RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1943:25)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1943. Andra kammaren. Nr 25.

Fredagen den 18 juni.

Kl. 4 e. m.

Förhandlingarna vid detta sammanträde leddes av herr andre vice talmannen.

§ I Herr

andre vice talmannen lämnade på begäran ordet till

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Andersson, som
anförde: Herr talman! Efter kammarens medgivande har herr Pettersson
i Dahl — med förmälan att enligt uppgifter i pressen vissa undersökningar
genom vederbörande vägingenjörskontor påginge för vägbyggnader av autostradatyp
längs västkusten -—■ framställt följande frågor till mig:

1. Planeras ifrågavarande vägbyggnadsprojekt med herr statsrådets vetskap? 2.

Örn så icke är fallet, anser då icke herr statsrådet, att detta arbete bör
avbrytas?

Innan jag besvarar interpellantens frågor, anser jag mig böra med några
ord klarlägga min principiella inställning till vägprojekterandet.

Med den knapphet på medel för vägbyggnader, vilken nu råder och såvitt
man kan överblicka även kommer att fortbestå under den närmaste framtiden,
kunna nya vägföretag endast i begränsad omfattning igångsättas. Man bör
därför räkna med att det i regel kommer att dröja avsevärd tid, innan vägprojekt,
som nu uppkomma, kunna genomföras. Bristen på arbetskraft liksom
även på drivmedel för vägarbets maskiner verka i rådande läge ytterligare
hämmande på vägbyggnadsverksamheten. Eftersom arbetsplaner för väg- och
broföretag kunna bli föråldrade och ofta efter någon tid kräva revidering,
är det angeläget att återhållsamhet nu iakttages i fråga örn upprättande av
sådana planer. I cirkulärskrivelse den 7 maj 1940 till samtliga länsstyrelser
har jag, med framhållande av synpunkter av denna innebörd, anmodat länsstyrelserna
att iakttaga återhållsamhet beträffande projektering av nya vägföretag.

Interpellantens frågor avse utförda eller pågående undersökningar för vissa
sträckor av rikshuvudvägen från Skåne längs västkusten till norska gränsen.
Vid de utredningar jag i anledning av interpellationen låtit utföra har det utrönts,
att inom Kristianstads samt Göteborgs och Bohus län icke genom vägväsendets
försorg eller under dess medverkan utförts några undersökningar av
den art interpellanten avser.

Inom Malmöhus län kunna två'' vägundersökningar vara av intresse i detta
sammanhang.

I mars månad detta år avlämnades en i interpellationen omnämnd arbetsplan
för omläggning av rikshuvudvägen Malmö—Vellinge—Åkeshög. Förordnande
att verkställa denna undersökning meddelades av länsstyrelsen, i Malmöhus
län redan den 25 februari 1939, alltså innan det pågående krigets utbrott.
Arbetsplanen har enligt anvisningar av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

Andra hammarens protoholl 191+3. Nr 25. 1

Svar på
interpellation.

Nr 25.

Fredagen den 18 juni 1943.

Svar på interpellation. (Forts.)

uppgjorts så, att vägen till en början stall kunna utföras med endast en körbana
jämte skyddsremsor och cykelbanor och senare, när trafiken eventuellt
kan motivera detta, utbyggas till större bredd.

Beträffande rikshuvudvägen norrut från Malmö ha undersökningar utförts
angående omläggning av hela vägsträckan inom Malmöhus län. Undersökningen
aktualiserades av att vägstyrelsen i Luggude vägdistrikt genom skrivelse
den 2 februari 1942 hos länsstyrelsen gjorde framställning örn förordnande
i vederbörlig ordning av förrättningsman att uppgöra förslag till omläggning
av vägdelen genom distriktet. Sedan vägingenjören lios1 länsstyrelsen
anhållit, att det ifrågasatta förordnandet måtte komma att avse även övriga
delar av vägen, förordnades vägingenjören den 9 april 1942 att uppgöra
preliminärt förslag till omläggning av rikshuvudvägen Malmö—Göteborg beträffande
delen inom Malmöhus län. Större delen av ifrågavarande vägförrättning
är nu utförd. Enligt vad vederbörande vägingenjör meddelar projekteras
omläggningen beträffande delen Malmö—Saxtorp så, att vägen i framtiden
kan utbyggas med dubbla körbanor, medan vägomläggningen i övrigt
planeras för enkel körbana jämte cykelbanor.

Såsom av dessa uppgifter framgår, avse undersökningarna i Malmöhus
län icke anläggning av någon västkustautostrada. På utfarts vägarna närmast
Malmö planeras en utbyggnad i etapper så att vägarna i ett andra utbyggnadsstadium
kunna förses med dubbla körbanor. Ett sådant förutseende
torde vara motiverat med hänsyn till trafiken, vilken på dessa sträckor, enligt
vad trafikräkningar visat, är av ungefär samma storleksordning som på vägen
Stockholm—Södertälje. Det framgår vidare av utredningen, att undersökningarna
tillkommit enligt väglagens föreskrifter och efter initiativ, som ursprungligen
utgått från vägdistrikten.

I Hallands län pågå utredningar angående en nordsydlig fjärrtrafikled genom
hela länet. Frågan aktualiserades ursprungligen genom regionplanearbetet
för Göteborg med omnejd. Regionplanekontoret anhöll under hand hos vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen örn vägmyndigheternas medverkan för utredning
angående ny rikshuvudväg från Mölndal förbi Kungsbacka till regionens
gräns vid Ölmevalla, och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen hemställde hos
länsstyrelsen i Hallands län, att denna måtte uppdraga åt vägingenjören i
länet att efter nödiga rekognosceringar på marken verkställa för förslag till
markreservation erforderlig utredning beträffande nämnda vägsträcka. Den 12
mars 1941 anbefallde länsstyrelsen vägingenjören i länet att verkställa den
avsedda utredningen.

Denna utredning sammanhänger med det pågående, på lång sikt lagda och
redan före världskriget påbörjade regionplanearbetet för Göteborg med omgivningar
och avser den starkt trafikerade utfartsvägen från Göteborg söderut.
Såvitt av föreliggande handlingar kan bedömas, synes utredningens
fullföljande vara motiverat.

Vad angår den av interpellanten åsyftade utredningen beträffande övriga
delar av rikshuvudvägen inom Hallands län, synas mig förhållandena ligga
annorlunda till. De utredningsuppdrag, som härutinnan meddelats åt vägingenjören,
ha beträffande olika sträckor av vägen givits genom särskilda beslut
av länsstyrelsen den 28 juli 1941 och den 28 september 1942 efter det att vägingenjören
gjort framställning örn uppdrags meddelande samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
i skrivelse till länsstyrelsen uttalat önskvärdheten av att
preliminära utredningar komme till stånd, i den mån så med hänsyn till utredningarnas
syfte kunde anses påkallat. De av länsstyrelsen meddelade förordnandena
avse ej heller utarbetande av arbetsplaner i väglagens mening utan
preliminära utredningar angående den framtida sträckningen av rikshuvud -

Fredagen den 18 juni 1943.

Nr 25.

Svar på interpellation. (Forts.)

vägen Malmö—Göteborg i syfte att skapa ökad klarhet örn riksvägens framtida
sträckning med hänsyn till uppkommande frågor örn partiella förbättringar
samt bedömningen av byggnadsplane- och andra dylika frågor. De
igångsatta utredningarna i här avsedda delar synas mig emellertid icke hänförliga
till förhållanden av sådan aktualitet, att arbetets fullföljande i nuvarande
läge kan anses motiverat. Det vill ock förfalla, som örn nämnda utredningar
i viss män fått en större omfattning och en vidare syftning än som
torde ha avsetts, då länsstyrelsens beslut meddelades. Jag är med hänsyn till
vad nu anförts av den uppfattningen, att utredningsarbetet i dessa delar bör
avbrytas. Vid en överläggning i ämnet, som jag nyligen hållit med landshövdingen
i länet, har (denne förklarat sig ha för avsikt att — då utredningarna,
så långt de nu fortskridit, syntes vara tillfyllest för det nuvarande behovet
—- upptaga frågan örn förordnandenas återkallande utom i vad de beröra Göteborgs
regionplaneområde. Man kan sålunda utgå från att utredningarna i
här avsedda delar icke komma att för närvarande fullföljas.

Med det sistnämnda torde interpellantens fråga nr 2 få anses besvarad. Beträffande
frågan nr 1 vill jag meddela, att ifrågavarande undersökningar icke
före interpellationen kommit till min kännedom. Enligt gällande väglag förordna
länsstyrelserna förrättningsmän för vägundersökningar, och dessa frågor
föras upp till Kungl. Maj:t endast i de tämligen fåtaliga fall, då besvär
anföras.

Härefter yttrade

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet få framföra mitt tack för svaret. Jag
vill också säga till herr statsrådet, att jag är mycket belåten med svarets innehåll,
och jag tror mig våga betyga, att den allmänna opinionen nere i de
trakter, som det här gäller, kommer att bli mycket tillfredsställd med att
de planerade arbetena avbrytas.

Jag vill endast såsom en liten kommentar beträffande det arbete, som är avsett
att fullföljas, alltså regionplanearbetet för Göteborg med omgivningar,
tillägga, att det vore önskvärt, örn vägsträckningen i denna del inte får så
stora proportioner, som tidigare avsetts.

Härmed förklarades överläggningen avslutad.

§ 2.

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtanden nr 197—210, bevillningsutskottets
betänkanden nr 40, 41 och 46—51, första lagutskottets utlåtande
nr 48, andra lagutskottets utlåtanden och memorial nr 48—52 samt
jordbruksutskottets utlåtanden nr 60—62.

§ 3.

Herr Lindqvist erhöll på begäran ordet och anförde: Herr talman! Jag
hemställer, att kammaren ville besluta, att två gånger bordlagda ärenden skola
å morgondagens föredragningslista uppföras i följande ordning, nämligen
först statsutskottets utlåtanden nr 184—195 samt därefter bevillningsutskottets
betänkanden nr 38, 39 och 43, sammansatta bevillnings- och första lagutskottets
memorial nr 3, bankoutskottets utlåtanden och memorial nr 59—66,
jordbruksutskottets utlåtande nr 54, bevillningsutskottets betänkanden nr 32
och 33, jordbruksutskottets utlåtanden nr 55—62, statsutskottets utlåtanden

Nr 25.

Fredagen den 18 juni 1943.

nr 197—202 och 206—210, bevillningsutskottets betänkanden nr 46 och 48—
51, första lagutskottets utlåtanden nr 45—-48, andra lagutskottets utlåtapden
och memorial nr 46, 48—52, 45 och 47, konstitutionsutskottets utlåtande nr
15, sammansatta konstitutions- och första lagutskottets utlåtande nr 1, statsutskottets
utlåtanden n,r 203—205, bevillningsutskottets betänkanden nr 42,
44, 45, 40, 41 och 47 samt andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande
nr 14.

Denna hemställan bifölls.

§ 4.

Till bordläggning anmäldes andra lagutskottets utlåtanden:
nr 55, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn dyrtidstillägg
under budgetåret 1943/44 å folkpensioner, invalidunderstöd och
barnbidrag, m. m. jämte i ämnet väckta motioner; och

nr 57, i anledning av dels väckta motioner örn åtgärder i syfte att bereda ökat
skydd åt hyressökande familjer med barn, dels ock väckt motion örn ändring
av 10 § lagen örn hyresreglering.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.14 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Lördagen den 19 juni 1943 f. m.

Nr 25.

Lördagen den 19 juni.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Anställdes jämlikt § 65 riksdagsordningen omröstning över följande av jordbruksutskottet
i dess memorial nr 53 föreslagna, av riksdagens båda kamrar
godkända voteringsproposition:

Den, som i likhet med första kammaren vill, att riksdagen må i enlighet med
motionerna 11:319, såvitt angår anslagsfrågan, och 11:335 förklara sig icke
lmnna. bifalla Kungl. Maj:ts förevarande proposition nr 120, röstar

Ja; <

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet med andra kammaren, med bifall till
Kungl. Maj:ts förevarande proposition nr 120 samt med avslag å motionerna
11:319, såvitt angår anslagsfrågan, samt 11:335, till Upplysningsverksamhet
rörande forsknings- och försöksarbetet på jordbrukets område för budgetåret
1943/44 å driftbudgeten under nionde huvudtiteln anvisat ett anslag av 38,000
kronor.

Sedan efter given varsel kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit uppläst, verkställdes omröstningen medelst omröstningsapparat,
och utföll densamma med ............ 47 Ja och 130 Nej.

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition, som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit av första kammaren samtidigt anställd, hade

utfallit med .................................... 69 Ja och 42 Nej,

vadan, då därtill lades andra kammarens röster eller .. 47 Ja och 130 Nej,

sammanräkningen visade .......................... 116 Ja och 172 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med nejpropositionens innehåll.

§ 2.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

T. f. chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Bergquist, som anförde:
Herr talman! Ledamoten av denna kammare, fröken Hesselgren, har
till statsrådet och chefen för justitiedepartementet riktat den frågan, när det
kan förväntas, att den av riksdagen år 1939 begärda översynen av behörighetslagen
i dess helhet kommer att igångsättas.

I egenskap av tillförordnad departementschef får jag härpå lämna följande
svar.

Såsom fröken Hesselgren angivit anhöll riksdagen i skrivelse den 1 mars
1939, att Kungl. Maj :t ville låta verkställa en fullständig översyn av lagen den
22 junj 1923 innefattande bestämmelser angående kvinnas behörighet att in -

Svar på fråga.

Nr 25.

Lördagen den 19 juni 1943 f. m.

Svar på fråga. (Forts.)

nehava statstjänst och annat allmänt uppdrag. Med anledning härav utverkade
chefen för justitiedepartementet den 22 juni 1939 Kungl. Maj:ts bemyndigande
att tillsätta en kommitté för detta utredningsarbete. Då det andra
världskriget utbröt vid slutet av sommaren samma år, var frågan örn personvalet
för denna kommitté under behandling i justitiedepartementet. Krigsutbrottet
medförde som bekant en allmän omläggning av det statliga utredningsväsendet
dels av besparingshänsyn och dels på grund av nödvändigheten att i
första hand utnyttja tillgängliga arbetskrafter för sådana utredningsuppdrag,
som föranleddes av krisförhållandena. Jämlikt Kungl. Maj:ts proposition nr
79 till urtima riksdagen 1939 vidtogos åtskilliga åtgärder för begränsning av
statsutgifterna, däribland en nedskärning av pågående och planerade utredningar.
I bilaga 16 till denna proposition uttalades örn den här ifrågavarande
utredningen, att dess genomförande då icke kunde anses vara oundgängligen
påkallat, och att skäl därför syntes föreligga att tills vidare dröja med tillkallande
av sakkunniga. I enlighet härmed har detta utredningsarbete ännu
icke påbörjats. Det är emellertid min förhoppning, att utredningsarbetet skall
kunna igångsättas under den närmaste tiden.

Härefter yttrade:

Fröken Hesselgren: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet få framföra
mitt tack för hans tillmötesgående svar på min fråga. Jag läste nämligen
ur det, att det icke skall dröja så länge innan utredningen igångsattes. Att jag
låtit mig nöja under alla dessa år utan att ställa denna fråga eller söka göra
någon påtryckning har naturligtvis berott på, att jag ansett det vara en fråga,
som i nuvarande kritiska tider tills vidare kunde anstå — men icke hur länge
som helst. Jag tror, att det ur flera synpunkter är lämpligt, att man börjar
göra något åt saken. Vi skola komma ihåg, att riksdagen upprepade gånger i
sina uttalanden har hänvisat till den utredning, som man väntat skulle komma
till stånd.

Vidare är det en annan sak, som just i år gjort, att jag ansett mig nu böra
göra en påstötning. Det är det faktum, att riksdagen i flera sammanhang uttalat,
att kvinnornas speciella arbetsproblem skulle komma med vid de undersökningar
och utredningar, som skola göras i fråga örn efterkrigsproblemen.
Det är nämligen så, att kvinnornas arbetsproblem och behörighetslagen ha ett
ganska nära samband med varandra. Dessa lagbestämmelser lägga nämligen
mer eller mindre onödiga hinder i vägen för vissa arbetsuppgifter, som kvinnor
med fördel kunna användas till. Det visar sig också, att det praktiska livet
helt enkelt gått förbi behörighetslagen. Jag kan bara peka på en sådan kuriös
bestämmelse som att kvinnor icke få användas vid manliga hospital för »sådan
vård av sinnessjuka, vilken icke skall handhavas av kvinna». Ingen kan begripa
vad som menas med detta. Det har också visat sig att kvinnor i stor utsträckning
trots behörighetslagen användas vid manliga hospital. Beträffande
gymnastiken är det stadgat, att kvinnor ej få meddela undervisning i gymnastik
för manliga elever. Där går man också förbi lagen. Jag kan också peka
på de militära uppgifterna, som uteslutas från behörigheten. Där ser det åtminstone
nu ut som örn kvinnor skulle komma att användas för den ena uppgiften
efter den andra, som kan räknas in under försvarsförhållandena. Det är
naturligtvis icke bra att en lag kan på detta sätt saklöst åsidosättas.

Å andra sidan finnas bestämmelser, som utgöra direkta hinder för kvinna
aft inneha viss tjänst. Jag kan peka på den bestämmelse, som säger, att kvinnor
ej få användas till »tjänst, med vilken är förenad skyldighet att ansvara för
eller biträda vid upprätthållande av allmän ordning». Det kan låta vackert.

Lördagen den 19 juni 1943 f. m.

Nr 25.

Svar på fråga. (Forts.)

Man kan därmed ha avsett, att kvinnor icke skola behöva uppträda vid uppror
och andra dylika svårigheter. Men det är icke där problemet sitter, utan däri,
att denna bestämmelse gör det omöjligt att använda kvinnor för kvalificerade
befattningar i länsstyrelserna. När man tänker på hur länsstyrelserna få det
ena uppdraget efter det andra för vilket kvinnlig erfarenhet vore värdefull
kan man tycka, att det vore synnerligen lämpligt att kvinnlig sakkunskap komme
till användning. Jag vill bara peka på länsstyrelsernas befogenheter i fråga
örn mödrahjälpen, vissa bostadsfrågor, vissa barnmorske- och skyddshemsfrågor
o. s. v. Där tror jag, att man har behov av kvinnlig sakkunskap. Man kan
icke härför vara betjänt av de lägre tjänstemännen, utan det måste vara någon,
som bär något att säga till örn.

Jag måste säga, att det enda rationella naturligtvis vore att upphäva hela
behörighetslagen. Lagen kom till därför att människorna voro så rädda för att
örn man bara öppnade en port skulle kvinnorna strömma in oavsett örn de^ lämpade
sig för uppgiften eller ej. Nu visar erfarenheten, att sa är ej förhållandet.
Det är ingen översvämning av kvinnor, därför att möjligheter öppnas på
det ena eller andra området. Jag tycker, att man kan säga, att de gångna årens
erfarenhet borde lugnat sådana farhågor. Jag tycker, att det nu borde vara på
tiden, att kvinnorna i vårt land erkändes som behöriga medborgare utan alla
reservationer.

Det första steget till att avskaffa lagen är emellertid att denna översyn får
påbörjas. Därför hoppas jag, att det blir gjort snart. Jag tror ej, att det blir
något mera betungande eller dyrbart arbete, därför att kvinnoarbetskommittén
på sin tid gjort undan en hel del av detta arbete. Jag kan icke tänka mig, att
det behövs ett stort antal sakkunniga för att utreda denna fråga; och att det
skulle vara för dyrbart för staten har jag svårt att finna.

Jag vill sluta, herr statsråd, med att uttala den varma förhoppningen, att
det nu givna halva löftet snart skall övergå till ett helt.

I detta anförande instämde fru Västberg, fru Gustaf son, fru Rydh Munch af
Rosenschöld, fröken Nygren och fröken Öberg.

Herr förste vice talmannen Magnusson: Herr talman! Endast ett par ord.

Jag skall icke taga någon ståndpunkt för eller mot behörighetslagen, men jag
skulle bara vilja erinra örn, att när man talar örn behörighet det i närvarande
stund icke är opåkallat att erinra något litet örn skyldigheter och örn de väsentligt
större skyldigheter mot samhället, som i dessa beredskapstider avila
männen.

överläggningen förklarades härmed avslutad.

§ 3.

Föredrogos, men bordlädes åter andra lagutskottets utlåtanden nr 55 och 57.

§4.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 184, i anledning av Kungl. Maj :ts Inrättande av
proposition angående inrättande av en överstyrelse för yrkesutbildning jämte i
ämnet väckta motioner. bildning.

I propositionen nr 232 hade Kungl. Majit, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för den 21 april 1943, förelagt
riksdagen förslag om inrättande av en överstyrelse för yrkesutbildning och därmed
sammanhängande frågor.

Nr 25.

Lördagen den 19 juni 1943 f. m.

Inrättande av en överstyrelse för yrkesutbildning. (Forts.)

. I samband därmed hade utskottet till behandling förehaft åtskilliga inom
riksdagens kamrar väckta motioner.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen, i anledning av Kungl. Maj :ts förevarande proposition och
motionen II: 385, måtte

1. besluta inrättandet av en överstyrelse för yrkesutbildning i överensstämmelse
med vad utskottet i sin motivering förordat;

2. godkänna i utskottets hemställan intagen personalförteckning för överstyrelsen
för yrkesutbildning, att tillämpas i vad avsåge över direktörs tjänsten,
en byråchefstjänst samt den extra ordinarie byrådirektörstjänsten tills
vidare från och med den 1 juli 1943 och i övrigt tills vidare från och med den
1 januari 1944;

3. godkänna av utskottet framlagd avlöningsstat för överstyrelsen för yrkesutbildning,
att tillämpas under budgetåret 1943/44;

4. _ till överstyrelsen_för yrkesutbildning: Avlöningar för budgetåret 1943/44
å driftbudgeten under åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 136,000
kronor;

.5* till ^ överstyrelsen för yrkesutbildning: Omkostnader för budgetåret
1943/44 å driftbudgeten under åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 22,300 kronor;

6. till överstyrelsen för yrkesutbildning: Utrustning för budgetåret 1943/44
a driftbudgeten under åttonde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av

50,000 kronor;

B) att motionerna I: 268 och II: 386 samt I: 264 och II: 383 måtte anses
besvarade med vad utskottet anfört och hemställt.

Enligt Kungl. Maj :ts och utskottets förslag skulle ämbetsverkets byråchefer
tillerkännas ledamots ställning.

Reservationer hade avgivits:

1) av herr Oscar Olsson;

2) av herrar Johan Bernhard Johansson, Sundberg, Skoglund i Doverstorp,
Nilsson i Steneberg, Lindholm och Eriksson i Frägsta;

3) av herrar Johan Bernhard Johansson, Sundberg, Skoglund i Doverstorp,
Nilsson i Steneberg och Eriksson i Frägsta;

4) av herrar Bäcklund, Gustaf Iwar Anderson, Persson i Tidaholm, Mårtensson
och Wallentheim, vilka anset, att utskottet bort föreslå, att det nya
ämbetsverkets byråchefer icke skulle tillerkännas ledamots ställning.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Jonsson i Eskilstuna: Herr talman! Genom att första kammaren
nästan enhälligt bär biträtt ett där i kammaren ställt improviserat yrkande
örn ändring i utskottets förslag har läget blivit sådant, att jag enligt den uppfattning
jag bär anser, att andra kammaren ganska lätt kan komma till ett
beslut i denna fråga. Men innan jag meddelar första kammarens beslut, till
vilket jag tänker yrka bifall, så skulle jag vilja säga några ord örn utskottsförslaget.
Jag anser det nämligen icke opåkallat att redogöra för de synpunktor,
som varit bestämmande för utskottet.

Lördagen den 19 juni 1943 f. m.

Nr 25.

Inrättande are en överstyrelse för yrkesutbildning. (Forts.)

Utskottet har nämligen, som kammarens ärade ledamöter behagade finna,
gjort en del förändringar beträffande sammansättningen av den ifrågavarande
överstyrelsen. Departementschefen har velat göra arbetsmarknadskommissionens
och skolöverstyrelsens chefer till självskrivna ledamöter i styrelsen. Den
nya styrelsens chef, överdirektören, skulle visserligen vara ledamot av styrelsen,
men vem som skulle bli ordförande förbehöll sig Kungl. Maj :t rätten att
bestämma. Vad som varit avsikten med denna märkliga konstruktion av styrelsen
skall jag lämna därhän. Det skulle ju kunna tänkas, att arrangemanget,
därest man bifallit Kungl. Maj:ts förslag oförändrat, hade blivit sådant, att
styrelsen rent av hade kunnat bli en underordnad styrelse under skolöverstyrelsen.
Skolöverstyrelsen hade blivit praktiskt taget den egentliga styrelsen
eller i vart fall ett slags custos för den nya styrelsen. Därjämte skulle i det
allmänna medvetandet den uppfattningen kunnat kvarstå, att den praktiska
undervisningen är av ganska underordnad betydelse i jämförelse med den teoretiska.
Den praktiska undervisningen skulle alltså fortfarande enligt den
allmänna uppfattningen framstå såsom tämligen deklasserad.

Det är denna uppfattning som utskottet ej har velat giva något stöd åt.
Därför har man företagit de förändringar, som äro gjorda. Det kan vara rimligt,
att det finnes en förbindelseman mellan skolöverstyrelsen och yrkesskolestyrelsen,
liksom mellan arbetsmarknadskommissionen och den nya yrkesskolestyrelsen.
Men det är icke absolut nödvändigt, att det under alla förhållanden
måste vara respektive chefer i dessa båda myndigheter, som utgöra förbindelsemännen.
Det kan tänkas, att i såväl arbetsmarknadskommissionen som skolöverstyrelsen
det kan finnas andra män än cheferna, som äro bättre lämpade
att vara förbindelselänkar mellan de olika organen. Följaktligen har utskottet
skrivit sitt utlåtande på det sättet, att det icke med nödvändighet måste vara
cheferna i de styrelser jag nämnt, som skola sitta i den nya styrelsen. Vi ha
också satt chefen för överstyrelsen som ordförande i styrelsen, vilket vi anse
vara rimligt.

Skall man göra någon anmärkning mot såväl departementschefens som utskottets
förslag, är det närmast den, att styrelsen är för stor. Man har kunnat
tänka sig olika lösningar för att minska styrelsen, men därigenom hade
uppstått nya olägenheter. Hade man tagit bort byråcheferna från styrelsen,
som åtskilliga yrkat på, så hade man fråntagit dem det ansvar, som man enligt
utskottets mening måste kräva av dem.

För att få det nödiga underlaget i arbetsmarknaden har Kungl. Maj :t liksom
utskottet varit med om att i överstyrelsen placera representanter för olika
organisationer inom arbetsmarknaden, vilket kan vara av en betydande moralisk
effekt. Men det är ett misstag, om man tror, att en stor styrelse bara därför
att den är stor också med nödvändighet måste vara en effektiv styrelse.
Oftast kan raka motsatsen inträffa. En skevhet i Kungl. Maj:ts förslag funno
vi däri, att arbetarsidan var underrepresenterad: det fanns bara en av sex som
representerade arbetarna. Nu är denna styrelse visserligen ingen ekonomisk
intresseorganisation. Därför kan man ju säga, att det inte har någon större
betydelse, varifrån representanterna för arbetsmarknaden komma. Men det är
av viss vikt, att man redan från början kan väcka förtroende för den nya styrelsen
även på arbetarhåll.

Då utskottet fann sig böra vidtaga en rättelse i detta avseende och införde
två egentliga arbetarrepresentanter, funno vi på den utvägen att. flytta åt sidan
den av Daco föreslagna representanten. Jag medger gärna, att därigenom
uppstod en annan svaghet i styrelsens sammansättning. Styrelsen blev icke
bra, men vi kunde för ögonblicket ej hitta någon bättre utväg. Sannolikt hade
det varit ändamålsenligt att föreslå, att handolskamrarnas representant hade

Nr 25.

Lördagen den 19 juni 1943 f. m.

Inrättande av en överstyrelse för yrkesutbildning. (Forts.)
fått träda åt sidan till förmån för Dacos. Men det fanns mångå intressen, som
hävdade och som skulle, förstodo vi, komma att hävda den uppfattningen, att
handelskamrarna, köpmännens egentliga organ, måste vara representerade.

I första kammaren ömmade man för Dacos representant, vilket jag mycket
väl kan förstå. Då man icke ville skjuta åt sidan någon av de föreslagna, vidtog
man den förändringen, att man ökade ut den redan förut orimligt stora
styrelsen och föreslog en ny representant, alltså sju representanter från arbetsmarknaden.
Det är ingen idealisk lösning. Den improviserades i en hast. Men
det är, såsom saken nu ligger till, i varje fall, såvitt jag kan förstå, den bästa
lösningen. Det kunde ju tänkas, att andra kammaren skulle kunna fatta ett
annat beslut. Men därigenom bleve saken komplicerad, och den är ej värd det
omaket.

Det beslut, som första kammaren fattade, bestod i en ändring på 21 sidan
i utskottets utlåtande i det första stora stycket på denna sida, där den andra
meningen strykes. Denna mening börjar med »Såsom departementschefen» och
slutar med »förslagsvis tre år». Vidare strykas de två sista meningarna i samma
stycke, d. v. s. det avsnitt, som börjar med »Då utskottet icke finner» och
slutar med »sorn bör träda tillbaka». I dessa meningars ställe insättes följande:
»Då utskottet icke anser, att någon av de i propositionen nämnda organisationerna
bör träda tillbaka, föreslår utskottet således, att antalet representanter
för näringsliv och arbetsmarknad bestämmes till sju. Dessa böra i enlighet med
vad i propositionen förutskickats utses för en tid av förslagsvis tre år.»

Örn denna förändring bifalles av riksdagen, vilket jag hoppas, skulle Daco
kunna få sin efterlängtade representant, något som ju utan varje tvivel kan
vara motiverat.

I den brådska, varmed första kammaren intog sin position, glömde den bort
en sak, nämligen att det skall vara ersättning också till den nye ledamoten.
Han kan ju icke gå utan ersättning, medan de andra sex skola ha ersättning.
Man glömde att föreslå en ändring i klämmen, som skulle betyda en höjning
av ett anslag på 4,500 kronor till 5,000 kronor. Nu skulle det vara korrekt av
andra kammaren att fatta ett beslut sålunda, att man också ökade den anslagsspån,
som jag talat örn. Men därigenom skulle saken bli onödigtvis komplicerad,
och vi skulle få en gemensam votering, som saken icke är värd. Det är
heller^ icke absolut nödvändigt, därför att anslaget är förslagsvis betecknat
och sålunda kan av Kungl. Majit överskridas.

Jag yrkar således bifall till utskottets förslag med den ändring däri, som
innefattas i den ordalydelse beträffande motiveringen, som jag nyss föredragit.

Häruti instämde herrar Molander, Lindholm samt fröken Hesselgren.

Herr Eriksson i Frägsta: Herr talman! I det läge frågan nu har kommit
finns det ju strängt taget icke någon anledning taga till orda. Jag bär biträtt
en reservation, som är fogad vid utlåtandet. Jag skall icke uppehålla tiden med
att förklara, varför jag gjort detta, ty det saknar ju betydelse, men jag vill
bara säga, att jag icke delar herr Conrad Jonssons uppfattning i fråga örn
styrelsens sammansättning. Det är här icke fråga örn någon intresseorganisation
^egentlig mening, utan styrelsen kan förväntas fungera på samma sätt
som våra övriga ämbetsverk och vid äredenas handläggning anlägga uteslutande
objektiva synpunkter. Jag anser därför, att man bort biträda Kungl.
Maj :ts förslag, vilket möjliggjort för styrelsen att arbeta på ett smidigare och
effektivare sätt. Härför talar också den omständigheten, att det är något nytt,
som här föreslås.

Jag skall icke längre trötta kammaren och upptaga kammarens tid. Med

Lördagen den 19 juni 1943 f. m.

Nr 25.

Inrättande av en överstyrelse för yrkesutbildning. (Forts.)
hänsyn till det läge, vari frågan kommit genom första kammarens beslut, har
jag intet annat yrkande än örn bifall till det förslag, som framställts av herr
Conrad Jonsson.

Herr Persson i Tidaholm: Herr talman! Enär jag i denna fråga undertecknat
såväl en motion som en reservation skall jag be att få säga några ord.
Jag skall icke bli långrandig.

Vid bedömande av förevarande fråga har verkstadsskolutredningen utgått
från två förutsättningar. Den ena var den, att styrelsen skall stå i intim kontakt
med näringslivet och åtnjuta förtroende bland näringslivets män, så att
styrelsen erhåller nödig auktoritet. Denna uppfattning har delats av de remissinstanser,
till vilka verkstadsskolutredningens förslag i vederbörlig ordning remitterats.
Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges industriförbund och svenska
landsorganisationen lia helt givit sin anslutning till de synpunkter, som
framförts i verkstadsskolutredningens betänkande. Kungl. Maj :t har _ också
delat utredningens uppfattning, att näringslivet bör vara representerat i överstyrelsen.
Emellertid har Kungl. Majit väsentligen utökat representationen i
styrelsen på ett sådant sätt, att enligt mitt förmenande den andra förutsättningen,
nämligen att styrelsen skall vara någorlunda arbetsduglig, spolierats.
Vi ansågo, att en styrelse för att vara arbetsduglig borde bestå av ett begränsat
antal ledamöter. Denna styrelse får med säkerhet lov att sammanträda
ganska ofta. Styrelsens ledamöter måste följa handläggningen av de frågor,
som styrelsen får sig förelagda. Särskilt vill jag understryka, att under en
lågkonjunktur, då yrkesutbildningsverksamheten väsentligen måste utvidgas,
det är nödvändigt, att styrelsen är så sammansatt, att samtliga ledamöter kunna
taga livlig del i styrelsens arbete. Jag skulle tro, att det antal ledamöter,
som Kungl. Maj :t har föreslagit, tilltagits alltför stort. Det är visserligen sant,
att det behöves kontakt med skolöverstyrelsen och med arbetsmarknadskommissionen,
men sådan kontakt kan enligt mitt förmenande nås på ett fullt betryggande
sätt på andra vägar än genom att, som Kungl. Majit har föreslagit,
vederbörande verks chefer insättas i styrelsen. Jag har en viss erfarenhet av
att örn några av en styrelses ledamöter äro hårt betungade med andra uppdrag,
så blir följden den, att man på sammanträdena endast kommer att få se
en skymt av dessa ledamöter, som på grund av tvingande skäl måste avlägsna
sig omedelbart. De kunna icke ägna sig åt arbetet i den utsträckning, som är
nödvändig.

Kungl. Maj :t har föreslagit, att en ledamot av styrelsen^ skall vara kvinna.
Jag har för min del ingenting att invända mot Kungl. Majlis förslag i.denna
del, men jag tror, att Kungl. Majit får en synnerligen delikat uppgift, då
Kungl. Majit skall avgöra, vilka kvinnoorganisationer som skola avgiva förslag
beträffande denna ledamot. Vilka kvinnoorganisationer äro representativa?
Räknas dit politiska organisationer, husmodersförbundet och Fredrika
Bremer-förbundet? Till den frågan kommer Kungl. Majit att inom den närmaste
tiden få lov att taga ställning.

När denna proposition förelädes riksdagen väckte jag och några, andra av
kammarens ledamöter en, motion, vari vi förordade, att utskottet helt skulle
tillstyrka verkstadsskolutredningens förslag. Jag måste å motionärernas vägnar
säga, att utskottet åtminstone i viss mån har tagit hänsyn till motionen, nämligen
så till vida, att utskottet föreslagit att överdirektören skall vara självskriven
ordförande i denna yrkesskolöverstyrelse. Jag tror, att det vore lyckligt,
örn så bleve förhållandet, och jag tror icke det vore lyckligt, örn överstyrelsen
komme att bli en del av skolöverstyrelsen. Den bör var ett med skol -

Nr 25.

Lördagen den 19 juni 1943 f. m.

Inrättande av en överstyrelse för yrkesutbildning. (Forts.)
överstyrelsen fullt jämställt ämbetsverk. Det vore olyckligt, örn yrkesskolöverstyrelsen
ställdes under ledning av chefen för ett annat ämbetsverk. Utskottets
lösning måste därför betraktas som den lämpligare.

Beklagligtvis har utskottet beträffande antalet ledamöter gått på Kungl.
Maurts förslag. Jag förstår fuller väl, att så som frågan ligger till det nu i
riksdagens sista timme är uteslutet att få någon ändring på denna punkt, men
jag beklagar, att styrelsen får en sådan sammansättning, som här föreslagits.
iVid_ utskottsbehandlingen uttalade en av andra avdelningens medlemmar en
avvikande mening, vari han förordade, att byråcheferna skulle uteslutas ur
styrelsen. Som frågan låg till ansåg jag mig böra instämma häri, och jag har
också tillika med några andra av utskottets ledamöter reserverat mig på denna
punkt. Man har sagt, att det vore naturligt, att byråcheferna tillhörde styrelsen,
ty de borde dela ansvaret för styrelsens beslut. Jag har den erfarenheten,
att en föredragande utövar ett mycket stort och mången gång till och med ett
avgörande inflytande på besluten. Då vi riksdagsmän vilja föra fram några
synpunkter i ett ämbetsverk eller i ett departement, så bruka ju vi i regel
i första hand vända oss till föredraganden. Vi ha gjort den erfarenheten, att
föredraganden betyder en hel del, när det gäller att fatta beslut. I många fall
gå vi kanske också av artighet eller av andra skäl till högste chefen, men vi
anse det vara alldeles särskilt viktigt att försöka övertyga föredraganden örn
riktigheten av de synpunkter, som vi vilja ha beaktade. Byråcheferna skulle
naturligtvis ha rätt att framföra sin mening, och att, därest beslut fattades i
strid med deras uppfattning, få sin mening antecknad till protokollet. Jag
tycker icke alls, att det är nödvändigt, att byråcheferna tillhöra styrelsen, och
på den punkten ber jag därför, herr talman, att få yrka bifall till den reservation,
som är fogad vid utskottets utlåtande, och som undertecknats av herr
Bäcklund med flera.

Jag hoppas livligt, att den överstyrelse, som nu kommer att träda i funktion,
skall visa sig sin uppgift mäktig, och att den skall giva yrkesutbildningen
en stöt framåt, så att vi få det underlag, som är nödvändigt för att samhället
skall kunna utvecklas i rätt riktning. Örn nu kammaren följer första kammaren
och stannar för att ledamöternas antal bör vara 13, hoppas jag, att talet 13
icke skall visa sig vara ett olyckstal, vilket det av mångå anses vara. Jag
hoppas som sagt livligt, att överstyrelsen skall fylla sin uppgift på ett ändamålsenligt
sätt, men förbehåller mig helt naturligt rätten att vid kommande
riksdagar framföra den meningen, att antalet ledamöter i styrelsen bör begränsas,
så a.tt styrelsen blir arbetsduglig, vilket den, örn utskottets förslag
bifalles, icke kommer att bli.

Herr talman! Jag yrkar bifall till den av herr Bäcklund med flera avgivna
reservationen.

I detta anförande instämde herrar Mårtensson och Wallentheim.

Herr De Geer:^Herr talman! Liksom den föregående talaren har jag i denna
fråga varit såväl motionär som ledamot av verkstadsskolutredningen och
skall därför be att få säga några ord. Jag kan instämma i det förslag, som här
framställts av herr Conrad Jonsson, och kommer därför att fatta mig mycket
kort. Jag skulle strukit mig på talarlistan, örn det icke uppträtt en talare, som
talat för bifall till propositionen.

Det är icke tu tal örn att den största samlade erfarenheten i fråga örn yrkesutbildningen
här i landet finns hos arbetare och arbetsgivare. Jag gör ingen
skillnad på de två kategorierna. De besitta gemensamt en överväldigande fond
av erfarenhet, när det gäller yrkesutbildningen, och de böra därför också ha av -

Lördagen den 19 juni 1943 f. m.

Nr 25.

Inrättande arv en överstyrelse för yrkesutbildning. (Forts.)
görande inflytande beträffande sammansättningen av den nya styrelsen. _ Utskottets
förslag innebär ur min synpunkt sett en väsentlig förbättring i jämförelse
med propositionen. Det bygger i icke ringa utsträckning på den motion,
som väckts av den föregående talaren och som jag själv skrivit under. Det vöre
givetvis utmanande och politiskt oklokt att i denna kammare böja en varningens
röst mot lärare och pedagoger. Den kategorien finns det ju så manga av här.
Jag vill visst icke göra det utan tvärtom betona, att vi behöva dem i hög grad
för yrkesutbildningen, men vi vilja i främsta rummet ha dem som rådgivande.
Ledningen skall ligga i näringslivets händer. Ur min synpunkt är förvisso de
sakkunnigas förslag bäst, därnäst motionens, därnäst utskottets eller herr Conrad
Jonssons förslag, vilket sistnämnda jag anser vara bättre än utskottets, men
sämst är förvisso propositionens förslag.

Med dessa få ord ber jag, herr talman, att få yrka bifall till det av herr Conrad
Jonason väckta förslaget.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Bagge: Herr talman!
Det här föreliggande utskottsutlåtandet ger ett mycket klart uttryck åt den
stora betydelse, som utskottet tillmäter det framlagda förslaget örn en förstärkning
och effektivisering av den centrala ledningen för yrkesutbildningen. Det
är för mig huvudsaken. Jag liksom alla andra, som äro intresserade för denna
stora och viktiga fråga, måste hälsa det med mycket stor^tillfredsställelse. För
egen del har jag redan tidigare i kammaren sagt, att frågan örn yrkesutbildningen
är så betydelsefull, att jag ej tvekat att taga upp den i olika avseenden,
oaktat kulturbudgeten i övrigt fått svälta på grund av nuvarande finansiella
förhållanden. Det är en hel del saker ännu att klara upp, och jag hoppas att
den nya överstyrelsen skall taga itu med dessa saker, så att vi få den utveckling
av vår yrkesutbildning, som jag ser som ett viktigt samhällsproblem, just
nu i synnerhet.

Den nya överstyrelsen har föreslagits heta, icke något sadant som yrkesskolöverstyrelsen
eller dylikt, utan överstyrelsen för yrkesutbildningen, och däri
ligger i viss män ett program. Därmed menas att ej endast undervisningens pedagogiska
och tekniska spörsmål komma att behandlas, utan att man skall ställa
hela yrkesskolningens problem i sammanhang med näringslivet och arbetsmarknaden.
Överstyrelsen skall salunda också taga initiativ, vara ledande och
hjälpande i den mycket viktiga del av yrkesskolningen, som äger rum moni företagen,
som företagen således själva arbeta med. Detta har varit anledningen
till, att jag för min del velat föreslå en utbrytning av yrkesskolavdelningen
från skolöverstyrelsen och föreslagit en särskild styrelse på grund av just, som
jag sade, nödvändigheten av att erhålla en bättre förankring i näringslivet och
på arbetsmarknaden än som det varit möjligt att utfundera med den nuvarande
administrativa ordningen. Vad jag här har att säga kommer nog icke att påverka
utgången i denna kammare efter första kammarens beslut, men vi skola icke
glömma -— jag tycker nog en del av talarna ha gjort det, och det är därför jag
tar till orda — vad som finnes utförligt framhållet i departementschefens yttrande,
nämligen sambandet — och detta vill jag mycket kraftigt understryka
— med det allmänna skolväsendet och den allmänna skolutbildningen.

Detta är någonting, som inte får glömmas, och det har gjort, att detta problem
har två sidor, som varit svåra att klara samtidigt. Det är det som gjort,
att vi haft så mångå förslag under årens lopp. Man måste sålunda se till både
förankringen i näringslivet och arbetsmarknaden och sambandet med det allmänna
skolväsendet. Att behålla detta senare är mycket viktigt, dels för att
man skall kunna nå det syfte, som för mig är det väsentliga, nämligen dels att
föra ungdomen från de teoretiska banorna till praktisk utbildning i sa stor ut -

Nr 25.

Lördagen den 19 juni 1943 f. m.

Inrättande av en överstyrelse för yrkesutbildning. (Forts.)
sträckning som möjligt, och dels att yrkesskolorna skola få den sociala värdering
och ställning i vårt samhälle, som är absolut nödvändig, örn vi skola få det
resultat, som vigilia, ha. Därför måste man framför allt se till, att yrkesskolorna
icke ens få misstänkas för att bli en återvändsgränd för den ambitiöse,
kunnige och intelligente eleven. Eleven skall också lia möjligheter att gå vidare.
Fortbildningsmöjlighe terna mäste bli lika goda bär som på de teoretiska skolornas
område. Möjlighet härtill är av mycket stor vikt. Skolväsendets principiella
enhetlighet måste bevakas så långt det praktiskt är möjligt. För att ge
ett praktiskt exempel och för att göra förståeligt vad jag menar vill jag framhålla,
att man måste vaka över att de erfarenheter, som yrkesskolornas elever
förvärva av praktiskt slag vägas mot det teoretiska vetande, som eleverna från
de mera allmänbildande skolorna ha, när de båda kategorierna söka sig exempelvis
till tekniska läroverk.

Det är också nödvändigt se till, att yrkesskolorna få den karaktären, att
de också meddela allmänbildning. Allt detta gör det nödvändigt, både att tillgodogöra
sig pedagogiska erfarenheter från alla håll och att se till, att man
får ordentligt samband med det allmänna skolväsendet och yrkesutbildningen.
Det förbisåg herr De Geer så lätt och lekande, jag höll på att säga, som han
brukar göra. Han brydde sig ej örn att gå in på den saken. Han talade om.
att han varit medlem av verkstadsutredningen, och att han var motionär. Jag
får ju säga,, att överhuvud taget gör motionen intryck av att ha betraktat verkstadsutredningens
resultat och betänkande som något slags verbalinspirerad
text, i vilken man inte får ändra ett komma eller ett ord, ty då beginge man
en synd mot den helige ande. Den inställningen har jag icke kunnat ha. Jag
tycker naturligtvis, att det kan vara sympatiskt att höra apostlar framträda
för ett evangelium på detta sätt. Men man får icke bara taga hänsyn därtill.
Man mäste också använda förnuftet och försöka se till, örn det icke kan finnas
något bristfälligt i det betänkandet, som i allt annat mänskligt. Verkstadsutredningen
.har gjort ett duktigt arbete, som i mycket kunnat läggas till grund
för propositionen, men den har försummat den sidan av problemet, som jag
nyss talade om, nämligen sambandet med det allmänna skolväsendet. Det finnes
mycket litet om den saken i betänkandet, och den bristen har man sökt
komplettera i propositionen så långt som det varit möjligt.

Vad beträffar statsutskottet har jag till min tilifredsställelse funnit, att
också utskottet understrukit vikten av ett fast organiserat samarbete mellan
skolöverstyrelsen och överstyrelsen för yrkesskolutbildningen, och att utskottet
betonat, att nämnda skolor i fråga örn meddelande av allmänt medborgerlig
bildning icke böra bliva ställda i motsatsförhållande till de i inskränkt
mening allmänbildande läroanstalterna. Men på en punkt har utskottet, det
ha herrarna och damerna, redan hört i dag, intagit en annan ståndpunkt än
undertecknad, och. det är justei fråga om ordföranden. Jag hade tänkt, att det
skulle vara lämpligt lämna Kungl. Maj :t fria händer i fråga örn utseende av
ordförande i den nya styrelsen för att, när det kan befinnas lämpligt, se till
att, det säger jag öppet, en skolman om möjligt kunde bli ordförande i styrelsen.
Jag tror,, att det vore nyttigt ur mångå synpunkter, örn så hade kunnat
ske. Jag vill icke, att Kungl. Majit därvidlag skall binda sig. Riksdagen bör
dock lämna Kungl. Maj :t fria händer att, örn det är lämpligt, göra en sådan
kombination.

Här har nu utskottet och en del av de föregående talarna — tyvärr var jag
förhindrad att, höra den förste talaren — intagit vad jag skulle vilja säga en
konservativ ståndpunkt. Det borde ju glädja mig, som är konservativ, ty det
hr jag ju onekligen. Det finnes emellertid olika slag av konservatism: en
sorts konservatism, som är befruktande och positiv — till den bekänner jag

Lördagen den 19 juni 1943 f. m.

Nr 25.

15''

Inrättande arv en överstyrelse för yrkesutbildning. (Forts.)
mig — och en sorts konservatism, som är steril och endast söker hålla sig kvar
vid vad man har utan att överhuvud taget vilja resonera om, huruvida det
icke vore lämpligt att göra någon ändring. Till den senare konservatismen
bekänner jag mig icke alls, men till den tycker jag att utskottet och mina ärade
opponenter i hög grad bekänt sig. De vilja ej göra någon ändring, ty man
vill ej förfara på annat sätt än man varit van vid i statsförvaltningen. Det
kunde ju enligt utskottet och talarna medföra allehanda svårigheter och bekymmer.
Jag vill endast säga: Varför ej för en gångs skull göraren liten
ändring i svenska statsförvaltningen, örn det nu vore lämpligt? Då frågar
man: Varför just här? Jo, för att den här överstyrelsen har en alldeles speciell
uppgift och ställning, som ni nog hört, och därför att den konstruerats
— därom ha ju alla varit ense — på ett alldeles särskilt sätt. Då borde man
kunna våga sig på att införa en liten nyhet i fråga örn ordförandeskapet. Nej,
säger utskottet, det skola vi icke göra. Det leder till splittring. Jag vet icke
vad utskottet menar därmed. Jag tycker, att förslaget icke medför svaghet
utan styrka. Det hela beror på personen, som alltid i livet.

De som syssla med kommunalförvaltning och med ekonomiskt föreningsväsen
och bolagsstyrelser veta, att det är fördelaktigt att ha en man, som är
ordförande i styrelsen, och en annan, som är verkställande direktör. Varför?
Jo, därför att de kunna komplettera varandra. Det blir personer med olika
sorters begåvningar och förutsättningar som få göra sig gällande i ledningen,
och det är mycket lämpligt. Något sådant leder icke till splittring utan i de
flesta fall till ökad styrka. Men här, där det gäller ett statligt verk går det
ej för sig att göra ett sådant försök, icke ens att göra något så försiktigt som
att icke binda Kungl. Maj :t utan låta Kungl. Maj :t få fria händer att laga
efter läglighet. Det bär man ej vågat sig på. Då har man varit konservativ
i sämre bemärkelse. Jag har, som sagt, mycket svårt, att förstå, att detta
skulle behövt medföra någon splittring på något sätt. Det skulle enligt min
mening lia blivit ett synnerligen lämpligt arrangemang. Jag vill också tilllägga,
att så förskräckligt nytt är det hela ej heller. Vi ha åtskilliga styrelser
i vår förvaltning, där det är så, att ordföranden är en person och överdirektören,
eller vad han nu kallas för, en annan. Riksdagen själv har för sitt eget
verk, nämligen riksbanken, ordnat det så. Där lia vi en riksbankschef å ena
sidan, å andra sidan en av Kungl. Maj :t utsedd ordförande, som är en annan
person. Man har till och med gått så långt, att man till ordförande utsett
statssekreteraren i finansdepartementet. Detta kan onekligen ha sina sidor,
men det skulle sannerligen inte vara något vådligt, örn man skulle överlämna
till Kungl. Maj:t rätten att tillsätta ordförande i denna nya styrelse. Jag
skall emellertid icke förlänga debatten. Efter vad som har förekommit och
efter första kammarens beslut och så som ärendet därefter ligger till riksdagstekniskt,
är det väl knappast troligt, att det skulle bli någon glädje med att
söka övertyga kammaren ytterligare på den här punkten.

Utskottet har också gått på en annan bog än propositionen, när det gäller
sammansättningen av styrelsen, i det man tagit bort Daco-representanten. Ej
heller därom vill jag yttra mig vidare, eftersom det här framställts ett yrkande,
som har all sannolikhet att gå igenom och som går ut på en utökning
av antalet ledamöter i styrelsen som skulle bereda plats för en representant
för Daco. Därigenom bli ju de olika meningarna förlikta. Jag har inte någonting
emot för min del, örn man härigenom kan komma sams. Jag är ej
rädd för talet 13. Somliga apse ju det vara ett lyckotal. Jag vill påminna om
att statsrådets ledamöter under flera år voro 13, och att man på sina håll inte
ansett detta vara olycksbringande. Jag tror icke, att det är så farligt. Frågan
är väl örn styrelsen blir arbetsför på det här sättet, och därmed kom -

Nr 25.

Lördagen den 19 juni 1943 f. m.

Inrättande av en överstyrelse för yrkesutbildning. (Forts.)
mer jag in på den sista fråga, som herr Persson i Tidaholm talade örn, nämligen
frågan örn byråchefernas ställning.

Jag vill endast säga ett ord till sist om den saken. Jag tror, att byråchefernas
ledamotskap i styrelsen har ganska liten inverkan på styrelsens arbetsförhet,
fastän 13 stycken ledamöter låter mycket. Skolöverstyrelsen har för
övrigt 15 ledamöter, och det har ju gått. Min uppfattning stöder sig på två
omständigheter. Den ena är, att erfarenheten från skolöverstyrelsen visat, att
de olika ärendena i de flesta fall inte komma fram till plenarbehandling utan
bli behandlade på de olika byråerna. Det blir ej något stort styrelsesammanträde
örn dessa saker, något som ju är tidsödande. Den andra är, att också
vid plenarsammanträden skola byråcheferna vara närvarande och föredraga
ärendena. Den väsentliga skillnaden blir alltså, att i herr Perssons i Tidaholm
fall skulle, efter vad han själv säde, de föredragande få ett mycket
stort inflytande på besluten och ärendenas gång men vara närvarande utan
det ansvar deltagandet i beslutet innebär, under det att, enligt Kungl. Maj:ts
förslag, de också skulle ha ansvar för de beslut, som träffas i styrelsen. Detta
är, såvitt jag förstår, skillnaden. Därvidlag föredrar jag för min del alltjämt,
att personer, som ha inflytande också skola ha ansvar för hur de använda
det. De skola alltså lia ansvar för de beslut, som fattas. Någon skillnad i
fråga örn styrelsens arbetsförhet blir det icke, örn man går på den ena eller
andra linjen.

Också jag skulle till sist vilja sända en välgångsönskan till den nya styrelsen.
När den. nu sannolikt blir inrättad kommer därmed att uppfyllas ett
önskemål, som ja,g har hyst med mycket stor värme. Jag är mycket glad
över detta, som jag hoppas skall leda till ett fruktbart arbete i framtiden.
Jag skulle också till sist vilja uttala den önskan, att man, när man i styrelsen
sätter in ledamöter. från de olika organisationerna, verkligen sätter in
personer, som arbeta med i näringslivet och på arbetsmarknaden, och som sålunda
ha den omedelbara praktiska kontakten med arbetet ute på fältet, och
mindre, örn jag får säga det, personer av tjänstemannatypen, ty, herr De
Geer, de förekomma också som bekant i näringslivets och på arbetsmarknadens
organisationer.

Herr Holmdahl: Herr talman! Jag har inte tänkt att blanda mig i diskussionen
örn den nya styrelsens organisation. Jag har tidigare haft tillfälle att
därom uttala min uppfattning, som också framgår av handlingarna i ärendet.
Men sedan herr Persson i Tidaholm här ställt ett yrkande örn bifall till
herr Backlunds m. fl. reservation, skall jag, herr talman, dock tillåta mig
att på en enda punkt säga ett pär ord, och det är den punkten, som. herr
statsrådet. sist berörde i sitt anförande, nämligen frågan örn byråchefernas
ställning i denna nya styrelse.

Jag vill. endast därom kort och gott säga, att det är uppenbart för var och
en, icke minst för den som haft en del erfarenheter från arbetet inom svenska
ämbetsverk, att det är utomordentligt viktigt att byråcheferna verkligen
känna ansvar för de beslut, som styrelsen kommer till. Det är mycket viktigt,
att de. icke blott föredraga ärenden och göra detta objektivt, fullständigt och
skickligt, utan enligt min mening är det avgörande, att de själva anse det
som en plikt att fatta ståndpunkt, åtminstone i alla viktiga frågor, innan de
föredraga ärendena. Det är det som gör, att de böra ha en ställning som
ledamöter. Risken är eljest den, att de kunna komma att falla för frestelsen
att blott bli föredragande, blott bli en sorts kanslitjänstemän, och det är icke
meningen eller önskvärt med hänsyn till styrelsens beslut i viktiga frågor.
För mig är det avgörande — och jag bygger på en icke alldeles obetydlig

Lördagen den 19 juni 1943 f. m.

