RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1944:12)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1944. Första kammaren. Nr 12.

Tisdalen (leii 28 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen.

Herr talmannen yttrade: Hastigt och oväntat har budskapet nått oss att
ledamoten av denna kammare, landshövdingen Arthur Engberg avlidit. Han
bevistade i år sin 31 ista riksdag, och vad ålder och vitalitet beträffar borde
han mänskligt att döma haft lång arbetstid kvar. Men sjukdom stöter till och
bryter ibland även de kraftigaste naturer. Vi mistade genom detta dödsfall en
högt begåvad, kunnig och mångintresserad kamrat, som genom sin öppna godmodighet
och hjärtlighet tillvunnit sig vår vänskap och sympati.

Vi tacka honom nu för de insatser han vid en mångfald olika tillfällen
bidragit med till lösande av arbetsuppgifter, som här förelegat, och lysa frid
över hans minne.

Detta anförande åhördes av kammarens ledamöter stående.

Herr statsrådet och chefen för socialdepartementet Möller, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid detta sammanträde besvara herr Sundviks
interpellation örn beredande av billigare vård åt astmasjuka, erhöll ordet och
anförde: Herr talman! Herr Sundvik har med kammarens tillstånd interpellerat
mig, huruvida jag vore beredd att företaga en utredning örn, huru de astmasjuka
skola kunna beredas erforderlig vård till kostnader, som stå i nivå med
vad som förekommer för vården av andra sjukdomar.

I anledning härav vill jag till en början erinra örn att frågan örn beredande
av ökade vårdmöjligheter åt de astmasjuka —• vilka för närvarande i viss utsträckning
vårdas å lasarettens medicinska avdelningar och pensionsstyrelsens
kuranstalter -—- tidigare varit uppe till behandling av statens s jule vård s k ommitté,
som i sitt år 1934 avgivna betänkande angående kroppssjukvården i riket
(SOU 1934:22) uttalade sig för inrättande av central försöksanstalt på
området. Kommittén tänkte sig närmast, att denna skulle förläggas till karolinska
sjukhuset och stå öppen för vårdbehövande från hela riket.

Är 1942 bragtes spörsmålet inför riksdagens prövning genom en av herr
Fredrik Ström väckt motion (I: 130). Däri hemställdes, att riksdagen måtte besluta
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla örn vidtagande skyndsammast möjligt
av åtgärder för upprättande av en klinik för astma och andra allergiska
sjukdomar i huvudsaklig enlighet med vissa i motionen skisserade riktlinjer. I
motionen förordades, att förhandlingar skulle upptagas med Stockholms stad
angående inrättande av en provisorisk klinik vid Sabbatsbergs sjukhus, vilken
skulle stå öppen för patienter från hela landet mot en enhetlig patientavgift.

På föranstaltande av statsutskottet, till vilket motionen remitterades, inhämtades
utlåtanden över motionen av riksförsäkringsanstalten, pensionsstyrelsen,
medicinalstyrelsen och statens institut för folkhälsan. Vid remissvaren voro
fogade yttranden jämväl av pensionsstyrelsens överläkare samt läkarna vid
pensionsstyrelsens kuranstalter i Åre och Tranås ävensom av medlemmen av
medicinalstyrelsens vetenskapliga råd, professor Nanna Svartz.

Första kammarens protokoll 1944. Nr 1g.

Örn beredande
av billigare
vård åt
astmasjuka.

Nr 12.

Tisdagen den 28 mars 1944.

Om beredande av billigare vård åt astman julea. (Forts.)

Riks försäkring sanstalten framhöll bland annat, att närmare kunskap om de
allergiska sjukdomarna vore erforderlig för att vissa av dem skulle kunna inordnas
under yrkessjukdomsförsäkringslagen.

Pensionsstyreisen, som därvid stödde sig på förenämnda yttranden av pensionsstyrelsens
läkare, betonade, att osäkerhet alltjämt rådde, rörande vilka
vägar man borde beträda vid bekämpande av astmasjukdomen. Det vore enligt
pensionsstyrelsen önskvärt att få till stånd en anstalt för de allergiska sjukdomarnas
utforskande och behandling. Pensionsstyrelsen ansåge likväl icke att
behovet därav vore så trängande, att man under rådande utomordentliga förhållanden
borde vidtaga åtgärder för att tillgodose detsamma.

Medicinalstyrelsen åberopade vad medlemmen av dess vetenskapliga råd,
professorn Nanna Svartz i sitt yttrande anfört. Däri framhölls, att tillräckliga
skäl saknades att avskilja de allergiska fallen för vård på specialkliniker samt
att ett sådant avskiljande med hänsyn till sjukdomarnas egen natur skulle
innebära vissa risker. Däremot syntes den form av specialisering vara förmånlig,
som för närvarande ägde rum vid Sabbatsbergs sjukhus, där på en avdelning
för invärtes medicin en relativt stor procent av klientelet utgjordes av
patienter med allergiska sjukdomstillstånd. Svårigheter förefunnes emellertid
att på denna avdelning bereda plats för patienter utom Stockholm, i det att
dessa måste till Stockholms stads sjukhus betala en dagavgift, som vore betydligt
högre än den som erlades av Stockholms patienter. Åtgärder borde
därför övervägas i syfte att ekonomiskt underlätta intagning på denna avdelning
av patienter från andra delar av landet.

Medicinalstyrelsen tilläde för egen del, att man därvid kunde tänka sig antingen
att statsbidrag beviljades med visst belopp per dag för de å avdelningens
allmänna rum intagna patienterna eller ock att staten helt eller delvis bekostade
medellösa eller mindre bemedlade patienters resor från hemorten till
anstalten och åter. En kombination av båda dessa statsbidrags former skulle
också kunna tänkas. Styrelsen ansåge det dock ej erforderligt att avgiva närmare
förslag till denna frågas lösning förrän riksdagen tagit principiell ställning
till motionen.

Statens institut för foliehälsan ansåg förbättrade vårdmöjligheter för astmasjuka
vara i hög grad påkallade. Institutet tillstyrkte därför utredning om inrättande
av en centralanstalt för ändamålet, vilken enligt institutets mening
borde förläggas till karolinska sjukhuset. Med hänsyn till astmasjukdomens
utbredning och natur borde härutöver vidtagas särskilda vårdanordningar på
de olika centrallasaretten.

Statsutskottet uttalade, att utskottet vore övertygat örn att förebyggandet
och bekämpandet av här ifrågavarande sjukdom vore av ej ringa betydelse för
samhället. Utvidgade möjligheter för vård och forskning vore enligt utskottets
mening synnerligen önskvärda. I dåvarande statsfinansiella läge vöre utskottet
emellertid icke berett att på grundval av den föreliggande utredningen tillstyrka
den i motionen föreslagna framställningen. Det av medicinalstyrelsen
ifrågasatta statsbidraget för att underlätta vården å Sabbatsbergs sjukhus för
patienter från andra delar av riket än Stockholms stad syntes enligt utskottets
mening önskvärt. Med hänsyn till vad medicinalstyrelsen anfört förutsatte utskottet,
att styrelsen toge frågan under närmare övervägande och avgåve förslag
i ämnet utan framställning från riksdagens sida.

Under åberopande härav hemställde utskottet, att motionen icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda, vilket också blev riksdagens beslut.

Av den lämnade redogörelsen framgår, att delade meningar råda hos sakkunskapen
rörande sättet för astmavårdens tillgodoseende. Detta sammanhänger
främst med att forskningen på området ännu befinner sig på ett reia -

Tisdagen den 2S mars 1944.

Nr 12.

Örn beredande av billigare vård åt as tinas julea. (Forts.)
tivt förberedande stadium. En betydande svårighet vid astmasjukdomens bekämpande
ligger dock däri, att hittills tillämpade behandlingsmetoder, för
vinnande av mera bestående resultat, i regel förutsätta särskilda åtgärder beträffande
den sjukes omgivning, såsom sanering av vederbörandes bostadsförhållanden,
omläggning av yrkesverksamheten m. m. Det är under sådana förhållanden
givetvis angeläget att forskningen på området fortsättes med ali
kraft och, i den mån så är möjligt, underlättas genom åtgärder från det allmännas
sida. Som ett led i dessa strävanden och för att samtidigt i viss utsträckning
tillgodose behovet av specialvård för de astmasjuka har ifrågasatts
inrättande av en specialklinik för ändamålet, förlagd antingen till karolinska
sjukhuset eller ock provisoriskt till något av Stockholms stads sjukhus. Uppslaget
har dock hittills icke tagit fastare form. Av mig inhämtade upplysningar
rörande möjligheterna att inrätta en dylik klinik vid karolinska sjukhuset
visa, att med hänsyn till andra mera trängande behov en lösning av
frågan efter denna linje icke torde kunna vinnas inom den närmaste framtiden.
Huruvida den andra vägen, inrättande av en astmaklinik vid något av Stockholms
stads sjukhus, är mera framkomlig, kan jag för närvarande icke bedöma.
En undersökning härom synes mig dock böra företagas. I samband därmed
torde frågan örn bidrag från statens sida till underlättande av vård å en dylik
klinik för patienter från andra delar av landet än Stockholm böra tagas under
övervägande. Den bär ifrågasatta undersökningen rörande möjligheterna att
åstadkomma en provisorisk lösning torde utan större tidsutdrägt kunna verkställas
av medicinalstyrelsen. Frågan örn astmavårdens tillgodoseende i övrigt
torde med hänsyn till de olika meningarna i ämnet böra bli föremål för ytterligare
undersökningar, innan mera omfattande åtgärder kunna vidtagas. Jag
anser mig härvid böra betona, att huru angelägen denna vårdfråga i och förslg
än må vara, densamma dock med hänsyn till astmasjukdomens förhållandevis
ringa utbredning framstår som mindre betydande än många andra sjukvårdsproblem,
som för närvarande äro aktuella och tränga till en snar lösning,
t. ex. organiserandet av reumatikervården, vården av de sockersjuka, tuberkuloseftervården
och eftervården i allmänhet ävensom utbyggandet av den
öppna vården och därmed sammanhängande spörsmål. Dessa och andra frågor
inom hälso- och sjukvården äro för närvarande föremål för utredningar. Innan
resultaten av åtminstone de viktigaste av dessa undersökningar föreligga, anser
jag mig knappast kunna förorda, att astmasjukvården blir föremål för annan
åtgärd än nyss nämnda, att medicinalstyrelsen undersöker, huruvida överenskommelse
kan träffas med Stockholms stad örn mottagande av astmapatienter
för specialvård vid något dess sjukhus och örn lämpliga statsbidrag för nedbringande
av sjukvårdskostnaderna för vårdbehövande, vilka icke äro hemmahörande
i Stockholm.

Herr Sundvik: Herr talman! dag ber att till herr statsrådet få framföra
mitt tack för den utförliga redogörelse för frågans läge, som här lämnats.

Att trängande behov föreligger av bättre vårdmöjligheter på detta område
bestyrkes av alla hörda myndigheter. Detsamma är förhållandet med de uttalanden
som gjorts i pressen. Till mig personligen lia sedan interpellationer)
framställdes många svårt astmasjuka genom brev och på annat sätt redogjort
för sina svårigheter beträffande vården liksom även för svårigheten att bära
kostnaderna för densamma.

Av förhållandena framgår att effektiv vård ej kan lämnas svårt astmasjuka
vid de vanliga sjukhusen. Herr statsrådet framhåller att vårdbehovet är ännu
större när det gäller vissa andra sjukdomar, och han nämnde särskilt reumatikervården.
På detta område finns det dock specialavdelningar på en hel del

Nr 12.

Tisdagen den 28 mars 1944.

Om beredande av billigare vård åt astmasjuka. (Forts.)
platser, och dessutom torde de olika landstingen ha för avsikt att så snart
förhållandena beträffande tillgången på byggnadsmateriel förbättrats iordningställa
särskilda reumatikeravdelningar vid länslasaretten. Vad beträffar
de-astmasjuka saknas dock helt vårdmöjligheter för svårare fall. Det tycks
alltså vara det stora antalet vårdplatser för reumatikervårdens ordnande, som
är det mest framträdande problemet på detta område. Bland de astmasjuka,
synes det dess bättre ej vara så stort antal, som behöver specialvård. På
grund härav böra ju också möjligheterna att ordna denna vård vara lättare.
Det uppslag som framkommit att inrätta en astmaklinik vid något av Stockholms
stads sjukhus förefaller i nuvarande läge genomförbart, varför jag
skulle vilja rikta en vädjan till statsrådet att fullfölja undersökningen härom.

Beträffande statsbidrag för vården av utomlänspatienter — under förutsättning
att ett arrangemang i samarbete med Stockholms stad skulle komma
till stånd, vilken fråga även statsrådet berört i sitt svar — vill jag erinra
örn att ett allt större antal av landets invånare ansluter sig till de erkända
sjukkassorna, som enligt förordningen äro skyldiga att ersätta specialvård på
ett utomlänssjukhus med samma belopp som det som erlägges, örn medlemmen
är intagen på hemortens lasarett. En del sjukkassor betala med tillsynsmyndighetens
medgivande hela kostnaden på av samhället anordnat specialsjukhus,
liksom även reskostnaden till sjukhuset. Då samhället ej har ordnat specialsjukhus
för astmasjuka kunna alltså icke medlemmar, som lida av denna
sjukdom, utnyttja försäkringsskyddet i hela dess utsträckning. En brist föreligger
här, som snarast bör avhjälpas.

Herr Ström: Herr talman! Jag måste tillstå att jag blev ganska besviken
över att inte herr statsrådet på herr Sundviks interpellation kunde lämna ett
mer positivt svar. Det gäller här en gammal fråga och en mycket trängande
fråga. De som lida av allergiska sjukdomar äro många fler än man i allmänhet
tror. Det är en verkligt stor samhällsuppgift att här snabbt skrida till
en effektiv åtgärd.

När det nu säges att staten icke själv kan åstadkomma någonting, synes
mig detta vara ett fattigdomsbevis i allra högsta grad. Här ha vi råd att för
fem miljoner kronor bygga ett annex till kanslihuset, som inte alls är behövligt
eller nödvändigt och som medför oändliga nationella skador, men vi ha
inte råd att på det väldiga Norrbackaområdet bygga ett sjukhus för en grupp
sjuka människor i landet, som äro i ett oerhört svårt läge. Det är orimligt att
riksdagen handlar på ett sådant sätt att den ger företräde åt den rena lyxen
— med avsikt använder jag här ordet lyx ■— när det gäller ämbetslokaler och
ämbetsbyggnader, framför sjukhusbyggnader av den allra viktigaste natur
för folket.

Jag är också mycket tveksam, herr talman, om det kan vara klokt att sammankoppla
denna fråga med Stockholms stads sjukvård. Alla erfarenheter
hittills ge vid handen, att så snart Stockholms stad och staten börja kooperera
på någon punkt, drar det ut i det oändliga innan man kommer till något resultat.
Den ena vill inte ge efter för den andra, och det halas och dras. Yi lia
ett exempel i den sedan många år dryftade och ännu olösta frågan örn polikliniken
för hudsjukdomar på Sankt Görans sjukhus, och det finns andra liknande
fall. Skall nu den här föreliggande frågan sammankopplas med Stockholms
stads eventuella åtgärder för Stockholms del, leder det endast till att
såväl landsortens som Stockholms stads astmasjuka bli försummade, och det
hela kommer inte att medföra den lyckliga lösning som man borde kunna
hoppas på, ej minst på grund av statens byråkratiska långsamhet. Jag skulle
faktiskt vilja avråda från utvägen att söka lösa denna fråga genom långva -

Tisdagen den 28 mars 1944.

Nr 12.

Om beredande av billigare vård åt astmasjuka. (Forts.)
riga utredningar och förhandlingar mellan staden och staten. I stället vill jag
hemställa till regeringen att ånyo taga upp frågan örn en tillbyggnad till karolinska
sjukhuset, så att där snarast kan inredas en klinik för astmasjuka.

Herr Linderot: Herr talman! Jag har tidigare någon gång tagit till orda
då en fråga rörande de allergiska sjukdomarna behandlats i denna kammare,
och jag vill inte heller låta detta tillfälle gå mig ur händerna utan att framföra
ett pär synpunkter.

Först ber jag att få uttala min tillfredsställelse över att herr statsrådet och
likaså herr Sundvik lia eliminerat det synnerligen otrevliga personliga moment,
som särskilt till en början i pressen blandades in i frågan örn hur de astmatiskt
sjuka skulle kunna få en billigare och bättre behandling här i landet.
Det är klart att jag inte på något sätt vill bidraga till att återinföra detta
personliga moment —■ för interpellantens egen del skulle det säkerligen inte
vara så odelat angenämt, om det här i debatten finge spela någon roll.

Men örn jag uttalar min tillfredsställelse med detta, så ber jag å andra sidan
att i likhet med herr Ström få uttala att jag är djupt otillfredsställd med det
sätt, på vilket statsmakterna genom statsrådet Möller här ha yttrat sig i frågan.
Det är verkligen inte, det får statsrådet Möller ursäkta att jag säger, på
någon punkt tillfredsställande. Jag vågar tili och med gå så långt att jag påstår,
att det inte är sakligt hållbart i vissa avsnitt. Det är här inte fråga örn
något angrepp mot statsrådet Möller i och för sig, ty var och en vet ju vad
han har att stå i och bekymra sig om. Man kan inte begära att han skall vara
sakkunnig också i fråga örn behandlingen av alla möjliga sjukdomar — det
övergår ju en människas förmåga att syssla med allt mellan himmel och jord.
Här har väl statsrådet fått bygga på sakkunskapen, kanske medicinalstyrelsen.
Och jag vill begagna tillfället att efterlysa vad medicinalstyrelsen i detta
fall överhuvud taget har för mening. Det är faktiskt icke på det sättet, att
frågan örn de allergiska sjukdomarna skulle vara av en lägre angelägenhetsgrad
än den rad av sjukdomar, som statsrådet Möller här uppräknade. De reumatiska
sjukdomarna exempelvis betraktas ju såsom en folkplåga här i landet,
och ett av de stora problemen på sjukvårdens område är att bringa tillräcklig
bot och hjälp åt dem som lida av reumatiska sjukdomar. Det skapas
också stora fonder just för reumatikervården i landet. Och nu säger statsrådet
Möller, att frågan om de allergiska sjukdomarna får i vikt och betydelse
ställas långt efter dessa reumatiska sjukdomar. Såvitt jag förstår stämmer
inte detta. I pensionsstyrelsen hade man redan för tio år sedan uppmärksamheten
riktad på det förhållandet, att antalet sjuka, som sökte sjukpension på
grund av invaliditet genom allergiska sjukdomar, steg år från år, medan
reumatikernas antal sjönk. Örn jag inte är alldeles fel underrättad äro för närvarande
de, som på grund av allergiska sjukdomar äro arbetsoförmögna och
som ha drabbats av beklaglig invaliditet i annars arbetsföra åldrar, minst
lika talrika, ja, troligen flera än de som lia kommit i samma situation på grund
av reumatiska sjukdomar. Alltså ha de sakkunniga tyvärr misslett herr statsrådet
när de uppgivit att vården av allergiska sjukdomar skulle vara en fråga
av mindre betydelse än vården av andra sjuka.

Det är också märkligt att herr statsrådet förklarar, att de allergiska sjukdomarna
känner man ännu så litet till; han anförde ett yttrande från pensionsstyrelsen
om att osäkerhet ännu råder örn bästa behandlingssättet och att delade
meningar finnas inom sakkunskapen. Vad skulle ett sådant förhållande
egentligen bjuda statsmakterna att göra? Såvitt jag förstår borde det uppfordra
statsmakterna att ägna större uppmärksamhet åt forskningen på detta
område, så att sakkunskapen kunde bli mera enig och mera skicklig i fråga

Nr 12.

Tisdagen den 28 mars 1944.

Örn beredande av billigare vård åt astmasjuka. (Forts.)
om de allergiska sjukdomarnas bekämpande. Men statsmakterna ge till forskningen
på detta område inte ett enda rött öre. Man behöver inte ta sådana
exempel som herr Ström, som erinrade örn att staten i stället tänker bygga
högst dyrbara ämbetslokaler — man kan ta exempel från en massa andra områden,
där statsmakterna redan ganska generöst använder pengar, medan den
försummar att ge ett öre till forskningen på detta område.

Jag ^begärde, herr talman, egentligen ordet för att genom statsrådet Möller
söka få vidarebefordrad en önskan att man, visst inte på något särskilt generöst
sätt, men åtminstone i all blygsamhet ville göra en början att med statsmedel
försöka få i gång en vederhäftig forskningsverksamhet rörande de astmatiska
sjukdomarna. Nu överlåter man faktiskt detta åt det privata initiativet
— det är enskilda läkare, som offra oerhört mycken tid och kraft och
som säkerligen också få göra rent ekonomiska uppoffringar för att åstadkomma
vetenskapliga resultat rörande dessa sjukdomar, vilka börja bli en
folkfara. Statsmakterna ha varit ointresserade och de förklara sig genom
statsrådet Möller här i dag återigen vara ointresserade av saken.

Varför skulle man ändå inte kunna göra någonting i samarbete med Stockholms
stad? Jag är inte enig med herr Ström i det fallet. Ty gör man inte
någonting tillsammans med Stockholms stad, så blir det troligen ingenting
gjort. Jag skulle kunna tänka mig att man på Södersjukhuset inrättade en
specialavdelning, som man möjligen också kunde utrusta så, att en viss forskning
där kunde bedrivas. Det kunde i varje fall upprättas en specialavdelning,
där tillfredsställande behandling kunde åstadkommas för de astmatiskt sjuka
och där staten kunde bidraga i varje särskilt fall med en viss summa för patienter
från landsorten. Det finns redan liknande överenskommelser, som äro
satta i verket, och jag tror att man utan någon procedur med ett helt avtal
mellan staden och staten skulle kunna komma till rätta med problemet. Herr
Ström har rätt i att skall man försöka få ett stort avtal till stånd, så vet man
hur det går. Då sitta stockholmarna på den ena sidan av bordet och de s. k.
representanterna för staten på den andra, och så grälar man örn Stockholm
och landsorten i det oändliga. Det hela resulterar ofta i ingenting. Men lyckligt
vöre, örn man utan någon sådan grälprocedur helt enkelt kunde besluta,
att en viss summa per patient från landsorten lämnades från statens sida för
dem som vårdas på ett av Stockholms stad ägt och drivet sjukhus. Södersjukhuset
har möjlighet att inrätta en specialavdelning för behandling av astmatiska
sjukdomar — vissa grenar av behandlingen, exempelvis tjärinhalationer,
åstadkomma ju en mycket otrevlig odör, och detta gör att man måste vidtaga
vissa isoleringsåtgärder. De bästa specialisterna på detta område i landet
finnas i Stockholm, och dessa kunde man knyta till en sådan specialavdelning.
Då vore ett stort steg taget på vägen till ett bättre sakernas tillstånd
än vad som nu är rådande.

Att jag så särskilt intresserar mig för denna sak beror därpå, som jag talade
om när jag förra gången hade ordet i en liknande fråga, att jag tillhör klientelet.
Jag vet alltså hur oerhört svårt det är att få specialvård för astmatiska
sjukdomar, jag vet hur behövligt det är och jag vet hur många tusentals
arbetsdagar som gå förlorade för astmatiskt sjuka, som inte kunna få vård.
Sjukkassorna kunna berätta örn det, pensionsstyrelsen likaså. Och jag tror
att det endast är bristande tid, som har gjort att herr statsrådet och chefen
för socialdepartementet lämnat denna fråga så relativt obeaktad som han
gjort i detta interpellationssvar.

Herr talman! Har jag med vad jag nu anfört kunnat göra aldrig så litet
för att föra denna fråga bara ett tuppfjät framåt, så är jag helt tillfredsställd.
Detta är ju en interpellationsdebatt och det är nu inte fråga om några

Tisdagen den 28 mars 1944.

Nr 12.

Örn beredande av billigare vård åt astmasjuka. (Forts.)
yrkanden. Jag Ilar bär inte försökt att angripa någon enskild. Jag tror att
liela situationen är ett resultat av att systemet inte fungerar riktigt bra. Medicinalstyrelsen
tycks inte vara riktigt tiptop när det gäller denna fråga. Hur
nu därmed än månde vara, så är det ju inte en sak som vi nu behöva klarlägga.
Jag inskränker mig till att konstatera att förhållandena inte äro bra,
och att statsmakterna för tämligen ringa kostnader kunde åstadkomma ett
bättre tillstånd än det som nu är rådande.

Herr statsrådet Möller: Herr talman! Jag skall inte bli alltför långrandig,
men det finns ett pär saker som man väl i alla fall i detta sammanhang bör
observera.

Enligt den ordning, som råder för sjukvården här i landet, är det ju närmast
de kommunala myndigheterna — landstingen och städerna utanför landsting
— som skola bereda möjligheter till kroppssjukvård. Örn det nu här bara
gällde att bygga ut lasaretten eller inreda nya lokaler för mottagande av astmapatienter,
skulle det således rätteligen ligga inom landstingens, Stockholms
stads, Göteborgs stads etc. uppgifter att ombesörja detta. Jag tror emellertid
för min del, att den siste talaren, i någon mån åtminstone, berörde själva kärnpunkten
i det problem, som det här gäller. Det räcker nämligen icke med att
utbygga sjukvården genom uppförande av nya byggnader och allt vad därmed
sammanhänger. Det viktigaste är i stället att läkarna först lära sig att bota
astma, eller åtminstone att lindra dess följder.

Jag medger naturligtvis, att jag inte bär någon särskild sakkunskap på detta
område, men jag undrar i alla fall, örn inte de flesta läkare äro ense örn att man
ännu icke har något verksamt botemedel mot denna sjukdom. I den mån denna
debatt bär någon betydelse, borde den därför leda till att man undersökte, huruvida
man kunde åstadkomma bättre forskningsmöjligheter. Därtill hör naturligtvis
en klinik — det ligger i sakens natur. I den män det gäller forskningen
är det också klart, att staten både har att taga initiativet och att svara
för kostnaderna för denna del av arbetet.

Vid besvarandet av en sådan här interpellation är det inte så lätt att upptaga
sådana synpunkter, ty interpellationen förutsätter ju egentligen, att det bara är
fråga örn att inreda en eller annan ny klinik för astmasjuka. Jag tror för min
del, att detta skulle få mycket ringa effekt med den kunskap som läkarna hittills
lia örn de rätta botemedlen mot astma. Jag vet inte, örn jag kan räkna mig
till klientelet, men jag har verkligen haft ett pär anfall av astma i mitt liv.
Märkligt nog bär det emellertid aldrig varit här i landet, utan i en bestämd stad
på kontinenten.

Nu finns det ju också andra former av allergiska sjukdomar än astma. När
nian talar örn att astman icke har någon större utbredning, får man komma
ihåg, att detta gäller astman och icke de allergiska sjukdomarna överhuvud
taget, vilket både herr Ström och herr Linderot tycktes utgå ifrån. Men man haval
i alla fall kunna säga, att de flesta former av de s. k. allergiska sjukdomarna
äro relativt lindriga. Det är astman som är svår och som verkar förstörande
på arbetsförmågan. Därför är också astman i detta sammanhang huvudsaken.

När man tycker att det hela är så enkelt, vill jag nämna, att en utredning rörande
reumatikervårdens ordnande här i landet har legat klar sedan åtskilliga
år tillbaka. Det var meningen att förlägga en klinik för ändamålet till karolinska
sjukhuset och att även inrätta dylika kliniker på ett par andra platser.
Det har emellertid inte varit möjligt att genomföra detta program, som således
varit aktualiserat långt tidigare än frågan om vården av de astmasjuka. Trots
herr Linderots yttrande vågar jag också säga, att de reumatiska sjukdomarna
i varje fall hota ett mycket .större antal människor här i landet med förstörd

Nr 12.

Tisdagen den 28 mars 1944.

Om beredande av billigare vård åt astmasjuka. (Forts.)
eller nedsatt arbetsförmåga än astman. Om man inte på en gång kan ordna vårdförhållandena
för alla slags sjukdomar, som det vore önskvärt att ordna för,
måste man besluta sig för en viss tågordning. I den tågordningen bör •—• i varje
fall har jag den uppfattningen — ett bättre tillgodoseende av reumatikerforskningen
och reumatikervården gå före åtgärder i fråga örn astman, även örn jag
för min del gärna erkänner, att det naturligtvis är ytterligt önskvärt, att man
snabbt kommer till resultat även på denna senare punkt.

Jag kan i övrigt instämma i vad två av talarna här sagt. Interpellationssvaret
är naturligtvis ytterst otillfredsställande, men det är ju inte sagt, att detta
beror på den svarande. Det beror i själva verket på omständigheter som, för
närvarande i varje fall, ingen kan våga säga sig behärska.

Herr Ström: Herr talman! Herr Linderot, vilkens synpunkter i denna fråga
jag eljest i stort sett delar, uppkallade mig till en varning.

Jag tror att iman kan antaga — jag säger inte mer än antaga — att Stockholms
stad har sin uppmärksamhet fäst vid att det vid Södersjukhuset med
det snaraste bör inrättas en klinik för astmasjuka. Men jag är synnerligen
rädd för att staten skall blanda sig i denna sak, ty då kommer nog sakens förverkligande
att skjutas långt fram i tiden genom de utredningar, kontrollanordningar,
mätningar av golvytor och takhöjder och de undersökningar rörande
priset pa fernissor och allt sådant som statens olika besparingsberedningar
komma att kräva. Jag är av den uppfattningen, att Stockholms stad oberoende
av staten snarast möjligt bör försöka att lösa denna fråga för Stockholms
stads del. När den väl är löst och nian från statens sida inte längre kan genom
byråkratiska åtgärder åstadkomma en allvarlig försening — vilken man
naturligtvis inte önskat, men som måste bli följden av dessa statens ingripanden
— kan möjligen ett samarbete äga rum. Men att inleda ett samarbete på
nuvarande stadium tror jag skulle vara synnerligen olyckligt nied hänsyn tili
statens och statsförvaltningens oerhörda och för varje dag växande byråkratisering,
som fördröjer allting och omöjliggör alla frågors snabba lösning. Jag
är mycket rädd för detta och ber herr Linderot, sorn är med i Stockholms
stadsfullmäktige, att hjälpa till och vaka över att ingen försening av frågans
lösning för Stockholms stads del äger ram''.

Sedan vill jag efter herr statsrådet Möllers yttrande tillägga, att jag såsom
stadsfullmäktig i Stockholm har följt denna fråga mycket ingående under tio,
femton år, och jag känner därför ganska väl till hela denna sak. Örn herr
statsrådet hade tid att resa ut och studera Stockholms stads sjuk- och vårdhem
vid Nyboda för barn med allergiska sjukdomar, skulle han få en utomordentlig
inblick i av vilken landsskadlig betydelse denna sjukdom är och hur viktigt
det är att man snabbt kommer fram till en lösning av problemet örn dess
botande. Vill man sedan också närmare studera den avdelning för dessa sjukdomar,
som _ Stockholms stad har upprättat på Sabbatsbergs sjukhus under en
utomordentligt skicklig och kunnig överläkares ledning, vilken ■— såsom herr
Linderot här också betygade -— har gjort utomordentligt värdefulla insatser
för hela vårt land för denna frågas lösning, kommer man ännu klarare att inse
nödvändigheten av vad herr Sundvik i sin interpellation liksom jag i en tidigare
interpellation berört, nämligen att bereda även landsortens astmasjuka
vårdmöjligheter.

_ Genom beslut av.Stockholms stadsfullmäktige skall nu också Sabbatsbergs
sjukhus omdanas. Även örn väl i samband därmed den allergiska avdelningen
kommer att överflyttas till Södersjukhuset, tror jag, att det på grand av den
väldiga utbredningen av dessa sjukdomar är av stor vikt, att staden tillser,
att även vid det nya sjukhus, som skall tillkomma, tillräckliga lokaliteter och

Tisdagen den ''28 mars 1944.

Nr 12.

Örn beredande av billigare vård åt astmasjuka. (Forts.)
vårdmöjligheter beredas för de astmasjuka i Stockholm. Då man härvidlag
ännu har en viss tid på sig, är det möjligt, att det på denna punkt skulle kunna
ske ett samarbete mellan staten och staden under förutsättning att staten
icke fordrar någon kontroll över detta nya kommunala sjukhus. Detta måste
vara en förutsättning för ali samverkan hädanefter mellan staden och staten,
ty man kan inte tänka sig att med statens ständigt växande kontrollanordningar
kunna komma fram till ett positivt resultat; de medföra en alltför stor
kostnad och tidsspillan. Man bör icke för denna obetydliga, formella kontroll
riskera så stora livsvärden, som det här gäller, för hela nationen.

Jag finner sålunda, att det skulle vara av den största betydelse,^ örn Stockholms
stad först kunde lösa denna fråga för sin del, och att man, då nu staten
inte har pengar att lösa hela detta problem i samband nied karolinska sjukhusets
utbyggnad, bör dröja med samverkan mellan stat och kommun till dess
att frågan om Sabbatsbergs sjukhus ombyggnad blir aktuell. Härvid bör den
verkligt sakkunnige läkaren medverka. Jag tror, att detta är den väg, på vilken
man snarast kommer fram till resultat.

Herr Linderot: Herr talman! Det var ett missförstånd av herr Ström, då
han trodde att jag ville koppla in staten i arrangemanget med en specialavdelning
för astmasjuka på Södersjukhuset. Det vill jag alls inte, utan jag menar,
precis som herr Ström, att Stockholms stad själv skall ordna denna avdelning
för att undvika onödig tidsutdräkt och onödiga diskussioner med statens
representanter. Men när avdelningen väl är färdig, kanske nian kan komma
överens med staten örn att staten skall betala ett visst bidrag för varje vårdsökande
från landsorten, så att landsbygdens invånare i fråga om de allergiska
sjukdomarna icke behöva vara helt avstängda från möjligheten till vård
på en modern sjukvårdsinrättning. Det är en sådan anordning jag avser, och
jag är således i princip överens med herr Ström.

Sedan vill jag också medge, att statsrådet Möller har rätt i att kärnfrågan
här är forskningen. Man måste nämligen genom vetenskaplig forskning lära
läkarna, hur de skola behandla de allergiska sjukdomarna, i fråga örn vilkas
behandling det nu, som sagt, råder mycket stora meningsskiljaktigheter mellan
olika läkare. Men även örn man icke vet, hur man effektivt skall behandla
exempelvis astmasjukdomen, är detta icke något argument för att staten icke
skall göra något på forskningens område, utan det är tvärtom ett skäl för att
staten ovillkorligen måste göra något för forskningen på detta område. Läkarna
veta inte så värst mycket om de reumatiska sjukdomarna heller —_ såsom
statsrådet Möller kanske känner till — liksom inte heller om kräftsjukdomarna.
Men just därför att läkarna inte veta, hur man skall bota kräfta,
lägger man ned oerhört mycket pengar på^ forskningsarbete i fråga örn kräftsjukdomarna.
Detsamma gäller också i fråga örn de reumatiska sjukdomarna.
Just därför att läkarna icke veta, hur astmasjukdomen skall behandlas, borde
staten lägga ned åtminstone några pengar på forskningsarbete på det området.
_ o .

Det var detta som jag ville ha fram. Jag är övertygad örn att^ statsraUet
Möller i detta fall är överens med mig, och därom behöva vi alltså inte diskutera.

Ordet lämnades härefter till herr statsrådet Domö, som meddelat, att han
ämnade vid detta sammanträde besvara herr Bondesons interpellation angående
ökat skydd mot förlust i anledning av svinpest, och nu yttrade: Herr talman!
Med första kammarens tillstånd har dess ledamot herr Bondeson till statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet riktat följande frågor:

Äng. uhtil
skydd mot
förlust i ari
ledning nv
svinpe.it.

Nr 12.

Tisdagen den 28 mars 1944.

Äng. ditåt skydd mot förlust i anledning a,v svinpest. (Forts.)

. Är det herr statsrådets mening:, att det överensstämmer med rälivisa och
billighet att vid avspärrning på grund av misstanke om svinpest, vederbörande
ägare själv skall bära den därmed förenade ekonomiska förlusten, eller har
herr statsrådet för avsikt att snarast låta vidtaga erforderliga åtgärder för
beredande av rimlig ersättning i berörda fall?

Då jag- förordnats att föredraga ärenden rörande smittsamma husdjurssjukdomar,
vill jag besvara de nyss återgivna frågorna.

0 Jämlikt 5 § första stycket epizootilagen må medicinalstyrelsen, där Konungen
så, föreskrivit, för hämmande av, bland annat, svinpest besluta, att nedslagning
eller dödande antingen av hel besättning, i vilken smitta inkommit eller
misstänkes hava inkommit, eller ock av vissa sjuka eller för sjukdom misstänkta
djur skall äga rum.

I 26 § kungörelsen den 12 april 1935 (nr 106) med närmare föreskrifter angående
bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar stadgas, att svinpest
icke må av veterinär förklaras vara för handen, med mindre sjukdomens diagnos
fastställts vid undersökning å statens veterinärmedicinska anstalt eller
av ^medicinalstyrelsen godkänt veterinärbakteriologiskt laboratorium.

^ Enligt- 3 § 2 morn. första stycket epizootilagen skall veterinär, där Konungen
så föreskrivit, förklara ställe, varest i lagen avsedd sjukdom förekommer eller
misstänkes förekomma, spärrat, och åligger det för sådant fall veterinären att
enligt av medicinalstyrelsen utfärdade anvisningar och föreskrifter anbefalla
isolering och meddela förbud att från stället bortföra djur, som kunna angripas
av sjukdomen, ävensom i övrigt vidtaga nödiga åtgärder till förhindrande av
smittspridning.

1 de fall, då djur nedslaktas efter vederbörligt förordnande enligt förut anförda
bestämmelser i epizootilagen, är djurägare jämlikt 9 § epizootikungörelsen
berättigad till ersättning av allmänna medel. Ersättning skall härvid
utgå efter det. värde djuret skulle hava haft, örn sjukdomen ej inträffat.

Möjligheter finnas att erhålla försäkring i statsunderstödd försäkringsrörelse
mot förluster till följd av bland annat svinpest. Kostnaderna härför äro endast
omkring 20 öre för 100 kronors försäkringsvärde. Försäkring kan även erhallas
mot förluster till följd av andra svinsjukdomar. Kostnaderna härför äro
emellertid förhållandevis höga.

Enligt interpellantens mening bör staten ersätta djurägaren icke endast, såsom
enligt nu gällande bestämmelser är fallet, förluster som uppkommit för
honom, sedan förekomsten av svinpest konstaterats, utan även förluster som
drabbat djurägaren från det påbud örn avspärrning meddelas honom och till dess
sjukdomen diagnostiserats och detta oavsett örn sjukdomen visar sig vara svinpest
eller icke. En dylik utvidgning av den statliga ersättningsskyldigheten
skulle bryta en av de principer, varpå bestämmelserna rörande statens ersättningsskyldighet
vid epizootier bygger, nämligen den att staten icke ersätter
djurägare för djur som dör i epizootisk sjukdom, utan endast för djur som
efter myndighets beslut nedslaktats för förhindrande av smittans spridande eller
för undersökning. Mot förluster på grund av sjukdomen har djurägaren ansetts
böra skydda sig genom försäkring. Ett bifall till interpellantens önskemål
skulle få svåröverblickade konsekvenser i fråga örn ersättningar vid andra
sjukdomar. Det synes vara mera ändamålsenligt att genom utbyggnad av den
statsunderstödda försäkringsverksamheten bereda djurägaren möjligheter att
genom ^försäkring även skydda sig mot förluster av ifrågavarande slag. De nu
gällande ersättningsbestämmelserna ha endast varit i kraft sedan den 1 juli
1941, alitsa under förhållandevis kort tid. Det synes mig vid nu angivna förhållanden
icke lämpligt att redan nu överväga en revision av desamma. Jag

Tisdagen den 28 mars 1944.

Nr 12.

Ang. ökat skydd mot förlust i anledning av svinpest. (Forts.)
kommer emellertid att med uppmärksamhet följa förevarande frågas vidare
utveckling.

Herr Bondeson: Herr talman! Till herr statsrådet Domö har jag att framföra
mitt tack för svaret på min till herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
ställda interpellation.

Herr statsrådet har i slutet på svaret yttrat, att han med uppmärksamhet
kommer att följa frågans vidare utveckling, för vilket löfte jag och^ mångå
.svinuppfödare med mig vilja betyga vår tacksamhet. Emellertid utgår ^clet i
stort sett avböjande svaret på interpellationen ifrån att ett tillmötesgående
av mina önskemål innebure att en en gång given princip, skulle brytas och att
detta skulle leda till svåröverblickade konsekvenser i fråga örn ersättning vid
andra sjukdomar. Mot detta måste jag invända, att strider en princip mot
praktisk erfarenhet, så måste principen vara felaktig.

Svinpesten intager också bland övriga smittosamma sjukdomar en avgjort
säregen plats, enär den diagnostiskt är mycket svårbedömbar. Sa kan t. ex.
snart sagt vilken djurägare som helst, som en gång haft raul- och klövsjuka
bland sina djur, utan vidare själv bedöma ett nytt sadant sjukdomsfall, medan
däremot då det gäller svinpesten snabb och säker diagnos ej kan erhållas ens
med den drivna laboratoriediagnostik som star till buds särskilt gäller detta
de första fallen under en epizooti. Måste därtill ympningsförfarandet anlitas,
kan det draga ut på tiden intill tre veckor, och under den tid diagnosen ställes
kan ett stort antal svin dö, vilket också har skett i en del fall.

Såsom jag i min interpellation framhållit dogo t. ex. under 1940 års epizooti
av en besättning på 177 svin 7 större suggor, 29 gödsvin och 52 halvsvin,
eller tillhopa 88 svin, innan diagnosen svinpest kunde ställas. På en annan
egendom, som misstänktes för svinpest, dogo ett 60-tal svin, under den tid som
åtgick för att fastställa, om det var svinpest som drabbat besättningen. Det
var icke svinpest — utan paratyfus. Jag vill också anföra ett tredje fall, bland
de många, under föregående års epizooti i Skåne. Det dog en gris i en besättning.
Kadavret blev uppsänt till veterinärmedicinska anstalten i Stockholm,
som redan efter fyra dagar var färdig att ställa diagnosen rödsjuka ej
svinpest. Under dessa fyra »misstänkta» dagar dogo emellertid åtta svin.

Yad jag här anfört är exempel endast från en bråkdel av de besättningar
som förklarats misstänkta. För herr statsrådet och kammarens ledamöter vill
jag omnämna, att det inom Malmöhus län förra året var ej mindre än 143 besättningar
som misstänktes för svinpest. Antalet svin i olika aldrar i dessa
besättningar var 1 758, varav 118 dogo i sjukdomen och de övriga 1 640 mäste
nedslaktas. .

Jag är därmed inne på det avsnitt av herr statsrådets svar, dar det aniorues,
att djurägarna böra skydda sig mot sådana förluster genom försäkring. Det
är nog gott och väl, men samtidigt är det ett faktum att djurägarna ej så noga
känna till denna försäkringsform, varför de också mera sällan begagna sig
därav. Skall man få djurägarna att försäkra sig mot dessa risker, måste säkerligen
en stark propaganda bedrivas. _ _ .

Det bör också erinras örn att försäkringen ej omfattar avelssvm under atta
månaders ålder och icke heller göd- och hushallssvin under tva mana ders alder.

Mot premieavgiften 20 öre för 100 kronors försäkringsvärde i den statsunderstödda
försäkringsrörelsen är ingenting att säga. Emellertid är premien flir
fullständig försäkring, som också herr statsrådet påpekar, förhållandevis hög.
För hushållsgrisar kan korttidsförsäkring tagas, men premien härför är 2
kronor 50 öre per 100 kronors försäkringsvärde. Stora förluster drabbade i

Nr 12.

Tisdagen den 28 mars 1944.

Äng. ökat skydd mot förlust i anledning av svinpest. (Forts.)
fjol de svin k dorn ägare i Skåne, speciellt i Landskrona och Ystad, som ej hade
sina hushållsgrisar försäkrade och sorn ej heller fingo någon annan ersättning.

Visserligen har herr statsrådet förordat försäkring, men hur var elef ställt
härmed i den militära svingården i Boden, som för en kort tid sedan drabbades
av svmpest? Av svinbesättningen, som enligt uppgift utgjordes av cirka 500
djur, dogo och nedslaktades — för att nedgrävas och brännas — omkring 300
svin, representerande stora värden. Kan man säga, att staten här föregått med
gott exempel,. då den ej ens hade försäkrat enligt den billigaste försäkringsformen,
för vilken premien är 20 öre per 100 kronors försäkringsvärde?

Till sist är att anföra, att en djuruppfödare kanske betänker sig mer än
en gång, örn han i sin besättning misstänker svinpest, innan han tillkallar
veterinär, då han ju riskerar att få genomlida avspärrning och obehag och dessutom
åsamkas en mer eller mindre betungande förlust. Jag vill ingalunda beskylla
djurägarna för att vilja fördölja sjukdomen, men ett faktum är dock
att^ genom en okontrollerad nedslaktning stor skada kan åstadkommas och
smittan spridas vidare. Jag vill i detta fall peka på hurusom en skånsk avelssvinsbesättning
genom ett sådant förfarande måste helt nedslakta-s, varigenom
ägaren gjorde stora förluster trots att han hade försäkrat.

Mina frågor äro därför nog ej helt utan betydelse, utan de förtjäna att beaktas.
Jag och mångå djuruppfödare med mig hoppas därför att herr statsrådet
måtte ha sin uppmärksamhet på den i interpellationssvaret antydda
vägen, innebärande en revision av nu gällande ersättningsbestämmelser, vilken
enligt min mening bör ske omedelbart. Vi hoppas också, att regeringen även
pa annat sätt måtte överväga frågan örn beredandet av rimlig ersättning åt
dem som råka ut för olyckan att få svinpest bland sina besättningar.

Herr statsrådet Domö: Herr talman! Jag är den förste; att erkänna, att
svinsjukdomarna äro mycket svåra att komma till rätta med och att de förorsaka
avsevärda förlusten Just därför har också staten berett djurägarna möjlighet
att i viss utsträckning skydda sig mot ekonomiska förluster genom en
försäkringsform, till vilken staten lämnar bidrag och som även omfattar svinpest.

Y idare måste man göra klart för sig — eller komma ihåg, rättare sagt, ty i
och för sig är det naturligtvis fullständigt klart — att de åtgärder som staten
vidtager i form av nedslaktningar eller avspärrningar icke göras enbart i det
allmännas intresse, utan också i svinägarnas samfällda intresse. Dessa åtgärder
syfta ju ytterst till att förebygga ytterligare förluster för svinägarna i landet.
Givetvis kunna åtgärderna i fråga drabba den enskilde svinägaren relativt
hart, men sa. är det ju nu en gång här i världen, att ekonomiska förluster bli
följden av djursjukdomar. Örn staten skulle ersätta alla de förluster och kostnader,
som kunna vara förenade med en ■ avspärrning, tror jag, att vi kunde
råka in i ett tillstånd som inte skulle vara så önskvärt. Jag vill liksom herr
Bondeson inte tro att det finns djurägare som skulle vilja fördölja en sådan
sjukdom som svinpesten eller felaktigt föregiva den, för att vara absolut säkra
på att vara skyddade mot förluster. Men nog ligger det snubblande nära till
hands att antaga, att det kan uppstå biverkningar, örn man får till stånd en
sådan ordning att djurägarna skola vara skyddade för alla kostnader, när de
bli avspärrade på grund av misstanke för svinpest.

Vad den långa tiden för fastställandet av sjukdomen beträffar, är det ju,
som herr Bondeson nämnde, svårt att ställa rätt diagnos, när svinpest utbryter
efter en lång tids bortovaro från landet, detta därför att denna sjukdom
ju förekommer i så manga olika former. Men när man väl har konstaterat svinpest
i landet, blir väntetiden, innan man får reda på örn en viss besättning

Tisdagen den 28 mars 1944.

Nr 12.

Ann. ökat skydd mot förlust i anledning au svinpest. (Forte.)
verkligen är smittad av svinpest eller ej, inte särskilt liing. Jag har här en
uppgift, varav det framgår, att under svinpestepizootien år 1943 gick det under
maj månad i medeltal — det gällde 18 fall — åt 15,6 dygn för diagnosens
ställande, under det att medeltalet för tiden från och med juni månad det året
— det gällde då 45 fall — endast utgjort 5 dygn. Av de under maj undersökta
18 fallen togo 16 stycken mer än fem dagar i anspråk, innan diagnosen ställts,
men av de från och med juni månad till årets slut diagnosticerade drogo endast
5 mer än fem dagars tid. Alltså har man dess bättre kommit därhän, att
man kan högst avsevärt inskränka den tid, under vilken djurägaren är utsatt
för förluster. Därest djurägaren är rädd för att det skall draga för lång tid,
innan han får reda på örn hans besättning har svinpest eller annan sjukdom,
och han hellre vill slakta djuren, så torde det vara möjligt för honom att under
betryggande former verkställa nedslaktning av djuren, örn han lämnar in ansökan
därom till medicinalstyrelsen.

Men jag skall återgå till de två fall, som herr Bondeson här berörde. I det
första fallet kunde ägaren skyddat sig genom en försäkring, där avgiften är
20 öre för 100 kronors försäkringsbelopp. Även örn, som herr Bondeson säger,
svinskötseln inte bär försäkringar — jag vet inte, örn det gäller i allmänhet
eller herr Bondeson själv — så undrar jag,_ örn inte en försäkring med 20 öres
avgift för 100 kronors försäkringsvärde i alla fall kunde ha tagits i det
första fall, varom herr Bondeson talade. I det andra fallet — jag förmodar det
är det s. k. eskilstunafallet — konstaterades, att sjukdomen inte var svinpest.
Men jag ställer den frågan: hur hade det gått för denne djurägare, örn
ingen avspärrning hade ägd rum? Med det snabba förlopp, som sjukdomen paratyfus
— man konstaterade senare, att det rörde sig örn denna —- har, skulle
säkert djurägaren där lia blivit utsatt för mycket stora förluster, även om avspärrning
inte hade skett.

Till slut vill jag, herr talman, säga, att frågan örn utvidgning av smittoförsäknngen
därhän, att den skulle komma att omfatta alla dödsfall under avspärrningstiden
i en försäkrad besättning, är jag villig att ta upp till prövning,
och jag har redan dryftat den med sakkunniga, men jag är inte färdig att
här uttala, vad resultatet kan bli av den prövningen, utan anser, att man får
vänta att uttala sig bestämt, till dess man trängt litet längre in i saken.

Herr Bondeson: Herr talman! Jag kan med glädje konstatera, att herr
statsrådet ger mig rätt i att de första fallen äro de svarastc att fastsla. Sedan
det ingått i veterinärernas medvetande, att man kan misstänka, att sjukdom
i en svinstock kan vara svinpest, är det mycket lättare att upptäcka denna.

Vidare sade herr statsrådet, att om man ingår med anmälan till medicinalstyrelsen,
kan slakt ske under betryggande^ former. Det är riktigt, men det är
en lång omväg, ty veterinären på orten måste då vända sig till länsveterinären,
som sedan får i skrivelse till medicinalstyrelsen anhålla, att djuren få
slaktas under betryggande former. Detta tar sin lilla tid, och när nian vet, att
inom fyra, fem dagar kan en så stor del som en fjärdedel av besättningen dö,
så förslår man, att det dock är stora belopp, som stå på spel. Och vid sanitetsslakten
får djurägaren själv bekosta alla utgifter, som äro förenade med
denna. Slakteriet, där han får låta slakta djuren, får inte slakta andra än de
svinpestsmittade svinen, och djurägaren får betala all desinfektion och alla
övriga åtgärder. Detta förorsakar honom rätt stora kostnader.

Till slut tar jag med tacksamhet fasta på herr statsrådets ord i slutet av
interpellationssvaret, att han med uppmärksamhet skall följa frågan.

Nr 12.

Tisdagen den 28 mars 1944.

Aitg. Kungl. Herr statsrådet oell chefen för ecklesiastikdepartementet Bagge, som för.
afa/.-te mit Marat sig ämna vid detta sammanträde besvara herr Näslunds interpellation
''wkoherde, gående Kungl. Majlis rätt att tillsätta kyrkoherdetjänst, fick nu ordet och
tjänst. anförde: Herr talman! Ledamoten av riksdagens första kammare, herr P. Näslund,
har med kammarens tillstånd till mig riktat följande frågor:

1) Anser herr statsrådet bestämmelserna i 1934 års lag om tillsättning av
prästerliga tjänster vara tillfredsställande i fråga om Kungl. Maj:ts rätt att
tillsätta kyrkoherdetjänst var tredje gång sådan är ledig?

2) För den händelse denna fråga besvaras nekande, är herr statsrådet beredd
att föreslå Kungl. Maj :t att framlägga förslag till nya bestämmelser?

Interpellantens fråga inledes med påståendet, att kyrkoherdeutnämningar,
som ägt rum med stöd av 1934 års lag örn tillsättande av prästerliga tjänster,
varit föremål för starkt klander i den offentliga diskussionen, varjämte han
iramhåller att konstitutionsutskottet haft sådana utnämningsärenden under
sin granskning, utan att detta dock föranlett någon majoritetsanmärkning.
Han relaterar vidare som motivering för sin fråga förhållandena vid en kyrkoherdeutnämning,
där församlingen med 906 av 924 avgivna röster uttalat
sig för en kandidat, under det att den till kyrkoherde utnämnde endast erhållit
3 röster, och han anför vidare, att jag under en debatt i andra kammaren
den 7 april 1943 angående dessa frågor angivit som den princip, efter
vilken jag ansåg, att 1934 års lag borde tillämpas, att församlingens vilja
skulle bli utslagsgivande, om den klart givit sig till känna hos de röstande och
valdeltagandet icke varit svagt. Vid ifrågavarande val utgjorde de deltagande
24 % av samtliga röstberättigade.

_ Interpellantens motivering till sina frågor förefaller mig ge anledning till
vissa erinringar.

Vad först beträffar klandret mot gjorda kyrkoherdeutnämningar och konstitutionsutskottets
ställning till dessa kan det kanske vara nog att hänvisa till
det anförande, som konstitutionsutskottets ordförande, herr Hallén, med instämmande
av utskottets ledamot herr Fast, höll i debatten den 7 april 1943
i andra kammaren angående motioner om ändring av lagen om tillsättning av
prästerliga tjänster.

Jag vågar tro i likhet med vad herr Hallén vid detta tillfälle uttalade, att
örn man verkligen hade reda på de direktiv efter vilka Kungl. Majit har att
företa sina utnämningar och såg hur lojalt de tillämpades, så skulle mycket
av rabaldret kring prästvalen försvinna. Det kan i detta sammanhang möjligen
äga sitt intresse att ta del av följande fakta. Under tiden 7i 1940—2S/2
1942 förekommo.50 tredjegångstillsättningar, varav i 38 fall den, som erhållit
majoriteten vid valet, utnämnts och under tiden 1/3 1 942—29/2 1 9 44 förekommo
25 tredjegångstillsättningar, varav i 20 fall den valde utnämnts. I de
övriga 5 fallen ha biskop och domkapitel i tre fall förordat den utnämnde. Av
de två återstående fallen utgöres det ena av det av interpellanten åsyftade,
där biskop och domkapitel icke avgivit något förord.

I över 77 % av tredjegångstillsättningarna under dessa fyra år har Kungl.
Maj :t sålunda utnämnt den av församlingen valde.

När interpellanten citerar mitt uttalande vid denna debatt, där jag utförligt
angav de regler, efter vilka under min ämbetstid den ifrågavarande lagen
tillämpats, har han uteslutit hela den sida av saken som rör hänsynstagandet
till syftet med lagändringen år 1934, nämligen att utan att alltför mycket inkräkta
på församlingens valrätt åstadkomma viss säkerhet för att dugande
och förtjänta präster inte på grund av mer eller mindre tillfälliga omständigheter
nödgas gå miste om vederbörlig befordran. Han har därigenom i likhet
med de tidningar, som intagit samma ställning som han, lämnat en minst

Tisdagen den 28 mars 1944.

Nr 12.

Äng. Kungl. Maj:Is rätt att tillsätta kyrkoherdetjänst. (Fors.)
sagt ensidig och vilseledande framställning. Jag skall i dag inte ga närmare
in på dessa frågor, då den som är intresserad härav kan läsa den mycket detaljerade
redogörelse som jag lämnade vid nyssnämnda tillfälle.

Jag vill endast ännu en gång understryka att lagbestämmelserna örn tredjegångstillsättning,
bakom vilka ligga två mot varandra ofta fullständigt stridande
principer, måste bli mycket besvärliga att tillämpa i praktiken. Men
man har därför inte rättighet att göra det så bekvämt för sig, att man endast
tar hänsyn till den ena principen, nämligen beaktandet av församlingsviljan,
och icke till den andra, nämligen syftet att bereda prästerskapet en rättvisare
och tryggare befordringsordning. Båda dessa principer måste få tillbörlig vikt
vid ärendets behandling och icke enbart den ena. Detta kommer också tydligt
fram i förarbetena till lagen, och jag kan därvid även citera första lagutskottets
utlåtande, som godtogs av riksdagen och vilket innehöll uttalandet att
»församlingens val borde tillmätas ett väsentligt inflytande på tjänstens tillsättning,
där det visade en under avsevärt deltagande tydligt uttalad mening
och valresultatet icke skulle leda Ull uppenbar orättvisa». Den sista delen av
meningen brukar alldeles utelämnas, när man citerar detta uttalande.

Interpellanten har också på ett vilseledande sätt refererat det av honom
åberopade fallet. Han har endast omtalat utgången av valet, men icke på
något sätt omnämnt den stora skillnad i meriter sohl förelåg mellan den, som
fick majoriteten vid valet, och andra sökande. Den förre, som var född 1908,
hade 10 prästerliga tjänstår, därav 6 år som komminister i ifrågavarande församling.
Den av Kungl. Maj:t utnämnde var född 1890, hade 25 tjänstår och
hade under 12 av dessa år varit kyrkoherde i en isolerad lappmarksförsamling.
Detta är en ovanligt stor skillnad i tjänstålder, och jag kan knappast
föreställa mig ett fall där det vore mera skäl att tala örn en uppenbar orättvisa,
örn Kungl. Majit skulle ha följt valresultatet. Den invändningen kan
visserligen göras att den utnämnde icke var obefordrad, utan kyrkoherde.
Det finnes emellertid vissa grupper av fall, där man måste gå ifrån regeln
att endast ta hänsyn till obefordrades rätt. Det gäller exempelvis^ präster i
svenska utomlandsförsamlingar, kyrkoherdar, som åtnjuta en så låg lön att
deras ställning i lönehänseende kan anses vara jämnställd med en komministers,
samt slutligen kyrkoherdar i isolerade ödemarksförsamlingar. Vad särskilt
kyrkoherdar i lappmarksförsamlingar beträffar finns i° reglementet för
Lappmarks ecklesiastikverk följande bestämmelser i § 8: Såväl vid^ upprättande
av förslag till prästerlig tjänst som vid utnämningen därtill niå jämväl
lämplig hänsyn tagas till örn den sökande någon längre tid tjänstgjort i_ lappmarken.
Den av Kungl. Majit utnämnde prästmannen hade som sagt i över
12 år varit kyrkoherde i en dylik lappmarksförsamling.

Så länge den nuvarande lagen gäller måste den tillämpas^ med en vägning
mot varandra av de olika principer den företräder. Sedan ina det föredragande
statsrådet lia vilken personlig uppfattning som helst örn lagens lämplighet.

Jag kommer härmed över till interpellantens direkta frågor. På den första,
örn jag anser bestämmelserna i 1934 års prästvalslag örn tredjegångstillsättningar
tillfredsställande, kan jag hänvisa till mitt inlägg i debatten i andra
kammaren den 7 april 1943. Vad den andra fragen beträffar, nämligen örn
jag är beredd att föreslå Kungl. Majit att framlägga förslag till nya bestämmelser
rörande tillsättandet av prästerliga tjänster, sa vill jag erinra därom,
att riksdagens båda kamrar vid detta tillfälle avslogo motioner, bl. a. av den
•träde interpellanten, angående utredning örn dylik ändring av dea ifrågavarande
lagen. Att nu framlägga något förslag i den riktning som interpellanten
avser anser jag för den skull icke lämpligt.

Nr 12.

Tisdagen den 28 mars 1944.

Äng. Kungl. Maj:ls rätt att tillsätta kyrkoherdetjänst. (Forts.)

Herr Näslund: Herr talman! Jag ber torst att få framföra mitt tack till
herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet för hans beredvillighet
att besvara min interpellation. Jag vill också uttrycka min odelade tillfredsställelse,
över att han sörjt för att jag i god tid fått ta del av detta svar. För
svarets innehåll är jag däremot inte lika tacksam.

Jag ber att först få lämna ett par förklaringar. Herr statsrådet har funnit anledning
till erinringar emot mitt sätt att referera i olika avseenden. Vad först
beträffar, att jag i .min .interpellation hade utelämnat den del av statsrådets
anförande den 7 aplin fjol i andra kammaren, som rörde motiven för 1934 års
lag, och endast uppehållit mig vid hans uttalande om vilken betydelse som skall
tillmätas församlingsvalet, vill jag säga, att detta har jag inte gjort i avsikt att
citera vilseledande, utan därför att jag trott, att inför detta forum syftemålet
med 1934 års lag vore tillräckligt bekant.

Den andra erinran, som jag ber att fa lämna en förklaring till, gäller anmärkningen
mot mig — jag får väl kalla det för en anmärkning — för att jag i min
interpellation endast hane redogjort för valutgången genom att anföra valsiffrorna
men inte hade omnämnt den utnämndes meriter. Ja, herr statsråd, det
gjorde jag i dea ärliga avsikten, att jag inte på något sätt skulle i min interpellaton
blanda in något, som skulle kunna tydas som en anmärkning i fråga
örn utnamningsärendet såsom sadant, vilket ju enligt gällande grundlag är förbjudet.
Nu har herr statsrådet i sitt svar kommit något litet in på det, och jag
hoppas, att jag med herr talmannens medgivande också får tillfälle att beröra
det litet senare. Herr talmannen skakar på huvudet, men jag försäkrar att jag
inte skall göra det för att klandra utnämningen, utan endast för att belysa min
interpellation.

Som en tredje förklaring vill jag säga, att avsikten med min interpellation
uteslutande har varit att aktualisera verkningarna av 1934 års lag på hithörande
område. Och jag måste säga, att jag har blivit än mera bestyrkt i dea
uppfattningen, att lagreglerna bär äro otillfredsställande. Då tänker jag inte
alls på den ene eller andre ecklesiastikministerns bekvämlighet, utan jag tänker
på den skada, som åstadkommes i församlingarna gång efter annan genom att
Kungl. Maj:ts utnämning går församlingsvalet emot.

Heij statsrådet har i sitt svar åberopat konstitutionsutskottets ordförande,
herr Hallén, som i andrakammardebatten den 7 april i fjol höll eif anförande i
detta ämne.. Jag skall inte kommentera herr Hallens uttalande i detta sammanhang,
men jag tillåter mig att även jag citera något av vad herr Hallén yttrade.
Han började sitt anförande med att redogöra för hur konstitutionsutskottet gick
till väga, när det varje år granskade dessa utnämningsärenden, och talade örn,
att.utskottet gjort upp en fabia o. s. v. Sedan sade han några ord örn liur konstitutionsutskottet
tolkar orden »avsevärt deltagande» i 1934 års lag -_ man rör

sig ju. här med detta ganska obestämbara begrepp — samt orden »uppenbar
orättvisa». Han säger ordagrant: »Det är klart, att man får överväga, vad som
i realiteten skall menas med avsevärt deltagande. Det kan naturligtvis variera.

\ i lia emellertid utgått ifrån ett minimum av 20 eller 25 % eller ibland kanske
mera,, beroende på församlingens struktur och omfattning m. m. samt hur man
där givit sin mening till känna. Vi ha ansett, att örn valdeltagandet sjunker under
den angivna procentsatsen, då är Kungl. Maj :t mera oförhindrad att träffa
sitt val.utan hänsyn till valresultatet i församlingen. När det vidare talas örn,
att det icke skall ske uppenbar orättvisa, så lia vi tolkat detta uttalande på det
sattet,, att örn, låt mig säga, en komminister eller överhuvud taget en till kyrkoherde
icke befordrad prästman, som har en lång och oförvitlig tjänstgöring bakom
sig, star.som sökande, antingen ordinarie sökande eller sökande utanför förslaget,
och inte fått majoritet, medan däremot församlingen har lagt sin röst,

Tisdagen den 28 mars 1944.

Nr 12.

Ang. Kungl. Maj:ts rätt att tillsätta kyrkoherdetjänst. (Forts.)
låt mig säga, för en pastor med ett par tre års tjänstgöring, då ha vi ansett det
vara en orättvisa att låta denne man, som har en större erfarenhet och en längre
väl vitsordad tjänstgöring, stå tillbaka för den andre, och då ha vi ansett, att
han bort utnämnas. Jag tror, att det är ungefär så, som denna lag skall tilllämpas.
»

Mot denna tolkning av 1934 års lag har väl ingen någon erinran att göra.
Men jag måste säga mig, att örn jag försöker att granska det aktuella fall, som
jag berört i min interpellation, ur herr Halléns synpunkter, finner jag inte, att
det täckes av herr Halléns beskrivning på de fall, där Kungl. Majit inte skall
följa församlingen. Först vill jag då säga, att vad beträffar kravet på avsevärt
deltagande i valet måste man bemärka, att det var fråga örn en lappmarksförsamling
med över 32 kvadratmils yta och i runt tal 6 300 invånare. Likväl kom
man upp till ett röstdeltagande av 24 %. Jag ber kammarens ledamöter att föreställa
sig, att man i Gotlands län skulle verkställa ett prästval och inom hela
länet hade inte mer än 3 800 röstberättigade. Tror någon, att man där skulle
kunna få fram ett valdeltagande, som ens tillnärmelsevis nådde upp till det man
noterade i Åsele den 12 december i fjol? Jag tror det inte.

Vad sedan beträffar den mening, som församlingen givit till känna, lär
man väl kunna vara ense därom, att församlingen i åselevalet uttalade sig
nära hundraprocentigt för den valde — han fick 906 röster av 924 avgivna.

Jag vill bestämt hävda, att med avseende å kraven på avsevärt valdeltagande
och klar meningsyttring från församlingen, fyller åselevalet måttet.
Med hänsyn till församlingens geografiska storlek kan man säga, att valdeltagandet
var imponerande. Jag ber att få tillägga, att i den borgerliga kommunen,
som omfattar samma geografiska område, finnas inte mindre än tjugotre,
säger tjugotre valdistrikt inrättade för kommunala val, där de röstande
ha tillfälle att avlämna sina röster. Hade väljarna vid kyrkovalet fått avge
sina röster på alla dessa valställen, kan man utan överdrift påstå, att valdeltagandet
hade blivit minst det dubbla.

Vidare säger herr statsrådet i sitt svar till mig i dag, att den utnämnde
dock hade så många tjänsteår. Ja, det är riktigt, och jag har inte vidrört
den saken i min interpellation av anledning, som jag tidigare har angivit.
Men för att få en tillfredsställande bakgrund till vad jag nu vill komma fram
med ber jag att få säga, att den utnämnde ingalunda var obefordrad. 1934
års lag avser uteslutande icke befordrade prästmän. Jag tillåter mig inte alls
att här göra något utttalande örn, huruvida statsrådet i detta fall har tilllämpat
lagen riktigt eller inte; det tillkommer inte mig, och jag har inte heller
för avsikt att blanda in något sådant argument i diskussionen. Men när
herr statsrådet nu anför dels den av församlingen valdes tjänstetid, dels den
utnämndes tjänstetid, vill jag ifrågasätta, örn man alldeles skall förbigå, att
den utnämnde dock är dispenserad, och i sådana fall brukar man ju göra ett
visst avdrag på tjänsteåldern. Därmed må vara hur som helst, men ett faktum
är, att såväl den valde som den av Kungl. Majit utnämnde tjänstgjort
i Lappmarken. Däremot fanns det ju andra sökande, icke befordrade präster,
som hade tjänstgjort i Lappmarken under längre tid än den utnämnde. Örn
den jag nu syftar på vill jag bestämt påstå, att han har haft sin tjänstgöring
i en isolerad lappmarksbygd, medan det väl beträffande det pastorat,
som den utnämnde hade innehaft, kan diskuteras, om benämningen isolerad
är så riktig med tanke på de bekväma förbindelser, som nu finnas. Det finns
en provinsialläkare där, församlingen har två präster o. s. v.

Jag har velat nämnda detta för att få verkningarna av 1934 års lag belysta
i så många avseenden som möjligt.

Första kammarens protokoll 1944. Nr 12.

Xr 12.

Tisdagen den 28 mars 1944.

Äng. Kungl. Maurts rätt att tillsätta kyrkoherdetjänst. (Forts.)

I detta sammanhang kan knappast heller förbigås, att den utnämnde hos
biskopen hade avböjt förord till tjänsten.

Herr statsrådet kommer i sitt svar slutligen till det resultatet, att han
knappast kan föreställa sig ett fall, där det vore mera skäl att tala örn en
uppenbar orättvisa, än örn Kungl. Maj :t i detta fall skulle lia följt församlingsvalet.
Jag är av motsatt uppfattning, det behöver jag väl knappast försäkra,
och jag är inte ensam örn den uppfattningen. För att bestyrka detta
ber jag att här få göra ett citat ur det yttrande, som biskopen i Luleå stift
avgav till Kungl. Maj :t örn församlingsvalets betydelse i detta fall. Efter att
ha refererat röstsiffrorna för den församlingsvalde, tillägger biskopen: »Det
synes sannolikt att lagstiftarna menat att avgörande vikt bör tillmätas ett så
beskaffat val och att en så kraftigt uttalad enhällig församlingsmening alltså
icke bör lämnas utan avseende. Det kan nog icke heller förnekas, att ett åsidosättande
av församlingsmeningen i detta fall måste förväntas få betänkliga
följder för valhandlingens ställning i allmänhet i församlingarnas medvetande.
» Jag är sålunda i gott sällskap, när jag har vågat påstå, att åselevalet
skulle lia fyllt lagens krav i fråga örn såväl anslutning som enhällig mening.

Men herr statsrådet har en motsatt uppfattning. Han har i sitt svar inte
alls gett någon antydan örn vilken betydelse han vill tillmäta församlingsvalet.
Däremot säger han, att här är det uppenbart, att man hade begått en
orättvisa, örn inte den utnämnde hade fått tjänsten utan i stället den av församlingen
valde hade utsetts. Jag måste säga, att örn herr statsrådet hade
velat rubricera detta som ett gränsfall, skulle jag till nöds ha kunnat förstå
det. Men när herr statsrådet efter att — naturligtvis — ha gjort vad han har
ansett vara det bästa kommer till det resultatet, att hans beslut var självklart,
då måste jag säga, att detta än mera bekräftar, att 1934 års lag är ytterst
otillfredsställande.

På min direkta fråga i det avseendet svarar herr statsrådet med att hänvisa
till vad han anförde i andrakammardebatten den 7 april i fjol. Jag har
läst det anförandet flera gånger och försökt ur detsamma utläsa herr statsrådets
personlig uppfattning örn lagen. Där har jag trott mig finna att herr
statsrådet medger, att lagen är mycket besvärlig att tillämpa, men att han
anser att det går, och för hans del har gått rätt hyggligt. Han är dock inte utan
oro för utvecklingen i församlingarna i framtiden. Han förutsätter, att deltagandet
i församlingsvalet vid tredjegångstillsättningar skall börja att sjunka,
och han uttalar som sin mening, att en sådan utveckling är till skada för
församlingsarbetet.

På min andra fråga svarar herr statsrådet med att hänvisa till att riksdagen
i fjol avslog motioner i detta ämne, den ena syftande till en återgång till
förhållandena före år 1934, den andra till en reformering av de nu gällande
bestämmelserna. Det kan ju vara förklarligt, örn man från regeringens sida
inte i en sådan situation vill aktualisera saken. Därför finner jag, att här
behövs ett riksdagsinitiativ, så att man på nytt kan få en omprövning, huruvida
1934 års lag på hithörande område är så ändamålsenlig som överhuvud
taget är möjligt.

Örn jag nu har tolkat herr statsrådets personliga mening örn 1934 års lag
rätt, vågar jag hysa den förhoppningen, att jag kan påräkna herr statsrådets
beredvilliga medverkan till att genomföra en örn möjligt lämpligare avvägd
lagstiftning på detta område. Ehuru jag var motståndare till lagen, när den
kom till år 1934, och ehuru jag i fjol motionerade örn en återgång till förhållandena
före år 1934, vill jag säga, att i valet mellan att bibehålla den
nuvarande lagen, som i fortsättningen otvivelaktigt kommer att gång efter
annan verka rätt irriterande, och att ge Kungl. Majit rätt i vissa fall till

Tisdagen den 28 mars 1944.

Nr 12.

Ang. Kungl. Maj.ts rätt att tillsätta kyrkoherdetjänst. (Forts.)
utnämning utan församlingsval, föredrar jag det senare. Därmed vann man
ju, att det inte behövde avläggas predikoprov och anordnas val. Jag vågar försäkra
herr statsrådet, att även örn en församling inte vore så särskilt tacksam
för en kyrkoherde, som blev utnämnd utan val, skulle säkert missnöjet i sådana
fall vara mycket mindre och skadeverkningarna i församlingen minimala
jämfört med de skadeverkningar, som nu åstadkommas inte bara i något
enstaka fall — jag vill inte överdriva och säga att det är så i många fall,
men säkerligen gång efter annan.

När jag nu säger att jag skulle kunna ansluta mig till dem som vilja ha en
lagstiftning, som lade utnämningsrätten helt i Kungl. Maj:ts hand utan församlingsval,
vill jag samtidigt säga, att man kan tänka sig att öka intervallerna
och införa allenast femtegångstillsättningar. Jag är övertygad örn
att — detta endast såsom parentes — man ur demokratisk synpunkt skulle
finna den uppoffringen mycket mindre tung än den uppoffring som man
nu gör, då man vid ett val ådagalägger ett livligt deltagande men omständigheterna
likväl befinnas vara sådana att valet inte har tjänat någonting till.
I det avseendet är jag övertygad om att herr statsrådet och jag förstå varandra
fullkomligt, ty det framgår klart och tydligt av det anförande herr
statsrådet höll i andra kammaren i fjol, och det är min ärliga avsikt, herr
statsråd, med denna interpellation att aktualisera frågan örn 1934 års lags
lämplighet mot bakgrunden av vad jag nu har sagt. Jag slutar med att
säga att min avsikt ingalunda varit att med min interpellation och vad jag
i dag yttrat framföra ens skymten av någon kritik mot själva utnämningen
såsom sådan. Den är ett fullhordat faktum, och däråt kunna vi ingenting
göra, vare sig herr statsrådet eller den utnämnde eller församlingen. Därvidlag
ha vi endast att göra det bästa möjliga a-v situationen. Jag har tyckt att åselefallet
— örn jag nu får uttrycka mig på det sättet — har givit anledning till
att på nytt aktualisera denna lagstiftning, och det är min förhoppning att
man genom ett riksdagsinitiativ skall kunna komma fram till en bättre lagstiftning
på detta område.

Jag skulle ha kunnat tillägga en hel del. som otvivelaktigt ger stöd åt
min uppfattning, men med hänsyn till risken att tangera gränsen för vad som
kan vara tillbörligt eller med andra ord att komma in på en kritik rörande
själva utnämningsärendet har jag, herr talman, inte någonting mer att
tillägga.

