■RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1943:32)

■RIKSDAGENS PROTOKOLL

1943. Andra kammaren. Nr 32.

Lördagen den 20 november.

Kl. 4 e. m.

Förhandlingarna vid detta sammanträde leddes av herr förste vice talmannen.

§ 1.

Justerades protokollen för den 13 och den 16 innevarande november.

§ 2.

Föredrogs den av herr Hagberg i Luleå vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet, angående eventuell
ytterligare utredning örn det i mars 1940 begångna attentatet i de av tidningen
Norrskensflamman disponerade lokalerna.

Denna anhållan blev av kammaren bifallen.

§ 3-

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets utlåtanden:

nr 242, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1943/44, i vad propositionen avser
försvarsdepartementets verksamhetsområde;

nr 258, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1943/44 till vissa ersättningar åt arbetare
vid Salsåkers sågverk m. fl.;

nr 259, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående godkännande av
utvidgad byggnadsplan för svenska träforskningsinstitutet; och

nr 260, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag till
daghem och lekskolor m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 50, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 16 oktober 1914 (nr 349) örn tillsyn å
fartyg; och

nr 51, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 1 mars 1940 (nr 119) örn skyldighet
för ägare av anläggningar och byggnader att anordna skyddsrum m. m.,
dels ock en i ämnet väckt motion;

andra lagutskottets utlåtande, nr 67, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till la,g angående ändring i vissa delar av lagen den £1
juni 1940 (nr 540) om ^^skadeersättning, dels ock i ämnet väckta motioner;
samt

tredje särskilda utskottets memorial nr 1, angående ersättning till föredragande
hos tredje särskilda utskottet.

Andra kammarens protokoll 1948. Nr 32. i

Nr 32.

Tisdagen den 23 november 1943.

§ 4.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från bevillningsutskottet: nr 499, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den
14 juni 1940 (nr 478) örn nöjesskatt;

från andra lagutskottet:

nr 488, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 4 § lagen den 20 juli 1918 (nr 460) angående åtgärder mot
utbredning av könssjukdomar, m. m.; och

nr 489, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående försäkring av
vissa tjänstepliktiga män, födda år 1924, för olycksfall i arbete m. m.; samt

från jordbruksutskottet:

nr 494, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1943/44, i vad angår jordbruksdepartementets
verksamhetsområde;

nr 495, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändring i villkoren
för vissa tomtupplåtelser;

nr 496, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående överlåtelse av
visst område till Fredrika kommun i Västerbottens län;

nr 497, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående befrielse från
betalningsskyldighet till kronan på grund av virkesköp; och

nr 498, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beviljande av
bidrag ur domänfonden till föreningen för växtförädling av skogsträd.

§ 5.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.05 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Tisdagen deli 23 november.

Kl. 4 e. m.

§ I Justerades

protokollet för den 17 innevarande november.

§ 2.

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtanden nr 242 och 258-—
260, första lagutskottets utlåtanden nr 50 och 51, andra lagutskottets utlåtande
nr 67 samt tredje särskilda utskottets memorial nr 1.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.04 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

0n6dagen den 24 november 1943.

Nr 32.

Onsdagen den 24 noYernber.

Kl. 11 f. m.

§ I Upplästes

följande till kammaren inkomna läkarintyg:

Ledamoten av riksdagens andra kammare, greve Ragnar Barnekow, är på
grund av sjukdom (urinre ten tion) tills vidare oförmögen att deltaga i riksdagsarbetet,
intygas.

Kristianstad den 23 november 1943.

Sven Wahlgren,
lasarettsläkare.

_ Kammaren beviljade herr Barnekow ledighet från riksdagsgöromålen tills
vidare från och med den 23 innevarande november.

§ 2.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller, som anförde: Herr
talman! Ledamoten av denna kammare, herr Lindberg i Stockholm, har med
andra kammarens tillstånd interpellerat mig rörande följande spörsmål:

Har herr statsrådet för avsikt att vidtaga åtgärder för att snarast möjligt
bringa frågan örn rätt för kommun att anslå medel till hemvärnets verksamhet
till sin lösning?

Sedan genom utslag av regeringsrätten den 15 maj 1941 fastslagits, att kommun
ej äger anslå^medel till hemvärnet, väcktes vid 1942 års riksdag motioner
med ^yrkande örn sådan ändring i kommunallagarna, att kommun erhölle rätt att
anslå medel härtill. Med anledning av motionerna hemställde riksdagen i skrivelse
den 16 maj 1942, att Kungl. Maj:t måtte föranstalta örn utredning av
frågan, huruvida och i vad mån kommun borde erhålla möjlighet att anslå medel
till hemvärnets verksamhet.

Genom beslut den 19 juni 1942 anbefalldes 1941 års hemortsförsvarssakkunmga
att verkställa den utredning, om vilken riksdagen sålunda hemställt.

I sitt den 17 juni 1943 avlämnade betänkande ha 1941 års hemortsförsvarssakkunniga
föreslagit, att hemvärnet, luftskyddet, skogsbrandväsendet för krig
och utrymningsorganisationen med vad därtill hör skulle sammanslås till en organisation.
Denna nya organisation, vilken även skulle handha vissa andra uppgifter,
benämnes av de sakkunniga folkskyddet. För upprätthållande av folkskyddets
verksamhet skall enligt de sakkunnigas förslag försvarsområde vara
indelat i folkskyddsdistrikt, bestående av kommun eller, i vissa fall, två eller
flera kommuner. Såsom huvudregel gäller, att folkskyddsdistrikt har att sörja
för att ekonomiska och materiella betingelser för upprätthållande av distriktets
folkskyddsväsen äro för handen. Denna folkskyddsdistriktets skyldighet utövas
av den kommun, som distriktet omfattar eller, därest distriktet består av område
från mer än en kommun, av ett folkskyddsförbund, bildat av de i distrik -

Svar få
interpellation.

Nr 32.

Onsdagen den 24 november 1943.

Svar på interpellation. (Forts.)

tet helt eller delvis ingående kommunerna. För huvuddelen av distriktets kostnader
utgår enligt förslaget ersättning av statsmedel med två tredjedelar.

1941 års hemortsförsvarssakkunnigas förslag är för närvarande föremål för
överarbetning inom 1943 års civilförsvarsutredning. I direktiven för utredningen
framhölls, att i en ny hemortsförsvarsorganisation icke borde, såsom av
1941 ars hemortsförsvarssakkunniga föreslagits, ingå militära försvarsuppgifter
av det slag, som nu åvilade hemvärnet.

Ytterligare vill jag nämna, att, enligt vad av hemortsförsvarssakkunnigas betänkande
framgår, en omfattande bidragsgivning till hemvärnet skett från kommunernas
sida, ehuru de lagliga förutsättningarna härför saknats. Sålunda lia
icke mindre än 1,215 kommuner eller ungefär halva antalet av landets kommuner
beviljat anslag till hemvärnet, medan 369 kommuner uppgivit sig ha haft
för avsikt att ekonomiskt _ stödja hemvärnet, därest laglig befogenhet härtill
förelegat. Dessa fakta angiva uppenbart nog, att det stora flertalet av landets
kommuner önskar ekonomiskt stödja hemvärnet.

Därest för riksdagen kommer att framläggas förslag örn en hemortsförsvarsorganisation,
i vilken hemvärnet icke ingår, bör i samband därmed definitiv
ställning tagas till spörsmålet i vad mån åtgärder böra vidtagas för tillgodoseende
av de önskemål, som lågo till grund för riksdagens skrivelse den 16
maj 1942.

Härefter yttrade:

Herr Lindberg i Stockholm: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet få framföra mitt tack för det svar jag erhållit
på min interpellation. Jag tackar också för det löfte som är lämnat —
jag kanske icke kan säga ett bestämt löfte men i alla fall ett löfte — örn att
frågan kommer att tagas upp på nytt i annat sammanhang. Det hela är således
icke bortglömt.

Det är för närvarande rätt många hemvärnsområden som lia stora ekonomiska
bekymmer att dragas med och som med otålighet därför vänta på att denna
fråga skall lösas på ett sådant sätt, att kommunerna erhålla rätt att anslå medel
till deras hemvärnsverksamhet. Man anser, att det bör ordnas så, att kommunerna
få denna rätt, därför att hemvärnet är en försvarsorganisation som har
till uppgift att försvara hemorten och därmed också naturligtvis försvara kommunernas
egna områden och anläggningar. Jag tror också, att de allra flesta
kommunerna hysa en positiv vilja för att lämna sådant anslag, men då lagen
lägger hinder i vägen, anser^man sig icke kunna göra det; och det är ganska
naturligt. Därför får man på hemvärnshåll hoppas, att det förslag, som 1941
års hemortsförsvarssakkunniga och 1943 års civilförsvarsutredning kunna komma
med, skall föreligga i så god tid, att hela frågan kan framläggas för nästa
års riksdag till behandling.

Herr Sundström i Skövde: Herr talman! Trots det intresse som visas
hemvärnsrörelsen från flera kommuners sida tror jag emellertid, att man kan
säga, att det^icke alls råder någon hetare åtrå hos kommunerna i allmänhet att
erhålla tillstånd till lämnande av bidrag till hemvärnet. De bidrag som ges ha
säkerligen lämnats under en tillfällig stämning, men ett generellt medgivande
i det avseendet skulle ovillkorligen leda till att det blir ett permanent och årligt
återkommande bidrag för detta ändamål. Jag tror, att den allmänna meningen
ute i kommunerna är, att det är en statens angelägenhet att bestrida utgifterna
för hemvärnet.

Jag ber också i detta sammanhang få säga, att det vore lyckligt, om man i
framtiden behåller den nuvarande ordningen, och att därest någon omorganisa -

Onsdagen den 24 november 1943.

Nr 32.

Svar på interpellation. (Forts.)

tion skall äga rum man redan från början lägger frågan på den bogen, att staten
svarar för dessa utgifter.

I detta anförande instämde herrar Bergström, Jacobson, ''Åkerström, Norén,
Hallberg, Nilsson i Kristinehamn, Olsson i Mellerud, Nilsson i Norrlångträsk,
Mårtensson, Johansson i Öckerö, Andersson i Mölndal, Paulsen, Björklund,
Engström och Larsson i Julita.

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller: Herr talman!
Detta anförande med massinstämmanden kan väl ändå icke rimligen av regeringen
uppfattas såsom ett återkallande av den riksdagsskrivelse som beslöts
av 1942 års riksdag?

Herr Fast: Herr talman! Tiden rider fort i våra dagar. Jag kan erinra
örn de^ debatter som förts tidigare i denna fråga. Vid den tidpunkten var det
icke så mångå kommuner som anvisade medel på ett olaga sätt. Men det var
dock en hel del. Det meddelande som nu lämnats av herr statsrådet och chefen
för socialdepartementet visar till fullo, att tiden ridit ganska fort, och att vi
nu befinna oss i ett skede, då riksdagen, även örn det icke är så värst trevligt,
dock måste fastslå de fakta som föreligga. Vi bruka annars alltid säga, att
vi stifta lagar som äro möjliga och lämpliga att efterleva. Här ha vi emellertid
haft en lagstiftning som faktiskt tvingar kommunerna att handla olagligt.
Åtminstone har det varit deras uppfattning, att de måste och böra handla
på det sättet, örn man härtill lägger alla tillfällen, då kommuner kanske
velat bevilja anslag men där vederbörande ordförande vägrat framställa proposition,
beroende på att han icke velat klubbfästa ett olagligt beslut, skulle
antalet kommuner vara ännu större. Det är väl ändå fullständigt ohållbart,
att vi ha en lagstiftning där majoriteten av kommunerna handla mot lagen,
örn riksdagen sedan bestämt fasthåller vid att denna lag skall bestå, ha vi
enligt min mening endast att se till att denna lag respekteras ute i kommunerna
— något som blir en ganska svår sak, eftersom enhälligheten är så
stor, att det icke finns några medborgare som ens klaga.

Jag vill i detta sammanhang erinra om att hemvärnet är en hela folkets
angelägenhet, och många gånger ha kommunernas anslag härvidlag åstadkommit,
att medborgare från fattiga befolkningsgrupper kunnat deltaga i
dess arbete, vilket eljest icke varit möjligt. Jag tror, att vi nog få ta oss en
ganska ordentlig funderare på denna sak.

( Häruti instämde herrar förste vice talmannen Magnusson och Nilsson i
Göingegården.

Herr Lindberg i Stockholm: Herr talman! Jag hade icke väntat mig, att
denna fråga skulle ha blivit mottagen på det sätt som skett efter herr Sundströms
i. Skövde anförande. Det förvånar mig på det högsta, att man instämmer
i åsikten att exempelvis en kommuns åtgärd att lämna anslag för ifrågavarande
ändamål icke bör lia stöd i gällande lagstiftning. Alla ha vi ju från
början varit med örn att hemvärnet skulle bildas, och vi ha också varit på det
klara med att staten icke kan lämna det ekonomiska stöd som hemvärnet behöver.
utan ansett, att en del av de medel som erfordras skulle insamlas på
frivillighetens väg, och att kommunerna skulle kunna anslå en del. Det var
som sagt fråga örn detta, när hemvärnet bildades, och då var man ganska
överens örn att det skulle ordnas på det sättet. När nu hemvärnsområdet i en
kanske fattig landsända begär anslag från kommunen för den verksamhet,
som man kommit överens örn att driva, händer det att kommunen vägrar

Nr 32.

