RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1943:27)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1943. Andra kammaren. Nr 27.

Måndagen den 28 juni f. m.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Justerades protokollen för den 17, den 18 och den 19 innevarande juni.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna läkarintyg:

Att ledamoten av riksdagens andra kammare Viktor Mattsson, Eneryda, på
grund av sjukdom (brott å tvenne ryggkotor) är oförmögen attt deltaga i riksdagens
förhandlingar under återstoden av nu pågående riksdagssession, intygas
härmed på begäran.

Växjö lasarett den 26 juni 1943.

G. F. Borner,

lasarettsläkare.

Kammaren beviljade herr Mattsson ledighet från riksdagsgöromålen tills
vidare från och med den 26 juni.

§ 3.

Föredrogos, men bordlädes åter bankoutskottets utlåtanden nr 70—75.

§ 4.

På förslag av herr talmannen beslöt kammaren att redan vid detta sammanträde
till avgörande företaga återstående å föredragningslistan upptagna, endast
en gång bordlagda ärenden; och föredrogos i enlighet härmed vart efter
annat:

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 53, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
auktoriserad mätning av ved och annat virke, m. m., såvitt den hänvisats
till lagutskott, jämte i ämnet väckt motion; och

nr 54, i anledning av väckt motion angående utredning av frågan örn opartisk
mätning av allt virke, som ingår i allmän flottning; samt

jordbruksutskottets utlåtande, nr 64, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående auktoriserad mätning av ved och annat
virke m. m., såvitt angår anslagsfrågor.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt.

§ 5.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 231, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret 1943/44 till skjutfatt för Bergslagens
artilleriregemente m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 250 hade Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över försvarsärenden för den 30 april 1943, före Andra

kammarens protokoll 19^8. Nr %7. 1

Anslag till
skjutfålt för
Bergslagens
artilleriregemente
m. m.

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1943 f. m.

Anslag till skjutfält för Bergslagens artilleriregemente m. m. (Forts.)
slagit riksdagen att till Skjutfält för Bergslagens artilleriregemente m. m.
såsom kapitalinvestering i försvarsväsendets fastighetsfond, arméförvaltningens
delfond därav, å riksstaten för budgetåret 1943/44 anvisa ett investeringsanslag
av 1,160,000 kronor.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft fem
motioner.

I två likalydande motioner, väckta, den ena inom första kammaren av
herr Åqvist m. fl. (1:289) och den andra inom andra kammaren av herr
Allard m. fl. (11:409), hade hemställts, att riksdagen måtte besluta lämna
utan bifall förenämnda proposition i vad den avsåge skjutfält åt Bergslagens
artilleriregemente med begäran örn förnyad förutsättningslös utredning i frågan.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
och med avslag å motionerna I: 289 och II: 409, I: 290 och II: 410 samt
11:384, till Skjutfält för Bergslagens artilleriregemente m. m. å kapitalbudgeten
under försvarsväsendets fastighetsfond, arméförvaltningens delfond, å
riksstaten för budgetåret 1943/44 anvisa ett investeringsanslag av 1,160,000
kronor.

Reservationer hade avgivits:

1) av herr Pauli, utan angivet yrkande;

2) av herr Åqvist, som ansett att utskottet med bifall till motionerna 1:289
och II: 409 bort föreslå riksdagen att avslå Kungl. Maj :ts förslag örn skjutfält
för Bergslagens artilleriregemente och hemställa om förnyad förutsättningslös
utredning i frågan;

3) av herr Sundberg, utan angivet yrkande.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Allard: Herr talman! Jag är väl medveten örn att det är så gott som
omöjligt att stjälpa ett nära nog enhälligt utlåtande från statsutskottet. Trots
detta vill jag dock här anmäla en avvikande mening mot vad utskottsmajoriteten
föreslår och fästa kammarens uppmärksamhet på denna fråga för några
minuter.

När förra årets riksdag beslutade förlägga Bergslagens artilleriregemente
till Kristinehamn, lämnades frågan öppen, var regementets skjutfält skulle
förläggas, i avvaktan på närmare utredning. Denna utredning gav till resultat,
att tre områden — Villingsberg i Kilsbergen, Närke, Älvdalen i Dalarna
och Hede i Härjedalen — samtliga under domänverket, ansågos lämpliga som
artilleriskjutfält. Arv de tre alternativen har sedan Villingsbergsområdet befunnits
vara det bästa. Varför just detta område i jämförelse med de andra
två föreslagna alternativen är det bästa klargöres i propositionen. Någon som
helst tvekan därom synes ej råda. Sålunda har arméchefen i skrivelse till fortifikationsstyrelsen
den 1 december 1942 anmodat styrelsen att vidtaga åtgärder
för förläggandet av skjutfältet till trakten av Villingsberg. I propositionen
framför också departementschefen, efter att ha vägt de olika alternativen
mot varandra, att såsom helhetsomdöme kan sägas, att detta alternativ
innebär en god lösning av den föreliggande frågan om anskaffande av skjutfält
för Bergslagens artilleriregemente.

Örn Villingsbergsalternativet verkligen innebär en så god lösning av denna
fråga, som här göres gällande, kan dock starkt ifrågasättas. Det är möjligt,

Måndagen den 28 juni 1943 f. m.

Nr 27.

Anslag till skjutfält för Bergslagens artilleriregemente m. m. (Forts.)
att ur rent militär synpunkt detta alternativ kanske är bäst. Av utredningarna
framgår, att Villingsbergs- oell Älvdalsalternativen för artilleriskjulfält och
övningsfält i stort sett äro likvärdiga. Men då avståndet till Älvdalen från
Kristinehamn är 350 km, medan det enligt propositionen bara är 30 km till
Villingsberg — i verkligheten torde det vara 40 km — skulle detta vara
avgörande. Då man även finge räkna med att skarpskjutningar och samövningar
med pansarförband och infanteri skulle komma att äga rum på skjutfältet,
skulle de långa avstånden och de dåliga förbindelserna till Älvdalen
och Hede omöjliggöra detta. Ävenså vore det otänkbart att förlägga artilleriskjutskolan
till en så avlägsen plats. Ur rent militär synpunkt skulle alltså
Villingsbergsalternativet vara att föredraga.

Det förtjänar dock att påpekas, att förbindelserna med Villingsberg ej äro
de bästa. Mellan Kristinehamn och Villingsberg finnes ej någon järnvägsförbindelse,
och närmaste järnvägsstation är Karlskoga, som dock är beläget
10 km. från det beräknade skjutfältet. Det finns dock andra mycket starka
skäl, som göra, att man ej kan betrakta det föreslagna området som någon
god lösning. De skäl, som framförts, äro främst av ekonomisk och social natur.
Sålunda har, efter vad man kan förstå, domänstyrelsen spjärnat emot i
det längsta och anfört, att med hänsyn till de betydande olägenheter, som ett
artilleriskjutfält vid Villingsberg skulle medföra i första rummet för befolkningen
inom området, domänstyrelsen för sin del ansåge, att det allvarligt
borde övervägas att förlägga skjutfältet till Älvdalen eller Hede, där intrånget
på grund av områdenas giesa bebyggelse och mindre värdefulla skog
skulle vara av avsevärt mindre social och ekonomisk räckvidd. Senare har
dock domänstyrelsen tvingats, skulle jag tro, att frångå denna uppfattning,
men den spjärnar dock emot i det längsta och säger, att styrelsen, därest det
ur militär synpunkt vore oundgängligen nödvändigt att berörda område för
ifrågavarande ändamål disponerades, ej ansåge sig kunna motsätta sig detta.
Örebro stads drätselkammare har även i en skrivelse tilli fortifikationsstyrelsen
riktat en enträgen vädjan till styrelsen att icke framlägga förslag örn
skjutfältets förläggande till Kilsbergen. Vidare har fritidsutredningen, som
haft frågan på remiss, funnit det mycket beklagligt, örn fortifikationsstyrelsens
förslag vunne statsmakternas gillande, och därför hemställt, att Kungl.
Maj :t ville låta verkställa ny utredning i ämnet. Dessutom har, vilket icke redovisats
i propositionen, riksidrottsförbundet avrått från förslaget, och direktionen
för Garphytte sanatorium, vilket är så beläget, att skjutfältet kommer
att ligga i närheten, hemställt att hänsyn skulle tagas till sanatoriets läge.
Det enhälliga motstånd, som frågan mött i ett femtontal av våra mera betydande
tidningar, vilka intresserat sig för frågan, bör också beaktas.

Då domänstyrelsen så tveksamt går med på att ställa området till förfogande,
är det på grund av de sociala och ekonomiska synpunkter, som tala
emot förslaget. Kostnaderna och förlusterna för domänverket lia av styrelsen
beräknats till icke mindre än c:a 3,508,000 kronor. Av det område på omkring
10,500 hektar, som här avses, är icke mindre än 6,600 hektar produktiv skogsmark,
som ger god avkastning. Till detta kommer, att inom området äro 35
skogsjordbruk och en kronojägarbostad belägna. Det innebär, att 31 familjer
måste förflyttas och att möjligheter till annat arbete och utkomst måste beredas
dem. Domänstyrelsen säger sig dock kunna bereda dem arbete i skogen
och bostäder genom att uppföra hyreshus. Utskottet har också välvilligt sagt,
att arrendatorerna skola hållas skadeslösa. Även örn de komma att lå full
kompensation för den ekonomiska förlust, som de göra, kunna de dock aldrig
få ersättning för hela den förlust, som uppstår då de få lämna sina hem, som
de kanske brukat i ett helt liv. Man skall icke överskatta betydelsen av såda -

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1943 f. ra.

Anslag till skjutfält för Bergslagens artilleriregemente m. m. (Forts.)
na känslor, men de böra dock beaktas. Om det så endast gäller att lämna ett
skogstorp i Kilsbergen, kan det dock vara så kärt, att det blir svårt att komma
till rätta i en annan miljö.

Jag ber att bär få påpeka, att inom Älvdalsområdet finnes ingen bebyggelse
till skillnad mot vad fallet är vid Villingsberg. Givet är, att det är svårt
att få fatt på ett så stort område, beläget i närheten av Kristinehamn, där
ingen bebj^ggelse förekommer. Säkerligen finns det dock områden, ej alltför
långt avlägsna från Kristinehamn, som lämpa sig för artilleriskjutfält och med
betydligt glesare bebyggelse än i Kilsbergen.

Beträffande de farhågor, som fritidsiutredningen och Örebro stads drätselkammare
framfört om de vådor, som skulle uppstå för frilufts- och idrottslivet
genom ett ianspråktagande av området, vill jag nämna något om den saken.
Jag vill i det sammanhanget erinra om att fritidsutredningen i sitt den 31 maj
1940 avgivna yttrande anvisade olika vägar för den icke jordägande befolkningens
behov av tillgång till lämpliga markområden för rörligt friluftsliv.
Som den kanske viktigaste av dessa utvägar påpekade utredningen, att vissa
av domänverkets fastigheter skulle avsättas till statliga fritidsreservat, s. k.
riksallmänningar. Det här ifrågasatta området i Kilsbergen har av fritidsutredningen
föreslagits till sådan riksallmänning. Därvid hade man utgått
från områdets lämplighet i flera avseenden och räknat med att det skulle vara
ett led i ett system av större sammanhängande reservat för friluftsliv. Man
hade också räknat med att det skulle bli till nytta för hela Mälardalens talrika
befolkning. Hårdast komma nu de närmast liggande städerna att drabbas, och
då särskilt Örebro, som med sina 56,000 invånare är synnerligen vanlottat
på omgivningar, lämpade för idrotts- och friluftsliv.

Jag förutsätter, att kammarens samtliga ledamöter fullt ut kunna och
vilja förstå vilken oerhörd betydelse det har för ett samhälle att lia tillgång
till områden, lämpade för friluftsliv. Jag förutsätter också, att kammarens
ledamöter fullt förstå det nödvändiga i att befolkningen i industrisamhällen,
och då särskilt ungdomen, får tillfälle att föra ett stärkande och härdande
friluftsliv.

Genom Kilsbergens närhet till Örebro, endast 2—2’/2 mil, ha också dessa
områden i mycket stor utsträckning utnyttjats särskilt av dem som äro i
mindre god ekonomisk ställning. För att möjliggöra ett effektivt utnyttjande
av dessa områden ha flera organisationer låtit bygga rast- och sportstugor
här. Så har t. ex. Skidfrämjandet genom bidrag av tipsmedel inköpt ett
område om 100 tunnland vid Ånnaboda. Där har man också beräknat att uppföra
en större anläggning. Ritningar och planer för detta finnas klara, och
fritidsnämnden och arbetsmarknadskommissionen ha tillstyrkt förslagets genomförande.
Dessutom har örebro läns turisttrafikförbund medel anslagna till
uppförande av ett större vandrarhem vid sin anläggning i Tomasboda i Kilsbergen.
Ett flertal idrottsorganisationer ha även sportstugor uppförda här för
att idrottsmännen skola få tillfälle att utnyttja terrängen till träning. Visserligen
ligga dessa anläggningar utanför det planerade skjutfältet, men samtliga
ligga i närheten och Skidfrämjandets anläggning endast 1 km från gränsen.
Även örn alltså själva byggnaderna ej komma att ligga inom skjutfältets område,
komma dock de områden, som mest utnyttjas för idrott och rekreation,
att ligga inom skjutfältets område. Troligen komma de också att ligga inom
det område, som beräknats att vara målområde.

Att det blivit stor uppståndelse inom Örebro med närliggande industriorter,
när förslaget förts fram, över att deras kanske enda möjlighet till rekreation
nu kommer att omintetgöras, är helt naturligt. Detta gäller särskilt industriens
och handelns arbetande folk, som icke har råd att över veckohelger -

Måndagen den 28 juni 1943 f. m.

Nr 27.

Anslag till skjutfält för Bergslagens artilleriregemente rrv. m. (Forts.)
na eller under semestern fara längre bort. Att just denna grupp kommer att
drabbas hårdast gör ju icke saken bättre. Det är därför endast en helt naturlig
reaktion, att Örebro arbetarekommun och Örebro fackliga centralorganisation,
representerande 16,000 arbetare, protesterat mot förslaget. Det är för dem
en fråga av vida större intresse än vad man kanske vill tro, då man befinner
sig i Stockholm.

När det i propositionen framhålles, att området kan utnyttjas som fritidsområde,
trots att det skall användas som skjutfält för ett artilleriregemente
och som plats för en artilleriskjutskola, undrar jag, örn detta verkligen är allvarligt
menat. Jag har, åtminstone med mina anspråk på hur man skall idka
friluftsliv, mycket svårt att förstå, hur man skall kunna känna någon trevnad
eller något lugn inom ett område, som är skjutfält. Tanken på kombinationen
skjutfält—fritidsområde förefaller väl också att vara så omöjlig, att
ingen på fullt allvar kan taga upp förslaget.

Även örn icke artilleriregementet kommer att utnyttja skjutfältet hela året,
är det ju meningen att artilleriskjutskolan skall använda det under den lediga
tiden. Följaktligen kommer nog området att till fullo utnyttjas.

Det framhålles bl. a. i propositionen, att skjutfältet icke kommer att taga
hela Kilsbergsområdet i anspråk och att det finns stora områden kvar, även
örn skjutfältet förlägges dit. Delvis är detta också sant. Men det bör observeras,
att det är just det område, som är mest lämpligt för friluftsliv, och att det
är just det område, som fritidsutredningen anvisat till s. k. riksallmänning,
som kommer att tagas. De områden som äro kvar ägas av bolag eller enskilda,
och att få dem att upplåta mark till fritidsreservat torde vara värre.

Farhågor ha också gjort sig gällande för att detta endast innebär en etapp
i ett fullständigt ianspråktagande av hela Kilsbergen. Tyvärr kan jag icke
annat än hysa samma farhågor. Teknikens utveckling gör, att även militärerna
ha svårt för att säga, huru länge detta område kan anses vara tillräckligt.
Ursprungligen hade också de militära myndigheterna beräknat att taga ett
större område i anspråk av Kilsbergen. Senare reducerades detta med 2,289
hektar till det som nu föreslås. Jag förmodar, att man från militär synpunkt
hade någon orsak, när man ursprungligen begärde detta större område. Fanns
det någon grund för detta, kommer det nog icke att dröja länge, förrän farhågorna
komma att besannas.

Det har icke varit med någon särskild önskan att måla i svart jag här har
framfört mina synpunkter, utan endast för att klargöra vad jag tror att konsekvenserna
bli, örn skjutfältet förlägges till Villingsberg.

När departementschefen har den uppfattningen, att farhågorna äro väsentligt
överdrivna, har jag på den punkten en mot honom fullständigt motsatt
uppfattning. Jag tror, att verkningarna komma att bli kanske värre än vad
den mest pessimistiske vill tro, och att det för örebro stads vidkommande kommer
att innebära, att riksdagen i dag opererar bort den ena av stadens lungor,
om den bifaller vad utskottsmajoriteten föreslår. Utskottets skrivsätt^ kan
icke heller lugna någon. Visserligen säger utskottet, att »intrång på fritidsområdet
icke skall göras i vidare mån än vad som är oundgängligen nödvändigt
för skjutfältets ändamålsenliga utformande». Det kanske är en vacker
tanke, som ligger bakom detta skrivsätt, men den kan dock icke hindra den
ödeläggelse, som delvis kommer att äga rum.

När handlingarna i denna fråga flyktigt studeras får man lätt den uppfattningen,
att Villingsbergsalternativet, ej kommer att bli så kostsamt. Det
är dock värt att märka, att det i verkligheten kan bli betydligt kostsammare
än vad propositionen utvisar. Sålunda ha de 2,106,000 kronor, som domänverket
beräknat i minskade inkomster, icke tagits med. Icke heller de

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1943 f. m.

Anslag till skjutfält för Bergslagens artilleriregemente m. m. (Forts.)
110,000 kronor, sorn beräknats gå åt för att flytta en kraftledning, lia medtagits
i avvaktan på utredning om flyttningen är nödvändig. De 427,000
kronor, som Aktiebolaget Statens skogsindustrier enligt domänstyrelsen kommer
att förlora, äro ej heller upptagna. I verkligheten kan alltså Villingsbergsalternativet
bli betydligt dyrare än vad propositionen utvisar. Till detta
kommer, att en del stora värden av social natur komma att raseras, som icke
kunna, beräknas i pengar och icke heller ersättas med pengar.

Enligt propositionen ha flera områden förutom de tre alternativen undersökts,
men av ekonomiska eller andra skäl befunnits vara mindre lämpliga.
Det skulle alltså finnas områden, som ur militär, men icke ekonomisk synpunkt
skulle kunna vara lämpliga. Det. skulle vara av synnerligen stort intresse att
få veta, huru mycket kostsammare än Villingsbergsalternativet något av dessa
förslag blir. Bl. a. har det från militärt håll nämnts, att ett område vid Laxå
skulle vara lämpligt, men att det skulle ställa sig kostsamt. En närmare utredning
om detta kan väl anses påkallad.

Utskottet säger i sitt utlåtande, att det i likhet med departementschefen
finner det nödvändigt, att vid bedömandet av frågor av denna art en avvägning
måste ske mellan å ena sidan de skäl, som tala för ett markområdes
ianspråktagande, och å andra sidan de olägenheter, som därigenom kunna uppstå.
Jag anser också, att frågan bör bedömas så, och när jag försökt göra detta,
har jag kommit till det resultatet, att olägenheterna synas bli så stora med
Villingsbergsalternativet, att frågan ytterligare bör utredas för att man örn
möjligt skall få tåg på något område. Sådana finnas säkerligen i närheten
av Kristinehamn,, och fritidsutredningen har även meddelat, att lämpliga områden
kunna anvisas. Den tidsförlust, som skulle uppstå, örn frågan ytterligare^
utreddes, torde icke vara av sådan betydelse, att den får avgöra saken,
när så stora värden nu stå på spel. Jag har en känsla av att tidigare utredningar.
icke tagit tillbörlig hänsyn till annat än militära intressen; det finns
dock civila värden, som det även ur försvarets synpunkt är klokt att taga
hänsyn till.

Med v.ad jag här anfört, och nied hänvisning till motionen nr 409 ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till den av herr Åqvist avgivna reservationen.

Häruti instämde fru Gustafson och herr Petterson i Degerfors.

Herr Lindahl: Herr talman! Det kanske förefaller många som en betydlig
överdrift, när ett representativt och stort arbetarmöte i Örebro för någon tid
sedan betecknade försvarets ockupation av Kilsbergen som den största olycka
som hittills drabbat örebro. Men den som känner förhållandena och vet vad
Kilsbergsområdet har betytt framför allt för Örebro men också för dc
båda andra städerna vid Kilsbergens fot, nämligen Karlskoga och Kumla, är
dock villig att stryka under detta arbetarmötes uttalande, örn hela denna
del av länets befolkning är fullständigt enig i sin uppfattning om att fritidsområdets
fördärvande är en olycka av synnerligen stora mått, så drabbar av
naturliga skäl inte denna olycka de olika befolkningsgrupperna lika hårt.
Hårdast drabbas naturligtvis arbetare och småfolk. För den som har goda
inkomster och följaktligen gott örn pengar betyder ju inte avståndet någonting,
när det. gäller att söka rekreation, men för skoarbetare, verkstadsarbetare,
lägre tjänstemän, kontorister och andra med dem jämställda med små
eller i varje fall synnerligen begränsade inkomster betyder avståndet att man
helt enkelt far stanna hemma med sin familj i staden även under de vackra
sommarsöndagarna. Kilsbergen ligga däremot på ett lagom avstånd från och
synnerligen bekvämt till för de industricentra, som det här gäller. Det blir

Måndagen den 28 juni 1943 f. m.

Nr 27.

Anslag till skjutfält för Bergslagens artilleriregemente m. m. (Forts.)
ju för befolkningen i de städer, som jag bär nämnt, oell framför allt för
Örebro endast fråga örn en cykeltur på ett par mil för att komma till ett
friluftsområde, som naturen själv har danat.

Jag har den känslan, att allt tal från motionärernas sida i denna fråga
är kanske ett tal för döva öron. Den hjärtats förhärdning, som utmärker statsutskottets
utlåtande, betyder, skulle jag tro, att Kilsbergen för tid och evighet
äro förlorade sorn friluftsområde för de cirka 90,000 människor, som bygga
och bo i de närbelägna städerna. Kammaren bör emellertid förstå, att när den
går att fatta beslut i denna fråga, så är det en högst allvarlig sak som man
har att taga ståndpunkt till. Det är en sak som på ett alldeles utomordentligt
sätt ingriper i massor av människors hela livsföring.

örn utskottets ståndpunktstagande hade stått fullständigt oomtvistat, när
det säger att det inte finns annan lämplig plats, och artilleriregementet mäste
ju för att bli försvarsdugligt sålunda ha Kilsbergen till skjutfält, ja, då är
det klart att all debatt örn den här frågan hade varit synnerligen överflödig.
Enligt vårt sätt att se går det emellertid inte att avfärda saken så där lättvindigt.
Vi tro inte att den utredning, som har föregått detta förslag, har varit
tillräckligt allsidig och sett på denna fråga ur alla synpunkter. Vi anse, vilket
också herr Allard nyss har sagt, att det måste finnas och finns andra
acceptabla platser för ett skjutfält, även om nu den militära sakkunskapen
inte har förmått upptäcka dem. Omdömesgillt folk påstår med bestämdhet, att
endast ungefär en mil från den plats, där skjutfältet enligt förslaget skall
förläggas, nämligen vid Karlsdals bruk. finns ett område, som måste anses
som lämpligt som skjutfält men som dessutom har den stora fördelen att
det inte drar med sig de bedrövliga sociala konsekvenser a\ olika slag, som
skjutfältets placering vid Kilsbergen utan tvekan medför. Själv känner jag
ett flertal platser på Tiveden, där utan några som helst sociala skadeverkningar
skjutfältet kan förläggas, örn sedan kostnaderna bli något större på
grund av det längre avståndet från Kristinehamn, så tycker man ändå att det
spelar mindre roll, ty det betyder ju bara att vagnarna med personalen, som
skall till skjutfältet, få rulla några mil längre än vad de behöva enligt föreliggande
förslag. Man tycker att en dylik kostnadssynpunkt väger ringa, om
samtidigt med en förändring av skjutfältet^ placering den sociala skadegörelsen
blir ingen eller ytterst ringa.

Den reservation för förnyad utredning, som herr Åqvist bifogat utlåtandet,
är sålunda enligt mitt sätt att se synnerligen befogad, och en förnyad utredning,
som vågar slita sig loss ifrån Boforsskjutfältets grannskap, kunde förmodligen
komma med ett förslag, som inte bara vore ur militär synpunkt acceptabelt
utan som också inskränkte på de sociala skadeverkningarna. Man kan i
detta sammanhang inte komma ifrån, att behandlingen av denna och därmed
sammanhängande frågor varit en smula konstifik. Herr Allard var ju också
inne på det temat. När under fjolåret frågan örn förläggningsort för Bergslagens
artilleriregemente var aktuell, förklarades Örebro som olämplig till
törläggningsort, emedan staden saknade ett lämpligt skjutfältsområde i närheten.
Då regementet viii hade blivit förlagt till Kristinehamn, kom man
plötsligt underfund med att det enda skjutfältsområde, som var någonting med,
befanns ligga just i närheten av örebro. Nu vill jag säga, att när vi tala emot
detta förslag, så tala vi ingalunda i besvikelsen över att inte örebro fick regementet,
men nog bär man väl rätt att uttrycka en stilla undran, om inte utredningen
och behandlingen av dessa frågor ändå verkar på något sätt mindre
förutseende. Jag lyckor för min del, att riksdagen borde uppmärksamma en
sak i denna debatt, och det är att vi som undanbedja oss skjutfältet liksom
skjutskolan i Kilsbergen, ange toner här i kammaren, som inte höra till de

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1943 f. m.

Anslag till skjut fält för Bergslagens artilleriregemente m. m. (Forts.)
precis vanliga, ty för det mesta brukar det vara så att man Ilar i kammaren
kämpar för oell söker göra sin bygd så tilldragande som möjligt ur militär
synpunkt. Här brukar man uppräkna alla de fördelar, som respektive bygd
är beredd att ge, bara den får förläggningen. Jag tycker kammaren skulle
hålla oss räkning för att vi nu pa det innerligaste be att få slippa både skjutfältet
och förläggningen i Kilsbergen.

Det har sagts, att stora delar av detta fritidsområde komma att finnas
kvar även sedan skjutfältet tagits i anspråk. Det vore ju synnerligen bra örn
så bleve fallet, och man vore glad örn herr statsrådet här tydligt ville understryka
att man inte tänker ta mera av detta område än vad som i dag har planerats.
För vårt vidkommande göra vi oss i alla fall inga illusioner i detta
avseende. Vi ha sett den väldiga expansion, som råder på det militärtekniska
området, och det finns ingen anledning att antaga, att kanonerna i framtiden
skola få en mindre skottvidd än de ha för närvarande. Till detta kommer också,
att här föreligger ett förslag örn förläggande av en skjutskola på samma ställe.
Sannolikt blir det väl så, att vi så småningom få vänja oss vid att denna folkrika
trakt förlorar en av sina allra viktigaste och för Örebros vidkommande oersättliga
lungor. Kanske det låter makabert, men jag kan inte underlåta att i
detta sammanhang erinra örn att just skostäderna proportionellt sett ha det
största antalet tbc-smittade i landet. Röntgenbussen har under föregående år
klarlagt den saken.

Jag vill också säga, att just nu åtnjuter det svenska försvaret en stor och
utan tvekan välförtjänt popularitet bland de breda lagren, men denna popularitet
är ju också en sak som man har anledning att vara mycket rädd örn.
Jag har emellertid en bestämd känsla av att genom beslutet om Kilsbergens
vandalisering blir populariteten en smula skamfilad i våra bygder. Ingen
förnekar, att landet har rätt att av sin befolkning kräva de största offer för
försvarets stärkande, men örn civilbefolkningen ålägges att ge till synes onödiga
offer, då finns, anser jag, också anledning att reagera. Så länge befolkningen
i därav berörda orter icke äro övertygade örn att Kilsbergen var den
enda och sista utvägen för ordnandet av skjutfält för Bergslagens artilleriregemente,
måste man förstå, att beslutet i dessa bygder måste bli i högsta
grad impopulärt. En ytterligare undersökning, där åt det civila förståndet
beredes ett. visst utrymme, är således, anser jag, i högsta grad önskvärd. Detta
har näppeligen skett vid den tidigare utredningen av denna fråga. Även örn den
militära sakkunskapen är synnerligen värdefull, så bör den dock icke alldeles
ensam sätta sin prägel på en utredning, som berör så många civila intressen.
De .civila myndigheter som här hörts lära också ha avstyrkt, även om det icke
alltid framgår av propositionen. Domänstyrelsen vill icke ha skjutfältet vid
Villingsberg. Fritidsutredningen, vars ord enligt min mening mäste väga
synnerligen.tungt, har också avstyrkt, och länsstyrelsens yttrande hade säkerligen
kommit att gå i samma riktning, om länsstyrelsen hade haft tillfälle att
säga någonting i denna sak. En ny allsidig prövning av var skjutfältet bör
förläggas är sålunda enligt min uppfattning sannerligen ingen överloppsgärning.
Den skulle vara av mycket stor betydelse för de befolkningsmassor, som
i detta, fall bli^ berörda av skjutfältets förläggning. Skulle denna nya utredning
visa, att Kilsbergen är den enda möjliga platsen, så ha vi ingenting annat
att göra än att acceptera ett dylikt förslag. En ny utredning är sålunda önskvärd.
och jag ber, herr talman, för min del att få instämma i den reservation
som herr Åqvist har bifogat föreliggande utskottsutlåtande.

.Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr talman!
När man har suttit och lyssnat till de båda föregående ärade talarna, har man
kanske fått det intrycket, dels att det här gäller en alldeles särskilt stor fråga

Månda-gen den 28 juni 1943 f. m.

Nr 27.

Anslag till skjutfält för Bergslagens artilleriregemente m. m. (Forts.)
och dels att denna fråga icke är utredd. Jag vill säga, att intetdera är fallet.
Det kan ur tle synpunkter, som de båda föregående talarna ha anfört, icke
vara någon stor fråga. De överdriva ända till karikatyren. För det andra vill
jag säga, att det väl sällan beträffande en sådan markfråga som denna har
verkställts en så utomordentlig utredning som i detta fall, där icke bara militära
synpunkter utan också civila ha fått göra sig gällande. Inom regeringen
har frågan varit föremål för ett ytterligt noggrant övervägande, och sedan har
helt naturligt statsutskottet, som haft hela denna Örebroopinion över sig, blivit
nödsakat att ägna frågan all uppmärksamhet. Trots detta har resultatet bara
blivit ett: på alla håll där man har ansvar för denna fråga har det blivit ett tillstyrkande.

Riksdagen beslöt i fjol, att Bergslagens artilleriregemente skulle förläggas
till Kristinehamn. Att det icke blev Örebro, som även varit ifrågasatt, ber
rodde icke på skjutfältsfrågan, som herr Lindahl sökt insinuera, utan på de
oerhörda svårigheter som föreligga att få vanliga övningsfält i trakten av
örebro. Jag har en rik erfarenhet av dessa svårigheter, när det gällt att skaffa
mark åt det där förlagda infanteriregementet, exempelvis mark för fältskjutning
till detta. Det nu föreslagna skjutfältet ligger mitt emellan Kristinehamn
och Örebro. Också i det avseendet kan den ena platsen vara lika bra som
den andra.

Jag återkommer till utredningen av frågan om skjutfält åt detta nya artilleriregemente.
Jag vill för min del säga, att varken fritidsutredningen eller
någon annan myndighet har möjlighet att göra en mera ingående undersökning
än som skett. Man har minutiöst rekognoscerat igenom hela trakten för att
finna lämpligt område. lorningsberg har på intet sätt från första början varit
utpekat såsom det lämpliga skjutfältet.

Det är emellertid icke så lätt att få skjutfält i Sverige. Man har den uppfattningen
att detta är ett glest bebyggt land, och det är sant, men befolkningen
är så spridd, att det finns knappast något område, där det icke bor någon
människa. När man skall ha ett sammanhängande område, som tillåter
uttagande av de skottvidder modernt artilleri kräver, måste man upp i fjällen
för att finna sådana områden, inom vilka det icke finns en rätt talrik befolkning.
Att skaffa skjutfält hör sålunda till det svåraste som finns här i landet,
och man kan gärna säga, att vi hittills icke haft något artilleriskjutfält, som
fyller måttet. Vi ha artilleriskjutskolan på Skillingaryd. Det finns ingen möjlighet,
vad man än gör, att utvidga det skjutfältet, så att man där kan bedriva
en tillräckligt allsidig rationell skjututbildning, och det är dock det bästa av
de skjutfält vi hittills haft.

När det gäller Bergslagens artilleriregemente har, som jag nämnde, hela trakten
finkammats på lämpliga områden. Då herr Lindahl vill utpeka sådana
områden, och när han säger, att det finns områden på Tiveden, som omdömesgilla
personer skulle kunna ge anvisning på, så vill jag säga herr Lindahl, att
han utställer växlar, som han icke kan inlösa. Hela Tiveden är genomsökt. Det
finns icke någon fläck, som man icke försökt komma till rätta med, och som
resultat av hela det rekognosceringsarbete, som pågått där, bär så småningom
utom Villingsbergsområdet utkristalliserat sig fem olika områden, som jag här
skall be att få nämna: För det första ett område vid Laxå, för det andra ett
område sydväst och väster om sjön Toften, för det tredje Stadraområdet, för
det fjärde ett område vid Alkvettern och för det femte ett område vid Kungsskogen.
Där finnas icke sådana sammanhängande marker, att det överhuvud
taget är möjligt att tänka sig skjutfält där. Alla dessa sex fält •— det sjätte är
Villingsbergsområdet — Ilar man naturligtvis undersökt ur militär synpunkt:
örn fältet fyller måtten, örn man kan bedriva skjutning där. Vidare har man

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 194.3 f. in.

Anslag till skjutfält för Bergslagens artilleriregemente m. m. (Forts.)
undersökt, huruvida det finns en stor befolkning på fälten, som behöver flyttas,
för det tredje har man undersökt, huruvida områdets ianspråktagande som
skjutfält medför, att man måste lägga ned eller inskränka industrier, och naturligtvis
har också den allmänna trevnadssynpunkten beaktats såsom i detta
fall traktens egenskap av naturskyddsområde.

Som resultat av dessa undersökningar vill jag kort och gott säga, att av dessa
sex områden är för det första Villingsberg (let område som är ur militär synpunkt
bäst. Det är dessutom så lyckligt, att på detta fält bor det minsta antalet
människor i jämförelse med de övriga fälten. Beträffande området vid Laxå
bruk, som någon nämnde, kan jag meddela, att den rekognoscering som där företagits
visar, att det bor ettusen personer på de marker, som skulle tagas i anspråk,
att vissa industrier i trakten däromkring icke skulle kunna fortsätta att
trivas, att trakten kring Laxsjöarna utgör ett turistoentrum med ett 40-tal sommarvillor
på öarna o. s. v. Så är det även på de andra områdena; antingen är
är en mycket stor bondebefolkning bosatt där, eller också äro där befintliga
skogar av sådant direkt värde för vissa bestämda industrier, att man skulle
åstadkomma mycket stora sociala olägenheter, örn man skulle taga dem i anspråk.
Beträffande Villingsberg finns det icke något annat industriellt intresse
än sågverket i Valåsen, och efter de undersökningar, jag har låtit göra, har
jag kommit till den bestämda uppfattningen, att domänverket kommer att tillgodose
dessa industriella intressen så, att detta sågverk kommer att kunna bedrivas
i ungefär sin fulla omfattning. Det finns därför icke någon anledning
till en ny utredning. Vill man, att Bergslagens artilleriregemente skall få ett
skjutfält, som kan användas, får man taga Villingsbergsområdet, eller också
får detta regemente vara utan skjutfält. Jag kan icke taga på mitt ansvar, att
ett artilleriregemente skall vara utan artilleriskjutfält. Det kan hända, att det
finns andra som kunna det.

Man har sagt, att Bergslagens artilleriregemente skulle kunna ha skjutfält
uppe i fjällen t. ex. i Älvdalen eller Hede. Det är 35 resp. 50 mil till dessa
orter. Det gör väl ingenting, att man kostar på litet transporter, tror jag herr
Lindahl sade. Nej, det gör det verkligen inte, men örn man skall kunna bedriva
skjututbildning, skall man efter hand som utbildningen fortskrider kunna gå
ut med värnpliktskontingenter och skjuta skarpt en vecka och sedan gå hem
och fortsätta utbildningen och därefter gå ut och skjuta skarpt igen, sedan
man kommit till ett nytt utbildningsstadium, och på det sättet låta skarpskjutningen
kontinuerligt följa utbildningen. Örn man skulle lia ett skjutfält i Älvdalen
eller i Hede, finge man nöja sig med att gå upp med varje värnplikt.skontingent
en månad i sträck och bedriva skjututbildning, men man skulle då
icke få denna att harmoniera med utbildningen i övrigt. Det måste ju ur militär
synpunkt vara ytterligt olämpligt. Dessutom måste man väl säga. att
det är att spilla tiden i högsta grad. Ätt det icke ligger någon järnvägsstation
närmare än en mil från Villingsberg har ju ingen betydelse för ett regemente
som är motoriserat. Detta kan utan olägenhet tillryggalägga de 3 å 4 mil.
som det är till Villingsberg, men det är naturligtvis en helt annan sak att köra
35 eller 50 mil.

Jag vill med vad jag sagt ha slagit fast, att här finns den mest djupgående
utredning man kan åstadkomma. Det finns intet mer att undersöka. Denna
utredning har givit vid handen, att Villingsbergsområdet är det område som är
bäst ur militär synpunkt och medför de minsta sociala och ekonomiska olägenheterna
med hänsyn till ortsbefolkningens tillfällen till arbetsutkomst. Afl
detta skjutfält ligger intill Bofors skjutfält betyder ingenting annat än att
man har kunnat göra fältet mindre än som annars blivit behövligt. Det har
alltså medfört en besparing av areal, men något annat har det icke inneburit.

Måndagen den 28 juni 1943 f. m.

Nr 27.

Anslag till skjutfält för Bergslagens artilleriregemente m. m.° (Forts.)
Det innebär endast, att nian kunnat taga ett säkerhetsområde på ena sidan,
som man icke behövt taga ny mark till. För övrigt spelar Bofors skjutfält
ingen roll, och har icke på något sätt varit avgörande för valet av detta område
till skjutfält. Jag skulle därför vilja säga, att med hänsyn till försvarets
intressen och med hänsyn till möjligheten att få ett skjutfält. sorn. medför så
små sociala rubbningar som möjligt, finns det icke något alternativ till Villingsbergs
skjutfält.

Jag kommer nu fram till den fråga, som för de båda föregående talarna varit
huvudfrågan, nämligen att detta område skulle vara ett friluftsområde för
framför allt örebro stad men även Kumla och här säger man också för Karlskoga.
Det sista har jag icke hört förut. Runt omkring Karlskoga finns det
ju så många möjligheter till friluftsliv, att man där icke är på något sätt beroende
av Villingsbergs kronopark. Alldeles i sydost ligga orörda delar av
Villingsbergs kronopark, och det finns mycket stora områden även norr om
Bofors, som lämpa sig för idrottsliv. Bofors och Karlskoga kunna vi därför
lämna ur räkningen. Alltså komma vi till örebro och Kumla. Vad betyder
detta skjutfält i fråga örn dessa båda städers behov av fritidsutrymme? Som
man här har sagt innefattar detta område 10,000 hektar, medan Kilsbergens
samlade skogsområde är 50,000 hektar. Det gäller alltså Vs av detta område,
den del av Kilsbergen, som ligger längst bort från Örebro och Kumla, ett område,
till vilket inga fritidsanläggningar ha förlagts, ett område, som icke i
annan mån berörs av fritidsanläggningar än att ett skidspår till Ånnaboda
tangerar yttersta spetsen av säkerhetsområdet. Jag kan icke annat än säga,
att det är en oerhörd överdrift att påstå, att detta skjutfält skulle komma att
inverka på dessa städers möjlighet till friluftsliv. Det finns så stort utrymme
kvar, att det icke finns någon anledning att känna sig betänksam. Fritidsutredningen
har ju yttrat sig i frågan och avstyrkt, men med vilken motivering?
Jo, med den motiveringen, att det gör väl icke så mycket, om man tar
denna del av Kilsbergen, men eftersom fritidsutredningen har farhågor för att
detta bara är en början och att man skall gå längre, alltså, att fritidsutredningen
är rädd för att försvarsväsendet skall sluka hela Kilsbergen, så avstyrker
fritidsutredningen. Det är icke avsikten att för militärt behov taga
mer av Kilsbergen. Med anledning av att herr Lindahl sade, att man nu till
skjutfält begär ett par tusen hektar mindre än från början ifrågasatts, vill
jag nämna,, att anledningen till att man har minskat anspråken är, att det
förelåg ett förslag att till denna plats även skulle förläggas infanteriets skjutskola.
Det skall den emellertid icke. Infanteriets skjutskola. får stanna på
Rosersberg, där vi ha byggnader. Vi ha icke råd att bjugga till infanteriets
skjutskola på annat ställe, och följaktligen blir det icke tal örn detta. Man har
på militärt håll icke några planer på att göra anspråk på ytterligare terräng
i Kilsbergen. De delar av Kilsbergen, som äro kvar, äro så ofantligt stora,
att de räcka väl som fritidsområden.

Villingsbergs skjutfält kommer, om riksdagen beslutar bifalla föreliggande
proposition, att ur militär synpunkt betyda ett oerhört framsteg för vår artilleristiska
utbildning, ty det blir det första och för lång tid framåt säkert det
enda skjutfältet i vårt land, där det moderna artilleriet kan komma till sin rätt.
Frågan kan icke lösas bättre genom fortsatt utredning. Det finns icke någon
anledning för kammaren att icke komma till samma slutsats som den, vartill
efter noggrann prövning först regeringen och sedan statsutskottet kommit.

Herr Allard: Herr talman! Jag ber att bara på en punkt få replikera herr
försvarsministern, nämligen på den, där han säger, att de fritidsanläggningar,
som finnas å Kilsbergen, icke ligga i närheten av skjutfältet. Det är i stället

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1943 f. m.

o Anslag till skjutfält för Bergslagens artilleriregemente m. m. (Forts.)
så, att så gott som samtliga fritidsanläggningar eller alla utom en ligga i så
gott som omedelbar närhet av det planerade skjutfältet, så exempelvis den anläggning,
som Skidfrämjandet har, den stora anläggningen i Ånnaboda. Den
beräknar man också kunna bygga ut, och den ligger ungefär bara en kilometer
från skjutfältets gränsområde.

Jag ber alltså, herr talman, att i sak få bibehålla mitt tidigare yrkande,
men att få formulera det i enlighet med ett yrkande, som framställts i första
kammaren, så att det får följande lydelse, nämligen: att riksdagen må, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall till motionerna 1:289 och
11:409 och med avslag å motionerna I: 290 och 11:410 samt II: 384, till Utvidgning
av Hallands regementes kasernområde m. m. å kapitalbudgeten under
försvarsväsendets fastighetsfond, arméförvaltningens delfond, å riksstaten för
budgetåret 1943/44 anvisa ett investeringsanslag av 260,000 kronor.

I detta anförande instämde fru Gustafson samt herrar Petterson i Degerfors
och Lindahl.

Herr Gustafsson i Bogla: Herr talman! Då jag i allt väsentligt delar de
synpunkter, som bär i debatten framförts av herrar Allard och Lindahl på
Kungl. Maj :ts förslag i den proposition riksdagen nu behandlar, kunde jag ha
nöjt mig med att instämma i dessa anföranden, örn icke förslaget örn det nya
skjutfältets förläggning, hade sammankopplats med förslaget att överflytta
artilleriskjutskolans övningar från Skillingaryd till det planerade skjutfältet
på Kilsbergen. Detta senare förslag ger enligt min mening ytterligare skäl för
ett bifall till yrkandet om förnyad utredning.

I den proposition, som riksdagen nu behandlar, anföres visserligen, att inspektören
för artilleriet i skrivelse till arméchefen den 7 september 1942 framhållit,
att det i längden icke kan anses tillfredsställande att skjutskolan skall
vara hänvisad till Skillingaryds skjutfält, då dess areal uppgår till allenast
5,000 hektar och några möjligheter att utvidga fältet knappast torde föreligga.

Det^är ju möjligt att det förhåller sig så, som inspektören för artilleriet
framhåller i denna sin skrivelse, men det torde väl ändå råda delade meningar
därom bland de civila, som väl emellertid i detta sammanhang torde betraktas
såsom alltför osakkunniga för att här kunna åberopas. Jag kan emellertid icke
uraktlåta att här referera till vad representanter för Tofteryds kommunalfullmäktige
i skrivelse till Kungl. Maj:t den 1 februari i år anfört, däri det bl. a.
heter: »Under den senaste, tiden bär man dock velat påstå,, att Skillingaryds
skjutfält bär en allt för ringa skottvid för skjutskolans övningar. Likväl kan
det ledas i bevis, att skottvidden i sin helhet aldrig utnyttjas vid skjutskolans
övningar. Det är endast A 6, som begagnar sig av den längre skottvidden.
Men A 6 skall, enligt vad vi kunna inhämta, fortfarande ha sina skjutövningar
i Skillingaryd. Och när skjutfältet är stort nog för A 6, som använder sig av
de största skottvidderna, då torde det väl vara stort nog för skjutskolan som
huvudsakligen endast brukar använda de främre batteriplatserna.»

Men även örn nu inspektören för artilleriet har rätt, och skjutfältet för framtiden
skall anses otillräckligt för skjutskolan, förefaller det ju ändå något
egendomligt, att så sent som under de två senaste åren fältets anläggningar utökats
med en storslagen matsalsbyggnad med köksanläggning, ett sjukhus och
två manskapsbaracker, samtliga i modernt, förnämligt utförande, därtill sex
garage m. m., vilka nya byggnader säkerligen dragit en kostnad ej understigande
mellan 700,000 och 800,000 kronor. Dessutom har på senare tid ett betydande
antal fastigheter och jordbruksgårdar införlivats med fältets anlägg -

Måndagen den 28 juni 1943 f. m.

Nr 27.

Anslag till skjutfält för Bergslagens artilleriregemente m. m. (Forts.)
ningar. Det förefaller sålunda som om man under denna tid icke ansett, att
detta skjutfält var olämpligt för sitt ändamål. Mot bakgrunden av tillkomsten
av dessa byggnader, vilka dragit betydande kostnader, oell de nya markförvärven,
frågar man sig, örn det är absolut nödvändigt med förflyttningen av artilleriets
skjutskola. Jag finner för min personliga del de synpunkter beaktansvärda,
som representanter för Tofteryds kommunalfullmäktige anfört i förut
åberopade skrivelse till Kungl. Maj :t, vari de bland annat framhålla, att om
ett nytt skjutfält skall anläggas för skjutskolans räkning, detsamma icke torde
hinna bli färdigt under nu pågående krig, vilket för Europas del alltmera
synes närma sig slutskedet. Efter kriget torde väl åtskilliga inskränkningar
bli nödvändiga även på det militära området, enär vårt land säkerligen icke i
längden förmår bära nuvarande oerhörda, örn ock för närvarande nödvändiga
vapenrustning. Under sådana förhållanden och då ett nytt skjutfält för artilleriets
skjutskola icke synes vara oundgängligen nödvändigt för vår försvarsmakts
fortsatta effektivitet, kan man ju ha rätt att stillsamt ifrågasätta, huruvida
det är försvarligt att förflytta artilleriets skjutskola och därigenom
åsamka staten nya utgifter, som bli bindande för framtiden. Jag vill också
erinra örn, att Tofteryds kommun kommer att åsamkas förlust, örn skjutskolans
övningar förläggas till annan plats. Kommunen har genom kronans förvärv av
en mängd jordbruksfastigheter fått sina skatteinkomster avsevärt minskade,
detta speciellt med avseende å den s. k. garantiskatten. På ej mindre än 94
jordbruksfastigheter, utgörande närmare 2,500 har, som kronan förvärvat till
skjutfältet, går kommunen helt miste örn skatteinkomster. Häri äro ej inräknade
de kronans fastigheter, som tidigare disponerades av I 12 men som numera
övergått till A G. Utom förutnämnda fastigheter har kronan till skjutfältet
förvärvat ytterligare ett antal jordbruks- och andra fastigheter, vilka kronan
utarrenderar och på vilka kommunen erhåller vissa skatteintäkter.

Örn nu riksdagen bifaller Kungl. Majlis förslag örn det nya skjutfältets förläggande
till Kilsbergen och därmed också förflyttningen av skjutskolan från
Skillingaryd, synes det mig skäligt, att Tofteryds kommun erhåller någon
kompensation för den förlust, som härigenom uppenbarligen åsamkas kommunen.

Jag vill slutligen, herr talman, framhålla, att inför den snabba behandling
inom statsutskottet av denna mycket stora fråga örn ett nytt skjutfält på Kilsbergen
blir man onekligen en smula tveksam, örn det varit möjligt för utskottet
att så grundligt och allsidigt pröva det föreliggande förslaget, som från flera
synpunkter varit önskligt och detsamma med hänsyn till sina konsekvenser i
olika hänseenden onekligen förtjänat. Man kan icke undgå att ställa frågan:
har man icke kunnat påträffa ett område, som erbjudit mindre ekonomiska och
sociala svårigheter? Något tillfredsställande svar på den frågan synes mig
statsutskottets utlåtande icke ge, och jag blir heller inte riktigt övertygad av
försvarsministerns uttalande på den punkten. Då jag förmenar, att man utan
någon större olägenhet för vår beredskap kan vänta något år, medan en
mera metodisk och förutsättningslös utredning verkställes, ber jag, herr talman,
att få hemställa örn bifall till det yrkande, som under debatten framställts
av herr Allard.

Herrar Pettersson i Norregård och Boman instämde häruti.

Herr Pettersson i Rosta: Herr talman! Jag skall icke ta kammarens tid i
anspråk för att repetera vad som sagts här tidigare, och jag kan därför instämma
i det yrkande, som två motionärer framställt under debatten. Jag
skulle dock vilja framlägga några egna synpunkter på frågan.

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1943 f. m.

Anslag till skjutfält för Bergslagens artilleriregemente m. m. (Forts.)

Riksdagen Ilar ju under de senaste åren beviljat stora summor till stärkande
av försvaret, och detta har skett i så gott som fullständig enighet på alla
punkter. Kanske är det också därför som vi lyckats att även under detta
världskrig bibehålla vår neutralitet. Det tillkommer ju emellertid riksdagen
även att tillse, att medel icke anslås för visst ändamål, örn de bättre kunna
användas på annat håll. I den föreliggande frågan förhåller det sig ju så, att
det föreslagna skjutfältet ligger parallellt med Bofors skjutfält. Jag är för
mili del övertygad örn, att nian genom en mindre utvidgning av detta senare
skjutfält skulle kunna få detta att tjäna både Bofors och Bergslagens artilleriregemente.
Jag bor själv icke så långt från Bofors skjutfält och har sålunda
kunnat följa skjutningarna där. För säkerhets skull har jag hört mig för hos
närboende örn deras erfarenhet, och det allmänna intrycket är, att det icke
skjuts alltför ofta eller för mycket på det ifrågavarande skjutfältet. Man
skjuter en vecka, men så gör man uppehåll en vecka. Under sådana förhållanden
skulle det ju passa bra, örn detta skjutfält finge användas av Bergslagens
artilleriregemente som övningsskjutfält, något som båda parterna borde kunna
tjäna på. Boforsbolaget har emellertid avstyrkt en dylik anordning, men
jag måste för min del säga, att jag tycker att det hela skulle kunna gå att
ordna med litet god vilja. Jag anser, att man skulle kunna fordra av Boforsbolaget,
som under årens lopp tjänat så många miljoner på den svenska staten,
att det visade litet tillmötesgående mot en sådan kund och gjorde sitt till
för ordnandet av denna skjutfältsfråga. Ingen tror väl, att vi, när freden
en gång kommer, skola kunna bibehålla de försvarskostnader, som nu utgå,
detta vare sig vi bli lyckliga nog att intill dess upprätthålla vår neutralitet
eller vi bli indragna i kriget. Vi få givetvis då räkna med betydande indragningar
på det militära området, örebro har erfarenhet av sådant från
förra kriget. Staden hade tidigare en trängkår, som emellertid sedan indrogs
och vars kaserner numera utgöra hem för lindrigt sinnesslöa kvinnor. Jag
skulle tro, att samma öde kommer att drabba Bergslagens artilleriregemente
i Kristinehamn, när detta krig är över. Till dess kommer emellertid det föreslagna
skjutfältet att vara avverkat, och sedan får domänstyrelsen börja
plantera ny skog. Domänstyrelsen beräknar sin förlust till 3.5 milj., samt
kunna utbyggnaderna, beräknas till 1.5 milj., således en onödig utgift å 5 milj.
kr. Jag kan icke finna, att detta är förståndigt och klokt, och jag får säga
att jag tycker, att bakom hela detta projekt ligger icke så litet av slöseri
med statens medel, då ju det hela kan ordnas genom samverkan med Boforsbolaget.

Härtill komma också naturskyddssynpunkterna. I närheten av det påtänkta
''skjutfältet finns sålunda en av Sveriges få bäverstammar, som naturligtvis
kommer att bli bortskrämd, örn skjutfältet förlägges till detta område.
Detta spelar väl icke så stor roll, kan man tycka, men ur naturskyddssynpunkt
kanske det kail ha sitt värde, att detta förhindras.

Herr försvarsministern framhöll också, att det icke gick att ordna ett bra
skjutfält någonstans utom i fjällen. Detta borde han ha tänkt på i fjol, när
han föreslog Kristinehamn som förläggningsplats för detta regemente. Det
hade väl då varit riktigare att förlägga regementet i fråga till Älvdalen eller
Hede, ty där hade det kunnat få ett enligt hans mening nöjaktigt skjutfält.
Jag konstaterar sålunda, att ifrågavarande regemente kommit att ligga på
fel plats och såväl militären som försvarsministern har gjort ett stort misstag.

Jag skall icke fördröja debatten längre, men jag ber att ännu en gång få
framhålla, att detta skjutfält bör kunna samordnas med Bofors skjutfält, och
att vi därför böra ta oss en liten funderare på saken och ge oss tid till en

Måndagen den 28 juni 1943 f. m.

Nr 27.

Anslag till skjutfält för Bergslagens artilleriregemente ni. m. (Forts.)
förnyad utredning av frågan. Jag ber därför, herr talman, att få instämma
i det yrkande, som framställts av herr Allard.

Herr Törnkvist: Herr talman! Frågan örn artilleriskjutskolans förflyttning
från Skillingaryd till Villingsberg återkomma vi till senare i dag vid behandlingen
av statsutskottets utlåtande nr 235. Det finns därför knappast anledning
att i detta sammanhang ta upp annat än den fråga som nu föreligger
och ju uteslutande gäller ordnandet av ett skjutfält för Bergslagens artilleriregemente.

Här har yttrats och yrkats, att frågan om skjutfältet flir Bergslagens
artilleriregemente borde bli föremål för en förnyad utredning. Det är ganska
svårt att förstå — och det har ju också departementschefen mera auktoritativt
uttalat — att man skulle kunna komma till något annat resultat genom att
man skickar frågan till fornstad utredning. Man skulle ju därtill komma i
konflikt bland annat med det absolut klara intresset att så snabbt som möjligt
få regementet i funktion och att icke onödigtvis dra ut alltför långt på
tiden, innan man skapar förutsättningar för regementets uppsättande och organiserande
för erforderliga övningar. Den senare frågan kanske icke spelar så
stor roll, örn man förankrar sig i tron att världskriget snart skall vara slut.
Jag har haft tillfälle att här tidigare uttala, att det är alla skäl i att man
på den punkten icke är alltför säker, även örn, såsom läget nu är, förhoppningar
kunna hysas örn fred inom icke alltför många år till. Men vi ha icke
rättighet att i det aktuella tidsläget räkna på detta sätt i samband med behandlingen
av vår försvarsfråga, detta alldeles särskilt icke efter fjolårets
beslut. Och det material, som presenterats i utskottet, har ju varit övertygande.
Departementschefens förslag har kompletterats med ett motionsvis framställt
yrkande. Utskottet har ju ingen anledning att tro, att icke departementschefens
uppgifter i propositionen rörande de omfattande rekognosceringarna varit
riktiga, men vi gjorde likväl på avdelningen en närmare undersökning örn vari
denna rekognoscering bestått och vad annat det varit fråga örn än som stod i
propositionen. Vi nödgades ju också av hänsyn till örebrobänkens sympatiska
representanter, som gjort framstöt motionsvis och även resonemangsvis, försöka
klarlägga, så långt det var möjligt, de uppslag, som motionen pekade på. Ja, det
hela ledde till det resultatet, att de av motionärerna föreslagna områdena redan
voro undersökta men lämnats därhän. Under sådana omständigheter var det uppenbart
för avdelningen, att den väg, som motionärerna pekat på, icke var framkomlig,
ty en rekommendation på grundval av motionen hade ju bara lett
till en ytterligare rekognoscering av områdena, som redan förut varit undersökta
och som man. funnit icke kunna tagas med i räkningen. Mer kunde inte
göras. Man skulle ju kunna tänka sig, att ett utskott, örn tiden vore tillräcklig
för ändamålet, skaffade sig en specialexpertis, som företoge en lika omfattande
granskning och rekognoscering som Kungl. Maj:t gjort. Här har
emellertid icke förelegat ett sådant material, som kunnat motivera att avdelningen
rekommenderat eller tagit sig före ett sådant omfattande arbete. Vi
ha därför byggt på det ytterst solida material, som Kungl. Majit själv har
presenterat. Det skulle ju för övrigt bli en ganska tung apparat för ett utskott,
särskilt då för statsutskottet och speciellt på försvarsområdet, örn man
icke lakttoge en viss bestämd återhållsamhet i fråga örn vidlyftiga undersökningar.
Vi lia ju bara att taga del av Kungl. Majlis egna klagomål i ett
stort antal propositioner under innevarande års riksdag rörande saktfärdigheten
i arbetet att få fjolårets försvarsordning i funktion, i överensstämmelse
med de intentioner som i fjol förelågo, betingade av den minutiösa granskningen
av utgiftsdispositionerna, för att förstå att tiden inte bör medge onyttiga
utredningar.

Nr 27.

Månda-gen den 28 juni 1943 f. m.

Anslag till skjut fält. för Bergslagens artilleriregemente m. m. (Forts.)

Jag kan, herr talman, icke se annat än att kammaren har ali anledning att
godkänna Kungl. Maj :ts förslag till anskaffande av skjutfält åt ifrågavarande
regemente. Det är ju i hög grad beklagligt, att en konflikt uppseglat
mellan civila och militära intressen, men det är kanske icke omöjligt att dessa
intressen kunna sammanjämkas, så att de friktioner, som man på grund
av processen hittills i riksdagen kunnat befara, kunna reduceras och elimineras.
Utskottet har ju tillåtit sig att efter undersökning av läget försöka dra
en gräns för områdets användning, så att man icke kommer in på de delar
därav som hittills ha exploaterats för fritidsbebyggelse och för friluftsliv.
Vad utskottet i detta avseende yttrat har ju citerats av herr Allard, men jag
tillåter mig för min del att även hänvisa därtill. Utskottet säger sig kunna
biträda departementschefens framlagda förslag att förlägga Bergslagens artilleriregementes
skjutfält till Villingsberg, men utskottet förutsätter därvid
»att intrång på fritidsområdet icke göres i vidare män än vad som är oundgängligen
nödvändigt för skjutfältets ändamålsenliga utformande». Detta uttalande
torde böra tolkas på det sättet, att någon gränsdragning utöver vad
som nu är skisserat och som berör fritidsområdet icke bör förekomma, och
att man, örn en sådan enligt förvaltningsmyndigheternas synpunkter skulle
bli absolut nödvändig, bör kunna räkna med att riksdagen själv får vara med
och diskutera en eventuell sådan åtgärd. Utskottet har alltså sökt mjuka
upp motsättningarna mellan fritidsintresset och det militära intresset när
det gäller detta område. I den mån utvecklingen inte skulle ta en riktning,
som står i överensstämmelse med dessa förhoppningar, får man måhända i
ett sådant tvångsläge_ räkna med att båda parterna, såväl vederbörande högre
myndigheter som civilbefolkningen, får laga efter lägligheten, medan upporganiserandet
för de militära behoven fortskrider.