Herr statsrådet Hagge: Herr talman! Jag är tacksam för interpellantens
sista yttrande, där han säger att det inte alls har varit hans avsikt att framlägga
någon kritik i fråga örn utnämningsärendet. Örn han nu har underlåtit
att göra det av konstitutionella hänsyn, får jag ju säga att_han nog ändå i
realiteten icke, såsom ofta sker här i kammaren, lyckats hålla sig inom de
åsyftade gränserna. Hela framställningssättet och hela hans beskrivning av
det ifrågavarande fallet äro ju så beskaffade, att ingen människa kan få
någon annan uppfattning än att framställningen utgör en kritik av det sätt
på vilket det föredragande statsrådet här har utövat sitt ämbete. Man kan
ju inte gärna försvara sig med att säga, att man inte har dragit fram Hagan
örn syftet med lagen därför att alla böra känna till den saken, medan
man däremot talat örn den stora valfrekvensen och det stora antalet röster
som vederbörande fatt etc. Inte heller kan’ man väl säga, att man inte har*
berört frågan örn meriterna för att inte pa något sätt ge sken av att lia
klandrat utnämningen, eftersom man berör så mycket annat som bär med
fallet att göra och som egendomligt nog hampar sig att ligga i linje med
den uppfattning som uppenbarligen interpellanten har.

Nr 12.

Tisdagen den 28 mars 1944.

Äng. Kungl. Maj:ts rätt att tillsätta kyrkoherdetjänst. (Forts.)

Orri jag något litet närmare skall gå in på vad inter pell anten yttrade, vill
jag först säga, att jag Ilar alldeles samma mening som lian i det avseendet
att det har varit ett gott valdeltagande i det här fallet. 24 procent röstande
är i och för sig icke något dåligt valdeltagande vid ett prästval, och när
det skor i en så vidsträckt församling, som det här är fråga om, är det ett
mycket gott valresultat — det är inte tu tal om den saken. Men Kungl. Maj :t
har som bekant inte rättighet att bara ta hänsyn till valresultatet, utan skall
enligt lagens ordalydelse och förarbetena till lagen även ta hänsyn till vederbörandes
meriter och väga det ena emot det andra. Annars skulle man
ju komma fram till det resultatet, att när valdeltagandet har varit stort och
omfattat mer än t. ex. 20 procent av de röstberättigade, skall Kungl. Maj:t
överhuvud taget inte granska de föreslagnas olika meriter, utan omedelbart
utnämna den som har fått de flesta rösterna.

Ett förslag i denna riktning har också förelegat, vilket säkert kammarens
ledamöter känna till. Det var mycket på tal både vid kyrkomötet, under
utredningarna och här i kammaren, att man skulle ge Kungl. Maj :t fria
händer vid tredjegångstillsättningar, när valdeltagandet inte uppnått en viss
procent, men att när valdeltagandet överstigit denna procent. Kungl. Majit
skulle följa valresultatet. Detta förslag förkastades med mycket bestämda
uttalanden inte bara i propositionen utan också av utskottet, och i debatten
i riksdagen gjordes det klart, att så ville man inte ha det, utan att Kungl.
Maj :t skulle göra ett avvägande även när det var ett gott valdeltagande.
Således har det inte varit någon möjlighet att undvika att göra ett sådant
avvägande även när valdeltagandet varit 24 procent i en så vidsträckt församling
som den ifrågavarande. Gjorde man icke en sådan avvägning i detta
fall, skulle man komma in på en oriktig tolkning av lagen.

Vad herr Halléns anförande beträffar så sysslade han endast med extrema
fall. Det var två sådana fall som han berörde. I verkligheten förekomma ju
inte fallen så renodlade, utan det är ytterligt olikartade omständigheter som
föreligga i de olika fallen. Herr Hallén berörde inte det fallet, att det är
ett gott valdeltagande och dessutom en mycket stor skillnad i merithänseende.

Interpellanten säde att när jag talade örn att det i detta fall gällde en person,
som hade varit kyrkoherde i en lappmarksförsamling under en mycket
lång tid, så gällde detsamma också örn den person som fick det högsta röstetalet.
Han hade varit komminister i en lappmarksförsamling, ty Åsele är ju
också en lappmarksförsamling. Men inte minst den ärade interpellanten torde
ha klart för sig, att Åsele är en lappmarksförsamling av ett annat slag an
den andra församlingen. Det visar sig bl. a. därigenom att folk gärna vilja
komma från de församlingar, som ligga långt ut i ödemarkerna, till Åsele.
Dessutom hade den kandidat, som fick det högsta röstetalet, bara i sex år varit
i Åsele, under det att den andre i tolv år hade varit i en helt annan sorts
lappmarksförsamling.

Jag vill också säga att jag inte heller har kunnat låta bli att ta hänsyn till
att den som fick det högsta röstetalet var så ung i prästämbetet, att; han med
nöd och näppe överhuvud taget kunde kallas till fjärde provpredikant. Han
vara bara två månader över gränsen. Detta har väl också något att betyda,
överhuvud får jag säga att en av denna lags många besynnerligheter är just
att den tillåter kallelse av fjärde provpredikant vid tredjegångstillsättningar.
Därmed kan man ju helt och hållet eliminera hela tredjegångsinstitutet. Finns
det någon ung prästman, som har varit i församlingen någon tid och som man
har fäst sig vid, blir det mycket lätt en fjärdeprovpredikantskallelse, och har
han en gång fått en sådan, får han alldeles säkert ett stort röstetal vid valet.

Tisdagen den 28 mars 1944.

Nr 12.

Äng. Kungl. Maj:ts rätt att tillsätta kyrkoherdetjänst. (Forts.)
Jag tycker att det är ganska besynnerligt att ha båda dessa institut samtidigt.

Interpellauten nämnde någonting örn att det fanns andra icke befordrade,
som mycket väl kunde lia kommit i fråga. Det har han alldeles rätt i. Jag vill
erkänna, att jag var ytterst tveksam på den punkten. Men vad som har förefallit
mig vara den uppenbara orättvisa, varom jag har talat, hade varit att utnämna
den som hade fått det största röstetalet. Anledningen till att jag stannade
för den, som blev tillsatt, var den, att han hade så avgjort många flera
tjänsteår och hade tjänstgjort så pass lång tid i en avsides belägen lappmarksförsamling.

Vad beträffar att han hos biskopen skulle ha avböjt förord till tjänsten, så
gingo vi därvidlag till väga på samma sätt som vi alltid göra inom departementet
i sådana här utnämningsärenden. Det händer mycket ofta att den ene
eller den andre påstås lia avböjt att komma i fråga till en tjänst. Örn man
utan vidare godtar ett dylikt påstående, kan man råka i besvärliga förhållanden.
Ingen vet var haren har sin gång, och människor ångra sig ofta. och ändra
mening. Därför fråga vi i sådana fall vederbörande: »Vidhåller Ni Er ansökan
eller tar Ni tillbaka den?» En sådan förfrågan riktades också till den här kandidaten,
och han förklarade, att han vidhöll sin ansökan och var tacksam, om
han kom i fråga'' till tjänsten.

Vad angår biskopens yttrande i saken, är det uppenbart att om han har utgått
från att örn det vid valet blivit ett avgörande utslag av församlingsviljan,
skall man följa valet och icke ta hänsyn till meriterna, så har han följt en
tolkning av lagen, som jag, enligt vad jag nyss har försökt att utveckla, anser
vara felaktig. Däremot har han naturligtvis alldeles rätt i att man har att fästa
en stor och avgörande vikt vid att det har varit ett så tydlig utslag av församlingsviljan,
och hade det inte varit en så stor skillnad i meriter, är det klart att
valet hade blivit avgörande.

Jag har alldeles samma uppfattning som den ärade interpellanten angående
de betänkliga följder, som lagens bestämmelser kunna få, och han har alldeles
rätt tolkat den uppfattning i den frågan som jag vid ett tidigare tillfälle
har givit uttryck åt i andra kammaren. Jag är rädd för att kombinationen av
val och en plikt för Kungl. Maj :t att i mångå fall icke följa valet kan komma
att verka därhän, att församlingarna mista intresset för dessa val. Man
måste ju säga sig: »Vad skall det tjäna till att båda upp folk och lia hela denna
valhistoria och sedan få en helt annan utnämnd än den som man med mycken
möda fått majoritet för?» Det är inte bara det, att det blir otrevnad och
missnöje. I mitt tidigare omtalade yttrande i fjol förklarade jag att jag är
rädd för att de röstberättigade i församlingarna kunna komma att förlora
lusten att gå och välja vid dessa tredjegångstillsättningar. Jag yttrade också,
att om utvecklingen går därhän, att det blir mindre och mindre valdeltagande,
kommer Kungl. Maj :t att bli tvungen att i allt större utsträckning gå emot
valet, därför att meritsidan då kommer att väga över. Därigenom skulle man
komma in på en utveckling som inte på något sätt är lycklig. Det har jag tidigare
sagt i andra kammaren, och det står jag för alltjämt.

Hela frågan är ju emellertid synnerligen besvärlig att komma till rätta med,
åtminstone ur de synpunkter som jag företräder. Jag har nämligen en mycket
stark känsla för det urgamla sambandet mellan församlingsmenigheten och
prästen, vilket samband har tagit sig uttryck i att prästen tillsättes genom
val av församlingen. Det är en gammal god svensk tradition som jag är rädd
för att man skall gå ifrån i alltför stor utsträckning. Å andra sidan måste
jag ju säga mig. att när nu de svenska prästerna ha fått denna möjlighet att
vid var tredje tillsättning liksom andra ämbetsmän få sina verkliga förtjäna -

Nr 12.

Tisdagen den 28 mars 1944.

Äng. Kungl. Maj:Ls rätt att tillsätta kyrkoherdetjänst. (Forts.)
ter prövade på ett objektivt sätt och vägda mot varandra, skall man inte ta
den möjligheten från dem. Jag kan inte se att det kan vara riktigt. De regall
pastoraten voro också en gammal svensk tradition. Jag vill minnas att
av de 2 000 pastoraten voro ungefär 500 på sin tid regala.

Man kan naturligtvis tänka sig att lösa knuten genom att ta bort valet vid
tredjegångstillsättningarna.

Men jag har sagt mig själv, att när jag känner mig så pass osäker inför
detta problem och när jag har märkt, att det inom riksdagen är så olika meningar
örn den bär saken, skulle jag inte för närvarande vilja lägga fram en
proposition och därigenom kanske riskera, att man berövar prästerskapet den
möjlighet som nu finns att i någan mån få rättvisa vid befordringarna. Det
är helt enkelt så jag har resonerat. Jag vet inte, örn det kan vara så farligt
att bibehålla den nuvarande ordningen ännu någon tid och vänta och se, tills
vi kanske kunna finna en bättre lösning. Det är uppenbart, att det är utomordentligt
besvärligt att finna en sådan.

När jag citerade herr Halléns yttrande om att det inte skulle bli så mycket
rabalder, om man kände till direktiven för Kungl. Maj :t, avsåg jag därmed
att framhålla, att örn man kunde få folk att förstå, hur svårt det är att, även
med all uppriktig möda att vara rättvis, vid dessa utnämningsärenden komma
till resultat, som för allmänheten se något så när rimliga ut, skulle man nog
låta bli att bråka så mycket örn dessa utnämningar som man nu gör. Men jag
börjar att misströsta på den punkten.

Herr Larsson, Sam: Herr talman! Det förefaller mig, som örn detta ärende
är nära nog ett skolexempel på vilka felaktigheter som 1934 års lag är behäftad
med. Att lagen föreskriver val och sedan därefter möjliggör att ingen
som helst hänsyn tages till utslaget av valet, kan leda till ödesdigra konsekvenser
för församlingslivet och valdeltagandet överhuvud taget. Det är självklart
att när man i en stor lappmarksförsamling — lika stor som hela Gotland
— bringar upp ett 24-procentigt deltagande i valet och dessa människor
sedan få höra, att man inte fäster något avseende vid deras nästan enhälligt
uttalade mening, måste detta få ödesdigra verkningar på intresset för församlingslivet
i en sådan kommun.

Jag tror att herr statsrådet missräknar sig, då han säger att det inte är så
farligt att fortsätta någon tid på detta sätt och se, hur verkningarna bli. Det
är nog mycket farligt att fortsätta på detta sätt. När nu statsrådet har förklarat,
att han inte vill lägga fram något förslag örn ändring av 1934 års
lag, måste det säkerligen ankomma på riksdagen att på nytt ta denna fråga
under övervägande. Det har visserligen riksdagen gjort förut utan att det har
lett till något resultat, men jag tror att de senaste utnämningarna giva stöd
åt den uppfattningen, att de nuvarande förhållandena inte kunna få bestå i
längden, utan att vi måste få en lagstiftning som ger bättre resultat.

Jag skulle därför tro att interpellanten har gjort saken en god tjänst genom
att ge tillfälle till belysning av denna fråga och jag är för min del övertygad
om att det inte kan dröja mycket länge, förrän man får en ändring på
detta område.

Herr Näslund: Herr talman! Statsrådets svar till mig i hans senare anförande
tycker jag allenast bestyrker riktigheten av den slutledning, till vilken
jag kom, nämligen att gällande lagstiftning är otillfredsställande. Jag kunde
fördenskull ha avstått från ordet, meni jag tillåter mig ändå besvära kammaren
några minuter för att litet närmare klargöra anledningen till att jag framställt
min interpellation, vilken tydligen på ett smärtsamt sätt berört, statsrådet.

Tisdagen den 28 mars 1944.

Nr 12.

Äng. Kungl. Maj:ts vält att tillsätta kyrkoherdetjänst''. (Forts.)

Att den nuvarande ecklesiastikministern därvid kommit i skottgluggen för
såväl presskritik som kritik i övrigt, beror emellertid på utformningen av
1934 års lag, vilken kan medföra stora tolkningssvårigbeter för en ecklesiastikminister,
då han här har att röra sig med sådana vaga begrepp som »uppenbar
orättvisa», »väsentligt deltagande» och »enhällighet i valet». Det är självfallet
att besvärliga situationer då kunna uppkomma, men det beror som sagt
på lagens utformning.

Innan jag går vidare, vill jag bidraga med ett beriktigande, trots att det
inte har så stor betydelse. Det rör den församlingsvaldes tjänstemeriter; Han
har inte tjänstgjort i Lappmarken endast sex år, utan åtta år, varav två just
i den sedermera utnämndes församling. Detta är kanske emellertid en oväsentlighet.

När jag nu har ordet, kan jag inte underlåta att citera första lagutskottets
yttrande år 1934. Jag har underlåtit att göra det, inte därför att jag tycker att
statsrådet redan citerat det utförligt nog, utan därför att jag inte velat tynga
debatten i onödan. Jag skall nu emellertid citera detta utlåtande. Första lagutskottet
tillstyrkte den då föreliggande propositionen, men med stor tveksamhet.
Utskottet skriver på detta sätt: »Utskottet förordar fördenskull departementschefens
förslag i förevarande avseende, under uttalande av den bestämda
förväntan, att i de fall, då utnämningsrätten tillkommer Konungen,
församlingsval likväl kommer att tillmätas ett väsentligt inflytande ...» —
sedan kan herr statsrådets citat taga vid. Jag vet inte, örn första lagutskottet»
ärade ledamöter försökt konstruera upp ett fall, där församlingsvalet skulle
vara. avgörande, men nog förefaller det mig, som örn första lagutskottet, örn
det haft ett sådant fall för ögonen som detta, då en redan befordrad prästman
blir befordrad, inte hade tillstyrkt propositionen. Detta är en förmodan, som
naturligtvis inte inverkar i sak, men som jag anser vara berättigad. Jag erinrar
mig livligt, att första lagutskottets dåvarande vice ordförande landshövding
Linnér i ett anförande i andra kammaren starkt underströk just denna reservation,
som första lagutskottet gjort.

Det lönar sig emellertid inte mycket att här uppta tiden med att diskutera
tolkningen av lagen. Statsrådet är liksom jag själv och herr Sam Larsson,
vilken även deltagit i debatten, överens örn att lagen är otillfredsställande.
Örn vi kunna mötas på den punkten och komma överens örn att gemensamt
medverka till att få en ändamalsenligare lagstiftning pa detta område, är ,iag
övertygad örn att denna debatt gagnat den sak jag innerst inne velat gagna.

Herr statsrådet Hagge: Herr talman! Jag vill endast säga, att även jag
studerat debatten 1934, inte bara denna gång, utan mångå gånger tidigare,
ty dessa frågor äro ju mycket besvärliga. Jag har också fäst mig vid herr
Linnérs yttrande, i vilket han framhöll att in Ren ecklesiastikminister skulle
kunna undgå, att taga hänsyn till detta uttalande av första lagutskottet. Jag
vill då endast säga, att ecklesiastikministern tydligen tagit all hänsyn till
detta uttalande, eftersom i 77 procent av tredjegångstillsättningarna den majoritetsvälde
utnämnts av Kungl. Maj:t. Jag har inte siffrorna för hur det
varit under den förutvarande ecklesiastikministerns tid, men även han har i
stor utsträckning följt församlingens vilja, när den varit tillräckligt tydligt
uttryckt och icke en uppenbar orättvisa skulle inträffa genom att utnämna,
den valde.

Herr Gärde: Herr talman! Även jag vill säga några ord till försvar för
1934 års lag. Jag tror att dess verkningar belysts pä ett rätt ensidigt sätt i
interpellationen. Framför allt förefaller det mig ganska klart, att man inte,

Nr 12.

Tisdagen den 28 mars 1944.

Orri vissa

ändringar i
lagen orri
folkpensionering

m. m.

Äng. Kungl. Maj:ts rätt att tillsätta kyrkoherdetjänst. (Forts.)
därest man vill att församlingarnas vilja skall respekteras, kan gå så till
väga, att man. vid tredjegångstillsättningarna avskaffar församlingarnas möjlighet
att ge sin vilja till känna. Tror man att utnämningarna, därest församlingarna
överhuvud taget icke ge sin vilja till känna, i ett större antal fall
komma att motsvara församlingarnas vilja än nu är fallet? Ett sådant resonemang
synes mig sakna varje spår av logik. Det är, såsom även statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet framhållit, också felaktigt att påstå, att
inte församlingarnas vilja respekteras i dessa fall. Det har upplysts örn att i
77 procent av tredjegångstillsättningarna utnämningarna motsvarat den av
församlingarna uttalade viljan. Örn i dessa fall icke några val ägt rum, hade
man da haft anledning att anta, att utnämningarna i så stor omfattning som
över två tredjedelar av valen motsvarat församlingarnas verkliga vilja? Säkerligen
finns inte någon som helst garanti för ett sådant resultat.

Däremot är jag fullkomligt ense med interpellanten örn att en mycket stor
betydelse måste tillmätas valutgången i ett fall som det förevarande, där en
så stark representation för församlingen uttalat sig. Enskildheterna i det föreliggande
utnämningsärendet saknar jag anledning att inlåta mig på. Jag anser
emellertid att det föreliggande valet är alltför otillräckligt för att utgöra
något uttömmande bevismaterial örn att grunderna för 1934 års lagstiftning
böra övergivas.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet nedannämnda motioner:
nr 311, av herr Gabrielsson och herr Nilsson, Bror, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till hushållningssällskapens organisation och
verksamhet; samt

nr 312, av herr Bergh, Ragnar, i samma ämne.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets utlåtanden nr 11—
13, statsutskottets utlåtanden nr 7, 8 och 60—71, bevillningsutskottets betänkanden
nr 21—26, bankoutskottets utlåtanden nr 31 och 32, första lagutskottets
utlåtanden nr 16, 18 och 19, jordbruksutskottets utlåtanden nr 17—26,
första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 5 samt kammarens
andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 3.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 29, i anledning av väckta
motioner örn vissa ändringar i lagen örn folkpensionering, m. m.

Andra lagutskottet hade till behandling i ett sammanhang förehaft följande
inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen

inom första kammaren

nr 252 av herr Näslund m. fl. ävensom

inom andra kammaren

nr 30 av herr Jonsson i Skutskär,

nr 46 av herr Nilsson i Landskrona m. fl.,

nr 47 av herr Andersson i Malmö m. fl.,

nr 74 av herr Senander m. fl.,

nr 156 av herrar Skoglund i Umeå och Mäler,

nr 313 av herr Gustafsson i Bogla m. fl. samt

nr 403 av herr Boman m. fl.

Tisdagen den 28 mars 1944.

Nr 12.

Örn vissa ändringar i lagen om folkpensionering m. m. (Forts.)

I motionerna 1:252 och 11:403, vilka voro likalydande, hade hemställts,
att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Majit ville
uppdraga åt socialvårdskommittén att snarast möjligt utreda frågan örn en
höjning av folkpensionerna med beaktande av vissa i motionerna anförda synpunkter
och därvid särskilt taga i betraktande behovet av en anpassning uppåt
av de å landsbygden utgående tilläggspensionerna.

I motionen 11:30 hade hemställts, att riksdagen måtte besluta sådan ändring
i lagen örn folkpensionering och förordningen om invalidunderstöd, att
makas pensionsrätt oberoende av örn hon vore arbetsoförmögen i folkpensionslagens
mening skulle inträda samtidigt med att maken bleve berättigad till
tilläggspension, dock icke innan hon fyllt 60 år.

Motionen II: 46 utmynnade i en hemställan, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om utredning och förslag till ny lag örn kommunala
pensionstillskott så utformad, att till folkpensionärer och med dem jämställda,
vilka vore i behov av kommunalt understöd, detta understöd skulle
utgå i form av kommunalt pensionstillskott utan fattigvård skaraktär, varvid
även borde tagas under förnyat övervägande, örn icke beslutanderätten i dessa
frågor med fördel kunde överlåtas åt pensionsnämnderna.

I motionen 11:47 hade yrkats, att riksdagen skulle besluta hemställa till
Kungl. Majit att med det snaraste genom socialvårdskommittén eller genom
annan utredning låta utreda vissa i motionen upptagna frågor rörande förbättringar
i folkpensioneringen och att för riksdagen framlägga de resultat,
som utredningen föranledde.

I motionen II: 74 hade hemställts, att riksdagen måtte besluta, att 6 § 2 mom.
folkpensioneringslagen skulle erhålla följande ändrade lydelse:

Jämte grundpension utgår tilläggspension med följande belopp, nämligen

i ortsgrupp 1 .............................................. 750 kronor

j» » 2 900 »

» , 3.............................................. 1100 »

med avdrag av fem tiondelar av den pensionsberättigades årsinkomst i vad
mån den må överstiga 200 kr.

samt att härav betingade ändringar i övrigt i nämnda lag måtte utarbetas
av utskottet.

I motionen 11:156 hade hemställts, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl.
Majit hemställa örn skyndsam utredning och förslag till sådan ändrad bestämmelse
i folkpensioneringslagen, att den avdragsfria inkomstgränsen icke
verkade återhållande och hindrande på arbetstagarnas och arbetsgivarnas strävanden
att åstadkomma en för arbetstagaren skälig ålderdomspensionering.

Motionen 11:313 utmynnade i en hemställan, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla örn vidtagande av erforderliga åtgärder i syfte
att ersätta den numera mycket otillfredsställande dyrortsgrupperingen för folkpensionärerna
med ett skäligt bostadsbidrag till den folkpension, som nu utginge
i lägsta ortsgruppen.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

A. att motionen 11:74 icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd;
samt

B. att motionerna 1:252, 11:30, 11:46, 11:47, 11:156, IT: 313 och IT: 403
icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Herr Hage: Herr talman! Jag har huvudsakligen begärt ordet för att
föreslå, att första kammaren måtte fatta samma beslut, som fattades av and -

Nr 12.

Tisdagen den 28 mars 1944.

Om vissa ändringar i lagen om folk-pensionering m. m. (Forts.)
ra kammaren vid onsdagens plenum, då denna fråga behandlades. Andra kammaren
beslöt då att i skrivelse till Kungl. Majit begära, att Kungl. Majit
måtte snarast möjligt framlägga förslag till en allmän förbättring av nu utgående
folkpensioner och invalidunderstöd. Innan jag kommer fram till detta
yrkande, skall jag emellertid be att få framföra några synpunkter på denna
fråga.

Jag vill da först framhålla, att utan tvivel delina fråga, hur våra åldringar
skola kunna erhålla en sådan folkpension, att deras levnadsstandard blir
rimlig och tillfredsställande, har en synnerligen stor betydelse. Detta är säkerligen
ett av de mest betydelsefulla spörsmålen på sociallagstiftningens område.
Utan tvivel har också oron för hur det skall gå på ålderdomen för en
del medborgare, som arbetat hela sitt liv och likväl inte kunnat sätta undan
någonting till ålderns dagar, medverkat till att skapa bitterhet och olust inom
stora samhällslager. Ty för åtminstone en stor del gamlingar, särskilt ensamstående,
innebär den pension de få — inte minst om de måste skaffa sig en
dyr bostad på en dyrort — en standard, som kan betecknas som alltför låg,
såvida inte fattigvården i kommunerna skjuter till vad som fattas. Men det
är ju känt, att det inte bör gå till på det sättet. Därom uttalade sig redan 1913
års riksdag — jag var med redan på den tiden — då man sade, att den folkpension,
som då genomfördes, skulle leda till att man kopplade bort fattigvården
såsom försörjare av våra åldringar. Nu har det gått 31 år, och alltjämt
konstaterar man, att detta mål icke kunnat uppnås.

Nu invänder man emellertid på en hel del håll, och det framgår även av utskottets
utlåtande, att varje reform på detta område kostar mycket pengar —-det kostar miljoner och åter miljoner. Detta är naturligtvis riktigt, men å
andra sidan kanske man överdriver litet, när man redogör för vad den ena
eller andra reformen till förbättring av folkpensioneringen skulle kosta. Man
säger t. ex., att den och den reformen eller den och den förbättringen medför
en kostnad av femtio eller hundra miljoner kronor. Men då bör beaktas, att
man vid en förbättring av folkpensioneringen alltid tänkt sig, att en viss del
av kostnaderna skall uttagas genom ökade pensionsavgifter.

Inom parentes sagt vill jag i detta sammanhang framhålla, att det är beklagligt,
att det uppstår dröjsmål med genomförandet av reformer som denna,
ty ju längre man dröjer, desto mer minskas den fond av avgifter, som måste
ligga till grund för förbättring av folkpensioneringen.

När man skall bedöma storleken av dessa kostnader är vidare att märka, att
en förbättring av folkpensioneringen genom statsmakternas beslut måste leda
till, att vissa kommuners fattigvårdsutgifter minskas. Man kan därför inte
säga, att det blir en skatte-merbelastning av det samlade folkhushållet med
den summa, som man ofta förmenar skulle följa sorn merutgift, örn man genomförde
en reform. Örn en reform genomföres under de förutsättningar jag
angivit, tror jag alltså, att merkostnaderna för samhället inte bli så avsevärda
som man tänkt sig.

När krav framföras på förbättring av folkpensioneringen, möter man trots
detta ständigt och jämt frågan, örn vi ha råd till detta. Kunna vi på de produktiva
åldrarna lägga den merbelastning i form av ökade avgifter och ökade
skatter, som skulle följa av en avsevärd förbättring av folkpensioneringen?
Såvitt jag förstår, finns det endast ett svar att avgiva på denna fråga, nämligen
att ett kultursamhälle med en demokratisk styrelseform måste lia råd
att bereda sina åldringar, som gjort sitt dagsverke, en människovärdig bärgning
på ålderns dagar.

Från dessa utgångspunkter tror jag man får antaga, att alla dessa motioner,
som utskottet i detta sammanhang behandlat, blivit väckta. Bakom dessa

Tisdagen den 28 mars 1944.

Nr 12.

Om vissa ändringar i lagen örn folkpensionering m. ni. (Forts.)
motioner stå icke mindre än femtiotvå motionärer från olika partier. Samtliga
motioner syfta till att på olika vägar förbättra folkpensionerna, varvid framhålles
vikten av att detta sker så fort som möjligt. Den omständigheten, att sa
många motioner väckts i denna fråga och att de underskrivits av så mångå
av riksdagens ledamöter, förefaller mig utgöra ett bevis för styrkan i den
opinionsbildning, som existerar ute i landet och som kräver, att folkpensionerna
skola förbättras på ett effektivt sätt.

Nu är det visserligen sant — vilket man naturligtvis är angelägen att framhålla
— att det skett ett flertal förbättringar av folkpensionerna under de
gångna åren. Jag har inte minst själv haft tillfälle att konstatera detta, då
jag suttit praktiskt taget i respektive utskott vid samtliga tillfällen, då dessa
förbättringar genomförts. Det är givetvis tacknämligt, att vederbörande statsråd
framlagt förslag örn förbättring av folkpensionerna jsamt att detta genomförts.
Trots detta tror jag emellertid, att man kan våga det påståendet,
att den folkpension, som för närvarande utgår exempelvis till ensamstående
pensionärer, inte är tillfredsställande. Den räcker inte till att bereda dessa
människor en rimlig försörjning, såvida inte fattigvården i kommunerna ger
rundliga tillskott utöver pensionerna. Man kan ju även visa på att dessa pensioner,
när kommunerna inte bidraga, inte gå upp till mer än 60 a 70 kronor
och i sämsta fall 50 kronor. Standarden för dessa människor blir ju ofantligt
mycket lägre än den mycket laga standard, som man lår kunna leva pa här i
Stockholm, där nian kan klara sig på fem kronor örn dagen, enligt vad som
påstås från visst sakkunnigt håll.

Jag deltog i början av utskottets behandling av denna fråga men var iorhindrad
att vara närvarande, då det slutliga beslutet fattades. Jag hade emellertid
helst sett. att till utskottets utlåtande fogats en hemställan, att Kungl.
Maj :t måtte överväga, örn inte en provisorisk förbättring av folkpensionerna
skulle kunna åstadkommas genom att man införde ett sjätte dyrtidstillägg eller
dylikt, d. v. s. örn den definitiva regleringen dröjde. Utskottet har emellertid
inte velat gå på en sådan linje, utan endast hänvisat till, att denna fråga
är under utredning, vilket ju är riktigt. Den är under utredning av socialvårdskommittén.
Utskottet säger vidare, att riksdagen år 1946 kan förvänta ett
förslag i ämnet. Jag måste dock säga, att detta är en ganska dyster aspekt
för dessa folkpensionärer, som leva på en alltför lag levnadsstandard. Man
säger till deni: »Visserligen lia ni det dåligt, men det kan inte hjälpas. Ni fa
klara er på det ni lia under 1944, 1945 likaså och även under 1946, men från
och med 1947 eller kanske från 1 juli 1946 kunna ni möjligen få någon förbättring.
» Ett sådant besked till dessa folkpensionärer kan naturligtvis inte
upptagas nied någon särskild glädje. Andra kammaren har inte heller nöjt sig
med detta uttalande från utskottets sida. , . ,

Andra kammaren har alltså på förslag fran herr Kindqvist i Halmstad med
ett flertal instämmanden begärt, att Kungl. Maj :t snarast möjligt skall framlägga
förslag i frågan. Detta är en opionsyttring, och jag tycker, att det vore
rimligt, att även första kammaren — örn alla äro överens örn att åtminstone
en del av våra folkpensionärer lia en alltför låg pension — gick på samma
linje och alltså biträdde denna opinionsyttring, vilken begär att Kungl. Majit
fortast möjligt skall framlägga förslag till riksdagen — alltså till 194o ars
riksdag.

Gå vi på samma linje som andra kammaren, skulle jag tro, att det pa ett
bättre sätt understrykes och markeras, att denna fråga är brådskande och
viktig. Det är visserligen sant, att även utskottet pa sätt och vis betonat detta
i sin motivering. Ty i slutet av utlåtandet skriver utskottet, att det vill »understryka
vikten av att det fortsatta utredningsarbetet bednves med all

Nr 12.

Tisdagen den 28 mars 1944.

Örn vissa ändringar i lagen om folkpensionering m. rn. (Forts.)
skyndsamhet och att Kungl. Majit så .snart ske kan förelägger riksdagen de
förslag, vartill utredningen kan föranleda». Detta står emellertid i motiveringen
till ett avstyrkande utskottsutlåtande. Jag tror, att det utskottet vill uttrycka
med dessa räder, utsäges på ett bättre och effektivare sätt, örn det
sättes i klämmen pa sätt som andra kammaren föreslagit. Jag vill därvidlag
påpeka, att detta förslag i andra kammaren godkändes utan votering. Man
kan alltså säga, att andra kammarens uttalande på denna punkt är enhälligt.

Jag skall be att från denna utgångspunkt få yrka, att första kammaren
matte besluta, att riksdagen i anledning av de föreliggande motionerna ville i
skrivelse till Kungl. Majit hemställa örn framläggande snarast möjligt av
förslag till en allmän förbättring av nu utgående folkpensioner och invalidunderstöd.

I herr Hages yttrande instämde herrar Frans Ericson, Wiklund, Robert
Berg, Heuman, Albertsson, Birger Andersson och Mattsson, fru SjöströmBengtsson
samt herrar Emar Persson, Näsström och Gillström.

Herr Norman: Herr talman! Jag har ganska svårt att förstå meningen
med den opinionsyttring, som herr Hage nu med instämmande av en del kammarledamöter
har talat för.

Herr Hages yrkande gick, i överensstämmelse med vad andra kammaren
beslutat, ut pa att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj it skulle hemställa örn
förslag till en allmän förbättring av nu utgående folkpensioner och invalidunderstöd
samt att denna borde ske snarast möjligt. Emellertid är ju socialvardskommittén,
som allesammans veta, fullt sysselsatt just med denna uppgift.
Den har själv, i sitt betänkande av december 1942 innefattande utredning
och förslag angående socialvårdens organisation m. m., deklarerat, vad
översynen av° folkpensioneringslagen och därmed sammanhängande spörsmål
skall gå ut på. Kommittén säger där, att ett huvudsyfte vid denna reformering
av bestämmelserna bör vara att undersöka, hur önskemålet örn ur försörjningssynpunkt
bättre avvägda pensioner än de, som nu utgå, skall kunna förverkligas.
Det är således ganska tydligt att det arbete, som nu bedrives, syftar
till en allmän förbättring av folkpensionerna.

Frågan gäller då vid vilken tidpunkt man kan vänta ett förslag. Socialministern
har i en proposition till årets riksdag rörande förlängning av nu
gällande dyrortsgrupperingsbestämmelser för folkpensioneringen redogjort för
kommitténs arbete och meddelat, att detta för närvarande alldeles särskilt inriktas
på att slutföra utredningarna örn folkpensioneringen. Socialministern
väntar, att resultatet skall föreligga i sa god tid, att förslag kan framläggas
till 1946 års riksdag.

Detta tedde sig nu för herr Hage såsom mycket dystra framtidsperspektiv,
och meningen med opinionsyttringen kan således endast vara att örn möjligt
få till stånd ett förslag redan nästa år, d. v. s. till 1945 års riksdag. Men
riksdagen skulle ingenting säga örn vad det förslaget skulle innehålla, så vitt
man ej, med hänsyn till att uttalandet göres i anledning av de väckta motionerna,
vill ge de direktiven, att samtliga däri framförda önskemål härvidlag
skola beaktas. Ingen motivering komme således att åtfölja den kläm, som herr
Hage bär yrkat bifall till. Man skulle därför vara hänvisad till motionerna
och diskussionerna i kamrarna, men detta är någonting annat än det vanliga,
grundliga och enligt min mening riktiga sättet att handlägga ett ärende som
det ifrågavarande.

Riksdagen brukar^ ju eljest ganska bestämt vidhålla, att den ej bör taga
ståndpunkt till en fråga, som är under utredning, utan förbehålla sig fria hän -

Tisdagen den 28 mars 1944.

Nr 12.

Örn vissa ändringar i lagen om folkpensionering m. m. (Forts.)
der, när förslag i vederbörlig ordning kommer på riksdagens bord. Ett sådant
beslut, som herr Hage här har föreslagit, kan väl inte betaga riksdagen denna
fria prövningsrätt, som efter vad jag kan förstå kommer att behövas, pär alla
dessa olika uppslag och önskemål utformats i ett slutgiltigt förslag till riks -

dagen.

Jag tror inte heller, att det fortsatta utredningsarbetet kan bli färdigt före
den tidpunkt, som socialministern här har angivit. Det är dock ett av våra
största sociala spörsmål som här skall utformas i lagförslag och bestämmelser,
vilka komma att bli gällande åtminstone under en ganska lang tid framåt,
och därvid är det många olika synpunkter som böra vägas^mot varandra. Frågan
kommer, enligt vad det förefaller mig, att efter en sadan opinionsyttring
befinna sig i samma läge, som örn utskottets yttrande lägges till grund för
riksdagens ståndpunktstagande. _ _ .

Det kan också, såsom jag ser saken, vara litet betänkligt med en sådan opinionsyttring
i form av ett allmänt uttalande utan några särskilda direktiv ur
den sjmpunkten, att den kan inge de medborgare, det här gäller, förhoppningar
som kanske sedan ej kunna bli infriade. Här har den ene motionären begärt
det och det, och den andre har begärt någonting annat, som i sig självt är lika
behjärtansvärt, och de fattiga människor det gäller äro naturligtvis alldeles
särskilt intresserade av att få alla dessa olika önskemål tillgodosedda. Men
när dessa skola prövas och ställas i samband med varandra, är det ju inte alldeles
säkert, att man kan komma fram till ett resultat som tillgodoser alla
önskemålen. Det skulle enligt min mening inte vara lyckligt, örn riksdagen
genom ett allmänt uttalande i en opinionsyttring ingåve dessa människor falska
förhoppningar otti att de inom en nära framtid skola fa se alla dessa olika
önskemål förverkligade. .

Utskottet har ägnat denna betydelsefulla fråga en allvarlig prövning och
uttryckt de förhoppningar, som i frågans nuvarande läge kunna anses^ rimliga.
Längre har utskottet icke funnit skäl att gå, eftersom man vet, hur frågan ligger
till och när förslag tidigast är att vänta. Jag finner det därför riktigast,
att kammaren följer utskottets negativa ståndpunkt beträffande klämmen.
Kammaren ger därmed också uttryck åt de önskemal, som dock äro utsagda^ i
motiveringen. Yrkandet om avslag på motionerna grundar sig alls inte på någon
ovilja mot en förbättring av folkpensioneringen snarast möjligt. Man har
endast ansett, att riksdagen i enlighet med vanligen tillämpade grunder bör
vänta och se vad som kan komma fram av den forcerade utredning, som nu
pågår.

Jag hemställer örn bifall till utskottets förslag.

Herr Ström: Herr talman! Jag har begärt ordet för att instämma i herr
Hages yrkande. Jag har nämligen under de senare åren alltmer stärkts i uppfattningen,
att riksdagen när det gäller sociala frågor liksom har gripits
av en viss rådlöshet, ja nästan ett slags eftertankens kränka blekhet, som
gör att man i fråga om detta utomordentligt viktiga område, som utgör den
bärande grunden till stora folkgruppers känslor med avseende å hela vårt
samhällsskick numera icke ser några livstecken från riksdagens sida. Kriget
är naturligtvis orsaken till detta förhållande. Men på manga andra områden
har man, trots utgifterna till försvaret, ändock haft ^ tillräckliga ekonomiska
resurser över för betydande anslag till civila ändamål, och vi komma
säkerligen att få vara med om stora utgifter för åtgärder, som ingalunda
kunna tävla i vikt med en angelägenhet som denna, eller andra, ekonomiskt
mindre krävande, men dock berörande ett socialt område.

Den som följer vad som tilldrar sig i utlandet mäste fråga sig, varior

Nr 12.

Tisdagen den 28 mars 1944.

_ Örn vissa ändringar i lagen om folkpensionering m. m. (Forts.)
vi här i Sverige skola vara så långt efter på det sociala liksom på det kulturella
områdetoch blott nöja oss med krislagar. Vi se, hur krigförande stater,
inbegripnai strid på liv och död och med utgifter per dag och per medborgare
som vida överstiga våra. ändock skridit till de mest vittgående och
snabba sociala reformåtgärder. Jag hänvisar till det tal, som Englands premiärminister
höll häromdagen. Han redogjorde där för fyra väldiga sociala
reformförslag, som antingen blivit genomförda under kriget eller skulle komma
att förverkligas inom ett år. Det rörde sig örn så vittomfattande och dyrbara åtgärder,
. att vi icke rätt kunna fatta, hur det är möjligt för ett land, inbegripet
i det väldigaste av alla krig, att ändå genomföra dem., Motiveringen
förklarar emellertid, varför man har tagit ett sådant steg: man räknar både
i England och Amerika helt enkelt med att dessa reformer gagna landet och
folket och att de ge mera i utbyte än de kosta, Man tillmäter dem en sådan
betydelse för folkhälsan och hela den atmosfär, vari folket måste leva för
att trivas, att man utom krigets börda har tagit på sig även dessa enorma
kostnader.

Samtidigt ha vi här i Sverige under kriget, visserligen med tunga ekonomiska
bördor för försvaret, men dock i fred, följt en sådan linje, att knappast
några djupgående sociala reformer blivit genomförda. Och nu våga vi
inte ens göra ett uttalande för att söka påskynda lösningen av frågan örn
folkpensioneringen, som av alla erkännes vara utomordentligt viktig.

När andra lagutskottets högt ärade ordförande nyss från talarstolen försvarade
sitt verk, gjorde jag reflexionen, att jag sällan sett en utskottsordförande
utföra detta värv med mindre entusiasm. Det var, som örn han blivit
driven fram till att göra det, och det kan man också mycket väl förstå.
Jag vill inte lägga lök på laxen eller sten på börda, ty jag förstår hur det
är. Men må vara, ett utskott anser sig mera bundet än kammaren av de
traditionella grunderna för avslag på motioner. Kammaren bör vara mera fri
och inte i allo behöva känna sig bara som en exekutor av utskottens yrkanden.
Kammaren bör därför enligt min mening mycket väl kunna bifalla herr Hages
yrkande.

Vilken positiv effekt kommer ett sådant beslut att få? Jo, först och främst
är det ett faktum att socialvårdskommittén, som vi göra den allra djupaste
reverens för, har arbetat i många år utan att komma nämnvärt ur fläcken.
Till detta förhållande ha riksdagens egna åtgöranden en viss skuld. Kommittén
har blivit en väldig påse, en säck vari allting stoppats. Denna arma
kommitté hittar snart varken ut eller in i den väldiga mängd av skrivelser
och remisser, som skickats till den från Kungl. Majit, från riksdagen, från
kommuner, från olika institutioner och kanske även från enskilda. Borde det
inte då vara en styrka för denna kommitté att kunna känna, att riksdagen
vill ha ett snabbt resultat och att dessa remisser ej få ligga hindrande i
vägen såsom ett berg av papper, genom vilket man måste gräva en tunnel
för att omsider kunna komma fram till statsmakterna med ett förslag? Ur
den synpunkten tror jag det skulle vara mycket nyttigt att göra en sådan
påminnelse som den herr Hage här har föreslagit.

Vi ha enligt min uppfattning också en viss skyldighet gentemot våra
folkpensionärer. Folkpensionerna i Sverige äro bedrövligt små och lagbestämmelserna
behäftade med så ofantligt många inskränkningar och hakar,
att läget icke kan anses tillfredsställande. Ingen har heller någon annan
uppfattning. Under mångå år ha dessa gamla begärt förbättringar, och vi. ha
givit dem dyrtidstillägg och extra månadsbidrag. Men detta har endast blivit
lappverk och krisverk och har icke löst de stora frågor, som sammanhänga
med en bestående reform av folkpensioneringen. Tro ni, mina herrar, att vi

Tisdagen den 28 mars 1944.

Nr 12.

Örn vissa ändringar i lagen örn folkpensionering m. m. (Forts.)
kunna utgå ur denna krigstid med bibehållet samhällslugn utan att ha löst
åtminstone två stora sociala frågor, nämligen arbetslöshetsfrågan och frågan
örn ålderdomspensioneringen? Enligt min uppfattning kunna vi det icke.

Ått då beträffande den ena av dessa båda frågor säga, att riksdagen hoppas
att år 1946 få taga del av ett förslag, det är verkligen att synda på nåden
och att lita till framtiden på ett sätt som är mer än optimistiskt. Med litet
kraft bör enligt min mening ett förslag till reform1 av vår folkpensionering
kunna föreläggas nästkommande riksdag. Det gick en gång att skapa Sveriges
grundlagar och omdana hela vår konstitution på ett pär månader. Här har^nu
en kommitté för ålderdomsförsäkringen arbetat under sex eller sju år, .förutom
att tidigare vissa reformförsök gjorts, som emellertid utfallit i negativ
riktning. Skulle vi inte kunna karska upp oss så mycket, att vi åtminstone
kunde ena oss örn att göra en påstötning för att få denna fråga på vårt
bord nästa år?

Herr talman! Jag ber att få hemställa örn bifall till herr Hages yrkande.

Herr Hage: Herr talman! Jag skulle verkligen mycket beklaga, örn första
kammaren komme att avslå det yrkande jag gjort. Enligt gammal riksdagspraxis
skulle nämligen följden härav bli, att även den opinionsyttring, sorn
andra kammaren så gott som enhälligt har gjort, skulle omintetgöras och inte
lia någon som helst betydelse. Ute bland folk, som beröras av detta, skulle det
kunna ge näring åt den gamla uppfattningen om första kammaren som en
broms på den sociala utvecklingen och den sociala lagstiftningen i landet, och
det skulle jag verkligen beklaga, ty en sadan uppfattning är naturligtvis
med kammarens nuvarande sammansättning — inte riktig. °

Det är klart, att även motiveringen till detta utskottsutlåtande faller vid
bifall till mitt yrkande, men jag vill säga till min vän herr Norman,_ att detta
inte torde betyda så synnerligen mycket. Denna motivering är nämligen mera
ett slags registrering av de motioner och yrkanden, som föreligga. Utskottet
har inte på någon punkt intagit annan ståndpunkt än att det sagt, att den och
den saken bör undersökas. Men oavsett örn denna motivering _ står kvar eller
inte, går det så till, att de, som ha att handlägga dessa, lagstiftningsärenden,
granska den debatt som förevarit i kamrarna — det bär jag vid flera tillfällen
kunnat konstatera — och dessutom naturligtvis utskottsutlåtandet. Just den
omständigheten, att denna motivering eventuellt skulle falla bort, tror jag
därför inte betyder så mycket. o

Däremot skulle jag tro, att det har en viss betydelse såsom opinionsyttring,
örn det beslut, som andra kammaren har fattat, godtages även av första
kammaren. Jag vill inte med detta säga, att vår regering och den, som inom
densamma sysslar med dessa ting, skulle behöva något slags uppmaning att
handla. Den som haft tillfälle att deltaga i andra lagutskottets behandling av
ärenden av detta slag vet, att den medlem av regeringen, som handlägger sådana
spörsmål, är oerhört intresserad och försöker göra det allra bästa av
varje situation för att så vitt möjligt föra de sociala lagstiftningsfrågorna i
hamn. Men orsaken till att denna sak gar sa sakta framåt kan ^finnas pa
annat håll. Jag skall inte gå närmare in på lietta, men det finns åtminstone
många i riksdagen som säga, att felet ligger på annat håll.

Från den utgångspunkten tror jag det skulle vara både rimligt och lämpligt,
örn riksdagen enhälligt går in för en sådan opinionsyttring som den, som
jag har yrkat bifall till.

Herr Källman: Herr talman! Av herr Ströms yttrande får man den uppfattningen,
att han föga eller inte alls deltagit i praktiskt socialvårdande ar -

Nr 12.

Tisdagen den 28 mars 1944.

Örn vissa ändringar i lagen om folkpensionering ni. m. (Forts.)
bete i Sverige. Hans anförande vittnar om ganska stor obekantskap med både
folkpensioneringen och andra sociala åtgärder som vidtagits här i vårt land.
Av den anledningen måste jag reagera mot hans uppträdande.

Han meddelar emellertid, att man i ett krigförande land som England har
stora planer, och han anser att dessa snart skola realiseras. Jag vet inte, örn
herr Ström har läst Beveridgeplanen. Jag har gjort det, och den är mycket
vacker, men — herr Ström — den är avsedd att genomföras år 1965. Det är det
enda som är officiellt bekant örn vad som på det området sker i England.

Sedan ber jag få säga ett par ord örn den skillnad, som kan upptäckas mellan
å ena sidan utskottets förslag och å andra sidan det förslag, som här har
framställts. Den är av formell natur, ty det är ju riktigt som herr Norman
ns^ss har sagt, att herr Hages förslag icke innefattar några direktiv. Utskottet
har för sin del välvilligt refererat motionerna och förutsätter, att socialvårdskommittén
skall skyndsamt framlägga förslag till statsmakterna, Vid sådant
förhållande är det väl lika bra att godtaga utskottets förslag, om man vill det
bästa möjliga i detta avseende. Jag kan försäkra både herr Hage och herr
Ström, att när man som jag har arbetat under 31 år i den svenska folkpensioneringen
och deltager i kanske 60-talet sammanträden per år inom ett ombudsområde,
har man klart för sig, hur svårlösta alla de frågor äro, som innefattas
i samtliga här avgivna motioner.

Då nu tiden är långt framskriden, skall jag inte ge mig in på någon vidare
diskussion^ ehuru detta kunde vara ganska intressant, utan inskränka mig till
att yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Sten: Herr talman! Eftersom jag inte deltagit i utskottets behandling
av dessa motioner, står jag fri och obunden att ansluta mig till vilket som
helst av de här föreliggande yrkandena.

Jag har kommit till det resultatet, att det i frågans nuvarande läge är riktigt,
att man genom anslutning till herr Hages yrkande bidrager till att skapa
en enhällig och enhetlig opinionsyttring från riksdagens sida. Men jag måste
säga, att jag är ganska noga med motiveringen för en sådan ståndpunkt. Jag
tyckte mig också finna, att herr Hage var ganska försiktig i sina omdömen,
exempelvis örn socialvårdskommittén. I hans yttrande fanns ingenting, som
kunde föranleda något avståndstagande. Men i likhet med den nästföregående
talaren bley jag uppkallad av det. anförande, som hölls från stockholmsbänken.
Jag vill inte anklaga herr Fredrik Ström för att avsiktligt ha brutit mot
åttonde budet och burit falskt vittnesbörd icke blott mot socialvårdskommittén,
utan även mot riksdagen. Men nog är det att »kasta stenar på egen port
och tala ont örn oss själva», när herr Ström exempelvis påstår, att här icke
har förts någon socialpolitik under kriget. Jag behöver knappast erinra denna
kammare örn att socialpolitik har förts, framför allt i tre viktiga avseenden.

Vi ha först och främst vad som faller under krigsfamiljebidragsförordningen
med därtill anslutna hjälpmöjligheter i form av värnpliktslån och annat.
Denna hjälpverksamhet har varit så effektiv, att till och med experter, som
syssla med vår befolkningsfråga, ha uttalat, att den har verkat familjebildande.
Vidare ha vi den verksamhet, som går under namn av livsmedelsrabatter
och som har varit ett gott stöd för en stor mängd familjer. Slutligen ha vi
just på här ifrågavarande område tack vare dyrtidstilläggen till folkpensionärerna
lyckats —- vilket ju är rimligt och riktigt — hålla denna grupp skadeslös
för krigets verkningar i form av fördyrade levnadskostnader. Jag vill
minnas, att häromdagen i våra tidningar redogjordes för en utredning, som utvisat,
att de av riksdagen beslutade dyrtidstilläggen varit till och med mera

Tisdagen den 28 mars 1944.

Nr 12.

Om vissa ändringar i lagen om folkpensionering m. m. (Forts.)
effektiva Lin man hittills Ilar räknat med. Jag vill alltså bestämt tillbakavisa
herr Ströms uttalande.

Vad sedan gäller den engelska Beveridgeplanen och den svenska socialvårdsreformen,
har ju herr Källman redan klarlagt den saken. Jag tillhör inte socialvårdskommittén
och har intet ansvar för dess arbete, men jag har varit i
tillfälle att på en sidolinje i någon mån följa detta. Jag har därvid kommit
till det resultatet, att jag icke skulle kunna vara med örn en opinionsyttring
från riksdagens sida, som hade sin udd riktad mot socialvårdskommittén. Vi
få komma ihåg, att den svenska socialvårdsreformen omspänner en stor mängd
var för sig synnerligen omfattande komplex av lagar. Dit hör spörsmålet örn
centralisering av den socialvård, som vi hittills ha haft i form av exempelvis
fattigvård och barnavård. I övrigt har bland annat inom kommittén utförts
ett arbete, som lett till att ett förslag örn obligatorisk sjukförsäkring när som
helst ligger klart. Jag tror inte, att kommittén har försuttit någon tid, ty ett
förslag av denna art skulle säkerligen icke ha kunnat föreläggas riksdagen
tidigare än som nu kommer att ske. Ett annat förslag, nämligen beträffande
obligatorisk arbetslöshetsförsäkring, väntas likaledes inom kort. Dessa frågor
gripa in i varandra, och för att få så stor enhetlighet som möjligt i fråga örn
belopp och villkor i övrigt samt administration har det varit nödvändigt, att
den ena utredningen avvaktar den andra. Liknande specialutredningar försiggå
på barnavårdens och angränsande områden. Och i fråga örn folkpensioneringen
har det, såvitt offentligt är känt, överenskommits mellan socialvårdskommittén
och statsrådet och chefen för socialdepartementet, när ett förslag
bör vara klart att föreläggas riksdagen.

När jag trots dessa erinringar mot en del uttalanden, som här lia gjorts, biträder
herr Hages förslag, är anledningen som sagt den, att det är det enda
sättet i nuvarande läge att ge riksdagens mening enhetligt till känna. Beträffande
omprövningen av socialvårdsfrågorna är jag av den uppfattningen, att
hjälpen till de gamla, säkerställandet av existensen på ålderns dagar, är en
fråga, som inte bör komma i sista rummet. Här föreligger en skuld, som den
nu verksamma generationen har att betala. Jag har någon gång uttryckt saken
på det sättet, att denna skuld bör betalas i första hand eller i varje fall
samtidigt med att man bildlikt talat investerar så mycket som möjligt i »nya
företag», d. v. s. barnen och ungdomen, den uppväxande generationen.

Med dessa synpunkter, herr talman, ber jag alltså att få hemställa till kammaren
att förena sig med herr Hage i det av honom framställda yrkandet, vilket
är samma yrkande, som i onsdags vann andra kammarens bifall.

Herr Hage: Herr talman! Endast en kort replik till herr Källman!

Han gjorde liksom den föregående talaren gällande, att örn utskottsförslaget
icke vann majoritet inom kammaren, skulle utskottets värdefulla direktiv,
som befrämjade lösandet av denna sak, falla bort. Jag vågar emellertid
bestämt påstå, att några direktiv icke ha givits här. Jag har läst utlåtandet
flera gånger och därvid funnit, att utskottet tager upp den ena efter den
andra av de frågor, som framförts i motionerna, och säger, att dessa frågor
böra utredas. Men detta är icke några direktiv. Om utskottet hade skrivit, att
den eller den frågan, som framförts, bör lösas på det eller det sättet, då skulle
man kunna tala örn direktiv, men så har här icke skett. Jag tror därför icke,
att någon skada sker, om utskottets motivering bortfaller.

Herr Ström: Herr talman! Endast ett par repliker till herrar Källman och
och Sten.

Till herr Källman, som menade, att jag föga känner till socialvården, vill

Första hammarens protokoll lOkk. Nr 12. 3

Nr 12.

Tisdagen den 28 mars 1944.

Örn vissa ändringar i lagen örn folkpensionering m. m. (Forts.)
jag säga, att jag, vilket lian borde veta, varit aktiv kommunalman i 32 år
och tillhört nästan alla Stockholms stads nämnder och styrelser. Vidare kan
jag nämna, att jag genom brev från medborgare ute i landet, vari de begära
reformer av de nuvarande fattigvårds- och folkpensioneringslagarna, fått en
mycket god inblick i hur socialvården fungerar.

Det är möjligt, att jag i motsats tili herr Källman icke är expert i fråga
örn alla socialvårdens detaljer. Herr Källman har ju hållit föreläsningar örn
socialvården runt örn i landet, och jag tror, att ingen här i kammaren kan
tävla med honom i visdom på detta område. Han torde överglänsa oss alla,
och han sätter ju icke heller denna visdom under ena skäppo. Hen jag vill
säga honom, att hur bra han än finner det nuvarande tillståndet och hur svårt
han än anser det vara att nu genomföra några reformer av socialvården, är
detta icke något skäl varför riksdagen icke snabbt skulle gripa sig an med
att söka genomföra dylika. Jag misstänker, att det eljest kommer att gå mycket
illa, ty nu råder ett starkt missnöje, särskilt över att folkpensionerna äro
så små, att pensionärerna måste anlita fattigvården för att överhuvudtaget
kunna leva, något som man anser vara ett ovärdigt förhållande.

Sedan vill jag säga till herr Sten, att jag ingalunda har förbisett de rent
kristidsbetonade socialvårdsreformer, som ha genomförts, men det är inte deni
denna debatt gäller. Nu tala vi örn reformer, som icke skola lia kristidskaraktär,
alltså sådana, som icke röra de inkallade, som icke röra livsmedelsrabatter
och som icke röra de extra månadsbelopp, som nu på grund av kristiden
tilldelas folkpensionärerna. Det är en känd sak, att vissa reformer genomförts
på detta område, och vi äro alla, säkerligen också de gamla, tacksamma
härför. Herr Sten har alldeles missuppfattat saken. Herr Hage och vi,
som stödja hans yrkande, avse ingalunda att nu genom en reform införa en
ny kristidslagstiftning, utan vi vilja ha en definitiv och bestående förbättring
av hela folkpensioneringen. Det är ju någonting helt annat, och därför
tycker jag, att herr Sten bort hålla inne med den kritik som han serverade
mig, då den var ett hugg i luften. Han slog in öppna dörrar.

Slutligen nämnde herr Sten, att jag skulle ha angripit socialvårdskommittén.
Fastmer försvarade jag den. Jag sade, att riksdagen genom sina remisser
och skrivelser till kommittén och genom sina uttalanden, när riksdagen avslagit
motioner och i motiveringen hänvisat till kommitténs arbete, bidragit
till att kommittén inte kunnat bli färdig i tid. Detta kan ju icke vara något
angrepp på kommittén, herr Sten, utan det är ett försvar. Men det är icke
ett skäl att låta kommittén ostörd sätta i gång allt större papperskvarnar,
som mala tömning.

När nu andra kammaren har fattat ett beslut, som tydligt ger vid handen,
att den önskar en framstöt i denna fråga, kan väl ändå första kammaren icke
spjärna emot utan att därmed taga på sig ansvaret för att andra kammarens
uttalande blir av noll och intet värde. Jag skulle, även örn det gällde en mindre
fråga, finna det mycket beklagligt, örn kammaren gjorde så, men när det såsom
här gäller en verklig livsfråga för stora delar av vårt folk, då anser jag
det vara orimligt, att denna kammare vänder sig emot medkammaren och
därigenom omintetgör en riksdagens samfällda opinionsyttring.

Efter härmed slutad överläggning yttrade herr talmannen, att i avseende
på det nu ifrågavarande utlåtandet yrkats dels att vad utskottet hemställt
skulle bifallas, dels ock, av herr Hage, att riksdagen i anledning av de föreliggande
motionerna ville i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa örn framläggande
snarast möjligt av förslag till en allmän förbättring av nu utgående
folkpensioner och invalidunderstöd.

Tisdagen den 28 mars 1944.

Nr 12.

Om vissa ändringar i lagen örn folkpensionering m. m. (Forts.)

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Hage begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 29,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Hages under överläggningen gjorda yrkande.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för
ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser.

Då herr talmannen fann tvekan kunna råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja—38;

Nej—52.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Föredrogs ånyo sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande nr 2, Äng. dyrtidsi
anledning av jdels Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställ- timM «* Åkningar
örn anslag till bidrag till dyrtidstillägg å folkpensioner och invalid- Penstoner
understöd samt anslag till dyrtidstillägg å barnbidrag och å ersättning åt m‘
blinda, dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn dyrtidstillägg
under budgetåret 1944/45 å folkpensioner, invalidunderstöd och barnbidrag,
m. m., dels ock motioner, väckta i anledning av sistnämnda proposition.

I innevarande års. statsverksproposition hade Kungl. Majit å driftbudgeten
under femte huvudtiteln (punkterna 43, 45 och 53 av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för den 4 januari 1944) föreslagit riksdagen
att för budgetåret 1944/45 såsom förslagsanslag anvisa dels till Bidrag
till dyrtidstillägg å folkpensioner och invalidunderstöd 61 400 000 kronor,
dels till Dyrtidstillägg å barnbidrag 4 300 000 kronor, dels ock till Dyrtidstillägg
å ersättning åt blinda 670 000 kronor.

. Vidare hade Kungl. Majit genom en den 4 januari 1944 dagtecknad proposition,
nr 4, vilken hänvisats till lagutskott och tilldelats andra lagutskottet,
under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över
socialärenden, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag
till

1) lag örn dyrtidstillägg under budgetåret 1944/45 å folkpensioner, invalidunderstöd
och barnbidrag;

. 2) förordning örn dyrtidstillägg under budgetåret 1944/45 å blindhetsersättningar.

I anledning av propositionen nr 4 hade inom riksdagen väckts fyra motioner,
nämligen motionen nr 206 i första kammaren av herr Tersson, Ivar, m.
fl. samt motionerna i andra kammaren nr 75 av herr Karlsson i Grängesberg,

Nr 12.

Tisdagen den 28 mars 1944.

Äng. dyrtidstillägg å folkpensioner m. m. (Forts.)
nr 219 av herr Pettersson i Dahl m. fl. och nr 311 av herr Persson i Stockholm
m. fl.

I de likalydande motionerna 1:206 och 11:219 hade hemställts, utom annat,
att förslaget till lag om dyrtidstillägg under budgetåret 1944/45 å folkpensioner,
invalidunderstöd och barnbidrag måtte erhålla den ändrade lydelse,
som i motionen angivits.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet återgivit föredragande departementschefens
i propositionen nr 4 gjorda uttalande, varefter utskottet
yttrat:

»Såsom framgår av vad ovan anförts utgår enligt 1943 års lag örn dyrtidstillägg
å folkpensioner, invalidunderstöd och barnbidrag under budgetåret
1943/44 sådant tillägg med tre procentuella och två fixa belopp. I den nu
till behandling föreliggande propositionen nr 4 har föreslagits, att samma
system för dyrtidskompensation å ifrågavarande förmåner skall tillämpas
även för budgetåret 1944/45. Föredragande departementschefen har därvid
åberopat, att dyrtidskompensationen för innevarande budgetår beräknats med
utgångspunkt från socialstyrelsens levnadskostnadsindex per den 1 april 1943,
att indextalet per den 1 oktober 1943 vore detsamma som sistnämnda dag
samt att anledning saknades till antagande, att några förskjutningar därav
av betydelse inträffat under sista kvartalet 1943.

I motionen II: 311 hemställes, att ytterligare ett fixt belopp å 35 kronor
skall utgå utöver den av Kungl. Maj:t föreslagna dyrtidskompensationen.
Vidare har i motionerna I: 206, II: 75 och II: 219 yrkats, att samtliga tillägg
skola utgå endast med fixa belopp.

Då endast en mindre förändring av levnadskostnadsindex ägt rum sedan
den 1 april 1943, finner utskottet skäl saknas att för budgetåret 1944/45
frångå det system för kompensation av levnadskostnadsstegringen under den
rådande dyrtiden som 1943 års riksdag antagit för innevarande budgetår.
Utskottet avstyrker därför de i motionerna framställda ändringsyrkandena.

Mot de framlagda författningsförslagen i övrigt eller mot de gjorda anslagsäskandena
har utskottet intet att erinra.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen måtte antaga de genom propositionen nr 4 framlagda författningsförslagen
;

B. att motionerna 1:206, 11:75, 11:219 och 11:311 icke måtte föranleda
till någon riksdagens åtgärd; samt

C. att riksdagen måtte för budgetåret 1944/45 såsom förslagsanslag anvisa

a) till Bidrag till dyrtidstillägg å folkpensioner och invalidunderstöd
61 400 000 kronor,

b) till Dyrtidstillägg å barnbidrag 4 300 000 kronor,

c) till Dyrtidstillägg å ersättning åt blinda 670 000 kronor.»

Reservation hade anmälts av herrar Pettersson i Dahl och Hallagård, vilka
inom utskottet yrkat bifall till motionerna I: 206 och II: 219.

Herr Hallagård: Herr talman! Jag skall såsom reservant i denna fråga
be att med ett par ord få taga kammarens tid i anspråk.

Spörsmålet örn hur man så långt som möjligt skall kunna åstadkomma likställighet
mellan stad och land har ju i flera olika sammanhang varit föremål
för riksdagens uppmärksamhet, men man har inte kommit fram till önskat
resultat för landsbygdens del. Här är nu fråga örn att söka giva folkpensionärerna
kompensation för den prisstegring, som ägt rum sedan krigets
utbrott. Sammansatta stats- och andra lagutskottet har inte ansett sig böra

Tisdagen den 28 mars 1944.

Nr 12.

Ang. dyriidstillägg å folkpensioner m. m. (Forts.)
tillstyrka, att dyrtidstilläggen utgå med lika belopp på de olika dyrorterna,
detta trots att prisstegringen överallt är ungefär densamma. Utskottet har
liksom departementschefen ansett, att skäl saknas för att frångå det system
för kompensation av levnadskostnadsstegringen under rådande dyrtid, som
1943 års riksdag antagit. Som bekant beslöt riksdagen då den ändringen i
fråga örn dyrtidstilläggen, att dessa skulle utgå med tre procentuella och
två fixa tillägg; tidigare hade det varit två procentuella och två fixa tillägg.
I stället hade man bort införa två procentuella och tre fixa tillägg. Detta
hade varit ett steg i riktning mot rättvisa gentemot landsbygdens pensionärer.

Såsom frågan nu ligger till, har man inga utsikter att vinna gehör för den
mening, som framförts i den från vårt håll väckta motionen. Frågan har diskuterats
i riksdagen vid flera tillfällen, och andra kammaren har nu redan
bifallit utskottets förslag. Jag vill emellertid framhålla, att det inte framförts
några nya skäl mot kravet på lika dyrtidstillägg å folkpensionerna.
Levnadskostnaderna ha ju stigit tämligen likformigt inom de olika dyrorterna,
vilket framgår av de uppgifter, som publicerats härom. Under sådana förhållanden
ha vi från vårt håll inte någon anledning att ändra uppfattning i
frågan. Det finns inte heller några skäl att antaga, att utvecklingen under det
kommande året skall gå i annan riktning. Snarare har man anledning vänta,
att likformigheten skall bli ännu större än hittills.

Med åberopande av det anförda ber jag att få yrka bifall till motionerna
I: 206 och II: 219, vilka finnas redovisade å s. 3 i utskottets utlåtande.

Häri instämde herrar Gustavson, Bror Nilsson, Jemes Erik Andersson, Ivar
Tersson och Lodenius.

Herr Norman: Herr talman! Det yrkande, som nu framställts, är detsamma,
som vi hade att taga ställning till, när frågan diskuterades förra året.
Yrkandet innebär ju bland annat, att en folkpensionär på landsbygden, som
har mycket liten tilläggspension, ända ned till 12 kronor, skall få 175 kronor
i dyrtidstillägg, under det att en folkpensionär i en dyrort med full tilläggspension,
skall få denna sänkt med 30 ä 40 kronor.

Jag hemställer örn bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner, först på bifall till vad utskottet i det
under behandling varande utlåtandet hemställt samt vidare på bifall till utskottets
hemställan med den ändring, som föranleddes av bifall till de i ämnet
väckta motionerna 1:206 och 11:219; och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogs ånyo första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 2,
i anledning- av väckt motion angående utredning om inrättande av arbetskuratorsbefattningar.

I en inom första kammaren väckt och till dess första tillfälliga utskott hänvisad
motion, nr 260, av herr Mannerskantz m. fl., hade hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning med förslag
rörande tillsättande av arbetskuratorer framför allt på landsbygden samt att
härvid i motionen anförda synpunkter måtte vinna beaktande.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionen I: 260 icke måtte till någon första kammarens åtgärd föranleda.

Om inrättande
av
arbetskuratorsbej
afl nin gar.

Nr 12.

Tisdagen den 28 mars 1944.

Om inrättande av arbetskuratorsbefattningar. (Forts.)

Herr Mannerskantz: Herr talman! I denna motion lia jag och mina medmotionärer
påpekat, att det inte är så praktiskt ordnat som det borde vara
i fråga örn arbetsförmedlingen i de rena landsbygdskommunerna. De hittills
från arbetsförmedlingarnas sida vidtagna åtgärderna kunna knappast anses
fylla det föreliggande behovet. En person håller på med ett arbete, som han
vet tar slut endera dagen. Han anmäler sig inte hos arbetsförmedlingen, och så
får han gå utan arbete någon kortare tid, tills han får tag på något annat.
Anmäler han sig hos arbetsförmedlingen, händer det ofta, att han blir anvisad
arbete på något annat håll, vanligen inom ett större samhälle. När han sedan,
kanske inom kort tid, åter behövs ute på landsbygden, finns han inte tillgänglig.

Motionen avser i viss mån att vara en reaktion mot den centralisering, som
tycks vara tidens lösen. Man tycks inte kunna tänka sig ett system, som inte
är centralt upplagt. I många fall skulle emellertid en decentralisering vara till
stor fördel, framför allt därför att förhållandena då skulle kunna ordnas mera
praktiskt på de olika orterna. Jag tror inte, att arbetsförmedlingsombuden,
även örn deras antal utökades, så att de funnes överallt, skulle få riktigt samma
karaktär som en speciell kurator, som kunde anvisa och förmedla arbete på
ett händigt och praktiskt sätt.

I de av socialstyrelsen och arbetsmarknadskommissionen avgivna yttrandena
har såsom den förnämsta invändningen mot förslaget framhållits, att arbetslöshetsförsäkringen
skulle sättas å sido genom det ifrågasatta systemet med
arbetskuratorer. Nu ha vi emellertid inte föreslagit, att dessa arbetskuratorer
skulle vara utan förbindelse med arbetsförmedlingarna. Vi ha endast begärt
en utredning, och vi ha ej yttrat oss örn den saken. Dessutom förhåller det sig
så, att det klientel, som det här kan bli fråga örn, sällan eller praktiskt taget
aldrig är med i arbetslöshetskassorna. För övrigt har man svårt att tänka sig,
att vederbörande hellre skulle taga ersättning från arbetslöshetskassan, örn han
kan få arbete i stället.

Jag kan inte finna, att utskottet trängt riktigt till botten i denna fråga,
Det är här fråga örn att få det litet mera praktiskt ordnat i kommuner med
något tusental invånare. Till kurator bör utses någon hantverkare eller kommunalnämndsordförande,
som känner varenda människa i socknen och som
alla människor känna. Till honom skulle en person, när han håller på med
ett arbete som är slut örn några dagar, under enkla former kunna vända sig
och fråga, örn det finns något lämpligt arbete. I en jordbrukskommun finns
det så många jordbrukare, som behöva tillfällig arbetskraft. Dessa tillfälliga
arbeten kunna betraktas såsom ett slags reservarbete. Det är ofta fråga örn arbete,
som inte behöver göras omedelbart, utan som kan utföras när som helst.
En sådan här arbetskurator skulle då kunna meddela vederbörande, att här
finns en man, som kan gräva ett dike eller rensa en kanal eller vad det nu är
fråga örn.

Jag tycker, att det är synd, om man på teoretiska grunder håller så mycket
på en organisation, att man inte kan tänka sig att av rent praktiska skäl göra
avvikelser från densamma. Detta uppslag är, örn jag skall säga det själv, så
värdefullt, att det inte borde kastas bort.

Jag förstår ju, att så i alla fall kommer att ske i dag. Men då få vi väl komma
igen. Det brukar ju ofta gå så, att ett förslag går igenom, sedan det fått
litet tid på sig att mogna. För att emellertid markera, att jag håller styvt på
detta uppslag och anser, att det kan göras något av det, ber jag nu, herr talman,
att få yrka bifall till motionen.

Herr Ericsson, Herman: Herr talman! Motionärerna konstatera i motionen,
att de hittills vidtagna åtgärderna för arbetsförmedling icke fylla de behov,

Tisdagen den 28 mars 1944.

Nr 12.

Om inrättande av arbetslcuratorsbe fattningar. (Forts.)
som i sådant avseende föreligga ute på landsbygden. Vidare framhålles, att
det inte sällan inträffar, »att en person, som slutat ett arbete, särskilt när nytt
sådant beräknas kunna erhållas inom kortare tid, drar sig för att uppsöka arbetsförmedlingsorganet
i närmaste samhälle och i stället går arbetslös, ehuru
— utan hans vetskap — arbete finnes att tillgå inom socknen». Jag förmodar,
att örn man nu tillsätter sådana här arbetskuratorer, komma arbetarna
inte heller att gå till dem. Motionärerna konstatera .ju längre fram i motionen,
att det finnes arbetslösa, som inte ens jippsöka. arbetsförmedlingsombuden,
vilka finnas bär och var ute i orterna. De resa i stället in till närmaste
tätort, enär det där finnes mer arbete att välja på. Förhållandet är detsamma
i fråga örn arbetsgivarna. Av de avgivna yttrandena framgår, att även dessa
med förkärlek söka sig till arbetsförmedlingskontoren i tätorterna, vilka lia
mer arbetskraft att välja på. _ .

Motionärerna önska, att en arbetskurator skall tillsättas inom varje område
med 500 ä 1 000 invånare. I nästan varje socken skulle det alltså finnas en
arbetskurator, som skulle taga band om arbetslöshetsklientelet. Enligt motionärerna
skulle emellertid dessa arbetskuratorer inte vara sammankopplade med
arbetslöshetsförsäkringen, utan de skulle vara fristående från denna. Tjänsten
skulle skötas såsom bisyssla. I socialstyrelsens yttrande förklaras^ bestämt,
att styrelsen under inga förhållanden kan vara med örn, att de ifrågasatta
arbetarkuratorerna frikopplas från arbetslöshetsförsäkringen. Enligt
bestämmelserna för arbetslöshetsförsäkringen åligger det nämligen de arbetslösa
att med vissa mellanrum besöka arbetsförmedlingsorganen och få medlemskorten
stämplade. En arbetslös är även skyldig att antaga sådant arbete, som
arbetslöshetsorganet anser passa honom. Under sådana förhållanden måste
det alltså finnas ett visst samband mellan arbetsförmedlingen och arbetslöshetsförsäkringen.
o

Vad utskottet emellertid närmast byggt sitt avslagsyrkande på, är följande
passus i socialstyrelsens yttrande: »Frågan om effektivisering av arbetsförmedlingens
organisation kommer att upptagas till behandling av särskilt lör
ändamålet tillkallade sakkunniga. Någon särskild utredning i det avseende,
som motionärerna föreslagit, synes därför icke vara av behovet påkallad.»

Herr talman! Med dessa ord ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Frågan örn sambandet med arbetslöshetsförsäkringen
är ganska enkel att lösa. Då arbetskuratorn skaffar den arbetslöse
ett arbete, vilket bör kunna ske i mycket stor utsträckning, skall denne
ju inte ha något arbetslöshetsunderstöd. Örn däremot den arbetslöse anmält sig
till arbetskuratorn, men denne inte kan skaffa honom något arbete, bör han
vara skyldig att vända sig till arbetsförmedlingen. Socialstyrelsens invändning
på den punkten tycker jag därför helt saknar relevans. ^Det ar bara den
obotfärdiges förhinder, i detta fall väl närmast beroende på socialstyrelsens
känsla för centralisationens betydelse. Som jag nyss nämnde, kan emellertid
denna centralisation lätt nog leda vårt land in på farliga vägar.

Om det nu pågår en utredning örn arbetsförmedlingens utveckling och omorganisation,
vore det ju mycket lämpligt, att denna fråga foges upp till behandling
i samband därmed. Örn utskottet haft denna uppfattning, borde utskottet
lia yttrat, att de i motionen framförda synpunkterna borde beaktas vid
denna utredning. Utskottets ärade ordförande kanske menar, att det är sa
utskottet bär tänkt, och förhåller det sig på det sättet, är ju allt bara bra.
Det anförande, som utskottets ordförande höll, ger mig emellertid inte anledning
att återtaga det redan av mig framställda yrkandet.

Nr 12.

Tisdagen den 28 mars 1944.

Örn inrättande av arbetskuratorsbe fattning ar. (Forts.)