Onsdagen den 24 november 1943.

Svar på interpellation. (Forts.)

lämna anslag på grund av den lag som nu finns. Dessa människor bli då
tvungna att offra ganska mycket av sina egna medel för hemvärnsverksamheten,
och man anser det icke vidare uppmuntrande, när man här i riksdagen
vänder sig emot att anslag skall kunna lämnas. Betyda dessa instämmanden
nu, att man i fortsättningen kan få lika kraftigt och kraftigare stöd genom
att staten skall lämna större bidrag för hemvärnsverksamheten än nu sker,
är det ju lika bra, eftersom det för hemvärnens del icke spelar någon roll
varifrån man får pengarna, från kommunerna eller staten. Det är emellertid
ett faktum, att det behövs medel för att hemvärnsverksamheten skall kunna
bedrivas. Är man icke villig att på något sätt lämna anslag, kan hemvärnsrörelsen
så småningom helt enkelt icke existera, därför att man icke kan begära,
att fattiga skogs- och lantarbetare skola anslå av sina egna knappa
inkomster pengar också för en verksamhet som det bör tillkomma samhället
att lämna anslag till.

Herr Thorell instämde häruti.

Herr Törnkvist: Herr talman! Hemvärnet har alltifrån sin början varit
en mycket populär organisation, och det kan kanske förklaras till stor del av
tidsförhållandena. Jag vill blott i anledning av den siste talarens anförande påminna
örn att riksdagen icke nekat hemvärnet något som regeringen begärt. Det
har sålunda varit den initiativtagande myndighetens sak att lyssna till de klagomål
eller framställningar som kommit från hemvärnsledarna och framlägga
sina äskanden för riksdagen. I den män så skett, har också anslag beviljats. I
övrigt kan man väl säga, att även hemvärnet är en produkt av de tidsförhållanden
som vi genomlevat under de senare åren.

Alla skäl tala emellertid för att statsmakterna, innan man ändrar gällande
lagstiftning, avvakta för att se vad det blir av hemvärnet, när dessa tider en
gång äro över. För min personliga del är jag icke beredd att ge min tillstyrkan
till ett försök att nu ändra kommunallagarna av speciellt detta skäl.

Det är detta, herr talman, jag velat säga.

Herr förste vice talmannen Magnusson: Herr talman! Jag kunde ha nöjt
mig med det instämmande jag gjorde i det av herr Fast hållna, enligt mitt förmenande
träffsäkra anförandet. Men jag har velat begagna tillfället att säga,
att jag icke anser det vara alldeles likgiltigt vem som lämnar anslag till hemvärnet,
denna verkligt folkliga rörelse. Är det så, att man förmenar kommunerna
att kunna lämna anslag till hemvärnet, har man därmed tagit bort för kommunerna
rätten att lämna anslag till en rörelse som berör dem så nära, och man
har också därmed tagit bort från hemvämsmännen känslan av att deras egna
hemortskommuner äro intresserade av och vilja stödja dem i det arbete som de
utföra.

I detta sammanhang skulle jag vilja rikta en vädjan till dem som vidare lia
att arbeta på organisationen av hemortsskyddet och till herr socialministern att
icke taga bort det mycket uttrycksfulla och värdefulla namnet, hemvärn, för
att i stället komma med någonting som heter folkskydd eller något dylikt. Jag
tror, att det skulle vara till skada för den verkligt viktiga och för hela vårt
lands trygghet och försvar så betydelsefulla folkrörelse som hemvärnet utgör.

Jag vill till sist uttala, att det skulle säkerligen vara till skada, örn riksdagen
nu skulle göra något avkall på sitt tidigare uttalande örn möjlighet för kommun
att lämna anslag till denna viktiga folkrörelse.

Överläggningen var härmed slutad.

Onsdagen den 24 november 1943.

Nr 32.

§ 3.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 242, i anledning av Kungl. Majit^ tniägg^icit I
proposition angående utgifter å tillägsstat I till riksstaten för budgetåret till riksstaten
1943/44, i vad propositionen avser försvarsdepartementets verksamhetsområde.för budgetåret

1943/44, i vad
avser försvars Punkterna

1—8. departemen tets

verksam Vad

utskottet hemställt bifölls. hetsområde.

Punkten 9, angående Marinen: F arty gs b y ggn a de r för flottan.

I propositionen nr 344 hade Kungl. Maj :t under punkten 10 föreslagit
riksdagen att bemyndiga Kungl. Majit att meddela beslut örn igångsättande
av arbetena å i propositionen närmare angiven jagare.

Fartygsbyggnader
för
flottan.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte bemyndiga Kungl. Majit att meddela
beslut örn igångsättande av arbetena å en i planen för fartygsbyggnader
för flottan under femårsperioden 1942/47 ingående större jagare.

Efter föredragning av punkten yttrade:

Herr Svensson i Ljungskile: Herr talman! Enligt tidigare av riksdagen
fattat beslut skulle den jagare som det här är fråga om icke påbörjas förrän
längre fram, och den skulle komma att färdigställas vid en viss tidpunkt efter
nuvarande femårsperiodens utgång. Nu föreslås, att detta jagarbygge skall sättas
i gång omedelbart, och såsom motivering för denna ändring av riksdagens
beslut anför marinförvaltningen, att det skulle bli billigare att anskaffa materialet
i ett sammanhang för två jagare. Det finns, såvitt jag kan se, i riksdagstrycket
icke någon närmare utredning rörande vilket belopp det här gäller eller
örn hur pass mycket billigare det skulle bli. Det förefaller också en smula egendomligt
att överhuvud taget föra fram den synpunkten, eftersom man måste
jämföra de för närvarande gällande materialpriserna med de materialpriser som
komma att gälla vid en senare tidpunkt. Jag förstår icke, hur marinförvaltningen
överhuvud taget kan säga, att det blir billigare att anskaffa denna material
nu än att anskaffa den längre fram. Det enda som man kan med säkerhet
bevisa i detta sammanhang är, att det skulle vara billigare per enhet att vid en
och samma tidpunkt anskaffa material för två jagare än för en. Men därmed äro
icke de olika alternativen i detta fall klarlagda.

Emellertid föreslås nu, att detta jagarbygge skall sättas i gång med detsamma.
Nu finns det inom femårsplanens kostnadsram icke rum för att bygga detta
fartyg färdigt inom denna tidrymd, och då föreslår man, att man visserligen
skall börja att bygga denna jagare men den skall byggas i så sakta tempo, att
man icke under dessa fem år förbrukar mera medel än som ursprungligen avsetts.
Den blir därför färdig någon gång efter år 1947. Jag tycker, att detta är
ett rätt egendomligt tillvägagångssätt. Man sträcker kölen nu, så att statsmakterna
skola vara oåterkalleligt bundna av detta beslut vad som sedan än må hända.
För att sedan klara kostnadsfrågan inom femårsplanens tidsgräns bygger
man jagaren så sakta, att vi icke kunna få någon nytta av den under löpande
femårsperiod, ifall vi till äventyrs skulle behöva den. Detta synes mig — åtminstone
efter do upplysningar som hittills lämnats — vara att ändra ett riksdagsbeslut
på alltför lösa grunder. För min del känner jag mig icke övertygad
örn att tillräckliga skäl tala för att riva upp det redan fattade beslutet för att
i detta avseende fatta ett nytt, och lior därför, herr talman, att få yrka avslag
på utskottets hemställan i förevarande punkt.

Nr 32.

Onsdagen den 24 november 3943.

Fartyg sbyggnader för flottan. (Forts.)

Herr Törnkvist: Herr talman! Jag vill hänvisa till departementschefens
uttalande om anledningen till att han nu föreslår, att man skall bjugga två stora
jagare i stället för en. Referatet är ganska kortfattat. Det innehåller icke någon
vidlyftigare motivering. Det framgår emellertid av detsamma, att departementschefen
och marinförvaltningen anse ali det är affär för staten att nu
bygga två jagare i stället för en. Det kan man ju väl förstå, att så är fallet.

Det finns en omständighet till, som kanske kan lia viss betydelse för frågans
bedömande. Såsom framhålles i betänkandet skall jagaren byggas på Karlskrona
örlogsvarv. Örn staten vill ekonomisera med arbetskraften på sina verkstäder
och varv, måste också vissa nybyggnader utföras på varvet, ty i annat
fall kommer arbetskraften vissa tider att i ganska stor utsträckning gå sysslolös
i avvaktan på reparationsarbeten. Det har ofta påpekats och det förstår ju
varje varvsindustriledare, att om en fartygsbyggnadskår icke kan få kontinuerlig
sysslesättning i sitt yrke, blir det glappor i deras yrkeskunskap på samma
sätt som det blir i alla yrkesmäns yrkeskunskap, örn de icke få hålla på med
sitt arbete.

Man kan påpeka en tredje sak, som har sin betydelse vid bedömandet av
det föreliggande förslaget, nämligen att genom den föreslagna anordningen
kan en icke oväsentlig besparing, rörande sig skulle jag tro omkring ett par
miljoner kronor, inkasseras vid byggandet av jagaren.

De anförda omständigheterna ha synts avdelningen och utskottet synnerligen
viktiga, och vi lia därför tillstyrkt Kungl. Maj :ts förslag. Jag ber, herr
talman, att nu få göra samma yrkande örn bifall till Kungl. Maj:ts förslag, vilket
också är utskottets hemställan.

Herr Svensson i Ljungskile: Herr talman! Det är bara en enda sak, som
jag måste ställa mig en smula frågande till. Herr Törnkvists anförande innehöll
ju på det hela taget endast allmänna synpunkter men på en punkt meddelades
en siffra, även om den kanske icke var alldeles definitiv. Herr Törnkvist
sade sig tro, att det skulle bli 2 miljoner kronor billigare att bygga jagaren nu
än att bygga den längre fram. Men hur kan man egentligen veta. att det blir
2 miljoner kronor billigare att bygga jagaren nu än längre fram?

^ Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr talman!
Utöver vad herr Törnkvist här har yttrat skulle jag vilja fästa herr Svenssons
i Ljungskile uppmärksamhet vid ett faktum, som tydligen har förbigått honom,
nämligen att riksdagen redan förra året beslöt, att denna jagare skulle påbörjas
inom den nu löpande tiden för femårsplanen. Kungl. Maj:ts förslag innebär
alltså icke någon ändring av förra årets principbeslut. Även efter detta
beslut skulle alltså denna jagare börja byggas före den 1 juli 1947 och färdigställas
efter denna tidpunkt. En del av kostnaderna skulle falla på femårsperioden
och en del av kostnaderna skulle falla på tiden efteråt.

Det fanns emellertid, kan jag säga, ett förbiseende i Kungl. Maj:ts framställning.
Örn man nämligen skall bygga jagaren på detta sätt kan man icke
undgå att före den 1 juli 1947 beställa materiel, som skulle komma att levereras
efter denna tidpunkt. För att man skall kunna effektuera riksdagens beslut
erfordras därför ett komplement, nämligen ett bemyndigande från riksdagens
sida till Kungl. Maj:t att placera beställningar för denna jagare under
femårsperioden med leverans efteråt. Detta skulle ha behövts antingen det hade
föreslagits någon jämkning i förra årets beslut eller icke. Följaktligen gäller
det här icke något annat än att komplettera förra årets beslut för att riksdagens
då uttalade vilja skall kunna genomföras.

Sedan är det en sak, som faller inom denna principiella ram, nämligen att

Onsdagen den 24 november 1943.

Nr 32.

Forty g sbyggnader för flottan. (Forts.)
undersökningar ha visat, att ritningarna kunna färdigställas något tidigare än
vad vi förut räknade med, samt att det är fördelaktigt att förlägga detta jagarbygge
till Karlskrona örlogsvarv, men detta har ingenting med principen att
göra. Därför förstår jag icke riktigt, hur herr Svensson i Ljungskile kan framställa
saken så, som örn det här vore fråga örn att riksdagen skulle ändra sitt
förra året fattade beslut. I verkligheten gäller det endast en komplettering av
detta beslut, som visat sig vara nödvändig för att beslutet skall kunna genomföras.

Herr Svensson i Ljungskile: Herr talman! Jag lade märke till att herr
statsrådet icke var närvarande här i kammaren under första delen av mitt
första anförande. Örn så hade varit fallet skulle herr statsrådet nog ha observerat
att det förbiseende från min sida, sorn herr statsrådet talade örn, icke har
förelegat. Det var nämligen det första jag nämnde, att riksdagen tidigare hade
beslutat, att denna jagare skulle börja byggas vid en senare tidpunkt under
femårsperioden för att färdigställas först efter periodens utgång. Jag har icke
heller framställt det hela så, som örn det vore fråga örn något ändrat beslut
från riksdagens sida i annan mån än vad gäller tidpunkten för byggets påbörjande.
Att det därvidlag gäller ett ändrat beslut är ju obestridligt. °

För övrigt noterar jag, att vi icke fingo veta något om den där tvåmiljonersbesparingen.
& »•

Herr Törnkvist: Herr talman! Jag vill icke, att herr Svensson i Ljungskile
skall gå härifrån alldeles desillusionerad efter den fråga, som han här ställde.
Jag skall därför be att få berätta en liten saga ur livet för honom. Någon
gång i slutet på 1920-talet skulle det också byggas en jagare. Det infordrades
anbud från olika varv och det befanns då, att anbudet^från Karlskrona
örlogsvarv låg V2 miljon kronor under det lägsta anbudet från de övriga varven.
Följden härav blev, att kostnaderna för jagarbyggen under de närmaste
åren — det var icke så många som byggdes då men det var dock en del —
sjönko med V» miljon kronor. Jagaren byggdes på Karlskronavarvet och beräkningarna
höllö.