Slutligen vill jag säga, afl örn utskottet ansett någon möjlighet föreligga
att, med beaktande av intresset att organisera upp förbandet inom rimlig tid,
komma förbi Kungl. Majlis förslag, hade utskottet utan tvivel kunnat reflektera
på en sådan utväg. Det har emellertid'' omvittnats, och ali erfarenhet
tyder därpå, att det är ytterst svårt att lösa övnings- och skjutfältsfrågorna
för såväl artilleriet som pansarvapnet. Särskilt i det senare fallet ha synnerligen
egendomliga kombinationer måst tillgripas i syfte att till nöds tillfredsställa
behovet i detta avseende.

Jag säde, att jag inte skulle säga någonting örn artilleriskjutskolan. Den
kommer ju upp till behandling i samband med statsutskottets utlåtande nr
235. Nu har emellertid redan ett anförande här hållits örn den saken, och jag
vill^med anledning därav endast göra en kort kommentar. Det är åtminstone
20 ar sedan vi första gången här i riksdagen kommo i kontakt med frågan örn
Skillingaryds skjutfält. Redan då konstaterades, att detta skjutfält var ytterst
begränsat, och att stora svårigheter redan då förelågo för såväl riksdagen
som den militära förvaltningen att på ett rimligt sätt tillgodose behovet
av skjutfält för artilleriskjutskolan. Det förvånar mig därför inte alls,
att vederbörande ha kommit att tänka på att söka lösa artilleriskjutskolans
fältbehov i ''sammanhang med förslaget örn anläggandet av skjutfältet vid
Villingsberg.

Jag hemställer, herr talman, örn bifall till utskottets förslag.

Herr Allard: Herr talman! Det är icke så mycket att tillägga i debatten.
Jag vill emellertid bara rätta till en felaktig uppgift, som försvarsministern
korn med i sitt anförande. När försvarsministern säger, att det område, som det
här gäller, ligger längst bort från Örebro av Kilsbergsområdena, är försvarsministern
fullständigt felaktigt underrättad. Det är nämligen så, att just Garp -

Måndagen den 2S juni 1943 f. lii.

Nr 27.

Anslag till skjutfält för Bergslagens artilleriregemente m. m: (Forts.)
hyttan med området omkring sjön Ymningen ligga närmast Örebro, och det är
det enda område, till vilket det utom landsväg också leder järnväg.

Försvarsministern gör gällande, att vi gå alltför långt i vår svartmålning.
Det göra vi icke. Jag tror, att vi se på frågan som den i verkligheten är, och
den som går för långt åt det andra hållet är försvarsministern. För honom
tycks det icke gälla mer än »ett skidspår», som han uttryckte sig. Man blir
litet tveksam, när man hör att han anför sådana argument.

Försvarsministern sade också, att frågan var synnerligen noga utredd. Jag
tvivlar nog på den saken. Bl. a. vet jag, att statsutskottet icke haft så god tid
på sig som utskottet skulle önskat. Enligt vad som meddelats mig hade man
tänkt resp, ned till området för att se, hur det såg ut, men på grund av den hets,
som uppstått mot slutet av riksdagen, har utskottet icke hunnit göra detta.

Det har till oss motionärer sagts, att örn vi kunde visa på något annat alternativ,
skulle vår ställning lia varit betydligt starkare. Det är givet, att vi icke
kunna säga, att ett visst område är absolut lämpligt. Vi lia icke den sakkunskap,
som behövs för att kunna försäkra, att ett område är ur militära synpunkter
lämpligt. Det enda vi kunna göra är att yrka på en förnyad utredning
för att man skall få fram ett annat alternativ, och vi tro, att ett sådant skall
kunna komma fram.

Jag ber. herr talman, att få vidhålla mitt yrkande.

Herr Jansson i Hällefors: Herr talman! Jag skall be att endast få framföra
ett par synpunkter på denna fråga.

När saken kom upp förra sommaren och i höstas, var det icke bara fråga
örn artilleriskjutfältet i Villingsberg utan också örn anordnande av en infanteriskjutskola
i Valåsen. För båda dessa skjutfält tillsammans skulle tagas i
anspråk ett område av 17,000 hektar skogsmark. På det för artilleriskjutfältet
avsedda området finnas 35 arrendegårdar med 31 familjer, på området för infanteriskjutfältet
var det 26 arrendegårdar med 49 familjer. Nu har man tydligen
släppt tanken på infanteriskjutskolan tills vidare. Det är beklagligt, att
försvarsministern lämnat kammaren, ty annars hade jag gärna velat ställa den
frågan till honom, huruvida uppskjutandet av infanteriskjutfältets anordnande
endast är tillfälligt. Skulle det vara fråga endast örn ett tillfälligt uppskjutande
av saken och skulle man återkomma kanske nästa år eller året därpå,
skulle detta innebära, så vitt jag kan förstå, att så gott som hela detta skogsområde
skulle tagas i anspråk för militära ändamål.

Det är givet, att såsom denna fråga rullades upp från början saken väckte
en mycket stark oro hos befolkningen i ifrågavarande trakt. Ur arrén datorernas
synpunkt sett har man dock icke velat resa ett alltför kraftigt motstånd
mot anordnande av skjutfälten. Det har emellertid framhållits av herr Allard
tidigare i dag, vilka sociala olägenheter, som skulle uppstå, och jag vill endast
understryka vad han 1 det hänseendet anfört. Vi ha här också väckt en motion
angående ersättningen till arrendatorerna. Statsutskottet har behandlat motionen
välvilligt, och jag har därför ingen anledning att ställa något särskilt yrkande
pä den punkten.

När jag emellertid kommer att rösta för det förslag, som herr Allard här
ställt, gör jag detta emedan jag har den uppfattningen, trots allt vad försvarsministern
sagt, att man icke utfört utredningen så fullständigt och på ett sådant
sätt, att det med bestämdhet kan sägas, att det icke finns något område,
passande till ett artilleriskjutfält och liggande så nära Kristinehamn, att
det skulle kunna tagas i anspråk. Man har talat örn Kungsskogen, man har
läkt örn Alkvettern, och man har talat om det s. k. Stadraområdet norr om

Andra kammarens protokoll 19Jt$. Nr 87. 2

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1943 f. m.

Anslag till
statens injormationsslyrelse.

Anslag till skjutfält för Bergslagens artilleriregemente m. m. (Forts.)
»Villingsberg. Men alla dessa områden ligga i närheten av den stora bebyggelsen
kring Kristinehamn och Karlskoga. Det finns givetvis utanför denna räjong
och norr om dessa områden stora skogsområden med gles bebyggelse,
som icke ännu blivit prövade.

Ur dessa synpunkter kommer jag, herr talman, att rösta för herr Allards
förslag. Jag vill som min uppfattning uttala, att jag icke kan tänka mig, att
försvaret i vårt land skulle komma att lida av att denna fråga uppskjutes på
ett år eller något mer.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på bifall till det av
herr Allard under överläggningen framställda yrkandet; och förklarade herr
talmannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja för den förra propositionen.
Herr Allard begärde emellertid votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 231, röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit det av herr Allard under
en framställda yrkandet.

överläggning -

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannan tillkännagav, att han funne tvekan kunna råda örn omröstningens
resultat, vadan votering medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 87 ja och 96 nej, varjämte 8 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit det av herr Allard under överläggningen
framställda yrkandet.

§ 6.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 232, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående förbättring av Ljungbyheds flygfält.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 7.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 233, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under tredje huvudtiteln gjorda framställningar örn
anslag för budgetåret 1943/44 till statens informationsstyrelse jämte en i ämnet
väckt motion.

Punkten l:o), angående statens informationsstyrelse: Avlöningar.

I propositionen nr 1 hade Kungl. Maj:t under tredje huvudtiteln (punkt 21
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över utrikesdepartementsärenden för
den 4 januari 1943) föreslagit riksdagen att till Statens informationsstyrelse:
Avlöningar för budgetåret 1943/44 anvisa ett förslagsanslag av 240,000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till behandling förehaft en inom andra
kammaren av herrar Andersson i Göteborg och Nilsson i Stockholm väckt motion
(II: 3), vari hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit
föreslå vidtagande av sådana organisatoriska åtgärder till förbättrande av in -

Måndagen deli 28 juni 1943 f. m.

Nr 27.

Anslag till statens informationsslyreise. (Forts.)
formationsverksamheten, att konsekvensen och kontinuiteten bättre tillgodosåges
och en snabbare och pålitligare upplysningstjänst utvunnes.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte till Statens informationsstyrelse: Avlöningar å driftbudgeten
under» tredje huvudtiteln för budgetåret 1943/44 anvisa ett förslagsanslag
av 240,000 kronor;

II. att motionen II: 3 icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Vid denna punkt hade reservation avgivits av herr Jonsson i Eskilstuna, som
ansett, att utskottet i anledning av motionen II: 3 bort hemställa, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte föreslå vidtagande av sådana organisatoriska
åtgärder till förbättrande av informationsverksamheten, att en snabbare
och pålitligare upplysningstjänst utvunnes.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Jonsson i Eskilstuna: Herr talman! Den omständigheten, att till detta
utlåtande finnes antecknad en reservation, skulle kunna föranleda kammaren
att tro, att ärendet har varit föremål för diskussion i det samlade statsutskottet.
Så har emellertid inte varit förhållandet. Tiden har inte medgivit något
meningsutbyte i utskottet över detta ärende. Det kom in så sent, att det faktiskt
inte förelåg någon möjlighet att påkalla utskottets uppmärksamhet för en
diskussion i ämnet. Under sådana omständigheter fanns det för mig, som inte
kan dela den uppfattning, till vilken utskottsavdelningen har kommit, ingen
annan utväg än att hemställa om att få anteckna en reservation. Huruvida det
hade blivit mer än en, som hade reserverat sig, därest en debatt i saken hade
kunnat förekomma i statsutskottet, är en fråga, som sålunda är alldeles obesvarad.

Jag har den uppfattningen, att den i ämnet väckta motionen hade varit värd
ett bättre öde än det, som avdelningen nu tillärna! den. Alla äro väl överens
om att informationen är bristfällig, och att informationsstyrelsen torde tarva
en revision. Ett fel är enligt min mening, att utrikesdepartementet är principal
för informationsstyrelsen. I detta departement har man av traditionella
skäl den föreställningen, att allmänheten skall veta så litet som möjligt, och
att man skall informera med allra största knapphet. Det rätta tillvägagångssättet
i en demokratisk stat borde väl vara att man meddelar allmänheten så
mycket som möjligt. Det är visserligen alldeles självklart, att det i tider som
dessa finnes åtskilliga ting, som man inte kan ropa ut på torgen utan måste
hålla hemliga. Men så mycket som man överhuvud taget tror sig i stånd att
meddela allmänheten bör också meddelas. Så sker emellertid inte nu; det veta
vi allesamman.

Jag är ense med avdelningen och sålunda med det övriga statsutskottet därom,
att informationsstyrelsen är ett krisorgan, och att den, i sin nuvarande
form åtminstone, bör försvinna, när kriget är slut. Men det betyder inte, att all
informationsverksamhet därmed också skall behöva försvinna. Det kan ju också
tänkas, att när kriget tar slut ett tillstånd mellan krig och fred inträder,
då en upplysningsverksamhet från statsmakternas och från myndigheternas
sida till allmänheten kan vara starkt av behovet påkallad. För övrigt veta vi
ju inte, när kriget tar slut — det kan dröja länge ännu. Förhoppningarna om
att det lider mot sin ändalykt äro kanske väl optimistiska. Det ligger sålunda
inte bara i regeringens utan också i allmänhetens intresse, att en informationsverksamhet
av ett bättre slag än den som nu äger rum skall komma till
stånd.

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1943 f. m.

Anslag till stålens informationssty reise. (Forts.)

De finnas, sorn på grund av att informationsstyrelsen på sätt och vis misslyckats,
lia den föreställningen, att det enklaste vore att slå spelet överända
och slopa informationsverksamheten ju förr dess hellre. Konsekvensen av en
sådan åskådning vore ju, att man yrkade på att informationsstyrelsen skulle
upphöra med sin verksamhet. Men det är väl ingen som inbillar sig, att den
svenska allmänheten skulle få mera och bättre upplysningar ärt den nu får, örn
informationsstyrelsen inte skulle finnas. Jag har sagt, att jag är på det klara
med, att informationsstyrelsen i sitt nuvarande skick inte kan och bör bibehållas
sedan kriget är slut eller åtminstone sedan verkningarna av kriget inte
märkas längre. Men jag anser det inte uteslutet, att man kan behöva, i någon
mån åtminstone, ett permanent informationsorgan, som är av väsentligt mindre
storlek än det nuvarande och som kanske inte ens behöver sortera under någon
styrelse. Det är inte ur vägen att tänka sig, att detta organ skulle kunna bestå
av en byrå — ganska liten för övrigt — som är knuten till något av departementen
— helst naturligtvis inte utrikesdepartementet; man skulle möjligen
kunna tänka sig, att den vore knuten till den del av Kungl. Maj :ts kansli,
som närmast tillhör statsministern. Det är väl ingen som anser det ogrannlaga
eller olämpligt, örn regeringen även under normala förhållanden har ett tillfälle
att informera allmänheten örn sina dispositioner på ett annat sätt än genom
statsrådstal och propositioner.

Jag anser även, att landsortspressen — här talar jag närmast såsom tidningsman
— skulle ha nytta av en sådan byrå. I Stockholm ha tidningarna
inga större svårigheter att vända sig direkt till vederbörande ämbetsman inom
det ena eller andra departementet för att skaffa sig nödvändiga upplysningar.
Men denna rapportförmedling från regeringen och departementen till allmänheten
via tidningarna kan inte lika lätt äga rum för landsortspressens del. Ur den
synpunkten vöre det sålunda fördelaktigt, örn journalisterna ute i landsorten
hade någon central myndighet, till vilken de kunde vända sig med förfrågningar
i det ena eller andra ärendet för att sedan kunna vidarebefordra de erhållna
upplysningarna till allmänheten. Detta skulle enligt min övertygelse förenkla
arbetet högst betydligt för tidningarna och vara till nytta för den stora
allmänheten. Men örn man inte anser sig få tillfyllestgörande upplysningar på
den vägen, är det ingenting som hindrar, att man går den direkta väg, som
huvudstadstidningarna hittills begagnat. Jag anser i varje fall, att saken är
värd en utredning.

Missnöjet med det sätt, på vilket informationen nu äger rum, är så starkt
både bland tidningsmännen och bland den stora allmänheten, att jag föreställer
mig, att även i riksdagen en opinionsyttring i denna sak — som skulle övertyga
Kungl. Maj :t om att riksdagen vill Ira en bättre information från regeringens
sida, och kanske framför allt från utrikesdepartementets sida, än den
som hittills har stått till buds — skulle vara av ett visst värde. Örn andra kammaren
skulle vara villig att reflektera på en sådan opinionsyttring, kan det ske
genom att biträda reservationen, till vilken jag kommer att yrka bifall med en
särskild formulering. Därigenom skulle man på ett bestämt sätt understryka
vad statsutskottet självt säger nederst på sid. 3 i utlåtandet, där utskottet
framhåller önskvärdheten av att bättre möjlighet beredes informationsstyrelsen
att erhålla överblick över och tillgång till olika verks och myndigheters informationsmateriel.
Statsutskottet är sålunda på det klara med, att det inte är
bra som det är. Men detta bör sägas ifrån klart och tydligt och icke genom det
mera menlösa uttryckssätt statsutskottet begagnar. Jag anser följaktligen, att
ett positivt beslut i andra kammaren i denna fråga skulle vara av betydande
värde.

Jag tillåter mig därför, herr talman, hemställa, att kammaren måtte fatta

Måndagen den 28 juni 1943 f. m.

Nr 27.

Anslag till statens informationsstyrelse. (Forts.)
följande beslut under IL, att riksragen i anledning av motionen 11:3 i skrivelse
till Kungl. Majit måtte hemställa örn vidtagande av sådana organisatoriska
åtgärder till förbättrande av informationsverksamheten, att en snabbare
och pålitligare upplysningstjänst utvinnes.

Häruti instämde herrar Andersson i Löbbo och Mäler.

Herr Andersson i Göteborg: Herr talman! Statsutskottets utlåtande i anledning
av vår motion innebär, att ingen ändring bör göras beträffande den statliga
informationsverksamheten. Utskottet har ingenting att erinra mot den nuvarande
informationstjänsten, trots att denna utdömts av en praktiskt taget
enhällig pressopinion, och trots att den stora folkopinionen krävt en radikal
förändring. Utskottets framhållande av att informationsstyrelsen är ett krisorgan,
som skall avvecklas så snart krisförhållandena upphöra, är en självklar
sak, som ingen opponerar sig mot. Vi ha i motionen icke uttryckt någon
annan mening. Men det finns ju ingen logik i en uppfattning,^ som hävdar, att
den omständigheten att en institution är krisbetonad skall få hindra nödvändiga
förändringar och reformer, örn nu organisationen i sig själv anses ha en
uppgift att fylla. Är det icke rimligare att anse, att informationsstyrelsen,
när den ändå skall bestå, bör få en sådan placering i förvaltningen, att den
blir funktionsduglig? Den nuvarande informationsstyrelsen har ^enligt vår mening
ingen möjlighet att fylla den viktiga uppgift, som borde åligga ett statligt
informationsorgan, nämligen att bereda allmänheten upplysning i alla de
frågor av inrikes- och utrikespolitisk karaktär, som i högsta grad beröra vårt
folk.

Utskottet nöjer sig med att uttala det fromma önskemålet, att det inom ramen
för den nuvarande organisationen skall vidtagas sådana åtgärder, att- informationsstyrelsen
får bättre tillgång till olika verks och myndigheters informationsmaterial.
Jag tror icke, att det går att åstadkomma en förbättrad informationsverksamhet
på den vägen. Ett avgörande fel är, såsom herr Jonsson
i Eskilstuna nyss påpekade, att informationsstyrelsen sorterar under utrikesdepartementet.
Någon ändring i detta förhållande skulle emellertid icke
ske, menar utskottet. Då detta departement är minst ägnat att främja en allsidig
och uppriktig nyhetstjänst, kommer denna black örn foten även framdeles
att utgöra ett hinder för en folkligt betonad nyhetstjänst. Kontakten med
de övriga departementen går heller icke att åstadkomma utan en omorganisation,
som ger informationsstyrelsen en sådan ställning inom Kungl. Maj :ts
kansli, att den på ett självständigt sätt kan bevaka och framföra, den offentliga
informationens synpunkter. Jag skall icke här inlåta mig på någon diskussion
örn på vad sätt ett sådant inordnande av informationsstyrelsen borde
ske, men nog synes det mig, som örn den av informationsstyrelsen själv hävdade
lösningen vore framkomlig. Örn staten överhuvud taget skall hålla sig
med ett särskilt organ för informationer, bör detta organ erhålla en så självständig
ställning, att det på ett rimligt sätt kan utföra sina uppgifter.

Risken för att en dylik omorganisation skulle innebära en permanentning
av institutionen är väl icke större än vid varje annan utbyggnad av våra olika
krisorgan. Ingen har kommit på den idén att vilja förhindra en nödvändig
utbyggnad av livsmedelskommissionen därför att detta skulle innebära en fara
flir att detta organ skulle få karaktär av en permanent institution. Så länge
vi icke veta någonting örn krisens varaktighet måste vi väl tillse, att de krisorgan,
som nu arbeta, verkligen göra, det effektivt och örn möjligt utan gnissel.
Utskottets farhågor äro på denna punkt knappast befogade.

Den nuvarande informationstjänsten är så bristfällig, att riksdagen verkligen
borde taga sig en funderare på att få en ändring lill stånd, foke minst

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1943 f. in.

Anslag till statens informatvonsstyrelse. (Forts.)
denna kammares ledamöter lia egna erfarenheter av detta. Om felet ligger hos
regeringen eller hos informationsstyrelsen skall jag lämna därhän. I det yttrande,
som informationsstyrelsen givits tillfälle att inkomma med i anledning
av motionerna, lämnas en målande bild av de brister, som känneteckna det nuvarande
tillståndet. Jag skall tillåta mig att läsa upp några rader ur informa
tion sst,yreisens eget uttalande örn sin verksamhet. »Informationsstyrelsen»,
heter det, »vill icke fördölja, att de organisatoriska svagheter, som här antytts,
kommit att utgöra en allvarlig belastning i styrelsens arbete, vilken ej sällan
vållar väsentligt avbräck i de bästa bemödanden. Decentralisationen och frånvaron
av ständig kontakt med regeringen och departementen medföra, att. styrelsen
ej alltid själv är väl informerad och mången gång saknar den närmare
insikt i regeringens intentioner, som erfordras för ett riktigt bedömande av informationsspör,
smålen. Under nu rådande arbetsförhållanden kommer styrelsen
ofta i efterhand, har sällan möjlighet att taga initiativ och får i många fall
icke tillfälle att taga upp framkommande frågor i annan mån än dessa blivit
föremål för behandling i pressen eller aktualiserats genom hänvändelser till
styrelsen eller dess underlydande organ.»

Denna kritik mot den nuvarande organisationen har i motionen på ett särskilt
sätt understrukits genom ett exempel på onödig eftersläpning i nyhetsförmedlingen
från regeringens och de ansvariga myndigheternas sida. Särskilt
förra hösten — under den då pågående valrörelsen — när ytterlighetsriktningarna
lanserade en mängd för vårt land skadliga rykten, utgjorde frånvaron
av riktiga upplysningar en verklig fara. Mycken skada åstadkoms på grund
av bristen på initiativ och handlingskraft hos det organ, som närmast hade till
uppgift att. bemöta uppkomna rykten och lägga till rätta felaktiga uppgifter
örn vår utrikespolitik, var folkförsörjning o. s. v. Sedan motionen skrevs ha
många situationer passerat, som ge ytterligare belägg för vår kritik. Historien
med de tyska fiskebåtarna, som tillverkas på svenska varv, är ett skolexempel
på hur statlig information icke skall bedrivas. Upplysningarna örn den pågående
permittenttrafiken är ett annat exempel. Här pågick under hela vintern
en energisk opinionsrörelse, som krävde ett slut på denna trafik. Av resolutionernas
avfattning att döma voro mötesdeltagare och resolutionsförfattare illa
underrättade örn de verkliga förhållandena kring denna trafik. Först den 2
april i år begåvades svenska folket med en uttömmande redogörelse för dessa
transporters uppgifter, vägar och omfattning. Allmänheten fick äntligen besked
örn vad saken gällde — efter tre års väntan — och de fantasimålningar
över temat permittenttrafiken, som utställts litet varstans i landet, bleknade
snabbt. Den som följer opinionsväxlingarna från dag till dag vet, att denna kommuniké
jämte ett klarläggande anförande av statsministern fick ett avgörande
inflytande på opinionen. Resolutionerna upphörde praktiskt taget omedelbart.
Detta visar, att allmänheten tål att höra sanningen, hur besk och obehaglig
den än är. Förtegenheten uppifrån sätter bara fart på allsköns rykten. Allt
tal örn andlig beredskap och den inre frontens stärkande är ett meningslöst
pladder, örn det icke visas förtroende framför allt för den stora del av befolkningen,
som på ett lojalt sätt omfattar regeringens strävanden att bevara landets
självständighet och hålla Sverige utanför kriget. Bara det förhållandet att
man på många håll ute i landet anser, att sanningen örn det som sker endast
återfinnes i de tidningar, som gjort sig kända för att bekämpa regeringen, geren
fingervisning örn vilka konsekvenser onödigt hemlighetsmakeri kan få. Den
ansvarsmedvetna pressen arbetar med ett stort handicap inför dessa alster, och
när den och den allmänhet, som slår trogen vakt örn denna press, ändå förhålla
sig lojala inför av regering och statliga myndigheter påbjudna publicitetsinskränkningar,
borde frågan om en mera vidsynt nyhetstjänst göras till

Måndagen den 28 juni 1943 f. lii.

Nr 27.

Anslag till statens informations styrelse. (Forts.)
en förstall andsfråga. Ingen ansvarig får nämligen glömma, att det är just
tack vare dessa lojala krafters medverkan, som den inre fronten motstått alla
de angrepp, som den utsatts för under dessa svåra år. Alla de som inse, att inskränkningar
i publiciteten av skilda skäl äro nödvändiga, utgöra ett värdefullt
stöd i regeringens strävanden under kriget, och få icke helt lämnas i
sticket. Deras tålamod har redan frestats till bristningsgränsen. Det kan uppstå
en fara för att den stora reservfond av förtroende, som regeringen förfogar
över ute hos folket, snabbt kommer att förbrukas. Det borde därför ligga i regeringens
eget intresse att hålla bättre kontakt med folket.

Kent principiellt kan jag icke se, att det är något fel i att regeringen — under
de speciella förhållanden, vari vi nu leva — håller sig med ett informationsorgan
direkt knutet till Kungl. Maj :ts kansli. Skulle förhållandena ytterligare
förvärras, är ett sådant statligt informationsorgan ännu mera påkallat. Men
hur förhållandena än komma att gestalta sig, måste man ställa det kravet på
detta organ, att det är självständigt, välunderrättat och utrustat med tillräcklig
auktoritet för att kunna ingripa, när så påkallas. Den nuvarande informationsstyrelsen
besitter icke dessa egenskaper och har därför icke den betydelse,
som den skulle kunna ha. Jag vill icke förringa det arbete, som informationsstyrelsen
utfört på olika områden, men på ett avsnitt — det allra viktigaste,
nämligen förbindelsen med den stora allmänheten i frågor av stor vikt
för folket under dessa för vårt land så svåra år — har informationsstyrelsen
icke varit i stånd att på ett rätt sätt fylla sin uppgift. Vilka konsekvenser
detta fått veta. vi alla. Förtroendet till myndigheterna har ofta sviktat under
de senaste åren. Bristen på information örn vad som verkligen skett har här
varit en avgörande orsak. Regeringsbelackarna lia haft en lätt uppgift. De ha
haft fria händer att lägga till rätta viktiga spörsmål efter behag. Informationsstyrelsens
bristande funktionsduglighet har, så vitt jag förstått saken, varit en
bidragande orsak till detta förhållande. En ändring i denna styrelsens ställning
och organisation hade därför varit på sin plats.

Med statsutskottets avvisande och oförstående hållning till en sådan reform
har man ingenting annat att vänta än ett upprepande i fortsättningen av de
fel och misstag, som begåtts under de sista åren. Utskottet borde ju, inför den
kritik, som beståtts informationsverksamheten i den motion utskottet haft till
behandling och i den pressdiskussion, som därefter uppstått, lia kunnat kosta
på sig ett omdöme örn den bedrivna informationsverksamheten. Ar kritiken mot
denna befogad eller icke? Är det nuvarande tillståndet bra eller icke bra? Statsutskottet
bör väl ha en mening om den saken. Att utskottet gått helt vid sidan
om detta, som ju ändå är frågans kärna, förefaller mig ganska egendomligt.
Nu får man den uppfattningen, att utskottet anser att allt är bra som det är.
Ett bifall till utskottets utlåtande innebär faktiskt ett accepterande av den nuvarande
ordningen. De som bära ansvaret för denna lia genom detta utskottsbetänkande
vunnit upprättelse inför den kritik, som en praktiskt taget enhällig
opinion bestått dem.

Läget är dock sådant, herr talman, att riksdagen enligt min mening bör giva
regeringen en erinran om att den finner den nuvarande ordningen otillfredsställande
och önskar en omläggning av informationsverksamheten. Genom att
bifalla det av herr Jonsson i Eskilstuna gjorda yrkandet tar riksdagen ett sådant
initiativ. Då detta yrkande täcker vad vi motionärer åsyftat med vår framställning
ber jag, herr talman, att fa yrka bifall till det yrkande, som herr
Jonsson i Eskilstuna loir har framställt.

Herr Ward: Herr talman! Att det under nuvarande förhållanden mycket
val behövs en skallig information, därom råda ju inga som helst delade me -

Xr 27.

Måndagen den 28 juni 1943 f. m.

Anslag till statens informationsstyreise. (Forts.)
ningar. Statsutskottet tiar också under hela den tid, som denna fråga varit
aktuell, tillstyrkt anslag till statens informationsstyrelse. Man måste emellertid
ifrågasätta, huruvida det finns anledning att organisera denna statliga
informationsverksamhet så, att det kan uppstå risk för att institutionen blir
permanent. För min del tror jag, att allmänna meningen hos vårt folk och
aven inom pressen är den, att man sedan de nuvarande svårigheterna ha upphör
att göra sig gällande icke har något behov av en statlig information av
det kristidsmärke som vi för närvarande lia att räkna med. Man kan nog påstå.
att den svenska allmänheten före kriget var mycket väl informerad örn
vad som hände i statsförvaltningen och även var väl informerad i de stora allmänna
frågor, som vårt folk hade att taga ställning till. Det råder icke heller
något tvivel örn att när vi en gång komma fram till andra förhållanden vårt
lands fria press också skall kunna draga försorg örn att alla nödiga upplysningar
lämnas folket, och att nian följaktligen icke alls i det läget behöver lita
till någon organiserad statlig information.

Jag har funnit det vara av vikt att påpeka just detta förhållande, ty jag befarar
för min del, att om man går in för en så grundlig omorganisation av informationsstyrelsen
som motionärerna här ha tänkt sig, med förankring av
denna styrelse i Kungl. Maj.ts kansli, med styrelsen ställd under ledning av
ett statsråd o. s. v., då få vi till slut en fast institution, som kommer att dra
mahanda ännu större kostnader än den nuvarande informationsstyrelsen, och
som säkerligen icke kommer att i nämnvärd utsträckning betjäna allmänheten
på det sätt, som man skulle önska. Man kan för övrigt misstänka, att den
kommer att taga på sig uppgifter, som under normala förhållanden äro tämligen
överflödiga.

Nu har här framställts ett yrkande, icke örn bifall till motionen direkt —
man har ju icke så mycket pläderat lör de uppslag .sorn motionen innehåller
y- men örn en utredning syftande till att genom organisatoriska åtgärder få
till stånd en bättre information än den nuvarande. Personligen vill jag bekänna,
att jag icke tillmäter frågan örn utredning så särskilt stor betydelse.
Det kan mahända vara egalt, örn man därvidlag följer utskottet eller det yrkande,
som har i ramställts av herr Jonsson i Esklistuna. Jag tror nämligen,
att vad riksdagen än beslutar, antingen elen följer utskottet eller bifaller herr
Jonssons yrkande, sa kommer i realiteten ändå ingen förändring att inträda.
Enligt min uppfattning'' är nämligen förklaringen till den bristfälliga information,
^ som för närvarande ges, icke att söka på det organisatoriska planet
utan på ett helt annat område. Man måste i stället säga sig, att denna bristfälliga
information icke beror på organisationen utan på den bristande viljan
hos olika statliga myndigheter att lämna upplysningar via informationsstyrelsen
till allmänheten. Örn vi tänka oss en sådan anordning som att informationsstyrelsen
skulle fast förankras i Kungl. Maj:ts kansli och ställas under
ledning av ett konsultativt statsråd, vad tror man egentligen att denna informationsstyrelse
ela skulle kunna komma med, som den icke nu kommer med?

Jag skall taga ett exempel. Här går utrikesministern och bär på en mycket
stor hemlighet. Han har vissa uppgifter, som allmänheten naturligtvis gärna
skulle vilja ha reda på. Det till Kungl. Ma.jrts kansli förankrade informationsverket
skulle då gå till utrikesministern och säga, att detta måste offentliggöras.
Örn då utrikesministern förklarar, att det inte är lämpligt att det offentliggöres,
kan någon då verkligen hänge sig åt den illusionen, att denna
iörändrade informationsstyrelse ^ skulle trotsa utrikesministern och lämna ut
de. informationer, som det är fråga örn? Naturligtvis icke! Den bestämmande
blir under alla förhallanden ledningen för det departement, från vilket upplysningarna
skola, komma. Det är alldeles uppenbart, att en enskild man inom

Måndagen den 28 juni 1943 f. m.

Nr 27.

Anslag lill statens inforniationsstyreise. (Forts.)
regeringen, i ett konsultativt statsråds eller statssekreterares ställning, skulle
i ett sådant läge icke komma någon vart.

Herr Jonsson i Eskilstuna sade, att den stora olyckan är, att utrikesdepartementet
är principal för informationsstyrelsen. Detta är naturligtvis formellt
riktigt så till vida som informationsstyrelsens anslag äro uppförda på utrikesdepartementets
stat. Anslagen måste ju finnas på något departements stat,
oell eftersom man från början tänkte sig att det närmast skulle gälla information
i utrikespolitiska frågor var det ju helt naturligt, att informationsstyrelsen
anknöts till utrikesdepartementet. Informationsstyrelsen har emellertid
också andra uppgifter, och jag tror icke man kan våga påstå, att det
är utrikesministerns fel att de informationer rörande försörjningsläget, som
herr Andersson i Göteborg var inne på, icke lia utlämnats till allmänheten.
Det betyder sålunda ingenting, örn informationsstyrelsen sorterar formellt under
utrikesdepartementet, genom att dess anslag äro uppförda på utrikesdepartementets
stat, eller örn den formellt är anknuten till något annat departement.

Min slutsats och även statsutskottets slutsats är följaktligen den, att man
medelst organisatoriska förändringar icke kan åstadkomma en förbättrad informationsverksamhet,
utan att man därvidlag i stället måste lita till att få
fram en helt annan anda, en större villighet hos alla, som kunna lämna upplysningar,
att också gå allmänheten till handa med sådana upplysningar. Detta
är centralpunkten i det hela. Jag mäste för min del säga, att det är en ganska
farlig illusionspolitik att söka inbilla sig och andra, att bara vi omorganisera
informationsstyrelsen, binda den fastare till Kungl. Maj:ts kansli och möjligen
ställa den under ledning av en departementschef eller ett konsultativt statsråd
och få en statssekreterare att sköta det hela, bara man med andra ord får ett
fast organiserat ämbetsverk, så skulle det medföra en förbättring. Detta är.
som jag förut nämnde, en mycket farlig illusionspolitik, som jag tycker att vi
icke skola hänge oss åt.

Nu gick herr Andersson i Göteborg till den oerhörda överdriften, att han
påstod, att statsutskottet med sitt utlåtande liksom skulle ha sagt, att den
nuvarande informationsverksamheten är tillfredsställande. Det har utskottet
aldrig velat göra gällande. Utskottet har vid upprepade tillfällen, då denna
fråga varit före, kritiserat denna informationsverksamhet och understrukit, a.tt
den måste göras effektivare och mera pålitlig än vad hitintills varit fallet. Utskottet
gör också, kan man säga, samma uttalande i det utlåtande, som kammaren
nu har att ta ställning till. Utskottet framhåller ju uttryckligen önskvärdheten
av att »inom ramen av den nuvarande organisationen åtgärder kunde
vidtagas i syfte att så långt möjligt är på denna väg bereda informationsstyrelsen
bättre möjlighet att erhålla överblick ("iver och tillgång till olika
verks och myndigheters informationsmateriel».

Jag upprepar, att detta är den centrala frågan i det hela, att man får fram
villighet från de olika departementens och myndigheternas sida att lämna informationsstyrelsen
det material, som kan lämnas ut till offentligheten. Följaktligen
har statsutskottet icke alls sagt, att allt är bra som det är. Vi äro
medvetna örn att många fel vidlåda denna informationsverskamhet, och statsutskottet
är icke mindre angeläget än motionärerna örn att man gör allvar av
att försöka få till stånd en bättre informationsverksamhet. Yi äro emellertid
så pass realistiska i vår uppfattning, att vi icke ett ögonblick vilja söka inbilla
oss att det blir en bättre ordning genom att man vidtar vissa organisatoriska
förändringar. Det viktigaste är, som jag förut ett pär gånger har påpekat,
att man kommer fram iill större villighet från myndigheternas sida att
lämna uppgifter. Finns icke en sådan villighet, då hjälpa inga organisatoriska
förändringar, det kunna vi vara fullkomligt övertygade örn.

Nr 27.

Måndagen den 2S juni 1943 f. m.

Anslag till statens informationsstyrelse. (Forts.)

När informationsstyrelsen grundades skulle den, kan man säga, egentligen
ha en tvåfaldig uppgift. Den skulle lämna information, och den skulle även
hindra spridningen av oriktiga uppgifter. Dess verksamhet skulle som sagt bli
tvåfaldig. Jag går emellertid så långt att jag säger, att i många stycken har
verksamheten varit mycket enfaldig, men jag tror icke, att det blir bättre i deli
hänseendet genom att vidtaga några organisatoriska förändringar av det slag.
som här blivit föreslagna.

Nu vet jag, att det särskilt i riksdagens uppbrottstimme brukar vara mycket
lätt att driva fram ett uttalande till förmån för en utredning. All erfarenhet
säger oss, att det inte är någon konst. Jag skall personligen bekänna, som
jag förut sade, att jag icke tillmäter frågan örn huruvida det blir ett utredningsbeslut
någon större betydelse. Jag måste emellertid säga, att jag tycker
att vi nu skulle ha samlat så många erfarenheter på detta område, att vi icke
ett ögonblick skola söka inbilla oss, att man genom en sådan utredning kommer
till andra och bättre förhållanden än de nuvarande dåliga. Dem få vi dras
med liksom med så många andra tråkiga saker under denna krigstid.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr förste vice talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr Nilsson i Stockholm: Herr talman! Det finns ett gammalt kinesiskt
ordspråk som säger: Styresmannen i en krets representerar i regeringens ögon
10,000 färdigheter, i befolkningens ögon 10,000 brister och i egna ögon 10,000
svårigheter. Det synes mig, som örn detta ordspråk i viss mån kunde tillämpas
på statens informationsstyrelse. Kineserna ha ingen motsvarighet till vårt statsutskott,
som fällt något omdöme. Om så varit fallet, skulle det icke haft någon
mening alls. Det är vad som i huvudsak kan utläsas i utskottets yttrande, som
utmynnar i att ingen ändring i den nuvarande organisationen skall ske. Jag
tycker, att det är i och för sig förklarligt, sedan jag hört herr Jonsson i Eskilstuna,
som sensationellt nog meddelade, att det praktiskt taget icke förekommit
någon diskussion och följaktligen icke heller någon verklig realbehandling av
frågan i utskottet. Jag måste säga, att när jag hörde herr Ward alldeles nyss
är det väl riktigt, att han gav uttryck på sitt sätt åt sin mening, men det är i
själva verket en mening, som enligt mitt förmenande icke kan utläsas ur den
motion som här föreligger.

Jag vet väl, att krisorgan icke ha stora utsikter att bli populära. Under förra
världskriget stodo folkhushållnings- och bränslekommissionerna främst i gluggen
för kritiken. De avvecklades snarast möjligt, sedan normala förhållanden
inträtt. Att så sker ligger, så att säga, i deras karaktär och benämning. De
kallas ju krisorgan. Den här gången är det statens informationsstyrelse, vilken
också är ett krisorgan, som fått mottaga örfilarna. Att så skett har icke varit
utan orsak, och därom äro vi alla överens. Men uteslutet är väl icke, att även
krisorgan skulle kunna fungera tillfredsställande. Örn man söker en uppslagsända
härför, så behöver detta icke innebära, att institutionen därför skulle tilldelas
evigt liv. Det har varit en för motionärerna så självklar sak, att vi icke
särskilt påpekat detta i motionen. Uppenbart är, att vi med en reformering av
dess nuvarande verksamhet icke syfta till en permanentning av informationsstyrelsen
som institution, vilket utskottet fruktar. Det framgick av herr Ward.?
anförande.

En av förutsättningarna för att ett demokratiskt folk skall kunna bära en
krigs- och kristids påfrestningar är, att det vet vad som sker och varför det
sker. Ur denna kunskap spira förtroende och tillförsikt. Jag är den förste att

Måndagen den 28 juni 1943 £. m.

Nr 27.

Anslay till statens informationsstyrelse. (Forts.)
erkänna, att när svenska folket under de gångna krisåren så lugnt mött bekymren
har detta berott på att dessa krav i viss utsträckning blivit uppfyllda. Vi
ha emellertid i vår motion pekat på exempel för motsatsen, och de kunde nog
tyvärr mångfaldigas, men jag skall icke i detta sammanhang trötta kammaren
därmed. Härtill kommer, att många informationer kommit för sent, och att kommunikéerna
stundom varit för knapphändiga och svårtolkade. Folket bär ibland
trott sig märka, att ett lämnat besked endast varit ett halvt besked. Ja, i något
fall har man till och med fruktat, att en officiell underrättelse balanserat på
sanningens ytterkant — för att tala med Hjalmar Branting. I och för sig anser
jag det vara sunt och riktigt, örn pressen i dylika fall uppträder som en alarmklocka.
Tydligt är, att — såsom också för övrigt herr Ward framhållit — hänsyn
alltid måste tagas till utrikespolitiska synpunkter med hänsyn till det läge
landet befinner sig i. Men dessa hänsyn böra vägas mot verkningar av inrikespolitisk
räckvidd, och klarhet måste vinnas, huruvida utrikesledningens invändningar
verkligen ha den utrikespolitiska tyngd som man gör gällande. Hemligstämplandet
bör ske endast, då verkliga motiv kräva sådant, och icke då bekvämlighetsskäl
från vederbörandes sida gör det önskvärt.

Jag upprepar, att upplysnings- och offentlighetsprincipen behöver icke ge skäl
för sig. Det är hemlighållandet som alltid måste tillräckligt motiveras. Man har
dock många gånger en känsla av att sekretesstanken gjort sina smygerövringar
inom ämbetsmannavärlden. Örn någon tvekan uppstår, blir utslaget alltför
ofta till sekretessens förmån. Nu har mången byråkrat alltid ansett offentligheten
onödig och motbjudande, och den tid vi nu uppleva ger honom många
tillfällen att följa sina böjelser. Han har intet sinne för publicitetskravet. Ingen
skall lasta honom därför. Miljön formar i regel människorna. Men de fördröjda,
oklara eller missvisande nyheterna bilda klangbotten för allehanda missförstånd
och rubba förtroendet för regeringen. Svenska folket är moget de styrandes
förtroende, och även örn obehagliga fakta skulle behöva läggas på bordet,
föredrar det helt säkert sådana framför dunkla uppgifter, som passerat genom
byråkratiens frisersalong.

Med dessa företeelser kommer man icke till rätta genom organisatoriska ingrepp.
Det beror på andan och inställningen hos deni som handha verksamheten
— det må vara — men vi kunna väl utgå ifrån att exempelvis regeringen
icke medvetet velat undanhålla svenska folket sådant som utan risk kunnat
delgivas detsamma. Örn det gnisslat, har det kanske berott på för tung arbetsbelastning
med andra ting. Det har kanske berott på förbiseende eller brist på
kontakt med informationsorganet. Enligt styrelsens remissyttrande till utskottet
bär det brustit i samrådet med regeringen, och styrelsen har understundom
fått kännedom örn viktiga spörsmål först, sedan dessa offentligen bragts på
tal av olika statsråd och behandlats i tidningarna. Under sådana förhållanden
är det ganska begripligt, om styrelsen haft svårt att efterleva sin instruktion.

Hemligstämplandet synes lia medfört en växande tendens till förtegenhet,
vilken använts mot det organ, som skall förmedla myndigheternas kontakt med
folket. Beror detta endast på andan? Skulle icke .styrelsen med hjälp av något
större auktoritet kunna, komma tillrätta med dessa mindre önskvärda företeelser?
Vår slutsats är, att det föreligger också konstitutionella fel i styrelsens
uppbyggnad. För det första — och det har icke utskottet för
sin del gått in på — är informalionsstyrelsen underställd två olika departement.
Folkberedskapen sorterar under ecklesiastikdepartementet och
de övriga avdelningarna under utrikesdepartementet. Jag tror, att en centralisering
i berörda hänseenden icke skulle innebära någon sådan våda, att det
av den anledningen skulle uppstå någon särskild risk för att styrelsen skulle
komma att bli permanent. Härtill kommer, att nian kail ifrågasätta lämplig -

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1943 f. ra.

Anslag till statens informationssty reise. (Forts.)
heten av att den informationsverksamhet, som berör regeringens hela verksamhet
och till betydande del avser folkförsörjnings- och arbetsmarknadsfrågor,
militära spörsmål och frågor sammanhängande med den ekonomiska politiken,
skall lyda under utrikesdepartementet. Vi frukta, att detta departements
förklarliga försiktighet i alltför hög grad sätter sin stämpel på verksamheten.
När vi därför vilja frikoppla informationsstyrelsen från utrikesdepartementet,
så beror detta icke därpå att vi anse, att utrikesdepartementets folk består av
utpräglade mörkmän, men det är icke utvalt med de uppgifter för ögonen, som
äro utsagda i informationsstyrelsens instruktion. Och det är icke möjligt för
styrelsen att med kraft hävda sig mot en överordnad myndighet. Om utrikesdepartementets
synpunkter kunde diskuteras av ett informationsorgan på mera
likställd fot, skulle detta måhända innebära, att det vore lättare att väga fördelar
och nackdelar. Just i detta avseende ha vi vänt oss mot den nuvarande
organisationen. Herr Ward framhöll, att det icke blott var utrikesangelägenheter,
som informationsstyrelsen haft att syssla med, utan också andra uppgifter.
Ja, herr Ward, det är just vad den har, men med den nuvarande organisationen
blir det så, att dessa allmänna angelägenheter, ehuru i och för
sig mycket viktiga, icke få den behandling och den uppmärksamhet, som hade
varit önskvärt.

I detta sammanhang vill jag även peka på en annan sak. I informationsstyrelsen
finnas representanter för Tidningarnas telegrambyrå, aktiebolaget
Radiotjänst, försvarsstabens pressavdelning, utrikesdepartementets pressbyrå
och statens biografbyrå — jag understryker särskilt den sistnämnda. Men där
sitta inga representanter för så viktiga områden som folkhushållnings- och socialdepartementen;
folkrörelserna äro heller inte med. Följden härav måste bli.
att publiceringen av meddelanden blir slumpartad. Den nödiga överblicken
saknas. Det blir en nyhetstjänst utan kompass, så att säga, som ur motionärernas
synpunkt icke medfört den effekt som skulle varit önskvärd.

Vad beträffar de uppslag för en omorganisation, som vi i vår motion framkastat,
vill jag understryka, att när vi föreslagit en statssekreterare eller ett
konsultativt statsråd såsom chef är detta blott ett uppslag. Vi ha blott velat
visa på vägar som äro tänkbara. Vi ha i det avseendet icke velat på något sätt
binda de ansvariga myndigheterna för en dylik åtgärd. Vad vi vilja komma
till är en viss enhetlighet, såsom jag nyss påpekat, inom informationsstyrelsens
olika avdelningar. Därför vilja vi, att man skulle bereda större möjlighet för
vissa områden att få fram sina informationer. Det är således enligt vårt förmenande
ingen förändring för förändringens egen skull, utan det tycks vara
ett rent konstitutionellt fel som om det botades skulle leda till bättre effektivitet.

Herr Ward bär här sagt, att örn det blir en utredning eller icke det fäster
han icke så stort avseende vid. Jag tror emellertid, såsom herr Andersson i Göteborg
underströk, att den opinion som riksdagen ger uttryck för kommer att
ha sin betydelse, och av denna anledning tror jag det hade varit önskvärt, örn
man fått ett mera positivt uttalande örn det förslag som här framlagts.

Det finns kanske en anmärkning gentemot utskottet, som kan vara i och för
sig berättigad, och det är den, att frågan är så sent väckt. Tiden är redan
försutten för reformer på detta område, kanske man säger. Jag är villig medge,
att det ligger något däri, och att detta väl får skrivas på tröghetens skuldkonto.
Det torde emellertid vara klart, att, därest icke överranskande händelser
tima kommer detta krig att fortsätta ganska lång tid framåt, och krislägets
fortsatta utveckling kommer att kräva ökad effektivitet av det organ,
som skall hålla kontakt med folket och underrätta det om regeringens och de
offentliga myndigheternas åtgöranden. Man kan nog säga, att både den mod -

Måndagen den 28 juni 1943 f. in.

Nr 27.

Anslag till statens informations styr else. (Forts.)
fällda tröttheten och det lättsinniga önsketänkandet böra motverkas, och det
är till detta som en klokt lagd information kan medverka. .Tåg är emellertid
icke övertygad örn att denna information kan bedrivas under de organisationsformer
som nu äro förhärskande.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till det av herr Jonsson i Eskilstuna,
framställda yrkandet.

Herr Nilsson i Göteborg: Herr talman! I annat sammanhang och vid ett
annat tillfälle har riksdagen haft möjlighet att något närmare följa informationsstyrelsens
verksamhet. Jag vill erinra örn att till konstitutionsutskottets
dechargeutlåtande till 1941 års riksdag fanns fogad en reservationsamnärkning,
däri man uttalade sitt missnöje med det sätt på vilket informationsverksamheten
överhuvud taget fullföljdes, och därvid siktade man också givetvis på
den verksamhet som informationsstyrelsen bedriver. Jag har fått den uppfattningen
när jag närmare följt med denna verksamhet, att det icke är de organisatoriska
bristerna som äro avgörande, när man klandrar informationsstyrelsens
verksamhet och vill ha bättre resultat, utan att svårigheterna grunda sig
på helt andra omständigheter, som man icke botar med den åtgärd som motionärerna
här komma med.

När man säger sig spåra en viss ovillighet från departementen att utlämna
till informationsstyrelsen vederbörliga upplysningar, kan jag icke yttra mig
örn orsakerna härtill. Örn jag tänkte mig i ledningen för informationsstyrelsen
en kraftkarl, som hävdade styrelsens rättigheter i fråga örn dess verksamhet,
skulle jag nog tro, att man även kunde komma till rätta med vederbörande
myndighetspersoner. Med en chef för informationsstyrelsen, som bildligt talat
slog näven i bordet och hävdade styrelsens rätt att i de fall den kunde anse
skäligt i rätt tid få upplysningar, tror jag, att mycket skulle vara annorlunda
än som nu är fallet, och jag undrar, huru det skulle gå för en tjänsteman i
departementet, som icke böjer sig för denna självklara sak.

Jag delar i övrigt alla de synpunkter som anförts i motionen och instämmer
i många stycken i vad man där sagt. Informationsstyrelsens syndaregister
är både långt och omfattande, och jag sticker icke under stol med att den ådagalagt
en sällsynt valhänthet, när det gällt att sköta den uppgift den fått sig
förelagd. Jag kan taga såsom exempel en händelse från den senaste valrörelsen
i Göteborg, där kommunisterna kunde under en vecka leva på en fråga,
som egentligen var ställd till informationsstyrelsen: vart bär vetemjölet tagit
vägen? Och då var man förbluffad över att icke informationsstyrelsen kvickare
kunnat få fram besked och stoppa den propagandaverksamhet som bedrevs
omkring frågan. Det kan räcka med detta som exempel.

Såsom bot mot de misshälligheter man kail påbörda informationsstyrelsen
föreslår man att inrangera informationsstyrelsen i statsförvaltningen. Jag
måste säga, att det vore en mycket farlig väg att ge sig in på ty om man erkänner,
att informationsstyrelsen icke kan hävda sina rättigheter gentemot
exempelvis utrikesdepartementet, som tycks vara mest hårdfjällat, kan det
ifrågasättas huruvida såsom informationsstyrelsen själv föreslår, en särskild
departementschef eller ett konsultativt statsråd eller, såsom motionärerna vilja
ha, en statssekreterare skulle ha större möjlighet att komma till rätta med
vederbörande. Ty. såsom jag sade i början, nog vore det väl icke omöjligt, örn
det vore en kraftkarl i ledningen för informationsstyrelsen. att denne skulle
kunna draga fram nyheterna, även örn han icke har statsråds eller statssekre1
era res titel.

Informationsstyrelsen — och det må vara sagt ännu en gång — är ett krisorgan
och bör såsom sådant försvinna så fort som möjligt samt bör vara den

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1943 f. m.

Anslag till statens informations styr else. (Forts.)
första av dessa institutioner som en gång- kommer att försvinna. Det hade
varit rimligare, örn man föreslagit, att man redan nu skulle överväga en operation
av krisförvaltningen, varigenom informationsstyrelsen kommit bort. Som
sagt tror jag icke, att man kail komma till rätta med misshälliglieterna blottgenom
att inrätta ett nytt ämbetsverk, men däremot skulle jag tro, att det inom
ramen för den nuvarande organisationen finns möjligheter att kunna bättre
förse allmänheten med meddelanden och nyheter än som nu sker. Det är därför
som jag, herr talman, ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Vougt: Herr talman! Örn det är någon samhällelig tjänst eller i något
annat avseende finns någonting, som riksdagen finner icke fungerar till belåtenhet,
brukar väl riksdagen i regel säga ifrån, att den önskar en bättring.
Märkvärdigt nog har emellertid statsutskottet i detta fall icke velat tillmötesgå
motionärernas framställning om åtminstone en utredning för att utröna, huruvida
man skulle kunna åstadkomma en bättre informationsverksamhet. Den
enda förklaringen till att utskottet intagit denna ståndpunkt är synbarligen
den, att utskottet förmenar, att förslaget kommit upp för sent. I utskottets
utlåtande framlyser i varje fall den uppfattningen, att kriget nu skulle vara
så nära sitt slut, att det icke är lönt att försöka rätta till den informationsverksamhet,
som nog i allmänhet anses ha varit icke särdeles lyckad. För min
del kan jag icke dela den uppfattningen, att vi i förlitande på krigets snara
slut för närvarande skulle anse, att ingenting kan göras för att få till stånd
en förbättring. Det är den första anmärkningen jag har mot utskottets utlåtande.

Den andra gäller frågan huruvida man icke kan tänka sig att i framtiden
ha en slags informationstjänst. Det har särskilt från herr Wards sida med
skärpa framhållits, att det skulle vara en styggelse med något sådant i framtiden.
Jag skall be att få fästa uppmärksaheten vid att den svenska pressen
för närvarande regeras av en särskild krisförordning. Det är den s. k. 197 :an,
en kungörelse av den 12 april 1940 »angående förbud mot offentliggörande i
tryck av vissa underrättelser örn krigsmakten m. m.». I dess 1 § står angivet,
att den svenska pressen vid risk av straff icke får lov att kungöra eller meddela
några uppgifter rörande allehanda uppräknade militära förhållanden. I
2 § sägs emellertid, att »utan hinder av vad i 1 § stadgas må underrättelse,
som där avses, i tryck kungöras, om den av behörig myndighet offentliggjorts
eller utlämnats för offentliggörande eller örn tillstånd till kungörandet meddelats
av statens informationsstyrelse». Härutinnan är alltså den svenska pressen
underställd statens informationsstyrelse, varvid likväl är att märka -—
vilket kanske bör påpekas, därför att denna kungörelse ofta utlägges såsom
någon slags censurförordning -— att det givetvis står fritt för varje tidningsman,
som brinner av begär att få fram en upplysning i en sak, att offentliggöra
den med risk att han dömes till böter för det.

Det framgår emellertid också av 2 § i förordningen, att informationsstyrelsen
i sin tur är underordnad de olika myndigheternas sakliga bedömande av
vikten och sammanhangen i en händelse, särskilt när det gäller det militära
området.

I och med att kriget upphör föreställer jag mig, att vi också komma ut ur
det undantagstillstånd, som markeras av denna kungörelse. Jag har emellertid
svårt att tänka mig, att den svenska pressen i längden arbetar bättre, örn
den icke har någon central myndighet att göra med, som från statsmakternas
sida kan tillhandahålla vissa upplysningar. Under detta krig ha vuxit fram
särskilda pressombudsman eller presstjänstemän snart sagt överallt i samhället.
Det har redan framhållits av herr Conrad Jonsson, att det särskilt för
landsortspressen säkerligen i framtiden skulle bli ganska besvärligt, örn det

Måndagen den 28 juni 1943 f. m.

Nr 27.

Anslår/ lill statens informationsstyrelse. (Forts.)
då icke finns någon central myndighet som man kan vända sig till. Jag måste
säga, att jag känner mig icke alls förskräckt inför den tanken, att vi i en framtid
skulle ha en central informationsbyrå. Icke heller på denna punkt kan jag
därför, dela statsutskottets uppfattning.

.lag är sålunda som saken nu ligger till ur stånd att rösta för utskottets
utlåtande sadant det föreligger. Det möter däremot icke någon som helst
svårighet för mig att följa det förslag, som herr Conrad Jonsson här har framställt,
och jag kommer därför för min del att rösta för detsamma.

Herr Andersson i Malmö instämde häruti.

Herr Törnkvist: Herr talman! Jag vill först vända mig mot de upplysningar,
som statsutskottets ärade vice ordförande lämnade i sitt anförande.
Han tillät sig säga, att detta ärende icke hade realbehandlats i utskottet. Vad
är det da, som Ilar inträffat? Jo, ärendet remitterades till en av avdelning1-arna i utskottet och blev där realbehandlat. Ärendet redovisades därefter till
statsutskottet i vanlig- ordning. Vid ärendets föredragning i statsutskottet var
ingen som begärde ordet med undantag av herr vice ordföranden, som
tillkännagav, ^att han komme att avlämna en reservation. Han gav icke anledning
till någon debatt i utskottet, och ingen av utskottets* övriga ledamöter
hade ordet. Detta har varit ärendets verkliga behandling, och den har icke kunnät
vara annorlunda. Det är därför icke riktigt av utskottets vice ordförande
att här i kammaren lämna en skildring, som är raka motsatsen till vad som
har förekommit.

förhåller sig icke så, som här har sagts från flera håll, att utskottets
utlåtande har betingats av förväntan att kriget snart skall vara slut. Vi ha
icke vågat oss på ett sådant bedömande av det allmänna läget, och jag har för
min personliga del upprepade gånger i samband med andra frågor i denna
kammare varnat för att taga ståndpunkt i viktiga spörsmål på grundval av
en sadan tro,°oeh det gör jag även i detta fall. Jag skulle icke ha medverkat
till detta utlåtande, örn däri hade förekommit en aning av en sådan ogrundad
optimism. Däremot innehåller hela ärendet sådana element, som inbjuda
till att icke i onödan rubba informationsstyrelsens ställning. Jag har tidigare
V* JaS fror det var under fjolårets behandling av motsvarande anslag — tillåtit
mig understryka, att jag personligen icke på något sätt är missnöjd med
informations styrets en. Jag tycker, att informationsstyrelsens verksamhet har
utvecklat sig på ect^mjukt sätt, pa ett sätt som verkligen svarar mot — jag
ror det de förhållanden som vi komma att stå inför, när dess slutliga
avveckling- blir aktuell. Ju mindre man känner sig ha förpliktelser mot människor
och institutioner, ju lättare går det, när det ögonblick är inne, då man
linner, att man icke längre bär behov av denna organisation, att bli av med
den. Jag skulle finna det vara i högsta grad beklagligt — jag- är icke ensam
om den uppfattningen — örn vi redan nu skulle få den inställningen, att en
sadan institution som en informationsstyrelse eller ett speciellt informationsorgan
blir under alla omständigheter nödvändig, när krisen är över. Jag tror
afl « et skulle vara olyckligt att redan nu inrätta sig för sådant förhållande!

et ligger i sakens natur, att om man för den tid som kommer och örn vilken
vi ingenting nu veta väcker den tanken till liv, att det kanske är bra att lia
något miormationsorgan, så skola de människor som nu syssla med ifrågavarande
verksamhet lätt få den uppfattningen, att de äro behövliga i denna
uppgått aven efter krisen. Det är därför olämpligt att, så oklart som läget är
redan nu pa förhand suga ifrån, att de antagligen komma att behövas, och
inställa oss for att vidtaga förberedelser till att fylla ett ännu icke konstate -

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1943 f. ni.