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjordes i enlighet med
de yrkanden, som därunder framkommit, propositioner, först på bifall till vad
utskottet i det nu förevarande utlåtandet hemställt samt vidare på bifall till
demi ämnet väckta motionen; och förklarades den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtanden:
nr 3, i anledning av väckt motion örn utredning rörande särskilda organ för
förmedling av utbud och efterfrågan på biträden i hushåll; samt
nr 4, i anledning av väckt motion angående utredning örn åtgärder för att
bereda den kvinnliga ungdomen ökad utbildning i hemvård m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av första kammarens andra tillfälliga utskotts
utlåtande nr 2, i anledning av väckt motion örn förbilligande av kostnaderna
för bakteriologiska undersökningar av dricksvatten m. m., bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt;

och skulle jämlikt § 63 riksdagsordningen detta beslut genom utdrag av protokollet
delgivas andra kammaren.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen :

nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1944/45 under fjärde
huvudtiteln,. avseende anslagen inom försvarsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 122, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inlösen av vattenfallsstyrelsen
åvilande skyldighet att leverera andelskraft till Motala ströms
kraftaktiebolag;

nr 123, i. anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående försäljning av
ett statens järnvägar tillhörigt markområde i Örebro;

nr 124, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående försäljning av
vissa telegrafverket tillhöriga fastigheter;

nr 125, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till nybyggnad
för vägförvaltningen m. m. i Värmlands län;

nr 126, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående förvärv av Kristianstad—Hässleholms
och Östra Skånes järnvägar;

nr 127, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående förvärv av Sölvesborg—Olofström—Älmhults
järnväg;

nr 128, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående tillbyggnad av
landsstatshuset i Västerås;

nr 129, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående anslag för fortsatt
anläggning av dubbelspår;

nr 130, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående anslag till luftskyddsanordningar
i transformatorstationer;

nr 131, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående överskridande
av viss anslagspost i avlöningsstaten för statens brandskola;

nr 133, i anledning av vissa av Kungl. Majrt gjorda framställningar angående
anslag för budgetåret 1944/45 å kapitalbudgeten, i vad avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;

Tisdagen den 28 mars 1944.

Nr 12.

nr 139, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret 1944/45 å kapitalbudgeten under
statens allmänna fastighetsfond, i vad propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde;

nr 140, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående fortsatt disposition av ett till byggnader vid tullstationen
i Svinesund för budgetåret 1940/41 anvisat reservationsanslag;

nr 141, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1944/45 till statens fattigvårds- och barnavårdskonsulenter;

nr 142, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående försvarets fabriksfond;
samt

nr 143, i anledning av Kungl. Maj :ts framställning örn anslag å tilläggsstat
II tili riksstaten för budgetåret 1943/44 till engångsanskaffning av maskiner
m. m. för byggnads- och reparationsberedskapen.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 134, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag i fråga örn
pensionsförbättring för viss personal tillhörande arméns och marinens övergångsstater;
. . „ .. T

nr 135, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående livränta at Irma
Marianne Jansson m. m.;

nr 136, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående gäldande av
vissa livräntor m. m.; .

nr 137, i anledning av väckt .motion örn fyllnadspension åt vissa förutvarande
befattningshavare vid f. d. Jönköping—Gripenbergs järnväg; samt_

nr 138, i anledning av väckta motioner angående ersättning till vissa personer
i anledning av sjukdom, ådragen under militärtjänstgöring.

Herr Johansson, Johan Bernhard, erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr
talman! Med hänsyn till infallande helg får jag anhålla, att kammaren måtte
medgiva, att tiden för avgivande av motioner i anledning av Kungl. Marits
proposition nr 244, med förslag till förordning angående indrivning av utskylder
hos värnpliktiga m. fl., utsträckes till det sammanträde, som infaller näst
efter tjugu dagar från propositionens avlämnande.

Denna hemställan bifölls.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 313, av herr Ericsson, Carl Eric, och herr Bondeson i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till hembiträdeslag;

nr 314, av herr Arrhén och herr Ericsson, Carl Eric, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till arbetstidslag för hotell, restauranger och
kaféer, m. m.; samt

nr 315, av herr Johänson, Karl Audust, m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående inrättande av en statens högre skogsskola.

Ordet lämnades på begäran till herr Holmberg, som anförde: Herr talman! Interpellation
Brandkatastrofen på dispensärbaenhemmet i Rödeby natten till tisdagen ak- °™
tualiserar frågan örn införandet av enhetliga och för hela riket gällande vi^nbar^hem
brandskyddsbestämmelser. ■ _ _ m. fl. inrätt Medan

hotell- och pensionatsstadgan för hela riket uppställer vissa bestäm- ringar.
da fordringar på för hotell- och pensionatsrörelse använda byggnaders inred -

Nr 12.

Tisdagen den 28 mars 1944.

Interpellation om förbättrat brandskydd vid barnhem m. fl inrättningar
(Forts.)

liing och utrustning med avseende på brandskyddet, saknas motsvarande enhetliga
bestämmelser beträffande barnhem, skolinternat, sjuk- och konvalescenthem
och liknande inrättningar, som icke drivas i förvärvssyfte. Att ställa
krav pa brandskyddet i dessa är helt överlämnat åt de kommunala myndigheterna,
vilka inte alltid ha intresse eller kompetens för uppgiften. Till följd
härav är det såväl på landsbygden som i de mindre städerna i många fall
sorgligt illa ställt med brandskyddet i de byggnader, som användas för nyss
nämnda ändamål. _I många av dem saknas, trots att byggnaderna äro uppförda
i flera våningar, reservtrappor, och i trapphusen finnas inga anordningar,
som kunna tjäna till att hejda eller ens begränsa eldens spridning. I
flera fall förekomma inte heller brandbalkonger eller brandstegar på ytterväggarna,
ja, det finns inte ens räddningslinor i rummen, varför byggnaderna,
i händelse av brand i under- eller mellanvåniugarna, utgöra veritabla dödsfällor.

Branden i Sigtunaskolan gav ett mycket tragiskt exempel på hur bristfälligt
brandskydd, då elden kommer lös, kan förorsaka offer i fråga örn människoliv.
Den nyss timade brandkatastrofen i dispensärbarnhemmet i Rödeby,
där elva barn innebrändes, är uppenbarligen ytterligare ett sådant exempel.

Jag har ingen annan kännedom örn brandskyddet vid detta barnhem än den
som kan erhållas genom tidningarnas redogörelser för branden. Av dessa
framgår emellertid,. att brandskyddsanordningarna i byggnaden måste ha varit
oerhört bristfälliga eller helt enkelt obefintliga. En barnsköterska och en
liten gosse, som vid brandtillfället befunno sig i byggnadens tredje våning,
måste hoppa ut genom fönstret, emedan trappan var övertänd och varken
brandstegar eller räddningslinor stodo till buds. Samma var förhållandet i
byggnadens andra våning, där barnen hade sina sovsalar, varför de icke kunde
ta sig ut annorledes an med hjälp av vuxna, vilket medförde att elva barn,
trots ett heroiskt räddningsarbete från barnsköterskornas och andra personers
sida, funno döden i lågorna.

Med hänvisning till vad jag anfört hemställer jag om första kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet få
framställa följande spörsmål:

1. Har statsrådet observerat de svåra brister i brandskyddsanordningarna
som nu senast branden i dispensärbarnhemmet i Rödeby avslöjat?

2. Är det statsrådets avsikt att i anledning härav vidtaga några åtgärder
till förebyggande av liknande katastrofer i framtiden, t. ex. att låta utarbeta
ett förslag till lag med föreskrifter beträffande de fordringar, som skola ställas
på brandskyddet i byggnader som användas för barnhem, skolinternat,
sjukhem eller liknande ändamål?

På gjord proposition medgav kammaren, att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

På framställning av herr talmannen beslöts att på föredragningslistan för
morgondagens sammanträde skulle främst bland två gånger bordlagda ärenden
uppföras jordbruksutskottets utlåtanden nr 17—26 samt näst därefter
statsutskottets utlåtande nr 8.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 5.48 eftermiddagen.

In fidem
G- II. Berggren.

Onsdagen den 29 mars 1944 fm.

Nr 12.

Onsdagen den 29 mars förmiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Justerades protokollen för den 22 oell den 24 innevarande månad.

Upplästes ett till kammaren inkommet dödsbevis av följande lydelse:

Jonas Arthur Engberg, född 7i 1888, yrke landshövding, civilstånd gift,
boende residenset, Härnösands församling, Västernorrlands län, har avlidit
på Härnösands lasarett 27h 1944 kl. 8.30, och enligt min uppfattning var huvuddödsorsaken
Cirrhosis hepatis c. haemorrhagia ventrieuli, bidragande dödsorsak
Bronchopneumonia.

Härnösand 2S/s 1944.

B. Fernström,

lasarettsläkare.

På framställning av herr talmannen beslöt kammaren att till Konungen avlåta
en skrivelse med anmälan örn herr Engbergs frånfälle och den därigenom
inom kammaren uppkomna ledigheten, varefter ett i sådant avseende uppsatt
förslag upplästes och godkändes.

Jämlikt § 20 av kammarens ordningsstadga hade herr Herlitz till herr
statsrådet och chefen för justitiedepartementet framställt en så lydande fråga:
»Ämnar regeringen tillmötesgå riksdagens i december 1943 gjorda hemställan
örn avlåtande till årets riksdag av förslag till revision av riksdagens arbetsformer?» Herr

statsrådet och chefen för justitiedepartementet Bergguist, som meddelat.
, att han hade för avsikt att vid detta sammanträde besvara nämnda fråga,
erhöll ordet och anförde: Herr talman! Herr Herlitz har till mig framställt
fråga, huruvida regeringen ämnar tillmötesgå riksdagens i december 1943
gjorda hemställan om avlåtande till årets riksdag av förslag till revision av
riksdagens arbetsformer.

Med anledning härav får jag meddela, att regeringen —• efter att ha inhämtat
riksdagsgruppernas uppfattning beträffande det av tillkallade sakkunniga
utarbetade betänkandet med förslag angående revision av riksdagens
arbetsformer — funnit sig ej böra under den nu pågående riksdagen framlägga
förslag i ämnet. Detta innebär emellertid ej, att regeringen anser att frågan
örn en reform av riksdagens arbetsformer bör skjutas åt sidan. Regeringen är
angelägen att, i vad på den ankommer, tillgodose de syften som den verkställda
utredningen velat främja och kommer således att ägna fragan ytterligare överväganden.

Herr Herlitz: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet få framföra
mitt vördsamma tack för svaret och särskilt för att lian sa beredvilligt har

Örn revision
av riksdagens
arbetsformer.

Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1944 fm.

Om revision av riksdagens arbetsformer. (Forts.)
lämnat det redan i dag, fastän på grund av olyckliga omständigheter frågan
kom att frambäras till honom först relativt sent.

o Det är ju klart att det svar, som herr statsrådet här har lämnat, hos mig har
vållat besvikelse. Det var ju så, att riksdagen för några månader sedan begärde
framläggandet av ett förslag i detta ämne, och det är denna hemställan,
som regeringen nu har funnit sig icke böra villfara. Jag hade väntat, att möjligen
herr statsrådet skulle anföra några sakskäl, varför han hade funnit
sig föranlåten att avstå från framläggandet av förslaget, men han har gått
rakt på sak och i stället direkt hänvisat till det för oss alla väl bekanta förhållandet,
att saken har dryftats under hand, och att det vid detta underhandsresonemang
lär ha kommit fram en del synpunkter, örn vilka jag inte har någon
som helst fullständig kännedom — man har fått hörsägner från det hållet och
rykten från det hållet — men resultatet har nu blivit, att regeringen inte har
funnit sig böra framlägga, någon proposition.

Jag finner inig med anledning därav föranlåten att betona, att det ju inte
är på detta vis som Sveriges riksdag tar ståndpunkt i allmänna angelägenheter.
Det sker i stället genom framläggande av de förslag, som avgörandet
gäller, inte genom mer eller mindre fullständiga eller ofullständiga referat
därav. Det sker genom att saken lägges fram för alla riksdagens ledamöter,
inte bara för dem, som händelsevis råka vara med vid det partisammanträde,
där saken dryftas. Jag kan nämna som exempel, att inom mitt parti saken
har dryftats vid ett sammanträde, örn vilket jag inte ägde någon kännedom
och där jag inte haft tillfälle att vara närvarande. Sveriges riksdag tar också
ståndpunkt efter en offentlig dryftning av skäl för och emot och inte på grund
av privata resonemang. Och Sveriges riksdag brukar ta ståndpunkt i klara och
otvetydiga former, inte genom sådana här underhandsbesked, som — det kan
nog från statsrådsbänken bestyrkas — äro utsatta för varjehanda missförstånd.

Herr statsrådet uttalade den förväntan, att, trots det negativa resultatet,
det ändå skall kunna bli något av med saken, och förklarade att regeringen
för sin del ville medverka därtill. Man får vara tacksam därför, men det får
på samma gång fastslås, att det bara är en liten del av det hela som regeringen
kan göra någonting åt. I det föreliggande betänkandet har det framlagts även
andra förslag; deras räckvidd är jag den siste att vilja överdriva, men i alla
fall innehåller det en del påpekanden örn det ena och det andra, som man hade
tänkt sig att riksdagens ledamöter skulle dryfta och ta ståndpunkt till. Vi få
emellertid nu konstatera att till ett sådant dryftande och ett sådant ståndpunktstagande
blir det inte något som helst tillfälle. Jag vet inte, i vilken form en
sådan fråga överhuvud taget skulle kunna tas upp nu av riksdagen, sedan motionstiden
är ute.

Jag har dragit upp denna sak, eftersom det enligt min tanke inte är fördelaktigt
med den belysning eller den skugga — hur jag nu skall uttrycka mig —
som faller över den svenska riksdagen, då frågan örn en revision av dess arbetsformer
skjutits under bordet på detta sätt av krafter, som man inte så noga
kan överblicka, och av skäl, som i varje fall jag i denna stund inte har
någon klar överblick över och som allmänheten ännu mindre kan uppfatta.

Hans excellens herr statsministern Hallsson: Herr talman! Jag skall icke
taga upp någon diskussion örn skälen för och emot framläggandet av en proposition,
men jag vill inte låta stå oemotsagd den antydan, som gjordes av
frågeställaren, örn att man skulle på ett oriktigt sätt ha handlagt frågan. Det
måste anses ganska naturligt, om tveksamhet kan råda, huruvida ett förslag
skall framläggas eller ej. särskilt ett förslag som på detta sätt i allra högsta
grad angår riksdagen i första hand, att regeringen genom att vända sig till

Onsdagen den 29 mars 1944 fm.

Nr 12.

Örn revision av riksdagens arbetsformer. (Forts.)
partierna undersöker vilka önskemål som finnas. Och örn denna undersökning
ger vid handen, att man i ett sadant fall som detta önskar ett uppskov, är
det också lika naturligt, att regeringen rättar sig efter dessa önskemål. Det är
tydligt, att hade det inom riksdagsgrupperna framkommit en bestämd önskan
örn att förslag skulle framläggas i år, hade denna önskan också effektuerats.

Jag vill särskilt påpeka, att när jag under remissdebatten lämnade min
redogörelse för de propositioner, som väntades, så satte jag ett frågetecken
på denna punkt och hänsköt till ett senare bedömande, huruvida saken skulle
anses vara av den vikten att proposition skulle framläggas, sedan den ordinarie
propositionstiden hade utgått.

Jag kan inte finna, att någonting har förekommit som träder riksdagens
rätt för när.

Föredrogos och hänvisades till behandling av lagutskott nedannämnda motioner
:

nr 313, av herr Ericsson, Carl Eric, och herr Bondeson, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag till hembiträdeslag; samt

nr 314, av herr Arrhén och herr Ericsson, Carl Eric, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till arbetstidslag för hotell, restauranger och
kaféer, m. m.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet den av herr Johanson,
Karl August, m. fl., väckta motionen, nr 315, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående inrättande av en statens högre skogsskola.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
stadsägan nr 728 i Hälsingborg;

nr 18, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående försäljning av
vissa, allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter;

nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överlåtelse till
stiftelsen Kungl, gyttjebad- och brunnsanstalten Loka av äganderätten till
kronolägenheten Loka nr l1 i Grythytte socken; samt

nr 20, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående disponerande av
avkastningen av statens hästavelsfond.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande nr 21, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående anslag till jordbrukets yrkesskolor.

Med tillstyrkande av Kungl. Maj :ts i proposition nr 54 framlagda förslag
hade utskottet i förevarande utlåtande hemställt, att riksdagen måtte till
Lägre lantbruksundervisning m. m.: Bidrag till jordbrukets yrkesskolor för
budgetåret 1944/45 under nionde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
165 000 kronor.

Reservation hade anmälts av, utom andra, herr Tjällgren, som dock ej antytt
sin mening.

Herr Tjällgren; Herr talman! Såsom framgår av det föreliggande utskottsutlåtandet,
har jag jämte ett par andra ledamöter av utskottet till utskottets

Anslag lill
jordbrukets
yrkesskolor.

Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1944 fm.

Anslag till iordbrukets yrkesskolor. (Forts.)
utlåtande fogat en blank reservation, och jag har begärt ordet för att få till
protokollet antecknad anledningen till denna reservation.

I den proposition, som ligger till grund för utskottets utlåtande, har departementschefen
uttalat följande: »Enligt min mening torde denna skolform under
kommande år ytterligare böra utbyggas med flera skolor i andra delar av
landet. Det torde vara ett ofrånkomligt krav att även för jordbruket skapa lika
goda förutsättningar till yrkesutbildning som för andra yrken.»

Detta uttalande från departementschefen har gett utskottet anledning att
i andra stycket å s. 13 yttra följande: »Beträffande frågan örn att ytterligare
utbygga denna skolform med flera skolor i andra delar av landet, vill utskottet
ifrågasätta örn icke en mera omfattande erfarenhet bör avvaktas för ett säkrare
bedömande av förevarande yrkesskoleverksamhet.»

Det är denna mening i utskottets utlåtande, som jag inte har kunnat ansluta
mig till, och jag har nu som sagt, herr talman, begärt ordet bara för att få
till protokollet antecknat, att jag inte kunnat dela denna utskottets mening.

Jag har intet yrkande att framställa.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i det nu
föredragna utlåtandet hemställt.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 22, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till inredning
och utrustning vid veterinärhögskolan; och

nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående reglering av sockernäringen
i riket m. m., såvitt angår anslagsanvisning.

Yad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Äng. stödjan- Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande nr 24, i anledning av Kungl.
de av odlingen Maj :ts proposition angående åtgärder till stödjande av odlingen av vissa kul av

vissa turväxter.

kulturväxter.

I en till riksdagen den 25 februari 1944 avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad
proposition, nr 199, hade Kungl. Majit, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att

1) medgiva, att stöd för odling av vissa i propositionen omförmälda kulturväxter
finge ordnas i huvudsaklig överensstämmelse med av departementschefen
uppdragna riktlinjer;

2) till Befrämjande av fröodlingen m. m.: Stödjande av odlingen av vissa
kulturväxter för budgetåret 1944/45 under nionde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 65 000 kronor.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet anfört:

»Odlingen av oljeväxter inom landet har numera fått en betydande omfattning,
en utveckling som i väsentlig grad underlättat försörjningen med fettämnen
och kraftfodermedel. Ehuru det med hänsyn till rådande förhållanden
torde vara nödvändigt att jämväl under år 1944 upprätthålla stödåtgärder
på området av i huvudsak samma natur som de hittills tillämpade, vill
utskottet framhålla att det i stort sett gynnsamma utfallet av oljeväxtodlingen
bör kunna medgiva de ytterligare nedsättningar i garantipriserna som departementschefen
för 1944 tillstyrkt i anslutning till livsmedelskommissionens
förslag. Enligt utskottets mening synas också dessa nedsatta priser i och för

Onsdagen den 29 mars 1944 fm.

Nr 12.

Ang. .stödjande av odlingen av vissa kulturväxter. (Forts.)
sig vara väl höga, varför utskottet förväntar en fortsatt reducering av garantipriserna
för kommande år. För att odlingen av ifrågavarande kulturväxter om
möjligt skall kunna bedrivas även under normala förhållanden synes det för
övrigt utskottet erforderligt att priserna i den mån och så snart detta är görligt
anpassas till de vid andra odlingar gällande priserna.

Det föreslagna fortsatta stödet åt odlingen av bruna bönor föranleder ingen
utskottets erinran.

Vidkommande slutligen medelsanvisningen till stödjande av oljeväxtodlingen
har bland annat ett belopp av 10 000 kronor beräknats till försöksverksamhet
och propaganda genom oljeväxtodlareföreningar. Enligt vad utskottet
kunnat finna synes det knappast längre vara påkallat att bedriva
propaganda på området, utan bör det snarare bliva fråga örn den upplysningsverksamhet
som kan vara behövlig.

Då utskottet biträder Kungl. Maj :ts förevarande framställning i såväl här
berörda delar som övrigt, hemställes följaktligen, att riksdagen må

1) medgiva, att stöd för odling av de i det föregående omförmälda kulturväxterna
må ordnas i huvudsaklig överensstämmelse nied av departementschefen
uppdragna riktlinjer;

2) till Befrämjande av fröodlingen m. m.: Stödjande av odlingen av vissa
kulturväxter för budgetåret 1944/45 under nionde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 65 000 kronor.»

Reservationer utan angivet yrkande hade anförts av, utom annan, dels herr
Tjällgren och dels herr Bondeson.

Herr Bondeson: Herr talman! Min blanka reservation innebär, att jag anser
utskottets skrivning angående det kommande årets garantipriser för oljeväxtodlingen
vara för skarp. Utskottet säger nämligen: »Enligt utskottets mening
synas också dessa nedsatta priser i och för sig vara väl höga, varför utskottet
förväntar en fortsatt reducering av garantipriserna för kommande år.»

Huruvida priserna kunna sänkas ytterligare utan att odlingen äventyras,
är ju för tidigt att bedöma i dag. Vi skola emellertid inte glömma, vilken stor
nytta vi ha haft av oljeväxtodlingen för att klara vår fettförsörjning under
de gångna krisåren. Vi äro ingalunda ännu ute ur farozonen och böra därför
icke inge odlarna den uppfattningen, att vi skulle miena: »Nu skola ni ha tack
för vad ni gjort, men nu är all fara över!» Skulle priserna sänkas ytterligare,
skulle det inte dröja så länge, förrän odlarna sloge back. Det kan måhända i
detta sammanhang vara av intresse för kammarens ledamöter att få veta, att
odlingen av vårraps och senap rönt mindre intresse i år, medan däremot linodlingen
synts gå framåt.

I huvudsak vill jag med mitt inlägg här säga, att vi böra går varligt fram
— åtminstone så länge kriget rasar. Jag anser att de föreslagna priserna i nuvarande
krisläge äro väl motiverade.

Herr Anderberg: Herr talman! Då utskottet har kommit till det skrivsätt,
som här föreligger, bar det skett efter ett noggrant genomdiskuterande av frågan.
Det har förekommit föredragning av sakkunnigt folk, och man har vägt
de olika synpunkterna mot varandra. Men man har klart för sig att det prisläge,
som här föreligger när det gäller dessa oljeväxter, är för högt i förhållande
till prisläget för övriga jordbruksprodukter. Det är för övrigt en liten
grupp av stora jordbrukare, som ha fått en prissättning för oljeväxterna sorn
vi anse inte stämmer överens med den övriga prisregleringen. Det sades i utskottet
att de stimulanspriser, som här förelågo, endast gällde 6 miljoner lero -

Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1944 fm.

Äng. stödjande av odlingen av vissa kulturväxter. (Forts.)
lior, men jag fastslår, och elef. var också utskottets mening, att man bör hålla
ett pris, som står i relation till den övriga prissättningen på jordbruksprodukter.

Nu säde herr Bondeson, att intresset för speciellt odling av raps och vitsenap
inte hade varit så stort, utan att man mera gått över till linfröodling.
Detta motsäges av den statistik och de uppgifter vi ha för 1943 års oljeväxtareal;
denna har ökats i så stor omfattning, att man måste stoppa teckningen
tidigare än som tänkts. Jag skall också förutskicka, att de två senare åren ha
varit särskilt gynnsamma för oljeväxtodling på grund av de under dessa år rådande
mildra vintrarna. Jag skall inte här dra några siffror, ty då skulle det
kanske uppstå mycken avundsjuka ute i landet över de resultat och inkomster,
som en hel del odlare haft på denna oljeväxtodling, men jag har dock faktiska
siffror på detta. Då herr Bondeson gjorde gällande, att någon ytterligare nedsättning
av garantipriserna inte bör förekomma, kan jag inte underlåta att
reagera emot detta. Det sades också av en föredragande, och vi ha också gjort
undersökningar, som visat, att framställningskostnaden betydligt understiger
produktpriset.

Utskottet bär vidare sagt, att man inte räknar med att denna odling under
normala förhållanden skall kunna äga rum, åtminstone inte till priser under
de nuvarande. Ser man på den p. m., som finnes intagen i Kungl. Maj:ts
proposition nr 199, finner man, att priserna på ifrågavarande oljor vid import
göra det omöjligt att under normala förhållanden uppehålla någon oljeväxtodling
här av nuvarande omfattning.

Jag medger — det vill jag svara herr Bondeson — att oljeväxtodlingen
varit till stor nytta för vår fettförsörjning under dessa krisår, men det är här
inte fråga örn det. För övrigt är intresset bland jordbrukarna för oljeväxtodling
så stort, att det medför en rätt stor inskränkning av brödsädsodlingen.
Det blir emellertid mera de stora jordbrukarna, som bedriva denna odling. Det
är nämligen så, att dessa oljeväxter måste tröskas tidigt på morgonen, med
början klockan 3, eller också sent på kvällarna. Mitt på dagen måste man
göra uppehåll. Därför behöver odlaren ha eget tröskverk till sin disposition,
men det ha inte småbrukarna, utan de lia tröskverk i bolag eller hyra tröskverk.
Detta medför att det huvudsakligen är storbrukarna som gått in för
dessa odlingar, och därför ha dessa storbrukare också fått en synnerligen stor
inkomstökning på denna odling.

Utskottet säger här endast, rätt skarpt och positivt för övrigt, att det vill
framhålla, »att det i stort sett gjmnsamma utfallet av oljeväxtodlingen bör kunna
medgiva de ytterligare nedsättningar i garantipriserna som departementschefen
för 1944 tillstyrkt i anslutning till livsmedelskommissionens förslag. Enligt
utskottets mening synas också dessa nedsatta priser i och för sig vara väl
höga, varför utskottet förväntar en fortsatt reducering av garantipriserna för
kommande år.»

För vårraps bär man sänkt priset fem öre, men det innebär i realiteten
inte mer än tre öre efter de nya grunderna för prissättningen vid ett pris
av 77 öre per kilogram vårsått frö med en vattenhalt av 18 procent. Den sänkningen
anser utskottet vara lägre än den borde vara. Det sades inför utskottet,
att ett pris av 65 ä 70 öre per kilogram skulle kunna vara tillräckligt stimulerande.

Med stöd av vad jag sålunda anfört får jag hemställa örn bifall till utskottets
förslag.

Herr Tjällgren: Herr talman! Efter det anförande, som hållits av herr
Bondeson, skulle jag kunna inskränka mig till att instämma med honom, mea

Onsdagen den 29 mars 1944 fm.

Nr 12.

Ang. stödjande av odlingen av vissa kulturväxter. (Forts.)
jag anser mig i alla fall böra närmare ange de skäl, som ha varit avgörande
för mig, då jag låtit till detta utlåtande anteckna en s. k. blank reservation.

Jag har vänt mig mot ett uttalande i utskottets motivering, som jag icke
har kunnat skriva under. Utskottet säger nämligen: »Enligt utskottets mening
synas också dessa nedsatta priser i och för sig vara väl höga, varför
utskottet förväntar en fortsatt reducering av garantipriserna för kommande
år.»

Jag känner ju inte till denna odling något närmare och kan därför inte vara
så tvärsäker på denna sak som utskottet tycks ha varit. Då jag inte har velat
stå för vad utskottet här har skrivit, har jag, som sagt, avgivit denna blanka
reservation. I övrigt instämmer jag i huvudsak med vad herr Bondeson anfört.

Jag vill tillägga, att i fråga om det äskade anslaget inga delade meningar
ha varit rådande inom utskottet, och alltså anhåller jag att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Då denna oljeväxtodling först togs upp
här inom landet under kriget, var det nog alldeles nödvändigt att sätta så
höga priser på produkterna, att odlingen verkligen kom i gång. Man måste
ju experimentera fram de bästa odlingsmetoderna och även de lämpligaste sorterna
för olika områden. När odlingen nu emellertid blivit lagd så som skett,
tycker jag att det är riktigt att man kan göra en successiv sänkning av priserna
allteftersom odlingsmetodiken utvecklas.

Emellertid har jag begärt ordet nu för att säga som min mening, då jag
har rätt mycken erfarenhet av denna oljeväxtodling, att man borde akta sig
för att gå fram med en sådan prispolitik under de närmaste åren och efter ett
eventuellt fredsslut, att oljeväxtodlingen i landet blir utrotad. Det kan hända,
att vi komma att stå inför ett överskottsproblem igen och att det gäller att
bemästra sådana saker, som vi hade så mycket bekymmer med under mellankrigstiden,
särskilt på 1930-talet. En tillräckligt stor oljeväxtodling här i
landet på, låt oss säga, 50 000 hektar örn året, skulle bl. a. göra den nyttan,
att de som odlade mycket oljeväxter, odlade mindre foder, holle sig med mindre
antal nötkreatur och producerade mindre mjölk, något som bidrar till att minska
det överskott av smör, som vi tidigare haft så mycket besvär med.

Då det nu har talats här om dessa priser, skulle jag därför vilja varna för
att sänka priserna i sådan takt, att detta innebär ett utrotande av oljeväxtodlingen
efter kriget. Det tror jag vore olyckligt. Det vore bättre att redan
på detta stadium tänka på oljeväxtodlingens öde i fortsättningen här i landel.
Jag tror att denna odling bör bedrivas i en icke alldeles obetydlig omfattning.
Priserna kunde då säkerligen sättas ännu lägre än nu under kriget, ty även
örn inte avlöningskost.naderna komme att gå avsevärt ned, är det en massa andra
omkostnader, som nu äro mycket höga och som för resten knappast komma till
uttryck i jordbrukets årliga kostnadskalkyler; detta gäller särskilt kostnader
för traktorer, för reservdelar till dessa och för traktordriften.

Alltså skulle jag nu, herr talman, bara vilja varna för att den skrivning, som
jordbruksutskottet här kommit med, tillämpas på sådant sätt, att vi inte få
behålla en oljeväxtodling för lång framtid här i landet.

Herr statsrådet Pelirsson-Bramstorp: Herr talman! I fråga örn denna odling
gäller givetvis liksom beträffande all annan jordbruksproduktion, att kriget
aktualiserat problemen örn behoven på de olika områdena. Det är självklart att
dessa problem särskilt trädde i förgrunden under de s. k. missväxtåren 1940
och 1941, och det gällde då att undersöka, i vilken utsträckning man skulle

Första kammarens protokoll ldkk. Nr ]2. 4

Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1944 fm.

Ang. stödjande av odlingen av vissa kulturväxter. (Forts.)
kunna få fram en oljeväxtodling, baserad på samma inkomstnivå som gällde
för andra produktionsgrenar. Experterna på detta område gjorde då vissa
undersökningar och beräkningar. Eftersom någon sådan odling icke förekommit
i Sverige under fredliga förhållanden, hade de då naturligtvis i första
hand förhållandena under förra kriget till utgångspunkt.

Under förra världskriget kostade dessa oljeväxtfrön omkring 2 kronor per
kilogram. Experterna räknade med den förbättring i jordbrukstekniken och
produktionsförhållandena i övrigt, som inträtt under dessa tjugufem år, och
stannade för ett pris, som ställdes i relation till priset på brödspannmål. De
kommo då till att priset borde vara lägst en krona. Det första året, när arealtilläggen
på brödspannmål infördes på grund av missväxten inom vissa områden,
blev det i förhållande till spannmålsprisen för hela landet bestämda
priset på vårraps, linfrö, vinterraps och vitsenap 1 krona 8 öre per kilogram.
Det första året kunde en stor del av höstrapsen på grund av den starka frosten
icke övervintra, och det blev alltså en mindre procent av arealen som bar
skörd. Man var angelägen att upprätthålla odlingen och göra nya försök —-även med vinterraps, eftersom den gav det största oljeutbytet. Vi visste ju
inte, i vilken utsträckning vi kunde importera oljor från andra länder, och
fettförsörjningen försämrades i stor utsträckning på grund av de försämrade
betesförhållandena på sommaren. Därför blev läget prekärt. Då emellertid de
stränga vintrarna inte längre förstörde höstrapsodlingen, visade det sig, att
jordbrukstekniken när det gällde växtnäringsmedel och jordförbättringar i
övrigt över lag utvecklat sig i sådant tempo, att det blev bättre skördar än man
hade beräknat, och därtill medverkade nog även att under dessa år parasiter
icke angrepo dessa skördar, särskilt höstrapsen, i sådan utsträckning som
vanligen förekommer. Detta är nu klart för de gångna åren, men hur det kan
utveckla sig under de kommande åren, veta vi icke, och erfarenheten från andra
fröodlingar — t. ex. kålrotsfrö, som odlas uteslutande för utsäde — giva
vid handen, att man det ena året kan få en tillfredsställande skörd men det
andra året på grund av växtsjukdomar, särskilt under sommaren, en relativt
låg skörd.

Med hänsyn till utvecklingen av skörderesultaten ha priserna enligt det föreliggande
förslaget nedsatts ifrån 1:08 kr. för samtliga dessa växtslag till
65 öre för vitsenap och 75 öre för vårraps. Det sista innebär en sänkning från
90 öre för föregående år, inte, som herr Anderberg sade, med 5 öre, utan med
15 öre, och det har ju visat sig, att man kunnat upprätthålla odlingen ändå.
Då jag emellertid är angelägen om att denna odling skall kunna ingå som ett
led i jordbruksproduktionen och bli lönande, jämförd med annan jordbruksproduktion,
även under normala förhållanden, har jag ansett, att man borde
sänka priserna så, att de så småningom skulle komma i paritet med de priser
nian uppnår vid annan odling, och på grund av detta föreligger nu ett förslag
örn nedsättning. Vi kunna naturligtvis mycket lättare bedöma möjligheterna
till ytterligare nedsättning av priserna, när vi få se, hur detta års oljeväxtodling
utfaller.

I detta förslag återgives ju också ett uttalande av riksdagen om vilket
högsta pris som bör sättas på höstraps. Föregående års riksdag uttalade, att
det icke fick överstiga 85 öre. Priset sattes föregående år med hänsyn till att
skörden såg lovande ut till 80 öre, och det blev ju en tillfredsställande odling
av höstraps trots denna ytterligare nedsättning med 5 öre per kilogram.

Då herr Anderberg sade, att det är stora jordbruk, som odla dessa växtslag,
så är detta icke alldeles riktigt. Det är klart att större jordbruk kunna odla
större arealer, men örn vi se på antalet odlare, finna vi att det är många odlare
med en areal av ett eller ett halvt hektar och dylika mindre arealer. Det finns

Onsdagen den 29 mars 1944 fm.

Nr 12.

öl

Äng. stödjande av odlingen av vissa kulturväxter. (Forts.)
ju också mindre jordbruk, som ha slagit ut nötkreatursbesättningarna på grund
av tuberkulos och icke skaffat sig nya men som bidragit med att producera
oljeväxter till vidmakthållande inom folkhushållet av en tillfredsställande
fettförsörjning.

Jag har bara med dessa ord velat förklara, hurudan utvecklingen har varit.
Eftersom man sett att skördarna blivit mera givande än man räknat med,
innan man hade någon ledning för beräkningen, har man, med hänsyn till
öskvärdheten av att inpassa denna odling i det svenska jordbruket även under
kommande tider och samtidigt under nuvarande läge bibehålla en någorlunda
tillfredsställande odling, försökt minska priserna. Det gäller ju här inte
allenast oljorna, som man får ur froen, utan även ol.jekakorna, varigenom man
får en större mjölkavkastning av kreatursbeståndet i landet.

Herr Bondeson: Herr talman! Endast en kort replik till herr Anderberg.

Jag bestrider inte alls, att de uppgifter, herr Anderberg lämnade beträffande
odlingsarealen för både höst- och vårraps. äro riktiga, men vad jag nämnde
gällde den teckning som nu pågår för år 1944. Jag har från de personer, som
ha hand örn teckningen, fått veta, att det visat sig att odlingen av vårraps
och vitsenap minskats under det linodlingen ökats betydligt.

Därmed kommer man in på svårigheterna för småbrukarna, som herr Anderberg
talade om. Det förhåller sig så, att det är lättare att tröska linet, därför
att tröskningen inte är så brådskande som beträffande raps och vitsenap.

Jag vill ännu en gång yrka på att man skall gå sakta i backarna, när det
gäller prissättningen för oljeväxterna.

Herr Andersson, Alfred: Herr talman! Det är nog bara en enda mening
rådande, när det gäller odlingen av oljeväxter, och det är att det är en lönande
odling, och det är ju meningen att jordbruket skall vara lönande och bärigt.
Men jag begärde ordet närmast för att säga, att när vi ha att bedöma denna
fråga i dagens läge, så är det dock ett par ting, som man har anledning att
vara tacksam för: det ena är att oljeväxtodlingen har kommit i gång här i
landet och det andra är att denna odling har givit så bra resultat. Då böra vi
också, tycker jag, vara en smula tacksamma mot pionjärerna på detta område.
Det gällde en ny odling, som man kände mycket litet till, men det pris som
sattes lockade en del jordbrukare att ta risken. Risken blev ju inte stor — som
väl är, blev det vinst i stället -—- men det är ett stort önskemål, som säkerligen
är utbrett inom hela vårt jordbruk och som vi aldrig böra släppa ur sikte, när
vi skola bedöma denna fråga, att man skall bereda oljeväxtodlingen förutsättningar
att kunna hålla sig kvar här i landet.

Jag vet inte vilka av dessa odlingar som löna sig bäst, och jag tror att den
tidrymd, som gått, är litet för kort för ett generellt bedömande av den saken,
men jag har den uppfattningen, att det skulle vara synnerligen önskvärt, örn
man kunde bibehålla en del av denna odling. Vi skola aldrig glömma förhållandena
i början på 1930-talet och den överproduktion vi då hade att brottas
med. Jag menar att när kriget en gång tar slut, portarna öppnas och vi få in
vad som behövs hur i landet, så kunna vi, örn det blir ett par års goda skördar,
ganska snart vara inne i samma situation som i början på 1930-talet,
och då skulle det vara tacknämligt, om oljeväxtodlingen skulle kunna så att
säga avkoppla en del andra odlingar och därigenom göra det lättare att i framtiden
ordna för jordbruket i dess helhet,

Nu måste jag säga, att priserna kanske kunde tåla en något skarpare reducering
än som här skett, men det har dock nu tagits ett steg, och med ytterligare
erfarenhet av denna odlings lönsamhet anser jag det självklart, att

Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1944 fm.

Allsing till
nationalmuseet.

Äng. stödjande av odlingen av vissa kulturväxter. (Forts.)
statsmakterna följa frågan och försöka anpassa prissättningen så, att, som
herr statsrådet säde, den kan ställas i proportion till andra odlingsgrenars här
i landet.

Jag har inget annat yrkande, herr talman, än örn bifall till utskottets förslag.

Efter det överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i det
nu ifrågavarande utlåtandet hemställt.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 25, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående byte av viss mark
mellan kronan, å ena, samt Wikers aktiebolag och Stribergs grufveaktiebolag,
å andra sidan, jämte i ämnet väckt motion; samt

nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1943 (nr 458) om inskränkning
med hänsyn till försvaret i rätten att avverka skog.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1944/45 under åttonde
huvudtiteln, avseende anslagen inom ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—18.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 19.

Kungl. Majit hade föreslagit riksdagen att till Nationalmuseet: Underhåll
och ökande av samlingarna för budgetåret 1944/45 anvisa ett reservationsanslag
av 31 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft en inom första
kammaren av herr F. Ström väckt motion (1:44), vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta att till förevarande ändamål anvisa ett med 15 000 kronor
till 46 000 kronor förhöjt belopp.

Utskottet hade i den nu föredragna punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å motionen
1:44, till Nationalmuseet: Underhåll och ökande av samlingarna för
budgetåret 1944/45 anvisa ett reservationsanslag av 31 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herr Oscar Olsson, som ansett, att utskottet i
anledning av motionen I: 44 bort tillstyrka, att förevarande anslag höjdes med
10 000 kronor, att användas för ökande av vissa samlingar av konstföremål,
och alltså hemställa, att riksdagen måtte i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
och motionen 1:44, till Nationalmuseet: Underhåll och ökande av samlingarna
för budgetåret 1944/45 anvisa ett reservationsanslag av 41 000 kronor.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Vid denna punkt har jag^ anmält en
reservation med anledning av att detta anslag under en följd av år har varit
begränsat på sätt utskottet anger på sid. 21. Åren 1939 och 1940 utgick ett

Onsdagen den 29 mars 1944 fm.

Nr 12.

Anslag till till nationalmuseet. (Forts.)
anslag till samlingarnas förkovran och tillväxt på 25 000 kronor. Det inträdande
krigstillståndet gjorde emellertid att detta anslag ströks, provisoriskt,
som det hette. Det uttalande av departementschefen som är återgivet av utskottet
under denna punkt, börjar med att departementschefen utan vidare öppet
tillstår, att ett konstmuseum för att kunna fylla sin uppgift måste äga möjligheter
till förkovran och tillväxt. På grund av kristiden har emellertid departementschefen
alltsedan 1939 års riksdag endast kunnat föreslå bidrag till
nyförvärv av arbeten av nu verksamma svenska konstnärer. Departementschefen
beklagar detta i slutet av sitt utlåtande, där han ytterligare understryker,
att det är honom angeläget att framhålla, att detta är en övergående
anordning på grund av det statsfinansiella läget. Denna övergående anordning
har emellertid nu räckt i fyra år och in på det femte. Under dessa fyra år har
således nationalmuseum gått miste örn 100 000 kronor, som förut ansågos vara
nödiga för möjliggörande av museets uppgift. Detta är illa nog, men därtill
kommer en annan omständighet, som gör saken ännu värre.

I huvudtiteln sid. 49 påpekar departementschefen något som jag anser mycket
betänkligt i detta sammanhang. Uttalandet har icke intagits i utskottsbetänkandet.
Museet har i någon mån kunnat fylla behovet av inköp genom att
använda förevisningsmedel, som nationalmuseets chef har till förfogande för
sådana uppgifter, men —• och nu kommer det högst egendomliga — dessa medel,
som under nuvarande förhållanden äro viktigare än under normala förhållanden,
örn museet skall kunna fylla sin uppgift, ha allt sedan krigets början
tagits i anspråk för avlönandet av en amanuens, vars avlöning förut hade
tagits av anslaget till vandringsutställningar. Icke nog med att museet avstängts
från ett högst nödvändigt anslag, utan de medel, som i någon liten
mån skulle kunna reparera den därav åstadkomna skadan, ha i rätt stor utsträckning
fått användas till avlöning av en e. o. amanuens under alla dessa
fyra år. Under hand har det nu framträtt, att hela hans avlöning under det
kommande året kanske inte behöver tagas av dessa visningsmedel. men i alla
fall står saken väsentligen på samma punkt allt fortfarande.

Det är naturligtvis ganska bekymmersamt med den konstnärliga kulturen
och dess tillgodoseende under dessa tider, men å andra sidan tycker man, att
då det ändå inte här handlar örn så stora anslag, att de på något sätt kunna
anses störande för budgeten, så skulle något sådant, som jag här har refererat,
icke behöva förekomma. Departementschefen är tydligen själv något besvärad
av det sätt som här har tillämpats, och utskottet känner sig inte heller
riktigt tryggt för att det är på den rätta sidan. Utskottet slutar emellertid,
som herrarna se på sid. 21, med den förhoppningen, att medel under ett kommande
budgetår åter skola kunna anvisas för ifrågavarande iindamål. Jag
hoppas nu, att utskottet därmed menat, att medel under nästa budgetår skola
ställas till förfogande, men det är ju skrivet med statsutskottets vanliga försiktighet
på sådant sätt, att det finns möjlighet att inlägga en annan tolkning
i uttalandet. Statsrådet är inte själv här närvarande så att jag kunde direkt interpellera
honom örn hur han fattar detta skrivsiltt. Naturligtvis är det alltid
i någon mån trösterikt, örn man finge fatta det på det sättet, att uttalandet
innebär en direkt uppmaning från utskottets sida och jag vill gärna tolka
det så —- att man vill se till. att åtminstone nästa år ett anslag kommer i fråga
för detta ändamål.

Det har inte fallit motionären in — och naturligtvis inte mig heller — att
försöka få ett lika stort anslag som nationalmuseet hade 1939, d. v. s. 25 000
kronor, utan motionären har nöjt sig med att yrka på 15 000, och jag har varit
ännu blygsammare och hemställt, att 10 000 kronor skulle ställas till förfogande.
Man kan ju säga, att det är bra litet för att hjälpa nationalmuseet, men

Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1944 fm.

Anslag till nationalmuseet. (Forts.)

å andra sidan skulle det säkerligen för ledningen av nationalmuseet betyda
åtskilligt som en uppmuntran, örn riksdagen åtminstone ginge med på att i år
lämna detta lilla belopp.

Därför ber jag, herr talman, till den kraft och verkan det hava kan, att få
yrka bifall till min reservation.

Herr Ström: Herr talman! Jag har vid denna punkt väckt en motion örn
ett anslag på 15 000 kronor för att möjliggöra inköp av konstverk till nationalmusei
samlingar. Yi måsie väl ända säga oss, att det är ganska egendomligt,
att vi, som lia ett mycket betydelsefullt museum, icke underhålla detta
museum med sådan konst, som det är avsett att kontinuerligt samla för att ge
en överblick och åt folket bevara en bild av skilda tiders konstnärliga produktion.
Det är det statsfinansiella läget, som har åstadkommit detta. Man har
skurit ned anslagen, men det märkliga är, att det visat sig utomordentligt svårt
att åter ställa de under åttonde huvudtiteln nedskrivna anslagen till förfogande
och härigenom har denna verksamhet i hög grad skadats.

Herr Oscar Olsson har här reserverat sig för ett anslag på 10 000 kronor.
Jag hade föreslagit 15 000, men jag skall för min del gärna vara med örn att
kompromissa och går med på reservationen i förhoppning örn att det lilla anslag,
som då föreslås, skall beviljas av kammaren.

Jag är tacksam mot utskottet för den motivering, utskottet givit sitt avslagsyrkande,
och jag skulle vilja rikta en särskild hemställan till herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet att till ett kommande år om reservationen
icke skulle vinna riksdagens bifall mycket noga observera, vad utskottet
säger på sid. 21. Det står nämligen där på följande sätt: »Utskottet hyser den
förhoppningen att medel under ett kommande budgetår åter skola kunna anvisas
för ifrågavarande ändamål.» Utskottet hyser alltså den förhoppningen,
att Kungl. Maj:t redan ett kommande budgetår skall begära detta anslag, som
bär tidigare utgått. Det är, skulle jag vilja säga, en förtäckt uppmaning till
Kungl. Maj :t att snarast återställa det anslag vilket tidigare har utgått för
detta ändamål.

Trots denna formulering, som inger betydande förhoppningar, vill jag ändå
säga, att denna passus har en dubbelbottnad innebörd. Man kan nämligen med
ett »kommande budgetår» mena både det nästa budgetåret och ett budgetår
något längre fram i tiden. Örn utskottet menar nästa år eller kanske örn tio
år — ty det är också ett kommande budgetår •—• det veta vi inte. Det är skrivet
så illistigt, att det av utskottet kan tolkas ganska subjektivt, men jag vill för
min del ändå tro, att utskottet har menat, att utskottet hoppas att medel skola
komma att från Kungl. Maj :ts sida föreslås under nästkommande budgetår.

Herr talman! Jag ber för min del att få yrka bifall till den av herr Oscar
Olsson här avgivna reservationen.

Herr Pauli: Herr talman! Den ärade motionären, som nyss haft ordet,
har inlett sin motion med att citera ett mycket intressant yttrande som departementschefen
har placerat i ingressen till åttonde huvudtiteln i år. Jag skall
tillåta mig att återge ett pär punkter ur detta yttrande. Departementschefen
säger: »Anslagen under åttonde huvudtiteln ha, liksom de civila statsutgifterna
i allmänhet, under de fyra år, kriget varat, underkastats en kontinuerlig
granskning ur besparingssynpunkt. Särskilt den kraftiga nedskärning av kulturanslagen,
som vidtogs under det första krigsåret, måste emellertid, örn den
bibehålies i sin fulla utsträckning under ett flertal år, så småningom åstadkomma
verkningar av samma innebörd, som en kapitalförtäring på andra områden.
Visserligen ha myndigheter och institutioner allvarligt bemödat sig örn en an -

Onsdagen den 29 mars 1944 fm.

Nr 12.

Anslag till till nationalmuseet. (Forts.)
passning efter den knappa medelstilldelningen utan förfång för verksamheten,
och i många fall har detta även lyckats. Men i andra fall måste man räkna
med att ju längre den nuvarande situationen består, desto svårare blir det att
utan stadigvarande skada för vår kultur hålla anslagen nere pa det första
krigsårets nivå.»

Jag ber att i likhet med motionären få ge min fulla anslutning till den förklaring,
som departementschefen här har gjort. Och jag vill framhålla att statsutskottet,
och då särskilt dess andra avdelning, som haft denna huvudtitel under
behandling, i hög grad har behjärtat de försök, som från departementschefens
och regeringens sida ha gjorts för att i någon mån omsätta denna principförklaring
i konkret verklighet genom den ökade välvilja, som på olika
punkter har visats de i kulturbudgeten intagna anslagen. Naturligtvis måste
man beklaga att denna nu åter stigande välvilja inte kunnat gå så långt, att
man kommit tillbaka till förkrigsnivån, och en av de punkter, där detta icke
Ilar skett, är den nu avhandlade, som rör nationalmuseets inköpsanslag.

överhuvudtaget ha anslagen för inköp inte bara till nationalmuseum, utan
även till andra institutioner varit i hög grad nedskurna under dessa år. Man
kan naturligtvis i viss mån ge en praktisk ursäkt för denna anslagsminskning
med hänvisning till de minskade inköpsmöjligheter, som måste föreligga under
ett världskrig. Men man får dock komma ihåg, att vi ha dörrarna öppna åt
vissa håll. I vårt södra grannland Danmark skulle sålunda nationalmuseum haft
vissa möjligheter att göra värdefulla förvärv. På grund av de otillräckliga medel
som stått till förfogande lia emellertid våra svenska museiintressen här
inte kunnat bli tillgodosedda tillnärmelsevis på det sätt som skulle lia varit
önskvärt.

Jag har velat påpeka detta för att ge en bakgrund till den av utskottet uttalade
förhoppningen örn att medel framdeles skola anvisas för hithörande
ändamål, liksom utskottet understryker herr statsrådets förklaring att det här
är fråga om en av det statsfinansiella läget betingad övergående anordning.

Nu ha ju vissa uttryck av tillfredsställelse med denna utskottets inställning
kommit till synes både från reservanten och motionären. Men båda två ha uppträtt
med rynkade pannor och frågat vad utskottet egentligen menar, när det
talar örn »ett kommande budgetår». Herr Ström har till och med misstänkt utskottet
för att vara illistigt och för att ha kommit med dubbelbottnade uttryck.
»Vad menar utskottet?» frågar herr Ström. Menar utskottet nästa år,
alltså 1945/1946, eller eventuellt ett budgetår tio år framåt i tiden, 1955/1956?
Ja, på detta kan jag endast svara, att utskottet helt enkel menat, att. detta
kommande budgetår skall komma, så snart det överhuvudtaget är möjligt på
grund av det statsfinansiella lägets utveckling. Örn det mot förmodan skulle
lia ljusnat så avsevärt redan nästa budgetår, så mena vi nästa budgetår. Men
örn denna ljusning inte kommer förrän senare, så mena vi heller inte någonting
annat än detta senare datum. Vi lia med andra ord velat lägga statsrådet på
hjärtat att inte försumma något tillfälle att begagna en stigande konjunktur
för att tillgodose kulturanslagcn på viktiga punkter, såsom i detta och andra fall.

Jag tror att vi därvidlag ha gått så långt som det överhuvud taget varit
möjligt, och jag tror inte att motionären på allvar kunnat förvänta, att hans
yrkande eller reservantens yrkande om 15 000 respektive 10 000 kronors förhöjning
nu skulle kunna gå igenom. Detta antydes också, när motionären i sin
motion säger: »Någon röst bör dock höjas i riksdagen mot denna behandling
av den bildande konsten.» Nu har det höjts två röster, och jag tror att jag i
någon mån har kunnat ge bevis för att dessa röster ingalunda sakna resonans
inom utskottet i övrigt. Med detta torde under nuvarande förhållanden allt ha
gjorts, som kan göras.

56 Nr 12. Onsdagen den 29 mars 1944 fm.

Anslag till nationalmuseet. (Forts.)

Med dessa ord ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Ström: Herr talman! Jag känner väl till herr Paulis utomordentliga
intresse för konst och vetenskap. Jag är övertygad örn att han har ett levande
intresse även för att tillgodose nationalmusei möjligheter att öka och underhålla
sina samlingar och, vill jag tillägga, dess skyldigheter gent emot den nu
levande generationen av svenska konstnärer, som ha rätt att genom sina bästa
verk få bli placerade i vårt svenska panteon för bildande konst. Jag är
alltså övertygad om att herr Pauli är av samma uppfattning som motionären
och som reservanten.

Jag har också fått en mera adekvat tolkning av vad utskottet menar med
»ett kommande budgetår» — det är det närmast liggande budgetår, då det
statsfinansiella läget medger att man ger ytterligare 10 000 eller 15 000 kronor
till nationalmuseum för att möjliggöra denna fosterländska gärning. Nu
måste jag säga, att det vore bra egendomligt örn landets finanser skulle äventyras
örn man anslar 10 000 eller 15 000 kronor mer till nationalmuseum.
Då detta väl inte kan vara statsutskottets mening, måste jag finna att hela
utskottet hyser samma levande intresse för denna frågas lösning, som herr
Pauli har givit till känna och som reservanten först klart ådagalagt. Med hänsyn
också till att Kungl. Majit i de ord, som herr Pauli citerade, så tydligt
visat^vilken fara som är å färde, därest man låter nedskärningarna bestå alltför
lång tid, kanske man har dubbel anledning att hoppas att redan till det
budgetår, som kommer härnäst, få se ett högre anslag för här ifrågavarande
ändamål.

Under sådana förhållanden skall jag inte ställa till med något extra besvär
i kammaren, utan nöjer mig med att taga fasta på denna förklaring i förhoppning
att man redan härnäst kommer att göra vad göras kan för att bättre
lösa denna fråga.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter enligt de därunder förekomna
yrkandena gjordes propositioner, först på bifall till vad utskottet i den under
behandling varande punkten hemställt samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 20—61.

Vad utskottet hemställt bifölls.

inrätt‘tnide
av en
professur i
nordisk folkminneslös
lening.

Punkten 62.

Kungl. Majit hade föreslagit riksdagen att dels besluta, att avlöningsstaten
för^Uppsala universitet skulle, med tillämpning tills vidare från och med budgetåret
1944/45, erhålla ändrad lydelse på sätt av departementschefen angivits;
dels bemyndiga Kungl. Majit att vidtaga de ändringar i den till avdelning I.
av nämnda avlöningsstat hörande särskilda avlöningsstaten för professorer
m. fl., som föranleddes av vad departementschefen anfört; dels ock till Uppsala
universitet: Avlöningar för budgetåret 1944/45 anvisa ett förslagsanslag
av 2 083 200 kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft
dels en inom första kammaren av herr F. Ström väckt motion (1:236), vari
hemställts, att riksdagen måtte besluta, att vid universitetet i Uppsala skulle

Onsdagen den 29 mars 1944 fm. Nr 12. 5 i

Orri inrättande av en professur i nordisk folkminnes forskning. (Forts.) ^
inrättas en professur i nordisk folkminnesforskning, och för detta ändamål
anvisa erforderliga medel för budgetåret 1944/45;

dels en inom första kammaren av herr Å. Holmbäck väckt motion (T: 185);

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herrar
S. Linnér och R. Lindström (1:122) och den andra inom andra kammaren
av herr H. Lundh (II: 258);

dels ock två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr Å. Holmbäck m. fl. (I: 183) och elen andra inom andra kammaren av
herr H. Lundh m. fl. (II: 262), såvitt de avsågo Uppsala universitet.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande punkten på åberopade grunder hemställt,

I. att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Marits förslag och motionerna
1:185 samt 1:122 och 11:258 ävensom 1:183 och 11:262, sistnämnda två
motioner i vad de avsåge befordringsgång och inrättande av nya befattningar,

a) besluta att i personalförteckningen för vissa tjänstemän vid Uppsala universitets
samlingar och inrättningar m. m. skulle från och med budgetåret
1944/45 uppföras två andre bibliotekariebefattningar i lönegraden Eo 21;

b) besluta, att avlöningsstaten för Uppsala universitet skulle, med tillämpning
tills vidare från och med budgetåret 1944/45 i vissa delar erhålla den
lydelse, som under punkten angivits;

c) bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga de ändringar i den till avdelning I.
av nämnda avlöningsstat hörande särskilda avlöningsstaten för professorer
m. fl., som föranleddes av vad departementschefen anfört;

d) till Uppsala universitet: Avlöningar för budgetåret 1944/45 anvisa ett
förslagsanslag av 2 089 700 kronor;

II. att motionen I: 236 icke måtte av riksdagen bifallas;

III. att motionerna I: 183 och II: 262, i vad de avsåge viss tillgodoräkning
av tjänstetid, icke måtte av riksdagen bifallas.

Herr Ström: Herr talman! Jag har i samband med den fråga, som behandlas
i punkt 62 i utskottets utlåtande, väckt en motion, vari hemställes att
vid universitetet i Uppsala skall inrättas en professur i nordisk folkminnesforskniner
och att för detta ändamål anvisas erforderliga medel för budgetåret
1944/1945.

Anledningen till denna framställning är, att Kungl. Ma.j:t förvandlat dea
Sydowska professuren i Lund till en professur i företrädesvis etnologi, varigenom
folkminnesforskningen kommer i en mycket beträngd situation. Jag
avser emellertid inte alls och har inte heller gjort något yrkande som avser att
förhindra, att denna personliga professur omdanas till en mera fast professur
och att denna blir av företrädesvis etnologisk karaktär. Jag tror nog att mycket
talar för detta, även örn det också kan finnas skäl som tala emot. Men då blir
det av den största betydelse att folkminnesforskningen, d. v. s. den forskningsgren
som avser hela vår folkdikt, vår folklore och vår kunskap örn svenska
folket under gångna tider på det andliga området, inte får försummas. Den
Sydowska professuren i Lund har varit en väl dokumenterad professur i folkminnesforskning;
nu förvandlas den till en professur i etnologi, men någon
ersättning genom en professur i folkminnesforskning kommer inte samtidigt
till stånd. Att en sådan professur bör förläggas till Uppsala, där folkminnesarkivet
är förlagt, är min uppfattning, och även Kungl. Majit har uttalat att
man hoppas att en sådan professur i sinom tid skall kunna skapas i Uppsala,
med företrädesvis folkminnesforskning som ämnesområde.

Nu är jag dock rädd för att man, samtidigt som man förvandlar en folk -

Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1944 fm.

Om inrättande av en professur i nordisk folkminnesforskning. (Forts.)
minnesprofessur till en etnologisk professur, skjuter undan professuren i folkminnesforskning
till ett avlägset fjärran. Det kan i realiteten bli så, att folkminnesforskningen
icke längre får någon professur. Därmed tar man ett ofantligt
steg tillbaka på den väg, där man tog ett så stort steg framåt genom inrättandet
av den personliga Sydowska professuren.

Jag bär genom min motion velat fästa riksdagens uppmärksamhet på detta
förhållande, som också humanistiska sektionen vid Uppsala universitet mycket
kraftigt fäst uppmärksamheten på. Jag har i varje fall uppnått en viss framgång,
och jag är utskottet tacksam för att det på två ställen understryker
dessa mina synpunkter, nämligen dels vid denna punkt och dels i en punkt som
vi komma till längre fram.

Utskottet säger några ord, som jag mycket allvarligt vill taga fasta på, i
den förhoppningen att Kungl. Majit och riksdagen mycket snart i Uppsala
skola kunna upprätta en folkminnesprofessur i stället för den som nu indrages.
Utskottet uttalar nämligen i anledning av vad i min motion hemställts,
att utskottet »delar departementschefens uppfattning därom att för närvarande
icke mer än en ordinarie professur i folklivsforskning synes kunna inrättas.
Utskottet har i likhet med departementschefen funnit övervägande skäl tala
för att denna professur knytes till universitetet i Lund och att etnologien tillmätes
särskild vikt i denna professurs ämnesområde». Mot allt detta har jag
ingenting att invända. Vidare heter det nämligen att departementschefen har
framhållit, att därest en professur i folklivsforskning i sinom tid komme att inrättas
även i Uppsala, vilket departementschefen hoppades skulle kunna bli
fallet, kunde tyngdpunkten för professurens ämnesområde lämpligen läggas
på folkminnesforskningen. Ordet »lämpligen» är ju en smula svagt, men jag
förstår att propositionen menar att det verkligen skall vara folkminnesforskningen,
som där skall få sin professur. Och utskottet för sin del tillägger:
»Även utskottet hyser den förhoppningen, att det skall visa sig möjligt att
inom rimlig tid tillgodose universitetet i Uppsala med en professur, uppbyggd
på sätt departementschefen sålunda angivit.»

Detta.horned avseende å tiden ett framsteg — departementschefen använder
orden »i sinom, tid», utskottet använder de pregnantare orden »inom rimligtid».
Det synes innebära att utskottet är av den uppfattningen, att det inte får
dröja för länge, innan denna professur kommer till stånd. Och man måste förstå,
att det är av den allra största vikt att man inte dröjer för länge. Ty blir det
en alltför lang intervall mellan den Sydowska professuren, som nu nedlägges,
och den tilltänkta nya professuren i folkminnesforskning i Uppsala, kan ett
mycket allvarligt slag drabba själva forskningsgrenen och hela det för vårt
lands kultur och kulturhistoria så utomordentligt viktiga ämnesområde som
det här gäller.

Utskottet säger, att det i motionen av mig framställda förslaget örn inrättande
från och med nästa budgetår av sistnämnda professur kan utskottet icke
biträda. Jag förstår att det är av uteslutande statsfinansiella skäl. Utskottet
har principiellt gått med på professuren och funnit att den bör komma till
stånd inom. rimlig tid, och längre fram understryker utskottet detta nästan
ännu kraftigare. Under sådana förhållanden, och då jag är övertygad om att
universitetskanslern är besjälad av samma levande intresse för denna professur
som för professuren i Lund och då även Kungl. Maj :t givit till känna sitt intresse,
så vill jag, herr talman, fatta utskottets uttalande och ett eventuellt
bifall till utskottets hemställan så, att i detta beslut ligger vad utskottet säger,
nämligen en förhoppning att inom rimlig tid tillgodose universitetet i Uppsala
med en professur i folkminnesforskning. Jag tror att detta är av en ofantlig
betydelse för vårt lands kultur, och jag vill därför på det livligaste under -

Onsdagen den 29 mars 1944 fm.

Nr 12.

Örn inrättande av en professur i nordisk folkminnesforskning. (Forts.)
stryka motionens förhoppning att denna professur mycket snart måtte komma
till stånd. Jag slutar dock trots allt, herr talman, med att yrka bifall till
min motion, till den kraft och verkan det hava kan.

Herr Pauli: Herr talman! Vi hörde ju tydligt av herr Ströms anförande,
att han inte har några förhoppningar örn att hans yrkande skall tas bokstavligt.
Han har också, liksom i det föregående ärende sorn han här berört, uttalat
sin stora tacksamhet mot utskottet för det sätt, varpå utskottet har skrivit
i saken, och erkänt att det knappast står i mänsklig förmåga att gå längre än
vad utskottet har gjort. Att man på en enskild motion skulle inrätta en ny professur
i folkminnesforskning vid Uppsala universitet, är ju en tämligen utopisk
föreställning.

Men utskottet har, vilket motionären också uppfattat, velat ge ett förstärkt
tonfall åt tanken på inrättandet av en professur i folklivs forskning, särskilt
folkminnesforskning, vid Uppsala universitet. Vi lia med avsikt använt uttrycket
»inom rimlig tid», som är något mer positivt än propositionens uttryck »i
sinom tid», och herr Ström gör rätt i att understryka denna lilla nyans.
Hur snart denna rimliga tid kan inträda, ha vi givetvis inte någon föreställning
örn. Men det är riktigt, som herr Ström säger, att frågan inte bör uppskjutas
alltför länge, med tanke på de alltmer försvinnande möjligheterna att
taga vara på de folkminnen av olika art, som ännu leva kvar i folkmun, men
som snabbt dö bort. Man bör i detta fall inte vila för länge på hanen.

Det gläder mig att herr Ström inte gjort något försök att blåsa till strid i
den inom universitetskretsar ganska livligt omtvistade frågan, huruvida den
ämneskombination, som har föreslagits i fråga örn dessa professurer, är riktig.
För min del har jag fått den uppfattningen att mycket goda skäl tala för
den nya benämningen »svensk folklivs forskning, särskilt etnologi», i ena fallet,
och »svensk folklivsforskning, särskilt folkminnesforskning», i det andra.
Jag skall emellertid inte upptaga kammarens tid med att utveckla det temat.

Jag tror att jag med dessa ord anfört tillräckligt för att motivera att jag nu
yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Ström: Herr talman! Med hänsyn till vad statsutskottets talesman nyss
anfört och även av formella skäl skall jag, herr talman, för min del nöja mig
med vad utskottet har uttalat. Jag ber därför, för att undvika votering, att få
återkalla det yrkande, som jag nyss framställde. Jag har sålunda intet yrkande,
herr talman.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i den nu föredragna
punkten hemställt.

Punkterna 63 —66.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 67.

I enlighet med Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag hade utskottet i
förevarande punkt hemställt, att riksdagen måtte till Uppsala universitet: Inredning
och utrustning av nybyggnaden för medicinsk-kemiska och farmakologiska
institutionerna för budgetåret 1944/45 anvisa ett reservationsanslag av
200 000 kronor.

Anslag till
medicinskkemis
lea institutionen
t *4
Uppsala
universitet
m. m.

Herr Holmbäck: Herr talman! Såsom nyss sades, avser den punkt, som
föredragits, inredning och utrustning av nybyggnaden för medicinsk-kemiska
och farmakologiska institutionerna vid Uppsala universitet. Man skulle av

Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1944 fm.

Anslag lili
karolinska
rfukhvset.

Anslag till medicinsk-kemiska institutionen vid Uppsala universitet, m. m.

(Forts.)

denna formulering kunna få den uppfattningen, att nybyggnaden vore i det
närmaste, kanske belt färdig. I själva verket är den inte ens påbörjad. Frågan,
när den skall få påbörjas, ligger i regeringens hand.

Frågan örn denna byggnads tillkomst är ett exempel på de svårigheter, som
för närvarande möta, när det gäller att få till stånd offentliga byggnader i
Sverige. Jag tröttar kanske inte alltför mycket kammarens ledamöter, örn jag
ger några data. Nybyggnaden upptogs 1936, alltså för åtta år sedan, första
gången bland fakultetens riksdagspetita. År 1938, alltså för sex år sedan,
kommo första riksdagsanslagen i form av 75 000 kronor i reservationsanslag
för entreprenadritningar och 125 000 kronor på beredskapsstat för byggets
igångsättande. År 1941, alltså tre år senare, anvisade riksdagen på tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1940/41 ett reservationsanslag på 500 000
kronor, vars disposition skulle bero på särskilt beslut. År 1942 medgavs att
ovannämnda anslag på 500 000 kronor skulle fr. o. m. budgetåret 1942/43
få tas i anspråk, oberoende av de för dylikt anslag eljest gällande förutsättningarna.
Och föregående år, 1943, upptog statsverkspropositionen ett anslag
på 745 000 kronor som investeringsanslag för byggnadens fullbordande.

Och fortfarande^ är byggnaden inte ens påbörjad. Delvis har detta berott på
att ritningarna måst omarbetas. De voro färdiga 1940, men så måste de omarbetas
i besparingssyfte av byggnadsstyrelsen och därefter ytterligare av
civila byggnadsutredningen.

Herr talman! Örn denna byggnads behövlighet för den medicinska forskningen
äro alla ense, och jag skall inte upprepa vad som sagts därom under de
gångna åren. Flera av kammarens ledamöter torde även ha haft tillfälle att på
ort och ställe övertyga sig om detta. Jag ber därför, herr talman, att få rikta
en vädjan till regeringen och då närmast till statsrådet Rosander, som är föredragande
i hithörande ärenden, att man måtte söka finna möjligheter att med
det snaraste verkligen sätta i gang med arbetet pa denna byggnad jämte en
annan byggnad, som likaså är av synnerlig vikt för den medicinska undervisningen
och som dessutom för sjukvårdsförhållandena i en avsevärd del av
mellersta Sverige är av stor betydelse. Jag syftar på den nya psykiatriska klinik
som är avsedd att byggas i Uppsala. Även härom har det skett utredningar,
jag skulle tro under en ännu längre tid än i fråga örn den medicinsk-kemiska
institutionen, och även härom har riksdagen fattat flera beslut under de gånena
åren.

Ur många synpunkter vöre det, herr talman, värdefullt, om båda dessa
byggen kunde påbörjas nu omedelbart. Och örn tvingande skäl skulle göra,
att detta ännu måste dröja ett pär månader, så vore det till fördel, örn i varje
fall Kungl. Maj :ts beslut kunde fattas nu omedelbart.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i den nu
ifrågavarande punkten hemställt.

Punkterna 68—75.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 76.

Lades till handlingarna.

Punkten 77.

Kungl. Majit hade föreslagit riksdagen att dels bemyndiga Kungl. Majit att,
med tillämpning tills vidare från och med budgetåret 1944/45, vidtaga de änd -

Onsdagen den 29 mars 1944 fm. Nr 12. G1

Anslag till karolinska sjukhuset. (Forts.)
ringar i personalförteckningen för karolinska sjukhuset, som föranleddes av
vad departementschefen anfört; dels godkänna av departementschefen angiven
avlöningsstat för karolinska sjukhuset, att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1944/45; dels ock till Universitetssjukhus: Karolinska sjukhuset:
Avlöningar för budgetåret 1944/45 anvisa ett förslagsanslag av 4196 000
kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr E. A. Lindblom m. fl. (1:187) och den andra inom andra kammaren av
fru Hanna Rydh Munck af Rosenschöld m. fl. (11:290), vari, såvitt nu var
i fråga, hemställts, att riksdagen måtte avslå av Kungl. Majit framlagt förslag
om utbyte av 8 ordinarie sjuksköterskebefattningar i 7 lönegraden mot
extra ordinarie assistentsköterskebefattningar i 5 lönegraden samt i samband
därmed höja förevarande anslag med 5 50Ö kronor;

dels två likalydande motioner, väckta, den ena inom första kammaren av
herr R. Wagnsson (1:82) och den andra inom andra kammaren av herrar
T. Ekdahl och B. von Friesen (11:91);

dels en inom andra kammaren av herrar B. von Friesen och F. Ryling väckt
motion (II: 374);

dels ock en inom andra kammaren av fru Hanna Rydh Munck af Rosenschöld
m. fl. väckt motion (II: 362).

Utskottet hade i den nu föredragna punkten av angivna orsaker hemställt,

I. att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag och motionerna
I: 187 och II: 290,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att, med tillämpning tills vidare från och med
budgetåret 1944/45, vidtaga de ändringar i personalförteckningen för karolinska
sjukhuset, som föranleddes av vad utskottet under punkten anfort;

b) godkänna under punkten införd avlöningsstat för karolinska sjukhuset,
att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1944/45;

c) till Universitetssjukhus: Karolinska sjukhuset: Avlöningar för budgetåret
1944/45 anvisa ett förslagsanslag av 4 196 000 kronor;

II. att motionerna I: 82 och II: 91 måtte anses besvarade med vad utskottet
förut under punkten anfört;

ITT. att motionen II: 374, så vitt nu vore i fråga, icke måtte av riksdagen
bifallas;

IV. att motionen II: 362, så vitt nu vöre i fråga, icke måtte av riksdagen
bifallas.

I motiveringen hade utskottet anfört, bland annat, att det i motionerna
I: 187 och II: 290 berörda lönespörsmålet enligt utskottets mening syntes böra
genom Kungl. Maj :ts försorg bliva föremål för närmare utredning, samt
föreslagit, att i avvaktan på resultatet av denna utredning de nu lediga assistentsköterskebefattningarna
i lönegraden A 7 tills vidare skulle hållas vakanta.

Herr Lindblom: Herr talman! T den fråga, som avhandlas i denna punkt,
bär det väckts tvenne motioner, en i denna kammare och en i andra kammaren.
Motionerna avse ändring av lönesättningen för assistentsköterskor. Det
synes dock inte vara någon anledning att nu yrka bifall till motionerna med
hänsyn till den inställning som utskottet har intagit i denna fråga. Jag ber
emellertid att med några ord få understryka angelägenheten av att något
göres i denna sak.

Även vid 1939 års riksdag förelåg denna fråga till behandling. Direktionen
för karolinska sjukhuset hade vid det tillfället mycket bestämt uttalat, att

Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1944 fm.

Anslag till karolinska sjukhuset. (Forts.)
den ansåg-, att de här ifrågavarande assistentsköterskorna borde placeras i lönegrad
A 7. Direktionen framhöll, att assistentsköterskornas befordringsmöjligheter
i annat fall skulle bli ytterst ogynnsamma, vilket kunde befaras komma
att få menlig inverkan på hela sjukvården. Sedermera har emellertid en besparingsutredning
tillsatts, och denna har kommit till det resultatet, att sköterskorna
i fråga borde flyttas från lönegrad A 7 till Eo 5, vilket skulle innebära
en besparing för staten av 5,500 kronor.

Det är ganska beklämmande att tänka sig, att den lilla besparing, som man
på detta sätt kommit fram till, skulle gå ut över just sjuksköterskorna. Om det
är riktigt, såsom det anfördes år 1939, att den föreslagna ändringen skulle
kunna komma att medföra menliga verkningar på sjukvården, synes det vara
ansvarslöst att för en så ringa besparing gå in för denna omläggning. Det kan
enligt min mening icke vara rimligt, att assistentsköterskorna skola placeras
i en sämre löneställning. De ha som bekant en merin treårig sjuksköterskeutbildning
bakom sig, och deras tjänstgöring är dessutom synnerligen ansvarsfull.
Ett bifall till Kungl. Maj :ts förslag skulle enligt uppgift innebära, att dessa
sköterskor skulle få vänta på befordran i tio ä tjugo år. Det synes mig vara
fullständigt orimligt att införa en dylik bestämmelse. Det är ju också bekant
för alla, att ansvaret för de sjuka inte är mindre på nätterna, då assistentsköterskorna
tjänstgöra, än vad det är på dagarna.

Utskottet har emellertid intagit en synnerligen välvillig ståndpunkt till vår
framställning, och det förefaller mig, som om man närmast skulle kunna betrakta
utskottets ställningstagande såsom en tillstyrkan av motionerna. Det är
bara den ändringen i förslaget från utskottets sida, att man har ansett det
lämpligt, att Kungl. Maj :t skulle få ägna denna fråga ytterligare utredning,
innan man tar definitiv ståndpunkt till densamma. I avvaktan härpå skulle
de här ifrågavarande befattningarna hållas vakanta. Då denna inställning i
stort sett sammanfaller med vad motionärerna ha yrkat, och då jag har den
uppfattningen att man efter närmare övervägande torde komma att biträda den
ståndpunkt, som vi framfört, har jag, som sagt, inte någon anledning att nu
yrka bifall till motionerna. Jag har allenast velat understryka önskvärdheten
av att den i utsikt ställda utredningen måtte leda till det här ifrågasatta resultatet.