Priserna ha höjts sedan år 1928, då jag vill minnas denna jagare gick av
stapeln, men jag tror, att herr Svensson i Ljungskile av detta exempel dock
skall kunna dra vissa slutsatser örn vad man kan åsyfta med talet om besparingar,
som härvidlag kunna göras.

Herr Svensson i Ljungskile: Jag kan icke finna, herr talman, att herr
Törnkvists exempel bevisar något i förevarande fall.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag å såväl utskottets
hemställan som Kungl. Maj:ts förslag i ämnet; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkten 10. angående Marinen: Merkostnader för ombyggnad av kanonbålen
Svensksund.

Sedan punkten föredragits anförde:

Herr Nilson i Eskilstuna: Herr talman! Det är rätt uppseendeväckande
att taga del av de föreliggande förslagen i detta utskottsutlåtande, särskilt
om man erinrar sig att vi nyligen begåvades med en femarsplan i fråga örn
försvarsåtgärderna. Såvitt vi förstodo sammanhanget rätt gällde detta beslut

Merkostnader
för ombyggnad
av kanonbåten
Svensksund.

Nr 32.

Onsdagen den 24 november 1943.

Merkostnader för ombyggnad av kanonbåten Svensksund. (Forts.)
även elen ekonomiska ramen. Det förefaller emellertid, som om de militära
myndigheterna lia fattat detta beslut såsom en minimigräns, som icke skulle
^rskrid&s, under det att vi trodde, att det var fråga om en maximigräns
i Daga om försvarsutgifterna.

,_Vi hai da8; onl några minuter beslutat gå utöver fjolårets beslut med över
55.5 miljoner kronor, vartill kommer ett belopp av l1/* miljon kronor, beträftande
vilket försvarsministern skall överväga, om det skall placeras utanför
eller inom ramen. I vissa fall motiveras dessa överskridanden med prisstegringar,
men man kan icke undgå att få den uppfattningen, att de också i stor
utsträckning bero på bristfällig planläggning. Viad som är det mest beklagliga
är ju, att arbeten utföras och medel förbrukas i stor utsträckning utan
riksdagens hörande och utan att ens försvarsministern vet örn det förrän efteråt.
Kiksdagen har sedan endast att anvisa behövliga anslag

Försvarsministern har ju icke kunnat undgå att konstatera fakta men föreslår,
såvitt jag har kunnat finna, icke några verksamt förebyggande åtgärder
mot en upprepning Vi läsa i utskottsutlåtandet, att »vid anmälan av propositionen
framholt departementschefen såsom anmärkningsvärt, att arbeten av
den art och omfattning, varom vore fråga, av marinförvaltningen anbefallts
utan att ärendet underställts Kungl. Maj :ts prövning och att till ämbetsverkets
förfogande för löpande beredskapskostnader avsedda medel tagits i anspråk
tor utgifter av engångsnatur». Längre ned heter det, att »arbetena
knappast varit av sa brådskande natur, att fasta anbud icke kunnat avvaktas
tore arbetenas igångsättande».

Statsutskottet anmäler för sin del ett visst missnöje och säger, att »förhållandena
vid arbetenas utförande synas icke hava varit fullt tillfredsställande»
samt att utskottet »förutsätter att marinförvaltningen kommer att vid nu pågående
och blivande arbeten beakta vad i ärendet förekommit» o. s. v. Såvitt
jag bär kunnat finna soker man emellertid förgäves i statsutskottets utlåtande
efter en allvarlig admomtion till vederbörande myndigheter.
f■■•rj» är 4?e¥1ag^gt’ sådant får förekomma år efter år utan annan på följd

an att rakningarna likvideras. Detta måste ovillkorligen få till följd att
det icke dampar vederborandes benägenhet att nonchalera riksdagens beslut,
.ar man ute i landet får se planlösheten i de militära dispositionerna på det

onomiska området mäste man bli betänksam. Försvarsviljan är ju stark och
''fVar ''8''''- men ct<r’Lkan äventyras. Man finner här och var, hurusom betydande
anläggningar utföras pa oppen räkning, fastän enligt vad expertenm påstå
betydande summor kunnat sparas genom infordrande av anbud. Är det icke
möjligt, herr talman, att lata den ekonomiska förvaltningen överföras till ett
Perifj. k°mJ)etent forum än de militära myndigheterna? De senare torde ändå
fia handerna fulla med de rent militära uppgifterna

synpfnkta- S°‘ m“ h” Ve,a‘ Stryka un<ier *88a

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr talman''
Jag tror att herr Nilson i Eskilstuna icke riktigt har försökt komma undertund
med förhållandet mellan det föreliggande förslaget under punkten 10
och femarsplanen. Ombyggnaden av Svensksund igångsattes av marinförvaltmngen
innan riksdagen hade beslutat någon femårsplan. Det har därför icke
heller beräknats några pengar för denna ombyggnad i femårsplanen.

i® , r mm del icke bestrida, att icke denna ombyggnad är behäftad
med åtskilliga anmärkningar. Den är utan tvivel ett exempel på hur man
icke skall göra. Det är så mycket mer anmärkningsvärt som jag ju en gång
i ''gare varit nödsakad att ga till riksdagen och begära pengar för detta

Oasdagen den 24 november 1943.

Nr 32.

Merkostnader för ombyggnad av kanonbåten Svensksund. (Forts.)
ändamål utan att jag då kunde få veta vad slutsiffran egentligen skulle

Det skall emellertid här observeras, att krisrevisionen har haft denna fråga
till övervägande och avgivit ett utlåtande örn densamma. Hevi sion en kom. därvid
till den uppfattningen, att det icke kunde riktas sådana anmärkningar
mot dem, som äro ansvariga för beslutet, att det fanns anledning vidtaga
särskilda åtgärder.

Det är också att observera, att det ju har skett åtskilliga personbyten
i marinförvaltningen, sedan detta beslut fattades. Följaktligen, tror jag icke,
att man i dag kan betrakta detta som exempel på vad marinförvaltningen
hädanefter kommer att göra. .

När herr Nilson i Eskilstuna säger, att man bör överväga, örn man icke kan
lägga sådana förvaltningsfrågor _på annat ställe än hos de militära myndigheterna,
kan jag icke underlåta att fästa herr Nilsons uppmärksamhet pa
att regeringen i våras föreläde riksdagen förslag till den militära, förvaltningens
ordnande. Då hade ju varit rätta tidpunkten för herr Nilson i Esklistuna
att framställa ett yrkande på denna punkt. Det är en smula bakefter
att i dag komma med detta uppslag, sedan riksdagen redan har beslutat den
stora förvaltningsreformen.

Vad sedan beträffar frågan örn huruvida femårsplanen skall betraktas som
en minimiplan, som icke får underskridas, eller som en maximiplan. vill jag
fästa herr Nilsons uppmärksamhet på att regeringen har förelagt riksdagen
och riksdagen har godkänt vissa grunder, efter vilka femarsplanens kostnader
skola beräknas och rörande vilka kostnader som skola anses falla inom
ramen och vilka kostnader som skola anses falla utanför ramen. Jag kan försäkra,
att det hålles mycket noggrann uppsikt över att dessa riktlinjer icke
överträdas.

Herr Nilson i Eskilstuna: Herr talman! Jag kom att begära ordet under
punkt 10, därför att vissa uttryck i utskottets utlåtande inbjödo därtill. Såsom
herr försvarsministern hörde talade jag icke heller egentligen örn Svensksund
utan örn samtliga de punkter, som nu föreligga till avgörande och som enligt
min uppfattning alla ligga på samma plan. _

Vad sedan beträffar den ekonomiska förvaltningen är det ju givet, att nya
erfarenheter —- tiden arbetar ju fort — kunna leda till justerade uppfattningar.

Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 11—24.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 25.

Lades till handlingarna.

Punkten 26.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 4.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden
nr 258 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag a tulläggsstat''
I till riksstaten för budgetåret 1943/44 till vissa ersättningar å arbetare
vid Salsåkers sågverk m. fl.; och

Nr 32.

Onsdagen den 24 november 1943.

nr 259, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående godkännande
av utvidgad byggnadsplan för svenska träforskningsinstitutet.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 5.

till daghem Föredrogs statsutskottets utlåtande nr 260, i anledning av Kungl. Maj:ts
och lekskolor proposition angående statsbidrag till daghem och lekskolor m. m. jämte i ämm.
m. net väckta motioner.

propositionen nr 339 hade Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagt utclrag
av statsrådsprotokollet över socialärenden för den 8 oktober 1943 föreslagit
riksdagen att medgiva, att under budgetåret 1943/44 finge till ett belopp
av högst 100,000 kronor av statsmedel beviljas bidrag till driften av anstalter
för halvöppen barnavård i huvudsaklig överensstämmelse med av cheten
tor socialdepartementet förordade grunder.

I samband med Kungl. Maj:ts förevarande förslag hade utskottet till behandling
^förehaft

dels två likalydande motioner, väckta, den ena inom första kammaren av
fru bjostrom-Bengtsson och herr Elmgren (I: 330) och den andra inom
andra kammaren av fru Västberg m. fl. (II: 465), vari hemställts, att riksdagen
matte besluta att i enlighet nied vad 1941 års befolkningsutredning
re i n nu fastställa principerna för en framtida bidragfsverksamhet
till daghem, barnträdgårder och eftermiddagshem;

dels ock en inom andra kammaren av herrar Svensson i Alingsås och Nilsson
i (roteborg väckt motion (II: 484).

Utskottet hemställde,

a) att riksdagen måtte medgiva, att under budgetåret 1943/44 finge till ett
belopp av högst 100,000 kronor av statsmedel beviljas bidrag till driften av
anstalter för halvöppen barnavård i huvudsaklig överensstämmelse med av
utskottet förordade grunder;

b) att motionerna I: 330 och II: 465 måtte anses besvarade genom vad
utskottet anfört;

c) att motionen II: 484 måtte anses besvarad genom vad utskottet anfört.

Reservationer hade avgivits

l:o) av herr Oscar Olsson, som ansett, att utskottet bort hemställa,

a) att riksdagen ---- — förordade grunder;

b) att riksdagen med bifall till motionerna 1: 330 och II: 465 måtte fastställa
principerna för en framtida bidragsverksamhet till daghem, lekskolor och
eftermiddagshem i enlighet med 1941 års befolkningsutrednings förslag;

c) att motionen II: 484 måtte anses besvarad genom vad utskottet anfört;

2:o) av herr Erntsson i Frägsta, utan angivet yrkande.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Herr Eriksson i Frägsta: Herr talman! Jag har vid detta utlåtande fogat
en blank reservation, och jag skall därför be att med några ord få motivera
densamma.

Bakom det föreliggande förslaget ligger som bekant ett utlåtande i frågan
som verkställts av befolkningsutredningen där det mycket starkt f ramh aves
behovet av en verksamhet av denna art. Detta befolkningsutredningens uttalande
gor även socialministern till sitt, och nu är statsutskottet berett att

Onsdagen den 24 november 1943.

Nr 32.

Statsbidrag till daghem och lekskolor m. m. (Forts.)
föreslå riksdagen, att den skall göra ett uttalande i samma riktning, när den
nu fattar beslut i frågan. Om det ira förhåller sig på det sättet, vilket det
förmodligen gör, att det behövs familjevårdande åtgärder i nativitetsbefrämjande
riktning, så kan det val ändå ifrågasättas, huruvida det är riktigt, att
riksdagen så här klart och kategoriskt slår fast, att det skall vara just denna
form för hjälpen åt familjerna.

Innan jag går vidare, skall jag be att få fästa uppmärksamheten vid ett par
detaljer i förslaget av ekonomisk innebörd. De utredningar som gjorts lia
visat, att förslaget medför rätt dryga kostnader. Det rör sig om belopp från
4: 87 ned till 3: 22 per barn enligt siffror som föreligga från olika institutioner
här i Stockholm, vilka på ett tidigare stadium bedrivit ifrågavarande verksamhet.
Det vill därför synas, som om denna verksamhet skulle bli tämligen dyr.
Om man tänker sig, att en husmor har tre barn som hon anser sig böra överlämna
till dylika anstalter, kommer man ju upp till en tämligen stor kostnadssumma,
och jag undrar, örn inte denna summa blir åtskilligt större än
den lönesumma som en på detta sätt friställd arbetskraft kail vara värd. Det
kan ifrågasättas, örn det inte på den rena landsbygden blir kommunerna som
få bära kostnaderna för denna verksamhet. Den kommer säkerligen att där
föra med sig stora ekonomiska engagemang i form av husbyggen och dylikt.
Följden blir nog den, att åtgärderna för ifrågavarande verksamhet bli mycket
minimala för landsbygdens vidkommande. Att det finns behov av en sådan
verksamhet i tätorterna, är kanske möjligt, men att den har någon betydelse
i nativitetsfrämjande avseende, det tror jag att man har stor anledning att
betvivla.