Anslag till statens informationsstyreise. (Forts.)
rat behov. Jag tror, att en sådan ståndpunkt inte motsvarar, vad man brukar
berömma oss för, nämligen att vi föra realpolitik. Det har, såvitt jag förstår,
inte något med realpolitik att göra. Ett faktum är ju, att utvecklingen — och
jag skulle väl kunna tänka mig att den i detta avseende svarar mot av erfarenheten
konstaterade behov — tillfört allmänheten en hel del informationsorgan
inom olika verk och institutioner.

Det är förklarligt, när informationsstyrelsen i sin skrivelse, som är ganska
omfattande — fördelaktigt omfattande, skulle jag vilja säga. och sorn är
vidfogad utskottets betänkande, vilket på sitt sätt bestyrker det allvar utskottet
nedlagt på att få ärendet behandlat på ett tillfredsställande sätt —
framhåller, att de många informationsorgan som kommit till äro en olägenhet
och att det är svårt för informationsstyrelsen att få en överblick över
vad som händer och sker på grund av splittringen av ifrågavarande verksamhet.
Men jag undrar, mina damer och herrar, om icke de organ för upplysningens
spridande bland allmänheten, pressorganen, som vilja handla
snabbt och så fort som möjligt ge uppgifter till sina läsare örn ting som de
anse att läsarna böra känna till, örn de icke därigenom ha lättare att snabbt
förmedla denna nyhetsverksamhet just i fråga örn det material varom tvist
icke räder, att det bör offentliggöras. Den del av materialet däremot, örn
vilken tvist råder angående lämpligheten av dess offentliggörande, kommer
att bli en liten del av det allmänna informationsmaterialet hos de olika verken,
departementen och styrelserna. Det är detta begränsade material som
man kanske kan säga hör utrikesdepartementet eller försvaret till. Jag har
verkligen svårt att sätta folkförsörjningsfrågorna i samband med utrikesdepartementet
och försvaret, ty egendomligt skulle det vara. örn inte informationsmaterialet
rörande folkförsörjningsfrågorna till sin överväldigande del
borde höra allmänheten till. Den lilla del som även på detta område kan tänkas
innehålla sådana moment, att man anser det lämpligt att icke offentliggöra
dem, kan då kopplas samman med de militära eller utrikespolitiska frågorna.
Vem står i ansvar för att ingen oriktig information kommer ut rörande
vår utrikespolitik? Vem står i ansvar för att ingen oriktig uppgiftkommer
ut i fråga örn våra militära förhållanden? Och vem står i ansvar
för att vissa spörsmål sammanhängande med folkförsörjningen icke släppas
ut? Jag tror nog, att vi få vara överens därom, att de ömtåliga delarna av
dessa frågor icke kunna behandlas av ett informationsorgan, som betraktas
som med departementschefen jämbördig part. Det går icke.

_ Det är ett uttalande i motionen som jag finner vara ett uttryck för en opinionsyttring,
men det kan icke läggas till grund för ett sakligt ståndpunktstagande,
ehuru jag personligen sympatiserar med själva tankegången i detta
uttalande. Det återfinnes pa sid. 9 i motionen och lyder: »Enligt nuvarande
ordning äro informationsorganen i alla situationer underordnade departement,
civila och militära myndigheter och lia aldrig möjlighet att förhandla pä
jämlik fot i ett informationsärende. Tydligt är att i fråga örn utrikespolitiska
spörsmål, angelägenheter rörande vårt handelsutbyte o. d., avgörande hänsyn
alltid måste tagas till utrikessynpunkterna, men dessa böra ständigt vägas
mot verkningar av inrikespolitisk räckvidd, och klarhet måste skapas huruvida
utrikesledningens invändningar verkligen ha den utrikespolitiska tyngd,
som man gör gällande. Det är icke tillfredsställande, när som i det tidigare
refererade fallet den ena parten har möjlighet att dekretera för den andra.»
Aven _ örn man aldrig så varmt sympatiserar med tanken att få en sådan fri
prövning, är den givetvis alldeles ogenomförbar, därför att det är departementschefen
såsom konungens ^rådgivare, som själv är ansvarig för att riket
icke tillfogas någon skada i något avseende. Man kan icke upphöja ett stats -

Måndagen den 28 juni 1943 f. m.

Nr 27.

Anslag till statens informations styr else. (Forts.)
råd i en ställning som tar ifrån till exempel utrikesdepartementets chef rätten
att ensam bedöma, när en fråga av utrikespolitisk art icke bör offentliggöras.
Det kan man icke göra, såvitt jag förstår.

Motionens läggning är i det stora hela uttryck för en god tankegång, men
motionärerna lia icke kunnat komma längre än till att begära en utredning.
I nuvarande läge är det väl fråga, örn riksdagen bör skaffa nya utredningsanledningar.
Örn man, som jag har fattat saken, förutsätter, att riksdagen ännu
en gång skall få ett förslag i denna fråga, sedan utredning verkställts, är
det fråga, örn man tjänar mycket på denna anordning. Informationsstyrelsen
har verkligen kunnat tillgodose den allmänna upplysningsverksamheten
ganska bra. Personligen bär jag som tidningsman icke något att förebrå informationsstyrelsen.
Nu kan det ju bero på vilken energi man nedlägger i de
speciella fallen från pressens sida.

Jag är emellertid på det klara med att informationsstyrelsen icke bör finnas
till längre än vad som är absolut nödvändigt. Under normala tider skall pressen
själv mata sig med de uppgifter som pressen skall meddela sin läsekrets.
Informationsstyrelsen har ju tillkommit för att hindra pressen att självmata
sig. Det har varit och är dess uppgift. Den skall vara ett slags såll, en gallringsinrättning.

Det kan, herr talman, knappast föreligga något bärande skäl för att be
Kungl. Maj :t att utreda, huruvida vi kunna få en bättre sådan tjänst. Det kan
icke vara nödvändigt. Jag skulle kunna tänka mig, att den diskussion som här
i dag förs i andra kammaren och väl även kommer att föras i första kammaren
också blir en opinionsyttring, som regeringen kommer att taga hänsyn till. Utskottet
har ju tillåtit sig uttala en önskan örn att »inom ramen av den nuvarande
organisationen åtgärder kunde vidtagas i syfte att så långt möjligt är
på denna väg bereda informationsstyrelsen bättre möjlighet att erhålla överblick
över och tillgång till olika verks och myndigheters informationsmaterial».
Det är svaret på den klagan som kammarens ärade ledamöter kunna läsa ut ur
informationsstyrelsens uttalande, som är vidfogat utskottsutlåtandet. Skola vi
ha en informationsstyrelse, bör den ju icke stå främmande för det material som
finns hos de olika institutionerna och i departementen utan det skall ställas till
informationsstyrelsens förfogande. Vi kunna emellertid som sagt icke rekommendera
vägar som stimulera till strider och motsättningar inom regeringen.
Informationsstyrelsen är i första hand ett regeringsorgan. Regeringen bär från
början icke kunnat finna någon annan organisationsform för densamma som
var lämplig än den hittillsvarande. Olika utvägar söktes, efter allt att döma
också de motionärerna utpeka. De svårigheter som finnas komma nog att envist
hänga vid denna verksamhet hur dess organisation än kommer att se ut.

Innan jag slutar, herr talman, vill jag erinra örn att motionärerna också tagit
upp — det nämndes här, tror jag, av herr Sven Andersson — till debatt ett
valpolitiskt intermezzo — jag kallar det för intermezzo, inte därför att jag ringaktar
det— som inträffade under fjolårets valrörelse. Örn man närmare tänker
sig in i det läge, som då rådde, så tror jag, att man nödgas dra den slutsatsen,
att även örn vi haft en informationsstyrelse med den största auktoritet i förhållande
till regeringen, så hade ändå denna malör inträffat. Ty, såvitt jag
förstår, berodde det icke på informationsstyrelsen, att dessa informationer icke
kommo ut i tid, som statsministern senare lämnade i ett politiskt tal. De hade
förvisso legat gömda lika länge, som de gjorde, även örn vi haft en informationsstyrelse
av det snitt som det här talas om.

Herr talman! Vi ha inom utskottet icke kunnat tillstyrka riksdagen att rubba
det nuvarande läget på detta område. Låt informationsstyrelsen arbeta, som

Andra kammarens protokoll lOJfS. Nr 27. 3

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1943 f. m

Anslag till statens informationsstyrelse. (Forts.)
den gör, låt den få litet större tillgång till material som tillhör vad vi mena
med informationer och låt pressen och allmänheten höra av sig, så att man icke
godtyckligt smusslar undan ärenden av vikt för den allmänna upplysningen.
Längre tror jag icke, herr talman, att man kan komma i denna fråga, och att
tillgripa utredningsvägen är, enligt mitt sätt att se, att tillgripa större våld, än
nöden kräver.

Jag tillstyrker bifall till utskottets hemställan.

Herr Jonsson i Eskilstuna: Herr talman! Jag nödgas av herr Törnkvists
anförande återkomma till ärendet. Denna motion väcktes den första motionsdagen
vid denna riksdag. Svaret ifrån statsutskottets första avdelning levererades
den sista dag som statsutskottet kunde ha något arbetssammanträde. Jag
säger detta icke för att på något sätt anklaga första avdelningen, ty den har
varit så arbetebelastad, att den, såvitt jag förstår, icke kunnat lämna ifrån sig
detta ärende tidigare. Det är omständigheterna som legat emot första avdelningen,
och den har icke kunnat göra annorlunda. Men när ärendet sedan skulle
behandlas sista dagen, hade statsutskottet en timme på sig för att behandla
en rad viktiga ärenden. Klockan 11 måste utskottet vara färdigt, och vi började
klockan 10. Jag ville då icke påkalla någon diskussion i detta ärende, därför
att vi hade andra viktiga ärenden som lågo på bordet och som skulle behandlas,
och vi måste ju vara färdiga inom utsatt tid. Därför kunde eller ville
jag icke påkalla någon diskussion, utan jag förbehöll mig att göra detta, när
ärendet förekom i kammaren. Det är detta som jag meddelade kammaren i början
av mitt föregående anförande.

Herr Törnkvist tycks på det hela taget vara nöjd med informationsstyrelsens
verksamhet. I varje fall tydde hans anförande på att så var fallet. Men statsutskottet
säger självt, att informationsverksamheten icke är sådan som den
skall vara, utan att informationsstyrelsen bör ha större möjligheter att meddela
allmänheten nödiga upplysningar. Det är detta, som jag menar att kammaren
skulle kunna understryka genom ett positivt ställningstagande i denna
fråga.

Herr Törnkvist erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! Att ärendet kom före så sent, har skett med full avsikt. Yi funno det
lämpligt, att ärendet behandlades vid slutet av riksdagen. Är det så, att riksdagen
vill ha det i början, så går det ju också för sig. Orsaken till att ärendet
bär kommit så sent, bär alltså icke varit, att statsutskottets första avdelning
varit så arbetsbelastad. I övrigt har jag icke något att invända mot den ärade
vice ordförandens i statsutskottets sista anförande. Jag vände mig i mitt förra
anförande blott mot det missvisande uttalandet, att detta ärende icke var realbehandlat.

Härefter anförde:

Herr Edberg: Herr talman! Det har i utskottsutlåtandet anförts två olika
argument för utskottets linje. Herr Törnkvist uttalade ytterligare en förmodan,
att diskussionen här i kammaren skulle utgöra en opinionsyttring, som
regeringen måste komma att taga hänsyn till. Detta förefaller mig nu vara
något väl optimistiskt. Är man emellertid överhuvud taget av den uppfattningen,
att en opinionsyttring kan vara påkallad, borde man väl i all rimlighets
namn inte ha något emot en ytterligare opinionsyttring för att saken blir
utredd.

. Herr Ward har emellertid en rakt motsatt uppfattning. Han tror, att vare
sig riksdagen kommer att följa utskottets linje eller reservationens, kommer

Måndagen den ^8 juni 1943 f. lii.

Nr 27.

Anslag till statens informationsstyrelse. (Forts.)
Kungl. Maj: icke att vidtaga någon som helst åtgärd. Ett sådant uttalande
andas ju den rena hopplösheten. Men förutsatt att herr Ward har reella grunder
för en sådan pessimistisk uppfattning, kan detta dock icke fritaga riksdagen
från rätt och skyldighet att säga ifrån, därest den är missnöjd med
informationsverksamheten, sådan den nu bedrives, och efter vad jag kan förstå,
torde missnöjet med den nuvarande informationsverksamheten vara mycket
allmänt utbrett. I debatten är det bara herr Törnkvist som har förklarat,
att han icke är missnöjd med informationsstyrelsen. De flesta andra här, de
må vara pressmän eller icke, torde ha ganska livliga erfarenheter av hur
motvilligt upplysningar ofta ha lämnats, hur man ofta så att säga måst
söka tångförlösa den för att överhuvud taget få någon som helst information.
Ibland, såsom fallet var med exempelvis de nya instruktionerna för luftvärnet,
ha kommunikéerna medvetet varit dunkla och i vissa fall missvisande.

Det är för övrigt anmärkningsvärt, att informationsstyrelsen själv är missnöjd
med sin verksamhet. I sitt yttrande över motionen säger ju styrelsen
bland annat, att »frånvaron av ständig kontakt med regeringen oell departementen
medför, att styrelsen ej alltid själv är väl informerad och mången
gång saknar den närmare insikt i regeringens intentioner, som erfordras för
ett riktigt bedömande av informationsspörsmålen». Det poängteras också, att
»under nu rådande arbetsförhållanden kommer styrelsen ofta i efterhand, har
sällan möjlighet att taga initiativ och får i många fall icke tillfälle att taga
upp framkommande frågor i annan mån än dessa blivit föremål för behandling
i pressen eller aktualiserats genom hänvändelser till styrelsen eller dess
underlydande organ». Styrelsen säger också, att »saknaden av en verkligt
auktoritativ ställning ej sällan tvingar styrelsen att i publicitetsärenden föra
vidlyftiga och tidsödande förhandlingar, ur vilka det för offentliggörande avsedda
meddelandet måhända slutligen framkommer som en ur informationssynpunkt
mindre lycklig kompromissprodukt». Dessa uttalanden från informationsstyrelsens
sida innebära alltså ett klart och tydligt underkännande av
informationsverksamheten, sådan den nu bedrives.

Erfarenheterna säga ju också, att njuggheten med informationer haft allt
annat än goda återverkningar på folkopinionen. Förtroendet mellan allmänheten
och de statliga organen har i många fall betänkligt rubbats, och tilltron
till officiella kommunikéer har försvagats. Denna misstro kommer i sista
hand att rikta sig mot regeringen.

I början av sin verksamhet utsattes informationsstyrelsen för en mycket bister
kritik från flera tidningars och även från allmänhetens sida. Informationsstyrelsen
kallades något elakt men icke alldeles inadekvat för noninformationsstyreisen.
Man påpekade, att den utförde ett effektivt arbete i mörkläggningens
tjänst, och man fann det till och med betecknande, att informationsstyrelsen
placerat sig i gamla staden, i det forna kvarteret Helvetet och på
ett icke alltför betryggande avstånd från en gata nied namnet Svartmangatan.
Men den allra bistraste kritiken mot informationsstyrelsen har emellertid tystnat,
sedan det blivit klart, att det väsentligaste felet icke legat hos informationsstyrelsen
utan på ett helt annat håll. Styrelsen har icke haft en självständig
ställning, den har sorterat under utrikesdepartementet. Jag vill icke
säga något elakt örn tjänstemännen i utrikesdepartementet, men någon närmare
kontakt med folkopinionen och någon förståelse för hur folkopinionen
skall tågås, har man uppenbarligen icke på detta håll. Informationsstyrelsen
har med andra ord blivit underställd de nitiska handhavarna av hemligstämpeln
i Arvfurstens palats. Informationsstyrelsen har — örn uttrycket tillåtes
— kommit att få. tjänstgöra som stadsbud, icke enbart åt utrikesministern
utan även åt en del andra tjänstemän i utrikesdepartementet.

Nr 27.

Måndagen den 2S juni 1943 f. m.

Anslag till statens informationsstpreise. (Forts.)

Att detta har inverkat i allra högsta grad menligt på inforraationsstyrelsens
verksamhet ligger i öppen dag. En avdelningschef i informationsstyrelsen, herr
Kurt Walles, betonar i ett av de senaste numren av SAP-Information att »mycket
missnöje och ett utbrett ryktessmideri ha sin grund i myndigheternas anmärkningsvärda
hemlighållande av uppgifter, som utan skada för någons berättigade
intressen kunde delgivas allmänheten genom pressen». När det här
talas örn myndigheterna, så torde därur böra utläsas i första hand utrikesdepartementet.

Det torde sålunda vara ganska uppenbart, att informationsstyrelsen behöver
frigöras från utrikesdepartementet för att bättre information skall ges eller för
att man överhuvud taget skall få information. Hur sedan detta lösgörande sker,
är mindre väsentligt. Om det sker genom att informationsstyrelsens chef får
ställningen såsom konsult eller som statssekreterare eller örn frigörandet får en
annan karaktär, är mindre väsentligt. Det väsentliga är att informationsstyrelsen
får en tillräckligt auktoritativ ställning.

Men det är naturligtvis inte bara en organisationsfråga utan också en personfråga
som det här gäller. Det räcker inte med att styrelsen ges en auktoritativ
ställning, dess chef måste också kunna hävda sin och styrelsens auktoritet
gentemot olika myndigheter. För att rätt kunna fylla sin uppgift måste han
både vara och känna sig vara ett allmänhetens ombud och icke en regeringens
tjänsteman.

Nu säger herr Törnkvist i Karlskrona, att något sådant är omöjligt att
åstadkomma i praktiken. Men varför skulle det vara omöjligt i vårt land när
det varit möjligt t. ex. i Förenta staterna? Det amerikanska informationsorganet
utsattes till en början liksom det svenska för en mycket hård kritik, men
efter en omorganisation, som gjorde att Office of War Information under ledning
av Helmer Davis fick en mycket fristående ställning, har kritiken i stort
sett — att döma av de rapporter, som man kunnat få -— förstummats. Den amerikanske
informationschefen Helmer Davis är inte medlem av kabinettet, utan
direkt underställd statschefen. Han står i daglig kontakt med presidenten och
har auktoritet när det gäller att hävda offentlighetsprincipen gentemot förvaltningen,
såväl den militära som den civila. Davis är en tränad journalist och
radioman, som allmänheten kände till och hade förtroende för, redan innan
han tillträdde sin nuvarande befattning.

Jag tror att detta senare inte är minst viktigt när det gäller en informationsverksamhet
av detta slag, nämligen att i spetsen för densamma står en man,
som allmänheten känner och har förtroende för och som själv betraktar sig
såsom folkets ombud.

Det har här uttalats farhågor för att ett bifall till reservationen skulle medföra
en permanentning av informationsstyrelsen. Jag tror inte att det är någon
som tänkt sig en permanentning av informationsstyrelsen i dess nuvarande
form.

Närbesläktat med detta argument är det skälet, att informationsstyrelsen
inom kort väl kommer att avvecklas och att det därför inte är någon idé med
att nu företaga en reformering av densamma. Men för det första veta vi inte,
när detta avvecklande kan komma att ske, och för det andra är det väl bättre
att företa en reform sent än aldrig, örn nu inte allt är väl beställt. Yi ha ju
inte ens börjat diskutera frågan om ett avvecklande av folkhushållningsdepartementet,
handelskommissionen eller de olika kristidskommissionerna, och det
finns då inte heller någon anledning att nu ge sig in på en diskussion örn informationsstyrelsens
avvecklande, utan vad det gäller är att diskutera de organisationsformer,
som äro behövliga under nuvarande förhållanden.

Det blir sålunda här ytterst fråga örn. huruvida riksdagen vill ta på sitt

Måndagen den 28 juni 1943 f. m.

Nr 27.

Anslag till statens informationsstyreise. (Forts.)
ansvar att konservera ett tillstånd, som man allmänt är överens örn att det inte
är tillfredsställande. I slutklämmen till den artikel av avdelningschefen i informationsstyrelsen
Kurt Walles, som jag nyss citerade, heter det: »Är det
statsutskottets och riksdagens mening att den hittillsvarande ordningen icke
varit tillfredsställande -—- vilken uppfattning såväl motionärerna som informationsstyrelsen
ha — så bör väl den logiska följden bli, att man från riksdagen
i skrivelse till regeringen kräver förbättring. Skulle riksdagen däremot
avslå motionen, måste det innebära, att riksdagen i fortsättningen tar det moraliska
ansvaret för de olägenheter, som följa med de nuvarande bristerna.»

Herr talman! Som tidningsman kan jag inte vara tillfredsställd med den
statliga informationsverksamheten, så som den för närvarande bedrives, och
som riksdagsman vill jag inte vara med örn att ta ansvaret för de olägenheter,
som i fortsättningen kunna följa av de brister, som vidlåda informationsväsendet.
Jag ber därför att få instämma i det yrkande, som här framställts av herr
Jonsson i Eskilstuna.

Herr Hagberg i Malmö: Herr talman! Det har ju från flera håll här i kammaren,
senast av den föregående ärade talaren, framförts rätt precisa erinringar
gentemot informationsstyrelsen och dess sätt att fungera. Jag vill för
min del säga, att jag på det hela taget måste taga avstånd från den kritik,
som kommit till synes. Jag skulle ha funnit den ganska berättigad för några
år sedan, när informationsstyrelsen var ny och ännu inte hade, örn jag så får
uttrycka mig, trampat ut barnskorna, när informationsstyrelsen, såsom det
sades på den tiden, mindre fattade sin uppgift som information och mera som
noninformation. Det har emellertid, när det gäller informationsstyrelsens sätt
att sköta sin uppgift, inträtt en betydande förändring, och varje tidningsman,
som vill se en smula objektivt på dessa ting, måste erkänna, att informationsstyrelsen
numera i allmänhet lägger i dagen en ganska'' stor vilja att lämna
alla de upplysningar, som kunna åstadkommas och att på allt sätt stå tidningarna
till tjänst. Detta är i varje fall — det tror jag, att jag vågar påstå
— det allmänna intrycket ute i landsorten. Att man sedan på sina håll är av
annan mening är givet, och det har ju också här kommit till uttryck, att så är
förhållandet.

Det kan emellertid, även såsom verksamheten nu bedrives, framföras vissa
anmärkningar mot informationsstyrelsen, t. ex. för det långsamma sätt, varpå
den arbetar. Det vilar otvivelaktigt en viss formalism, kanske också byråkratism
över styrelsens sätt att sköta sina uppgifter, men jag ifrågasätter, herr
talman, örn detta överhuvud taget kan undvikas så snart det är fråga örn ett
statligt ämbetsverk. Jag känner i varje fall inte till något ämbetsverk, sorn
kunnat helt frigöra sig från sådant. Det ligger så att säga i luften, när det
gäller ett ämbetsverks hela sätt att vara, och att så skall vara fallet även beträffande
informationsstyrelsen, är ganska naturligt.

Vad som egentligen föranledde mig att begära ordet var emellertid en tanke,
som under debatten här framförts av min knäkamrat herr Vougt. Herr Vougt
ifrågasatte, om det inte i viss mån skulle kunna ske en permanentning av informationsstyrelsen,
så att man även under de normala förhållanden, som vi
hoppas skola komma när kriget tar slut, bär en informationsstyrelse, fastän i
modifierad form.

Jag kan inte föreställa mig, att man, i varje fall inte inom den svenska
pressen, skulle kunna mobilisera någon större opinion till förmån för en sådan
tanke. Jag tror att man inom pressen helst ser att informationsstyrelsen avvecklas,
så snart som detta är möjligt med hänsyn till krisförhållandena. Man
menar inom pressen — och det gör man ju också inom statsutskottet — att

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1943 f. m.

Anslag till statens informationsstyrelse. (Forts.)
informationsstyrelsen är betingad av krisen och den mångfald med hänsyn till
publiciteten ömtåliga omständigheter, som därigenom föreligga. Men när allt
detta så småningom, såsom vi hoppas, reder upp sig, anser man att förutsättningarna
för informationsstyrelsen och dess verksamhet falla bort och att den
då bör försvinna.

Jag har mycket svårt att se vilket gagn, som man, i varje fall inom pressen,
under normala förhållanden skulle ha av en informationsstyrelse. Det har sagts
att informationsstyrelsen skulle kunna tillhandahålla upplysningar. Herr
Vougt har pekat på den moderna företeelsen, att organisationer, industrier,
institutioner o. s. v. skaffa sig en pressombudsman, som skall sköta kommunikationerna
med pressen, och menat sig däri finna något slags motiv för att
även staten skulle ha ett organ, som kunde utöva ett dylikt ombudsmannaskap.
Jag tror inte att tidningarna gärna skulle se något sådant, ty under normala
förhållanden skulle förekomsten av en informationsstyrelse endast innebära
en onödig omväg för tidningarna i deras förbindelser med regering, ämbetsverk
och olika myndigheter. Det skulle endast betyda, att vi även under fredliga
förhållanden skulle få dragas med den långsamhet, formalism och byråkratism,
stom i viss utsträckning äro för handen inom informationsstyrelsen,
trots att man där gör stora ansträngningar för att befria sig från allt detta.

Jag tror, att jag tolkar stämningen rätt örn jag säger, att man helst vill
återgå till forna fria förhållanden, d. v. s. att pressen genom direkt kommunikation
med regering, ämbetsverk och institutioner förskaffar sig de nyheter,
som den är i behov av, och på samma sätt kontrollerar de uppgifter, som den
sitter inne med.

Jag har, för att inte någon här kanske skulle få den uppfattningen, att den
mening, åt vilken herr Vougt givit uttryck, delas av den svenska pressen i allmänhet,
ansett det nödvändigt att göra dessa korta påpekanden. Jag tror inte,
att man inom pressen skulle vilja vara med örn en sådan anordning som den
av herr Vougt skisserade.

Jag ber att få yrka bifall till statsutskottets hemställan.

Herr Bergström instämde häruti.

Herr Vougt: Herr talman! Jag vill framhålla, att jag inte sade att informationsstyrelsen
borde göras permanent eller dess verksamhet ens förlängas,
utan jag talade örn önskvärdheten av en informationstjänst även under normala
förhållanden. Jag trodde, att jag ganska uttryckligt sade ifrån, att jag
inte kan tänka mig, att informationsstyrelsen, som har tillkommit med tanke
på speciella förhållanden, skall bibehållas efter kriget, men om jag inte gjorde
det i mitt förra anförande, så skall jag be att få göra det nu.

För övrigt vet jag inte, om herr Hagberg i Malmö.fattade mig alldeles rätt.
Han fällde nämligen ett yttrande, som förvånade mig litet, i det han sade, att
det nog vore den allmänna uppfattningen, att vi efter krigets slut borde återgå
till de fria förhållanden, som tidigare rått. Men en sådan återgång sker ju
just genom att den kungörelse nr 197, som jag nyss citerat, faller bort. Då
så sker, finns det ju inte något annat än sekretesslagen som hindrar pressen
att av vilket ämbetsverk, myndighet eller institution som helst få de upplysningar
som den önskar. Den saken borde väl vara klar. Men lika visst är,
att vi, när kriget är över, skola finna det nyttigt med en viss centralisering
av statens upplysningsverksamhet, som enligt mitt sätt att se nog kan komma
att få en viss karaktär av propaganda.

Nu vet jag att ordet propaganda kommer håret att resa sig på en del ärade
kammarledamöter liksom också på en hel del folk inom pressen. Men det är

Måndagen den 28 juni 1943 f. m.

Nr 27.

Anslag till statens informationsslyrelse. (Forts.)
därför att man förknippar begreppet propaganda med den verksamhet till sin
egen förmån, som diktaturstaterna bruka utöva och som mycket ofta tagit karaktären
av försök att fördumma folk. Det bör emellertid kunna finnas propaganda,
som även en demokratisk stat kan taga i sin tjänst. Jag är medveten
örn att tanken kan kritiseras och att man kan säga, att det i så fall blir det
parti, som sitter vid makten, som gör propaganda för sig. Men propagandan
blir ju dock föremål för den starka kritik och diskussion^ som i ett fritt land
kan komma till uttryck. Jag hyser därför inte någon större rädsla för en sådan
propaganda, och jag tror att något sådant under alla förhållanden kommer
att växa fram.

Jag kan inte heller dela den allmänna uppfattningen örn att pressen och
statsmakterna skulle ligga i ett evigt krig med varandra. Det har ju under
de senaste åren visat sig, att de ha kunnat i hög grad samverka, och jag tror
att de kunna göra det i fortsättningen också.

Jag tror således att vi, när de hämningar, som nu pålagts pressen, falla
bort och en fri diskussion åter i full utsträckning kan föras, behöva ett organ
som fortsätter informationsstyrelsens hittillsvarande verksamhet, men som dock
blir någonting annat än vad informationsstyrelsen är. Det är därför som jag
inte kunnat vara med om vad statsutskottet här skrivit. Jag vill fästa uppmärksamheten
på att det i utskottets utlåtande står: »Utskottet vill framhålla,
att den verksamhet, som informationsstyrelsen utövar, är helt betingad av rådande
krisförhållanden och alltså bör avvecklas liksom den övriga krisapparaten.
» Där knytes alltså avvecklande inte till informationsstyrelsen utan till
verksamheten som sådan.

Nu kan man naturligtvis mycket väl säga, att det här bara gäller en skillnad
i själva framställningssättet, men jag är i alla fall inte nöjd med utskottets
utlåtande, och ber därför att få vidhålla mitt yrkande.

Herr Törnkvist: Herr talman! Jag vill säga några ord i anledning av att
anknytningen till utrikesdepartementet här har klandrats.

Jag erinrar mig livligt, hurusom det tidigare under många år valett starkt
önskemål att vi i utrikesdepartementet skulle få något organ, till vilket pressen
kunde vända sig. Det var särskilt pressen, som inte var tillfreds med de
rådande förhållandena. Man tyckte, att vederbörande inom utrikesdepartementet
verkade alltför diplomatiskt höga och avmätta, när det kom en enkel tidningsman
in på någon avdelning och ville ha uppgifter, som kunde meddelas
offentligheten. Det uppstod därför så småningom den tanken, att man skulle
inrätta en särskild byrå inom utrikesdepartementet, vilken framför allt skulle
stå pressen till tjänst med upplysningar.

Denna byrå kom ju också till stånd men vi nödgas nu konstatera, att den
enligt mångas mening inte fungerar på ett för pressen tillfredsställande sätt.
Jag undrar emellertid, örn man på grund av tillfälligt missnöje med pressbyrån
eller med informationsärendenas anknytning till tredje huvudtiteln ännu en
gång bör begagna den rent byråkratiska metoden att centralisera. Det har ju
för övrigt sagts, att med hänsyn till ärendenas natur skulle man inte genom en
sådan ordning uppnå vad man här vill vinna.

Jag vill emellertid säga, alt det skulle vara önskvärt, örn utrikesdepartementets
pressbyrå allt emellanåt påminde sig, att det även finns en annan press
i detta land än Stockholmspressen och den press, som representeras av redaktörer,
som gjort sig särskilt hemmastadda bär i Stockholm, och att en liten
tidning har samma rätt att få informationer som de stora och inflytelserika.

Jag talar nu inte å egna vägnar, ty jag har inte några svårigheter att komma

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1943 f. m.

Anslag till statens informationsslyrelse. (Forts.)
i förbindelse med utrikesdepartementet eller dess pressbyrå, men många andra
ha sådana svårigheter, och det är å deras vägnar jag här talar.

Det är uppenbart, att utrikesdepartementets pressbyrå skall vara lätt tillgänglig
för allmänheten, ty en av förutsättningarna, när denna byrå inrättades,
var ju att man skulle upprätthålla en sådan kontakt. Att göra denna byrå
till _ en diplomatiskt högviktig och stramt avmätt institution har aldrig varit
avsikten.

Herr talman! Jag har just fått i min hand en lapp, där det står, att första
kammaren godkänt utskottets förslag, och jag hemställer, att även andra kammaren
nu måtte biträda detsamma.

Herr Mosesson: Herr talman! Jag föranleddes att begära ordet med anledning
av att min kamrat i konstitutionsutskottet herr Nilsson i Göteborg i sitt
anförande gav informationsstyrelsen underbetyg och menade, att den på ett valhänt
sätt skött sin tjänst. Jag hade varit glad, arn en annan av kamraterna
i konstitutionsutskottet, vilken åt informationsstyrelsens arbete enligt min
mening ägnat en val så ingående granskning som någon konstitutionsutskottets
ledamot ägnat at något statligt organ, i varje fall under de år jag varit med
där, hade varit i tillfälle att åhöra vad som här sades och säga sin mening örn
saken. Men då han icke har tillfälle till det vill jag säga, att det intryck, som
jag och jag tror kamraterna också i allmänhet lia erhållit av den föredragning,
som vi fått, var det, att informationsstyrelsen icke förtjänar ett sådant dåligt
betyg, som herr Nilsson i Göteborg gav åt detta organ, då han sade, att det på
ett valhänt sätt handhaft sin tjänst. Det gäller, menar jag, örn denna institution
som örn oss alla, att vi väl äro ofullkomliga och att det i ett eller annat avseende
kunde vara bättre. Jag tror, att det mest anmärkningsvärda åtminstone
från min ringa erfarenhet är, att det ibland har dröjt litet för länge, innan
besked kommit från informationsstyrelsen.

I övrigt skall jag be att få säga, att jag skulle kunna inskränka mig till
att instämma i vad herr Hagberg i Malmö sade.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed förklarades överläggningen avslutad.

På av herr förste vice talmannen därå given proposition blev utskottets hemställan
i punkten 1 :o) mom. I. av kammaren bifallen.

Herr förste vice talmannen framställde härefter beträffande punkten l:o)
mom. IL propositioner dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag
därå samt bifall i stället till det av herr Jonsson i Eskilstuna under överläggningen
framställda yrkandet; och fann herr förste vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Jonsson i Eskilstuna
begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkten
l:o) mom. II. av utskottets förevarande utlåtande nr 233, röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
det av herr Jonsson i Eskilstuna under överläggningen framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom upp -

Måndagen den 28 juni 1943 f. m.

Nr 27.

Anslag till statens informationsstgrelse. (Forts.)
resning. Herr förste vice talmannen tillkännagav, att lian funne tvekan kunna
råda om omröstningens resultat, vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 85 ja och 83 nej, varjämte 10 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan i punkten 1 :o) mom. II.

Punkten 2:o).

Utskottets hemställan bifölls.

§ 8.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 234, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående beredskapsstat för försvarsväsendet för budgetåret 1943/ ssVar sväsendet.
44 jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 316 hade Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över social-, finans- och jordbruksärenden för den
21 maj 1943, för riksdagen framlagt vissa förslag angående beredskapsstat
för försvarsväsendet för budgetåret 1943/44.

I två likalydande motioner, väckta, den ena inom första kammaren av herr
B. A. Nilsson m. fl. (I: 323) och den andra inom andra kammaren av herr
Jonsson i Skedsbygd m. fl. (11:455), hade hemställts, att riksdagen måtte
till kostnader för överflyttning av arbetskraft å beredskapsstat för försvarsväsendet
för budgetåret 1943/44 uppföra ett förskottsanslag av 35,000,000
kronor.

Vidare hade utskottet till behandling förehaft två likalydande motioner,
väckta, den ena inom första kammaren av herr G. Andrén m. fl. (I: 321) och
den andra inom andra kammaren av herr Svensson i Grönvik m. fl. (II: 454).

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte

a) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
I: 323 och II: 455 till Kostnader för överflyttning av arbetskraft å beredskapsstat
för försvarsväsendet för budgetåret 1943/44 under femte huvudtiteln
uppföra ett förskottsanslag av 50,000,000 kronor;

b) till Prisclearing för fodermedel m. m. å beredskapsstat för försvarsväsendet
för budgetåret 1943/44 under nionde huvudtiteln uppföra ett förskottsanslag
av 40,000,000 kronor;

c) godkänna det vid statsrådsprotokollet för den 21 maj 1943 fogade förslaget
till beredskapsstat för försvarsväsendet för budgetåret 1943/44;

d) bemyndiga Kungl. Maj :t att med iakttagande av vad i statsrådsprotokollet
anförts fastställa denna beredskapsstat eller viss del därav att lända
till efterrättelse såsom förskottsstat från och med ingången av budgetåret
1943/44 samt att ställa å förskotts staten uppförda anslag till vederbörande
myndigheters förfogande;

e) medgiva, att de i beredskapsstaten angivna anslagsbeloppen finge överskridas,
under förutsättning att Konungen låtit riksdagskallelse utgå eller
riksdagen ändock skulle inom tjugo dagar sammanträda;

II. att motionerna I: 321 och II: 454 måtte anses besvarade med vad utskottet
i motiveringen anfört.

Reservation hade avgivits av herrar Heiding, Persson i Skabersjö, Hansson
i Rubbestad och Pettersson i Dahl, vilka ansett, att utskottet bort med till -

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1943 f. m.

BeredsJcapsstat för försvarsvcisendet. (Forts.)
styrkande av bifall till motionerna. 1:323 och 11:455 föreslå riksdagen att
till Kostnader för överflyttning av arbetskraft å beredskapsstat för försvårsväsendet
för budgetåret 1943/44 under femte huvudtiteln uppföra ett förskottsanslag
av 35,000,000 kronor.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Jonsson i Skedsbygd: Herr talman! Förevarande utskottsutlåtande
behandlar bland annat frågan örn anslag för överflyttning av arbetskraft.
Kungl. Maj :t har här begärt ett anslag av 50 miljoner kronor, under det att
jag och några medmotionärer på i motionen anförda grunder ansett, att man
skulle kunna ganska avsevärt minska detta anslag. Jag skall nu icke gå in på
de detaljer, där vi ansett anslaget kunna minskas i någon större omfattning,
utan jag skall endast beröra ett pär punkter.

Sålunda begär t. ex. Kungl. Maj :t icke mindre än 6.5 miljoner kronor till så
kallade skogshuggarkurser. Man tycker verkligen, att när man nu bär haft
dessa skogshuggarkurser ett år, borde man ha kunnat lära upp tillräckligt med
folk — om det nu skall vara så märkvärdigt att lära sig hantera såg oell yxa
för ett så enkelt arbete som att hugga ved.

Dessutom begär Kungl. Maj:t 3 miljoner kronor för uppförande av skogskojor.
Man tycker även där, att det skulle vara ganska överflödigt att ytterligare
bygga ett antal skogskojor, som med utrustning skola kosta icke mindre
än 6,000 kronor stycket.

Den kritik, som jag riktat mot riksarbetslagen, skall jag icke bär återupprepa.
Jag tillåter mig bara säga, att vi ute på landsbygden ha mycket svårt
att förstå, att man genom direkta statsåtgärder bör stimulera en överflyttning
av arbetskraft från skogarna och landsbygden till andra yrken, där man får
bättre betalt. Jag kunde i detta fall nämna t. ex. torvindustrien, och jag kunde
också nämna de statliga anläggningsarbetena. Sedan skall man, för att
vid kritiska tillfällen få nödigt folk att utföra arbeten ute på landsbygden,
genom statssubvention skaffa dit sådant folk. Jag tror, att det vore bättre, att
man från början gått in för en sådan politik, att man behållit tillräckligt
med folk kvar på landsbygden. Skogsarbetarna åtminstone i min hemtrakt ha i
mycket stor utsträckning just under dessa krisår sökt sig bort från skogsarbetet,
trots att inkomsten där är jämförelsevis mycket bättre än den någonsin varit
förut. Men det ha de gjort därför att de förtjänat ännu mera på andra arbeten.

Jag sade, att jag skall icke gå in på någon detaljkritik av detta. Jag anser,
att det är fullkomligt lönlöst, därför att denna fråga så många gånger varit
uppe till behandling i riksdagen. Jag har emellertid icke velat underlåta att
vid detta tillfälle återigen påtala dessa förhållanden i förhoppning om att man
förr eller senare skall komma till insikt örn, att de vägar, som man nu är inne
på, föra till landsbygdens avfolkning och komma att medföra, att landsbygdens
folk mer och mer blir utan arbetskraft och möjligheter att fullgöra sina
viktiga funktioner icke minst i kritiska tider som dessa.

Jag tror, att det vore bättre att gå in på en annan väg, nämligen att fastställa
sådana priser på de produkter, som tillverkas där ute på landsbygden,
att man kunde betala arbetarna där lika bra som i övriga arbeten.

I den motion, som jag avlämnat, ha vi yrkat på en nedsättning av det anslag
som Kungl. Majit begärt från 50 miljoner till 35 miljoner kronor. Jag är
alldeles övertygad om, att örn man ville gå den andra vägen och något litet
höja priset på vedbränsle, skulle man kunna spara icke bara dessa 15 miljoner
kronor utan kanske ytterligare därtill.

Det är därför, herr talman, som jag ber att få yrka bifall till denna motion
och till den reservation, som på denna punkt avgivits av herr Heiding m. fl.

Måndagen den 28 juni 1943 f. ra.

Nr 27.

Beredskapsstat för försvarsväsendel. (Forts.)

Herr Törnkvist: Jag tillåter mig, herr talman, att yrka bifall till utskottets
hemställan, som innebär ett fullföljande av vad redan i statsverkspropositionen
föreslagits och som betyder en nedsättning med 10 miljoner kronor av den summa,
som arbetsmarknadskommissionen i detta samband begärt.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr förste vice talmannen
gav propositioner dels på bifall till utskottets hemställan dels ock pa bifall
till utskottets hemställan med den ändring däri, som föreslagits i den vid
utlåtandet fogade reservationen; och biföll kammaren vad utskottet hemställt.

§ 9.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 235, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning i fråga om vissa byggnadsarbeten för armén.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid yttrade

Herr Törnkvist: Herr talman! I anledning av det beslut, som kammaren för
en stund sedan fattade rörande skjutfält för Bergslagens artilleriregemente,
skall jag be att få hemställa, att de två raderna på sid. 6 under kantrubriken
»Utskottet» skola ersättas av böjande: »Kungl. Maj:ts förslag beträffande byggnadsarbeten
å det ifrågasatta skjutfältet å Villingsberg anser sig utskottet
icke böra tillstyrka. Då Kungl. Maj:ts förslag i övrigt icke föranleder någon
utskottets erinran, får utskottet hemställa» o. s. v. med den kläm, som angivits
i utskottets utlåtande.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, biföll kammaren det av
herr Törnkvist under överläggningen framställda yrkandet.

§ 10.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande, nr 67, angående regleringen för budgetåret
1943/44 av utgifterna under huvudtiteln Riksdagen och dess verk
m. m.

Punkterna 4:o) och 7:o).

Lades till handlingarna.

Övriga punkter.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ n.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr o2, angående beräkning av
bevillningarna för budgetåret 1943/44 m. m.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 12.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning angående dyrtidstillägg at vissa ersättningstagare
enligt lagen örn försäkring för olycksfall i arbete m. m. jämte
i ämnet väckt motion.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Larsson i Karlstad: Herr talman! Andra lagutskottet har vid behandlingen
av förevarande proposition haft att taga ställning jämväl till ett mo -

Vissa byggnadsarbeten

för armén.

Förslag till
lörordning
angående dyrtidstillägg
dt
vissa er sättning
slag are
enligt lagen
om försäkring
för olycksfall
i arbete m. m.

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1943 f. m.

Förslag till förordning angående dyrtidstillägg åt vissa ersättning slagare
enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete m. m. (Forts.)
tionsvis framfört yrkande om sådan ändring av i ämnet gällande författningar,
att ersättningstagare, vilka åtnjuta livränta på grund av år 1941 inträffade
olycksfall, måtte beredas likvärdiga förmåner med andra sådana. Det lia de
nämligen icke för närvarande, och det har synts motionärerna fullständigt omotiverat,
att dessa ersättningstagare skola behandlas på ett annat och ofördelaktigare
sätt än övriga.

_ Så har emellertid förhållandet blivit på grund av de beslut, som 1941 års
riksdag fattade i detta avseende. Därigenom höjdes nämligen genom ändring av
9 § i olycksfallsförsäkringslagen maximigränsen för den årsinkomst, varpå
skadereglering skall ske, från 3,000 till 3.900 kronor, varigenom även livräntorna
vid skadefall kommit att stiga i motsvarande grad. Lagändringen trädde
i kraft den 1 januari 1942, och den högre ersättningen skall sålunda tillämpas
på skadefall, vilka inträffat från och med nämnda dag.

Liknande lagändringar ha tidigare genomförts år 1919, då sagda maximigräns
från och med år 1920 höjdes från 1,800 till 2,400 kronor, och år 1926.
då gränsen från och med år 1927 ytterligare höjdes till 3,000 kronor.

Genom 1941 års riksdags beslut tillkom emellertid, jämte nämnda höjning
av arbetsförtjänstens maximigräns, även en nyhet, nämligen dyrtidstillägg på
livräntor, vilka utgå på grund av olycksfall, som inträffat före den 1 januari
1941. Detta dyrtidstillägg har under 1942 och 1943 utgått med 15 procent på
livräntornas belopp och föreslås nu höjt till 20 procent för åren 1944 och 1945.

Ersättningstagare, vilka erhållit livränta på grund av olycksfall, som inträffat,
eller sjukdom, som yppats under år 1941, äro däremot undantagna från
rätten såväl att^ tillgodogöra sig den höjda maximigränsen för arbetsinkomst
som ock att erhålla dyrtidstillägg på utgående förmåner. Konsekvensen härav
belyses av det i motionen anförda exemplet.

Utskottet har emellertid hemställt, att motionen om rättelse av dessa förhållanden
icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Tyngdpunkten i utskottets motivering för dess ståndpunkt, angiven på sid. 8
i utlåtandet, synes vara dels att de lägre ersättningarna för olycksfall, vilka
inträffat närmast före en höjning av maximigränsen för arbetsförtjänsten, utgöra
en följd som svårligen lärer kunna undvikas, dels att den årliga arbetsinkomst,
som legat till grund för beräkning av livräntor i anledning av olycksfall,
som inträffat efter utgången av år 1940, i regel torde hava stått i överensstämmelse
med den efter krigsutbrottet höjda lönenivån, varför den fastställda
livräntan innefattar även kompensation för levnadskostnadernas stegring.

Det först anförda skälet föranleder ingen annan invändning än att det dels
understryker betydelsen av att varje höjning av maximigränsen bör så nära
som möjligt ansluta sig till ändringarna i lönenivån, dels motiverar, att höjningarna
böra ske med kortare intervaller och med motsvarande lägre belopp
per gång än vad som skett särskilt vid den senaste höjningen, som utgjorde
icke mindre än 900 kronor mot 600 kronor per gång vid föregående tillfällen.
Redan en höjning av 600 kronor förefaller väl kraftigt tilltagen, då man tänker
på dess konsekvenser för de försäkrade med hänsyn till tidpunkten för ett
olycksfall.

„ Vitt man ha en bild av lönelägets förändringar under de senaste åren, kan en
sadan erhallas i »Sociala meddelanden», nr 4 år 1943, där en tablå över lönevariationerna
inom industri och handel, som torde vara någorlunda representativa
för lönevariationerna i allmänhet, återfinnes för åren 1935—1942. Löneläget
angives där kvartalsvis med första kvartalet 1935 såsom basperiod. Räknar
man med ledning av dessa kvartalsuppgifter medeltalen för olika år. erhål -

Måndagen den 28 juni 1943 f. m.

Nr 27.

Förslag till förordning angående dyrtids tillägg at vissa ersättning slagare
enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete m. m. (Forts.)
ler man följande indextal, avrundade till hela tal: Index var 1936 115, 1937
128, 1938 130, 1939 139 eller noga räknat 138.55, 1940 139 eller noga räknat
139.43, 1941 153 och 1942 172.6.

Lönestegringen sedan närmast föregående år har alltså utgjort år 1937 13
enheter eller 11 procent, 1938 2 enheter eller 1.6 procent, 1939 9 enheter eller
7 procent, 1940 knappt en enhet eller 0.7 procent, 1941 14 enheter eller 10
procent och 1942 19.2 enheter, motsvarande 12.5 procent. De största stegringarna
i löneindex inträffade sålunda åren 1941 och 1942 med resp. 14 och 19
enheter. Det hade sålunda varit nästan lika motiverat att höja maximigränsen
för arbetsförtjänst fr. o. m. 1U 1941 som fr. o. m. 1/i 1942, men största rättvisan
hade man otvivelaktigt nått, örn gränsens höjts med t. ex. 13 % år 1941
och 17 % år 1942. Man får nämligen i detta sammanhang inte glömma, att vid
ett olycksfall den skadades arbetsförtjänst räknas på en föregående tidsperiod
av ett år intill dagen för olycksfallet. För den som skadades i januari 1941
blir det sålunda arbetsförtjänsten under 1940 som lägges till grund för beräkning''
av ersättningens storlek. Men under 1940 var löneindex inte fullt en
enhet och föga mer än 1U % högre än 1939. Inträffade däremot skadan i december
1941, hade den skadade möjlighet att få ersättningen reglerad på 1941
års arbetsförtjänst och får sålunda något bättre förmåner, _ men endast örn
hans inkomst under året stigit från ett lägre belopp upp till 3,000 kronor.
Hade den skadade redan vid årets början en arbetsinkomst, som motsvarade

3,000 kronor per år eller däröver, erhåller han ingen som helst kompensation
för de stegrade levnadskostnaderna.

Varken 1919 eller 1926 års lagändringar hade medfört, att någon arsklass
blev satt i sämre ställning än de äldre försäkringshavarna. Den, som drabbades
av olycka år 1919, erhöll visserligen 400 kronor lägre livränta än örn
olyckan inträffat år 1920, men han fick inte mindre än den, som råkat ut
för olycksfall år 1917—1918. Likaså får den, som drabbades av olycksfall
år 1926, 400 kronor mindre per år än örn olyckan inträffat år 1927, men han
får inte lägre belopp än den, som råkade i olycka 1920 1925. Detta är emel lertid

vad som inträffar med den, som drabbades av olycka år 1941. Han får
lägre ersättning än både den, som förolyckades ar 1940 och sålunda får dyrtidstillägg,
och den, som förolyckades ar 1942 och far sin ersättning beräknad
på ett högre maximibelopp av arbetsförtjänsten.

Att beräkningen av livräntor i anledning av olycksfall, som ^inträtlat etter
utgången av år 1940, skulle, som utskottet anför, lia skett pa grundval av
den efter krigsutbrottet höjda lönenivån och därmed skänkt kompensation
utan att dyrtidstillägg utgår, är sålunda en sanning, ^som gäller endast en
del försäkringstagare. Och även för dessa gäller påståendet med modifikation.
Både löner och levnadskostnader lia stegrats rätt väsentligt sedan 1941:
löneindex inom industri och handel fran 153.4 ar 1941 till 172.6 ar 1942 och
levnadskostnadsindex från 137.75 år 1941 till 150.25 år 1942. Principen om
dyrtidstillägg på livräntor kan givetvis bli föremal för olika meningar, men
har riksdagen en gång godkänt densamma, bör den väl också tillämpas konsekvent.
Det är väl på grund av stegringen av levnadskostnaderna, som Kungl.
Maj :t nu föreslår en höjning av dyrtidstillägget på livräntor med 5 %. ilen
en del av olycksfallen från år 1941 lämnas fortfarande helt utanför all kompensation.
_

Något yrkande lär väl icke löna sig att ställa mot ett enhälligt utskotts utlåtande,
men jag har likväl icke kunnat underlåta att med det anförda inlägga
en protest mot fortsättandet av ett system, som synes mig innebära en uppenbar
orättvisa mot en viss kategori av livräntetagare.

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1943 f. m.

Förslag till
lag orri tillståndstvång

ör byggnadsarbete.

Förslag till förordning angående dyrtidstillägg åt vissa ersättning slagare
enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete m. m. (Forts.)

Fröken Hesselgren: Herr talman! Den ärade talaren har icke framställt
något särskilt yrkande, och jag skall heller icke gå in i svaromål beträffande
riktigheten av de beräkningar, han gjorde. Jag vill bara helt enkelt erkänna,
att utskottet varit fullt medvetet örn att en del människor bär bli i viss grad
missgynnade, men man har icke ansett sig kunna göra något åt den saken, därför
att under övergångsperioder blir det alltid en del personer, som råka i
klämma. Utskottet ansåg, att här förelåg en sådan situation, och att det därför
ingenting var att göra åt saken.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Larsson i Karlstad: Herr talman! Endast ett pär ord. Det är alldeles
riktigt, att det blir en lucka, men den luckan hade blivit mindre, om dyrtidstilläggen
räknats fran samma tid som den, från och med vilken maximigränsen
för arbetsförtjänsten höjts. Det blir ett år, då det icke blir någon kompensation
alls. Det var bara det, jag ville påtala.

Härmed förklarades överläggningen avslutad.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 13.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 58, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag örn tillstånds tvång för byggnadsarbete,
dels ock en i ämnet väckt motion.

Genom en den 4 juni 1943 dagtecknad proposition, nr 324, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet hållna ’ protokoll,
_ föreslagit^ riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag till lag
örn tillståndstvång för byggnadsarbete. I

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft en
i anledning av densamma inom första kammaren av herr Anderson, Axel Ivar,
väckt motion, nr 325. Motionären hade hemställt, att riksdagen måtte avslå
propositionen eller att, därest detta yrkande icke kunde bifallas, från tillståndsprövning
enligt den föreslagna lagen måtte undantagas underhålls- och
reparationsarbeten.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte bifalla förevarande proposition; samt

B. att motionen I: 325 ej måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar Mannerskantz,''Holstenson, Carl Eric
Ericsson, fröken Andersson och herr Hallagård, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa,

A. att riksdagen måtte bifalla förevarande proposition; samt

B. att motionen X: 325 matte anses besvarad genom vad reservanterna i sin
motivering anfört.

Utskottets hemställan föredrogs; och yttrade därvid:

Fröken Andersson: Herr talman! Beträffande det föreliggande ärendet äro
utskottsmajoriteten och reservanterna eniga i allt väsentligt utom när det gäller
frågan örn arbets förmedlingstvångets vara eller icke vara. Utskottsmajori -

Måndagen den 28 juni 1943 f. m.

Nr 27.

Förslag till lag arn tillståndstvång för byggnadsarbete. (Forts.)
teten säger, att det skulle vara synnerligen eftersträvansvärt, om kravet på
en effektiv kontroll över efterlevnaden av villkoren i byggnadstillstånd kunde
tillgodoses utan anlitande av arbetsförmedlingstvång. Jag erkänner utan vidare,
att detta är mycket försiktigt uttryckt, men vi reservanter anse, att det
dock är en rekommendation i viss riktning. Där har utskottet gått längre, än
vad departementschefen har gjort. Departementschefen har nämligen lämnat
denna fråga helt öppen. Han har icke tagit ståndpunkt vare sig till den ena
eller den andra sidan av saken, utan hänvisat till att det nu pågår underhandlingar
mellan parterna inom byggnadsbranschen. Jag vill emellertid här i
korthet understryka vikten av att dylika bestämmelser bibehållas. Därom
äro alla i viss mån ense. I propositionen framhålles det klart och tydligt, att
ett avskaffande av detta tvång icke kan komma till stånd annat än på ett
rent formellt sätt. Jag vill här bara ägna en tanke åt de skäl, som synas mig
förefinnas för att man skall bibehålla arbetsförmedlingstvånget, eventuellt
med viss ändring beträffande formen men utan förändring i sak. Jag vill då
först betona, att även örn man vid förhandlingar mellan parterna på byggnadsmarknaden
kan komma fram till en viss överenskommelse beträffande
denna fråga, så föreligger det risk för att stora delar av byggnadsverksamheten
icke komma att beröras av överenskommelsen. Syftet med bestämmelserna
örn tillstånd är ju att göra lagen mera effektiv. Det är då ganska riskabelt,
örn vi här få en sådan lucka som den vilken skulle uppstå, örn parterna själva
skulle övertaga ansvaret.

Vidare tycker jag, att utskottet i allt för hög grad begränsat sig till frågan
örn förhållandena inom byggnadsbranschen. Det ä:r ju visserligen sant, att
problemet här gäller byggnadstillstånd, men arbetsförmedlingstvånget har
verkningar, som sträcka sig vida utöver byggnadsbranschen. Det är alltså,,
mena vi reservanter, av vikt, att man tager hänsyn icke bara till förhållandena
inom byggnadsverksamheten utan också till förhållandena inom andra för folkhushållet
vitala områden. För det tredje är det av vikt, att liknande bestämmelser
som dem det här rör sig om bibehållas, därför att man genom dessa bestämmelser
får möjlighet att taga ställning till frågan redan innan anställning
har ägt rum. Detta är, vilket också har framhållits i propositionen, mycket
viktigt, därför att det är lättare att på förhand konstatera som det heter,
att »erforderliga förutsättningar för tillstånd till en anställning föreligga, än
att under arbetets gång kontrollera, huruvida meddelade föreskrifter om arbetsstyrkans
storlek och ålderssammansättning blivit följda». Vidare och för
det fjärde och sista så framhåller departementschefen en sak, som jag här vill
understryka, nämligen att det under nuvarande förhållanden är utomordentligt
viktigt, att arbetsförmedlingsorganen få en översikt över, en kontakt med
arbetsmarknaden, så att vederbörande kunna fullgöra sina i nuvarande läge
mycket viktiga uppgifter.

Herr talman, jag skall icke vidare gå in på frågan. Jag har med dessa ord
endast velat understryka vikten av att man ser till att arbetsförmedlingstvånget
upprätthålles, och att, därest man vidtager en förändring, man är på det klara
med att bestämmelserna bli effektiva, så att man på denna eller andra minst
lika effektiva vägar uppnår det syfte, man velat uppnå med arbetsförmedlingstvånget.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr Olovson i Västerås: Herr talman! Enligt min mening är det icke mycket
att byta ord om vad utskottet sagt och vad reservanterna sagt i sin reservation.
Reservanterna mena, att man icke bör, som det heter, avsäga sig olika möjligheter
för arbetskraftens inplacering, där den bäst bellö vos. Utskottet har ju å

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1943 f. m.

Förslag^ till lag örn tillståndstvång för byggnadsarbete. (Forts.)
sin sida på intet sätt givit tillkänna, att utskottet anser, att man bör avsäga
sig denna möjlighet. Departementschefen har för sin del icke tagit ställning
till frågan örn arbetsförmedlingstvångets bibehållande. Man vet ännu icke örn
det kommer att bibehållas eller icke, och utskottet har ju, som jag nämnde, icke
heller tagit ställning till den saken. Utskottet uttalar för sin del, att enligt
dess mening skulle det vara synnerligen eftersträvansvärt, om kravet på en
effektiv kontroll över efterlevnaden av villkoren i byggnadstillstånd kunde
tillgodoses utan anlitande av arbetsförmedlingstvång. Det förefaller mig 6om
örn vi hittills åtminstone hade varit tämligen eniga örn att i den mån vi kunna
upphäva krisatgärder, sa skola vi göra det. På det håll, reservanterna representera.
, Jhar man ju varit synnerligen angelägen örn att förklara, att vi icke skola
ha någon krislagstiftning kvar en enda dag längre än vi behöva. Det är ungefär
detta, utskottet här säger eller rättare sagt utskottet uttalar en önskan, att
effektiv kontroll skall kunna upprätthållas utan anlitande av detta tvång.

Jag kan inte se, att det överhuvud taget kan vara någonting att strida örn
på den här punkten. I stället för de restriktiva åtgärder, som man hittills begagnat
sig av med arbetsförmedlingstvång, materialspärr och så vidare, går
man över till ett system med byggnadstillstånd som villkor för att sätta i gång
byggen. Är det så, att man klarar sig därmed, kan det ej finnas skäl att ha
arbetsförmedlings tvånget kvar bara för dess egen skull, men det förefaller
verkligen, som örn reservanterna skulle syfta ditåt. Det finns ej anledning giva
stöd åt en sådan strävan.

Jag hemställer örn bifall till utskottets hemställan.

Herr Andersson i Malmö: Herr talman! Jag har med kammarens tillstånd
för en tid sedan till statsrådet och chefen för socialdepartementet framställt en
interpellation, som berör de spörsmål, som vi nu behandla, således dels licenstvånget
för byggnadsindustrien, dels frågan örn arbetsförmedlingstvång för
byggnadsindustriens arbetare.

