gått att hitta någon annan än en som inte varit behörig att sitta kvar,
i den händelse han vant president.

Det sades i konstitutionsutskottet, att om regeringens ledamöter hade haft
en större bekantskapskrets, det kanske inte varit så svårt att få tag i lämpliga
personer, som inte äro så överbelastade med uppdrag som här är fallet.

Herr talman! Jag vill blott ha tillagt detta med anledning av de två anföranden,
som hållits från statsrådsbänken.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, lades den nu ifrågavarande
punkten till handlingarna.

Vid memorialet funnos fogade åtskilliga reservationer, innefattande framställda
anmärkningsyrkanden, vilka icke vunnit majoritet inom utskottet.

Enligt en av dessa reservationer, betecknad med II, hade herr Fredrik Ström
ansett, att utskottet bort besluta anmärkning jämlikt § 107 regeringsformen
mot utrikesministern i anledning av dennes ingripande mot uppförandet av
Kiellands pjäs »Örn ett folk vill leva» på Nya Teatern i Stockholm. Enligt
en annan, med III betecknad reservation hade herrar Fredrik Ström, John
Björck och von Friesen yrkat anmärkning jämlikt § 107 regeringsformen mot
chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Sköld, på grund av uraktlåtenhet
att snarast korrigera en till riksdagen lämnad felaktig uppgift rörande bestämmelserna
örn behandlingen av landande främmande flygplan. Enligt en
tredje reservation, betecknad med IV, hade herrar Fredrik Ström, Bror Nilsson,
Hällgren och Larsson i Julita ansett, att utskottet bort rikta anmärkning
jämlikt § 107 regeringsformen mot chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet
Bagge, i anledning av att Kungl. Maj :t på dennes föredragning och hemställan
den 1 oktober 1943 till kyrkoherde i Färila och Kårböle församlingars
pastorat utnämnt kyrkoherden i Nora pastorat, kontraktsprosten E. N. Birke.

Ordet lämnades på begäran till herr Ström, som yttrade: Herr talman! Jag
har hemställt örn ordet för att något beröra tre reservationer till konstitutionsutskottets
memorial, som jag avgivit, ensam eller jämte andra.

Den första reservationen gäller förbudet mot uppförandet av den norske
författaren Kiellands pjäs »Örn ett folk vill leva» på Nya teatern i Stockholm.
Man måste anse, att det framför allt är utrikesministern, som bär ansvaret
för denna åtgärd. Då denna sak har blivit ganska ingående behandlad i samband
med en interpellation i höstas, vill jag, herr talman, nöja mig med att
nämna, att censuringripandet kommer i en ännu märkligare dager, när man
får höra, att denna pjäs sedermera, efter vad jag fått kännedom om, utan
motsvarande ingripande kunnat uppföras i landsorten, bland annat på en
teater i Göteborg, som åtnjuter statsunderstöd. Jag har givetvis ingenting emot
att censuren varit mindre sträng, när det efter interpellationsdebatten har
gällt att utanför Stockholm ta ställning till uppförandet av pjäsen, men jag
bestyrkes allt mera i min mening, att icke heller i Stockholm något ingripande
borde ha skett. Jag måste därför finna, att utskottet borde lia riktat en anmärkning
emot utrikesministern på denna punkt.

Den andra punkt, där jag har ansett, att en anmärkning borde lia riktats
mot ett statsråd, gäller försvarsministerns handhavande av sitt ämbete i Lekvattnet-affären.
Även denna sak har ju varit före interpellationsvägen — i
andra kammaren och delvis också i första — men den är av sådan art. att
utskottet icke borde lia nöjt sig med, att den genom interpellationen kommit

Äng. reserva
tiona vis fram
ställda anmärkningar

mot vissa
statsråd.

Nr 19.

Onsdagen den 24 maj 1944 fm.

Äng. reservationsvis framställda anmärkningar mot vissa statsråd. (Forts.)
till allmän kännedom, utan borde lia riktat en anmärkning emot det statsråd,
som är ansvarigt för uraktlåtelserna.

Försvarsministern lämnade i anledning av en interpellation i andra kammaren
den 24 mars 1943 en redogörelse för omständigheterna kring detta av mig
berörda fall, varvid han fällde vissa omdömen om militärmyndighetemas handlingssätt.
Vid den utredning, som igångsattes med anledning av Lekvattnetaffären
upptäcktes vid Skarpnäcks flygplats utanför Stockholm en instruktion
angående landande främmande flygplan, vilken antydde en olika behandling
av nödlandande flygplan, i det att tyska plan behandlades annorlunda
än andra. Denna order bidrog till att väcka allmän oro. I belysning av senare
under år 1943 offentliggjorda militära order angående nödlandade utländska
flygplan framstod försvarsministerns redogörelse i riksdagen såsom i vissa
avseenden svårförklarlig, och pressdebatten blossade åter upp. I anledning
därav gjorde försvarsministern den 14 oktober 1943 ett uttalande genom tidningarnas
telegrambyrå, vari han meddelade, att lian vid sin redogörelse i mars
för riksdagen förbisett vissa sommaren 1941 utfärdade högkvartersorder örn
behandlingen av nödlandade tyska kurirflygplan. Dessa order modifierade
de från åren 1938 och 1940 härrörande generella bestämmelserna i detta ämne,
från vilka försvarsministern utgått i sitt interpellationssvar.

På begäran av en interpellant i denna kammare lämnade statsministern
den 20 oktober 1943 en redogörelse för order och dylikt rörande behandlingen
av utländska flygplan, som landa på svensk mark, vari han bekräftade försvarsministerns
meddelande örn det nämnda förbiseendet. Samtidigt lämnade
försvarsministern en motsvarande redogörelse i andra kammaren. Han hade
visserligen redan den 3 april 1943 erhållit klarhet örn misstaget men ansett,
att han borde avvakta den pågående utredningen av händelsen vid krigsrätt
för att på grundval av dennas resultat bedöma behovet av ett tillrättaläggande.
Då han icke fick tillfälle taga del av krigsrättsprotokollen före riksdagens
åtskiljande, avsåg han att vid höstsessionen taga upp frågan med interpellation.
Han medgav, att de sommaren 1941 utfärdade högkvartersorderna
icke varit uttömmande, vilket franninge därav, att de saknade upplysningar
örn i vad mån tidigare föreskrifter fortfarande skulle gälla. Att han
personligen icke känt till orderna från sommaren 1941 angående kurirplan vore
naturligt. Försvarsministern kunde icke taga del av de tusentals order, som
under årens lopp utgivits från högkvarteret. Han klarlade även, att den militäre
befälhavaren vid Lekvattnet-förläggningen icke delgivits gällande bestämmelser
om behandlingen av nödlandade främmande flygplan, frånsett
vissa av V. militärbefälsstaben sammanställda, mycket ofullständiga anvisningar.

I de debatter, som i riksdagen följde på statsministerns och försvarsministerns
redogörelser, påtalade flera talare den bristande klarheten i den militära
ordergivningen och den frånvaro av kontroll över denna från regeringens och
närmast försvarsministerns sida, som avslöjats. Statsrådet Skölds uraktlåtenhet
att snarast korrigera en till riksdagen lämnad felaktig uppgift måste
även synas anmärkningsvärd.

Jag har, herr talman, inte kunnat anse, att de upplysningar, som lämnats
i samband med interpellationerna, varit tillräckliga för att ursäkta, att försvarsministern
icke omedelbart rättat den till riksdagen lämnade felaktiga
upplysningen.

Slutligen har jag, herr talman, tillsammans med tre andra ledamöter av
konstitutionsutskottet anmärkt emot att ecklesiastikministern till kyrkoherde
i Färila och Kårböle församlingars pastorat utnämnt kyrkoherden i Nora
pastorat, kontraktsprosten E. N. Birke, och därigenom förbigått komminis -

Onsdagen den 24 maj 1944 fm.

Nr 19.

Ang. reservationsvis framställda anmärkningar mot vissa statsråd. (Forts.)
tern och vice pastorn i Färila och Kårböle församlingars pastorat J. E. Haglund,
vilken dock hade genom en petition från församlingen fått 2 064 namn
till sin förmån av de 3 778 personer, som voro röstberättigade. Det var sålunda
en sällsynt stark församlingsopinion, som här gjorde sig gällande, vartill
kom, att Birkö förut var kyrkoherde och kontraktsprost i detta stift
och således redan hade en mycket god tjänst. Han utnämndes emot församlingens
vilja och med förbigående av en komminister, som åtnjöt synnerligen
stort förtroende i församlingen. Att en sådan utnämning överhuvud taget
kunde ske berodde på att komminister Haglund inte hade de tio tjänsteår,
som erfordras för att kunna kallas till fjärde provpredikant. Han hade endast
åtta, vilket sammanhänger med att Haglund var arbetare i många år
och började studera mycket sent och på grund därav kommit efter. Jag vet,
att ärkebiskopen, ehuru han erkänner Haglunds stora förtjänster, har ansett
sig nödgad att förorda kontraktsprosten Birke till denna utnämning.

Jag har den uppfattningen, att det är genom dylika utnämningar, som
statskyrkans ställning i vårt land undergräves, och fortsätta ecklesiastikministrarna
att förfara så som de gjort på senare tid, kommer alldeles säkert
den stämning att växa, som säger, att det är bäst att avskaffa statskyrkan,
då det inom denna inte längre är fråga örn annat än formella meriter och
prästerna huvudsakligen skola vara ämbetsmän. De äro dock framför allt
något annat och viktigare än bara ämbetsmän.

Jag har ansett mig böra rikta en anmärkning mot ecklesiastikministern
i denna fråga.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 eftermiddagen.

Förédrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 10, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1944/45 under
tionde huvudtiteln, avseende anslagen inom handelsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—52.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 53.

Lades till handlingarna.

Punkterna 54—71.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 72.

Lades till handlingarna.

Punkterna 73—84.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 85.

Lades till handlingarna.

Nr 19.

Onsdagen den 24 maj 1944 fm.

Ang. organisationen
av
dövstumslcolväsendet

ra. ra.

Föredrog-s ånyo statsutskottets utlåtande nr 135, i anledning av Kungl.
Maurts förslag angående organisationen av dövstumskolväsendet m. m. jämte
i ämnet väckta motioner.

Under punkten 200 av åttonde huvudtiteln i innevarande års statsverksproposition
hade Kungl. Maj :t föreslagit riksdagen att dels godkänna av departementschefen
förordad organisation av dövstumskolväsendet, dels godkänna av
departementschefen angiven avlöningsstat för dövstumskolorna, att tillämpas
från och med budgetåret 1944/45, dels ock till Dövstumskolorna: Avlöningar
för budgetåret 1944/45 anvisa ett förslagsanslag av 1 180 000 kronor.

Vidare hade Kungl. Maj :t i samma proposition under kapitalbudgeten föreslagit
riksdagen att till Örn- och nybyggnadsarbeten vid dövstumskolorna för
budgetåret 1944/45 anvisa ett investeringsanslag av 115 000 kronor.

Kungl. Maj:ts förslag innebar bland annat, att antalet dövstumskoldistrikt
skulle reduceras från fyra till tre, benämnda södra, mellersta och norra dövstumskoldistrikten.
Dessa distrikt skulle få sina upptagningsskolor förlagda,
det södra i Lund, det mellersta i Vänersborg och det norra i Gävle. De nuvarande
dövstumskolorna i Härnösand och å Manilla i Stockholm skulle nedläggas.
Dövstumlärarseminariet och de s. k. skriv-teckenklasserna skulle överflyttas
från Manillaskolan till dövstumskolan i Lund.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väcka den ena inom första kammaren av herr
D. Norman m. fl. (I: 194) och den andra inom andra kammaren. av herr E.
Håstad m. fl. (11:269), vari hemställts, att riksdagen vid behandlingen av åttonde
huvudtiteln, dövstumskolorna, måtte dels avslå Kungl. Maj:ts förslag
att förlägga mellersta dövstumskoldistriktets upptagningsskola till Vänersborg,
dels besluta tills vidare bibehålla skolan vid Manilla jämte dövstumlärarseminariet
och där befintliga skriv-teckenavdelningar, dels ock uttala, att
frågan örn den definitiva förläggningen av mellersta distriktets upptagningsskola
borde bli föremål för en förnyad utredning;

dels ock två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren
av herr K. A. Johanson m. fl. (I: 242) och den andra inom andra kammaren
av herr E. Berg m. fl. (II: 368), vari yrkats, att riksdagen måtte besluta, att
upptagningsskolan i Härnösand för dövstumma skulle få kvarbliva i Härnösand.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet under åberopande av vad däri
anförts hemställt, att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna 1:194 och II: 269 ävensom I: 242 och II: 368,

a) godkänna den av departementschefen förordade organisationen av dövstumskolväsendet; b)

godkänna i utlåtandet införd avlöningsstat för dövstumskolorna, att tilllärnpas
från och med budgetåret 1944/45;

c) till Dövstumskolorna: Avlöningar för budgetåret 1944/45 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 1 180 000 kronor;

d) till Örn- och nybyggnadsarbeten vid dövstumskolorna för budgetåret
1944/45 under statens allmänna fastighetsfond anvisa ett investeringsanslag
av 115 000 kronor.

Reservation hade avgivits av, utom annan, herrar Pauli, Lindström, Bernhard
Nilsson, Gustav Emil Andersson, Emil Petersson, Ivar Persson, Wallentheim,
Viklund, Åkerström och Hoppe, vilka ansett, dels att utskottets yttrande
bort i vissa angivna delar erhålla den ändrade lydelse, reservationen
visade, dels ock att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte i anledning av

Onsdagen den 24 maj 1944 fm.

Nr 19.

Äng. organisationen av dövstumskolväsendet m. m. (Forts.)
Kungl. Maj:ts förslag ävensom motionerna 1:194 och II: 269 samt I: 242 och
II: 368,

a) med godkännande i övrigt av den av departementschefen förordade organisationen
av dövstumskolväsendet i skrivelse till Kungl. Maji anhålla, att
Kungl. Maj :t måtte — med beaktande av vad utskottet i det av reservanterna
förordade yttrandet anfört — låta verkställa utredning beträffande förläggningen
av mellersta och norra dövstumskoldistriktens upptagningsskolor m. m.
samt för 1945 års riksdag framlägga det förslag, vartill utredningen kunde
giva anledning;

b) godkänna---(lika med utskottet);

c) till Dövstumskolorna--- — (lika med utskottet);

d) till Om- och nybyggnadsarbeten Aud dövstumskolorna för budgetåret
1944/45 under statens allmänna fastighetsfond anvisa ett investeringsanslag av
80 000 kronor.

Herr Pauli: Herr talman! Såsom kammarens ledamöter torde finna av
statsutskottets utlåtande, ha utskottets ledamöter i denna fråga delat sig nästan
jämnt. Majoriteten utgöres av tretton ledamöter och minoriteten av elva.
Det är alltså mycket skilda uppfattningar, som inom utskottet gjort sig gällande
vid ställningstagandet till den föreliggande propositionen örn organisationen
av dövstumskolväsendet.

I den gemensamma delen av utskottets utlåtande erinras det örn — det kan
kanske vara skäl att till en början påpeka detta — att vi för närvarande här
i landet ha fyra dövstumskoldistrikt. Det innebär, att vi ha fyra upptagningsskolor
för dövstumma. Upptagningsskolorna motsvara i praktiken folkskolor
för de döArstumma barnen. Upptagningsskolorna ligga i västra distriktet i Vänersborg,
i östra distriktet vid Manilla i Stockholm, i norra distriktet i Härnösand
och i södra distriktet i Lund. Dessutom finnes en specialskola för oegentligt
dövstumma i Örebro och vidare i Gävle en vårdanstalt för dövstumma
med komplicerat lyte. Skolan i Gävle kommer emellertid att under nästa
budgetår flyttas till den av staten inköpta och för ändamålet inrättade egendomen
Mogård i Östergötlands län. Härutöver finnas två yrkesskolor för dövstumma
ungdomar, av vilka den för gossar är förlagd i Vänersborg och den
för flickor i Växjö, samt en lantbruksskola för dövstumma på Broby gård i
Uppsala län.

Den nu föreliggande propositionens förslag bygger på ett riksdagsbeslut av
år 1942, vilket gick ut på att antalet dövstumskoldistrikt för framtiden skall
inskränkas till tre. Det har alltså blivit nödvändigt att indraga en av de fyra
upptagningsskolorna. I propositionen har nu lagts fram förslag örn vilken av
skolorna som skall indragas. Under de långa och under flera år fortsatta utredningar,
som föregått detta förslag, ha ståndpunkterna på ett anmärkningsvärt
sätt skiftat. Initiativet till 1942 års beslut örn minskning av antalet dö\‘-stumskoldistrikt från fyra till tre togs av besparingsberedningen. Beredningen
föreslog, att man skulle nedlägga, upptagningsskolan i Vänersborg, medan
Manillaskolan i Stockholm skulle bibehållas och repareras för 600 000 kronor.
Dessutom föreslogs, gtt specialskolan i Örebro skulle fattas till Gävle. Skolöverstyrelsen
föreslog i likhet med besparinsgberedningen nedläggande av skolan
^i Vänersborg och reparation av Manillaskolan, men skolöverstyrelsen ville
behålla skolan i örebro. Statskontoret å sin sida ville behålla skolan i Vänersborg
men slopa Manillaskolan. Det är detta statskontorets förslag, som nu
mot besparingsberedningen och skolöverstyrelsen upptagits i propositionen.
Den enda synpunkt, som härvid fått dominera, är den ekonomiska. Man an Försla

kammarens protokoll 1944. Nr 19. 3

Nr 19.

Onsdagen den 24 maj 1944 fm.

Äng. organisationen av dövstumskolväsendet m. m. (Forts.)
ser, att det för staten blir billigast att behålla och betydligt utvidga upptagningsskolan
i Vänersborg men slopa Manillaskolan i Stockholm.

Utskottsmajoriteten har i stort sett instämt med propositionens resonemang.
Reservanterna ha emellertid ansett, att frågan inte för närvarande är mogen
för ett definitivt avgörande. Vad reservanterna begära är endast, att man
under det år, som ändå måste gå, innan något konkret kan göras i saken, vilar
på hanen i fråga örn det definitiva avgörandet och företager en kompletterande
utredning på en rad olika punkter, som för närvarande inte äro tillräckligt
klarlagda. Det kan ju tyckas märkvärdigt, att det skulle finnas några dunkla
punkter, när utredingarna nu i två olika etapper pågått så pass många år.
Såsom kammarens ledamöter kunna finna vid ett studium av reservationens
motivering, finnas emellertid åtskilliga sådana. Vi ha tillåtit oss att i främsta
rummet peka på att propositionen inte innehåller någon prognos över det antal
elever, som kan beräknas komma till upptagningsskolorna under de närmaste
åren. Jag förstår mycket väl, att det är svårt att komma fram till en sådan
prognos. Det råder nämligen ytterst skiftande uppfattningar inom sakkunskapen,
den pedagogiska och den medicinska, örn möjligheterna att kalkylera beträffande
antalet dövstumma barn. Det säges ibland från läkarhåll, att ju
mera den allmänna hygienen och bekämpandet av epidemiska sjukdomar, såsom
difteri, scharlakansfeber och andra, utvecklas, desto mera kommer antalet dövstumma
att sjunka i förhållande till befolkningen i övrigt. Det är möjligt, att
det en gång i framtiden kan bli så, men i varje fall ha våra hittillsvarande erfarenheter
inte bekräftat riktigheten av denna åsikt. Man står nog på den
säkraste sidan, om man tills vidare anser, att man bör beräkna antalet dövstumma
i förhållande till den allmänna nativitetskurvan. Vi Ira tidigare haft
en rätt lång period av sjunkande nativitet i landet, och vi ha samtidigt kunnat
iakttaga en sänkning av antalet dövstumma barn. Det är på denna tidigare
minskning av siffrorna, som besparingsberedningen stött sig, då den föreslagit
en sänkning av antalet dömstumskoldistrikt från fyra till tre. Sedan
besparingsberedningen framlade sitt förslag, har emellertid perspektivet ändrat
sig högst betydligt. Det har visat sig, att intagningen vid upptagningsskolorna
under de senaste åren stigit med en brant kurva, och i förhållande
till det ganska begränsade totala antalet dövstumma barn är detta en anmärkningsvärd
ökning. Det är, som sagt, för närvarande ett helt annat framtidsperspektiv
beträffande antalet skolpliktiga dövstumma barn än det var, när
besparingsberedningen framlade sitt förslag och riksdagen fattade principbeslut
örn begränsning av distriktens antal. Jag och mina medreservanter ha
inte kunnat undgå att lägga märke till detta, och vi ha därför tvingats att
på nytt sätta frågan örn distriktsindelningen under debatt. Vi anse det oundgängligt,
att det till ett följande år i varje fall göres ett försök från departementschefens
sida att komma nied en prognos, som så mycket som möjligt kan
tänkas stämma med verkligheten. När det från utskottsmajoritetens sida säges,
att det är meningslöst att begära en sådan prognos, är det givna svaret härpå,
att riksdagens beslut år 1942 just grundade sig på en prognos, men på en
prognos som jävats av de senaste årens utveckling. Det är en fullkomligt
rimlig önskan, att det åtminstone skall göras ett försök att så nära som möjligt
bestämma de siffror, på vilka man vill grunda antalet upptagningsskolor. Detta
är alltså en av de punkter, där vi anse en komplettering erforderlig.

Se vi sedan på frågan örn de olika distrikten, så innebär Kungl. Maj:ts förslag,
att Manillaskolan skall nedläggas och upptagningsskolan i Vänersborg
behållas och utvidgas ungefär till det dubbla. Vidare skall Härnösandsskokn
flyttas till Gävle, där lokalerna, som jag nämnde, under nästa budgetår komma
att utrymmas. Örn vi först se på mellersta distriktet, är det ett slående

Onsdagen den 24 maj 1944 fm.

Nr 19.

Äng. organisationen av dövstumskolväsendet rrv. m. (Forts.)
drag i propositionen, att huvuduppmärksamheten riktats på upptagningsskolan
i Vänersborg, medan man ägnat ganska liten uppmärksamhet åt den även i
Vänersborg belägna fortsättningsskolan elier yrkesskolan för äldre dövstumma
ungdomar. Reservanterna anse, att den föreslagna sammankopplingen under
gemensam ledning av dessa två skolor i Vänersborg skulle förtjäna ett närmare
och mera tekniskt övervägande än som kommit den till del i propositionen.
Det är ju faktiskt så —- örn vi till en början tänka på de båda skolornas
uppgift och organisation — att en yrkesskola för dövstumma måste anses ha
en helt annan uppgift och därmed ställa helt andra krav på ledning och lärare
än en upptagningsskola, som är ett slags folkskola. Yrkesskolan skall arbeta
med tanke på den rent hantverksmässiga utbildningen, och den blir sålunda
en skola av helt annan art än upptagningsskolan. Det har vidare framhållits,
att man i yrkesskolan använder en annan pedagogisk teknik än i upptagningsskolan.
Man använder rent teckenspråk i stället för att försöka få eleverna
att första talsprak och själva tala, medan man i upptagningsskolan anstränger
sig så mycket som möjligt att söka stimulera och få fram talspråksfärdighet
hos ^ lärjungarna. Redan besparingsberedningen framhöll denna skillnad och
ansag det absolut riktigast, att yrkesskolan fick en egen ledning, som helt
kunde ägna sig åt denna skola. Besparingsberedningen opponerade sig sålunda
mot denna kombination av skolorna. Jag tror inte, att det är tillräckligt
att, såsom det föreslås i propositionen, föreståndaren får ett biträde. Jag
tror, att ^det för fortsättningsskolans egen del blir nödvändigt, att den organiseras
såsom en fullt självständig anstalt. Örn vi göra en jämförelse med det
allmänna skolväsendet, sa skulle nog litet var finna det vara en märkvärdig
tanke att under en och samma hatt sia ihop en folkskola och en yrkesskola,
vilken senare avser ett helt annat åldersstadium. Gentemot detta invändes, att
denna kombination ändock funnits under lång tid i Vänersborg och inte visat
sig vara till skada. Härtill mäste dock ett frågetecken sättas. Vänersborgs
upptagningsskola har det minsta elevantalet i landet. Den har inte haft någon
större dragning-skraft, och det Ilar kommit rätt mycket klagomål därifrån.
Och vid det besök utskottsavdelningen gjorde i Vänersborg liksom vid övriga
i propositionen berörda platser kunde man inte undgå att få det intrycket att
ledmngens intresse inte riktigt räckt till åt båda hållen, när den på detta
satt blivit splittrad. Man hade otillfredsställande lokaler för fortsättningsskolan,
och inredningen av upptagningsskolans lokaler var inte alltid sådan
att den vittnade örn någon mera ingående omtanke från ledningens sida.

Se vi nu på de ekonomiska förhållandena i Vänersborg, är det så till en
början, att fortsättningsskolan behöver vidgade verkstadslokaler. Vidare behöver
den ovillkorligen nya lokaler för de internerade eleverna För närvarande^™
eleverna inhysta på olika ställen. De flesta äro inhysta i en gammal
herrgård vid namn Lyckhem, som utskottsavdelningens ledamöter av någon
anledning inte fmgo tillfälle att beskåda vid besöket i Vänersborg. Men jag
},lar j10** av .fullt, vittnesgill personer, bland andra en ledamot av styrelsen
tor iortsattningsskolan, att denna byggnad är mycket dålig och att det inte
kan anses vara ett tillfredsställande provisorium att fortsätta med att inloeera
barnen där. Att uppföra ett nytt elevhem skulle bli mycket dyrbart. Kostnaden
haldor Ilar beräknats till V2 miljon kronor. Om däremot fortsättningsskolan
bley ensam i Vänersborg, skulle man utan svårighet finna internatlokalcr
inom den nuvarande upptagningsskolan. Skall upptagningsskolan behållas
och utvidgas till Hot dubbla, erfordras det nya lokaler även för upptagmngsskolans
del. Vi ha inte fått det intrycket, att propositionen innehåller
tillräcklig utredning angående kostnaderna för alla dessa utvidgningar i Vänersborg.
I Hera fall har nian uppskjutit lösningen av ovissa frågor, trots

Nr 19.

Onsdagen den 24 maj 1944 fm.

Äng. organisationen av dövstumskolväsendet m. m. (Forts.)
att det naturliga vore att lösa allt i ett sammanhang, när det nu ändå lagts
fram definitivt förslag i fråga om upptagningsskolorna. Reservanterna anse
alltså, att fortsättningsskolans i Vänersborg organisation och byggnadsfrågor
måste ordentligt uppklaras, innan man fattar definitivt beslut örn förläggande
av en utvidgad upptagningsskola till Vänersborg.

Såsom ett tredje moment i den kompletterande utredning vi önska kan nämnas
Manillaskolans byggnad bär i Stockholm. Det var en tid före de nuvarande
krigs- och krisåren, då man tog sådana här byggnadsfrågor betydligt
lättare än man måste göra nu. Man hade då möjligheter som nu inte finnas, att
kassera och bygga nytt. På den tiden föreslog byggnadsstyrelsen, att Manillaskolans
byggnad helt enkelt skulle rivas. Det enda skäl som anfördes var, att
byggnaden var för gammal. Vad skulle man lägga där i stället? Ingenting.
Det skulle bli ett parkområde på platsen. Även jag hör till dem, som finna
detta vara ett ur rent estetisk synpunkt tilltalande perspektiv. Det skulle
naturligtvis vara klädsamt för Djurgården, örn det här blev ett homogent parkområde.
Men vi kunna nu för tiden inte taga lika lätt på kostnaderna för
sådana här åtgärder som tidigare. Det slår mig för övrigt såsom rätt egendomligt,
att man den gången inte sade något örn Lunds upptagningsskolas
byggnad. Även den är mycket gammal och många anmärkningar kunna riktas
mot den, men trots detta ifrågasattes inte på något sätt att den skulle slopas.
Man tycks sålunda redan från början ha gått något förhastat fram i fråga
örn Manillaskolan. När utskottsavdelningen efter sin rundresa besökte även
Manillaskolan, kunde man konstatera en ganska allmän förvåning hos avdelningens
ledamöter över att skolan var i så mycket bättre skick än förhandsbeskrivningarna
givit vid handen. Inte så att den skulle vara förstklassig,
ty det är inte någon av de nu befintliga byggnaderna för upptagningsskolorna.
De äro allesammans gamla och mer eller mindre i behov av reparation. Men
reservanterna ha fått det bestämda intrycket, att Manillaskolan utan alltför
dyrbar reparation skulle kunna försättas i fullt användbart skick.

Härmed avse vi inte att inbjuda riksdagen att taga ståndpunkt till frågan,
hur man i det långa loppet skall förfara med denna byggnad. Men vi anse,
med hänsyn till nu rådande ekonomiska förhållanden, att man bör noga tänka
sig för, innan man slopar en så pass solid byggnad som denna. Vi begära därför,
att en plan göres upp och ett motiverat förslag lägges fram, utvisande vad man
skall använda byggnaden till, innan man slopar den skola, för vilken den är
byggd.. Örn man tar bort dövstumskolan, torde det bli ganska svårt att finna
en rationell användning för byggnaden. När man frågat dem som biträda
Kungl. Maj :ts förslag, hur de tänkt sig denna sak, har man fått tämligen obestämda
svar. Det har sagts, att man väl alltid kan få användning för lokalerna
såsom upplagsplats för olika arkiv och museer. Men vi veta allesammans, hur
det brukar gå med byggnader, som stå ounderhållna eller användas till magasin:
de förfalla mycket snart. Utan att ingå på någon allmän diskussion örn
Manillaskolan gentemot Vänersborgsskolan — någon sådan diskussion erfordras
inte, eftersom vi endast önska en ytterligare utredning — vilja vi
sålimda framställa ett önskemål örn att utredningen kompletteras med en ordentlig
undersökning rörande frågan, hur man skall förfara med byggnaden, örn
skolan flyttas därifrån.

Jag kommer så till förhållandena i det norra distriktet. Detta är en ganska
invecklad fråga, och jag är säker på att den längre fram under debatten kommer
att belysas av representanter för de norrländska länen. Det förhåller sig
emellertid så, att Härnösandsskolan, som vi även besökte under vår resa, har
sin byggnad i synnerligen dåligt skick. Även den som själv är bosatt där
uppe måste nog medgiva, att den inte uthärdar jämförelse med någon av de

Onsdagen den 24 maj 1944 fm.

Nr 19.

Äng. organisationen av dövstumsJcolväsendet m. m. (Forts.)
övriga dövstumskolbyggnader, som här komma i fråga. Detta är ett rätt egendomligt
förhållande, eftersom denna byggnad inte är äldre än dövstumskolbyggnaden
i Gävle. Den har emellertid från början fått en sämre planlösning och har
dessutom under många år varit mycket dåligt underhållen. Av den förteckning
på erforderliga reparationer, som upprättades av civila byggnadsutredningen
vid ett besök på skolan häromåret, framgå ganska häpnadsväckande
brister. Jag kan såsom exempel nämna, att plåttaket flerstädes inte förmår utestänga
vatten, taklisten måste repareras, ytterdörrar och fönster äro mycket
illa skamfilade, delvis ruttna och i behov av grundlig förnyelse. Skadade väggar
förekomma i stor utsträckning. leke författningsenliga elektriska ledningar
böra utan uppskov utbytas. Golven i tvättrummen måste läggas örn, såväl
massan som underliggande vattenskadade trägolv. Tvättställen böra utbytas
mot nya — jag vill inom parentes nämna, att det även i Vänersborg är i hög
grad av behovet påkallat, att tvättställen i vissa lokaler utbytas •— och furugolvet
i matsalen bör ytbehandlas. Slutligen •— en sak som särskilt frapperade
även oss — gossarnas dagrum är i hög grad bristfälligt och påkallar en grundlig
uppsnyggning. Dessutom föreslår civila byggnadsutredningen, att de stora
sovsalarna med sitt ökenartade utseende uppdelas i något mindre rum genom
väggar av plank, ett önskemål som man hjärtligt vill instämma i.

Allt detta och andra nödvändiga förändringar beräknades av byggmästaren
Dios och länsarkitekten Seberg kosta 108 000 ä 113 000 kronor. lör att avhjälpa
de mest betydande bristerna skulle det alltså erfordras något över
100 000 kronor. Men örn man skall tänka sig att behålla byggnaden för en
längre framtid, bli kostnaderna helt annorlunda. För sådant fall har byggnadsstyrelsen
efter olika uppskattningar kommit till en ombyggnadskostnad
av omkring 1 miljon kronor. Häromåret gjordes det upp ett förslag till nybyggnad,
som emellertid avsågs att förläggas till ett helt annat ställe i Härnösand
■—■ detta skulle i och för sig vara beklagligt, eftersom den nuvarande
tomten är utmärkt •— och denna nybyggnad beräknades kosta omkring 11/2
miljoner kronor. När skillnaden mellan kostnaderna för en nybyggnad och
kostnaderna för en ombyggnad är så liten, har man ganska svårt att reflektera
på en ombyggnad.

Emellertid finns det på sina ställen i Norrland ett visst motstånd mot förslaget
att förlägga skolan till Gävle. Jag skall inte nu gå in på denna fråga
— det kommer nog att bli diskussion härom senare under debatten — men
fastän man med hänsyn till de olika byggnadernas tillstånd måste säga att
Gävleskolan är betydligt överlägsen — den kräver, reparationer även den, ehuru
inte så stora — ha reservanterna ansett, att också frågan örn Härnösandsskolan
borde bli föremål för ytterligare undersökningar, särskilt med hänsyn
till kostnaderna för en reparation på kortare sikt. I sistnämnda hänseende har
ju Härnösands stad erbjudit sig att bidraga med 130 000 kronor. Vad härnösandsborna
för närvarande önska, är alltså ett provisoriskt bibehållande av
denna skola. Däremot står naturligtvis problemet örn vad man i så fall skall
göra med Gävleskolan under mellantiden, och jag vill framhålla, att när jag
och mina medres ervan ter ha underskrivit denna reservation beträffande Härnösand
och Gävle, lia vi därmed inte velat binda oss vid någondera ståndpunkten
i fråga örn Härnösand eller Gävle, utan lämnat den frågan öppen.

Jag tror, herr talman, att de skäl i reservanternas motivering, som jag nu har
sökt att framlägga för kammaren, äro så pass talande, att riksdagen knappast
borde kunna bestrida det rimliga i att vänta ett år med det definitiva beslutet.
Vad skall det tjäna till att redan i år uttryckligen bestämma, att Manillaskolan
skall förläggas till Vänersborg, när så många punkter ännu äro dunkla och
outredda? Och inte heller behöver man ovillkorligen i år bestämma sig beträf -

Nr 19.

Onsdagen den 24 maj 1944 fm.

Äng. organisationen av dövslumskolväsendet m. m. (Forts.)
tande den norrländska skolans förläggning. Man förlorar ingenting i fråga om
den konkreta lösningen av dessa frågor, om man företar en ytterligare utredning
på de punkter, som här lia påpekats, och på andra punkter, där det kan
befinnas lämpligt.

Herr talman! Med framhållande av att skillnaden mellan utskottets och
reservanternas förslag endast belöper sig till detta, att man använder det nästkommande
året till en välbehövlig undersökning av dessa frågor, ber jag att
få yrka bifall till den av mig och ett antal andra ledamöter undertecknade reservationen.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Herr Pauli, reservanternas talesman,
ville göra gällande, att det i grund och botten var en högst obetydlig skillnad
mellan utskottets utlåtande och reservationen; det gällde bara att vila
på hanen ett år, så stodo alla frågor öppna även nästa år. Jag vill fästa
kammarens uppmärksamhet på att det icke innebär en så liten skillnad.

Efter år 1938, då staten övertog dövstumskolundervisningen, ha de lärare,
som meddela sådan undervisning, fått arbeta under så osäkra förhållanden
att detta har satt spår i undervisningen och även satt spår efter sig i fråga örn
byggandernas underhåll och skötsel. Det är under sex år, skulle man kunna
säga, som förfallet beträffande byggnaderna har fått fortgå, mer på vissa
håll, mindre på andra, men den saken betyder dock mindre mot vad barnen hå
fått lida på grund av de osäkra förhållanden, under vilka deras lärare ha fått
lov att bedriva denna undervisning. Jag kan försäkra herrarna, att det finns
en så gott som enhällig åsikt bland alla de dövstumlärare, som icke bo på
Manilla, att förhållandena äro synnerligen prekära och komma att så förbli,
ända tills statens myndigheter ha kommit fram till en slutlig lösning av detta
problem.

Jag får säga, att jag står helt på lärarkårens ståndpunkt. När jag talar
örn lärarkåren, bortser jag naturligtvis från de lärare, som bo på Manilla,
och som därför — och det förvånar mig inte — kunna ha en åsikt, sorn icke
stämmer med praktiskt taget alla andra dövstumskollärares i hela landet. Men
jag står på dessa dövstumskollärares ståndpunkt, därför att jag alltid, när det
gäller skolfrågor, har ansett, att man i första hand måste ta hänsyn till barnen
och i andra hand, hur viktiga de än äro, till de ekonomiska synpunkterna. I
detta fall tala både hänsynen till barnen och alldeles otvivelaktigt de ekonomiska
synpunkterna till förmån för den ställning, som utskottet har intagit.

Det har varit ganska svårt för mig att förstå den nära nog fanatism, som
har utvecklats för att från olika synpunkter komma åt den kungl, propositionen,
när det gäller den slutliga lösningen av denna fråga. Det har pågått
utredningar i den alltsedan år 1938, och dessa ha pågått med särskild intensitet
under de båda senaste åren. När man hör reservanternas talesman här,
kan man verkligen, i fall man tillmäter honom vitsord, bli ganska betänksam
mot det svenska utredningsväsendet under Kungl. Maj:ts ledning. Just denna
fråga örn Manilla eller Vänersborg, som är den väsentliga från reservanternas
sida, har under två år varit föremål för de mest grundliga undersökningar.
Före propositionens framläggande hade departementschefen fullt öppet
sinne för alla skäl, som kunde framkomma för den ena eller den andra
skolan, och det skulle väl ändå vara tämligen egendomligt, örn en svensk
departementschef, med hela den utredningsapparat som stått honom till buds
under ett helt års grundliga utredningar på denna punkt, skulle lia så kapitalt
misslyckats, att han skulle ha kunnat framkomma med ett enligt herr
Paulis mening från snart sagt alla synpunkter så genomgående dåligt förslag
som det, han här har presenterat riksdagen.

Onsdagen den 24 maj 1944 fm.

Nr 19.

Ang. organisationen av dövs tumskolväsendet m. m. (Forts.)

När herr Pauli nyss ville från sin synpunkt sett tala om att frågan visst
inte var mogen efter dessa utredningar, kan man med skäl undra, när den
överhuvud taget skall kunna bli mogen. Herr Pauli ville emellertid trösta oss
med att det kunde bli fallet nästa år.

Jag skall nu något granska vad det är han anser skall kunna klara upp
den här frågan till nästa år. Hans och hans medreservanters viktigaste synpunkt
härvidlag är den s. k. prognosen, d. v. s. beräkningen av antalet dövstumma
under det närmaste årtiondet. Herr Pauli har här i kammaren, liksom
det har gjorts i reservationen, framhållit att denna prognos visar för
antalet intagna dövstumma en kurva med brant stigning. Det är farligt för
lekmän att kasta sig in på statistiska undersökningar, örn de icke göra det
grundligt och ordentligt. Här har herr Pauli velat återigen inbilla oss, att
antalet vid dövstumskoloma intagna elever år 1939 var 85, att det därefter
blev ett hopp uppåt år 1941 till 107 och så ett nytt hopp för år 1943 till ett
antal av 127 intagna elever. Det är fullkomligt felaktiga informationer, som
här ges riksdagen. Det är naturligtvis inte någon medveten förfalskning, som
här begås av reservanterna, utan felaktigheten beror på ren okunnighet eller
rent förbiseende.