Nr 25.

Inrättande arv en överstyrelse för yrkesutbildning. (Forts.)
erfarenhet från ett svenskt ämbetsverk — att byråchefen bör känna fullt
ansvar, och det kommer bäst till uttryck, om han står som ledamot i styrelsen.
Jag behöver icke upprepa vad departementschefen sagt om denna frågas
betydelse för styrelsens större eller mindre arbetsförhet. Den spelar verkligen
icke någon roll i detta avseende.

Ja, herr talman, jag hade, som sagt, inte tänkt blanda mig i diskussionen
om denna styrelses organisation, men däremot känner jag det ganska frestande
att vid detta tillfälle, då andra kammaren har att behandla frågan örn
inrättandet av en fristående överstyrelse för yrkesutbildningen, få framlägga
några synpunkter på yrkesskolväsendets utveckling under det sista kvartsseklet.
Det vore mycket frestande för mig att få erinra örn de yttre omständigheterna,
d. v. s. de utanför den centrala skolledningens inflytande liggande
omständigheter, under vilka denna utveckling ägt rum. Men det är långa föredragningslistor,
och den begränsning, som talarna självfallet böra ålägga
sig under riksdagens sista plena, gör, att jag måste avstå därifrån. Det må
dock, herr talman, tillåtas mig att i korthet erinra om några grundläggande
drag i yrkesskolans utveckling.

När yrkesskolavdelningen inrättades inom skolöverstyrelsen, blev denna avdelnings
främsta uppgift att propagera för och verka för genomförandet av
1918 års plan för lärlings- och yrkesskolor. Denna plan var nog i princip
riktig, men örn de förhoppningar, som fästes vid densamma, ej helt infriades
berodde detta enligt min bestämda mening icke på bristande energi eller
skicklighet från yrkesskolavdelningens sida. Det berodde säkerligen främst
på det förhållandet, att den aldrig fick det komplement, som denna plan behövde
för att fungera tillfredsställande, nämligen ett ordnat system för den
praktiska yrkesutbildningen inom näringslivet. Jag vill erinra därom att
förutsättningen för 1918 års plan för lärlings- och yrkesskolorna var, att en
lärlingslag skulle komma till stånd.

Dessa yrkes- och lärlingsskolor voro ju bland annat avsedda att vara kompletterande
skolor med i huvudsak teoretisk inriktning, aftonskolor som
skulle meddela den teoretiska utbildning, som behövdes vid sidan av den
praktiska, samtidigt pågående utbildningen på arbetsplatsen. Det bristande
intresse från näringslivets sida, som tidigare kunnat konstateras, berodde nog
till icke ringa del på att man icke från början riktigt uppfattat dessa skolformers
mera begränsade uppgifter, och att skolorna ifråga aldrig varit
avsedda att ge den praktiska utbildningen och färdigheten i yrket; numera
torde även denna form av yrkesskolor kunna glädja sig åt en allmän uppskattning.
Men behovet av mera fullständig utbildning inom yrkesskolorna
blev allt starkare, och så har utvecklingen lett fram till inrättandet, i växande
omfattning alltifrån 1920-talet, av yrkesskolor med ett mera fullständigt
utbildningsprogram, heldagsskolor med flerårig utbildning och med tyngdpunkten
förlagd just till den praktiska utbildningen. Vi ha fått ett växande
antal kommunala verkstadsskolor, handelsskolor, ihusmodersskolor o. s. v.
Förhållandena under krisen på 1930-talet befordrade denna utveckling. Man
fick inte minst genom verkstadsskolorna för arbetslös ungdom ögonen upp för
vad dessa skolor kunna ge och vilket värde de hade, icke blott för ungdomen
själv utan ock för näringslivet och dess behov av viii utbildad arbetskraft.

Härmed har cn ny och lyckosam period inträtt i yrkesskolväsendets utveckling
i vårt land. Man börjar nu kunna skönja, vilken betydelse och
plats detta bör kunna få inom landets undervisningsväsen. Under senare år
kunna vi konstatera en kraftig utveckling på området. Senast har detta markerats
genom riksdagens beslut örn centrala verkstadsskolor och detta beundra
kammarens protokoll 1948. Nr 25. 2

Nr 25.

Lördagen den 19 juni 1943 f. m.

Inrättande av en överstyrelse för yrkesutbildning. (Forts.)
sluts realiserande genom Kungl. Maj :ts försorg liksom också genom de mycket
förmånliga statsbidragsgrunderna för dessa skolor.

När nu förslaget örn en särskild överstyrelse för yrkesutbildningen kommer
att av riksdagen antagas, sker det under en period av yrkesskolväsendets
utveckling, som visar en starkt stigande kurva. Det sker under de gynnsamma
auspicier, som ett växande intresse och en växande tilltro från näringslivets
sida för denna viktiga del av vårt skolväsende utgöra. Örn den nya
yrkesskolledningen kari förverkliga huvudsyftet med densamma, nämligen en
på fast sätt organiserad samverkan med näringslivets representanter i ledningen
av dessa skolor och en därmed följande ökad känsla av ansvar från
dessas sida, så är jag, herr talman, övertygad örn att den nya överstyrelsen
på ett verksamt sätt kommer att kunna befrämja den nu pågående starka
utvecklingen på detta område.

Herr talman! Jag gör intet yrkande.

Herr Persson i Tidaholm: Herr talman! Då mitt i föregående anförande
framförda yrkande lider av en viss formell svaghet skall jag be att få återta
yrkandet örn bifall till den av herr Bäcklund m. fl. avgivna reservationen och
i stället föreslå en ändring i motiveringen på sid. 20 i utskottets utlåtande, där
jag i stället för det sista stycket, som börjar med orden »I likhet med» och
slutar med »ställning», skall be att få föreslå följande lydelse: »I motsats mot
departementschefen håller utskottet före, att verkets byråchefer icke böra tillerkännas
ledamots ställning.» Till detta yrkande, herr talman, ber jag att få
hemställa örn bifall.

Medan jag har ordet skall jag vidare be att få ge ett par korta repliker, dels
till statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet och dels till chefen för
skolöverstyrelsen.

Herr statsrådet gav oss en definition på begreppet konservatism och talade
örn att han företrädde den befruktande konservatismen, medan vi andra i detta
fall företrädde en negativ konservativ åskådning. Jag vill inte tvista med
lärda män örn innebörden av detta ord. Jag vill bara säga att jag tror, att vi
företräda en förnuftigare ordning, den må sedan vara konservativ eller radikal,
men förnuftet är enligt mitt sätt att se det som bör vara utslagsgivande.

När man både ifrån ecklesiastikministerns och ifrån herr Holmdahls sida
talar örn byråchefernas plikt och ansvar, så delar jag helt den uppfattningen,
att till dessa byråchefer böra utses personer med både plikt- och ansvarskänsla.
Jag förutsätter också, att Kungl. Maj:t i den instruktion, som skall utfärdas
för överstyrelsen, understryker vad verkstadsskoleutredningen sagt i sitt betänkande,
att det är dessa byråchefers skyldighet att efter föredragningen
också ange sin mening vid beslutet, därest inte föredragandens mening finner
resonans inom styrelsen. Dessutom vill jag säga, att det skulle vara att beklaga,
örn den mängd av byråchefer i detta land, som ha en ställning liknande
den vi här föreslagit, inte skulle ha den pliktkänsla och den ansvarskänsla,
som vederbörande förutspå, att dessa nya byråchefer i överstyrelsen inte skulle
ha. därest de icke själva komme att tillhöra överstyrelsen.

Statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet sade vidare, att det föreföll,
som örn verkstadsskoleutredningens betänkande var en helig akt. som
man icke fick ändra ett komma i. Ja, jag vill meddela kammarens ledamöter,
att det är åtskilligt som är förändrat i verkstadsskoleutredningens förslag i
den kungl, propositionen men som ledamöterna i verkstadsskoleutredningen
inte ha ansett böra motionsvis föras fram här i kammaren. Å andra sidan vill
jag säga, att har man suttit i en utredning och månad efter månad gnuggat
ett förslag och synat det från olika utgångspunkter och kommit till den upp -

Lördagen den 19 juni 1943 f. m.

Nr 25.

Inrättande arv en överstyrelse för yrkesutbildning. (Forts.)
fattningen, att det är den bästa tänkbara lösningen nian presterat, då måste
man känna det som sin plikt som riksdagsman att också företräda den meningen.
Och jag skulle tro, att varken regeringen eller riksdagen äro betjänta med
utredningsmän, som blint böja sig för Kungl. Majit i alla väder. Jag skulle
tro, i trots av att vi för närvarande ha en stark regering, som är mycket angelägen
om att inte få ett komma ändrat i sina propositioner, att det parlamentariska
livet och det demokratiska samhället må bäst av att vi fritt få uttrycka
vår mening även i fortsättningen.

Jag har velat knyta dessa reflexioner till vad jag hört ifrån såväl statsrådsbänken
som skolöverstyrelsen. Dessutom vill jag säga till skolgeneralen, att
när man talar örn erfarenheterna ifrån skolöverstyrelsen så är det klart, att
man bör plagiera de goda erfarenheter man har ifrån detta verk. Men det finns
dock en och annan lekman i detta land som anser, att skolöverstyrelsen inte i
allt är så lyckligt organiserad att den bör utgöra mönster för ett nytt ämbetsverk.

Herrar Mårtensson och Wallentheim instämde i det av herr Persson i Tidaholm
nu framställda yrkandet.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Bagge: Herr talman!
När herr Persson i Tidaholm tar i så väldigt hett i den här saken och tycks
vilja göra den till en Haupt- und Staatsaktion örn förhållandet mellan regering
och riksdag, så kanske han i alla fall uppmärksammat, att jag många
gånger med bästa humör tagit ändringar som föreslagits i utskotten och till
och med förordat dem här i kammaren, då jag tyckt, att förslagen varit bättre
än vad jag kommit med. Däremot får jag säga, att jag i detta fall har svårt
att se, att det förebragts några giltiga skäl för den motsatta ståndpunkten, och
det är därför som också jag har velat begagna mig av min rättighet att lägga
fram min uppfattning och skälen för dem.

Jag har gjort detta i en smula skämtsam ton, kanske litet för skämtsam,
men jag har svårt att ta saker och ting alltför gravallvarligt. Vad jag menade
var bara, att när jag läste motionen så smålog jag för mig själv då jag kände
igen herrarna i verkstadsskoleutredningen och deras sinnelag. De ha tagit den
här frågan så oerhört högtidligt, precis som örn det vore skamligt att ändra
någonting på vad de kommit med. Det var bara detta jag ville ge uttryck åt.
Örn jag för min del skulle, i likhet med herr Persson i Tidaholm, betygsätta de
olika yrkandena, skulle jag säga, att herr Perssons i Tidaholm yrkande är det
allra sämsta som överhuvud taget framställts, under det att herr Conrad Jonssons
är ett yrkande som man på grund av läget i riksdagen kan få finna sig
i och att propositionens givetvis är det allra bästa. Det behöver jag kanske
inte säga!

Herr Holmdahl erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! Jag skall be att få säga några ord med anledning av min värderade
vän herr Perssons i Tidaholm senaste anförande. Jag tror det kan vara lämpligt
att erinra honom, när han talar örn byråcheferna i svenska ämbetsverk,
liksom kanske också kammaren om att, så vitt jag vet, alla de gamla svenska
ämbetsverkens byråchefer äro ledamöter i verken. Detta förslag innebär ju en
relativ nyhet. När jag argumenterar som jag gör är det inte för att jag tror,
att de nya byråcheferna, även örn de inte hli ledamöter av öveistyrelsen, inte
skulle plikttroget fullgöra sina uppdrag. Men den mänskliga naturen är sådan,
att när man inte på grund av sin ställning måste ta ståndpunkt i besvärliga
frågor, så undviker man det gärna, då en annan skall besluta. Är man le -

Nr 25.

Lördagen den 19 juni 1943 f. m.

Inrättande av en överstyrelse för yrkesutbildning. (Forts.)
damot, understryker detta att man är skyldig att ta fullt ansvar för styrelsens
beslut och att man också själv skall fatta ståndpunkt. Detta är enligt min mening
det viktigaste skälet till att byråcheferna böra vara ledamöter.

Vidare anförde:

Herr Svensson i Grönvik: Herr talman! Här har yttrats både skämtsamma
och allvarliga ord i denna fråga, och eftersom man nu — örn jag kan karakterisera
situationen så — ifrån både L. O. och arbetsgivareföreningen och även
ifrån den teoretiska undervisningens högste talesmän har sagt sin mening,
kanske det vore av ett visst värde att någon som står utanför dessa kategorier
och i någon mån representerar eleverna eller folket i denna styrelse också säger
några ord örn hur vi se på det problem, som vi här diskutera.

Jag skulle för min del vilja uttrycka det på det sättet, att det här gäller en
fråga — och där vill jag understryka vad herr Holmdahl sade — som är av
utomordentligt värde. Och när vi skapa denna överstyrelse vilja vi ha den så
bra som det överhuvud taget är möjligt att få den redan från början. Man talar
örn konservatism. Vi ha ändå den uppfattningen örn riksdagens konservatism,
att ha vi en gång beslutat inrätta en överstyrelse på visst sätt, så är det utomordentligt
besvärligt att få den ändrad, örn det senare skulle visa sig, att beslutet
inte var så lyckligt.

Herr statsrådet säger, att det inte är så starka skäl för den mening, som inte
kan gå på vare sig propositionen eller utskottsförslaget när det gäller antalet
ledamöter i styrelsen; det gäller då närmast huruvida byråcheferna skola vara
ledamöter i denna styrelse eller ej. Här ha framförts olika meningar örn den
saken. Jag skulle bara helt kort kunna säga, att jag har den uppfattningen örn
vår svenska ämbetsmannakår att oavsett, herr Holmdahl, örn de ha ansvar för
besluten så framlägga de inga förslag utan att vara villiga att ta ansvaret, även
örn de således inte skulle tillhöra denna styrelse. Jag tror det är ett underkännande
av värdet av dessa personer, då man ifrågasätter, att de skulle vara rädda
för att lägga fram ett förslag örn de även skulle ta ansvaret därför. Jag tror
tvärtom, att de skulle göra det med samma noggrannhet som ämbetsmän i styrelsen,
örn de också inte tillhöra de direkt heslutande i dessa frågor.

Det är dessutom en annan sak som gör, att jag för min personliga del är en
smula tveksam,_ och därmed kommer jag in på herr statsrådets skämtsamma
replik, att man inte skulle få ändra ett komma i verkstadsskoleutredningens betänkande.
Detta yttrande har besvarats förut, jag skall inte ta på saken så hårt,
men jag tycker, att den där beskyllningen är litet orättvis. Ty både herr De
Geer och herr Persson i Tidaholm ha vandrat långt ifrån såväl'' verkstadsskcleutrednmgen
som motionen. Beskyllningen är därför som sagt inte så hållbar,
men den var ju också ett mera skämtsamt moment i diskussionen._Herr stats rådet

nämnde emellertid ordförandena i de ekonomiska föreningarna. Jag har
ju inte så mycket sysslat med dem, men min erfarenhet från landsting och
hushållningssällskap har givit mig den uppfattningen, att de ämbets- och
tjänstemän som där äro anställda framställa sina förslag med samma urskillning
och ansvar fastän de inte tillhöra de beslutande. Jag har också varit med
det är inte samma sak, jag medger det — i många utredningar, där sekreteraren
självfallet i allmänhet inte tillhört utredningen, men örn han har fått,
såsom i regel är fallet, tillfälle att framlägga en mening, så har den inte varit
mindre grundad, mindre ansvarsmedveten än i de fall, då vederbörande tillhört
kommittén eller utredningen. Det var dessa skäl som jag ville framföra, när
jä^gar pa det yrkande, som senast framställts av herr Persson i Tidaholm.

Det finns också en annan, rätt praktisk sak i detta sammanhang, som jag

Lördagen den 19 juni 1943 f. m.

Nr 25.

Inrättande arv en överstyrelse för yrkesutbildning. (Forts.)
ville beröra, och det är den erfarenhet jas har av stora styrelser. Hur blir det,
då det är alltför stora styrelser? Jo, det är tungarbetat, och plenarsammanträdena
med en stor och tungrodd styrelse bli faktiskt mycket fåtaligt besökta.
Det blir i själva verket en mindre grupp som fattar besluten, och ansvaret delegeras
över till denna mindre grupp i stället för att samtliga ledamöter borde
ha del i ansvaret. Detta är det väsentliga av motiven till att jag inte anser det
klokt, att vi nu skapa en styrelse på 12 ä 13 personer. Jag är i motsats till herr
De Geer av den uppfattningen, att den av första kammaren beslutade ändringen
av utskottets förslag inte är en förbättring utan snarare motsatsen. Om man
hade minskat styrelsen med ett pär, tre personer, anser jag det ha varit en förbättring.
Att utöka antalet, som redan från början omfattade 12 personer, tycker
jag inte innebär en förbättring.

När man talar örn representationen för de olika grupperna är det nog inte
möjligt att tillmötesgå alla anspråk i detta fall, utan man får ta den hänsyn
som är möjlig. Därför tror jag, att det skulle ha varit lyckligare — och då
kommer jag tillbaka till verkstadsskoleutredningen, som jag också, jag kanske
skulle säga tyvärr, men jag vill hellre säga gudskelov, har tillhört —om vi
begränsat antalet representanter till det av utredningen föreslagna. Då hade
det blivit en arbetande styrelse, som gemensamt fattat samtliga beslut efter
hörande av de sakkunniga ämbets- och tjänstemän, som skulle ha ställts till
dess förfogande.

Jag har velat säga detta. Jag är medveten örn att vi i närvarande ögonblick
inte ha stora förutsättningar att få detta vårt förslag genomfört, men jag tror.
att det är det bästa, och är övertygad om att det skulle visa sig vara till fördel
i framtiden; nu få vi se hurudan utvecklingen kommer att bli. Jag är av den
uppfattningen, att det hade varit lyckligare för denna verksamhet att vi från
början hade beslutat en mindre styrelse. Det hade varit lättare att, därest antalet
visat sig vara för litet, utöka detsamma än att, sedan vi nu beslutat örn
en stor styrelse och senare kanske komma underfund med att den var för stor.
då försöka minska den. Detta kommer att bli svårare, det säger den erfarenhet
jag har i riksdagen om detta.

Det är dessa ord, herr talman, som jag för min del velat säga när detta
ärende föredrages. Jag har som sagt den uppfattningen, att örn utredningsförslaget
godtagits hade detta varit ändå bättre än som det nu kommer att bli.
men jag är glad över och tillfredsställd med för dessa elevers skull, som jaghär
anser mig böra i någon mån representera, att denna överstyrelse kommer
till stånd. Jag är övertygad örn att den även med det förslag som här föreligger
kommer att bli en sammanhållande kraft i den utveckling av yrkesutbildningen,
som de centrala verkstadsskolorna äro avsedda att leda. Denna utveckling
tror jag skall bli till fördel för många av våra unga i detta land, och jag
hoppas att denna deras utbildning skall bli till förmån för land och folk.

Herr talman! Med dessa ord ber jag få instämma i det av herr Persson i Tidaholm
senast framställda yrkandet.

Herr Jonsson i Eskilstuna: Herr talman! Jag är alltid mycket besvärad
över många och långa tal i riksdagen, både när jag själv måste höra på andra
och när jag själv måste tala. Jag beklagar därför, att jag måste återkomma i
denna diskussion. Jag begärde nied avsikt ordet i början av debatten, något
som jag ursprungligen inte hade tänkt göra, med anledning av det beslut som
redan fattats i första kammaren. Då ärendet praktiskt taget redan är avgjort
på grund av inte minst att första kammaren nästan enhälligt lättat sitt beslut,
hade jag hoppats, att debatten i denna kammare skulle begränsas. Att jag nödgas
återkomma i diskussionen beror också därpå att herr statsrådet icke var

Nr 25.

Lördagen den 19 juni 1943 f. m.

Inrättande av en överstyrelse för yrkesutbildning. (Forts.)
närvarande i kammaren, då debatten började. Om han hade varit närvarande,
hade jag kanske kunnat fatta mig kortare.

Till en början vill jag hävda, att utskottets förslag, sådant det nu föreligger
och med den justering, som jag tillåtit mig förorda, innebär en god medelväg
mellan Kungl. Maj:ts förslag och verkstadsskoleutredningens förslag. Beträffande
Kungl. Maj :ts förslag företrädde jag i mitt tidigare inlägg den uppfattningen,
att det skulle kunna betyda att hävdandet av den praktiska undervisningen
såsom sidoordnad den teoretiska skulle kunna omöjliggöras. Jag vet
inte, örn departementschefen tänkt sig, att skolöverstyrelsen skulle bli ett slags
custos för den nya överstyrelsen. Det skulle i så fall i det allmänna medvetandet
underblåsa den uppfattningen, att den praktiska utbildningen är något underordnad
den teoretiska, varför den fortfarande borde vara deklasserad. Vi
vilja inte, att denna uppfattning fortfarande skall förekomma. Därför ha vi
föreslagit en ändring i organisationen.

Jag förstår mycket väl att departementschefen i varje fall inte känner sig
glad över att vi gjort denna justering i hans förslag. Jag skulle i hans kläder
ha känt precis på samma sätt.

Då jag nu i största korthet berör vad som under debatten förekommit, gör
jag det därför att jag vill försöka skingra den dimbildning, som man varit
angelägen om att lägga över utskottets förslag, inte minst på grund av den
— jag höll på att säga — prestigesjuka, som företrätts av verkstadsskoleutredningens
talesmän. Man tål helt enkelt inte dessa byråchefer i styrelsen såsom
ledamöter. Det kan enligt min mening vara skäl att lämna plats i styrelsen
även åt den skolorganisatoriskt tekniska sakkunskap, som företrädes av
dessa herrar. Nu har man gjort den invändningen, att dessa ändå äro så mäktiga
genom att de äro föredragande, att de därigenom komma att praktiskt
taget bli avgörande vid besluts fattande. Vad skulle det under sådana förhållanden
då betyda, örn de också finge bli ansvariga? Gentemot talet att styrelsen
skulle bli mindre samt inte så tungrodd och arbetsam, vill jag fästa de ärade
kammarledamöternas uppmärksamhet på att dessa byråchefer ändå skola sitta
med vid de överläggningar — eller kollegier — som skola hållas. Därest byråcheferna
komma med i styrelsen, kommer styrelsen inte att kosta ett öre mer
än vad den kommer att kosta, därest de inte komma med. Det blir praktiskt
taget ingen förändring. Sammanträdena bli desamma i det ena fallet likaväl
som i det andra. Det blir endast den skillnaden, att dessa herrar bli ansvariga
inför Kungl. Majit och i sista hand inför riksdagen för vad de föreslå.

Örn nu herr Persson i Falla — förlåt, jag menai- naturligtvis herr Persson
i Tidaholm — att jag kom att tänka på herr Persson i Falla i detta sammanhang
måste väl bero på den envishet, som herr Persson i Tidaholm lagt i dagen
i denna fråga — om alltså herr Persson i Tidaholm skulle få sitt yrkande bifallet
av andra kammaren, förstår jag inte, hur man skall kunna åstadkomma
en praktisk sammanjämkning att efter midsommarledigheten behandlas av en
då betydligt decimerad riksdag. En dylik sammanjämkning blir, såvitt jag förstår,
omöjlig att utföra, örn man vill komma till ett positivt resultat. Jag nödgas
därför med bestämdhet vidhålla mitt yrkande och vågar livligt rekommendera
andra kammaren att bifalla detta.

Herr Svensson i Grönvik: Herr talman! Herr Jonssons i Eskilstuna sista
yttrande skulle på grund av den bestämdhet, varmed det framfördes, egentligen
ha avhållit mig från att ytterligare säga någonting. Jag nödgas ändå
bemöta hans ord om att det inte skulle kosta någonting, örn byråcheferna
bleve ledamöter i styrelsen. Jag anser att det är alldeles onödigt att alla sex
byråcheferna samtidigt äro närvarande vid styrelsesammanträdena. Det är en -

Lördagen den 19 juni 1943 f. m.

Nr 25.

Inrättande m en överstyrelse för yrkesutbildning. (Forts.)
dast behövligt, att den byråchef är närvarande, vilken föredrar det speciella
ärende, som vid tillfället i fråga behandlas. Detta mäste enligt min mening
medföra en ganska stor skillnad i detta hänseende. Jag tror att denna sak
är av så pass stor betydelse, att man inte kan slå den ifrån sig, vare sig
ur den ena eller den andra synpunkten.

Fröken Hesselgren: Herr talman! I samband med talet örn betydelsen av
att byråcheferna skola vara styrelseledamöter i denna överstyrelse vill jag
endast framhålla, att det är av vikt, att den av oss tidigare begärda kvinnliga
byråchefen för husligt arbete snarast möjligt kommer att tillsättas.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Fa av herr talmannen dåra given
proposition blev till en början utskottets hemställan av kammaren bifallen.

Härefter framställde herr talmannen beträffande utskottets motivering i
första stycket å sid. 21 i det tryckta utlåtandet propositioner dels på godkännande
av utskottets yttrande, dels ock på godkännande av det yttrande, som
under överläggningen föreslagits av herr Jonsson i Eskilstuna; och biföll kammaren
det av herr Jonsson i Eskilstuna under överläggningen framställda yrkandet
i berörda del.

Vidare gav herr talmannen i fråga örn utskottets yttrande i sista stycket
å sid. 20 i det tryckta utlåtandet propositioner dels på godkännande av utskottets
yttrande, dels ock på godkännande av det yttrande, som under överläggningen
föreslagits av herr Persson i Tidaholm; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Svensson :
Grönvik begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den. som vill, att kammaren godkänner statsutskottets yttrande i sista
stycket å sid. 20 i utskottets förevarande utlåtande nr 184, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt det yttrande i motsvarande del, som
under överläggningen föreslagits av herr Persson i Tidaholm.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen, vadan
kammaren godkänt utskottets yttrande i förevarande del.

Slutligen blev på av herr talmannen därå given proposition utskottets motivering
i övrigt av kammaren godkänd.

§ 5.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:

nr 185, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till skolöverstyrelsen jämte en i ämnet väckt motion; och

nr 186, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1943/44 till dövstumskolorna m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

Nr 25.

Lördagen den 19 juni 1943 f. m.

Statens bosättning
slån.

§ 6.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 187, i anledning av Kungl. Idal *ts
proposition angående statens bosättningslan jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 272 hade Kungl. Majit, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över socialärenden för den 7 maj 1943, föreslagit riks•
lagcn att godkänna^ av departementschefen förordade ändrade grunder för
statliga bosättningslån och för ersättning åt ortsombud för yttranden över
ansökningar örn dylika lån ävensom att för budgetåret 1943/44 anvisa
. dels under femte huvudtiteln, rubriken Statens bosättningslån, till Ersättning
at ortsombud ett förslagsanslag av 50,000 kronor, till Ersättning åt riksbanken
ett förslagsanslag av 75,000 kronor, till Viss upplysningsverksamhet
ett anslag av 15,000 kronor och till Sammanträde med ortsombud m fl ett
anslag av 12,000 kronor,

dels ock under kapitalinvesteringar, statens utlåningsfoiider, till Statens bosättningslanefond
ett investeringsanslag av 5,000,000 kronor.

Enligt Kungl Majits förslag skulle nuvarande lånemaximum, 1,000 kronor
höjas till 1,250 kronor.

I samband med Kungl. Majits förevarande förslag hade utskottet till behandling
törehalt

T <MS en J''nom a?dra kammaren av herrar Persson i Stockholm och Hagbert! i
Lulea vackt motion (lii 237), vari hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj .t matte^ uttala sig för en sadan ändring av § 6 kungörelsen örn
statliga bosättningslån, att lånen i fortsättningen kunde beviljas till ett högsta
belopp av 1,500 kronor, samt att investeringsanslagen i fortsättningen beräknades
i- överensstämmelse härmed,

dels ock två likalydande motioner, väckta, den ena inom första kammaren
av herr A. F. Mannerskantz (Ii 305) och den andra inom andra kammaren, av
herr von Seth (11:437).

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte med bifall till Kungl. Majits förslag och med avslag å
motionerna 1:305, 11:237 och 11:437 ^

I. godkänna i statsrådsprotokollet över socialärenden för den 7 maj 1943
iorordade ändrade grunder för statliga bosättningslån och för ersättning åt
ortsombud tor yttranden över ansökningar örn dylika lån;

II. för budgetåret 1943/44 anvisa

a) å driftbudgeten under femte huvudtiteln

bosättningslån: Ersättning åt ortsombud ett förslagsanslag

av o0,000 kronor,

kosättningslån: Ersättning åt riksbanken ett förslagsanslag

av 75,000 kronor,

i c Statens bosättningslån: Viss upplysningsverksamhet ett anslag av

15,000 kronor, 0

4) till Statens bosättningslån: Sammanträde med ortsombud m fl ett anslag
av 12,000 kronor, '' '' ^

k) å kapitalbudgeten under statens utlåningsfonder till Statens bosättningsJanetond
ett investeringsanslag av 5,000,000 kronor.

Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade:

Herr Persson i Stockholm: Herr talman! De utredningsmän och -kvinnor,
som syssla med sociallagstiftningen, förelägga oss allt underligare förelag.
1 samband med föreliggande utlåtande redovisas en del av de förelag, som
1941 ars befolknmgsutredning avlämnat rörande planmässigt sparande för

Lördagen den 19 juni 1943 f. m.

Nr 25.

Statens bosättning slån. (Forts.)

familjebildning och beträffande statens bosättningslån. Förslaget om statliga
familjebildningsbidrag -— detta underliga förslag om att man skall försöka
stimulera sparviljan hos ungdomen genom att tala med barn i femtonårsåldern
örn att de skola spara för giftermål — redovisas inte i detta sammanhang.
Däremot redovisas förslagen örn tillkrånglade bestämmelser beträffande
kontrollen över bosättningslånen och förslaget om att lånen inte skola utlämnas
i form av kontanter utan insatta på postsparbank eller i annan bankinrättning,
samt slutligen förslaget örn att kommunerna inte längre skulle
få utse ortsombud.

Det är glädjande att chefen för socialdepartementet inte tagit upp något
av dessa underliga förslag. Däremot ha såväl han som utskottet följt utredningen
i fråga örn lånens högsta belopp. Man föreslår nu att detta skall höjas
från 1,000 kronor till 1,250 kronor. Vi ha i vår motion föreslagit, att lånebeloppens
högsta summa skulle höjas till 1,500 kronor. Redan de före kriget
utgående lånen voro otillräckliga för täckande av bosättningskostnaden. Nu
under krigsåren har en kraftig förhöjning inträtt exempelvis i fråga örn möbler
och andra bosättningsföremål. Priserna på möbler ha stigit med över 40 %,
och en hel del andra bosättningsartiklar har stigit ännu mera i pris. Man
frågar sig då, varför lånebeloppens högsta summa inte skall få höjas med
mer än 25 %, örn verkligen det ursprungliga syftet med denna låneverksamhet
skall bibehållas. Detta syfte var nämligen, att man skulle försöka hjälpa
unga människor att sätta bo utan att de i samband därmed skola behöva pressas
av tyngande och oförmånliga skuldsättningar hos avbetalningsfirmor.

Herr talman! Med dessa ord ber jag att få yrka bifall till motionen nummer
237 i denna kammare, enligt vilken bidragsbeloppen skola kunna uppgå
till högst 1,500 kronor.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Jag hemställer om bifall till
utskottets förslag.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring däri, som föranleddes av bifall till motionen II:
237; och blev utskottets hemställan av kammaren bifallen.

§ 7.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:

nr 188, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till pensionsstyrelsen;

nr 189, i anledning av väckta motioner örn ändrade grunder för bidrag till
anordnande av erkända alkoholistanstalter m. m.; och

nr 190, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till Medicinalstyrelsen: Beredskapsorganisation.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 8.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 191, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret 1943/44 till länsstyrelserna jämte
i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 301 hade Kungl. Majit, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över socialärenden för den 21 maj 1943, föreslagit

Anslag till.
länsstyrelserna
för
hudgeUrrct
1943/44.

Nr 25.

Lördagen den 19 juni 1943 f. m.

Anslag till länsstyrelserna för budgetåret 1943/M. (Forts.)
riksdagen att dels godkänna av departementschefen förordad personalförteckning
för länsstyrelserna, att tillämpas från och med den 1 januari 1944, dels
godkänna av departementschefen förordade avlöningsstater för länsstyrelserna
för tiden 1 juli—31 december 1943, respektive 1 januari—30 juni 1944, dels
ock för budgetåret 1943/44 under rubriken Länsstyrelserna såsom förslagsanslag
anvisa till Avlöningar 8,725,000 kronor, till Sjukvård m. m. 35,000 kronor,
till Reseersättningar 150,000 kronor, till Expenser 1,500,000 kronor, samt
till Publikationstryck 100,000 kronor.

Enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle samtliga ordinarie landskanslister och
landskontorister vid länsstyrelserna samt extra ordinarie sådana befattningshavare
vara placerade i lönegraden A 17 respektive Eo 15.

I samband med Kungl. Maj :ts förevarande förslag hade utskottet till behandling
förehaft

dels två likalydande motioner, väckta, den ena inom första kammaren avherr
C. Sundberg m. fl. (I: 312) och den andra inom andra kammaren av herr
Hedlund i Östersund m. fl. (11:443);

dels ock två likalydande motioner, väckta, den ena inom första kammaren
av herr R. Lindström m. fl. (I: 313) och den andra inom andra kammaren av
herr Ryling m. fl. (II: 444), vari hemställts, att riksdagen måtte besluta,

att ordinarie landskanslist och ordinarie landskontorist skulle placeras i lönegrad
A 18,

att extra ordinarie landskanslist och extra ordinarie landskontorist efter 6
års tjänstgöring såsom extra ordinarie skulle kunna placeras i lönegrad
Eo 16,

samt att avlöningsstaten för länsstyrelserna måtte höjas med det belopp, som
erfordrades vid bifall till förslaget.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte med bifall till Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å
motionerna I: 312 och II: 443 samt I: 313 och II: 444

I) godkänna i utskottets hemställan intagen personalförteckning för länsstyrelserna,
att tillämpas från och med den 1 januari 1944;

II) godkänna av utskottet framlagd avlöningsstat för länsstyrelserna, att
tillämpas under tiden 1 juli—31 december 1943;

III) godkänna av utskottet framlagd avlöningsstat för länsstyrelserna, att
tillämpas under tiden 1 januari—30 juni 1944;

IV) för budgetåret 1943/44 å driftbudgeten under femte huvudtiteln såsom
förslagsanslag anvisa

a) till Länsstyrelserna: Avlöningar 8,725,000 kronor;

b) till Länsstyrelserna: Sjukvård m. m. 35,000 kronor;

c) till Länsstyrelserna: Reseersättningar 150,000 kronor;

d) till Länsstyrelserna: Expenser 1,500,000 kronor;

e) till Länsstyrelserna: Publikationstryck 100,000 kronor.

Reservationer utan angivna yrkanden hade avgivits:

1) av herrar Lindström, Ward och Nilsson i Steneberg:

2) av herr Sundberg.

Utskottets hemställan föredrogs; och anförde härvid: *

Herr Hyling: Herr talman! Den lönefråga, som riksdagen här går att
behandla, har ofta varit diskuterad. Löftet till denna befattningshavaregrupp
örn lönereglering gavs första gången år 1923. Sedan dess ha flera ut -

Lördagen den 19 juni 1943 f. ra. Nr 2o. 27

Anslag till länsstyrelserna för budgetåret 1943144. (Forts.)
redningar behandlat ärendet, oell jag skall i all korthet redogöra för ett par
av dem.

1935 års länsstyrelseutredning vitsordade, att dessa befattningshavare under
årens lopp fått nya och vidgade arbetsuppgifter, men samtidigt uttalades,
att frågan ändå icke kunde lösas vid detta tillfälle, då den nya landsfiskalsorganisationen
och uppbördsreformen ännu icke genomförts. Man räknade
nämligen med att de två nya organisationerna möjligen skulle kunna absorbera
en del landskanslister och landskontorister inom sitt verksamhetsfält.
1939 års tjänsteförteckningssakkunniga fastslogo emellertid, sedan dessa organisationer
genomförts, att landskanslisttjänsterna och landskontoristtjänsterna
numera måste betraktas såsom sluttjänster. Av den anledningen kunde
de sakkunnigas förslag, som då förelåg, icke godtagas, och allmänna lönenämnden
föreslog, att nya sakkunniga skulle tillsättas och bedöma saken med
utgångspunkt från att dessa tjänster numera måste betraktas såsom sluttjänster.
Det förslag, som de sakkunniga avgåvo i början av detta år, ligger till
grund för den kungl, propositionen, och det kanske kan vara av ett visst intresse
att något litet relatera, hur de sakkunniga sett på problemet.

De sakkunniga kommo först fram till ett preliminärt förslag, som gick ut
på att man skulle sätta ifrågavarande befattningshavare i _ lönegrad A 18.
Detta preliminära förslag skickades ut på remiss till samtliga länsstyrelser
i landet. Av alla våra länsstyrelser tillstyrkte samtliga utom en, länsstyrelsen
i Uppsala län, lönegrad A 18. Sistnämnda länsstyrelse ställde sig vid
det tillfället litet tveksam inför det berättigade i denna lönegrad och föreslog
i stället lönegrad A 17 under motivering att örn landskanslistema och
landskontoristerna nu flyttades upp i lönegrad A 18, skulle de komma i
paritet med den lönegrad, som e. o. jurister började med, nämligen Eo 19.
-Tåg kan i detta sammanhang påpeka — vilket också i senare remissvar underströks
— att dessa e. o. jurister komma i denna lönegrad efter tre års
anställning. Landskanslistema och landskontoristerna få emellertid enligt de
sakkunniga arbeta ända till tjugu år innan de få en ordinarie beställning.
Det har för övrigt visat sig, att detta de sakkunnigas uttalande icke stämmer
med verkligheten, vilket jag senare kommer till.

Sedan de sakkunniga fått in alla remissvar, ändrade de förslaget och stannade
då vid lönegrad A 17. Denna ändring förklarade de sakkunniga bero
på bl. a. länsstyrelsens i Uppsala påpekande. Dessutom framhöllo de, att en
viss återhållsamhet tidigare gjort sig gällande då det gällt att bestämma
löner till statstjänstemännen. När alltså de sakkunniga andra gången kommo
med ett förslag och därvid föreslogo lönegrad A 17, fasthöllo alla länsstyrelser
utom två vid A 18. Men det bör sägas ifrån, att länsstyrelsen i
Uppsala denna gång hörde till dem som föreslogo lönegrad A 18.

Jag skall be att i korthet få citera några av de remissvar som inkommo från
de olika länsstyrelserna. Jag skall då börja med att citera länsstyrelsen i Jönköpings
län. Länsstyrelsen säger: »Enligt länsstyrelsens förmenande ha de sakkunniga
icke anfört något godtagbart skäl för sin sålunda efter loppet av allenast
en månad ändrade inställning till lönegradsplacering. Länsstyrelsen kan ej
heller finna rättvist, att sedan dessa befattningshavares krav på förbättrad löneställning
av olika anledningar år från år uppskjutits och förhållandena inom
landsstaten utvecklats så att tjänsterna numera måste betraktas som sluttjänster,
tillmäta befattningshavarna lön allenast enligt lönegrad A 17. En så anpassad
avlöning kan enligt länsstyrelsens mening icke anses skälig i förhållande
till de arbetsuppgifter, som genom förslaget läggas å befattningarna, ett
förhållande som torde framträda i all synnerhet vid jämförelse med andra med
dem närmast likartade befattningar inom andra grenar av förvaltningen. Den -

Nr 25.

Lördagen den 19 juni 1943 f. m.

Anslag till länsstyrelserna för budgetåret 1943/44. (Forts.)
na sin uppfattning grundar länsstyrelsen på den erfarenhet om befattningshavarnas
arbetsuppgifter länsstyrelsen sedan långt tillbaka fått, en uppfattning
som tydligen även de sakkunniga så sent som i dessas preliminära förslag hyst.»
Länsstyrelsen i Gotlands län uttalar följande: »Länsstyrelsen anser det sålunda
anförda icke utgöra tillräckligt skäl till den föreslagna jämkningen. Landskanslist-
och landskontoristtjänsterna äro sluttjänster, som i regel uppnås först
efter en avsevärd tjänstetid och vid relativt hög levnadsålder, då däremot e. o.
länsnotarier och e. o. länsbokhållare kunna uppnå motsvarande löneställning redan
efter tre års tjänst, vilken i viss grad har karaktären av utbildning. Som
en jämförelse kan nämnas, att inom det militära avlöningsreglementet såväl fanjunkare
som sergeanter inneha högre löneställning än fänrikar. Såsom ett andra
skäl för ovan nämnda jämkning har åberopats den återhållsamhet, som under
de senare åren präglat statsmakternas inställning till frågan örn förbättrad löneställning
för andra befattningshavare. Länsstyrelsen anser emellertid denna
synpunkt tillräckligt beaktad vid ifrågavarande tjänstemäns placering i lönegrad
A 18.» Till sist ett par rader ur länsstyrelsens i Skaraborgs län yttrande:
»Länsstyrelsen lutar därför åt att anse även A 18 vara en väl låg
placering.»

Enligt uppgift är medelåldern för extra ordinarie och extra landskanslist»!-341/, år och för extra ordinarie och extra landskontorister 35 år. Medelåldern vid
vinnande av ordinarie anställning för dessa grupper är 53 år, detta dock örn, såsom
man frän början räknade med, det skulle finnas 130 landskanslister och 100
landskontorister. Nu har man man emellertid räknat ned denna summa och stannat
vid 104 landskanslister och 89 landskontorister, och detta kommer i sin tur
att betyda, att medelåldern för vinnande av ordinarie anställning för dessa befattningshavare
inom länsstyrelserna ytterligare höjes. Alltså föreligger det
underliga förhållandet, att det för att vinna ordinarie anställning behövs i realiteten
en tjänstetid av icke mindre än 35 år. Man har också räknat ut, att av
nu anställda landskanslister och landskontorister 5 e. o. landskanslister och 6
e. o. lanskontorister aldrig hinna med att få ordinarie anställning.

Av det sagda framgår, att denna bana icke kan anses vara särskilt lockande.
Stor fara föreligger för att rekryteringen kommer att bli mycket dålig. Vad
detta i sin tur kommer att medföra för framtiden torde ligga i öppen dag. I
förstakammardebatten i torsdags anförde också landshövding Linnér i Uppsala
belysande siffror på denna punkt. Jag vill ännu en gång understryka, att just
länsstyrelsen i Uppsala län tidigare varit med örn att föreslå lönegrad A 17.
Efter länsstyrelsens andra remissvar och efter landshövding Linnérs yttrande i
första kammaren är det ganska klart, att länsstyrelsen numera anser lönegrad
A 18 vara den lämpligaste. Landshövding Linnér vitsordade också, att svårigheter
redan ^kommit till synes i fråga örn rekryteringen av befattningshavare
både av ifrågavarande kategori och av juridiskt utbildad personal. I längden
måste det jir samhällets synpunkt vara en dålig politik att bestämma löner, som
icke förmå draga verkligt kvalificerad arbetskraft till statens olika institutiotioner.

Herr talman! Då det på grund av vissa formella skäl icke i dag går att yrka
bifall till den i detta ärende avlämnade motionen, anhåller jag att få ställa följande
yrkande: Jag hemställer, att riksdagen må

A. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna I: 312
och II:443

I) godkänna = utskottet;

II) godkänna = utskottet;

III) godkänna = utskottet;

IV) för budgetåret = utskottet = 100,000 kronor;

Lördagen den 19 juni 1943 f. in.

Nr 25.

Anslag till länsstyrelserna för budgetåret 1943144. (Forts.)

B. i anledning av de likalydande motionerna 1:313 och 11:444 i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville för riksdagen, om möjligt redan
i år, framlägga förslag örn sådan förbättrad lönegradsplacering av saväl
ordinarie som extra ordinarie landskanslist och landskontorist, som avses i motionerna.

I detta anförande instämde herrar förste vice talmannen Österström, Birke,
Ljungberg, Larsson i Karlstad, Severin i Gävle, Fröderberg, Hedlund i Östersund,
Andersson i Gisselås, Hansson i Yännäsby, Ekdahl och Hosander.

Herr Lundberg i Uppsala: Herr talman! Jag har begärt ordet för att med
några ord få beröra en principfråga, som genom en motion i anslutning till
propositionen bringats på tal.

Jag lämnar åsido kraven på att tjänstemännens löner skola höjas. Dessa
krav kunna vara fullt berättigade, men det ligger ändock snubblande nära att
i förbigående erinra örn att det knappast kan vara lämpligt att allt för mycket
höja tjänstemännens löner, samtidigt som man till andra stora arbetargrupper
giver anmaningar örn att vara återhållsamma i sina lönekrav, och att de ekonomiska
svårigheter, varmed vi brottas, skola beaktas.

Den fråga, på vilken jag speciellt vill rikta uppmärksamheten, är motionärernas
krav att studentexamen införes såsom villkor för behörighet till landskanslist-
och landskontoristbefattningarna. Lyckligtvis har utskottet, såsom
även skett i propositionen, avvisat detta krav. Den tendens, som kommer till
uttryck i motionen, har emellertid vunnit ett sådant insteg inom stat och
kommun vid tillsättandet av olika befattningar, att jag i detta sammanhang
önskar påtala den övervärdering av akademiska examina, som allt mer och
mer kommer till uttryck inom den statliga och kommunala förvaltningen och
som måste ingiva allvarliga betänkligheter, därest talet örn folkstyre och demokratiskt
samhällsarbete är något mera än tomma ord.

Det är farliga vägar, vi kommit in på, då pappersmeriter eller akademiska
examina skola bli det enda avgörande för tillsättandet av olika poster inom
stat och kommun. Detta gäller alldeles särskilt, då det statliga livet numera
omspänner många praktiska arbetsuppgifter. Vådorna av denna utveckling ha
vi möjlighet att se inte minst inom en del organ, som tillkommit för arbetsmarknadens
reglering.

Det lär lia förekommit att en tjänsteman, som bl. a. skulle handha arbetskrafts
frågan i våra skogar, valdes med hänsyn till kravet, att han i första
hand skulle kunna skriva en felfri rapport. Först i andra, för att inte säga tredje,
ja fjärde hand kom frågan, örn han hade någon som helst praktisk erfarenhet av
skogsarbete. Att vi ha tjänstemän, som icke begripa sig på arbetsmarknadsproblem,
träffar vår arbetsmarknad mycket hårt. Det är nämligen på det
sättet, att exempelvis en A-student är väl kvalificerad, då det gäller att skriva
en felfri rapport, men jag har tyvärr sett allt för många prov på att pappersmeriterna
icke gälla vid bedömandet av praktiska arbetsproblem, därest de
icke fått en komplettering.

Det måste för stat och kommun vara angeläget att få fram kunnigt och
driftigt folk. Jag anser att frågan om akademiska examina — d. v. s. örn
pappermeriter finnas eller ieke — måste bli en andrahandsfråga. Detta krav
kommer att allt starkare göra sig gällande, ty efterkrigstiden komaner att behöva
praktiskt kunniga människor för att olika problem skola, kunna lösas.
Lyckligtvis har en hel ''del praktiskt kunnigt folk utan examiina trots alla
hinder lyckats komma till sin rätt. Jag vill emellertid icke vara med örn att
ytterligare hinder läggas i vägen för vetgirigt och kunnigt folk, som av eko -

Nr 25.

Lördagen den 19 juni 1943 f. m.

Anslag till länsstyrelserna för budgetåret 1943/44. (Forts.)
n(»niska eller andra orsaker icke haft möjlighet att skaffa papper på sin
kunnighet. Dessa hinder träffa i första hand arbetarna och landsbygdens
folk.

Det är betänkligt att vår folkrepresentation varit med om att utbygga dessa
pappermeriters inflytande. Det ligger dock nära till hands att lekmännen ha
lätt försatt övervärdera akademiska examina. För akademikerna gäller det att
lia tillgång till vissa arbeten, men jag har en känsla av att de ändock ha stor
respekt för s. k. lekmäns kunnighet.

Vi som bo i städer eller större samhällen kunna givetvis skicka våra barn
till skolor, där de kunna få papper på sin kompetens, örn vi ha ekonomiska
tillgångar därtill. Landsbygdens arbetar- och jordbrukarungdom däremot, som
genom idogt och uppoffrande arbete skaffat sig kunskap och erfarenhet, men
av olika skäl icke fått papper på sin kunnighet, skall undervärderas och
skjutas åt sidan.

Jag har en stark känsla av att i ädel tävlan i olika arbetsuppgifter det icke
alls är givet, att den med akademiska examina utrustade skulle avgå med
seger över den som fått skaffa sig kunskaper vid sidan av hårt förvärvsarbete.
Den ungdom, som under sina bästa år får lov att endast sitta på en skolbänk
och ta emot, går miste örn många av de värden, som en förvärvsarbetande men
vetgirig ungdom kan tillvarataga.

Vad jag med dessa ord vill understryka är, att jag icke vill vara med om
att kunnigt och dugligt folk skall avstängas från möjligheterna att få tillgång
även till bättre betalda tjänster endast därför att de sakna examina. Örn den
med akademiska examina utrustade är den bättre, är det givet att han skall
ha företräde. Samma skall emellertid även gälla för den självlärde. Det är
därför som jag icke vill vara med örn att lägga ytterligare stenar i vägen för
den ungdom, som har vilja och kraft att skaffa sig kunskap utan att den vita
mössan skall vara beviset. Tvärtom, jag önskar, att vi kunde ta bort en hel
del av de stenar, som redan finnas.

Herr talman! Då jag, med full vetskap örn att detta mitt yttrande både
medvetet och omedvetet kan komma att misstolkas, bringat denna fråga på
tal, har jag gjort det därför att jag dels velat protestera mot och dels hoppas
på att det skall vara möjligt att driva tillbaka och bryta de tendenser jag i
mitt anförande berört.

Frågan är enligt min uppfattning allvarlig, och största uppmärksamhet
bär ägnas densamma. Denna min uppfattning dikteras icke endast av att
jag hyllar den carlyleska satsen, att en människas mål är en handling, ej en
tanke, vore den aldrig så ädel, utan även därför att jag anser, att en demokratisk
stat bör lämna samma möjligheter för alla kunniga och driftiga människor
att i fri tävlan bjuda stat och kommun sina tjänster.

Herr Hyling erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! Utan att på något sätt i detta sammanhang vilja polemisera mot herr
Lundberg i Uppsala vill jag bara säga, att i det yrkande jag ställde finns icke
kompetenskraven medtagna, utan där är det bara fråga örn lönegradsplaceringen.

Vidare anförde:

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Den förste ärade talaren i denna
debatt påpekade, att frågan om landskanslisternas och landskontoristernas
löneställning varit under behandling åtskilliga år. Vi äro ju djupt medvetna

Lördagen deli 19 juni 1943 f. m.

Nr 25.

Anslag till länsstyrelserna för budgetåret 1943144. (Forts.)
om detta, men jag vill fästa uppmärksamheten på att det är närmast det intresse
för denna fråga som visats från statsutskottets, kanske främst dess
tredje avdelnings sida, som gör, att vi trots det läge, i vilket vi befinna oss
beträffande lönefrågor och dylikt, i allt fall lia fått denna fråga till behandling
vid detta års riksdag. När jag hörde herr Nyling och framför allt när jag
uppmärksammade det stora antalet instämmanden i hans yttrande, kunde det
icke hjälpas, att jag för min egen del gjorde den reflexionen, att tacksamheten
för statsutskottets intresse för denna fråga och dess ansträngningar icke synas
vara så överväldigande. Det är möjligt, att örn man kunnat förutse, att det
skulle bli en sådan strid örn löneplaceringen, statsutskottet vid fjolårets riksdag
icke uttryckt sig på det sätt, som det då gjorde, och resultatet hade blivit, att
denna fråga icke nu legat på riksdagens bord. Det kan icke hjälpas, att jag
måste säga detta som inledning till vad jag har att anföra, då jag skall försöka
utveckla statsutskottets synpunkter på den föreliggande frågan.

Jag har i och för sig ingenting att invända mot herr Kylings historieskrivning
beträffande frågans förbehandling. Jag skulle bara vilja erinra örn att
han drog fram allenast de ur hans synpunkt lämpligaste yttrandena. Han undvek
sålunda samvetsgrant att omnämna, att det också fanns andra stämmor i
den kör, som yttrat sig beträffande ifrågavarande tjänstemäns löneplacering.
Han omnämnde visserligen, att efter det de sakkunniga utsänt sin promemoria,
där man hade ifrågasatt, att löneplaceringen skulle bli lönegraden A 18
för ifrågavarande tjänstemän, endast en länsstyrelse hade opponerat sig,
och han konstaterade sedan, att samma länsstyrelse sedermera hade ändrat
ståndpunkt och, när de sakkunniga föreslagit A 17, förordat A 18. Episoden
är ju intressant. Det finns ett gammalt uttryck i svenskt folkmål, som talar
örn en fru Motvall, vilken alltid skulle ha en annan uppfattning än andra.
Det förefaller mig, som örn den ärade länsstyrelsen, vilken första gången var
ensam mot de sakkunniga, när dessa ifrågasatte A 18, och då förordade A 17
men sedan, när de sakkunniga föreslogo A 17, påyrkade A 18, ägde något av
denna motsägelselusta. Dess ståndpunktstagande kan åtminstone icke på mig
göra något djupare intryck såsom visande någon större hållfasthet i principerna,
det måste vara några särskilda motiv för dess ståndpunktstagande. Jag
måste sålunda -— med all den respekt jag har för ifrågavarande länsstyrelse
och framför allt för länets chef, som häromkvällen talade i denna fråga i
första kammaren, dock såvitt jag vet utan att göra något som helst yrkande
—- säga, att jag icke är lika imponerad som herr Hyling av det utredningsmaterial,
varmed denna länsstyrelse bidragit vid frågans förberedande behandling.

Emellertid lia även andra myndigheter yttrat sig i frågan, och jag ber att
få erinra om att allmänna lönenämnden, som i riksdagskretsar tillmätes stor
betydelse i lönefrågor, för sin del förordat placering av dessa tjänstemän i
lönegrad A 17. Statskontoret, som också är obligatorisk remissinstans, när det
gäller lönefrågor, har för sin del påyrkat placering i A IG. Jag har sålunda
velat komplettera herr Kylings historieskrivning med en erinran om dessa
fakta, varom står att läsa i den kungl, propositionen.

När vi behandlat denna fråga i statsutskottet, lia vi emellertid sett den ur
mindre känslobetonade -synpunkter än vad man tycks vilja göra i denna debatt.
Vi lia betraktat denna fråga som en lönefråga av samma natur som alla
andra, och vi ha konstaterat, att det förslag, som nu föreligger, innebär en viss
omorganisation av dessa tjänsters arbetsuppgifter. Dessa tjänster äro nu placerade
i A 15. Nu är det meningen, att man skall inrätta en högre tjänst Anett
antal befattningshavare och placera dessa tjänster i A 17, varvid man förutsätter,
att de mera rutinmässiga bil l ii dessysslorna , som nu ingå i färenamn -

Nr 25.

Lördagen den 19 juni 1943 f. m.

Anslag till länsstyrelserna för budgetåret 1943/44. (Forts.)
da i A 15 placerade tjänsters arbetsuppgifter, skola utföras av personal i de
s. k. biträdesgraderna, alltså befattningshavare, som äro placerade lägre ned
på löneskalan än A 15. Man kan naturligtvis diskutera, huruvida denna ändring
av organisationen är sadan, att den motiverar en lönegradsplacering i A
17 eller A 18. Skillnaden i löneställning är ju emellertid icke så överväldigande.
Den utgör omkring 500 kronor per år. Det är sålunda icke någon större
gradskillnad, men givetvis har den sin betydelse, som jag ingalunda vill förneka.

Utskottet har ansett, att då denna fråga varit under behandling på sätt som
här beskrivits, sedan sålunda de sakkunniga förordat placering i A 17 och
detta förslag godtagits av allmänna lönenämnden och framlagts av Kungl.
Majt, så var det ju ganska starka skäl, som talade för att tillstyrka denna
lönegradsplacering, även örn man, som jag förut sade, med sina egna individuella
utgångspunkter kan ha delade meningar om 17 :e eller 18 :e lönegraden
är den mest rättvisa. Jag har emellertid trott, att man står på den säkra sidan,
örn man tillstyrker Kungl. Maj:ts förslag i detta avseende. Jag har sålunda
velat säga detta. Vi ha utförligt studerat akterna i detta ärende. Vi ha även
studerat de motioner, som väckts, och vi ha mottagit en deputation från av
frågan berörda tjänstemän, varvid vi hört de skäl, som denna andragit till
lörman för sin ståndpunkt, men efter att lia studerat alla de framförda skälen,
ha vi stannat för att tillstyrka Kungl. Maj:ts förslag.

