RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1944:18)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1944, Första kammaren. Nr 18.

Tisdalen den 16 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 3 eftermiddagen.

Jnsterades protokollen för den 9, 10 och 13 innevarande månad.

Upplästes en till kammaren inkommen ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Åberopande bilagda läkarintyg får jag härmed vördsamt anhålla örn ledighet
från riksdagsarbetet fr. o. m. den 15 maj t. o. m. den 23 juni 1944.

Stockholm den 15 maj 1944.

Sven V. Hansson.

Härmed intygas, att riksdagsman Sven Hansson vid företagna undersökningar
har befunnits lida av en uttalad ämnesomsättningsrubbning och totalt
utslitna nerver som gör det oundgängligen nödvändigt att under en tid av 6
veckor avkoppla honom från allt arbete.

Stockholm den 13 maj 1944.

N. G. Nordin,

leg. läk.

Den begärda ledigheten beviljades.

Hans excellens ministern för utrikes ärendena herr Gunther, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid detta sammanträde besvara herr Holmbäcks
interpellation angående vissa beslag å tyska krigskartor över Sverige,
erhöll ordet och anförde: Herr talman! Herr Holmbäck har med kammarens
tillstånd till mig framställt föjande frågor:

1. Kan Kders Excellens pa ett offentligt sammanträde lämna kammaren
en fullständig sammanfattande redogörelse för de tre beslagen av tyska kartor
över Sverige och vad därmed äger samband?

2. Kan Eders Excellens samtidigt lämna uppgift örn de åtgärder, som från
svensk sida företagits i anledning av de beslagtagna sändningarna?

Såsom redan på olika sätt bragts till offentlighetens kännedom, hava under
den sista tiden i det tyska fränsitogodset till Norge och Finland vid icke mindre
än tre olika tillfällen påträffats i Tyskland tryckta militärkartor över vårt
land. Det första och mest anmärkningsvärda av dessa kartfynd gjordes den
14 april i Hälsingborg. Vid den sedvanliga granskningen av det gods, som
samma dag anlänt från Danmark för transitering till Norge, iakttogs förekomsten
av 28 paket innehållande kartor över Sverige. Godset betecknades i
frakthandlingarna såsom krigskartor. Som avsändare angavs en firma i Rumburg,
och av frakthandlingama framgick vidare, att avsikten varit att expediera
sändningen med fartyg över Aarhus till Oslo. Paketen visade sig innehålla
kartrullar till ett antal av 7 till 9 i varje paket. Å kartrullarna, som

Första hammarens protokoll 1944. Nr 18. 1

Ang. vista
beslag å tyska
krigskartor

över Sverige.

Nr 18.

Tisdagen den 10 maj 1944.

Äng. vissa beslag å tyska krigskarlor över Sverige. (Forts.)
vardera innehöllo omkring 100 kartblad, funnos angivna vissa nummer, hänförande
sig till det område kartan avsåg. Dessa nummer korresponderade med
motsvarande nummer på en i varje kartrulle inlagd översiktskarta över Sverige.
Kartorna, vilka samtliga voro tryckta i mars 1914, hänförde sig till sammanlagt
tio olika på översiktskartan inrutade områden i mellersta Sverige
från västra Dalarna till norra Uppland. De olika bladen voro utförda i skalan
1 :100 000 och visade sig utgöra reproduktioner av den svenska topografiska
kartans motsvarande blad. I sändningen ingingo sammanlagt 23 kartrullar för
varje på översiktskartan angivet kartområde, varför således varje kartblad
förefanns i omkring 2 300 exemplar. Hela sändningen omfattade följaktligen
omkring 23 000 kartblad. Bladen voro försedda med teckenförklaring på tyska
och svenska.

Det andra kartfyndet gjordes den 24 april i Trelleborg, likaledes vid tullgranskningen
av det för transitering till Norge avsedda godset. Dessa kartor,
vilka omfattade sammanlagt 72 paket och avsänts från Tyskland såsom expressgods,
vägde sammanlagt 936 kg. Innehållet angavs vara Landeskarten,
och såsom avsändare och mottagare stodo tyska militära myndigheter. Paketen
innehöllo vardera 100 kartblad och utgjorde sålunda tillsammans 7 200
exemplar. De voro utförda i skalan 1 : 1 000 000 och omfattade den skandinaviska
halvön. Vad Sverige beträffar, utgjordes originalet i första hand av
första upplagan av »Motormännens vägkarta över Sverige», tryckt år 1939.
Av vissa beteckningar på kartorna kunde man sluta sig till att de färdigställts
i april i år. Med sändningen följde även ett paket, som innehöll 100
kartblad i skalan 1 : 300 000 över två polska områden.

Det tredje kartpartiet slutligen påträffades den 29 april i Haparanda bland
det tyska postgodset från Norge till Finland. Det konstaterades, att 32 posrsäckar
innehöllo vardera två eller tre paket, vilka enligt påklistrade etiketter
ursprungligen avsänts från tysk militär myndighet i Berlin. Det till Hera
tusen exemplar uppgående kartmaterialet utgjordes av blad över nordligaste
Norge i skalorna 1 : 100 000 och 1 : 300 000. Å huvuddelen av dessa kartor
återfunnos större eller mindre delar av de svenska gränsområdena. Kartorna
vora huvudsakligen tryckta år 1940. Gränsbladen mot Sverige upptogo svenskt
område i schematisk framställning. Såsom underlag torde hava brukats dels
»Turistkartan» i skalan 1 : 300 000, dels de svenska s. k. generalstabskartorna
i skalan 1 : 200 000.

Beträffande samtliga de kartfynd, för vilka jag nu redogjort, vidtogs omedelbart
den åtgärden, att expedieringen inställdes och kartorna beslagtogos.
Att nytryckta kartor över svenska områden, uppenbarligen för distribution till
den tyska krigsmakten, i stora mängder expedierats till Norge och Finland
var emellertid en så uppseendeväckande åtgärd, att den svenska reaktionen
icke kunde inskränka sig enbart till detta.

Några dagar efter det första kartfyndet begärde jag därför ett samtal med
härvarande tyske minister och framförde till honom svenska regeringens förvåning
och missnöje över det inträffade. Jag tilläde, att denna händelse mäste
föranleda svenska regeringen att vidtaga åtgärder för att säkerställa en fullständig
kontroll av all transitering genom Sverige. De särskilda lättnader i
fråga örn post- och kurirbefordran med svenska järnvägar, som Tyskland dittills
åtnjutit, kunde därför icke för framtiden påräknas.

I enlighet härmed har trafiken med särskilda tyska postvagnar, åtföljda av
tysk betjäning, inställts enligt en plan, som innebar, att den sista vagnen av
denna art lämnade svenskt område den 29 april. Den skedda förändringen betyder
således, att tysk transitpost hädanefter sändes genom Sverige uteslutande
genom svenska postverkets försorg inom ramen för gällande postala över -

Tisdagen den 16 maj 1944.

Nr 18.

Ang. vissa beslag å tyska krig skartor över Sverige. (Forts.)
enskommelser. Kurirbefordran, i och för sig en sak av ringa omfattning, Ilar
begränsats till vad som enligt internationell sedvänja plägar medgivas främmande
beskickningar.

Från tyskt håll hava kartsändningarna förklarats såsom en generalstabsmässig
rutinåtgärd. Att de krigförande besitta kartor över vårt land är naturligtvis
i och för sig ingenting anmärkningsvärt. Det märkliga och jag skulle
vilja säga olustiga i saken är, att den tyska militärledningen i det oberäkneliga
läge av kriget, i vilket vi nu befinna oss, ansett det lämpligt att i stor
utsträckning bland trupperna i våra grannländer fördela nytryck av dessa
kartor. Tyske ministern har för mig såsom en kompletterande förklaring antytt
nödvändigheten för tyskarna i Norge att äga kartor över Sverige med
hänsyn till eventuella situationer, som oberoende av åtgärder från tysk sida
kunna tänkas uppstå.

Herr Holmbäck: Herr talman! Jag får till utrikesministern framföra mitt
tack för svaret på min interpellation.

I interpellationen anhöll jag, att svaret skulle lämnas vid ett offentligt
sammanträde. Det är nu möjligt att i större omfattning än för några år sedan
offentligt i riksdagen dryfta frågor av utrikespolitisk art. Frågan om de tyska
kartsändningarna genom Sverige är enligt min uppfattning av den natur, att
tillfälle bör finnas att å offentligt sammanträde inom riksdagen erhålla upplysningar
och framföra en uppfattning. Det är tillfredsställande, att utrikesministern
genom att lämna sitt svar vid detta sammanträde visat sig dela
denna mening.

Vad utrikesministern meddelat kammaren har visserligen till större delen
varit redan kända förhållanden. På några punkter ger emellertid utrikesministern
nya upplysningar, och det som behandlats i hans svar föranleder överhuvud
vissa reflexioner.

Som utrikesministern angivit, var det mest anmärkningsvärda kartfyndet
det, som ägde rum i Hälsingborg den 14 april, alltså det första fyndet. De
kartor man då fann beteckna tyskarna själva som krigskartor. Av utrikesministerns
redogörelse framgår, att bladen voro försedda med teckenförklaringar
på tyska och svenska. Då de särskilda kartbladen å den topografiska kartan
icke äro försedda med teckenförklaring, måste här en viss bearbetning av
det svenska materialet ha ägt rum.

I de uppgifter örn kartfyndet, som publicerades av TT den 18 april, säges,
att »en del av de beslagtagna kartorna voro tryckta i mars 1944 från plåtar,
sorn iordningställts 1940». Nu säger utrikesministern, att samtliga kartor
voro tryckta i mars 1944. överhuvud visar kartfyndet ett stort intresse från
den tyska ledningens sida för att de tyska trupperna i Norge just nu skola
vara försedda med goda kartor över Sverige.

Nytt i förhållande till vad som tidigare meddelats synes vara, att det bälte
av mellersta Sverige, som kartorna avse, sträcker sig från Dalarna i väster
till norra Uppland i öster, d. v. s. från Lima och Transtrand eller Särna till
Hållnäs och Lövsta i norra Uppland. Kartorna avse alltså icke trakter kring
de stora mellansvenska sjöarna, d. v. s. icke de centrala delarna av mellersta
Sverige. Den slutsatsen ligger då nära, att kartorna i själva verket blott äro
en del av ett större parti, vars övriga delar transporterats sjövägen. Är detta
riktigt, kan det verkliga antalet av de kartblad över Sverige, som transporterats
till Norge, uppgå till ett eller ett par hundra tusen. Den svensk-norska
pressbyrån bär i en uppgift från Oslo den 25 april meddelat, att i Oslo lossats
ett parti örn minst 100 000 svenska generalstabskartor från ett fartyg
från Danmark. Uppgiften har förekommit i den svenska pressen samt åter -

Nr 18.

Tisdagen den 10 maj 1944.

Äng. vissa beslag å tyska krig skartor öser Sverige. (Forts.)
finnes i utrikespolitiska institutets kalendarium för april. I uppgiften säges
vidare, att kartorna omfatta den svenska gränsbygden, att de i vissa fall sträcka
sig tvärs över landet, att de äro i skalan 1:100 000 samt att de pa tyska
ha en påtryckning, att de äro avsedda endast för tjänstebruk. Vidare kan i
detta sammanhang observeras, att i pressen förekommit uppgift, att det skulle
ha berott på sabotage, att det i Hälsingborg beslagtagna kartpartiet transiterats
till Sverige i stället för att sändas sjövägen som ursprungligen varit avsett.
Har detta varit fallet, är det naturligt, örn blott någon del av de färdigställda
kartorna sänts över Sverige.

Ha kartor över svenska bygder sänts till tyska armén i Norge, är det väl
sannolikt, att liknande kartor sänts till de tyska trupperna i Finland och i
Danmark.

De kartor, som anträffades i det andra fyndet, synas vara av samma natur
som de. vilka påträffades den 6 april 1943 — alltså för ett år sedan -- och
som då väckte så stort uppseende i Sverige. Intressant är utrikesministerns
upplysning, att de kartor, som påträffats nu. äro färdigställda i april i ar.
Denna uppgift accentuerar ytterligare den tyska ledningens önskan, att tyska
trupper just nu skola vara försedda med gott kartmaterial över Sverige. ^

Även det tredje fyndet utgöres tydligen av kartor av samma typer som påträffades
den 6 april 1943. Dessa kartor äro tryckta år 1940. Av intresse vore
att erhålla upplysning, huruvida det är stora delar av de. särskilda kartbladen,
som upptaga svenska områden, och huru pass schematiskt dessa områden
äro angivna. På denna punkt kan man tänka sig flera nyanser. _

Det kan måhända tillåtas mig att i detta sammanhang anmärka, att, i ljuset
av att tyskarna tillverka jätteupplagor av kartor över svenska, trakter, det kan
ifrågasättas, örn det vidare är någon mening med de restriktioner beträffande
inköp av kartor, vilka stadgats genom kungörelsen den 6 november 1942 angående
förbud mot försäljning av vissa kartor. .

Det har redan tidigare meddelats, att svenska regeringen bragd till tyska
regeringens kännedom sin förvåning och sitt missnöje över det inträffade. Häri
torde vår regering ha hela folket med sig. Het har vidare meddelats, att de
särskilda förmåner i postalt hänseende, som tyskarna åtnjutit i Sverige, med
den 29 april bragts att upphöra. Av utrikesministerns redogörelse i dag framgår
ytterligare, att häri ingå även de förmåner beträffande på svenska järnvägar
transporterat kurirgods, som tyskarna åtnjutit. Även om förmaner beträffande
kurirgods äro, för att använda utrikesministerns ord. »i oeller
sig en sak av ringa omfattning», är det tillfredsställande, att dessa iormaner
numera äro slut. Beträffande såväl posten som kurirgodset har Sveriges förfaringssätt
visserligen icke stritt mot gällande neutralitetskonvention eller
andra förpliktelser, som vi åtagit oss. Men dessa förmåner vörö en kvardröjande
rest av de transiteringsbestämmelser, som det politiska läget tvång oss att
gå med på år 1940 och som förra året äntligen kunde upphävas. Pa manga
håll har denna kvardröjande rest känts som en börda. ,

Utrikesministern räknar icke till den reaktion, som de tyska kartforsandelserna
frambragt, att den tyska kurirflygtrafiken över Sverige mellan Norge och
Finland skall upphöra vid månadsskiftet maj—juni och ersattas nied en koncession
åt Lufthansa å en flyglinje mellan Oslo och Björneborg. Jag kanske
emellertid trots detta kan få ägna några ord åt denna fråga. Det ar givetvis en
glädjande förbättring, att civila i stället för militära flygplan komma att överfara
Sverige. I betraktande av de bestämmelser som den hittillsvarande kurirtrafiken
genom luften sedan i fjol varit underkastad, är det emellertid tve
samt om verkligen förändringen är så stor. Mången Hagar sig, vårtor icke
Sverige kan helt göra slut på annan flygtrafik över dess område an sadan, dar

Tisdagen den 16 maj 1944. Nr 18. 5

Äng. vissa beslag å tyska krigskartor över Sverige. (Forts.)
flygplanen landa i Sverige. Jag tillåter mig rikta en fråga till utrikesministern
i detta hänseende.

Utrikesministern har även ingått på frågan om orsaken till att tyskarna velat
förse sina arméer med kartor över Sverige. I överensstämmelse med vad
redan tidigare angivits i ett meddelande från TT säger han, att man från tyskt
håll förklarat kartsändningarna som en generalstabsmässig rutinåtgärd. Att
tyskarna, med den brist på arbetskraft och papper, som de hava, skulle i nuvarande
läge förfärdiga och dela ut kartor över Sverige i stort antal blott som en
rutinåtgärd, torde emellertid kunna anses uteslutet. Den förklaring, som tyske
ministern lämnat som ett komplement och som icke tidigare delgivits allmänheten,
torde ej heller rymma hela sanningen. Denna förklaring är, att tyskarna
skulle behöva svenska kartor med hänsyn till eventuella situationer, som oberoende
av åtgärder från tysk sida kunna tänkas uppstå. Verkligheten torde vara
följande. Norge, Danmark, Holland och Belgien, alltså fyra fredliga neutrala
stater, angrepos och ockuperades av tyskarna, därför att tyskarnaa ansågo
detta vara fördelaktigt ur det allmänna krigslägets synpunkt. På tyskt initiativ
slutna icke-angreppsavtal hade därvid icke någon betydelse. Den tyska
tillverkningen av kartor över Sverige torde ha ägt rum ur samma synpunkt.
Tyskarna räkna med att det i en given situation kan vara fördelaktigt att angripa
och ockupera Sverige. Örn denna situation föreligger, avgöra de själva.

I sitt svar betecknar utrikesministern det som märkligt och olustigt, att den
tyska militärledningen i det oberäkneliga läge av kriget, i vilket vi nu befinna
oss, ansett det lämpligt att i stor utsträckning bland trupperna i våra grannländer
fördela nytryck av kartor över svenska trakter. I hans ordval ser man
diplomatens försiktiga språk. Den svenska allmänhetens reaktion måste tecknas
med kraftigare ord. Särskilt har det väckt uppmärksamhet, att de tyska
kartsändningarna ägt rum i en tid, då Sverige, trots påtryckningar utifrån,
med utomordentlig lojalitet upprätthåller sitt handelsavtal med Tj^skland. Samtidigt
med att det känner indignation över kartsändningarna tar emellertid det
svenska folket saken kallt. Det vet, att det nu är åtta år sedan det första upprustningsbeslutet
fattades i riksdagen och att den tid, som därefter förflutit,
använts väl. Ingen är glad åt att vår beredskap måste hållas hög, men alla torde
vara ense örn att vaksamhet är bättre än att taga risken av att ett oförmodat
och plötsligt angrepp skulle ha någon utsikt att lyckas.

Herr Undén: Herr talman! I likhet med interpellanten finner jag också, att
det är en föga tillfredsställande och foga lugnande förklaring till kartsändningarna,
som har avgivits från tysk sida, när man har hänvisat till rutinmässigheten
i åtgärden. Detta skulle ju betyda, såsom interpellanten underströk,
att den tyska militärledningen för närvarande inte har nog övningsuppgifter,
utan alldeles som under fredstid sysslar med alla möjliga tänkbara krigsfall
utanför de nu pågående krigshändelserna. Därför skulle, såsom man anför i
förklaringen till den svenska regeringen, åtgärderna inte ha något särskilt aktuellt
intresse för Tyskland, utan vara rutinmässiga.

Det är ju inte att förtänka tyska ministern, örn han, för att hjälpa upp den
första förklaringen, kommer med ett tillägg. I detta meddelar han, att man
tagit hänsyn också till möjligheten, att motsidan för in kriget på svenskt territorium.
Tyvärr har ett sådant resonemang använts så ofta under detta krig vid
angrepp mot mindre stater, att det inte som förklaring blir vidare tillfredsställande
ur svensk synpunkt. Man skulle ju kunna göra det tankeexperimentet,
att någon mindre grannstat till Tyskland hade ertappats med att till sina
gränstrupper lia distribuerat kartor över tyskt territorium. Vilken anklagelseakt
skulle det da inte ha blivit, av en helt annan tyngd än de dossierer, som

Nr 18.

Tisdagen den 10 maj 1944.

Äng. vissa beslag å tyska krigskartor över Sverige. (Forts.)
man hittills har brukat plocka fram, när det gällt att beskylla mindre grannstater
för stämplingar mot Tyska riket!

Då utrikesministern har givit uttryck åt den olust man från svensk sida känner
över det inträffade, är det onekligen, såsom också interpellanten framhöll,
ett mycket dämpat uttryck för hur den svenska allmänheten känner det. Däremot
är, efter allt vad vi ha upplevat under detta krig, förvåningen kanske inte
fullt så stor. Överhuvud taget utgör ju det inträffade en tankeställare, ännu en
till åtskilliga föregående, för svenska folket angående det utsatta läge, vari vi
befinna oss nu i slutskedet av kriget.

Hans excellens ministern för utrikes ärendena herr Gunther: Herr talman!
När jag i mitt svar inte nämnde något örn den nu företagna omläggningen
av den tyska flygtrafiken över Sverige, berodde det, såsom interpellanten
mycket riktigt själv anmärkte, på att denna omläggning Ilar skett utan något
sammanhang med kartaffären. Det är endast till tiden, som dessa båda saker
ha sammanfallit.

Däremot tror jag inte, att den ärade interpellanten har alldeles rätt, när
han säger, att omläggningen inte har någon nämnvärd betydelse. Det innebär
dock ganska väsentliga förändringar, att den hittillsvarande kurirtrafiken
nu har ersatts med en civil Lufthansalinje. Det blir således en enda linje i
stället för flera, och trafiken blir underkastad alla de bestämmelser, som
följa med omläggningen till rent civilt flyg. Det skulle föra för långt att gå
in på alla detaljer därvidlag. Jag vill bara beröra den punkt, som närmast
iatresserar allmänheten, nämligen att själva kontrollmöjligheten därvid väsentligt
ökat. Enligt gällande regler äro nämligen flygplan av detta slag skyldiga
att vid överfarten över Sverige när som helst efterkomma svenska myndigheters
order att landa.

Herr Ström: Herr talman! Jag skall endast be att till protokolet få citera,
vad överbefälhavaren sade i ett tal i förrgår. Så här återges hans ord i en av
gårdagens tidningar:

»Vi måste vara mera misstänksamma inför det som händer och sker omkring
oss», sade han bl. a. »Vi är världens mest lättrogna folk och det är farligt.
Holländarna var lika snälla som vi före ockupationen och det fick de
bittert ångra.»

Jag tror, att örn hela riksdagen och hela svenska folket tänker som överbefälhavaren,
skola vi inte behöva uppleva, vad det holländska folket och
andra folk ha upplevat.

Om anslag
till upplysningsverksamhet
i
leiölkningsIrågan.

Jämlikt § 20 iav kammarens ordningsstadga hade herr Arrhen till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet framställt följande frågor:

»Vad är anledningen till att Kungl. Maj:t ännu icke för riksdagen framlagt
de förslag, som föranledas av en av 1941 års befolkningsutredning redan den
6 februari 1943 till Kungl. Maj:t överlämnad promemoria, vilken enligt statsutskottets
utlåtande nr 123/1944 skall ha innefattat förslag örn anslag av
50 000 kronor till upplysningsverksamhet i befolkningsfrågan?

Ämnar herr statsrådet till innevarande års riksdag framlägga proposition i
förenämnda ärende?»

Ordet lämnades till herr statsrådet och chefen för socialdepartementet Möller,
som meddelat, att han ämnade vid detta sammanträde besvara herr Arrhéns
berörda frågor, och nu yttrade: Herr talman! Herr Arrhén har till mig ställt
följande fråga:

Tisdagen den 16 maj 1944.

Nr 18.

Örn anslag till upplysningsverksamhet i befolkningsfrågan. (Forts.)

Vad är anledningen till att Kungl. Majit ännu icke för riksdagen framlagt
de förslag, som föranledas av en av 1941 års befolkningsutredning redan den
6 februari 1943 till Kungl. Maj :t överlämnad promemoria, vilken enligt statsutskottets
utlåtande nr 123/1944 skall ha innefattat förslag örn anslag av
50 000 kronor till upplysningsverksamhet i befolkningsfrågan. Ämnar herr
statsrådet till innevarande års riksdag framlägga proposition i förenämnda
ärende?

Som svar på frågan vill jag meddela följande.

I direktiven för 1941 års befolkningsutredning framhölls, att innan frågan
örn ett permanent organ för befolkningspolitiken, vilket bland annat skulle
bedriva upplysningsverksamhet i befolkningsfrågan, upptogs till slutlig prövning,
vissa klarlägganden borde ske. Det vore sålunda önskvärt, att förutsättningar
för en grundlig upplysningsverksamhet i befolkningsfrågan åstadkommes,
närmast i syfte att påvisa konsekvenserna i alla dess förgreningar
för samhällets och folkets liv av en minskning av befolkningstalet. För att
denna upplysningsverksamhet skulle kunna byggas på en realistisk grundval,
borde utredningar vidtagas av orsakerna och motiven till barnbegränsningen
och aborterna samt beträffande kostnaderna för barnens försörjning och uppfostran.

Det ingår sålunda i befolkningsutredningens uppgifter att genom sina undersökningar
förbereda en önskvärd upplysningsverksamhet, som — örn så
befunnes lämpligt — skulle kunna handhavas av ett permanent befolkningspolitiskt
organ. Befolkningsutredningen har vidtagit åtgärder för att utreda
befolkningsutvecklingens1 konsekvenser i olika avseenden och likaledes för att
söka belysa motiven till barnbegränsningen. Även frågan örn de särskilda barnkostnaderna
har undersökts. Resultatet av nu nämnda utredningar har emellertid
ännu icke framlagts. Följaktligen saknas en del av det material, som
skulle förutsättas vid en med statsmedel bedriven upplysningsverksamhet.
Det har nied hänsyn härtill befunnits tveksamt, huruvida staten borde engageras
i en av enskilda sammanslutningar bedriven propaganda, som icke
gärna för närvarande kunde komma att motsvara de anspråk, som ställas
i nyss citerade direktiv. Överväganden av donna art föranledde att i socialdepartementets
äskanden icke upptaga det anslag av 50 000 kronor till vissa
organisationer för upplysningsverksamhet i befolkningsfrågan, som. befolkningsutredningen
på sin tid föreslog, och någon anledning att till innevarande
riksdag framlägga proposition härom föreligger icke.

Herr Arrhén: Herr talman! Jag ber att till statsrådet och chefen för socialdepartementet
få framföra mitt tack för det svar han här lämnat på min fråga.
Änledningen till att jag framställt den var, att det till synes förekommit vissa
tecken på, att staten på ett mera markerat sätt än tidigare haft för avsikt att
gå in för en upplysningspropaganda i befolkningsfrågan. Man såg vissa löften
härom redan i befolkningskommissioneus slutbetänkande år 1938 och även i
statsrådets egna direktiv för 1941 års befolkningsutredning.

Jag vill även erinra örn att det under de senaste åren bland allmänheten
visats ett i olika avseenden mycket stort intresse för uppgifter av denna art.
Den organisation, som jag tillhör och vars talan jag fört i cn motion med begäran
örn anslag, som väckts vid denna riksdag, har kunnat glädja sig åt ett
mycket stort intresse från olika befolkningslager, oberoende av politisk mantalsskrivningsort.
Såsom i motionen uppgivit^, hava bland våra bidragsgivare
märkts Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen, Kooperativa
förbundet, försäkringsvärlden och Sveriges sparbanker. Det synes mig i hög
grad vara önskvärt, att denna verksamhet, sedan nu olika kretsar av befolkningen
på ett positivt sätt och med verkligt intresse engagerat sig för dess

Nr 18.

Tisdagen den 16 maj 1944.

Örn anslag till upplysningsverksamhet i befolkningsfrågan. (Forts.)
uppgifter, får en känsla av, att den arbetar i samklang med statens högsta
myndigheter och inte har dessa emot sig. Vi eftersträva alltså, herr statsråd,
helt enkelt harmoni på detta område.

Jag har själv i en uppsats i Svensk Tidskrift förra året förordat, att ett
särskilt statligt organ för denna verksamhet inrättades, ett önskemål, som
statsrådet i sitt svar även antydde. Den praktiska synpunkten på saken blir
väl sedan närmast den, att när vi redan ha en organisation, som arbetat med
uppgifter av denna art under flera års tid och därunder samlat erfarenheter,
borde det kunna övervägas, örn inte denna organisation skulle kunna visas det
förtroende, som ligger i beviljande av ett statligt understöd. Herr statsrådet
förklarade sig emellertid på sakens nuvarande ståndpunkt inte vara beredd att
träffa ett avgörande av denna art. Jag kan förstå detta, men jag hoppas, att
den kommande utvecklingen skall gå i den av mig åsyftade riktningen. De
hjälpmedel, som vi närmast tänka på och som vi hittills använt oss av, äro
—• jag nämner dem i ordning efter den verksamhetsgrad jag anser dem ha —
film, radio, press, kurser, konferenser, utställningar samt broschyrer av olika
slag.

Jag vill till sist erinra örn, att i Finland för närvarande arbetar en organisation
av samma karaktär som Svenska befolkningsförbundet familjevärnet,
vilken för budgetåret 1942/43 erhöll ett statsanslag av 300 000 finska mark.
Det vill alltså synas, som örn statsmyndigheterna på denna sidan av Bottniska
viken kommit litet i efterhand. Det skulle inte betyda, att något sensationellt
steg toges, örn staten också hos oss satte i gång en dylik folklig upplysningsverksamhet.

Det skulle givetvis vara högst beklagligt, örn en organisation som Familjevämet
skulle för framtiden få arbeta under sådana villkor, att den hade en
känsla av att den bedreve sin verksamhet mot regeringens vilja, att den mot
desis vilja gav den ett folk att regera över. Jag tror mig emellertid, även örn
det kanske är något för förhoppningsfullt, kunna tyda statsrådets svar i dag
så, att han — som den officiella frasen lyder — har sin uppmärksamhet riktad
på saken. Det är min förhoppning, att statsrådet så småningom skall
komma till en mera positiv ståndpunkt än i dag. Ett statligt stöd skulle i olika
avseenden främja det syfte, det här gäller att slå vakt örn och som i ordets
verkliga betydelse är och förblir ett statsintresse.

Herr statsrådet Möller: Herr talman! Jag vill endast till den ärade interpellantens
anförande knyta den reflexionen, att det givetvis inte finnes någonting,
som berättigar till den tolkningen av mitt uttalande här, att Famljevärnet
skulle arbeta mot regeringens önskan. Det vore högst besynnerligt, örn
alla organisationer, vilka utförde ett arbete, som regeringen gillade, skulle få
statsbidrag såsom ett bevis för denna regeringens inställning. Jag tror inte,
att man har rätt att draga sådana slutsatser av den här föreliggande situationen.

Äng. jord- Herr statsrådet och chefen för socialdepartementet Möller, som förklarat
a^arbetskraft^ ämna vid detta sammanträde besvara även herr Hallagårds interpellation
till vårbruket, angående jordbrukets behov av arbetskraft till vårbruket, fick ånyo ordet och
anförde:

Med första kammarens tillstånd har herr Hallagård till mig riktat följande
fråga:

Har statsrådet sin uppmärksamhet riktad på svårigheterna för jordbruket
att erhålla nödvändig arbetskraft till vårbruket och vilka åtgärder anser stats -

Tisdagen den lö maj 1944.

Nr 18.

Äng. jordbrukets behov av arbetskraft till vårbruket. (Forts.)
rådet lämpligen böra vidtagas för att tillförsäkra jordbruket den erforderliga
arbetskraften?

Det är förenat med stora svårigheter att få ett säkert grepp om, huruvida
det är svårare i år att skaffa arbetskraft till vårbruket än under de närmast
föregående åren. Tillgänglig statistik är icke uttömmande, då sannolikt endast
en mindre del av rekryteringen av jordbrukets arbetskraft sker genom den
offentliga arbetsförmedlingen. Men då interpellanten i motiveringen till frågan
säger att uppgifterna från arbetsförmedlingarna bestyrka att läget är allvarligt,
får detta icke tydas så att dessa uppgifter skulle ha visat att läget är
allvarligare i år än i fjol. Ty något sådant visa icke tillgängliga siffror. Antalet
anmälda lediga platser inom jordbruket har enligt arbetsförmedlingens
rapporter i genomsnitt varit något mindre denna vår än samma tid föregående
år. I Skaraborgs län synes dock tendensen enligt arbetsförmedlingens rapporteringar
något avvika från den allmänna utvecklingen. Antalet lediga platser
är där sålunda större än i fjol. Men ökningen är så obetydlig att några slutsatser
örn att läget allvarligt försämrats icke kan dragas av den. Antalet lediganmälda
platser är i år under första kvartalet i Skaraborgs län 1 651 mot
i fjol 1 575 och de tillsatta 543 i år mot 480 i fjol. Restbehovet är sålunda i år
1108 mot 1 095 i fjol.

Svårigheten för jordbruket att skaffa arbetskraft är ju icke av i år. Den
sammanhänger med befolkningens ökade rörlighet och förändringar på djupet
av vårt lands ekonomiska och sociala struktur, problem som jag naturligtvis
inte här kan gå in på och som måste lösas i ett vidare sammanhang, därvid
jordbrukets organisativa problem och landsbygdens bebyggelseformer måste
beaktas. Några betydande förändringar — vare sig till det bättre eller till det
sämre — på jordbrukets arbetsmarknad under innevarande vår ha, som det
torde ha framgått, icke kunnat konstateras.

Det har därför icke ansetts motiverat att vidtaga några förändringar i den
arbetsmarknadspolitik, som hittills förts. Några förändringar beträffande arbetsförmedlingstvångets
tillämpning, som kunna motivera interpellantens omdöme
att bestämmelsernas tillämpning icke längre synes vara sådan den borde
vara, ha icke företagits. I direktiv den sistlidne 4 april till länsarbetsnämnderna
beträffande arbetsförmedlingstvånget för torvhanteringen har ytterligare
understrukits att arbetsförmedlingarna vid anvisning av arbetskraft skola tillse,
att jordbruksarbetare ej medgivas taga anställning, därest jordbrukets behov
av arbetskraft ej först blivit tillgodosett. Härvid skola även förhållanden
i andra län beaktas. Ej heller på landsbygden bosatta diversearbetare, som årligen
bruka vara sysselsatta i jordbruket, få under sådana omständigheter anvisas
anställning vid torvföretag. Undantag få härvid göras endast för sådana
diversearbetare som de två sista åren under en avsevärd del av säsongen varit
sysselsatta i torvhanteringen.

De svårigheter, som inkallelserna medfört, ha föranlett ett system med s. k.
uppgiftskort, varigenom jordbruket under den mest bråda tiden vid sådd och
skörd tillförsäkrats en stor del av den yrkeskunniga arbetskraften. Systemet
kommer i år till användning i samma utsträckning som tidigare år. Vad betarbetarna
beträffar har en särskild registrering av dem utförts, och med ledning
av detta register ämnar arbetsmarknadskommissionen, örn så skulle påfordras,
söka utverka befrielse för dessa från krigstjänstgöring under den tid,
betskötseln pågår.

Under krisåren har arbetsförmedlingen verkat för överföring av arbetskraft
till jordbruket från andra näringsområden. Av de 25 000 platser, som arbetsförmedlingarna
under 1943 tillsatte inom gruppen »daglönare och tillfälliga
arbetare» i jordbruket, rekryterades omkring hälften genom överföring av ar -

Nr 18.

Tisdagen den 1Ö maj 1944.

Äng. jordbrukets behov av arbetskraft till vårbruket. (Forts.)
betskraft från andra yrkesgrupper än jordbruksarbetare i egentlig mening.
Arbetsförmedlingarna ka för främjandet av dylik överföring möjlighet att av
statsmedel lämna resebidrag. Ett speciellt arbete har härvid nedlagts på att
skaffa nya betarbetare.

Dessutom vill jag hänvisa till den verksamhet som bedrivits för anskaffande
av frivillig arbetskraft för biträde med enklare jordbruksarbete och för
tillfällig hjälp i skördearbete. Även i år har genom press och radio drivits
propaganda för denna frivilliga arbetsinsats. Slutligen lia även flyktingar i
viss utsträckning anvisats arbete inom jordbruket.

Vad särskilt Skaraborgs län beträffar har arbetsmarknadskommissionen anmodat
länsarbetsnämnden i län med speciellt överskott på arbetssökande att
söka åstadkomma överflyttning av arbetskraft till jordbruket i detta län. Som
ett ted i denna strävan har arbetsmarknadskommissionen beslutat att bl. a. i
Skaraborgs län anordna särskilda läger för arbetslösa, där dessa skola beredas
en viss omskolning för jordbruksarbete.

En fortlöpande uppmärksamhet har sålunda varit riktad på jordbrukets arbetsmarknadsproblem,
varvid jämväl vårbrukets speciella problem ha beaktats.
Jag kan sålunda besvara interpellantens första fråga med ja.

På interpellantens andra fråga vill jag svara, att då föreliggande uppgifter
icke synas ge vid handen att situationen skulle ha förändrats till det sämre
i år jämfört med andra år, finner jag det tillfyllest att man, som läget nu är,
prövar att i huvudsak med de anstalter, som tillämpats under de senare åren,
även i år söka bidraga till lösningen av arbetskraftsproblemet för jordbruket.
Några nya åtgärder utöver den nämnda lägerverksamheten planeras sålunda
icke.

Herr Hallagård: Herr talman! Jag ber att till statsrådet och chefen för socialdepartementet
få framföra mitt tack för svaret på min interpellation.

Herr statsrådet framhåller, att det är förenat med stora svårigheter att få ett
säkert grepp örn, huruvida det är svårare i år än i fjol att skaffa arbetskraft
till vårbruket. Givetvis är det inte lätt att bedöma den saken, eftersom en stor
del av jordbrukarna inte vänder sig till arbetsförmedlingarna för anskaffning
av arbetskraft. Av uppgifterna från arbetsförmedlingarna synes framgå,
framhåller statsrådet, att efterfrågan på arbetskraft varit ungefär lika stor
som förra året, dock med undantag för Skaraborgs län, där tendensen tycks
något avvika från den allmänna utvecklingen. Det är sistnämnda förhållande
— de stora svårigheterna inom Skaraborgs län att i tid erhålla hjälp till det
försenade vårbruket — som föranledde mig att framställa mina frågor. Det
försenade vårbruket har ju nu medfört större efterfrågan på arbetskraft än
förra året, vilket är förklarligt, då läget då var helt annat med den tidigare
gynnsamma väderleken.

Av de siffror, som angivas av herr statsrådet, framgår, att skillnaden beträffande
arbetsbristen i Skaraborgs län skulle vara så obetydlig, att några
slutsatser örn ett allvarligt försämrat läge inte skulle kunna dragas härav.
Antalet ej tillsatta platser under mars månad har emellertid varit större än
under samma månad förra året. Samma blir enligt uppgifterna förhållandet
för april månad. Arbetsförmedlingen i Skaraborgs län framhåller i fråga örn
april månad, att det fortfarande finnes ett stort behov av såväl gifta som ogifta
arbetare. Tillgången var särskilt knapp på ogifta arbetare och motsvarade
inte tillnärmelsevis efterfrågan. Detta bekräftar, att det i år är svårare än
förra året att erhålla arbetskraft till jordbruket. Det förefaller emellertid,
som om de ansvariga myndigheterna sökt göra vad de kunnat för att råda bot

Tisdagen den 16 maj 1941.

Nr 18.

Äng. jordbrukets behov av arbetskraft till vårbruket. (Forts.)
på svårigheterna. Efter det jag den 22 mars framställde min interpellation
har jn enligt herr statsrådet i direktiv den 4 april till länsarbetsnämnderna understrukits,
att man inte får hänvisa jordbruksarbetare till torvupptagning.
Ej heller få diversearbetare på landsbygden anvisas anställning vid torvföretag.
Vad beträffar Skaraborgs län har arbetsmarknadskommissionen anmodat
länsarbetsnämnden i län med speciellt överskott på arbetssökande att söka
åstadkomma överflyttning av arbetskraft till jordbruket i detta län. Enligt
uppgift från arbetsförmedlingen hava cirka 60 flyktingar av olika nationaliteter
under april placerats i jordbruksarbete i Skaraborgs län. Genom samarbete
med arbetsförmedlingarna i Norrland bär ävenledes ett relativt stort antal
sökande anmält sig. I vilken omfattning dessa kunnat placeras ut till arbete
i vårbruket vet jag inte. Allt måste dock nu göras för att minska bristen
på nödvändig arbetskraft till jordbruket, inte bara i mitt län, utan även i
andra län. Likaså måste åtgärder vidtagas för att så långt som möjligt trygga
möjligheterna att bärga kommande skörd.

Att läget är allvarligt bestyrkes även av uppgifter från andra län. Från
Kalmar läns arbetsförmedling framhålles, att läget nu är värre än förra året.
Länsblockledaren i Hallands län uppger, att situationen är ganska dålig och
att många jordbrukare stå blottställda på arbetskraft. Örebro läns nrbetsnämnd
ser heller inte ljust på saken. Den framhåller, att läget är mycket bekymmersamt,
att av obesatta platser kunnat besättas blott en tredjedel och att
jordbrukarna se mörkt på läget. Även i Värmlands län äro jordbrukarna mycket
bekymrade för bristen på arbetskraft till det försenade vårbruket. Det är
sålunda inte bara i Skaraborgs län som situationen är bekymmersam. Bristen
är emellertid störst vid de medelstora jordbruken, som i regel anställa ogift
folk.

Det kan givetvis framhållas, att det är inkallelserna, som i väsentlig mån
orsaka arbetsbristen. Men det är även andra omständigheter, som äro betydelsefulla,
särskilt det förhållandet, att arbetarna gå över till andra yrken.
Herr statsrådet framhåller för övrigt i sitt svar, att svårigheterna att skaffa
arbetskraft till jordbruket inte äro av i år. Han säger sig inte nu kunna ingå
på detta problem. Jag tar dock fasta på att statsrådet framhåller, att
problemet måste lösas. Frågan om att kunna skapa tryggare förhållanden
i fråga örn arbetskraften vid jordbruket blir nog ett efterkrigsproblem, som
måste ordnas även örn det blir svårlöst. Jag vädjar därför till herr statsrådet,
att uppmärksamma denna sak och snarast möjligt söka medverka till en
lämplig lösning av jordbrukets arbetskraftsproblem med hänsynstagande till
båda parters berättigade intressen.

Såsom belysande för läget vill jag framhålla, att i Stockholms-Tidningen
för några dagar sedan yttrades, att man inte kan underlåta att än en gång
understryka, att bristen på arbetskraft redan nu är skriande på många håll
ute på landsbygden och att detta är en fara för jordbrukets bestånd och utveckling.
Dessa farhågor äro nog berättigade, örn inte med det snaraste kan
åstadkommas tryggare förhållanden i fråga örn arbetskraften vid jordbruket.
Det är därför förklarligt, örn landsbygdens ungdom och andra som kunna ha
intresse av att skaffa sig jordbruk i många fall inte våga sig på detta på
grund av det rådande osäkerhetstillståndet beträffande arbetskraften. Örn man
alltså vill öka intresset hos jordbruksfolket för att stanna kvar vid jordbruket,
är det inte minst viktigt att genom lämpliga åtgärder ordna detta arbetsp
roblem.

Jag har tillåtit mig, herr talman, att göra dessa uttalanden i anslutning till
min interpellation.

Nr 18.

Tisdagen den 16 maj 1044.

Äng. jordbrukets behov av arbetskraft till vårbruket. (Forts.)

Herr Friggeråker: Herr talman! Vad som gör att svårigheterna i Skaraborgs
län kanske äro kännbarare än i andra län är ju, att vi i detta län ha brukningsdelar
med åkerarealer på 60 ä 70 och upp till 100 tunnland. Dessa brukningsdelar
skötas i allmänhet av ägaren eller arrendatorn med hjälp av familjen
och en yngre lantarbetare. Nu lia vi i Skaraborgs län rätt stora slättbygdsområden,
som helt och hållet sakna skogstillgångar. Avsaknaden av skog har
medfört, att dessa gårdar med den areal jag nämnde inte i tid sörjt för bostäder
åt lantarbetarna. Bostäderna äro inskränkta till det yttersta på grund av att
virket är så dyrbart. Vid större gårdar har det sörjts för bostadsbygget i tid,
och detta gör, herr statsråd, att de inte drabbas så hårt som just dessa medelstora
bondejordbruk.

Det är ytterligare en omständighet, som gör att svårigheterna snart sagt
växa jordbrukarna över huvudet. Dessa yngre lantarbetare — man tillämpar
ju drängsystemet — lia månadslön jämte kost och logi. Man har därigenom
mindre trygghet för att de stanna kvar på sin plats i samma utsträckning som
gifta arbetare. Vad man skall göra för att få trygghet härvidlag kan jag inte
yttra mig örn, men säkert är det nödvändigt att denna fråga följes med mycket
stor uppmärksamhet. Såsom förhållandena nu äro, blir det nästan olidligt.
I varje fall blir det ofta mycket osunda förhållanden. På våren blir det rent
av auktion nied den högstbjudande lantbrukaren som vinnare. Jordbrukarna
befinna sig ju i ett svårt nödläge. En gård nied en åkerareal örn 100 tunnland
har kanske bara en drängpojke på 16 år. Blir så ägaren eller arrendatorn inkallad,
blir det oerhörda svårigheter att bemästra. För inte länge sedan fick
jag meddelande om förhållandena på en granngård med 150 tunnland åkerareal.
Drängen var inkallad för att göra första årets värnplikt. Ladugårdsskötaren
blev inkallad till den 8 maj, och inspektoren blev inkallad till den 15
maj. Denna gård på 150 tunnland står med andra ord nästan utan arbetskraft.
Liknande fall förekomma på olika håll.

Jag vill inte säga annat än att arbetsförmedlingen liksom övriga myndigheter
■— jag tänker på länsarbetsnämnden och arbetsmarknadskommissionen
—- göra sitt yttersta, och någon anmärkning mot dem kan därför inte framställas.
Detsamma gäller de militära myndigheterna, vilka söka bevilja lättnader
genom hempermitteringar och uppskov, där sådana här extrema fall förekomma,
men om man skall gå den vanliga vägen och göra anmälan till depåchefen,
dröjer det 8—14 dagar, under det att lantbrukarna på grund av att
vårbruket blivit så försenat äro utsatta för oerhörda svårigheter. Jag skulle
vilja säga, att örn det fortsätter på detta sätt längre tid framåt, blir resultatet
att en massa lantbrukare komma att tröttna. Jag tror med ett ord, att det är
nödvändigt att denna fråga kommer på tal och att det göres vad göras kan
för att få ett stabilare och mera betryggande läge till stånd. Jag förmodar att
de båda parterna här kunde komma till tals med varandra för att åstadkomma
en uppgörelse örn bättre förhållanden.

Jag hoppas, att herr statsrådet följer detta ärende i fortsättningen med mycket
stor uppmärksamhet.

Herr statsrådet Möller: Jag vill endast med anledning av den siste ärade
talarens anförande påpeka, att då det gäller lantarbetarbostäder lämnar statsverket
en mycket betydande subvention för att underlätta tillkomsten även
på de medelstora jordbruken av hyggliga bostäder åt jordbruksarbetare. Det
kan hända att på denna punkt folkupplysningen borde drivas med litet större
kraft, ty vår erfarenhet är att de många miljoner, som stå till förfogande för
lån vid byggande av sådana bostäder, i mycket ringa utsträckning tagas i
bruk. Jag vill bara betona, att på den punkten ha statsmakterna i alla fall

Ti&dagen den 10 maj 1944.

Nr 18.

Ang. jordbrukets behov av arbetskraft till vårbruket. (Forts.)
redan sedan mång-a år vidtagit åtgärder, som såvitt jag förstår borde vara rätt
effektiva. Det rör sig dock om en räntefrihet linder inte mindre än tio år på
den allra största delen av byggnadskapitalet.

Ordet gavs härefter ännu en gång till herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
Moller, som tillkännagivit, att han hade för avsikt att vid detta Vandel™
sammanträde besvara jämväl herr Ströms interpellation angående åtgärder arbetslöshet.
till förhindrande av arbetslöshet, och nu yttrade: Med kammarens tillstånd
har herr Ström till mig framställt följande interpellation:

Vilka åtgärder kan man förvänta från regeringens sida till hävande av
nuvarande arbetslöshet och till hindrande av att en arbetslöshet under kommande
år uppstår? Har regeringen någon generalplan eller eljest några planer
till frågans lösning?

Då interpellanten i motiveringen till sina frågor framhåller, att det väckt
stor förvåning att man icke lyckats bemästra den arbetslöshet, som under den
gångna vintern förekommit i vissa delar av vårt land, utgår jag från att han i
första hand syftar på arbetslösheten i Västernorrlands län. Jag vill därför,
innan jag besvarar frågorna, i korthet belysa situationen i detta län.

De två sista åren lia ur sysselsättningssynpunkt varit synnerligen förmånliga
för hela landet. Svårigheten att få arbete hade i de flesta yrken förbytts
i sin motsats: svårigheten att anskaffa arbetare. För första gången
sedan förra världskriget voro arbetarna över lag i den situationen att det
rådde en stark konkurrens örn arbetskraften. För att säkra tillgången av arbetskraft
till vitala produktionsområden måste arbetsmarknadsreglerande åtgärder
tillgripas. Arbetslösheten sjönk under åren 1942 och 1943 till ett minimum.
Utvecklingen låter sig också belysas genom siffrorna för arbetslösheten
inom fackförbunden. I procent av medlemsantalet var arbetslösheten i
medeltal år 1943, 5,7 och år 1942 7,5 mot 11,3 1941 och 11,8 1940. Fredstidens
sista högkonjunktur år, 1939, var den 9,2 procent.

Denna tendens har också karakteriserat förhållandena i Västernorrlands län.
Årsmedeltalet arbetslösa var där under åren 1942 och 1943 lägre än det någonsin
varit sedan år 1933, d. v. s. under den tid, då tillförlitlig statistik föreligger.
Årsmedeltalet av såsom hjälpsökande anmälda arbetslösa i länet var
1942 1 485 och 1943 1 271 medan det — för att välja några jämförelsepunkter
bland tidigare år — 1939 var 3 954, 1936 5 072 och 1933 17 025.

Sedd mot bakgrunden av den utomordentligt goda sysselsättningen under
de två sista åren ter sig visserligen den nu rådande arbetslösheten stor, men
den får andra proportioner, örn den jämföres med de förhållanden, som tyvärr
måste betecknas som normala under förkrigsåren och de två första krigsåren.

Mera markerat började försämringen på arbetsmarknaden att framträda i länet
först under november i fjol, då 1 506 hjälpsökande registrerades. Denna
siffra var visserligen högre än under samma månad 1942 och 1941 men betydligt
lägre än novembersiffrorna under 1940 och föregående år. Under december
sprang antalet hjälpsökande upp till 3 065 och har sedan undergått
en konstant stegring, så att den under april var uppe i 5 477. Dessa siffror
äro högre än vad som förekommit tidigare under krigsåren men understiga
ännu 1939 års siffror, som för april utgjorde 6 562. Härvid är dock att märka
att arbetslösheten i Västernorrlands län var större år 1939 än åren 1938 och
1937.

Länet har varit hårdare drabbat av arbetslöshet än något annat område i
landet. Från krisen under 1930-talets första hälft kvarstod länge en elakartad
restarbetslöshet. Därtill kommer att vintersäsongen regelbundet utmärkts av

i\r 18.

Tisdagen den 16 maj 1944.

Äng. åtgärder till förhindrande av arbetslöshet. (Forts.)
starkt begränsad sysselsättning inom industrien. I själva verket äro vintrarna
1941/42 och 1942/43 de enda som uppvisa relativt låga arbetslöshetssiffror.
Dessa vintrar voro ur sysselsättningssynpunkt med all säkerhet de gynnsammaste
Västernorrlands län upplevt efter industrialiseringen.

Den senast tilländalupna vintern visar tyvärr en sämre bild, som dock
knappast avviker från den, som de i konjunkturavseende bästa åren under
1930-talet gåvo. Att arbetslösheten i Västernorrlands län nu blivit av sådan
storlek beror på flera samverkande omständigheter. Driften vid sågverk
och massafabriker inom länet har under vintern detta år inskränkts i betydligt
större omfattning än närmast föregående år. Medan skogen föregående
vinter tog all arbetskraft, som överhuvud kunde utnyttjas i skogsarbete, och
ändå icke fick sitt behov därav fyllt, ha de från träindustrierna denna vinter
friställda arbetarstyrkorna på grund av inskränkningarna i avverkningarna
nu i stor utsträckning saknat möjlighet att erhålla sysselsättning utom
det egna yrket.

Då arbetslösheten satte in under fjolårets sista månader, vidtogos omedelbart
åtgärder för igångsättande av beredskapsarbete. Det visade sig emellertid
då, att tillgången av tillräckligt många, tillräckligt stora och tillräckligt
förberedda offentliga arbeten icke förefunnes inom länet eller i de delar avlänet,
där arbetslösheten framför allt härjade, nämligen Sundsvallsdistriktet
och Ådalen, ojämförligt starkast i det förra. De statliga beredskapsarbetena
måste i främsta rummet ta sikte på vägarna. Andra slags statliga beredskapsarbeten
kunde knappast mobiliseras. De kommunala beredskapsarbetena bestodo
i huvudsak av husbyggnadsföretag och anläggande av vatten- och avloppsledningar,
alltså utpräg-lat materialkrävande arbeten — i en tid då bristen
på vissa byggnadsmaterial samt på vissa slags rör var särskilt markant.
Härtill kommer att beredskapsarbetena — framför allt gäller detta vägarbeten
— i regel äro av den art att igångsättande och drivande av desamma
under vintermånaderna är förenat med stora svårigheter och i många fall
omöjligt. Någon expansion av dessa arbeten kunde därför icke åstadkommas
förr än under januari månad i år, då 1 425 arbetslösa hjälptes enligt arbetslinjen,
därav 1 272 i beredskapsarbeten. Därefter har en konstant ökning av
antalet i dylika arbeten sysselsatta skett, så att motsvarande siffror för
april månad äro 2 841 respektive 2 662.

Under tiden från och med den 1 september 1943 har hittills beslutats örn
utförande av sammalnagt 40 statliga beredskapsarbeten i Västernorrlands län
för en preliminärt beräknad totalkostnad av 18 864 300 kronor, varav 31 arbeten
för en beräknad kostnad av 16 767 000 kronor voro i gång vid utgången
av april månad, medan 9 beslutade företag vid samma tidpunkt ännu icke
igångsatts. Dessutom har såsom statligt beredskapsarbete igångsatts ett vägföretag
i norra delen av Gävleborgs län, vilket huvudsakligen avsetts för
sysselsättning av arbetslösa från Västernorrlands län. Under tiden från och
med den 1 september 1943 har vidare beviljats statsbidrag till 47 statskommunala
beredskapsarbeten i Västernorrlands län för en beräknad totalkostnad
av 4 156 640 kronor, varav 25 företag för en kostnad av 3 033 570 kronor
igångsatts före ingången av april månad detta år. Under april och början av
maj lia ytterligare några statskommunala beredskapsarbeten igångsatts inom
länet.

Inemot hälften av de hjälpsökande i länet äro nu sysselsatta i beredskapsarbeten.
Dessa arbeten äro nu av vida större omfattning än vad som tidigare
förekommit. En jämförelse med förhållandena år 1939 kan vara belysande. I
april 1939 var de hjälpsökandes antal 6 562; härav erhöllo 1 700 hjälp enligt
arbetslinjen, d. v. s. 26 %, varav 985, d. v. s. 15 i beredskapsarbeten. Mot -

Tiedagen den 16 maj 1944.

Nr 18.

Äng. åtgärder till förhindrande av arbetslöshet. (Forts.)
svarande siffror för april i år äro 5 477 arbetslösa; härav äro 2 841, d. v. s.
52 %, hjälpta enligt arbetslinjen, varav 2 662 eller 49 % i beredskapsarbeten.
Trots de svårigheter, som upprest sig, har dock arbetslinjen innevarande säsong
fått en effektivitet, som är dubbelt så stark som den som uppnåddes år
1939.

Huruvida det uppnådda resultatet skall kunna anses såsom tillfredsställande
är naturligtvis diskutabelt. De hjälpsökande arbetslösa utgöra ingalunda
hela antalet arbetslösa. Men det finns knappast någon möjlighet för de statliga
och kommunala myndigheterna att ansluta sin sysselsättningspolitik och
omfattningen av sina beredskapsarbeten till annat än storleken av den arbetslöshet,
som framgår av anmälningarna hos arbetslöshetskommittéerna. I den
mån man icke begär, att kampen mot arbetslösheten skall föras så att samhället
skall tillhandahålla sysselsättning åt varje person, som blir offer för
en traditionell säsongarbetslöshet, d. v. s. att man har färdigberedda vinterarbeten,
som stå väntande på inskränkningar i det ordinarie arbetet, torde
man kunna betrakta det nu uppnådda resultatet som relativt gott, vilket självfallet
icke skall förhindra att alla ansträngningar fortfarande måste göras
för att skapa sysselsättning åt dem, som ännu gå utan arbete.

De mest iögonenfallande bristerna i de hittills vidtagna åtgärderna kunna
sammanfattas under följande punkter:

1. Det har tagit alldeles för lång tid, innan beredskapsarbetena ha givit
en rimlig sysselsättningseffekt.

2. Allsidigheten av tillgängliga arbeten har varit alldeles för ringa. Det
är nödvändigt att arbetsplanerna, icke minst de kommunala, omfatta olika typer
av arbeten, så att olika alternativ, lämpade efter materialtillgången, kunna
tillgripas.

3. Man bär försummat att förbereda småarbeten i hemkommunerna, vid
vilka äldre eller eljest svårflyttbar arbetskraft kan sysselsättas.

De lärdomar, som sålunda kunna dragas av svårigheterna vid motverkandet
av den hittills i huvudsak till Västernorrlands län begränsade sysselsättningskrisen,
måste utnyttjas vid det fortsatta planerandet av beredskapen mot
en arbetslöshetskris.

Till det redan anförda kan läggas ännu en lärdom. På grund av erfarenheterna
av hur plötsligt beslut örn nästan omedelbart förestående driftsinskränkning
ibland fattats, ha överläggningar upptagits mellan arbetsmarknadskommissionen
och arbetsgivarsammanslutningar, vilka beräknas leda till
att mera preciserade förhandsuppgifter om driftens omfattning i fortsättningen
skola ställas till kommissionens förfogande. Mången gång är det
emellertid omöjligt för företagaren att med större säkerhet beräkna driftsinskränkningens
varaktighet, vilket i sin tur medfört svårigheter för bedömande
av hjälpbehov och val av hjälpform.

På interpellantens fråga örn vilka åtgärder man kan förvänta från regeringens
sida till hävande av nuvarande arbetslöshet får jag hänvisa till nu
lämnade redogörelse, till vilken jag endast vill lägga det påpekandet, att det
i synnerhet i de nordliga länen alltid kommer att vara förenat med stora svårigheter
att vintertid anskaffa beredskapsarbeten, tillräckliga för att absorbera
en omfattande arbetslöshet, som förstärkes av den säsongkaraktär, som
den norrländska träindustrien har.

Interpellanten efterlyser vidare en generalplan för arbetslöshetens bekämpande.
I anledning härav vill jag meddela, att i dagarna särskilda propositioner
komma att föreläggas riksdagen, vilka innebära förslag till en beredskapsstat,
som upptager de anslag, regeringen anser sig behöva för att med
utsikt till framgång kunna möta och bekämpa den arbetslöshet, som närings -

Nr 18.

Tisdagen den 16 maj 1944.

Äng. åtgärder till förhindrande av arbetslöshet. (Forts.)
livets omställning till fredsproduktion kan tänkas medföra. Vid sidan av beredskapsstaten
överlämnas även andra förslag med samma syfte. Dessa propositioner
representera en plan av mycket stor omfattning och med ett rikt
urval av arbetsobjekt. Jag vill dessutom hänvisa till de utredningar, som under
detta år anförtrotts fredsplaneringskommissionen och som kunna sägas
avse skapandet av en generalplan med syfte att hålla produktionen i allmänhet
på en, så långt råvarutillgångarna tillåta, maximal nivå.

Herr Ström: Herr talman! Jag ber att få uttrycka min tacksamhet till herr
statsrådet för interpellationens besvarande. Jag är delvis nöjd och delvis missnöjd.
Jag vet ju att vår vice premiärminister kunna vi lita på, så snart det
gäller sociala åtgärder. Hans goda vilja, hans stora intresse och hans förmåga
att även i en samlingsregering kunna genomdriva sociala åtgärder äro betydande.
Vi äro säkerligen alla tacksamma för hans gärning, och han kommer
väl också inom kort att erfara detta. Men det hindrar inte att jag har vissa
anmärkningar att här framställa med anledning av hans svar. Jag vill dock
först understryka min tacksamhet över de positiva åtgärder, som han har
berört och som äro i antågande, nämligen dels den planerade beredskapsstaten,
upptagande mycket avsevärda anslag för att möta en arbetslöshetskris
av större omfattning, dels det program i tre punkter, som han här nyss framlade,
och dels de förslag till vissa särskilda åtgärder, som han också här omnämnde.

Det synes mig emellertid, att herr statsrådet på vissa punkter har en allt
för stark tilltro till den sociala och industriella självläkedomens förmåga.
Jag anser först och främst, att efter detta krig kan i intet land, som vill
undvika revolution och kommunistiskt herravälde, arbetslöshet av något slag
tolereras. Skulle i detta land någon arbetslöshet tolereras, så kunna herrarna
vara övertygade örn att det icke skall dröja många år förrän det sitter en
kommunistisk majoritet här i riksdagen och bestämmer över Sveriges land.

Det synes mig således vara rimligt och riktigt, att all arbetslöshet, förbjudes
i detta land, vare sig den är tillfällig eller säsongbetonad. Näringslivet,
som äger skickliga män i sin ledning, måste förhindra denna arbetslöshet,
örn det skall kunna äga bestånd såsom ett fritt näringsliv och icke bli ett statskapitalistiskt
näringsliv. För min del skulle jag anse det mycket olyckligt,
örn vi skulle få ett statskapitalistiskt näringsliv med centralisation, byråkrati
och tvångslagar. Man måste hoppas, att det enskilda näringslivet skall kunna
lösa hithörande problem på ett tillfredsställande, demokratiskt sätt i samverkan
med fackorganisationerna, varom icke kommer man fram till en statskapitalism,
som är mycket osund och för friheten farlig. Det synes mig att man i så fall för
att undgå statskapitalismen måste söka efter andra utvägar. Jag anser att vi
måste sätta vårt hopp till att kooperationen skall kunna efterträda det enskilda
näringslivet, som då har gjort bankrutt. Jag tror emellertid, att näringslivet
i vårt land är så pass framsynt att det har en tekniskt och politiskt
så skicklig ledning och att det under kriget har kunnat genomföra en så
stark konsolidering i ekonomiskt och organisatoriskt avseende, att det bör
kunna vara möjligt för detta näringsliv att möta de ekonomiska stormar, som
otvivelaktigt äro i antågande. Man bör alltså ge industrimännen en chans
att klara saken. Visar det sig att de inte kunna göra det, då ha de också själva
avträtt från arenan och kunna icke klaga, örn samhället pa olika vägar mäste
övertaga näringslivet för att hindra att folket blir arbetslöst.

Jag anser, som sagt, att det skulle vara mycket klokt, om regeringen nu i
tid sökte samverkan med den svenska kooperationen, som har utomordentliga
män i sin ledning, för att undersöka, örn icke genom kooperationen och ge -

Tisdagen den 16 maj 1944.

Nr 18.

Äng. åtgärder till förhindrande av arbetslöshet. (Forts.)
norn liela folkets samverkan på en demokratisk ekonomisk grund en lösning
av detta problem kan äga rum, därest det enskilda näringslivet går bet på
uppgiften. I andra hand återstår endast — vilket dock enligt mitt förmenande
skulle föregripa en normal reformatorisk utveckling — att söka lösa frågan
genom införande av en verklig socialism: icke en statskapitalism med byråkratisk
ledning, utan en produktionssocialism med frihet och demokrati som
centralt ledande idéer och utan den centralisation, som är så fördärvlig, när
det gäller näringslivet.

Detta är de allmänna riktlinjer, som jag skulle vilja se socialministern
följa, och jag tror att han med sin enastående kännedom örn vad som rör sig
på folkdjupet är på det klara med att det icke längre kan fortgå som hittills
och att det svenska folket, den svenska arbetarklassen, aldrig vidare kommer
att tolerera någon arbetslöshet i detta land.

Det är ju alldeles groteskt, att jordbruket, såsom skedde i den interpellation
som besvarades strax före min, skall behöva klaga över brist på arbetskraft,
under det industrien icke kan sysselsätta sina arbetare. Det är någonting
orimligt i allt detta. Det är fel någonstans. Vad är och var ligger orsaken till
detta fel? Det måste också undersökas! Varför skall det ovillkorligen när det
gäller säsongarbetslöshet skaffas arbete i samma, by, där människorna bo,
eller i samma stad eller i samma län? Arbetskraften måste ju vara flyttbar;
människor kunna ju inte ovillkorligen kräva att få arbeta på samma gata
där de bo, men de ha rätt att kräva att få arbete och väl betalt arbete, vilket
skall garanteras så att varken arbetaren eller hans familj lider någon som
helst nöd eller råkar i några som helst svårigheter.

Jag kari icke hysa den optimism, som socialministern gav uttryck åt, när
han sade att det inte är så farligt med arbetslösheten i Västernorrlands län.
Jag håller mig nu till Västernorrlands län, fast det finns arbetslöshet även
i andra delar av vårt land, och även den arbetarkår som där finns har rätt
att få arbete. Det är emellertid alldeles riktigt, som socialministern säger,
att Västernorrlands län är det mest pregnanta arbetslöshetsområdet. Det är
inte litet, att omkring 50'' procent av de anmälda arbetslösa ännu i dag sakna
arbete där, och därtill komma de som icke ha anmält sig, fast de äro arbetslösa,
utan draga sig fram på mycket små besparingar, som rätteligen skulle
ha gömts för ålderdomen.

Jag kan inte heller gilla påståendet, att man skall visa särskild tolerans
mot den så kallade säsongarbetslösheten. Det är en egendomlig vanföreställning,
som tidigare var mycket gouterad hos en del socialpolitiskt motsträviga
kretsar, att en säsongarbetslöshet inte är något att göra åt, vare sig det gäller
det ena eller andra området, utan ifrågavarande arbetslösa må varje år
gå några månader och svälta. Detta går inte längre an! Säsongarbetslöshet
är arbetslöshet, och man måste bereda arbetarna arbete även i sådana fall.

Men det märkliga är i alla fall, att man var så illa förberedd när arbetslösheten
inträdde. Det erkänner ju också socialministern, när han säger att
det har tagit alldeles för lång tid, innan beredskapsarbetena givit en rimlig sysselsättningseffekt
— och det var 50 procent. Ja, vad är orsaken till att det tagit
så lång tid? Det måste ju ändå vara några kardinalfel som dölja sig här.
Inte trodde man väl ändå vare sig inom socialdepartementet eller arbetsmarknadskommissionen
eller på andra håll, att denna tillfälliga förbättring i den
s. k. säsongarbetslösheten i Västernorrlands län skulle hålla sig i evig tid?
Jag kan inte förstå, att man inte i god tid har förberett sig på att möta denna
väntade arbetslöshet.

Ännu mer förvånad är jag över följande yttrande: »Do statliga beredskapsarbetena
måste i främsta rummet ta sikte på vägarna. Andra slags statliga be Första

hammarens protokoll Nr 18. 2

Nr 18.

Tisdagen den 16 maj 1944.

Äng. åtgärder till förhindrande av arbetslöshet. (Forts.)
redskapsarbeten kunde knappast mobiliseras. De kommunala beredskapsarbetena
bestodo i huvudsak av husbyggnadsföretag och anläggande av vatten- och
avloppsledningar, alltså utpräglat materialkrävande arbeten — i en tid då
bristen på vissa byggnadsmaterial samt på vissa slags rör var särskilt markant.
» Ja, om så var och är — då skulle man väl ha vidtagit särskilda åtgärder
för att råda bot på det onda. Det är detta, jag inte kan fatta, att man låter
sig nöja och säger att det inte finns annat än vägar att bygga, och därmed
punkt och slut. Varför förhandlar man inte med arbetsgivarna om att fortsätta
driften och varför lägger man icke fram en proposition i riksdagen med förslag
att staten ställer sig bakom eventuella förluster, precis som man gjorde när
det gällde jordbruket? Jag har nästan regelbundet röstat för de bondeförbundsmotioner
som väckts i denna kammare för att hjälpa jordbruket, men jag anser,
att det är inte bara jordbruket, som skall ha hjälp. Industriarbetarklassen har
lika stor rätt att bli hjälpt, och skulle bönderna och de stora jordägarna begå
det väldiga misstaget att motsätta sig någonting sådant, då skulle de på en
gång förlora allt vad de ha vunnit under denna tid. Jag tycker att regeringen
skulle ha framlagt förslag örn att fabrikerna i Västernorrland hade hållits i
gång och att staten skulle ha ställt sig bakom eventuella förluster. Jag tror att
det hade gått mycket bra att lagra upp produkterna, utan att sedan behöva göra
några stora förluster.

Men örn det nu bara är vägarbeten, som äro möjliga att anordna där uppe,
då borde det väl finnas gott örn dem uppe i Norrland. Jag har suttit här i riksdagen
med några få års bortovaro sedan år 1916, och jag har aldrig hört annat
än att norrlandsbänkarna ideligen klagat över att det inte finns vägar i Norrland.
Skulle det då inte ha varit möjligt att i förväg mobilisera vägarbeten och
sätta i gång dem vid behov. Det kan jag inte fatta. Jag kan inte heller fatta,
varför man inte i större utsträckning bygger dubbellinjer till järnvägarna och
varför man inte bygger flera järnvägar i Norrland. Enligt mitt förmenande
är Norrland mycket försummat av Sveriges statsmakter. Det skulle kunna ge
landet oerhörda rikedomar, men vi äro rädda för att satsa några pengar på
Norrland. Bygg vägar, bygg järnvägar, bygg fabriker! Bygg och skapa där
uppe, och jag är övertygad örn att pengarna icke skola vara bortkastade! Folk
skulle få arbete, och kommunerna som äro skattetyngda skulle också få hjälp.
Jag hoppas att i det stora förslag, som socialministern kommer med för att möta
den kommande fredskrisen, skall ingå en väldig upprustning av Norrland,
ty det finns omätliga rikedomar att hämta där, och där behöver aldrig finnas
någon arbetslöshet, det är jag övertygad om.

Jag anser också att det är alldeles felaktigt att jämföra 1939 års arbetslöshetssiffra
med 1944 års, därför att nu ha vi ju alla inkallelserna. Tänk örn
vi inte haft dessa väldiga inkallelser! Då hade ju arbetslösheten varit ofantligt
mycket större. I verkligheten är läget alltså värre än år 1939. Herr statsrådet
säger: »Huruvida det uppnådda resultatet skall kunna anses såsom tillfredsställande
är naturligtvis diskutabelt. De hjälpsökande arbetslösa utgöra ingalunda
hela antalet arbetslösa. Men det finns knappast någon möjlighet för de
statliga och kommunala myndigheterna att ansluta sin sysselsättningspolitik
och omfattningen av sina beredskapsarbeten till annat än storleken av den arbetslöshet,
som framgår av anmälningarna hos arbetslöshetskommittéerna.»
Nej, det är riktigt, det har naturligtvis statsrådet alldeles rätt i, men lika fullt
måste man vara tveksam — som han själv är — örn detta är tillfredsställande.
Jag anser det vara otillfredsställande i hög grad, att det fortfarande finns så
stor arbetslöshet trots de åtgärder som ha gjorts och som jag också är statsrådet
mycket tacksam för.

Jag kommer nu till de tre punkter, som statsrådet särskilt berörde och som

Tisdagen den 16 maj 1944.

Nr 18.

Äng. åtgärder till förhindrande av arbetslöshet. (Forts.)
äro nödvändiga att taga under omprövning. »Det har», säger han, »tagit alldeles
för lång tid, innan beredskapsarbetena ha givit en rimlig sysselsättningseffekt.
» Jag frågar nu: kan detta möjligen sammanhänga med att arbetsmarknadskommissionens
ledare, för vilken jag hyser den allra största respekt och
som jag i allra högsta grad beundrar för skicklighet och kraft, ändock icke är
mer än människa och inte Gud Fader själv? Är det möjligt, att en människa
med så många statliga uppdrag vräkta över sig skall kunna sköta detta viktiga,
värv tillfredsställande? Han är ju landshövding i vårt mest folkrika län och
har dessutom en rad uppgifter vid sidan av att sköta detta betydelsefulla ämbetsverk.
Jag tror inte att det går, hur betydande denne man än är, och däri
ser jag en av orsakerna till att vi mötte arbetslöshetskrisen så oförberedda som
vi gjorde.

