RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1943:8)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1943. Andra kammaren. Nr 8.

Tisdagen den 2 mars.

Kl. 4 e. m.

På grund av förfall för sekreteraren tjänstgjorde, jämlikt herr talmannens
förordnande, undertecknad vid protokollet.

Justerades protokollen för den 23, den 24 och den 27 nästlidna februari.

§ 2.

Herr statsrådet Andersson avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 55, angående viss kreditgivning till Finland;

nr 66, med förslag till förordning angående ändring i vissa delar av förordningen
den 15 juni 1934 (nr 264) örn erkända arbetslöshetskassor, m. m.;

nr 67, angående ersättning till G. W. Johansson i anledning av sjukdom
ådragen under militärtjänstgöring; och

nr 70, .angående inrättande av en försvarets bostadsanskaffningsnämnd.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 3.

Föredrogos var efter annan följande Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid

till bevillningsutskottet propositionerna:

nr 56, angående temporär utsträckning av rätten för fiskefartyg att intaga
gods från provianteringsfrilager i vissa städer; och

nr 57, angående utsträckning i vissa fall av i 8 § 1 mom. tulltaxeförordningen
stadgade tidsfrister för åtnjutande av tullfrihet;

till statsutskottet propositionerna:

nr 58, angående uppförande av vissa byggnader å Ladugårdsgärde i Stockholm
; och

nr 59, angående anskaffning av vissa radiostationer;
till bankoutskottet propositionerna:

nr 60, angående delaktighet i statens pensionsanstalt för läkare vid fristående
centraldispensärer;

nr 61, angående delaktighet i statens pensionsanstalt för vissa icke-ordinarie
lärare vid statsunderstödda handelsgymnasier; och

nr 62, angående rätt till tjänstårsberäkning i pensionshänseende i vissa fall
för befattningshavare hos skogsvårdsstyrelse ;

till statsutskottet propositionerna:

nr 63, angående anslag till telefonstationsbyggnad i Trollhättan;

nr 64 angående om- och tillbyggnad av garnisonssjukhuset i Boden; och

Andra hammarens protoholl 19Jf8. Nr 8. 1

Nr 8.

Tisdagen den 2 mars 1943.

nr 65, angående anslag- till statens tvångsarbetsanstalt å Svartsjö och statens
alkoholistanstalt därstädes;

till bevillningsutskottet propositionen, nr 68, angående fortsatt giltighet av
gällande skattegruppering m. m.;

till hankoutskottet propositionen, nr 69, angående återbetalning av vissa
pensionsavgifter till f. d. länsjägmästaren C. O. F. Stenborg och länsskogvaktaren
A. Johansson Rova; saint

till statsutskottet propositionerna:

nr 72, angående viss ökning av malmbrytningen i Luossavaara gruvfält; och

nr 73, angående anslag till statens intressekontor m. m.

§ 4.

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtanden nr 3 och 32—34,
bankoutskottets utlåtanden nr 4—8, första lagutskottets utlåtanden nr 10—13,
andra lagutskottets utlåtanden nr 2—8, jordbruksutskottets utlåtanden nr 4
och 5, andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 1 samt andra
kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtanden nr 1 och 2.

§ 5.

Interpellation. Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Herr Hallberg, som anförde: Herr talman! Bland den mängd av norska
flyktingar, som kommit över till vårt land och som bliva anvisade skogsarbete,
finnes en hel odel, vilka på grund av sjukdom eller alltför klena kroppskrafter
för, det påfrestande skogsarbetet komma i en särskilt bekymmersam
ställning, då de vägras arbetstillstånd för andra, mera lämpliga arbeten. Med
nuvarande former för behandling av ansökningar om arbetstillstånd drar det
också ofta så långt ut på tiden, innan de sökande erhålla besked från vederbörande
myndighet, att även detta innebär stora svårigheter för dem. Att
friska och arbetsföra personer bland flyktingarna hänvisas till skogsarbete,
finnes intet att invända emot. Men annorlunda ställer det sig för sådana som
genom sjukdom eller olycksfall fått sin arbetsförmåga så nedsatt, att de rimligen
icke böra tvingas ut på skogshuggning. Här några exempel.

En norsk yngling anvisades arbete i skogen. Han lider emellertid av en
defekt i huvudet, -som gör det mycket svårt för honom att arbeta nedböjd så,
som huggning och sågning av träd kräver. Han har läkarintyg på obotlig skada
i huvudet. Han försökte av denna anledning få ett lättare arbete, och
nan. erhöll löfte att få anställning vid en musikinstrumentfabrik i Älvdalen
i Dalarna, varför han hos socialstyrelsen sökte arbetstillstånd. Han fick vänta
i sju veckor pa svar, och när detta äntligen kom, var det avslag på ansökan.
Han måste till skogen.

En annan norsk flykting, som lider av magsår och vistas på det lilla hemmet
i Korsnäs, där norska flyktingar ha en fristad under begränsad tid, tills
de hinna ordna för sig med arbete, har lovats anställning som köksbiträde på
en restaurang. Han har yrkesvana såsom köksbiträde. Då detta fall medde„
mig, hade mannen väntat i tre veckor på svar på sin ansökan om arbetstillstånd
utan att han ännu kunnat fa besked örn han får ta anställningen
eller ej.

Ett tredje fall gäller en 36-årig norsk sjöman, vilken varit inlagd på länslasarettet
i Falun under cirka nio veckors tid och genomgått en svår njuroperation,
efter vilken han nu är oförmögen att taga något tyngre arbete, vilket
han kan styrka med läkarintyg. Mannen i fråga erhöll löfte att få plats så -

Tisdagen den 2 mars 1943.

Nr 8.

Interpellation. (Forts.)

som gårdskarl vid ett pensionat. Men nu har han fått avslag på sin ansökan
om arbetstillstånd för nämnda anställning. Vid ett större turisthotell i Dalarna
erhöll en norsk yngling, som genom skada är enögd samt fått ena knäet
deformerat, anställning för att sköta värmepannan. Men han nekades av myndigheterna
att inneha denna plats.

De förhållanden, som här exemplifierats, åstadkomma även trassel och bekymmer
för arbetsförmedlingarna, varför dessa senare säkerligen skulle hälsa
med tillfredsställelse, om det kunde ges några klarare riktlinjer för huru det
skall förfaras med norska flyktingar som söka annat arbete än skogsarbete, i
synnerhet då de kunna styrka att de sakna kroppsliga förutsättningar för sådant
arbete. Det skulle också vara i hög grad önskvärt, att en snabbare och
smidigare behandling av ansökningar örn arbetstillstånd kunde åstadkommas.
På grund av den långa väntetiden är det förklarligt, örn arbetsgivaren, som
lovat den sökande arbete, inte kan vänta i veckotal på arbetskraften utan
måste återkalla sitt löfte och anskaffa annan arbetskraft.

Med stöd av den motivering jag här anfört anhåller jag örn kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för socialdepartementet få framställa följande
frågor:

1. Anser herr statsrådet nuvarande former för behandling av norska flyktingars
ansökningar örn arbetstillstånd vara tillfredsställande?

2. Om så inte skulle vara fallet, ämnar herr statsrådet taga initiativ till
ändrade bestämmelser beträffande här berörda spörsmål?

3. Anser herr statsrådet det överhuvud taget möjligt att placera norska
flyktingar, som i fråga örn kroppskrafter sakna förutsättningar för skogsarbete,
i annat arbete under vistelsen i vårt land?

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6.

Ordet lämnades på begäran till Interpellation.

Herr. Henriksson, som yttrade: Herr talman! Måndagen den 1 februari avkunnades
utslag i mål mot två tobakshandlande i Varberg, vilka vid redovisning
av tobakskuponger avlämnat i ena fallet 51 kuponger örn tillhopa 153
poäng samt i andra fallet 20 kuponger om 60 poäng, vilka avsett annan period
än den löpande. I det ena fallet uppgick hela antalet avlämnade kuponger
till över 1,200,000.

Detta mål bär väckt synnerligen stor uppmärksamhet och det har uppstått
en icke oförklarlig undran över de principer efter vilka livsmedelskommissionen
i dylika fall uppdrager åt vederbörande åklagare att anställa åtal.

Kupongkontrollen, som affärsmännen nu få utföra utan ersättning, fordrar
stor personal och orsakar betydande kostnader. Särskilt under sådana förhållanden
kan det icke anses rimligt, att ett misstag, hur litet det än är, skall
föranleda åtal för överträdelse av regleringsförordningarna.

Enligt min uppfattning bör det på detta område, lika väl som beträffande
övrig redovisning, kunna fastställas en viss låg felprocent. Icke utan skäl
har man anfört, att man inom olika områden av det ekonomiska livet måste avsätta
medel till s. k. felräkningspengar för att skydda personalen mot följderna
av de felaktigheter som utan avsikt begås under den pressande tjänstgöringen.
Man -skulle säkerligen reagera mycket hårt, om t. ex. en banktjänsteman
åtalades för förskingring, när kassan på grund av felräkning visade en
brist på några tiotal kronor. Lika orimligt är det, att en affärsman skall
ådömas straff för att lian gjort sig skyldig till en felräkning, vars omfatt -

Nr 8.

Tisdagen den 2 mars 1943.

Interpellation. (Forts.)

ning i och för sig utvisar, att den endast är beroende av misstag och att den
med största sannolikhet ej skett i brottslig avsikt.

På grund av vad jag ovan anfört hemställes om kammarens tillstånd att
till herr statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet framställa följande
frågor:

Vill, herr statsrådet lämna kammaren en redogörelse för de principer efter
vilka åtal på hithörande områden för bagatellförseelser mot krisförfattningarna
anbefallas av vederbörande krisorgan,

samt har herr statsrådet för avsikt att utfärda sådana föreskrifter, att överträdelser,
vilka på grund av sin omfattning eller andra förhållanden med all
sannolikhet bero på förklarliga misstag, ej rubriceras såsom brott mot författningarna
och på grund därav föranleda att straff utdömes?

Denna anhållan blev av kammaren bifallen.

§ 7.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 43, till Konungen i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen å
kapitalbudgeten under statens affärsverksfonder gjorda framställningar örn
anslag för budgetåret 1943/44 i avseende å postverket, telegrafverket, statens
järnvägar och statens vattenfallsverk.

§ 8.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.16 e. m.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 3 mars 1943.

Nr 8.

Onsdagen den 3 mars.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade Kungl. Maj:ts proposition, nr 71, med
företogs nu val av tjugufyra valmän för utseende av ställföreträdare för riksm.
m. ’— i

Denna proposition bordlädes.

§ 2.

I enlighet med kammarens därom den 24 nästlidna februari fattade beslut
företogos nu val av tjugufyra valmän för utseende av ställföreträdare för riksdagens
militieombudsman.

Därvid avgåvos 138 godkända valsedlar, samtliga med partibeteckningen
»Gemensam lista» och upptagande namnen på nedan nämnda personer i följande
ordning:
herr Berg,

» Björling,

» Carlström,

» Dickson,

» Eriksson i Frägsta,

» Eriksson i Stockholm,

» Fast,

» Geselius,
fru Gustafson,
herr Hallagård,

» Hammarlund,

» Hansson i Rubbestad,

» Hansson i Vännäsby,

» Hermansson,

» Holm,

» * Landgren,

» Lindberg i Stockholm,

» Lindahl,

» Lindqvist,

» förste vice talmannen Magnusson,

» Mosesson,

» Nilsson i Göingegården,

» Olsson i Mellerud och
» Ryberg.

Dessa personer hade alltså utsetts till valmän.

Nr 8.

Onsdagen den 3 mars 1943.

§ 3.

Anställdes val av sex suppleanter för de valmän, som av kammaren fått i
uppdrag att utse ställföreträdare för riksdagens militieombudsman.

Därvid avlämnades 83 godkända valsedlar, samtliga med partibeteckningen
»Gemensam lista» och upptagande namnen på nedan nämnda personer i följande
ordning:

herr Gardell,

» J acobson,

» Lindén,

» Lundh,

» Nilson i Eskilstuna och
fröken Öberg.

Dessa personer hade alltså utsetts till suppleanter.

Justerades protokollsutdrag
valen.

§ 4-

angående de i

§§ 2 och 3 här ovan omförmälda

§ 5.

Svar pi /rigo. Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Sköld, som anförde: Herr
talman! I anledning av herr Paulsens fråga ber jag att få anföra följande:

De avsedda markinköpen i Revinge och Silvåkra kommuner ha varit nödvändiga
för utvidgning av Södra skånska infanteriregementets övningsfält.
För värdering av fastigheterna tillsatte arméförvaltningens fortifikationsstyrelse
en särskild nämnd. På grundval av nämndens utredning framlade styrelsen
förslag till markinköp. Kungl. Maj:t uppdrog därefter åt styrelsen att
med markägarna förhandla om och, i fall där för kronan antagbar överenskommelse
kunde träffas, med förbehåll av Kungl. Maj :ts godkännande träffa
avtal örn markförvärv. Efter slutförda förhandlingar med markägarna framlade
fortifikationsstyrelsen definitivt förslag till markförvärv, innefattande
ett stort antal med markägarna upprättade köpeavtal. Förslaget underställdes
1942 års riksdag genom propositionen nr 285. Mot förslaget hade riksdagen icke
något att erinra. Kungl. Maj :t godkände därefter föreliggande köpeavtal. I
ett fåtal fall där frivilliga överenskommelser icke kunnat träffas ha åtgärder
vidtagits för förvärv av mark genom expropriation.

Härefter yttrade:

Herr Paulsen: Herr talman! Jag tackar statsrådet för det snabba svaret.
Jag har föranletts framställa denna fråga av en artikel i en av Skånes större
tidningar, där det talades örn det oerhörda missnöje, som i Revinge och Silvåkra
rådde bland de människor, vilka sålt sina egendomar till kronan. Man framhöll
i artikeln, att dessa egendomsägare hade blivit fullständigt överrumplade.
De hade icke fått tid att rådgöra örn vad de skulle begära och voro oerhört
missnöjda med de priser, som bestämts. Missnöjet riktade sig icke mot kronan
utan mot kommissionen, som hade haft att klara ut affären med egendomsägarna.

Man refererar i tidningen saken så här: En dag kom det en värpliktig till
en egendomsägare och sade till örn att egendomsägaren på ett visst klockslag
skulle infinna sig på bestämt ställe vid regementet. Man frågade den värnpliktige,
vad saken gällde, men det visste han icke. Det var inte mer än tjugo

Onsdagen den 3 mars 1943.

Nr 8.

Svar på fråga. (Forts.)

minuter kvar till den utsatta tiden, så det var bråttom, och man måste skynda
sig. Vid regementet samlades därefter på utsatt tid en hel del egendomsägare.
Man kallade in dem en efter en. De försökte att få komma in två eller
flera på en gång, men det vägrades. För var och en, som släpptes in, talade
kommissionen örn att kronan ville inlösa hans jord. Egendomsägarna uppmanades
att uppgiva vad de ville ha för jorden.

Det är självfallet, att dessa människor från landsbygden icke voro beredda
att på rak arm uppgiva värdet av den jord, som kronan ville köpa av dem. I
städerna äro de flesta egendomar till salu, men så är det icke på landet. Där
vet man i allmänhet icke så noga, vad ens egendom är värd, ty i regel tänker
man icke på att sälja. Man pressade vederbörande egendomsägare att på stående
fot lämna besked örn vad han ville ha för sin jord. Nämnde han ett visst pris,
så bjöd kommissionen ett betydligt lägre. Det prutades kraftigt, och man
förklarade för jordägaren, att örn han icke accepterade det pris, som bjöds, så
riskerade han, att det blev expropriation. I händelse av expropriation komme
priset att sättas betydligt lägre. Man skrämde upp dessa människor så, att de
icke vågade att låta det gå till expropriation.

Örn det nu vid dessa underhandlingar har gått till på sätt tidningen relaterat,
så måste jag säga, att så bör det icke få gå till. Jag har själv någon gång
sålt jord till kronan, men det skedde efter ordentliga underhandlingar, och den
överenskommelse, som träffades, var till belåtenhet för båda parterna. Nu vill
jag för min del be herr statsrådet att låta verkställa en opartisk undersökning
och därvid höra även den part, som klagat, och inte bara den part, som skött
utredningen och som redan har givit sin mening till känna, så att, örn det skulle
visa sig, att saken tillgått så som tidningen uppgivit, vederbörlig rättelse
kan ske.

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr talman! Jag
har helt naturligt icke föredragit ifrågavarande ärenden inför Kungl. Majit
eller framlagt förslag till riksdagen utan att jag varit insatt i dessa frågor.
Jag vill för min del säga, att någon, överrumpling kan knappast ha förekommit.
Saken är ju den, att först har det skett en värdering av dessa egendomar. Det
har skett besiktning på ort och ställe. Varje jordägare visste långt i förväg
vad det var fråga örn. Det kan icke ha varit svårt för jordägarna att veta, vad
de skulle begära för pris för sin jord, eftersom egendomarna blivit värdesatta
av personer, som i länet bruka användas för sådana värderingar som de nu
åsyftade. Resultatet av sistnämnda värderingar hade ju kommit till jordägarnas
kännedom. Jag känner personligen sedan gammalt väl till jordbrukets beskaffenhet
i denna trakt. Jag har under förra sommaren ånyo besökt trakten,
och jag har noga granskat föreliggande uppgifter om de olika hemmanens och
hemmansdelarnas taxeringsvärden, jordareal och byggnadsbestånd samt de
priser, beträffande vilka överenskommelse har träffats. Örn jag skall uttala
något omdöme, så måste jag säga, att vederbörande jordägare av kronan, fått
bra betalt för sina egendomar. Örn jag hyser någon betänksamhet, är det val
snarast därför, att de överenskomna köpeskillingarna snarare förefalla för höga
än för låga. ... „

Jag kan för min del icke tänka mig, att det förekommer något mera utbrett
missnöje. Alla avtal träffades icke på en gång. Somliga jordägare fingo betänketid,
och det finns exempel på att personer långt efter det. underhandlingarna
avslutats meddelat, att deras betänkligheter mot en frivillig försäljning
hävts, och att de föredrogo en frivillig överenskommelse framför expropriation.
Det dröjde fyra månader, räknat från den tidpunkt da jordägarna skrevo under
köpekontrakten, innan Kungl. Majit godkände de träffade avtalen. Hade

Nr 8.

Onsdagen den 3 mars 1943.

Snar på fråga. (Forts.)

det förefunnits något missnöje, så hade väl detta missnöje givit sig till känna
genom framställningar till Kungl. Maj :t med begäran om avtalens upphävande,
men några sådana framställningar lia icke gjorts. Det har visserligen
\ <7er-na s . gJ°rts påstötning från en advokat. Det är ju möjligt att

det tinus vissa personer, som tycka, att det är tråkigt, att alla dessa mer än
mindra jordägare ingått frivilliga överenskommelser med kronan, och som haft
intresse av att det gått till expropriation, men jag tror, att det både för jordagarna
och tor kronan vant bra, att man kunnat träffa frivilliga överenskommelser
Med den kännedom jag bär om förhållandena, måste jag för min del
saga, att vad som framkommit angående de överenskomna priserna icke kan
utgöra anledning till att vidtaga ytterligare åtgärder.

Herr Nilsson i Steneberg: Herr talman! Då jag är en av dem som tillhört
kommissionen skulin det ha varit mig ett sant nöje att i detalj bemöta denna
artikel i Skånska Dagbladet för den 25 februari och även herr Paulsens resonemarig,
men emedan det bär gäller en enkel fråga har icke talmannen till a

ii ,iai® art ortörligare behandla ärendet. Det är ju icke fråga örn en interpellation.

Jag skall be att få hänvisa till den förklaring, som vi avgivit i Skånska
JJagbiadet tor i gar. Kammaren skall där kunna finna, huru tillvägagångssättet
varit. Det är som statsrådet säger, så, att vederbörande ha haft ett halvt
ar pa.1^1^ rt''an'' törsta gången vi gjorde värderingen och till dess vi kallade
dem till förhandlingar örn frivilliga försäljningar. Det hade gått lång tid däremellan.
De ha vetat örn detta, det tyda alla tecken på. Det var också det allmänna
samtalsämnet i orten under denna tid.

Jag skall bara be att få draga ett par siffror. Vi köpte både hela fastigheter
oca delfastigheter. Värdet av delfastigheterna kan man icke se i statistiken,
men de hela fastigheternas taxeringsvärde är 647,800 kronor. För deni
har kommissionen betalat 1,140,550 kronor. Därtill kommer, att det stora flertalet
av lantbrukarna icke behövde så vintersäd och klöverfrö, har kunnat sälja
toder och gödsel och har, med ytterst få undantag, kunnat få bo kvar i sina
hus tili döddagar avgiftsfritt samt ha sin trädgård och ett halvt tunnland potatislapd
i behåll. Då förstår var och en, att vi äro betydligt över 100 procent
pa taxeringsvärdet. Även örn anspråken gärna äro stora hos folk, som tror,
att detta blir en guldrush och att man bör passa på, så menar jag, att vi andra
ha nog rätt att säga oss, att det får vara måtta i allt.

Herr Paulsen: Herr talman! Försvarsministern framhåller, att någon överrumpling
knappast kan ha förekommit. Men har det gått till så som tidningen
retererar har det varit överrumpling, även örn egendomarna ha varit värderade
ett halvar tidigare.

Statsrådet framhåller, att han känner väl till orten. Det gör han också, det
ar Jas övertygad örn. Men det gör även jag. Jag tror, att vi känna till den lika
bra bada tva, även örn statsrådet pa senare år haft större anledning att titta
pa den än jag.

Nu har saken setts ifrån den ena sidan. Jag tycker, att det vore rimligt och
riktigt, att saken synades även från deras sida, som anse sig ha anledning att
känna missnöje. Det är icke mer än rätt och billigt, att, när det yppats missnöje
över en sadan sak, man fran kronans sida även försöker betrakta saken
urde missnöjdas synpunkt. Och skulle det visa sig, att det varit berättigad anledning
till missnöjet, så kan detta nog rättas till.

När herr Nilsson i Steneberg säger, att så och så mycket har man betalat
tor egendomar, som haft så och så stort taxeringsvärde, så är det naturligtvis

Onsdagen den 3 mars 1943.

Nr 8.

Svar på fråga. (Forts.)

riktigt, men det hindrar icke i ringaste mån, att en och annan ändå fått för
litet och blivit lidande.

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Sköld: Jag skulle vilja
hemställa till herr Paulsen att nu överväga, huruvida icke en tidningsartikel är
en något för klen grund för att göra någon stor sak av denna fråga.

Herr Paulsen: Herr talman! Jag har ju för min del stor tilltro till vad som
skrives i tidningarna. Men statsrådet, som ursprungligen är tidningsman, förstår
säkert att bedöma den saken betydligt bättre än jag.

överläggningen var härmed slutad.

§ 6.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för folkhushållningsdepartementet, herr statsrådet Gjöres, som anförde:
Herr talman! Herr Nilsson i Göingegården har frågat mig örn jag med
hänsyn till tillgången på potatis, vilken synes vara större än den eiteriragan
som kan förutses, vill medverka till att upphäva det nu radande förbudet mot
utfodring med småpotatis.

Till besvarande härav får jag anföra följande. „

Enligt av livsmedelskommissionen verkställd uppskattning skulle 194/ ars
potatisskörd — sedan utsädespotatis och beräknade lagringsförluster frånräknats
— behöva tagas helt i anspråk för att tillgodose det under rådande förhållanden
starkt stegrade behovet av matpotatis samt för tillverkning av en
begränsad kvantitet stärkelse och potatisflingor jämte vissa andra livsmedel.
För att trygga behovet av potatis för människoföda var det därför nödvändigt
att förbjuda utfodring av potatis, och då i den uppskattade skördekvantiteten
ingick även den s. k. småpotatisen, var det icke möjligt att lämna denna potatis
utanför förbudet. .

Potatishandeln var under höstmånaderna och fram till början av januari
synnerligen Hvilg beroende bl. a. pa att en omfattande lagring av potatis da
ägde rum. Det var i första hand de enskilda hushållen, som i större utsträckning
än normalt lagrade potatis för vinterns behov.^På de större konsumtionsorterna
verkställde emellertid även potatishandeln pa uppmaning av och i samråd
med vederbörande myndigheter en rätt avsevärd lagring av potatis i syfte
att i händelse av en sträng vinter vara mindre beroende av de då besvärliga
potatistransporterna. o o

På grund av den milda vintern ha några svårigheter att fa fram potatis
hittills icke förelegat. Väderleksförhållandena, särskilt under de senaste veckorna,
ha nämligen varit synnerligen lämpliga för utlastning av potatis. Detta
jämte den omständigheten, att potatisodlarna under denna tid av året ha förhållandevis
god tillgång på arbetskraft, har gjort, att de varit mycket angelägna
att få sälja sin potatis. Å andra ^sidan bär, då väderleken varit mindre
gynnsam för lagring av potatis, lagerhållarna på sista tiden visat mindre intresse
för inköp av potatis, då de, naturligt nog, velat i första hand förbruka
sina lager. Dessa förhållanden torde vara tillräckliga som förklaring till att
utbuden av potatis för närvarande äro större än efterfrågan. Härav skulle
man måhända vilja draga den slutsatsen, att våra potatistillgångar äro större
än vad livsmedelskommissionen tidigare räknat med. Utan säkrare hållpunkter
för bedömning av läget har kommissionen dock ansett sig böra ännu en tid
avvakta utvecklingen av läget på potatismarknaden, innan en lindring av potatisregleringen
tages under allvarligt övervägande.

Nr 8.

Onsdagen den 3 mars 1943.

Svar på fråga. (Forts.)

I syfte att så tidigt som möjligt få uppgift om i vilken utsträckning potatisodlarna
komma att använda sig av möjligheten att låta spannmålsbolaget inlösa
deras potatisöverskott, vilka uppgifter enligt utfärdade föreskrifter skola
vara spannmålsbolaget tillhanda senast den 15 mars, har kommissionen i dagarna
uppmanat potatisodlarna inom Götaland att om möjligt inkomma med
sina hembud före den 6 mars. Skulle det efter sistnämnda datum visa sig,
att hembuden av potatis kunna antagas bli större än vad man tidigare räknat
med, kommer kommissionen omedelbart att taga under övervägande örn någon
del av våra potatistillgångar bör disponeras för användning till andra ändamål
än direkt konsumtion. För ett sådant fall torde ligga närmast till hands
att dels inom fabrikspotatisdistrikten medgiva en något större tillverkning
av potatismjöl och dels överväga en uppmjukning av utfodringsförbudet, i
främsta rummet vad angår småpotatisen.

Vidare yttrade

Herr Nilsson i Göingegården: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet
och chefen för folkhushållningsdepartementet få framföra mitt tack för det
snabba svaret på min fråga.