Jag skall emellertid säga några ord ytterligare med anledning av herr Kylmgs
yrkande. Han yrkade ju, att man skulle utbygga sista delen av utskottets
hemställan med en skrivelse till Kungl. Maj:t, däri man skulle begära
förslag örn ytterligare förbättrad löneställning för de till A 17 uppflyttade
tjänstemännen till denna riksdag, d. v. s. till höstriksdagen. Det var, förmodar
jag, närmast i detta yrkande, som så många av kammarens ledamöter instämde.
Med anledning därav vill jag fästa uppmärksamheten på att första kammaren
redan fattat beslut i överensstämmelse med utskottets hemställan. Ett
bifall till herr Kylings yrkande_ kan sålunda, frånsett den beställning, som
det ju för kammarens del skulle innebära, icke bli annat än en demonstration.
Det kan icke bli en riksdagsskrivelse, men givetvis skulle ett bifall till herr
Kylings yrkande i alla fall få den betydelse, att kammaren bundit sig för en
framställning i detta syfte, och jag vet icke, huruvida kammaren är beredd
att göra det. Jag, som redan tidigare har haft att grubbla över dessa problem,
är icke beredd därtill, utan jag kommer att rösta för utskottets förslag. Jag
tycker därför, att i nuvarande situation det enda rimliga är att jag yrkar bifall
till statsutskottets hemställan.

Med anledning av det sista anförandet av herr Lundberg i Uppsala vill jag
uttala min tillfredsställelse över vad han sade och särskilt däröver, att detta
uttalande kommer från en riksdagsrepresentant, som är bosatt i en av våra
lärdomsstäder. För två år sedan, när vi här i riksdagen diskuterade frågan
örn man skulle kräva studentexamen som kompetensvillkor för inträde på landsfiskalsbanan,
var jag ganska ensam när jag stred mot den vita mössan, som
den ärade talaren uttryckte saken. Jag var då mycket ledsen över att icke ens
andra kammaren ville följa den ståndpunkt jag intog. Därför är jag nu så
mycket mera glad över att det här finns ännu en stämma, som vid sidan av
min vill göra sig till tolk för uppfattningen att man icke alltid skall falla i
beundran inför lärdomen. Praktisk erfarenhet och praktiska kunskaper äro i
många livets skiften lika värdefulla som ett betyg från en högre skola.

Jag slutar alltså, herr talman, mitt anförande med att yrka bifall till utskottets
hemställan.

Lördagen den 19 juni 1943 f. m.

Nr 25.

Anslag till länsstyrelserna för budgetåret 1943144. (Forts.)

Herr Lindqvist: Herr talman! Med anledning av vad herr Eriksson i Stockholm
yttrade örn den vita mössan som villkor för inträde på landsfiskalsbanan,
vill jag säga herr Eriksson, att han icke stått ensam örn den uppfattningen,
att det var obehövligt med studentexamen för inträde på denna bana. Jag hade
nöjet tillhöra den kommitté, som förberedde landsfiskalsreformen, och jag var
reservant inom denna kommitté i mitt uttalande mot den vita mössan som kompetensvillkor.
Jag vill bara lia detta antecknat till protokollet.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till
det av herr Ryling under överläggningen framställda yrkandet; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr
Ryling begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 191, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit det av herr Ryling under överläggningen
framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat
för ja-propositionen. Rösträkning begärdes emellertid av herr Ryling, vadan
votering medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 109 ja
och 64 nej, varjämte 8 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Rammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan.

Herr förste vice talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

§ 9.

Föredrogos vart efter annat:
statsutskottets utlåtanden:

nr 192, i anledning av Rungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till landsfiskalerna m. fl.;

nr 193, i anledning av Rungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till tullverket jämte i ämnet väckta motioner;

nr 194, i anledning av Rungl. Majlis proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till återbäring av erlagda stämpelmedel i vissa fall; och
nr 195, i anledning av Rungl. Maj:ts proposition angående dispositionen av
visst äldre reservationsanslag; samt

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 38. i anledning av Rungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
angående tillämpning av vissa särskilda bestämmelser rörande taxerings förfarandet
år 1942 i fråga örn taxeringsförfarandet år 1944; och
Andra hammarens protokoll 1943. Nr

Nr 25.

Lördagen den 19 juni 1943 f. m.

Ändring i
vissa delar av
förordningen
om allmän
omsättningsskatt.

nr 39, i anledning av Kungl. Maurts proposition angående ersättning av
statsmedel för taxeringsarbete i Stockholms stad för tiden 1 oktober 1943—30
september 1944.

Kammaren biföll vad utskotten i nämnda utlåtanden och betänkanden hemställt.

§ 10.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 43, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning angående ändrad lindelse av
2 § 1 morn. och 5 § förordningen den 13 december 1940 (nr 1000) örn allmän
omsättningsskatt jämte en i ämnet väckt motion.

Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade:

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! Jag har i anslutning till den föreliggande
propositionen örn omsättningsskatt väckt en motion. Saken är den att
en lärarfamilj i mellersta Halland hade bildat skolhushåll i Göteborg för tre
egna barn och en fosterson. För att förbilliga kostnaderna tog modern, som
skötte skolhushållet, fyra inackorderingar. Ingen kunde väl tro att det skulle
bli fråga örn att det skulle behöva betalas omsättningsskatt för ett sådant skolhushåll,
men länsstyrelsen i Göteborg krävde vederbörande på omsättningsskatt
för 1942. På förfrågan hos länsstyrelsen i Hallands län, hur författningen
skulle tolkas i det här avseendet, fick man svaret, att skolhushåll vore befriat
från omsättningsskatt. När propositionen framlades väckte jag som sagt
en motion, som syftade till att det skulle klart utsägas, att ett skolhushåll av
den typ, varom här vöre fråga, icke skulle bli föremål för erläggandet av omsättningsskatt.
Bevillningsutskottet har nu i sitt föreliggande utlåtande beträffande
denna motion hänvisat till punkt 2 av anvisningar till 1 § omsättningsskatteförordningen,
och utskottet säger: »I berörda anvisningspunkt stadgas,
att försäljning faller under förordningens bestämmelser endast örn den
sker yrkesmässigt samt att servering i mindre omfattning i eget hushåll av
lagad mat åt betalande gäster icke anses innefatta yrkesmässig försäljning.»
Jag vill tolka utskottets skrivsätt så, att utskottet är av den uppfattningen,
att ett skolhushåll sådant som det av mig här relaterade icke skall behöva betala
omsättningsskatt. Jag vore tacksam örn någon utskottsledamot ville säga
sin mening i saken, och jag behöver väl icke framhålla, att jag skulle vara
synnerligen tacksam, örn det kunde meddelas, att jag tolkat utskottets skrivsätt
riktigt.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Jag har ingenting annat att svara på
herr Petterssons i Dahl fråga än med en hänvisning till vad utskottet skrivit,
vilket ju också herr Pettersson i Dahl nyss läste upp. Såvitt jag kan förstå
är det av herr Pettersson i Dahl relaterade fallet just ett sådant, som man åsyftar
i anvisningarna på denna punkt. Sedan är det ju självfallet, att det icke tillkommer
bevillningsutskottet att döma i saken mellan de båda länsstyrelserna.
Utskottet framhåller ju också, att örn man vill få till stånd en ändring i här
berörda fall, man får gå den vägen att man besvärsvägen söker skapa klarhet.

överläggningen förklarades härmed avslutad; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 11.

Föredrogos vart efter annat:

sammansatt bevillnings- och första lagutskotts memorial, nr 3, angående
ersättning åt av utskottet vid behandling av visst ärende anlitat biträde; samt

Lördagen den 19 juni 1943 f. m.

Nr 25.

bankoutskottets utlåtanden och memorial:

nr 59, i anledning av framställning från fullmäktige i riksgäldskontoret
angående förlängning av bemyndigande för fullmäktige att till riksbanken
överlämna skattkammarväxlar m. m.;

nr 60, angående ersättning till två hos 1943 års riksdag anställda vaktmästare
vid inkallelse till militärtjänstgöring;

nr 61, i anledning av framställning från fullmäktige i riksbanken och fullmäktige
i riksgäldskontoret angående förlängt bemyndigande att genomföra
krisadministration vid riksdagens verk;

nr 62, i anledning av fullmäktiges i riksbanken förslag till tjänste- och
familjepensionsreglementen för arbetare vid riksbankens sedeltryckeri och
pappersbruk; och

nr 63, i anledning av Kungl. Maj tis proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till kristillägg, såvitt angår tolfte huvudtiteln.

Kammaren biföll vad utskotten i nämnda memorial och utlåtanden hemställt.

§ 12.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande, nr 64, i anledning av Kungl. Maj:ts Fortet beproposition
angående fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att riksbanken
inlösa av banken utgivna sedlar med guld m. m. från skyldig het

att inlösa

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid anförde: av banken

utgivna sedlar

Herr Wiberg:: Herr talman! Det är intet nytt program för pris- och pen- med guld
nimgpolitiken som finansministern utvecklar i den proposition, som riksdagen i m- m''
dag har att behandla. Det har däremot ansetts lämpligt att i propositionen
diskutera de åtgärder som på dessa betydelsefulla områden av det ekonomiska
livet vidtagits, sedan riksdagen i fjol behandlade samma frågor. Det är helt
naturligt, att denna diskussion uppbyggts kring det i slutet av oktober 1942
genomförda allmänna prisstoppet. Det är icke överraskande att finna, att finansministern
konstaterar, att det ännu är för tidigt att uttala sig om betydelsen
av prisstoppet och därmed sammanhängande åtgärder.

Det är riktigt, såsom påpekas i propositionen, att prisstoppet icke medförde
ett plötsligt avbrott i prisutvecklingen. I själva verket hade priserna
under större delen av 1942, och i varje fall sedan april månad, uppvisat en
rätt anmärkningsvärd stabilitet. Socialstyrelsens levnadskostnadsindex med
1914 som bas steg sålunda under sexmånadersperioden april till oktober 1942
med endast 3 enheter eller något mer än en procent, nämligen från 236 till 239.

Det synes mig vara av vikt att understryka, att denna mycket måttliga prishöjning
noterades under en tid av fortsatt uppgång i importpriserna. Dessa
stego nämligen under månaderna april—oktober 1942 med inemot 8 procent,
vilket ju betecknar en rätt kraftig ökning, örn också icke lika stark som under
motsvarande perioder 1941 och 1940, då den belöpte sig till respektive drygt
8 och 16 procent. Att levnadskostnaderna inom landet trots importvarornas
fortsatta fördyring samtidigt stego med endast en procent beror, tror jag mig
våga påstå, framförallt på näringslivets lojalitet, när det gällde att medverka
till att hejda prisuppgången.

Mot bakgrunden härav är det knappast överraskande, att prisstoppet hittills
kunnat genomföras med framgång. Vissa prishöjningar ha visserligen befunnits
nödvändiga för att produktionen icke skulle allvarligt äventyras, men
dc ha i huvudsak kunnat utjämnasi genom prissänkningar på andra områden,
varför levnadskostnadsindex i stort sett blivit opåverkad. En betydelsefull förutsättning
för prisstoppets funktion har därjämte varit, att stegringen av

Nr 25.

Lördagen deri 19 juni 1943 f. lii.

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldighet att inlösa av banken utgivna
sedlar nied guld m. m. (Forts.)

importpriserna numera kraftigt motverkas genom prisbindningar i de sedan
lidsten 1942 ingångna handelsavtalen med utlandet, varvid i vissa fall även
prissänkningar vidtagits. Från november 1942 till mars 1943 steg sålunda
importprisindex med endast något över en procent.

Bland företagarna hyste man, när prisstoppet infördes, på många håll farhågor
att förbudet mot prishöjningar skulle minska villigheten att taga risker
och sänka produktiviteten. Enligt min uppfattning har någon allmän tendens
i sådan riktning ännu icke framträtt. Det måste dock sägas ifrån, att prisstoppet
likväl redan har medfört ganska stora svårigheter för åtskilliga företagare.
En viss produktionsminskning eller omställning av produktionen torde
också lia inträtt i de fall, där kostnaderna, trots löne- och prisstopp ökats. Jag
tror heller icke det är anledning att för närvarande överdriva de risker för
spänningar inom prissystemet, som kunna härröra från icke direkt priskontrollerade
områden. Men det är möjligt, att tendenser i denna riktning längre fram
kulina komma att göra sig gällande nied större styrka. Man får icke bortse från
att detta kan leda till en sönderdelning av marknaden, varigenom de prisstabiliserande
åtgärderna på indirekt väg komma att undergrävas. Örn prisstoppet
skulle genom sådana förhållanden eller på annat sätt komma att utsättas för
hårdare påfrestningar, är det väl sannolikt att statsmakterna likväl, örn icke
för annat så av prestigehänsyn, komma att vidhålla prisstoppet. I så fall kunna
hårdheter i prissättningen och vid genomförandet av kompensatoriska prissänkningar
knappast undvikas. Skulle utvecklingen gå därhän, ökas emellertid
frestelserna att kringgå prisstoppet. Åtskilliga varor komma att försvinna
ur marknaden, produktionen kommer att minska och krav komma att resas
på att ransoneringar och beslag utsträckas till nya varugrupper. Jag vill
emellertid än en gång understryka, att jag icke anser dessa risker vara omedelbart
aktuella, utan tvärtom synas utsikterna vara tämligen goda att för den
närmast överskådliga framtiden upprätthålla pris- och lönestoppet inom den
önskade ramen.

Jag har med det nu anförda velat belysa några av de erfarenheter, som man
framför allt inom handel och industri gjort av de prisstabiliserande åtgärderna.
Emellertid skall jag begagna tillfället att härtill anknyta även några allmänna
reflexioner angående prisstoppets samband med finans- och penningpolitiken.
Jag skall härvid be att få utgå från en mycket intressant analys av
de olika prisuppdrivande krafterna, som professor Lindahl helt. nyligen framlade
i ett föredrag. Professor Lindahl erinrade örn att detaljpris em a, d. v. s.
levnadskostnaderna, uttryckta i riksbankens konsumtionsprisindex, sedan krigets
början stigit med c:a 50 procent. Den totala stegringen på detta område
kan uppdelas på i huvudsak tre komponenter, nämligen dels varaknappheten,
dels ökningen av de indirekta skatterna och dels stegringen av inkomsterna,
framför allt stegringen av lönesatserna. Professor Lindahl har funnit, att av
denna uppgång med 50 procent i levnadskostnaderna kan approximativt beräknas
falla 14 procent på varuknappheten, 5 procent på de indirekta skatterna och
25 procent på inkomstökningarna. Med ett prisstopp och ett lönestopp med ett
indextal av 249 som tak borde det väl också arnses självklart att en höjning av
den indirekta beskattningen, som påverkar index_ och därmed lönerna, icke
finge ifrågakomma. Tyvärr rimmar riksdagens nyligen fattade beslut att höja
spritskatten vid utminutering, varigenom deli knappa marginalen förminskas
med en halv poäng, illa härmed.

Huvudparten av levnadskostnadsökningen beror emellertid, såsom Lindahls
utredning ger vid handen, på att allmänheten fått ökade inkomster och därmed
ökade möjligheter att efterfråga varor oell tjänster. Detta problem kan angripas

Lördagen elen 19 juni 1943 f. m. Xr 25. 37

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldighet att inlösa av banken utgivna
sedlar nied guld m. m. (Forts.)

från två håll, dels kan man söka hindra inkomststegringar att komma till stånd,
dels kan man på finanspolitisk väg söka neutralisera sådana inkomststegringar
som visat sig oundvikliga. En av de viktigaste inkomstuppdrivande krafterna
under kriget har varit de stora statliga utgifterna. Det är därför allt skäl att
kraftigt understryka de i propositionen gjorda uttalandena angående betydelsen
av att de statliga budgetunderskotten begränsas och att hänsyn tages till
alla tänkbara besparingsmöjligheter. Ett sådant understrykande är så mycket
mera motiverat, som beredvilligheten att erkänna besparingsprincipens berättigande
icke synes mig vara lika stor, då det gäller att omsätta principen i
praktiskt handlande.

Större delen av statsutgifterna äro emellertid oundvikliga, och därför måste
i praktiken de neutraliserande åtgärderna få större betydelse än de förebyggande.
Bland sådana neutraliserande åtgärder kommer skattepolitiken i första
rummet. Hittills har ju åtskilligt gjorts för att draga, in allmänhetens köpkraft
såväl genom ökade direkta skatter som genom höjda eller nyinförda indirekta
skatter. Felet med de direkta skatterna som penningpolitiskt medel är
emellertid att de på grund av skattesystemets utformning ha en ytterst ringa
effekt där den framför allt behövs, nämligen på efterfrågan från den stora massan
av konsumenter, samt att de drabba inkomsterna så långt i efterskott. Det
hinner förflyta en avsevärd tid mellan det att inkomsterna intjänas och skatterna
betalas, och under denna tid hinna inkomstökningarna i många fall utöva
en prisuppdrivande effekt.

Den farligaste inverkan av skatterna i penningpolitiskt avseende är i nuvarande
läge deras produktionshämmande effekt, varigenom kampen mot inflationen
väsentligt försvåras. Detta kommer till särskilt tydligt uttryck vid krigskonjunkturbeskattningen,
vilken i förening med det redan förut hårda skattetrycket
berövar företagaren en så stor del av inkomsterna på det kapital han
riskerar, att han i många fall måste bli benägen att icke alls riskera pengarna.
Redan den ordinarie företagsbeskattningen är för övrigt nu så hög, att den
måste verka i samma riktning. Det är i själva verket så, att de svenska bolagen
nu ha fått sina skatter till staten nästan tredubblade, sedan krigsutbrottet, vilket
vill säga, att bolagen, alldeles frånsett krigskonjunkturskatten, till bortåt
hälften arbeta för det allmänna. Tar man hänsyn till den dubbelbeskattning
som drabbar den del av bolagsvinsterna som utdelas, torde man kunna beräkna
att i vart fall omkring två tredjedelar av bolagsvinsterna indragas till staten.
Härtill komma kommunalskatterna, Med de risker företagarna löpa, i synnerhet
i så oroliga tider som dem vi nu leva i, förefaller det alldeles uppenbart, att
ett sådant skattetryck måste hålla tillhaka produktionen och vara alldeles särskilt
hinderligt för upptagande av ny verksamhet. Varutillgången påverkas
därigenom i negativ riktning, varigenom de inflatoriska krafterna förstärkas.

Skattepolitiken såsom medel att neutralisera inkomststegringarna tiar därför
sina uppenbara gränser och måste handhas med stor varsamhet, örn icke effektiviteten
i de inflationsbekämpande åtgärderna skall äventyras. En väsentlig
del av den neutraliserande effekten mäste därför åstadkommas genom den statliga
upplåningen. Örn denna skall nå åsyftad verkan i penningpolitiskt hänseende
är det av största vikt att den i största utsträckning träffar det enskilda
sparandet och att alla åtgärder vidtagas som äro ägnade att stimulera detta,
framför allt i avseende på räntepolitik och skattepolitik men icke minst i. fråga
örn sparpropaganda. Det är också anledning att understryka finansministerns
rekommendation att den statliga upplåningen bör inriktas så, att likviditeten
på marknaden såvitt möjligt begränsas. Sedan sommaren 1940 har ju en kraftig
stegring inträtt i näringslivets likviditet, vilket tydligast kommer till ut -

Nr 25.

Lördagen den 19 juni 1943 f. m.

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldighet att inlösa av banken utgivna
sedlar med guld m. m. (Forts.)

tryck i utvecklingen av affärsbankernas inlåning. Efter att under perioden
från krigsutsbrottet fram till juni 1940 ha sjunkit med inemot 600 miljoner
kronor, har denna därefter fram till april i år stigit med 1,150 miljoner. Sedan
krigsutbrottet innebär detta en nettostegring av cirka 550 miljoner kronor. Örn
man jämför affärsbankernas övriga balanssiffror för april i år med siffrorna
för augusti 1939, finner man att det icke varit möjligt för bankerna att placera
dessa ökade insättarmedel i näringslivet. Utlåningen till allmänheten bär
tvärtom sjunkit nied 100 miljoner kronor. Däremot har affärsbankernas utlåning
till staten stigit med ett mycket stort belopp, vilket kommer till uttryck
i en uppgång av innehavet av statspapper och obligationer med 1.350 miljoner
kronor.

Man bör emellertid icke överdriva de penningpolitiska riskerna i nuvarande
läge av denna höga likviditet. Först och främst kan det vara skäl att understryka,
att likviditetsstegringen ingalunda försiggått likformigt. Under det
senaste året har man kunnat iakttaga en tydlig retardering, på sätt och vis en
parallell till den stabiliseringstendens i fråga om prisutvecklingen som gjort
sig gällande sedan våren 1942. Om man sålunda jämför affärsbankernas balanssiffror
för tolvmånadersperioden april 1942—april 1943 med tolvmånaderspenoden
dessförinnan, finner man att inlåningsökningen nu varit väsentligt
mindre, att utlåningsminskningen under den förra perioden förbytts i en kraftig
ökning att placeringen i statspapper fortsatt i något stegrad takt och att
kassa behållningen, som under den förra perioden visade en ökning med 225
miljoner kronor, under den senare sjunkit med hela 535 miljoner kronor. Vidare
är det föga troligt att penningrikligheten i nuvarande läge och så länge
tilltron till effektiviteten i den statliga prisstabiliseringspolitiken består, skall
giva anledning till forcerad varuefterfrågan och därmed förstärka de inflatoriska
krafterna.

Däremot förefaller det uppenbart, att åtskilliga av de faktorer, som orsakat
den okade likviditeten, inrymma risker för att vi omedelbart efter krigets slut
kunna fa en inflatorisk press på prisnivån. Påfrestningen på penningvärdet
an da. komma att bil väsentligt större än vad den under de gångna krigsåren
någonsin varit.

Den proposition vi lia att ^behandla tangerar till sist ett av de betydelsefullaste
efterkrigsproblemen pa det ekonomiska området, nämligen frågan örn
den svenska kronans internationella värde. På denna punkt har man enligt
min uppfattning ännu så länge ytterst få gripbara fakta att ta på. Det är
möjligt att man föreställer sig, att vi skola kunna behärska växelkurserna och
t. ex. genom att höja den svenska kronans internationella värde bidraga till
en viss sänkning av prisnivån här hemma. Jag tror, att det är alldeles för tidigt
att nu uttala någon mening härom. Tyvärr tala många omständigheter
för att de ekonomiska stormakter, med vilka vi i normala fall driva handel,
efter kriget tvingas att upprätthålla bade priskontroll inåt och valutakontroll
utåt. Det kommer att bli en hårdare kamp om avsättningsmarknaderna än någonsin
tillförne. Några avsevärda lättnader för importen till dessa länder har
man knappast att vänta sig men val kraftiga åtgärder för att stimulera exporten
därifrån. Å andra sidan är det naturligtvis icke uteslutet att de planer
på en internationell valutaordning, som nu övervägas både i England och i
Amerika, kunna komma att leda till vissa praktiska resultat. Det är i varje
fall tacknämligt att bankofullmäktige lia sin uppmärksamhet riktad på dessa
frågor, och det år att hoppas att man i god tid vidtager alla åtgärder som
kunna vara ägnade att främja Sveriges intressen på denna viktiga punkt.
Intill dess riktlinjerna för de stora ländernas inställning till valutaproblemen

Lördagen den 19 juni 1943 f. ra.

Nr 25.

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldighet att inlösa av banken utgivna
sedlar med guld m. m. (Forts.)

erhållit en klarare utformning lia vi emellertid ingenting annat att göra än
att söka på bästa sätt bemästra problemen från våra egna utgångspunkter.
Vad som kap göras för att redan nu förbereda återupptagandet av det nordiska
samarbetet på detta område bör däremot göras. De uttalanden, som i propositionen
göras på denna punkt, tror jag att bankoutskottet gärna ansluter sig
till och understryker.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Jag tar till orda i denna fråga inte
för att vända mig mot själva slutyrkandet i bankoutskottets utlåtande att
riksbanken skall slippa inlösa sedlar mot guld. Detta yrkande brukar ju numera
sammankopplas med en motivering, vari man söker draga upp själva
riktlinjerna för den ekonomiska politiken. Detta medför, att detta ärende i
verkligheten är ett av de allra viktigaste inrikespolitiska ärenden, som vi ha
att ta ställning till.

Det är huvudsakligen två skäl, varför jag nu tar till orda. Först och främst
hävdar bankoutskottet den teorien, att lönerna avgöra, örn vi skola få inflation
eller inte. På grundval av denna enligt min mening alldeles felaktiga uppfattning
örn lönernas roll i inflationen vill bankoutskottet sedan söka föreviga lönestoppet.
Utskottet säger nämligen att man måste eftersträva att efter kriget
ha en fast grund för näringslivets kalkyler. Utskottet skriver härom: »Sådana
överenskommelser, som under fjolåret ingingos mellan organisationerna under
statens medverkan i enlighet med av regering och riksdag anvisade allmänna
riktlinjer, kunna framdeles liksom hittills utgöra ett medel att uppnå enhetlighet
i och rationell avvägning av den ekonomiska politiken.» Dylika politiska
slutsatser drar man således av ett ekonomiskt resonemang, som jag skulle vilja
påvisa är felaktigt.

överhuvud taget använder man vid behandlingen av dessa frågor sådana
termer som priser, löner, penningvärde, köpkraft etc., och man tycks förutsätta,
att man därmed också skulle kunna ange inflationens orsaker. Dessa termer
ha använts inte endast av bankoutskottet utan, i lika hög grad av exempelvis
finansministern. Inflationens orsak finner man emellertid inte i dylika termer.
I de diskussioner, som föras, berör man över huvud icke inflationens verkliga
orsaker. Ganska typisk i detta hänseende var den föregående talaren, som med
sin, uppläggning av frågan gjorde gällande, att köpkraftsökningen var orsak
till prisstegringen. I verkligheten, har det varit pa det sättet, att lönerna
i varje fall när det gällt de stora konsumentlagren — så att säga följt efter
prisstegringen. Lönerna lia inte heller ökat i samma tempo som prisstegringen.
Skulle anledningen till prisstegringen vara den, som herr Wiberg angav, vore
problemet annorlunda.

Det är uppenbart att det inte är köpkraftsökningen utan knappheten pa
varor, som främst förklarar de prisstegringar, som vi hittills haft. Givetvis
medger jag att sådana ökningar av omkostnaderna, som skeri genom ersättningsproduktion
och importvarornas fördyring, inverkat på prisstegringen.
Den mest väsentliga orsaken till att vi ha ett Hacket allvarligt inflationsproblem
är emellertid knappheten på varor. Enligt min uppfattning ignorerar
man dessa påtagliga ekonomiska fakta till förman för ett slags penningmeta
fysik, som inte kan hålla streck på något som helst sätt. Jag anser ari man
till och med kan säga, att man faktiskt bedrar sig själv genom detta bollande
med termer och ord, som inte exakt återge de verkliga faktorerna. Som exempel
kan jag i detta sammanhang nämna följande uttalande av finansministern
till statsrådsprotokollet: »Det är givetvis ännu för tidigt att uttala sig om

NT 25.

Lördagen den 19 juni 1943 f. lii.

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldighet att inlösa av banken utgivna
sedlar med guld m. m. (Forts.)

betydelsen av de sålunda vidtagna åtgärderna.» Finansministern syftar därvid
på det s. k. Söderlundsprogrammet. Hail tillägger: »Otvivelaktigt lia de dock
utgjort en av förutsättningarna för den stabilisering av prisnivån som kommit
till stånd. Enligt föreliggande uppgifter ha levnadskostnaderna nu varit praktiskt
taget oförändrade under ett år . . .» Det finns ingen möjlighet, att detta
uttalande av finansministern är riktigt. Prisstoppet dateras nämligen från den
2 november i fjol. Finansministerns uttalande är dagtecknat den 7 maj i år.
Örn det nu skulle vara, som finansministern säger örn prisstoppets betydelse,
måste nian erkänna, att det är ett högst märkligt prisstopp, vars verkningar
kunna sträcka sig retroaktivt ett halvt år tillbaka i tiden från det det trätt
i funktion. På sin höjd kan nian säga att ett dylikt resonemang är ett fromt
självbedrägeri.

Enligt min uppfattning måste man utgå från att vi lia inflation. Alldeles
oavsett de åtgärder, som genomförts, ha vi till och med ett mycket allvarligt
inflationsproblem. Den föregående talaren påminde nyss örn professor Lindahls
föredrag för några veckor sedan. Jag lade märke till att herr Wiberg i sin
redogörelse för professor Lindahls konstaterande utelämnade en mycket viktig
sak. Enligt herr Wiberg konstaterade professor Lindahl, att det sedan
krigsutbrottet ägt rum en prisstegring med 50 procent. I denna prisstegring
beräknade professor Lindahl att sådana förhållanden som importpriser, ersättningsproduktion
o. s. v. skulle lia inverkat med ungefär två femtedelar. Inte
mindre än tre femtedelar av flen prisstegring, som professor Lindahl sålunda
konstaterade, ha emellertid enligt hans uppfattning en inflationistisk karaktär.
Uttrycket inflationistisk förekom inte alls i detta sammanhang i herr Wibergs
framställning. Jag anser emellertid att det är mycket väsentligt att konstatera,
att professor Lindahl, som ju är regeringens och riksbankens främste ekonomiska
rådgivare, fastslar, att vi verkligen ha en inflation, då en mycket stor
del av den stegring, som ägt rum, är av inflationistisk natur. Detta betyder
alltså, att i samband med den väldiga lönesänkning, som genomförts •—- alla
äro också ense örn att det skett en betydande reallönesänkning för arbetarna —
har konsumtionen, på sätt konjunkturinstitutet erinrar örn i sin rapport, minskat
med inte mindre än 17 procent. Oberoende av en stor reallönesänkning har
således denna väsentliga försämring av penningvärdet ägt rum. Vi ha alltså för
närvarande inflation, och lönepolitiken har inte kunnat inverka därpå. På grund
härav borde man upphöra med dessa systematiska försök att .sammanställa frågan
om penningpolitiken — d. v. s. frågan om penningvärdet och inflationsproblemen
överhuvud — med frågan örn arbetslönerna. Jag skulle vilja reducera
den sistnämnda frågan till att gälla en fråga om fördelning av nationalinkomsten.
Denna kan fördelas på olika sätt mellan olika samhällsklasser, men
detta behöver inte inverka på penningvärdet i och för sig.

Spela da inte prisförändringarna — eller kanske rättare sagt prisstegringarna
— någon roll, när det gäller att bedöma inflationsfrågan? Jo, prisstegringarna
spela bl. a. den rollen, att de avspegla inflationsprocessen, och de utgöra
en följdföreteelse av inflationen. De äro emellertid inte inflationens orsak.
Man lian ju — på sätt här påvisats — för längre eller kortare tid hejda prisstegringen
genom exempelvis en sådan politik, som förts i vårt land, men man
har i alla fall en inflation. Jag har redan en gång tidigare här i riksdagen påvisat
det tyska exemplet i detta hänseende. Tyskland har nästan under hela
kriget haft en stationär, fast prisnivå, men det råder ingen som helst tvekan
om att Tyskland för närvarande har en allvarlig inflation. Man behöver endast
peka på sådana förhållanden som sedelomloppets väldiga ökning, börskursernas
förändring, varuknappheten, skillnaden mellan konsumtion och na -

Lördagen den 19 juni 1943 f. m.

Xr 25.

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldighet att inlösa av banken utgivna
sedlar med guld m. m. (Forts.)

tionalinkomst o. s. v. för att kunna konstatera, att Tyskland Ilar ett mycket,
allvarligt inflationsproblem. Såväl det svenska som tyska exemplet visar
således, att man genom statliga maktmedel för längre eller kortare tid kan binda
priserna och förhindra prisstegringar, utan att man därför löser frågan om
inflationen.

Finansministern tyckes ha detta liksom på känn, ty han gör bl. a. följande
uttalande till propositionen: »Att pris- och lönenivån kunnat stabiliseras innebär
givetvis icke, att de faror för penningvärdet som köpkraftsöverskottet och
den starkt ökade likviditeten innebära undanröjts.» Finansministern konstaterar
i detta sammanhang till och med, att spänningen mellan köpkraft och varutillgång
snarast har ökats. Denna finansministerns mycket viktiga upptäckt
— om jag får använda detta uttryck i detta sammanhang — verifieras slående
i konjunkturinstitutets senaste rapport. De som föreställa sig, att det s. k.
Söderlundsprogrammet, sådant som det omsatts i praktiken med löne- och prisstopp,
har minskat inflationsfaran, böra ta del av vad konjunkturinstitutet i
detta avseende konstaterar. Jag skall be att få läsa upp följande uttalande i
konjunkturinstitutets rapport: »Den skärpning i den ekonomiska politiken,
som införandet av pris- och lönestopp inneburit, kan alltså icke i och för sig
sägas lia minskat spänningen mellan inkomster och tillgången på varor och
tjänster och därmed lia minskat inflationsfaran i detta avseende. Snarare har
en stegring i den del av köpkraftsöverskottet, som närmast hänför sig till konsumtionsvarumarknaderna
—- ett förhållande som står i samband med den
skärpta prispolitiken — ökat kontrollsvårigheterna på detta område.» Konjunkturinstitutet
gör sedan en teoretisk analys av dessa problem, där institutet ytterligare
markerar, att så länge som en — åtminstone om man jämför med
fredsförhållandena — så stor del av landets produktiva krafter måste tågås i
anspråk på det sättet, som för närvarande sker, kommer den bristande jämvikten
mellan total efterfrågan och löpande tillgång på varor och tjänster att förbli
ett utmärkande drag i krigstidens ekonomiska läge. Detta resonemang är
enligt min uppfattning alldeles riktigt, och det visar, att inflationens orsak är
varuknappheten och den utarmning av landet, som för närvarande äger rum.

Jag tager här icke ställning till frågan örn det varit nödvändigt att genomföra
denna statliga upprustning, därför att det har i och för sig icke med
själva problemet att göra. Jag konstaterar emellertid, att just den omständigheten,
att man inriktat så stor del av produktivkrafterna på upprustningen,
har åstadkommit, att vi ha en varuknapphet, som pressar priserna uppåt.
Därtill är det ju den skillnaden mellan de investeringar, som nu ske, och
de investeringar, som skedde tidigare, att de förra i motsats till de senare
äro improduktiva och av sådan karaktär, att de frigöra penningkapital. Jag
vill därför understryka — det har också med all rätt påvisats av herr Wiberg
— i hur hög grad penningkapital frigjorts genom kriget medan varutillgången
minskat.

Det har uppstått en spänning mellan den väsentligt minskade tillgången
på konsumtionsvaror och den ökade tillgången på penningkapital, en spänning
som pressar priserna. Däri ligger själva inflationsproblemet.

Av vad jag nu sagt biljer, att man icke kan förhindra inflationen med
exempelvis lönestoppet. Med ett lönestopp kan man påverka fördelningen av
nationalinkomsten, det medgiver jag, men nian kan icke därmed påverka inflationsprocessen
i den ena eller (leii andra riktningen.

Det finns i verkligheten ingen annan väg att komma tillrätta med inflationsproblemet
iin litt man ökar produktionen av civila förnödenheter. En
sådan ökning av produktionen av konsumtionsvaror skulle minska den spän -

Nr 25.

Lördagen den 19 juni 1943 f. m.

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldighet att inlösa av banken utgivna
sedlar med guld m. m. (Forts.)

ning, som för närvarande finnes mellan penningtillgång, å ena, och varumängd,
å andra sidan.

Om jag läst utskottets utlåtande rätt, vill utskottet gå den rakt motsatta
vägen. Utskottet finner det vara av vikt, »att den enskilda investeringsverksamheten
underkastas en av rådande läge betingad begränsning och att alla
besparingsmöjligheter iakttagas i fråga örn icke strängt nödvändiga statliga
och kommunala anläggningar».

Detta utskottets uttalande avser bland annat byggnadsproduktionen. Byggandet
av bostäder är i verkligheten en sådan produktiv verksamhet, som
skulle kunna motverka inflationstendenserna. Den nuvarande begränsningen
av bostadsproduktionen måste däremot leda till att inflationsproblemet tillspetsas
och att inflationsfaran blir ändå större.

Jag skulle i detta sammanhang vilja framhålla något som jag redan tidigare
berört, nämligen hur orättfärdigt nationalinkomsten fördelas under detta krig
och hur den fördelning, som äger rum, handikappar arbetarklassen ännu mer
än vad som tidigare varit fallet. Jag skall på denna punkt återigen hänvisa
till konjunkturinstitutets rapport. Denna visar, att sparandet under kriget fördubblats
eller till och med mer än fördubblats. Det uppgår till icke mindre
än 2.5 miljarder och representerar 11 procent av nationalinkomsten. Så mycket
känner jag arbetarnas förhållanden, att jag vet att det icke är arbetarklassen,
som kunnat spara. För det överväldigande flertalet arbetare slukas inkomsten
av de stegrade levnadskostnaderna. Detta mer än fördubblade sparande,
som konjunkturinstitutets rapport utvisar, bekräftar enligt min mening det påstående,
som jag tidigare gjort, nämligen att det finns samhällsgrupper, som
genom kriget kunnat göra sig rikare, detta icke minst tack vare den ekonomiska
politik, som statsmakterna genomfört. Faktum är ju, att den svenska
arbetarklassen i ekonomiskt avseende nu pressats tillbaka till det läge, där
den befann sig någon gång på 1920-talet.

Hur skall det då bli efter kriget, när kanske 400,000 svenska arbetare frigöras,
vilka nu dels äro inkallade till beredskapstjänst och dels arbeta i ersa
ttningsproduktionen och rustningsproduktionen? Vilka möjligheter blir det
då för arbetarklassen att taga tillbaka vad den under kriget fått avstå av
sin andel i nationalinkomsten? Är det icke all anledning att antaga, att arbetarklassen
-— i ali synnerhet örn man skulle följa bankoutskottets rekommendation
att även efter kriget genomföra Söderlundspolitiken — kommer
att då pressas tillbaka ännu hårdare.

Jag tror, att man på grundval av detta resonemang kan draga flera bestämda
slutsatser. För det första kan man draga den slutsatsen, att inflationen
är ett faktum, oberoende av den väldiga reallönesänkning, som hittills
genomförts för arbetarklassen. För det andra anser jag mig kunna fastställa
—- och det tror jag bestyrkes av konjunkturinstitutets rapport och professor
Lindahls uttalanden —• att inflationen fortsätter, oberoende av Söderlundsprogrammet,
prisstoppet och lönestoppet och allt vad detta innebär.
För det tredje är det uppenbart, att kapitalisterna i vårt land under själva
kriget på grund av den ekonomiska politik, som förts, kunnat väsentligt öka
sina inkomster, vilket ju framgår av konjunkturinstitutets rapport örn sparandets
storlek. För det fjärde är det tydligt, att de åtgärder, som bankoutskottet
förordar, bland annat ytterligare inskränkning i bostadsbyggen, skulle
komma att än ytterligare minska tillgången på konsumtionsvaror och därmed
skärpa inflationsproblemet. För det femte kan man draga den slutsatsen,
att utskottet från enligt min mening felaktiga utgångspunkter kommit dithän,
att det vill föreviga detta, som vi populärt bruka kalla Söderlundspolitiken.

Lördagen den 19 juni 1943 f. m.

Nr 25.

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldighet att inlösa av banken utgivna
sedlar med guld m. m. (Forts.)

Jag måste säga, att från arbetarklassens synpunkt finns icke anledning till
tillfredsställelse över att man skall behöva draga sådana slutsatser, som jag
nu berört.

Jag vet ju, att det rätta vore att yrka avslag på själva motiveringen till
utskottets hemställan, men det har ingen egentlig betydelse i detta sammanhang.
Med vad jag nu anfört har jag emellertid velat dels uttrycka min uppfattning
örn innebörden av de rekommendationer, som bankoutskottet här givit
riksdagen och regeringen med avseende på den fortsatta ekonomiska politiken,
och dels för dem, som i denna kammare representera arbetarklassen,
framhålla de farhågor, som jag anser det vara berättigat att hysa på grund
av de rekommendationer, som givits.

Herr Svedman: Herr talman! Håll huvudet kallt, krutet torrt och penningsvärdet
stabilt, var den paroll, som en >av landets mest kända bankmän
för någon tid sedan gav. Det torde vara en maning, väl värd att anamma. För
närvarande ha vi icke anledning att sysselsätta oss med det kalla huvudet och
det torra krutet, men jag vill säga några ord örn stabiliseringen av penningvärdet.

Den prisreglering, som statsmakterna i fjol gingo i författning örn och som
ganska kritiskt behandlades av den föregående ärade talaren, har enligt utskottets
mening slagit ut på ett tillfredsställande sätt. Levnadskostnadsindex har
sedan prisstoppet infördes och till den 1 april i år stigit med endast en enhet
från 239 till 240. Det är alltså ett stycke kvar till den farliga siffran 249.
Läget är emellertid alltjämt fullt av risker, och det är utskottets åsikt, att den
i fjol inledda pris- och lönepolitiken alltjämt bör fullföljas. Prisstopp och lönestopp
måste gå hand i hand och komplettera varandra och verka som ett par
parhästar, vilka draga undan inflationsfaran så gott det går.

Vidare rekommenderas fortsatt sparande. Ett sparande förutsätter emellertid
förtroende för penningvärdet. Utan ett sådant förtroende och ett någorlunda
stabilt ränteläge kan man icke begära, att sparandet skall främjas och fullföljas.
Regeringen har som bekant satt i gång en stor utredningsapparat rörande
fredskrisen och fredsberedskapen. I denna utredning ingår penning- och valutapolitiken
som ett led, något som givetvis tacksamt erkännes.

Nå, hur skall det bli efter kriget? Ja, vem vet det? Herr Wiberg uttalade
farhågor för att de svårigheter, som i ekonomiskt avseende komma att pressa
oss efter kriget, kunna bli värre än de svårigheter, vi varit utsatta för under
kriget, och han är icke ensam om den uppfattningen. Allt beror givetvis på, i
vad mån vår självbestämmanderätt och vårt oberoende kunna bevaras. Farorna
äro långtifrån övervunna. I krigets sista förtvivlade skede kan allt inträffa.
Om vi emellertid kunna bevara vår självbestämmanderätt — vilket naturligtvis
är vår varmaste och livligaste förhoppning — och örn näringslivet får någorlunda
fritt utvecklas och produktionen kan hållas i gång, då torde de väsentliga
förutsättningarna för berättigade förhoppningar och förtröstan på framtiden
vara för handen.

En mycket viktig faktor är givetvis utrikeshandeln. Vi måste exportera produkter
från våra skogar och gruvor och vår industri. Vårt beroende under normala
tider av vår export är ju en känd sak. Här tillkommer emellertid ännu en
oviss faktor, och det är världstonnaget. Hur kommer det att stå till med detta
tonnage, som under kriget så starkt decimerats, och i vilken omfattning kommer
detta tonnage att ställas till förfogande för oss oell våra behov? Det är frågor,
som givetvis lia den allra största betydelse i detta sammanhang.

Man har redan, framför allt i England oell Amerika, sökt utforma planer för

Nr 25.

Lördagen den 19 juni 1943 f. m.

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldighet att inlösa av banken utgivna
sedlar nied guld m. m. (Forts.)

en stabilisering av valutan i avsikt att därmed få en grundval för den internationella
handeln. Dessa engelska och amerikanska planer söka, var på sitt
håll, att tillvarataga respektive länders intressen. Det blir kanske svårt för
dem att enas i upploppet. Under sådana förhållanden finns det måhända möjlighet
för oss att bedriva en självständig penningpolitik och sålunda fullfölja
våra egna intressen.

Staten måste själv svara för sin valutas stabilitet. Denna stabilitet kommer
icke att bero på några löften örn inlösen i guld utan enbart på den statliga penningpolitikens
förmåga att bibehålla valutans köpkraft gentemot varor oförändrad.

En fara, som kan tänkas hota efter kriget i detta avseende, är en långvarig
och segt utdragen deflation med sakta och successivt dalande priser, ty en sådan
deflation är farlig för företagsamheten. Man väntar och väntar och tror, att
tendensen skall fortsätta och att priserna skola bli billigare. En sådan omständighet
skulle givetvis medföra arbetslöshet, brist på företagsamhet och stagnation
i produktionen. Därför är det säkerligen önskvärt, att, så snart ske kan efter
krigets slut, en operation på det ekonomiska området företages, vilken mera
påminner örn ett kirurgiskt ingrepp än örn medicinsk behandling och går ut på
att så snabbt som möjligt ernå en fast lönenivå och därmed avvärja en deflationsfara,
som sannolikt icke ligger utom möjligheternas gräns.

Denna sista omständighet understrykes också, herr talman, i det föreliggande
utskottsutlåtandet, beträffande vilket jag anhåller om kammarens godkännande.

Herr Severin i Stockholm: Det skulle kanske ha varit onödigt att föra
någon längre debatt i denna fråga, om vilken enighet praktiskt taget råder
icke blott här i riksdagen utan inom hela nationen. Jag skulle icke heller hava
besvärat kammaren, örn det icke hade varit för det ganska förvirrade anförande,
som herr Hagberg nyss höll. Kommunisterna ha ju under hela krisen
haft en särprägel. Det skulle enkelt kunna uttryckas så, att de anse alla
svårigheter kunna kompenseras genom inkomststegringar. Jordbrukarna lia
fått för litet betalt för sina produkter. De behöva få högre priser. Arbetarna
ha fått för ringa kompensation för prisstegringen. De böra ha högre löner.
Under argumenteringen för detta program lia anklagelser riktats dels mot
staten, för att den hindrat en stegring av levnadskostnaderna och av livsmedelsprisen
dels ock mot fackföreningsrörelsen, därför att den hindrat arbetarna
att erhålla full kompensation för den inträffade prisstegringen. Under ett
plötsligt anfall av besinning skrev emellertid Ny Dag för ett pär dagar sedan,
att kommunisterna naturligtvis aldrig ansett, att det var möjligt att erhålla
full kompensation. När den fick detta anfall av besinning, tänkte den emellertid
icke på att det finns människor som äro minnesgoda och därför icke ha
glömt dess tidigare deklarationer. Därför kom också omedelbart ett svar på
Ny Dags deklaration, vilken eljest i och för sig var riktig, och som erinrar
om att kommunisterna verkligen programmatiskt uttalat sig för att arbetarna
skola lia full lönekompensation för deli inträffade levnadskostnadsstegringen.
Med hänsyn till dessa utgångspunkter är det icke så märkvärdigt, att även
herr Hagberg i^ Luleå, som eljest enligt min uppfattning är en förnuftig människa,
kunde hålla ett så pass förvirrat anförande som han här höll. Det är,
säger han, icke inkomststegringen som framkallat inflation. Det är i stället
på grund av den inträffade varubristen som priserna stigit. Ja, det kan man
ju säga, men inkomsten och vad man kan köpa för den stå emellertid i samma
förhållande till varandra som vätskan i tvenne kommunicerande kärl. Varutillgången
skulle kunna ha varit precis densamma, men hade inkomsten stigit

Lördagen deli 19 juni 1943 f. lii. Nr 25. 45

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldighet att inlösa av banken utgivna
sedlar nied guld m. m. (Forts.)

nied 100 procent, skulle priserna omedelbart stigit. Å andra sidan skulle inkomsterna
mycket väl kunna vara precis desamma. Om varutillgången sänktes
till hälften, då skulle också priserna stiga. Herr Hagberg i Luleå kan
göra det tankeexperimentet, att varutillgången alldeles försvinner oell vi här
stå med våra inkomster. Hur höga skulle priserna då kunna bli? Det är
blott att se saken från andra sidan och ge den en annan benämning. Det är
klart, att priserna bero på spänningen mellan tillgången på varor och den monetära
efterfrågan som riktas däremot. Vilken som helst förändring i dessa
båda faktorer framkallar förändring även i priserna. Det är ett bevis på att
det är blott en oriktig fördelning av nationalinkomsten som möjliggjort det
ökade sparande som inträffat under kriget, säger herr Hagberg. Jag vill icke
påstå, att nationalinkomsten är alldeles riktigt fördelad. Jag skulle gärna
hålla med herr Hagberg i Luleå om att det finns visst fog för en ändring i den
fördelningen. Men det ökade sparande som inträffat under kriget kan mycket
väl förklaras utan någon ändrad fördelning av nationalinkomsten. Örn nämligen
penninginkomsterna stiga såsom de gjort och varutillgången minskar så
mycket som här skett, kan man alltid fråga sig var människorna skola göra
av sina pengar. Då alla nödvändighetsvaror äro ransonerade och man icke kan
köpa mer än vad man får på sina kort — örn man icke ger sig ut på svarta
börsen, vilket kanske sker i någon utsträckning — måste människorna ovillkorligen
få pengar över. En del av dessa överblivna medel användes på den
del av marknaden där varorna äro oransonerade — därför se vi hur våldsamt
prisen på oransonerade varor stigit — men resten av pengarna sparas. Härmed
har jag icke alls bestritt, att arbetarnas inkomster icke äro så stora, att
de kunna spara något större belopp, men andra inkomsttagare kunna ha råd
att spara rätt väsentligt, även örn ingen förskjutning i nationalinkomstens fördelning
ägt rum. Även med den inkomst man hade tidigare måste de ha kunnat
spara mycket väl med hänsyn till att en stor del lyxvaror som de tidigare
kunnat inköpa nu förefinnas i väsentligt mindre omfattning. Tänk blott på en
sådan sak som de privata bilarna, som människor hållit sig med förut men
som de nu icke längre ha kvar eller måst ställa in, därför att det inte finnes
bensin. Vilka belopp lia icke utgivits för bensin, för reparation av bilar, ombyte
av bilar o. s. v.! Dessa pengar sparas nu. De kunna icke köpa mjölk
eller bröd för dem, ty det finns icke heller att få.

Allra finurligast är uppenbarligen herr Hagberg i Luleå, när han förklarade,
att inställandet av byggnadsverksamheten eller hinder för byggnadsverksamheten
utgör ett alldeles särskilt inflationsmoment. Örn vi i stället hade byggt,
hade vi nämligen fått nödvändighetsvaror — byggnadsarbetarna producera
nödvändighetsvaror när de arbeta — och detta skulle ha bidragit till att hålla
nere priserna. Vi skulle icke behöva hysa samma fruktan för inflation som
eljest. Men just detta hinder för byggnadsverksamheten bidrager till att framkalla
inflation säger herr Hagberg. Det kunde man säga, om vi haft en
obrukad kapacitet av varor och arbetskraft för att bygga, men det lia vi icke.
Vi kunna icke öka vår byggnadsverksamhet och bostadsproduktion så mycket
som kunde vara önskvärt, genom att helt enkelt taga i anspråk en reserv avarbetskraft
som vi nu icke använda: byggnadsarbetare, arbetare vid tegelbruk.
vid cementfabrikör eller sågverk, ela. Det finns ingen ledig arbetskraft. Skulle
vi bygga mera, måste vi plocka arbetskraft från andra områden .sorn också
producera nödvändighetsvaror. Här kunna vi egentligen blott välja: vilja vi
lia det eller det. Det är emellertid alldeles riktigt, att örn vi (ika bostadsproduktionen
exempelvis ett par, tre gånger skulle hyrorna sjunka. Jag tror det.
Man det finns åtskilliga andra varor som skulle stiga i pris, som vi i stället

Nr 25.

Lördagen den 19 juni 1943 f. m.

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldighet att inlösa av banken utgivna
sedlar med guld m. m. (Forts.)

fingo brist på och som vi överhuvud taget icke kunna producera, därför att
produktionskapaciteten användes till bostadsproduktion.

Jag satt verkligen, när jag hörde herr Hagberg i Luleå, och tyckte synd
om honom, därför att han på dragande kall och ämbetets vägnar nödgas att från
andra kammarens talarstol framföra så förvirrade tankar och förslag. Han
förstår säkert själv bättre, och jag tror, att han skulle göra både sig själv
och kommunisterna mycket större tjänst genom att utan vidare erkänna vad som
är så enkelt, att det finns knappast en människa som örn han gör de minsta
ansträngningar icke fattar sammanhanget i problemen.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Ericsson i Kinna: Herr talman! Jag blev förekommen av herr Severin
i att göra erinringar mot vad herr Hagberg i Luleå yttrat. Hans yttrande
föranledde nämligen mig att begära ordet.

Herr Hagberg i Luleå fastslog ganska bestämt, att vi befunno oss i en inflationsperiod
som är mycket påtaglig, och här säger bankoutskottet, anförde herr
Hagberg vidare, att denna inflation beror på lönerna. Jag tror, att man läser
fel innantill, örn man utläser något sådant ur detta utlåtande. Vi ha icke sagt
något sådant. Men däremot är det väl tämligen självklart, föreställer jag mig,
att det viktigaste medlet för bekämpandet av penningvärdesförsämring är att
öka produktionen. Men detta är väl ingenting nytt. Alla borde vara på det
klara med, att den penningvärdesförsämring som vi ha eller — såsom herr
Hagberg i Luleå uttryckte sig — den inflation som vi ha, beror på det förhållandet,
att vi icke lyckats öka produktionen i så hög grad, att vi kunnat eliminera
de svårigheter som uppstått genom krigsutbrottet. Vi ha alltså fått en
mindre mängd varor att fördela och resultatet av detta blev en minskning i
reallönerna eller med andra ord en lägre levnadsstandard.

Att pris- och lönestoppet skulle ha verkat i den riktning herr Hagberg i
Luleå velat göra gällande, har jag aldrig trott att någon människa skulle kunna
påstå. Det måste ju för alla löntagare vara angeläget icke minst nu att
stoppa prisstegringen. Detta har, efter vad jag kan förstå, skötts på ett utomordentligt
framgångsrikt sätt. Vi utläsa detta genom att se på indextalet. Att
vi fått en penningvärdesförsämring, veta vi örn, men det olyckligaste vore ur
dessa gruppers synpunkt, örn prisstegringen ohejdat fortsätter. Vi kunna väl i
varje fall säga, att vi ha en kontrollerad prisutveckling sedan ungefär ett år
tillbaka, och det är ett obestridligt framsteg, när det gäller att skydda penningvärdet.
Strävandena gå ut på, att vi skola fördela våra tillgångar på ett så
rättvist sätt som möjligt.

Herr Hagberg i Luleå säger vidare, att örn vi följde bankoutskottets utlåtande
skulle det innebära en rekommendation bl. a. av att bostadsbyggandet skulle
stoppa upp och att detta i sin tur skulle leda till att bostadsbristen skulle
bli ännu mera markant. Detta måste återigen vara en felläsning. Bankoutskottet
säger endast, att det är önskvärt med en kontroll på investeringar överhuvud
taget, vilket motiveras med, att man skall kunna kontrollera, att material och
arbetskraft användas på mest förnuftiga sätt. Det är förnuftigare att använda
material och arbetskraft till att bygga bostäder än att utföra sådana reparationer
som icke äro absolut nödvändiga i nuvarande situation. Från herr Hagbergs
i Luleå håll har för övrigt tidigare kritiserats just det förfarandet, att
man på industrihåll för att undgå krigskonjunkturskatt och andra därmed sammanhängande
ting utför reparations- och nybyggnadsarbeten, som för närvarande
varit onödiga. Jag tycker, att herr Hagberg i Luleå skulle vara belåten
nied att regeringen nu, såsom bankoutskottet säger, söker att få kontroll över

Lördagen den 19 juni 1943 f. m.

Nr 25.

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldighet att inlösa av banken utgivna
sedlar med guld m. m. (Forts.)

användningen av både material och arbetskraft för att därmed ernå en sådan
placering av dessa nyttigheter, att de i största möjliga utsträckning tjäna befolkningen
bl. a. genom att minska den brist på bostäder som vi nu lia här i
landet.

