RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1943:24)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1943. Andra kammaren. Nr 24.

Tisdagen den 15 juni.

Kl. 4 e. m.

§ I Justerades

protokollen för den 4, den 5 och den 8 innevarande juni.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna läkarintyg:

Riksdagsman, greve Ragnar Barnekow, från Sörbytorp, är på grund av
sjukdom (Hypertrophia prostatae c. retentione urinae et cystopyelit. ac.)
oförmögen att tills vidare deltaga i riksdagsarbetet, intygas.

Kristianstad den 14 juni 1943.

Sven Wahlgren,

lasarettsläkare.

Kammaren beviljade herr Barnekow ledighet från riksdagsgöromålen tills
vidare från och med denna dag.

§ 3.

Herr statsrådet Bergquist avlämnade Kungl. Maj:ts proposition, nr 327,
angående förbättring av Ljungbyheds flygfält.

Denna proposition hänvisades genast till statsutskottet.

§ 4.

Herr talmannen meddelade, att enligt överenskommelse, som träffats mellan
kamrarnas talmän, den gemensamma omröstning, för vilken voteringsproposition
blivit av riksdagen godkänd, komme att äga rum vid plenum lördagen
den 19 i denna månad.

§ 5.

Föredrogos var efter annan följande på kammarens bord liggande motioner;
och remitterades därvid

till behandling av lagutskott motionen nr 453 av herrar Sefve och von Friesen;
samt

till statsutskottet motionerna:

nr 454 av herr Svensson i Grönvik m. fl.; och

nr 455 av herr Jonsson i Skedsbygd m. fl.

§ 6.

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets utlåtande nr 15,
statsutskottets utlåtanden nr 158—167, bankoutskottets utlåtande nr 54, första
lagutskottets utlåtanden nr 43 och 44, andra lagutskottets utlåtande nr 45 samt
första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

Andra kammarens protokoll 19JfS. Nr Si.

Nr 24.

Tisdagen den 15 juni 1943.

§ 7.

Föredrogs den av herr Hagberg i Luleå vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet, i anledning
av förekomna fall av desertering av svenska militärer till utländsk krigsmakt.

Denna anhållan bifölls.

§ 8.

Föredrogs den av herr Hagberg i Luleå vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr _ statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet, angående
omlastningen i Torneå av gods från finländsk till svensk järnvägsvagn.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 9.

Till bordläggning anmäldes:

. sammansatta konstitutions- och första lagutskottets utlåtande nr 1, i anledning
av väckt motion örn magistrats skiljande från rådstufvurätt;

statsutskottets utlåtanden:

nr 168, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar örn anslag å tilläggsstat
till riks staten för budgetåret 1942/43 till utbyggnad av samt anskaffning
av maskiner och utrustning för vissa fabriker och anläggningar;

nr 169, i anledning av Kungl. Majrts framställningar örn anslag för budgetaret
1943/44 till vissa byggnadsföretag för armén och marinen m. m. jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 1.70, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa sjukvårdsoch
förläggningsfrågor i Karlskrona;

nr 171, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående örn- och tillbyggnad
av garnisonssjukhuset i Boden;

nr 172, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående ytterligare ut1942/43-
försvarsandamal a tilläggsstat till riksstaten för budgetåret

nr 173, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående gäldande från
anslaget till oförutsedda utgifter av vissa kostnader;

nr 174, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående träffande av
visst avtal med Eksjö stad;

nr 175, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag m. m.;

nr 176, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående iordningställande
av ett för västkusten avsett bärgningsfartyg;

. ar anledning av väckt motion angående tjänstgörings- och ekonomiska

förhållanden för personal pa övergångsstat vid armén och marinen;

nr 178, 1 anledning av Kungl. Majrts proposition angående anslag för förvarv
av aktierna 1 aktiebolaget Ceaverken, svenskt fotografiskt papper och
liim, m. m.;

ar Redning av Kungl. Majrts proposition angående anslag för budgetaret
194(3/44 till utbyggnad av staten tillhöriga gruvanläggningar i Malå
socken m. m.;

?°r av., Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för bud getaret

iy 43/44 till anordnande av en mät- och avmagnetiseringsstation i Göleborg; -

Tisdagen den 15 juni 1943.