Jag får väl antagligen betrakta den proposition, som vi nu behandla, som
ett svar på denna interpellation. Det är visserligen klart, att denna proposition
kommit ändå. Jag vill emellertid ändå begagna tillfället att uttala mitt tack till
socialministern för det initiativ, som här har tagits. Här har emellertid ej frågan
örn själva arbetsförmedlingstvånget blivit löst, den är mera ställd på framtiden.
Det är närmast den frågan, som diskuterats av de föregående talarna.
Emellertid är det ju möjligt, att frågan om anställning på det bästa och lämpligaste
sättet skall kunna lösas på annat sätt än genom arbetsförmedlingstvång,
nämligen genom en överenskommelse mellan parterna på arbetsmarknaden i full
samklang och under samarbete med vederbörande statsorgan och i enlighet med
statsorganens föreskrifter. Jag vill uttala den förhoppningen, att de förhandlingar,
som äga ruin, må leda till det resultatet att arbetsförmedlingstvånget för
byggnadsindustrien kommer att slopas och att parterna på arbetsmarknaden
själva klara den saken i så stor grad och omfattning, som överhuvud taget är
möjligt. Detta kan måhända inte helt och fullt genomföras på alla områden,
som jag har tänkt det, men så långt det överhuvud taget finns möjlighet härtill
bör så ske.

Beträffande frågan örn licenstvångets framtid och dess möjligheter i förhållande
till nuvarande system är det rätt svårt att uttala sig med säkerhet. Det
kommer givetvis här, liksom när det gäller arbetsförmedlingstvång, att uppstå
svårigheter, men jag vill hoppas, att dessa svårigheter kunna övervinnas så att
man vid tillämpningen — utfallet beror i hög grad på hur allt detta kommer
att skötas — kan taga hänsyn till andra berättigade intressen. Med detta ber
jag få yrka bifall till utskottets hemställan.

Måndagen den 28 juni 1943 f. m.

Nr 27.

Förslag till lag örn tillständstvång för byggnadsarbete. (Forts.)

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller: Herr talman! Det
nuvarande arbetsförmedlingstvånget infördes, därför att man icke ansåg sig
kunna i den förra riksdagens allra sista stund lägga fram ett förslag örn licenslagstiftning
för vår byggnadsverksamhet, eljest hade det åtminstone varit min
avsikt hela tiden, att man skulle komma fram till en licenslagstiftning av skäl,
som jag om ett ögonblick skall vidröra.

Hur man än konstruerar arbetsförmedlingstvånget, visar det sig vara omöjligt
att på den vägen täcka hela detta väldiga fält, som vi kalla för byggnadsindustrien
och byggnadsverksamheten. Som herrarna se i den kungl, propositionen,
finnes det där en redovisning för byggnadsverksamheten år 1942. Den
slutar på en summa av 1,140 miljoner kronor. Av denna byggnadsverksamhet
har med säkerhet i alla fall mellan 300 och 400 miljoner kronor legat utanför
hela regleringen. Dit hör praktiskt taget all industribyggnadsyerksamhet —
industrien har ju, som bekant, varit mycket intresserad av att investera kapital
i nybyggnader och utvidgningar. Dit hör vidare den kommunala byggnadsverksamhet,
som bedrives med kommunalarbetare, och slutligen hör även dit
den verksamhet, som enskilda byggmästare kunna bedriva nied fast anställda
byggnadsarbetare.

Set var alltså en ytterligt otillfredsställande ordning, som kunde genomföras
med arbetsförmedlingstvånget. Det vill med andra ord. säga, att man
hade från statsmakternas sida icke någon möjlighet att verkligen konstatera,
huruvida det blev de mest angelägna byggnadsföretagen, som kommo till utförande,
eller mindre angelägna byggnadsföretag på bekostnad av de angelägnaste.
Alltså, den lucka, som här förekom, torde vara tillräcklig motivering
för det förslag, som nu föreligger om licenstvång. Syftet med detta är uteslutande
att verkligen kunna reglera hela byggnadsverksamheten ur angelägenhetssynpunkt,
eftersom vi inte haft ransonering på material, jag undantar
den korta cementransoneringen och den nuvarande lilla ransoneringen på värmeelement.
Industrien kunde ju köpa upp allt erforderligt byggnadsmaterial i
öppna marknaden, praktiskt taget i vilken utsträckning som helst i mån av
tillgång. På så sätt har det uppstått brist på material för den bostadsverksamhet,
som man anser vara absolut nödvändig.

Den diskussion, som förekommit i varje fall i denna kammare, rör såvitt
jag förstår icke frågan, huruvida man skall lia licenslagstiftning eller ej,
utan frågan, huruvida nian skall behålla arbetsförmedlingstvånget, sedan man
infört licenslagstiftning. Under ledning av några av våra mest välkända förlikningsman
ha förhandlingar ägt rum mellan parterna d. v. s. mellan en rad
av fackförbund, mellan murare, träarbetare och grovarbetare i byggnadsfacken
och väg- och vattenbyggnadsarbetare, å ena sidan och arbetsgivareparten k
andra sidan, för att undersöka, huruvida man skulle komma fram till en sådan
ordning att arbetsförmedlingstvånget kunde ersättas med parternas egna
åtaganden att kontrollera denna arbetsmarknad, så att de statliga önskemålen,
som skulle tillgodoses genom arbetsförmedlingstvånget, skulle kunna bli tillgodosedda
utan detta tvång. Dessa förhandlingar resulterade i en överenskommelse.
Denna innebär emellertid icke att arbetsförmedlingstvånget skall
avskaffas, utan den innebär, att man skall kunna giva generella dispenser från
arbetsförmedlingstvånget, och sådana dispenser skulle då beviljas — det är
det förslaget, som nu föreligger, längre ha vi ej kommit — i den mån det föreligger
överenskommelse mellan byggherre och arbetare om de företag, för vilka
denna överenskommelse kan tillämpas.

Alltså förmedlingstvånget bibehålies, men man ger i stället generella licenser,
och det beror på att organisationen — som fröken Andersson alldeles riktigt
sade — icke täcker hela det område, som det är fråga örn. Sålunda lia väg Andra

kammarens protokoll A r 27. 4

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1943 f. m.

Förslag till lag orri tillståndstvång för byggnadsarbete. (Forts.)
och vattenbyggnadsarbetare och arbetsgivarna inom väg- och vattenbyggnadsfacket
icke velat åtaga sig någon förpliktelse att garantera uppfyllandet av
statens önskemål, när det gäller anläggningar ute på landsbygden, men däremot
ha de förklarat sig villiga verka därtill i städerna. Dessutom finnes på
svenska landsbygden ett rätt stort antal byggnadsarbeten, där man icke kan
räkna med att sådana överenskommelser komma till stånd. Slutligen är det
tänkbart att industrien fortsätter att bygga i egen regi. Sedan licenstvånget
blir infört är det dock möjligt att de komma att anlita entreprenörer och i så
fall kan denna överenskommelse tillämpas, men skulle de bygga i egen regi
är det säkert ej möjligt att tillämpa en överenskommelse av den art det här är
fråga om. Detta gör, att man velat gå dispensvägen, då det gäller arbetsförmedlingstvånget.
Jag vill emellertid erinra örn, att ärendet ingalunda är slutbehandlat.
Regeringen har det för närvarande under övervägande och kommer
väl att fatta sitt beslut i varje fall någon av de närmaste dagarna. Men ännu
så länge, som sagt, röra vi oss endast med förslag och det är dessa, som äro
föremål för regeringens prövning. Jag har velat lämna denna upplysning icke
minst med hänsyn till herr Anderssons i Malmö interpellation. Jag har faktiskt
ej kunnat besvara denna förrän vid detta tillfälle, då vi behandla ärendet i
kammaren.

Herr Hallagård: Herr talman! Blott ett par ord. Byggnadsverksamheten
har ju under de senaste åren tilltagit i en omfattning, som gjort det nödvändigt
att med hänsyn till bristen på arbetskraft m. m. underkasta densamma
vissa begränsningar. Föreliggande förslag örn tillståndstvång för byggnadsarbete
innebär en allsidig reglering av byggnadsverksamheten, som kan förefalla
väl långt gående i sammanhang med de stora anslag staten beviljat till densamma.
Avsikten med den föreslagna lagen är, framhåller man, att den icke i
praktiken skall bli mera omfattande beträffande tillämpningen, än som vid
varje tidpunkt kan anses oundgängligen nödvändigt. Det skall enligt förslaget
ankomma på Kungl. Majit eller av Kungl. Majit förordnad myndighet att
efter regleringsbehovet bestämma undantagens omfattning. Utskottet har emellertid
ifrågasatt, örn icke friheten från tillståndstvång bör utsträckas något
längre beträffande löpande underhållsarbeten och smärre reparationsarbeten.
Man får väl förutsätta, att lagen icke kommer att lägga hinder i vägen beträffande
för produktionen erforderliga byggnadsarbeten och att nödvändiga sådena
komma att få göras.

Vi reservanter — jag skall fatta mig kort — ha emellertid tillåtit oss framhålla,
att vid bedömandet av dessa frågor måste även hänsyn tagas icke blott
till byggnadsbranschen utan även till alla för landet vitala arbetsområden och
att man icke — som en föregående talare, nämligen fröken Andersson, gjorde
•— bör avsäga sig olika möjligheter för arbetskraftens inplacering, där den
bäst behövs. Vi vilja även framhålla, att detta gäller såväl för att förhindra
att arbetare tagas bort från t. ex. jord- eller skogsbruket till byggnadsarbete
som vid behov av att tillföra dessa eller andra arbetsområden oundgängligen
behövlig arbetskraft.

Herr talman! Med dessa ord ber jag att yrka bifall till den ändring av
motiveringen, som reservanterna föreslå.

Herr Jonsson i Skedsbygd: Herr talman! Jag begärde ordet med anledning
av ett uttalande av socialministern. Han sade, att man med nuvarande bestämmelser
icke har möjlighet kontrollera, att endast de mest nödvändiga byggnadsföretagen
komma till utförande.Det är nog riktigt att så är förhållandet.
I varje fall förefalla de arbetstillstånd, som lämnats, mycket egendomliga för

Måndagen den 28 juni 1943 f. ni.

Nr 27.

Förslag till lag orri tillstånd stvång för byggnadsarbete. (Forts.)
en utomstående. Från lantmannahall söktes t. ex. tillstånd att utvidga ett
spannmålslagerhus för att skaffa bättre torkanordningar och större lagringsutrymme,
en sak som ansågs absolut nödvändig. Efter den torra sommaren
kommer kanske en regnig höst med svårigheter att fa spannmålen torr och da
behöver man kunna lagra den. Denna framställning avslogs, men samtidigt
förekom, att trots att på orten förut fanns ett slakteri, vars kapacitet är fullt
tillräcklig för att utföra all slakt, som behöves inom området^ erhöll ett nytt
konsortium tillstånd att uppföra ett nytt slakteri. Vi ha också fatt bevittna,
hurusom ett annat företag fått tillstånd att bygga en dansbaneanläggning —
för övrigt försedd med skyddsrum — för en kostnad av mellan 200,000 och

300,000 kronor. Till sådant har det lämnats tillstånd, med till byggandet av
ett spannmålslagerhus erhölls icke arbetstillstånd.

Jag fäste mig också vid en annan punkt i föreliggande utskottsutlåtande.
»Enligt utskottets mening bör tillståndstvånget av praktiska skäl ej omfatta
löpande underhållsarbeten och smärre reparationsarbeten, som bedrivas med
inom ett företag fast anställda arbetare.» Detta kommer realiter att betyda att
de större företagen, de må vara jordbruksföretag eller industriföretag, som ha
en arbetarstam eller en eller annan arbetare, som regelbundet sysselsättes med
detta arbete, praktiskt taget komma att stå oberoende av denna tillståndsgiv
ning, som nu är avsedd att införas. Jag befarar, att man därigenom giver
dem'' en förmånsställning framför övriga, som bli beroende av tillståndsgivningen.

Det var, herr talman, bara detta, som jag ville säga. Jag har intet yrkande.

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller: Herr talman!. Jag
måste bekänna, att jag ej kan svara på de anmärkningar, som den föregående
talaren gjorde, eftersom jag icke handlägger ärendena om arbetsförmedlmgstvång
för närvarande. Ej heller kommer jag att handlägga ärenden örn tillstånd
till byggnadsverksamhet enligt den nya lagen, örn nu riksdagen bifaller den.
Men jag kan icke bestrida, att det kan ha skett ett eller annat missgrepp, men
därom vågar jag icke yttra mig. Det är synd, att det statsråd, som har hand örn
dessa saker, icke nu är närvarande, ty han hade eljest med ali sannolikhet,
tror jag, kunnat lämna en god motivering för de beslut, som i nämnda avseenden
fattats.

Herr Jonsson i Skedsbygd: Herr talman! Jag noterar statsrådets förklaring,
att statsmakterna icke nu ha möjlighet kontrollera, att det verkligen, bara blir
behövliga byggnadsföretag, som få arbetskraft. Jag har emellertid icke velat
rikta den minsta anmärkning mot herr statsrådet, utan har endast velat konstatera
fakta.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen; och biföll kammaren vad utskottet hemställt.

§ 14.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr G2, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 30 juni
1942 (nr 493) örn avverkningsskyldigbet, dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 5 mars 1943 dagtecknad proposition, nr 101, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade Kungl. Maj .t, under
åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll,

Förslag till
lag orri fortsatt
giltighet
av lagen om
avverkningsslcyldighet.

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1943 f. m.

Förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen om avverkning ssky Idig hel.

(Forts.)

föreslagit riksdagen att antaga, vid propositionen fogat förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 30 juni 1942 (nr 493) örn avverkningsskyldighet.

I anledning av propositionen hade inom riksdagen väckts två motioner, nämligen
nr 207 i första kamaren av herr von Heland och nr 306 i andra kammaren
av herr Jonsson i Skedsbygd m. fl., vilka motioner hänvisats till lagutskott
och tilldelats andra lagutskottet.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte bifalla propositionen nr 101; samt

B. att motionerna 1: 207 och II: 306 ej måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd.

Reservation utan angivet yrkande hade avgivits av herr Mannerskantz.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Hansson i Skediga: Herr talman! Beträffande den avverkningslag,
som nu föreslås skall få giltighet under ett kommande år — därom har ju utskottet
enats — väckte jag redan i fjol en motion, som gick ut på avslag å
lagen.

Att det i vissa fall uppstår tvist mellan skogsägare och kristidsstyrelse beror
icke på annat än svårigheten för att icke säga omöjligheten att skaffa arbetskraft
för avverkning av skog. Lagen säger att kristidsstyrelsen äger rätt
att bestämma på vilket skogsskifte avverkning skall ske. Det är dessa bestämmelser
i lagen, som äro så ofantligt hårda, att man nästan kan säga att de bryta
sönder den gamla skogskull, som vi hittilldags haft. Kristidsstyrelsen
kan, örn den finner lämpligt, på grund av bristande transportmöjligheter eller
sådant föreskriva att avverkning skall ske i skogsskifte intill allmän väg. I ett
sadant fall skulle kanske skogsägaren helst velat hava avverkning på annat
håll men har icke kunnat skaffa arbetskraft för att fullgöra sina åligganden.
I sådana fall, såväl som när det gäller andra fall, där det är fråga örn tvång
mot enskilda, måste det bli opposition. Vi märkte t. ex., när vi diskuterade
tandläkarfrågan, vilken opposition som restes, fastän det visade sig att betalningen
för det arbete, som de tandläkare, varom där var fråga, skulle utföra,
7.ar än för motsvarande arbete inom andra yrken. Ändå väckte, som sagt,’

löneförslaget beträffande tandläkarna stor opposition.

När det gäller skogsavverkningarna har det visat sig, att arbetskraften och
de körningar, som verkställas på skogsområdena, icke kunna betalas med priser,
som ligga i nivå med vad som betalas inom andra arbetaregrupper. Då är det
naturligt, att det uppstår svårigheter att fullgöra de åligganden, som pålagts
skogsägarna. Det^är här icke fråga örn ovilja från deras sida, utan allt kan tillskrivas
bristen på arbetskraft och omöjligheten för skogsägarna att betala det
öga priset för arbetskraften. Därför tycker man, att det är hårt att en lag av
denna omfattning också i fortsättningen skall gälla.

Jag tror det är bäst att även i år yrka avslag å lagen. Jag anser, att en lag
av denna omfattning, med hänsyn till att avverkningarna icke kunna betalas
i niva med annat arbete, är för hård till sin verkan gentemot skogsägarna, som
ju drabbas av lagen. Jag yrkar därför avslag på förslaget om prolongering av
lagen även för kommande året.

„ Hedlund i Radom: Herr talman! Lagen örn avverkningsskyldighet

ar ju en kristidslag och därtill en kristidslag, som har tvångslags karaktär.

Måndagen den 28 juni 1943 f. m.

Nr 27.

Förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen om avverkning sskyldighet.

(Forts.)

Den är väl i varje fall rent formellt sett en av de mera hårda tvångslagar, som
riksdagen antagit under krisen. Skogsägarna kunna ju med stöd av denna lag
vid vitesplikt åläggas arbete, närmare bestämt körning utav virke. En lag av
den beskaffenheten bör uppenbarligen icke bibehållas en dag längre än som är
nödvändigt. Jag föreställer mig, att man med nuvarande ringa konsumtion av
exempelvis fodercellulosa kan diskutera, huruvida avverkningsskyldigheten för
massaved är fullt behövlig och vill därför rikta en hemställan till vederbörande
statsråd att överväga, örn avverkningstvånget beträffande massaved inom
en nära framtid kan bringas att upphöra.

Efter de rätt stora virkesuttag, som ägt rum under de senare åren, kan det
väl knappast längre vara möjligt att vid åläggandenas meddelande gå fram på
det schablonmässiga sätt, man hittills använt, utan nu får man väl lov att mera
noggrant pröva, i vad mån virkestillgången på de olika fastigheterna möjliggör
uttagandet av de kvantiteter, som äro önskvärda. Man torde alltså mera än tidigare
böra rätta fördelningen de olika fastigheterna emellan efter vad som
verkligen finnes att taga ut. Jag tror, att myndigheterna redan äro inne på den
linjen men saken är så pass viktig att det likväl torde vara befogat att här
understryka denna synpunkt.

I detta sammanhang skulle jag vilja framhålla angelägenheten av att man,
innan man till skogsägare, som icke avverkat fastställda kvantiter, skickar
ut hotelsebrev örn tvångsavverkningar, undersöker, huruvida det verkligen finnes
någonting att taga på deras skogar. Jag känner till fall, där dylika hotelsebrev,
utskickade i oträngt mål, väckt mycken förargelse.

Till sist skulle jag vilja framställa ett par frågor. Hur skall en skogsägare,
som på grund av avverkningsåläggande låtit utföra stämplingsarbete men sedan
av brist på arbetskraft icke kunnat företaga avverkning, få genom s. k. stämpelröta
uppkomna skador ersatta? Ett ungefär liknande problem kan också
uppkomma i följande fall. En skogsägare har i ett mindervärdigt bestånd med
lång körväg företagit utstämplingar och kanske också i någon mån i övrigt
påbörjat avverkningsarbetet. Därvid har han utgått ifrån, att han skulle kunna
få betalt till normalpriser, och funnit, att avverkningsarbetet nätt och jämnt betalar
sig, örn han erhåller dessa priser. Örn då staten i samband med en avveckling
av sin verksamhet på bränslemarknaden upphört att inköpa ved till dessa
priser, får han finna sig i att sälja veden till s. k. garantipris. Hur skall han
då kunna få sina kostnader täckta? Det kanske icke kan lämnas något svar på
dessa frågor för dagen, men jag har i alla fall velat framställa dem.

Herr statsrådet Domö: Herr talman! Här i kammaren lär ha framställts
yrkande örn avslag på föreliggande lagförslag. Jag vill med anledning därav
säga, att detta yrkande väl mest kommit fram för att opponera emot det
tvång, som lagen kan innebära. Jag kan icke fatta, att man på håll, där man
känner ansvar för att vår försörjning på detta område blir tryggad, på allvar
kan vidhålla ett sådant yrkande. Måhända gör man det i den känslan, att
nian nu skulle vara så nära krigets slut, så att nian kan taga den risk, som
vi skulle utsätta oss för, om vi icke förnyade avverkningslagen. Jag tror icke,
att riksdagen anser det tillfredsställande, örn Kungl. Majit och de myndigheter,
som härvidlag ha ansvaret, skulle våga spekulera så djärvt. När det
gäller tryggandet av bränsleförsörjningen, har nian numera gått in för att
handla på kortare sikt lin förut. Sålunda komma avverkningsåläggandena för
nästa år att endast omfatta första hälften av bränsleåret, för att man sedan
skall kunna se, hur det kommer att gå. Jag vill icke undanhålla kammaren,
alt det förefaller, som örn vissa skogsägare, sein förut varit mycket obenägna

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1943 f. m.

Förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen om avverkning sskyldighet.

(Forts.)

att avverka, numera i tron, om jag så får uttrycka mig, att kriget snart skall
taga slut, ökat sin avverkning. Man har märkt en ökad tendens till villighet
att avverka till nu gällande priser. Jag vill försäkra kammaren, att myndigheterna
vid awerkningsåläggandena söka gå fram med all möjlig varsamhet
och icke ålägga avverkningsskyldighet i vidare mån, än att den kan fullgöras.
På sådana platser, där det har mött hinder att till rimliga priser få avverkat
och få ett rotnetto för skogsägaren, har man gått in för det systemet
att genom vissa tillägg söka åstadkomma, att rotnettot från att kanske ha
varit negativt blir positivt. Vidare vill jag nämna, att det pågår undersökningar
rörande möjligheten att göra avvecklingen av bränsleregleringen sådan, att
skogsägarna icke skola drabbas av sådana skadeverkningar som dem, varom
herr Hedlund talade. Jag är övertygad örn att myndigheterna skola söka att
allt fortfarande och örn möjligt i ännu högre grad än förut taga all möjlig
hänsyn till skogsägarna. Något särskilt skäl att nu ställa till bråk om förlängningen
av avverkningslagens giltighetstid, tycker jag verkligen icke finnes.
Jag skulle här vilja tillspetsa saken litet och säga, att det verkar som
ett litet försök att fånga missnöjesvindar att framställa ett sådant yrkande
som det, vilket här framförts örn avslag på lagförslaget. Den, som har det direkta
ansvaret, och det har ju jag ansetts ha, kan icke bli annat än ganska
nedstämd över att höra, hur man på många håll bara söker att trakassera de
myndigheter, som ha att handlägga dessa ärenden. Det är sannerligen ingen
lätt uppgift de ha, och det är skäl i att man från riksdagens och regeringens
sida söker slå vakt örn de myndigheter, som utföra ett så uppoffrande arbete,
som dessa myndigheter göra.

Herr Jonsson i Skedsbygd: Herr talman! Jag har icke begärt ordet för att
i likhet med min gode vän herr Hansson i Skediga yrka avslag på denna proposition,
ehuru jag måste erkänna, att mycket starka skäl förelegat för att
framställa ett sådant yrkande. Här har man ålagt oss skogsägare att till ett
visst pris hugga upp och transportera fram vissa kvantiteter ved till allmän
väg eller kommunikationsled. Samtidigt har staten genom olika åtgärder, till
exempel genom att sätta ett alltför högt pris på bränntorven, medverkat till att
plocka bort den arbetskraft, som vi behöva för att fullgöra denna prestation.
Sveriges skogsägare ha emellertid på ett förtjänstfullt sätt fullgjort den avverkningsplikt,
som ålegat dem, ofta under ganska svåra förhållanden. Det
borde därför vara att förvänta, att statsmakterna, när det gäller att fastställa
priserna, också liten smula hade i åtanke, att vi på alla områden fått stegrade
kostnader under de år, som gått. De direkta arbetslönerna för upphuggning
av veden ha stigit avsevärt. Jag återkommer till vad jag sade för något år
sedan, att de avtalsenliga priserna finnas på papperet men icke i verkliga
livet. Vilja vi skogsägare ha någon ved upphuggen, så måste vi betala högre
pris. Därmed falla ju alla de kalkyler bort, som man gjort upp, då man beräknat
det rotvärde, som skogsägarna skulle få räkna med. Dessutom ha skogarna
åtminstone på vissa orter blivit ganska hårt anlitade. Man tvingas på
en hel del platser att mot sin vilja avverka bestånd, som egentligen skulle
stått kvar. Jag har också observerat, hurusom under de senaste åren de skogsägare,
som villigt fullföljt sina avverkningsplaner, under nästa år i regel ha
fått sitt åläggande höjt, under det att skogsägare, som av en eller annan orsak
huggit upp en mindre kvantitet än som ålagts dem, ofta ha fått sin avverkningsplikt
minskad eller åtminstone icke ökad. Det är därför som jag i en
motion, vilken icke kan behandlas i samband med detta ärende, därför att detta
utskott icke har behandlat den, yrkat, att man skall företaga en undersökning,

Måndagen den 28 juni 1943 f. m.

Nr 27.

Förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen örn avverkning sskyldighet.

(Forts.)

så att man icke bara generellt för så och så många hektars ägovidd ålägger en
skogsägare att hugga ett visst kvantum ved utan verkligen undersöker skogens
beskaffenhet och på grundval av undersökningens resultat fastställer leveransplikten.
Jag tror, att örn man ser till, att det blir rättvisa på detta område,
och örn prisläget blir sådant, att man utan alltför stor förlust som nu kan bli
fallet, kan fortsätta med vedhuggningen, så komma Sveriges skogsägare att
även i fortsättningen som hittills göra sin plikt.

Herr statsrådet Domö: Herr talman! Den siste ärade talaren ville, att man
mera än hittills skulle undersöka, örn det funnes tillgång på skog, som lämpade
sig för avverkning. Jag vill endast i korthet säga, att sådana undersökningar
pågå och i år bedrivas efter ett mera i detalj ingående system än förut. Vi äro
mycket angelägna örn att se till, att skogen icke skövlas, och att man icke
ålägger skogsägarna att göra för stora avverkningar. Undersökningar ha vidtagits
särskilt i de områden, som varit hart utsatta. I södra och mellersta
Sverige ha skogarna tidigare blivit ganska hårt ansträngda. Vi äro vidare
mycket angelägna att se till, att ingen onödig börda drabba skogsägarna,
på det viset, att man klämmer efter dem, som äro villiga, och underlåter att
klämma efter dem, som äro mindre villiga. Myndigheterna ha i ^en del fall
nödgats statuera exempel bland dem, som tredskats, och ålagt tvangsavverk
ning Detta har icke skett därför, att man ovillkorligen har velat tvinga
människor, utan därför att man måste skaffa respekt för avverkningslagen och
visa dem, som icke fullgöra sin plikt, att de då få underkasta sig en tvangsavverkning,
som lämnar sämre ekonomiskt utbyte än frivillig avverkning.

Jag är den förste att giva min eloge åt det sätt, på vilket Sveriges skogsägare
fullgjort sin ofta tunga plikt att avverka skog till bränsle, dag bär
gjort det åtskilliga gånger förut, men jag är angelägen att här göra det återigen.
Vi uppskatta mycket den beredvillighet, som mött myndigheterna fran
skogsägarnas sida. Att det rått delade meningar om det skäliga priset, är ju
lätt förklarligt, men man har, som jag i mitt föregående anförande nämnde,
sökt att komma dithän, att man icke kräver avverkningar under sådana förhållanden,
att icke något rotnetto uppstår. Ifall skogsägarna kunnat visa, att
det icke varit möjligt att till det fastställda priset avverka ved, sa har man
antingen avstått från att kräva produktionspliktens fullgörande eller också,
där så ansetts befogat, genom särskilda tillägg sökt befrämja den avverkning,

man velat ha till stånd. . . ,

Jag vill sluta med att säga, att jag tycker det skulle vara bra, örn man icke
nu, då det förefaller som örn kriget befunne sig i ett sent ^skede, toge upp en
strid örn avverkningsplikten utan läte saken ha sin gång pa samma lugna satt
som hittills. Jag tror, att man därmed bäst gagnar både bränsleförsörjningen
och de enskilda skogsägarna.

Fröken Hesselgren: Herr talman! Då det här har yrkats avslag på statsutskottets
hemställan, ber jag, herr talman, att få yrka mall till utskottets
hemställan.

Herr Hansson i Skediga: Herr talman! Jag begärde ordet för andra gången,
när jag hörde statsrådet säga, att mitt yrkande örn avslag föranletts av en
spekulation i att kriget snart skulle vara slut. Jag står fullkomligt främmande
för en sådan spekulation. Vidare yttrade statsrådet, att yrkandet möjligen
kunde framställts för att skapa missnöje. Så är icke fallet, herr statsråd. I ör
icke länge sedan läste jag i en tidning, att en av våra ledande skogsmän som

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1943 f. m.

Motioner angående
bemanning
sbestäm -melser för
handelsfartyg.

Förslag till lag orri fortsatt giltighet av lagen om avverkning sskyldighet.

(Forts.)

orsaker till att befolkningen började flytta från skogsbygderna nämnde de
bättre utkomstmöjligheter, som förefinnas på andra håll, och vidare den omständigheten
att skogsbygderna äro sämre ställda än andra trakter beträffande
exempelvis telefonförbindelser och vägförbindelser. Skogsmarkerna kunna vara
belägna långt bort. För egen del har jag 3 mil till min skog, och många andra
ha nog också sina skogar på så långt håll ifrån sina gårdar, att de icke kunna
komma till dem annat än under mycket kalla vintrar, då marken är hårdfrusen.
Att få folk, som skall ligga i skogarna och hugga i veckotal är icke lätt.
När vederbörande kunna förtjäna mer på annat håll. är det klart, att de icke
bry sig örn skogshuggning. Men där stå skogsägarna med sitt åliggande
att skaffa fram en viss mängd ved. Jag känner väl till förhållandena, då jag
är knstidsnämndens ordförande därhemma. Skogsägarna få uppmaningar att
lämna in sina månadsrapporter, men de ha inga rapporter att skicka in, eftersorn
de icke kunna fa folk till att utföra huggningen. Herr Jonsson i Skedsbygd
talade om det stora anslag, som utgår för att lära folk skogshuggning.
Nej, höj vedpriset mera och öka möjligheten att betala dem som få fram veden
ur skogarna! Då reder sig nog det hela.

Nu säger statsrådet, att man icke skall tillgripa hårda medel och att jordbrukarna
ha varit lojala. När man kan ge jordbrukarna ett sådant betyg, var•
rjv iV1 ^ ^enna hårda lag? Jag säger som herr Jonsson i Skedsbygd, att
jordbrukarna göra sin plikt, och det har statsrådet också sagt, men det är just
denna lag och dess tvång, som man tycker i alla fall är litet för hårt. Örn man
läser lagtexten finner man, att den är så kolossalt skarp, att det är knappast
några lagar som äro av denna harda beskaffenhet. Då jag yrkar avslag på
detta är det inte på grund av spekulation i missnöje utan av mera faktiska
skal, nämligen att det^nte kan anskaffas arbetskraft och att man skall vända
pa örena sa väldigt, då det gäller detta arbete. Folk drar sig ifrån skogs- och
jordbruksarbete och söker sig till flygfält och andra dylika anläggningsarbeten.
Jag skall inte nämna några siffror från dessa senare företag, där man
dock har goda vägar och där det går lätt att cykla både till och från arbetsplatsen.
Ilar ar det heller inte fråga örn örena, då det gäller dagspenningen
Annat ar torhallandet med skogshuggningen. Där saknas ofta vägar, och där
skall man tumma på sista öret. Det är detta jag reagerar emot, och därför
yrkar jag avslag på detta förslag.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag å 6åväl
utskottets hemställan som Kungl. Maj:ts förslag i ämnet; och biföll kammaren
vad utskottet hemställt.

§ 15.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 59, i anledning av väckta motioner
angående bemanningsbestämmelser för handelsfartyg.

+''iiKnC^ra ^S^hskottet hade till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
lil lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 11 i första kammaren av herr
Berg, Robert, m. fl. och nr 26 i andra kammaren av herr Lundgren m. fl.

I motionerna, vilka vörö likalydande, hade hemställts, att riksdagen måtte
1 .. fa” Kungl. Maj :t anhålla, att det av inom kommerskollegium till gängligt

material måtte utarbetas förslag till bemanningsbestämmelser för
svenska handelsfartyg samt att Kungl. Majit ville till riksdagen inkomma med
förslag till lag rörande fartygs bemanning.

Måndagen den 28 juni 1943 f. m.

Nr 27.

Motioner angående bemanning sbestämmelser för handelsfartyg. (Forts.)

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att frågan örn
bemanningsbestämmelser för handelsfartyg upptoges till förnyad prövning så
snart förhållandena det medgåve och att riksdagen bereddes tillfälle att yttra
sig över blivande förslag i ämnet; samt

B. att förevarande motioner, i den mån de icke kunde anses besvarade genom
vad utskottet under A. hemställt, ej måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd.

Reservation utan angivet yrkande hade avgivits av herrar Wistrand och
Carl Eric Ericsson samt fröken Andersson.

Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade:

Fröken Andersson: Herr talman! Jag skall endast i korhet motivera den
blanka reservation, vilken jag varit med om att underteckna.

Som bekant behandlades i början av 1930-talet inom internationella arbetsbyrån
i Genéve frågan om bemanning på fartyg. Denna diskussion resulterade
år 1936 i ett förslag till konvention angående arbetstid och bemanning ombord
å fartyg. När Sverige år 1938 ratificerade konventionen, betonades det uttryckligen,
att den skulle bli gällande först sedan andra länder, närmast Finland,
Danmark, Norge, Holland, England och Ryssland, hade anslutit sig till
den. Men redan 1938 antogs ju som bekant sjöarbetstidslagen, som medförde
stora inskränkningar för den svenska sjöfartens vidkommande. Denna lag antogs
i tro att övriga länder skulle gå samma väg, vilket dock icke skedde.
I fråga örn bemanningen fastställdes vissa restriktiva bestämmelser.

Motionärerna anföra nu till stöd för sin uppfattning väsentligen tre skäl,
vilka jag ber att få räkna upp: 1) tryggandet av sjöfartssäkerheten, 2) farhågorna
för att under nuvarande förhållanden besättningen skall bli överansträngd
samt 3) nödvändigheten att skapa en stabil sjömanskår. Jag skall
i korthet taga upp dessa tre punkter.

Vad den första beträffar har jag redan omnämnt sjöarbetstidslagens långtgående
bemanningsbestämmelser. Genom att arbetstiden har minskats, har helt
naturligt bemanningen också ökats. Vidare är det ju en bestämmelse i sjöarbetstidslagens
5 § örn att fartyg skall vara bemannat på ett betryggande
sätt. I detta avseende har befälhavaren, sjömansombudsmannen och fartygsinspektionen
skyldighet att se till, att dessa säkerhetsbestämmelser så vitt
möjligt effektueras.

Den ifrågasatta överansträngningen — den andra punkt som motionärerna
stött sig på — elimineras helt naturligt genom den förkortning av arbetstiden,
som genomfördes 1938.

Vad slutligen beträffar tillskapandet av en stabil sjömanskår kan jag icke
se, att den frågan står i samband med bemanningsfrågan. Det är ju så, att
sjömännen, när de bli äldre och gifta sig och få familj gärna söka sig till arbete
på land. I alla händelser söka de sig till sådan sjöfart, där de kunna ganska
ofta komma tillbaka till hemorten. Det finns, som kanske flertalet i denna
kammare känner till, redan nu frivilliga överenskommelser rörande bemanningen
mellan Sveriges redareförening och Sjöfolksförbundet. Så vitt jag förstår
möter det väl ändå intet hinder, att man även i fortsättningen går vidare
på de frivilliga överenskommelsernas väg. Man är, när det gäller andra områden
av arbetsmarknaden, ganska ivrig att parterna skola ha sin frihet att
ingå överenskommelser utan inblandning från det allmännas sida.

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1943 f. m.

Motioner angående bemanningsbestämmelser för handelsfartyg. (Forts.)

Nu är det ju — och det förstår jag väl — fullt förklarligt, att sjöfolket
önskar en sådan lag, som det här rör sig om. Det skulle givetvis för sjöfolket
leda till ökade möjligheter att få förbättrade arbetsvillkor. Jag skall icke i
detta sammanhang draga fram, vad de olika parterna ha att anföra, då jag
föreställer mig, att såväl från arbetarpartens som arbetsgivarpartens sida
omdömena äro färgade. Men jag stöder mig på vad kommerskollegium i denna
fråga anfört. Kollegium framhåller, att en lagstiftning som den ifrågasatta
icke bör komma till stånd, ty, säger kollegium, »bemanningsspörsmålen
äro av så rörlig och växlande beskaffenhet, att de knappast äro ägnade att lagfästas».
Vidare — och det kanske i detta sammanhang är det väsentliga —
hänvisar kommerskollegium till att det är olämpligt att under nuvarande extraordinära
förhållanden vidtaga en förändring på detta område och att man bör
vänta tills normala tider inträda. Kollegium avstyrker på dessa grunder motionen.

Det är ju här — det bör väl stå klart för var och en — en fråga om internationell
konkurrens i eminent grad. Så vitt jag förstår kan det vara ganska
farligt att för den svenska sjöfartens vidkommande gå fram och företaga ensidiga
förändringar, som ytterligare belasta den svenska sjöfarten. Ser man
tillbaka på den diskussion, som under decenniernas lopp förts rörande detta
problem, har såsom en röd tråd genom diskussionen gått den tanken, att ett
enskilt land icke kan eller bör ryckas loss från det stora sammanhanget och
att problemen böra lösas i samråd med andra konkurrerande länder. Jag föreställer
mig, att kommerskollegium har haft denna tanke som grund för sin
bedömning av hela denna fråga.

Jag ber, herr talman, att på dessa grunder få yrka avslag på utskottets
hemställan.

Herr Lundgren: Herr talman! Då utskottet i förevarande fråga har ställt
sig rätt så välvilligt till motionerna, skall jag inte ingå på någon längre redogörelse
för hur bemanningsfrågan har handlagts under de senast gångna 30
åren. Jag vill endast framhålla, att vid den utredning, som förekom 1910, och
vid senare förekommande utredningar har det alltid konstaterats, att de svenska
fartygen både i kvalitativt och kvantitativt hänseende varit synnerligen
dåligt bemannade. Det har även konstaterats att en hel del sjöolyckor under
tidernas lopp förekommit på grund av underbemanning. En befälhavare ombord
på ett fartyg är ju ansvarig för bemanningen, och när det har skett en
sjöolycka är det klart att han försöker göra allt vad han kan för att bevisa,
att inte underbemanning har varit orsak till olyckan. Icke förty har kommerskollegii
sjötekniska konsulent gång efter annan konstaterat, att det endast
har varit underbemanning som varit orsak till sjöolyckorna. Under sådana
omständigheter är det inte att undra på att sjöfolket sedan ett 30-tal år gång
efter annan har krävt bemanningsbestämmelser för fartyg.

Jag vill särskilt påpeka, att 1918 förekom en rätt så upprörande sjöolycka.
Det var två fartyg som sammanstötte. Då begärde justitieombudsmannen en
revidering av bemanningsbestämmelserna, men även vid det tillfället resulterade
framställningen inte i någon som helst åtgärd.

Man skall heller inte tro, att bemanningen har blivit bättre sedan 1911,
utan den har blivit sämre sedan den tiden. 191.1 fanns det ombord på fartygen
1,36 befarna sjömän på varje fartyg. 1917 hade siffran ökat till 2,76, men 1933
hade siffran gått ned ända till 1,19. Det var alltså en sämre bemanning 1933
än det var redan 1911.

Fröken Andersson har här åberopat andra länder, men härvid är att märka,
att det för närvarande är blott Sverige och Finland som sakna bemanningsbe -

Måndagen den 28 juni 1943 f. m.

Nr 27.

Motioner angående bemanning sbestämmelser för handelsfartyg. (Forts.)
stämmelser. I övriga länder i Europa, Amerika och Australien finnas bemanningsbestämmelser
som föreskriva, hur många befarna sjömän det skall finnas
ombord på varje fartyg.

Sedan säger fröken Andersson även att sjömännen sluta fara på sjön efter
en viss tid. Det är ju ganska naturligt att så förekommer, när det inte finns
några som helst bestämmelser som kunna garantera en gammal sjöman att han
får fortsätta sitt arbete. Då måste han naturligtvis söka skaffa sig en annan
sysselsättning. Det var inte så länge sedan riksdagen beslöt med anledning av
en motion från sjömanshåll och även från redarhall örn yrkesutbildning för sjömän.
Jag tycker det är märkligt att ena gången motionerar man örn yrkesutbildning
för sjömän, men andra gången vill man inte vara med pa att de yrkesutbildade
sjömännen skola tillförsäkras ett arbete.

Det har även talats örn internationell konkurrens, men det kan ju inte komma
i fråga när det är konstaterat, att med undantag av Finland^har Sverige
den sämsta bemanningen. Vi ha genom kollektivavtal fått en något förbättrad
bemanning, men man vet ju inte hur länge sådana bestämmelser, som finnas
i kollektivavtal, kunna fortleva. Därför vilja vi försäkra oss örn en i lag
fastställd bemanningsskala.

Det har även talats örn internationella överenskommelser, men jag får lov
att säga, att de svenska redarna ha mycket litet intresse för internationella
överenskommelser. Vid den internationella konferensen i Genéve 1936, då det
var fråga örn att reglera arbetstiden och bemanningen, mötte inte de svenska
redarna upp ens vid konferensen utan meddelade i en skrivelse, att ^de protesterade
emot den internationella lagstiftningen. Under sådana förhållanden
är det nog nödvändigt att man söker få till stånd en bemanningsskala ombord
på fartygen. _

Jag ber, herr talman, således att få yrka bifall till utskottets hemställan.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag å såväl
utskottets hemställan som de i ämnet väckta motionerna; och biföll kammaren
vad utskottet hemställt.

Som tiden nu var långt framskriden, beslöt kammaren på ^förslag av herr
talmannen att uppskjuta behandlingen av återstående ärenden å föredragningslistan
till kl. 7.30 e. m., då enligt utfärdat anslag detta plenum komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.35 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1943 e. m.

Måndagen den 28 juni e. m.

Kl. 7.30 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen påbörjade sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr förste vice talmannen.

§ I Föredrogs

andra lagutskottets utlåtande, nr 60, i anledning av väckta motioner
örn viss ändring i sjöarbetstidslagen.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 2.

vissa ändring- Föredrogs andra lagutskottet^ utlåtande, nr 61, i anledning av väckta motioar
i gällande ner om vissa ändringar i gällande författningar angående säkerheten å hanförfattningar
delsflottans fartyg m. m.
angående

säkerheten å _ Andra lagutskottet hade till behandling i ett sammanhang förehaft tre inom
handelsflot- riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen motionen i
rét börsta kammaren nr 181 av herr Linderot samt motionerna i andra kammaren
nr 149 av herr Lindberg i Stockholm m. fl. och nr 266 av herr Persson i Stockholm
m. fl.

I motionerna 1:181 och 11:266, vilka voro likalydande, hade yrkats, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville
dels låta skyndsamt utarbeta förslag till lag örn utrustning av sådana fartyg,
som trafikerade farvatten, där minfara rådde, med paravanskydd och speciella
anordningar mot magnetiska minor, dels utfärda nya föreskrifter beträffande
livbåtar av sådant innehåll, att de tekniska vinningarna på området utnyttjades,
så att livbåtarna finge största möjliga sjösäkerhet och försåges med motorer,
radiosändare, erforderligt bränsle, mekaniska dävertar och sjökort, som
tålde vatten, dels ock låta skyndsamt utarbeta förslag till sådana ändringar
av lagen örn arbetarskydd, att även sjöfolk i skeppstjänst inordnades under
dess skyddsföreskrifter.

Utskottet hemställde, att förevarande motioner, 1:181, 11:149 och 11:266
ej måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Persson i Stockholm: Herr talman! När kriget utbröt och skapade
ett svårt läge för vårt land, förväntade väl Sveriges folk, att sjömännen
skulle göra sin plikt. Jag tror att man kan säga, att vårt folks förväntningar
sannerligen icke kommit på skam, och jag tror icke ens, att de, som i tid och
otid Hanka på sjöfolket för att det super men icke gjort sig mödan att förklara
för sig, varför en del av sjöfolket super, ha panna att säga, att sjöfolket
icke gjort sitt. Men däremot torde det vara berättigat att ställa frågan,
huruvida landet gjort sin plikt mot sjömännen, i synnerhet när det gäller att
i den mån det går skydda dem mot de faror, som nu lura.

Måndagen den 28 juni 1943 e. m.

Nr 27.

Motioner om vissa ändringar i gällande författningar omgående säkerheten

å handelsflottans fartyg m. m. (Forts.)

När kriget utbröt den 1 september 1939 hade varken kommerskollegium eller
redarna vidtagit några speciella beredskapsåtgärder för att skydda sjöfolket.
Den kungl, kommitté, som hade påbörjat arbetet i säkerhetsfrågan för
sjöfolket, hade icke heller kommit till något resultat när kriget bröt ut, trots
att man tidigare hade försäkrat örn motsatsen. Och ändå var det ju så att kriget
den gången icke kom oväntat, och därtill borde man ju ha haft det förra världskrigets
ohyggliga lärdomar i friskt minne. Sjöfolksförbundets ledning måste
ju också därför när kriget bröt ut skicka ett särskilt cirkulär till sina medlemmar,
i vilket man instruerade dem om vad de skulle kräva i fråga om
minimum av säkerhetsåtgärder för att gå till sjöss. Först fyra dygn efter
krigsutbrottet kom en första famlande och ofullständig kungörelse från kommerskollegium
örn »Skyddsåtgärder i fartyg i händelse av krig eller krigsfara».
Hur länge det sedan dröjde till dess bestämmelserna nådde ut till alla
svenska fartyg och innan de föreskrivna skyddsåtgärderna blevo vidtagna,
kan man ju räkna ut. Hur många sjömäns liv denna brist på förutseende krävt
och hur många sjömäns liv, som därmed kunna skrivas på myndigheternas
skuldkonto, är svårt att ange. Svenska fartyg plöja stolt världshaven, moderna,
tekniska mästerverk. Men som en kvarleva från svunnen tid återfinner
man på dessa fartyg de mest primitiva anordningar till skydd för det
som borde vara det värdefullaste, nämligen sjömännens liv. Vid sidan av de
moderna fartygen finnas även andra, som äro cirka 50 ä 60 år gamla, sådana
som lyckades klara sig genom förra världskrigets inferno, och de äro utrustade
med livbåtar av samma typ som förra världskriget, ja, i en del fall med
samma livbåtar som användes då. Man har rätt att ställa frågan: varför har
det tekniska kunnandet icke fått göra sig gällande i samma utsträckning, när
det gäller detta område, som när det gäller utvecklingen i övrigt på skeppsfartens
område? I trots av vad som återfinnes i handlingarna anser jag att
man kan fråga: varför har exempelvis den Sivardska modellen till räddningsbåtar
icke kommit till användning på svenska fartyg? Denna modell, som
ändå utexperimenterades omedelbart efter Titanicolyckan, alltså för snart 30
år sedan, varför har icke den kommit till obligatorisk användning i vårt land,
trots att den utprovats i Amerika och redan i förra världskriget befanns
vara så ypperlig, att den då kom till användning i fartyg för trupptransporter?
Kommerskollegiets avklaringsförsök i dessa frågor bör icke tagas för
gott. Bland sjöfolket är det för övrigt allmänt bekant, att de verkliga hindren
i sådana här stycken äro att söka hos redarna, därför att en obligatorisk
användning av räddningsbåtar av sådan modell som exempelvis den nämnda
skulle vara ekonomiskt ofördelaktig för dem. I vad det gäller livräddningsattiraljen
äro emellertid flottarna i fråga örn primitivitet det mest iögonenfallande.
Icke så att uppslaget örn användning av flottar som livräddningsattiralj
skulle vara primitivt, tvärtom. Men de flottar, som användas på
svenska fartyg, förtjäna i stor utsträckning beteckningen primitiva. Dylika
flottar skulle ju kunna göras praktiskt taget osänkbara, om de exempelvis
byggdes av svetsat stål i celler och speciellt för livräddningsändamål. De
svenska räddningsflottarna byggas emellertid av gamla tomfat sammanhållna
av plank. Längre har man icke kommit på detta område, och dylika mästerverk
stå dock enligt kommerskollegii utlåtande i allra högsta klass i fråga
örn effektivitet och säkerhet. Sjöfolket självt har en annan uppfattning örn
dessa gamla mången gång sönderrostade tom fat och deras sjösäkerhet. Kommerskollegium
var emellertid tydligen icke helt ovetande örn vad det moderna
kriget skulle komma att bjuda. Man förstod sålunda redan vid krigsutbrottet
bl. a. vilken roll flyget skulle komma att spela, och därför föreskrevs i en

Nr 27.

Månda-gen den 28 juni 1943 e. m.

Motioner orri vissa ändringar i gällande författningar angående säkerheten
å handelsflottans fartyg m. m. (Forts.)
kungörelse den 4 september 1939, att mörkläggningsanordningar skulle vidtagas
å fartygen till skydd mot luftangrepp, och man föreskrev bl. a. att
ombord skulle finnas »minst 40 liter sand, 2 skyfflar oell 1 yxa för varje
påbörjad 1000-tal registerton av fartygets bruttodräktighet». Det där med
yxorna skulle väl vara höjden av noggrannhet och ansvarskänsla. Men ett
mindre antal yxor bar nian väl aldrig haft ombord på ett sådant här fartyg.
Kollegiets ansvarskänsla gjorde sig däremot icke påmind i så stor utsträckning
så att man exempelvis kom sig för att ge föreskrifter örn skyddsanordningar
mot kulspruteeld från flygplan. Det borde man ju annars ha gjort åtminstone
för deni som navigera fart3’gen och som ha att stå till rörs och icke
kunna lämna sin plats under ett luftanfall. Men kommerskollegium anser,
att allt som kunnat föreskrivas också blivit gjort till skydd för sjöfolket. Mot
detta svär bl. a. vad sjötekniske konsulenten, kapten Bergström, anfört i en
rapport till kommerskollegium, där han konstaterar följande: »Det synes mig
emellertid vara odisputabelt, att krigsförlisningarna vid flera tillfällen medfört
större förluster i människoliv än som ''normalt’ borde vara fallet.» Detta
yttrande talar för sig självt och står i strid mot det utlåtande, som finns i
handlingarna angående den av oss väckta motionen.

Så ha vi frågan örn paravanskydd mot minor. Den frågan tarvar sina alldeles
särskilda kommentarer. Den 3 november 1940, örn jag icke minns fel, ställde
regeringen icke mindre än 1 miljon kronor till kommerskollegiums förfogande
för anskaffande och anbringande av paravaner å fartyg. Redarna skulle
icke behöva bidra med mer än halva kostnaden för dessa anordningar, och
därtill skulle de få premielättnader, örn de voro nog vänliga att använda sig
av detta skyddsmedel. Tiden gick emellertid utan att några fartyg blevo utrustade
med dessa paravaner, trots att de voro anskaffade för dryga kostnader
för staten. Paravanerna vilade tryggt i marinens förråd, och lejdbåt efter lejdbåt
gick till botten. Vi minnas alla namnen »Remmaren», »Brazil», »Sveajarl»,
»Argentina» och »Uddeholm». Dödsbuden duggade tätt över sjömännens
hemmavarande anhöriga. Man är ense örn, att samtliga dessa olyckor med största
sannolikhet förorsakats av förankrade minor. De krigförande staterna hade
under tiden i stor utsträckning utrustat sina fartyg med paravaner, men i Sverige
diskuterade man fortfarande paravanernas effektivitet. Redan den 31
augusti 1939 hade kommerskollegium tilldelats fullmakt att föreskriva att fartyg
i riskfyllda farleder skulle utrustas med paravaner, men kommerskollegium
tvekade fortfarande. Man ansåg sig nämligen ha kommit underfund
med, att paravanerna kanske icke skulle bli så effektiva vid sjöhävning, och
kommerskollegium slog sig alltså ned och väntade tydligen på vackert väder.
Men ute bland allmänheten började en allmän opinion göra sig gällande, och
frågan fördes i början av innevarande år inför riksdagen dels genom nu behandlade
motioner och dels i form utav en interpellation. Jag vill alldeles särskilt
fästa uppmärksamheten på det svar, som handelsministern lämnade den
17 februari i år på en interpellation angående skyddsåtgärder för sjöfolket,
och jag citerar ur protokollet från detta sammanträde bl. a.: »Chefen för marinen
vände sig i skrivelse den 2 november 1942, alltså strax efter ''Remmarens’
undergång, till representanter för de i lejdtrafiken engagerade rederierna, och
tillrådde dessa att utrusta lejdfartygen med paravanskydd samt meddelade tilllika,
att utbildningen av fartygens personal i paravanskyddets hantering kunde
lämnas genom försorg av chefen för Västkustens marindistrikt. Utrustningen
av lejdfartygen med skyddssvep rönte emellertid även nu motstånd, enligt uppgift
i första hand från lejdfartygens befälhavare, varför chefens för marinen
framställning icke ledde till någon åtgärd från rederiernas sida.» Handels -

Måndagen den 28 juni 1943 e. m.

Nr 27.

Motioner örn vissa ändringar i gällande författningar omgående säkerheten

å handelsflottans fartyg m. m. (Forts.)
ministern hade vid det tillfället låtit- leda sig bakom ljuset. Förhållandet var
nämligen det att på ett möte med ett 20-tal befälhavare på lejdbåtar, vilket
möte hölls efter denna interpellationsdebatt i riksdagen, meddelade kommendörkapten
Unerus, själv kontrollofficer på lejdfartyg, att fartygsbefälhavarna
icke blivit tillfrågade angående paravanutrustningen. Det var alltså rena
rama, ja, man får väl icke säga annat än oriktiga uppgifter från rederiernas
sida, som handelsministern hade tagit för goda. Trots att fartygsbefälhavarna
aldrig varit tillfrågade angavs ogenerat från redarhåll, att det var från fartygsbefälhavarnas
sida som motstånd mot denna utrustning kommit till synes.
Jag beklagar, herr talman, att reglerna för riksdagsanförandenas innehåll lägga
hinder i vägen för mig att karakterisera redarna med det ordval de äro värda,
efter det att ett dylikt avslöjande kommit fram. Med detta är det emellertid
klart, att redarna i främsta rummet äro ansvariga för att paravanskyddet icke
kommit till användning förrän i slutet av mars 1943. Men därnäst och nära
nog i jämnbredd med redarna äro myndigheterna ansvariga härför. Det gäller
dock härvidlag många människoliv. Man har sagt, att paravanerna kanske icke
äro effektiva, men enbart på misstanken att de kanske icke voro så effektiva
under sjöhävning har man uraktlåtit att under tre år utrusta fartygen med
paravaner trots att staten anslagit en miljon kronor för ändamålet och paravanerna
legat i marinens förråd. Man kan ju icke säga, att paravanerna äro
ineffektiva, ty då skulle man ju icke heller i mars i år ha beslutat örn användandet
av paravaner. Man har bara sökt komma undan en åtgärd med vars hjälp
många människoliv skulle ha räddats, och först när olycksbuden verkat så
bland folket att det blev en tillräckligt bred opinion, ja, först då förmådde sig
myndigheterna att fullgöra vad som tidigare varit deras plikt. Först i kraft
av detta kunde man övervinna redarnas motstånd mot denna åtgärd. Jag tycker
icke att redarna skola kunna komma undan ansvar för detta genom att
hålla en tyst minut till åminnelse av bortgångna sjömän, när de hålla sina bolagsstämmor,
för att sedan övergå till granskningen av räkenskaperna. Räkenskaper
som för tre rederikoncerner under åren 1940 och 1941 utvisade en
vinst å förlista fartyg å 44,500,000 kronor. Redarna vilja ha eskortskydd i stället
för para vansky dd. Varför? Jo, därför att då får staten betala allt. Författaren
Josef Kjellgren hade rätt, när han i anledning av förslaget örn uppförandet av
ett sjöfolkets monument skrev följande i en huvudstadstidning: »Kriget har
strukit vart 20 :e namn i Sjöfolksförbundets medlemsmatrikel. Det sjöfartsmonument
som bör resas — innan man börjar tvista örn brons eller granit — heter
effektivare arbetsskyddslag.» Däri har författaren rätt. Sjöfolket står i
undantagsställning även när det gäller rätten att genom egna ombud ombord
å fartygen övervaka anordningarna mot olycksfall. Sjöfolket har visserligen
rätt påkalla syn, men då skall minst halva besättningen vara ense därom. Samtidigt
utsätta sig också sjömännen för risken att få betala den kostnad eller
förlust, som synen medfört, för den händelse inspektionsmyndigheten skulle
finna att det hela var obefogat. Därför blir det icke så många anmälningar
men i stället öka olyckornas anini. Dessa sistnämnda voro 1941 400. 1939 voro
de uppe i 2,500. År 1923 skedde i medeltal 1.6 olyckor per dag, och är 1939
voro de uppe i 7 per dag.

En del åtgärder i bär ifrågavarande avseende ha vidtagits sedan den nu
behandlade motionen väcktes. Den förordning, som jag tidigare talat örn och
som man utfärdade fyra dagar efter krigsutbrottet, har blivit förbättrad, men
dessa åtgärder täcka icke pil något sätt vad vi begärt i vår motion och vad den
syftar till. Jag vill dessutom inom parentes säga, att här klagar man över att
riksdagen blir så försenad och att dc sista ärendena mäste forceras därför att

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1943 e. m.

Motioner om vissa ändringar i gällande författningar angående säkerheten
å handelsflottans fartyg m. m. (Forts.)
de kungl, propositionerna komma fram så sent. Men vad är orsaken till att en
mängd frågor, som förelågo såsom enskilda motioner redan vid riksdagens början,
också skola sparas till riksdagens sista dagar? En del åtgärder ha som
sagt redan blivit vidtagna på detta område, men de speciella föreskrifter, som
finnas för sjöfolket beträffande deras olycksfallsskydd, ersätta icke de föreskrifter,
som sjöfolket saknar i och med att de äro ställda utanför lagen örn
arbetarskydd. De nya föreskrifterna örn livbåtarna äro vidare icke av det innehåll,
att de tekniska vinningarna på området utnyttjats såsom bort ske, och
slutligen äro de utfärdade bestämmelserna örn utrustning av fartygen med pararavanskydd
så utformade, att de gälla endast fartyg i oceanfart. De täcka
alltså icke vårt yrkande, att denna skyddsåtgärd skall vidtagas på alla fartyg
i fart där minfara råder, och därför ber jag, herr talman, att trots de åtgärder,
som äro redovisade i detta utskottsutlåtande, få yrka bifall till motionen
nr 266 i andra kammaren.

Herr Lundgren: Herr talman! Det är bara ett par erinringar jag vill göra.
Det är ju ett faktum, att sedan motionerna rörande säkerhetsbestämmelserna
väcktes i riksdagen, har Kungl. Maj :t beslutat verkställa särskilda utredningar
rörande handelsfartygens bärgningsredskap, varvid i stort sett de i motionerna
framförda önskemålen beaktats. Vissa av dessa utredningar äro redan slutförda,
och nya kompletterande förordningar ha utfärdats, varjämte andra väntas
inom den närmaste tiden. Utskottet har under sådana förhållanden icke
kunnat fatta annat beslut än utskottet har gjort.

Jag vill emellertid i anledning av motionerna i första kammaren nr 181 och
i andra kammaren nr 266, i den mån de beröra arbetarskyddet för sjöfolket,
säga, att det synes mig icke för närvarande lämpligt att just nu upptaga den
frågan till behandling, ty det är icke endast arbetarskyddet, som bör bli föremål
för revision, utan även tillsynen över arbetstidslagen och bemanningsbestämmelserna.
Under sådana förhållanden bör man icke rycka ut en del ur
sammanhanget, utan man bör söka se till att få allt detta ordnat samtidigt.