Bankoutskottet skulle vidare lia rekommenderat ett fortsatt fullföljande av
pris- och lönestoppspolitiken även efter ett eventuellt vapenstillestånd, alltså
efter kriget. Herr Hagberg i Luleå frågade patetiskt: Huru skall arbetarklassen
kunna återvinna sin tidigare reallön i detta sammanhang, alltså den förlust
som den måst göra under kristiden? Vi veta väl alla, att arbetarnas reallön
sänkts med 15 ä 20 procent. Prisstegringen är så pass markant sedan krigsutbrottet,
att arbetarna i allmänhet icke fått kompensation med mer än ungefär
50 procent. Det har alltså blivit en sänkning av reallönen. Det har aldrig
utsagts i utlåtandet, örn herr Hagberg i Luleå läser noga, vilken lönepolitik
som skall tillämpas efter kriget. Vad utskottet uttalat sig örn är önskvärdheten
av en stabilisering så snart som möjligt efter fredsslutet d. v. s. att det
vore önskvärt, örn uppgörelse mellan arbetare och arbetsgivare om lönepolitiken
skulle kunna träffas. Personligen förutsätter jag, att arbetarna komma att såsom
sitt krav föra fram, att de nu utgående nominella lönerna icke skola sänkas.
Jag vet icke vilken uppfattning herr Hagberg i Luleå har i det stycket.
Han uttalade sig icke på den punkten. Örn vi kunna hålla prisstegringen i
schack och om vi kunna hålla de nuvarande penninglönerna uppe även efter kriget,
kunna vi visserligen icke med detta avse, att arbetare och därmed jämställda
grupper återfå ungefär vad de under kriget förlorat, men i den män
våra ekonomiska möjligheter komma att bli gynnsammare, förefaller det icke
alls uteslutet, att vi inom en tämligen kort tidrymd skulle kunna återvinna åt
vår befolkning samma levnadsstandard som den hade före kriget. Det är detta
som vi satt såsom riktmärke. Jag kan icke förstå, att man kan utläsa ur utskottsutlåtandet,
att de rekommendationer som där givas innebära, att man
vill hålla nere arbetarnas löner efter kriget och förvägra dem en rättmätig
andel av produktionen. Nog förefaller det litet egendomligt, — och det har
herr Severin i Stockholm påtalat — att man här på allvar vill göra gällande,
att inkomsten i samhället d. v. s. den totala lönesumman icke inverkar på priserna.
Men det kan vara förklaring till den rekommendation som Sveriges
kommunistiska parti ger: man skall höja priserna och man skall höja alla löner,
och så har man klarat alla svårigheter under kriget. Det är en ganska orimlig
sats.

Jag känner mig verkligen förvånad, när jag hör utskottsutlåtandet utläsas
så befängt som av herr Hagberg i Luleå. Det står överhuvud taget ingenting
i det utlåtandet som kan ge herr Hagberg i Luleå anledning att draga
de slutsatser han gjort. Det är emellertid beträffande en sak som det råder delade
meningar mellan mig och honom, och det är när det gäller nyttan och
nödvändigheten av att föra en pris- och lönestoppspolitik, och jag hör till dem
som säga, att det varit en stor förmån icke minst för Sveriges arbetare, att
den politiken blivit genomförd.

Herr Hagberg i Luleå: I anledning av det anförande, sorn nyss hållits av
bankoutskott^ talesman, vill jag blott säga, att örn bankoutskottet finner utvecklingen
tillfredsställande är det blott ett uttryck för hur anspråkslöst bankoutskottet
är. Jag tillåter mig erinra om att i mars månad lilli, örn jag inte
minns alldeles tokigt, gjorde bankoutskottet ett uttalande, att man skulle
hejda prisstegringen, och att det t. o. m. fanns möjligheter att sänka priserna.
Det var i mars 1941. Jag kommenterade det mycket förstående och sade, att
det blott var fråga örn vad man hade för medel att rekommendera. Det utnytt -

Nr 25.

Lördagen den 19 juni 1943 f. m.

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldighet att inlösa av banken utgivna
sedlar med guld m. m. (Forts.)

jados som bekant inga sådana medel. Sedan dess ha vi haft ungefär hälften av
den sammanlagda prisstegring som ägt rum under hela kriget. Jag har i mitt
tidigare anförande påvisat, hurusom bl. a. regeringens ekonomiska expert, professor
Lindahl, konstaterat, att vi lia inflation, och hur konjunkturinstitutet i
sitt utlåtande fastslog, att oavsett pris- oell lönestopp fortsätter den inflationistiska
utvecklingen. Då måste jag emellertid säga, att kan bankoutskottet
efter ett sådant konstaterande ändå känna sig tillfredsställt är detta blott ett
uttryck för utskottets anspråkslöshet. Nu kanske herr Svedman replikerar: ,ia,
men själva prisnivån har man lyckats låsa fast. Ja, det gjorde man praktiskt
taget cirka ett halvt år innan den s. k. löne- och prisstoppspolitiken genomfördes.
Såsom jag emellertid sade i mitt första anförande så har den omständigheten,
att man för en tid lyckats låsa fast prisnivån, icke minskat inflationsproblemet.
Jag anförde ett exempel från Tyskland, där man med stor framgång
kunnat hålla en praktiskt taget konstant prisnivå ända sedan krigets början.
Jag tror, att partiprisen till senaste årsskiftet icke stigit med mer än 5 procent
och levnadskostnaderna med 7 procent. Men jag framhöll också, att jag
samtidigt räknade med att man icke kan lösa inflationsproblemet i Tyskland.
Där har man det fortfarande såsom en realitet, som förr eller senare kommer
att bryta sönder den tyska ekonomien.

Vad jag velat framhålla är, att man med statsmakternas medel visserligen
kan för en tid låsa fast prisnivån och hejda en prisstegring, men örn man icke
skapar betingelser för en förändrad relation mellan varumängd och penningtillgång
spränger förr eller senare överflödet på penningkapital de spärrar som
man satt med sill prispolitik. Jag menar, att den sakkunskap som här åberopats
och som jag antar, att herr Severin i Stockholm icke vill bestrida, själv konstaterat,
att regeringen hittills icke löst inflationsproblemet, det är fortfarande
lika olöst som tidigare. I detta sammanhang vill jag säga några ord till herr
Ericsson i Kinna. Han undrar, hur jag ur bankoutskottets utlåtande kan utläsa
något sådant som att det var fråga örn att efter kriget vidtaga åtgärder för
att fortsätta den s. k. lönestoppspolitiken. Jag utläser detta för min del, och
såvitt jag kan föstå har bankoutskottets förste talesman läst ut ändå mera, ty
han talar om att efter kriget skall man inte bara företaga medicinska åtgärder
utan till och med kirurgiska ingrepp för att fixera lönenivån vid den deflation,
som man förutsätter kommer att äga rum.

Herr Severin fann mitt anförande vara »förvirrat.» Jag skulle önska att herr
Severin tog upp en realdiskussion örn de konstateranden jag gjorde, nämligen
att inflationen är ett faktum oberoende av den väldiga reala lönesänkningen,
vidare att inflationen fortsätter oberoende av direktör Söderlunds program,
vidare att kapitalisterna kunnat — det utläser jag ur materialet örn sparandets
ökning — väsentligt öka sina inkomster under kriget, och vidare — och här
vill jag understryka att jag generaliserade — att bankoutskottets åtgärder, där
man rekommenderade inskränkt produktion av konsumtionsvaror och konsumtionsförnödenheter,
i verkligheten måste öka faran för inflation i stället för
tvärtom.

Sedan sade herr Severin, att kommunisterna ville lösa inflationsproblemet
genom inkomstökningar. Det ha vi aldrig hävdat. Herr Severin kommer förgäves
att söka i uttalanden, som vi gjort exempelvis i riksdagen eller som förekommit
i den kommunistiska pressen, åtminstone örn det har varit på den redaktionella
avdelningen, finna att man från vårt håll menat att man skulle
lösa inflationsproblemet genom att öka inkomsterna. Men herr Severin, jag
underströk, att frågan örn inkomsterna exempelvis för arbetarna är en fråga
örn hur man fördelar nationalinkomsten mellan de olika samhällsgrupperna.

Lördagen den 19 juni 1943 f. m.

Nr 25.

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldighet att inlösa av banken utgivna
sedlar nied guld m. m. (Forts.)

Något annat är det härvidlag inte. Då arbetarnas reallöner lia sänkts så och så
mycket, har detta återspeglats i en ökad inkomst för andra grupper, och konjunkturinstitutets
rapport örn det ökade sparandet, att det fördubblats under
kriget, ger ju en anvisning på hur denna förändring av inkomstfördelningen
har ägt rum i vårt land.

Sedan nämnde herr Severin jordbrukarna. Ja, det var i en särskild situation
föregående höst, när det blev ett allmänt missnöje bland jordbrukarna, och vi
fäste oss särskilt vid att det var de små jordbrukarna, som voro förbittrade,
vilket tog sig uttryck i mjölkstrejk och dylikt. Vi ansågo, att örn man i den
situationen höjde mjölkpriset med 1 å 2 öre per liter —- man tvingades ju retirera
från den ursprungliga ståndpunkten ■— kunde man därmed ha givit ett
bidrag, en hjälp, utan att därmed påverka frågan örn hur inflationsproblemet
skulle lösas. Här höjde man utan vidare brännvinet för någon vecka sedan
med 1 krona per liter. Sådana prisförhöjningar finner nian fullt i sin ordning,
men däremot en prisförhöjning för jordbrukarna, som naturligtvis skulle lett
till att fördelningen av nationalinkomsten skulle undergått en viss förändring,
tycker man skulle vara så farlig. Detsamma gäller fläskpriset. När det är
konstaterat, att bönderna förlora så och så mycket på varje kilogram fläsk
de producera, så ge dem denna 50-öring i pristillägg, som det kan vara fråga
örn! Fläsk bleve ändå en relativt billig vara i betraktande av att levnadskostnaderna
äro så höga. Men detta har inte att göra med frågan örn inflation. Vi
anse — och jag hävdar fortfarande detta, även om herr Severin har en annan
åsikt — att den omfördelning av nationalinkomsten, som det här skulle ha
handlat om, inte skulle ha inverkat på inflationsproblemet. Vi lia förut hävdat,
att arbetarna skulle ha kunnat erhålla full lönekompensation för prisstegringen.
Vi ha däremot inte utgått från att arbetarna skulle ha lika mycket
konsumtionsvaror som före kriget, ty vi lia inte blundat för det faktum, att
framställningen av konsumtionsvaror dels på grund av importspärr och dels
på grund av andra omständigheter varit mindre än tidigare. Örn man hävdar,
att arbetarna skola bara lia så stor inkomst som motsvarar det de kunna få
köpa konsumtionsvaror i marknaden för, då är ju den ståndpunkt, som herr
Severin intar, logisk. Men vi fråga: skulle det ha varit större risk, örn arbetarna
hade fått en del av denna nationalinkomst, som man hänför till sparandets
område, än att de stora inkomsttagarna fått densamma? Alltså, utifrån
detta resonemang ha vi hävdat, att det är en politisk bedömningsfråga, och
det är naturligtvis också en fråga om de fackliga åtgärder, som man vidtager,
när det gäller att fixera förhållandena mellan å ena sidan profiten och å andra
sidan arbetslönerna, men det har återigen — det understryker jag — inte med
inflationsproblemet som sådant att göra.

Sedan säger herr Severin att jag ser en skillnad mellan varubrist och köpkraftsökning,
i det att jag här ignorerar köpkraftsökningen som inflationsfaktor
men tillmäter varubristen avgörande betydelse. Herr Severin menar att det
är samma sak, köpkraftsökning och varubrist. Nej, herr Severin, det är inte
på det sättet. Varubristen uppstod genom att importen i stor utsträckning
spärrades, genom att en så stor del av produktionen av konsumtionsvaror måste
läggas ned till förmån för produktion av krigsmaterial och dylikt, genom att
vi haft två års dåliga skördar och genom andra omständigheter, men ökningen
av köpkraften hänger inte alltid samman omedelbart med minskningen av konsumtionsvarutill
gången, ty man ökade ju egentligen inkomsterna först efter
prisstegringen. Så var det ju med kompensationen på lönerna. Den kom långt
efter det att prisstegringen hade ägt rum. Den närmast registrerade den förandra
kammarens protokoll 10J/3. Nr 25. 4

Nr 25.

Lördagen den 19 juni 1943 f. in.

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldighet att inlösa av banken utgivna
sedlar med guld m. m. (Forts.)

ändring av prisnivån, som hade skett. När det gäller att klargöra vad som är
inflationens orsaker, så tillmäter jag därför icke köpkraftens ökning den avgörande
rollen, utan jag tillmäter knappheten på konsumtionsvaror den avgörande
rollen. Så har det vidare på grund av att man under kriget tvingats
att inrikta produktionen i så hög grad på improduktiva varor uppstått ett förhållande,
som ju har frigjort penningkapital. Vi ha fått en spänning, som alltjämt
fortgår, mellan en allt knappare tillgång på varor och allt större tillgång
på penningkapital, och däri ligger själva inflationsproblemet. Alltså, menar
jag, är det inte riktigt att utav detta bara draga den slutsatsen, att blott och
bart en ökning av köpkraften framkallar prisstegring, ty det är uppenbart,
att örn man nu kan öka framställningen av konsumtionsvaror, kommer inte
den förändring av köpkraften, som ägt rum, att kunna pressa prisnivån såsom
den kommer att kunna göra, därest man inte lyckas att åstadkomma en väsentlig
ökning av konsumtionsvarutillgången.

Jag har tidigare en gång i denna kammare åberopat, att England betalar
sina arbetare full kompensation för prisstegringen. Levnadskostnaderna ha i
England stigit med 30 % och arbetslönerna beräknar man ha stigit med 32 %.
Jag har tidigare frågat och jag kan fråga igen: örn England, som befinner
sig i krig, har kunnat betala sina arbetare full kompensation för prisstegringen,
varför kan inte Sverige göra detsamma. Redan i denna retoriska fråga
ligger en belysning av vad jag här skulle vilja framhålla som den väsentliga
orsaken till att inte Sveriges arbetare bättre ha kunnat hävda sina reallöner,
nämligen den att man har fångats av detta argument, att örn arbetarna få full
lönekompensation så få vi inflation.

Jag har, herr talman, inte kunnat underlåta att göra dessa kommentarer,
och det gör att jag måste göra herr Severin ledsen med att säga, att det är
inte jag som känner det svårt att hävda de uppfattningar, som jag här hävdat,
örn inflationens orsaker. Men jag tycker att det för herr Severin, som — det
vill jag också säga — är en mycket förnuftig karl och som av och till gör
ibland ganska förnuftiga uttalanden i dessa frågor, borde vara ganska svårt
att i riksdagen upprepa dessa av nu senast professor Lindahl och konjunkturinstitutet
ihjälslagna påståenden örn lönernas inverkan på prisnivån och penningvärdet.

Under detta anförande hade herr talmannen återtagit ledningen av kammarens
förhandlingar.

Herr Severin i Stockholm erhöll på begäran ordet för kort genmäle och
yttrade: Herr talman! När herr Hagberg förnekade, att kommunisterna ha
krävt för arbetarnas vidkommande full kompensation, kom jag faktiskt att
tänka på en historia, som berättats örn en riksdagsman, som i ett mycket beträngt
läge reste sig upp och sade: Herr talman! Jag förnekar fakta!

Det var vad herr Hagberg gjorde i detta fall.

För övrigt förefaller liela denna diskussion örn, huruvida vi ha lyckats bekämpa
inflationen, för herr Hagbergs vidkommande vara rent terminologisk.
Han säger, att inflationen är en verklighet, men den bär inte uppkommit på
grund av inkomststegringen utan på grund av varubristen. Jag skall också
gärna medgiva, att vi ha en viss inflation, men en inflation få vi naturligtvis
vid varje inkomststegring, i synnerhet när den sker samtidigt med en minskning
av varu tillgången. Men man brukar annars aldrig kalla den prisstegring,
som utgår från en brist på varor, för inflation. Den prisstegring, som utgår
från penningsidan däremot, kallar man för inflation.

Lördagen den ID juni 1943 f. m.

Nr 25.

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldighet att inlösa av banken utgivna
sedlar med guld m. m. (Forts.)

Till sist vill jag säga, att när herr Hagberg talar om full penningkompensatioa
men inte varukompensation, så lägger dari en kommunistisk rekommendation
för tvångssparande. Hen det skulle ni ha sagt på slamma gång, och då
skulle åtminstone inte jag gjort någon invändning.

Herr Hagberg i Luleå erhöll jämväl på begäran ordet för kort genmäle och
anförde: Herr talman! Herr Severin har fullständigt missuppfattat mig, örn
han ur mitt föregående anförande tror sig kunna utläsa, att jag har bestritt
att kommunisterna tidigare krävt full lönekompensation. Jag har tvärt örn
understrukit, att vi ansågo att arbetarna skulle ha lönekompensation, men
han drar slutsatsen därav att jag menat, att arbetarna genom en sådan lönekompensation
skulle kunna erhålla samma mängd konsumtionsvaror som tidigare.
Det lia vi aldrig någonsin hävdat att de skulle kunna få.

Herr Ericsson i Kinna, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort genmäle,
yttrade: Herr talman! Det var av ett visst intresse att höra herr Hagbergs
sista anförande. Kommunisterna hävda alltså, att arbetarna skola lia
full kompensation i pengar räknat men icke i varor. Detta förutsätter, att de
inte skulle få använda de pengar de få till att köpa varor för, ty då skulle vi
få ytterligare prisstegring och förvärra inflationen. Nu har herr Hagberg
erkänt, att kommunisterna kräva full kompensation i pengar men inte i varor.
De skulle alltså haft samina låga levnadsstandard som nu, men dessutom
föreställer jag mig att de skulle fått göra insättningar på hank (tvångssparande)
eller köpt lyxbetonade varor.

Jag vill vidare hänvisa till, när herr Hagberg talar örn England och ätt
arbetarna där fått full kompensation, att varubristen i England inte är så
stor som i Sverige, vilket enligt herr Hagbergs och min mening har betydelse
för kompensationsgraden.

Till slut ett ord örn att inte lönerna skulle spela någon roll och att det
skulle vara utan betydelse, vilka personer som få dessa inkomstökningar. Örn
en miljonär får 2,000 kr. mera i inkomst, är det inte säkert att han förbrukar
denna inkomst i form av efterfrågan på varor, men örn en arbetare, som har
1,500 kr. i inkomst, får ytterligare 1,000 kr., är det troligt att han köper upp
denna högre inkomst. Det måste väl ligga en skillnad i detta, herr Hagberg,
och en stegring av lönerna måste väl inverka på prisutvecklingen

Herr Hagberg i Luleå, som på begäran ånyo erhöll ordet för kort genmäle,
anförde: Herr talman! Det framgår en klar skillnad mellan herr Severins
och herr Ericssons ståndpunkt. Herr Severin menar, att man kan väl
säga, att denna förändrade fördelning av nationalinkomsten skall äga rum
och arbetarna endast konsumera en del av sina inkomster, men han menar att
det förutsätter ett tvångssparande. Men det genomföres ju ett slags »tvångssparande»
genom ransoneringen.

Nu hävdar herr Ericsson i Kinna i motsats till herr Severin, att man kan
inte ge arbetarna full lönekompensation, utan det är bättre att kapitalisterna
få större inkomster. Det är den enda förnuftiga slutsatsen man kan draga av
detta resonemang.

Herr Ericsson erhöll jämrväl på begäran ånyo ordet för kort genmäle och
yttrade: Herr talman! Herr Hagberg har under denna debatt hävdat, att penningmängden
inte inverkar på prisstegringen utan det är varuknappheten som
orsakat prishöjningarna. Herr Hagberg erkände, att arbetarna kunna aldrig

Nr 25.

Lördagen den 19 juni 1943 £. m.

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldighet att inlösa av banken utgivna
sedlar med guld m. m. (Forts.)

få full kompensation i varor utan endast i pengar. När det inte är möjligt
att fördela en större mängd varor till en mycket stor del av nationen, vad är
det då för glädje med större penninginkomster? Det finns ingenting mera att
dela! Herr Hagberg måste erkänna, att vi förmå inte producera så stora varukvantiteter,
att vi kunna hålla konsumtionen uppe.

Härefter anförde:

Herr Hall: Herr talman! Den oväntade debatt, som har uppstått omkring
detta enhälliga utskottsutlåtande, har ju blivit något förvirrad på grund av
ingripande från herr Hagbergs i Luleå sida. Jag skall inte förlänga den nämnvärt,
men jag vill ha sagt att utskottet har inte, som herr Hagberg påstår,
uttalat någon allmän belåtenhet med den utveckling, som har skett under
kriget. Utskottet har på sidan 5 refererat till det pris- och lönestopp, som infördes
under hösten 1942, och har sedan, sagt i detta sammanhang, att man har
anledning att vara tillfredsställd med vad som sedan dess har skett. Jag tror
det är ett omdöme, som det är ganska lätt att stå för, just därför att vi under
hela kriget tidigare haft en mycket starkt och hastigt fortgående prisstegring,
men att den framför allt genom de åtgärder, som vidtogos av statsmakterna
och enskilda i fjol höst, har på ett framgångsrikt sätt bromsats upp. Utskottet
har givit ett erkännande åt alla de krafter, som därvid ha medverkat,
och det erkännandet bör ju komma fram i detta sammanhang. Man kan säkerligen
inte göra hela denna fråga en större otjänst än örn man, såsom herr Hagberg,
medvetet läser fel i utskottsutlåtandet. Detta sammanhang är dock så
klart uttryckt här, att det inte är nödvändigt att komma med några vantolkningar,
som herr Hagberg i Luleå gör sig skyldig till.

Det är bara ett par punkter till som jag skulle vilja beröra. Den ena tillhör
väl de mera lustiga sakerna. Herr Hagberg har nu förklarat för oss,. att lönerna
inte kunna inverka i inflationistisk riktning, men så kommer han i förbigående
också in på fläskpriset i fjol och säger: ge dem 50-öringen, ty det kan
ju inte inverka på prisstegringen, inflationen eller på penningvärdets storlek.
Därmed får man också anse, att örn fläskpriset inte inverkar, så inverkar val
inte heller de andra prisen. Herr Hagberg skulle alltså nu komma fram till
den klyftiga slutsatsen, att varken löner eller priser ha någon inverkan i detta
fall. Örn herr Hagberg fortsätter en stund till och tar kapitalisternas andel i
inflationen och våra förhållanden till utlandet, så kanske han går ifrån klarhet
till klarhet, och sedan kan han gott konstatera, att hela den mödosamma
tankeverksamhet, som han offrat pa detta, har varit alldeles förgäves. Det är
kanske så, herr Hagberg, att vi inte alls ha någon inflation.

Den sortens argumentation är ju så förvirrad, att det egentligen inte tjänar
någonting till att syssla med den. Man måste väl ändå erkänna, att här finns
vissa fakta, som man inte utan vidare kan, prata bort. Vill man inte göra det,
tjänar det inte heller någonting till att diskutera dessa saker

Det finns en punkt, som naturligtvis är ömtålig och beträffande vilken det
kupde ha varit motiverat, att utskottet sagt någonting, nämligen frågan örn
den pris- och lönepolitik, som skall föras efter kriget. _Att utskottet inte har
velat gå in på den saken i vidare mån än att man hänvisat till att det vid ett
fredsslut är av vikt att snarast möjligt skapa en stabil prisnivå, beror därpa
att man ju är osäker örn, hur kriget kommer att sluta och vilka förutsättningar
vi då komma att ha att producera varor och att få i gång ett varuutbyte med
andra länder. Så länge man inte vet något därom, kan man inte heller med bestämdhet
avgöra, vilken lönenivå som bör upprätthållas i vart lan,d. All erla -

Lördagen den 19 juni 1943 f. m. Nr 25. 53

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldighet att inlösa av banken utgivna
sedlar med guld m. m. (Forts.)

renhet visar, att det är när priserna gå nedåt, som arbetarklassen får igen
vad den uppoffrade, när priserna gingo uppåt. Så skedde efter förra världskriget,
så har skett efter varje ekonomisk kris i världen, som vi lia möjlighet
att överblicka, och det är föga sannolikt, att läget efter detta krig skulle bli
ett annat. Det är då, som man — det bar redan sagts här i debatten ■— bör se
till att de, som nu göra de största uppoffringarna, också få den bästa kompensationen.

Men eftersom dessa ting inte i detalj kunna planläggas, förrän man någorlunda
känner förutsättningarna för de närmaste årens ekonomiska politik, tjänar
det inte mycket till att nu offra tid på en utförlig diskussion av dessa
detaljer.

Herr Kilbom: Herr talman! dag skulle, med hänsyn till den sakfråga,
som behandlas i det föreliggande förslaget, men framför allt med hänsyn till
de utläggningar av politisk och ekonomisk-politisk natur, som gjorts omkring
denna fråga, och den roll dessa spela inom breda folklager, ha ansett det välbetänkt,
örn utskottets yttrande icke hade begränsats till den penningpolitiska sidan
av saken, utan också berört den återverkan, som det penningpolitiska läget
kan ha i ekonomisk-politiskt avseende.

Nu har emellertid herr Hagberg i Luleå styrt örn, att även den sidan av
saken kommit upp till debatt. Jag beklagar bara, att debatten sannolikt icke
kommer att väcka den uppmärksamhet, som vore ''motiverad, och att således
de bemötanden av herr Hagbergs inlägg, som här gjorts, icke komma att bli
kända i någon större utsträckning. Jag vill emellertid ändå för min del bidraga
med att på ett par punkter Aasa, hur herr Hagberg argumenterar, särskilt
som samma saker framförts tidigare från kommunistiskt håll.

Såsom'' ett bevis för att den prispolitik, som förts i Sverige under de senaste
åren, icke är den rätta, åberopar man prisutvecklingen i Tyskland. I och för
sig är det rätt märkligt, att man från det håll, som herr Hagberg representerar,
tar så starkt intryck av att man i Tyskland lyckats förhindra en prisstegring,
men det är ju en underordnad fråga. Man pekar sålunda på att i
Tyskland har prisnivån stigit med endast 5 _ procent.^ Jag fäster uppmärksamheten
på att detta säges också från nazistiskt håll. Låt oss emellertid
taga fasta på att prisnivån bara skall ha stigit med 5 procent. Men, herr Hagberg,
samtidigt som man anför detta såsom bevis på hur olycklig den i vårt land
förda prispolitiken varit för den svenska arbetarklassen, så förtiger man att
trots den relativt stabila prisnivån i Tyskland har den tyska arbetarbefolkningen
utsugits på ett sätt, som aldrig varit fallet med den svenska. Vad ha
rlå den tyska arbetarbefolkningen, tjänstemän och bönder för glädje av att
prisnivån varit stabil?

Herr Hagberg säde, att man i den kommunistiska pressen liksom i yttranden
av kommunister i riksdagen förgäves skall söka efter uttalanden, där en
lösning av krisen genom ökade löner rekommenderas. Herr Hagberg har nu
visserligen själv i sitt näst sista anförande slagit till reträtt på den punkten,
men det är kanske riktigt att man inte skrivit något dylikt i den kommunistiska
pressen liksom att man från kommunistiskt håll måhända, inte sagt något
sådant i riksdagen. Hemma på mitt skrivbord ligger emellertid en resolution,
antagen av det kommunistiska partiets centralstyrelse när man gav ut den
stora parollen om att arbetarnas löner och jordbrukarnas priser skulle ökas.
Den resolutionen skola vi inte försöka glömma bort i detta sammanhang, ty
annars kunna vi inte få till stånd en allsidig debatt, något som vore tråkigt,

Nr 25.

Lördagen den 19 juni 1943 f. m.

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldighet att inlösa av banken utgivna
sedlar med guld m. m. (Forts.)

då jag tror att herr Hagberg är sakligt intresserad av dessa problem och kanske
av det skälet bär tagit upp dem till diskussion.

Hur är det i resolutionen med ställningen till frågan om ökade priser åt
jordbrukarna? Jo, man säger inte bara att jordbrukarna böra få 50 öre mer
på fläskkilot — under böstriksdagen hävdade jag också, att det kunde diskuteras,
om det inte vore lämpligt med hänsyn till önskvärdheten av att öka fläskproduktionen
och därmed tillgången på fläsk att företaga en höjning av fläskpriset,
därest nu inte andra näringspolitiska synpunkter lade hinder i vägen —
man begränsar sig, som sagt, inte till detta, utan säger att livsmedelsproducenterna
överhuvud taget ha för litet betalt och att priserna böra höjas. Man
hade tydligen på känn, att en dylik paroll automatiskt komme att aktualisera
frågan om hur de stora konsumentgrupper, som skola köpa jordbrukets produkter,
skulle kunna betala dessa ökade priser, och rekommenderade att också arbetarnas
löner skulle ökas. Örn emellertid de grupper, som producera livsmedel och
som köpa livsmedel, skola ha mer betalt, äro vi inne i en utveckling, där priserna
liksom i en spiral ständigt stiga uppåt. Det är ju uppenbart, att vi under
nuvarande politiska och parlamentariska förhållanden inte kunna föra en sådan
politik. Vi kunna inte säga till företagarna: »Var så goda, mina herrar, betala
en krona mer örn dagen till edna arbetare, men ni få inte ta mer betalt
för edra produkter.» Det tror väl inte ens herr Hagberg är möjligt. Resultatet
bleve ju bara,, att man från företagarhåll skulle komma och säga: »Här se
ni våra utgiftskalkyler. Vi måste få de ökade utgifterna kompenserade med
ökade priser.» De ökade priserna skulle i sin tur medföra ökad utgift för dem,
som skola köpa t. ex. lantbruksmaskiner. Följden av den kommunistiska parollen
skulle bli att spiralen ständigt ginge uppåt.

Denna linje är sålunda oframkomlig, och det skulle bli de ekonomiskt
svagast ställda i samhället, som i sista hand skulle bli lidande på en dylik
historia, alldeles särskilt om den bleve långvarig och förhållandena äro sådana
som de nu äro.

Nu åberopar man också såsom ett argument för att de svenska arbetarna
böra få full kompensation och att de i varje fall icke behöva gå med på låt
mig säga bara 50 procents kompensation, att arbetarna i England ha fått full
kompensation. Ja, men herr Hagberg är väl i all rimlighets namn inte främmande
för att förhållandena i England — herr Ericsson i Kinna var nyss
något inne på den saken — äro helt andra än här i landet, både när det gäller
importmöjligheter och varulaget. 1 England råder inte alls samma varubrist
som lios oss, man har där sedan årtionden tillbaka befunnit sig i ett annat läge
än vi, när det gäller livsmedelsproduktionen, i det att man inte alls är så beroende
av den inhemska produktionen. England är ett land av helt annan geografisk
och politisk struktur än Sverige, vilket ju bland annat framgår av att
det kan falla tillbaka på sina dominions och kolonier.

Hur kan man då, på det sätt som herr Hagberg gjorde, lättsinnigt slunga
ut det argumentet, att i England lia arbetarna fått full kompensation. Skillnaden
mellan förhållandena i England och här hemma är ju, som sagt, himmelsvid,
framför allt därför att vi genom den blockad, som åstadkommits till
följd av utom^vår makt liggande omständigheter, lia brist på varor.

Örn man från den svenska arbetarvärldens sida under dylika omständigheter
skulle lia gått in för hundraprocentig kompensation, oavsett örn detta stöde
i rimlig proportion till möjligheterna att förbruka pengarna, så skulle ju resultatet
ha blivit att massor av pengar rusat ut på varumarknaden. Och, herr
Hagberg, vem är i den situationen bäst ställd: en arbetare, som har 100 kronor

Lördagen den 19 juni 1943 f. m.

Nr 25.

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldighet att inlösa av banken utgivna
sedlar nied guld m. rrv. (Forts.)

i veckan, eller den som har en inkomst av 1,000 eller kanske 2,000 kronor i

veckan? .

Herr Hagberg kanske invänder, att en sådan situation skulle vi ha kunnat
förebygga genom införande av ransoneringssystem. Jag vill säga, att intet rånsoneringssystem
i världen kan, när det är brist pa varor, bli så starkt, att det
hindrar uppkomsten av en svart börs, och det är bland annat detta man velat
undvika med den politik, som förts här i landet.

Jag vill inte i detta sammanhang yttra mig örn, huruvida fördelningen av
produktionsresultatet eller överskottet för närvarande är den bästa och den ur
de arbetande folkgruppernas synpunkt mest rättvisa. Men ingen lär kunna
bestrida, att under nuvarande förhållanden är den förda politiken principiellt
sett den riktigaste och naturligaste. När man pa ett arbetarmöte träffar arbetare,
som upplevde den förra krisen, sa säga de utan vidare herr Hagberg
fick också, har det sagts mig, det argumentet emot sig vid en disputation pa
ett möte här i Stockholm för inte sa länge sedan att vi ha det ofantligt u*yeket
bättre nu än under förra krisen, även örn det naturligtvis brister på en del
punkter. Jag tycker därför, herr Hagberg, att kommunisterna kunde kosta på
sig att åtminstone i någon mån ge erkännande åt den politik, som forts, i stället
för att försöka på sätt, som här skett, uteslutande misstänkligöra densamma.

Till slut skulle jag vilja säga, att när man talar örn utvecklingen efter knget
— och jag instämmer i herr Halls yttrande att detta är en ömtålig punkt
— så förbiser man ramavtalets konstruktion. På möten med arbetarna tar man
gärna upp frågan örn ramavtalet och säger: »Se här, vi få nu inte större kompensation
än 50 procent och vi komma alltså undan för undan i en sämre ställning.
Hur skall det då bli, när kriget tar slut.» Innan jag i detalj hade studerat
kompensationsbestämmelserna och satt mig in i, hur det kommer att verka,
när prisutvecklingen går nedåt, undrade jag också, örn det inte skulle ga sa,
som herr Hagberg här sagt. Men då frågade^en bekant till mig inom tacktöreningsvärlden,
örn jag verkligen hade reda pa, hur bestämmelserna verka, när
kurvan vänder. Jag började då närmare studera överenskommelsen och upptäckte
till min glädje, att den är så konstruerad, att vid ett prisf utsjunka inte
arbetarnas löner i samma proportion som priserna, det inträder på detta sätt
så att säga automatiskt en stegring av arbetarnas reallöner.

Det förefaller mig, att också när det gäller den sidan av saken borde man
kunna kosta på sig ett erkännande i stället för att bara demagogiskt ställa
den frågan, hur arbetarna på nytt skola kunna tillkämpa sig samma reallöner
som de tidigare haft.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Jag kan inte lata bli att säga ett par
ord till herr Hall, därför att han riktat en anklagelse mot mig, att jag felaktigt
återgivit utskottets uttalanden. Han hävdade därvid, att utskottet icke
alls var belåtet med det nuvarande läget. Men, herr Hall, jag har icke sagt,
att jag ur utskottsutlåtandet utläst någon belåtenhet med det nuvarande läget.
Jag har sagt, att herr Svedman som utskottets talesman uttryckt en belåtenhet
oell att var det så, att han representerade utskottets uppfattning, då var
verkligen utskottet mycket anspråkslöst. .

Sedan förklarade herr Hall, att jag skulle ha ställt mig pa den ståndpunkten,
att det är fullkomligt likgiltigt, om priserna och lönerna stiga till följd
av den ekonomiska politiken. Det är att tala örn helt andra ting. Jag har
i och för sig ingenting emot, att man försöker begränsa prisstegringen. Det
är klart, att man kan vara anhängare av sådana åtgärder, fastän man samtidigt
måste ta hänsyn till örn de åtgärder som man härvidlag vidtager mot -

50 Nr 25. Lördagen den 19 juni 1943 f. m.

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldighet att inlösa av banken utgivna
sedlar med guld rrv. m. (Forts.)

verka sitt syfte. Vad jag vill understryka, och det är det väsentliga i denna
iraga, är, att de åtgärder, som utskottet rekommenderat, icke lösa inflations■Pr?
oär ^e^a, som är det väsentliga i hela mitt resonemang. Jag
anhailer att fa understryka detta ännu en gång. Det är uppenbart, att det är
en mycket stor skillnad mellan min uppfattning och herr Severins i Stockholm.
Han anser exempelvis, som han säde i sin senaste replik, att knapphetsprisstegrmgen
icke bör betecknas som inflationistisk. Har man den uppfattningen,
da har man icke riktigt uppfattat, vari inflationens väsen ligger.

Herr Kilbom trodde sig lia utläst ur ett uttalande från det kommunistiska
partiet, att vi begära lönehöjningar för arbetarna. Vi ha begärt kompensation

ör prisstegringen. Det är vad vi begärt, och det har jag icke förnekat. Det
ar alldeles överflödigt, att herr Kilbom i detta fall kommer dragande med
detta uttalande. Vi ha understrukit, att den nuvarande kompensationen för arbetarna
är orimligt låg och att den har pressat ned arbetarnas reallöner till
vad de vörö någon gång på 1920-talet. Vi ha vidare sagt, att jordbrukarna
generellt sett ha för litet betalt. Vi ha överhuvud taget, när vi tagit ställning
ti 1 jordbrukspriserna, ställt oss på den ståndpunkten, att det första i dag är,
att vi fa livsmedel och dessa livsmedel måste man ta från jordbruket, och det
andra är att förutsättningarna för att man skall få ett maximum av jordbruksprodukter
äro, att jordbruket är lönsamt. Det är ur dessa synpunkter
som vi försökt bedöma frågan.

Herr Kilbom sa,de också, att England hade större möjligheter att erhålla
varor och att engelsmännen därför kunnat giva sina arbetare full lönekompensation.
J ag medger, att England har större möjligheter att erhålla varor, men
det är ju uppenbart, att varorna för England ställa sig mycket dyra. Även
örn man kan importera, så äro kostnaderna för importen så stora, att de närmast
gora det svårare för England än för Sverige att giva full lönekompensation.
^

Jag vill instämma i vad herr Kilbom till sist sade, att ingen ransonering i
världen kan förhindra uppkomsten av en svart börs, därest det blir å ena siden
en verkligt stor inskränkning av varutillgången och å andra sidan en öknmg
av köpkraften eller låt mig säga bara ett bevarande av köpkraften. Det
ar alldeles riktigt herr Kilbom, och därav framgår, att vad som är det väsentligaste,
örn man skall motverka inflationen, är att öka produktionen av konsumtionsvaror.
Men man får icke öka vilken produktion som helst, icke produktionen
av improduktiva varor utan just produktionen av sådana förnödenheter,
som vi behöva för vårt dagliga liv, såsom kläder, livsmedel, bostäder,
husgeråd)3,artiklar s- v- Endast en sådan ökning av produktionen kan motverka
inflationen.

.. konstaterar, att trots alla inlägg, som gjorts här, har man icke kunnat
övertyga mig örn att man kommer till rätta med inflationsproblemet på de
yngar, som utskottet här rekommenderar. Jag konstaterar alltså, att de uttalanden
sorn gjorts av professor Lindahl och av konjunkturinstitutet stå sig.
Intlationen fortsätter, alldeles oberoende av det söderlundska programmet.

Herr Kilbom: Herr talman! Ku tycker jag, att även örn debatten icke
slutar pa grund av talarbrist så kan den sluta på grund av herr Hagbergs sista
anförande. Han säger nämligen där bland annat, att det är klart, att örn vi
icke kunna fa tillräckligt med varor och å andra sidan få stegrad köpkraft genom
högre löner så måste därav följa inflation. Men, säger han, då skola vi
se till att v1 producera varor, så att den första förutsättningen för en inflation
icke intrader. Det är dock massor av varor, som icke kunna produceras i landet

Lördagen den 19 juni 1943 f. m.

Nr 25.

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldighet att inlösa av banken utgivna
sedlar med guld m. m. (Forts.)

och som representera en stor del av vad hushållen i normala fall behöva, såsom
kaffe, te, kryddor, kläder o. s. v. Hur skola vi ersätta dessa varor? Vi kunna
icke heller åstadkomma 100-procentig ersättningstillverkning tack vare knappheten
på exempelvis olja, kol, metaller o. s. v. Det finns således ingen möjlighet
att komma ifrån det faktum, att vi måste få stegrad knapphet på varor. Vi
kunna under dylika omständigheter icke släppa lös penningströmmen och låta
köpkraften ökas hur som helst. Vi måste begränsa den och kanalisera den. Annars
få vi ovillkorligen en inflation av mycket, mycket allvarligt slag, som
inte minst går ut över arbetarklassen.

Med herr Hagbergs sista erkännande tycker jag, att han slagit till återtåg
på varenda punkt, han dragit upp i debatten.

Herr Severin i Stockholm: Herr talman! Jag skulle bara vilja göra ett
konstaterande till sist, ehuru debatten pågått så länge. Det är mycket intressant
att konstatera, att kommunisten herr Hagbergs ställning är den, att örn
knapphet på varor inträder, medan inkomsterna äro desamma, så inträder en
prisstegring. Det är riktigt, och denna prisstegring säger herr Hagberg, innebär
inflation. Detta är väl en terminologisk fråga; vi kunna ju kalla den så. Vilja
då kommunisterna undkomma inflation? Det finns nämligen åtminstone teoretiskt
sett en möjlighet att undkomma även denna knapphetsinflation, örn man
sänker alla inkomster i samma mån som varutillgångarna sjunka. Därmed kan
man nedbringa köpkraften, så att den fortfarande passar till varutillgången.
Spänningen mellan varutillgång och köpkraft blir densamma och priserna desamma.
Vilja kommunisterna vara med på denna allmänna inkomstsänkning
för att undgå inflation? Det skulle intressera mig, örn herr Hagberg ville svara
mig på denna fråga.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Den fråga som herr Severin ställde
skulle jag vilja besvara med ja. Det är klart, att vi vilja undvika inflation, och
jag har polemiserat mot utskottets utlåtande, just därför att det icke tar fasta
på de åtgärder som kunna förhindra en inflation utan rekommenderar åtgärder
som enligt vår uppfattning kunna verka i rakt motsatt riktning. Men örn herr
Severin däremot med sin fråga menar, att man för att undvika inflation skall
sänka hela befolkningens köpkraft, då måste jag besvara denna fråga med nej.
Däremot är jag med örn att en sänkning må ske av de stora inkomsttagarnas
köpkraft. Det har jag icke alls något emot. En generell sänkning av köpkraften
— för att hålla mig till herr Severin — har bara teoretiskt intresse, enär
den icke går att i praktiken genomföra, och då tjänar det icke någonting till
att här diskutera den. Herr Severin vet lika bra- som jag, att det icke går att
genomföra en generell köpkraftsänkning, och därför är hans fråga meningslös
i detta sammanhang.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 13.

Föredrogos vart efter annat bankoutskottets utlåtande och memorial:

nr 65, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning örn pension
åt eldaren och gårdskarlen vid riksbankens avdelningskontor i Linköping Anders
Petter Qvists änka; och

nr 66, angående instruktion för nästkommande riksdags bankoutskott.

Kammaren biföll vad utskottet i nämnda utlåtande och memorial hemställt.

Nr 25.

Lördagen den 19 juni 1943 f. m.

§ 14.

randeåtgärder,,föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 54, i anledning av Kungl.
på jordbruks -MaJ *ts proposition angående prisreglerande åtgärder på jordbrukets område
område rn. m. m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen den 30 april 1943 avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad
proposition, n,r 246, hade Kungl. Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för samma dag, för riksdagen
framlagt vissa förslag angående prisreglerande åtgärder på jordbrukets
område m. m.

Utskottet hemställde,

g-^" riksdagen måtte i anledning av Kungl. Maj:ts förevarande propo dels

antaga vid propositionen fogade förslag till
1) förordning örn tillverkning av potatismjöl;

. 2) förordning om fortsatt giltighet av förordningen den 28 juni 1941 (nr
488) angående mjölkavgift;

.J förordning örn fortsatt giltighet av förordningen den 7 juni 1935 (nr
279) angående slaktd jursavgift;

4) förordning örn fortsatt giltighet av förordningen den 11 juni 1937 (nr
369) angående utförselbevis för råg och vete;
dels ock

1) medgiva Kungl. Majit att vidtaga erforderliga åtgärder till reglering
för nästkommande regleringsår av produktions- och avsättningsförhållandena
pa jordbrukets område i huvudsaklig överensstämmelse med av utskottet i dess
motivering angivna riktlinjer; samt

budgetåret 1943/44 a driftbudgeten under nionde huvudtiteln anvisa

a) till Prisreglerande åtgärder pa jordbrukets område ett reservationsanslag

av, ;'''' • • • " • • • • • • ; ■••••■• ......................... 99,000,000 kronor;

b) till Kostnader i samband med svenska spannmålsaktiebolagets verksamhet
ett reservationsanslag av.......................... 41,500,000 kronor;

B. att följande motioner, nämligen 1:13 och II: 28, I: 37 och II: 59 I-143
och II: 206, I: 190 och II: 274, I: 269 och II: 401, I: 285 och II: 404,’ I: 292
och II: 411, I: 296 och II: 414, I: 297 och II: 423 samt I: 298 och II: 421 ävensom
11:82, 11:139, 11:273, 11:402, 11:412, 11:413, 11:420 samt 11:422
matte, i den mån de icke kunde anses besvarade genom vad utskottet anfört
och hemställt, av riksdagen lämnas utan åtgärd.

Reservationer hade avgivits:

1) av herr Gustafson i .Vimmerby, vilken ansett, att sista stycket å sid. 22
i utskottets utlåtande bort hava annan, i reservationen angiven lydelse;

2) av herrar Näslund och Svensson i Ljungskile, vilka ansett, att utskottets
utlåtande bort hava den lydelse, som angivits i denna reservation;

3) av herrar Alfred Andersson och Svedberg; samt

4) av herr Gabrielsson.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Herr andre vice talmannen Österström: Herr talman! Under remissdebatten
deklarerade jag såsom min och mina politiska meningsfränders uppfattning,
att det mindre jordbrukets svårigheter otvivelaktigt utgöra ett av
vårt lands största och mest aktuella socialekonomiska problem i nuvarande

Lördagen den 19 juni 1943 f. m.

Nr 25.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
tid. Jag skulle i dag, när ett alldeles osökt och naturligt tillfälle därtill ges,
vilja ytterligare understryka detta påstående.

Det finns otvivelaktigt mycket betydande grupper av mindre jordbrukare,
vilka icke kunnat följa nied övriga kategorier av medborgare i fråga örn allmän
standardhöjning. För de mindre jordbrukarnas vidkommande gäller att
en farlig eftersläpning beträffande inkomstökningen präglar läget. Detta är
inte bara för småbrukarna själva ett trist faktum; förhållandet blir ju i det
långa loppet ytterst olyckligt ur samhällssynpunkt. Att hundratusentals människor
trots hårt slit och mödosamt arbete få den ekonomiska klyftan mellan
sig och övriga folkgrupper vidgad i stället för minskad, är naturligtvis i
längden ett ohållbart tillstånd. I den mån statsmakterna kunna öva inflytande
härutinnan, måste, enligt vårt sätt att se, målsättningen vara att jordbruksbefolkningen
tillerkännes samma reala levnadsstandard som andra folkgrupper.
Detta har också blivit direkt utsagt i den motion, som har väckts från
folkpartihåll.

Nu kan visserligen invändas — och det sker också rätt ofta — att det väl
låter säga sig att jordbruksbefolkningens reala levnadsstandard skall vara
densamma som andra folkgruppers, men att det är mycket svårare bade att
angiva vad man verkligen menar med uttrycket »samma reala levandsstandard»
och att visa, hur programmet skall kunna genomföras. Sant är också
att förhållandena i de enskilda fallen kunna vara oerhört olika även där
samma yttre betingelser för existensen synas förefinnas. Men jag har svårt
att se, att man kan komma någonstans med hårklyverier i den stilen. Känd
sak är så god som vittnad. När ingen vill och ingen kan bestrida, att det
mindre jordbruket befinner sig i ett bekymmersamt läge, blir den ovillkorliga
konsekvensen, att man har skyldighet att målmedvetet sträva efter att åstadkomma
en ändring, d. v. s. i detta fall en lyftning på förnuftiga betingelser
av de eftersatta grupperna inom jordbruket.

Utskottet säger på tal härom, att jordbruksarbetarnas levnadsstandard snarast
möjligt bör bringas i nivå med andra jämförliga gruppers. Jag har naturligtvis
ingenting alls att invända mot denna utskottets principdeklaration,
men jag frågar nu, om utskottets formulering skall tydas så, att man bara
siktar till att stödja jordbrukets lönearbetare eller om^i det av utskottet använda
uttrycket »jordbruksarbetarna» inkluderas också småbönder och småbrukare.
Endast under den bestämda förutsättningen att utskottet verkligen
menar, att till jordbruksarbetarna höra småbönder och småbrukare samt att
alla de missgynnade skola bli delaktiga av statsmakternas strävanden att
skapa jämvikt och balans, d. v. s. större rättvisa, kan utskottets ^uttalande godtagas
av oss. Det är högeligen önskvärt att klart besked ges på den punkten.

I detta sammanhang bör observeras bondeförbundets ställningstagande beträffande
en detalj, men en mycket intressant sådan — eller man kanske
rättare bör säga ställningstaganden, ty hur underligt det än låter, förefaller
det att finnas två ståndpunkter beträffande samina detalj. Å ena sidan
instämma bondeförbundets representanter i utskottets uttalande, att det av
Kungl. Majit meddelade beslutet rörande prissättningen på jordbrukets produkter
under nästa regleringsår icke föranleder någon erinran från utskottets
sida, men samtidigt påyrkar man att den inom jordbruket sysselsatta arbetskraften
i lönehänseende redan i nuvarande läge berndes en bättre ställning.
Jag gör den reflexionen, att sakdebatten skulle vinna oerhört på att vi
finge upplysning örn, hur detta sista önskemal i praktiken skall kunna realiseras.
Jag har svårt att tänka mig, att man med detta uttalande verkligen
avser att påstå, att lantarbetsgivarna, både de större och de mindre, betala
sina arbetare en i förhållande lill nuvarande produktpriser alltför lag lön oell

Nr 25.

Lördagen den 19 juni 1943 f. m.

Prisreglerande åtgärder gå jordbrukets område m. m. (Forts.)
att det är berättigat med en höjning av lönerna. Men hur skall man egentligen
tolka detta uttalande från bondeförbundshåll? Jag tror att det är mycket
önskvärt, ja, nödvändigt, att exempelvis herr Gustafson i Vimmerby, när
han nu kommer till orda, är vänlig att skapa klarhet på denna litet dunkla
punkt.

Med den från folkpartihåll väckta motionen ha vi velat klargöra vår redebogenhet
att vara med örn att hjälpa det mindre jordbruket på alla de sätt, som
äro praktiskt möjliga. Jag understryker, att för den svenska landsbygden som
helhet tagen är det utan tvivel det mindre jordbrukets problem, som är den
mest brännande frågan och som kräver det största beaktandet från statsmakternas
sida. Vid behandlingen av de konstruktiva problem på längre sikt, vilka
här mäste lösas, är det av vikt, att man söker bevara en så stor självägande bondebefolkning,
som de ekonomiska förhållandena i vårt land medgiva, icke minst
en så stor småbondebefolkning som möjligt. Utskottet meddelar, att de i vår
motion framförda synpunkterna komma att beaktas i nu pågående utredningar
inom 1942 års jordbrukskommitté. På samma gång jag med tillfredsställelse
noterar detta,. vill jag så starkt som möjligt stryka under att till de frågor, vilka
enligt motionen böra utredas, hör även spörsmålet, hur en prisdifferentiering
och ett produktionskostnadsstöd till förmån för det mindre jordbruket efter
kriget lämpligen skall utformas och finansieras. Jag måste säga, att vi tillmäta''
detta en synnerlig vikt.

De krav sorn kunna resas med omedelbar verkan till förmån för det mindre
jordbruket ha i hög grad sammanhang med årets prisuppgörelse. Från folkpartiets
sida ha vi hävdat, att småbrukets intressen därvid borde beaktas i ökad
utsträckning. Principiellt erkännes också i propositionen, att så bör ske. Kungl.
Maj :ts förslag till regler för producentbidragets utbetalande synes emellertid
vara synnerligen oförmånligt för en stor grupp mindre jordbrukare. Från alla
partier har^ också missnöje __anmälts med detaljerna i detta förslag.

Det är da ägnat att förvåna, att utskottet föreslår, att riksdagen skall skjuta
alltsammans ifrån sig och giva Kungl. Maj :t obegränsad handlingsfrihet. Läget
är emellertid icke i något avseende sadant, att ett dylikt förfaringssätt kan
anse vara motiverat. Såvitt jag kan finna, anvisar den av herrar Näslund och
Svensson i Ljungskile till det föreliggande betänkandet avgivna reservationen
en både tekniskt och ekonomiskt framkomlig väg att bereda det mindre jordbruket
en smula ökad rättvisa i jämförelse med regeringsförslaget. Denna reservation
realiserar också från andra partier framkomna önskemål, så långt
detta i nuvarande läge är möjligt och rimligt. Sålunda har i fem olika motioner,
varav två väckts i båda kamrarna, begärts att årsregleringen skall bibehållas.
Detta krav realiseras otvivelaktigt genom ett bifall till den förut nämnda reservationen.
Vidare föreslås i tre olika motioner, vilka väckts i båda kamrarna,
att bidraget skulle utgå med 4 öre per 650 kg. Härtill kommer en motion av
herr Hansson i Skediga, vari yrkas på 5 öre per 650 kg samt en av herr Lindmark,
^ avseende 4 öre per 500 kg. Samtliga dessa motioner bliva i allt väsentligt
förverkligade genom ett bifall till folkpartisternas reservation.

Herr Allan Andersson med flera socialdemokrater har i olika motioner föreslagit,
att den grundkvantitet varpå 4 öre skulle utgå borde böjas från 200 till
300 kg. Herr Andersson synes i utskottet ha frånfallit detta krav, under det
att ett par av hans meningsfränder prutat ned höjningen från 100 till 75 kg.
Det är ocksa^ svart att första, varför socialdemokraterna skola motsätta sig en
hjälp till småbruket i den omfattning, som föreslås i herrar Näslunds och Svenssons
reservation. Jag konstaterar slutligen, att vad angår 25-hektarsgränsen.
så äro utskottet och reservanterna på den punkten eniga.

Med vad jag yttrat örn de principiella och praktiska anmärkningarna mot

Lördagen deli 19 juni 1943 f. m.

Nr 25.

Prisre gier ande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
utskottsförslaget Ilar jag velat säga, att det synes, som om alla de, vilka med
nu tillgängliga resurser vilja göra det bästa möjliga av jordbruket, ''skulle
kunna samla sig omkring herrar Näslunds och Svenssons reservation, till vilken
jag, herr talman, ber att få yrka bifall.

I detta anförande instämde herrar Björling, Malmborg, Nilson i Eskilstuna
och Nilsson i Norrlångträsk.

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp:
Herr talman! Det var intressant att höra den siste ärade talaren uttala sig örn
det mindre jordbruket. Men då herr Österström frågade, på vad sätt man skulle
få en förbättrad ställning för det mindre jordbruket därigenom att lantarbetarna
finge en bättre ställning, då förstod jag, att herr Österström icke hade
hela sammanhanget riktigt klart för sig. Den som är beroende a,v en sysselsättning
inom en viss näringsgren kan inte få en bättre ekonomisk stallning
med mindre än att näringsgrenen såsom sådan får möjlighet att bättre betala
dem som äro sysselsatta inom densamma. Hela problemet^ är upplagt pa det
sättet, att såväl arbetskostnader som andra kostnader ingå i utgiftskalkyterna,
och örn utgiftskalkylerna belastas med högre arbetslöner, så innebär detta,
att de som själva utföra arbetet på sin jord, alltså de mindre jordbrukarna, pa
detta sätt få en bättre betalning för det arbete som de utföra. Följaktligen ha
lantarbetarna och de jordbrukare som själva utföra arbetet pa sitt jordbruk

samma intresse. „ , „ ,, , . « ,

Jag har velat taga till orda redan nu för att förklara detta, örn herr Osterström
skulle sväva i dunkel i fråga örn själva uppläggningen av dessa saker.
Det är ju den uppläggning som vi haft under de sista aren. Vi ha sett, att lönekontot
ökats från 790 miljoner kronor till 1,080 miljoner kronor. De som arbeta
i jordbruket utgöras till 34 procent av lönearbetare och till 66 procent av
egna brukare, och bland dessa egna brukare finnas i första hand mindre jordbrukare,
som själva utföra arbetet pa sitt jordbruk.