Jag har med denna min reservation endast velat stryka under, att jag anser
att det hade varit riktigare, att riksdagen, när den går att fatta ett beslut
av denna art, hade gjort ett utalande ungefär i den riktningen, att man
betecknat dessa åtgärder som mycket sekundära och framför allt krisbetonade
samt att, i den mån som statsmakterna skola vidtaga åtgärder på familjevårdens
område, detta framför allt bör ske i den riktningen, att man söker
göra det möjligt för de flesta mödrar att själva fostra sina barn. Jag vill icke
yrka, avslag på förslaget. Det lönar sig troligen inte, och det skulle kanske
också vara oriktigt. Men jag vill lia understruket, att det ur statsmakternas
synpunkt bör anses vara en nödfallsåtgärd som här vidtages och att statsmakternas
åtgärder böra inrikta sig på andra familjevårdande åtgärder än
dem som här föreslagits, ty de kunna icke betyda annat än en ytterligare
splittring av familjelivet, efter vad jag kan förstå. Detta förslag har ju icke
föranletts endast av arbetsmarknadspolitiska skäl, utan det tar också sikte
på andra uppgifter, och det är därvidlag som jag reagerar och anser, att
riksdagen borde vara litet försiktigare vid sitt ställningstagande och stryka
under, att man även borde beträda andra vägar, när det gäller att hävda familjens
intressen, vägar som jag tror kunna vara till större gagn än vad
dessa åtgärder ur flera synpunkter kunna vara.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

Fru Västberg: Herr talman! Det är naturligtvis med den allra största
tillfredsställelse, som vi mottagit propositionen om statshjälp till den halvöppna
barnavården. Det innebär ju ett väsentligt stort steg framåt till en bättre ordning
på detta länge försummade område. Men jag vill säga, att det är dock
flera människor än vi motionärer som äro besvikna över att regeringen inte
tagit upp befolkningsutredningens anspråkslösa förslag örn ett principbeslut
angående fredsprogrammet för ifrågavarande verksamhet, för vilket man har
anfört så goda skäl. Befolkningsutredningens yrkande har mycket starka sym -

Nr 32.

Onedagen den 24 november 1943.

Statsbidrag till daghem och lekskolor m. m. .{Forts.)
patier i de vidaste kretsar, oell motionärerna lia säkerligen bara givit uttryck
åt vad man i barnavårds- och mödravårdskretsar väntar av riksdagen. Jag vill
även fästa kammarens uppmärksamhet på att såväl socialstyrelsen som barnavårdsförbundet
och socialvårdskommittén, alltså de tre remissinstanser som äro
mest och direkt intresserade av saken, lia ansett det angeläget, att riksdagen
gör ett klart uttalande, att staten är beredd att i framtiden understödja den halvöppna
barnavården.

Vi ha ju vid olika tillfällen visat, att vi förstå och respektera de ekonomiska
skäl som regeringen anfört, då man har velat dämpa ned ett reformkrav, men
ibland känns det, som örn man måste reagera. Det är med en viss bitterhet, som
vi konstatera, att det alltid finns pengar för militära ändamål men att nian ofta
är mycket sparsam, då det gäller att värna örn de minst försvarsdugliga, barnen.
Även våra betungade mödrar kunde nog förtjäna den uppmuntran som ett
principbeslut i frågan skulle innebära. Ett sådant beslut skulle också stärka
modet hos de mödrar som dagligen måste brottas med stora svårigheter just på
detta område. Vi veta också, att de lokala organen behöva ha lång tid på sig
för att kunna föra en av regeringen beslutad reform ut i livet.

Utskottet har emellertid i likhet med departementschefen funnit, att ett dylikt
principbeslut i detta sammanhang skulle vara mindre lämpligt. Man torde
emellertid icke ha varit alldeles okänslig för de skäl som anförts i motsatt riktning
angående betydelsen av ett sådant uttalande. Åtminstone vill jag gärna
tolka utskottets uttalande på denna punkt som ett förpliktande löfte örn ett framtida
statligt stöd åt den halvöppna barnavården. Men eftersom jag skulle önska
ett mera klart och helhjärtat uttalande och då jag inte tror, att socialministern
själv har något särskilt att invända däremot, vill jag understryka det stora behovet
av radikala och snabba åtgärder på detta område, och jag vill för min del,
herr talman, yrka bifall till herr Oscar Olssons reservation.

I detta anförande instämde fru Rydh Munck af Rosenschöld, herr Hoppe,
fru Andersson, fru Rönnebäck, fru Gustafson och fröken Öberg.

Herr Mårtensson: Herr talman! Jag har ingen invändning att göra mot
utskottets förslag, utan jag kommer att ansluta mig till detta. Jag vill emellertid
i anslutning till ett uttalande av befolkningsutredningen framföra några
enkla synpunkter.

Enligt detta uttalande av befolkningsutredningen, som citeras på sid. 11 i
utskottsutlåtandet, »kommer de ogifta kvinnornas antal inom mindre än ett decennium
att väsentligt sjunka och de giftas att stiga, varför man har att emotse
ett ökat behov av gifta kvinnor på arbetsmarknaden. I förening med den stegrade
bristen på hembiträden kommer denna ökning av antalet gifta kvinnor i
förvärvsarbete att resultera i en ökad efterfrågan på halvöppen barnavård». Örn
denna av befolkningsutredningen skisserade utveckling kommer att bli verklighet
-— och det finns knappast för närvarande någon anledning att betvivla
den saken — så blir det även andra frågor än den här föreliggande som på ett
eller annat sätt måste lösas inom en icke alltför långt avlägsen framtid. Den
fråga som jag här närmast syftar på är arbetstidsfrågan, framför allt då det
gäller de gifta kvinnorna.

Inom industrien börjar arbetet i regel klockan 7 på morgnarna. Örn en gift
kvinna med minderåriga barn skall börja arbetet vid denna tidpunkt, måste hon
i regel stiga upp minst ett par timmar tidigare. Hon har nämligen en hel del arbete
att utföra i hemmet, innan hon lämnar detta. Sedan skall hon göra barnen
i ordning och forsla dem till barnhem eller barnkrubba. Först därefter kan hon
gå till det industriella arbetet. Dessa kvinnor ha sedan att utföra ett i många
fall ganska ansträngande arbete under en arbetstid av åtta timmar. När denna

Onsdagen den 24 november 1943. Nr 32. lä

Statsbidrag till daghem och lekskolor m. m. (Forts.)-arbetsdag är slut, skall en sådan kvinna först hämta barnen på barnkrubban och
ta dem hem, sedan skall hon skola hem och barn. Jag undrar, örn dessa förhållanden
— örn de skulle fortfara någon längre tid för dessa mödrar— inte komma
att avsätta vissa följdverkningar i hälsotillståndet hos såväl mödrarna som bland
barnen. För att söka förebygga dessa olägenheter bör enligt min mening en utredning
företagas, huruvida och i vilken utsträckning deltidsarbete kan införas
inom det enskilda näringslivet, framför allt för mödrar med barn. Örn jag icke
missminner mig, har riksdagen tidigare i år uttalat sig för en förutsättningslös
utredning angående åtgärder för att skapa ökade tillfällen till deltidsarbete i
allmän tjänst. Jag tror, herr talman, att det skulle vara både lämpligt och önskvärt,
att denna utredning kunde utsträckas till att omfatta även möjligheterna
till deltidsarbete framför allt för mödrar med barn som måste taga anställning
i enskild tjänst.

Jag har, herr talman, velat framföra dessa synpunkter, och jag ber härmed
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Fröken Andersson: Herr talman! Jag skall be att få göra några erinringar
på några punkter i det föreliggande förslaget. Det gäller först frågan örn kompetensfordringarna
för föreståndarinnorna vid de anstalter det här är fråga
örn.

Här föreligger en motion som går ut på att barnsköterskor skola jämställas
med barnavårdslärarinnor. Jag tror, att antingen är denna sak inte riktigt
genomtänkt ens från utskottets sida eller också har man uttryckt sig mycket
dimmigt och otydligt. Vad skulle nämligen detta förslag innebära? Jo, det
.skulle innebära, att man mycket kraftigt sänkte standarden i fråga örn dessa
föreståndarinneplatser. Som förslaget här är upplagt, skulle det nämligen leda
till, att en person med endast bamsköterskeexamen skulle kunna bli föreståndarinna
vid ett spädbarnshem. Jag kan parentetiskt här nämna, att man i
Stockholm vid spädbarnskrubbor kräver av biträdena — observera: biträdena
— bamsköterskeexamen plus en lång utbildning i barnsjukvård. Skall man
nu stödja sig på vad utskottet här sagt på sid. 11. att denna verksamhet i standardhänseende
bör komma i nivå med samhällets övriga institutioner för de
ungas vård och fostran, föreställer jag mig, att det är att gå fullständigt baklänges
att ställa ett sådant krav som det här föreslagna. Jag kan inte förstå,
att örn man i Stockholm funnit, att t. o. m. biträdena vid spädbarnskrubbor
måste ha en påbyggnad på sin bamsköterskeexamen, detta inte kan vara lika
väl motiverat, när det gäller landets övriga barn, utan att man då skall sänka
standarden. Jag kan icke tänka mig annat, än att detta är ett rent förbiseende
eller att det bottnar i att man icke har tänkt igenom saken ordentligt,

Man säger i fråga örn spädbarn, att det är den yttre skötseln som spelar den
största rollen. Jag tror, att man misstar sig väsentligt på denna punkt. Barnpsykologer
betona mycket kraftigt, att de intryck som barnen få under de första
levnadsåren äro minst lika viktiga som de som barnen få sedermera. Nu skall
visserligen socialstyrelsen i detta fall ytterligare överväga kompetensmeddelandet.
Jag vill då starkt understryka vikten av att socialstyrelsen verkligen
är vaken på denna punkt. Jag vill icke påstå, att inte barnsköterskor kanske
i många fall kunna vara lilmpliga och kunna fylla ifrågavarande uppgifter,
men jag säger, att de icke böra ställas jämsides med barnavårdslärarinnorna,
såsom man här gjort från utskottets sida och även i den motion som framförts.
Jag vore, herr talman, frestad att ställa ett yrkande på denna punkt, men
jag gissar, att tröghetshagen i kammaren kommer att verka som vanligt och
att det alltså skulle vara meningslöst. Jag vill därför endast här understryka
vikten av att socialstyrelsen är vaken på denna punkt.

Nr 32.

Onsdagen den 24 november 1943.

Statsbidrag till daghem och lekskolor m. m. (Forts.)

Vad sedan beträffar anslag som skulle utgå främst till nyinrättade institutioner,
är det inte i sak något att invända häremot. Men det är ändå rätt
underligt, att de äldre institutionerna som i många år kanske under svåra
förhållanden och med stora personliga uppoffringar från ledningens sida arbetat
för att föra fram denna verksamhet i fråga örn anslag icke skola vara
fullt jämställda med de nyupprättade institutionerna. Jag förstår väl det resonemang
sorn ligger bakom det förslag som här föreligger, men jag tror också,
att man driver det litet för hårt, om man säger, att äldre institutioner skola få
hjälp, först när det gått dithän, att man hotar att nedlägga dem. Jag tvivlar
icke på, för att tala med utskottet, att de äldre institutionerna äro så lojala,
att de acceptera den regeln, att de nya institutionerna först skola få hjälp, men
jag vill bara säga, att hur lojala de än äro, kunna de icke leva bara på lojalitet.
Jag kan inom parentes nämna, att man för året i Danmark har ett anslag på
icke mindre än i runt tal 1 J/2 miljon kronor till understöd åt den verksamhet
det här är fråga örn.

Herr talman,det är ännu en punkt i förslaget som jag vill nämna örn, nämligen
den som avser den konsulentverksamhet som här föreslås skola utövas
från socialstyrelsens och skolöverstyrelsens sida. Jag vill här betona, att det
är i hög grad nödvändigt, att till konsulenter utses personer som äro verkligt
utbildade på det område det här rör sig örn, att de ha t. ex. barnträdgårdslärarinneutbildning.
Men det räcker icke med denna utbildning, utan de måste
också lia en ganska långvarig praktisk erfarenhet på detta område. Det är
inte tillräckligt, att de komma dragande med en teoretisk examen, den må vara
aldrig så hög, utan det är också nödvändigt, att de veta vad det är fråga om,
då de skola lia överinseende över ifrågavarande institutioner.