Herr Pauli: Herr talman! Jag begärde ordet, innan herr Lindblom avslutat
sitt anförande, då jag trodde att hans yttrande skulle utmynna i ett yrkande
örn bifall till hans motion. Eftersom han inte har framfört ett sådant yrkande,
kan jag fatta mig kort, när jag nu på utskottets vägnar yrkar bifall till utskottets
förslag.

Jag vill endast poängtera, att utskottet i huvudsak har gått med på motionärernas
hemställan genom att föreslå, att den nedflyttning av de ifrågavarande
assistentsköterskorna, som i propositionen föreslagits, icke skall ske för närvarande,
utan att de nu vakanta assistentsköterskeplatserna även i fortsättningen
skola hållas vakanta, medan frågan närmare undersökes. Jag vill dock
inte dölja, att utskottets uttalande är uttryck för en kompromiss inom utskottet,
där det å ena sidan fanns ledamöter som helt ville gå på motionens linje,
medan det å andra sidan även fanns sådana, som voro böjda för att bifalla
Kungl. Maj:ts förslag. Utskottet har genom denna kompromiss velat rekommendera,
att det undersökes, huruvida inte en särskild löneställning skulle
kunna inrymmas åt en viss grupp av assistentsköterskorna. Även örn de inte
skulle kunna påräkna att även i framtiden placeras i lönegrad A 7, borde de
icke utsättas för att flyttas ned till Eo 5, såsom i propositionen föreslagits.
Vi ha därvid mera i förbigående tillåtit oss att peka på det faktum, att det

Onsdagen den 29 mars 1944 fm.

Nr 12.

Anslag lill karolinska sjukhuset. (Forts!)
finns en grupp sköterskor, som äro placerade i lönegrad A 6, nämligen sköterskorna
vid dövstumskolorna. Detta ha vi gjort bara såsom en antydan örn att
man här kanske lämpligen skulle kunna gå en liknande väg.

Jag hoppas, att den utredning, som vi nu begärt, skall komma till stånd.
Den kanske visserligen inte kommer till stånd förrän i samband med den allmänna
utredning örn sjuksköterskornas lönefråga, som lär förestå, men i vilket
fall som helst är jag glad över att utskottet tills vidare icke har velat begagna
sig av den möjlighet att göra en obetydlig besparing, som skulle bestå i att
man starkt försämrade redan förut lågt avlönade funktionärers löneställning.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Forslund: Herr talman! Jag är representant för Stockholms län i
karolinska sjukhusets direktion och har således varit med, då denna framställning
gjordes till Kungl. Maj:t. Jag skall villigt erkänna, att jag hade en känsla
av att detta spörsmål icke upptagits i hela sin vidd, när man framförde detta
förslag örn sänkning av assistentsköterskomas lön. Jag tror, att det snarare
var resultatet av en ihärdig sparsamhetssträvan, när man vid genomgången
av budgeten kom att göra detta yrkande.

Jag ber nu för min personliga del att få uttala min tacksamhet till utskottet,
som har gett det direktiv som finnes med i utskottets utlåtande och som
jag tror kommer att vara till mycket stor nytta för karolinska sjukhusets direktion,
när den i framtiden har att pröva dessa personalfrågor.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet i
den under behandling varande punkten hemställt.

Punkterna 78—89.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 90.

Kades till handlingarna.

Punkterna 91—100.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 101.

I denna punkt hade utskottet på anförda skäl hemställt, att riksdagen måtte,
med bifall till Kungl. Maj :ts i ämnet framlagda förslag,

a) godkänna under punkten införd personalförteckning för landsmålsarkiven,
att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1944/45;

b) godkänna likaledes under punkten införd avlöningsstat för landsmålsarkiven,
att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1944/45;

c) till Landsmålsarkiven: Avlöningar för budgetåret 1944/45 anvisa ett
förslagsanslag av 114 800 kronor.

Utskottets förslag innebar bland annat, att en för närvarande vakanssatt arkivarietjänst
i lönegraden Eo 21 vid landsmåls- och folkminnesarkivet i Uppsala
skulle få återbesättas.

Anslag till
landsmålsarkiven.

Enligt en vid punkten avgiven reservation hade herrar Sven Larsson, Heiding,
Gustaf Karlsson, Gustav Emil Andersson, Törnkvist, Svensson i Grönvik,
Bergström, Andersson i Prästbol och Onsjö ansett, att utskottets yttran -

Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1944 fm.

Anslag till landsmåls arkiv en. (Forts.)

de bort hava den lydelse, reservationen visade, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag,

a) godkänna---(lika med utskottet) ;

b) godkänna i reservationen införd avlöningsstat för landsmålsarkiven, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1944/45;

c) till Landsmålsarkiven: Avlöningar för budgetåret 1944/45 anvisa ett förslagsanslag
av 107 800 kronor.

Reservanternas förslag innebar, att ändring icke skulle göras i beslutet örn
vakanssättning av nyssnämnda arkivarie tjänst.

Herr Larsson, Sven: Herr talman! Vid denna punkt ha, såsom kammarens
ledamöter finna, nio av utskottets ledamöter anmält reservation.

Redan vid början av behandlingen av åttonde huvudtiteln stod det klart för
andra avdelningens ledamöter, att det i år icke kunde undvikas att avdelningen
måste föreslå vissa höjningar på huvudtiteln. Då vi emellertid ville undvika
att i avsevärd grad öka huvudtitelns slutsumma, framstod det för oss såsom
nödvändigt att spara på någon annan punkt. Det stod också klart för oss,
vilket jag förmodar att det även gör för kammarens ledamöter, att det måste
vara mycket svårt att överhuvudtaget kunna göra några större besparingar på
en huvudtitel, där — såsom herr Pauli redan har anmärkt — inskränkningar
gjorts i en sådan omfattning, att statsrådet i propositionen ansåg sig behöva
framhålla, att man måste räkna med att ju längre den nuvarande situationen
består, desto svårare blir det att utan stadigvarande skada för vår kultur
hålla anslagen nere på de första krisårens nivå. Avdelningen hade dock framgång
i sitt besparingsarbete i så måtto, att vi lyckades få ned utgifterna med
112 000 kronor. I utskottets utlåtande är ju siffran 105 000 kronor, eftersom
de 7 000 kronor, som vi här tala om, gå bort.

De 105 000 kronor, som vi beräknat skulle kunna sparas in, är dock egentligen
en rent fiktiv besparing, ty örn man minskar utrustningsanslaget till tekniska
gymnasiet i Stockholm med ett belopp, som man vet måste tas med ett
annat år, är ju detta ingen egentlig besparing. Detsamma kan också sägas
om den besparing som gjorts på anslaget till folkberedskapen, där man har
minskat en uppstående reservation med 50 000 kronor. Man är fullt medveten
örn att om det verkligen skulle behövas, måste man lägga till dessa pengar.
De återstående 5 000 kronorna är endast en felräkning som vi ha upptäckt.
Således skulle det egentligen inte vara fråga om någon besparing alls med
undantag av de 7 000 kronor, som vi eventuellt skulle spara, om reservationen
till den nu föredragna punkten, jag får säga mot förmodan, skulle bifallas.
Såsom jag redan inledningsvis antydde, ha vi nödgats höja huvudtitelns slutsumma
med inte mindre än 68 500 kronor.

Den fråga, som det här nu närmast gäller, nämligen arki vari ebefattningen
vid landsmålsarkivet i Uppsala, är inte någon stor fråga. Reservanterna ha
dock ansett, att det icke finns något skäl för att man nu i år skulle ändra
på den vakanssättning som pågått i tre år. Såsom framgår av reservanternas
förslag, stödja de sig i huvudsak på det yttrande, som universitetskanslern har
avgivit. I varje fall måste vi lekmän fästa en utomordentligt stor vikt vid
vad universitetskanslern säger i ett ärende som detta, då han ju måste anses
vara en av de få, som objektivt kunna bedöma ärenden av denna art. Jag tror
inte heller att man får fästa alltför stort avseende vid vad styrelsen för landsmåls-
och folkminnesarkivet i Uppsala anfört i sitt yttrande. Visserligen erkänner
jag, att det kunde vara önskvärt, att den man, som det här är fråga
örn och som tycks behärska sin uppgift på ett mycket förnämligt sätt, finge

Onsdagen den 29 mars 1944 fm.

Nr 12,

Anslag till land smål sarfven. (Forts.)
tillfälle att fullgöra detta arbete, men jag skulle tro, att det icke är ovillkorligen
nödvändigt att detta sker under nästa budgetår.

o Styrelsen påstår i sitt yttrande, att det skulle vara .särskilt brådskande att
få till stånd dessa undersökningar i Uppland på grund av att traditionsupplösningen
i detta landskap hunnit mycket långt och läget starkt försämrats
bara under de senaste arén, vilket skulle ha framgått av en provundersökning
som gjorts. Gentemot detta resonemang skulle man helt stillsamt kunna invända,
att förhållandena äro precis desamma i så gott som Sveriges alla landskap.
De, som haft litet med denna sak att göra, veta, att man resonerar på
samma sätt även i andra landskap. Jag känner åtminstone till från min egen
hembygd att man där resonerar på samma sätt, att man måste lia dessa pengar,
medan vissa namngivna personer ännu leva, ty annars dö dessa minnen bort.

Det är kanske inte riktigt tillbörligt för en lekman att uttala sig i en sådan
fråga som denna. Jag tror dock, att det finns skäl för att hysa vissa tvivel
om nyttan av det vetenskapliga arbete som utföres på detta område. I flertalet
fall blir det nog på det sättet, att sedan uppteckningarna och grammofoninspelningarna
väl äro gjorda, läggas de bara undan. Jag undrar, örn de
överhuvudtaget någon gång komma till verklig nytta. Jag vill t. ex. erinra
örn ett mycket förnämligt arbete, som på sin tid utfördes i min hembygd, där
uppteckningar gjordes av ett visst mål — jag tror att herr Ström känner till
det — nämligen valldamålet. Det har, som sagt, upptecknats, och lapparna
ligga nu där, men några pengar för att trycka arbetet och göra det tillgängligt
har man inte kunnat åstadkomma. Man kan därför åtminstone i vissa fall ha
rätt att hysa tvivel om huruvida detta arbete varit till den nytta, som vederbörande
nu vilja göra gällande.

Jag ber, herr talman, att med dessa ord få yrka bifall till den reservation,
som vi ha avgivit under denna punkt.

Herr statsrådet Bagge: Herr talman! Jag sympatiserar i allra högsta grad
med den allmänna anda, som genomgick den siste ärade taiarens anförande.

Man befinner sig i själva verket för närvarande i en ganska lustig situation.
När man förr om åren öppnade statsutskottets utlåtande rörande en huvudtitel,
som man var intresserad av, var man alltid mycket ängslig för att se, vad statsutskottet
prutat på. För närvarande är spänningen precis den motsatta, och
man undrar på vilka punkter, som statsutskottet har höjt anslagen.

I budgetarbetet inom regeringen får ju fackministern företräda sitt områdes
olika intressen i konfrontation med finansledningen och dess olika synpunkter.
Under långvarigt och träget arbete försöker man att så småningom komma
fram till en sammanjämkning. Man går inte med på att framlägga ett förslag,
som man inte tycker är något så när rimligt ur allmänna synpunkter, exempelvis
ur finansiella synpunkter, även örn man kanske själv anser, att det ur de
synpunkter, som man närmast intresserar sig för, skulle vara roligt att kunna
få fram det ena eller andra anslaget i riksdagen. Sedan man på detta vis kommit
fram till en kompromiss, som jag skulle tro i regel är något så när hållbar
ur sakliga synpunkter, går det emellertid vanligen till på det sättet att då uppträda
företrädarna för de intressen, som inte i allo fått allting igenom så som
de velat, och se till att det blir motioner väckta och att utskottet blir påverkat.
Så blir det ändringar här och där på ett sätt, som kunna äventyra vad jag
skulle vilja kalla för den allmänna sammanhållningen i budgetarbetet.

Därtill kommer att inom Kungl. Maj :ts kansli frågar man sig icke som man
gjorde förr i världen och som jag mycket väl kommer ihåg från den tid, då jag
själv var med i statsutskottet: våga vi lägga fram det eller det förslaget, ty
statsutskottet kommer ju att granska det och går kanske inte med på det. Nti

Första hammarens protolcoll 10JiJt. Nr 12.

Nr 12.

Onsdagen deli 29 mars 1944 fm.

Anslag till landsmåls arkiv en. (Forts.)

resonerar man i stället som så: tjänar det egentligen någonting till att vi hålla
tillbaka på det ena eller andra anslaget, ty det finns väl alltid några som ha
möjlighet att påverka statsutskottet, och så kommer statsutskottet i alla fall
att lägga fram denna utgift. Varför skall man då inte kunna få den trevnaden
att stå för ett förslag, örn vilket man själv i grund och botten anser att det vore
roligt, örn det kunde gå igenom?

På detta sätt går det i realiteten till för närvarande enligt min erfarenhet.
Jag undrar, örn det inte vore nyttigt, att man en liten smula mer toge hänsyn
till att bakom Kungl. Maj :ts förslag ligger det verkligen allvarliga försök att
låta olika synpunkter komma till sin rätt. Mycket ofta tycker man, att det är
struntsaker, som det gäller, men det är ofta som man från finansdepartementets
sida säger, att om vi i den eller den frågan göra på det eller det sättet
exempelvis i lönehänseende, får det återverkningar i övrigt i fråga om lönesystemet,
olika personalfrågor och allt möjligt sådant där, och då ger man sig inför
ett sådant resonemang. Sedan kommer man, som sagt, efteråt och finner,
att på den ena punkten efter den andra anser statsutskottet, att man lika gärna
kan taga det eller det anslaget, ty här behöver man inte ta samma hänsyn
till dessa mer systematiserande synpunkter. Jag har både här och i andra kammaren
tillåtit mig att kalla vad som därvidlag äger rum för myggsilning •—
kamelerna kanske vi kunna tala om vid något annat tillfälle. Det är inte särskilt
tacksamt för en fackminister att sedan behöva stå här och hålla sina små
parentationer över de där fattiga myggliken. Jag brukar i allmänhet inte heller
bry mig örn den saken, men eftersom jag nu fick ett tillfälle, ville jag för kammaren
klargöra, hur jag i det stora hela ser på denna utveckling.

Även om jag inte sutte i regeringen utan i statsutskottet, tror jag nog, att
jag skulle vara mycket sparsam med att gå ifrån det resultat, som man kommit
fram till inom regeringen efter den gnuggning, som jag här beskrivit. Detta
betyder naturligtvis icke, att jag inte förstår, att det är mycket nyttigt afl
få en ytterligare kritisk granskning av saken och att det kan vara riktigt att
man kommer fram med ändringsförslag.

I detta fall har jag verkligen vid finansgranskningen av mitt förslag till huvudtitel
lyckats få igenom ett anslag på en punkt, där jag för min del tror.
att sparsamheten icke är på sin plats. Efter denna gnuggning från olika sidor
lia vi således inom regeringen kommit fram till att vi borde försöka få fram
detta anslag för riksdagen. Statsutskottet har ju också tillstyrkt att den vakanta
arkivarietjänst vid landsmåls- och folkminnesarkivet i Uppsala, som
det här gäller, skulle få återbesättas. Men det är ju många reservanter i utskottet.
Jag skulle för min del vilja vädja till kammaren att följa propositionens
och utskottets linje. Det förefaller mig, som om det skulle ha anförts
mycket starka skäl för att arkivet nu skulle få återbesätta den tjänst, som det
här är fråga örn. Landsmålsarkivets uppgift är, såsom herrarna veta, att uppteckna
ortsmål och folkminnen. Man håller nu på med en inventering av de
uppländska dialekterna och folktraditionerna. Det är därför som det här närmast
är fråga örn Uppland och inte örn de andra landskapen.

Den siste ärade talaren ifrågasatte den vetenskapliga nyttan av detta arbete.
Han sade, att materialet bara blev liggande och att det inte blir något bevänt
med det. Ja, men det här ifrågasatta förslaget avser just att det skall bli någon
nytta med detta arbete. Den man, som det här är tal om och som jag förmodar
att alla som sysslat med saken känna till, hans kapacitet är just att kunna organisera
denna sak och se till, att det blir någon användning för detta material
och att arbetet skötes på ett riktigt och vetenskapligt fullgiltigt sätt. Universitetskanslern
har inte tillstyrkt anslaget. Jag tar det allra största intryck av
universitetskanslerns sätt att behandla olika pelita, det behöver jag inte när -

Onsdagen den 29 mars 1944 fm.

Nr 12.

Anslag till landsmålsarkiven. (Forts.)
mare understryka för kammaren, men det är väl alldeles klart, att lian Ilar en
massa olika saker att bevaka särskilt beträffande den akademiska undervisningen,
och då måste han säga sig, att han också får lov att se till, att han inte
kommer med för mycket. Därför försöker han naturligtvis framför allt köra
fram sådant, som han tycker är det allra viktigaste. Han är ju själv närvarande
i kammaren, så det är kanske egendomligt, att jag står här och försöker på
något vis sätta mig in i hans tankegång, men jag skulle bli rätt förvånad, örn
han skulle vilja i och för sig motsätta sig det här anslaget. Det har väl gått
till ungefär på det sätt, som jag här relaterade.

Detta, mina herrar, är inte en vanlig sparsamhetsfråga. Örn de andra besparingarna
kan man säga, att vi kunna vänta några år och sedan få ta igen vad
vi sparat, men detta är ju inte fallet, när det gäller det här arbetet, ty de, som
äro bärare av traditionerna på detta område, äro den gamla generationens män
och kvinnor ute i bygderna, under det att de yngre släktleden faktiskt äro starkt
påverkade av stadskulturen. Man har sagt, att särskilda förhållanden härvidlag
råda i Uppland. Jag är inte tillräckligt sakkunnig på detta område för att
ha någon mening därom, men faktum är, att det är just Uppland, som man
har börjat med, och det är där man skall fortsätta och försöka få någon fason
på arbetet. Då gäller det att passa på, medan de gamla traditionsbärarna leva.
Gör man inte det, uppstår det en lucka i insamlingsarbetet och därmed också
i våra kunskaper rörande gångna tiders språk, levnadsvanor och föreställningar,
och det, mina herrar, är en lucka, som överhuvud taget aldrig kan fyllas.
Därför har denna sak ur sparsamhetssynpunkt en särskild karaktär. Sparar
man här, finns det all anledning anta, att man inte kan taga igen det sedan, vilket
man kan göra på andra håll. Nu kan man ju säga: »Varför kunna vi inte
fortsätta ännu ett år, när vi redan haft det på detta sätt i ett par år?» Ett sådant
resonemang är emellertid inte hållbart, ty det är klart, att för varje år
som går blir risken större att allt fler av de gamla falla ifrån utan att ha fått
lämna de uppgifter, som behövas.

Landsmålsarkivet kan inte utföra det nödvändiga arbetet med den fåtaliga
personal, som det för närvarande har, och gör man inte den här föreslagna förstärkningen,
kan som sagt denna besparingsåtgärd inte gottgöras längre fram,
utan då har man för alltid avstått från kunskaper på ett område, som jag tycker
är av allra högsta vikt för vår kultur, på den grund att denna ju skall
byggas upp med hänsyn till de gamla traditionerna, de gamla levnadssätten
och det gamla sättet att bygga och bo här i landet. Det är av stor vikt, att
vi inte släppa detta ifrån oss utan ta reda på det, så att vi kunna bära den kunskapen
vidare.

Jag tycker, att det inte vore ett bra sätt att spara, örn riksdagen nu antog
reservanternas förslag, och jag vore mycket glad, örn denna kammare i stället
ville bifalla utskottsmiajoritetens förslag.

Herr Pauli: Herr talman! Alldeles skilt från den fråga, som nu behandlas,
inledde herr statsrådet sitt anförande med några i rätt lekfull ton hållna anmärkningar
om det sätt, varpå man från ecklesiastikdepartementets horisont
har betraktat statsutskottets behandling av åttonde huvudtiteln förr och nu.
Han antydde, att vi i statsutskottet den här gången hade varit litet för frikostiga
med att höja vissa anslag. Å andra sidan erkände han, att det i dessa
fall rör sig om synnerligen blygsamma ändringar, och lian till och med jämförde
dessa ändringar med »myggsilning» — man silade alltså myggen, medan
man svalde kamelerna. Det är onekligen en iakttagelse, som man torde
kunna göra även beträffande andra utskotts verksamhet, att det befinnes lät -

G 8

Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1944 fm.

Anslag till landsmålsarkiven. .(Forts.)

tare att i detalj diskutera oell behandla smärre anslagsfrågor, som äro lättare
att överskåda, medan man, när från, låt oss säga. försvars- eller folkhushållnjngsdepartementen
väldiga anslagskrav på många miljoner kronor komma
rullande som jätteprojektiler, inte ger sig tid att diskutera dem i detalj, utan
låter dem obeskurna gå igenom. Det ligger alltså en viss sanning i talet örn
att de stora kamelerna sväljas, medan de små myggen silas. Men å andra sidan
måste man hålla med herr statsrådet om att när det bara gäller mygglik
det inte heller är så värst motiverat med några sorgsna parentationer från
departementschefens sida. Han har nu i detta fall nöjt sig med att hålla en
liten sammanfattande parentation. Jag tyckte mig också förstå, att han inte
avsåg, att detta skulle tas alltför hårt av utskottet, eftersom en kritisk granskning
även, i utskottet kan vara befogad. Jag ber att få säga herr statsrådet,
att även vi i utskottet lia gjort mycket allvarliga försök att låta olika synpunkter
komma till sin rätt såväl när det har gällt Kungl. Maj :ts förslag som beträffande
de ovanligt många motioner, som ha förelegat till behandling hos
andra avdelningen. Jag tror egentligen inte, att utskottet och statsrådet ha
någon större anledning till tvist i den här punkten. Det förefaller mig, som
örn åtskilligt av vad utskottet här har gjort ligger alldeles i linje med den
allmänna principförklaring, som statsrådet har avgivit i ingressen till sin proposition.

Beträffande den här föreliggande frågan ha sakskälen så utförligt utvecklats
av departementschefen, att jag inte behöver gå närmare in på dem. Jagber
emellertid att få framhålla en synpunkt, som riksdagen har all anledning
att beakta. När 1941 fil. lic. — numera fil. dr — Manne Eriksson förordnades
att vara medarbetare vid landsmålsarkivet och sköta just sådana undersökningar
som upplandsundersökningen, vakanssatte Kungl. Maj :t samtidigt
den arkivarietjänst, i vilken han då var verksam och där han hade varit avlönad
efter lönegraden Eo 21. Detta ytterst egendomliga arrangemang, varvid
man å ena sidan tog hänsyn till landsmålsforskningens behov genom att ge
Eriksson den högre avlönade befattningen i Eo 26, men å andra sidan följde
sparsamhetskravet genom att vakanssätta den lägre avlönade arkivariebefattningen,
ledde alltså till att svenska staten nu ger ut en större summa pengar
per år för att låta Eriksson sköta och organisera dessa landsmålsundersökningar,
men samtidigt hindrar honom att utföra detta högre avlönade arbete
och tvingar honom att stanna kvar på den lägre avlönade arkivarieposten —
allt detta för att »spara». Det är ju alldeles tydligt, att detta är en fullkomligt
upp och nedvänd sparsamhetsmetod. Det har också Kungl. Majit insett
nu i år och därför ändrat sig och föreslagit, att vi inte längre skola vakanssätta
arkivariebefattningen. och inte längre hindra dr Eriksson att ägna sig åt
det högre avlönade uppdrag, som man för tre år sedan gav honom. Det är
alltså endast en yttring av ekonomiskt förnuft från Kungl. Maj:ts sida, att
detta förslag framlägges i år. När man ur sparsamhetssynpunkt vill hindra
detta, då handlar man tvärt emot sparsamhetens principer. Detta sagt till reservanterna.

Beträffande de övriga invändningar, som reservanternas talesman här har
gjort, torde vad han har sagt örn universitetskanslern komma att besvaras av
denne, som har begärt ordet, och örn värdet av de vetenskapliga undersökningarna
har statsrådet redan yttrat några ord. Det är tydligt, att örn det stannar
vid att man insamlar sådant här material och detta sedan aldrig blir vetenskapligt
bearbetat och publicerat, är nyttan, tvivelaktig. Meningen är naturligtvis,
att det även skall bearbetas och publiceras. Statsmakterna få säga B,
när de ha sagt A. Vi få sörja för att detta material kommer till användning,
och som statsrådet Bagge nyss sade är dr Eriksson en man, som kan gäran -

Onsdagen den 29 mars 1944 fm.

Nr 12.

Anslag till landsmålsarkiven. (Forts.)
tera, att det inte bara blir en rent mekanisk materialinsamling utan också en
vetenskaplig bearbetning.

Vad slutligen beträffar jämförelsen mellan Uppland oell andra landskap,
kan nian naturligtvis säga som herr Sven Larsson, att den, klagovisan uppstämmes
överallt, att de gamla landsmålen oell folktraditionerna dö ut, och
att man talar örn fara i dröjsmål. Men jag förmodar, att varken herr Sven
Larsson eller någon annan vill förneka, att det dock kan vara olika illa ställt,
att de gamla landsmålen dö ut fortare i vissa trakter än i andra. Så är fallet
i de mera centrala delar av Sverige, som vi här ha att göra med. Man har gjort
särskilda undersökningar och konstaterat, att de gamla gubbar och gummor,
som ännu kunna tala fädernas mål, dö bort eller i stor utsträckning redan äro
borta. Därför är det verkligen här en fara i dröjsmål.

Jag tror alltså, herr talman, att det finns starka både vetenskapliga och
statsekonomiska skäl för att bifalla Kungl. Maj:ts förslag, och jag ber därför
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Ström: Herr talman! Jag skulle vilja säga några ord till min ärade
vän herr Sven Larsson, som är reservanternas talesman i dag. Sven Larsson
känner jag som en varm vän av den halländska allmogekulturen, och han har
i sitt eget landsting på ett förtjänstfullt sätt bidragit till att denna kultur har
fått understöd. Jag tror, att han underskattar sitt eget omdöme, när han här
ifrågasätter, örn det verkligen kan vara någon nytta med att denna folkkultur
upptecknas, eftersom — som han säger — uppteckningen ju ändå blir liggande
otryckt i gömmorna och inte kommer till allmänhetens gagn. Han anförde
vår gemensamme vän Peterson i Vallda som exempel — den gamle småbonden,
som på gamla dar blev hedersdoktor för sina utomordentliga förtjänster örn
det halländska folkmålets upptecknande. Jag skall här erinra örn hur det förhöll
sig med ett par mycket berömda forskares uppteckningar.

För ungefär hundra år sedan vandrade Olof Hyltén-Cavallius omkring i
Småland som en ung forskare och upptecknade de småländska folksagorna. Sedan
gick han in i Östergötland, Västergötland och andra landskap och upptecknade
även där de märkliga gamla svenska folksagor, som ännu ägde ett utomordentligt
rikt och blomstrande liv. Dessa uppteckningar utgåvos endast till en ofullständig
del omedelbart, sannolikt därför att Hyltén-Cavallius inte kunde få förläggare.
Nu ha dessa sagor utgivits av Gustav Adolfs-akademien under professor
Jöran Sahlgrens eminenta ledning i en utomordentlig upplaga och med
en fullständighet, som också är utomordentlig. Det tog hundra år att få ut
dessa folksagor i levande livet men jag undrar, örn det finns någon i denna
kammare eller i riksdagen överhuvud taget eller någon annan, som känner till
denna utomordentliga del av svensk folkkultur, som skulle vilja säga: »Vad
tjänade det till, att Olof Hyltén-Cavallius för hundra år sedan gick och tecknade
upp dessa sagor?» De äro enastående svenska sagor, och deras motsvarighet
finns endast i bröderna Grimms tyska och i Asbjörnsens och Moos norska
sagor. Ja, jag är övertygad om att ingen skulle vilja vara utan dessa uppteckningar.
Det som kommer att upptecknas för de medel det här är fråga om —
det gäller ju en liten obetydlig summa — kommer kanske inte att örn hundra
år ha samma epokgörande betydelse som Hyltén-Cavallius’ uppteckningar, men
de kunna ändå vara av enastående värde för kännedomen örn vår svenska kultur
och vårt folks liv och tänkesätt.

örn Hyltén-Cavallius hade framträtt bara femtio år senare, hade han
kanske inte kunnat uppteckna en tiondel av de sagor han för hundra år sedan
upptecknade, och örn någon vid nuvarande tidpunkt skulle försöka göra örn
samma forskningsbragd, skulle resultatet visserligen inte bli av noll och intet

Nr 12.

Onsdagen den 29 ma;:» 1944 fm.

Anslag till landsmålsarkiven. (Forts.)

värde, långt därifrån — det finns ännu kvar åtskilligt av allmogekulturen väl
värt att uppteckna — men det skulle inte bli vad det blev för hundra år sedan,
genom att man då kunde bereda denne unge forskare möjlighet att företaga
sina vandringar och studier.

På samma sätt är det med Djurklous sagor och sägner. Denne berömde näring,
som jag tror till och med tillhörde riksdagen en tid. var en mångkunnig
och lärd man, som bland annat utforskade det närkingska folkmålet och de
närkingska folktraditionerna. Spridda delar av hans verk ha tidigare getts ut,
men genom Gustav Adolfs-akademien har det nu varit möjligt att utge en
fullständig samling även av hans uppteckningar. Man får där fram ett i högsta
grad intressant och betydelsefullt material, som det svenska folket säkerligen
icke skulle vilja vara utan.

Nu säger man: Ja, men det finns så litet kvar, att det väl inte är någon idé
att nu börja uppteckna de rester, som ännu återstå av det uppländska folkmålet
och den uppländska folktraditionen, varom det nu närmast är fråga. Örn man
hade resonerat så tidigare — det fanns nog de, som redan för femtio och hundra
år sedan liksom för tjugo år sedan hade den uppfattningen, att det var ganska
utsiktslöst och meningslöst -— så hade vi varit utan vad vi nu äga, och
skulle vi nu förbigå Uppland, tror jag, att vi komme att djupt ångra oss.

Det är märkligt, att vi i Sveriges riksdag inte ha mer sinne för dessa den
svenska folkkulturens traditioner, än vad fallet är nu, när det sitter en överväldigande
majoritet av arbetare och bönder i riksdagen, vilkas förfäders andliga
liv och stolta traditioner och livsgärning det just gäller att bevara till
eftervärlden! Här äro vi nästan snålare än när det tidigare gällt anslag till
beskrivning av de högre ståndens kultur. Då har riksdagen varit ganska givmild
i många avseenden.

Jag kan inte finna annat än att alla skäl tala för att vi på det utomordentligt
billiga och ändå effektiva sätt, som det här i dag är fråga om, bereda landsmålsarkivet
möjlighet att företaga denna inventering av Upplands folktraditioner.
Min vän Sven Larsson och jag äro hallänningar bägge två, och var
och en skryter ju med sitt, men vi måste ändå säga oss, att Uppland har varit
hjärtat i vårt land. Där har den andliga kulturen varit mer samlad och blomstrande
än på andra håll. I Götaland intar — det skulle man kanske kunna säga
— Västergötland en motsvarande ställning.

Örn vi nu sålunda kunna rädda de sparsamma resterna av Upplands folktradition
från att gå under, så kunna vi väl också tänka oss, att riksdagen kanske
en annan gång gör sitt till för att även andra landskap skola få möjlighet att
inventera de rester av folklore, som ännu där finnas kvar! Samt att anslag till
tryckning i sinom tid bevilja^.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Ulldén: Herr talman! Det framgick av herr Sven Larssons yttrande,
att reservanterna inte ifrågasatte gagnet av denna befattning i och för sig
utan räknat med att den borde återupprättas efter vakanssättningen. Herr
Sven Larsson sade att det ju inte kunde vara någon riksolycka, örn man dröjde
ett eller annat år därmed. Reservanterna ha tydligen utgått från att landsmålsarkivet
skulle med den kvarvarande personalen nödtorftigt kunna upprätthålla
den verksamhet, som egentligen skulle falla på den tredje arkivariebefattningen.
Jag kan så mycket mindre göra några principiella erinringar mot denna
allmänna syn på frågan, som jag själv har befunnit mig i samma läge, när
jag har haft att ta ståndpunkt till de petita som ha kommit från universitetet.
Vid den avvägning, som jag i dylika fall alltid måste göra, är det givet, att
det är många önskemål, som jag anser i och för sig beaktansvärda och kanske

Onsdagen den 29 mars 1944 fm.

Nr 12.

Anslag till landsmålsarkiven. (Forts.)
ofta synnerligen önskvärda, men som jag i alla fall inte anser mig böra föra
fram till Kungl. Majit, på den grund att det är andra anslag, som böra ga
före. Särskilt örn det dessutom förefaller finnas föga utsikter att få ett dylikt
anslag beviljat, kan det vara riktigare ur min synpunkt att förorda andra
föreliggande anslagskrav som eljest äro jämförliga med avseende på deras
betydelse för universitetet. . . ..

Här har nu skett en sådan avvägning, men det har visat sig, att ecklesiastikministern
i vissa punkter har gjort sin avvägning på ett annat sätt. I vissa
fall har jag förordat anslagsökningar till långt högre belopp än den här ifrågavarande,
som ecklesiastikministern icke upptagit. Däremot har han på denna
enda punkt tagit upp ett anslag, som jag inte har vågat mig på att redan i ar
föra fräin

Det är givet, att örn jag förutsett, att dessa andra anslagsökningar, som
jag vid avvägningen har låtit gå före den ifrågavarande, inte skulle bil upptagna,
hade jag mycket gärna skjutit fram denna fråga. I det läge, varl ärendet
nu befinner sig, skulle jag givetvis med stor glädje se, att kammaren återupprättade
arkivariebefattningen och alltså följde utskottets förslag.

Herr Larsson, Sven: Herr talman! Jag vill bara säga några ord i anledning
av herr Undéns yttrande. Det är alldeles givet, att vi befinna oss i samma
situation. Vi inom utskottet lia också att avväga, huruvida det ena anslaget
kan vara mera behövligt än det andra. Vi lia, såsom jag förut har sagt, ökat
anslagen under huvudtiteln med 68 000 kronor, men vi ha funnit, liksom
kanslern vid sin första granskning, att det var möjligt att låta detta anslag
anstå något år ännu. Det är ju en omdömesfraga, och vi lia funnit, att andra
anslag bort gå före, men vi ha också varit på det klara med att man mäste
visa en viss återhållsamhet. Även örn man kan betrakta hela denna huvudtitel
såsom svältfödd, så är det ju omständigheterna som gjort, att det blivit på
det sättet. Därför måste man ju handla på det sätt som vi ha gjort.

Jag har endast velat göra den anmärkningen, att vi ha befunnit oss i precis
samma situation, både kanslern, statsrådet och utskottet, vid behandlingen av
denna fråga.

Herr Pauli: Herr talman! Jag vill med anledning av herr Sven Larssons
senaste anförande endast säga, att vi icke befinna oss i samina^ situation som
den kanslern befann sig i, när han avgav sitt av reservanterna åberopade yttrande.
Då kanslern avgav detta, visste han. såsom han själv nyss har sagt,
inte vilken ståndpunkt Kungl. Majit skulle komma att intaga. Hade han känt
till den, hade han helt säkert inte påyrkat, att detta anslag skulle innehålla^.
Såväl kanslern, vilken nu har givit uttryck åt en helt positiv inställning på
grund av den ändrade situationen, som vi andra befinna oss i en annan ställning
än den kanslern befann sig i vid avgivandet av sitt yttrande. Det förefaller
mig som örn även reservanterna borde inse, att framläggandet av en kungl,
proposition i detta ärende dock är något att ta hänsyn till.

Herr Larsson, Sven: Herr talman! dag vill bara erinra herr Pauli örn att
örn reservanterna eller snarare avdelningen inom statsutskottet känt till att
kanslerns inställning hade varit en annan än vad som framgår av betänkandet,
hade måhända även reservanterna kommit till en annan uppfattning i
frågan.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den nu föredragna punkten hemställt samt vidare på antagande av

Xr 12.

Onsdagen den 29 mars 1944 fm.

Örn anslag
till folk■minnesinsam

ling genom
f. k. ortsmeddelare.

Anslag till landsmåls arkiv en. (Forts.)

etet förslag, som innefattades i den av herr Sven Larsson m. fl. vid punkten
avgivna reservationen; och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen
pa bifall till utskottets hemställan, sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Larsson, Sven, begärde votering, i anledning varav uppsattes samt
etter given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den. som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
101, röstar

t-. . .

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den av herr Sven Larsson
m. il. vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för japropositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för iapropositionen.

Punkten 102.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 103.

■ Kungl Majit hade föreslagit riksdagen att till Landsmålsarkiven: Insamling
och bearbetning av vetenskapligt material för budgetåret 1944/45 anvisa
ett reservationsanslag av 42 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft en inom första
kammaren av herr F. Ström väckt motion (I: 235), vari hemställts, att riksdagen
matte höja ifrågavarande anslag med 12 500 kronor utöver föreslagna
42 000 kronor till 54 500 kronor.

Motionärens förslag innebar bifall till en av nordiska museet, Hyltén-Cavallius-stiftelsen
i Lund, institutet för folkminnesforskning vid Göteborgs högskola
samt institutet för folklivsforskmng i Stockholm gemensamt gjord framställning
örn ett anslag av 12 500 kronor för folkminnesinsamling genom s. k.
ortsmeddelare, att fördelas mellan ifrågavarande fyra institutioner.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande punkten anfört:

»Utskottet biträder Kungl. Maj:ts förslag, varigenom förevarande anslag
för nästa budgetår kommer att höjas med ett belopp av 10 000 kronor. Att
härutöver i enlighet med vad i motionen I: 235 yrkats under anslaget anvisa
12 500 kronor för folkminnesinsamling genom s. k. ortsmeddelare kan utskottet
för närvarande icke tillstyrka.

Utskottet hemställer förty, att riksdagen må, med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag och med avslag å motionen I: 235, till Landsmålsarkiven: Insamling
och bearbetning av vetenskapligt material för budgetåret 1944/45 anvisa ett
reservationsanslag av 42 000 kronor.»

Herr Ström: Herr talman! Pa denna punkt föreligger en av mig väckt
motion, som man skulle kunna säga är en komplettering till det beslut som
fattats av kammaren beträt tande punkten 101 i förevarande utlåtande. Det

Onsdagen den 29 mars 1944 fin.

Nr 12.

Om anslag till folk minn e s insani l i na genom s. k. ortsmeddelare. (Forts.)
förhåller sig så att nordiska museet, Hyltén-Cavallius-stiftelsen i Lund, institutet
för folkminnesforskning vid Göteborgs högskola samt institutet för folklivsforskning
i Stockholm i gemensam framställning och under åberopande av
en motion i riksdagen förra året anhållit om ett anslag på 12 500 kronor för
folkminnesinsamling genom s. k. ortsmeddelare, och denna lilla summa skulle
fördelas mellan de fyra institutionerna. Utskottet har åtminstone inte för närvarande
vågat sig på att tillstyrka min motion. Utskottet säger inte principiellt
nej men kan inte för närvarande tillstyrka förslaget.

Jag vill något litet redogöra för vad frågan gäller. Det är fråga örn folkloristiskt
intresserade ortsmeddelare, vilka genomgå kurser vid universiteten,
där de lära sig att göra uppteckningar av folktraditioner ute i bygderna. Materialet
granskas sedan kritiskt vid de nyssnämnda institutionerna, där det
kontrolleras, sovras och förvaras för vetenskapliga ändamål och för att sedan
komma nationen till godo. Vi ha många exempel på att dylika ortsupptecknare
ha haft betydelse för den svenska vetenskapen och kulturen. Jag hänvisar till
det arbete som nedlagts av hedersdoktorn och småbrukaren Peterson i Vallda,
men det finns många andra vid hans sida. Det är klart att dessa människor,
som vandra omkring och göra uppteckningar i socknen och angränsande kommuner,
inte kunna göra detta, fattiga och gamla som de äro, utan den minsta
lilla ersättning. De måste åtminstone ha någon liten obetydlig ersättning för
det viktiga arbete som de utföra. Det är ett oerhört billigt sätt att förse vetenskapen
med material.

Tidigare hade dessa institutioner anslag för sina ortsmeddelare, men när
de stora besparingsaktionerna sattes i gång efter krigsutbrottet, skuros även
dessa små anslag ned, och de försvunno slutligen alldeles. Detta har medfört
att universiteten ha mist en utomordentligt värdefull kontakt med folket och
det levande livet på detta område. Dessa ortsmeddelare äro människor, som ha
traditionen i blodet, de dö bort, och andra komma inte alls med säkerhet i
deras ställe. Därför är det ganska orätt mot vår kultur att för ett så litet belopps
skull hindra en viktig forskning. Örn det hade gällt miljoner, kanske det
hade gått att få anslaget beviljat utan debatt i kamrarna, ty då hade man
ansett det så oundgängligt och viktigt, att det inte funnits anledning att resonera
örn saken. Men när det gäller små belopp, som dock kunna ge mycket
stora resultat, äro utskotten och kamrarna ofta oerhört njugga och tro, att frågorna
inte ha någon betydelse, men väl besparingarna.

Man tror att det kan kvitta ungefär lika, örn man beviljar anslagen eller
icke, och så avstyrker man. Men så är ingalunda fallet. De små beloppen äro
ofta av den allra största betydelse. I nu föreliggande fall växer med varje år
betydelsen av att universiteten få möjlighet att arbeta på ifrågavarande område.
Jag har därför ansett mig böra väcka denna motion i anslutning till den
hemställan som dessa vetenskapliga institutioner ha gjort. Även örn jag erkänner,
att utskottet denna gång i stort sett varit mera gynnsamt inställt till kulturanslagen
än förra året och även till anslag på detta område, så synes det
mig att det här är fara i dröjsmål. Man kan inte vänta, emedan allvarlig risk
uppstår att de uppgifter, som dessa ortsmeddelare, som äro i 60-, 70- och upp
mot 80-årsåldern, kunna insamla i sina socknar, inte bli lämnade i tid, och
sedan kanske det blir för sent; de gamla ha gått bort.

Jag ber därför, herr talman, att få hemställa, att riksdagen måtte bifalla
denna motion, som gäller anslag på 12 500 kronor till de fyra av mig nämnda
institutionerna.

Herr Olsson, Oscar: Herr laiman! Herr Ström kail vara hjärtligt övertygad
om att utskottet visst inte med någon ringaktning sett på betydelsen av det

Xr 12.

Onsdagen den 29 mars 1944 fm.

Örn anslag till folkminnesinsamling genom s. k. ortsmeddelare. (Forts.)
arbete, varom han här talade. Det är således inte alls av den anledningen utskottet
inte har kunnat gå med på den begärda anslagshöjningen. Orsakerna
härtill ha framkommit i de föregående debatterna, inte minst när det gällt de
små anslagen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning gjorde herr talmannen i enlighet med de
yrkanden, som därunder framkommit, propositioner, först på bifall till vad
utskottet i den nu förevarande punkten hemställt samt vidare på bifall till utskottets
hemställan med den ändring i fråga om anslagsbeloppet, som förordats
i den i ämnet väckta motionen; och förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Ström begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
103, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan med den ändring i fråga om anslagsbeloppet,
som förordats i den i ämnet väckta motionen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för japropositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för japropositionen.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 eftermiddagen.

Punkterna lOi och 105.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 106.

Lades till handlingarna.

Punkterna 107—125.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 126.

Lades till handlingarna.

Punkterna 127—131.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 132.

Lades till handlingarna.

Punkterna 133—138.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 29 mars 1944 fm.

Nr 12.

Punkten 139.

Lades till handlingarna.

Punkterna 130 och 131.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 132.

Lades till handlingarna.

Punkterna 133 och 133.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten Ilo. jollcshoU Kungl.

Maj :t hade föreslagit riksdagen att dels besluta, att personalförteck- seminarinna
ningen för folkskoleseminariema tills vidare från och med budgetåret 1944/45
skulle erhålla av departementschefen angiven ändrad lydelse, dels godkänna
av departementschefen angiven avlöningsstat för folkskoleseminariema, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1944/45, dels ock till Folkskoleseminarierna:
Avlöningar för budgetåret 1944/45 anvisa ett förslagsanslag av
2 509 000 kronor.

Kungl. Majlis förslag innebar i fråga örn elevintagningen vid folkskoleseminarierna
under läsåret 1944/45 bland annat, att vid seminariet i Göteborg
skulle på den fyraåriga linjen intagas 24 manliga elever samt på den tvååriga
linjen 12 manliga och 12 kvinnliga elever ävensom att vid seminariet i o Lund
skulle på den fyraåriga linjen intagas 24 manliga elever och på den tvååriga
linjen likaledes 24 manliga elever. Med avseende på avlöningsgrupperingen av
rektorstjänsterna vid folkskoleseminariema innebar förslaget bland annat, att
enkelseminariet i Stockholm, som under sexårsperioden 1937—43 varit hänfört
till grupp II, skulle för sexårsperioden 1943—49 uppflyttas till grupp I.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft
dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr Oscar Olsson och fru Ånna Sjöström-Bengtsson (1:57) och den andra inom
andra kammaren av fru Disa Västberg m. fl. (11:107), vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta, l:o att vid seminarierna i Göteborg och Lund
i år lika många kvinnliga som manliga elever skulle intagas; 2:o att hos
Kungl. Majit anhålla örn införande av bestämmelse, som innebure skyldighet
för skoldistrikten att ej utannonsera lärarplatserna som manliga eller
kvinnliga utan utse lärarna efter förtjänst utan att lata könet få vara avgörande; dels

ock en inom första kammaren av herrar J. Friggeråker och B. A. Nilsson
väckt motion (1:56), vari hemställts, att riksdagen måtte besluta att i
skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn en provisorisk förstärkning av kristendomsundervisningen
vid våra seminarier och folkskolor.

Utskottet hade i den nu föredragna punkten på åberopade grunder hemställt,

I. att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag,

a) besluta, att personalförteckningen för folkskoleseminariema skulle tills
vidare från och med budgetåret 1944/45 i vissa delar erhålla den lydelse, som
under punkten angivits;

b) godkänna under punkten införd avlöningsstat för folkskoleseminariema,
att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1944/45;

Xr 12.

Onsdagen den 29 mars 1944 fm.

Anslag till folkskoleseminarierna. (Forts.)

c) till Folkskoleseminarierna: Avlöningar för budgetåret 1944/45 anvisa ett
förslagsanslag av 2 509 000 kronor;

II. att motionerna 1:57 oell II: 107 icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

III. att motionen 1:56 icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Utskottets förslag innebar i fråga örn elevintagningen vid folkskoleseminarierna
bifall till Kungl. Maj:ts förslag. Beträffande avlöningsgrupperingen
för rektorerna hade utskottet föreslagit, att seminariet i Stockholm skulle
bibehållas i grupp II men att seminariets rektor skulle tillerkännas ett särskilt
arvode av 500 kronor för sådant läsår, då antalet avdelningar vid seminariet
befunnes mera avsevärt överstiga diet enligt normalorganisationen bestämda.

Reservationer hade anförts

1) av herr Oscar Olsson, som ansett, att utskottet med biträdande av vad
i motionerna I: 57 och II: 107 hemställts bort dels uttala sig för att vid folkskoleseminarierna
i Göteborg och Lund skulle under nästa läsår intagas lika
många kvinnliga som manliga elever, dels ock hos Kungl. Maj:t anhålla örn
införande av den i motionerna närmare angivna skyldigheten för skoldistrikten
beträffande utannonsering av tjänster och förty hemställa,

I. att riksdagen -—- —- — av 2 509 000 kronor;

II. att riksdagen måtte med bifall till motionerna I: 57 och II: 107, i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla örn föreskrifter, innebärande skyldighet för
skoldistrikten att icke utannonsera lärarplatserna som manliga eller kvinnliga
utan utse lärarna efter förtjänst utan att låta könet få vara avgörande;

III. att motionen---—• åtgärd föranleda;

2) av herrar Johan Bernhard Johansson, Pauli, Lindström, Sven Larsson,
Bernhard Nilsson, Karl Andersson, Carlström, Emil Petersson, Bergström,
Holmdahl och Hoppe, vilka ansett, att utskottets yttrande bort hava den lydelse,
som i reservationen angivits, samt att utskottet bort hemställa,

I. att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag,

a) besluta, att personalförteckningen för folkskoleseminarierna skulle tills
vidare från och med budgetåret 1944/45 i vissa angivna delar erhålla den lydelse,
reservationen visade;

b) godkänna i reservationen införd avlöningsstat för folkskoleseminarierna,
att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1944/45;

c) till Folkskoleseminarierna:---av 2 509 000 kronor;

II. att motionerna---åtgärd föranleda;

III. att motionen---åtgärd föranleda.

Enligt den av herr Johan Bernhard Johansson m. fl. avgivna reservationen
skulle seminariet i Stockholm, på sätt Kungl. Maj:t föreslagit, uppflyttas till
grupp I.

Herr Pauli; Herr talman! På denna punkt föreligga två reservationer. Det
är den senare reservationen, av herr J. B. Johansson m. fl., som jag här skall
be att få säga några ord örn.

Denna reservation ansluter sig till Kungl. Majds förslag. Den gäller placeringen
av seminarierektorstjänstema i olika avlöningsgrupper. Kungl. Maj:t
har i likhet med reservanterna ansett, att stockholmsseminariets rektor bär
placeras i avlöningsgrupp I med anledning av att det, såsom skolöverstyrelsen
framhållit, är en genomgående princip, att provårsanstalter ha sina rektorer
placerade i den högsta avlöningsgruppen. Så är utan något undantag fallet

Onsdagen deli 29 mars 1944 fm.

Nr 12.

Anslay till folkskoleseminarierna. (Forts.)
med provårsläroverken, och det finns inte något skäl att beträffande pi''ovårsseminarierna
frångå denna princip. När det gäller provårsläroverken, har man
t. ex. inte tagit någon hänsyn till det olika antalet lärjungar vid dessa läroverk.
Det förefaller som om det inte helier skulle vara skäl att låta elevantalet
vid iseminarierna spela in. Den avgörande synpunkten är den, att man måste
sörja för att man vid en provårsanstalt, som alltså skall utbilda blivande lärare
vid seminarierna, får en så god kraft som möjligt till rektor och provårsföreståndare.
Då är det en alldeles självklar anordning, att man sätter vederbörande
rektor i den högsta avlöningsgruppen. Den princip som gäller för läroverken
bör gälla även för seminarierna.

Utskottet har emellertid anslutit sig till ett resonemang av allmänna lönenämnden,
vari man på olika sätt försöker visa, att man inte bör följa den princip
som gäller vid provårsläroverken. Man säger, att rektorn i fråga kompenserats
på annat sätt. Utskottet viftar överhuvudtaget bort den i detta fall
väsentliga principsynpunkten, nämligen seminariets ställning såsom provårsansta.
lt.
vid det rätta anmärkningsvärda förhållandet, att det strängt taget inte finns
någon ekonomisk skillnad mellan utskottets förslag och Kungl. Maj:ts och
reservanternas förslag. De 500 kronor, som utskottet anser att- man skall kunna
tilldela seminariets rektor för sådant läsår, då antalet avdelningar vid seminariet
befinnes mera avsevärt överstiga det enligt normalorganisationen bestämda,
motsvarar ungefär det belopp, som rektorn skulle få, om han flyttades
upp i lönegrupp I. Skillnaden är bara den, att utskottet vill att detta belopp
skall växla efter antalet elever vid seminariet. Örn antalet efter en viss
period blir mindre, skall rektorn få mindre betalt. Det är ett ytterst egendomligt
isätt att behandla rektorn vid ett provårsseminarium. Eftersom behovet av
en högt kvalificerad kraft är konstant, skall man väl inte låta dennes lön växla
efter en härvidlag så pass oväsentlig faktor som antalet elever.

Jag anser, herr talman, att de argument, som framförts av skolöverstyrelsen,
av Kungl. Majit och i den reservation, som jag företräder, äro så sakligt
starka, att kammaren har alla skäl att ställa sig på samma ståndpunkt. Jag
ber därför att få yrka bifall till den av herr J. B. Johansson m. fl. vid utlålandet
på ifrågavarande punkt fogade reservationen och därmed till Kungl.
Maj :ts proposition i denna punkt.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Jag skall be att få för kammaren klargöra
vad den bortviftning, vartill reservanternas talesman har velat reducera utskottets
motivering, i själva verket innebär. Bara det faktum, att allmänna
lönenämnden i en synnerligen motiverad framställning har gått emot skolöverstyrelsen
och Kungl. Maj :t, torde ge kammaren anledning att misstänka, att
det inte bär varit fråga örn en enkel s. k. bortviftning. Allmänna lönenämnden
har stött sig på sakskäl till skillnad mot reservanterna, som åberopa ett rent
formellt skäl. Deras skäl är helt enkelt det, att när det inte göres någon skillnad
i lönegruppsplacering för rektorerna vid provårsläroverken, samma princip bör
tillämpas när det gäller seminarierna. Herr Pauli sade till yttermera visso,
att när man inte tar hänsyn till något större eller mindre antal elever vid de
olika provårsläroverken, bör man inte heller göra det vid de olika seminarierna.

Nu är det emellertid en avsevärd skillnad i storleksordning inte bara mellan
olika provårsläroverk och olika provårsseminarier utan också mellan provårsläroverk
å ena sidan och seminarierna å den andra. Folkskoleseminarierna äro
institutioner med vid enkelseminarierna fyra och vid de dubbla seminarierna
sex årsklasser utom de sju, åtta eller nio folkskoleklasser, som också före -

Nr 12.

Onsdagen elen 29 mars 1944 fm.

Anslag till folk skole seminari er na. (Foris.)
komma vid seminarierna. Även vid de allra minsta läroverken måste man däremot
räkna klasserna i tiotal. Följaktligen torde det vara tämligen tydligt, att
man inte kan gå fram schablonmässigt efter så rent formella linjer, som här
ha upphöjts till heder och värdighet av principsynpunkter. Redan den påtalade
skillnaden torde ge ett ganska gott belägg för att saken inte ligger så
enkelt till som herr Pauli ville göra gällande.

En annan synpunkt är skillnaden mellan dubbelserninarier och enkelseminarier.
Alla dubbelseminarier tillhöra första gluppen, medan alla enkelseminarier
utom seminariet i Stockholm stå i tredje gruppen. Trots att seminariet
i Stockholm är enkelseminarium, tillhör det andra gruppen, därför att det är
provårsseminarium. Det enkelseminarium, som det här är fråga om, har således
fått en ställning över de vanliga enkelseminarierna. Allmänna lönenärnnden
har fäst uppmärksamheten på att det inte finns någon anledning att flytta
upp detta enkelseminarium, som är provårsseminarium, två trappsteg över de
andra enkelseminarierna.

Vad beträffar att man skulle växla med lönerna efter antalet avdelningai
i seminarierna, så är ju skolöverstyrelsen lika övertygad örn den sakens berättigande
som allmänna lönenämnden. Av utlåtandet framgår, huru olika
skolöverstyrelsen ser saken för stockholmsseminariets och för de övriga seminariernas
vidkommande. Där står beträffande stockholmsseminariet, att detta
enligt organisationsplanen skall stå till förfogande för mottagande av parallellavdelningar,
då så erfordras. Detta skall ske under läsåret 1944/45. Under
det läsåret blir seminariet i Stockholm dubbelseminarium, och då är det helt
naturligt, säger skolöverstyrelsen, att rektorslönen skall bli densamma som
lönen för rektorn vid seminariet i Göteborg. Det opponerar sig inte allmänna
lönenämnden emot, utan föreslår, såsom herr Pauli också framhöll, att de år,
då stockholms seminariet i praktiken är dubbelseminarium liksom göteborgsseminariet,
skall lönen vara densamma. Vad gäller det enligt herr Pauli
konstiga förhållandet, att ifall stockholmsseminariet skulle råka bli enkelseminarium,
skall lönen minskas i proportion till det minskade arbetet, säger skolöverstyrelsen
att det är naturligt, när det gäller de andra seminarierna. Skolöverstyrelsen
säger att »säkerligen komma åtminstone ett par av dem att under
en stor del av de närmaste åren få mottaga extra, avdelningar», men så
gör skolöverstyrelsen, jag höll på att säga en kovändning, och tillägger att
»då det ännu icke kan avgöras, i vilken utsträckning detta kommer att ske,
anser sig överstyrelsen icke kunna påyrka någon lindring i placeringen», ilen
så kommer det: »Däremot kan det naturligtvis ifrågasättas, örn icke rektorerna
vid dessa anstalter borde tillerkännas en tillfällig ersättning under de
år, då verksamheten tillfälligt utvidgas.» Alldeles detsamma säger lönenämnden
i slutet av sitt yttrande, såsom framgår av referatet å s. 103 i utlåtandet:
»Lönenämnden vill tillägga, att det föreslagna förfaringssättet synes i princip
kunna tillämpas även beträffande andra folkskoleseminariet där likartadeförhållanden
som vid stockholmsseminariet kunna komma att föreligga.» Lönenämnden
vill alltså behandla seminarierna lika, vare sig de ligga i Stockholm
eller ej. Skolöverstyrelsen kan i princip ej undgå att finna detta riktigt, fastän
den uttrycker sig försiktigare när den gör detta erkännande.

Det gäller alltså för riksdagen att ta parti i denna fråga, för eller mot
statsutskottets och allmänna lönenämndens synpunkt. För min del finner jag
det helt naturligt, att statsutskottet och allmänna lönenämnden opponera sig
mot den princip, som riksdagen inbjudes att godtaga, nämligen att ett seminariums
rektor skall ställas icke bara en, utan två klasser över den vanliga
nivån, örn antalet seminarister är detsamma, bara för att det är provårssem:-narium.

Onsdagen den 29 mars 1944 lin.

Nr 12.

Anslag till folkskoleseminarierna. (Forts.)

Herr Pauli anförde till sist i sitt anförande, att kostnaderna bli desamma.
Allmänna lönenämnden Ilar i det fallet en ståndpunkt, som jag trodde vara
riksdagens, nämligen att det inte alltid är summornas storlek, utan själva organisationen
och organisationsprincipen det kommer an på. Jag tror riksdagen
gör klokt i att hålla på den ståndpunkten. Stockholmsseminariets rektor berövas
ingenting i lönehänseende, när hans skola för vissa ar blir lika stor som
ett dubbelseminarium, utan han får då ett tillägg, som kompenserar för det
ökade antalet klasser. — När herr Pauli nu begärde ordet, antar jag det jan
för att peka på att jag ej har talat örn det väsentliga, utan mera uppehållit
lillg vid vad som skulle kunna kallas de lönetekniska synpunkterna. Örn detta
är riktigt gissat, skall jag genast tillmötesgå herr Paulis önskan. ^Det som
både skolöverstyrelsen och departementschefen rent sakligt lägga sa oerhört
stor vikt vid är att rektorstjänsterna vid provårsanstaltema böra besättas med
personer med höga kvalifikationer — liksom örn inte ett enkelseminarium, som
tillika är p revårs an.s tält. skulle locka rektorer med höga kvalifikationer, vare
sig de få dubbel eller enkel ersättning för karaktären av provårsläroverk! Den
saken ställes i sin bästa belysning, örn kammaren observerar, att den nuvarande
rektorn vid Stockholms folkskoleseminarium har sökt transport från ett dubbelseminarium
just för att kunna komma i spetsen för detta enkelseminarium
med lägre lön liär i Stockholm. Jäg tror alitsa att de s. k. principiella synpunkterna
härvidlag böra bringas i sin rätta belysning.

Under denna punkt förekommer emellertid också en annan fråga,^ där jag
står som reservant och säkerligen ej kan påräkna lika mycket medhåll som i
den, där jag nyss förde utskottets talan. I den av mig avudviia reservationen
begäres, att riksdagen må, med bifall till motionerna I: 57 och II: 107 i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla örn föreskrifter, innebärande skyldighet tor
skoldistrikten att icke utannonsera lärarplatserna som manliga eller kvinnliga
utan utse lärarna efter förtjänst utan att lata könet fa vara avgörande. I motiveringen
till detta yrkande i motionerna ingår också en redogörelse för intagningen
av elever i seminarierna under de senaste fyra åren.

Vad det här egentligen gäller är frågan huruvida behörighetslagen skall vinna
tillämpning för lärarinnornas vidkommande. Seminarieorganisationen av
år 1936 är uppbyggd i full överensstämmelse med behörighetslagen. Fran något
håll har en opposition mot talet om behörighetslagen antytts med hänvisning
till att det här ej gäller av staten, utan av kommunerna anställda tjänstemän.
Jag lian emellertid inte tänka mig, att någon skulle vilja gora en sa
formalistisk ståndpunkt gällande som att en annan princip borde tillampas
för de av staten helt betalda folkskollärarna än för andra statens ämbets- och
tjänstemän. I motionen säges ingenting annat, än att seminarieorganisationen
utgår från att behörighetslagens princip skall följas. Lika manga manliga
och kvinnliga seminarister skulle alltså antagas för varje ar vid de tre samseminarierna.
Från och med år 1940 har man emellertid börjat avbygga Iva
av dessa tre samseminarier, nämligen Lunds och Göteborgs, pa det sattet att
endast manliga seminarister där ha intagits. Det Ilar man fortsatt med i ar
blott nied det undantaget att studentklassen vid Göteborgs seminarium till
hälften skall bestå av kvinnliga seminarister. Tva av vara tre samseminarier
kunna alltså praktiskt taget anses förvandlade till manliga; det ar bara seminariet
i Umeå sorn fortfarande är samseminarium i enlighet nied seminariet sranisationen

av år 1936. . • . i

Anledningen till denna, begränsning av anta et kvinnliga seminarister lia
varit utvecklingen i fråga örn de ledigförklarade folkskol lara rbel attin »gärna.
Enligt propositionen till 1942 års riksdag hade efter år 1938 endast en tredjedel
av dessa kunnat sökas av lärarinnor. Tva tredjedelar av alla utannonsera -

Xr 12.

Onsdagen ilen 29 mars 1944 fm.

Anslag till folkskole seni inar) c ni a. (Forts.)
de platser lia alltså varit förbehållna manliga sökande, medan kvinnliga lia
kunnat komma i fråga endast vid tredjedelen av antalet platser. Departementschefen
framhöll att det var fråga örn ett provisorium, när intagningen av
kvinnliga seminarister första gången minskades. Nu föreslås detta s. k. provisorium
bibehållet för femte året. Man frågar sig vad som i detta land så
småningom skall menas med provisorier, när med deras hjälp helt nya förhållanden
skapas utan att riksdagen egentligen får tillfälle att upptaga en ordentlig
debatt på grundval av skäl, som Kungl. Maj :t eljest har att förelägga
riksdagen innan förändringar vidtagas.

Vad är det nu för skäl som anföras mot den enligt mitt sätt att se så självklara
principen att kvinnor ej skola diskrimineras i fråga om lärartjänsterna?
Den viktigaste invändningen är, att det skulle inkräkta på skoldistriktens och
därmed kommunernas självbestäinningsrätt, örn rätten att förklara en tjänst
ledig för manlig eller kvinnlig sökande skulle fråntagas dem. I dessa dagar
har en skolkongress med representanter från landets större och medelstora
städer varit samlad här i Stockholm, och man påvisade där med full rätt att
centraliseringen av vårt skolväsen, med den kontroll i detalj och den omgång
i fråga om ärendenas avgörande som staten har infört, innebär ett allvarligt
hot mot skolans utvecklingsmöjligheter i vårt land. Jag är fullt ense med denna
konferens i de skarpa uttalanden den i det hänseendet gjorde.

Det kanske allra skarpaste inlägget gjordes av folkskolinspektören i Landskrona,
och det hade i allt eländet en åtminstone från min synpunkt ganska
muntrande poäng. Han påpekade nämligen att egentligen bara en rättighet nu
återstår för skoldistrikten och kommunerna när det gäller handläggningen av
skolärendena, och det är att bestämma örn man skall ha manlig eller kvinnlig
innehavare av lediga lärarbefattningar. »Men också den rättigheten», sade
han, »försöker man nu i riksdagen att ta ifrån oss.» Den enda självständiga
befogenhet kommunerna numera ha, när det gäller skolväsendet, är med andra
ord rätten att i den kommunala självständighetens intresse kränka de allmänt
medborgerliga rättigheterna.

Jag håller så starkt som någon på den kommunala självbestämmanderätten,
men inte så långt att kommunerna skola få diskriminera svenska medborgare
på grund av kön eller ras. Jag anser det lika oberättigat att utannonsera en
plats, där man förbjuder icke-män att söka, som det skulle vara att utannonsera
en plats, där man förbjuder icke-arier att söka. Det går inte an
att vid tillsättning av befattningar här i landet utskilja vissa medborgargrupper
såsom i ett eller annat hänseende mindervärdiga. Det är den väsentligaste
och allvarligaste synpunkten på denna fråga.

Det är i detta sammanhang rätt egendomligt att tänka på att lärarinneyrket
var det första som öppnades för kvinnor här i landet och att det skedde
under betonande av den naturliga likvärdigheten mellan män och kvinnor i
fråga örn den pedagogiska yrkesutövningen. I dagens debatt är man tvungen
att på nytt försvara denna gamla ståndpunkt, som dock bekräftades av 193G
års seminarieorganisation och för övrigt även styrkes av vår folkskolas hela
organisation såsom samskola med gemensam undervisning för pojkar och
flickor.

Vilka sakliga skäl har man sökt anföra till förmån för denna utveckling,
varigenom skoldistrikt efter skoldistrikt stänges för kvinnliga sökande och endast
manliga sökande komma i fråga till lediga platser? Var har man att söka
orsakerna till den nuvarande reaktionen? Ja, då frågan för något år sedan
diskuterades i pressen, framfördes ofta den synpunkten av skolstyrelsernas
män ute på landsbygden -—- jag säger med avsikt skolstyrelsernas män — att
örn man kan få en karl och ett fruntimmer för samma lön, så är det helt na -

Onsdagen deli 29 mars 1944 fm.

Nr 12.

Anslag till folkskolesetninarierna. (Forts.)
turligt att man tar karlen. Detta låter ju litet cyniskt, men herrarna äro nog
medvetna om att det ligger åtskilligt bakom detta resonemang. Men inte kan
detta vara ett skäl för riksdagen att bibehålla bestämmelserna som de nu äro.

Man har naturligtvis också anfört andra skäl, exempelvis att det är bäst
med både manliga och kvinnliga lärare i skoldistrikten. Detta har tydligen
legat bakom seminarieorganisationens bestämmelser örn att lika många manliga
som kvinnliga seminarister skola intagas, och det faller inte mig in att
förneka, att det skulle vara gynnsamt att ha ungefär lika många av manliga
och kvinnliga lärare. Men hur skall detta tillgå i en skola, där man ej har mer
än en lärare? För övrigt måste det vara oriktigt att även i skolor med flera
lärare undanskjuta den bästa läraren bara på grund av könet för att i stället
antaga den mindre gode.

I fråga örn B 1-skoloma har man ansett det naturligt, att lärarinnan skall
ha de första egentliga folkskoleklasserna och läraren de två högsta. Varför
är det naturligt? Finns det inte flickor i den högre avdelningen, och finns
det inte gossar i den lägre? I fråga om barnstadiet är det ett konstlat och
fördomsfullt åskådningssätt att det skulle spela någon roll örn läraren är manlig
eller kvinnlig. Vad som betyder något är lärarens duglighet, vare sig vederbörande
är manlig eller kvinnlig.

För övrigt har det i B 3-skolorna alltid varit endast en lärare, som kunnat
vara antingen manlig eller kvinnlig. I allmänhet ha lärarna i dessa skolor varit
kvinnliga, men på sistone ha de manliga blivit flera. Eftersom i B 3-skolorna
också ingår småskola, lia vi nu fått flera manliga småskollärare, men
jag Ilar inte från något håll hört, att det skulle vara ett beklagligt förhållande.
Vad vi här ha att göra med är således så gott som uteslutande ingenting
annat än gamla fördomar, som äro helt naturliga i det manliga samhället.

Man har försökt påstå, att motionärerna och reservanten inte tagit hänsyn
till behovet av lärare i slöjd utan velat hindra skoldistrikten att utannonsera
platser, som äro förenade med undervisning i träslöjd. Denna anklagelse är
fullkomligt felaktig. Vi vilja visst, att skoldistrikten skola få utannonsera
platserna i de ämnen, som behövas. Det skall alltså stå i annonsen, örn befattningen
är förenad med undervisning i träslöjd eller dylikt, och lärare som ej
äro kompetenta kunna då naturligtvis inte heller komma i fråga. Emellertid
finnas åtskilliga kvinnliga lärare, som äro kompetenta att undervisa i träslöjd
på folkskolestadiet. Man har freit överlägset anmärkt, att när det gäller den
manliga slöjden, som man säger, kan det ändå inte bli tal örn att kvinnliga
lärare skulle duga likaså bra som män. Inte det? Är det så otänkbart på detta
stadium? Jag vill fästa uppmärksamheten på att det finns både bättre och
sämre manliga slöjdlärare, och för övrigt måste ju de kvinnliga slöjdlärarna
styrka sin kompetens, när de söka en sådan befattning.

Detta var de viktigaste synpunkterna i principfrågan, men därtill kommer
ett skäl av praktisk innebörd, nämligen möjligheterna att göra det bästa urvalet
vid intagningen i seminarierna. Är 1942 intogos manliga sökande vid fyra
seminarier och kvinnliga endast vid ett. Vid vart och ett av de fyra seminarierna
funnos 24 platser, och antalet sökande till två av dem var 41 medan
det för de båda andra var 38 respektive 36. Det var alltså ett mycket litet
material att välja på. Vid det enda seminarium, där flickor fingo tävla, var
antalet platser 24, 12 manliga och lika många kvinnliga. Antalet sökande var
här ursprungligen enligt uppgift av rektor 110, och i slutspurten stodo 86
sökande kvar. Finns det ens någon man som kan inbilla sig, att inte urvalet
när det gäller lärarkompetensen skulle bli bättre bland dessa 86 sökande än
bland de högst 41, som aspirerade på lika antili lediga plaiser vid de manliga
seminarierna?

Första kammarens protokoll Nr IS. 6

Nr 12.

Onsdagen ilen 29 mars 1944 fm.

Anslag till folkskoleseminarierna. (Foris.)

Alla skäl synas alltså tala för rättfärdigheten i de krav, sorn framställts
i motionen och vidarebefordrats till kammaren i min reservation under denna
punkt, och jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till denna reservation.

Fru Sjöström-Bengtsson: Herr talman! Departementschefen anför som ett
skäl till de föreslagna relationerna mellan manliga och kvinnliga elever vid
intagningarna till seminarierna, att en förskjutning i fråga örn manliga och
kvinnliga tjänster har ägt rum till förmån för de manliga.

Man kan fråga sig om orsaken till denna förskjutning. Jag håller för troligt
att anledningen icke är den, att de manliga lärarna skulle sköta skolarbetet
bättre än de kvinnliga. Ibland sker nog avgörandet huruvida en tjänst
skall vara manlig eller kvinnlig efter grunder, som kanske inte ha så mycket
med saken att skaffa. En och samma befattning kan sålunda ena gången ledigförklaras
för manliga sökande och andra gången, öppnas även för kvinnliga.
Anledningen kan ofta vara, att man haft en manlig lärare som ej blivit
omtyckt, och då tänker skolstyrelsen: »Nu skola vi försöka med en kvinnlig
lärare, så kanske vi lyckas bättre.» Nästa gång kan förhållandet vara tvärtom.

En ganska viktig orsak till att manliga lärare kommit att föredragas torde
vara följande. När en församling annonserar efter en manlig lärare räknar
man nog ibland med att på honom kunna lägga kommunala uppdrag av alla
de slag, både sådana som ha samband med skolan och dess angelägenheter
och sådana som till sitt väsen äro ganska långt, ja, mycket långt skilda från
allt som har med skolarbete att göra. Vederbörande skolstyrelse bär väl den
förutfattade meningen, att en kvinnlig lärare varken kan eller vill åtaga sig
de kommunala uppdrag, som ute i socknarna bruka läggas på läraren. I fråga
örn viljan ha de nog också i de allra flesta fall rätt. En lärarinna i en landskommun
ägnar sig i regel uteslutande åt skolarbetet och vad därmed sammanhänger.

_ Den vanligaste tankegången är väl att kvinnorna helst endast skola sköta
sitt yrke, vare sig ^det nu är husmoderns, lärarinnans eller något annat, och
åtminstone icke i någon större utsträckning ägna sina krafter åt allmänna angelägenheter.
De kvinnliga lärarnas inriktning borde ur den synpunkten skrivas
dem till förtjänst, men här ha vi i stället ett av de få fall, där just det,
som i andra sammanhang har ansetts som en förtjänst hos kvinnan, blivit till
ett hinder för henne att ens söka vissa lärartjänster.

Åtminstone vad landsbygden beträffar torde vad jag nyss anförde vara orsaken
till att många tjänster reserveras för manliga lärare. Men det är inte
sådana ovidkommande synpunkter som borde vara avgörande vid tillsättningen
av tjänster, utan man bör i varje särskilt fall se till att skolan får den bästa
till buds stående lärarkraften. Detta blir möjligt först genom en fri tävlan
mellan alla sökande på grund av deras meriter och utan hänsyn till om den
sökande är man eller kvinna. Då försvinner också av sig själv den större tillgång
på lärarinnor, som departementschefen konstaterat, och därigenom bortfaller
motivet till den nu föreslagna fördelningen mellan manliga och kvinnliga
elever vid intagningen till seminarierna.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till herr Oscar Olssons reservation.

Herr Bergh, Ragnar: Herr talman! Den fråga som herr Oscar Olsson i senare
delen av sitt anförande berörde och som fru Sjöström-Bengtsson nu uppehållit
sig vid, tycks lia väckt ett alldeles särskilt intresse i år, i det att
den förts fram inför riksdagen inte bara genom de redan förut nämnda motionerna,
utan också i form av en interpellation i andra kammaren. Nu kan man

Onsdagen deli 20 mars 1944 fm.

Nr 12.

Anslag till fol ks kole seminarie ina. (Forts.)
mycket val tänka sig, att detta intresse i någon mån dämpats, örn icke efter
det sista så efter det näst föregående, väl långa anförandet.

Orsaken till denna aktion ligger så vitt jag förstår i att man på vissa håll
har trott sig spåra en, tendens hos olika skoldistrikt att företrädesvis ledigförklara
folkskollärartjänster för manliga befattningshavare, även i fall där de
tidigare uppehållits av kvinnliga lärare. Med den erfarenhet jag bär håller
jag för troligt, att den farhågan är betydligt överdriven. Snarare torde det
förhålla sig så, att anledningen ligger i en del förhållanden av praktisk beskaffenhet,
understundom tillika av sådan art, att skolstyrelserna icke kunnat
råda över dem.

Det är riktigt som man har sagt, att en förskjutning inträtt, om man så vill
till nackdel för de kvinnliga folkskollärarna. Enligt inhämtade upngifter utgjorde
de år 1930 ungefär 42 procent av folkskollärarkåren, medan deras andel
år 1943 hade sjunkit till 39 procent. I absoluta tal utgör minskningen av
antalet folkskollärarinnor i hela landet ungefär 500. Uppgifterna avse ordinarie
befattningshavare.

När det gäller orsakerna till denna förändring, har fru Sjöström-Bengtsson
nyss anfört en del synpunkter. Jag tror, att hon i det sammanhanget förbiser
vissa praktiska hänsynstaganden, vilka som jag nyss nämnde lia lett till den
förskjutning som skett.