Det är emellertid en sak som jag skulle vilja påtala nämligen det sätt på
vilket redare ha handlat under nuvarande krig. Redan 1941 godkände kommerskollegium
en självlänsande och självresande motorlivbåt. Den motorbåten
fick mycket ampla lovord av en hel del sjöfartsintresserade. Emellertid hade
uppfinnaren inget kapital, så att han icke kunde låta bygga båten. När motorbåten
icke fanns till, var det ju icke möjligt för redare att köpa båten, men
om det hade funnits aldrig så litet intresse för saken, så hade naturligtvis ett
varv kunnat åtaga sig att bygga motorlivbåten. När det emellertid icke fanns
något intresse för saken, och det icke heller fanns någon förordning att just
precis den motorlivbåten skulle finnas ombord på fartygen, var det givetvis
inget varv som vågade sig på att bygga den. Örn man alltså haft något som
helst intresse för saken, hade man kunnat få en ordentlig motorlivbåt, men då
detta intresse saknades, så kunde redarna komma undan kostnaderna för dess
anskaffande genom att hänvisa till att båten icke fanns i marknaden.

Utskottet har uttalat den förhoppningen, att Kungl. Maj :t och sjöfartsmyndigheterna
skola ha sin uppmärksamhet riktad på förevarande spörsmål, och
därför anser jag mig kunna yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Lindberg i Stockholm: Herr talman! Jag har begärt ordet, ehuruväl
jag icke kan komma med något annat yrkande än utskottet, oaktat jag måste
bekänna, att jag icke är riktigt tillfreds med det utlåtande, som utskottet har
lågt fram på kammarens bord.

Måndagen den 28 juni 1943 e. m.

Nr 27.

Motioner om vissa ändringar i gällande författningar angående säkerheten

å handelsflottans fartyg m. m. (Forts.)

Den här säkerhetsfrågan för sjöfolket har ju diskuterats i många olika sammanhang
och vid många olika tillfällen, och man tycker nog, att hela problemet
borde varit färdigt för en ordentlig och effektiv lösning vid detta tillfälle.
Man hade ju t. o. m. förväntat, att säkerhetsfrågorna bort vara lösta
långt tidigare, men det tycks vara någonting, som effektivt bromsar upp alla
sådana åtgärder, som föreslås till säkerhet för liv och lem ombord för de
svenska fartygen och för all del kanske även på andra nationers fartyg. Vad
det beror på är litet svårt att säga, men förmodligen hänger det samman med
de internationella behandlingsformerna för säkerhetsfrågor till sjöss. Det är
troligt, att det är på det sättet. Man hör nämligen många gånger ifrån vissa
håll sägas, att man skall vänta och se, hur man internationellt kommer att lösa
dessa frågor, och att det icke är lämpligt, att den ena nationen så att säga går
före den andra, när det gäller säkerhetsåtgärder ombord.

Det bör ju annars sägas ifrån, att när det gäller säkerhetsföreskrifterna i
fråga om livräddningsmaterielen, så har det, höll jag på att säga, ända sedan
sekelskiftet icke skett någon egentlig förändring. Vissa prov ha ju visserligen
utförts ombord på en del fartyg. Sålunda ha dels motorlivbåtar anskaffats,
dels har man satt motorer i smärre livbåtar. Man har emellertid låtit
motorerna och motorbåtarna stå utan någon egentlig tillsyn. Därför har det,
när de skulle sjösättas och användas, visat sig, att motorerna icke fungerat,
och då har man använt det som argument för att motorlivbåtar icke skulle
vara särskilt bra. Nu är det ju klart, att motorlivbåtarna äro behäftade med
en del nackdelar, som man icke får lämna alldeles ur sikte, när man resonerar
om, huruvida det skall finnas motorlivbåtar. En motor i en livbåt får naturligtvis
icke vara så stor och tung, att båten sjunker och försvinner, därest den
skulle bli i det närmaste vattenfylld. Båtens flytkapacitet måste vara så avpassad,
att den orkar hålla sig i marvatten också med motor och besättningsmännen
ombord. Det är man nog på det klara med överallt. Därför erfordras
naturligtvis särskilda konstruktioner för de livbåtar som skola förses med
motorer.

Nu har ju utskottet hänvisat till den utredning som har igångsatts rörande
säkerhetsåtgärderna, i första hand livbåtarna, och därmed också sagt, att man
hoppas, att myndigheterna lia sin uppmärksamhet riktad på dessa frågor. Det
får man naturligtvis förutsätta, att myndigheterna Ira, men man kan ställa
sig frågande, när man ser på den utredning som är slutförd. För det första
är det ju så, att själva utredningens resultat är skäligen magert. I denna utrednings
förslag föreskrives. att det skall finnas motorlivbåtar på fartyg på

2,000 bruttoregisterton. Det betyder således fartyg örn 3,800 ä 4,000 tons lastkapacitet,
d. v. s. endast oceangående fartyg. Alla andra, alltså den stora
massan av vårt sjögående tonnage, skulle således icke behöva lia motorlivbåtar.
De skulle klara sig därförutan. Vidare föreskrives i en del fall åtminstone, att
det skall vara större segelyta på de livbåtar, som finnas, men såvitt jag kan
finna av utredningen har man icke föreskrivit någon sådan ändring, att livbåtarna
också skola kunna segla. Under sådana förhållanden är det enligt min
mening bra litet vunnet med att man föreskrivit större segelyta. Annars hade
det ju funnits möjligheter att införa centerbord och sådana saker, så att båtarna
skulle kunna segla icke bara med vinden utan även mot vinden, ty
det kan hända, att medvinden för dem längre från det land eller den kust, där
besättningen skulle kunna räddas, och således utlämnar den åt en säker död på
de stora havsvid derna.

Emellertid har sjöfolksförbundets ledamot i denna kommitté gått med på
och reservationslöst undertecknat den utredning, som är verkställd. Jag förhindra
kammarens protokoll 1942. Nr 27. 5

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1943 e. m.

Motioner om vissa ändringar i gällande författningar angående säkerheten
å handelsflottans fartyg m. m. (Forts.)
står, att han har gjort det, icke därför att han är nöjd med det förslag, som
kommittén har kommit till, utan för att det överhuvud taget skulle kunna bli
något förslag ifrån kommittén, måste han avstå från att reservera sig, ty redarnas
representanter och även andra ha reserverat sig. Det var bra nära, att
det blivit reservationsmajoritet och följaktligen icke något förslag alls blivit
framlagt. Därför har man ju varit tvungen att ta det lilla, som har stått till
buds.

Det förefaller mig förvånansvärt, att svenska redare och varför icke också,
de myndigheter, som ha närmaste uppsikten över dessa förhållanden ombord
på fartygen, äro ganska njugga med föreskrifter, när det gäller säkerheten ombord
på våra fartyg. Det förefaller som om man skulle vara rädd för att vidtaga
några effektiva åtgärder, och man tycks också vara ytterst förskräckt för
att införa någonting, som är nytt och icke under en rad år prövat och erkänt
vara fullt dugligt. Jag mäste i det sammanhanget medge, att det kan naturligtvis
vara svårt, när det ena projektet efter det andra dyker upp, att välja
ut det som bäst skulle lämpa sig ombord på fartygen, men den svårigheten får
väl icke avskräcka så mycket, att man låter bli att undersöka det som även
synbarligen kan vara till stort gagn för de ombordvarande. Det har exempelvis
förutom de uppfinningar i fråga örn båtar, som här tidigare äro omnämnda,
uppfunnits ett, såvitt jag förstår, förbättrat system för att sätta livbåtarna i
sjön, en helt förbättrad livbåtsdävert med firningsanordning, som gör det möjligt
för de, vi kunna gärna säga, skeppsbrutna att gå i båten, innan den lösgöres
ifrån däverten, där den är upphängd, och själva fira ned sig. Det reses en
massa svårigheter att utprova denna nya dävert och detta firningssystem, och
den ena föreskriften örn hur det skall vara vid provningar o. s. v. avlöser den
andra, och något resultat kommer man alldeles säkert icke till med den nya
anordningen, så länge detta krig varar, utan det får väl som mycket annat anstå
tills kriget är slut och någon intresserad person tar hand örn detta och själv
bekostar alltsammans. Jag tycker nog, att man ifrån utskottets sida skulle ha
kunnat begära, att säkerhetsföreskrifterna bleve föremål för utredning och
omredigerade och att hela denna förordningsfråga skulle underkastas riksdagens
prövning, sa att det bleve större möjligheter att följa med föreskrifterna.
Det räcker nämligen icke, åtminstone som det nu ser ut, att bara överlåta åt
en myndighet att verkställa vad sjölagen föreskriver i säkerhetshänseende.

I det sammanhanget kanske det också bör sägas, att den bemanningsfråga,
som det talades örn här före middagen, också är en säkerhetsfråga av första
ordningen. Örn det skulle vara möjligt att på ett riktigt sätt utnyttja de paravaner,
som nu finnas eller skola finnas ombord på en del fartyg, måste det finnas
en tillräckligt stor besättning för att sköta denna säkerhetsattiralj. Det är
ju också klart att det ur säkerhetssynpunkt, när det gäller själva fartygets navigering,
är nödvändigt med en fulltalig besättning, som kan utföra det arbete
som är den ålagt. Det räcker icke med den föreskrift, som finns i sjölagens
§ 5 a), där det heter, att fartyget skall vara tillräckligt och väl bemannat. Det
är för knapphändigt, då det överlämnas åt alltför många att avgöra hur stor
besättningen skall vara för att den skall vara tillräcklig.

Jag bär sagt det här, därför att det kan ju hända, att det kan ha någon nytte
med sig vid den diskussion, som framdeles kommer att föras i hithörande
frågor. Jag mäste säga örn det säkerhetscirkulär, som för ögonblicket gäller,
att det är icke så förfärligt gott för de ombordvarande att följa alla de föresknfter,
sorn där äro uppräknade, detta även av det skälet, att det finns en del
livräddningsattiraljör som kunna och må utbytas av andra. Jag skall emellertid
icke lasta kommerskollegium för detta cirkulär. Det har varit oprövade sa -

Måndagen den 28 juni 1943 e. ni.

Nr 27.

Motioner om vissa ändringar i gällande författningar angående säkerheten

å handelsflottans fartyg m. m. (Forts.)
ker, som man inte velat stänga ute, och det kan ju hända, att det har varit
ganska nyttigt att bestämmelserna äro vagt formulerade, men just den omständigheten
utnyttjas av en del, som icke äro så förfärligt nogräknade, när det
gäller att skaffa ombord säkerhetsmaterielen på fartygen. Jag kan i det
sammanhanget säga, att ännu i slutet av 1940 fanns det fartyg, som icke
hade brytt sig örn att skaffa ett dugg av det som såsom minimum måste finnas
ombord på flottarna enligt det cirkulär, som vi från sjöfolksförbundets sida
utfärdade vid krigsutbrottet med föreskrifter därom, detta i trots av att kollegium
också utfärdat order på ungefär samma saker. Vi måste ifrån förbundets
sida i vissa fall blockera speciella fartyg, innan man kunde förmå deras befälhavare
att anskaffa denna livräddningsattiralj. Därför är det icke uteslutet,
att en hel del befälhavare ha sagt, att de icke önskade några paravaner ombord
på fartygen. Varför befälhavarna i en hel del fall ha ställt sig så där oförstående
för livräddningsattiraljerna är omöjligt för mig att uttala mig om. Det
måste väl emellertid vara några skäl. Jag vågar ju inte tro, att det har varit
efter påtryckning från höga vederbörande på rederikontoren. Men det får ju
misstänkas, även om det inte får direkt sägas. Nu skall man väl emellertid
hoppas, att både myndigheter och redare efter vad som har förevarit skola bli
litet mera angelägna att vidtaga de åtgärder, som kunna vidtagas för säkerheten
till sjöss.

Jag måste också säga några ord med anledning av vad herr Persson i
Stockholm yttrade örn alla de människoliv, som gått förlorade. Det bör kanske
inte stå oemotsagt i kammarens protokoll, att dessa människoliv gått förlorade
endast på grund av bristande säkerhetsanordningar ombord på fartygen.
Det är nog riktigt, att en hel del liv gått tillspillo på grund av brister härutinnan,
men detta är i varje fall inte alla, och rätt skall väl i alla fall vara rätt.
Det förhåller sig ju så, att detta krig —• jag tror jag har sagt det någon gång
förut här i kammaren -— har varit mera inhumant än något annat krig och
i synnerhet mera inhumant än det förra världskriget. Om jag minns rätt
existerar det internationella bestämmelser örn att undervattensbåtar eller örlogsfartyg,
som ämna sänka ett handelsfartyg, skola varna handelsfartyget
i förväg och ge besättningen tid att gå i livbåtarna, och att de även ha skyldighet
att se till, att livbåtarna komma i närheten av någon kust, där det
finns utsikter för besättningen att rädda sig. Dessa internationella föreskrifter
följdes i stort sett under det förra världskriget. Man fick i flera fall höra
talas om att undervattensbåtar — de voro tyska den gången — hade tagit livbåtarna
på släp och fört dem i närheten av någon kust, dit besättningen kunde
rädda sig. Det förekom också många fall, där undervattensbåtarna hade tagit
besättningarna ombord och fört dem till tysk hamn. Det hände också vid flera
tillfällen — jag var själv med örn ett — att en undervattensbåt prejade ett
handelsfartyg och meddelade: där och där finns en skeppsbruten besättning,
gå och rädda den! Under detta krig har man inte hört talas örn mer än ett
enda sådant fall, där besättningen har blivit omhändertagen av den torpederande
undervattensbåten. När som nu ett fartyg sänkes utan föregående varning
och besättningen inte får mer än några sekunder på sig att sätta ut livbåtarna
och företaga andra räddningsåtgärder, är det klart, att många flera
människoliv skola gå tillspillo än vad fallet var under förra kriget. Det kan
ju även sägas, att flyget har bidragit till denna utveckling. Det har ju —
som jag viii också tidigare påpekat — hänt, att värnlösa livbåtsbesättningar
eller skeppsbrutna, smil legat på flottar, blivit beskjutna nied kulspruteeld
från flygmaskiner. Det kan naturligtvis ställas under diskussion, huruvida det
inte varit mera humant att skjuta dessa människor lin att hila deni ligga, kvar

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1943 e. in.

Motioner om vissa ändringar i gällande författningar angående säkerheten
å handelsflottans fartyg m. m. (Forts.)
och svälta eller frysa ihjäl, men nog tycker man att förfaringssättet är ganska
omänskligt. Vad jag nu anfört utgör ju inte på något sätt något försvar för
den omständigheten, att man inte har vidtagit fullt effektiva åtgärder, i varje
fall inte vidtagit åtgärder i så stort utsträckning som varit möjligt, till sjömännens
skydd.

Jag har som jag tidigare sade på grund av omständigheterna ingen möjlighet
att nu ställa något annat yrkande än det utskottet har kommit till,
och jag ber att med denna kanske något underliga motivering få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr Persson i Stockholm: Herr talman! Jag tyckte att herr Lindberg i
Stockholm talade så bra i början, att jag gjorde den reflexionen, att detta kan
väl aldrig hålla till slutet. Det gjorde det inte heller. Herr Lindberg polemiserade
i slutet av sitt anförande mot mig i stycken, där jag inte gjort de påståenden,
som han lägger i min mun.

Jag har nämligen aldrig sagt, att alla människoliv som gått förlorade skulle
1m förlorats på grund av att man icke vidtagit erforderliga säkerhetsåtgärder.
Någonting sådant skulle jag nämligen inte kunna stå för. Jag har endast fäst
uppmärksamheten vid att alla de lejdbåtar, som gått under, ha gjort det under
en tidsperiod, då man underlåtit att förse fartygen med paravanskydd. Det
framgår av handlingarna att av alla tecken att döma ha samtliga dessa gått
under efter att ha blivit minsprängda. Det har dock därvid gällt minor som
varit förankrade. Tror man då på paravanskyddets effektivitet, måste man ju
även kunna påvisa att många människoliv skulle ha kunnat räddas, örn myndigheterna
hade gjort sin plikt tidigare.

Den olycksfallsstatistik, som finnes tillgänglig, visar inte klart och tydligt
hur många människoliv, som förlorats på grund av bristande säkerhetsåtgärder.
Kommerskollegium har inte heller någon sådan statistik att framlägga. Kommerskollegium
har nöjt sig med att försöka räkna ut hur många olycksfall
som inträffat på grund av att sjöfolket använt sprit. Det är den gamla vanliga
käpphästen. Jag tycker man skulle försöka få fram en tillförlitligare statistik
även på andra områden.

Herr talman! I övrigt har jag intet att tillägga utan vidhåller mitt yrkande.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr förste vice talmannen
gav först beträffande motionerna 1:181 och II: 266 propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå samt bifall i stället till nämnda
motioner; och blev utskottets berörda hemställan av kammaren bifallen.

Härefter biföll kammaren på av herr förste vice talmannen därå given proposition
utskottets hemställan i fråga örn motionen II: 149.

§ 3.

Förslag till Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 63, i anledning av dels Kungl.
lag angående Maj :ts proposition med förslag till lag angående begränsning av dyrtidstillägg
begränsning å lön och pension, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

av dyrtidstil lägg

å lön och Genom en den 28 maj 1943 dagtecknad proposition, nr 320, vilken hänvisats
pension, m.m. till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade Kungl. Maj :t, under
åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll,
föreslagit riksdagen att

dels antaga ett vid propositionen fogat förslag till lag angående begränsning
av dyrtidstillägg å lön och pension,

Måndagen den 28 juni 1943 e. m.

Nr 27.

Förslag till lag angående begränsning av dyrtidstillägg å lön och pension,

m. m. (Forts.)

dels ock samtycka till att Kungl. Majit efter utfärdande av lag i ämnet
meddelade sådant förordnande, som i lagens 1 § avsåges, att gälla tills vidare.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft två i
anledning av densamma inom riksdagen väckta motioner, nämligen nr 317 i
första kammaren av herr Linderot och nr 451 i andra kammaren av herr Persson
i Stockholm m. fl. I motionerna, vilka voro likalydande, hade hemställts,
att riksdagen måtte avslå propositionen.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, med avslag å motionerna 1:317
och 11:451,

dels antaga det genom förevarande proposition framlagda lagförslaget,

dels ock samtycka till att Kungl. Maj :t efter utfärdande av lag i ämnet meddelade
sådant förordnande, som i lagens 1 § avsåges, att gälla tills vidare.

Reservationer hade avgivits av herr Linder, fru Johansson och herr Lundegren,
vilka yrkat avslag å propositionen.

Herr Linder hade angivit särskild motivering för sitt avslagsyrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och yttrade därvid:

Herr Lundgren: Herr talman! Jag har inte kunnat ansluta mig till utskottets
hemställan, då jag anser att förevarande lag hårdast kommer att drabba de
arbetargrupper, som före kriget inte lyckats uppnå en dräglig arbetsinkomst
och som till följd av bestämmelserna örn dyrtidskompensation numera ha kommit
i ännu sämre löneläge än tidigare.

Såvitt jag kan förstå kommer § 4 i förevarande lagförslag att lägga hinder
i vägen för varje som helst försök att förbättra det rådande löneläget. Det
kan visserligen vara möjligt, att man vid förhandlingar med arbetsgivaren kan
framföra sådana motiv och att det i övrigt föreligger sådana förhållanden, att
en förbättring av lönerna skulle vara möjlig utan att man kommer i konflikt
med lagens fjärde paragraf. Men med den erfarenhet jag har från dylika
förhandlingar är jag övertygad örn att arbetsgivarna sedan lagen trätt i kraft
komma att vägra att träffa någon som helst överenskommelse, som är förenad
med en löneökning.

Sedan överenskommelsen örn kompensation för dyrtiden kom till stånd mellan
landsorganisationen och Svenska arbetsgivareföreningen har det icke förekommit,
att någon arbetargrupp i strid mot denna överenskommelse har etablerat
konflikt för att uppnå ett bättre löneläge. Det har förekommit att vissa av de
lägst avlönade arbetargrupperna framställt krav örn förbättring av sina löner,
men då har det varit med medgivande ifrån landsorganisationen. Jag var i
tillfälle att för någon tid sedan taga del av landsorganisationens verksamhetsberättelse
för år 1942, och jag fann där, att det icke fanns någon arbetargrupp,
som icke hade varit fullt lojal emot den överenskommelse, som träffats
mellan landsorganisationen och arbetsgivareföreningen. Men däremot kunde jag
finna, att en del arbetsgivargrupper hade vägrat att godkänna denna överenskommelse
och därigenom åstadkommit en lönekonflikt.

Jag tror mig våga påstå, att utskottet vid behandlingen av förevarande fråga
varit ganska tveksamt örn det skulle vara lämpligt att införa den föreslagna
lagen. Man gör med denna lag ett ingrepp på ett område, där man sedan mångå
år tillbaka har varit van att genom ömsesidiga överenskommelser få till stånd
bestämmelser örn lönerna, överenskommelser, som under de sista femton åren —
det vågar jag påstå •— ha varit till båtnad för båda parterna. Visserligen är

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1943 e. m.

Förslag till lag angående begränsning av dyrtidstillågg å lön och pension,

m. m. (Forts.)

den ifrågavarande lagen avs*edd att bli en kristidslag, som kommer att upphöra
så snart det nuvarande kriget är överståndet. För min del vågar jag dock
tro, att det bade varit bättre, örn utskottet hade kunnat finna något annat medel
att stävja illojala strävanden att skaffa sig ännu högre betalning än att
komma med föreliggande lagförslag.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

I detta anförande instämde fru Johansson och herr Holm.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Den lag, som riksdagen nu behandlar
och sorn åsyftar att begränsa dyrtidstillågg å lön och pension m. m., är dels
principiellt av stor räckvidd, dels kominer den att praktiskt taget bli ett oerhört
hinder i arbetarklassens och därmed jämförliga löntagares strävanden att
förbättra sina existensvillkor.

Enligt denna lag skall arbetsgivare, som ger arbetare högre dyrtidstillägg
än vad som anses gängse, liksom sådana arbetare, som mottaga detta, kunna
dömas till dagsböter och i vissa fall till fängelse i upp till sex månader. Med
dyrtidstillägg jämställas löneförhöjningar, som avse att anpassa lönen efter
de stigande levnadskostnaderna. Vidare möjliggör denna lag på administrativ
väg en sänkning av lönen — låt oss kalla denna del av lönen för dyrtidstilllägg
— när denna är högre än den lön, som utgår för flertalet arbetare inom
en grupp. Det är meningen att tillsätta en särskild lönenämnd, som skall ha
att övervaka, att lagen efterleves. Vid angivelse, även från enskilda personer,
har den att ingripa och förvisa tredskande till domstol för behandling av saken.
Arbetsgivare måste utlämna sina löneböcker för granskning i sådana fall;
vägrar han ådömes han böter. Arbetsgivare och arbetare, som eventuellt inte
skulle lämna korrekta uppgifter örn de löner, som utbetalas respektive erhållas,
kunna även dömas till böter.

Denna lag har tillkommit som ett resultat av den s. k. söderlundska utredningen
örn löne- och prisstopp och åsyftar, såsom det heter i utredningen, att
förhindra inkomststegringar. Den har motsvarigheter endast i Tyskland och
Italien, men formellt förefaller det som örn straffsatserna skulle vara högst
tilltagna i Sverige. Lagen har dessutom retroaktiva verkningar, vilka — örn
man bortser från lagstiftningen i de fascistiska länderna — måste betraktas
som unika. Detta är väl en förklaring till att lagrådet i sitt yttrande säger,
att lagen ur principiell synpunkt är ägnad att väcka starka betänkligheter.
Den inte bara beskär avtalsfriheten på ett viktigt område; genom att den
kränker, säger lagrådet, »redan bestående rättsförhållanden kommer den därjämte
i strid med en av de viktigaste principerna på vilka vår rättsordning
vilar».

Att lagen har framlagts av den nuvarande regeringen måste även betraktas
som ganska märkligt ur den. synpunkten, att den procentuella kompensationen
för prisstegringen knappast i något land blivit så låg som i Sverige. Jag påpekade
häromdagen att arbetarna i England erhålla full kompensation för prisstegringen.
I den utredning, som åtföljer Kungl. Maj:ts proposition, påvisas,
hur man till och med i Finland betalar en betydligt högre procentuell kompensation
för prisstegringarna än som utgår i Sverige.

Delina lag kriminaliserar som synes vissa försök att. förbättra existensvillkoren.
Jag måste tyvärr även karakterisera lagen som en klasslag, då den ju i
verkligheten endast riktar sig mot arbetarklassen och jämförliga löntagare och
helt gynnar kapitalisterna. Ty ingen kan väl påstå, att en lag'', som avser att
hindra kapitalister att betala ut högre löner, skulle vara riktad mot dessa.

Måndagen den 28 juni 1943 e. m.

Nr 27.

Förslag till lag angående begränsning av dyrtidstilläg g å lön och pension,

m. m. (Forts.)

Lagen är alltså uteslutande riktad mot arbetarklassen och likställda, och därför
är den en klasslag. Denna lag kommer, örn den i dag genomföres, att bli
ett utomordentligt medel att avvisa arbetarkrav örn löneförbättringar, då kapitalisterna
ju endast kunna hänvisa till att det föreligger en lagstiftning, som
förbjuder dem att höja lönerna.

Genom att lagen försöker att normalisera nu utgående låga löner även för
mindre grupper, som ha högre löner, och genom att den utgör ett direkt hinder
för mindre grupper att utnyttja ett gynnsamt konjunkturläge för att förbättra
lönevillkoren, kommer den redan vid upptakten att bromsa varje försök från de
samlade löntagargruppernas sida att förbättra sina existensvillkor. Denna lag
skapar alltså det för kapitalisterna gynnsamma utgångsläget, att staten övertar
ansvaret för lönepolitiken och att arbetarklassen vid sina försök att förbättra
lönerna i verkligheten hädanefter kommer att möta staten som motståndare,
d. v. s. som representanten för de samlade arbetsköparintressena.

Lagens nedrighet framgår ju även därav, att den syftar till att maximera
lönerna, medan riksdag och regering hittills inte ha funnit någon anledning
att exempelvis vidtaga åtgärder för att framtvinga dyrtidskompensation^ för
alla de arbetare och likställda löntagare, som fortfarande inte erhållit något
lönetillägg för de väldiga levnadskostnadsstegringar, som ägt rum. Ty^det finnes
alltjämt inte så få sådana, som fortfarande arbeta utan att ha erhållit någon
ersättning för prisstegringarna. _ _

Landsorganisationens ledning har i en för mig alldeles obegriplig blindhet
tillstyrkt denna lag. Den borde inte kunna förbise det mycket allvarliga faktum,
att den därmed knäsätter en alldeles ny lönepolitisk princip. Medan man
tidigare både teoretiskt och praktiskt måste uppställa som mål att skydda
arbetskraften mot alltför hård utsugning, godtar man här en lag, vars syfte
inte är att skydda arbetskraften utan kapitalisterna, alltså skydda ^dem som
köpa arbetskraften mot arbetarnas och andra löntagares löneanspråk. Hade
man inte L.O.-ledningens eget uttalande att hålla sig till, skulle man tro att
man drömde, när man ser att den har tillstyrkt någonting dylikt. Nåja, i
rättvisans namn skall jag erkänna, att den har gjort en reservation. L.O.-ledningen
tycker, att man skall i alla fall inte döma arbetare till fängelse för
att de mottagit en högre lön än de enligt denna lag skulle vara berättigade
till, utan nöjer sig med att kapitalisterna skola åka in för att de utgivit en
sådan. .

Finansministern lämnar bl. a. följande märkliga motivering för lagen:
»Värjo försök att genom lönehöjningar bereda kompensation för en av varubrist
orsakad prisstegring utgör ett allvarligt hot mot penningvärdet. Det är
därför angeläget att kompensationsförfarandet såvitt möjligt begränsas.» Märk
uttrycket »en av varubrist orsakad prisstegring»! Ja, varubristen är ett faktum,
och den blir på många områden alltmera påträngande för var dag som
går. Såvitt jag kan förstå accepterar finansministern genom detta sitt uttalande,
att varubristen får förorsaka fortsatta prisstegringar, och innebörden i
hans uttalande är enligt min mening, att han väntar sådana ytterligare prisstegringar
och att man därför behöver lagen. Vi diskuterade för några dagar
sedan penningpolitiken i denna kammare, och jag skall därför inte här inga
på denna sida av saken, ehuru det är klart för alla, att det är den som skall
vara ett slags bakgrund för detta lagförslag. Jag hävdade redan då och jag
understryker det ytterligare i dag, att det är ingenting annat än vidskepelse
när man tror, att inflationen kan förhindras genom en omfördelning av nationalinkomsten
på olika folkgrupper. Jag hävdar fortfarande, att det finns
bara ett medel att bekämpa inflationen framgångsrikt, och det är att öka
framställningen av konsumtionsvaror.

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1943 e. m.

Förslag till lag angående begränsning av dyrtidstillägg å lön och pension

rn. m. (Forts.)

''Arbetarklassen har i Sverige erövrat majoritet i riksdagen. Nog borde det
val därför te sig ganska märkligt, att man då skulle kunna stifta en lag, som
hotar arbetaren med upp till ett halvt års fängelse, örn han mottager den
Ion, som hans arbetsgivare på grund av förhållandena skulle vara tvingad att
betala honom. Vi ha ju knapphet på arbetskraft inom vissa områden. Tack
vare denna knapphet ha arbetarna inom dessa områden en chans att få litet
bättre betalt än tidigare. Så tillgick det exempelvis under förra världskrigets
senare skede och åren närmast efter detsamma, 1918 och framför allt 1919
1920 och 1921, då knappheten på arbetskraft bland annat pressade upp arbetslönerna
ovanför den reallönenivå som arbetarna hade 1913. Det är klart
att man förutsätter, att en, liknande tendens skulle kunna framträda nu. Det
är därför uppenbart, att denna lag för den som köper arbetskraften måste
vara av utomordentlig betydelse.

„ Till detta utskottsutlåtande har fogats en reservation, i vilken yrkas avslag
pa propositionen. Den är formulerad av herr Linder i första kammaren och
har även understötts av två av denna kammares ledamöter.

i.-/Iurx:itiaIiman! Med det Jag här anfört skall jag be att för min del få yrka
bil ali till denna reservation.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss: Herr talman!
Jag -skall inte använda många ord för att motivera, varför en lag av detta
slag, som från många synpunkter — inte minst från löntagarnas synpunkt
~ mäste förefalla. stötande, har ansetts så önskvärd, att dessa betänkligheter
ha övervunnits. Emellertid vill jag till en början erinra örn att det är ett misstag
att säga, att denna lag kan användas för att hindra förbättringar av löntagarnas
ställning. Denna lag skulle, örn den hade varit i tillämpning, icke ha
kunnat hindra den stegring av t. ex. lantarbetarnas löner, som skett. Inte heller
skulle den ha kunnat förhindra den stegring av skogsarbetarnas löner, som
skett ganska långt utöver genomsnittet av de förbättringar, som löntagarna
i övrigt erhållits. Lagen knyter sig nämligen endast till sådana överenskommelser,
varigenom lönen stiger automatiskt med prisstegringen, och där överenskommelsen
är av sadant slag, att denna stegring överstiger vad som för löntagare
i .allmänhet gäller. Lagen är avsedd såsom ett medel att understödja
den stora huvudmassan av landets arbetare inte endast i deras strävan att
vinna den kompensation för dyrtiden, som de kunna anse vara skälig'' oell möjlig,
utan också att hjälpa dem, när det gäller att hindra, att enstaka grupper
genom sin egen taktik skulle kunna störa resultatet av de strävanden, som den
stora huvudmassan av arbetarna ha ansett vara riktiga. Det är alldeles uppenbart,
att detta hade varit utgångspunkten, när landsorganisationen har kunnat
tillstyrka en lag av detta slag. Örn LO hade menat att sådana kompensationsbestämmelser
av samma slag som de, som teoretiskt gälla för Stockholms
stads löneanställda, hade varit önskvärda och lyckliga för huvudmassan av
Sveriges arbetare, hade LO säkerligen valt en annan taktik än den den nu
valt. LO har i stället kommit till den uppfattningen, att en dylik fullständig
kompensation för dyrtiden icke är möjlig vid varubrist. Man har då valt den
begränsade kompensationens väg. Det har för LO varit ett naturligt önskemål,
att dess politik skulle kunna genomföras utan störningar. Det förefaller därlör
sorn om man kan bortse fran diskussionen örn hur man genom denna lag
skulle kunna hindra löntagare nied låga löner att få förbättring i sin levnadsstandard.
I denna lag finns ingenting, som hindrar den förbättring av penmngloneriia,
som de stora arbetarorganisationerna skulle vilja genomföra för
att hindra den starka försämringen av reallönerna. Däremot hindrar denna lag

Måndagen den 28 juni 1943 e. ra.

Nr 27.

Förslag till lag angående begränsning av dyrtidstillägg å lön och pension,

m. m. (Forts.)

— som jag förut framhållit — enstaka grupper att rubba de förhållanden,
som den stora massan av löntagare ansett vara acceptabla.

Motiveringen för denna lag är dels saklig och dels — skulle jag vilja säga

— mera logisk. Jag förmodar att det förefaller de allra flesta stötande att
under en utveckling av våra försörjningsförhållanden, där den stora huvudmassan
av folket måste finna sig i en försämring av sin levnadsstandard, enstaka
grupper — av vilket slag de vara må, löntagare, kapitalägare, affärsmän
o. s. v. — kunde visa på ett skriftligt avtal och förklara, att de voro tillförsäkrade
att icke behöva tåla någon minskning av sin reala levnadsstandard,
vad som än kunde hända hela det svenska folket i övrigt. Jag tror inte att det
är möjligt för ett samhälle att acceptera en sådan ståndpunkt.

Dylik kompensation kan anses rimlig för sådana befolkningsgrupper, som
befinna sig i ett sådant läge, att de helt enkelt inte kunna finna sig i en sänkning
av sin verkliga levnadsstandard. Vi ha som bekant redan gjort dylika
undantag. Det var ingen som höjde sin röst mot höjningen av folkpensionerna
för att ge folkpensionärerna full kompensation för dyrtiden. Ingen har kommit
på den tanken att avslå höjningen för folkpensionärerna under motivering,
att det samtidigt föreligger ett förslag till en lagstiftning, som innebär att man
inte kan ge full kompensation. Man har gått ut ifrån att de befolkningsgrupper,
som befinna sig i ett sådant ekonomiskt läge, att de icke tåla en sänkning
av sin reala levnadsstandard, kunna ges full och gärna till och med mer än
full kompensation, örn man finner en sådan möjlig. Däremot, örn detta nödläge
inte föreligger utan endast det förhållandet, att en grupp av medborgare helt
enkelt skulle kräva att bli särskilt privilegierade under hänvisning till att
gruppen i fråga hade skriftligt avtal på att bevaras vid sin levnadsstandard
samt med helt bortseende från hur förhållandena därigenom skulle gestalta
sig för övriga löntagare, måste dylik kompensation i det helas intresse förhindras.
Det vore inte riktigt, örn den stora massan av löntagarna skulle acceptera
en sådan osolidarisk inställning. Den vore dessutom helt enkelt omöjlig,
då sådana avtal, vilka inte skulle få brytas, äro ogenomförbara. Det är visserligen
riktigt, att enstaka löntagargrupper — på sätt jag nyss angivit — kunna
kräva och även erhålla full kompensation. Detta kan genomföras, även örn
det måste ske med en eftersläpning, som gör att vederbörande aldrig få den
fulla kompensationen. Emellertid, örn alla löntagare skulle ingå sådana avtal
och av sina arbetsgivare få sig tillförsäkrade full kompensation för alla prisstegringar,
har i avtalet införts någonting som är ogenomförbart. När hela
samhällets försörjningsförhållanden försämras, kan nämligen inte den stora
massan av löntagarna behålla sin verkliga levnadsstandard. Ur den synpunkten
äro sådana avtal, som jag här åsyftar, av det slaget, att det är riktigt
att sätta deni ur kraft under förhållanden, som man får bedöma med hänsyn
till det läge, som intriider, när denna lag skall träda i tillämpning — örn detta
nu någonsin skall behöva ske.

Jag måste i detta sammanhang tillägga, att det starkaste argumentet för
att nu taga denna lag är, att den under sådana förhållanden med allra största
sannolikhet icke behöver tillämpas. Om däremot lagen skulle avslås, har man
därmed sagt åt dessa mindre grupper, att de mycket väl kunna kräva vad som
faktiskt står skrivet i deras avtal. Riksdagen skulle i så fall ha sagt att det
funnes ingenting, som hindrade dessa grupper från att fullfölja sina avtal.
Jag förmodar att först om detta verkligen skulle inträffa, skulle väl kanske
tili och med herr Hagberg i Luleå bli villig att överväga, örn inte en lag av
den nu föreslagna tyllén vöre behövlig. Jag tror således att man för att slippa
att tillgripa och verkligen använda en lag av detta slag måste göra en — vad

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1943 e. ra.

Förslag till lag angående begränsning av dyrtidstillågg å lön och pension,
m. m. (Forts.)

jag skulle vilja kalla — moralisk gest, som innebär, att riksdagen förklarar,
att avtal, som skulle sätta en enskild grupp i ett väsentligt bättre läge än den
stora massan av löntagare, icke böra genomföras.

Till denna frågas ytterligare belysande kan jag dessutom framhålla, att vi,
när detta lagstiftningsarbete började, inte hade hunnit så långt, att vi vågade
tänka oss ett pris- och lönestopp. Även om man hade börjat tänka härpå, var
man i varje fall inte så fast övertygad om att det skulle lyckas. Vid det tillfället
fanns det verkligen i de kretsar, som hade att avgöra frågan om vilken
lönepolitik som skulle föras från de stora löntagarmassornas sida en viss oro.
Exemplet från dessa enstaka grupper med den fulla kompensationen utövade
ett skadligt och störande inflytande på avtalsförhandlingarna. Örn också denna
fara nu inte är så uppenbar, som den var då, skulle jag dock tro att, örn
man genom att förkasta detta lagförslag gåve ett handtag åt de mindre grupper,
som liksom vilja svika solidariteten med den stora massan av löntagare,
skulle dessa grupper åberopa just att riksdagen inte velat gå med på en sådan
lag. Jag tror att risken då skulle uppstå på nytt.

Jag vill slutligen framhålla att trots all den tveksamhet, som enligt vad var
och en förstått hela tiden har rått och alltjämt råder kring detta lagstiftningsarbete
— en tveksamhet, som kommit till uttryck i olika instanser och inte
minst framgår av utskottsmajoritetens utlåtande —• har dock denna tveksamhet
inte varit av den tyngd, att den kunnat motväga de argument, som tala
för att det ändå till sist är bäst att lagen blir antagen.

Fröken Hesselgren: Herr förste vice talman! Efter departementschefens
anförande behöver jag inte gå in på några detaljer. Jag anser mig dock skyldig
att stryka under vad herr statsrådet nämnde örn att utskottet varit tveksamt,
när det gällt att antaga denna lag. Utskottet har varit mycket tveksamt,
och en av orsakerna härtill var nog från början den känslan, att man icke
kunde vara säker om att inte lagen skulle ha en menlig inverkan på legitima
löneuppgörelser. Utskottet har försökt att skriva så att det klart kommer
fram, att så icke är förhållandet. Nu har detta faktum ytterligare strukits
under av departementschefen. Jag tror därför att man kan vara ganska lugn
på den punkten.

En ytterligare omständighet till att det varit så svårt för utskottet att tillstyrka
denna lag har varit den möjlighet, som 3 § erbjuder att bryta redan ingånget
avtal. Det är således här inte endast fråga örn att hindra nya avtal,
som skulle favorisera vissa grupper, utan lagen har också givit Kungl. Maj:t
en möjlighet att bryta redan ingånget avtal. Det har för många inom utskottet
känts som en synnerligen stor svårighet att acceptera detta, vilket också tagit
sig uttryck i en reservation till utlåtandet. Jag måste erkänna att jag personligen
kände en mycket stor svårighet att acceptera Kungl. Maj :ts förslag på
denna punkt. Att majoriteten inom utskottet ändock stannade för Kungl.
Maj:ts förslag berodde på vad departementschefen antydde nämligen att vi,
örn vi, sedan lagen en gång framlagts, avslogo den, då skulle göra större skada
än örn vi amtogo den. Ett avgörande skäl för tillstyrkande av lagförslaget har
vidare varit att lagen —- på sätt angives i dess första paragraf ■— överhuvud
taget inte får användas annat än vid krig, krigsfara eller eljest under utomordentliga
av krig föranledda förhållanden. Lagen är således av provisorisk
natur och avsedd endast för rena undantagsfall. Sedan man vägt de olika
skälen för och emot lagen, har man således stannat för att antaga densamma.
Jag måste dock erkänna att man accepterat lagen med mycket starka
olustkänslor.

Måndagen den 28 juni 1943 e. m.

Nr 27.

Förslag till lag angående begränsning av dyr tid stillä g g å lön och pension,

m. m. (Forts.)

Herr förste vice talman! Såsom tillhörande majoriteten i utskottet vill jag
nu yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr Persson i Stockholm: Herr talman! Endast ett pär ord i anledning av
den tendens som alltid gör sig gällande att använda de kommunalanställda
i Stockholm såsom det spöke, med vilket man söker skrämma för att få lagar
antagna, till exempel en lag som denna, vilken man likväl vill tillstyrka trots
att man från det håll, som exempelvis fröken Hesselgren representerar, förklarar
sig vara principiell motståndare till densamma.

Finansministern yttrade i sitt anförande, att man har funnit det stötande,
att enskilda grupper fått mera än andra i dyrtidskompensation, och jag förstår
mycket väl, att han då avsåg förhållandena i Stockholm. Ja, nog är det
många, som funnit förhållandena i Stockholm stötande. Men det har inte
legat så mycket i just detta, att tjänstemännen där haft fördelaktigare överenskommelser
med sina arbetsgivare än vad anställda på andra områden ha.
Det stötande i fallet Stockholm har legat däruti, att man där har tjänstemän,
som ha en grundlön på 2,200 kronor örn året, och dessutom tjänstemän,
som ha en grundlön på 22,000 kronor örn året och därutöver. Sedan har man
kommit och sagt till dessa olika grupper av tjänstemän, att nu skall var
och en av er avstå procentuellt lika mycket av er lön för att på det sättet
hjälpa staden att bära krisens bördor. Den som har 2,200 kronor i grundlön
tvingas alltså att avstå 14 procent av det dyrtidstillägg, till vilket han har
laglig rätt, men man tvingar icke den, som har 22,000 kronor i grundlön, att
avstå mera. I detta förhållande har det stötande momentet i vad gäller fallet
Stockholm legat och dessutom i de metoder, som man har använt för att vinna
gehör för sina krav på att även de lägst betalda skulle avstå 14 procent av
dyrtidstillägget. Man återinförde svarta listor och tillgrep de mest småaktiga
trakasseringsåtgärder för att på det sättet tvinga även de lägst betalda
att avstå dessa 14 procent. Nu kommer man som kronan på verket med lagstiftningsåtgärder.
Man fruktar tydligen, att man icke i fortsättningen med
samma metoder som tidigare skall kunna förmå de lägst betalda att avstå så
mycket av det, som de lia laglig rätt till.

Finansministern sökte vidare påvisa, att denna lag icke kommer att ha betydelse
i andra fall än då enstaka grupper få högre dyrtidskompensation än
vad det stora flertalet får och att lagen alltså endast skulle drabba dyrtidstilllägg
i ordets egentliga mening. När juristerna emellertid få tag i denna vagt
skrivna lag, där det talas örn att med dyrtidstillägg skall också jämställas
sådant, som man med skäl kan antaga vara avsett som dyrtidstillägg, ehuru
det fått ett annat namn, och när de tolka den efter sitt sinne och för sina
uppdragsgivares räkning, så misstänker jag att resultatet icke kommer att bli
så oskyldigt, som finansministern här sökt göra gällande. För övrigt blir det
ju nu så, att även om arbetarna i ett företag kunna påvisa ett aldrig så gott
driftsresultat med goda vinster för företagaren, så berättigar detta förhållande
i alla fall icke arbetarna till högre lön eller högre dyrtidstillägg.

Denna lag har principiellt sådan betydelse, att det är alla skill för arbetarmajoriteten
i riksdagen att följa reservanterna.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag å såväl
utskottets hemställan som Kungl. Maj:ts förslag i ämnet; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1943 e. m.

§ 4.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 64, i anledning av väckta motioner
angående lagstiftning om förbud mot nedläggande av industriella företag.

Utskottets hemställan bifölls.

§ Ö.

lagomvillkor- föredrogs första lagutskottets utlåtande, nr 49, i anledning av dels Kungl.
lig frigivning aJ ds proposition med förslag till lag örn villkorlig frigivning m. m., dels ock
m. m. i ämnet väckta motioner.

Genom en den 7 maj 1943 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 252, vilken behandlats av första lagutskottet, hade Kungl. Maj :t under åberopande
av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag örn villkorlig frigivning;

2) lag örn ändrad lydelse av 4 kap. 3 § strafflagen;

3) lag örn ändrad lydelse av 2 § lagen den 22 april 1927 (nr 107) örn förvaring
av förminskat tillräkneliga förbrytare; och

4) lag örn ändrad lydelse av 4 § lagen den 1 juli 1898 (nr 68 s. 1) innefattande
vissa bestämmelser örn beräkning av strafftid.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft två i
anledning av densamma inom riksdagen väckta motioner, nr 263 i första kammaren
av herr Wagnsson och nr 376 i andra kammaren av herr Hedlund i
Östersund.

Utskottet hemställde,

Åi) att riksdagen — med förklaring att riksdagen funnit vissa ändringar
böra vidtagas i förslaget till lag örn villkorlig frigivning — måtte för sin del
antaga av utskottet framlagda förslag till

1) lag örn villkorlig frigivning;

2) lag örn ändrad lydelse av 4 kap. 3 § strafflagen;

3) lag örn ändrad lydelse av 2 § lagen den 22 april 1927 (nr 107) örn förvaring
av förminskat tillräkneliga förbrytare; och

4) lag örn ändrad lydelse av 4 § lagen den 1 juli 1898 (nr 68 s. 1) innefattande
vissa bestämmelser örn beräkning av strafftid;

B) att riksdagen i anledning av motionerna I: 263 och II: 376 måtte i skrivelse
till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville för nästa års riksdag
framlägga förslag örn ersättning från och med den 1 januari 1945 åt tillsynsmän
för villkorligt frigivna; samt

C) att nyssnämnda motioner i övrigt måtte anses besvarade genom utskottets
hemställan under A).

Reservationer hade avgivits:

Ilo) av herrar Linnér och Gezelius, vilka ansett, att utskottet bort hemställa,

A) att de genom propositionen nr 252 framlagda förslagen till lag örn villkorlig
frigivning, lag om ändrad lydelse av 4 kap. 3 § strafflagen samt lagom
ändrad lydelse av 2 § lagen den 22 april 1927 (nr 107) om förvaring av
förminskat tillräkneliga förbrytare jämte motionerna måtte av riksdagen avslås;
samt

Måndagen den 28 juni 1943 e. m.

Nr 27.

Förslag till lag om villkorlig frigivning m. m. (Forts.)

B) att riksdagen måtte för sin del antaga av reservanterna framlagt förslag
till lag örn ändrad lydelse av 4 § lagen den 1 juli 1898 (nr 68 s. 1) innefattande
vissa bestämmelser om beräkning av strafftid.

2 :o) av herr Branting; samt

3:o) av herr Werner, som hemställt, att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts
förevarande proposition och de i anledning därav väckta motionerna samt i
skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit måtte efter förnyad prövning
för nästa års riksdag framlägga nytt förslag till lagstiftning i ämnet.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Werner: Herr talman! Till det föreliggande utlåtandet har jag avgivit
en reservation, i vilken jag inledningsvis har sett mig nödsakad att vända mig
mot den anhopning av stora frågor, som förelagts riksdagen till behandling i
själva slutspurten. Örn man till nöds tvingas acceptera en sådan ordning beträffande
ekonomiska frågor, vilkas behandling icke kan uppskjutas, så måste
man däremot mycket bestämt reservera sig mot att lagstiftningsfrågor av
djupt ingripande betydelse föreläggas riksdagen vid en sådan tidpunkt, att
riksdagen tvingas behandla dem i forcerat tempo. I ett land, där lagstiftningen
uppbäres av folket självt, är det nödvändigt att lagstiftningen vilar på en
starkt utbredd rättsuppfattning liksom även att den lagstiftande församlingen
dels beredes möjlighet att överväga ett lagförslags innehåll och verkningar,
dels medges tid till en noggrann prövning. Jag måste emellertid tyvärr konstatera,
att dessa båda förutsättningar icke föreligga i nu förevarande fråga.

Framläggandet av detta lagförslag redan i år har icke betingats av att lagen
skall tillämpas vid en näraliggande tidpunkt. Utskottet säger tvärtom självt,
att lagen icke kan tänkas börja tillämpas förrän den 1 januari 1945. Vid sådant
förhållande ställer man frågan, örn det verkligen var nödvändigt att i
riksdagens sista timme framlägga detta stora lagförslag till riksdagsbehandling.
Man har härigenom icke fått tid att grundligt behandla förslaget och
genomtänka de mycket betydande förändringar i den kungl, propositionen, som
utskottet har sett sig nödsakat vidtaga. Jag ber att få påpeka, att ändringar
ha skett i icke mindre än 12 paragrafer.

Örn jag nu bortser från detta förhållande och övergår till att något beröra
lagens principiella innehåll, så torde de ärade kammarledamöterna vid genomläsandet
av propositionen ha funnit, att lagförslagets 1 § innehåller bestämmelse
örn obligatorisk frigivning efter viss tid av samtliga straffarbets- och
fängelsefångar, som blivit dömda till straff av sex månader eller däröver. Man
må dock ha rätt hysa viss tvekan rörande denna obligatoriska frigivning, eftersom
den ju kommer att gälla även sådana element, som måste anses vara
farliga för samhället eller för sig själva och beträffande vilka det kan vara
nödvändigt att de få uttjäna sitt straff. De äro kanske icke heller vid en sådan
frigivning mottagliga för den rättelse och. den fostran, som man avser skall
ligga just i denna villkorliga frigivning. Läser man vidare i lagförslaget finner
man, att 2 § genom bestämmelse örn fakultativ frigivning ger ett instrument,
medelst vilket man efter prövning av individens förutsättningar, hans
brottslighet och hans mottaglighet för fostran kan gallra klientelet och plocka
ut dem, som just skulle kunna få nytta av denna villkorliga frigivning. Därmed
förskjutcs, menar jag, tyngdpunkten i lagförslagets huvudtanke från 1 §
till 2 §. Jag vill passa på att deklarera, att jag icke på något sätt är motståndare
till tanken på frigivning, men jag anser, att frigivning icke skall ske utan
sådan föregående individuell prövning av den straffade, som ger möjlighet att
gallra klientelet i stället för att släppa samtliga.

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1943 e. m.

Förslag till lag erni villkorlig frigivning m. m. (Forts.)

Till förslaget lia fogats mycket ingående och invecklade bestämmelser. Med
frigivning^ följer en prövotid, som är olika för olika strafftider, och man har
infört en institution, som man i förslaget kallar tillsynsmannainstitutionen.
Man har nämligen icke ansett sig kunna utan vidare frigiva de straffade utan
att samtidigt skapa ett organ för tillsyn och eftervård. Man måste emellertid
ställa sig tveksam dels till huruvida detta organ verkligen får möjlighet att
fylla de avsedda uppgifterna, dels huruvida det kommer att bli möjligt att
anskaffa lämpliga personer för denna övervakning. Tusentals fångar komma
ju att friges efter kortare tid än den, för vilken de dömts, och skola då sättas
under övervakning.

Man frågar sig också, hur kostnaderna komma att ställa sig för denna tillsynsmannainstitution.
Om dessa kostnader finns det ingen utredning gjord i
den kungl, propositionen, och under den korta tid, som stått utskottet till huds
för frågans behandling, har det icke heller varit möjligt att förebringa någon
sådan utredning.

I fråga örn lagens tillämpningsföreskrifter föreligger det också en rad av
stora frågetecken, som det icke heller varit möjligt att få besvarade under utskottsbehandlingen.
Jag har därför icke kunnat finna annat än att hela frågan
nu borde avslås för att återkomma i form av ett nytt förslag till en kommande
riksdag, varigenom också de synpunkter, som ha framkommit dels i reservationerna
och dels under utskottets handläggning av frågan, kunna underställas
departementets och lagrådets prövning. När man vet hur noggrant den
svenska lagstiftningen arbetar och hur noga man överväger varje lagförslag,
i all synnerhet örn lagförslaget ingriper på straffverkställighetens och straffrättens
område, så förefaller det i någon mån avvika från gällande ordning att
nu i brådskans tecken tvingas antaga ett lagförslag, beträffande vilket man
icke har kunnat klart göra sig reda för hur det kommer att verka och vad det
kommer att kosta och hur det kommer att utformas i tillämpningen. Ur denna
synpunkt har jag för min del ansett ett avslagsyrkande vara det enda riktiga.
Jag skulle vilja rikta ett råd till kammaren att följa reservanterna i deras avslagsyrkande
och begäran örn en skrivelse till Kungl. Majit med anhållan, att
frågan i form av en ny proposition i god tid förelägges ett kommande års
riksdag.

Det skulle vara mycket att tillägga beträffande tillämpningsdetaljerna, men
jag förmodar, att den andra reservanten i denna kammare, herr Gezelius, själv
kommer att utveckla dessa synpunkter. Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till yrkandet i den av mig vid utskottsutlåtandet fogade reservationen.

Herr Gezelius: Herr talman! Det lagförslag som nu i uppbrottets timma
förelägges riksdagen är ett genomgripande och betydelsefullt förslag som berör
flera i det svenska straffsystemet nu ingripande problem örn vilkas rätta
lösning delade meningar rått och alltjämt råda.

Förslaget örn en obligatorisk villkorlig frigivning är en nyhet på det kriminalpolitiska
området vars verkningar icke kunna helt överblickas. I yttranden
över det sakkunnigförslag som ligger till grund för Kungl. Maj:ts proposition,
ha flera myndigheter uttalat principiella betänkligheter mot förslaget.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län anförde sålunda bland annat, att förslaget närmast
syntes ha karaktären av ett socialt experiment vars resultat vore tvivelaktigt,
och Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet. fann på anförda
skäl förslaget örn obligatorisk villkorlig frigivning vara i behov av förnyat
övervägande i vissa väsentliga hänseenden och ansåg skäl tala för att överhuvud
icke för närvarande utbygga institutet villkorlig frigivning med

Måndagen den 28 juni 1943 e. m.

Nr 27.

Förslag till lag om villkorlig frigivning m. m. (Forts.)
en obligatorisk sådan. Även inom lagrådet uttalades vid dess granskning av
förslaget betänkligheter mot ett alltför brådstörtat genomförande av den föreslagna
reformen. Även den som i likhet med mig gärna instämmer uti att den
tankegång som ligger till grund för det nu framlagda lagförslaget är värd
synnerligt beaktande och liksom jag önskar, att frågan skall föras framåt,
måste emellertid säga sig, att här är fråga örn en lagstiftning som i hög grad
kräver noggrann omprövning och synnerlig eftertanke både ur principiella
synpunkter och med hänsyn till dess praktiska verkningar.

Tid till ett noggrant övervägande har emellertid icke givits. Den 8 mars
1943, fyra dagar före propositionstidens utgång, remitterade Kungl. Majit
förslaget till lagrådet för yttrande. Lagrådet behövde nära två månader för
sin granskning och avgav sitt yttrande först den 5 maj i år. Då lagen icke torde
varit avsedd att träda i kraft förrän tidigast den 1 januari 1945, synes det
ha förelegat all anledning för Kungl. Majit att med iakttagande av stadgandet
uti 54 § riksdagsordningen låta bero med framläggandet av proposition i
ämnet till höstriksdagen i år eller till 1944 års lagtima riksdag. Så skedde
icke. Kungl. Majits förslag kom första lagutskottet tillhanda den 18 maj eller
vid en tidpunkt, då utskottet delvis till följd av samarbete med andra utskott
var mycket arbetsbelastat. Utskottet hade enligt min mening bort avvisa förslaget,
särskilt som detsamma icke kunde anses vara av brådskande natur och
i allt fall då utskottet fann, att förslaget måste underkastas omarbetning. I
stället forcerades frågan fram i utskottet. Visserligen stod till utskottets förfogande
en av de sakkunniga, överdirektören i fångvårdsstyrelsen, men utskottets
ledamöter saknade tid och möjlighet för egna överväganden och inhämtande
av yttrande från annan part än den som framlagt det ursprungliga
förslaget. Först samma dag som utskottets utlåtande justerades förelåg förslaget
till utskottets utlåtande i färdigt skick. Reservationstiden för detta
mycket allvarliga och genomgripande förslag blev en eftermiddag och en natt.
När ärendet nu förelägges riksdagen, sker det i uppbrottets stund med alla
de konsekvenser detta har.

Några tillräckligt bärande skäl för en sådan forcering av ärendet ha icke
förebragts. Utskottet anför ett enda skäl för frågans avgörande vid denna
riksdag, nämligen att därmed skyddskonsulentorganisationen redan från början
kan anpassas för de nya uppgifter lagen örn villkorlig frigivning ålägger dem,
och att man skulle vinna stor tidsbesparing vid utarbetandet av följdförfattninigar.
Jag kan icke undgå att beteckna denna utskottets argumentering såsom
svepskäl. I sitt utlåtande söker nämligen utskottet i annat sammanhang
göra gällande, att skyddskonsulentorganisationen mycket väl kan åtaga sig
de nya uppgifter som lagen om villkorlig frigivning skulle ålägga dem, och
vad beträffar följdförfattningarna örn vilkas innehåll man icke har någon kännedom
finns väl intet hinder för deras förberedande redan nu. Det är för övrigt
anmärkningsvärt, att skyddskonsulentorganisationen skall träda till redan den
1 januari 1944, under det att utskottet förutsätter, att lagen om villkorlig frigivning
skall träda i kraft först den 1 januari 1945. Reflexionerna göra här
sig själva. Saken skulle för övrigt varit i ett annat läge, om icke utskottet
funnit, att Kungl. Majits förslag icke kunde godtagas, samt trots den korta
tid som stod utskottet till buds ansett sig kunna vidtaga väsentliga förändringar
i Kungl. Majits förslag. Det förefaller därför naturligt, örn Kungl. Majit
i justitiedepartementet med tillfredsställelse skulle se en remiss av ärendet,
särskilt som det av utskottsutlåtande! framgår, att en del av ändringsyrkandena
framst lillis med icke ringa tveksamhet. Mindre naturligt skulle det
förefalla, om chefen för justitiedepartementet skulle förklara sig nöjd med
de ändringar i icke mindre lin 12 paragrafer av lagförslagets 21 paragrafer

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1943 e. m.

Förslag till lag om villkorlig frigivning m. m. (Forts.)
som utskottet föreslagit efter en relativt kort behandling av ärendet. Jag förmodar
också, att finansministern och regeringens övriga medlemmar för
övrigt gärna skulle vilja ta sig en funderare på de ekonomiska konsekvenserna
av utskottets förslag. För närvarande saknas varje utredning angående förslagets
ekonomiska verkningar.

Jag anser mig skyldig närmare motivera mitt påstående, att lagförslaget berör
flera i det svenska straffsystemet djupt ingripande problem, örn vilkas lösning
delade meningar rått och alltjämt råda. Då den korta reservationstid som
stått till buds icke medgivit en närmare motivering av detta påstående, nödgas
jag ta kammarens uppmärksamhet och tid i anspråk för en närmare motivering.
Att denna inte kan göras uttömmande beror uteslutande på förhållanden varöver
jag icke kan råda.