Det kan synas vara en småsak, men jag vill ändå nämna örn det och i någon
mån reagera mot att man för in en helt ny beteckning på detta område, att man
i stället för barnträdgård använder benämningen lekskola. Det kan synas vara
en likgiltig sak, men jag tror ändå inte, att det i grund och botten är det. För
det första har man en motsvarande beteckning i Norge, Danmark och Finland,
och den internationella beteckningen är ju kindergarten, vilket ordagrant översatt
blir barnträdgård. Det är möjligt, att man skulle kunna finna ett bättre
namn än barnträdgård, men om man icke kan finna något bättre namn än lekskola,
så vore det bättre att bibehålla det gamla namnet. Benämningen lekskola
tycker jag nämligen — det är nu en subjektiv uppfattning och som sådan kanske
felaktig, men jag tror dock inte att jag är ensam örn den — för tanken
mer på lek och att det väsentliga är att barnen skola gå dit och leka. Ordet
barnträdgård har däremot i det allmänna medvetandet fått en helt annan innebörd.
Genom det får man en föreställning om den kombination av lek och allvar,
som är nödvändig i all uppfostran och alltså även när det gäller småbarnen.

Vidare vill jag reagera mot att arbetsmarknadssynpunkterna i så hög grad
fått träda i förgrunden i propositionen och i viss mån även i utskottets utlåtande.
Det har här redan av ett pär talare påpekats, att där möter man problem,
som äro av mer invecklad beskaffenhet än vad de ytligt sett kunna förefalla
att vara. Jag tror att man skall akta sig för att utan vidare säga, att eftersom
det behövs en massa kvinnor på arbetsmarknaden, så skall man inrätta fler
barnkrubbor och allt vad det heter för att mödrarna skola bli frigjorda för arbete
utom hemmet. Jag tror nog att man får tänka sig för två gånger, innan
man slår in på den vägen, ty det är inte säkert, att det skulle, vare sig på kort
eller ännu mindre på lång sikt, visa sig lönande, varken för individen, familjen
eller samhället.

Jag vill sluta, herr talman, med att betona vikten och nödvändigheten av

Onsdagen den 24 november 1943.

Nr 32.

Statsbidrag till daghem och lekskolor m. m. (Forts.)
att institutioner av här ifrågavarande slag överhuvud taget finnas, och jag
vill i detta sammanhang även understryka, att nu befintliga institutioner utfört
ett oerhört arbete, som rönt stor uppskattning. Men jag har på känn, att
utvecklingen går x den riktningen, att det uppställes såsom ett ideal att mödrarna
i allt större utsträckning lämna bort sina barn till daghem för att uppfostras
där. Jag tror att man får vara mycket vaken gentemot sådana tendenser,
ty i framtiden som hittills är det ändå idealet att barnen i största möjliga
utsträckning uppfostras i goda hem.

Herr Hallén: Herr talman! Såsom ordförande i kommunens barnavårdsnämnd
har jag redan tidigare varit i tillfälle att yttra mig över det föreliggande
lagförslaget och därvid helt och hållet tillstyrkt detsamma, och jag avser
ingalunda att med mitt anförande här komma till något annat resultat.
Att det är en högst önskvärd och behövlig åtgärd, som här föreslås, är lätt
att inse, örn man tänker på alla de utpinade och förslavade mödrar med stora
barnskaror, som på grund av fattigdom i hemmet äro tvungna att vara ute
i förvärvsarbete. För deni är det en välsignad sak att det finns och kommer
att finnas en tid framåt institutioner av det slag, varom nu är fråga.

Det som emellertid gjort att jag nu tagit till orda är, att jag i utskottets
motivering förgäves efterlyser vissa synpunkter, något som jag tyckte mig
märka att ett par andra talare här, fröken Ebon Andersson och herr Mårtensson,
också gjorde.

Såsom fröken Andersson framhöll, ha de s. k. arbetsmarknadssynpunkterna
fått göra sig väl breda i utskottsutlåtandet. Det är visserligen mycket riktigt,
såsom statsrådet själv säger i propositionen, att det är samhällets uppgift
att tillse, att förvärvsarbetet icke försvårar för kvinnorna att skaffa sig
barn och icke inverkar menligt på barnens hälsa. Men man efterlyser, örn inte
samhället i detta sammanhang har en annan och angelägnare uppgift, när det
gäller de barn, som komma till världen.

Jag tycker också att utskottet hemfaller för mycket åt den uppfattningen,
även örn man talar örn att det gäller att se till, att barnalstringen inte hämmas
och att man därför skall göra tillvaron så lätt och behaglig som möjligt
för mödrarna. Detta är ju i och för sig alldeles riktigt, men när man t. ex.
säger att motivet gör sig starkast gällande beträffande de ensamstående kvinnorna
— ett uttalande som dock är något motsägelsefullt, ty längre fram talar
utskottet örn att de ogifta kvinnornas antal i framtiden kommer att väsentligt
sjunka och de giftas att stiga — är man genast tillbaka till de s. k. arbetsmarknadssynpunkterna.

Vad man efterlyser hos utskottet är en erinran örn att den sociala åtgärd,
som det här gäller, visserligen är i hög grad nödvändig, men ingalunda betecknar
en normal utvecklingslinje, som man för framtiden skall slå in på.
Jag vet mycket väl, att både här i Stockholm och annorstädes krafter äro i
farten under dessa år för att så att säga luckra upp hela hembegreppet och
införa kollektiva tankegångar i allt vad gäller barn och deras uppfostran.
Man har nu också faktiskt kommit dithän, att familjerna skulle kunna till
kollektiva institutioner överlåta sina barns fostran under de fjorton första
levnadsåren genom att först skicka barnen till spädbarnskrubbor, sedan till
lekskolor och slutligen till eftermiddagshem för barn i skolåldern. Visst är
allt detta en välsignat god sak för många hem, där man har det svårt. Men
jag tror att vi alltjämt äro flertalet i detta land, .sorn anse att don individuella
fostran och vården i hemmet är oändligt mycket viktigare än detta kollektivistiska
omhändertagande. Alla pedagoger äro ju ense örn att de första fem,
sex, sju levnadsåren äro kanske de mest ödesbestämmande och avgörande i en

Andra kammarens protokoll 1948. Nr 82. 2

Nr 32.

Onsdagen den 24 november 1943.

Statsbidrag till daghem och lekskolor m. m. (Forts.)
människas liv. Är det då riktigt att genom vidriga samhällsförhållanden mödrarna
skola tvingas överlåta sina barn till kollektiva institutioner just under
denna ömtåliga period i deras liv, låt vara att institutionerna ha kvalificerade
arbetskrafter och att man kan göra den invändningen att barnkrubbeföreståndarinnan
kanske har mycket större pedagogiska och psykologiska kvalifikationer
än de flesta mödrar? Det är dock i regel så, att en mor just genom
att hon är barnets mor har speciella förutsättningar att fostra och vårda sina
barn och att ingen annan människa i världen kan ersätta henne. Det är det,
som gör att man måste betrakta moderns personliga vård av sina barn såsom
både det normala och det mest önskvärda.

Såsom nämndes av fröken Ebon Andersson, framskymtar emellertid ofta i
debatten, att det finns tendenser i vårt samhälle att betrakta detta såsom en
ståndpunkt, som måste övervinnas, och att det rent av är ett ideal att man får
till stånd en kasernering sa att säga av våra barn. Det är förresten samma
anda, som kom till uttryck genom förslaget härom året att alla Sveriges skolbarn
skulle bespisas på statens bekostnad, inte bara de, som hade långa vägar
och levde på dålig matsäck, utan t. o. m. barnen i staden, som endast hade
tio minuters väg hem till bostaden. Yad skall det tjäna till att lära våra unga
flickor hushållsekonomi, matlagning och näringsfysiologi och sådant, örn de
sedan såsom mödrar kanske inte ens skola vara i tillfälle att ge sina barn en
närande och riklig och väl sammansatt föda?

Det är hela denna tendens att liksom flytta undan hemmet eller att pressa
ned nivån där, som vi måste vara på vår vakt emot.

Nu kan någon invända, att jag tar till storsläggan i onödan genom att
anföra dessa synpunkter i anslutning till det högst önskvärda lagförslag, som
bär föreligger — jag påpekar ännu en gång att jag anser det vara ett önskvärt
lagförslag, för att ingen skall komma och säga, att jag av några reaktionära
synpunkter motsätter mig en trängande social reform. Jag har emellertid
mycket starkt velat understryka, att utskottet hade bort kosta på sig
att framhålla att de här föreslagna åtgärderna dock måste betraktas såsom tillfällighetsåtgärder
i avvaktan på en annan social utveckling.

Därvidlag tyckte jag att herr Mårtensson såsom arbetarerepresentant i sitt
utmärkta anförande tryckte just på den ömma punkten, då han framhöll vikten
av att arbetarhustrurna kunde få deltidsarbete. Det är så man ser på
saken i de djupa leden. Där anser man inte, såsom en del damer tyckas tro,
att man blir hjälpt bara genom att få möjlighet att skicka bort barnen utan
problemet för dessa mödrar är, hur de skola kunna få lia barnen hos sig.’ Därför
__ bör hela vår sociallagstiftning gå ut .på att skapa en sådan ekonomisk
niva även^i arbetarhemmen, att modern själv kan fa ta hand örn sina barn.
Jag går så långt att jag säger, att för ett hem, där det finns fyra, fem småbarn,
är det helt enkelt ett oting att modern skall vara tvungen att ge sig ut i
förvärvsarbete, även örn barnen kunna lämnas till de mest ändamålsenliga
spädbarnskrubbor och lekskolor och allt vad det är. Därigenom få inte barnen
den regelbundna kontakt med modern som fallet vöre, örn familjen levde
under sådana ekonomiska villkor att modern själv kunde fostra sina barn.

_ Det är visserligen sant, att det inte är någon lätt uppgift att få det privata
näringslivet att ga med pa en sadan omläggning, som jag här berört men
det hindrar dock inte att den sociala lagstiftningens huvudsyfte bör vara att
söka hjälpa mödrarna till en sådan ställning i ekonomiskt avseende, att de
personligen kunna få handleda och vårda sina barn.

Häruti instämde herrar Olovson i Västerås, Lundstedt, Lundberg i Uppsala,
Gustafsson i Bogla och Sundström i Vikmanshyttan.

Onsdagen den 24 november 1943.

Nr 32.

Statsbidrag till daghem och lekskolor m. m. (Forts.)

Herr Lundli: Herr talman! Herr Eriksson i Frägsta sade, att de åtgärder,
som nu äro föremål för behandling, måste betraktas såsom nödfallsåtgärder
och betingade av den kristid, vari vi leva. Såsom motiv för detta anförde han,
att man kunde befara konkurrens mellan de olika institutioner, som det här
gäller, och hemmets värld, en synpunkt som understrukits också av ett par
andra talare.

Lag skulle vara beredd att instämma häri, örn jag delade dessa talares ängslan
tor att det verkligen skulle bli fråga örn konkurrens mellan hemmen och
lll^itutiönerna i fråga, men det gör jag inte. Jag har tvärtom med största
tillfredsställelse hälsat det föreliggande förslaget, då jag anser de pedagogiska
synpunkter, som sa kraftigt framhållits såväl i propositionen som i utskottets
utlåtande, vara av utomordentligt stor betydelse. Jag är för min del
av den bestämda uppfattningen, att lekskolverksamheten — som visserligen
bara är ett led i de åtgärder, som det här gäller — långt ifrån att konkurrera
med hemmen i stället på allra bästa sätt kompletterar hemmens fostrande gär“ngb\.
j ™an såsom .ja£ under åtskilliga år varit i tillfälle att i småskolan
jämföra de barn, som komma från lekskolor, med dem, som sakna sådan underbyggnad,
kan man inte komma ifrån att de förra barnen fått mycket i
fråga örn sm utveckling som de senare icke fått. Det bär uppenbarligen för
barnens utveckling under den ömtåliga förskolåldern varit av stor betydelse
att under några timmar örn dagen få under en duktig ledarinna sysselsättas
med ordnad lek och ordnat lättare arbete.

Jag tror därför för min del, herr talman, att framför allt lekskolverksamheten
ur pedagogisk synpunkt är i hög grad värd stöd av det allmänna.

a£ V1j* vidare understryka, såsom också framgår av akterna i målet, att
hela lekskolverksamheten hittills arbetat under ytterligt svåra förhållanden.
Anstallningsforhallandena aro losa, lönerna ytterligt låga, pensionsrätt saknas
o. s. v. Detta skapar en osäkerhet och bristande stadga i arbetet, som inte
kan vara nyttigt, nar det galler en verksamhet som för det allmänna är av så
stort gagn. Jag skulle darfor liksom några andra talare här gärna ha sett,
B riksdagen i dag kunnat fatta ett principbeslut om att framdeles på ett mer
effektivt satt an det nu ar fråga örn stödja lekskolverksamheten. Jag måste
dock erkänna att jag kanner mig övertygad av de skäl mot ett sådant principbeslut
som för utskottet anförts av olika remissinstanser. Men jagP vill

%3v* ä aasÄrkomma -*

rJw?eSSa P,flnc^lcl].a anmärkningar vill jag foga en detaljanmärkning. I
propositionen har föreslagits, att inseendet över hela denna verksamhet Skall
förläggas till socialstyrelsen utom när det gäller lekskolans pedagogiska verksamhet,
da det skall förläggas till skolöverstyrelsen. Jag har inte kunnat
finna av propositionen att skolöverstyrelsen tillförts någon särskild komnetent
arbetskraft för detta ändamål. .Tåg är inte säker på. örn det inom övers
grelsen redan finns någon sådan arbetskraft, men jag har inte haft anled
ning att tro det. Örn alitsa detta inte. är fallet, vill jag, såsom fröken Ebon
Andersson redan gjort, understryka betydelsen av att detta överinseende kommer
att utövas av kompetenta krafter, framför allt av sådana med verklig ut
bildning pa området. Inte minst gäller detta den provtid, som första året ut
,?C).att m''?''n kan rakna med att de principer för arbetet, som då komma
att fast slas av den inspekterande myndigheten, kunna få avgörande betydelse
för framtiden. Det ar av slör vikt att icke byråkratiska synpunkter här få

Nr 32.