Jaj? skulle sedan, då jag icke har något att erinra mot vad utskottet härutinnan
.har sagt, bara vilja säga, att när man vill försöka ordna det pa ett bättre
sätt för de mindre jordbrukarna, så skall man naturligtvis icke begränsa sin
månhet om dem till dessa bidrag, som mera äro av social natur. Jag menar,
att dessa 43 miljoner kronor, som sammanlagt utgå i producentbidrag, utgöra
en försvinnande bråkdel av dessa 1,080 miljoner kronor, som utgå i löner för
hela jordbruket. Då det, såsom herr Österström sade, är över 100,000, som ha
en mindre brukningsdel, och da dessa ha relativt stor andel av dessa 1,080 miljoner
kronor, så betyda dessa 43 miljoner kronor relativt litet.

Vad sorn nu föreslås i den reservation som herr Österström förordar, innebär
till synes en förbättring i förhållande till detta lilla producentbidrag. Vad
sorn innefattas i propositionen, grundat på livsmedelskommissionens förslag
och på vad dess råd och även de ekonomiska och fackliga organisationerna tillstyrkt,
är ju, att man av dessa producentbidrag skall betala ut ett visst belopp
för en mindre kvantitet, men att man skulle fa ett visst belopp över,
som skulle användas för att tillgodose ett behov som kan föreligga,, därest skörderesultatet
blir väsentligt sämre på vissa ställen. Med detta belopp skulle
man även tillgodose innehavarna av mindre jordbruk som fävett sämre ekonomiskt
resultat på grund av skördeförhållandena. Om man går reservanternas
väg, då lämnar man kvar endast något över 3 miljoner kronor för att hjälpa
de mindre jordbrukare, som eventuellt drabbas av ett dåligt skördeutfall. Man
kan, har det sagts, då i stället gå en annan väg för att skaffa mera pengar.
Man kan taga av det s. k. prisutjämningsbidraget. Nu är det att märka, att

Nr 25.

Lördagen den 19 juni 1943 f. m.

P risregler ande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
pnsutjämnmgsbidraget hela tiden ingått som ett led i mjölkprispolitiken och
taktiskt kan sägas motsvara en del av mjölkpriset. Det uppgick tidigare till
1 öre per liter men har under senare år utgått per kg smörfett. Tager man i
anspråk en del av prisutjämningsbidraget för att hjälpa dem, som fått dålig
skord, innebär detta, att hjälpen lämnas på bekostnad av de mindre jordbrukare,
som herr Osterström nyss talade om och som han ömmar så varmt för.
Med mindre jordbrukare menar man val från realistiska synpunkter dem som
lämna procentuellt sett den större tributen till folkhushållet. Den mjölkkvantitet,
som levereras ay deni, vilka leverera 200 kg mjölk i månaden, uppgår
endast till ungefär 36,000 ton örn året av 2.7 miljoner ton, medan de, som

cimmnT2;900 och däröver per månad, leverera ungefär
bOO,UOO ton. Da de följaktligen få en mindre andel av producentbidraget och
örn man därtill skall taga av prisutjämningsbidraget, som faktiskt utgör en del
ay mjolkpnset, begår man ovillkorligen en orättvisa mot dem, ty de få lägre
mjölkpris.

Detta är ju icke att främja intresset för produktionen. Man stärker icke
den ekonomiska ställningen för dem, som driva de verkliga familjejordbruken.
Jäg skulle vilja tillägga, att det är kanske dessa, som drabbas hårdast, ty om
de natt en viss alder och icke lia barn hemma, så behöva de leja arbetskraft.
. .f ha 1 regel, svart att anskaffa arbetskraft till avtalsenliga löner. Örn de
icke behöva leja arbetskraft, därför att de ha barn hemma, som kunna hjälpa
till i jordbruket, sa är det rimligt, att barnen få betalt efter enahanda grunder,
som gälla för andra jordbruksarbetare.

Av denna anledning förefaller det mig, som om det icke vore lyckligt att
beröva Kungl. Majit möjlighet att ingripa till ytterligare hjälp åt dem som
drabba^ av^ sämre skörd utan att dessa och andra, som reservanterna föreslå
skola la allmänna mjölkpriset nedsatt. Vi ha ju endast ett begränsat belopp
att rora oss med. Icke ens reservanterna ha yrkat på att man skulle ställa
mera pengar till förfogande. Under sådana förhållanden förefaller det mig
1C „ lydigt att avdela ett så litet belopp för extratillägg på mjölken inom
områden, som eventmellt komma att drabbas av dåliga skördar. Utskottet har
ju i enlighet mell livsmedelskommissionens förslag föreslagit extra tillägg till
mjolkpnset bland annat i Norrland samt föreslagit, att sådana tillägg även
skola utgå i Värmland med flera landsdelar, där det visat sig, att produktionsbetingelserna
aro relativt dåliga. Då dessa bidrag tillkommit av sådana
orsaker, som jag tidigare omnämnt, är det riktigt, att bidragen i första hand
komma_ dessa områden tillgodo. Då vi nu se på utvecklingen av vegetationen
skola vi icke glömma, att det kan finnas områden även i det småländska höglandet
dar man arbetar under relativt ogynnsamma förhållanden. Skulle skörden
i dessa områden sia fel, är det ju rimligt, att det finns ett visst belopp
11 Kungl. Maj :ts förfogande för att livsmedelskommissionen skall kunna
anpassa mjolkpnset pa ett tillbörligt sätt.

Sedan få vi icke glömma en annan sak. Mjölkproduktionen i sin helhet kan
okas sa att det om man foijer de föreslagna linjerna, kan hända, att det icke
ens blir 3.3 miljoner kronor över. Skall man då giva extra tillägg till mjölkpriset
i de områden, där skörden varit dålig, får man, örn man följer reservanternas
väg, taga av vad alla betrakta såsom en del av mjölkpriset, nämligen
prisutjämningsbidraget, vilket infördes för att man icke skulle behöva
belasta konsumenterna vare sig med 1 öre per liter mjölk eller 25 öre per
ff ■■■ , nna anlednin? förefaller utskottets ståndpunkt riktigare. Det

a • sorn utskottet säger, att om undersökningarna ytterligare

ge vid handen, att man kan tillämpa ett annat beräkningssystem så skall
man naturligtvis gora det, men —- det är jag angelägen att framhålla — man

Lördagen den 19 juni 1943 f. m.

Nr 25.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
skall då icke använda beloppet, så att det blir sa liten marginal kvar som
det skulle bli enligt reservanternas förslag. Man bör naturligtvis välja det
system, som kan anses vara det bästa. Ingenting bör få sta hindrande i vägen,
när det gäller att pröva, örn ett tekniskt system är lämpligare än ett annat

Herr Österström talade örn att det invänts, att det skulle vara mycket besvärligt
att åstadkomma en årsutjämning. Såväl livsmedelskommissionen som
utskottet har ju sagt, att man bör tillämpa en årsutjämning, örn det låter sig
göra, men det kostar mellan 2 miljoner kronor och 3 miljoner kronor. Jag
frågade i går ordföranden i livsmedelskommissionen, och han förklarade, att.
man naturligtvis kunde företaga en utjämning på öret, men de tabeller, »lathundar»,
som finge lov att tryckas och skickas ut till mejerierna, bleve mycket
stora, även örn man nöjde sig med ojämnheter pa 5 kronor. Skulle^ riksdagen
vilja gå ännu längre och genomföra fullständig utjämning, sa. får
det väl sättas ut i tabellerna på vems tillskyndan de upprättats och gjorts
så vidlyftiga, att de blivit verkliga labyrinter.

Jag begärde ordet för att på ett så tidigt stadium som möjligt säga herr
Österström, att det verkar så, att örn lantarbetarna få sin berättigade del av
vad jordbruksproduktionen ger, så få småbrukare och småbönder ökade inkomster
genom att de få högre ersättning för utfört arbete. Tjugosjumannakommittén
är för närvarande sysselsatt med att undersöka, huruvida kalkylerna
äro riktiga eller icke.

Herr andre vice talmannen Österström: Herr talman! Jag måste säga herr
statsrådet, att jag är en aning förbluffad över den smula av_ irritation, som
jag spårade i inledningen till statsrådets anförande. Herr statsrådet förmodade,
att jag icke anat sammanhanget, när det gällde jordbruksarbetarna. Det är
möjligt, att herr Österström uttrycker sig mycket otydligt, när han talar, men
lian hade nu den åsikten, att uttrycket jordbruksarbetare är, jag säger icke illa
valt, men dock så pass egendomligt valt, att det var angeläget, att man klarade
ut, huruvida utskottet till gruppen jordbruksarbetare räknade småbönder och
småbrukare. Under den förutsättningen godkände herr Österström alla uttalanden
och hade ingen invändning att göra. Såvitt herr Österström nu förstår, har
statsrådet förklarat, att man i detta sammanhang i gruppen jordbruksarbetare
räknar in småbönder och småbrukare, och da är saken klar, herr Österström är
nöjd med statsrådets förklaring å utskottets vägnar.

Herr Gustafson i Vimmerby: Herr talman! Den nu^föreliggande jordbrukspropositionen
liksom också det föreliggande utskottsutlatandet bjuder, pa en avvikelse
från vad vi under de senaste arén varit vana vid att finna i jordbrukspropositioner
och utskottsutlåtanden. Detta sammanhänger med den . omständigheten,
att man innevarande vår gått in för att verkställa prissättningen på
jordbrukets produkter redan före vårsåddens början. I och med att så har
blivit fallet, så bär ju också propositionen kommit att huvudsakligen syssla
med de regleringsanordningar i olika hänseenden, som måste till. för att man
skall kunna fullfölja den prissättning, som Kungl. Majit redan tidigare fattat
beslut örn. Jordbruksutskottet har ju också i allt väsentligt tillstyrkt den kungl,
propositionen, och med hänsyn till dessa förhallanden skulle det mahända icke
finnas anledning att fördjupa sig i detaljer. Jag skall därför inskränka mig till
att med några få ord beröra ett par saker. o

Svenska spannmålsbolaget har föreslagit, att man i höst skulle i fråga örn
brödspannmål och korn återgå till systemet med prisorter. Departementschefen
har också tagit upp detta förslag i propositionen, ehuru departementschefen
har behandlat förslaget på ett sätt, som jag måste uttala min stora tillfreds -

Nr 25.

Lördagen den 19 juni 1943 f. m.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
stagelse med. Hade det varit på det sättet, att ett återinförande av systemet
med pnsorter skulle skett i den mycket begränsade omfattning i fråga örn antalet
prisorter, sorn spannmålsbolagets förslag innebär, så måste jag säga, att
jag för min del skulle ha hyst mycket stor oro inför återinförandet av detta
system, i) ölj den ° skulle otvivelaktigt lia blivit, att inom de områden, där man
endast har ett fåtal pnsorter med ty åtföljande långa avstånd för de jordbrukare,
som bo långt bort ifrån prisorterna, skulle dessa jordbrukare ha fått taga
pa sig betydande omkostnader för att frakta fram brödspannmålen till prisorterna.
Nu har emellertid departementschefen gjort ett uttalande örn att det
är nödvändigt att tillse, att prisortssystemet anordnas på ett sådant sätt att
jordbrukarna icke oskäligt betungas i fråga örn fraktkostnader för spannmålen.
Herr Werner i Höjen med flera har väckt en motion, där man understrukit
nödvändigheten härav, och utskottet har ju också för sin del mycket
starkt understrukit önskvärdheten av att all möjlig hänsyn tages till vad som
i^det fallet har anförts såväl av departementschefen som i motionen. Jag tilllåter
mig också att ifrån denna plats uttala den förhoppningen, att det skall
visa sig möjligt att återinföra prisortssystemet på ett sådant sätt, att de olägenheter,
som statsrådet själv befarat skulle kunna uppstå, icke skola inträffa.

Det är ytterligare en sak, som jag skall tillåta mig att beröra i detta sammanhang,
nämligen frågan örn producentbidraget. Livsmedelskommissionen har
ju till Kungl. Majit lagt fram förslag till en i viss mån förändrad användning
av de medel, som hittills tagits i anspråk för utbetalande av producentbidrag.
Departementschefen har ju också i propositionen upptagit detta livsmedelskommissionens
förslag. Jag°vill för min del säga, att det är en mycket erkännansvärd
åtgärd, att man pa detta sätt söker skapa en ordning, som i något större
grad än hittills söker att tillgodose det mindre jordbrukets utövare i ekonomiskt
hänseende.

. Den mängd av motioner med olika slags yrkanden, som har väckts närmast
i anslutning till Hagan örn producentbidragets användning, visar ju också det
storn intresse, som från skilda håll knyter sig till just denna fråga.

Emellertid skulle jag för min del vilja säga, att det är en mycket besvärlig
sak, aven dar den allra bästa vilja finnes, att kunna få fram ett sådant system
för producentbidraget, att man kan skipa fullständig rättvisa åt alla håll Det
ar oandligt svårt att göra detta. Jag tror ej, att man går för långt, örn man
sager, att varken propositionen eller någon av de framförda motionerna i ämnet
kan göra anspråk på att deras förslag icke skulle kunna göras till föremål
tor någon som helst erinran.

Jag kan ju för min del säga, att ehuru jag har varit mycket intresserad för
att en omlagpnng skulle komma till stånd i fråga örn producentbidragen, som
toge sikte pa att man skulle kunna i ytterligare omfattning hjälpa just de
mindre jordbrukarna har jag dock i utskottet känt någon tvekan, när det gällt
att pa satt utskottet här förordar slutgiltigt överlämna denna fråga till Kungl.
Maj .ts avgörande. Jag har känt denna tvekan huvudsakligen därför att iag
mast saga mig, att när det ej varit möjligt för utskottet att ena oss örn ett antagbart
förslag, sa ar det sannerligen ingen lätt uppgift, som man i detta fall
lagger pa Kungl. Maj:ts axlar. Jag rent av förutser, att hur man än från
Kungl. Majlis sida kommer att bemöda sig i just detta ämne, kommer man

fastställesfran ^ ^ ^ annat ka 1 rikta erinringar mot det system, som till slut

Jag tror dock, att man i viss mån i jordbruksutskottets utlåtande har givit
som kaaske 2öra det lättar® för Kungl. Majit att slutgiltigt
fastställa formerna for dessa producentbidrag. Utskottet har nämligen i ett

Lördagen deri t9 juni 194Ö f. in. Nr 25. 65

Pri sregler ande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
par meningar gjort vissa uttalanden om vad som i detta fall bör beaktas. Den
ena aaken, som jag vill mycket starkt understryka önskvärdheten av att man
tar under övervägande, är att vid årets slut göra en efterreglering, som skulle
i många fall giva åt de mindre jordbrukarna en något bättre ställning i fråga
örn producentbidragens utnyttjande än därest icke efterreglering ägde rum.

Det är riktigt som det sagts, att en sådan efterreglering stöter på stora svårigheter,
men det förhåller sig på det sättet, att sedan livsmedelskommissionen
avlämnat sitt förslag och propositionen skrevs har man ju genom de ytterligare
överväganden och utredningar, som skett inom livsmedelskommissionen, kommit
underfund med, att man skulle kunna göra upp tabeller, som icke behövde
bli alltför omfattande och som möjliggjorde att man vid mejeriföretagen skulle
kunna verkställa en sådan där efterjustering vid årets slut.

Jag kan alltså, ehuru, som jag nämnde, jag hyser en viss tvekan på denna
punkt, ansluta mig till vad utskottet anfört i fråga om producentbidragen. Jag
gör det så mycket hellre som även jag för min del måste giva uttryck åt önskemålet
att man, hur man än ordnar med dessa producentbidrag, dock försöker
att ställa det på det sättet, att man av dessa medel får över ett icke alltför ringa
belopp, som kan användas till särskild prisdifferentiering inom sådana orter,
där måhända svag skörd och sämre produktions förutsättningar nödvändiggöra,
att man genom extra anordningar bispringer de mindre jordbrukarna.

Med detta skall jag lämna dessa båda frågor, som jag något sökt beröra,
och jag skall tillåta mig att yttra några ord örn en annan sak.

Redan vid riksdagens början väckte man från vårt partis sida motioner i
kamrarna, där man hemställde, att riksdagen skulle uttala, att vid fastställandet
av direktiven för prissättningen på jordbruksprodukter inkomsten för jordbrukarna
måtte räknas så, att timlönen för den inom jordbruket sysselsatta
arbetskraften kunde höjas till samma nivå, som gällde för grovarbetare på
landsbygden. När man från vårt håll förde fram dessa motioner, var det
huvudsakligen två skäl, som voro vägledande. Det ena skälet var, att man redan
ur rättvisesynpunkt måste säga sig, att vi måste oavvisligen söka komma
fram till en sådan löneställning för den i jordbruket sysselsatta arbetskraften,
att denna i inkomsthänseende och i levnadsstandardhänseende kunde tåla en
jämförelse med andra medborgargrupper i detta land.

Det är nog för kammarens ledamöter mer än väl känt, att redan om man väljer
jämförelsen jordbruksarbetare kontra industriarbetare och andra arbetargrupper
är det ett betydande svalg befäst mellan dessa bada, grupper i inkomsthänseende.
Örn jag icke minnes alldeles fel uppgick ju löneläget under
året närmast före krigsutbrottet för industriarbetare till något sådant som i
genomsnitt 1 krona 42 öre per timme, dock att i den lägsta dyrortsgruppen denna
timförtjänst för industriarbetare utgjorde omkring 1 krona 18 öre per timme.
Vid denna tidpunkt lågo jordbruksarbetarnas löner ungefär vid 66 ä 67 öre
per timme. Sedan dess har ju en förbättring ägt rum i fråga örn lönerna såväl
för jordbruks- som industriarbetare. Man räknar med att timlönen för industriarbetare
i genomsnitt stigit med 33 öre sedan krigsutbrottet, medan lantarbetarnas
lön per timme har stigit med ungefär 32 öre. Alltså har stegringen i
lantarbetarnas löner sedan krigsutbrottet varit något mindre äu stegringen för
industriarbetarna.

Om man då ser på ilen betydande skillnad i lönehänseende, som föreligger
mellan håda dessa grupper i vad det gäller själva grundlönerna före kriget,
måste man konstatera, att den inom jordbruket sysselsatta. arbetskraften i
nuvarande läge intager en mycket pressad ställning ekonomiskt sett.. Alltså
synes det ur rättvisans synpunkt vara påkallat, att man far cn ändring till
.stånd i det av mig nu .berörda hänseendet.

Andra kammarens protokoll IOJiS. Nr 25. b

Nr 25.

Lördagen den 19 juni 1943 f. ra.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)

Men .det finnes också ett annat skäl, sorni i detta nu i alldeles särskild grad
påkallar, att en sådan förändring kommer till stånd. Det Ilar ju visat sig under
de senaste åren, och den saken har accentuerats1 i alldeles särskilt hög grad
under innevarande vår och sommar, att det är mycket svårt för jordbruket att
skaffa sig arbetskraft till de s. k. avtalsenliga lönerna. Det är för övrigt
mycket begripligt, att så måste vara fallet. Det är ju ingen svårighet för arbetare
ute på landsbygden att i detta nu söka sig ut i exempelvis skogsarbete
och torvtäkt och dylikt och där få löneinkomster som väsentligt överstiga dem
som jordbruket för närvarande betalar och kan betala.

Med hänsyn till det försörjningsläge, som nu råder i landet, menar jag, att
det är mer än annars nödvändigt att man, med beaktande av vad det nuvarande
försörjningsläget kräver, också säger sig, att något behöver göras för
att bringa den i jordbruket sysselsatta arbetskraften upp i ett bättre löneoch
inkomstläge. Gör man ej det, befarar jag att den utveckling till avfolkning
av landsbygden, som i forcerad takt ägt rum under senare åren, kommer
att bland annat få det uttrycket, att jordbruket icke kan fylla den uppgift
i fråga örn tillgodoseendet av folkförsörjningen, som vi nu alla vänta och
räkna med att jordbruket i mån av möjligheter skall söka fylla.

Nå, hur har man nu inom jordbruksutskottet tagit ståndpunkt till denna
motion? Jag skall gärna erkänna, att man i utskottets motivering här har
gjort ett par mycket välvilliga uttalanden. Man säger, att utskottet utgår
ifrån, att lönerna för den inom jordbruket sysselsatta arbetskraften böra höjas
till samma nivå som gäller för grovarbetare på landsbygden. Man säger också,
att utskottet har uppmärksammat de stora svårigheter, som föreligga för
jordbruket att i nuvarande läge skaffa erforderlig arbetskraft till avtalsenliga
löner, och man uttalar förhoppningen örn att man snarast möjligt skall
kunna bringa jordbruksarbetarnas levnadsstandard i nivå med andra jämförliga
folkgruppers.

Ja, så långt är utskottets utlåtande gott och väl, och jag kan helt instämma
i detsamma. Dock har utskottet där skjutit in en mening, som jag för min
del icke utan vidare kunnat låta stå oemotsagd. Utskottet säger nämligen,
att »med _ hänsyn till det beslutade prisstoppet lärer det emellertid knappast
vara möjligt att i nuvarande läge genomföra en sådan lönereglering». I den
särskilda reservation, som jag tillåtit mig knyta till jordbruksutskottets utlåtande,
har jag tagit upp denna sak och uttalat, att jag anser, att det rådande
pris- och lönestoppet ej bör utgöra ett avgörande hinder för att man redan i
nuvarande läge vidtar sådana anordningar, som möjliggöra en förbättrad löneställning
för den i jordbruket sysselsatta arbetskraften.

Herr andre vice talmannen gjorde i detta sammanhang en fråga. Han sade.
att det skulle för honom vara av stort intresse örn han kunde få svar på
vad jag i min reservation menat med uttrycket »i nuvarande läge». Jag skulle
vilja säga herr andre vice talmannen, att detta uttryck »i nuvarande läge»
har jag ställt i motsatsställning till utskottets uttalande då utskottet uttalat
»att det med hänsyn till nu rådande prisstopp icke lär vara möjligt att för
närvarande åstadkomma en förändring». Jag kan också säga, att jag har ju
för min del varit fullt medveten om att det icke var möjligt att redan i år
komma till en sådan beräkning av jordbrukets inkomster, som skulle möjliggöra
den löneökning, varom jag här talat, eftersom prissättningen för året
ju redan är verkställd. Men jag har räknat med att det uttalande, som gjorts
av jordbruksutskottet och i min reservation, skulle bli vägledande för det
fortsatta arbetet, när det gäller att utarbeta bestämmelserna för prissättningen
på jordbrukets produkter i fortsättningen.

Herr talman, jag skall med hänsyn till den långt framskridna tiden nu

Lördagen den 19 juni 1943 f. m.

Nr 25.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
sluta med att yrka bifall till utskottets hemställan, varvid jag dock i fråga
om motiveringen yrkar bifall till den reservation, som jag bär fogat vid utskottets
utlåtande.

Som tiden nu var långt framskriden och flera talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag av herr talmannen att uppskjuta
den fortsatta behandlingen av förevarande ärende ävensom av övriga ärenden
på föredragningslistan till kl. 7.30 e. m., då enligt utfärdat anslag detta plenum
komme att fortsättas.

§ 15.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från första särskilda utskottet:

nr 319, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående organisationen
av försvars väsendets centrala förvaltning jämte i ämnet väckta motioner;

nr 320, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående centralisering
av underhållstjänsten i fråga örn intendenturmateriel m. m. jämte i ämnet väckta
motioner; och

nr 321, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående vissa avlönings
- m. fl. anslag under riksstatens fjärde huvudtitel för budgetåret 1943/
44 jämte i ämnet väckta motioner; samt

från första lagutskottet:

nr 332, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
fortsatt giltighet ''av lagen den 14 juni 1940 (nr 503) angående upplösning av
vissa sammanslutningar m. m.; och •

nr 333, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 9 § lagen den 23 oktober 1914 (nr 325) örn krigsdomstolar
och rättegången därstädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.47 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Nr 25.

Lördagen den 19 juni 1943 e. m.

Lördagen den 19 juni.

Kl. 7.30 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen påbörjade sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr andre vice talmannen.

§ 1.

Prisregle- Herr andre vice talmannen anmälde till fortsatt handläggning jordbruksut^l^mdbrutetHfottets
utlåtande, nr 54, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
^område m. rn. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m. jämte i ämnet väckta mo(Forts.
) tioner; och lämnades därvid enligt förut skedd anteckning ordet till

Herr Carlström, som anförde: Under förra årets valstrid framhöll jag i
ett politiskt anförande rörande jordbruksproduktspriserna, att dessa problem
kämpade vi inte så mycket örn i kamrarna numera, ty det hade blivit så under
senare åren, att dessa frågor behandlades i olika instanser innan de kommo
fram till Kungl. Majit, och sedan hade departementschefen att i sin proposition
begära diverse fullmakter på det ena eller andra avsnittet, och dessa fingo
vi i regel i utskottet och kamrarna godkänna. En kamrat från riksdagen, som
hörde på mitt föredrag, kände sig tydligen en smula generad över att riksdagen
inte längre skulle ha något att säga till örn, eller att de olika partierna i kamrarna
inte skulle kunna göra sig tillräckligt gällande vid behandlingen av
jordbrukets angelägenheter. När min kamrat något senare fick ordet läste han
upp en del motioner och yrkanden, som från hans partis sida hade framställts.
Med dessa exempel ville han visa, att de olika partierna i alla fall kunna gripa
in och få sina anspråk tillgodosedda vid frågornas avgörande.

Jag tror emellertid, att det under de sista åren gått till på det sätt som jag
skildrat, nämligen att departementschefen kommit fram med fullmaktsförslag,
som vi i huvudsak fått godkänna. Detta stillsamma förfaringssätt tycker jag
är ganska bra, ty det ger inte så mycket, örn man i kamrarna med näbbar
och klor söker föra fram skilda meningar och sedan under valstriderna ute
i bygderna skall tala om hur duktig man var på sitt håll varit. Kan man
alltså komma fram till lika goda resultat på de vägar, som vi under senare
åren varit inne på, så är det kanske lika bra som att sätta i gång med stora
debatter om dessa ting i kamrarna.

Då jag studerade utskottets utlåtande och kom fram till herr Gustafsons i
Vimmerby reservation fick jag emellertid en känsla av, att han liksom den av
mig omnämnde riksdagsmannen tyckte, att har man knåpat ihop en bra motion
och ställt vissa yrkanden i den, så har man inte råd att låta den gå till
spillo, utan då måste man även i kamrarna — örn det också kommer som jästen
efter brödet i ugnen — framhålla motionens synpunkter. Det var egentligen
med anledning av denna reservation som jag kom att begära ordet. Jag har
visserligen inte deltagit i behandlingen av denna fråga i utskottet — där deltogo
yngre krafter från vårt håll — men jag kan dock inte låta bli att göra en
del erinringar härvidlag; men innan jag gör det skall jag endast i förbigående

Lördagen (Ion 19 juni 1943 e. lii. Nr 25. G9

Pris-reglerande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
säga några ord om utskottets förslag och den reservation, som avgivits av herrar
Näslund och Svensson i Ljungskile.

Herr Svensson kommer säkerligen att ganska utförligt behandla sin reservation
här i kväll, så, jag skall inte uppehålla mig länge vid den. Herr jordbruksministern
uppträdde redan på ett tidigt stadium av debatten och deklarerade,
att i fråga örn stödet åt det mindre jordbruket hade han för sin del försökt
att komma fram på vägar, som voro minst lika goda som reservanternas.
Jag medger, att departementschefen har sökt att för vissa kategorier förbättra
producentbidraget, men jag vill i alla fall erinra örn att då det gäller kostnaderna
ha dessa knappats ner från med nuvarande system 44 miljoner kronor
till 31.7 miljoner kronor, som föreslås i den kungl, propositionen. Man har där
sparat 12.3 miljoner kronor. Jag tycker nästan att det hade varit rimligt, örn
departementschefen låtit de mindre jordbrukarna få behålla de 44 miljonerna
i form av producentbidrag obeskurna. Jag är gärna med på att det är riktigt
att man nu försökt att sänka eller ta bort detta producentbidrag för de större
jordbrukarna och på så sätt få mera över till de mindre. Men då borde också
de mindre jordbrukarna ha fått det som på detta sätt inbesparades. Jag förstår
att det är finansiella skäl, som förestavat departementschefens inställning härvidlag,
och jag vill inte förneka, att på vissa punkter innebär det förslag, som
han har framlagt, en förbättring, men eftersom nu detta producentbidrag praktiskt
taget varit den enda extra hjälp man kunnat ge åt det mindre jordbruket
under dessa år, så hade det varit angeläget att erhålla dessa pengar åt dem.
De penningar som sedan behövas för andra här skisserade ändamål kunde tagits
från något annat håll, t. ex. från det s. k. allmänna utjämningsbidraget.

Det är emellertid ganska glädjande, att intresset för det mindre jordbruket
har växt sig starkare år från år, och att man nu, som herr Gustafson konstaterade,
från skilda håll intresserar sig för detta producentbidrag. Så bär inte
alltid varit förhållandet. Jag erinrar mig att i början, då vi försökte få fram
detta bidrag åt det, mindre jordbruket, möttes det med ganska stor ''kallsinnighet
från olika håll, och man ansåg, att man inte gärna borde gå in för dylika
differentieringar, utan att man borde betrakta det mindre jordbrukets
stödåtgärder som enbart en social angelägenhet. Jag tror emellertid, att den
väg vi kommit in på och nu ämna fortsätta på kanske är den. som de mindre
jordbrukarna bäst förlika sig med. De vilja hellre ha detta bidrag än få sociala
understöd på andra sätt.

Jag skall emellertid inte uppehålla mig längre vid den här saken, utan
komma tillbaka till herr Gustafsons i Vimmerby reservation. Där står i början:
»I de likalydande motionerna I: 190 och 11:274 har utom annat yrkats,
att riksdagen skulle uttala, att vid fastställandet av direktiven för prissättningen
på jordbrukets produkter» skulle man se till, att jordbruksarbetarna
skulle få en bättre löne,ställning eller, som det heter, en timpenning som vore
jämförlig med grovarbetarnas ute på landsbygden. I sitt före middagspausen
hållna anförande jämställde departementschefen dessa lantbruksarbetare med
de mindre jordbrukarna och sade, att får den ena parten det bättre ställt i
lönehänseende får den andra det också, ty örn nian höjer jordbrukets produktpriser
och det blir möjligt för arbetsgivarna att betala högre löner,., sa få
även de små jordbrukarna det bättre ställt. I det fallet år jag^ också ense
med motionärerna och reservanterna. Ja, det är klart att i den mån man kan
komma fram på ilen vägen äro vi jordbrukare överens örn detta. Det äx en
väg, som det är ali anledning att hålla fast vid, ty avfolkningen från jordbruket
är nu ganska bekymmersam. Men jag vill inte påstå, att jordbruksarbetarna
i husbondens kost för närvarande ha så dåliga löneförhållanden, och
jag vill bestämt påstå, att de jordbrukare som skola anställa Jern, örn de

Nr 25.

Lördagen den 19 juni 1943 e. ni.

Prisregler ande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
överhuvud taget kumla få tag i några, inte ha råd att betala dem högre löner.
Månadslönen för en jordbruksarbetare i husbondens kost i min hembygd
är nu 160—190 kronor med allting fritt, och man kan förstå, att vid ett jordbruk
på 30-—35 tunnland, där mor och far äro ensamma eller där barnen äro
mycket små, det är nödvändigt att anställa en dräng och många gånger även
en jungfru. Skall man så ^betala drängen här nämnda månadslön och samtidigt
ge jungfrun en lön på 75—80 kronor i månaden — hon är kanske ändå
inte alls »fulltaka.» sam. man kallar det — så är det praktiskt taget omöjligt
att få det att gå ihop för jordbruk av denna storleksordning. Det är sålunda
uppenbart, att örn jordbruksarbetarnas timpenning skall bli jämförbar med
grovarbetarnas, far man nu ga in för betydligt högre priser på jordbruksprodukterna.
Dessa unga pojkar, som nu inte längre vilja tjäna hos bönderna,
de gå och arbeta på torvmossarna eller gå i skogsarbete och tjäna 12—15—18
kronor örn dagen; och den lönen kan inte en jordbrukare med ett jordbruk av
nämnda storleksordning komma ut med. Problemet är alltså under nuvarande
förhållanden ganska, komplicerat. Man kan säga, att det är ett krigs- eller
kristidsproblem.

Men nu gar jag tillbaka till reservationen. Pa samma gång som man här sagt,
att man vid fastställandet av direktiven för prissättningen på jordbrukets produkter
skulle framhålla dessa synpunkter, så heter det längre fram, att »det
av regeringen beslutade prisstoppet synes icke böra utgöra avgörande hinder
för att den i jordbruket sysselsatta arbetskraften i lönehänseende redan i nuvarande
läge beredes en bättre ställning». Ja, det är just på den punkten som
det stora frågetecknet inställer sig. Örn man inom 27-mannakommittén — där
herr Gustafson själv suttit — inom livsmedelskommissionens råd och inom
de olika instanserna har gatt in för att skissera upp de linjer, efter vilka
jordbrukets löneförhållanden skola fastställas, så är det naturligtvis litet besvärligt
att komma och säga, att man redan i »nuvarande läge» skall bereda
dessa arbetare, inklusive jordbrukare och småbrukare, bättre ställning. Herr
Gustafson medgav ju också i sitt anförande, att han för sin del hade klart
för sig, att man inte nu kunde göra så mycket åt saken. Han ville ställa detta
yrkande emot det att prisstoppet skulle bli avgörande för örn man kunde gå
längre. Han ville vidare påpeka, att vad han nu rekommenderade borde vara
liksom en hänvisning till vad man skulle göra i det fortsatta arbetet på detta
område. Ja, det kanske är bra att nian är så framsynt, att man redan börjar
planera för nästa års jordbruksproduktpriser. Men jag skulle tro, att var och en
som läser den här reservationen i alla fall har en stark känsla av att skall det
vara någon mening med densamma skulle det vara den, att departementschefen
inte skulle ta hänsyn till prisstoppet eller de överenskommelser som äro georda
utan bär gå in för att höja jordbruksprodukternas priser, så att lantarbetarna
och smabrukarna skulle få en förbättrad ställning. Min mening är, att en sådan
inställning till problemet egentligen inte kail ha någon praktisk betydelse,
när man samtidigt säger, att nu kunna vi ingenting göra, men vi ha ändå velat
framhålla detta för att vi tro, att det skall göra en viss nytta. På vilket
område den nyttan är avsedd att komma till synes vill jag inte uttala mig om.
Jag tror att det är bra örn vi, när det gäller dessa frågor, från alla håll försöka
att sätta oss in i de praktiska svårigheter som föreligga, då det gäller att
på det ena eller andra området komma längre än vad dessa olika instanser och
Kungl. Maj :t föreslagit. I stort sett har man inom utskottet måst resignera
inför direktiven och departementschefens fullmaktsbegäran. Det är sålunda
påtagligt, att för detta regleringsår kan man inte vänta sig några andra riktlinjer
än dem som här skisserats. Man kan naturligtvis för dep skull i vissa
detaljer peka på sådana praktiska åtgärder, som i och för sig inte skulle rasera

Lördagen den 19 juni 1943 e. ra.

Nr 25.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
vare sig prisstoppet eller uppläggningen i övrigt. Därvidlag ha vi i vår motion,
som jag endast flyktigt berört, gått in för att åt det mindre jordbruket ge en
större chans då det gäller producentbidraget.

Det är med anledning av detta som jag, herr talman, ber att fa yrka bifall
till den av herrar Näslund och Svensson i Ljungskile avgivna reservationen.

Herr Gustafson i Vimmerby erhöll på begäran ordet för kort genmäle och
yttrade: Jag lyssnade med stört intresse till vad herr Carlström skulle ha att
säga rörande den reservation, som jag har avgivit. Av vad han sade tycktes
det i varje fall mellan raderna framgå, att därest man haft några önskemal i
den riktning som jag gjort mig till tolk för, så borde man enligt hans åsikt ha
låtit dessa komma till uttryck i 27-mannakommittén, där jag också är ledamot.
På detta vill jag bara svara, att det torde vara även herr Carlström bekant,
att 27-mannakommittén bland andra uppgifter även har den att uppgöra en
prognos över jordbrukets kostnader och inkomster, men att den enligt sina
direktiv icke har till uppgift att avge förslag rörande prissättningen på jordbrukets
produkter. Detta är en uppgift, som livsmedelskommissionen har sig

ålagd att fullgöra. „ ,

Av vad herr Carlström i övrigt anförde syntes med all tydlighet framgå,
att herr Carlström liksom jag inte är främmande för de stora svårigheter,
som en stor del av svenskt jordbruk just nu kämpar med när det gäller att
anskaffa arbetskraft till avtalsenliga löner, eller låt oss säga till löner som
stå i rimlig proportion till jordbrukets inkomster. Därest herr Carlström verkligen
är intresserad av att man i det hänseendet skall kunna åstadkomma en
förändring för jordbruket, så funnes det en möjlighet för herr Carlström
och andra här i kammaren att föra fram denna fråga från diskussionsplanet
till ett sådant plan, där ett riksdagens uttalande kan ge de
myndigheter, som ha att ordna våra prisfrågor, anledning att ta ad notam vad
riksdagen i det faller uttalar. Detta skulle kunna förverkligas genom att kammaren
gjorde till sitt uttalande det jag har gjort i reservationen, nämligen att
vi till kommande år borde få att räkna med en sadan prissättning pa jordbrukets
produkter, som möjliggjorde en högre lönesättning.

Herr Carlström, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort genmäle, anförde:
Jag ber örn ursäkt, men jag trodde, att herr Gustafson i vimmerby
hade den inställningen, att örn han ville göra något för lantarbetarna och smabrukarna
under det här regleringsåret, skulle han komma fram med de praktiska
möjligheterna i detta utskottsutlåtande. Att uttala en from önskan och
säga, att jag vet väl, att detta inte kan effektueras, det ger ju ingenting at
vare sig småbrukarna eller andra, som arbeta på detta område.

Jag menar sålunda, att när man hela vägen i övrigt har gått in för att följa
Kungl. Majlis förslag, och örn man är på det klara med att här finnas inga
möjligheter för året att få fram några förändringar, då är detta ju en ratt
stor »framsynthet» för nästa år, som jag beundrar herr Gustafson tor att
redan nu vilja ådagalägga.

Herr Gustafson i Vimmerby erhöll på begäran ånyo ordet för kort genmäle
och yttrade: .Tåg måste säga herr Carlström^ att vi borde båda tva ha
klart för oss, att i och med att prissättningen för året de facto är ''skedd vore
det ett slag i tomma luften att nu komma och påkalla, en ändring i fråga om
prissättningen på årets jordbruksprodukter. Något sådant har jag inte velat
tillåta mig, men jag har däremot velat uttala ett observandum för framtiden.

Nr 25.

Lördagen den 19 juni 1943 e. m.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)

Herr Carlström, som jämväl på begäran ånyo erhöll ordet för kort genmäle,
anförde: Da är det bara de där raderna i herr Gustafsons reservation,
som tala om »det nuvarande läget», som jag inte kan begripa.

Vidare yttrade:

Herr Andersson i Löbbo: Herr talman! Vid behandlingen av propositionen
om prisreglerande åtgärder på jordbrukets område har det inom jordbruksutskottet
i stort sett ratt enighet beträffande de grundläggande principerna.
När utskottet sorn bekant är sammansatt av representanter för samtliga de
fyra samverkande regeringspartierna, kan det åtminstone tänkas stöta på
svårigheter att åstadkomma ett enigt utlåtande beträffande de allmänna principerna.
I överensstämmelse med den tankegång, som herr Carlström nyss
skisserade, da lian sade, att det alltid varit utskottet angeläget att bortse ifrån
rent partipolitiska synpunkter och i stället anlägga rent sakliga sådana, har
jordbruksutskottet handlat även i år.

Inom utskottet tillsattes en delegation, som fick i uppdrag att tillsammans
med sekretariatet söka åstadkomma en motivering, som eventuellt kunde ena
utskottets ledamöter. Delegationen bestod av utskottets ordförande bondeförbull
da ren Tjällgren, lantbruksförbundets ordförande högermannen Liedberg,
ledamot av denna kammare, smabrukarnas framstående talesman herr Svensso*1
i Ljungskile, folkpartist, samt undertecknad. Delegationen gjorde ett försök
och lyckades åstadkomma enighet beträffande de allmänna principerna.
Jag. erinrar örn att beträffande dessa allmänna principer har herr Svensson
i Ljungskile inte anfört någon fran utskottets majoritet avvikande mening.
Endast på en punkt kunde full enighet icke uppnås, och det var i en fråga,
som redan under debatten av flera talare berörts, nämligen herr Gustafsons
i Vimmerby önskan att få ett mera markerat uttalande för ökade löneförmåner
åt lantarbetarna.

I det sammanhanget kanske jag får göra en liten randanmärkning till
herr Carlströms anförande. Herr Carlström talade örn timpenning för jordbruksarbetarna,
och motionerna tala örn timpenning, men utskottet har inte
uttalat sig örn timpenningen utan örn jordbruksarbetarnas reallöner. Man får
nämligen inte jämföra timpenningen mellan olika arbetargrupper, därför att
en säsonganställd arbetare, som alltså inte har arbete hela året, kan givetvis
inte vara belåten med den timpenning, som en helårsanställd ''arbetare har.
Detta behöver inte, och är heller inte avsett att vara, någon replik till herr
Carlström. Jag tror, att han i det fallet fullt delar min uppfattning, att utskottets
uttalande i denna del inte är ämnat att vara något uttalande örn
vare sig timpenning eller dagspenning utan endast avser ett ställningstagande
till lantarbetarnas reallöner, jämförda med andra befolkningsgruppers.

Herr Gustafsons reservation har redan utförligt diskuterats, varför jag kan
inskränka mig till en kort anmärkning rörande den. I reservationen säges
ingenting örn produktprissättningen. Man vet alltså inte med bestämdhet huruvida
herr Gustafson vill förbättra jordbrukarnas ställning med eller utan
prisstegring på produkterna. Det förstnämnda sättet kan nog bli rätt besvärligt.
Jag tror .knappast det är en framkomlig väg, såvida man inte vill använda
subventionsformen; da är det en annan sak, då kanske metoden kail
vara användbar. Av herr Gustafsons yttrande dels i hans första anförande
och dels i hans replikanförande tror jag mig dock ha funnit, att han vill
ga den senare vägen, nämligen att na målet genom en höjning av produktpriserna,
ehuru han nu nöjer sig med att rekommendera detta först till nästa
ar.

Lördagen den 19 juni 1943 e. m.

Nr 25.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)

Hur nu detta skall kunna ske, att höja produktpriserna samtidigt som, enligt
vad reservanten gör gällande, det av regeringen beslutade prisstoppet inte
på något sätt utgör avgörande hinder häremot, det har jag för min del rätt
svårt att förstå. Jag undrar verkligen, om inte herr Gustafson på ett försiktigt
sätt kringgick den kanske något besvärande fråga i detta avseende, som
ställdes av andre vice talmannen.

Herr andre vice talmannen ställde även en annan fråga, nämligen huruvida
jordbruksutskottets uttalande på sidan 22 gällde enbart de löneanställda jordbrukarna
eller också de arbetande jordbrukarna och deras familjemedlemmar.
Efter departementschefens svar på den frågan förklarade sig herr andre vice
talmannen belåten, då han beträffande prissättningen vid beräknandet av inkomster
och kostnader för jordbruket fick veta, att örn jordbruket tillföres exempelvis
100 miljoner kronor i ökad löneinkomst, så gå av dessa 100 miljoner
omkring 66 miljoner kronor till jordbrukarna och deras familjemedlemmar och
enbart 34 miljoner kronor till lönearbetarna.

Jag hade inte tänkt ta upp den frågan alls här, örn inte herr andre vice talmannen
samtidigt gjort gällande, att begreppet jordbruksarbetare var ett egendomligt
uttryck såsom utskottet använde det. Jag ber att få erinra örn att
uttrycket har tillkommit med anledning av två vid början av årets riksdag av
bondeförbundare väckta motioner. I dessa motioner har hemställts, att vid fastställandet
av direktiven för prissättningen på jordbrukets produkter »inkomsterna
för jordbruket måtte beräknas så, att timlönen för den inom jordbruket
sysselsatta arbetskraften kan höjas till samma nivå som gäller för grovarbete
på landsbygden». När då jordbruksutskottet i sitt utlåtande använder uttrycket
jordbruksarbetare, trodde jag, att det inte skulle behövas någon större
lärdom för att förstå, att å ena sidan begreppet »jordbruksarbetare» och å
andra sidan begreppet »inom jordbruket sysselsatt arbetskraft» voro identiska
begrepp.

Örn enigheten inom utskottet, som jag förut nämnde, varit ganska stor beträffande
de allmänna principerna, ha meningarna dock gått något isär när
det gällt vissa detaljspörsmål. Dessa detaljspörsmål kunna uteslutande hänföras
till frågorna örn prisdifferentiering på mjölk och fläsk. Jag finner därför,
herr talman, ingen anledning att i någon vidare utsträckning uppehålla
mig vid de allmänna principerna och inte heller beträffande de detaljspörsmål,
varom enighet rått inom utskottet, utan skall i fortsättningen inskränka mig
till att yttra några ord om de omdiskuterade producentbidragen.

Jag börjar då med producentbidraget för mjölk. Detta bidrag utgår för närvarande
med ett belopp av 3 öre per kilogram för en kvantitet av högst 650
kg per månad eller en årskvantitet av 7,800 kg. En årsreglering sker, avsedd
att medföra att producenter med varierande månadsleveranser inte skola komma
i ogynnsamt läge. Kostnaden är, som förut under debatten har påpekats,
omkring 44 miljoner kronor. Enligt den nu föreliggande propositionen föreslår
Kungl. Maj:!, att det på en grundkvantitet av 200 kg per månad skola
utgå 4 iire per kilogram i producentbidrag. För därefter följande 300 kg utgår
bidraget med 3 öre, för därefter följande 300 kg med 2 öre samt för därefter
ytterligare följande 300 kg med 1 öre, allt per kilogram räknat. Alltså utgår
bidrag efter en fallande skala upp till 1,100 kg per månad. Vid därutöver
större månadsleveranser avvecklas bidraget på det sättet, att en minskning i de
nämnda bidragen sker för varje därutöver följande 300 kg. Vid en månadsleverans
av 3,200 kg bortfaller den sista delen av bidraget. Den förut gällande
årsregleringen föreslås slopad. Som motiv härför anföres, att behovet av
årsreglering inte är lika stort efter den teknisk;!, uppläggning, som Kungl,
Maj:! föreslår, som behovet varit med förut gällande system.

Nr 25.

Lördagen den 19 juni 1943 e. ra.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)

Vad innebär då reellt sett Kungl. Maj:ts förslag för de olika producentgrupperna?
Jo, det innebär någon förbättring för de smärre leverantörerna,
de som ha högst 1,575 kg per månad, större leverantörer få någon försämring,
och leverantörer med över 3,200 kg per månad mista hela producentbidraget.
Den maximalt största förbättring, som mjölkproducent enligt propositionen
kan få, uppgår till 78 kronor per år räknat. Förslaget innebär en besparing av
totalt 12,300,000 kronor. — I det sammanhanget kanske jag får göra ytterligare
en liten randanmärkning till herr Carlströms yttrande, att det hade varit
önskvärt att låta de mindre jordbrukarna behålla de 44 miljoner, som kostnaden
för nuvarande system uppgår till. Jag tror inte man kan uttrycka det riktigt
på det sättet, om man vill uttrycka saken korrekt, ty dessa överskottsmedel
på 12.3 miljoner kronor äro ju inte avsedda att tagas från de mindre jordbrukarna
utan från de större.

Man kan också skriva örn innebörden i Kungl. Majis förslag på ungefär
följande sätt: de stora mjölkproducenterna mista sitt producentbidrag, de
medelstora få ett minskat bidrag, under det att de små producenterna få bibehålla
sitt samt få någon förbättring. De överskottsmedel som uppkomma
äro avsedda att användas för lokala mjölkpristillägg. Dessa särskilda mjölkpristillägg
till främst Norrland och med Norrland jämförbara delar av landet
äro belopp, som säkert i allra största utsträckning komma de mindre
jordbrukarna till godo. Jag tror inte man skall bortse från detta faktum.
Sedan Norrlandsbidragen frånräkna!^ kvarstår ett disponibelt belopp på 8.6
miljoner kronor för annan lokal prisdifferentiering. Detta belopp är avsett
att användas för nya eller oberäknade utgifter för mjölkregleringens upprätthållande.

Nu kanske någon spörjer: Vilka nya eller oberäknade utgifter kunna tänkas
uppkomma? Ja, det kan vara utgifter av skilda slag. Det kan exempelvis
bli en misslyckad skörd på någon ort i landet, och där kan ett lokalt
pristillägg på mjölken vara försvarbart. Jag kan som ett belysande exempel
nämna en uppgift, som lämnades vid jordbruksutskottets behandling av ärendet,
nämligen att det särskilda Norrlandsbidraget under fyra av innevarande
års månader uppgått till 450,000 kronor mera än vad som ursprungligen var
beräknat. Där finns genast ett hål, som på något sätt måste fyllas.

Något referat av de olika motionerna tror jag mig inte i det här sammanhanget
behöva göra. Herr andre vice talmannen har ju för övrigt ingående
redovisat den motion, som ligger till grund för herrar Svenssons i Ljungskile
och Näslunds reservation. Jag skall emellertid nämna några ord örn utskottets
ställningstagande till producentbidraget.

Utskottet har därvidlag för sin del funnit »angeläget, att en sådan omläggning
av producentbidragssystemet genomföres, att mindre jordbrukare
erhålla ett bättre stöd än enligt nuvarande system». Likaså har utskottet funnit
önskvärt, att en sådan »teknisk justering av bidragssystemet genomföres,
att bidrag icke vidare kommer att utgå till större mjölkleverantörer».

Som jag förut sagt komma bidrag inte att utgå till dem som leverera mer
än 3,200 kg per månad, men för att förhindra att större leverantörer med
varierande leveranser eller säsongbetonade sådana skola kunna komma i åtnjutande
av bidrag har Kungl. Maj :t därutöver föreslagit en arealspärr på
40 har. Denna arealspärr finner utskottet kunna sänkas till 25 har. I fortsättningen
erinrar utskottet om att omfattningen av detta stöd sammanhänger
nära med storleken av de medel, som kunna ställas till förfogande för ändamålet.
Som jag förut nämnt kvarstår ett belopp på 8.6 miljoner kronor. Ett
bifall till en del av de motioner, som avgivits i ärendet, skulle medföra, att
hela beloppet bleve förbrukat — beträffande någon av motionerna skulle be -

Lördagen den 19 juni 1943 e. in.

Nr 25.

Prisreglerande åtgärder på iordbrukets område m. m. (Forts.)
loppet inte lia räckt till utan en brist hade uppstått. Då är frågan: hur mycket
skall man våga minska detta belopp på 8.6 miljoner kronor? Utskottet
har för sin del kommit till att det skulle kunna minskas med ett belopp på
i runt tal 3 miljoner kronor, varför därefter till lokala prisdifferentieringar
skulle kvarstå 5.5 miljoner kronor.

Beträffande sättet för den tekniska utformningen av producentbidraget har
utskottet uttalat, att det finns skäl, som tala såväl för Kungl. Maj :ts förslag
som för det förslag, som framlägges i den av herr Svensson i Ljungskile
m. fl. väckta motionen. Jag vill för min del, herr talman, uttala, att, såvitt
jag kunnat finna, har det i motionen framlagda förslaget i vissa delar betydliga
förtjänster. Det är emellertid icke enbart förenat med förtjänster utan
även nackdelar. Vid valet mellan Kungl. Maj :ts förslag och herr Svenssons
i Ljungskile förslag har utskottet icke funnit fördelarna av sistnämnda förslag
så betydande, att utskottet utan vidare kunnat rekommendera detta förslag
framför alla andra utan utskottet har velat lämna frågan, öppen för
Kungl. Maj:ts närmare prövning och avgörande.

Jag nämnde, att herr Svenssons förslag icke har enbart förtjänster. Det
har den förtjänsten — vilket jag förmodar att herr Svensson såsom närmaste
talare efter mig kommer att understryka — att det för en viss mindre grupp
jordbrukare synes bli något mer tillfredsställande än Kungl. Maj :ts förslag.
Örn herr Svenssons förslag skall bli något mer tillfredsställande för denna
grupp är emellertid helt och hållet beroende på örn man kan bibehålla bidragskvantiteten
vid 650 kilogram per månad. Sänker man bidragskvantiteten
till 625 eller 600 kilogram per månad, medför detta genast ogynnsamma
verkningar. Nu ligger saken så till, att en sänkning av bidragskvantiteten
tvivelsutan är nödvändig. Örn den av herr Svensson avgivna reservationen
bifalles, kvarstår nämligen av den förutnämnda behållningen icke mer än
3.3 miljoner kronor. En sådan behållning är enligt mitt förmenande alldeles
för liten. Detta erkännes också av reservanterna, och de söka därför att anvisa
andra utvägar för fyllande av behovet.

Vilka utvägar har man då i det avseendet anvisat? Vi veta ju, att jordbrukets
inkomst- och kostnadsvolym är fastställd för i år. Den kan icke rubbas,
i varje fall icke av några andra faktorer än skördens storlek. Man kan följaktligen
icke i år eller i fortsättningen, på samma sätt som i fjol, i ett särskilt
brydsam!; läge gå till Kungl. Maj :t och begära mera pengar. Det går helt
enkelt icke, det skola vi komma ihåg. Man har även från reservanternas sida
pekat på förmalningsersättningen och ifrågasatt, örn man icke skulle kunna
taga något av denna ersättning och använda för mjölkproducentbidrag. Jag
är oviss, huruvida den vägen är framkomlig. Jag tror näppeligen, att så är
fallet. Jag vill erinra örn att det på sin tid från lantbrukarhåll med skärpa
framhölls, att örn konsumenterna i allmänhet .skulle subventioneras med förmalningsersättning,
vore det icke mer än riktigt, att jordbrukarna också subventionerades
för den säd, som de själva låta förmala. Jag har därför ej någon
starkare tro på att denna utväg är framkomlig.

Reservanterna ha vidare pekat på en annan möjlighet, nämligen att man
.skulle nagga det allmänna mjölkpristillägget i kanten. Jordbruksministern
har redan fiir sin del deklarerat, att han icke kan gå med därpå, samt framhållit
vådorna av ett sådant förfarande. Jag kan icke förstå annat än att om
man tager något belopp från det allmänna mjölkpristillägget, måste det uppstå
en risk för en generell sänkning av mjölkpriset såsom sådant. Jag kan
för min del icke på något sätt finna det berättigat att rekommendera en sådan
sänkning. Jag understryker i detta sammanhang, att den prissiittning
på jordbrukets produkter, som skett, har ägt ruin efter överenskommelse med

7(i

Nr 25.

Lördagen den 19 juni 1943 e. m.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
representanter för jordbrukets organisationer. Att rucka på en överenskommelse,
som ligger till grund för den nuvarande prissättningen, skulle vara ytterst
farligt, och jag måste för min del bestämt varna härför.

Jag tror alltså, herr talman, att vad beträffar mjölkprisdifferentieringen
kan kammaren gott följa den väg, utskottet föreslagit, nämligen att låta
Kungl. Majit med ledning av det uttalande utskottet gjort besluta och avgöra
i frågan.

Jag övergår nu till att säga några ord om den andra detalj, varom enighet
icke råder, nämligen frågan om producentbidraget på fläsk. På den punkten
föreslå reservanterna, att det för fläsk av gödsvin skall utgå ett producentbidrag
av 25 öre per kilogram för högst 400 kilogram per år. Enligt en inom
27-mannakommittén verkställd utredning skulle ett bidrag efter dessa grunder
komma att omfatta cirka 65 procent av landets totala fläskproduktion. Kostnaderna
för ett sådant bidrag ha samtidigt beräknats komma att uppgå till
ungefär 4.9 miljoner kronor.

Reservanterna lia ju låtit den tanken framskymta, att man skulle kunna ordna
detta producentbidrag på så sätt, att man utesluter de större producenterna
från erhållande av ifrågavarande bidrag. Vad detta skulle innebära i
kostnadshänseende eller hur stor procent av den totala fläskproduktionen som
i dylikt fall skulle komma att omfattas av producentbidraget — förutsatt att
denna väg överhuvud är framkomlig — det känner jag icke till.