Sedan säger statsrådet: »Allsidigheten av tillgängliga arbeten har varit alldeles
för ringa. Det är nödvändigt att arbetsplanerna, icke minst de kommunala,
omfatta olika typer av arbeten, så att olika alternativ, lämpade efter materialtillgången,
kunna tillgripas.» Ja, naturligtvis böra vi se till att man så
långt det är möjligt tillgodoser behovet av mångsidighet, när det gäller de arbeten
som kunna komma i fråga.

Vad beträffar den tredje punkten, som innebär att det företrädesvis skulle
vara hemkommunerna, som borde förbereda småarbeten, är jag något tveksam,
huruvida man kan nå några större resultat på den vägen. Sedan dan kommunala
självstyrelsen avskaffades, till stor olycka för detta land, lia kommunerna i
betydande utsträckning förlorat intresset för dylika saker, som de ändå inte råda
över. Återställ den kommunala självstyrelsen, avskaffa den kvalificerade röstmajoriteten
i kommunerna, låt kommunerna få rätt att styra och ställa efter
eget förstånd och att begagna sig av sina möjligheter och ge dem statsbidrag
utan att sätta tio fogdar att vaka över varje krona i anslag -— då tror jag det
skall bli liv och rörelse även i kommunerna! Men så länge vi ha det som det
nu är, kunna kommunerna omöjligen känna sig ha någon förpliktelse att vidtaga
särskilda åtgärder på detta område. Dessutom sakna de medel.

Jag är tacksam för att herr statsrådet betonade att de lärdomar, som vi kunna
draga av erfarenheten, måste utnyttjas vid den fortsatta planeringen av beredskapen
mot en arbetslöshetskris, och jag tror, att han, om han sätter handen
ordentligt till plogen, skall kunna reda ut denna sak.

Herr talman! Jag är sålunda, som jag nämnde, både nöjd och missnöjd med
det svar jag fått, men jag tror att vi i alla fall snart äro på rätt väg och att
vi komma att tvingas att avskaffa arbetslösheten överhuvud taget här i landet
liksom vi komma att tvingas att skaffa jordbruket arbetskraft.

Jag hemställer därför till herr statsrådet, att han måtte, när han nu går att
utarbeta sina stora planer i detta avseende, beakta båda de stora områden det
här gäller — industri och jordbruk — och försöka att vinna den nödvändiga
balansen mellan dem och därmed också bidraga till arbetslöshetens minskande
och nationalförmögenhetens förkovran, samt att han även måtte tillse, att industriarbetarklassen
i detta land icke genom både arbetslöshet och lönestopp
drives över till det kommunistiska partiet.

Herr statsrådet Möller: Herr talman! Jag vill självfallet uttrycka min tacksamhet
för de personliga komplimanger, varmed herr Ström inledde sitt anförande
här. Jag kan inte gå närmare in på hela raden av de uttalanden, som
han gjorde, u,tan jag skall begränsa mig i hög grad. Men jag medger, att jag
naturligtvis skulle ha önskat, att herr Ström hade haft litet större respekt för
fakta än jag tyckte att han visade.

Jag tror för min del inte på möjligheten att varje spår av säsongarbetslös -

Nr 18.

Tisdagen den 16 maj 1944.

Äng. åtgärder till förhindrande av arbetslöshet. (Forts.)
het skall kulina avskaffas i t.ex. översta Norrland. Det är i själva verket
ganska bra gjort, att vi under de två senaste vintrarna lia kunnat hålla så
mycket byggnadsarbeten i gång sorn faktiskt skett, vilket åstadkommit en
utjämning mellan säsongerna som är mycket respektingivande. Men jag är inte
säker på att vi skulle lyckas därmed t. ex. i Luleå eller långt uppe i lappmarken
—■ det kan nämligen hända, att det är litet för kallt där för att man överhuvud
taget skall kunna bygga hus under den allra värsta årstiden. Jag skall
emellertid inte nu komma in närmare på dessa ting; vi få säkert tillfälle att
mera ingående diskutera dem senare.

Jag har inte för min del sagt, att resultatet av försöken att råda bot på arbetslösheten
i Västernorrlands län är tillfredsställande; jag har sagt, att det
är relativt gott numera, d. v. s. under april och maj månader. Dessförinnan
hade man verkligen all anledning att vara mycket missnöjd med tillståndet
vad arbetslinjen beträffar.

Jag har alltså sagt, att resultatet är relativt gott. Ända sedan 1930-talet
lia vi i vår kamp mot arbetslösheten försökt tillämpa arbetslinjen med så stor
kraft som möjligt. Örn man betänker att det i Västernorrlands län i alla fall
finns en traditionell säsongarbetslöshet, kan det nu uppnådda resultatet inte
anses så dåligt, eftersom numera till och med något mer än hälften av ifrågavarande
arbetslösa kunnat hjälpas enligt arbetslinjen och fått full sysselsättning,
medan under fredsåren icke iner än 26 procent, således hälften så många
som nu, kunde hjälpas till arbete. Det är därför jag sade att resultatet är
relativt gott, men jag påpekade samtidigt, att man måste fortsätta med sina
ansträngningar för att på allt sätt skaffa arbete åt de övriga, som ännu icke
kommit i arbete. Jag vill bara ha detta klarlagt, eftersom det ju kan tänkas,
att man skulle kunna få det intrycket av mitt anförande -—- det vore en oriktig
tolkning även av herr Ströms anförande — icke minst om det helt kortfattat
refereras i tidningarna, att jag uttryckt min tillfredsställelse med det
nuvarande tillståndet där uppe. Det har jag icke gjort.

Sedan ''våll jag beträffande arbetsmarknadskommissionens ledning endast
lämna den upplysningen —■ i det avseendet hade herr Ström tydligen inte klart
för sig, hur det ligger till -— att arbetsmarknadskommissionens ordförande
självfallet är tjänstledig som landshövding; han sköter inte bägge sysslorna,
vilket ju skulle vara alldeles hopplöst.

Slutligen skall jag säga några ord örn upplagringen.

Några ledamöter av regeringen ha haft ett sammanträde — det finns ingen
anledning att fördölja det -— med cheferna för de större industrierna i Västernorrlands
län. Vi talade då örn möjligheten att öka lagren. Det visade sig därvid
att industricheferna, och bland dem särskilt de, vilkas företag sysslade
med massaproduktion, voro mycket litet intresserade för en sådan lösning av
saken. Jag kan inte här referera de skäl de anförde — jag bara konstaterar
det som ett faktum. Meli jag kan ha rättighet att tala om, vad en industriidkare
sade mig beträffande sin egen belägenhet — det behöver inte heller vara
någon hemlighet. Jag hade nämligen sagt honom: »Jag är alldeles övertygad
örn att örn ni vill fortsätta produktionen och öka edra lager, är staten villig
att se till att ni inte förlorar några pengar på det.» — »Det är mycket bra»,
svarade han, »men jag har för närvarande lager, som lia kostat 6 miljoner
kronor. Jag Ilar inga pengar och jag har inte den ringaste glädje av, örn ni
garanterar mig mot förlust på en fortsatt tillverkning. Det finns nämligen ingen
möjlighet för mig att bara göra utgifter utan att få några inkomster. Det
har jag hållit på med länge nu, men jag kan inte fortsätta hur länge som
helst!»

Jag bara nämner detta som en tankställare; det kan hända, att detta pro -

Tisdagen den 16 maj 1944.

Nr 18.

Ang. åtgärder till förhindrande av arbetslöshet. (Forts.)
blem inte är fullt så enkelt som det vid första påseendet kan tyckas. Det är
alltså klart, att det kan bli fråga om för staten icke blott att ställa garantier
mot förluster på tillverkningen, utan också att skaffa de pengar, som krävas
för att man överhuvud taget skall kunna fortsätta produktionen. Jag tror inte
det är många kapitalister i detta land, som utan vidare kunna klara det problemet
när tillståndet drar ut under en mycket, mycket lång tid.

Herr talman! Jag Ilar härmed bara velat lämna några upplysningar och
knyta några reflexioner till herr Ströms anförande, för att man inte skall få
det intrycket, att vi bara ha suttit med armarna i kors, då det gällt den mycket
nära till hands liggande lösningen av arbetslöshetsproblemet att låta folk
arbeta på vanligt sätt och öka lagren. Det skulle naturligtvis inte vara någon
svårighet för staten att lämna garantier mot förluster, men det kan ju kanske
åtminstone vid vissa industriföretag vara svårt att bygga ut lagerlokalerna.
Det är nämligen också en dyrbar affär, och jag vet inte, örn industriföretagen
ens alltid vid sina fabriker ha tillräckligt med mark för sådant ändamål.

Herr Helgesson: Herr talman! Jag vill begagna tillfället att framhålla önskvärdheten
av att arbetsmarknadskommissionen och dess underlydande organ
handlägga arbetslöshetsärendena snabbare och smidigare än hittills i regel
skett.

Jag gör detta särskilt med tanke på landets hamn- och stuveriarbetare. Dessa
äro som bekant i respektive hamnar organiserade i ordinarie kårer, med skyldighet
att varje dag svara på upprop, passa arbetena och stå till arbetsgivarnas
förfogande. Den starka minskningen av sjötrafiken har i hög grad nedskurit
deras arbets- och förtjänstmöjligheter, och på grund därav har den
tanken uppstått, att de skulle beviljas permission från stuveriarbetet för att
söka annat arbete. Det är emellertid först nu som ett förslag till uppgörelse
i det hänseendet föreligger. Detta innebär att stuveriarbetarna skola kunna
permitteras i mycket stor utsträckning —■ upp till två tredjedelar av kårerna
eller mera — men det blir ändå ett betydande antal arbetare som måste stanna
kvar och stå till arbetsgivarens förfogande för att passa ankommande fartyg.
Jag kan som exempel nämna Sundsvall, där stuveribolaget ansett nödvändigt
att 80 ä 90 man varje dag skola stå till arbetsgivarens förfogande, trots att
möjligheterna för dem att på de förekommande arbetena vinna en dräglig utkomst
äro mycket små. Det är ju så att fartygen nu i regel anlända konvojvis
med långa mellanrum mellan konvojerna, varför dessa stuveriarbetare få gå
arbetslösa flera veckor i taget.

Stuveriarbetarna i Sundsvall önska nu att arbete skall beredas dem i själva
Sundsvall eller i närheten av staden, så att de därifrån snabbt kunna kallas
till och rycka in i förekommande stuveriarbeten. I Sundsvall pågår nu ett par
sådana arbeten, bland annat med framdragande av en vattenledning till Alnö,
som bedrivits under några år och där stuveriarbetare hittills fått tillfälle att
arbeta. Men detta arbete är nu avstängt ända till hösten, varför det inte längre
står till buds. Man har även planerat ett vägbygge i närheten av Sundsvall,
som skulle kunna komma i fråga, men det har inte igångsatts ännu och allting
går så långsamt att irritationen bland arbetarna blir större och större för varje
dag som går. Därför är det synnerligen önskvärt, att arbetsmarknadskommissionen
och dess länsarbetsnämnder handla smidigare och att de bättre tränga in
i de speciella fallen.

Herr Näsström: Herr talman! Eftersom denna debatt huvudsakligen har berört
förhållandena i Västernorrlands län, som jag känner rätt väl till, ber jag
att få säga några ord.

Nr 18.

Tisdagen den 16 maj 1944.

Äng. åtgärder till förhindrande av arbetslöshet. (Forts.)

Socialministern nämnde, att det framför allt var på tre punkter man hade
att söka orsakerna till det iråkade svåra läget på arbetsmarknaden: det tog
för lång tid innan beredskapsarbetena gåvo effekt, det behövdes mera allsidig
förberedelse av arbetsobjekt och kommunerna hade dessutom försummat att
förbereda småarbeten. Jag skulle kunna bålla med socialministern beträffande
de två förstnämnda punkterna, men jag kail inte göra det beträffande den
tredje.

Vad först beträffar den tid, som krävts för att förbereda arbetena, veta vi,
att denna varit mycket lång och att så i viss mån fortfarande är fallet. För att
illustrera detta kanske jag får i korthet tala örn vad som hänt i min hemtrakt
i ett sådant fall. Efter åtskilliga påstötningar fingo vi ett stort vägarbete
kostnadsberäknat och stakat. Våra arbetslösa hade av arbetsmarknadskommissionen
hänvisats dit. Fastän vägarbetet alltså var färdigt att påbörjas, gick
det vecka efter vecka utan att de arbetslösa fingo resa till arbetsplatsen. Till
sist gjorde jag mig underrättad örn vad dröjsmålet berodde på och fick till min
stora häpnad höra, att orsaken var, att det varken fanns spadar, spett eller yxor.
Dessa redskap hade de arbetslösa gått och väntat på i veckor. Då jag frågade
vad detta i sin tur berodde på, fick jag det svaret att det skulle bli en allmän
upphandling, som ännu icke hade skett. Man fick alltså inte köpa dessa spadar,
spett och yxor hos ortens handlande, där sådana funnos. Efter telefonsamtal
med arbetsmarknadskommissionen blev det dess bättre omedelbart ändring
härutinnan så att vederbörande fingo på platsen inköpa vad som behövdes.
När nian hör, att ett så obetydligt hinder kunnat fördröja ett arbetes igångsättande
på detta sätt, förstår man, att det ändå brister åtskilligt i fråga örn
förberedelserna.

Beträffande den punkt, som gällde den mera allsidiga förberedelsen, vill jag
nämna, att det nog är socialministern bekant, att vi i Västernorrlands län sedan
årtionden ha haft arbetslöshet, varför kommunalmännen där icke äro okunniga
då det gäller att skapa arbetstillfällen för arbetslöshetens avhjälpande.
Men det finns ett crux därvidlag och det är det, att man har så litet att välja
på. I ett tidigare skede lät man de arbetslösa knacka makadam för hand, och
i sådant arbete kunde man placera hur många arbetslösa som helst, örn man
nu bortsåg från örn det var en förnuftig åtgärd eller ej, men dess bättre har
man numera gått ifrån det systemet. Bland övriga arbeten för arbetslöshetens
avhjälpande märkas för övrigt arbeten med vägar, vägar och åter vägar, samt
arbeten med vatten- och avloppsledningar. Det är vad som huvudsakligen kan
förekomma under en tid, då det råder sådan brist på byggnadsmaterial att
byggnadsarbeten inte kunna komma i fråga.

Men även i fråga örn vägarbetena har man vissa svårigheter att övervinna.
Att exempelvis på detta område ordna sådana småarbeten, som herr statsrådet
talade örn, är inte så lätt framför allt kanske därför, att de i allmänhet
avse byggandet av småvägar, d. v. s. enskilda utfartsvägar, och där kommer
den kungliga svenska avundsjukan fram: i ett fall har kanske en liten by
tidigare fått kosta på dessa enskilda utfartsvägar själv med ett visst statsbidrag,
i ett annat fall skulle staten komma att helt kosta på en väg i huvudsak
till nytta för närgränsande by. Sådant skapar irritation och är inte så lätt
att ordna. Dessutom äro även vägarbeten beroende av årstiden.

Det var emellertid i sin tredje punkt som herr statsrådet gjorde gällande
att kommunerna i viss grad försummat att förbereda småarbeten. Det vill jagbestrida,
ty det förhåller sig inte så. Men det är på det sättet att en mängd
sådana småarbeten redan färdigställts under årens lopp. Det är därför inte
så lätt numera att komma på nya småarbeten, som äro lämpliga just som
arbetslöshetsarbeten. Och gäller det att bereda arbete åt t. ex. 500 arbetslösa,

Tisdagen den 16 maj 1944.

Nr 18.

Äng. åtgärder till förhindrande av arbetslöshet. (Forts.)
så vill jag lova att det fordras en mångfald sådana småarbeten för att de
skola ha någon reell betydelse när det gäller placera alla dessa arbetslösa. Vi
skulle en gång ändra om en kyrkogårdsmur och vi kunde placera 12 man i det
arbetet. Men vi hade vid det tillfället över 200 arbetslösa. Arbetet blev färdigt,
innan arbetsmarknadskommissionen hade hunnit bevilja tillstånd till det.
Jag vill ändå inte alls klandra arbetsmarknadskommissionen i det fallet. När
en stor industri stoppar driften och många anställda således bli arbetslösa,
vill det verkligen till att det finns många småarbeten att sysselsätta dem med,
örn det skall ha någon betydelse för att lindra arbetslösheten.

Herr statsrådet sade vidare, att en viss säsongarbetslöshet alltid kommer
att finnas. Det tror jag också. Men jag skulle vilja vädja till herr statsrådet
att skilja på säsongarbetslöshet och säsongarbetslöshet. Sådana yrkesgrupper,
som ha haft goda inkomster — det finns ju sådana yrkesgrupper här i landet
— kunna tåla en viss tids arbetslöshet. Men i Norrland är det främst skogsoch
brädgårdsarbetare, som råka ut för säsongarbetslöshet, och eftersom t. ex.
brädgårdsarbetarna ha en grundlön av ungefär 80 öre per timme, så förstå
herrarna, att de egentligen inte kunna spara något under den tid de ha arbete
för att kunna klara sig därpå under säsongarbetslösheten. Det finns andra
yrkesgrupper som ha det bättre ställt i det hänseendet, det vill jag inte bestrida.
Men just för dem, som ha den låga inkomsten under sin s. k. säsong,
är det mycket svårt att uthärda någon längre tids säsongarbetslöshet.

När det gäller att förbereda dylika småarbeten äro våra kommunalmän numera
så väl insatta i förhållandena, att jag inte tror att man med fog kan
anklaga dem för några försummelser, åtminstone inte några större. Rätta
förklaringen är nog att det håller på att taga slut med lämpliga sådana arbeten.

Med anledning av vad herr Ström nämnde vill jag säga några ord angående
arbetskraftens flyttbarhet. Det är alldeles riktigt, som han sade, att arbetarna
ju inte behöva förläggas inom den egna byn eller socknen eller ens det egna
länet. Men hur är det uppe i Västernorrlands län? Jo, vårt största bekymmer
är att vår ungdom flyttar bort från länet, icke minst hit ned till Stockholm.
Det är ett allvarligt bekymmer för framtiden. Det är de unga som kunna
flytta. Många andra av dem som äro arbetslösa ha t. ex. ett eget hem med
lån på stugan. Det är inte så lätt för dessa att flytta ut från länet, ty det
finns knappast köpare att uppbringa till deras små fastigheter. Vem vill köpa
en fastighet, när man vet att det inte finns arbete att få på platsen?

Allt detta är reella förhållanden, som man inte kommer ifrån när man diskuterar
Västernorrlands läns arbetslöshet. Jag skall vara den sista att vilja
klandra exempelvis socialdepartementet, ty jag vet att det har utfört ett mycket
gott arbete på dessa områden. Men därmed är inte sagt att allt har utförts.
som skulle kunna utföras. Redan vid remissdebatten i år tillät jag mig
ifrågasätta, huruvida inte tillsättandet av en arbetsminister skulle vara att
förorda i den brydsamma situation, som vi äro inne i eller sorn i varje fall
de flesta av oss vänta. Jag har fortfarande den uppfattningen att det behövs
ett särskilt arbetsdepartement för att kunna samordna hela detta stora
komplex av frågor. Den arbetslöshet, som många av oss vänta efter kriget,
torde bli en arbetslöshet i betydligt större skala än den vi nu ha erfarenhet
av uppe i Västernorrlands län.

Vidare är det en liten detalj, som jag vill erinra örn, även örn jag förstår
att det inte låter så särdeles bra: örn det finns femhundra arbetslösa, så lida
de precis lika mycket som örn antalet arbetslösa vore femtusen. Man svälter
enskilt och inte kollektivt!

Nr 18.

Tisdagen den 16 maj 1944.

Ang. åtgärder till förhindrande av arbetslöshet. (Forts.)

Herr Ström: Herr talman! Endast ett par ord till replik.

Herr statsrådet meddelade, att landshövdingen i Malmö har tjänstledighet
som länschef. Det visste jag inte, och jag skall därför be att få rätta den felaktiga
uppgift, som jag lämnade. Den berodde på ett meddelande i pressen, vari
uppgavs att efter landshövding Svernes avgång skulle posten efter honom
inte besättas, emedan landshövding Thomson skulle handha skötseln även av
länet. Men jag måste ju säga, att nog är det ett väldigt fattigdomsbevis när
det gäller möjligheterna att anskaffa administrativ arbetskraft i detta land,
att ett av våra mest utsatta län, som kan sägas ligga direkt i farozonen,
skalig vara utan både landshövding och tillförordnad landshövding och skötas
av några underordnade landsstatstjänstemän. Skall detta försiggå, så är det
ett lika stort fel som örn mångsyssleriet finge fortgå. Jag vet emellertid, och
det få vi kanske talas vid örn när dechargen kommer före, att det anses att det
skulle ha varit lämpligt, örn regeringen hade befriat den utomordentlige chefen
för arbetsmarknadskommissionen även från de många övriga statliga kommittéuppdrag,
varmed han överhopats av olika statsråd. Det går aldrig för
en människa att sköta så många uppdrag. Och jag begriper inte varför man
över en liten trång krets av människor formligen skall vältra alla möjliga
offentliga uppdrag, som fallet är i vårt land för närvarande.

_ Sedan vill jag också säga, att om arbetsgivarna säga nej till statlig lagerhjälp,
borde de ha fått ett erbjudande av regeringen, att staten även skulle
ställa kapital till deras förfogande för driften. Vi ha inskridit vid många tillfällen
här i riksdagen när olika delar av näringslivet kommit i svårigheter.
Jag erinrar t. ex. om den väldiga bankhjälpen efter förra kriget. Jag tror inte
att riksdagen skulle säga nej nu när det gällde att hjälpa arbetslösa arbetare.

Jag bär vidare den uppfattningen, att kommunerna på grund av att den kommunala
självstyrelsen så oerhört begränsats sakna den stimulans till att handla
som de eljest skulle äga. Men det finns också en annan svårighet för dem.
Örn de gå till Kungl. Majit och begära lån för att kunna utföra ett arbete,
tar det så oerhört lång tid, innan den saken blir prövad, och när den prövats
och godkänts, skall den gå igenom så många besparingsberedningar, att det är
omöjligt för kommunerna att hinna få något förverkligat. Avskaffa därför
alla dessa många mellaninstanser av olika slag som ha hopats den ena på den
andra och förbättra kommunernas lånemöjligheter, så tror jag nog, att det
skall bli större möjligheter för dem att skapa arbeten. Därvidlag tycker jag,
att vår ärade socialminister skulle tala ett allvarligt ord med sin kollega finansministern.

_ Till min ärade kollega på västernorrlandsbänken, som nyss hade ordet,
vill jag säga, att jag självklart icke avsåg, att arbetarna där uppe skola drivas
bort från sina hem. Det var ju tal örn säsongarbetslöshet, och min mening var
således att de för tillfället skulle kunna skickas till någon annan plats, där
det fanns bra betalt arbete, och jag hade inte alls någon tanke på att de skulle
ryckas upp med rötterna. Jag är för min del allvarligt oroad över att ungdomen
far till Stockholm, på det sätt som den gör, ifrån landets alla delar.
Det kommer att medföra många olyckor både för landsbygden och för Stockholms
stad, när den stora allvarliga krisen kommer.

Herr statsrådet Möller: Herr talman! Man kan inte vara tillräckligt försiktig,
och därför vill jag rätta till ett misstag av herr Ström.

Jag har aldrig sagt något sådant som att industricheferna skulle ha tillbakavisat
statens hjälp till lagring. Jag har sagt, att vi icke ha suttit med
armarna i kors. Vi ha förhandlat med dem, och det visade sig, att de icke voro
intresserade av lagringsmöjligheterna, Sedan har jag refererat till ett mera

Tisdagen den ] 6 maj 1944.

Nr 18.

Ang. åtgärder till förhindrande av arbetslöshet. (Forts.)
enskilt samtal med en enda industriidkare, där han särskilt utvecklade, att det
för hans del icke skulle räcka till, om man gav honom en garantiförbindelse
att svara för förluster. Jag vill bara att detta skall vara fullt klart, ty annars
kan det uppstå både onödiga och otrevliga missförstånd.

Jag kanske också skall säga ett par ord örn säsongarbetslösheten. Det är
givetvis mycket svårt för lågt avlönade arbetare att klara en säsongarbetslöshet.
Men för Västernorrlands län liksom för en stor del av Norrland är dock säsongarbetslösheten
ingenting nytt, utan det är en gammal företeelse. Det är inte
i år som säsongarbetslösheten har uppstått, utan den har förekommit under
tidigare år. Att jag tog upp Västernorrlands läns problem till litet noggrannare
belysning än andra arbetslöshetsproblem beror helt enkelt på att tidningarna
ha gjort för mycket sensation kring svårigheterna i Västernorrlands län.
Det har skapat en oro som enligt min mening icke har varit befogad, i varje
fall icke i den utsträckning som den har gjort sig gällande.

Detta var, herr talman, vad jag hade att tillägga.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 273, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående inrättande av
beställningar för långtjänstunderbefäl vid armén och kustartilleriet m. m.;

nr 274, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående penningbidrag
och premier åt värnpliktiga m. m. :

nr 275, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag m. m.;

nr 276, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående förvärv av aktier
i Stockholm—Västerås—Bergslagens nya järnvägsaktiebolag;

nr 277, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omorganisation
av rättsmedicinalväsendet;

nr 278, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1944/45 till bidrag till fiskares försäkring;

nr 279, i anledning av väckta motioner angående förbättrande av skogsarbetarnas
bostadsförhållanden;

nr 280, i anledning av Kungl Majlis proposition angående anslag för budgetåret
1944/45 till tullverket; samt

nr 281, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret 1944/45 till förbättrande av bostadsförhållandena
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Majlis proposition
nr 253, angående prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m.

Föredrogs och hänvisades till andra särskilda utskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 265, med förslag till brandlag och brandstadga m. m.

Föredrogos oell bordlädes ånyo konstitutionsutskottets utlåtanden nr 21 och
22, statsutskottets utlåtanden nr 128—132, bevillningsutskottets betänkande!!
nr 34—36, bankoutskottets utlåtanden nr 48—50, andra lagutskottets utlåtanden
nr 36 och 37, jordbruksutskottets memorial nr 35 och 36 samt utlåtanden
nr 45—54, första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtanden nr 10 och
11 ävensom kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtanden nr 7 och 8.

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1944 fm.

Upplästes och lades till handlingarna följande till kammaren inkomna

Protokoll, hållet vid sammanträde med herr talmannen
i riksdagens första kammare och de kammarens ledamöter,
som hlivit utsedda att jämte herr talmannen
tillsätta kammarens kanslipersonal och vaklbetjäning,
den 16 maj 1944.

På därom gjord ansökning beviljade herrar deputerade stenografen hos kammaren
K.-E. Skarvall tjänstledighet för fullgörande av krigstjänstgöring från
och med denna dag tills vidare; och antogo herrar deputerade till vikarie för
Skarvall tills vidare under hans ifrågavarande tjänstledighet juris kandidaten
Bengt Ericsson.

År och dag som ovan.

In fidem
G. H. Berggren.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 5.18 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 17 maj förmiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Företogs val av tolv ledamöter i andra särskilda utskottet. Därvid avlämnades
88 godkända valsedlar, alla med partibeteckning »Den gemensamma
listan» och upptagande namnen på följande personer i denna ordning:
herr Sandler,

» Eklund,

»I Linnér,

» Karlsson, Gustaf,

» Gustavson,

» Forslund,

» Lindström,

» Sundberg,

» Larsson, Sam,

» Branting,

» Herlitz,

» Andersson, Gustav Emil.

Dessa personer hade alltså utsetts till ledamöter i utskottet.

Anställdes val av tjugu suppleanter i andra särskilda utskottet. Därvid avlämnades
72 godkända valsedlar, alla med partibeteckning »Den gemensamma
listan» och alla utom en upptagande namnen på följande personer i denna
ordning:

Onsdagen den 17 maj 1944 fm.

Nr 18.

herr Dahlström,

» Söderdahl,

» Johansson, Lennart,

» Lindén,

» Elofsson, Gustaf,

» Näsström,

» Ahlkvist,

» Hagman,

» Bäckström,

» Ramberg,

» Persson, Einar,

» Lodenius,''

» Andersson, Birger,

» Bergh, Ragnar,

» Eriksson, Anders,

» Andersson, Gunnar,

» Ericsson, Carl Eric,

» Lindblom,

» Sundelin,

» Andersson, Albert.

Dessa personer hade alltså utsetts till suppleanter i utskottet.

Herr statsrådet Andersson avlämnade Kungl. Maj:t propositioner:
nr 268, med förslag till civilförsvarslag, m. m.;

nr 269, med förslag till avlöningsreglemente för personal i det allmänna
civilförsvaret m. m.;

nr 271, angående tillsättande av länsombud för krigsmaterielverket; och
nr 277, angående anordnande av vissa ammunitionsförråd m. m.

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets utlåtande nr 21, i anledning
av väckt motion örn viss ändring i stadgan örn ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande, m. m., bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets utlåtande nr 22, i anledning av Om revision

väckta motioner örn revision av tryckfrihetslagstiftningen m. m. *v tryck fri hetslag

stift Konstitutionsutskottet

hade till behandling i ett sammanhang förehaft föl- ningen ™. m.
janhe inom riksdagen väckta motioner, nämligen dels de likalydande motionerna
nr 110 i första kammaren av herr Gärde m. fl. och nr 176 i andra kammaren
av herr Bergvall m. fl., dels ock motionen nr 347 i andra kammaren
av herr Hagberg i Luleå.

I motionerna I: 110 och II: 176 hade hemställts, att riksdagen måtte 1) såsom
vilande för vidare grundlagsenlig behandling antaga sådana ändringar i
grundlagarna, som betingades av vissa i motionerna närmare berörda önskemål
och som främst åsyftade en revision av de år 1941 beslutade ändringarna i
tryckfrihetslagstiftningen; 2) uppdraga åt konstitutionsutskottet att utarbeta
den härför erforderliga grundlagstexten; 3) besluta att i skrivelse till Kungl.

Maj :t anhålla om en utredning av den konstitutionella beredskapen och därmed
sammanhängande spörsmål.

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1944 fm.

Om revision av tryckfrihetslagstiftningen m. m. (Forts.)

I motionen II: 347 hade hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa, att proposition måtte framläggas vid årets riksdag
om sådan förändring av tryckfrihetsförordningen, att kvarstadsinstitutet samt
möjligheten att konfiskera tryckt skrift utan rättegång bortfölle samt att
andra stycket i 3: 10 upphävdes.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

1) att riksdagen såsom vilande för vidare grundlagsenlig behandling ville
antaga i utlåtandet införda förslag till

a) ändrad lydelse av § 3 mom. 9 och 10 tryckfrihetsförordningen;

b) ändrad lydelse av § 86 regeringsformen, § 38 mom. 1 riksdagsordningen
och § 1 mom. 3 tryckfrihetsförordningen samt upphävande av § 6 tryckfrihetsförordningen
;

2) att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit ville anhålla, att Kungl. Majit
med det snaraste måtte föranstalta örn allsidig utredning angående revision av
tryckfrihetslagstiftningen;

3) a) att motionen lii 347 måtte anses besvarad genom vad utskottet under
1) och 2) hemställt; samt

b) att de likalydande motionerna I: 110 och lii 176, i den mån de icke
kunde anses besvarade genom varl utskottet under 1) och 2) hemställt, icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

På framställning av herr talmannen beslöts att utlåtandet skulle företagas
till avgörande punktvis.

Punkten 1.

Hans excellens ministern för utrikes ärendena herr Gunther: Herr talman!
Det har sagts mig, att enligt svensk parlamentarisk sedvänja hör en medlem av
regeringen icke uppträda i riksdagen vid behandlingen av en motion i ett ärende,
som icke handlägges inom hans departement. Tryckfriheten är i sig själv
intet utrikesärende. Men de frågor, som i dag behandlas av kammaren, beröra
onekligen på det närmaste utrikesledningen och utrikesdepartementets verksamhet.
Ja, jag har vid läsningen av en del tidningsuttalanden icke kunnat
undgå att fråga mig, örn inte den opinion utanför riksdagen, som ivrigast understött
de framställda förslagen till ändringar i tryckfrihetsförordningen, åtminstone
delvis åsyftat att på denna väg undergräv-a förtroendet för den under
krigsåren förda utrikespolitiken. Under sådana förhållanden förmodar jag,
herr talman, att det får anses naturligt att jag tar till orda i detta ärende.

Jag vill då så gott först som sist säga, att jag måste finna det väckta förslaget
att nu, år 1944, börja upphäva de år 1941 vidtagna ändringarna i tryckfrihetsförordningen
fullständigt onödigt, för att nu använda ett mycket milt
uttryck. Man måste fråga, vad motionärerna haft för anledning, verkligt saklig
anledning, att framställa sitt förslag. Det ligger väl närmast till hands att
tro, att de ansett vårt lands läge ha förändrats så, att vad som då syntes nödvändigt
icke längre behövs, med andra ord, att krig eller krigsfara inte längre
kan komma i fråga för Sveriges del. Vissa uttalanden i motionen tyda på att
detta verkligen föresvävat dem. »Den nya tryckfrihetslagstiftningen tillkom
under olägliga förutsättningar», säga motionärerna. »Stämningen var uppjagad
och landets yttre läge farofyllt.» Men de påstå dock inte direkt, att farans tid
nu är förbi, och ett sådant påstående vore väl alltför orimligt. Jag behöver inte
här i riksdagen ange några konkreta skäl, då jag framhåller, att vi tvärtom
böra räkna med att den närmast kommande tiden kan bli mycket farofylld.
Det är sant att vi under en relativt lång period haft det någorlunda lugnt tack

Onsdagen den 17 maj 1944 fm.

Nr 18.

Örn revision av tryckfrihetslagstiftningen m. m. (Forts.)
vare krigets förlopp och krigsskådeplatsernas förläggning. Men detta lugn kan
jämföras med den labila stillhet, som råder i centrum av en cyklon; den som
befinner sig där måste oundgängligen passera genom cyklonens baksida, där
stormen vanligen är lika hård som på framsidan, fastän vindriktningen är en
annan. Det är därför glädjande att finna, att utskottet för sin del snarast tycks
vilja framhålla, att vårt land alltjämt kan hotas av krigsfara, och sålunda underkänner
en argumentering för grundlagsändringen efter den linjen. Det kan
ju hända, att denna olikhet i uppfattningen hos motionärerna och utskottet i
viss mån beror på händelseutvecklingen under den senaste tiden, efter den tidpunkt
då motionen väcktes. I så fall förstärkes intrycket av det förhastade i
att mitt under pågående världskrig börja rasera en i anledning av samma krig
genomförd beredskap.

Nej, den enda gripbara motiveringen för motionen och ännu mer för utskottets
förslag får väl anses ligga i det förhållandet, att en ändring av de ifrågavarande
bestämmelserna kräver beslut av två riksdagar, mellan vilka allmänna
val till andra kammaren ägt rum. »Därest tryckfrihetsrättens grundlagsregler
nu lämnas orubbade», säga motionärerna, »innebär det, att en ändring av gällande
lag kan genomföras tidigast vid 1949 års riksdag. Häri ligger en stor
olägenhet.» Utskottet följer samma tankegång. Detta är i och för sig ett fullt
begripligt resonemang, men det kräver, synes det mig, att man påvisar att det
verkligen ligger en olägenhet i ett sådant uppskov. Utskottet gör inte ett försök
härtill, och motionen inskränker sig till några allmänna uttryck örn
känslor av osäkerhet och olust. När det gäller förslag om en grundlagsändring,
är denna bristande bevisning för behovet en anmärkningsvärd
svaghet — så förefaller det i varje fall mig. Och i detta fall hjälper
det icke, om man kan vara allmänt ense örn att bestämmelserna i fråga icke
äro alldeles lyckligt avfattade. Detsamma gäller örn många andra delar av
tryckfrihetsförordningen, inte minst processförfarandet. Därför har ju också
justitieministern meddelat, att han har för avsikt att föranstalta om en allmän
översyn av tryckfrihetsförordningen, vilken bör kunna slutföras, innan en
grundlagsändring nästa gång kan komma i fråga. Regeringen har enhälligt
anslutit sig härtill, och jag gör det med största eftertryck. Det är också med
tillfredsställelse som jag finner, att utskottet så bestämt uttalar sig i samma
riktning. Men denna planerade allmänna revision ger enligt min mening ett
stöd och ett mycket starkt stöd åt den uppfattningen, att man inte nu bör bryta
ut några bestämmelser ur tryckfrihetsförordningen och ändra på dem utan
sammanhang med de övriga. En grundlag är dock inte en kristidsförfattning
vilken som helst, som man kan rucka på fram och tillbaka efter det tillfälliga
läget.

För min del kan jag omöjligen se någon olägenhet i att just dessa bestämmelser
få vänta på revision lika länge som de andra. Vad är det som i så fall
kan inträffa? Antingen fortsätter kriget, och då behövas bestämmelserna alltjämt
— det tycks ju i själva verket också vara utskottets ståndpunkt —• eller
också slutar kriget. Kan det då överhuvud tänkas, att censurparagrafen skulle
tillämpas i fredstid? Nej, uppenbarligen icke, det framgår med full tydlighet
av dess avfattning. Inte heller kan det på allvar göras gällande, att den relativt
obetydliga ändringen från år 1941 av 8 .‘5 mom. 9 och 10 då skulle medföra
någon olägenhet.

I .stället kan det mycket väl tänkas olägenheter, örn ifrågavarande bestämmelser
skulle ändras för tidigt utan att tryckfrihetsförordningen i övrigt revideras,
och någon risk härför finns det naturligtvis, örn ett första steg tages
genom ett beslut av riksdagen i år. Det berodde dock inte på en slump eller en
nyck av statsmakterna, att dessa bestämmelser tillkommo för tre år sedan. De

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1944 fm.

Om revision av tryckfrihetslagstiftningen m. m. (Forts.)
befunnos erforderliga just med hänsyn till att tryckfrihetsförordningen är
sådan den är — låt oss gärna säga så oklar och bristfällig. Skola bestämmelserna
från år 1941 borttagas, måste i stället andra delar av tryckfrihetsförordningen
ändras, bl. a. de som röra processförfarandet, och därför bör revisionen
ske i ett sammanhang.

Jag tror, att detta blir tydligt, örn man går litet närmare in på de olika bestämmelser,
som avses i ändringsförslagen.

När censurparagrafen infördes, så skedde det, som vi alla minnas, såsom
en beredskapsåtgärd för det fall, att statsmakterna vid krig eller krigsfara
skulle bli nödsakade att, i likhet med vad som skett i andra länder i motsvarande
läge, ingripa med förhandsgranskning mot vissa tryckalster. Det
fanns skäl att räkna med möjligheten att detta skulle kunna bli nödvändigt,
eftersom vi visste, att det även i vårt land fanns personer och tidningar, som
i ett visst krigsläge måste anses såsom opålitliga, ja rent av landsförrädiska.
Inför denna möjlighet befanns det önskvärt att utnyttja tillfället åren 1940
och 1941 till att införa en bestämmelse i grundlagarna, som gjorde ett sådant
ingripande lagenligt och icke lagstridigt, som det eljest skulle ha blivit.
Vad är det som har förändrat sig sedan dess i detta avseende? Ingenting.
Upphäver man § 6 i tryckfrihetsförordningen utan att införa någon som helst
ersättning härför, så undanrycker man den lagliga grunden för åtgärder, som
säkerligen det övervägande flertalet av vårt folk och -— örn jag uppfattat
saken rätt — också riksdagen alltjämt betraktar som i vissa extrema lägen
ofrånkomliga. Den som är missnöjd med paragrafen och därtill hörande lagar,
sådana de nu framträda, må därför yrka på förändringar och tili och med
hela lagkomplexets försvinnande, men icke som en isolerad åtgärd utan i samband
med en allmän revision av tryckfrihetsreglerna.

Vad § 3 mom. 10 angår, så har det tillägg, som gjordes år 1941 och som
man nu vill taga bort, liksom censurparagrafen aldrig tillämpats. Detta tilllägg
innebär, att Kungl. Majit genom kungörelse skall kunna förbjuda spridande
av vissa uppgifter, icke blott såsom tidigare sådana, som röra försvaret,
utan även andra, vilkas spridande vore ägnat att skada rikets säkerhet.
Det är uppenbart, att bakom denna nya formulering lågo erfarenheter rörande
karaktären av det moderna totala och på inre underminering baserade kriget.
Man kan ge motionärerna rätt i att uttrycket är oklart. Men en moderniserad
tryckfrihetsförordning kan svårligen skjuta undan den bakomliggande
tanken. Hur den skall komma till uttryck bör framgå av en genomtänkt och
sammanhängande översyn av hela området, icke som en tillfällig kompromisslösning.
Utskottets formulering bär alltför mycket prägeln av en sådan. Jag
kan inte tro, att utskottet självt anser sig lia funnit den definitiva lösningen,
när det helt enkelt till underrättelser, som kunna förbjudas, lägger sådana
som röra folkförsörjningen. Det är nämligen givet, att vid krig eller krigsfara
finns det andra områden än försvarets och folkförsörjningens, som lika
mycket eller lika litet som dessa böra kunna drabbas av publiceringsförbud
ur synpunkten av rikets säkerhet.

Så ha vi slutligen § 3 mom. 9, den bestämmelse, som varit mest omtvistad
och som närmast berör utrikespolitiken. Motionärerna vilja ha bort den andra
delen av detta moment och i sammanhang därmed, fullt konsekvent, också
§ 5 mom 13. I § 3 mom. 9 andra delen säges som bekant, att en skrift kan
konfiskeras, örn på grund av densamma missförstånd med främmande makt
yppat sig, även örn skriften icke är smädlig och alltså åtalbar. § 5 mom. 13
går i stort sett ut på detsamma, fastän tillvägagångssättet är något annorlunda.

Det har anförts många skäl mot bibehållandet av dessa bestämmelser, och

Onsdagen den 17 maj 1944 fm.

Nr 18.

Om revision av tryckfrihetslagstiftningen m. m. (Forts.)
i motionen beröras de oftast upprepade. Ett vanligt missförstånd är att uppfatta
konfiskering enligt dessa paragrafer som en bestraffning och att i enlighet
härmed göra gällande, att det skulle strida mot svensk rättsuppfattning,
att tidningar kunna bestraffas i administrativ väg med kringgående av domstolarna.
Det är emellertid här inte fråga örn straff för ett brott elier en förseelse,
utan örn en statens egen säkerhetsåtgärd. I § 3 mom. 9 säges det uttryckligen,
att konfiskering kan ske utan att skriften är smädlig, d. v. s.
brottslig och följaktligen straffbar. Och i § 5 mom. 13 stadgas till yttermera
visso, att utgivaren av en konfiskerad skrift må erhålla gottgörelse för åsamkad
ekonomisk förlust, om så befinnes skäligt, vilket ju ännu tydligare förtar
åtgärden karaktären av ett straff.

Det anföres också som ett argument, att bestämmelserna icke tillämpats
på över hundra år. Vad bevisar detta? Jo, att vi befinna oss i ett läge, som
icke haft någon motsvarighet på hundra år, och därom torde varje svensk
medborgare vara fullt medveten. Skulle man ur våra grundlagar och varför
inte också andra lagar utrensa alla bestämmelser, som på grund a-v omständigheterna
icke tillämpats på hundra år, så blev det en lång lista, men ingen
förnuftig människa kunde väl påyrka något sådant. Som argument mot paragraferna
i fråga måste man underkänna detta påpekande av ett på sitt sätt
intressant faktum.

Det är emellertid en annan synpunkt, som motionärerna utförligast uppehålla
sig vid och som vid tidigare debatter också framförts i riksdagen. I motionen
uttryckes den på följande sätt: »Så länge paragrafen kvarstår i sin
nuvarande lydelse, kommer den att innebära en frestelse för främmande makt
att genom hänvändelser och klagomål hos regeringen söka påverka den svenska
pressen. Dylika démarcher skulle lättare kunna avvisas, örn tryckfrihetsförordningen
icke erbjöde någon laglig grund för ingripande i administrativa former
från regeringens sida.» Detta är, jag måste säga det, ett alldeles verklighetsfrämmande
betraktelsesätt. Det är ju möjligt, att 3 § 9 mom. tryckfrihetsförordningen
kunnat animera en eller annan främmande beskickningschef
att göra en framstöt, som skulle ha uteblivit, örn paragrafen inte funnits.
Men i så fall har det med säkerhet rört sig örn en obetydlig fråga, där démarchen
kunnat avvisas. I alla viktigare fall går det annorlunda till. Då inträder
först den situation, som i lagen uttryckes med orden, att »missförstånd
yppat sig», ofta inte på grund av en enstaka skrift eller tidningsartikel utan
till följd av många tillsammans. Den makt, som känner sig förfördelad, framställer
därefter icke en beskedlig anhållan örn tillämpning av en viss lagparagraf,
utan ett krav på upprättelse och förhindrande av fortsättning vid risk
av allvarliga, kanske de allvarligaste följder för förhållandet mellan de båda
länderna. Naturligtvis kan situationen i så fall vara sådan, att svenska regeringen
bör ta denna risk och avvisa kravet. Men motsatsen kan också inträffa,
och det är mig omöjligt att gå med på att det kan vara till någon fördel
för regeringen och landet, att regeringen skall vara av grundlagen förhindrad
att själv avgöra, om risken bör tagas eller avvärjas. Motionärernas uppfattning
här tycks mig likna den försvarsnihilism, som före förra världskriget
var ganska utbredd bland pacifisterna. Dessa fredsvänner ansågo, att bästa sättet
att undgå krig var en total avrustning. Ingen värnplikt, inga soldater, inga
vapen — mot ett så fredligt land blev det tekniskt omöjligt att föra krig. De
senaste årens erfarenheter lia sopat bort de sista resterna av denna meningsriktning,
och den duger inte heller på det diplomatiska planet. En strutspolitik,
som går ut på att försiika komma ifrån svårigheterna genom att avsiktligt
beröva sig själv medlen att ta itu med dem och bemästra dem, är alldeles
otjänlig i den värld, vari vi i dag leva.

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1944 fm.

Örn revision av tryckfrihetslagstiftningen m. m. (Forts.)

Jag går för min del så långt, att jag anser det oumbärligt för en svensk
regering att lia möjlighet att inskrida mot tidningar och andra skrifter i sådana
fall, som avses i 3 § 9 mom. och 5 § 13 mom. tryckfrihetsförordningen.
Därmed har jag inte velat försvara just den nuvarande lydelsen av dessa båda
moment; tvärtom skulle jag önska, att man kunde finna en klarare formulering,
som avvärjde åtskillig missuppfattning och en hel del onödiga beskyllningar
mot utrikes- och justitieministrarna. »För att värna örn det vänskapliga
förhållandet till främmande makter», säga motionärerna, »bör det vara till
fyllest, att deras överhet och representanter tillerkännes rättsligt skydd mot
smädliga omdömen, falska rykten och lögnaktiga uttalanden.» Ja, det är möjligt,
att något i den stilen skulle vara tillräckligt, men inte utan ändringar i
tryckfrihetsförordningen i övrigt och särskilt i fråga om processförfarandet.
Erfarenheten från ett antal tryckfrihetsprocesser visar, att sådana _ bestämmelser,
som föreslås i motionen, för närvarande skulle vara otillräckliga. Och
härmed är jag tillbaka till mitt praeterea censeo: skola dessa stadganden borttagas,
så bör det ske som ett led i en allmän revision av tryckfrihetsförordningen,
varigenom principen i de borttagna bestämmelserna bibehålies i annan
form.

Nu har ju utskottet i denna punkt icke följt motionärerna utan endast velat
utesluta den år 1941 införda befogenheten för justitieministern att provisoriskt
beslagtaga en skrift i avvaktan på regeringens beslut, och jag utgår från att
det inte är fråga örn att gå längre än vad utskottet föreslagit. 1940 års konstitutionsutskott
uttalade kort och gott örn denna punkt, att den innebar en praktisk
anordning. 1944 års konstitutionsutskott tycks lia en motsatt uppfattning.
Men då det ligger i gudarnas knän, örn och när den nu föreslagna ändringen
blir genomförd, så vill jag inskränka mig till att uttrycka en förhoppning, att
den inte skall vålla kommande regeringar alltför mycket besvär i form av extra
konseljer, och jag hoppas då naturligtvis främst, att det i denna obestämda
framtid inte skall bli nödvändigt att tillämpa paragrafen annat än rent undantagsvis.
Någon större vikt kan man inte i närvarande stund tillägga denna
ändring, vilket icke hindrar, att jag även här vidhåller min mening, att den
är onödig och redan därför icke borde komma i fråga.

Mot vad jag nu har framhållit skulle någon kanske vilja göra den invändningen,
att en åtgärd, som avser att stödja tryckfriheten, alltid är ^ett steg
i rätt riktning, även örn det brister i konsekvens och sammanhang. En sådan
invändning vore befogad, örn det kunde pavisas, att tryckfriheten på grund
av nu ifrågavarande regler och deras tillämpning lider ett otillbörligt intrång.
Men så är icke fallet. Endast om man går så långt, att man anser en obegränsad
tryckfrihet vara viktigare än rikets säkerhet, kan man påstå något sådant.
Men hittills har riksdagen icke anslutit sig till denna mening, som onekligen
tycks finnas på några håll, och utskottet gör det ju heller icke — i själva
verket inte heller motionärerna. En viss gräns måste finnas även för tryckfriheten,
därom torde alla ansvariga bedömare vara ense. Var gränsen bör gå,
måste väl alltid bli en tvistefråga, där man kan ha olika uppfattning —- och
olika egna intressen. En mera objektiv mening örn hur det står till med tryckfriheten
i vårt land för närvarande kan man väl bäst bilda sig genom att göra
en jämförelse med andra länder. Det ligger så mycket närmare till hands att
göra detta, som tidningarna ofta bruka framhålla andra länder, särskilt England
och Schweiz, såsom efterföljansvärda mönster för oss.

Verkliga förhållandet är följande. I England ha under krigsåren tidningar
indragits, och en allmän övervakning av pressen äger rum. Mig veterlig! har
sedan krigets början icke en enda tidningsartikel opåtalt publicerats i England,
som varit av den art, att den under eljest jämförliga förhållanden skulle

Onsdagen den 17 maj 1944 fm.

Nr 18.

Örn revision av tryckfrihetslagstiftningen m. m. (Forts.)
lia drabbats av ingripande, om den förekommit i en svensk tidning. Men England
är ett krigförande land, och jämförelsen måste halta. Hur är det då i
Schweiz? Där finns likaledes indragningsmakt och övervakning, och långt
kraftigare statsingripande än i Sverige ha förekommit. Vare sig det beror
härpå eller har andra orsaker, så äro alla kännare av svensk och schweizisk
press ense örn att den schweiziska är ofantligt mycket mer återhållsam i utrikespolitiska
ämnen än den svenska och att de hämningslösa angrepp på främmande
makter, som så ofta förekomma i svenska tidningar, icke ha någon
motsvarighet i Schweiz. Sanningen är, att Sverige intar en fullständigt unik
ställning genom att fortfarande på det femte krigsåret lia kvar en tryckfrihet
och speciellt pressfrihet, som går ojämförligt mycket längre än i något
annat europeiskt land — förmodligen också utomeuropeiskt land.

Detta känner emellertid allmänheten inte till, helt enkelt därför, att det står
inte i de svenska tidningarna. Att pressen inte själv är angelägen örn att skriva
härom må vara mänskligt begripligt. Men resultatet är, att allmänheten bibringas
en felaktig uppfattning i saken, och här kan man med skäl tala örn en
mörkläggning från tidningarnas sida gentemot folket.

Som det nu är, förhåller sig den stora läsande allmänheten tämligen likgiltig
och lätt förvånad till tidningarnas klagan över den bristande tryckfriheten.
Men örn det vore möjligt att göra jämförelser med utländska förhållanden,
låt oss säga örn den svenske tidningsläsaren ständigt hade en schweizisk
och en engelsk tidning som jämförelsematerial, då skulle reaktionen. säkerligen
bli en annan. Då skulle man med motionärerna kunna tala örn känslor
av olust och osäkerhet, men på den motsatta sidan, bland den stora majoritet
av svenska folket, som i själva verket redan nu känner sig illa berörd av
åtskilliga tidningars hållning och uppträdande, medan landet befinner sig i
ett så ömtåligt läge som för närvarande.

Med vad jag nu har sagt har jag framlagt de huvudsakliga skäl, som föranledde
mig att inom regeringen ansluta mig till. dem, som icke ansågo det
riktigt, att regeringen skulle taga något initiativ till ändringar i tryckfrihetsförordningen
vid detta års riksdag utan i stället till en allmän översyn av
förordningen att omedelbart igångsättas. Det är givet, att jag helst skulle se,
örn riksdagen följde samma linje. Men örn riksdagen i stället följer utskottets
förslag, så kan jag inte för det närvarande draga några vittgående konsekvenser
härav. Utskottets förslag innebär ju bara, att ändringarna kanske komma
till stånd nästa år, kanske 1946 eller 1947, kanske överhuvud inte. Jag. får
som alla andra vänta och se och endast konstatera, att tills vidare inträder
ingen förändring alls.

Jag har, herr talman, under sådana förhållanden endast velat framlägga
min syn på frågan så kort och koncentrerat som möjligt. Det tjänar ju knappast
något praktiskt syfte att nu fördjupa sig i en fråga, vars utveckling är. så
oviss. Men jag vädjar dock till kammaren att beakta de synpunkter, som jag
här framfört, inte bara i dag utan även då detta ämne kommer på tal i andra
sammanhang. De äro intet inlägg mot tryckfriheten, utan helt enkelt ett resultat
av fyra och ett halvt krigsårs så gott som dagliga praktiska erfarenhet.

Herr statsrådet Bagge: Herr talman! Jag har ju förut haft tillfälle att i
riksdagen deklarera min uppfattning i denna fråga och skall därför inte nu
besvära därmed. Den känna ni ju alla. Jag vill bara begagna tillfället att förklara.
att jag inte på något sätt har ändrat denna min uppfattning, utan att
jag alltjämt vidhåller den och sålunda kan instämma med utrikesministern härutinnan.
Allra minst har jag haft någon anledning att ändra min mening på
grund av den kampanj, som har förts sedan vi sist behandlade detta ärende

Första kammarens protokoll 10JFr Nr 18. ■’>

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1944 fm.

Om revision av tryckfrihetslagstiftningen m. rn. (Forts.)
i riksdagen — det var i andra kammaren. Denna kampanj har gett frågan
fullkomligt orimliga och orealistiska proportioner, och den har lämnat oriktiga
framställningar örn de uppfattningar, som ha gjort sig gällande. Man bör
kanske inte fästa sig så mycket vid sådant. Det är väl också en blandning av
motiv, som legat bakom. Några ha varit mycket ivriga och ha väl trott, att
tryckfriheten på något sätt skulle vara i fara — förmodar jag, ehuru jag har
mycket svårt att förstå dem. Å andra sidan är det uppenbart, att också helt
andra motiv ha gjort sig gällande. Man kommer lätt att tänka på de ofta citerade
orden av Bismarck, att det aldrig ljuges så kraftigt som efter en jakt och
före ett val. Här har det varit en kombination av både jakt och fiske, och då
kan man förstå, hur resultatet skulle bli. Jag misstänker emellertid, att jaktoch
fiskelyckan inte blir så stor för dem, som lia haft dessa motiv för sin verksamhet.
Jag tror nämligen, att man i allmänhet i hög grad underskattar läsekretsens
intelligens och känsla, för fair play, jag är därför inte orolig.

Jag ville som sagt bara begagna tillfället att meddela, att jag har samma
uppfattning som förut.

Herr Holmbäck: Herr talman! Hans excellens herr utrikesministern började
sitt anförande med att säga, att det är ovanligt, att ett statsråd griper in i
debatten örn en enskild motion. Jag tror, att man får säga, att det var mycket
överraskande, att hans inlägg kom, och kanske också att det följdes av ett inlägg
från ytterligare ett statsråd.

Det är här fråga örn ett förslag, varom ett enhälligt utskott har samlat sig,
ett förslag, där man inte på något sätt binder sig för framtiden. Vad som föreslås
i de lagtexter, som man möjligen tänker sig skola antas först och oberoende
av de andra — nämligen § 3 mom 9 och 10 —, har en så vid formulering,
att det kan räcka under ett hårt världskrig också med de grundsatser, som ligga
bakom utrikesministerns uppfattning.

Vad man nu skall besluta är alltså inte på något vis farligt, i vilken situation
vi än komma. Då förefaller det litet överraskande, att man yttrar sig så
kraftigt emot förslaget.

Utrikesministern ingick emellertid inte blott på utskottets förslag, utan efter
vad jag kunde finna, polemiserade han framför allt emot den motion, som har
föranlett den enhälliga utskottsskrivelseln. Denna motion underkände han.
Motionen måtte väl ändå inte ha varit så dålig, då den lett till ett enhälligt utskottsutlåtande.

Utrikesministern frågar: vad ha motionärerna haft för saklig anledning att
framställa sitt förslag? Den sakliga anledningen är helt enkelt, att de restriktioner,
som för några år sedan skapades i tryckfrihetsförordningen, enligt vår
uppfattning ha gått för långt. För min ringa del väckte jag då censurlagstiftningen
kom till en motion vari föreslogs, att denna lagstiftning skulle inskränkas
till krigstid, och det framfördes också annan kritik redan då dessa restriktioner
kommo till.

Jag skall inte uppta någon detaljdebatt örn de olika paragraferna, men för
min personliga del får jag säga en sak till. Utrikesministern var bland annat
inne på § 3 morn. 9 tryckfrihetsförordningen. Vad säger detta lagrum? Det säger,
att en tryckt skrift, som inte är brottslig eller smädlig, kan dras in av den
svenska regeringen, därför att genom densamma missförstånd med utländsk
makt sig yppat. Vad är en skrift, som inte är brottslig eller smädlig? Det är
väl en sådan skrift, som omtalar fullt sanna förhållanden, vilka en utländsk
makt av en eller annan anledning vill dölja. Möjlighet att dra in skrifter av
sådan anledning bör i varje fall enligt min rättsuppfattning inte förekomma.
Det är här icke fråga örn någon del av den lagstiftning, som kom till för

Onsdagen den 17 maj 1944 fm.

Nr 18.

Örn revision av tryckfrihetslagstiftningen m. m. (Forts.)
några år sedan, utan.om en bestämmelse ända från 1812. Den bestämmelsen tycker
jag för min del är mest allvarlig. Inom utskottet yrkade jag på att man skulle
gå så långt redan nu, att nian band ihop § 3 mom. 9 med § 5 mom. 13, så att
det vid varje beslag enligt § 3 mom. 9 alltid skulle upptas till övervägande,
huruvida inte den mot vilken beslaget riktades skulle få ersättning. Men utskottet
var så försiktigt vid utformandet av det utlåtande, som utrikesministern
har polemiserat så hårt emot, att det inte ens ville gå in på denna lilla sakliga
revision.

Örn kammaren skulle anta detta enhälliga utslcottsförslag, har den inte
antagit någonting, som är till skada för vår ställning under de kommande
delarna av kriget, men den skapar möjlighet att ta bort dessa för oss i Sverige
främmande beståndsdelar ur tryckfrihetsförordningen på ett tidigare stadium
än eljest skulle ha varit fallet.

Herr Herlitz: Herr talman! Det är med tvekan som jag för min del har anslutit
mig till det föreliggande utskottsbetänkande!, och jag känner mig manad
att med några ord ange, varför jag har kommit till detta resultat. Det är
en rent personlig deklaration jag gör, den står uteslutande för min egen räkning.

Jag har på många håll hört innebörden av det föreliggande spörsmålet
kännetecknas på det sättet, att frågan gäller, huruvida tryckfriheten skall
återställas. Detta är, mina herrar, en utomordentligt vilseledande karakteristik
av läget. Pressens frihet i detta land är i denna stund, örn jag bortser från
den ändring vi 1941 genomförde i § 3 mom. 9 tryckfrihetsförordningen — och
i vilken jag med bästa vilja i världen inte kan lägga in någon större principiell
betydelse — pressens frihet i detta land är, säger jag, nu icke ett uns
mindre än den var före 1941 års grundlagsändringar. De inskränkningar i
publiceringsfriheten, som lia genomförts med stöd av § 3 mom. 10 tryckfrihetsförordningen,
äro genomförda med stöd av detta stadgande i dess före
1941 gällande lydelse. Den möjlighet till vidsträcktare publiceringsförbud,
som skapades 1941, har ej begagnats. Och som bekant gäller icke i detta land
någon censurlagstiftning, och för att en sådan skall komma till stånd fordras
ju tre fjärdedelars majoritet i båda kamrarna.

Det är sålunda inte fråga örn någon förlorad frihet, som behöver återställas,
eller restriktioner, som behöva upphävas. Konstitutionsutskottets förslag
innebär heller inte alls någonting sådant. Nej, vad frågan gäller är endast
och allenast avskaffandet av en försvarsberedskap, en säkerhetsapparat, som
vi ha ansett oss behöva för eventuellt inträffande lägen, vilka äro ännu farligare
än det nuvarande. Frågan är, huruvida vi kunna avvara denna apparat
eller inte.

Det råder ju enighet örn att ingen skulle vilja avskaffa den i detta nu, även
örn vi det kunde. Konstitutionsutskottet har, det vill jag konstatera, inte uttalat
ett ord som liknar signalen »faran över». Jag tar fasta på denna omständighet,
som för mig varit avgörande, då jag kunnat ansluta mig till utskottets
förslag. Det skulle ha varit i hög grad beklagligt, örn konstitutionsutskottet,
i detta läge, kanske farligare för vårt land än någonsin, hade utfärdat
sådana paroller. Nu är det i stället med klara verba sagt, att Sverige
befinner sig i ett lika farofyllt läge som tidigare.

Vad frågan här gäller är sålunda försvarsberedskapens avvecklande någon
gång under åren 1945—1948. Utskottet tänker sig, att det då eventuellt kan
inträda ett läge så lugnt, att vi kunna återgå till fredsförhållandena. Det är
på denna punkt jag känner ett behov att anmäla mycket allvarliga tvivelsmål.
Jag har svårt att tro på möjligheten, att ett sådant läge inträder. För

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1944 fm.

Om revision av tryckfrihetslagstiftningen m. m. (Forts.)
mig är det nämligen inte tillräckligt för att gå till ett definitivt avskaffande
av dessa grundlagsstadganden, att det i ett visst ögonblick är lugnt i världen.
Jag skulle för att taga ett sådant steg också vilja önska visshet örn
att man under en jämförelsevis lång framtid kan räkna med samma lugn,
men Jag vet inte, hur man skall kunna hoppas på att under den kommande
fyraårsperioden nå en sådan visshet. Det kan man naturligtvis, i fall man
delar folkpartimotionärernas syn på saken. De tillkännage nämligen för riksdagen,
att de tyckt sig kunna skönja tecken på en internationell ordning,
som kommer att framgå ur det ännu fortgående världskriget och som kommer
att bli knuten till en »vidsträckt, kanske i viss mån internationellt garanterad
tryckfrihet». För min del har jag icke iakttagit några sådana tecken,
och för mig är det också naturligast att även för framtiden räkna med möjligheten
av nya kriser, då tryckfrihetsförordningens ordning i dess normala
beskaffenhet icke kan bibehållas. Därför ter det sig för mig naturligast att
bibehålla beredskapen.

Långt före det nuvarande världskriget har jag i olika sammanhang uttalat
den meningen, att tryckfrihetsförordningens regler inte kunna hållas vid makt
i ett verkligt allvarligt krisläge och att man därför i tid borde skapa möjligheter
för deras tillfälliga anpassning efter behoven i en sådan situation. Den
meningen måste jag vidhålla även för framtiden, och jag frågar mig med en
viss oro, örn konstitutionsutskottets utlåtande pekar fram emot ett avgörande
någon gång under nästa valperiod, präglat av den tanken, att vi kunna
glömma allt vad som varit och inte behöva bekymra oss för vad framtiden kan
bära i sitt sköte.

Med vad jag nu sagt har jag inte alls velat slå vakt om de gällande grundlagsbuden
i den utformning de just nu ha. Jag har kritiserat flera av dem
vid deras tillkomst, och jag är inte alls säker på att det inte kunde vara önskvärt
att i ett eller annat hänseende ändra dem. Den frågan har emellertid
inte lämpligen kunnat tagas upp nu. Den måste ses i sammanhang med den
bebådade allmänna revisionen av tryckfrihetsförordningen.

Man kunde däremot ha gått en helt annan väg. Jag skulle gärna varit med
örn att avskaffa den nuvarande ordningen, ifall vi på samma gång fått i
grundlagarna inskriven en möjlighet att vid förefallande behov, alltså vid krig
eller krigsfara, snabbt åstadkomma ändringar i grundlagarna. En sådan regel
skulle ju göra samma nytta som bibehållandet av de nuvarande reglerna i § 3
mom. 10 och i § 6 tryckfrihetsförordningen. Första kammaren uttalade sig år
1940 för en sådan ordning för grundlagstiftning. Folkpartimotionen har också
föreslagit, att man skulle skaffa sig vad där kallas »en nyckel till grundlagarnas
säkerhetslås». Men konstitutionsutskottet har inte velat höra på det
örat.

Då jag trots detta anslutit mig till konstitutionsutskottets förslag, är det
därför att utskottets utlåtande ju lämnar mig full frihet att bedöma, örn och när
man kan gå till ett definitivt beslut i ärendet, och i förhoppning att idén örn
anordningar för ett snabbt genomförande av grundlagsändringar i allvarliga
krislagen inte blir förgäten. Jag vädjar till justitieministern, att han måtte lia
den i minnet då direktiv givas åt den blivande utredningen rörande tryckfrihetsförordningen.
En sådan förenklad form för grundlagstiftning kan visserligen
inte bli genomförd under perioden 1945—1948. Vi komma alltså att
stå värnlösa, örn riksdagen under denna period genomför grundlagsändringarna
i avseende å tryckfriheten, och vi sedan plötsligt komma in i ett nytt krisläge.
Men vi kunna ändå hoppas på att en sådan anordning kan genomföras, låt
oss säga ar 1949, i samband med den bebådade tryckfrihetsrevisionen.

Herr talman! Jag började med att säga, att det var med tvekan jag anslutit

Onsdagen den 17 maj 1944 fm.

Nr 18.

Örn revision av tryckfrihetslagstiftningen m. m. (Forts.)
mig till utskottets förslag. Det har också varit med tvekan som jag uppträtt i
dag här i kammaren. Det har varit med tvekan, därför att jag- måste räkna
med att vad jag här säger kommer att missförstås och misstolkas. Jag befarar,
att jag t. ex. kommer att vinna bifall och anslutning från deras sida, som ha
en helt annan syn än jag på dessa ting, från dem — inom alla partier — som
se det föreliggande spörsmålet framför allt ur synpunkten, att det är önskvärt
att pressen hålles efter och att man inte skall fästa sig för mycket vid
vad tidningsskrivarna klaga över. En sådan syn är mig så främmmande som
någonsin är möjligt. Vad jag under årtionden i tal och skrift sagt örn tryckfrihetens
och offentlighetens omistlighet i svenskt statsliv är verkligen talat
ur mitt hjärta; det är en åskådning som jag inte i en handvändning kan överge.
Livet är emellertid så beskaffat, att man inte kan genomföra sina ideal
restlöst, och här har det gällt att mot tryckfriheten väga ett samhällsintresse
av samma styrka, nämligen kravet på en försvarsberedskap, som beslutsamt
hålles vid makt, även örn det vid något tillfälle skulle se jämförelsevis ljust ut
i världen.

Herr Gärde: Herr talman! Jag hade inte tänkt yttra mig i denna debatt, då
den motion, under vilken mitt namn står, ju i allt väsentligt är tillstyrkt av
utskottet, men jag har i herr utrikesministerns anförande funnit en anledning,
som jag icke kan avvisa, att här säga några ord.

Herr utrikesministern ansåg sig kunna antyda något örn motionärernas syfte,
och han angav, att detta bland annat skulle ha varit, såsom jag antecknade
det, att rubba förtroendet för den utrikespolitik, som förts av regeringen. Samma
tankegång varierades även av statsrådet Bagge i hans yttrande här i kammaren.

Jag ber att med skärpa få tillbakavisa denna insinuation. Jag har icke i
någon mån haft anledning att sätta denna fråga i samband med regeringens
utrikespolitik, utan det motiv som lett mig — och jag är viss örn också mina
medmotionärer — har uteslutande varit omsorgen örn. en av det demokratiska
samhällsskickets hörnstenar: vår tryckfrihet. Örn mitt motiv haft någon betoning
i förhållande till regeringen har det snarare varit att stärka förtroendet
till regeringens utrikespolitik. Jag är nämligen av den övertygelsen, att
örn det svenska folket fått vet mera än det fått örn vad som skett och varför
det skett, skulle detta förtroende säkerligen vuxit sig ännu starkare.

Det är alltså omsorgen örn en av demokratiens viktigaste principer som föranlett
denna motion. Tryckfriheten är för ett demokratiskt samhällsskick
själva den folkliga förankringsgrunden. Den spelar i fråga örn styrelseskicket
samma roll som offentligheten vid domstolarna i rättsskipningen. Den förmedlar
ett naturligt utbyte mellan de styrda och de styrande, och i det avseendet
fyller den kanske en minst lika viktig funktion som den parlamentariska
representationen.

Givet är att i ett krigsläge, i ett farofyllt läge, många demokratiska rättigheter
måste så att säga göras till föremål för intrång och jämkningar. Dessa
rättigheter äro icke något självändamål, utan de tjäna alla det högre ändamålet:
rikets bestånd. Med detta syfte måste alla andra syften samordnas.
Det har inte heller varit vår avsikt att i det farofyllda läge, som nu föreligger,
beröva regeringen de möjligheter och de befogenheter som på denna
punkt äro nödvändiga. Såsom framhållits av andra talare, stå vi inte här inför
den situationen, att vi skola fatta ett beslut, som skall omedelbart genomföras,
utan meningen är uteslutande att skapa den formella grundvalen för
att, då förhållandena det tillåta, övergå till en mot hundraårig tradition inom
vår tryckfrihetsrätt svarande ordning. Det är denna tanke som motionärerna

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1944 fm.

Örn revision av tryckfrihetslagstiftningen m. m. (Forts.)
upptagit, och denna tanke bör icke göras till föremål för misstankar av det
slag som här framkommit; allra minst är det fråga örn någon mer eller mindre
grov krok i det politiska valfisket.

Riksdagen får ju tillfälle att senare pröva behovet av de nu gällande inskränkningarna
i tryckfriheten. Det har sagts, bland andra av herr Herlitz,
att den svenska tryckfriheten inte haft någon olägenhet av dessa krigsbestämmelser.
De^ lia ju endast i mycket ringa omfattning och delvis inte alls tilllämpats.
Sa har varit förhållandet med det stadgande örn förhandscensur, som
införts i § 6 tryckfrihetsförordningen. Ja, det må vara sant, men här gäller
det inte, huruvida en i lag införd begränsning av en demokratisk rättighet
begagnas eller inte. Det känns av ett så frihetskärt och ansvarsmedvetet folk som
det svenska som ett misstroende att sådana stadganden finnas inskrivna i vår
lag. Ur en annan synpunkt kan det förhållandet, att dessa stadganden inte
tillämpats —- de ha i varje fall endast tillämpats i mycket liten utsträckning —
i _ någon mån reducera de farhågor, som här uttalats av utrikesministern, att
vi därigenom avhänt oss ett synnerligen värdefullt försvarsmedel i det nuvarande
läget. Förhandscensuren har som sagt inte kommit till någon som
helst användning under hela den tid den gällt. Jag vill emellertid inte på
något sätt motsäga herr utrikesministerns uppfattning om det aktuella politiska.
läget, och det är ju möjligt att en sådan situation kan inträffa då den
kan behöva användas — det vill jag inte förneka.— även örn jag bär en från herr
utrikesministern avvikande mening örn värdet av detta försvarsmedel i och
för sig. En kommande riksdag får ta ståndpunkt till dessa spörsmål.