1942 års skörd av potatis var visserligen något mindre än medelskörd, men förbudet
mot utfodring av potatis jämte den minskade användningen till industriändamål
har säkerligen medfört större tillgång av potatis för husbållsändamål än
man inom livsmedelskommissionen räknade med. Till detta kommer ju den milda
vintern, som, liksom herr statsrådet påpekade, medfört lagringsbesvärligheter,
så att man nu, åtminstone inom de mera utpräglade potatisodlande distrikten,
faktiskt är allvarligt bekymrad över situationen på detta område. Man kan göra
en fråga till de stora uppköparna av potatis. Vi ha ju t. ex. Svenska lantmännens
riksförbund, som bar möjligheter att lagra en hel del potatis. Jag fick i
måndags, då jag tillfrågade Svenska lantmännens riksförbunds potatisavdelning
i Göteborg, det svaret, att de ha ingen som helst möjlighet att lagra en
enda potatis på tre veckor framåt. Är nu förhållandet enahanda med de andra
stora lagerhållarna och vi räkna tre veckor framåt, kan det med nuvarande
milda väder tänkas, att vi i södra Sverige måste sätta i gång med vårbruket,
och då blir det en besvärande sak när det gäller att leverera potatis,

Jag tror, att livsmedelskommissionen i detta fall är litet grand — örn jag får
använda ordet ■— för stelbent. Inom lantbrukarkretsar räknade vi på ett mycket
tidigare stadium med att örn förbudet komme beträffande potatisens användande
för industriändamål, skulle det säkerligen med den skörd vi hade
av potatis komma att finnas för mycket potatis fram på vårkanten. Det har
alltid varit så, att då det blivit normal skörd av potatis och det i pressen på
hösten framkommit antydningar örn att potatistillgången icke vore tillräcklig
eller att potatis icke fanns för lagring, så ha lantmännen gått in för att icke
utfodra i så stor utsträckning som vanligt utan i stället lagrat potatisen, med
påföljd att det fram på vårkanten blivit oerhört gott örn potatis och stora partier
blivit skämda. Det vore beklagligt, örn i det avstängda läge vari vi befinna
oss det genom onödigt lång lagring skulle uppstå lagringsförluster, och örn
ett så värdefullt livsmedel som potatisen skulle undandragas det svenska folkhushållet.

Jag beklagar, att icke statsrådet redan nu var i tillfälle att lämna den upplysningen,
att förbudet mot utfodring av småpotatis skall upphävas. Det skulle säkerligen
lia lugnat och glatt många svenska odlare av potatis.

Vidare anfördes ej.

Onsdagen den 3 mars 1943.

Nr 8.

§ 7.

Chefen för folkhushållningsdepartementet, herr statsrådet Gjöres, erhöll på Svar på fråga.
begäran ordet och anförde: Herr talman! Herr Nilsson i Göingegården har Gagat
mig, örn jag vill söka vidtaga åtgärder för att förhindra att större lager
av vitkål, vilka ej synas kunna vinna avsättning inom rimlig tid med nuvarande
efterfrågan, ej förstöras utan komma till användning såsom männikö£Ö(l£t I

anledning härav anser jag mig till en början böra framhålla, att 1942 års
skörd av vitkål var osedvanligt stor. Sålunda var enligt uppskattningar, som
verkställts utav av livsmedelskommissionen anlitade sakkunniga, avkastningen
av vitkål per hektar under det gångna året ungefär dubbelt sa stor som normalt
För att underlätta skördens avsättning vidtogos redan under hosten
från statens sida åtskilliga åtgärder I syfte att uppmuntra till utökad torkning
av grönsaker bemyndigade sålunda Kungl. Maj :t den 30 oktober 1942 liv
medelskommissionen att uppdraga åt Svenska spannmalsaktiebolaget att under
maj månad 1943 inlösa till bolaget hembjudna partier torkade grönsaker av
1942 års skörd örn tillhopa högst 1,000 ton. Vidare har igångsatts en livlig
propaganda för vidgad konsumtion av vitkål och andra grönsaker. Henna har
ock lett till betydande resultat i det att konsumtionen av vitkal under senaste
halvåret varit mycket stor. Härtill har givetvis även bidragit det ur konsumentsynpunkt
gynnsamma prisläget. . . +1

Trots dessa åtgärder föreligger alltjämt ett betydande overskott av vitkal.

Enligt av Kungl. Majit lämnat medgivande äger spannmalsaktiebolaget under
tiden 1 februari—15 mars 1943 inköpa till bolaget före den 1 februari 1943
hembjudna partier av vissa slag av färska grönsaker av 1942 ars skord, nämligen
vitkål, morötter, rödbetor och palstemackor. Till spannmålsbolaget har
inom föreskriven tid hembjudits bland annat cirka 9,000 ton vitkal. 1 or att
den hembjudna kvantiteten vitkål skall snarast möjligt tillvaratagas har överenskommelse
träffats med ett antal företag om utvidgad torkning av vitkal.

Dessa företags sammanlagda kapacitet utgör cirka 70 ton färsk vara per
dygn. Örn torkning kan fortgå under en månad blir den torkade kvantiteten
cirka 1,750 ton. Dessutom undersökes möjligheten av att torka vitkal pa vissa
andra torkanläggningar bl. a. hos Svenska sockerfabriks aktiebolaget. Licens
för utförsel ur riket har hittills lämnats för 2,000 ton. Man torde bora rakna
med att ytterligare kvantiteter komma att exporteras, vidare ha preliminära
avtal träffats angående tillverkning av surkål intill en kvantitet av cirka
1,000 ton. Den sammanlagda myckenhet, som skulle komma till användning tor
torkning, export och surkål stillverkning, uppgår alltså till inemot 5,000 ton.

Resterande myckenheter avser spannmålsbolaget tills vidare skola lagras dels
i kylhus och dels i stukorna intill dess varorna kunna omhändertagas för konsumtion.
För konsumtion från den 1 februari 1943 till den tidpunkt, aa ny
skörd kan beräknas komma i marknaden, åtgår enligt livsmedelskommissionens
beräkningar tillhopa omkring 6,000 ton. Under förutsättning att de av spannmålsaktiebolaget
åsyftade åtgärderna kunna bringas till genomförande skulle
således avsättning kunna vinnas ej endast för återstoden av den hembjudna
kvantiteten utan även för icke obetydliga mängder därutöver Enligt föreliggande
uppgifter lära ock finnas betydande myckenheter vitkal, som icke hembjudits
till spannmålsbolaget. I vad man dessa uppgifter överensstämma med
verkligheten kan ej nu med säkerhet avgöras. Först när stukorna öppnats i större
omfattning blir det möjligt att bedöma läget i detta hänseende. Spannmalsbolaget
följer situationen dag för dag och vidtager med största möjliga skyndsamhet
de åtgärder, som undan för undan anses pakallade och kunna genomföras.

Nr 8.

Onsdagen den 3 mars 1943.

Svar på fråga. (Forts.)

Härefter yttrade:

Herr Nilsson i Göingegården: Jag ber att få tacka herr statsrådet för
svaret pa denna min fråga. Jag blev glad över upplysningen, att livsmedelskommissionen
kommer att sätta i gång med en omfattande propaganda för
användande^ av dessa grönsaker i hushållet. Jag är övertygad om att denna
propaganda kommer att bära frukt. Örn — såsom meningen är -— Svenska
spannmalsakfaebolaget skall få i uppdrag att taga hand om de hembjudna stora
partierna grönsaker, kommer det emellertid säkerligen att medföra svårighet-er
tor bolaget att effektuera detta uppdrag. Bolaget har väl ingen möjlighet
att i den stora utsträckning, som säkerligen blir erforderlig, lagra så ömtåliga
varor som exempelvis vitkål. Vi få dock hoppas, att de åtgärder, vilka
enligt vad som tillkännagivits skola vidtagas, i rätt stor utsträckning skola
komma att medföra den önskade effekten, så att bekymren på detta område
sa småningom bli avhjälpta.

Herr förste vice talmannen Magnusson: Det må förlåtas mig, att jag
blandar mig i den hår saken, ehuru den endast rör svaret på en enkel fråga,
lia det emellertid har galler ett spörsmål, som ligger mig ganska nära, skall
jag be att fa saga ett par ord. Det berättas örn Gustav Vasa, att han i ett av
sina sandebrg skrev, att man inte skall lägga för mycket fläsk i kålen, ty
>>da varder den osund». Jag tror inte, att livsmedelskommissionen, då den
torra året utfärdade sin paroll örn ökad odling av vitkål och även garanterade
ett visst mimmipns på densamma, tänkte på att det dock behövs åtminstone
litet fläsk till kalen, örn den överhuvud i någon mer avsevärd mängd
skall konsumeras av den svenska allmänheten, så länge man ännu icke lider
direkt brist pa andra livsmedel. Nu finns det emellertid ett överskott på vitkal,
vilket tor var dag som går ruttnar bort allt mer och mer, så att det snart
egentligen inte är något annat kvar i stukorna än en rutten massa. Jag har
begärt ordet tor att fasta folkhushållningsministerns uppmärksamhet på vikten
av att man i den män det finns möjlighet därtill — så snart sig göra
later åstadkommer ett forcerat användande av vitkål, varvid även möjligheterna
till export böra beaktas. Det är tonvis av sådan kål, som ruttnar bort
tor varje dag, och den nuvarande milda väderleken påskyndar förruttnelseprocessen.

överläggningen var härmed slutad.

§ 8''

Herr statsrådet Gjöres avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 75, angående lån för ombyggnad av lastautomobiler för bruk med personbilsnngar
m. m.; och

,..Pr T®; angående anslag till uppförande och drift av en fabriksanläggning för
tillverkning av syntetiskt gummi m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 9.

Svar på Herr talmannen lämnade på begäran ordet till
interpellation.

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller, som yttrade: Herr
Orgard har med kammarens bifall framställt följande interpellation:

Har statsrådet övervägt möjligheten att de till vedavverkning i skogarna

Onsdagen den 3 mars 1943.

Nr 8.

Svar på interpellation. (Forts.)

linder våren och sommaren utkallade värnpliktiga i vissa fall skulle kunna
tagas i anspråk även för iordningställandet av skogsvägar eller kan på annat
sätt tillgång till arbetskraft ställas till förfogande för detta ändamål i den
utsträckning, som kan prövas nödvändigt?

Det har varit naturligt, att man under de första åren av krisen koncentrerat
avverkningarna till områden, som haft sådana vägförbindelser att veden
kunnat utforslas därifrån utan särskilda anläggningsarbeten. Allteftersom
dessa mera välbelägna skogar blivit allt hårdare skattade, har det emellertid
blivit nödvändigt att ta opp frågan örn att göra större områden åtkomliga
för vedavverkningar. Jag har tidigare i ett interpellationssvar till herr Gavelin
rörande avverknings förhållandena i Norrbotten i förbigående berört, att
man därstädes var nödsakad att i vissa fall förlägga avverkningen till skogar,
som varit mindre givande, medan goda vedskogar stå orörda i brist på kommunikationer.
De ansvariga myndigheterna ha också under det sista året ägnat
särskild uppmärksamhet åt möjligheterna att exploatera sådana orörda vedskogstillgångar,
som äro något så när välbelägna i förhållande till förbrukningsorterna
och det allmänna kommunikationsnätet. Framförallt inom Dalarna
och södra Norrland lära ganska stora vedkvantiteter kunna utvinnas
genom nybyggnad av skogsvägar. Jag har mig bekant, att skogsstyrelsen,
som handhar den statliga bidragsverksamheten för enskilda vägbyggen, och
bränslekommissionen samarbeta i denna fråga. De vägbyggen jag här talat
örn kunna naturligtvis vara lika viktiga som avverkningarna. Det måste dock
självfallet beaktas, huruvida transportmedel finnas tillgängliga för ett snabbt
utnyttjande av nya vägar.

Interpellanten har i detta sammanhang icke berört den finansiella sidan av
dylika vägbyggen utan endast frågan örn möjligheten att skaffa arbetskraft.
Jag tillåter mig också begränsa mitt svar med hänsyn härtill. Som bekant bedrives
vägarbeten för närvarande blott i minskad omfattning. På grund härav
vore det säkerligen möjligt att till nya vägbyggen rekrytera arbetskraft,
som är van vid vägarbeten. Och så länge sådan finns är det ingen anledning
att reflektera på att använda tjänstepliktiga s. k. 43-or. — I detta sammanhang
förtjänar det erinras örn den till årets riksdag framlagda propositionen
örn bidrag till vägbyggnadstraktorer, som just äro lämpade för skogsvägsbyggen
och som anses vara i hög grad arbetsbesparande.

Den praktiska frågan är närmast, huruvida dessa vägarbeten äro av en sådan
angelägenhetsgrad, att de vid tillämpningen av arbetsförmedlingstvånget
för byggnadsverksamhet skola jämställas med skogsbruket, då det gäller arbetskraft
lämplig kvalificerad för båda arbetsuppgifterna. Förhållandet är
nämligen det, att i mycket stor utsträckning och detta kanske alldeles speciellt
inom de områden av landet, där dessa arbeten huvudsakligast komma i fråga,
yrkeskombinationen vägarbetare-skogsarbetare är vanlig.

Avgörande för angelägenhetsgraden av dylika vägar blir, huruvida genom
anläggandet av sådana — det som här främst kommer i fråga är provisoriska
eller mycket enkla vägar — en snabb mobilisering av nya bränsleförråd kan
ske och en stegring av bränsletillförseln blir följden. Sådan situationen nu är
måste de skogsvårdande synpunkter, som interpellanten bland annat anfört,
tyvärr komma i andra rummet.

Arbetsmarknadskommissionens behandling av hithörande spörsmål sker från
fall till fall med hänsyn till verkställd utredning örn respektive vägföretags
angelägenhet. Riktlinjerna för behandlingen ha avhandlats med bränslekommissionen,
varför man lär kunna utgå ifrån, att sådana vägbyggen, som äro
av betydelse för bränsleförsörjningen, komma till utförande.

För de vägarbeten, som under rådande krisförhållanden må komma till ut -

Nr 8.

Onsdagen den 3 mars 1943.

Svar på interpellation. (Forts.)

förande, böra anlitas antingen yrkesvägarbetare eller skogsarbetare nied vana
vid vägarbete, vilka till omväxling med skogsarbetet under viss del av året
lämpligen kunna sysselsättas med byggen av enklare skogsvägar av särskild
betydelse för vedförsörjningen.

Av anförda skäl synes det för närvarande icke vara påkallat att tillgodose
arbetskraftsbehovet för vägbyggnader genom uttagning av år 1923 födda
tjänstepliktiga.

Härpå anförde

Herr Orgard: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet och chefen för
socialdepartementet få framföra ett tack för svaret på min interpellation. Av
detta svar framgår det visserligen, att herr statsrådet ej för närvarande anser
det påkallat att taga dessa tjänstepliktiga värnpliktiga i anspråk för att bygga
skogsvägar, men att man hoppas, att genom deras insats i skogsarbetet annan
mera lämplig arbetskraft skall kunna frigöras för byggandet av sådana vägar.
Av svaret framgår också, att vederbörande myndigheter ha problemet under
omprövning och att man således kan förvänta, att arbetskraft i större utsträckning
än hittills kommer att ställas till förfogande för byggandet av sådana
skogsvägar, som prövas kunna ha en omedelbar betydelse för exploateringen
av nya skogstillgångar och som sålunda bli belägna inom sådana trakter av
landet, att de med hänsyn till det allmänna kommunikationsnätet kunna anses
gagneliga.

Då i herr statsrådets svar även i övrigt framfördes synpunkter, som i stort
sett sammanfalla med interpellationens, har jag ingen anledning att upptaga
någon debatt i ärendet. Jag skall inskränka mig till att anföra några kompletterande
synpunkter på frågan.

För en tid sedan blevo vi ju av chefen för bränslekommissionen erinrade örn
det allvarliga läge, i vilket vår bränsleförsörjning framför allt med tanke på
nästa vinter befinner sig. Det framhölls, att det vid årsskiftet visade sig, att
inte mer än 33 procent av den beräknade vedmängden upphuggits, och det upplystes
också, att strängare åtgärder vore att vänta gentemot de skogsägare,
som ej visade sig villiga att fullgöra sina leveransskyldigheter. Jag tror, att
skogsägarna i allmänhet inte ha någonting att erinra mot att de icke lojala
skogsägarna bli strängare efterhållna, ty det är klart, att deras försumlighet i
fråga örn leveranserna går ut över de lojala. Jag tror dock knappast, att man
genom skarpare åtgärder i det här avseendet kan få fram några större mängder
ny ved.

Det talas om »vedtrötthet» bland skogsägarna. Jag tror, att denna i stor utsträckning
beror på vad jag skulle vilja kalla »hästtrötthet» — jag menar, att
eftersläpningen i leveranserna i stor utsträckning beror på de ökade svårigheter
vid framforslingen, som uppkommit därav att avverkningarna tränga allt
längre bort och in i de stora skogsområdena. Härtill komma också de större
svårigheterna att skaffa arbetskraft till längre bort liggande trakter.

Man förstår ju också, att avverkningsplikten inte har någon betydelse för
skogsägare, som förklara, att de gärna se att myndigheterna helt övertaga avverkningen
t. o. m. utan att lämna ersättning för rotvärdet, örn avverkningen
blott sker efter skogsvårdsmässiga grunder.

Det är icke minst ur dessa synpunkter, som jag velat betona bränsleproblemets
samband med frågan örn utbyggandet av våra skogsvägar. Att myndigheterna
beaktat detta framgår ju också bland annat av ett cirkulär, som enligt
uppgift i pressen nyligen utsänts till skogsägarna. Enligt detta cirkulär kunna
skogsägare, vilkas skogar äro så belägna, att ett litet eller knappast något rot -

Onsdagen den 3 mars 1943.

Nr 8.

Svar på interpellation. (Forts.)

värde kan påräknas, erhålla ett extra anslag till vägbyggnader. Detta bör bli
en stimulans för skogsägarna att sätta i gång vägprojekt, att åstadkomma den
nödiga organisationen och att utarbeta planer för vägbyggnader. Jag vill emellertid
betona, att problemet ju inte är löst härmed, örn nödig arbetskraft icke

kan erhållas. . .

Det är framför allt med hänsyn härtill, som det varit av värde för allmänheten
och särskilt för skogsägarna att i god tid få det besked, som nu givits
av herr statsrådet, och vilket gör, att man kan hoppas, att arbetskraft under
den närmaste framtiden skall ställas till förfogande åtminstone för de mest
nödvändiga vägbyggnaderna.

Herr statsrådet framhöll, att de skogsvårdande synpunkter pa problemet,
som jag i min interpellation framförde, i den, nuvarande situationen tyvärr, endast
i andra hand få komma till beaktande. Jag är ense med herr statsrådet
så till vida, att dylika synpunkter måste komma i andra hand, örn man i ett
rådande nödläge icke har någon amian utväg att tillgripa än en hård avverkning
av tillgängliga skogar. Oftast torde nian emellertid i praktiken bli ställd
inför en avvägningsfråga. Därvidlag gäller det antingen att härdare beskatta
närbelägna skogar eller att genom anslående av medel, anskaffande av arbets
kraft och genom vägbyggnader öppna nya skogsområden, där gallringar av
skogsbeståndet inte bli en förstöring av skogskapitalet utan snarare ett tillskott

till detsamma. -

Jag är emellertid rädd för — det var också anledningen tili att jag framförde
denna synpunkt, bland andra — att man, då det nu säkerligen kommer
att krävas rätt så stora skogsområden, i synnerhet med tanke på de värnpliktiga,
kommer att lockas till en hårdare gallring av närbelägna skogar, och att
man sålunda kommer att undervärdera de skogsvårdande synpunkterna, da
det gäller valet mellan, å ena sidan en dylik hårdare avverkning av närbelägna
skogar och å andra sidan anläggandet av nya vägar, som kunna öppna nya
skogsområden för avverkning. Jag har endast velat understryka, att denna
synpunkt, den skogsvårdande, bör väga ganska tungt, när det gäller att bedöma
angelägenhetsgraden av ett vägbygge. Men jag har naturligtvis i. likhet
med herr statsrådet sett frågan i första hand ur den synpunkten, hur vi i den
bekymmersamma situation, där vi befinna oss i fråga örn bränsleförsörjningen,
skola genom anläggandet av skogsvägar snabbast och billigast kumm mobile
sera största möjliga mängder av ved, lätt tillgängliga med hänsyn till kommunikationerna.

X Gävleborgs län, vilket är ett av de län, som lämna de största tillskotten
till vedleveranserna, framstår problemet i en alldeles särskilt skarp belysning.
De välbelägna skogarna hålla på att avverkas i ganska rask takt, men i de
stora skogsområdena mellan dalgångarna med deras goda kommunikationer
ha vi fortfarande stora ännu orörda skogar. Vägar till dessa »vedkörtlar» —
som skogsmännen kalla dem —• skulle säkerligen kunna mobilisera nya och
betydande virkesmängder. Skogsvårdsstyrelsen i Gävleborgs län har, enligt
vad som upplysts för mig, för närvarande under utarbetande planer för 15
vägföretag på tillsammans 14 mil. Ytterligare fyra vägföretag örn tillsammans
5 mil äro påtänkta. Dessa senare företag, som komma att bli synnerligen
lönsamma ur bränslesynpunkt, skulle kunna stakas och planläggas, när
våren kommer. Samtliga nu nämnda företag skulle möjliggöra utdrivning
av omkring 2 miljoner kubikmeter ved. Två tredjedelar av denna kvantitet
kan för närvarande ej exploateras i brist pa vågar. X ör den resterande tredjedelen
underlättas utdrivningen avsevärt genom anläggandet av skogsvägar.

I sådana fall där det sålunda kan sägas, att en vägbyggnad^ skulle kunna
förse marknaden med större vedmängder och till billigare pris på lång sikt än

Nr 8.

Onsdagen den 3 mars 1943.

Svar på interpellation. (Forts.)

om arbetskraft sysselsattes i dåliga huggningar eller genom överavverkning i
närbelägna skiften, böra, anser jag, vägbyggen betraktas som lika angelägna
ur arbetsmarknadssynpunkt som de egentliga skogsavverkningarna. Då vidare
dessa skogar i Gävleborgs län, i Dalarna och i södra Norrland med hänsyn till
det allmänna kommunikationsnätet och kommunikationsorterna måste anses
som väl belägna, är det att hoppas, att arbetskraft i erforderlig utsträckning
här kommer att ställas till förfogande i fortsättningen. Jag vill tillägga, att
detta bör ha betydelse även för landet i dess helhet, då leveransbördan för de
södra delarna av landet ju härigenom lättas.

Jag vill understryka vad herr statsrådet anför örn att van arbetskraft i första
hand bör användas i den mån sådan finnes tillgänglig men också att, när det
gäller dessa enkla vägar som det här är fråga örn, man kan utgå ifrån att skogsarbetare
i allmänhet väl kunna komma i fråga. Bland folk ute i skogsbygderna
torde förmågan att bryta enkla vägar lika väl som skogsarbetet kunna räknas
till »allmänbildningen». Med stor tillfredsställelse noterar jag också herr statsrådets
meddelande, att en proposition är att vänta angående anslag till traktorer
för vägbyggen i skogarna. Jag tror, att härigenom och genom användandet
av arbetsbesparande redskap och metoder i övrigt lösandet av arbetskraftsproblemet
i mycket hög grad skall kunna underlättas.

När man bedömer denna fråga ur beredskapssynpunkt bör man också beakta
de risker, som ligga i att stora vedmängder upphuggas i trakter, där man är
beroende av möjligheterna till hästtransporter under nästa vinter och av de väderleksförhållanden,
som då kunna vara rådande. Är man t. ex. beroende av att
myrar och sumpmarker frysa till, kan man i händelse detta icke sker få stora
svårigheter med transporterna. Man måste sålunda även beakta den synpunkten
och att skogsvägar kunna bidra till att eliminera även detta riskmoment.

Jag vill till sist anföra en synpunkt, som också bör betyda något vid bedömandet
av frågan, huruvida skogsvägar böra anläggas eller icke, nämligen att
de medel som bär nedläggas inte äro en krisutgift i vanlig mening utan innebära
en kapitalplacering av bestående värde. Skogsutredningen har i dagarna i sitt
senaste betänkande presenterat ett omfattande program för utbyggandet av
vårt kommunikationsnät i skogarna. Om vi nu med hänsyn till bränslesituationen
och vad det nuvarande läget kräver i någon mån skulle påbörja realiserandetlav
detta program, är detta dock av en sådan omfattning, att vi här för
överskådlig tid framåt ha arbetsuppgifter, varför vi knappast heller ur den
synpunkten böra vara återhållsamma när det gäller att sätta i gång med byggandet
av skogsvägar.

Då jag, herr talman, tror, att det varit av synnerligen stort värde i synnerhet
för landets skogsägare att fa ett auktoritativt besked örn hur myndigheterna
se på detta problem och om de planer man har på detta område, och då man således
kan förvänta att arbetskraft i större omfattning än hittills kommer att
ställas till förfogande för anläggandet av sådana skogsvägar, som kunna ha
större betydelse för bränsleförsörjningen, vill jag än en gång tacka herr statsrådet
för svaret på min interpellation.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 10.

Föredrogos var efter annan följande Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionen, nr 55, angående viss kreditgivning till Finland; -

Onsdagen den 3 mars 1943.

Nr 8.

till behandling av lagutskott propositionen, nr 66, med förslag till förordning
angående ändring i vissa delar av förordningen den 15 juni 1934 (nr 264)
om erkända arbetslöshetskassor, m. m.;

till bankoutskottet propositionen, nr 67, angående ersättning till G. W. Johansson
i anledning av sjukdom, ådragen under militärtjänstgöring; samt

till statsutskottet propositionen, nr 70, angående inrättande av en försvarets
bostads anskaf f ningsnämnd.

§ 11.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts i Egentliga
statsverkspropositionen gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter statsutgifter
för budgetåret 1943/44 under riksstatens tredje huvudtitel, avseende anslagen
inom utrikesdepartementets verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner.

På förslag av herr talmannen beslöt kammaren, att detta utlåtande skulle
föredragas punktvis och att vid föredragningen av de särskilda punkterna endast
rubrikerna skulle uppläsas.

Punkterna 1—14.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 15.

Lades till handlingarna.

Punkterna 16—78.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 19 och 20.

Lades till handlingarna.

Punkten 21, angående upplysningsarbete rörande mellanfolkligt samarbete Anslay till

och utrikespolitiska frågor. upplysnings

ar betsi rörån -

I propositionen nr 1 hade Kungl. Majit under tredje huvudtiteln (punktende mellanfolk23)
föreslagit riksdagen att till Upplysningsarbete rörande mellanfolkligt sam- li9l samarbete
arbete och utrikespolitiska frågor för budgetåret 1943/44 anvisa ett anslag av oc^

12,000 kronor. Vfrågor.

Vidare hade uti en inom första kammaren av herr J. Nilsson i Malmö väckt
motion (I: 73) hemställts, att riksdagen måtte till freds- och utrikespolitisk
upplysning för budgetåret 1943/44 anvisa ett anslag av 25,000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Majits
förslag samt med avslag å motionen I: 73 till Upplysningsarbete rörande
mellanfolkligt samarbete och utrikespolitiska frågor för budgetåret 1943/44
anvisa ett anslag av 12,000 kronor.