Onsdagen den 24 november 1943.

Statsbidrag till daghem och lekskolor m. m. (Forts.) lin n

göra sig gällande, utan att verklig sakkunskap kommer att pingla ledandet
av denna verksamhet under dess första år med statligt stöd.

Jag ber, herr talman, med dessa ord och med uttryckande av den förhoppningen,
att det beslut, som vi nu komma att fatta, snart måtte följas av liera
i samma riktning, att få yrka bifall till utskottets föreliggande förslag.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Det åligger ju mig att försöka
ge några skäl för den ståndpunkt, som statsutskottet intagit med anledning
av elen föreliggande propositionen. Jag skall da givetvis även .upptaga till
bemötande de synpunkter, som framförts under debatten bär, även örn det
måste ske i största korthet, då det är många talare, som haft ordet, och en
hel del synpunkter, som blivit anförda.

Jag vill först säga, att jag helt och hållet delar den uppfattning, som framförts
"av fru Västberg och vari man instämt från andra håll, nämligen att det
hade varit önskligt att frågan kunnat lösas så att säga i hela sin vidd och i
ett sammanhang genom fattandet av ett principbeslut^ pa vilket verksamheten
för framtiden skulle kunna grundas. Emellertid är det ju nu fråga örn att
staten under en svår tid skall börja ge bidrag till denna verksamhet, och .det
förefaller mig då att man kan nöja sig med att staten lämnar bidrag och inte
kräva även ett principbeslut redan nu. Det väsentliga bär är att man, såsom
kammarens ledamöter säkert ha uppmärksammat, redan under innevarande
budgetår skall kunna taga statsmedel i anspråk för verksamheten. Det är ju
ganska naturligt, att man, när Kungl. Majit förelägger riksdagen förslag att
redan för löpande budgetår ställa medel till förfogande, tager sikte på just
de förhållanden, som existera under detta budgetår. Hade det däremot gällt
att fatta ett principbeslut rörande frågan i hela dess vidd, så skulle naturligtvis
principfrågan förelagts riksdagen före budgetårets början.^ Nu har
emellertid Kungl. Maj :t begärt riksdagens bemyndigande att för ifrågavarande
ändamål få taga i anspråk ett visst begränsat belopp redan under innevarande
budgetår. Det är under sådana förhållanden självfallet, att man nöjer
sig med en försöksverksamhet, avsedd att stödja nyinrättade institutioner på
sådana platser, där behovet med hänsyn till rådande förhållanden på arbetsmarknaden
är mest trängande. Detta är ju huvudpunkten i hela vårt betraktelsesätt.
Jag tycker, att man bör låta sig nöja med den uppläggning, frågan
sålunda erhållit.

Emellertid har man här i debatten tagit upp en hel rad frågor av rent principiell
innebörd. Herr Hallén höll ett varmhjärtat anförande, präglat av hans
sociala erfarenheter. Det mesta av vad han sade i sitt anförande har jag ingen
anledning alls att polemisera emot. Det förslag, som nu ligger på riksdagens
bord, är emellertid enligt min uppfattning föga ägnat att tjäna som underlag
för den kritik av samhällsförhållandena, som framkom i herr Halléns anförande.
Det finns sålunda, förefaller det mig, ingen anledning att vid behandlingen
av den nu föreliggande frågan upptaga debatt örn de synpunkter, som
framfördes av herr Hallén.

En annan talare i debatten gick ju till och med så in i detalj, att han reserverade
sig mot namnet lekskolor. För min del tycker jag, att namnet
lekskolor är alldeles utmärkt. lekskola är ett svenskt ord och ett ord
som säger precis vad som bör sagås. Närmast efter förebild från utlandet
har man tidigare talat örn »trädgårdsskolor». Ingen benämning kan
vara olämpligare. »Barnträdgårdarna» i städerna se icke alls ut som några trädgårdar.
I regel är det fråga örn stenhus nied en cementerad eller grusad gård.
Jag förmodar, att den ärade talarinnan på Stockholmsbänken närmast tänkte
på att ordet »barnträdgård» är en ordagrann översättning av det tyska ordet

Onsdagen den 24 november 1943.

Nr 32.

Statsbidrag till daghem och lekskolor m. m. (Forts.)
»Kindergarten». Tidigare lia lekskolorna i vårt land mycket allmänt kallats tor
kindergarten, men det är ett ord, som minst av alla passar i detta sammanhang.
Ordet lekskola tycker jag säger .lust vad som bor sagås Delvis ar har
emellertid en fråga om tycke och smak, och örn smaken skall man ju icke
diskutera. Jag vill dock icke underlåta att säga, att i mitt tycke ar Hung .

Maj:ts beteckning bättre. ; 1U,„ , ., ■ i t- pri

Vidare har man anmärkt på, att utskottet lagt alltför stor vikt. vid förhållandena
på arbetsmarknaden. Man har därvid förmenat, att utskottet framför
allt bort låta sociala synpunkter vara avgörande vid ärendets behandling, born
jag framhöll i början av mitt anförande har emellertid saval departementschefen
som utskottet framhållit behovet av en statlig understödsverksamhet pa detta
område. Man har knutit an till det behov av dylika nyinrättade institutioner,
som främst ur arbetsmarknadssynpunkt förefunmts på olika orter. Att man sedan
i det sammanhanget kan behöva vidtaga åtgärder för att förminska arbetstiden
för mödrar, som skola placera sina barn i dessa inrättningar, och tor att
överhuvud taget möjliggöra för dem att fostra sina barn i hemmet vill jag pa
intet sätt bestrida. Jag vill emellertid giva uttryck åt en stilla undran, varior
man i sammanhang med denna fråga skall uppställa krav pa sådana åtgärder.
Det förefaller mig, att man bör lösa det antydda problemet i annat sammanhang.
Enligt mitt förmenande är här allenast fråga örn att tillgodose det ökade
behov av arbetskraft, som för närvarande föreligger, på så sätt, att man satter
mödrarna i stånd att placera sina barn medan, de själva äro upptagna .av förvärvsarbete.
Denna hjälpverksamhet har hittills i mycket stor utsträckning
på tätorterna bedrivits av enskilda., ofta med bidrag av kommunerna.. Alira tors
var det, skulle jag tro, de kyrkliga kommunerna som visade sitt intresse tor
saken. Här är det sålunda meningen, att staten skall hjelpa, dar det behovs.
Detta betecknar ett framsteg. Jag erkänner, att mitt betraktelsesätt givetvis
borde fört mig över till den ståndpunkt, som hävdats i en av motionerna, nämligen
att vi borde fatta ett principbeslut, som skulle gälla för ali framtid, dag
har emellertid den förhoppningen, att när vi nu under löpande budgetar satta i
gång denna verksamhet såsom en försöksinstitution man sedermera skall kunna
bygga ut den så, att den för framtiden kan få det åsyftade innehållet och den

åsyftade permanensen. ... ,

Vidare har det sagts några ord om kompetensvillkoren tor personalen, ivian
har kritiserat, att utskottet i anslutning till en väckt motion uttalat sm
anslutning till att examen i barnavård skulle kunna medföra kompetens för i.oreståndarinnebefattningar.
Jag vill fästa uppmärksamheten på att utskottet icke
sagt något mera och bestämdare i detta avseende än att »vad motionärerna härutinnan
anfört finner utskottet värt beaktande» och sedan tillagt, att »utskottet
förutsätter, att socialstyrelsen ägnar denna fråga vederbörlig uppmärksamhet,
när det gäller att förklara sökande skickad att bekläda ifrågavarande befattningar».
Det är sålunda icke fråga örn några bestämda direktiv, dag tycker,
att fröken Andersson icke har någon anledning att på denna punkt rikta kritik
mot utskottet. Å andra sidan vill jag emellertid framhålla, att man pa
många håll hyser den uppfattningen, att man överdriver betydelsen av hog kompetens
och hög utbildning, när det gäller denna verksamhet. Jag skulle tro, att
det icke är nödvändigt för oss afl här ställa upp. dessa synpunkter emot varandra.
Örn man med förtroende överlämnar prövningen av denna fråga till den
övervakande myndigheten, socialstyrelsen, så tror jag nog, att allt kommer att
bli bra, när verksamheten kommer i gång.

Jag kan, tror jag, sluta med detta. Jag förmenar, och utskottet Ilar aven ansett
att Kungl. Maj:ts förslag är betingat av de omständigheter, varunder vi
nu leva. Jag vill som min personliga förhoppning uttala, att vi, när vi under

Nr 32.

Onsdagen den 24 november 1943.

Statsbidrag till daghem och lekskolor m. m. (Forts.)

1944 års lagtima riksdag komma att fastställa budgeten för 1944/45, skola
finna ett anslag för motsvarande ändamål uppfört på budgeten, och att man då
kan linna möjlighet att i vidare utsträcknig pröva de synpunkter, som man har
att lägga på denna fråga.

I sakens nuvarande läge ber jag sålunda, herr talman, att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr Erlander: Herr talman: Jag kan i långa stycken nöja mig med att
instämma i vad statsutskottets representant här nyss anfört. På en punkt kanske
det må vara mig tillåtet att göra en reservation. Det är klart, att eftersom jag i
bet olknmgsutrednmgen har förordat, att statsmakterna nu skulle fatta ett principbeslut
i ärendet, sa hade jag helst sett, att så hade skett. Jag tror icke, att
riskerna av ett sadant beslut varit stora. Allting kan ändras, örn omständigheterna
visa, att man gjort ett misstag, och därför tror jag, att det nog hade gått
att taga risken härför.

Jag begärde emellertid ordet, herr talman, när det från åtskilliga håll här i
kammaren drogs upp en principdebatt. Det föreföll, som örn man skulle vilja
ställa vad man betecknade som en personlig fostran i hemmen av barnen mot en
kollektivistisk uppfostran. Ett par av talarna — jag syftar icke på herr Hallén
" sammanknöto den proposition, som vi nu behandla, med de tendenser till att
kollektivisera barnuppfostran, som man ansåg nödvändigt att ingående varna
tor. Jag anser mig då böra principiellt motivera befolkningsutredningens inställning
till ifrågavarande spörsmål. Jag vill genast deklarera, att det hos befolkningsutredningen
icke funnits någon som helst önskan att spränga sönder hemmen.
Genom hela vårt arbete har det gått som en röd tråd, att alla åtgärder, som
irån samhällets sida vidtagas för barnen och mödrarna, böra avse att skapa hem,
som bliva trivsamma för medborgarna. Örn vi skulle misslyckas med den uppgiften,
drömmer ingen^i utredningen örn att vi skulle kunna komma till en lösning
av befolkningsfrågan. Inför varje förslag lia vi frågat oss: hur kommer
detta^att^paverka var allmänna linje att stärka och stödja hemmen? Kommer det
att på något sätt verka distraherande på denna huvudlinje? I så fall får man
tänka sig för åtskilliga gånger, innan man går vidare.

Hur ligger det nu till med förslaget örn barnkrubbor och lekskolor? Beträffande
de späda barnen — jag kan gå så långt, att jag säger beträffande barn
under ett år — ha vi vid upprepade tillfällen deklarerat, att vi anse det ur samhällets
synpunkt och ur hemmens synpunkt vara önskvärt, att modern har möjlighet
att taga hand om dessa barn själv. Vi ha ingen som helst vilja att inrätta
barnkrubbor för dessa barn i så stor utsträckning, att det blir möjligt för
mödrarna att vältra över deras fostran på samhället på det sätt, som här har
antytts. Arbetsmarknadspolitiska och försörjningsskäl kunna nödvändiggöra inrättandet
av barnkrubbor även för små barn — men önskvärt ur hemmens synpunkt
är det icke. Vi tro, att det både för moderns och barnets skull är önskvärt,
att de hålla ihop under det första levnadsåret. Jag hoppas, att statsmakterna
inom kort komma att få behandla frågan örn understödjande av ensamma mödrar-
Vi komma därvid att gå så långt, att vi förorda för samhället kostsamma
åtgärder för att möjliggöra även för de ensamstående mödrarna att under så
lång tid och så trivsamma förhållanden som möjligt hålla ihop med sina barn,
ty vi anse, som jag nyss sade, att det är ett önskemål både ur samhällets, hemmens
och barnens synpunkt, att så kan ske.

Men, herr talman, förhållandet blir annorlunda, när vi komma till de något
äldre barnen. Där är det väl icke mycken mening i att försöka framlägga förslag
till ideallösningar, som icke stämma överens med det samhälle, i vilket vi
befinna oss. Detta samhälle har åtminstone för närvarande behov av den kvinn -

Onsdagen den 24 november 1943.