Jag kan till slut icke underlåta att framhålla att jag kände mig djupt besviken
över den negativa ståndpunkt som herr utrikesministern intog till tryckfriheten
överhuvud taget. Jag är alldeles viss örn att han innerst inne delar
min uppfattning örn tryckfrihetens värde för ett fritt samhällsskick. Därav
följer väl,o att vi måste inrikta oss på att när läget blir mera normalt i huvudsak
återgå till den tryckfrihetsrätt, i vars hägn vi dock nu i mer än ett sekel
levat och som under denna tid lett till en genomgripande demokratisk utveckling
av våra styrelseförhållanden. Ilen det är då vår plikt att slå vakt örn
den svenska tryckfriheten så att den också för framtiden må tjäna sitt syfte
till demokratiens stärkande och bevarande.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets utlåtande.

Herr statsrådet Bagge: Herr talman! Den siste ärade talaren har tydligen
missförstått mig. När jag talade örn den kampanj, som förts, är det ju tydligt
att jag — och det sade jag också i mitt anförande — menade den kampanj,
som fördes efter den interpellationsdebatt, i vilken jag deltog. Jag förmodar
emellertid, att herr Gärde icke på något sätt haft sitt finger med i denna
kampanj. Därför tycker jag inte, att han behöver känna sig sårad över vad
jag i det sammanhanget sade. Jag talade inte alls örn förtroendet till regeringen
eller något sådant, utan jag sade, att denna kampanj givit alldeles
överdrivna proportioner åt betydelsen av denna fråga och att den vanställt de
uttalanden, som jag gjort, samt även på annat sätt kommit med felaktiga och
oriktiga påståenden. Det var detta jag vände mig emot, och när jag tillät mig
göra detta i skämtsam form, trodde jag inte att det var så farligt.

Jag skall emellertid begagna tillfället att ännu en gång förklara, att jag
kan instämma i allt vad herr Gärde sagt örn tryckfrihetens betydelse. Jag är
livligt övertygad örn att offentlighet och tryckfrihet utgöra den kanske väsentligaste
sidan av vårt folkstyre, så som det nu utvecklat sig, och att dessa
faktorer utgöra något som vi på allt sätt måste taga vara på. Måhända skulle
jag våga tillägga, att jag tror, att de verkliga fienderna till tryckfriheten äro

Onsdagen den 17 maj 1944 fm.

Nr 18.

Örn revision av tryckfrihetslagstiftningen m. m. (Forts.)
att finna bland dem, som inte inse, att frihet alltid måste förenas nied ansvar,
och att vännerna till tryckfriheten förvisso finnas bland dem, som vilja kraftigt
framhålla nödvändigheten av att ingen frihet, inte heller tryckfrihet, kan
bestå, örn den inte förenas med ansvar.

Frågan om friheten och dess verkliga vänner påminner mig örn den vackra
italienska saga som Macaulay hänvisar till i en av sina mest briljanta essayer
över något av Miltons verk. Där berättas örn den sköna och mäktiga feen, som
blivit dömd att vissa tider uppträda i gestalt av en vidrig och giftsprutande
orm. Den, som då skadade henne i denna gestalt, fick aldrig förlåtelse, men
den, som skyddade henne, för honom uppenbarade hon sig sedan i hela sin
skönhet och han fick hennes välsignelse. En sådan fe, säger Macaulay, är
friheten. Den kan understundom uppträda i form av en vederstygglig reptil,
men man får fördenskull inte förstöra friheten, utan man måste hålla fast vid
henne, och den, som det gör, blir lycklig, när feen åter träder fram i all sin
skönhet och makt.

Detta gäller också, mina herrar, örn tryckfriheten, och därför bör man inte
låta sig påverka av de reptiler eller andra otrevliga företeelser, som under
vissa tider uppträda i tryckfrihetens gestalt. Men man hjälper henne bäst att
återta sin rätta skepelse, om man inskärper ansvaret och hindrar skadegörelse.

Hans excellens ministern för utrikes ärendena herr Gunther: Herr talman!
Herr Gärde började sitt anförande från en felaktig utgångspunkt så till vida,
som jag icke sagt och ej heller antytt, att motivet för motionärerna skulle ha
varit en vilja att undergräva förtroendet till den förda utrikespolitiken. .Jag
upptog motionärernas motiv till viss diskussion, men det var helt. och hållet
med utgångspunkt från motionens egen formulering. Däremot säde., jag, att vid
läsningen av vissa tidningsuttalanden kunde jag inte undgå att fråga mig, örn
inte den opinion utanför riksdagen, som ivrigast har understött de framlagda
ändringsförslagen, åtminstone i viss mån åsyftade att undergräva förtroendet
till den förda utrikespolitiken.

Herr Andersson, Jones Erik: Herr talman! Till de synpunkter, som herr utrikesministern
tillkännagav beträffande nödvändigheten av den skärpta lagstiftningen
år 1941, ansluter jag mig helt. Det gör även utskottet i sin motivering,
vilken ju alla känna till, men som det kanske ända inte kan vara ur
vägen att ytterligare citera. Utskottet säger: »Dessa ändringar vörö ett uttryck
för nationens vilja att även på tryckfrihetens område stå i full beredskap.
De ha i det farofyllda läge. i vilket vårt land befunnit sig, utan tvivel
fyllt en betydelsefull uppgift.» Så långt äro vi nog samt och synnerligen
ganska överens. Men när utskottet sedan fortsätter sitt resonemang, tar det
med i beräkningen ett tänkt läge och förmenar, att vi efter en snar fred. redan
under denna riksdagsperiod kunna tänkas komma i en situation, som möjliggör
en återgång till de gamla förhållandena. Det är just inför dessa perspektiv som
utskottet tillåter sig det. vågspelet att redan i år ta ett första steg mot en
återgång till den lagstiftning, som var gällande därförinnan.

Utskottet gör emellertid ett tillägg, som jag för egen del anser mycket betydelsefullt:
»Spörsmålet, örn och när så lämpligen kan ske, är en fråga, som
måste avgöras med hänsyn till det allmänna läge, som är för handen för vårt
lands vidkommande, då riksdagen har att taga definitiv ställning till ett i år
såsom vilande antaget förslag till grundlagsändringar.» Denna stilisering har
utskottet således enhälligt förordat. Vid bedömandet av denna fråga får. man
emellertid enligt min mening iakttaga den största försiktighet. Jag har. ingen
kolartro på att vi så snart komma i ett sådant läge, att vi kunna vidtaga

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1944 fm.

Om revision av tryckfrihetslagstiftningen m. m. (Forts.)
denna lagändring och fatta ett definitivt beslut i detta avseende. Det får tiden
för övrigt utvisa.

Det gavs i utskottet även uttryck för den tankegång jag här gör mig till
tolk för från snart sagt samtliga ledamöter, naturligtvis mer eller mindre. Man
höll före, att man inte i oträngt mål bör fatta detta avgörande beslut, utan
först efter mycket moget övervägande. Jag hyllar själv denna åsikt, men
jag har också den tilltron till riksdagen, att den inte utan vidare skall ge
sig hän härvidlag och släppa sig loss endast för att vissa röster gå i den riktningen,
att hela denna lagstiftning torde vara överflödig.

Med dessa få ord vill jag, herr talman, tillkännage min egen ståndpunkt i
denna fråga och i och med detta yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Larsson, Sam: Herr talman! Jag kan inte dölja för mig, att det måste
göra ett beklämmande intryck att höra två medlemmar av Kungl. Maj:ts regering
under betygandet av sin varma kärlek till tryckfriheten motarbeta varje
förslag, som skulle göra det möjligt att under nästa valperiod till andra
kammaren återställa vad som gick förlorat vid 1941 års riksdag. Dessa ledamöter
av regeringen, som lyckades förhindra justitieministern att framlägga
en, proposition i detta ärende till årets riksdag, föra här i kammaren en talan,
sorn. de väl snarare borde föra med sina kolleger, vilka varit av en annan
mening örn behovet av en ändring i denna riktning. Det kan sättas i fråga, örn
inte dessa regeringsledamöter lyckats förhindra justitieministern att på någon
punkt finna en bättre formulering än vad konstitutionsutskottet nu kunnat
åstadkomma i de till vilande föreslagna grundlagsändringarna.

Herr utrikesministern förklarade örn motionen i detta ärende, att ben var
fullständigt onödig, milt sagt. Detta omdöme, liksom åtskilligt annat av vad
herr utrikesministern^ anförde, kan i alla händelser inte drabba den, som i likhet
med mig redan år 1941 ansåg, att dessa ändringar voro obehövliga och
icke borde genomföras, och då röstade mot deras antagande. För mig och jag
tror för åtskilliga andra är det fortfarande klart, såsom här redan sagts, att
tryckfriheten representerar ett värde, som är så omistligt, att vi inte ha rätt
att avhända oss det. Jag skulle också tro, att örn man, som herr utrikesministern
gjorde, gör jämförelser med andra länder, exempelvis med England och
Schweiz, man kan som bevis på en annan sida av tryckfrihetens bruk hänvisa
till vårt östra grannland Finland. Knappast någon förnekar väl, att den oerhörda
_ mörkläggning av pressen, som där ägt rum, medfört stora risker för
folkfriheten och för folkets framtid.

Jag vill ingalunda missunna dem, som endast nied tvekan kunnat gå med på
konstitutionsutskottets utlåtande i detta ärende, att få med en och annan
punkt, som jag i själva verket tycker är ganska underlig och ganska obehövlig,
sådana punkter där det exempelvis säges, att ändringarna år 1941 utan
tvivel ha fyllt en betydelsefull uppgift, och några andra punkter. Jag vill inte
missunna deni att ha fått med dessa satser i utskottsutlåtandet.

Jag kan således instämma med dem, som yrka bifall till utskottets förslag.
Huvudsaken är ju att själva lagtexten blir förklarad vilande till efter valen.

Häri instämde herr Ström.

Herr Undén: Herr talman! De inledande anförandena i denna debatt föreföllo
närmast lia karaktären av ett överflyttande till kammaren av en diskussion,
som redan har ägt rum inom statsrådsberedningen. Tyvärr ha kammarens
ledamöter hittills endast fatt höra den ena parten i denna överläggning i
beredningen, men jag kan inte tänka mig annat än att vi under debattens gång
också få nöjet att höra den andra partens synpunkter.

Onsdagen den 17 maj 1944 fm.

Nr 18.

Om revision av tryckfrihetslagstiftningen m. m. (Forts.)

Jag skall särskilt uppehålla mig något vid de tankegångar, som präglade
utrikesministerns anförande. Utrikesministern försvarade givetvis de ändringar,
som ha företagits på tryckfrihetsförordningens område, och han försvarade
också deras tillämpning under de gångna krigsåren. Han önskade likaså att
dessa ändringar för säkerhets skull borde kvarstå ännu under åtskilliga år
framåt.

Konstitutionsutskottet har i sitt utlåtande inte ingått på någon värdering av
de vidtagna ändringarna i tryckfrihetsförordningen annat än på det sättet,
att utskottet ansett dem vara ett uttryck för »nationens vilja att även på tryckfrihetens
område stå i full beredskap». I fråga örn tillämpningen säges ingenting
annat i utskottsutlåtandet än att dessa ändringar ha »i det farofyllda läge,
i vilket vårt land befunnit sig, utan tvivel fyllt en betydelsefull uppgift».

Jag tror att det är mångå som i likhet med mig skulle velat se någon mera
preciserad värdering av dessa ändringar och deras tillämpning. För egen del
vill jag i varje fall säga, att jag inte kan uttala någon anslutning till den tilllämpning
av. ändringarna, som har skett. Jag har också liksom herr Sam
Larsson pa sin tid motsatt mig dessa ändringar. I fråga örn vissa av tillämpningarna^
exempelvis dem, då svenska regeringen en dag indrog 17 olika tidningar
på grund av sannfärdiga skildringar av försiggången tortyr i Norge,
skulle jag tro att även, utrikesministern numera med en viss olust erinrar sig
vad som förekommit. Emellertid skall jag inte längre uppehålla mig vid det
förflutna, eftersom konstitutionsutskottet i enighetens tecken har velat undvika
att så göra.

Utrikesministerns hela syn på tryckfriheten var onekligen ganska formell
eller, örn jag så får uttrycka mig, administrativ. Det var som en underström
i hans anförande, att tryckfrihetsförordningen i sitt ursprungliga skick, alltså
före de vidtagna ändringarna, var ett ohanterligt instrument när det gällt att
undertrycka för rikets säkerhet farliga skriverier. Tryckfrihetsförordningens
rättegångsordning med dess jurysystem är ju inte tillgänglig för upplysning
örn sådana säkerhetssynpunkter, och domstolarna kunna därför måhända på
grund av juryutslagen fria en åtalad skrift, som vållat förargelse hos en, utländsk
regering och sorn utrikesministern eller regeringen fördenskull velat
lia fälld.

Det saknas emellertid något eller några element i utrikesministerns uppläggning.
Jag skall förbigå vad herr Gärde anfört örn känslan för tryckfrihetens
värde i ett demokratiskt samhälle i allmänhet. Men därutöver är det ett
annat och märkvärdigt nog rent utrikespolitiskt element, som alldeles saknas.
Denna bortglömda aspekt på tryckfriheten har i alla fall gång på gång framhållits
under debatterna här i riksdagen.

Det är ju för alla bekant, att alltsedan diktaturerna fingo grepp över några
stora länder i Europa har det från deras sida varit en målmedveten strävan
att använda pressen, och överhuvud taget möjligheterna att sprida propaganda
genom det tryckta ordet, såsom ett led i sin, politik. Likaså är det uppenbart
för alla, att denna propagandapolitik har haft en synnerligt expansiv inriktning.
Ett led i den har alltså varit att öva tryck på andra länders, och allra
helst de mindre ländernas, fria ord, att förhindra upplysningar om faktiska
förhållanden i dessa diktaturländer, att förebygga en alltför utpräglad och
skarp kritik av nationalsocialistisk eller fascistisk åskådning och politik. Man
har genom ideliga påtryckningar på vederbörande regeringar i dessa mindre
länder strävat att göra deras press mera tam och foglig och att på det viset
försvaga motståndsviljan inom respektive folk. Allmänheten skulle känna sig
osäker och förvirrad genom att den inte fick läsa någon klar och tydlig kritik
av den politik och den åskådning, som representerades av dessa aggressiva

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1944 fm.

Om revision av tryck frihetslag sti fini» gen m. m. (Forts.)
länder, och folken skulle därigenom bli ett lättare byte för dessa mäktigare
staters propaganda. Detta är ju ett utrikespolitiskt faktum, som man tycker
inte borde ha undgått hans excellens herr utrikesministern vid hans sysslande
under dessa många år med Sveriges utrikespolitik.

Yad ''spelar då den svenska tryckfrihetsförordningen för roll i detta utrikespolitiska
sammanhang? Jo, den spelar rollen av ett försvarsmedel, och ett sådant
av utomordentligt stor betydelse. För ett litet land som Sverige är det
verkligen inte oviktigt att ha ett sådant kompletterande försvarsmedel som
just en författningsgaranterad tryckfrihet innebär. När herr utrikesministern
gjorde en jämförelse med äldre tiders försvarsnihilism här i landet och ansåg
att de, som motsatt sig ändringar i tryckfrihetsförordningen, vilka kunde underlätta
för regeringen att indraga frispråkiga tidningar och andra tryckalster,
äro att likna vid försvarsnihilisterna, som ville lägga landet försvarslöst,
tycker jag att han har fått en, skärva i ögat, som gör att han ser felaktigt
på hela läget. Jag tror snarare att det är så, att den, som anlägger en så formalistisk
och administrativ syn på tryckfrihetsförordningep och bortser från
dess utomordentliga betydelse såsom försvarsmedel mot utländsk mörkläggning
och propaganda, gör sig skyldig, måhända omedvetet, till defaitism på det diplomatiska
planet.

Hans excellens herr statsministern Hansson: Herr talman! Jag har inte för
avsikt att bereda kammaren det nöje, som den antagligen skulle ha av en inbördes
debatt i denna fråga mellan regeringens ledamöter, men jag anser det
lämpligt att jag tillkännager min ståndpunkt i saken.

Jag kommer att från min plats i andra kammaren rösta för utskottets förslag.
Det står i överensstämmelse med den mening jag hade i regeringen, när
jag där tillstyrkte justitieministerns önskan att regeringen skulle taga ett initiativ
i denna sak genom att framlägga proposition för riksdagen. Den utformning
saken har fått i utskottsutlåtandet överensstämmer med de avsikter,
som justitieministern då hade och som jag understödde. Därav följer klart, att
jag tillstyrker kammaren att antaga förslaget. I detsamma finns ingenting som
kan tolkas såsom någon kritik eller något ogillande av den ståndpunkt regeringen
intagit.

När jag tillstyrker, är det givetvis också med det förbehåll, som gjorts, att
man i det läge, som kan uppkomma efter valet, får pröva huruvida beslutet
i dag bör sättas i kraft. Däri har man en tillräcklig garanti för att ingenting
skall hända, som kunde vara till olycka under kriget.

Herr Holmberg: Herr talman! Sedan utskottets talesmän och motionärerna
i denna kammare ha anfört sina synpunkter gentemot hans excellens herr utrikesministern,
kan det kanske tillåtas mig att säga några ord i egenskap av
partivän till den motionär i andra kammaren, vars motion tydligen hade väckt
hans excellens herr utrikesministerns synnerliga misshag.

Det skulle ha sitt intresse att till en mera grundlig granskning upptaga vad
hans excellens herr utrikesministern yttrade i sin polemik mot motionen och
till försvar för de lagar, som det här gäller, och deras tillämpning. Jag skall
emellertid inte göra det i större utsträckning, utan inskränker mig till att fråga
hans excellens herr utrikesministern örn han menar, att det omfattande beslag
som herr Undén nyss nämnde, då 17 svenska tidningar en dag indrogos, därför
att de publicerat bestyrkta vittnesberättelser örn tyska grymheter i Norge,
verkligen voro att anse såsom statliga svenska försvarsåtgärder. Det synes
mig mycket förklarligt att en viss främmande makt kunde känna sig synner -

Onsdagen den 17 maj 1944 fm.

Nr 18.

Örn revision av tryckfrihetslagstiftningen m. rn. (Forts.)
ligell illa berörd av att dessa vittnesberättelser publicerades i svensk press, men
enligt min mening stod det i absolut motsättning till vad Sveriges försvarsintresse
krävde, att man tillmötesgick denna främmande makt med att taga de
ifrågavarande tidningarna i beslag. Det svenska försvarsintresset gagnades
sannerligen inte av att man undertryckte fakta örn vad den tyska ockupationen
i Norge betydde. Tvärtom har det väl förhållit sig så, att offentliggörandet av
dessa fakta var ägnat att stärka försvarsviljan, och beslagen kunde gillas och
applåderas endast av dem, som försökte mjuka upp den svenska viljan till försvar
för den nationella friheten, genom att å ena sidan skrämma för den tyska
krigsmaktens oemotståndlighet och å andra sidan söka inge svenska folket den
uppfattningen att denna tyska krigsmakt överallt var den drog fram strävade
att skapa de mest vänskapliga och fredliga förhållanden till befolkningen i de
ockuperade länderna.

Hur inbjudande det än kan vara att taga upp vad hans excellens herr utrikesministern
i övrigt yttrade i sin polemik, vill jag som sagt avstå därifrån.
Här gäller det ju inte något annat än huruvida riksdagen skall antaga den föreslagna
vilande grundlagsändringen eller ej, och mot vad utskottet i det stycket
föreslår riksdagen att göra har hans excellens herr utrikesministern egentligen
inte anfört något annat argument än att en grundlag inte är någon kristidsföreteelse,
som kan ändras när och hur som helst. Detta omdöme örn grundlagarna,
som väl i allmänhet är riktigt, gäller tyvärr inte de grundlagsbestämmelser som
här beröras, ty de örn några äro kristidsföreteelser. Enligt min uppfattning äro
de rena paniklagar, tillkomna under intrycket av de antidemokratiska krafternas
stora framgångar i krigets första skede, skrivna i den föreställningen
att dessa krafter kanske skulle segra. De äro illa formulerade och inbjuda, såvitt
jag kan se, till missbruk.

Det Ilar sagts att de äro bcredskapslagar, och det kan man kanske gå med
på. Frågan är bara, vad slags beredskap dessa lagar egentligen voro avsedda
att tjäna. Inte beredde man sig väl för den utveckling av kriget som vi nu uppleva;
det synes mig tämligen tydligt framgå av att man just i detta skede börjar
förbereda upphävandet av dessa s. k. beredskapslagar. Att grundlagar icke
skola vara kristidsföreteelser, borde man kanske på regeringshåll ha tänkt på
litet tidigare, när de bestämmelser föreslogos som det nu gäller att ändra. Nu
ha vi grundlagar, som äro kristidsföreteelser och som inte böra få bli äldre än
krisen själv. Det är av denna anledning, anser jag för egen del, som man genom
att antaga utskottets förslag såsom vilande bör skapa möjlighet att under
nästa andrakammarperiod genomföra dessa grundlagsändringar, så snart läget
det medger.

Hans excellens herr utrikesministern talade örn att vi fortfarande befinna
oss i en farofylld tid och att man därför kan ha behov av dessa lagar. Vad han
i det stycket sade är, så vitt jag kan se, intet argument mot vad utskottet föreslår,
ty fortsätter kriget, bli ju också de ifrågavarande lagarna bestående, och
utrikesministern blir då inte berövad de oundgängliga förutsättningar för försvarspolitik,
som han av allt att döma anser att dessa lagar utgöra. Med hänsyn
härtill är det mig ganska svårt att förstå, vad hans excellens herr utrikesministern
och ecklesiastikministern här egentligen tala för. Det verkar, som
om deras strävan ginge ut på att i det längsta bibehålla de inskränkningar i
tryckfriheten, som det här är fråga örn att skapa möjligheter att upphäva. Båda
statsråden deklarera sin kärlek till den svenska tryckfriheten och säga att
de vilja bevara den på samma sätt som alla andra. Det förefaller inte mig att
vara på det sättet. Mig förefaller det, som örn de båda statsråden vilja bevara
tryckfriheten på samma sätt som girigbuken sina pengar, d. v. s. så att inga
andra människor i samhället kunna komma i åtnjutande därav.

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1944 fm.

Om revision av tryckfrihetslagstiftningen m. m. (Forts.)

Herr talman! Jag ber att få instämma med dem som ha yrkat bifall till
utskottets förslag.

Herr Karlsson, Gottfrid: Herr talman! Det har av någon ärad talare från
utskottets sida sagts, att man inom utskottet med mycket stor tvekan anslutit
sig till det förslag, som utskottet nu kommit till. Jag vill med anledning härav
förklara, att för mitt vidkommande har det icke varit fråga örn någon som
helst tvekan, när jag anslutit mig till det förslag, som utskottet bär har framlagt.

Örn tvekan vid något tillfälle har förefunnits hos mig, så var det den gången
för tre år sedan, då vi beslöto att införa de bestämmelser i tryckfrihetsförordningen,
som komma att utmönstras genom ett ikraftträdande av utskottets här
föreliggande förslag. Jag medverkade den gången till införande av de bestämmelser,
som bär diskuteras, och deltog inom utskottet i arbetet på att göra
det förslag, som då hade framlagts från regeringens sida, sådant, att det skulle
bli, örn jag sä får säga, mindre farligt för riksdagen att antaga. Jag medverkade
med andra ord aktivt till att skapa de ytterligare garantier, som vi från
riksdagens sida då fingo införda. Men i dagens läge är det som sagt för mig
inte förbundet med någon som helst tveksamhet att biträda det förslag, som
framlagts från konstitutionsutskottets sida.

Då hans excellens herr utrikesministern talar örn att vi föreslå slopande av
den beredskapslagstiftning, som han för sitt vidkommande anser så nödvändig,
vill jag bara peka på det enkla faktum att det förslag, som här föreligger, ju
är ett vilande förslag, vilket ej behöver slutgiltigt stadfästas vid nästkommande
riksdag. Man får väl då taga hänsyn till de omständigheter som vid den tidpunkten
kunna föreligga, ett förhållande som ju hans excellens herr utrikesministern
också har pekat på.

Under sådana omständigheter kan jag inte finna någon som helst anledning
för kammaren att ej biträda det förslag, som har framlagts från konstitutionsutskottets
sida och som jag, herr talman, endast med dessa korta ord velat förklara
att jag helt och fullt instämmer i.

Jag hemställer som sagt örn bifall till konstitutionsutskottets förslag.

Herr Branting: Herr talman! Det förefaller nästan som örn herr utrikesministerns
och herr Bagges yttranden i början av denna debatt ha utlöst en
politisk kris.

När utrikesministern har funnit lämpligt att med sådan energi •—- såväl rent
personligt som i sin egenskap av främste ansvarig för de utrikes ärendena ■—-kasta sig emot konstitutionsutskottets utlåtande, synes det mig uppenbart att
han därmed, parlamentariskt sett, har ställt sig i ett synnerligen prekärt läge.
Örn detta har skett med full avsikt eller ej, vill jag inte yttra mig örn.

När kammaren, som jag antar, strax kommer att bifalla konstitutionsutskottets
hemställan, får väl detta beslut, efter vad som nu har förekommit,
karaktären av ett eklatant åsidosättande av hans excellens herr utrikesministerns
mening. Det förefaller mig svårt att se, herr talman, hur hans excellens
skall anse sig kunna undgå att draga konsekvenserna härav.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet i
den nu ifrågavarande punkten hemställt.

Punkterna 2 och 3.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 17 maj 1944 fm.

Nr 18.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 267, med förslag till förordning örn ändring i förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften, m. m.; Och

nr 270, angående anslag till civilförsvaret för budgetåret 1944/45.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 eftermiddagen.

Vid ånyo skedd föredragning av statsutskottets utlåtande nr 128, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående statsverkets övertagande av vissa
städers förpliktelser beträffande innehavare av befattningar, vilka vid upphörande
av rådhusrätterna i samma städer komma att indragas, m. m., bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 129, i anledning av väckta motioner
örn anslag till statens järnvägars personals idrotts- och friluftsverksamhet.

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
H. Ericsson m. fl. (I: 54) och den andra inom andra kammaren av herr E.
Gustafsson i Bogla m. fl. (11:108), hade hemställts, att riksdagen måtte till
statens järnvägars idrottsförbunds verksamhet för år 1944 bevilja ett anslag
av 5 000 kronor, att utgå av statens järnvägars driftsmedel.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet anfört:

»Den verksamhet, som utövas av statens järnvägars idrottsförbund, kan
tvivelsutan likaväl som det arbete, vilket utföres av andra dylika till gagn
för de anställdas andliga och fysiska fostran verkande sammanslutningar,
vara förtjänt av all uppmuntran. De skäl, som tala för att genom statliga
bidrag i särskild ordning stödja idrotten vid statens järnvägar, torde emellertid
med ungefärligen samma styrka kunna åberopas beträffande ett mycket
stort antal andra statliga företag, verk och personalkårer av skiftande slag.
Det i motionerna framförda spörsmålet är alltså statsfinansiellt sett ganska
vittutseende. På grund härav får utskottet avstyrka motionerna. Utskottet
hemställer därför, att motionerna I: 54 och II: 108 icke må av riksdagen bifallas.
»

Reservation hade avgivits av herrar Oscar Olsson, Pauli, Ward, Andersson
i Malmö och Åkerström, vilka ansett, att utskottets yttrande bort hava den
lydelse, reservationen visade, samt att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla örn utredning rörande lämpligheten
av och möjligheten för att i begränsad utsträckning och främst beträffande
de affärsdrivande verken ekonomiskt stödja idrottsliga strävanden bland de
statsanställda.

Herr Pauli: Herr talman! Till detta utlåtande är fogad en reservation, och
jag befinner mig bland reservanterna. Jag skall därför be att få säga några ord
i frågan.

Det gäller en inom båda kamrarna väckt motion, vari har hemställts »att
riksdagen måtte till statens järnvägars idrottsförbunds verksamhet för år 1944
bevilja ett anslag av 5 000 kronor, att utgå av statens järnvägars driftsmedel».
Utskottet har örn denna sak yttrat, att utskottet ingalunda underskattar värdet
av idrottsverksamhet bland statsbanornas personal, som bedrives i sunda for -

Örn anslag
till statens
järnvägars
idrottsförbund.

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1944 fm.

Örn unslag till statens järnvägars idrottsförbund. (Forts.)
iner, och man erkänner att en sådan har värde även ur järnvägarnas egen synpunkt.
Utskottet har alltså beaktat vikten av att denna personal, på vars nerver
och allmänna kondition man måste ställa höga anspråk, får tillfälle att bland
annat genom bedrivande av idrott hålla sig i god kondition. Man har också
sagt, att sammanslutningar som bedriva en för de anställdas andliga och fysiska
fostran gagnande verksamhet äro förtjänta av all uppmuntran.

Utskottet ställer sig alltså synnerligen positivt till de motiv som ligga bakom
motionerna, men tvekar att tillstyrka det begärda anslaget med hänsyn till
att ett statligt bidrag till denna idrottsverksamhet vid statens järnvägar kunde
ge personalkårer vid andra statliga företag och verk anledning att begära samma
förmån. På grund av dessa statsfinansiella konsekvenser har utskottet avstyrkt
motionerna.

Reservanterna ha tagit hänsyn till denna sistnämnda synpunkt och ha även
beaktat att Kungl. Maj :t så sent som den 22 december i fjol avslog en liknande
hemställan. Reservanterna anse emellertid, att man icke bör avvisa frågan så
enkelt, utan att den bör kunna göras till föremål för en närmare undersökning.
De säga, att många enskilda företag ha uppmuntrat sin personal till denna
för företagen själva nyttiga idrottsverksamhet, och då borde det icke ligga
utom möjligheternas gräns att låta statens af fårs drivande verk göra något liknande.

Emellertid har reservanternas yrkande sådant det finnes i det tryckta utskottsbetänkande!
ansetts vara alltför omfattande för att kunna göras till föremål
för proposition bär i kammaren. Det ursprungliga yrkandet går nämligen
ut på, »att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn utredning
rörande lämpligheten av och möjligheten för att i begränsad utsträckning och
främst beträffande de affärsdrivande verken ekonomiskt stödja idrottsliga
strävanden bland de statsanställda». Nu avsåg ju den av utskottet behandlade
motionen endast beviljande av anslag till statens järnvägars idrottsförbunds
verksamhet. Reservanterna ha nu på grund härav ansett sig tvungna att begränsa
sitt yrkande. I samförstånd med mina medreservanter i andra kammaren
vill jag därför ändra yrkandet till att avse, att riksdagen må i .skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla örn utredning rörande lämpligheten av och möjligheten
för att i begränsad utsträckning stödja idrottsliga strävanden bland
de anställda vid statens järnvägar. Jag är medveten örn att häremot kan invändas,
att en dylik utredning inte kan bortse från de av utskottsmajoriteten
antydda konsekvenserna beträffande andra statliga verk. Emellertid anser jag,
att sa starka principiella skäl tala för stöd at just järnvägsmännens idrottsverksamhet,
att även denna mera begränsade hemställan måste anses fullt motiverad.

Jag ber sålunda, herr talman, att få yrka bifall till reservationen nied den
ändrade lydelse jag angivit.

. Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! I utskottets utlåtande erinras
om att på riksbudgeten upptagits ett anslag av 1 800 000 kronor till
idrottens främjande. Detta anslag har ställts till riksidrottsförbundets förfogande,
och med anledning härav har utskottet före sitt ställningstagande inkallat
chefen för riksidrottsförhundet för att fa en redogörelse för principerna
för fördelningen av detta anslag och för förbundets syn på motionärernas hemställan.
Av den lämnade redogörelsen framgår, att anslaget fördelas efter
prövning i anledning av gjorda ansökningar. Man tar i viss mån hänsyn till
vederbörande föreningars ekonomiska ställning, och man är för övrigt mycket
välvillig när det gäller att behandla de inkomna framställningarna. Det
måste förefalla egendomligt, att inte statens järnvägars idrottsförbund och en

Onsdagen den 17 maj 1944 fm.

Nr 18.

Örn anslag till statens järnvägars idrottsförbund. (Forts.)
elei andra statliga verks idrottssammanslutningar anmält sig för att bliva delaktiga
av detta anslag. Chefen för riksidrottsförbundet förklarade, att därest
framställning om anslag skulle komma in, skulle denna bliva mycket välvilligt
behandlad i likhet med övriga framställningar. Han framhöll även nödvändigheten
av att anslagsbeviljandet sker enhetligt av ett organ för möjliggörande
av erforderlig kontroll över medlens användning.

Med utgångspunkt från de sålunda erhållna upplysningarna och i betraktande
av att det sålunda finnes möjlighet för statens järnvägars idrottsförbund
att få bidrag från detta anslag av 1 800 000 kronor, har utskottet inte ansett
sig kunna tillstyrka vare sig den i motionen framställda begäran cm anslag
eller utredningsyrkandet. Det är onödigt att bevilja ett särskilt anslag till
ändamålet och även olämpligt med en sådan ordning. Örn vissa av de affärsdrivande
verken skulle på statsbudgeten erhålla särskilt anslag till befrämjande
av idrottsverksamheten, skulle detta givetvis genast framkalla liknande
önskemål från andra statliga verk och myndigheter. Vi ha ju af färs drivan de
verk exempelvis inom försvaret, och den omständigheten, att statens järnvägar
har trafikinkomster, bör rent principiellt inte förändra dess ställning i förhållande
till andra statliga verk och myndigheter. Det är ju dock att märka,
att de affärsdrivande verkens medel äro statsmedel, och det synes utskottet
principiellt oriktigt att giva dem rätt att lämna bidrag i annan ordning än
över statsbudgeten och vid sidan av detta anslag av 1 800 000 kronor. Därmed
skulle riksdagen förlora greppet över anslagsbeviljandet, och det skulle
framkomma ytterligare krav i samma riktning. Det är därför jag anser det
olämpligt att söka åstadkomma några förändrade former i detta hänseende.
Skulle det efter eventuella framställningar från de affärs drivande verkens
idrottsföreningar — vilka framställningar riksidrottsförbundet, som jag säde,
förklarat sig skola behandla välvilligt — visa sig att anslaget av 1 800 000
kronor behöver ökas, så förefaller det mig, som örn det är den riktiga vägen att
gå. Riksdagen kan då överblicka anslagsbeviljandet, och det blir en enhetlig
kontroll över hela linjen.

Från dessa utgångspunkter ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Ericsson, Herman: Herr talman! Det är fullt riktigt, som statsutskottets
ärade ordförande säger, att staten lämnar ett betydande anslag till idrottens
främjande. Men det är lika sant, att detta idrottsförbund i varje fall hittills
inte fått något bidrag från detta anslag. Det är möjligt, att detta beror
på att förbundet inte försökt, jag vill låta det vara osagt. Utskottets ordförande
säger emellertid, att riksidrottsförbundets ordförande meddelat, att eventuellt
inkommande framställningar skola behandlas välvilligt. Vi få väl hoppas,
att han kommer att stå vid sitt ord, när nu en framställning kommer.

Jag vill upplysa örn att den förening det här gäller är cn sammanslutning
av yngre järnvägspersonal, som tagit till sin uppgift att genom idrott och friluftsliv
stärka sin kropp för det synnerligen ansträngande arbetet i järnvägstjänsten.
Statens järnvägars ledning har även fullt beaktat dessa synpunkter
vid den framställning om ett anslag av 5 000 kronor till förbundet, som blivit
avslagen av Kungl. Maj:t. Järnvägsstyrelsen upplyser i denna framställning,
att det är 57 lokalavdelningar, som äro sammanslutna i statens järnvägars
riksidrottsförbund med ett sammanlagt medlemsantal av 4 200. Vidare upplyser
styrelsen, att utgifterna för förbundets verksamhet hittills fått täckas
med medel sorn erhållits på frivillighetens väg. Jag anser det därför fullt riktigt,
med hänsyn till de betydande vinster som staten erhållit genom järnvägspersonalens
arbete, att ett litet anslag beviljas dessa järnvägsmän, som uteslu -

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1944 fm.

Örn unslag till statens järnvägars idrottsförbund. (Forts.)
tande sträva efter att göra sig bättre skickade till att sköta det tunga arbete,
som erfordras på bangårdarna natt och dag oell i ur och skur. Det är ganska
farligt för en person, som inte har sin fulla vigor, att vara ute i växlingsarbete
på de stora bangårdarna. Det är därför av stor vikt, att den unga personalen
hålles vid god vigor. Järnvägsstyrelsen säger, att den är övertygad örn att
förbundet utför en för statens järnvägar gagnande verksamhet och därför är
väl förtjänt av något ekonomiskt stöd från verkets sida. Styrelsen säger vidare:
»Ett sådant stöd, som förvisso har sin^motsvarighet inom mångå andra
företag, synes även väl förenligt med de av Kungl. Maj :t i verkets instruktion
§ 2, mom. 4, meddelade bestämmelserna i avseende å personalens bibehållande
vid bästa möjliga tjänsteduglighet.»

Statsutskottets ordförande nämnde, att det måste finnas kontroll på hur medlen
användas. Jag vill då framhålla, att järnvägsstyrelsen i sin framställning
yttrade, att »förbundet uttryckt sin förhoppning örn att styrelsen, för det fall
att bidrag lämnas, måtte utse ett särskilt ombud inom förbundets styrelse,
varigenom bidragets användning alltså kan övervakas». Styrelsen har sålunda
förutsett, att därest anslaget skulle komma att beviljas, bör det bliva kontroll
på att det användes på ett riktigt och förnuftigt sätt.

Herr talman! Med dessa ord ber jag att få yrka bifall till det av herr Pauli
väckta förslaget.

I detta anförande instämde herr Anderberg.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Jag instämmer med den föregående ärade
talaren. Jag vill därtill nämna, att jag i statsutskottet gick på reservationen
direkt i strid mot de synpunkter, som statsutskottets ärade ordförande här lagt
fram. De enskilda arbetsgivarna anse, att det ligger i deras företags intresse
att understödja idrottsverksamheten hos personalen. De affärsdrivande verk
det här gäller ha, såvitt jag förstår, intresse av att deras personal i detta
hänseende inte får det sämre ställt än personalen vid de flästa privata företagen.
Jag anser alltså, att när arbetarna själva visa så stort intresse för
saken, ligger det i verkets intresse att hjälpa dem. Örn riksdagen bifaller statsutskottets
förslag, kommer riksdagen att lägga stenar i vägen för de affärsdrivande
verkens personal i deras idrotts verksamhet. Utskottet säger _i sitt
utlåtande: »Även telegrafstyrelsen har i enstaka fall länmat dylika bidrag,
nämligen förutom ett i motionen omnämnt engångsbidrag på 10 000 kronor till
en idrottsplats för personalen vid telegrafverkets verkstad i Nynäshamn, ett
årligt bidrag på cirka 2 000 kronor till telegrafverkets idrottsförening i Stockholm,
vilket senare bidrag emellertid kan vara diskutabelt ur synpunkten av
en enhetlig behandling av uppkommande frågor örn bidrag till liknande sammanslutningar
vid andra statliga verk.» Den princip, som statsutskottet här
går in för, nämligen att det skulle vara skadligt för enhetligheten i idrottsrörelsen
att de affärsdrivande verken på detta sätt lämna bidrag till den, mäste
anses farlig av var och en, som är intresserad av att de affärsdrivande verken
få samma rätt som enskilda arbetsgivare när det gäller åtgärder för personalen

i detta syfte. . .

/Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen med den av herr

Pauli föreslagna ändrade lydelsen.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! När man här gör jämförelser
mellan enskilda företag och statliga verk, förbiser man alldeles, att de statliga
verken, i detta fall statens järnvägar, skola leverera in hela sin vinst till
statsverket. Avkastningen och vinsten på verksamheten utgör alitsa stats -

Onsdagen den 17 maj 1944 fm.

Nr 18.

Örn anslag till statens järnvägars idrottsförbund. (Forts.)
medel oell är att jämföra nied skattemedel. Om ett enskilt företag vill skänka
bort medel till sin personal på detta sätt, må det ju stå det fritt. Jäinförelsen
är sålunda haltande och kan inte godkännas.

Att telegrafverket lämnat ett bidrag på 2 000 kronor till verkets idrottsförening
anser jag vara ägnat att väcka en viss förvåning. Såsom, framgår av
utskottets utlåtande har Kungl. Maj :t den 22 december 1943 avslagit en liknande
framställning från statens järnvägar. Det förefaller ju då egendomligt,
örn Kungl. Majit skulle ha bifallit telegrafstyrelsens framställning, och
ännu egendomligare, örn telegrafverket av uppkommande vinstmedel utan
Kungl. Majlis hörande skulle ha beviljat detta bidrag. Detta är i varje fall
en sak, som är förtjänt av statsrevisorernas uppmärksamhet.

Statsutskottet vill inte alls lägga stenar i vägen för delina idrottsverksamhet.
Det framgick med önskvärd tydlighet av beredningen inom statsutskottet,
att dessa idrottsföreningar äro berättigade till och även ha stora- möjligheter
att få bidrag av det anslag, som ställts till riksidrottsförbundets förfogande.
Men det fordras naturligtvis då, att de anmäla sig. Utskottet fick den upplysningen,
att så inte skett. Men man får väl antaga, att de med hänsyn till
vad som förekommit i detta ärende fått sin uppmärksamhet riktad på saken
och nu verkligen göra framställning till riksidrottsförbundet.

Utskottets yttrande örn önskvärdheten av enhetlighet avser inte närmast
själva idrottsverksamheten, utan anslagsbeviljandet. Utskottet anser, att anslag
till verksamheten inte bör utgå både från riksbudgeten och från andra
håll. Det bör vara samlat på ett ställe, så att man kan få en allmän överblick
över verksamheten. Som jag sade, äro statens affärsdrivande verk i detta avseende
inte att jämställa med enskilda företag, då ju deras vinst och avkastning
blir statsmedel, som i sin helhet skall inlevereras till statsverket.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Detta att hela vinsten av de affärsdrivande
verkens rörelse skall inlevereras till statsverket och alltså är att likställa
med skattemedel, tycks vara något som är av förfärligt stor vikt för statsutskottets
ordförande. Men jag vill fästa uppmärksamheten på att ju bättre
trimmad personalen är, desto större vinst kan inlevereras. Jag har hela tiden
sett saken från den synpunkten, att personalen genom deltagande i idrottsrörelsen
blir bättre skickad för sin uppgift. Jag anser därför, att jämförelsen
med de enskilda arbetsgivarna är fullt berättigad. För mig är det huvudsaken,
att idrotten främjas. De administrativa finesserna och de lättnader eller svårigheter
som kunna stå i samband därmed äro för mig en bisak.

Herr Nilsson, Johan, i Malmö: Herr talman! Detta är ju ingen stor fråga,
men vi ha ändå inte kunnat komma överens i statsutskottet. När en del av
reservanternas representanter ständigt framhålla betydelsen av. att detta anslag
utgår och av att den personal det här gäller blir bättre trimmad för sin
uppgift, är ju detta något som man naturligtvis mycket väl kan instämma i.
Men personalen blir väl inte mindre trimmad för sin uppgift, örn bidraget
utgår från det anslag av 1 800 000 kronor, som redan finns för ändamålet? Det
är endast detta som skiljer majoriteten och reservanterna åt.. Skulle^uen stora
idrottsrörelsen vägra statens järnvägars idrottsförbund ett bidrag, så får man
väl utgå från att riksdagen kommer att föreskriva sådana villkor för det stora
anslagets utgående, att förbundet i alla fall får sitt bidrag.

Under sådana omständigheter ber jag, herr talman, att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Häri instämde herr Berling.

Första kammarens protokoll Nr IS.

Ang. behovet
av nya järnvägsförbindelser
i Norrland.

Anslag till
annexbyggnad
till kanslihuset
m. m.

50 Nr 18. Onsdagen den 17 maj 1944 fm.

Örn anslag, till statens järnvägars idrottsförbund. (Forts.)

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen yttrade, att
i avseende på det under behandling varande utlåtandet yrkats dels att vad utskottet
hemställt skulle bifallas, dels ock, av herr Pauli, att riksdagen skulle i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning rörande lämpligheten av och
möjligheten för att i begränsad utsträckning stödja idrottsliga strävanden bland
de anställda vid statens järnvägar.

Sedermera gjordes propositioner enligt berörda yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med övervägande ja
besvarad.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 130, i anledning av väckt motion
angående utredning örn behovet av nya järnvägsförbindelser i Norrland.

I en inom andra kammaren av herrar G. Skoglund i Umeå och K. Mäler
väckt motion (II: 126) hade hemställts, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa örn en uttömmande utredning rörande behovet av nya järnvägsförbindelser
i Norrland, i första hand berörande ostkustbanans förlängning
längs hela norrlandskusten upp till Torne älv.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att motionen 11:126 icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Herr Näsström: Herr talman! Utskottets avstyrkande av motionen var en
besvikelse för oss i det norrländska kustbandet. Emellertid har ju statsutskottet
lämnat en välvillig motivering för sitt avstyrkande. Vi veta ju, att dessa
välvilliga motiveringar i sak kanske inte betseda så särskilt mycket. Vi vilja
emellertid framhålla, att en förlängning av ostkustbanan upp till Tornedalen
skulle få den allra största betydelse för det norrländska näringslivet och framför
allt för den tunga industrien. Vi förstå den invändning som göres, att bilismen
kommer tillbaka i sin gamla form, så snart kriget är över. Dessutom
planläggas flygrouter o. s. v. Vi tro emellertid inte, att allt detta bär den
betydelse för industrien, som en järnväg med denna sträckning skulle ha. Alla
veta ju, att en stor del av året är havet isbelagt, och just under denna tid skulle
järnvägen få en utomordentlig betydelse. Vi hoppas och tro. att med den
välvilliga motivering utskottet lämnat skola vederbörande myndigheter ha saken
i åtanke.

Eftersom kommunikationsministern just nu är närvarande, vill jag vädja
till honom, att även han följer saken med intresse. Dessutom önska vi, att den
pågående norrlandsutredningen ägnar saken det intresse den är värd. Det
är alltså vår förhoppning, att denna tanke skall kunna förverkligas en gång i
framtiden.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 131, i anledning av Kungl. Ma,j:ts
proposition angående vissa byggnadsfrågor berörande staden mellan broarna
samt Riddarholmen i Stockholm m. m. jämte i ämnet väckt motion.

I en till riksdagen avlåten proposition, nr 220, hade Kungl. Majit, under
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden
för den 3 mars 1944, föreslagit riksdagen att för budgetåret 1944/45 å kapitalbudgeten
under rubrik Statens allmänna fastighetsfond anvisa dels till

Onsdagen den 17 maj 1944 fm.

Nr 18.

Anslag till annexbyggnad till kanslihuset m. m. (Forts.)
Annexbyggnad till kanslihuset ett investeringsanslag av 1 000 000 kronor, dels
ock till Förberedande åtgärder beträffande vissa byggnadsföretag i staden
mellan broarna och å Riddarholmen i Stockholm ett investeringsanslag av
350 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft en inom första
kammaren av herr F. Ström väckt motion (I: 299), vari hemställts, utom annat,
att riksdagen måtte besluta 1) att avslå Kungl. Maj:ts proposition nr 220 samt
2) att begära ny utredning av frågan örn kanslihusannex. Alternativt hade
hemställts, därest den i punkten 1 och 2 nämnda vägen skulle vara omöjlig beträda,
örn en ny utredning i syfte att med bibehållande av tomter utmed Myntgatan
för kansliannexet utnyttja dessa mera ekonomiskt och samtidigt med större
hänsyn till de kulturella värdena.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte

a) med bifall till Kungl. Majda förslag och med avslag å motionen 1:299
till Annexbyggnad till kanslihuset för budgetåret 1944/45 under statens allmänna
fastighetsfond anvisa ett investeringsanslag av 1 000 000 kronor;

b) med bifall till Kungl. Majda förslag och med avslag å motionen 1:299
till Förberedande åtgärder beträffande vissa byggnadsföretag i staden mellan
broarna och å Riddarholmen i Stockholm för budgetåret 1944/45 under statens
allmänna fastighetsfond anvisa ett investeringsanslag av 350 000 kronor.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation hade herrar Oscar Olsson, Lindström,
Heiding, Ekströmer, Ivar Persson, Wallentheim och Eriksson i Frägsta
ansett, att utskottets yttrande bort hava den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte

a) i anledning av motionen I: 299 avslå Kungl. Maj:ts förslag örn anslag till
annexbyggnad till kanslihuset samt hos Kungl. Maj:t anhålla örn förnyad utredning
av frågan örn lokalbehovet för Kungl. Maj ds kansli;

b) med bifall--- 350 000 kronor.

Herr Heiding: Herr talman! Vid detta utskottsutlåtande är fogad en reservation,
vari hemställes örn förnyad utredning av frågan örn lokalbehovet för
Kungl. Majda kansli. Jag anser liksom övriga reservanter, att man inte bör
fatta något beslut nu, emedan frågan inte är tillräckligt utredd. Vidare förmenar
jag, att de historiska synpunkterna borde lia beaktats mera än vad
fallet blivit. Kostnaderna bli även onödigt höga på grund av att den nya
byggnaden måste inpassas i den gamla bebyggelsen. Slutligen ifrågasätter jag,
örn det kan vara klokt att, såsom det här är tänkt, sammanföra så många förvaltningsbyggnader
på ett ställe.

Det framlagda förslaget tilltalar mig inte. Den stora runda gården, som ingår
i förslaget, blir något egendomlig. Enligt förslaget skall gammal och ny
bebyggelse mötas, men det blir egendomligt, om man går till väga på föreslaget
sätt. I de runda korridorerna eller sammanbindningsbanorna, örn jag så får
kalla dem, som man skall ha för bevämlighets skull och som skola förbinda
de olika rummen, blir det ju i många fall trappor av olika längd, kvartstrappor
och halvtrappor etc. Ibland får man gå upp och ibland ned. Det uppstår
en mängd egendomligheter i en dylik byggnad, när man skall sammanföra
gammal och ny bebyggelse.

De framlagda ritningarna kunna se bra ut, men jag tror inte, att det vore
lyckligt, örn förslaget genomfördes. När man, såsom här är tänkt, skall riva
ut hela innanmätet och ta vara på skalet omkring, måste det bli svårt att få

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1944 fm.

Anslag till annexbyggnad till kanslihuset m. m. (Forts.),
det hela att passa, oell förslaget blir därigenom som nämnt dyrbart att realisera.
Jag har i stället tänkt mig en byggnad längs Myntgatan och ned mot
Storkyrkobrinken. En sådan byggnad skulle inte behöva bli alltför liten, utan
den skulle kunna inrymma en stor del av de ifrågavarande lokalerna. En byggnad
längs Myntgatan kan tänkas i olika storlekar. Det är möjligt, att man
får riva ytterligare en del av de gamla hus, som finnas där, ty det är alldeles
nödvändigt, att man avlägsnar de fula sår, som nu funnits där i flera år.

En ny utredning kan ge många uppslag. Flera olika förslag kunna komma
att framläggas för granskning. Jag anser, att det i detta fall bör kunna bli en
bättre avvägning mellan praktiska åtgärder och historiska synpunkter. Vi ha
ju i statsutskottet inte haft mer än ett förslag att tillgå. Visserligen ha ett
par andra skisser framlagts, men de ha inte varit fullständigt utarbetade. Nya
förslag böra således utarbetas och framläggas, så att man sedan får välja det
bästa. :

Hela frågan har kommit i ett egendomligt läge på grund av 1940 års markavtal.
Enligt detta skulle ifrågavarande område tillfalla staten, och då borde
de underhandlare, som voro med örn att göra upp avtalet, ha beaktat de olika
synpunkterna. Men när de nu inte gjorde detta, bör man se till, att inte mer
än nödvändigt spolieras i detta fall, utan man får försöka skydda vad som
går att skydda. I mindre städer och ute i landsorten försöker man skydda
naturminnesmärken i största möjliga utsträckning och även i övrigt bevara
allt gammalt och värdefullt. Jag vill därför inte vara med om att, när det
gäller huvudstaden, spoliera värden, som böra bevaras. Här talar man örn att
man har bevarat det mesta möjliga genom att, såsom jag sade förut, behålla
skalet omkring, men man har i alla fall tagit bort det mesta av gränderna.
Det blir bara korta bitar kvar, och de komma inte att visa, hur det har varit
förr i världen. Det vore ju olyckligt att genom den föreslagna bebyggelsen spoliera
gamla värden. Vidare bli, såsom jag nämnde, kostnaderna oproportionerligt
stora, örn man skall inpassa det föreslagna kanslihusannexet i den gamla
bebyggelsen. Det har ju också från många håll framkommit en .mycket stark
opinion mot detta byggnadsföretag, men örn man får tid på sig att utarbeta
och granska flera förslag, kan det ju tänkas, att det kommer fram något förslag,
som mera enhälligt kan godtagas.

Statsutskottet har i detta ärende fått en av tio föreningar i Stockholm undertecknad
skrivelse, som bestyrker, att det finnes en mycket kraftig opinion
mot detta byggnadsprojekt. Jag skall inte ta upp tiden med att läsa upp hela
skrivelsen, men jag vill återge sista stycket: »Vi tillåta oss att rikta en enträgen
hemställan till utskottet att beakta ovanstående synpunkter och medverka
till att riksdagsbeslutet i frågan får en sådan formulering att antikvarie
Lundbergs förslag och fortsatta undersökningar kunna få göra sig gällande
vid utarbetandet av det slutliga förslaget.» I skrivelsen förordades en byggnad
längs Myntgatan.

Nu framhålles det i utskott-sutlåtandet — och det kommer säkerligen att
framhållas också i debatten — att de nu befintliga byggnaderna i gränderna
äro mycket bristfälliga och att det inte har företagits några reparationer.
Men orsaken till att reparationerna lia eftersatts har varit den ovisshet, som
rått örn dessa byggnaders fortsatta bestånd. Får man klart besked örn att de
skola vara kvar är det alldeles givet, att alla åtgärder komma att vidtagas för
att reparera byggnaderna.

För att intet missförstånd skall råda, vill jag säga, att jag inte klandrar
den arkitekt, som gjort upp det föreliggande förslaget. Arkitekt Schmalensee:
är ju en skicklig arkitekt, och han har försökt inpassa den nya byggnaden på
bästa möjliga sätt. Men han har måst följa sina uppdragsgivares intentioner,

Onsdagen den 17 maj 1944 fm.

Xr 18.

Anslag till annexbyggnad till kanslihuset m. m. (Forts.)
och det är alldeles tydligt, att om några i detta fall skola klandras, är det uppdragsgivarna,
som ha gått så hårdhänt fram.

Jag förstår inte, varför det skall vara så bråttom med att få igenom detta
förslag. Yi skola ju inte nu bevilja de stora belopp, som åtgå för att bygga
kanslihus annexet, utan förslag härom skall föreläggas nästa års riksdag. Den
rådande lokalbristen är kanske för tillfället stor, men vi få tänka på att personalstyrkan
har svällt på grund av kristiden och att det finns hopp örn att lokalbehovet
skall minska efter kriget. Förr eller senare måste visserligen åtgärder
vidtagas, för att man skall få bättre och lämpligare lokaler, men jag vill
ifrågasätta, örn man behöver uppföra en så stor byggnad, som det här gäller.

Det finns ju också möjligheter att inköpa närbelägna fastigheter och använda
dem till förvaltningsbyggnader, och staten borde väl göra ytterligare
försök i den vägep.

Jag ifrågasatte i början av mitt anförande, om det kunde vara klokt att
förlägga så många förvaltningsbyggnader inpå varandra som här kommer att
bli fallet. Jag tänkte då närmast på försvarsdepartementet, som är ett eftertraktat
bombmål. Det kanske vore lämpligt, örn man lade det på en annan
plats, så att dess läge inte blir så markerat som när det ligger tillsammans med
andra departement. Nu ligga ju slottet, kanslibyggnaderna, riksdagshuset och
en mängd ämbetsverk alldeles inpå varandra. Det vore kanske inte ur vägen
att övertänka, huruvida inte ett eller annat departement kunde förläggas ett
stycke därifrån. Jag tror, att samarbetet mellan departementen kan fortgå i
alla fall utan några svårigheter. Det kan ju sägas, att evakuering kan ske i
händelse av krig och oroligheter, men när det gäller så pass stora förvaltningsorgan
som ett departement och i synnerhet försvarsdepartementet, evakuerar
man inte i första taget.

Gamla rådhuset inköptes genom det beslut, som fattades efter förord av
markkommissionen, för 900 000 kronor. Där ha vissa omändringar invändigt
föreslagits, och det är meningen, att gamla rådhuset nu skall återställas i sitt
förra skick. Man har beräknat, att reparationskostnaderna skulle uppgå till
1 750 000 kronor. Inte heller örn denna summa skola vi besluta i dag, utan det
är blott fråga örn att fullfölja den påbörjade utredningen.

När det gäller gamla rådhuset, har jag inte det minsta emot att acceptera
Kungl. Maj:ts förslag. Jag anser, att det är alldeles nödvändigt, att byggnaden
blir iordningställd för avsett ändamål. När markkommissionens förslag
genom proposition förelädes riksdagen, tyckte man, att inköpspriset var lågt,
men det visar sig nu, att reparationskostnaderna bli mycket höga.

Med var jag har sagt vill jag ha framhållit, att man bör kunna skjuta på
beslutet i dag och se tiden an. Det bör inte vara större brådska med annexbygget
än att man kan skjuta på det till ett kommande år eller kanske något
längre. Jag skulle tro, att det vore klokt, örn här komme fram nya utredningar
och förslag, som mera ingående kunde granskas.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den vid utskottets utlåtande fogade
reservationen.

Herr Ström: Herr talman! Jag har begärt ordet för att framföra några
korta reflexioner. Jag tror inte, att jag behöver bli långrandig, eftersom jag
i en motion, nr 299, har framlagt mina synpunkter i den nu föreliggande^frågan.
Här vill jag sammanföra de slutsatser, som jag kommit till efter de långa
debatter som ägt rum på möten, i broschyrer och i pressen. Mina slutsatser ha
inte kunnat rubbas av de synpunkter, som statsutskottets flertal har framlagt
i utlåtandet.

Jag instämmer alldeles med herr Heiding i att det inte föreligger någon så -

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1944 fm.

Anslag till annexbyggnad till kanslihuset m. m. (Forts.),
dan brådska i saken, att vi ovillkorligen skola fatta beslut vid årets riksdag.
Därmed vill jag inte alls lia riktat någon kritik emot statsrådet Åndersson,
som ju sin plikt likmätigt har framlagt detta förslag. Jag tror inte, att han
har gjort det med lätt hjärta, och jag tror heller inte, att han skulle känna sig
alldeles desavuerad, örn han fick ännu ett år på sig att fundera på denna sak.
Vi som kämpa för Gamla staden rikta oss inte emot själva tanken på att vid
lämpligt tillfälle staten må skaffa nya lokaler åt Kungl. Maj :ts kansli. Frågan
gäller bara, var dessa lämpligen böra förläggas och när man bör ta itu med
att bygga dem. Jag uppskattar kommunikationsministern mycket. Han är ett
av de statsråd, som man kan få tala med och som verkligen lyssnar — han
har inte så förfärligt bråttom, som många av de andra statsråden ha, när man
kommer för att språka med dem örn vissa angelägenheter. Herr Andersson är
en man, som verkligen låter allmänheten, och dit räknar jag mig, komma till
tals. Det är ju därför med en viss ledsnad jag ser mig nödsakad att här gå
emot hans nu framlagda förslag, men så pass starka skäl tala emot förslaget,
att jag inte kan göra annat.

Vidare finner jag tidpunkten att bygga detta kanslihus mindre väl vald. Vi
ha nu stor brist på byggnadsmateriel, det hörde vi i går under interpellationsdebatten,
då socialministern redogjorde för arbetslösheten i Västernorrlands
län. Är det då klokt att just nu använda en avsevärd del av vårt lilla förråd
av materiel för nybyggnader åt de ämbetsverk, vars lokalfråga ändå inte kan
anses vara så viktig som vissa bostadsfrågor, som måste lösas för allmänheten?
Jag tänker särskilt på hur svårt de unga, som skola sätta bo, och folkpensionärerna
ha att få bostäder, och jag tror inte alls att staten, när en gång detta
palats är färdigt, kommer att utrymma några av de kontor och expeditioner
den nu innehar i andra lokaliteter. Det växer nämligen i detta byråkratiens
tidevarv fram så många ämbetsverk, nästan ett i månaden, åt vilka man måste
skaffa tak över huvudet, att det är föga troligt, att några nu brukade kontor
kunna överlämnas åt den bostadssökande allmänheten. Jag tror, att det är bättre,
att även ämbetsmännen få ha det en smula obekvämt under denna hårda
kristid. Det får allmänheten finna sig i, och det vore ett gott exempel för allmänheten,
örn även ämbetsmännen toge en viss hänsyn till bostads- och lokalbristen.

Så kommer jag till vad som är det avgörande för mitt ställningstagande, nämligen
att det här rör sig om det kanske allra viktigaste byggnadsmonument,
som vi ha kvar från våra äldsta kulturepoker. Enligt vad sakkunniga meddelat,
finnes en sådan kvarvarande gammal stadsdel och stadsplan som denna
blott i Visby, och där inte alls av samma storleksordning som i Gamla staden.
De byggnader, som det nu är fråga örn, tillhöra själva kärnan, det äldsta i
Sveriges huvudstad. Vi kunna gå tillbaka ända till Engelbrekt, Sturarna, Vasarna
och vi skola i dessa byggnader finna anknytningar till vår historia. Här
ha alla standen samlats — även bondeståndet, herr kommunikationsministern,
med sin storartade insats i svensk historia. Detta stånd har här haft en märklig
samlingspunkt. Här har adeln haft sina palats, här lia skeppsfartens och handelns
företrädare haft sina affärshus, här har Sveriges arbetarrörelse grundats
av August Palm och Axel Danielsson, som båda bodde här, och här har den
svenska socialdemokratien i flera år under sin första stapplande tillvaro haft
sitt egentliga fäste — hit går alltså även arbetarklassens historia, låt vara
att den har sin rot i nutiden. Örn vi låta Kungl. Maj :ts kansli utvidga sig över
Myntgatan och detta komplex blir ett stort ämbetsverk, så måste nian nog
befara fortsättning. Jag tror inte på att utskottets försäkringar, att det nu
skall bli stopp för flera moderna byggnader i Gamla staden och att inga flera
kungl, ämbetsverk skola placeras i Gamla staden, vila på fullt säker grund.

Onsdagen den 17 maj 1944 fm.

Nr 18.

Anslay till annexbyggnad till kanslihuset m. m. (Forts.)
Mea jag är naturligtvis tacksam för och fastslår att ett så mäktigt utskott
som statsutskottet försäkrar, att det nu gäller sista steget och att man förstör
oersättliga historiska värden, örn man tar flera steg. Jag är inte säker på att
man i framtiden kommer att lia samina veneration för Svea rikes gamla kärna
som statsutskottet, även dess majoritet, dock har visat genom detta sitt uttalande.
Jag är sålunda mycket rädd för att man här örn några år kommer att
rasera ännu större delar av den verkliga riksklenod, vi ha kvar i byggnadsväg
från gammal tid, och att man inte kominer att stanna vid denna nu föreslagna
bebyggelsen, i synnerhet som — och det vill jag särskilt be herr kommunikationsministern
att beakta -— faktiskt inte alla byggnadsfrågor äro
lösta, när vi få det stora annexet, utan en del ha undanskjutits och nya ha
kommit till. Det är en olycklig strävan att förlägga Kungl. Maj lis ämbetsverk
på Riddarholmen och i Gamla staden — alla vilja ligga här i centrum. Då
måste man, örn statsmakterna inte hejda sig, gå över Myntgatan och ta del efter
del av Gamla staden. Det kan inte vara rimligt att så göra.

Sedan kommer jag till ännu en sak, som jag måste beröra, eftersom jag har
en viss del däri och jag har blivit apostroferad av herr kommunikationsministern
vid ett besök och även av andra. Det gäller min del i 1940 års markkommissions
utlåtande. Man vill ge Stockholms stad skulden för den förstörelse av den
medeltida stadsbilden, som nu förberedes, på så sätt att Stockholms stad har
raserat de hus, vars tomter nu bilda ett litet torg. Det är alldeles riktigt.
Stockholms stad, inte staden som sådan utan en av dess underordnade myndigheter,
nämligen fastighetsmyndigheten, har utan att fråga vare sig stadskollegiet
eller stadsfullmäktige på sin tid helt enkelt en natt röjt undan de hus,
som nu äro borta. Där har givetvis en del gammalt gått förlorat. Man ansåg
emellertid — det får man ju säga till försvar för dem som gjort detta
att husen medförde vissa svårigheter och vådor, dels för trafiken och dels för
innevånarna.

I det väldiga komplex av frågor, som 1940 års markkommission hade att
handlägga, ingick ju det stora tomtbytet mellan kronan och staden såsom
dominerande fråga. Jag deltog i förhandlingarna som en av Stockholms stads
representanter, och jag har varit med örn att underteckna detta avtal, varigenom
ifrågavarande kvarter jämte många andra överlätos till staten, för att staden
skulle få vissa andra fördelar. Det gällde stora intressen, många miljoner, för
båda parter, och staten krävde en ovillkorlig uppgörelse, beroende på vissabyggnads-
och trafikfrågor och dylikt, som måste lösas. När det gäller så
stora affärer som det är, när staden och staten träffa samman för att göra
markbyten, skall man inte beskylla den ena för att lia fått mera än den andra.
Det skedde ju en omsorgsfull värdering. Jag vill inte säga, att staten tog
lejonparten av potten, men Stockholms stad fick ett löfte som åtminstone för
mig var den väsentliga anledningen till att jag godkände avtalet. Löftet står
visserligen inte inryckt som en paragraf i avtalet, men det återfinnes i motiveringen,
och det innebär, att Stockholms stad skulle mot en viss avgift få arrendera
av staten en väsentlig del av det nuvarande Gärdet för en öppen plats.
Detta har icke genomförts. Det var med mycket stor tvekan som jag gick med
på den uppgörelsen. Men därför att man på det sättet hade utsikter att rädda
Gärdet, gick jag med på den, dock med det förbehållet, framställt under debatten,
att om elef bleve fråga örn en bebyggelse, så skulle jag, när frågan
kom upp i riksdagen, ha ulin fulla frihet, och det är den som jag nu begagnar
mig utav.

Egentligen var jag inte inom markkommissionen rädd för att staten skulle
inom avsevärd tid inkräkta på denna Gamla stadens kvartersbebyggelse, och
detta av följande skäl.

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1944 fm.

Anslag till annexbyggnad till kanslihuset m. m. (Forts.).

_ Vi fingo ta del av kronans fastighetskommissions uttalande av år 1925, i
vilket ■— jag citerar ordagrant — det sades följande: »Kommissionen anser
utredning hava visat, att de i det egentliga kanslihuskomplexet inrymda departementens
behov av lokalreserv för överskådlig framtid kan fullt tillfredsställande
tillgodoses inom sagda komplex.» Man hade då, på grund av detta
utav en av statens egna kommissioner gjorda uttalande, den bestämda känslan,
att det icke inom överskådlig framtid skulle bli något kanslihusannex, och i
den uppfattningen blev man ytterligare styrkt av det förhållandet, att en förberedande
kommitté hade underhandlat med Stockholms stad om förvärv av
gamla rådhuset för att lia detta som reserv för kanslihusets lokalbehov. Men
eftersom det, vid den utredning som gjordes av 1925 års fastighetskommission,
icke ansetts vara nödvändigt att ens förvärva gamla rådhuset, blev man så
mycket mera befäst i den uppfattningen att det inte var meningen att under
avsevärd tid framåt inkräkta på de dåvarande gamla, ålderdomliga byggnaderna.

Emellertid framfördes det ett förslag, att man skulle lösa även frågan om
gamla rådhuset i detta sammanhang. Jag reserverar mig, ifall mitt minne sviker
mig, men jag har ett dunkelt minne av att detta förslag framfördes av
någon av stadens representanter för att bland annat ge Kungl. Maj :t en reserv,
i fall kanslihuset skulle behöva utvidgas. Då fick staten också gamla rådhuset.
I fråga örn gamla rådhuset liksom i fråga örn byggnaderna på Riddarholmen
— det erinrar jag mig nu —- skrevs också ett avtal, vari det uttryckligen
sades, att staten inte skulle få fara på något sätt pietetslöst fram, vilket
emellertid icke kom att lika tydligt utsägas beträffande dessa andra kvarter,
som det nu gäller. Meningen var alltså, att gamla rådhuset skulle vara ett
slags reserv för kanslihuset. Det skulle naturligtvis mycket väl kunna restaureras
på ett pietetsfullt sätt och användas såsom ett kanslihusannex, och då behövde
man icke ovillkorligen gå till något ingrepp på dessa gamla medeltida
gränder. Att använda gamla rådhuset på så sätt har man emellertid icke längre
ansett vara lämpligt, därför att man i stället ansett att högsta domstolen skulle
ha denna lokal.

Jag vill icke förneka, att det är en god lösning i och för sig, och kunde
man få en annan plats för detta kanslihusannex, som det nu visat sig nödvändigt
att skaffa, har jag ingenting emot att gamla rådhuset göres till en
högsta domstolens sessionsplats. Jag tror emellertid att den saken inte är
brådskande, utan att man mycket väl kan vänta, tills man fått företa vissa
utredningar, utan att högsta domstolens lokalfråga omedelbart är i fara.

Jag finner sålunda att även den historiska utvecklingen och gången av
denna fråga är av en sådan natur att man bör ta viss hänsyn till föreliggande
krav särskilt ifrån dem, som bo i Gamla staden, och från dem som ha
intresse för Stockholms stads äldre delar.

Bombfaran har herr Heiding berört, jag skall därför inte behandla den.
Statsrådet Andersson i Rasjön är liksom alla framstående dalkarlar en så
varm hembygdsvän att jag är övertygad örn att skulle man försöka att göra
något liknande attentat mot någon förnämlig gammal byggnad eller något
kulturminnesmärke i Dalom, så skulle herr Andersson i Rasjön, vare sig han
vöre statsråd eller landshövding, med all kraft vända sig emot någonting
sådant. På samma sätt förhåller det sig med herr Sven Larsson, som också
gått in för att vi nu skola börja rasera Gamla staden. Min vän Sven Larsson
är hallänning och en varm kulturvän; tänk om någon Kungl. Maj:ts minister
skulle föreslå, att vi skulle riva ner Varbergs fästning för att där bygga något
annat, låt oss säga ett sanatorium! Nog skulle vi få se Sven Larsson här i eld
och lågor för att värna beståndet av Varbergs gamla fästning. Och jag är

Onsdagen den 17 maj 1944 fm.

Xr 18.

Anslag till annexbyggnad till kanslihuset m. m. (Forts.)
övertygad om att den ärade statsutskottsordföranden, herr Johansson i Fredrikslund
— som skall ha ordet efter mig — örn Kungl Maj :t skulle föreslå, för
att möjliggöra att den planerade stora autostradan längs västkusten bleve ett
stycke bredare, att Halmstads gamla slott skulle raseras, skulle med värme och
patos lägga in all sin kraft för att hindra ett sådant attentat. Där vore han
hembygdens son! Låt nu även Gamla staden och stockholmarna få ha en hembygdskänsla,
och låt hembygdens röst tala även här!

Jag skall citera vad byggnadsrådet Hjorth nyss har sagt i denna fråga: »De
planerade departementsbyggnaderna böra av två avgörande skäl icke förläggas
till den nu ifrågasatta platsen. För det första är som bekant platsen redan upptagen
av en innehavare, vars solklara företrädesrätt icke borde kunna ifrågasättas,
nämligen Sveriges huvudstads genom århundraden bevarade gamla stadskärna,
manifesterad i det medeltida grändsystemet och den åldriga bebyggelsen,
älskad och vördad av Stockholms innebyggare. För det andra böra byggnader
av denna för staten livsviktiga funktion av moderna försvarshänsyn icke
hopas på en trång yta, utan spridas, en uppfattning som redan ingår i allmänna
medvetandet och även fått sin tillämpning vid mindre riksviktiga byggnadsföretag.
Gamla staden kan ju inte ligga på annan plats, än där den ligger,
men här planerade kontorshus för departementsändamål icke endast kan
utan bör ligga på annan plats.»