Vid denna punkt hade reservation avgivits av herrar Joh. Nilsson i Malmö,

Karl Andersson och Lindberg i Umeå, vilka ansett, att utskottet bort tillstyrka
bifall till motionen I: 73.

Sedan punkten föredragits, anförde:

Fröken Hesselgren; Herr talman! På denna punkt finns det en reservation,
och jag tycker inte, att man kan låta den passera utan att det åtminstone säges

Andra kammarens protokoll 1043. Nr 8 . 2

Nr 8.

Onsdagen deli 3 mars 1943.

Anslag till upplysning sarbete rörande mellan folkligt samarbete och utrikespolitiska
frågor. (Forts.)

något om den. Det är nämligen så, att under flera år, alltsedan krigets början,
bar detta anslag blivit betydligt minskat, och de ansträngningar, som varje år
gjorts för att åter få det ökat, ha inte lyckats. Utskottet har inte ens motiverat
sitt avslag utan bara avstyrkt motionen.

Jag måste dock säga, att jag anser att det finns ganska goda skäl, även under
en tid som vår, för att stödja det arbete, som de organisationer utföra, vilka
arbeta för folkförsoning och mellanfolkligt samarbete. Sådana känslor springa
inte fram utan vidare under den krigiska mentalitet som nu råder. De behöva
verkligen sporras och stödjas, örn de skola kunna vakna så starkt, att när den
tiden kommer vårt land skall vara färdigt att ingripa på detta område. Och
örn något land skall vara skyldigt att stå redo att arbeta för folkförsoning och
samarbete, måste det väl vara ett land som liksom vårt varit förskonat från
kriget. Därför tycker jag man borde kunna hoppas, att staten skulle vilja
stödja detta arbete mer än som för närvarande sker. Det är inte bara ur den
ekonomiska synpunkten som dessa fredsorganisationer behöva stöd utan även
ur psykologisk synpunkt, så att de känna sig från staten stödda. Som det är
nu och med det lilla anslag vi för närvarande lia blir det åtskilliga av dessa,
föreningar, som förut fått anslag av staten, vilka icke kunna få något stöd.

Jag förstår mycket väl, herr talman, att det är ganska hopplöst att vädja
till kammaren, när statsutskottet så gott som enhälligt har gått emot motionen,
men då det i alla fall finns en reservation på punkten och då min egen åsikt
avgjort är den, att staten här bör kunna lämna mera stöd till denna rörelse,
ber jag att få yrka bifall till reservationen.

I detta anförande instämde fru Rönnebäck, herrar Skoglund i Umeå, Nilsson
i Norrlångträsk, Svensson i Ljungskile, Sandberg, Ekdahl och von Friesen.

Herr Törnkvist: Herr talman! Utskottets förslag innebär både bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och till anslaget oförändrat enligt fjolårets riksdagsbeslut.
Det är sålunda ifrån utskottets sida helt enkelt fråga örn att inte rubba
utgiftsläget ens på den punkten.

Jag tror nog att vi, när tiden därtill kan anses mogen, gärna vilja höja detta
anslag, och tiden bjuder oss ju redan nu, i den mån våra tankar röra sig örn
händelseförloppet i världen, att arbeta för folkförsoning. Tidpunkten för en
insats i denna riktning från vår sida kommer obevekligt. Självfallet ha fredssträvandena
sympatier i riksdagen och kanske även lika starka i utskottet. Vad
fröken Hesselgren nämnde örn vår skyldighet till beredskap för att på detta
område kunna gripa in och hjälpa och stå till tjänst såsom nation gäller ju strävanden,
som ständigt pågå, men detta arbete har inte något direkt samband
med detta anslag. På dessa spörsmål ges ju ständigt svar från högre ort, både
genom tidningspressen och från regeringen, som gå ut på att hela Sverige naturligtvis
skall vara berett att gripa in i både det ena och andra avseendet i
den mån Sverige med sina resurser kan hjälpa.

Utskottet har som sagt inte funnit anledning rubba jämviktsläget ens beträffande
detta anslag, det är huvudsyftet med dess inställning, och jag ber att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Fröken Hesselgren: Herr talman! Jag vill med tacksamhet notera, att utskottets
ärade talesman här lovat, att när tiden kommer skall anslaget höjas.
Jag hoppas, att utskottet och riksdagen skola inse, att den tiden mycket snart
är inne.

Som jag säde i mitt förra anförande är det mentaliteten hos människor, som

Nr 8.

Onsdagen den 3 mars 1943.

Anslag till upplysningsarbete rörande mellanfotidigt samarbete och utrikespolitiska
frågor. (Forts.)

behöver bearbetas för att de skola kunna göra de rätta insatserna när det gäller
folkförsoningen. Det är inte bara frågan om att arbeta för att ge människorna
mat och kläder och sådant, utan det gäller själva inställningen folk mellan
folk — det är den förståelsen man behöver hjälpa till att öka. Därvidlag tror
jag, att ett neutralt land, som självt är på det klara med sin uppgift, verkligen
kan göra någon nytta. J ag hoppas, att den dag snart kommer, då utskottet skall
finna, att en jämkning av detta anslag skall vara av betydelse och verka fredsfrämjande.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Härmed förklarades överläggningen avslutad.

Herr talmannen gav propositioner dels på bifall till utskottets hemställan i
förevarande punkt dels ock på bifall till motionen I: 73; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Fröken
Hesselgren begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkten
21 :o) av utskottets förevarande utlåtande nr 3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit motionen I: 73.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen, vadan
kammaren bifallit utskottets hemställan i denna punkt.

Punkterna 22—24.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 25.

Lades till handlingarna.

§ 12.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade Kungl. Maj:ts proposition, nr 77, angående
grunder för kristillägg åt statliga befattningshavare m. fl.

Denna proposition bordlädes.

§ 13.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:
nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag angående anslag å tilläggsstat
till riksstaten för budgetåret 1942/43 till nybyggnader för sjökrigsskolan; och
nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt giltighet
för förskotts staten för försvarsväsendet.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

Nr 8.

Onsdagen deli 3 mars 1943.

Anslag till låi
■ill Svenska
skiffcroljeaktiebolagel

m. m.

§ 14.

Herr statsrådet P ehrsson-B rams torp avlämnade Kungl. Majlis proposition,
nr 74, angående anslag för forsknings- och försöksverksamhet rörande lantmannabyggnader.

Denna proposition bordlädes.

§ 15.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 34, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående anslag å tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1942/43
till lån till Svenska skifferoljeaktiebolaget m. m. jämte en i ämnet väckt motion.

I propositionen nr 25 hade Kungl. Majit, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över handelsärenden för den 29 januari 1943, föreslagit
riksdagen att

dels medgiva, att flottans skifferoljeverk å Kinnekulle finge i huvudsaklig
överensstämmelse med de av föredragande statsrådet i sistnämnda statsrådsprotokoll
uppdragna riktlinjerna överföras till Svenska skifferoljeaktiebolaget
samt att Kungl. Maj :t finge vidtaga i samband därmed erforderliga åtgärder,

dels ock till Lån till Svenska skifferoljeaktiebolaget å tilläggsstat till riksstaten
för budgetåret 1942/43 under kapitalbudgeten: fonden för låneunderstöd
anvisa ett reservationsanslag av 25,600,000 kronor.

Vidare hade uti en inom andra kammaren av herr Törnkvist väckt motion
(11:296) hemställts, att riksdagen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 25 måtte uttala sig för att, i avvaktan på ytterligare erfarenheter på skifferoljeproduktionens
område, Kinnekulleverket skulle förbliva under sin hittillsvarande
ledning, samt att Kungl. Maj:ts proposition i övrigt måtte bifallas.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
och med avslag å motionen II: 296,

a) medgiva, att flottans skifferoljeverk å Kinnekulle finge i huvudsaklig
överensstämmelse med de av föredragande statsrådet i statsrådsprotokollet
över handelsärenden för den 29 januari 1943 uppdragna riktlinjerna överföras
till Svenska skifferoljeaktiebolaget samt att Kungl. Maj :t finge vidtaga i samband
därmed erforderliga åtgärder;

b) till Lån till Svenska skifferoljeaktiebolaget å tilläggsstat till riksstaten
för budgetåret 1942/43 å kapitalbudgeten under fonden för låneunderstöd anvisa
ett reservationsanslag av 25,600,000 kronor.

Reservationer hade avgivits:

1 :o) av herrar Torsten Ström, Sven Larsson, Karl Andersson, Törnkvist och
Wallentheim, vilka ansett, att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte

a) avslå Kungl. Maj :ts proposition, i vad densamma avsåge överförandet av
flottans skifferverk å Kinnekulle till Svenska skifferoljeaktiebolaget;

c) till Markförvärv m. m. för flottans skifferoljeverk å Kinnekulle å tillläggsstat
till riksstaten för budgetåret 1942/43 å kapitalbudgeten under fonden
för förlag till statsverket anvisa ett reservationsanslag av 900,000 kronor;

2:o) av herr Svensson i Grönvik, utan angivet yrkande.

Onsdagen dea 3 mars 1943.

Nr 8.

Anslag till lån lill Svenska skif feroljeak liebold get m. in. (Forts.)

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Törnkvist: Kerr talman! Vid detta utlåtande har som synes avgivits
en reservation av fem av utskottets ledamöter. Ken reservationen gäller flugan
örn oljeproduktionens organisation. Det anslag som nu begäres till ökning av
skifferoljeutvinningen ha reservanterna inte velat ga emot av de skäl, sorn äro
kända, nämligen att handelsvägarna äro stängda för oss och att vi måste utnyttja
de möjligheter som föreligga för att så långt möjligt är söka neutralisera
de olägenheter, som stängda handelsförbindelser framkalla.

Uppläggningen av propositionen vill emellertid, synes det,, ge vid handen,
att tankarna örn framtiden på detta område tyda pa en optimism, som man
såvitt vi kunna se bör ställa sig något skeptisk emot. Grundprincipen bör ju
vara att söka få fram olja på det billigaste sättet och så mycket sm möjligt
söka undgå åtgärder av störande natur. När vi komma till fredsförhållanden
igen -— vilket vi hoppas skall ske inom rimlig tid —- lär det inte bli mycket
kvar av de medel som vi investerat i skifferoljeproduktionen, av den enkla anledningen
att erfarenheterna tyda på att det är omöjligt att inom överskådlig
tid utvinna skifferolja till ett pris, som kan konkurrera med världsmarknadens
tänkta prisläge. Skillnaden mellan de priser, som betalades^före krigsutbrottet
för importerad olja, och de priser, som nu mäste debiteras bade för Kinnekulleoljan,
425 kronor, och för Närkes-oljan, 450 kronor per ton, är ju högst avsevärd.
Jag tror att det ligger till på det sättet, att skillnaden mellan priset på
den kvantitet olja, vi nu kunna få in till riket, och det pris, som debiteras för
skifferoljan, också är oerhört stor, och det är väl inte gärna möjligt att tänka
sig ett högre pris på den importerade oljan efter kriget än det sorn man får
betala nu för den del som man kan få in i landet under kriget. Ket är således
alla skäl att strängt betrakta denna produktion såsom en krigskrisens produktion,
som är nödvändig för att inte hjulen skola helt och hållet stanna pa de
områden, där man är beroende av oljan.

Reservanterna våga inte gå på avslagslinjen. Man kan ju teoretisera och
säga, att den utvidgning, som det nu är fråga om, inte kan medföra någon ökad
oljeproduktion förrän om ungefär ett år, och då kommer givetvis läget för oss
i fråga om våra möjligheter till import att vara ett helt annat, än nu, d. v. s.
ljusare och bättre än nu. Så kan man visserligen teoretisera i frihet, men reservanterna
våga inte resonera på det sättet. Det tillkommer nämligen inte oss
att hysa en alltför optimistisk tro örn detta krigs ytterligare fortsättning till
tiden, utan det gäller för oss att medverka i en strävan att inom våra resursers
ram skaffa oss det material, sorn vi vid våra överläggningar inbördes anse oss
vara i oundgängligt behov av, oavsett örn det verkligen skulle bli så att vi örn
ett år skulle lia handelsvägarna öppna.

Det är nödvändigt att i detta avseende stå på den säkra sidan. Det offer,
som vi göra genom denna penninganvisning på i runt tal 25 miljoner kronor,
få vi räkna in i vårt så oerhört omfattande offer för krigskrisen och beredskapen,
varav då denna summa utgör en mycket obetydlig del. Såsom läget
nu blivit måste vi göra så.

Emellertid ha reservanterna inte kunnat följa Kungl. Maj :t i fråga örn desbetraktelsesätt
rörande samordnandet av de två verken. Mycket omkring detta
organisationsspörsmål är egentligen förvånansvärt. Det är möjligt, att det
betraktas såsom en oväsentlig fråga ■—• det. kan man ju kanske vara ense örn -----men om frågan betraktas såsom oväsentlig, förefaller det som örn den organisation
måste ha varit konstlad, som har kunnat förmå samtliga myndigheter,
både civila och militära, att på ett mycket tidigt stadium, så tidigt till och
med att man ännu inte hade tänkt sig namnet Kvarntorp för en skifferoljc -

Nr 8.

Onsdagen deli 3 mais 1943.

Anslag lill lån till Svenska skifferoljeakliebolaget m. m. (Forts.)
fabrik, att uttala sig om nödvändigheten av att koppla samman statens gamla
skifferoljeverk i Kinnekulle med det i Kvarntorp. Det måste, herr statsråd,
vara något märkligt förknippat med denna strävan på ett så tidigt stadium
som det då var fråga om.

Jag skall, herr talman, tillåta mig att en liten smula belysa frågan Kinnekulle.
Det är ju en här i riksdagen, i varje fall bland de äldre riksdagsmännen,
mycket känd beteckning, sammanknippad med oljefabrikation. Kinnekulle har
ju praktiskt taget inte förrän 1941 organiserats såsom ett — jag använder
uttrycket avsiktligt —• affärsdrivande verk. Intet av de båda verken är ju
något‘af färsdrivande verk i detta ords egentliga mening, ty staten får satsa
sina pengar och förlora vartenda öre och betala oljan mycket dyrt, men det
är ju fråga örn att få olja. oavsett prisläget. Kinnekulle är ju uppbyggt såsom
ett forskningsverk och har arbetat ända till 1941 praktiskt taget uteslutande
som ett forskningsverk, ett verk för att ^experimentera en genial
mans metoder att utvinna olja ur skiffer. Yi ha anslagit medel här i riksdagen
uteslutande för det syftet. Det är ju en lång historia. Den har pågått
i ett 20-tal år, fastän riksdagens förbindelser med elen inte äro mer än 13 ä 15
år gamla. Sedan det upprepade gånger här i riksdagen i slutet på 1920
talet hade ^gjorts framstötar indirekt till Kungl. Maj :t, tog riksdagen själv
initiativet år 1930 för att framtvinga en försäkran örn att det inte gick an
att spekulera på att utvinna olja ur skiffer med de metoder, som dittills voro
tänkta. I sitt utlåtande nr 181 för år 1930 tar statsutskottet upp spörsmålet
i anledning av en motion av ledamoten i första kammaren herr Gustafsson i
Benestad m. fl. och herr Lithander m. fl. i denna kammare. Utskottet gör ett
enhälligt uttalande, och detta blev riksdagens beslut. Detta uttalande gjorde
riksdagen emot de vetenskapliga institutionernas råd. Utskottet säde för sin
del, att utskottet, som avlagt besök vid Kinnekulleverken och besett anläggningarna
därstädes, ville som sin mening framhålla, att åtskilliga skäl syntes
tala för att driften vid verken uppehölles i sådan omfattning, att säkra hållpunkter
kunde vinnas för bedömandet av spörsmålet, huruvida driften kunde
göras ekonomiskt bärande och om tillräcklig anledning förefunnes till att med
anlitande av ifrågavarande verk söka öppna en möjlighet att förse flottan med
flytande bränsle av inhemsk framställning. Dessa spörsmål syntes icke hava
blivit genom. hittills verkställda utredningar till fullo klarlagda. Utskottet,
som emellertid tillmätt förevarande fråga avsevärd betjMelse, hade därför ansett
sig böra föreslå, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit anhölle, att
Kungl. Majit måtte låta verkställa en skyndsam utredning beträffande möjligheterna
att på ett för staten tillfredsställande sätt organisera oljeproduktionen
vid verken i fråga. Och så begärde riksdagen 1930, att ett sådant förslag
måtte framläggas för 1931 års riksdag. Innan dess hade Kungl. Majit
givit några små anslag för att uppmuntra de då i privat ägo varande verken,
så att de inte fullständigt avstannade. Som sagt, först har under hela 1930-talet arbetet pågått för att fullständiga verksamheten och säkerställa en ekonomisk
drift och för att fä fram de lämpligaste arbetsmetoderna i olika avsnitt
av tillverkningen. Först 1941 sattes verksamheten som sagt i gång på
ett sådant sätt, att man kan tala örn affärsberäkningar, så långt man kan
använda det ordet i detta sammanhang. Detta var ju möjligt, när man kunde
debitera vilket pris som helst för oljan hos statens myndigheter.

Nu säger inte propositionen något örn vad som skulle vara att vinna vid
en sammanslagning, d. v. s. genom att lägga Kinnekulleverket under skifferoljeverkets
i Närke ledning. Det är också svårt att kunna få fram, örn något
överhuvud taget kan vinnas i ekonomiskt avseende. Det finns ett verk på
Kinnekulle. Staten har lagt ned i det verket något över 11 miljoner kronor.

Onsdagen deli 3 mars 1943.

Xr 8.

Anslag lill lån till Svenska skifferoljeaktiebolaget in. m. (Forts.)
Detta verk Ilar naturligtvis byggts därför att det fanns skiffer där. På den
tiden var, som jag förut talat örn, skiffer inte ett material som intresserade
så värst mycket. Det bör väl kunna sägas i kammaren, att örn riksdagen da
flade vetat "om, att det fanns oljerikare skiffer i Närke, man sannolikt åtminstone
diskuterat frågan örn att förlägga en statens skifferoljefabnk just
på de oljerika skifferområdena. Men det fanns icke da något annat ^att ta pa
än att just här på Kinnekulle hade en enskild man under ett antal år försökt
att med tillämpning av en ingenjörs metod sträva fram till en arbetsprocess
och anläggning, som skulle för honom göra det möjligt att driva skifferoljeutvinning
ekonomiskt. Det var den anläggningen, som köptes av staten, och
därigenom fick staten intresse av att fortsätta detta arbete i syfte att fa fram
klarhet rörande denna strävan och verksamhet.

Således, vi lia verket där. Det ligger där och råmaterialet ligger där. Hur
man skall kunna få fram en billigare produktion genom att koppla in det ena
verket i det andra är, som jag har sagt förut, ytterst svårt att förstå. Man
behöver inte köpa råmaterialet — det ligger intill fabriken. Man behöver inte
bygga upp en organisation för att sälja produktionen. Den bara skickas^ till
de statens olika organ, -som skola ha deri. Det går automatiskt det ena så,väl
som det andra, praktiskt taget av sig självt, och det blir inte någon förbilligande
faktor av något slag i denna process. Det kan ju heller inte bli en förbilligande
faktor örn, som nian tänker sig, styrelsens antal ledamöter utökas.
Det behövs givetvis inte, men kan man slippa ifrån uppfinnaren, kan ju det
bli en förbilligande faktor. Det är emellertid ett mycket svagt underlag för
den tanken — jag vill nu inte säga, att det är statsrådets personliga tanke eller
plan, men det ligger i själva händelseförloppet.något som hos mig framtvingar
en känsla av att man genom att komma förbi denne arbetare skall, på något
sätt skapa vinning; hur den vinningen skall se ut har jag emellertid mycket
svårt att föreställa mig. Såvitt jag känner och såvitt man av handlingarna kan
förstå, lia vi bara en verkligt kunnig man på detta område i vårt land, och det
är den man som nu i 10—15 år har strävat för att få fram en arbetsprocess,
som kan göra skäl för sig. Jag tror som sagt icke att det är möjligt a-tt. få
fram något skäl för den uppfattningen, att en sådan åtgärd skulle förbilliga
och underlätta statens verksamhet på skifferoljeutvinningens område.. Det lär
nog vara så, herr talman, att alla äro överens om att oljeutvinnmgen i och för
sig icke kan göras ekonomiskt bärig, i jämförelse med. något världsmarknadspris
inom överskådlig tid, och som jag sade ifrån början, man får nog räkna
med att pengarna äro förlorade och att man mäste lägga ned driften ganska,
omedelbart efter det tonnaget blivit fritt, efter kriget för att frakta olika produkter
över haven. Det torde dock föreligga starkt fog för att räkna med den
möjligheten att genom stödindustrier, genom utnyttjande av biprodukterna, kunna
få fram en viss oljeutvinning, som man måhända skulle kunna kalla direkt
affärsmässig även under fredstid. Den fragan är emellertid inte fullständigt
klar ännu, men det torde icke föreligga särdeles stora ytterligare svårigheter
för att få den frågan klarlagd. Örn man sålunda tänker sig, att man skulle
kunna upprätthålla en viss oljeproduktion här i landet, sa år Kinnekulle, utan
tvivel den fördelaktigaste platsen hänför. Med de arbetsmetoder som användas
förefalla utsikterna där vara större än annorstädes att kunna bygga ut stödjande
industrier på grundval av biprodukterna..

Då kan det svaras och kommer också säkerligen att svaras: det.hindrar ju
inte att så kommer att ske pa Kinnekulle, även örn Kinnekulleledningen inorganiseras
under Kvarntorp. Nu bar visserligen utskottet infogat en passus i
sitt utlåtande, som jag antar står i strid nied själva tankegången i Kungl.
Majlis proposition, att Kinn okull ever ket inte får nedläggas utan riksdagens hö -

Nr 8.

Onsdagen den 3 mars 1943.

Anslag till lån till Svenska skifferoljeaktiebolaget m. m. (Forts.)
rande, och .det är ju pa visst sätt en spärr. Jag vet inte, om statsrådet kommer
att ga emot just den delen av utskottets betänkande, men man får ju ett
intryck av att det är ganska klart uttalat på ett ställe i skifferoljeverkets styrelses
uttalande, att Kinnekulleverket inte torde bli mycket långlivat.

Vad som är vårt intresse, herr talman, är att nian inte skall störa tillverkningen,
utan ge skifferoljeverket i Närke de pengar det behöver och den hjälp
som erfordras av uppfinnaren — det är ju hans system som till 50 % användes
i Närke och detta verk är uppbyggt under hans uppsikt och ledning — och
låta Kinnekulle och uppfinnaren där arbeta självständigt. Låt den ordningen
gälla, att de bada i andligt avseende samverka i full frihet och med ömsesidig
honett behandling, sa blir allt bra, och då går allt bra. Lag kan nämligen inte
föreställa mig, att man kan utan vidare exploatera en människas andliga resur«®''r’
o störande och det för staten bästa är, herr talman, såvitt jag

förstår, att Kungl. Maj :ts proposition bifalles i den del som gäller medelsanvisningen,
men att vi avvakta en lämpligare tid för avkoppling av det 13—15-arbete, som vi ha hjälpt fram i Kinnekulle, vänta till en tid längre fram.
da vi fa klarare sikt över skifferoljeindustriens utsikter överhuvud taget för
framtiden.

Därför ber jag, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Limdberg i Hälsingborg: Herr talman! Det är nog ganska naturligt,
att mången känner sig tveksam när det gäller att anslå denna stora summa
pengar till en utvidgning av oljeindustrien, vilken man vet arbetar under krisbetonade
förhållanden. Och det är alldeles klart, att trodde man, att kriget
snart skulle sluta och att det inom en snar framtid bleve möjligt att importera
olja, skulle man icke ansia dessa medel. Men det är väl ingen som i dag vågar
förutsäga den tidpunkt, då olja kan i tillräcklig mängd importeras till vårt
land. Därför får man också anse, att Kungl. Maj :ts förslag är välbetänkt, och
den saken ha bade utskottsmajoriteten och reservanterna enats örn.

Emellertid är det på en punkt i Kungl. Majlis proposition, som enighet icke
uppnåtts, och det är när det gäller förslaget örn sammanslagning av de båda
skifferoljeverken. De motiv för avslag i den delen, som den föregående ärade
talaren ^framförde, vörö nog mera känslobetonade än verkligt sakliga. Detta
är också ganska naturligt. Man vet ju, att herr Törnkvist kanske mer än någon
annan arbetat för att försöksverket i Kinnekulle skulle bli satt i tillfälle
att fortsätta sin verksamhet under ledning av marinförvaltningen.

Örn vi se objektivt på frågan, kunna vi väl icke komma ifrån, att det ur ren
organisationssynpunkt sett är ganska egendomligt, att staten bär har tvenne
företag, arbetande inom samma område och med samma mål, det ena underställt
marinförvaltningen, alltså försvarsdepartementet, det andra, ett bolag
— Svenska skifferoljeaktiebolaget — underställt handelsdepartemntet. Alla
tidigare förslag, som gällt utvidgning av Kinnekulleverket, ha framlagts av
försvarsministern. Nog förefaller det nödvändigt, att dessa båda företag på
något sätt samordnas rent organisatoriskt sett.

Vi kunna också se saken i ett annat sammanhang. Vi veta alla, att det är
tal örn en reform inom den centrala förvaltningen för försvarsväsendet, som syftar
till en centralisering av en hel del arbetsuppgifter. Jag frågar mig, örn det
överhuvud taget är möjligt att tänka sig denna förvaltningsreform med bibehällande
av Kinnekulleverket under marinförvaltningen.

„ ®.a vi den rent industriella synpunkten på frågan, vilken jag närmast vill
ga in pa. Herr Törnkvist förvånade sig över, att strävan att samordna kraft -

Onsdagen dea 3 mars 1943.

Nr 8.

Andan till län till Svenska skifferoljeaktiebolaget m. m. (Forts.)
terna på detta område så tidigt gjorde sig gällande. Första gången saken korn
upp — det var under urtima riksdagen 1939 — uttalade sig riksdagen för att
alla de krafter, som arbetade på området, borde pa något sätt samordnas. Då
fanns icke Svenska skifferoljeaktiebolaget ännu, men det fanns något, som, om
jag icke minns fel, kallades för 1938 års skiffersakkunniga. Dessa höllö på
med samma problem. Nu frågar man sig, vad man skulle vinna pa en sammanslagning.
Ja, det är klart och tydligt, att man får möjligheter till en förbättrad
och rationaliserad drift för det första. Jag tror, att riksdagen har anledning
att Amra litet bes\riken på KinnekulleATerket ur en synpunkt sett. Här ha
vi nämligen fått anslå ett belopp av omkring 11 miljoner kronor, varvid det
ställts i utsikt, att man skulle uppnå en ^oljeproduktion av cirka 13,000 ton
per år, men ännu i denna dag har man icke kommit upp till mer än ^ungefär
hälften av denna produktion eller, som det uppgives, till 7,000 ton per år. Skifferoljeverkets
stora anläggningar vid Kvarntorp, som vi i statsutskottet hade
tillfälle att bese häromdagen, ha kostat cirka 31 miljoner kronor, och som produktionsmål
ha angivits cirka 28,000 ton per år. Vid vårt besök där konstaterade
vi, att man redan var uppe i 2,500 ton per månad, vilket motsvarar drygt
30,000 ton per år, alltså den kvantitet, som ställts i utsikt.