Nr 82.

Statsbidrag till daghem och lekskolor m. m. (Forts.)
liga arbetskraften, ett behov, som man på ett eller annat sätt bör tillgodose.
Örn man nu säger, att man icke skall vidtaga några åtgärder för att möjliggöra
att detta behov tillgodoses, vad blir för kvinnor med barn resultatet? Resultatet
blir, att kvinnor, som hava barn, vilka äro så pass små, att de icke kunna klara
sig själva, bli utestängda från den arbetsmarknad, som behöver deras arbetskraft,
örn de icke kunna skaffa sig någon som tager hand om barnen under arbetstiden.
De få taga annat, tyngre och sämre betalt arbete, till exempel skurning
och städning, som de kunna utföra under de tider, då mannen är hemma
från sitt arbete. Dessa kvinnor skjutas över till arbetsuppgifter, som bättre lämpa
sig för yngre och kraftiga arbeterskor utan barn. För barnets skull bliva de
utestängda från lättare arbete, vilket i och för sig skulle lämpa sig för dem.
Enligt den erfarenhet befolkningsutredningen gjort, har på vissa orter kunnat
konstateras en utveckling, vilken det vore skäl i att de, som tala örn att man
icke bör kollektivisera barnuppfostran, toge och tittade litet närmare på, så
skulle de lättare inse, vad det betyder att lätta hustruns arbete med barnen. Därför
att hon har barn tvingas hon att taga en sysselsättning, som kan utföras på
sådan tid, då det finnes någon, som är hemma och kan sköta barnen. Detta bidrager
sannerligen icke till att hålla ihop hemmen. Det är precis så saken icke
bör ordnas, örn man verkligen vill, att hemmen skola bliva så trivsamma sorn
möjligt för medborgarna. Ur den gifta kvinnans egen synpunkt verka under sådana
förhållanden barnen som en börda, örn de inkräkta på hennes rörelsefrihet
i en så stor utsträckning, som de för närvarande göra.

Beträffande rörelsefriheten vill jag gå ännu längre, än vad de arbetsmarknadspolitiska
skälen skulle motivera. Det bör finnas en möjlighet även för
våra hemkvinnor att vid något tillfälle bliva lediga en halv dag, eller helst
en hel, för att sköta privata angelägenheter. Herrarna få ursäkta mig, men
jag anser att samhället bör vidtaga åtgärder i sådant syfte, örn vi överhuvudtaget
mena allvar, då vi säga, att hemkvinnan, som skaffar sig barn, skall behandlas
på samma sätt som vi alla andra medborgare i samhället, som fordra
rörelsefrihet.

Nu är det ju emellertid icke bara hemmen och mödrarna, som äro parter i
detta mål. Det är ju också barnen. Det är ganska uppenbart, att om jag stöde
här för att försvara ett regeringsförslag, som innebure, att man skulle stoppa in
barnen på måndagsmorgonen och taga ut dem på lördagseftermiddag, och att
barnen helt och hållet skulle vara hänvisade till denna kollektivistiska uppfostran,
så skulle jag känna mig ganska obehaglig till mods. Men det är icke fallet,
utan vad man talar om är att öppna möjligheter för pedagogisk påverkan på
barnen under en relativt kort del av dagen. Vi lia talat örn sex timmar örn dagen
i vissa fall, där det av arbetsmarknadspolitiska skäl är motiverat. Men var
och en, som sysslat med dessa ting, vet, att i regel omspänner lekskolan icke så
stor del av dagen.

Det är mycket intressant att höra att de finnas, som anse, att ett kortvarigt
omhändertagande av barnen skulle medföra risker för barnen. Den engelska
regeringen, som har åtskilligt annat att stå i under dessa tider, har ansett denna
fråga vara av sådan vikt, att den i dagarna har lagt fram ett förslag, som
omfattar stödåtgärder till den halvöppna barnavården. Det är ett helt pedagogiskt
system, som lagts upp. Jag skall icke nu gå närmare in på det men något
beröra det när det gäller barn över två års ålder. Skolplikten börjar i England
tidigare än hos oss, och femårsåldern betraktas som normal. Men även för barn
mellan två oell fem år har den engelske ecklesiastikministern — utgången från
högerpartiet — ansett läget vara sådant, att man bör vidtaga åtgärder av såväl
pedagogiska som sociala och andra skäl. Frågan blev i underhuset föremål
för en debatt, som varade två dagar trots krigstiden. Där uttryckte man,
icke ett beklagande av att ett förslag till kollektivistisk fostran kommit fram

Nr 32.

Onsdagen den 24 november 1943.

Statsbidrag till daghem och lekskolor m. m. (Forts.)
utan önskemålet, att man skulle forcera saken så att man löste frågan även
under nu bestående förhållanden. Jag tror, att det är ett mycket mera realitetsbetonat
sätt att taga upp saken. Vi kunna icke komma ifrån, att beträffande
praktiskt taget alla barn är det ett önskemål, att de få slipas av mot varandra
under en erfaren pedagogisk ledning under åtminstone två eller tre timmar örn
dagen. Under den tiden bereder man automatiskt hemmet och hemkvinnan en
lindring i arbetsuppgifterna.

Jag har, herr talman, velat så pass utförligt motivera vårt ställningstagande,
och jag vill sluta med att säga samma ord som dem varmed jag började mitt
anförande, att i alla våra förslag komma kammarens ledamöter att finna, att
vi bygga upp dem som åtgärder till hemmets stöd, för att möjliggöra att hemmen
skola bli samlingspunkter för både unga och gamla medborgare. På det
sättet tro vi, att det skall kunna gå att skapa ett trivsamt samhälle i vårt land.
Ha vi skapat ett trivsamt samhälle ha vi också gjort vad vi kunnat göra för att
lösa befolkningsfrågan.

Fru Västberg instämde häruti.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Jag har begärt ordet för att få fästa
uppmärksamheten på en detalj i det här föreliggande förslaget, som icke saknar
betydelse. I 1935 års lagstiftning angående stödåtgärder i fråga örn bostadsförsörjningen
för de barnrika familjerna finns det en bestämmelse, som
talar örn önskemålet att i samband med dessa fastigheter erhålla så kallade
daghem, kindergarten eller barnträdgårdar eller vad man vill kalla dem. Denna
anordning har på skilda ställen ute i landet kommit i tillämpning, dels i direkt
anslutning till barnrikefastigheter och dels för större eller mindre områden av
samhället.

Nu ägas dessa daghem i de flesta fall av en stiftelse, som också står för

bostadsförsörjningen för de barnrika familjerna. Den har i många fall kom munalt

stöd, i en del fall större, i en del fall mindre, men i vissa fall intet sådant
stöd alls. I mångå fall, för att icke säga i de allra flesta fallen torde emellertid
avlöningen till personalen ligga väsentligen under den, som är föreslagen
_i den kungl, propositionen. Örn nu statsbidrag i dessa fall kommer att
utgå. till nystartade daghem, så skulle ju resultatet kunna bli det, att den
kvalificerade personalen — ty i regel är det sådan personal som fyller de fordringar
som här äro avsedda — kommer att bli sökande till de nyinrättade
tjänsterna, där lönen ligger kanske en tusenlapp över den de ha, och även få

dessa tjänster; de äro ju icke annat än människor de heller. Resultatet blir, att

dessa stiftelser, som icke kunna få statsbidrag eller, på grund av att det kommunala
intresset saknas, annat bidrag, som skulle kunna träda i stället, komma
i det läget, att de få nöja sig med den mindre kvalificerade personal, som kan
bli över.

Jag har med detta, herr talman, bara velat fästa uppmärksamheten på att
det skulle vara orimligt, om en sådan reform som denna komme att få verkningar,
som icke alls äro avsedda, eller att visserligen gifta kvinnor med ett
eller två barn skulle kunna komma ut på arbetsmarknaden men samtidigt de
institutioner, som ägnat sig särskilt åt de barnrika familjerna i samhället,
skulle få vidkännas ogynnsamma följder därav. Emellertid läser jag åtminstone
ut ur statsutskottets utlåtande en välvilja, som jag hoppas kan tolkas på det
sättet, att örn tillsynsmyndigheten skulle se att tendenser exempelvis av den art,
som jag här har berört, skulle framträda, skulle tillsynsmyndigheten kunna ingripa,
antingen på det sättet, att den gåve dessa institutioner statsbidrag så
att de kunde avlöna sin personal på sådant sätt att de kunde tävla med de
andra, eller också påverka de kommunala myndigheterna så att de på ett eller

Onsdagen den 24 november 1943.

Nr 32.

Statsbidrag till daghem och lekskolor m. m. (Forts.)
annat sätt hjälpte till. Skulle det ej vara möjligt för tillsynsmyndigheten att
läsa ut detta ur statsutskottets betänkande här skulle jag vilja ställa en valjan
till statssekreteraren i socialdepartementet att med uppmärksamhet följa dessa
ting, så att icke det som vi här sträva efter och som jag för min del helt ansluter
mig till, till sina verkningar kanske kominer att gå ut över de barn i
samhället, som bäst behövde hjälp i detta avseende.

Det är bara för att fästa uppmärksamheten på denna sak, herr talman, som
jag här tagit till orda.

Fru Rydh Munck af Rosenschöld: Herr talman! Det skulle egentligen vara
alldeles onödigt för inig att efter herr Erlanders uttömmande och utomordentliga
anförande tillägga någonting alls. Men i min egenskap av medlem i befolkningsutredningens
delegation för hem- och familjefrågor bär jag känt det
sorn min. skyldighet att hjälpa till att lugna de talare, som tyckas ha skrämt
upp sig till att tro, att bakom detta förslag skulle finnas någon som helst
vilja att styra till det så i vårt land, att alla Sveriges barn så småningom i
tur och ordning skulle vandra från den ena vårdformen till den andra.

Jag vill kraftigt understryka vad befolkningsutredningens ordförande herr
Erlander har sagt, att utredningen — och det gäller i samma grad dess delegation
för hemfrågor — vid alla tillfällen frågar sig: Ar den åtgärd vi nu
fundera på verkligen av den art, att den stöder hemmen och hjälper oss att
bevara kontakten mellan föräldrar och barn i så hög grad som möjligt. Det
skulle verkligen vara glädjande, örn man kunde fa kammarens ledamöter att
göra en blixtvisit i utredningen och delegationen och se den tid vi anslå just
till diskussioner på den punkten och de vägar man försöker komma fram till
för att nå de bästa resultaten just i detta avseende.

Denna delegation har ju nu i allt sitt arbete försökt just att komma med
förslag som kunna stödja kvinnorna i deras hemarbete och komma omvårdnaden
örn barnen att bli så effektiv som möjligt. Men det hindrar ju ej, att man
måste se på livet sådant som det gestaltar sig. För min del tycker jag, att
departementschefen i propositionen slår huvudet på spiken, nä,r han säger:
»Den diskussion, som förts beträffande lämpligheten av att mödrar ha förvärvsarbete,
har i stort sett en akademisk karaktär. Det faktum man kan
utgå från är, att kvinnlig arbetskraft i ökad utsträckning användes inom näringslivet.
» Jag skulle vilja tillägga det faktum, att för många mödrar är
det så gott som oundvikligt ur ekonomisk synpunkt att de ha förvärvsarbete.
Herr Erlander visade på, hur man kanske, örn man stänger de bästa vägarna
för dessa kvinnor, skjuter dem in på områden, där de bli sämre betalda och
få tyngre arbete. Kanske är för många mödrar, särskilt de ogifta, just den
omständigheten, att det finnes sådana här vårdhem, den^ enda möjligheten att
hålla kontakten kvar med barnen. Ty ha de icke en möjlighet att behålla sitt
arbete och på det sättet få omvårdnaden örn barnen tryggad, är deras enda
möjlighet att utackordera barnen och kanske därmed för alla tider förlora
känslan för och kontakten med sina egna barn. Det kunna vi icke vilja.

Jag skulle också vilja understryka vad herr Lundh så utmärkt framhöll
och senare också herr Erlander antydde beträffande den pedagogiska vikten
av dessa lekskolor för något äldre barn. Jag var härom kvällen på en diskussion
bland pedagoger, där man uttalade den förhoppningen, att vi skulle
få ett obligatoriskt lekskole- eller förskoleår för alla barn. Ty pedagogerna
voro av den uppfattningen, att barn i åldern närmast före skoltiden icke fara
bra av att ej på något sätt sysselsättas litet mera metodiskt än vad. som sker,
örn de själva få driva ikring stugan eller på gatorna._ Det kanske icke dröjer
så länge förrän riksdagen får tillfälle att debattera just ett sådant obligato -

Nr 32.

Onsdagen den 24 november 1943.

_ Statsbidrag till daghem och lekskolor m. m. (Forts.)
riskt år. Från pedagogernas sida förefaller det, som örn man icke hade några
som helst betänkligheter mot lekskoleprincipen. Men en sak är tydlig, och det
är, att där får man icke lämna översynen över barnen till vilka krafter som
helst Många pedagoger hålla före, att det fordras mycket större psykologisk
förmåga att leda barn just vid den åldern än på senare stadier. Det är därför
man i så hög grad måste hålla på utbildningskravet.