Det är dock en mycket framstående och auktoritativ man, som uttalar dessa
ord.

Jag ber, herr talman, att i anslutning till vad jag sålunda anfört få hemställa,
att kammaren ville bifalla reservationen, som innehåller en begäran om
ett uppskov, varigenom vi skulle få ett andrum och få möjlighet att överse och
överblicka, huruvida icke denna fråga skulle kunna lösas på ett annat och ur
olika synpunkter mera lämpligt sätt.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Det har stått mycken diskussion
kring det ärende, som nu ligger på kammarens bord för avgörande.
Det har hållits opinionsmöten — ett sådant hölls redan förra året — varifrån
kommit olika framställningar till utskottet, och jag förmodar, att man inom
Kungl. Maj :ts kansli och de verk och myndigheter, som ha haft att förbereda
och utarbeta detta förslag, också har fått del av dessa opinionsyttringar.

Statsutskottet har gått till sitt granskningsarbete med verklig och uppriktig
sympati för de synpnukter, som ha framförts, när det gällt att bevara staden
mellan broarna såsom ett kulturhistoriskt minnesmärke. Vi ha således gått till
granskningen icke med en förutfattad mening utan då kanske snarast en sådan,
som icke legat i linje med Kungl. Maj :ts förslag. Vi ha ägnat detta
ärende ett osedvanligt långt förarbete, innan det till slut avgjorts, vi lia haft
olika föredragningar av representanter för Kungl. Maj :ts kansli, biträdda av
representanter från byggnadsstyrelsen, som medverkat med förslagets upprättande,
och representanter för cle kulturhistoriska synpunkterna. Efter dessa
föredragningar följdes vi åt ut på platsen för att där taga del av förhållandena,
varvid vederbörande föredragande fick framlägga sina synpunkter på
spörsmålet. Sedermera ha vi tagit emot deputationer — föreningen Kolmätargränd,
som ju har avgivit yttrande i frågan, har iföreträtts genom en allsidigt
sammansatt representation — och vi ha också, sedan dessa fått framföra sina
meningar inför utskottet, tillsammans med dem ånyo gått ut på platsen för
att höra deras påpekanden även på ort och ställe. A7i ha fått till utskottet de
olika förslag, som ha varit utarbetade, och vi ha också från en arkitekt, som
icke är omnämnd i handlingarna, fått av honom på grund av rent intresse för
frågan utarbetade skisser till ett nytt förslag. A7i lia dessutom latt en hel

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1944 fm.

Anslag till annexbyggnad till kanslihuset m. m. (Forts.),
del skrivelser — herr Heiding nämnde en sådan, men vi lia fått åtskilliga
andra.

När vi till slut inom utskottet gått att ta ställning till frågan, ha vi haft
att väga mellan de kulturhistoriska synpunkter, som ha framförts till oss, och
de praktiskt-ekonomiska synpunkterna.

Vad vi under beredningen av detta ärende alldeles särskilt lia velat efterforska
har varit att försöka få fram ett godtagbart alternativ, som eventuellt
skulle kunnat uppställas emot det nu föreliggande. Det har dock icke lyckats
att få fram ett sådant alternativ, det har icke ens lyckats att få fram godtagbara
direktiv för en fortsatt utredning.

Kungl. Maj :ts förslag har, som man kan förstå -— det har framgått mer och
mer under behandlingen — tillkommit efter en omsorgsfull beredning. Det är
åtskilliga omständigheter, som tala för att detta förslag nu har kommit fram och
att det är av så brådskande natur att det bör avgöras omedelbart. Det har
genom vederbörande myndigheter verkställts utredningar, som ha redovisats i
propositionen, örn statens lokalbehov här i huvudstaden för ämbetslokaler. och
det har framgått att mycket stora sådana behov föreligga.

För högsta domstolen och Svea hovrätt är lokalbehovet alldeles särskilt
trängande. Men så är även förhållandet beträffande Kungl. Maj:ts kansli och
åtskilliga andra ämbetsverk, socialstyrelsen, kammarkollegium och kommerskollegium.

Det förslag till lösning av dessa lokalfrågor, som nu föreligger, ingår ju
som ett led i en serie av förslag beträffande de lokalfrågor, som sedermera
skola ordnas. Kungl. Maj:ts kansli har behov av utvidgning, det nuvarande
kanslihuset kan icke på- eller tillbyggas, eftersom tomten, på vilken detta hus
ligger, har utnyttjats i hela sin utsträckning; försvarsdepartementet, som är
inrymt i andra lokaler, behöver utvidgade lokaler, och det är önskvärt och
nödigt att få till stånd nya lokaler för dessa behov. Högsta domstolen
skall förflyttas till gamla rådhuset. Detta var förutsett redan vid markavtalet
1940, men möjligheten för staten att få tillträde till gamla rådhuset
är beroende av örn staten kan ställa andra lokaler till disposition förde
Stockholms stads myndigheter, som nu vistas där, ty det ingick i markavtalet
med Stockholm att det icke kan bli disponibelt före en viss bestämd
tidpunkt. Lösningen av frågan om gamla rådhusets användning för högsta
domstolen är därför synnerligen trängande, och högsta domstolen kan inte
flytta in där, förrän vissa ändringar vidtagits. Den har nu sina lokaler på
kungl, slottet, men den nya rättegångsreformen med muntliga förhandlingar
gör det angeläget, att högsta domstolen får andra lokaler, vartill gamla rådhuset,
med dess salar, uppges lämpa sig synnerligen väl.

Jag vill erinra örn att när år 1940 det s. k. markavtalet träffades med Stockholms
stad, ingick i statens förvärv även den stadsdel, där Kolmätargränd i
gamla staden är belägen. Fastigheterna ägdes då av Stockholms stad. När
herr Ström säger, att hans synpunkter icke lia blivit rubbade av statsutskottets
nu förevarande utlåtande, kan det ju erinras örn att herr Ström vid tidpunkten
för markavtalets träffande tillhörde de ledande i Stockholms stad.
Men när han å Stockholms, stads vägnar då medverkade till att staten skulle
överta dessa delar av gamla staden, hade han andra synpunkter på denna
fråga. En uppfattning, som skiftar, kan ju rubbas.

Det är ganska egendomligt, att herr Ström nu kan rikta klander emot statsutskottet
i synnerhet och övriga statsorgan, som haft att behandla detta ärende,
ty vi ha bedömt denna fråga ur rent sakliga synpunkter.

Nu vill jag också erinra örn att det förslag, som Kungl. Maj :t här framlagt,
är mindre radikalt ingripande än vad som förutsattes i 1940 års markavtal mel -

Onsdagen deli 17 maj 1944 fm.

Nr 18.

Anslag till annexbyggnad till kanslihuset m. m. (Forts.)
lan Stockholms stad och staten, hiet förutsattes nämligen i detta avtal, att
Myntgatan skulle breddas till 33 meter — det har herr Ström i sin motion också
anmärkt på — men enligt det nu föreliggande förslaget skulle Myntgatan
bli cirka 16 å 16 Vi meter bred, vilket således innebär ett betydande tillmötesgående
mot de framförda synpunkterna.

Gatufasaderna och stora delar av ga tuhusen utmed Västerlånggatan och
Storkyrkobrinken äro avsedda att bibehållas oförändrade, och de närmast dessa
gator liggande gränderna beröras ju icke av det föreliggande förslaget. Det
kan därför erinras örn, när känslostämningarna ta alltför högljudda former,
att även söderut, från Storkyrkobrinken räknat, finnes en lång stadsdel med
många gränder, som icke alls beröras av denna fråga och som ju ligga kvar
som ett minne av den tidigare bebyggelsen.

Jag sade nyss, att vi hade att väga mellan kulturhistoriska och praktisktekonomiska
synpunkter. Vid denna avvägning ha vi också kunnat konstatera,
att det har gjorts eftergifter på de praktiskt-ekonomiska synpunkterna, i syfte
att bevara så mycket som möjligt av vad som finnes av ålderdomlig bebyggelse
i denna stadsdel. I statsutskottets utlåtande framhålles det också, att »rent arkitektoniskt
sett utgör dessutom bibehållandet av de olikartade och under tidernas
lopp mycket hårt omformade gatuhusen ett uppoffrande av den dominerande
verkan, som stått att vinna med en enhetlig fasaduppbyggnad».

Det kanske i detta sammanhang för dem, som icke känna till förhållandena

på platsen--de flesta ha väl, förmodar jag, varit och tagit den i betraktande

— i alla fall borde erinras om att dessa byggnader befinna sig i ett ganska
bristfälligt skick, en del t. o. m. i ett sådant skick att man har måst med bjälkar
mellan husen över gränderna stötta byggnaderna, och detta har väl uppenbarligen
skett med hänsyn till risken att de skulle falla sönder. Det är också
omvittnat under beredningen, att Stockholms stad, som tidigare var ägare till
fastigheterna i denna stadsdel, i mycket hög grad har försummat deras underhåll.
Sålunda lär det under en tid av 15, 20 år inte ha kostats på någonting i
underhåll av dessa byggnader, och då är det väl inte underligt, att man kan
konstatera de stora brister och den vanvård, som faktiskt ägt rum beträffande
byggnaderna i dessa kvarter.

Bland de representanter för statliga verk och myndigheter, som haft att tillgodose
de historiskt-kulturella synpunkterna i denna fråga, som redovisas i
utskottets utlåtande, kan nämnas riksantikvarieämbetet, som förklarat sig icke
heller ur synpunkten av de intressen, ämbetet har att vårda, kunnat anse, att
det förslag, som framlägges i motionen, kan sättas före propositionens.

Jag vill påpeka, att det Starkska förslaget, som herr Ström åberopat i sin
motion, också har varit föremål för granskning inom utskottet — det hade redan
på ett tidigare stadium varit föremål för granskning inom Kungl. Maj :ts
kansli — men man har icke kunnat godtaga detta förslag, dels därför att golvjdan
knappt bleve hälften så stor som enligt Kungl. Majds förslag och således
otillräcklig i förhållande till det behov, som föreligger, och dels därför att de
lokaler i denna ämbetsbyggnad, som skulle komma att ligga närmast stadsdelen,
skulle bli mörka och dystra som arbetslokaler. Det har till utskottet inkommit,
förutom ett tredje förslag av en arkitekt, som jag redan omnämnt, en del
skrivelser. Herr Heiding erinrade om en skrivelse, undertecknad av tio föreningar,
som nu avstyrkt Kungl. Majds förslag- men det har också kommit in
.skrivelser från vissa officiella myndigheter. Kungl, vitterhets-, historie- och
antikvitetsakademien skriver bland annat i sitt yttrande: »T likhet med riksantikvarieämbetet»
— riksantikvarieämbetets yttrande är redovisat i propositionen
och åberopas även i utskottets utlåtande —. »anser dock akademien att
den planlösning som framlagts i propositionen innebär ett allvarligt försök till

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1944 fm.

Anslag till annexbyggnad till kanslihuset m. m. (Forts.),
att beakta de kulturminnesvårdande synpunkterna.» Även kungl, akademien
för de fria konsterna har inkommit med en skrivelse, vari akademien, ehuru den
uttalar sig emot Kungl. Maurts förslag, dock redovisar, att detta akademiens
beslut har fattats med 12 röster mot 9 och att »de ledamöter, som icke önskade
ansluta till detsamma, voro likaledes övertygade örn den stora vikten av att

den gamla staden inom broarna behandlas med största varsamhet — ---men

de voro icke övertygade örn det berättigade i att utdöma det försök till lösning
av ett sådant problem, som Kungl. Maj:t nu framlagt.» Preses i denna
akademi för de fria konsterna, professor Ivar Tengbom, har till protokollet
låtit anteckna, »att han tillhörde den grupp, som omfattade denna åsikt»,
d. v. s. tillhörde den minoritet, som ville tillstyrka Kungl. Maj:ts förslag. När
en man som professor Tengbom gör ett sådant uttalande, liksom de ledamöter
i akademien, som han har haft på sin sida, måste det ju också tillmätas ett
ganska stort värde, när det gäller att bedöma det föreliggande förslaget.

Herr Heiding hade i sitt anförande, vill jag minnas, erinringar att göra
mot Kungl. Maj:ts förslag örn den runda gård, som skall inrymmas inom annexet.
Alla, som tagit del av Kungl. Maj :ts förslag, ha tvärtom framhållit, att
just denna runda gård innebär en synnerligen god lösning. Den kommer att
bidraga till trevnaden och göra lokalerna ljusa. Denna gård kommer att bli
tillgänglig för allmänheten, och den kan bereda ännu större trevnad, örn den
blir försedd med plantering. Till gården komma de återstående delarna av
gränderna att leda — gränderna tas ju inte bort åt Västerlånggatan till, utan
de komma att från Västerlånggatan med sina kvarvarande delar utmynna i
uen. På det sättet uppnås en smidig anpassning mellan gammalt och nytt, till
trevnad för denna del av staden.

Vi ha som jag nämnt förut fått del av de synpunkter, som föreningen Kolmätargränd
har haft på detta spörsmål, och vi ha, som jag sade i början av
mitt anförande, haft de allra starkaste sympatier för strävandena att bevara
Gamla staden i nuvarande skick. Men allt eftersom ärendets behandling framskridit,
har det framstått alltmera tydligt, att vad som här sker, måste göras.
Jag skulle vilja ställa en fråga närmast till reservanterna: örn man inte skall
göra något åt denna gamla stadsdel, på sätt Kungl. Majit föreslår, vad skall
staten som ägare göra med den? Den är i förfallet skick. Skola vi lägga ned en
massa pengar på att restaurera de gamla byggnaderna? Detta torde varken ur
praktiska eller ekonomiska synpunkter vara lämpligt, och Pär det föreligger ett
så stort behov av lokaler för statens del, bidrar ju detta till att man måste se
frågan på ett helt annat sätt.

Herr Heiding yttrade vidare i sitt anförande, att man kunde köpa fastigheter
på annat håll för att tillgodose lokalbehovet, och han sade också, att det
inte vore så nödvändigt att Kungl. Maj :ts kansli och ämbetsverk förlädes nära
intill varandra. Med Kungl. Maj:ts kansli förhåller det sig ju på det sättet
att de olika departementen helt naturligt dagligen måste ha livlig kommunikation
med varandra, och departementscheferna, statsråden, måste ju vid upprepade
tillfällen, ibland kanske ett par gånger om dagen, sammanträffa i allmän
statsrådsberedning. Det framstår därför såsom helt naturligt att Kungl.
Maj :ts kanslis ämbetslokaler samordnas så nära varandra som möjligt.

Under statsutskottets behandling av detta ärende har det icke kunnat framföras
något godtagbart alternativ, som man kunnat anvisa såsom motförslag
till Kungl. Maj:ts förslag, och man har inte kunnat ange riktlinjerna ens för
en utredning örn hur de historiska och kulturella synpunkterna skulle kunna
tillgodoses. Jag erinrar om att Gamla staden har oerhört höga markvärden,
som höra till de högsta i Stockholm. Enligt förslaget bevaras ytterhusen. Herr
Heiding anmärkte på att trapporna inte komma att ligga i samma nivå i varje

Onsdagen den 17 maj 1944 fm.

Nr 18.

Anslag till annexbyggnad till kanslihuset m. m. (Forts.)
våning i det nya kanslihuset och det är naturligtvis en viss olägenhet. Men
det har gjorts för att tillmötesgå historiska synpunkter och är inte någon så
stor olägenhet, att man därför skulle uppoffra andra ekonomiska synpunkter.

Med hänsyn till angelägenheten av att frågan löses utan tidsutdräkt har
utskottet till slut måst stanna för en tillstyrkan av Kungl. Maj :ts förslag och
jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Andersson, Jones Erik: Herr talman! Det torde kanske kunna förefalla
någon av kammarens ledamöter, kanske till och med många, egendomligt, att
jag begär ordet i en fråga som denna, som borde ligga mig ganska fjärran.
Jag, som är en landsbygdens son, borde just inte ha så mycket att skaffa med
storstadens bebyggelse och vad därmed sammanhänger. Men jag vill bekänna
för kammaren, att denna fråga för mig är av den naturen, att jag inte gärna
kan gå den förbi utan vidare, och detta beror inte bara därpå, att jag i tolvårsåldern
som en liten mas sprang här i dessa gränder och nötte mina tjocka,
hemmapliggade skosulor, utan även om så inte varit fallet så skulle jag säkert
ändå lia varit lika intresserad av denna sak som jag nu är.

Jag kommer ihåg, hur redan då jag var liten och sprang där i gränderna
mäktigheten i denna gamla bebyggelse steg så talande framför mig och berättade
örn gammal svensk historia. Den var av sådan art, att jag i mitt stilla
sinne tänkte, att det vore ett brott att i allt för hög grad våldföra sig på dessa
värden och förstöra vad våra fäder här skapat och gjort. Nu är man i färd
med att göra det på detta låt vara mindre avsnitt, och man frågar sig, örn
detta skall vara alldeles nödvändigt.

Man försöker ju att försvara det föreliggande förslaget i så måtto, att man
åtminstone bevarar ytterhöljet och sedan utnyttjar det inre på nyttigt och
lämpligt sätt för att där skapa lokaler som staten behöver. Ja, för min del
vill jag karakterisera detta förslag på det sättet, att man i denna byggnadskropp
river ut hela innanmätet, och så blir det bara skinnet kvar. Jag vill
beteckna förslaget som ett underligt konglomerat, ett underligt sammanförande
av nytt och gammalt, som man varken känner sig betjänt av eller förtjust i.

Jag har inte kunnat undgå att i detta sammanhang göra åtskilliga jämförelser
mellan landsbygd och stad. Landsbygden försöker i alla händelser att
bevara sådant gammalt och fornt, som är av värde när det gäller en sockens
eller en bygds kulturella historia. Vi ha våra hembygdsföreningar, som arbeta
i detta syfte. Det finns väl knappast en socken, som inte har en hembygdsgård
och en gammelgård, som den är mycket angelägen om att förkovra
och bevara. Vi bevilja kommunala anslag och göra allt vad i vår förmåga står
för att understödja föreningarnas arbete, och jag tror att alla kunna betyga,
att detta är tacknämligt och gott. Men när det gäller staden med dess värden,
framför allt här de områden inom gamla staden, som det nu är fråga örn,
då verkar det precis som örn man vore mindre angelägen och som örn det inte
vore så vidare noga med dessa historiska värden. Visserligen låter man ju
höra i lite smått urskuldande ordalag att det inte är riktigt roligt och bra
att rasera, men nöden har ingen lag och vi lova dyrt och heligt att det skall
stanna vid detta, säger man, och så blir det ingenting mer. Herr Ström lät ju
höra redan i början, hur det kan bli med de löftena. Har man sagt A, säger
man ju B, och man; vet aldrig vart det bär, när det väl kommit riktigt i gång.
Jag kan inte hjälpa, herr talman, att i dessa dagar, när jag gått på dessa byggnadsområden
och sett mig omkring, så har det ringt i mina öron något i den
stilen: »Den som trampar under fotterna minnena av det förgångna, den

bliver även rotlös i sitt handlande för kommande dagar.» Det åldriga och det
n.va är evigt sammanbundet, och man Iean härvidlag inte undgå att röna på -

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1944 fm.

Anslag till annexbyggnad till kanslihuset m. m. (Forts.),
verkan till en uppfordran att var och en på sitt sätt försöka bevara och bibehålla
kontinuiteten mellan vad som fordomtima har varit och vad som nu
pågår.

Landsbygdens inställning till delina sak är ganska klar och given. Jag
önskade bara att statens inställning till detta ärende kunde komma till uttryck
på samma sätt som då det gäller landsbygdens känslor för hembygden.

Saken har även en praktisk sida, och den vill jag utforma ungefär sålunda:
kan det i dessa vilda tider vara klokt att på ett enda ställe sammanföra så
viktiga delar av vår förvaltning som Kungl. Majda kansli? Vore det inte
mera förutseende att lia departementen något mera åtskilda än som nu hopförda
i en kompakt klunga, där en enda kvartersbomb kan göra kalas på hela
härligheten? Vi lia inga som helst garantier för att vi inte en dag råka ut
för vad nu andra länder och folk äro utsatta för. Jag vill fråga utskottets
ärade ordförande, som var inne på denna sak: är kontinuiteten i departementsarbetet
mellan de olika departementen så ofantligt beroende av ett inbördes
nära grannskap, att en placering på annat sätt skulle vara alldeles utesluten?
Jag tror knappast det. Vare nu därmed hur som helst; nog borde man i denna
tid ändå med litet god vilja och allvarlig eftertanke på vad man gör kunna
hitta på några andra utvägar än att med dylik skadegörelse spoliera värden
som äro oersättliga. Eftervärlden kommer att fälla en hård dom över ett dylikt
tilltag.

Herr talman! Jag behöver inte säga mera. Med dessa ord ber jag att få
yrka bifall till reservationen.

Herr statsrådet Andersson: Herr talman! Behovet av lokaler för statsförvaltningen
i Stockholm är för närvarande mycket stort. Staten hyr en mängd
bostadsvåningar i olika delar av staden och inkräktar på det sättet på de
tillgängliga utrymmena på hyresmarknaden. Nu tror man på en del håll, att
detta är en omständighet som beror på krisförvaltningens ansvällning och
att det hela skall kunna avvecklas på ett gynnsamt sätt så fort kommissionerna
kunna upplösas. Så är ingalunda förhållandet. I det hyresbelopp på
över 2 miljoner kronor, som staten för närvarande betalar för ämbetslokaler i
Stockholms stad, faller inte mer än hälften på hyror för kommissioner. Den
återstående delen, d. v. s. ungefär en miljon kronor, belöper på ämbetslokaler
för ordinarie behov. Anskaffningen av lokaler har följaktligen under tidigare
''år inte på långt när hållit jämna steg med behovet. Redan när krisen bröt in
hade vi ett lagrat behov av ämbetslokaler här i huvudstaden, och under krisen
har man av olika skäl hindrats från att bygga nytt. Bristen på arbetskraft
och delvis även bristen på material har gjort att man fått vara synnerligen
restriktiv, när det gäller sådana ändamål som ämbetslokaler. Då så är fallet,
måste det vara ytterligt angeläget att kunna börja bygga så fort som omständigheterna
det tillåta, och särskilt måste ju denna angelägenhet te sig
stor, örn man räknar med en arbetslöshet och söker efter offentliga arbeten
för att kunna sysselsätta den lediga arbetskraften. Men örn man skall kunna
sätta i gång med arbeten vid den tidpunkt, då det finns behov av att göra det
för att sysselsätta de arbetslösa, då måste beslut fattas och planläggningen
föras så långt, att det bara är att sätta i gång. Även örn beslutet fattas i god
tid, dröjer det ändå rätt länge innan detaljplaneringen kan fullbordas.

Den förste ärade talaren i debatten undrade varför det var så bråttom med
detta ärende. Ja, när han deltagit i utskottets behandling, har han ju fått del
av de synpunkter som utskottets ärade ordförande här har dragit fram. Det är
angeläget att kunna börja någonstans, när det gäller lösningen av de statliga
byggnadsproblemen. Alla de projekt, som äro avhandlade i den framlagda pro -

Onsdagen den 17 maj 1944 fm. Xr 18. 03

Anslag till annexbyggnad till kanslihuset m. m. (Forts.)
positionen, hänga på visst sätt samman, oell börjar man inte på något ställe,
kan man inte heller fullfölja planen i övrigt. Som saken nu har lagts upp är
just byggandet av kanslihusannexet nyckeln till lösningen av byggnadsfrågorna
i fortsättningen. Det är därför det är så angeläget att få ett beslut i år. Jag
mäste gent emot den förste ärade talaren bestämt förklara, att ärendet är av
brådskande natur.

Det är ingalunda alla aktuella byggnadsbehov, som redovisats i denna proposition.
Även örn det program som där dragés upp skulle kunna realiseras,
kommer det ändå att föreligga ett betydande behov av ökade statliga lokaler.
En del av detta behov har uppmärksammats vid den inventering av arbetslöshetsföretag
som gjorts och soni kommer att föreläggas riksdagen genom en
särskild proposition.

I diskussionen har man undrat örn det är så förfärligt trångbott i kanslihuset
och örn det inte går att tränga ihop sig ytterligare. Någon talade också
örn att ämbetsverken kunde få nöja sig med litet mindre utrymmen och taga
saken som den är. Jag vill ingalunda påstå, att trångboddheten eller behovet av
nya lokaler är störst i kanslihuset, men meningen är inte heller att detta nya
bygge endast skall tillgodose behovet för departementen. Avsikten är att två
departement skola inrymmas där, men byggnaden kommer att rymma åtskilligt
mer. Det är meningen att den nya byggnaden skall tagas i anspråk för de
lokalbehov som äro mest trängande, och det är inte ens säkert att departementen
kunna flytta in, då huset är färdigt. Det kan hända att huset då får tagas i anspråk
för andra mera överhängande behov.

Herr Ström har talat örn vilken otrolig expansion som försiggår på ämbetsförvaltningens
område. Det har han fullständigt rätt i. men från ett sådant
resonemang borde han väl snarast komma till en motsatt slutsats mot vad han
gör. Just denna fortgående expansion gör det nödvändigt att skaffa lokaler,
ty annars måste staten tränga sig in på hyresmarknaden i än högre grad än
förut. Det verkar lättande på bostadsmarknaden, örn staten bygger nya ämbetslokaler
och på det sättet kan lämna de privata våningar, där man nu fått
lov att tränga sig in.

Att döma av reservationen och av utskottsutlåtandet i övrigt är det ingen
inom utskottet som ifrågasatt lämpligheten av att bygga ett kanslihusannex
på denna tomt. I reservationen har man anlagt andra synpunkter som skäl för
betänksamheten. Men herr Heiding, som började debatten, hade en del andra
invändningar, som förut inte kommit till synes. Han anser att förslaget, som
det nu föreligger, är för dyrbart, att det är olämpligt att kombinera de gamla
och de nya byggnaderna med varandra och att det i allmänhet vore oklokt att
förlägga så många ämbetsverk på ett ställe i staden.

Vad kostnaderna angår är det möjligt, att när man försökt att ta hänsyn till
karaktären av de omkringliggande kvarteren och när man försökt kompensera
vad man nu förlorar genom att anordna en stor och dekorativ gård, förslaget
därigenom kommer att bli dyrare i utförande än om man kunnat bygga på annat
sätt. Men däremot vill jag genmäla mot herr Heiding, att när det gäller att
ekonomiskt utnyttja denna tomt, kan det svårligen gå att få en byggnad, som
för samma kostnad skapar mera utrymme.

Som det förut nämnts är denna tomtmark förvärvad vid byte med Stockholms
stad, och det har hela tiden förutsatts att där skall byggas ämbetslokaler.
Örn den saken har det tidigare inte varit några delade meningar. Det är först
nu i slutskedet av sakens behandling, som det blåst upp en opinion, som anser
att den gamla bebyggelsen borde bibehållas och att det ur kulturhistorisk synpunkt
vore en förlust, örn den skulle rivas. Till denna ståndpunkt ha nu reservanterna
anslutit sig och föreslå uppskov med förnyad utredning, en utredning

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1944 fm.

Anslag till annexbyggnad till kanslihuset m. m. (Forts.),
som eventuellt skulle resultera i ett förslag örn en något mindre byggnad, så
att man kunde bibehålla en större del av den gamla bebyggelsen. Utskottsreservanterna
ha alltså tagit hänsyn till den opinion, som blåst upp i denna
byggnadsfråga. Jag måste säga, att denna opinion rör sig med betydande överdrifter.
För resten ha dessa överdrifter givit eko här i debatten, då en talare i
sammanhanget nämnde sådana ogärningar som att riva Halmstads slott eller
Varbergs fästning. Det är väl ändå att helt och hållet ha förlorat sinnet för
proportionerna att anföra sådana exempel.

De kvarter, varom här är fråga, äro rena slumbebyggelsen, och detta har
var och en kunnat förvissa sig örn genom en titt in i gränderna. Husen kunna
säkert inte användas för några nyttiga ändamål, och endast rent museala synpunkter
kunna anföras för deras bevarande. Det är att marka, att här är fråga
örn allenast en ringa del av Gamla stadens bebyggelse. Av en del uttalanden
i tidningspressen, resolutioner och sådant måste ju allmänheten få den uppfattningen,
att det är fråga om att riva hela Gamla staden, i varje fall de delar
som ha en mera gammalmodig karaktär, men så är ingalunda fallet. Även örn
dessa tre gränder, av vilka för resten två redan äro amputerade och bara en
kvar i sitt ursprungliga skick, skulle spolieras, finns det ju ännu ett tjogtal
gränder kvar av samma karaktär som dessa ha. Och, som jag redan sagt, bilden
är redan förstörd genom de rivningar som äro gjorda av Stockholms stad. Jag
lämnar åt. herr Ström att göra upp sitt mellanhavande med Stockholms stads
myndigheter; faktum är att det har skett ett ingrepp från det hållet, som Ilar
gjort att bebyggelsen nu är spolierad. Härigenom har det uppstått en stadsbild,
vilken ingen rimligtvis kan begära att man skall bibehålla. Inblicken från
Myntgatan och Riddarhustorget är anskrämlig. Jag har inte hört någon som
viii ifrågasätta annat än att det skall byggas på, tomten för att hindra insynen
på dessa ödsliga gavlar. Följaktligen kan man inte ställa frågan så: antingen
-— eller; frågan är bara hur man skall bygga på tomten.

Till överdrifterna hör ju också, att man ingivit allmänheten en. föreställning,
att Staden mellan broarna skulle ändra karaktär. Så kommer ju inte att
ske. Västerlånggatan kommer att bevaras precis som den är. Inget av husen
kommer att rivas, och inte heller kommer Storkyrkobrinken att ändra, karaktär
i annan mån än att ett av de nedersta husen — som för resten inte har
kulturhistoriskt värde — kommer att rivas. Eljest kommer Storkyrkobrinken
att bevaras, och det nya kanslihuset kommer att byggas innanför de nu befintliga
byggnaderna. Vad som däremot kommer att ändras, det är fasaden mot
Myntgatan, men vi äro väl överens örn att den inte kan vara som den är. Vidare
kommer insynen från Riddarhustorget att bli en annan och vida förnämligare
än nu.

Det är alltså oriktigt att påstå, att Gamla staden för en tillfällig besökare
ändrar karaktär. Jag vågar påstå, att de allra flesta, som gå Västerlånggatan
fram, inte ens titta in i dessa gränder. De veta kanske att de finnas aär, men
det är säkerligen inte någon förlust för dem, om de en dag skulle upptäcka, att
gränderna inte längre finnas. Jag vågar i likhet med utskottets ärade ordförande
hävda den uppfattningen, att man här visat den största pietet vid anbringandet
av den nya byggnaden i förhållande till den gamla bebyggelsen.
Alla lia också erkänt, att som lösning betraktat är förslaget synnerligen bra.
och någon egentlig kritik mot byggnaden såsom sådan Ilar icke framkommit.
Det alternativ till en mer inskränkt bebyggelse, som har förelegat, har icke
vunnit erkännande från något håll. Detta visar, att det icke är så lätt att hitta
på någon kompromisslösning som bättre än det nu föreliggande förslaget tillgodoser
de kulturhistoriska intressena. Den blandning av gammalt och nytt,
som den föregående talaren, och även någon annan, bär har berört, kommer

Onsdagen den 17 maj 1944 fm.

Nr 18.

Amlag till annexbyggnad till kanslihuset m. m. (Forts.)
att förefinnas i ännu högre graci, om man skulle gå på elef alternativ som
innebär en mindre nybebyggelse.

När man åberopar den starka opinion, som lär vara för handen för bevarande
av dessa kvarter, vet jag inte, varifrån man har fått detta överväldigande intryck.
Att fatta resolutioner på opinionsmöten är ju lätt, men dessa opinionsmöten
företräda i de flesta fall inte någon större opinion än den som är församlad
inom rummets fyra väggar. Däremot har man anledning att i detta fall
taga stor hänsyn till vad. de ansvariga myndigheterna i Stockholms stad ha
för uppfattning i saken. Ärendet ligger för närvarande hos de kommunala instanserna
i och för behandling av förslaget om ändring av stadsplanen. De
myndigheter, som hittills yttrat sig, lia pendlat åt olika håll. Det finns både
tillstyrkanden och avstyrkanden. Men icke i något fall ha såsom skäl för
avstyrkande anförts kulturhistoriska motiv, utan de skäl, som ha varit bestämmande
för dem som i den kommunala administrationen yrkat avslag, ha varit
av stadsplaneteknisk och trafikteknisk natur. Däremot har den myndighet,
som väl närmast skulle lia att bevaka de kulturhistoriska synpunkterna, nämligen
museinämnden, livligt tillstyrkt det föreliggande förslaget. Eftersom
detta utlåtande väl icke varit tillgängligt för riksdagens ledamöter, tar jag
mig friheten att läsa upp ett par meningar. Det heter där: »Från åtskilliga
håll lia invändningar rests mot att ifrågavarande område tas i anspråk för
statliga ändamål. Sedan lång tid har dock en stor del av bebyggelsen i nordvästra
delen av stadsholmen och på Riddarholmen disponerats av centrala
ämbetsverk och offentliga institutioner. Under århundraden har Konungens
kansli varit förlagt inom kungl, slottets murar eller i dess omedelbara närhet.
Nämnden anser, att denna tradition huvudsakligen varit värdefull för
konservering av den historiska stadsbilden.» Vidare skriver nämnden: »I markavtalet
ingick också nu behandlade område, vilket som bekant förvärvades av
staten för kansliets utvidgning. Om detta område behandlas pietetsfullt, synes
det inte kunna resas några sakliga invändningar mot att det disponeras för sitt
avsedda ändamål. Som redan framhållits, anser nämnden, att byggnadsstyrelsens
förslag har stora förtjänster ur både kulturhistorisk och arkitektonisk
synpunkt och att det genomför en nödvändig sanering av bebyggelsen.» Slutligen
tillstyrker nämnden, att stadsplanen för kvarteren ändras i överensstämmelse
med det av byggnadsstyrelsen ifrågasatta förslaget. Jag vågar verkligen
emot den opinion, som på annat sätt har kommit till synes, åberopa det här
citerade uttalandet av Stockholms stads museinämnd.

Det är uppenbart, vilket ju också alla äro överens om, att vi icke kunna behålla
kvarteren sådana som de äro. Utskottets ordförande har redan ställt frågan,
vem som skall taga hand om marken därest kanslihusbygget inte kommer
till stånd. Skall staten göra det, och i så fall på vad sätt? När herr Heiding
anser, att kostnaderna äro för höga för bygget måste jag spörja honom,
örn han tänkt över vad det skulle kosta i engångsutgifter och för framtiden,
om staten skulle restaurera dessa fallfärdiga byggnader och inreda dem på ett
värdigt sätt som museum. Har han, eller någon annan som delar hans uppfattning.
tänkt sig in i vilka belopp det skulle komma att gälla? Såvitt jag
förstår, bär Stockholms stad intet som helst intresse för att bevara dessa
byggnader. I annat fall bade väl staden icke avhänt sig dem, och i varje fall
hade inte museinämnden så livligt tillstyrkt det nu föreliggande förslaget. Följaktligen
skulle det bli staten som får taga hand om byggnaderna och där
etablera ett nytt museum. Därmed skulle ju ecklesiastikministern få ett nytt
bekymmer; han Ilar ju inte alltid så lätt att få anslag ens till de museer som
redan finnas.

Jag vågar på nytt understryka, hur viktigt det är, att beslut fattas re Första

kammarens protokoll IOA''i. Nr IS.

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1944 fm.

Anslag till annexbyggnad till kanslihuset m. m. (Forts.)
dan i år, ty ett uppskov låser icke allenast denna byggnadsfråga utan en hel
serie andra, som sammanhänga med denna och med varandra.

Herr Fredrik Ström var även inne på dispositionen av gamla rådhuset och
åberopade ett uttalande långt tillbaka i tiden att man tänkt sig gamla rådhuset
såsom ett annex till kanslihuset. Men det är ju en sak, som icke har
någon betydelse för det avgörande, som skall träffas i dag. Huvudsaken är
ju, att rådhuset kommer till användning för något statligt ändamål, och efter
processreformens genomförande kommer högsta domstolen att inrymmas där.
Jag kan icke se, att dispositionen av denna byggnad har något med nu föreliggande
fråga att skaffa. Vare sig gamla rådhuset användes för det ena eller
andra ändamålet, kommer det i alla fall att föreligga ett så stort statligt
byggnadsbehov, att den nu föreslagna nybyggnaden ändock måste komma till
stånd.

Jag är ledsen, att jag icke kan kvittera de artigheter, som herr Ström strödde
för mina fötter, med motsvarande artigheter till honom. Det enda, som jag
i detta sammanhang kan göra, är att prisa det utomordentliga nit, som han
lägger ned för allt som intresserar honom. Men i övrigt måste jag återkomma
till den erinran, som gjordes av statsutskottets ordförande, då han framhöll,
att herr Ström själv en gång i tiden varit med och godkänt de planer, som nu
skola realiseras. Som Stockholms stads representant har han undertecknat
marbavtalet. I detta står uttryckligen, att detta område skall användas för
byggande av ämbetslokaler. Likaledes har han varit med örn att godkänna
den del av avtalet, där det finns en uppräkning av de byggnader, som staten
övertager och som staten åtager sig att bevara och restaurera med hänsyn
till deras kulturhistoriska betydelse. I denna uppräkning finnas icke dessa
kvarter med. Nu säger herr Ström, att han vid överläggningarna i samband
med markavtalet förbehöll sig rätt att inför annat forum, d. v. s. riksdagen.
lia en annan mening. Det synes i varje fall icke ett spår av den reservationen
i betänkandet örn markavtalet, ty det är enhälligt. Det var icke heller så, att
markavtalet på något sätt påtvingades staden. Herr Ström ville göra troligt,
att staden, och därmed också han själv som representant för staden, befann
sig i någon sorts tvångsläge. Nej, kronan och Stockholms stad möttes som
fullständigt likaberättigade parter och gjorde upp detta avtal, där man bytte
värde mot värde. Avtalet är sedan godkänt av riksdagen och av Stockholms
stads instanser. Örn så icke hade varit förhållandet, kan det hända att konversationerna
mellan herr Ström och mig fått en annan gestaltning. Nu nödgas
jag inskränka mig till att tacka för de komplimanger, som han givit mig,
men jag är ur stånd att giva honom någonting av den sorten igen.

Herr Lindström: Herr talman! Jag anser mig ha en alldeles särskild rättighet
att ta kammarens tid i anspråk när det gäller denna fråga, inte bara därför
att jag är en av reservanterna i statsutskottet, utan även därför att jag är
den enda ledamot av Sveriges riksdag, som är mantalsskriven i Gamla staden
i Stockholm. Man kan alltså säga, att det för mig gäller hembygden. Jag
har naturligtvis även en annan, mera ursprunglig hembygd, men man måste
finna sig ett hem på den plats, dit man kommer, och det har jag fått i Gamla
staden. Jag har till yttermera visso bott några år i de kvarter, som nu skola
spolieras, visserligen i ett hus som kommer att stå kvar, huset nr 5 i kvarteret
Cephalus, där omdaningslustan har stannat framför ett värdefullt kulturminnesmärke,
nämligen Louis Masreliez’ berömda rumssvit.

När jag nu fått ordet i denna fråga, vill jag gärna understryka, vad flera
talare, som ha en annan mening än jag, lia sagt, nämligen att det är Stockholms
stad, som har gjort den första bräschen i dessa gamla murar. Det var

Onsdagen den 17 maj 1944 fm.

Nr 18.

Anslag till annexbyggnad till kanslihuset m. m. (Forte.)
Stockholms stad, som började riva en hel del mycket värdefulla hus i dessa
kvarter och som med staten ingick det markavtal, som förutsatte, att staten
skulle uppföra ämbetsbyggnader på detta område. Stadens skuld är således
fastslagen och kan icke utplånas ens genom att herr Fredrik Ström nu motionerat
i denna fråga, något som jag för övrigt är honom tacksam för.

Men därför att Stockholms stad har börjat vandalisera, är det inte nödvändigt,
_ att staten följer i dess fotspår. Det är alldeles klart, att det som
herr Heiding med en mycket träffande liknelse kallade för ett sår i denna
kropp, d. v; s. de byggnader, som äro utrivna, på något sätt måste ersättas,
och detta mäste då naturligtvis ske genom nybyggnader. Den politik som hittills
förts har således nödvändiggjort, att det byggs någonting på området. Den
saken är fullkomligt klar. Men även om såren måste läkas, kan man fråga
sig, om de skola låkås på det sätt som Kungl. Majit och statsutskottets majoritet
ha föreslagit. Man talar så mycket örn att man skall bevara åtminstone
en del exteriörer. Jag skulle därvidlag kunna instämma med min compatriot,
herr Jones Erik Andersson. Jag vill dock använda en annan liknelse än han
och säga, att här få vi en potemkinkuliss av ålderdomlig typ omkring något
som inte alls har den karaktär som denna kuliss lovar. Eftersom jag, herr
statsråd, som jag nyss säde, bär bott i dessa kvarter och känner dem mycket
väl, kunna inte för mig lika litet som för de flesta andra inbyggare i Gamla
staden de fasader, som få stå kvar, räcka till för att bibehålla känslan för de
gamla värden, som annu .finnas där och som alltjämt kunna bevaras, om blott
den goda viljan existerar.

Det märktes på herr statsrådet, att han i själva verket har en ganska grund
kännedom om Gamla staden, dess byggnadshistoria och bebyggelse. Han säger
exempelvis, att om de kvarter, som det nu närmast gäller, komma bort,
finns det på andra ställen i Gamla staden motsvarigheter, varför det inte är
någon större skada skedd. Ja, det finns några få brottstycken, som kunna
kallas för motsvarigheter, särskilt i kvarteren kring Köpmangatan. Men det
finns intet så stort område som är så enhetligt som detta.

Vad det gäller, framgår bäst, örn man gör sig besvär att gå igenom professor
Hagnar Josephsons bok Borgarhus i gamla Stockholm''. Av detta verk,
som är ett vetenskapligt arbete, framgår, att det mesta av bebyggelsen i dessa
gamla kvarter är ifrån 1600-talet, men det finns även kvar medeltida bebyggelse,
bl. a. ett hus, som ingår bland dem som nu skola rivas bort, nämligen
huset Kolmätargränd 3, kvarteret Nessus 7. örn detta hus säger professor
Josephson:^»Detta är ett av de synnerligen få borgarhus, som bevisligen härstamma
från medeltiden. Den fyra våningar höga fasaden krones nämligen
av en vindskupa, framför vilken ett litet trappgavelröste är uppmurat. En undersökning
av murarna å vinden ger vid handen, att teglet ligger i munkförband
å denna gavelmur. Av stort intresse är, att denna medeltida fasadmur
är utkragad över bottenvåningen med ett karnisprofilerat utsprång.» Detta
är endast ett exempel på de hus, som nu skola försvinna. Jag tror icke, att det
finns många motsvarigheter till de åldriga kulturvärden, som ett sådant hus
representerar.

Det är för övrigt en ganska underlig* politik, som staten bedriver, när det
gäller^ vår kulturvård. För ett par, tre år sedan, kanske tidigare, jag minns
inte så noga, stiftade vi här en lag om bevarande av bl. a. gamla byggnadsminnesmärken,
en lag, som stadgar, att staten, då det är fråga örn byggnader,
som ha kulturhistoriskt värde, kan ingripa mot enskilda ägare, som vilja förändra
sådana byggnader. Men nu kommer den suveräna staten själv och vill
göra ingrepp, som stå i direkt motsättning till den lagstiftning, som staten
bär skapat för sina medborgare. Vi bevara ju också på många andra sätt kul -

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1944 fm.

Anslag till annexbyggnad till kanslihuset m. m. (Forts.)
turminnesmärken, ge anslag till historiska museer och andra institutioner, där
mycket värdefullt är samlat, men där man ändå inte får en sådan helhetsbild
av gammal kultur och åldrigt liv som i dessa delar av Gamla staden.

Yi skola också tänka på att när kriget nu rullar fram över Europa, bli
framför allt genom luftbombardemangen en allt större del av de gamla kulturstäderna
där ute sönderslagna och lagda i ruiner. Gamla staden i Stockholm
är icke bara unik för Sverige, den kanske kominer att bli ett unikum
för hela vår världsdel. Jag anser därför att vi måste känna oss förpliktade
att bevara så mycket som möjligt av Gamla staden.

Nu frågar man sig, såsom statsutskottets ärade ordförande gjorde för en
stund sedan, vad staten skall göra med dessa byggnader, om de skola stå kvar
i någorlunda ursprungligt skick. Frågan är naturligtvis ganska svår att besvara,
ty ingen människa har ägnat någon större uppmärksamhet åt den. Den
uppmärksamhet, som från Stockholms stads och statens sida har ägnats dessa
kvarter, går helt enkelt ut på att utplåna dem. Örn man hade haft en positiv
känsla för dessa värden och använt lika mycket tid pa att tänka ut vad man
skulle kunna göra av dessa hus, som på raseringsplanerna, skulle man säkerligen
ha kommit till ett hållbart resultat. Husen ha nu fått förfalla i väntan
på döden. Men de äro ändock inte mer förfallna, än att de kunna restaureras.
Jag är säker på att örn de inte kunna användas av staten, finns det, kanske
särskilt efter den reklam, som de nu fått genom diskussioner i pressen och på
andra håll, många människor som vilja bo där. Jag tror^också, att det skulle
finnas många hantverkare och andra, som skulle vilja slå sig ned i denna del
av Stockholms gamla stad. Örn man ville lägga ned tid och arbete på att försöka
tänka ut vad man skall använda dessa hus till, skulle man säkerligen
lyckas finna någon lösning.

Herr talman! Jag vill inte gå in på resonemangen örn kanslihusets nybyggnad,
statens lokalbehov och annat i samband därmed, ty det ha ju redan andra
talare gjort. Jag har endast med dessa ord velat emot de krassa nyttosynpunkter,
som här ha lagts, ställa kultursynpunkterna, dag har velat göra
detta därför att jag anser, att det är mest värdigt för Sveriges riksdag att slå
vakt örn kultursynpunkterna.

I herr Lindströms yttrande instämde herrar Sundberg, Friggeråker, Boman,
Siljeström, Olof Carlsson, Branting, Helgesson, Sandström, Sandegård och
Bondeson.

överläggningen blev nu för en stund avbruten för att begärt tillfälle skulle
beredas herr statsrådet Wigforss att avlämna kungl, propositioner.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 275, angående slutlig reglering av riksstaten för budgetåret 1943/44 m.

nr 278, angående beredskapsstat för försvarsväsendet för budgetåret 1944/45.

Anslag till
annexbyggnad
till kanslihvset
ni. m.
(Forts.)

Fortsattes överläggningen angående statsutskottets utlåtande nr 131.

Herr Pauli: Herr talman! Det är en ganska egendomlig upplevelse att se,
att diskussionen örn en så eminent praktisk fråga som den om nybyggnader
för kanslihusets behov och andra ämbetslokaler kommit att som sitt mest väsentliga
och iögonenfallande inslag få en rent kulturhistorisk och estetisk debatt.

Onsdagen den 17 maj 1944 fm.

Nr 18.

Anslag till annexbyggnad till kanslihuset m. m. (Forts.)

Jag hör till dem som i statsutskottet ha ställt sig på majoritetens sida och
accepterat Kungl. Maj:ts förslag. Men detta betyder inte, att jag — lika litet
som, tror jag, de flesta av mina kamrater — saknar sinne för de nyss nämnda
synpunkterna. Vi tycka endast, liksom herr statsrådet nyss, att de museala
hänsynen och pietetssynpunkterna i detta fall ha blåsts upp till överdrivna
dimensioner. Det är ju, såsom redan har sagts, här icke fråga örn något som
kan jämföras med att riva våra historiska slott ute i landet. Det förefaller
mig också, som om herr Andersson i Ovanmyra hade lagt sig till med litet
för mycket patos, när han talade örn att den, som trampar under fotterna minnena
av det förgångna, gör sig själv rotlös i nutiden.

Örn man ser nyktert och praktiskt på denna fråga även ur museala synpunkter,
skulle jag tro, att man i stort sett måste instämma i vad riksantikvarieämbetet
har anfört i saken. Jag tror inte, att någon människa kan komma
på idén att anklaga riksantikvarie Curman för bristande sinne för historisk
pietet och kulturhistoriska värden. Han har också i förra delen av sitt yttrande
kraftigt givit uttryck åt dessa synpunkter, men där ger han också en
del mycket intressanta sakupplysningar, som böra beaktas i denna kulturhistoriska
debatt. Han framhåller bl. a., att en del av byggnaderna i de ifrågavarande
kvarteren äro av stort intresse och att det där finns flera boningshus
från 1600-talet med värdefull arkitektur och inredning. Sedan säger han:
»Kanske än märkligare är den svit av medeltidshus, som omger de olika gränderna
från Västerlånggatan ned mot Myntgatan. Det är emellertid icke här
fråga örn boningshus utan örn magasinsbyggnader av samma art som de berömda
trappgavel shusen i Visby---. Fasaderna mot gränderna ha i se nare

tid, då bostäder inreddes i dessa hus, genombrutits med fönsterhål. Ursprungligen
torde endast ha funnits gluggar och hissportar i dessa grändfasader.
» När man får upplysningen, att det medeltida Stockholms borgare
från affärslokalerna vid Västerlånggatan längs dessa smala gränder och ned
mot stranden därnedanför byggt icke människoboningar, utan magasin för
sina affärer, får man ju i viss mån en annan blick på denna fråga. Det är
litet svårt att ha samma pietet för gamla magasin, hur karakteristiska de än
kunna vara, som för gamla människoboningar. Jag tycker, att man skall hålla
detta faktum i minnet.

I agitationen mot det föreslagna kanslihusbygget har man även dragit fram
gamle Movitz’ skugga och framför allt Hellmans, hans skapares, minne. Jag
beklagar, att vännen Rickard Lindström i sitt vältaliga anförande nyss hade
utelämnat Movitz. Denne spelade nämligen en stor roll i den ledare, som
herr Lindström hade inne i gårdagens nummer av sin tidning. Den hette »Här
bor Movitz». Citatet var hämtat från en bekant dikt bland Fredmans epistlar,
som skildrar en eldsvåda vid Kolmätargränd på Hellmans tid. Det är,
som någon sagt, ett briljant eldsvådereportage och samtidigt ett högst förtjänstfullt
skaldestycke med blixtbilder från folklivet på Hellmans tid. Där
får man emellertid också i olika strofer en direkt beskrivning av gränden.
Vi kunna kanske här observera den mest bekanta av dessa blixtfotografier.
Jag ber örn ursäkt för att i texten förekommer ett ganska drastiskt ord, men
det får Bellman svara för och inte jag. Strofen lyder:

Skådom nu Kolmätargränden,
smal och smutsig, full med grus;
rådstutaket syns vid änden,
sen blott krog och jungfruhus;
ur ett bugnat fönstergaller
syns en nymf med skinnkarpus;

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1944 fm.

Anslag till annexbyggnad till kanslihuset m. m. (Forts.)
straxt burdus
slagsmål och skvaller,
nakna hjässor, tomma krus.

Detta ger vid handen, att de ursprungliga magasinsbyggnaderna på Sellmans
tid i viss utsträckning hade inretts till människobostäder. Men vad
var det för människobostäder? Jo, vi få här upplysning örn att det med undantag
för det anständiga perspektiv, som man fick vid grändens slut, nämligen
en glimt av gamla rådhusets tak, var det, örn man får tro Carl Michael
Bellman, endast krogar och jungfruhus. Dessa krogar och andra lokaler spela
visserligen en mycket viktig roll i den Bellmanska diktningen och få där
över sig något av diktens förgyllning, men jag undrar, örn de i sitt verkliga
skick voro så särskilt värda den pietet, som senkomna släkten nu vill ägna
dem, även örn ett och annat av dessa gamla hus har ett arkitektoniskt värde.

Jag har velat göra denna påminnelse för att försöka att något dämpa det,
örn jag får använda ett kanske starkt uttryck, pietetsrus, som synes på sina
håll ha kommit fram i debatten örn Kolmätargränd och de två andra gränderna.

Det var emellertid en intressant fråga, som herr Lindström nyss framkastade.
Om riksdagen skulle beakta de antikvariska synpunkterna till den grad,
att den skulle avslå Kungl. Maj :ts förslag och alltså taga reservationen, och den
nya utredningen sedan skulle resultera i att det endast bleve bebyggelse längs
Myntgatan och att vad som finns kvar av gränderna skulle bevaras — vad
skulle då dessa gamla ''byggnader användas till? Jag kan inte se så optimistiskt
på saken som herr Rickard Lindström när han talade örn att de skulle
kunna restaureras och bli användbara både som bostäder och hantverkslokaler.
De av oss, som ha gått den inte så långa vägen ned till Kolmätargränd och tittat
på byggnadernas beskaffenhet, veta ju hur fallfärdiga dessa byggnader se
ut att vara och hur man måst spänna träbjälkar tvärs över gatan mellan dem
för att hindra deras sammanbrakande.

Att här kunna åstadkomma ordentliga och något så när tillfredsställande
bostäder, det är väl något tämligen otroligt. Däremot kunde man ju tänka sig
den möjligheten, som också riksantikvarien antytt, att försöka återställa dem
i deras ursprungliga skick såsom magasinsbyggnader från medeltiden. Riksantikvarien
målar en bild av hur det skulle kunna ta sig ut. Han säger: »Dessa
gränder skulle i restaurerat skick ha erbjudit en sällsam helhetsbild med
släta murytor i rött, fogstruket tegel, här och där med en elegant utkragning
i fasadlivet» — det låter nästan som en beskrivning av en damdräkt, det där
—- »med krönande trappgavlar över de smala grändperspektiven och med
svarttjärade magasinsluckor, hissportar och hissbommar.»

Ja, så kan man naturligtvis göra. Men man frågar sig, örn detta verkligen
skulle ha det museala värde, som skulle motsvara kostnader och besvär. Den
saken vill jag lämna å sido.

Hade gränderna stått kvar i sitt ursprungliga skick, så kanske jag också
skulle ha hört till dem som reflekterat på ett sådant restaureringsprogram.
Fastän man måste ju säga att det är märkvärdigt att intet förslag i denna läkning
tidigare kommit fram —• det sker först nu när man låtit det hela så till
den grad förfalla. Det är nämligen så, som redan flera gånger framhållits,
att nu är det hela tyvärr redan förkylt — man kan inte återställa exempelvis
Kolmätargränd i dess ursprungliga skick, eftersom ungefär hälften av den redan
har skurits bort under den tid, då Stockholms stad skötte fögderiet. Riksantikvarien
diskuterar denna möjlighet, men kommer till det resultatet att det
inte går att bygga upp husen igen. Och att få »en tillfredsställande övergång

Onsdagen den 17 maj 1944 fm.

Xr 18.

Anslag till annexbyggnad till kanslihuset m. m. (Forts.)
mellan en rationell nybebyggelse utefter Myntgatan och mot Riddarhustorget
å de utrivna tomterna och de bevarade äldre, oregelbundna och smala kvartersändarna
erbjuder ett problem, som icke torde vara lätt att tillfredsställande
bemästra».

Det skulle jag också tro. Det är emellertid just denna idé, som presenteras
i reservationen, enligt vilken man skulle inskränka nybebyggelsen till sträckan
längs Myntgatan.

Örn man nu alltså måste konstatera, att fatalierna äro försuttna i fråga om
litt förverkliga ett sådant restaureringsprogram, har man å andra sidan att
betrakta det föreliggande förslaget och se i vad mån detta förslag har tilltillmötesgått
de berättigade krav på kulturhistorisk pietet som kunna framställas.
På denna punkt tycker jag att det är mycket beaktansvärt vad riksantikvarien
haft att säga. Han uttalar sig på det hela taget synnerligen berömmande
om det von Schmalenseeska förslaget. Han säger att det i åtskilliga avseenden
är förtjänstfullt, och anser att »förslagsställarens grepp att i stor utsträckning
bevara de gamla gatufasaderna har sin måhända största betydelse
däri, att på detta sätt den gamla kvartersbebyggelsens skala bevaras». Själv
måste jag tillstå att jag nästan har blivit rörd när jag sett hur man vid uppförandet
av detta komplex av ämbetslokaler har tagit mycket långt gående
hänsyn till den gamla bebyggelsen; man bevarar fasaderna längs Västerlånggatan
och Storkyrkobrinken, man bevarar den karakteristiska begynnelsen av
dessa tre gränder, som ger en tydlig föreställning örn hur det en gång sett ut
i en dylik miljö med de egendomliga grändvalven.

Det var visst herr Andersson i Ovanmyra, som med ett visst förakt kallade
hela förslaget för »ett underligt konglomerat av gammalt och nytt». Ja, varför
inte, herr Andersson i Ovanmyra? Ett konglomerat av gammalt och nytt! Jag
är säker på att han även på den av honom ofta omnämnda landsbygden träffar
på fall, där man får göra kompromisser just mellan gammalt och nytt.
Och jag för min del skulle tro att själva det sällsamma i denna sammanställning
av de gamla fasaderna med de gamla grändportarna och den nya bebyggelsen
där bakom, där man genom dessa mörka grändportar ser in över den
nya stora och ljusa piazzan, som man med en italiensk benämning kunde kalla
den runda gården, kommer att göra ett mycket bestickande intryck. Jag
skulle tro att man kommer att intressera främlingar betydligt mer genom att
förevisa ett sådant byggnadskomplex än genom att leda dem omkring i dessa
tre gränder, om de kvarlämnades i sitt gamla skick.

Det enda intresse, som en främling skulle kunna erfara för dessa gränder i
deras nuvarande tillstånd, det vore att få tillfälle att med en viss skadeglädje
konstatera, var Stockholms stad har sina slumkvarter. Jag tillbragte några
år före kriget en dag här i Stockholm tillsammans med den icke obekante engelske
författaren H. G. Wells och hans förläggare. Vi lunchade ute vid Drottningholm
och föro sedan med bil genom trädgårdsstäderna in mot staden. Wells
tittade sig nyfiket omkring och blev allt otåligare. Då jag frågade efter anledningen,
säde han: »Jag tittar efter era slumkvarter. Var i all världens dar
har ni dem? De skulle väl ligga här i utkanterna av stan.» Jag försökte först
inbilla honom att vi överhuvud taget inte hade några slumkvarter i Stockholm.
Men min sanningskärlek segrade så att jag till sist erkände, att vi verkligen
lia slumkvarter i Stockholm, men mitt inne i den gamla ursprungliga staden.
Det var den omoderna stadsplaneringen, sade jag, som hade framkallat denna
förstumning. Och Stockholm är ju inte ensamt örn det. I en så vacker stad som
den skotska huvudstaden Edinburgh har det gått precis på samma sätt, örn
möjligt i ännu skandalösare former. Det gäller här den gamla medeltida huvudgata,
som leder från The Castle uppe på det stora klippkrönet rakt ned genom

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1944 fm.

Anslag till annexbyggnad till kanslihuset m. m. (Forts.)
den gamla staden och som utmynnar vid det historiska slottet Holyrood, där
Maria Stuart brukade bo. Det är något så när hyggligt ställt vid den övre delen
av denna gata, men vid den nedre delen av gatan har förslumningen satt
in mycket starkt. Under senare år har man emellertid i Edinburgh börjat göra
allvarliga ansträngningar för att låta de gamla husen restaureras på lämpligt
sätt. De äro mycket stabilare än våra tegelhus, ty de äro i stor utsträckning
granitbyggda. Och samvetet i Edinburgh har vaknat betydligt förr än hos oss.

För min del skulle jag hälsa med tillfredsställelse, om den debatt, som med
anledning av detta projekterade bygge har förts om Gamla stans kultur- och
skönhetsvärden, kunde leda till att man mera noggrant planerade och skapade
garantier för hur det i fortsättningen skall förfaras med Gamla stan. Det är
kanske omöjligt att hoppas, att det skall gå att i hela Gamla stan förena moderna
hygieniska krav med den gamla stadsplaneringen och arkitekturen. Men
jag tycker att man i tid borde sörja för — och det är någonting både för Stockholms
stad och för statsmakterna att tänka på — att man studerar vilka områden
av Gamla stan som böra för ali framtid bevaras som reservat. Detta
inte minst av det skälet att, såsom herr Rickard Lindström nyss nämnde.
Gamla stan kanske kommer att i viss mån framstå som ett unikum i Europa
efter kriget och bombhärjningarna.

Jag vill därför uttala den förhoppningen, att man verkligen griper sig an
med ett sådant planeringsarbete. Och om man för framtiden förfar med större
framsynthet än vad Stockholms stad har gjort beträffande nu ifrågavarande
gränder och kvarter, så tror jag inte att det skall behöva uppstå så svåra
konflikter som fallet varit i denna sak.

På grund av det sätt, varpå man i arkitektförslaget har lyckas förena det
praktiskt ändamålsenliga med en långtgående pietet för det gamla, anser jag.
herr talman, att förslaget är sådant att kammaren med gott samvete kan bifalla
Kungl. Maj:ts proposition. Jag ber därför att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Ekströmer: Herr talman! Även jag skulle vilja yttra några ord i denna
fråga — det blir mest några reflexioner av mera praktisk karaktär, men
jag skulle hoppas att de i någon mån kunna bidraga till att förhindra ett sådant
attentat mot gamla kulturvärden, som man här är i färd med att begå.

Först vill jag emellertid säga, att även jag var förvånad när jag märkte
att Stockholms stad i sitt markavtal inte hade tänkt på dessa värden, utan lät
avtalet gå igenom utan att saken ens påtalades. Jag tycker dock inte att vi
skola kasta sten på herr Ström allt för mycket för den sakens skull — en
syndare som sig omvänder och bättrar är väl alltid en Gudi behaglig syn. Och
för övrigt anser jag att denna sak inte endast angår Stockholms stad.

Här har i debatten flera gånger refererats till riksantikvarieämbetets yttrande,
och jag skulle tänka mig att detta yttrande har haft en ganska stor inverkan
på utskottets bedömande. Jag har naturligtvis också läst detta yttrande,
men jag kan inte finna annat än att riksantikvarien med bekymmer och
oro ser att de gamla kulturvärdena skola försvinna. Jag vill därför tro, att
senare delen av hans yttrande går så att säga i resignationens tecken; han bär
ansett att saken var praktiskt taget avgjord och därför gjort det bästa, som
kunde göras i detta läge, och tillstyrkt arkitekt von Schmalensees förslag, som
givetvis har stora förtjänster. — Inom parentes vill jag ju dock anmärka, att
jag inte riktigt kan förstå hur man kan vara så förtjust i den efter mili smak
tråkiga runda gården som, örn jag känner stockholmarna rätt, näppeligen kommer
att bli den livliga »piazza» som man tänkt sig, utan snarare kommer att
ligga öde och tom alla tider på året. — Jag tror som sagt att riksantikvarien

Onsdagen den 17 maj 1944 fm.

Nr 18.

Anslag till annexbyggnad till kanslihuset m. m. (Forts.)
har ansett saken vara redan avgjord och att det alltså inte varit lönt att kämpa
emot. Men för min del ser jag saken så, att så länge den gamla bebyggelsen
ännu finns kvar, så är det inte för sent att rädda vad som räddas kan.

Här föreligger nu endast ett genomarbetat förslag för den ifrågasatta kanslihusbyggnaden.
Statsutskottets ärade ordförande efterlyste godtagbara alternativ
till detta. Därtill måste jag ju säga, att det inte är någon lätt sak att i
hast få fram godtagbara alternativ till en så pass stor bebyggelse som det bär
är fråga örn. Emellertid finns det ju flera arkitekter än von Schmalensee, och
det kan följaktligen komma fram flera förslag. Vi ha i reservationen antytt en
utväg, nämligen att utlysa en arkitekttävlan. Detta tycker jag faktiskt vore en
sak att tänka på.

Jag kan ju inte ange någon lösning, men den som mycket sysslat med byggnationer
och är van vid att söka utvägar även i besvärliga byggnadssituationer,
kan med blotta ökat se, att möjligheter böra finnas att få fram nya förslag,
som väl tillgodose kanslihusets behov av lokaler utan att spoliera de
gamla kulturvärdena.

Herr J. B. Johansson efterlyste också riktlinjer. Det är inte heller gott att
på rak arm ge några sådana. Men man kan ju alltid ge de riktlinjerna, åtminstone
har jag tänkt mig saken så, att givetvis skola finansdepartementet
och försvarsdepartementet ha sina lokaler intill det gamla kanslihuset. Jag
är också övertygad om att nedre justitierevisionen behöver lokaler alldeles intill
det gamla rådhuset. Men om jag har läst rätt i ritningarna så har man
tänkt sig att därjämte en hel del andra verk skola inrymmas i den nya byggnaden,
som jag inte kan inse nödvändigtvis måste förläggas alldeles intill kanslihuset.
Det synes också vara meningen att förlägga butiker på nedre botten, och
det är väl knappast heller alldeles nödvändigt.

Nyss lämnade herr statsrådet det enligt min mening högst uppseendeväckande
meddelandet, att det inte alls är säkert att vare sig finansdepartementet
eller försvarsdepartementet nu komma att flytta in i detta hus. Detta ställer
ju saken i en helt annan dager! Då kan det väl inte vara så förfärligt nödvändigt
uppföra en så vidlyftig byggnad alldeles intill det g-amla kanslihuset.
Jag menar att för de verk, som oundgängligen måste ligga alldeles intill kanslihuset,
böra vi bygga där, men för de andra kunna vi skaffa lokaler på andra
platser. Säkerligen kan man finna tomter, som passa mycket väl för ändamålet,
eller till och med gamla byggnader, som kunna omändras på lämpligt sätt.

Herr Pauli nämnde något om att denna fråga har drivits upp till alltför
stora proportioner. Jag förstår att han menade att det bästa vore att man
först som sist revé de gamla rucklen, så att nian inte behövde tänka på saken
vidare. Han frågade också vad man skulle använda de gamla husen till. Ja,
reservanterna ha i varje fall inte tänkt att de skulle användas på samma sätt
som på Bellmans tid, till »krogar och jungfruhus», som han sade, utan arkitekterna
få väl framdeles göra upp förslag till en lämplig lösning härutinnan.

Man kan ju förstå, att moderna kommunalmän, som lia uteslutande praktisk
ekonomisk syn på tingen och som äro inriktade på moderna stadsplaner och luftiga
H.S.B.-hus, kunna tycka att dessa gamla hus äro rent av en styggelse. Men
det finns ju ändå andra värden än den rena nyttan. Och jag kan då ge en liten
sedelärande skildring från mina bygder från en länge sedan svunnen tid: Där
fanns det för 100 eller 120 år sedan överallt ute i socknarna gamla medeltida
kyrkor, förvisso av stort kulturhistoriskt värde. En ny tid kom och dessa
kyrkor ansågos förvisso då, liksom nu byggnaderna i Kolmätargränd, som
gamla ruckel, som borde försvinna. Och den som stod i spetsen för fördärvet
var ingen mindre än en av den tidens mest upplysta personligheter, nämligen

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1944 fm.

Anslag till annexbyggnad till kanslihuset m. m. (Forts.)
självaste Esaias Tegnér. De gamla kyrkorna blevo utan misskund nedrivna,
och bönderna, som älskade sina kyrkor, fingo uppbära mycket hån och utstå
många besvärligheter för sin gammalmodiga inställning. Förvisso var det
mångå oersättliga kulturvärden som den gången spolierades.

Liknelsen haltar ju inte så litet, men vad jag vill ha fram, det är. att vad
som vid en tidpunkt kan synas vara utslag av högsta upplysning och bildning,
det kan i nästa generation anses som en fruktansvärd vandalism.

Jag är, som sagt, övertygad om att det går att få fram andra alternativ,
som kunna tillvarataga såväl statsinstitutionernas behov av ökat utrymme som
kravet på räddandet av de gamla kulturvärdena, och då jag också är säker
på, att vårt statsmaskineri ingalunda kommer att avstanna, örn man dröjer
ännu något år med att avgöra frågan, så ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till reservationen.

Herr statsrådet Andersson: Den föregående ärade talaren hade förstått mitt
yttrande så, att det inte var säkert att försvars- och finansdepartementen skulle
flytta in i denna nya byggnad. Örn jag har yttrat mig så ofullständigt, ber
jag örn ursäkt. Min mening var att säga, att lokalbehovet för närvarande är
så trängande för andra institutioner, att det kan vara möjligt att till att börja
med andra ämbetsverk än finans- och försvarsdepartementen komma att taga
dessa lokaler i anspråk. I planen ingår nämligen att man så snart det nya
kanslihusbygget blir färdigt skall försöka lösgöra gamla rådhuset, som nu
disponeras av Stockholms stad. Detta skulle ske på det sättet, att Stockholms
stad provisoriskt Hnge flytta in någon av sina institutioner i det nya kanslihuset
för att möjliggöra den behövliga restaurationen av gamla rådhuset.
Denna disposition skulle bestå intill dess Stockholms stad hunnit iordningställa
det nämndhus, som staden planerar på kvarteret Glasbruket.

Självfallet kommer det nya kanslihusbygget att sedermera tagas i anspråk
för de båda nämnda statsdepartementen. Vad jag ville säga var endast, att
det icke föreligger så trängande lokalbehov i kanslihuset, att det är detta enbart
som nödvändiggör byggandet av ett kanslihusannex nu. Detta annex måste
byggas nu för att möjliggöra en lösning av de återstående byggnadsfrågor,
som redovisats i propositionen.

Herr Nilsson, Johan, i Malmö: Herr talman! Det skulle vara opåkallat att
här upprepa något i den långa rad av detaljer, som de olika talarna tagit upp
till skärskådande. Jag vill därför endast säga som ytterligare ett försvar för
utskottsståndpunkten, att jag för min del inte gått till behandlingen av detta
ärende med förutfattade meningar. Innan jag kände denna sak på annat sätt
än genom insändare i tidningarna och genom opinionsmöten, kan jag inte neka
till att jag åtminstone delvis hade mina sympatier hos dem, som stredo för
att bevara den gamla bebyggelsen. Så snart jag emellertid hade satt mig in i
alla de föreliggande förslagen, kom jag underfund med att Kungl. Maj :ts förslag
innebär en mycket bra lösning och att man där på ett synnerligen klokt
sätt länkat samman det gamla och det nya.

Vad tro reservanterna att man skulle kunna vinna med ett uppskov? Jag
är inte säker på att ett uppskov skulle kunna ge någonting bättre; snarare
skulle jag kunna tänka mig att utredningen komme att gå därhän, att vissa
av byggnadsdetaljerna i detta enligt min mening fördelaktiga förslag skulle
kunna försvinna. Man skulle kanske på det sättet få en lösning, som måhända
bleve till ytterligare skada för den gamla bebyggelsen där. Man har
i det föreliggande förslaget farit mycket försiktigt fram, låtit det gamla stå

Onsdagen den 17 maj 1944 fm.

Nr 18.

Anslag till annexbyggnad till kanslihuset m. m. (Forte.)
livar runt omkring och rivit ner en del byggnader i mitten, som inte kunna
vara värda att bevara.

Jag tror således, herr talman, utan att vidare behöva gå in i några detaljer,
att Kungl. Maj:ts förslag är väl avvägt mellan det gamla och det nya. Och
även örn jag har stor respekt för dem, som kämpa för att bevara gammalt från
gångna tider, kan jag inte annat än yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Arrhén: Herr täman! Det förefaller mig som om det vore av synnerligen
stor betydelse för bedömandet av denna fråga, att vi nu genom statsrådets
två inlägg ha fått klart för oss, att det i själva verket inte föreligger någon
större brådska, åtminstone vad beträffar statens byggenskap på det område.
som bär är i fråga.