Först och främst skulle man kunna säga, att en del av denna förskjutning
åstadkommits i rent utjämnings syfte. Under hela perioden 1930—1943 ha folkskollärarinnorna
i landets städer varit flera än de manliga lärarna, och den
regeln gäller fortfarande, medan de kvinnliga lärarna på landsbygden under
hela perioden utgjort något över en tredjedel. Om vi se på förhållandena i
Stockholm, fanns det i fjol ungefär 520 kvinnliga ordinarie folkskollärare mot
209 manliga, alltså mer än dubbelt så många kvinnliga. Gå vi tillbaka till
år 1930, utgjorde antalet kvinnliga folkskollärare i Stockholm omkring 715.
Den utjämning, som alltså skett, har icke blott berott på lokala initiativ, utan
också på riksdagen. I Stockholm liksom en del andra större städer förekom
det tidigare, att folkskollärarinnor fingo sin tjänstgöring förlagd till småskolestadiet,
men distrikten åtnjöto statsbidrag såsom för folkskollärarinnor. Bland
annat av statsfinansiella skäl har denna anordning efterhand avvecklats, och
allteftersom folkskollärarinnor med sådan tjänstgöring avgått, har man i deras
ställe antagit småskollärarinnor. Denna avveckling har alltså för vissa av de
större städerna bidragit till att folkskollärarinnornas procentuella andel i folkskollärarkåren
minskat.

Men så ha vi en annan orsak till den förskjutning som skett. Den rör speciellt
landsbygden. Det sjunkande barnantalet på landsbygden har medfört en
hel del skolförsämringar. När det i en folkskola av B 1-formen — d. v. s. en
sådan där småskollärarinnor skeda småskoleavdclningen och man på folkskolestadiet
har två folkskollärare, den ena vanligen kvinnlig och den andra manlig
—• på folkskolestadiet göres inskränkningar, så att en enda lärare får ta
hand örn alla fyra klasserna, har det legat niira till hands, att man låtit den
manlige stanna kvar, detta bland annat med hänsyn till gosslöjden, såsom tidigare
här påpekats. När en sådan försämring inträffat, att en B 2-skola måst
förändras till en B 3-skola, oell den lärarinna, som skött småskolestadiet sålunda
måst sluta, och nili- i sådana fall den andra läraren varit manlig, är det
ganska naturligt, att den manlige läraren fått stanna kvar. Yi kunna tänka oss
ännu ett exempel. En lärartjänst skall återbesättas i en B 3-skola, som är mycket
avsides belägen. Det har ju ofta talats om behovet av skydd för ensamboende
lärarinnor vid dylika avsides belägna skolor, och med hänsyn därtill ha skoldistrikfei!
och skolstyrelserna funnit det angeläget alt i sådana skolor placera

Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1914 fm.

Anslag till folkskoleseminariet na. (Forts.)
en man, vilken ju ofta Ilar familj oell för vilken ensamheten således inte blir
lika tryckande.

Det kan räcka nied dessa exempel för att visa, att det på grund av en skolforms
försämring eller på grund av andra praktiska skäl varit ganska angeläget
för skoldistrikten att handla såsom de gjort. Man kan således på detta
område mindre tala örn en medveten tendens än om en benägenhet att laga efter
läglighet.

Motionärerna vilja nu, att den frihet, som skoldistrikten hittills haft att
själva bestämma, huruvida en tjänst skall återbesättas med en manlig eller en
kvinnlig lärare, skall upphöra. Jag har på denna punkt en annan mening.
Det är väl överflödigt att säga, att en sådan ståndpunkt inte på något sätt innebär
något underskattande av de kvinnliga lärarna. Jag gör det emellertid
för säkerhets skull. Efter nära trettio års erfarenhet på området kan jag som
min mening deklarera, att när det gäller att jämföra dessa grupper, kan man
knappast tala örn att den ena gruppen är mera lämpad än den andra. Den ena
gruppen kan lia ett visst företräde i något avseende, men i andra kunna de
vara varandra ganska lika. Inom skoldistrikten gäller det liksom inom samhället
i övrigt, att båda könen behövas, och därför är det angeläget att rent
praktiska skäl få fälla avgörandet.

När det gäller en skola av B 2-form, är det väl ändå ganska naturligt, att
nian tillsätter en manlig lärare nied hänsyn bl. a. till den manliga slöjden och
låter småskollärarinnan ta den kvinnliga slöjden. Motionärerna ha då förmenat,
att man kan föreskriva kompetens för de kvinnliga lärarna i manlig slöjd.
Det låter sig säga, men hur många folkskollärarinnor är det som ha kompetens
att undervisa i manlig slöjd? I seminarierna ha hittills de kvinnliga eleverna
undervisats i kvinnlig slöjd och de manliga i manlig slöjd. Den ifrågasatta
förändringen skulle då kunna medföra, att kvinnliga elever skulle undervisas
i både manlig och kvinnlig slöjd. Vid skolor av B 2-form är det väl
ändå naturligt, att man har en lärarinna på småskolestadiet och en manlig
lärare på folkskolestadiet.

När det gäller B 3-formerna, tala åtskilliga skäl för att en kvinnlig lärare
anställes, andra åter för att där placeras en manlig. En B 3-skola är som bekant
en skola, där samma lärare, vanligen en lärarinna, har hela skolstadiet
från småskolan upp till sista klassen. Det, som talar för att ha en kvinna, är
hennes naturliga fallenhet att undervisa de små, medan det kan vara önskvärt
med en man i de fall, då skolan t. ex. är avsides belägen.

När det gäller en B 1-skola, kan det vara naturligt att på folkskolestadiet
lia både en manlig och en kvinnlig lärare.

Vid A-formerna är det lämpligt att i en flickklass lia en kvinnlig lärare och
i en gossklass en manlig lärare. Vid blandldasser får nian laga efter läglighet.

Jag har nämnt dessa exempel för att visa, hur angeläget det är att skoldistrikten
lia full frihet och att nian inte bör införa någon tvångslagstiftning
på detta område.

Herr Oscar Olssons försök att förena sitt intresse för den kommunala självbestämningsrättens
bibehållande med den ståndpunkt han intar i denna fråga
kan inte gärna anses vällyckat. Det enda motiv han, såvitt jag förstår, Ilar för
att förena dessa båda enligt mitt förmenande fullständigt oförenliga ståndpunkter
är den omständigheten, att behörighetslagen inte tillämpas på detta
område, vilket skulle innebära en diskrimination av en viss grupp medborgare.
Det skälet må gälla för vad det kan — ståndpunkterna äro icke desto mindre
fullständigt oförenliga. Vill man bevara den kommunala självbestäm melserätten,
skall man väl inte medverka till att avskaffa den. Man kail kanske i detta
sammanhang tillägga, att det inte finns mycket kvar i skoldistrikten av denna

Onsdagen deli 29 mars 1944 fm.

Nr 12.

Andag till folkskoleseminariema. (Forts.)
s.jälvbestämningsrätt, men låt oss då åtminstone behålla de få rester som finnas
kvar. Något som man i dessa tider, då det gäller att allt mer centralisera förvaltningen,
inte tillräckligt besinnar i fråga örn folkskolans utveckling i vårt
land är, att den inte befrämjats enbart genom lagstiftningsåtgärder, utan att
den i väsentlig grad befrämjats även därigenom, att den kunnat förankras i
befolkningens intresse, och ju mer man tar bort av folkets rätt att bestämma,
desto mer minskar man förutsättningarna för detta intresse.

Jag har alltså den meningen, herr talman, att ett bifall till reservanternas
.yrkande på denna punkt skulle innebära en fara för vårt folkskoleväsende och
ett väl starkt hänsynstagande till rent principiella synpunkter på bekostnad
av det praktiska livets behov.

Jag ber således, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Panli: Herr talman! Kammaren torde vara vänlig att observera, att
den nu pågående diskussionen rör sig örn två fullkomligt skilda spörsmål,
vilka herr Oscar Olsson slog tillsamman i sitt anförande. Som kammarens
ledamöter finna vid en blick på s. 105 i utskottets utlåtande, behandlas
dessa två frågor där fullt skilda från varandra. Den fråga, som fångat
största intresset, är herr Oscar Olssons reservation angående antalet manliga
och kvinnliga elever vid seminarierna och angående skoldistriktens rätt att
utannonsera folkskollärarplatserna enbart för manliga eller enbart för kvinnliga
sökande.

Då jag tillhör utskottets majoritet, vill jag betona, att jag till fullo uppskattar
den principiella ståndpunkt, som herr Oscar Olssons intar. Jag anser
att den omsorg, sorn hail och andra talare visat om behörighetslagen och nödvändigheten
av att skipa rättvisa mellan manliga och kvinnliga sökande till
tjänster är fullkomligt berättigad och aktningsvärd. Frågan gäller här enligt
utskottets mening inte så mycket principen utan de praktiska svårigheter, som
kunna möta vid tillämpandet av densamma. Utskottet bär även framhållit, att
det gärna vill, att den faktiska utvecklingen, beträffande manliga och kvinnliga
lärares sysselsättningsprocent inom folkskollärarkåren och orsakerna härtill
klargöras, och att detta sker genom en närmare undersökning genom Kungl.
Maj:ts försorg. Jag tror mig också veta, att skolöverstyrelsen ägnar en kontinuerlig
och noggrann uppmärksamhet åt utvecklingen på detta område.

Jag tror atti det är riktigt som den siste ärade talaren försäkrade, att skoldistrikten.
när de annonsera efter manliga respektive kvinnliga lärare, i regel
följa rent praktiska bevekelsegrunder. De överväga, det föreliggande behovet
i de särskilda fallen och handla därefter. Jag anser det å andra
sidan icke uteslutet, att det kan ha förekommit att skoldistrikt annonserat
efter manliga lärare, inte på grund av praktiska skäl utan på grund
av vissa fördomar. Jag vill ingalunda påstå, att det är en allmän regel,
men jag befarar, att det skett i vissa fall. Det är naturligtvis sådana fall,
där gamla fördomar få diktera handlingssättet, som herr Oscar Olsson närmast
tänkt på. Jag tror emellertid inte att man praktiskt skulle vinna någonting med
den utväg han anvisat, nämligen att frånta skoldistrikten rättigheten att annonsera
efter enbart manliga eller kvinnliga lärare. Ty örn ett skoldistrikt
ovillkorligen av en eller annan anledning vill ha en manlig lärare, och ansökningar
inkomma från aspiranter av båda könen, är det väl långt ifrån omöjligt
för en skolstyrelse att i alla fall skaffa sig en manlig lärare, trots att konkurrensen
varit fri mellan manliga och kvinnliga sökande. Jag tror inte heller
man behöver befara någon allmän förekomst av oberättigade fördomar.
Skoldistrikten torde som sagt i det stora flertalet fall handla efter fullt respektabla
praktiska bevekelsegrunder. Det är emellertid viktigt och nödvändigt, att

Nr 12.

Onsuagon den 29 mars 1914 fm.

Anslag till folkskoleseminarierna. (Forts.)
man får en ordentlig inblick i hur tillsättningarna ske och anledningen till att
man handlar på det ena eller andra sättet. Det finns ju för övrigt icke så få
fall, där det annonseras uteslutande efter kvinnliga lärare. Jag skulle tro att
så sker i ungefär 30 procent av fallen, medan i 50 procent det annonseras efter
enbart manliga lärare.

På grund av de synpunkter jag nu anfört, har jag i likhet med utskottets
majoritet inte kunnat finna, att de krav, som framställts i herr Oscar Olssons
motion och i hans reservation, äro ägnade att bringa dessa förhållanden på
en bättre bog. Bäst är, att frågan ordentligt utredes och att man ånyo tar
ståndpunkt till den, när materialet föreligger fullt klart.

Frågan örn rektorns vid Stockholmsseminariet placering i viss lönegrupp har
jag redan baft tillfälle att diskutera med herr Oscar Olsson här i kammaren.
Jag vill nu endast ge honom en kort replik.

Man kan instämma i hans förklaring, att storleken av elen summa, det här
rör sig örn, inte har någon större betydelse, utan att det är organisationsprincipen
som är det väsentliga. Det kostar i varje fall tills vidare lika mycket''
att följa allmänna lönenämndens förslag att ge denne rektor ett tillfälligt bidrag
på 500 kronor som att placera honom i första avlöningsgruppen. Yad som
har betydelse är organisationsprincipen, och här std två organisationsprinciper
mot varandra. Skall man låta elevantalet vid läroanstalten vara den avgörande
faktorn? Eller skall man låta anstaltens egenskap av provårsläroverk fälla utslaget?
Herr Oscar Olsson påpekade själv, örn jag fattade honom rätt, att skillnaden
i storleksordning är högst betydande mellan provårsläroverk och provårsseminarier.
Vid provårsläroverken är det totala antalet elever mycket större,
liksom variationerna i elevantal där kunna vara betydande. Därmed bortfaller
emellertid, såvitt jag förstår, orsaken till att låta elevantalet vara den avgörande
faktorn, när det gäller provårsseminarierna.. Örn man trots de mycket
större variationerna i elevantalet vid läroverken endast fäster sig vid anstaltens
egenskap av provårsläroverk, finns det väl så mycket mindre skäl att vid
seminarierna fästa sig vid elevantalet och så mycket större skäl att fästa sig
vid seminariets egenskap av provårsinstitution. Jag tycker detta förefaller vara
klart. Skola vi nu beträffande Stockholmsseminariet göra avsteg från den
princip, som man följt beträffande alla provårsläroverk och alla övriga provårsseminarier,
endast därför att Stockholmsseminariet inte fullt kommer upp
till storleken av ett ordinärt dubbelseminarium? Jag tycker det är en mycket
omotiverad ståndpunkt.

dag ber därför, herr talman, att ånyo få yrka bifall till Kungl. Marits förslag
på denna punkt och alltså till den av herr J. B. Johansson och mig m. fl.
avgivna reservationen.

Herr Lindéll: Herr talman! dag är inte beredd att hålla något skolpolitiskt
föredrag, och jag skall därför vara mera kortfattad än en del av de föregående
talarna. Ehuru medlem av den allmänna lönenämnden, vilken här åberopas,
kan jag väl ändå inte betraktas såsom motståndare till skolväsendet.

Jag har emellertid i lönenämnden funnit alla skäl tala för att Stockholmsseminariet
placeras i lönegrupp I. Det bör kanske ännu en gång erinras örn
att skolöverstyrelsen anfört tre skäl för att Stockholmsseminariet skulle uppföras
i grupp I. Skälen äro för det första att seminariet är en provårsanstalt,
för det andra att till seminariet är förlagd en kurs för utbildande av hjälpklasslärare
och för det tredje att sannolikt under vissa läsår parallellavdelningar
skola införas.

Beträffande frågan örn i vad mån seminariet i Stockholm såsom provårsseminarium
bör tillmätas en särskilt stor betydelse, åberopade herr Pauli, att

Onsdagen deli 29 mars 1944 fm.

Nr 12.

Anslay lill folkskole seminarierna. (Forts.)
då provårsläroverken sorn regel utan undantag äro placerade i den högsta
gruppen, borde rimligtvis även provårsseminarierna vara det. Det är emellertid
inte alldeles givet. I allmänna lönenämnden voro vi faktiskt tveksamma,
örn man överhuvudtaget skulle kunna sträcka sig dithän, att folkskoleseminarierna
skulle kunna förås upp i den högsta lönegruppen på samma sätt som
läroverken. Folkskoleseminarierna röra sig dock inte endast med ett betydligt
mindre elevantal — denna omständighet tror jag inte spelar så stor roll —
utan de röra sig även med ett betydligt färre antal elevavdelningar. Organisationsapparaten
är således i det stora hela mycket enklare. Jag skulle tro att
utgångsläget bör vara, att enkelseminarier placeras i låt oss säga grupp III
och dubbelseminarier i grupp II. Med hänsyn till dubbelseminariernas karaktär
av provårsseminarier borde de dock kunna flyttas upp i grupp I och seminariet
i Stockholm från grupp lil till grupp II. Det blir således, som herr
Oscar Olsson så starkt betonade, en likartad höjning för de olika, slagen seminarier.
Skulle Stockholmsseminariet placeras i grupp I, flyttas det alltså upp
två steg, vilket innebär en bestämd fördel gentemot de seminarier, som i övrigt
placerats i grupp I.

Vad beträffar det andra av skolöverstyrelsen anförda skälet, att seminariet
i Stockholm utbildar hjälpklasslärare, bär allmänna lönenämnden påpekat, att
rektor därför uppbär ett särskilt arvode på 600 kronor.

Beträffande möjligheten, att parallellavdelningar komma att inrättas, vill
jag fästa uppmärksamheten på att denna fråga inte endast, som skolöverstyrelsen
också i ett av sina utlåtanden anfört, varit aktuell eller kan tänkas bli
aktuell beträffande Stockholmsseminariet utan även beträffande seminarierna
i Karlstad och Luleå. Under sådana förhållanden har lönenämnden förmenat,
att det är klokt att — i all synnerhet som skolöverstyrelsen endast vågat säga,
att seminariet sannolikt skall komma att upprätta parallellavdelningar —• invänta
den tidpunkt då Stockholmsseminariet verkligen utnyttjas såsom parallellseminarium,
varvid rektor erhåller samma lön som andra rektorer vid provårsseminarier.

Jag har, herr talman, på denna punkt ingenting ytterligare att tillägga. Jag
vill endast förklara, att jag självfallet ansluter mig till utskottets uppfattning.

Beträffande den andra frågan skall jag be att få fästa uppmärksamheten
på en enda liten detalj. Örn man vid ledigannonserande av tjänster skulle gå
den väg herr Oscar Olsson anvisat att ledigförklara tjänster utan att angiva,
om det sker för manliga eller kvinnliga sökande, men med angivande, att platsen
är öppen närmast för dem som kunna utöva slöjdundervisning, undrar jag
örn man inte kommer in på verkligt obehagliga vägar. Vi ha tidigare inom
folkskoleväsendet haft anledning att ganska kraftigt reagera mot skoldistriktens
försök att till sig knyta en lärare med speciell skicklighet i ett speciellt
ämne. Vi ha haft anledning att i riksdagen i år överväga frågan om förenade
tjänster. Vi lia då diskuterat, huruvida det kan vara rimligt att t. ex. en kyrkostämma
skall vara. beslutande i fråga örn tillsättande av en folkskollärartjänst,
endast därför att folkskollärartjänsten är förenad med en klockar- och organisttjänst.
Detta lia vi reagerat emot. Skulle nu riksdagen rekommendera de
olika skoldistrikten att knyta kvali fikationsgrunderna till ett visst ämne, öppnar
man ju mycket egendomliga vägar och bryter enligt min mening sönder
det som är det väsentliga och centrala i folkskoleväsendet, nämligen klasslärarsystemet,
vid vilket man således lägger vikten vid fostran oell vid en allmän
kännedom om barnungarna o. s. v. Dessutom är jag livligt övertygad örn att en
sådan rekommendation skulle strida mot de rättsregler, som hittills gällt på
detta område i detta land.

Dessutom vill jag i detta .sammanhang påpeka, att man diskuterar denna

Xr 12.

Onsdagen deli 29 mars 194-t fm.

Anslag till folk skole seminarier na. (Forts.)
fråga precis som om de manliga lärarna vore i majoritet inom folkskoleväsendet.
I verkligheten är det ju tvärtom. Det finns flera kvinnor inom folkskoleväsendet
än det finns män, men man har i diskussionen avgränsat sig till det
egentliga folkskolestadiet, och där äro uppenbarligen de manliga lärarna flera.

Örn ett skolområde endast har tillgång till en B 2-skola och örn man där kan
lösa ett eljest svårlöst problem på det enkla sättet, att man genom anställande
av en småskollärarinna får frågan örn den kvinnliga slöjden klar och med anställande
av en manlig lärare ordnar frågan örn den manliga slöjden, kommer
man ju ifrån de svårigheter, som eljest skulle uppstå.

Jag har, herr talman, mycket svårt att jaga upp mig till det patos, som
uppenbarligen låg bakom herr Oscar Olssons uppträdande i denna fråga. Jag
tycker man skall se frågan praktiskt och överlämna åt kommunerna själva att
liksom andra arbetsgivare bestämma, vilken arbetskraft som lämpar sig för den
bygd dessa lärare äro satta att tjäna.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Då herr Lindén redan besvarat herr Paulis
anmärkningar, kan jag bortse från dem.

Beträffande de invändningar, som gjorts emot min reservation, får jag säga,
att jag hade väntat, att de skulle bliva något starkare än de här blevo. Jag
ber att få fästa uppmärksamheten på att frågan nu gäller, om förtjänsten eller
könet skall vara avgörande vid tillsättning av lärarplatser. Herr Lindén må
gärna tala om missriktat patos eller vad som helst, men jag anser denna synpunkt
vara av synnerligen stor betydelse, framför allt i ett demokratiskt samhälle,
och det tyckes inte heller herr Pauli vara obenägen att erkänna.

För att komma undan, denna avgörande synpunkt har man försökt tala örn
praktiska skäl. Det skulle således finnas praktiska skäl för att man inte i
första hand skulle ta hänsyn till förtjänsten, utan till könet. Jag undrar, om
inte just den väg, som de båda opponenterna ha slagit in på för att komma åt
mitt resonemang, är en farlig väg. En sak, som. herr Bergh framförde, var
verkligen av intresse, nämligen hans synpunkt, att det på folkskolestadiet helt
naturligt vore bättre med manliga lärare för pojkarna och kvinnliga för flickorna.
Där man har både manliga och kvinnliga lärare, bör man således uppdela
klasserna i pojkklasser och flickklasser. Herr Bergli är den förste lärare
— och han är till på, köpet man — som jag har hört förorda särundervisning
på folkskolestadiet i stället för samundervisning. Men jag undrar inte på,
att man i en debatt som denna måste gripa blint omkring sig för att få tåg i
några bärande skäl.

_ Yad beträffar talet örn mitt konststycke att vilja bevara den kommunala
självstyrelserätten genom att borttaga den, undrar jag, om inte detta uttalande
mäste betraktas som ett tecken på att man är i förlägenhet örn hur man skall
bemöta mig. Om herr Bergh följt med ordentligt, skulle han lia funnit, att
när det gällde skolans angelägenheter, ville jag lia kommunal bestämmanderätt,
så långt det överhuvud var möjligt, men i fråga örn kommunernas rätt
att välja lärare efter grunder, som icke äro sakliga, ville jag inte gå med på
att behålla den.

När herr Lindén var inne på frågan örn de förenade tjänsterna, gjorde han
också, synes det mig, ett ganska egendomligt försök att komma ifrån den naturliga
ståndpunkt, som man hittills allmänt har intagit, nämligen att skoldistrikten
vid behov av en slöjdlärare skola ha rätt att få detta behov tillgodosett.
Men det kan tillgodoses lika bra på det sätt jag gav anvisning om, nämligen
att det, när tjänsten förklaras till ansökan ledig, meddelas vad det är
fråga örn, som på det andra sättet, d. v. s. att det endast talas örn, att platsen
står öppen bara för manlig sökande. Herr Pauli har anmärkt på att resul -

Onsdagen den 29 mars 1944 fm.

Xr 12.

Anslag till folkskoleseminarierna. (Forts.)
tatet ändå blir, att de flesta kvinnor utestängas. Ja, men de utestängas då på
sakliga skäl, emedan de sakna kompetens, inte på grund av att de äro kvinnor.
Jag kan inte se annat än att fäktningen emot den demokratiska ståndpunkt,
som jag bär har gjort mig till tolk för, mycket är en fäktning med
gamla förutfattade meningar som vapen, icke grundade på sakskäl.

Herr statsrådet Bagge: Herr talman! Eftersom jag har hört, att frågan om
lönegradsplaceringen av rektor vid Stockholms folkskoleseminarium varit på
tal i debatten, vill jag i all korthet säga, att anledningen till Kungl. Maj:ts
förslag i detta fall helt enkelt är, att Kungl. Majit och riksdagen hitintills
hållit på att chefsposterna för lärarutbildningsanstalter skola placeras i on
sådan lönegrad, att man till dem skall kunna knyta de mest framstående pedagogiska
förmågor. Jag har den uppfattningen, att det är minst lika viktigt
att utbilda folkskollärare som att utbilda läroverkslärare, och jag anser
följaktligen att man bör tillämpa den nyssnämnda principen, även när det gäller
folkskoleseminarierna. Konsekvensen därav har blivit, att rektor vid Stockholms
folkskoleseminarium placerats på det sätt, som Kungl. Majit bär har
föreslagit.

Jag vill tillägga, att ur ekonomisk synpunkt ställer sig utskottsmajoritetens
förslag ofördelaktigare för staten än Kungl. Maj :ts, som reservanterna ha förordat.
Utskottet har nämligen, som herrarna säkert ha hört förut i dag, gått
på den linjen, att man på grund av den särskilda arbetsanhopningen skall ge
vederbörande rektor ett tillägg av 500 kronor per läsår. Resultatet skulle således
bli ungefär detsamma som enligt Kungl. Majits förslag. Utskottets förslag
medför emellertid, att det från flera seminarier — i Karlstad och förmodligen
även på andra håll — omedelbart kommer att resas krav på lönetillägg
för rektor. Jag är inte säker på, att det är nödvändigt att ge tillägg till dessa
andra rektorer. Därför skulle jag vilja avråda kammaren från att godkänna
den linje, som har råkat bli utskottsmajoritetens. Jag tror, att det ur principsynpunkt
är riktigt och ur ekonomiska synpunkt är förståndigt att gå på
Kungl. Majits förslag, och därför skulle jag vilja varmt rekommendera kammaren
att bifalla reservationen, som sammanfaller med Kungl. Majits förslag
på denna punkt.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Inlägget från departementschefens sida,
som kanske delvis får förklaras med att statsrådet icke haft tillfälle att följa
debatten, förbluffade mig. Vi äro alla överens örn att de mest framstående
pedagogiska krafterna böra knytas till de folkskoleseminarier, som äro provårsanstalter.
Men jag ber att i förbigående få fästa uppmärksamheten på att
Stockholms provårsseminarium har visat sin förmåga att dra till sig de bästa
krafterna, trots att det, emedan det är enkelseminarium, inte tidigare hänförts
till grupp I. Nuvarande rektor där Ilar nämligen sökt dit ifrån ett dubbelseminarium
och har således föredragit enkelseminariet med därav följande
lägre placering i lönehänseende. Herr Pauli var för övrigt —• jag är dock
inte säker på, örn jag uppfattade honom rätt — också inne på att i detta fall
frågan örn lönen ingenting betydde, då rektor vid seminariet i Stockholm under
det närmaste året ändå skulle få samma lön som Kungl. Maj :t här anser
vara nödvändig. Det är ju så. som herr Lindén påpekade, att utskottet föreslår
ett tillägg av 500 kronor till honom.

Vad beträffar departementschefens allvarliga varning, att det kan bli dyrare
för staten, örn riksdagen följer utskottsmajoriteten, vill jag fästa uppmärksamheten
på vad jag redan förut berört, nämligen att även skolöverstyrelsen
bar sagt, att det naturligtvis kan ifrågasättas, om inte rektorer även

Nr 12.

Onsdagen elen 29 mars 1944 fm.

Anslag till folk skol eseminarierna. (Forts.)
vid andra seminarier, som under den närmaste tiden få karaktären av dubbelseminarium,
borde tillerkännas extra ersättning under de år, då antalet
avdelningar tillfälligtvis ökas. Jag skulle verkligen bli överraskad, örn det
vore departementschefens1 mening, att när nu ett sådant seminarium som
Karlstads enkelseminarium skall tjänstgöra som dubbelseminarium, så skulle
inte samma regler få gälla för detta som för enkelseminariet i Stockholm. Jag
kan inte tänka mig, att det skulle ligga någon rättvisa i att man för Stockholms
vidkommande ginge fram på en annan väg än för Karlstads vidkommande.
Lönenämnden har ju funnit det naturligt, att rättvisa skall skipas,
vare sig det är fråga örn rektor i Stockholm eller rektor i Karlstad. Och i detta
fall spelar det verkligen större roll för mig att så skei- än att sparsamhet skall
iakttagas efter de nu av departementschefen föreslagna linjerna.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen, att
med anledning av vad därunder yrkats propositioner korinne att framställas
särskilt angående varje moment av den nu ifrågavarande punkten.

Beträffande mom. I, fortsatte herr talmannen, hade yrkats dels att vad utskottet
hemställt skulle bifallas, dels ock att det förslag skulle antagas, som
innefattades i motsvarande del av den av herr Johan Bernhard Johansson
m. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Johansson, Johan Bernhard, begärde votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
145 mom. I, röstar

Yinner Nej, antages det förslag, som innefattas i motsvarande del av den
av herr Johan Bernhard Johansson m. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för japropositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för nejpropositionen.

Sedermera gjordes enligt de i fråga om mom. II förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i motsvarande del av herr Oscar Olssons vid
punkten anförda reservation; och förklarades den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

Slutligen bifölls på gjord proposition vad utskottet 1 mom. III hemiställt.

Punkterna 1\6—151.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 155.

Lades till handlingarna.

Den, det ej vill, röstar

Onsdagen den 29 mars 1944 fm.

Punkten 156.

Utskottets hemställan bifölls.

Nr 12.

Punkten 157.

Kungl. Majit hade föreslagit riksdagen att till Folkskolor m. m.: Bidrag
till avlöning åt lärare vid folkskolor för budgetåret 1944/45 anvisa ett förslagsanslag
av 136 000 000 kronor.

Anslag till
avlöning åt
lärare vid
folkskolor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft
dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr Ivar Persson m. fl. (I: 88) och den andra inom andra kammaren av herr
H. R. Nilson i Spånstad m. fl. (II: 137), vari hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Majit måtte hemställa, att åtgärder i syfte att förverkliga
vissa i motionen framförda önskemål måtte vidtagas;

dels ock en inom andra kammaren av herr J. Lundberg i lippsala m. fl.
väckt motion (lii 129).

I de likalydande motionerna 1:88 och lii 137 hade förordats ökad tillämpning
av vissa förstärkningsanordningar, innebärande att statsbidrag beviljades
till extra lärartimmar vid de lägre skolformerna i syfte att bereda separat
undervisning åt vissa klasser under en del av den tid, varunder klasserna
eljest skulle hava undervisats tillsammans med de övriga i vederbörande undervisningsavdelning
ingående klasserna. Motionärerna hade jämväl uttryckt
den förhoppningen, att indragning av skolor på landsbygden måtte ske nied
största varsamhet.

Utskottet hade i den nu förevarande punkten av angivna orsaker hemställt,

a) att riksdagen måtte till Folkskolor m. m.: Bidrag till avlöning åt lärare
vid folkskolor för budgetåret 1944/45 anvisa ett förslagsanslag av 136 000 000
kronor;

b) att motionerna I: 88 och lii 137 måtte anses besvarade med vad utskottet
förut under punkten anfört;

c) att motionen lii 129 icke måtte av riksdagen bifallas.

I motiveringen hade utskottet anfört bland annat följande:

»Beträffande motionerna I: 88 och II: 137 vill utskottet framhålla, att den
i motionerna berörda frågan örn förstärkningsanordn in garna enligt vad utskottet
under hand inhämtat för närvarande är föremål för övervägande inom
skolutredningen, vars förslag i ämnet torde vara att emotse innevarande vår.
Härvid kommer denna fråga, vilken är av en ur statsfinansiell synpunkt icke
oväsentlig storleksordning — ett bifall till motionärernas förslag skulle enligt
av 1937 års folkskoleutredning gjorda beräkningar betinga en årlig merkostnad
av omkring 700 000 kronor — att bedömas i samband med övriga folkskoleväsendet
berörande spörsmål och alltså kunna prövas i ett vidare sammanhang.
Utskottet, som delar motionärernas uppfattning örn värdet av dessa
förstärkningsanordningar, har med hänsyn till det läge, vari omförmälda
fråga nu befinner sig, icke funnit skäl föreligga att riksdagen i enlighet med
motionärernas yrkande skulle i skrivelse till Kungl. Maj :t göra framställning
i ärendet.

Med anledning av vad i samma motioner framhållits i fråga örn centralis?-ringsåtgärderna på folkskoleväsendets område vill utskottet i likhet med
motionärerna understryka vikten av att dessa åtgärder vidtagas med omsikt
och varsamhet. Det torde härvid böra beaktas att en skola i en avlägsen bygd
icke blott fyller sitt undervisningsändamål utan även för bygden representerar
en betydelsefull kulturell tillgång. Givetvis kan å andra sidan i åtskilliga
fall genom en centralisering av skolväsendet bättre skolformer Örnås oell större

Nr 12.

Onsdagen dea 29 mars 194-1 lin.

Anslag till avlöning ät lärare vid folkskolor. (Forts.)
sociala och hygieniska anordningar erhållas. Vid rationaliseringsåtgärdernas
bedrivande böra därför enligt utskottets mening de olika på frågornas avgörande
inverkande synpunkterna noggrant vägas mot varandra och ali möjlig
hansim tagas till de olika orternas särskilda förhållanden.»

Reservation hade anmälts av herr Ivar Persson, som likväl ej antytt sin
åsikt.

Herr Persson, Ivar: Herr talman! Då jag bär antecknat en blank reservation
vid denna punkt, skall jag be att få säga några ord.

Anledningen till min reservation är, att jag väckt en av de motioner, som
behandlas här. Jag vill först betyga, att jag givetvis är tacksam för att utskottet
har understrukit värdet av de förstärkningsanordningar, som det hä.r
gäller. Inte minst är jag tacksam för utskottets j-ttrande örn att omsikt och
varsamhet bör prägla de fortsatta omändringarna av skolorganisationen.

Det förhåller sig nämligen så, att det vid en skolindragning inte är säkert,
att besparingen blir så stor, allra minst i nuvarande tider. Kostnaderna för
skolskjuts uppgå ju till ganska avsevärda belopp. Barnantalet är nu, på
många håll åtminstone, i stigande, och detta kan vara en ytterligare anledning
till varsamhet när det gäller eventuella framtida skolindragningar. Jag
vill understryka, att jag och mina medmotionärer funnit det särskilt svårt
att ordna med skolskjutsar för de allra minsta barnen, dem som gå i småskolan.
Det vore därför önskvärt, att en ytterligare centralisering inte utan tvingande
skäl går ut över småskolorna. Vi på landsbygden äro emellertid särskilt
bekymrade i de fall, där omorganisationen tar sig uttryck i försämrade skolformer,
framför allt örn flera B 3-skolor införas.

Det vore kanske anledning att här nämna något örn de förstärkningsanordningar,
som vi med vår motion önskat få genomförda i större utsträckning
än hittills. Anordningarna innebära, att läraren läser med någon eller några
av klasserna enskilt vissa timmar i veckan. Ett sådant förfarande är särskilt
önskvärt i fråga om B 3-skolor och B 2-skolor med 7 :e klass.

Jag är givetvis för min del glad över de av utskottet införskaffade uppgifterna,
örn att skolutredningen kommer att ta upp denna sak till övervägande.
Aven om, såsom det ställes i utsikt, utredningen kommer att framlägga sina
förslag redan i vår, måste det emellertid ta en viss tid, innan förslagen kunna
genomföras. De förstärkningsanordningar, som begäras i vår motion, äro desamma
som en tidigare utredning föreslagit, och när nu alla äro överens om
värdet av dessa, menar jag, att det vore högst önskvärt, att förstärkningsanordningarna
verkligen finge utökas så snart som möjligt.

Det har nog i åtskilliga fall till och med blivit så, att det minskade antalet
barn lett till att man icke med nu gällande höga minimisiffror i fråga örn
barnantal i de olika skolformerna kan tillämpa dessa förstärkningsanordningar,
där man kanske redan tidigare börjat pröva dem. Förstärkningsanordningarna
behövas bäst vid B 2-, B 3- och D-skolorna, där man har tre läxlag — i B 2-formen under förutsättning att det finns en sjunde klass. Det skulle därför,
som jag sade, vara önskvärt, örn anordningarna genomfördes i av motionen
önskad utsträckning så snart som möjligt.

Men saken har också en statsfinansiell sida, Utskottet har förklarat, att genomförandet
skulle komma att kosta 700 000 kronor per år, och det är självfallet
en stor summa. På ett pär andra punkter, där jag också motionerat, har
har jag begärt anslagsökningar som beräknas till 200 000 respektive 100 000
kronor. Sammanlagt skulle alltså, örn motionerna bifölles, anslagen under dessa
punkter höjas med en hel miljon. Denna summa är naturligtvis av en sådan
storleksordning, att man inte kan bevilja den, utan att ha tänkt sig för ordent -

Onsdagen den 29 mars 1911 fm.

Xr 12.

''lil

Anslag till avlöning åt lärare vid folkskolor. (Forts.)
ligt. När jag emellertid erinrar örn att den nu under behandling varande punkten
slutar på 136 miljoner kronor, anser jag, att den miljon, som vi ha begärt,
ej behöver betraktas såsom alltför avskräckande.

Det gäller dock landsbygdsbarnens möjligheter att få cn någorlunda ordentlig
skolbildning, i varje fall i jämförelse med vad som bestås barnen i
tätorterna. Särskilt är det de glesast bebyggda trakterna, som ha försatts i
en ogynnsam ställning. Kan man inte upprätthålla ett någorlunda gott skolväsen
där, dra sig invånarna mer och mer därifrån. Det är nämligen enligt
min uppfattning inte bara så, att utflyttning från glest bebyggda trakter följes
av en minskning av barnantalet, vilket leder till sämre skolor, utan på sina
håll gör sig också den omvända utvecklingen otvetjMigt gällande, d. v. s. när
en skola dras in eller en skolform försämras, vill folk inte gärna stanna kvar
i bygden. Det blir således ytterligare utflyttning därifrån. Då kan man ju
mycket väl tänka sig, att skolfrågan inom dessa glest befolkade trakter snart
kommer i ett ohållbart läge, och det är detta vi ha velat motverka genom vår
motion.

I nuvarande läge — utskottet har ju särskilt framhållit, att skolutredningen
kommer med förslag på detta område — finner jag det inte lönt att framställa
något yrkande vid denna punkt. Min förhoppning är emellertid, att skolutredningen
kommer att föreslå någonting liknande det som har begärts i
motionen och att, det vill jag särskilt understryka, det skall bli möjligt att
genomföra detta, innan utredningens förslag i sin helhet kan genomföras, vilket
torde dröja åtskillig tid. Med det anförda bär jag velat understryka, att
jag fäster minst lika stor vikt vid den motion som behandlas under denna
punkt som vid de tvenne följande motionerna, som behandlas under andra punkter,
där jag inte har blivit ensam reservant i utskottet och där det således säkerligen
kommer att framställas yrkanden om bifall.

Herr talman,, vid denna punkt anser jag mig således böra avstå från att
framställa något säryrkande.

Herr Pauli: Herr talman! Ett yrkande örn bifall till utskottets hemställan
bör väl framställas, och jag vill då passa på att understryka de ord, som statsutskottet
har uttalat i anslutning till elen punkt i herr Ivar Perssons motion,
som handlar örn centraliseringen.

Utskottet har här, liksom'' vid olika tilfällen under årens lopp och på andra
punkter i detta utlåtande, velat ställa mot varandra de skäl, som tala för att
fortsätta centraliseringsåtgärderna ute på landsbygden, och de skäl, som tala
för försiktighet därvidlag. Utskottet har velat framhålla, att en skola i en avlägsen
bygd icke blott fyller sitt undervisningsändamål, utan även för bygden
representerar en betydelsefull kulturell tillgång, men att å andra sidan i åtskilliga
fall genom en centralisering av skolväsendet bättre skolformer ernås
och större sociala och hygieniska anordningar erhållas. Vi ha därför velat, ätt
båda dessa sidor av saken omsorgsfullt skola beaktas i framtiden, när krisen
börjar vika och man på nytt kan ta upp dessa frågor.

Jag har inte något annat yrkande än örn bifall till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet i
den under behandling varande punkten hemställt.

Punkten 158.

Kungl. Majit hade föreslagit riksdagen att till Folkskolor m. m.: Bidrag
till avlöning åt lärare i slöjd vid folkskolor, mindre folkskolor eller särskilda
slöjdskolor för budgetåret 1944/45 anvisa ett förslagsanslag av 2 800 000
kronor.

Anslag lill
avlöning dt
slöjdlärare
vid folkskolor
m. m.

Xr 12.

Onsdagen den 29 mars 1944 fm.

Kungl. Maj :ts förslag innebar bibehållande av nuvarande villkor för statsbidrag
till slöjdundervisningen, vilka inneburo, att slöjdavdelning skulle omfatta
minst sex gossar respektive flickor samt att en slöjdavdelning finge uppdelas
på två, örn antalet i slöjdundervisningen deltagande elever vöre minst 25.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr L. V. Lindén m. fl. (I: 27) och den andra inom andra kammaren av herr
C. Hoppe m. fl. (II: 56), vari hemställts, att riksdagen •— i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag beträffande bidrag till avlöning åt lärare i slöjd vid
folkskolor m. fl. •— för sin del måtte besluta sådan ändring av statsbidragsvillkoren
för slöjdundervisningen inom folkskolan, att slöjdavdelning finge omfatta
minst tre gossar respektive flickor, under förutsättning att samtliga folkskolestadiet
tillhörande gossar respektive flickor, vilka prövades skäligen kunna
deltaga i slöjdundervisningen, tillhörde slöjdavdelningen, samt att en slöjdavdelning
finge uppdelas på två, om antalet i slöjdundervisningen deltagande
elever vore minst 20;

dels ock två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren
av herr Ivar Persson m. fl. (I: 190) och den andra inom. andra kammaren av
herr I. Johansson i Mysinge m. fl. (II: 249), vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta sådan ändring av statsbidragsvillkoren för slöjdundervisningen
i folkskolan, att slöjdavdelning finge omfatta minst tre gossar respektive
flickor.

Det i motionerna I: 27 och II: 56 framställda förslaget innebar i fråga örn
minimiantalet elever i slöjdavdelning en återgång till vad som gällt närmast
före den 1 juli 1940.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande punkten anfört:

»Utskottet ansluter sig till Kungl. Maj:ts förevarande förslag.

Med anledning av vad i motionerna I: 27 och II: 56, I: 190 samt II: 249
anförts och hemställts vill utskottet framhålla önskvärdheten av att så snart
de statsfinansiella förhållandena sådant medgiva det i statsbidragsförfattningen
föreskrivna minimiantalet av 6 elever sänkes tili 3 eller det antal, som
gällde närmast före den 1 juli 1940.

Skolöverstyrelsen har framhållit, att en sänkning till minst 20 av det minimiantal
elever, som fordras för att statsbidrag skall kunna utgå till mer än
en slöjdavdelning skulle medföra en ringa kostnadsökning. Med hänsyn härtill
och jämväl till att ett bättre resultat av undervisningen givetvis står att
ernå därest avdelningarna icke äro för stora förutsätter utskottet, att Kungl.
Majit ägnar denna fråga fortsatt uppmärksamhet.

Med vad sålunda anförts torde ifrågavarande motioner få anses besvarade.

Utskottet hemställer alltså,

a) att riksdagen må till Folkskolor m. m.: Bidrag till avlöning åt lärare
i slöjd vid folkskolor, mindre folkskolor eller särskilda slöjdskolor för budgetåret
1944/45 anvisa ett förslagsanslag av 2 800 000 kronor;

b) att motionerna I: 27 och II: 56 ävensom I: 190 samt II: 249 må anses
besvarade med vad utskottet här ovan anfört.»

Enligt en vid punkten avgiven reservation hade herrar Oscar Olsson, Emil
Petersson, Ivar Persson, Danielsson, Viklund, Hoppe och Onsjö ansett, att
utskottet bort med tillstyrkande av bifall till motionerna I: 27 och II: 56 samt
I: 190 och II: 249 föreslå en anslagsökning med 200 000 kronor och förty
hemställa, att riksdagen måtte i anledning av Kungl. Maj:ts förslag ävensom
med bifall till motionerna I: 27 och II: 56 samt I: 190 och II: 249.
till Folkskolor m. m.: Bidrag till avlöning åt lärare i slöjd Arid folkskolor,

Onsdagen den 29 mars 1944 fm.

Nj 12.

Anslag till avlöning åt slöjdlärare vid folkskolor m. m. (Forts.)
mindre folkskolor eller särskilda slöjdskolor för budgetåret 1944/45 anvisa ett
förslagsanslag av 3 000 000 kronor.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Ilen föregående talaren uppeliöll sig vid
skadeverkningarna för de glest befolkade delarna av vårt land arv den besparingspolitik
som förts. Den motion, som ligger till grund för den av mig m. fl.
vid denna punkt fogade reservationen fastslår, att staten bör lia samma ansvar
för barnen i de glest befolkade delarna av landet som för städernas och tätorternas
barn. Följderna av den gjorda nedskärningen av anslaget till slöjdundervisningen
äro egentligen ganska upprörande. Statsutskottet gjorde för en tid
sedan i fråga örn kommunikationsärendena ett uttalande, som kammaren godkände
såsom sitt. Utskottet yttrade: »Utskottet underskattar icke vikten av att
vad som under krigsåren kan ha förlorats i fråga örn vägarnas allmänna standard
snarast möjligt återhämtas.» Jag vill nu säga, att det är minst lika viktigt,
att kammaren inte underskattar vikten av att vad som under krigsåren
kan ha förlorats i fråga örn skolornas allmänna standard snarast möjligt återhämtas.
Man kan nästan säga, att riksdagen här gjort sig skyldig till en speciell
klasslagstiftning gentemot den glest befolkade landsbygden, och detta i
fråga om ett ämne, för vars vidkommande även statsrådet i propositionen givit
uttryck åt sin stora uppskattning. Det är riktigt, när motionärerna påpeka,
att det utan överdrift torde kunna sägas, att önskemålet örn en återgång till de
gamla förhållandena delas av praktiskt taget alla lärare och helt visst också av
det stora flertalet målsmän. Det är också ovedersägligt, som motionärerna
framhålla, att för eleverna själva har slöjden blivit det kanske mest uppskattade
ämnet på skolans schema. Motionärerna yttra: »Slöjden Ilar gett dem
möjlighet att öva praktiskt handlag, ge uttryck för cn skapande verksamhetslust
och känna glädjen av att. se något växa fram ur de eg-na händerna.» Inte
minst riktiga äro slutorden i detta avsnitt av motionen: »Överhuvud taget torde
kunna sägas, att praktiska ämnen vid sidan av de teoretiska ha sin stora betydelse
ur personlighetsdanande synpunkt.»

Dessa synpunkter torde icke kunna motsägas, och jag hoppas, att det inte
heller är någon, som vill motsäga dem. Det var ett rätt egendomligt beslut, som
fattades, då riksdagen bestämde, att efter den 1 juli 1940 statsbidrag skulle utgå
endast för slöjdavdelning, som omfattar minst sex gossar eller sex flickor. Förut
gällde, att statsbidrag skulle utgå för avdelning, som omfattade minst tre
gossar eller tre flickor. Särskilt upprörande tycker jag det är, att när det året
därpå gällde undervisningen i grekiska på latinlinjen och i specialmatematik,
fysik och kemi på re al gymnasiet, höjdes i besparingssyfte minsta antalet elever
på latingymnasiet från tre till fyra och på realgymnasict från fyra till fem
elever. När det gällde läroverksbarnen var man alltså så försiktig, att antalet
endast höjdes med en enda elev, men i fråga örn barnen från de fattigaste och
glesast befolkade delarna av landet fördubblades antalet. Jag har haft svårt
att förstå, att en sådan ordning kunnat bibehållas år efter år, oell jag tycker,
att det är hög tid att riksdagen tvättar bort denna fläck. Det är dock
fråga örn ett ämne som för cn stor del av landsbygdens barn hör till de viktigaste,
låt vara att det inte är obligatoriskt. Det blir nu, örn motionen bifalles,
fråga örn en ökning av anslaget med 200 000 kronor. I betraktande av storleken
av hela anslaget eller hela den grupp av anslag det här är fråga örn, måste
emellertid, sorn herr Ivar Persson nyss framhöll, en sådan summa spela underordnad
roll.

Så tillkommer här on annan sak. Skolöverstyrelsen har klart sagt ifrån, att
den inte kan godkänna den samtidigt genomförda bestämmelsen, att en slöjdavdelning
får delas upp i två avdelningar först när elevantalet uppgår till 25.

Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1944 fm.

Anslag till avlöning åt slöjdlärare vid folkskolor m. m. (Forts.)
Skolöverstyrelsen begär, att två avdelningar skola få inrättas, så snart antalet
elever uppgår till 20. Den förklarar, att det näppeligen låter sig göra att
på ett tillfredsställande sätt handleda 20—24 elever i en och samma slöjdavdelning.
Vad kostar nu en sådan förändring? Skolöverstyrelsen förklarar, att
det blir en så obetydlig kostnad, att någon höjning av anslaget icke torde erfordras.
Men bara för att det fortfarande skall få heta, att sparsamheten regerar,
har inte ens denna förändring kunnat vidtagas.

Herr talman! Jag anser, att denna sak är av sådan vikt och betydelse, att
jag trots anslagssummans storlek yrkar bifall till den vid punkten fogade, av
mig m. fl. avgivna reservationen.

Herr Petersson, Emil: Herr talman! Jag befinner mig på samina våglängd
som den föregående ärade talaren, men vill i alla fall säga några ord. Jag ömmar
för de folkfattiga landskommunerna, som även i andra avseenden äro vanlottade.
Det är just dessa kommuner med ofta dåliga skolhus, svaga skolformer,
undermålig undervisningsmateriel och framför allt isolerat läge, som drabbas
hårdast av den åtstramning, riksdagen beslöt år 1940. Beslutet dikterades av
statsfinansiella skäl, och visst har staten under dessa fyra år sparat åtskilligt
genom denna åtgärd. Men samtidigt lia andra, stora värden gått till spillo.
Slöjden är, som redan förut framhållits, ett mycket nyttigt ämne till stort gagn
och glädje för både föräldrar och barn. De barn, som råka hamna i skolorna i
dessa avlägsna landsdelar, bli handikappade i förhållande till lyckligare lottade
kamrater. Det skulle vara hedersamt, örn riksdagen ville besluta att återgå
till den ordning, som gällde före den 1 juli 1940. Jag vädjar därför varmt till
kammaren att bifalla reservationen och yrkar, herr talman, bifall till densamma.

Herr Pauli: Herr talman! Jag tror inte, att man behöver använda så
många ord som herr Olsson för att framhålla vikten av slöjdundervisningen
och nackdelen av den nu tillämpade regeln, att det skall vara minst sex elever
i en slöjdavdelning för att statsbidrag skall utgå. Utskottet har helt beaktat
detta och har endast tvekat inför förslaget att man med anledning av en enskild
motion skall begära en anslagsökning på ett så stort belopp som 200 000
kronor. Såsom herrarna kunna se, Ilar utskottet framhållit »önskvärdheten av
att, så snart de statsfinansiella förhållandena sådant medgiva, det i statsbidragsförfattningen
föreskrivna minimiantalet av 6 elever sänkes till 3 eller
det antal, som gällde närmast före den 1 juli 1940».

Beträffande frågan om uppdelning av slöjdavdelningama har utskottet uttalat
sig ännu mera positivt. Det är här, som herr Olsson framhöll, fråga om
att statsbidrag skulle utgå för två slöjdavdelningar, örn antalet elever uppgår
till minst 20. Utskottet framhåller, att en sådan förändring skulle medföra en
mycket ringa kostnadsökning, och att ett bättre resultat av undervisningen
givetvis skulle ernås, örn avdelningarna icke äro för stora. Utskottet säger till
sist, att utskottet förutsätter, att Kungl. Majit ägnar denna fråga fortsatt uppmärksamhet.
Jag skulle gärna ha sett, att denna sista sats blivit ännu litet
mera preciserad. Men som vi alla veta, betyder ett sådant yttrande i det speciella
utskottsspråket, att man verkligen förväntar, att Kungl. Maj :t gör något
åt saken och ser till att det blir en ändring. Här gäller det ju till skillnad
från den andra i motionen berörda frågan inte någon större utgiftsökning.
Saken bör därför kunna ordnas när som helst. För min del tolkar jag utskottets
yttrande så, att man redan till nästa år förväntar åtgärder från Kungl.
Maj :ts sida i den riktningen, att minimiantalet elever för uppdelning av en
slöjdavdelning sänkes till 20.

Onsdagen den 29 mars 1944 fm.

Nr 12.

Anslag till avlöning åt slöjdlärare vid folkskolor m. m. (Forts.)

Med det anförda ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Lindén: Herr talman! Der var med utomordentligt stort intresse jag
åhörde det anförande, som nu hållits av utskottets ärade talesman. Jag inregistrerar
med stor tillfredsställelse den tolkning han gav av utskottets yttrande
beträffande båda de nu diskuterade frågorna, särskilt den lian sist uppehöll
sig vid. Utskottet har ju skrivit ett mycket välvilligt utlåtande. Orden
äro goda, men de ha inte följts av någon handling. I korridorerna har det antytts,
att detta möjligen skulle vara en lärarlönefråga. Jag tror inte, att man
kan se saken på det sättet. För mig, som skrivit en av motionerna, har saken i
varje fall inte haft någon som helst betydelse ur den synpunkten. Det är andra
skäl som varit avgörande. Ett par av dem äro redan nämnda. Man har en
helt naturlig uppfattning örn, att de några tusental barn på landsbygden, som
det här kan bli fråga örn, böra i fråga örn slöjdundervisning beredas samma
förmåner, som städernas och tätorternas barn. Och man har tänkt sig, att man
genom en sådan åtgärd skulle kunna något mildra de motsättningar, som uppenbarligen
råda mellan städer och landsbygd och som kanske även otillbörligt
utnyttjas.

Men för mig, herr talman, är frågan varken en lärarlönefråga — det framhöll
jag nyss — eller en fråga örn motsättningarna mellan stad och landsbygd.
Det är för mig inte ens en fråga örn att skapa någon slags yrkesskicklighet
i slöjd hos folkskolans elever. För mig ligger frågan mera på det socialpedagogiska
och, om jag får använda det uttrycket, det läkepedagogiska planet.

I motionen har använts uttrycket »personlighetsdanande». Den som i likhet
med mig varit i tillfälle att under ett tjugotal år arbeta i en ren landsbygdsskola
har lätt kunnat göra klart för sig, vilket värde det har att kunna sätta
en barnunge i arbete på ett område, där vederbörande kan hävda sig gentemot
på andra områden duktigare kamrater. Jag gjorde i höstas en studieresa österut
och hade då tillfälle att bekanta mig med en i Finland mycket berömd flygofficer.
Denne hade under sin skolgång totalt misslyckats, bl. a. på grund av
ett taffel. Han måste lämna skolan utan att kunna taga några examina. Han
kände sig fullständigt mindervärdig och utestängd från livet. Men trots sitt
talfel blev han en av Finlands största flyghjältar, en av massor av finnar
känd och beundrad man. Samhället hade åt honom funnit ett område, där han
kunde göra sin initiativkraft gällande. Örn det finska samhället varit organiserat
ungefär som en del av våra svenska skolor, skulle säkerligen situationen
blivit den, att han totalt »kvaddats» ned. Här gå i vårt land tusentals
och åter tusentals barn, som av oförnuftiga föräldrar och av mindre skickliga
lärare, genom yttre tvång, miljö, personliga defekter o. s. v. gjorts mindre dugliga
och mindre lämpade för att deltaga i samhällsarbetet än de skulle ha kunnat
bli. om samhället tagit hand örn dem på ett riktigt sätt.

Det låter kanske litet patetiskt, men jag ser saken så, herr talman, att örn
ett barn, som inte är i stånd att följa med undervisningen, som ideligen får
känna, att det är sämst eller att andra äro mycket bättre, sä småningom
gripes av mindervärdeskomplex och blir vad man i modernt språk kallar psykopat,
är inte detta så särskilt egendomligt. Men sätt barnet i slöjden, sätt en
såg eller hyvel och en träbit i handen på det, eller, örn det är en flicka, sätt
henne att sy. eller giv henne ett par strumpstiekor, så kanske barnet på det
området tar igen, vad det inte kunnat prestera på andra områden. Nu är det
visserligen sa, att det inte bara är slöjden, som har betydelse i detta hänseende.
Yi ha ju även gymnastik, trädgårdsskötsel oell en hel råd andra övnings FÖrsta

kammarens protokoll 1944. Nr 12. 7

Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1944 fm.

Anslag till avlöning åt slöjdlärare vid folkskolor m. m. (Forts.)
ämnen, som också äro betydelsefulla. Men jag anser det orimligt, att vi inte
skulle kunna kosta på oss ett par hundratusen kronor extra på slöjden i skolan
för att på detta sätt hjälpa några tusental barn att hävda sig, då vi på
andra områden röra oss med oändligt större belopp till ändamål, som kunna
vara mycket mindre befogade.

Det är möjligt, att det är felaktigt av mig att se denna fråga som en socialpedagogisk
fråga. Men undervisningen i detta ämne är för mig ett led i skolans
strävan att vara inte endast en pluggskola utan ett kraftcentrum i bygden
och samhället, att skapa medborgare, som inte endast kunna rabbla upp
läxor och veta var städer ligga och var floder flyta fram, utan som lia förutsättningar
att bli hundraprocentiga medborgare. Viktiga led i denna strävan
är skolhygien, skoltandvård, skolbarnsbespisning och annat sådant, men dit
hör också, herr talman, dessa övningsämnen, som giva barnen möjlighet att
hävda sig och utveckla sitt praktiska handlag. Det är ur den synpunkten nian
bör se denna fråga. Man bör inte undanhålla samhället möjligheten att åt några
tusen landsbygdsbarn giva det stöd och den hjälp, som kan vara av avgörande
betydelse för dem.

Jag ber, herr talman, att med dessa ord få yrka bifall till reservationen.

I herr Lindéns yttrande instämde herrar Norman, Fahlander, Dahlström,
Sandberg, Wagnsson, Sjödahl, Karl Johan Olsson, Einar Perssonn, Granath,
Söderkvist, Linderot och Svedberg.

Herr Pauli: Herr talman! Även jag instämmer i de socialpedagogiska synpunkter,
som herr Lindén lade på denna fråga. Jag tillhör ingalunda dem •—
jag tror inte heller utskotts majoriteten gör det — som underskatta slöjdens
betydelse just ur den kompenserande synpunkt, som herr Lindén nämnde. Men
jag vet ju inte, om man får fatta de instämmanden som här i övrigt skett så,
att herrarna nu äro beredda att ögonblickligen bevilja ett ytterligare anslag
på 200 000 kronor till detta ändamål.

Jag begärde emellertid ordet närmast för att förekomma en missuppfattning,
som herr Lindén tydligen i någon mån råkat ut för i anledning av mitt förra
anförande. När jag gav en viss tolkning av utskottets uttalande gällde det,
som jag uttryckligen sade, den senare delen av motiveringen, där utskottet
yttrar, att utskottet förutsätter, att Kungl. Majit ägnar frågan fortsatt uppmärksamhet.
Det gäller här frågan örn förutsättningarna för uppdelningen av
slöjdavdelningarna. Beträffande den andra frågan, som vi nu diskutera, har
utskottet påyrkat ändring först »så snart de statsfinansiella förhållandena sådant
medgiva».

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande örn bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen enligt de därunder
förekomna yrkandena gjorde propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den nu förevarande punkten hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid punkten avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Lindén begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
158, röstar

Ja;

Onsdagen den 29 mars 1944 fm.

Nr 12.

Anslag till avlöning åt slöjdlärare vid, folkskolor m. m. (Forts.)

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter
särskilda uppmaningar av herr talmannen först, de ledamöter, som ville rösta,
för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser. Herr talmannen förklarade därpå, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för nej-propositionen.

Då emellertid herr Pauli begärde rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda;

Ja 57;

Nej — 50.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Punkterna 159—171.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 172.

Kungl. Majit hade föreslagit riksdagen att till Folkskolor m. m.: Underhålls-
och materielbidrag för budgetåret 1944/45 anvisa ett förslagsanslag av
900 000 kronor.

Anslag till
vnderhdlhoch
materielbidrag
vid
folkskolor
m. m.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft
dels en inom första kammaren av herr Ivar Persson väckt motion (I; 239),
vari hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla om
åtgärder för att förverkliga i motionen anförda önskemål;

dels ock en inom andra kammaren av herr E. Eriksson i Sandby m. fl. väckt
motion (lii 62), vari hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit
ville anhålla örn en skyndsam utredning rörande möjligheterna att dels genom
statsbidrag stimulera till och medverka vid inköp av dyrbarare undervisningsoch
åskådningsmateriel, dels ock genom beviljandet av bidrag främja anordnandet
av skol- och studieresor för landsbygdens skolbarn och att Kungl. Majit
snarast för riksdagen ville framlägga de förslag, till vilka utredningen kunde
giva anledning.

I motionen I: 239 hade erinrats örn att underhålls- och materielbidraget tidigare
utgått med 50 kronor per undervisningslokal mep efter förslag av
Kungl. Majit till 1940 års riksdag sänkts till 25 kronor per undervisningslokal.
Motionären hade därefter anfört;

»Enligt min mening vore det ett steg i rätt riktning att de skolor, som ha
särskilt behov därav, finge detta anslag utökat till vad det var före 1940 eller
50 kronor per undervisningslokal, dag tänker här särskilt på B-2 och B-3 eller
ännu lägre skolformer, som i regel måste anses lia ett klart större behov av
undervisningsmateriel än bättre skölt,yper per undervisningslokal räknat. Eventuellt
kunde man tänka sig, att den del av anslaget, som kan beräknas för
undervisningsmaterielen, utginge per klass i stället för per undervisningslokal
vid samtliga skolor utom A-typen. Det torde vara lätt för Kungl. Majit att
efter hörande av skolöverstyrelsen utforma ett nytt system för dessa bidrag
med hänsynstagande till dessa önskemål.»

100

Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1944 fm.

Anslag till underhålls- och materielbidrag vid folkskolor ni. m. (Forts.)

Utskottet hade i den nu föredragna punkten på anförda skäl hemställt,

a) att riksdagen måtte till Folkskolor m. m.: Underhålls- och materielbidrag
för budgetåret 1944/45 anvisa ett förslagsanslag av 900 000 kronor;

b) att motionen I: 239 måtte anses besvarad med vad utskottet under punkten
anfört;

c) att motionen II: 62 icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

I motiveringen hade utskottet yttrat bland annat:

»Med anledning av vad i motionen I: 239 anförts vill utskottet understryka
vikten av att erforderliga medel stå till förfogande för inköp och underhåll
av undervisningsmateriel. Utskottet förutsätter emellertid, att Kungl. Majit
har sin uppmärksamhet riktad på denna fråga och därvid särskilt beaktar de
svagare skolformernas behov. Med vad sålunda anförts torde ifrågavarande
motion få anses besvarad.»

Vid punkten hade reservation avgivits av, utom annan, herrar Oscar Olsson,
Karl Andersson, Emil Petersson, Ivar Persson, Danielsson, Viklund, Hoppe
och Onsjö, vilka ansett, att utskottet bort i anledning av motionen I: 239 tillstyrka
en återgång till tidigare tillämpade bidragsgrunder för lägre former
än A- och Bli folkskolan och till följd härav — med höjning av förevarande
anslag med 100 000 kronor — hemställa,

a) att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Majis förslag och motionen
I: 239, till Folkskolor m. m.: Underhålls- och materielbidrag för budgetåret
1944/45 anvisa ett förslagsanslag av 1 000 000 kronor;

b) att motionen II: 62 icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Resultatet av den senaste voteringen torde
visa, att det är lönlöst att tala för denna reservation, i synnerhet som
kammaren är lika glest besatt som förut. Här föreligga dock den för herr
Pauli och kammaren mera trösterika situationen, att det bara är fråga örn
hälften så stor summa som nyss, örn man nu vill skänka gehör åt den glest
befolkade fattiga landsbygdens önskemål.

Vad man här vill, är att få till stånd ett upphävande av den andliga avrustning
vid de svagaste skolorna i Sverige som genomförts. År 1939 beslöt riksdagen
att göra en för starka och svaga skolformer likformig nedskärning av
materielanslaget. Tidigare hade skolorna haft rätt till ett anslag av 50 kronor
för varje undervisningslokal, men det sänktes då till 25 kronor per lokal.
Sänkningen gällde, som jag sade, alla skolor, såväl de, som hade en lokal,
som de, som hade tio lokaler. I motionen har påtalats, hur orättfärdigt det är
att vid en sådan nedsättning inte taga någon som helst hänsyn till i vad mån
vederbörande kan bära nedsättningen. Genom utvecklingen efter år 1939 har
denna orättfärdighet blivit ännu större. Ty efter år 1939 lia åtskilliga B 1-skolor nedflyttats till B 2-skolor och åtskilliga B 2-skolor till B 3-skolor.
Härigenom har alltså skolformen försvagats samtidigt som materielanslaget
beskurits med hälften.

Jag tror inte, herr talman, att det är stor idé att söka giva en noggrannare
skildring av hur dessa förhållanden verka. Örn inte några bärande skäl
kunna framföras, som visa, att jag skulle ha lämnat felaktiga uppgifter, skulle
jag emellertid vilja tro, att de av herrarna, som följt med resonemanget, skulle
vara benägna att giva de svagaste skolorna i de glesast befolkade delarna
av landet den hjälp, som en höjning av detta anslag med 100 000 kronor
innebär.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Onsdagen den 29 mars 1944 fm.

Nr 12.

101

Anslag till underhälls- och materielbidrag vid folkskolor m. m. (Forts.)

Herr Pauli: Herr talman! Det är min sorgliga plikt att på denna punkt liksom
på vissa föregående svara reservanterna och deras vältalige talesman
herr Oscar Olsson. Jag betraktar denna plikt som sorglig därför att vi inom
utskottets majoritet ingalunda ha saknat förståelse för de här framställda
kraven, och det enda som hållit oss tillbaka är de begärda summornas storlek.
Den första summan, som herr Ivar Persson nämnde för en stund sedan
— det gällde 700 000 kronor — var ju så stor, att han själv avstod från att
göra något yrkande. Men även 200 000 och 100 000 äro belopp, som det är
ganska svårt att bevilja på enskilda motioner.

Örn herrarna ha denna motion framför er, kunna ni se, att den egentligen
innehåller två helt olika yrkanden. Därför har det varit ganska svårt att
taga ställning till den. Den pekar på två olika utvägar, som mycket val kunna
vara tänkvärda var för sig. Först nämner motionären, att han inte finner
själva nedsättningen av bidraget vara så underlig, eftersom man måste böja
sig för den finansiella situationen, men han tycker att fördelningen är otillfredsställande.
Han framhåller den alldeles riktiga synpunkten, att vid en
lägre skolform, där flera klasser måste arbeta i en och samma skolsal, är
fördelningsprincipen att ge en viss summa per klassrum oriktig, eftersom en
högre skolform, där varje klass har egen lokal, på så sätt blir gynnad i förhållande
till den lägre. Det tycker jag är ett mycket sunt resonemang. Reservationen
har emellertid icke gått in på den eventualiteten, att man skulle
försöka med ett nytt beräkningssystem per klass i stället för per undervisningslokal
men jag tycker ändå att Kungl. Maj:t bör ta sig en funderare
på den saken.

Reservationen har gått på den andra linjen: den mera enkla linjen att vilja
återställa anslaget till vad det tidigare varit när det gäller de lägre skolformerna.
Nu bär utskottet sagt: »Med anledning av vad i motionen 1:239 anförts
vill utskottet understryka vikten av att erforderliga medel stå till förfogande
för inköp och underhåll av undervisningsmateriel. Utskottet förutsätter
emellertid, att Kungl. Maj:t har sin uppmärksamhet riktad på denna
fråga och därvid särskilt beaktar de svagare skolformernas behov.» Vi ha
alltså velat ge Kungl. Maj :t en knuff framåt i detta avseende och bett Kungl.
Majit tänka alldeles särskilt på dc svagare skolformernas behov.

För min del vill jag ytterligare understryka, att jag tror att det vore
mycket lämpligt, örn skolöverstyrelsen och ecklesiastikdepartementet funderade
något på den synpunkt som finnes i motionen, att man bör beakta behovet
av skolmateriel per klass och inte bara per skolrum.

Med dessa ord, herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Herr talmannen har fäst min uppmärksamhet
på att han icke anser sig kunna ställa mitt yrkande under proposition
på grund av att däri begäres en särskild summa, som icke är
begärd i motionen. Jag är något förvånad, ty jag liksom, förmodar jag, utskottsavdelningens
sekretariat har haft den uppfattningen, att när man begär
medel, begär man också den summa som behövs. Motionens kläm lyder: »att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla om åtgärder för att förverkliga
i motionen anförda önskemål». Det är det vi göra, och så ha vi räknat
ut, att de åtgärderna, hållna inom motionens ram, kosta 100 000 kronor.

Nu skall jag emellertid be att få klara upp saken på det sättet, att jag tar
tillbaka mitt yrkande om bifall till reservationen och i stället yrkar bifall till
motionen, d. v. s. att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn
åtgärder för att förverkliga i motionen anförda önskemål. Det är kanske

102

Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1944 fm.

Anslag till underhålls- och materielbidrag vid folkskolor m. m. (Forts.)
konstigt, att riksdagen inte samtidigt anvisar en summa för det ändamålet,
men det må bli Kungl. Maj:ts sak. Jag kan inte finna annat än att om riksdagen
vill ha dessa åtgärder, har riksdagen också rätt att besluta i överensstämmelse
med motionen, som ,ju är vederbörligen framställd.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till motionen nr I: 239.

Herr Persson, Ivar: Herr talman! Då jag väckt en av de motioner, som här
behandlas, skall jag be att få säga ett par ord.

Detta anslag gäller ju underhålls- och materielbidrag, och det har synts
mig föga rationellt, att det under alla förhållanden skulle vara bundet vid
undervisningslokalernas antal. När det dessutom för något år sedan nedsattes
till hälften per skollokal räknat, såsom en föregående talare här påpekat,
verkar det ju ännu mera irrationellt. Det är ju inte tu tal örn att de sämsta
skolformerna här ha blivit mycket missgynnade. Man måste säga, att behovet
av skolmateriel icke på något sätt är proportionellt mot antalet klassrum, och
särskilt gäller detta B 3- och B 2-skolorna, för att inte tala om D-skolorna. I
dessa skolor har man ju, åtminstone om B 2-formen är försedd med sjunde klass,
minst tre läxlag per rum, och då måste man ju säga sig, att behovet av undervisningsmateriel
måste vara minst tre gånger så stort som det är i A-skolorna.
Det kan därför icke vara annat än rätt. och riktigt, att de sämre skolformerna
beredas ett ökat materielanslag.

Reservationen går ju inte längre än till att begära ett ökat anslag för B 2,
B 3 och lägre skolformer. Det är ju tråkigt, att jag inte i min motion har kommit
att begära någon viss anslagssumma, så att proposition kan ställas på reservationen,
sådan den är utformad, men när jag har begärt åtgärder i ett
syfte, som enligt min och mina medreservanters mening är väl motiverat, menar
jag, herr talman, att man bör kunna bifalla denna motion.

Jag ber alltså; herr talman, att få yrka bifall till motionen nr 1: 239 eller
samma yrkande som herr Oscar Olsson senast framställde.

Herr Andersson, Karl: Herr talman! Jag har inte kunnat ansluta mig till
utskottets förslag på denna punkt. Jag har funnit, att denna sparsamhetsåtgärd,
som i detta fall går ut över undervisningen och i allra högsta grad
över undervisningen i våra folkskolor på landsbygden, vilken redan förut på
grund av kända förhållanden är otillfredsställande, kommer, örn den får fortfara,
att ytterligare försämra möjligheterna för landsbygdens barn att få den
behövliga undervisningen i folkskolan. Det i reservationen framställda yrkandet
avser att åtminstone de lägre skolformerna. B 2- och B 3-skolorna,
skulle kunna få en ökning av anslaget, så att i varje fall dessa lägre skolformer
skulle få något förbättrad undervisningsmateriel.

Dessa skolor på landsbygden stå ju redan förut i många avseenden tillbaka
för skolorna i städer och tättbebyggda orter. Barnen i dessa skolor få finna sig
i sämre lokaler, man får ofta sitta i kalla och dragiga skolrum, och sedan få
de dessutom vara nöjda med sämre undervisningsmateriel. Följaktligen måste
resultatet bli sämre för barnen i dessa skolor. Dessa skolor äro också belägna
i de bygder, som ha den glesaste befolkningen och de största avstånden och där
skoldistrikten befinna sig i den sämsta ekonomiska ställningen. Dessa skoldistrikt
ha icke råd att själva skaffa barnen behövlig undervisningsmateriel,
och när så statsbidraget strypes på detta sätt, blir följden att barnens skoluppfostran
blir lidande.

Jag har med tillfredsställelse noterat, att också utskottet finner det vara
angeläget, att man snart återgår till den ordning som gällde före år 1940,
nämligen att bidraget utgår med 50 kronor för skollokal i stället för nu gäl -

Oasdagen den 29 mars 1944 fm.

Nr 12.

103

Anslag till underhålls- och materielbidrag vid folkskolor ni. m. (Forts.)
lande 25 kronor. Vad jag har avsett genom att ansluta mig till reservanterna
och även med detta mitt korta anförande, det är att vi snarast möjligt måtte
komma tillbaka till dessa förhållanden. Därför har jag velat understryka
angelägenheten av vad utskottet och framför allt motionären på denna punkt
lia yrkat.

Sedan jag nu fått kännedom örn att man icke kan framställa yrkande om
bifall'' till reservationen och således inte redan nu kan få ett förhöjt anslag
för detta ändamål, skall jag, herr talman, inskränka mig till att yrka bifall till
motionen.

Herr Pauli: Herr talman! Jag skall naturligtvis inte lägga mig närmare i
reservanternas angelägenheter, men jag vill likväl säga ett par ord om dem.
Reservanterna ha nu ändrat sitt yrkande därhän, att de hemställa örn bifall
till motionens kläm, eftersom reservanterna icke kunna utnyttja utskottets motionsrätt.
Motionens kläm lyder, som nyss nämnts: »att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla örn åtgärder för att förverkliga, i motionen
anförda önskemål». Men som jag nyss tillät mig referera ur motionen, går den
ut på åtgärder efter två alternativa linjer. Den ena linjen är, att de skolor, som
ha särskilt behov därav, skulle få anslaget ökat till vad det var före år 1940,
eller 50 kronor per undervisningslokal. Yrkandet innebär alltså i den delen ett
förklätt krav på höjt anslag, utan att summan angives. Den andra linjen är
att själva grunderna för fördelningen skulle ändras, så att anslaget utginge
per klass i stället för per undervisningslokal.

Det är ju i alla fall rätt egendomligt att framföra ett yrkande örn åtgärder
efter alternativa linjer av så skilda slag. Även örn jag inte vill betrakta det
som otänkbart, anser jag dock att det knappast är ett yrkande av den art, som
riksdagen brukar ställa till Kungl. Maj:t. Skall Kungl. Majit realisera detta
krav, så betyder det att Kungl. Majit får komma tillbaka till riksdagen med
proposition örn anslag. Och då frågar man sig: vari ligger den egentliga skillnaden
mellan ett bifall till ett sådant yrkande och ett bifall till utskottets hemställan,
att Kungl. Majit skall tänka på saken och särskilt beakta de svagare
skolornas behov? Såvitt jag kan se blir skillnaden mycket liten, men givetvis
ha herrar reservanter sin handlingsfrihet.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Herr Pauli kan lia rätt i att skillnaden
blir liten, örn kammaren ansluter sig till utskottet eller motionen. Det är dock
alltid den skillnaden, att om kammaren ansluter sig till motionen, blir det någonting
gjort i år, men örn kammaren ansluter sig till utskottets hemställan, kan
det inte bli någonting gjort förrän nästa år. Jag vill fästa uppmärksamheten på
att i och med att riksdagen hos Kungl. Maj :t anhåller om åtgärder för att förverkliga
i motionen anförda önskemål, så har Kungl. Maj :t rätt att, om inte
stora hinder skulle möta, jämka på bestämmelserna, så att de fattigare skolformerna
kunna komma i åtnjutande av anslag i större ^utsträckning än förut.

Vad det alternativa framställningssättet beträffar så ber jag att få fästa
uppmärksamheten på att motionen tydligt har angivit det som reservanterna
här upptagit som sitt huvudönskemål, men örn detta skulle stöta på motstånd,
upptar motionen ett alternativ.