Man kan då fråga sig, vad det beror på att resultatet i Kinnekulle icke motsvarat
våra förväntningar. Vi lia ju identiskt lika ugnar i Kinnekulle och i
Kvarntorp, och under den tid, som hittills gatt, har Kvarntorp^ producerat lika
mycket olja i de s. k. Bergh-ugnarna som Kinnekulleverket pa mer än dubbla
tiden. Vad beror det på? Jo, helt enkelt på att skiffern i Kinnekulle är, jag
skulle vilja säga, fattigare. Man är tvungen att bryta så mycket kalksten utöver
skiffern, att oljeprocenten nedgår. Jag kan hänvisa till Anssa siffror i propositionen
härom ■— de kanske icke behöva här vidare andragas.

I rationaliseringssyfte är det nödvändigt med. en gemensam ledning. Vi skola
tänka på att det i fortsättningen kan tänkas bli tal om ytterligare utvidgningar.
Bör icke då på något sätt en gemensam ledning avgöra, hur utvidgningarna
skola äga rum? Det kan också komma den tidpunkt, då man måste minska
produktionen, och fråga uppstår då om minskningen skall ske vid det ena eller
vid det andra verket.

Herr Törnkvist gjorde gällande — och det måste jag bestrida riktigheten
av — att förutsättningarna vid Kinnekulle skulle vara gynnsammare än vid
Kvarntorp. Så kan icke vara. fallet. Det är alldeles solklar!, att den olja, som
produceras i Kinnekulle, måste ställa sig dyrare än oljan från Kvarntorp. Var
och en kan räkna ut detta, när man vet, att anläggningskostnaden per ton och
år är ungefär hälften vid Kvarntorp mot vid Kinnekulle och att produktionen
är mycket större där per ton bruten skiffer.

Det är vidare på ett område som ett samarbete har den allra^ största betydelse,
och det är på forskningens område. Reservanterna framhålla, att det
är bra nied konkurrens mellan företag. Ja, det är det givetvis, och den konkurrensen
kommer alltid att bestå mellan tvenne produktionsenheter, även örn
de äro under gemensam ledning. Men jag tänker på själva forskningsarbetet.
Här har staten främjat teknisk forskning och gått in för att söka samla större
enheter till större forskningsuppgifter. Nog är det då egendomligt, att man här
skall föra ett fullständigt motsatt resonemang och säga, att det är bättre att
dela upp forskningsuppgifterna. . o

Herr talman! Jag har med dessa korta ord velat ge uttryck åt mm åsikt,
att det föreligger starka skäl för den sammanslagning, som här är föreslagen
av Kungl. Maj :t, och jag tillåter mig att yrka bifall till utskottets hemställan
i dess helhet.

Nr 8.

Onsdagen den 3 mais 1943.

Anslag till lån lill Svenska skif femi''seaktiebolag el m. m. (Forts.)

Herr Svensson i Grönvik: Herr talman! Jag har vid detta utlåtande fogat
en blank reservation och skall med några ord motivera vad som ligger bakom
reservationen.

Den siste ärade talaren, herr Lundberg, betecknade motiven för herr Törnkvists
förslag såsom känslobetonade. Jag har försökt att efter måttet av min
förmåga se på saken så ekonomiskt kallt som det överhuvud taget är möjligt
att se på en fråga av denna natur och under nuvarande förhållanden. Det
förslag, som föreligger här, är självfallet dikterat av det ökade behovet av
olja. Man behöver icke dölja, att huvudmotivet i detta sammanhang är önskan
att få fram olja för vår försvarsberedskap. Meu jag undrar, örn det icke vore
klokt att trots den stora betydelsen något stanna för de ekonomiska konsekvenserna.

Vi behöva olja — det är fullständig enighet på den punkten. Vore det så,
att vi med denna utbyggnad kunde ens tillnärmelsevis tillgodose vårt behov
av olja för militära ändamål, skulle jag icke hysa någon tvekan inför förslaget.
Men° även med den kvantitet, som man här räknar med, skulle man uppnå
ett i förhållande till behovet ganska ringa resultat. Därtill kommer, att utökningen
icke skulle kunna utvinnas förrän örn allra tidigast ett år. Nu säger man, att
man icke vågar taga på sitt ansvar att gå emot förslaget, även örn man måste
räkna med att man kommer närmare den tid, då vi lia möjlighet att importera
drivmedel till billigare pris än priset på den inhemska varan. Jag nämnde nyss,
att jag vill resonera kallt, och jag skulle vilja ställa den frågan till industrimännen
herr Lundberg i Hälsingborg: vilken ställning skulle herr Lundberg ha intagit
till saken, örn den hade varit av privatekonomisk natur? Jag behöver icke få
något svar — jag vet det på förhand. Han tror icke på den ekonomiska bärigheten
av företagen under fredstid. Även örn man avskriver hela anläggningskostnaden,
som rör sig örn mycket stora belopp — 50 å GO miljoner kronor
— tror jag icke, att man kan räkna med möjligheten att konkurrera med
priserna under fri import. Då måste jag fråga mig: lia vi råd till detta, och
är det under sådana förhållanden så värdefullt att få denna utökning av oljekvanti
teten? De ekonomiska uppoffringarna äro, herr talman, enligt min mening
icke begränsade till ett engångsbelopp. Även i fortsättningen komma
driftkostnaderna att föra med sig betydande ekonomiska uppoffringar. Det
är när jag tänker på just dessa jag ställer mig ytterligt tveksam gentemot
Kungl. Maj:ts förslag. Jag räknar med såsom mycket sannolikt, att vi efter
krigets slut befinna oss i eu sådan ekonomisk .situation, att vi icke lia råd att
subventionera en industri av detta slag. Det rör sig här icke bara örn driftkostnaderna
för oljeutvinning utan även örn andra konsekvenser, vilka jag
ber att med några ord få beröra.

Det finns en form av utvinning av olja, sorn kallas för den ljungströmska
metoden. Trots att man med den metoden kommit framåt på detta område,
befinner man sig ännu, såsom förklarades vid statsutskottets besök vid Kvarntorp,
på experimentstadiet. För att kunna använda denna metod behöver man
i stor utsträckning och till väldiga kvantiteter elektrisk kraft. Vattenfallsstyrelsen
har förklarat, att man icke kan gå utöver ett visst kvantum, tj^ det kommer
då att ske på andras bekostnad. Det är icke möjligt att — i varje fall
för närvarande — det kan bli annorlunda när det blir fred igen, men vi veta
icke, när kriget tager slut. Vi lia inga möjligheter att i väsentlig utsträckning
få kraft annat än genom våra vattenfall, och trots det forcerade utbyggandet
har behovet växt fortare. Under sådana förhållanden är man icke vidare
entusiastisk för tanken på de stora kvantiteter det här gäller.

Detta är den ena sidan av saken. Men den ännu bekymmersammare sidan är
de stora belopp, som man i propositionen begär för byggandet av bostäder till ar -

Nr 8.

Onsdagen den 3 mars 194.''!.

Anslag till lån till Svenska skif feroljeak tiebolag et m. m. (Forts.)
betare och anställda. Beloppen uppgå till icke mindre än sammanlagt 2,530,000
kronor, därav 2,130,000 kronor vid Kvarntorp och 400,000 kronor vid Kinnekulle.
Vi kunna tänka oss, vilken situation som skulle inträda, om riksdagen
i en framtid nödgades diskutera, huruvida man skulle kunna ^fortsätta driften
eller ej. Be sorn lia någon erfarenhet veta, att örn vi ga att realisera
Kungl. Maj :ts förslag, komma vi fram till att vi antingen i framtiden få subventionera
driften, så att vi kunna konkurrera med den utländska marknaden
och hålla arbetarna sysselsatta, eller vidtaga åtgärder för förflyttning av
arbetarstyrkan eller anslå medel till arbetarnas underhall. Betta är alitsa
framtidsperspektivet, herr talman.

Utan att på något sätt underkänna betydelsen av det förslag, som har föreligger,
har jag sålunda icke ansett mig kunna gå nied på Kungl. Maj :ts förslag.
Men. jag menar icke, att man nödvändigtvis behöver avbryta de expenment,
som utföras för att undersöka bärigheten. Tvärtom tror jag, att man käft
med stort fog säga, att en fortsatt forskning på detta område är av stor betydelse
för möjligheten att tillgodogöra sig biprodukterna. Bet är säkerligen
ingen, som för närvarande kan tro, att oljan kan bli konkurrenskraftig i framtiden.
’Bäremot torde man med avseende på biprodukterna kunna komma fram
till goda resultat. Benna forskning bör enligt min mening fortsättas, och jag
tror, att det skall bli möjligheter och tiel för en intensifiering av forskningen
på detta område, örn nian låter det bil vid status quo.

Bessa äro i korthet, herr talman, de skäl jag har för mili inställning, när
lag går att yrka avslag på den föreliggande kungl, propositionen och utskottets
hemställan.

I detta anförande, varunder herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar, instämde herr Carlström.

Herr Svensson i Ljungskile: Herr talman! Bet är givetvis omöjligt för en
vanlig människa att lia någon uppfattning om de tekniska problem,. som höra
samman med oljeindustrien. Med en vanlig människa menar jag då en människa,
som inte har haft tillfälle att närmare syssla nied den saken. Men det
är ju en sak här, som måste bli föremål för ett, så vitt jag förstår, helt allmänt
omdöme, och det är frågan om man nu skall investera ytterligare stora
belopp i denna oljeindustri, eller örn nian skall vaga vänta och avvakta de erfarenheter,
som kunna vinnas i den fortsatta verksamheten, och samtidigt avvakta
den yttre händelseutveckling, som i mycket hög gråa mäste påverka
ett ställningstagande. Bet som särskilt förvånade mig, när jag läste denna proposition,
var, att där överhuvud taget icke diskuterats, oin nian skall bygga
ut denna oljeindustri. Statsrådet anmäler, att bränslekommissionen i en skrivelse
den 28 april förra året hade framfört som ett önskemål, att nian omedelbart
skulle utbygga oljeproduktionen till en kapacitet av 81,000 ton per
år, och sedan säges ingenting vidare i den saken,^ utan det betraktas närmast
som en självklar sak, att statsmakterna skola gå m för detta. Kör mili del
tror jag, att man kan sätta mycket stora frågetecken just på den punkten.

Naturligtvis kan man helt allmänt säga, att ingen vet, när kriget tar slut.
Bet är ju ingen, som därvidlag kan säga någonting bestämt eller lämna jiagra
garantier, nion vi kunna väl i vår fortsatta, krispolitik icke komma ifrån att
åtminstone i någon mån försöka bedöma den sannolika utvecklingen av det
yttre händelseförloppet. Nu sägc.s det, afl, denna utbyggnad av oljeindustrien
skulle kunna ske inom loppet av eif år, örn den beslutas. Bet skulle icke vara
någon alldeles ny upplevelse för oss. ifall det praktiska resultatet._ blir, att
det täger lillå, mera än eli: år. innan det hela blir färdigt. Ba åro vi framme

Nr 8.

Onsdagen den 3 mars 1943.

Anslag till lån till Svenska skif feroljeak tiebolag et m. in. (Forts.)
vid sommaren 1944 eller kanske framemot hösten samma år, innan vi kunna
börja utnyttja anläggningen, och sedan behövs det ett års drift ytterligare
innan vi lia utvunnit den första årskvantiteten. Först på hösten 1945 kunna
vi alltså ur denna kapitalinvestering ha fått fram ungefär 40,000 Ion olja
Den sannolika förutsättningen för att det skall vara rimligt att göra denna
kapitalinvestering är alltså, att blockaden västerut under denna tid och även
någon tid därefter uppehälles i en sådan grad, att man icke kan skaffa sig
en motsvarande kvantitet olja på annat sätt än genom denna kapitalinvestering.
Det är ju icke nödvändigt, att kriget i alla dess olika gestaltningar
täger slut, utan vad som behövs för att vi skola ha ett alternativ till denna
kapitalinvestering. är ju, att blockaden västerut brytes eller mildras, så att
man kan skaffa sig motsvarande kvantiteter olja.

Nu Aror ^ör m^n ^el icke, att vårt ekonomiska läge är sådant, att man
kan offra nästan vad som helst för en liten vinstmöjlighet, en som är snart
sagt hur liten som helst. Vi äro väl ändå tvingade att räkna med våra ekonomiska
resurser, även när det gäller beredskapsfrågor, och att taga hänsyn
till sannolika möjligheter i fråga om den yttre utvecklingen. Naturligtvis kan
det vara ^ svart att intaga en ståndpunkt i ett sådant här fall nied utgångspunkt
från dylika allmänna. överväganden, men med den syn jag har på del
hela och med den allmänna inställning som jag har, måste jag i alla fall för
min del ställa mig pa samma ståndpunkt, som den föregående talaren gjorde.

. Sedan är det ett annat problem, som kanske är föremål för ännu större
intresse i debatten, nämligen den socialdemokratiska reservation, som är fogad
till utskottets utlåtande. När man nu här genom händelsernas egen logik
fått två olika företag, och när det är så mycket på detta område, som alltjämt
befinner sig på experimentstadiet, icke bara beträffande oljeutvinninger:
utan även beträffande industrier, som möjligen kunna anknytas till denna, så
förefaller det mig vara rimligt, att de två företagen ännu någon tid var för
sig få visa vad de duga till. Därmed har ju riksdagen alla möjligheter öppna
i fortsättningen. Jag kommer därför för min del att rösta i första hand för
avslagslinjen och i andra hand för den linje, som står omnämnd i reservationen.

Hen statsrådet Domö: Herr talman! När jag hörde herrar Svensson i
Grönvik och Svensson _ i Ljungskile, var det mycket i deras resonemang, som
jag kände igen från mina egna överväganden, om det överhuvud taget i ett så
framskridet skede av kriget finns någon anledning att bygga nya skifferoljeindustrier.
Det är självfallet, att, man ställer sig mycket fundersam till frågan
örn man skall gå in för ett sådant förslag eller icke. Nu komma de herrar,
som talade emot förslaget, ifrån det hela pa det sättet, att de foga en reservation
till ett utskottsutlåtande, och så anse de sig vara fria. Jag vill emellertid
göra dem ep samvetsfråga. Skulle herrarna i det läge, som jag har varit i, då
jag såsom ansvarig för bränsleförsörjningen i landet haft att taga ställning
till de ansvariga myndigheternas förslag, lika lätt glidit undan, örn herrarna
vetat, att den avsevärt förstärkta flotta, som vi med dryga kostnader hålla
på att arbeta fram, är avhängig av bränsle, och att vi lia sådant för kanske
endast rätt kort tid framåt? Ar det säkert, att herrarna intagit samma ståndpunkt
som nu, örn ni dessutom vetat, att fisket kan få icke så obetydligt mycket
mera olja genom skiffereljeanläggningarnas utvidgande, och att svavelproduktionen
vid oljeverken kan täcka en rätt stor del av de betydande kvantiteter
svavel, som erfordras för att hålla livsviktiga produktionsgrenar i gång?
Jag1 tror knappast, att herrarna i sa fall lika lätt hade stannat vid samma
ställningstagande som nu.

Onsdagen den 3 mars 1943.

Nr 8.

Anslag till lån till Svenska shifferoljeakiiebolaget m. m. (Forts.)

lian kan, som herr Svensson i Grönvik gjorde, fråga sig., om det finns någon
rimlig anledning att lägga ned så mycket pengar på en industri, som lönar
sig så dåligt. Han tillspetsade frågan genom att säga: Ha vi råd att göra det
här? Det är enligt min mening detsamma som att säga: Ha vi råd att försvara
oss? — Utvidgningen är ett led i vår försvarsberedskap och. därtill ett mycket
viktigt led. Man kan också fråga: Ha vi råd att fiska, lia vi råd att göra svavel
för den mycket viktiga produktion, som nu ovillkorligen behöver detta?
Jag har kommit till det resultatet, att vi mäste göra dessa utbyggnader, trots
att det är dyrt och vanskligt med hänsyn till risken för ekonomiska förluster.

Herr Svensson i Ljungskile säger, att det finns ingen motivering. Den motivering,
som jag nu sökt ge, finns anförd i propositionen. Den äro naturligtvis
alla fullt medvetna örn. Herr Svensson betvivlade dessutom, att anläggningen
kan bli färdig inom ett år utan först fram på hösten 1944. Det finns naturligtvis
vissa risker härvidlag, men när den förra utbyggnaden, som utfördes
under, såvitt vi nu kunna se, mycket besvärligare förhållanden, kunde åstadkommas
inom den beräknade tiden, är det knappast anledning att tro, att ej
denna utvidgning skall komma till stand inom beräknad tid. Därtill kommer
att anläggningen kommer att ge en viss mängd olja tidigare än vid utgången
av den tid, som beräknats för anläggningarnas totala färdigställande. Ljungströmanläggningen
kommer säkerligen att långt tidigare än örn ett ar ge rätt

betydande mängd olja. ..

Det är endast en ringa del olja av vad vi behöva men en mycket viktig
del därav, som vi kunna framställa genom skifferoljeindustrien. Därutöver behöva
vi importera olja. Visserligen, kunna vi ju hoppas att få importera en del
olja. Emellertid veta väl kammarens ärade ledamöter, att just nu få vi tyvärr
ingen olja utifrån, och därför är det ett ytterst kritiskt skede, för oss nu och
även när vi skåda framåt. Därför har regeringen icke ansett sig kunna underlåta
att lägga fram detta förslag.

Herr Svensson i Ljungskile talade om den sannolika utvecklingen. Av denna
drager han den slutsatsen, att vi nu hunnit så långt, att vi icke komma att. få
någon nytta av den föreslagna utbyggnaden under detta krig. Jag läste — jagtror
i morse — en tidning, där man begränsade krigets .utsträckning till att
gälla dagar och månader och trodde på krigets slut och fri.import inom ett ar.
Från den utgångspunkten förstår jag att man ställer sig negativ, till förslaget
örn utvidgning av skifferoljefabrikationen. Men våga vi inrikta .vart
handlande, när det gäller försvaret och livsviktig försörjning, efter en sådan
hypotes som att kriget snart skall vara slut och att det icke kan. draga längre
nit på tiden än ett år för erforderlig import? Jag vågar, det icke. Och jag
tror att flertalet av kammarens ledamöter icke heller våga bestämt räkna
med ett snart slut på kriget, Ansvaret för försörjningen gör det nödvändigt
att icke handla efter önsketänkande.

Herr Törnkvist uppehöll sig framför allt vid sammanslagningen och ondgjorde
sig över att man ville komma Kinnekulleverket till livs. Jag vill säga
min ärade vän herr Törnkvist, att det finns ingen sådan vilja vare sig hos mig
eller hos deni, som stå för skifferkol aget, I fråga om. sammanslagningen vill
jag vidare säga, att från skifferoljebolagets sida har ingen, som helst önskan
örn en sammanslagning kommit till uttryck. Man har överlåtit at statsmakterna
att såsom representant för dem, som ha att svara för företaget, taga ställning.
Det är en obefogad misstanke att tro att bakom propositionens linjo att utvidga
ganska litet på Kinnekulle och mera i Kvarntorp läsa ut, att. man ämnar bigga
ned Kinnekulleverket. Ett bevis att nian icke tänker det, är val, herr Törnkvist,
att man begär anslag till uppförande av bostäder i Kinnekulle i proportionsvis
större omfattning än i Kvarntorp. Medan jag är inne på den saken, vill

Nr 8.

Onsdag-en den mais 194.3.

Anslag till lån till Svenska s k i fjeroljeak lie Lola g e t m. m. (Forts.)
jag i anledning av herr Svenssons i Grönvik yttrande säga, att det bostadsbestånd,
som man vill uppföra i Kvarntorp, är förhållandevis litet. Det är endast
avsett att fylla de mest oundgängliga behoven. Och det är behövligt redan för
den anläggning, som är uppförd. Man söker också hålla bostadsbyggandet tillbaka
så mycket som möjligt för att icke i onödan fresta på material- och arbetskrafttillgång
eller löpa den risk, som herr Svensson i Grönvik talade om,
bl. a. att bostäderna ej skulle komma till användning i framtiden.

Jag är den förste att ge erkännande åt det arbete som bergsingenjör Bergh
har nedlagt. Han har varit en föregångsman, som genom metoden för oljeutvinning
genom tillgodogörande av värme vid förbränning av skifferkoks kargjort
en stor insats, när det gäller skifferoljetillverkningen. Även på andra
områden av skifferoljefabrikationen har han åstadkommit mycket. Så väl han
som övriga — det finns många andra också, herr Törnkvist., som i flera tiotal
år ha. idogt arbetat på detta — som lia bidragit till möjligheten att nu under
en kristid kunna begagna skifferolja, äro förtjänta av allmän erkänsla och
tacksamhet. .För min del räknar jag med och hoppas, att bergsingenjör Berghs
talangfulla insats skall vara att påräkna också i framtiden.

När det gäller sammanslagningen har ju det egendomliga, som herr Törnkvist
just pekade på, inträffat, nämligen att samtliga myndigheter ha tillstyrkt. Jagförstår
mycket väl detta resultat.. Det gjorde däremot icke herr Törnkvist.
Han tyckte, att det var så egendomligt, att de hade kommit till detta resultat,
och menade, att det måste ligga någonting bakom. Nej. jag tror, att det är så.
att var och en,, som tränger in i detta problem litet på allvar och benar upp,
hur det ligger till, inser behovet av att det nu sker en sammanslagning. Därigenom
åstadkommer man möjligheter till förbilligande av driften och omhändertagande
omedelbart av uppslagen från de olika platserna, varav följer en hastigare
utveckling och en förbättrad produktion. Till och med marinförvaltningen
tillstyrker ju sammanslagningen i princip, fastän den Ilar vissa erinringar att
göra. I fråga örn dessa vill jag säga, att jag vet, att det. statliga skifferoljebolaget
vill begagna den medverkan, som marinförvaltningen kan ge, och även kommer
att begagna den speciella sakkunskap, som står till ämbetsverkets förfogande.

När de två skifferoljeindustrierna startade, ansåg jag, att det nog var bra.
att de t. v. var för sig finge visa vad de kunde åstadkomma. Det fanns särskild
.anledning att vid starten låta dem gå var för sig. När skifferoljebolaget
tillkom måste nämligen ett särskilt snabbt byggande av anläggningen i
Närke ske, och detta bolags ledning ställdes inför mycket stora .arbetsuppgifter.
Detsamma var förhållandet vid Kinnekulleverket, som ju något tidigare
också hade börjat en relativt stor utbyggnad. De erfarenheter man fatt
under den gångna tiden lia, som sagt, enligt min mening givit belägg för att
det var bra, att de fingo börja var för sig, men att man nu kommit till den
punkten, där det är angeläget att få samordna företagen, av de skäl som jag
förut nämnde.

Gentemot yrkandet, att man icke skall företaga denna utbyggnad, vill jag
alltså, herr talman, framhålla, att ansvaret för vår beredskap enligt min mening.
kräver, att sådan företages, även örn det är vanskligt. I fråga, örn samordningen
finnas sa starka skäl, och de bli starkare, ju mer man sysslar med
den frågan, att ingen tvekan bör råda örn att det är klokast att följa propositionens
linje härutinnan.

Herr Lövgren: Herr talman! Jag begärde ordet, när jag hörde herr Svenssons
i Grönvik anförande. Jag tyckte, att han var en ovanligt djärv man. Jag
skulle i det läge, som vi nu befinna oss i, faktiskt icke lia djärvts att yrka

Onsdagen den 3 mais 1943.

Nr 8.

Anslag till län till Svenska skifferot''^aktiebolaget m. m. (Forts.)
avslag, även. om jag hade hyst mycket starka betänkligheter mot dessa verks
framtid. Men är det verkligen sä, att dessa skifferoljeverk nödvändigtvis behöva
bli en mycket dålig affär? Jag är icke övertygad om den saken. Jag
har försökt att följa utvecklingen härvidlag redan ifrån början, när diskussionen
stod örn frågan, huruvida riksdagen skulle bevilja anslag för en expenmentverksamhet
på detta område. Herr Svensson i Grönvik kan ju tro, att när
kriget är över, så skall oljan åter vara att importera till lika billiga priser som
tidigare, men jag skulle för min del tro, att det är en hypotes, som står i vida
fältet. När kriget är över komma, förmodar jag, de nationer, som lia kontroll
över världens bergoljetillgång.ar, att lia ett starkt behov av att betala krigskostnaden,
och det är väl sannolikt, att oljan då kommer att bli ett av de varuslag,
som genom beskattning, exporttullar o. s. v. fa bidrag,a till att betala
de kostnader, som kriget har dragit för nästan alla världens nationer. Jag vet
icke motivet till att man är så hemlighetsfull med resonemanget örn kostnaderna
för den oljeprodukt som nian här framställt. Tidigare har man ju icke
varit det, och jag föreställer mig, att man icke skulle behöva vara det nu heller.
Jag tror, att sedan man amorterat de abnorma utbyggnadskostnader, som följa
nied dyrtiden, det skall vara möjligt att få fram en produkt som icke ligger
avsevärt högre i pris än den importerade produkten. _ Det förefaller så mycket
mera möjligt, som kalkylerna därvidlag nu ovillkorligen måste ställa sig fördelaktigare
än de gjorde fyra år tillbaka i tiden, innan man ännu hade börjat
att utvinna den viktiga biprodukt, som heter svavel, och de övriga biprodukter,
som nu ställas i utsikt.

Jag tror alltså, att vi kunna betrakta detta förslag som en beredskapsatgard
under den tid kriget varar, vars anläggningskostnader kunna amorteras i snabb
takt, ty, så vitt jag förstår, behöva vi icke i prishänseende sätta oljan i annan
klass än sulfitspriten.

Herr talman! Jag är glad över att man vid skifferoljeverket i .Kvarntorp
givit ett så stort utrymme åt de ugnar, som utexperimenterats av bergsingenjören
Bergh. Man får där en utomordentlig kombination genom att gåsen fran
dessa ugnar kan användas för framställning av elektrisk kraft, vilket i sin tur
möjliggör, att den del av skiffern, som ligger under ett tjockare lager av kalksten,
kan tillgodogöras genom den ljungströmska metoden med utvinning^ av
olja genom elektrisk uppvärmning av skiffern. Där skiffern går i dagern ater
kan man ju använda såväl de berghska ugnarna som de s. k. IM-ugnarna och
Rockeshoimsugnarna. Det förefaller emellertid — och det erkänner man även
i Kvarntorp — att de berghska ugnarna äro de avgjort överlägsna.