Man får i utskottets utlåtande på s. 23 en beskrivning av, hur man tänkt
sig, att kanslihusannexet skall användas. Det förefaller av denna skildring,
som örn avsikten vore, att man skulle riva fyra medeltida kvarter för att bygga
upp något slags slusskammare för diverse institutioner, som befinna sig på
flyttning. Här talas örn högsta domstolen, som eventuellt skulle inrymmas i
gamla rådhuset. Men i rådhuset finnas tidigare vissa av Stockholms stads
institutioner, och dessa skulle eventuellt, säges det, kunna inhysas provisoriskt
i det nya kanslihusannexet. Enligt min mening är detta resonemang ganska
bakvänt, ty då uppför man denna byggnad för att få, som jag nyss antydde,
provisoriska lokaler. Man kan onekligen fråga sig: är det omöjligt att skaffa
dylika provisoriska lokaler på annat håll i denna stora stad?

Det förefaller alltså, som örn någon särskild brådska på detta område inte
alls skulle behöva föreligga, och därmed har reservationen fått ett mycket
starkt belägg för sin ståndpunkt.

Jag måste också vända mig mot det betraktelsesätt, som herr Pauli gav uttryck
åt i sitt anförande. Han sade i ringaktande ton, att det bara var magasin
det gällde. Det förefaller mig vara en fullkomligt orimlig utgångspunkt,
att man skulle gå omkring i Gamla stan med något slags konventionens lornjett
och bedöma, vilka av de gamla husen, som böra finna nåd inför en nutida betraktares
ögon ur synpunkten, örn de är ståndsmässiga, moraliskt, oförvitliga
till sitt rykte i det förflutna eller inte. Det är ju helhetsintrycket, som
i detta fall är det enda väsentliga.

Att tala sanning är i längden ofarligare än att ljuga, säger skalden, och jag
måste erkänna, när jag nu talar örn dessa ting, att jag från början av rent
känslomässiga skäl var inställd emot en rasering av de gamla delarna av
Gamla stan. Det är ju visserligen modernt i vår tid att radera ut städer från
kartan, och detta utskottsutlåtande liksom Kungl. Maj :ts proposition nr 220
är ju på sitt sätt, herr talman, en liv arter sbomb, som vi kasta mot våra egna
kulturellt värdefulla platser, men jag vill protestera mot en dylik självutplåning.
Vi skola väl inte själva verkställa denna förintelse, om nu andra makter
avhålla sig därifrån.

Jag vill också liksom en del tidigare talare konstatera, att landsorten tydligen
har en helt annan syn på dessa ting än vad folk på sina håll har här i
Stockholm. Visby ringmur står ännu kvar, och jag tror inte, att det hittills
fallit någon Visbybo in, att den skulle behöva lämna plats för modern bebyggelse.
Jag erinrar mig också i detta sammanhang min gamla skolstad, Västerås.
där stadens myndigheter under alla är trots en omfattande expansion av
byggnadsverksamheten låtit de centrala delarna omkring Svartån ligga orörda,
som de legat i åtskilliga hundra år. Om jag vidare, herr talman, drar mig
lill minnes, vad jag sett utomlands, finner jag, att man där på samma sätt
bevarat den gamla bebyggelsen. Så är fallet med de gamla medeltida franska

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1944 fm.

Anslag till annexbyggnad till kanslihuset m. m. (Forts.)
städerna, t. ex. Ohartres, Nimes och andra, och med de medeltida engelska städerna.
Samma förhållande möter man till och med i det moderna Tyskland.
I Nurnberg har man sålunda icke inom den medeltida delen av staden uppfört
några byggnader för de många officiella partiinstitutionerna utan pietetsfullt
förlagt dessa till områden utanför den medeltida bebyggelsen.

Det har efterlysts direktiv för den utredning, som reservanterna tala örn.
och det bär sagts, att det är mycket svårt att ge sådana. Jag vill med anledning
därav endast säga, att det borde ges ett direktiv, som inte ginge i
stil med vad som på sin tid yttrades i den romerska senaten av en talare, vilken
ansåg, att en viss stad borde förstöras. Det direktiv, som i detta fall borde
givas, vore, att Gamla stan i Stockholm bör bevaras.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr statsrådet Andersson: Jag är ledsen över att behöva konstatera, att
den föregående talaren inte studerat handlingarna i det föreliggande ärendet,
ty örn han gjort det, hade han inte behövt komma till den underliga slutsatsen,
att man nu skulle spoliera delar av Gamla staden för att- skaffa tillfälliga
lokaler åt ämbetsverk, som händelsevis vore i trångmål. Förhållandet är ju
nämligen det — vilket uttryckligen klarlagts i propositionen — att i och med
processreformens genomförande måste nya lokaler ställas till förfogande för
högsta domstolen. Dessa lokaler skulle inrymmas i gamla rådhuset, men detta
disponeras för närvarande av Stockholms stad, och staden är icke skyldig att
avträda fastigheten i fråga, förrän kronan ställt annan mark till stadens förfogande,
så att staden där kan bjugga lokaler för de institutioner, som nu äro
inrymda i gamla rådhuset. Därest dessa byggnadsföretag inte kunna sättas
i gång i den ordning, som man förutsatt i propositionen, måste sannolikt processreformens
genomförande uppskjutas ett år. Detta är sakernas riktiga sammanhang.

Herr Ekman: Herr talman! Det återstår säkert inte mycket att krama ur
detta spörsmål, men det kan väl ändock vara värt att framhålla några synpunkter
och allmänna reflexioner, inte minst med hänsyn till vad det i dag
något konstigt sammansatta kulturella blocket presterat i olika avseenden.

Först skulle jag vilja belysa vad Rickard Lindström, någon annan talare
och naturligtvis också Fredrik Ström yttrat örn att det är Stockholms stad,
som först gått i bräschen vid attacken mot dessa gamla fastigheter, så väl förtjänta
att bevaras. Det är ingalunda på det sättet. För sju eller åtta år sedan
upptornade sig tvistigheter mellan staten och Stockholms stad rörande regleringen
av vissa markfrågor. Både staten och staden bådo då Kungl. Maj:t att
tillsätta en utredningskommission. En sådan kom också till stånd, och herr
Fredrik Ström var ledamot av kommissionen. Å ena sidan hade man vid förhandlingarna
inom kommissionen att beakta statens intresse av att få disponera
vissa områden, särskilt i de trakter, örn vilka vi i dag resonera. Å andra sidan
gingo Stockholms stads representanter till dessa förhandlingar med anspråk
på att staden skulle få använda sin centralt belägna, för staten åtråvärda mark,
ehuru stadens verkliga intressen i huvudsak voro knutna till andra områden. Det
blev stora stridigheter inom kommissionen. Staten behövde mark i stadens
centrum, bland annat för att kunna tillgodose det ändamål, varom nu är
fråga, nämligen kanslihusets utbyggnad. Slutligen nådde man ett förhandlingsresultat.
Under herr Nothins skickliga ledning träffades mellan staten och
staden en uppgörelse, som bland annat gick ut på att det område, varom i
dag är fråga, skulle mot visst vederlag i pengar och annan mark överlåtas

Onsdagen den 17 maj 1914 fm.

Nr 18.

Anslag till annexbyggnad till kanslihuset m. m. (Forts.)
till staten. Därvid förbehöll sig staten uttryckligen rätt att utvidga kanslihuset.
Jag undrar, om det kan vara rimligt av Stockholms stad att motsätta
sig statens intresse av att för sådant ändamål utnyttja de fastigheter, vilka nu
satt andarna i sådan rörelse. Jag undrar också, vad ni i riksdagen skulle ha
sagt om Stockholms stad stjälpt ett markavtal på sådana grunder, som
åberopats för avslag på Kungl. Maj :ts förslag. Då hade det naturligtvis inte
blivit några diskussioner örn Kolmätargränd, och då hade det inte
funnits några förutsättningar för det kulturella blocket i riksdagens första
kammare.

Nu har emellertid detta avtal örn marköverlåtelse kommit till stånd. Kungl.
Majit känner, att kanslihuset kommer att spricka, och Kungl. Majit har för
■avsikt att ordna kansliets lokalfråga, men då komma enligt min mening ovidkommande
intressen och kräva beaktande.

Innan jag går närmare in på dessa intressen, vill jag säga ett par ord örn
kanslihusets lokalfråga. Det är inte mer än tjugu år sedan det både i denna
kammare och i medkammlaren uttalades bestämda förkastelsedomar över det
ovisa sätt, på vilket Kungl. Majits kansli var ordnat här i staden. Det låg
spritt runt hela nedre Norrmalm och Gamla staden. Riksdagen har gjort upprepade
uttalanden örn att den härutinnan ville ha en bättre tingens ordning.
Riksdagens vilja har Kungl. Majit rättat sig efter. Staten har undan för
undan förvärvat mark av staden och föranstaltat örn markbyten och planeringar
på lång sikt för att få Kungl. Maj :ts kansli samlat på ett ställe. Nu har Kungl.
Majit kommit så långt, att Kungl. Majit förelagt riksdagen det — såvitt man
nu kan bedöma — sista ledet i denna mer än tjuguåriga strävan att samla
Kungl. Majits kansli på ett ställe. Vad inträffar då? Jo, då bildas föreningen
Kolmätargränd, vars mera stridbara än kloka andar då och då sammanträda
i börshuset.

Jag har utan att vara känd avlyssnat diskussionerna där, och det är bara
en sak, man kan samsas om, nämligen att husen vid Kolmätargränd inte få
rivas, men något vettigt ändamål med deras bevarande kan föreningen inte
angiva. Denna förening har nu, åtminstone att döma av debatten, intresserat
en rätt stor del av riksdagens eljest både kalla och klartänkta ledamöter.
Speciellt bondeförbundet tycks vara härtaget i detta avseende.

Nu skall Kungl. Majits förslag, som avser att fullborda en centralisering
av Kungl. Majits kansli, stjälpas. För vad ändamål skall det stjälpas? Jo,
för att dessa gamla hus i Kolmätargränd skola vara kvar. Vad är det då fråga
om för hus? Det skulle ha varit Hacket roligt att före denna debatt ha fått
tala därom med er, som nu talat er svettiga örn nödvändigheten av att husen
äro kvar. Det skulle lia varit roligt att få höra, hur många av er som gått
igenom husen. Det finns där ingenting, som är värt att bevara, kanske med
undantag av litet av skalet. Husen kunna säkerligen inte ens i restaurerat
skick godkännas av hälsovårdsnämnden såsom bostäder. En restaurering kommer
dessutom att dra betydande kostnader, och jag anser, att vårt statsutskott,
som ju har litet sinne för statens affärer, är inne på rätt väg, när det
kommit till den slutsatsen, att därest reservationen skulle segra i dag, är det
möjligt, att riksdagen örn ett eller annat år inte vill göra behövliga medel
tillgängliga för att restaurera fastigheterna.

För vilket ändamål skola husen restaureras? Det har sagts: kunna de inte
göras till ett museum? Det är en fråga, som kommit igen i olika sammanhang.
Ja, ärade kolleger, örn vi skulle göra ett museum, skulle det väl vara därför
att ett sådant skulle fylla ett förnuftigt ändamål. Vi skola väl inte göra ett
museum bara därför att vi råkat få tag i några gamla hus, som kunna tjäna
ett mycket bättre ändamål än ett museum. Tänk om det nu föreslagna museet

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1944 fm.

Anslag till annexbyggnad till kanslihuset m. m. (Forts.)
skulle bli som så många andra, vilka jag gått igenom och där nian knappast
finner något annat än gamla hästlokor, selpinnar och avbrutna vagns- och
kärrskacklar. Det är inte mycket av museum, som ligger i sådant.

Jag säger detta fullt avsiktligt med risk att bli betraktad som en måttlig
vän av kulturella intressen. Också jag har kulturella intressen, men jag opponerar
mig bestämt mot att man, så snart man finner ett gammalt hus, som inte
längre kan användas för sitt ursprungliga ändamål, skall göra ett museum av
det. Min synpunkt på denna fråga är, herr talman, att om! ett hus råkat bli
äldre än de flesta andra men inte, sådant det är, kan användas till något vettigt
ändamål, skall man låta huset skatta åt förgängelsen. Man skall på den tomt,
där huset legat — i all synnerhet om den är välbelägen — bygga någonting,
som kan bli ett minne och en sevärdhet från vår tid, någonting som
passar vår tids människor att arbeta och bo i, någonting som i dessa avseenden
fyller rimliga anspråk. Yi kunna självfallet inte göra något så fulländat,
att man inte örn låt mig säga hundra år skulle kunna göra något bättre,
men detta får väl i alla fall inte avhålla oss från att åtminstone bjuda till att
göra något.

Det förslag, som nu föreligger, har tillstyrkts av åtskilliga representanter

för kulturvårdande intressen, och jag vågar säga, att dessa representanter i

fråga örn sakkunskap äro fullt jämställda med reservationens talesmän här
i kammaren. De ha tillstyrkt förslaget, därför att det, så gott det låter sig
göra, bevarar vad som möjligen kan vara värt att behålla av flen gamla bebyggelsen.
Förslaget tar emellertid också sikte på att man skall lösa frågan örn
utbyggnad av Kungl. Maj:ts kansli, för vilket ändamål staten en gång i tiden
av Stockholms stad bytte till sig den mark, varom nu är fråga.

Jag måste också säga, att även örn man bevarade de hus. vilka enligt förslaget
skola rivas, skulle man därför inte få något av den idyll, man före ställt

sig. När man går in i husen, blir man nästan beklämd. De äro inte i ett
sådant skick som man vill att hus, där människor vistas och bo, skola befinna
sig i. I ett bättre skick kunna dessa hus inte komma utan stora kostnader. Inte
heller får man där den stämning, som kanske människorna på Bellmans tid
fingo. Då voro umgängesformerna i vår stad helt annorlunda än nu. Till vad
herr Pauli sagt därom vill jag tillägga, att till den gamla stadsbild, som man
vill bevara, höra också de näringsställen, som funnos förr i tiden och på vilka
man kunde få åtminstone ett glas gott öl. Men inte nog med detta. På den
krokiga Västerlånggatan och i de smala gränderna, Kolmätargränd och de
andra, skulle man se små täcka varelser i korta kjolar och röda hättor eller vad
det kan vara. Först då kommo dessa hus i sin rätta miljö, men många, många,
kanske de flesta av er äro rädda som för pesten för det, som egentligen skulle
sätta sprätt på den gamla stadsbilden.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Lindström: I sitt anförande ville herr Ekman göra gällande, att det
var agitationen av föreningen Kolmätargränd, som drivit fram opinionen mot
Kungl. Maj:ts förslag i detta ärende. Så är icke fallet. För min del har jag inte
haft någon som helst förbindelse med denna förening, och jag har inte varit
på dess möten. Jag har fått ett intryck av att föreningens något överdrivna
agitation inte främjat den föreliggande frågans lösning i den riktning, som jag
önskar.

Av herr Ekmans anförande framgick för övrigt — jag har vetat det förut —
att han skulle vara beredd att riva ned till och med Gripsholms slott, örn han på
grunden finge bygga ett trivialt H.S.B.-hus.

Onsdagen den 17 maj 1944 fm.

Nr 18.

Anslag till annexbyggnad till kanslihuset m. m. (Forts.)

Herr Heiding: Herr talman! Statsutskottets ordförande framhöll i sitt anförande,
att det inte lyckats reservanterna att få fram något godtagbart motförslag.
Jag tycker, att detta uttalande var egendomligt. Det har varit omöjligt
för reservanterna att framlägga ett motförslag, som kunnat godtagas. Yi lia
inte haft möjlighet att i detalj granska de alternativa förslag, som skisserats.
När det behövts en längre tid för att få fram det förslag, som nu ligger på riksdagens
bord, kan man väl inte vänta, att det skulle gå att i en handvändning
få fram ett nytt.

Statsutskottets ordförande var vidare mycket angelägen örn att understryka,
att den föreliggande frågan måste lösas med det allra snaraste och att den
bebyggelse med en rund gård, som enligt förslaget skulle komma till stånd,
komme att bli utmärkt, därför att gården skulle bli tillgänglig för allmänheten.
Jag måste i likhet med herr Ekströmer säga att jag inte tror, att gården kommer
att bli så mycket besökt. Det har visserligen framhållits, att det skulle bli både
servering och andra anordningar där, men det kan inte gärna bli någon trevnad
med sådana anordningar mitt inne i denna bebyggelse.

Herr statsrådet framhåller, att det föreliggande förslagets antagande är en
förutsättning för att hela den bebyggelse och alla de omflyttningar av ämbetsverk,
som man planerat, skola kunna komma till stånd. Jag vill inte motsäga herr
statsrådet på den punkten. Men varför skulle man inte kunna dröja något år
med förslagets genomförande, så att man får tillfälle att ytterligare utreda
frågan? Det är ju meningen, att man skall göra ytterligare kostnadsberäkningar,
ritningar och undersökningar, innan ett slutgiltigt, detaljerat förslag
lägges fram, vilket beräknas komma att ske vid nästa års riksdag. Skulle man
inte då kunna lägga fram ett godtagbart, nytt förslag i stället för det nu föreliggande? Herr

statsrådet gjorde vidare gällande, att jag skulle lia sagt, att de nu beräknade
kostnaderna vore alldeles för höga. Jag har emellertid inte yttrat mig
därom. Jag är dock säker på att när man börjar riva i det gamla och skall hopfoga
äldre och ny bebyggelse, kommer det att visa sig, att kostnaderna därför
komma att överskrida vad som nu är beräknat.

Herr statsrådet har ju i propositionen på s. 32 uttalat: »Enligt vad jag i
det föregående anfört skulle sålunda statsmakterna nu endast i mera väsentliga
huvuddrag behöva taga ståndpunkt till de av byggnadsstyrelsen framlagda
förslagen. Olika med förslagen sammanhängande detaljfrågor kunna
uppskjutas till nästkommande års riksdag, då ytterligare utredning samt längre
framförda förslag torde kunna föreligga.» Därefter yttrar herr statsrådet: »Därvid
lärer ock en närmare granskning av upprättade kostnadsberäkningar kunna
äga rum.» Det är således tydligt, att. det måste bli förnyade kostnadsberäkningar.
Jag för min del tror inte. att de upprättade kostnadsberäkningarna för
det nya kanslihuset komma att hålla streck, utan att kostnaderna för detta
komma att bli högre än som beräknats.

Att det nu kostar så mycket att hyra lokaler har ju sin orsak i att de olika
kommissionerna tagit i anspråk så stora utrymmen, något som också herr
statsrådet framhöll. Att hyreskostnaderna äro höga innebär väl emellertid
inte någon nyhet.

Vad herr Paulis anförande beträffar, fann jag det något märkvärdigt. Herr
Pauli var rörd över den välvilliga behandling, gränderna rönt. Det är egendomligt,
att herr Pauli kan fälla ett sådant yttrande, när det föreliggande förslaget,
går ut på att byggnaderna vid de flesta gränderna skola rivas. Under sådana
förhållanden kan man väl inte säga, att gränderna fått en välvillig behandling.

Herr Pauli framhöll vidare, att främlingar skulle få ett bättre intryck av
den föreslagna nya bebyggelsen än av de nuvarande gränderna. Jag tror inte,

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1944 fm.

Anslag till annexbyggnad till kanslihuset m. m. (Forts.)
att så skulle bli fallet. Det är alldeles självklart, att när den gamla bebyggelsen
är borta, kan man inte få samma stämningsmättade intryck som när den fanns
kvar.

Herr Johan Nilsson uttalade farhågor för att en förnyad utredning skulle
kunna föranleda ett förslag, som ginge ännu hårdare åt den gamla bebyggelsen
än det nu ifrågavarande förslaget gör. Jag tror för min del inte, att det
finns fog för sådana farhågor. Det kan väl inte tänkas, att man i det avseendet
kommer att gå hårdare fram än vad som nu föreslås, ty nu vill man ju riva
ned hela bebyggelsen i mitten av det område, varom är fråga.

Slutligen vill jag till herr Ekman säga, att han yttrade sig ungefär på sitt
vanliga sätt. Han berömde markkommissionen för vad den lyckats utföra.
Allt vad den gjort var enligt herr Ekmans mening mycket bra. Det hade blivit
ett gott resultat av kommissionens förhandlingar, yttrade herr Ekman. Visserligen
var det en hel del frågor, som markkommissionen lyckades lösa på ett
mycket bra och förnuftigt sätt. men jag vill bestrida, att alla förslag, som
framlades från markkommissionens sida, voro sådana, att de kunna vinna gillande
i framtiden. Jag tror, att man nog kan få anledning att hysa betänkligheter
mot en del av kommissionens förslag.

När det uttalats från markkommissionens sida, att ämbetsbyggnader skulle
uppföras i dessa kvarter, var det ju inte meningen, att de absolut skulle använda
till kanslihus, utan det sades endast ifrån, att det skulle bli ämbetsbyggnader
där.

Det har talats mycket om att föreningen Kolmätargränd skulle ha inverkat
på vår ståndpunkt, som stå för reservationen. Jag får säga, att jag för min del
har mycket noga granskat denna fråga och mycket noga läst genom den kungl,
propositionen, och det var, såsom jag framhöll i mitt första anförande, inte
endast de historiska synpunkterna utan även flera andra, som voro avgörande,
när jag skulle ta ställning till denna fråga. Därför tycker jag, att det är en
obefogad beskyllning från herr Ekmans sida. när han uttalar sig på detta
sätt.

Jag är fullt förvissad örn att det inte -skulle vara till någon skada, örn frågan
ånyo kunde utredas, så att ett ''sådant förslag kunde framläggas för riksdagen,
som man kunde känna sig mera tillfredsställd med. Det går inte att
förena den gamla bebyggelsen med den nya på det sätt, som här är föreslaget.

Jag ber därför, herr talman, att få vidhålla mitt yrkande.

Herr Schlyter: Herr talman! Högsta domstolens behov av arbetslokaler med
anledning av processreformens ikraftträdande har utgjort ett moment, som
ofta återkommit i diskussionen här i dag. Det synes då vana av vikt, att klarhet
råder örn den tidpunkt, då detta behov för högsta domstolen föieligger.
På sidan 23 i utskottets betänkande talas örn den tidpunkt, då högsta domstolen
behöver flytta in i gamla rådhuset, och denna anges till den 1 januari
1948. Nu förhåller det sig så, att processlagberedning-en i ett nyligen avgivet
betänkande har föreslagit processreformens ikraftträdande till den 1 januari
1947, och man undrar därför över statsutskottets ställningstagande i denna
punkt. Man har sig nämligen inte bekant, att processlagberedningens förslag
b''ar varit föremål för -sådan utredning, att det nu kan sägas att det inte
går att låta reformen träda i kraft redan år 1947. Vid en närmare undersökning
förefaller det, som om utskottet skulle lia fått uppgiften från, propositionen,
där det på s. 23 står: »Med hänsyn till rättegångsreformens genomförande
torde, anför byggnadsstyrelsen, högsta domstolens njm lokaler böra
vara disponibla senast den, 1 januari 1948.» Detta yttrande i en proposition
från den 3 mars måste tydligen härröra från en tidpunkt, som ligger före av -

Onsdagen den 17 maj 1914 fm.

Nr 18.

Anslag till annexbyggnad till kanslihuset m. m. (Forts.)
lämnandet av processlagberedningens förslag, och kan ju inte grunda sig på
någon speciell sakkunskap hos byggnadsstyrelsen angående tidpunkten för
processreformens ikraftträdande.

Jag fruktar, herr talman, att det kan förhålla sig på det sättet att, som kommunikationsministern
nyss anförde, hela processreformens ikraftträdande kan
bli beroende av den tidpunkt, då lokaler kunna ställas till högsta domstolens
disposition. Jag har därför ansett det vara av vikt, att det inte genom en kritiklös
upprepning i olika sammanhang av den 1 januari 1948, såsom antaglig
dag för nya rättegångsbalkens ikraftträdande, utan grund i något ansvarigt
ställningstagande ifrån regeringens sida, kan bli så inhamrat i den allmänna
uppfattningen att högsta domstolen inte behöver några lokaler förrän den 1
januari 1948, att processreformen till sist inte kan träda i kraft förrän denna
dag.

Jag har ansett det vara angeläget att vid detta tillfälle rätta denna uppgift
i statsutskottets utlåtande, och jag hoppas, att det fortsatta arbetet på
utredningen av byggnadsföretagen i Gamla staden bedrives på sådant sätt, att
det kan bli möjligt att tillhandahålla högsta domstolen lokaler den 1 januari
1947.

Herr Sandström: Herr talman! Vare sig högsta domstolen behöver flytta in
i gamla rådhuset den 1 januari 1947 eller den 1 januari 1948, tror jag inte —
och ingen kan övertyga mig därom — att man för detta ändamål skulle behöva
det här kanslihusannexet. Det är dock detta, som utskottet framför som
huvudmotiv för bygget. Jag är fullkomligt övertygad, herr talman, att vilken
av dessa två tidpunkter det än blir fråga örn kan säkerligen, staden själv ordna
nied härbärgerandet av de nu i gamla rådhuset inrymda nämnderna.

Jag begärde egentligen inte ordet för att säga detta. Jag uppkallades närmast
av min ärade vän herr Pauli. Han gick ju med frejdigt mod till storms
mot denna gamla bebyggelse. Han åberopade därvid två auktoriteter, den ene
var Carl Michael Bellman, och den andre var riksantikvarien.

Jag vet inte, vad Bellman skulle ha sagt, örn han hört sig åberopas i ett sådant
bär ''sammanhang. Jag kanske kan tänka mig det -— men, herr talman,
det lämpar sig i så fall föga för kammarens protokoll! Vad riksantikvarien
slagt vet jag däremot. Det återfinnes i Kungl. Maj:ts proposition. När man
hörde, vad min vän herr Pauli yttrade, fick man den uppfattningen, att riksantikvarien
ställde sig mycket ljum mot allt detta och att för honom var det
intet intresse, att dessa byggnader skulle bibehållas. Jag anhåller nu, herr
talman, att få ur propositionen läsa upp, vad riksantikvarieämbetet i denna
del har yttrat: »Enligt ämbetets mening är det i högsta grad önskvärt, att ett
ingående studium ägnas detta viktiga och känsliga parti av staden, varvid
särskild uppmärksamhet bör ägnas möjligheterna att bevara såväl den gamla
bebyggelsen i allmänhet som den egenartade medeltida delen därav. Därest en
sådan prövning på grund av omständigheter, vilkas vikt det icke tillkommer
ämbetet att bedöma, icke numera skulle vara möjlig, på grund av att principbeslut
redan vore fattat om ett stort byggnadsprojekts omedelbara genomförande
på detta område, måste ämbetet finna detta i hög grad beklagligt. Fallets
synnerliga vikt ur stadsbildens och ur kulturhistorisk synpunkt borde vara
tillräcklig för att motivera ett mindre summariskt förfarande.»

Jag ber, herr talman, att med stöd bland annat av vad riksantikvarieämbetet
anfört få yrka bifall till reservationen.

Herr statsrådet Bergguist: Herr talman! Gång efter annan bär i den pågående
debatten berörts, vilken betydelse denna byggnadsfrågas lösning har

Första kammarens protokoll 1044. Nr 18. 6

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1944 fm.

Anslag till annexbyggnad till kanslihuset m. m. (Forts.)
för den väntade processreformen. Det bör nog understrykas ytterligare, att
det är av ganska stor vikt, att det nu framlagda förslaget bringas till genomförande
inom en nära framtid, örn vi skola kunna genomföra processreformen,
som riksdagen för ett par år sedan antagit, inom något så när rimlig tid.

Det är två av de i detta komplex ingående frågorna, som äro av betydelse
för processreformens genomförande. Den ena är frågan örn Svea hovrätts lokaler,
den andra är frågan örn lokaler för högsta domstolen.

Svea hovrätt har ju, som kammarens ledamöter veta, för närvarande sina
lokaler i Kungshuset. Det har gjorts en undersökning för att klargöra, örn hovrätten
även efter processreformens genomförande kan fungera tillfredsställande
i de nuvarande lokalerna. Det har därvid visat sig, att om de muntliga förhandlingarna
skola införas i hovrätten, är det nödvändigt, att denna får vidgade utrymmen
till sitt förfogande. Det behövs flera sessionssalar, det behövs ledamotsrum
i större omfattning än för närvarande o. s. v. Vid de undersökningar,
sorn. ha skett, har man kommit till det resultatet, att den enklaste och bästa
lösningen för Svea hovrätts del är, att hovrätten får i dess helhet disponera
det hus, i vilket hovrätten nu har sina lokaler. En hel del andra uppslag har
också undersökts i detta sammanhang, men efter dessa undersökningar har
man nog allmänt kommit till den uppfattningen, att det bästa är, att Svea hovrätt
får disponera Kungshuset i dess helhet. Skall detta kunna ske, måste det
andra ämbetsverk, som för närvarande är inrymt i Kungshuset, placeras på
annat håll. Det är ju kammarkollegiet, som har sina lokaler där. Genom att
kammarkollegiet måste flytta kommer hovrättens byggnadsfråga att påverka
hela det komplex, som nu är uppe till behandling. Kammarkollegiet skall beredas
lokaler på annat håll, helst inom denna del av staden, och den myndighet,
som har de lokaler, där kammarkollegiet lämpligen bör placeras, skalf i
sin tur ha nya lokaler.

Vidare inverkar här så som nämnts också högsta domstolens byggnadsfråga,
som är av angelägen art. Högsta domstolen har ju för närvarande sina lokaler
uppe i kungl, slottet, under det att högsta domstolens nedre justitierevision har
sina lokaler i Rosenbad. Det är nog otänkbart, att högsta domstolen efter det
att processreformen genomförts, skulle kunna fortsätta att lia sina lokaler i
slottet. Jag erinrar örn att efter processreformens genomförande muntligt förhör
kommer att hållas även inför högsta domstolen. Häktade personer^ skola
föras inför högsta domstolen o. s. v., och det ligger i öppen dag, att det ur mångå
synpunkter skulle vara synnerligen olämpligt att sådana personer skulle förås
upp pa slottet för undergående av rannsakning där. Det är nog därför nödvändigt,
att nögsta domstolen far andra lokaler än de, som för närvarande stå
till dess förfogande. Man har undersökt en hel mängd olika uppslag till lämplig
placering av högsta domstolen. Av åtskilliga, inte minst praktiska skäl
har man slutligen kommit till den uppfattningen, att den bästa lösningen av
hogsta domstolens lokalfråga är att placera högsta domstolen i det s k gamla
radhuset vid Myntgatan. Det har visat sig, att man där med relativt små ändringar
kan fa mycket tillfredsställande utrymmen för högsta domstolen. Det
finns ^ ocks a modighet att placera nedre justitierevisionen, örn inte i samma
lius sa dock alldeles i närheten av högsta domstolens hus.

. Dot..f,r enligt min mening synnerligen angeläget, att man snart nog tar ställning
till dessa, frågor sa att man kan börja arbeta på att göra dessa lokaler
fardia. Som herr Schlyter här nämnde, är det ett starkt önskemål, att processreformen
skall kunna genomforas så fort som möjligt, och processlagberedningen
har nyligen lågt fram förslag, där man utgått från att processreformen
skall kunna genomföras den 1 januari 1947. Jag vill understryka, vad
herr Schlyter har säde. att det från Kungl. Majlis sida i den proposition mm

Onsdagen den 17 maj 1944 fm.

Nr 18.

Anslag till annexbyggnad till kanslihuset m. m. (Forts.)
nu är föremål för behandling, inte har gjorts något uttalande om att processreformen
icke kan genomföras förrän den 1 januari 1948, utan talet härom
bygger på något uttalande, som kommit till innan processlagberedningen hade
avgivit sitt senaste betänkande. Jag kan inte nu säga, örn det är möjligt att
genomföra processreformen den 1 januari 1947, men jag vill framhålla, att
det är synnerligen angeläget, att denna nya rättegångsbalk, som för ett par år
sedan antagits av riksdagen, så snart som möjligt bringas ut i livet. Skola vi
kunna föra den ut i livet inom de närmaste åren, är det nödvändigt, att de
lokalfrågor, på vilkas lösning reformens genomförande i viss mån beror, bli
lösta så fort som möjligt. Jag anser därför, att det ur de synpunkter jag har
att beakta skulle vara synnerligen beklagligt, örn riksdagen inte nu vore beredd
att ta ställning till denna fråga. Man säger här, att ett eller annat års
uppskov inte skulle betyda någonting. Genom ett sådant skulle man få tid att
överväga andra lösningar. Men just ett eller annat års uppskov skulle på detta
område vara av ganska stor betydelse och, så vitt jag kan bedöma det nu, medföra
den tråkiga konsekvensen, att processreformen skulle skjutas längre fram
i tiden än som annars vore nödvändigt.

Ur de synpunkter, som jag företräder, vill jag därför livligt förorda det förslag,
som Kungl. Majit har framlagt och som statsutskottets majoritet har gett
sin anslutning till.

Herr Persson, Ivar: Herr talman! Då jag i utskottet biträtt reservationen,
skall jag be att med några ord få förklara de huvudsakliga skälen för att jag
har gått denna väg.

Jag förbiser inte, att det förslag, som nu här föreligger, har åtskilliga förtjänster
och i viss mån tillgodoser även kulturhistoriska intressen, men till att
säga så som herr Johan Nilsson gjorde, nämligen att det är en utmärkt lösning
och att man egentligen endast tänker riva ned litet av husen i mitten, som inte
äro så mycket värda — dit är steget mycket långt, och jag menar bestämt, att
det var en högst betydande överdrift, som herr Johan Nilsson här gjorde sig
skyldig till och som statsutskottets majoritet ju har ställt sig solidarisk till.
För mig står det nämligen klart, att det är önskvärt att bevara så mycket som
möjligt av den verkliga grändbebyggelsen. Det säges visserligen bland annat
av herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet, att det finns ett.
tjogtal andra gränder kvar i Gamla staden. Ja, men det är väl just det förhållandet,
att man inte vet hur länge man har kvar dessa gränder och hur pass
starkt man kan utöva påtryckning på vederbörande, som äga husen där, att
bevara dem, det är väl just det förhållandet, säger jag, som gör, att man blir
så orolig inför det faktum, att staten här skulle gå först med att riva ned en
grändbebyggelse, som är i dess ägo och som till på köpet lär höra till den mest
typiska i Gamla staden. Det kan givetvis inte vara riktigt, att staten skall kräva
av andra att bevara dessa gränder. Det är väl i det stora hela enskilda personer,
som äga husen vid de andra gränderna; jag har åtminstone inte i utskottet
kunnat få fram några uppgifter örn att vare sig staten eller staden
äger några större områden av annan väl bevarad grändbebyggelse. Då kan det
val inte vara riktigt att säga, att det är den andra grändbebyggelsen, som
skall bevaras. Staten bör ha sin givna skyldighet att bevara vad den äger av
sådan bebyggelse.

.Nå, säger man då, men här bevaras ju verkligen bitar av tre gränder. Enligt
mitt sätt att se blir det emellertid ett ganska dåligt intryck man får av dessa.
Det blir ju i stort sett bara de överbyggda valven i två av gränderna som
bevaras, under det att den tredje bevaras till ett trettiotal meter. Allt vad man
kommer att se av den ursprungliga grändbebyggelsen i detta område blir alltså

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1944 fm.

Anslag till annexbyggnad till kanslihuset m. m. (Forts.)
den sträcka, som ligger mellan valvet och en punkt något över trettio meter
fram i denna gränd. Jag tycker inte, att detta är tillräckligt, om man kan
förfara på ett annat sätt.

Vi ha inte i utskottet kunnat få fram något godtagbart alternativ till Kungl.
Maj :ts förslag. Det är visserligen riktigt, men vi tänka oss, så som herr Heiding
klargjorde i sitt första anförande, att en bebj^ggelse utmed Myntgatan skulle
kunna medge bevarande av betydligt mera av gränderna här, samtidigt som man
likväl skulle få tillräckligt utrymme för Kungl. Maj :ts kansli. Det kan inte vara
nödvändigt, att de övriga verk och myndigheter, örn vilka det har sagts, att
de skulle kunna få sina lokaler här, nödvändigt skola residera vid detta kvarter,
när staten i alla fall äger betydande lokalutryinmen i mycket närbelägna
kvarter och kan förvärva ytterligare utrymmen där. Det har sagts, att det skulle
kosta en hel del mera att bevara dessa hus och dessa gränder än vad reservanterna
tänkt sig. Ja, det är väl alltid så, att nian får ikläda sig kostnader,
örn man vill bevara det gamla, som man anser, att man bör bevara. Jag står
emellertid klart och tydligt på den ståndpunkten, att man bör bevara så pass
stora delar av Gamla staden, att man har kvar en del ursprunglig grändbebyggelse.
Jag klandrar för min del mycket skarpt Stockholms stad och även herr
Fredrik Ström för att man inte har i tid sett upp tillräckligt med denna sak.

Men när man då tycks vara överens örn att vilja bevara en del av Gamla
staden, frågar jag dem, som här ha sagt, att vårt förslag blir dyrt: blir det
billigare att lösa in andra grändkvarter? Ty jag går ut ifrån, att detta får
staten i så fall göra, och staten får ävenledes givetvis lägga ned pengar på att
restaurera dem. Jag tror inte, att det blir billigare.

Vidare har man sagt, att det är nödvändigt att sätta i gång detta byggnadsföretag
ögonblickligen med hänsyn bl. a. till vad som skall ske med gamla rådhuset.
Jag kan inte tänka mig, att detta skall vara så angeläget. Jag förstår
visserligen, att processreformens genomförande kräver större lokaliteter, men
kan någon med skäl påstå, att staten har åtagit sig att skaffa de av Stockholms
stads myndigheter, som nu residera i gamla rådhuset, lokaler just i
dessa kvarter? Nog torde det väl vara möjligt att ordna provisoriska lokaler
för dessa stadens nämnder genom förhyrande på något annat ställe i Stockholm,
som ändå inte ligger allt för långt borta. Under sådana förhållanden kan jag
inte finna annat än att ett uppskov på ett år skulle kunna medges för att ytterligare
undersöka de projekt, som vi reservanter ha ansett vara att reflektera
på och som enligt vår bestämda uppfattning inte blivit tillräckligt undersökta.
Vi tro, att det skall kunna komma fram sådana förslag, att det skall bli möjligt
att i åtskilligt större omfattning än nu är föreslaget bevara den gamla bebyggelsen.

Jäg ber alltså, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Arrhén: Herr talman! Hela diskussionen har ju nu kommit att gälla
en kommunikationsfråga, flyttningen av högsta domstolen. Det kan då vara
motiverat, att man riktar sin replik till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet.
Statsrådet ville i sin replik efter mitt anförande göra gällande,
att just den omständigheten, att högsta domstolen skulle flytta in i
gamla rådhuset och att en del av stadens myndigheter och institutioner därigenom
bleve husvilla, skulle vara ett argument för att bygga kanslihusannexet.
Jag har nog — det behöver ej betvivlas — tagit kännedom örn fakta i målet,
men jag ser just däri, som jag i mitt förra anförande också utvecklade, ett
motiv för, att man skulle kunna uppskjuta bygget. Den springande punkten
blir denna: är det möjligt för stadens myndigheter att skaffa andra lokaler

Onsdagen den 17 maj 1944 fm.

Nr 18.

Anslag till annexbyggnad till kanslihuset m. m. (Forts.)
för de nämnder och institutioner, som varit inrymda i gamla rådhuset? Jag
frågar mig endast: varför skulle det inte vara möjligt att ordna den saken?

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Genom herr Schlyten påpekande
har frågan örn gamla rådhuset åter kommit in i debatten, men på ett
riktigare sätt, synes det mig. Jag försökte redan i mitt första anförande klargöra,
hur angeläget det är att få gamla rådhuset ledigt för reparation för
högsta domstolens räkning. Nu pekade herr Schlyter på utskottets uttalande,
att högsta domstolens nya lokaler böra vara disponibla senast den 1 januari
1948. Denna tidpunkt ha vi hämtat från propositionens uttalande, som tydligen
byggnadsstyrelsen står bakom. Att det sedermera har nämnts ett tidigare
datum har inte varit känt för utskottet, men denna omständighet, att lokalerna
nu anses böra bli färdiga senast den 1 januari 1947 — vilket utskottet
för sin del inte bär någonting att erinra mot — framhäver ju ännu _ mera
angelägenheten av att det fattas beslut snabbt i detta ärende. Det säges i propositionen,
att med utgångspunkt från en beräknad byggnadstid av ett och
ett halvt år och med hänsyn till den tid utarbetandet av fullständiga ritningar
och i samband därmed erforderliga kulturhistoriska undersökningar
kräver, är det, enligt byggnadsstyrelsens mening, önskvärt att frågan örn
byggnadens iordningställande för det avsedda ändamalet underställes 1944
års riksdag och att erforderliga medel, 250 000 kronor, anvisas för budgetåret
1944/45. Denna omständighet, att rättegångsreformen skall träda i tillämpning
ett år tidigare än vad som förutsattes i propositionen, gör ju ärendet ännu
mer brådskande.

Det är ganska egendomligt, att vederbörande talare uppenbarligen inte riktigt
fattat, vad kommunikationsministern anförde i sitt första anförande, nämligen
att det nya kanslihuset är nyckelbyggnaden för en hel serie byggnadsprojekt,
såsom jag framhöll i mitt första anförande. Kanslihusannexet är det
första, som måste utföras. Man frågar här, varför inte Stockholms stads nämnder
i gamla rådhuset kunna skaffa sig lokaler på annat håll. Det är inte Stockholms
stad ensam, som skall skaffa dessa lokaler åt sig själv, utan det är
staten, som skall medverka för att skaffa dem. Staten har inte rätt, enligt lämnad
upplysning, att tillträda lokalerna i gamla rådhuset tidigare än som vid
markavtalets undertecknande förutsattes, och vid den tidpunkten skola andra
fastigheter tillträdas av Stockholms stad. Här har det spörsmålet uppkommit,
att staten måste flytta in i rådhuset tidigare än vad som avsågs vid markavtalets
undertecknande. Det är detta, som nödvändiggör,, att staten också
medverkar för att anskaffa lokaler åt de i gamla rådhuset inneboende Stockholms
stads nämnder.

Herr Arrhén gjorde en jämförelse nied Visby. Den jämförelsen låter sig
inte på något sätt göra. Det har ju inte uppstått något behov att uppföra
byggnader, där Visby ringmur sträcker sig.

Herr Heiding gav mig en replik, därför att jag framhöll, att det under
beredningen i statsutskottet inte hade varit möjligt att ens till en utredning
få fram några alternativ. Jag vidhåller alltjämt, att ingen av talarna har
kunnat ange, i vilken riktning ett nytt förslag skulle gå. Herr _ Ekströmer
erkände själv i sitt anförande, att han inte kunde komma med någon anvisning,
men i alla fall skulle det bli en utredning, menade han.

I mitt första anförande riktade jag en fråga till reservanterna örn vad vi
skulle göra med den gamla, nu omtvistade stadsdelen, örn den skulle bibehållas
som den är och inte nybebyggas eller rivas. Skola vi låta den stå som
den står, sedan Stockholms stad har låtit den förfalla i 15—20 år? Det behövs
säkerligen en massa pengar för att restaurera dessa byggnader och ställa

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1944 fm.

Anslag till annexbyggnad till kanslihuset m. m. (Forts.)
deni i ordning, förse dem med uppvärmningsanordningar — kaminer eller vad
det kan bli — o. s. v. När man säger, att den gamla stadsdelen skall vara
kvar, så bör man lia klart för sig, vad man skall göra med den. Skall den
förfalla, och ramla ihop av sig själv? Örn den skall stå kvar för all framtid,
behöver den helt naturligt restaureras, vilket som sagt drar betydande kostnader.

Jag understryker alltjämt, att det här föreliggande förslaget tar all möjlig
hänsyn till de kulturhistoriska synpunkterna. Det är att observera, vilket herr
Heiding själv vet, att vi under beredningen i statsutskottet fingo uppgift örn
att av Stockholms stads organ hade — tror jag — fem nämnder, däribland
stadsplanenämnden, förklarat sig inte ha något att erinra emot det föreliggande
förslaget, och i dessa organ sitta kommunalmän från Stockholms stad.
De ha inte haft någon allvarligare invändning att göra. Förutsättningen för
markavtalet var ju också, att Stockholms stad avhände sig detta område till
staten, för att denna skulle använda det för sina ämbetslokaler. Det förefaller
därför rätt egendomligt, att åtskilliga personer i dag, när frågan kommit
inför riksdagen, inta en annan ståndpunkt än de tydligen gjorde som Stockholms
stads representanter, medan ärendet ännu låg under stadens egen domvärjo.
Skall man anlägga andra synpunkter på frågan, sedan den har kommit
inför riksdagen, än Stockholms stad själv gjorde, när ärendet låg kvar
hos stadens beslutande organ?

Jag vidhåller, herr talman, alltjämt mitt yrkande.

Herr statsrådet Andersson: Herr talman! Herrar Sandström och Arrhén ansågo,
att det skulle gå lekande lätt att träffa en överenskommelse med Stockholms
stad örn att utrymma gamla rådhuset vid en tidigare tidpunkt än staten
är skyldig till enligt markavtalet. Det föranleder mig att fråga herrarna,
om ni i tidens fullbordan vilja ställa er till förfogande såsom förhandlare å
statens vägnar med Stockholms stad i detta delikata ärende och redan nu
avge en försäkran örn att ni skola föra förhandlingarna till ett lyckligt slut.

Herr Persson i Skabersjö undrade, örn det inte någon annanstans i staden
skulle finnas lokaler för detta ändamål. Jag tror att både byggnadsstyrelsen
och många andra skulle vara tacksamma, örn herr Persson kunde ge anvisning
på var detta »någon annanstans» i staden finns, ty statsmakterna ha ju själva
genom hyreslagen sörjt för att lägenheter icke kunna göras lediga, örn de
äro uthyrda och vederbörande hyresgäster icke frivilligt vilja avflytta.

Herr Pauli: Herr talman! Jag måste ägna några ord åt att bemöta de anklagelser
som herr Sandström, troligen ihågkommande sin förra ställning
som underståthållare, har riktat mot mig. Han påstod, att jag skulle ha misstolkat
två framstående herrar, nämligen herrar Bellman och Curman. Jag
känner mig alldeles oskyldig i båda fallen.

Herr Sandström trodde, att Carl Michael Bellman, örn han kunnat höra
vad jag här i dag har sagt — vilket han ju egenligen borde kunna, då han
räknas till de odödliga — skulle ha yttrat något otryckbart. Han skulle kanske
rent av, som man brukar säga, ha vänt sig i sin grav. För min del tvivlar
jag i hög grad på denna hypotes. När man ser på Hellmans egen beskrivning
av bebyggelsen i Kolmätargränd, där han karakteriserar Movitz’
bostad som en usel koja med spräckta rutor och brutna lås och när han talar
örn att när man skådar Kolmätargränd, ter den sig »smal och smutsig, full
med grus», har man svårt att tro, att han skulle sörja så förfärligt, örn en
del av denna Kolmätargränd sådan den var på hans tid skulle utbytas mot

Onsdagen den 17 maj 1944 fm.

Nr 18.

Anslag till annexbyggnad till kanslihuset m. m. (Forts.)
en snyggare bebyggelse. Om jag får våga ett antagande om hur Bellman
skulle ha ställt sig inför ett partiellt utplånande av Kolmätargränden i dess
sjuttonhundratalsskick, skulle jag snarast vilja citera epistelns sista strof,
där han resignerat säger:

Jordens gudar, all er lycka
är ett stoft, ett glitter-grus;
fattigdomen vid sin krycka
lämnar lätt sitt trånga hus;

Movitz går till nästa krogen,
borgar där förnöjd ett krus,
tar ett rus,
tapper och trogen,
somnar vid ett sex-örs ljus.

Så tror jag Bellman skulle lia sett på saken.

Vad sedan beträffar vår samtida, riksantikvarie Curman, är det visserligen
sant, att jag inte läste upp hela Curmans inlaga. Jag skulle då ha tröttat
kammaren med ungefär tre sidor ur propositionens recit. Jag läste emellertid
upp åtskilligt, även örn jag inte tog med just det stycke i mitten, som herr
Sandström ägnade uppmärksamhet åt. Jag tycker emellertid att herr Sandström
och jag kunna göra en kompromiss genom att ägna uppmärksamhet åt
själva slutklämmen i riksantikvariens uttalande. Klämmen brukar ju anses
innehålla summan av kardemumman. Vi kunna först se på herr Curmans invändning
mot förslaget. Han säger: »Mot förslaget anses starkt tala spolierandet
av den medeltida stadsplanen med dess bebyggelse utefter gränderna
och den egenartade medeltida stadsbild, som här enligt ämbetets mening skulle
kunna återuppstå.» Riksantikvarien erkänner emellertid i början av sitt uttalande,
att betydande svårigheter framträda vid ett mera ingående studium
i fråga örn möjligheten att återställa bebyggelsen.. Han nämner däribland
även det redan skedda raserandet av den bortre delen av gränden.

Jag vill emellertid framför allt fästa uppmärksamheten på hans slutomdöme
örn det nu föreliggande byggnadsförslaget. Han säger, att förslaget »i
flera avseenden äger mycket stora förtjänster just ur de synpunkter, som
enligt ämbetets mening oundgängligen måste läggas på bebyggelsen av detta
ovanligt känsliga stadsparti. Väsentliga punkter i förslaget äro ur ämbetets
synpunkt framför allt den vackra torggårdsbildningen och dess utmärkt väl
funna anslutning till det gamla stadsplanesystemet, räddandet av Myntgatan
såsom stadsbild, utformningen av avslutningen av kvarteret mot Rådhustorget,
behandlingen av fasaderna överhuvud taget samt icke minst det sätt, varpå
värdefulla interiörer bevarats och infogats i det nya byggnadskomplexet.»

Herr talman! Med åberopande av detta siutomdöme av herr riksantikvarien
ber jag att ånyo få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Heiding: Herr talman! Jag vill bara säga några ord gent emot utskottets
ärade ordförande. Han förmenade att vi reservanter ej vilja vara med
om någon reparation av gamla rådhuset, men i det hänseendet har reservationen
precis samma slutkläm som utskottets förslag. Vi motsätta oss alltså
inte detta, utan reparationen kan få företagas.

Sedan är det ju beklagligt att inte gamla rådhuset kan utrymmas, men
jag vill liksom herr Persson ifrågasätta, om det icke skall vara möjligt att
skaffa andra lokaler för de nämnder, som nu finnas i gamla rådhuset. I så
fall skulle ju detta kunna iordningställas på ett tidigare stadium. Kan det
vara nödvändigt att bygga ett kanslihus i första hand för att bereda lokaler

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1944 fm.

Anslag till annexbyggnad till kanslihuset m. m. (Forts.)
åt de nämnder, som nu finnas i gamla rådhuset? Den saken tycker jag borde
kunna ordnas på ett annat sätt.

Herr Sandström: Herr talman! Jag beklagar, att jag nödgas återkomma till
min ärade vän herr Pauli. Jag kan icke alls godkänna hans citatkonst, när
det gäller riksantikvariens utlåtande -— gärna däremot i fråga örn Bellman,
det må vara hänt. Riksantikvarien klarlägger först sin principiella inställning
till och sitt bestämda motstånd mot föreliggande förslag, men nödgassedan
-—■ sin plikt likmätigt — framlägga sina synpunkter även på det förslag,
som blivit utarbetat. Till en början konstateras då, att den särskilt värdefulla
medeltida bebyggelsen, därest förslaget förverkligas, kommer att praktiskt
taget förintas. Det är på denna punkt ämbetet finner anledning till bestämd
gensaga. Med uttrycklig reservation på denna viktiga punkt finner
ämbetet emellertid förslaget i övrigt, sett från de utgångspunkter, som uppställts
för detsamma, i åtskilliga avseenden förtjänstfullt. Detta är, herr Pauli,
någonting helt annat än vad herr Pauli vill inlägga i yttrandet — men vi
kunna kanske privat fullfölja våra studier i detta avseende!

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet frågade mig,
därest jag fattade honom rätt, örn jag var villig att åtaga mig att förhandla
med Stockholms stad rörande lokalbehovet för de i gamla rådhuset inrymda
nämnderna. Jag är ju litet bestört, örn jag så får säga, över ett så plötsligt
och så offentligt lämnat anbud, men jag skall utan tvekan säga, att jag är
fullt beredd att åtaga mig uppgiften. Jag kan naturligtvis inte garantera en
lycklig lösning, ty ingen kan väl i förväg garantera någonting, men jag
skulle ha mycket goda förhoppningar örn utgången. Och detta, herr statsråd,
ger mig anledning tillfoga, att nog borde väl den möjligheten ha försökts,
innan man gick på den väg, som Kungl. Majit och nu statsutskottet förordat!

Herr Pauli: För tids vinnande föreslår jag att tvisten mellan herr Sandström
och mig löses på det sättet, att kammaren själv läser igenom vad riksantikvarien
skrivit. Då tror jag att kammaren skall finna, att det är jag som har rätt.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
de därunder förekomna yrkandena propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid utlåtandet avgivna reservationen: och
förklarade herr talmannen, efter att hava upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Heiding begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 131, röstar

Ja j

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för ja -

Onsdagen den 17 maj 1944 fm.

Nr 18.

Anslag till annexbyggnad till kanslihuset m. m. (Forts.)
propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för japropositionen.

På framställning av herr talmannen beslöts att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan skulle uppskjutas till aftonsammanträdet.

Föredrogos och bordlädes Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade propositioner
nr 267—271, 275, 277 och 278.

Herr förste vice talmannen erhöll på begäran ordet och anförde: Herr talman!
Jag får hemställa, att kammaren för sin del måtte besluta, att andra särskilda
utskottet skall behandla jämväl Kungl. Maj:ts nu avlämnade propositioner
nr 268, med förslag till civilförsvarslag m. m., nr 269, med förslag till avlöningsreglemente
för personal i det allmänna civilförsvaret, m. m., nr 270, angående
anslag till civilförsvaret för budgetåret 1944/45, samt nr 271, angående
tillsättande av länsombud för krigsmaterielverket, ävensom de ytterligare framställningar,
som kunna komma att av Kungl. Majit eller i enskilda motioner
göras i dessa ämnen eller andra i oskiljaktigt sammanhang därmed stående
frågor.

Tillika hemställer jag, att andra kammaren måtte inbjudas att i detta beslut
förena sig med första kammaren.

Vad herr förste vice talmannen sålunda hemställt bifölls.

Fru Sjöström-Bengtsson avlämnade en av henne m. fl. undertecknad motion,
nr 326, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående vissa anslag
till socialstyrelsen.

Motionen bordlädes.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 282, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till kungörelse örn ändrad lydelse av 59 § byggnadsstadgan den 20
november 1931 (nr 364).

Anmäldes och godkändes första lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 283, i anledning av väckt motion med förslag till lag örn vissa ändringar
i 8 kap. strafflagen;

nr 284, i anledning av väckta motioner angående revision av 8 kap. strafflagen
m. m.; samt

nr 285, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 9 januari 1940 (nr 3) örn vissa tvångsmedel
vid krig eller krigsfara m. m.

Upplästes en till kammaren inkommen ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1944 em.

Till riksdagens första kammare.

Med hänvisning till bilagda läkarintyg anhåller undertecknad örn ledighet
från riksdagsarbetet till den 15 juni.

Stockholm den 17 maj 1944.

Sven Linderot.

Att redaktör Sven Linderot på grund av en utdragen astmatisk bronkit
tillråtts luftombyte och vila under 3—4 veckor, intygas.

Stockholm den 15 maj 1944.

Ernst B. Salén.

Den begärda ledigheten beviljades.

Justerades protokollsutdrag för detta sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 5.15 eftermiddagen.

In fidem
G. TI. Berggren.

Onsdagen den 17 maj eftermiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 7.30 eftermiddagen.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 132, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen under
tolfte huvudtiteln gjorda framställningar om anslag för budgetåret 1944/45
till allmänna indragningsstaten.

Pwile terna 1—3.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 4.

Lades till handlingarna.

Om uttagande Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 34, i anledning av
av en extra Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning örn värnskatt för bud1hästkött
Setåret 1944/45 jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 4 februari 1944 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 82, hade Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till förordning örn värnskatt för budgetåret 1944/45.

Till utskottets behandling hade överlämnats den i anledning av propositionen
väckta motionen nr 441 i andra kammaren av herr Senander m. fl., vari
hemställts, att riksdagen måtte i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr
82 besluta örn visst tillägg till 1 § i förslaget till förordning örn värnskatt
för budgetåret 1944/45.

Till behandling i samband med förevarande proposition hade utskottet upptagit
den under motionstiden vid riksdagens början väckta, till utskottet hän -

Onsdagen den 17 maj 1944 em.

Nr 18.

Örn uttagande av en extra förmögenhetsskatt. (Forts.)
visade motionen nr 383 i andra kammaren av herrar Hagberg i Luleå och
Persson i Stockholm, vari hemställts, att riksdagen måtte besluta att av förmögenheter
å minst 20 000 kronor i enlighet med riktlinjerna i en av professor
E. Lindahl utarbetad »Promemoria angående förutsättningarna för och
verkningarna av en engångsskatt å förmögenhet» uttaga en extra förmögenhetsskatt
av genomsnittligt 10 procent.

Utskottet hade i det nu föredragna betänkandet av angivna orsaker hemställt,

1) att riksdagen måtte, med förklarande att Kungl. Majlis förevarande
proposition nr 82 icke kunnat av riksdagen oförändrad bifallas och med avslag
å motionen II: 441 av herr Senander m. fl., antaga under punkten infört
förslag till förordning örn värnskatt för budgetåret 1944/45;

2) att motionen II: 383 av herrar Hagberg i Luleå och Persson i Stockholm
örn uttagande av en extra förmögenhetsskatt icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

I motiveringen hade utskottet återgivit ett av 1940 års bevillningsutskott i
betänkande nr 24 gjort uttalande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr
185 med förslag till förordning örn värnskatt för budgetåret 1940/41, så lydande
:

»Yad angår den i propositionen behandlade frågan, örn uttagande av värnskatt
i form av skärpt förmögenhetsbeskattning delar utskottet de sakkunnigas
uppfattning, att starka skäl tala för att låta de särskilda bidrag, som förmögenheterna
sj-nas böra lämna till täckning av krisperiodens utgifter, få
karaktären av ett engångsoffer. I nuvarande läge är det emellertid icke möjligt
att bedöma det rimliga omfånget av en dylik förmögenhetsskatt. På grund
härav och då skatten i fråga bör uttagas vid en sådan tidpunkt och på
ett sådant sätt, att olägenheterna av skatten för näringslivet och de enskilda
medborgarna icke bliva alltför stora, anser sig utskottet böra förorda förslaget
örn uppskov med uttagande av särskild värnskatt å förmögenhet.»

Utskottet hade därefter anfört bland annat följande:

»I motionen II: 383 har yrkats, att av förmögenheter å minst 20 000 kronor
måtte uttagas en extra förmögenhetsskatt av genomsnittligt 10 procent. Med
anledning härav får utskottet anföra följande. Av den, ovan lämnade redogörelsen
framgå de synpunkter, som vid 1940 års riksdag lades på frågan
örn det bidrag, förmögenhetsägare borde lämna till täckande av kristidens
utgifter. Utskottet anser dessa synpunkter i det väsentliga fortfarande äga
giltighet. Visserligen har ett förändrat läge såtillvida inträtt, att de av kriget
förorsakade statsutgifterna stigit till en oväntad höjd och därigenom framtvingat
påläggande av en skattebörda av både direkt och indirekt natur, som
vid krigets början knappast hade förutsetts. Den omständigheten, att andra
skatteformer så hårt anlitats, synes emellertid icke utgöra ett tillräckligt motiv
för att fritaga förmögenhetema från att till fullo bära sin som skälig ansedda
anpart av de ökade bördor kristiden pålägger.

Vid den nu gällande särskilda skatten å förmögenhet är ett skattefritt minimum
av 20 000 kronor bestämt, och i professor Lindahls promemoria liksom
även i förevarande motion ha också förmögenheter ej överstigande nämnda
belopp ansetts böra fritagas från den ifrågasatta engångsskatten. Ehuru
utskottet för närvarande saknar skäl att närmare ingå på frågan, hur en
skatt av förevarande slag bör utformas, finner sig utskottet dock böra såsom
sin mening framhålla, att ett väsentligt högre minimum måste förutsättas
än ovan nämnda belopp. Att det här endast kan vara fråga örn den

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1944 em.

Om uttagande av en extra förmögenhetsskatt. (Forts.)
behållna förmögenheten och icke, som i vissa diskussionsinlägg angivits, skattskyldigs
tillgångar utan avdrag för skulder torde ej behöva närmare utvecklas.

Vid uttagande av ett s. k. engångsoffer nr förmögenheterna måste vidare
enligt utskottets uppfattning beaktas, att skattebefrielse kan vara motiverad
även i vissa fall, då förmögenheten överstiger det minimibelopp, som kan
komma att bestämmas för skattskyldighetens inträdande. Sålunda synas ägare
av förmögenheter till belopp något överstigande fastställt minimibelonp böra
fritagas från skattskyldighet, därest förmögenheten utgör en viktig faktor i
deras försörjning.

I samband med ett bedömande av här föreliggande beskattningsspörsmål
synes böra övervägas, huruvida icke genom en sådan belastning av de mera
bärkraftiga skattedragarna någon lättnad kan beredas i den övriga beskattningen
för de svagare skattedragarna. En mängd spörsmål resa sig givetvis
rörande en sådan skatts utformning, därvid olika omständigheter måste beaktas.
Olika synpunkter kunna även, göra sig gällande rörande den lämpligaste
tidpunkten för uttagande av en engångsskatt å förmögenhet, likaså
angående skattens utgörande i flera etapper m. fl. frågor. För bedömandet av
ovannämnda spörsmål är enligt utskottets mening en ytterligare utredning erforderlig.
Vid denna utredning kan det för övrigt uppenbarligen icke vara
uteslutet, att även andra förmer för förmög-enheternas tillskott än ett engångsoffer
komma till omprövning.

Av nu anförda skäl anser sig utskottet böra avstyrka bifall till det i motionen
II: 883 framställda yrkandet.»

Reservation hade avgivits av herrar Elon Andersson och Axel Ivar Anderson,
friherre De Geer samt herrar Velander, Björkman, Hagberg i Malmö,
Hammarlund, Sandberg och Lundell, vilka ansett, att utskottets yttrande bort
hava den ändrade lydelse, reservationen visade. I det av reservanterna förordade
yttrandet hade den nyss återgivna delen av utskottets motivering avfattats
sålunda:

»I motionen II: 383 har yrkats, att av förmögenheter å minst 20 000 kronor
måtte uttagas en extra förmögenhetsskatt av genomsnittligt 10 procent. Med
anledning därav får utskottet anföra följande. De av kriget föranledda statsutgifterna
ha framtvingat påläggande av en skattebörda av sådan tyngd,
som vid krigets början icke kunnat förutses och som hårt drabbat jämväl ägare
av förmögenhet. Det torde kunna starkt ifrågasättas, örn icke förmögenheterna
därigenom fått till fullo bära sin skäliga anpart av de ökade bördor,
som kristiden pålägger. I varje fall måste vid frågans bedömande beaktas
den förändring i läget, som ovedersägligen inträffat, sedan, 1940 års bevillningsutskott
gjorde sitt ovan återgivna uttalande i ämnet. Hänsyn måste
även tagas till de svårigheter, som visat sig bliva förbundna med uttagandet
av en engångsskatt å förmögenhet, särskilt i betraktande av den relativt
ringa statsfinansiella betydelse, som en sådan skatt måste förutsättas komma
att få. För exempelvis näringslivet skulle uttagandet av en engångskatt
å förmögenhet vid en tidpunkt, då detsamma genom fredskrisens inträdande
har att motse stora svårigheter, få mycket menliga följder.

Utskottet vill slutligen erinra därom att även vid nästlidet års riksdag, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 311 med förslag till förordning örn
värnskatt för löpande budgetår, väcktes motioner med enahanda yrkande
som i förevarande motion. Efter hemställan av 1943 års bevillningsutskott
beslöt emellertid riksdagen, att sagda motioner icke skulle till någon dess åtgärd
föranleda. Något skäl för ett förändrat ställningstagande från riksdagens
sida har sedan dess icke tillkommit.

Onsdagen den 17 maj 1944 em.

Nr 18.

Örn uttagande av en extra förmögenhetsskatt. (Forts.)

Av nu anförda skäl anser sig utskottet böra avstyrka bifall till det i motionen
11:383 framställda yrkandet.»

På framställning av kerr talmannen beslöts att betänkandet skulle företagas
till avgörande punktvis.

Punkten 1.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2.

Herr Velander: Herr talman! Den förevarande punkten avser utskottets behandling
av motionen 383 i andra kammaren, däri framställts yrkande örn
en extra förmögenhetsskatt i anslutning till riktlinjer, uppdragna i den av
professor Lindahl på sin tid utarbetade promemorian. När jag såsom reservant
tillåter mig att börja debatten i detta ärende, sker det närmast i provokatoriskt
syfte. Det har nämligen förefallit mig, som om det skulle vara önskvärt att
få ytterligare något uttalande från utskottsmajoritetens sida till klarläggande
av vad som egentligen avses med dess motivering. Beträffande klämmen är
utskottet enigt, men i fråga örn motiveringen har utskottet delat upp sig i en
borgerlig minoritet och en socialdemokratisk majoritet.

Frågan örn en extra beskattning av förmögenhet har, såsom av det föreliggande
betänkandet framgår, något berörts av 1940 års bevillningsutskott.
Att märka är emellertid, att utskottet med sitt då gjorda uttalande icke avsåg
att taga ställning till frågan, huruvida en sådan beskattning borde införas
eller ej. Frågan därom lämnades sålunda öppen. Någon klarhet i ämnet
har sedan dess- icke heller stått att vinna. Någon utredning, ägnad att närmare
klarlägga, huruvida en beskattning av ifrågavarande art vore för vårt
lands vidkommande motiverad eller ej, har veterligen icke i något sammanhang
verkställts. Den av professor Lindahl på sin tid på offentligt uppdrag utarbetade
promemorian synes närmast vara att betrakta såsom ett diskussionsinlägg,
avseende vissa utgångspunkter för bedömande av innebörden eller verkningarna
i och för sig av en dylik beskattning. Erfarenheterna från andra
länder, där en särbeskattning av förmögenhet ifrågakommit, kunna icke heller
åberopas till stöd för ett genomförande av en sådan beskattning i vårt land.
Dessa erfarenheter stimulera knappast till några experiment på området. I
det hänseendet kan ju hänvisas till professor Lindahls promemoria, som omnämner
den diskussion, som i början av 1920-talet fördes i England rörande
detta spörsmål, och resultatet av åtskilliga projekt på området i vissa länder
i Centraleuropa.

Att märka är nu, att utskottets yttrande icke innebär, att utskottsmajoriteten
avser att förorda eller rekommendera uttagande av en engångsskatt å förmögenhet.
Man har i stället inom utskottet varit angelägen örn att betona, att ett
biträdande av detta yttrande på den förevarande punkten icke betyder, att man
på något sätt binder sig för en sådan skatt, att man därmed tar ställning till
frågan örn, när eller hur en sådan skatt bör eller skall genomföras. Man resonerade
emellertid på alldeles samma sätt inom 1940 års bevillningsutskott, och
det kan vara anledning att erinra därom på grund av vissa uttalanden i ämnet,
som sedan dess framkommit utanför riksdagen.

Utskottet har emellertid funnit sig böra uttala, att frågan örn en engångsbeskattning
av förmögenhet sedan år 1940 kommit i ett något förändrat läge.
De av kriget förorsakade statsutgifterna hade sålunda stigit till en oväntad
höjd och därigenom framtvingat en skattebörda av både direkt och indirekt
natur, som vid krigets början knappast hade förutsetts. Det gäller dock för

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1944 em.

Örn uttagande av en extra förmögenhetsskatt. (Forts.)
utskottet att icke säga för mycket. Utskottet skyndar sig därför att tillägga
följande isolerade samt till innehåll och form något obestämbara mening: »Den
omständigheten, att andra skatteformer så hårt anlitats, synes emellertid icke
utgöra, ett tillräckligt motiv för att fritaga förmögenheterna från att till fullo
bära sin som skälig ansedda anpart av de ökade bördor kristiden pålägger.»

Detta uttalande har nu föranlett reservanterna att ifrågasätta, huruvida icke
ägare av förmögenhet fullt ut burit och bära sin andel av kristidens bördor.
Man vågar väl också säga, att kristiden ingalunda gått lindrigt fram över ägare
av förmögenheter. De ha nog fått ännu lägre kompensation än exempelvis lönearbetarna.

Utskottet slår emellertid över i en viss generositet. Efter ett konstaterande
av att vid den nu gällande särskilda skatten å förmögenhet ett skattefritt
minimum av 20 000 kronor .finnes bestämt, är utskottet på det klara med att
viel en eventuell särbeskattning av förmögenhet »ett väsentligt högre minimum
måste förutsättas».. Utskottet är därjämte på det klara med att »skattebefrielse.
kan vara motiverad även i vissa fall, då förmögenheten överstiger det
minimibelopp, som kan komma att bestämmas för skattskyldighetens inträdande».
Detta skulle gälla exempelvis fall, då »förmögenheten utgör en viktig
faktor i deras» — alltså förmögenhetsägarnas — »försörjning». Och till
slut, för att göra alla parter glada, vill utskottet för sin del överväga, »huruvida
icke genom en sådan belastning, av de mera bärkraftiga skattedragarna
någon lättnad kan beredas i den övriga beskattningen för de svagare skattedragarna»
!

Ja, vad skall man nu säga till allt detta? Ett väsentligt högre skattefritt
minimum, exempelvis därhän att garanti vinnes för att icke viss eller vissa
kategorier av väljare kan drabbas av en eventuell engångsbeskattning av förmögenhet,
och vid sidan därav skattebefrielse bland annat i fall, då förmögenheten
har betydelse för ägarens försörjning, måste väl ändå medföra, att
skattens avkastning nedgår till ett minimum. Nödvändigheten av den starkt
ökade statsskuldens amortering, som det så ofta talats örn såsom motiv för
en beskattning, av ifrågavarande art, reduceras till en förevändning, som måhända
icke varit så gruvligt allvarligt menad.

Och så kommer det bästa till sist, som sig bör. Det lilla, som man slutligen
tar in genom en eventuell engångsbeskattning av förmögenhet, inte ens det
skall användas för ett direkt stärkande av den statsfinansiella ställningen,
utan för ett lättande av beskattningen för de svagare skattedragarna! Man
kan fråga sig, örn det inte ändå borde tas något allvarligare på dessa ting.
Redan då det, såsom exempelvis av professor Lindahl, räknades med en skatteintäkt
av cirka två miljarder kronor, var man på det klara med att det var
åtminstone tveksamt, huruvida en dylik skatteintäkt skulle innebära någon
verkligt god affär för det allmänna. Den skattepliktiga förmögenheten på
privata, händer skulle ju därmed nedgå i motsvarande omfattning. Under förutsättning
av en produktiv användning av dessa pengar synes det icke uteslutet,
att skatteunderlaget för stat och kommun genom deras indragande till
statsverket för statsskuldens amortering skulle komma att så förminskas att
den^ genom amorteringen reducerade räntan å statsskulden helt uppvägdes av
de årliga skatteminskningarna.

Man skall i förevarande sammanhang icke heller bortse från de rent psykologiska
verkningarna av en beskattning av här ifrågavarande art, som otvivelaktigt
bliva mycket betydande. Därtill komma rubbningssvårigheter, varom
bland andra professor Lindahl talar, överföringssvårigheter av olika slag,
tekniska svårigheter vid skattepliktens bestämmande etc. Nu antydda svårigheter
skulle ju kvarstå oförminskade även för det fall, att skatteintäkten ge -

Onsdagen den 17 maj 1944 em. Nr 18. 95

Örn uttagande av en extra förmögenhetsskatt. (Forts.)
nom ett fullföljande av utskottets funderingar nedbragtes till ett minimum;
de rent tekniska svårigheterna skulle för övrigt därmed komma att väsentligt
ökas med hänsyn till prövningen i särskilda fall, då det. gällde att gå utöver
det för beskattningen i allmänhet stadgade minimum.