Just nu var det en av kammarledamöterna, som gick förbi min plats och
därvid sade, att han tyckte, att jag inte var snäll och att jag kanske själv
gjorde mig skyldig till förfalskning. Men örn han ville stanna och höra på
vad jag bär att säga, kanske han skulle bli övertygad örn att förfalskningen
inte begås av mig i detta fall. Nej, misstaget från reservanternas sida beror
på att det år 1939 skedde en förändring i fråga örn intagningen vid dövstumskolorna.
Före år 1939 hade halva antalet intagningsanstalter tagit in
elever på jämna årtal och halva antalet anstalter på udda årtal. Men 1939
beslöts det, att alla anstalter för framtiden skulle ta in elever på udda årtal.
Eftersom skolorna i Vänersborg och Manilla år 1938 hade intagit 46 elever,
kom det 1939 helt naturligt inte så många elever in vid dessa skolor, som hade
intagit halva sitt antal året förut, utan endast ett mindre antal. År 1939
intogos därför på samtliga anstalter endast 85 elever. Men den siffran kan
naturligtvis inte anföras till allmänhetens upplysning, utan ett anförande
därav kan endast ha betydelse till allmänhetens förvillande, eftersom till den
siffran väl bör läggas siffran för halva antalet av dem, som under år 1938
intogos i skalorna i Vänersborg och Manilla. Då det under 1938 intogs två
årgångar, tillsammans 46 stycken, kunna vi således säga, att jämnt hälften
därav, 23 stycken, bör hänföras till 1939 års intagningssiffra. Lägger man
ihop 23 och 85, får man 108 eller, låt oss säga, ungefär 110 elever, som skulle
utgöra antalet intagna år 1939. För 1941 är den angivna siffran riktig, men
för 1943 är det nog både si och så med riktigheten; framför allt kan man
ju anmärka, att det under 1943 intogs fem flyktingsbarn, som ha redovisats
bland de 127 intagna lärjungarna. Den siffran torde kanske också behöva undersökas
från andra synpunkter.

Jag skall emellertid såsom amatör noga akta mig för att gå för djupt
in på de statistiska finesserna, och för säkerhetens skull skall jag hålla mig till
den auktoritet i fråga örn siffror, när det gäller denna prognos, som har
åberopats av reservanterna. Det är nämligen så att en utredning har gjorts av
en statistiker, aktuarien Erland von Hofsten, vilken såvitt jag begriper saken
— låt vara att det kanske inte är så mycket jag begriper på detta område —
(»brottsligt följt den statistiska metoden Det är inte heller något att säga beträffande
siffrornas och siffermaterialets behandling; det är bara förutsättningarna,
som äro galna, och till dem skall jag komma tillbaka litet senare.

Samtliga statsutskottets ledamöter ha haft i sin hand en utredning, i vilken

.Nr 19.

Onsdagen den 24 maj 1944 fm.

Äng. organisationen av dövstumskolvcisendet m. »i. (Forts.)
denna aktuarien von Holstens prognos återfinnes. Han har varit så noggrann,
att han till och med har delat upp de dövstumma i Sverige efter födelseår
och beräknat, hur många dövstumma som, om de hade kunnat söka inträde i
skolorna varje år, också skulle ha intagits där varje år. Han har då kommit
till det resultatet, att det skulle ha varit 121 lärjungar, vilka, örn de hade
intagits under det år, då de fylla 8 levnadsår, skulle ha intagits under åren
1938 och 1939 —• det motsvarar det antal, som i reservationen redovisas med
siffran 85. För åren 1910 och 1941 har han fått fram nästan exakt samma
siffra, som herr Pauli anförde, nämligen 106 — herr Pauli anförde sifffran
107. När det gäller åren 1942 och 1943, har han i stället för siffran 127 fått
fram siffran 114, d. v. s. 55 för det ena året och 59 för det andra. Alla statsutskottets
ledamöter ha som sagt haft i sin hand denna utredning och kunnat
använda sig av den vid granskningen av statistiken.

Resultatet av denna statistik skulle således bli, att den branta kurva, som
vi ha fått höra talas om i reservationen och nu senast av herr Pauli, skulle för
åren 1938 och 1939 ha börjat vid 121, för att sedan för åren 1940 och 1941
sjunka ned till 106 och för åren 1942 och 1943 komma till 114. När jag ser
på dessa siffror, faller det sig litet svårt för mig att tala örn någon kurva
och ändå mindre en brant kurva. Det är således, och det hade herr Pauli
fullkomligt rätt i, inte så lätt att ställa en säker prognos, ens om main har
detta siffermaterial till hands.

Jag sade, att aktuarien von Hofsten hade, såvitt jag förstod, behandlat
materialet fullkomligt riktigt, det var bara det, att han utgick ifrån galna
förutsättningar och därför kom till ett galet resultat. Vad han vill lia fram
och vad reservanterna anse att han utmärkt väl bär fått fram är, att det här i
Sverige bör bli 7,7 dövstumma barn på 10 000 födda. Herr Pauli säde att
den siffran har hållit sig tämligen stabil och att vad läkarna kunde invända
mot den kanske kunde lia betydelse för en längre tid framåt men att det vore
bäst att inte räkna därmed nu. Ja, för allt i världen, det låter sig nog säga,
men att för ett årtionde eller längre tid framåt dra slutsatser av dessa siffror
tror jag ändå inte kan gå. När man tittat närmare på dem, finner man nämligen.
att antalet dövstumma på 10 000 födda barn under de två femårsperioderna
från 1912 till 1921 verkligen var 7,7. Men under de två följande perioderna
blev den endast 7,5. Örn den saken säger von Hofsten, att skillnaden är
så liten, att den egentligen inte betyder någonting. Nej, det kan ju vara, men
för sista femårsperioden var talet bara 7,2, och under tio år bar alltså förbättringen
varit så pass stor som ett halvt barn på 10 000 födda. Är det då fullkomligt
orimligt att anta, med stöd av de medicinska förutsättningar, som
herr Pauli var inne på, att efter tio år antalet dövstumma på 10 000 födda
barn kan ha sjunkit med ytterligare ett halvt barn under de nuvarande 7,2?
Då bli ju siffrorna inte alls så avskräckande.

I fråga örn vad de medicinska auktoriteterna. ha sagt skall jag här be att
för herrarna få läsa upp ett utlåtande, ställt till statssekreteraren i ecklesiastikdepartementet,
av kungl, skolöverstyrelsens överläkare. Han skriver följande: »Med

anledning av samtalet rörande dövstumfrekvensen ber jag få meddela
följande synpunkter på problemet. Av bilagda översikt kan man utläsa
de vanligare orsakerna till dövstumhet. Antalet dövstumma kan påverkas av
ett stort antal omständigheter. Bland dem må här följande nämnas:

1. Åtgärder i arvshygieniskt avseende (ex. sterilisering av vissa dövstumma
eller kategorier av dövstumma; upplysningsverksamhet i avsikt att
förhindra befruktning av dövstumma kvinnor o. s. v.).

2. Social, förebyggande barnavård (bl. a. barnavårdscentral verksamhet;

Onsdagen den 24 maj 1944 fm.

Nr 19.

Äng. organisationen av dövstumskolväsendet m. m. (Forts.)
propaganda genom tjänsteläkare, distriktssköterskor o. a. rörande vikten av
att man för öronsjuka småbarn på tidigt stadium söker läkare) och åtgärder
för främjande av barnsjukvården (ex. öronpolikliniker och barnpolikliniker
vid centrallasarett; epidemisjukvård o. s. v.).

3. Vetenskapens så småningom ökande möjligheter att begränsa hörselskadorna
efter öronsjukdom (ex. sulfanilamidpreparaten m. m.).

Tidvis uppträda epidemier av sjukdomar bland småbarnen, som draga med
sig ökad frekvens av öronkomplikationer (ex. mässling, scharlakansfeber, difteri,
hjärnhinneinflammation, influensa m. fl.). Vetenskapen skänker så småningom
allt större möjligheter att förebygga dylika epidemier och alltså också
följdsjukdomarna på örongebitet efter elem. I detta sammanhang kan påminnas
örn difterivaccination, behandling av barnen med mässlingskonvalescentserum
för att förhindra mässling o. s. v.»

Därefter följer överläkarens slutsats: »Av vad som nu sagts framgår klart
vanskligheten uti att, stödd på statistiskt material och särskilt sådant från utlandet
från gången tid, draga slutsatser rörande förhållandet mellan antalet
dövstumma och totalantalet invånare.»

Det är en förutsättning, som den statistiska prognosen naturligtvis borde
ha utgått ifrån. Kan den betyda så värst mycket? Ja, svaret på den frågan
får man, örn man ser efter, hur många barn som födas dövstumma bär i landet.
Man finner, att ungefär 18 procent av alla dövstumma ha lotts dövstumma.
Alla de andra ha blivit dövstumma på grund av att terapien inte stått så
pass högt som vi hoppas att den skall komma att stå en dag, och som den utvecklas
framåt mot för vart år som går. Huvudslagnumret för motionärerna
och reservationen är, såvitt jag förstår, därför av så pass skör beskaffenhet,
att man nog kan likna det vid spindelväv. Det var således det verkligt starka
skälet för uppskov med ett definitivt beslut vid årets riksdag.

Nu skola vi övergå till de andra skälen, vilka äro av mera ekonomisk natur.
Herrarna ha kanske litet svårt att följa med på alla siffrorna, men jag skall
ge herrarna en pedagogisk anvisning, som gör det möjligt för herrarna att
ganska lätt kunna ha framför ögonen, vad det här är fråga örn.

Örn herrarna slå upp utlåtandet, s. 23, återfinna herrarna där en översikt,
som visar vad det är fråga örn i pengar räknat i detta fall.

Som jag förut har sagt, är det barnens intressen, de dövstummas intressen,
som för mig är den allt överskyggande huvudsaken. Statsutskottet har emellertid
en viss skyldighet att ta någon hänsyn till de ekonomiska förhållandena
vid genomförandet av en organisation. I herr Paulis redogörelse förekom det
ett invävande av pedagogiska synpunkter i de ekonomiska, varför det kanske
är skäl att jag tar dessa pedagogiska synpunkter först, så att lag inte glömmer
bort dem, innan jag går in på de rent ekonomiska.

Det alternativ, som utskottet har utgått från, är vad som på s. 23 kallas
alternativ 1. Enligt detta alternativ föreslås det, att Manillaskolan skall nedläggas
och att Vänersborgsskolan skall bli upptagningsanstalt för det mellersta
distriktet. De sakliga skälen häremot voro först och främst, att det är galet
att ha upptagningsskola och fortsättningsskola på samma plats. Herr Pauli
använde icke ordet fortsättningsskola — det är fråga örn en yrkesfortsättningsskola
— utan han använde uttrycket yrkesskola, och enligt hans mening
var det fullkomligt galet att ha en upptagningsskola och en yrkesskola på samma
plats. Men, som han själv antydde, har det varit ordnat så under en följd
av år. Har detta då varit till någon skada? Ja. sade han, det har förekommit
klagomål. Jag vill fästa herrarnas uppmärksamhet på något, som inte
är så värst rekommenderande i fråga örn dessa klagomål, och jag är ledsen
över att skolöverstyrelsen då kommer litet i gluggen. Det är nämligen ur -

Nr 19.

Onsdagen den 24 maj 1944 fm.

Äng. organisationen av dövstumskolväsendet m. m. (Forts.)
sprungligen på skolöverstyrelsens initiativ som det på denna punkt har varit
en massa prat. som aldrig har bekräftats utan som har direkt vederlagts.
På s. 11 i utskottets utlåtande återfinnes ett uttalande av skolöverstyrelsen,
som framhåller »det mindre lämpliga med hänsyn till elevernas sedliga utveckling
att till en gemensam anstalt sammanföra upptagningsskolans minderåriga
gossar och flickor med fortsättningsskolans manliga ungdom. Vid
en samorganiserad anstalt av här diskuterad art och storlek kan den något
äldre manliga ungdomen utgöra en fara för den sedliga utvecklingen för upptagningsskolans
flickor».

Jag har ansträngt mig för att få reda på, ifall något enda sådant fall, som
kan motivera en sådan skugga på anstalten, har förevarit, men det har inte
förekommit något enda sådant fall. Beviset därför se herrarna på s. 13. Statskontoret
har gjort en, undersökning och kommit till följande resultat: »Enligt
vad ämbetsverket under hand inhämtat från såväl inspektören för dövstumundervisningen
som rektorn för skolorna i Vänersborg har vid dessa skolor,
vilka varit förlagda därstädes sedan 1930 och under senare år haft ett elevantal
av tillsammans 150—200, intet förekommit, som kunde giva stöd åt
överstyrelsens uttalade farhågor beträffande den sedliga utvecklingen av upptagningsskolans
elever.»

Det tycker jag är mycket klara verba. Vidare påpekar statskontoret, som
inte alls delar herr Paulis betänkligheter ur ekonomisk synpunkt mot denna
sammanläggning av fortsättningsskolan med upptagningsanstalten: »Vad
överstyrelsen i övrigt anför rörande nackdelarna ur pedagogiska celi andra
synpunkter av en upptagningsskolas förläggning i samband med en fortsättningsskola,
synes jämväl helt jävat av de praktiska, positiva erfarenheter av
ett dylikt samarbete, åt vilka styrelsen för skolorna i Vänersborg givit uttryck
i sitt utlåtande över besparingsberedningens i ämnet avgivna förslag.»

Naturligtvis äro båda uttalandena avgivna under ämbetsansvar, men statskontorets
uttalande har inte upptagits av skolöverstyrelsen till vidare behandling
såvitt jag har kunnat finna.

Att jag har tagit upp denna fråga här, beror på att den kommit upp i debatten
under formen av ett allmänt misstänkliggörande talesätt — det mest
förhatliga som egentligen tänkas kan i fråga om sådana saker som denna. Det
är därför jag vill ha fastslaget här, vilket utskottet också har gjort i sitt uttalande,
att ingenting har förekommit som har framlagts bevisligen i riktningen
av detta misstänkliggörande. Man får väl anta, att även departementschefen
i detta fall har gjort sina undersökningar, och han har kommit till
samma uppfattning som statskontoret.

Beträffande därefter kostnadsfrågan, så se herrarna på sidan 23'', att om
man antar alternativ 1, som utskottet förordar, så bli engångskostnaderna för
alla skolorna 412 000 kronor och framdeles 450 000. Herr Pauli kan ha rätt
i att dessa siffror äro hållna i underkant, med det äro siffrorna för alla alternativen,
och att siffrorna i vänersborgsalternativet skulle vara mera farliga
än siffrorna i manillaalternativet, kan jag inte finna.

Så kommer jag då över till manillaallemativet. Herr Pauli sade, att det
enda skäl som anförts för Manillaskolans nedläggande var byggnadsstyrelsens
uttalande år 1939, att skolan var för gammal och därför inte lämplig. Nej, det
är visst inte det enda skälet. Bland auktoriteterna bakom det uttalandet står
emellertid bland andra den nuvarande rektorn vid skolan, som 1939 var med
om att göra upp den nya planen för Manillas användning, när skolöverstyrelsen
inte kunde ta på sitt ansvar att förorda Manillaskolans bibehållande mer än
under en ganska kort övergångsperiod.

Här står nu i översiktstabellen, att det skulle draga en kostnad på 700 000

Onädagen den 24 maj 1944 fm.

Nr 19.

Äng. organisationen av dövstumskolväsendel m. m. (Forts.)
kronor att sätta Manilla i gott skick. När den kalkylen gjordes upp, antog man
att skolan skulle kunna användas i 25 år. Emellertid fann man, att byggnaderna
icke voro av den kvaliteten, att man kunde rekommendera deras användande
till skolbruk under 25 år framåt, och därför gjordes en ny kalkyl, som
herrarna finna i dagens utlåtande på s. 8, för en ombyggnad för tio år framåt.
Som herrarna finna, skulle kostnaden för att göra Manilla användbart under
tio år gå på 450 000 kronor, men det förutsättes, att skolan sedan skall i överensstämmelse
med skolöverstyrelsens ståndpunkt flyttas till annan plats i närheten
för en kostnad av ungefär 1,5 miljoner kronor. Det är manillaförslagets
ekonomiska konsekvenser, och de farhågor, som herr Pauli målade upp beträffande
vänersborgsalternativet, torde, ekonomiskt sett, reduceras till en ren
obetydlighet gent emot de synpunkterna. Skolöverstyrelsen står alltjämt, såsom
framgår av herr Holmdahls reservation, på den ståndpunkten, att Manilla
icke kan användas annat än under en kort övergångstid.

Vad härnösandsalternativet angår, kommo vi nog efter vår resa allesammans
tämligen överens örn att det var fullkomligt orimligt, och herr Pauli har
ju också svävat något på den annars säkra tonen, när det gällde Härnösandsskolans
bibehållande. Detta skulle betyda en framtida extra utgift av 1,5 miljoner
kronor, och det är en ganska stor summa.

Nu har utskottet inte ställt sig dogmatiskt avvikande till utsikterna för en
ökning av de dövstummas antal i framtiden, men utskottet har menat: den
tiden, den sorgen. Här föreslås ifrån olika håll en övergångstid på fem år eller
tio år, under vilken en hel rad av problem komma att stå olösta. Det är tillräckligt
lång tid för att man skall få en grundad uppfattning örn vad denna
prognos egentligen innebär av saklighet. Att man däremot skulle kunna ha
någon grundad erfarenhet efter ett år om den saken, det torde väl herrarna
ändå inte vara benägna att tro.

Vad betyder ett bifall till huvudreservationen i dag? .lag talar inte örn den
reservation, som överensstämmer med skolöverstyrelsens förslag; den är ju
betydligt mindre farlig och därför naturligtvis också betydligt förnuftigare
än huvudreservationen, som jag talar om — skola vi kalla den norrlandsreservationen?
Genom ett bifall till den reservationen åstadkommer man, att de dövstumma
i Härnösandsskolan fortfarande få arbeta under villkor, som ingen
borde vilja ta ansvaret för. Så otäckt är det där uppe; herr Pauli gav ju några
glimtar, som ge stöd åt den synpunkten.

Hur kan man gå med på en sådan reservation? Ja, skälen äro naturligtvis
behjärtansvärda. Det är naturligtvis självklart, att en del av eleverna, som
nu inte behöva mer än ett dygns resa till Härnösand vid årets början och slut,
skulle behöva ett och ett halvt dygn för att åka till Gävle. Det som är gemensamt
för alla reservanterna är, att Gävleskolan skall kunna slås ut i framtiden.
Skolöverstyrelsen kan ju inte tänka sig den utvägen, trots att den håller på
Manilla. Skolöverstyrelsen har väl inte kunnat tro, att någon förnuftig människa
skulle tänka sig den utvägen, eftersom skolbyggnaderna i Gävle äro de
bästa här i landet oell det alltid har ansetts helt naturligt, att åtminstone den
skolan skall vara säker. Men nu har det inte funnits någon annan utväg att
ena reservanterna än att alla mäste gå med på att kräva, att skolan i Gävle
inte längre skall vara säker på sin fortvara — kanske inte precis för att Härnösandsskolan
skall räddas men möjligen med tanke på en skola, som kunde
byggas längre norrut. Utskottet har, som herrarna se, varit något inne på den
tanken för den händelse de dövstummas antal verkligen skulle stiga. Det är
således här fråga örn att ifrån manillasynpunkterna och norrbottenssynpunkter
ställa Gävleskolan i gluggen och eventuellt offra den i framtiden.

Det anförcs ett ganska lustigt skäl för att komma fram till det resultatet,

Nr 19.

Onsdagen den 24 maj 1944 fm.

Äng. organisationen av dövstumskolväsendet m. m. (Forts.)
och det är att Gävle egentligen inte tillhör Norrland utan närmast skulle tillhöra
Svealand. Det är ju sällan man får höra ett sådant omdöme. Naturligtvis
kan det ligga någonting i invändningen, örn man tänker på att intagningsskolan
placeras i den sydligaste delen av Norrland, men, som det påpekas i utskottets
utlåtande, det blir oväsentligt ökade resesvårigheter för eleverna från
översta Norrland genom den förflyttningen — för att nu inte tala örn hur
mycket bättre eleverna få det i Gävle än de kunna ha det i Härnösand.

Herr talman! Jag tror att det är ganska sällan som de sakliga skälen ha legat
så helt på den ena sidan som i fråga örn detta statsutskottsutlåtande, till vilket
jag således ber att få yrka bifall.

Herr Pauli erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde: Herr
talman! Kammaren lade säkert märke till den glädje —• man kanske skulle
kunna säga skadeglädje — som min vördade utskottskamrat herr Oscar Olsson
ådagalade, när han ansåg sig kunna använda sådana uttryck som »okunnighet»,
»förfalskning» och »fullkomligt felaktiga uppgifter». Allt detta hänförde sig
till den i reservationen angivna intagningssiffran för år 1939. Då vill jag
först nämna, att när jag har kontrollerat trycket, har jag funnit, att det har
insmugit sig det lilla tryckfelet, att det kommit att stå 85 i stället för 83 lärjungar,
men det spelar inte så stor roll. Siffrorna för år 1941 ansåg sig herr
Oscar Olsson kunna godkänna, men beträffande 1943 ville han göra gällande,
att det bland de intagna fanns fem flyktingsbarn. Uppgiften får stå för hans
räkning. Själva siffran kunde han inte underkänna. Han koncentrerade sig
alltså på siffran för 1939.

Nu förhåller det sig så, att vi i det fallet ha hållit oss mycket nära vad den
kungl, propositionen av 1942 uppgav. Den uppgav intagning i dövstumskolorna
år 1939 till 82 elever, och den siffran ligger ju mycket nära den
siffra vi hade. Med detta vill jag inte rikta någon kritik mot den kungl, propositionen
i detta avseende. Det kan ju mycket väl vara som herr Osear Olsson
säger, att denna siffra bör granskas närmare med hänsyn till att man
hade gjort denna förändring i intagningsåren, men vi ansågo oss kunna lita
på att när det stod, att det 1939 intogs 82 elever, och man sedan jämförde det
med 1941 och fann att det då intogs 107 stycken, man skulle kunna kalla detta
en brant stigning. I varje fall har ju herr Oscar Olsson inte kunnat bestrida.,
att det var en avsevärd stigning från 1941 till 1943, och med den upplysning,
som jag nu givit örn den källa vi ansågo oss kunna ha i den kungl, propositionen,
tyckter jag att hans utomordentliga glädjeutbrott och vänliga benämningar
på reservanterna äro litet omotiverade.

Beträffande statistikens värde överhuvud taget hinner jag inte gå närmare
in på ett bemötande av vad herr Olsson sade, men jag vill som en liten illustration
nämna, att 1942 års proposition förutsåg en siffra av 115, som i själva
verket visade sig vara 130.

Ordet lämnades härefter för kort genmäle till herr Olsson, Oscar, som
yttrade: Jag vill be att få fästa herr Paulis och kammarens uppmärksamhet på
att min anmärkning inte gällde argumentet med siffran 85 utan argumentet
med den branta kurvan, som här har omtalats som det avgörande.

Herr Wagnsson: Herr talman! Herr Oscar Olsson slutade sitt första och
mycket temperamentsfulla anförande här med att förklara, att det var sällan
som vid behandlingen av en fråga i riksdagen argumenten stodo så helt på den
ena sidan som de i denna fråga göra. Jag skall tillåta mig att i allra största
korthet framlägga några skäl, som tala till favör för en annan ståndpunkt än

Onsdagen den 24 maj 1944 fm.

Nr 19.

Ang. organisationen av dövstumskolväsendet rrv. ra. (Forts.)
den av honom hävdade, och sedan må ju kammaren döma örn vem som har
de starkaste argumenten på sin sida.

Enligt ett tidigare riksdagsbeslut iskall det, som vi veta, finnas tre upptagningsskolor
för dövstumma. Frågan gäller nu var dessa tre skolor skola förläggas.
De nuvarande fyra skolorna äro förlagda i Stockholm, Lund, Vänersborg
och Härnösand. Vännersborgs upptagningsskola har det lägsta elevantalet.
I Vänersborg finns dessutom en fortsättningsskola, d. v. s. egentligen en yrkesskola
för pojkar i åldern mellan 16 och 20 år med ett elevantal på över 100.
Nu har skolöverstyrelsen haft den uppfattningen, att starka betänkligheter
kunna anföras mot att sammanföra yrkesskolan och barndomsskolan. Herr
Oscar Olsson avfärdade vad skolöverstyrelsen sagt som en massa prat och sökte
med några exempel belysa ovederhäftigheten i överstyrelsens argumentering.

Vad är det då, skolöverstyrelsen har sagt? Jo, gent emot förslaget att förlägga
mellersta distriktets upptagningsskola till Vänersborg har skolöverstyrelsen
i sitt yttrande den 18 november 1941 anfört starka betänkligheter av
pedagogisk art. Att till samma plats och under samma ledning förlägga en
skola för vuxen manlig ungdom och en upptagningsskola för dövstumma barn
kan, säger skolöverstyrelsen, »varken nied hänsyn till de båda skolornas
olikartade uppgifter och lärjungematerial eller ur allmän ordningssynpunkt
vara önskligt. Att samma rektor skall på tillfredsställande sätt kunna handhava
ledningen av en sådan kombinerad anstalt av den föreslagna storleksordningen
synes tvivelaktigt. Ledningen av fortsättningsskolan berör i första
hand utbildning av vuxen ungdom samt med utbildningsverksamheten sammanhängande
tekniska och affärsekonomiska problem. För ledningen av en
upptagningsskola krävas i främsta rummet psykologiska insikter i och pedagogiska
erfarenheter av lärjungarnas språkundervisning och uppfostran. Besparingsberedningens
yttrande i denna förläggningsfråga, att fortsättningsskolans
stora betydelse närmast synes böra föranleda till att den organiseras såsom
självständig anstalt, är säkerligen välgrundat.»

Jag frågar nu kammaren, örn detta kan avfärdas utan vidare som en massa
prat.

Herr Oscar Olsson citerade också ett tidigare yttrande, där överstyrelsen
anförde vissa betänkligheter av moralisk art emot ett sammanförande av
pojkar i pubertetsåldern upp till 20 år med minderåriga flickor, och han
citerade vad dels dövstumskolinspektören och dels statskontoret anfört i anledning
av skolöverstyrelsens uttalande. Jag skall inte närmare uppehålla mig
vid denna fråga; jag vill bara omnämna för herr Oscar Olsson, att det på
detta område förekommit mycket allvarliga anledningar till anmärkningar vid
en annan skola, där inte uppsikten kunde göras tillräckligt stark, och att
det var under intrycket av dessa erfarenheter, som överstyrelsen nedskrev de
av honom citerade orden. Jag tror också att kammarens ledamöter själva lätt
nog skola kunna förstå, att här kunna uppstå betydande svårigheter.

Emellertid avfärdar statsutskottet vad skolöverstyrelsen sagt genom att
säga: »Vad skolöverstyrelsen anfört rörande nackdelarna ur pedagogiska och
andra synpunkter av en upptagningsskolas förläggning i samband med en
fortsättningsskola har synes det utskottet vederlagts av de praktiska, positiva
erfarenheter av ett dylikt samarbete, som hittills vunnits.» Tillåt mig fråga
den ärade representanten för statsutskottet, hur statsutskottet kunnat göra ett
så alldeles bestämt uttalande. Skolöverstyrelsen, som kontinuerligt följt verksamheten
vid skolan, har själv anfört vissa betänkligheter mot en sådan anordning.
Den förutvarande dövstumskolinspektören gjorde i samband med en
inspektion av skolan vissa erinringar. En dövstumkonsulent har till överstyrelsen
framfört anmärkningar mot yrkesutbildningen vid skolan. Att vad som

Nr 19.

Onsdagen den 24 maj 1944 fm.

Äng. organisationen av dövsiumsJcolväsendet m. m. (Forts.)
framförts icke kan anses vara av mera graverande art, tror jag är riktigt,
men det visar svårigheten av att samordna två läroanstalter av så olikartad
karaktär. Och örn dessa svårigheter redan förefunnits nu, då den ena skolan
är till sin omfattning synnerligen ringa, förstår var och en, att om denna
upptagningsskola skall växa till, så att den blir större än någon av de nuvarande
upptagningsskolorna, svårigheter komma att uppstå och att båda anstalterna
säkerligen komma att få svårt att trivas under samma hatt. De
pedagogiska och praktiska skälen tala därför mot att under samma ledning
lägga en barndomsskola och en yrkesskola. Det förefaller mig som örn också
utskottet hade en viss känsla härför — inte då det med samma tvärsäkra tonfall
som utskottets talesman här i kammaren brukar använda framfört de nu
av mig citerade orden, men väl då man litet senare säger: »Skulle emellertid
erfarenheten visa att ledningen för fortsättningsskolan lämpligen bör frikopplas
från ledningen för upptagningsskola synes det böra övervägas att tillsätta
en särskild styresman för fortsättningsskolan.» Och så tillägger man, att
man anser det önskvärt med en undersökning, örn inte också andra yrkesgrenar
än snickeri, skrädderi och skomakeri böra upptagas på forts ättningsskolans
program. För min del ber jag att mycket livligt få instämma i det
sista uttalandet, men jag tror att örn yrkesskolan skall utvecklas på det sätt
som utskottet här antyder, så blir en sådan frikoppling av de båda läroanstalterna
nödvändig.

Men varför skall man då förlägga de båda skolorna till Vänersborg? Den
ekonomiska vinsten reduceras i detta fall väsentligt, Örn denna skola för
mellersta distriktet placeras i närheten av Stockholm, låt mig säga i Södermanland
eller Uppland, kunna årskostnaderna hållas vid ungefär samma nivå
som örn en fristående upptagningsskola förläggas till Vänersborg. Byggnadskostnaderna
måste nog bli något högre men inte så väsentligt som man kunde
tro, då man lyssnade till herr Oscar Olssons anförande. Det är nämligen så
att man bär leker kurra gömma med utgifterna både i propositionen och i
utskottsutlåtandet. Man trollar inte heller helt bort dem, men det kommer
i alla fall i slutsatserna helt bort, att väsentliga byggnadskostnader komma
att krävas också i Vänersborg. Herr Pauli erinrade örn att anordningarna för
eleverna för närvarande där äro långt ifrån tillfredsställande. Jag vill säga
synnerligen bestämt, att då skolöverstyrelsen accepterade de nuvarande anordningarna,
har detta skett som ett provisorium, som redan skulle ha varit
avlöst, örn inte krisen kommit. Spränger man nu gränserna genom en ökad
elevintagning, måste detta omedelbart aktualisera byggnadskravet i Vänersborg;
då måste man uppföra ett stort nytt elevhem där.

Jag skall inte upprepa allt som sagts i debatten — herr Pauli framförde
ju i sitt anförande de flesta argument, som kunna anföras för hans ståndpunkt
— men till dessa skäl vill jag lägga en erinran, som jag särskilt vill lägga herr
Olsson på hjärtat. Han förklarade nämligen, att han talade mest i barnens
intresse; det var detta som var för honom avgörande, när han tog ställning till
saken. Jag vill då erinra örn att förflyttningen av skolan från Stockholm
till Vänersborg måste både för barnen och för deras föräldrar innebära vissa
påfrestningar. Enligt vad rektorn vid Manillaskolan uppger ha under fredstid
10—15 lärjungar vid Manillaskolan kunnat bo i sina hem i Stockholm under
skolterminerna, och när krisen är slut kanske man kan återkomma till liknande
förhållanden. Av eleverna innevarande läsår ha 22 av 114 sina hem i
Stockholm, och 30—40 resa regelbundet hem under sön- och helgdagarna. Vid
längre lov under skolterminerna vistas omkring hälften av lärjungarna i
hemmet, och 42 av skolans nuvarande lärjungar ha sina hem inom ett avstånd
från Stockholm, som motsvarar avståndet härifrån och till Uppsala, Jag anför

Onsdagen den 24 maj 1944 fm.

Nr 19.

Äng. organisationen av dövstumskolväsendet m. m. (Forts.)
detta för att visa, att det för en Bleket betydande del av eleverna vid Manilla
är av verkligt stort intresse, att skolan icke flyttas till en plats, som gör
det omöjligt för föräldrarna att under terminerna ha någon kontakt med barnen.
Örn herr Olsson ur social synpunkt vill ta hänsyn till barnens intresse, bör
han alltså något rucka på den tvärsäkra ståndpunkt, han här intagit, och vill
han ta hänsyn till de pedagogiska synpunkterna, tror jag också att det är
starka skäl som tala för att han återtar det yrkande han nyss har framställt.

Jag skall till sist också säga ett par ord om norrlandsskolans förläggning.
Jag vill utan vidare erkänna, att örn man vore obunden av nuvarande byggnader,
skulle en förläggning till Härnösand eller kanske till Umeå eller någon
bygd i den trakten vara den lämpligaste. Men nu är ju läget som bekant det,
att skolan i Härnösand befinner sig i utomordentligt dåligt skick. Herr Pauli
gav en drastisk skildring av hur det står till där, och jag kan av egen erfarenhet
intyga, att den inte var överdriven. I Gävle finns det förhållandevis
goda lokaler. Gävle dövstumskola är kanske den bäst hållna av de nuvarande
skolorna. Dessa lokaler bli lediga, när den där inrymda anstalten för
döva med komplicerat lyte flyttas till Mogård i närheten av Finspång. En
genomgripande reparation av Härnösandsskolan, som skulle göra den duglig
för framtiden, har man beräknat skulle draga en kostnad av en miljon kronor,
och en nybyggnad skulle kräva en och en halv miljon. Anser sig staten i dessa
tider ha råd att göra dessa utgifter och samtidigt låta Gävleskolan utnyttjas
för något annat ändamål, så må det vara hänt, men örn man vill lägga sparsamhetssynpunkter
på saken, synas mig skäl tala för den ståndpunkt, departementschefen
i denna fråga intagit.

Jag har, som herrarna förstå av mitt resonemang, närmast den uppfattningen,
att ett bifall till herr Holmdahls reservatiton vore det riktiga. Emellertid
förstår jag att det inte finns några möjligheter att vinna majoritet för
denna ståndpunkt. Jag räknar också med att, örn en förnyad utredning kommer
till stånd, så starka skäl skola kunna anföras för den ståndpunkt, som skolöverstyrelsen
i denna sista av mig berörda fråga intagit, att man också då
kommer att slutgiltigt stanna för den lösningen. Och framför allt räknar jag
med, för den händelse kamrarna komma att stanna i olika beslut, att herr
Holmdahls linje är don medelproportional, omkring vilken man vid en sammanjämkning
skulle kunna ena sig.

Jag ber alltså, herr talman, att få omnämna att jag är beredd att vid en
eventuell votering stödja den reservatiton, som avgivits av herr Pauli m. fl.

Herr Andersson, Gustav Emil: Herr talman! När det gällt att ta ställning
till den här föreliggande frågan har för mig en mycket viktig synpunkt varit
det ökade födelsetalet och att man som följd därav säkert måste räkna med
en ökning av antalet dövstumma barn. Man måste ställa frågan: kan det överhuvud
taget vara lämpligt att lägga ned någon av dövstumskolorna inför det
faktum, att barnantalet ökat? Hade en indragning skett för åtskilliga år sedan,
skulle det ha varit någon mening med en sådan åtgärd. Då räknade
man inte med det ökade födelsetal, som sedan har inträtt, och då skulle man
med all rätt ha kunnat säga att tre skolor varit tillräckligt. När man emellertid
nu står inför den ändring som har skett på detta område, kan jag inte
finna annat än att man också måste ta hänsyn därtill. Det går inte att, som
herr Oscar Olsson gjorde, avfärda den synpunkten, att med ett ökat födelsetal
också föijer ett ökat antal dövstumma barn, med en hänvisning till att
en kikare förklarat att läkarvetenskapen gör så stora framsteg, att det trots
allt inte kommer att bli något ökat antal dövstumma. När detta inte inträffat
hittills, inte ens i någon mån, hur skall man då på grundval av vad som

Nr 19.

Onsdagen den 24 maj 1944 fm.

Äng. organisationen av dövstumskolväsendet m. m. (Forts.)
hittills skett kunna bygga så säkra beräkningar rörande vad som skall komma
att ske i en oviss framtid?

När vidare herr Oscar Olsson blev så indignerad över att herr Pauli pekade
på den hastigt stigande kurvan för antalet dövstumma barn och försökte
bevisa felaktigheten i detta påstående genom att taga antalet intagna barn
födda åren 1934 och 1935 och räkna ihop dem, så gjorde sig lektor Oscar
Olsson, som dock är en studerad man och inte bara en okunnig bonde eller
arbetare, skyldig till det lilla misstaget att inte ta med i beräkningen dem
som äro födda åren 1935 och 1936, fastän det var dessa barn som intogos,
vilket tydligt framgår av propositionen, som även herr Oscar Olsson haft
tillfälle att läsa. Gör man det så visar det sig, att vid en ökning av hela
antalet barn på icke fullt 3 000, så inträdde dock en ökning av antalet dövstumma
barn från 59 till 75 — en rätt markerad ökning alltså. Och av dem
som föddes år 1936 och • alltså intogos i fjol var medeltalet dövstumma nio
barn på 10 000, vilket är en så hög siffra att någonting liknande inte förekommit
på tolv år; siffran ligger betydligt över medeltalet för både femårsoch
tioårsperioden. Hur kan herr Oscar Olsson ur ett resultat, som uppvisade
en sådan försämring, utläsa att läkarvetenskapen kommer att göra avsevärda
framsteg de närmaste åren när det gäller att förhindra dövstumhet som en
svit efter barnsjukdomar? Detta har tydligen inte alls lyckats hittills. Örn
man inte besitter någon högre kunskap örn vad som skall ske i framtiden,
så måste man, när man skall bilda sig ett omdöme örn vad som eventuellt
kommer att ske under de närmaste åren, bygga på den faktiska erfarenhet
man har av förhållanden, som man verkligen kan överblicka och som äro en
påtaglig realitet. Och vad som verkligen inträffat visar inte alls att någon
minskning skett i det relativa antalet dövstumma barn.

Örn man alltså utgår ifrån en ungefärligen lika stor procent dövstumma
barn som tidigare, kommer man till en intagning vartannat år av mellan 170
och 180 elever. Enligt departementschefens uppfattning i 1942 års proposition,
nr 246, som byggde på det förhållandet, att det vid dövstumskolorna
år 1939 intogs 82 elever och 1941 ungefär 100 elever — det blev ju det senare
året ett något större antal, eller 107 — så kunde antalet barn enligt
propositionen framdeles beräknas icke komma att överstiga 115.

Man kan ju medgiva att det inte var så lätt att då kunna överblicka utvecklingen
på födelsetalets område på samina sätt som senare, ty då hade
den största ökningen icke inträffat. Men nu, två år senare, kan man tydligt
se hur födelsetalet har ökats, nämligen från år 1941, då det var 102 000, till
år 1943 med i runt tal 125 000. Nu har man fått dessa två års ytterligare
erfarenhet i fråga örn födelsetalets ökning, och att detta inte skulle komma,
att innebära någon som helst förändring av antalet dövstumma, utan att man
fortfarande skulle kunna räkna med siffran 115, det förefaller mig fullkomligt
otroligt, ja, rent av orimligt.

När man nu vill gå till en indragning av Manillaskolan och bestämma att
barnen i mellersta dövstumskoldistriktet skola flyttas till Vänersborg, så kan
man inför vad jag här som hastigast har påpekat angående sannolikheten av
ett ökat antal dövstumma barn nog fråga sig, örn inte riksdagens beslut för
två år sedan var något förhastat. Det kan hända att vi alltjämt behöva fyra
skolor. Då vore givetvis de nuvarande förläggningsorterna för dessa skolor
de ur geografisk och befolkningssynpunkt lämpligaste. Jag tror att även denna
sak kan vara tillräckligt betydelsefull för att ägnas någon uppmärksamhet
under den utredning som vi här ha ifrågasatt. Ty det kan väl inte vara
någon förnuftig mening i att, som utskottet här ställer i utsikt, lägga ned
den skola, som dock har de största möjligheterna att under de närmaste åren

Onsdagen den 24 maj 1944 fm.

Nr 19.