Beträffande producentbidraget på mjölk råda icke några delade meningar
om att vi, åtminstone tills vidare, skola fortsätta härmed, därför latt vi, såsom
herr Carlström mycket riktigt uttryckte det, icke för ögonblicket ha
någon annan framkomlig väg för stödjandet av det mindre jordbruket. Att
producentbidraget på mjölk rönt så allmän anslutning från skilda håll torde
till allra största delen bero på att mjölkproduktionen omfattar praktiskt taget
alla landets jordbrukare, vilket däremot icke är förhållandet med fläskproduktionen.
Denna är nämligen synnerligen lokalt begränsad. Norrlänningarna
producera sålunda icke fläsk till avsalu, åtminstone ej i någon större utsträckning.
Efter vad jag kan finna skulle därför ett bifall till reservationen komma
att gynna fläskproducenterna i de södra och mellersta delarna av landet,
under det att norrlänningarna sannolikt icke skulle få någon nämnvärd fördel
därav, trots att småbrukarklientelet bland de norrländska jordbrukarna obestridligen
är större än i andra delar av landet.

Reservanterna ha redan på förhand fört ett resonemang mot denna invändning.
De ha på nu ifrågavarande punkt motiverat sin reservation med
att de vilja sprida ut fläskproduktionen till hela landet, alltså jämväl till
Norrland. Ja, det är tvivelsutan ett till synes vackert önskemål, men jag
kan icke underlåta att påpeka, att möjligheten att realisera detta önskemål
måste i hög grad vara beroende på en hel del olika faktorer, t. ex. fodertillgången,
tillgången på djurstallar o. s. v., i de norra delarna av landet.

När det gäller prisdifferentiering på fläsk kan jag icke heller underlåta
att göra en helt allmän anmärkning. Jag frågar mig följande: Är det så alldeles
säkert, att det ur jordbruksekonomisk synpunkt är önskvärt, att odlingen
av alla växtslag och producerandet av alla slags animalieprodukter
skall ske av så många jordbrukare som möjligt? Kanhända skulle man kunna
vara djärv nog att ifrågasätta, örn man icke — jämsides med detta program
— borde överväga, huruvida det icke ur jordbruksekonomisk synpunkt
vore bättre, att produktionen av skilda växtslag och olika djurprodukter
koncentrerades till sådana trakter, där förhållandena äro särskilt gynnsamma
för respektive produktionsgrenar. Detta bör självfallet icke i och för sig
hindra, att en ökad fläskproduktion i Norrland kan vara motiverad och önsk -

Lördagen den 19 juni 1943 e. lii.

Nr 25.

Prisreglerande åtgärder gå jordbrukets område m. m. (Forts.)
värd. Jag är dock synnerligen skeptisk i fråga om möjligheten att enbart genom
prisdifferentiering kunna åstadkomma någon större mängd salufört fläsk
i Norrland.

Jag skall sluta nied att deklarera, att jag kan instämma i den uppfattning,
som herr andre vice talmannen gav uttryck åt, då han förklarade, att
småbrukarfrågan är ett av våra största problem och kanske det allra största.
Jag delar fullt den uppfattningen. Även med risk att kanske bli missförstådd
och misstolkad — vilket hänt någon gång förr, då jag uppträtt i dessa
frågor — måste jag likväl vidhålla min gamla åsikt, att prisdifferentiering
på jordbruksprodukter är en väg, på vilken man icke slutgiltigt utan blott
delvis kan lösa jordbrukets problem och åstadkomma den sociala utjämning
mellan skilda folkgrupper, som vi kanske litet var —■ jag hoppas åtminstone
det — sträva efter. För att nå detta mål måste även andra åtgärder tillgripas
och måhända även nya vägar beträdas.

Herr talman! Jag skall inskränka mig till det nu anförda, och med detta
ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Svensson i Ljungskile: Herr talman! Såsom redan omnämnts i debatten
finns det dels en reservation, som jag har varit med örn att avgiva, och
dels ett par motioner, nr 206 och nr 401 i denna kammare, som jag också varit
med örn att framlägga. Jag anser mig därför ha anledning att säga några ord
örn de frågor, som nu äro föremål för behandling.

Innan jag gör det, skulle jag emellertid vilja göra ett par små erinringar beträffande
några formuleringar i den kungliga propositionen. När jag gör det,
beror det därpå, att jag många gånger, även innan jag kom in i riksdagen, förvånat
mig över en del formuleringar, som förekommit i liknande sammanhang
som det, varom nu är fråga.

Min första erinran gäller priset på vårvete. Jag skall be att få läsa upp vad
det står i den kungliga propositionen örn prishöjningen på vårvete, och jag ber
särskilt dem, som icke förut satt sig in i dessa frågor så noga, att lyssna. I
propositionen heter det: »För vårvete skall utöver det nu gällande grundpriset
utgå ett tillägg av 2 kronor per deciton, därav 1 krona per deciton utgör extra
stimulans för en ökad vårveteodling och icke skall inräknas i inkomstkalkylen.
» Då frågar man, örn man vore skolfux: Hur mycket skall vårvetepriset
höjas? Svaret blir: En krona. Jag får säga, att detta är ett mycket egendomligt
sätt att tala örn en prishöjning av en krona på vårvete. Naturligtvis är det
icke något oriktigt i och för sig, som är skrivet här. Saken är emellertid den,
att i fjol hade vi ett pris av 26 kronor och 1 krona i stimulans och i år ha vi ett
pris av 27 kronor och 1 krona i stimulans. Man har höjt grundpriset 1 krona rätt
och slätt, men man skriver i jordbruksdepartementet, att till förra årets grundpris
skola läggas 2 kronor, varav 1 krona är stimulans. Jag hade åtskilligt att
göra, innan jag kom underfund med vad man menade, och jag tror, att majoriteten
av Sveriges bönder tagit miste, när de läste om 2 kronors tillägg på
grundpriset för vete. Jag förstår verkligen icke vad det skall tjäna till att begagna
svenska språket på detta siitt.

Det finns en annan sådan där formulering i den kungliga propositionen. Sedan
departementschefen redogjort för årets prisuppgörelse samt 4-proccntregeln
och dess verkningar — den verkar som bekant på det sättet att örn skörden blir
så bra, att jordbrukets inkomster överskrida 1,800 miljoner kronor med 70 miljoner
kronor, eller örn skörden blir så dålig, att jordbrukets inkomster
underskrida förstnämnda summa med 70 miljoner kronor, träder 4-proeentregeln
i funktion och begränsar vinsten eller förlusten till 70 miljoner
kronor — få jordbrukarna följande uppmuntrande ord: »Såsom

Nr 25.

Lördagen den 19 juni 1943 e. m.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)

1942 års jordbrukskommitté i sitt utlåtande framhållit torde kunna förväntas,
att jordbrukarna genom tillämpningen av dessa grunder för prissättningen
skola bliva särskilt intresserade av att nå ett så högt produktionsresultat
som möjligt, eftersom sådana förbättringar av produktionsresultaten,
som kunna åstadkommas genom jordbrukarnas egna ansträngningar, icke gärna
kunna komma att föranleda någon sänkning av priserna.»

Vad menas med detta? Örn gynnsam väderlek höjer skörderesultatet med, vi
kunna säga, 3.7 eller 3.8 procent och jordbrukarnas egna ansträngningar höja
resultatet nied 0.4 eller 0.3 procent, träder 4-procentregeln i funktion. För att
det skall vara någon mening med detta uppmuntrande resonemang i propositionen
måste man skilja på skördestegring på grund av gynnsam väderlek och
skördestegring på grund av vederbörandes egna ansträngningar. Örn det som
står i propositionen i detta avseende kan man nästan i likhet med en lärare,
som rättade en uppsats, säga, att det är ingen mening som det är någon mening
i. Jag vet icke, örn detta blivit skrivet på sätt som skett bara därför att det
fallit sig så, eller örn avsikten varit att uppmuntra jordbrukarna till en ökad
produktion.

_ Jag skall emellertid icke lämna flera exempel i det stycket. Jag skall övergå
till att nämna några ord om motionen II: 206. Därvid vill jag som utgångspunkt
ta en erinran, som jordbruksministern riktade mot andre vice talmannen
eller snarare kanske mot reservationen. Herr statsrådet sade, att man skall icke
begränsa sin månhet örn småbrukarna till bidrag av social natur. Jag ber att
till alla delar få instämma i detta uttalande. Just därför att jag har den uppfattningen,
har jag varit med om att medverka till att denna motion fått den
uppläggning, som den har fått. Vi ha nämligen i motionen försökt peka på
många olika vägar för att hjälpa det mindre jordbruket. Vi ha förmenat, att
man bör söka vandra på dem alla, i den mån det är möjligt. Vi konstatera till
att börja med att jordbrukets lönsamhet allmän! sett bör vara sådan, att
jordbruksbefolkningen får samma levnadsstandard som övriga folkgrupper,
alltså just vad utskottet nu i princip godtagit. Jag förutsätter då naturligtvis,
att utskottets formulering — det får man ju hoppas — tolkas på rätt sätt.
Men vi ha därefter tagit upp ett resonemang örn det mindre jordbrukets möjligheter
på längre sikt och förmenat, att här måste konstruktiva åtgärder vidtagas.
Brukningsdelarna måste rationaliseras, undervisningen och upplysningen
måste effektiviseras. Innehavare av stödjordbruk och ofullständiga jordbruk
måste i största möjliga mån få sin andel i de arbetstillfällen, som finnas på
landsbygden.

Det rör sig alltså örn konstruktiva åtgärder, delvis örn en nydaning och delvis
också om ett försvar för det mindre jordbrukets rättigheter. Vi anse utan
minsta tvekan, att detta är det viktigaste, och att detta på lång sikt måste vara
det mindre jordbrukets väg. Men alla veta ju, att dessa frågor äro av sådan
natur, att det tar mycket lång tid att lösa dem. Vi ha då sagt oss, att det
torde vara nödvändigt, att man under den långa övergångstid, som man får
räkna med, måste inrymma en del sociala moment i jordbrukets prisreglering.
Det finnes knappast någon annan väg att komma fram på. Vi lia pekat
på differentierade priser på saluprodukterna och även på produktionskostnadsstöd
och ansett, att man redan nu bör utreda huru ett dylikt stöd åt det
mindre jordbruket bör utformas och finansieras. Detta är lika viktigt som
annat arbete med jordbrukets fredsberedskap.

När det gäller de rent dagsaktuella kraven rör sig frågan egentligen om
vad man kan göra i samband med årets prisuppgörelse. Vi ha därvidlag pekat
på, att man, så långt det är möjligt, bör tillgodose det mindre jordbrukets
behov av produktionsmedel, förbättra producentbidraget på mjölk samt införa

Lördagen den 19 juni 1943 e. m.

Nr 25.

Pr isregler ande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
producentbidraget på fläsk och arealbidrag även på brödsäd. Vi lia alltså tagit
med liela denna allmänna bakgrunden, som jag i korthet skildrat, för att på
förhand kunna möta den invändningen, som man så många gånger mött här
i kammaren och även på andra håll, att man icke bara skall se på en sådan sak
som producentbidraget.

Den motion, som framlämnades vid riksdagens början, har åstadkommit ett
visst återljud från goda vänner och trogna grannar ute i landet och även i riksdagen
för övrigt. Första kammarens förste vice talman, herr Åkerberg, förklarade
i torsdags kväll beträffande den bondevänlighet eller småbrukarvänlighet,
som här tagit sig uttryck, att det är delvis gamla socialdemokratiska
åsikter, som tagits fram till vädring. Jag erkänner gärna, att faderskapsprocesser,
när det gäller politiska initiativ, icke äro så särskilt givande, men dras
man in i en sådan process, kan det åtminstone någon gång finnas skäl att giva
svar. En av de frågor, som omnämnas i motionen, är ju frågan om lantbruksundervisning
och upplysningsverksamheten. Jag förnekar icke att socialdemokraterna
äro intresserade därav, men icke ha de väl en monopolställning i det
fallet. Vi ta ju i motionen också upp frågan örn säkrandet av de mindre jordbrukarnas
arbetstillfällen ute på landsbygden. I det fallet är det väl så, att
de organiserade arbetarna snarare uppträda som motparter och konkurrenter än
som skyddsvakt för de mindre jordbrukarna.

Beträffande en sådan fråga som förköpsrätten av jord, som vi nämnt om,
så fördes ju den frågan först fram, så vitt jag vet, av landshövdingen i Blekinge
län, och denna fråga har också tagits upp av hushållningssällskapens
ombudsmöte i Stockholm. Jag har också tillsammans med socialdemokraten
Alfred Andersson fört fram frågan i riksdagen. För övriga förstärkningsåtgärder
har man intresserat sig på olika håll. Initiativ till producentbidrag på
mjölk har, så vitt jag vet, ej heller tagits från socialdemokratiskt håll. Beträffande
den saken har det varit ett visst samarbete och samförstånd med
krafter inom folkpartiet. Det är egentligen bara på en punkt, som jag skulle
vilja medge att motionen tar upp en fråga, där socialdemokraterna obestridligen
ha förtursrätt, och det är när det gäller frågan om expropriation av jord. Det
är ett gammalt socialdemokratiskt krav. I den form och för det speciella
ändamål, som det här gäller, fördes frågan fram av 1936 års egendomsutredning,
och då stodo representanter för alla partier bakom kravet. När nu motionen
II: 206 behandlas i en artikel i S. A. P. information, läser jag till min
förvåning, att man icke skall taga jord från större gårdar och giva åt de
små, utan att man skall ägna sig uteslutande åt sammanslagning av jordbruk.
Därvidlag skall man undvika expropriation och tvång. Alltså, i det enda fall,
där vi tagit upp en gammal socialdemokratisk tankegång, rör det sig om en
fråga, från vilken socialdemokraterna taga avstånd.

Som jag nämnde är det klart, att det i sådana här praktiska-politiska frågor
knappast finnes någon, som står helt på egen grund. Det är naturligt, att ståndpunkterna
justeras och utformas på olika håll under den allmänna debattens
gång. Det är också riktigt att så sker, men jag skulle ändå vilja med anledning
av vad jag förut påpekat säga, att jag tror, att man från folkpartiets sida
lämnat så pass många bidrag till utformningen av en socialt betonad jordbrukspolitik,
att vi med samma rätt som vilken annan som helst kunna taga
initiativ och hävda våra ståndpunkter utan att ärligheten i uppträdandet behöver
sättas i fråga och utan att det skall basunas ut, att det är idel osakliga
argument och spekulationer, som ligga bakom. I fall de goda vännerna bland
socialdemokraterna ville ägna sig litet grand åt granskningen av den egna
kursen skola vi på vår sida söka bedöma vår kurs.

Jag övergår nu till utskottets utlåtande. Jag vill i likhet med utskottets

Nr 25.

Lördagen den 19 juni 1943 e. in.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
vice ordförande säga, att jag beträffande det mesta av den principiella uppläggningen
är överens med utskottet. Denna min inställning gäller även det
programmatiska uttalandet örn jordbruksbefolkningens levnadsstandard i fortsättningen,
d. v. s. detta under samma förutsättning som andre vice talmannen
bär förut i dag angivit. Herr statsrådet kom emellertid med ett resonemang,
som innebär, att om man höjer produktpriset får den som är sin egen
arbetare automatiskt del av jordbrukets ökade inkomster. Utskottets andre
vice ordförande upprepade detta och gav några sifferexempel. Han sade, att
örn man ökar jordbrukets inkomster med 100 miljoner kronor, få arbetarna 34
miljoner kronor därav och de självägande jordbrukarnas arbetande medlemmar
66 miljoner kronor. Ja, det är naturligtvis sant, men därmed är icke saken
färdig. Jag trodde, att man efter mer än 10 års diskussion var överens örn
de mindre jordbrukens problem så till vida, att man icke med generella priser
och med jordbrukets nuvarande konstruktion kan föra över så mycket inkomster
till de ofullständiga jordbruken, att dessa kunna följa med vid höjningen
av levnadsstandarden. Inrymmer programmet ingenting annat än höjda priser
och höjda löner, ja, då stå ojämnheterna och eftersläpningen för de mindre
och särskilt för de ofullständiga jordbruken icke bara kvar utan vidgas. Jag
vill icke förneka, att denna ojämnhet och eftersläpning måste stå kvar i någon
mån, men så får icke ske i vilken grad som helst. Det är därför som vi i vår
motion hävdat, att man tillsvidare måste infoga prisdifferentieringen i jordbrukets
prissystem.

När jordbruksministern i första kammaren i torsdags kväll, så vitt jag uppfattade
saken rätt, meddelade, att dessa producentbidrag voro en av folkförsörjningshänsyn
motiverad åtgärd, som bör avskaffas, när kriget är slut, då
tyckte jag detta var rätt sorgesamt ur det mindre jordbrukets synpunkt. Vill
man icke gå med på att i jordbrukets prissystem för rätt lång tid framåt infoga
vissa socialt verkande moment, ja, då realiserar man icke utskottets program
för de mindre jordbrukarnas del. Man kan mena eller åtminstone säga,
att man gör det, och det låter bra, men man når på det sättet icke fram till
målet. Den saken bör väl i alla fall i detta läge vara klar.

Nu säger utskottets vice ordförande, att man kan icke med prisdifferentiering
slutgiltigt lösa det mindre jordbrukets problem. Jag har redan fört en
argumentation, som styrker detta, men frågan är, hur långt man vill gå vied.
Detta är en väsentlig sak för det mindre jordbruket.

När det gäller jordbrukens tillgång på produktionsmedel, konstgödsel, oljekraftfoder
och sådant, har man i utskottets utlåtande vissa formuleringar, som
äro till det mindre jordbrukets förmån. Jag skulle dock för min del gärna önskat
ett starkare skrivsätt. Jag har dock icke på den punkten velat skilja mig
från utskottsmajoriteten. Jag vill endast uttala den förhoppningen, att de
myndigheter, som ha hand örn den praktiska handläggningen av dessa frågor,
så långt möjligt är må tillgodose det mindre jordbrukets behov av produktionsmedel.
Därmed är jag, herr talman, framme vid den delen av utskottets betänkande,
som jag icke ansett mig kunna ansluta mig till, alltså den delen,
som rör mjölk- och matfettsregleringen.

Det nuvarande producentbidraget ger 3 öre per kilogram för en årskvantitet
av 7,800 kilo. Med årsreglering blir det 234 kronor örn året. Detta bidrag
har hittills utgått till alla. När man nu skall bedöma Kungl. Majlis förslag,
tycker jag det är ganska naturligt, att man i första hand ställer det vid sidan
av vad man redan har och söker få till stånd en jämförelse, av vilken man kan
se, i vilken mån Kungl. Maj:ts förslag är bättre eller möjligen sämre. Man
brukar ju förfara efter den principen, när man diskuterar andra folkgruppers
eller enskilda personers problem i inkomsthänseende.

Lördagen den 19 juni 1943 e. m.

Nr 25.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)

Kungl. Maj:ts förslag innebär, som utskottets vice ordförande redan sagt,
att det skall betalas 4 öre för kilogram för en grundkvantitet invägd mjölk
av 200 kilogram per månad, 3 öre för en tillskottskvantitet av 300 kilogram
per månad, 2 öre för en därpå följande tillskottskvantitet av 300 kilogram per
månad och 1 öre för en ytterligare följande tillskottskvantitet av 300 kilogram.
Tillsammans blir det alltså 26 kronor, när man kommit upp i en kvantitet av
1,100 kilogram per månad. Sedan börjar ett avdragssystem, vilket innebär,
att för en mjölkleverans, som ligger mellan 1,101 och 1,400 kilogram, avdrages
1 öre per kilogram, emellan 1,401 och 1,700 avdragas 2 öre, emellan 1,701 och

2,000 avdragas 3 öre samt emellan 2,001 och 3,200 2/3 öre, allt per kilogram
räknat, varefter procentbidraget är avvecklat.

Örn man nu frågar sig, hur detta verkar i jämförelse med vad vi redan ha,
så blir svaret att det innebär en förbättring med 1 öre per kilogram för de
mindre producenter, som icke lämna över 200 kilogram i månaden. Sedan
blir förbättringen mindre. På en kvantitet av t. ex. 650 kilogram ger Kungl.
Majlis förslag 20 kronor i månaden, medan det tidigare bidraget utgjorde
kronor 19:50. När då Kungl. Majit föreslår, att årsregleringen skall slopas,
blir resultatet för den gruppen sämre.

Den av Kungl. Majit föreslagna småbrukarehjälpen leder alltså på den här
punkten till sämre hjälp än förut. Jag kan icke finna, att en sådan utformning
av bidraget är tillfredsställande. Komma vi sedan upp i en mjölkmängd
av 700, 800 ä 900 kilogram i månaden och upp till 1,100 kilogram blir det litet
bättre. Herr andre vice talmannen framhöll att det kan bli maximum 78 kronor
mera per år än förut. Det är teoretiskt riktigt. I praktiken kan det praktiskt
taget aldrig bli så mycket, ty det förutsätter, att man skall leverera precis
1,100 kilogram i månaden under hela året. Örn man lämnar 1 kilogram mer
eller 1 kilogram mindre blir bidraget mindre och efter som mjölkmängden
varierar ganska mycket, blir det ingen, som kan komma att få ut dessa 78
kronor i merbidrag, utan på den siffran får nog prutas ganska mycket.

Här ha talats vackra ord örn familjejordbruken. Jag får då säga, att
Kungl. Maj :ts förslag icke verkar särskilt förmånligt för familjejordbruken.
Det blir ganska bra för jordbruk, som leverera från 1,100 upp till 1,400 eller
1,500 kilogram invägd mjölk per månad, men sedan sker ju avvecklingen mycket
brant med 2 ä 3 öre i avdrag per kilogram. För en producent, som har

2,000 kilogram att leverera per månad, återstå endast 8 kronor i merbidrag
enligt Kungl. Maj :ts förslag under det att det förslag som finnes i reservationen
ger 14 kronor 75 öre per månad åt en dylik leverantör.

Det visade sig också, att många icke minst i denna kammare voro missnöjda
med denna utformning av småbrukarhjälpen, som Kungl. Majit föreslagit.
Det väcktes därför en del motioner, och många av dessa ha ett flertal underskrifter.
Jag skall icke nu referera motionerna. Jag ber dock att för min
del få uttala min glädje över det intresse för den här frågan, som därigenom
visats. I något fall kanske intresset till och med skjutit en aning över målet.
När herr Gustafsson i Lekåsa viickt 3 olika motioner i samma ämne med olika
kläm i allesammans, då tycker jag, att småbrukarvänligheten gått lite för
långt. Den första motionen väckte han vid riksdagens början. Då ville han
ha 5 öre per 650 kilogram invägd mjölk per månad. Sedan väckte han en
motion i sällskap med herr Carlsson i Bakeröd, och då ville han, att Kungl.
Majits förslag angående den grundkvantitet mjölk, varå producentbidrag skall
beräknas, skulle höjas med 100 kilogram; och så till sist väckte han en motion
tillsammans med en annan partikamrat och ville lia 4 öre per kilogram för
leveranser upp till 650 kilogram per månad.

Andra kammarens protokoll 19Jf3. Nr 25. (5

Nr 25.

Lördagen den 19 juni 1943 e. m.

V risregler ande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)

Vilken ståndpunkt kerr Gustafsson i Lekåsa intar i dag, undandrager sig
mitt bedömande. En sak som man emellertid kan slå fast är, att alla dessa
motionärer syfta till en förbättring av producentbidraget för de mindre leverantörerna
— icke de allra minsta, ty dem har Kungl. Majit tillgodosett, utan
främst dem som inneha ofullständiga jordbruk. Man har sökt komma till en
förbättring på tre vägar, antingen genom att återinföra års regleringen eller
genom att höja bottenkvantiteten eller genom bägge delarna. Det förefaller
mig. emellertid som om man bortsett från en sak, när man skrev en del av dessa
motioner. Om man höjer bottenkvantiteten, för vilken bidraget utgår med 4
öre, och sedan lägger vad Kungl. Majit föreslagit, alltså 300 kilogram tre
gånger med respektive 3, 2 och 1 öre per kilogram ovanpå denna höjda bottenkvantitet
så blir det hela så dyrt att det ej kan finansieras inom den godkända
prisuppgörelsens ram. Därför ha vi också fått motioner, som, örn de bifölles,
skulle betyda kostnader på mellan 20 och 30 miljoner kronor mer än vad
Kungl. Majit föreslagit. Jag vet icke, örn så varit motionärernas mening, men
så blev resultatet. Det går naturligtvis att reglera örn intervallerna i toppen,
om man höjer i botten och ändå använder det system Kungl. Maj :t föreslagit.
Vi kommo emellertid till elen uppfattningen, när vi tittade på saken, att det
är alldeles onödigt att ge sig in på en så invecklad historia som Kungl. Majit
föreslagit. Ifall man ger 4 öre på 650 kilogram, får man samma månadssumma
som Kungl. Majit föreslagit som maximum, och örn man sedan drar av
lVé öre, när man kommer över 1,100 kilogram, får man en mycket jämnare
avveckling än den Kungl. Majit föreslagit.

Jag skall be att. få peka på ett par tre detaljer här. Det är naturligtvis
mycket, svårt att diskutera siffror utan att ha dem framför ögonen, men det
finnes inte någon annan möjlighet i ett sådant här sammanhang. Upp till
200 kilogram sammanfalla Kungl. Maj :ts förslag och folkpartiets motion.
Mellan 200 kilograms månadsleverans och upp till 1,100 ger folkpartiets motion
ett bättre stöd; alltså upp till 650 kilogram ger den 4 öre per kilogram,
och mellan 650 och 1,100 ger den 26 kronor oavkortat, sedan börja avdragen.
Då är Kungl. Maj :ts förslag en aning fördelaktigare mellan 1,100 och 1,400
kilogram. Där föreslår Kungl. Majit nämligen att man skall dra av 1 öre
per kilogram, medan vi föreslå l1/* öre. Enligt vårt förslag blir maximibeloppet
75, öre mindre per månad för 1,400 kilogram. Men sedan verkar vårt förslag
så att de familjejordbrukare man här talat örn få mera enligt vår motion
än enligt Kungl. Majits förslag. En tvåtusen kilograms leverantör får enligt
Kungl. Majits förslag 8 och enligt folkpartiets motion 14.75 kronor i månaden.
Det är alltså icke riktigt när det påstås, att det alternativ vi fört fram
skulle ^vara oförmånligt för familjejordbruken. Det är nästan dubbelt så bra
vid tvåtusen kilos-gränsen som propositionens. Vidare är årsregleringen mycket
lätt att genomföra. Man har här bedyrat från ett par håll, att det går att genomföra
en schematisk årsreglering på Kungl. Maj :ts förslag. Men det är fullständigt
onödigt att krångla till saken på detta sätt. Man kan genomföra
fullständig årsreglering enligt vårt förslag, och representanter för mejeriföreningarnas
riksförbund _ ha förklarat, att det blir inga tekniska svårigheter.
Man behöver icke en så stor »lathund», som jordbruksministern nämnde, en
hel bok med tabeller;, det är alldeles onödigt, man klarar sig ändå. Det är
alltså bättre för de mindre jordbrukarna och de ofullständiga jordbruken samt
för stora grupper familjejordbruk. För mejerierna är det enklare och för
producenterna mera lättbegripligt.

Jordbruksutskottets vice ordförande talar örn. att vårt förslag också har
vissa olägenheter, men han refererade dem icke. Det skulle då vara den olägenheten,
som bär nämnts här ibland, att man icke skulle uppmuntra till största

Lördagen den 19 juni 1943 e. m.

Nr 25.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
möjliga produktion, när man klipper av prisförbättringen vid 650 kilogram.
Men det är detta system vi tillämpat i åtskilliga år, och jag tror icke att härvidlag
så stora svårigheter möta. När man bedömer den här saken, bör man
hålla några siffror i minnet, och jag skall be att få erinra örn dem. Jag syftar
på de svenska mejerileverantörerna, deras antal och deras leveransförmåga.
Förra året hade vi 238,325 mejerileverantörer, och deras leverans per månad
i medeltal beräknades vara 917 kilogram. Även örn jag nu för en förbättrad
produktion för detta år lägger till 10 procent, blir genomsnittet per månad för
alla Sveriges mejerileverantörer ungefär 1,000 kilogram. För 1942 var medeltalet
i kilogram i Norrbottens län 430, Västerbottens län 472, Jämtlands län 477,
Västernorrlands län 478, Kronobergs län 642, Kopparbergs län 656, Värmlands
län 647, Göteborgs och Bohus län 689, Gävleborgs län utom Gästrikland 638,
Älvsborgs län 769 och i Jönköpings län 812. I Skånes bästa mejeriområde
hade man i fjol en invägning av 1,604 kilogram. Av dessa siffror att döma bör
det väl ändå vara klart, att en överväldigande majoritet av mejerileverantörerna
ligga ganska lågt, varav framgår att de frågor vi här diskutera beröra
en mycket stor del av de svenska mjölkproducenterna. Man kan tryggt påstå,
att 4 öre per kilogram för 7,800 kg mjölk örn året innebär, att mer än hälften
av alla Sveriges mjölkproducenter få 4 öre i bidrag per kilogram för all
sin mjölk.

Hur har nu utskottet reagerat inför alla dessa motioner? Jo, man har handlat
på det sättet, att man, sedan man diskuterat det hela, framfört ett allmänt
resonemang, och så rekommenderar man riksdagen att skicka hem det hela till
Kungl. Maj:t igen utan att ta ståndpunkt till saken. Jag tycker att detta är
ett rätt egendomligt sätt. Här är den enda del av jordbruksregleringen, där
riksdagen sedan 1939 hittills förbehållit sig rätten att i detalj säga ifrån huru
det skall vara. Inför det stegrade intresse för frågan, som visats vid årets
riksdag, föreslår utskottet att riksdagen även i detta fall skall avstå från att
ta ståndpunkt. Jag tycker, att den linjen är föga tilltalande från ren principiell
synpunkt, och jag nödgas säga rent ut, att jag tror icke heller att den
linjen är fördelaktig från småbrukets synpunkt. Det har nämligen visat sig
åtskilliga gånger -— jag skall icke nämna några exempel, men jag kan ju få
komma igen med dem, örn så erfordras —• att statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
ganska motvilligt har gått med på en förbättring av småbrukarhjälpen,
för att icke tala örn de tillfällen då han föreslagit försämringar,
och i livsmedelskommissionens råd och i Svenska mejeriernas riksförenings
styrelse har entusiasmen för saken icke heller varit synnerligen brinnande, det
tror jag man kan säga. Men tågordningen, om riksdagen vägrar ta ståndpunkt
till frågan och skickar hem det hela igen, blir väl att Kungl. Majit dirigerar
frågan till livsmedelskommissionen, och att den remitterar den till Svenska
mejeriernas riksförening, vars styrelse får ersätta riksdagen.

Härtill skulle jag vilja göra ytterligare ett par små erinringar när det gäller
utskottets linje. Departementschefen säger i propositionen, att denna nya
bi dragsordning bör tillämpas från och med den 1 juli, och ut skottet säger i sin
rekommendation till jordbruksministern, att i vilken utsträckning pengar skola
tagas i anspråk för ett sådant här producentbidrag kan Kungl. Majit närmare
besluta, när skördeförhållandena kunna överblickas. Alltså det system, som
skall börja tillämpas den 1 juli, skall Kungl. Majit ta ståndpunkt till längre
fram. Ja, herr Liedberg ruskar på huvudet och kommer väl senare att säga
något både på denna och på andra punkter, men jag kan inte få det att gå
ihop. Och så en annan sale. Såvitt jag kunnat finna finns varken i propositionen
eller i utskottsmajoritetens framställning ett enda ord örn hur man skall
förfara med årsutjämningen för den tid som redan gått. Enligt fjolårets beslut

Nr 25.

Lördagen den 19 juni 1943 e. m.

V risregler ande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
lia vi dock under första hälften av året tillämpat ett system med årsreglering,
men där finns som sagt, såvitt jag kunnat finna, icke en rad örn hur man skall
klara av den saken. Innebär Kungl. Maj :ts förslag, att man skall slopa årsregleringen
även för första halvåret 1913, verkar det ännu sämre än vad det
annars skulle göra för det mindre jordbruket.

De argument, som förts fram mot reservationen både inom utskottet och
här i kammaren, gälla främst det ekonomiska läget. Här finns 8.6 miljoner
kronor, som man föreslagit skola användas för lokal prisdifferentiering med
hänsyn^ till växlande skördeutfall. Man har gått med på i utskottet att man
skall få tumma på den där summan, så att man tar i anspråk ytterligare
3 miljoner. 5.5 miljoner skulle vara kvar. Från början kunde nian visserligen,
åtminstone fann jag det så, ta en mera nyanserad ståndpunkt, men det hela
frös fast vid dessa 3 miljoner kronor. Vårt förslag kostar 5.3 miljoner kronor
mer än Kungl. Maj :ts linje, och det är alltså 2.3 miljoner kronor, som ekonomiskt
sett skilja utskottet och oss åt. Jag tycker att när vi varit så pass
anspråkslösa, så skulle man örn man i någon mån vill förverkliga det, som
även Kungl. Maj:t sagt sig vilja förverkliga, nämligen bättre hjälp åt det
mindre jordbruket, funnit att dessa 5 miljoner kronor ingenting äro att
pruta på.

Nu är det klart, att örn man vill så kan man lösa denna fråga ekonomiskt,
och jag skall peka på ett par utvägar. Den ena möjligheten, och den som
ligger närmast till hands, är, att man tar dessa 5.3 miljoner kronor av tillgängliga
medel. Då har man i alla fall 3.6 miljoner för lokal prisutjämning,
och det är ju möjligt att det räcker. Men örn det skulle visa sig att detta icke
räcker, så kan man, vilket vi pekat på, ta ett par miljoner av de 34 miljoner
kronor, som nu utgå till mjölkpristillägg. Nu säger man, att det kan man
icke göra. Men varför kan man inte göra det? Ja, jordbruksministern nämnde
bland annat, att det skulle bli ogynnsamt för bland andra familjejordbrukarna.
Han nämnde den där skarven vid 2,000 kilograms månads! everans. Ja, tar
man 2.3 miljoner här, som skulle behöva kompensera vårt förslag, får man
sänka detta bidrag med ungefär 0.10 öre per kilogram. Om man jämför Kungl.
Maj :ts förslag med vårt förslag skall man finna, att för en 2,000 kilogramsleverantör
ger Kungl. Maj:ts förslag 0.4 öre per kilogram i producentbidrag
och vårt förslag 0.73 öre, alltså 0.33 öre mera. Örn jag då minskar mjölkpristillägget
med 0.10 öre ha dessa leverantörer 0.2 öre mera i netto än enligt
Kungl. Maj:ts förslag. Det är alltså fullständigt felaktigt att det för tvåtusenkilograimsleverantörerna
skulle ställa sig ogynnsammare, örn man ginge
denna väg. Överhuvud taget är det bär icke fråga örn att minska jordbrukets
mjölkinkomster utan att i någon mån justera fördelningen av dessa mjölkinkomster.
Men då det gäller dessa 2 miljoner kronor säger man absolut: nej,
se det går icke! En annan möjlighet, som kanske skulle finnas, är att det
förmalningsibidrag för brödsäd, som utgår till jordbrukarna, i stället kunde
användas för att höja producentbidraget på mjölk. Jag ber att få fästa utskottets
vice ordförandes uppmärksamhet på, att vad reservanterna sagt på
den punkten ord för ord är detsamma siam utskottet sagt; det är precis samma
stycke bara flyttat till ett annat ställe. Jag tycker verkligen att man
borde kunna gå så pass långt som har föreslagits i denna reservation, även örn
det skulle innebära att det större jordbrukets mjölkpris måtte sättas ned
med 0.1 öre.

Jag vill göra ännu en principiell erinran. Det har sagts från jordbrukarhåll,
att priserna skola bestämmas så tidigt som möjligt, och att jordbrukarna
böra få veta vad de ha att få. Men utskottets1 linje innebär att mjölkpriset
lämnas öppet för drygt hälften av mejerileverantörerna. Det har vidare sagts

Lördagen den 19 juni 1943 e. m.

Nr 25.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
att mjölken icke skall bli ett regleringsinstrument, irnen för denna grupp av
jordbrukare göres mjölkpriset enligt jordbruksutskottets förslag just till ett
regleringsinstrument mot missväxt. Och så ännu en sak. Utskottet säger, att
även de där kvarvarande bidragen äro främst avsedda för mindre mjölkproducenter
och närmast sådana, som till följd av felslagen skörd eller andra orsaker
äro i behov av stöd. Jag kan icke finna, att det är riktigt. Skall man
dela ut pengar genom lokal prisdifferentiering med hänsyn till missväxt, blir
det väl nu som förra gången. Man delar ut till alla jordbrukare på grundval
av levererad mjölk, och det innebär ju intet stöd för speciellt det mindre jordbruket.
Det kan lika väl bli missväxt på större jordbruk eller i varje fall i
trakter, där större delen av mjölkleveransen kommer från större jordbruk,
och då går ju större delen av pengarna dit. Det är alltså icke riktigt att säga,
att detta skulle vara till förmån för speciellt det mindre jordbruket.

Jag skall slutligen säga ett par ord örn den andra delen av vår reservation.
Den gäller fläskpriset. Det är klart, att vilken ståndpunkt man i det fallet
skall intaga beror på vilken uppfattning man har örn differentierade priser
överhuvud taget. Örn man anser, att detta är en tillfällig historia, som snart
skall avvecklas, förstår jag, att man icke vill vara med örn att införa ännu
en form av producentbidrag. Anser man däremot, att vi måste räkna med
differentierade priser under en längre tid framåt, då kan man också räkna
med den konstruktiva verkan av det differentierade priset, och då tror jag,
att detta är icke minst en Norrlandsfråga.

Herr Andersson i Löbbo säde, att alla jordbrukare kunna icke odla allt och
hålla alla djurslag, och det är -sant. Men det är förvisso så, att örn det skall
bli något jordbruk i Norrland, kunna icke norrlänningarna fortsätta att bara
odla gräs och ge det till korna, utan det måste bli en mera -differentierad
växtodling och en större -differentiering även i fråga örn djurhållningen. Vad
är det -då som ligger närmast till hands, när mjölkproduktionen överstiger
behovet av konsulntionsmjölk och man får skummjölk över? Jo, av skummjölken
får man äggvita, och örn man -då odlar potatis, behövs det ganska, litet
säd för att producera en del fläsk. Det är det »om enligt min mening ligger
närmast till hands, örn man vill göra det norrländska jordbruket litet mera
mångsidigt.

Örn man räknar med denna konstruktiva verkan och ser detta på litet
längre sikt, tror jag, att producent-bi-drag på fläsk är en fördel för det mindre
jordbruket. Herr Andersson i Löbbo säger, att det skulle gälla 65 ^ .av hela
produktmängden och att det därför icke är någon idé att differentiera. Vi
ha i motiveringen påpekat, att man kan koppla ifrån de större producenterna,
och i så fall lär man komma ned till ungefär 50 % av produktmängden, vilkef
är ungefär samma proportion som -den mjölkmängd för vilken producentbidrag
utgått under de senaste åren.

Jag vill icke säga, att producentbidraget på mjölk och fläsk nödvändigt
skall sättas in genast. Man kanske bör välja en lämplig tidpunkt för prisjusteringen.
Men enligt min mening vöre ett sådant producentbidrag fördelaktigt,
och jag tror icke, att några folkförsörjningsargument kunna åberopas
mot detsamma, som man annars gör, när det gäller småbrukets intressen..

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den av herr Näslund och mig
avgivna reservationen.

Under detta anförande hade herr talmannen övertagit ledningen av kammarens
förhandlingar.

Herr Liedberg: Herr talman! Jag vågar icke komma med någon utfästelse,
att det bara skall bli några få korta ord, även örn jag skall försöka att så

Nr 25.

Lördagen den 19 juni 1943 e. m.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
gott jag kan begränsa mig. Icke heller är etet mig möjligt att endast komma
med nya synpunkter. Jag hoppas, att kammaren överser med örn jag — såsom
deltagare i utskottets behandling och kanske även som den förste talesmannen
i dag för den politiska grupp jag företräder — kommer att beröra frågor och
problem, som redan äro ventilerade.

Först och främst bör man göra klart för sig, att det som det här resoneras
örn, och som på sina håll och kanske icke minst från den senaste ärade talarens
sida har blåsts upp till ganska betydande proportioner, i själva verket rör sig
om en försvinnande liten del av ett mycket stort problem. Herr statsrådet
nämnde siffran 45 miljoner kronor av cirka 1,800 miljoner. Jag skulle vilja
fortsätta hans tankegång och säga, att det rör sig i själva verket örn, huruvida
man skall av de 1,800 miljonerna reservera 8.6 miljoner, 5 miljoner eller 3
miljoner. Den storleksordningen är det i själva verket fråga örn.

Det kan kanske icke skada att litet tangera förhistorien till den proposition
som här behandlas. Som kammaren torde lia sig bekant har i år knäsatts en
s. k. vårprissättning, d. v. s. priserna äro ju icke absolut fixerade, men man
har redan på ett tidigt skede, nämligen i mars månad, fattat beslut örn principerna
för hur priserna skola sättas och till äventyrs slutgiltigt fixeras till
hösten. När detta Kungl. Maj:ts beslut effektuerades låg till grund därför en
ganska ingående och långvarig och jag vågar säga noggrann behandling av
frågan inom alla instanser. Frågan behandlades först inom den s. k. 27-mannakommittén,
den kungl, kommittén för utredning örn jordbrukets framtid. Där
fastställde man i själva verket principerna, och jag tror, att herr Gustafson
i Vimmerby gör sig skyldig till ett litet minnesfel, när han säger, att inom
27-mannakommittén behandlar man endast prognosen och överlåter principerna
för prissättningen åt andra organ. Det var så i fjol somras; det utlåtande
som 27-mannakommittén avlät i slutet av juli eller första dagarna av
augusti 1942 innebar endast en prognos och ett uttalande om de principer, som
skulle vägleda prognosens uppgörande. Men i år har det faktiskt varit på det
sättet, att inom 27-mannakommittén vunnits enighet örn det som nu kallas
för vårprissättningen. Denna enighet har varit fullständig. Att 27-mannakommittén
därvidlag har på ett mycket eklatant sätt tagit ställning, framgår därav,
att kommitténs förslag med medgivande av de myndigheter, som hade detta
förslag — vilket jag vill minnas den gången var hemligstämplat — örn
hand, fick föredragas inför jordbrukets både fackliga och ekonomiska organisationers
verkställande organ för att underställas dem.

Detta underställande är icke att fatta på det sättet att vare sig Kungl. Maj :t
eller riksdagen behöver gå till dessa organisationer för att få något godkännande
eller några fullmakter. Det förhåller sig i stället så, att Kungl. Maj :t
eller rättare sagt livsmedelskommissionen, som sedan överlämnade förslaget
till Kungl. Majit, väl med viss rätt ansåg, att det vore värdefullt, örn jordbrukets
organisationer finge säga sitt ord örn ett sådant förslag. Förslaget innebar
ju ganska betydande förändringar i förhållande till tidigare tillämpat
förfarande och avsåg en prissättning, vars verkningar skulle sträcka sig ända
fram till den sista augusti 1944. Det förslaget skulle icke ha sitt fulla värde,
örn icke de organisationer som företrädde jordbruket, hade fått säga sitt ord,
såtillvida att de antingen, som ju tänkbart varit, skulle kunnat för sin del taga
avstånd från det, eller, som i detta fall skedde, och som naturligtvis avsågs med
det tillfälle till prövning av detsamma, som bereddes dem, åtaga sig ett ansvar
för detta förslags genomförande. Det ha dessa organisationers representativa organ
gjort. De ha godkänt det med den konstruktion, som detta förslag har;
en given ram har alltså godkänts, och det är mycket viktigt att fästa i minnet,
när vi tala örn problemet i fortsättningen. Den, som är intresserad av vad som

Lördagen den 19 juni 1943 e. m.

Nr 25.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
här försiggått inom dessa olika instanser, kan finna närmare detaljer i propo
sitionen t. ex. på sidorna 41 och 53. »

Man har alltså godtagit, att jordbrukets prisbildning skall ske efter det salunda
föreslagna systemet, och att regleringen skall ansluta sig till en bestämd
balans mellan inkomster och utgifter för jordbrukets del och en därav
följande ram. Vid det första principiella ställningstagandet till och godkännandet
av det således åstadkomna förslaget uttalades från jordbrukets organisationers
sida, att inom den godkända kalkylen utrymme borde beredas för en förbättrad
ställning för de sämst ställda producentgrupperna, samtidigt som det
uttalades, att en eventuell prisjustering såvitt möjligt icke skulle komma att
ogynnsamt drabba mjölken.

Vilket recept rekommenderade man då för att åstadkomma denna förbättring
ingni den givna ramen? Man rekommenderade en omläggning av producentbidragets
fördelning. Man sade sig, att här är ett så pass betydande belopp som
44 miljoner kronor anslaget till s. k. producentbidrag. Detta är pengar, som
från början varit avsedda endast för det svagast ställda jordbruket, pa visst
håll även kallat småbruket, och eftersom den praktiska utformningen och fördelningen
av dessa medel har blivit sadan att en hel del producenter, som icke
äro att hänföra till dessa kategorier, faktiskt fått del av dessa medel, trots att
det inte var avsikten, så sade man sig, _ att här måste finnas möjligheter att
taga av dessa 44 miljoner från dem som icke behöva bidrag, och ge till dem som
bättre behöva det. Sedan organisationerna hade ställt sig såsom borgensmän på
sina uppdragsgivares, d. v. s. de svenska jordbrukarnas, vägnar för detta nya
system, utarbetades, när förslaget gick vidare till livsmedelskommissionen och
Kungl. Majit fattat beslut i den stora principfrågan, inom livsmedelskommissionen
olika alternativ till omläggning av producentbidragen. Man stannade till
slut inom livsmedelskommissionen och ett enhälligt råd inom livsmedelskommissionen
för det s. k. alternativ I, det alternativ, som Kungl. Majit sedan tog
upp som sitt förslag. Som bekant beviljades i december 1942 3 /2 miljoner
kronor till extra mjölkprisbidrag i Norrland och,vissa delar av mellersta Sverige
för månaderna januari till och med maj i år. Nyssnämnda förslag innebär,
att icke bara detta extra mjölkprisbidrag i ungefär samma omfattning,
som hade gällt under nämnda månader, skall utgå tillfalla provinser vi kunna
säga praktiskt taget norr örn Dalälven och norr örn Vänern i en skala Dan bil
öre per kg mjölkfett ned till 20 öre, motsvarande mellan 2 /2 till 0.75 ore per
ko- mjölk. Man utvidgar med dessa medel därjämte områdena till ett större område
än vad de 372 miljonerna räckte till, fyllde till dels skarven med dessa
medel mellan den sista maj och det nya året och astadkom dessutom, att till s u
8.6 miljoner kronor skulle bli över och vara disponibla. Det innebär i själva ver
ket, att praktiskt taget alla jordbrukare norr örn Dalälven ha latt lägst U ore
och högst cirka 272 öre mer än det tidigare systemet i och for sig inneburit
alltså ett fortsättande på bredare basis av vad de 3V2 miljonerna åstadkommit
för fem månader. Jag skulle tro, att om vi skulle tala örn de svagast staiida
jordbrukarna här i landet, äro de i mycket stor utsträckning att finna inom nu
nämnda områden. Det har sagts — jag tror, att det var av herr Carlström —
att de där 44 miljonerna, som småbrukarna en gang fatt borde de val ta. behålla.
Det torde väl för värjo objektiv granskning vara klart, att de ha icke
bara fått behålla dem, utan de lia fått mer än dc fatt tidigare. Det finns eu
kategori, som enligt detta förslag skulle komma att få mindre, nämligen mjoikproducenter
i mellersta och södra delarna av landet, som pa grund av att s. k.
efterreglering icke är avsedd att äga rum, skulle kunna komma att bil lidande
nå saken. Man har nu ansett, att detta system, som jag nu icke skall ga in pa
_ herr Svensson i Ljungskile har ju läst upp största delen av vad proposi -

Nr 25.

Lördagen den 19 juni 1943 e. m.

. Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
hörlen innehåller i den vägren — borde i huvudsak kompensera även dessa. De
som skulle bil lidande på det, äro sådana, som lia mycket ojämna kvantiteter
mjölk. Nu ar det emellertid att märka, att det blir faktiskt en förbättring- i
botten aven tor den som har en mycket ojämn kvantitet mjölk, d. v. s. en del av
a,re1, *a ®tor kvantitet, att han icke får tillgodonjuta producentbidraget, utan i
stallet såsom större producent gradvis blir avkopplad, och andra delar av året
har tor. liten, kvantitet mjölk för att kunna utnyttja möjligheterna att erhålla
bidrag intill optimalgränsen, cirka 1,600 liter.

o,D-et,.kan naturligtvis tågås under omprövning från Kungl. Majlis sida att
återinföra elterreglenngen, men saken har ju faktiskt två sidor. För flertalet
torde icke det nya systemet innebära någon olägenhet. Det finns dock de som
SKuiie bil ytterligare hjälpta, om efterreglering återinfördes, men man får däremot
också väga folkförsörjningssynpunkten. Efterregleringssystemet innebär
ju att producenten icke har någon press över sig att, när han har små kvantiteter
mjotk, se till, att dessa kvantiteter mjölk komma fram till mejerierna, då
de bast behövas, alltså under lågproduktion, då vi få skicka mjölk från Skåne
och hela Smålånd o. s. v. uppåt landet för att fylla t. ex. Stockholms mjölkbehov.
Han har ingen press på sig, därför att det kan vara bekvämare att behålla
mjölkkvantiteten, hemma och använda den till uppfödning av gödkalvar
för att under den andra årstiden, då icke bara han utan hela landet har gott
örn mjölk få tillgodonjuta det mjölkbidrag, som han icke tidigare kunnat utnyttja,
Det tings också andra olägeheter ur folkförsörjningssynpunkt förknippade
med efterregleringssystemet. Det har sagts här, vilket är alldeles
riktigt, att, man även med detta nya system kan ordna efterreglering. Det är
emellertid åtskilligt besvärligare. Man kan göra det något förenklat med intervaller
på feni kronor, men det innebär under alla omständigheter en betydande
tunga för mejerierna, som de helst se att de slippa.

Jag återkommer till de 8.6 miljoner kronor, som enligt Kungl. Maj :ts förslag
skulle finnas disponibla för oförutsedda händelser eller, som det heter,
för differentieringsbidrag till av missväxt eller andra ogynnsamma omständigheter
drabbade områden. Det är klart, att det är relativt enkelt att säga. att
av de pengarna kunna vi taga så eller så mycket för att tillgodose den eller
den gruppen, men jag tror icke man bör förbise vad som i själva verket har
dikterat detta förslag, d. v. s. erfarenheterna från senare år, då man funnit,
att sedan en prisreglering beslutats för en viss tidrymd framåt, i de fall det
här gäller för ett år, ha emellertid situationer uppkommit, då man sagt sig,
att nu vöre det behövligt att ha något disponibelt för att kunna möta de eller
de förhållandena. Detta har måhända haft mindre betydelse, då prisregleringen
i själva verket inte har beslutats förrän fram i november eller december,
a*jtså när man inte haft mer än 8—9 månader framåt på det löpande året
och redan lämna-t 3 4 manader bakom sig*. Det är emellertid så mycket all varligare

att befinna sig i den situationen, att man inte har några medel disponibla
för oförutsedda händelser, när man fattar beslut örn prisregleringsförfarande
ett och ett halvt ar innan detta förfarande avslutats. Vi ha emellertid
upplevat ett år, då vi efter långvariga ingående överläggningar med regeringen’
vartill tillfälle bereddes oss, fingo 20 miljoner disponibla för dylikt ändamål.
Detta gällde budgetåret 1941/42, och det visade sig, att dessa 20 miljoner
ingalunda vörö ett för stort belopp med hänsyn till förhållandena det
året, snarare tvärtom. Vi fingo i vintras på grund av mycket påfrestande förhallanden
för ganska betydande producentgrupper i norra delarna av landet
3 U miljoner kronor,, och detta fingo vi nöja oss med, emedan det helt enkelt
inte fanns mer att få. Men ingen skall inbilla sig, att detta belopp i och för sig
var av sådan storleksordning, att man med lätthet kunde avverka de uppkomna

Lördagen den 19 juni 1943 e. m.

Nr 25.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
problemen och kompensera de svårigheter, som hade uppstått. Men när vi inför
ett år, varom man ännu så länge känner relativt litet, lyckats att från
dessa 44 miljoner plocka ett belopp på 8 och 9 miljoner kronor — märk väl
utan att göra det sämre för någon, utom för dem, som över huvud taget icke
skola lia del av dessa pengar, utan tvärtom faktiskt åstadkommit en förbättring
i stor sett för de minsta jordbrukarna, även örn denna förbättring inte tillfredsställer
herr Svensson i Ljungskile •— då säga vi oss, att detta får man
försöka reda sig med. Men var och csn bör förstå, att de, som skola lia dessa angelägenheter
örn hand i praktiken, inte funnit detta belopp i och för sig vara
överdrivet stort utan snarast i knappaste laget.

Vilka äro då de, ärade kammarledamöter, som skola stå för dessa regleringsåtgärder
i fortsättningen? Det är kamrarna, som fatta beslut, men det
är jordbrukarna, som sedan för ett år framåt, från 1 september 1943 till 31
augusti 1944, ha skrivit under, örn inte bokstavligt så dock moraliskt, en förbindelse
att stå som en man bakom den sålunda fastställda regleringen. Och
vilka företräda i detta fall producenterna? Ja, jag vet för min del ingen som
kan anses närmare företräda producenterna än Svenska mejeriernas riksförening
med sin medlemsstock på enligt vad jag vill minnas cirka 230,000
medlemmar och omfattande praktiskt taget alla jordbrukare, som Ira mjölk till
avsalu. Nu kan herr Svensson i Ljungskile underkänna både Svenska mejeriernas
riksförenings och i synnerhet dess styrelses förmåga att handlägga dylika
problem. Men detta får väl inte hindra denna förening att ändå söka fullfölja
sina uppgifter, i synnerhet som ingen annan organisation finnes, som kan övertaga
dem, såvida inte herr Svensson i Ljungskile möjligen skulle kunna göra
det. Svenska mejeriernas riksförening har icke bara fått tillfälle att taga del
av fördelningen av dessa producentbidrag och för sin del godkänt desamma
utan har därtill under utskottsbehandlingen av frågan delgivit utskottet ett
protokollsutdrag, vari Svenska mejeriernas riksförening på det allvarligaste
varnar för att minska dessa disponibla belopp. Man skulle dock kunna tänka
sig — vilket jag likväl inte tror •— att riksdagen skulle ändra på dessa av
organisationen godkända förslag. När organisationen sedan skall föra regleringsåtgärderna
ut till jordbrukarna, är den föga hjälpt med att förklara, att
den iklätt sig borgen för detta system, örn jordbrukarna svara: må så vara,
men riksdagen har ändrat förutsättningarna för detta system. Jag tror inte
det vore lyckligt med hänsyn till de eventuella framtida konsekvenserna, örn
man i detta fall bortsåge från förhistorien till det nu föreliggande förslaget
och handlade som örn de överläggningar, överenskommelser och åtaganden,
som förekommit, inte hade existerat.

Det har uttalats i utskottsutlåtandet, att utskottet visserligen kan tänka sig,
att Kungl. Maj :t disponerar en del av dessa 8.6 miljoner på ett eller annat sätt,
det vill säga minskar detta belopp, och nämner för denna minskning en gräns
på cirka 3 miljoner, varefter nominellt 5.6 miljoner skulle återstå för lokala
differentieringsbidrag. Yar och en förstår, att vare sig man räknar med 8.6 miljoner
kronor eller 5.6 miljoner kronor, rör det sig om relativt fiktiva teoretiska
belopp, emedan man helt enkelt inte kan beräkna dessa belopp exakt. Hela beräkningen
innebär en prognos. Men samtidigt uttalar utskottet, att utskottet
förväntar, alt Kungl. Majit tar definitiv ställning till den ifrågasatta minskningen,
då situationen bättre kan överblickas. Detta har herr Svensson i Ljungskile
mycket svårt att förstå. Han säger: jag har aldrig varit med om annat än
att producentbidraget har beslutats för ett år framåt från och med 1 juli, och
eftersom nu Kungl. Majit har föreslagit, att regleringen skall träda i kraft 1
juli, förstår jag inte, hur man skall kunna göra något slags ändring därefter,
d. v. s. hur man skall kunna skjuta på avgörandet, tills man bättre kan över -

Nr 25.