För att öka osäkerheten och ovissheten bland dem som tilläventyrs kunna
komma att draibbas av en eventuell särbeskattning av förmögenhet, inför utskottet
i diskussionen — låt vara att det icke är första gången så sker — den
satsen, att det uppenbarligen icke är »uteslutet att även andra former för förmögenheternas
tillskott än ett engångsoffer» kunna komma, under omprövning.
Utskottet lämnar dock icke minsta antydan örn vad därmed avses. Man får
egentligen det intrycket, att utskottet, när allt kommer till allt, är benäget för
att resonera och att kanske nästan allting kan sägas vara möjligt. Man kan
då fråga sig, hur det skulle vara, örn man till sist enades därom, att skatteplikten
dock icke bör sträcka sig utöver medborgarnas faktiska inkomst och att
denna inkomst, på grund av det utomordentligt höga skattetryck, vartill vi
nu nått, bör så långt möjligt renodlas för att återspegla vederbörandes verkliga
skatteförmåga. Den fonderade inkomsten finge väl därvid ägnas särskild
uppmärksamhet. Låt förmögenheterna såsom sådana vara i fred, när det gäller
de direkta statsskatterna! För vårt produktiva liv, för företagsamheten i vidsträckt
mening och därmed för människorna i gemen skulle detta leda till det
bästa resultatet på längre sikt och även på kortare. En engångsskatt av sådan
storlek, att den bleve av nämnvärd stats finansiell betydelse, måste ändå vara
förenad med så stora olägenheter av teknisk art och så omfattande nackdelar
och risker i olika hänseenden i övrigt, att man bör avråda från varje experiment
i sådan riktning.

Det är icke länge sedan statsrådet och chefen för finansdepartementet fällde
orden: »den stora vägen mot en förbättring av hela folkets levnadsstandard
är en förbättring av produktionen». Förverkligandet av denna realitetsbetonade
sats motverkas icke genom ett inhiberande av varje konfiskationshot mot
förefintligt sparat kapital, som dock måste förutsättas regelmässigt befordra
den samhälleliga produktionen. Det är inte nödvändigt med något nervkrig på
detta område.

På grund av denna uppfattning, herr talman, ber jag att få yrka bifall till
reservationen.

Herr Bärg, Johan: Herr talman! Den föregående talaren började sitt anförande
med ett yttrande, som jag trodde skulle resultera i en rad frågor, vilka
talaren önskade få besvarade, rörande vad utskottet egentligen menat med sina
uttalanden i betänkandet. Jag har litet svårt att få grepp örn vad dessa frågor
inneburo. Det var i stället ett mera allmänt resonemang örn det föreliggande
spörsmålet, och jag vill ge den föregående talaren rätt i att denna fråga sannerligen
tål att resonera om, ty den skatteform, som här beröres, har naturligtvis
sina sidor lika väl som andra skatteformer.

Jag sätter värde på det uttalande, som herr Velander fällde på reservanternas
vägnar. Jag föreställer mig, att han talade för samtliga reservanter, när
han kom med maningen: »Låt förmögenheterna vara i fred!» Ja, det är ett
önskemål, som man kanske kan lia överhuvud. Jag skulle vilja säga: »Låt
inkomsterna vara i fred! När människorna ha trälat för dem, så tag ingenting
därav, ty det för med sig stora besvärligheter och ju mera man tillägnar sig
av deras inkomster, desto ovilligare påstås de bli att åsamka sig några inkomster.
» Naturligtvis finns det en gnutta sanning även i det.

En sak till skulle jag vilja säga: »När det äntligen har lyckats människorna
att genom mycken strävan få så pass stora inkomster för livsuppehället, att

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1944 em.

Om uttagande av en extra förmögenhetsskatt. (Forts.)
de nödtorftigt ha pengar till kläder och föda, så låt deni åtminstone ostört ha
dessa pengar, och lägg inte skatt på vad som kräves för att tillfredsställa deras
enklaste konsumtionsbehov.» Det tycker jag är lika rimligt som eller ännu mera
rimligt än att komma och säga: »Låt förmögenheterna vara i fred!» Men det är
ett rejält uttalande, som man inte kan ta miste på, och det skulle varit önskvärt,
att utskottet kunnat föra samma raklinjiga och oförtydbara språk som
reservanten för. Saken är emellertid den, att utskottet inte är berett att ta
ställning till hela detta spörsmål. Utskottet ansluter sig till de tankegångar,
som voro ledande vid denna frågas behandling år 1940 inom den sakkunnigdelegation,
som ''då hade hand örn ärendet och i vilken funnos representanter
för samtliga de större politiska partierna.

Jag kan i detta sammanhang nämna, att när vi behandlade denna fråga
inom bevillningsutskottet, förelåg ett förslag, att man skulle nöja sig med att
uttala sin anslutning till vad som anfördes i detta ärende 1940 för att icke behöva
ge sig närmare in på en fråga, som ännu är så litet utredd som denna
fråga verkligen är. Jag vill, herr talman, nämna, vad som då föreslogs ifrån
dem, som utgöra majoriteten inom utskottet. Vad man skulle yttra i denna
punkt tänkte man skulle ha följande lydelse: »I motionen 11:383 har yrkats,
att av förmögenheter å minst 20 000 kronor måtte uttagas en extra förmögenhetsskatt
av genomsnittligt 10 procent. Med anledning härav får utskottet under
hänvisning till den ovan lämnade redogörelsen» — det var en redogörelse
för vad som sades i denna fråga 1940 av de sakkunniga, av departementschefen
och av bevillningsutskottet — »anföra, att de skäl, som voro bestämmande för
1940 års bevillningsutskotts ställningstagande till frågan örn införande av en
engångsskatt å förmögenhet, enligt utskottets mening fortfarande äga giltighet.
Med hänsyn härtill avstyrker utskottet motionen.»

Men att samla hela utskottet omkring ett sådant uttalande lyckades icke.
Då fann sig majoriteten föranledd att utveckla några synpunkter på denna
fråga, vilket inte hade varit absolut nödvändigt, men av rena försiktighetsskäl
i alla fall gjordes för att örn möjligt förebygga en mängd utläggningar vid sidan
av den egentliga saken. Det tjänar ingenting till att hålla handen över
detta, ty alla som suttit i utskottet veta, att så var förhållandet. Huruvida förmögenheterna
redan nu ha fått sin skäliga anpart av de bördor i beskattningsavseende,
som skattedragarna i övrigt bära, är inte så lätt att avgöra. Man
behöver säkerligen ompröva, hur därmed förhåller sig. Det tråkiga med dessa
ting är oftast dock det, att när det gäller att avväga de bördor, som falla på
den ena eller den andra samhällskategorien, är det inte gärna möjligt att rent
räknemässigt komma fram till ett resonligt resultat. Och det blir ofta en omdömesfråga,
och framför allt blir det en, låt mig kalla det så, känslofråga
för de samhällsskikt, som drabbas av skatterna. För min del skulle jag hålla
det för troligt, nu liksom 1940 — jag var ju med bland de sakkunniga då •—
att förmögenheterna icke ha blivit hårdare plågade än andra objekt. Om det
nu kan vara särskilt förmånligt att ta ut en engångsskatt, därest man vill lägga
högre bördor på förmögenheterna, det vågar jag inte fälla något omdöme
örn. Jag tror, att en engångsskatt kan ha sina sidor, och jag vill i anslutning
till de antydningar, som finnas i utskottets betänkande, här ha sagt, att jag
inte tror, att det kommer att lyckas att ta ut en engångsskatt på förmögenheterna
förutsatt att denna skatt skall vara av någon avsevärd betydelse. I varje fall
vore det icke lyckligt, utan man får nog hålla till godo med att portionera ut
indrivningen eller uppbörden av sådan skatt, även om den beslutas som en
engångsskatt, i smärre poster för att icke åstadkomma större rubbningar än
nödvändigt i det ekonomiska livet.

Jag kan också tänka mig, såsom utskottet framhåller, att när man tränger

Onsdagen den 17 maj 1944 em.

Nr 18.

örn uttagande av en extra förmögenhetsskatt. (Forts.)
djupare in i detta spörsmål, man då kan komma fram till resultatet, att
andra vägar än en engångsskatt på förmögenheterna kunna vara att rekommendera
framför en verklig engångsskatt. Man kan nu med fog undra,
om följande fråga inneslutes i herr Veländers anförande: vad tjänar det till att
ni nu hållit på att prata örn en del detaljer i detta sammanhang? På den saken
har jag intet annat svar att ge än som framgår av vad jag förut har antytt,
att majoriteten hade varit till freds med att icke göra det, men när försöket
att undkomma det icke lyckades, framstod såsom angeläget, att man åtminstone
så mycket antydde, vad man syftade till, att det icke skulle lyckas att gå ut
och skrämma folk med att man nu var i färd med att ta de sista sparade slantarna
från dem, som till äventyrs hade några hundra kronor på sin sparbanksbok,
eller ta »bondens enda ko», en agitationsmetod, som ännu lever kvar
i de äldres minne.

Reservanterna i utskottet syftade till att få ett uttalande, som liknade det,
som gjordes i 1943 års bevillningsutskotts betänkande i samma ärende — nämligen
att man skulle kort och gott säga, att motionen i fråga avstyrktes -—■ för
att på detta sätt få hela tanken på en engångsbeskattning av förmögenheter
att dö i tysthet. När man upprepade det år efter år, måste det väl anses innebära,
att avståndstagandet också avsåg själva principen. Detta har utskottsmajoriteten
inte velat vara med örn, utan alltjämt velat hålla den frågan öppen,
huruvida det inte vid en närmare undersökning kan visa sig påkallat, att
förmögenheterna, såsom man tänkte år 1940, bära en större andel av den totala
börda, som kristiden har. pålagt skattedragarna.

Nu är det givetvis inte angenämt att ens antyda ytterligare skattepålagor,
när man är så övermätt på de skatter, som man redan har. Vi ha ju fått bevittna
vid denna riksdag, ja, vid förra riksdagen också, en strävan att bli av
med omsättningsskatten, och jag vill se den, som kan förneka, att detta vore
synnerligen önskvärt. Den del av omsättningsskatten, som vi kalla lyxbeskattning,
kanske man kan fördra något så när, men vi se ju ideligen prov på hur
svårt det är att dra en gräns mellan lyxskatt och skatt på nödvändighetsvaror.
Jag föreställer mig därför, att det rejälaste vore att skaka av sig hela omsättningsskatten.
På sistone har givits uttryck åt den tanken, att spritskatterna
också äro för höga — man vill ha tillgång till sådana, men priset bör sänkas,
och det är detsamma som att säga, att man bör sänka skatten. Jag föreställer
mig, att förespråkarna härför anse sig ha mycket goda skäl att yrka
på skattelindringar i det avseendet. Krigskonjunkturskatten, som vi komma att
få behandla endera dagen, är knappast någon heller riktigt glad åt. Vi få dräs
med den som ett otyg, men rätt stor enighet råder, det kan jag skvallra om redan
nu, inom utskottet örn att ge uttryck åt den uppfattningen, att det är önskvärt
att så snart som möjligt komma ifrån denna skatteform. När vi skola taga
ställning till förslaget örn skattespärr, går också vår strävan ut på att vara så
skonsamma som möjligt. Jag måste till slut fråga mig, hur vi skola kunna
klara upp den knipa, i vilken vi samfällt försatt oss. De stora skudbördor, som
svenska staten nödgats taga på sig, skola vi val göra oss av med på ett eller
annat sätt. Ett radikalt sätt vore ju att göra som den enskilde individen i samhället
gör, när det blir omöjligt för honom att klara sin ekonomi: han gör konkurs
och underlåter att betala sina skulder. Men jag föreställer mig, att förmögenhetsägarna
inte rosa den metoden att befria staten från de stora skuldbördorna.
Någon framkomlig väg mäste man naturligtvis söka, och att man
därvidlag inte kan undvika att vidtaga beskattningsåtgärder, som i vissa fall
kunna te sig drastiska, tror jag vi måste lära oss inse, örn vi inte gjort det hittills.
Och jag är övertygad örn att man då inte kan låta förmögenheterna vara

Första kammarens protokoll 1944. Nr 18. 7

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1944 em.

Örn uttagande av en extra förmögenhetsskatt. (Forts.)
i fred. Men därmed har jag inte svurit på, att engångsskatten kan vara den
bästa lösningen. Frågan får hållas öppen.

Varje experiment, säger herr Velander, med ingrepp i förmögenheterna bör
avrådas. Jag skulle tro, att detta knappast räcker såsom argument mot tanken
att låta förmögenheterna taga en större andel än hittills i skattebördan. Jag
är övertygad örn, att den dag kommer, då man trots välvilliga råd ändå anser
sig tvungen att ytterligare plåga, där det finns större förutsättningar att tåla
plågan, så att man inte låter skattetungan drabba de mindre bärkraftiga i stället
för dem som ha avsevärda förmögenheter. Med nuvarande goda inkomstmöjligheter
har ju detta gått för sig hittills, och jag föreställer mig, att det skall
bliva en angelägenhet av vikt att tillse, att det i möjligaste mån Börjes för att
människorna genom arbete skola med minsta möjliga störningar kunna draga
sig igenom de väntade svårigheterna. Men jag fruktar dessvärre, att skattepålagorna
på de minst bärkraftiga skola visa sig vara en betydligt sinande
mjölkko. Under sådana förhållanden tror jag, att det ännu är för tidigt att
helt lämna å sido tanken på de åtgärder, som voro på tal år 1940.

Jag vet inte, herr talman, örn jag med det sagda kunnat bidraga till att
skingra den oklarhet, som herr Velander föreföll ha funnit i utskottets utlåtande.
Örn jag inte^har lyckats, beror det val väsentligen på att jag inte fick
några bestämda frågor att svara på.

Jag hemställer, herr talman, örn bifall till utskottets hemställan även beträffande
motiveringen.

Herr Andersson, Elon: Herr talman! Bevillningsutskottets ärade ordförande
har alldeles riktigt skildrat en del av förspelet till avfattningen av utskottets
yttrande och reservationen. Det är riktigt, att utskottets majoritet tidigare föreslog
en formulering, som onödiggjorde det mera ingående resonemang om
förmögenhetsskatten, som nu förekommer. Men det förhåller sig även så, vilket
utskottets ordförande också redogjorde för, att man från reservanternas
sida ursprungligen föreslog en sådan formulering att den uteslöt varje principiellt
ställningstagande till frågan om en engångsskatt på förmögenhet. Utskottets
minoritet föreslog en formulering, som anslöt sig till vad utskottet
tidigare anfört såsom skäl för att avstyrka motioner i detta hänseende och
som alltså inte innehöll något som helst principiellt resonemang. Det var en
ännu mera neutral formulering än den av utskottsmajoriteten ursprungligen
föreslagna. Jag kan inte dela ordförandens uppfattning, att denna av minoriteten
tidigare föreslagna neutrala formulering innefattade ett meddelande om
att man ansåg tanken på en engångsskatt på förmögenheter avliden och begraven.
Att utskottets nuvarande majoritet inte kunde ansluta sig till detta
fullkomligt neutrala yttrande, beror såvitt jag förstår därpå, att man från
dess sida var angelägen örn att återuppliva det sympatiuttalande för en engångsskatt
på förmögenheter, som man inlade i det av bevillningsutskottet år
1940 avgivna yttrandet. Hur neutralt majoritetens ursprungliga förslag än
var formulerat, sa innebar det dock ett återupplivande av detta sympatiuttalande.
Överhuvud taget har vad som hände år 1940 spelat en betydande roll
i hela detta resonemang örn engångsskatt på förmögenheten. Utskottets ärade
ordförande betonade också nu, att man från utskottsmajoritetens sida helt delar
den uppfattning, som kom till synes i utskottets uttalande år 1940, och att
man anser de skäl, som då voro bestämmande för utskottet, fortfarande äga
full giltighet.

Jag har, herr talman, anledning att i någon mån syssla med frågan, vilka
slutsatser man enligt mitt sätt att se_ saken kan draga av 1940 års uttalande.
När frågan behandlades år 1940, utgick man ifrån att förmögenheternas reia -

Onsdagen den 17 maj 1944 em.

Nr 18.

Örn uttagande av en extra förmögenhetsskatt. (Forts.)
tiva andel i skattebördan skulle vara oförändrad. Den relation, som man tänkt
sig mellan inkomsten å ena sidan och förmögenheten å andra sidan vid utmätandet
av skatternas storlek, borde alltså få bestå. Man bedömde frågan efter
det då rådande läget. Man företog en betydande höjning av inkomst- och
förmögenhetsskatten dels genom skatteprocentens höjning och dels genom
införande av värnskatten, men man företog ingen ändring av den särskilda
skatten på förmögenhet. Detta skulle, menade man, kunna komma att innebära,
att förmögenheternas beräknade relativa andel av skattebördan skulle
bliva lägre än man, tidigare hade avsett, och det var för att kompensera detta
som tanken på ett engångsoffer från förmögenheterna fördes fram. Detta var
utgångspunkten för det resonemang som då fördes. Sedan år 1940 har emellertid
åtskilligt inträffat, som åtminstone enligt min uppfattning Ilar förändrat
förhållandena på ett sätt, som då knappast kunde förutses. Då vågade man
ännu hoppas, att skattehöjningarna skulle bliva av relativt övergående natur.
Att man inte hade för avsikt att ens under det då rådande skattetrycket genomföra
uttagandet av en engångsskatt, framgår av ett yttrande, som faktiskt
förekommer i sakkunnigdelegationens uttalande. Det heter där. att engångsskatten
kunde bli aktuell först vid en tidpunkt, då den skärpta krisbeskattningen
i övrigt ^avvecklats. Sedan detta uttalande gjordes år 1940, har krisbeskattningen
så långt ifrån kunnat avvecklas, att den i stället blivit permanent.
Såvitt jag kan bedöma saken, finns det för närvarande inte någon avsikt
att avveckla den, åtminstone inte i någon större omfattning. Med hänsyn
till denna utomordentliga höjning av inkomst- och förmögenhetsskatterna och
den permanens som denna höjning artar sig till att få, kan man enligt mitt
förmenande nu på allvar sätta i fråga, örn inte förmögenheterna till fullo
fa bära sin skäliga andel av de ökade bördorna. Den relation mellan inkomsternas
och förmögenhetemas skattebörda, som man då ville bevara, synes i
verkligheten lia uppnåtts redan med nuvarande åtgärder. Redan när ''professor
Lindahl gjorde sin utredning angående förutsättningarna för och verkningarna
av en engångsskatt på förmögenhet, betonade han, att höjningen av de supplementära
förmögenhetsskatterna redan nått en sådan grad, att det skulle vara
skäl att ifrågasätta en lindring av toppbelastningen. Utskottets värderade ordförande
var, föreföll det mig, benägen att medgiva, att den frågan kunde tarva
en närmare undersökning. Det är inte så lätt, sade han, att avgöra örn förmögenheterna
redan fått sin skäliga andel. För sin del drar han säkerligen
detta io tvivelsmål. Jag är inte lika säker på att det inte är så. Jag tror. att
man pa allvar kan sätta i fråga, örn inte förmögenheterna verkligen redan nu
få bära sin skäliga andel Liksom utskottets ordförande anser jag mig emellertid
inte kunna fälla något bestämt omdöme örn hur det förhåller sig med
den saken. Utskottets ordförande framhöll vidare, att prövningen härav säkerligen
i mycket stor utsträckning kommer att bliva en omdömes- och känslofråga
och beroende av örn man tillhör den kategori som skulle komma att drabbas
av förmögenhetsskatten eller örn man hör till dem. som skulle gå fria. därifrån.
Det är möjligt, att dylika synpunkter komma att inverka, eftersom de alltid
göra det. Men det räcker inte med endast en sådan prövning. Man måste viii
även försöka bedöma en engångsskatts reella verkningar på landets ekonomiska
liv. Och skall jag döma av de rön, som hittillsvarande undersökningar och
diskussioner givit, kan man inte vara alldeles sliker på att inte en engångsskatt
på förmögenhet skulle få mycket skadliga verkningar på det ekonomiska
livet.

Jag skall nu, herr talman, inte tvista örn huruvida 1940 års uttalande kan
anses innebära ett principiellt ställningstagande till förmån för en engångsskatt
eller inte. För min personliga del har jag ingen anledning alf förneka, att

100

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1944 em.

Örn uttagande av en extra förmögenhetsskatt. (Forts.)
jag vid elen tidpunkten ansåg det både lämpligt oell möjligt att genom ett engångsoffer
från förmögenhetsägarnas sida taga ut skola vi säga den ackumulerade
skattekraft som förmögenheterna ägde men som inte uttogs genom en höjning
av den särskilda förmögenhetsskatten. Även örn 1940 års uttalande skulle
innebära ett principiellt ställningstagande till förmån för tanken på en engångsskatt,
kan väl uttalandet ändå inte innebära mer än att frågan därom
skulle få upptagas till en principiell diskussion. Och denna diskussions första
uppgift skulle då vara att undersöka, vilka verkningar en engångsskatt kan
komma att få för staten och för den enskilde. Sedan skulle det väl bli beroende
av resultatet av denna undersökning, örn tanken skulle vidhållas. En dylik
undersökning, örn också mycket ofullständig, har sedan dess verkställts. Det är
den utredning, som på finansministerns uppdrag verkställts av professor Lindahl
år 1942. Jag skall inte trötta kammarens ledamöter nied en redogörelse förde
ekonomiska resultat, vartill engångsskatten enligt utredningsmannens uppfattning
skulle komma att leda. Jag vill bara i korthet påpeka, att det ekonomiska
resultatet inte är imponerande. Hans egen slutsats är den, att en engångsskatt
av den relativt moderata storleksordning varmed han räknar, det vill
säga 10 procent på förmögenheter på över 20 000 kronor, knappast kan väntas
medföra någon väsentlig förbättring av svenska statens inkomstställning. »Detta
beror bl. a. på», säger han, »att avkastningen av den förmögenhet, som skulle
bli föremål för indragning, redan förut till mer än hälften uppbäres av det
allmänna i form av årliga skatter.» Professor Lindahls slutsats blir alltså den,
att det för statens del knappast skulle vara någon lysande affär med att uttaga
denna engångsskatt på förmögenhet. I ett annat sammanhang konstaterar
han, att skatten i inkomstutjämnande effekt även skulle bli mycket obetydlig.
Han kommer vidare till det resultatet, att genomförandet av en engångsskatt
skulle stöta på ganska stora tekniska svårigheter, som, även örn de inte bleve
oövervinneliga, dock skulle bli mycket allvarliga både för de enskilda och för
näringslivet i dess helhet.

Jag kommer sålunda för min del till det resultatet, att hittills företagna
utredningar i varje fall inte lämnat något övertygande bevis för lämpligheten
av en engångsskatt. Den principiella diskussion, som kunnat ske på grundval
av 1940 års uttalande, har inte givit så positivt resultat, att det är anledning att
nu aktualisera frågan. Min ståndpunkt är sålunda den, att en så avsevärd
förändring i läget inträffat sedan 1940 och att de vidtagna undersökningarna
givit ett så tvivelaktigt resultat, att det inte finnes skäl att taga upp frågan,
vare sig genom ett återupplivande utan några reflexioner av 1940 års uttalande
eller genom ett vidlyftigare resonemang i den stil som utskottsmajoriteten nu
lagt fram. Men jag vill gärna uttala att detta för min personliga del inte betyder,
att jag anser tanken på engångsskatt nu böra definitivt avskrivas. Man kan
fortsätta undersökningarna av möjligheterna att på ett eller annat sätt taga
ut en sådan skatt, därest det skulle vara så, att förmögenheternas skäliga andel
i bördorna inte blivit uttagen genom de hittills vidtagna åtgärderna. Som jag
sade förut, delar jag på den punkten inte den ärade utskottsordförandens starka
tvivelsmål, utan anser att det verkligen finnes skäl att antaga, att förmögenheterna
till fullo fått bära sin andel.

Utskottets ordförande frågade till slut, hur vi skulle klara oss ur den knipa
som vi råkat i. Ja, detta är väl en fråga, som för närvarande inte är annat än retorisk.
Jag föreställer mig, att det knappast är någon av kammarens ledamöter,
som kan lämna klart besked örn, hur vi skola klara knipan. Men detta får väl
i varje fall inte ske på ett sådant sätt, att vi riskera att avskära en av de vägar
som stå till buds för att skapa underlag för den produktion, som skall giva oss
möjlighet att komma ur eländet. Och örn det finnes skälig anledning att antaga

Onsdagen den 17 maj 1944 em.

Nr 18.

101

Om uttagande av en extra förmögenhetsskatt. (Forts.)
eller, om det skulle visa sig, att en engångsskatt på förmögenhet kommer att
medföra så stora svårigheter för det svenska näringslivet att den allvarligt
försvårar dess möjligheter till effektiviserad produktion, bör man väl släppa
tanken på en engångsskatt, även örn omdömes- och känsloskäl skulle tala för lämpligheten
att taga ut den. Reservanterna ha inte velat säga annat — så läser i
varje fall jag reservationen -— än att det förändrade läget och de efter år 1940
företagna undersökningarna inte giva anledning till det förnyade sympatiuttalande
för en engångsskatt under alla förhållanden, som utskottsmajoritetens
uttalande bär sken av. Det är betänkligheterna på den punkten, som kommit
till uttryck i reservationen.

Jag ber, herr talman, att med det anförda få yrka bifall till reservationen.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Bevillningsutskottets majoritet
har i föreliggande betänkande nr 34 behandlat frågan örn en engångsskatt
på kapital. Man hade ju kunnat vänta sig detta inför valrörelsen, men
det förefaller tämligen oförklarligt, att man inom bevillningsutskottet alltjämt
håller fast vid engångsskatten på kapital såsom en skatteform, vilken
allvarligt skulle kunna diskuteras ur statsfinansiell synpunkt. Jag trodde,
att denna skatteform hade avlivats såsom praktiskt alternativ genom de diskussioner
som följde på professor Lindahls utredning, vilken publicerades på
hösten 1942. Men örn så inte blivit fallet, utan denna diskussion skall uppstå
nu igen likt en annan valpolitisk Särimner, så vill jag anföra några synpunkter.

Denna diskussion örn engångsskatt uppstod i de krigförande länderna efter
förra världskriget. Jag hade anledning vidröra detta i mitt anförande vid remissdebatten.
Efter de utredningar som gjordes efter förra kriget ställde man
sig ganska skeptisk mot en sådan utväg att reducera en statsskuld. Man har
full anledning att känna sig ännu mera skeptisk, när man tänker efter att vi
här skola behandla svenska förhållanden och inte utländska, att vi ha att utgå
från den svenska statsskulden och inte från utländska sådana och att vi
skola föra diskussionen år 1944 och inte år 1921.

Vilka äro då skillnaderna mellan Sverige och utlandet, mellan 1944 och
1921? Först och främst måste vi komma ihåg, att den svenska statsskulden
på 10 miljarder kronor till omkring 40 procent är investerad i räntabla förmögenhetstillgångar,
såsom statens affärsdrivande verk ni. m. Dessa räntebärande
statliga tillgångar giva en mycket god avkastning. För budgetåret
1942/43 gåvo de en avkastning på 374 miljoner kronor, vilket är över 9 procent.
För instundande budgetår beräknas avkastningen i statsverkspropositionen till
395 miljoner kronor. Med nuvarande genomsnittliga räntesats för hela statsskulden
skulle dessa intäkter räcka till för att förränta en statsskuld, som är
större än den nuvarande. För nästa budgetår äro utgifterna för riksgäldsfonden
295 miljoner kronor, och man skulle alltså lia ett överskott på 100
miljoner kronor. Det är klart, att detta överskott till en del representerar
monopolvinster och en maskerad indirekt beskattning, men det är ändå skäl
att minnas dessa siffror, då man jämför svenska och utländska statsskulder.
Det kan inte nog eftertryckligt påpekas, eftersom professor Lindahl glömt
bort detta i sin utredning örn engångsskatten, att den svenska statsskulden är
räntebärande — en arbetande statsskuld — under det att praktiskt taget alla
främmande länders är en passiv eller en dödviktsskuld, som inte lämnar någon
avkastning. Denna omständighet gör, att behovet av en engångsskatt icke är
särskilt stort i Sverige. Vidare måste vi komma ihåg. att den svenska statsskulden
lill alldeles övervägande del är placerad inom landet, under det att en
icke föraktlig del av exempelvis Englands statsskuld är placerad i ut -

102

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1944 em.

Om uttagande av en extra förmögenhetsskatt. (Forts.)
landet. Betalningen av räntorna på statsskulden innebär alltså icke för Sveriges
del någon särskild belastning på det svenska samhällets ekonomi, under det
att Englands räntebetalningar utgöra ett relativt bekymmersamt problem ur
transfereringssynpunkt.

Om man nu alltså kan säga, att det statsfinansiella behovet av en reduktion
av statsskulden, icke är så överväldigande, återstår det att granska, örn en
engångsskatt på förmögenheter skulle medföra någon väsentlig lättnad för
den svenska statsbudgeten.

Professor Lindahl undersökte även detta mera affärsmässiga perspektiv i
sin utredning. Hail, kom då till den slutsatsen, att en engångsskatt med en
genomsnittlig utdebitering av 10 procent på förmögenheter överstigande 20 000
kronor skulle giva en nettobehållning för statsverket på 28 miljoner kronor
årligen. Orsaken härtill är ju helt enkelt, att de reguljära skatterna på inkomst
och förmögenhet redan äro så höga, att en betydande del av inkomsten
måste avstås i form av skatt. Häri ligger en annan av orsakerna till att man
har svårt att från förra krigets efterkrigsdiskussion örn engångsskatter draga
några slutsatser för nuvarande svenska förhållanden. Skattetrycket har nämligen
här i landet stigit avsevärt från 1921 till 1944. En man med 100 000
kronor i ren förmögenhetsinkomst betalade år 1921 ungefär 26 procent i skatt
till stat och kommun. År 1944 betalar han omkring 74 procent i skatt, örn
hail har 4 procents avkastning på kapitalet och icke mindre än 84 procent örn
kapitalavkastningen är 3 procent.

Den sänkning av räntenivån som skett mellan de båda världskrigen gör
alltså även den en engångsskatt mindre lönsam för staten nu än efter förra
kriget.

Nu har emellertid bevillningsutskottets majoritet icke velat utgå från professor
Lindahls förutsättningar. Utskottet har nämligen i sitt betänkande
uttalat, att den av professor Lindahl föreslagna minimigränsen för skattepliktiga
förmögenheter, 20 000 kronor, enligt dess mening bör sättas väsentligt
högre. Jag vet icke vad orden »väsentligt högre» kan innebära i kronor,
men låt oss säga, att minimigränsen blir 50 000 kronor.

En sådan minimigräns skulle medföra, att det skattepliktiga kapitalet reducerades
med 3 000 miljoner, örn man räknar med samma förmögenhetsfördelning
som år 1930. Nu är det antagligt, att förmögenhetsfördelningen genom
skatteskärpningarna blivit jämnare än 1930 och då skulle kanske skatteunderlaget
genom den högre minimigränsen på 50 000 reduceras med 3 500 till
4 000 miljoner kronor. Om man från detta minskade skatteunderlag ville få
ut 2 000 miljoner i engångsskatt, så skulle det vara nödvändigt att höja den
genomsnittliga utdebiteringsprocenten, enbart på grund av denna förändring,
från 10 procent till mellan 11,5 och 12,5 procent.

Men genom en sådan höjning av minimigränsen och därmed följande högre
utdebitering skulle de större förmögenheterna — de högre beskattade förmögenheterna
och inkomsterna — reduceras ännu mera, och därmed skulle statens
skatteförluster på grund av försvunnet skatteunderlag ytterligare ökas.
Det är åtminstone icke osannolikt, även örn det tyvärr är omöjligt att på kort
tid räkna ut detta, att den genomsnittliga utdebiteringsprocenten, för att man
skulle ernå en årlig nettominskning av statsutgifterna på 28 miljoner, behövde
bli omkring 15 procent vid en engångsskatt med den föreslagna minimigränsen,
men sedan har man också att i detta sammanhang tänka på att samtidigt
som man minskar statens skatteunderlag, minskar man även det kommunala
skatteunderlaget.

Jag vet icke vilka motiv.som föranlett bevillningsutskottets socialdemokratiska
majoritet att på detta sätt föreslå en höjning av minimigränsen för

Onsdagen den 17 maj 1944 em.

Nr 18.

103

Om uttagande av en extra förmögenhetsskatt. (Forts.)
engångsskatten. Det är ju möjligt, att ett slags gallupundersökning har visat,
att en så låg minimigräns som 20 000 kronor skulle varit mindre populär inom
de bestämmande grupperna inom partiet.

Med nuvarande skattetryck är det emellertid så, att en engångsskatt blir
lönande först när den drabbar de smärre förmögenhetsägarna. Några engelska
nationalekonomer ha i ett under detta krig utkommet arbete påpekat »att en
avsevärt högre nettoavkastning skulle ernås örn engångsskatten gjordes mindre
progressiv. Grenom att man skärpte skattesatsen för de små förmögenheterna,
till 20 eller 25 procent skulle det», fortfarande enligt de engelska författarnas
resonemang, »vara möjligt att få en avsevärt högre nettoavkastning, kanske den
dubbla». »Mea», fortsätta de, »en sådan lösning skulle vara mindre lockande
såväl socialt som politiskt.»

Eftersom jag är motståndare till engångsskatt överhuvud taget, vill jag
endast för säkerhets skull understryka, att intet av dessa alternativ bör genomföras.

I detta sammanhang kan det dock vara skäl att påpeka, att man nu planerar
och reserverar medel för en ny fastighetstaxering. Denna har ju låtit, vänta
på sig, men man måste ändock fråga sig, örn det är lämpligt att nu sätta i gång
med en sådan. Fastighetsvärdena ha stigit genom den försämring av penningvärdet,
som ägt rum, och, som vi hoppas, icke skall behöva bestå. Det mäste
anses vara olämpligt ur många synpunkter att för flera år framåt fixera
fastighetsvärden, vilka genomgått, en inflationistisk prisstegring. Men dessutom
frågar sig verkligen den misstänksamme, om denna fastighetstaxering
under nuvarande förhållanden bör bedömas mot bakgrunden av bevillningsutskottets
nyvaknade intresse för engångsskatt på förmögenhet. En höjning
av fastighetsvärdena skulle otvivelaktigt öka underlaget för en engångsskatt
avsevärt. Det kan icke heller hindras, .att detta under nuvarande förhållanden
skulle få en icke obetydlig del av våra självägande jordbrukare in. under engångsskattens
råmärken, liksom även många andra skulle dragas in i de skattepliktigas
led. En inflationistisk utveckling av fastighetsvärden, liksom även
av löner och andra ersättningar, orsakar ju en automatisk skärpning av den
årliga beskattningens progressivitet. Örn man dessutom låser fast fastighetsvärdena
och låter nuvarande garantiskattesystem stå kvar för fastigheter, så
försämrar man på ett avgörande sätt räntabiliteten för vårt jordbruk och även
för fastighetsägarna i städerna, vilka sannerligen icke erhållit någon särskilt
hög kompensation under detta krig.

Herr talman! Ifrågavarande betänkande är föranlett av Kungl. Maj:ts proposition
örn värnskatt för nästa budgetår. På sista sidan av betänkandet har
man återgivit en .tabell över skattetrycket för olika, skikt av inkomster, en s. k.
skiktskala. Jag ber kammarens ärade ledamöter att se på den övre tabellen,
kolumnen längst till höger. Den där upptagna sammanlagda skattesatsen fölen
människa, som ökar sitt beskattningsbara belopp från 10 000 till 12 000
kronor, är nästan 24 procent — och då är det att märka, att kommunalbeskattningen
icke är medräknad. Örn man skulle lägga till den, så blir skattesatsen
ungefär 34 procent. Detta innebär med andra ord, att en människa som ökar
sin inkomst med 2 000 kronor, från 10 000 till 12 000 kronor, av denna ökning
får behålla ungefär 1 320 kronor. Denna skarpa progressivitet redan vid
relativt låga inkomster måste småningom göra klart för folk, att en extra
arbetsansträngning många gånger icke lönar sig, helt enkelt därför att så
mycket försvinner i skatt från den inkomstökning man arbetar ihop.

Ett annat litet skatteexempel refereras i professor Lindahls PM örn engångsskatten.
Örn en man med 200 000 kronor i inkomst och en miljon i förmögenhet
sparar 100 000 kronor och köper 3 procents obligationer för sparmed -

104

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1944 em.

Örn uttagande av en extra förmögenhetsskatt. (Forts.)
len, så minskas därigenom hans behållna inkomst. Hans inkomster stiga nämligen
på grund av sparsamheten med 3 000 kronor — d. v. s. 3 procent på 100 000
kronor — men hans skatter ökas med 3 350 kronor.

Låt oss ta ett annat exempel. En ung man ägnar åtta till tio år av sitt liv åt
att utbilda sig till läkare eller jurist för att sedan taga anställning — ofta i det
allmännas tjänst. Under studietiden har han inga inkomster. Sedan komma
dessa småningom, och de kunna bliva relativt goda. Men genom progressiviteten
minskas nettoinkomsten. Under den tid han kan förtjäna pengar, låt oss
säga från 28 eller 30 till 65 års_ ålder, skall han tjäna in så mycket, att han
först och främst kan betala av sina skulder och sedan leva något så när drägligt.
Han kanske dessutom bör ha någon ersättning för den ekonomiska risk
han tagit genomgått genomgå en så lång och dyrbar utbildning. Men örn man

jämför hans behållna inkomst — sedan skatter och skulder betalats _ under

hans arbetsföra tid, d. v. s. från 16 års ålder till 65, med exempelvis en kommunalarbetares
i Stockholm, sa finner man, att den akademiskt utbildade förfärande
många gånger icke erhåller någon kompensation eller åtminstone ej
någon skälig kompensation för de risker han tagit. Och lika fullt äro vi alla
medvetna örn, att samhället har ett oundgängligt behov av kvalificerad arbetskraft.

Herr talman! Vilka områden man än granskar inom den ekonomiska, politikens
områden, så blir man förfärad över den väg, som vi ha hunnit en lång
bit pa. Konsekvenserna för samhället av denna politik skulle redan nu blivit
vittgående, örn den kallt och klart kalkylerade konsekvensen för den enskilde
hade blivit mera allmänt känd.

Vi leva alltjämt i ett samhälle och en ekonomisk samhällsordning, som, trots
alla inskränkningar och regleringar, i huvudsak bygger på enskild företagsamhet
och individens ekonomiska frihet. Mänskligt att döma blir det omöjlig^—
hur gärna den socialdemokratiska majoriteten än skulle önska det _

att inom relativt lång tid genomföra en annan ekonomisk samhällsordning. Därför
är det nödvändigt, att vi alltjämt bygga på och befrämja de faktorer, som
hittills skapat och alltjämt äro grunden för vårt ekonomiska framåtskridande,
för vår stigande nationalinkomst och vår alltmera förbättrade sociala omvårdnad.

Vi mäste befrämja ökade arbetsinsatser från medborgarnas sida och även
från deras sida, som äro mest kvalificerade. Men hela skattepolitiken är sådan,
att den ökade arbetsinsatsen, de extra arbetstimmarna, ge en sämre avkastning
per timme än vad dagens första arbetstimmar giva. Det fria arbetet
och den utökade arbetsinsatsen behärskas nu i eminent grad av den sjunkande
avkastningens lag.

Skattepolitiken är vidare fientlig mot den kvalificerade utbildningen genom
att de under en relativt kort tid sammanträngda inkomsterna beskattas mycket
hart. Och detta trots, att vi här i landet ha behov av bättre utbildad, högkvalificerad
arbetskraft. Man kan därför fråga sig; skola våra unga män och kvinnor
ta risken, när de lönas så illa?

För vårt framåtskridande behöva vi också kapitalbildning genom enskilt
sparande. Men skattepolitiken gynnar sannerligen icke den som sparar — jag
hänvisar till det drastiska exemplet jag nyss anförde. Men när staten blir gäldenär,
sa försöker den icke att med tillräcklig kraft upprätthålla penningvärdtet.
Sparkapitalets realvärde sjunker. Den lille spararen vill känna sig trygg
och sätter in sina sparmedel i bank eller köper obligationer. Hans verkliga förmögenhet
minskar i värde under inflationen. Och sparar han riktigt mycket,
så underkastas han dessutom engångsskatt på förmögenheten. Hur man betraktar
sparandet kanske bäst framkommer i professor Lindahls utredning örn

Onsdagen den 17 maj 1944 em.

Nr 18.

105

Örn uttagande av en extra förmögenhetsskatt. (Forts.)
skattetrycket, vilken fanns fogad vid årets statsverksproposition. Han säger där
på sidan 12: »Till den andra kategorien utgifter, som företrädesvis ske till förmån
för bättre situerade, torde man åter kunna hänföra åtminstone en del av
den ökning av ränteutgifterna som blivit en följd av att kostnaderna för försvarsberedskapen
i stor omfattning finansierats lånevägen i stället för genom
nya skatter.» Detta är då ett egendomligt sätt att resonera, och skall man draga
konsekvensen därav, så blir den, att de, som under kriget följt statsmakternas
uppmaningar att spara, icke endast därigenom berett sig en mindre berättigad
inkomstökning, utan även försatt sig i den politiska strykpojksklass, som man
alltid kan ge sig på.

Slutligen gynnar slappheten vid upprätthållandet av penningvärdet gäldenären
på bekostnad av borgenären. Och trots alla de teorier, som framföras
från socialdemokratiskt håll, torde väl den, som sparar och därmed hjälper
till att möjliggöra framåtskridandet, ha minst lika berättigade krav på hänsyn
till sina intressen som den, vilken icke sköter sina enskilda affärer, utan konsumerar
mer än sin andel av samhällsproduktionen.

Herr talman! Jag kan icke finna annat, än att de vägar, vi nu beträda, utgöra
en synnerligen allvarlig fara för vår ekonomiska samhällsordning. Denna
fara skulle vara mindre, örn vi visste vad som skulle sättas i stället för det
sorn. nu raseras. Men därom få vi icke besked på någon punkt. Utskottsmajoritetens
nu föreliggande uttalande är endast en del av den politik, som jag anser
vara ytterligt skadlig och som på alla områden bör mötas av ett bestämt
motstånd. Jag ber, herr talman, att få meddela, att jag icke kan biträda utskottsmajoritetens
motivering i denna del.

Herr Sjödahl: Herr talman! Jag fäste mig vid den del av herr J. B. Johanssons
anförande, där han yttrade sig om det goda finansiella läge, som rådde
i vårt land med hänsyn tagen till den ökade statsskulden. Det var ju i grund
och botten ett av de mest berömmande uttalanden, jag hittills har hört i första
kammaren och kanske speciellt från herr J. B. Johanssons sida rörande den
finanspolitik, som vi ha bedrivit under den nuvarande finansministerns ledning.
Vore denne närvarande nu, skulle han ha haft all anledning att ta detta beröm
ad notam — det var ju nästan laudatur. Men på en punkt kan jag icke följa
herr J. B. Johanssons resonemang och det är den, där han säger, att vi ju nu
förränta den ökade statsskulden genom de motsvarande inkomsterna på våra
a.ffärsdrivande verk. Detta är delvis riktigt. Men hur länge kan man räkna på
att de affärsdrivande verken skola ha sådana inkomster som de nu under denna
högkonjunktur ha? Jag vill fråga herr J. B. Johansson: vill han lämna den gamla
principiella ståndpunkten, att vi, utom måhända i nödtider, skola underlåta
att låna för andra ändamål än räntabla sådana? En sådan finanspolitik ha vi
tvingats in på nu under kristider, men jag tycker att det är alltför djärvt att
rekommendera den i fortsättningen. Jag vill hoppas, att finansministern inte
fastnar på detta limspö.

Vidare beklagar herr J. B. Johansson, att en diskussion örn engångsskatten
här har tagits upp. Jag skulle vilja fråga min ärade kammarkollega, örn han
är säker på att icke denna diskussion, vår hjälp förutan, kommer att i full kraft
tagas upp örn någon eller några månader, och jag skulle vidare vilja fråga, örn
icke under den förutsättningen det kan vara rätt rimligt att vi här i riksdagen
hade diskuterat vår syn på denna sak, innan vi släppte ut den till all den politiska
demagogi, som även herr J. B. Johanssons partikamrater enligt mina
erfarenheter från två år tillbaka och från år 1928 kunna utveckla i en utomordentligt
hög grad.

Jag skulle vidare i detta sammanhang vilja erinra örn att orsaken till att

106

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1944 em.

Örn uttagande av en extra förmögenhetsskatt. (Forts.)
denna diskussion här har tagits upp är en motion, som ligger på riksdagens
bord. På en punkt äro emellertid utskottet och reservanterna eniga, och det är
i fråga örn denna motion, nämligen att den nu bör avvisas. Professor Lindahl
gav i sin utredning uttryck åt den uppfattningen, att en tid, då man kunde
befara en konjunkturförsämring, inte var den lämpliga tiden att infora en engångsbeskattning.
Och örn den synpunkten är riktig, är detta alldeles tillräckligt
skäl för att man inte nu inför en engångsbeskattning. När vi i stället måste
försöka att på allt sätt få fram den fulla sysselsättningen, är det icke lämpligt
att införa en faktor, som kan verka konjunkturdämpande i så stor utsträckning
som åtminstone professor Lindahl befarar.

Men jag vill peka på, att när nu denna fråga tagits upp till ventilation för
att de olika synpunkterna skulle kunna komma fram, så finns det väl inte
någon rättmätig anledning att säga, att utskottets socialdemokratiska majoritet
inte har klart formulerat sin ståndpunkt — visserligen med herr J. B.
Johanssons kraftiga ogillande — när den formuleras t. ex. så, att en väsentligt
högre förmögenhet än 20 000 kronor borde vara underlaget för en eventuell engångsbeskattning
av förmögenhetema. Jag tror att finansministern i debatten i
andra kammaren nämnde en siffra, som var dubbelt så stor som 20 000, örn icke
mer. Jag vill bara konstatera, att herr J. B. Johansson nu, då han för högerns
talan — måhända icke de övriga borgerliga partiernas, men i varje fall högerns
•— är full av ängslan inför en så hög gräns. Han säger att vi måste, örn en engångsbeskattning
skall komma till stånd, ta med de mindre förmögenheterna.
Vi känna igen tonerna från arvsskattedebatterna på sin tid. Då var också herr
J. B. Johanssons parti ytterst angeläget att få de mindre förmögenheterna
ordentligt arvsbeskattade. och nu höra vi precis samma ton. Jag bara konstaterar
detta faktum, och jag vill i detta sammanhang påpeka en liten logisk
inadvertens i herr J. B. Johanssons resonemang, då herr J. B. Johansson utmålar
— vilket vi känna till från så många tillfällen — den lille spararens
känslor inför den situationen, att det kapital, som han undan för undan ökat,
ett tu tre skall eventuellt utsättas för en engångsbeskattning: man kan väl icke
å ena sidan måla denna bild av den lille spararen och å andra sidan vilja med
all gevalt, örn man överhuvud taget skall ha en engångsbeskattning, utsträcka
denna just till de små, sparade förmögenheterna. Men den logiska inadvertensen
får herr J. B. Johansson själv klara upp.

Skillnaden mellan 1940 års resonemang i bevillningsutskottet och utskottsreservanternas
resonemang nu är rätt uppenbar. 1940 resonerade ett enhälligt
bevillningsutskott, stött på en enig sakkunnigberedning, samlad kring ledande
män från olika partier så, att starka skäl talade för att förmögenheterna skulle
lämna ett särskilt bidrag i form av ett engångsoffer. Man diskuterade inte, huruvida
förmögenheterna skulle lämna sitt särskilda bidrag, utan uttalade sig
för att så skulle ske och det genom ett engångsoffer.

Läser man reservanternas framställning, finner man, att reservanterna ifrågasätta,
örn överhuvud taget förmögenheterna böra lämna något särskilt bidrag
till lättandet av det ekonomiska tryck, som under kristiden vilar på oss. Man
ifrågasätter starkt, örn icke redan förmögenheterna ha fått till fullo bära sin
skäliga andel, och man vill alltså helt stryka bort inte bara engångsbeskattningen
utan även varje form av särskild förmögenhetsbeskattning.

Dessa resonemang verka dock något olika, när man hör dem i herr Velanders
upplaga och i herr Elon Anderssons upplaga. Herr Elon Andersson var inte
lika säker på reservanternas uttalande på den punkten, fastän han underskrivit
det, som herr Velander och efter honom herr J. B. Johansson uppenbarligen voro.

Ett av de väsentligare resonemangen från herr Velanders sida var, att förmögenhetsägarna
redan nu under krisen hade fått bära sin anpart, därigenom

Onsdagen den 17 maj 1944 em.

Nr 18.

107

Om uttagande av en extra förmögenhetsskatt. (Forts.)
att de icke blivit kompenserade ens i lika hög grad som lönearbetarna, varför en
särskild förmögenhetsbeskattning icke borde tillgripas. Jag vill lämna resonemanget
åt sitt värde. Trots att ett genomförande av engångsbeskattningen icke
just nu är aktualiserat, vill jag för min del beträffande frågan örn denna beskattning
— och utskottsmajoriteten har också framfört liknande synpunkter —
säga, att utskottet är fullt på det klara med vilka tekniska besvärligheter som
genomförandet av en engångsbeskattning kan dra med sig. Utskottet har fått
detta fullt klart för sig genom professor Lindahls utredning, som på den punkten
åtminstone för mig personligen dessutom i viss mån kom med en överraskning,
nämligen den att denna beskattning ur stats finansiell synpunkt inte skulle
komma att betyda, vad man i första ögonblicket trodde.

När man under sådana omständigheter skall överväga, vilken del man bör
låta förmögenheten ta i att bära bördan efter denna kristid, som har tyngt
många, många svenska medborgare mycket mer än den tyngt de arma förmögenhetsägarna,
som herr Velander ömmade för, så har man ju andra metoder
än en engångsskatt för att fördela den delen av bördan på förmögenheterna.

Jag har icke för min personliga del, och förmodligen inte någon annan
inom utskottet heller, tagit ställning till dessa spörsmål, men jag vill bara
påpeka, att professor Lindahl nämner frågan örn en värdestegringsskatt för
fastigheter, han nämner arvs- och gåvoskatten, en starkare beskattning på
realisationsvinst ävensom andra medel och givetvis också en särskild förmögenhetsskatt.
Vilken av dessa former eller vilken kombination av dessa olika
former man, när tidpunkten kan vara lämplig, bör välja, för att låta förmögenheten
bära sin skäliga anpart av bördan, det lämnar utskottet för sin del
fullt öppet; utskottet tar icke någon ståndpunkt till den saken. Det enda, som
utskottet uttalar och med styrka uttalar, är det, att man icke bör slå dörren i
lås för att genom en beskattning av förmögenheterna låta dessa bära sin del
av kristidens bördor, utan att man bör hålla den frågan öppen och sedermera
välja såväl lämplig tidpunkt som lämpliga åtgärder.

Jag ber, herr talman, att med denna kommentar till utskottets motivering
få yrka bifall till denna.

Herr Sandström: Herr talman! Jag har med mycket stort intresse tagit del
av det föreliggande betänkandet liksom av den här förda diskussionen —
jag kunde kanske våga säga, att jag har gjort det med mera intresse än en
del av kammarens ledamöter tyckas visa. Jag har emellertid också gjort det
med en viss förvåning. Man diskuterar här frågan örn en skärpt beskattning
av förmögenhet i form av en engångsskatt å förmögenhet eller i andra former.
Man talar ju mera allmänt örn denna sak, men man har överhuvud taget icke
alls tagit upp till behandling, vad som för mig är det primära spörsmålet,
nämligen frågan, huruvida den nuvarande, den redan existerande förmögenhetsbeskattningen
—• eller rättare sagt beskattningen av förmögenhetsinkomst
— är rättvis och riktig.

Det har ju sedan gammalt gjorts gällande, att inkomst av förmögenhet är
skattekraftigare än annan inkomst. Man menar då, att den som i inkomst
uppbär viss avkastning av förmögenhet kan därav betala mera i skatt än
den som uppbär exempelvis samma inkomst såsom lön på grund av tjänsteförhållande.

Detta tal om den s. k. fonderade inkomstens större skattekraft har ju nu
upprepats i närmare hundra år, och det har gått, som så ofta eljest, att bara
man upprepar en sak tillräckligt länge, är det knappast någon som mera
spörjer sig, örn vad som sålunda sagts är riktigt. Jag skall emellertid be att

108

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1944 em.

Örn uttagande av en extra förmögenhetsskatt. (Forts.)
ett ögonblick få taga upp den frågan, och jag gör det därför, att jag anser
den utan tvekan vara den i förevarande fall primära.

Det huvudskäl, som anförts — och såvitt jag vet det enda skäl som i vårt
land anförts — för att inkomst och förmögenhet skall beskattas hårdare än
annan inkomst, kail sammanfattas sålunda: Den som uppbär inkomst av förmögenhet
har rätt att räkna med att denna inkomst skall utgå oavbrutet och
aldrig upphöra. Han behöver inte räkna med minskad inkomst, när hans arbetskraft
upphör eller när han blir sjuk. Den däremot, som uppbär exempelvis
inkomst av tjänst —- jag återger nu det gamla resonemanget — måste
räkna med att han vid en viss tidpunkt blir arbetsoförmögen. Han kan också
bli sjuk, och han måste därför avsätta så mycket medel, att han kan livnära
sig vid inträdande arbetsoförmåga eller under sjukdom. Eftersom denne person
med inkomst av tjänst måste sätta av medel för att möta ålderdom och
sjukdom, så är han, menar man, mindre skattekraftig, har mindre förmåga
att betala skatt än den som uppbär inkomst av förmögenhet och inte behöver
sätta av något. — Hed stöd av denna argumentering, som jag återger rätt
ordagrant ur kungl, propositioner, införde man år 1910 en förmögenhetsskatt,
som sedan utvidgats med en särskild skatt å förmögenhet — vi ha ju nämligen
två förmögenhetsskatter.

Det är möjligt, att denna argumentering, som jag här återger, någon gång
haft en viss bärkraft, men jag behöver inte för kammarens ledamöter påpeka
att så uppenbarligen icke längre är förhållandet. Örn herrarna bara jämföra
med låt mig säga stats- och kommunanställda tjänstemän, äro dessa nu för
tiden regelrätt tillförsäkrade pension vid inträdande arbetsoförmåga och viss
ersättning under sjukdom. På vad sätt, herr talman, frågar jag mig då, är
denna inkomst av tjänst mindre skattekraftig än inkomsten av förmögenhet?
Jag kan icke finna, att så är förhållandet, och jag trotsar någon att kunna
påvisa det.

Vad jag här har sagt om dem som uppbära inkomst av statlig och kommunal
tjänst gäller naturligvis i våra dagar i rätt stor utsträckning även dem
som uppbära inkomst av enskild tjänst. Det gäller, herr talman, givetvis i sådana
fall, då arbetsförhållandena blivit säkrare och pensionsförhållandena
ordnats.

Han har ju också, säkerligen i känslan av att huvudargumentet för förmögenhetsbeskattningen
inte längre är bärande, försökt framföra andra skäl. Jag
återger dem här efter dem som försvara förmögenhetsbeskattningen. Han säger
sålunda, att den som har inkomst av förmögenhet, har den speciella förmånen,
att han kan därjämte arbeta själv och förskaffa sig inkomst av sin
arbetskraft. Då, säger man, bör inkomsten av förmögenhet beskattas hårdare,
därför att denne man har möjlighet att skaffa extra inkomster. — Ja, denna
argumentering förtjänar väl knappast något mera ingående bemötande. Det är
nog att erinra om att, örn vederbörande skaffar sig extra inkomst genom arbete,
så beskattas ju även denna inkomst, och den beskattas på grund av progressionen
hårdare än örn han icke hade inkomst av förmögenhet.

Slutligen återstår ett skäl för att inkomst av förmögenhet skulle beskattas
hårdare än annan, och det lyder kort och gott så, att den som har förmögenhet
och inkomst därav, han kan förbruka förmögenheten, när han behöver det, men
det kan inte den som saknar förmögenhet. Anmärkningens riktighet är obestridlig
—- men hur inkomsten skulle kunna bli skattekraftigare genom att man förbrukar
det kapital, varav den flyter, det är för mig absolut obegripligt!

Jag hoppas att jag inte, herr talman, blir missförstådd genom vad jag nu
sagt. Jag menar naturligtvis inte att icke inkomst av förmögenhet skall beskattas.
Tacka för det! Den skall beskattas liksom all annan inkomst — men all

Onsdagen den 17 maj 1944 em.

Nr 18.

109

Örn uttagande av en extra förmögenhetsskatt. (Forts.)
beskattning skall vara rättvis och lika, och den bör vara rättvis även mot
den som har förmånen eller i våra dagar kanske olyckan att uppbära inkomst
av förmögenhet.

När vi tala örn en skärpt förmögenhetsbeskattning i ena eller andra formen,
få vi också tänka på våra svenska skattelagars regler örn förmögenhetsbeskattningen.
Jag vill påpeka en så välkänd sak som att man beskattar förmögenhet
även där den icke lämnar någon som helst avkastning. Örn man nu står
på den gamla ståndpunkten, att fonderad inkomst är skattekraftigare än annan,
hur kan man då pressa detta därhän, att förmögenhet, som icke ger avkastning,
skall beskattas? — Men så är -— jag upprepar det— den svenska
rättens ståndpunkt.

Yår svenska skattelagstiftning, herr talman, har ju för övrigt knappast
lyckats lösa frågan örn gränsen mellan inkomst och förmögenhet. Det sista
yttrandet kan förefalla egendomligt, men det är faktiskt så att man står inför
spörsmålet, om vissa inkomster icke samtidigt skola beskattas som förmögenhet,
och sådan beskattning hava vi som bekant i svensk rätt. Den som uppbär
avkastning av förmögenhet, som tillhör annan, skattar även för förmögenheten,
fast han icke har den minsta möjlighet att göra någonting med denna förmögenhet.
Han kan inte taga av förmögenheten och betala skatten, ty förmögenheten
tillhör en annan. — Den som uppbär ränta eller annan förmån, som
utgår under mer än fem år, skattar också därför såsom för förmögenhet — givetvis
för kapitaliserade värdet — men det finns ju ingen förmögenhet bakom,
som han kan söka stöd i!

Herr J. B. Johansson har redan berört frågan örn fastighetstaxeringen och
fastigheternas inräknande i förmögenhet och vad detta betyder. Jag behöver
inte upprepa det, men det är ju vid denna frågas bedömande en mycket viktig
faktor, icke minst så länge vi lia garantiskatten, som visserligen är kommunal.

Lägg till allt detta, herr talman, att våra regler örn förmögenhetsbeskattningen
äro högst oklara och svårtydbara — t. o. m. mera än våra regler örn
inkomstbeskattningen. Jag erkänner, herr talman, att detta är ett hårt omdöme,
men det är tyvärr berättigat. Att så är fallet är rätt förklarligt, ty
när man först införde en förmögenhetsbeskattning 1910, tog man ju bara
Veo av förmögenheten — numera Vidö — och lade till inkomsten och beskattade
detta gemensamt. Detta innebar en så pass obetydlig förmögenhetsbeskattning,
att man inte tyckte det var så noga, huru reglerna utformades, och de
skattskyldiga hade ingen anledning att genom besvär eller annorledes få
frågorna prövade i högre instans. Regeringsrättens årsbok från dessa första
år saknar därför nästan prejudikat i dessa frågor. Sedan kom den särskilda
skatten å förmögenhet — en betydlig skärpning — men detta medförde inte
någon förbättring av de gamla reglerna, utan 1910 års oklara regler skola nu
praktiskt taget oförändrade tillämpas vid den för närvarande ofta mycket
tyngande skatten å förmögenhet, Och örn herrarna vilja gå in för en engångsbeskattning
eller annan skärpning av förmögenhetsbeskattningen, skulle med
de utgångspunkter, som bär föreligga, fortfarande tillämpas dessa föråldrade
och aldrig riktigt rättvisa regler!

Allt vad jag här sagt, herr talman, leder mig givetvis därhän, att jag personligen
icke förstår, att man bör göra några uttalanden örn en skärpt beskattning
av förmögenhet, innan man klarlagt det första spörsmålet: Hurudan är
vår nuvarande beskattning av förmögenhet? Behöver den icke ändras?

Under sådana förhållanden, herr talman, kan jag givetvis icke biträda utskottsmajoritetens
motivering, men jag kan icke heller biträda reservanternas
därför att, såvitt jag förstår, bygger den på samma uppfattning om förmögenhetsinkomstens
större skattekraft som jag nyss tillåtit mig kritisera. Jag

Ilo

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1944 em.

Om uttagande av en extra förmögenhetsskatt. (Forts.)
hemställer därför, herr talman, för min del att få yrka bifall till utskottets
kläm men med en viss ändring i motiveringen, den ändringen nämligen, att
därur skulle utgå från och med det stycke på s. 4 som börjar med orden »1
motionen II: 383» till och med andra stycket på s. 5, som slutar med orden
»komma till omprövning», och att sista stycket helt enkelt får den lydelsen:
»Utskottet anser sig böra avstyrka det i motionen 11:383 framställda yrkandet.
»

Herr Bärg, Johan: Herr talman! Ja, det var i alla fall litet hugnesamt att
höra herr ^Sandström. Jag undrade just var herr Sandström skulle hamna och
örn han såsom den mest framstående skatteexperten i kammaren skulle finna
skäl att ge sin absoluta anslutning till reservationen, men med den fribytaranda
som han har på detta, område och som han får ros för ibland och ris för
ibland förvanar det mig inte att han även underkände reservanternas uttalande.

Det resonemang herr Sandström förde kan inte föranleda mig att ge
mig in i några utläggningar, men jag är alldeles färdig att ge det erkännandet,
att det resonemanget förtjänade att fortsättas vid brasan en kväll, när
man, kunde fritt ventilera alla de synpunkter som man får lägga på den här
saken.

Jag kan inte neka, att när jag hörde herr Sandströms resonemang, påminde
det mig örn en liten episod i denna kammare för åtskilliga år sedan, när det
var fråga om. sockrets nödvändighet i folkhushållet. Då var det en framstående
fackman i kammaren, som förklarade att sockret egentligen inte spelade
någon roll, så länge vi hade potatis, ty potatis besitter samma egenskaper som
sockret, så att vi kunna vara utan sockret. Jag vågade naturligtvis inte heller
då säga emot, men jag tillät mig ge honom det rådet, att han inte skulle gå
ensam ut till våra husmödrar och säga dem, att de skulle lägga potatis i
kaffet i stället för socker.

Jag begärde emellertid ordet, herr talman, för att säga några ord med anledning
av herr J. B. Johanssons anförande. Den som gav akt på andan i det
anförandet mäste fa. den uppfattningen, att vad som här sägs i resonemanget
örn engångsbeskattningen var ett illfundigt påhitt av socialdemokraterna, någonting
som gick i stil med deras allmänna syn på samhällets ekonomiska
problem och som var lika urbota som mangen av de tankegångar som ha varit
ledande i den, s. k. socialdemokratiska politiken. Herr J. B. Johansson sade
med kraft ifrån, att den här sortens beskattningsmetod var ytterst farlig och
borde mötas med ett bestämt motstånd, och han varnade överhuvud taget för
den sortens ''skattepolitik som nu bedrives och frågade: "Vart leder det här
till slut?

Jag tycker det skulle vara onödigt att erinra kammaren örn den här sakens
föregående historia; den är ju klargjord i utskottsbetänkandet. Örn herr J. B.
Johansson vill vara vänlig och sia upp betänkandet, så klargörs ju där, hur
fragan örn denna engangsbeskattning kom upp, pär finansministern hade tillkallat
en liten grupp sakkunniga, som skulle diskutera frågan örn hur man
skulle utforma beskattningen vid värnskattens införande. Det var där. den
bär tanken föddes. Den delegationen bestod av bevillningsutskottets dåvarande
ordförande Axel Ivar Anderson, utskottets nuvarande vice ordförande Elon
Andersson, utskottets .nuvarande ordförande A. J. Bärg, en representant för
bondeförbundet, som innehade förtroendeställning och senare var vice ordförande
i bevillningsutskottet, herr Andersson i Dunker, örn jag minns rätt, samt
någon till. De sakkunniga säde följande i sitt yttrande: »Då de sakkunniga
såsom resultat av sina överläggningar nu förorda, att värnskatten även för

Onsdagen den 17 maj 1944 em.

Nr 18.

lil

Om uttagande av en extra förmögenhetsskatt. (Forts.)
nästa budgetår helt uttages i anslutning till inkomst- och förmögenhets; katten,,
och att alltså liksom innevarande budgetår den särskilda förmögenhetsskatten
lämnas orubbad, har detta icke sin grund i någon uppfattning örn att förmögenheten
skulle vara mindre lämplig såsom underlag för en krisartad beskattning.
Åtskilliga svårigheter äro emellertid förbundna med avvägningen av en
värnskatt på förmögenhet, örn denna liksom fallet synes bliva med värnskatten
på inkomst skulle behöva uttagas under flera år. Starka skäl tala däremot
för att låta det särskilda bidrag, som förmögenheterna synas böra lämna till
täckning av krisperiodens utgifter, få karaktären av ett engångsoffer. Därmed
torde emellertid följa, att ett visst uppskov med utformningen av en värnskatt
på förmögenhet får tagas i övervägande. Sålunda har anförts att en förmögenhetsskatt
av här åsyftade storleksordning icke bör uttagas samtidigt
med en sådan skärpning av krisbeskattningen i övrigt som nu överväges. Vikten
av denna synpunkt bör erkännas liksom även önskvärdheten av att skatten
uttages vid en sådan tidpunkt och på ett sådant sätt, att olägenheterna för
näringslivet och de enskilda medborgarna icke bliva alltför stora. Ovissheten
örn den närmaste framtiden synes emellertid vara så stor, och utvecklingen av
det allmännas behov därför så oberäknelig, att bestämda uttalanden örn tidpunkten
böra undvikas. Ett avgörande skäl för uppskov synes emellertid vara,
att det rimliga omfånget av en dylik förmögenhetsskatt icke för närvarande
kan bedömas, eftersom detta omfång måste röna inflytande av krisperiodens
längd och de samlade krisutgifternas storlek. Under sådana förhållanden finnes
icke heller tillräcklig anledning att redan nu gå in på de olika frågor, som
vid utformningen av en engångsskatt på förmögenhet måste upptagas till
prövning.»

Detta är väl ett ganska tydligt ställningstagande till principen örn uttagande
av en engångsskatt å förmögenhet.

Utskottet hade frågan under behandling, och utskottet sade: »Vad angår
den i propositionen behandlade frågan örn uttagande av värnskatt i form av
skärpt förmögenhetsbeskattning delar utskottet de sakkunnigas uppfattning,
att starka skäl tala för att låta det särskilda bidrag, som förmögenheterna synas
böra lämna till täckning av krisperiodens utgifter, få karaktären av ett
engångsoffer. I nuvarande läge är det emellertid icke möjligt att bedöma det
rimliga omfånget av en dylik förmögenhetsskatt» o. s. v. Detta betänkande
var enhälligt i detta avseende. Det fanns visserligen en reservation av herr
Lundell, men den avsåg en annan punkt än denna, nämligen den procentuella
storleken av värnskatten.

Detta har alltså godkänts av riksdagens kamrar. Nu förmenar jag inte
någon att säga, att sedan dess ha saker och ting inträffat och en förskjutning
i förhållandena skett, så att man numera inte kan se på frågan på samma sätt
som tidigare. Detta är en sak. En annan sak är emellertid att söka ge ett
sken av att allt detta varit, som jag nyss sade, ett illfundigt påhitt av socialdemokraterna.
Det får inte stå oemotsagt.

Herr J. B. Johansson uttalade med rätta — jag citerade honom nyss — sina
farhågor. Vart bär det i väg, sade han, med den skattetunga, som vi nu måste
pålägga oss? Det märktes på tonen, att detta var någonting så orimligt, att
här måste man absolut reagera. Man måste komma ifrån det, och från högerns
sida måste det bli en bestämd reaktion — det var väl ungefärligen så han
menade.

.Ta, jag kanske inte själv behöver vara med när man skall reda upp de skattefrågor,
som vi måste lösa för att kunna täcka de stora skulder, som statsverket
måst påtaga sig. Men det skulle inte förvåna mig efter sådana tongångar,
örn man då skulle börja skjuta skulden för den tunga beskattningen

112

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1944 em.

Om uttagande av en extra förmögenhetsskatt. (Forts.)
över på andra partier. Det skulle inte alls förvåna mig, upprepar jag, örn
man ville göra gällande att det var den socialdemokratiska majoriteten i riksdagen,
som beslutade alla dessa försvarsutgifter och vräkte ut miljarder hit
och miljarder dit och sedan lade på folket skatter, som äro alldeles orimliga.

Jag tycker att man från högersidan likaväl som från den sida, som jag
representerar, bör ha klart för sig, allt efter som man beslutar utgifterna, örn
man skall kunna ro i land skutan eller örn det inte är möjligt att göra det. Alla
ha vi ändock varit överens örn att i det nödläge, i vilket vi ansett att vi befinna
oss, påtaga oss denna oerhörda skuldbörda. För mig har det alltid stått
klart, att det inte skulle vara lika lätt att bli ense örn vem som skall betala.
Men att börja sno sig ifrån skyldigheten att efter bästa förmåga finna ut
sätt att klara denna skuldbörda, det är knappast gentlemannamässigt. Och
ännu har jag inte hört någon tydlig anvisning på var man skall söka sig de
nya eller de bestående skattekällor, som man kan ösa ur. Herr J. B. Johansson
var inne på den linjen i förbifarten, att man får hålla sig till de lägre
inkomst- och förmögenhetsskikten, örn det skall ge någonting. Och detta är
tyvärr sant, ty där finns den stora mängden av människor. Och dessutom är
det kanske på det sättet, att det inte anses vara så förfärligt viktigt att räkna
med örn dessa skattedragare ha eller icke lia något tiotusental kronor på banken.
Huvudsaken är att man lägger skatter på dem.

Jag tycker för min del att det ställningstagande, som intogs år 1940, som
godkändes i bevillningsutskottet och i riksdagen av samtliga partier, är en
fråga som gärna kan hållas öppen.

Jag får lov att säga som ett erkännande åt utskottets herr vice ordförande,
att örn man sållar ut så att man får kärnorna kvar av vad han sade, så tror
jag inte att han befinner sig särdeles långt från den linje, på vilken jag befinner
mig.

Herr talman! Jag hemställer alltjämt örn godkännande av utskottets motivering
i det föreliggande ärendet.

Herr Velander: Herr talman! Jag fäste mig vid en passus i det senaste
yttrandet av utskottets ordförande, som, örn jag fattade honom rätt, innebar,
att, därest man inte var beredd att lämna anvisningar på hur den stora statsskulden
skulle ordnas men ändå red spärr emot resonemanget örn eventualiteten
av en förmögenhetsskatt, så var det knappast gentlemannamässigt handlat.

Jag vill därtill säga, att, när det tidigare har talats örn en engångsskatt
på förmögenhet, har det alltid tagits sikte på statsfinansernas sanering. Jag
har förstått saken så, att dessa två ting ha hört samman: den stora skuldbördan
på grund av de exceptionella statsutgifterna under kriget och en engångsbeskattning
av förmögenhet. Jag undrar örn inte utskottets ordförande
har övergivit den utgångspunkten — med rätta eller inte, det lämnar jag
osagt, eftersom bedömningen väl skall ske från hans synpunkter. Men från
mina synpunkter måste det ju vara oriktigt.

Jag vågar säga detta, därför att utskottsmajoritoten tagit sikte på att det
tidigare avsedda minimum för skattepliktens inträde skulle väsentligt höjas.
Sedan har den talat örn att intäkten av denna beskattning kanske borde disponeras
på det sättet, att den medförde en lättnad i de svagare skattedragarnas
bördor. Därav drar jag den konsekvensen, att det måste bli så litet över av
den avsedda förmögenhetsskatten, att det inte kan sägas vara fråga örn någon
sanering av den statsfinansiella ställningen. Jag skulle tro att professor Lindahl
hade den meningen, att man knappast kunde tänka sig en hårdare belastning
av förmögenheterna än att den stannade vid en avkastning av cirka
två miljarder. Å andra sidan menade han nog också, att kunde man inte få

Onsdagen den 17 maj 1944 em.