Ang. organisationen av dövstumskolväsendet nu m. (Forts.)
taga emot ett ökat antal elever, nämligen Manillaskolan, vidare att förflytta
norrlandsskolan från Härnösand till Gävle samt att flytta mellersta distriktets
upptagningsskola till Vänersborg för att sedan efter några år bygga en
ny skola i övre Norrland. Det skulle alltså bli en skola enbart för de fyra
övre norrlandslänen, ty örn en skola redan finns i Gävle kan man ju inte
rimligtvis tänka sig att Gävleborgs läns dövstumma barn skulle skickas till
någon annan plats än Gävle. Det är väl inte sannolikt, då ökningen i födelsetalet
varit starkast i tätorterna i södra och mellersta Sverige, att det kan
bli tillräckligt många dövstumma barn från övre Norrland för att upprätta
en skola av ungefär samma storlek som de övriga enbart för de fyra övre
norrlandslänen. Resultatet skulle i detta fall kunna bli, att man finge skicka
dövstumma barn, som till och med bo nedanför Gävle, så orimligt långt norrut
för att överhuvud taget kunna fylla denna nya skola. Jag kan inte finna att
detta är att handla framsynt. Det vore väl bättre att begagna sig av Härnösands
stads frikostiga anbud att ställa en kvarts miljon kronor till förfogande
för skolans bibehållande i Härnösands stad och att låta den bli upptagningsskola
för hela Norrland.

Det finns många andra synpunkter, som kunde vara värda att framhålla,
men de ha ju redan delvis anförts av andra talare, och jag skall icke uppehålla
tiden därmed. Jag vill bara sluta med att till herr Oscar Olsson säga,
att han inte behöver vara så oerhört moraliskt indignerad över att det kan ha
kommit fram vissa antydningar i utskottet, som varit nedsättande för Vänersborgsskolan,
när det från det andra hållet kommit fram antydningar, som
äro minst lika nedsättande för Manillaskolan.

överläggningen blev nu för en stund avbruten för att begärt tillfälle skulle
beredas herr statsrådet Quensel att avlämna en kungl, proposition.

Herr statsrådet Quensel avlämnade Kungl. Maj:ts proposition nr 266, angående
ytterligare anslag till upplysningsverksamheten i utlandet angående
Sverige.

Fortsattes överläggningen angående statsutskottets utlåtande nr 135. Äng. orga nisationen

Herr statsrådet Bagge: Herr talman! Jag är övertygad om att var och en dövstumskolav
kammarens ledamöter, som har haft anledning och tillfälle att sätta sig vasendet
närmare in i den fråga, som nu är under debatt, har fått det intrycket, att det ,^r™j
här föreligger ett alldeles ovanligt komplicerat organisationsproblem. Och jag °r
är alldeles på det klara med att olika meningar här kunna göra sig gällande;
det gäller att väga emot varandra hänsyn, som understundom äro ganska svåra
att jämföra med varandra. I själva verket gripa de olika delarna i hela detta
puzzle in i varandra på ett sådant sätt, att om man gör en förändring på ett
håll får denna genast återverkningar över hela fältet. Jag har en känsla av
att. det är nödvändigt att genast sätta kyrkan mitt i byn och att inte gå till
några överdrifter åt någotdera hållet vid argumenteringen i denna lika viktiga
som besvärliga fråga.

Jag har sysslat med den under ett par, tre års tid och har haft tillfälle
att se hur besvärligt och svårt det är att ta de nödiga hänsyn, som man måste
ta för att komma till ett gott resultat. Jag skulle mycket beklaga, om avgörandet
nu skulle resultera i att det bela skjutes ytterligare på framtiden genom ännu
en utredning. Det får man naturligtvis finna sig i om det finns verkliga skäl
för en sådan ståndpunkt, men jag hoppas att jag nu skall kunna visa att

Första kammarens protokoll 1944. Nr 19. 4.

Nr 19.

Onsdagen den 24 maj 1944 fm.

Äng. organisationen av dövstumskolväsendet m. rn. (Forts.)
detta i själva verket inte är fallet. En ny utredning betyder inte, som herr
Pauli sade, att det inte skulle behöva bli något uppskov. En rik erfarenhet
säger mig, att väntar man ett år och skall göra nya utredningar under detta
år, så blir saken inte uppklarad på ett år. Jag har haft att handlägga åtskilliga
sådana frågor där det visat sig att ett uppskov, som man försäkrat inte skulle
leda till någon längre tidsförlust, i verkligheten har medfört att frågan återigen
har sumpats ned och inte kunnat få någon lösning.

Jag har också under de gångna åren gjort den erfarenheten, att det nuvarande
tillståndet inte är lyckligt för dövstumskolväsendet. Att fortfarande
hålla frågan svävande är inte bra •— inte för lärarna och inte heller, vilket är
ännu viktigare, för skolorna och för eleverna. Sålunda tror jag man har all
anledning att se på den här saken som ett besvärligt och komplicerat problem,
men också som ett problem, som man inte kan skjuta ifrån sig, utan som man
får försöka knäcka och där man måste komma till ett resultat.

Örn vi börja med att se vad som varit utgångspunkten för hela det problem
örn dövstumskoleväsendets omorganisation, som rullas upp i den kungl, propositionen,
så är utgångspunkten ett principbeslut av 1942 års riksdag, enligt
vilket en av de nuvarande upptagningsskolorna i landet skulle nedläggas.
Detta beslut gör det nödvändigt att koncentrera dövstumundervisningen till
tre i stället för fyra upptagningsskolor, och därmed följer också beho-vet av
en omreglering av dövstumskoldistrikten. De nya distrikten måste ju med
nödvändighet bli större än de nuvarande, det ligger i sakens natur. Omorganisationen
öppnar sålunda å ena sidan möjligheter till mycket avsevärda besparingar
genom koncentrationen, å andra sidan är det otvivelaktigt, att den
också medför en del olägenheter, såsom att eleverna i många fall få längre
resväg till skolorna. Det kan man inte komma ifrån. Det som man egentligen
har att välja emellan är vilka elever som skola få den längre resvägen till
skolorna och vilka som skola få den kortare.

Därjämte betyder denna centralisering, att två städer förlora upptagningsskolor,
i det ena fallet genom indragning och i det andra fallet genom förflyttning.
Riksdagen har emellertid redan för två år sedan i princip godtagit
dessa konsekvenser av omorganisationen, och det förefaller mig vara viktigt
att detta nu fastslås, ty nian kan inte hålla på nied att ta ställning till den
här saken från nya utgångspunkter den ena gången efter den andra. Man får lov
att ha någon konsekvens i sitt handlande, örn nian skall komma till ett resultat.
När det gäller att i praktiken genomföra 1942 års riksdagsbeslut har man
alltså främst att tillse, att eleverna fördelas mellan skolorna på det sätt, som
är lämpligast ur såväl pedagogiska som ekonomiska synpunkter.

Jag erinrar örn att det första ledet av omorganisationen beslöts i fjol, då
medel anvisades för att möjliggöra en förflyttning av arbetshemmet för sinnesslöa
dövstumma från Gävle till Risinge i Östergötland. Den^ andra och sista
etappen i omorganisationen har jag för egen del, såsom framgår av den kungl,
propositionen, funnit böra realiseras så att specialskolan i Örebro bibehålies i
denna stad och att vidare av de fyra nuvarande upptagningsskolorna de i
Lund och Vänersborg bibehållas, medan Härnösandsskolan flyttas till arbetshemmets
hittillsvarande, mycket goda lokaler i Gävle samt att slutligen Manil1
askolan i Stockholm helt och hållet nedlägges. I samband därmed skulle, såsom
jag nyss framhållit, distriktsindelningen för de olika upptagningsskolorna

jämkas. . „

Jag är mycket tacksam för att statsutskottet, som ju ägnat denna Daga en
utomordentligt ingående prövning, har kommit till samma resultat som propositionen.
Man kan sålunda ha en förhoppning örn att man verkligen kommer
till ett slutligt avgörande i denna segslitna och besvärliga fråga. Emellertid

Onsdagen den 24 maj 3944 fm.

Nr 19.

Ang. organisationen av dövstuniskolväsendet m. m. (Forts.)
Ilar som vi veta en stark minoritet inom utskottet i en reservation intagit elen
ståndpunkten, som vi tidigare lia hort av flera talare, att organisationsfrågan
trots allt inte är tillräckligt utredd. Man vill att den skall in i utredningskvarnen
igen, och sålunda skulle vi inte få någon lösning i år.

Det vill till mycket starka skäl för att behandla ett ärende på detta sätt.
Reservanterna tänka sig att man skulle kunna slutföra kompletterande undersökningar
under innevarande år — jag har ju redan antytt huru ett sådant
beslut skulle förhala hela frågans lösning. Jag skall därför be att få gå
något närmare in på reservanternas argumentering för att undersöka, om det
verkligen finns så starka och så avgörande skäl, som böra föreligga för att
riksdagen nu skall kasta ut denna fråga till nya utredningar.

Reservanterna ha tilli att börja med velat sätta i fråga själva- grunden för
1942 års riksdagsbeslut. De göra gällande att antalet dövstumma barn, som
under de senaste åren intagits i dövstumskolorna, visar en sådan stegring, att
man kan befara, som vi hörde av den siste ärade talaren, att dövstumorganisationen
blir för liten med endast tre upptagningsskolor. Reservanterna beteckna
det som en brist i propositionen, att denna inte innehåller någon prognos
för den sannolika utvecklingen -av antalet dövstumma, och de anse det nödvändigt
att en sådan statistisk uppskattning göres, innan riksdagen binder sig
för att lägga ned den största upptagningsskolan, nämligen Manillaskolan.

Frågan är då: hur är det material beskaffat, som reservanterna åberopa till
stöd för denna huvudpunkt i sitt yrkande? Det har ju förts en liten statistisk
fejd här i kammaren mellan ett par av ledamöterna. Det är alltid svårt att
kunna följa nied sådana utläggningar, och jag skall be att få försöka reda
upp vad som förefaller att vara själva kärnpunkten i denna statistikfejd. Reservanterna
anföra att under år 1939 intogos vid samtliga upptagningsskolor
sammanlagt 85 lärjungar, under år 1941 var antalet 107 och under 1943 var
det 127 lärjungar. Dur ser man, förklara de, vilken stegring som faktiskt har
ägt rum i antalet dövstumma barn som intagits vid dessa skolor. Man kan
åtminstone, mena de, tänka sig möjligheten att denna stegring fortsätter också
i framtiden och alltså gör ännu en intagningsskola nödvändig. Reservanterna
lia emellertid, såvitt jag förstår, härvidlag begått ett uppenbart och fundamentalt
misstag. Det är inte alls så i verkligheten, att stegringen varit sådan
som dessa siffror synas ge vid handen. Stegringen sammanhänger nämligen
med att reservanterna fullständigt förbisett den omläggning av elevintagningen,
som under den angivna tidsperioden ägde rum. När staten år 1938 övertog
dövstuniskolväsendet bestämdes nämligen, att samtliga upptagningsskolor
skulle taga emot elever vartannat år, på udda årtal, och det är denna omständighet
som ger dessa siffror en helt annan karaktär än den som reservanterna
trott att de ha — siffrorna visa i själva verket inte någon oavbruten
stegring. Ty dessförinnan hade vissa skolor, nämligen de i Härnösand och
Vänersborg, mottagit elever på jämna årtal. Sålunda intogos år 1938 i Härnösand
32 elever och i Vänersborg 14, medan inga elever alls mottogos i Stockholm
och i Lund. I enlighet med den nya ordningen intogos däremot år 1939
nya elever vid alla, fyra upptagningsskolorna, således även i Härnösand och
Vänersborg. Men givetvis blev då intagningen vid de två sistnämnda skolorna
mycket ringa och omfattade i Härnösand endast 17 och i Vänersborg endast
14 elever. Rätteligen skulle till dessa 31 elever läggas ungefär halva antalet
av dem, som år 1938 intogos vid dessa två skolor. Och då få vi under år 1939
en intagning vid samtliga upptagningsskolor på omkring 110 elever. Den av
reservanterna påvisade stegringen mellan åren 1939 oell 1943 blir därigenom
så blygsam, att den faller inom den marginal, som vi räknade med 1942, och
stegringen mellan åren 1939 oell 1941 försvinner totalt.

Nr 19.

Onsdagen den 24 maj 1944 fm.

Äng. organisationen av dövstumskolväsendet m. m. (Forts.)

/Jag kan inte klara ut saken enklare än på detta sätt. Jag ber alltså att
få konstatera, att reservanterna genom att de inte observerat förbållandet med
den olika intagningen de olika åren omedvetet kommit att begagna siffrorna
på ett fullständigt felaktigt sätt. Det kail ''alltså fastslås att reservanterna lia
missuppfattat den föreliggande statistiken och att denna statistik på intet sätt
i och för sig ger anledning till antagandet att det skall bli någon fortsatt stegring
i antalet intagna dövstumma vid skolorna.

Emellertid är det också en annan pil, som reservanterna ha på sin båge. De
göra gällande, att man måste räkna med en stegring av antalet dövstumma
barn på grund av den allmänna ökningen i födelsetalet. De gå ut ifrån att
det alltid är en viss procent av alla barn, som äro dövstumma, och örn födelsetalet
ökar kommer sålunda det absoluta antalet dövstumma barn också att öka.
De mena med andra ord, att ali sannolikhet talar för att de dövstumma barnens
procentuella andel i det totala barnantalet är relativd stabil och att man
med ledning av den allmänna nativitetsutvecklingen kan uppskatta det sannolika
antalet barn, som måste intagas i dövstumskolorna.

Detta är emellertid, som här redan bär framhållits, säkerligen ett resonemang
som man inte utan vidare kan godtaga, Jag har för min del samrått
med våra främsta medicinska experter på området, vilka som sin uppfattning
meddelat, att man icke på grundval av en beräkning ''av procenttalet dövstumma
inom en befolkning kan draga några säkrare slutsatser rörande den framtida
frekvensen. Detta beror främst därpå, som redan har antytts i debatten men
som jag skulle vilja utveckla något närmare, eftersom man tycks lägga en
sådan vikt vid prognosen, att den medicinska vetenskapen och den sociala utvecklingen
skänker allt större möjligheter att förebygga dövstumhet. Och härvidlag
vill jag i förbigående säga, att de siffror som den siste ärade talaren
anförde från 1930-talet äro beräknade siffror. Dessa äro sålunda inte grundade
på faktiskt material.

Den äldre statistiken ger alltså mycket små möjligheter att ställa tillförlitliga
prognoser. I själva verket kan man säga, att antalet fall av dövstumhet
i mycket stor utsträckning står i ett bestämt förhållande till förebyggande
sociala och medicinska åtgärder. Det är säkerligen inte riktigt att som den
föregående ärade talaren vara så pessimistisk, att man menar att vi inte
skulle få röna någon som helst påverkan vare sig av den hittillsvarande sociala
och medicinska utvecklingen, vars resultat ju alltid kommer något i efterhand,
eller av elen efterföljande utvecklingen.

Jag skall be att något närmare få förklara detta resonemang. Det förhåller
sig så att dövstumheten antingen är medfödd eller också förvärvad. Den medfödda
dövstumheten är ju i hög grad ärftlig. Dövstumma personer ingå ofta
äktenskap med varandra. Redan nu vidtagas åtgärder, t. ex. i form av en genomförd
upplysningsverksamhet, vilka äro avsedda att söka förhindra att
kvinnor med ärftlig dövstumhet sätta barn till världen. Men en mycket viktig
del av dövstumheten är den förvärvade dövstumheten, och den orsakas bl. a.
och kanske oftast av mellanöreinflammation i den tidiga barnaåldern. Det är
här särskilt fråga örn fall, där läkarvård på ett mycket tidigt stadium kan
göra ofantlig nytta, men där man hittills har försummat att ge denna läkarvård
i tid. Ju mer intensiv övervakningen av småbarnens hälsotillstånd blir
genom barnavårdscentralernas verksamhet, genom inrättande av barnkliniker
vid centrallasaretten o. s. v., desto mera kommer med all säkerhet antalet döv-stumsfall
av denna orsak att minskas. Jag tror inte att det är för optimistiskt
.att våga säga detta. En allmän folkupplysning, som medför att föräldrarna
hastigare än förr söka läkarhjälp vid dylika sjukdomsfall, är likaledes ägnad
att minska förekomsten av förvärvad dövstumhet. Andra orsaker till dövstum -

Onsdagen den 24 maj 1944 fm.

Nr 19.

Ang. organisationen av döv stumskolväsendet m. m. (Forts.)
het i den tidiga barnaåldern äro genomgången difteri, scharlakansfeber, hjärnhinneinflammation,
mässling nied flera sjukdomar. Dessa epidemier kunna
numera oftare än förr på olika sätt undvikas eller lindras, och utvecklingen
bär bär gått hastigt i gynnsam riktning. Jag erinrar exempelvis om difterivaccinering
och örn möjligheten att förebygga mässling genom konvalescentserum,
för att endast nämna några av de viktigaste vinningarna på detta
område. Vad scharlakansfeber beträffar, äro möjligheterna att mildra förloppet
och minska risken för tillstötande mellapöreinflammation större än för
några decennier sedan, varav också följer att riskerna för de svårartade följderna
i form av nedsatt hörsel minskat.

Jag tror således icke att man utan vidare kan negligera läkarvetenskapens
landvinningar på detta område. Förutom att detta enligt min mening är ett
synnerligen intressant kapitel är det av vikt för det ärende som vi nu syssla
med och något som man icke utan vidare kan gå förbi när det gäller frågan
om den framtida utvecklingen av dövstumheten i vårt land. Jag anser mig
också med detta ha visat, att det i varje fall är högst osannolikt att antalet
dövstumma kommer att utgöra en konstant procent av det totala antalet barn.
Både den sociala och den medicinska utvecklingen äro, enligt vad en av de av
mig nyss åsyftade medicinska experterna sammanfattande framhåller, ägnade
att nedbringa antalet dövstumma personer.

Vad sålunda från läkarhåll uttalats, har på ett intressant sätt bekräftats
av en erfaren dövstumspedagog, vars verksamhet är förlagd till det distrikt,
det norra, där den procentuellt största dövstumsfrekvensen hittills förekommit.
Denne har påpekat, att de förbättrade sociala förhållandena och de väsentligt
ökade kommunikationsmöjligheterna i Norrlands obygder redan märkbart
påverkat dövstumsförekomsten i gynnsam riktning. Sålunda ha bättre järnvägs-
och bussförbindelser underlättat möjligheterna för barnen att i tid erhålla
läkarvård. Men därjämte ha de som en annan och viktig följd haft att
avstånden mellan byarna minskats, varigenom det utpräglade ingifte, som varit
en av de viktigaste orsakerna till dövstumsförekomsten i dessa trakter, numera
högst väsentligt avtagit. Det är därför icke något löst tal, örn man säger,
att det finns ali anledning att hoppas, att den sociala och medicinska utvecklingen
skall kunna ge goda resultat. Detta visar också, liksom all erfarenhet
i övrigt, vanskligheten av att basera ett omdöme om dövstumsfrekvensen
på något nu tillgängligt statistiskt material. Det innebär i sin tur, att den
av reservanterna begärda prognosen, som de ju säga ha en fullkomligt avgörande
betydelse för deras ställningstagande, med all sannolikhet icke alls kan
utföras och att den i varje fall icke kan lämna något mera värdefullt bidrag
till frågans belysning. Att således föranstalta örn en sådan här utredning —
för att nu taga upp det första skälet som man nu kommit med för att skjuta
på denna sak — skulle icke ge något resultat. Det är icke någon mening med
att göra en dylik utredning; kravet på en sådan innebär helt enkelt, att man
skjuter frågan ifrån sig av den anledningen att man för närvarande icke vill
taga ståndpunkt till den. Det är så det i verkligheten ligger till.

Härmed har såvitt jag förstår en väsentlig del av reservanternas resonemang
förlorat sitt underlag. Denna fråga om prognosen är icke av den beskaffenheten,
att den verkligen har det allvar, att man med en sådan motivering
nu åter skulle kunna skjuta detta avgörande på framtiden med alla de
olägenheter som därav följa. Vi kunna icke vinna något mer på denna punkt
genom en ytterligare utredning.

Såsom ett andra skäl för att icke nu taga ställning i dragkampen mellan
Manilla och Vänersborg ha reservanterna åberopat, att ytterligare utredning
tarvades dels rörande byggnadsfrågorna i Vänersborg, dels rörande den

Nr 19.

Oasdagen den 24 maj 1944 fm.

Äng. organisationen av döv stumskolväsendet m. m. (Forts.)
i propositionen, föreslagna gemensamma administrationen av upptagnings- oell
fortsättningsskolorna i denna stad. Härom har ju också den redan förda debatten
delvis rört sig.

Vad först byggnadsfrågorna i Vänersborg beträffar, ha reservanterna särskilt
pekat på att elevhem saknas på denna ort och att de för ändamålet förhyrda
lokalerna i flera avseenden äro otillfredsställande. Jag vill gärna vitsorda,
att så är fallet. Jag har redan tidigare varit i Vänersborg för denna
saks skull och gjorde ett nytt besök där för någon vecka sedan, varvid jag
noga gick igenom de nuvarande elevhemmen. Jag måste medge, att lokalerna,
sådana som de nu se ut, icke äro tillfredsställande. Vi kunna helt enkelt icke
lia det på det sättet. Men Vänersborgs stadsfullmäktige ha på sammanträde
i måndags enhälligt beslutat anslå erforderliga medel för att försätta den av
staden förhyrda elevbostaden i det skick, som påfordrades av dövstumsskolemyndigheterna.
Dessutom ha ägarna av de två ytterligare fastigheter, som
förhyrts såsom elevhostäder, skriftligen förbundit sig att utföra påfordrade
reparationer. Därigenom är, så vitt jag förstår, denna sak ordnad på ett tillfredsställande
sätt. I och med dessa åtgärder ha garantier erhållits för att
elevhemsfrågan i Vänersborg med det snaraste får en både ur ekoonmiska och
andra synpunkter tillfredsställande lösning.

Reservanterna anföra i detta sammanhang också, att fortsättningsskolans
lokaler i Vänersborg icke äro bra. Detta kan även jag för min, del vitsorda,
då jag gått igenom dem. Men den frågan är ett helt annat spörsmål, och har
intet som helst samband med frågan örn upptagningsskolornas organisation.
Örn reservanterna tänkt sig, att fortsättningsskolan lämpligen skulle kunna
övertaga upptagningsskolans nuvarande lokaler, så anser jag, att de äro inne
på en oriktig väg. Fortsättningsskolan är yrkesbetonad; vad den behöver är
nya verkstadslokaler, och rationella sådana kunna aldrig inredas i upptagningsskolans
för teoretisk undervisning anpassade byggnader.

Den tvekan, som reservanterna slutligen uttalat beträffande den av mig
föreslagna samorganisationen av fortsättningsskolan och upptagningsskolan
och som herr Wagnsson här utförligt har motiverat, kan jag däremot val förstå.
Jag har själv varit mycket tveksam i detta avseende, och det finns åtskilligt
som talar för båda ståndpunkterna i denna sak. Skulle det visa sig,
att det i propositionen föreslagna arrangemanget inte slår väl ut, föreligga
emellertid inga som helst svårigheter att upplösa detta organisatoriska samband
genom att tillsätta en särskild rektor för vardera skolan. I princip rubbas
icke därigenom huvuddragen av den av mig förordade lösningen; det skulle
blott innebära, att besparingen för dövstumskolväsendet i dess helhet reducerades
från cirka 130 000 kronor örn året till låt oss säga cirka 115 000 kronor.

Som ytterligare argument för att bibehålla Manillaskolan anföra reservanterna,
att propositionen icke ger något besked örn hur manilla lokalerna för
framtiden skola utnyttjas — herr Pauli var särskilt inne på detta kapitel.
De anse, att dessa lokaler även i sitt nuvarande skick representera ett ganska
avsevärt ekonomiskt värde, och de finna det icke vara förenat med god ekonomi
att under nu rådande ekonomiska förhållanden låta detta byggnadskomplex
stå outnyttjat och förfalla av brist på lämplig användning. Innan något
beslut fattas örn Manillaskolans nedläggande, bör därför enligt reservanterna
en utredning föreligga örn huru med denna stora och solida anläggning bör
förfaras. Härtill vill jag genmäla, att Manillaskolans byggnad nu dock är
81 år gammal, och då kunna ju herrarna förstå, hur den ungefär ser ut. Den
år så bristfällig, att det under normala tider knappast skulle ifrågasatts annat
än att riva detta komplex. Så länge nuvarande förhållanden emellertid bestå,

Onsdagen den 24 maj 1944 fm.

Nr 19.

Ang. organisationen av dövstumskolväsendet m. m. (Forts.)
torde det dock kunna övervägas att åtminstone temporärt utnyttja skolan
exempelvis för förrådsändamål för att tillgodose något musealt intresse eller
dylikt. Men det är naturligtvis icke huvudfrågan, huruvida manillabyggnaden
skall utnyttjas eller icke, ty det är alldeles uppenbart, att örn nian kan spara
130 000 kronor om året genom den nya organisationen, även örn Manillaskolan
skall stå fullständigt tom, skall man naturligtvis göra detta och icke låta
bli att göra det endast för att man skall lia nöjet att ha denna byggnad utnyttjad.
Det är förresten egendomligt, att reservanterna inte observerat, att de
själva underlåtit, när de i fortsättningen taga ställning till placeringen av
norra distriktets dövstumskola, att påvisa, hur nian skall förfara med Gävleskolans
nyare och vida bättre lokaler. Det anses tydligen inte vara oförenligt
med god ekonomi att låta det byggnadskomplexet stå outnyttjat!

Med vad jag sist sagt, är jag inne på reservanternas uttalande örn den föreslagna
förflyttningen av Ilärnösandsskolan till Gävle. Icke heller denna del
av propositionen lia reservanterna funnit tillbörligt utredd, utan de ha funnit
en ytterligare omprövning ur ekonomiska och andra synpunkter böra ägnas
frågan örn ett bibehållande av norra distriktets upptagningsskola i Härnösand.
Det vill synas, som örn de i sina överväganden på denna punkt i första
hand utgått från att resvägen och restiden för barnen från övre Norrland
skulle bli avsevärt längre och möjligheten till kontakt mellan hem och barn
därigenom avsevärt förminskad, örn skolan flyttas från Härnösand till Gävle.
Uppenbarligen falla reservanterna härvid tillbaka på vissa uttalanden i den
till förmån för II ä r nösunds skol an väckta motionen. Vad i motionen anförts
beträffande resemöjligheterna är emellertid icke korrekt. Motionärerna och med
dem reservanterna ha förbisett, att när resorna företagas gruppvis kunna de
ordnas i abonnerad vagn, vilken kan anslutas till tågen på ett sådant sätt, att
för flertalet barn förbindelserna mellan övre Norrland och Gävle faktiskt bli
bekvämare än kommunikationerna mellan övre Norrland och Härnösand. För
egen del förstår jag mycket väl härnösandsintresset av att bibehålla dövstumskolan.
Det är ju för övrigt alltid sådana bär lokalintressen som göra sig
gällande, och bakom striderna i denna fråga ligga väl en hel del lokalintressen
av olika art. Men jag kan icke finna, att Härnösand har blivit missgynnat på
senare år i fråga om statliga institutioner. Jag erinrar sålunda om att riksdagen
senast i fjol anvisade medel för upprättande av ett särskilt kustartilleridetachementet
i Härnösand, och jag är övertygad om att fördelarna med denna
statsinstitution komma att vida uppväga de nackdelar, som dövstumskolan förflyttning
skulle kunna medföra.

Herr talman! Den förevarande frågans komplicerade natur har nödgat mig
att alltför länge taga kammarens tid och uppmärksamhet i anspråk, men jag
hoppas, att jag genom det sagda åtminstone i någon mån har kunnat bidraga
till att klarlägga problemet. Jag vill sammanfatta de synpunkter, som jag anfört
gentemot reservanterna, på följande sätt.

Några nya skäl, som skulle föranleda att man nu frångår 1942 års principbeslut,
på vilket årets proposition bygger, lia icke anförts. Den statistik, ur
vilken reservanterna ansett sig kunna utläsa en oroande stark tendens till ökning
av intagningarna i dövstumskolorna, Ilar fullständigt missuppfattats och
ger i själva verket icke stöd för reservanternas pessimistiska uppfattning. Någon
vederhäftig prognos rörande deri framtida dövstumfrekvensen synes icke
vara möjlig att göra. Byggnadsfrågan i Vänersborg har, i den mån den äger
samband med förevarande förslag, genom stadsfullmäktiges beslut i måndags
vunnit en tillfredsställande lösning. Det är inte, såsom reservanterna göra gällande,
oekonomiskt att låta Manillaskolan eventuellt stå tom, men i högsta
grad oekonomiskt att fortsätta med den nuvarande dövstumskolorganisationen.

Nr 19.

Onsdagen den 24 maj 1944 fm.

Ang. organisationen av dövstumskolväsendet m. m. (Forts.)

Olägenheterna för norrlandsbarnen av en förflyttning från Härnösand till
Gävle, slutligen, ha överbetonats, och något verkligt skäl mot denna förflyttning
alltså icke anförts.

Jag ber endast att få tillägga, att vården om de människor och särskilt
de barn, som drabbats av dövstumhetens svåra lyte, är en viktig angelägenhet
för ett kultursamhälle sådant som det svenska. Det är icke en fråga, vars
lösning man utan vidare undan för undan kan skjuta upp, utan den måste uppklaras
så fort som möjligt och på bästa möjliga sätt. För denna uppgift lia
vi också glädjen och förmånen att kunna räkna på bistånd av en väl kvalificerad
och sitt kall sällsynt hängiven lärarkår. Denna har bidragit till att
vid var och en av de svenska dövstumskolorna uppbygga värdefulla traditioner,
och de lia därför, helt naturligt, var och en på sitt håll med starka
band knutits till sin egen skola. Jag förstår därför mer än väl och respekterar
till fullo deras känslor inför en omorganisation, som tyvärr måste medföra,
latt dessa traditioner på sina håll nu skulle brytas. Men jag är förvissad
örn att de inom ramen av den nya organisationen komma att göra lika värdefulla
insatser till de dövstumma barnens bästa, och jag kan icke förstå, att
deras, som sagt, naturliga känsloreaktioner i detta fall skulle kunna diktera
riksdagens beslut i en fråga av denna karaktär.

Till sist vill jag tillfoga, att jag hyser den varma förhoppningen, att vi icke
skola behöva se en ny uppgång i de dövstummas antal, utan att samhällets
åtgöranden på det medicinska och sociala planet kraftigt skola medverka till
en minskning av dövstumfrekvensen, att med andra ord dövstumvårdens problem
måtte lösas i en konstruktiv anda, i det att tyngdpunkten förskjutes till
det förebyggande planet.

Med dessa ord, herr talman, ber jag att på det varmaste få rekommendera
utskottets hemställan till kammarens bifall.

Enär herr statsrådet Quensel anmält sig vilja avlämna ytterligare en kungl,
proposition, avbröts nu ånyo behandlingen av det föreliggande utlåtandet.

Herr statsrådet Quensel avlämnade Kungl. Maj:ts proposition nr 284, med
förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 § 16 :o) och 17 :o) lagen den 26
maj 1909 (nr 38 s. 3) örn Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

Äng. orga- Fortsattes överläggningen angående statsutskottets utlåtande nr 135.

nisationen av

dövstumskol- Herr Holmström: Herr talman! Detta ärende förelägges kamrarna från
väsendet statsutskottet i ett mycket förvirrande skick. Inom utskottet ha funnits två
reservantgrupper, den ena anhängare av manillaalternativet, när det gäller
0 '' mellersta distriktet, och den andra anhängare av härnösandsalternativet, då
fråga är örn norra distriktet. Vid det slutliga avgörandet i utskottet förenade
sig de båda reservantgrupperna. Båda vilja ha en utredning, men med helt
olika motiveringar. Frågan har därigenom kommit i det läge, i vilket den nu
föreligger. Anhängarna av Manillaskolan få hjälp av anhängarna av Hämösandsskolan,
och dessa i sin tur få hjälp av de förstnämnda. Det finns ett politiskt
slagord för sådant förfarande. Men det har så dålig klang, att jag inte
vill nämna det.

Kungl. Maj:ts förslag att Härnösandsskolani skall flyttas till Gävle har,
jag höll på att säga naturligtvis, rönt motstånd från härnösandshåll, men även
från företrädarna för övre Norrlands intressen. Jag vill såsom utgångspunkt
för debatten ställa den frågan, vilket som är viktigast att ta hänsyn till: att

Onsdagen den 24 maj 1944 fm.

Nr 19.

Ang. organisationen av döv shlms kolväsendet rn. m. (Forts.)
vid barnens resor från och till hemorten två gång-er om året restiden förlänges
med omkring tre timmar eller att skolan är i bästa skick i fråga om hygien
och hemtrevnad beträffande såväl undervisningslokalerna som framför allt de
avdelningar som skola ersätta elevernas hem. Ledamöterna i statsutskottets
andra avdelning, som lia besökt de skolor, som det här gäller, ha inför utskottet
alla betygat, att Gävleskolan är i förträffligt skick, medan däremot i fråga
örn Härnösandsskolan förhållandet är det rakt motsatta. Detta har ju även
framhållits i flera uttalanden i dag här i kammaren. Personligen har jag varit
i tillfälle att se båda dessa skolor och bilda mig en uppfattning örn deras tillstånd.
Jag var med då statsrevisorerna besökte dövstumskolan i Härnösand,
och jag blev verkligen mycket förvånad över att skolan var i ett så, jag säger,
ovärdigt skick. Jag har haft mycket att göra med anstalter i mina dagar och
har sett en hel del sådana. Jag tror att jag knappast sett något bedrövligare än
dövstumskolan i Härnösand. Jag känner även rätt väl till Gävleskolan, då jag
är vice ordförande i dess styrelse. Jag försäkrar, att denna skola befinner sig
i det allra ypperligaste skick. Det har ju — som sagt — - också här redan förut
framhållits av några talare.

Jag skall, herr talman, sedan försöka visa, hur väl tillgodosedda de s. k.
norrlandsintressena- i alla fall äro i utskottets utlåtande. Dessa intressen lia
ju tagit sig uttryck i en motion. Det har tidigare påpekats, att den innehåller
en del felaktigheter, och jag skall be att ytterligare få understryka detta. Motionen
är ganska tendentiöst upplagd. När motionärerna reagera mot att
skolan skall ligga i Gävle, skriva de icke att den kommer att flyttas till syd-r
ligaste Norrland, utan »till upplandsgränsen». På ett annat ställe i motionen
heter det att förläggningen skulle bli »intill upplandsgränsen», och på ett
tredje ställe förklara motionärerna, att skolan skulle placeras »i portgången
till Uppland». Var och en förstår ju, att man här skjuter fram Uppland endast
för att söka göra största möjliga avskräckande intryck. Som jag senare skall
visa, är det också en rent felaktig uppgift, när det i motionen står att »vid
resa till Gävle måste hela gruppen tillika övernatta i Ånge». Motionärerna
framhålla, att dövstumundervisningen fick en fastare organisation genom
Kungl. Maj:ts och riksdagens beslut år 1885, och fortsätta: »Det var redan
då ett uppenbart norrlandsintresse, att upptagningsskolan skulle ligga centralt
inom det väldiga distriktet. Sedan skolans tillkomst i Härnösand har ingenting
vare sig i geografiskt hänseende eller ur kommunikationssynpunkt förebragts,
som skulle motivera en förflyttning av skolan.» Här Ira motionärerna
gjorts sig skyldiga till ett förbiseende. Det dåvarande sjunde dövstumskoldistriktet
omfattade nämligen Norrbottens. Västerbottens, Jämtlands och
Västernorrlands län men icke Gävleborgs län. När skolan för detta distrikt
förlädes till Härnösand, kom den sålunda att ligga i den sydligaste delen
av distriktet. Sedan har distriktet utvidgats med Gävleborgs län och enlig-t det
nu föreliggande förslaget även med Kopparbergs län. Härnösand låg proportionsvis
lika långt söderut i det gamla distriktet som Gävle gör i det nya.

Från norrlandshåll, kanske rättare »övrenorrlandshåll», bär man framför
allt fäst sig vid de längre resorna till Gävle. Man förklarar, att det blir »avsevärt
förlängda resor» för barnen, deras föräldrar och målsmän. Låt oss undersöka,
hur det verkligen förhåller sig härmed. Först är att märka att det är fråga
om blott två resor örn året fram och tillbaka; en resa efter sommarlovet till
skolan, en före jul hem från skolan, en tillbaka till skolan efter julen och en
hem från skolan till sommarlovet. Det är således, upprepar jag, bara tvä resor
örn året fram och tillbaka det här gäller, och det kan viii inte vara så mycket
att tala örn. Resorna äro för övrigt fria; det är endast några få, ekonomiskt
välsitucrade föräldrar, som själva få betala resorna för sina barn.

Nr 19.

Onsdagen den 24 maj 1944 fm.

Äng. organisationen av döv stumskolväsendet m. m. (Forts.)

Sedan påstår man, att det skulle bli svårare för barnen att fara hem vid
kortare lov, örn skolan förläggas till Gävle. Det kan ju endast gälla de barn,
som bo i skolans omedelbara närhet. Härnösandsområdet har mycket få dövstumma.
Endast fem procent av skolans elevklientel kommer från härnösandsområdet
mot 32 procent från Gävleborgs och Kopparbergs län. Denna betydligt
större grupp får det ju bättre, örn skolan ligger i Gävle, än örn den är förlagd
till Härnösand.

I fråga om föräldrarnas resor till skolan måste jag konstatera-, att det hittills,
när skolan varit förlagd till Härnösand, varit ytterst sällan som föräldrarna
besökt skolan. Det har endast brukat ske vid barnens konfirmation.
Även för föräldrarna blir det emellertid fördelaktigare, om skolan ligger i
Gävle, eftersom — såsom jag nyss sade — ett betydligt större antal elever
kommer från Gävleområdet än från Härnösandstraktan.

För att visa, att restiderna icke spela någon större roll skulle jag här kunna
anföra preciserade uppgifter ur tidtabellerna, men jag vågar inte göra det,
då det skulle trötta kammaren. Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
framhöll ju nyss, att det icke kommer att bli någon väsentlig
skillnad i fråga örn restiderna, och jag skall be att endast få belysa detta
med några tidsuppgifter. Det är fråga örn två olika resegrupper. Den ena
gruppen, som består av elever från Kirunaområdet och Tornedalen, samlas
i Boden. Den andra gruppen, den s. k. Sorselegruppen, som kommer från
områdena kring inlandsbanan och olika delar av Jämtland, samlas i Östersund.
För Bodengruppen är restiden från Boden till Härnösand 15 timmar
16 minuter, från Boden till Gävle är restiden 18 timmar 57 minuter. Restiden
till Gävle överstiger således restiden till Härnösand med 3 timmar 41
minuter. Det kan väl inte vara något att tala örn, när det gäller en så pass
lång resa. Dessutom är, såsom herr statsrådet påpekade, resan till Gävle bekvämare
för barnen, ty de behöva då icke övernatta i Ånge, vilket de med
nuvarande tågförbindelser måste göra, örn de skola resa till Härnösand. Om
barnen skola resa till Gävle, få de åka i abonnerade tredje klass boggivagnar
och kunna ligga och sovä intill nio timmar under hela resan, örn man tar
hänsyn till övernattningen i det andra fallet, blir det faktiskt kortare restid
till Gävle. Det är således bekvämare att resa till Gävle.

Det är ungefär samma förhållanden för den grupp barn, som reser från
Östersund, och det är likadant vid resa från Gävle till Östersund respektive
Boden. Resan från Gävle till Boden tar 16 timmar 47 minuter. Förlängningen
av restiden blir där endast 2 timmar 1 minut.

Enligt min mening finns det helt enkelt ingen anledning att i detta sammanhang
tala örn besvärligheter vid resorna. Vad man skall fästa sig vid är
skolornas beskaffenhet. Jag vågar tyvärr inte besvära kammaren med ytterligare
resonemang örn restiderna, hur frestande det än kunde vara. Jag vill
betona, att jag har tagit de här anförda uppgifterna ur aktuella tidtabeller.
Om det är någon som tvivlar på mina uppgifter, skall jag gärna sedan stå till
tjänst med att visa tidtabellerna i deras fullständiga skick.