Mot själva principen att samhället bör underlätta för den frigivne att övervinna
svårigheterna under den första tiden efter frigivningen samt att anpassa
sig efter det normala arbetslivet torde intet vara att erinra. Frågan är emellertid,
örn denna samhällets eftervård skall utsträckas till ett socialt experiment
som i ivern att fånga in så många som möjligt för en samhällelig tvångsuppfostran
sträcker sig utöver det verkliga behovet eller i varje fall får sådana
verkningar ur kriminalpolitisk synpunkt, att man bör välja en lämpligare väg.
För närvarande gäller, att en till frihetsstraff dömd person som undergått
straffarbete eller fängelse minst ett år och som avtjänat 2/3 av honom ådömt
straff kan med eget begivande villkorligt frigivas. Efter frigivningen skall han
vara underkastad en prövotid av minst ett år. Denna s. k. fakultativa frigivning
är så utformad, att den skall tillämpas, när fången under strafftiden förhållit
sig så väl, att det kan vara motiverat att efterskänka en del av straffet
och utbyta denna del mot en eftervård som åsyftar att genom tillsyn och stöd
under prövotiden hjälpa den brottslige att återgå till ett hederligt liv. Fördelarna
av denna form för villkorlig frigivning ligga i öppen dag. I motsats mot
vad fallet är vid den föreslagna obligatoriska villkorliga frigivningen kan en
uppdelning av hela klientelet efter dess behov av och mottaglighet för eftervård
genomföras. Dessutom bygger denna form dels på ett medgivande av
fången och dels på ett efterskänkande av så stor del av straffet, att eftervården
under prövotiden icke framstår såsom en påtvingad straffskärpning. Verkningarna
av denna fakultativa obligatoriska frigivning ha varit sådana, att
man här i Sverige räknar med 2.4 procent i återfallsfrekvens.

Det nu föreliggande förslaget inför emellertid vid sidan av denna fakultativa
frigivning en obligatorisk frigivning. Härutinnan föreslås i korthet följande:
Var och en som undergår frihetsstraff ej under sex månader skall alldeles
oavsett örn han skött sig väl eller icke och oberoende av örn han vill eller icke
vill frigivas då 5/o a-v strafftiden förflutit. I beslutet örn frigivningen skall fastställas
en viss prövotid. Under denna prövotid skall den frigivne förpliktas föra
ett ordentligt liv, undvika dåligt sällskap, ställa sig till efterrättelse givna föreskrifter,
göra vad han kan för att ersätta genom brottet uppkommen skada
etc. Han skall stå under tillsyn, örn icke fångvårdsstyrelsen prövar tillsyn icke
erforderlig. Detta betyder bland annat, att den frigivne under prövotiden blir
beroende av den tillsyningsman som fångvårdsanstalten styresman utsett, i
det att tillsyningsmannen äger meddela de ordningsföreskrifter han »med hänsyn
till den frigivnes karaktär och sinnesbeskaffenhet finner erforderliga».
Huvudregeln är alltså tillsyn, och prövotiden är icke maximerad utan kan
sträcka sig över en lång tidrymd. Sköter han sig inte, kan prövotiden utsträckas
ett år.

Hur detta för den enskilde kan komma att te sig beträffande straffmätningen
och hans rättssäkerhet säger sig självt. En person har t. ex. gjort sig skyl -

Måndagen den 28 juni 1943 e. m.

Nr 27.

Förslag till lag om villkorlig frigivning m. m. (Forts.)
dig till ett tryckfrihetsbrott eller politiskt brott som kan beräknas förskylla
upp till ett års fängelse. Den tilltalade begär icke villkorlig dom eller också finner
domstolen, att villkorlig dom icke bör ifrågakomma med hänsyn till exempelvis
brottets beskaffenhet. Dömes nu vederbörande till fem månaders straffarbete
eller fängelse, får han avtjäna denna tid, och därmed är straffet verkställt.
Dömes han däremot till sex månaders frihetsstraff, får han avtjäna likaledes
fem månader för att därefter underkastas en prövotid vars längd och svårighetsgrad
bestämmes av fångvårdsmyndigheterna. Hur livet under prövotiden
kommer att gestalta sig, kommer för övrigt att bero av det sätt på vilket
skyddskonsulent och tillsyningsman handha sina grannlaga uppdrag. Särskilt
för det fall att frigivningen skett mot den dömdes vilja, måste den framstå såsom
en straffskärpning. Såsom en ledamot av lagrådet framhållit torde det för
övrigt med fog kunna göras gällande att jämväl den som en gång förbrutit
sig mot landets lagar har rätt att, sedan han sonat sitt brott genom att avtjäna
honom ådömt straff, få i viss mån ordna sitt liv på egen hand och själv bestämma
över sitt kommande öde. Detta torde väl gälla i varje fall då han dömts till
ett lindrigare straff.

Det är givet, att en gränsdragning alltid är förenad med svårigheter, men så
länge man inte vill differentiera fallen, bjuder försiktigheten, att man icke
sätter minimigränsen så lågt som sex månader. Man vet nämligen, att vid denna
gränsdragning av sex månader, där man för övrigt kommit in på det område
som beröres av lagen örn villkorlig dom, får man med till den obligatoriska
eftervården åtskilliga fall av straffade personer där prövotid och tillsyn måste
te sig både ändamålslösa och anstötliga bland annat som en onödig och stundom
föga rättvis skärpning av straffet.

Men den obligatoriska villkorliga frigivningen kommer icke endast att omfatta
en del personer som icke äro i behov av eftervård och åtskilliga för vilka
prövotiden kan vara till nytta, utan den kommer också att omfatta ett icke
obetydligt antal som med till visshet gränsande sannolikhet kunna antas icke
vara påverkbara genom den eftervård prövotiden avser att lämna. För detta
klientel finnes ingen annan utväg än att, örn de återfalla till ett asocialt
levnadssätt, förklara friheten förverkad eller förordna örn deras intagande
på ett hem för frigivna. Föga vore därmed vunnet.

I Norge och Finland har den obligatoriska villkorliga frigivningen genomförts
i viss mån — i Norge dock icke så långt som det här föreliggande
förslaget innebär. Likväl har man i Norge vid den obligatoriska villkorliga
frigivningen kommit upp till en återfallsprocent av 39 procent — i jämförelse
med 2.4 procent en stor siffra — och för de manliga tjuvarna kom man upp
till en återfallsprocent av 58 procent. I Finland har man gått in för ett
system som vi avvisat, nämligen att föra över obligatoriskt villkorligt frigivna
till arbetsläger och andra anstalter, och där har man kommit upp till
en återfallsprocent av c:a 17 procent. Jag åberopar detta uteslutande för att
visa, hur svårt det är att bedöma verkningarna av det förslag som nu framlagts.

Inför dessa iakttagelser måste man fråga sig, örn man icke, därest möjligheten
till en differentiering anses utesluten, borde betrakta det såsom en ur
kriminalpolitisk synpunkt lämpligare väg att utvidga området för den fakultativa
frigivningen. Hur långt den utvidgningen behöver gå, kan vara föremål
för delade meningar. Dessa grundläggande problem ha icke enligt min mening
inom utskottet kunnat genomdiskuteras, så att man för närvarande kunnat
bilda sig en bestämd uppfattning örn den rätta lösningen.

En annan fråga som varit föremål för övervägande har varit prövotidens
längd. Synbarligen i avsikt att mildra de icke önskvärda konsekvenserna av

Andra kammarens protokoll 19^3. Nr 27. G

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1943 e. rn.

Förslag till lag orri villkorlig frigivning m. m. (Forts.)
lagstiftningen som jag här förut berört, har utskottet föreslagit, att minimigränsen
för prövotiden, örn det ådömda straffet icke uppgår till ett år, skall
bestämmas till sex månader i stället för propositionens ett år. Någon maximigräns
har alltjämt icke bestämts. Gränsdragningen »minst ett år» i Kungl.
Maj:ts förslag har väl dock bestämts med hänsyn därtill, att effekten av
eftervården icke kunde inträda, örn prövotiden och tillsynen sattes lägre än
ett år. 4 § i Kungl.. Maj lis förslag bär därför den lydelsen, att prövotiden
skall motsvara den vid frigivningen återstående strafftiden dock minst ett år.
Ingen lärer dock kunna göra gällande, att prövotidens längd är direkt beroende
av straffets längd.

Ett annat spörsmål som visar vilka svårlösta problem som möta i denna
lagstiftningsfråga är följande. Då de ådömda strafftiderna falla inom ramen
för såväl den obligatoriska som fakultativa frigivningen, kommer tillämpningen
att ge egendomliga resultat. Enligt propositionen skulle sålunda, såsom
erinras i reservationen, en person, som är dömd till 15 månaders straffarbete
och vid prövning som kan ske först efter 12 månaders straffverkställighet
icke anses böra frigivas, därför att han misskött sig, eller av andra
skäl, bli obligatoriskt frigiven efter ytterligare V2 månads fängelsevistelse.
Inom utskottet har den här berörda frågan varit föremål för åtskilliga överläggningar.
Det förefaller motiverat, att Kungl. Majit beredes möjlighet att
överväga den lämpligaste lösningen av denna konflikt.

Åtskilliga andra spörsmål, herr talman, vore förvisso förtjänta av att här
upptas till behandling. De ha redovisats delvis i utskottets utlåtande och
delvis i reservationerna. Emellertid skall jag i denna sena timme icke upptaga
kammarens tid därmed. Jag är nämligen av den uppfattningen, att lagförslaget
nu bör avvisas. En detaljgranskning är varken möjlig eller nödvändig.
Jag vill nå ett positivt resultat. Att i hast stuva örn ett lagförslag som
vant föremål för utredning sedan år 1934 är icke tilltalande och dessutom
farligt. Da utskottet icke kunnat godtaga Kungl. Maj :ts förslag, och. då ett
uppskov med frågan ligger inom möjligheternas ram, förmenar jäg, att riksdagen
bör avvisa förslaget för att upptaga fragan till ny behandling vid
början av 1944 års riksdag. År 1930 avvisade riksdagen på enahanda skäl
ett lagiorslag örn lösdrivares behandling, den s. k. vanartslagen, och riksdagen
bär gott stöd för sitt beslut örn avslag uti stadgandet i 54 § riksdagsordningen
»1. Haj:t har lcke kunnat åberopa vare sig någon särskild händelse som
pakallat framläggandet av denna proposition, och icke heller att det skulle
lända landet till men, örn man lät anstå med propositionens framläggande
54 § riksdagsordningen är ett lagrum som icke borde vara- en död bokstav för
riksdagen, även örn lagrummet fallit i glömska hos regeringen.

• Pe,r,r° talma11! Jag yrkar bifall till den av herr Linnér och mig avgivna
vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr Wiberg instämde häruti.

. Herr Lindqvist: Herr talman! Efter det att de två reservanterna ha yttrat
elg mäste man ju aven fran utskottsmajoritetens sida säga några ord trots att
det ar i riksdagens uppbrottstimme. Det är ju alltid svårt att diskutera lagfrågor
i kammaren, särskilt när det gäller detaljer i desamma. Man kan ju
knappast begära, att de ledamöter som icke ha suttit i utskottet skola ha gett
sig tid^att tränga m i alla detaljer. Vad jag nu kommer att säga torde delvis
bil ett återupprepande av vad som tidigare har sagts, men örn så blir fallet får
det väl ursäktas mig.

Jag vill först erinra örn att det icke är första gången, som riksdagen har att
syssla med fragan om villkorlig frigivning. Mångå år ha ju gått, sedan riks -

Måndagen den 28 juni 1943 e. m.

Nr 27.

Förslag till lag örn villkorlig frigivning m. m. (Forts.)
dagen första gången hade den frågan uppe. Det är snart 50 år sedan. Vid 1894
års riksdag beslöt riksdagen nämligen en skrivelse till Kungl. Majit med begäran
örn en närmare utredning av frågan örn villkorlig frigivning. En sådan
utredning kom då till stånd, och år 1906 fingo vi vår första lag örn villkorlig
frigivning. Denna lag har sedan dess ägt bestånd med en liten ändring, som
genomfördes år 1918.

Förutsättningen för villkorlig frigivning är ju, som redan förut har sagts,
enligt gällande lag den, att den dömde skall ha undergått straffarbete eller
fängelse i minst ett år och att han avtjänat minst två tredjedelar av straffet.
En annan förutsättning är att omständigheterna göra det sannolikt, att den
dömde skall på fri fot förhålla sig väl. En sålunda frigiven fånge är under
viss tid, motsvarande den återstående strafftiden, dock minst ett år, ställd un-,
der viss tillsyn och hjälp.

När professor Thyrén på sin tid fick i uppdrag att framlägga förslag till en
revision av vår strafflag, var det naturligt att han även skulle komma in på
denna detalj örn den villkorliga frigivningen. Han framlade i sina principer för
en strafflagsrevision ett förslag örn villkorlig frigivning, ett förslag som sedan
i allt väsentligt tillstyrktes av 1923 års strafflagskommission. För sitt förslaganförde
denna strafflagskommission bland annat, att en fånge, som under
lång tid suttit inom fängelsets murar, vore föga rustad att övervinna alla de
svårigheter som mötte honom, när han åter blev fri. Erfarenheten, fortsatte
kommissionen, från alla länder utvisade också att proportionsvis de flesta återfall
ägde rum under det första eller åtminstone de närmaste två eller tre åren
efter strafftidens slut.

Det förslag, som strafflagskommissionen avgav år 1923, föranledde icke någon
lagstiftningsåtgärd. År 1934 uppdrog emellertid justitieministern åt en
kommitté med professor Wetter som ordförande att bland annat utreda frågan
örn revision av gällande bestämmelser örn villkorlig frigivning. Denna utredning
resulterade i ett förslag, som avlämnades den 30 september 1938, och det
är detta förslag, som efter att ha varit utsänt på remiss och genomgått vissa
förändringar nu föreligger till riksdagens avgörande.

Nu ha vi icke kunnat enas i utskottet, utan här föreligga, som kammarens
ledamöter ha sett, två reservationer av ledamöter i denna kammare och dessutom
en tredje reservation av en ledamot av första kammaren. Huvudskälet
för de två huvudreservanterna, herrar Linnér och Gezelius, har ju varit, att
man har haft för kort tid på sig för att kunna tränga in i frågan. Det må vara
deras ensak, och de må själva bedöma, om de haft tillräcklig tid till att sätta
sig in i frågan. Nu är det ju så, att riksdagens ledamöter ha mer eller mindre
att göra. En del äro så upptagna med mycket annat, att de inte kunna ägna
hela sin tid åt olika ärenden, och lia de så icke varit i tillfälle att vara med i
utskottet från början och vara med örn föredragningen av ett ärende, är det
tydligt, att det blir svårare för dem att komma in i ärendet i fråga.

När det sägs, att denna proposition har kommit in så sent, är detta en sanning
med modifikation. Propositionen är nämligen dagtecknad den 7 maj, utskottet
började behandlingen av densamma elen 4 juni, och utlåtandet är dagtecknat
den 18 juni. Man kan således inte säga, att det varit någon ovanligt
knapp tid eller att det är en proposition som kommit de sista dagarna och som
måst behandlas i allra största hast i utskottet. Jag har suttit med tillräckligt
länge för att kunna bedöma, om detta ärende tagit kortare eller längre tid än
vanligt, och jag måste säga, att nog har utskottet gnuggat denna fråga på ett
lika samvetsgrant sätt, som utskottet brukar göra.

Det nya i den lagstiftning som här föreligger är den obligatoriska frigivningen
vid sidan av den fakultativa. Örn jag förstått reservanten herr Werner

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1943 e. m

Förslag till lag om villkorlig frigivning m. m. (Forts.)
rätt — jag kunde inte få detta klart för mig i utskottet, men jag ser det av
hans reservation, och det framgår av vad han yttrat här i kammaren — så är
herr Werner en motståndare till den obligatoriska frigivningen. Herr Gezelius
har en annan uppfattning än herr Werner i detta fall. Det är emellertid tydligt,
att det här är en nyhet som införes i svensk lagstiftning, en nyhet örn vilken
man kan lia olika uppfattningar. Jag har varit medlem av strafflagskommittén
och har sålunda redan för ett tjugutal år sedan haft tillfälle att syssla
med denna fråga. Redan då hade jag den uppfattningen, att det skulle vara
bra, örn vi Hnge en obligatorisk villkorlig frigivning införd i vår lagstiftning,
Jag för min del har aldrig trott, att fängelse och fängelsevistelse kan göra
människorna bättre. Jag tror det icke än, men jag förstår väl, att vi icke kunna
vara utan fängelser. Vi kunna icke underlåta att på ett eller annat sätt
näpsa dem som begå lagöverträdelser. Men det vill jag säga, att icke äro fängelserna
några goda uppfostringsanstalter. Det kan säkerligen uppsökas bättre
anordningar än dessa.

Nu vill nian här genom den villkorliga frigivningen, den fakultativa och
den obligatoriska, söka sig fram på en annan väg än att lia de straffade
inom fängelsemurarna och sedan släppa ut dem vind för våg. Genom denna
obligatoriska frigivning kommer det ju att bli så, att alla fångar efter det
de avtjänt en viss tid, 5/« av strafftiden, skola friges. Återstoden av straffet
blir efterskänkt, under förutsättning att de frigivna föra ett laglydigt och i
övrigt ett ordentligt leverne. Örn jag fattade herr Werner rätt, så var han
särskilt rädd för att nian här skulle släppa dem, beträffande vilka man icke
vågade räkna med att de efter frigivningen skulle förhålla sig väl. Herr Werner
år icke ensam örn denna farhåga, utan det är flera som ha varit inne på samma
väg. I den kommitté som hade professor Wetter till ordförande gick man
fram på den linjen, att icke alla skulle släppas utan att örn man befarade, att
någon efter frigivningen icke skulle förhålla sig väl, så skulle han icke bli
frigiven. Men häremot avgavs en reservation till de sakkunnigas betänkande.
Det var advokaten Lindberg som reagerade häremot, och han sade, att skulle
några behöva villkorlig frigivning och få den hjälp och vård som sedan
skulle lämnas dem, så vore det just dessa människor som man var osäker på.
Han yttrade också, såsom många andra gjort, att det icke vore någon större
risk förenad därmed, ty även om de icke skulle få villkorlig frigivning, så
kunde det icke återstå mycket av strafftiden, innan man måste släppa dem,
och vore de samhällsfarliga förut, så vore de det även efter den tiden. Det
torde nog vara riktigt, såvitt jag förstår, att just dessa människor behöva
den hjälp som de kunna få efter frigivningen av de tjänstemän och do övriga
som skola stå till deras förfogande och hjälp.

Nu har ju riksdagen redan tidigare beslutat, att skyddskonsulenter skola
anställas. Sådana skola vi ha, antingen vi få denna lagstiftning eller ej. De
skola ta hand örn och hjälpa deni som erhålla villkorlig dom.

När herr Werner började sitt anförande här i kväll, påtalade han de många
ändringar som gjorts i propositionen. Jag tror, att han räknade till att det
var 12 ändringar, och herr Gezelius sade också detsamma. Men nu vet ju
herrarna, icke minst de som sitta i lagutskott, att örn man ändrar på en
paragraf, så måste man ofta ändra på många andra. Ändringarna i Kungl.
Maj :ts förslag äro icke så stora som de se ut att vara. En ändring som utskottet
gjort och som föranlett följdändringar är den, att medan Kungl. Maj :t
hade föreslagit, att såsom nu länsstyrelserna skulle besluta örn återintagande
vid straffanstalterna av dem som misskött sig, så har utskottet vidtagit den
ändringen, att beslutanderätten i detta fall icke skall ligga hos länsstyrelsen
utan i stället hos fångvårdsstyrelsen, förstärkt med två personer, en domare

Måndagen den 28 juni 1943 e. m.

Nr 27.

Förslag till lag örn villkorlig frigivning ni. m. (Forts.)
och en annan som är hemma på det sociala området, inte minst på arbetsmarknadens
område, då arbetsanskaffningen är en så betydelsefull sak när det
gäller dessa personer.

Herr Gezelius säger bär i kväll, att verkningarna av denna lag äro svåra
att överblicka. Ja, det är alldeles säkert, att de äro svåra att överblicka, men
de bli lika svåra att överblicka, om riksdagen en annan gång skall taga ställning
till denna fråga, ty verkningarna av lagen kan man icke fullt se, förrän
lagen varit i kraft något år.

Det förvånade mig att herr Gezelius, som jag trodde hade så starka sakliga
skäl för sin ståndpunkt, skulle anföra sådana argument som att det var
så många myndigheter som hade avstyrkt det föreliggande förslaget. Det är
riktigt, att det har varit delade meningar, men det stora flertalet av de myndigheter
som yttrat sig har icke avstyrkt utan tillstyrkt förslaget. Örn ledamöterna
här i kammaren lia propositionen med sig, skulle jag vilja hänvisa
till sid. 20. Där kunna ni se angivna alla de myndigheter som tillstyrkt det
föreliggande förslaget. Herr Gezelius har sålunda icke rätt när han lägger
sitt anförande så, som om det skulle varit flertalet myndigheter som avstyrkt.
Örn vi se på de yttranden som äro avlämnade, så finna vi, att även den
grupp som herr Gezelius har stark känning med, advokatsamfundet, visst
icke avstyrkt förslaget. Låt mig citera, vad advokatsamfundet sagt örn denna
sak. Jag gör det därför att det var herr Gezelius som sade, att det var
många som hade avstyrkt förslaget. Advokatsamfundet anför bland annat:
»Genomföres förslaget, skulle ett synnerligen betydande steg vara taget till
en reformering av straffrätten i human anda. Därjämte skulle man — och
denna synpunkt finner styrelsen särskilt betydelsefull —• troligen uppnå, att
straffverkställigheten finge en mer praktisk inriktning än som för närvarande
torde vara fallet, i det den lättare kunde anordnas så, att den gåve de straffade
ett stöd i deras strävan att återgå till ett samhällsnyttigt liv. Härigenom
gåves brottslingen tillfälle att under en övergångstid anpassa sig till de efter
fängelsevistelsen för honom nya och svårbehärskade livsförhållandena uti friheten.
Vidare torde fängelsemyndigheterna på detta sätt lättare få blicken
riktad på nödvändigheten av att anordna själva fängelsevården så, att möjlighet
gives straffade personer att efter utståndet straff skaffa sig sin utkomst
på legalt sätt.» • Så säger styrelsen för Sveriges advokatsamfund, och
i ungefär samma riktning uttala sig de myndigheter och organ som haft att
yttra sig örn förslaget.

När herr Gezelius säger, att det behövs en noggrann omprövning av denna
fråga, vill jag säga, att detta behövs även ifråga om alla ärenden som vi handlägga.
Jag måste säga, att en noggrann prövning har förekommit här, även örn
herr Gezelius anser, att den icke varit tillräcklig. Tiden har icke varit kort,
även örn herr Gezelius tycker, att den varit för kort. När herr Gezelius säger,
att reservanterna hade den och den korta tiden på sig för avlämnande av reservation,
så vill jag påminna herr Gezelius örn att herrarna blevo tillfrågade,
vilken reservationstid ni ville ha. Då begärde ni den tid som ni fingo. Det var
visserligen tal örn att det var en kort reservationstid, men det blev så. att
herrarna fingo den tid ni ville lia, och då förmodar jag, att det blev den lid
lii ansågo eder behöva, flin jag icke minns fel, var den längsta reservationen
skriven redan vid det tillfälle, när utskottet justerade sitt betänkande.

Jag tycker, att det icke var riktigt vackert av herr Gezelius att säga, att
utskottets motivering för ett tillstyrkande av förslaget redan nu bara var rena
svepskälet. Det är inte riktigt, herr Gezelius, att säga så, utan det är hållbara
skäl som utskottet här anfört. Vi ha anfört, att det vore av stor betydelse för
de myndigheter, som skulle ha hand örn denna lagstiftning, att de i god tid

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1943 e. ni.

Förslag till lag om villkorlig frigivning m. m. (Forts.)
finge vetskap om vad som komme att gälla för våra skyddskonsulenter oell
att det för det liela vore av stor betydelse, örn vi finge lagen i år och icke dröjde
med den till ett annat år.

Sedan slog herr Gezelius också på de strängar som ju äro lättrörliga, nämligen
de ekonomiska strängarna. Jag vill säga, att det skulle förvåna mig,
om icke detta förslag, när det genomförts, skulle visa sig vara ekonomiskt
fördelaktigt både för samhället och för den enskilde. Genom att vi genomföra
denna obligatoriska frigivning, kunna vi undvika en hel del byggnadsarbeten
vid våra fängelser och nybyggnader av fängelser. Vi kunna inte på
papperet se, vad vi tjäna, men nog skulle det vara märkvärdigt, örn icke dessa
människor som slippa sitta i fängelset hela strafftiden och få komma ut i samhällsnyttigt
arbete skulle kunna skapa större värden, än vad de kunna göra,
örn de sitta inom fängelsets murar. Ser man frågan ur rent ekonomisk synpunkt,
måste man säga, att bara ur den synpunkten, örn det icke vore ur någon
annan, borde riksdagen antaga denna lag.

dag vet val, att örn riksdagen avslår lagförslaget nu, så kunna vi mycket
val hinna att nästa år få en lag som träder i kraft 1945. Men då mista vi den
förmån som vi kunna erhålla, örn lagen antages nu, att man kan i god tid förbereda
det hela.

Herr Gezelius var också tveksam örn huruvida justitieministern skulle kunna
godtaga det ändrade lagförslag som nu föreligger från utskottets sida.
Jag vet icke, hur justitieministern kommer att ställa sig till det. Jag förmodar,
att han nu är inne i första kammaren, där man behandlar samma ärende, och
där blir i tillfälle att säga sin mening. Det skulle emellertid storligen förvåna
mig, örn justitieministern skulle lia något att invända mot de ändringar som
utskottet vidtagit. Varmt intresserad av detta lagförslag, som han är, skall han
säkerligen erkänna, att det åtminstone i vissa fall är väsentliga förbättringar
som föreslås av utskottet. Jag kan alltså inte tänka mig, att han, örn riksdagen
antager lagen, skulle råda Kungl. Majit till att icke stadfästa, vad riksdagen
har föreslagit. Det finns, herr talman, tillräckliga skäl för att riksdagen, även
om det är i sista timmen, godkänner, vad utskottet här föreslagit. Utskottet har
visst inte slarvat ifrån sig denna sak utan har mycket noggrant prövat densamma,
fastän vi kommit att icke bli fullt eniga.

Jag skulle för min del vilja på det livligaste tillstyrka andra kammaren
att godkänna, vad utskottet här föreslagit, och jag hemställer örn bifall till
utskottets förslag.

Herr Gezelius: Herr talman! Jag är i någon mån förvånad över herr Lindqvists
anförande. Vi ha så länge haft ett gott samarbete inom utskottet, att
min förvåning var rätt stor, när herr Lindqvist gav sitt anförande formen av
personliga anmärkningar mot mig, och även ifrågasatte riktigheten av mina
uppgifter. Men framförallt är jag förvånad över att herr Lindqvist så helt har
missuppfattat min argumentering.

När jag i början av mitt anförande nämnde, att flera myndigheter ställt sig
betänksamma, och därvid åberopade svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet,
så var det närmast för att ge en liten bakgrund till mitt påstående,
att det här är en mycket svår fråga som vi ha att behandla. När herr Lindqvist
sedan åberopade advokatsamfundets yttrande, vill jag säga, att jag själv harden
inställningen, att jag i princip vill gå med på en ökad villkorlig frigivning,
eventuellt också en obligatorisk sådan. Men vad jag icke kunnat ansluta
mig till, i varje fall icke utan närmare omprövning, det är, att man underkastar
personer, dömda till låt mig säga sex månaders fängelse, en obligatorisk
eftervård, ehuru man måste säga sig, att en sådan eftervård ibland icke är

Måndagen den 28 juni 1943 e. m.

Nr 27.

Förslag till lag orri villkorlig frigivning rn. m. (Forts.)
erforderlig och kanske rentav olämplig. Då har man, anser jag, lämnat den
bärande grunden för institutet obligatorisk villkorlig frigivning. Jag har under
tiden mellan den 4 och 18 juni, då utskottet behandlat denna fråga jämte andra
frågor i sammansatt utskott, försökt finna någon lösning, och jag skall kanske
redovisa, att jag trodde mig kunna finna en lösning genom att man utsträckte
tiden för det kortaste fängelsestraff, från vilket villkorlig. frigivning skall
äga rum, till ett år. Jag sade mig, att örn en person dömts till fängelse i sex
månader, så är det understundom en så pass bagatellartad förseelse det gäller,
att man mycket väl står till svars med att icke låta^honom bli underkastad en
uppfostran av samhället tvångsvis. Jag sade mig då också, att risken kanske
icke var så stor. Vi ha fått en kvalificerad villkorlig dom. Lagen därom skall
träda i kraft den 1 januari 1944. Man får tillämpa denna villkorliga dom, när
straffet går upp till ett års frihetsstraff. Sålunda kan man föra undan alla
ungdomliga förbrytare för vilka det kan ställas en så god prognos, att, de äro
värda den uppfostran som ligger i en kvalificerad villkorlig dom. Det ar emellertid
säkerligen förklarligt, att jag inte har kunnat forcera fram något genomtänkt
förslag på denna punkt.

Man kan tvista örn vad som är en skälig tid för utskottsbehandlingen av en
fråga. Men jag finner denna fråga vara så djupt ingripande för hela vårt
straffsystem och för straffverkställigheten, att de sammanträden som kunnat
hållas mellan den 4 juni och justeringsdagen den 18 juni icke varit tillräckliga,
åtminstone icke för mig, till det övervägande och den eftertanke som jag^anser
att en ledamot av utskottet bör ägna ett så stort lagförslag. Det har då, icke
varit tillfyllest för mig, att jag vid varje sammanträde haft tillgång till en
av de sakkunniga, som varit med örn att utarbeta förslaget, och som är meleher
mindre part i målet, nämligen överdirektören för fångvårdsstyrelsen.

Jag tror i likhet med herr Lindqvist, att fängelsestraffet mångå gånger inte
gör människor bättre, men jag konstaterar, att det är stommen i det svenska
straffsystemet. Det är denna stomme som man nu, säkerligen i alldeles riktig
avsikt, naggar litet på. Man skall göra det förut tvivelaktiga korta fängelsestraffet
något kortare och se till, att man i stället kari gå fram på uppfostringens
väg. Men en tvångsuppfostran av folk som icke är i behov av en sådan
uppfostran, även om den begränsas till att vederbörande är lagligen förpliktad
att iakttaga ett laglydigt och ordentligt uppträdande, undvika dåligt sällskap
och söka gottgöra den skada han gjort genom brottet etc., den^ kommer att
för många människor framstå som en skäligen onödig och många gånger
orättvis straffskärpning. Detta är för mig ett ganska avgörande skäl till att
jag kan sätta mig och fundera en stund, huruvida icke en differentiering av
detta klientel vore befogad. När vi komma till de långa frihetsstraffen, ställer
sig saken annorlunda. Den som varit inne fem eller som i detta fall sex månader
blir icke skild från miljön och arbetsanställningen på samma sätt som
den som suttit inne fyra år och skall återbördas till samhället. Där finns det
förpliktelser för samhället att se till, att vederbörande åter kommer in på arbetsmarknaden.
Det rör sig där, vill jag minnas, örn ett sjuttiotal personer
per år. Enligt det nya lagförslaget skulle man åtaga sig att återföra till det
vanliga livet och till arbetstillfällen över 1,000 personer enligt den statistik
som uppgjorts. Men denna statistik är säkerligen icke tillförlitlig. Det har
sagts, att det rör sig örn ett betydligt större antal fall, men det är också
möjligt att det rör sig örn ett mindre antal fall, örn den villkorliga domen tilllämpas
i större utsträckning.

Jag måste således, ehuru jag är varm anhängare av en reform pa detta område,
finna det betänkligt, örn det föreliggande lagförslaget nu skulle forceras
igenom i riksdagens elfte timme. Jag är för övrigt i den tråkiga situationen,

Nr 27.

Måndagen den 28 juni J 943 e. m.

Förslag till lag om villkorlig frigivning m. m. (Forts.)
att jag inte gärna kan -— då jag under den korta tid, som stått till förfogande
för reservationers avfattande, inte kunnat taga på mitt ansvar att formulera
ett förslag till ändring av lagen — ställa det alternativa yrkandet, att riksdagen,
åtminstone försöksvis såsom lagrådet har föreslagit, höjer gränsen för
den obligatoriska villkorliga frigivningen till ett år. Ett sådant yrkande
skulle nämligen komma att falla vid sidan av voteringen här. Så som vi arbeta
i riksdagen, kommer nämligen propositionen att gälla antingen bifall till
§ 1 i utskottets förslag ^eller bifall till det av mig reservationsvis framställda
yrkandet att vi skulle lata lagförslaget vila till nästa år. Jag Ilar därför, som
sa8ft, nu inte någon annan utväg än att begära att riksdagen måtte iden enda form
som är möjlig återremittera frågan, nämligen genom att avslå det här föreliggande
förslaget nied en anhållan örn att ater få det sig förelagt i januari 1944.

Herr Lindqvist var nedstämd över att jag hade kallat utskottets skäl för
att denna fråga borde avgöras redan nu för svepskäl. Det gladde mig emellertid,
att herr Lindqvist samtidigt antydde, att det var rätt ovanligt att jag använde
så starka ord gentemot utskottet.

. Jag kan emellertid inte komma ifrån att det är ett svepskäl, när man hänvisar
till att skyddskonsulentorganisationen skall träda i funktion den 1 januari
1944 och då skall arbeta med de kvalificerat villkorligt dömda. Skyddskonsulenterna
måste ju ändock vara beredda att taga emot de villkorligt frigivna
överhuvud taget, ty vi äro ju i princip ense att så skall ske, och örn
lagens ikraftträdande uppskjutes till den 1 januari 1945, finns det god tid
för utarbetande av följdförfattningar. Utskottet använder därför mycket rik;
tigt i stället det uttrycket, att man skulle vinna en stor tidsbesparing.

Men jag frågar då: kan detta anses vara ett bärande skäl för att riksdagen
nu i uppbrottets stund jag upprepar det — skall utan närmare eftertanke
antaga ett sadant lagförslag som det föreliggande? Jag tror också att herr
Lindqvist skall vara den förste att erkänna, att vi inom utskottet varit tveksamma
pa många punkter, även örn kanske en del av dem, som tillhöra majoriteten,
mot slutet fatt en bestämd uppfattning örn att förslaget nu bör genomföras.

Till sist vill jag bara i all korthet beröra frågan örn de ekonomiska skälen.

Jag åberopade harsle ekonomiska skälen iner i förbigående, i det att jag
framhöll, att det faktiskt inte finns någon utredning beträffande kostnaderna,
utskottet har ju nu med all rätt begärt arvode till tillsyningsmännen, och örn
förslaget °nu bleve återremitterat, skulle man i överensstämmelse med god kuockså
kunna få en kalkyl över de kostnader, som därav skulle föranledas.

Det har sagts, att man skulle kunna göra vissa besparingar genom att fängelserna
bleve mindre befolkade. Jag tror inte att det är riktigt att anlägga
ekonomiska synpunkter av det slaget. Det skulle ju ytterst leda till att vi toge
bort frihetsstraffet bara för att kunna spara pengar. Så länge vi ha det kvar,
få vi nog finna oss i att det medför en del kostnader.

Jag tror att, örn vi forcera denna fråga och föra den nya lagen ut i livet,
innan vi äro på det klara med att den nya organisationen är beredd att taga
mot de uppgifter, som därmed läggas på den, så kan man göra hela saken mycket
stor skada. Det är stora problem, som möta örn man skall — såsom vi nu till
en början räkna med •— föra 1,000 frigivna personer ut i livet och ut på arbetsmarknaden.
Det kan gå för oss som för finnarna, att vi få upprätta arbetsläger
och alltså föra fångarna från fängelset till en ny anstalt, med de
kostnader och det besvär som detta innebär.

Jag kan alitsa inte annat än vidbliva den uppfattning, som jag här tidigare
givit uttryck åt, och jag vädjar till kammaren att nu avslå propositionen, så
att vi få tillfälle att taga ställning till den vid nästa års riksdag. Någon skada

MAndagen den 28 juni 1943 e. m.

Nr 27.

Förslag till lag om, villkorlig frigivning ni. m. (Forts.)
kan därmed inte vara skedd, men däremot ha vi vunnit den stora fördelen att
i lugn kunna överväga alla de problem, som ännu icke blivit fullt klarlagda.

Herr Lindqvist erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! Jag måste be att få replikera herr Gezelius på en punkt. Men innan jag
gör det, vill jag säga att jag beklagar, örn jag lade mitt anförande på sådant
sätt, att det goda kamratskapet mellan herr Gezelius och mig därigenom skulle
vara brutet. Jag tänkte bara att jag skulle svara med samma mynt som herr
Gezelius använde.

Herr Gezelius sade, att det inte alltid behövs tillsyn av en person, som suttit
i fängelse. Ja, det är alldeles riktigt, och det är ju också utskottsmajoritetens
uppfattning. Redan i Kungl. Maj:ts förslag har man tagit hänsyn till detta
förhållande, och utskottet har ytterligare gjort det. Det heter sålunda, såsom
herr Gezelius vet, i 6 § enligt utskottets förslag: »Prövas tillsyn icke erforderlig,
må dock fångvårdsstyrelsen eller, vid frigivning enligt 2 §, Konungen medgiva
att tillsyn icke skall äga rum.»

Det kommer alltså inte att bli så, som en stockholmstidning skrev några dagar
före midsommar — man tog tydligen till ordentligt, ty man hade väl tänkt
att man skulle kunna slå ihjäl lagen — att en person, vilken dömts till sex månaders
fängelse för tryckfrihetsbrott, skulle behöva stå under tillsyn. I regel
blir ju inte någon för tryckfrihetsbrott dömd till fängelse i sex månader, men
skulle så ske, är det i allmänhet åtminstone fråga örn sådana fall, där tillsyn
inte behöver förekomma.

Vi äro alltså överens med herr Gezelius örn att den, som blir dömd till kortare
fängelse eller straffarbete, i regel icke behöver tillsyn och att sådan endast
skall anordnas i särskilda fall efter prövning.

Herr Gezelius, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort genmäle, anförde:
Herr talman! Jag vill bekräfta riktigheten av vad herr Lindqvist här
sagt beträffande tillsynen.

Men herr Lindqvist missförstod mig på nytt. Jag talade inte om tillsynen,
utan jag sade att det finns många fall, där eftervård inte behövs. Det kanske
sålunda inte tillsättes någon tillsynsman, därför att fångvårdsstyrelsen har
beslutat att tillsyn icke skall äga rum, men den villkorligt frigivne har dock,
väl att märka, en prövotid fastställd, under vilken han måste iakttaga de bestämmelser,
som i lagen äro givna. Skulle han icke göra detta, kan ju skyddskonsulenten
ingripa och ge föreskrifter.

Jag beklagar om jag i mitt förra anförande icke uttryckte mig tillräckligt
tydligt på den punkten.

Härefter yttrade:

Herr Hedlund i Östersund: Herr talman! Jag hade inte tänkt förlänga denna
debatt, men disputationen mellan herr Gezelius och herr Lindqvist har dock
föranlett mig att begära ordet.

Jag trodde att herr Gezelius, att döma av hans första anförande, ville ha
uppskov med avgörandet av den här föreliggande lagfrågan därför att första
lagutskottet inte haft tillräcklig tid på sig att diskutera igenom problemen. Visst
har arbetet med denna sak varit forcerat i första lagutskottet, men utskottsbehandlingen
har dock varit minst lika saklig som när det gällt andra större
frågors behandling inom utskottet. De ändringar, som utskottet vidtagit i lagförslaget,
ha skett i gott samförstånd med justitiedepartementet, och den av
utskottet tillkallade sakkunnige, överdirektör Göransson, har biträtt utskottet

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1943 e. m.

Förslag till lag örn villkorlig frigivning m. m. (Forts.)
i alla detaljer. Jag är övertygad om att herr Gezelius, trots att han reagerade
mot det forcerade arbetet i utskottet, skall nödgas erkänna att den här föreliggande
lagstiftningen blivit minst lika omsorgsfullt behandlad som t. ex. det
stora lagförslag, som förelåg vid fjolårets riksdag och som gällde förmögenhetsbrotten.

Nu märker jag emellertid av en replik, som herr Gezelius här gav, att det
inte är utskottsbehandlingens forcerande ensamt som gjort honom betänksam.
Det är även vissa detaljer i lagstiftningen, som gjort att han vill få till stånd
ett uppskov.

Jag hade trott att det endast var Aftontidningens ledare, som hade felbedömt
denna lag. Jag kunde knappast tro att också herr Gezelius hade gjort
det. Örn vi beträffande de kortvariga straffen föreskriva, att efter sex månaders
straffarbete eller fängelse skall vederbörande obligatoriskt frigivas men
få underkasta sig i lagen angiven prövotid, så innebär detta icke en straffskärpning.
Här är icke fråga örn någon straffmätning, utan endast örn verkställigheten
av ett tidigare fastställt straff.

Vad innebär det då att man får underkasta sig en prövotid på ett år eller
därutöver? Jo, det innebär bara, herr Gezelius, att de, som bli ålagda denna
prövotid, få lov att sköta sig så som ostraffade få lov att göra. De få inte
välja dåligt sällskap och de få inte supa sig fulla, och de få försöka göra rätt
för sig. Jag förstår inte att en person, som får en månad efterskänkt på ett
sex månaders frihetsstraff, skall behöva känna det som en börda att han,
sedan han kommit ut i samhället igen, har en prövotid, under vilken han
får visa att han kan och vill sköta sig. Den villkorliga frigivningen syftar till
att hjälpa dem, som råkat i fängelse, till rätta, när de komma ut därifrån,
och att beteckna detta såsom någon straffskärpning måste bero på obekantskap
med lagens syfte.

Nu sänger herr Gezelius, att vi inte veta någonting om lagens verkningar:
vi veta inte hur stora kostnaderna komma att bli eller hur skyddskonsulentverksamheten
kommer att gestalta sig. Men veta vi, herr Gezelius, något mer
om den saken, örn vi få uppskov ett år med att taga ställning till lagen? Vi
kunna ju inte, såsom herr Lindqvist här framhöll, bedöma dessa saker, förrän
lagen varit i kraft någon tid. Då först se vi, hur konsulentverksamheten kommer
att gestalta sig, och då först kunna vi bedöma de ekonomiska verkningarna
av lagen.

Jag beklagar att en del av dem, som tagit till sin speciella uppgift att humanisera
straffverkställigheten, reagera mot att ta det steg framåt i humaniserande
riktning, som det här är fråga örn. För jämnt ett år sedan behandlade
riksdagen en motion om humanisering av straffverkställigheten, vari det
yrkades, att man skulle se till att de människor, som kommit i fängelse,
hjälptes till^ rätta, när fängelsetiden var slut. Det överraskar mig, att en av
dem, som då med en sådan iver drev humaniseringsteorien, i dag i första kammaren
betecknar det föreliggande förslaget som inhumant och någonting ovärdigt
en modern demokratisk stat. Det är att missförstå det hela. Är det inte
pa hög tid att vi — när vi alltmer avlägsna oss från den uppfattningen att
enbart taga hämnd på. dem som förbrutit sig mot samhällets lagar —• taga
ett steg framåt och hjälpa de människor till rätta, av vilka samhället utkrävt
vedergällning för deras förbrytelser?

Hittills möta de, som lämna våra fängelser, ofta en stor skara vänner bland
de asociala, medan samhället förhållit sig ganska oberört örn, hur de frigivnas
förhållanden ordna sig. Följden härav har också blivit att recidivisternas
antal ökat. Nu har samhället äntligen vaknat och sagt sig, att detta går inte
längre, och vi ha därför i dag att behandla en lag, som säkerligen är ett verk -

Måndagen den 28 juni 1943 e. m.

tfr 27.

Förslag till lag örn villkorlig frigivning m. in. (Forts.)
ningsfullt medel, när det gäller att hjälpa människor till rätta, som råkat i

olycka. . . ,

Men vi skola differentiera, säger herr Gezelius. Ja, da skulle vi. alitsa lia
en lag, som säger, att örn herr Gezelius suttit i fängelse i sex månader, så
skall han inte därefter ställas på prövotid, ty det är ju en ofantligt fin man —
det tycker jag också — medan däremot herr Hedlund, som är en mera misstänkt
figur, bör, örn han hamnat i fängelse, ställas under tillsyn sedan han
lämnat fängelset. Så detaljerade kan man ju inte göra våra lagar, och en
effektiv differentiering av klientelet är utesluten, så länge vi ha det tidsbestämda
straffet. Om vi däremot skulle kunna få ..hela vår strafflag byggd
på samma princip som ungdomsfängelselagen, alltså tidsobestämda straff och
en individuell bedömning av hur klientelet skall behandlas, vore det ju mycket
lätt att göra en differentiering, som även herr Gezelius kunde godtaga.

Det skulle vara i högsta grad beklagligt, örn riksdagen skulle låta det föreliggande
lagförslaget falla i år för att vänta med avgörandet, ett helt ar.
Det är inte något svepskäl, när man säger att det är nödvändigt, även örn
lagen skall träda i kraft först 1945, att den beslutas i år. Det måste finnas
riktlinjer för konsulentverksamheten, och fångvårdsstyrelsen mäste ha tid på
sig för att inpassa denna lagstiftning i systemet för skyddskonsulentarbetet.

Det är ett steg framåt att vi få en sådan lag som den här föreslagna, men
det är också nödvändigt att vi ta detta steg redan i ar. Jag yrkar därför, herr
talman, bifall till utskottets hemställan.

Häri instämde herrar Olsson i Mellerud och Mosesson.

Herr Werner: Herr talman! Av herr Hedlunds senaste anförande skulle man
kunna få den uppfattningen, att det finns en djup klyfta mellan reservanterna
och utskottets majoritet, när det gäller principen om fångarnas eftervård.
Så är ingalunda fallet. Ingen av oss reservanter avser något annat än att man
skall söka återföra dem, det här gäller, till laglydiga och samhällsnyttiga medborgare.
Vad vi däremot ha uttalat en stark tvekan örn är, huruvida den obligatoriska
frigivningen är den riktiga vägen, då ju i lagens 2 § ändock inrymmes
allt det huvudsakliga, som därmed avses, nämligen att efter viss individuell
prövning av den straffade frige honom, detta i långt större utsträckning
lin vad som enligt nuvarande 1 § blir fallet.

Jag har ansett mig böra framhålla detta, då vi reservanter efter herr Hedlunds
anförande kanske kommit att framstå i något oriktig dager. Om kammarens
ledamöter läsa min reservation, så.skall man finna att jag — jag måste
säga det också i anledning av vad herr Lindqvist här yttrat — helt och hållet
ansluter mig till den humaniseringsprincip, som ligger bakom den föreslagna,
lagstiftningen, men att jag inte är fullt övertygad örn att den utformning, som
denna princip fått i propositionen och i utskottets bearbetning därav, är riktig.

Det är ur dessa synpunkter, som jag inte velat taga ansvaret för att råda
kammaren till ett omedelbart antagande av lagförslaget, utan jag har ansett
att saken skulle vinna på ett närmare övervägande. Jag nödgas därför .vidhålla
det yrkande, som jag ställde i mitt första anförande, nämligen om bifall
till den av vnig avgivna reservationen.

Herr Gezelius: Herr talman! Jag hoppas, att kammaren överser med att jag
upptar kammarens tid ett ögonblick. Herr Hedlund har med utomordentlig
förmåga och på ett försynt sätt målat i rätt starka färger. Han gjorde det
icke utan effekt. Han framställde först sakläget så, att nu är det så illa här i
samhället, att örn en frigiven släppes ut, gör samhället ingenting för honom i

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1943 e. m.

Förslag till lag örn villkorlig frigivning m. to. (Forts.)
manga fall. Nu är det väl i alla fall så^att samhället och många frivilliga
organisationer taga hand örn frigivna fångar, och att överhuvud taget det ej
är så oerhört nattsvart på straffverkställighetens område. Snarare är det väl
så, att vi här taga ytterligare ett mycket riktigt steg fram mot att även tvångsvis
underkasta en del frigivna en eftervård.

Sedan målade herr Hedlund fortfarande på ett mjukt sätt men icke förty
rätt grellt ut det så, att han var förvånad över, att det verkade som örn jag
vöre motståndare till detta förslag därför att jag hade nämnt, att jag icke
skulle kunna ställa ett ändringsyrkande beträffande 1 §. Jag har icke velat
låta debatten sluta utan att giva till känna — och jag upprepar därvid vad jag
sagt förut — att jag är anhängare av den tankegång och det syfte, som ligger
bakom detta förslag. I den mån det är möjligt — och jag tror, att det
sannolikt är möjligt att genomföra en obligatorisk villkorlig frigivning är
jag med på detta. Men skall frågan forceras fram i det läge, den nu föreligger,
så måste jag ju säga mig, att då måste jag överväga att i första omgången
begränsa tidsgränsen i 1 § till ett år först för att se verkningarna av
detta, ty jag är verkligen betänksam mot att ställa under eftervård personer,
som antingen absolut icke behöva eftervård eller som äro fullkomligt olämpliga
för denna eftervård.

Så till sist försvarade herr Hedlund också utskottets motivering för uppskov.
Herr Hedlund säde, att det är nödvändigt att få fram riktlinjer för konsulentverksamheten.
Det skälet har jag ganska svårt att förstå, eftersom skyddskonsulentverksamheten
är beslutad. Bestämmelserna skola träda i kraft den 1
januari 1944, och skyddskonsulentverksamheten skall avse såväl villkorligt
dömda_ som fakultativt villkorligt frigivna. Här blir alltså endast fråga om
en utvidgning av konsulenternas klientel. Det är därför jag har så svårt att
förstå talet om följdförfattningar och organisationsproblem. Skyddskonsulenterna
finnas, de skola taga hand örn de fakultativt frigivna och de villkorligt
dömda, och då tycker jag det borde ligga nära till hands, att de varma anhängarna
av institutet villkorlig frigivning, till vilka även jag vågar räkna
mig, ginge med på att frågan finge ligga till sig till i början av 1944 års riksdag.
Någon skada kan jag icke se, att detta uppskov skulle kunna medföra.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr talmannen gav propositioner
på 1 :o) bifall till utskottets hemställan; 2:o) bifall till den av herrar
Linnér och Gezelius avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen; samt 3:o)
bifall till den av herr Werner avgivna, likaledes vid utlåtandet fogade reservationen;
och förklarade herr talmannen sig anse den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr Gezelius begärde emellertid votering,
i anledning va.rav och sedan till kontraproposition antagits den under
2:o) angivna propositionen efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller första lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 49, röstar

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
den av herrar Linnér och Gezelius avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppres -

Den, det ej vill, röstar

Måndagen den 28 juni 1943 e. m.

Nr 27.

Förslag till lag orri villkorlig frigivning m. m. (Forts.)
ning-. Herr talmannen tillkännagav, att lian funne flertalet hava röstat för japropositionen.
Rösträkning begärdes emellertid av herr Gezelius, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 99 ja och 45
nej, varjämte 17 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet hemställt.

§ 6.

Till bordläggning anmäldes

statsutskottets memorial, nr 236, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut
i fråga örn anslag för budgetåret 1943/44 till skjutfält för Bergslagens
artilleriregemente m. m. jämte i ämnet väckta motioner; och

budgetdeputerades memorial angående arvode åt deputerades sekreterare.

§ 7.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från bevillningsutskottet:

nr 455, i anledning av väckta motioner örn utredning rörande orsakerna till
det försämrade nykterhetstillståndet i riket; och

nr 456, angående beräkning av bevillningarna för budgetåret 1943/44 m. m.;

från första lagutskottet:

nr 352, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om villkorlig frigivning m. m., dels ock i ämnet väckta motioner;

från andra lagutskottet:

nr 436, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 30 december 1939 (nr 934) örn tjänsteplikt,

m. m.;

nr 437, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
tillståndstvång för byggnadsarbete;

nr 438, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1942 (nr 493) örn avverkningsskyldighet; nr

457, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om anställande av distriktsbarnmorskor m. m.;

nr 458, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
viss begränsning av legitimation som tandläkare, m. m., såvitt den hänvisats till
lagutskott;

nr 461, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående dyrtidstillägg åt vissa ersättningstagare enligt lagen örn försäkring
för olycksfall i arbete, m. m.; och

nr 464, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
begränsning av dyrtidstillägg å lön och pension, m. m.;

från bankoutskottet:

nr 465, angående regleringen för budgetåret 1943/44 av utgifterna under
huvudtiteln Riksdagen och dess verk m. m.; samt

från jordbruksutskottet:

nr 386, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
auktoriserad mätning av ved och annat virke, såvitt angår anslagsfrågor.

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1943 e. m.

Vidare anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 359, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag om anslag för budgetåret 1943/44
till avskrivning av oreglerade kapitalmedels förluster;

nr 360, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående lokaler för vissa
vägförvaltningar m. m.;

nr 403, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till landsfiskalerna m. fl.;

nr 404, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till återbäring av erlagda stämpelmedel i vissa fall;

nr 405, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående dispositionen av
visst äldre reservationsanslag;

nr 406, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående Göta pansarlivgardes
förläggning m. m.;

nr 407, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning om anslag å tilläggsstat
till riksstaten för budgetåret 1942/43 till utländska pressbesök;

nr 408, i anledning av Kungl. Majrts framställningar angående anslag å
tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1942/43 till täckning av vissa engångsutgifter
för försvarsstaben, m. m.;

nr 409, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till länsstyrelserna;

nr 410, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetaret
1943/44 till tullverket jämte i ämnet väckta motioner;

nr 411, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående uppförande av
bostäder för försvarets personal m. m.;

nr 413, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag om anslag för budgetåret 1943/
44 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar;

nr 414, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående inrättande av en
överstyrelse för yrkesutbildning jämte i ämnet väckta motioner;

nr 415, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1943/44 till dövstumskolorna m. m.;

nr 416, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till skolöverstyrelsen jämte en i ämnet väckt motion;

nr 417, i anledning av riksdagens år 1942 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders
tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1941—30 juni 1942;

nr 418, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till ersättning till Stockholms stad för underhåll av fångar i
stadens rannsakningsfängelse;

nr 419, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till socialstyrelsens ortsombud;

nr 420, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till organisationsundersökningar m. m.;

nr 425, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till bidrag till dyrtidstillägg å folkpensioner och invalidunderstöd
m. m.;

nr 426, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till statsverket åliggande, av andra medel ej utgående ersättningar
i anledning av olycksfall i arbete m. m.;

nr 427, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
viss begränsning av legitimation som tandläkare, m. m., i vad avser anslag
till stipendier för blivande distriktstandläkare m. fl.;

nr 428, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till medicinalstyrelsen och statens farmacevtiska laboratorium
m. m.;

Måndagen den 28 juni 1943 e. m.

Nr 27.

nr 442, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa byggnadsfrågor
m. m. inom ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde;

nr 443, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till prisrabattering å vissa livsmedel m. m. jämte en i ämnet
väckt motion;

nr 444, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till försöksodling av gummiförande växter;

nr 445, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag å
tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1942/43 m. m., i vad avser folkhushållningsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 447, i anledning av Kungl. Maj :ts framställningar angående anslag å tillläggsstat
till riksstaten för budgetåret 1942/43 till kostnader för överflyttning
av arbetskraft m. m.;

nr 449, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till förbättrande av bostadsförhållandena jämte i ämnet väckta
motioner; och

nr 450, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående krigsmaktens reservpersonal
jämte i ämnet väckta motioner.

§ 8.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 10.46 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Nr 27.

Tisdagen den 29 juni 1943.

Svar på fråga.

Tisdagen den 29 juni.

Kl. 12 på dagen.

§ 1.

Justerades protokollen för den 21 innevarande juni.

§ 2.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Hans excellens herr statsministern Hansson, som anförde: Herr talman! Herr
Håstad bar frågat: Bör den omständigheten, att regeringen icke förelagt riksdagen
några förslag angående statsfientliga i försvaret och polisväsendet i anslutning
till överbefälhavarens framställning respektive den hasselrotska utredningen,
tolkas som örn regeringen avvisat tanken på ingripanden inom dessa
områden eller icke?

Jag svarar:

Förslag till lag med förbud för befattningshavare vid försvarsväsendet och
polisväsendet att tillhöra vissa sammanslutningar kommer f. n. icke att framläggas
för riksdagen. Såsom framgår av remissyttrandena över den hasselrotska
utredningens förslag råda mycket delade meningar örn behovet och effekten
av en sådan lagstiftning. Inom regeringen bär man funnit övervägande skäl
tala för att icke nu genomföra förslaget. Man vill t. v. söka komma till rätta
med opålitliga element genom sträng uppsikt vid rekrytering, placering och
befordran. Ett förslag till avgångsstat vid polisväsendet är utarbetat och föremål
för remissförfarande.

Härefter yttrade:

Herr Håstad: Herr talman! När andra kammaren förliden vecka sent en
kväll diskuterade frågan örn en viss utbyggnad av den beredskapslagstiftning,
som upplösningslagen innebär, tillät jag mig i debatten undra, örn regeringen
ämnade göra något åt överbefälhavarens resp. den hasselrotska utredningens
framställningar örn statsfientliga element vid försvarsmakten och vid polismakten.
Regeringsbänken var dock tom då, och min undran blev därför retorisk.
Med hänsyn till det stora — för att icke säga hektiska — intresse, som
frågan örn statsfientliga element vid försvarsmakten och polismakten väckt
inom olika befolkningsgrupper i vårt land, transponerade jag denna undran
till en enkel fråga. Denna fråga framställdes vid en mycket sen tidpunkt av
riksdagen, och icke minst med hänsyn härtill ber jag att få framföra ett tack
till hans excellens statsministern för det svar han nu avgivit.

Jag hade dock kanske väntat ett något positivare innehåll. Med anledning
av den starka reaktion i olika befolkningsgrupper, som jag nyss talade örn,
med anledning exempelvis av försvarsministerns anförande i Lund rörande de
statsfientliga vid försvaret och med anledning av att nära ett 20-tal länsstyrelser,
örn jag rätt uppfattat yttrandena i den ena eller andra formen, tillstyrkt
åtgärder i anslutning till den hasselrotska utredningen, kunde man ha
väntat mera resoluta åtgärder.

Tisdagen den 29 juni 1943.

Nr 27.

Svar på fråga. (Forts.)

Hans excellens statsministern använde nyss formuleringen »inom regeringen».
Det är kanske berättigat att giva uttryck åt en förmodan, att man i denna
liksom i så många andra brännande regeringsfrågor har att göra med meningsskiljaktigheter
inom ministären.

Jag är den förste att förstå, att man på detta område, när det gäller statstjänarnas
ställning, är inne på ett mycket komplicerat rättsområde. _ Själv
väckte jag i fjol, när det var fråga örn försvarets avgångsstat, en motion om
att statstjänarnas rättsställning skulle grundlagsenligt regleras. Denna motion
föranledde åtminstone indirekt en riksdagsskrivelse, som regeringen dock,
såvitt jag är rätt underrättad, ännu icke gjort något åt. A. andra sidan måste
man konstatera, att det är en anomali i en stat — inte minst i en demokratisk
stat — örn statsfientliga element eller anhängare till utländska filialpartier
tolereras på så känsliga områden, som riksförsvaret och ordningsmakten utgöra.
Vidare måste man konstatera, att frågan örn en förbudslagstiftning för
dessa grupper icke i och för sig är avhängig av en allmän förbudslagstiftning
beträffande statsfientliga. Ytterligare måste det väl gälla, att en förbudslagstiftning
på detta område med hänsyn till det relativt begränsade omfång,
som dessa grupper ha, måste kunna göras åtminstone relativt effektiv. Slutligen
gäller det väl, att en lagstiftning, som gör medlemskap av visst parti
otillåtligt för tjänstinnehavare inom försvars- eller polismakten, skulle betraktas
som en signal, som dessa övervägande lojala tjänstemannakårer gärna
skulle vilja lystra till och som för dem skulle bli en verklig tankeställare eller
anledning till självrannsakan.

Nu har statsministern, örn jag rätt uppfattat svaret, sagt, att man inom
regeringen ämnar begränsa sig till en strängare kontroll av befattningshavarna.
Man skulle kunna översätta detta med, att man vill införa en fortlöpande
diskretionär övervakning av dessa tjänstemannagrupper. Det kommer dock
kanske att leda till en irriterande övervakning, eller till ett spionerisystem, som
åtminstone icke tidigare hört hemma i vårt land, och det var just detta, som
den hasselrotska utredningen på det bestämdaste varnade för. I denna tid,
då samlingsregering finnes och uppfattningen om vad som är statsfientligt är
ganska enhällig, är det möjligt, att en sådan övervakning icke behöver få några
vådliga konsekvenser. Men den nuvarande politiska ekumeniken kan snart
ta slut — enligt min mening ju senare dess bättre — och då skulle den skärpta
kontrollen kunna bli en inkörsport till ett nytt system och bilda ett farligt
prejudikat för framtiden.