I fråga örn sammanslagning eller icke av de här ifrågavarande tvenne skiiferoljeföretagen
är jag, herr talman, beredd att pa de skäl, som anförts av herr
Törnkvist, rösta för avslag på Kungl. Maj:ts proposition. Jag behöver icke
här rekapitulera de skäl, som härvidlag kunna anföras, utan jag nöjer mig
med att instämma i den reservation, som föreligger örn anstånd med sammanslagningen.
I övrigt är jag tillfreds med det förslag, som här föreligger.

Herr Svensson i Grönvik erhöll på begäran ordet för kort genmäle och
yttrade: Herr talman! Jag skulle vilja replikera statsrådet Domö, som emellertid
tyvärr icke är inne just nu. _ . . . . .

Statsrådet frågade vilken ställning jag skulle ha intagit, örn jag vant i nans
ställe. Frågan är ju mycket enkel och för mitt vidkommande alldeles onödig
att besvara. Jag kan nämligen icke komma i hans ställning. För min del har
jag tagit det ansvar, som är möjligt för mig att bära i den situation varl jag
står, nämligen såsom ledamot av statsutskottet och av riksdagen.

Vidare lär herr Domö lia frågat, örn vi lia råd att försvara oss. Härpå vill

Nr 8.

■Onsdagen den 3 mars 1943.

Anslag till lån till Svenska skifferoljeaktiebolaget m. m. (Forts.)

.jag svara, att det icke är säkert att vi genom att ''bifalla det förslag, soja här
föreligger, om några år, i den situation som då råder, fått ökade möjligheter
att vidmakthålla den krigsmakt, som vi nu ha.

Till herr Lövgren, som ironiserade över min djärvhet, skulle jag vilja säga,
att det här icke är fråga om något poserande i ena eller andra avseendet från
min sida. Jag har nu en uppfattning i den här saken, och den för jag till torgs.
Örn det är modigt eller icke, kan man ju fråga sig. Jag skulle dock vilja framföra
en stilla undran, örn vi icke nu kommit i det läget, att vi böra tänka så
att sågåsen smula ekonomiskt även i frågor, som äga direkt samband med
våra militära rustningar.

Till herr Lövgren vill jag vidare säga, att jag aldrig sagt att oljepriserna i
framtiden skulle komma att ligga på samma nivå som före kriget. Jag har
bara sagt, att jag icke tror att det skall bli möjligt för oss att ute på världsmarknaden
uppta konkurrens i fråga om priset på oljan.

Vidare anförde:

.Herr Törnkvist: Herr talman! De inlägg, som här gjorts sedan jag tillät
mig framhålla syftet med reservationen, ha icke klarlagt det väsentliga med
denna proposition, nämligen att något skulle kunna vinnas genom den föreslagna
sammanslagningen. Statsrådet Domö gjorde ett påstående under debatten,
vilket, såvitt jag kan förstå, icke återfinns i samma positiva form i propositionen.
. Statsrådet sade, att den som känner till det verkliga läget förstår varför
opinionen inom olika myndigheter samlat sig kring kravet på att ledningen
för Närkef öretaget även skall ta hand örn Kinnekulleverket, och han drog av
det avgivna yttrandet den slutsatsen, att driften vid en sammanslagning skulle
komma att visa sig billigare och göra det lättare att utnyttja de samtidiga erfarenheterna
från verksamheten vid dessa båda företag. Förhållandet är nu emellertid
det att Kinnekulleverket från början tillkommit i mycket begränsad skala.
Jag erinrar ännu en gång örn vad jag sade i mitt första anförande, nämligen
att Kinnekulleverket ursprungligen kommit till stånd såsom ett forskningsinstitut,
vilket byggts i begränsad skala. Denna begränsning gäller överhuvud
taget allting. Forskarna där ha fått arbeta under primitivare förhållanden, och
kapitalinvesteringen har varit betydligt mindre än vid Kvarntorp. Man kan
ju icke gärna straffa ledaren för Kinnekulleverket därför att vår Herre matat
m en ringare mängd olja i Kinnekulleskiffern än i Närkeskiffern. Herrarna böra
ju dock förstå, att örn vi i dag, med de erfarenheter vi nu äga, haft en diskussion
örn förläggandet av en eller två fabriker till den ena eller den andra platsen,
vi sannolikt icke ens behövt diskutera en förläggning till Kinnekulle. Verksamheten
vid Kinnekulle var ju nämligen igångsatt långt innan vi visste något
örn tillgångarna på oljeförande skiffrar i andra delar av landet. Om tillgången
på olja hade varit rikligare i Kinnekulleskiffern, är det sannolikt att den drift,
som kommit till stånd där, visat sig billigare än driften vid oljeskifferfyndigheterna
i Närke, där anordningarna nu i alla avseenden äro mera spatiösa och
dyrbara än de på Kinnekulle. Man kan, som jag sade. icke gärna straffa vederbörande
för att skiffern i Kinnekulle är oljefattigare än skiffern i Närke.

Jag har vidare, herr talman, icke sagt, att förutsättningarna för oljeutvinmngen
äro större vid Kinnekulleverket än vid Närkeverket, men jag bär sagt,
att förutsättningarna för en bättre ekonomisering av driften äro större där på
grund av biprodukternas beskaffenhet och de stödindustrier, som dessa biprodukter
kunna ge upphov till. Allt talar för att så kommer att bli fallet.

Jag har mina skäl för mitt ståndpunktstagande. Herr Lundberg i Hälsingoorg
har framhåHit, att jag under mångå år haft anledning följa utvecklingen
av detta spörsmål. Alldeles okunnig är jag således icke på området, och även

Onsdagen den 3 mars 1943.

Nr 8.

Anslag till lån till Svenska skifferoljeaktiebolaget m. m. (Forts.)
om jag saknar själva de tekniska förutsättningarna för att kunna följa utvecklingen
på detta område, så Ilar jag dock som lekman försökt sätta mig in i frågorna
så gott det varit mig möjligt. Jag vill säga att det icke är bara känsloskäl,
som tala när jag vädjar till kammaren att icke fara alltför bryskt fram
med en verksamhet, till vilken knutits en man, som dock under dessa år på
ett sätt, som även de högre myndigheterna givit sitt erkännande, dokumenterat
sin vilja att hjälpa det allmänna. Säkerligen har den arbetskraft, som
staten på detta sätt tagit i anspråk för att utreda möjligheterna till en produktiv
verksamhet på detta område, blivit mycket billig. Brytningskostnaderna
vid Kinnekulleverket äro också lägre än vid Närkeverket, ty mot 5 kronor i
förra fallet svara 8 kronor i det senare fallet. Jag nämner dessa siffror för att
icke herrarna i sin iver och hänförelse för det kungliga förslaget skola få det
intrycket att vi kasta bort några pengar genom att vi låta Kinnekulleverket
arbeta självständigt och fritt. Allt hänger som sagt på att skiffern i Kinnekulle
är fattigare på olja än skiffern i Närke. Men geologerna ha konstaterat,
att — om jag icke minns fel — på djupet finns även i Kinnekulle en skiffer,
som håller 6 procent olja. I Närke är siffran 8 procent, och skillnaden är sålunda
icke så värst stor. I det aktuella fallet föreligger en något större skillnad,
vilken rör sig mellan 2 och 4 å 5 procent. Men det är en sak, som ett utbyte
av ledningen av Kinnekulleverket icke kan avhjälpa. I Närke arbetar man ju
vidare med samma metoder, som utexperimenterats vid Kinnekulleverket, och
utan dessa metoder hade någon verksamhet i Närke överhuvud taget aldrig
kommit till stånd. Under sådana förhållanden frågar jag mig, hur företagsledningen
skall kunna få ut mera av verksamheten i Närke än av den på Kinnekulle,
när själva skifferbrytningen är billigare på det senare stället. Svaret
blir, att den saken hänger samman med oljehalten i skiffern. I den reservation,
som jag tillåtit mig biträda, har föreslagits en övergång till brytning av oljerikare
skiffer i Kinnekulle för att man därigenom skall kunna få fram det
ökade kvantum olja, som utlovats i den kungl, propositionen.

En sak, som jag, herr talman, i det här sammanhanget icke kan underlåta
att vidröra, är att Kinnekulleverket står under riksdagens ständiga kontroll.
Det ledes av marinförvaltningen, och marinförvaltningen är i varje del av sin
verksamhet beroende av riksdagen och dess årliga anslag. Frågan gäller här
icke bara att koppla av en ledning och koppla in en annan utan även ett annat
moment, nämligen örn riksdagens kontrollmakt skall ytterligare försvagas eller
örn riksdagen fortfarande skall kunna utöva något inflytande i fråga örn användningen
av de miljonbelopp — i runt tal 55 miljoner kronor — som Närkebolaget
skall ta hand om. Det är lätt att förstå, att det med en generöst utformad
bolagsordning icke blir något inflytande alls för riksdagen. Jag har icke sett
bolagsordningen, och jag vågar därför icke uttala mig örn, huruvida statsrevisorerna
få rätt att revidera denna verksamhet. Jag vet emellertid, att statsrevisorerna
förra hösten togo del av företagets verksamhet, men i vilken omfattning
kunner jag icke till. Är det skäl för riksdagen att på så pass svaga grunder.
som i denna del presterats i propositionen, nu utan närmare eftertanke ge
efter på de anspråk i fråga om kontrollrätten, som riksdagen har enligt grandlagen
och som den säkerligen kommer att skärpa, när den nuvarande ovisshetens
tid väl iir över? Genom alf riksdagen behåller ett av verken under sin omedelbara
domvärjo kan riksdagen lägga ned Kinnekulleverket, när det på nytt blir
fred i världen och normala handelsförbindelser återinträda, dag tror nämligen
inte, att riksdagen kommer att medverka till inköp av dyrare olja åt statens
verk och institutioner än världsmarknaden bjuder den dag vi ha möjlighet att
åter få billig olja utifrån. Jag tror inte att riksdagen vill vara med örn att

Andra kammarens protokoll 19J/8. Nr ,S\ 3

Nr 8.

Onsdagen den 3 mars 1943.

Anslag till lån till Svenska skifferoljeaktiebolaget m. m. (Forts.)
bevilja medel till sådana inköp, och i den mån anspråk på pengar för sådana
ändamål kunna komma att framställas, kan ju riksdagen ha ett visst inflytande.

_ Detta är, herr talman, en sida av detta spörsmål., som borde ha belysts men
hittills icke blivit det, och jag betraktar för min del denna fråga som en synnerligen
viktig detalj av problemet, mycket viktigare än själva beviljandet av
detta stora anslag.

Jag har redan tidigare framhållit, att man mycket väl kan säga sig, att det
är möjligt att vi ha fred örn ett år, men vi ha ingen garanti för den saken. Det
är just bristen på en sådan garanti, som nödgar oss att avhålla oss från att
handla i ett fall som detta. Jag tror att det bästa är att låta det hela löpa tills
vidare som det för närvarande gör — de nu rådande förhållandena ha ju hittills
väl tillgodosett våra önskningar — och bevilja respektive verk de anslag
som av Kungl. Maj:t begäras, alltså 900,000 till Kinnekulleverket och närmare
25 miljoner kronor till oljeverket vid Kvarntorp.

Jag ber, herr talman, att ännu en gång få hemställa örn bifall till reservationen.

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr talman! Jag
har begärt ordet för att uttala min mening om den fråga, som gjorts till huvudfråga
i denna debatt, fastän den i verkligheten är av långt mindre dimensioner,
nämligen frågan om ledningen av statens skifferoljeverk.

Det förhåller sig dock på det sättet, att staten på detta område driver precis
samma verksamhet under två olika ledande organ. Staten har alltså skapat två
ledande organ för denna verksamhet; det ena är bolaget, som har tillkommit
uteslutande för att utvinna olja ur skiffer och som kan ägna hela sin uppmärksamhet
och hela sitt intresse åt denna sak, det andra ledande organet är
marinforvaltningen. Men marinförvaltningen har i sanning icke tillkommit för
att utvinna olja ur skiffer. Marinförvaltningen har helt andra huvuduppgifter,
och särskilt i nuvarande tid har marinförvaltningen så stora uppgifter på det
direkta försvarets område, att den icke kan bli i tillfälle att ägna stort intresse
åt frågan örn oljeutvinningen. Ledningen av skifferoljeverket på Kinnekulle
är förlagd till marinförvaltningens ingenjörsavdelning, som för närvarande i
fråga örn fartygsbyggnader genomför den största uppgift, som den svenska
marinförvaltningen någonsin haft. Det ligger därför i sakens natur, att Kinnekulleverket
för marinförvaltningen kommer att te sig som en biuppgift. Jag
har dock för min del några års erfarenhet om dessa ting, och jag har kommit
till den bestämda uppfattningen, att ledningen av Kinnekulleverket icke är
en uppgift som bör tillkomma marinförvaltningen. Detta låter sig nämligen
icke göra. Jag tycker för min del, att det är en alldeles för stor källa till oro,
att marinförvaltningen skall behöva ha ansvaret för en så pass stor fabriksdrift,
som Kinnekulleverket utgör, vid sidan av sin egentliga verksamhet. Jag är
för min del övertygad örn att hur än riksdagen beslutar i dag, måste vi komma
fram till en avveckling av marinförvaltningens engagemang i Kinnekulleverket.

I detta läge är det väl ändå fullständigt naturligt, att staten låter sitt eget
organ, bolaget, som har till enda uppgift att utvinna olja ur skiffer, ta hand
örn hela denna verksamhet. Nog har man väl därigenom de starkaste garantier
för att nian då får statens intentioner på detta område bäst genomförda.

Herr Törnkvist kastade visserligen fram den tanken, att det kunde hända,
att man genom att överlämna denna verksamhet åt bolaget undandrager riksdagens
revisorer granskningen av verksamheten. Det är så dags nu att tänka
på den saken, herr Törnkvist! Den lämpliga tidpunkten att tänka på detta
hade ju varit, när Kungl. Maj :t föreslog riksdagen att bilda bolaget. Den

Onsdagen den 3 mars 1943.

Nr 8.

Anslay till lån till Svenska skifferoljeaktiebolaget m. m. (Forts.)
största delen av verksamheten bedrives ju redan under bolagsform genom riksdagens
medverkan — kan det då verkligen spela någon roll, örn man tar den andra
lilla biten och fogar till samma stycke? Jag tycker väl ändå, att detta argument
var litet för grovt funnet för att ha någon egentlig bärkraft.

När man lyssnar på reservanterna, verkar det som om de bade den uppfattningen,
att bolaget är fientligt inställt mot statens intressen. Det är väl
ändå på det sättet, att det är statens bolag, och att det är bolagets huvudsakliga
uppgift att tillvarataga statens intressen. Skulle det vara så, att det
föreligger anledning till minsta misstanke, att ledningen för bolaget inte tillvaratager
statens intresse hundraprocentigt, skulle vi hemställa till herr Domö,
att han ser till att bolaget får en annan ledning, men det kan inte vara något
argument för att säga, att eftersom vi misstro bolaget, skall Kinnekulleverket
ligga utanför dess verksamhetsområde. Vi få gå ut ifrån att bolaget tillvaratager
statens intressen på bästa sätt. Det har härtill de bästa förutsättningar;
det är belt koncentrerat till sin egentliga uppgift och det har möjlighet att
skaffa sig all tänkbar expertis.

Vad är det för olycka som kan hända, örn riksdagen följer utskottet? Ja,
örn man får tro reservanterna, att bergsingenjör Bergh avkopplas från ledningen
av Kinnekulleverket. Att argumentera på det sättet är väl ändå att göra
denna sak till en alltför tillspetsad personfråga, och jag måste säga, att det
är litet svårt att höra sådana uttryck som »varför skall ledningen bestraffas?»
och »varför skall man så bryskt avbryta en lovande verksamhet?». Det är väl
på det sättet, att örn bergsingenjör Bergh är en god och lämplig driftsledare
vid Kinnekulleverket är det bolagets oavvisliga plikt gentemot staten att se
till, att han får behålla den befattningen. Skulle det däremot vara så, att han
icke är den allra bäste driftsledare man kan få, kan det inte gärna vara i statens
intresse att ha honom kvar som driftsledare. Vi skola nämligen komma
ihåg, att det är två skilda ting att vara uppfinnare och att vara driftsledare.
Att skapa nya metoder, att driva försöksverksamhet är en sak för sig, att
driva en fabrik i fullstor skala efter tekniskt rationella principer är dock en
annan sak. Man hittar jämt och ständigt i det praktiska livet begåvningar,
som äro så funtade, att den ene är en utmärkt uppfinnare och försöksman
men inte precis den bäste driftsledaren, under det att en annan är en förträfflig
driftsledare men inte har något sinne för uppfinningar. Då ligger det väl i
statens intresse att bergsingenjör Bergh av bolaget a.nvändes på det sätt, som
bäst passar hans begåvning. Jag vill för min del uttala den bestämda förvissningen,
att bolaget kommer att se till, att Bergh får göra den bästa nytta
han kan göra hos bolaget. Gör inte bolaget det. så handlar bolaget i strid med
statens intresse, och då få vi se till. ''att vi få en annan ledning för bolaget,
som tillvaratager statens intressen. Men nian kan inte utgå ifrån att bolaget
skall vara en mot .staten fientlig makt — det är ju statens eget bolag — och
att vi på den grund skulle vara misstänksamma vid fattandet av våra beslut.

Allting talar för att riksdagen i denna fråga hör bifalla utskottets förslag.
Tiden iir mogen för detta. Jag är viii personligen inte känd för att vara den
som berövar försvarets institutioner inflytande i onödan, och när jag här säger,
att min bestämda mening är, att det är på tiden, att marinförvaltningen slipper
bekymret med Kinnekulleverket och att det bolag staten skapat för detta
ändamål övertar denna uppgift, tror jag att kammaren ändå kan tro, att det
ligger nugot litet sanning i vad jag säger.

Herr Persson i Falla: Herr talman! Innan jag går närmare in på herr Törnkvists
anförande skall jag be att få säga ett pär ord i anledning av det avslagsyrkande,
som framställts av herr Svensson i Grönvik.

Nr 8.

Onsdagen den 3 mars 1943.

Anslag till lån till Svenska skif feroljeak tiebolag et m. m. (Forts.)

Det är klart, att om vi litet till malis vöre lika optimistiska i fråga om tidpunkten
för krigets avslutning som herr Svensson i Grönvik, skulle nog ingen
i dag reflektera på den stora kapitalinvestering i skifferoljeverken, som det nu
är fråga om. Men eftersom framtiden är så pass oviss som den faktiskt är och
vi för att vara på den säkra sidan få göra mycket stora uppoffringar för vår
försvarsberedskap och måste göra det även i sådana fall, då ovisshet kan råda
rörande den kommande utvecklingen och därav beroende värde av de vidtagna
åtgärderna, så få vi även i detta fall ta risken att denna investering kan visa sig
vara gjord i onödan, för den händelse kriget mot förmodan skulle sluta låt mig
säga i år eller tidigt nästa år. Men eftersom vi icke veta detta och eftersom utsikterna
för en sådan utveckling förefalla att vara mycket osannolika, kan jag
för min del inte taga på mig ansvaret att gå emot en åtgärd som uteslutande
är en beredskapsåtgärd och som sådan av mycket stor betydelse.

Herr Törnkvist, som ju går med på kapitalinvestering i skifferoljeverken men
inte vill gå med på en sammanslagning av dessa, radade upp en massa skäl
emot en sådan sammanslagning. Herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
har nyss på ett utomordentligt sätt bemött herr Törnkvists argumentering,
och det kanske kunde vara nog med detta. Jag skall emellertid be att få
peka på ett pär punkter, där jag tycker att herr Törnkvist givit sig oförlåtligt
långt ut på hal is.

Herr Törnkvist har hela tiden argumenterat från den utgångspunkten, att
skifferoljeverket vid Kinnekulle skulle vara skött på ett alldeles utomordentligt
sätt och att vi där skulle ha den största sakkunskap som vi överhuvud taget
skulle lia att tillgå. Jag tror till och med, att han yttrade sig så, att chefsingenjör
Bergh var elen ende mannen här i landet, som egentligen besatt sakkunskap
i verklig mening på detta område. Statens krisrevision har haft anledning att
intressera sig för Kinnekulleverket, och den uppdrog redan i maj 194-0 åt en särskild1
sakkunnig, överingenjör Ågren, att verkställa en teknisk sakkunnig
granskning av verksamheten vid Kinnekulleverket. Detta mötte vissa svårigheter,
men i oktober 1940 överlämnade överingenjör Ågren till krisrevisionen
resultatet av sin undersökning av Kinnekulleverket, vilken jag naturligtvis på
grund av dess omfång och andra omständigheter inte kan mera i detalj gå in
på. Jag skall endast ur utredningen anföra några synpunkter, vilka jag tror
att man kan anföra i denna debatt. Den sakkunnige ansågj att försöksdriften
där borde ha drivits som civilt företag — alltså inte i marinförvaltningens regi
•— och att försöksarbetet hade kunnat bedrivas med större effekt och framgång,
om det icke omgivits med en onödig sekretess. Enligt den sakkunniges mening
borde experter ha tillkallats för lösandet av i samband med skifferoljetillverkningen
stående specialproblem, såsom skifferbrytningen, svavelfrågan, nyttiggörandet
av destinations- och förbränningsgaser och frågan örn biprodukters utvinnande.
När efter sju till åtta års tid erfarenheterna från försöksverkets drift
plötsligt måste tillgodogöras vid anläggandet av ett nytt stort skifferoljeverk
—- det var det vid Kvarntorp — visade det sig, att utarbetade planer för bl. a.
dessa stora problems lösning icke föreligga. Tidsenlig driftskontroll, yttrade
den sakkunnige vidare, borde införas vid såväl försöksverket som det nya skifferoljeverket
vid Kinnekulle, och driften borde handhavas av högskolebildade
kemiska ingenjörer, som hade förutsättningar att studera och tillrättalägga
driftsförhållandena, och erfarenheterna borde icke samlas uteslutande hos en
enda person, av vilken i sådant fall staten blir fullständigt beroende för driften
i fortsättningen.

Detta var i korta drag några väsentliga anmärkningar, som utredningsmannen
då angav. Krisrevisionen lät därvid bero, och utredningen överlämnades till
cheferna för respektive finans- och folkhushållningsdepartementen. Men sedan

Onsdagen den 3 mars 1943.

Nr 8.

Anslag till lån till Svenska skifferoljeaktieholaget m. m. (Forts.)
verket varit i drift ytterligare någon tid fann krisrevisionen anledning att företaga
en förnyad undersökning och uppdrog därför den 3 februari 1942 åt chefsingenjören
vid Stockholms gasverk Pilo att verkställa en undersökning. Resultatet
av denna förelåg i ett den 2 oktober förra året daterat uttalande, och däri
har Pilo sammanställt de av honom under granskningsarbetet gjorda iakttagelserna,
vilka i väsentliga punkter överensstämma nied det resultat, som överingenjör
Ågren vid sin undersökning kom till.

Jag tror att det kan vara av intresse att se hur byggnadsprogrammet kunnat
följas och i vad mån driftresultatet för det nya verket motsvarade de uppgjorda
beräkningarna. Byggnadsprogrammet kunde inte hållas. Det första
ugnsblocket utlovades vara i drift i augusti 1940, men var det först i maj 1941,
och hela anläggningen var inte driftfärdig förrän i november 1941 alltså med
7 å 8 månaders försening. Marinförvaltningen beräknade att efter den nya
utbyggnaden skulle det utvinnas i första hand 11—12,000 ton råolja per år.
Sedermera, efter ytterligare medels ställande till förfogande och en större utbyggnad,
beräknade man oljeutvinningen vid det nya verket till 13,100 ton
jämte 1,000 ton för det gamla försöksverket, alltså sammanlagt 14,100 ton. Det
visade sig emellertid att denna kvantitet inte kunde utvinnas. Utredningsmannen
påvisade, att under de tretton och en halv månader, som förflutit sedan driften
igångsattes, produktionen vid det nya verket uppgick till allenast 4,900 ton
och vid försöksverket till 600 ton eller tillsammans 5,500 ton emot beräknade
14,100 ton per år. Det var en mycket stor felräkning. Nu har man ju senare
uppnått något bättre resultat, men fortfarande har man dock inte kommit upp
till mer än omkring 50 procent av den beräknade utvinningen. Orsakerna till
den låga produktionen angåvos av utredningsmannen ha varit en försenad successiv
igångsättning, starkt inskränkt drift på grund av vinterkyla, hög kalkstenshalt
i den avgasade skiffern, oljeförluster i avloppsvattnet, lägre oljehalt
i skiffern än vad som beräknats samt låga utbyten vid ugnarna. Beträffande
den oljefattiga skiffer, som bearbetats vid Kinne-Klevaverket har under 1942
års elva första månader som framgår av propositionen utvunnits 1.9 procent
olja ur denna skiffer och om man räknar med hela den brutna massan,
alltså både skiffer och kalksten, uppgår oljeutvinningen endast till 0.9
procent. Men på två kilometers avstånd finnes ett skifferlager som beräknas
hålla 5.3 procent olja. Dit vilja nu ingenjör Bergh och marinförvaltningen förlägga
skifferbrytningen i fortsättningen, och föredragande statsrådet har
också ansett det nödvändigt a.tt taga i anspråk den oljerikare skiffern, som
på detta ställe beräknas räcka i fem år. Ingenjör Bergh beräknar i sina kalkyler
kostnaderna för denna omläggning av brytningen till i runt tal 3 miljoner
kronor. Föredragande statsrådet ansluter till ett av direktör Abenius utformat
förslag med enklare anordningar, som skulle draga en kostnad av ungefär
500,000 kronor, men han tar inte bestämd ställning till anordningarnas omfattning
och beskaffenhet och lian är därför osäker på huruvida inte kostnaderna
måste bli större än direktör Abenius beräknar.

Det är alltså uppenbart att skifferoljeverket vid Kinnekulle har blivit felplacerat,
beroende på otillräckliga undersökningar rörande skifferns förekomst
och beskaffenhet. Detta är så mycket mera anmärkningsvärt som driften vid
försöksverket pågått mer än sju år under marinförvaltningens ledning, innan
det nya verket av samma ledning planerades och kom till utförande. Då nu
Kinnekulleverket och dess ledning lovsjungas i så djupa brösttoner som här
skett från herr Törnkvists sida kan det vara. anledning att peka på dessa påtagliga.
missgrepp, som medfört att verket har blivit dyrare, a.tt driften har
kommit senare igång, a.tt oljeutvinningen har blivit viisent.ligt lägre och att
man inte bär kommit så långt, med framexperimenterandet av utvinning av lii -

Nr 8.

Onsdagen den 3 mars 1943.