Resonemanget från representanternas för övre Norrlands sida är ganska
bestickande. I verkligheten ter sig emellertid saken på detta sätt.

Jag talade tidigare örn att Gävleskolan var i ett så förträffligt skick och
att förhållandet var det motsatta beträffande Härnösandsskolan. Vad beror
det på? Jo, det beror därpå att så fort det började talas om att dövstumskoleväsendet
skulle förstatligas, upphörde man i Härnösand totalt att underhålla
sin skola. I Gävle däremot underhöll man hela tiden sin skola av
ambition och känsla för de dövstumma. Då förefaller det litet egendomligt,
örn Härnösand nu skulle belönas för sin underlåtenhet med att upptagnings -

Onsdagen den 24 maj 1944 fm.

Nr 19.

Äng. organisationen av döv stumskolväsendet m. m. (Forts.)
skolan förläggas dit, under det att Gävle, som varit så ambitiöst, när det gällt
dess skola, skall berövas densamma.

Herr talman! Jag nödgas inskränka mig till dessa påpekanden. Även bortsett
från lokalintresset bär jag den bestämda övertygelsen, att det vore oriktigt,
örn Gävleskolan skulle nedläggas och Härnösandsskolan sättas i stånd
för ganska dyra pengar -—- kostnaderna därför överstiga ju miljonen och uppgå
vid nybygge till en och en halv miljon kronor — medan man däremot kan
utvidga Gävleskolan, örn så behövs, för mycket små kostnader.

Jag ber, herr talman, att får yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Hage: Herr talman! Jag är varken gävlebo, som den föregående talaren,
eller härnösandsbo, och jag har alltså intet speciellt lokalintresse att
kämpa för i denna fråga. Trots detta skall jag be att få säga några ord till
förmån för tanken att behålla norra dövstumskoldistriktets upptagningsskola
i Härnösand.

Jag vill erinra därom, att det är mycket vanligt här i riksdagen att man,
när man skall besluta örn förläggandet av en statsinstitution som skall betjäna
en viss bygd, utgår från den synpunkten, att man skall försöka lägga institutionen
så centralt som möjligt inom den bygd, som skall betjänas. Detta måste
utan tvekan anses som en mycket förnuftig princip. Örn man i den föreliggande
frågan vill följa denna princip, kan det vara skäl att kasta en blick på
kartan. Man konstaterar då det kända förhållandet, att geografiskt ligger staden
Östersund mitt i Sverige. Gävle ligger ungefärligen 30 mil söder örn
Östersund. Jag tycker, att dessa geografiska fakta belysa, hur riktigt det
är, när man säger att om man till Gävle förlägger en anstalt, som i stort
sett skall betjäna Norrland, innebär detta en mycket betydande avvikelse från
den nyssnämnda princip, som vi i allmänhet följt här i riksdagen vid avgörande
av frågor utav detta slag.

Den föregående talaren påpekade, att nu, då det här ifrågavarande distriktet
omfattar de fyra nordligaste länen, ligger anstalten i Härnösand i sydligaste
kanten av distriktet och att man alltså inte hittills följt den princip, som jag
talat örn och som jag finner mycket rimlig. Jag tycker emellertid, att örn man
genom att behålla anstalten i Härnösand kan i någon mån närma sig tillämpande
av denna goda princip i det planerade utvidgade distriktet, då skall
man göra det.

I detta sammanhang har det talats om att, i fall upptagningsskolan för
norra distriktet skulle förläggas till Gävle, kunde det tänkas, att en anstalt
någon gång i framtiden ltomme att placeras i övre Norrland. Det finns ett
gammalt gott ordspråk, som vi övre-norrlänningar ha anledning att i detta fall
erinra oss, och det är det gamla ordspråket att »det är bättre att lia en fågel
i handen än tio i skogen». Denna plan att en gång förlägga en anstalt till
övre Norrland är, skulle jag tro, en »fågel i skogen».

För min del vill jag gärna liksom många andra erkänna, att den anstalt, som
nu finns i Härnösand, inte är tillfredsställande. Den är inte väl skött eller
underhållen. Jag har en gång som statsrevisor besökt anstalten, och jag får
erkänna, att den var i stort behov av reparationer. Men skall den tillfälliga omständigheten,
att de, som haft att ansvara för anstaltens skötsel, inte fullgjort
sina skyldigheter, vara avgörande för den nu föreliggande frågan?

Det har sagts, att örn man i fortsättningen liksom hittills förlägger norra
distriktets upptagningsskola till Härnösand, bli stora reparationskostnader
ofrånkomliga. Det är antagligen riktigt, men det blir engångskostnader, örn
upptagningsskolan förlägges till Gävle, komma troligen de årliga driftskostnader,
som avse elevernas resor till och från skolan, att ökas i så hög grad,

Nr 19.

Onsdagen den 24 maj 1944 fm.

Äng. organisationen av döv stumskolväsendet m. ni. (Forts.)
att ökningen, snart överstiger det engångsbelopp, som erfordras för att förbättra
och bygga om Härnösandsanstalten. För övrigt skulle jag tro, att örn
anstalten i Härnösand inte vidare skall användas för sitt nuvarande ändamål,
kommer den väl att tas i bruk för något annat statligt ändamål, och även i det
fallet bli reparationskostnader oundvikliga. Det blir väl alltså bara fråga örn
på vilket konto i statsbudgeten som vi skola upptaga de engångskostnader,
det här rör sig örn.

Den föregående talaren yttrade, att när det gäller att transportera eleverna
till och från upptagningsskolan, spelar det ingen roll, örn denna är förlagd i
Härnösand eller i Gävle. Man kommer väl emellertid inte ifrån att örn man
förlägger skolan till Gävle, medför detta en ökning av de kostnader, som
hänföra sig till elevernas resor.

I detta sammanhang vill jag säga några ord örn hur det förhåller sig med
kommunikationerna mellan övre Norrland samt Gävle och Härnösand. Jag
har tågtidtabellen framför mig här. Från Luleå och Boden går det på morgonen
ett mycket lämpligt tåg, med vilket man utan nattuppehåll och utan
att begagna sig av sovvagn kan på samma dag komma fram till Härnösand.
Däremot måste man använda sovvagn eller göra nattuppehåll för att komma
fram till Gävle. Likadant är förhållandet, när man skall resa i motsatt riktning.
Den föregående talarens upplysningar på den här punkten voro sålunda
inte fullt korrekta. Det avgörande är, vilket tåg man väljer. Reser man med
morgontåget från Luleå eller Boden, kan man alltså komma fram till Härnösand
på dagen. På samma sätt kan man, om man reser från Härnösand på morgonen,
komma fram till Boden eller Luleå på dagen. Dessa tåglägenheter
kunna mycket väl användas för de transporter, örn vilka här är fråga.

Vad jag nu sist anfört, är kanske något ovidkommande synpunkter. Det finns
emellertid andra synpunkter, som ha större betydelse för mig. Jag vill i detta
sammanhang framhålla — vilket också motionärerna i andra kammaren gjort
— att om man undersöker, hur många barn som sedan år 1938 kommit till
skolan i Härnösand, finner man, att endast 66 barn kommit från Gävleborgs
län, under det att 300 barn kommit från Jämtlands, Västernorrlands, Västerbottens
och Norrbottens län tillsammans eller sålunda från de län, där man
i allmänhet torde ha den uppfattningen, att upptagningsskolan framdeles
liksom hittills helst skall vara förlagd till Härnösand.

Går man in för att förlägga upptagningsskolan till Gävle, innebär det
enligt min mening, att man berövar Norrland — Gävle räknas visserligen till
Norrland men tillhör inte det egentliga Norrland -— en anstalt, som landsdelen
har rätt till med hänsyn till dess geografiska utsträckning och dess befolkningsantal
och med hänsyn till det antal elever, som från denna landsdel komma till
anstalter av ifrågavarande slag.

Då jag kan tänka mig, att ett bifall till reservationen kommer att leda till
att Härnösandsanstalten efter verkställd utredning befinnes böra bibehållas,
ber jag, herr talman, att få yrka bifall till den reservation, som avgivits av
herr Pauli.

Herr Petersson, Emil: Herr talman! Det har sagts många hårda ord om
Härnösandsskolan, enligt min mening alltför hårda med hänsyn till de omständigheter,
som föreligga. Jag dristar mig därför, herr talman, att säga några
ord till favör för denna skola.

År 1940 anslog riksdagen medel till uppförande av en byggnad för dövstumskolan
i Härnösand, men så kom kriget emellan, och planen kunde inte förverkligas.
Sedan var det meningen, att skolan skulle användas såsom militärförlägg -

Onsdagen den 24 maj 1944 fm.

Nr 19.

Ang. organisationen av döv stumskolväsendet m. m. (Forts.)
ning. Inte heller det projektet kunde fullföljas, och staden har därför kommit i
ett rätt stort bryderi.

_ Staden bär gjort betydande ekonomiska utfästelser. Sålunda har den erbjudit
sig att till kronan betala 130 000 kronor mot att kronan nödigt reparerar
skolan och bringar den i sådant skick, att den kan användas under en tid
av fem år. Vidare har staden förklarat — det är här fråga örn det erbjudande
av staden, som i statsverkspropositionen betecknas såsom alternativ 2 — att
därest det sedan finnes anledning att alltjämt i fortsättningen använda gamla
skolbyggnaden för fortsatt dövstumskolundervisning, betalar staden ytterligare
120 000 kronor mot att staden av kronan återfår utan vederlag det markområde,
vilket staden redan utan vederlag upplåtit till kronan för uppförande
av ny dövstumskola. Detta visar, att staden vill behålla skolan, och den är naturligtvis
i sin fulla rätt, om den hävdar att skolan skall vara kvar där.

Jag upprepar, att det fällts alltför hårda ord om skolan i Härnösand. Jag
var med och såg på skolan, och jag vill visst inte försvara det skick, i vilket
den befann sig, men man kan kanske förklara en del. Det har kanske inte varit
möjligt att verkställa reparationer i dessa tider, då det råder byggnadsförbud
och man skall underkasta sig en massa besvärligheter för att få reparationer
till stånd. Dessutom har man förmodligen gått och väntat på att det skulle
bli något avgörande i fråga örn dövstumskolanväsendet.

I sitt i ärendet avgivna remissyttrande har styrelsen för dövstumskolan i
Härnösand anfört bland annat: »Styrelsen vill visserligen icke överdriva betydelsen
av den längre restiden till Gävle i jämförelse med motsvarande till
Härnösand, som blivit påtalad i andra framställningar, men vad därutinnan
anförts bör enligt styrelsens mening noga beaktas och prövas. I ett annat och
betydelsefullare avseende finns dock ingen möjlighet att bestrida att flyttningsfrågan
nära berör ett ofantligt viktigt norrlandsintresse, nämligen så tillvida
att varje gång en institution i Norrland av statsmakterna nedbrytes, sker en
värdenedskrivning, som får hårdare verkningar här än motsvarande åtgärder
ha på andra håll i landet. Detta faktum måste ovillkorligen tillmätas icke
ringa vikt och bör, enligt styrelsens uppfattning, få väga tungt vid ett slutgiltigt
ställningstagande.»

Jag hoppas, att riksdagen skall ta reservationen och därmed giva Härnösand
en chans att komma i åtanke, när avgörandet träffas.

Att en ytterligare utredning örn förläggningen av upptagningsskolorna är
önskvärd och rent av nödvändig, det tror jag att vi fått belägg för under debatten.
Vad en sådan utredning kan leda till veta vi inte, men redan nu kan
sägas, att det vore ganska underligt, örn man utan vidare förkastade tanken att
bibehålla Manilla. Själv hade jag och flera med mig tidigare den uppfattningen,
att skolbyggnaden vid Manilla var tämligen omöjlig och nästan lutade mot
sitt fall, men vi blevo angenämnt överraskade, när vi kommo dit och sago närmare
på skolan. Det visade sig, att lokalerna där äro mycket bra — ljusa,
glada och trevliga. Av alla dövstumskolor har Manillaskolan den största golvytan
och den bästa gymnastiksalen, och skolan har en utmärkt tilltalande och
vacker samlingssal. Det finns naturligtvis också vissn brister där, men de
kunna avhjälpas för en tämligen ringa kostnad. För bibehållandet av Manilla
talar bland annat den omständigheten, att i det föreslagna mellersta distriktet,
till vilket Manilla skulle höra, är invånarantalet mycket stort. Detta distrikt
har 2 869 436 invånare, av vilka mer än hälften eller 1 624 670 bo inom Stockholms
stad samt Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands och Gotlands
län. Till dessa omständigheter måste man naturligtvis taga hänsyn. De
tala också för reservationen, och till den ber jag, herr talman, att få yrka
bifall.

Nr 19.

Onsdagen den 24 maj 1944 fm.

Äng. organisationen av dövsiumskolväsendet m. m. (Forts.)

Herr Karlsson, Gustaf: Herr talman! Jag tror att det skulle vara önskvärt
att inläggen i debatten vid denna sena tidpunkt inte gjordes alltför vidlyftiga,
oell jag skall försöka att fatta mig kort.

Jag vill först erinra om den distriktsindelning, som förekommer i skolöverstyrelsens
förslag och som ter sig ganska underlig. Skolöverstyrelsen vill sålunda
hänföra Göteborgs och Bohus län till södra distriktet, så att eleverna
från västkusten skulle få fara dels till Stockholm, dels till Lund. Denna distriktsindelning
kan utskottet inte godkänna. Till grund för utskottets utlåtande
ligger en annan distriktsindelning än den av skolöverstyrelsen föreslagna.
Tar man hänsyn till antalet barn vid de dövstumskolor, som det nu
råder strid örn, nämligen upptagningsskolorna, skall man finna, att örn upptagningsskolan
för mellersta distriktet, såsom utskottet föreslagit, förlägges
till Vänersborg, skapas större rättvisa än örn skolan förlägges till Manilla.

Till upptagningsskolan i Vänersborg skulle komma barn bl. a. från Göteborgs
och Bohus län och Älvsborgs län å ena sidan och från Stockholms stad,
Stockholms län och Uppsala län å den andra. För närvarande finns det 23
elever från Göteborgs stad, 8 från Göteborgs och Bohus län samt 21 från
Älvsborgs län. Det blir sammanlagt 52 elever. Antalet elever från Stockholms
stad är 21, från Stockholms län 15 och från Uppsala län 9. Det blir
tillhopa 45 elever. Med ledning av dessa siffror finner man, att under nuvarande
förhållanden skulle, därest upptagningsskolan förlädes till Vänersborg,
inte mer än 45 elever behöva flyttas från ostkusten till Vänersborg, under
det att det i annat fall blir 52 barn, som skola resa från västkusten dels till
Stockholm och dels till Lund.

Vi, som tillhöra utskottsmajoriteten, anse, att den distriktsindelning och
den förläggning av upptagningsskolorna, som föreslagits i utskottets utlåtande,
äro förnuftiga och att det är en väsentlig sak — vilken enligt min uppfattning
inte blivit tillräckligt betonad i debatten — att man skapar största
möjliga rättvisa i detta hänseende. Jag vill emellertid inte säga, att utskottets
förslag innebär en fullständig rättvisa, och det har naturligtvis i vissa frågor
varit utomordentligt svårt för utskottet att fatta en ur rättvisesynpunkt riktig
ståndpunkt. För min personliga del fann jag det svårast att ta ställning till
förläggningsfrågan i vad angår Norrland. Man mäste emellertid taga även
ekonomiska hänsyn. Man kunde ju inte bara säga, att när Gävleskolans barn
flyttats till Mogård, skulle Gävleskolan — den bästa av alla skolorna — stå
tom, och att man i stället skulle använda en miljon kronor eller något mer
för att få en skola uppe i Härnösand. På så sätt var man i viss mån bunden
av ekonomiska hänsyn vid sitt ställningstagande.

Utskottet har emellertid inte velat släppa tanken på att det skulle kunna
bli ytterligare en skola i Norrland, örn födelsetalen stiga sa, att en fjärde upptagningsskola
blir erforderlig. Utskottet har också tydligt sagt ifrån, att utskottet
förutsätter att Kungl. Maj:t följer utvecklingen på detta område och
att, om förhållandena skulle göra det nödvändigt att inrätta ytterligare en
upptagningsskola, denna bör förläggas till någon lämplig plats i övre Norrland.
Det sägs från reservanternas sida, att detta är tomt prat. Det är
inte tänkbart, mena reservanterna, att en ny skola kommer att förläggas till
Norrland, om vi redan förut lia en i Gävle. Reservanterna gå ju emellertid
utan betänkande in för att en skola skall förläggas till Manilla, även örn det
finns en skola i Gävle. Reservanterna äro inte alldeles konsekventa härvidlag,
förefaller det mig.

Örn man tar hänsyn till de ekonomiska förhållandena — och dem kan man
inte bortse ifrån —- finns det enligt min mening ingen annan väg att gå än
den, som Kungl. Maj:t anvisat.

Onsdagen den 24 maj 1944 fm.

Nr 19.

Äng. organisationen av döv stumskolväsendet m. m. (Forts.)

Beträffande frågan om det blivande lärjungeantalet i upptagningsskolorna
har man sagt, att man vill lia en tillförlitlig prognos. Om man skulle göra en
sådan prognos, skulle den emellertid inte kunna grundas på andra nya fakta
än dem, som inträ ffat under det senaste året. Den redan verkställda beräkningen
är ju grundad på siffror och kalkyler för de föregående åren. Ett år
är dock en alldeles för kort tid för att lia någon betydelse i detta sammanhang.

Herr talman! Såvitt jag förstår, talar allt för att denna kammare bör följa
utskottets majoritet, som förordar de i den kungl, propositionen framlagda
förslagen. Jag yrkar därför bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herr Nilsson, Bror, och herr Gustavson.

Herr Pauli: Herr talman! Herr statsrådet begagnade i sitt anförande samma
argument mot reservanterna som herr Oscar Olsson tidigare nied sådan
förtjusning utnyttjat — herr Olsson hade tydligen fått sina argument från departementet
-—• men jag måste med tillfredsställelse konstatera, att medan
herr Oscar Olsson använde synnerligen kraftiga ordalag för att stämpla reservanternas
siffra såsom oriktig, begagnade herr statsrådet det mera milda
uttrycket »ett omedvetet misstag». Ser man efter i propositionen av år 1942,
finner man där, såsom jag redan anmärkt, att antalet intagna angives med
den nakna siffran 82 utan att någon närmare förklaring lämnas.

Vad jag måste opponera mig mot i herr statsrådets resonemang är att han
vill låta omkastningen från jämna till udda årtal beträffande tiden före år
1939 få konsekvenser även för tiden efter år 1941. I själva verket förhåller
det sig så, att beräkningen av stegringen mellan, åren 1939 och 1941 röner inverkan
av den nämnda omkastningen, men denna kan inte gärna nåverka bedömandet
av siffran för stegringen mellan åren 1941 och 1943. Herr statsrådet
försöker nu göra gällande, att den sistnämnda stegringen i varje fall
är så blygsam, att den icke överstiger vad regeringen förutsåg år 1942. Detta
stämmer emellertid inte riktigt med verkligheten, eftersom regeringen år 1942
förutsåg en intagningssiffra av lif), medan intagningssiffran år 1943 i själva
verket var 130 eller däromkring. Jag kan alltså inte på något sätt erkänna,
att påståendet om en stegring av antalet dövstumma under de senaste åren blivit
vederlagt. Denna stegring är ett faktum, även örn man får modifiera den
slutsats, reservanterna lia dragit beträffande åren 1939—1941.

Herr statsrådet förklarade vidare, att det inte anförts några nya skäl för att
frångå 1942 års principbeslut. Samtidigt förklarade han, att det är omöjligt
att uppställa en tillförlitlig prognos angående antalet dövstumma under den,
kommande tiden och att, även om man unpställde en sådan, den skulle vara
värdelös. Men hur förhåller det sig i själva verket, mina herrar, med principbeslutet
av år 1942? Vad vilade detta principbeslut på? Jo, det vilade i främsta
rummet på en av besparingsberedningen uppställd prognos för de följande
åren. Besparingsberedningen skrev nämligen, att utvecklingen syntes successivt
tendera mot en sänkning av antalet dövstumskolpliktiga bara,. Med hänsyn
till det sålunda anförda ville besparingsberedningen föreslå, att åtgärder
vidtoges för nedläggande av en av upptagningsskolorna. Medan det alltså
nu, då det gäller, huruvida vi skola fullfölja principbeslutet från år 1942 om
att minska antalet distrikt, från regeringsbänken förklaras, att det är lönlöst
att uppställa en prognos, så vilar själva detta principbeslut av år 1942 på en,
prognos, som numera har motsagts av verkligheten. Jag kan alltså inte instämma
i herr statsrådets förklaring, att vi inte nu skulle ha skäl att se på
1942 års beslut ur andra synpunkter än riksdagen då gjorde. Det har dock
gått några år sedan dess, som ha medfört nya erfarenheter.

Nr 19.

Onsdagen den 24 maj 1944 fm.

Äng. organisationen av döv stumskolväsendet m. m. (Forts.)

Vidare säger herr statsrådet, att det vore mycket beklagligt, om man på
nytt skulle börja utreda denna sak, sedan den Ilar utretts så länge. Men jag
ber kammaren besinna, att den nu framlagda propositionen icke går i den
riktning som de verkligt utredande instanserna, besparingsberedningen och
skolöverstyrelsen, lia angivit, utan den följer ett förslag från statskontoret.
Det innebär alltså, att man underkänner det utredningsresultat, som skolöverstyrelsen
och besparingsberedningen ha kommit till, och håller sig endast till
statskontoret. Jag kan inte finna ett sådant utredningsresultat fullt tillfredsställande,
och jag anser därför, att det finns goda skäl att komplettera utredningen.
Jag tror inte så helt och fullt på statskontoret, att jag anser, att
dess utsaga bör sättas före besparingsberedningens och skolöverstyrelsens, och
jag kan inte på något sätt finna det olyckligt, örn en ny utredning företas.
När herr statsrådet säger, att man måste ha mycket starka skäl för a.tt komplettera
utredningen, så kan man ju svara, att nog behövs det starka skäl för
att nedlägga en skola, som både skolöverstyrelsen och besparingsberedningen
ha föreslagit skulle bibehållas, i varje fall tills vidare, och att å andra sidan
bibehålla en skola, som båda dessa instanser ha avrått från att ha kvar.

När det gäller prognosen, har herr statsrådet kommit med samma argument
som förut herr Oscar Olsson, nämligen att den medicinska fackkunskapen anser
goda utsikter föreligga, att dövstumfrekvensen med en mera allmänt utbredd
hygien här i landet skall sjunka. Men vad är detta i själva verket? Det
är ett antagande, en hypotes, som jag visserligen kan förstå att man från
medicinsk synpunkt kan anse vara rätt sannolik, anén som dock icke är bekräftad
av verkligheten. När man skall gå till ett beslut, där det i hög
grad gäller att bedöma framtidsutsikterna, beträffande antalet elever, tycker
jag inte, att man kail bygga alltför mycket på ett rent antagande. Man vill
gärna ha konkreta bevis för att antalet dövstumma kommer att sjunka. Vi
ha ännu icke sett, att en förbättrad hygien haft en sådan verkan, och vi böra
verkligen ha praktisk erfarenhet att bygga på därvidlag. Det exempel från
Norrland, som nämndes, innehöll icke några siffror och är icke tillräckligt
faktiskt belyst för att jag skall kunna finna att det har tillräcklig bärkraft.

Rörande byggnadsfrågan i Vänersborg meddelade herr statsrådet, att Vänerborgs
stadsfullmäktige så sent som i måndags beslöto anslå tillräckliga
medel för att förbättra Lyckhem, vilket är i hög grad behövligt. Jag tyckte
mig höra, att också ett par fastighetsägare lovade förbättring av de lokäler,
som hyrdes ut som internet. Detta är naturligtvis en glädjande upplysning,
men riksdagen har ju dock inte fått veta, vad för slags anslag och förbättringar
det är fråga örn. Jag kan inte anse, att dessa herr statsrådets upplysningar
äro tillräckligt mycket att ta på. Om saken koman er under närmare
omprövning under följande år, får man tid att ordentligt granska dessa beslut
av Vänersborgs stadsfullmäktige och dessa löften av enskilda husägare.
Att vi få tillfälle att närmare se på den saken, är väl uteslutande nyttigt.

Herr statsrådet nämnde, att det är oriktigt att låta vissa av upptagningsskolans
lokaler tjäna ändamål, som tillhöra, fortsättningsskolan, ty de passa
inte till verkstäder. Men i reservanternas motivering talas inte örn att man
skulle aptera upptagningsskolans lokaler till verkstäder, utan det säges, att
de med fördel skulle kunna användas till internat.

Vad Manillabyggnaden beträffar, kunde jag inte finna, att departementschefens
argumentering bjöd på något som helst nytt. Han gav helt enkelt den
upplysningen, att byggnaden är 81 år gammal, och därför bör den slopas.
Men Lunds dövstumskola är inte heller någon duvunge. Den är, örn jag minns
rätt, närmare 70 år gammal, och under årens lopp lia ganska stora betänkligheter
gjort sig gällande beträffande dess underhåll. Det lär vara bättre nu.

Onsdagen den 24 maj 1944 fm.

Nr 19.

Äng. organisationen av dövstumskolväsendet m. m. (Forts.)
Men den, som tiar. sett pa Manillaskolan, kari icke instämma i omdömet, att
den är så bristfällig, att den i normala tider borde rivas. I varje fall tar jag
fasta på herr statsrådets uttryck »i normala tider». Vi leva inte i normala
tider. Vi kunna inte tillåta oss sådana extravaganser som byggnadsstyrelsen
föradog före kriget — att riva byggnaden och lägga ut området till park.
Vi fa lov att se pa slantarna och cle ''byggnader vi lia litet mera nu med den
ytterst begränsade byggnadsverksamhet, som för närvarande råder och som
kan förutses komina att råda under en rad av år. Jag måste säga, att på den
punkten saknades i hög grad det sinne för statsekonomi och sparsamhet, som
man gärna efterlyser i dessa tider.

Herr statsrådet nämnde, -att reservanterna inte lia upptagit frågan om hur
Gävleskolan skall utnyttjas under väntetiden. Jag vill påminna om att jag
personligen nämnde den saken i mitt första anförande, och det är givet, att
även den frågan bör komma under prövning i sammanhang nied den kompletterande
utredningen. Men beträffande Gävleskolan är det att märka, att den
visserligen ^företedde ett mycket gott utseende, men dock icke är så felfri,
som man på sina håll tycks föreställa sig. Oss presenterades nämligen av vederbörande
arkitekt en önskelista på högst behövliga reparationer och förbättringar,
som omfattade hela fönstersystemet, de elektriska ledningarna och
gymnastiksalens golv. Någon kostnadsberäkning fingo vi inte den gången,
““.vi fin£T° i alla fall klart för oss, att även den skolbyggnaden behöver åtiif
reparationer. Också den saken behöver närmare undersökas. Det är
alitsa ännu ett skäl till att göra en utredning.

Vidare yttrade herr statsrådet något, vari jag till fullo vill instämma. Han
uttryckte den förhoppningen, att vården av de dövstumma och särskilt av de
dövstumma barnen för framtiden inte bara skulle ta sig det uttrycket, att
man försöker bota en redan inträdd dövs,tumhet — vilket som bekant är mycket
svart utan att man skulle använda förebyggande åtgärder. Detta tycker
jag är synnerligen behjärtansvärt. Men därtill fordras ett nära samarbete
mellan dövstumanstalterna och de vetenskapliga institutioner, som ha med
den har saken att göra. Man bör erinra sig detta, innan man flyttar landets
ahlsta och största dövstumskola långt bort från en stad, där det finns god
tillgång just pa sådan vetenskaplig sakkunskap och möjlighet för ett samarbete
mellan denna och dövstumundervisningen.

Slutligen vill jag säga till herr Holmström, att det är oriktigt, när lian påstår,
att de tva_ reservantgrupper, som ursprungligen funnos i utskottet, ha
5, j Pa utredning ur helt olika synpunkter. Alla reservanterna önska en ny
utredning beträffande det mellansvenska distriktet, alltså frågan örn ManillaV
aners borg. Men. aven den grupp reservanter som jag tillhörde beaktade
rån början det norrländska önskemålet, ehuru vi inte från början hade uttrycKt
det pa det sätt som nu skett i reservationen.

Herr talman! Jag kan inte finna, att de invändningar, som frun statsrådets
och andra talares sida ha gjorts mot att vi ta en ytterligare funderare på den
rnr saken, lia hatt något verkligt övertygande värde. När propositionen icke
bygger pa de verkligt sakkunniga myndigheternas yttrande, utan på statskontorets,
som ju mäste syssla med litet av värjo, borde det ligga i öppen dag,
att utredningen bör kompletteras på alla de punkter, sorn reservanterna lia
gjort framställning örn.

Jag ber därför att fortfarande få yrka bifall till den reservation, sorn ja.g
Ilar bitratt. J "

H°rr Norman: Herr talman! T egenskap av motionär känner jag mi" medansvarig
i den tveksamhet, som har gjort sig gällande inom statsutskottet och
Värsta kammarens protokoll lOkk. Nr JO. r

Nr 19.

Onsdagen den 24 maj 1944 fm.

Äng. organisationen av dövstwmskol väsendet m. m. (Forts.)
som säkerligen också gör sig gällande här i kammaren. När jag tittade på det
här ärendet, utgick jag från ett par förutsättningar, som jag tror, att vi allesamman
anse riktiga och allesamman i själ och hjärta äro ense örn. Den ena var,
att när man skall ordna upp en central anstalt inom ett visst distrikt, så är det
ganska naturligt, att örn inte något alldeles särskilt hinder kommer i vägen,
skall den centrala anstalten ligga i centrum så att säga, d. v. s. där den bäst
passar ur geografisk och bosättningssynpunkt. Den andra synpunkten, som jag
tror, att vi också kunna vara ganska eniga om, var, att när det gäller en uppfostringsanstalt,
bör en sådan där central anstalt inte svälla ut och bli alltför
stor.

När jag från dessa utgångspunkter tittade på propositionen, liajade jag verkligen
till, då jag fann, att eleverna från Stockholm och Mellansverige skulle
undervisas i en central anstalt nere i Vänersborg, medan^ Göteborgsbarnen
skulle flyttas till Lund. Detta sista har nu, som herr Gustaf Karlsson påpekade,
statsutskottet ändrat på i sitt förslag till distriktsorganisation, men tendensen
består i alla fall: här flyttar man undan för undan upptagningsskolorna
söderut, så att de med undantag för den i Lund, som skall bli kvar där och
som ligger ganska centralt inom södra distriktet, komma att ligga mera i
utkanten av de blivande distrikten.

Det är klart, att det kan finnas skäl, som göra, att man är nödsakad att
frångå den i sig själv riktiga principen att lägga skolorna så centralt som
möjligt i distrikten. Jag började titta på dessa skäl och fann, att jag inte
kunde finna dem vara bärande. Nog ha vi all anledning att ta synnerlig hänsyn
till hur dyrt det blir, men jag har inte kunnat undgå att komma till den
slutsatsen, att man här har utfört kostnadsberäkningarna under förutsättningar,
som inte hålla streck. Här har talats mycket örn den s. k. prognosen
och framhållits, att man knappast kan göra några beräkningar av det framtida
elevantalet inom denna undervisningsgren. Herr Gustaf Karlsson påpekade,
att man ju egentligen bara har ett år att bygga på, när det. gäller att
konstatera, om det kommer att ske en tillväxt av elevantalet eller ej. Jag kan
inte finna annat än att den statistiska utredning, som herr Oscar Olsson har
refererat och som herr Pauli också har varit inne på, tyvärr är ganska hållbar.
Det är väl ganska troligt, att man med tiden skall kunna komma fram
till bättre förhållanden, men under femårsperioderna från och med år 1903
till och med år 1936 har förhållandet mellan hela antalet födda barn och antalet
dövstumma i inträdesåldern till skolorna varit ganska konstant. Det är
beklagligt, att ingenting i den där statistiska utredningen visar spår av en
förändring till det bättre, utan att proportionerna fortfarande hålla sig konstanta.
Då gör man, förefaller det mig, inte något större fel, örn man räknar
med att någon förbättring tyvärr inte skall inträda. På grund av det höjda
födelsetalet kommer man då vid en beräkning av det kommande elevantalet
fram till siffror, som betydligt överstiga dem mau har utgått från såsom
gällande för framtiden, då man har beräknat en hel del kostnader för att
organisera upp distrikten och deras lokaler.

Jag tror, att det kan vara alldeles riktigt, att vi få ta oss en funderare
på det här problemet med utgångspunkt även från hur det kommer att ställa
sig, om antagandena örn det blivande elevantalet äro riktiga. Skulle man
komma till den uppfattningen, att elevantalet tyvärr kommer att bli vad man
har beräknat, då är det allt skäl i världen att överväga till och med om man
skall hålla fast vid .1942 års beslut örn bara tre distrikt. Jag har fått ett
rätt starkt intryck av att ställningstagandet till detta spörsmål i vissa fall
ganska nära sammanhänger med den uppfattningen, att vi här äro bundna
av ett riksdagsbeslut. Det är en synpunkt, som jag har mycket lätt att för -

Onsdagen den 24 maj 1944 fm.

Nr 19.

. Äng. organisationen av dövslumskolväsendet m. m. (Forts)
sta. Jag har ju ganska ofta anledning att gå tillbaka till vad utskottet och
riksdagen lia sagt förut, när det har gällt att ta ståndpunkt till andra frågor
och man vill ytterst ogärna rubba ett ståndpunktstagande, som nian kanske
tor kort tid sedan har kommit till. Men denna helt naturliga strävan efter
sammanhang och kontinuitet får enligt min uppfattning inte leda därraan
åsidosätter de nya förhållanden, de nya fakta, som ha kommit
till Här ha kommit till nya förhållanden beträffande den utgångspunkt
man hade, när man fattade beslutet örn de tre distrikten i tanke att elevantalet
tenderade att minska. Aven den synpunkten synes mig böra beaktas,
innan man tar slutlig ståndpunkt till förslaget örn var upptagningsanstalterna
skola förläggas.

Statsutskottet har ju självt också räknat med att utvecklingen lätt kan
tendera till att vi ånyo behöva fyra upptagningsanstalter, och utskottet har
gett ett halvt löfte örn att det fjärde distriktet i så fall skall organiseras
någonstans uppe i övre Norrland och att en upptagningsanstalt skall förläggaf
man bedömer det här spörsmålet även från den synpunkten,

att det kanske blir behövligt att i en ganska snar framtid ånyo inrätta ett
fjärde distrikt, bor man överväga, var upptagningsanstalterna skola förläggas
med tanke pa vad som i det fallet kan föranledas av utvecklingen. Aven det
ar enligt mm mening ett skäl för att riksdagen i år inte tar slutlig ståndpunkt
nian avvaktar vad som kan komma fram i en ytterligare utredning av
b jP orsmaiet.

Jag instämmer därför i det yrkande, som gjorts örn bifall till herr Paulis
m. ii. reservation.

I herr Normans yttrande instämde herr Franzon.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Endast ett par ord till replik''
dag blev något ledsen över det sätt, varpå herr Pauli tog upp min anmärkning,
men jag vill fasta hans uppmärksamhet på att jag uttryckligen sade
ifrån, att det naturligtvis mte var fråga örn någon förfalskning av siffrorna
Jag anvande sedan ordet »okunnighet» i stället för »misstag», som ecklesiastikministern
armande Jaar är mycket benägen att övergå till detta hyggligare
och finare uttryck. Hetta örn den saken.

Vidare var jag ganska glad över en passus i herr Wagnsson yttrande.
Han påstod att jag- hade sagt, att skolöverstyrelsen bara kommit med prat

nratdfnm°1+1nlVfan^rfb"0rg'' ^sade int.e’ man JaS'' säde, att det bara var
Pärn 1 fraiga om de moraliska betänkligheterna och farorna i fördel
flickor i Vänersborg. Jag är mycket glad och

ftvEh4! 6rr ^agnfon ^ har avlivat den där saken, som så otäckt
ar utnyttjats, genom att pavida, att skolöverstyrelsen visst inte avsåg Vänersborg,
fastan uttalandet hade kommit i det sammanhanget, utan skolöverstyrelsen
avsag med sina anmärkningar en annan anstalt. Jag är mycket
punkten ^ ^ rsborg pa det sattet har fått sitt anseende rentvått på den

annat VbTlldTTnen V™T Wagnssons. uttalande, som blivit bemött från

annat hall. Han gjorde galande, att nar jag säde, att jag hade barnens intresse
för egon en, sa gällde detta tydligen inte Stockholmsbarnen. Jag hade
också deras intressen för ögonen men det har redan påpekats, att Göteborgs ens8

Härn relT ^a ni,yrket berättigade som ’ Stockholmsl!^

nens. Har ar det således fråga örn tva grupper barn, av vilka den ena måste

b;Vvf70r/ r°r det m,g mte- om dct blir Stockholmsbarn eller Göteborgsocb
Vastgotabarn, som gynnas. Het rör mig inte ett dugg. Het som bär får
falla avgörandet ar de övr.ga, tungt vägande sakliga synpunkterna

Nr 19.

Onsdagen den 24 maj 1944 fm.

Äng. organisationen av dövstumskolväsendet m. m. (Forts.)

Vad slutligen beträffar herr Normans anförande av statistiken,, vill jag
dock fästa hans- uppmärksamhet på att statistikern själv har sagt ifrån, att
det varit en låt vara obetydlig men likväl konsekvent nedgång i fråga örn
antalet döva i förhållande till antalet levande födda. Det har under femton
år bara varit en minskning med V2 dövt barn på 10 000 levande födda, men
eftersom detta sjunkande har pågått konsekvent hela tiden, torde tendensen
ändå vara något att räkna med.

Herr talman! Jag har ingen anledning att frånträda mitt yrkande.

Herr Gillström: Herr talman! Det har redan anförts mångå starka och
enligt min mening avgörande skäl för att skolundervisningen för de dövstumma
barnen i Norrland i fortsättningen liksom under de senaste 60 arén
bör bedrivas i Norrland. Därvid bortser man inte ifrån att också Gävle ligger
i Norrland, men det torde ändock stå klart för var och en, att Gävle ur
rent geografiska synpunkter ganska dåligt tillgodoser detta krav. Utskottet
har självt medgett detta, då utskottet framhållit, att förläggningen till Gävle
inte heller är idealisk. En förflyttning till Gävle, som självt brukar betrakta
sig bara som porten till Norrland, skulle väsentligt förlänga de redan nu
långa resvägarna för dessa olyckligt lottade barn, och den skulle i högre
grad än vad nu är fallet försvåra för föräldrarna att upprätthålla en kontinuerlig
personlig kontakt med barnen under den mycket långa skoltiden.
Både för barnen och för deras föräldrar måste detta anses vara en allvarlig
försämring av en redan i och för sig bekymmersam situation. Man kan nog
inte komma ifrån detta, inte ens örn man läser tågtidtabellen som herr Holmström.

Men även ur andra rent norrländska synpunkter — man må gärna kalla
dem för periferiska ■— måste en indragning av skolan i Härnösand utgöra
ett beklagligt steg. Det har många gånger i denna kammare förekommit
överläggningar örn norrländska problem, och en vitt utbredd uppfattning har
varit, att varje åtgärd till förkovran av Norrlands utveckling också varit
ägnad att befrämja rikets intressen. Det skall heller inte förnekas, att riksdagen
mer än en gång pa grund av denna uppfattning vidtagit åtgärder, som
avsett att öka trivseln och förbättra livsbetingelserna för den norrländska befolkningen.
Samtidigt får man ändock erkänna, att Norrland i åtskilliga avseenden
blivit eftersatt, oftast beroende på att den giesa bebyggelsen, de stora
avstånden och andra speciella förhållanden gjort det särskilt svårt att göra
norrländska intressen full rättvisa. Strävandena att ge Norrland vad. Norrland
tillhörer lia likväl varit omisskänneliga på de flesta områden, ej minst
när det gäller skolfrågor.