Jag anser att denna sak under alla förhållanden är av så stor vikt och betydelse,
att det lilla som kan göras från riksdagens sida för att understryka
detta bör göras. Örn det mot förmodan skulle vara på det sättet, att Kungl.
Majit inte anser sig kunna göra någonting utan att samtidigt få pengar av
riksdagen, så har i alla fall riksdagen genom sitt beslut på starkast möjliga
sätt understrukit vad riksdagen vill i denna fråga. Det synes mig då icke kun -

104

Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1944 fm.

Anslag till underhålls- och materielbidrag vid folkskolor rrv. rrv. (Forts.)
na vara av något intresse för riksdagen att ge uttryck åt ett mindre starkt understrykande
av vad riksdagen i detta fall vill i stället för det starkaste.

Jag ber således, herr talman, att få vidhålla mitt yrkande om bifall till
motionen.

Efter härmed slutad överläggning yttrade herr talmannen, att därunder yrkats
dels att vad utskottet i den nu ifrågavarande punkten hemställt skulle
bifallas, dels ock, av herr Olsson, Oscar, att kammaren skulle besluta att, med
bifall till vad utskottet hemställt i mom. a) och c), avslå utskottets hemställan
i mom. b) och bifalla motionen I: 239.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Olsson, Oscar, begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
172, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Oscar Olssons under överläggningen gjorda yrkande.

Da herr talmannen fann tvekan kunna råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst omröstningsapparat; och befunnos vid
omröstningens slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 49;

Nej — 58.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Punkterna 173—178.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 179.

Lades till handlingarna.

Punkterna 180—191.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 192.

Lades till handlingarna.

Punkterna 193—201.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 29 mars 1944 fm.

Nr 12.

105

Punkten 202.

Lades till handlingarna.

Punkterna 203—210.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 211.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen att dels medgiva, att Kungl. Majit
finge under budgetåret 1944/45 bevilja understöd åt enskilda anstalter för
yrkesundervisning med tillhopa 460 000 kronor; dels ock till Kommunala och
enskilda anstalter för yrkesundervisning: Understöd åt enskilda anstalter för
yrkesundervisning för budgetåret 1944/45 anvisa ett förslagsanslag av 460 000
kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första kammaren av herrar Gustaf Karlsson
och B. Ohlin (I: 58) och den andra inom andra kammaren av herrar W. Svensson
i Ljungskile och C. P. Olsson i Mellerud (II: 101), vari hemställts, att
riksdagen måtte bevilja ett understöd åt enskilda anstalter för yrkesundervisning
under budgetåret 1944/45 med tillhopa 490 000 kronor.

Utskottet hade i den nu förevarande punkten på åberopade grunder hemställt,

I. att riksdagen måtte

a) medgiva, att Kungl. Maj :t finge under budgetåret 1944/45 bevilja understöd
åt enskilda anstalter för yrkesundervisning med tillhopa 460 000 kronor;

b) till Kommunala och enskilda anstalter för yrkesundervisning: Understöd
åt enskilda anstalter för yrkesundervisning för budgetåret 1944/45 anvisa ett
förslagsanslag av 460 000 kronor;

II. att motionerna I: 58 och II: 101, i den mån de icke kunde anses besvarade
med vad utskottet förut under punkten anfört, icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Reservation hade anmälts av herr Gustaf Karlsson, som dock ej antytt sin
mening.

Herr Karlsson, Gustaf: Herr talman! Redan förra året väcktes det i denna
fråga motioner, där man påyrkade dels en anslagshöjning för dessa yrkesskolor
och dels att en utredning skulle företagas örn skolornas verkliga behov av statligt
stöd. Utskottet avstyrkte och riksdagen avslog motionärernas förslag örn
anslagshöjning, men riksdagen skrev i fråga om den föreslagna utredningen,
att Kungl. Majit hade sin uppmärksamhet fäst på denna sak och att Kungl.
Majit borde åstadkomma en sådan utredning som förordats i motionerna.

Nu föreligger även i år motioner örn en anslagshöjning. Jag har icke här
för avsikt att yrka bifall till de föreliggande motionerna, ty utskottet har skrivit
så positivt, att jag är belåten med detta. Jag vill endast genom mitt anförande
understryka behovet, ja, rent av nödvändigheten av att Kungl. Majit
nu verkligen tar upp denna fråga och låter verkställa den utredning, som riksdagen
redan i fjol förutsatte skulle äga rum men som icke har blivit av. Nu
får man förvänta, att Kungl. Maj :t till nästa års riksdag har denna utredning
färdig och framlägger ett förslag, som kan ge dessa skolor det kraftigare stöd
som de utan tvivel behöva och äro förtjänta av med hänsyn till sin stora betydelse.

Jag har i övrigt intet annat yrkande än utskottet här framställt.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i den
under behandling varande punkten hemställt.

Anslag till
enskilda anstalter
för
yrkesundervisning.

106

Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1944 fm.

Anslag till
åtgärder för
civil folkberedskap.

Punkten 212.

Lades till handlingarna.

Punkterna 213 och 213.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 215.

Lades till handlingarna..

Punkterna 216—223.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 225.

Kungl. Majit hade föreslagit riksdagen att till Åtgärder för civil folkberedskap
för budgetåret 1944/45 anvisa ett reservationsanslag av 140 000 kronor.

Utskottet bade i den nu ifrågavarande punkten anfört:

»Med hänsyn till att på detta anslag förefinnes en reservation av 160 000
kronor har utskottet funnit en starkare beskärning av anslaget än vad departementschefen
förordat kunna för nästa budgetår äga rum. I sådant avseende
föreslår utskottet en minskning av det av Kungl. Majit äskade beloppet med
50 000 kronor, varigenom anslaget således för budgetåret 1944/45 skulle uppföras
med 90 000 kronor.

Utskottet hemställer förty, att riksdagen må, i anledning av Kungl. Majlis
förslag, till Åtgärder för civil folkberedskap för budgetåret 1944/45 anvisa
ett reservationsanslag av 90 000 kronor.»

Reservation hade avgivits av herrar Oscar Olsson, Karl Andersson, Törnkvist,
Wallentheim och Viklund, vilka ansett, att utskottet bort minska det av
Kungl. Maj :t föreslagna anslaget för nästa budgetår med 100 000 kronor och
alltså hemställa, att riksdagen måtte i anledning av Kungl. Majits förslag,
till Åtgärder för civil folkberedskap för budgetåret 1944/45 anvisa ett reservationsanslag
av 40 000 kronor.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Jag står tillsammans med några andra
ledamöter av statsutskottet för en reservation även vid denna punkt, men denna
reservation åsyftar att bereda riksdagen en ganska stor minskning i utgifter.
Visserligen är det kanske inte så helt med den saken som det ser ut, fast det
hade varit glädjande örn det varit så. Jag har nu kommit underfund med att
då det gällde punkten 172, där jag begärt höjning av anslaget, var det fråga
örn ett förslagsanslag, så att Kungl. Majit hade mycket väl kunnat följa riksdagens
direktiv, örn riksdagen hade bifallit motionen, utan någon direkt anslagshöjning.
I detta fall har det i stället anmärkts mot min sparsamhet, att
om riksdagen inte följer reservationen och pengarna inte behövas, så finnas de
ju kvar, medan det däremot, örn oförutsedda händelser skulle inträffa, är bra
att pengarna stå till Kungl. Majits förfogande.

Jag vill fästa kammarens uppmärksamhet på att det här inte är fråga örn
någon anmärkning och ännu mindre örn något angrepp mot folkberedskapen
ifrån reservanternas sida och inte heller från utskottets. Utskottet vill ju nämligen
också göra en avsevärd nedprutning av det begärda anslaget. Utskottet
lika väl som reservanterna vill att folkberedskapen skall ha så mycket pengar
som den behöver. Hur mycket pengar behöver då folkberedskapen? Det har
folkberedskapen talat om. Det står angivet i Kungl. Majits proposition på s.

Onsdagen den 29 mars 1944 fm.

Nr 12.

107

Anslag till åtgärder för civil folkberedskap. (Forts.)
574, där folkberedskapen har lagt upp en ordentlig redovisning för vad folkberedskapen
kan komma att använda, och den slutar på 200 000 kronor. Det
är det beloppet, som vi reservanter vilja att riksdagen skall ställa till folkberedskapens
förfogande. Kungl. Majit påpekar, som herrarna kunna se på s.
169 i utskottsutlåtandet, att det finns en reservation på 160 000 kronor för nästa
år. Kungl. Majit tycker själv, att detta är en väl stor reservation och att det
räcker med att reservera 100 000 kronor. Därför har det föreslagits, att anslaget
skulle sänkas med 60 000 kronor till 140 000 kronor. Enligt utskottets förslag
skulle man kunna få ned anslaget till 90 000 kronor.

Reservanterna tycka för sin del, att det är alldeles onödigt att bara sänka
anslaget till 90 000 kronor. Vad som här bör göras, det är att ge det anslag,
som folkberedskapen själv anser sig ha användning för. Men då kommer frågan:
kan det inte inträffa oförutsedda händelser, som Kungl. Majit talar örn
i propositionen? Jo, det kan visst tänkas — allting kan tänkas i dessa tider •—-men det kan inte gärna tänkas, att folkberedskapen skulle kunna göra slut på
200 000 kronor från den 1 juli till den 10 januari nästa år, och man har således
tillfälle att, om något sådant högst oförutsett skulle inträffa, ge tilläggsanslag
vid nästa riksdag.

Jag vill fästa uppmärksamheten på att detta anslag första gången kom till
på tilläggsstat — det är således inte något som ens strider mot den föregående
utvecklingen, örn jag ger en anvisning på den utvägen. Det är rätt svårt att säga,
och det har inte Kungl. Maj :t heller kunnat göra, vad som skulle kunna inträffa
som just gjorde, att folkberedskapen skulle träda i en livligare funktion.
Ser man på de utgifter, som folkberedskapen har, utom för arvoden o. s. v.,
finner man att det är t. ex. kostnader för länsombudskonferenser, för ortsombudskonferenser,
för kursverksamhet, för framställning av kortfilmer och för
övrig upplysningsverksamhet. Vilka oförutsedda händelser som än kunna inträffa,
skulle det ändå vara något av ett underverk, ifall man skulle kunna
riskera att hela den summan, 200 000 kronor, skulle vara förbrukad för sådanaoförutsedda
händelser på ett halvt år, innan riksdagen sammanträder år 1945.
Jag vet väl att riksdagen har måst vänja sig vid att sätta stora summor i beredskap
för det ena och för det andra, men det har alltid kunnat ges bättre
grundade skäl för att reservera pengar ■—■ för att så att säga dra pengar från
vad som behöver göras under vanliga förhållanden — betydligt starkare skäl
än de som här kunna anföras för att hålla inne en större reservation på ett
anslag.

Pä grund härav, herr talman, ber jag att få yrka bifall till den av mig m. fl.
vid punkt 225 fogade reservationen, som går ut på att ifrågavarande anslag
för budgetåret 1944/45 sänkes till 40 000 kronor.

Herr Pauli: Herr talman! Som redan torde ha framgått av herr Oscar Olssons
anförande, innebär den skiljaktighet, som förefinnes mellan utskottets och
reservanternas ståndpunkter, inte någon skillnad i fråga om själva det anslag,
som skall ställas till folkberedskapens förfogande. Skillnaden rör uteslutande
en reservation å tidigare anslag eller de 160 000 kronor, som finnas sparade på
anslaget. Det är ju klart att ju mer man hugger av denna reservation, dess
mera får sedan fyllas i.

Nu har Konungen själv skurit bort 60 000 av det reserverade beloppet. Reservanterna
vilja skära bort alltihop, och utskottet har stannat på en medelväg
och velat öka på förbrukningen av reservationen med 50 000 kronor, varför
av densamma enligt utskottets förslag skulle tas 110 000 kronor.

Man kan naturligtvis starkt ifrågasätta, huruvida denna reservation behöver
skonas överhuvud taget. Man vet ju inte alls, örn det kommer att uppstå några

108

Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1944 fm.

Anslag till åtgärder för civil folkberedskap. (Forts.)
oförutsedda lägen, som verkligen fordra några krafttag av folkberedskapen.
För min del tvivlar jag ganska mycket på att något sådant kommer att inträffa.

En annan sak kommer emellertid att inträffa, herr talman. Yi veta, att informationsstyrelsen,
i vilken även folkberedskapen ingår, för närvarande är
underkastad en utredning, som utföres av dess egen hittillsvarande ordförande,
vilken kommer att avgå, när denna utredning är avslutad. Utredningen har till
syfte att försöka uppvisa, vilka besparingar och inskränkningar, som lämpligen
kunna göras både i informationsstyrelsen och i den del därav, som heter folkberedskapen.
Jag tror alltså att man kan förutse — även örn riksdagen stannar
vid den besparing på detta reservationskonto, som utskottet föreslår — att
frågan örn ytterligare prutningar kommer upp i ett annat sammanhang. Jag
tror inte att riksdagen behöver befara att det då inte kommer att prutas tillräckligt
på detta anslag.

Av vad jag nu har sagt torde framgå, att man kan betrakta det såsom en
relativt oviktig fråga, huruvida man nu tar mer eller mindre av denna reservation.
Utskottet har, med hänsyn till att det hela inte är så synnerligen viktigt,
ansett, att man kunde gå den medelväg, som brukar falla sig naturlig för statsutskottet.
Men skulle kammaren hellre följa reservationen än utskottet, kommer
det enligt min mening i detta fall att spela en mycket liten roll.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Wagnsson: Herr talman! Som de två föregående talarna framhållit är
det en relativt obetydlig fråga, örn man här skall följa utskottet, reservanterna
eller Kungl. Majit. I samtliga fall blir det anslag, som för budgetåret beviljas
folkberedskapen, lika eller 200 000 kronor.

Örn jag ändå besvärar kammaren med några få ord, är det för att framhålla
att enligt mitt förmenande de starkaste skälen tala för att man inte
helt och hållet bör uppsluka den reservation, som finns på området, i enlighet
med det förslag, som herr Oscar Olsson i sin reservation framställt.

Såsom av själva namnet framgår, är ju folkberedskapen en beredskapsinstitution,
som kanske för normala tider kan anses obehövlig men som i tider
av internationell oro kan ha en stor betydelse. Om under det kommande året
det internationella läget hastigt skulle allvarligt försämras, kan det också
komma att föreligga krav på en intensifierad verksamhet från folkberedskapens
sida, och under sådana förhållanden kan också den reservation, som man
vid ett bifall till utskottets förslag skulle få, bli tagen i anspråk.

Jag anser det av dessa skäl försiktigast att bifalla utskottets förslag, varom
jag alltså, herr talman, ber att få framställa yrkande.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Naturligtvis kan man, som jag påpekade
i mitt första anförande, alltid göra gällande vad herr Wagnsson nu sade.
Men jag ville lägga tyngdpunkten på att en sådan extra fondbildning, som
det visat sig att man skulle göra, sedan nu folkberedskapen lagt fram ett detaljerat
arbetsprogram, och visat vad pengarna skola användas till, är fullkomligt
onödig; folkberedskapen bär ju såvitt jag vet aldrig något år kunnat
använda en så stor summa som 200 000 kronor.

Herr Wagnsson: Att folkberedskapen inte använt mer pengar beror ju på
att det syfte, för vilket den närmast är bildad, just är, att den skall träda i
funktion, för den händelse vårt land skulle råka i några krigiska förvecklingar.
Dithän ha vi dess bättre inte kommit, och därför ha inte heller de anslag,
som beviljats, kunnat eller behövt utnyttjas.

Onsdagen den 29 mars 1944 fm.

Nr 12.

109

Anslag till åtgärder för civil folkberedskap. (Forts.)

Kan herr Oscar Olsson garantera, att vi under det kommande året icke ha
att räkna med sådana risker, skall jag gärna biträda ett förslag örn avskaffande
av folkberedskapen, och detta i ett sammanhang!

Herr Olsson, Oscar: Den garantien kan jag givetvis inte lämna, lika litet
som herr Wagnsson torde vara beredd att säga, att riskerna nu äro större än
de varit vid något föregående tillfälle.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till vad
utskottet i den nu förevarande punkten hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den av herr Oscar Olsson m. fl. vid punkten
avgivna reservationen; och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Olsson, Oscar, begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
225, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den av herr Oscar Olsson
m. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för japropositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för japropositionen.

Punkterna 226—229.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 230. Anslag till

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen att såsom Bidrag till undervisnings- ^lerssaSt
och upplysningsverksamhet m. m. för nykterhetens främjande för budgetåret »i. m. för
1944/45 anvisa ett anslag av 264 400 kronor. nykterhetens

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft främjande.

dels en inom första kammaren av herr J. Björck m. fl. väckt motion (I: 174);

dels en inom andra kammaren av herr E. Gustafsson i Bogla m. fl. väckt
motion (II: 134);

dels ock en inom andra kammaren av herr E. Gustafsson i Bogla m. fl. väckt
motion (II: 288).

I motionerna hade hemställts örn anvisande av ytterligare medel för åtskilliga
med anslaget avsedda ändamål.

Utskottet hade i den nu föredragna punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna
I: 174, II: 134 och II: 288, såsom Bidrag till undervisnings- och upplysnings -

Ilo

Nr 12.

Onsdagen den 29 mais 1944 fm.

Anslag till upplysningsverksamhet m. m. för nykterhetens främjande.

(Forts.)

verksamhet m. m. för nykterhetens främjande för budgetåret 1944/45 anvisa eli
anslag av 284 400 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar Oscar Olsson, Emil Petersson och Danielsson,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna 1:174, 11:134 och 11:288,
såsom Bidrag till undervisnings- och upplysningsverksamhet m. m. för nykterhetens
främjande för budgetåret 1944/45 anvisa ett anslag av 304 900
kronor.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! I en vid denna punkt fogad reservation
har hemställts örn en höjning av det ifrågavarande anslaget. Utskottet har
också beslutat att med anledning av de väckta motionerna tillstyrka en höjning
av det av Kungl. Majit föreslagna anslaget, men en höjning som icke
på långa vägar skulle ske i den utsträckning som motionärerna ha önskat
eller som de trängande behoven kräva.

Det anslag som föreslås i den reservation, som jag och några medreservanter
avgivit, är 20 500 kronor högre än det, som utskottet har begärt. Den
del av det vid kristidens början så hårt nedskurna anslaget för bidrag till
undervisnings- och upplysningsverksamhet m. m. för nykterhetens främjande,
som jag här ömmar för, utgöres av det direkta anslaget till de olika nykterhetsorganisationernas
verksamhet.

Jag fick just i dag i min hand en till riksdagen ställd anhållan om att
riksdagen måtte gå med på den saken. Det var en anhållan från en kongress,
som de folkliga organisationerna i Malmö hållit med anledning av den nu
inträdda allvarliga försämringen i nykterhetstillståndet. Denna anhållan till
riksdagen kom mig till handa genom Morgontidningen i dag. Det är åtskilliga
väl befogade krav, som denna konferens framställer, bl. a. det att staten
och de kommunala instanserna skulle mera effektivt än hittills understödja det
frivilliga folkbildnings-, nykterhets- och ungdomsarbetet genom ekonomiskt
stöd. Det är något som jag tycker egentligen har gått igen i den, skola vi
säga, nykterhetsdiskussion, som tidningarna på senaste tiden tagit upp i samband
med många och hårda beskyllningar mot »lagstiftnings- och centiliterraseriet»
tillika med överlägsna inpass emot allt vad nykterhetsrörelserna ha
velat åstadkomma på det politiska området för att höja nykterhetstillståndet.
Hela tiden har det från dessa håll framförts, att det enda, som egentligen
kan åstadkomma någon förbättring i det förhållandet, är det direkta nykterhetsarbetet
ute bland folket, således, såvitt jag förstår, främst just det
nykterhetsarbete, som utföres av nykterhetsorganisationerna. Morgontidningen
säger också i dag, i överensstämmelse med denna min ståndpunkt, att dessa
åt olika håll riktade appeller förtjäna beaktande och stöd långt utanför Skånes
landamären. Det tycker jag visst, och örn man skulle få döma av Morgontidningens
inställning i detta fall och dra slutsatser beträffande de andra tidningarna
och deras inställning, så skulle man kunna göra det antagandet, att
den allmänna opinionen tycks luta åt den uppfattningen att just detta att
bevilja ett anslag till nykterhetsorganisationerna för det direkta upplysningsoch
agitationsarbete, som de utföra, skulle vara den bästa vägen. Ett beträdande
av den vägen borde uppmuntras från alla håll.

Vad nykterhetsfolket skulle få, om reservationen bifölles, är för övrigt
inte något annat än vad nykterhetsorganisationerna hade före år 1939 —• det
är inte ens fråga om att höja deras direkta anslag utöver det belopp de fingo

Onsdagen den 29 mars 1944 frii.

Nr 12.

lil

Anslag till upplysningsverksamhet m. m. för nykterhetens främjande.

(Fort8-)

då, ett belopp som nu på grund av penningvärdets fall betyder mycket
mindre i pengar oavsett de ökade svårigheter, som ha kommit i vägen för allt
frivilligt nykterhets- och upplysningsarbete. Det skulle väl inte heller falla
någon in att vilja påstå, att inte nykterhets förhållandena ha förvärrats under
de senaste fyra åren på ett sådant sätt att samhället bör och måste göra en
kraftinsats. Jag kallar inte detta för en kraftinsats, men jag antar, att örn
alla äro ense, som man ju säger, örn att en kraftinsats måste göras, fastän
man inte precis vill hjälpa till med den och inte vet, hur den skall göras —
det är just det som mången gång ligger bakom och hindrar att något blir
gjort — örn alla äro ense örn, säger jag, att en verklig insats måste göras,
kan jag inte förstå, att de, som ha den ståndpunkten, skulle på grund av
summans storlek — i detta fall 34 500 kronor •— vilja vägra att ge nykterhetsorganisationerna
denna lilla anslagsökning.

Jag läste i går i tidningarna, att Vin- och spritcentralen i år har inlevererat
över 7 miljoner kronor mer i vinst till staten än i fjol. Om någon av sparsamhetsskäl
skulle vara ängslig för denna ökning nied de 34 500 kronorna för
främjande av nykterhetsorganisationernas verksamhet, kanske den upplysningen
i någon mån kan vara till tröst.

Emellertid, herr talman, skall jag inte länge uppehålla kammaren. Från
min synpunkt sett är ett tillmötesgående med denna direkta hjälp åt nykterhetsorganisationerna
en så naturlig sak att det faller sig litet svårt för mig
att försöka gå in i en bevisning i detalj i detta ärende. Jag kan inte se några
hållbara skäl mot denna ståndpunkt, vilka man egentligen skulle behöva ge
sig in på att bemöta, och därför ber jag helt kort och gott, herr talman, att
få yrka bifall till reservationen.

Herr Petersson, Emil: Herr talman! De utredningar och förslag, som framkommit,
hävda nödvändigheten av ett förbättrat nykterhetstillstånd. Meningarna
gå emellertid isär, när det gäller frågan om att få det rätta botemedlet
mot det onda. I en punkt tyckas alla dock vara ense, nämligen att det kräves
upplysning, återigen upplysning och mer och mer intensifierad upplysning.

Före kriget hade nykterhetsorganisationer och nykterhetssamfund ett högre
belopp i statsanslag för sin verksamhet än nu. Om detta var rätt och riktigt då,
är det väl dubbelt angeläget nu, när nykterhetstillståndet har försämrats
att detta anslag återföres till sitt ursprungliga belopp, och av det skälet, herr
talman, yrkar jag bifall till reservationen.

Herr Pauli: Herr talman! Jag tror att kammarens ledamöter utan svårighet
förstå, när de jämföra utskottets uttalande med reservationen, att det förslag,
som utskottet här har framlagt, är resultatet av en överenskommelse mellan
olika meningsriktningar inom utskottet och att reservationen representerar en
särmening, som ligger utanför denna kompromiss. Bakom det förslag om 20 000
kronors höjning av det av Kungl. Majit äskade anslaget, som utskottsmajoriteten-
enat sig om, finnas många olika nyanser i nykterhets frågan och detta
även bland mycket positiva nykterhetsvänner.

Jag tror att det av utskottet föreslagna beloppet är ganska väl avvägt med
hänsyn till de verkligt aktuella behoven. Utskottet har inte kunnat reflektera
på en sådan sak som det i en av motionerna föreslagna 25-procentiga dyrtidstillägget
åt tjänstemännen inom nykterhetsorganisationerna. Men utskottet har
dels inriktat sig på den studie- och ungdomsverksamhet, som får anses tillhöra
de mest positiva och fruktbärande sidorna av nykterhetsorganisationernas verksamhet,
och dels särskilt uppmärksammat den mycket reellt betonade sida av

112

Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1944 fm.

Anslag till upplysningsverksamhet m. m. för nykterhetens främjande.

(Forts.)

nykterhetsfrågan, som utgöres av nykterhetens förhållande till trafiksäkerheten.
På grund därav har utskottet velat behjärta dels Motorförarnas helnykterhetsförbunds
framställning örn en instruktör och dels den framställning, som
har kommit från järnvägsmännens sida örn ett bidrag till upplysningskurser för
järnvägsfolk.

Det är dessa linjer, som ha varit de vägledande för utskottet, då det har
kommit fram till denna ganska aktningsvärda ökning med 20 000 kronor utöver
Kungl. Maj:ts förslag. Den samling, som inom utskottet i stort sett har
skett omkring denna summa och motiveringen därför, tror jag det finns goda
grunder för kammaren att också etablera.

Jag ber, herr talman, att med dessa ord få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Björek: Herr talman! Yi motionärer liksom nykterhetsvännerna ute i
landet äro tacksamma mot utskottet för den ökning av anslaget, som det i år
förordar utöver Kungl. Maj:ts förslag. Yi anse emellertid denna summa vara
ganska blygsam i jämförelse med de väldiga inkomster, statsverket har fått av
rusdryckshanteringen under de senare åren, särskilt det senaste. Inkomsterna
av rusdryckshanteringen och maltskatten äro nu uppe i 409 miljoner kronor
örn året. I tidningarna har det under den senaste veckan omnämnts, att
Vin- och spritcentralens vinst förlidet år med 6.8 miljoner översteg 1942 års
vinst och med hela 11 miljoner kronor överstiger, vad man beräknat i budgeten
för det löpande året. Det är ju betydande summor, och därför tycker man,
att staten inte borde vara alltför njugg mot nykterhetsfolket, då det gäller
anslag till dess arbete. I jämförelse med de väldiga summor, jag här har
nämnt, är väl ändå 20 000 kronor ett ganska blygsamt belopp. Vi lia litet
var, skulle jag tro, studerat den så kallade snabbutredningens betänkande,
som nyligen blivit tillgängligt, och vi ha därav kunnat finna, hurusom kommittérade
peka på en hel del förhållanden, vilka borde ändras och förbättras.

Det är riktigt, såsom herr Oscar Olsson sade, att man ofta blir påmind örn
att upplysning och åter upplysning är det bästa pa detta område; man kommer
inte dessa tråkiga förhållanden så till livs med lagstiftning som man skulle
önska. Men när det gäller att åstadkomma denna upplysning, ha statsmakterna
hittills varit synnerligen njugga med anslag. Anslaget för detta ändamål har
varit betydligt högre tidigare än det nu är. Vi lyckades få det något höjt
förlidet år och det har föreslagits en liten ökning även i år, men vi anse
denna ökning vara för blygsam i jämförelse med de väldiga inkomsterna fran
sprithanteringen. Man borde enligt min mening kunna ge nykterhetssträvandena
en något större slant, när inkomsterna fran sprithanteringen flöda så

rikligt. . „ ..

Med anledning av vad jag nu anfört ber jag, herr talman, att ia yrka biiall
till den vid denna punkt fogade reservationen.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen i enlighet
med de yrkanden, som därunder framkommit, gjorde propositioner, först pa bifall
till vad utskottet i den n,u ifrågavarande punkten hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades i den av herr Oscar Olsson
m. fl. vid punkten avgivna reservationen; och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Olsson, Oscar, begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Onsdagen den 29 mars 1944 fm.

Nr 12.

113

Anslag till upplysningsverksamhet m. rrv. för nykterhetens främjande.

. (Forts.)

Deri, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
230, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den av herr Oscar Olsson
m. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för japropositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-nropositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för japropositionen.

Punkterna 231 och 232.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 233.

Kungl. Majit hade föreslagit riksdagen att dels godkänna av departementschefen
angiven avlömngsstat för statens biografbyrå, att tillämpas tills vidare
fran och med budgetåret 1944/45, dels till Statens biografbyrå: Avlöningar
för budgetåret 1944/45 anvisa ett förslagsanslag av 63 900 kronor, dels ock
till Statens biografbyrå: Omkostnader för budgetåret 1944/45 anvisa ett förslagsanslag
av 6 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr E. Arrhén (1:126)
och den andra inom andra kammaren av herrar G. Sundqvist och F. Ryling
^ j’iVari hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit måtte

anhålla dels örn skyndsam utredning rörande modernisering och differentiering
av nu gällande granskningsförordning för statens biografbyrå och i fråga
om organisationen av statens biografbyrå i syfte att göra den starkare rustad
för nuvarande och kommande uppgifter; dels ock att resultatet av denna utredning
matte underkastas riksdagens prövning.

Utskottet hade i den nu förevarande punkten på anförda skäl hemställt,

1. att riksdagen matte

a) godkänna under punkten införd avlöningsstat för statens biografbyrå
att tillampas tills vidare fran och med budgetåret 1944/45;

b) till Statens biografbyrå: Avlöningar för budgetåret 1944/45 anvisa ett
förslagsanslag av 63 900 kronor;

c) till Statens biografbyrå: Omkostnader för budgetåret 1944/45 anvisa ett
förslagsanslag av 6 000 kronor;

gärd föranleda011611151 1=126 °c6 11:184 icke måtte till någon riksdagens åt -

Anslag till
statens biografbyrå.

På framställning av herr talmannen beslöts att punkten skulle företagas till
avgörande momentvis.

Mom. I.

Utskottets hemställan bifölls.

Första kammarens protokoll 1944. Nr 12.

114

Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1944 fm.

Anslag till statens biografbyrå. (Forts.)

Mom. II.

Herr Arrhén: Herr talman! Filmen är en av våra yngsta konstarter, men det
kanske i alla fall kan väcka en viss överraskning, att de bestämmelser angående
filmgranskning, som vi ha här i landet, äro de äldsta i världen. De torde
också tillhöra de allra bästa och Ira varit ett föredöme, när det gällt att uppbygga
motsvarande institutioner på andra hall i världen, framför allt i vara
nordiska grannländer. De länder, som från början tagit efter våra bestämmelser
i detta avseende, Ira visserligen då och då givit sig ut på extraturer, men de
ha till slut alltid återvänt till vårt system. Det är således inte själva systemet
med filmgranskningen, som jag här vänder mig mot, utan det är andra saker.

De närmare bestämmelserna örn filmgranskning återfinnas i förordningen
med Kungl. Maj:ts nådiga föreskrifter angående granskning av biografbilder,
given Stockholms slott den 22 juni 1911. Detta reglemente är underskrivet av
dåvarande socialministern Hugo Hamilton. När man först får det i handen,
kan det ju förefalla att i dag vara en aning antikt, men man blir mer och iner
imponerad, då man tar del av dess innehall, ty stadgan är kvalitativt mycket
högtstående.

I § 1 finns en bestämmelse om hur många granskmngsmännen skola vara.
Det skall vara två ordinarie och en extra granskningsman. Deras antal har
sedermera utökats så att det blivit tre ordinarie och en extra. Därutöver har
man, liksom även fallet varit tidigare, rätt att tillkalla ytterligare extra granskningsmän.
Denna möjlighet har funnits ända fran stadgans tillkomst. Förra
världskriget föranledde, att man tillkallade särskilda militära och diplomatiska
granskare, som ur vissa synpunkter genomgingo materialet, och detsamma
bär skett även under det nu pågående kriget.

I § 3 föreskrives, att journalbilder, eller som det står i stadgan, »bilder, som
troget skildra nyligen inträffade händelser», skola ha förtursrätt vid granskningen.
1 • T

Sedan ges det i § 4 en skildring av hur det skall tillgå vid granskningen. 1
princip skall en granskningsman ha hand örn granskningen, men han kan tillkalla
den andre och i tvistiga fall också den tredje. Denna metod har åtminstone
utifrån sett fungerat tillfredsställande. Anledningen till, att jag nu
vill ta upp denna organisation till översyn är emellertid, att den filmmängd,
som nu passerar granskningens nålsöga, har ökats på ett fantastiskt sätt Antalet
filmer, som passera censuren, har fyrdubblats, under det att granskningsmännens
antal ingalunda ökats i motsvarande grad, vilket naturligtvis lett
till att granskningsmännens arbete ökats. Det förefinnes också en viss brist
på lokaler liksom även i fråga örn en sådan detalj som maskinister och annat
som sammanhänger med den rent tekniska apparaten. .

Det ansvar, som påvilar granskningsmännen, är givetvis mycket stort, o.iäivfallet
skulle det, herr talman, kännas som en lättnad, örn granskningsmännen
— för att använda ett militärt uttryck — kunde få arbeta i dubbelkommando
och örn särskilt chefens arbetsbörda kunde lättas genom att ett. större antal
medarbetare stöde till hans förfogande. Det arbete, som det här gäller, är
ytterligt påfrestande, och det är mycket robusta intressen, som kämpa omkring
statens biografbyrå. Jag skall inte närmare inga pa deni, men att gransknmgsuppgiften
helt kräver sin man är uppenbart. .

En ökning av organisationen kommer givetvis att medföra större utgifter
för statsverket, och det hela bleve dyrare än för närvarande. Men. det är här
enligt mitt förmenande fråga örn en mycket viktig sak. \ i äro ju i .allmänhet
mycket noga med vad vi äta, vad vi kläda oss med, vilka böcker vi läsa och
kanske t. o. m. hur vårt umgänge är beskaffat. Yi ha all anledning att vara

Onsdagen den 29 mars 1944 fm.

Nr 12.

115

Anstad till statens biografbyrå. (Forts.)
lika uppmärksamma, när det gäller det som passerar våra ögon på den vita
duken. Detta är viktigt inte bara för oss vuxna, utan än mer för barnen oell
ungdomen.

Den redan fungerande organisationen har i detta avseende gjort en mäktig
kulturinsats under de gångna årtiondena. Det är inte tu tal örn annat. Vi lia
sluppit att se en väldig mängd skräp i filmväg tack vare att denna institution
funnits. Den svenska filmcensuren har ,ju också namn om sig att vara strängare
än andra länders, när det gäller att skilja på barntillåtna och icke barntillåtna
filmer. Det är dock svårt att yttra sig härom, ty meningarna gå,
såsom vi veta, mycket isär örn denna sak. Det är emellertid även möjligt att
kritisera de metoder, som därvidlag komma till användning.

Det finns bestämmelser örn, hur det skall tillgå vid granskning av filin i
en annan förordning — av samma datum som den jag nyss nämnde — vilken
rör biografföreställningar. Där står följande: »Granskningsman må ej godkänna
biografbilder, vilkas förevisande skulle strida mot allmän lag eller goda
seder eller eljest kunna verka förråande, upphetsande eller till förvillande av
rättsbegreppen. Bilder, som framställa skräckscener, självmord eller grova förbrytelser
på sådant sätt eller i sådant sammanhang, att dylik verkan kan åstadkommas,
må sålunda icke godkännas. Till förevisning vid sådan föreställning,
till vilken barn under 15 år lämnas tillträde, må ej heller godkännas bilder,
som äro ägnade att skadligt uppjaga barns fantasi eller eljest menligt inverka,
på deras andliga utveckling eller hälsa.»

Det är dessa allmänna bestämmelser, som granskningsmannen har att hålla
sig till. De äro ganska vaga, och det beror helt på den subjektiva tolkningen
vad resultatet blir.

Man skulle, herr talman, vilja framhålla, att det i vårt land för närvarande
knappast finns några, eller i varje fall alltför få, filmer, som framställas med
det speciella syftet att visas för barn. Här skulle, förefaller det mig, filmcensuren
kunna ha möjlighet att tvinga producenterna att göra dylik film
genom att underkänna det mischmasch, som nu får gå under benämningen barnfilm.
Nu blir det ofta så, att filmer, som man tycker äro alltför menlösa,
fadda och larviga för att visas för vuxna, gör man barntillåtna, under det att
man för visning inför barn underkänner sådana kvalitetsfilmer som exempelvis
»Madame Curie» och andra. De få inte visas, ehuru deras tendens är synnerligen
god. Det är. som örn principen vore, att avskrapet och krafset, pilsnerfilmer
och annat, kan passa för barnen. För mig ter sig saken närmast så, att
det är huvudintrycket av en film. själva tendensen, filmens mening, som är
det viktiga, viktigare än att man klipper bort enstaka scener, låt vara att. de
kunna te sig väl »skarpa», som det heter på pojkspråket. Som det nu är nästan
skäms man att gå med sina barn på en biografteater för att visa dem film och
sålunda införa detta nya begrepp i deras värld -— man skäms på de vuxnas
vägnar över att vad de få se är av så dålig kvalitet.

Jag vill, herr talman, i detta sammanhang gärna erkänna, att det är svårt
med barngränsen upp till 15 år. Man kan diskutera, om det inte vore lämpligare
med två gränser, en lagd vid 8 år och en vid 15 år. Invändningen blir
naturligtvis den, att det här är svårt att genomföra en kontroll, men svårigheten
blir kanske inte så stor, ty när barnen äro under åtta år ha föräldrarna väl i
de flesta fall fortfarande kontroll över dem.

Jag tycker också, att filmproducenterna skulle vara intresserade av detta
problem, ty (let gäller för dem ett nytt kundklientel, som de hittills utnyttjat
alltför litet.

Av vad jag nu har sagt örn barnfilmerna, äro naturligtvis vissa synpunkter
också användbara för de vuxnas filmer. Men därvidlag får man dock anlägga

116

Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1944 fm.

Anslag till statens biografbyrå. (Forts.)
friare synpunkter. Livet är, herr talman, ett mixtum pietari; och filmen får
spegla detta mixtum. Här är en likriktning den största faran.

Det väsentliga i detta sammanhang blir emellertid, som jag redan i början
av mitt anförande yttrade, att filmproduktionen under de senaste årtiondena
fyrdubblats, under det att granskningsinstitutionens arbetskapacitet i stort sett
är densamma. Därför skulle i mitt tycke en personlig förstärkning vara motiverad,
liksom även granskningsförordningen skulle behöva underkastas en översyn.
Nu svarar kanske utskottet, att statens biografbyrå själv inte har begärt
någon förstärkning. Det är visserligen sant. Men det är väl så, att när man
går mitt uppe i ett arbete och har gjort det så lång tid, ser man inte det som
ligger närmast inpå — man tycker att det får gå som hittills.

Det är emellertid, herr talman, klart, att detta problem är både svårt och
ömtåligt. Anledningen till mitt inlägg är inte alls att på något sätt »komma
åt» någon i statens biografbyrå. Tvärtom skulle jag vilja ge både dess chef
och hans medarbetare ett erkännande för det arbete, som de utfört genom
åren. Min avsikt är endast, att man måste bereda dem ökade möjligheter att
göra sin insats. Jag har den uppfattningen, att deras arbete är av stor vikt ur
folkpsykologiska och folkmoraliska synpunkter.

Med hänsyn till den långt framskridna tiden och i avsikt att förkorta
debatten, har jag emellertid, herr talman, intet yrkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i det nu föredragna
momentet hemställt.

På framställning av herr talmannen beslöts att den fortsatta behandlingen
av förevarande utlåtande skulle uppskjutas till aftonsammanträdet.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 144, i anledning av väckt motion angående vidgad rätt till restitution
av tull och skatt å bensin, som användes för segelflygändamål; och

nr 145, i anledning av väckt motion örn avdrag vid taxering av inkomst för
flyttningskostnader vid tillträdande av annan anställning.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 157, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
eftergift av åtal mot vissa underåriga, m. m.;

nr 158, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
ändrad lydelse av 6 § strafflagen för krigsmakten; samt

nr 159, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 16 februari 1934 (nr 19) örn fullgörande
i vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande till utlandet m. m.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 160, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 24 mars 1942 (nr 128) örn förbud mot
bebyggelse till hinder för försvaret;

Onsdagen den 29 mars 1944 fm.

Nr 12.

117

nr 161, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
fortsatt giltighet av allmänna förfogandelagen den 22 juni 1939 (nr 293);

nr 162, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1942 (nr 493) örn avverkningsskyldighet
;

nr 163, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av prisregleringslagen den 30 juni 1942 (nr 459);

nr 164, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
fortsatt giltighet av lagen, den 30 juni 1943 (nr 420) angående begränsning
av dyrtidstillägg å lön och pension;

nr 165, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av lagen den 14 maj 1943 (nr 245) med särskilda bestämmelser
angående gäldande av ersättning enligt allmänna förfogandelagen
m. fl. lagar; samt

nr 178, i anledning av väckta motioner örn vissa ändringar i lagen örn folkpensionering,
m. m.

Anmäldes och godkändes sammansatta stats- och andra lagutskottets förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 176, i anledning av dels Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning örn anslag till mödrahjälp, dels ock Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning örn ändrad .lydelse av 1, 2 och 4 §§ förordningen
den 11 juni 1937 (nr 339) örn mödrahjälp, m. m.; samt

nr 177, i anledning av dels Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar om anslag till bidrag till dyrtidstillägg å folkpensioner och
invalidunderstöd samt anslag till dyrtidstillägg å barnbidrag och å ersättning
åt blinda, dels ock Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn dyrtidstillägg
under budgetåret 1944/45 å folkpensioner, invalidunderstöd och barnbidrag,
m. m.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 316, av herr Albertsson m. fl., i anledning av Kungl. Majlis proposition
med förslag till hushållningssällskapens organisation och verksamhet;

nr 317, av herr Bondeson, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till hushållningssällskapens organisation och verksamhet;

nr 318, av herr Bondeson, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till hushållningssällskapens organisation och verksamhet; samt
nr 319, av herr Nilsson, Bror, m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående inrättande av en statens högre skogsskola.

Föredrogs ett från andra kammaren ankommet protokollsutdrag, nr 292,
med delgivning av nämnda kammares beslut över dess andra tillfälliga utskotts
utlåtande nr 3, angående förbilligande av kostnaderna för bakteriologiska
undersökningar av dricksvatten, m. m.

Herr Bärg, Johan: Herr talman! Jag hemställer, att första kammaren, som
den 28 innevarande månad bifallit sitt andra tillfälliga utskotts i dess utlåtande
nr 2 gjorda hemställan, vilken överensstämmer med andra kammarens enligt
det nyss upplästa protokollsutdraget fattade beslut, måtte finna delgivningen
av andra kammarens beslut ej föranleda vidare yttrande.

Denna hemställan bifölls.

lis

Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1944 em.

Justerades protokollsutdrag för detta sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 5.20 eftermiddagen.

lii fidem

G. H. Berggren.

Onsdagen den 29 mars eftermiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 7.30 eftermiddagen.

Anmäldes jordbruksutskottets förslag till riksdagens skrivelser till Konungen
:

nr 166, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
stadsägan nr 728 i Hälsingborg;

nr 167, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående försäljning av
vissa, allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter;

nr 168, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överlåtelse till
stiftelsen Kungl, gyttjebad- och brunnsanstalten Loka av äganderätten till
kronolägenheten Loka nr l1 i Grythytte socken;

nr 169, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående disponerande av
avkastningen av statens hästavelsfond;

nr 170, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till jordbrukets
yrkesskolor;

nr 171, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till inredning
och utrustning vid veterinärhögskolan;

nr 172, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående reglering av sockernäringen
i riket m. m., såvitt angår anslagsanvisning;

nr 173, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående åtgärder till stödjande
av odlingen av vissa kulturväxter;

nr 174, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående byte av viss mark
mellan kronan, å ena, samt Wikers aktiebolag och Stribergs grufveaktiebolag,
å andra sidan; samt

nr 175, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1943 (nr 458) örn inskränkning
med hänsyn till försvaret i rätten att avverka skog.

Skrivelseförslagen godkändes under förutsättning beträffande vart och ett
av dem, att andra kammaren i avseende å motsvarande utskottsutlåtande fattade
samma beslut som första kammaren.

Fortsattes föredragningen av statsutskottets utlåtande nr 8, i anledning av
Kungl. Maj:.ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar rörande egentliga
statsutgifter för budgetåret 1944/45 under åttonde huvudtiteln, avseende
anslagen inom ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde, jämte i ämnet
väckta motioner.

Punkterna 234—238.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 29 mars 1944 em.

Nr 12.

119

Punkten 239. Anslag lill

, -it , • n tt t ... o, . t ■, understöd åt

Kungl. Majit hade föreslagit riksdagen att till Understöd at inhemska skönlitterära

skönlitterära författare av utmärkt förtjänst för budgetåret 1944/45 anvisa författare.
ett anslag av 25 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft en inom första
kammaren av herr F. Ström väckt motion (I: 128), vari hemställts, att riksdagen
måtte för budgetåret 1944/45 höja ifrågavarande anslag med 10 000
kronor eller från 25 000 kronor till 35 000 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande punkten anfört:

»Utskottet anser sig icke under för närvarande rådande förhållanden kunna
biträda det i motionen 1:128 framställda yrkandet utan ansluter sig till Kungl.
Maj :ts förslag och hemställer förty, att riksdagen må, med bifall^ till Kungl.
Maj :ts förslag och med avslag å motionen 1:128, till Understöd at inhemska
skönlitterära författare av utmärkt förtjänst för budgetåret 1944/45 anvisa
ett anslag av 25 000 kronor.»

Enligt en vid punkten avgiven reservation hade herrar Oscar Olsson, Pauli,
Lindström och Hoppe ansett, att utskottets yttrande och hemställan bort hava
följande lydelse:

»Vad i motionen 1:128 anförts till stöd för det i motionen framställda yrkandet
örn höjning av förevarande anslag har synts utskottet bärande. Med
hänsyn till för närvarande rådande förhållanden anser utskottet sig emellertid
icke kunna förorda en större anslagsökning än med 5 000 kronor, varigenom
anslaget skulle bringas upp till den nivå, anslaget hade före krigsutbrottet.
_ , r

Utskottet hemställer förty, att riksdagen må, i anledning av Kungl. Maj :ts
förslag och motionen I: 128, till Understöd åt inhemska skönlitterära författare
av utmärkt förtjänst för budgetåret 1944/45 anvisa ett anslag av 30 000
kronor.»

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Till utskottets utlåtande har på denna
punkt fogats en reservation, vari begäres en höjning med 5 000 kronor av anslaget
för understöd åt inhemska skönlitterära författare. _ Det är inte fråga
örn att återföra detta anslag till samma nivå som före kristiden, det är endast
fråga örn att höja beloppet från av Kungl. Maj:t föreslagna 25 000 kronor till
30 000 kronor.

Det har under debatterna i dag både i denna kammare och i andra kammaren
uttalats beklaganden från olika håll av den nedskärning av kulturanslagen,
som från början angivits ha endast provisorisk karaktär men som fatt fortsätta
under fyra eller flera år. Debatter örn anslag till de skönlitterära författarna
lia förts under de senaste riksdagarna, och det har gång på gång framhållits,
att det sätt, varpå riksdagen i beskattningshänseende har behandlat de fonder,
som i stor utsträckning använts för understöd just av litteraturen, bort medföra,
att staten åtminstone återfört det anslag det här är fråga örn till det
gamla beloppet. Jag liksom mina medreservanter har funnit, att även örn man
inte kan ge samma belopp som före krisen, sa borde det vara riksdagen angeläget
att åtminstone visa sin goda vilja på detta område genom a,tt höja beloppet
med den summa vi ha föreslagit. Fortfarande står j’u Sverige jämfört
med de andra nordiska länderna på en föga smickrande nivå, när det gäller
dessa direkta anslag.

Med dessa få ord, herr talman, ber jag att få yrka bifall till reservationen.

Herr Pauli: Perr talman! Jag skall be att få bringa i kammarens erinran,
vad som skedde och sades i denna kammare onsdagen den 24 mars 1943. Den

120

Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1944 em.

Anslag till understöd åt skönlitterära författare. (Forts.)
dagen diskuterades här också frågan om understöd åt vittra författare av utmärkt
förtjänst, men det skedde i ett annat sammanhang. Det var inte fråga
örn det på åttonde huvudtiteln upptagna författaranslaget, som då redan var
behandlat för det stundande budgetåret, utan diskussionen gällde, huruvida
man borde beskatta sådana fonder, som hade donerats för utdelande av understöd
åt skönlitterära författare. Det anfördes, att riksdagen året förut, alltså
1942, hade medgivit en sådan skattelindring för vetenskapliga fonder, och det
gjordes gällande — med rätta, som jag fortfarande anser — att dessa fonder
för understöd av skönlitteratur bort få samma behandling. Emellertid vägrade
bevillningsutskottet att gå in för detta, och båda kamrarna följde utskottet.
Den saken är det alltså numera ingenting att göra åt.

Men det förekom i bevillningsutskottets betänkande och i diskussionen här
i kammaren ett moment, som är av högsta aktualitet för den fråga, som vi i
kväll behandla. I betänkandet gjordes nämligen det uttalandet, att det är på
anslagsvägen man bör tillgodose de intressen, som motionärerna i frågan hade
velat fullfölja. Jag har inte betänkandet framför mig, men jag citerar detta
efter det referat av betänkandet, som herr Velander, ledamot av utskottet, då
gav. Herr Velander tyckte, att det var riktigt, att man skulle understödja
skönlitterära författare av utmärkt förtjänst, men han ansåg, att man skulle
göra detta. genom direkta anslag och icke genom skattelindring. Denna åsikt
uttalades inte bara av utskottet i dess helhet genom betänkandet, utan även
av dess ledamot herr Velander och av dess ordförande, herr Bärg. När då jag
och andra talare frågade herr Bärg, huruvida han på grund härav kunde tänkas
ge sitt stöd åt en höjning av detta direktanslag, förklarade herr Bärg i slutet
av debatten: »Ja, jag skall säga det som svar, att örn dessa fonder nu genom
lagstiftning mista en skattefrihet, som de nu verkligen lia, så är jag obetingat
med på en sådan vädjan.» Vi ha alltså där ett direkt löfte från ett så pass inflytelserikt
håll som bevillningsutskottets ordförande. Jag beklagar, att jag
inte ser honom närvarande här i kammaren just nu. Han är emellertid fullt
beredd på att jag ger honom denna påminnelse. Örn man alltså presenterar denna
på ett år utställda växel, är jag övertygad örn att han för sin del är beredd
att inlösa densamma.

Nu är det emellertid frågan, örn vi skola betrakta detta såsom en »sola»
växel eller såsom en förbindelse, som sträcker sig längre än till bevillningsutskottet
och dess ordförande. För min del kan jag inte se saken annorlunda
än att när riksdagens båda kamrar ställt sig bakom ett förslag av bevillningsutskottet
och icke haft något att invända mot dess motivering, så har också
riksdagen i sin helhet därmed iklätt sig en förbindelse. Man måste ju också
säga, att allmänheten nog skulle ha svårt att fatta, att riksdagen, när den följer
bevillningsutskottet, är ett annat kollektiv än riksdagen, när den följer
statsutskottet.. Man torde med fullt skäl och utan att gå till några överdrifter
kunna säga och begära, att det som riksdagen förbinder sig till i en bevillningsutskottsfråga
bör gälla även när riksdagen behandlar samma problem i
samband med ett förslag från statsutskottet.

Låt oss sedan se på själva anslagsfrågan. Det har redan påpekats av den
föregående talaren, att författaranslaget är ganska lågt här i Sverige och att
reservationen inte går ut på en större höjning än från 25 000 kronor med 5 000
upp till 30 000 kronor.

I anslutning till vad jag nyss framhöll örn bevillningsutskottets förslag i fjol
vill jag erinra örn att den sammanlagda summa, som staten genom denna skattläggning
kunde vinna, beräknats till omkring 35 000 kronor per år. Hälften
av detta blir 17 500 kronor. Det kunde väl inte ha ansetts orimligt örn man
hade sträckt kravet så pass långt, att åtminstone hälften av de pengar, som

Onsdagen den 29 mars 1944 em.

Nr 12.

121

Anslag till understöd åt skönlitterära författare. (Forts.)
staten tillägnade sig genom skattläggning av donationsfonderna, lades till det
direkta författaranslaget. I själva verket kunde det vara motiverat, att liela
denna summa lades på författaranslaget. Reservanterna ha emellertid inte på
långa vägar gått så långt. De ha endast med den föreslagna blygsamma ökningen
velat ge riksdagen tillfälle att visa, att riksdagen i varje fall i princip
står fast vid vad den för nästan jämnt ett år sedan förklarade i denna fråga.

Vi ha också att tänka på hur det ställer sig i Sverige i jämförelse med t. ex.
våra närmaste grannländer. I denna stund kan väl ingen människa förneka, att
Sveriges finanser äro betydligt gynnsammare än Norges, Danmarks och Filands.
Icke desto mindre ha, efter vad från auktoritativt håll meddelats mig.
författarna i dessa våra grannländer även för närvarande större anslag än i
Sverige. Beträffande det sätt, varpå det svenska anslaget användes, finns det
alla behövliga garantier för att det kommer till rätt användning. Det tilldelas
sådana författare, som ur litterär synpunkt äro väl förtjänta av det, och i den
mån det är påkallat kommer även behovssynpunkten i tillämpning.

Såvitt jag kan förstå, föreligger här alltså all anledning för kammaren att
trots utskottsmajoritetens avvisande hållning anta reservanternas förslag. Jag
vill ännu en gång särskilt påminna örn vad bevillningsutskottet och dess ordförande
i fjol yttrade örn den saken. Jag ser, att herr Bärg nu finns i kammaren,
och jag är säker på att han nu skall infria det formella löfte han då gav
att gå med på en höjning av författaranslaget till balanserande av den då beslutade
beskattningen. Den höjning, som nu begäres, är som sagt synnerligen
anspråkslös i betraktande av det belopp, som staten tagit i form av skatt, och
jag har därför, herr talman, de bästa förhoppningar om att kammaren skall
bifalla reservationen.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr Bärg, Johan: Den föregående ärade talaren erinrade om några ord,
som yttrades här förra riksdagen. Jag lär ha lovat att stödja något förslag örn
ökning av anslaget till här ifrågavarande ändamål. Jag minns den saken mycket
väl, och jag hade just väntat, att det skulle bli en sådan påminnelse. Jag
förstår inte, att en röst kan lia så stort värde, att det påkallar ett omnämnande
i debatten, men det må så vara. Jag skall infria mitt löfte inte till de 50
procent jag lovade utan till 100 procent.

Jag tänkte, herr talman, när jag läste herr Ströms motion, att om jag skulle
känna mig föranlåten att säga några ord utöver det, att jag ger min röst för
den föreliggande reservationen, så skulle det möjligen vara, att jag tycker, att
herr Ströms penna har format motiveringen i den föreliggande motionen på ett
sådant sätt, att det inte riktigt väl harmonierar med syftet att befrämja skönlitterära
arbeten. Jag vet, att herr Ström har en vackrare penna än den han
använde, när han motiverade sitt förslag till ökning av anslaget. Han talar
huvudsakligast om riksdagens otack till de skönlitterära författarna och säger,
att riksdagen inte alls uppskattar deras författarkonst. Detta är sagt på ett
så fränt sätt, att jag tycker att om jag skulle be örn någonting, toge jag nog
vackrare ord i munnen. Särskilt örn jag skall tigga för »skönlitterära» ting.

Men, herr talman, det är inte för att säga det där larvet som jag har begärt
ordet, utan det är helt enkelt för att hemställa, att kammaren i kväll måtte
följa reservanterna. Kunna vi så billigt som för 5 000 kronor slippa ifrån alla
de mer eller mindre misslyckade försöken att genom skattebefrielse hjälpa vissa
företag, som man vill främja, så är jag övertygad örn, ärade kammarkamrater,
att det är en mycket god affär. Och örn jag överhuvud taget skall erinra örn
något a.v vad jag sade i fjolårets debatt, vill jag säga, att det är mycket klokare,
örn, man vill stödja ett ändamål, att man gör det på ett sådant sätt, att

122

Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1944 em.

Anslag till understöd åt skönlitterära författare. (Forts.)
man vet vad nian ger och har skäl, som äro hållbara. Det har man inte, när
man ger hjälp genom skattebefrielse. Då undantar man vederbörande från
skattskyldighet, och därmed är saken klar utan ett sådant vägande. Nu har
man här avskaffat skattefriheten. Jag tycker — särskilt när det är en så
blygsam begäran som den reservanterna ha gjort —■ att det finns hundraprocentiga
skäl att gå med på de 5 000 kronorna, även utan att det betraktas såsom
ett friköpande frän den där olyckliga metoden att ge stöd genom skattebefrielse.

Jag skulle för min ringa del känna mig besviken på första kammaren, örn
den inte vill räcka ut handen genom att ge de där 5 000 kronorna. Jag vill
iin en gång stryka under, att örn vi därigenom kunna leda in hjälppolitiken på
bättre och förnuftigare linjer än den, som utgöres av skattebefrielse, så är det
allvarligt talat en mycket god affär.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Larsson, Sven: Herr talman! Jag medger gärna, att det inte är någon
stor sak, som vi tala örn den här gången. Det gäller, som den föregående talaren
sade, endast 5 000 kronor, och jag tror nästan, att vi i statsutskottet gärna se
detta liksom så mycket annat som en av statsfinansiella skäl betingad övergående
nedskärning. Jag har för min del ingenting att invända mot en sådan
uppfattning. Detta anslag utgick ju 1938 med 30 000 kronor, det sänktes till
16 000 kronor, och sedan 1942 har det utgått med 25 000 kronor. Jag tror
inte som den föregående talaren, att vi kunna- friköpa oss från vidare debatter
i denna sak genom att höja anslaget till 30 000 kronor. Jag är inte heller övertygad
om att vi genom att bifalla herr Ströms motion och således höja anslaget
till 35 000 kronor kunna komma ifrån beskyllningen att vara fiender till den
del av den svenska kulturen, som kallas för skönlitteratur — en beskyllning,
som kommit fram, därför att statsmakterna inte velat ge mer än 25 000 kronor.
Jag förmodar, att meningen med motionens uttalande är, att de som vilja
ge bara 25 000 kronor måste betraktas som fiender till skönlitteraturen, men
att man skulle kunna komma ifrån denna beteckning, om man sträckte sig till
35 000 kronor. Jag har litet svårt att förstå, att så skulle vara fallet.

Nu fördelas de 25 000 kronorna på 18 författare, och jag är övertygad örn
att alla dessa av en eller annan anledning kunna behöva bidrag.

Jag får erkänna, herr talman, att jag har litet svårt för att bedöma, huruvida
25 000 kronor kan vara tillräckligt i detta fall, eller örn anslaget bör
utgå med 30 000 eller kanske 35 000 kronor. Jag har också svårt att avgöra,
vad som kan vara skäligt här, och jag tror därför, att det egentligen bör ankomma
på Kungl. Maj:t att avgöra, hur stort detta belopp skall vara. Jag
förmodar, att när Kungl. Majit anser tiderna vara sådana, att anslaget kan
återställas till vad som utgick till och med 1938, kommer detta att ske.

Jag skall, herr talman, med dessa ord be att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Sandström: Herr talman! Jag tillhör dem, som vid ett tidigare här
omnämnt tillfälle ha motsatt sig den skattebefrielse för vissa fonder, som nu
har varit på tal. Jag har gjort det av samma skäl som bevillningsutskottets
ordförande här Ilar framfört. Jag anser nämligen, att behj ärtans värda ändamål
skola stödjas, men inte genom en så oberäknelig och delvis även farlig åtgärd
som en skattebefrielse. Det ändamål, varom här är tal, är ju — det erkänna
vi alla — i allra högsta grad behjärtansvärt. Jag är, herr talman, även för min
del fullt beredd att ta konsekvenserna av min tidigare ståndpunkt, och jag
kommer därför att rösta för reservationen.

Onsdagen den 29 mars 1944 em.

Nr 12.

123

Anslag till understöd åt skönlitterära författare. (Forts.)

Herr Ström: Herr talman! Endast ett par ord till herrar Bärs och Sven
Larsson. Jag känner ju båda som mina ärade kamrater nästan sedan hedenhös,
skulle jag vilja säga; jag vet vilka utmärkta män de äro och vet, att hos dem
finns inte någon avoghet mot skönlitteraturen. Jag tror, att båda, som äro
mäktiga och inflytelserika i sina län, ha gjort betydande insatser för forsknings-
och kulturarbetet i länen. Det är inte tal om att det mot dem kail riktas
någon som helst anmärkning. Det riktar jag inte heller mot någon i riksdagen.
Sveriges författare känna sig, när de bli berövade sina fonders avkastning och
inte få något vederlag, visserligen inte fientligt inställda mot riksdagen, men
de tro, att riksdagen är fientligt inställd mot dem. Så är naturligtvis inte fallet,
det visar inte minst herr Bärgs anförande här i kväll. Jag måste säga detsamma
örn min ärade vän herr Sven Larsson, som här visserligen har gått emot
motionen och reservationen. Jag vet, att han är fullständigt ense med mig i
själva huvudsynpunkterna.

Jag ber därför, herr talman, att få tacka för att det finns en så livlig principiell
förståelse i denna kammare för den sak det gäller, och även örn motionen
inte blir bifallen fullt utan bara till hälften, är jag övertygad örn att Sveriges
författare äro mycket tacksamma även för detta tecken på uppskattning.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den under behandling varande punkten hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, efter att hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna denna proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Pauli begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
239, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då herr talmannen fann tvekan kunna råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst omröstningsapparat; och befunnos vid
omröstningens slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 44;

Nej — 52.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Punkterna 2\0•—258.

Vad utskottet hemställt bifölls.

124

Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1944 em.

Örn ändrade
grunder för
kyrkomötets
sammansättning.

Punkten 259.

Lades till handlingarna.

Punkten 260.

Utskottets hemställan bifölls.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets utlåtande nr 11, i anledning av väckt
motion om ändrade grunder för allmänna kyrkomötets sammansättning.

I en inom första kammaren väckt, till konstitutionsutskottet hänvisad motion,
nr 230, av herrar Sandegård och Lindström, hade hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn utredning och förslag angående
ändrade grunder för kyrkomötete sammansättning i syfte att tillförsäkra lekmännen
behörigt vidgat deltagande i dess arbete.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet anfört bland annat:

»Vid en omprövning av frågan örn en utökad lekmannarepresentation torde
man ej kunna undgå att överväga även spörsmålet örn sättet för denna representations
utseende. Otvivelaktigt föreligger ett behov av mera tidsenliga former
för val av kyrkomötets lekmannaombud. Olika vägar stå här till huds.
En väg vore, att låta elektorsvalen, som nu ske å sammanträde inför kyrkostämmas
ordförande, verkställas av kyrkofullmäktige eller, där sådana icke
finnas, av kyrkostämma. En annan lösning vore, att med bibehållande av
nuvarande ordning för val av elektorer, men med upphävande av nuvarande
kretsindelning inom stiften vid val av lekmannaombud, låta dessa val företagas
gemensamt av samtliga församlingsombud. En tredje utväg vore, att
dessa val verkställdes av den ombudsförsamling, som pastoratskyrkoråden utse
för val av lekmannaombud i domkapitlet.

Utskottet anser alltså, att den tidigare berörda år 1921 igångsatta men år
1923 avbrutna utredningen i nu förevarande del snarast bör återupptagas, samt
hemställer därför, att riksdagen i anledning av förevarande motion i skrivelse
.till Kungl. Majit ville anhålla örn utredning och förslag till ändrade grunder
för kyrkomötets sammansättning i huvudsaklig anslutning till vad utskottet
ovan anfört.»

Reservation hade anmälts av, utom annan, herrar Källman, Söderdahl, Nilsson
i Göteborg och Spångberg, som, under framhållande av att den större frågan
örn kyrkomötets existensberättigande överhuvud taget först borde utredas,
yrkat avslag såväl på den mindre i förevarande motion väckta frågan som på
utskottets hemställan.

Herr Källman: Herr talman! Jag skall tillåta mig att säga några ord, då
jag inte har kunnat biträda utskottsmajoritetens uppfattning i det förslag, som
utskottet framlägger. Jag anser nämligen, att de tre linjer, efter vilka utskottet
förordar en utredning, inte leda till resultat av någon som helst betydelse.
Yi känna ju alla till, hur kyrkomötesvalen tillgå genom den indirekta
metod, som gäller, och att det inte är något deltagande att tala örn veta vi
också. Örn man emellertid nu skulle välja den vägen att låta elektorsvalen ske
på sammanträde inför kyrkostämmans ordförande eller verkställas av kyrkofullmäktige,
eller örn man löste frågan med bibehållande av nuvarande anordning
för val av elektorer men med upphävande av kretsindelningen, eller örn
valen skulle verkställas av den ombudsförsamling, som pastoratskyrkoråden
utse för val av lekmannaombud i domkapitlet, så skulle kyrkomötet nog ändå
bli detsamma som det har varit förut. Vi ha i många år sagt — det gäller både

Onsdagen den 29 mars 1944 em.

Nr 12.

125

Örn ändrade grunder för kyrkomötets sammansättning. (Forts.)
mig ock flera andra — att man till elektor väljer någon både kyrkligt konservativ
och även eljest konservativ person, och sedan välja elektorerna någon
nästan vådligt konservativ ledamot, som skall sitta i kyrkomötet och bestämma.
Jag vågar hysa den djärva uppfattningen — vi ha ju rätt att ha olika åsikter
här i landet — att likaväl som statsmakterna i allmänhet äro två, borde de
kunna vara det också när det gäller att besluta i kyrkliga angelägenheter. Nu
bestämmer emellertid § 87 i regeringsformen, att när det gäller kyrkliga frågor,
när man stiftar, ändrar eller upphäver kyrkolag, fordras det samtycke jämväl
av kyrkomötet.

Jag har många gånger, när jag läst kyrkolagen, funderat över att kyrkomötet
kan tillåta denna i många avseenden ålderdomliga lagstiftning som den lagen
innehåller. Låt mig bara såsom exempel nämna bannlysningen i dess två olika
etapper, där den svårare delen innebär, att man avstänges inte endast från
»den heliga kristna kyrkans delaktighet utan också från annat umgänge än
med sin hustru, sina barn och tjänstehjon». Vi lia också kyrkotagningen kvar.
Trots lönereglering för biskopar och präster ha vi likväl kvar en förordning av
den 16 oktober 1723, som bland annat berör prästerskapets privilegier. Jag
kan nämna ett exempel som är relativt färskt. Fm kyrkoherde i Pjätteryds församlings
pastorat äger enligt högsta domstolens utslag år 1936 att åtnjuta avkastningen
av en egendom, som tillkom »prästbordet» genom en donation år
1344. Att så gamla privilegier kunna gälla efter det att riksdagen med kyrkomötets
godkännande varit i tillfälle att reglera både biskopars och övriga
prästerskapets löneförmåner, förefaller ju rätt märkligt.

Jag är övertygad örn att den utredning, som här ifrågasättes, inte leder
till något verkligt eller betydelsefullt resultat. Utskottet har som bekant initiativrätt
när det gäller grundlagarna, och dit hör ju 87 § i regeringsformen, men
vi som äro reservanter ha icke någon initiativrätt. Därför ha vi velat tillkännage
vår uppfattning genom att yrka avslag på utskottets hemställan. Jag tilllåter
mig, herr talman, att göra detta yrkande.

Häri instämde herr Andersson, Anders, och herr Söderdahl.

Herr Andersson, Jones Erik: Herr talman! Herr Källman företräder en
uppfattning, som utmynnar i att den större frågan örn kyrkomötets existensberättigande
först måste utredas, innan den utredning, som utskottet här begär,
kommer till stånd. Jag vill till herr Källman och hans meningsfränder
säga, att så länge vi lia en statskyrka, lära vi väl ändå få lov att tänka
på kyrkomötet och dess sammansättning och därvidlag se till, att det blir
en full motsvarighet till vad man avser med denna rådgivande församling
och att det blir ett organ, som väl fyller sin uppgift och som man kan lita
sig till. Därvidlag brister det emellertid åtskilligt. Det är ingen för dagen
ny företeelse, utan den har nog förelegat åtskillig tid. Jag kan erinra om att
redan år 1921 tillsattes en utredning, som emellertid blev avbruten år 1923,
och sedermera har ingenting vidare åtgjorts i saken.

Vad som framför allt kan vara av behovet påkallat och som motionärerna
nu äro synnerligen angelägna örn är att kyrkomötets lekmannauppsättning
får en annan form och ett större inflytande än för närvarande. Vi skola komma
ihåg att menigheten, den stora massan, bör ha ett ord med i laget och till
och med åtskilligt mera att säga till om än vad som för närvarande sker. Det
är motionärernas och utskottets mening, att en revision i detta hänseende kommer
till stånd.

Vi bruka kalla vår kyrka fädernas kyrka, och jag får säga, att för egen
del säger jag detta utan någon som helst bismak av ironi. Jag fattar det

126

Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1944 em.

Örn ändrade grunder för lcyrkomötets sammansättning. (Forts.)
bokstavligt såsom inbegreppet av mina känslor för kyrkan allt från min tidiga
barndom. Jag minns så innerligt väl, när jag fick gå och hålla min får i
handen och följa med honom upp till kyrkan på Bodbackens krön, medan
klockorna ringde i tornet. Då sattes det första fröet till en kärlek, som sitter
i än i denna dag. Av omsorg örn denna kyrka få vi lov att skapa en sådan
ordning, att kyrkan blir kär och omhuldad av alla och en var. Det är inga
överdrifter att säga, att det brister åtskilligt i detta hänseende i våra Jagur.
Våra rätt mycket avfolkade kyrkor vittna därom. För min egen personliga
del tror jag att det kanske skulle bli åtskilligt annorlunda, örn kyrkan förstod
att bättre anpassa sig efter den nya tiden och inte följde hela den gamla
slentrian och tomma dogmatik, som jag minns från fyrfaldiga tillfällen avskräckte
mig redan såsom barn. Mycket kom mig redan då att ringa i mina
öron: »Hav dina visors buller bort.»

Jag är kanske litet sträng i omdömet, men kammarens ledamöter förstå
säkert vad jag avser med mitt tal örn allt som finns kvar av tom ritual och
formbyråkrati, som så lätt skapar andefattigdom och brister i många hänseenden,
ägnat att göra den stora massan immun för kyrkliga angelägenheter
och kyrkligt församlingsliv. Jag har velat säga detta i största hast. Jag är
övertygad, att om man vid en utredning skulle kunna åstadkomma en rådgivande
representation med inslag av folkets djupa och breda lager, skulle
man kunna ha stora utsikter att få en revision till stånd, som komme att
verka välgörande och befruktande för hela vårt församlingsväsen och kyrkliga
liv.

Det sagda må vara en enkel lantmans funderingar, och jag vill därmed,
herr talman, yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjordes enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner, först på bifall till samt vidare på
avslag å vad utskottet i det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets utlåtande nr 12, i anledning
av väckta motioner angående utökning av den i vissa kommunallagar
föreskrivna tid, inom vilken revision skall vara verkställd, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Äng. kommunallagarnas
bestämmelser
örn
kvalificerad
majoritet
m. m.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets utlåtande nr 13, i anledning av väckta
motioner örn utredning angående ändring av kommunallagarnas bestämmelser
örn kvalificerad majoritet m. m.

I detta utlåtande hade utskottet på åberopade grunder hemställt, att riksdagen
med bifall till de likalydande, till utskottet hänvisade motionerna nr 23
i första kammaren av herr Sjödahl och nr 65 i andra kammaren av herrar
Lundberg i Uppsala och Wallentheim måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
örn en skyndsam utredning, huruvida och i vad mån nu gällande bestämmelser
i kommunallagarna örn kvalificerad majoritet för vissa beslut borde så
ändras, att den kommunala förvaltningen erhölle större rörelsefrihet, samt att
Kungl. Maj:t ville förelägga riksdagen de förslag, utredningen kunde giva
anledning till.

Reservation hade anförts av herrar Herlitz, Sandström, Björck, John Gustavson,
Albert Andersson, Thorell, Gardell, Mosesson och Nolin, vilka ansett, att

Onsdagen den 29 mars 1944 em.

Nr 12.

127

Äng. kommunallagarnas bestämmelser om kvalificerad majoritet m. m.

(Forts.)

utskottets utlåtande bort hava den ändrade lydelse, som i reservationen angåvits,
och avslutas med en hemställan, att förevarande motioner icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Herr Herlitz: Herr talman! Regåer angående kvalificerad majoritet finnas
som bekant sedan några årtionden tillbaka i kommunallagarna och fa väl betraktas
såsom ett ganska väsentligt och betydelsefullt inslag i vår kommunala
ordning. Då vid tidigare tillfällen förslag väckts i riksdagen örn borttagande
av dessa regler, ha också förslagen blivit av riksdagen avvisade. Det har
skett gång efter annan. Senast skedde det 1939, och dem som inte erinra sig,
vad som då hände, får jag kanske påminna örn att vid det tillfället blev ett
förslag av ungefär samma innebörd, som det utskottet nu framlägger, förkastat
i första kammaren med så stor majoritet som 71 röster mot 44 och i
andra kammaren med 90 röster mot 60.

Nu har emellertid saken tagits upp igen, och för första gången har konstitutionsutskottets
majoritet påyrkat en utredning, som siktar till dessa bestämmelsers
avskaffande. Såsom skäl för detta förslag bär åberopats, att det
på olika håll råder missnöje med det sätt, varpå dessa regler ha verkat. Det
är ju ett skäl som i och för sig inte är mycket övertygande. Det vöre. ju
märkvärdigt, örn det inte vore på det sättet, att de som ha suttit i. majoritet
men sett sina beslut omintetgjorda, därför att de inte haft två tredjedels .majoritet,
blivit missnöjda däröver. Det har jag varit med om att vara själv,
men det ligger ju i sakens natur. Man har vidare sagt, att man tror sig
kunna påvisa, att åtskilliga för kommunerna nyttiga åtgärder ha kommit att
stoppas genom kravet på kvalificerad majoritet. Därom är att säga, att också
på den punkten är det svårt att komma till några. riktigt objektiva resonemang.
Det är klart att de, som varit med om att stjälpa sådana förslag, inte
lära erkänna, att förslagen varit nyttiga och gagnerika. Det är också skada,
att man inte vare sig från motionärernas eller utskottets sida har ^kommit
längre än till allmänna påståenden därom, att verkligt betydelsefulla åtgärder
skulle ha hämmats genom dessa regler. Utskottet har tagit sig åtskilliga funderare
på vilka exempel som här egentligen skulle åberopas. Det har stannat
vid at.t säga att det varit vissa svårigheter med avseende på jordförvärv och

vid finansiering av vatten- och avloppsledningar, men vi ha egentligen inte

fått höra några konkreta exempel. Men det må vara med den saken hur som
helst -— därom kunna vi, såsom jag nyss säde, tvista i det oändliga. Det ligger
i sakens natur, att den ene skall ha den ena och den andre skall ha devi

andra meningen örn de konkreta fall som ha förevarit.

Enligt min tanke borde det emellertid föreligga en mycket^ stark och övertygande
bevisning, för att man skulle våga sig pa att frångå regler, som lia
varit av så fundamental betydelse för det kommunala livet. Grundtanken bakom
det hela är ju den, att det inte är önskvärt att åtgärder av stor betydelse
för kommunernas ekonomi drivas igenom av knappa majoriteter. Det vill jag
skriva under. Man bär val också haft i tankarna de äventyrliga kastningar
mellan olika majoriteter, som kunna komma att inträffa, örn allting skall bero
av den enkla majoriteten, kanske alldeles särskilt i de fall, då besluten fattas
på stämmor, med majoriteter som kunna växla från den ena gången till den
andra.

Då vi tala örn motsättningen mellan majoritet och minoritet, tänka vi kanske
i första hand på motsättningen mellan olika samhällsgrupper och olika politiska
meningsriktningar. Det är dessa olika meningsriktningars tillbörliga^ inflytande
i det kommunala livell, som vi ha i tankarna. Men det ma tillatas

128

Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1944 em.