Nr 18.

113

Örn uttagande av en extra förmögenhetsskatt. (Forts.)
in ungefärligen detta belopp, så tjänade det hela inte så mycket till.
Nu har utskottsmajoriteten nått fram till en sådan ståndpunkt, att man inte
längre kan tänka på att få fram denna avkastning, och avkastningen skall
inte heller enbart användas till statsfinansernas sanering. Då förstår jag inte,
varför man skall göra så stort nummer av saken i detta sammanhang.

Jag skulle också vilja tillägga, att det inte behöver vara någon underlig
högeråskådning som gör, att man ifrågasätter lämpligheten och skäligheten
av en engångsbeskattning av förmögenhet. Det finns en ärad ledamot av denna
kammare, som tillhör samma parti som herr Bärg, tillika framstående vetenskapsman
och nationalekonom, och han har för inte så länge sedan yttrat, att
det inte kan anses föreligga tillräckliga statsfinansiella skäl och inte heller
konjunkturpolitiska motiv, som kunna föranleda att man skall tala om denna sak
längre. Jag tycker nog, att det inte hör framställas hårda beskyllningar örn
bristande gentlemannamässighet mot andra, som tilläventyrs företräda samma
uppfattning.

Är det emellertid inte fråga örn statsfinansernas sanering utan örn åtgärder,
som taga sikte på förmögenhetsutjämning eller som fullfölja fördelningspolitiska
syften, då äro vi inne på helt andra vägar. Men jag har inte förstått
saken så, att det var herr Bärgs mening att föra diskussionen efter sådana
linjer.

Det har här talats åtskilligt om huruvida man på grund av tidigare uttalanden
skulle hava bundit sig för en engångsbeskattning av förmögenhet. Jag
vill då hävda den meningen, att 1940 års bevillningsutskott vid diskussionen
örn dessa ting inte avsåg att med sitt då gjorda uttalande taga ställning till
frågan, huruvida en sådan beskattning borde ifrågakomma eller inte. Och, om
jag går litet längre in på denna sak, kan jag säga, att det i samband med utskottsbehandlingen
fanns en av mig färdigställd reservation, som tog sikte på
eliminerandet av andra stycket i bevillningsutskottets utlåtande nr 24 vid
det årets riksdag, en reservation, som efter åtskilligt resonemang örn vad utskottets
yttrande faktiskt skulle anses innebära, fick falla. Sannolikt kan herr
Bärg vitsorda riktigheten av denna min uppgift.

Herr Bärg tog upp en sats i mitt anförande, som löd ungefär så: låt förmögenheterna
vara i fred, när det gäller den direkta statsbeskattningen! Herr
Bärg sade: ja, det låter bra, och det skulle man väl kunna reflektera på, ifall
man också kunde reflektera på att lämna inkomsterna i fred, ty det skulle man
då också kunna begära. För min del har jag tidigare utgått ifrån, och jag
gör det alltjämt, att det sparade kapitalet intar en helt annan ställning i beskattningshänseende
än de löpande inkomsterna. Örn någon skulle ha en annan
mening, skulle jag närmast finna det överraskande. Jag avser sålunda att det
sparade kapitalet är underlaget eller grunden för att människorna överhuvud
taget kunna beredas utkomst resp. inkomst, och skatterna kunna kanske sägas
vara ingenting annat än utgifter, som skola täckas av den inkomst, som den
samhälleliga produktionen bereder. Då menar jag. att man samtidigt inte kan
tala örn att denna inkomst eller avkastning är likställd med det kapital, som
utgör grunden för densamma.

Herr Sjödahl lämnade fullständigt »åt sitt värde» ett mitt uttalande örn att
olika förmögenhetsägare såsom kapitalägare, aktieägare och andra, fått mindre
kompensation för dyrtiden än exempelvis lönearbetare. Jag vill påpeka att
detta uttalande var hämtat från annat håll. Jag körde i det sammanhanget
inte med egna kalvar, det var ett uttalande av statsrådet och chefen för finansdepartemcnlet,
som jag återgav innehållet av. Jag trodde att herr Sjödahl
kände till detta uttalande. Och örn herr Sjödahl inte fäster något avseende

Första kammarens protokoll 10Jih. Nr 18. 8

114

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1944 em.

Örn uttagande av en extra förmögenhetsskatt. (Forts.)
vid uttalandet i min mun, så hoppas jag, att han fäster så mycket större avseende
vid det såsom varande ett uttalande av finansministern.

Herr Sandström yrkade, örn jag förstod honom rätt, att utskottets motivering
rörande den punkt, som vi här diskutera, skulle strykas. Han stannade
för klämmen utan motivering. Det ligger då så till, att detta är precis samma
ståndpunkt, som av ett enhälligt utskott intogs i fjol. Enligt vad utskottets
vice ordförande här tidigare har utvecklat, var det också reservanternas mening
att söka få fram en sådan avfattning av utskottets betänkande även i år. Det
lyckades inte, därför att utskottsmajoriteten ville ha en något fylligare motivering.
Och, när utskottsmajoriteten hade gått in för en sådan, så befanns
det lämpligt att även minoriteten antydde något örn sin inställning till det
föreliggande spörsmålet, helst som enigheten mellan reservanterna hängde därpå.
Detta är anledningen till att betänkandet föreligger i sitt nuvarande skick.
Och jag kan inte tänka mig, att det kan vara någon framkomlig väg att eliminera
motiveringarna, vare sig utskottsmajoritetens eller reservanternas, vid
det slutliga ståndpunktsta.gandet här i dag i denna fråga.

Herr Sjödahl: Herr talman! Endast en kort replik till herr Velander.

Han nämnde något örn ett yttrande, som han fällt om att förmögenhetsägarna
blivit sämre kompenserade •— för dyrtiden, var väl antagligen meningen
■—• än lönearbetarna, vilket yttrande jag skulle ha »lämnat åt sitt
värde». Herr Velander missförstod mig. Jag bestred inte alls sannolikheten
eller riktigheten av detta uttalande, men jag lämnade det åt sitt värde såsom
ett argument för att motsätta sig en särskild beskattning av förmögenheterna,
som hittills undsluppit sådan särskild beskattning.

Herr Andersson, Elon: Herr talman! Jag har ingen anledning att bestrida
min andel i det historiska skeende, som utskottets ärade ordförande har erinrat
om. Men jag påpekar ännu en gång att innebörden i det uttalande, som då
gjordes, inte gärna kunde vara någonting mer än att man fann det rimligt,
att frågan örn en engångsskatt upptogs till en principiell diskussion, och man
bör icke inlägga något ytterligare i detta uttalande. Den principiella diskussion,
som sedan dess har förts, har inte övertygat mig örn att en engångsskatt
är det lämpligaste sättet för uttagande av den merandel i skattebördan, som
man då trodde att förmögenheterna skulle kunna bära, eller att det ens är
nödvändigt att förutsätta, att en dylik merandel nu behöver uttagas.

Det förefaller mig, som om den principiella diskussionen snarare har givit
till resultat att man, som det står i reservationen, starkt kan ifrågasätta om
inte denna skäliga andel redan nu uttagits, och att det dessutom framgår av
den utredning, som har skett, att det med hänsyn till den relativt ringa betydelse,
som en engångsskatt på förmögenhet skulle komma att få, knappast
är anledning att nu allvarligt diskutera dess genomförande, med de svårigheter,
som den också för med sig.

Det är kanske också riktigt, att den reella skillnaden mellan utskottsmajoritetens
och reservanternas yrkanden kan förefalla att inte vara så stor. Men
den är nog i alla fall rätt betydande. Majoriteten vill visserligen ytterligare
utreda formerna för uttagandet av en engångsskatt, men den utgår ifrån förutsättningen
att den skall uttagas. Minoriteten återigen vill hålla frågan öppen,
örn skatten överhuvud taget skall komma till stånd. Den uttalar sina tvivel,
örn den numera är nödvändig och örn den överhuvud taget är lämplig och
möjlig med hänsyn till sina verkningar och de tekniska svårigheter, som bli
förbundna med dess genomförande.

Det är en skillnad i ståndpunkter, som inte alldeles kan resoneras bort, även

Onsdagen den 17 maj 1944 em.

Nr 18.

115

Orri uttagande av en extra förmögenhetsskatt. (Forts.)
om jag för min del gärna tror, att man under den fortsatta diskussionen i frågan
kan komma varandra närmare än man nu ser ut att vara.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att därunder förekommit följande yrkanden: l:o) att kammaren skulle bifalla
vad utskottet i den under behandling varande punkten hemställt och godkänna
den därtill hörande motiveringen; 2:o), av herr Velander, att utskottets
hemställan skulle bifallas med godkännande av den motivering, som förordats
i den vid betänkandet fogade reservationen, såvitt anginge nämnda
punkt; samt 3:o), av herr Sandström, att utskottets hemställan skulle bifallas
med den ändring i motiveringen, att den dei därav, som å s. 4 rad 18 uppifrån
i det tryckta betänkandet började med orden »I motionen II: 383» och å
s. 5 rad 17 uppifrån slutade med orden »framställda yrkandet», skulle utbytas
mot följande uttalande: »Utskottet anser sig böra avstyrka bifall till det i
motionen II: 383 framställda yrkandet.»

Sedermera gjorde herr talmannen, propositioner enligt berörda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen på bifall till utskottets hemställan med
godkännande av den därtill hörande motiveringen vara med övervägande ja besvarad.

Herr Velander begärde votering, i anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till det av honom framställda yrkandet, uppsattes
samt efter given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet hemställt i sitt betänkande nr 34
punkten 2 och godkänner den därtill hörande motiveringen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan med godkännande av den motivering,
som förordats i den vid betänkandet fogade reservationen, såvitt angår
nämnda punkt.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rosta för
ja-propositionen, ^och. därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser.

Da herr talmannen fann tvekan kunna råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja -— 59;

Nej — 37.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 35, i anledning av
Kungl. Maj .ts proposition med förslag till lag örn ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370), m. m„ jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 3 mars 1944 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 240, hade Kungl. Majit föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

Äng. vissa
ändringar t
kommunalskattelagen

m. m.

lif,

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1944 em.

Äng. vissa ändringar i kommunalskattelagen m. m. (Forts.)

1) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 870),

2) förordning om ändring i taxerings förordningen den 28 september 1928
(nr 379) samt

3) förordning nied instruktion för värdering av skogsmark och växande
skog vid taxering av fastighet (skogsvärderingsinstruktion).

Till utskottets behandling hade överlämnats de i anledning av propositionen
väckta likalydande motionerna nr 320 i första kammaren av herrar Gustav
Emil Andersson och friherre De Geer samt nr 516 i andra kammaren av herr
Jonsson i Skedsbygd m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte besluta att
ira gällande grunder för åsättande av taxeringsvärde å fastighets skogstillgång
skulle gälla vid 1945 års allmänna fastighetstaxering och att riksdagen
måtte avslå Kungl. Maj :ts ifrågavarande proposition nr 240.

Utskottet hade i det nu förevarande betänkandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte, med förklarande att Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 240 icke kunnat av riksdagen oförändrad bifallas, i anledning av propositionen
och de i anslutning till densamma väckta likalydande motionerna
I: 320 och II: 516 för sin del antaga tre i betänkandet införda, med 1—3
betecknade författningsförslag i nu ifrågavarande ämnen.

Reservation hade anmälts av, utom annan, herr Velander beträffande viss
del av utskottets motivering.

Herr Velander: Herr talman! Till utskottets föreliggande betänkande har
det beträffande motiveringen fogats en blank reservation av mig. Denna reservation
torde påkalla några ord från min sida.

Utskottet deklarerar, som av dess yttrande framgår, sin principiella anslutning
till den nya metoden, såvitt angår dess huvudgrunder. Utskottet påyrkar
emellertid en förbättring och förenkling av bl. a. sättet för markvärdets beräkning
och korrektionsfaktorerna. Detta innebär, med mitt sätt att se, att utskottet
icke bundit eller velat binda sig vid det under förarbetena till propositionen
använda sättet för beräkning av markvärden och korrektionsfaktorer.
Detta måste nu vara ett riktigt ståndpunktstagande. Nämnda beräkningssätt
är nämligen — ehuru osakkunnig vågar jag hävda det — principiellt sett icke
tillfredsställande och med avseende på sin tillförlitlighet omöjligt att överblicka.
För en tillfredsställande beräkning av markvärden och korrektionsfaktorer
finnes enligt min mening knappast mer än en väg att gå, nämligen att
anknyta till skogsförsöksanstaltens produktionstabeller. Att vid den överarbetning
i berörda avseenden, som utskottet förutsätter skall äga rum före 1948
års fastighetstaxering, bortse från denna kunskapskälla torde icke kunna ifrågakomma.
Man måste därför bestämt förutsätta, att den avsedda överarbetningen
kommer att ske i samråd och samverkan med skogsförsöksanstalten.

På grund av det sålunda anförda måste den av utskottet på s. 36 i betänkandet
förda diskussionen angående skogsförsöksanstaltens forskningsarbete
och resultatet därav framstå såsom skäligen onödig; den är dessutom, såvitt jag
kunnat förstå, delvis mycket felaktig. Det är nämligen icke de av utskottet
särskilt nämnda produktionstabellerna för handledning vid drivande av ett
mera idealt skogsbruk, som skola ligga till grund för skogsförsöksanstaltens
förslag till korrektionsfaktorer. Anstalten åsyftar ju bl. a. att för olika kombinationer
av bonitet och skötselprogram uppställa tabeller, som utvisa beståndsutvecklingen
vid stigande ålder etc. Det är samtliga dessa tabeller, som
skola för ändamålet utnyttjas, sålunda även de som representera den sämsta
tänkbara skogsskötseln. Korrektionsfaktorerna för en viss grupp av skogar

Onsdagen den 17 maj 1944 em.

Nr 18.

117

Äng. vissa ändringar i kommunalskattelagen m. m. (Forts.)
hämtas sålunda från den tabell, som med avseende på bonitet, ekonomiska
förutsättningar och virkesförråd i olika åldrar mest motsvarar skogarnas nuvarande
tillstånd. De så erhållna korrektionsfaktorerna avse den faktiskt bedrivna
skogsskötseln. Därmed bortfaller grunden för utskottets uttalande, att
anstaltens produktionstabeller knappast kunna antagas komma att få någon
mera väsentlig betydelse vid den nya metodens utformning.

Man vågar nog säga, att utskottet alldeles för oförbehållsamt rekommenderat
en övergång till vad jag bär kallat den nya metoden vid en senare taxering
av skogsmark och skog. Även jag hoppas likväl att detta skall visa sig
möjligt. Men förutsättningen härför är å min sida den, att det genom provtaxeringar
och andra undersökningar adagalagts, att resultaten av metodens
tillämpning bli något så när rimliga. Vid ett accepterande av propositionen
och det tabellariska system, som den nu inrymmer, skulle så icke ha blivit
fallet. Det har förvånat mig att propositionen i nuvarande skick förelagts riksdagen
för antagande, ehuru dess omsättande i praktiken skulle lia lett till de
mest orimliga resultat. Genom metodens tillämpning i oförändrat skick skulle
vi nämligen ha kommit fram till en stegring av taxeringsvärdena för exempelvis
en viss del av landet med kanske 130 procent, för en annan del med kanske
118 procent, för åter en annan del av landet med inemot 100 procent etc. Det
kan näppeligen användas för starka ord till karakteristik av ett sådant resultat,
som dessa procenttal återspegla, även örn de kunna befinnas något approximativa.
Det är också en svag tröst det resonemang, som understundom fores,
att vad som är riktigt eller ej vid taxering av skog och skogsmark låter sig
knappast avgöra; huvudsaken är att man uppnår en likformig taxering olika
skogsägare emellan. Likformigheten är nu en god sak, det skall inte förnekas.
Det får emellertid inte förbises, att taxeringsvärdena utgöra underlag för fastighetsbeskattningen
och äga betydelse för beskattningen i övrigt. De få därför
icke tillyxas hur som helst; det räcker med andra ord icke långt med ens
den största likformighet.

Till förebyggande av missförstånd vill jag gärna tillägga, att nu gällande
taxeringsvärden enligt min uppfattning .framstå såsom alltför låga och att det
alltså är att förvänta, att de vid den blivande fastighetstaxeringen komma att
åtskilligt höjas. Att så måste bli fallet, följer ock av de förändrade priserna å
rotvärdet och den effektivare uppskattningen av den relativa skogstillgången,
som är att räkna med.

Såsom ytterligare exempel på vad den nya metoden i sin nuvarande utformning
skulle hava inneburit, kan nämnas, att vid provtaxering av ett av rikets
län med tillhjälp av från tabell A, intagen å s. 22 och 23 i propositionen,
hämtade korrektionsfaktorer följande diskonteringsvärden erhållits, nämligen
för barrtimmerskog 5 kronor 46 öre. för massavedskog 4 kronor 43 öre, för
barrvedskog 5 kronor 86 öre och för lövskog 4 kronor 30 öre. Vad sägs nu om
detta resultat, där brännveden per kubikmeter räknat i värde överstiger barrsågtimmer
med 40 öre och massaved med 1 krona 43 öre, och där således vanlig
brännved blir det värdefullaste sortimentet? Det är ju klart, att man icke kan
sända ut till användning av våra taxeringslängder och andra tabeller, sam leda
till dylika resultat.

Utskottet konstaterar i sitt yttrande, att med den nu gällande metoden genom
felaktig bonitering av marken, alltså på grund av oriktig tillämpning av
metoden och icke på grund av metoden såsom sådan, taxeringsvärdena i norra
Sverige blivit för höga och taxeringsvärdena i de södra delarna av landet blivit
för låga, detta vid jämförelse mellan taxeringsvärdena inbördes.

Utskottet konstaterar därjämte, att den nya metoden medför för norra Sverige
ett lågt markvärde och för södra Sverige en betydande stegring av det nu

lis

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1944 em.

Äng. vissa ändringar i kommunalskattelagen m. m. (Forts.)
gällande markvärdet. Detta förhållande rekommenderar nu utskottet till närmare
undersökning. Jag kail ju icke ha någonting att erinra mot att alla möjliga
ting undersökas och således även detta förhållande. Förhållandet är dock
en given konsekvens av den av utskottet konstaterade felaktiga boniteringen,
och då utskottet påkallat, allmänt taget, en förbättring och förenkling av bl. a.
sättet för markvärdets beräkning, passar det mig icke riktigt bra, såsom genuin
norrlänning för resten, att man här uttalar sig på ett sätt, som kan, tolkas såsom
en maning till en alldeles särskild försiktighet, när det gäller att åstadkomma
rättelse beträffande en ostridigt föreliggande felaktighet.

Jag vill understryka utskottets uttalande örn angelägenheten av ett närmare
övervägande av frågan om en skälig kapitaliseringsprocent för skogsbrukets
vidkommande. Det synes mig nämligen, som örn vid kapitalisering av skogsbrukets
avkastning räntefoten borde sammanfalla med vad som kan anses vara
skälig ränta exempelvis å i jordbruksfastigheter och fastigheter av annan fastighets
natur investerat kapital.

Att märka är ock i detta sammanhang, att denna fråga har den största betydelsen
för kalmarker och ungskogar, där det måste vara i särskilt hög grad
ett allmänt intresse, att virkesförrådet bringas upp till en storlek som korresponderar
mot markens alstringsförmåga eller bonitet.

Att utskottet i sin iver att tillägga den nya metoden alla möjliga förtjänster
även nått fram till den slutsatsen att, då taxeringsvärdet blivit av taxeringsnämnderna
oriktigt bestämt, möjligheten för vederbörande skogsägare att vinna
rättelse »är betydligt större» vid tillämpning av den nya metoden än vid taxering
enligt den gamla, skall icke utlösa något argt klander från min sida. Jag
vill därtill blott säga, att uttalandet framstår åtminstone för mig såsom svårfattligt,
ja, jag kan gärna säga, såsom obegripligt.

I anledning av min reservation har jag nu inför utformningen av utskottets
yttrande sökt att nödtorftigt rädda min själ, och jag slutar därför, herr talman,
med att förklara, att jag icke har något annat yrkande än om bifall till
utskottets hemställan.

Häri instämde herr Björkman.

Herr Sundberg: Herr talman! Den fråga, som nu är föremål för riksdagens
behandling, har inte väckt någon sensation eller större uppmärksamhet i politiska
kretsar vare sig inom riksdagen eller ute i landet. Här föreligger ett
praktiskt taget enhälligt utskottsutlåtande. När den enskilde riksdagsmannen
före plenum bläddrar igenom sina riksdagspapper, resonerar han därför som
så: å la bonne heure, saken är klar. Han vet, hur han skall rösta, och tror
sig på förhand veta, hur utgången blir.

Örn saken således inte väckt något större intresse i politiska kretsar, har
detta emellertid i så mycket högre grad varit fallet bland fackmännen ute i
landet och bland dem, som ha att göra med tillämpningen av en sådan lag som
denna. Jag tänker i första hand på skogsvårdsstyrelserna och deras tjänstemän.
Intresset inom dessa kretsar har emellertid varit förenat med en mycket
stark oro för om det överhuvud taget skulle bliva möjligt att med hänsyn
till den mycket korta tid, som stod till disposition, föra en skogsvärdering i
land efter den nya metod som föreslagits i propositionen. Denna nya metod
är nämligen mycket invecklad och försedd med svårtydbara och tillkrånglade
regler. En länsjägmästare, som jag för någon tid sedan talade med och som
sedan gammalt varit intresserad för skogstaxeringsfrågor och tidigare anlitats
för utredningar på detta område, förklarade för mig, att han och hans assistent
hade behövt tre hela dagar för att komma in i alla de labyrinter och irr -

Onsdagen den 17 maj 1944 em.

Nr 18.

11!)

Äng. vissa ändringar i kommunalskattelagen m. m. (Forts.)
gångar, som den kungl, propositionen erbjuder. Om detta gäller en fackman,
förstår man, vilka svårigheter, som skulle erbjuda sig, när länsskogvaktarna
sedan skulle undervisas örn den nya metoden och när dessa sedan i sin tur skulle
fortplanta sitt vetande till de tusen och åter tusen taxeringsnämndsledamöterna
i landet.

Oron har emellertid också haft en annan sida. När man närmare började
syna den nya metoden i sömmarna, vilken till sina grundtankar och huvudprinciper
otvivelaktigt måste anses riktig, visade det sig, såsom herr Velander
här tidigare påpekat, att den inte var fullt färdig ännu utan vid ea strikt
tillämpning i vissa fall kom att föra till rent orimliga resultat. Det var inte
bara det, att man ibland kom till det resultatet att vedskog blev mera värd
än timmer- och massavedskog, att sådana marker som exempelvis ljungmarker,
som ju icke ha så särskilt högt värde, skulle komma att bli högt fastighetstaxerade,
utan man kom vid preliminära beräkningar upp till en stegring av taxeringsvärdena
för hela län med 100, 130 procent, ja, jag kan tillägga, i ett län
ända till 150 procent. Detta gäller mitt eget län, således Kalmar län. Visserligen
hade skogsvårdsstyrelsema icke varit ansvariga för, örn dessa värden presenterats
för jordbrukarna, men de hade dock fått ta emot den första stöten av
det allmänna missnöjet, och det skulle inte ha varit så särskilt angenämt för
skogsvårdsstyrelsema helst som dessa varnat för att redan i år gå in för den
nya metoden.

Dess bättre har utvecklingen ej blivit den befarade. Förtjänsten härav är bevillningsutskottets,
som på ett mycket ambitiöst och grundligt sätt gått till botten
med denna fråga.-Detta har, det kan jag försäkra utskottets ärade ordförande
och ledamöter, bland fackmännen ute i landet utlöst den allra största tillfredsställelse
och tacksamhet. Bevillningsutskottet har lagt saken väl till rätta,
när det föreslår, att man även denna gång skall använda den gamla metoden,
som man är van vid och som ehuru inte idealisk dock icke leder till rena absurditeter.
Jag är dock villig erkänna den nya metodens förtjänster, och blir den
tillräckligt genomarbetad och i tid framlagd kan den nog komma till framtida
användning.

Även örn bevillningsutskottet således förtjänar ros, och mycken ros, i denna
fråga, kan det inte hjälpas, att också litet ris bör ges i detta sammanhang.
Herr Velander har redan påvisat den skönhetsfläck, som förekommer i bevillningsutskottets
utlåtande, när man däri blandar in och yttrar sig över skogsförsöksanstaltens
produktionsundersökningar. Väl förstår jag, och det göra vi
väl alla, att de, som fört pennan därvidlag, icke varit varken utskottsledamöter
eller sekreterare. Men de verkliga skrivarna lia dock icke varit insatta i
principerna för och syftemålet med skogsförsöksanstaltens produktionsundersökningar
och kunna därför ej heller bedöma deras användningsområden. Jag
är för min del övertygad örn att därest bevillningsutskottet nästa gång frågan
örn fastighetstaxering kommer upp går lika grundligt och objektivt till väga
som nu, kommer det att heta ungefär som så, att tack vare det objektiva underlag,
som vi då ha just i skogsförsöksanstaltens produktionsundersökningar för
bestämmandet av exempelvis korrektionsfaktorer, principerna för värderingen
av skogsmarken otc., kan utskottet den gången för riksdagen rekommendera
den nya metoden utan att bli utsatt för den allmänna kritiken.

Herr talman! Detta nu berörda avsnitt är dock det mindre väsentliga. Det
betydelsefulla är, att bevillningsutskottet nu framlägger ett förslag, som kommer
att ge vad det allmänna har rätt att fordra, utan att den skogsägande allmänheten
över hövan och orättvisligen blir betungad, samtidigt som de myndigheter,
som skola ha med denna saks tillämpning att göra, bli satta i tillfälle
att tillfredsställande kunna fullgöra sin ganska svåra mission.

120

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1944 em.

Äng. vissa ändringar i kommunal s ha Itel åge n m. m. (Forts.)

Jag ber, herr talman, att med dessa ord, utan att på förhand försvära mig
åt någon viss metod för framtiden, i likhet med herr Velander få yrka bifall till
utskottets kläm.

Herr Bärg, Johan: Herr talman! Det kan inte vara mycket att tillägga utöver
vad som redan har sagts.

Herr Velanders missnöje med propositionens innehåll sammanfaller, enligt
vad jag kan förstå, med vad utskottet anmärkt mot propositionen. Herr Velanders
yttrande innebär väl därför, såvitt jag kan fatta, endast ett kraftigare
understrykande av vad utskottet anför på s. 37, och att upprepa det här kan
ju inte göra någon glad.

Utskottets anmärkning beträffande skogsförsöksanstaltens pågående undersökningar
och den betydelse, som de kunna få vid värdering enligt den nya
metoden av skog och skogsmark, härleder sig, såsom herr Sundberg alldeles
riktigt sade, ingalunda från den ringa sakkunskap, som utskottet kanske
representerar, utan den ansluter sig till vad framstående skogsmän på området
lia uttalat. Utskottet yttrar sig härvidlag ändock mycket försiktigt, då
det framhåller: »Med hänsyn till att värderingen enligt den nya metoden anknyter
till skogsbruket, sådant detsamma faktiskt bedrives, torde dessa produktionstabeller
knappast kunna antagas komma att få någon mera väsentlig
betydelse vid den nya metodens utformning.» Detta uttalande är ju så utspätt
som det kan vara. Men det är ändå inte riktigt, säger herr Sundberg,
som väl är inne i hela utredningsapparaten och vad därtill hör. Den sakkunskap,
som har givit utskottet det intrycket, att detta uttalande är riktigt,
föreställer jag mig dock kan tävla med herr Sundberg i fråga om insikter på
detta område. Någon större roll vid utformandet av det föreliggande förslaget
kan uttalandet i fråga i varje fall icke ha spelat.

Herr Sundberg anmärkte också på det invecklade system, som den kungl,
propositionen föreslog. Jag medger, att det har förefallit mig mycket invecklat
och t. o. m. besvärligare än de nu tillämpade metoderna. Men de praktiska män,
som vi haft med i utskottet, ha haft en annan uppfattning, och man måste
väl ändå tillmäta den åsikt, som hyses av de män, som i sitt dagliga arbete
sysslat och komma att syssla med dessa metoder, ett betydande värde. Det
bär ju inte heller rests någon anmärkning mot vad utskottet säger på s. 32
i fråga om tillämpningen av det nya förslaget. Utskottet skriver där: »Alla
de uppgifter, som förutsättas för tillämpningen av den nya metoden, skola ej
ankomma på beskattningsnämnderna. Meningen är sålunda icke, att nämnderna
skola befatta sig med sådana begrepp som korrektionsfaktorer och markvärdefaktorer.
Ej heller behöva de beräkna eller hålla reda på rotvärden för olika
förrådsgrupper eller använda den ovannämnda vid instruktionen fogade tabellen.
Detta tillhör nämligen det centrala förberedelsearbetet för taxeringen.
De uppgifter, som nämnderna skola prestera, avse huvudsakligen virkesförrådet,
avsättningsläget och markens godhetsgrad. Vid förberedelsearbetet upprättas
hjälptabeller, som hänföra sig till vissa bestämda typer av avsättnings -lägen inom resp. län eller särskilda delar därav.» Detta har icke motsagts
under diskussionen. Jag tolkar herr Sundbergs invändningar så, att det är
nämndernas arbete, som skulle vara så besvärligt och förenat med så stora
olägenheter. Dessa förberedelsearbeten skola emellertid ske centralt, och jag
har den tilliten, att man med den goda tillgång på sakkunskap, som där finus,
skall kunna knäcka dessa ting utan alltför stora besvärligheter.

Jag vill, herr talman, sluta med att ta upp herr Velanders uttalande om den
förskjutning av värdena, som han väntade skulle uppstå. Den stegring av vedpriserna
i förhållande till värdet på timmerskog, som herr Velander talade örn,

Onsdagen den 17 maj 1944 em.

Nr 18.

121

Äng. vissa ändringar i kommunalskattelagen m. m. (Forts.)
tycktes herr Sundberg inte fästa så stort avseende vid såsom något så vidunderligt,
utan han fäste sig i stället vid andra ting. När man jämför de nuvarande
priserna på skog och skogsmark, måste det ju ha mycket stor betydelse,
örn det nuvarande prisläget är riktigt eller inte. Det har förefallit mig, som örn
i vissa fall utslaget enligt den nya metoden skulle visa orimligt höga värden,
men att värdena i vissa fall kunna bli betydligt högre än de nu åsätta utgör
ju inte något säkert belägg för att de nuvarande beräkningarna äro riktiga.
Jag går så långt, att jag säger att säkert kan inget ofelbart förslag utfinnas
och att det väl rent av skulle vara underligt, örn icke den nya metod, som här
föreslås och som praktiska män inom utskottet lia förordat att tillämpas, när
förutsättningar därför finnas, icke skulle komma att slå fel på många ställen,
lika väl som den nu praktiserade metoden har gjort och säkerligen också kommer
att göra vid den taxering som nu förestår.

Herr talman! Jag yrkar i likhet med den föregående ärade talaren bifall till
utskottets hemställan.

Herr Sundberg: Herr talman! Jag vill bara i all korthet påpeka, att när utskottets
ärade ordförande läste upp sista stycket på s. 32, och därav drog
slutsatsen att det hela är relativt enkelt och lätt ordnat, är detta nog inte riktigt.
Man må komma ihåg, att skogsvårdsstyrelserna redan äro nära nog till bristningsgränsen
engagerade •— utom de ordinarie uppgifterna ta vedutsyningarna
mycken tid i anspråk. Man må också förstå det olustiga för skogsvårdsstyrelserna
att rekommendera dessa tabeller för korrektions- och markvärdesfaktorer,
som de veta hänga mer eller mindre i luften. Men det är, som jag
redan framhållit, att hoppas, att skogsförsöksanstalten till nästa taxering skall
lia hunnit så långt med sina produktionsundersökningar, att dessa då kunna
utgöra ett objektivt underlag för bestämmandet av berörda faktorer. Då kunna
kanske också funktionärerna ute i landet med mindre tvekan och nied lättare
sinne gå in för den nya metoden.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i det nu föredragna
betänkandet hemställt.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 36, i anledning av Kungl. ■An9\0"J*
Maj:ts proposition med förslag till förordning örn ändring i förordningen den Jp”

18 juni 1937 (nr 436) angående försäljning av rusdrycker, m. m., såvitt pro - minna restowpositionen
hänvisats till bevillningsutskottet, jämte i ämnet väckta motioner. rangbdagen

I en den 10 mars 1944 dagtecknad proposition, nr 241, hade Kungl. Majit,
under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden för samma dag, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till förordning örn ändring i förordningen den 18 juni 1937 (nr
436) angående försäljning av rusdrycker.

Samtidigt härmed hade Kungl. Maj :t förklarat sig vilja bringa till riksdagens
kännedom vid propositionen fogade förslag till dels bolagsordning för
Sveriges allmänna restaurangaktiebolag, dels avtal angående upplåtande åt
Sveriges allmänna restaurangaktiebolag av rätt att idka sådan utskänkning
av rusdrycker, som avses i 3 kap. 15 § andra stycket förordningen angående
försäljning av rusdrycker, dels ock avtal angående stamaktiekapitalet i Sveriges
allmänna restaurangaktiebolag.

Slutligen hade i propositionen föreslagits, att riksdagen skulle till Teckning
av preferensaktier i ett planerat aktiebolag för övertagande av dc allmänna
restaurangbolagens rörelse å tilläggsstat II till riksstaden för budgetåret 1943/

122

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1944 em.

Äng. omorganisation av de allmänna restaurangbolagen m. m. (Forts.)

44 under kapitalbudgeten, fonden för statens aktier, anvisa ett investeringsanslag
av 5 000 000 kronor.

Propositionen hade, såvitt angick anslagsfrågan, hänvisats till statsutskottet
och i övrigt till bevillningsutskottet.

I anledning av propositionen hade väckts följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna nr 321 i första kammaren av herr Velander
m. fl. och nr 512 i andra kammaren av herr Hagberg i Malmö m. fl., vari
hemställts, att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts proposition nr 241;

2) de likalydande motionerna nr 322 i första kammaren av herr Boman
m. fl. och nr 511 i andra kammaren av herr Andersson i Falkenberg m. fl.,
vari hemställts, att riksdagen måtte besluta icke bifalla det i propositionen
framställda förslaget; samt

3) de likalydande motionerna nr 323 i första kammaren av herr Åkerberg
m. fl. och nr 513 i andra kammaren av herr Sundström i Skövde m. fl., vari
hemställts, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Majit anhålla
örn förnyad utredning och, därest utredningen därtill föranledde, för
riksdagen framlägga förslag till lösning av frågan örn restaurangbolagens
organisation, varvid i motionen under sex punkter angivna riktlinjer borde
vinna beaktande.

Motionerna hade, såvitt angick anslagsfrågan, hänvisats till statsutskottet;
och i övrigt till bevillningsutskottet.

Utskottet hade i det nu föreliggande betänkandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förevarande proposition
nr 241, till den del densamma hänvisats till bevillningsutskottet, och
med avslag å de likalydande motionerna I: 321 av herr Velander m. fl. och
II: 512 av herr Hagberg i Malmö m. fl., de likalydande motionerna I: 322
av herr Boman m. fl. och II: 511 av herr Andersson i Falkenberg m. fl. samt
de likalydande motionerna I: 323 av herr Åkerberg m. fl. och II: 513 av herr
Sundström i Skövde m. fl., samtliga motioner i vad desamma hänvisats till bevillningsutskottet,

1) för sin del antaga det vid propositionen fogade förslaget till förordning
örn ändring i förordningen den 18 juni 1937 (nr 436) angående försäljning
av rusdrycker; samt

2) tillkännagiva, att de vid propositionen fogade förslagen till bolagsordning
för det nya restaurangbolaget samt till avtal mellan staten, å ena, och bolaget
respektive stamaktieägarna, å andra sidan, icke — utöver vad i utskottets
motivering anförts — föranledde någon erinran från riksdagens sida.

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Velander, Björkman, Hagberg i Malmö och Henriksson, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort hava den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte i anledning av de likalydande
motionerna I: 321 av herr Velander m. fl. och II: 512 av herr Hagberg i Malmö
m. fl., de likalydande motionerna I: 322 av herr Boman m. fl. och II: 511 av
herr Andersson i Falkenberg m. fl., samt de likalydande motionerna I: 323 avherr
Åkerberg m. fl. och II: 513 av herr Sundström i Skövde m. fl., samtliga
motioner i vad desamma hänvisats till bevillningsutskottet,

1) avslå Kungl. Maj:ts förevarande proposition nr 241, i vad densamma hänvisats
till bevillningsutskottet; samt

2) i skrivelse till Kungl. Majit anhålla om förnyad utredning av frågan örn
förändrad organisation av den av systembolagen nu bedrivna utskänkningsrörelsen,
vilken utredning förutsattes komma att äga rum i samband med den

Onsdagen den 17 maj 1944 em.

Nr 18.

123

Äng. omorganisation av de allmänna restaurangbolagen m. ni. (Forts.)
tillämnade fortsatta utredningen angående systembolagens organisation i övrigt;
samt

II) av herr Sundström i Skövde, som ansett, att utskottet bort föreslå riksdagen
att i anslutning till de likalydande motionerna I: 323 av herr Åkerberg
m. fl. och II: 513 av herr Sundström i Skövde m. fl., i vad desamma hänvisats
till bevillningsutskottet, besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
örn förnyad utredning och, därest utredningen därtill föranledde, för riksdagen
framlägga förslag till denna frågas lösning, varvid i anförda motioner i sex
punkter angivna riktlinjer borde vinna beaktande.

Herr statsrådet Wigforss: Herr talman! Jag hade tänkt inleda debatten
för att klargöra vissa saker, som förefallit mig i den offentliga diskussionen
lia blivit något missuppfattade. Jag får väl lov att göra detta nu inför den
fåtaliga församling som här finns.

När detta förslag framlades och det debatterats offentligt, har det från åtskilliga
håll sagts, att här ha vi ett nytt förslag att skapa en stor, centrali;
serad statlig affärsrörelse. För många, för vilka en statlig affärsrörelse icke
är tilltalande, har detta tyckts vara ett avgörande argument för att säga nej
till den kungl, propositionen. Nu förhåller det sig emellertid tvärtom på det
sättet, att vi redan ha en centraliserad statlig byråkratisk förvaltning på
detta område. På grund av en rad sammanstötande omständigheter har nämligen
ett svenskt ämbetsverk, som heter kontrollstyrelsen, kommit att bli affärs
drivande i en utsträckning, som väl ingen från början hade tänkt sig.
På grund av att kontrollstyrelsen har hand om tillämpningen av nykterhetslagstiftningen
har kontrollstyrelsen fått en direktivgivande och i viss mån
bestämmande makt över systembolagen, och i samma mån som systembolagen
utvecklat sina restaurangbolag, har kontrollstyrelsen också blivit ledande för
dessa restaurangbolag.

Det räcker emellertid inte med detta, utan återigen på grund av nykterhetslagstiftningens
särskilda karaktär har kontrollstyrelsen blivit inte bara
ett direktivgivande utan, kort uttryckt, även ett reviderande organ för systembolagen
och till följd därav också för restaurangbolagen. Resultatet har blivit,
att vi lia fått ett statligt svenskt ämbetsverk, som på egen hand sköter
miljonaffärer utan någon styrelse i vanlig betydelse, som kan stå vid sidan
av den ledande mannen, och utan någon annan revision än den, som samma
styrelse själv utövar.

Det är klart att i samma ögonblick som detta uppmärksammades och i
samma mån som denna rörelse växte till, mest naturligtvis när utvecklingen
skedde på restaurangrörelsens område, måste denna ordning framkalla betänkligheter.
Redan innan saken togs upp inom besparingsberedningen, var
jag för min del åtminstone fullt på det klara med att det var nödvändigt att
härvidlag åstadkomma en ändring och att gå in till riksdagen med förslag
örn att kontrollstyrelsen på ett eller annat sätt skulle skiljas ifrån uppgiften
att utöva en sådan affärsdrivande verksamhet. När besparingsberedningen
kom in på denna sak, var det, eftersom besparingsberedningen var ute efter
möjligheter att genomföra besparingar i statsförvaltningen, närmast besparingssynpunkten,
som trädde i förgrunden. Men jag blottar ingen hemlighet,
örn jag säger, att inom besparingsberedningen, där dels alla politiska partier
voro representerade och dels också ekonomisk sakkunskap utifrån, rådde det
bara en enda mening, nämligen att det nuvarande tillståndet i detta hänseende
icke kunde få fortfara. Det tillsattes en liten utredning, som kom fram
med ett förslag, vilket nog alla känna till. Detta innebar, att man skulle skilja
både system- och restaurangbolagen från kontrollstyrelsen. Man skulle göra

124

Xr 18.

Onsdagen den 17 maj 1944 em.

Äng. omorganisation av de allmänna restaurangbolagen m. m. (Forts.)
ett stort riksbolag för systemen och ett annat för restaurangerna. Det var
närmast med tanke på utsikterna till besparing, som man föreslog denna stora
enhetliga organisation. Att inte dessa förslag tidigare ha lett till en kungl,
proposition beror helt enkelt på kristiden, som har gjort, att krafterna inte
ha räckt till att ta upp denna sak. Ända sedan 1941 har det dock för mig
varit klart, att det var nödvändigt att framlägga denna sak inför riksdagen,
för att denna skulle få ta ståndpunkt i fråga örn den lämpligaste organisationen.

Då kommer med all rätt den frågan att ställas: varför har i så fall i den
kungl, propositionen bara frågan örn restaurangbolagen blivit upptagen, men
inte frågan örn systembolagen? Svaret är helt enkelt det, att systembolagen
fortfarande ha en nykterhetsvårdande uppgift, som gör, att man inte kan
betrakta dem på samma sätt som en affärsrörelse sådan som den, som bedrives
av restaurangbolagen. Man kan ha delade meningar örn huruvida de nuvarande
relativt många systembolagen ha den lokala förankring, som gör, att
den individuella kontrollen verkligen kan skötas av dem på ett annat sätt
än som skulle ske från ett stort riksbolags sida. Men den allmänna uppfattningen
inom de kretsar, som äro anhängare av restriktionssystemet, torde vara
den, att en övergång till ett riksbolag är man här inte riktigt färdig att gå
med på. För mig avgörande har varit, att när vi nu stå inför en ny stor revision
av rusdryckslagstiftningen, därvid hela restriktionssystemets framtid
skall avgöras, förefaller det inte vara möjligt att i förväg lägga fram ett förslag
att ombilda systembolagen till ett enda riksbolag.

Å andra sidan kan var och en förstå, att de betänkligheter, som man har mot
att låta ett ämbetsverk sköta restauranger, äro större än betänkligheterna mot
att låta samma ämbetsverk sköta utminuteringen av spritdrycker. Jag tror
inte, att man säger för mycket, örn man påstår, att till och med ett svenskt
ämbetsverk bör kunna sälja rusdrycker. Det är inte någon svårighet att tillfredsställa
efterfrågan; jag tror inte, att det behövs några särskilda aiffärsegenskaper
för att kunna fördela denna vara. När man däremot kommer till
restaurangerna, är det en helt annan sak.

Jag är därmed framme vid mitt första skäl för att föreslå, att en ändring
sker i de nuvarande förhållandena. Man kan ha delade meningar örn i vilken
utsträckning det allmänna bör sköta ekonomisk verksamhet. Den saken behöver
jag inte här ta upp till diskussion. Men när det allmänna väl sköter ekonomisk
verksamhet, när alla äro överens om att detta skall ske, då är det också
ett gemensamt intresse, att denna verksamhet skötes på det mest effektiva
sätt. Och det torde väl inte finnas många, som vilja påstå, att ett vanligt
svenskt ämbetsverk är den lämpligaste formen för att förvalta ekonomiska företag.
Jag skulle nästan vilja säga, att jag knappast skulle kunna tänka mig
någon annan motivering för att denna verksamhet skulle ligga kvar under kontrollstyrelsen
än just den, att man säger: det är lika gott att låta en sådan där
offentlig verksamhet, som man egentligen inte vill vara med om, skötas av ett
ämbetsverk och utsättas för den kritik, som det bör framkalla. Däremot har
jag mycket svårt att förstå, hur medlemmar av riksdagen, som anse, att det
allmänna åtminstone i betydande omfattning bör sköta ekonomisk verksamhet,
inte äro känsliga för den synpunkten, att man måste tillse, att denna ekonomiska
verksamhet får bästa möjliga organisation.

Nu skall jag öppet erkänna, att den nuvarande ledningen för kontrollstyrelsen
har — låt oss säga på grund av en tillfällighet — blivit sådan, att där
förenats förmågan att sköta ett ämbetsverk och den affärsmässiga duglighet,
som här är av nöden. Men ingen vill väl påstå, att Kungl. Majk eller den,

Onsdagen den 17 maj 1944 em.

Nr 18.

125

Ang. omorganisation av de allmänna restaurangbolagen m. m. (Forts.)
som skall tillsätta chefer för ämbetsverken, ständigt måste lia det i ögonsikte,
att när det gäller chef för kontrollstyrelsen skall en sådan man tillsättas, som
är lämplig för att sköta miljonföretag inom restaurangbranschen.

När därtill kommer att, som jag nämnde, på grund av sammanstötande omständigheter
detta ämbetsverks chef samtidigt har blivit verkställande direktör
och sin egen revisor, förstår var och en, att det inte har varit möjligt för
mig att i längden låta bli att ställa den frågan till riksdagen, om inte en annan
organisation måste genomföras. Jag är ganska övertygad örn att åtminstone
de flesta av de medlemmar av denna kammare, som ha. motionerat om avslag
på den kungl, propositionen, äro ense med mig därom, att den nuvarande
organisationen icke är tillfredsställande och icke i längden kan bibehållas.

Då återstår egentligen bara en stor praktisk fråga, och det är denna: på
vad sätt skall den nuvarande organisationen ersättas av en annan? Vad har
man att välja på? Det finns fem stycken restaurangbolag. Ingenting hindrar,
att man så att säga skiljer kontrollstyrelsen från den befattning, styrelsen har
med dessa bolag, och säger: vi skapa fem stycken bolag, som på ett eller annat
sätt få sina styrelser tillsatta av det allmänna. Det finns också en annan väg.
Man kan säga: det finns ingen anledning att bibehålla de fem bolagen, det är
från vissa synpunkter mera praktiskt att lia bara ett enda.

Avgörandet i den frågan är utan tvivel ganska besvärligt, och den, som har
läst departementschefsyttrandet —- vilket kommer till den slutsatsen, att vid
valet mellan dessa olika alternativ förefaller det lämpligast att stanna för ett
enda bolag — har säkerligen en känsla av att det har varit med en viss tveksamhet
valet har fallit på det enhetliga bolaget. Jag skall mycket kort och
enkelt förklara, varför jag för min del i detta fall stannade för ett enda bolag.

Det förefaller mig nämligen, att lika önskvärd som en decentralisering av
driften inom denna restaurangnäring är, lika svårt är det att i förväg avgöra,
hur många sådana driftsenheter — örn jag så får säga — som böra skapas. Att
vi ha stannat för fem är en tillfällighet. De äro mycket olika stora, från SARA
till de minsta. Dessa fem enheter skulle man ju mycket väl lia kunnat reducera
till tre eller fyra, som sakrevisionen föreslagit i ett, såvitt jag förstår,
mycket vederhäftigt yttrande. Där vill man skilja restaurangrörelsen från
kontrollstyrelsen, men man vill skapa tre eller fyra bolag, för att det skall
kunna bli eli viss tävlan mellan dem, för att vissa jämförelser skola vara möjliga
o. s. v.

Vad som kan anföras mot detta är, att ingen i förväg kan säga, hur många
sådana särskilda enheter som blir det lämpliga under olika förhållanden. Att
redan nu bestämma, att den och den landsändan, så och så stor del av det geografiska
området skall tillhöra det ena eller det andra bolaget är utomordentligt
svårt. Jag skulle vilja tillägga, att redan nu är åtminstone ett av dessa
bolag säkerligen för stort för att vara en sådan lämplig decentraliserad enhet.

Då uppställer sig den frågan, örn det inte skulle vara möjligt, att, när man
skapar ett enda stort bolag, inom detta verkställa den decentralisering av
driften, som inte minst inom denna art av affärsrörelse är önskvärd. Jag syftar
inte därmed på det förslag, som finns framlagt i propositionen och som
har upptagits av utskottsmajoriteten. Där har man dessutom ytterligare utvecklat
den tanken, att det inom varje kommun skall finnas vissa förtroendemän,
med vilka restaurangledningen skulle överlägga för att kunna ta hänsyn
till lokala önskemål. Det är mycket bra, och jag har inte alls någonting
emot, att utskottet har utvecklat, att ledningen skall vara skyldig att föra
sådana överläggningar. Men vad jag närmast syftar på är icke bara denna
lokala anknytning, utan det är överhuvud taget den rörelsefrihet för de en -

123

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1944 em.

Äng. omorganisation av de allmänna restaurangbolagen m. m. (Forts.)
skilda delarna av det stora bolaget, som jag tror vara möjlig att genomföra.
Jag tror faktiskt, att detta icke är någonting, som överstiger en bolagslednings
krafter. Jag tror, att inom olika större, landsomfattande företag borde
finnas en dylik decentralisering. Den kan överhuvud taget genomföras, och
om den genomföres, möter man därigenom alla de betänkligheter, som ha kunnat
framföras mot ett stort centraliserat företag.

Till detta vill jag bara lägga en sak. som jag med tillfredsställelse noterar,
att utskottsmajoriteten har upptagit. Det är nämligen frågan örn hur man
från statens sida skall betrakta restaurangbolagens inkomster. Det har inte
kunnat hjälpas, att systembolagen jämte sin nykterhetsvårdande uppgift också
ha till uppgift att skaffa staten inkomster. Vi ha ju en så hög beskattning
av dessa varor, att man inte kan undgå att lägga fiskaliska synpunkter på
systembolagens verksamhet. Det är klart, att restaurangbolag, som ha vuxit
fram ur systembolagen, ha svårt för att frigöra sig från samma inställning.
Man betraktar det såsom bevis för god skötsel och duglighet, att överskotten
i företagen bli så stora som möjligt. Jag vill för min del säga, att jag menar,
att det är oriktigt att anlägga den synpunkten på restaurangbolagen. Dessa
äro icke avsedda att vara inkomstkällor för staten i samma betydelse som
statens fiskaliska inkomster. Att restaurangbolagen skola bära sig på samma
sätt som andra företag bära sig, är en sak för sig, men fiskaliska synpunkter
få icke spela någon roll. Restaurangbolagen äro till för att på bästa möjliga
sätt betjäna allmänheten. Jag tror, att det är nyttigt, att detta har sagts ut.
Det behöver sägas på grund av resturangbolagens historiska ursprung.

Vad jag framför allt vill understryka är, att denna stora enhetliga organisation,
som föreslagits, icke är någon nyhet i jämförelse med det tillstånd,
som nu råder. För närvarande ha vi ett centraliserat svenskt ämbetsverk, som
sköter hela restaurangrörelsen. Jag och utskottsmajoriteten vilja ersätta detta
med ett i friare former arbetande bolag, där de olika intressena från olika
landsdelar kunna bli tillgodosedda på ett sätt, som icke är möjligt inom den
nuvarande organisationens ram. Men vilken metod man än väljer på den positiva
sidan, d. v. s. vilket resultat man än kommer till, när det gäller att avgöra,
hur den nya organisationen skall se ut, örn man vill lia flera bolag eller
ett enda, det är av underordnad betydelse. Örn därför utskottsmajoriteten
eller utskottet enhälligt hade sagt: »Vi förstå, att det nuvarande tillståndet
icke kan få fortfara; vi böra skilja denna rörelse från kontrollstyrelsen, men
vi äro rädda för att ett enda stort bolag kommer att bli alltför stelt» -—• ja,
då skulle jag för min del ha sagt: »Jag har kommit till en annan uppfattning,
men jag förstår, att meningarna kunna vara delade, och vi kunna säkerligen
göra ett försök på annan väg.» Men när utskottsminoriteten icke har
någon positiv lösning att förebringa, utan i praktiken i grund och botten
snarast tycks vara tillfredsställd med det tillstånd, som nu råder, då får jag
säga, att då kan jag inte följa med längre.

Jag har ansett det vara min skyldighet att inför riksdagen framlägga
ett förslag, som löser de svårigheter, vilka nu föreligga, ett förslag, som befriar
kontrollstyrelsens chef från den dubbla funktionen att vara verkställande
direktör och revisor, ett förslag, som befriar ett svenskt ämbetsverk från
att vara ett affärsdrivande verk. Jag har ansett det vara min skyldighet att
göra detta. Jag har inte velat bära ansvaret för att detta tillstånd, som var
och en i grund och botten måste erkänna är ohållbart, fortsätter längre.

Örn riksdagen följer detta mitt förslag, är jag nöjd. Örn riksdagen anser,
att det kan fortsätta som nu, beklagar jag det i allra högsta graci, men jag
känner i alla händelser den lättnad, som det innebär, att ansvaret icke längre
kommer att vila på mig personligen.

Onsdagen den 17 maj 1944 em.

Nr 18.

127

Ang. omorganisation av de allmänna restaurangbolagen m. m. (Forts.)

Herr andre vice talmannen: Herr talman! Jag brukar ha ganska lätt att
följa finansministern både i hans argumentering och i hans förslag. Jag beklagar,
att jag i detta fall inte kan göra det. Jag har skrivit under en motion,
vari jag yrkar på en ny utredning i saken, och jag har inte av finansministerns
anförande blivit omvänd från den uppfattningen, att frågan inte är vederbörligen
utredd. Jag måste säga, att jag är rätt förvånad över den ganska märkliga
metamorfos, som frågan har undergått under behandlingens lopp. Såsom
finansministern har påpekat, var det besparingsberedningen som tog upp saken,
givetvis i ekonomiskt syfte, för att åstadkomma besparingar i organisationen.
Bevillningsutskottet säger visserligen, att det inte var den saken, som motiverade
utredningens igångsättande, men man behöver ju inte mer än läsa de direktiv,
som gåvos för utredningen, för att få denna utskottets uppfattning
vederlagd. I direktiven står, att de ekonomiska förhållandena skola undersökas.
Finansministern har ju också själv här dementerat bevillningsutskottets
uppgift. Han har sagt, att det närmast var besparingssynpunkten, som var
vägledande, när denna utredning igångsattes. Men under utredningens lopp
blev det tydligen snart klart, att denna besparing var en illusion, och man
kom kanske till och med till den uppfattningen, att det skulle gå den rakt motsatta
vägen, örn man byråkratiserade denna restaurangverksamhet. Den tunga
byråkratiska apparaten kostar ju alltid pengar, det vet man, den kostar mera
än en lättare organisation. Det finns otaliga exempel på detta från alla olika
områden. Man kan ju t. ex. erinra örn att beträffande sjukhusen gäller det,
att om man kommer upp till 500 sängar på ett lasarett, kan det bli billigare i
driften än ett mindre lasarett, men så fort man går därutöver och kommer till
sådana jätteorganisationer som Södersjukhuset här i Stockholm, stiga kostnaderna.
Vid Södersjukhuset kostar en patient 27 kr. om dagen, vid lasarettet i''
Örebro kostar en patient 10 kr. örn dagen. Detta nämner jag bara såsom ett
exempel från ett annat område.

Det visade sig alltså, att den där besparingssynpunkten inte kunde vidhållas.
Därför kom man över till en ny synpunkt — ja, jag bestrider inte, att den också
fanns med redan från början, men den var i alla fall inte motiveringen för utredningen.
Jag syftar på »kontrollstyrelsens självkontroll». Besparingssynpunkten
trädde i bakgrunden, och frågan örn huruvida kontrollstyrelsen är ett
affärsdrivande verk, som kontrollerar sig självt, blev huvudsynpunkten. Det
blev på det sättet en motivförskjutning. I propositionen säges ingenting omekonomien,
och utskottet talar inte heller därom.

Man får av detta ett starkt intryck av att här ha funnits förutfattade meningar.
Det har funnits människor, som till varje pris ville ha det här riksbolaget
att leka med. Det har varit ett självändamål. Sedan har motiveringen
fått anpassa sig efter detta vällovliga syfte. Därför hoppar man i propositionen
också ganska lätt över alla de yttranden, som lia avgivits örn detta förslag.
Utskottets utlåtande innehåller praktiskt taget ingenting örn dessa yttranden
—- helt naturligt, ty det skulle vara besvärligt att redovisa, att knappast någon
av de myndigheter, som lia yttrat sig över detta förslag om riksbolag, har kunnat
tillstyrka det. Tvärtom lia praktiskt taget alla avstyrkt det och uttalat
mycket starka betänkligheter mot förslaget.

Jag vill för övrigt meddela, att i propositionen finns det på tal örn dessa
yttranden en rent oriktig uppgift. Det säges, att restaurangbolaget i örebro
skulle lia tillstyrkt bildandet av ett riksbolag. Det är en felaktig uppgift. Detta
restaurangbolag har tvärtom på det kraftigaste avstyrkt riksbolaget.

Vad beträffar den dubbelställning, som kontrollstyrelsen anses lia, finns
det naturligtvis en sanning i påståendet därom, men jag kan för min del inte
undertrycka deri reflexionen, att denna sak har betänkligt överdrivits. När

128

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1944 em.

Äng. omorganisation av de allmänna restaurangbolagen m. m. (Forts.)
man hör beskrivningen, får man närmast ett intryck av att ett fullständigt
revisionslöst tillstånd har existerat vid dessa restaurangbolag. Det är naturligtvis
oriktigt; restaurangbolagen ha själva haft en mycket ingående revision,
och kontrollstyrelsens inspektörer lia ju, alldeles bortsett från de direktiv,
som ha givits, även varit ute och sett på företagen mycket ingående samt
avgivit berättelser över denna inspektion. Nog har det således funnits
revision.

På tal om den dubbelställning, som kontrollstyrelsen här skulle inta, vill
jag säga, att vid större investeringar — när ett bolag har övertagit en ny
restaurang eller när det har varit fråga örn att bygga ett hus — har man rådgjort
med kontrollstyrelsen och fått dess medgivande till investeringarna. Detta
är på det liela taget ingenting annat än vad som kan förekomma i vilket företag
som helst, där en bolagsledning eller någon annan styrelse rådgör med herrar
revisorer, innan en sådan större utgift göres.

Jag skulle ändå vilja påpeka, att denna anordning med kontrollstyrelsen
som dels direktivgivande, dels kontrollerande organ, ju har skapats av den
svenska riksdagen på förslag av bevillningsutskottet. Det var riksdagen, som
beslöt att förläna kontrollstyrelsen denna dubbla myndighet, och givetvis voro
riksdagen och bevillningsutskottet inte okunniga örn hur detta skulle verka,
Man tog det med berått mod. Det förefaller vara litet omotiverat, att man nu
nära på med fasa i sina drag ser på den institution, som man själv har infört.
Det har ju i alla fall gått bra, det har kanske till och med gått alldeles för bra.
Man får ett intryck av att utgångspunkten för många, som slå ned på den
hittillsvarande organisationen, har varit, att verksamheten har fått så stor framgång,
att här måste man bromsa. Och givetvis innebär det en broms att göra
ett riksbolag av det hela.

Örn jag nu erkänner, att det finns åtminstone en formell sanning i påpekandet,
att kontrollstyrelsen här kontrollerar sig själv, så tycker jag ändå att
det varit lättare att avhjälpa denna olägenhet med lindrigare medel än det
fruktansvärda muskedunder, som ett riksbolag i alla fall utgör. Man kunde
ju lia skapat en särskild inspektion för restaurangbolaget. Alla de anordningar
i det syftet, som äro föreslagna, äro bättre än de nu av finansministern och
bevillningsutskottet förordade.

För övrigt kan man ju fråga sig och även fråga både bevillningsutskottet
och finansministern, örn detta riksbolag avhjälper den där olägenheten, som utgjort
utgångspunkten för den föreslagna omorganisationen. Förut har kontrollstyrelsen
kontrollerat sig själv. Nu skall detta riksbolag kontrollera sig självt.
Det kan vara hugget som stucket, vilket som är att föredra.

I propositionen har finansministern vid avvägandet av de olika uppslag, som
framkommit inte lämnat någon särskild motivering varför han väljer riksbolaget.
Emellertid har han ju i sitt anförande här i dag varit utförligare på
den punkten. Jag återkommer senare till vad han därvidlag sagt.

Vad bevillningsutskottet beträffar inskränker sig utskottet i stort sett till
att säga, att alla de förslag, som avse att lösa förevarande fråga på annat sätt
än genom inrättandet av ett riksbolag, enligt utskottets mening äro sämre
än förslaget örn bildandet av ett sådant bolag. Några egentliga motiv för denna
uppfattning anföras emellertid inte. Man får därför också av utskottets betänkande
ett starkt intryck av att det här är fråga örn ett självändamål.

Utskottet anför visserligen några skäl för sin uppfattning, men det förefaller
mig, som örn dessa närmast skulle tala för en alldeles motsatt uppfattning.
De återfinnas i utskottets betänkande på s. 17. Beträffande sina motiv för att
stanna vid förslaget örn ett riksbolag säger utskottet där bland annat, att
en holdingbolagsorganisation är en driftsform, som utskottet inte anser sig

Onsdagen den 17 maj 1944 em.

Nr 18.

129

Äng. omorganisation av de allmänna restaurangbolagen m. m. (Forts.)
böra förorda. Punkt och slut! Varför utskottet inte förordar en sådan organisation
får man inte veta.

Vidare yttrar utskottet: »Att låta sakrevisionen övertaga kontrollstyrelsens
kontrollerande uppgifter skulle innebära en alltför tungrodd organisation, som
utan tvivel bomme att visa sig ohållbar i praktiken.» Varför skulle en sådan
organisation behöva vara tungrodd? Helt säkert komme den inte att bli mer
tungrodd än ett stort riksbolag skulle vara.

I fråga örn förslaget att låta flera restaurangbolag existera har bevillningsutskottet
synpunkter, som jag har mycket svårt att tillägna mig och att ens
första. Utskottet säger, att de olika bolagen skulle låta sina avgöranden i mera
ömtåliga fall dikteras mindre av sakliga skäl än av prestigesynpunkter samt
att bolagen emellan skulle kunna uppstå en viss konkurrens. Vad som menas
med att dessa bolag skulle låta sina åtgöranden bestämmas av prestigesynpunkter
och inte av sakskäl, förstår jag faktiskt inte. Det har ju hittills existerat
fem bolag. Man har inte kunnat märka, att deras handlingar och deras
verksamhet varit genomträngda av några prestigesynpunkter. Varför skulle
det bli fallet i fortsättningen? Och vad konkurrensen beträffar, får man väl
fråga sig. om den inte skulle vara mera till fördel än till nackdel, örn den inte
skulle stimulera bolagens verksamhet i stället för att verka hämmande på
den. I ett flertal utlåtanden från olika myndigheter rörande den nu föreslagna
organisationen har man såsom ett mycket starkt skäl för de nuvarande bolagens
bibehållande framhållit, att därigenom skulle möjliggöras, örn inte en

konkurrens — det är kanske oriktigt att använda det uttrycket _ så dock

en tävlan mellan bolagen, vilken skulle vara befruktande och befrämjande för
hela verksamheten. Jag vagar också pasta, att den hittillsvarande erfarenheten
talar till förmån för denna uppfattning.

I detta sammanhang säger utskottet vidare, att tillskapandet av flera bolag
^nnebära en ganska tung apparat. Jag har emellertid redan förut framhållit,
att den tunga apparaten representeras av det stora och mäktiga, hela
landet omspännande företaget; den mera rörliga organisationen är däremot att
finna i det nuvarande systemet med ett flertal bolag.

Utskottet pekar i detta sammanhang på att örn man skulle ha fyra bolag,
skulle det behövas 48 styrelseledamöter och suppleanter samt 40 revisorer och
revisorssuppleanter. Ja, det är ju inte litet, men vad är det mot den härskara
av ortsombud, som utskottet vill binda vid det av utskottet föreslagna riksbolaget.
Jag tror, att antalet sådana ombud skulle komma att vida överskrida det
antal styrelseledamöter, revisorer och suppleanter, som utskottet här skrämmer
med.

. Vad dessa ortsombud beträffar, måste jag säga, att det är en ganska underlig
idé att man skall ha sådana. Det kan inte vara fråga örn annat än ett vitt
plåster, som givetvis inte kommer att på något sätt påverka verksamheten i
förmånlig riktning. Ortsombuden komma överhuvud taget inte att få något att
säga till om, även om det funnes den bästa vilja i världen hos riksbolagets styrelse
att lata dem komma till tals. De kunna under alla förhållanden icke
skänka sådana livgivande impulser, som förekomma och även i framtiden äro
att förvänta hos en styrelse, som verkligen beslutar, handlar och planerar och
som omfattar representanter från de olika områdena inom en mindre räjong.

Vad finansministern angår, har han, som jag nämnde, i sitt anförande varit
mera utförlig än i propositionen, kanske inte beträffande sina motiv men beträffande
sina tankar rörande riksbolagets organisation. Han säger först, att
när det allmänna sköter en ekonomisk verksamhet, är det angeläget, att'' den
skötes på ett så effektivt sätt som möjligt och att man får den bästa möjliga

Första kammarens protokoll Nr 1,S’. 9

130

Xr 18.

Onsdagen den 17 maj 1944 em.

Äng. omorganisation av de allmänna restaurangbolagen m. m. (Forts.)
organisation. Om den uppfattningen äro säkert aila ense. Det är emellertid
därför att motionärerna anse den nuvarande organisationen bättre än den föreslagna
som de vidhålla sin i motionen uttalade uppfattning och sålunda icke
kunna gå med på en enligt deras mening sämre organisation.

Finansministern kom i sitt anförande med en nyhet, som jag måste beteckna
såsom ganska märklig. Sedan han argumenterat för riksbolaget, sade lian, att
det är lämpligt med en decentralisering av driften inom detta bolag. Det har
inte sagts något örn detta i propositionen, och detta uttalande kommer helt säkert
som en överraskning också för ledamöterna i bevillningsutskottet, som
inte haft tillfälle att ta ställning till en sådan tanke. Man kan då fråga: varför
inte låta den nuvarande decentraliseringen med fem bolag vara kvar och
skapa någon lättare överorganisation? Det borde vara en mer behändig och
effektiv anordning än en sådan från grunden gående omorganisation, som ett
riksbolag representerar.

Finansministern säger, att man kan inte så''noga säga på förhand, hur dessa
bolag skulle vara inrättade och vilka områden som skulle tilldelas vart och ett
av dem. Han ger i det sammanhanget ett finger åt den åsikten, att ett av de
nuvarande bolagen, SARA, redan är för stort för att vara ett lokalbolag. Det
ger jag honom fullt rätt i. Jag vill emellertid påpeka, att vi ju gjort ett försök
till indelning av områdena, och detta har utfallit synnerligen bra. Det är
naturligtvis inte någon svårare konst att med ledning av de erfarenheter, som
vunnits under dessa år, revidera denna indelning. Bortsett från SARA, vars område
blivit för stort, tror jag, att den nuvarande ordningen i stort sett kan
godtagas såsom lämplig och bekväm.

Finansministern utvecklade emellertid inte närmare hur han menar, att decentraliseringen
inom riksbolagets ram skall genomföras. Det förefaller nästan,
som örn han blivit en smula ångerköpt. Han säger till och med, att örn
bevillningsutskottet kommit med ett förslag om en kompromiss med fyra bolag
eller något sådant, skulle han inte ha haft något emot att reflektera på
ett sådant förslag. Det är ju ett mycket märkligt erkännande. Jag skulle tro,
att bevillningsutskottet inte varit i okunnighet örn denna finansministerns
kompromissvillighet, men utskottet har inte begagnat sig av tillfället att komma
med en sådan kompromiss. Bevillningsutskottet har tydligen här varit
mera konungsligt än konungen själv eller kanske mera finansministeriellt än
finansministern själv.

Det är skada, att finansministern inte givit några anvisningar örn hur han
tänker sig den ifrågavarande organisationen. Det kanske inte finns någon
plan härför, utan han kanske med rund hand överlämnar åt det blivande
bolaget att ordna denna sak. Jag tror för min del, att han inte kommer att
bli bönhörd på den punkten. Jag är säker på att örn ett riksbolag skapas,
kommer byråkratiseringen att lägga sin döda hand på verksamheten, och det
verkligt sjudande liv, som rått inom den nuvarande organisationen, kommer
att efterträdas av mera lugn, men också mindre effektivitet.

Herr talman! Jag kommer alltså till det resultatet, att jag inte är tillfredsställd
med vare sig den formella eller den sakliga behandling, som detta
ärende fått. Jag anser, att analysen av de problem, som här förelegat, inte
varit tillräckligt djupgående vare sig i den kungliga propositionen eller i
bevillningsutskottets betänkande. Jag anser, att ett riksbolag inte är den riktiga
lösningen på dessa problem. Finansministern sade, att till och med ett
kungligt ämbetsverk skulle kunna sälja brännvin utan att det behövde bli
några svårare störningar eller någon brist på effektivitet. Det tror jag också.
Han menade emellertid tydligen, att ett kungligt ämbetsverk inte kan sköta
restauranger. Det ger jag honom också rätt i. Men detta riksbolag, som han

Onsdagen den 17 maj 1944 em.

Nr 18.

131

Ang. omorganisation av de allmänna restaurangbolagen m. m. (Forts.)
föreslår, är ett sådant kungligt ämbetsverk, som inte kommer att kunna sköta
restauranger.

Den kritik, som kan riktas mot den nuvarande organisationen, borde vara
— och finansministern har också givit ett finger åt den uppfattningen — att
bolagens områden äro för stora. Det skulle helt säkert ha varit till fördel
med en omorganisation i den riktningen, att åtminstone ett eller två nya bolag
hade tillskapats. Nu vill man gå en motsatt väg och skapa ett riksbolag.
Därvid har man på papperet fastställt en institution, som ■— örn den sättes
i livet — knappast kommer att vara skickad att handha skötseln av en verksamhet
av så ömtålig, individualistisk art som den, restaurangbolagen bedriva.

Den föreslagna organisationen är också ett led i den utveckling, som vill
samla alla betydande institutioner i landet till Stockholm, en utveckling som
jag för min del inte kan gilla, och det förvånar mig, att så pass många representanter
för den svenska landsorten ha kunnat vara med örn att i bevillningsutskottet
tillstyrka det föreliggande förslaget.

Herr talman! Jag anser alltså inte, att ärendet i dag är moget för avgörande.
Det finns två reservationer fogade till bevillningsutskottets betänkande.
Strängt taget gå de ut på samma sak, nämligen en ny utredning. Den
första reservationen, undertecknad av herr Velander, innehåller i motiveringen
saker, som jag för min del inte gärna vill ansluta mig till. Däremot ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till den reservation, som avgivits av herr Sundström
i Skövde.

Herr Velander: Herr talman! Då jag kan ansluta mig till vad herr andre
vice talmannen nyss yttrat, ber jag att få instämma däruti, och skall jag sålunda
inte trötta kammaren med något längre anförande.

Det är emellertid inte att förundra sig över att man kan hysa en viss tveksamhet
inför det föreliggande projektet. Det är fråga om ett stort företag,
som redan vid starten kommer att omspänna ett 50-tal hotell, delvis av lyxklass,
och bortåt 200 restauranger av olika klasser. Många remissinstanser ha
ställt sig mycket betänksamma inför förslaget, och en del av dem har helt avvisat
detsamma.