Nu föreligger ett sådant ärende, då norrländska intressen återigen anmäla
sig i riksdagen. Denna gång rör det sig emellertid inte örn att tillföra Norrland
någonting nytt, någonting som inte förut tillhört utrustningen där uppe.
Det gäller tvärtom att beröva Norrland en ur många synpunkter viktig liten
del av de rent statliga anordningar, som redan, och i detta fall. sedan en
mansålder, finnas där. Det gäller indragandet av en skola, som inrättats i
Norrland genom riksdagens beslut år 1885 och för vars fortbestånd inte minst
en rad humanitära skäl tala. Det gäller att från det egentliga Norrland flytta
en av de fåtaliga statliga institutioner, som helt betjäna Norrland självt. Det
får förlåtas oss norrlänningar, örn vi inte äro särskilt glada åt ett beslut i den

riktningen . .

Vad som gäller Norrland i dess helhet i detta avseende gäller i minst lika
hög grad Västernorrlands län. Detta län, där dövstumskolan nu ligger, är

Onsdagen den 24 maj 1944 fm.

Nr 19.

Äng. organisationen av dövstumslcolväsendet m. m. (Forts.)
sedan åtskilliga år ett rikets sorgebarn, det utgör ett statsmakternas nästan
ständiga bekymmer. Anledhingen härtill är alltför väl känd för att återigen
behöva omvittnas. Men örn det i något stycke rått en enhällig mening om förhållandena
i Västernorrlands län, så har det varit beträffande angelägenheten
av att länets ekonomiska förutsättningar skola upphjälpas genom en ökad
differentiering av företagsamheten, genom att länet tillföres verksamheter och
institutioner, som i någon mån kunna bära upp dess ekonomi, när kriser drabba
det. Riksdagen själv har vid mera än ett tillfälle beaktat denna angelägenhet,
och jag behöver bara erinra om att förläggandet till detta län av ett stort statligt
sjukhus för några år sedan i stället för till Gävleborgs län främst motiverades
av dessa synpunkter. Men är det då rimligt, kan man fråga sig, att
samma riksdag skall medverka till att från detta län taga en institution, som
funnits där sedan årtionden och som -— även örn dess betydelse i detta sammanhang
inte är överväldigande stor — ändock har det värde, som en skola
med en icke oansenlig lärår- och personalkår och en däremot svarande köpkraft
med avseende på bygdens produkter måste anses äga. Det skulle vara
att ge med den ena handen och ta igen med den andra, örn riksdagen beslutar
indragning av dövstumskolan i Härnösand.

Man skulle kunna respektera en sådan åtgärd, om den förestavades av en
ofrånkomlig nödvändighet. Men är detta fallet? Vad är det som skett, som påkallar
Härnösandsskolans indragning? Jo, det som inträffat är att elevantalet
vid dövstumskolorna i riket i sin helhet nedgått i sådan utsträckning, att
det blivit nödvändigt att skära ned distriktens och därmed skolornas antal.
I denna omorganisation förutsättes emellertid, att Norrland alltjämt skall utgöra
sitt eget distrikt, utökat att omfatta även Kopparbergs län. Men denna
omorganisation, som alltså främst berör det övriga riket, borde i och för sig
inte påkalla en förflyttning av dövstumskolan från Härnösand söderut. Geografiskt
äro förhallandena oförändrade, och de skäl, som för mycket länge
sedan motiverade skolans förläggning till Härnösand, gälla fortfarande. Här
ha i stället anmält sig ekonomiska skäl, för vilkas tillgodoseende de rent norrländska
intressena skulle vika. Det är på denna punkt vi anse oss böra reagera.
. Med all respekt för de statsfinansiella synpunkterna måste vi finna det
oriktigt, att man av dessa skäl, som dock inte äro av den allra största storleksordningen,
skall indraga Härnösandsskolan, så mycket mer som det finns
anledning antaga, att även skolans förläggning till gävlelokalerna kommer
att åsamka statsverket en del icke nu beräknade kostnader.

Jag har med dessa ord velat ytterligare understryka vad som redan sagts
örn skolförläggningen från annat håll i denna debatt. Våra synpunkter förefalla
ju inte heller vara helt främmande för utskottet. Både dess majoritet och
dess reservanter lia tvärtom i sina motiveringar utgått från att frågan örn en
dövstumskola, förlagd till det egentliga Norrland, bör lämnas öppen. Men
när man inte är mera säker på sin sak, vore det då inte rimligt att riksdagen
läte hela frågan örn dövstumskolväsendets blivande organisation undergå
en förnyad utredning, såsom motionärerna påyrkat? Det förefaller enligt min
mening inte finnas någon anledning till att genom ett beslut nu i den ena eller
den andra riktningen binda cn sådan förnyad prövning vid vissa förutsättningar.

Vad bibehållandet av skolan i Härnösand beträffar synes en sådan omprövning
vara motiverad även därav, att skolöverstyrelsen i sitt ursprungliga förslag
till indragning av denna skola förutsatte, att lokalerna i Härnösand skulle
utnyttjas för visst militärt ändamål. Sedan dess har tanken på en dylik användning
av härnösandslokalerna övergivits, och därmed har också den första
anledningen till planerna på skolans förflyttning förfallit.

Nr 19.

Onsdagen den 24 maj 1944 fm.

Äng. organisationen av dövstumskolväsendet m. m. (Forts.)

Med dessa ord ber jag, herr talman, att, då ingen annan möjlig utväg synes
föreligga, få yrka bifall till den av herr Pauli m. fl. avgivna reservationen.

Häri instämde herrar Tjällgren, Sam Larsson, Edin, Anders Eriksson, Bäckström,
Söderkvist, Näsström och Gabrielsson.

Herr Holmström: Herr talman! Jag är medveten örn de stora riskerna av
att nu upptaga kammarens tid. Den föregående talarens yttrande vore värt ett
genmäle, men jag vågar mig inte på att göra det.

Herr Hage har emellertid tillvitat mig att ha anfört olämpliga tidtabeller.
Han påpekade att det går ett morgontåg från Boden, som kommer till Härnösand
sent på kvällen. Därvid har herr Hage inte tänkt på alla de barn, som
komma uppifrån trakterna av Kiruna och från Tornedalen. Skall man till
Gävle eller Örebro, reser man från Kiruna klockan 7.34 och från Övertorneå
klockan 6.35 och kommer lagom till Boden för att taga tåget klockan 12.54.

Jag vågar, herr talman, tyvärr inte hålla på längre.

Herr Bärg, Johan: Herr talman! Statsrådet sade i sitt anförande nyss —
fastän det inte gällde speciellt frågan örn skolornas förläggning — att han
strävat efter att ställa kyrkan mitt i byn, och det är ju en gammal god regel.
Jag kan inte hjälpa att jag tycker, att statsrådet icke, när det gäller distriktsindelningen,
lyckats i sin strävan att ställa kyrkan mitt i byn,

Som gammal ledamot av en dövstumskolas styrelse vill jag vitsorda vad
som anföres i en av motionerna angående önskvärdheten av att man inte förlägger
barnen längre än nödvändigt är från hem och anhöriga. Det sägs i motionen:
»Så isolerade som dövstumma barn bli, måste det största avseende
fästas vid att barnen i all rimlig utsträckning kunna komma i kontakt med
hemmen eller släktingar vid den låga ålder, som de befinna sig i, när de gå i
upptagningsskolan.»

Örn man nu följer Kungl. Maj:ts förslag, innebär det, att de mest tätbefolkade
orternas barn få de längsta resvägarna. Herr Oscar Olsson har visserligen
sagt, och det låter ju mycket vackert, att det intresserar honom mindre.
örn det är stockholmsbarnen eller göteborgsbarnen som få resa de långa vägarna,
och däri ger jag honom rätt. Men jag frågar mig, varför man skall indela
landet på sådant sätt, att ovillkorligen resorna skola bli längre än nödvändigt
är för föräldrar och barn. Herr Gustaf Karlsson har varit inne på
samma tema, och han har ju räknat ut hur många som skulle få lov att resa
upp till Stockholm från västkusten, ifall skolan förlädes till Stockholm. Jag
frågar mig då, varför man inte kan indela landet på sätt som skolöverstyrelsen
tänkt sig. I skolöverstyrelsens förslag har inte Hallands och Göteborgs och
Bohus län hänförts till det mellersta distriktet, utan till detta räknas Stockholms
stad samt Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Gotlands,
Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Örebro och Västmanlands län. Om
man räknar med den indelningen, och det är ju naturligt att göra, örn distriktet
skall omfatta mellersta Sverige, framstår det ju tydligt, att det är den stora
mängden av barn som behöver resa långa vägar, när skolan förläggs till Vänersborg,
och då får jag lov att säga, att indelningen är föga förnuftig.

Det har sagts, att Manillaskolan är åldrig och omodern. Jag bär som styrelseledamot
gått och trampat i den skolan i många herrans år och känner mycket
väl till den. Huset i och för sig är bra, men det är gammalmodigt inrett, och
jag håller med örn att det knappast är mödan värt att försöka göra örn skolan
till en modern anstalt. Men varför i all rimlighets namn skall skolan förläggas
till Stockholm, när vi ha hela mellersta Sverige att röra oss påV Vi lia ju hela
Södermanland, vi lia hela Östergötland och för övrigt Stockholms län.

Onsdagen den 24 maj 1944 fm.

Nr 19.

Äng. organisationen av dövstumskolväsendet m. ra. (Forts.)

Nu skulle man göra en besparing, örn man använde vänersborgslokalerna.
Jag tycker emellertid, att jag inte bort något särskilt stort beröm örn dem.
Det är ju aktningsvärt, att Vänersborgs stad trätt till för att hjälpa staten
och göra det hela litet billigare, men vi möta här en tendens, som jag lagt
märke till på sista tiden och som jag vill reagera mot — vi möta den inte allenast
här utan även i närmast följande fråga. Vad jag åsyftar är, att vinsten
med det hela ju uteblir, örn staten i sin vällovliga iver att göra besparingar
handlar så att det blir ofördelaktigt och mera kostsamt för de människor, som
skola använda anstalterna. Örn man nu kan göra någon liten besparing genom
att förlägga skolan antingen till Stockholm eller till Vänersborg, men resekostnaderna
för föräldrarna och barnen i skolan bli dyrare, har man visserligen
sparat något åt statsverket, men det man sparar, lastar man över på
enskilda personer, som i allmänhet lia börda nog genom att de få lov att anlita
dessa anstalter. Jag får säga, att jag inte har någon större respekt för en
sådan statens sparsamhetspolitik.

Herr talman! Jag vet att både herr talmannen och kammaren äro otåliga,
och därför skall jag inte säga mera i denna sak. Jag har emellertid inte kunnat
tiga. Om man som jag är ytterst missbelåten med lösningen av denna fråga,
finns såvitt jag förstår ingen annan väg att gå än att yrka bifall till herr
Paulis reservation, vilket jag också ber att få göra. Det hade varit önskvärt,
örn någon rejäl linje hade funnits utstakad att samlas kring, som hade löst
problemet på ett mera tillfredsställande sätt. Då jag emellertid inte har den
utvägen, får jag hålla till godo med att rösta för reservationen.

I detta anförande instämde herrar Forslund och Lodenius samt friherre BeckFriis.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Jag skall icke alls upptaga de ekonomiska
synpunkterna — de ha behandlats förut — utan endast herr Bärgs direkta
anmärkning mot mig och herr Gustaf Karlsson, att han inte kan förstå
att vare sig stockholmare eller göteborgare skola behöva göra så långa resor,
och i samband därmed hans anmärkning att det ursprungliga förslaget inte
innehöll något örn att göteborgarna skulle få resa till Stockholm, ehuru Vänersborg
där inte var taget med i beräkning. Nej, herr Bärg, men göteborgarna och
västgötarna skulle enligt det förslaget få resa till Lund och således göra en lång
resa i alla fall. De långa resorna kommer alltså herr Bärg inte undan med sitt
resonemang.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det under behandling varande utlåtandet hemställt samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades i den av herr Pauli m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Pauli begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 135, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den av herr Panli m. fl. vid
utlåtandet avgivna reservationen.

Nr 19.

Onsdagen den 24 maj 1944 fm.

Äng. organisationen av dövstumskolväsendet m. m. (Forts.)

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen, först de ledamöter, som ville rösta för
ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser.

Då herr talmannen fann tvekan kunna råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 62 j1

Nej — 53.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

På framställning av herr talmannen beslöts att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan skulle uppskjutas till aftonsammanträdet.

Föredrogos och bordlädes Kungl. Majlis denna dag avlämnade propositioner
nr 266 och 284.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda motioner:

_ nr 330, av herr Mannerskantz m. fl., i anledning av Kungl. Majrts proposition
angående prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m.;

nr 331, av herr Johansson, Lennart, och herr Hagman, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående prisreglerande åtgärder på jordbrukets område
m. m.;

nr 332, av herr Holmberg, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående
prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m.;

nr 333, av herr Andersson, Alfred, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m.: samt
nr 384, av herr Elmgren, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till civilförsvaret för budgetåret 1944/45.

Justerades protokollsutdrag för detta sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 5.27 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

1 Vid senare verkställd undersökning befanns att omröstningens resultat blivit felaktigt angivet
på apparatens siffertavlor och att rätta antalet jaröster utgjorde 63; jfr herr talmannens tillkännagivande
vid aftonsammanträdet (sid. 112).

Onsdagen den 24 maj 1944 em.

Nr 19.

Onsdagen den 24 maj eftermiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 7.30 eftermiddagen.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 136, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående vissa anslag för budgetåret 1944/45 till yrkesundervisningen
jämte i ämnet väckta motioner.

I detta utlåtande kade utskottet på anförda skäl hemställt,

I. att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts i proposition nr 215
framlagda förslag och motionerna 1:89 och II: 138, så vitt nu vore i fråga,

a) godkänna i utlåtandet införd personalförteckning för överstyrelsen för
yrkesutbildning, att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1944/45;

b) godkänna i utlåtandet införd avlöningsstat för överstyrelsen för yrkesutbildning,
att tillämpas under budgetåret 1944/45;

c) till Överstyrelsen för yrkesutbildning: Avlöningar för budgetåret 1944/
45 under åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 242 000 kronor;

d) till överstyrelsen för yrkesutbildning: Omkostnader för budgetåret 1944/
45 under åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 40 000 kronor;

e) till Kommunala och enskilda anstalter för yrkesundervisning: Bidrag
till inrättande av centrala verkstadsskolor m. m. för budgetåret 1944/45 under
åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 3 000 000 kronor;

f) till Kommunala och enskilda anstalter för yrkesundervisning: Bidrag
till driften av centrala verkstadsskolor för budgetåret 1944/45 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 1 200 000 kronor;

g) till Kommunala och enskilda anstalter för yrkesundervisning: Understöd
åt verkstadsskolor för viss arbetslös ungdom för budgetåret 1944/45 under
åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 150 000 kronor;

h) till Kommunala och enskilda anstalter för yrkesundervisning: Bidrag
till inrättande av flygmekanikeravdelningar för budgetåret 1944/45 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 1 040 000 kronor;

i) till Kommunala och enskilda anstalter för yrkesundervisning: Bidrag
till driften av flygmekanikerskolan i Mölndal för budgetåret 1944/45 under
åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 210 000 kronor;

j) till Kommunala och enskilda anstalter för yrkesundervisning: Stipendier
åt elever vid centrala verkstadsskolor för budgetåret 1944/45 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 850 000 kronor;

k) till Kommunala och enskilda anstalter för yrkesundervisning: Stipendier
åt elever vid verkstadsskolor för viss arbetslös ungdom för budgetåret
1944/45 under åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 100 000
kronor;

l) till Kommunala och enskilda anstalter för yrkesundervisning: Stipendier
åt elever vid flygmekanikerskolan i Mölndal för budgetåret 1944/45 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 125 000 kronor;

m) till Bidrag till kostnader för granskning av utförda gesällprov för budgetåret
1944/45 under åttonde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av
5 000 kronor;

Äng. vissa
anslag till
yrkesundervisningen.

Nr 19.

Onsdagen den 24 maj 1944 em.

Äng. vissa anslag till yrkesundervisningen. (Forts.)

II. att motionerna 1:305 och 11:480 ävensom 1:123 och 11:182 måtte
anses besvarade med vad utskottet förut anfört;

lil. att motionen II: 277 icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

I de likalydande motionerna 1:89, av herr G. Karlsson m. fl., och II: 138,
av herr K. G. Viklund m. fl., hade, såvitt nu var i fråga, hemställts, att riksdagen
måtte vid fastställande av stipendiegrunder för elever vid såväl centrala
verkstadsskolor som verkstadsskolor för arbetslös ungdom besluta, att
medellösa elever efter företagen behovsprövning skulle erhålla månatliga stipendier
å 60 kronor jämte 15 kronor i månaden i särskilt tillägg under rådande
fördyring av levnadskostnaderna samt att anslaget skulle för ändamålet
höjas i proportion härtill.

I de likalydande motionerna 1:305, av herr A. J. Bärg m. fl., och 11:480,
av herr C. P. Olsson i Mellerud m. fl., hade hemställts, att statsutskottet måtte
vid behandling av Kungl. Maj:ts proposition nr 215 angående vissa anslag för
budgetåret 1944/45 till yrkesundervisningen ägna uppmärksamhet åt i motionen
berörda förhållanden.

I de likalydande motionerna I: 123, av herrar E. Hage och Ti. Berg, och
II: 182, av herr E. Fast m. fl., hade hemställts, att riksdagen vid behandlingen
av frågan om anslag till Kommunala och enskilda anstalter för yrkesundervisning:
Bidrag till driften av centrala verkstadsskolor måtte i skrivelse
till Kungl. Majit hemställa, att förslag till lönekungörelse för lärare vid centrala
verkstadsskolor och de ändringar i gällande statsbidragsbestämmelser,
som härav föranleddes, måtte snarast föreläggas riksdagen.

Reservation hade anmälts av herr Gustaf Karlsson, som likväl ej antytt sin
åsikt.

Herr Bärg, Johan: Herr talman! Jag nödgas besvära kammaren med att
säga några ord i föreliggande fråga. Jag vill emellertid redan från början
meddela, att jag inte kommer att framställa annat yrkande än örn bifall till
utskottets hemställan. Anledningen till att jag begärt ordet är den, att jag
ville rikta en vördsam hemställan till herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
att taga hänsyn till vissa förhållanden, som äro påtalade
i en av mig i första kammaren och herr Olsson i Mellerud i andra kammaren
framburen motion. Vi ha där utvecklat skälen för att de verkstadsskolor,
som landstingen i Sörmlands och Älvsborgs län beslutat inrätta, böra
få uppdelas på sätt landstingen enhälligt ansett fördelaktigt för länen och
eleverna. Överstyrelsen för yrkesutbildning har avstyrkt denna uppdelning
av skolorna. Det är Kungl. Maj :t som beslutar i saken, och statsutskottet har
egentligen inte mycket med frågan att skaffa. Icke dess mindre väcktes det
en motion i ärendet för att man skulle få offentligt belysta de synpunkter,
som landstingen framlagt i frågan.

Utskottet har nu inte sagt så särskilt mycket, och jag förstår ju väl skälet
härtill. Utskottet skulle helt enkelt ha kunnat avfärda motionerna med att
säga, att detta är frågor, som det tillkommer Kungl. Majit att avgöra. Utskottet
har dock i varje fall erinrat örn de beslut, som riksdagen tidigare fattat,
och understryker, att det inte bör vara något hinder för att förlägga
en skolas olika avdelningar på skilda orter, för den händelse förhållandena
inom ett län skulle göra en sådan uppdelning önskvärd.

Vad Sörmlands län beträffar — och förhållandet är det samma i fråga örn
Älvsborgs län, det är kanske minst lika påfallande där —• skulle en förläggning
av skolorna i enlighet med landstingens beslut vara förmånlig inte minst

Onsdagen den 24 maj 1944 em.

Nr 19.

Ang. vissa anslag till yrkesundervisningen. (Forts.)
med hänsyn till möjligheten att frekventera skolorna. I Sörmlands län är
järnindustrien i väsentlig grad koncentrerad till Eskilstuna, soini ligger i norra
delen av länet. Träindustrien däremot är huvudsakligen förlagd till Nyköping,
som är beläget i södra delen av länet. Det har med visst skäl betraktats såsom
fördelaktigt att ha undervisningen förlagd till sådana orter, där den industri
som undervisningen avser varit särskilt utvecklad.

Det förhåller sig visserligen så, att denna skolform huvudsakligast är avsedd
att tillgodose behovet av utbildning av yrkesmän för landsbygden, men
vi måste vara på det klara med att det näppeligen kan vara gagnelig! att uteslutande
rekrytera skolan från landsbygden. Överhuvud taget förefaller
det mig, som örn denna sak har en rätt besvärlig avigsida. Man är med rätta
mycket bekymrad över landsbygdens avfolkning. Det förfäktas från en del
håll att dessa skolor borde taga emot elever enbart från landsbygden. Jag är
emellertid övertygad örn att man inte härigenom skulle kunna åt landsbygden
rädda de vid skolorna utbildade ungdomarna. Man kan inte förbjuda
dem att söka sin utkomst var de behaga, och resultatet skulle otvivelaktigt
bli, att man på detta sätt pumpade ut ungdomar från landsbygden till de
stora samhällena, där industrierna äro koncentrerade. Man må anse det aldrig
så önskvärt att en utbildning kommer till stånd för att tillgodose behovet av
yrkesmän på landsbygden, men man får inte glömma bort, att den frågan inte
kan lösas genom några konstiga knep. Livet går i alla fall sin naturliga
gång. Åtskilligt kan man ju i det avseendet vinna genom denna utbildning,
men det är säkerligen ett stort misstag att tro, att man skulle få yrkesutbildat
folk uteslutande till landsbygden genom att mota bort industriorternas
ungdomar från skolorna.

Jag föreställer mig därför, att man inte kommer att förfara på detta ensidiga
sätt, när närmare instruktioner utfärdas för dessa skolor. För övrigt
säger sunda förnuftet, att det inte går att konsekvent följa en sådan ordning.
Man räknar ju med att i dessa skolor skall undervisas även i gjuterilära,
och man kan ju knappast räkna med att en lantbrukare söker få sina pojkar
utbildade i gjuteri för att de sedan skola driva sitt yrke på landsbygden. Något
sådant har man naturligtvis inte heller tänkt sig.

örn man såsom överstyrelsen stelbent håller på att skolan inte bör delas
upp, kommer detta för Sörmlands län att betyda att ungdomarna från träindustridistriktet
— Nyköping med omnejd — inte få stanna i hembygden
utan bli nödsakade att bedriva sina studier i Eskilstuna. Jag förstår inte.
vilka skäl som skulle motivera en sådan ordning. Även örn en princip kan
vara i och för sig värdefull, vill jag inte giva mycket för den, örn den inte
sammanfaller med det praktiska livets krav. Det skulle vara minst sagt olyckligt,
när vi nu börjat praktisera denna nya och gagneliga skolform, om man
genom stelbenta principiella föreskrifter skulle hindra en lycklig start och en
god utveckling av densamma.

Från överstyrelsens och även från statskontorets sida har det erinrats om
att det säkert skulle bli kostsammare att dela skolan på två avdelningar än
att förlägga den enbart till Eskilstuna. Landstinget har emellertid förklarat
sig villigt att taga på sig de merkostnader, som möjligen skulle kunna följa
av en uppdelning. Landstinget har därvid förlitat sig på att det inte kan bli
några nämnvärda kostnader, men även örn så skulle bli fallet, är landstinget
villigt att taga på sig dessa. Syftet med detta landstingets löfte är uppenbarligen
ingenting annat än att gagna skolan. Några andra skäl kan ju
landstinget inte ha att utfästa sig att betala kostnader, som det annars skulle
slippa.

Nu kan man kanske med visst skäl siiga, att vi lekmän inte begripa oss

Nr 19.

Onsdagen den 24 maj 1944 em.

Äng. vissa anslag till yrkesundervisningen. (Forts.)
på dessa frågor. Ja, om det gällde den högre pedagogiken, skulle jag, herr
talman, villigt erkänna, att jag inte begriper så mycket. Men när det gäller
de praktiska ting, som det här fråga örn, synes det mig, som örn man borde
giva ett visst utrymme åt lekmannaförnuftet. Jag kan nämna, hur det gick
till, när vi inom Sörmlands län startade med folktandvården. Vi började med
denna, innan statsmakterna fattat något egentligt beslut därom. Vi gjorde
upp en plan och började arbetet. När det sedan blev fråga örn att statsmakterna
skulle ordna tandvården för hela riket, försökte sakkunskapen övertyga
medicinalstyrelsen örn att den av Sörmlands län praktiserade organisationsformen
inte var lämplig. Av skäl som jag inte skall gå närmare in på kom
emellertid medicinalstyrelsen att närmare studera förhållandena, och så småningom
koni man till det resultatet, att den organisation som vi lagt upp och
börjat praktisera var gagnelig, och den organisationsformen blev sedan mönster
vid ordnandet av tandvården för hela riket. Örn inte lekmanna!örståndet
deli gången fått spela den roll det gjorde, är det inte så säkert, att folktandvården
i landet blivit så klokt organiserad som fallet är. Någon säger kanske, att
detta gällde ett område, här är det fråga örn ett annat. Härtill svarar jag, att
något som menige man begriper bättre än sjukvårdsfrågor i allmänhet, det är
just de praktiska ting som det här är fråga örn. De nyttigheter som ungdomarna
här skola lära sig ha vi som gå i det dagliga praktiska livet intim kännedom
örn.

Det kanske skulle kunna anses onödigt, att jag står här och talar örn dessa
ting. Men jag är mycket angelägen örn att för statsrådet — han är inte här
nu, men jag hoppas att han kommer att läsa i protokollet vad jag sagt —
framhålla önskvärdheten av att han inte låter sig ledas av ensidiga principiella
synpunkter, utan ger utrymme åt vanligt sunt förnuft, när det gäller
att ordna dessa praktiska frågor. Det skulle göra mig ont för mitt eget läns
ungdomars skull, örn det skulle bli avslag på landstingets beslut. Det skulle
kunna leda till att man anser sig tvungen att uppskjuta starten av denna undervisning
i avvaktan på att även överstyrelsen för yrkesutbildning så småning
lär sig inse, att det inte är gagnelig! med alltför stor stelbenthet på
detta område.

Jag vill, herr talman, sluta med att till statsrådet genom protokollet rikta
en enträgen vädjan att han skall taga hänsyn till våra önskemål såväl i Sörmlands
län som i Älvsborgs län. Vi ha i gemensam motion tydligt nog framfört
dessa önskemål. Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

T detta anförande instämde herr Björnsson.

Herr Pauli: Herr talman! Som kammaren finner, är utskottet enigt på den
av herr Bärg berörda punkten. Den blanka reservation, som avgivits av herr
Gustaf Karlsson, avser, skulle jag tro, en annan punkt. Jag observerade ju
även, att herr Bärg inte framställde något yrkande, utan endast ville skicka
en hälsning via kammarens protokoll till vederbörande statsråd och ett post
scriptum även till överstyrelsen för yrkesutbildning.

Jag kan försäkra herr Bärg, att vi inom avdelningen och utskottet i dess
helhet till fullo, behjärtat de synpunkter, som framförts från landstingen i
Sörmlands och Älvsborgs län. Detta torde ha kommit till ganska tydligt uttryck
i utskottets motivering. Vi citera där vad riksdagen yttrade i skrivelse
år 1941, nämligen att »det torde böra efter förhållandena i varje särskilt fall
prövas, örn en central verkstadsskola kunde och borde förläggas med avdelningar
på flera orter inom rekryteringsområdet». Vidare återgiva vi vad riksdagen
yttrade i skrivelse i anledning av proposition till riksdagen år 1942.

Onsdagen den 24 maj 1944 eili.

Nr 19.

Ang. vissa anslag till yrkesundervisningen. (Forts.)
Det hette där, att »mer än en verkstadsskola borde inom ett landstingsområde
kunna inrättas, där förhållanden av ekonomisk, geografisk eller kommunikationsteknisk
natur motiverade en dylik åtgärd». Så har också skett inom två
norrländska län. Ehuru det nog funnits i viss mån olika åsikter inom utskottsavdelningen,
ha vi ju dock sagt, att »med hänsyn till dessa uttalanden från
riksdagens sida föreligger alltså icke hinder för Kungl. Majit att medgiva antingen
att en central verkstadsskola uppdelas och förlägges med avdelningar
på olika orter inom rekryteringsområdet eller ock att två verkstadsskolor upprättas
inom ett och samma landstingsområde.» Utskottet har också förklarat,
att »utskottet utgår ifrån att Kungl. Majit vid sitt ställningstagande till nämnda
ärenden kommer att mot varandra ingående väga de olika skäl, som å ena
sidan tala för överstyrelsens förslag till nämnda skolors förläggning, å andra
sidan kunna åberopas för ett biträdande av de i ämnet gjorda framställningarna
från här berörda två landstings sida.» Vi ha vidare erinrat örn att båda
landstingen erbjudit sig att betala merkostnaderna för denna dubblering av
verkstadsskolorna. Jag tror att utskottet därmed uppnått sitt syfte, nämligen
att öppna dörren på så vid gavel som möjligt för ett ståndpunktstagande från
Kungl. Majits sida i enlighet med landstingens önskemål. Samtidigt har det
ju salomonisk^ eftersom detta är en kompromisslydelse, erinrats örn yrkesskolöverstyrelsens
synpunkter.

För min egen del har jag inom utskottet framfört den åsikten, att man bör
vara angelägen att tillvarataga det intresse som visas från olika landstings
sida och de initiativ som tagas av landstingen. Det är inte alla landsting, som
äro så ivriga att få denna yrkesskolundervisning till stånd, att de göra sådana
erbjudanden, som Sörmlands och Älvsborgs län här ha gjort. Det förefaller
klokare och mera praktiskt att taga vara på detta spontana intresse än att gå
till väga rent schematiskt så, att först vartenda landstingsområde skall ha sin
verkstadsskola inrättad, innan det av nåder medgives att ett särskilt landsting
med särskilda förhållanden kan få sina önskemål tillgodosedda.

Det måste ju också sägas vara en viss motsägelse i yrkesskolöverstyrelsens
resonemang, när det framhålles att man vill tjäna hela landstingsområdets behov
i fråga örn yrkesutbildning och att det därför inte är så lämpligt att koncentrera
alltsammans till ett större industrisamhälle. Här ifrågavarande båda
landsting ha just önskat en decentralisering, så att jämte det större industrisamhället
Eskilstuna skulle komma det mindre industriellt betonade samhället
Nyköping, och — i fråga örn Älvsborgs län — jämte det utpräglade textilindustrisamhället
Borås skulle komma Trollhättan, som tillgodoser helt andra
inom landstingsområdet befintliga yrkesbehov. Jag vill därför inte dölja, att jag
för min del haft starka sympatier för de två landstingens framställning. Jag
har emellertid gått med på utskottets skrivsätt, därför att jag anser det viktigaste
vara att man poängterar, att Kungl. Majit har fria händer i detta fall.
Och om nu hälsningen från herr Bärg kommer fram till sin vederbörliga adressat,
hoppas jag att den skall få verkan i den avsedda riktningen.

Jag ber med dessa ord, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Efter herr Paulis anförande ber jag att
få avstå från ordet oell uttala mitt instämmande i haus synpunkter.

Herr Karlsson, Gustaf: Herr talman! T utskottets utlåtande behandlas under
en särskild rubrik frågan örn stipendier åt elever vid centrala verkstadsskolor.

När riksdagen år 1912 skulle besluta om inrättande av centrala verkstads -

Nr 19.

Onsdagen den 24 maj 1944 em.

Äng. vissa anslag till yrkesundervisningen. (Forts.)
skolor, hade den också att ta ställning till frågan om stipendier åt elever vid
dessa skolor. Särskilda sakkunniga, som hade framkommit med förslaget om
denna skoltyp, hade förordat stipendier, som skulle utgå med högst 45 kronor
per månad och elev, under det att eleverna vid de förutvarande arbetslöshetsskolorna
hade kunnat få 60 kronor per månad, emedan dels kurserna vid dessa
skolor hade en längd av två, tre och ända upp till fyra år och dels eleverna
kommo ifrån de allra fattigaste befolkningslagren. När emellertid utskottet
den gången, alltså 1942, behandlade detta ärende och tog reda på hur eleverna
hade det ekonomiskt, insåg utskottet, att det kunde bli ödesdigert, om man
inte såg till att stipendierna vid de centrala verkstadsskolorna höllos i rimligt
förhållande till det behov som förelåg. Utskottet skrev därför mycket välvilligt
och öppnade i varje fall möjlighet för Kungl. Majit att ge högre stipendier
än 45 kronor i månaden. Örn man tolkar utlåtandet liberalt, kan man
rent av säga att Kungl. Majit rekommenderades att göra detta.. Utskottet anförde
då, att där förhållandena med avseende å förefintlig arbetslöshet eller
elevklientelets ekonomiska bärkraft vore likartade mellan arbetslöshetsskolor
och centrala verkstadsskolor, stipendieunderstöden vid dessa senare läroanstalter
också skulle utmätas efter samma grunder som vid arbetslöshetsskolorna.

Emellertid har det inte blivit något av detta. Kungl. Majit har inte brytt
sig örn den rekommendation, som riksdagen gav år 1942, och man frågar sig
verkligen, varför Kungl. Majit inte gjort detta. Ha eleverna vid dessa skolor
fått en så väsentligt förbättrad ekonomisk ställning, att de kunna reda sig
med de mindre stipendierna? Så är ingalunda fallet. Jag har fått uppgifter
örn elevernas ekonomiska ställning vid några av våra centrala verkstadsskolor,
och dessa uppgifter visa klart och tydligt, att det ekonomiska läget för
flertalet av eleverna icke har förbättrats.

Jag har här en tablå över de ekonomiska förhållandena, avseende föräldrar

o. s. v. till elever vid centrala verkstadsskolan i Karlskrona. Där finnas — jag
skall ta det summariskt — 146 helt inackorderade elever i den centrala verkstadsskolan,
och i fråga örn inte mindre än 130 av dessa hade föräldrarna en
inkomst, som icke översteg 2 000 kronor. Många av dessa föräldrar ha flera
barn och leva i stor fattigdom. Det bör vara klart, att när eleverna vidi de
centrala verkstadsskolorna inte kunna få mera än 45 kronor, det blir omöjligt
för dem att klara sig.

Jag har vidare uppgifter ifrån den kommunala verkstadsskolan i Sundsvall.
Av dessa framgår, att i fråga örn 66 av de där helinackorderade 143 eleverna
föräldrarna ha en inkomst, som understiger 2 000 kronor. Ävenså har
jag uppgifter från arbetslöshetsskolan i Uddevalla, som den 1 juli i år skall
bli central verkstadsskola. Det visar sig att inte mindre än 106 av de 144
helinackorderade eleverna hade föräldrar med under 2 000 kronor i inkomst,
och många av dessa föräldrar lia det mycket, mycket dåligt ställt.

Jag skall som sagt ta detta summariskt, annars vore det frestande att här
gå in på detaljer för att belysa, hur ytterligt svårt fattigt folk har att hålla
sina pojkar i dessa skolor. Att något behov av högre stipendier inte skulle föreligga
kan således inte vara skälet till att Kungl. Maj :t har underlåtit att göra
något effektivt i detta avseende. Det enda som har gjorts är nämligen, att
Kungl. Majit genom beslut så sent som den 3 mars 1944 medgivit, att statsbidrag
till elevstipendier för budgetåret 1942/43 finge av överstyrelsen för
yrkesutbildning tilldelas styrelsen för Västernorrlands läns landstings centrala
verkstadsskolor i Sandö och Sundsvall. Utöver de bidrag, som skolöverstyrelsen
tidigare beviljat, alltså högst 45 kronor, skulle utgå ett belopp, beräknat
efter högst 15 kronor för elev och månad, beträffande varje elev — observera
detta — som vunnit inträde i skolorna, innan dessa omorganiserats till centrala

Onsdagen den 24 maj 1944 em.

Nr 19.

A ng. vissa anslag till yrkesundervisningen. (Forts.)
verkstadsskolor och därjämte haft siri hemort så belägen, att han måst vara
helinackorderad vid skolan. Kungl. Majit har här gjort sig skyldig till, jag
säger det rent ut, en underlåtenhet, som är i högsta grad beklaglig, ty härigenom
lia bekymren ökat för de fattiga föräldrarna, och i många fall ha pojkar
avskräckts från att gå till dessa skolor. Det är därför som jag har varit
missnöjd med vad utskottet har skrivit. Jag medger, att utskottet har skärpt
sin skrivning sedan år 1942, men riksdagen hade bort säga ut, att eleverna vid
ifrågavarande skolor måste kunna få det högsta beloppet, d. v. s. 60 kronor.

Jag har här ett annat exempel på vart det kan leda, örn man underlåter att
ge det understöd, som kan vara nödvändigt. Vi lia i Tidaholm en tämligen
ny central verkstadsskola för Skaraborgs län. Den har för närvarande 48 elever.
Av dessa bo inte mindre äu 40 i Tidaholm eller så nära staden, att de kunna
resa hem på kvällarna. Man må kalla denna skola vad som helst, men den kan
inte kallas en central verkstadsskola. De fattiga utanför Tidaholm lia inte
råd att skicka sina pojkar dit. Så länge statsmakterna inte lia möjlighet att ge
tillräckliga stipendier, är det lika bra att spara de pengar, som krävas för
att upprätthålla dessa skolor, ty som det nu är blott ökar man möjligheterna
för de skikt i samhället, som ha ekonomiska resurser att sätta sina barn i
andra skolor. Jag medger, att det här är fråga om ökade utgifter och att man
måste tänka sig för vid varje ny utgift, men här gäller det en så stor och allvarlig
sak, att riksdagen inte kan underlåta att bestämt säga ifrån, att det
måste bli en bättre ordning i detta avseende.

Jag har begärt ordet för att framhålla dessa synpunkter. Jag vill som sagt
beklaga, att Kungl. Majit inte har vidtagit dessa åtgärder, i synnerhet som
skolöverstyrelsens chef, när vi behandlade ärendet inom avdelningen, lämnade
den uppgiften, att skolöverstyrelsen i höstas ingav ansökningar för 700
elever, som den i enlighet med riksdagens skrivning ansåg vara berättigade
till de högre stipendierna. Men ändå blev det intet annat resultat än beslutet
beträffande eleverna vid de centrala verkstadsskolorna i Sandö och Sundsvall.
Där skola de elever, som komma ifrån arbetslöshetsskolorna, få 60 kronor.
Observera den kategoriklyvning, som Kungl. Majit har gjort: de som komma
direkt in i skolorna få bara 45 kronor, men de som vunnit inträde vid skolorna,
innan dessa omorganiserats till centrala verkstadsskolor, kunna få 60 kronor.
Denna kategoriklyvning är i högsta grad olycklig.

Nu hoppas jag, att ecklesiastikministern tar mera allvarligt på problemet,
ty jag förmodar, att utskottet menar, fastän det inte sagts rent ut, att de högsta
möjliga stipendierna böra utgå. Annars blir följden beklagligtvis den, att nian
utestänger de allra fattigaste från att få denna utbildning, och deklarationerna
från statsmakterna, att man skall ge alla samma startmöjligheter, äro
blott tomma ord, örn man inte här gör slag i saken. Nu vill jag tolka utskottets
utlåtande såsom ganska allvarligt. Utskottet har nämligen höjt det belopp,
som Kungl. Majit begärde till stipendier, med 100 000 kronor, men jag för
min del anser, att man ändå borde säga rent ut, att dessa elevers ekonomiska
förhållanden äro sådana, att de behöva och även skola lia. 60 kronor i månaden.
Jag är ensam örn denna mening i utskottet, och jag har därför ingen förhoppning
om att kunna få kammaren nied mig och ingen anledning att ställa något
yrkande, i synnerhet som jag hoppas att Kungl. Majit nu skall visa sig mera
välvillig än hittills i fråga örn dessa elevstipendier.

T herr Gustaf Karlssons yttrande instämde herrar Birger Andersson, Bamberg,
Söderkvist och Edin.

Herr Herg, Hobert: Herr talman! Vid den tidpunkt, då verkstadsskolorna
ändrades från att vara skolor för arbetslös ungdom till att bli permanenta verk -

Nr 19.