Anslag till lån till Svenska skif f evoli eak tiebolag et m. m. (Forts.)
produkterna, som man borde ha gjort efter så många år av försöksdrift. Förklaringen
till dessa omständigheter torde väl till mycket stor del ligga i det
förhållandet, som herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet helt
nyss berörde, nämligen att en person, som visat sig ha stora förutsättningar
som uppfinnare och som gjort ett mycket gott arbete som ugnskonstruktör, inte
därmed ovillkorligen måste vara en god driftsledare och kunna behärska alla
praktiska spörsmål som måste lösas vid ett storindustriellt verk av detta slag.
Det är det förhållandet, att allting därnere har koncentrerats till en enda person
med begränsade förutsättningar att lösa dessa problem, som gjort, att en
del av problemen icke lia blivit tillfredsställande lösta. Detta har medfört det
dåliga resultat, som faktiskt föreligger vid skifferoljeverket vid Kinnekulle.
Detta visar ju hän på att den ledning, -som Kinnekulleverket laar baft, inte har
varit sådan, som har behövts för verksamheten därnere. Det är alldeles uppenbart.
att marinförvaltningen inte kan besitta de kvalifikationer, som krävas
för denna ledning. Marinförvaltningen har ju som herr statsrådet för en stund
sedan framhöll helt andra arbetsuppgifter och helt andra kompetenskrav ställda
på sig. Skifferoljetillverkningen är någonting som ligger helt utanför dess
arbetsområde. Men frågan nu gäller just, huruvida verket alltjämt skall sortera
under marinförvaltningen eller örn det skall ligga under samma ledning
som skifferoljeverket i Kvarntorp, där man dock obestridligen har en kompetent
ledning. Detta är det avgörande. För staten är det en beredskapsfråga
och man bör söka utvinna mesta möjliga olja snarast möjligt. För att uppnå
detta behöver, man ha den mest sakkunniga ledning, och den har man inte i
marinförvaltningen -— den har man på annat håll. Och för att få en så ekonomisk
drift som möjligt i fortsättningen — det är också ett betydelsefullt statsintresse
— är det också angeläget, att Kinnekulleverket föres in under en mera
sakkunnig ledning än det nu har. Det är detta skäl som är avgörande för mig,
då jag nu, herr talman, ber att få yrka bifall till utskottets förslag i dess
helhet.

Kerr Törnkvist: Herr talman! Det inlägg som herr statsrådet och chefen
för försvarsdepartementet gjorde innebar i huvudsak utställda löften, men det
kan knappast betecknas som någon argumentering. Men dessa utställda löften
komma säkerligen i nuvarande läge att observeras. Intill dess fred återinträder
torde det behövas en inte allt för lättvindig översyn över förvaltningen av
det väldiga antal miljoner, som vi lämna ifrån oss på detta område. Man behöver
endast sätta dessa miljonvärden i relation till vår fredsbudget för att
förstå, hur riksdagen under fredstid skulle ha ställt sig örn det gällt att lämna
ifrån sig så stora värden på ett så lättvindigt sätt som här faktiskt sker. Gunås,
det sker inte lättvindigare än de omfattande anslagen till försvarsberedskapen
i allmänhet lämnas, men denna sak blir mycket besvärlig att komma till rätta
med, då denna form för medelsanvisning upphör och vi skola återgå till normala
förhållanden. Jag vill endast göra denna anmärkning i anknytning till
herr statsrådet Skölds inlägg, som tydligen var avsett att övertyga kammaren
örn att den nuvarande marinförvaltningen inte förstår att klara den uppgift det
här gäller.

När riksdagen beviljat medel till Kinnekulleverket under tidigare år, har
man emellertid mindre tänkt på marin förvaltningen än på den man, som fick
i uppdrag att framskaffa olja ur skiffer. Jag vill här inför kammaren uttala
den meningen, att det löfte som har givits i samband med dessa tidigare
anslag är infriat och i stället för att lägga i dagen något slags missnöje och
komma med sura uttalanden örn denna verksamhet borde kammaren vara tacksam,
särskilt med tanke på det läge, vi befunno oss i i början på 1930-talet,

Onsdagen den 3 mars 1943.

Nr 8.

Anslag till lån till Svenska skifferoljeaktiebolaget m. m. (Forts.)
och de farhågor, som då ofta uttalades, att vi skulle stå oss slätt på detta
område, om vi endast skulle nöja oss med den import av olja, som vi möjligen
kunde upprätthålla. Vi slogo då in på att forska på detta arbetsområde. Då
var läget annorlunda än vad det nu är. Att ha utvunnit denna möjlighet, att
ha skaffat en reserv för framtiden, det är ett verk som bör framkalla tacksamhet.

Jag inser mycket väl, herr talman, att läget otvivelaktigt är sadant, att
statsrådet Domö och regeringen komma att inkassera en lysande victoria, och
jag har inte någonsin väntat mig någonting annat. Men det ligger i detta någonting,
som så småningom blir uppenbarat, och det kan hända, att denna sak
då inte framträder i samma härliga och glittrande belysning, som tydligen är
befintlig, när denna proposition bifalles.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr förste vice talmannen
framställde propositioner på l:o) bifall till utskottets hemställan; 2:o) bifall
till den av herr Torsten Ström m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen;
samt 3:o) avslag å såväl utskottets hemställan som Kungl. Maj:ts förslag
i ämnet; och blev utskottets hemställan av kammaren bifallen.

§ 16.

Föredrogos vart efter annat:

bankoutskottets utlåtanden:

nr 4, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag i fråga om ersättning till E. Hedblom
i anledning av sjukdom ådragen under militärtjänstgöring;

nr 5, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag i fråga örn bestridande av änkan
Signe Hanna Viktoria Jernbom tillkommande livränta;

nr 6, i anledning av väckt motion om gratifikation och pension åt förre vaktmästaren
å riksdagens tryckeriexpedition J. D. Bergstrand;

nr 7, i anledning av väckta motioner örn gratifikationer åt änkorna efter två
hos riksdagens andra kammare anställda vaktmästare; och

nr 8, i anledning av väckt motion örn förhöjd pension åt förre trädgårdsmästaren
vid Tumba bruk J. Th. Jansson; samt

första lagutskottets utlåtande, nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 16 februari
1934 (nr 19) örn fullgörande i vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande
till utlandet m. m.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt.

§ 17.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande, nr 11, i anledning av väckta motioner
örn lika arvsrätt för utomäktenskapliga och inom äktenskap födda barn.

Första lagutskottet hade till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 175 i första kammaren av herr Linderot
samt nr 265 i andra kammaren av herrar Tersson i Stockholm och Hagberg
i Luleå. I motionerna, vilka voro likalydande, hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om förslag till
en sådan revidering av arvslagen, att utomäktenskapliga barn erhölle lika arvsrätt
som de inom äktenskap födda.

Utskottet hemställde, att förevarande motioner. 1:175 och II: 265, icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Motioner örn
lika arvsrätt
för utomäktenskapliga
och
inom äktenskap
födda
barn.

Nr 8.

Onsdagen den 3 mars 1943.

Motioner om lika arvsrätt för utomäktenskapliga och inom äktenskap födda
barn. (Forts.)

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid anförde:

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! \i motionärer ha som synes föreslagit,
att de utomäktenskapliga barnen skola jämställas med de inom äktenskapet
födda barnen i fråga örn arvsrätt.

Skälen till detta förslag torde det inte vara nödvändigt att här ingå på. Utan
att göra sig skyldig till någon överdrift kan man säga, att det är ett folkkrav
att de utomäktenskapliga barnen i detta avseende skola jämställas med de inom
äktenskapet födda barnen. I och med att befolkningsfrågan på senare år skjutits
i förgrunden, har ju även frågan örn de utomäktenskapliga barnens ställning i
olika sammanhang varit föremål för prövning. Såvitt jag förstår har man åtminstone
principiellt godkänt den standpunkten, att alla barn skola betraktas
som likaberättigade, lika välkomna till världen och lika välsedda, alldeles oavsett
örn de äro födda inom eller utom äktenskapet. Med ett sådant betraktelsesätt
måste denna diskriminering av de barn som äro födda utom äktenskapet te
sig som fullständigt orimlig. Tidigare har det såvitt jag känner till funnits en
ganska enstämmig mening, åtminstone inom socialdemokratien, att detta är ett
avvita förhållande. Det har förut varit så, att det har varit de konservativa krafterna,
, som i detta avseende ha rest motstånd och velat bibehålla denna diskvalificering
av de utomäktenskapliga barnen.

Vi motionärer ha för vår del inte menat att denna fråga nu skall behöva anses
vara i det stadiet att man skulle begära en utredning av densamma, utan vi
ha, såsom framgår av vårt yrkande, ansett, att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t borde anhålla om att förslag framlägges i denna fråga. Vi anse nämligen
— för vår del åtminstone — att frågan är klarlagd, då det här gäller ett så
gammalt rättfärdighetskrav, som säkert har mycket stark resonans i folkopinionen.
Utskottet åberopar sig ju för sitt yrkande örn avslag på att frågan ligger
under utredning, en »allsidig och förutsättningslös utredning», som det heter,
vilket ju alltid brukar vara en säker garanti för att en fråga skall vara begravd
för oöverskådlig tid framåt. I varje fall är det för mig ganska uppenbart,
att da ett utskott under hänvisning till att en fråga ligger under utredning endast
yrkar avslag på densamma, får naturligtvis utskottet sin vilja fram, trots
att det finns manga som vilja detsamma som vi och som ha på känn att man
därmed endast viftar ifrån sig en sak, som man inte vill ta ställning till.

Jag vill emellertid, herr talman, trots detta yrka bifall till motionen.

Herr Hedlund i Östersund: Herr talman! Herr Hagberg i Luleå är inte
ensam örn den uppfattningen, att frågan örn de utomäktenskapliga barnens
■rättsställning bör utredas och klarläggas. Riksdagen har redan givit uttryck
at samma mening som herr Hagberg förde till torgs. En utredning av frågan
pagar. Den igångsattes 1941, men frågan är av den allvarliga innebörd att en
utredning måste verkställas. Man lagstiftar inte på stående fot på detta område.

Utskottet sympatiserar fullständigt med tankegången i motionen, riksdagen
har sorn sagt givit uttryck åt samma uppfattning, och första lagutskottet har
under sådana förhållanden funnit det vara obehövligt att begära ytterligare
utredning av frågan och av denna anledning hemställt örn avslag på motionen.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till första lagutskottets hemställan.

. Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Det är möjligt att herr Hedlund gjorde
sig skyldig till en felsägning. Vi ha som bekant i vår motion inte yrkat på utredning
utan på förslag från Kungl. Maj:t. Därför kan det inte för utskottets

Onsdagen den 3 mars 1943.

Nr 8.

Motioner om lika arvsrätt för utomäktenskapliga och inom äktenskap födda

barn. (Forts.)

vidkommande vara fråga örn att begära en särskild utredning av en fråga, vilken
som herr Hedlund ju påpekat redan ligger under utredning.

överläggningen var härmed slutad. Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock pa avslag dära samt
bifall i stället till de i ämnet väckta motionerna; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 18.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande, nr 12, i anledning av väckta mo- Motioneram
tioner örn ändring i gällande arvslagstiftning i syfte att säkerställa hemmavarande
barns rätt till ersättning för arbete i hemmet. varande barns

rätt till ersätt Sedan

utskottets hemställan föredragits, anförde: ning för arbete

hemmet.

Herr Carlsson i Bakeröd: Herr talman! De motioner, som kammaren nu behandlar,
ha avstyrkts av ett fullständigt enigt utskott. Utskottets motivering
är dock välvillig, i det att utskottet säger, att det finner syftet med motionerna
behjärtansvärt.

Jag ber att få tacka för denna förståelse. Syftet med motionerna är ju, som
utskottet mycket riktigt påpekat, att motverka den pågående flykten fran
landsbygden när det gäller barn ifrån jordbrukarhem. Motionärerna ha da
tänkt sig, att örn barnen i bondehemmen kunde beredas möjlighet till ersättning
för det arbete, som de som vuxna utföra i hemmet, så skulle de ha ett
startkapital, som gjorde det möjligt för dem att börja som egna jordbrukare
eller att övertaga fädernegården, när denna pa grund av dödsfall eller försäljning
skulle byta ägare. Man skulle också härmed skapa en viss rättvisa
mellan de syskon, som stanna kvar och arbeta i föräldrahemmet, och dem, som
utanför hemmet skaffat sig en egen inkomst. Den omständigheten, att de ekonomiska
betingelserna vid de mindre jordbruken icke medge, att kontant lön
utbetalas åt hemmavarande barn, har föranlett motionärerna föreslå, att sadan
ersättning skulle utgå först vid arvskifte, och i enlighet härmed begära, en lagändring.
Jag förstår mycket väl, att det är mycket svårt att på lagstiftningens
väg ordna denna fråga, men det torde även möta svårigheter att ordna
den genom frivilliga avtal och pa sa sätt tillförsäkra i hemmet arbetande barn
rimlig ersättning. Det är ofta så, att barnen dra sig för att av föräldrarna
kräva bindande avtal, och att föräldrarna kanske icke alltid äro så villiga
att gå med på dylikt, då ju detta medför en viss skillnad mellan barnen vid
fördelning av kvarlåtenskapen. Man möter nu ofta den föreställningen, att de
barn, som stannat kvar i hemmet, haft sitt uppehälle under tiden, men man
tänker icke på att de icke haft någon möjlighet att lägga någon ekonomisk
grund för framtiden. Barnens kärlek till fädernegården och deras optimistiska
förhoppning att redan under föräldrarnas livstid få övertaga gården till rimligt
pris bidraga säkert också till att sådana avtal icke komma till stand
förrän det kanske är för sent. o

Det är givetvis alldeles riktigt, när utskottet skriver, • att flykten fran
landsbygden icke är begränsad till de egentliga bondehemmanen, men när
motionärerna tagit sikte just på dessa bondehemman, är den närmaste anledningen,
att nu pågår och en följd av år har pågått en knappast önskvärd
utveckling då det gäller försäljning av jordbruk, och då särskilt i samband
med arvskifte. Bondejordbruken ha nämligen blivit en ganska ^begärlig handelsvara,
som tydligen anses utgöra en åtminstone i någon mån säker penningplacering,
och som en följd härav ha gårdarna blivit ganska eftersökta

Nr 8.

Onsdagen den 3 mars 1943.

Motioner om säkerställande av hemmavarande barns rätt till ersättning för
arbete i hemmet. (Forts.)

av kapitalstarka stadsbor, som önskat placera sina pengar och som icke behöva
räkna med den förräntning, som det i ett jordbruk nedlagda kapitalet ger.
Särskilt omkring de större städerna visar denna spekulation i jordbruksfastigheter
en tydlig ökning. Härigenom trissas jordvärdet upp på ett sådant sätt,
att det i hög grad försvårar jordbrukarungdomens möjligheter att kunna konkurrera,
da det gäller köp av jordbruk. I den mån som den unge jordbrukaren
vågar sig på en sådan affär, blir skuldbördan, då startkapital saknas, ofta
alltför tyngande. Kapitalet går via medarvingar till städer och samhällen,
och kvar blir en orimligt hög skuldsättning på de gårdar, som fortfarande
innehavas av jordbrukare. Det är i viss mån åtminstone naturligt, örn de arvingar,
som vistats utanför hemmet, vilja utnyttja de möjligheter till ett ökat
arv, som härigenom uppstå. Resultatet måste emellertid då bli, att om de barn,
som stannat kvar hemma och lärt jordbruksyrket, vilja fortsätta i detta yrke,
så kunna de icke göra detta i egenskap av självägande, utan det måste bli
såsom arrendatorer eller statare. En sådan utveckling är icke lycklig, och man
har också, i tidningspressen varnat för de konsekvenser, som man kan befara.
Det är icke blott en urgammal tradition, som här håller på att dö, utan en av
de bärande principerna för jordbruksöverlåtelse som man sätter i fara. Har
en yngre jordbrukarkår icke någon möjlighet att övertaga jordbruket efter
en äldre generation, då ledes frågan örn jordbrukarungdomens framtidsmöjligheter
enligt min uppfattning in på ganska dystra banor.

Jag gör naturligtvis icke gällande, att den i motionen föreslagna åtgärden
skulle vara den enda och kanske den bästa för att förhindra en sådan utveckling,
men jag har en mycket stark känsla av att de i jordbrukarhemmen arbetande
barnens rätt måste beaktas på ett bättre sätt än som hittills skett, och
jag tror, att frågan förtjänar en viss uppmärksamhet. Jag är fullt medveten
örn att i det läge, vari frågan nu ligger, skulle det vara meningslöst att yrka
bifall till motionen, men jag har velat begagna detta tillfälle att fästa uppmärksamheten
på ett problem, som säkert kommer att kräva ett ingripande
från statsmakternas sida.

Jag har, herr talman, för dagen icke något yrkande.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

Herr talmannen återtog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

§ 19.

Föredrogos vart efter annat:

första lagutskottets utlåtande, nr 13, i anledning av väckt motion örn viss
ändring av § 13 ordningsstadgan för rikets städer; samt

andra lagutskottets utlåtanden:

. nr 2, i anledning av väckt motion angående viss ändring i lagen örn folkpensionering; nr

3, i anledning av väckt motion angående utredning örn höjning av inträdesåldern
för medlemskap i erkända sjukkassor; och
. nr 4, i anledning av väckt motion om viss ändring i 19 kap. 10 § jorddelningslagen.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt.

Onsdagen den 3 mars 1943.

Nr 8.

§ 20.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 5, i anledning av väckta mo- Motionera™
tioner om viss ändring i lagen om semester. lagen om

Andra lagutskottet hade till behandling i ett sammanhang förehaft två inom semester.
andra kammaren väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 6 av
herr Pettersson i Hällbacken m. fl. och nr 136 av herr Persson i Stockholm
m. fl., båda örn ändring i 12 § lagen om semester.

Enligt 12 § första stycket skall arbetstagare, som lämnar sm anställning
eller entledigas därifrån, innan han åtnjutit honom tillkommande semester eller
semesterlön, erhålla ersättning därför enligt angivna grunder. Yad sålunda
stadgats skall dock, enligt andra stycket i samma paragraf, icke gälla, då anställning
avbrytes genom dödsfall eller upphör till följd av arbetstagarens

pensionering. . .

I motionen II: 6 hade hemställts, att riksdagen matte besluta sadan ändring
i 12 § andra stycket, att intjänad semester(löns)ersättning skulle utbetalas till
avliden arbetstagares dödsbo.

I motionen II: 136 hade yrkats, att riksdagen måtte besluta, att andra stycket
i 12 § skulle utgå.

Utskottet hemställde, att förevarande motioner icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Persson i Stockholm: Herr talman! Utskottet hänvisar till att 1942
års semesterkommitté erhållit till uppgift att underkasta semesterlagen en
allmän och förutsättningslös översyn och anser därför, att riksdagen _ bör åtnöja
sig med i motionen påtalade missförhållanden, till dess kommittén är
färdig med sitt arbete. Jag har ofta frågat mig, varför man ständigt är beredd
att kompromettera parlamentarismen genom att under långliga tider bibehålla
uppenbart orimliga och orättvisa bestämmelser blott nied hänvisning
till att utredning pågår, såsom exempelvis i detta fall. Kan riksdagen verkligen
vara i behov av en kanske mångårig utredning för att kunna rätta till
en detalj i semesterlagen, som innebär, att örn en arbetare dör är det icke
arbetarens efterlevande anhöriga, som tilldelas den intjänta semesterlönen,
utan i stället arbetsgivaren, som ärver denna intjänta lön? Till och med när
det inträffar, att en arbetare förolyckats och mist livet på grund av att hans
arbetsgivare icke vidtagit nödvändiga arbets skyddsåtgärder, blir ändå icke
semesterlönen till följd av denna underliga lag utbetalad till de efterlevande
utan den utbetalas såsom en sorts premie till den försumlige arbetsgivaren.

Icke heller den, som efter fullgjort livsverk blivit pensionerad, äger utfå den
intjänta semesterlönen, trots att behovet av rekreation uppstått under arbetet
och såsom en följd av detta. Varför skall då icke en pensionär kunna få
ut den del av lönen, som faktiskt undanlagts för detta ändamål, endast därför
att han avslutat sitt arbete i och med att han blivit pensionerad?

Hessa i vår motion påtalade missförhållanden skulle kunna elimineras, om
riksdagen i enlighet med motionärernas förslag skulle besluta, att följande
bestämmelse i semesterlagens 12 § skulle utgå, nämligen: »Vad sålunda stadgats»
— d. v. s. rätt till semesterlön •— »skall icke gälla, då anställning avbrytes
genom dödsfall eller upphör till följd av arbetstagarens pensionering.»

Ett sådant beslut skulle icke på något sätt kunna förrycka, kommitténs arbete,
och icke heller kan riksdagen vara i behov av en utredning för att krmna
taga ställning till ett sådant förslag. Det gäller blott att fortast möjligt
få en orättvis och orimlig bestämmelse ur världen. Jag ber därför, herr talman,
att få yrka bifall till denna motion.

Nr 8.

Onsdagen den 3 mars 1943.

Motioner om viss ändring i lagen om semester. (Forts.)

Fröken Hesselgren: Herr talman! De krav, som här ställas i de båda förem.
n i m°fionerna 0 det finns nämligen också en av herr Pettersson i
Hallbacken m. fl., som gar i samma riktning — gälla en i och för sig mycket
behjärtansvärd sak. Jag vill också påminna örn att de sakkunnigas uttalande
vid lagens första framkomst gick i samma riktning. Det var först vid behandlingen
av de sakkunnigas förslag, som den passus, som den föregående ärade
talaren omnämnde, koni in i 12 §. Man fick vid behandling av denna fråga
i utskottet nog den känslan, att dess medlemmar i princip icke voro emot att
en sadan ändring skulle göras. Men det är väl ganska naturligt, att då man
året förut tillsatt en kommitté, som har i uppdrag att taga upp de många
olika klagomål, som framförts mot denna lag, man icke nu skall rucka på
lagen tor att kanske ett eller två år därefter återigen ändra på den. Det är
önskvärt, när det gäller lagar, som skola användas överallt i det praktiska
livet, att det icke blir så täta förändringar, utan att dessa göras med något
sa när jämna mellanrum.

, ^,u ,h?r den“a lag til1 den fyP av Jagar, som blott gälla i tre år, och sedan
skall Hagan tågås upp igen. Det kommer alltså icke att dröja en lång följd
av ar, innan denna fråga åter kommer upp. Personligen har jag mycket starka
sympatier för saken, därför att det så ofta framhållits, att den semesterlön
som utbetalas är mtjänt lön. Detta står emellertid i strid med vissa andra
bestämmelser, där man försöker lägga rekreationssynpunkten så starkt som
möjligt pa lagen. Det är dessa båda åsikter, som brutit sig mot varandra,
nar det gällt utformningen av lagen. Jag tror, att motionärerna kunna ganska
ugnt taga utskottets avslagsyrkande, då ju frågan givetvis kommer att tagas
upp, når man kommer fram till nästa revision av lagen. Det är också därför
som jag, herr talman, med stort lugn yrkar bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav först propositioner
beträffande motionen II: 136, nämligen dels på bifall till utskottets
Hemställan i Haga om denna, motion, dels ock på avslag därå samt bifall i stället
tiU motionen; och blev utskottets hemställan i denna del av kammaren bifalien.
Ha av herr talmannen därå given proposition biföll kammaren härefter utskottets
hemställan i övrigt.

Herr andre vice talmannen övertog nu ledningen av förhandlingarna.

§ 21.

Motion om _ Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 6, i anledning av väckt motion
C»''omnLi “*ående viss ändring i lagen örn rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att
i vissa fall för inlösa under nyttjanderätt upplåtet område.

rättshavare att . f en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 131,
inlösa undeY vilken behandlats av andra lagutskottet, hade herrar Wagnsson och Magnusngiijanderäu
son hemställt, att »riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn
ITråde afredning, huruvida icke den i lag av den 18 juni 1925 örn rätt i vissa fall för
nyttjanderättsinnehavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område i första
paragrafen fastställda tidpunkten, den 1 januari 1919, må kunna framflyttas
till en senare tidpunkt».

. Utskottet ^hemställde, att förevarande motion icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd.

Reservation utan angivet yrkande hade avgivits av herr Hage.

Onsdagen den 3 mars 1943.

Nr 8.

Motion om viss ändring i lagen örn rätt i vissa fall för nytt jander ätt s h a v a r e
att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område. (Forts.)

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Jonsson i Haverö: Herr talman! Den s. k. ensittarlagen medger som
bekant rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt
upplåtet område. Denna lag, som trädde i kraft den 18 .juni 1925, har emellertid
fått till följd vissa gränsfall, där visserligen nyttjanderätt med fullt
fog kan anses föreligga men där på grand av den i lagen intagna tidsbestämningen
en sådan rätt ändå icke föreligger. Redan samma ar väcktes här i riksdagen
en motion av herr .Lindhagen, däri han yrkade, att den i lagen bestämda
tidpunkten, den 1 januari 1919, skulle framskjutas till samma tidpunkt år
1925. Såsom bekant är ett av de villkor, som uppställts för att mlösningsrätt
överhuvud taget skall erhållas, att boningshus skall vara uppfört a marken
före den 1 januari 1919, och att vid det tillfället boningshuset skall lämna
nöjaktig bostad åt nyttjanderättshavaren och hans familj. Det^är denna bestämmelse,
som i förevarande fall medfört vissa olägenheter i fråga örn en del
av dessa ensittare.

Här ha under de gångna åren gång på gång väckts motioner örn en tramflyttning
av tidpunkten till det år, då lagen antogs, nämligen år 1925. Jag
väckte år 1937 en motion i syfte att få en sådan ändring i lagen, att nyttjanderättshavaren
tillhörigt boningshus, som lämnade nöjaktig bostad at honom
och hans familj, skulle finnas uppfört å marken den 1 januari 1925. Denna motion
avstyrktes emellertid av andra lagutskottet, som anförde såsom skäl bland
annat följande: »De skäl, som tidigare anförts mot en framflyttning av tidpunkten
för en lägenhets bebyggande, äga enligt utskottets mening alltjämt
sin giltighet. Därest lösningsrätt skulle medgivas även då, upplåtet område
blivit bebyggt först vid en senare tidpunkt än den 1 januari 1919, torde man
sålunda kunna befara, ,att jordägarna skulle bliva mindre benägna att upplåta
mark i de fall, då behov kunde föreligga för någon att arrendera ett markområde
för att åt sig uppföra bostad.» Jag menar, att den motiveringen_från
andra lagutskottet praktiskt taget icke längre kan äga någon som helst giltighet.
Det lär nämligen vara på det sättet, att upplåtelse skett i mycket ringa
omfattning efter det lagen trädde i kraft år 1925. När man . sedermera kommit
till helt andra förhållanden, där samhället kräver betydligt bättre bostäder
än man gjorde vid den tidpunkt, då denna lag först antogs, och staten i sadant
syfte bidrager genom att lämna vederbörande bostadsägare förbättringsbidrag
och nybyggnadslån, då har denna bestämmelse kommit att utgöra ett
allvarligt men.