Äng. kommunallagarnas bestämmelser om kvalificerad majoritet m. m.

(Forts.)

niig att framhålla, att problemet också har en annan och mycket väsentlig
sida. Det kan föreligga en ganska stark motsättning- i en kommun, inte mellan
olika politiska meningsriktningar men mellan olika delar av kommunen.
Det kan vara en spänning mellan en landsbygdsdel och en mera stadsbetonad
del. I sådana fall är det av stor betydelse, att inte en alltför knapp majoritet^har
möjlighet att driva sin vilja igenom i alla fall. Det skall särskilt
framhållas, att detta förhållande får sin speciella betydelse, om det ses i
sammanhang med den nu aktuella frågan örn skapande av större kommunala
enheter. Vi inrikta oss ju på att skapa nya kommuner, som komma att bestå
av delar, vilka traditionellt kanske känna sig rätt främmande för varandra
och mellan vilka alltså en ganska utpräglad motsättning kan bli rådande. För
att det kommunala livet inom sådana enheter skall gestaltas på ett lyckligt
och friktionsfritt sätt, är det utomordentligt angeläget att inte alltför skarpa
sådana motsättningar göra sig gällande. Det kommunala livet inom dessa
enheter lär med andra ord få vidkännas en ganska tung belastning, om man
avskaffar reglerna om två tredjedels majoritet och på alla områden möjliggör
för en enkel majoritet — det betyder kanske den ena gamla kommunen —
att bestämma över minoriteten — den andra gamla kommunen.

Jag vet inte örn man riktigt gör klart för sig, vilken utomordentlig betydelse
det har för hela vår kommunala självstyrelses sundhet, att det kommunala
livet i så stor utsträckning som sker bygger på ett så pass brett förtroende,
som fallet blir genom att viktigare beslut uppbäras av en mera utpräglad
majoritet. I demokratiens namn hävdas det med styrka, att på alla
livets områden bör utan tvekan gälla, att hälften plus en skola råda. Jag
ser saken så, att ur demokratisk synpunkt är det angelägnare att se till, att
den kommunala verksamheten gestaltas på ett sådant sätt, att den verkligen
uppbäres av ett såvitt möjligt allmänt förtroende och inte ger upphov till missnöje
från minoriteter som känna sig åsidosatta.

Konstitutionsutskottet försäkrar, att det ju inte är så farligt, ifall vi rubba
på dessa regler, eftersom vi ändå ha garantier för att det skall gå lyckligt.
Jag skall inte uppehålla mig vid det resonemang, som har förts örn betydelsen
av att kommunerna inte få syssla med annat än gemensamma ordnings- och
hushållningsangelägenheter. Det är ju en självklar sak. Ingen talar ju örn annat
än den verksamhet, som rör sig inom den lagliga ramen. Jag skall inte
heller gå in på en diskussion om betydelsen av att vissa av de beslut, som
det här är fråga om, också underställas Kungl. Maj :ts prövning. Men jag
måste uppehålla mig något vid den sats, som konstitutionsutskottet trycker
ganska mycket på, nämligen, att man kan lita till den starka ansvarskänsla,
som utmärker de beslutande organen i kommunerna. På något annat ställe
talas det om den medborgerliga ansvarskänslan och omtanken om kommunernas
välfärd. Vad där säges såsom ett allmänt omdöme örn vår kommunala förvaltning
kunna vi ju skriva under litet var. Det är ju en källa till glädje
för oss allesamman, att i Sveriges kommunala liv i stort sett gör sig gällande
en anda av ansvarsmedvetenhet, av vilja till samarbete och av hänsyn och
förståelse. Där verkar ännu mäktigt den gamla traditionen, att man skall
försöka att i samhälleliga angelägenheter såvitt möjligt komma överens. Men
låt oss ett ögonblick tänka efter, huruvida det inte kan vara så, att denna
goda anda, som vi alla glädja oss åt och på vars bestånd konstitutionsutskottet
räknar, i någon mån hålles vid makt just genom dessa regler örn den kvalificerade
majoriteten — dessa regler som för den erfarne kommunalmannen
utgöra en ständig, kanske rentav i det undermedvetna verkande maning till

Onsdagen den 29 mars 1944 em.

Nr 12.

129

Ang. kommunallagarnas bestämmelser om kvalificerad majoritet m. m.

(Forts.)

samförstånd och till överenskommelse med dom som lia en annan uppfattning
än han. Jag tror, att man inte kan underskatta den betydelse, som dessa regler
lia för vidmakthållandet av den anda, som vi alla sätta så stort värde på i
vårt svenska kommunala liv. Det är en osäker förhoppning man bygger på,
då man litar på att denna anda skall kunna göra sig gällande även i fortsättningen.

Nu är det ju inte någon tillfällighet, att detta förslag har kommit fram
just nu och att det i dagens läge tyckes ha väckt en större anklang än då det
senast var före i riksdagen. Läget har ju blivit det, att det socialdemokratiska
partiet inte bara har erövrat makten i staten, utan också undan för
undan har blivit det makthavande i flertalet av våra kommuner och i alla våra
större kommuner. Men i denna ställning har det inom det socialdemokratiska
partiet, såvitt en utomstående kan döma, yppat sig en viss motsättning i tankegångarna.
Jag skulle kunna tänka mig, att i denna sal finnas åtskilliga erfarna
socialdemokratiska kommunalmän, som ha vuxit upp i de traditioner,
jag nyss antydde, och som ha funnit sig till rätta med de gamla reglerna örn
två tredjedels majoritet och som kanske rentav ha vant sig vid att betrakta
dessa regler såsom ett värdefullt stöd för sitt kommunala arbete. _ A andra
sidan finns det inom det socialdemokratiska partiet en otålig opposition, som
riktar sig emot denna obekväma anda av samförstånd med andra partier, en
opposition som är angelägen att den maktställning, som socialdemokratien nu
en gång vunnit i kommunerna, skall bliva till fullo utnyttjad. För denna
opposition äro naturligtvis de regler det nu gäller en nagel i ögat. Den tankegång
jag åsyftar har kommit till uttryck i det föreliggande förslaget till det
socialdemokratiska arbetarpartiets kommunalprogram, i vilket det heter på
följande sätt: »Örn emellertid kommunerna försumma att göra sina insatser
eller arbeta så långsamt, att de statliga åtgärderna först efter lång väntan
komma medborgarna till godo. hindras eller i varje fall fördröjes partiets
reformsträvanden. Tyvärr är det verkligen i mångå fall så, att en klyfta
uppstått mellan rikspolitik och kommunalpolitik. Även i kommuner med socialdemokratisk
majoritet möter här och var denna företeelse. Kommunalpolitiken
har på något sätt blivit efter.» Det är detta som återklingar \ konstitutionsutskottets
utlåtande med orden: »Kommunernas verksamhet på berörda
områden har därigenom icke kunnat hålla samma takt som statens.» Från sådana
utgångspunkter är det ju naturligt att kräva avskaffande av de besvärande
reglerna örn kvalificerad majoritet.

Vi som nu hävdat en annan ståndpunkt få avvakta voteringen och se hur
det förhåller sig med de meningsbrytningar _ som gjort sig gällande inom det
socialdemokratiska partiet. Jag får emellertid säga, att örn voteringen skulle
utvisa en majoritet för utredningsyrkandet, få vi däri se ett tecken,^ utöver de
många andra vi sett under senare tid, till att nya vindar börjat blåsa. Vi fa
däri se ett tecken till att intresset inte är lika stort som tidigare för en politik,
i vilken olika meningsriktningar samverka med varandra till gemensamt bästa,
och att ett större intresse föreligger för hävdande av den maktställning, som
kan göras gällande med röstsedlarnas tillhjälp. Jag beklagar detta, inte minst
ur den synpunkt jag tidigare antytt : att det ur demokratisk synpunkt är utomordentligt
angeläget, att det demokratiska arbetet uppbäres av det bredast
möjliga förtroende. Från sådana utgångspunkter skulle jag beklaga, örn den
kommande voteringen utvisar en majoritet för utredningsyrkandet.

Jag ber, herr talman, med dessa ord få yrka bifall till den vid utskottets
utlåtande fogade reservationen.

Första kammarens protokoll 1944. Nr IS.

130

Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1944 em.

Äng. kommunallagarnas bestämmelser örn kvalificerad majoritet m. ni.

(Forts.)

Herr Källman: Herr talman! När man första gången 1909 införde stadganden
om kvalificerad majoritet i kommunallagarna var detta avsett att utgöra
en garanti mot de nya röstägande, som tillkommo när den femtusengradiga
fyrkskalan på landet oell den hundragradiga röstskalan i städer och köpingar
ersattes med den fyrtiogradiga. Den fyrtiogradiga skalan var uppbyggd
efter ett visst system, som jag inte här hinner gå in på. 1917 års kommunala
rösträttskommitté — jag hade nöjet tillhöra den —■ föreslog sedan i kompromissens
tecken som en avgäld för den lika och allmänna kommunala rösträtten
en utvidgning av bestämmelserna om kvalificerad majoritet.

Tjugusju år ha gått sedan dess, och nu anser konstitutionsutskottet i likhet
med motionärerna, att det föreligger anledning att företaga en översyn av
reglerna i 23 § lagen örn kommunalstyrelse på landet och motsvarande paragrafer
i övriga kommunallagar.

Jag ber få fästa uppmärksamheten på att utskottet icke föreslår, att man
skall avskaffa kommunallagarnas bestämmelser örn kvalificerad majoritet, utan
utskottet föreslår en utredning, huruvida och i vad mån nu gällande bestämmelser
i kommunallagarna om kvalificerad majoritet för vissa beslut böra så
ändras, att den kommunala förvaltningen erhåller större rörelsefrihet. Genom
att påpeka detta har mycket av det herr Herlitz anförde förlorat i betydelse.
Detta är alltså utskottets yrkande. Det är emellertid inte mot detta herr Herlitz
vänder sig, utan han talar såsom örn vi föreslagit en omedelbar lagändring med
krav på slopande av den kvalificerade majoriteten i kommunallagarna. Det
skadar således inte att tänka på utskottsutlåtandets innebörd, när man hör
och begrundar herr Herlitz’ anförande.

Jag skall även be att få säga några ord örn innebörden av de stadganden,
som åberopas i den paragraf jag nyss omnämnt. Enligt denna paragraf fordras
kvalificerad majoritet för avhändande eller inköp av fastighet. Det finns många
exempel på att denna bestämmelse på kvalificerad majoritet hindrat kommuner
att gagna sig själva genom försäljning eller köp. Yi ha helt nyligen fått ett
exempel därpå från en norrlandsstad, där staden på fördelaktiga villkor kunnat
sälja stadshotellet till dess arrendator men hinder mötte på grund av att
en viss grupp hade över en tredjedel av rösterna och följaktligen kunde hindra
försäljningen, varigenom staden gjorde stora förluoter. Det finns många exempel
från olika delar av landet på att förhandenvaron av en dryg tredjedel
av de röstägande har hindrat åtgärder, som varit framsynta och ur kommunal
synpunkt mycket nyttiga.

Vidare fordras kvalificerad majoritet för beviljande av anslag till nya ändamål
och behov. Denna, regel örn nya ändamål tolkas snävare än vad lagstiftaren
avsåg 1909. Jag har läst kommentarerna till den ursprungliga lagen, och däri
anges, att man med ett nytt ändamål inte förstår några som helst detaljer
utan ett verkligt nytt ändamål. Således skulle fattigvården eller folkskolan vara
ändamålet men inte några detaljer inom dess områden. Jag har ett alldeles
färskt exempel på hurusom en dryg tredjedel kunnat hindra ett mycket förnuftigt
beslut i Solna stad. Det är så färskt som från den 28 februari 1944. Med
tjuguåtta röster mot sexton beslöt stadsfullmäktige att anordna avgiftsfri kommunal
bostadsförmedling och införa skyldighet att anmäla hyresledighet. Detta
förslag bifölls således av fullmäktige med 28 röster mot 16. Men så skulle det
anvisas medel, varvid fullmäktige med 27 röster mot 16 beslöto att anvisa
10 000 kronor för verksamhetens bedrivande under innevarande år. Därmed
föll frågan, ty det gällde ett nytt ändamål. Enligt min mening var det också
ett nytt ändamål. Man hade inte någon dylik verksamhet förut inom kommunen,
varför ordföranden måste förklara, att frågan hade förfallit. Detta hekla -

Onsdagen den 29 mars 1944 em.

Nr 12.

131

Äng. kommunallagarnas bestämmelser om kvalificerad majoritet m. rn.

(Forts.)

gade jag för min del, ty det behövdes verkligen en bostadsförmedling i Solna
likaväl som i grannstaden Sundbyberg, där man fullkomligt enhälligt i början
av detta år genomfört kommunal bostadsförmedling. Denna olikhet är besvärlig
med hänsyn till att städerna gränsa intill varandra.

I punkterna c) och d) av 23 § 2 mom. lyckades vi 1917 och 1918 verkligen
knåpa ihop intressanta ting. Skall man bevilja anslag till ändamål, som icke
är nytt men där anslag ej utgått under föregående år samt kommunalskatten
överstiger nio kronor per skattekrona, fordras det kvalificerad majoritet. Detta
är en underlig bestämmelse, men ännu märkligare är punkten d), enligt vilken
det fordras kvalificerad majoritet för höjande av ett anslag, som utgått under
närmast föregående år, då höjningen skulle utgöra mera än tjugufem procent
av det förutvarande anslaget och kommunalskatten överstiger nio kronor per
skattekrona, överstiger skatten tolv kronor per skattekrona, får man inte höja
anslaget utan kvalificerad majoritet, såvida höjningen skulle utgöra mera än
femton procent av fjolårets anslag,'' och överstiger skatten femton kronor per
skattekrona, får man inte höja anslaget, örn höjningen överstiger tio procent
av näst föregående års anslag.

Jag har studerat Årsbok för Sveriges kommuner och sett på skattesatserna i
Bohuslän och i Blekinge samt i en hel mängd norrlandskommuner. Jag har då
frågat mig, vad man skall tänka i dessa kommuner örn innebörden av den av
mig sist citerade bestämmelsen i 23 § lagen örn kommunalstyrelse på landet.
Vad jag nu sagt örn landskommunerna gäller i huvudsak även städerna.

Jag vet nu mycket väl, hur det går till i verkligheten. Man låtsas inte örn
tillvaron av denna lag. Man tänker aldrig på att dessa restriktioner finnas, och
följaktligen har man möjlighet att leva sitt kommunala liv utan alltför besvärande
former i kommuner med särskilt höga skattesatser.

Det framgick av herr Herlitz'' yttrande, att man fruktar socialdemokraternas
större eller mindre ansvarslöshet. Det har dock ibland sagts, att det finns ingenting
så konservativt som socialdemokrater, när de kommit i ansvarig ställning.
Jag vet inte örn det är sant. Jag har aldrig känt någon konservatism vila
tungt över mig, och jag har ändå haft ganska ansvarsfulla uppgifter åtminstone
sedan över 35 år tillbaka. Jag skulle vilja göra en motfråga. Det
finns i ganska många svenska kommuner en socialdemokratisk majoritet och
ofta en mycket stor sådan, och det skulle vara intressant att höra, hur äventyrligt
socialdemokraterna regerat sina kommuner. Jag skall ta ett belysande
exempel. Smedjebackens köping har tjugu socialdemokratiska mandat av tjugufem.
Det är alltså fyra femtedelar av mandaten. Det finns för övrigt många
dalakommuner, där partiställningen är ungefär densamma som i detta fall.

Herr Herlitz antar, att en otålig opposition driver fram sådana förslag som
det föreliggande. Jag har för egen del inte märkt det. De underliga bestämmelser,
som vi fingo vid 1918 års riksdag och som jag förut refererat, tillkomrno
inte därför att jag ville ha dem genomförda, och jag kan försäkra, att
en nian som landshövding Holmquist, som var kommitténs ordförande, ansåg
att dc voro mycket underliga och att de skulle komma att bli besvärliga. Hail
böjde sig emellertid även han ur kompromissens synpunkt för att vinna en
större frågas lösning.

Herr Herlitz nämnde, att utskottet talar örn en klyfta mellan rikspolitik
och kommunalpolitik. En sådan finns det onekligen. Det är ett faktum, att
ganska många kommuner inte följt statsmakternas intentioner med avseende
på en hel del reformer, som skulle genomföras genom kommunernas försorg.
Jag tänker även på en annan sak. Lagstiftningen ålägger oss mångahanda
uppgifter i kommunerna, men bestämmelserna örn kvalificerad majoritet kun -

13-2

Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1944 em.

Äng. kommunallagarnas bestämmelser örn kvalificerad majoritet m. m.

(Forts.)

na liindra genomförandet av vad lagstiftarna bestämt. Jag skall nämna ett
exempel. Örn länsstyrelsen efter förste provinsialläkarens framställning, vilket
inträffar då och då — jag bär själv som kommunalnämndsordförande
mottagit sådana ålägganden — ålägger kommunerna att framdraga vattenledning
eller åtminstone avloppsledning, vilket ju är oerhört viktigt ur sanitära
synpunkter, och fullmäktige få en sådan fråga till behandling, kan en
dryg tredjedel av de röstande förhindra beslutet. Myndigheternas åläggande
kan således inte åtlydas. Detsamma kan inträffa i fråga örn ett ålderdomshem.
Örn fattigvårdskonsulenten meddelat länsstyrelsen, att vissa förbättringar
måste göras på hemmet, kan samma förhållande uppstå även där. På samma
sätt kan det bli, örn folkskolinspektören gjort erinringar. Ett skoldistrikt
kan då få ett föreläggande, av innebörd att, örn inte åtgärder vidtagas i enlighet
med erinringarna, statsbidraget kan indragas. Jag vet kommuner i
Stockholms län, som på sin tid fått sådana ålägganden. En minoritet på
en dryg tredjedel kan då bromsa även i ett sådant fall. Något liknande ett
fall vi i dagarna läst om i tidningarna kan då lätt inträffa. Bränslekommissionen
bär ju föreskrivit, att det får gå 110 liter på en hektoliter koks med hänsyn
till varans dåliga kvalitet, men örn nu någon använder detta mått blir
han ju bötfälld enligt förordningen om mått och vikt. Det är också en konsekvens,
som är rätt lustig.

Herr Herlitz har erinrat om att man har för avsikt att tillskapa större kommuner.
Detta lia vi betraktat såsom ett motiv för att förändra bestämmelserna
örn kvalificerad majoritet. Då bortfaller risken, att man på en kommunalstämma
samlar ihop en massa människor, som äro fullständigt obekanta med kommunens
förhållanden men som gå dit och rösta därför att den och den tycker
så och så. Det blir naturligtvis mera stadga, när fullmäktige blivit utsedda
och utöva beslutanderätten i kommunen.

Jag bär på detta sätt försökt att göra frågan till vad den är och ingenting
annat, och oberoende av politisk uppfattning måste man vara vän av att de
regler, som finnas i dessa paragrafer, ändras för att inte kommunerna med
eller mot sin vilja skola bli lagbrytare. Vi ha inte sagt, att den kvalificerade
majoriteten skall avskaffas, utan vi lia endast sagt, att en utredning skall
utröna, huruvida och i vad mån de gällande bestämmelserna böra ändras.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Wistrand: Herr talman! Jag har svårt att se så helt och hållet praktiskt
och så litet principiellt betonat på denna fråga som den föregående ärade
talaren.

Jag kan inte underlåta att i konstitutionsutskottets förslag se en målmedveten
strävan att undan för undan upphäva de få återstående garantier av konstitutionell
eller annan art, som finnas kvar i vårt författnings- och samhällsliv.
När demokratien en gång i tiden bröt igenom, ansågs det mycket angeläget,
att den skulle omgärdas med vissa garantier, som naturligtvis, det skall
visst erkännas, i mycket hög grad voro ägnade att underlätta övergången genom
att bevara ett visst inflytande åt de klasser i samhället, som tidigare
haft en större anpart av bestämmanderätten i samhället, men som tillika voro
ägnade att i mycket hög grad säkra demokratiens eget bestånd genom att säkerställa
ett jämnt och lugnt funktionerande av demokratien i samhället.

Från sådan synpunkt måste det för mig te sig som någonting mycket oroväckande,
när den ena framstöten efter den andra göres för att upphäva de få
garantier som finnas kvar och vilka, inte längre ha till syfte att garantera
ett visst klassintresse dess representation i samhället, utan uteslutande avse

Onsdagen den 29 mars 1944 em.

Nr 12.

133

Ano. kommunallagarnas bestämmelser om kvalificerad majoritet m. m.

(Forts.)

att förhindra att samhällelig makt skall kunna missbrukas- eller för att beslut
skola kunna fattas förhastat. Ett ohejdat majoritetsregemente är inte något
ideal för ett samhälle, och det är än mindre något ideal för en god demokrati,
att majoriteten utan hämningar och utan hänsyn skall lia möjlighet att
tvinga på minoriteten sin uppfattning. Detta var en sanning som stod mycket
klär redan för den store lärofadern för allt vad demokrati heter, Rosseau.
Han yttrade en gång i sitt verk örn »Samhällsfördraget», som ju är
grundläggande för hela den demokratiska teorien, att »vad som skapar en
allmän folkvilja är mindre rösternas antal än det gemensamma intresse som
förenar dem». —• För att skapa detta gemensamma intresse är det en fördel,
att majoriteten bär vissa gränser dragna för sin verkningsförmåga. När ira
en majoritet av det svenska folket behärskar statsmakten i en omfattning, som
aldrig tidigare förekommit under vårt statsskicks historia, borde det, förefaller
det mig, vara denna majoritet särskilt angeläget att visa den måtta och
den återhållsamhet, som är det säkraste kriteriet på att man rätt förvaltar en
maktställning och inte tar läget till utgångspunkt för angrepp mot de få rättigheter,
som kunna vara tillförsäkrade minoriteten i samhället. Majoriteten
har råd att vara storsint, och den tjänar genom att vara- storsint också demokratiens
innersta innebörd och mening — att verka för samverkan, ty utan
samverkan går någonting av det väsentligaste i vårt samhällsskick förlorat.

Äro nu dessa garantier, som man vill lia bort, så betydelsefulla, att de
hindra ett verkligt demokratiskt samhällsarbete? Ingen har velat göra gällande
det. Äro de utan betydelse? Ingen har heller velat göra gällande att
det är så. Är inte detta just ett bevis på att de fylla en funktion i vårt samhälle?
De skänka en trygghetskänsla emot överilade och förhastade beslut,
och framför allt, de utgöra underpanter på en samhällsuppfattning, som sätter
enigheten örn de stora målen framför vinsten av att intet område av samhällets
liv får ligga utanför majoritetens obegränsade maktutövning.

Jag hyser den uppfattningen, att de tider vi gå emot komma att i hög grad
kräva en levande gemenskapsanda i samhället. Den har möjliggjorts genom
den breda samhällsbas, som vi kommit till i vårt land. Denna breda samhällsbas
skola vi inte göra smalare genom obetänksamma åtgärder. Vi behöva alla
varandra, och vi behöva även varandras medverkan. Ingen tid kan mindre avvara
inbördes hänsyn i statslivet än denna, och ingen tid är mindre agnad
att basera samhällslivet på röstöverviktens till synes kanske överväldigande
men i själva verket mycket bräckliga instrument.

Jag vädjar till denna kammare att inte medverka till att sätta ur kraft
ett av de medel, som vårt konstitutionella liv skapat för att garantera att
betydelsefulla beslut i samhället uppbäras av ett allmänt och gemensamt känt
intresse.

Herr Sjödahl: Herr talman! Under debatten lia skälen för det föreliggande
förslaget efterlysts, och för dem har ju herr Källman redan utförligt redogjort.
.

Kritiken mot det nu härskande systemet vilar givetvis inte på ett vresigt
missnöje hos en majoritet, som inte kan genomföra sina önskemål, utan den
beror på att en majoritet, örn den efter lugnt och kanske långvarigt övervägande
kommit till en uppfattning örn att en viss åtgärd är nyttig och gagnerik
för samhället såsom sådant, känner en viss smärta över att inte denna
gagnerika åtgärd kunnat genomföras på grund av att en minoritet på måhända
en tredjedel plus en haft en annan uppfattning.

Skall man överhuvud taget kunna åstadkomma någonting i en kommun lik -

134

Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1944 em.

Äng. kommunallag arnos bestämmelser örn kvalificerad majoritet m. m.

(Forts.)

som i en statlig förvaltning måste man lita till den allmänna debatten, till
framförandet av skäl och motskäl, vilka böra lugnt och med sin egen objektiva
och sakliga kraft få verka mot varandra. Man kan emellertid inte i så stor utsträckning
som för närvarande är fallet låta en minoritet på en tredjedel plus
en bestämma vad som är bäst för en kommun.

Det sades en gång, då en liknande debatt som denna hölls — inte i detta
hus utan i den gamla ståndsriksdagen — av en man representerande samma
stad som jag i det gamla borgarståndet, att örn man vill att landstinget —
det var landstinget det då gällde — skall uträtta någonting gott, måste man
överlämna frågans avgörande åt den enkla majoriteten: »För min del anser
jag det alldeles tydligt, att i alla representativa statsskick det är bättre att
överlämna makten att fatta avgörande beslut åt pluraliteten, än att förbehålla
den åt minoriteten.» Denna uppfattning ligger till grund för motionens begäran
örn en utredning av denna fråga. Den ligger även uppenbarligen bakom
konstitutionsutskottets tillstyrkande av en sådan utredning.

En talare frågade, örn det förekommit fall, då man kan säga att verkligt
nyttiga åtgärder stoppats eller förhindrats på grund av en minoritet. Det har
nämnts ett exempel därpå, och jag skulle kunna nämna ett flertal. Jag
vet hur besvärligt det varit i många orter att genomföra den bostadspolitik,
som vi betrakta såsom en av de mest centrala uppgifterna för både den kommunala
och den statliga verksamheten, hur mycket man har måst pruta av på
de önskningar man haft, inte av ekonomiska skäl utan med hänsyn till att
en minoritet bestämt, hur långt man i detta avseende borde och fick gå. Jag
skulle också som exempel kunna erinra örn hur man i ett landsting hindrat
införandet av en rättshjälpsanstalt. Jag skulle kunna berätta örn hur en stad
velat inköpa ett friluftsområde, men hindrats genom kravet på dubbel majoritet,
och hur man sedan tvingats göra ett annat köp, som visat sig dyrbarare
för staden. Jag skulle vidare kunna nämna att tomtförvärv av särskild betydelse
för den sociala bostadspolitiken i åtskilliga fall försvårats eller förhindrats
genom dessa bestämmelser.

Detta är icke blott en erfarenhet för städer och större samhällen. När landshövding
Hammarskjöld omkring år 1930 gjorde sin omarbetning av de nu gällande
kommunallagarna, yttrade sig över det förslaget bland andra landskommunernas
förbund. I fråga örn förvärv av egendom för författningsenliga åligganden
önskade förbundet att kravet på två tredjedels majoritet för giltiga beslut
skulle utgå. I det sammanhanget skrev man, att det är »möjligt för en
tredjedel av de beslutande att kanske rent provokatoriskt hindra detta genom
att motsätta sig förvärv av en byggnadstomt eller förhindra majoriteten att
välja en tomt med för anstalten lämpligt läge». Erfarenheter från olika håll
vittna alltså örn att i varje fall en undersökning av det nu gällande systemet
skulle vara lämplig.

Jag delar helt och hållet den mening, som här framförts, att det icke är
önskvärt att man söker genomdriva beslut med knapp majoritet. Såsom kommunalman
har jag själv erfarenhet av att det ute i kommunerna är en allmän
strävan att söka samla ett så stort flertal som möjligt omkring för det hela
gagneliga åtgärder. Man vet att sådana beslut få en bättre förankring i samhällsmedvetandet.
Det är ju blott ett mindre antal av frågorna som kräver två
tredjedels majoritet, men vi veta att strävandet är precis detsamma när det
gäller alla frågor. Det bästa är väl då, örn denna breda förankring kan ske på
det fria övertygandets väg. Vi svenskar, män och kvinnor, äro icke annorlunda
i kommunalfullmäktige och andra korporationer än vi äro i den svenska
riksdagen eller dess utskott. Här jämka vi tålmodigt ihop våra meningar, tills

Onsdagen den 29 mars 1944 em.

Nr 12.

135

Ann. kommunallagarnas bestämmelser örn kvalificerad majoritet m. ni.

(Forts.)

vi oftast äro eniga örn besluten, eller också sträva vi att åstadkomma ett sa
brett underlag som möjligt för dem. Samma svenska medborgare verka inom
kommunerna i samma syfte: att söka åstadkomma vidaste möjliga enighet örn
de förslag som framföras.

Naturligtvis måste vi på allt sätt söka skydda oss mot förhastade beslut. I
allmänhet ligger det nog inte för oss här i landet att fatta sådana. Den lugna
eftertänksamheten är icke något undantag, utan den är vad som präglar oss
både i riksdag och kommun. Vid en blivande utredning bör man givetvis undersöka
förhållandena inom fullmäktigeinstitutionerna i jämförelse med. kommuner,
där sådana saknas. Genom fullmäktigeinstitutionen överlämnas ju avgörandet
i fråga om kommunens angelägenheter till en mera permanent grupp
av människor, men då denna lagstiftning genomfördes för 30 å 40 år sedan,
funnos knappast några fullmäktigeinstitutioner på landsbs^gden. Sedermera
ha de skapats undan, för undan, och jag kan ur statistiken nämna att antalet
landsbygdskommuner utan fullmäktige år 1930 var 1 354, medan motsvarande
antal för år 1942 utgjorde 688. Icke mindre än 1 711 kommuner hade då skapat
fullmäktigekårer. Sådana fullmäktigekårer finnas nu i alla städer och i
det överväldigande flertalet av landsbygdskommunerna, och det är uppenbart
att denna utveckling skapat en helt annan situation än den som rådde vid lagstiftningens
tillkomst. Häri ligger en god garanti mot förhastade beslut. Men
den saken bör som sagt närmare undersökas vid en blivande utredning. Jag
vill också erinra örn det nu pågående arbetet med kommunindelningen,, som avser
att skapa större enheter. En sådan reform kommer med nödvändighet att
leda till att fullmäktigeinstitutionen införes överallt på den svenska landsbygden.

Det är sant att starka motsättningar kunna göra sig gällande mellan olika
delar av en kommun. Men varje partigrupps medlemmar komma ju från kommunens
alla olika delar, och min erfarenhet är att det i allmänhet ej går att
besluta mot de uppenbara intressena inom en viss del av kommunen. Från Göteborg
bär jag den erfarenheten, att kommuner som inkorporerats ha kunnat
göra sina anspråk gällande med sådan styrka, att det ofta blivit en tävlan
mellan de olika partigrupperna i att tillgodose de inkorporerade kommunernas
intressen.

Meningen är inte att man skulle helt upphäva de garantier, som bestämmelserna
örn kvalificerad majoritet till äventyrs kunna erbjuda. Såsom herr Källman
redan påpekat önskar man blott undersöka, huruvida dessa garantier skola
i oförändrad omfattning fortfarande bestå, eller örn de i någon mån och i
vissa avseenden skulle kunna uppmjukas och förändras. Man vill inte locka
riksdagen till något uttalande örn att bestämmelserna örn kvalificerad majoritet
helt skola slopas, utan begär bara en objektiv och allsidig undersökning
om huruvida dessa regler böra finnas kvar i nuvarande utsträckning eller örn
de i vissa avseenden skulle kunna förändras. Detta försiktiga och ytterst modesta
förslag bör icke rimligen kunna oron riksdagen i den grad. som vissa
uttalanden här ge uttryck för.

Till slut skulle jag vilja erinra örn att dessa bestämmelser örn kvalificerad
majoritet infördes för cirka 35 år sedan. d. v. s. vid en tidpunkt då kommunerna
styrdes av de sedan gammalt, ekonomiskt maktägande grupperna, och
avsikten var att skapa garantier mot de nya grupper, som då trängde fram
och vållade oro och ängslan. Nu ha vi ändå, mina herrar, under en hel mansålder
vunnit erfarenhet om demokratiens verkningar. Det kunde då förefalla
tämligen rimligt att i ljuset av de gjorda erfarenheterna undersöka, huruvida
dessa äldre bestämmelser böra i oförändrad omfattning kvarstå den dag som är.

13G Nr 12. Onsdagen den 29 mars 1944 em.

Äng. kommunallagarnas bestämmelser om kvalificerad majoritet m. m.

(Forts.)

Något annat begäres icke, och till denna försiktiga hemställan, utformad
först i motionen och sedermera i konstitutionsutskottets framställning, ber jag,
herr talman, att få yrka bifall.

Herr Björck: Herr talman! Jag är enig nied herr Sjödahl örn att man inom
kommunerna säkerligen är besjälad av en önskan att skapa så brett underlag
och så allmän anslutning som möjligt till de beslut, som måste fattas, särskilt
när det gäller ekonomiska transaktioner av större omfattning. Orsaken tror
jag däremot kan ligga just i att man i sådana fall måste söka åstadkomma
kvalificerad majoritet. Jag är inte alls säker på att man skulle visa sig lika
försiktig, därest bestämmelserna örn kvalificerad majoritet foges bort.

Jag är bosatt i en stad, som uppvisar den i jämförelse med Sveriges övriga
städer kanske kraftigaste tillväxten, nämligen Borås, som på 25 år ökat
sitt invånarantal från 20 000 till 50 000. Tidigare har jag deltagit i det kommunala
arbetet där, och det gällde för oss ganska ofta att besluta örn inköp av
betydande jordområden, ibland hela gårdar, samt upptagande av lån för skolor,
bostadsbyggande etc. Upprepade gånger hade vi därvid att taga hänsyn till
bestämmelserna örn kvalificerad majoritet. Det gällde då att ha frågorna väl
förberedda och omsorgsfullt motiverade, innan de lades fram. Men det är ju endast
en fördel, och ingen kan påstå annat än att vi i Borås ha lyckats. Åtskilligt
av vad vi uträttat, framför allt på bostadsförsörjningens område, har tagits
till förebild i andra städer, och vi ha på samma gång lyckats hålla skatten nere
på en sådan nivå, att industrierna ha kunnat finna sig till rätta och utvecklas
samtidigt som arbetarna haft möjlighet att trivas. Bestämmelserna örn kvalificerad
majoritet ha icke utgjort något hinder för denna lyckosamma utveckling,
men jag är inte alls övertygad örn att resultatet skulle ha blivit lika lyckligt,
därest besluten skulle ha krävt en majoritet av endast hälften plus en.

Herr Källman anförde åtskilliga exempel. Jag är övertygad om att vi,
som äro av en annan mening, också skulle kunna åberopa konkreta fall. Men
vi lia ej bemödat oss örn detta, utan resignerat inför den majoritet, som vi räkna
med inom riksdagen för en ändring härvidlag. Nu har jag såväl i herr
Källmans som herr Sjödahls anförande lagt märke till, att de alls ej anse det
säkert att bestämmelserna örn kvalificerad majoritet skola försvinna, utan att
det kanske endast blir fråga örn att göra vissa justeringar. Jag noterade dessa
uttalanden med tillfredsställelse, ty jag har stort förtroende för dessa båda
herrars insikter och erfarenhet på det kommunala området. För min del har jag
intrycket att de kanske inte äro så villiga att släppa den kvalificerade majoriteten,
och en sådan inställning hälsar jag enbart med glädje.

Jag fruktar att det inte skulle vara så lyckligt med en majoritet i viktiga
frågor på hälften plus en. En enda person skulle i så fall kunna förorsaka, att
en _stads_ eller kommuns utveckling hämmas av affärer, varigenom skatterna
springa i höjden.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Petersson, Knut: Herr talman! Det är en sak, som verkar litet konsternerande
på en åhörare av denna debatt. Utskottets talesman och därefter en
av motionärerna ha här förklarat, att meningen visst inte är att avskaffa den
kvalificerade majoriteten. Vad man önskar är bara en allsidig och förutsättningslös
undersökning, huruvida dessa bestämmelser äro nödvändiga och behövliga
och i vad mån man kan tänka sig några modifikationer i de nuvarande
reglerna. Men argumenteringen går hela tiden ut på att den kvalificerade majoriteten
icke bara är onödig, utan dessutom hinderlig och skadlig för det

Onsdagen den 29 mars 1944 em.

Nr 12.

13''

Äng. kommunallagarnas bestämmelser örn kvalificerad majoritet m. m.

(Forts.)

kommunala arbetet. Utskottets motivering pekar hela vägen på ett avskaffande
av hithörande bestämmelser och ingalunda på någon modifiering. Vi sakna
också alla upplysningar örn vad slags modifikationer motionärerna och utskottet
önska.

Det må därför förlåtas oss, som äro litet tvivlande i denna sak, örn vi alltjämt
anse, att vad man här siktar till dock är en avveckling av hithörande bestämmelser
i kommunallagarna. I varje fall har man rätt att utgå ifrån att
syftet är att genom antingen en avveckling eller en modifikation komma fram
till en ordning, som ger kommunerna en större rörelsefrihet. De bestämmelser,
som hindra kommunerna att verka på det sätt majoriteten önskar och som alltså
i praktiken bli en spärrhake, skola avlägsnas.

Jag skulle då vilja erinra örn en sak, som såvitt jag kunna finna ännu ej har
kommit fram i debatten. Det finns i kommunallagarna två slag av garantier.
Utom de bestämmelser, som innefatta vissa villkor för besluts giltighet, finnes
ett andra slag av garantier, nämligen sådana som innebära en begränsning
av kommunernas beslutanderätt och den kommunala verksamheten överhuvud
taget. I ena fallet är det fråga örn en inifrån verkande kontroll, en garanti
inom den kommunala självstyrelsens egen ram, i andra fallet återigen örn en
kontroll utifrån, ett slags förmynderskap över kommunerna.

Det förefaller mig egendomligt, att varken motionärerna eller utskottet ha
någonting att invända mot det statliga förmynderskapet. Deras missnöje gäller
uteslutande de bestämmelser, vilka verka såsom en inre kontroll, en självkontroll,
inom det kommunala livet. En sådan frågeställning anser jag för min
del mycket otillfredsställande. Örn man ömmar för och vill stärka den kommunala
självstyrelsen, måste man dock medge, att den stora faran i nuvarande
läge icke är bestämmelserna örn kvalificerad majoritet, utan det omkring sig
gripande statliga förmynderskapet över kommunerna.

Skall man göra en utredning av den art, som utskottet ifrågasätter, hör man
enligt min mening icke inrikta den på en sådan, jag vågar säga, obetydlig detaljfråga
som den örn den kvalificerade majoriteten. Den bör i stället omfatta
hela frågan örn den kommunala självstyrelsens nuvarande ställning inom samhällslivet
och ha till syfte att bringa klarhet i den mycket betydelsefulla frågan,
huruvida den nuvarande utvecklingen kan sägas vara gagnelig eller skadlig.
För min del kan jag icke komma till någon annan uppfattning än att vi
äro inne på mycket farliga vägar, men faran hotar icke alls från det håll motionärerna
föreställa sig, utan från ett helt annat.

Herr Sjödahl ville visserligen göra gällande, att han kunde anföra mångfaldiga
exempel på att reglerna örn kvalificerad majoritet hindrat nyttiga
beslut inom den kommunala förvaltningen. Ja. det vill jag inte förneka, men
jag tror mig kunna prestera åtskilliga exempel på att man med hjälp av den
kvalificerade majoriteten kunnat förhindra en del fullkomligt onyttiga och
kanske skadliga beslut. En fullständig utredning skulle kanske ge ett resultat,
som närmast kan uttryckas med formeln plus minus noll.

I det stora hela förefaller mig bestämmelsen örn kvalificerad majoritet mindre
som ett hinder än som en broms i ntf ersbacka ma, och ibland kan det nog
inte skada att den bromsen finnes. Å andra sidan vill jag icke förneka, att
bestämmelsen också kan vara en förargelseklippa. Mern det blir den kanske huvudsakligen
för dem, örn vilka man har sagt. att de varken själva förmå övertyga
eller med tålamod kunna lyssna till andras meningar. Med den popularitet,
de ekumeniska principerna för närvarande åtnjuta i det offentliga livet
här i Sverige, borde man ännu sä länge kunna foga sig i det lilla privilegium,
sorn tillerkänts minoriteten inom de kommunala församlingarna.

13*

Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1944 em.

Äng. kommunallagarnas bestämmelser om kvalificerad majoritet m. m.

(Forts.)

Om man här uteslutande hade att göra med sådana garantier som infördes
när demokratiseringen i Sverige började, skulle jag för min del icke tveka
örn en avveckling. Dessa garantier voro från början aldrig avsedda att bli beständiga.
De hade till uppgift att förmedla övergången till en ny konstitutionell
ordning och böra således förr eller senare ha gjort sin tjänst. I detta fall
ligger det emellertid icke så till. Tanken på kvalificerad majoritet upptogs
långt innan kravet på demokratisering hade tagit gestalt i verkligheten. Den
första bestämmelsen genomfördes, örn jag inte minns fel, någon gång i början
på 1900-talet, då den starkt klasspräglade borgerligheten ännu hade ett oinskränkt
välde i kommunerna. Även då kände man tydligen ett behov av en
dylik inskränkande bestämmelse, och det kan ju hända att demokratien, när
den funnit sig till rätta här i landet, kommier till samma insikt.

Tåg skulle som sagt, herr talman, icke ha något emot en utredning av hela
frågan örn de nu gällande garantierna och inskränkningarna i den kommunala
självstyrelsen och självbestämmanderätten. Men en utredning som ensidigt inriktar
sig på den ofarligaste garantien av alla kan icke leda till något nyttigt
resultat.

Därför tillåter jag mig att instämma i det yrkande örn bifall till reservationen,
som redan har framställts.

Herr Linderot: Herr talman! Det är dr Peterssons anförande som uppkallat
mig att säga några ord i saken.

Med den hos denne talare sedvanliga logiska skärpan har han ställt frågan
rätt, då han säger, att en utredning, för att ha någon djupare mening och betydelse,
borde omfatta hela spörsmålet örn den kommunala självstyrelsen. Så
till vida är jag alltså överens med herr Knut Petersson.

Men när han samtidigt uttalade, att den kommunala självstyrelsen borde
skyddas mot vad han kallade statligt förmynderskap, vill jag anmäla en avvikande
mening. Jag tror nämligen att det, som vi förstå med kommunal självstyrelse,
i mycket hög grad är en föråldrad och av utvecklingen redan delvis
förbipasserad institution i den svenska demokratiens styrelseformer. På grund
av den sena timmen och den långa föredragningslistan skall jag emellertid inte
närmare penetrera saken, men då ett uttalande i viss riktning fälldes, ville jag
icke låta det stå oemotsagt, utan ge uttryck å en motsatt mening. Jag tror att det
är en illusion, att den kommunala självstyrelsen skall kunna utvecklas i högre
grad än som för närvarande är fallet. I stället torde utvecklingen själv tvinga
kommunerna att uppge åtskilligt av vad som ännu existerar av kommunal
självstyrelse. Skälen till denna uppfattning skall jag som sagt inte närmare
ange, men jag ville ändå ha till protokollet anfört min mening.

När det gäller frågan örn den kvalificerade majoriteten, förstår jag inte riktigt
vare sig herr Petersson eller andra som sagt, att man med vetorätt för en
tredjedel av rösterna i en kommunal församling ofta kan förhindra olyckliga
beslut. Får jag lov att fråga, vilken magisk kraft som ligger i detta matematiska
begrepp en tredjedel? Skulle inte lika val en fjärdedel, en sjättedel
eller en sjundedel kunna utöva detta magiska inflytande att förhindra oklokabeslut?
Från min egen verksamhet som kommunalman kan jag omtala, att
Stockholms stadsfullmäktige för flera år sedan fattade beslut med 97 mot tre,
där de tre hade rätt och de 97 hade fel. Där skulle alltså den riktiga matematiska
formeln ha varit någonting helt annat än vanlig kvalificerad majoritet,
eftersom Stockholms stad kunde ha förtjänat miljoner, örn de tre fått
bestämma mot de 97. Men det hade ju inte varit särskilt demokratiskt, örn så
skulle ha skett.

Onsdagen den 29 mars 1944 em.

Nr 12.

139

Äng. kommunallag anias bestämmelser örn kvalificerad majoritet m. m.

(Forts.)

Jag tror för min del att man Ilar måste ställa sig på en annan ståndpunkt,
nämligen den allmänt vedertagna demokratiska, att då skriftande meningar föreligga
i en beslutande församling, lägger man sakligt fram sina olika synpunkter,
och därefter får man lov att låta majoriteten bestämma. Det finns inga
som helst garantier för att kravet på två tredjedels majoritet i vissa frågor kan
medföra något särskilt lyckosamt resultat, men herrar Källman, Sjödahl och
andra ha i debatten anfört exempel på olyckliga följder av denna bestämmelse
örn kvalificerad majoritet.

Det är kanske tillbörligt, eftersom jag nu tog ordet, att uttala, att farhågorna
för någon socialdemokratisk misshushållning ute i kommunerna torde vara
betydligt överdrivna. Då herr Källman påstår, att han inte är konservativ,
måste jag för min del säga, att han till alla delar fyller måttet av en konservativ,
samhällsbevarande kommunalman i Sundbyberg, och det är inte den
ringaste fara för att herr Källman och likasinnade komma- att missbruka den
enkla majoriteten, örn en utredning nu skulle resultera i att riksdagen i en
framtid kommer att besluta om att det endast kräves enkel majoritet.

Jag har, herr talman, med dessa små randanmärkningar till debatten velat
dra mitt strå till stacken för den linje, som, så vitt jag förstår, i detta speciellafall
är den enda demokratiskt möjliga, nämligen den linje, som förordar enkel
majoritet. Vådorna av att genomföra denna, äro helt enkelt konstruerade, eftersom
den speciella, magiska- kraft, som man försöker ge åt en minoritet av en
tredjedel, inte finns.

Jag ber alltså att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Forslund: Herr talman! Det var en talare, nämligen herr Wistrand,
som förde upp denna diskussion till ett principiellt plan, och jag har inte
märkt, att någon tagit upp hans resonemang till granskning. Jag vill emellertid
säga ett par ord, därför att han, örn jag fattade honom rätt, i sitt anförande
ville göra gällande, att nuvarande bestämmelser i kommunallagarna
skulle vara garanti för demokratiens bestånd.

Jag måste fråga mig, örn det verkligen är så illa däran med våra mångå
kommunalförvaltningar i detta land, att det skulle utgöra någon fara för demokratiens
bestånd, örn en justering skulle företagas i det avseende, som den begärda
utredningen avser. Är det inte i stället så, att man när dessa
stadganden infördes, med hänsyn till den framträngande skara, som
begärde plats i samhällsarbetet, ville ha vissa garantier införda? Men
jag måste fråga herrarna, örn inte, sedan dessa bestämmelser genomfördes,
en lång tidsperiod förflutit och därunder mycket praktiskt arbete utförts
av dem, som man på den tiden inte ansåg mogna, för det objektiva bedömande,
som man har skäl att kräva av kommunalmän. Är det inte så den dag som i
dag är, att det knappast kan uppletas skäl för anmärkning emot de förvaltningar,
där den socialdemokratiska idériktningen har majoritet och därför regerar?
Är det inte ett typiskt exempel, att vi loir i den svenska riksdagen i båda
kamrarna ha haft majoritet i flera år utan afl göra några sådana attacker, att.
det har funnits anledning till oro för mimmi eton? Har det inte i stället varit
på det sättet, att man överallt, såväl här i riksdagen som ute i de stora och
små kommunerna, har visat en samhällssolidaritet av så utomordentligt stora
mått, att jag skulle vilja säga. att tiden vore inne för de herrar, som tillhöra.
den meningsriktning. som herr Wistrand representerar, att (öppet stiga upp och
erkänna, att det nu inte längre finnes behov av att lia några sådana garantibestämmelser,
som de och deras föregångare tidigare varit med örn att kräva
och genomföra? Det skulle, synes det mig, vara ett betyg, som koni me verklig -

140

Xr 12.

Onsdagen den 29 mars 1944 em.

Äng. kommunallagarnas bestämmelser om kvalificerad majoritet m. m.

(Forts.)

heten vida närmare än det, som herr Wistrand med sin principiella uppläggning
i dag har givit dem, som styra och ställa i det stora flertalet kommuner.

Åtskilligt av vad som förekom i herr Wistrands principuttalande skulle tarva
en ytterligare utläggning. Jag skall emellertid, som någon annan också har
sagt, ta hänsyn till storleken av arbetsbördan och den begränsade tiden i kväll,
och jag bar därför bara velat påpeka denna sak, eftersom ingen talesman för
utskottet bär ingått på bemötande av herr Wistrands argumentering.

I detta anförande instämde herr Sandegård.

Ordet lämnades härefter för kort genmäle till herr Wistrand, som yttrade:
Herr talman! Herr Forslund har förkortat mitt resonemang och därigenom
också kommit in på alldeles fel spår. Jag har inte sagt, att demokratien är
beroende av örn ifrågavarande garantier finnas eller inte finnas, utan jag har
sagt, att det är ytterligt farligt för demokratien, örn ett majoritetsvälde får
råda utan några hämningar. Då bestämmelsen örn kvalificerad majoritet är en
av de få restriktioner, som finnas på majoritetsväldet, är det enligt min uppfattning
ur demokratiens synpunkt angeläget att den bevaras. Detta har
ingenting att göra med den samhällssolidaritet, som har visats under den
gångna tiden, inte bara av majoritetspartiet, utan också av andra partier. Men
det kan komma tider, då man kanske skulle önska att man hade vissa garantier,
att man kunde riva upp dem ur graven igen, för att tala med gamle kung
Gösta, så att man hade något av den kontroll över maktutövningen i samhället,
som man undan för undan nu strävar att ta bort. Jag tror inte, att man i
längden tjänar vårt samhällsskick med att omintetgöra korrektiv, som i grunden
äro ett demokratiens eget intresse.

Herr Sjödahl: Herr talman! Jag vill opponera en smula mot den uppfattning,
som herr Linderot gav uttryck åt, fastän jag inte behöver befara, att
någon förväxlar hans uppfattning med min.

Herr Linderot tycktes närmast vilja omfatta den meningen, att statsstyrelsen
bör vara en mycket starkt centraliserad byråkrati. Min uppfattning är ingalunda
sådan. Jag förmenar tvärtom, att en kommunal demokrati, självständigt
verkande, är av utomordentlig betydelse för och ett av de viktigaste inslagen i
den svenska demokratiens utformning för närvarande. Och det är en a-v anledningarna
till att mitt namn står under den motion, som har bragts på kammarens
bord.

Sedan talade min vän på göteborgsbänken, herr Petersson, örn en kontroll
utifrån, mot vilken jag inte skulle ha opponerat mig i mitt anförande. Han talade
örn ett statligt förmynderskap över kommunerna, som dessa borde komma
till rätta med. Jag vill inte förneka, att staten utövar ett ganska omfattande
och för kommunerna i många fall generande förmynderskap. Yi ha i riksdagen
antagit den ena lagen efter den andra, genomfört den ena förvaltningsåtgärden
efter den andra, pålagt kommunerna den ena uppgiften efter den andra, och
jag efterlyser de insatser, som mili ärade vän herr Knut Petersson då gjort
för att begränsa det statliga inflytande över kommunernas skötsel av sina angelägenheter,
vilket följt i spåren av alla de förslag riksdagen antagit. Men
med tanke på den energi och den vitalitet, som jag vet präglar min ärade vän,
väntar jag mig, att han i framtiden skall vara mera vaken på detta område än
han, efter vad jag kunnat iakttaga, hittills har varit.

Här nämndes också, att vi inte borde ha så mycket att invända mot denna
kontroll inifrån. Det finns så mycket annat än bestämmelserna örn den kvali -

Onsdagen den 29 mars 1944 em.

Nr 12.

141

Äng. kommunallagarnas bestämmelser örn kvalificerad majoritet m. m.

(Forts.)

ficerade majoriteten, som inifrån kontrollerar den kommunala självstyrelsen.
Jag kail nämna den ängslan, som varje kommunalman hyser, när på grund av
åtgärder från fullmäktiges sida en höjning av kommunalskatten kan befaras
— respekten för kommunalskatten och dess eventuella höjning är säkert en av
de verksammast återhållande faktorerna inom vårt kommunala liv. Där finns
vidare den kontroll, som ligger i den offentliga debatten, en debatt, vars värde
min ärade vän på göteborgsbänken säkert inte vill bestrida och som är en ständig
maning till kommunalmännen att vara försiktiga i sina krav på anslag för
skilda ändamål.

Jag tror, herr talman, att det förslag, som här ligger på riksdagens bord om
utredning rörande den kvalificerade majoriteten, är försiktigt och modest avfattat.
Det inbegriper ju, att utredningen skall vara fullständig och objektiv.
Och med hänsyn till de besvärligheter, som den nuvarande utformningen av
bestämmelserna örn kvalificerad majoritet dock på många håll orsakar, bör
detta förslag kunna godta,gas, så att man får saken ytterligare belyst.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande örn bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen i enlighet
med de yrkanden, som därunder framkommit, gjorde propositioner, först på
bifall till vad utskottet i det nu föredragna utlåtandet hemställt samt vidare
på godkännande av den vid utlåtandet avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Herlitz begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som bifaller vad konstitutionsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 13,
röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;

Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstningen på det sätt, att efter
särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta
för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser.

Ja — 59;

Nej — 37.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1944/45 under sjunde
huvudtiteln, avseende anslagen inom finansdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

142

Nr 12.

Onsdagen den 29 mais 1944 eili.

Punkterna 1—18.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 19.

Lades till handlingarna.

Punkterna 20 och 21.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 22.

Lades till handlingarna.

Punkterna 23—29.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 30.

Lades till handlingarna.

Punkterna 31—12.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 43.

Lades till handlingarna.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 60, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag till
avlöning åt lärare vid fortsättningsskolor m. m.;

nr 61, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående avstående i vissa
fall av allmänna arvsfondens rätt till arv;

nr 62, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag; samt

nr 63, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1944/45 till försvarsberedskap vid statens järnvägar m. m. jämte i ämnet
väckt motion.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Analog till Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 64, i anledning av Kungl. Maj :ts
reparation av proposition angående anslag till reparation av bron över Svinesund jämte i

sZJuZ. ämnet väckta motioner.

X en till riksdagen avlåten proposition, nr 120, hade Kungl. Majit, under
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över . kommun] kationsärenden
för den 25 februari 1944, föreslagit riksdagen att till Reparation av
bron över Svinesund å riksstaten under sjätte huvudtiteln för budgetåret 1944/
45 anvisa ett reservationsanslag av 390 000 kronor.

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
Karl Andersson m. fl. (I: 279) och den andra inom andra kammaren av herr
J. W. Mårtensson m. fl. (II: 451), hade hemställts, att riksdagen till repara -

Onsdagen den 29 mars 1944 em.

Nr 12.

143

Anslag till reparation av bron över Svinesund. (Forts.)
tion av bron över Svinesund å riksstaten under sjätte huvudtiteln för budgetåret
1944/45 måtte anvisa ett reservationsanslag av 480 000 kronor.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen i anledning av Kungl. Majlis förslag och med bifall till
motionerna 1:279 och 11:451 måtte till Reparation av bron över Svinesund
för budgetåret 1944/45 under sjätte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 480 000 kronor.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Törnkvist och Tersson i Falla, vilka ansett, att utskottet bort
tillstyrka Kungl. Maj :ts förslag och alltså hemställa, att riksdagen med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å motionerna I: 279 och II: 451
måtte till Reparation av bron över Svinesund för budgetåret 1944/45 under
sjätte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av 390 000 kronor;

2) av herr Albertsson, som likväl ej antytt sin åsikt.

Herr Albertsson: Herr talman! Den reservation, sorn jag antecknat vid
detta utlåtande, betyder, att jag ansluter mig till det.förslag till reparation av
Svinesundsbron, som innefattas i den kungl, propositionen. På yrkande av enskilda
motionärer har utskottet förordat ett annat och dyrare alternativ.

Jag har icke kunnat finna, att motionärerna anfört några bärande skäl för
att frångå propositionen. Då departementschefen godtagit det billigare förslaget,
borde riksdagen uppskatta denna sparsamhetsvilja. Kostnadsskillnaden är
cirka 90 000 kronor, ett belopp, som det i dessa tider vore all anledning att
spara.

Förhållandet är ju det, att laddningarna i brons sprängkamrar bringades
att explodera, såsom man tror genom ett blixtnedslag. De uppkomna skadorna
voro dock ej särdeles svåra. I varje fall rasade icke brons bärande delar. Vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen uppgjorde ett förslag till reparation, som förutsatte,
att valven intill de skadade ställena skulle rivas och helt nybyggas. Då
krisrevisionen fick kännedom örn saken, anhöll den att få yttra sig, vilket
skedde efter anlitande av experter, som på ort och ställe gjorde noggranna undersökningar.
Resultatet blev, att krisrevisionen kunde föreslå ett alternativ för
reparationen, som förutsatte, att valven icke skulle rivas, och som därför beräknades
kosta 390 000 kronor mot 480 000 kronor vid utförande av arbetet enligt
väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förslag.

Inte annat än jag kan förstå, är det hela närmast en prestigestrid mellan
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och krisrevisionen. Men då departementschefen
därvidlag gått på krisrevisionens linje, finns det ingen anledning för
riksdagen att komma till ett annat resultat. De av krisrevisionen anlitade experterna
få anses representera en fullgod sakkunskap, och då Kungl. Maj :t tagit
på sitt ansvar att välja den billigare vägen, så anser jag, att riksdagen bör
göra likadant.

Motionärernas intresse i saken får väl anses vara att skapa mera arbetstillfällen
i orten. Därom är intet att säga, men sådana arbeten av annat slag kunna
nog anvisas, som ge bättre valuta än man får, om man reparerar Svinesundsbron
för 90 000 kronor mer än som är nödvändigt.

Herr talman, jag yrkar bifall till Kungl. Maj:ts proposition i ärendet.

I herr Albertssons yttrande instämde herr Mannerskantz.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Det brobyggnadsföretag,
som nu avhandlas, har genomgått skiftande öden. Det var först en livlig diskus -

144

Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1941 em.

Anslag till reparation av bron över Svinesund. (Forts.)
sion, huruvida överhuvud taget en bro skulle komma till stånd över Svinesund.
Sedermera upprättades ett förslag till brobyggnad, som också vann riksdagens
bifall. Men det visade sig sedan, att detta förslag måste omarbetas, enär proportionerna
voro för små med hänsyn till den väntade livliga trafiken. På
Svinesundsbron lia lagts ned bortåt tre miljoner kronor, och det är uppenbart,
att detta byggnadsföretag kommer att fjdla en betydelsefull uppgift i kommunikation
shänseende, när en gång normala förhållanden åter inträda. Bron
kommer då att utgöra ett led i förbindelserna mellan Norge och Sverige och
kontinenten, såsom från början var avsett. När det nu har inträffat en skada
på bron, vill man gärna se till, att bron återställes i ett sådant skick att man
inte behöver räkna med några risker för framtiden.

Vi i statsutskottet lia hos militären och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
gjort oss underrättade om minsprängningen, men jag skall förbigå omständigheterna
därom.

Jag erinrar örn att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och arméförvaltningens
fortifikationsstyrelse hos Kungl. Maj :t begärde 680 000 kronor för att återställa
bron i det skick, vari den befann sig före olyckan. Sedermera har statens
krisrevision blivit inkopplad på ärendet. Krisrevisionen har låtit upprätta ett
förslag till reparation av bron, vilket slutar på ett belopp av 390 000 kronor.
Därefter har emellertid väg- och vattenbyggnadsstyrelsen efter en förnyad
undersökning och med anledning av krisrevisionens förslag utarbetat ett förslag
till reparation, vari kostnaderna beräknas till 480 000 kronor. Detta måste
betraktas såsom ett medlingsförslag mellan krisrevisionens förslag och vägoch
vattenbyggnadsstyrelsens och fortifikationsstyrelsens ursprungliga förslag.
Sedermera har statens sakrevision yttrat sig över ifrågavarande medlingsförslag.

Vi ha inom statsutskottet med anledning av dessa olika förslag och de yttranden,
som föreligga, ägnat denna fråga en alldeles särskilt ingående granskning
och uppmärksamhet, och det är naturligt, att också jag, som personligen
sysslat med väg- och brofrågor snart sagt hela den tid jag deltagit i allmänna
värv, har intresserat mig för detta. Vi ha anlitat sakkunniga från väg- och
vattenbj^ggnadsstyrelsen, som ha givit oss en ingående föredragning med upphängda
kartor och byggnadsritningar, vi lia haft tillgång till fotografier av
bron, vilka tagits på platsen och som visa de olika skador, som där ha uppstått,
och vi lia under denna långa föredragning och den avsevärda tid vi ägnat åt
att ytterligare få detta ärende belyst, kommit till den bestämda uppfattningen,
att krisrevisionens förslag inte är betryggande, att det inte helt täcker vad
man skulle önska med hänsyn till brons framtida bestånd.

Den, som studerar utlåtandet, finner där de huvudsakliga skäl, som utskottet
haft. Krisrevisionen har varit av den uppfattningen, att man i valvens
yttersidor borde ersätta vissa spruckna valvdelar med nya, vilket skulle vara
tillräckligt. Däremot skulle valvens innerpartier så gott som helt och hållet
ligga orörda, trots att synliga sprickor förefinnas i ett stort antal stenar, och i
övrigt skulle betong pågjutas på vissa ställen.

I början av mitt anförande nämnde jag storleksordningen av detta företag.
Det är tilltaget så stort, för att bron skall bestå under långa tider. Och då vill
man se till, att framtida reparationskostnader begränsas, så att inte en minskning
av kostnaderna för tillfället kommer att uppvägas av en ökning av underhållskostnaderna
längre fram.

Det bär framhållits, att de betonggjutningar, som skulle göras för ifyllningen
i sprickor, inte stå sig under någon längre tid, utan gång på gång få
göras örn, och särskilt har det påpekats, att detta är fallet med Svinesundsbron,
då den ligger i en del av landet, där de klimatiska växlingarna i hög

Onsdagen den 29 mars 1944 em.

Nr 12.

145

Anslag till reparation ali bron över Svinesund. (Forts.)
grad fresta på betongen och gjutningen. Klimatets påfrestningar drabba även
de spruckna stenarna, som vittra undan för undan.

Slutligen ha de sakkunniga sagt — och det har gjort ett mycket starkt intryck
på mig och de övriga inom utskottet — att man, oip man följer krisrevisionens
förslag, som innebär, att man inte skall avtäcka bron ovanifrån, utan
endast gjuta betong i sprickor, inte får den insyn över bron i valvet som kan
vara behövlig för att konstatera, huruvida där ha uppstått skador, som sedermera
kunna komma fram. Det har framhållits, att man vid en sprängolycka av
detta slag — detta har bestyrkts av de fotografier, som vi ha sett — har anledning
att misstänka, att sprängningen kan lia åstadkommit sprickor inne i valvet.
Dessa kunna orsaka, att vissa, delar eller stenar lossna, när det gått en tid, och
det kan då leda till, att man får täcka av hela valvet och göra just det arbete,
som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har räknat med i sitt modifierade förslag.

Det är således, synes det utskottet, en försiktighetsåtgärd att göra reparationerna
enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens senaste, modifierade förslag,
som således innebär, att man täcker av valvet och får erforderlig insyn i de
verkliga bristerna. Det nu av utskottet tillsts^rkta förslaget innebär dock en
betydande reducering av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens och fortifikationsstyrelsens
forsta förslag, som ju slutade på 680 000 kronor. Det är således
200 000 kronor billigare. Det har emellertid synts utskottet mycket välbetänkt,
att när en reparation i alla fall skall göras, den då göres på ett sådant sätt, att
man är tryggad för framtiden.

Utskottet är, som synes av utlåtandet, nästan enhälligt. Herrar Törnkvist
och Persson i Falla, som reserverat sig för Kungl. Maj:ts förslag, ha väl såsom
ledamöter av krisrevisionen ansett som sin plikt att å ämbetets vägnar avge
reservation. Däremot är jag något förvånad över att finna även herr Albertsson
som reservant, och ännu mer förvånad över att höra hans anförande här i
kammaren. Herr Albertsson var nämligen under behandlingen av frågan i
utskottet till den grad tveksam, att han inte deltog i omröstningen. Inom utskottet
gjordes en votering, varvid majoritetens förslag fick 21 röster av 23 ■—■
herr Albertsson avstod från att rösta, jag förmodar på grund av sin tveksamhet.
Nu har han emellertid blivit så stärkt i sin uppfattning, att han alldeles
nyss har kunnat uttala, att utskottsmajoriteten inte haft några bärande
skäl för sin ståndpunkt. Det är ett märkligt uttalande, då herr Albertsson
mycket väl vet, vilken omsorg vi ägnat denna fråga genom föredragningar av
sakkunniga och ingående överläggningar.

Sedermera har herr Albertsson gjort ett tillägg, som också är ägnat att förvåna.
Han säger, att det närmast är en prestigefråga, som legat till grund för
motionärernas framställning. Då vi ha några av motionärerna här i kammaren,
föreställer jag mig, att de komma att svara på detta inpass. Men jag kan
försäkra kammarens ledamöter, att några som helst prestigehänsyn inte ha tagits
under ärendets behandling. Inom den avdelning av utskottet, där detta
ärende förbereddes, funnos inga representanter, som kunna misstänkas för
att ha tagit sådana hänsyn, och föredragningen har varit i alla avseenden utomordentlig,
då vi anlitat de bästa föredragande vi kunnat få. Vi hade inom avdelningen
resonerat örn att tillkalla även de sakkunniga inom krisrevisionen —
byggnadsingenjör Engkvist, generallöjtnant Friis oell professor Granholm —
men det upplystes da, att dessa i sin tur såsom biträde anlitat andra sakkunniga.
Vi ansågo det emellertid inte lämpligt att på detta sätt anlita sakkunskap
ute i periferien, och då väg- och vattenbyggnadsstyrelsen är vårt centrala.
ämbetsverk för väg- och brobyggnads frågor — det har en brobyrå med
därtill hörande sakkunniga broinspektörer — var det enligt vår mening till FÖrsta

kammarens protokoll Nr JS. 10

146

Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1944 em.

Anslag till reparation av bron över Svinesund. (Forts.)
räckligt att höra styrelsen. De föredragande vi haft därifrån ha i alla avseenden
korrekt och sakligt lämnat uppgifter och bestyrkt dem med ritningar
och fotografier.

Herr talman, jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Wistrand: Herr talman! Jag vill instämma med statsutskottets ärade
ordförande, då han säger, att detta ärende haft en mycket märklig gång. Vägnell
vattenbyggnadsstyrelsen föreslog ursprungligen arbeten för 680 000 kronor.
Då statens krisrevision blandar sig i saken och ser närmare på förslaget,
är man färdig att omedelbart pruta av 200 000 kronor. Mycket prutades ej,
men hälften prutades genast, skulle man kunna säga. Sedan fortsätter emellertid
krisrevisionen — såsom statens sakrevision, i vilken den gått upp — och
finner den av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i anledning av krisrevisionens
anmärkningar verkställda prutningen alldeles otillräcklig. Med stöd av sakkunniga
påvisar revisionen, att reparationsarbetena kunna utföras för en summa,
som på sin höjd uppgår till 390 000 kronor. Den säger uttryckligen, att
det finnes alla förutsättningar för att kostnaderna inte ens skulle behöva gå
upp till detta belopp.

Här föreligga tydligen olika uppfattningar örn omfattningen av de på bron
uppkomna skadorna. En synpunkt, som man från statsutskottets sida synes
lägga stor vikt vid, är den, att det skulle vara behövligt att gå djupare in i
byggnadskroppen för att man skulle kunna se, om det finnes större fel än de
utanpå synliga. Emellertid säga sakrevisionens sakkunniga — bestående av
byggnadsingenjören O. Engkvist, generallöjtnanten T. Friis och professorn
J. H. Granholm, vilka i sin tur för att vara tryggade i sin bedömning tillkallat
ytterligare tre sakkunniga, professorn vid Chalmers tekniska högskola Sven
Hultin, chefen för liamnbyggnadsavdelningen i Stockholms hamnstyrelse major
Herman Jansson och byråingenjören S. Kasarnowsky — i sitt yttrande
följande: »De ringa sprängskadorna på bron ävensom de obetydliga krosskadorna
på sprängkammarens mot anslutande valv vettande betongväggar ge
anledning till misstanken, att detonationsförloppet möjligen ej varit fullständigt.
» I anslutning härtill säga de sakkunniga: »Av undersökningen framgår
nämligen, att skadorna på stenvalvet, även där de äro som svårast, äro ytterst
obetydliga och icke av den art, att de motivera en så omfattande ombyggnad,
som föreslås av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.»

När nu statsutskottet behandlat denna fråga och helt säkert, som utskottets
ordförande säger, ägnat den ingående uppmärksamhet, har utskottet dock —
utskottets ordförande medgav det själv — låtit frågan klarläggas endast från
den ena sidan, nämligen från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Sakrevisionens
sakkunniga ha icke konfronterats med väg- och vattenbyggnadsstyrelsens sakkunskap,
vilket är så mycket märkligare som sakrevisionens sakkunniga på
platsen noga undersökt förhållandena, under det att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
i huvudsak byggt på ett utlåtande av professor H. Kreuger, vilket
avgivits utan besiktning på platsen. Utan besiktning — lägg märke till detta!
Slutligen har Chalmers provningsanstalt förklarat, att bron icke bör repareras
enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens sista förslag, utan enligt de riktlinjer,
som uppdragits av sakrevisionen. Det gäller ju dock här en så stor summa
som lägst 90 000 kronor, och när nu mening står mot mening hos sakkunniga
på området, bör man enligt min uppfattning välja det billigaste alternativet.
Även motionären har ju ansett det angeläget att framhålla, att han,
trots att lian. själv föredrager det större projektet, inte anser att någon direkt
fara ur trafiksäkerhetssynpunkt föreligger, örn det mindre projektet genomföres.

Onsdagen den 29 mars 1944 em.

Nr 12.

147

Anslag till reparation av hron över Svinesund. (Forts.)

Jag anser, herr talman, att de av sakrevisionen och dess sakkunniga förebragta
skälen äro av sådan art, att de böra föranleda till ett biträdande av
Kungl. Maj:ts förslag. Jag ber att få yrka bifall till detta förslag.

Herr Albertsson: Herr talman! Statsutskottets ordförande var förvånad
över att jag inte deltog i omröstningen i frågan inom utskottet. Detta berodde
på att jag fick rycka in såsom suppleant och tidigare inte varit med vid behandlingen
av frågan.

Det gäller ju här en svår teknisk fråga, som man behöver tid på sig för
att sätta sig in i och fatta ståndpunkt till. Det har jag gjort efteråt, och jag
ansåg mig då ha full rätt att anteckna reservation mot utskottets förslag.

Jag förstår mycket väl, att det inte lönar sig att, såsom jag gjort, yrka bifall
till propositionen, eftersom kammaren tycks ha sin förutfattade mening,
men jag vidhåller dock, herr talman, mitt yrkande.

Herr Andersson, Karl: Herr talman! Statsutskottets ordförande har redogjort
för frågans behandling inom utskottet och dess fjärde avdelning, och
jag behöver därför inte särskilt uppehålla mig därvid. Jag begärde närmast
ordet i anledning av de anföranden, som höllos av herr Albertsson och herr
Wistrand, och skall på ett par punkter bemöta dem.

Herr Albertsson ville göra gällande, att motionärerna drivits av nit att få
ökade arbetstillfällen för länets arbetslösa. Jag kan försäkra, att motionärerna
i detta sammanhang inte haft den avlägsnaste tanke på arbetsförhållandena i
länet. Den skillnad det här är fråga örn har så liten betydelse ur den synpunkten,
att vi i varje fall inte tänkt därpå. Jag förstår inte, vad herr
Albertsson fått denna föreställning från. Det är uteslutande med tanke på brons
framtida bestånd, som vi lagt fram vårt förslag.

Herr Wistrand ville göra gällande, att statsutskottet vid behandlingen av
ärendet inte införskaffat någon utredning från den part som herr Wistrand
åberopar, nämligen kris revisionen. Jag har varit med vid frågans behandling,
såväl inom fjärde avdelningen som inom utskottet i dess helhet, och jag kan
försäkra herr Wistrand, att utskottet och avdelningen haft tillgång till alla
handlingar rörande detta broföretag. Vi ha haft tillgång även till hemligstämplade
handlingar och dessutom fått alla de upplysningar, som kunnat
vara av värde för att bedöma de olika förslagen. Utskottet har vidare infordrat
yttrande från en sakkunnig, som tydligen krisrevisionen inte tillmätt någon
betydelse men som utskottet ansett sig inte kunna förbigå, nämligen väg- och
vattenbyggnadsbyråns brobyggnadsbyrå. Denna sakkunskap har givetvis för
statsutskottet varit av stor betydelse.

Svinesundsbron är en byggnad av ganska stora mått. Kostnaderna för bygget
ha redan berörts, och jag skall här be att få omnämna några av dess dimensioner.
Bron är 420 m lång och 9,5 m bred. Den har en segelfri höjd av 60 m.
Längsta brospannets spännvidd är 155 m. Det är ett av den senaste tidens mest
storslagna byggnadsverk här i landet i huggen granit. Det är en brobyggnad,
som förenar två länder, Norge och Sverige, med varandra på en plats, som är
centralt belägen med hänsyn till trafiken från södra Norge via Sverige till
kontinenten. Det är därför, såsom motionärerna och statsutskottet se saken, en
angelägenhet av stor vikt, att bron återställes i sådant skick, att den såväl i
fråga örn utseendet som med hänsyn till sitt framtida bestånd inte på något
sätt blir mindervärdig. Det kan befaras, att så blir fallet, örn denna reparation
inte utföres på så betryggande sätt, att man verkligen kan förvissa sig om
vilka skador som sprängningsolyckan åstadkommit. Utskottets ordförande var
inne på just den frågan, och det är nog här vi ha den väsentliga skillnaden

148

Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1944 em.

Anslag till reparation av bron över Svinesund. (Forts.)
mellan de olika förslagen. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förslag, vilket
är detsamma som motionärernas, går ut på att avtäcka de skadade valven på
sådant sätt, att skadorna kunna undersökas och kontrolleras ovanifrån, varjämte
skadade stenar skola borttagas ur valven ovanifrån. Detta är det enda sätt,
på vilket det går att taga bort dessa skadade stenar. Sedan detta gjorts, skall
man pågjuta ny betongmassa över valven och på det sättet få en hel och
kompakt massa i stället för den nu söndersprängda och trasiga betongen. Krisrevisionens
förslag däremot går ut på, att man endast skall borttaga sådana
stenar i bropelarna och valvens yttersidor, som kunna tagas bort från sidan,
under det att alla skadade stenar i brovalven skola kvarligga, därvid de mest
skadade stenarna skola lagas med cementbruk. Det kan knappast vara någon
förnuftig mening nied en sådan reparation, så mycket mer som man vet — det
veta alla på detta område erfarna människor, och det intygas också av sakkunskapen
— att söndersprängda granitblock och söndersprängd betongmassa är
utsatt för verkningarna av temperaturskiftningar. Genom att vatten tränger in
i sprickorna och där fryser till is, utvidgas de söndersprängda blocken, och
skadorna bli större undan för undan.

Statsutskottet har behandlat denna fråga ur rent sakliga synpunkter. Herr
Albertsson vill göra gällande att detta skulle vara en prestigefråga mellan krisrevisionens
sakkunniga å ena sidan och väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
Sakkunniga å andra sidan. Men statsutskottet har i varje fall inte velat göra
den till en prestigefråga, utan hållit tillbaka varje försök i den riktningen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr statsrådet Andersson: Herr talman! Det förekommer ju ibland, att
riksdagen, beviljar högre anslag till ett ändamål än Kungl. Maj :t begärt. Men
det är kanske mindre vanligt, att departementschefen uttalar sitt missnöje
över en sådan generositet. Jag skall dock med några ord söka förklara, varför
jag i detta fall ansett mig böra stanna för det billigare alternativet och varför
jag anser riksdagen böra kunna i det hänseendet godkänna Kungl. Maj :ts
ståndpunkt.