Onsdagen den 24 maj 1944 em.

Äng. vissa omslag till yrkesundervisningen. (Forts.)
stadsskolor, innehöll den kungl, propositionen i detta ärende den bestämmelsen,
att kostnaderna för verkstadsskolorna skulle helt täckas av staten. Emellertid
har det visat sig, att Kungl. Majit vid sitt äskande av anslag till dessa
verkstadsskolor har delat upp dem, såsom ju varit riktigt, i avdelningar. Till
varje avdelning har man anvisat ett visst belopp, men ifrån detta skulle dras
kostnaderna för gymnastikundervisning och kostnaderna för de lärare, som
undervisade i teori, eller också kostnaderna för rektors undervisning i teori,
ifall sådana meddelades. Detta har gjort, att man för lärarna i verkstadsskolorna
ännu inte kunnat ordna vare sig lönebestämmelserna så, som de borde
vara ordnade, eller pensionsbestämmelsema. Lärarna arbeta så att säga på
lösa boliner. Såsom saken ligger till nu, ha de ingen rätt till pension och andra
sociala förmåner, som rätteligen borde varit ordnade vid det här laget. Landstingen
ha på grund av framställning ifrån lärarkåren förhandlat örn detta
spörsmål, men de ha inte ansett möjligt att lösa det, beroende just på de förhållanden.
som lia förelegat här. I denna situation kom man överens om att
man skulle till innevarande års riksdag lämna fram en motion, som bl. a.
skulle kräva en löneplan, på vilken man senare skulle kunna träffa en överenskommelse
örn vilka löner som borde utgå i de olika dyrorterna. Löneplanen
skulle sedermera kunna ligga till grund för pensionsbestämmelser. Nu har ju
statsutskottet, som behandlat motionen, inte tillmötesgått den i dess helhet,
men utskottet har i varje fall gjort positiva uttalanden, som jag förmodar, att
statsrådet kommer att beakta, när han får ärendet till behandling. Det måste
ju ovillkorligen anses vara mycket olämpligt, att ifrågavarande lärarkår skall
behöva arbeta under så ovissa förhållanden.

Denna situation irriterar också vederbörande styrelser. Örn man nämligen
i en verkstadsskola har en eller flera präktiga lärare, som man inte gärna vill
mista, och dessa lärare efterfrågas på andra platser och söka anställning där,
blir det en ständig strid mellan verkstadsskolorna örn vem som skall få de
bästa lärarkrafterna. Detta kan omöjligen vara till gagn för denna verksamhet.

Vad återigen gäller stipendierna, lia dessa för några år sedan utgått med
60 kronor per elev och månad, men Kungl. Majit behagade utan vidare minska
detta belopp med 15 kronor, så att de nu utgående stipendierna uppgå allenast
till 45 kronor. Utskottet har ju beaktat även denna angelägenhet och höjt
Kungl. Maj :ts anslag med 100 000 kronor. Och i uttalandet örn denna höjning
säger sig utskottet förvänta, att de 60 kronor, som tidigare kunnat beviljas,
skola utgå också i fortsättningen. Det förhållande, som herr Karlsson i Munkedal
här har skildrat, är säkerligen enahanda inom de områden, där verkstadsskolor
finnas, och det är av behovet påkallat, att frågan ordnas fortast
möjligt.

För min personliga del vill jag endast uttala den förhoppningen, att när nu
Kungl. Maj :t får detta ärende till behandling, Kungl. Maj :t kommer att beakta,
vad utskottet framhållit, så att en förbättring snarast kommer till stånd.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Utskottet bär ju varit fullt ense med
båda de sista talarna, och herr Berg har alldeles rätt tolkat utskottets mening
även beträffande stipendierna.

Däremot är jag något förvånad över herr Karlssons i Munkedal framställning
av utskottets ståndpunkt. Jag förstår mycket väl hans förtrytelse över
att Kungl. Maj :t har underlåtit att följa den anvisning riksdagen gav i sin
skrivelse år 1942. Men utskottet har ju i år tydligt sagt ifrån, att utskottet
inte tycker örn det sätt, på vilket Kungl. Maj :t har behandlat riksdagens framställning.
Emellertid anser herr Karlsson i Munkedal, att utskottet skulle ha
sagt ifrån ordentligt, att Kungl. Majit nu skall ge 60 kronor i månaden till

Onsdagen den 24 maj 1944 em.

Nr 19.

Ang. vissa anslag till yrkesundervisningen. (Forts.)
alla som ha rätt att få det. Det ha vi sagt. Yi ha sagt det på det hövliga sätt,
som utskottet måste använda, och jag antar, att herr Karlsson i Munkedal inte
har någonting emot att använda detta hövliga sätt, bara man säger ifrån tillräckligt
bestämt. Jag skall läsa upp för kammaren, hur bestämt utskottet har
sagt, att utskottet vill, att Kungl. Majit skall lämna 60 kronor till alla dem,
som enligt bestämmelserna kunna göra anspråk därpå. Utskottet säger ordagrant,
att utskottet förväntar »att Kungl. Majit utnyttjar den Kungl. Majit
av riksdagen lämnade befogenheten att medgiva höjning av här ifrågavarande
stipendiebelopp i samtliga de fall, där de av riksdagen angivna förutsättningarna
härför föreligga». Jag skulle vara mycket tacksam, örn någon i riksdagen
kunde finna en bestämdare formulering, då det gäller denna fråga.
Denna anhållan har ställts också till herr Gustaf Karlsson, som emellertid
inte har tillmötesgått den i avdelningen eller utskottet.

Jag tror inte, att det går att säga det tydligare och klarare än det här är
sagt. Jag förstår mycket väl, att herr Gustaf Karlsson med tanke på resultatet
av 1942 års riksdagsskrivelse är benägen att tro, att Kungl. Majit inte
heller lystrar denna gång. Ja, jag vågar naturligtvis inte lova något för Kungl.
Maj :t, men jag skulle tro, att när riksdagen skriver på detta sätt, att den förväntar,
att Kungl. Majit skall bevilja de 60 kronorna »i samtliga de fall, där
de av riksdagen angivna förutsättningarna härför föreligga», Kungl. Maj :t
knappast kan undandra sig att följa den anvisning, som här ges, utan att komma
i konflikt med riksdagen, allra helst som riksdagen för att understryka
allvaret i sin maning har höjt anslaget med 100 000 kronor. Som sagt, jag är
liksom förmodligen hela utskottet fullt ense med herr Gustaf Karlsson i vad
han här har anfört, och utskottet har velat tillmötesgå hans önskan att skriva
så bestämt som möjligt, men vi ha icke varit kapabla att finna en bestämdare
formulering än vi här ha använt.

Herr talman! Jag ber därför att i full överensstämmelse med herr Karlssons
i Munkedal intentioner få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Karlsson, Gustaf: Herr talman! Jag är mycket tacksam för att utskottets
talesman här har understrukit och bekräftat, att utskottet menat,
att eleverna böra lia 60 kronor per månad i stipendier. Men det finns ännu
ett skäl till att jag anser, att man bort säga ifrån, att dessa 60 kronor böra
utgå. Detta belopp kommer ändå att utgå blott i undantagsfall. Huvudregeln
blir alltfort 45 kronor i stipendier, och det är mot detta jag vänder mig, herr
Oscar Olsson. Men det må vara hänt.

Nu har utskottet i ett annat sammanhang sagt, att utskottet önskar få dessa
ting utredda. Det var med anledning av motioner, som väckts rörande stipendierna
och som gå ut på att ett särskilt tillägg skall utgivas, så att eleverna
under dyrtiden kunna få 75 kronor. Jag har ingenting emot att utskottet
önskar en särskild utredning på denna punkt, och jag är som sagt tacksam
för att utskottets mening ytterligare har understrukits. Det behövs nog gamla
riksdagsmän och mera initierade än vad en stackare utskottssuppleant kan
vara, för att utläsa, vad utskottet innerst inne menar.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet i
det nu föredragna utlåtandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets utlåtande nr 137, i anledning
av Kungl. Majlis förslag angående allmänna studielånefonden jämte i ämnet
väckta motioner, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Första kammarens protokoll 1944. Nr 19.

Nr 19.

Onsdagen den 24 maj 1944 em.

Ang. rationalisering
av
skölhäUovården
m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 138, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående rationalisering och utbyggnad av skolhälsovården
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition, nr 193, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 25 februari 1944, föreslagit riksdagen att

1. medgiva, att statsbidrag till kostnader för skolhälsovård vid folkskoleväsendet
finge utgå i huvudsaklig överensstämmelse med vad chefen för ecklesiastikdepartementet
i nämnda statsrådsprotokoll förordat;

2. till Fortbildningskurser i skolhygien för lärare för budgetåret 1944/45
anvisa ett reservationsanslag av 10 000 kroner;

3. till Utgivande av tryckt handledning rörande- skolans hälsovårdsarbete
för budgetåret 1944/45 anvisa ett reservationsanslag av 15 000 kronor;

4. till Utrustning för skolhälsovård vid de allmänna läroverken m. fl. läroanstalter
för budgetåret 1944/45 anvisa ett reservationsanslag av 95 000
kronor;

5. medgiva, att statsbidrag till kostnader för skolhälsovård vid högre kommunala
skolor finge utgå i huvudsaklig överensstämmelse med vad departementschefen
i nyssnämnda statsrådsprotokoll förordat.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren, av herr
G. Fahlander m. fl. (1:302) och den andra inom andra kammaren av fröken
Hildur Nygren m. fl. (11:477); .

dels en inom andra kammaren av herr G. Hedlund i Rådom m. fl. väckt
motion (11:476);

dels ock en inom första kammaren av herr B. A. Nilsson väckt motion
(1:293).

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet på åberopade grunder
hemställt,

A. att riksdagen måtte

2. bemyndiga Kungl. Majit att, såvitt anginge kostnaderna för skolläkarnas
resor inom folkskoleväsendet, efter den ytterligare utredning, som kunde
anses erforderlig, utfärda bestämmelser av innebörd, att staten komme att
helt svara för dessa kostnader;

3. till Fortbildningskurser i skolhygien för lärare för budgetåret 1944/45
under åttonde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av 10 000 kronor;

4. till Utgivande av tryckt handledning rörande skolans hälsovårdsarbete
för budgetåret 1944/45 under åttonde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 15 000 kronor;

5. till Utrustning för skolhälsovård vid de allmänna läroverken m. fl. läroanstalter
för budgetåret 1944/45 under åttonde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 95 000 kronor;

6. medgiva, att statsbidrag till kostnader för skolhälsovård vid högre kommunala
skolor finge utgå i huvudsaklig överensstämmelse med vad utskottet
i det föregående förordat;

B. att motionerna 1:302 och 11:477 samt 1:293 matte anses besvarade
med vad utskottet i det föregående anfört;

C. att motionen 11:476 icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Onsdagen den 24 maj 1944 em.

Nr 19.

Äng. rationalisering av skolliälsovården m. m. (Forts.)

Herr Fahlander: Herr talman! Först måste jag uttala min och mina medmotionärers
tillfredsställelse över den behandling vår motion har rönt i utskottet.

Vi hade två önskemål med anledning av Kungl. Maj:ts förslag. Det ena
innebar, att statsbidrag till skolskötersketjänsterna vid folkskolorna måtte utgå
med 50 procent liksom föreslagits för motsvarande tjänster vid övriga
kommunala skolor. Rörande detta önskemal har utskottet sagt sig förvänta,
att Kungl. Maj :t skall beakta det vid utfärdande av kungörelsen.

Det andra önskemålet gällde själva organisationen. Jag kan bäst belysa
det genom att ta ett exempel. Knligt Kungl. Majlis proposition skulle organisationen
av hälsovården delas upp allt efter skolformerna, Örn vi då anta,
att en medelstor svensk stad har 20 000 invånare med cirka 1 800 barn i 4
olika skolformer, skulle enligt propositionen där anställas inte mindre än fyra
skolläkare, var och en med sitt rum, och fyra skolsköterskor. Vidare skulle
det köpas utrustning till fyra lokaler. Det skulle dessutom ordnas kurser för
skolläkarna, och då skulle fyra skolläkare från staden belasta de tänkta kurserna.
Det dyraste skulle givetvis bli att inrätta lokalerna för läkare ogh
sköterskor. Kostnaderna härför åvila i regel kommunerna, utom i fråga örn
seminarierna, där staten svarar för kostnaderna. Örn det alltså i denna stad
funnes fyra skolformer, skulle utgifterna för lokalerna strängt taget fyrdubbla^.
Man skulle enligt propositionen anställa fyra gånger mera personal
än enligt motionen. Vi motionärer hade nämligen tänkt- oss, att man på en
sådan ort skulle anställa endast en skolläkare och en skolsköterska. Vi ville
inte se skolformerna såsom från varandra skilda, utan såsom en enhet och
från denna utgångspunkt bedöma behovet av skolläkare och skolsköterskor.

Ett ypperligt parallellfall till skolhälsovården har man i folktandvården,
som är mycket förnuftigt ordnad. Där har man sammanfört folktandvården
och därmed skoltandvården för alla skolformer till en enda lokal. I min hemstad,
t. ex. ha vi i folkskolan inrättat en poliklinik för tandvård, där samtliga
ungdomar i undervisningsanstalterna i staden kunna få sina tänder lagade.
Ingen bär någonsin tänkt sig att genomföra särskild tandvård vid läroverket,
vid seminariet, vid kommunala mellanskolan och vid folkskolan. Allt
bär gått att samordna, och ännu har ingen försport något men av en dylik
anordning.

Men låt mig återgå till den fingerade staden. Örn man där anställer fyra
skolsköterskor, skulle ju kanske endast en enda få tillräckligt med arbete —
jag tänker närmast på sköterskan i folkskolan under det att de andra
skulle vara deltidsanställda och enligt förslaget dessutom resa till andra städer
för att där ombesörja det arbete, som skolsköterskan skall utföra Det
mäste vara .slöseri med arbete och pengar, att skolsköterskorna skola ambulera
mellan olika städer, när man kan ordna vården vertikalt med en och samma
sköterska och läkare, vilka skulle kunna handha hälsovården i denna stads
samtliga skolor.

Nu säger kanske någon, att de kommunala myndigheterna själva väl kunna
samordna oell förnuftigt organisera donna sak. På detta vill jag bara svara,
att jag har försökt att i liknande situationer, där bestämmelserna ha varierat
för de olika skolformerna, få en förnuftig ordning till -stånd, men totalt misslyckats
Hos oss ha vi ett läroverk med 500 ä G00 elever. Där har det inbyggts
en slöjdsal och ett skolkök för läroverkets eget behov. Under innevarande å.r
pågår enligt katalogen undervisning i skolköket 8 timmar, d. v. s. två dagar,
i veckan och i slöjdsalen med 14 timmar i veckan, och för att tylia detta undervisnmgsbchov
har man anställt en skolkökslärarinna och en slöjdlärare. För
iva år sedan frågade slöjdläraren mig. örn lian inte kumle fä kompletterings -

Nr 19.

Onsdagen den 24 maj 1944 em.

Äng. rationalisering av skolhälsovården m. m. (Forts.)
timmar, eftersom lian inte kunde leva på 14 timmars undervisning i veckan.
Jag sade, att han gärna skulle kunna få de 16 överskottstimmar, sorn vi de två
senaste åren haft i folkskolan, örn bara bestämmelserna för respektive skolor
tilläto en sådan jämkning och sammanslagning. Men det gick inte.. Vi måste
överlåta de 16 timmarna åt två folkskollärare, som i fråga örn kvalifikationer
inte kunde mäta sig med den specialutbildade slöjdläraren. Denne fick stanna
vid sina 14 timmar. Så blev en av de båda folkskollärarna inkallad, och vi
måste anställa en pensionerad folkskollärarinna, som fick sköta slöjdundervisning
i folkskolan. Hon hade kanske hållit i en kniv, men jag är säker pa att
hon aldrig hållit i en hyvel. Men örn vi i stället skulle skickat dit läroverkets
manliga slöjdlärare, hade vi vägrats statsbidrag till en av de två tjänsterna, ty
bestämmelserna äro sådana.

Beträffande skolköket är det lika barockt. Läroverket har som nämnts skolköksundervisning
två dagar i veckan. Vi ha i folkskolan fyra ordinarie skolkökslärarinnor
på reglerade tjänster, men på grund av en viss krympning av
elevmaterialet i de högsta klasserna ha två av dem i år fått var sin lediga dag.
Det är just dessa dagar som läroverket skulle behöva. Nu arbeta lärarinnorna
fem dagar i veckan och äro lediga den sjätte, men vi kunna inte göra något
åt detta förhållande.

Det är att förmoda, att även en sådan organisation av skolhälsovården, som
föreslås i den kungl, propositionen, kommer att göra det svårt att rationalisera
och effektivisera skolhälsovården och att skolformerna komma, att fortleva åtskilda,
så som jag refererat i de bada nämnda fallen. Besparingsberedningen
har verkligen på senaste tiden börjat intressera sig för skolkök®- och slöjdundervisningen
i vår stad och försökt att fa till stand en samman jämkning, dag
skulle tro, att det örn något år kommer att bli beredningens .uppgift att också
söka åvägabringa en sammanjämkning av skolhälsovården i hela landet, och
det var för att redan från början få en bättre tingens ordning, som vi av Lämnat
motionen. , ,

Nu har utskottet uttalat sig välvilligt örn var motion och rekommenderat den
sammanjämkning, som innebär att man betraktar alla skolugdomar på en ort
såsom en enhet och med hänsyn härtill anställer behövlig personal. Under förutsättning
att Kungl. Majit effektuerar statsutskottets förväntningar i det
avseendet har jag, herr talman, intet yrkande att framställa.

Häri instämde herr Elmgren.

Herr Pauli: Herr talman! Jag hade verkligen väntat, att den ärade föregående
talaren skulle ha låtit sitt anförande utmynna i ett bifallsyrkande till
motionen. Men han har ju inte gjort det, vilket jag såsom utskottsrepresentant
hälsar med tillfredsställelse, därför att det visar, att motionärerna anse sig ha
blivit i så stor utsträckning tillmötesgångna av utskottet, att de kunna förklara
sig belåtna med utskottets behandling av motionen. .

Utskottet har, som herr Fahlander framhöll, ställt sig positivt till tankarna
i denna motion. Utskottet har direkt sagt ifrån, att goda skäl tala för att ett
statsbidrag med förslagsvis 50 procent må kunna utgå även för kostnader av
förevarande art, d. v. s. ett statsbidrag till kommuner, som anställd eller komma
att anställa särskilt avlönade skolsköterskor, och det sager, att detta skall
inte bara gälla samhällen med över 20 000 .invånare utan också mindre kommuner,
som ha möjligheter att anställa särskilda skolsköterskor. Det är ju, som
herr Fahlander framhöll, ett så gynnsamt svar på motionen, att det nara nog
kan betraktas som ett tillstyrkande av densamma. . .

Även beträffande motionärernas senare önskemål har utskottet fullt ernant
det principiellt riktiga i deras synpunkter och framhållit »önskvärdheten av

Onsdagen den 24 maj 1944 em.

Nr 19.

Äng. rationalisering av skolhälsovården rrv. m. (Forts.)
att, så långt av organisatoriska och andra skäl är möjligt och lämpligt, ett samarbete
etableras mellan olika skolor på en och samma ort i syfte att rationalisera
och förbilliga hälsovården».

Jag instämmer till fullo i den föregående talarens belysande av denna fråga,
t. ex. beträffande ett samarbete mellan läroverk och folkskolor i fråga örn sådana
Övningslärare som i slöjd och i hushållsgöromål. Och jag vill tillägga, att i
gymnastiska centralinstitutets direktion, där jag sedan länge är medlem, vi
också ha varit intresserade av att det blir någon fason på denna fråga så att
man skall kunna få en möjlighet att anställa även en gymnastiklärare gemensamt
vid dessa olika skolor. Det vore nyttigt håde ur skolornas synpunkt och
i avlöningsavseende för vederbörande lärare, och det skulle på ett välkommet
sätt kunna öka tillströmningen av kvalificerade krafter.

Jag finner alltså, eftersom herr Fahlander och utskottet äro så pass överens
örn denna sak, att jag inte har anledning att hålla något längre anförande till
svar på hans. Jag vill därför nu inskränka mig till att yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Fahlander: Herr talman! Min avsikt var att yrka bifall till motionen,
men vi lia formulerat motionens slutkläm på ett sådant sätt att detta icke låter
sig göra. Vi ha nämligen däri anmodat riksdagen att inom ramen för
Kungl. Maj:ts förslag vidtaga sådana ändringar i propositionen, som vöre
möjliga, och det ger mig alltså ingen anledning till att yrka bifall till motionen.
Vi hade förväntat, att utskottet skulle ha utformat den nya organisationsplanen
så, att den blivit klart framlagd.

Herr Pauli: Jag vill med anledning av vad herr Fahlander nu yttrade säga,
att vi ha försökt att tillmötesgå motionärernas önskemål även så tillvida att
vi med hjälp av sakkunniga föredragande på avdelningen sökt tänka oss in i
hur en sådan organisatorisk ändring i detalj skulle ta sig ut. Vi funno emellertid
ett uppgörande av en dylik organisationsplan överstiga våra krafter
under den tid, som stod oss till buds. Därför trodde vi, att vi skulle på det
bästa möjliga sättet tillgodose syftet med motionen med den skrivning, som
vi här ha föreslagit.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande ututlåtande
hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 133, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående vissa avlönings-
m. fl. anslag för budgetåret 1944/45 under fjärde huvudtiteln jämte
i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—44.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 45.

Lades till handlingarna.

Punkten 46.

Utskottets hemställan bifölls.

Nr 19.

Onsdagen dea 24 maj 1944 em.

Ang. vissa
byggnadsarbeten
m. m.
jör försvaret.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 134, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa byggnadsarbeten
m. m. för försvaret jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten 1.

I en till riksdagen avlåten proposition, nr 175, hade Kungl. Majit, under
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över försvarsärenden för
den 3 mars 1944, föreslagit riskdagen medgiva, att i statsrådsprotokollet angivna
byggnadsföretag m. m. finge komma till utförande med anlitande av
de i årets statsverksproposition (kapitalbudgeten: bil. 2) under försvarsväsendets
fastighetsfond för budgetåret 1944/45 äskade investeringsanslagen
till Vissa byggnadsarbeten m. m., i den mån kostnaderna icke kunde bestridas
från av riksdagen tidigare anvisade anslag till inom försvarsbeslutets
kostnadsram ingående byggnadsarbeten m. m.

I detta sammanhang hade utskottet till behandling förehaft

dels en inom andra kammaren av herr B. Holmgren väckt motion (II: 2),
däri hemställts, att riksdagen ville besluta att anlägga en idrottshall vid
Karlskrona örlogsstation enligt uppgjorda förslag till ritningar samt för ändamålet
anvisa ett belopp av 600 000 kronor;

dels ock två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren
av herr E. vört Heland m. fl. (I: 310) och den andra inom andra kammaren av
herrar A. Gustafsson i Lekåsa och Tli. Gardell (11:475), däri hemställts, att
riksdagen måtte avslå förenämnda proposition nr 175, i vad den avsåge ordnande
av förläggning av infanteriets och kavalleriets officersaspirantskola
genom uppförande av nytt etablissement å Järvafältet och inköp av mark för
ett dylikt etablissement.

Utskottet hade i den nu föredragna punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Majlis förslag samt med avslag
å motionerna 11:2 samt 1:310 och 11:475, medgiva, att i statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för den 3 mars 1944 angivna byggnadsföretag m. m.
finge, med den begränsning utskottet förut under punkten föreslagit, komma
till utförande med anlitande av de i årets statsverksproposition (kapitalbudgeten:
bil. 2) under försvarsväsendets fastighetsfond för budgetåret 1944/45
äskade och av riksdagen numera anvisade investeringsanslagen till Vissa byggnadsarbeten
m. m., i den mån kostnaderna icke kunde bestridas från av riksdagen
tidigare anvisade anslag till inom försvarsbeslutets kostnadsram ingående
byggnadsarbeten m. m.

Reservation hade anmälts av herr Bäcklund, som dock ej antytt sin mening.

Herr Bäcklund: Herr talman! För garnisonssjukhuset i Skövde har den av
Kungl. Majit utsedde utredningsmannen i sin utredning förordat uppförande
av bostäder för sjukhusets regementsläkare och 2 extra bataljonsläkare,
för 7 sjuksköterskor, 3 assistentsköterskor, 11 biträden, 8 elever, 1 husmoder,
1 köksförestånderska, 2 kokerskor, 1 maskinist samt 1 eldare. För ändamålet
beräknar utredningen följande byggnader, nämligen 1 för överläkare, 1 för
underläkare, 1 för sjuksköterskor m. fl. samt 1 för biträden m. fl. eller sålunda
4 byggnader. Kostnaderna beräknas enligt nuvarande prisnivå till
560 000 kronor samt efter 1939 års prisnivå till 430 800 kronor.

Utredningen har framlagt förslag till fördelning av kostnaderna mellan
statsverket och vederbörligt landsting av innebörd, att statsverket skall bestrida
kostnaderna enligt 1939 års prisnivå samt att skillnaden mellan kostnaderna
enligt nämnda prisnivå och enligt nuvarande prisnivå fördelas mellan
statsverket och landstinget.

Onsdagen den 24 maj 1944 em.

Nr 19.

Äng. vissa byggnadsarbeten m. in. för försvaret. (Forts.)

Statsrådet säger härom bland annat: »För garnisonssjukhuset i Skövde har
utredningen förordat samma fördelningsgrund, innebärande ett bidrag från
Skaraborgsl läns landsting av 64 600 kronor. Sistnämnda landstings förvaltningsutskott
har dock icke förklarat sig villigt att förorda högre bidrag än
20 °/> av nämnda skillnadsbelopp, innebärande ett bidrag av 25 840 kronor.
Detta bidrag borde enligt utskottets mening jämkas nedåt för den händelse
den verkliga kostnaden för bostäderna icke komme att uppgå till 560 000
kronor.

För egen del har jag i likhet med flertalet myndigheter icke något att i
princip erinra mot utredningens förslag i denna del. Jag förutsätter således,
att byggnaderna skola komma till stånd under villkor, att från landstingens
sida för ändamålet tillskjutes 50 % av skillnaden mellan de faktiska kostnaderna
för byggnaderna och motsvarande kostnader enligt 1939 års prisnivå.»

Det var således vad herr statsrådet angav såsom sin uppfattning.

Utskottet yttrar följande: »Utskottet har icke något att erinra mot att frågan
om anordnande av personalbostäder vid garnisonssjukhusen i Boden och
Skövde löses efter i huvudsak de riktlinjer, som av departementschefen uppdragi
ts.»

Det är litet egendomligt med denna anordning, och det kan enligt mitt sätt
att se inte vara riktigt, att vederbörande departementschef och utskottet på
detta sätt söker ålägga landstinget en skattebörda, som detta icke har godkänt.
De 64 000 kronorna har alltså icke landstingets förvaltningsutskott,
som jag själv tillhör, gått med på, utan det har ansett att proportionen 20
procent gentemot de 50 procenten skulle vara den riktiga. Vederbörande departementschef
har inte alls brytt sig örn denna vår ståndpunkt, utan han
säger bara, att vi skola betala de 64 000 kronorna.

Jag tycker att det är egendomligt att man överhuvud taget ger sig in på
att på detta sätt bestämma hur mycket landstinget skall uttaga i skatt för
att bestrida denna utgift. Här i riksdagen ha vi att besluta örn statsutgifter,
men att vi dessutom också skola besluta örn landstingens utgifter kan inte
vara riktigt. Eftersom det är statens personal, som skall bo i de ifrågavarande
bostäderna, bör väl staten också bestrida kostnaderna därför. Vi ha
visserligen blivit pressade och gått med på att betala 20 procent av utgifterna,
och det komma vi troligen att betala, men huruvida landstinget kommer
att besluta bidrag till något härutöver, kan jag inte yttra mig örn för
närvarande, eftersom landstinget inte sammanträder förrän i höst. Troligtvis
kommer landstinget att vara ganska missbelåtet med Kungl. Haj:ts tillvägagångssätt
i detta fall. För garnisonssjukhuset som sådant ha ju både landstinget
och Skövde stad vid flera tillfällen fått vidkännas än den ena och än
den andra utgiften och detta icke en gång utan flera, men nu är det fråga
örn bostäderna till personalen. Jag kan inte finna att det kan vara på något
sätt rättvist, att vi här i riksdagen ålägga ett landsting att bara betala vad
vederbörande departementschef begär. Visserligen kan herr statsrådet i detta
fall säga, att sakkunnigutredningen givit vid handen, att det skulle vara
bra, örn så skedde, men det är ju landstinget självt som bestämmer landstingsskatten.
Örn det nu är staten, som skall uppbära hyrorna, ifall det överhuvud
taget utgår några sådana, eller om de ingå i avtalet i övrigt, så är det
i varje fall statens personal, som skall ha rätt till bostäderna, och då tycker
jag inte att man bör gå till väga på detta sätt, vare sig det gäller det ena
eller det andra landstinget, som icke självt har velat gå med på en sådan
anordning.

Jag kan här icke framställa något yrkande, herr talman, och har icke
tänkt göra det heller, men jag har velat påtala detta förhållande, eftersom

Nr 19.

Onsdagen den 24 maj 1944 em.

Äng. vissa byggnadsarbeten m. m. för försvaret. (Forts.)
jag anser det vara alldeles oriktigt av staten att gå tillväga på detta sätt
gentemot ett landsting.

Herr förste vice talmannen: Herr talman! Utskottet Ilar naturligtvis icke
kunnat ställa sig som skiljedomare i fråga örn det avtal, som skulle träffas
mellan Kungl. Majit oell Skaraborgs läns landsting, utan utskottet har haft
att ta ställning till det förslag, som förelagts utskottet av Kungl. Majit. Detta
avtal innebär vissa villkor beträffande en uppgörelse mellan kronan och
Skaraborgs läns landsting.

Inom utskottet ha vi icke funnit dessa villkor vara oskäliga från någondera
partens synpunkt, och vi ha funnit, att en lösning av frågan på det sättet,
att staten och landstinget gemensamt deltaga i kostnaderna, vore ur ekonomisk
synpunkt den bästa, icke minst för Skaraborgs läns landsting. Inom utskottet
framfördes visserligen den meningen, att landstinget ej skulle vara
fullt tillfredsställt med detta förslag, som utskottet även för landstingets del
funnit skälig. Skulle det vara så, att landstinget icke ville godkänna denna
uppgörelse, är det väl sannolikt att någon överenskommelse ej kommer till
stånd.

Utskottet har emellertid icke definitivt bestämt, vilka linjer som skola ligga
till grund för en sådan överenskommelse, utan utskottet har sagt, att utskottet
»har icke något att erinra mot att frågan örn anordnande av personalbostäder
vid garnisonssjukhusen i Boden och Skövde löses efter i huvudsak» — det
kan alltså finnas möjlighet till jämkning, kanske icke i fråga örn kostnaderna,
eftersom den frågan delvis beror på Kungl. Majit —- »de riktlinjer, som av
departementschefen uppdragits». Jag tror att Skaraborgs läns landsting icke
bör anse dessa linjer och dessa kostnader oantagliga.

Jag yrkar alltså, herr talman, bifall till utskottets hemställan. Skulle landstinget
icke godkänna denna lösning av frågan, så förfaller den ju, men den saken
må landstinget ta i övervägande.

Herr Tom Heland: Herr talman! Före detta världskrig arbetade man ju mot
strömmen, när man ville öka anslagen till försvaret. Nu strävar man mot
strömmen, när man talar örn återhållsamhet med försvarsutgifterna.

Jag har alltid haft den uppfattningen, att den våldsamma konjunkturpolitik,
som bedrives beträffande försvaret, är olycklig. Att vår undermåliga försvarsberedskap
var ofantligt riskabel under de första krigsåren, är nu klarlagt
för var och en. Ett ödslande med medel åt försvaret kan givetvis icke få
liknande vådliga konsekvenser — det medför ju endast ett försämrat läge i
finansiellt hänseende och att försvaret måhända efter kriget kan komma att
behandlas snävare än örn det nu skaffade sig en goodwill genom att sparsamhet
inom försvarsmakten iakttages.

Från bondeförbundet har under dessa krigsår vid flera tillfällen påyrkats
sparsamhetsåtgärder samt en annan användning av de medel, som ställts till
förfogande för stärkande av landets försvarsmakt. Härvid ha vi dock aldrig
begärt sådana åtgärder, som skulle ha medfört en minskning i beredskapen och
av försvarets effektivitet. Tvärtom ha vi vid ett par tillfällen begärt vidtagande
av åtgärder för att åstadkomma större effektivitet i försvarshänseende.

Nu ha vi, herr talman, återigen önskat en besparing, som gäller viss byggenskap,
och i detta särskilda fall beträffande officersaspirantskolan på Karlberg.
Byggandet av kaserner under kriget borde icke ske, annat än om det
vore absolut ofrånkomligt. Den stora byggnadsverksamhet, som nu äger rum
för arméns räkning, måste nämligen medföra, att utrymmena för detta ända -

Onsdagen den 24 maj 1944 em.

Nr 19.

Ang. vissa byggnadsarbeten m. rn. för försvaret. (Forts.)
mål bli för stora, när freden kommer oell därmed lugnare förhållanden inträda.

Det är vidare att märka, att det i den efterkrigsplanering, som pågår, också
räknas med ett omfattande civilt bostadsbyggande, varvid dock vissa materielsvårigheter
komma att föreligga. Varje onödig byggnation för försvaret belastar
sålunda efterkrigstidens bostadsprogram.

Utskottet vitsordar påståendet, att trångboddhet på Karlberg förefinnes,
men när man förordar påbörjandet där av nya kasernbyggnader, så är det väl
att märka, att detta kasernbygge säkerligen icke blir färdigt, förrän trångboddheten
för försvaret är hävd. Dessutom torde beaktas, och den frågan få vi väl
upp här i kammaren nästa onsdag, att I l:s gamla gardeskasemer i Stockholm
komma att bli i viss mån disponibla. Genom ett ianspråktagande av dessa kaserner
skulle man, synes det mig, med litet god vilja kunna häva trångboddheten
på Karlberg.

Herr talman! Det är givetvis lönlöst att framställa något yrkande i detta
avseende, och därför har jag endast velat här inför kammaren göra dessa korta
reflexioner.

Herr statsrådet Sköld: Herr talman! Jag instämmer till fullo i att det är
av vikt att man inte sätter i gång någon onödig byggnation för försvarets
räkning. Man bör i det avseendet spara allt vad som överhuvud taget kan
sparas, och jag vill för min del påstå, att detta varit ledstjärnan vid uppgörandet
av alla förslag till riksdagen örn byggnader åt försvaret. Men det finns
byggnader, som det är nödvändigt att uppföra, och den byggnation, som det
här är fråga örn, är icke onödig.

Låt oss göra klart för oss vad det gäller. Det gäller lokaler åt officersaspirantskolan.
Denna utgör grundvalen för officerskårens rekrytering och förankring
i de breda folklagren. Det gäller här livsnerven i nuets och framtidens
försvarspolitik, och det är otänkbart, att det här i landet kan komma att upprätthållas
ett försvar, som icke bygger på detta sätt att förankra befälskåren
i de breda folklagren. Vi måste alltså lia lokaler till denna officersaspirantskola,
som har ett mycket stort antal elever.

Denna kurs omfattar en tid av 6 månader, och antalet elever i densamma
är så stort att vi måste ha två kurser per år, en sommarkurs och en vinterkurs.
Nu är denna officersaspirantskola förlagd till Karlberg i mycket primitiva
lokaler, till stort men för officersutbildningen vid krigsskolan. Det går
något sa när för sig nu, eftersom vi inte nu under krisen ha mer än 6 månaders
krigsskola — vi ha inte råd med mera — och efter genomgången 6-månaderskurs
måste ta ut kadetterna till trupptjänst. Men enligt planen skulle
krigsskolan pågå under 11 månader.

Det finns här omnämnd en annan skola, som väl också är nödvändig: arméns
gymnastik- och idrottsskola. Var finns den nu? Jo, den ligger i en gammal
kasern på Marieberg ute på Kungsholmen, som binder dyrbar och för byggnationen
i Stockholm nödvändig tomtmark. Den tomtmarken måste lösgöras,
och gymnastik- och idrottsskolan måste få en annan lokal. Den kan utan svårighet
rymmas på Karlberg. Krigsskolan och gymnastik- och idrottsskolan
tillsammans bli en lagom förläggning på Karlberg. Officersaspirantskolan är
fortfarande husvill. Den skall läggas il 1 :s så småningom lediga kasern,
säger herr von Heland. Men I 1 :s kaserner liksom Lv 3 :s kaserner på Gärdet
skola ju icke en dag längre än nödvändigt användas för truppförband. Truppförbanden
behöva ju inte bara lokaler; de måste också ha övningsterräng.
Stockholms utveckling är i hög grad beroende på att de kvarvarande delarna
av Ladugårdsgärde kunna exploateras för bebyggande, och vi lia omöjligt råd

Nr 19.

Onsdagen den 24 maj 1944 erci.

Äng. vissa byggnadsarbeten m. m. för försvaret. (Forts.)
att låta dessa marker ligga kvar som övningsfält för officersaspirantskolan.
Där kan den icke förläggas. Alla undersökningar lia pekat på att den enda
möjligheten att lösa denna fråga är att bygga nytt. Hela statsutskottet med
undantag av herr von Heland har kommit till den uppfattningen, att detta
är nödvändigt, och jag kan inte tycka att det är riktigt, att man skall sätta
stämpeln »onödig byggnation» på denna sak, som är ur alla synpunkter högst
nödvändig.

Herr förste vice talmannen: Herr talman! Det är med mycket stor tvekan,
som jag inom statsutskottet biträtt det föreliggande utlåtandet på denna punkt.
Enligt förslaget skall officersaspirantskolan flyttas från Karlberg till egendomen
Rådan utanför Stockholm, som skall inköpas. Egendomen kostar ju
rätt mycket pengar, och på denna egendom skola sedan uppföras dyrbara
byggnader för skolans räkning. Därjämte skall ju för Svea livgarde och för
Stockholms luftvärnsregemente byggas nya lokaler. Det blir stora kostnader,
örn man ser det i ett sammanhang. Att bygga lokaler för officersaspiranterna
och för stockholmsregementena går på tiotals miljoner kronor.

Han har ju dock under dessa år, som varit ganska påfrestande för försvaret
med utökning inte minst av befälsutbildningen, fått reda sig med de lokaler
som ha funnits. Man har klarat sig med det gamla Karlberg, ehuru där är
åtskilligt som behöver förändras, eftersom lokalerna där icke äro i alla avseenden
tillfredsställande. Utskottsavdelningen var ute och såg på lokalerna och
fann då att det är nödvändigt med en modernisering av dem.

För att erhålla utrymme även för officeraspirantskolan hade å slottsområdet
vid Karlberg uppförts en del baracker — som det syntes — av mera
provisorisk beskaffenhet. Och det är klart att det icke är någon tillfredsställande
lösning att ha det så ordnat i framtiden. Men det kan ifrågasättas örn
man icke kunde dröja något med beslutet om officersaspirantskolans förläggning
då sannolikt andra militära lokaler i Stockholm inom de närmaste åren
bli lediga. Inom avdelningen framställdes också yrkande örn att vi skulle
skjuta på frågan något år för att se hur det i detta avseende utvecklades, vänta
lills vissa lokaler blevo utrymda och örn inte lokalfrågan kunde ordnas på
annat sätt än att bygga för officersaspiranterna ute vid Rådan.

Det är ju så att den verkliga eliten av officerseleverna -— officerskadetterna
— bilda en kurs på 150 stycken, och dessa skola alltfort ligga vid Karlberg,
under det officersaspirantkurserna, som statsrådet talade örn, skulle
flyttas ut till Rådan. För närvarande är det ju två kurser örn året på 160
kadetter vardera vid Karlberg, men vi veta ju inte, örn det efter kriget är nödvändigt
att bedriva utbildning av denna kategori av officerare i samma utsträckning
som nu. Det är klart att man kan sätta frågetecken inför detta, och
jag måste säga liksom herr von Heland, att jag i detta avseende var ytterst
tveksam, men inför det nuvarande läget och med tanke på betydelsen av att
man står enig. när det gäller sådana här frågor, har jag icke velat inom riksdagen
ge uttryck åt en annan mening. När nu frågan har förts på tal, vill jag
dock tillkännage denna min mening och den ståndpunkt jag intar.