Lördagen den 19 juni 1943 e. m.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
blicka läget. Om man inte skulle kunna tänka sig, att såväl Kungl. Majit som
livsmedelskommissionen möjligen skulle kunna hitta på någonting på egen liand
och praktiskt utforma en åtgärd utan att det, som herr Svensson sade, står någonting
skrivet därom vare sig i propositionen eller i utskottsutlåtandet, ja, då
är jag rädd för att riksdagen skulle behöva behandla dessa ärenden inte bara
som i kväll 3 eller 4 timmar utan minst lika många dagar för att vara viss örn
att inte Kungl. Maj :t eller livsmedelskommissionen eller de andra organ, som
ha dessa angelägenheter örn hand, helt plötsligt efter riksdagens avslutande
skulle vara i den pinsamma situationen, att de måste säga, att här har varken
utskottet eller riksdagen eller herr Svensson i Ljungskile eller någon annan talat
örn för oss vad vi skola göra. Hur i herrans namn skola vi förfara? — Jag
har för min de] ett ganska gott förtroende till att de skola kunna klara av en
sådan sak. Jag. vill inte ge mig in på att lämna några råd i den vägen. Men
örn Kungl. Maj :t beslutar att producentbidraget i enlighet med propositionen
skall utgå från 1 juli men Kungl. Maj :t till äventyrs 1 oktober befinner sig
på ett definitivt sätt kunna disponera över de 8.6 miljonerna antingen i form
av differentieringsbidrag till vissa landsdelar eller i form av generell ökning
i en eller annan form av grundbeloppet eller i form av en efterreglering,
kan jag inte finna annat än att detta är en av de utvägar, som står Kungl.
Maj :t öppen för att under alla förhållanden låta dessa pengar, som nian nu
så gärna vill förbruka redan i förväg, komma verkligt behövande jordbrukare
till del.

Hela talet örn att man tar ifrån de behövande är ju fullkomligt... —
jag skall inte använda det ord, som närmast skulle falla mig på läppen; det
skulle kanske vara litet mindre finkänsligt mot andra människors uppfattning
•—• men jag kan i alla händelser inte dela den uppfattningen eller ens anse den
ha något som helst fog för sig. Vare sig Kungl. Majit finner sig böra så
småningom disponera 3 miljoner av de 8.6 miljonerna eller senare ta hela detta
belopp i anspråk, därför att det inte behövs för något speciellt område, kan
man naturligtvis öka på grundbeloppet. Man kan låta de 4 örena i producentbidrag
utgå på större kvantiteter, och man kan naturligtvis också göra en
efterreglering. Denna har beräknats kosta någonting på 2V-> miljoner kronor.
Det gäller att välja endera vägen, ty i fråga örn de första 3 miljonerna står
den ena eller den andra utvägen öppen, men inte båda. Det får väl bli Kungl.
Maj :ts uppgift att avgöra den saken. Meningarna äro nämligen delade örn
vilket som är att föredraga. Jag medger naturligtvis att det — såsom herr
Gustafson i Vimmerby framhöll —• inte är någon lätt uppgift för Kungl.
Maj it. Det var heller ingen lätt uppgift att fördela dc 20 miljonerna för budgetåret
1941/42, men de överlämnades med det direktivet, att fördelningen
borde beslutas av livsmedelskommissionen efter samråd med Svenska mejeriernas
riksförening, vilket även gick att genomföra. Jag kan inte förstå, att
det finns någon annan myndighet än Kungl. Majit, som framåt sensommaren
eller hösten kan ha den överblick, som erfordras för att kunna träffa ett
avgörande härvidlag.

Herr Svensson i Ljungskile har skjutit mycket hårt till måls på det system,
som Kungl. Majit har föreslagit, ett system, som en gång utarbetats av livsmedelskommissionen,
passerat 27-mannakommittén, jordbrukets ekonomiska
föreningar och även dess fackliga organisation och därefter gått tillbaka till
livsmedelskommissionen för att slutligen accepteras av Kungl. Majit. Jag tror
att herr Svensson i Ljungskile i utskottet fått mycket goda vittnesbörd om
att man inte alls har ansett det av honom föreslagna systemet och tekniska
förfarandet vara mindervärdigt eller att det inte skulle tas under övervägande.
Utskottet har tvärtom skrivit i utlåtandet, att utskottet lämnar vägen öppen

Lördagen den 19 juni 1943 e. ra.

Nr 25.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
för Kungl. Maj :t att antingen förfara i enlighet med Kungl. Maj :ts eget förslag
eller möjligen jämka systemet något, örn man därmed kan uppnå enklare
och mera praktiska arbetsformer. Örn utskottet inte har gått så långt, att
utskottet har sagh att herr Svenssons i Ljungskile system är det enda möjliga,
får nog herr Svensson i Ljungskile finna sig i att sådant inte händer
motionärer bara en gång utan det inträffar nog flera gånger. När jag hörde
herr Svenssons anförande var jag ganska glad åt att jag inte varit motionär
denna gång. Jag har haft så mycket med de förberedande överläggningarna
örn saken att göra, att jag inte haft anledning att motionera. När jag hör en
motionär med sådan iver och sådan trosvisshet gå in för ett förfäktande av
den egna lilla, kära motionens synpunkter som det enda riktiga och det enda
för jordbruket och småbruket förmånliga, medan allting annat underkännes,
kan jag inte neka till, att jag känner en smula tacksamhet över att inte själv
ha en motion, som möjligen skulle kunna föranleda mig till liknande tankegångar.

Bland de olika recept för regleringsanordningar, som man har kommit med,
har det rekommenderats att man skulle ta åtminstone en del av det allmänna
mjölkpristillägget på 28 öre per kilogram mjölkfett.för p-mjölk — mjölkpristillägget
utgår ju med 42 öre per kilogram för k-mjölk och med 28 öre för pmjölk
— likaväl som man skulle ta av förmalningsersättningen Gch vad det nu
var allt. Ja, även örn man genom att rekommendera dylika medel skulle kunna
åstadkomma en parlamentarisk seger för sin motion, tror jag inte att man därmed
skulle kunna åstadkomma de penningbelopp, som fordras för att tillgodose
de i motionerna uppställda kraven. Jag tror faktiskt inte, att det svenska jordbruket
och de svenska jordbrukarna skulle ha någon anledning att tacka motionärerna
för att riksdagen har beslutat att sänka den allmänna generella prisnivån
för jordbrukets produkter. Jag tror att det för småbrukarna eller de
mindre jordbrukarna eller de jordbrukare, som överhuvud taget kunna komma
i åtnjutande av producentbidraget, icke kan vara en ekonomisk fördel att visserligen
få 4 öre i producentbidrag för så och så många hundra kilogram i
månaden eller så och så många tusen örn året, örn man summerar ihop det, men
samtidigt få priset på vartenda kilogram sänkt med så och så många tiondels
ören eller kanske till och med så och så många ören över lag. Det har rått en
enhällig mening inom jordbrukets såväl ekonomiska som fackliga organisationer,
att det icke kan innebära någonting annat än en nackdel för hela det
svenska jordbruket, att av de generella prisregleringsmedlen taga belopp för
att tillgodose de mera socialt betonade stödåtgärderna^.

Jag skall be att få säga några ord örn dessa stödåtgärder av social karaktär.
Producentbidraget har tidigare utgjort maximalt 234 kronor per år. Detta
är dock inte så litet, även örn det naturligtvis inte räcker för att fylla ut bristerna
i många hushålls och familjers budget. Det nu föreliggande förslaget innebär,
märk väl, ett maximalt producenfbidrag av 312 kronor per år. Det är
emellertid alldeles givet, att detta är att beteckna som en socialt betingad stödåtgärd.
Man kommer i detta sammanhang in på problemet småbruket och småbrukets
förhållande till jordbrakets generella prisnivå. _Vad är då ett småbruk?
Ja, mina damer och herrar, därom tvista inte bara menige man inom jordbruket
och jordbrukets experter utan därom tvista även de lärde. Ty det finns ingen
exakt gräns, som anger, att det och det är ett småbruk och det och det är någonting
annat. Vi ha likväl ungefär klart för oss vad som menas därmed, och i
allmänhet menar man väl numera små ofullständiga jordbruk, d. v. s. jordbruk,
som inte kunna bereda tillräcklig sysselsättning och skälig försörjning åt en
familj. Men gränserna äro trots allt kolossalt flytande,_ ty det finns mångå
småbruk, som i själva verket äro stödjordbruk. Det är i verkligheten på det

Nr 25.

Lördagen den 19 juni 1943 e. m.

Frisr egier ande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
sättet, att ett visst stöd kan innebära, att ett stödjordbruk övergår till att bli ett
ofullständigt jordbruk samtidigt som bristen på stöd kan åstadkomma, att ett
s. k. ofullständigt jordbruk tvingas att bli ett stödjordbruk, där andra arbetsförtjänster
och utkomstmöjligheter stå till buds. Den svåraste ställningen ha i
själva verket de jordbrukare, som lia ett ofullständigt jordbruk, vilket de icke
kunna fullständiga, och som samtidigt icke kunna övergå till att bli innehavare
av stödjordbruk, d. v. s. inte kunna skaffa sig utkomstmöjligheter vid sidan
av sitt småbruk.

Vilken uppfattning vi än må ha örn var gränsdragningen skall ske, ha vi givetvis
alla klart för oss, att det i landet finnes ett eller annat hundratusental
jordbrukare som kunna komma i fråga härvidlag. Man må ha vilken uppfattning
man vill örn hur jordbrukets framtid skall gestalta sig, hur rationaliseringen,
arronderingen av brukningsdelarna, de tekniska förbättringarna etc.
skola ske; kvar står likväl det faktum, att vi ha ett mycket stort antal jordbruk,
som inte är av tillfredsställande struktur och som helt enkelt inte utan
vidare kan lämnas åt sitt Olde. Här imåste ett stöd till. Vid alla de överläggningar
och diskussioner, som jag överhuvud taget har varit med om i detta
sammanhang, ha vi haft den saken lika klar för oss som vi samtidigt varit på
det klara med, att det stöd som bör givas icke får vara av den karaktären, att
det konserverar icke livsdugliga jordbruk. Det kan icke vara riktigt ur jordbrukets
synpunkt och icke heller ur de människors synpunkt, som inneha sådana
jordbruk, att man genom halvmesyrer konserverar jordbruk, som sakna
förutsättningar att bli i egentlig mening livskraftiga. Med andra ord: det är
en mycket svår sak att° avväga hur starkt och effektivt stödet skall vara och
var gränsen skall gå, då stödet ifrån att ha varit ett nödvändigt stöd övergår
till att bli till skada genom ett oriktigt hämmande av den anpassning, rationalisering
och utveckling, som är nödvändig för jordbruket i stort sett. Att jordbrukets
allmänna prisnivå svårligen kan anpassas efter vad ofullständiga och icke
väl funtade jordbruk kräva för att få sina produktionskostnader täckta, förefaller
mig ganska tydligt. X närvarande stund arbeta vi med en prisnivå, som
helt enkelt ansluter sig till prisnivån före kriget och jordbrukets inkomst- och
utgiftskalkyler då. Men vi måste en gång i tiden komma fram till ett annat beräkningssätt.
Jag kan inte förstå annat än att man måste försöka komma fram
till ett medeltal, som är baserat på vad jordbruk av olika kategorier och storleksordningar
inom olika landsdelar med olika jordmån och produktionsförhållanden.
kräva för sin lönsamhet. Men förutsättningen måste givetvis vara, att
dessa jordbruk äro någorlunda livskraftiga, d. v. s. så konstruerade som ett
jordbruk, bör vara. Jag tror inte att det svenska folkhushållet i en framtid vill
påtaga sig ännu högre kostnader för sina livsmedel. Örn prisnivån vore avpassad
efter, örn jag så får säga, de icke rationella brukningsdelarna —■ härvid är
väl att märka, att det kan finnas rationella brukningsdelar även bland de små
jordbruken och. inte bara bland de stora — skulle inte bara de medelstora utan
även. de stora jordbruken få en prisnivå, som icke vore dikterad av deras produktionskostnader,
, utan som läge därutöver. Vi måste alltså räkna med detta
socialt betingade jordbruksstöd inte bara för i dag utan för en ganska lång
övergångsperiod.

Men om alla äro fullkomligt överens örn detta, förefaller det mig vara att
skjuta oerhört över målet, när man säger, att denna avvägning, vare sig den
är. riktig, eller icke riktig, är betingad av huruvida man följer herr Svenssons i
Ljungskile system i fråga örn producentbidragets fördelning eller huruvida
nian tager 3 eller 5 miljoner av de 8.6 miljonerna. Jag tror knappast, att
kammaren är riktigt med på den galoppen. Det kan ju hända, att det kan göra
sig på ett eller annat håll ute i landet att framföra dylika uppfattningar, men

Lördagen den 19 juni 1943 e. m.

Nr 25.

V risregler ande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
jag tror inte mycket på den saken heller. Jordbrukarna ha i allmänhet haft
för slitsamt arbete och för mycket bekymmer att tänka på — vilket de i stor
utsträckning lia allt fortfarande — för att hinna studera vare sig de allmänna
ekonomiska eller de teoretiska förutsättningarna för jordbruket. Men det förhåller
sig faktiskt på det viset, att insikten örn dessa sammanhang börjar breda
ut sig mer och mer, och det går nog inte att inbilla dem riktigt vad som helst!
Jag skall alltså be att få ge uttryck åt den meningen, att utskottet i sitt för
riksdagen framlagda förslag till avvägning mellan den generella prissättningen
och det socialt betingade stöd, som via producentbidraget kommer de minst
bärkraftiga jordbrukarna till del, tagit så stor hänsyn åt båda hållen, som
praktiskt taget är möjligt.

Till detta utlåtande är emellertid fogad även en annan reservation, nämligen
den, för vilken herr Gustafson i Vimmerby står. Det är som kammaren torde
finna ingen partireservation. Herr Gustafsons partikamrat i utskottet har inte
kunnat ansluta sig till densamma. Men genom att anföra detta vill jag inte
förringa vare sig reservantens eller reservationens betydelse. Jag understryker
detta förhållande närmast därför, att utskottets arbete faktiskt har utformats
på partipolitisk fri grund, på grundval av Kungl. Maj :ts föreliggande förslag.
J"ag tror att herr Gustafson i Vimmerby och jag och för övrigt hela utskottet
äro fullkomligt ense örn att rättvisesynpunkter tala för en likvärdig levnadsoch
inkomststandard för jordbrukets folk, för jordbrukarna själva såväl som
för deras arbetare och därmed jämförliga folkgrupper. Jag har den uppfattningen,
att utskottet har givit ett ovanligt klart och otvetydigt uttryck åt
denna sin mening. Det har för mig varit utomordenligt glädjande, att vi inom
utskottet lia kunnat enas örn detta uttalande. Jag har emellertid under den
debatt som förekommit i utskottet sagt till herr Gustafson i Vimmerby, att
vad han här kommer med delvis är ett slag i tomma luften. Det är visserligen
en sak som icke kan förverkligas i år, menar herr Gustafsson, men avsikten
med ett sådant uttalande från utskottets sida skulle vara, att det skulle vara
vägledande för framtida förhandlingar ett annat år. Ja, herr Gustafson i
Vimmerby, vi ha nog alla inom utskottet förbehållit oss frihet att söka arbeta
för ett förverkligande av dessa önskemål för framtiden, men vi ha därför inte
ansett att vi behövt reservera oss. Vi lia talat örn situationen i år. Jag måste
därvidlag upprepa en sak, som redan har sagts, jag tror det var av utskottets
vice ordförande och kanske flera. Om man nämligen säger, att lönenivån för
jordbrukets arbetare, vilken enligt gällande beräkningssystem är liktydig med
inkomstnivån för samtliga inom jordbruket arbetande människor, för instundande
år skall höjas med låt oss säga 20 öre i timmen — jag vill minnas att
motionärerna i denna fråga röra sig nied något sådant belopp —■ då kräver
också konsekvensen att man ser till, att en ökad inkomst på 134 miljoner kronor
kommer jordbruket till del under detta år. Man kan helt enkelt icke godkänna
principerna för vår prissättning och för hur prisbildningen skall ske,
när man utgår från status quo med vissa regleringar uppåt eller nedåt i vissa
lägen, och samtidigt säga, att för det snart instundande budgetåret skola vi
kräva en lönesättning för jordbrukets arbetare och en inkomstnivå för jordbrukets
befolkning, som de facto kräver ungefär 134 miljoner kronor mera
på inkomstsidan för jordbruket. Därmed är nog sagt örn detta. Om herr Gustafson
i Vimmerby med sin reservation har avsett att säga ifrån, att han för ett
kommande år förbehåller sig rätt att söka finna medel för att förverkliga
detta av oss alla omfattade mål, tror jag inte att herr Gustafson i Vimmerby
hade behövt reservera sig, utan då hade vi väl kunnat inskriva detta i utskottets
utlåtande, i den mån icke det uttalande i detta avseende som redan
står där är tillräckligt. Det heter nämligen i utskottsutlåtandct »Utskottet

Nr 25.

Lördagen den 19 juni 1943 e. m.

V risregler ande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
hyser för sin del den uppfattningen att reallönen för jordbruksarbetarna bör
vara jämställd, med reallönen för andra grovarbetare å landsbygden.» Hävdar
man å andra sidan den uppfattningen, att pris- och lönestoppet och hela den
ekonomiska politik, som bedrives för närvarande, skall negligeras och inte få
utgöra ett hinder för förverkligandet i dag av dessa krav, då bör man också
dra de fulla konsekvenserna av en dylik uppfattning!

Det har sagts, att det är ingenting som hindrar, att riksdagen nu ändrar
på dessa ting. Visserligen ha jordbrukets ekonomiska och fackliga organisationer
varit överens örn principerna, men jag kan gärna säga, att när vi slutligen
blevo överens örn detta, var det icke allt vad vi hade önskat oss. Herr
Gustafson i Vimmerby vet lika väl som jag, att vi inom 27-inannakommittén
framförde önskemål, som gingo utöver detta. Men det är ju i regel så här i
världen, att skall nian åstadkomma något får man jämka på båda hållen;
det är dock inte bara vi som jämkat, utan de som*haft en annan uppfattning.
Riksdagen är givetvis oförhindrad att säga, att den kostnadsram för jordbrukets
inkomster och utgifter, sorn detta system baserar sig på, kan riksdagen
ändra. Riksdagen kan säga: ni kunna få 134 miljoner ytterligare, eller företaga
någon annan åtgärd i den vägen, t. ex. ändra 4-procentregeln till jordbrukets
favör, örn grödan skulle bli bra, eller någonting annat som skulle
möjliggöra en sådan ändring. Ja, det är klart, att det i och för sig kan te
sig som mycket tilltalande för en jordbrukare, att sedan alla möjliga olika
intressenter lyckats att åstadkomma en överenskommelse, som knäsatts och
blivit grundläggande för Kungl. Maj:ts beslut, riksdagen skulle kommu och
vara ytterligare välvillig mot jordbruket. Jag säger mig emellertid å andra
sidan: kan det vara riktigt klokt att ta en sådan chans, även örn den finnes?
Vad innebär då detta? Det innebär att alla förberedelser och samråd med i
sista hand ansvariga organ och institutioner, alla överläggningar och åtaganden
komma att ganska mycket sakna värde för framtiden. Ty det är ju inte
säkert, att riksdagen alltid skulle komma att ändra en sådan sak till det bättre.
Det är mycket tänkbart, att sedan man efter mycken vånda och mycket
besvär har lyckats att åstadkomma enighet om jordbrukets problem i ett annat
läge än dagens, riksdagen skulle komma och säga, att vad de där organisationerna
och institutionerna ha åstadkommit i samråd med de statliga
myndigheterna är någonting som vi ge så mycket som flyger och far. Ty
likaväl som vi ändrade uppåt 1943, så anse vi oss fria att ändra nedåt med
134 miljoner kronor i dagens läge; det passar oss bättre! Jag tror inte att det
vore precis så välbetänkt, örn den uppfattningen skulle bli rådande, att de
myndigheter och organisationer, som stå bakom det nuvarande systemet, ha
så liten betydelse.

Herr talman! Jag har med vad jag anfört sökt, kanske med ett för långt
ianspråktagande av kammarens uppmärksamhet, klargöra min uppfattning
örn hithörande problem. Jag behöver kanske inte ta upp ett sådant yrkande
som det örn producentbidrag på fläsk, vilket inte ens herr Svensson i Ljungskile
framförde i sitt anförande. Utskottets vice ordförande har ju utförligt
klargjort hur ojämnt och orättvist ett sådant bidrag skulle komma att verka.
Jag vill bara säga, att för dem som i likhet med herr Svensson i Ljungskile
beskylla Kungl. Maj :t och chefen för jordbruksdepartementet i synnerhet för
brist på intresse för småbruket och småbrukets problem underkänna Svenska
mejeriernas riksförening och dess styrelse etc. — jag är glad åt att Svenska
mejeriernas riksförenings styrelse befinner sig i så gott sällskap — för dem
bör det också föreligga en viss skyldighet att inte bara komma med kritik
utan också framföra positiva förslag.

Ty skall jag ingå på de förslag som framförts, innebära de, såvitt jag har
kunnat fatta Jern, att man skall gå med på herr Svenssons i Ljungkile system

Lördagen den 19 juni 1943 e. m.

Nr 25.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
för prochicentbidraget. Det är möjligt att man kan göra detta. Men jag kan
å andra sidan icke finna, att liela frågan hänger på den saken i fullt, så hög
grad, som herr Svensson här söker göra gällande. Herr Svensson, har ju velat
ha producentbidrag på fläsk, ehuru han funnit omöjligt att i närvarande
stund föra fram det kravet. Herr Svensson ville vidare för att öka producentbidraget
taga i anspråk en del av förmalningsersättningen. Men frågan örn
förmalningsersättningen behandlas ju icke av jordbruksutskottet utan av statsutskottet,
som jordbruksutskottet icke har något inflytande över. Herr Svensson
i Ljungskile var även beredd att taga i anspråk sådana medel, som ligga
till grund för jordbrukets allmänna prisnivå, t. ex. mjölkfettsbidraget, för
att tillgodose sina önskemål. Jag kan inte finna, att något av dessa förslag
innebär någon verkligt framkomlig väg; i själva verket innebära de ett steg
bakåt i stället för ett steg framåt, inte bara för småbrukarna utan för hela
det svenska jordbruket. Jag har dessutom mycket svårt att förstå,, hur man
här kan ställa sig upp och hara se dessa frågor ur en enda kategori, jordbrukares
synvinkel. Jag vet ju inte hur långt herr Svensson i Ljungskile sträcker
sina pretentioner att vara talesman för jordbrukarna, men jag förmodar
att han anser sig vara talesman för flera än medlemmarna i småibrukarförbundet.
Jag kan emellertid inte finna annat än att vi måste försöka se dessa
frågor ur hela det svenska jordbrukets synpunkt och sofka jämka samman de
intressemotsättningar, som kunna finnas mellan jordbruk av olika storleksordningar
— och märk väl, mina damer och herrar — i ännu högre grad
mellan jordbruk i olika landsdelar. Jämföra vi ett jordbruk på Söderslätt i
Skåne, som är 10 tunnland stort, med ett annat jordbruk där, som omfattar
100 tunnland, vilka båda odla vete och sockerbetor, finna vi, att de praktiskt
taget ha samma intressen. Det kan till och med hända, att 10-tunnlandsjordbruket
har en intensivare odling och därmed skapar arbets- och förtjänstmöjligheter
på sin mindre areal, som kunna vara ganska jämförliga med dem
som finnas på den större arealen. Det kan alltså råda mycket större, gemenskap
mellan stora och små jordbruk i Skåne än det givetvis kan råda med
motsvarande kategorier i t. ex. Norrland. Men vi få, som sagt, försöka att
jämka ihop dessa olika intressen. Jag kan inte förslå, att man överhuvud
taget kan lösa jordbrukets problem i stort sett på någon annan väg. Skulle
man överhuvud taget rubba den nuvarande ekonomiska politiken med prisoch
lönestoppen, som förvisso drabba jordbrukets löntagare och företagare —
flertalet jordbrukare äro sina egna arbetare — hårdare än kanske många
andra, få vi komma ihåg, att då ha vi satt klotet i rullning. Detta föranleder
då att »taket» nås i fråga örn index, och nås detta innebär det ökade löner
över hela linjen. Anledningen till att jag för min del är en obetingad anhängare
av de strävanden, som äro ägnade att stabilisera penningvärdet och
hindra inflation är inte bara inflationens förödande inverkan, särskilt för
jordbrukarna men även för mångå andra, utan det är också min förvissning,
att den sålunda stegrade prisnivån i dagens läge måste komma att i någon
form återkrävas av jordbruket. Den nominella förbättring, som jordbruket i
dag skulle kunna vinna på den vägen, kommer att i mycket hög grad återkrävas
av jordbruket självt i form av över hela linjen fördyrade förnödenheter,
varor och tjänster.

Jag har den uppfattningen, herr talman, att utskottet i det föreliggande utskottsutlåtandet
har försökt att behandla dessa frågor realistiskt. Utskottet
har försökt att jämka så gott sig göra låtit, och där det blivande förfarandet
icke i dag kan anges med hänsyn till ovissheten örn grödans utfall, dess volym
och kvalitet, diir har utskottet måst gå den vägen, att utskottet med angivande
av de allmänna riktlinjerna har överlämnat detta till Kungl. Majlis bedöman -

Nr 25.

Lördagen den 19 juni 1943 e. m.

V risregler ande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
de. Detta lia vi från jordbrukarnas sida gjort så mycket hellre som vi veta av
erfarenhet, att Kungl. Maj :t brukar överlåta åt livsmedelskommissionen att
föra dessa ting ut i verkligheten och att livsmedelskommissionen icke å sin
sida brukar underlåta att träda i kontakt med jordbruket, när det gäller de
slutliga avgörandena.

Det nu knäsatta systemet innebär också, att det med jordbruket skall tagas
upp överläggningar, huruvida prisnivån skall fixeras den 1 september eller örn
man skall göra efterjusteringar den 1 januari, den 1 april etc., och eftersom
vi här röra oss nied fakta, som i närvarande stund äro till stor del okända,
kan jag icke finna, att man kan förfara väsentligt annorlunda. Den, som viii
läsa utskottets utlåtande noggrant, . skall nog finna, att man inom utskottet
har sökt att ga även herr Svensson i ljungskile tillmötes så mycket som man
funnit vara sakligt berättigat.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Gustafson i Vimmerby erhöll på begäran ordet för kort genmäle och
anförde: Herr talman! I anledning av herr Liedbergs utläggning rörande min
reservation, vilken han ansag i viss mån hänga i luften, nödgas jag upprepa
vad jag förut sagt i debatten i kväll. Jag har liksom utskottet godtagit den vårprissättning
vi gått in för i år. Jag bär ingen erinran att göra mot den. Jag
har heller icke ifrågasatt, att man skall kunna redan för det år, för vilket vi
nu reglerat, åstadkomma någon förändring i vare sig jordbrukets inkomster
eller lönesättningen för den i jordbruket arbetande befolkningen. Men jag bär
i min reservation velat ge uttryck för en annan mening än den utskottsmajoriteten^hyser,
när den visserligen ger sitt erkännande åt vad vi krävt i motionen
men å andra sidan säger, att det på grund av rådande prisstopp icke lär vara
möjligt att få. till stånd en förändring i motionens syfte. Örn den saken har
jag sagt, att jag icke anser att det rådande prisstoppet bör lägga hinder i vägen
för en förbättrad löneställning och förbättring av jordbrukarnas inkomster
redan medan prisstoppet och de nuvarande förhållandena råda.

• <?etta vil.! slutligen lägga, att jag icke förstår, hur den del av svenskt
jordbruk, som i sin tjänst sysselsätter exempelvis ogifta drängar i husbondens
kost och som hänföras till den rörliga arbetskraften, skall kunna i nuvarande
läge och örn förhållandena bli desamma ytterligare några år framåt klara
problemen, när det gäller anskaffande av tillräcklig arbetskraft.

Herr Svensson i Ljungskile, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort
genmäle, yttrade: Herr talman! Örn jag undantager den lilla repetitionskurs
av sitt anförande,, som herr Liedberg hade på slutet och som var av mera retorisk
art, har jag icke så mycket att genmäla. Vi lia olika uppfattning, men i
det tallet får ju varje anförande tala för sig självt. Det är dock ett par tre
saker, som jag skulle vilja svara på.

Herr Liedberg säger, att jag underkänner Svenska mejeriernas riksförening
och dess förmåga att handlägga problemen. Jag har icke gjort det och tänker
heller icke göra det. Men jag har sagt, att man icke är så brinnande i
anden nar det galler en småbrukarfråga som producentbidraget, och det uttalandet
star jag för.^ Min uppfattning kan styrkas med att man t. ex. ett par
tre ar motsatte sig arsreglering under det gamla systemet därför att det skulle
vara tekniskt omöjligt!

. Sedan säger herr Liedberg gentemot vad jag sagt örn att man icke bestämt,
nar Kungl Maj :t skall börja tillämpa det nya systemet, att fastän den saken
icke bär behandlats, Kungl. Majit och livsmedelskommissionen väl kunna klara
et ända. Ja, det tror jag visst Kungl. Maj :t och livsmedelskommissionen

Lördagen den 19 juni 1943 e. m.

Nr 25.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
kunde klara alltsammans utan att vända sig till riksdagen. Men det är dock
så, att för att få de 12 miljoner kronor frigjorda, som ira gå till de större jordbruken,
så måste man börja tillämpa systemet den 1 juli. Därför tycker jag,
att det hela verkar en aning trassligt.

Vidare försäkrar herr Liedberg, att jordbrukarna i allmänhet icke skulle
vara tacksamma, om vi höjde det allmänna mjölkpristillägget och därmed det
allmänna mjölkpriset.

Herr Liedberg erhöll jämväl på begäran ordet för kort genmäle och anförde:
Herr talman! Jag vill fortfarande understryka, att herr Gustafson och
jag äro överens om målet. Men när herr Gustafson nu söker förklara sin reservation
och vad han menat med den, må det tillatas mig att läsa upp, hur
reservationen lyder i den del den skiljer sig fran utskottets utlåtande: »Det
av regeringen beslutade prisstoppet synes icke böra utgöra avgörande hinder
för att den i jordbruket sysselsatta arbetskraften i lönehänseende redan i nuvarande
läge beredes en bättre ställning. Prisstoppet bör så mycket mindre
förhindra en skälig höjning av lönenivån för jordbruksbefolkningen, som det
vid införandet av prisstoppet ansågs att detta icke borde förhindra en förbättring
av löneläget för de i inkomsthänseende sämst ställda medborgargrupperna.
» Jag förstår icke, hur man kan advocera fram, att detta är ett
yrkande för nästkommande år!

Beträffande herr Svensson i Ljungskile har jag icke mycket att säga, när
han, så välvilligt som han gjort, har behandlat mitt inlägg och mina synpunkter.
Vi tyckas ju egentligen vara tämligen överens, herr Svensson i Ljungskile
och jag, även örn jag icke trodde .att det var fallet, när han talade först.
Sedan jag haft ordet, tycks det vara på det sättet. Emellertid ^vill jag^säga,
att herr Svensson i Ljungskile ställde sig fullständigt oförstående, så vitt
jag förstår — protokollet får väl utvisa, örn jag har rätt i det fallet — till
hur man skulle kunna klara producentbidragets utanordning i olika etapper.
Det var det jag menade att Kungl. Majit skulle kunna klara utan att det
stod skrivet.

Herr Svensson i Ljungskile erhöll på begäran ånyo ordet för kort genmäle
och yttrade: Herr talman! Nej, herr Liedberg, vi äro oense örn mycket.
Men i den nian herr Liedberg icke bestritt mina fakta, har jag icke anledning
att upprepa vad jag sade förut.

Det var endast en sak jag ville tillägga. Herr Liedberg sade, att det kunde
röra sig örn några tiondelar eller eventuellt ett helt öre av det allmänna mjölkpristillägget.
Vad jag satt i fråga kan icke röra sig om mer än omkring a/10,
och jag tror, att de jordbrukare, som förlora Vio och vinna 2/10 eller Vin, icke
lia någonting emot en sådan anordning. Ena gången gällde saken alltså så
mycket. Litet senare sade herr Thedberg, att de 2 miljoner eller 3 miljoner,
som vi kämpa om, icke kunna vara avgörande för den svenska jordbruksregleringens
avvägning. Nej, det är 2 ä 3 miljoner, men det är lika mycket åt
båda hållen. Ingen förlorar mer än den andre vinner, och i det fallet kämpa
vi örn precis lika mycket.

När det gäller producentbidraget för fläsk har jag yrkat bifall till min
reservation, och jag ber att få hänvisa herr Liedberg till den.

Vad slutligen beträffar vem jag här talar för, så hör jag ju, att herr Liedberg
talar för jordbruket. Jag får väl i första hand nöja mig med att tala
för mina väljare, nion jag har därvid skyldighet att taga hänsyn till frågornas
allmänna karaktär, och jag tycker icke, att jag på något sätt varit upp Andra

kammarens protokoll 19Jf3 Nr S5. 7

Nr 25.

Lördagen den 19 juni 1943 e. m.

Prisreglerande åtgärder -på jordbrukets område m. m. (Forts.)
rorisk, när jag här har hållit mig inom uppgörelsens ram och bett att få en
detalj justerad i den riktning jag ansett vara den rätta.

Herr Liedberg, som jämväl på begäran ånyo erhöll ordet för kort genmäle,
anförde: Herr talman! Jag kan icke annat än med tillfredsställelse höra, att
herr Svensson i Ljungskile nu tillmäter sina ändringsyrkanden så blygsamma
proportioner. Herr Svensson i Ljungskile säger, att jag icke bestritt hans
fakta. Jag har tyvärr fått ägna alltför lång tid till att göra det. Men örn
herr. Svensson med de fakta, som jag icke bestritt, menar citaten ur propositionen,
redogörelsen för tabellerna, redogörelsen för de olika systemens
verkningar etc., måste jag säga, att antingen han lämnade dem ur minnet eller
läste dem innantill, redogjorde han för dessa saker fullt korrekt. Dessa fakta
har jag icke haft anledning att bestrida.

Härefter yttrade:

oHerr Sandberg: Herr talman! När det gäller de prisreglerande åtgärderna
på jordbrukets område, är man i det mesta överens. Även örn de frågor, vari
meningarna dock gå isär, icke utg-öra några huvuddelar av problemet, kunna
de ändå lia sin stora betydelse. De böra icke för mycket förringas, vilket jag
tyckte att herr Liedberg gjorde i sitt första anförande. Dessa tvistefrågor beröra
dock det mycket viktiga, problemet örn stöd åt det mindre jordbruket.
De som nu förfäkta den mening, som är uttryckt i reservationen av herrar
Näslund och Svensson i Ljungskile, anse, att vad man där rekommenderar är
en anordning, som kan tjäna just till vad herr Liedberg också tycktes anse
vara riktigt, nämligen en utjämning till större rättvisa mellan jordbruk av
olika storlek och mellan jordbruk i olika landsdelar.

Efter dessa inledande ord vill jag gärna understryka ett uttalande, som utskottet
åberopar rörande en sak, där man är fullt enig. Utskottet framhåller,
att örn på grund av 4 /^-regeln en viss sänkning skulle behöva komma till
stånd av jordbrukspriserna, skulle denna sänkning icke i första hand gå ut
över mjölkpriset, vilket måste så mycket som möjligt skyddas, och att örn
det skulle bli en prisrörelse i motsatt riktning, bör man i första hand tillgodose
mjölkpriset. Jag vill som sagt understryka detta uttalande, som också
departementschefen gjort och som utskottet åberopar. Jag tror, att det är
mycket viktigt, att man när det gäller mjölkpriset följer denna linje. En
eveåtuell .jämkning av jordbrukspriserna nedåt bör icke få gå ut över mjölkpriset.
Mjölkproduktionen har också en dominerande betydelse för det mindre
jordbruket, och att stödja mjölkproduktionen är i stor utsträckning att stödja
det mindre jordbruket. I Norrland, där det mindre jordbruket är den helt förhärskande
brukningsformen, är mjölkförsäljningen av avgörande betydelse för
jordbrukets ekonomi, och ett tillfredsställande mjölkpris är där en av de
■viktigaste förutsättningarna för att jordbrukarna skola kunna få en någorlunda
dräglig bärgning.

Då jag här betonar förhållandena i Norrland och uttalar vissa önskemål i
detta sammanhang får det icke fattas, som örn jag ville göra gällande någon
motsatsställning mellan jordbruket i olika landsdelar. Men vi få försöka att
jämka åtgärderna så långt det är möjligt, så att största möjliga rättvisa
skipas imellan jordens brukare i olika landsdelar.

Som det för närvarande är, kan man näppeligen säga, att mjölkpriset är
tillfredsställande för Norrlands vidkommande. En utredning, som gjorts inom
de norrländska hushållningssällskapen, har givit till resultat, att produktionskostnaderna
per liter mjölk skulle utgöra i Norrbotten 38.2 öre, i Väster -

Lördagen den 19 juni 1943 e. m.

Nr 25.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.^
botten omkring 33 öre, i Jämtland 34.1 öre. Även örn det är mycket svart
att göra sådana kalkyler, torde ändå dessa i huvudsak visa, hur det förhåller
sig med mjölkproduktionens ekonomi i denna landsdel. Produktionskostnaderna
ligga betydligt över det avräkningspris, som mejerierna _ betala även
med inräknande av olika nu utgående bidrag. Givetvis ställa sig emellertid
produktionskostnaderna högre i Norrland än i andra delar av landet, bl. a.
på grund av de klimatiska förhållandena. Det är därför mycket naturligt,
att vi särskilt från denna landsdel med mycket stort intresse följa. fragan
örn mjölkpriset och frågan örn fördelningen av den samlade jordbruksinkomsten
överhuvud taget, och vi mena, som jag sagt förut, att den fördelningen måste
•ske så att största möjliga rättvisa sker det mindre jordbruket och sa att lönsamheten
för det mindre jordbruket så långt möjligt är förbättras.

Nu skall det ju erkännas, att det göres åtskilligt inom regleringens ram
för att tillgodose Norrlandsintressena. Vi lia ju utom det ordinarie mjölkpristillägget
ett extra mjölkpristillägg. Vi lia differentieringsoidraget, vilket beslöts
i fjol höstas och vilket också enligt förslaget här skall utgå i fortsättningen.
Detta förhållande, att vi lia differentieringsbidraget, behöver dock
icke utesluta, att man söker göra det bästa möjliga av den anordning vi nyss
diskuterat, nämligen producentbidraget. Detta producentbidrag är ju det enda
sätt på vilket man lämnar ett direkt stöd åt det mindre jordbruket. Jag har
för min del litet svårt att förstå, varför just de pengar, som gått till producentbidraget
hittills, nu skola till viss del användas för lokala differentieringsbidrag.
Örn man nu anser, att de medel som bli över till dylika differentieringsbidrag
bli otillräckliga, ifall man följer den linje, som föreslås i
reservationen av herrar Näslund och Svensson i Ljungskile, tror jag ändå icke
det skall vara omöjligt att finna på någon utväg för genomförande av reservationens
förslag. Den fragan har nu diskuterats av flera talare, och man har
opponerat mot tanken på att taga någon del av det allmänna prisutjämningsbidraget
till lokala differentieringsbidrag. Jag kan ju nöja mig med att hänvisa
till vad som yttrats av herr Svensson i Ljungskile i detta avseende, och
jag vill tillägga, att det icke kan eli fragan örn att örn man tager en mindre
del av det allmänna prisutjämningsbidraget till nämnda ändamål, _ detta kan
verka såsom en allmän sänkning av mjölkprisnivån. Det komme istället att
■bil så, att slutresultatet för de flesta av mjölkleverantörerna bleve ett högre
pris. I alla händelser kan det icke innebära annat än en viss omfördelning
av den totala inkomsten för mjölken mellan jordbruk av olika storleksordning.

Jag måste säga, att propositionens förslag till omläggning av producentbidraget
icke är tillfredsställande, särskilt i det avseendet, att den s. k. årsutjämningen
tagits bort. Nu har bl. a. herr Liedberg anfört, att det förslag, som
framlagts av Kungl. Majit, genomgått alla instansers skärseld, att de ekonomiska
organisationerna lia ställt sig bakom såsom garanter och att förslaget
är så bra som det överhuvud taget kan vara. Jag är icke alldeles övertygad
örn den saken. Jag undrar, hur det skulle ha ställt sig, örn vederbörande hade
haft tillfälle alf pröva även ett förslag utformat på det sätt som framförts i
den omnämnda reservationen. Man bör väl ändå icke vara utan vidare bunden
vid ett visst förslag, därför att det gått igenom en viss procedur, utan fördomsfritt
och sakligt bedöma förslagen i jämförelse med varandra. Jag måste
verkligen säga, att jag finner det mycket egendomligt, att då utskottet haft
möjlighet att pröva olika förslag — och jag tror att man kan säga också ett
mycket gott förslag —• man icke tagit ställning i frågan utan i stället överlämnat
allting till Kungl. Majit.

Jag kan för övrigt i denna fråga nöja mig med att instämma i vad som anförts
särskilt i det första anförandet av herr Svensson i Ljungskile. Findler -

100

Nr 25.

Lördagen den 19 juni 1943 e. m.

Prisre gier ande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
tid vill jag bara peka på en sak. Statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
framhöll, att det skulle bli mycket besvärligt, örn man skulle införa
årsutjämning. Ja, det är nog sant, örn det gäller att applicera den anordningen
på Kungl. Maj:ts förslag. Örn man däremot gör det på det förslag,
sorn .inrymmes i den nämnda reservationen, blir saken mycket enkel, och man
behöver icke alls ha några vidlyftiga tabeller för uträkningen. Det är emellertid
mycket viktigt, att en årsutjämning kommer till stånd. Att detta är ett
mycket starkt _ och berättigat önskemål framgår bl. a. av att saken framförts i
sa manga motioner. Och vill man nu åstadkomma denna rättvisa årsutjämning,
börkman se till, att man gör den i anslutning till ett förslag, som medgiver
en sådan anordning utan alltför mycket onödigt arbete för mejerierna.
Slutsatsen blir^att man bör taga det förslag, som den av mig åberopade reservationen
innehåller.

Beträffande den andra formen av producentbidrag, som föreslås i reservationen,
nämligen producentbidrag på fläsk, har man särskilt från utskottets
vice ordförande satt i fråga, huruvida detta vore någonting att eftersträva
för t. ex. Norrlands vidkommande. Han trodde icke, att ett sådant bidrag
skulle få någon betydelse såsom stimulans av fläskproduktionen i den landsändan.
Jag vill hävda en annan mening. Jag tror, att det skall få sådan betydelse,
och att det är nödvändigt att göra vad man kan för att stimulera svinuppfödningen
i Norrland. Denna sida av jordbruksproduktionen har tyvärr
varit alltför mycket försummad. Kommer man in på den linjen, leder den naturligtvis
fram till en ökad fodersädsproduktion, och vad beträffar bekymret
för att man icke skulle ha djurstallar för en viss utvidgning av svinuppfödningen,
så är det icke så farligt med den saken. Man kan nog klara en" betydande
ökning av svinstammen utan att behöva bygga nya djurstallar.

Till detta vill jag blott lägga ytterligare ett par ord. Det speciella bidrag
som går till särskilda åtgärder till stöd åt jordbruket i Norrland föreslås nu i
likhet med föregående år skola utgå med 900,000 kronor. Det är tacknämligt
att så skett. Jag tror, att detta anslag gör mycket stor nytta. I detta sammanhang
skulle jag emellertid vilja erinra örn att, när det gäller åtgärder för
främjande av jordbruket och näringslivet överhuvud taget i Norrland vänta

vi allt fortfarande på vissa utredningsresultat. 1941 — tror jag det var _

började den s. k. Norrlandsutredningen, vars förberedande del nu är slutförd
men någonting vidare har icke skett. Jag vill erinra örn att jag för min del’
då denna utredning beslöts, uttalade vissa betänkligheter för att åtskilliga reformer
vilka voro möjliga och angelägna skulle komma att stoppas upp på
grund av utredningen. Jag vill betona detta, därför att det finns saker, som
man gärna skulle se genomförda, och som skulle vara ägnade att bl. a. bidraga
till en nödvändig rationalisering av jordbruket, men där det torde vara
svårt, att göra^någonting, så länge en pågående utredning finns. Jag vill därför
till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet rikta en vädjan, att
han måtte se, till att denna Norrlandsutredning snarast möjligt fortsätter5 och
påskyndas på det att resultat må ernås.

Jag vill med detta, herr talman, yrka bifall till den av herrar Näslund och
Svensson i Ljungskile vid utskottets utlåtande fogade reservationen.

Herr Jonsson i Fjäle: Herr talman! Jag har närmast begärt ordet, därför
att undertecknat en av de motioner som föranletts av den föreliggande
propositionen. Det gäller den motion som framförts av herr Andersson i Tungelsta
m. fl. i denna kammare och av herr Alfred Andersson m. fl. i första kammaren.

Denna motion tar sikte på att den grundkvantitet på vilken dessa 4 öre

Lördagen den 19 juni 1943 e. m.

Nr 25.

101

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
per kilogram skola utgå skall höjas till 300 kilogram mjölk per månad. När
man emellertid kom till utskottet och fick förslaget uträknat, ^befanns det,
att hela den summa som skall avsättas som reserv skulle^ gå åt. Man fick
därför intaga en annan ståndpunkt. När jag i utskottet gatt med på detta,
vill jag motivera det på följande sätt. Det förhåller sig nämligen sa, att
utskottet säger i sitt utlåtande att »utskottet finner det för sm del angeläget
att en sådan omläggning av producentbidragssystemet genomföres, att
det mindre jordbruket erhåller ett bättre stöd än enligt nuvarande system».
Vidare tillägger utskottet: »Likaså finner utskottet det naturligt, att_ härvidlag
en sådan teknisk justering av bidragssystemet genomföres, att bidrag
icke vidare kommer att utgå till större mjölkleverantörer.» Härigenom har
jag ansett, att den princip som jag varit med örn och som framförts i motionen
kommer att bli tillgodosedd, även örn man överlåter åt Kungl. Majht att
utforma det slutliga tekniska förfarandet därvidlag. .Tåg ser saken så, att
det är en social hjälp, som tillkommit för att hjälpa de mindre, jordbrukarna,
och som icke bör överflyttas och användas såsom ett utjämningsförfarande
vid jordbruksregleringen överhuvud taget. Med det skrivsätt som utskottet
har tror jag icke, att Kungl. Maj :t kommer att använda det pa annat sätt
än som det är förutsatt i denna motion. Jag har därför kunnat ansluta mig
till utskottets förslag. .

Jag vill sedan begagna tillfället att uttala min och troligen också mangas
tillfredsställelse över att det satts in ett nytt trappsteg, då det gäller det särskilda
bidrag som tidigare utgått till Norrland. Vi veta, att sådant särskilt
bidrag utgått till Norrbotten och Västerbotten med 60 öre per kilogram mjölkfett
samt med 40 öre per kilogram till övriga delar av Norrland med undantag
av Gästrikland. Nu har man satt in ett trappsteg till, där bidraget utgår
med 20 öre och gäller för Gästrikland, vissa delar av Uppland, Västmanland,
Dalarna och en del mellansvenska orter. Jag tror, att detta har .betydelse,
därför att det var nästan ett för stort trappsteg från 40 öre och till det bidragsbelopp
som i allmänhet utgått, alltså omkring l1/2 öre. Den utjämning
som nu skett kommer att få en viss betydelse för jordbruket i de berörda
orterna. Det betyder något över 0.72 öre per kilogram mjölk.

Det förhållandet att det differentierade bidrag som nu enligt propositionen
utgår — en sak som utskottet anslutit sig till — skall under kommande produktionsår
för Norrlands vidkommande utgå även för sommarmånaderna, kommer
att innebära en viss förbättring för det norrländska jordbruket. Med hänsyn
härtill kan knappast för närvarande det norrländska jordbruket trots det
nuvarande läget göra anspråk på att komma längre i fråga örn mjölkpriset
än vad som här skett.

I detta sammanhang vill jag framhålla en sak som herr Svensson i Ljungskile
var inne på. Han påpekade, att när det gällde faderskapet för de idéer
som framkommit särskilt när det gäller det mindre jordbruket, vär det knappast
någon annan än folkpartiet som därvidlag skulle komma i fråga. Detta
förvånade mig, efter som jag är prenumerant på Småbrukarnas tidning, där
herr Svensson i Ljungskile är redaktör. Ganska ofta får man där höra, att
liknande saker hade Sveriges småbrukarförbund som ursprung och att detta
stått som fader för desamma. Nu säger herr Svensson att det är endast
folkpartiet som står som fader för de förslag som syfta till att hjälpa det
mindre jordbruket.

Till sist vill jag säga ett par ord beträffande en fråga som också herr
Sandberg något berört, och därvid tillåter jag mig tätt göra några reflexioner.
Det gäller det särskilda bidraget till Norrlands jordbruk. Vi veta, att
det på sin tid kom till år 1937 såsom en kompensation åt Norrlands jord -

102

Nr 25.

Lördagen den 19 juni 1943 e. m.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
brukare på grund av de svåra produktionsförhållanden som de hade där
uppe. Det har nu utgått med 900,000 kronor i flera år. Nu föreligger en mortion
från kommunistiskt håll, där det föreslås ett anslag på 10 miljoner kronor.
I denna motion säger man bl. a., att det behövs en jordbrukspolitik på
lång sikt för att komma tillrätta med produktionsförhållandena i Norrland,
och att det icke är tillräckligt, för att de norrländska jordbrukarnas försörjningsproblem
skall kunna lösas, enbart med prisförbättrande åtgärder, utan
det behövs också en breddning av försörjningsunderlaget. Jag vill också framhålla,
att såsom förhållandena äro uppe i Norrland med små brukningsdelar
och alla andra besvärligheter som vi ha att brottas med är det nödvändigt,
att man försöker att på ett mera tillfredsställande och rationellt sätt än hittills
varit fallet ordna den statliga stödverksamheten.

Jag vill också framhålla nödvändigheten av att företaga en ordentlig rationalisering
icke blott av jordbruksproduktionen i Norrland utan även av den
statliga, bidragsverksamheten på detta område. Det norrländska näringslivet
är tämligen enkelriktat och är därför mycket känsligt för konjunktursvängningarna.
Jag tror därför, att man särskilt måste tänka på att bredda försörjnmgsgrunden,
när det gäller jordbruket i Norrland, och att därvidlag engagera
staten i större utsträckning an hittills varit fallet. Den försörjningsgrund
som den norrländska befolkningen med mindre jordbrukare och skogsarbetare
har att lita till är rätt så smal. Det finns ingen marginal att vid en
konjunkturförsämring falla tillbaka på, och därför menar jag, att man bör
söka komma till en sadan ordning, att man kan bredda denna marginal och
därmed skapa ökad trygghet åt Norrlands jordbrukare och Norrlandsbefolkningen
överhuvud taget.

När en sådan undersökning skall företagas, vill jag fästa uppmärksamheten
pa att just fas/Mghetsbildningen och skogstilldelningen till jordbruket''
åro mycket betydelsefulla.problem. Jag vill vidare fästa uppmärksamheten på
att i dagarna har det i Härnösand hållits Härnömässan, där landshövding
Lindeberg hållit ett tal, varvid han framhållit: »Alla skäl tala för att
den ursprungliga planen att igångsätta Norrlandsutredningen fullföljes. I
denna skall en kommitté tillsättas i vilken Norrlands intressen bli allsidigt
representerade.» Han tillägger: »Kommitténs uppgift bör vara att anknyta
till den pågående utredningen örn Norrland. Vidare skall föranstaltas om en
eventuellt ny^. utredning på detta område som avser att belysa den rådande
situationen på grundval av en allsidig och ingående kännedom om Norrland
samt sedan successivt lägga fram förslag.»

Jag tror, att landshövding Lindeberg har fullkomligt rätt i det hänseendet.
och när man kan befara, att då freden inträder det blir arbetslöshet har det
sin stora betydelse, att man har ett beredskapsprogram färdigt. Jag räknar
med att en sådan utredning skulle för Norrlands vidkommande bl. a. kunna
bidraga till att. f ramskapa ett sådant beredskapsprogram. Jag tror, att den
utredning som industriens utredningsinstitut företagit är av stor betydelse,
men. jag hävdar den uppfattningen, att det är väl ändå icke riktigt, örn detta
institut ensamt skall ha. hand örn denna utredning, utan att statsmakterna
också skulle kopplas in för att åstadkomma den nödvändiga avvägningen
för att skapa åt det norrländska jordbruket en självständig ställning.

I förhoppning om att denna utredning kan komma till stånd och få det
åsyftade resultatet ber jag, herr talman, att få yrka bifall till jordbruksutskottets
förslag.

Herr Norup: Herr talman! I den proposition angående prisreglerande åtgärder
på jordbrukets område som här föreligger har den förändringen skett,

Lördagen den ID juni 1943 e. m.

Nr 25.

103

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
att priset på produkterna i huvudsak fastställes redan på våren...Därmed har
en från många jordbrukare eftersökt önskan blivit tillfredsställd. Även örn fördelen
av denna sak i diskussionen blivit något överdriven, vill jag dock uttala
min tillfredsställelse över att saken gått att ordna, väl vetande, att vi ingalunda
äro förbi de svårigheter som konsekvensen av detta förslag innebär. De
ljusa utsikter till en god skörd som det tidiga vårvädret och vårsådden siade
örn lia på grund av köld och torka åtskilligt förmörkats, och mycket talar för
att jordbruket i år får bära avigsidan av 4 ?£-regelius medalj. Detta äro vi jordbrukare
enligt min mening skyldiga att göra i överensstämmelse nied den överenskommelse
som träffats, och jordbruket skulle gjort det. med. full tillfredsställelse,
örn vi haft samma möjlighet till att få del av. nationalinkomsten som
en del av de andra näringsgrupperna. Tyvärr är så ingalunda, förhållandet.
Det skall icke förnekas, att priset på jordbrukets produkter tillåtits stiga till
och med mer än vad vi skola köpa, men det har icke gått att få jordbrukspriserna
så avvägda, att den som äger ett familjejordbruk har möjlighet att av
detta få den genomsnittsinkomst som en industriarbetare har. Med andra, ord
jordbruket kan, icke med det prisförslag som propositionen innebär och vilket
tillstyrkts av jordbruksutskottets majoritet betala dem i jordbruket sysselsatta
samma lön som grovarbetare på landet, ännu mindre vad en industriarbetare
får. Detta kan föra med sig konsekvenser som jag icke kan underlåta att understryka,
Det är ganska märkligt, att i en tid då produktionen av livsmedel behöver
öka och därmed också jordbruksbefolkningen, bibehåller man ett system
som enligt all statistik och erfarenhet pekar på att landsbygden avfolkas..

Dessa synpunkter ha utvecklats av bondeförbundet i motionen nr 274 i denna
kammare, och jag skulle gärna sett, att utskottet uttalat sig ännu mera positivt
i denna sak. Jag förstår de svårigheter ur prisstoppssynpunkt sorn. en förändring
i denna sak innebär, men jag är fullt övertygad örn att, örn krisen varar,
kan nian icke i fortsättningen avvisa dessa synpunkter.

När det gäller prissättningen på de olika produkterna, är det med tillfredsställelse
nian konstaterar, att mjölken kommit ännu mer i centrum, och att. val
en prisjustering uppåt men icke nedåt får taga sig uttryck i priset på mjölk.

Förslaget till omläggning av grunderna för producentbidraget avser ju att
giva ökat stöd åt det mindre jordbruket. Enligt förslaget skall den, ökning- av
producentbidraget som kail komma det mindre jordbruket till. del tågås från
storjordbruket, och det är enligt mm mening fullkomligt rättvis i. Storjordbruket
har flera strängar på sin båge och har möjlighet, att bättre anpassa sig till
vegetabilieproduktion än småbruket, vilket i betydligt större utsträckning är
hänvisat till animalieproduktionen. Herr talman, jag vill därför helt instämma
i departementschefens och utskottets uttalanden, att de för sin del finna det angeläget,
att en sådan omläggning av producentbidraget genomföres, att det
mindre jordbruket erhåller ett bättre stöd än enligt nuvarande system.