Även örn jag mäste tacksamt erkänna, att utskottet beaktat våra synpunkter,
skulle jag för min del ha varit glad, örn utskottet ansett sig kunna gå in
för befolknmgsutredningens förslag örn ett principiellt ställningstagande redan
nu, darior att det givetvis är av stor vikt, därest vi någonsin skola få de
kraiter vi behöva för att leda denna verksamhet, att de kunde veta, att de
vagade ga in för en sådan utbildning. Det skulle som sagt varit önskvärt, örn
utskottet vagat taga samma ståndpunkt som reservanten.

. Herr talman! Eftersom jag redan under överläggningarna mellan befolkmngsutreclningen
och hemdelegationen gått in för den ståndpunkten, yrkar
jag för mm del bifall till herr Oscar Olssons reservation.

Fröken Andersson ^erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde:
Herr talman! Bara några ord i korthet. Jag tror, att de, som kritiserat dem,
som ansågo, att man skulle vara vaken på denna punkt, drivit sin kritik
alltför hårdraget. Jag har icke från något håll hört, att man gått mot detta
förslag. Tvärtom har det varit — jag höll på att säga — en enda hallelujastämning
till förmån för det. Men när herr Erlander talade örn, att mödrarna
skola få tillfälle att lämna ifrån sig barnen under ett par tre timmar örn dagen,
är det icke detta problem, som diskuteras, utan det är arbetsmarknadspolitiska
synpunkter, som sta i centrum. Det innebär, att man skall underlätta
för kvinnorna att i större utsträckning komma ut på arbetsmarknaden,
till industrien, där, såvitt jag vet, det råder åtta timmars arbetstid örn dagen,
och där hustrun får arbeta från lrlockan 6—7 på morgonen till klockan 5—6
pa kvällen. Sedan skall hon sköta hem, man och barn, laga mat m. m., och
jag föreställer mig, att ungarna skola läggas i något så när god tid. När,
frågar man, blir det då den uppfostrande kontakt mellan mor och barn, som
man strävar efter? Var och en vet, att många mödrar måste arbeta ute, och
att barnkrubbor äro nyttiga och nödvändiga. Men frågeställningen är: Vad
innebär det ideal, som man från många håll uppställer? Är det idealet, att
mödrarna skola stimuleras att under hela dagen vara borta från hemmen?
Det talas örn mödrarnas frihet! Jag är den förste att understryka allt vad
11 r .. hör, men jag har den »naiva» föreställningen, att mödrarna först
och främst ha skyldigheter mot sina barn.

Vidare yttrade

Herr Isacsson. Herr talman! Jag tror, att den debatt som förts varit
nyttig ur mer än en synpunkt. Den har först och främst visat, att det nog
räder en del meningsskiljaktigheter örn föreliggande förslag. Den visar samtidigt,
att den väg jag för min del och utskottet valt: att icke alltför bestämt
iastlasa den framtida utformningen av denna socialvård, är den riktiga. Jag
tror också, att det är klokt, örn riksdagen följer vad i detta stycke anvisats.

oedan vill jag säga ett pär ord till herr Hallén. Jag vill börja med att förklara,
att jag till alla delar instämmer i det vackra framtidsprogram han skisserade,
den idealtid, då mor och barn få vara tillsammans i hemmet. Vem vill
ej vara med örn detta, herr Hallén? Men jag kan icke instämma med honom,
nar han klandrade utskottet, därför att vi icke skrivit örn detta. Vi ha haft

Onsdagen den 24 november 1943.

Nr 32.

Statsbidrag till daghem och lekskolor m. m. (Forts.)
att yttra oss om ett konkret förslag till åtgärder, som beröra nutida förhållanden.
Detta ha vi försökt göra. Men det innebär ej, att vi därför äro blinda
för det idealtillstånd, varom herr Hallén och jag och många andra drömma.
Det är emellertid på det sättet, herr Hallén, att under de år som varit och
den tid som är har det uppstått ett mycket starkt krav på kvinnlig arbetskraft.
Det har vidtagits åtskilliga åtgärder för att mobilisera denna arbetskraft,
till och med mot vederbörandes egen önskan. Det är i en dylik situation som
man får taga ståndpunkt till sådana krav som de framförda. Det har utskottet
gjort. .

Jag understryker ännu en gång, att det är nyttigast, att vi icke låsa oss
fast vid hur det skall se ut i framtiden på detta område i vidare mån än vad
utskottet föreslår.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till
den av herr Oscar Olsson avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen; och
blev utskottets hemställan av kammaren bifallen.

Herr första vice talmannen övertog nu
lingar.

§ 6.

ledningen av kammarens förhand -

Föredrogs första lagutskottets utlåtande, ar 50, i anledning av Kungl., Andrad] „
Maj :ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen V iggbom. ®
den 16 oktober 1914 (nr 349) örn tillsyn å fartyg. tillsyn å

fartyg.

Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade

Herr Lindberg i Stockholm: Herr talman! Jag har till detta utskottsutlåtande
fogat en reservation som är något oegentlig, ty det är icke mot utskottets
motivering, som jag har invändningar att göra, utan det är närmast mot en
motivering, som saknas i utskottets utlåtande.

Det föreliggande förslaget innebär, att man skall mjuka upp 1 § i tillsynslagen
och undandraga från tillsyn de fartyg, som förhyras av kronan och användas
med civil besättning ombord. När man under alla dessa år ivrat för
sjösäkerhetsbestämmelser och även fått sådana i ganska stor utsträckning, förefaller
det givetvis för sjöfolket egendomligt, att man skall taga bort säkerhetsbestämmelserna
för fartyg, som förhyras av kronan. Örn de förhyras av. annan,
gälla givetvis säkerhetsbestämmelserna. För sjöfolkets vidkommande innebär
ju också själva anställningskontraktet, örn jag så får kalla det, en garanti för
att man har den säkerhet, som lagarna i olika avseenden föreskriva. Man har
ju också i 1942 års sjömanslag i § 38 föreskrivit, att därest besättningsman
vägras syn på fartyget, äger denne besättningsman rätt till avmönstring och
rätt till ersättning för den förlust han därigenom lider. När förlusten icke kan
uträknas gäller, att vederbörande skall erhålla en månads extra hyra.

Nu frågar man sig, hur det i ett fall som detta skall ske, när tillsynslagens
bestämmelser äro upphävda och den civila fartygsinspektionen inte har att ta
befattning med inspektion av bostäder och fartygets sjövärdighet i övrigt. Örn
besättningen begär syn och således inte kan få den, vem skall då betala den
ersättning som besättningen har rätt till? Det är en fråga som man ju måste
ställa sig.

Enligt den föreslagna lagtexten finns det emellertid möjligheter för Kungl.
Maj :t att utfärda särskilda bestämmelser för efterlevnaden av den här nya pa -

Nr 32.

Onsdagen den 24 november 1943.

Ändrad lydelse av 1 § lagen om tillsyn å fartyg. (Forts.)
ragrafen, och jag har därför närmast tagit till orda för att få rikta en hemställan
till chefen för handelsdepartementet att i de tillämpningsbestämmelser
som utfärdas av Kungl. Majit se till, att besättningens rätt till syn på exempelvis
bostäder inte förvägras den, och att således en civil besättning i ett av
kronan förhyrt fartyg inte kommer i sämre ställning än den eljest skulle göra.

Jag har den förhoppningen, att man skall kunna ordna denna detalj på ett
tillfredsställande sätt, och därför, herr talman, har jag intet yrkande.

Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 7.

Föredrogs vart efter annat:

första lagutskottets utlåtande, nr 51, i anledning av dels Kungl. Majlis proposition
med förslag till lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 1 mars
1940 (nr 119) örn skyldighet för ägare av anläggningar och byggnader att
anordna skyddsrum m. m., dels ock en i ämnet väckt motion;

andra lagutskottets utlåtande, nr 67, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 21
juni 1940 (nr 540) örn krigsskadeersättning, dels ock i ämnet väckta motioner;
samt

tredje särskilda utskottets memorial nr 1, angående ersättning till föredragande
hos tredje särskilda utskottet.

Kammaren biföll vad utskotten i nämnda utlåtanden och memorial hemställt.

§ 8.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 481, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående utgifter å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1943/44, i vad propositionen avser
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde;

nr 482, i anledning av Kungl. Majis proposition angående förvärv för statens
järnvägars räkning av aktierna i svenska rederiaktiebolaget Öresund m. m.;

nr 483, i anledning av Kungl. Majis proposition angående godkännande
av avtal i fråga örn vissa markbyten mellan statens järnvägar och Borås stad
m. m.;

nr 484, i anledning av Kungl. Majis proposition angående överlåtelse till
Stockholms stad äv visst område å Ladugårdsgärdet;

nr 485, i anledning av Kungl. Majis proposition angående försäljning av
en postverket tillhörig fastighet i Stockholm;

nr 486, i anledning av Kungl. Majis proposition angående försäljning av
ett statens järnvägar tillhörigt markområde i Morastrands köping;

nr 487, i anledning av Kungl. Majis proposition angående reglering av
räntan å lån från statens utlåningsfonder;

nr 490, i anledning av Kungl. Majis proposition angående utgifter å tillläggstat
I till riksstaten för budgetåret 1943/44, i vad propositionen avser
folkhushållnings departementets verksamhetsområde;

nr 491, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1943/44 för befrämjande av frivillig
skyddsympning mot difteri;

Lördagen den 27 november 1943.

Nr 32.

nr 492, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsverkets
övertagande av staden Strömstads förpliktelser beträffande innehavare av befattningar,
vilka vid upphörande av rådhusrätten i samma stad komma att
mdrBi^äs *

nr 493 i anledning av Kungl. Majrts proposition angående anslag å tillläggsstat’l
till riksstaten för budgetåret 1943/44 till bidrag till utlandssvenskarnas
förening; , . e 0 ....

nr 500, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter a tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1943/44, i vad propositionen avser
försvarsdepartementets verksamhetsområde; och

nr 501, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående godkännande
av utvidgad byggnadsplan för svenska träforskningsinstitutet.

§ 9.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 1.21 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Lördagen deli 27 november.

Kl. 4 e. m.

§ 1.

Justerades protokollen för den 20 och den 23 innevarande november.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna skrivelse:

Till riksdagens andra kammare.

Härmed får jag, på grund av sjukdom, avsäga mig uppdraget såsom andre
vice talman i riksdagens andra kammare.

Härnösand den 26 november 1943.

Ivar Osterström.

Kammaren godkände denna avsägelse.

§ 3.

På förslag av herr talmannen beslöt kammaren att vid sammanträde onsdagen
den 1 nästinstundande december företaga val av andre vice talman.

§ 4.

Upplästes följande till kammaren inkomna skrivelse:

Till riksdagens andra kammare.

Med anmälan att ledamoten av riksdagens första kammare Torsten Emanuel
Ström, som den 12 juni 1942 utsetts till fullmäktig i riksgäldskontoret för

Nr 32.

Lördagen den 27 november 1943.

valperioden 1942—1945, avlidit den 29 nästlidna oktober, få fullmäktige härigenom
hemställa, att val av fullmäktig för återstående delen av sagda valperiod
efter herr Ström måtte jämlikt § 71 riksdagsordningen verkställas.
Stockholm den 25 november 1943.

Å fullmäktiges vägnar:

ANDERS ÖRNE.

/John Hägglund.

Skrivelsen lades till handlingarna; oell beslöt kammaren tillika att uppdraga
åt de av detta års riksdag redan tillsatta valmännen för utseende av riksdagens
fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret jämte deras suppleanter att välja
en fullmäktig i riksgäldskontoret i herr Ströms ställe och eventuellt, i fall av
behov, även en suppleant för fullmäktige i riksgäldskontoret.

§ 5.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets utlåtanden:

nr 261, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående den militära
väderlekstjänstens organisation ;

nr 262, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning örn anslag å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetaret 1943/44 till bestridande av på marinen belöpande
kostnader för inköp av Berga egendom invid Hårsfjärden;

nr 263, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag till
social hemhjälpsverksamhet jämte i ämnet väckta motioner;

nr 264, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag rörande höjning
av övertidsersättningen för statstjänstemän jämte i ämnet väckta motioner;
och

nr 265, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande av en
statens organisationsnämnd, m. m.;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 52, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn polisens
ställning under krig; och

nr 53, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn
ändring i utlänningslagen den 11 juni 1937 (nr 344), dels ock en i ämnet väckt
motion; samt

jordbruksutskottets utlåtande, nr 71, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående utgifter å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1943/44, i
vad angår anslag till Befrämjande av landsbygdens elektrifiering jämte i detta
ämne väckta motioner.

§ 6.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen från

första lagutskottet:

nr 502, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen dea 16 oktober 1914 (nr 349) örn tillsyn å
fartyg; och

nr 503, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 4 § lagen den 1 mars 1940 (nr 119) örn skyldighet för
ägare av anläggningar och byggnader att anordna skyddsrum m. m.; samt

Lördagen den 27 november 1943.

Nr 32.

andra lagutskottet:

nr 504, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändring i vissa delar av lagen den 21 juni 1940 (nr 540) örn krigsskadeersättning.

§ 7.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.06 e. m.

In fidem
Sune Norrman.