Vad slutligen frågan örn en avgångsstat inom polisväsendet beträffar, så
vill jag här endast fästa uppmärksamheten på att en sådan avgångsstat av den
hasselrotska utredningen endast betraktades såsom en sista utväg, såsom den
enda resurs som återstod, när en förbudslag inte var tillämplig och när en
tjänsteman enligt denna lag inte kunde dömas till avsättning. Jag skall givetvis
inte här på detta stadium, innan jag vet hur en sådan avgångsstat kommer att
bli konstruerad, avge något omdöme om denna, men det kan tänkas, att en
sådan avgångsstat, örn den nu skall tillämpas i händelse av avskedande, kommer
att bli en ganska lukrativ affär för förutvarande statsfientliga.

Ja, herr talman, med dessa ord har jag endast velat ge uttryck åt den uppfattningen,
att vad hans excellens statsministern här har ställt i utsikt enligt
min mening är för litet, och att det lilla, som här utlovas, i och för sig kan ge
anledning till stora betänkligheter. Jag kan inte tänka mig, att den övervägande
delen av svenska folket skulle ha missförstått, örn det hade blivit lag i detta
land, att personer, som tillhöra utländska filialpartier eller äro att beteckna
såsom omstörtningselement, måste avvisas från försvars- och ordningsmakten.
När hans excellens statsministern har betonat ordet »nu» eller »för närvarande»

Andra kammarens protokoll 19JfS. Nr 27. 7

Nr 27.

Tisdagen den 29 juni 1943.

Svar på
interpellation

Svar på fråga. (Forts.)

— iag kommer inte riktigt ihåg. vilket det var — så vill jag däri inlägga en
förhoppning, att det ändock skall bli möjligt för regeringen att finna någon
väg att lagligen reglera saniteten på dessa vitala samhällsområden.

Hans excellens herr statsministern Hansson: Herr talman! Med anledning
av ett yttrande av herr Håstad vill jag påpeka, att även en sådan begränsad
förbudslag möter ungefär samma svårigheter som en allmän förbudslag. Det
gäller nämligen i båda fallen att fixera, vilka som äro statsfientliga sammanslutningar.
Vi veta hur svårt det var, när vi i riksdagen diskuterade frågan
örn en allmän förbudslag, att komma till en enig uppfattning örn hur en sådan
sak skulle fixeras.

För övrigt vill jag endast med anledning av ett annat yttrande av herr Håstad
bekräfta, att det har funnits delade meningar inom regeringen, huruvida man
skulle framlägga ett förslag till lagstiftning eller ej, men det kan kanske
intressera kammaren att också veta, att dessa delade meningar icke gingo efter
partilinjer.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Jag har i ett annat sammanhang påtalat
en viss grupp statsfientliga inom försvaret, nämligen desertörerna. Nu
tycks inte försvarsministern, som ju är litet hårt ansträngd, ha fått tid att
besvara min interpellation, men jag vill i anledning av statsministerns svar
här uttrycka den förhoppningen, att det skall bli slut med sådana skandaler
som att desertörer, som desertera för att taga tjänst i utländsk krigsmakt och
utbildas till femtekolonnare, undgå straff, ja, att de till och med befordras när
de återvända till den svenska krigsmakten.

Herr Håstad: Herr talman! Jag vill bara till hans excellens statsministern
säga, att den sovring, som skall göras i en förbudslagstiftning, ju är precis
densamma som nu skall göras enligt den diskretionära prövningen.

Överläggningen förklarades härmed avslutad.

§ 3.

Ordet lämnades på begäran till

Hans excellens herr statsministern Hansson, som yttrade: Herr talman! I
interpellation till utrikesministern har herr Nilson i Spånstad frågat, huruvida
någon medverkan från jordbrukets sida anlitas vid statens informationsstyrelses
behandling av jordbrukets problem. Spörsmålet har närmast väckts i
anledning av ett avsnitt i styrelsens film »Staten, skatten och vi», i vars text
fanns en uppgift, att skatterna bland annat ginge till subventioner åt lantbrukarna
i syfte att hålla spannmålspriserna nere.

Såsom ställföreträdare för utrikesministern under dennes ledighet vill jag
med anledning av frågan anföra följande:

Ifrågavarande film avser icke att behandla jordbrukets problem, och texten
har av den anledningen icke kommit att underställas jordbruksexpertis. Filmen
uppehåller sig nämligen genomgående, som av namnet framgår, vid det svenska
skatteväsendets struktur. Den av interpellanten kritiserade passus blev för
övrigt redan före interpellationens framställande avlägsnad ur filmen.

Det har i interpellationen gjorts gällande att en negativ inställning skulle
förefinnas från informationsstyrelsens sida gentemot jordbruket. Detta antagande
är ogrundat. Alltsedan sin tillkomst har informationsstyrelsen medverkat
till spridandet jämväl av sådana upplysningar om jordbruket och dess problem,

Tisdagen den 29 juni 1943.

Nr 27.

Svar på interpellation. (Forts.)

som betingas av rådande förhållanden. Styrelsens presstjänst har sålunda fortlöpande
kunnat förse landets tidningar med text- och bildmaterial i aktuella
jordbruksfrågor, och dess tidskrift »Från departement och nämnder» har tid
efter annan innehållit artiklar av olika jordbruksexperter. Styrelsen har därjämte
i samarbete med statens livsmedelskommission handhaft odlingspropagandan
under krigsåren och i samarbete med statens arbetsmarknadskommission
bedrivit upplysningsverksamhet beträffande jordbrukets behov av arbetskraft.
Genom de på informationsstyrelsens initiativ tillkomna kortfilmerna
»Arbetsblocket Sverige», »Johanssons i Vrena» m. fl. ha jordbrukets insatser
och betydelse i dagens läge på ett avgjort positivt sätt behandlats. Aven på
andra vägar — genom pressbesök, presskonferesenser, radioanföranden m. ip.
— har informationsstyrelsen lämnat vägledande informationer i jordbruksfrågor.
Erforderlig sakkunskap har därvid i första hand tillförsäkrats informationsstyrelsen
genom livsmedelskommissionen, med vilken styrelsen står i nära,
kontinuerlig kontakt.

Vidare anförde

Herr Nilson i Spånstad: Herr talman! Jag ber att till hans excellens herr
statsministern få framföra mitt tack för det svar jag erhållit på den av mig
framställda interpellationen. Jag vill också uttala min ^tillfredsställelse med
den redogörelse hans excellens lämnat rörande vissa områden av informationsstyrelsens
verksamhet. Av denna redogörelse Damgar, att man pa åtskilliga
områden sökt kontakt med livsmedelskommissionen och arbetsmarknadskom
missionen, och jag vill gärna betyga, att på de områden, där hans excellens
framhållit att denna kontakt är tillfinnandes,jha felaktigheter eller missgrepp
av den art som det påtalade icke förekommit, sa vitt jag vet.

Vad gäller det i interpellationen påtalade fallet må här framhalta®, att
svaret ger vid handen, att denna film inte underställts jordbruksexpertis. .Vi
dare framgår av svaret, att det kritiserade påståendet avlägsnades redan innan
interpellationen. framställdes. Till detta vill jag säga, att filmen visades i sitt
ursprungliga skick för bl. a. riksdagen, som erhållit personliga inbjudningskort
till visningen. Borttagandet av den påtalade felaktigheten har inte, sa vitt
jag har mig bekant, meddelats någon av dem, som inbjudits. Jag skulle också
tro, att borttagandet möjligen kan ha berott på att någon tillräckligt representativ
representant för jordbruksnäringen påtalat.felet. Såvitt jag vet skedde
inte rättelsen på informationsstyrelsens eget initiativ,. och därest detta är rätt,
torde önskemålet örn jordbruksexpertis också i fall sådana som detta vara dokumenterat.
Jag är inte heller alldeles övertygad örn att ett felaktigt påstående
blir mindre betydelsefullt därför att det ingår i ett mer eller mindre tidskrävande
sammanhang. „ . in i - i .

Jag vill också, för att detta exempel inte skall framsta alldeles isolerat,
belysa ytterligare ett fall, där behandlingen av jordbruket mahända kunde
varit mera korrekt. Detta fall gäller de radioutsändningar på natten, som ske
lill utlandet, varvid informationsstyrelsen svarar för viss del av programmet.
I en utsändning till lyssnarna i utlandet i våras kommenterades situationen
kring uppgörelsen örn sockerbetsodlingen i bl. a. följande ordalag.

»Som väl var togo odlarna reson, och vid nytt möte tio dagar efteråt antogo
de regeringens förslag, varigenom betodlingen även för i år säkerställts.» .

Jag vet ju att nästan varje yttrande, som fälle®, kan försvaras från vissa
utgångspunkter, och så är det kanske även med detta. Det är dock tva saker i
sammanhanget jag skulle vilja framhålla. När nian hör dessa yttranden i var
radio sorn iag vet eljest nied nära nog ängslig försiktighet vakar över tram -

100

Nr 27.

Tisdagen den 29 juni 1943.

Svar på interpellation. (Forts.)

ställningens neutralitet i dagsaktuella ting, är det befogat nied följande fråga:
Granskas inte informationsstyrelsens genom radion utsända material på samma
sätt som annat material, som utsändes per radio?

Det andra spörsmålet i detta sammanhang är följande. Här Ilar informationsstyrelsen
klart tagit ställning i en inrepolitisk intressekonflikt. Därvid
ifan det för det första. i f rågås ättas, örn informationsstyrelsens radioutsändningar
till utlandet principiellt skola syssla med inrepolitiska intressekonflikter.
Jag är närmast böjd för att anse, att så inte skall ske, främst av det
praktiska skälet att svenskarna i utlandet, och ännu mer de utländska lyssnarna,
knappast lia det material till förfogande, som behövs för att rätt bedöma
sådana ting. I speciellt detta fall gäller dessutom, att utsändningen kan
bli föremål för befogade erinringar av rent saklig art.

Granskar man vad som sagts i utsändningen ifråga, får man lätt den uppfattningen,
att informationsstyrelsen knappast har den överblick över alla de
företeelser i det svenska samhället, som behövs för att sakligt klara av så invecklade
problem som att från gång till annan bedöma, vilken part i en inrepolitisk
meningsskiljaktighet, som skall presenteras som den oresonlige inför
ett utland, där man har ganska bristfälliga kunskaper och kommunikationer,
när_ det gäller Sverige.

Även örn jordbruket, som det sagts i många sammanhang, behandlas först
efter det sakkunskapen sett på ifrågavarande framställningar, vill jag framställa
ännu en erinran. Den propagandaskrift på engelska, som utgivits av
utrikesdepartementet, och som skall ge en bild av svenskt samhälls- och näringsliv
under krisen, synes salunda inte gå alldeles fri från erinringar, när
det gäller bokens behandling av jordbruksproblemen.

Herr talman! Efter vad jag anfört, anser jag det inte obefogat att framföra
ett önskemal till hans excellens herr statsministern. Då informationsstyrelsen
torde vara nödvändig sa länge kriget varar, skulle man i jordbrukskretsar vara
synnerligen tacksam, örn styrelsen även när det gäller jordbruket ville lägga
ner samma. omsorg pa att lämna korrekta detaljuppgifter, som uppenbarligen
sker vid lämnande av uppgifter, som avse andra av styrelsens arbetsområden.

Äveri örn massor av sakliga framställningar örn jordbruket kontrolleras och
inte släppas ut förrän de bli riktiga, kan en enstaka felaktig uppgift i radions
eller filmens mera levande framställning sprida missuppfattningar, som betyda
mera än all sakligheten.

Härmed förklarades överläggningen avslutad.

Svar på
interpellation

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss erhöll på begäran
ordet och anförde: Herr talman! I en med andra kammarens tillstånd framställd
interpellation har herr Wiberg till mig riktat följande frågor:

1) o-Är herr statsrådet beredd att snarast möjligt igångsätta en utredning
örn sadan ändring av gällande beskattningsregler i fråga örn brandskadeersättnmg
för maskiner, inventarier och varulager, att reglerna härutinnan bliva
mindre skadliga för närmgsföretagen än nu är fallet?

2) Anser herr statsrådet det vara möjligt, att förslag till sådana ändrade
bestämmelser kunna föreläggas riksdagen redan vid innevarande års höstsession? Vad

först angår krigskonjunkturbeskattningen torde, såsom av den i interpellationer
lämnade redogörelsen framgår, närmgsföretagen vid denna beskattning
äga i stort sett tillfredsställande avskrivningsmöjligheter.

Tisdagen den 29 juni 1943.

Nr 27.

101

Svar på interpellation. (Forts.)

Beträffande avdragsrätten vid den ordinarie beskattningen vill jag, såvitt
angår varulager, erinra om att bestämmelserna i sista stycket av 2 § i 1942
års förordning angående investeringsfonder direkt taga sikte på sådana fall,
där lagerminskningen förorsakats av eldsvåda eller därmed jämförlig anledning.
Den vidgade avdragsrätt, som för dessa fall är stadgad, torde för de bär
ifrågavarande företagen möjliggöra en i stort sett tillfredsställande lösning av
skattefrågan. .

I fråga örn maskiner och andra inventarier finnes icke någon motsvarighet
till den nyss omförmälda bestämmelsen örn utvidgad avdragsrätt i sådana fall,
då avsättningen till investeringsfond föranledes av inträffad eldsvåda. Beträffande
maskiner och andra inventarier gäller alltså — även i de fall att
inventarierna förstörts genom eldsvåda — den av interpellation omnämnda
spärregeln, enligt vilken avsättning till investeringsfond icke får överstiga
vare sig 20 % av årsvinsten eller 6 % av aktiekapitalet. Jag vill icke bestrida,
att gällande beskattningsregler i sist avsedda fall kunna medföra en ganska
hård belastning av vederbörande företag. Jag bär min uppmärksamhet fäst
på förhållandet och kommer att i lämpligt sammanhang upptaga frågan till
närmare prövning.

Härpå yttrade

Herr Wiberg: Herr talman! Till herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
ber jag få framföra mitt tack för svaret på min interpellation.
Herr statsrådet har klart sagt ifrån, att nu gällande lagstiftning å det område,
varom fråga är, icke är sådan den borde vara. Särskilt i fråga örn maskiner
och inventarier understryker herr statsrådet, att nuvarande beskattningsregler

1 här avsedda fall kunna medföra en ganska hård belastning av vederbörande
företag. Statsrådet utlovar också att i lämpligt sammanhang upptaga frågan
till närmare prövning.

Givetvis är det med stor tacksamhet jag som interpellant noterar denna finansministerns
öppna och välvilliga förklaring.

Interpellationssvaret ger — såvitt jag förstår -— vid handen, att finansministern
anser självfallet, att en skattelagstiftning icke får vara så utformad,
att densamma, örn ett företags lager och maskiner förstöras genom eldsvåda,
hindrar ett återställande. En eldkatastrof innebär i och för sig, även om realvärdena
äro till fullo försäkrade, på grund av driftsavbrott m. m. ett allvarligt
avbräck för både företaget och dess anställda. Obestridligen ligger det
också ur principiell synpunkt i landets intresse, att vederbörande icke förhindras
att vid den tidpunkt detta är möjligt skaffa ersättning för det brunna
och ånyo sätta igång verksamheten.

I beskattningsavseende torde man kunna anlägga samma synpunkter på en
sådan eldskada som vad fallet är i fråga om ett fartygs förlisning.

När finansministern beträffande avdragsrätten vid den ordinarie beskattningen
såvitt angår varulager erinrar örn bestämmelserna i sista stycket av

2 § i 1942 års förordning örn investeringsfonder, så vill jag endast framhålla,
att påpekandet naturligtvis är riktigt. Å andra sidan synes § 2 icke medföra
någon fullständig lösning. Finansministern bär givetvis ej heller påstått att
så skulle vara fallet utan har tvärtom, som jag förmodar, med yttrycket »i
stort sett» avsett att markera, att § 2 endast innebar en begränsad lösning av
frågan.

Vad angår krigskonjunkturskattelagen är det riktigt, att bestämmelserna örn
kostnadsutjämningsfond och provisorisk påföring i praktiken medföra ett visst
skydd mot en ur landets och den enskildes synpunkt skadlig effekt. Dessa reg -

102

Nr 27.

Tisdagen den 29 juni 1943.

Svar på interpellation. (Forts.)

ler äro emellertid ej tillkomna med tanke på en sådan extraordinär händelse
sorn brandskada under en tid, då det ingalunda går att anskaffa lager och
maskiner i stället för det brunna på samma sätt som under normala förhållan l11''

• medge ej heller en fullständig lösning, något som finansministern
också betonar genom att även i detta fall använda uttrycket »i stort sett».

Det är en gammal regel, att ingen vet när det brinner. Däremot se vi tyvärr
°i*r ^ mecl korta mellanrum förekommer mer eller mindre omfattande
eldsvådor. Jag vågar också till finansministern rikta en vädjan att om möjligt
redan vid höstriksdagen framlägga förslag till lagändring. Jag gör detta
sa mycket mer som dessa ändringar eller tillägg i lagtekniskt avseende icke
behöva Miva omfattande.

Överläggningen förklarades härmed avslutad.

§ 5.

Svar pd Herr talmannen lämnade på begäran ordet till
interpellation.

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller, som yttrade: Herr
talman! Med kammarens tillstånd har herr Lundberg i Uppsala till mig ställt
följande frågor:

L -A-irser herr statsrådet, att polismyndigheterna icke ha möjlighet att under
förhållanden, då man kan utgå från att en sammankomst arrangeras enbart
i provokatoriskt syfte, förhindra en dylik sammankomst med utgångsPUQkt
från nu gällande förordningar, eller anser statsrådet, därest så icke
skulle vara fallet, gällande författningar böra ändras därhän, att dylika sammankomster
kunna förhindras?

2. Anser icke herr statsrådet, att instruktionerna för polismaktens uppträdande
antingen böra ändras eller åtminstone förtydligas därhän, att ett upprepande
av det skedda icke behöver befaras?

3. Anser herr statsrådet, att de som genom polisens ingripande vållats
kroppsskador och tvungits att söka läkarvård, böra kunna få ersättning för
därigenom åsamkad skada och förlust?

4. Anser herr statsrådet poliskårens rekrytering vara den ur skilda synpunkter
lämpligaste eller kunna åtgärder förväntas till ernående av ett lämpligare
urval vid anställning av polismän?

Innan jag går att besvara interpellantens frågor, vill jag beröra vissa omständigheter
i samband med de tilldragelser i Gamla Uppsala, vilka, givit anledning
till interpellationer!. Jag finner detta motiverat därav, att interpellanten.
lämnat en detaljfik skildring’ av händelseförloppet, som dock i vissa delar
icke överensstämmer med vad en av vederbörande myndigheter verkställd, omfattande
utredning ger vid handen. I samband med utredningen ha hörts samtnärvarande
polismän, enskilda personer, som varit närvarande vid mötet
och kunnat anträffas, bl. a. sådana, som skadats vid polischocken, samt några
av de nationalsocialistiska demonstranterna. Det torde numera vara möjligt
att få en någorlunda säker bild av vad som förevarit.

Demonstrationen i Gamla Uppsala ägde rum i samband med en kongress,
som en organisation, tillhörande svensk socialistisk samling, hade anordnat i
Uppsala den 22—28 april 1943. Under kongressdagarna uppförde sig organisationens
medlemmar på ett sätt, som var ägnat att ådraga dem allmänhetens
uppmärksamhet samt psykologiskt förbereda de oroligheter, som kulminerade
vid mötet vid Uppsala högar. Vid ett tillfälle hade, enligt uppgift lämnad till
polisen, mötesdeltagare, då de efterföljdes av några personer, vänt sig mot
dessa och slagit några av dem med batonger. Vid tillfället i fråga hade tre

Tisdagen den 29 juni 1943.

Nr 27.

103

Svar på interpellation. (Forts.)

personer, som icke tillhört de efterföljande, träffats av slag samt anmält detta
till polisstationen. I kongressens verksamhet ingingo inte enbart slutna förhandlingar
utan även en livlig utdelning av tryckalster ute på staden. Medlemmarna
uppträdde därvid gruppvis och på ett utmanande sätt och utdelade
bl. a. en antisemitisk tidning. Allmänhetens reaktion mot detta olog tog sig
vid vissa tillfällen oförsvarliga former. För att förebygga våldshandlingar förbjöd
polismästaren organisationen att utdela tryckalster på gatorna, och polispersonalen
anmodades att omhändertaga nazister, som fortsatte med utdelningen.
Av denna anledning omhändertagna nazister anmodades att genast
lämna staden. Det befanns, att i en grupp nazister på sex personer som vid
ett tillfälle omhändertogos av polisen, två stycken vörö beväpnade med gummibatonger
och en med en hemgjord batong, vars ena ände var försedd med tre
stycken fem tums spikar. På grund av den irritation, som nazisternas uppträelände
förorsakade, ansåg sig polismyndigheterna nödsakade att tidvis halla
gatan vid de lokaler, där kongressen ägde runi, avspärrad för allmänheten.
Organisationen hade begärt att fa anordna möte på offentlig plats i staden,
nion tillstånd härtill beviljades icke av polismyndigheterna.

Däremot hade icke myndigheterna möjlighet att^ nied lagliga medel förhindra
det offentliga möte, som organisationen avsåg att anordna i Gamla
Uppsala. Ehuru anmälningsskyldighet för dylikt möte icke föreligger, dådet
hålles å område, där bestämmelserna i ordningsstadgan för rikets städer icke
äro tillämpliga, anmälde dock organisationen mötet för landsfiskalen i Vaksala
distrikt. En nationalsocialistisk demonstration vid ett kulturminnesmärke, som
har den ställning i vår nationella tradition som högarna vid Gamla Uppsala,
förnimmes av de flesta medborgare som en utmaning emot de nationella känslorna.
Polismyndigheterna befarade därför, att mötet kunde giva anledning
till icke önskvärda reaktioner från åhörarnas sida. Såväl landsfiskalen i "Vaksala
distrikt som polismästaren i Uppsala sökte övertala organisationen att
icke hålla mötet. Att mötet hade provokatorisk karaktär torde ha, stått klart
för den anordnande organisationen. Landsfiskalen i Vaksala hänvisade mötesanordnarna
att begära tillstånd av markägarna. I anledning härav vände sig
organisationen till riksantikvarieämbetet, som emellertid med känsla för vad
platsens helgd kräver icke lämnade organisationen tillstånd till att anordna
mötet på högarna. Denna ståndpunkt meddelades såväl till organisationen som
till landsfiskalen. Det klargjordes därvid från riksantikvarieämbetet för landsfiskalen,
att allmänheten däremot ägde fritt tillträde till högarna. Kyrkoherden
i församlingen lämnade dock organisationen tillstånd att halla sitt möte
på ett strax intill högarna liggande område, tillhörigt pastoratet. Dock torde
härvid vilseledande uppgifter lia lämnats kyrkoherden, och denne hade icke
klart för sig, vilken karaktär organisationen ägde.

Av det sagda torde ha framgått att myndigheterna bedömt den nationalsocialistiska
organisationens framträdande som provokatoriskt och ägnat att irritera
allmänheten och i anledning därav dels sökt, då möjlighet härför förelåg, att
förhindra nationalsocialisternas framträdande, dels^ försökt förmå dem att
avstå från det utmanande demonstrationsmötet vid Uppsala hogar. Då det senare
ej lyckades, vidtogos åtgärder för att genom en skärpt polisbevakning

hindra våldshandlingar. _ o ...

Då landsfiskalsdistriktets polispersonal icke ansags vara tillräcklig tor uppgiften,
hade landsfiskalen rekvirerat förstärkning från statspolisen.^ Denna
hade möjlighet att lämna 1 överkonstapel och 7 poliskonstaplar. I distriktet
fanns endast att tillgå, förutom landsfiskalen själv, en polisman. Ytterligare
förstärkning erhölls genom att polismästaren i Uppsala ställde till toriogande
två överkonstaplar oell 0 poliskonstaplar. Polismästaren var dessutom själv

104

Nr 27.

Tisdagen den 29 juni 1943.

Svar på interpellation. (Forts.)

".ar1v^an(|e.llk*°m landsfogden i Uppsala län. Det är knappast troligt, att det
förhållande!, att polisstyrkan var heterogent sammansatt, påverkat händelseförloppet.
Dock synes man icke ifråga örn befäls föringen strikt ha följt förordningarnas
föreskrifter. Enligt kungl, kungörelsen den 16 september 1932
angående stats- och reservpolisen står ordningsstatspolis, som tjänstgör utom
forlaggnmgss tadem under chefskap av polischefen i den ort. där tjänstgöringen
äger runi. I detta fall var tillförordnade landsfiskalen polischef och var tillstadts.
1 samma lagrum stadgas tillika, att, örn styrkan tjänstgör å landsbygden
ma landsf ogaen själv utöva chefskap över densamma. Något formligt
fastställande av. hur befälsföringen skulle ske, synes emellertid icke ha
skett av det tillstädesvarande polisbefälet.

Vid uppmarschen från stadsgränsen, där demonstationståget begynte, till den
plats där mötet skulle äga rum följde icke nazisterna den väg, som anvisats dera
av polismyndigheterna. I stället för att ta kortaste väg elit, defilerade tåget
runt en av högarna, på vilken de flesta åskådarna tagit plats. Enligt vad vittnen
betygat började härvid stenkastningen mot nazisterna.

Vad beträffar de omständigheter, som inträffade omedelbart innan polischocken,
företogs, vill jag omnämna följande: medan en jordfästning ägde rum
pa den intilliggande kyrkogården, förhöllo sig såväl nazisterna som åskådarna
lugna. Under c.essa förhållanden ansåg sig landsfogden, som var närvarande
pa mötesplatsen, kunna lämna denna för att underrätta sig örn parkeringsförnailandena
tor statspolisens bilar. Medan han var frånvarande, avslutades jordfästningen,
därefter uppstämde nazisterna en sång och därvid sökte åskådarna
överrösta nazisterna genom oväsen. Det har bestyrkts genom ett stort antal vittnesmål,
att härvid stenkastning ägt ruin från åskådarna mot nazisterna. Här|^aiiades
en av de tjänstgörande poliskonstaplarna samt — enligt vad bestyrkts,
av vittnen — en av nazisterna, Ytterligare två nazister lia för polisen
uppgivit, att de träffats av stenar. Det var vid detta tillfälle, som tanken
uppkom att genom polischock utrymma den ena av kullarna. Initiativet härtill
togs av den närvarande överkonstapeln vid statspolisen. Han rådgjorde härvid
med polismästaren i Uppsala. Då statspolisen, som tidigare nämnts vid
tjänstgöring i ett distrikt utanför förläggningsstaden står under befäl av vederbörande
distriktspolischef, i detta fall tillförordnade landsfiskalen, borde
han ha mhamtat order av denne, då han tydligen icke ansåg sig kunna invänta
landsfogdens återkomst. Ordern om polischocken gavs av överkonstapeln Han
har harvid begått ett formellt fel. Det bär framhållits av såväl närvarande
polisman som av vittnen bland åskådarna, att oväsendet vid denna tid var så
starkt att en uppmaning från polisens sida till allmänheten att dra sig undan
icke skulle kunna ha blivit hörd. Det ligger i sakens natur, att det icke efteråt
kan bevisas, huruvida det var nödvändigt eller icke att i detta läge utföra
chock mot askadarna. Beträffande sättet för röjningsaktionens genomförande
synes det, enligt länsstyrelsens uppfattning, sannolikt, att några av polismannen
använt större vald än nöden krävt.

Beträffande den i interpellantens första fråga berörda möjligheten att förhindra
en sammankomst av denna art, vill jag framhålla följande. Enligt § 13
ordningsstadgan för rikets stader gäller, att på de platser, där denna är tillämphg,
den som vill halla eller föranstalta om hållande av ett allmänt föredrag
allmänt sammanträde eller annan tillställning, till vilken allmänheten har tillträde,
clarom skall i förväg göra anmälan till polismyndigheten. För ickekulturella
nojestillställnmgar och för tillställningar, som skola äga rum på
gata, torg eller annan plats eller på annat under bar himmel beläget ställe,

.v,, ,et allmänheten eljest har obehindrat tillträde, föreskrives dessutom,
att tillstånd av polismyndighet skall inhämtas för tillställningarna i fråga.

Tisdagen den 29 juni 1943.

Nr 27.

105

Svar på interpellation. (Forts.)

Polismyndighetens rätt att förbjuda en sammankomst av den senare kategorien
får dock icke, enligt vad som måste anses utgöra fastslagen praxis, användas
så, att församlingsfriheten inskränkes. Tillstånd bör icke vägras i annat fall
än då sammankomstens hållande skulle föranleda oordning eller rubbning i
trafiken på allmän plats. Enligt en kungörelse av den 10 juni 1932 har vad i
§ 13 ordningsstadgan är stadgat ifråga örn icke-kulturella nöjestillställningar
utsträckts att gälla även för landsbygden. Enligt § 30 ordningsstadgan kunna
bestämmelserna i § 13 även i övrigt bliva tillämpliga pa landsbygden. Detta
gäller beträffande köping, hamn, fiskeläge eller annat samhälle med större
sammanträngd befolkning samt område invid eller i närheten av stad. Förordnande
härom meddelas av länsstyrelsen och skall underställas Kungl. Maj :ts
prövning. Vidare kan landskommun jämlikt föreskrifterna i 3, 6 och 80 §.§
lagen »den 6 juni 1930 örn kommunalstyrelse på landet införa föreskrifter i
kommunalstadga till främjande av ordning och säkerhet inom kommunen.. Dessa
kommunalstadgor skola godkännas av länsstyrelsen. Genom sådan ordningsstadga.
kunna dock ej föreskrivas längre gående inskränkningar än vad i detta
avseende är stadgat för rikets städer. Det framgår sålunda, att landskommun
har möjlighet att föreskriva, att anmälan respektive tillstånd skall krävas för
anordnandet av sådana sammankomster, för vilka motsvarande föreskrifter gälla

1 Beträffande sammankomster å ort, där § 13 ordningsstadgan eller motsvarande
föreskrifter ej gälla, behöves salunda, som tidigare nämnts, varken anmälan
eller tillstånd och detta icke ens, om sammankomsten skall äga runi å
allmän väg. Polismyndigheten har sålunda icke möjlighet att under förhållanden,
då man kan utgå fran att en sammankomst arrangerats enbait i provokatoriskt
syfte, förhindra en dylik sammankomst med utgångspunkt från
nu gällande förordningar. Att ändra gällande lagstiftning så, att polismyndigheten
erhölle tillstånd att förbjuda sådana tillställningar, anordnade i provokatoriskt
syfte, synes mig icke vara tillrådligt med hänsyn till svårigheten
att objektivt avgöra syftet. Följden kunde bli godtycke och ett alltför kraftigt
ingrepp i församlingsfriheten. Frågan örn lämpligheten av att även på
landsbygden införa anmälningsskyldighet för offentliga möten kommer att
bli föremål för överväganden av de sakkunniga, som tillkallats för översyn
av ordningsstadgan för rikets städer.

Interpellanten har vidare satt i fråga, huruvida icke »instruktionerna, för
polismaktens uppträdande antingen böra ändras eller åtminstone förtydligas
därhän, att ett upprepande av det skedda icke behöver befaras».

De för varje polisdistrikt särskilt fastställda instruktionerna hava i huvudsak
upprättats i enlighet med de riktlinjer, som fastställts i normalinstruktionen
för polispersonal. De häri lämnade föreskrifterna äro emellertid enligt
sakens natur allmänt avfattade och ge självfallet föga, vägledning beträffande
arten eller graden av det våld, som får användas i varje särskilt fall.

I utredningen angående frågan örn polismans rätt att bruka våld m. m. ha
hithörande frågor ingående behandlats. Framhållas bör dock, att de sakkunniga
ansett, att, huru noggranna bestämmelserna än bliva, man alltid, måste
åt polismannen lämna en viss frihet att i för lagstiftaren oförutsedda situationer
bedöma vilket våld som läget kräver. Dessa oförutsedda situationer, som
vid ett fåtal tillfällen inträffat, hava blivit föremål för mycket olika bedömning.

Interpellantens tredje fråga avser, huruvida person, som genom polisens ingripande
skadats eller sökt läkarvård, bör kunna få ersättning för skada eller
förlust. Någon ändring av gällande regler i detta hänseende kan icke anses
erforderlig. Frågan bör lösas enligt allmänna skadeståndsregler. Kan det så -

106

Nr 27.

Tisdagen den 29 juni 1943.

Svar på interpellation. (Forts.)

lunda bevisligen fastslås, att polisman ingripit utan orsak och har därvid skada
uppkommit, hör ersättning utgå i vanlig ordning. I föreliggande fall ha
till två personer ersättning för läkarvård utbetalats genom landsfogden. I
övrigt ha inga anspråk på ersättning framställts.

Interpellanten ifrågasätter i sin fjärde fråga, huruvida poliskårens rekrytering
är den ur skilda synpunkter lämpligaste. En förutsättning för att icke
onödiga friktioner skola uppstå mellan allmänheten och polismakten är, att
icke en ömsesidig misstro föreligger, att polismännen starkt känna samhörigheten
med medborgarna och att dessa lia förtroende för polismännen. Då polismännens
löneförhållanden på det hela taget numera äro relativt tillfredsställande,
borde det vid nyantagning vara möjligt erhålla ett gott urval av för
polistjänst lämpliga personer. Det skulle enligt min mening vara mycket
lämpligt, örn unga män, som lia anknytning till de stora folkliga rörelserna, i
ökad utsträckning sökte anställning vid polisen. Att en och annan för yrket
mindre lämpad person antages till polisman lär lika litet i denna kår som i
andra av mångå tusen personer bestående kårer kunna undvikas. Jag anser
det önskvärt, att polisens rekryterings- och utbildningsproblem ägnas en
skärpt uppmärksamhet, och har infordrat material för bedömning av rekryteringen.
Innan dessa problem närmare studerats, anser jag mig icke kunna
lämna ett mera preciserat svar på denna interpellantens fråga.

Vidare anförde:

Herr Lundberg i Lppsala: Herr talman! Jag ber att. till herr statsrådet och
chefen för socialdepartementet få framföra ett tack för det utförliga svaret
pa mm interpellation.

Till den sammanfattande redogörelse, som herr statsrådet lämnat över rapporter,
som infordrats över vad som inträffade omedelbart innan polischocken
företogs, ber jag att helt kort fa göra en kommentar. — Redogörelsen bestyrker,
att polisen vid händelserna i Gamla Uppsala uppträtt på ett mindre lämpligt
sätt, och att speciellt befälsföringen varit undermåligt ordnad. Landsfogd#ens
uppgifter ätt en omfattande stenkastning förekommit strax före skmgrings
förfarandet bestrides bestämt av trovärdiga personer, som uppehöllo sig
pa den plats, vanfran det s. k. stenregnet skulle kommit. Även en polisman
säger, att han fran sin plats icke kunde iakttaga någon stenkastning. Enligt
landsfogdens egen uppgift infann han sig tre minuter före skingringsförfarandet,
men han fick då ingen rapport om stenkastningen. Han tillägger, att därest
så varit fallet, skulle han under den minut, som folkmassan därefter förhöll
sig lugn, uppmanat densamma att fortfarande behålla sitt lugn samt meddelat
att, därest stenkastning upprepades, det kunde bli nödvändigt att med
våld skingra folkmassan. Örn nu oron bland folkmassan var sådan, att det ansågs
att polisen måste tillgripa våld, är det även anmärkningsvärt, att landsfogden
omedelbart före ingripandet ansåg, att hans närvaro icke var behövlig,
utan avlägsnade sig för en inspektion av bilparkeringen. — Den Stockholmsnazist,
som anförts som svårast träffad och som bevis för att stenkastning i
större omfattning förekommit, torde endera lia simulerat eller också svimmat
av rädsla. Den sjukvårdskunnige poliskonstapel, som omedelbart företog en
undersökning av honom, förklarar nämligen, att han icke kunde upptäcka något
sår eller svullnad efter stenen.

Statsrådets omnämnande av polismyndigheternas beslut att förbjuda nazisternas
offentliga möte i Uppsala stad fattar jag som ett understrykande av att
polismyndighet i stad äger denna befogenhet. Då oklarhet i denna fråga på en
del håll synes råda, är detta klarläggande värdefullt.

Tisdagen den 29 juni 1943.

Nr 27.

107

Svar pä interpellation. (Forts.)

I likhet med statsrådet anser även jag, att mötes- och församlingsfriheten bör
värnas, och att det icke bör läggas i enskilda polismäns händer att besluta
i hithörande frågor. Jag anser även, att införande av anmälningsskyldighet för
möten på landsbygden icke är tillrådligt. En sadan skyldighet kan icke, efter
vad jag kan förstå, hindra uppträden liknande dem i Gamla Uppsala. Nazisternas
uppträden kunna knappast falla inom ramen för mötes- och församlingsfriheten.
Det är ligist- och provokationsmentaliteten som är avgörande faktor
för dem, och jag kan tyvärr endast beklaga, att dessa tendenser icke kunna
stävjas med gällande lag. Battong- och knivutrustade individer bruka dock
i andra fall kunna efterhållas.

Att det är svårt att göra instruktionerna för polismakten fullt tydliga och
absoluta förstår jag mer än väl. Oförutsedda situationer kunna alltid uppsta,
vilka kräva självständiga bedömanden. Befintliga instruktioner borde dock, örn
de följts, varit tillräckliga för att förhindra det som skedde i Gamla Uppsala.
Ordnad befälsföring och polismän, som även under upprörda förhållanden äro
medvetna örn sitt ansvar, skulle varit tillräckligt för att hindra det som skedde.
I detta sammanhang vill jag föra på tal frågan örn det är möjligt att utrusta
polisen med transportabel högtalaranläggning, som vid behov kunde användas.

De allvarliga erinringar som i detta och i en del andra fall kunnat riktas
mot delar av vår poliskår visa, att allt icke är som det borde vara. Detta aktualiserar
på ett särskilt sätt frågan örn rekryteringen och utbildningen av poliskåren
verkligen är den mest lämpliga. Då jag i min interpellation satte
i fråga lämpligheten av att till huvudsaklig del rekrytera polisen från U d.
militära befattningshavare, är detta ingen ny uppfattning. I en utredning
från 1931 heter det, att militären »är utbildad och utrustad för att i krig möta
en fiende: en helt annan sak är att på lämpligaste sätt möta, leda och lugna en
folkmassa, som av någon anledning går aggressivt till väga mot ordningsmakten.
» En sådan fostran i det militära försvinner icke genom övergången till ett
annat verksamhetsfält. Den hasselrotska utredningen säger även, att den psy;
kologiska bakgrunden till vissa nazistsympatier inom poliskåren är att söka i
att det övervägande antalet polismän — särskilt i de större städerna varit
fast anställda vid krigsmakten.

Jag delar helt statsrådets uppfattning, då han säger: »En förutsättning tor
att icke onödiga friktioner skola uppsta mellan allmänheten och polisen är, att
icke en ömsesidig misstro föreligger, att polismännen starkt känna samhörigheten
med medborgarna, och att dessa ha förtroende för polismännen.»

Polisen intager en central ställning, och den är till för att hävda ^samhällets
auktoritet och lagstadgade ordning. Denna uppgift är emellertid svår. En god
polismakt behöver och bör stödjas av samtliga ansvarskännande medborgare.
Örn polismakten gör fel och misstag, är det samhällets rätt och absoluta skyldighet
att påtala och söka tillrättalägga desamma..Sker icke detta insmyger sig
lätt den tanken, att polisens auktoritet är oantastlig och skulle betyda mera än
rättsskyddet. Stora krav måste ställas på polisen, ty dess maktbefogenheter
göra, att örn denna makt missbrukas, återfaller detta på samhällets auktoritet.
Polisen är även uppmärksammad, och detta medför att felen komma i blixtbelysning,
under det att förtjänsterna oftast icke bli omtalade. Detta är emel
lertid fallet även inom andra verksamhetsfält av mindre betydelse. Det är därför
av allra största vikt, att polisens rekrytering och utbildning omhänderhaves
med ansvar, att en god uppblandning av militär, och civila sker, samt att en
noggrann lämplighetsprövning verkställes vid tillsättande av polisens man -

skap.

Det vill synas, som örn det på något sått skulle brista hos de myndigheter,

108

Xr 27.

Tisdagen den 29 juni 1943.

Svar på interpellation. (Forts.)

sorn för närvarande lia hand om tillsättandet av polispersonalen. De synas
ta,ga hänsyn endast till de fysiska förutsättningarna. Detta mäste vara ett avgorande
i el. i ollsen måste även ha en solid samhälls- och människokännedom
och den mäste bestå av psykologer, om den skall kunna fylla sitt värv. Jag
hoppas, att denna fråga skall bli föremål för uppmärksamhet, likaväl som
tragan örn vem som i framtiden skall ha hand örn rekryteringen borde ägnas
en översikt.

..^a2 n°lprar med största tillfredsställelse det positiva intresse, som kommer
till synes i statsrådets uttalande örn att polisens rekryterings- och utbildningsproblem
komma att ägnas en skärpt uppmärksamhet.

Det måste vara ett gott och förtroendefullt samarbete mellan polismakten
och allmänheten. Vi vörö på god väg att få ett sådant förhållande, men händeiser
som dem i Gamla Uppsala och annorstädes lia raserat en del därav.
Med god vilja Iran bada sidorna och med öppen blick och vilja att komma till"
rätta med lel och brister bör det vara möjligt att i framtiden få till stånd ett
ömsesidigt och förtroendefullt samarbete mellan ordningsmakten och allmänheten.
idet ar detta som är huvudsyftet med min interpellation.

i for socialdepartementet, herr statsrådet Möller: Herr talman! Jag

skall tillåta mig att knyta ett par reflexioner till interpellantens anförande.
dag säde i svaret, att man efteråt knappast kan åstadkomma någon säker
bevisning om hur allting tillgått. Jag finner ett belägg för hur svårt detta faktiskt.
ar i herr Lundbergs eget anförande, då han, såvitt jag förstod, med
hänvisning till sina uppgiftslämnares meddelanden blankt bestred, att någon
stenkastning agt rum. För min del kan jag inte säga någonting bestämt, men
det förefaller mig, som om det skulle vara alldeles orimligt, att polisen skulle
företaga en chock endast därför att det varit oväsen och utan att folkmassan
i övrigt skulle visat någon aggressivitet. Jag får uppriktigt erkänna att jag
inte tror, att polisen skulle handla på det sättet. Jag vill fästa uppmärksamheten
pa att även örn vederbörande överkonstapel begick formella fel rådTd
Polismästaren i Uppsala, som ju på ett mycket förtjänstfullt
satt handhade ordningsmakten i själva Uppsala under de dagar, då den
nazistiska kongressen och uppträdena pågingo där. Det förefaller vara högst
besynnerligt, att dAne polismästare skulle lia tillstyrkt en chock, därest inte
tolKmassan skulle ha visat några aggressiva tendenser. Man får ju i varje fall
uet intrycket, att polismästaren för sin del tillstyrkte en chock, när överkonstapeln
rådgjorde med honom.

Jag har ingen anledning i och för sig att ingå i något försvar av allt vad
den svenska polismakten företager sig. Jag är fullt medveten om att det finns
belogade anledningar till anmärkning. Vissa utredningar, som verkställts
vittna också om att jag har rätt i denna uppfattning. Jag vill emellertid begagna
tillfället att säga, att det även måste ställas vissa fordringar på allmänheten
Jag syftar därvid inte endast på händelserna vid Uppsala, högar.
Enligt olika notiser i tidningarna — låt vara att de kunna vara färgade men
helt osanna aro de säkerligen inte — bär det förekommit fall, där svenska
medborgare uppfört sig på ett fullkomligt skandalöst sätt. Då en polisman måste
taga hand örn ordningsstörande personer, utsätter han sig för risken att få en
hel folkhop emot sig. Uppfostran måste således bli ömsesidig. Både vissa polisman
och stora delar av det svenska folket måste ändra sitt sätt, så att de lära
sig, hur de skola uppföra sig vid olika tillfällen.

Det har riktats många offentliga anmaningar till allmänheten, som ju med
la undantag är antinazistisk, att isolera de nazistiska mötena överhuvud och
inte ga dit. Jag förstår visserligen mycket väl, att nyfikenheten kan spela en

Tisdagen den 29 juni 1943.

Nr 27.

109

Svar på interpellation. (Forts.)

roll, då det gäller just dessa möten. Det är emellertid alldeles uppenbart, att
örn allmänheten inte infann sig till de offentliga nazistiska mötena, skulle nazisterna
själva — det är min övertygelse —- ganska snabbt tröttna på att hålla
åtminstone dessa offentliga utomhusmöten. Aven örn jag således erkänner att
nyfikenheten kan spela en viss roll, är det för mig mycket svårt att tro, att
inte de relativt stora massor, som ofta möta upp vid de nazistiska mötena,
komma dit i hopp örn att det skall bli bråk. Jag känner tillräckligt väl till
folks sätt att taga på dessa ting för att våga uttala den mycket bestämda
misstanken, att det inte endast är nyfikenhet att höra vad som kommer att
sägas, som är drivfjädern till besöken på dessa möten. En säkerligen ganska
avgörande faktor härvidlag är den gamla svenska seden att man tycker, att
det är roligt att det blir ett mer eller mindre elakartat uppträde vid dylika tillfällen.
Örn man skulle kunna få inpräntat i folks medvetande,^ att nazisterna
böra få hålla sig för sig själva, även örn de anordna aldrig så mångå offentliga
möten, skulle vi slippa alla dessa uppträden. Vi skulle då även slippa interpellationer
och interpellationssvar av detta slag. Det skulle under sådana förhållanden
icke bli roligt ens för nazisterna själva att i fortsättningen hålla på
med sina lekar i detta samhälle.

Herr Lundberg i Uppsala: Herr talman! Jag vill till förtydligande förklara,
att jag aldrig bestritt, att stenkastning förekom vid detta tillfälle. Vad jag
bestritt är, att det skulle lia förekommit en omfattande stenkastning just omedelbart
innan chocken företogs. Jag har således aldrig förnekat, att stenkastning
förekom vid uppmarschen. Likaså har jag i min interpellation erkänt,
att stenkastning förekom exempelvis efter det chocken verkställts.

Jag är fullt ense med statsrådet, då han säger, att polisen i själva Uppsala
uppträtt på ett värdigt och gott sätt, och detta vill jag kraftigt understryka.

Polisens uppträdande vid Gamla Uppsala var däremot ett helt annat. Det är
även för mig fullständigt oförklarligt, att goda polismän så totalt kunde tappa
besinningen, som de gjorde under oroligheterna vid Uppsala högar.

I anslutning till statsrådets tal om uppfostran av och ställande av fordringar
på både allmänheten och polismakten vill jag stryka under vad jag i min
interpellation nämnde örn att även allmänheten bör fostras och att det således
bör ske en ömsesidig fostran i detta fall. Jag är villig att erkänna, att nyfikenheten
spelar en stor roll vid oroligheter av detta slag. Det är ganska lätt
att säga, att man inte skall besöka nazisternas möten. Oavsett de önskemål
man har i detta fall har det emellertid visat sig, att man icke kan bortse från
att nazisterna på ett eller annat sätt försöka att dra uppmärksamheten till sig
och skaffa en del nyfiket folk till sina möten. Beträffande detta möte vid
Gamla Uppsala vill jag framhålla, att det ligger något säreget till i detta fall.

Gamla Uppsala är en samlingsplats, som har helgd inte minst för ortsbefolkningen.
Man måste förstå, att när sådana uppträden befaras skola ske där,
reagerar allmänheten på ett särskilt sätt. Det är kanske inte försvarligt, men
man kan förstå, att sinnena komma i uppror under sådana omständigheter. Jag
- hoppas och tror, att både allmänheten och polisen skola ha vissa lärdomar att
hämta av det som skedde vid Gamla Uppsala och att det inträffade icke skall
upprepas.

Härmed förklarades överläggningen avslutad.

§ 6.

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Sköld, erhöll på begäran Svar på
ordet och anförde: Med andra kammarens tillstånd har herr Hansson i Ske- interpellation.
diga till mig framställt följande frågor:

Ilo

Nr 27.

Tisdagen den 29 juni 1943.

Svar på interpellation. (Forts.)

1) Har statsrådet för avsikt att vidtaga sådana åtgärder att kommuner, som
genom anläggning av flygfält förlorat ett visst skatteunderlag med åtföljande
mindre inkomster, kunna erhålla ekonomisk gottgörelse?

2) Är statsrådet beredd att likaså vidtaga åtgärder för att bereda de elektriska
distributionsföreningama ersättning för de dem åsamkade förlusterna?

Till svar vill jag anföra följande.

J a g har föranstaltat om en undersökning rörande den minskning av skatteunderlaget,
som föranletts av förvärv för flygvapnets räkning av mark för
anläggande av flygfält. Undersökningen omfattar samtliga av flygförvaltningen
genom köp förvärvade krigsflygfält och övningsfält. Av undersökningen
framgår, att minskningen i procent av totala skatteunderlaget utgör
i 24 % av fallen 0 %
i 58 % » » upp till 1 %

i 16 % » » mellan 1 % och 2 % samt

i 2 % » » ,> 21/2 % och 3 %.

I ett av fallen ett av de i interpellationen åsyftade — har uppgift icke
kunnat lämnas, enär taxeringsvärden ännu icke åsatts de av flygförvaltningen
förvärvade fastigheterna. Även i detta fall beräknas emellertid skatteminskmngen
bliva ringa.

De obetydliga reduktioner i skatteunderlaget, som sålunda i 70 % av fallen
uppstått, synas icke kunna åberopas till stöd för krav på ekonomisk gottgörelse
från statsverkets sida. Den första av de till mig framställda frågorna
besvarar jag därför nekande.

Beträffande^ de förluster, som de elektriska distributionsföreningama på
landsbygden fatt vidkännas genom tillkomsten av dessa, flygfält, har en motsvarande
undersökning icke varit möjlig att nu genomföra. Förlusternas relativa
storleksordning torde dock i viss mån belysas av de nyss anförda uppgifterna
rörande minskningen av det totala skatteunderlaget. Det bör även påpekas
att flygvapnet torde komma att från distributionsföreningama täcka
sitt behov av elektrisk energi för de byggnader, som finnas uppförda eller komina
att uppföras på de flygfält, som av interpellanten närmast avses, nämligen
kngsflygfälten. Sannolikheten talar salunda för att den minskning i inkomsterna
för distributionsföreningama, som i en del fall kan lia inträtt, är
förhållandevis obetydlig och icke större än de inkomstminskningar dessa föreningar^
mäste vara beredda, att möta av andra orsaker. Från denna förutsättning
mäste jag nekande besvara även den andra av interpellantens frågor.

Härpå yttrade

i Herr .Hansson i Skediga: Herr talman! Jag skall be att få framföra mitt
tack till herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet för det besvär
lian halt med svaret.

Av de undersökningar, som herr statsrådet låtit utföra angående skatteunderlaget,
framgår, att det rör sig örn mellan 1 och 3 % av hela den kommunala
beskattningen, och 3 % blir ju en väsentlig siffra, örn man ser på utdebiteringen
i kommunerna. För det flygfält, som ligger inom min hemkommun,
ar det omkring 140 skattekronor som gå bort. Med en medelskatt av 8 kronor
per skattekrona gör det en minskning av i runt tal 1,100 kronor. Förhållandet
är i stort sett lika för alla flygfält, som inte få fast förläggning. Den i herr
statsrådets undersökning angivna skatteminskningen av mellan 1 och 3 % är
nog riktig, ty de taxeringsvärden, som här försvinna, äro pålagda en garantiskatt
av 5 %, och det är, kan man säga grunden för den kommunala beskattningen.
ruter denna åderlåtning av skatteunderlaget måste den totala skatten
höjas per skattekrona. Utgifterna bli desamma, och skatterna måste således

Tisdagen den 29 juni 1943.

Nr 27.

lil

Svar på interpellation. (Forts.)

höjas, såvida inte statsrådet har möjlighet att taxera flygfälten och pålägga
dem en garantiskatt av 5 %, men det är ju otänkbart med nuvarande bestämmelser.
Skattetrycket blir högre för varje år och beror på deni ständiga avflyttningen
från landsbygden. Att besvara min fråga med nej är ju ett ganska
lättvindigt sätt att avvisa de berättigade anspråk, som man i detta avseende
kan ställa på statsmakterna.

Vad sedan beträffar min andra fråga, den angående de elektriska distnbutionsföreningarna,
så anför statsrådet, att den elektriska kraften kommer att utnyttjas
på flygfälten, och detta kan delvis vara sant. Det sker i regel när de
ligga långt från statens tertiärstationer. Men vid Ärnafältet har staten avkopplat
distributionsföreningen och tar sin kraft direkt från Husbyborg, den
tertiärstation, som ligger i närheten av fältet. I föreningens stadgar står det
i § 3, morn. 4, att »medlem skall, utöver i mom. 1 angivna avgifter, erlägga en
årlig medlemsavgift av högst 3 kronor per andel, jfr Föreningslagens § 7
mom. 5». Föreningarna äro, kan man säga, genom kraftverket uppdelade i vissa
områden, och inom dessa områden skola föreningarna arbeta, och för att täcka
de väldiga kostnaderna för att hålla nätet i stånd ha vi rätt att utdebitera en
fast avgift upp till 3 kronor per andel. Genom flygfältets anläggning försvinna
minst 200 andelar med därå löpande fasta utdebitering. Samtidigt försvinner
också den lilla inkomst, som vi ha kunnat få genom förbrukning av elektrisk
energi. _ o o

När man ser på en distributionsförenings arbetsförhållanden så är det ju sa,
att i trakter med mera tät bebyggelse äro underhållskostnaderna mindre. Flygfälten
äro förlagda i trakter, där det finns ett mycket stort antal andelar,
varigenom kostnaderna för nätets underhåll i glest bebyggda trakter medför
högre utdebitering per andel räknat. Den fasta avgiften avser att täcka underhållet
men också att betala räntor och omkostnader, som föreningarna ha, och
den högre utdebiteringen träffar de övriga föreningsmedlemmarna. Att avvisa
även detta krav är åtminstone enligt mitt sätt att se på ekonomiska frågor icke
riktigt, ty det är genom statens inverkan som en försämring i det ekonomiska
läget uppstått. Det är beklagligt, örn såväl kommunerna som de elektriska
distributions föreningarna skola behöva göra sina krav gällande gentemot staten
på ett annat sätt. Jag trodde vid framställandet av min interpellation, att
herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet skulle ställa i utsikt en
möjlighet till gottgörelse för de kommuner, som inte få fast förläggning på
flygplatserna, och att, då förlust samtidigt drabbar de elektriska distributionsföreningama,
dessa kunde räkna med någon gottgörelse härför. Det går ju
lätt att lästa över skatterna på andra i sådana här fall. Det drabbar ju de enskilda
ute i kommunerna, vilka redan förut ha tillräckligt höga skatter att
dragas med. Det finns kommuner, som ha en utdebitering på upp till 14 kronor
per skattekrona. De få visserligen skatteutjämningsbidrag, men det blir rätt
så drygt för dem i alla fall. Man har rätt att fordra — och jag hoppas, att
herr statsrådet kommer till samma uppfattning, när han närmare får tänka
på denna sak — att kommunerna skola ''ha möjlighet till gottgörelse för de
förluster, som de på detta sätt åsamkas.

Överläggningen förklarades härmed avslutad.

Svar på
interpellation.

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Andersson,^som
yttrade: Herr talman! Med kammarens tillstånd har herr Skoglund i Umeå till
mig riktat följande frågor.

Ordet lämnades på begäran till

§ 7.

112

Nr 27.

Tisdagen den 29 juni 194P>.

Svar på interpellation. (Forts.)

1. Anser statsrådet, att frågan om genomgående zonberäkning vid resor,
där såväl järnväg som postdiligens benyttas, bör göras till föremål för särskild
prövning?

2. Är statsrådet i så fall villig föranstalta örn en dylik utredning?

Interpellationer! är närmast föranledd av att generalpoststyrelsen och järnvägsstyrelsen
nyligen till Kungl. Majit ingivit utredning angående enhetliggörande
av den statliga automobillinjetrafiken och därvid på anförda skäl hemställt,
att frågan örn ett sådant enhetliggörande för närvarande icke måtte föranleda
någon åtgärd. Interpellanten har ansett, att ifrågavarande utredning
även bort ägna uppmärksamhet åt frågan örn genomgående zonberäkning vid
resor, som beröra såväl järnväg som postdiligenslinjerna. Då så icke skett,
Ruser interpellanten sistnämnda fråga böra göras till föremål för prövning
oberoende av problemet om den statliga billinjetrafikens enhetliggörande.

Med anledning av vad sålunda anförts vill jag till en början erinra om att
syftet med den utredning, som uppdrogs åt styrelserna, närmast var att få utrönt,
huruvida det kunde anses ändamålsenligt, att den statliga billinjetrafiken
ombesörjdes av skilda förvaltningsmyndigheter, samt huruvida icke fördelar
skulle vara att vinna genom linjetrafikens sammanförande under en myndighet.
Det förutsattes däremot icke, att en sammanslagning av postverkets och
statens järnvägars billinjetrafik skulle föranleda någon ändring i förut tillämpade
taxor. De förväntningar i detta hänseende, som interpellanten synes ha
ställt på utredningen, kunna icke grundas på de för utredningen meddelade
direktiven.

För att genomgående zonberäkning skall kunna tillämpas vid kombinerade
resor med två samfärdsmedel erfordas bl. a., att dessa tillämpa samma taxa. Nu
förhåller det sig emellertid så, att postdiligenslinjernas taxor äro högre än den
för statens järnvägar gällande persontaxan. Enda möjligheten att förverkliga
interpellantens tanke skulle sålunda vara att för postdiligenslinjerna, åtminstone
vid resor i samtrafik med järnväg, fastställa den lägre järnvägspersontaxan.
Ett enhetliggörande av den statliga billinjetrafiken på sådana villkor skulle
emellertid medföra en försämring av biltrafikens redan förut icke så gynnsamma
ekonomiska resultat. Att som interpellanten gör gällande befolkningen
i trakter med postdiligenslinjer genom frånvaron av genomgående zonberäkning
för järnväg och diligens skulle vara ogynnsamt ställd i förhållande till befolkningen
i andra trakter är en sanning med modifikation. I samma ställning
befinner sig nämligen befolkningen i alla trakter, där förbindelsen med statsbanenätet
utgöres av busslinjer, enskilda järnvägar eller andra trafikföretag.

Enda undantaget från nyssnämnda pricip i fråga örn billinjernas ställning
till statens järnvägar i taxehänseende utgöres av billinjen Övertorneå—Pajala,
där såväl statens järnvägars taxa som genomgående zonberäkning tillämpas.
Denna, förmånligare ställning beror emellertid på särskilda förhållanden, på
vilka jag här icke behöver ingå, och torde alltså icke kunna anses prejudicerande
i fråga örn taxeförhållandena vid postdiligenslinjerna. En sådan likställighet
mellan billinjen Övertorneå—Pajala och pots diligenslinjerna skulle
utan tvivel få till följd, att liknande krav komme att framställas beträffande
samtliga av statens järnvägar drivna billinjer.

Framhållas må vidare, att införandet av genomgående zonberäkning vid resor
med statens järnvägar och av andra företagare drivna busslinjer skulle nödvändiggöra
ett omständligt extra arbete med avgifternas fördelning mellan de
olika företagen. Frånsett de ekonomiska konsekvenserna av den genomgående
zonberäkningen lärer en sådan åtgärd sålunda icke kunna vidtagas med mindre
postdiligenslinjerna först övertagas av statens järnvägar.

Det torde till slut kunna ifrågasättas, huruvida icke interpellanten överskat -

Tisdagen den 29 juni 1943.

Nr 27.