Detta har väl också kommit till synes i de mångå förslag soni framförts i de
olika motionerna, vilka dock i de flesta fall icke ta hänsyn till trugan i hela
dess vidd utan stanna vid grundkvantiteter och olika örestillägg pa dessa. Jag
vill för min del understryka nödvändigheten av att de medel, 12,300,000.kronor,
som inbesparas genom borttagande av producentbidraget för de större jordbruken
jämte de 3,500,000 kronor, som tidigare anvisats för lokal clearing, i fortsättningen
stå till förfogande att stödja det. svagare jordbruket. Vid fördelning
till detta svagare jordbruk tror jag för min del, att det är rätt att, som utskottet
föreslår, nedre Norrland, vissa skogsbygder i södra Norrland och Mellansverige
få ett extra stöd. Jag skulle gärna sett, att de magra skogsbygderna
i södra Sverige också kunde fått någon del av detta. Det är ofta sa, att man
på grund av de klimatiska förhållandena gärna överskattar jordbrukets möj -

104

Nr 25.

Lördagen den 19 juni 1943 e. m.

V risre gier ande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
ligheter i dessa skogsbygder. Att man av de 15.800,000 avför 7.580.000 kronor
till de svagare orterna i Norrland och Svealand har man varit helt enig om.
Annorlunda är det ju med de återstående 8,600,000 kronorna.

Jag vill i detta sammanhang gärna erkänna, att av de framförda förslagen
är det intet som ger småbruket mera än som är berättigat, men då vi enligt den
gjorda överenskommelsen ha begräpsade summor att röra oss med, måste en viss
begränsning ske. Genom minskning av dessa 8,600,000 kronor kunna ökade medel
för producentbidrag till småbruken erhållas. Jag vill dock på det bestämdaste
varna för att av denna summa ta något ytterligare. Den behövs alldeles
säkert, för att man därmed skall kunna åstadkomma en utjämning som kan
vara behövlig på grund av en eventuellt svag skörd. De gångna årens erfarenheter
visa, att det är nödvändigt att ha en viss möjlighet till extra bidrag till
de trakter, vilka särskilt hårt drabbats av missväxt. I detta fall har såväl
Kungl. Majdal propositionen som utskottet i utlåtandet en bred folkmening
bakom sig, då såväl jordbruksorganisationen som jordbrukets representant i
livsmedelskommissionens råd enhälligt förordat, att vi måste ha icke så litet
pengar över att fördela till dessa områden.

_ Man har från utskottets sida ansett, att Kungl. Majit bör ha hand om fördelningen
av dessa medel. Här har från herr Waldemar Svenssons sida framförts
allt för stark kritik häremot, och den kritiken har utmynnat i att han gjort
det uttalandet, att Kungl. Majit vid handläggningen av ärendet tidigare icke
tagit tillräcklig hänsyn till småbruket. Det är vissa påståenden som här gjorts
och som jag med några ord vill bemöta.

Jag är av den meningen, att det icke bara är storjordbruket utan även småbruket
som under det sista årtiondet fått en åtskilligt förbättrad ställning, och
det har jag varit just från den tid, då nuvarande jordbruksministern började
handlägga dessa ärenden. Jag måste säga, att det påstående som herr Svensson
gjorde,. att småbruket vid åtskilliga tillfällen fått en försämring, är ett
något kraftigt påstående. Jag tror mig kunna säga, att herr Svensson icke har
alla bakom sig, när han gör ett sådant uttalande. Jag har erfarenhet av att
man t.^o. m. i de bygder där herr Svensson hör hemma har från småbrukarnas
sida fått ganska bestämda uttalanden örn att nuvarande Kungl. Maj :t har
varit oerhört förstående för småbruket. Då jag tillhörde 1938 års jordbruksutredning,
företogo vi en resa just i herr Svenssons trakter, där vi resonerade
med några småbrukare. Det var några som helt spontant kommo fram och
säde, att det var den politik som jordbruksminister Bramstorp fört som
gett dem möjlighet att klara sig på sina småbruk. Följaktligen är det icke
bara storbruket som fått det bättre utan även småbruket, och jag tror, att man
i detta fall icke skall göra sa bestämda uttalanden som herr Svensson gjorde.
Jag tror, att man kan se det ur litet andra synpunkter än ur enbart de synpunkter
som herr Svensson framhöll.

o För min del vill jag^ tillstyrka utskottets förslag, att Kungl. Majit skulle
få rätt att besluta i fråga örn dessa 8,600,000 kronor, så mycket mer som de
då komma att fördelas vid en tidpunkt, då man har bättre möjligheter att överblicka
förhållandena efter skördeutfallet. Angående bibehållandet av efterreglering
har det nog ur vissa synpunkter ett visst berättigande, men jag är icke
övertygad örn att bibehållandet av detta manar fram den största produktionen.
I. det fallet tar Kungl. Majlis förslag mera hänsyn till det aktuella försörjningsläget.

Angående förslag örn prissättningen på brödspannmålen har förslaget örn
omläggning från normalpris till garantipris väckt en viss uppmärksamhet.
Genom förslaget örn prisorters införande är det så lätt, att om dessa ligga
för långt åtskilda, jordbrukarna icke få det utlovade priset utan genom frakt -

Lördagen den 19 juni 1943 e. m.

Nr 25.

105

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
avdrag i realiteten få ett betydligt reducerat pris, såsom de under föregående
år fingo på grund av de då rådande förhållandena. Det är därför nödvändigt,
att departementschefens uttalande i likhet med utskottets kraftigt understrykes
och beaktas vid den praktiska handläggningen, så att producenter inom avlägset
belägna trakter kunna vinna avsättning för sin spannmål utan att behöva
belastas med alltför höga transportkostnader.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr förste vice talmannen övertog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr Svensson i Ljungskile erhöll på begäran ordet för kort genmäle och
anförde: Herr talman! Jag ber att få fästa herr Norups uppmärksamhet på
att det yttrande, som jag fällt och som han vände sig emot, rörde jordbruksministerns
inställning till producentbidraget. Med anledning av herr Norups
yttrande får jag väl lämna ett belägg för att även förslag till förminskning
av detsamma förekommit. Vid urtima riksdagen 1939 föreslog jordbruksministern
en sådan anordning, att det då utgående mycket anspråkslösa produktionsbidraget
i realiteten skulle minskas till hälften. Att det i stället ökades
till nära det dubbla, berodde på riksdagens ingripande.

Vidare yttrade:

Herr Andersson i Tungelsta: Herr förste vice talman! Efter den mycket
utförliga debatt, som här förts, särskilt från utskottets sida, kan jag för
ruin del ställa mig till efterrättelse den önskan, som jag tror är ganska allmän
här i kammaren nämligen att de återstående talarna måtte fatta sig kort.
Jag kan i huvudsak inskränka mig till att avge en deklaration.

Jag vill emellertid först säga, att den ‘deklaration till förmån för mer effektiva
åtgärder från statsmakternas sida för förbättrande av de små jordbrukarnas
villkor, som i början av denna debatt gjordes av herr andre vice
talmannen, har man även från socialdemokratiskt håll all anledning att hälsa
med stor tillfredsställelse. Jag hoppas, att de allmänna talesätt, som herr
andre vice talmannen här använde, icke innebära annat än att man kan räkna
med folkpartiets medverkan för att nå detta mål, även örn det, vilket säkerligen
kommer att bli fallet, skall visa sig nödvändigt att man för att förbättra
de många små jordbruken tar i anspråk jord från de större brukningsdelarna
och för detta ändamål tillgriper särskild lagstiftning.

Att utskottet inte gjort något särskilt yrkande beträffande detta stora
problem beror på att det, såsom redan tidigare framhållits i debatten, redan
är föremål för utredning. Jag hoppas för min del att detta utredningsarbete
skall bedrivas på sådant sätt, att resultatet kan föreligga inom överskådlig tid.

Den fråga, som såväl inom utskottet som här i kammaren tilldragit sig det
största intresset, är ju den särskilda hjälp till det mindre jordbruket, som
representeras av producentbidraget på mjölk. I säk råda därvid praktiskt
taget inte några delade meningar. Alla äro ense örn att det mindre jordbruket
måste tillgodoses bättre än som varit fallet med det system, som nu tillämpas.
Förslag örn en sådan förbättring innefattas ju också i den kungl, propositionen.

Enligt denna skulle, sedan den särskilda Norrlandshjälpen frånräknats,
återstå i runt tal 8.6 miljoner kronor till s. k. lokala prisdifferentieringsbidrag.
I den motion, som jag tillsammans med några kamrater i denna kammare
väckt, yrka vi att den grundkvantitet, på vilken högsta producentbidrag,
alltså 4 öre per liter, skall utgå, måtte höjas från, såsom Kungl. Maj:t före -

106

Nr 25.

Lördagen den 19 juni 1943 e. m.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
slagit, 200 liter i månaden till 300 liter. Vid en uträkning, som inom utskottet
verkställts beträffande de kostnader, som de olika systemen draga, har
det visat sig att ett bifall till vår motion skulle innebära, att praktiskt taget
hela det belopp, som här står till förfogande, alltså 8.6 milj. kronor, skulle
tagas i anspråk. Även jag anser det emellertid önskvärt att ett visst belopp
står till Kungl. Maj :ts förfogande för lokala prisdifferentieringsbidrag, och
jag kan därför ansluta mig till den motivering, som utskottet här förebragt
och där det heter, att av dessa 8.6 miljoner kronor skulle 3 miljoner kronor disponeras
för producentbidrag. Jag ber att få erinra örn vad utskottet på denna
punkt säger: »Även dessa bidrag, som torde böra disponeras för producentbidrag,
äro nämligen främst avsedda för mindre mjölkproducenter och närmast
sådana som till följd av felslagen skörd eller andra orsaker äro i särskilt
hög grad i behov av stöd.» Jag tolkar för min del detta uttalande på
det sättet, att därest det skulle visa sig att lokala prisdifferentieringsbidrag
inte behöva utgå, skall hela detta belopp, 8.6 miljoner kronor, tillgodogöras det
mindre jordbruket i form av producentbidrag.

Örn Kungl. Majit därvid vill använda det system, som herr Svensson i
Ljungskile här rekommenderat, torde det inte vara någon ifrån utskottsmajoritetens
sida, som har något att invända däremot. Huvudsaken för oss är,
att de pengar, som det här gäller, komma de mindre jordbrukarna och mjölkproducenterna
till godo och att de användas på ett sätt, som för dessa är
mest gynnsamt och mest gagneligt.

Jag tror att riksdagen kan överlämna till Kungl. Majit att avgöra, på vad
sätt detta skall ske, i ali synnerhet som utskottet här för sin del bestämt sagt
ifrån, hur man anser att pengarna böra användas.

Jag vill, herr förste vice talman, med dessa få ord instämma i yrkandet
örn bifall till utskottets hemställan.

Herr Hansson i Vännäsby: Herr talman! Eftersom jag och några andra
ledamöter av denna kammare väckt en motion i denna fråga, skall jag be att få
säga några ord. Jag skall därvid lova att icke vara långrandig. Jag ämnar
nämligen icke gå in på någon vittutsvävande orientering, såsom många andra
talare här gjort, utan endast helt kort och gott hålla mig till vad vi framhållit
i vår motion.

I fråga örn de förbättrade stödåtgärder i prisreglerande syfte som Kungl.
Majit har föreslagit i avseende å mjölkproduktionen vill jag säga, att när vi
studerade propositionen, kunde vi icke vara ense med departementschefen örn
den uppläggning av frågan som han gjort. När vi läste innehållet i propositionen,
kunde vi emellertid med tillfredsställelse konstatera, att där framhålles
angelägenheten av att livsmedelsproduktionen i möjligaste mån upprätthålles
och örn möjligt även utvidgas. Vidare framgick det av propositionen, att
den huvudsakliga orsaken till justeringen av mjölk- och matfettregleringen
var, att man ville åstadkomma ett bättre och rättvisare stöd åt familjejordbruket
och det mindre jordbruket i övrigt. Så långt är allt gott och väl.

Vi ha icke ansett, att det kan bli någon nämnvärd förbättring för det mindre
jordbruket, örn man helt avskriver den s. k. efterregleringen. Man påstår, att
ett slopande av efterregleringen skall komma att medverka till en jämnare
mjölkproduktion. Det är ett påstående som jag inte vill motsäga, men örn det
varit en viss ojämnhet i fråga örn tillgången från det mindre jordbruket, så är
det en omständighet som småbrukarna med sina små besättningar icke ha så
lätt att bemästra, enär antalet mjölkande kor är så litet. Under varje tid på
året måste de ju också själva behålla någon mjölk för familjens behov, och
därför blir det överskott de kunna överlämna till mejerierna tidvis av mindre

Lördagen den 19 juni 1943 e. m.

Nr 25.

107

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
omfattning. Att medelst prisstöd åt mjölken indirekt tvinga dessa småbrukare
till jämnare leverans synes icke möjligt och ej heller rättvist.

Att, såsom Kungl. Maj :t föreslagit, utan efterreglering åstadkomma en förbättring
förefaller oss motionärer icke vara möjligt. Vi lia därför i en motion
föreslagit den ändringen i Kungl. Majda förslag, att efterregleringen bibehålies.
Vi tro, att därigenom den förstärkning som är avsedd för det mindre
jordbruket skulle i viss mån kunna komma det till del. Det har under behandlingen
i utskottet förklarats, att det också skulle vara möjligt att åstadkomma
detta. Man behövde härför icke taga mer än två ä tre miljoner av de medel
som man nu vill erhålla för att ge hjälp åt de trakter av landet som möjligtvis
kunna visa sig i större behov av ett bättre stöd. Om så inte sker, blir det
knappast den förbättring för familjejordbruket och småjordbruket i övrigt som
man tänkt sig i den kungl, propositionen. Vad särskilt gäller familjejordbruket
synes det av beräkningarna framgå, att det för detta knappast blir någon
förbättring alls, och det synes mig vara orättvist, att detta jordbruksstöd lägges
så, att det i verkligheten icke blir till nytta för dem som det just är avsett
för. Denna enkla åtgärd som det synes möjligt att åstadkomma anser jag
också stå i god överensstämmelse med vad utskottet sagt i sitt utlåtande, ehuru
det är ganska vagt och på intet sätt positivt uttalat utan man överlämnat
avgörandet till Kungl. Maj:t. Denna åtgärd skulle alltså icke möta något hinder
från de synpunkter som framhållas i utskottsutlåtandet.

Här finnes till utlåtandet fogad en reservation, avgiven av herr Gabrielsson
i första kammaren, och däri yrkas just på att efterregleringen skall upprätthållas
beträffande producentbidraget för mjölk under instundande regleringsår.
Denna reservation överensstämmer också fullständigt med den motion som
jag avlämnat i förevarande fråga.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka bifall till herr Gabrielssons reservation.

Herr Falk: Herr förste vice talman! Det var inte utan att jag kände en
viss besvikelse över det förslag som nu föreligger, därför att jag i flera år har
varit på det klara med att småbrukarna här i landet äro en synnerligen betryckt
näringsidkargrupp, och jag har tyckt mig finna en rörande enighet från
alla gruppers sida att speciellt hjälpa denna grupp. Jag blev då förvånad,
när jag fick se, att de organ som närmast ha att tillvarataga deras intressen
och bland dem K. L. F., som är den starkaste, med Kungl. Majit gjort en uppgörelse
där småbrukarna praktiskt taget icke få någonting.

Kent teoretiskt skulle man här kunna resonera sig till en förbättring för de
mindre mjölkproducenterna med kronor 6: 50 i månaden. Men denna förbättring
är helt beroende på om vederbörande kunna producera precis det antal liter
mjölk som fordras härför. Man skall slopa det hittills tillämpade systemet med
efterreglering per år räknat, och följden blir givetvis, att i stället för att de
få dessa 6: 50, som de rent teoretiskt skulle erhålla, kommer förbättringen att
stanna vid 3 ä 4 kronor i vissa fall. Då frågar jag mig: när alltså småbrukarna
därmed få sin ställning förbättrad, skulle de då inte vara nöjda? De
måste väl det, eftersom deras organisationer godkänt detta. Talet örn småbrukarnas
betryckta läge måste då icke vara allvarligt menat från deras organisationers
sida. Det måste vara mot bättre vetande som man går till väga
på detta sätt, eller man har med berått mod sålt småbrukarna för låt oss säga
3:50 i månaden.

Jag kan inte finna, afl; den reservation som är avgiven av herr Svensson i
Ljungskile ger något nämnvärt, men den ger i värjo fall mer än utskottets
förslag. Den ger en förbättring med kronor G: 50 per månad mot vad nuvarande

108

Nr 25.

Lördagen den 19 juni 1943 e. m.

Prisre gier ande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
system ger, och det är ändå något. Jag tror, att hela denna fråga om hjälp
till småbruket har dragits ner till en politisk dragkamp mellan de olika partierna,
en utveckling som jag för min del anser olycklig ur småbrukarnas
synpunkt.

Jag skall icke närmare utveckla dessa synpunkter. Jag kan instämma med
herr Andersson i Löbbo, när han säger, att frågan örn hjälp till småbrukarna
inte bara är en fråga örn priset på produkterna, utan att det fordras långt
mera radikala ingripanden i fråga örn hjälp till dem, örn man skall komma till
en lösning av detta stora problem. Men när nu debatten under flera år nästan
uteslutande sysslat med små.brukarproblemet och det framhållits nödvändigheten
av att de i första hand erhålla en förbättring och då vi även, sedan vi
genomfört prisdifferentieringen, framhärdat i denna vår åsikt, då tycker jag,
att det är futtigt, att man bjuder dem, som Kungl. Majit gör — i allra lyckligaste
fall — 6:50 per månad. Då de val behöva den ytterligare hjälp, som det
finns möjlighet att lämna dem, anser jag, att hjälpen bör okas, och jag anser,
att det kan göras genom att man slopar den reserv som man anser hör läggas
upp till stöd för mjölkproduktionen. Jag är icke någon principiell motståndare
till uppläggningen av en sådan reserv. Jag skulle tvärtom med tillfredsställelse
hälsa, att det lades upp en hela jordbrukets stödfond, som kunde användas
till stöd för olika produktionsgrenar. Men jag tror icke, att det är
lyckligt med denna fond för stöd åt mjölkproduktionen, till vilken det nu skall
reserveras medel, därför att vi alldeles säkert komma att inom den närmaste
tiden få massmöten ute i landet, där man avfattar resolutioner och går in till
regeringen och begär att få medel från denna stödfond. Det kommer att bli
en oerhörd tävlan från olika landsändar och olika lokalavdelningar av R. L. F.,
en tävlan i framställningar om bidrag och ökade bidrag med hänvisning till
denna fond. Jag tror, att småbrukarna därigenom komma att egentligen få
mycket litet från densamma, och jag tror, att småbrukarna på det sättet komma
att i själva verket icke få de medel som Kungl. Majit utlovat.

Det finns här en reservation som är a,vlämnad av herrar Alfred Andersson
och Svedberg. Deras yrkande går ut på att bidraget med 4 öre skall utgå på
en grundkvantitet upp till 275 kilogram för månad. Det ger inte mycket, men
örn man härvidlag tillämpar årsreglering, så kommer man dock upp till ett
belopp för månad av 29 kronor, och det betyder en förbättring på nära 10
kronor i jämförelse med nuvarande bidrag, och det är det bästa av de förslag
som föreligga.

Jag ber, att med hänvisning till vad jag nu sagt få hemställa, att utskottets

yttrande måtte erhålla följande lydelse: »Vad föredragande —---(lika

med utskottet)---bilaga 2 till detta utlåtande. Utskottet får för sin

del uttala sig för sådan ändring av de i propositionen föreslagna grunderna
för producentbidraget för mjölk, att den grundkvantitet, för vilken 4 öre per
kilogram mjölk skall utgå, bestämmes till 275 kilogram för månad samt att
den s. k. efterregleringsrätten beträffande producentbidraget bibehålies. Kostnaderna
för mjölkpristillägg ----(lika med utskottet)---till erinran

däremot.»

Herr Hansson i Skediga: Herr talman! Det förslag, som här framlagts av
Kungl. Maj :t och som är utarbetat av 27-mannakommittén och livsmedelskommissionen,
innebär ju ett mycket invecklat system. Det förhållandet att det
föreligger en massa motioner — jag tror att det är sjutton •— visar också,
att man i allmänhet inte är tillfredsställd med detta system.

Jag måste också säga, att när man tar del av förslaget, så tycker man att
det är underligt att det skall behövas ett så invecklat system för att små -

Lördagen den 19 juni 1943 e. m.

Nr 25.

109

Prisregler ande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
brukarna skola kunna få en förbättring. Herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
framhöll, att livsmedelskommissionen sagt, att en efterprisreglering
för helår skulle kosta 2 imiljoner kronor, men jag är säker på
att räknar man samman alla de kostnader, som mejerierna åsamkas till följd
av detta invecklade system, skall man finna att det är fråga örn åtskilliga
miljoner. Yad vinner man då på att införa ett system, som bara tar en massa
arbetskraft i anspråk, vilken i dessa arbetskraftsbristens tider skulle kanna
användas bättre och ändamålsenligare?

När man hör talarna här, den ena efter den andra, så verkar det som örn
det fattas pengar för att hjälpa jordbrukarna, och alla säga ju att de gärna
vilja göra något och särskilt för småbrukarna, men inom den givna ramen
finns inte pengar därtill. Man må emellertid vända på frågan, hur man vill.
Jag har många gånger undrat, varför vi inte skulle kunna gå en mer radikal
väg. Jag har hört mig för hos svenska mejeriernas riksförening, hur mycket
mjölk som konsumeras per person och år, och man har uppgivit att det är i
medeltal 260—270 liter. En höjning av mjölkpriset med ett öre skulle alltså
innebära en utgift per person och år av 2:60 kronor. För inte länge sedan
höjde man Aftonbladet och Allehanda och Aftontidningen med 5 öre, och
jag har räknat ut att för en person, som köper en kvällstidning varje dag,
medför denna höjning en utgift av 18: 25 kronor per år. Det tycker man inte
är så mycket, men så fort det blir fråga örn mjölkpriset, blir det en annan låt.
Då talar man genast örn den där ramen, som man måste hålla sig inom, och
örn prisstoppet. Riksdagen reagerade inte heller alls kraftigt, när spriten
höjdes med en krona. Men när det är fråga om mjölkpriset, blir det ett väldigt
diskuterande, och då skola vi lägga upp ett invecklat system, som bara kostar
pengar och inte medför någon verklig hjälp för småbrukarna. För en jordbrukare,
som har en besättning på åtta kor, kan det nästan bli fråga örn en
minskning i förhållande till nuvarande producentbidrag.

Varför skulle man inte, även örn man går en radikal väg, kunna behålla
det enkla system, som jordbruksministern tidigare har infört, och fortfarande
bevilja ett visst producentbidrag på en viss mängd mjölk? Det systemet är
ju inarbetat, och det kräver bara enkla beräkningar. I stället skall man nu
ha denna tabell, och när man studerar den, tycker man att det verkar, som
om det bara vore fråga örn att lura bönderna. Realiter ger inte det nya systemet
jordbrukarna så mycket.

Jag har i en motion föreslagit, att det nuvarande producentbidraget skulle
höjas med två öre. Det invändes då säkert, att det går an att säga att priset
skall höjas med två öre, men var skall man ta pengarna? Jag visade ju nyss
att en höjning med ett öre skulle göra 2: 60 kronor per år och person, och
det är således inte fråga örn några avskräckande belopp. Vad som avskräcker,
mina herrar, är att landsbygden avfolkas. Därvidlag kan man tala örn avskräckande
siffror, men en utgift av 2:60 kronor per år kan inte vara avskräckande.
Det är ju inte ens vad en halv teaterbiljett kostar.

Jag hörde nyligen på en missionskonferensi direktör Göransson hålla ett
föredrag örn de sociala problemen i Stockholm, och han framhöll att det är
ett mycket sorgligt faktum, att särskilt de unga kvinnorna och männen från
landsbygden flytta in till städerna. Detta gör att miljon efter miljon får anslås
till byggenskap i städerna. Men när det gäller sådana saker är man inte
rädd för att anslå 50—60 miljoner. Jag nästan undrar, om det inte vore lika
bra att rymma ut landsbygden på en gång, ty den vägen går det, mina vänner,
örn man är njugg på ettöringarna när det gäller mjölkpriset och inte vill
betala mjölken vad den är värd. Professor Ingvar har ju sagt, att mjölken
inte betalas i förhållande till sitt värde som livsmedel, och det bör ju vara en

Ilo

Nr 25.

Lördagen den 19 juni 1943 e. m.

V risregler ande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
riktig princip att så sker. Men jag hörde just en av talarna i första kammaren
säga, att örn det begäres ett öre mer per liter mjölk, så tycker folk att
de utsättas för rånförsök och plundras in på bara benen. Sådan är inställningen
till mjölkpriset och mjölkfrågan, och det är därför diskussionen i dag
får föras på det sätt, som sker.

Jag kommer för min del att yrka bifall till min motion, fastän jag vet att
den ju blir begravd omedelbart och således är ur räkningen, men Kungl.
Maj :ts förslag kan jag inte gå med på.

Jag tycker att .det är beklagligt, att vi på detta sätt bara skola hålla på
och diskutera om sättet att hjälpa småbrukarna. Det står inte länge på, så
finns det ingen som vill arbeta inom småbruket. De unga flytta till städerna,
och det blir inte många kvar på landsbygden. En annan konsekvens av den
s. k. sparsamhetspolitik, som man för gentemot landsbygden, blir att man
får anslå miljoner till bostäder åt alla dem, som flytta in till städerna. Men
varför skall man då låta operationen gå så bär sakta? Vöre det inte bättre att
göra operationen raskt och avfolka landsbygden alldeles? Den vägen går det
i alla fall, och det slutar nog med en katastrof för det svenska folket.

När vi alla äro ense örn att mjölken har stort näringsvärde, varför bar då
inte livsmedelskommissionen och 27-mannakommittén kunnat komma med något
annat förslag än ett system, som till sist inte ger någonting? Jag har däremot,
såsom jag sagt förut, motionerat örn att man skulle gå en radikal väg.
Den motionen lämnade jag emellertid in redan under första motionstiden på
statsverkspropositionen, och det är därför som den kanske inte riktigt anknyter
till propositionen.

Jag kan inte låta bli att ännu en gång varna för den oförsiktiga politik, som
man här för gentemot jordbruket. Man är kanske inte så rädd örn pengarna i
vanliga fall, men när det gäller livsmedel och särskilt mjölken, är man förfärligt
sparsam och försiktig och håller på pengarna. Yi komma i alla fall förr
eller senare att få lära oss, att även landsbygdens folk har rätt att få betalt för
sitt arbete. De måste ju också kunna betala sina anställda, och det kan inte
ske på annat sätt än att priserna på jordbrukets produkter hållas uppe. Man
måste, mina herrar, få bort den där befängda föreställningen att det inte går
att höja jordbrukspriserna, ty då stiga alla andra priser. Herr Liedberg var
just inne på den tankegången. Han sade, att om man höjer jordbrukspriserna,
så börjar rullvagnen gå, såsom han uttryckte sig. Ja, den började gå, redan
när man höjde tidningspriset och spritpriset. Men då sade man, att det inte
gjorde någonting; en höjning av spritpriset skulle inte inverka på index. Jag
tror, att det skulle inverka ändå mindre på index, örn man finge ett öre mer på
litern för all mjölk, som produceras här i landet, men detta kan dock vara småbrukarna
till hjälp. Höja vi producentbidraget till 5 öre för de först producerade
650 Eterna mjölk i månaden, blir bidraget 32:50 kronor i månaden.
För jordbrukare, som ha 1,300 liter, blir beloppet detsamma, vilket betyder 2.5
öre per liter. Kommer man upp till 3,500 liter, blir producentbidraget bara 0.5
öre per liter eller också i detta fall 32: 50 kronor i månaden o. s. v.

Jag tror således att man bör gå en annan väg än som föreslås i den kungl,
propositionen. Vi skola också betänka, att det kommer att draga mycket stora
kostnader för mejerierna att räkna ut alla dessa bråktal. Livsmedelskommissionen
har visserligen lovat göra i ordning en s. k. lathund, som skall göra
räknearbetet lättare, men tid är också pengar och de, som äro^ anställda vid
mejerierna, skola ju ha betalt, och vem är det som i sista hand far betala dessa
kostnader? Jo, det är producenterna. Så är det hela tiden. Nu kräves det mer
betalt för mjölktransporterna, och det få bönderna betala. Vi få 21, 22 öre för

Lördagen den 19 juni 1943 e. m.

Nr 25.

lil

Prisregler ande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
mjölken, och när vi skola leja arbetskraft, som skall ha ordentligt betalt, och
betala för mjölktransporterna, så blir intet kvar för oss.

Jag ber, herr talman, att med dessa ord få yrka bifall till min motion.

Herr Lundell: Herr talman! Jag skall icke av det stora frågekomplex,
som debatteras i afton, taga upp något större antal punkter. Det är endast ett
par, enligt mitt förmenande bland de viktigaste, som jag skall säga några ord om.
Man finner, när man ser på de motioner som avgivits och ser utskottets utlåtande,
att frågan örn producentbidragets läggning har tillmätts mycket stort intresse
och mycket stort utrymme. Jag vill därför först säga ett par ord örn hur
jag ser denna fråga från min synpunkt.

Jag har för egen del alltid varit ganska betänksam mot den där sortens differentiering
av priset på en vara. Det är väl egentligen ganska egendomligt, att
en och samma vara skall ha olika pris per kilo, allt eftersom den, är tillverkad
låt oss säga i en större eller mindre verkstad. Det skulle naturligtvis aldrig gå
att ha sådana prisbestämningar på varumarknaden, örn icke denna avräkning sköttes
genom mejeriorganisationerna.

Det är fråga, örn icke denna reglering av producentbidraget borde flyttas
över till femte huvudtiteln, där den hör närmare hemma än i jordbrukets prisreglering.
Detta bidrag är ju avsett som en särskild hjälp åt småbrukare eller
mindre jordbrukare. Jag undrar, örn man dock icke överdriver den nytta, som
dessa kunna lia av detta bidrag, och örn man icke också överdriver det berättigade
i själva saken. Det är nemligen så nu under kristiden, när lönerna
undan för undan lia höjts för lantarbetarna, att en mycket markerad nytta av
denna lönehöjning kommer just småbrukarna till del i den mån de icke använda
någon avlönad arbetskraft eller endast använda sådan i ganska liten utsträckning.
Det är en betydande fördel, såvitt jag kan finna, som på detta sätt
har kommit den mindre jordbrukaren till del och som relativt måste inverka på
hans inkomstförhållanden och resultatet av hans drift på ett helt annat sätt än
det inverkar för den något större lantbrukaren.

Själva beräkningssättet för producentbidraget var ju förut jämförelsevis enkelt.
Det beräkningssätt, som nu föreslås i Kungl. Maj :ts proposition, är egentligen
alltför inkrånglat ■— det kan man väl ej komma ifrån? Jag kan icke använda
någon annan beteckning än kalla denna uträkning för kineseri. Men även
örn det vore fråga örn att konstruera ett kineseri, kunde det konstrueras betydligt
elegantare än det, som förekommer i propositionen.

Ser man på det belopp, som här skall tillföras småbrukarna, är det ju i bästa
fall ■— ett fall som aldrig uppnås annat än teoretiskt -—• 12X26 kronor, d. v. s.
312 kronor om året. Det innebär en förbättring i teorien på 78 kronor i förhållande
till det förutvarande systemet. Kan det vara värt att för att få denna lilla
förbättring ställa upp ett så invecklat beräkningssystem, som alltid måste innebära
en hel del extra arbete för dem, som å mejerikontoren äro sysselsatta med
att räkna ut mejerilikviderna? Kan man överhuvud taget säga, att det har så
stor glädje med sig för någon småbrukare att, örn han anpassar sin mjölkproduktion
riktigt så att han får den optimala nyttan av bidraget, kunna få 312
kronor, d. v. s. ungefär en krona per arbetsdag örn året? Det väger ändå icke så
tungt i en småbrukares rörelse, åtminstone icke för de allra flesta.

Sedan få vi ej glömma bort, att dessa ganska många miljoner, som nu användas
för detta ändamål, ju skulle kunna användas för det allmänna mjölkpristillägget
och giva en viss höjning jämnt örn för all mjölk. Man kan alltså
icke räkna dessa 312 kronor som rent netto för småbrukaren. Han skulle kanske,
örn det ginge att använda detta till det allmänna mjölkpristillägget, i alla fall

112

Nr 25.

Lördagen den 19 juni 1943 e. m.

P risregler ande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
få 50 ä 100 kronor av dessa 312 och kanske mera, beroende på hur stor hans
produktion är.

I motionerna har ägnats stort utrymme åt frågan, örn man skall göra en årsutjämning
mellan de olika månadsresultaten. Tre motioner begära detta. Här
har varit flera talare från Norrland, herrar Sandberg och Hansson i Vännäsby
och kanske ytterligare någon, som framhållit betydelsen av att man får behålla
den årsutjämning eller efterreglering, som nu förekommer. Här finns också en
reservation, som begär, att år sutjämningen skall fortsätta även efter det nya
systemet.

Nu misstänker jag, att de herrar, som begärt att det skall vara årsutjämning,
icke räknat igenom saken så noga, ty gör man det, finner man, att det i vissa
fall blir en sänkning för vederbörande jordbrukare, som han får utjämnat
lika på alla tolv månaderna. Det är väl ingen jordbrukare som blir så glad åt
ett sådant resultat av efterregleringen.

Det blir nämligen så, örn man ser på det sammanlagda producentbidraget och
ritar upp en kroklinje, som visar hur det växer och faller när den månatliga invägningen
ökas, att man finner, att denna kroklinje går upp tämligen brant
och så faller den ned lika brant, men sedan blir det en krök åt högra sidan. Detta
inverkar på det sättet, när man jämnar ut mellan olika månader, att så snart
det ligger någon punkt av månadsresultaten på höger sida örn kröken, kan man
icke vara säker på, att det blir någon förbättring för jordbrukarna genom denna
årsutjämning.

När nu utskottet föreslår en fullmakt åt departementschefen att förfara med
denna utjämning i huvudsak som han kan finna för gott, så hoppas jag, att han
ej tar sig för att anbringa en årsutjämning på den övriga uträkning, som är
föreslagen i den kungl, propositionen. Då kan det hända, att vissa lantbrukare
finna, att de ha fått så och så mycket per månad, och sedan, när de komma till
årets slut och tro, att de skola få en slant mera genom årsutjämningen, visar det
sig, att de i stället skola betala tillbaka en slant. Sådana fall kunna inträffa.

I fråga örn den stora principen i lantbrukets prisbestämning, alltså detta uppställande
av en omfattande vinst- och förlusträkning för hela lantbruksnäringen,
skulle jag vilja säga här som jag sagt i en motion, som väcktes i början på
året, att det är nog åtskilliga av kostnadsposterna, som äro litet tvivelaktiga.

Den där tankegången, som man har haft i flera år, att antalet arbetstimmar
skulle minskas med en procent för varje nytt beräkningsår på grund av den
fortgående mekaniseringen av näringen, tror jag icke är hållbar. Nu under kriget
har ju mekaniseringen i vissa avseenden gått baklänges på grund av brist
på lastbilar och traktorer, brännoljor, gummi och en hel del andra saker. Det
är nog sannolikt att antalet timverken, utförda av anställd arbetskraft, minskats
med en procent och kanske mera, men då har lantbrukaren själv och hans
familj fått sätta till åtskilliga timverken i stället för dem, som de mist från den
lejda arbetskraftens sida.

En annan kostnadspost, som jag icke tror är beräknad på sätt som vore önskvärt,
är kostnaderna för byggnader. De äro ganska säkert för lågt beräknade,
örn man tar hänsyn till att lantbrukets gamla byggnadsbestånd undan för undan
måste förnyas till helt andra och högre byggnadskostnader.

Det viktigaste, som jag har anmärkt på i fråga örn denna samlade prisberäkning
för jordbruket, är emellertid den så kallade fyraprocentsregeln. Jag
skall icke här gå igenom anmärkningens innehåll och belysa den, ty det skulle
taga en kvart eller 20 minuter extra, örn det skulle göras så tydligt och klart,
att var och en skulle inse, hur befogad min anmärkning är. Men den, som är
intresserad, kan läsa den motion, nr 273, som jag avgav i början på riksdagen,

Lördagen den 19 juni 1943 e. m.

Nr 25.

113

Prisregler ande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
och vidare den motion, nr 420, som jag lämnade i anledning av jordbrukspropositionen.

Jag skall bara läsa upp ett litet stycke ur den sista motionen för att giva en
schematisk belysning av hur denna fyraprocentsregel verkar. Det heter: »Den
påbjudna 4 /^-regeln kan i korthet och med någon schematisering sägas innebära
följande: Antag att normskörden för svenskt lantbruk såsom en helhet beräknats
till 2,500 skördeenheter per har. Då ha lantbrukarna ett samfällt intresse
att få upp den med ytterligare 100 skördeenheter eller till 2,600 skördeenheter
men ej vidare. Allt som produceras över dessa 2,600 skördeenheter tillfaller nämligen
konsumenterna helt och hållet genom att precis motsvarande prissänkningar
genomföras vid de successiva revisionerna.»

Det är alltså en schematisk framställning av fyraprocentsregeln. Höjningen
från 2,500 till 2,600 är ju en höjning med fyra procent. Det gäller egentligen
hela lantbrukets saluvolym, medan jag för enkelhetens skull här bara talat örn
antalet skördeenheter.

På samma sätt är det nedåt. Schematiskt uttolkat innebär det, »att lantbruksnäringen
kollektivt själv får bära en nedgång av skörden till 2,400 skördeenheter,
men örn skörden skulle sjunka ytterligare till 2,300, 2,200 eller 2,000 skördeenheter
eller ännu lägre, så har näringen ingen nackdel därav». Denna nackdel
drabbar i stället helt och enbart konsumenterna.

Jag tror ej, att sådana regleringsmetoder för en närings villkor kunna vara
hälsosamma. Jag vet, att de ha ett demoraliserande inflytande, i den mån lantbrukarna
få klart för sig de villkor, under vilka de äro satta att arbeta.

Herr talman! Jag ber efter det sagda att ändock få yrka bifall till utskottsmajoritetens
förslag.

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp:
Herr talman! Jag skall bara nämna vad det står i propositionen. Jag fick av
herr Waldemar Svensson ett ganska lågt betyg för skrivsättet. På sid. 78
framhålles, att man räknat med att 1942 års skörd var god och att det knappast
är tänkbart att årets skörd blir bättre. Därför säges det: »Såsom 1942
års jordbrukskommitté i sitt utlåtande framhållit torde kunna förväntas, att
jordbrukarna genom tillämpningen av dessa grunder för prissättningen skola
bliva särskilt intresserade av att nå ett så högt produktionsresultat som
möjligt, eftersom sådana förbättringar av produktionsresultaten, som kunna
åstadkommas genom jordbrukarnas egna ansträngningar, icke gärna kunna
komma att föranleda någon sänkning av priserna.»

Nu säger herr Waldemar Svensson, att om det genom dessa åtgärder blir 3.6
procents förbättring och örn det genom bättre väderlek skulle bli ytterligare
0.4 procents förbättring, så ha icke jordbrukarna någon glädje av det. Men
då är det ju 4 procents förbättring. Det blir alltså ingen förändring. Om
däremot väderleken skulle giva ytterligare 0.4 procents förbättring, skulle ju
den förändring, som denna förbättring innebär, bli 0.4 procent. Följaktligen
kan jag icke förstå något annat än att det är riktigt i detta sammanhang. Men
det kan hända, att herr Svensson kan skriva det på annat sätt.

Det är på samma sätt beträffande vårvetepriserna. Det säges ifrån, att ett
tillägg på två kronor utöver det grundpris, som utgick förra året, skall förekomma.
Därav är en krona extra stimulans för ökad odling. Det står uttryckligen
skrivet här.

Sedan vill jag bara till sist säga, att örn man icke redan förut haft klart för
sig, att det finns många småbrukare i vårt land, så lia vi likväl fått det klart
för oss i kväll, då dels en mängd småbrukare uppträtt i diskussionen, dels

Andra kammarens protokoll 19JfS. Nr 25. 8

114

Nr 25.

Lördagen den 19 juni 1943 e. m.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
och framför allt herr Waldemar Svensson sökt på allt sätt misstänkliggöra
mig för att jag icke alls skulle taga hänsyn till småbrukarnas intressen. Det
bekymrar mig icke alls, vad herr Waldemar Svensson i det avseendet tänker
eller tycker örn mig. Jag överlåter åt småbrukarna att bedöma mitt handlingssätt.

Herr Sandberg gjorde en fråga, som flera återkommit till, nämligen varför
producentbidragen skulle användas till differentiering. Det är icke riktigt att
säga på det viset. Det är ju icke fråga örn det producentbidrag, som nu utgår
till småbrukarna. Genom att gränsen dragits vid en viss högsta areal, kan
man använda en del av producentbidraget för att åstadkomma en utjämning
och hjälpa dem, som drabbats av en relativt dålig skörd. Att möjliggöra för
småbrukare, som fått en dålig skörd, att erhålla hjälp, är väl att taga hänsyn
till småbrukarnas intressen.

För att ytterligare misstänkliggöra min goda vilja att hjälpa småbrukarna
hänvisade herr Waldemar Svensson till förslaget till 1939 års urtima riksdag.
Förslaget framlades efter initiativ av den dåvarande mjölknämnden, som föreslagit,
att de, som lämnade sin mjölk till mejeri, skulle erhålla ett tillägg på
1 öre per liter. Förslaget motiverades med de förhållanden, som inträtt efter
krigsutbrottet. Genom att medgiva ett extra bidrag ville man försöka åstadkomma,
att mjölk levererades till mejerierna. Riksdagen höjde tillägget. Protokollen
ådagalägga icke, att jag på något sätt skulle motarbetat förslaget.

Sedan nämnde herr Svensson något örn en motion örn lantbruksundervisningen
av folkpartiet, herr Svensson eller någon annan, jag vet icke vem det
var, som väckte motionen eller vad den innehöll. Jag vet inte, örn den har kommit
bort på något sätt, men den omnämnes icke ens i herr Svenssons egen reservation.
En reform av lantbruksundervisningen har ju redan beslutats. Det
gäller att förverkliga reformen. Vad som föreslås i motionen är väl en kopia
av vad som redan genomförts. Detsamma gäller vad som säges örn kompletteringen
av mindre jordbruk. En sådan komplettering har redan beslutats i
och med att man genomfört egnahemsreformen. Vad som sagts örn hänsynstagande
och tillgodoseende av det mindre jordbruket blir ju en kopia av direktiven
för 1942 års jordbruksutredning. Vi kunna naturligtvis diskutera, örn
vi böra dela faderskapet till dessa idéer. Var och en är kär i sina barn, men
jag har ingen särskild önskan att ha några barn tillsammans med herr Svensson
i Ljungskile.

Herr Svensson i Ljungskile: Herr talman! Jag kan icke fatta, att statsrådets
yttrande, när det gäller formuleringen, vederlägger någonting av vad
jag förut sagt. I fall man antager en 4-procentsregel eller en 70-miljonersregel
och säger till jordbrukarna, att örn skörden överstiger denna gräns blir det
prissänkning, så kan man väl icke rimligen sedan komma och säga, att därmed
är det klart, att jordbrukarnas egna ansträngningar icke kunna föranleda
prissänkning. Detta är ju vad som står skrivet, såvitt jag kan läsa rätt
innantill, och här diskutera vi, vad som är skrivet. I sitt stilla sinne ^kan
man ju tänka, att det inte blir mer än 4 procents skördeökning, men då är
ju hela resonemanget meningslöst, eller skall man följa den teoretiska framställningen,
så är det väl rimligtvis så, att örn god väderlek ökar skörden
med 3.7 procent och jordbrukarna genom egna ansträngningar öka den med
ytterligare 0.5 procent, så är det ju jordbrukarnas egna ansträngningar, som
medfört prissänkningen. Det är fullständigt meningslöst att försöka uppmuntra
jordbrukarna genom en sådan formulering.

Även beträffande vårvetepriset sade jag, då jag första gången hade ordet,

Lördagen den 19 juni 1943 e. m.

Nr 25.

115

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
att vad sorn står om den saken icke är osant. Formellt sett är vad som skrivits
riktigt, men man har skrivit pa ett sadant sätt, att nästan varje
människa, som läser det så som man i allmänhet läser, får en felaktig uppfattning
örn verkliga förhållandet. Varför skall man skriva ordett öres prishöjning,
så att folk tror, att det är fråga örn två öres prishöjning. Det återstår
nog för herr statsrådet att förklara den saken.

Vad sedan gäller statsrådets förslag till 1939 års urtima riksdag, så säger
statsrådet, att det var en utredande myndighet, mjölknämnden, som kom med
förslaget. Ja, varje förslag har ju sin förhistoria. Det konstitutionella ansvaret
åvilar dock statsrådet. Det åligger statsrådet att pröva,_ örn ett förslag
kan godtagas, och skall man vid en parlamentarisk debatt rikta kritik^ emot
någon eller berömma någon, så blir det väl vederbörande statsråd, som får stå
för saken, varifrån sedan tanken än kommit.

Vad angår övriga saker, som statsrådet berört, så var det sådant som jag
omnämnt närmast i en liten polemik emot socialdemokraterna, så att det behöver
ju knappast tagas upp igen i detta sammanhang. Statsrådet sade, att
frågan örn lantbruksundervisningen och upplysningsverksamheten är löst. Jag
har en annan uppfattning. Frågan är löst till en viss grad, men det återstår
ännu ganska mycket att göra.

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Pelirsson-Brarnstorp:
Herr talman! jag drager mig icke undan ansvaret. Det är klart, att jag bedömde
det framkomna förslaget. Att jag lade fram förslaget för riksdagen
berodde på en önskan att få så mycket mjölk som möjligt jevererad till mejerierna,
men herr Svensson i Ljungskile framställer saken så, som örn det varit
fråga örn en försämring, en minskning av den hjälp, som tidigare hade utgått.
Så var emellertid icke fallet.

Vad sedan beträffar lantbruksundervisningen, så är det klart, att allt beror
på hur man vill ordna det i de olika orterna. Vill man icke tillämpa något
av systemen, såsom de skola och böra tillämpas, så gör det detsamma,
örn utredningar och förslag komma fram eller icke. Precis samma sak gäller
beträffande egnahemsorganisationen. Örn jag icke missminner mig, är herr
Svensson i Ljungskile ledamot eller rentav ordförande i sitt läns egnahemsnämnd.
Det beror naturligtvis på det verkställande organet, som är satt
att tillämpa bestämmelserna, hur bestämmelserna komma att tillämpas..

Medan jag har ordet, skulle jag vilja säga, att herr Svensson, när han
redogjorde för hur det utföll vid olika mjölkkvantiteter, utgick från att
man hade 3.3 miljoner kronor att röra sig med vid. jämförelsetal av upptill
1,100—2,000 liter, men i propositionen utgick man ifrån att det är 8.6 miljoner
kronor, som skulle återstå för en reglering i händelse skörden bleve dålig.
Om vi skulle vara nog lyckliga att icke få en dålig skörd, kunna ju de
8.6 miljonerna i vanlig ordning användas till producentbidrag och på så sätt
komma alla till del.

Herr Hansson i Vännäsby: Herr talman! Då mitt första yrkande icke kan
bli föremål för proposition, ber jag att få återtaga yrkandet. Jag hemställer,
att utskottets yttrande måtte erhålla följande lydelse: »Vad föredragande — =
utskottet — kommer att genomföras. Utskottet vill i anslutning till vad som
yrkats i motionerna I: 292 och II: 411 utala sig för att den s. k. efterregleringsrätten
beträffande producentbidraget för mjölk bibehålies under instundande
regleringsår.

Kostnaderna för mjölkpristillägg — = utskottet — erinran däremot.»

116

Nr 25.

Lördagen den 19 juni 1943 e. m.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)

Herr Hansson i Skediga: Herr talman! Jag återtager mitt första yrkande
ock hemställer därför, att utskottets yttrande måtte erhålla följande lydelse:
»Vad föredragande — = utskottet — bilaga 2 till detta utlåtande.

Utskottet tillstyrker det i motionen nr II: 139 gjorda yrkandet, att producentbidraget
på mjölk höjes från nuvarande 3 öre per kilogram å sammanlagt
7,800 kilogram per år till 5 öre för samma mängd och år.

Kostnaderna för mjölkpristillägg — = utskottet — till erinran däremot.»

Herr Svensson i Ljungskile: Herr talman! Vad gäller egnahemsfrågan i
den omfattning, som den beröres i den nu beslutade egnahemsformen, bar jag
här i kväll icke fört den på tal. Jag har således icke kritiserat någonting i
det avseendet. Varför statsrådet har svarat mig på frågor, som jag icke framställt,
förstår jag inte.

Beträffande 1939 års förslag tycks det bli nödvändigt att erinra örn fakta.
Inom 1938 ars jordbruksutredning föreslogs, att man skulle ha ett producentbidrag
av 2 öre 450 kilogram mjölk. När detta system hade tillämpats i
fyra manader, så kom kriget, och i propositionen nr 66 till urtima riksdagen
heter det pa följande sätt: »Vid årets riksdag tillförsäkrades särskilt småbrukarna
vissa förhöjda mjölkpriser genom anordningen med mjölkpristillägg,
motsvarande mjölkavgiftens belopp för intill 450 kilogram mjölk per månad
och producent. Denna anordning bör bibehållas. I anslutning till vad närnnden
föreslagit, förordar jag dock, att den jämkning vidtages, att pristillägget
för mejerileverantörerna bestämmes till lägst 1 öre per kilogram.» Men man
skall lägga märke till att i samma proposition förutsättes mjölkavgiftens avveckling,
och inom ett år var mjölkavgiften också nere i 1 öre. Förslagets
reella innebörd var, att småbrukarnas hjälp skulle minskas från 2 öre till 1
öre, fastän skrivsättet även i det fallet är en aning dunkelt.

Vad^sedan gäller jämförelsen mellan reservationen och Kungl. Maj:ts förslag
så är det ju riktigt, att reservanterna vilja taga i anspråk mera medel,
men detta bär också framhållits i min framställning. Striden rör sig örn, huruvida
småbrukarna och familjejordbrukarna skola få något högre mjölkpris
netto.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. På av herr förste vice talmannen
därå given proposition blev till en början utskottets hemställan av
kammaren bifallen.

Härefter framställde^ herr förste vice talmannen beträffande utskottets motivering
i sista stycket å sid. 22 i det tryckta utlåtandet propositioner dels på
godkännande av utskottets yttrande, dels ock på godkännande av det yttrande,
som föreslagits i den av herr Gustafson i Vimmerby avgivna, vid utlåtandet
fogade reservationen; och blev utskottets berörda yttrande av kammaren
godkänt.

Slutligen gav herr förste vice talmannen i fråga om de delar av utskottets
motiverrng, i vilka kammaren icke redan fattat beslut, propositioner på l:o)
godkännande av utskottets yttrande; 2:o) godkännande av det yttrande, som
föreslagits i den av herrar Näslund och Svensson i Ljungskile avgivna, vid
utlåtandet fogade reservationen; 3:o) godkännande av det yttrande, som under
överläggningen föreslagits av herr Falk; 4:o) godkännande av det yttrande,
som under överläggningen föreslagits av herr Hansson i Vännäsby; samt 5:o)
godkännande av det yttrande, som under överläggningen föreslagits av herr
Hansson i Skediga; och blev utskottets yttrande i berörda delar av kammaren
godkänt.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Lördagen den 19 juni 1943 e. m.

Nr 25.

117

§ 2.

Föredrogos vart efter annat bevillningsutskottets betänkanden:

nr 32, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående bemyndigande att
förordna om uttagande av viss tilläggstull å druv- och stärkelsesocker m. m.;
och

nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ytterligare utsträckning av Kungl. Maj:ts befogenhet att meddela
förordnande jämlikt 1 § förordningen den 7 juni 1935 (nr 259) örn accis å margarin
och vissa andra fettvaror, m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa betänkanden hemställt.

§ 3.

Herr förste vice talmannen erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman!
Jag hemställer, att kammaren ville besluta, att två gånger bordlagda
ärenden skola å föredragningslistan för nästa sammanträde uppföras i följande
ordning, nämligen först jordbruksutskottets utlåtanden nr 55—62, därefter
statsutskottets utlåtanden nr 197—202 och 206—210, bevillningsutskottets
betänkanden nr 46 och 48—51, första lagutskottets utlåtanden nr 45—48,
andra lagutskottets utlåtanden och memorial nr 46, 48—52, 55, 45, 47 och 57
siamt slutligen övriga ärenden i den ordning, i vilken de förekomma å dagens
föredragningslista.

Denna hemställan bifölls.

§ 4.

Till bordläggning anmäldes:

utrikesutskottets memorial, nr 1, angående ersättning till dess tjänstemän;
statsutskottets utlåtanden:

nr 211, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående Göta pansarlivgardes
förläggning m. m. jämte en i ämnet väckt motion;

nr 212, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning örn anslag å tilläggsstat
till riksstaten för budgetåret 1942/43 till utländska pressbesök;

nr 213, i anledning av Kungl. Maj :ts framställningar angående anslag å tillläggsstat
till riksstaten för budgetåret 1942/43 till täckning av vissa engångsutgifter
för försvarsstaben, m. m.;

nr 214, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till kommunala och enskilda anstalter för yrkesundervisning m. m.;

nr 215, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa byggnadsfrågor
m. m. inom ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde;

pr 216, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till prisrabattering å vissa livsmedel m. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 217, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till försöksodling av gummiförande växter;

nr 218, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag å
tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1942/43 m. m„ i vad avser folkhushållningsdepartementets
verksamhetsområde ;

nr 219, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till förbättrande av bostadsförhållandena jämte i ämnet väckta
motioner;

118

Nr 25.

Lördagen den 19 juni 1943 e. m.

nr 220, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 221, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till bidrag till dyrtidstillägg å folkpensioner och invalidunderstöd
m. m.;

nr 222, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till statsverket åliggande, av andra medel ej utgående ersättningar
i anledning av olycksfall i arbete m. m.;

nr 223, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn viss
begränsning av legitimation som tandläkare, m. m., i vad avser anslag till stipendier
för blivande distriktstandläkare m, fl.;

nr 224, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till medicinalstyrelsen och statens farmacevtiska laboratorium,
m. m.;

nr 225, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående anslag å tillläggsstat
till riksstaten för budgetåret 1942/43 till kostnader för överflyttning
av arbetskraft, m. m.;

nr 226, i anledning av väckta motioner örn beredande av krishjälp åt behövande
harn;

nr 227, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag örn anslag för budgetåret 1943/
44 till avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster;

nr 228, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lokaler för vissa
vägförvaltningar m. m.;

nr 229, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag örn anslag för budgetåret 1943/
44 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar; och
nr 230, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag å tilläggsstat
till riksstaten för budgetåret 1942/43 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar; bevillningsutskottets

betänkande och memorial:

nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn ändring i vissa delar av förordningen den 19 november 1914 (nr 383) angående
stämpelavgiften, m. m.; och

nr 53, angående ersättning åt av utskottet vid behandling av vissa ärenden
anlitade biträden;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 68, i anledning av framställning från fullmäktige i riksbanken örn medel
för överflyttande av riksbankens mynt- och medaljsamling till förvaring hos
statens myntkabinett; och

. nr 69, i anledning av framställning örn ändrad tjänstebenämning å befattningen
såsom sekreterare vid justitieombudsmansexpeditionen;

företa lagutskottets utlåtande, nr 49, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag örn villkorlig frigivning m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående dyrtidstillägg at vissa ersättningstagare enligt lagen örn försäkring
för olycksfall i arbete m. m. jämte i ämnet väckt motion;

• nr i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
tillståndstvång för byggnadsarbete, dels ock en i ämnet väckt motion; och
nr 62, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn

Lördagen den 19 juni 1943 e. m.

Nr 25.

119

fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1942 (nr 493) om awerkningsskyldighet,
dels ock i ämnet väckta motioner;

jordbruksutskottets memorial, nr 63, angående ersättning åt av utskottet anlitat
biträde;

första särskilda utskottets memorial nr 5, angående ersättning till sekreteraren
hos första särskilda utskottet; samt

andra särskilda utskottets memorial, nr 4, angående ersättning åt av andra
särskilda utskottet anlitat biträde.

§5.

Anmäldes och godkändes andra särskilda utskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 349, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
örn allmänna vägar m. m., dels ock i ämnet väckta motioner; och

nr 350, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående den statliga vägorganisationen
samt vissa vägväsendet berörande anslagsfrågor jämte i ämnet
väckta motioner.

§ 6.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 12.48 på natten.

In fidem
Sune Norrman.