Jag har, herr talman, intet annat yrkande än örn bifall till det föreliggande
förslaget även på denna punkt.

Herr voll Heland: Herr talman! Till vad förste vice talmannen anfört skulle
jag vilja tillägga ett par korta meningar med anledning av herr statsrådets
anförande.

Det är alldeles givet, att man kan ha olika uppfattningar om hur trängande
ett behov är och hur trängande behovet kommer att ställa sig i framtiden, men

Onsdagen den 24 maj 1944 em.

Nr 19.

Ang. vissa byggnadsarbeten m. m. för försvaret. (Forts.)
det var herr statsrådets huvudargumentering, som jag tyckte var litet egendomlig.
Huvudargumenteringen tycktes vara, att med hänsyn till vikten av
att förankra försvaret hos de bredare folklagren •—- har man inte gjort det förut?
■— var det oändligt viktigt, att det skulle bli bättre ordnat i alla avseenden.
Kanske det var en missuppfattning av mig; det vore angenämnt att få höra,
örn det verkligen var detta, herr statsrådet avsåg.

Det är ju oändligt länge sedan jag gick på en sådan här officersaspirantskola;
det var på den tiden då den låg på Karlsborg. Jag får säga att förhållandena
voro förskräckligt dåliga, sett ur nuvarande synpunkt, men någon
skada togo vi inte av den förläggningen, utan jag tror den var rätt uppfostrande
på sätt och vis, även örn jag anser att det var berättigat att den förläggningen
kom bort. Men enligt det föreliggande förslaget skulle officersaspiranterna
få den modernaste förläggningen, och sedan komma de till Karlberg som
kadetter, där det givetvis är sämre ordnat än i en modern anläggning. På min
tid var det tvärtom: då hade man hundgörat under de första åren på Karlsborg,
och sedan tyckte man att man blivit en förfärligt fin människa, när man
kom till den som man då tyckte ytterst fina förläggningen på Karlberg. Med
detta har jag visst inte sagt, herr talman, att jag inte tycker att man bör göra
förhållandena så drägliga som möjligt för dem som äro inne och tjänstgöra,
och det kanske också är klokt att göra dem lika drägliga för dem som tänka
ägna sig åt yrket, men i dagens situation anser jag att där man kan spara utan
ohägn för försvarets effektivitet, bör man göra det och se hur framtiden kan
gestalta sig. Före kriget förlädes officersaspirantskolorna i regel till något
truppförband, och jag misstänker, att när vi få lugnare förhållanden, kommer
det liksom tidigare att bli utrymme på truppförbandens kaserner, så att man
kan förlägga officersaspirantskolorna dit.

Jag har, herr talman, intet yrkande, men eftersom jag kommit att fortsätta
denna debatt kanske jag får göra en liten anmärkning även på en annan punkt,
som jag annars inte hade tänkt beröra. Det gäller Rosersbergs skjutskola. Jag
undrar örn man inte i det fallet har handlat mycket litet framsynt. Man har
för mycket höga kostnader ställt Rosersberg i ordning, och när nu det är
gjort, kommer man fram med det förslaget, att man skall skilja skjutskolan
åt och förlägga en del till Skillingaryd och bygga även där. Jag har också
någon erfarenhet från Rosersberg, ehuru det är mycket länge sedan ■—■ ett
tjugutal år sedan •— men redan då ansågos Rosersbergs skjutfält vara för små
för att vara lämpliga för effektiv stridsskjutning. När utskottet säger att
man under krigsåren gjort denna erfarenhet, tror jag inte detta är riktigt, utan
den erfarenheten har gjorts tidigare. Och jag tror det är opraktiskt att på
detta sätt klyva skjutskolan, så att det dels skall bli utbildning på Rosersberg
och dels på Skillingaryd.

Herr talman! Här skulle man nog kunna tvista örn flera av dessa byggnadsföretag,
men jag har bara velat andraga detta, inte för att göra något yrkande,
utan endast för att påpeka, att det är ett önskemål att byggandet för försvaret
planlägges så att det blir ekonomiskt och praktiskt ordnat och att man
så myckt som möjligt väntar med att bygga, till dess man i framtiden får se
vilka utrymmen som behövas.

Herr statsrådet Sköld: Herr talman! Jag har inte med mitt anförande velat
understryka något annat än att en officersaspirantskola av det slag, som vi nu
ha, måste vi lia så länge vi lia ett försvar. Jag har inte haft någon tanke på
örn den är iner eller mindre elegant, utan jag har endast velat fastslå, att vi
måste ha denna skola, och försökt visa, att vi icke lia några utrymmen till deri.

Herr von Heland sade i sitt första anförande, att efter kriget kommer trång -

Nr 19.

Onsdagen den 24 maj 1944 em.

Äng. vissa byggnadsarbeten m. m. för försvaret. (Forts.)
boddheten att upphöra. Ärade kammarledamöter! Det byggs icke mer kaserner
i Sverige än så att det nätt och jämnt skall räcka till för utbildning av en
årsklass vapenför svensk ungdom. Vill man ha hela årsklassen utbildad även
efter kriget, så blir det, herr von Heland, icke slut på trångboddheten i kasernerna.
Men jag börjar nu förstå herr von Heland. Herr von Heland lever kvar i
en gången tid. Han jämför bela tiden officersaspirantskolan av i dag med officersaspirantskolan
den gången för snart trettio år sedan, då herr von Heland
gick igenom officersaspirantskolan.

Det är inte samma sak, herr von Heland! Den tidens officersaspirantskola
motsvarade en del av första årets värnpliktstjänstgöring nu samt den s. k. plutonchefsskolan,
under det officersaspirantskolan nu är lika med första årets
karlbergskurs på den tiden då herr von Heland fick sin officersutbildning, och
därför kunna ju inte dessa saker jämföras. Det slags aspirantutbildning som
herr von Heland undergick är fortfarande förlagd till truppförbanden. Den behöver
inte förläggas till Järvafältet.

Herr von Heland: Herr talman! Med min jämförelse avsåg jag endast att
jämföra förläggningarna.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i den
under behandling varande punkten hemställt.

Punkterna 2—9.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 10.

Kades till handlingarna.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 139, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående ytterligare utgifter
för försvarsändamål å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1943/44;

nr 140, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dels särskilda
förmåner för värnpliktiga vid tjänstgöring å ubåt, dels ock särskild gottgörelse
till vissa värnpliktiga för deltagande i minsvepningsarbete;

nr 141, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt statsgaranti
för exportkredit;

nr 142, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrade bestämmelser
om ersättning för flyttningskostnad åt befattningshavare i statens
tjänst, jämte i ämnet väckta motioner;

nr 143, i anledning av Kungl, Maj:ts proposition med förslag till vissa
ändringar i civila avlöningsreglementet, militära avlöningsreglementet och
manskapsavlöningsreglementet, m. m., jämte i ämnet väckt motion; samt
nr 144, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1944/45 till särskild ersättning för debitering av värnskatt.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets betänkande nr 37, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående
indrivning av utskylder hos värnpliktiga m. fl., såvitt propositionen hänvi -

Onsdagen den 24 maj 1944 em.

Nr 19.

sats till bevillningsutskottet, jämte i ämnet väckta motioner, bifölls vad utskottet
i detta betänkande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av konstitutionsutskottets utlåtande nr 23, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
angående indrivning av utskylder hos värnpliktiga m. fl., i vad propositionen
hänvisats till konstitutionsutskottet, bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets betänkande nr 38, i anledning
av väckt motion örn beräkningen av allmän omsättningsskatt för vissa
skodon med bottnar av trä eller annat ersättningsmedel för läder eller gummi,
bifölls vad utskottet i detta betänkande hemställt.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 39, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om krigskonjunkturskatt
för år 1944, m. m., jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 17 mars 1944 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 242, hade Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) förordning örn krigskonjunkturskatt för år 1944 samt

2) förordning med särskilda bestämmelser beträffande taxering för inkomst
år 1945 av ersättning på grund av försäkring för förlust av fartyg eller köpeskilling
vid avyttring av fartyg.

Till utskottets behandling hade överlämnats följande i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen

a) de likalydande motionerna nr 324 i första kammaren av herr Holmström
och nr 514 i andra kammaren av herrar Henriksson och Lundberg i Hälsingborg,
vari hemställts, att riksdagen måtte besluta ändrad lydelse av det föreliggande
förslaget till förordning om krigskonjunkturskatt i huvudsaklig
överensstämmelse med vid motionerna fogat utkast till författningstext;

b) de likalydande motionerna nr 325 i första kammaren av herr Gustavson
m. fl. och nr 515 i andra kammaren av herr Johansson i Öckerö m. fl., vari
hemställts, att riksdagen måtte besluta sådan ändring i Kungl. Maj:ts förslag
till förordning om krigskonjunkturskatt, att skattskyldig, som haft sin huvudsakliga
inkomst av havsfiske, helt befriades från erläggande av sådan skatt.

Utskottet hade i det pu föreliggande betänkandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte, med förklarande att Kungl. Maj :ts förevarande proposition
nr 242 icke kunnat av riksdagen oförändrad bifallas och med avslag å de
likalydande motionerna 1:324 och 11:514 samt de likalydande motionerna
I: 325 och II: 515, antaga två i betänkandet införda, med 1 och 2 betecknade
förslag till förordningar i nu ifrågavarande ämnen.

Enligt en vid betänkandet avgiven reservation hade herrar Axel Ivar Anderson,
Björkman, Schvan och Hagberg i Malmö ansett, att utskottets yttrande
bort hava den ändrade lydelse, som i reservationen angivits.

Herr Björkman: Herr talman! Då jag vid behandlingen av detta ärende
i bevillningsutskottet anslutit mig till den ståndpunkt som innefattas i den
av herr Ivar Anderson m. fl. avgivna reservationen, vill jag deklarera att jag

Förordningsjörslag
otti
lerig skon junkturskatt
för
år 1944 m. m.

Nr 19.

Onsdagen den 24 maj 1944 em.

Förordningsförslag örn krigskonjunkturskatf, för år 1944 m. m. (Forts.)
anser att krigskonjunkturskatten är till direkt skada för näringslivet och
för produktionen inom landet. En företagare blir givetvis betänksam mot att
insätta kapital i det ena eller andra företaget, då han inte med säkerhet kan
bedöma, örn en eventuellt uppkommen vinst kommer att beskattas såsom
krigskonjunkturvinst, även om den icke hänför sig till kristidsbetonad verksamhet.

Ju längre man avlägsnar sig från jämförelseåren, desto svårare blir det
för skattemyndigheterna att avgöra vad som i verkligheten är krigskonjunkturvinst.
Jag har själv rika erfarenheter i detta avseende som mångårig ledamot
av prövningsnämnden i mitt hemlän. Utskottsmajoriteten har också vitsordat
de svårigheter som i detta hänseende föreligga. Den belastning av arbetsbördan
för beskattningsmyndigheterna som denna beskattning medför är
oproportionerligt stor i förhållande till den inkomst skatten tillför statsverket.
I motsats till vad utskottsmajoriteten anfört, att ett avskaffande av skatten
på ett eller annat sätt måste täckas genom höjning av andra skatter, anser
jag att den frihet, som näringsidkare komrne att känna, örn skatten avskaffades,
skulle verka så stimulerande på företagsamheten, att inkomst- och
förmögenhetsskatten med sin nuvarande utformning säkert komme att ersätta
vad krigskonjunkturskatten nu inbringar. Riskkapitalet skulle på ett helt annat
sätt komma att sättas in i produktionen än vad nu är förhållandet.

Utskottsmajoriteten synes enligt uttalande i utskottets yttrande icke vara
främmande för de olägenheter, ett bibehållande av denna skatteform medför,
men av folkpsykologiska och andra skäl anser sig majoriteten icke nu kunna
förorda skattens avskaffande. Vad den folkpsykologiska synpunkten beträffar
kan jag medgiva att denna bör tillmätas ett visst värde, men att den
skall vara så bärande, att man därför skall behålla en beskattning, som man
vet är till skada såväl för arbetstillgången inom näringslivet som ur folkförsörjningssynpunkt
genom att den hämmar produktionen, är en ståndpunkt
som jag inte kan tillgodogöra mig.

Reservanterna ha icke yrkat på skattens avskaffande i år, utan föreslå att
avvecklingen bör komma först nästkommande år, detta för att giva utrymme
för vidtagande av de åtgärder som ur organisatorisk synpunkt kunna vara
påkallade.

I övrigt hänvisar jag till reservationen, till vilken jag, herr talman, ber att
få yrka bifall.

Herr Gustavson: Herr talman! Då jag jämte några kamrater i kammaren
i denna fråga väckt en motion, avseende en viss kategori medborgares önskemål
beträffande denna skatt, kan jag, trots att utskottet är enhälligt örn
att avstyrka motionen, i alla fall icke låta begravningen ske i fullkomlig
tysthet. Vi hade nämligen i vår motion begärt, att de, som huvudsakligen
ha sin försörjning av havsfiske, skola vara befriade från att erlägga krigskonjunkturskatt.

Fiskarbefolkningen är naturligtvis tacksam för den lindring, som finansministern
i år givit dem, jämfört med föregående år, nämligen det extra avdrag
på 2 000 kronor, som denna kategori av skattedragare får, men de kunna
ändå inte låta bli att göra en jämförelse med en annan kategori, som är
helt befriad från denna skatt, nämligen sjöfolket. Såväl befälhavare som
besättning på båtar i utrikes sjöfart äro helt befriade från krigskonjunkturskatt
och icke blott för den lön, som de åtnjuta, utan också för den krigsriskersättning
som de få.

Fiskarbefolkningen är utsatt för minst lika stora risker till liv och egendom
som sjöfolket, i synnerhet de som bedriva havsfiske. Det går stora vär -

Onsdagen den 24 maj 1944 em. Nr 19. 95

Förordningsförslag om krig skonjunktur skatt för år 1944 m. m. (Forts.)
den i båtar och annan materiel till spillo. Denna näring bär inte heller samma
möjligheter sorn andra näringar att genom avskrivningar konsolidera sin ställning.
Fiskare gå kanske genom att förlora en båt miste om ett helt års förtjänst
eller mera, i det att de icke kunna anskaffa en ny båt i stället, och
deras arbete är i så hög grad konjunkturbetonat, att det knappast kan jämföras
med någon annan kategori medborgares. Det ena året kan det bli en
rik fångst, ett annat år kan det bli ett synnerligen magert resultat, och detta
är oberoende av kriget eller kristiden, utan gäller även under normala förhållanden.
Jag kan därför inte underlåta att framhålla, att fiskarbefolkningen
anser sig vara lika berättigad till befrielse från krigskonjunkturskatt som
sjöfolket.

Jag skall inte bli mångordig, i synnerhet som man ju kan förstå, hur hopplös
saken för närvarande är, men jag kan ändå inte underlåta att yrka bifall
till motionerna nr 325 i första kammaren och 515 i andra kammaren.

Herr Bärg, Johan: Herr talman! I fråga om herr Gustavson yrkande ber
jag bara kammarens ledamöter, i den mån de lia intresse för denna sak, att se
vad utskottet har anfört i slutet av s. 10 och början av s. 11 i betänkandet.
Jag föreställer mig att de allra flesta genom detta studium kunna känna sig
övertygade örn det berättigade i utskottets ståndpunktstagande i den där berörda
frågan.

I fråga örn herr Ivar Andersons m. fl. reservation må det tillåtas mig att
säga, att för oss övriga i utskottet kom den reservationen ganska oväntat. Personligen
hade jag nog den uppfattningen, att vad utskottet hade anfört skulle
tillfredsställa jämväl högerns ledamöter i utskottet, men jag blev besviken. Nu
har herr Björkman talat för denna reservation, som ju inte gäller utskottets yrkande,
utan endast ett stycke av motiveringen — reservationen avviker nämligen
från utskottets motivering i så måtto, att den uttalar en bestämd uppfattning
örn att krigskonjunkturskatten inte bör bjudas riksdagen någon mer gång,
under det att utskottet inskränker sig till att mena att man skall överväga den
lämpligaste tiden och formen för skattens avveckling, och detta på de skäl, som
utskottet anfört.

Herr Björkman har rätt i att för taxeringsmyndigheterna är denna skatt en
besvärlighet. Det är ovillkorligen en ganska besvärlig skatteform att komma
till rätta med, därom skola vi inte behöva kivas. Man har ju flera av den sorten.
Vi ha omsättningsskatten att dras med, och den är också ganska konstig. Vi
få hålla till godo med den. Men det är ju klart, att det att man har andra skatter
som äro lika konstiga inte kan vara något skäl att ha en skatt kvar, om
man kan undvara den.

Huvudskälet var emellertid inte detta, utan huvudskälet, som herr Björkman
syftade på, skulle väl vara, att skatten står hindrande i vägen för näringslivet.
Detta vill jag inte precis säga nej till, ehuruväl jag må tillägga, att med alla
undantagsbestämmelser och med de möjligheter i allmänhet, som finnas till
avsättningar, föreställer jag mig att näringslivets krav äro tillgodosedda —
i mycket större utsträckning än vad man någonsin förut har praktiserat i fråga
örn näringslivets beskattning.

Herr Björkman klagar över att denna skatt ordnats så, att driftkapital icke
kan avsättas till förmån för näringslivets ytterligare utveckling. Detta avser
väl, förstår jag, i första hand industrierna. Jag har emellertid frågat vilka industrier
det är som nu lida sådan brist på driftkapital, att det kan anses lägga
hinder i vägen för en sund samhällelig hushållning, men jag har förgäves väntat
på svar på den frågan. Här finns möjligheter till avsättning till byggnadsfonder
och nästan allt annat tänkbart för att denna gren av näringslivet skall

Nr 19.

Onsdagen den 24 maj 1944 em.

Förordningsförslag örn krig skonjunktur skatt för år 1944 m. m. (Forts.)
kunna solidera sig för framtiden. Oell vad beträffar industriens läge för ögonblicket,
skulle jag tro, att råvarubrist på många områden och svårigheten att få
bränsle nog gör, att en utveckling av industrien utöver den ram, som nu förefinnes,
kan vara tveksam ur framtida samhällshushållssynpunkt.

Jag vet inte vilken industrigren, sorn herr Björkman särskilt syftade på och
som nu skulle lida brist på driftkapital genom denna beskattning. Först och
främst är det inte några stora belopp, som denna skatt ger statsverket. Den
är i staten beräknad till 60 eller 65 miljoner kronor eller någonting sådant.
Men av detta skattebelopp kommer ju inte allt att indrivas, på grund av de anordningar
som finnas. Jag tror därför att hela det skattebelopp, som man har
rättighet att räkna med, kommer att röra sig örn ett 25-tal miljoner. Skatten
drabbar vidare endast sådana mervinster, som äro i hög gråd framträdande,
och jag skulle tro att de industrier, som bidraga till denna skatt, inte äro sådana,
som lida brist på driftkapital eller för vilka investeringarna spela någon
roll.

Under förhandenvarande förhållanden har det synts oss att skäl ännu icke
föreligga att utpeka den tidpunkt, då denna skatt bör avvecklas. Utskottet
hemställer endast örn ett övervägande av den saken, och detta mindre av de
hänsyn, som herr Björkman här anfört, än av det skälet, att det onekligen möter
vissa svårigheter, ja rätt stora svårigheter, att avgöra vilka mervinster
som ha uppstått till följd av krigstiden och vilka mervinster som varit så att
säga normala eller som skulle ha förekommit i alla fall.

Som läget nu är, herr talman, hemställer jag örn bifall såväl till utskottets
hemställan som till dess motivering.

Herr Gustavson: Herr talman! Då jag blivit uppmärksamgjord på att det
tekniskt inte låter sig göra att framställa proposition på mitt yrkande örn bifall
till motionen, ber jag att få återtaga detsamma.

Herr Björkman: Herr talman! Bevillningsutskottets ärade ordförande sade
till att börja med, att vår reservation kommit mycket oväntat. Därtill vill
jag endast säga, att den var anmäld i vederbörlig ordning vid utskottets sammanträde
och borde väl under sådana omständigheter inte ha varit så oväntad.

Vidare efterlyste utskottets ordförande vilka företag, och då främst vilka
industrier, som skulle lida brist på driftkapital. Jag kan ju svara att storindustrien
gör det naturligtvis inte. Det gäller här små företagare, som visserligen
måhända inte lida brist på driftkapital, men som i alla fall inte vilja
sätta in nytt kapital och riskera att den vinst, som de eventuellt skulle kunna
få genom en sådan åtgärd, blir beskattad med krigskonjunkturskatt och^blir
fråntagen dem till mer än hälften. Det är ju givet, att de, när de se en sådan
möjlighet framför sig, bli betänksamma och hellre avstå från att driva
rörelsen.

I övrigt vill jag fastslå, att bevillningsutskottets ordförande ju har givit
mig rätt i allt vad jag anförde. Han vitsordade de svårigheter, som beskattningsmyndigheterna
numera ha att bedöma vad som är krigskonjunkturvmst
och vad som inte är det. Jag försäkrar att den, som i en prövningsnämnd har
sysslat med dessa skattefrågor under alla år, som denna skatt varit till finnandes,
alltid haft svårigheter, men dessa ha ökats år från år, ju längre man
fjärmat sig från förkrigsåren. Jag tror inte att skatten längre har något berättigande,
ty det finns inte några möjligheter att avgöra vad som är krigsvinst
eller icke. Därför ha vi reservanter ansett att den tidpunkt nu är inne,
då man kan kasta denna skatt över bord. Jag har den övertygelsen, .sorn jag
nyss säde, att den vanliga inkomst- och förmögenhetsskatten skulle inbringa

Onsdagen den 24 maj 1944 em.

Nr 19.

Förordnings förslag om krig skon junicknrskatt för år 19i''i m. m. (Forts.)
ett lika mycket större belopp, som denna skatt nu ger, örn näringslivet inte
hade det tryck över sig, som följer av denna beskattning och som ger näringsidkarna
en känsla av att här hotar en utgift, som man måste försöka komma
ifrån.

Herr Bärg nämnde något om vad skatten skulle ge. Det debiterade beloppet
för 1943 var 53 miljoner, men örn det procentuellt inte skulle inflyta mer än
de föregående åren, kommer beloppet antagligen att röra sig örn 20 eller kanske
25 miljoner. Och det är ju inte någon förskräckligt stor summa i jämförelse
med våra stora utgifter.

Ja.g har, herr talman, endast velat lämna dessa ytterligare upplysningar.

Herr Andersson, Elon: Herr talman! Jag har inte begärt ordet för att
tillkännagiva någon annan mening än den, som utskottet har kommit till,
men jag vill begagna tillfället att understryka vad utskottet säger angående
önskvärdheten av att börja taga under övervägande att avskaffa krigskonjunkturskatten.
Man måste enligt min mening fästa ganska stort avseende
vid den omständighet, som utskottet anför, att ju längre tid som förflyter från
den tid, på vilken merinkomstberäkningen skall grundas, desto svårare blir
det att kunna avgränsa de mervinster, som bero på krig eller krigsfara, och
därmed förhindra att krigskonjunkturskatten blir en skatt på mervinster, som
inte ha med kriget eller krigskonjunkturen att skaffa utan som snarare härflyta
ur en ganska normal utveckling av det produktiva livet — en extrabeskattning
således av en art, som väl inte rimligen bör förekomma.

Emellertid är jag för min del också fullkomligt medveten örn att man i
dagens läge inte på allvar kan resa ett krav på krigskon.junkturskattens omedelbara
avskaffande. Jag har därför även från mina synpunkter nödgats nöja
mig med den formulering, som utskottet har funnit.

Jag har sålunda, herr talman, intet annat yrkande än om bifall till utskottets
förslag, men jag har som sagt velat begagna tillfället att j-tterligare understryka
det önskvärda i att man, så snart ske kan, upptar till diskussion frågan
om krigskonjunkturskattens avveckling.

Herr Mannerskantz: Herr talman! När man på sätt och vis vill förneka de
tekniska bristerna i krigskonjunkturskattens utformning, vill jag nämna, att
jag sett exempel på att dessa brister äro i mycket hög grad framträdande. Jag
vet ett län, där under fjolåret prövningsnämndens samtliga ledamöter efter
avslutat arbete med krigskonjunkturskattetaxeringen förenade sig örn en gemensam
skrivelse till finansdepartementet — jag vet ju inte, örn den trängde
ända fram till finansministern själv — med en anhållan om att denna skatteform
måtte avskaffas, då vederbörande hade svårt att med sitt samvete förena
att överhuvud taget sitta och avgöra ärenden av detta slag. Detta omdöme var
naturligen baserat på det fullkomligt slumpartade sätt, på vilket denna skatt
drabbade olika företagare överallt inom länet. Sådana människor, som man
allmänt trodde skulle nås av skattens bestämmelser, sluppo undan, medan återigenom
andra, beträffande vilka ingen kunde hysa en tanke på att skatten
skulle komma i tillämpning, drabbades av skatten — i vissa fäll ganska hårt.

Det är upprörande att se sådant. Och tilltron till denna skatts rättvisa och
till dess tekniska utformning är inte bara i sjunkande, utan har redan nått ett
absolut lågstadium bland dem, som ha möjligheter att bediima dessa ting. Jag
tycker att det börjar gå för långt, när man bibehåller en skatteform, som drabbar
på det blinda och orättvisa sätt som faktiskt sker när det gäller denna
skatt.

Föräta kinn ina rens protokoll lVkA. Nr 10.

Nr 19.

Onsdagen den 24 maj 1944 em.

Förordnings förslag om krig skonjunktur skatt för år 1944 m. m. (Forts.)

Herr Anderson, Axel Ivar: Herr talman! Det är ett ganska betydelsefullt
aktstycke, som bevillningsutskottet här framlagt. Utskottet har utan meningsskiljaktighet
givit uttryck åt den uppfattningen, att man nu allvarligt kan
ifrågasätta, om inte tidpunkten är kommen för krigskonjunkturskattens avveckling.
Utskottets majoritet vill emellertid under förhandenvarande omständigheter
inte göra någon ändring, men förordar att åtgärder redan nu vidtagas
för en avveckling av krigskonjunkturskatten. Minoriteten, d. v. s. reservanterna,
vilja gå ett steg längre och klart säga ifrån, att tidpunkten nu är
kommen för skattens avveckling och att det nu föreliggande skatteförslaget
bör vara det sista i sitt slag som förelägges riksdagen.

Örn man erinrar sig att bevillningsutskottet ännu så sent som i fjol i sitt yttrande
gjorde gällande, att krigskonjunkturskatten inte verkat hämmande på
verksamheten och att skattens borttagande inte skulle innebära en stimulans till
ökad produktion, varjämte utskottet dessutom anförde en hel rad ytterligare
•skäl för skattens bibehållande, måste man ju säga att utvecklingen gått ganska
fort sedan dess. Den opinion har tydligen vunnit allt starkare anslutning i vida
kretsar, som anser att denna skatteform så snabbt som möjligt bör avskaffas.
Skälen härför behöver jag inte nu upprepa. Men jag är angelägen att understryka,
att det här icke i första hand är fråga om ett de stora företagens intresse.
Jag har mer och mer blivit övertygad örn att krigskonjunkturskatten
genom det sätt, på vilket den nu tillämpas, särskilt efter de jämkningar som
vidtogos i fjol, i stort sett lämnar de stora företagen ganska oberörda, medan
den däremot i mycket större utsträckning, än vad även pessimisterna befarade,
kommit att drabba den mindre företagsamheten och verka hämmande framför
allt på den nyskapande företagsamheten. Detsamma gäller också upptagande
av nya verksamhetsgrenar inom gamla företag.

Om skatten således å ena sidan, vilket jag inte alls vill bestrida, verkat främjande
för konsolideringen av de större företagen, där man genom förhandling
med skattemyndigheterna och i sista hand med staten kunnat tillgodogöra sig
särskilda lättnader i fråga örn beskattningen, har den däremot, såsom den
siste ärade talaren nyss yttrade, i många fall onödigt hårt pressat de mindre
företagen av alla slag, inte bara de industriella, utan även andra.

Därtill kommer, vilket jag framhöll redan i fjol men vågar understryka ytterligare
i dag, att skatten är förenad med många svårigheter och vanskligheter
även ur statens synpunkt. För varje år, som går, skapar den en rad nya problem,
som så småningom hopa sig till ett helt komplex, som staten en gång får
oerhörda svårigheter att brottas med. Jag tänker då särskilt på det avräkningsförfarande,
som en gång skall komma som ett slutskede i denna beskattning.
Vi lia ännu inte gjort oss en rätt föreställning vilka besvärligheter av olika slag
detta kommer att medföra.

Allt detta gör, många andra synpunkter att förtiga, att det nu är utomordentligt
angeläget att så snart som möjligt gå till en avskrivning av denna
skatteform. Jag är ingalunda blind för de psykologiska skäl, som en gång
talade för denna skatteform, men man måste dock framför allt se praktiskt på
alla former av beskattning. Och de praktiska skälen synas mig på ett avgörande
sätt tala för en avveckling av krigskonjunkturskatten.

Jag hälsar därför med tillfredsställelse bevillningsutskottets ställningstagande
i år. Och när jag nu hemställer om bifall till reservationen, är det endast
för att därigenom ge ett ännu starkare uttryck åt förhoppningen, att statsmakterna
måtte beakta det allmänna intresse som ligger i att snarast möjligt
få denna skatteform avvecklad.

Herr statsrådet Wigforss: Herr talman! Jag vill inte göra någonting annat
än erinra om att jag redan tidigare har uttalat samma mening som åt -

Onsdagen den 24 maj 1944 em.

Nr 19.

Förordnings för slag örn krig skonjnnkturskatt för år 1944 m. m. (Forts.)
skilliga talare i denna debatt, eller att det är mycket önskvärt, örn vi kunna
komma bort ifrån krigskonjunkturskatten. Det är på grund av en hel rad omständigheter.
Men å andra sidan har jag också anledning att understryka vad
icke heller herr Ivar Anderson ville förneka, att i vårt land likaväl som i andra
länder nog råder den övervägande meningen, att en krigskonjunkturskatt icke
kan avskaffas, förrän kriget är slut.

Jag vill ytterligare erinra om att utskottet, som uttalat en önskan att snarast
möjligt bli kvitt skatten, tillfogar att den måste ersättas av andra skatteformer.
Och det blir måhända inte så lätt att avgöra, på vilka punkter den övriga
beskattningen skall höjas för att ersätta krigskonjunkturskatten. Problemet
är sålunda inte så enkelt som att bara säga, att vi vilja ha bort skatten.
Det fordras härvidlag säkerligen mycket allvarliga överväganden. Och jag
kan inte, i den mån som jag får någonting att göra med denna sak, ställa i
utsikt att skatten kommer att försvinna, förrän vi överhuvud taget kunna
taga upp frågan örn på vad sätt det skattetryck, som uppstått under kriget,
skall kunna jämkas.

Herr Anderson, Axel Ivar: Herr talman! Med anledning av finansministerns
yttrande ber jag att få erinra om att det väsentliga väl inte kan vara att
finna en ny skatteform eller höja andra skatter. Det väsentliga är väl, att man
får in de medel, som krigskonjunkturskatten ger. Om det skulle visa sig efter
gjorda beräkningar, att man på den normala skattevägen kan få in så mycket,
som krigskonjunkturskatten nu ger, finns det väl ingen anledning att tillgripa
någon ny skatteform eller vidtaga några höjningar av andra skatter för att
kompensera bortfallet av krigskonjunkturskatten.

En annan synpunkt är givetvis den, som även finansministern snuddade vid,
att det finns psykologiska motiv bakom krigskonjunkturskatten, som inte utan
vidare kunna förbigas. Han antydde detta genom att säga, att krigskonjunkturskatten
inte kan avskaffas, så länge kriget varar.

Ja, men behöver man verkligen vara så bunden vid ord? Realiteterna äro
ju helt andra. Det syfte, som man har velat vinna med krigskonjunkturskatten,
bär ju visat sig kunna i betydande utsträckning uppnås i alla fall — jag
tänker nu särskilt på det penningpolitiska syftet, Och det fiskaliska syftet
tror jag skall kunna tillgodoses helt och fullt, även örn skatten bortfaller, därför
att det kommer att visa sig att skatteunderlaget då växer så avsevärt, att
man på den normala beskattningens väg torde få in detsamma som man nu får
genom krigskonjunkturskatten.

Jag hemställer således att man inte måtte fästa sådana synpunkter vid denna
skattefrågas vidare behandling, som finansministern nu antydde. Man bör
i stället låta det hela vara vad det från början var avsett att vara, nämligen
för det första ett medel att skydda vårt penningvärde, för det andra ett klargörande
av att man inte ville tillåta att extra vinster, gjorda på kriget, skulle
bli obeskattade, och för det tredje att krigskonjunkturskatten skulle lämna ett
bidrag till de extraordinarie utgifternas täckande. Örn man kan vinna dessa
syften på ett annat sätt än genom krigskonjunkturskattens bibehållande, bör
man väl inte känna sig bunden att nödvändigtvis ersätta denna skatteform'' med
någon annan, som kanske kan medföra samma svårigheter, som visat sig vara
förknippade med krigskonjunkturskatten.

Herr statsrådet Wigforss: Herr talman! .Tåg vill inte lämna det missförståndet
kvar, att jag åsyftade att säga att man mod något slags nödvändighet
mäste tillgripa nya skatter. Jag syftade inte på någonting annat än vad
utskottet här Ilar skrivit, eller att vad man förlorar genom krigskonjunkturskattens
borttagande på något sätt måste täckas genom andra skatteinkomster.

100

Nr 19.

Onsdagen den 24 maj 1944 em.

Ang. ändringar
i den
s. k. militärersättningsjörordningen

m. m.

Förordnings för dag orri krig skonjunktur skatt för år 1944 m. m. (Forts.)
Och då även herr Ivar Anderson är med om denna utskottets skrivning, så
återstår ju också för honom frågan, vilka andra skatter som skola höjas.

Jag vill dessutom erinra örn att det skulle väcka en ganska allmän förvåning,
örn sänkningen av det skattetryck, som uppnåtts under kriget, skulle
börja med krigskonjunkturskatten.

Herr Anderson, Axel Ivar: Herr talman! Jag vill först nämna, att jag inte
varit med örn utskottets skrivning, då jag ju står som reservant.

Jag har inte ett ögonblick tänkt mig, att man skulle införa en särskild lättnad
för just de företag, som nu drabbas av krigskonjunkturskatten. Jag tror
nämligen att dessa företag i ungefär samma utsträckning, vari de nu drabbas
genom krigskonjunkturskatten, komma att få bära sin del av skattebördan,
men de få bära den på ett helt annat sätt. De få vidkännas en beskattning under
så att säga mera normala former. Vidare bli skattemyndigheterna befriade
från den oerhörda börda, som krigskonjunkturskatten för närvarande utgör,
och staten slipper att år efter år samla på sig de bördor, som hopas genom det
kommande avräkningsförfarandet, örn vars verkliga innebörd och konsekvenser
i närvarande stund ingen kan göra sig någon föreställning.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjordes i enlighet med
de yrkanden, som därunder framkommit, propositioner, först på bifall till vad
utskottet i det nu föredragna betänkandet hemställt med godkännande av utskottets
motivering samt vidare på bifall till utskottets hemställan med godkännande
av den motivering, som förordats i den av herr Axel Ivar Anderson
vid betänkandet avgivna reservationen; och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo första lagutskottets utlåtanden:

nr 32, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag ur kyrkofonden
för budgetåret 1944/45 för biträde vid handläggning av boställsären,-den och vad därmed äger samband;

nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning från
kyrkofonden för övertalig personal vid domänverket; samt

nr 34, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
ändring i 9, 11 och 15 kap. giftermålsbalken, m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 38, i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående ändring i vissa
delar av förordningen den 18 juni 1927 (nr 234) örn ersättning i anledning
av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 11 februari 1944 dagtecknad proposition, nr 107, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över
försvarsärenden, föreslagit riksdagen

dels att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den 18 juni
1927 (nr 234) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under
militärtjänstgöring; samt

Onsdagen den 24 maj 1944 em.

Nr 19.

101

Äng. ändringar i den s. k. militärer sättning sförordningen ni. m. (Forts.)

2) förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den 28 juni
1941 (nr 591) om familjebidrag åt värnpliktiga med flera, vilka drabbats av
kroppsskada;

dels oek att bemyndiga Kungl. Maj :t att i den mån så erfordrades vidtaga
åtgärder för att familjebidrag enligt nu gällande grunder med de ändringar,
som däri kunde vara beslutade, skulle kunna utgå vid kroppsskada under ali
tjänstgöring efter den 2 september 1939 och innan frågan örn revision av militärersättningsförordningen
blivit slutgiltigt prövad och därav föranledda bestämmelser
trätt i kraft.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft följande
i anledning av densamma inom riksdagen väckta motioner, nämligen
inom första kammaren
nr 281 av herr Ericson, Frans, m. fl.,
nr 284 av herr Holmberg samt
nr 285 av herr Anderberg m. fl., ävensom
inom andra kammaren
nr 453 av herr Andersson i Göteborg,

nr 454 av herr Thäpper m. fl., likalydande med motionen nr 281 i första
kammaren,

nr 455 av herr Ekdahl m. fl., likalydande med motionen nr 285 i första
kammaren, samt

nr 456 av herr Håstad m. fl.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet på åberopade grunder
hemställt,

A. att riksdagen, med förklarande, att de genom propositionen framlagda
författningsförslagen icke kunnat i oförändrat skick antagas, måtte för sin
del antaga två under punkten inföi’da, med 1 och 2 betecknade förslag till förordningar
i förevarande ämnen;

B. att riksdagen måtte bemyndiga Kungl. Majt att i den mån så erfordrades
vidtaga åtgärder för att familjebidrag enligt nu gällande grunder med de
ändringar, som däri nu och framdeles beslötes, skulle kunna utgå vid kroppsskada
under all tjänstgöring efter den 2 september 1939 och innan frågan om
revision av militärersättningsförordningen blivit slutgiltigt prövad och därav
föranledda bestämmelser trätt i kraft; samt

C. att motionerna I: 281, I: 284 och I: 285 samt II: 453—456, i den mån de
icke beaktats genom vad utskottet under A. hemställt, icke måtte föranleda
till någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anmälts av herr Hage, som likväl ej antytt sin åsikt.
Angående sättet för utlåtandets föredragning yttrade

Herr Norman: Herr talman! I avseende på föredragningen av andra lagutskottets
utlåtande nr 38 får jag hemställa att detsamma må företagas till
avgörande punktvis och punkten A på det sätt, att de däri tillstyrkta förordningsförslagen
föredragas vart för sig, det första paragrafvis med övergångsbestämmelser,
ingress och rubrik sist, varefter och sedan båda förordningsförslagen
blivit genomgångna, utskottets hemställan i punkten A föredrages; att
vid behandlingen av den paragraf, varom först uppstår överläggning, denna
må omfatta utlåtandet i dess helhet; samt att författningstext ej må behöva
uppläsas i vidare mån än sådant av någon kammarens ledamot begäres.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

102

Nr 19.

Onsdagen den 24 maj 1944 em.

Äng. ändringar i den s. k. militärersättningsförordningen m. m. (Forts.)

Punkten A.

Utskottets under 1 framställda förslag till förordning angående ändring i
vissa delar av förordningen den 18 juni 1927 (nr 23\) om ersättning i anledning
av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring.

1 §■

I denna paragraf var första stycket så lydande:

Varder i denna förordning avsedd värnpliktig, till manskap hörande fast
anställd, icke ständigt tjänstgörande fast anställd eller frivillig under militärtjänstgöring
å lid, då riket icke befinner sig i krig, skadad till följd av olycksfall
eller ådrager sig person, som nu nämnts, annorledes under dylik tjänstgöring
sjukdom, utgives av allmänna medel ersättning enligt nedan stadgade
grunder.