113

Svar på interpellation. (Forts.)

tat betydelsen av den av honom förordade åtgärden. Då statens järnvägars
taxa är en s. k. kilometertaxa, d. v. s. stiger proportionellt med avståndet, i
fråga örn enkla biljetter upp till 192 km och i fråga örn tur- och returbiljetter
ända upp till 496 km, medför den genomgående zonberäkningen nämligen först
vid resor å längre avstånd än de nu angivna någon avgiftssänkning. Inom de
reseavstånd, där taxan stiger proportionellt med avståndet, medför den genomgående
zonberäkningen i och för sig ingen avgiftssänkning. I fråga örn mera
kortväga resor är det med andra ord själva taxan, icke den genomgående zonberäkningen,
som är av betydelse. Vid längre resor skulle, det av interpellanten
förordade avgiftssystemet däremot medföra en ej oväsentlig nedsättning av nuvarande
biljettkostnader.

Under hänvisning till vad sålunda anförts anser jag mig böra sammanfattningsvis
uttala

att frågan örn överförandet av flertalet postdiligenslinjer till statens järnvägar
torde böra upptagas till förnyad omprövning, sedan mera normala förhållanden
inom trafikväsendet inträtt,

samt att frågan örn genomgående zonberäkning vid resor i samtrafik mellan
järnväg och postdiligens icke lämpligen kan och bör upptagas till prövning
förrän förenämnda fråga örn enhetliggörande av den statliga billinjetrafiken
funnit sin lösning.

Härefter anförde:

Herr Skoglund i Umeå: Herr talman! Jag ber att till statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet få framföra ett tack för det lämnade svaret,
till vilket jag emellertid nu anhåller att få knyta några reflexioner.

Med ali rätt förmodar statsrådet, att min interpellation är betingad av verkstyrelsernas,
d. v. s. järnvägsstyrelsens och poststyrelsens., för någon tid sedan
avlämnade yttrande angående den statliga automobillinjetrafikens enhetliggörande.
Jag hade nämligen väntat att en sådan utredning också skulle
ägna uppmärksamhet åt frågan om den genomgående zonberäkningen vid sådana
resor, där man nyttjar såväl postdiligens som statens, järnvägar. Frågan
om ett enhetliggörande av den statliga automobillinjetrafiken får väl ändå
inte bara vara en fråga örn rationalisering, d. v. s. ett bättre^ utnyttjande av
den rullande materielen men därav följande möjligheter att åstadkomma ett
ökat ekonomiskt utbyte, utan en sådan utredning måste väl också penetrera
problemet örn taxorna och förutsättningarna för en ändring eller, rättare sagt.
en sänkning av dem genom den rationalisering, som blir en följd av ett enhetliggörande.
Tyvärr avstod, sorn statsrådet också papekade, den nyssnämnda
utredningen från att yttra sig örn den saken, och vad var då naturligare än
att jag ansåg mig böra ställa frågan, örn inte möjlighet kunde förefinnas att
taga upp problemet rörande den genomgående zonberäkningen till separat och
fristående prövning för att på det sättet få taxespörsmålet diskuterat, dag
ställde därför den frågan till statsrådet.

''Att man inom vederbörande verk inte skulle i någon egentlig grad intressera
sig för en sådan sak var nog rätt väntat, men att samma ljumhet skulle möta
även från statsrådsbänken var i viss man en överraskning. Frågan om en genomgående
zonberäkning hav nämligen en åtskilligt större betydelse än vad
som framgår av det svar, som statsrådet nyss presenterat. För den befolkning,
som för sina resor måste begagna såväl postdiligens som statens järnvägar,
innebär det nuvarande systemet att resorna avsevärt fördyras. Framför allt
gäller detta för resenärer på långa avstånd. I den interpellation, som statsrådet
nyss besvarat, har jag tagit fram ett par exempel, av vilka jag skall be

Andra hammarens protokoll 1943. Nr 37. 8

114

Nr 27.

Tisdagen den 29 juni 1943.

Svar på interpellation. (Forts.)

att få återupprepa ett. Det gäller sträckan Malåträsk—Stockholm. För närvarande
måste en resenär där lösa järnvägsbiljett, i detta fall tredje klass, för
sträckan Bastuträsk—Stockholm, vilket kostar 36 kronor, samt postbussbiljett
på 6 kronor för sträckan Malåträsk—Bastuträsk. Hans resekostnader komma
följaktligen att uppgå till en sammanlagd summa av 42 kronor. Örn jag tilllämpar
statens järnvägars genomgående taxa och samtidigt tillämpar zonberäkning,
skulle lian för samma resa endast behöva erlägga kr. 37:50. Tar
nian hänsyn till att resenären åtminstone i de flesta fall också skall resa tillbaka,
kommer följaktligen merkostnaden i detta fall att bli 9 kronor. Måhända
synes det beloppet blygsamt på denna breddgrad, men för den norrländska
befolkningen är även ett sådant belopp en rätt betydelsefull summa.

Föreliggande fråga har för övrigt inte bara observerats av enskilda resenärer
utan också av sammanslutningar, och jag skall be att få nämna, att Västerbottens
läns turistförening diskuterat denna fråga vid olika tillfällen och
genom sitt ombud vid Trafikfrämjandets sammanträde i Göteborg vid ett tillfälle
fört fram anmärkning mot detta och önskan om att få en ändring till
stånd. För några år sedan försökte nämligen nyssnämnda turistförening att
åstadkomma ett slags turism i länet, och man intresserade sig framför allt
för en plats ovanför Dorotea vid namn Borgafjäll. Men det mötte rätt stora
svårigheter att åstadkomma någon turism, kanske mest beroende på de höga
resekostnaderna, som ytterligare fördyrades därigenom att resenären måste erlägga
en extra avgift pa sträckan Dorotea—Borgafjäll, som är i runt tal 11
mil och för vilken alltså icke någon genomgående zonberäkning kunde tilllämpas.

I det nyss lämnade svaret meddelade statsrådet, att förutsättningarna för
att en genomgående zonberäkning skall kunna äga rum är att samma taxa
tillämpas. För närvarande är icke detta fallet. Postverket nyttjar en högre
taxa än statens järnvägar, men det är väl ändå en sak som skulle gå att ändra.
Ja, avsteg har för resten redan gjorts, alldenstund man på sträckan Pajala—
Övertorneå^ tillämpar genomgående zonberäkning, ett förhållande som statsrådet
också i. sitt nyss lämnade svar har omnämnt, men där statsrådet skynclar.
sig att tillägga, att €tt sadant förhållande ingalunda får anses vara av
p re ju diceran de betydelse. Det är möjligt att man kan se saken på det sättet.
Jag har emellertid mycket svårt alt förstå, att en befolkning, som för sina
resor är hänvisad att anlita inte bara statens järnvägar utan också postverkets
bussar och statens järnvägars billinjer, därför skall åsamkas en ökad resekostnad.

För övrigt förklarade statsrådet, att en samtrafik och en genomgående zonberäkning
efter en enhetlig taxa skulle medföra en försämring av — jag citer&r
'' billinjernas redan förut icke så gynnsamma ekonomiska resultat. Jag
skall pa den punkten inte tvista med herr statsrådet, men jag ställer osökt den
iragan. om det^nu är sa, att det ekonomiska utbytet av statens järnvägars billinjetrafik
är sa blygsamt som det i svaret göres gällande, varför äro då statens
järnvägar så ivriga att lägga under sig den ena billinjen efter den andra
°™ höga priser? Redan nu behärska ju enligt verkstyrelsernas upp gift

statens järnvägar flera billinjer än postverket.

Till sist, herr talman, vill jag bara säga, att när statsrådet talar örn de enskilda
järnvägarna och andra trafikföretag, så berör herr statsrådet en fråga
som jag aldrig i min interpellation har uppehållit mig vid. Jag har i interpellationen
endast talat örn de statliga trafikföretagen, de som alltså dirigeras
av statens järnvägar eller postverket. Jag vill lämna denna förklaring på,
som det kan sägas, förekommen anledning.

Ja, herr talman, jag nödgas ännu en gång beklaga det lämnade svarets ne -

Tisdageu den 29 juni 1943.

Nr 27.

115

Svar på interpellation. (Forts.)

nativa innehåll, och jag gör det inte bara å egna vägnar, utan jag tror också
att jag vågar göra det å den befolknings vägnar, som anser att de nuvarande
taxebestämmelserna inte äro fullt rättvisa.

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Andersson: Herr
talman! Beträffande de statliga billinjernas ekonomi förefaller det, som örn
interpellanten inte riktigt trodde på min försäkran, att denna ekonomi för närvarande
är rätt ansträngd. Men som ett exempel på att så är fallet vill jag
nämna, att statens järnvägar inkommit med framställning till Kungl. Majit
om att få höja taxorna på åtskilliga av dessa billinjer för att få debet och
kredit att bättre gå ihop, en framställning som emellertid lämnats utan åtgärd
med hänsyn till rådande prisstoppsbestämmelser.

Jag kan heller inte erinra mig att det under de senare åren har förekommit,
att statens järnvägar ha lagt under sig några billinjer till höga priser, sorn
interpellanten säger. Däremot har staten förvärvat avsevärda sträckor billinjer
tillsammans med de förvärv av enskilda järnvägar, som riksdagen år
efter år har beslutat. De övriga utvidgningar av statens billinjenät, som ha
ägt rum under krisåren, inskränka sig till kortare sträckor, som ha infogats i
nätet för att få detta bättre systematiserat och för att spara bilfömödenheter.
Jag tror alltså inte, att man med fog kan säga, att statens järnvägar för närvarande
lägga under sig billinjer till höga priser. I de fall då förvärv sker
i samband med förvärv av järnväg, äro ekonomiska kalkyler gjorda på billinjernas
bärighet precis på samma sätt som ekonomiska kalkyler ligga till
grund för värdesättningen av själva järnvägarna.

Interpellanten undrar också, varför jag blandar in enskilda järnvägar och
enskilda busslinjer i sammanhanget. Men förefaller det inte ganska naturligt,
att krav rätt snart skola komma att resas på samma villkor för dem som anlända
till en statsbanestation på en enskild järnväg, när nu interpellanten
finner det så naturligt att kräva enhetlig zonberäkning för dem, som komma
till en statsbanestation med postdiligens? För mig skulle det te sig ännu rimligare,
örn vi finge genomgående zonberäkning för den spårbundna trafiken,
ty det är dock en trafik av samma slag, även om den drives i olika regi,
under det att landsvägstrafiken är en sak som är helt och hållet artskild i
ekonomiskt hänseende från järnvägstrafiken. Jag är för övrigt tämligen övertygad
örn att befolkningen i de trakter, där interpellanten har sina intressen
förankrade, är bättre tillgodosedd av att billinjerna kunna hållas i gång på
ekonomiskt fördelaktiga villkor. På det sättet kan man säkra de nuvarande
linjernas bestånd och även tänka sig nya. Jag tror, att befolkningen bättre tillgodoses
därmed än om man skulle företa taxesänkningar eller andra taxepolitiska
åtgärder, som skulle försämra billinjernas ekonomi med därav följande
obenägenhet att hålla linjerna i drift eller i vart fall obenägenhet att öppna
nya.

Härmed förklarades överläggningen avslutad.

§ 8.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Andersson, som
anförde: Herr talman! Med hammarens tillstånd har herr Johansson i Torp
till mig ställt följande frågor:

1. Har herr statsrådet uppmärksammat, att statens järnvägar planera
att nedlägga trafikleder av livsviktig betydelse för berörda trakter, såvida

Svar på
interpellation.

116

Nr 27.

Tisdagen den 29 juni 1943.

Svar på interpellation. (Forts.)

lokala subventioner icke erhållas, och har herr statsrådet för avsikt att ingripa
till förhindrande av en sådan utveckling?

2. Anser herr statsrådet det vara riktigt förfaringssätt av statens järnvägar
att ställa hela kommuner inför valet av antingen omedelbart förbättrande eller
omedelbart försämrande av förbindelserna, beroende på vederbörande vägdistrikts
förmåga eller oförmåga att genast genomföra dyrbara provisoriska
vägarbeten, och är herr statsrådet villig att medverka till, att i sådana fall
åtminstone ingen försämring kommer ifråga?

3. Kan det förväntas, att medel kan inom en nära framtid ställas till förfogande
för ny- och ombyggnad av sådana vägar, som aktualiseras genom statens
järnvägars trafik till i övrigt isolerade trakter?

De fall, som föranlett ifrågavarande interpellation, beröra dels statens järnvägars
linjetrafik Stensbogård—Mollösund, dels de passbåtsförbindelser, som
vid Ellös och Hälleviksstrand genom statens järnvägars försorg upprätthållas
till Rågårdsvik och Gullholmen samt Käringön i anslutning till statens järnvägars
ommbuslinje Stenungsund—Hälleviksstrand.

I anledning av interpellationen har jag låtit järnvägsstyrelsen upprätta en
redogörelse för vad som förekommit i de åsyftade fallen. Då saken synes ha
uteslutande lokalt intresse, har jag under hand överlämnat en avskrift av järnvägens
utredning till interpellanten.

Givetvis kunna intressekonflikter av den art, som i interpellationen exemplifierats,
leda till olägenheter för berörda bygder. Jag är också ense med interpellanten
därom, att det ligger i det allmännas intresse att tillse, att dylika
konflikter såvitt möjligt undvikas. Pa Vad sätt detta skall ske, är jag nu icke
beredd att taga ställning till, da fragan härom torde böra göras till föremål
för en ingående prövning.

De framställda frågorna kan jag besvara sålunda, att jag dels är beredd
att medverka till att ett nedläggande av trafiken å de i interpellationen omnämnda
förbindelselederna undvikes, dels skall låta undersöka, huruvida och
på vad sätt intressekonflikter av det slag, som i interpellationen berörts, kunna
förhindras.

Vidare yttrade

Herr Johansson i Torp: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet få framföra mitt tack såväl för det
svar, som jag° erhållit, som för dess innehåll. Jag är övertygad örn, att det
av herr statsrådet nu lämnade svaret kommer att hälsas med tillfredsställelse
ute i de avlägsna bygder, där man haft mycket dåliga eller i vart fall dåliga
kommunikationer och där man levat i ängslan för att dessa kommunikationer
skulle ytterligare försämras med samma motivering som anförts i det av mig
relaterade fallet.

Jag har, herr talman, ingenting att tillägga i saken.

Överläggningen förklarades härmed avslutad.

§ 9.

teVarii t- Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Andersson, erhöll
rpe 3*0». begäran ordet och yttrade: Herr talman! Med kammarens tillstånd har
herr Hagberg i Luleå till mig framställt förfrågan, huruvida jag observerat i
interpellationen relaterade förhållanden beträffande omlastningen av järnvägsgods
vid gränsstationerna i Haparanda och Torneå samt örn jag vidtagit eller
.planerat några åtgärder för att åstadkomma rättelse. I interpellationen göres
gällande, att omlastningen, som avtalsenligt skulle ske i Torneå beträffande

Tisdagen den 29 juni 1943.

Nr 27.

117

Svar på interpellation. (Forts.)

gods från Sverige och i Haparanda beträffande gods från Finland, på sista
tiden nästan helt överflyttats till Torneå, vilket berövat de svenska arbetarna
deras sysselsättning och minskat kontrollmöjligheterna.

Till svar å interpellationen får jag meddela följande.

Enligt överenskommelse mellan järnvägsstyrelserna i Stockholm och Helsingfors
av den 24/29 september 1919 gäller beträffande omlastningen av vagnslastgods
följande. _ _ o

Yagnslastgods från Sverige omlastas i Torneå och vagnslastgods från Finland
i Haparanda.

Efter överenskommelse mellan de båda järnvägsstyrelserna må dock för
vissa vagnslastgodstransporter omlastningen ordnas på annat sätt.

Ifråga om omlastning av styckegods gäller, att styckegods från Sverige
omlastas i Haparanda och styckegods från Finland i Torneå. Större styckegodspartier
från Sverige kunna dock efter överenskommelse mellan stationsföreståndarna
få omlastas i Torneå och från Finland i Haparanda,

Omlastningen av vagnslastgodset har i regel varit ordnad i enlighet nied överenskommelsen,
och den övervägande delen av vagnslastgodset i riktning från
Finland till Sverige har sålunda omlastats i Haparanda, Endast ifråga örn
pågående transporter av trähus från Finland till Norge, vilka transporter
började under april 1943 och snart väntas vara avslutade, har järnvägsstyrelsen
efter särskild framställning medgivit, att omlastning får ske i Torneå. Denna
omlastning har enligt uppgift från järnvägsstyrelsen under månaderna april
och juni 1943 uppgått till i medeltal 2 vagnar och under maj till i medeltal 4
vagnar per dag. Den vagnslastomlastning, som alltjämt ombesörjes i Haparanda,
är av betydligt större omfattning och har utgjort under april 12 vagnar,
under maj 11 vagnar och under tiden 1—15 juni 10 vagnar, allt i medeltal
per dag.

Omfattningen av omlastningsarbetet i Haparanda beror huvudsakligast av
vagnslasttrafiken, som under kriget varierat högst avsevärt. Som exempel må
nämnas, att hela antalet till- och avkopplade vagnar i Haparanda, då trafiken
var som störst, utgjorde nära 15,000 per månad men har nu minskat till
omkring 5,000. Antalet omlastade vagnar (vagnslastgods) i Haparanda, som,
då trafiken var livligast och Petsamotrafiken ännu pågick, utgjorde över 1,100
per månad, uppgår för närvarande endast till omkring 200 ä 300 vagnar per
månad. Omlastningsarbetet i Haparanda är i jämförelse med förkrigstiden
dock alltjämt ganska betydande, vilket framgår av att antalet omlastade vagnar
under 1938 utgjorde endast 30 per månad, d. v. s. grovt taget tiondelen av nuvarande
arbetsmängd. Nämnda arbete är sålunda i hög grad krisbetonat, och
genom överflyttning till Torneå under en kortare tid av viss del av omlastningen
har därför icke någon arbetare berövats arbete, som han hade före

Det är även att märka, att styckegodsomlastningen numera ordnats sa, att
ali omlastning sker i Haparanda. Ifråga örn denna utföres sålunda på den
svenska sidan ett mera omfattande arbete än som normalt skall förekomma.

Beträffande kontrollmöjligheterna må nämnas, att trähusen lastas uteslutande
på öppna vagnar, varigenom kontrollen underlättas.

Med hänsyn till de förhållanden, varom sålunda upplysts och då arbetstillgången
i övrigt, enligt vad ,]ag inhämtat, är god i Haparanda, har .lag icke för
avsikt att för närvarande vidtaga någon åtgärd i frågan.

Härpå anförde:

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Jag tackar herr kommunikationsministern
för hans svar. Det bekräftar, att en överflyttning av omlastningen skett

118

Nr 27.

Tisdagen den 29 juni 1943.

Svar på interpellation. (Forts.)

från Haparanda till Torneå och att detta skott, sedan ett tyskt kolli gått sönder
vid omlastningen i Haparanda oell därvid visat sig innehålla mycket detaljerade
översiktskartor över ur invasionssynpunkt viktiga delar av Sverige.

Enligt herr statsrådets svar är antalet till- och avkopplade vagnar i genomsnitt
136 per dag. De uppgifter som samtidigt givas om antalet omlastade vagnar
visa, att endast 5 procent av dessa till- och avkopplade vagnar omlastas i
Haparanda. Det överväldigande antalet av samtliga vagnar skulle alltså omlastas
i Torneå. Svaret visar vidare, att tendensen till minskning markeras
månad efter månad, 12 vagnar i april, 11 vagnar i maj och 10 vagnar i juni.
allt i medeltal per dag, äro ju därvidlag vittnesbörd nog. Herr statsrådet förklarade,
att den förändring som skett på sista tiden är den, att trähus från
Finland till Norge omlastas i Torneå, och att den svenska järnvägsstyrelsen
medgivit detta. Jag satte mig i går i förbindelse med en av de berörda arbetarna
i Haparanda, och han förklarade, att inga trähus omlastas, örn man nu
icke ^behagar kalla sågat virke, plank och bräder, för trähus. Han anförde
också, att det förmodligen också var fråga om trähus i det mycket omtalade
kartkollit. Därtill meddelade han ännu en sak, nämligen att ammunition omlastas
i Torneå.

Herr statsrådet säger, att det är mycket gott örn arbete i Haparanda för
närvarande och att han därför icke överväger något ingripande. Tidigare sysselsattes
upp till ett 40-tal man med denna omlastning. Nu bindas 8 man
med detta arbete. Dessa kunna icke gärna ta något annat arbete. Deras arbetstid
var i maj 32 timmar i veckan, eller ungefär detsamma som i april, men i
juni endast 22 timmar i veckan. Det finns veckor, då man endast har fått arbeta
12 timmar, och det har uppgivits, att under dessa tre månader har man ingen
vecka fått arbeta 48 timmar. Däremot var det ju under mars och tidigare vanligt,
att man var tvungen arbeta på övertid. Den av herr statsrådet omnämnda
styckegodsomlastningens. betydelse framgår, tycker jag, också av dessa uppgifter
örn antalet arbetstimmar. Att denna icke komprometterande omlastning
förlagts till Haparanda säger för övrigt ingenting. Därför kvarstår enligt min
mening önskemålet, att en rättelse kommer till stånd dels med hänsyn till arbetarnas
intressen, dels med tanke på det orimliga i att krigsfångar skola få ta
svenska arbetares sysselsättning och dels slutligen med tanke på — och detta
är det icke minst viktiga, ehuru jag i detta sammanhang icke särskilt tryckt
på detta — frågans betydelse ur kontrollens synpunkt.

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Andersson: Herr
talman! Av interpellantens anförande skulle man kunna få den föreställningen,
att överflyttningen av omlastningen från Haparanda till Torneå har något sammanhang
med det kartfynd, som gjordes i en vagn som omlastades i Haparanda.
Det antagandet är fullkomligt grundlöst. Det är uteslutande andra omständigheter,
som föranlett de finska järnvägsmyndigheterna att begära denna
anordning. Var och en förstår också anledningen härtill, nämligen att omlastningen
kan ske för en mindre kostnad i Torneå än i Haparanda. Huruvida omlastningen
sker med krigsfångar är en sak. som får stå för interpellantens egen
räkning.

Jag kan alltså icke finna, att denna sak har någonting med kartfyndet att
skaffa och säkerligen icke heller med önskvärdheten av bättre kontroll av varuutbytet
över finska gränsen. Det är uppenbart, att då gods inlastas på öppna
vagnar, man rimligtvis icke kan dölja så många saker, och i vart fall kan det
icke vara fråga örn saker, som äro på något sätt ömtåliga eller kunna skadas,
ty sådana varor måste ju forslas i täckta vagnar.

Nu säger interpellanten, att det icke är trähus utan sågade trävaror som

Tisdagen den 29 juni 1943.

Nr 27.

119

Svar på interpellation. (Forts.)

forslas på detta sätt. Jag vågar påstå, att den som ser en vagn som är lastad
med trävaror, icke utan vidare kan bedöma, om det är fråga örn trähus eller örn
sågade trävaror, ty flyttbara trähus bestå till väsentlig del av saga! virke, som
vid fabriken kapats i vissa dimensioner for att sedan fogas ihop till hus. ^Uet
förefaller mig vara en strid om ord, huruvida det därvidlag är fråga örn sagat

virke eller örn trähus. , ... „ , ■ .

För mitt bedömande har det väsentliga varit, huruvida det ar något intresse
för Sverige att sörja för en ökad sysselsättning av arbetare i Haparanda, och
det kan det väl omöjligt vara nu, när vi vidta de mest drakonisk åtgärder
för att skaffa arbetskraft till andra områden. Vöre motsatsen iorhallandet,
skulle säkerligen denna ändrade anordning icke ha kommit till.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Med anledning av vad herr statsrådet
sist yttrade vill jag bara säga, att fackföreningen hade överenskommit med
vederbörande entreprenör, som väl är järnvägens, om att stalla ett visst antal
man till förfogande för omlastningen. Det ar atta man, som skola sta till tor
fogande, vare sig det blir någon omlastning eller icke. Av de siffror jag förut
nämnt angående antalet arbetstimmar per vecka Damgar ju, att dessa arbetare
icke äro sysselsatta ens halva tiden; åtminstone har det varit sa under juni manad.
Det framgår för övrigt av statsrådets svar, att nian far arbetet billigare
gjort på den finska sidan, och därför låter man verkställa omlastningen dar.
Jag anser emellertid, med hänsyn till det förhållandet att dessa arbetare icke
kunna taga annat arbete, det vara ett rimligt krav fran deras sida, att man åtminstone
icke godtager sådana åtgärder, som direkt beröva dem en del av
deras arbetsinkomster.

Härmed förklarades överläggningen avslutad.

§ io.

Herr talmannen lämnade pa begäran ordet till

Chefen för folkhushållningsdepartementet, herr statsrådet (Höres, sorn anförde:
Herr talman! Med andra kammarens tillstånd har herr Hagberg i Mai
mö frågat mig om jag uppmärksammat det bekymmersamma lage van hemvånsmtah”
vilka siälvfuil. sier med skodon för tjänsten, ock hemvärnets
övningsmöjligheter kommit genom den införda skoransoneringen samt örn jag
vore i tillfälle meddela, huruvida åtgärder komma att vidtagas för att kompensera
hemvärnsmännen för den särskilt starka förslitning av eras pnvc a
skodon som måste följa på grund av hemvärnstjansten , mT

Till svar härå får jag meddela, att Dagan örn extratilldelnmg a\ skovaror
till viss militär personal sedan någon tid är under utredning inom industrikommissionens
läderavdelning i samråd med representanter för de olika torsvarsgrensförvaltningarna
och att i samband därmed aven Dagan örn tilldelning
till hemvärnet är föremål för uppmärksamhet. Beslut i ärendet torde
vara att motse inom den närmaste tiden.

Härefter yttrade

Herr Hagberg i Malmö: Herr talman! Jag ber att få tacka herr statsrådet
för svaret, som jag finner tillfredsställande. Jag vågar nämligen tolka dess
innehåll såsom innebärande ett positivt ståndpunktstagande fran statsrådets
sida till den här förevarande frågan. Jag tror också, att man kan saga, att
man inom hemvärnet med tacksamhet kommer att notera det besked, som nu

Svar på
terpeUation.

120

Nr 27.

Tisdagen den 29 juni 1943.

Förslag till
tjänste- och
familjepensionsreglemenlen
för de
högre kommunala
skolorna.

Svar på interpellation. (Forts.)

Janmatsifrån statsrådsbänken. Det är nämligen så, att man inom hemvärnet,
i Ja kett arbetar pa frivillighetens grund, med bekymmer sett på de svårigheter
tor rörelsens bedrivande, som skoransoneringen, reser. Av svaret vill det
nu framgå som örn dessa bekymmer åtminstone delvis skulle kunna elimineras
och för detta ar man naturligtvis tacksam. Det är med stort intresse man inom
hemvärnet emotser det definitiva beslutet i denna angelägenhet.

Överläggningen förklarades härmed avslutad.

§ 11.

, .. f?rslag av herr talmannen beslöt kammaren att redan vid detta sammanträde
till avgörande företaga de på föredragningslistan upptagna, endast en
gang bordlagda arendena. ’

§ 12.

akSn€tTtS-taftS»UtskottetS TmrTii’ rr 2?6’ 1 anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag for budgetåret 1943/44 till skjutfält för Bergslagens
artilleriregemente m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Den i detta memorial föreslagna voteringspropositionen godkändes.

Herr talmannen meddelade, att enligt överenskommelse, som träffats mellan
kamrarnas talman, den gemensamma omröstning, för vilken voteringsproposiplenum
"1Vlt ™ nksdagen erkand, komme att äga rum vid morgondagens

§ 13.

sekreterare^ budgetdeputerades memorial angående arvode åt deputerades
Kammaren biföll deputerades hemställan.

§ 14.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande, nr 70, i anledning av Kungl. Mai:ts
propositioner med förslag till vissa ändringar i lagen angående civila tjänstmnehavares
ratt till pension, allmänna tjänste- och familjepensionsreglementena
samt folkskolans tjänste- och familjepensionsreglementen, m. m., jämte
vackt motion i fråga om förbättring av vissa äldre reservstatspensioner.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 15.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande, nr 71, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till tjänste- och familjepensionsreglementen för de högre
kommunala skolorna.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Fru Rydh Munck af Rosenschöld: Herr talman! När riksdagen för någon
tid sedan behandlade statsutskottets utlåtande nr 102, fingo vi vara med örn
V? ärligen under protest från flera kammarledamöters sida — antaga
ett ionereglemente för de högre kommunala skolorna, som satte de kvinnliga
lara,rna i undantagsställning i förhållande till de manliga så till vida som de
torra förmenades rätt till ^flyttning i högsta löneklassen. I dag behandla
vi bankoutskottets utlåtande med förslag till pensionsreglemente för samma
skolor. Jag kan icke underlåta att beklaga, att vi också här finna samma ställ -

Tisdagen den 29 juni 1943.

Nr 27.

121

Förslag till tjänste- och familjepensionsreglementen för de högre kommunala

skolorna. (Forts.)

ningstagande gentemot de kvinnliga lärarna. Salunda återfinnes i 14 § pa
sidan 18 i bankoutskottets utlåtande följande passus: »För kvinnlig lärare skall
tillämpas tjänstepensionsunderlaget för lönegraden närmast under den tor
hennes befattning gällande.»

Jag vill påpeka, att för de kvinnliga lärarnas del skola tillämpas samma
tjänstepensionsavdrag och samma pensionsålder som för de manliga. Det kan
ju icke annat än synas som den största orättvisa, att de kvinnliga lärarna alltså
icke endast under sin tjänstetid gå miste örn uppfattning i högsta loneklassen
utan jämväl sedan på sina inbetalta pensionsavdrag och efter lika lang
tjänstetid få lägre pension än sina manliga kamrater. Jag vill fästa uppmärksamheten
på att detta icke endast är en orättvisa mot de kvinnliga lärarna
utan även till skada för de kommunala skolorna, icke minst de kommunala
flickskolorna. Vid de statliga skolorna, med vilka dessa högre kommunala
skolor närmast kunna jämföras, utgå nämligen lika lön och lika pension för
manliga och kvinnliga lärare, och det säger sig ju självt, att under sådana
förhållanden de bästa kvinnliga krafterna i första hand söka sig till de statliga
läroverken, och att detta blir till men för undervisningen vid de kommunala
skolorna. Det kan icke vara likgiltigt för kammarens ledamöter, att sa
sker, eftersom säkerligen flera av dessa ledamöter ha att bevaka kommunala
skolors intressen i sina hemorter. . .

Eftersom frågan nu redan är behandlad i första kammaren, som har biiallit
bankoutskottets hemställan utan ändring, och det sålunda i riksdagens elfte
timme icke torde vara möjligt att ställa något yrkande, vill jag, herr talman,
nöja mig med det påpekande jag har gjort, och med det uttala den förhoppningen,
att vid en snar reglering av löne- och pensionsförhållandena för dessa

skolor denna orättvisa skall bortfalla.

Jag vågar tro, att denna förhoppning icke skall komma pa skam, da jag ser
vad de sakkunniga i lönefrågan lia yttrat pa denna punkt. I sitt betänkande
lia de sakkunniga ordagrant framhållit, »att ur ''principiell synpunkt inga bärande
skäl kunna anföras för bibehållande av för kvinnliga lärare vid det
statsunderstödda kommunala undervisningsväsendet i nu ifrågavarande hänseende
gällande undantagsbestämmelser» men skylla på det statsf man sielia
läget. Jag vill påpeka, att det i varje fall spelar mycket liten roll i lönehänseende,
eftersom det bara rör sig örn 150,000 kronor. Man säger, att de sakkunniga
övervägt frågan örn lämpligheten av att fastställa en bestämd tidpunkt,
då likställigheten i förevarande hänseende skulle genomföras, men att
de, på grund av ovissheten örn huru utvecklingen av de statsfinansi ella förhållandena
under den närmaste tiden komme att gestalta sig, funnit sig icke böra
framlägga förslag härom just nu. Jag förstår, att de pensions sakkunniga ha
tagit de lönereglerings sakkunnigas utgångspunkt som rättesnöre också för
sig, ty de stödja sig på att i regel brukar tjänstepensionsunderlaget stå i förhållande
till siutlönen. Emellertid finner jag min förhoppning örn snar ändring
bestyrkt även av de pensionssakkunnigas uttalande, att denna^olika differentiering
måste bestå, så länge olikheten i slutlön bestar, alltså man uttrycker
där, synes det mig, sin mening, att förhållandet icke skall bestå länge.

Fröken Hesselgren instämde häruti.

Herr Svedman: Herr talman! De pensionssakkunniga lia utgått ifrån att
för de högre kommunala skolorna skall tillämpas det tjänstepensionsunderlag
som i allmänna tjänstepensionsreglementet är fastställt för befattningshavare
med motsvarande löneställning. Beträffande de kvinnliga lärarna ha

122

Nr 27.

Tisdagen den 29 juni 1943.

Förslag till tjänste- och familjepensionsreglementen för de högre kommunala
skolorna. (Forts.)

emellertid de sakkunniga föreslagit, att för dem alltjämt skall gälla samma
tjänstepensionsunderlag som för manlig lärare i närmast lägre lönegrad. Anledningen
är att pensionen skall sta i relation till lönen, och eftersom de
kvinnliga lärarna icke komma upp till samma slutliga löneklass som de manliga,
blir pensionsunderlaget något mindre. Detsamma är förhållandet med de
kvinnliga lärarna vid folkskolorna, och man har ansett, att man icke bör
bryta ut de kvinnliga lärarna vid de högre kommunala skolorna och behandla
dem pa annat sätt än folkskollärarinnorna. Jag vill gärna instämma i de förhoppningar,
som fru Rydh har uttalat, men för närvarande torde kammaren
icke lia. något annat att göra än att bifalla Kungl. Maj :ts och utskottets förS
i™ önskemål är ju en sak som hör samman med de statsfinansiella

svårigheterna och som givetvis behöver tagas under förnyat övervägande, när
Dagan i dess helhet en dag tas upp.

Sedan överläggningen ''härmed förklarats avslutad, biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 16.

Föredrogos vart efter annat bankoutskottets utlåtanden:

nr 72, i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret framställning angående
bemyndigande för fullmäktige att besluta örn pensionering av arbetare i
vissa fall;

nr 73, i anledning av delegerades för riksdagens verk framställning i fråga
örn ändrad lydelse av vissa bestämmelser i tjänste- och familjepensionsreglementena
för riksdagens verk;

nr 74, i anledning av delegerades för riksdagens verk förslag till ändring i
vissa delar av avlöningsreglementet för riksdagens verk; och

nr 75, i anledning av framställning från delegerade för riksdagens verk om
bemyndigande att meddela föreskrifter angående omreglering av vissa äldre
tjänstepensioner till f. d. befattningshavare vid riksdagens verk.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets memorial:

nr 237, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga örn vissa byggnadsarbeten
för armén;

nr 238, angående tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1942/43; och

nr 239, angående statsregleringen för budgetåret 1943/44.

§ 18.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från statsutskottet:

nr 441, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetaret
1943/44 till kommunala och enskilda anstalter för yrkesundervisning
m. m.;

nr 446, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m.;

Tisdagen den 29 juni 1943.

Nr 27.

123

nr 451, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beredskapsstat
för försvarsväsendet för budgetåret 1943/44 jämte i ämnetväokta motioner;
nr 453, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående förbättring av

Ljnr g454hf Ledning’av°Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under tredje
huvudtiteln gjorda framställningar örn anslag for budgetaret 1943/44 till statens
inf ormationsstyrelse;

från andra lagutskottet: .

nr 459, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
auktoriserad mätning av ved och annat virke, m. m., såvitt den hanvisats

till lagutskott; och » ___

nr 460, i anledning av väckt motion angående utredning av iragan örn opartisk
mätning av allt virke, som ingår i allmän flottning; samt

från riksdagens kansli:

nr 440, angående järnvägs ansvar för skada å gods.

Vidare anmäldes och godkändes bankoutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen: .

nr 466, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner med förslag till vissa
ändringar i lagen angående civila tjänstinnehavares ratt till pension, allmänna
tjänste- och familjepensionsreglementena samt folkskolans tjanste- och tami jepensionsreglementen,
m. m., jämte väckt motion i fråga örn förbättring av vissa

äldre reservstatspensioner; och ,

nr 467, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till tjanste
och familjepensionsreglementen för de högre kommunala skolorna.

§ 19.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 2.05 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

124

Nr 27.

Onsdagen den 30 juni 1943.

Onsdagen den 30 juni.

Kl. 11 £.

§ 1.

Justerades protokollet för den 22 innevarande juni.

§ 2.

Jämlikt § 65 riksdagsordningen, omröstning över följande av
236 t6r“lagno-av ■a“dwa“kM»kami"

at^mé/hftell Srhr me? ^irstf kammaren vill, att riksdagen må besluta,
och TT^n? T Ion KlwV ntS forslT? °ch med avslag å motionerna I: 289
artiller,''t-409, '' ?9° °ch P* 41° 11:384- til1 Skjutfält för Bergslagens

Wl ®rmenn “• m- a kapitalbudgeten under försvarsväsendets fastighetstond,
armeforvaltningens delfond, å nksstaten för budgetåret 1943/44 anvisa
ett lnvestenngsanslag av 1,160,000 kronor,

röstar

. Ja;

Ilen, det ej vill, röstar

.....Nej;

, ^-ner kar riksdagen i likhet med andra kammaren beslutat att, i anTTtnf
Kuag1'' klajrts förslag samt med bifall till motionerna 1:289 och
1.1. 4U.y och med avslag a motionerna I: 290 och II: 410 samt II: 384 till Utvidgning
av Hallands regementes kasernområde m. m. å kapitalbudgeten under
orsvarsvasendets fastighetsfond, armeförvaltningens delfond, å riksstaten för
budgetaret 1943/44 anvisa ett mvesteringsanslag av 260,000 kronor.

Sedan efter given varsel kammarens ledamöter intagit silia platser samt
voteringspropositmnen blivit uppläst, verkställdes omröstningen medelst omrostnmgsapparat,
och utföll densamma med ........ 76 Ja och 81 Nej

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition, som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit av första kammaren samtidigt anställd,

hudc utfallit med .................... 00 Jq, och 30 JJ *

vadan, då därtill lades andra kammarens röster eller . . 76 Ja och 81 Neji

sammanräkningen visade .......................... 136 Ja och lil Nej,’

och hade alltså beslut i denna fråga blivit av riksdagen fattat i överens stämmelse

med ja-propositionens innehåll.

§ 3.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

n£>5en-fTr fö^arsdepartemente, herr statsrådet Sköld, som anförde: Herr
fagberg i Lulea har med andra kammarens tillstånd till mig riktat en föriragan
örn jag, pa grund av vissa i pressen under senare tid påtalade fall av

Onsdagen den 30 juni 1943.

Nr 27.

125

Svar på interpellation. (Forts.)

deserteringar och militära myndighetspersoners ståndpunktstagande därtill
samt i samband med återanställande av desertörer, funnit någon anledning att
närmare ta upp praxis i dessa fall, eventuellt principerna för desertörers behandling,
till närmare prövning.

Till svar härå får jag anföra följande. ,, , .

De i interpellationer! åsyftade fallen synas straffrättsligt vara att rubricera
såsom olovligt undanhållande eller, då undanhållandet varat viss tid, rymning.
Straffet för olovligt undanhållande är normalt disciplinstraff. Aven vid rymning
ingår nämnda straffart i straffskalan, ehuru för detta brott normalstralfet
får anses vara fängelse. Officer eller underofficer, som gör sig skyldig till
rymning, skall alltid tillika dömas till avsättning. „

Enligt de s k. krigsartiklarna, vilka äga tillämpning allenast i truga örn
brott, som förövas i krigstid eller eljest under tid, då krigsmakten är mobiliserad,
och vilka alltså icke gälla nu, inträda vissa straffskarpningar. Dessutom
stadgas i krigsartiklarna, att krigsman, som överlöper till fienden, skall
mista livet eller dömas till straffarbete på livstid, samt att envar svensk man,
som vid krig bär vapen mot riket eller eljest gör tjänst vid fiendens krigsmakt,
likaledes skall mista livet eller dömas till livstids straffarbete, dock att örn
omständigheterna äro synnerligen mildrande, må dömas till straffarbete fran

och med sex till och med tio år. inon „ „

Enligt av mig inhämtade uppgifter ha sedan hosten 1939 fran armen, marinen
och flygvapnet sammanlagt 56 personer avvikit till utlandet, därav 41
till Finland, 6 till Norge, 8 till Tyskland och 1 till England. Av dessa ha ett
40-tal återkommit, de flesta efter 1—4 månaders bortovaro och övriga etter
något längre tid. I ett pär av dessa fall har vederbörande dömts till fängelse,
medan flertalet erhållit disciplinstraff. I några fall har atal annu icke anställts.
Åtminstone delvis synes orsaken därtill ha varit att vederbörande redan
före avvikandet gjort ansökan örn avsked från den svenska krigstjänsten samt
att avsked sedermera beviljats. Ehuru en dylik omständighet möjligen bor
betraktas såsom förmildrande, torde den likväl icke vara av beskaffenhet att
fritaga från straff. Jag har därför vidtagit åtgärder för att aven sist berörda

fall skola komma under domstols prövning. ...... , •,

Då någon, som avvikit, återkommit utan att ha vare sig beviljats avsked
eller avsatts’, har återinträdet i tjänst skett automatiskt. Den som sökt och
erhållit avsked har givetvis icke kunnat behandlas strängare, och det ilar därför
varit naturligt, att vederbörande fått återinträda i samma grad som han
tidigare innehade. Befordringsmöjligheterna för dem, som återinträtt i tjänst,
synas mig, under förutsättning att särskilda omständigheter icke till annat
föranleda, böra bedömas på samma sätt som för andra, vilka erhållit motsvarande
bestraffning. Överhuvud taget måste pä detta område frågor örn aterinträde
i tjänst och örn befordran bedömas mot bakgrunden av lagstiftningens
uppfattning rörande brottens svårighetsgrad. .

Självfallet är avvikandet, särskilt i dessa tider, ytterligt förkastligt bade
därför att vår beredskap kräver att envar fullgör honom åliggande tjänstgöring
och därför att det lätt kail framkalla misstämning bland deni, som tvärstanna
på sin post. Men eftersom avvikande^ är ett brott mot gallan de lagstiftning
måste behandlingen av dem. som avvikit, i forsta hand vara en rättsfråga
sorn-får avgöras av domstol. Huruvida gällande lagbestämmelser blivit
riktigt tillämpade, tillkommer det icke mig alf. bedöma. Någon anledning ali.
ifrågasätta detta synes emellertid icke lorehta. Under sådana förhållanden
torde frågan närmast brira övervägas vid den utredning angående revision av
strafflagen för krigsmakten, som enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den ul
maj 1936 anförtrotts åt en inom justitiedepartementet tillkallad sakkunnig.

126

Xr 27.

Onsdagen den 30 juni 1943.

Svar på interpellation. (Forts.)

Det ar min avsikt att till berörda utredning, som efter ett längre avbrott återupptagits
den 1 november 1941, överlämna handlingarna i interpellationsärendet
Vad betratiar behandlingen i övrigt av dem, som avvikit, synas generella
regler icke kunna givas Deras fortsatta tjänstgöring vid krigsmakten torde
bora bedömas fran lall till fall. Såvitt den verkställda utredningen utvisar, lia
nittiils endast i fyra av de angivna fallen förekommit sådana omständigheter
att vederbörande icke längre bör inneha fast anställning vid krigsmakten Efter
närmare kontroll av uppgifterna kommer jag att låta de militära cheferna
la del av denna min uppfattning. Jag förutsätter givetvis, att därest framdeles
liknande fall skulle inträffa, dessa bliva föremål för samma bedömning
som de nyssnämnda.

Härefter yttrade:

Herr Hagberg i Lulea: Herr talman! Jag ber att få tacka försvarsministern
tor svaret pa mm interpellation. Jag finner det vara. bra att uppgifter lämnats
örn desertörernas antal och att den behandling de fått vid återinträdet i svensk
rigstjanst har klarlagts. Siffran 56 är i och för sig inte stor, men i belysning
av det förhållandet, att det är relativt lätt för vederbörande att få avsked
tor att taga anställning i utländsk krigsmakt, är antalet ändå anmärknings -

Jag finner det lämnade svaret vara positivt i flera avseenden, t. ex. att sådana
återvända desertörer, som undkommit straff, nu skola ställas inför domstol
genom ingripande av försvarsministern, vidare på grund av att det som
förekommit i samband med de påtalade deserteringsskandalerna ingår i prövningsmatenalet
för den arbetande utredningen rörande strafflagen vid krigsmakten,
och därjämte genom att åtgärder förberedas i vissa fall för att skilja
desertörer fran fortsatt anställning vid krigsmakten. Jag skulle alltså kunna
saga att mterpellationen ur dessa synpunkter bär gjort sin tjänst och att det
inte lör mig linnés några särskilda anledningar till anmärkningar.

Dm ja,g likväl, herr talman, knyter några anmärkningar till det svar, som
givits, rikta sig dessa icke mot försvarsministerns framställning utan avse i
sa~k~ aH ytterligare belysa vissa problem, som antydas i svaret.

h örsvarsmimstern skilde i de av mig åsyftade fallen mellan rymning och
olovligt undanhallande, ehuru det enligt min mening i dessa fall, där avsikten
\unt att taga tjänst i främmande krigsmakt, inte gärna borde kunna vara
tal om annat än rymning. Olovligt undanhållande medför disciplinstraff, d.
v. s. permissionsförbud upp till 30 dagar eller 15 dagars vaktarrest. Men dylika
straff utmätas ju för i jämförelse med desertering rent bagatellartade förseelser.
I en insändare i en stockholmstidning talades för en vecka sedan örn en
furir, som hade missat en buss och därför kommit 15 minuter för sent till sitt
fartyg. Han fick för denna förseelse 15 dagars permissionsförbud och nedsatt
stytT- En annan, som ^kommit ett dygn för sent, fick 15 dagars vaktarrest.
Ett skrivbiträde, som låg och sov på sin fri vakt och därför inte hörde kalielsen
fran däck, fick trots detta för försummad inställelse 15 dagars permissionsförbud.
Det förefaller som örn de disciplinbestraffade desertörerna ha kunnat
fa samma straff eller lindrigare straff än en som kommit ett dygn för
sent.

Statsrådet påpekade, naturligtvis med all rätt, i interpellationssvaret, att de
utdömda straffen äro mildare, därför att krigsmakten icke betraktas som mobiliserad.
Jag skall bara till detta säga, att vid åtskilliga tillfällen under detta
krig har ju den svenska krigsmakten befunnit sig i lika hög beredskap som
under förra världskriget. Da kallades det mobilisering, men nu har nian valt
en annan term. Jag anser emellertid, att oavsett termen har landets läge varit

Onsdagen den 30 juni 1943.

Nr 27.

127

Svar på interpellation. (Forts.)

ännu allvarligare under detta krig än under föregående världskrig och att detta
på visst sätt borde influera åtminstone på det moraliska bedömandet av desertörerna
från de militära myndigheternas sida. . . ...

Svensk, som i krig kämpar på fiendens sida, skall mista livet,_ sade försvarsministern
i sin redogörelse för innehållet i krigslagarna. Enligt manga
svenskars mening har en hel del av dessa desertörer, förmodligen flertalet, ställt
sig i tjänst hos en makt, med vilken Sverige kunde eller kan komma i krig. _
Av de 56 desertörerna hade enligt försvarsministerns redogörelse 41 fant
till Finland, 6 till Norge, 8 till Tyskland och 1 till England. Av en förut
Waffen-SS tillhörande svensk officers utsago i Nya Dagligt Allehanda har
det framgått, att den vanliga vägen till Tyskland går via Finland eller Norge,
varefter man med permittenttåg genom Sverige eller med fartyg befordras till

I några fall, påpekar statsrådet, ha atal ännu icke anställts. Jag fai väl
antaga, att detta bland annat är i sådana fall, då vederbörande i^ stället för
att åtalas har erhållit befordran. Aftontidningen berättade för någon vecka
sedan örn en konstituerad sergeant Borg, som först rymde vid Finlandskriget,
därefter återvände och efter en formell bestraffning återinträdde i tjänst, som
sedan vid tysk-ryska krigets utbrott rymde till tysk krigstjänst och avfördes
ur rullorna tillsammans med en sergeant Linnér, som rymde samtidigt. De
återvände därefter igen, men i stället för att erhålla bestraffning konstituerades
de till sergeanter. Nämnde sergeant Borg har sedan skickats till Karlberg
för att utbildas till officer. Här gäller det alltså ett pär sådana fall i vilka
det enligt framställningen i försvarsministerns svar inte kunde råda någon
tvekan örn att vederbörande inte längre kunde tillhöra svensk krigsmakt.

Om en furir Cassmer vet även Aftontidningen berätta, att han rymde, kämpade
mot grekerna, sedan mot ryssarna, rymde för andra gången tillbaka till
Sverige blev vid sin återkomst genast furir igen och väntar nu pa att la
chansen att bli utbildad till officer. Enligt Aftontidningen har han också goda

utsikter i den vägen. ... ...

För sådana som rymt men återkommit utan att ha avsatts ar det tydligen
bara att återinträda i tjänst som örn ingenting hade hänt De som sökt och
fått avsked komma också utan vidare tillbaka, och i detta fall finnér statsrådet
själv det inte orimligt att de jämställas med vanliga disciphnbestral fade
i fråga örn befordran. Detta beror enligt min mening alldeles pa omständigheterna.
Det finns naturligtvis sådana rymmare, som av rent ideella skal ha
sökt sig över till Finland, därför att de inbillat sig, att de därmed aven skulle
kunnat tjäna sitt eget land. De lia sådana, illusioner. °

Jag skulle emellertid i detta sammanhang vilja påpeka en särskilt viktig
omständighet, som är av betydelse för bedömningen av denna fråga. Ty vad
har en hel del av dessa desertörer gjort? Jo, örn jag håller mig till Nya Dagligt
Allehanda ha de utbildats i en särskild skola för femtekolonnare. I denna tidning
berättar sålunda den nyssnämnde svenske officer, som varit värvad i
Waffen-SS och som sedan i Hälsingborg rymde från ett tyskt permittenttåg,
örn denna skola för femtekolonnare i Bad-Töls. Jag skall här citera några utdrag
ur hans redogörelse: Han säger bland annat: »Eleven i en Fiihrerkurs»
— det är sådana som äro officerare och underofficerare — »är icke endast avsedd
att bli officer utan jämsides med den soldatmässiga utbildningen äger en

politisk undervisning rum---målet för utbildningen doldes icke, nämli gen

att SS-mannen i sitt hemland skulle verka i »befrielsearbetet». Den storgermanska
lanken och de germanska idealen voro föremål för åtskilliga föredrag
och Stor-Germanien var framtidens rike —- -— -— Efter Fuhrerkursen
var den godkände eleven klar för sina nya uppgifter---Tillhörde den

128

Nr 27.

Onsdagen den 30 juni 1943.

Svar på interpellation. (Forts.)

utexaminerade ett neutralt land skulle lian som sagt deltaga i befrielsearbetet
samt överhuvud taget verka som femtekolonnare, fastän ej heller detta ord utsädes,
men alltid avsågs--- — Däremot talades det mera sällan örn att man

skulle tilldelas fronttjänst, och betecknande för icke endast de frivilliga utan

• F hela i var enligt min mening att denna hade sina egentliga upp gilter

förlagda till hemmafronterna---». Så långt denne svenske officers

utsag-o. Den av honom åsyftade skolan ligger i Bad-Töls i Tyskland. Vid samtliga
dessa skolor beräknas utbildningstiden för tidigare officerare och underofficerare
till endast några få månader. Underbefäl däremot och sådana, som
ha varit imlandsfrivilliga, utbildas i en Unterfiihrerschule.

Här är enligt, min uppfattning själva sakens kärna. Enligt denne officers
framställning måste dessa återvändande desertörer granskas med särskild uppmärksamhet.
Deras uppgift skall nämligen enligt denna framställning vara att
i fe venge kämpa för Storgermamen. På grund härav kan man inte lägga enbart
formelia synpunkter på frågan örn deras vidare utbildning i den svenska krigsmakten
Därför kan man inte heller — såsom det skett på Skeppsholmen —-

utan vidare befordra en återvänd desertör och — såsom vederbörande chef _

motivera detta med att desertören i fråga är en duktig karl. Enligt min uppfattning
är det så mycket farligare ju duktigare karlen är, örn han även fått
denna politiska utbildning.

Statsrådet förklarade sig inte ha anledning misstänka, att något oriktigt ägt
rum vid den rättsliga behandlingen av dessa fall. Även jag utgår ifrån att vederbörande
dömt efter vad de anse vara rätt och billigt. Om de emellertid såsom
en högre officer, vilken råkar vara fader till en deserterande fänrik, begära att
la skicka ma,t fran Sverige till en dylik desertör nere i Berlin, solidarisera de
sig i verkligheten offentligt med själva deserteringen. Måste då inte detta påverka
deras uppfattning örn vad som är rätt och billigt i dessa fall’ Örn de
såsom jag här påvisat, i bästa fall betrakta det hela som en disciplinförseelse
och till och med befordra vederbörande desertör, hur skola de då vara i sin
egenskap av domare eller bisittare i krigsrätten?

Till sist vill jag endast påpeka att en omfattande verksamhet fortfarande
bednves pa det ena eller andra sättet för att få svenskt militärmanskap att taga
värvning i främmande krigstjänst. Jag tror inte att det skulle skada örn regeringen
övervägde att helt och hållet stoppa upp varje möjlighet för svenskt
krigsmanskap att under nuvarande förhållanden taga anställning i främmande
krigstjänst. Jag syftar då även på den finska krigsmakten. Det har nämligen
visat sig _ pa satt jag redan framhållit — att det går mycket lätt att tack
vare dc nuvarande förhallandena via Finland taga värvning i Waffen-SS Det
har funnUs särskilda övergångsställen vid norska gränsen, och dessa utmärkta
stallen^mäste tyskarna följaktligen väl känna till. Det har också visat sig att
man pa en utsatt post vid gränsen utan vidare har kunnat lämna sin pluton i
sticket och ga i främmande krigstjänst. Att detta sedan offentligt försvaras av
håll Utna mi ltarer V1Sar'' att någonting är galet i uppfattningen på dessa

ka4DekeeSC^årCr Såm ,un^er nuvarande förhållanden svika sin plikt mot landet,
Sl s Wfn1, do, br,edaÄte la?®r som landsförrädare, som inte skola belönas men
° h yCf bai-t- statsrådet har själv här fördömt deserteringarna

herHtft» f •f?rka1SätI,1igf.,/a? Slut“ med att uttala den förhoppningen, att

™ n +t l det 1Cke iata sig nussledas av någon advokatyr och i fortsättningen
tolerera en sadan desorganiserande och upplösande verksamhet.

chefen för , försvarsdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr talman''
Jag tillåter ling att gora några invändningar mot herr Hagbergs i Luleå an -

Onsdagen den 30 juni 1943.

Nr 27.

129

Svar på interpellation. (Forts.)

... 1o T;i <T vill först understryka, att det icke är militära myndigheter,

?=SSSS*;SSt£iS}£i2 ri

Säsäää--*

kten Emellertid är antalet sådana personer — pa satt jag nyss papekad
” ytterS !S, och såten hor dörfer innerligen små propert,ener Jag
förstår dock ,att interpellanten måste se mera djupt pa denna fråga, ty han
tillhör siälv ett parti, som i många år skickat sina medlemmar till en annan
, Lt a++ där undergå en politisk skolning till något som manga har
^Sverige betrakta som utbildning till f emtekolonnverksanihetDetar val förmodligen
denna mera djupa insikt i ämnet som gor, att herr Haghe g -.
visar sig mera bekymrad5 i denna fråga än vad proportionerna hittills visat

sig giva anledning till.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Jag använde visserligen i mitt anförande
ordet domare, men jag rättade detta genast till bisittare. Jag val således
redan då fullt på det klara nied att dessa militärer icke sitta som domare
utan endast som bisittare. De kunna emellertid givetvis pa sitt satt påverka

deHen-Sl?tatsrådeta upplyste om att sergeant Borg fick undergå ett hårdare
disciplinstraff, när han andra gången återvände fran sin rymning. Detta v 11
iag inte bestrida, ehuru det inte framgick av Aftontidningens redogörelse
Jag vill emellerid göra kammaren uppmärksam pa att enligt herr statsrådets
relation i själva interpellationssvaret skulle vederbörande inte utan vidare kunna
användas i fortsättningen i svensk krigsmakt. T sin replik till mig bestred
inte herr statsrådet, att denne Borg, efter det att han ^atts för'' en
disciplinär bestraffning, när han andra gången atervande. utbildats till otti
cer Det måste enligt min mening finnas anledning for herr statsrådet att titta

ttlÄ “>1 «. ».»t särskilja intresse för Jenna sak
vill iag framhålla, att örn herr statsrådet med dylikt ovidkommande resone
mang föredrar att liksom lägga locket på dessa frågor, lii liker jag inte hjalpa
honom därvidlag.

Överläggningen förklarades härmed avslulad.

Andra k anim ar ens protokoll 1948. Ar 27. ®

130

Nr 27.

Onsdagen den 30 juni 1943.

§ 4.

På förslag av herr talmannen beslöt kammaren att redan vid detta sammanträde
till avgörande företaga de på föredragningslistan upptagna, endast
en gång bordlagda ärendena.

§ 5.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets memorial:

nr 237, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga örn vissa byggnadsarbeten
för armén; och

nr 238, angående tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1942/43.
Kammaren biföll vad utskottet i dessa memorial hemställt.

§ 6.

Föredrogs statsutskottets memorial, nr 239, angående statsregleringen för
budgetåret 1943/44.

-.Punkterna 14:o) och 16:o).

Kades till handlingarna.

Övriga punkter.

.Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 7.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från statsutskottet:

nr 412, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående Skånska pansarregementets
förläggning m. m.;

nr 448, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag å tillläggsstat
till riksstaten för budgetåret 1942/43 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar
;

nr 452, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till skjutfält för Bergslagens artilleriregemente m. m.;

nr 468, angående tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1942/43;

nr 469, angående statsregleringen för budgetåret 1943/44; och

nr 470, med överlämnande av riksstat för budgetåret 1943/44; samt

från bankoutskottet:

nr 471, i anledning av framställning från fullmäktige i riksgäldskontoret
angående förlängning av bemyndigande för fullmäktige att till riksbanken
överlämna skattkammarväxlar m. m.

§ 8.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 11.45 f. m.

In fidem
Sune Norrman

Torsdagen den 1 juli 1943.

Nr 27.

131

Torsdagen den 1 juli.

Kl. 10.30 f. m.

§ 1.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från andra lagutskottet:

nr 462, i anledning av väckta motioner angående bemanningsbestämmelser

för handelsfartyg; och . .... . ... ,., ,_____

nr 463, i anledning av väckta motioner örn viss ändring i sjöar betstiuslagen,

samt

från riksdagens kansli:

nr 376, angående vägledning vid den studerande ungdomens val av levnadsbana;
och

nr 439, angående efterkrigsproblemen m. m.

§ 2.

Justerades ett protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 10.32 f. m.

In fidem
Sune Norrman.

132

Nr 27.

Måndagen den 5 juli 1943.

Måndagen den 5 juli.

Kl. 10.30 f. m.

§ 1.

Justerades protokollen för den 28, den 29 oell den 30 nästlidna juni samt
den 1 innevarande juli.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna skrivelse:

Till riksdagens andra kammare.

Då jag funnit det omöjligt att i nuvarande läge förena befattningen som
disponent lör Lesjöfors Aktiebolag med uppdraget som riksdagsman får
jag härmed avsäga mig det senare.

Lesjöfors den 21 juni 1943.

Gerard De Geer.

Kammaren beslöt, med godkännande av den gjorda avsägelsen. att om den
härigenom inom kammaren uppkomna ledigheten jämlikt § 28 riksdagsordningen
hos Konungen göra anmälan; och blev ett i sådant avseende på förhand
uppsatt skrivelseförslag, som nu upplästes, av kammaren godkänt.

§ 3.

Justerades protokollet för denna dag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 10.35 f. m,

In fidem
Sune Norrman.

Stockholm 1943. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

432556