Man har frågat sig, vilka syften det nya företaget i främsta rummet skulle
fullfölja. Eftersom .utredningen i frågan igångsatts och verkställts på föranstaltande
av besparings sakkunniga, hade man anledning att utgå ifrån att det
i första rummet gällde att åstadkomma rationalisering och besparingar. Nu
har emellertid finansministern här sagt — såvitt jag fattade honom rätt —
att så inte vore meningen. Han gav sin anslutning till det uttalande, som utskottet
gjort på denna punkt, därvid utskottet yttrat, att det nya bolagets
verksamhet inte finge i »största möjliga mån» inriktas på att lämna ett gott
ekonomiskt resultat. Utskottet har tillagt, att något sådant inte heller vore
avsikten med bolagets tillskapande. Jag fattade finansministerns uttalande så,
att . han var beredd att helt acceptera denna ståndpunkt. Det är sålunda de
sociala synpunkterna som främst skola befordras.

Det är en annan, sak, som man vet mycket litet örn. Sedan år 1937 har man
varit med örn en synnerligen rastlös utveckling, där det gällt att bringa det
ena hotellet efter det andra och den ena restaurangen efter den andra under
systembolagens regim. Man får emellertid inte någon som helst upplysning
örn huruvida man tänker sig att den utvecklingen skall fullföljas. Örn denna
utveckling, skall fortgå i samma tempo som hittills, är det sannolikt att man
inom relativt kort tid står inför ett jätteföretag, som säkerligen får mycket
svårt att bemästra de uppgifter, det Ilar att ombesörja. Det är ju så — det har

132

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1944 em.

Äng. omorganisation av de allmänna restaurangbolagen m. m. (Forts.)
betonats på olika håll — att en restaurangrörelse inte kan jämställas med vilken
annan rörelse som helst. Den är individualistiskt betonad, det gäller att
ta hänsyn till lokala förhållanden och sedvänjor, till olika smakriktningar och
önskemål. Jag måste för min del anse att det skulle lia varit utomordentligt
värdefullt och jämväl påkallat att riktlinjer uppdragits i det hänseende, varom
här är fråga. När man år 1937 i vederbörande utskott och i riksdagen begärde
upplysningar i detta avseende, fick man inte något besked. Jag utgår emedlertid
ifrån att planer då förelågo med avseende å utvecklingen av systembolagens
restaurangverksamhet, ehuru det inte gick att få del av dem.

Jag menar sålunda, att ett beslut, så vittgående till sina konsekvenser som
det, kammaren tilläventyrs här går att fatta, hade bort föregås av en utredning
i det av mig antydda hänseendet. Det resultat, som man därvid kommit
fram till, måste antagas ha. fått den största, betydelse för ett ståndpunktstagande
till den föreliggande propositionen, till en omorganisation överhuvud
taget och till frågan örn de riktlinjer, som vid en sådan lämpligen bort följas.

Vad beträffar kontrollstyrelsens dubbelställning, måste jag för min del anse,
att man inte kan undgå att ta hänsyn därtill. Jag vill emellertid säga, att
läget i dag varken ekonomiskt eller socialt är sådant, att man inte kan vara
med örn ett sådant rådrum, att en mera tillfredsställande utredning i skilda
hänseenden av den föreliggande frågan kan verkställas.

Finansministern har visserligen i propositionen sökt angiva skälen till att
denna dubbelställning blivit så utomordentligt ömtålig. Ett uttalande därom
finnes på s. 56 i propositionen. Jag skall inte återge vad där står. Jag vill
blott hänvisa därtill och säga, att även örn vad som yttras där är riktigt, det
dock inte ger vid handen, att ärendet inte kan tåla ett visst uppskov.

För min del har jag ansett, att systembolagens omorganisation varit det primära
och organisationen av restaurangbolagen det sekundära. Om man nu
kunde acceptera den linje, som kontrollstyrelsen förordat — alltså ett bolag
med holdingbolagets ställning till de nuvarande bolagen — vore det måhända
möjligt att tänka sig, att det ifrågasatta riksbolaget för utminutering, vilket
väl måste komma till stånd, skulle kunna organiseras som holdingbolag i förhållande
till de fem restaurangbolagen.

När jag tidigare yttrade något örn att man för ett ställningstagande borde
ha kunnat bilda sig en uppfattning örn hur restaurangverksamheten i fortsättningen
kommer att utvecklas, hade jag också den tanken, att man väl kunde
reflektera på ett bibehållande av de nuvarande fem restaurangbolagen med en
i förhållande till kontrollstyrelsen självständig ställning och med statligt inflytande
beträffande styrelsens sammansättning etc. Emellertid få ju dessa
och andra möjligheter inte vidare utredas, och det måste vara att allvarligt
beklaga. Kvar står dock det bestämda intrycket, att frågan inte är mogen för
sin lösning.

Jag vill också erinra därom, att när utskottet började behandla denna proposition,
yppades från de flesta håll inom utskottet den största tveksamhet inför
det därigenom framlagda förslaget, en tveksamhet som av åtskilliga bland oss
tyddes så, att propositionen, måhända på grund av ett..enhälligt ställningstagande
från utskottets sida, skulle falla under bordet. Även örn denna tveksamhet
sedermera såsom på ett givet tecken helt förflyktigades, nödgas jagför
min del utgå från att de skäl, som föranledde densamma, alltfort kvarstå.
Jag kan inte komma till någon annan slutsats än, och jag upprepar den, att
frågan inte är mogen för lösning. Därför yrkar jag för närvarande avslag på
den kungliga propositionen. Då det, såsom saken nu ligger till, väl inte är
lämpligt att de, som äro ense i huvudfrågan, gå fram på skilda linjer vid den
votering, som bär kommer att äga rum, förenar jag mig med herr Åkerberg

Onsdagen den 17 maj 1944 em.

Nr 18.

133

Ang. omorganisation av de allmänna restaurangbolagen m. m. (Forts.)
i hans yrkande om bifall till den av herr Sundström i Skövde avgivna reservationen.

Herr Bärg, Johan: Herr talman! Herr Velander sade i slutet av sitt anförande,
att det, särskilt då utskottet började sina diskussioner i denna fråga,
på olika håll yppade sig rätt stor tveksamhet beträffande förslaget i den
kungliga propositionen. Det är riktigt, och jag får säga, att jag ännu inte
är fullständigt säker på att det sätt att lösa frågan, som propositionen föreslår,
är det enda riktiga. Däremot är jag på det klara med att av de olika
förslag, som jag varit i tillfälle att diskutera, och de andra utvägar, örn vilka
antydningar gjorts under diskussionen, har det inte varit några, som jag kan
föredra framför förslaget i den kungliga propositionen.

Herr Åkerberg erinrade bland annat örn att riksdagen ju på tillrådan av
bevillningsutskottet och i enlighet med den kungl, propositionen på sin
tid beslutat godkänna den organisationsform, under vilken den här ifrågavarande
rörelsen vuxit upp och tagit fart. När då denna befanns vara
den riktiga var det, ansåg herr Åkerberg, inkonsekvent att nu komma
med andra därifrån avvikande förslag. Jag får för min del säga, att
under det förberedelsearbete för den kungl, propositionen, vilket pågick under
åtskilliga år och i vilket jag hade tillfälle att deltaga, var det för mig en
mycket viktig angelägenhet, att en annan organisationsform för restaurangväsendets
bedrivande än den som då gällde kunde komma till stånd. När man
övervägde alla de konsekvenser, som skulle följa med den nya ordningen, var
åtminstone jag inte främmande för den oformlighet, som skulle uppstå genom
kontrollstyrelsens dubbelställning i här nu påtalade avseende, men, det kari
jag inför kammaren få bekänna, jag fann det så angeläget att få en bättre
form för denna drift än som tidigare praktiserades, att jag svalde den dualism,
som uppstod i fråga örn kontrollstyrelsens ställning. Jag gjorde det inte minst
av det skälet, att jag av erfarenhet kände till att kontrollstyrelsens ledning
var av den beskaffenheten, att den orkade och även på ett tillfredsställande
sätt satt inne med sakkunskap när det gällde att sköta ett sådant företag som
den nya restaurangrörelsen innebar. Hade så icke varit förhållandet, skulle
jag för min del icke vågat vara med om en sådan ordning som den som då
föreslogs. Om någon kunde ge garanti för att man alltid hade så kvalificerade
krafter som nu att tillgå i kontrollstyrelsen, skulle mina betänkligheter i detta
avseende vika. Kvar står dock alltid den oformligheten, att den verkligt dirigerande
kraften reviderar sina egna åtgöranden, och det är ju i längden
ändå inte försvarbart. Det har kanske inte medfört några större olägenheter
hittintills, men jag undrar vad herrarna skulle säga, om i ett vanligt affärsföretag,
låt mig säga i ett av dem som bedrives i statens egen regi — spritcentralen
eller tobaksmonopolet — styrelsemedlemmarna vore sina egna revisorer.
Det skulle säkert väcka en storm av ovilja. Att man inte i längden kan ha det
så är för mig klart. Men detta betyder ju inte, att den nu föreslagna organisationsformen
är den enda möjliga. Någon bättre har emellertid inte efter mitt
tycke kunnat framvisas, en uppfattning som delas av utskottets stora majoritet.

Herr Åkerberg gjorde några jämförelser, som jag inte kan gå förbi. Herr
Åkerberg uttalade sina farhågor för att den stora skapelse, som ett riksbolag
skulle utgöra, kunde bli, som han sade, ett muskedunder, ett alltför ohanterligt
verktyg för att man med det skulle kunna sköta en så pass känslig affär som
ändå restaurangväsendet är. Har man inte skickliga krafter i ledningen och
krafter, som inte allenast ta hänsyn till förhållandena på de större orterna
utan även intressera sig för de mindre och undanskymda platserna, är det

13 i

Nr 18.

Onsdagen dell 17 maj 1944 eill.

Äng. omorganisation av de allmänna restaurangbolagen m. m. (Forts.)
klart att det i ett stort företag går lättare att glömma bort sina förpliktelser
i små ting än i ett mindre företag. Det kan man inte komma ifrån, men den
bild som herr Åkerberg använde för att visa på nackdelarna och fördelarna
i ekonomiskt avseende av stordrift och smådrift måste jag säga var en smula
kuriös. Han jämförde Södersjukhuset och kostnaderna per vårddag där med
ett sjukhus och dess kostnader i Örebro. Denna jämförelse är väl ändå ganska
orimlig. Jag föreställer mig, att dessa liggedagskostnader här väl närmast
skulle kunna jämställas med portionskostnader och dylikt, och det är väl på
de skilda företagens storlek, såväl i Stockholm som på landet, det beror. De
behöva väl inte bli mycket större, örn det är ett enda bolag som handhar dem,
än örn det är flera skilda bolag. Jag kan inte tänka mig, att i min lilla stad
vårt stadshotell behövde göras vare sig mindre eller större, om det vore ett
enda riksbolag som rede för rusthållet än örn ÖSARA gör det. Det är väl i
det avseendet jämförelserna böra göras. För övrigt skulle jag kunna göra en
jämförelse även här. Örn jag går in på en stor restaurang i Stockholm kan
jag med mina små anspråk äta en middag för tre ä fyra kronor, men kommer
jag till örebro kanske jag får betala fem ä sex kronor för den. I många landsortsstäder
är priserna mycket högre än i Stockholm. Herr Åkerberg har därför
inte lyckats bevisa någonting i detta avseende.

örn man nu skulle tänka sig, att en organisation med ett flertal bolag skulle
medföra större fördelar än en organisation med ett enda stort bolag, kunna
vi väl ändå näppeligen taga till mönster den organisation som nu är rådande.
örn jag titttar på omsättningssiffrorna för de olika bolagen sådana de voro
år 1940 •— jag har inte senare siffror — finner jag, att SARA hade
en omsättning på 33,5 miljoner kronor, VARA 16, nära 17 miljoner
kronor, SKAR 6, nära 7 miljoner kronor, BARA 5 miljoner kronor och
ÖSARA något över 7 miljoner kronor, örn vi således säga, att SARA
är ett tillbörligt stort företag, får man slå ihop alla de fyra andra
för att de skola bli ungefär lika stora som SARA. Jag vågar inte bedöma
örn SARA-bolaget är ett bolag av lämplig storleksordning — det kan
hända att dess sträckning norrut gör det olämpligt — men jag har hört av
personer från de norrländska städer, där SARA har sina restauranger, att
de ingenting ha att erinra mot de förhållanden, som den nya skapelsen åstadkommit
däruppe. SARA skulle således kunna anses som ett bolag av en storleksordning,
som man inte skulle ha skäl att anmärka på. Slår man ihop de
andra fyra, får man således endast två bolag, som äro ungefär lika stora.
Då ha vi således två bolag av lämplig storleksordning i stället för ett. Jag
har frågat mig, var det är för vinst att ha det ordnat på detta sätt, men jag
bär icke kunnat räkna ut detta. Annu har ingen heller kunnat anvisa vari
vinsten består. Kan SARA-bolaget skötas på ett tillfredsställande sätt, böra
de andra bolagen i klump kunna skötas på samma tillfredsställande sätt förefaller
det mig. Därmed har man skäl för att en centralisering icke är av ondo.

Man kan ju så tänka sig, att man har ett holdingbolag med dotterbolag, en
driftsform som jag skulle vilja säga knappast är att rekommendera. Holdingbolagsformen
har av många skäl mötts med en viss ovilja. Skall det vara en
överstyrelse för företagen, är det väl ändå lämpligare, att det är ett verkligt
styre än att det skall vara en överstyrelse, under vilken de skilda bolagen sko -la sortera och vara dotterbolag. Det hela blir, anser jag, kaka på kaka. Jag tror
icke att detta är att rekommendera..

Utvägen att låta den nuvarande bolagsorganisationen bestå men avkoppla
kontrollstyrelsen var nog en tanke som jag drömde örn i början, men svårigheten
har varit att finna ett lämpligt revisionsorgan. Vad beträffar den sociala
sidan av restaurangbolagens verksamhet — ty även en sådan måste vi säga i

Onsdagen deli 17 maj 1944 em.

Nr 18.

135

Ang. omorganisation av de allmänna restaurangbolagen m. m. (Forts.)
viss mån existerar — bör väl tillsynen ske genom kontrollstyrelsen, så länge
kontrollstyrelsen har den uppgift den nu har. Det vore emellertid inte nödvändigt
att kontrollstyrelsen lade sig i den ekonomiska förvaltningen. Översynen
över den kunde ju fullgöras av något annat organ. Här har ifrågasatts sakrevisionen.
örn denna i detta fall skulle utöva revisorsverksamhet, måste den såvitt
jag förstår utrustas med befogenhet att besluta om ansvarsfrihet för denna
verksamhet. Sådan sakrevisionen nu är funtad är den inte ett dechargebeviljande
organ utan ett revisionsorgan. Man skulle kunna tänka sig att sakrevisionen
framlade sina förslag örn ansvarsfrihet, varefter denna skulle slutligen beviljas
av finansdepartementet eller av Kungl. Majit. Det är emellertid också en
organisationsform, som man inte är benägen att utan vidare rekommendera.

Det har även diskuterats huruvida man skulle skapa en revision, som ungefär
liknar revisionen av monopolbolagen, där riksgäldsfullmäktige utse vissa
revisorer och bolagen andra. En sådan lösning kan man ju tänka sig. Då skulle
alltså riksgäldsfullmäktige besluta örn decharge för denna stora, omfattande rörelse.
Inte heller denna utväg att lösa de charge frågan har förefallit tilltalande.

Varken i utskottet eller såvitt jag har kunnat finna under debatten ha några
synpunkter framförts, som övertygat mig örn att driften under ett flertal bolag
skulle bli vare sig bättre eller mera vinstgivande än örn man sammanförde det
hela i ett bolag och under en ledning. Jag är emellertid villig att erkänna, att
det givetvis kräves, att bolagets ledning verkligen låter sig angeläget vara att
tillse, att ortsintressena i den män de äro rimliga även bli tillgodosedda.

Finansministern uttalade att det var angeläget, att de olika distrikten, som
man här kan tänka sig, komma att erhålla en rätt fri ställning, och det tror jag
är en viktig sak. Ävenså tror jag att vad utskottet säger i fråga örn önskvärdheten
att bolagen lyssna till önskemål, som framföras i de olika orterna, icke är
en oviktig sak. Herr Åkerberg kan ju sedan roa sig med att jämföra antalet av
dessa ortsombud med antalet styrelseledamöter. Jag vet inte vad de två tingen
ha med varandra att göra. Vi kunna tänka oss, att en stad uppdrager åt sin
drätselkammare att fungera såsom ombud. Drätselkammaren kanske utgöres av
fjorton ledamöter. Inte kan man väl då göra någon jämförelse med antalet medlemmar
i ett aktiebolags styrelse och av en kommun utsedda en eller flera förtroendemän,
som bolagets ledning skall ha skyldighet att resonera med. För
säkerhets skull är det utsagt såväl av finansministern i propositionen som i
utskottsbetänkande^ att kommunerna själva få bära kostnaderna, örn det överhuvud
taget behöver följa några kostnader av att en kommun uppdrar åt sin
drätselkammare, åt en kommitté eller åt en enskild person att vara den som bolagets
ledning får vända sig till. då det gäller att dryfta kommunala önskemål.

Om dessa krav bli tillgodosedda föreställer jag mig, att det skall vara möjligt
att under en förståndig och kraftfull ledning handha detta tänkta företag
på ett minst lika tillfredsställande sätt, ja, jag hoppas mera tillfredsställande
sätt än som kan ske, örn en splittring i ett flertal bolag äger rum.

Nu tillät herr Åkerberg sig säga, att bakom det här förslaget nog stöde personer,
som villa ha detta riksbolag att leka med. Ja, det kan man ju säga. Man
kan emellertid med fullkomligt lika stor rätt säga, att det nog finns personer,
som vilja ha de här skilda bolagen, som för närvarande finnas, att leka med.

Då jag inte, herr talman, är övertygad om att något egentligen är att vinna
på ett uppskov med den här historien, ansluter jag mig till utskottets hemställan
örn bifall lill propositionen.

Vad herr Velanders reservation angår är jag tveksam, huruvida det överhuvud
taget, om man anser att den nuvarande ordningen med kontrollstyrelsen
som både dirigerande och reviderande organ skall fortsätta någon längre lid,
är rimligt att följa herr Veländers yrkande. Han hemställer nämligen, att riks -

13fi

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1944 em.

Äng. omorganisation av de allmänna restaurangbolagen m. m. (Forts.)
dagen måtte avslå propositionen och i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla örn
förnyad utredning av frågan om förändrad organisation av den av systembolagen
nu bedrivna utskänkningsrörelsen, vilken utredning förutsattes komma att
äga rum i samband med den tillämnade fortsatta utredningen angående systembolagens
organisation i övrigt.

Jag delar finansministerns uppfattning, att det är oklokt att ge sig till att
omorganisera sj^stembolagen annat än i samband med den omfattande revision
av vår nykterhetslagstiftning, varom riksdagen anhållit hos Kungl. Maj :t. Den
organisation, vi för närvarande ha, sammanhänger så intimt med hela vårt nuvarande
restriktionssystem, att det lämpligen inte bör ske någon omorganisation
ur min synpunkt sett förrän möjligen i samband med en omläggning av
vårt restriktionssystem. En utredning, som skall omfatta hela det svårbehärskade
område, som vår rusdryckslagstiftning utgör, är icke gjord i en handvändning.
Jag tilltror mig kunna spå, att det kommer att ta åtskilliga år, örn man
skall gå till botten med denna uppgift och undersöka förutsättningarna för ett
slopande av vårt restriktionssystem och tänka sig en ersättning därför i en
eller annan form. Att vänta så länge med att göra någonting åt restaurangbolagens
organisation tror jag med hänsyn till kontrollstyrelsens nuvarande dubbelställning
är för riskfyllt. Jag vill icke vara med örn ett uppskov så länge,
och därför ter sig herr Veländers reservation för mig orimligare än herr Sundströms.

Med den syn jag har på dessa ting hemställer jag örn bifall till utskottets
förslag.

Herr Nilsson, Johan, i Malmö: Herr talman! Det kari ju inte vara lämpligt
att vid denna sena timme göra alltför långa utredningar. Innan jag bemöter
herr Bärg skall jag dock be att få säga, att det vore till stor skada för den
verksamhet det bär gäller, örn bevillningsutskottets förslag bleve antaget av
riksdagen. Det skulle enligt min mening betyda en tillbakagång i socialt och
kulturellt avseende för denna verksamhet, om den skulle ledas av ett ämbetsverk
från huvudstaden, fritt från det lokala inslag, som hittills satt folknj^kterhet
och en bättre restaurangkultur som det främsta målet. Det skulle också
vara djupt att beklaga, örn statens vinstbegär skulle bli det dominerande intresset.
Nu kan man ju säga, att det inte är meningen, men jag åberopar den
omständigheten, att besparingsberedningen kommit med detta förslag i syfte
att göra besparingar. Utskottet försöker visserligen att skriva bort den saken
med att vilja modifiera den paragraf i det föreslagna avtalet mellan staten och
bolaget, som talar örn ett effektivt och ett rationellt bedrivande av rörelsen i
avsikt att få ett gott ekonomiskt resultat. Men det är inte så länge sedan, som
6 miljoner kronor av restaurangbolagens vinstmedel helt stilla fördes in i statskassan.
Ingen kan vara säker på att inte sådant kan upprepas ännu bättre örn
bolagen sammanföras till ett riksbolag.

Beträffande det lokala inflytandet på bolaget måste jag säga, att någon
grövre karikatyr av en lösning av denna fråga kan jag knappast tänka mig.
Det föreslås att kommunerna skola utse delegerade, som skola träda i förbindelse
med vederbörande tjänsteman i orten och hos honom framföra sina önskningar.
Detta är bevillningsutskottet inte riktigt belåtet med. Utskottet tjecker
att det gör sig dåligt och för att snygga upp det hela skriver utskottet att
särskilda distriktsorganisationer skola ta hand örn dessa frågor och besluta i
dem. Det hjälper upp saken något, men jag undrar verkligen då hur det skall
gå med besparingarna, örn man skapar en sådan dyrbar, stor apparat som denna
distriktsorganisation.

I debatten liksom i utskottets betänkande har förts fram slagordet »kon -

Onsdagen den 17 maj 1944 em.

Nr 18.

137

Ang. omorganisation av de allmänna restaurangbolagen m. m. (Forts.)
trollstyrelsens dubbelställning». Man talar om denna ungefär som örn det
fanns ett revisionslöst tillstånd inom restaurangbolagen i landet. Jag skall då
be att få göra herrarna uppmärksamma på att systembolagen äro aktieägare i
dessa restaurangbolag. Representanterna för systembolagen välja vid bolagsstämman
revisorer, vilka lia att granska räkenskaperna med hjälp av siffergranskare
som följa verksamheten månad för månad. Sedan revisionsberättelse
upprättats, sammanträder bolagsstämman på vanligt sätt enligt bolagsordningen
och godkänner eller förkastar revisionsberättelsen. Denna sändes därefter
till kontrollstyrelsen, som har att granska och fastställa den. Det är denna
s. k. dubbelställning som gör herrarna så förskräckligt rädda.

Örn man nu emellertid''vill ha en ändring till stånd på denna punkt, behöver
man därför slå ihjäl fem restaurangbolag och göra ett enda av dem? Det förefaller
i hög grad onödigt. Inte ens vår ärade (finansminister är så särdeles säker
på vad som är bäst härvidlag. Han ansåg, att även örn han hade en annan
uppfattning, kunde man mycket väl acceptera tre eller fyra eller fem bolag,
allteftersom omständigheterna påkallade det. Jag måste säga, att herrarna
äro mycket osäkra i fråga om den reform, som skall genomföras eller skulle
genomföras — jag hoppas nämligen att den inte går igenom. Bevillningsutskottet
är inte heller så säkert på sin sak. Herr Bärg säde nyss, att han inte
var övertygad om att detta förslag är den lämpligaste lösningen, men av de
förslag, som förelågo, ansåg han det vara det bästa. Det var i alla fall ett
medgivande av att det kan finnas annat som är bättre. Jag undrar örn inte
därför möjligheterna att gå en annan väg borde närmare undersökas.

Systembolagen arbeta under samma förhållanden som restaurangbolagen. Då
torde man kunna fråga sig varför det kan gå i det ena fallet och inte i det
andra att ha denna revision. Om man uteslutande håller sig till frågan om
denna revision, skulle man kunna överflytta kontrollstyrelsens revisionsverksamhet
till ett annat ämbetsverk, så att revisorerna bleve fria från kontrollstyrelsens
inflytande. På det sättet skulle man kunna mjuka upp den kontrollstyrelsens
omtalade dubbelställning, som man gjort till ett slagord.

Finansministern säger då, att det inte är lämpligt att göra denna omorganisation
beträffande systembolagen, eftersom beslut fattats om en stor nykterhetsutredning.
Han förmenar, att man kan vänta med omorganisationen av
systembolagen till dess utredningen är (färdig. Jag undrar örn det inte hade
varit klokt och lika befogat, om hail resonerat på samma sätt beträffande
restaurangbolagen. Finansministern har icke haft någonting emot att företaga
denna operation även beträffande systembolagen, men när det tycktes resa sig
ett allmänt motstånd mot en reform på detta område, har han avstått och inskränkt
sig till en ändring beträffande restaurangbolagen. I detta fall har
han följt minsta motståndets lag.

Såsom stöd för sin reformiver åberopar nian bl. a. att SARA har restauranger
ända upp i Norrland. Det är riktigt, men hur har det gått till. Det har
gått till på det sättet, att SARA-bolagets tjänstemän rest upp och träffat avtal
örn en restaurang och lagt den under sin regim här nere i Stockholm. Man
har aldrig erbjudit Norrland något bolag i samma anda och mening som nu
finns i andra provinser. Hade man erbjudit Norrland ett bolag sådant som
något av de fem stora bolagen, är jag övertygad om att Norrland varit tacksamt
för att på detta sätt självt få. skida sin restaurangrörelse med hänsyn till
lokala förhållanden och omständigheter, som det stora bolaget alldeles säkert
skulle kommit att åsidosätta.

''Tiden är långt framskriden och jag skall inte förlänga debatten, dag ansluter
mig till utredningsförslaget. Jag skulle dock vilja uttala den förhoppningen.
att man, om nämnda förslag skulle bliva antaget, utökar bolagens antal
från fem till sex. Menar man allvar nied talet om dubbelställning beträffande

138

Nr 18.

Onsdag-en den 17 maj 1944 em.

Äng. omorganisation av de allmänna restaurangbolagen m. m. (Forts.)
kontrollstyrelsen, är jag övertygad om att man skall finna utvägar bland dem
jag tidigare nämnt till en lösning av detta problem utan att fördenskull behöva
döda flera andra bolag.

Jag ber således, herr talman, att få yrka bifall till herr Sundströms reservation.
Skulle denna inte bli antagen, kommer jag att rösta för avslagsyrkandet,
örn detta kommer under proposition.

Herr statsrådet Wigforss: Herr talman! Jag får lov att komma tillbaka till
det jag först yttrade i mitt tidigare anförande. Herr Åkerberg tycks ej ha
uppfattat vad jag där sade, nämligen att min inställning till frågan om kontrollstyrelsens
förhållande till systembolag och restaurangbolag är oberoende
av de utgångspunkter besparingsberedningen hade för sitt förslag. Jag erinrade
örn att besparingsberedningen, när den trodde sig finna möjligheter till
mycket långt gående besparingar, helt naturligt tog detta såsom utgångspunkt,
men jag framhöll också att det bara rådde en mening inom besparingsberedningen
—• lika väl som jag tror jag vågar säga herr Åkerberg att det bland
majoriteten även av motionärerna i denna fråga råder samma mening — nämligen
att det nuvarande tillståndet^ är ohållbart.

Jag kan bara beklaga att herr Åkerberg med så stort jämnmod finner sig i
att ett statligt företag av affärsdrivande karaktär skall lyda under ett ämbetsverk.
Jag tror att herr Åkerberg, örn han närmare överväger till vilka
konsekvenser man i det fallet kommer, skall finna att en sådan ståndpunkt icke
är gagnelig för den som överhuvud taget önskar en utvidgning av samhällets
verksamhet.

Örn man. då gör jämförelser, där man säger att ett enda stort företag skulle
dra med sig en byråkratisk apparat, under det att de nuvarande företagen
skötas billigt, och så räknar ut kostnaderna per vårdplats vid Södersjukhuset
här i Stockholm och vid Örebrosjukhuset, är det väl ändå ingen som kan taga
dem riktigt på allvar. Örn det är något vi kunna vara övertygade örn är det
att storföretagen äro uppenbart överlägsna, örn man endast vill se på det rent
ekonomiska resultatet. Anledningen till att en mycket stark stämning på
vissa håll inte bara här i riksdagen, utan också ute i landet finns både gentemot
det föreslagna riksbolaget och mot de nuvarande stora restaurangbolagen
är helt enkelt att dessa stora bolag finansiellt äro så starka, att de i konkurrensen
med de mindre, enskilda företagen förefalla att ha fördelar, som dessa
enskilda företag ej anse riktiga.

Att man sålunda, om man bara vill se på det finansiella resultatet, kan
komma längre genom att gå till en centralisering torde det inte råda några
tvivel örn. Men denna större ekonomiska effektivitet kan nås till ett för högt
pris, skulle^jag. vilja säga, till priset av den trevnad för restaurangbesökarna,
som ju ändå måste vara avsikten med företagen. Det är därför jag har uttalat
min tillfredsställelse med att utskottsmajori toten klart utsagt, att huvudsynpunkten
för restaurangbolagen icka skall vara att förtjäna så mycket pengar
som möjligt åt staten, utan att med bevarad räntabilitet söka så bra som möjligt
betjäna allmänheten.

När herr Akerberg eller andra säga, att ingenting namnes i propositionen om
en decentralisering av driften, vill jag svara att jag, när propositionen skrevs,
faktiskt inte trodde att det skulle vara nödvändigt att uttala en så självklar
sanning. Om man gör ett landsomfattande företag, skulle jag vilja säga att
det ar enkelt sunt förnuft hos vederbörande företagsledning att taga till vara
initiativet i de olika ortsföretagen. En decentralisering av driften är alltså ett
livsvillkor för ett storföretag, och jag kan inte tänka mig att den skall möta
några särskilt stora svårigheter. Jag vill återigen upprepa att det här rör sig

Onsdagen den 17 maj 1944 em.

Xr 18.

139

Ang. omorganisation av de allmänna restaurangbolagen m. ni. (Forts.)
om två alldeles skilda ting. Vad som i propositionen omnämnes och som bevillningsutskottet
har förordat, nämligen de särskilda representanterna som skola
kunna företräda lokala intressen i ett visst restaurangföretags skötsel, är någonting
nytt. Det är inte någonting för ett storföretag självklart att på detta sätt
söka anknytning till lokala intressen. Vad som däremot enligt min mening är
självklart och alltså inte behöver närmare understrykas är att ett storföretag,
som skall skötas effektivt, icke kan bygga på en stel centralisering och byråkratisering,
utan måste genomföra en decentralisering av själva driften.

Sedan söker man förringa betydelsen av den dubbelställning som kontrollstyrelsen
intar. Herr Akerberg sade, att också riksbolaget skulle komma att
bli sin egen revisor. Ja, menar herr Åkerberg att varje bolag är sin egen revisor
så är det ju sant. Men detta riksbolag kommer inte att vara sin egen revisor
på annat sätt än alla andra affärsföretag. Huruvida revisionen är tillräcklig
vill jag inte här uttala mig örn, men det finns en bestämd skillnad mellan den
nuvarande ordningen och skötseln av ett vanligt affärsföretag. Styrelsen är
underkastad denna revision, och dessutom vill jag tillägga att det inte, såsom i
detta fall, är en enda man som sköter det hela, utan man har en styrelse, och
vid sidan av den finns det aktieägare och en stämma, som kan säga till om
någonting. Det är inte alls tillräckligt att man, som herr Johan Nilsson anförde,
har siffergranskare och revisorer i de särskilda systembolagen, som lägga
fram sin revisionsberättelse, och att den sedan går till kontrollstyrelsen, ^ som
har att gilla den. Det är inte dessa saker det gäller, iklla veta atthen sådan
siffergranskning och detaljrevision förekommer, men herr Johan Nilsson vet
lika bra som jag och vilken som helst annan i denna kammare, att örn ett systembolag
vill göra en stor affär, exempelvis köpa en miljonfastighet, vågar man
inte göra det utan att först höra kontrollstyrelsechefens mening, och när man
har fått hans gillande är hela saken klar; då finns icke någon utanför stående
som kan göra invändningar mot affären, hur riskabel, örn jag så får säga,
den än skulle visa sig vara. Det är detta som enligt min mening i princip icke
kan få fortfara.

Att det gått bra hittills beror på att man så vitt jag förstår haft en mycket
skicklig ledning, men det finns ingen säkerhet för att ett statligt ämbetsverk
som kontrollstyrelsen i fortsättningen kommer att ha en chef som är lämpad
att driva sådana miljonaffärer, och riksdagen får väl ändå litet grand
taga hänsyn till att organisationen av ett stort företag icke skall hänga på en
enskild person. Ett skifte i ledningen måste ju förr eller senare inträffa.

Herr Akerberg sade att det föreföll som örn jag hade blivit ångerköpt och
nu kunde tala örn att man till och med skulle kunna få lia fyra bolag o. s._ v.
Jag har förut sagt att det icke skett någon motivförskjutning hos mig, och jag
skall icke säga så mycket örn den saken nu. Min utgångspunkt har varit att
jag icke ensam, och helst inte alls, vill bära ansvaret för att den nuvarande organisationen
fortsätter. Vilken organisation som skall sättas i stället kan man
resonera örn. Huruvida man bör skapa ett eller fyra eller sex bolag, är en rent
praktisk och organisatorisk fråga, där olika synpunkter kunna anföras. Mea
det som jag inte kan finna någon rimlig förklaring till är, att man icke vill
ändra den nuvarande organisationen, utan så att säga försöker slå ihjäl varje
förslag till omorganisation.

Jag skall inte heller säga så .mycket om byråkratiseringen och den döda
handen. Vad är det som i praktiken skulle ske, om man skapar ett riksbolag?
Det förefaller som örn man skulle göra en förändring som gällde hela landet,
men det betyder helt enkelt att den befogenheet, som för närvarande tillkommer
kontrolistyreisen, flyttas över till en styrelse som eventuellt blivit tillsatt
på samma sätt som låt mig säga tobaksmonopolets eller vin- och spritcentralens

140

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1944 em.

Äng. omorganisation av de allmänna restaurangbolagen ni. m. (Forts.)
styrelser. Där utses alltså ett antal stamaktieägare, som välja halva styrelsen,
medan Kungl. Majit utser den andra hälften. Denna styrelse utser sedan en
verkställande direktör. Allt det andra skulle kunna bli praktiskt taget oförändrat,
om nämligen denna centrala myndighet vill låta dem, som nu sköta
företagen ute i landet, fortfarande vara ungefär desamma och ha samma rörelsefrihet
som nu eller till och med ännu större. Jag vill upprepa, att detta är en
rent praktisk organisationsfråga. Örn man i praktiken har de nuvarande fem
bolagen, eller sex eller fyra, vilket det förefaller som om herr Åkerberg syftade
till, och skapar något slags samorganisation mellan dem för att vinna vissa.
fördelar, synes mig skillnaden bli utomordentligt liten i förhållande till
den vägen att man skapar ett stort företag och inom detsamma den decentralisering,
som i praktiken visar sig nödvändig. Men både herr Åkerberg och jagare
ense på den punkten att det nuvarande tillståndet icke bör fortsätta. Des
är därför jag kunde säga, att hade utskottets majoritet funnit på en annan linje^
som i princip följt Kungl. Maj :t i att man skall skilja denna verksamhet
från kontrollstyrelsen, men sedan ur praktiska synpunkter valt fyra bolag nied
en samorganisation, hade jag kunnat acceptera detta.

Jag kan bara upprepa att jag har gjort vad jag ansett vara min skyldighet.
Jag har inte.i längden kunnat låta det nuvarande tillståndet bestå utan att
tala örn för riksdagen hur det förhåller sig och hur jag anser att man bör se
på statens affärsverksamhet. Sedan blir det riksdagens sak att fatta ståndpunkt
och taga sitt ansvar.

Herr Björnsson: Herr talman! Herr Åkerberg började sitt anförande med
att beklaga att han inte hade kunnat ansluta sig till det förslag, som fått
sin stämpel av vår nuvarande finansminister, och jag har det känslomässigt
ställt på precis samma sätt som han i detta fall.

Jag delar helt finansministerns uppfattning att det principiellt inte går att
fortsätta som hittills, då samma ämbetsverk så att säga är både direktör och
revisor. Det är möjligt att ingenting hittills har varit att anmärka, men motsatta
förhållandet kan inträffa när som helst, och det bör organisatoriskt
förebyggas så långt detta är möjligt. En fristående revision säkerställer ju
att man upptäcker fel inom rimlig tid och kan vidtaga de ändringar, som
äro nödvändiga för att rätta till vad som brister. Jag är således fullt på det
klara med att detta måste vara ett villkor utan all eftergift.

Vidare har förslaget enligt min mening en annan mycket stor förtjänst:
man skiljer här organisatoriskt mellan systembolag och restaurangbolag. Våra
nuvarande systembolag sälja ju sprit dels till privata restaurangägare och
dels till sina egna restauranger, och det kan inte vara ett tillfredsställande
förhållande att en grosshandlare skall driva företag som konkurrera med flertalet
eller i varje fall med ett betydligt antal av hans kunder. Det är därför
efter min mening en mycket stor förtjänst hos förslaget att denna ordning
skulle upphöra.

Däremot har jag tyvärr inte kunnat finna att en centralisering till ett stort
företag är att rekommendera i detta fall på grund av den utredning som
hittills är förebragt. Jag vill till att börja med säga att min erfarenhet av
centraliserade företag är att de över lag bil starkt uniformerade. Riksbankens
avdelningskontor skötas alla på praktiskt taget samma sätt, statens järnvägars
olika sektioner i hela landet likaså, örn jag undantar vissa nyinköpta enskilda
järnvägar, detsamma gäller örn telegrafstationer o. s. v. Dessa centraliseringar
ha °uppkommit på grund av kritik från konsumenthåll. Man har
inte varit belåten nied att ha verksamheten splittrad på ett stort antal företag.
Det var inte bra att ha ett privat telefonbolag i Stockholm som skulle

Onsdagen deli 17 maj 1944 em.

Nr 18.

141

Arty. omorganisation av de allmänna restaurangbolagen m. m. (Forts.)
samarbeta med riksbolag o. s. v. Där är det således konsumentens önskemål
som man i flertalet fall velat tillgodose med centraliseringen, och fördelarna
ha visat sig vara större än de olägenheter, som följa av densamma. Likadant
har det varit när det gällt att få till stånd en god hushållning med vår vattenkraft
vid leveransen av elektrisk energi. Men jag har aldrig hört, att det
från restauranggästernas sida har varit ett önskemål att göra SARA större
än det nu är, och jag har heller aldrig hört att SARA blivit bättre i den
mån det lagt under sig rörelser på andra platser. En sådan utveckling kan
alltså icke vara ett konsumentönskemål.

Vad sedan kostnadsfrågan beträffar, skall jag till att börja med inte fästa
mig vid kostnaderna för själva organisationen, utan vid de möjligheter till
besparingar i driften, som kunna följa av en .centralisering. Dessa måste ju i
alla fall vara huvudsaken i ett sådant fall som detta. Örn man hade kunnat
göra stora vinster på att centralisera restaurangdriften skulle vi, det tror
jag att herrarna skola vara överens med mig om, haft åtskilliga restaurangtruster,
större restaurangkarteller och dylikt än som nu är fallet i vårt land.
Hela restaurangrörelsen är ju i privata händer alltjämt uppdelad på relativt
små enheter, och jag föreställer mig att detta väsentligen beror på rörelsens
egen natur. Man kan inte jämföra försäljning av biffar och pyttipanna med
försäljning av låt mig säga elektromotorer och dylikt. En sådan sak som
skötseln av ett skafferi lämpar sig ju inte för centraldirektörer o. s. v.

Nu säger bevillningsutskottet, att man inte kunnat finna någon annan rimlig
lösning än den föreslagna. Ja, jag är fullkomligt med på, att man avfärdar
tanken på ett holdingbolag. Örn ett sådant skulle göra någon nytta
måste det ju dirigera driften, och då lia vi precis samma förhållande som
med ett enda stort bolag.

När man däremot talar om att det inte skulle gå för sig att förlägga den
sakliga och affärstekniska revisionen till vår nya sakrevision förstår jag inte
riktigt anledningen. Vår nya sakrevision skall väl besitta samma kompetens
att ordna en saklig och teknisk revision som den nuvarande kontrollstyrelsen,
och skulle den bli dyrare måste naturligtvis orsaken endast vara den att sakrevisionen
betalar högre löner än kontrollstyrelsen; det vet jag ingenting om,
men det skulle i så fall inte vara någon naturnödvändighet.

Jag menar således att man här verkligen inte har fått se några olika,
objektivt jämförda alternativ. Jag kan peka på ett sådant, nämligen att helt
enkelt med de nuvarande fem bolagen träffa avtal av precis samma slag
som det nian avser att sluta med det stora bolaget. Sedan kan man låta framställningar
från dessa bolag, där Kungl. Majlis godkännande kräves, gå genom
ett ämbetsverk, exempelvis kontrollstyrelsen eller något annat, beroende
på vilket man finner lämpligast. Kungl. Majit får då fatta beslut örn fem
fonderingar o. s. v. Detta är ett alternativ som jag kan tänka mig; andra
finnas måhända också.

Men då säger man: är det någon skillnad mellan ett stort bolag med en
duktig karl såsom direktör, som bär order att decentralisera driften, och fem
bolag som skötas var för sig? Jag svarar att det här efter min mening föreligger
en mycket stor skillnad. Jag förutsätter att vilket antal bolag man än
har, skall man ha duktiga direktörer. Har man en dugande chef för ett stort
bolag, vill han dirigera hela verksamheten, och en provinsdirektör blir då helt
enkelt bortmotad örn han inte följer chefens direktiv. Man har ju ett bekant
yttrande av en generaldirektör, som hade en överdirektör: »Ja det gick mycket
bra i början, men nu skriver han särmen ing. Dol kunna vi inte fortsätta
med.» Detta tycker jag ligger i sakens natur. Skillnaden är att man skulle
få fem självständiga direktörer på olika ställen i landet i slöhet för en direk -

142

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1944 em.

Äng. omorganisation av de allmänna restaurangbolagen m. m. (Forts.)
tor i Stockholm, och dessa fem direktörer skola vara de lämpligaste man kan
få. Genom en sådan anordning skapar man en säkerhetsventil. Skulle en restaurangrörelse
för hela riket drivas på mindre lämpligt sätt dröjer det alltid
en tid innan det blir byte på direktörsposten. Risken är då att man misskrediterar
staten som affärsidkare, örn jag så får säga, då det gäller en så
ömtålig bransch. Örn man har fem direktörer, och en eller två av dem skulle
misslyckas, säger det inte någonting örn det hela, Har man tre som sköta
sig bra, kommer man ju till resultatet att den dåliga skötseln beror på att
de två andra direktörerna inte fylla måttet, och då kan man nöja sig med att
byta ut deni.

Ja, herr talman, det är mycket tråkigt att taga deciderad ståndpunkt mot
ett kungligt förslag som detta. De skäl jag här har anfört grunda sig inte på
någon direkt erfarenhet av tekniken att sköta en restaurangrörelse, utan mera
på den erfarenhet jag har som restauranggäst å ena sidan och som revisor
i en del företag av olika typer å andra sidan. De äro för mig så allvarliga
att jag icke anser mig kunna rösta för Kungl. Maj:ts förslag, utan jag kommer
att rösta i överensstämmelse med det yrkande som framställts av herr
Åkerberg.

Herr andre vice talmannen: Herr talman! Jag skall inskränka mig till ett
par repliker.

Herr Bärg anförde några siffror som stöd för förslaget örn att införa ett
riksbolag. Han påpekade att SARA hade en omslutning av 33,5 miljoner kronor
och att de andra bolagen tillsammans inte hade mer. När SARA var eå
stort och de andra bolagen så små, var det enligt hans mening lika gott att
slå ihop dem. i en enda pott. Gent emot detta vill jag påpeka, att SARA har
en gammal, inarbetad organisation. Det var redan när denna restaurangbolagsorganisation
infördes ett stort företag och har sedan fått ytterligare en
mängd företag i landet sig tillagda. Detsamma gäller örn Göteborgsbolaget.
Men de andra mindre restaurangbolagen äro nya och arbeta så att säga på
oprövad mark. De lia redan en inte ringa omsättning: 5, 7, 8 och 9 miljoner kronor.
De äro alltså inte några små företag, de ha under hela tiden varit i
stark tillväxt, och örn utvecklingen, får fortfara skall denna tillväxt utan tvivel
fortsätta. Man kan alltså räkna med att dessa småbolag bli ännu större
och att de bli mycket stora. Risken att slå tillsammans dessa jätteföretag i
en enda riksorganisation skulle alltså bli ännu större, såvida man inte direkt
tar sikte på att de skola stanna i växten och bli kvar i det tillstånd som nu
räder i stället för att ytterligare tillväxa. Jag har för min del inte uppfattat
finansministerns program på det sättet.

Jag skulle så säga ett pär ord till finansministern. Jag uppfattade honom
så, att han syftade på mig, när han talade örn sådana, som motsatte sig varje
förslag till omorganisation. Under alla förhållanden tycktes han syfta på
motionärerna, på dem som tala mot propositionen. Örn vi som så göra motsatte
oss en omorganisation, skulle vi ju inte hemställa om utredning i syfte
att åstadkomma en sådan. Tvärtom ha vi anslutit oss till den tanken. Jag har
för min del bara i fråga örn kontrollstyrelsens ställning påpekat, att vådorna
av det nuvarande systemet i någon man överdrivits. Jag har inte förnekat, att
det är bristande balans i systemet och att man bör sträva efter en ändring
av detta,. Finansministern har ju här ytterligare utvecklat sin tanke örn en
decentralisering inom ramen av ett riksbolag. Jag tycker, att detta tankeutbyte
med fördel kunde, få fortsätta. Saken är tydligen ännu inte så klar och1 så
genomtänkt, att riksdagen kan besluta att utan vidare giva ett sådant riksbolag
carte blanche. Det har ju i alla fall kommit fram åtskilliga andra upp -

Onsdagen den 17 maj 1944 em.

Nr 18.

143

Ang. omorganisation av de allmänna restaurangbolagen m. m. (Forts.)
slag än detta, och jag vågar påstå, att de mycket väl kunna mäta sig med det
av finansministern framlagda. Jag hemställer till kammaren, huruvida det
ändå inte skulle vara skäl att låta finansministerns tanke tillsammans med de
andra uppslag som här framkommit gå till en utredning, som skulle kunna
tänkas vara färdig till nästa år. Och jag hemställer till finansministern, örn
inte även han skulle kunna vara med örn en sådan anordning.

Herr statsrådet Wigforss: Herr talman! Innan kammaren går till votering,
vill jag hara erinra örn, att det utredningsyrkande, till vilket herr Åkerberg
och såvitt jag förstår även herr Björnsson anslutit sig, innebär, att man skall
överväga en omorganisation, varvid såsom första punkt skall beaktas följande
— jag citerar här den motion till vilken reservationen hänvisar — »Ett centralbolag,
vari staten ägde alla aktierna, borde bildas med aktiekapital till
det belopp, som erfordrades för förvärv av i punkt 3) nedan nämnda aktier,
jämte erforderligt rörelsekapital.» I grund och botten vill man alltså göra
ett holdingbolag i stället för ett enhetligt bolag. Jag har från början sagt, att
örn ett holdingbolag skall utöva en verkligt ledande funktion, blir det såvitt
jag förstår ingen skillnad mellan ett holdingbolag och ett enhetligt bolag. Örn
det inte skall utöva någon ledande funktion, kan man lika gärna behålla de
gamla bolagen och hilda något slags samorganisation. Jag har velat erinra
örn, att de enda riktlinjer för en förnyad utredning som i denna reservation
föreslagits syfta till att skapa ett enhetligt statligt bolag, som skulle äga alla
lie nuvarande restaurangbolagens aktier.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu ifrågavarande betänkandet hemställt samt vidare därpå att kammaren
skulle med avslag å utskottets hemställan antaga det förslag, som
innefattades i den av herr Sundström i Skövde vid betänkandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr andrae vice talmannen begärde votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet hemställt i sitt betänkande nr 36.
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej:

vinner Nej, avslås utskottets hemställan och antages det förslag, som innefattas
i den av herr Sundström i Skövde vid betänkandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för
.ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser.

Då herr talmannen fann tvekan kunna råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst omröstningsapparat; och befunnos vid
omröstningens slut rösterna hava utfallit sålunda:

Om viss
ändring i
lagen om
föreningsoch
förhandlingsrätt.

144 Nr 18. Onsdagen uen 17 maj 1944 em.

Äng. omorganisation av de allmänna restaurangbolagen m. m. (Forts.)

Ja — 40;

Nej — 40.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Enär alltså de avgivna rösterna befunnits lika delade, nedlade herr talmannen
i kammarens därtill avsedda rösturna en ja-sedel och en nej-sedel, båda lika
till storlek och utseende, tryckta och omärkta samt var för sig slutna och hoprullade,
varefter på anmodan av herr talmannen herr Bärg, Johan, ur rösturnan
upptog den ena av röstsedlarna, och befanns denna vara nej-sedeln.

Kammaren hade således fattat beslut i enlighet med nej-propositionen.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden:

nr 48, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning angående
försäljning till telegrafverket av riksbankens fastighet i Vänersborg;

nr 49, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning i vissa
fall i anledning av yrkessjukdom m. m., i vad avser punkt 6 angående livränta
till Svea Osmé Konstantia Larsson; samt

nr 50, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående årligt understöd
åt vissa arbetare vid Salsåkers sågverk m. fl.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 86, i anledning av väckta
motioner angående viss ändring av 13 § lagen örn förenings- och förhandlingsrätt.

Andra lagutskottet hade till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 96 i första kammaren av
herr Siljeström och nr 159 i andra kammaren av herr Håstad.

I motionerna, vilka vörö likalydande, hade hemställts, att riksdagen ville
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa örn sådant förtydligande av stadgandet
i 13 § lagen den 11 september 1936 örn förenings- och förhandlingsrätt,
att frågor örn avskedande, även örn de vore av beskaffenhet att höra under
domstol, skulle på begäran av endera parten överlämnas till skiljenämnd.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motioner icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd.

Herr Siljeström: Herr talman! I min egenskap av motionär anser jag det
vara min plikt att yttra några ord om de bakomliggande omständigheter, som
utgjort anledningen för mig att väcka förevarande motion. Jag anser nämligen
dessa omständigheter vara av den art och beskaffenhet, att motionen icke bör
begravas helt i tysthet. Av det föreliggande utskottsutlåtandet framgår också,
att jag icke är ensam örn den uppfattningen, att vad i motionen framförts är
värt ett allvarligt beaktande.

Vid tiden för eller kanske framför allt vid tiden närmast efter tillkomsten
av lagen örn förenings- och förhandlingsrätt satte man från de privatanställdas
och deras sammanslutningars sida stora förhoppningar till den möjlighet, som
enligt dessas uppfattning lagen beredde dem att framtvinga förhandlingar örn
och nå tillfredsställande avgöranden angående avskedanden, som enligt deras
mening strede mot vad som vore billigt eller skäligt. Besvikelsen blev emel -

Onsdagen den 17 maj 1944 em.

Nr 18.

145

Om viss ändring i lagen om förenings- och förhandlingsrätt. (Forte.)
lertid stor, när det inom kort visade sig, att man här gjort sig skyldig till en
misstolkning av lagens stadganden. Den bestämmelse i lagen, som visade sig
lägga hinder i vägen för en följdriktig och slutgiltig behandling av dessa
ärenden, var föreskriften, att från skiljenämndens kompetens undantoges sådana
frågor, som vore av beskaffenhet att höra under domstol. De opartiska
ordförande, som kort efter lagens tillkomst hade att tolka och tillämpa detta
stadgande, införde den praxis, att till frågor, som ansåges höra under domstols
prövning, hänfördes varje fråga, som rörde tillämpningen eller tolkningen
av ett gällande anställningsavtal. Därmed komme alltså de för de anställda
så viktiga frågorna örn avskedande att undandragas förhandling enligt
förevarande lag. Enligt det i ärendet avgivna utlåtandet från arbetsdomstolens
ordförande hyser han också den uppfattningen, att denna praxis är överensstämmande
ej blott med lagen, utan också med allmänna rättsgrundsatsen.

Även jag ansluter mig till denna praxis, men jag kan icke biträda den uppfattningen,
att en annan lagregel skulle strida mot allmänna rättsgrundsatser.
Såsom av socialstyrelsens yttrande framgår, omfatta de tvister, som i lagen
betecknas såsom tvister av beskaffenhet att höra under domstols prövning,
i själva verket två helt olikartade grupper. Till den ena av dessa grupper
höra tvister, vari parterna hävda olika meningar i en rättsfråga. Såsom
exempel må anföras det fall, att arbetarparten anser ett verkställt avskedande
vara stridande mot avtal eller lag, medan arbetsgivaren gör gällande, att avskedandet
är ur rättslig synpunkt oangripligt. I ett sådant fall måste — om
förlikning icke kunnat åvägabringas vid förhandling inför den opartiske ordföranden
— den adekvata lösningen av tvisten ligga i ett domstolsutslag, som
för parterna klargör det omtvistade rättsläget. Örn domstolsbehandlingen skulle
föregås av ett skiljenämndsförfarande, skulle nämnden, även örn den sökte
framlägga ett på skälighetssynpunkter grundat förslag till lösning av tvisten,
knappast kunna undgå att angiva sin egen uppfattning i rättsfrågan. Risk skulle
då tydligen föreligga, att denna uppfattning kunde komma att underkännas
vid den efterföljande domstolsbehandlingen.

Det finnes emellertid även en annan grupp av tvister, vilka i doktrin och
praxis alltjämt hänföras till rättsvister men som egentligen borde upptagas
såsom en självständig grupp vid sidan av intressetvister och rättstvister. Härmed
åsyftas sådana fall, där tvist icke råder örn den rätt, som tillkommer parterna,
men den ena parten söker förmå den andra att av billighetsskäl avstå
från sin rätt. Hit höra de icke sällsynta fall, då arbetstagarparten, utan att
bestrida arbetsgivarens rätt att fritt avskeda, gör gällande, att ett verksällt
avskedande drabbat särskilt hårt eller eljest varit stridande mot vad som är
billigt eller skäligt. Även dylika »skälighetstvister» anses i förhandlingsrättslagens
mening vara »av beskaffenhet att höra under domstol». Uppenbart är
emellertid, att parterna sakna anledning att hänskjuta sådana tvister till domstols
prövning. Domstolen kan ju endast fastslå, vilken rätt som tillkommer
parterna, och härom råder i det antagna fallet icke någon meningsskiljaktighet.
Däremot kan domstolen icke ingå på frågan, huruvida den ena parten
bör av billighetsskäl avstå från sin rätt. En tvist av angivet slag kan följaktligen,
om förhandlingarna inför den opartiske ordföranden strandat, icke föras
vidare.

Socialstyrelsen uttalar också såsom sin mening, att det ur många synpunkter
vore tilltalande, örn en möjlighet till skiljedomsförfarande i cn eller annan
form kunde öppnas för dessa skälighetstvister, särskilt beträffande frågan om
avskedande.

Till denna uppfattning ha också Daen oell landsorganisationen anslutit sig.
Härom anför Daco: »Ur allmänna sociala synpunkter är den ståndpunkt be Första

kammarens protokoll 19kJi. Nr IS. 10

143

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1944 em.

Örn viss ändring i lagen om förenings- och förhandlingsrätt. (Forts.)
träffande skiljenämndsförfarandet, som intagits av de opartiska ordförandena,
ägnad att väcka betänkligheter, särskilt när det gäller de privatans tällda
tjänstemännen. För dylika tjänstemän är anställningstryggheten av vital betydelse.
Har nämligen en tjänsteman uppnått medelåldern, är det mycket
ofta svårt för honom att erhålla ny anställning. De äldre tjänstemännen besitta
nämligen i allmänhet en ringa rörlighet på arbetsmarknaden, och anställningstiden
inom ett och samma företag är i regel för dylika tjänstemän mycket
lång. Därigenom kommer den anställde att i så hög grad växa in i de speciella
uppgifter, för vilka lian anlitas inom företaget, att stora svårigheter ofta
erbjuda sig för honom att finna en annan anställning, där hans arbetskapacitet
kan rätt utnyttjas. Med hänsyn härtill innebär ett avskedande av äldre
tjänstemän mycket ofta, att deras existens nära nog sättes på spel. Det måste
därför uppenbarligen vara såväl ur samhällets som ur tjänstemännens synpunkt
ett verkligt behov att frågan, huruvida ett avskedande av en tjänsteman
är befogat eller ej, kan dragas under en auktoritativ prövning av en skiljenämnd.
Det kail även ifrågasättas, huruvida icke dylika frågor i minst lika
hög grad som rena lönefrågor o. dyl. lämpa sig för skiljenämndsprövning.»

Landsorganisationen anför i denna del: »Just i avskedsfallen komme emellertid
skiljenämndens behandling av tvisten att lia betydelse med hänsyn till
den i praxis såsom rättsgrundsats accepterade tolkningsregeln att, vid arbetsavtal
på obestämd tid, arbetsgivaren är oförhindrad att — med mindre misstanke
finnes, att han begagnat uppsägningsrätten för ett mot lag eller goda secler
stridande syfte eller uppsägningsrätten inskränkts genom uttryckliga bestämmelser
i avtal — fritt uppsäga en anställning, d. v. s. avskeda arbetstagaren
utan anförande av skäl och utan att det faktiska motivet får rättsligen efterforskas,
ens örn ett uppgivet skäl kan visas vara sakligt oriktigt. Med hänsyn
till denna regel är det uppenbart att en judiciell prövning oftast måste leda till
ett för arbetstagaren negativt resultat, så snart icke uppsägningen finnes stå
i strid mot uttryckliga begränsningar — genom lag eller avtal — i arbetsgivarens
ifrågavarande rätt. I dylika fall skulle däremot en prövning genom skiljenämnden,
vilken icke är bunden av rättsgrundsatsen i fråga utan kan grunda
sitt förslag på skälighetsbedömande, kunna tänkas leda till ett bättre resultat,
Den auktoritet, som nämnden till följd av sättet för dess utseende åtnjuter,
är härutinnan av särskild betydelse.»

Av dessa uttalanden framgår enligt min mening alldeles uppenbart, att här
föreligger ett behov av en utredning i saken. Jag kan icke förstå, att det kan
strida mot allmänna rättsgrundsatser, att en skiljenämnd beredes tillfälle att
ge uttryck åt sin uppfattning i en skälighetstvist. Jag tror också, att det
skulle vara av utomordentlig betydelse, örn genom sådana uttalanden från en
skiljenämnd så småningom skulle framväxa en uppfattning, om vad som på
detta område kunde anses överensstämma med rätt och billighet.. Härigenom
skulle man erhålla en god grundval för en kommande lagstiftning. Arbetsdomstolens
ordförande yttrar ju, att om den nu gällande principiella rättsregeln
örn arbetsgivarens rätt att fritt avskeda arbetaren skulle anses vara för
hård, ändring bör komma till stånd genom en lagstiftning, som avser själva
principerna för arbetsavtalet och dess rättsverkningar. Men hur skall en sådan
lagstiftning kunna taga form, örn man icke har någon praxis att bygga på?
Det blir såvitt jag förstår att famla i mörkret, det blir för lagskrivaren att
arbeta i ett lufttomt rum. Just denna av arbetsdomstolens ordförande omförmälda
lagstiftning anser jag måste komma till stånd förr eller senare. Men
som ett led i förberedelsen härtill vore en uppmjukning av ifrågavarande praxis
eller en jämkning i lagregeln, som möjliggjorde skälighetsfrågornas hänskjutande
till skiljenämnd, av utomordentlig vikt.

Onsdagen den 17 maj 1944 em.

Xr 18.

147

Örn viss ändring i lagen om förenings- och förhandlingsrätt. (Foris.)

Hur har nu utskottet ställt sig till dessa frågor? Jo, utskottet yttrar: »Särskilt
då fråga är om dylika ''skälighetstvister’ kunna enligt utskottets mening
vissa skäl åberopas för införande av en möjlighet att uppnå en ur billighetssynpunkt
mera tillfredsställande lösning av tvistefrågan än som domstols dom
skulle innebära.»

Sedan utskottet härefter diskuterat, huruvida en sådan möjlighet bör åstadkommas
på det sätt, som anvisats i motionen, och därvid kommit till det resultatet,
att så ej bör ske, fortsätter utskottet: »Det torde enligt utskottets
mening givas andra möjligheter än som i motionerna anvisats att tillgodose de
synpunkter som ligga till grund för motionärernas yrkande. Utskottet vill härutinnan
framhålla, att i det mellan svenska arbetsgivarföreningen och landsorganisationen
i december 1938 upprättade huvudavtalet, vilket numera antagits
såsom kollektivavtal mellan åtskilliga av de till nämnda organisationer
hörande förbunden, bestämmelse upptagits om att bl. a. sådana frågor som
motionärerna avse kunna av det berörda förbundet hänskjutas till behandling
i en rådgivande skiljenämnd, den s. k. arbetsmarknadsnämnden. Nämnden, som
består av lika många ledamöter från vardera sidan, skall söka komma till en
samstämmig uppfattning i bedömandet av dit hänskjuten fråga och finna utvägar
för utjämning av motsättningen mellan parterna. Beslut, varom flertalet
i nämnden förenar sig, skall delgivas respektive förbund, på vilket det
ankommer att i samråd med arbetsgivarföreningen respektive landsorganisationen
vidtaga de åtgärder, vartill beslutet må giva anledning. -— Enligt vad
socialstyrelsen uppgivit i sitt till utskottet avgivna yttrande har arbetsmarknadsnämndens
verksamhet på nu angivna område slagit synnerligen väl ut.
Nämnden, som haft att handlägga ett relativt stort antal ärenden, har i de
flesta fall fattat enhälliga beslut, och tvistefrågorna ha i regel blivit lösta i
enlighet med nämndens förslag. De organisationer, som hittills genom anmälan
till socialstyrelsen i vederbörlig ordning blivit underkastade bestämmelserna
i 3 kap. lagen om förenings- och förhandlingsrätt, äro icke anslutna till landsorganisationen.
Med hänsyn till de gynnsamma erfarenheter som vunnits av arbetsmarknadsnämndens
verksamhet finner utskottet i likhet med socialstyrelsen
det vara lämpligt, att även nämnda organisationer undersöka möjligheterna
att genom frivillig överenskommelse upprätta rådgivande skiljenämnder
för behandling av tvister rörande avskedande. Utskottet är visserligen medvetet
örn ali en dylik utväg icke torde stå till buds i de fall, då arbetsgivaren
ej är organiserad eller ansluten till huvudorganisation. Med hänsyn till den
fortgående utvecklingen av organisationsväsendet inom näringslivet torde det
dock kunna förutsättas, att nämnda förhållande i allt mindre utsträckning
kommer att utgöra hinder för en tillämpning av det av utskottet anvisade tillvägagångssättet
för tvisters biläggande.»

I detta sammanhang vill jag lämna den upplysningen, att jag från första
början var inne på den tanke, som utskottet nu gjort till sin. Emellertid fann
jag efter samtal med de anställdas organisationer, att denna lösning knappast
innebar en framkomlig väg just av de skäl, som utskottet sjiilvt påpekar, nämligen
att en dylik utväg icke står till buds i de fall, då arbetsgivaren ej är
organiserad. Just i de fall, då behov mest framträder av en ändrad lagregel,
skulle enligt de uppgifter jag erhöll från nämnda organisationer förhållandet
vara, att arbetsgivarna i mycket ringa utsträckning vore organiserade. Under
sådana omständigheter skulle man ju icke nå det önskade målet på denna
väg. Utskottet uttrycker emellertid den uppfattningen, att med hänsyn till den
fortgående utvecklingen av organisationsväsendet nämnda förhållande i allt
mindre utsträckning kommer att framstå som hinder i förevarande avseende.
Även örn jag icke vågar vara lika optimistisk som utskottet, så vill jag dock

148

Nr 18.

Onsdagen den 17 maj 1944 em.

Örn viss ändring i lagen om förenings- och förhandlingsrätt. (Forts.)
icke helt förneka möjligheten att efter den auktoritativa fingervisning, som
utskottet lämnat, en ändring härutinnan kan komma att ske. Därest detta
skulle bli förhållandet, skall jag gärna medge, att syftemålet med min motion
lika väl kan vinnas på den av utskottet anvisade vägen. Det återstår för
mig att avvakta och se, hur utvecklingen kommer att gestalta sig. Därest utskottet
icke skulle få rätt i sin förmodan, kommer frågan med all säkerhet att
ånyo bringas under riksdagens prövning. Den hör till dem, som med naturnödvändighet
tvinga sig fram.

Herr talman! Jag bär icke något yrkande.

I detta anförande instämde herr Wagnsson.

Herr Forslund: Herr talman! Sedan motionären nu varit i tillfälle^att ytterligare
utveckla skälen för motionen, skulle det vara intressant att gå närmare
in på detta invecklade problem. Men med respekt för kammarens önskan att
inte alltför sent få sluta detta plenum skall jag inskränka mig till att yrka
bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i det under behandling
varande utlåtandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av andra lagutskottets utlåtande nr 37, i anledning
av Kungl. Majlis proposition angående nya moratoriebestämmelser
för värnpliktiga m. fl., bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo och lades till handlingarna jordbruksutskottets memorial:
nr 35, med överlämnande till riksdagen av förteckningar över av domänstyrelsen
försålda hemman och lägenheter; samt

nr 36, med överlämnande till riksdagen av departementsvis uppgjorda förteckningar
över försäljningar m. m. av fast kronoegendom.

På framställning av herr talmannen beslöts att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan skulle uppskjutas till ett annat sammanträde.

Upplästes ett från andra kammaren ankommet protokollsutdrag, nr 407,
utvisande att nämnda kammare förenat sig med första kammaren i dess beslut,
att andra särskilda utskottet skulle behandla Kungl. Maj:ts denna dag
avlämnade propositioner nr 268, med förslag till civilförsvarslag, m. m., nr
269, med förslag till avlöningsreglemente för personal i det allmänna civilförsvaret,
m. m., nr 270, angående anslag till civilförsvaret för budgetåret
1944/45, samt nr 271, angående tillsättande av länsombud för krigsmaterielverket,
m. m.

Justerades ytterligare protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 1.02 på natten.

In fidem
G. H. Berggren.

Lördagen den 20 maj 1944.

Nr 18.

149

Lördagen den 20 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Herr statsrådet Andersson avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 272, angående anslag till särskilda åtgärder för främjande av skogs
brandskyddet;

nr 274, angående vissa anslag till brandväsendet; och
nr 280, med förslag till lag örn arbetslöshetsnämnd.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 287, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa byggnadsfrågor
berörande staden mellan broarna samt Riddarholmen i Stockholm m. m.;

nr 288, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsverkets
övertagande av vissa städers förpliktelser beträffande innehavare av befattningar,
vilka vid upphörande av rådhusrätterna i samma städer komma att indragas,
m. m.; samt

nr 289, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under tolfte
huvudtiteln gjorda framställningar om anslag för budgetåret 1944/45 till
allmänna indragningsstaten.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 290, i anledning av väckt motion örn viss ändring i stadgan om ersättning
för riksdagsmannauppdragets fullgörande, m. m.; och

nr 291, i anledning av väckta motioner örn revision av tryckfrihetslagstiftningen
m. m.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Maj :ts proposition
nr 267, med förslag till förordning örn ändring i förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften, m. m.

Föredrogos och hänvisades till andra särskilda utskottet Kungl. Maj:ts
propositioner:

nr 268, med förslag till civilförsvarslag, m. m.;

nr 269, med förslag till avlöningsreglemente för personal i det allmänna civilförsvaret,
m. m.;

nr 270, angående anslag till civilförsvaret för budgetåret 1944/45; samt
nr 271, angående tillsättande av länsombud för krigsmaterielverket.

150

Nr 18.

Lördagen den 20 maj 1944.

Föredrogs Kungl. Ma,j:ts proposition nr 275, angående slutlig reglering av
riksstaten för budgetåret 1943/44 m. m.

Propositionen hänvisades, såvitt angick anslag under nionde huvudtiteln,
till jordbruksutskottet samt i övrigt till statsutskottet.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 277, angående anordnande av vissa ammunitionsförråd m. m.; och
nr 278, angående beredskapsstat för försvarsväsendet för budgetåret 1944/45.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet den av fru Sjöström-Bengtsson
m. fl. väckta motionen, nr 326, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa anslag till socialstyrelsen.

Föredrogos och bordlädes Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade propositioner
nr 272, 274 och 280.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets utlåtande och memorial:

nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag
till förordning angående indrivning av utskylder hos värnpliktiga m. fl., i vad
propositionen hänvisats till konstitutionsutskottet; och

nr 24, angående granskning av de i statsrådet förda protokoll;

statsutskottets utlåtanden:

nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1944/45 under tionde
huvudtiteln, avseende anslagen inom handelsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 133, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa avlöningsm.
fl. anslag för budgetåret 1944/45 under fjärde huvudtiteln jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 134, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa byggnadsarbeten
m. m. för försvaret jämte i ämnet väckta motioner;

nr 135, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag angående organisationen av
dövstumskolväsendet m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 136, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1944/45 till yrkesundervisningen jämte i ämnet väckta motioner;

nr 137, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag angående allmänna studielånefonden
jämte i ämnet väckta motioner :

nr 138, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående rationalisering
och utbyggnad av skolhälsovården m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 139, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare utgifter
för försvarsändamål å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1943/44;

nr 140, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dels särskilda
förmåner för värnpliktiga vid tjänstgöring å ubåt, dels ock särskild gottgörelse
till vissa värnpliktiga för deltagande i minsvepningsarbete;

nr 141, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt statsgaranti
för exportkredit;

Lördagen den 20 maj 1944.

Nr 18.

151

«r 142, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrade bestämmelser
om ersättning för flyttningskostnad åt befattningshavare i statens
tjänst, jämte i ämnet väckta motioner;

nr 143, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till vissa ändringar
i civila avlöningsreglementet, militära avlöningsreglementet och manskapsavlöningsreglementet,
m. m., jämte i ämnet väckt motion; och

nr 144, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1944/45 till särskild ersättning för debitering av värnskatt;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående indrivning av utskylder hos värnpliktiga m. fl., såvitt propositionen
hänvisats till bevillningsutskottet, jämte i ämnet väckta motioner;

nr 38, i anledning av väckt motion örn beräkningen av allmän omsättningsskatt
för vissa skodon med bottnar av trä eller annat ersättningsmedel för läder
eller gummi; och

nr 39, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
om krigskonjunkturskatt för år 1944, m. m., jämte i ämnet väckta motioner;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 32, i anledning av Kungl. Marits proposition angående anslag ur kyrkofonden
för budgetåret 1944/45 för biträde vid handläggning av boställsärenden
och vad därmed äger samband;

nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning från
kyrkofonden för övertalig personal vid domänverket; och

nr 34, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn
ändring i 9, 11 och 15 kap. giftermålsbalken, m. m.; samt

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 38, i anledning av dels Kungl. Majlis proposition med förslag till förordning
angående ändring i vissa delar av förordningen de 18 juni 1927
(nr 234). örn ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner;

nr 39, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 2 mom. lagen den 21 juni 1940 (nr 540) om krigsskadeer
s ättning;

nr 40, i anledning av väckta motioner om visst tillägg till övergångsstadgandet
i lagen den 18 april 1935 (nr 113) med vissa bestämmelser örn arbetsförmedling; nr_41,

i anledning av väckt motion örn viss ändring i lagen den 25 juni 1909
(nr 56, s. 1) angående naturminnesmärkens fredande, m. m.; och
nr 42, i anledning av väckt motion örn viss ändring i lagen om arbetstidens
begränsning.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.10 eftermiddagen.

In fidem
G. II. Berggren.