Jag sätter faktiskt i fråga, örn det överhuvud taget är önskvärt,. att man numera
från jordägarnas sida upplåter tomtområden eller annan jord åt nyttjanderättshavare
utan äganderätt då förvärvet avser enbart bostadsfastighet. Det är
dessa ensittarställen, som vållat ganska många tvistigheter på grund av lagens
bestämmelser, och dessa tvistigheter ökas genom alla de gränsfall, som faktiskt
uppkommit på grund av lagens bestämmelser. Jag har personligen någon erfarenhet
av dessa förhållanden. Jag brakar nämligen själv uppträda såsom ombud
för ensittare, alltså nyttjanderättshavare, vid sådana lösningsförrättningar.
Jag har träffat på två fall, där det faktiskt förekommit, att jordägare kunnat
bevisa, att upplåtelsen icke skett före den 1 januari 1919 utan senare under
samma år. Det är ganska beklämmande att träffa ensittare, som faktiskt fyllt
lagens bestämmelser i övrigt, men då tillträdet ägt ram låt oss såga en eller
två månader senare än i lagen angivet datum icke kunnat komma i åtnjutande
av de förmåner, som tillkomma andra ensittare.

Detta är enligt min uppfattning icke någon synnerligen stor fråga. Jag tror

Nr 8.

Onsdagen den 3 mars 1943.

Motion om viss ändring i lagen om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare
att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område. (Forts.)
tvärtom, att det är ett ganska begränsat antal nyttjanderättshavare, som kunna
komma i fråga även med tidpunkten framflyttad till den 1 januari 1925. Men
eftersom det dock finns en hel del sådana, anser jag, att det vore ganska anangeläget,
att man verkställde en utredning örn i vilken utsträckning upplåtelse
verkligen kommit till stånd efter den 1 januari 1919.

Jag förstår, att då motioner upprepade gånger väckts i denna fråga och
dessa motioner ständigt blivit avslagna med ungefär samma motivering, måste
det vara hopplöst att på frågans nuvarande ståndpunkt yrka bifall till motionen
- - jag vet för övrigt icke, vilken ståndpunkt första kammaren intagit
i denna fråga — men trots detta skall jag likväl yrka bifall till den föreliggande
motionen med den motivering, som jag här anfört.

Fröken Hesselgren: Herr talman! Jag har visserligen icke direkt deltagit
i behandlingen av denna fråga i utskottet, men jag har gjort det tidigare och
vill därför påminna herr Jonsson i Haverö om att denna lag kom till såsom
en retroaktiv lag. Man stod inför en viss bestämd svårighet som det gällde
att vid en viss tidpunkt söka lösa, och man satte denna gräns då till den 1
januari 1919. Det är emellertid uppenbart, att vart man än flyttar gränsen,
sa möter man i alla fall gränsfall. Med en sådan lagstiftning som denna kan
aldrig förhindras, att den ene kommer utanför gränsen och den andre innanför.
Jag skulle då tro, att det är klokare att, som utskottet här har framhållit,
halla fast vid den ursprungliga gränsen och icke göra någon ändring i den.
Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Jonsson i Haverö: Herr talman! Jag tror icke, att det ligger till riktigt
på det sätt, som fröken Hesselgren säger. Jag är nämligen ganska övertygad
örn att ifall det har skett upplåtelser efter år 1925, alltså efter det lagen tillkom.
har det skett i mycket liten omfattning och kan i varje fall icke ha skett
i sådan omfattning, att det kan ha någon betydelse. Vad som har betydelse i
detta fall är, att man får tidpunkten framflyttad till den tidpunkt, då lagen
verkligen blev bekant både för jordägarna och ensittarna. Kunde man få en
sådan ändring till stånd, så skulle jag för min del icke kräva, att man skulle
gå längre.

Härmed var överläggningen slutad. Herr andre vice talmannen framställde
propositioner dels pa bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå
samt bifall i stället till den i ämnet väckta motionen; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 22.

Föredrogos vart efter annat:

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om jämkning
av arrendeavtal i vissa fall, m. m.; och

nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 16 maj 1941 (nr 243) om rätt för arrendator att
bortföra stråfoder m. m.; samt

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn jämkning
av arrendeavtal i vissa fall, m. m„ såvitt angår anslagsfråga; och

Onsdagen den 3 mars 1943.

Nr 8.

nr 5, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående överlåtelse av vissa
områden till Tärna kommun i Västerbottens län.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt.

§ 23.

'' Föredrogs andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande, nr 1, i an- Motion angåledning
av väckt motion angående förbud för ungdom under aderton år att vin- etnde förbud
na tillträde till offentlig danstillställning. Jnder^erton

år att vinna

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde: offentligdaL Herr

Senander: Herr talman! Även om icke någon av motionärerna.begärt tillställning.
ordet i denna fråga, så anser jag mig dock böra säga några ord. Jag vill först
uttala mitt erkännande åt utskottet för att det så pass bestämt har avvisat den
föreliggande motionen. Särskilt gäller detta mitt erkännande, att utskottet
klart uttalat, att man icke stävjar danslusten med förbud. Utskottet borde
emellertid ha tillagt, att det icke finns något som helst skäl att hindra danslusten
hos ungdomen. Den är och förblir i alla tider det naturliga uttrycket för
ungdomens livsglädje och behov att roa sig.

Motionen är endast att betrakta som ett led i den attack, som under förra
året startades av ett koppel herrar och damer, som förkvävt minnena av sitt
eget ungdomliga förflutna och därmed ansågo sig ha moralisk rätt att mästra
vår tids ungdom. Man hade verkligen väntat sig, att attackerna mot ungdomen
icke skulle ha upprepats så snart efter det svidande nederlag, som de moraliserande
herrarna och damerna ledo under förra. året. Att de ändå komma igen
kan knappast tolkas som utslag av en sund ideell åskådning. Snarare tyda
deras ideliga framstötar på en långt driven kverulans. I varje fall kan man icke
spåra den minsta förståelse för ungdomens problem i deras verksamhet. Jag
begär icke, att de skola företa en självrannsakan beträffande sin egen ungdom
— det vore kanske att begära för mycket — men däremot kan man fordra,
att de åtminstone böja sig för de förkrossande fakta, som levererats mot deras
förvända syn på ungdomens problem. Det kan icke vara dem obekant, att vissa
företagna undersökningar visat, att alla deras lamentationer örn ungdomens
dåliga moral och nöjeslivets förflackning i stor utsträckning äro rena konstruktioner.
Gallupundersökningar ha konstaterat, att ungdomen i dag är bättre än
förr. Den studerar mera och den ägnar sig mera åt fysisk fostran och andra
sunda fritidssysselsättningar.

Redan detta är ju i och för sig litet genant för dem, som söka inbilla det
svenska folket, att de själva voro så mycket bättre i sin egen ungdom. Andra
undersökningar ha emellertid dessutom konstaterat, att deras egna årsklasser
mera ge sig det så kallade förflackade nöjeslivet i våld än ungdomen av i dag.
Ungdomsvårdskommittén har sålunda företagit en undersökning för att utröna
utbredningen bland olika åldrar av det så kallade dan sraseriet. Denna undersökning
gav ett resultat, som borde göra de moraliserande tanterna och farbröderna
en smula bleka örn nosen. Av 2,973 undersökta fall var det endast 71,
som befunno sig under myndighetsåldern, övriga grupper innehade ett obestridligt
rekord, och det visade sig, att gubbarna voro mera danslystna än ungdomarna.
Vid undersökningen konstaterades, att 233 manliga och 271 kvinnliga befunno
sig i åldrarna 21—25 år. I åldrarna 25—35 år räknade man 631 manliga
och 486 kvinnliga. För åldrarna 35 -50 år voro siffrorna respektive 653
oell 209, och i åldrarna över 50 år räknade man 332 manliga och 87 kvinnliga.

Nr 8.

Onsdagen den 3 mars 1943.

Motion angående förbud för ungdom under aderton år att vinna tillträde till

offentlig danstillställning. (Forts.)

Det var alltså 332 gubbar över 50 år, som bade slungat sig in i »den fördärvbringande
dansens virvlar», medan antalet ungdomar under myndighetsåldern
endast utgjorde 71. Gubbarna överträffade också med glans siffrorna för ungdomar
mellan 21—25 år.

Vilja nu herrarna och damerna nödvändigt få en utlösning för sina moraliska
intressen, så förefaller det mig, som om de borde ha inriktat sitt nit på att
stävja »dansraseriet» hos sina egna årsklasser. Statistiken visar, att de ha ett
synnerligen begränsat operationsfält, då det gäller ungdomen.

Under förra arets offentliga ungdomsdebatt sökte nian ju bevisa, att ungdomen
nu för tiden var sedligt och moraliskt förvildad. Dansen var det främsta
beviset, framför allt den moderna dansen, och dansställena betecknades såsom
»marknader för ungdomens sexuella exploatering». Man fortsätter alltjämt på
samma linje. Jag har här i mm hand en broschyr, utgiven av den icke obekante
herr Svantesson, en broschyr som heter »Ungdomens fiende N:o 1.
Den offentliga moderna dansen». Där får man också en hel rad exempel på
hur dessa , moraliserande herrar och damer bedöma dansen såsom ett slags
inledning till vida farligare ting. Exempelvis påstås i broschyren, att någon
danslysten ungdom skulle ha yttrat: »Vad är den moderna dansen? En fin och
hygglig sällskapslek? Nej, en vilddjurslek!» Och så fortsätter man: »Dansen...
musiken! Eggande är för litet sagt örn den. Den arbetar sig sakta upp till en
höjd, där man inte har intresse för någonting annat än rytmen, glidandet. Och
flickan följer med, smidigt, mjukt, farligt, rasande. Man förlorar sig själv, man
är med ena halvan utanför sig själv. Den andra halvan tänker man med, men
det blir inte så mycket. Och man blir allt mindre nogräknad. Flickorna också.
Man blir djärv... Men ingenting märks eller syns. Men man känner det. Ibland
är det som örn man ville bitas eller slåss.»

Kan man tänka sig en mera förvrängd och plump skildring av den moderna
dansen än den, som presteras här? De moraliska väktarna hävda alltså utan
vidare, att dansen är förspelet till sexuella utsvävningar. Denna bevisföring är
lika förtvivlat enkel som den, vilken kommer till synes i en anekdot från England.
En dam hade utnämnt sig själv till moralisk väktare i byn. Hon beskyllde
en arbetare för fylleri. Som »bevis» anförde hon, att hon med egna ögon sett
arbetarens skottkärra utanför en krog. Arbetaren ansåg sig icke böra ingå i
svaromål. Han gjorde i stället så, att han en kväll placerade sin skottkärra
utanför damens villa och där fick den stå hela natten. »Beviset» var ju lika
starkt i båda fallen.

Så förhåller det sig också med klankarnas bevisning för ungdomens sedliga
förfall. De se bara skottkärran. De se dansen och de unga friska dansparen.
Resten föreställa de sig själva i sin smutsiga fantasi.

Tyvärr ha ju sedligheisapostlarna icke bara noterat nederlag. De kunna
också, anteckna vissa framgangar för sin propaganda. Dit räknar jag överståthållarämbete
ts örn en verkligt rörande naivitet vittnande tilltag att förbjuda
eftermiddagsdansen här i Stockholm pa söndagar. Det må man ju verkligen
beteckna som ett framsteg på vägen mot det fullständiga dansförbudet.
som tycks vara vissa människors ideal! Klokt folk kan visserligen icke begripa,
varför Överståthållarämbetet börjar med den absolut oskyldigaste dansen,
men det betyder kanske icke så mycket i sammanhanget. Huvudsaken är ju’
att Överståthållarämbetet har räckt de hårt betryckta sedlighetskverulanterna
en hjälpande hand. Till och med polismästaren i Stockholm, som sannerligen
icke kan beskyllas för att »lägga hyende under lasten» — man behöver bara
erinra sig den herostratiskt ryktbara razzian mot Hotell Atlantic — fann för -

Onsdagen den 3 mars 1943.

Nr 8.

Motion angående förbud för ungdom under aderton år att vinna tillträde till

offentlig danstillställning. (Forts.)

budet mot eftermiddags dansen vara alltför starkt. Han var klok nog att uttala,
att man icke kan göra inskränkningar i den högt skattade dansen utan att ge
ungdomen något annat nöje i stället. . . ... , ,

Men som sagt, Överståthållarämbetet gjorde sm plikt i sedlighetens intresse
och förbjöd den oskyldiga eftermiddagsdansen. Därmed har huvudstaden
gått före med ett exempel, som måste komma landsortens ungdomskiankare
att känna rysningar av glädje över det perspektiv, som Överståthållarämbetet
öppnat genom sitt löjliga dansförbud. .

Det skulle vara intressant att veta, om tillskyndarna till den motion, som
vi nu behandla, tänkt sig konsekvenserna av ett förbud mot ungdom under 18
år att besöka danstillställningar. Har man något annat att bjuda den i ställett
Tro de kanske, att man kan sätta denna ungdom i söndagsskola t Mena de, att
man skulle kunna förmå ungdomen att stanna hemma och kisa bibeln eller
avlyssna predikningar i radio? Inbillar man sig verkligen detta da har man
bara gett ett nytt bevis för hur litet man förstår av de ungas tankevärld. 1 or
bjuder man dansen för denna ungdom, kommer den att söka sig till andra,
mera okontrollerbara nöjen och njutningar. Den kommer helt enkelt att drivas
ut på gatan. Skulle motionen vinna bifall, så mäste man förmodligen också
skapa en särskild polisapparat för att övervaka dansbrottsligheten. Det blir
enda resultatet av de sedlighetsivrande motionärernas ansträngning^- Att
de därigenom skulle få in ungdomen i sin fålla anser jag vara absolut otank baNej

mina damer och herrar, ni som klaga på ungdomen, vad som behövs
är icke förbud för ungdomen att roa sig! Det finns för närvarande alldeles
tillräckligt med lagar och förordningar i det avseendet. Vad ungdomen behöver
är ökade möjligheter till bättre och prisbilligare nojen Lokalfragan
för ungdomen måse exempelvis lösas, icke minst, säger jag, tor att bereda
den tillfälle till dans. Det måste byggas bättre och sundare danslokaler över
huvud taget. Gjorde man det, så skulle ungdomen icke behova tjanstgora som
utsugningsobjekt för en massa privata geschäftsmakare på nöjeslivets område.
Framför allt —■ det bör särskilt framhållas — måste man skapa större trevnad
i hemmen för ungdomen genom att bygga sunda och trevliga bostäder. h)aremot
skall man icke försöka, ty man kan på förhand säga att det är en alldeles
hopplös uppgift, att sätta vår tids ungdom inom ett stängsel av lagparagrafer.
Det är icke medlet att fostra ungdomen. Den ar i stand att fostra
sig själv, örn den bara ges möjlighet därtill. Alla dessa, och det skulle jag
vilja sluta med, som tagit till sin livsuppgift att knorra över ungdomen, borde
lära sig förstå, att endast en ungdom utan bojor kan bil en ungdom med anHerr
talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Malmborg: Herr talman! I anledning av herr Senander^ anförande
finner jag det påkallat att med några ord. beröra utskottets utlåtande. Man
kanske skulle med tacksamhet inhösta det bifall, som herr benander har gm ,
men, herr talman, jag måste säga, att jag har svårt att göra det, darior att
hans argumentering vittnade örn en mentalitet, som är alldeles främmande or
utskottet. Vi ha kommit till vår slutsats på helt andra grunder än de, som herr

Senander anförde. . „ ,

Spörsmålet om ungdomens nöjesliv är föremal för provning inom ungdomsvårdskommittén
av 1939, och riksdagen brukar icke utan alldeles särskilda skal
hemställa örn en ny utredning av ett ärende, som redan ar under provning. Vi

Andra hammarens protokoll ldltS. Nr ,N''.

Nr 8.

Onsdagen den 3 mars 1943.

Motion angående förbud för ungdom under aderton år att vinna tillträde till

offentlig danstillställning. (Forts.)

ha tidigare i dag behandlat en motion, som gällde lag örn ändring av ordningsstadgan
för rikets städer i syfte att bereda de kommunala myndigheterna större
medinflytande vid nöjeslivets utformning. Denna motion avslogs med hänvisning
till att detta spörsmål prövades av elen kommitté jag nyss omnämnde. Jag
vill här betona, att just detta faktum, att denna fråga, detta led i det stora
ungdomsvårdskomplexet är föremål för prövning, är det som i första hand
föranlett utskottets ståndpunktstagande. Men när vi nu haft, att behandla detta
spörsmål ha vi inte ansett oss kunna helt gå förbi själva sakfrågan.

Det är ju så, som motionärerna framhålla, att i krigs- och kristider har dansen
högkonjunktur. Bakom detta förhållande ligger ett helt problemkomplex,
som det kunde vara värt att söka komma till närmare klarhet i. Vi ha inom utskottet
varit ense med motionärerna på den punkten, att det kan innebära stora
faror för ännu omogen ungdom att besöka offentliga danstillställningar i den
omfattning, som numera verkligen sker. Men vi ha inte kunnat komma till samma
slutsats, när det gäller att bedöma effektiviteten av det skydd ett generellt
förbud skulle innebära. För det första erbjuder det ganska stora svårigheter
att upprätthålla ett sadant förbud, ty under begreppet offentlig dans inrymmas
ju en mångfald anordningar. Dessa svårigheter vore kanske ändå överkomliga,
men vad1 som är värre, det är, att man inte på denna väg kan stävja danslusten.
Man har anledning befara, att ungdomen söker sig till danstillställningar, som
äro utan all kontroll. Vi ha ansett, att man då för ifrågavarande ungdomar inte
får det skydd mot frestelser och faror som motionärerna syfta till.

Motionen rör sig i mångt och mycket örn förhållandena här i Stockholm.
liela exemplifieringen är hämtad därifrån. Nu har, som kammarens ledamöter
känna, till, Överståthållarämbetet i Stockholm vidtagit restriktiva åtgärder —
med vilken verkan kunna vi icke ännu bedöma. Det återstår att se. Vi ha också
inom utskottet och i vart utlåtande visat pa denna möjlighet för en lokal myndighet
att vidtaga restriktiva åtgärder i motionens syfte, därest särskild anledning
därtill föreligger. Jag tror, att detta är en riktig väg att gå, därför att
en lokal myndighet kan överblicka, örn förhållandena kräva ett ingripande, och
även överblicka de konsekvenser en sådan åtgärd kan ha.

Förra året behandlade vi här i kammaren de stora ungdomsvårdsproblemen
med anledning av föreliggande motioner. I det utlåtande som från första tillfälliga
utskottets sida. då avgavs betonade vi med styrka, att man i första hand
bör söka tillgripa positiva åtgärder, men vi framhöllo också, att restriktiva åtgärder
kunde tänkas. Vi ha nu i vart utlåtande också pekat på att spörsmålet
örn en förbättrad ungdomsvård återkommer på riksdagens bord inom icke alltför
avlägsen framtid. Vi få då tillfälle att taga ställning till de olika förslagen
och därvid göra ett lämpligt avvägande mellan positiva och restriktiva åtgärder.
Jag föreställer mig, att det är klokt, att vi vänta med vårt ståndpunktstagande
till denna tidpunkt, då vi kunna bedöma detta frågekomplex i dess helhet.

• m*?1" a^sa> herr talman, att i anslutning till vad jag här anfört få yrka

bifall till utskottets förslag.

Herr Sundqvist: Herr talman! Jag har kunnat ansluta mig till avslagsyrkandet
av det skälet, att denna fråga efter allt att döma kommer att behandlasav
1939 års ungdomsvårdskommitté. I utskottet har någon verklig realbehandling
av motionen icke skett.— såsom utskottets ordförande också nyss
framhållit. Men da fragan örn motionens innehåll nu här i kammaren har blivit
föremål för en så pass utförlig behandling, kan jag icke underlåta att säga
några ord angående frågans egentliga innebörd.

Onsdagen den 3 mars 1943.

Nr 8.

Motion angående förbud för ungdom under aderton år att vinna tillträde till

offentlig danstillställning. (Forts.)

Det är uppenbart, att om frågan blivit föremål för realbehandling i utskottet,
skulle anledning förefunnits att särskilt allvarligt understryka, vilken roll
det förhållandet spelar, att ungdomar under 18 år — märk väl i ungdomslivets
ömtåligaste ålder ■— utsättas för de påfrestningar som restaurangbesöken, till
vilka de lockas genom dansen, innebära. Det är också värt att särskilt framhållas,
och det underströks i debatten i fjol örn ungdomsvårdsfrågan, att ungdomarna
inte minst i det tidigare åldersskedet äro utlämnade åt inflytande av
ytterst dålig beskaffenhet. Det är en helt annan situation nu än förr i tiden,
när hemmen mera tog hand örn de unga människorna och när den allmänna
opinionen hindrade åtminstone vissa ungdomslivet förödande makter att utöva
inflytande. Sammanhanget synes vara, att i samma män som hemmens inflytande
över ungdomarna minskats och i samma mån som påverkningarna utifrån,
icke minst genom det på ekonomisk vinning baserade nöjeslivet, blivit större,
i samma mån måste just denna kategori av ungdom skyddas. Den situation är
således för handen, att när hemmen icke kunna bereda dessa unga människor
i den ömtåligaste åldern skydd, får samhället göra det.

Jag har velat säga detta, därför att jag för egen del förväntar av ungdomsvårdskommittén,
att den ägnar allt beaktande åt den fråga som här är
före. Jag har emellertid på de grunder jag inledningsvis berörde icke ansett,
att ifrågavarande motion borde föranleda någon riksdagens åtgärd, i avvaktan
alltså på ungdomsvårdskommitténs betänkande och dess förslag i denna
fråga.

Jag ber således, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herr Lindmark.

Herr Nilsson i Landskrona: Herr talman! Det torde icke vara många som
ha någon annan uppfattning, än att man bör skydda ungdomen så mycket
som möjligt mot de faror den är utsatt för. Men när det sättes i fråga att
lösa detta problem genom att skapa ett förbud mot dans eller genom att höja
åldersgränsen för deltagande i dansen, då säger mig min mångåriga erfarenhet,
att man börjar i fel ända. Man kan nämligen inte skydda ungdomen genom
att hålla den borta från ifrågavarande danstillställningar, utan huvudsaken
är, att man ordnar lokalfrågan samt håller uppsikt och ordning vid de
tillställningar man har på sådant sätt, att ungdomarna, närmast de unga flickorna,
skyddas.

Jag skulle vilja säga, att det är ingen överdrift att påstå, att under de senaste
25 åren har den dansande ungdomen bättrat sig så mycket, att det mellan
förr och nu är en skillnad som mellan natt och dag.Det förekommer överhuvud
taget på danstillställningarna nu inga som helst ligor, såsom det fanns
för 25 år sedan. Jag har exempel på hur mödrar varit hos mig såsom föreståndare
för en samlingslokal och bett, att deras ungdomar under 16 år skulle
få komma med på danstillställningarna, när de blivit konfirmerade och kommit
ut i förvärvsarbete. Vi ha framhållit, att detta är omöjligt enligt laggns
bestämmelser. Det finns ingen annan möjlighet, än att mödrarna själva gå
med på dessa tillställningar såsom åskådare. Det har också visat sig, att
manga mödrar suttit pa läktaren i danslokalen och sett på, när ungdomen
roat sig. Vi ha också inbjudit vederbörande institutioner i samhället att kontrollera,
under vilka former ungdomen roar sig, och ingen enda har kunnat
påvisa något annat, än att det skett under riktiga och goda former. Dessa
mödrar som varit hos mig ha ansett, att deras flickor voro mycket bättre

Nr 8.

Onsdagen den 3 mars 1943.

Motion angående förbud för ungdom under aderton år att vinna tillträde till
offentlig danstillställning. (Forts.)

skyddade i den ljusa och trevliga danssalongen, där ordning och reda varit
rådande, än annorstädes.

Jag tror, att om man vill verka för skydd åt den dansande ungdomen, måste
man börja i rätt ända och, såsom jag nämnt, ordna ljusa, trevliga och glada
samlingslokaler, där man kan finna den trevnad och de nöjen som kunna förenas
med dessa danstillställningar. Jag för min del har varit med om att
anordna sådana under omkring 25 års tid, och jag tror, att det är ett mycket
gott resultat jag kommit till. Handlar man så i stället för att komma med
förbud och höja åldersgränsen, tror jag, att man bereder ungdomen en större
glädje och tillfredsställelse.

Herr Mosesson: Herr talman! Jag skulle knappast tro, att någon av kammarens
ledamöter, möjligtvis med undantag för herr Senander, har den uppfattningen,
att vi som undertecknat denna motion skulle vara till den grad
naiva och ha så liten erfarenhet av livet, att vi skulle inbilla oss, att man
kunde råda bot på missförhållandena i samhället bara genom att komma med
förbud och lagbestämmelser. Livet har i den delen lärt oss någonting. Men,
som herr Sundqvist påpekade, vi stå inför den företeelsen som är mycket allmän
och som nog varanda en av mina kamrater här givit akt på, nämligen
att hemmen mer och mer förlora den makt och det inflytande som de tidigare
haft över ungdomen, och då ha vi att svara på frågan: vad skola vi
vid sådant förhållande göra?

Nu kanske det bör framhållas, att när det gäller denna fråga, som berör
hela vårt land, så lia vi som representera olika trakter av vårt land naturligtvis
olika erfarenheter. Örn emellertid kammarens ledamöter en måndag eller
en annan dag skulle följa med och besöka de polikliniker som finnas här i
Stockholm för behandling av könssjukdomar och se de stora skaror av minderårig
ungdom som finnas där, så skulle, förmodar jag, varenda en säga, att
detta är en nog så sorglig företeelse vi ha framför oss, att vi inte kunna nöja
oss med att bara konstatera missförhållandena utan att vi måste försöka göra
någonting för att råda bot på dessa missförhållanden.

Jag medger att den föreliggande motionen, med vilken jag haft litet grand
att göra, är skriven främst utifrån de erfarenheter, som vi gjort, vilka här
i Stockholm syssla med barnavårdsärenden och andra närbesläktade sociala
frågor. Men jag skulle ha varit tacksam, örn första tillfälliga utskottet vid
sitt avstyrkande av motionen inskränkt sig till att hänvisa till den utredning
som pågår. Utskottet hade ju, när det skrev sitt utlåtande, en upplysning,
som vi inte hade när vi avlämnade motionen, nämligen att ungdomsvårdskommitténs
betänkande är att förvänta redan innevarande år. Hade vi
vetat det, hade inte motionen kommit, ty då hade vi kunnat bida. Nu har utskottet
emellertid, även örn det inte gått in på någon realbehandling av frågan,
tillåtit sig ett uttalande, som jag tycker verkar, som örn utskottet sloge
sig självt på munnen. Utskottet lär väl inte förmena, att det är möjligt att
avhjälpa dessa missförhållanden utan ingripanden på lagstiftningens väg, och
då bör man inte redan från början intaga den ståndpunkten, att man säger, att
visserligen medför det nuvarande tillståndet svåra olägenheter men att ett
försök att stävja detta bara skulle leda till någonting ännu sämre, i det att
effekten skulle bli att de, som drabbades av ett förbud, sökte sig till obskyra
underjordiska lokaler.

Jag har bara velat säga detta, och jag har, herr talman, intet yrkande.

Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren utskottets hemställan.

Onsdagen den 3 mars 1943.

Nr 8.

§ 24.

Föredrogs andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande, nr 1, i Motion angåledning
av väckt motion angående viss ändring i statens järnvägars taxebe S

tämmelser. järnvägars

taxebestäm Utskottets

hemställan föredrogs. Därvid anförde: melser.

Herr Hyling: Herr talman! Emot ett enhälligt utskott lär det inte finnas
några större möjligheter att vinna bifall till den här föreliggande motionen,
och jag kommer inte heller, herr talman, att ställa något yrkande, utan vill
bara i samband med behandlingen av utskottsutlåtandet med några få ord beröra
anledningen till att motionen kommit fram.

Skoltandvården har ju oerhört stor betydelse, men det är nu i allmänhet
endast städer och samhällen som haft tillfälle att ordna sådan medan det vad
landsbygden beträffar ännu finns mycket övrigt att önska. Detta beror delvis
på att församlingarna på landsbygden också ha att räkna med rätt stora kostnader
för barnens resor till närmaste tandläkare. I manga fall ha därför, enligt
vad som sagts mig, kommunerna gått in för att bekosta skolbarnens tandvård,
under förutsättning att barnens målsmän själva betala resorna till närmaste
tandläkare eller tandklinik.

Anledningen till den framställning jag nu gjort är, att i ett fall, där S. J.
övertagit en privat järnväg, har man dragit in den avgiftsnedsättning, som vissa
kommuner tidigare åtnjutit för skolbarnens resor till närmaste tandläkare.

Det är ganska tråkigt, att just den järnväg, som kallar sig för hela svenska
folkets järnväg, förfar på sådant sätt, och det har upprört sinnena rätt mycket
i de bygder, som på detta sätt kommit i ett sämre läge. Det har i flera fall
visat sig att resorna blivit så dyra, att föräldrarna inte kunnat kosta pa sina
barn resa till tandläkaren och sålunda gått miste örn den tandvård för barnen,
som kommunerna beslutat att lämna.

Det talas i utskottets utlåtande örn att då en avgiftsnedsättning inte kan komma
barn inom alla delar av landet tillgodo, så är det lika bra att vänta med
åtgärder av detta slag till den dag, då folktandvården blir helt^genomförd. Jag
kan inte dela den uppfattningen, ty jag anser, att örn man på detta sätt kan
hjälpa en del kommuner, bör man också göra det redan nu, utan att invänta den
dag, då samtliga kommuner skulle kunna få del därav.

Jag vill emellertid, när det denna gång alltså inte går att komma fram till
något positivt resultat, uttala den förhoppningen att då frågan örn folktandvårdens
genomförande blir aktuell även det spörsmål, som jag här berört, måtte
tagas upp.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Herr Ljungberg: Herr talman! Såsom framgår av utskottsutlåtandet, har
utskottet på allt sätt behjärtat det syfte, som ligger bakom motionärens framställning,
nämligen ett främjande av skoltandvården. Utskottet säger ju t. o. m.,
att om man bara haft denna synpunkt att taga hänsyn till, skulle man ha kunnat
tillstyrka motionen. Men örn man närmare tränger in i saken, skall man finna,
att det är mycket svårt att här tillgodose detta syfte. Skulle man gå in för
taxenedsättning enbart'' på S. J. ■— och någon annan taxenedsättning kunna
vi ju här inte besluta örn — skulle denna bli i hög grad ojämnt och orättvist
fördelad, och man skulle inte komma åt att hjälpa de kommuner, sorn. kanske
i främsta rummet vore i behov av hjälp. Detta är det förnämsta motivet till
att utskottet intagit den ställning, som utskottet gjort.

Jag har bara velat säga detta här nu. Motionären har ju inte för sin del ställt

Nr 8.

Onsdagen den 3 mars 1943.

Motion angående viss ändring i statens järnvägars taxebestämmelser
(Forts.)

något yrkande, men jag skall, herr talman, be att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 25.

M°mZ Zf'' Föredrogs andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande, nr 2, i anminshning
av ledning av väckt motion angående viss minskning av beredskapstiden för årsberedskaps-
klass 1943.

årsklass 1943. ^ en ,moP riksdagens andra kammare väckt, till dess tredje tillfälliga ut skott

hänvisad motion, nr 284, hade herrar Hagberg i Luleå och Tersson i
Stockholm föreslagit, »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit framhåller
önskvärdheten av att årsklass 1943 erhåller sådan minskning i fråga örn beredskapstiden,
som svarar mot den genomsnittliga tid tjänsteplikten i skogarna
tagit, och att detta genom kungörelse eller på annat lämpligt sätt delgives
de berörda».

Utskottet hemställde, att här förevarande motion 11:284 icke måtte till någon
andra kammarens åtgärd föranleda.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Persson i Stockholm: Herr talman! I föreliggande motion föreslås, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit skulle framhålla önskvärdheten av att
årsklass 1943 erhåller sådan minskning i fråga örn beredskapstiden, som svarar
mot den genomsnittliga tid tjänsteplikten i skogarna tagit, och att detta genom
kungörelse eller på annat lämpligt sätt delges de berörda.

Avsikten med detta förslag är alltså, att riksdagen skulle visa de tiotusentals
unga män det här gäller, att den uppoffring, som denna ungdoms flera
manader langa skogsarbete ändå för dem innebär, av folkrepresentationen uppmärksammas
och uppskattas och att riksdagen vill bereda dem rättvisa genom
att som kompensation för vistelsen i skogarna förkorta den militära beredskapstiden
för dem, därest läget på det militära området skulle medge detta,
när frågan blir aktuell. Med sistnämnda reservation, som är uttalad redan i
motionen, undanröjas de betänkligheter, som chefen för försvarsstaben anfört,
när han i sitt yttrande över motionen alldeles omotiverat framhåller, att det
inte kan vara möjligt att n,u förutse, hur stor del av krigsmakten, som behöver
vara krigsorganiserad sommaren 1945. Statens bränslekommission anser för
sin del den åtgärd, som vi föreslagit, vara skälig, men arbetsmarknadskommissionen,
som återigen visar att den ärvt inte bara gamla A.K:s initialer utan också
dess sociala trångsyn i alla frågor, anstränger sig över hövan för att hitta invändningar
mot förslaget. Arbetsmarknadskommissionen har sålunda avgivit
ett yttrande av innebörd, att alldenstund 5,643 unga män, som frivilligt anmält
sig för att utföra skogsarbete i förväg, äro skogsarbetare, så kan det enligt kommissionens
mening icke vara nödvändigt med kompensation åt dem, och därför
skall man också strunta i de 12,751 icke-skogsarbetare, som nu befinna sig ute
i skogarna liksom i de tjugotusentals, som senare komma att sändas dit, till
förfång för deras yrkesutbildning och vanliga arbete.

Utskottet har för sin del gjort detta de obotfärdigas förhinder till sitt, men jag
tror att det vöre klokt, örn riksdagen ginge en annan väg och ställde kompensation
i utsikt för 1943 :orna, detta givetvis med reservation för vad det militära
läget 1945 kan, kräva. Ett sådant beslut skulle göra sitt till för att mins -

Onsdagen den 3 mars 1943.

Nr 8.

Motion angående viss minskning av beredskapsliden för årsklass 1943.

(Forts.)

ka det missnöje och den oro, som trots alla skönmalningar i pressen ändock
finns bland dem, som tvångskommenderats ut i skogarna, ett missnöje som
bl. a. grundar sig på den besvikelse dessa unga känna, när de, såsom skett
i många fall, finna att det inte bara är fråga örn att de skola syssla med produktion
av bränsle, utan att de också få fullgöra en del av sin värnplikt såsom
massavedhuggare, till båtnad för skogsbolag och massafabriker och deras
aktieägare.

Med hänvisning till vad jag sålunda anfört ber jag, herr talman, att fa yrka
bifall till motionen nr 284.

Herr Ljungberg: Herr talman! Under de tider, som vi nu genomleva, måste
ju samhället i olika avseenden ta sina medborgares tjänster i anspråk på ett
helt annat sätt än tidigare. Både den militära beredskapen och tjänsteplikten
äro utslag av detta, och det må här sägas ut, att vi alla varmt uppskatta de
uppoffringar för fosterlandet, som de unga män göra, vilka bli uttagna för
dessa ändamål. _

Detta är en sida av saken. Men att däremot gå in för att ge speciella löften
till en viss kategori av dem, som blivit uttagna, kan naturligtvis inte komma
i fråga. Även örn man tar med den reservation, som herr Persson i Stockholm
talade örn, nämligen att löftet endast skulle infrias, därest förhållandena 1945
det tillåta, så är det inte lämpligt att ge några löften. Man vet ju inte alls, örn
man är i tillfälle att infria dem. Man kanske bara väcker förhoppningar, som
senare komma på skam.

Frågan har ju utretts och belysts både av försvarsstaben och arbetsmarknadskommissionen,
och det torde inte vara mycket att tillägga till vad de sagt.
Jag ber därför nu endast att med hänvisning till vad som sålunda anförts fa
yrka bifall till utskottets hemställan.

överläggningen förklarades härmed avslutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner dels pa bifall till utskottets
hemställan, dels ock på avslag därå samt bifall i stället till den i ämnet väckta
motionen; och blev utskottets hemställan av kammaren bifallen.

§ 26.

Herr andre vice talmannen lämnade på begäran ordet till Interpellation.

Herr Pettersson i Dahl, som yttrade: Herr talman! Riksdagen har vid flera
olika tillfällen under de senaste åren behandlat viktiga frågor rörande den
kommunala indelningen. Vid 1939 års riksdag väcktes sålunda tvenne motioner
rörande dessa frågor och med anledning härav beslöt riksdagen att i skrivelse
till Kungl. Majit hemställa örn utredning av frågan om ändrad lagstiftning,
syftande till en mera rationell kommunal indelning.

Vid 1941 års riksdag hade riksdagen att taga ställning till motioner, varl
yrkades, att riksdagen hos Kungl. Maj :t måtte anhålla örn utredning och förslag,
avseende att motverka och förhindra en ur det helas synpunkt, skadlig
stympning av landsbygdens gamla kommunala enheter genom frånskiljande av
tättbebyggda delar för förening med närbelägna städer eller sa,mhållen. I dessa
motioner framhölls, att den nuvarande kommunala lagstiftningen banar väg
för en ytterligare utveckling i riktning mot en förminskning av kommunernas
omfång. Sålunda förekommer det, påpekades det i motionerna, att de skattekraftiga
delarna av landskommuner inkorporeras med städer och köpingar samt

Nr 8.

Onsdagen den 3 mars 1943.

Interpellation.

Interpellation. (Forts.)

att socknar uppdelas på nya kommunalbildningar genom att municipalsamhällen
brytas ut till särskilda köpingskommuner.

Konstitutionsutskottet framhöll i sitt utlåtande över de nämnda motionerna,
att de i desamma berörda spörsmålen folio inom ramen för den av riksdagen
år 1939 begärda utredningen örn en mera rationell kommunal indelning. Visserligen
hade riksdagens skrivelse ännu icke föranlett någon Kungl. Majits
åtgärd, men utskottet förväntade, att en allsidig utredning av denna betydelsefulla
fråga komme att påbörjas inom en snar framtid. Vid sådant förhållande
och som de i motionerna berörda spörsmålen icke enligt utskottets mening borde
prövas fristående utan i ett större sammanhang avstyrkte utskottet bifall
till motionerna. Riksdagen biföll också utskottets förslag och avslog desamma.

Även vid 1942. års riksdag väcktes motioner, som folio inom ramen för den
av 1939 års lagtima, riksdag begärda utredningen av frågan örn ändrad lagstiftning,
syftande till en mera rationell kommunal indelning. Då någon utredning
av frågan ännu icke beslutats av Kungl. Maj:t, föreslog konstitutionsutskottet
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit måtte begära, att Kungl.
Majit med det snaraste måtte föranstalta örn företagande av den av 1939 års
lagtima riksdag begärda utredningen örn en mera rationell kommunal indelning.
Detta blev också riksdagens beslut.

Någon dylik utredning har emellertid ännu icke igångsatts av Kungl. Majit.
Enligt min mening finns det inga skäl, som kunna påkalla dröjsmål med en
allsidig och fristående utredning av dessa frågor. Jag hänvisar i detta sammanhang
till konstitutionsutskottets utlåtande förra året, där utskottet uttalat,
att de nuvarande tidsomständigheterna icke motivera något ytterligare
uppskov. Tvärtom kunna omständigheter påvisas, som oförtydbart ge vid handen,
att ett uppskov med denna fråga ger upphov till allvarliga olägenheter.
Sedan riksdagen första gången hos Kungl. Maj :t begärde utredning örn ändrad
lagstiftning i avsikt att få till stånd en mera rationell kommunal indelning ha
flera fall inträffat, varvid delar av landskommuner inkorporerats med närliggande
städer. Bland andra må här nämnas den av mig väckta och på riksdagens
bord liggande interpellationen örn inkorporering av viss del av Tölö kommun
med Kungsbacka stad. Härvid ha de mest bärkraftiga delarna av landskommunerna
i fråga som regel avskiljts från dessa. Dessa kommuner ha sedan haft
svårt att åstadkomma stabilitet i sin ekonomi. Då man på många håll hyser
den meningen att de nuvarande kommunala enheterna äro för små, förefaller
det inkonsekvent att bibehålla en lagstiftning, som gör det möjligt att ytterligare
minska omfånget av redan existerande kommunala enheter. Jag passar
också på tillfället att uttala önskvärdheten av att inga fler inkorporeringar bli
bifallna förrän den av riksdagen begärda utredningen har ägt rum.

Med anledning av vad jag här anfört, hemställer jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för socialdepartementet få framställa följande
fråga:

Ämnar herr statsrådet med det snaraste låta verkställa den av 1939 och
1942 års riksdagar begärda utredningen av frågan örn ändrad lagstiftning, syftande
till en mera rationell kommunal indelning?

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 27.

Herr Wiberg erhöll på begäran ordet och anförde: Herr talman! Härmed
anhåller jag om kammarens tillstånd att till herr statsrådet och chefen för
finansdepartementet framställa följande frågor:

Vill herr statsrådet, med anledning av ett uttalande i promemorian örn

Onsdagen den 3 mars 1943.

Nr 8.

Interpellation. (Forts.)

krigskonjunkturskatt för år 1943 orri obegränsad skattskyldighet för realisationsvinst,
som uppkommit genom överlåtelser, vilka skett efter promemorians
publicering — i varje fall beträffande fastigheter samt aktier i fastighetsaktiebolag
och andelar i fastighetsföreningar — giva ett bestämt besked
örn herr statsrådets inställning beträffande sådan lagstiftning och, örn herr
statsrådet anser att den bör genomföras, dess omfattning och den tidpunkt,
från vilken den utvidgade skattskyldigheten skall beräknas, sa att nu radande
rättsosäkerhetstillstånd undanröjes?

Denna anhållan blev av kammaren bifallen.

§ 28.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens^ skrivelse, nr
45, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
giltighet för förskottsstaten för försvarsväsendet.

Vidare anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 46, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
jämkning av arrendeavtal i vissa fall, m. m.; och

nr 47. i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 16 maj 1941 (nr 243) örn rätt för arrendator
att bortföra stråfoder m. m.

§ 29.

Justerades protokollsutdrag.

§ 30.

Herr Nolin avlämnade en av honom m. fl. undertecknad motion, nr 299, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition, nr 68, angående fortsatt giltighet av gällande
skattegruppering m. m.

Denna motion bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.09 e. m.

In fidem
Sune Norrman

Nr 8.

Lördagen den 6 mars 1943.

Lördagen den 6 mars.

Kl. 4 e. m.

§ 1.

Upplästes följande till kammaren inkomna ansökan:

Till riksdagens andra kammare.

Med. stöd av^ bifogade läkarintyg far undertecknad härmed vördsamt anhålla
örn ledighet från riksdagsarbetet t. o. m. den 1 april 1943.

Stockholm den 5 mars 1943.

Fridolf Thäpper.

Det vid ansökan fogade läkarintyget var av följande lydelse:

Gustav Fridolf Thäpper på grund av sjukdom, magsår, är
oiormögen till arbete under tiden den %—5/4 1943 intygas härmed.

Karolinska sjukhuset, medicinska polikliniken den 5 mars 1943.

Sven Bergqvist,

Igg läk

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 2.

Herr statsrådet Bergquist avlämnade Kungl. J4aj:ts propositioner:

nr 78, angående disponerande av avkastningen av statens hästavelsfond
m. m.; ’

f nrJ9, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 26 april 1940
med särskilda bestämmelser angående domstolarna och rättegången
vid krig eller krigsfara m. m.;

nr.81°>,?1®<i förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 9 januari
1940 (nr 3) örn vissa tvångsmedel vid krig eller krigsfara m. m.;

nr metJ förslag till lag örn ändrad lydelse av 14 kap. 45 § strafflagen;

anga£n.d6 ändring'' av gällande bestämmelser rörande älgavgifter m. m. *
nr 83, angående visst ägoutbyte mellan kronan och Jönköpings stad m. m.#
nr 85, angående bidrag till vårdhem för lättskötta sinnessjuka; och
" / ’ To(Lförslaf til1 la? angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni
194J (nr 429) örn hyresreglering m. m. samt lag angående fortsatt giltighet

av lagen samma dag (nr 430) örn kontroll av upplåtelse och överlåtelse av
bostadsrätt m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 3.

Föredrogs Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande proposition, nr 71, med
lorsiag till stat lör statens allmänna fastighetsfond för budgetåret 1943/44
m. m.; och hänvisades propositionen, i vad angick nionde huvudtiteln, till jordbruksutskottet
och i övrigt till statsutskottet.

Lördagen den 6 mars 1943.

Nr 8.

Vidare föredrogos var för sig följande på bordet liggande propositioner; och
remitterades därvid

till jordbruksutskottet propositionen, nr 74, angående anslag för forskningsoch
försöksverksamhet rörande lantmannabyggnader; samt

till statsutskottet propositionerna:

nr 75, angående lån för ombyggnad av lastautomobiler för bruk med personbil
sringar m. m.;

nr 76, angående anslag till uppförande och drift av en fabriksanläggning
för tillverkning av syntetiskt gummi m. m.; och

nr 77, angående grunder för kristillägg åt statliga befattningshavare m. fl.

§ 4.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet den pa bordet liggande
motionen nr 299 av herr Nolin m. fl.

§ 5.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till Interpellation.

Herr Andersson i Hedensbyn, som anförde: Herr talman! Konstgödselmedlen
ha under de senaste åren undergått en kraftig successiv prisstegring. Infordrade
uppgifter ge vid handen, att prisutvecklingen i kraftigt stigande
riktning gällt alla slag av konstgödsel, vilket framgår av följande tablå.

	ir 1939	1940	1941	1942	1943
Superfosfat......	kr. 7:38	10: 69	10:99	13: 33	16: 66	Pr	100 kg
Kali.........	» 13:10	15:72	16:02	17:96	20: 80	»
Kalkkväve 18 % ...	» 16:89	20:48	22: 11	23: 54	25: 75		»	»
» 20 % . . .	» 17:89	21: 72	23: 36	24: 79	27:00	»
Kalksalpeter.....	» 16:61	17:82	20:71	21: 35	24:75	»
Svavelsyrad ammoniak	» 16:03	16:87	21:54	22:85	25: 35	2	»

Prisstegringen har sålunda varit avsevärd för konstgödselmedlen, sedan krigets
början. Den har i själva verket varit större än vad som framgår av ovanstående
siffror. Så t. ex. innehåller superfosfaten 1943 endast 15 procent mot
tidigare 20 procent. Den har sålunda undergått en kvalitetsförsämring samtidigt
som priset stigit. .

Denna prisförändring i stigande riktning har säkerligen hos jordbrukarna
varit ägnad att väcka bekymmer, men då jordbrukarna av egen erfarenhet
ha sig bekant, att även dessa priser måste ha varit kontrollerade och, godkända
av priskontrollnämnden, har man antagit, att intet var att göra åt saken.
Nu framgår det emellertid av fjolarets bokslut för Super fosfatbolagets
verksamhet, att bolagets vinst stigit högst avsevärt. 1941 års vinst å 4.74
miljoner kronor har stigit till icke mindre än 7.10 miljoner kronor förgår 1942.
Då den kvantitet konstgödselmedel, som under samma tid försålts, måste vara
avsevärt mindre än tidigare — jordbrukarnas tilldelning har ju varit lägre
-—- innebär detta, att bolagets vinst på varje säck mäste ha ökat högst väsentligt.
Med anledning av den mycket kraftiga ökning av priset, som ägt
rum å innevarande års konstgödselleveranser, är det mångå jordbrukare som
av ekonomiska skäl icke ansett sig böra uttaga erhållen tilldelning.

Nr 8.

Lördagen den 6 mars 1943.

Interpellation

Interpellation. (Forts.)

Vårt försörjningsläge synes vara av den beskaffenhet, att intet får uraktlåta^,
som kan bidraga till att säkra bästa möjliga skördeutbyte. Höjas i ett
sådant läge konstgödselmedlens priser till en sådan nivå, att de verka avskräckande,
kan det befaras, _ att jordbrukarna, särskilt de mindre köpkraftiga,
komma att i minsta möjliga utsträckning utnyttja även den starkt begränsade
tilldelning som de fatt. Betänkliga konsekvenser kunna härigenom
uppstå för vår folkförsörjnings nöjaktiga tryggande. Det gemensamma nationella
kosthållets standard borde nämligen vara minst lika viktig som Superfosfatbolagets
bokslut.

Med anledning av relaterade förhållanden får jag härmed anhålla örn andra
kammarens medgivande att till statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet
framställa följande frågor:

_ Har herr statsrådet uppmärksammat den vinstutveckling, som förekommit
inom Superfosfatbolaget, vilken till stor del torde härleda av konstgödselprisernas
kraftiga stegring, och

2) är herr statsrådet beredd att genom sina kontrollerande organ ingripa i
den prisutveckling, som i berörda avseende äger rum?

Denna anhållan blev av kammaren bifallen.

§ 6.

• Herr Lövgren erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman! För någon
tid sedan företog postverket en besparingsåtgärd genom att indraga värdepostbrevbäringen.
Det beräknades, att postverket skulle förtjäna några hundratusen
kronor pa denna åtgärd, och det är möjligt, att sa skett. Men denna besparing
har då åstadkommits på det högst irrationella sättet, att allmänheten åsamkats
besvär,. tidsutdräkt och förargelse i riklig mängd. När man går att bedöma en
dylik åtgärd, synes det ganska rimligt att mot varandra väga den besparing,
som vinnes, mot de olägenheter, som åsamkas allmänheten. Så synes icke hå
skett i detta fall, och när man nu vunnit erfarenhet örn »reformens» verkningar,
vore det kanske anledning att göra en närmare undersökning därom. Detta synes
så mycket hellre böra ske som det på senare tid gjorts gällande, att antalet
postförfalskningar starkt ökat efter värdebrevbäringens indragande. Skulle det
vara fallet,, att ett betydande antal förfalskningsbrott med ty åtföljande häkt-''
ning och fängelse bliva en följd av den ökade svårighet till kontroll, som indragningen
medför, då ligger däri ytterligare en anledning att överväga värdebrevbäringens
återinförande. Ty det kan ju icke vara rationellt att genom en
indragning av brevbärare åstadkomma ett sådant tingens tillstånd, att ett kanske
lika stort antal personer hamna i fängelse. Postverket gör allmänheten
mycket stora tjänster till ett mycket billigt pris, och det är ändock så väl organiserat,
att det ger staten en icke föraktlig inkomst. Mot bakgrunden härav ter
sig indragningen av .värdepostbrevbäringen som en skönhetsfläck, vilken borde
bortopereras.^Med stöd av det ovan anförda anhåller jag, herr talman, örn kammarens
tillstånd, att till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få ställa följande frågor:

. 1) Har statsrådet det intrycket, att indragningen av värdepostbrevbäringen
givit ett i allo gott resultat?

2) Örn sa icke är fallet, är statsrådet beredd att medverka till värdepostbrevbäringens
återinförande?

Kammaren biföll denna anhållan.

Lördagen den 6 mars 1943.

Nr 8.

§ 7.

Till bordläggning anmäldes:
konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 1, i anledning av väckt motion angående den borgerliga kommunens övertagande
av beslutanderätten rörande församlingarnas ekonomiska angelägenheter; nr

2, i anledning av väckt motion örn ändring av gällande bestämmelser örn
rätt till deltagande i val av kommunala revisorer m. m.; och

nr 3, i anledning av väckta motioner angående vidtagande av åtgärder till
skyddande av valhemligheten vid allmänna val;

statsutskottets utlåtanden:

nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1943/44 under riksstatens
sjätte huvudtitel, avseende anslagen inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner;

nr 35, i anledning av Kungl. Maj :ts framställning angående ändring av den
för budgetåret 1942/43 fastställda förskottsstaten för försvarsväsendet;

nr 36, i anledning av Kungl. Majis i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten för budgetåret 1943/44, i vad
propositionen avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde, jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 37, i anledning av Kungl. Majis proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till posthusbyggnad i Karlskrona;

nr 38, i anledning av Kungl. Majis proposition angående disposition av visst
äldre reservationsanslag; och

nr 39, i anledning av väckt motion om nya lönebestämmelser för chefsbefattningarna
vid de affärsdrivande verken m. m.;
bankoutskottets utlåtanden och memorial:

nr 9, angående verkställd granskning av riksbankens och riksgäldskontorets
styrelse och förvaltning;

nr 10, angående verkställd granskning av riksdagsbibliotekets styrelse och
förvaltning; och

nr 11, angående avskriving av osäkra fordringar vid riksbankens huvudkontor
samt avdelningskontor i Malmö;

första lagutskottets utlåtande, nr 14, i anledning av väckt motion angående
överförande av trafikförsäkrings- och automobilförsäkringsverksamheten till
riksförsäkringsanstalten;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 9, i anledning av väckta motioner örn införande av högertrafik; och
nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 14 juni 1940 (nr 484) örn undantag
från gällande bestämmelser rörande arbetstidens reglering m. m.; samt

andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtanden:

nr 1, i anledning av motion angående mobilisering av frivillig arbetskraft
för skogsarbetet; _ „

nr 2, i anledning av motion angående tilldelningen av motorbränsle at provinsialläkare
och distriktsveterinärer; och

nr 3, i anledning av motion angående särskilda tilläggskort at vissa kategorier
av arbetare.

Nr 8.

Lördagen den 6 mars 1943.

§ 8.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från första lagutskottet:

nr 52, i anledning av Kungl. Maurts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 16 februari 1934 (nr 19) örn fullgörande
i vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande till utlandet m. m.; samt
från jordbruksutskottet:

... nf * anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om
jämkning av arrendeavtal i vissa fall, m. m., såvitt angår anslagsfråga; och
nr 54, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående överlåtelse av vissa
områden till Tärna kommun i Västerbottens län.

§ 9.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.15 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Stockholm 1943. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

430994