Såsom förut framhållits, var ju det ursprungliga förslaget betydligt dyrare
än något av dem som nu äro aktuella. Förslaget överlämnades av väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen och fortifikationsstyrelsen gemensamt. Anledningen
härtill var, att det i sakens dåvarande läge inte var bestämt, huruvida reparationskostnaderna
skulle täckas av anslag från försvarsväsendet eller kommunikationsväsendet.
Detta förslag var, märk väl, uppgjort av entreprenören för
brobygget, alltså inte av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och fortifikationsstyrelsen.
Dessa hade inte företagit några undersökningar på platsen.

Enligt förslaget skulle valven på båda sidor närmast den skadade pelaren
helt och hållet rivas och nya valv byggas upp. Kostnaden var 680 000 kronor.
Så fick krisrevisionen sin uppmärksamhet riktad på saken i samband med en
inspektion av vissa fortifikatoriska anläggningar i grannskapet. Krisrevisionen
gjorde på ort och ställe undersökningar genom egna experter, som här
förut namngivits. Resultatet av dessa undersökningar blev ett förenklat förslag
som inte kostade mer än 800 000 kronor. Detta förslag, vilket
är detsamma som propositionen rekommenderar, gick ut på, att valven
inte skulle rivas, utan repareras såsom de stodo. När väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
fick deta förslag på remiss, uppgjorde styrelsen ett reviderat
förslag, som byggde på samma principer som krisrevisionens förslag,
alltså att valven skulle repareras och inte rivas. Skillnaden mellan det förnyade
förslaget och krisrevisionens förslag bestod, som herr Andersson nyss
framhöll, däri, att man inte skulle blottlägga valven, utan nöja sig med att

Onsdagen den 29 mars 1944 em.

Nr 12.

149

Anslag till reparation av bron över Svinesund. (Forts.)
reparera de synliga sprickorna och utbyta de stenar, som kunde åtkommas.
Reparationen skulle enligt detta förslag kosta 480 000 kronor, och det är det,
som utskottet nu rekommenderar.

Liksom herr Wistrand kan jag också konstatera, att krisrevisionens ingripanden
här voro mycket betydelsefulla ur besparingssynpunkt — man tjänade
omedelbart 200 000 kronor, och nu är det fråga om att inkassera ytterligare
en besparing på 90 000 kronor. Det har jag ansett att man borde göra; men
utskottet har inte ansett detta lämpligt. Utan att underkänna väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
expertis har jag ansett mig kunna lita på de av krisrevisionen
anlitade sakkunniga. Dessa ha företagit mycket noggranna undersökningar
på ort och ställe, och materialprovningen har utförts av Chalmers
provningsansta.lt.
att dessa sakkunniga i sin tur anlitat andra sakkunniga. Ett sådant missförstånd
hade lätt kunnat skingras, örn statsutskottets fjärde avdelning hade låtit
krisrevisionens sakkunniga få företräde lika väl som den lät väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
sakkunniga få företräde.

Motsättningarna mellan väg- och vattenbyggnadsstyrelsens och krisrevisionens
sakkunniga bottna i olika mening örn vad man bör åsyfta med detta arbete.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har i sina framställningar uttalat,
att man utgått från att bron skall återställas i sitt ursprungliga skick; d. v. s.
kosta vad det vill, skall bron återställas i sitt ursprungliga skick. Men krisrevisionen
och dess sakkunniga anse, att det är tillräckligt, om bron repareras
på ett betryggande sätt, så att den blir fullt lika god, lika hållbar och lika
användbar som den var tidigare. Det är på den punkten som det nu har skurit
sig mellan de båda ämbetsverken och deras sakkunniga.

Beträffande hållbarheten anse krisrevisionens sakkunniga, att då valven
tålde explosionen utan att rasa, finns det inte någon som helst risk för att
de framdeles skulle kunna rasa eller överhuvud taget försvagas. Att vissa stenar
äro spruckna, behöver inte betyda något för hållfastheten, då själva valvidén
bygger på kilverkan mellan stenarna. Och eftersom de spruckna stenarna
inte ha fallit, är det tydligt, att de alltjämt fylla sin funktion som bärande
delar av valven. Krisrevisionens experter förklarade, att bron efter en reparation
enligt deras förslag får fullt ut samma hållfasthet som tidigare. I det
hänseendet lia väg- och vattenbyggnadsstyrelsens experter gjort vissa invändningar
och försökt att motbevisa detta påstående. Men kvar står dock det
faktum, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen utgår från en annan utgångspunkt,
nämligen att bron till varje pris skall återställas i sitt ursprungliga
skick.

Beträffande säkerheten är att märka, att sprängskadan har ägt rum i en
pelare under två av de korta valven, och var och en förstår att på grund av
konstruktionen bärigheten i de korta valven är mycket större än i det längsta
valvet. Även örn det i dessa korta valv skulle finnas någon svaghet hvar, som
inte fullt kan elimineras vid en reparation enligt krisrevisionens förslag, så
blir bärigheten på dessa valv ändå mycket större än på det stora, av explosionen
oskadade valvet.

Statsutskottet anser att en reparation enligt det billigare alternativet skulle
medföra risk för ökade underhållskostnader. Jag har svårt att förstå, vari
dessa ökade kostnader .skulle bestå. Möjligen skulle de bestå i att de cementerade
partier, som enligt förslaget skulle bli ylliga och alltså utsatta för
temperaturväxling och väta, skulle kunna vittra, men en reparation av sådana
partier är en enkel sak; den är inte dyrbar och skulle säkerligen kunna utföras
fiir ett betydligt mindre belopp än som motsvarar räntan på det kapital,
statsutskottet nu vill ytterligare spendera på affären.

150

Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1944 em.

Anslag till reparation av bron över Svinesund. (Forts.)

I övrigt bygger statsutskottets antagande örn att underhållskostnaden skulle
fördyras på den hypotesen, att vatten skulle tränga ned i bron och därstädes
frysa och åstadkomma sprickbildning, och man säger — jag tror det är i
motionen — att det är ett särdeles påfrestande klimat vid Svinesund. Jag har
svårt att förstå att möjligheten till sådan vittring skulle kunna vara större
där än på andra ställen i Sverige, där det fryser och töar om vartannat. Här
i Sverige finns det broar av granit, byggda på ett mycket enklare och mindre
omsorgsfullt sätt än denna, vilka lia stått i många hundra år, och utomlands
finns det broar av kilad granit, som ha stått i tusentals år utan att den där
vittringsprocessen, som statsutskottet profeterar örn, har inställt sig på sådant
sätt, att broarna lidit allvarlig skada.

Beträffande Svinesundsbrons utseende efter en reparation är det ju självklart
att det måste spela en underordnad roll, örn bron repareras med granit
eller med cementpågjutning, eftersom reparationen knappast lär kunna upptäckas
ens på nära båll annat än av sådana personer, som betrakta den i akt
och mening att göra speciella undersökningar. Bron är nämligen så hög och
avståndet till stränderna å ömse sidor örn bron så långt, att man därifrån endast
får ett helhetsintryck av konstruktionen. Att på avstånd kunna se, örn
den eller den delen är av granit eller lagad med cement, torde knappast bli
möjligt. Dessutom kan jag nämna, att man i andra fall har nöjt sig med
cementlagningar på monumentalbyggnader. Det förekommer sådana lagningar
på monumentala byggnader mitt inne i Stockholms stad, där dock insynen är
god och kan göras av hundratals människor varje dag. I fråga örn Svinesundsbron
kan det knappast bli mer än ett halvt dussin personer om året. som kunna
komma bron så nära att de skulle upptäcka, att bron inte vore helt och hållet
uppförd av granit. Det skälet anser jag därför vara för betydelselöst för att
kunna inverka på bedömandet av denna fråga.

Då jag alltså anser mig kunna rekommendera ett bifall till propositionen,
gör jag det i förlitande på att ett återställande av bron enligt propositionens
förslag kommer att medföra, att bron blir lika god som förut. Den återställes
icke i det ursprungliga skicket, det är sant, men den kommer att fylla sitt
ändamål, och den kommer säkerligen att vara lika hållbar som enligt den ursprungliga
konstruktionen.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Herr statsrådet började
sitt anförande med att säga, att det är ovanligt att ett statsråd anmäler missnöje,
örn riksdagen bjuder honom ett högre anslag än han har begärt. Jag kan
försäkra, att det är just den omständigheten, att statsutskottet här bär funnit
sig föranlåtet att gå på ett alternativ, vilket kostar staten 90 000 kronor mer
än Kungl. Maj :t begärt, som bär gjort att vi ägnat denna fråga en alldeles särskilt
ingående granskning och uppmärksamhet.

Det torde icke vara herr statsrådet obekant, att vi ha varit mycket försiktiga,
när det har gällt att höja anslag, och här har alldeles nyss behandlats ett ärende,
där det i motion yrkats på en mycket väsentlig anslagsökning, men där
statsutskottet inte ehuru skäl därtill ej saknas velat följa motionärerna, därför
att utskottet inte velat överskrida det anslag, som Kungl. Maj :t begärt. I det nu
föreliggande fallet ha vi dock blivit så övertygade örn att de sakligt sett starkaste
synpunkterna ligga hos dem, som säga, att man, genom att täcka av valven
ovanifrån, från början får en insyn beträffande de inre sprängskadorna i valven
och om den verkan dessa kunna bedömas lia för brons framtida bestånd.
Det är mycket viktigt att kunna få en sådan insyn, men någon sådan insyn eller
inre undersökning av valven kan man inte få utan en avtäckning av de -

Onsdagen den 29 mars 1944 em.

Nr 12.

151

Anslag till reparation av bron över Svinesund. (Forts.)
samma, vilket inte skulle ske, om man följde Kungl. Maj:ts d. v. s. krisrevisionens
förslag.

Ingen har kunnat bestrida, att det uppstår ökade underhållskostnader genom
en sådan behandling av bron som Kungl. Maj :t föreslår. Vid upprepade frågor,
örn det i detta fall speciella klimatets inverkan på stenen och cementen med hänsyn
till risken för vittring, ha vi fått upplysning örn att sådana stenar, i vilka
sprickor ha uppstått äro starkt utsatta för vittring och att detta vid omväxlande
fuktighet och frost och isbildning kan leda till betydande förstoringar av
och sprängningar i dessa sprickor.

Herr statsrådet säger att sådant inte bär förekommit på brobyggnader på andra
håll i landet, varför man inte behövde fästa sig vid vad som påstås kan hända
där nere. Men, herr statsråd, det är ju någonting alldeles särskilt som inträffat
i detta fall, det var ju en sprängningsolycka vid denna bro, och det är
inte något som inträffar vid brobyggnader i allmänhet. Det är detta som påkallar
denna alldeles extra undersökning och försiktighet med hänsyn till denna
bros framtida bestånd.

Herr Wistrand påstod i sitt anförande, att statsutskottet inte skulle lia tagit
hänsyn till den ena parten, d. v. s. krisrevisionen. Jag förstår att herr Wistrand
såsom ledamot av krisrevisionen och sakrevisionen har känt sig uppfordrad att
försvara vad dessa kommissioner ha tillstyrkt, men jag kan försäkra herr Wistrand,
att vi ha infordrat alla handlingar, att vi ha läst intyg, som krisrevisionen
införskaffat från provningsanstalten i Göteborg, att vi ha tagit del av
allt som förekommer i krisrevisionens och sakrevisionens handlingar, vilka ha
blivit för oss föredragna. Och till yttermera visso ha krisrevisionens ledamöter
i statsutskottet vid den slutliga behandlingen in pleno ånyo föredragit vissa delar
därav. Men då vi vägt vad krisrevisionen yttrat i sina handlingar och vad
dess experter anfört mot vad väg- och vattenbyggnadsstyrelsens sakkunniga ha
sagt och med ritningar och fotografier påvisat, ha vi funnit, att de övervägande
skälen tala för att man härvidlag bör gå så försiktigt fram, att man på detta
reparationsarbete lägger ned den större kostnad, som väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
medlingsförslag, örn jag vågar kalla det så, innebär. Och jag tror att
det skulle vara en mycket obehaglig överraskning, örn vi efter ett par tre år
skulle få återse denna brofråga i form av en begäran örn anslag för att utföra
just det arbete och den avtäckning av valven, som man nu inte vill låta utföra.

Svinesundsbron har, som jag nämnde i mitt första anförande, genomgått vissa
öden — man tog bland annat till bron för smal och fick göra om ritningarna för
att få den tillräckligt bred. Att nu återigen •— jag vågar använda ett så starkt
uttryck —• förfuska en som nödvändig ansedd reparation för återställande av
bron efter den sprängningsolycka som inträffat genom det åskslag, som var
orsaken till att de militära laddningarna därstädes exploderade, vore, synes
det mig, icke bara oklokt, utan beklagligt.

Jag vilhåller mitt yrkande.

Herr Nordenson: Herr vice talman! Jag skall bara be att få understryka
några synpunkter, som ha framkommit här i debatten.

De motiv, som ha legat lill grund för statsutskottets ställningstagande ha angivits
vara trygghetskravet, frågan örn underhållet och örn det utseende, som
bron skulle få efter reparationen.

Beträffande trygghetskravet har herr Wistrand redan framhållit, att det
har särskilt belysts av de utav sakrevisionen tillkallade sakkunniga, och jag
vill understryka, att deras undersökning gjorts efter det att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
kommit med sitt yttrande och utförts inte bara av de ur -

152

Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1944 em.

Anslag till reparation av bron över Svinesund. (Forts.)
sprungliga sakkunniga, utan även av särskilt tillkallade experter. Dessa experter
ha, som herr Wistrand betonade, undersökt skadeverkningarna närmast
omkring spränghålet och funnit, att skadorna voro överraskande små. De ha
ansett sig på denna grund kunna sluta till att skadorna på större avstånd inte
kunna vara av alltför omfattande art.

De sakkunniga lia vidare tagit hänsyn till hållfastheten hos det material,
som det här gäller — således materialet i valvstenarna — och ha därvid funnit,
att säkerhetsgraden är sådan, att de tåla ett tryck av 1 250 kilogram per
kvadratcentimeter, medan den påfrestning, som här anses kunna komma i fråga,
är 25 kilogram per kvadratcentimeter. Säkerheten är sålunda här 50-faldig
— vilket har föranlett dem till antagandet, att riskerna måste anses fullkomligt
minimala.

Jag vill också understryka att detlav experter avgivna utlåtande, som vägocli
vattenbyggnadsstyrelsen stöder sig på, icke grundas på att dessa experter
på ort och ställe besiktigat skadorna. De ha avgivit sina yttranden i ganska
allmänna ordalag, medan sakrevisionens experter ha gått djupt i detalj med
frågan.

Jag vågar påstå, att man ur trygghetssynpunkt är fullt på den säkra sidan,
om man följer den linje, som kommunikationsministern föreslagit.

Vad sedan underhållet beträffar, är det meningen, att hela brobanan åter
skall täckas ordentligt, varefter det inte finns några möjligheter för fuktighet
att tränga in i brovalvet annat än möjligen genom de sprickor, som uppkommit
i valvstenarna. Men dessa skola ju fyllas igen, och man kan numera med hjälp
av en fullgod teknik fylla sådana sprickor så att vatten inte kommer in i dem.
Man kan sålunda helt undvika den fara, som skulle ligga i att vatten eventuellt
skulle kunna tränga in och vid frysning förorsaka sprängning. På detta
område bär man stor erfarenhet från andra byggnadsföretag, och den erfarenheten
gör, att man kan säga, att det inte föreligger någon risk för sådan sprängning.
Det kommer därför inte att bli någon som helst skillnad i fråga örn underhållet
enligt det ena eller det andra förslaget. Det skulle i så fall ha ålegat
statsutskottet att visa att här verkligen funnes anledning att tro, att något
större underhåll skulle fordras örn bron blir färdigställd i överensstämmelse
med vad sakrevisionens experter föreslagit. Någon sådan bevisning har inte
förebragts.

Vad slutligen brons yttre beträffar, är frågan den, huruvida de ställen, där
lagning av sprickor skett, kan komma att märkas något nämnvärt. I det avseendet
vill jag erinra om att det numera enligt en dansk uppfinning finns en
teknik, som användes för utfyllande av sådana sprickor, varvid man blandar in
i cementen stoff av den sten, som man skall fylla igen sprickor i, vilket gör
att man kan åstadkomma praktiskt taget fullständig likhet med det omgivande
materialet. Det blir ytterst svårt att upptäcka en sådan skarv, och i
varje fall kan man inte göra det annat än på mycket nära håll. Jag är övertygad
om. att om man tillämpar denna metod vid reparationen, såsom avsikten är,
komma de tidigare sprickorna inte att vara märkbara annat än för experter,
som söka sig fram till dem.

Jag vill slutligen erinra om att det för övrigt är fråga örn ett mycket litet
antal sådana sprickor. Jag har tillfrågat en av de sakkunniga: »Är det på
många ställen sådana sprickor förekomma?» — »Det är på ett par ställen»,
svarade han. — Jag bad honom ta till i överkant varpå han svarade: »Ja, örn
det är feni. så inte är det mera.»

Inför sådana fakta lia vi anledning säga oss att all nödig försiktighet verkligen
här har iakttagits. Jag tror att statsutskottet i sin strävan att komma på
den säkra sidan låtit förleda sig till att iaktta en något för stor försiktighet.

Onsdagen den 29 mars 1944 em.

Nr 12.

153

Anslag till reparation av bron över Svinesund. (Forts.)
Det finns en så säker grundval för det förslag, som Ilar Ilar framlagts från
sakrevisionen och som kommunikationsministern efter ingående prövning har
gjort till sitt, att vi ha ali anledning att följa detta förslag och därmed göra
en besparing på 90 000 kronor.

Jag yrkar, herr vice talman, bifall till reservationen.

Herr Andersson, Karl: Herr talman! Den sisto ärade talaren liksom övrigatalare,
som lia försvarat krisrevisionens förslag, ha velat göra gällande, att
sprängskadorna å bron inte skulle vara av så särskilt stor omfattning. De, som
närmare ha undersökt dessa skador, ha dock funnit, att de äro ganska allvarsamma,
och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen beräknar, att bron måste repareras
till en längd av 58 meter —• således över två valv — vilket, då bron har en
bredd av 9 1/2 meter, innebär, att bron är skadad och måste repareras på en yta
av cirka 600 kvadratmeter.

Det är en visserligen mycket förklarlig men dock beklaglig missuppfattning,
som har kommit till uttryck från krisrevisionens sida — huruvida den till och
med härstammar från dess sakkunskap, vågar jag inte påstå — då det i varje
fall genom krisrevisionens talesmän gjorts gällande, att man skulle kunna reparera
bron och att man skulle kunna ta bort de svårast skadade stenarna utan
att göra den avtäckning, som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen förordat. Norrbro
här utanför — som vem som helst av oss kan ta sig en titt på — visar oss
just hur en sådan valvbro är byggd, nämligen så att stenarna i brovalven inte
kunna losstagas annat än uppifrån och att följaktligen en avtäckning är förutsättningen
för att skadade stenar i brovalven överhuvud taget skola kunna utbytas.
Såväl de fotografier som de ritningar, vilka väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har förevisat i statsutskottet, åskådliggjorde också klart och tydligt,
att en mängd av stenarna i valven i Svinesundsbron hade spruckit diagonalt
från hörn till hörn, så att det uppstått stora öppna sprickor tvärs över hela stenarna.
Dessa stenar måste ligga kvar, om reparationen utföres enligt krisrevisionens
förslag. Det är tekniskt outförbar! att enligt krisrevisionens och Kungl.
Maj :ts förslag borttaga dessa skadade stenar ur brovalven, och det blir endast
fråga örn att ersätta ytterbeklädnaden i bropelarna på brons yttersida, således
de kvadratiska stenar, som äro skadade. Detta innebär en så väsentlig och betydande
skillnad mellan förslagen, att enbart detta otvivelaktigt måste leda till
att en reparation av bron bör utföras enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
förslag.

Jag vill inte uppta tiden mycket längre, ehuru det i denna debatt och vid
förhandlingarna örn denna reparation framförts åtskilliga saker, som det kanske
kunde vara skäl i att uppehålla sig något vid. Det skall jag emellertid inte
göra. Men en sak kan jag inte underlåta att här omnämna.

Från krisrevisionens sida har i debatten framkastats det påståendet, att denna
bro, bron mellan Norge och Sverige, är så avsides belägen, att dess utseende
inte spelar någon roll. Mot detta påstående måste givetvis inläggas en gensaga.
Denna bro har en sådan betydelse och är ett så monumentalt byggnadsverk att
den enligt min mening inte får förfuskas. Jag skall inte säga mer om den saken
nu.

Jag vidhåller alltså mitt yrkande örn bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning gjorde herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet i det under
behandling varande utlåtandet hemställt samt vidare på bifall till Kungl.
Majlis i ämnet gjorda framställning; och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja besvarad.

154

Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1944 em.

Anslag till reparation av bron över Svinesund. (Forts.)

Herr Albertsson begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottets hemställt i sitt utlåtande nr 64, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta
för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser. Herr talmannen förklarade därpå, att
enligt hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Wistrand begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstnings apparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja—49;

Nej—38.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 65, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
örn anslag för budgetåret 1944/45 till säkerhetsanstalter för sjöfarten;

nr 66, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret 1944/45 å kapitalbudgeten, i vad
propositionen avser handelsdepartementets verksamhetsområde; samt

nr 67, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa byggnadsarbeten
m. m. för försvaret, i vad propositionen avser uppförande av expeditionsbyggnad
för militära staber i Karlstad.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 68, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1943/44, i vad propositionen
avser försvarsdepartementets verksamhetsområde.

Punkten 1.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2.

Kades till handlingarna.

Punkterna 3—9.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 10.

Kades till handlingarna.

Onsdagen den 29 mars 1944 em.

Punken 11.

Utskottets hemställan bifölls.

Nr 12.

155

Föredrog-s ånyo statsutskottets utlåtande nr 69, i anledning av Kungl, i Anslag till
Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar angående anslag för 6ani

budgetåret 1944/45 till fria sommarresor för barn m. m. jämte i ämnet väckta rcso^''0^ arn
motioner.

Under punkterna 88 och 89 av femte huvudtiteln i innevarande års statsverksproposition
hade Kungl. Majit under åberopande av bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över socialärenden för den 4 januari 1944 föreslagit riksdagen
att för budgetåret 1944/45 anvisa dels till Fria sommarresor för barn
ett förslagsanslag av 1 000 000 kronor, dels ock till Bidrag till sommarkolonier
ett reservationsanslag av 200 000 kronor.

I samband med Kungl. Maj:ts ifrågavarande förslag hade utskottet till behandling
förehaft

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr Ragnar Bergh (I: 117) och den andra inom andra kammaren av herr A.

Hagård m. fl. (II: 193), vari hemställts örn sådana föreskrifter, att betryggande
kontroll kunde av myndigheterna utövas däröver att förmånen av
fria sommarresor icke obehörigen utnyttjades, samt att vid utfärdandet av
sådana föreskrifter i motionerna angivna synpunkter måtte vinna beaktande,

dels en inom andra kammaren av herr K. E. Hansson i Skediga m. fl.
väckt motion (II: 39), vari hemställts, att riksdagen måtte besluta att från
anslaget till fria sommarresor bidrag skulle kunna utgå till resor, även skolresor,
för landsbygdens barn efter i huvudsak samma grunder, som gällde
för städernas barn,

dels ock en inom andra kammaren av herrar S. Persson i Stockholm och

H. Hagberg i Luleå väckt motion (11:366), vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att de fria sommarresorna för barn skulle få företagas utan
hänsyn till resans längd och oavsett från vilken ort i landet resan anträddes.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på anförda skäl hemställt,

I. att riksdagen måtte med bifall till Kungl. Majlis förslag för budgetåret
1944/45 under femte huvudtiteln anvisa

a) till Fria sommarresor för barn ett förslagsanslag av 1 000 000 kronor,

b) till Bidrag till sommarkolonier ett reservationsanslag av 200 000 kronor,

II. att de likalydande motionerna I: 117 och II: 193 samt motionerna II: 39
och II: 366 måtte anses besvarade genom vad utskottet i utlåtandet anfört.

I motiveringen hade utskottet yttrat bland annat följande:

»Utskottet delar departementschefens uppfattning örn angelägenheten av
att denna verksamhet även i fortsättningen upprätthålles. Utskottet vill emellertid
erinra örn departementschefens uttalande vid anmälan av motsvarande
anslagsfråga till fjolårets riksdag (propositionen nr 123), att en utbyggd koloniverksamhet
utgör en väsentlig förutsättning för möjligheten att på ett tillfredsställande
sätt lösa problemet om barnens sommarvistelse. En effektiv utbyggnad
av koloniverksamheten måste emellertid enligt departementschefens då
uttalade mening tills vidare anstå på grund av det statsfinansiella läget. Samma
skäl anfördes även för ett bibehållande av principen att rätten till fria
.resor till självordnad sommarvistelse begränsas till barn i städer och andra
tättbebyggda orter med minst 8 000 invånare.

Ehuru de skäl, som sålunda anförts till stöd för ifrågavarande begränsningar
i verksamheten, alltfort äga sin fulla giltighet, vill utskottet understryka,

156

Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1944 em.

Anslag till fria sommarresor för harn m. rn. (Forts.)
att en omprövning i båda dessa hänseenden bör äga rum så snart förhållandena
det medgiva. Härvid vill utskottet erinra örn riksdagens uttalande i fjol, att
i den mån en utvidgning av statens bidragsverksamhet för barnens sommarvistelse
bleve möjlig, denna borde komma även landsbygdens barn till godo.

Av vad sålunda anförts framgår, att utskottet finner det i motionen II: 39
framställda förslaget behjärtansvärt till den del det avser att bereda landsbygdens
barn samma förmån av fria resor till självordnad sommarvistelse
som städernas barn. Emellertid kan utskottet icke tillstyrka, att sådan ändring
av bestämmelserna genomföres under nuvarande förhållanden. Nämnda
förmån bör alltså även instundande sommar i princip vara förbehållen endast
barn inom de befolkningsgrupper, där behovet av ombyte av vistelseort i allmänhet
är mest framträdande. Därvid bör gälla i stort sett samma urvalsprincip
som föregående sommar. Detta innebär, bland annat, att socialstyrelsen
skall äga bevilja dispens för vissa orter enligt i huvudsak hittills följd
praxis. — Att anslaget till fria resor, såsom i nämnda motion även ifrågasatts,
skulle tagas i anspråk för bidrag till skolresor för landsbygdens barn,
anser utskottet helt uteslutet.

Rätten till fria resor är jämväl begränsad till barn, vilka tilldelats rabattkort
för inköp av livsmedel. Detta innebär, att i allmänhet endast barn, vilkas
försörjare ha ett till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt beskattningsbart
belopp ej överstigande, i familjer med ett barn 750 kronor och i familjer med
två eller flera barn 1 000 kronor, komma i åtnjutande av de fria resorna. Utslagsgivande
för rätten till sonimarresor under förra året var alltså inkomstförhållandena
1941. Nu har emellertid, enligt vad utskottet inhämtat, antalet
utdelare rabattkort på grund av det under 1942 höjda inkomstläget sjunkit
sedan i fjol. Man beräknar en nedgång i Stockholm av 13 % och i övriga städer
av omkring 10 %. Då denna stegring i inkomstlaget inträffat före det allmänna
pris- och lönestoppet och för personer i här ifrågavarande inkomstklasser till
övervägande del torde vara att hänföra till på lönerna utgående kristillägg,
torde nämnda stegring i allmänhet icke kunna anses innebära en reell inkomstförbättring.
Då den därtill inträffat före 1943 synes densamma nu icke böra
föranleda en så väsentlig begränsning av verksamheten i förhållande till förra
sommaren, som skulle bliva följden av en oförändrad tillämpning av gällande
bestämmelser. Utskottet anser alltså för sin del önskvärt, att de som haft rätt
till fria resor 1943 skola behålla denna rätt jämväl under innevarande år. Kungl.
Maj :t bör därför enligt utskottets mening vara oförhindrad att i fråga örn de
individuella förutsättningarna för rätt till fria resor under instundande sommar
meddela bestämmelser i det av utskottet angivna syftet. Vid sitt ställningstagande
till denna fråga har utskottet jämväl beaktat, att rabattkortens
inkomstgränser äro ganska låga och att anknytningen av den ifrågavarande
förmånen till innehav av rabattkort å livsmedel överhuvud är av provisorisk
natur. I detta sammanhang vill utskottet framhålla vikten av att frågan hur
den ekonomiska behovsprövningen framdeles bör ordnas redan nu tages under
övervägande.

Utskottet vill framhålla angelägenheten av att fria resor för vårdare av
mindre barn begränsas till vad som oundgängligen kräves för att sommarvistelse
på landet skall stå barnen öppen. Sålunda bör man söka anordna
gruppresor i större omfattning än vad som skett föregående sommar. Enligt
utskottets mening bör även åldersgränsen för barn, vilka under resa anses
vara i behov av vårdare, kunna något sänkas. Förra sommaren erhöll vårdare
fri resa örn barnet under fjolåret fyllde 10 år eller var yngre. Instundande
sommar torde rätten till fria resor för vårdare kunna begränsas till de fall
då barnet i år fyller 8 år eller är yngre.»

Onsdagen den 29 mars 1944 em.

Nr 12.

157

Anslag till fria sommarresor för barn m. m. (Forts.)

Reservationer hade avgivits av, utom andra,

1) herrar von Heland, Gustav Emil Andersson, Svensson i Grönvik och
Pettersson i Dahl, vilka ansett, att de två på varandra följande styckena i
utskottets yttrande å s. 4 i det tryckta utlåtandet, vilka började med orden
»Ehuru de» och slutade med orden »helt uteslutet», bort utbytas mot ett stycke
av följande lydelse:

»Enligt utskottets mening är det angeläget, att frågan örn koloniverksamhetens
utbyggande upptages till omprövning så snart förhållandena det medgiva.
Vad förenämnda begränsning av förmånen av fria resor till självordnad
sommarvistelse angår, innebär densamma ett ensidigt gynnande av tätorternas
befolkning. Enligt utskottets mening böra landsbygden och de mindre tätorterna
i fråga om statliga åtgärder för främjande av barnens sommarvistelse
vara likställda med de större orterna, helst som dessa senare i allmänhet ha
jämförelsevis god skattekraft. Utskottet tillstyrker alltså det i motionen
II: 39 i detta hänseende framställda förslaget. I samma motion förordade
bidrag jämväl till skolresor kan utskottet däremot icke biträda.»;

2) av herrar Carlström, von Heland, Gustav Emil Andersson, Svensson i
Grönvik, Persson i Falla, Pettersson i Dahl och Eriksson i Frägsta, vilka ansett,
att det stycke i utskottets yttrande å s. 4 och 5, som började med orden
»Rätten till» och slutade med orden »under övervägande» bort hava följande
lydelse:

»Rätten till -— ---de fria resorna. I likhet med Kungl. Maj :t förutsätter

utskottet, att dessa bestämmelser skola under nästa sommar äga fortsatt giltighet.
Emellertid vill utskottet i detta sammanhang erinra örn att anknytningen
av ifrågavarande förmån till innehav av rabattkort å livsmedel är av provisorisk
natur och framhålla vikten av att frågan hur behovsprövningen framdeles
bör ordnas redan nu tages under övervägande.»;

3) av herrar Johan Nilsson i Malmö, Oscar Olsson, Bäcklund, Wiklund,
Persson i Tidaholm, Andersson i Malmö och Mårtensson, vilka ansett, att det
stycke i utskottets yttrande å s. 5, som började med orden »Utskottet vill»
och slutade med orden »är yngre», bort hava följande lydelse:

»Utskottet vill---föregående sommar. I detta sammanhang anser sig

utskottet böra något beröra frågan om man bör söka begränsa möjligheterna
till missbruk av förmånen av fria resor genom sänkning av åldersgränsen från
10 till 8 år för de barn, vilka under resa anses vara i behov av vårdare. En
sådan sänkning av åldern skulle säkerligen medföra en stark ökning av antalet
fall, då föräldrarna icke våga låta barnet resa. Resvanan är icke stor i
de befolkningsskikt, där barnen komma i åtnjutande av fri resa. Med hänsyn
jämväl till värdet för såväl moder som barn att ha möjlighet att följas åt på
resorna till och från sommarvistelsen måste utskottet hysa betänkligheter mot
en sådan åtgärd, helst som densamma icke står i god överensstämmelse med
den föreslagna ökningen av maximisträckan till G0 mil. Utskottet amsi uter sig
alltså till Kungl. Maj :ts förslag örn oförändrade bidragsgrunder i förevarande
hänseende.»

Herr Wiklund: Herr talman! Det finns en fråga, som beröres på s. 5 i
statsutskottets utlåtande och som jag inte kan underlåta att närmare gå in på,
och det gäller frågan örn fria resor för vårdare som åtfölja barn på resa till
sommarvistelse. Socialministern föreslog i fjol, vilket också blev riksdagens beslut,
att åldersgränsen för barn, som vid sådana resor skulle anses vara i behov
av vårdare, skulle sättas till tio år. Samma förslag har socialministern framlagt
i årets proposition, och man hade ju då väntat, att utskottet även i år skul -

lös

Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1944 em.

Anslay till fria sommarresor för barn m. m. (Forts.)
le följa honom i detta avseende. Så är emellertid icke förhållandet. Statsutskottet
säger, att instundande sommar torde rätten till fria resor för vårdare kunna
begränsas till de fall, då barnet i år fyller åtta år eller är yngre.

Man kunde då ha väntat, att utskottet i denna punkt skulle ha presterat några
bevis för att man kunde sänka åldersgränsen. Så har emellertid icke skett.
Det enda ord, som enligt min mening innebär någon motivering för statsutskottets
ståndpunkt här, är ordet torde, och det är enligt min mening en synnerligen
svag ståndpunkt.

Frågan har ju emellertid även en annan sida. Det är nämligen så, att maximigränsen
för de fria resorna föreslås höjd från 50 till 60 mil. Detta hade väl
varit ett ytterligare skäl att bibehålla samma åldersgräns som i fjol, tio år.
Jag är också i viss måll förundrad över att man inte här tänker på de föräldrar,
särskilt då mödrarna, som skola skicka sina barn denna ganska långa väg.
Ty det är ju inte alltid så, att resan går direkt, utan barnen måste kanske
många gånger avbryta resan för att byta tåg vid olika stationer, och det kan
ju inte gärna vara bra att låta dessa små barn sköta sig själva under en så pass
lång resa med de svårigheter, denna kan medföra. De skola också under denna
resa sköta om sin matsäck o. s. v. Allt detta gör, att jag icke kan biträda statsutskottets
uppfattning i detta avseende.

Man måste, herr talman, enligt min mening ömma för dessa barn. När denna
fråga behandlades på tredje avdelningen, hörde jag personer säga, att barn
nu för tiden vid åtta års ålder äro så pass försigkomna, när det gäller resor, att
man mycket väl skulle kunna gå med på denna sänkning av åldern. Jag tycker
emellertid, att denna försigkommenhet inte gärna kan ha uppkommit från det
ena året till det andra, och jag anser därför, att det finns samma skäl i år som
i fjol att fasthålla vid den högre åldersgränsen.

Herr talman! Jag ber att på det varmaste få yrka bifall till den av mig m. fl.
avgivna reservationen på s. 8.

Herr Nilsson, Bernhard: Herr talman! Med anledning av herr Wiklunds
anförande vill jag påpeka några förhållanden, som framgå av denna punkt i
femte huvudtiteln. Där framgår nämligen, att under år 1943 35 865 barn reste
med användande av dessa förmåner och 20 015 vårdare; därav gjorde 13 600
vårdare en resa fram och tillbaka och 6 400 vårdare två resor tur och retur.
De sistnämnda gjorde alltså först en resa bort med barnen och sedan en resa
för att hämta dem, när de skulle hem igen. 20 000 vårdare använde alltså
26 400 resor fram och åter. Det är uppenbart, att det måste vara fråga om
en urartning av möjligheterna för vårdarna att följa med barnen. Avsikten har
ju varit, att det skulle anordnas gruppresor, i den mån detta var möjligt att
göra, men det visar sig i propositionen, att endast 456 barn under året ha rest
i grupper, och de ha varit fördelade på 24 grupper. Det är således i ytterst
ringa omfattning, som gruppresor förekommit. I stället ha vårdare, antingen
mödrar eller andra, följt barnen på resorna och i mångå fall rest två gånger
fram och åter. När man ser detta, förstår man, att såvitt inte hela denna anordning
skall komma i misskredit i den allmänna uppfattningen, måste det ske
en ändring, så att de pengar, som staten lägger ned på dessa resor, verkligen
komma barnen till godo och icke användas för andra ändamål, som ligga helt
vid sidan av det som avses med anslaget.

När man sedan talar örn att barn som fylla åtta år — det gäller ju barn
som fylla åtta år det år då resan sker, och barnen kunna alltså vara bortemot
nio år gamla —- icke skulle kunna resa själva och att gruppresor inte skulle
kunna användas i större utsträckning än som sker, så behöver man bara se
på hur det tillgår vid transporterna av de finska barnen hit till Sverige och

Onsdagen den 29 mars 1944 em.

Nr 12.

159

Anslag till fria sommarresor för barn m. m. (Forts.)
tillbaka. De komma ju i stora grupper och avlämnas på den ena stationen efter
den andra, och när de resa tillbaka, uppsamlas de på samma sätt. Det är många
barn, som resa till och med från Finland, utan att det är någon vårdare med.
De bara ha en lapp på bröstet med adress, vart de skola hän.

Nu för tiden äro barnen så pass försigkomna, att de säkerligen i mycket
större utsträckning än som nu sker kunna resa utan vårdare, och den enda
kvinnliga ledamot, vi lia i statsutskottet, har varit ense med statsutskottets
majoritet om att denna ändring mycket väl kunde genomföras.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till statsutskottets förslag.

Herr Wiklund: Jag skall inte yttra många ord i anledning av det anförande,
som tredje avdelningens vice ordförande nu hållit. Jag vill bara säga, att
jag har en helt annan och motsatt uppfattning i denna fråga. Jag tyckte mig
kunna utläsa ur vice ordförandens yttrande, att han i viss mån ville kritisera
antalet resor för mödrar i detta sammanhang. Jag tycker, att man inte skall
missunna dessa mödrar, som i regel äro arbetarhustrur, att företaga en sådan
resa som denna. Varför skulle inte staten kunna kosta på sig denna generositet
mot dem? Det har stor betydelse ute i bygderna, att även de få möjlighet att
någon gång resa ett stycke från hemorten och slippa att ständigt gå hemma.
Riksdagen har ju tagit sig an många andra kvinnor, som inte lia lika stort
behov av att få röra på sig någon gång. Jag missunnar visst inte alla dessa
statsanställda kvinnor, som äro skyddade genom semester o. s. v., deras förmåner,
men det är fråga, örn inte riksdagen är skyldig även dessa kvinnor på
landet någonting. Så ser jag saken, och jag kan inte finna, att de höga siffror,
som herr vice ordföranden i statsutskottets tredje avdelning åberopade, utgöra
något bevis på att man är inne på fel väg i detta avseende. Snarare tycker jag,
att man här slagit in på en riktig väg, och då man inte kan ordna saken på
bättre sätt, tycker jag, att det använda sättet verkligen är att rekommendera.

Sedan vill jag säga, att jag tycker det är ganska oriktigt, när man här anför
de finska barnen som exempel. Där gäller det ju barn, som evakueras från ett
land i krig. Örn ett sådant hot skulle hänga över våra barn, så finge vi naturligtvis
också finna oss i helt andra framkomstmöjligheter än vi nu ha.

Herr talman! Jag ber att få vidhålla mitt yrkande örn bifall till den på
denna punkt avgivna reservationen.

Herr statsrådet Möller: Herr talman! Den strid som har uppstått här rör
sig ju, såvitt jag förstår, om en i och för sig ganska ringa sak. Yi ha hittills
haft den bestämmelsen, att barn under tio år skola kunna åtföljas av vårdarinna,
det vill väl i regel säga av modern. Nu vill statsutskottet, att man skall
sänka den åldern till åtta år. Jag måste för min del anmäla, att det är mig
mycket svårt att förstå, vilken motivering man rimligen skall kunna anföra
för denna förändring i behandlingen av dessa barn som skola ut på sommarresor.
Man måste val ändå säga sig, att även om statsutskottsmajoritetens representanter
skulle lia rätt i sak, finns det med all säkerhet tusentals mödrar,
som icke våga släppa ut barn mellan åtta och tio år ensamma på eventuellt
mycket långa resor. För min del kan jag mycket väl förstå, att mödrarna känna
sig ängsliga, örn deras barn utan tillsyn skola resa på detta sätt.

Det finns alltså en fara för att den av utskottet föreslagna ändringen leder
till det resultatet, att visserligen barn som ha fyllt högst åtta år komma ut
på sommarnöje, och barn som ha fyllt elva, tolv eller tretton år likaså, men
att måhända ganska mångå barn i den grupp, som ligger där emellan, på grand
av detta ståndpunktstagande få lov att stanna hemma. Det finns säkerligen

160

Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1944 em.

Anslag till fria sommarresor för barn m. m. (Forts.)
mödrar, som inte tveka att skicka i väg även rätt små barn på detta sätt, men
det kommer antagligen att finnas ganska många som icke våga göra det.

Dessutom tycker jag, att örn man nu ändrar reglerna, så sker det i en väldigt
hastig vändning, och jag har mycket svårt att föreställa mig, att man
verkligen inom statsutskottet har kunnat tillräckligt studera, hur verkningarna
av det ena eller andra alternativet kunna väntas bli. Jag fruktar i varje
fall, att ett beslut i överensstämmelse med statsutskottets ståndpunkt kommer
att leda till överraskningar, som man inte har tänkt sig, fast det egentligen
skulle vara ganska lätt att gissa, hur det komme att se ut.

Jag måste även för min del säga, att jämförelsen med de finska barntransporterna
inte kan accepteras. De finska barnen komma hit i väldiga grupper
— 600 stycken — så stora att man på grund av vissa omständigheter tvekar
örn huruvida det kan fortgå med så stora grupper på en gång. Men barnen tas
örn hand på en svensk mottagningsstation, dit de resa i samlad flock. På denna
mottagningsstation sker uppsorteringen av barnen till de enskilda hem, till
vilka de skola komma. Men här är det ju i regel så att barnen, i den mån de
icke skola vistas på kolonier utan i enskilda hem, icke fara i grupper, utan
vart för sig, så att skillnaden mellan de finska barntransporterna och det ändamål
som detta anslag avser är väl mycket, mycket stor. Jag tror inte man
kan göra någon sådan jämförelse.

För min del skall jag inte förlänga debatten i kväll, men jag medger att
jag skulle bli ganska ledsen, örn kammaren följde statsutskottet, och vågar
för min del rekommendera reservationen nr 5, som ju överensstämmer med
Kungl. Maj:ts förslag.

Herr Linderot: Herr talman! Jag ber att få beklaga, att icke statsutskottet
velat beakta den motion, som våra partirepresentanter i andra kammaren väckt
och i vilken det hemställts, att fria sommarresor för barn skulle få företagas
utan hänsyn till resans längd och oavsett från vilken ort i landet resan
anträdes. Det föreligger enligt min mening inga bärande skäl för att avvisa
detta rimliga yrkande, som nog inte, örn det hade bifallits, skulle ha medfört
någon särskilt tyngande belastning på hela denna apparat.

I övrigt vill jag bara i ali korthet ansluta mig till de synpunkter, som nu
senast socialministern har framfört, och jag måste också säga, att jag verkligen
inte begriper statsutskottet i detta fall. Denna inskränkning från tio till
åtta år har företagits alldeles utan saklig motivering.

Dessutom vill jag tillägga en synpunkt, som kanske inte har beaktats. Det
är ju här inte egentligen fråga om en reell statsutgift. Det anslag som här är
angivet jjår från socialdepartementet till kommunikationsdepartementet. Dessa
resor företagas ofta vid tider, då inte någon egentlig extra belastning av trafikapparaten
på järnvägarna förekommer. Tåget går t. ex. från Stockholm
till Bollnäs med så och så mångå vagnar, och örn några dussin mödrar med
sina barn följa med dessa tåg, spelar det egentligen ekonomiskt ingen som helst
roll för statsverket. Dessa utgifter äro alltså ofta fiktiva, och den besparing,
statsutskottet genom denna försämring av Kungl. Maj :ts förslag har gjort, blir
Också fiktiv. Det är egentligen fråga örn något slags lust att korrigera socialministern
för ett av de verkligt stiliga initiativ som han tagit i en fråga där
som sagt den verkliga belastningen av statsverket rent budgetärt inte är stor
men vars betydelse för mödrar och barn är synnerligen stor. När det gäller
en social reform av stor betydelse, sätter man sig helt enkelt av något slags
trakasseringslusta och försämrar förslaget utan att ens kunna bevisa, att man
förtjänar någonting på det!

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen nr 5, som herr
Wiklund tidigare har yrkat bifall till.

Onsdagen den 29 mars 1944 em.

Nr 12.

lill

Anslag till fria sommarresor för barn m. m. (Forts.)

Herr Anderson, (lustaf Iwar: Herr talman! I likhet mer herr Bernhard
Nilsson tycker jag, att etet har förekommit väl mycket tågresor för mödrar
och andra vårdare eller vårdarinnor. Det är nämligen att märka, att det är inte
endast mödrar, som få åtfölja barnen, utan även andra, linder fjolåret var det
2 400 icke-mödrar, som följde med dessa barntransporter.

Nu sade herr Wiklund, att det kan ju vara bra och skönt för dessa mödrar
att få rekreation genom sådana resor. Ja, det kan man ju säga, men jag är
inte alldeles övertygad örn att det blir någon verklig rekreation. Jag har undet
min rätt långa levnad rest åtskilligt på tåg. Jag har rest på tredje klass,
och jag bär mycket ofta lagt märke till hur svårt mödrar med barn lia det i
dessa överfyllda kupéer i sommarhettan. Jag har också till min ledsnad märkt
de kalla örn inte ogillande blickar, som dessa mödrar få ifrån medpassagerarna
för att de inte kunna hålla barnen i styr, och jag tror för min del, att örn
man kunde ordna det på det sättet, att barnen kunde få komma ut på landet
ändå, så skulle mödrarna i många fall gärna stanna hemma eller möjligen resa
till en annan ort.

Riksdagen uttalade i fjol, att möjligheten till anordnande av gruppresor
borde tagas under noggrann omprövning. Detta har effektuerats på det sättet,
att av nära 36 000 barn är det bara 456 stycken, som ha deltagit i gruppresor.
Jag vill inte klandra herr socialministern för det, men jag måste för min del
vädja till socialministern, att han till sommaren anbefaller vederbörande att
bättre effektuera riksdagens önskemål. Varför kan man inte t. ex. i slutet av
maj eller i början av juni meddela de familjer det gäller, att på angivna dagar
i slutet av juni eller början av juli anordnas gruppresor exempelvis till stationerna
på linjen Stockholm—Malmö eller Stockholm—Östersund? Då kunde
föräldrarna till barnen i god tid tillskriva sina bekanta och anhöriga på landet,
så att dessa kunde ta emot barnen. Jag ber att få erinra örn de mycket
omfattande skolresor och gruppresor, som anordnas på somrarna; det borde
inte vara omöjligt att anordna dylika resor även i detta fall. Skulle inte vederbörande
myndighet kunna göra det på annat sätt, så vore det nog tillrådligt
att man vände sig till en resebyrå, Jag tror att det skulle gå mycket bra,

Beträffande sänkningen av åldern från tio till åtta år ber jag att få nämna,
att anledningen till att jag anslutit mig till detta förslag är att jag vill
tvinga fram gruppresor. Det är ingenting som hindrar, att en gruppresa anordnas
t. ex. 50 mil och de barn som skola åka 60 mil — längre få de ju inte
åka gratis — få fortsätta ensamma till bestämmelseorten, där anhöriga möta.
Med litet god vilja går det mycket lätt att anordna.

Sedan ber jag att få säga, att de som i likhet med mig lia fått trava till
skolan vid knappa sex års ålder och veta att det ännu i detta land finns många
sexåringar, som få gå åtskilliga kilometer till skolan och kunna möta mycket
större faror än det innebär att resa på ett tåg, som är fullsatt med vuxna människor,
de anse inte att det skulle vara så förskräckligt märkvärdigt, örn dessa
barn skulle få klara sig själva, när de äro fyllda åtta år.

Herr talman! Jag ber att lill alla delar få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Nilsson, Helli hani: Herr talman! Jag begärde ordet när socialministern
nämnde, att mammorna inte skulle våga släppa ut sina barn när de voro bara
åtta år gamla. Det finns nog alldeles säkert många mammor, som inte våga
släppa ut sina barn ens när de fyllt tio år, och det finns å andra sidan säkeri
också mammor, som törs släppa ut sina barn när de äro bara sex år. Var gränsen
därvidlag går. vet man säkerligen inte.

Det finns hill- en möjlighet att ordna gruppresor. Särskilt niir man tänker

Färsta hammarens protokoll A> y». | |

102

Xr 12.

Onsdagen deli 29 mars 1944 em.

Anslag till fria sommarresor för barn rn. m. (Foris.)
på att de samhällen, som äro berättigade att komma i åtnjutande av detta anslag,
äro samhällen med 8 000 invånare och däröver, borde det finnas så många
barn, som skola resa, att man i vida större utsträckning än som hittills skett
skulle kunna anordna gruppresor för deni. Då man vet att antalet barn som
reste under år 1943 var 35 800 måste man finna det vara anmärkningsvärt att
det inte anordnades gruppresor i mer än 24 fall. Detta är alldeles orimligt. Vad
statsutskottet velat få fram är att gruppresor i större utsträckning måtte anordnas.
Då kan man också få betydligt större effekt av de medel, som riksdagen
beviljar för detta ändamål.

Herr statsrådet Möller: Herr talman! Jag hade inte tänkt besvära kammaren,
mer, men jag kan ju få tillägga en sak. Frågan örn gruppresor kan möjligtvis
lösas mycket bättre än vad som skett tidigare. Men det medel, som
statsutskottet här rekommenderar för ändamålet, förefaller mig dock vara.
örn det tillätes mig att använda ett hårt ord, mycket klumpigt. Är det så att
man vill att myndigheterna bättre skola organisera denna sida av saken till
ett kommande år, så måste jag säga att straffet för att myndigheterna inte ha
ordnat det tillfredsställande förut inte bör gå ut över skolbarnen mellan åtta
och tio år. Den frågan får man väl ändå försöka få ordnad genom andra medel
än det som här föreslås.

Herr Andersson, Gustav Emil: Herr talman! Vid detta utskottsutlåtande
finnas som synes taur reservationer, nr 3 och nr 4, till vilka även jag anslutit
mig. Jag vill med anledning därav säga några ord.

I reservationen nr 3 ha vi reservanter yrkat, att de två på varandra följande
stycken i utskottets yttrande på s. 4, vilka börja med orden »Ehuru de»
och sluta med orden »helt uteslutet», skulle utbytas mot följande: »Enligt utskottets
mening är det angeläget, att frågan örn koloniverksamhetens utbyggande
upptages till omprövning så snart förhållandena det medgiva. Vad förenämnda
begränsning av förmånen av fria resor till självordnad sommarvistelse
angår, innebär densamma ett ensidigt gynnande av tätorternas befolkning.
Enligt utskottets mening böra landsbygden och de mindre tätorterna i fråga om
statliga åtgärder för främjande av barnens sommarvistelse vara likställda med
de större orterna, helst som dessa senare i allmänhet ha jämförelsevis god skattekraft.
Utskottet tillstyrker alltså det i motionen II: 39 i detta hänseende
framställda förslaget. I samma motion förordade bidrag jämväl till skolresor
kan utskottet däremot icke biträda.»

Som motivering för detta yrkande vill jag anföra först och främst, att det
synes mig och säkerligen alla invånare på landsbygden och i de mindre tätorterna,
som ha en befolkning under 8 000 invånare, såsom en orättvisa att deras
barn skola vara utestängda från denna möjlighet till en stärkande sommarvistelse.
Jag anser inte att det är själva resorna som i detta fall ha något värde,
utan det värdefulla för dessa ofta klena barn är vistelsen på någon lämplig
plats. Vad beträffar den egentliga landsbygden är det således koloniverksamheten,
som behöver utbyggas, och detta i ett mycket hastigt tempo.

Det borde för statsmakterna vara lika angeläget att bereda en stärkande sommarvistelse
för ett fattigt eller undernärt barn från ett lantarbetarhem eller
småbrukarhem eller arbetarhem på landsbygden eller ett industriarbetarhem i
ett litet industrisamhälle, som det är att bereda samma stärkande sommarvistelse
åt ett barn från ett lika fattigt hem i en större stad. Det är den godtyckliga
gränsen vid 8 000 invånare, som vi aldrig kunna acceptera som riktig
och rättvis. Ty när hjälp skall ges åt ett barn, som verkligen behöver
hjälp, skall inte samhällets storlek få vara avgörande. Det skall vara familjer -

Onsdagen den 29 mars 1944 örn. Nr 12. 163

Anslag till fria sommarresor för harn m. m. (Forts.)
nas förhållanden och barnens hälsotillstånd, som skall vara avgörande för att
barnen skola få denna samhälleliga hjälp.

Det finns barn från landsorten, ehuru de äro relativt få, som nu kunna komma
ut på kolonier, vilka som regel lia kommit till stånd genom enskilt initiativ.
Man har i dessa fall kunnat konstatera, hur värdefullt det varit för dessa
klena barn att få vistas på en sådan koloni och där få den vård oell den kost,
som är lämplig för dem och som de ofta, inte kunna få i sina hem.

Det är naturligtvis på det sättet —■ det kan uppenbarligen ingen bestrida —
att barn från fattiga hem, där barnskaran dessutom ofta är stor, som bo i ett
samhälle med mindre än 8 000 invånare äro i minst lika stort behov av en stärkande
sömm arvi stelse som barn i ett samhälle med 8 100 invånare. Örn man golden
invändningen, att vi inte kunna utsträcka hjälpen åt alla, så göra vi i vår
tur den invändningen: varför skall en viss grupp vara privilegierad? Varför
skall ett barn som växt upp i en storstad, vilken ofta har ett stort skatteunderlag
och själv har möjligheter att i vida större utsträckning än ett mindre samhälle
sörja för sina barns sommarvistelse, lia statens hjälp? Varför skall staten
sålunda träda in för att hjälpa där det finns större möjligheter för den egna
kommunen, d. v. s. staden, att själv hjälpa, men lämna utan hjälp barnen i
kommuner med den svagare skattekraften och därmed minskade möjligheter
att bringa hjälp?

Det är på grund av detta missförhållande som vi lia påyrkat den ändring i
utskottets motivering, som återfinnes i reservationen nr 3, och jag ber, herr
talman, att få yrka bifall till denna reservation.

Vad sedan betra ffar reservationen nr 4 lia vi där yrkat att det stycke
i utskottets yttrande på s. 4 och 5, som börjar med orden »Rätten till» oell
slutar nied orden »under övervägande», skall få följande lydelse: »Rätten lill
fria resor är jämväl begränsad till barn, vilka tilldelats rabattkort för inköp
av livsmedel. Detta innebär, att i allmänhet endast barn, vilkas försörjare lia
ett till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt beskattningsbart belopp ej överstigande,
i familjer med ett barn 750 kronor och i familjer med två eller flera
barn 1 000 kronor, komma i åtnjutande av de fria resorna. I likhet med Kungl.
Maj :t förutsätter utskottet, att dessa bestämmelser skola under nästa sommar
äga fortsatt giltighet. Emellertid vill utskottet i detta sammanhang erinra
örn att anknytningen av ifrågavarande förmån till innehav av rabattkort ,i
livsmedel är av provisorisk natur och framhålla vikten av att frågan hur behovsprövningen
framdeles bör ordnas redan nu tages under övervägande.»

Det är säkerligen många som i likhet med mig anse att grunderna för tilldelning
av rabattkort på livsmedel inte äro i alla avseenden tillfredsställande.
Det är en krisföreteelse, man har ännu inte lyckats komma fram till något
bättre system, och det kanske inte heller är möjligt så länge krisen varar. Men
vi hoppas att vi inom något eller några år skola ha kommit ur de värsta krisförhållandena,
och då måste givetvis grunden för den ekonomiska prövningen,
eller behovsprövningen, när det gäller rätten till dessa sommarresor bli en helt
annan. Under sådana förhållanden anse vi att möjligheterna att komma fram
till en annan grund för behovsprövningen böra tagas linder övervägande så fort
som möjligt, för att man skall kunna koppla ifrån denna krisföreteelse såsom
villkor för rätten att få fria resor.

Jag ber med dessa korta ord, herr talman, att få yrka bifall även lill denna
reservation.

Herr Anderson, Rustaf Iwar: Herr talman! Tiden är så långt framskriden,
att jag skall inskränka mig till att till den senaste bräde talaren i ali korthet
säga, att även jag är mycket intresserad av att denna verksamhet måtte kunna

Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1944 em.

194

Anslag till fria sommarresor för barn m. m. (Forts.)
få större omfattning. Jag tror också att man, örn man anordnade resorna mera
ändamålsenligt, inom samma kostnadsram skulle kunna få många, många fler
barn ut på landet än som nu är möjligt.

Jag har, herr talman, ingen anledning att taga tillbaka mitt yrkande örn
bifall till utskottets förslag på alla punkter.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Det är en sak som är värd att lägga märke
till i detta sammanhang, nämligen att när denna förmån har föreslagits utsträckt
till flera fattiga barn, har utskottet hela vägen varit betänksamt.

Reservanter lia här varit uppe och talat för att denna statsbidragsverksamhet
borde komma även landsbygdens barn till godo. Det har utskottet i och för
sig ingenting emot, men utskottet vill inte nu företaga någon ändring i detta
hänseende utan manar till försiktighet. I fråga örn rätten till fria resor för barn
från familjer, som inte tilldelats rabattkort för inköp av livsmedel, är det på
samma sätt. Utskottet säger, att detta är något som nian nog bör ha sin uppmärksamhet
fäst vid, men förklarar samtidigt, att man inte får gå för hastigt
fram. Man skall, menar utskottet, inte göra någon ändring så här i hastigt
mod, utan saken bör först vidare utredas. När det gäller att fria resor skola
medges utan hänsyn lill resans längd, är utskottet för allt i världen välvilligt
även där, man man vill inte heller där vara med om ett förhastat beslut, utan
vill vänta, så att även denna sak blir vederbörligen utredd.

I ett enda fall har utskottet gjort en förändring, nämligen då man vill ta
ifrån två årskullar barn den rättighet, som de förut haft i fråga om fria resor
för vårdarinna. Jag tycker, att det inte precis är så konsekvent av statsutskottet
att gå den vägen. Jag har förut här i dag talat till förmån för landsbygdens
fattiga barn och opponerat mig emot att man av besparingsskäl skulle
tillåta en hårdare framfart mot dem. För mig är den synpunkten tillräcklig,
att vi här ha ett område, där Kungl. Majit inte utan vidare velat beröva en
del fattiga barn de förmåner, som de haft, och därför har jag inte kunnat
följa statsutskottet, då det vill gå emot Kungl. Maj:ts förslag.

Jag vill inte bestrida, att det inte kan finnas skäl för anmärkningar mot
anordningarna i samband med de fria resorna för vårdarinnorna, något som
kanske kunde ordnas bättre och mera effektivt. Men, som herr statsrådet sade,
man kan inte ta vilka klumpiga medel som helst i anspråk för att rätta till
detta, utan denna sak får väl liksom de andra punkter, som utskottet har varit
betänksamt mot, bli föremål för ytterligare utredning.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till den av herr Johan Nilsson
i Malmö m. fl. avgivna reservationen, betecknad som nr 5.

Herr Nilsson, Bernhard: Herr talman! Herr Oscar Olsson klandrade den försiktighet,
som statsutskottet har ådagalagt vid utformandet av det nu föreliggande
utlåtandet.

Frågan angående sommarresor för barn är ju relativt ny, och det är uppenbart,
att man behöver vinna erfarenhet örn hur detta skall utvecklas i fortsättningen.
Det finns säkerligen en hel del att göra på detta område, men det
är naturligtvis utomordentligt viktigt, att denna verksamhet redan från början
kommer in i sunda och riktiga gängor.

Herr Andersson i Södergård talade nyss örn barn från mindre samhällen
och landsbygden. För dem har det ju ännu inte gjorts något i denna riktning,
men utskottet förordar koloniverksamhet. Det kan inte vara någon särskild
fördel för barn från landet att bara resa från det ena landskapet till det andra
och fortfarande vara kvar på landet eller för barn ifrån södra Sverige att fara
upp till Norrland eller till Stockholm. Ifall man skulle göra något för barn
från de mindre samhällena, borde det bli i form av koloniverksamhet.

Onsdageu elen 29 mars 1944 em.

Nr 12.

1G5

Anslag till fria sommarresor för barn m. m. (Forts.)

Jag Ilar själv erfarenhet på detta område, därför att jag sysslar med ett genom
en donation tillkommet sommarhem för barn. Där ta vi emot barn från
olika delar av Jönköpings län. Det är klena barn, som komma från hem i
olika förmögenlietsställning och som behöva få en fysisk uppryckning. De äro
klena kanske på grund av särskilda förhållanden i hemmen, som jag här inte
skall ingå på. Det har visat sig vara av en utomordentligt stor betydelse för
dessa barn att få vistas i detta hem — vanligen har det varit i tre månader —
och få en uppryckning som stärker dem för den återstående delen av året. I
många fall komma barnen tillbaka det ena året efter det andra. Genom att
de få denna stärkande vistelse förebyggas sjukdomar, såsom tuberkulos och
dylikt. Utvecklingen har gått därhän, att denna koloniverksamhet numera
kommer att drivas året runt. Därigenom kan man bättre utnyttja det kapital,
som dessa hem representera. Koloniverksamheten är av utomordentligt stort
värde inte bara ifrån statliga synpunkter utan även för landstingen och de
städer, som inte deltaga i landsting. Den är nämligen ett medel att förebygga
sjukdomar, som barnen annars kunna bli utsatta för.

Detta är en så stor fråga, att man inte nu kan gå in för en lösning i större
omfattning, särskilt när statsfinanserna äro så hårt ansträngda, utan man
måste gå fram efter de försiktiga linjer, som statsutskottet tänkt sig, och
försöka att ifrån första början få in denna verksamhet på så sunda banor som
det överhuvud taget är möjligt. Det är med tanke på detta som vi också förordat,
att gruppresor skola förekomma i större utsträckning. Jag är livligt
övertygad örn att örn man försöker att gå till mötes de synpunkter, som statsutskottets
majoritet här velat företräda, kunna barnen komma ut på landet
lika bra som med de bestämmelser som hittills gällt.

Jag ber, herr talman, att få vidhålla mitt yrkande.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen, att,
utom beträffande motiveringen, vartill han ville återkomma efteråt, hade i
avseende på det nu ifrågavarande utlåtandet endast yrkats, att vad utskottet
hemställt skulle bifallas.

På gjord proposition bifölls utskottets hemställan.

Vidkommande motiveringen, fortsatte herr talmannen, hade särskilda yrkanden
framställts dels i fråga örn tredje och fjärde styckena av utskottets yttrande,
d. v. s. de två första styckena å s. 4 i det tryckta utlåtandet, av vilka
det förra började med orden »Ehuru de» och det senare slutade med orden »helt
uteslutet», dels beträffande femte stycket av utskottets yttrande eller det stycke.
som å s. 4 i det tryckta utlåtandet började med orden »Rätten till» och å
s. 5 slutade med orden »under övervägande», dels ock angående nionde stycket
av utskottets yttrande eller sista .stycket å s. 5 i det tryckta utlåtandet, vilket
stycke började med orden »Utskottet vill» och slutade med »är jmgre».

I fråga om tredje och fjärde styckena av utskottets yttrande, anförde nu
vidare herr talmannen, hade yrkats dels att nämnda stycken skulle godkännas,
dels ock att kammaren skulle godkänna denna del av motiveringen med den
lydelse, som förordats i den av herr von Heland m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på godkännande av utskottets yttrande i
angivna del vara med övervägande ja besvarad.

Herr Andersson, GnstavEmil, begärde votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1944 em.

166

Anslag till fria sommarresor för barn m. m. (Forts.)

Den, som beträffande motiveringen i statsutskottets utlåtande nr 69 godkänner
de två första styckena å s. 4 i det tryckta utlåtandet, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes denna del av motiveringen med den lydelse, som förordats
i den av herr von Heland m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för japropositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för japropositionen.

Sedermera gjordes i enlighet med de yrkanden, som förekommit beträffande
femte stycket av utskottets yttrande, propositioner, först på godkännande av
detta stycke samt vidare därpå att stycket skulle godkännas med den lydelse,
som förordats i den av herr Carlström m. fl. vid utlåtandet anförda reservationen;
och förklarades den förra propositionen, vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.

Slutligen gjorde herr talmannen jämlikt de yrkanden, som framkommit rörande
nionde stycket av utskottets yttrande, propositioner, först på godkännande
av angivna stycke samt vidare på styckets godkännande med den lydelse,
som förordats i deni av herr Johan Nilsson i Malmö m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen
på styckets godkännande enligt utskottets förslag, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Wiklund begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som beträffande motiveringen i statsutskottets utlåtande nr 69 godkänner
sista stycket å s. 5 i det tryckta utlåtandet, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes nämnda stycke i motiveringen med den lydelse, som
förordats i den av herr Johan Nilsson i Malmö m. fl. vid utlåtandet anförda reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter
särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för
ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser.

Då herr talmannen fann tvekan kunna råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst omröstningsapparat; och befunnos vid
omröstningens slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 34;

Nej — 49.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Onsdagen den 29 mars 1944 em.

Nr 12.

167

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 70, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen'' gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret 1944/45 å kapitalbudgeten, i vad
propositionen avser socialdepartementets verksamhetsområde, jämte i ämnet
väckta motioner.

Punkten 1.

Lades till handlingarna.

Punkten 2.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 3.

Lades till handlingarna.

Punkten 4.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 5.

Lades till handlingarna.

Vid förnyad, punktvis skedd föredragning av statsutskottets utlåtande nr
71, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare utgifter å
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1943/44, i vad propositionen avser
finansdepartementets verksamhetsområde, bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets betänkanden:

nr 21, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition, nr 195, angående reglering
av sockemäringen i riket m. m., såvitt propositionen hänvisats till bevillningsutskottet; nr

22, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillämpningen av
dubbelbeskattningsavtalet av den 6 maj 1932 mellan Sverige och Danmark;

nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt tullfrihet
för viss sjukvårds-, beklädnads- och sjuktransportmateriel;

nr 24, i anledning av väckta motioner örn avskaffande av allmän omsättningsskatt
för vissa animaliska födoämnen;

nr 25, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den 30 april 1943 (nr 206) örn utskyldsbetalning
genom erkända skatteförmedlingskassor; samt

nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrade grunder
för ersättning av statsmedel för taxeringsarbete i Stockholms stad m. m.

Vad utskottet i dessa betänkanden hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets utlåtande nr 31, i anledning
av väckt motion om vissa arbetares vid riksbankens pappersbruk placering i
pensionsgrupp, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

168

Nr 12.

Onsdagea den 29 mars 1944 em.

Äng. ‘pensionsförmånerna
för
vissa landsfiskaler
m. m.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande nr 32, i anledning av väckta motioner
angående beräkningen av pensionerna åt vissa förutvarande landsfiskaler
och deras efterlevande.

I två till bankoutskottets [förberedande handläggning hänvisade likalydande
motioner, väckta den ena inom första kammaren under nr 250 av herrar
Kringel och Bondeson samt den andra inom andra kammaren under nr 302 av
herr Lindqvist m. fl., hade hemställts, att riksdagen måtte antingen göra det
uttalandet, att 1941 års riksdags beslut i fråga örn pensionering av vissa landsfiskaler
skulle så tolkas, att de av beslutet berörda landsfiskalerna och deras
efterlevande finge åtnjuta pensionsförmåner såsom om gällande civila avlöningsreglemente
och allmänna tjänstepensionsreglemente varit å sagda landsfiskaler
tillämpliga, eller, örn detta icke kunde bifallas, fatta beslut att nämnda
förmåner ändock skulle beredas ifrågavarande befattningshavare och deras
efterlevande.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motioner I: 250 och II: 302 ej måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Herr Sandén: Herr talman! Bankoutskottet, som behandlat dessa motioner,
hade före avgörandet inhämtat statskontorets yttrande. Med stöd i detta och
med hänsyn till riksdagens beslut år 1941 ansåg sig bankoutskottet icke kunna
göra något annat än att yrka avslag på motionerna. Emellertid har det senare,
efter bankoutskottets behandling av motionerna blivit klart, att landsfiskalerna
haft grundad anledning att resonera på ungefär samma sätt som motionärerna.
Från utskottets sida ha vi med anledning av detta sakförhållande hänvänt oss
till regeringen och fått besked, att ärendet skall prövas och eventuellt föreläggas
till behandling vid nästa års riksdag. Under dessa förhållanden hoppas
jag, att motionärerna äro tillfredsställda med det beslut, som kan fattas med
stöd av utskottets yrkande, och jag hemställer, herr talman, örn bifall till
detta.

Herr Krtigel: Herr talman! Jag hade tänkt lämna en närmare redogörelse
rörande motionärernas och de pensionstagares, det här gäller, syn på denna
sak, men efter den förklaring, som nu genom herr Sandén lämnats å utskottets
vägnar, vill jag icke upptaga kammarens tid härmed.

Jag förstår, att utskottet med hänsyn till statskontorets yttrande i ärendet
kunnat komma till den uppfattning, som är angiven i utlåtandet, ehuru den
måste anses felaktig. Emellertid väntar jag nu, att ärendet på Kungl. Maj :ts
initiativ nästa år underställes riksdagen för förnyad prövning och ^att ett
beslut i kammaren i dag i enlighet med utskottets förslag ej måtte få anses
bindande, då ärendet åter kommer på kammarens bord.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet i
det nu föredragna utlåtandet hemställt.

Föredrogos ånyo första lagutskottets utlåtanden:

nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om vad
i allmänhet skall med polismyndighet avses, m. m.; och

nr 18, i anledning av väckt motion angående utredning örn sådan ändring i
gällande lagstiftning, att förverkande av egendom m. m. måtte kunna ådömas

Onsdagen den 29 mars 1944 em.

Nr 12.

169

brottsling, som förklaras strafflös på grund av sådana omständigheter, som
omförmälas i 5 kap. strafflagen.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 19, i anledning av Kungl. Ån:''J\ fortsatt
Maj:ts proposition med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen g)l^gJletnlv
den 13 december 1940 (nr 995) om straff för sabotage. atraff

Genom en den 28 januari 1944 dagtecknad, till behandling av lagutskott sabotage.
hänvisad proposition, nr 49, vilken behandlats av första lagutskottet, hade
Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att antaga följande vid propositionen fogade
förslag till

Lag

angående fortsatt giltighet av lagen den 13 december 1940 (nr 995) om

straff för sabotage.

Härigenom förordnas, att lagen den 13 december 1940 örn straff för sabotage,
vilken enligt lag den 16 april 1943 (nr 180) gäller till och med den 30
juni 1944, skall äga fortsatt giltighet till och med den 30 juni 1945.

Med förmälan, att utskottet icke funnit anledning till erinran mot Kungl.

Majlis förslag, hade utskottet i det nu föreliggande utlåtandet hemställt, att
förevarande proposition, nr 49, måtte av riksdagen bifallas.

Herr Branting: Herr talman, mina herrar! När denna extraordinära lag
mot sabotage nu skall förlängas, kan jag för min del inte underlåta att framhålla,
att just samma handlingar, som genom denna lag stämplas såsom kriminella,
i ett annat politiskt läge än det nuvarande kunna för oss alla framstå
såsom högsta uttryck för mod och fosterlandskärlek. Vi känna situationen i
Danmark och Norge. Jag antar, att vi äro ganska eniga örn att de män och
kvinnor, som där föra frihetskampen genom utförande av s. k. sabotage mot
företag, som arbeta för fienden, i själva verket äro att betrakta såsom soldater
som kämpa för sitt lands befrielse. Skulle Sverige ockuperas av en fientlig
makt, skulle vi säkerligen också vara stolta över de svenskar, som riskerade
sitt liv genom att här föra en liknande kamp och utföra sådana handlingar
som genom denna lag stämpas såsom kriminella.

Jag har, herr talman, bara velat framhålla detta.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Vid förnyad föredragning av första kammarens första tillfälliga utskotts
utlåtande nr 5, i anledning av väckt motion angående åtgärder för åstadkommande
av kort sammanfattning av den kristna tros- och livsåskådningen, avsedd
att läggas till grund för undervisningen i folkskolans högsta klasser, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av första kammarens andra tillfälliga utskotts
utlåtande nr 3, i anledning av väckt motion om utredning av alkobolistvårdsproblcmen,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt;

och skulle jämlikt § 63 riksdagsordningen detta beslut genom utdrag av
protokollet delgivas andra kammaren.

Farsta kammarens protokoll 1944. Nr 1%.

170

Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1944 em.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till Konungen
:

nr 146, i anledning av Kungl. Majlis proposition, nr 195, angående reglering
av sockernäringen i riket m. m., såvitt propositionen hänvisats till bevillningsutskottet; nr

147. i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillämpningen
av dubbelbeskattningsavtalet av den 6 maj 1932 mellan Sverige och Danmark;

nr 148, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående fortsatt tullfrihet
för viss sjukvårds-, beklädnads- och sjuktransportmateriel;

nr 149, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den 30 april 1943 (nr 206) örn utskyldsbetalning
genom erkända skatteförmedlingskassor; samt

nr 150, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrade grunder
för ersättning av statsmedel för taxeringsarbete i Stockholms stad m. m.

Skrivelseförslagen godkändes under förutsättning, beträffande förslaget nr

146, att utskottets hemställan i betänkande nr 21, vidkommande förslaget nr

147, att utskottets hemställan i betänkande nr 22, rörande förslaget nr 148,
att utskottets hemställan i betänkande nr 23, angående förslaget nr 149, ali
utskottets hemställan i betänkande nr 25 samt, i avseende på förslaget nr 150,
att utskottets hemställan i betänkande nr 26 bifölles även av andra kammaren.

Anmäldes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till Konungen:
nr 151, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1944/45 till säkerhetsanstalter för sjöfarten; nr

152, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret 1944/45 å kapitalbudgeten, i vad
propositionen avser handelsdepartementets verksamhetsområde;

nr 153, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa byggnadsarbeten
m. m. för försvaret, i vad propositionen avser uppförande av expeditionsbyggnad
för militära staber i Karlstad;

nr 154, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1943/44, i vad propositionen
avser försvarsdepartementets verksamhetsområde;

nr 155, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag dör budgetåret 1944/45 till fria sommarresor för
barn m. m. jämte i ämnet väckta motioner; samt

nr 156, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1943/44, i vad propositionen
avser finansdepartementets verksamhetsområde.

Skrivelseförslagen godkändes under förutsättning beträffande vart och ett
av dem, att andra kammaren i avseende å motsvarande utskottsutlåtande fattade
samma beslut som första kammaren.

Upplästes följande till kammaren inkomna ansökning:

Till riksdagens första kammare.

Med anledning av att jag av regeringen utsetts till delegat vid den internationella
arbetskon feren sen i Philadelphia, vilken tager sin början den 20 april.

Onsdagen den 29 mars 1944 em.

Nr 12.

171

anhåller jag vördsamt örn befrielse från riksdagsgöromålen under april och
maj månader 1944.

Stockholm den 29 mars 1944.

Bertil Ohlin.

Den begärda ledigheten beviljades.

Justerades ytterligare protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 12.10 på natten.

In fidem
G. H. Berggren.