Herr Hage: Herr talman! Jag har vid detta utskottsutlåtande fogat en
blank reservation och skall med utgångspunkt från denna be att få säga några
ord. Jag kommer emellertid inte att göra något yrkande.

Det är ju bekant, att det bland de inkallade finns en viss opinion, som gör
gällande, att det föreliggande förslaget till ersättningar vid olycksfall under
militärtjänstgöring icke är tillfredsställande. Denna uppfattning har också
tagit sig uttryck i ett flertal motioner. Dessutom har ju riksförsäkringsanstalten
utarbetat ett förslag, som syftar till ett bättre tillgodoseende av de inkallades
intressen i detta avseende än vad propositionen och utskottets utlåtande
göra. Kraven på förbättringar ha i någon mån tillgodosetts inom utskottet,
men i stor utsträckning har utskottet avvisat vad som föreslagits i motionerna
och av riksförsäkringsanstalten.

Jag har inte ansett det vara möjligt för mig att under utskottsbehandlingen
framföra några direkta förslag om ändringar i utskottets utlåtande på ett flertal
punkter, även örn jag gärna skulle ha velat göra detta. Om utskottet emellertid
nu har måst avvisa ett flertal yrkanden örn fördelaktigare ersättningar,
tycker jag, att det hade varit rimligt, att utskottet tydligare hade givit uttryck
åt den önskan, att ett bättre och omarbetat förslag så snart som möjligt
borde framläggas för riksdagen. Utskottet konstaterar nu endast, att det förslag,
som har utarbetats av riksförsäkringsanstalten örn bättre villkor på en
del punkter, hänskjutits till social vårdskommittén. Denna kommitté har således
fått i uppdrag och antagligen redan börjat sitt arbete med att åstadkomma
en reform på detta område. Utskottet förklarar, att det förutsätter att
utredningsarbetet bedrives utan tidsutdräkt. Jag skulle emellertid där ha velat
ha in — såsom jag yrkade i utskottet — följande tillägg »och att förslag
örn möjligt framlägges till 1945 års riksdag». Ty, om man överhuvud taget
skall få till stånd bättre bestämmelser på detta område, bör väl detta ske under
en tid, då ett stort antal män äro inkallade till militärtjänst och då deras
militära träning och trimning på grund av det pågående kriget sker under sådana
former, att riskerna för olycksfall äro större än under fredliga förhållanden.
Örn ett förslag om en verklig förbättring av olycks fal Isersättningarna
kommer fram först vid en tidpunkt, då kriget är slut, och ett betydligt mindre
antal personer äro inkallade och militärövningarna ske i andra, lindrigare
former, kommer detta förslag icke att ha samma betydelse, som örn det framlades
redan nu, medan kriget pågår. Jag ville vid utskottsbehandlingen ha
fram denna synpunkt i utlåtandet, men då det inte var möjligt att få igenom
detta, har jag nu begärt ordet för att här i debatten understryka den.

Jag vill därutöver säga, att jag icke helt kan ansluta mig till den uppfatt -

Onsdagen den 24 maj 1944 em.

Nr 19.

103

Äng. ändringar i den s. k. militärersättningsförordningen m. m. (Forts.)
mag, som Kungl. Maj :t oell utskottet ha givit till känna, då man förklarar att
spörsmålet örn en reformering och förbättring av bestämmelserna örn ersättning
vid olycksfall under militärtjänst icke lämpligen kan lösas fristående
från frågan örn reformering i övrigt av lagen örn ersättning för olycksfall i
civilt arbete. Jag kan visserligen till någon del förstå denna synpunkt, ty på
sätt oell vis äro ju dessa författningar ett slags parallellförfattningar. Men det
är dock en viss skillnad mellan dem, ty militärersättningsförordningen tillämpas
även för personer, som blivit sjuka utan olycksfall under militärtjänstgöring,
medan den vanliga civila olycksfallsförsäkringslagen endast avser
olycksfall. Dessutom är det ju vid tillämpning av den civila olycksfallsförsäkringslagen
i allmänhet fråga om personer, som inte ha fått sina civila arbetsinkomster
minskade på samma sätt som brukar vara fallet med avseende
på de till militärtjänstgöring inkallade. Örn en person, som arbetar i det civila
livet, råkar ut för ett olycksfall, är det naturligtvis mycket önskligt, att
olycksfallsförsäkringslagen på bästa sätt tillgodoser hans anspråk på ersättning.
Men örn man likväl, i den parallella lagen örn ersättning för olycksfall
under militärtjänstgöring, skulle under en övergångstid få in några bestämmelser,
som vore något fördelaktigare på en eller annan punkt, så kan det icke
vara så mycket att säga därom. Ty olycksfallen under militärtjänstgöring
drabba ju människor, som ofta varit utkallade under långa tider, kanske fått
sin ekonomi fördärvad och dessutom haft att bära en hel del andra nackdelar,
som följt med de nödvändiga inkallelserna. Örn en sådan medborgare utöver
allt detta råkar ut för ett olycksfall under sin militärtjänstgöring och då får
en alltför dålig ersättning, förutom att han redan tidigare fått sin ekonomi
fördärvad, förstår var och en, att han måste känna sig ganska otrevligt träffad.
Den som råkar ut för ett olycksfall under sitt civila arbete, har ju i många
fall en mera skaplig ekonomi att falla tillbaka på, då han kanske haft jämn
sysselsättning och oförminskad inkomst hela tiden före olycksfallet.

Jag anser för min del, att dessa två synpunkter mycket väl skulle kunna
motivera något bättre och fördelaktigare ersättningsbestämmelser i militärersättningsförordningen.
Dessutom gäller ju denna förordning staten, och det
ligger väl ändå ett visst fog i det gamla påståendet att staten bör vara mönsterarbetsgivare.

Detta är, herr talman, några synpunkter, som jag har velat ha fram i debatten.
Jag är övertygad örn att jag med vad jag nu sagt ger uttryck åt vad
många tänka och känna i denna fråga. Jag skulle gärna ha sett, att jag på en
eller annan punkt hade kunnat få fram bättre bestämmelser än dem, som nu
föreslagits. Jag har lyckats åtminstone på en punkt, nämligen i fråga örn begravningsersättningen.
Detta gläder mig, men jag skulle lia önskat, att jag
hade kunnat få till stånd förbättringar även på en del andra punkter.

Som saken nu ligger till har jag dock, herr talman, för närvarande intet
yrkande.

Herr Holmberg: Herr talman! Jag kan på grund av den erfarenhet, som
jag har örn åsikterna bland de värnpliktiga beträffande de nuvarande ersättningsbestämmelserna,
helt och fullt understryka, vad herr Hage gör gällande,
då han säger, att den uppfattning, som han framfört, är uttryck för en ganska
allmän opinion bland de värnpliktiga. Själv har jag i en motion och som ett
provisorium, så länge den nu föreslagna förordningen skulle gälla, yrkat att
värnpliktig, som uppbär ersättning enligt denna förordning, skall tillerkännas
sådan jämte familjebidrag i den omfattning, att summan icke understiger vad
han och hans familj tidigare under hans värnpliktstjänstgöring uppburit i
form av familjepenning, bostadsbidrag, dagavlöning och hemortslön. Utskot -

104

Nr 19.

Onsdagen den 24 maj 1944 em.

Äng. ändringar i den s. k. militärer sättning sförordning en m. rn. (Forts.)
tet finner icke skäl att med anledning av min motion föreslå någon ändring''
i Kungl. Maj :ts förslag. Som motionär är jag självfallet inte till freds med
detta, framför allt av det skälet, att förhållandena, sådana som de nu äro och
tydligen komma att förbli en tid framöver, verkligen ge anledning till mycket
stark kritik.

Riksdagen har en gång beslutat, att värnpliktig, som åtnjuter ersättning för
kroppsskada eller sjukdom, ådragen under militärtjänstgöring, och vars arbetsförmåga
är nedsatt till minst hälften, skall äga rätt till familjebidrag vid
sidan av sjukpenning eller invalidränta. Denna rätt, som skulle grunda sig på
behovsprövning, har emellertid genom en särskild kungörelse av den 15 januari
i fjol rörande tillämpningen av bestämmelsen i fråga blivit högst väsentligt
inskränkt. Hur bestämmelserna nu verka i praktiken, kan jag bäst klargöra
med ett konkret exempel. Jag tar som exempel en man i Göteborg med hustru
och ett barn, vilken under sin tjänstgöring insjuknade i tbc.

under de tre första månaderna av sin sjukdomstid, då lian ännu var kvar i
militärtjänst och familjen erhöll familjepenning, bostadsbidrag och bränslebidrag
i vanlig omfattning, samtidigt som hail själv uppbar terminslön och hemortslön,
hade^ familjen pa detta sätt en inkomst av 311 kronor 50 öre i månaden.
Kfter tre manader skildes mannen från militärtjänsten och fick sjukpenning
jämte familjepenning och bostadsbidrag av en storlek, som familjebidragsnämnden
prövade nödvändigt att betala och som man ansåg tillfredsställande.
Under^ första halvåret i fjol kom emellertid så denna kungörelse rörande tilllämpningen
av riksdagsbeslutet, där det föreskrevs icke längre behovsprövning
i det särskilda fallet, utan en s. k. normerad behovsprövning, enligt vilket
familjebidraget, så länge mannen åtnjöt sjukhusvård på kronans bekostnad,
skulle nedskäras med tre fjärdedelar av sjukpenningens belopp. Sjukpenningen
pppgick till 162 kronor, och reduceringen betydde, att familjens sammanlagda
inkomst sjönk till 247 kronor. Detta kunde ju gå för sig, så länge mannen låg
på sjukhus och åtnjöt sjukhusvård på kronans bekostnad. När han därefter
blev utskriven, skulle familjen, örn sjukpenning fortsatt att utgå, därtill kunnat
få bostadsbidrag. Då skulle den sammanlagda familjepenningen och bostadsbidraget
ha sänkts endast med 50 procent. Familjens inkomst skulle då
ha ökat, vilket ju hade varit rätt naturligt, då ju även mannen skulle bo hemma
och ha god och närande föda för att kunna återvinna full hälsa efter sin sjukdom.
Då fick han emellertid invalidränta, varvid intet bostadsbidrag utgår.
Resultatet blev, att det belopp, som familjen fick även sedan mannen kommit
ut från sjukhuset, blev detsamma som den tidigare haft, när hustrun och barnet
voro ensamma hemma och mannen var inkallad i militärtjänst. De hade då bostadsbidrag,
familjepenning och bränslebidrag med tillsammans 206 kronor
per månad, varjämte de kunde räkna med mannens hemortslön, som han översände
till dem för deras behov. När mannen kom hem sjuk och urståndsätta att
utföra något arbete och dessutom skulle lia en närande och rätt dyrbar föda,
ansåg man, att familjen med endast 41 kronor mer per månad än vad hustrun
och barnet tidigare ensamma haft i bostadsbidrag och familjepenning skulle
kunna klara också hans försörjning och dessutom bestrida utgifterna för bränsle.

I propositionen säges det, att den, som åtnjuter invalidränta och har hustru
oell ett barn redan nu i ortsgrupp II skulle komma upp till maximum 284
kronor. Göteborg tillhör ortsgrupp III, och där borde beloppet bli högre. Det
är det emellertid inte, och jag kan inte förklara anledningen därtill. Jag vet
bara, att familjebidragsnämnden har sagt, att den i detta fall icke kan göra
mer än vad den redan har gjort. Faktum är dock, att denna familj icke har
någon annan inkomst än livräntan och det bidrag, som utgår till den. Familjebidragsnämndens
chef har för mig förklarat, att han anser att denna bestämmelse

Onsdagen den 24 maj 1944 em.

Nr 19.

105

Ang. ändringar i åen s. k. militärer sättning sförordning en m. m. (Forts.)
är orimlig och försätter sjuka eller på annat sätt skadade värnpliktiga i en
mycket svår situation. Den familj, som jag här tagit sorn. exempel, har således
alls icke kunnat komma upp till 284 kronors inkomst.

Örn verkligen de ersättningsprinciper tillämpades, som enligt propositionen
redan nu gälla och som även i fortsättningen skola gälla, hade väl utskottet
inte behövt avvisa min motion med den motiveringen, som nu har använts. Man
skulle väl ha kunnat förklara, att det faktiskt redan nu är så, att en värnpliktig
får lika mycket, när han har invalidränta plus familjebidrag som
då han ligger inkallad och familjen får familjebidrag och hyresbidrag,
samtidigt som han själv uppbär terminslön och hemortslön. Nu avstyrker
utskottet motionen med den motiveringen, att den liksom riksförsäkringsanstaltens
förslag går litet för långt, när det gäller att tillgodose de värnpliktiga
och deras familjer. Jag kan för min del inte anse, att det är rimligt
och riktigt, att en familj, vars försörjare blivit skadad eller ådragit sig sjukdom
under värnpliktstjänstgöring, sedan .skall nöja sig med ett mindre belopp
i form av sjukpenning och familjebidrag eller invalidränta och familjepenning
än vad man sammanlagt erhöll kontant under den tid, då mannen inte skulle
ha sin försörjning i hemmet, utan fick mat, kläder och husrum av kronan.
Familjen borde i ett sådant fall åtminstone tillerkännas samma belopp som den
hade under den tid mannen låg inkallad.

Det tjänar väl, herr talman, kan jag förstå, inte så mycket till att framställa
något yrkande. Jag vill emellertid icke ge upp utan att göra ett försök
och tillåter mig därför att yrka återremiss av motionen till utskottet.

Herr Norman: Herr talman! De nu föreliggande förändringarna i militärersättningsförordningen
avse att vara ett provisorium i avvaktan på en slutlig
revision, som är avsedd att ske samtidigt med en revision av bestämmelserna
rörande ersättning för olycksfall i arbete. Utskottet har vid sitt ståndpunktstagande
utgått ifrån att det icke kan vara tillrådligt att nu göra sådana förändringar,
som på ett mera ingripande sätt skulle kunna föregripa den pågående
revisionen. På någon punkt har utskottets förslag kanske den karaktären,
att det kan bli prejudicerande för vad som. kommer att föreslås i det
slutliga revisionsförslaget. Vi ha dock ansett, att det i så fall har förelegat
sådana skäl. att vi med berått mod ha vågat oss på att förorda en förbättring.
Det gäller då särskilt det belopp, som skall utgå i begravningshjälp.
Den pågående revisionen blir givetvis i viss mån bunden av det högre belopp,
som utskottet därvidlag förordat. I stort sett har dock utskottet, som
sagt, utgått ifrån att man bör avvakta den slutliga revisionen av dessa båda
lagkomplex samtidigt.

Jag hemställer, herr talman, om bifall till utskottets förslag beträffande den
nu föredragna paragrafen.

Herr statsrådet Sköld: Herr talman! Jag beklagar mycket, att ett förslag
örn reformering av olycksfallsförsäkringslagen icke har kunnat komma fram
i så god tid, att det har kunnat bli en mer rationell lösning av frågan örn
olycksfallsersättningarna. Jag delar icke alls herr Hages mening, att militärersättningsförordningen
och olycksfallsförsäkringslagen äro två parallella författningar,
som kunna vara helt fristående från varandra. I verkligheten bygger
ju militärersättningsförordningen helt på olycksfallsförsäkringslagen. Men
detta är ju en sak för sig. En annan sak är, att man måste räkna med att
det i praktiken ständigt och jämt inträffar, att personer råka ut för olycksfall
under ganska likartade omständigheter, varvid den ene ersättes enligt
olycksfallsförsäkringslagen och den andre enligt militärersättningsförordning -

lOd Nr 19. Onsdagen den 24 maj 1944 em.

Äng. ändringar i åen s. k. militärersätlningsförordningen m. m. (Forts.)
en. Om de ersättningar, som utgå, bli alltför olikartade, måste detta få en
ganska menlig inverkan. Jag tror därför inte, att det är möjligt att tänka
sig att kunna komma fram till en mer definitiv ordning beträffande ersättningarna
till värnpliktiga, som skadats under militärtjänstgöring, annat än i samband
med en allmän översyn av olycksfallsförsäkringslagen.

Herr Hage yttrade vidare, att det förslag, som riksförsäkringsanstalten
framlagt, skulle komma att ge de värnpliktiga, som skadats, större ersättningar
än det förslag, som nu föreligger till riksdagens prövning. Jag tror, att
man med allt skäl kan lia delade meningar örn riktigheten av den uppfattningen.
Riksförsäkringsanstalten hade ju icke föreslagit några dyrtidstillägg på de
utgående ersättningarna, och örn man icke räknar med några dyrtidstillägg,
så bli ju riksförsäkringsanstaltens ersättningar sämre än de nu föreslagna.
Örn man föreslår dyrtidstillägg på riksförsäkringsanstaltens belopp, bli dessa
ersättningar givetvis bättre, men man kan ju också få ersättningarna enligt
det nu föreliggande förslaget bättre, ifall man ökar de dyrtidstillägg, som
där föreskrivas. En sådan jämförelse är därför i grund och botten ganska
fruktlös.

Det här föreliggande förslaget innebär i alla fall för åtskilliga kategorier en
mycket kraftig förbättring av ersättningarna. Det är icke tal örn annat än
att de här föreslagna ersättningarna genom de familjebidrag, som kunna
lämnas, äro betydligt bättre än vad som utgår enligt olycksfallsförsäkringslagen.
Herr Holmberg påpekade, att i ett fall hade en familj, bestående av
man, hustru och ett barn, på denna väg enligt samma principer, som här
föreligga, fått en månatlig ersättning, örn jag inte hörde fel, på 247 kronor.
Jag måste verkligen fråga: vad skulle en person lia fått enligt olycksfallsförsäkringslagen,
även om han haft den högsta i lagun tillåtna inkomsten?
Han skulle ha fått 216 kronor i månaden. Det är ju ett ganska talande exempel
på hur pass mycket mer förmånligt detta förslag är än olycksfallsförsäkringslagens
bestämmelser. Jag tror, att det är mycket svårt att kunna komma
väsentligt längre än vad man här gjort.

Till detta vill jag endast lägga ett par ord. Utskottet har ju vidtagit åtskilliga
jämkningar i Kungl. Maj :ts förslag, vilka på vissa områden utvidga
förordningens giltighetsområde på ett sätt, som i tillämpningen måste medföra
betydande svårigheter. Jag tror, att utskottets ärade ordförande dessutom
medgav, att på ett par punkter Ira dessa förbättringar lett till att man tangerar
gränsen för ett prejudicerande av den kommande olycksfallförsäkringsreformen.
Jag kan för min del inte bedöma, i vilken mån dessa förändringar
kunna leda till konsekvenser i framtiden av den art, att det uppstår verkligt
men. Jag är emellertid inte heller säker på motsatsen. Jag kar dock icke
kunnat underlåta att här påpeka, att det finns sannolikhet för att dessa
förbättringar, som jag naturligtvis i övrigt gärna unnar de stackars människor,
som råkat ut för olycksfall, i vissa avseenden komma att leda till
svårigheter vid den slutliga regleringen av förhållandena på detta område.

Herr Hage: Herr talman! Jag vill bara till herr Sköld säga, att naturligtvis
var mitt uttalande örn riksförsäkringsanstaltens förslag fotat på den
förutsättningen, att det skall utgå tillräckliga dyrtidstillägg. När vi resonerade
örn denna fråga i utskottet, utgingo vi hela tiden ifrån att det på riksförsäkringsanstaltens
förslag skulle läggas ett dyrtidstillägg av en viss storlek.
Utgår man ifrån den förutsättningen, kan man nog generellt säga, att införandet
av sådana principer, som ha kommit till uttryck i riksförsäkringsanstaltens
förslag, måste komma att leda till någon förbättring.

Onsdagen den 24 maj 1944 em.

Nr 19.

107

Ang. ändringar i den s. k. militärersättnings förordningen m. m. (Forts.)

Herr Anderberg: Herr talman! Jag bär i denna punkt tillsammans med
några kammarledamöter väckt en motion med förslag om vissa förbättringar i
den kungl, propositionen. Jag ger utskottet det erkännandet, att flera av de
synpunkter, som vi motionärer anfört, ba blivit beaktade. Det kan visserligen
sägas, att man borde avvaktat resultatet av det utredningsarbete, som Kungl.
Maj:t nu bar igångsatt, men vi motionärer ba ansett, att bristerna i gällande
ersättningsbestämmelser under nu rådande situation borde avhjälpas snarast
möjligt.

Utskottet skriver, att man förväntar att utredningsarbetet på denna punkt
måtte bedrivas utan tidsutdräkt. Jag vill särskilt understryka angelägenheten
av att så sker, så att man kan få ett så snabbt resultat som möjligt. Nu lia vi
ju ingen möjlighet att få fram ett förslag förrän vid nästkommande riksdag,
men jag hoppas verkligen, att vi då skola få ett slutgiltigt förslag till behandling.

Anledningen till att jag begärde ordet var emellertid närmast den, att jag
fäst mig vid de nu föreslagna övergångsbestämmelserna. I vår motion föreslå
vi. »att de ändringar i bestämmelserna angående ersättning i anledning av
kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, som må bliva av riksdagen
antagna, skola äga tillämpning å kroppsskada, som ådragits efter den 1 september
1939». Det har utskottet inte kunnat gå med på. Man säger: »Otvivelaktigt
tala skäl för bifall till detta yrkande. Om bestämmelserna förlänades
tilibakaverkande kraft, skulle emellertid uppstå avsevärda administrativa svårigheter.
Under tiden från och med den 1 september 1939 till och med den 31
mars 1944 ha enligt inhämtad uppgift handlagts 33 613 ärenden enligt militärersättningsförordningen.
Flertalet av dessa ärenden måste underkastas omprövning.
Förnyad granskning måste komma till stånd icke blott beträffande
fall, i vilka ersättning fortfarande utgår, utan även beträffande sådana där
ersättningsfrågan slutreglerats.» Jag förstår väl, att det är en stor apparat,
som skulle komma att igångsättas, örn man bifaller vårt förslag. Kanske skulle
en stor stab av folk behöva tas i anspråk. Men jag är också övertygad örn
att det komme att föra med sig nacken välsignelse och glädje för personer,
som nu under försvarsberedskapen råkat ut för olika sjukdomar. Enligt Kungl.
Maj:ts förslag skulle ersättningsanspråk, som grundas på olycksfall som inträffat
eller sjukdom som yppats före den 1 juli 1944, då de nya bestämmelserna
skulle träda i kraft, bedömas enligt äldre bestämmelser, Vi lia nu varit
inne på den tanken, att man möjligen skulle kunna gå med på detta, dock att
ersättning, vartill värnpliktig eller värnpliktigs efterlevande är berättigad för
tiden efter förordningens ikraftträdande, skulle bestämmas efter hans årliga
arbetsförtjänst, beräknad enligt första stycket av 8 § i dess nya lydelse. Jag
är inte säker på att inte även det komme att vålla vissa besvärligheter, och då
utskottet naturligtvis har gått så långt som det anser sig kunna, är jag inte
beredd att ställa yrkande av nämnt innehåll, fastän jag gärna skulle ha sett,
att man hade kunnat gå längre tillbaka än vad utskottet här har gjort. Jag
har dock velat framföra dessa synpunkter, för den händelse Kungl. Maj :t vid
en senare justering kanske i vissa fall skulle kunna finna någon utväg att införa
retroaktiv verkan.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

Herr Norman: Herr talman! Utskottet har helt naturligt inte förbisett
vanskligheten av att föreslå lagändringar i detta fall, utan tvärtom mycket noga
övervägt saken. Vi fattade preliminärt beslut en god tid före påsk i den
här frågan, och sedan ha vi ganska noga övervägt, örn de önskemål, som vi ville
tillgodose, skulle kunna utformas i lagtext eller inte. Det har varit oss särskilt

108

Nr 19.

Onsdagen den 24 maj 1944 em.

Ang. ändringar i den s. k. miUtärersättningsförordningen m. m. (Forts.)
angeläget att därvid stå i kontakt med den högsta auktoriteten på detta område,
nämligen försäkringsrådet, och jag tror, att jag kan säga, att den kontakten
varit den kanske förnämsta orsaken till att vi lia vågat oss på att föreslå dessa
ändringar i Kungl. Maj :ts förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter enligt de därunder förekomna
yrkandena gjordes propositioner, först på godkännande av den nu förevarande
paragrafen samt vidare därpå att paragrafen skulle visas åter till utskottet;
och förklarades den förra propositionen, vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.

Återstående delar av ifrågavarande föro rd ning sfär sia g.

Godkändes.

Det under 2 framställda förordning sfär slag et.

Godkändes.

Utskottets hemställan.

Förklarades besvarad genom kammarens beslut med avseende å förordningsförslagen.

Punkterna B och C.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets utlåtanden:

nr 39, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nied förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 2 mom. lagen den 21 juni 1940 (nr 540) om
krigsskadeersättning;

nr 40, i anledning av väckta motioner om visst tillägg till övergångsstadgandet
i lagen den 18 april 1935 (nr 113) med vissa bestämmelser örn arbetsförmedling; nr

41, i anledning av väckt motion örn viss ändring i lagen den 25 juni
1909 (nr 56, s. 1) angående naturminnesmärkens fredande, m. m.; samt

nr 42, i anledning av väckt motion örn viss ändring i lagen örn arbetstidens
begränsning.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av första kammarens första tillfälliga utskotts
utlåtande nr 10, i anledning av väckta motioner angående åtgärder mot landsbygdens
avfolkning och angående en allsidig utredning om landsbygdens befolkningsfråga
m. m., bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt;

och skulle jämlikt § 63 riksdagsordningen detta beslut genom utdrag av protokollet
delgivas andra kammaren.

Vid ånyo skedd föredragning av första kammarens första tillfälliga utskotts
utlåtande nr 11, i anledning av väckt motion angående utredning om
rätt för kommun att bevilja stipendier eller andra bidrag till studieändamål
bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Onsdagen den 24 maj 1944 em.

Nr 19.

109

Vid förnyad föredragning av första kammarens andra tillfälliga utskotts
utlåtande nr 7, i anledning av väckt motion angående skapande av en gemensam
nordisk arbetsmarknad, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 8,
i anledning av väckt motion angående utredning örn förstatligande av apoteksväsendet,
däri inbegripet droghandeln och läkemedelsindustrien.

Med föranledande av en inom andra kamaren väckt motion, nr 242, av herr
Edberg m. fl., hade nämnda kammare på hemställan av sitt andra tillfälliga
utskott för sin del besluta, att riksdagen skulle i skrivelse till Kungl. Majit
anhålla örn skyndsam utredning av möjligheterna att förbilliga läkemedlen
och att därvid även frågan om ett helt eller delvis förstatligande av läkemedelsindustrien,
droghandeln och apoteksväsendet i syfte att åstadkomma en
rationellare och ändamålsenligare organisation måtte uppmärksammas.

Detta beslut hade delgivits första kammaren, som hänvisat ärendet till sitt
andra tillfälliga utskott, vilket i det nu föredragna utlåtandet hemställt, att
första kammaren måtte biträda andra kammarens i ärendet fattade beslut.

Reservation hade anförts av herrar Ekströmer, Carl Eric Ericsson och Emil
Petersson, vilka ansett, att utskottet — med uteslutande av viss elei av andra
kammarens utskotts motivering men med biträdande av nämnda motivering i
övrigt —- bort hemställa, att första kammaren för sin del måtte besluta, att riksdagen
skulle i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn skyndsam utredning av
möjligheterna att förbilliga läkemedlen och att därvid även frågan örn läkemedelsindustriens,
droghandelns och apoteksväsendets rationella organisation
måtte uppmärksammas.

Herr Ericsson, Earl Eric: Herr talman! Första kammarens andra tillfälliga
utskott har i sitt utlåtande angående det här föreliggande ärendet anslutit
sig till andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, vilket också
har godkänts i andra kammaren. Hågra ledamöter av utskottet ha avgivit en
reservation, icke därför att vi ej anse, att ett förbilligande av läkemedlen är
både önskvärt och lämpligt, utan därför att man för att nå detta mål har ifrågasatt
ett förstatligande av droghandeln och apoteksväsendet. Vi anse ej, att
detta är den riktiga vägen att nå det mål, man strävar efter. Enligt vår uppfattning
har erfarenheten hittills visat, att när staten får hand om affärsföretag
i samhället, medför detta icke ett förbilligande, utan i stället en fördyring
av de förbrukningsartiklar, det är fråga örn. Man behöver endast tänka på hur
det har gatt med spriten och tobaken. A^ar och en vet, hurudan utvecklingen
när det gäller kostnaderna för dessa varor har varit.

Nu kan man naturligtvis säga, och det har också sagts inom utskottet, att
man inte kommer att behandla läkemedlen på samma sätt som spriten och tobaken,
men vi veta ju inte, hur en finansminister, som befinner sig i trångmål
då det gäller att anskaffa medel för att täcka statens utgifter, kommer att
ställa sig härtill. Det är ej uteslutet att även denna förbrukningsartikel kan
användas såsom skaftekulla.

Det har antytts, att de löner, som för närvarande utgå till apoteksinnehavarna,
äro alltför höga. Enligt uppgifter, som vi ha fått inom utskottet, torde medellönen
för en apoteksinnehavare i vårt land vara omkring 15 000 kronor om
året. Vid de större apoteken lia lönerna kunnat vara högre. De äro emellertid
begränsade till 30 000 kronor, vilket torde vara den högsta lön, som någon enskild
apoteksinnehavare för närvarande kan komma upp till. Man måste erkänna,
att detta är en hög lön, men man får då också räkna med att de risker

Äng. förstatligande
av
apoteksväsendet.

Ilo

Nr 19.

Onsdagen den 24 maj 1944 em.

Äng. förstatligande av ,apoteksväsendet. (Forts.)
och det arbete, som vila på en innehavare av ett stort apotek, äro sådana, att
man knappast kan säga, att en sådan inkomst är oskälig. Det är väl för resten
frågan, om ett förstatligande av apoteksväsendet med eventuellt åtföljande
nedpressning av topplönerna skulle medföra ett förbilligande av läkemedlen.
Jag tror knappast, att det skulle bli händelsen. I varje fall kan man med en
till visshet gränsande sannolikhet utgå från att andra kostnader inom apoteksväsendet
skulle komma att stiga så avsevärt, att de vinster, som man möjligen
skulle kunna göra genom ett sänkande av apoteksinnehavarnas inkomster, säkerligen
skulle mer än motsvaras av de ökade kostnader, som skulle uppstå för
övrig personal. Jag har haft tillfälle att tala med anställda vid apotek. Där
säger man, att örn ett förstatligande kommer till stånd, kan man alldeles säkert
räkna med att arbetsförhållandena på apoteken komma att ställa sig så
olika mot vad som f. n. är förhållandet särskilt vad det gäller arbetstiden, att
en utökning av personalen med ty åtföljande ökningar av kostnader för apoteksdriften
blir behövlig. Jag tror därför, och det ha reservanterna varit
ense arn, att man inte kommer att vinna någonting på ett förstatligande.

Man har också talat örn hur apoteken i vårt land äro skötta och örn den
ställning, de intaga. Jag har under min tidigare verksamhet varit i tillfälle
att se på en del apotek i utlandet. Även örn jag är lekman på området och min
uppfattning örn apoteksväsendet i utlandet grundar sig på mer eller mindre
ytliga erfarenheter, måste jag säga, att jag vid jämförelsen fått ett bestämt
intryck av att apoteksväsendet i vårt land står på en utomordentligt hög standard.
Örn man t. ex. jämför de engelska s. k. drugshops med våra apotek,
finner man, att det är en himmelsvid skillnad mellan dem. Jag tror inte, att
det skulle vara ett intresse för den svenska allmänheten att sänka standarden
på våra apotek, även örn man därigenom skulle kunna åstadkomma ett obetydligt
förbilligande av läkemedlen. Man skulle säkerligen inte i stort sett
vinna något därpå. Utan tvivel ha de höga inkomster, som våra apoteksinnehavare
haft av sin verksamhet, åstadkommit att de kunnat hålla sina apotek
på den höga standard som varit fallet.

Detta har varit anledningen, herr talman, till den reservation, som fogats
vid utskottets utlåtande. Jag ber att få yrka bifall till reservanternas förslag
i denna fråga.

I detta anförande instämde herrar Lindblom och Holmström.

Herr Heuman: Herr talman! Det utskottsutlåtande, som nu föreligger,
baserar sig på en inom andra kammaren väckt motion, där man begär utredning
rörande ett förstatligande av apoteksväsendet. Andra kammarens utskott
har liksom sedermera andra kammaren godkänt yrkandet i motionen, dock
med den förändringen, att under det att man i motionen yrkat på ett förstatligande
i syfte att förbilliga läkemedlen, har däremot utskottet, efter vad man
kan förstå av dess kläm, satt förstatligandet i andra hand och förbilligandet
av läkemedlen i första hand.

Första kammarens utskott har nu yrkat, att första kammaren skulle biträda
andra kammarens beslut. Mot utskottets hemställan ha ju tre ledamöter av
utskottet reserverat sig. Reservanternas yrkande skiljer sig från utskottets
därutinnan, att reservanterna inte velat vara med örn en utredning örn ett förstatligande,
men däremot örn en utredning rörande en ny organisationsform,
som skulle kunna förbilliga läkemedlen.

De myndigheter och organisationer, som hörts i ärendet, ha i allmänhet varit
av den uppfattningen, att man särskilt borde ägna uppmärksamhet åt droghandeln
och läkemedelstillverkningen samt företaga utredningar och därav

Onsdagen den 24 maj 1944 em.

Nr 19.

lil

Ang. förstatligande av apoteksväsendet. (Forts.)
föranledda omorganisationsåtgärder på dessa områden. Däremot har man varit
mera tveksam, när det gällt själva apoteksväsendet. Då emellertid apoteksväsendet,
droghandeln och läkemedelstillverkningen äro så intimt knutna till
varandra som är fallet, är det väl knappast troligt, att man kan åstadkomma en
fullständig utredning rörande droghandeln och läkemedelstillverkningen utan
att ta med även apoteksväsendet.

Det har ju förekommit utredningar i denna fråga tidigare. Ända sedan år
1912 har frågan under olika perioder varit under utredning. Trots detta har
man inte kunnat komma med något förslag, som medfört en lösning. Detta är
anledningen till att frågan nu väckts på nytt.

Man har genom dessa utredningar kommit på det klara med att inte allt på
detta område är, välbeställt som det är, men frågan har inte kommit så långt,
att man tagit något initiativ från Kungl. Majlis sida.

I allmänhet lia de i ärendet hörda myndigheterna tillstyrkt en utredning.
Jag vill särskilt fästa uppmärksamheten på vad medicinalstyrelsen säger i
sitt utlåtande. Styrelsen säger bland annat: »Möjligheterna att kunna åvägabringa
en tillfredsställande ordning inom apotekskollektivets ram böra utredas.
Skulle svårigheterna synas alltför stora att inom kollektivets ram komma till
en godtagbar lösning av apoteksväsendets ändamålsenliga organisation, bör en
ökad statlig medverkan ända till ett statligt övertagande av apoteksväsendet
utredas.» Medicinalstyrelsen slutar sitt utlåtande med att säga, att »styrelsen
får under åberopande av det ovan anförda tillstyrka att en utredning måtte
komma till stånd för allsidig prövning av hithörande frågor». Då medicinalstyrelsen,
vilken är den myndighet som närmast sysslat med dessa problem,
har en så positiv inställning till frågan, tror jag inte, att det finns någon anledning
för kammaren att frångå det yrkande, utskottet gjort i sitt utlåtande.

Jag vill också erinra kammarens ledamöter därom, att ett bifall till reservanternas
sekande skulle, efter vad jag kan förstå, betyda, att frågan skulle
falla. Lika gärna som reservanterna framställt det yrkande, som återfinnes i
reservationen, hade de kunnat yrka rent avslag, ty örn det skall bli ett positivt
beslut i riksdagen, krävs ju, att båda kamrarna fatta samma beslut åtminstone
vad klämmen beträffar. Sker inte det, faller ju frågan. En nödvändig
förutsättning för att frågan nu skall komma till utredning är sålunda, att
kammaren tar utskottets kläm och inte reservanternas.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning gjorde herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet i det under
behandling varande utlåtandet hemställt samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid utlåtandet avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Ericsson, Carl Eric, begärde votering, i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad första kammarens andra tillfälliga utskott hemställt
i sitt utlåtande nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, sorn innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

112

Nr 19.

Onsdagen den 24 maj 1944 em.

Äng. förstatligande av apoteksväsendet. (Forts.)

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för japropositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för japropositionen.

Herr talmannen anförde: Jag får för kammaren tillkännagiva, att vid den
omröstning, som strax före middagsrasten anställdes rörande statsutskottets
utlåtande nr 135, omröstningens resultat blev felaktigt angivet å siffertavlorna
till omröstningsapparaten. Tavlorna redovisade 62 ja, 53 nej och 6
avstår. Antalet frånvarande utgjorde 27. Summan av dessa tal blir 148. Vid
undersökning av den fotografi, som i omröstningsapparaten upptogs för fastställande
av hur ledamöterna röstat, har befunnits, att den felande rösten var
en ja-röst. Omröstningen har alltså i verkligheten utfallit med 63 ja och 53 nej.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelse, nr 293, till
Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om krigskonjunkturskatt för år 1944, m. m.

Skrivelseförslaget godkändes under förutsättning att utskottets hemställan
i betänkande nr 39 bifölles även av andra kammaren.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda motioner:
nr 335, av herr Hagman m. fl.,
nr 336, av herr Johansson, Lennart, samt
nr 337, av herrar Gränebo och Lodenius,
alla i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående prisreglerande åtgärder
på jordbrukets område m. m.

Justerades ytterligare protokollsutdrag för denna dag.

Äng. försenad Ordet lämnades på begäran till herr Wistrand, som yttrade: Herr talman!
tryckning av Jag skall be att få fästa uppmärksamheten på att en del avgivna propositioner,
viss kungl, j Varje fall den proposition, som berör beredskapsstaten, såvitt jag kunnat
proposition. £''nna, ;innu icke föreligger tryckt på kammarledamöternas bord. Det torde
inte behövas många ord för att göra klart, att ett sådant tillstånd är ohållbart.

Kammarens sammanträde avslutades kl. 10.58 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Torsdagen den 25 maj 1944.

Nr 19.

113

Torsdagen den 25 maj.

Kammaren sammanträdde fel. 2 eftermiddagen.

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 297, angående åtgärder för förbättrad simkunnighet; och
nr 298, angående avgångsbetyg från folkskolan.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 299, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 2 § 2 mom. lagen den 21 juni 1940
(nr 540) örn krigsskadeersättning.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

_ nr 300, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ersättning i
vissa fall. i anledning av yrkessjukdom m. m., i vad avser punkt 6 angående
livränta till Svea Osine Konstantia Larsson; och

nr 301, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående årligt understöd
åt vissa arbetare vid Salsåkers sågverk m. fl.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 302, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
örn värnskatt för budgetåret 1944/45; och

nr 303, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370), m. m., jämte
i ämnet väckta motioner.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
266, angående ytterligare anslag till upplysningsverksamheten i utlandet angående
Sverige.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 284, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 § 16 :o) och
17 :o) lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) örn Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

Första kammarens protokoll 1944. Nr 19.

114

Nr 19.

Torsdagen den 25 maj 1944.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet nedannämnda motioner:

nr 330, av herr Mannerskantz m. fl.,

nr 331, av herr Johansson, Lennart, och herr Hagman,

nr 332, av herr Holmberg, samt

nr 333, av herr Andersson, Alfred,

alla i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående prisreglerande åtgärder
på jordbrukets område m. m.

Föredrogs och hänvisades till andra särskilda utskottet herr Elmgrens motion,
nr 334, i anledning av Kun^l. Maj:ts proposition angående anslag till
civilförsvaret för budgetåret 1944/45.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet nedannämnda motioner:
nr 335, av herr Hagman m. fl.,
nr 336, av herr Johansson, Lennart, samt
nr 337, av herrar Gränebo och Lodenius,
alla i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående prisreglerande åtgärder
på jordbrukets område m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.03 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1944. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

442575