Nr 24.

nr 181, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förstärkning av
utrikesrepresentationen och effektivisering av upplysningsverksamheten i Amerika
m. m.;

nr 182, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag å till- *
läggsstat till riksstaten för budgetåret 1942/43 till inköp av fastigheter för
beskickningen i Washington och konsulatet i Minneapolis;

nr 183, i anledning av väckta motioner örn ersättning åt enskilda personer
och företag för förlust till följd av förbudet mot försäljning av flygfotografier
m. m.;

nr 184, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande av en
överstyrelse för yrkesutbildning jämte i ämnet väckta motioner;

nr 185, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till skolöverstyrelsen jämte en i ämnet väckt motion;

nr 186, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1943/44 till dövstumskolorna m. m.;

nr 187, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statens bosättningslån
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 188, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till pensionsstyrelsen;

nr 189, i anledning av väckta motioner örn ändrade grunder för bidrag till
anordnande av erkända alkoholistanstalter m. m.;

nr 190, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till Medicinalstyrelsen: Beredskapsorganisation;

nr 191, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till länsstyrelserna jämte i ämnet väckta motioner;

nr 192, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till landsfiskalerna m. fl.;

nr 193, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till tullverket jämte i ämnet väckta motioner;

nr 194, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till återbäring av erlanda stämpelmedel i vissa fall;

nr 195, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dispositionen
av visst äldre reservationsanslag; och

nr 196, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner dels med förslag till
kungörelser om ändring i vissa delar av civila avlöningsreglementet den 4 januari
1939 (nr 8) m. m., dels ock angående lönetursregler vid tillsättandet
av vissa befattningar vid statens järnvägar jämte i dessa ämnen väckta motioner; bevillningsutskottets

betänkanden:

nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bemyndigande
att förordna örn uttagande av viss tilläggstull å druv- och stärkelsesocker
m. m.;

nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ytterligare utsträckning av Kungl. Maj:ts befogenhet att meddela
förordnande jämlikt 1 § förordningen den 7 juni 1935 (nr 259) örn accis å
margarin och vissa andra fettvaror, m. m.;

nr 38, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående tillämpning av vissa särskilda bestämmelser rörande taxeringsförfarandet
år 1942 i fråga örn taxeringsförfarandet år 1944;

nr 39, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning av
statsmedel för taxeringsarbete i Stockholms stad för tiden 1 oktober 1943—30
september 1944;

nr 42, i anledning av väckta motioner örn vissa åtgärder för åstadkommande
av kontroll över självdeklarationspliktens riktiga fullgörande;

Nr 24.

Tiadagen den 15 juni 1943.

nr 43, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 2 § 1 mom. och 5 § förordningen den 13 december
1940 (nr 1,000) örn allmän omsättningsskatt jämte en i ämnet väckt motion;

nr 44, i anledning av väckta motioner avseende förordningen örn allmän
omsättningsskatt; och

nr 45, i anledning av väckt motion angående viss begränsning av rätten till
avdrag vid inkomstbeskattningen för premier, som erläggas för pensionsförsäkring; sammansatta

bevillnings- och första lagutskottets memorial, nr 3, angående
ersättning åt av utskottet vid behandling av visst ärende anlitat biträde;

bankoutskottets utlåtanden och memorial:

(nr 59, i anledning av framställning från fullmäktige i riksgäldskontoret angående
förlängning av bemyndigande för fullmäktige att till riksbanken överlämna
skattkammarväxlar m. m.;

nr 60, angående ersättning till två hos 1943 års riksdag anställda vaktmästare
vid inkallelse till militärtjänstgöring;

nr 61, i anledning av framställning från fullmäktige i riksbanken och fullmäktige.
i riksgäldskontoret angående förlängt bemyndigande att genomföra
krisadministration vid riksdagens verk;

nr 62, i anledning av fullmäktiges i riksbanken förslag till tjänste- och
familjepensionsreglementen för arbetare vid riksbankens sedeltryckeri och pappersbruk; nr

63, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till kristillägg, såvitt angår tolfte huvudtiteln;

nr 64, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt befrielse
för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken utgivna sedlar med
guld m. m.;

nr 65, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning örn pension åt
eldaren och gårdskarlen vid riksbankens avdelningskontor i Linköping Anders
Petter Qvists änka; och

nr 66, angående instruktion för nästkommande riksdags bankoutskott;
första lagutskottets utlåtanden:

nr 45, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till grunder för
dyrtidstillägg åt präster m. m.;

nr 46, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn ändrad
lydelse av 2, 3, 5 och 6 §§ lagen den 24 mars 1916 (nr 90) angående verkställighet
av straffarbete och fängelsestraff; och

nr 47, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn ändring
i vissa delar av strafflagen för krigsmakten;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 46, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 30 december 1939 (nr 934) om tjänsteplikt,
m. m.; och

nr 47, i anledning av väckta motioner angående åläggande för icke krigstjänstskyldiga
medborgare att tjänstgöra inom särskilda militära arbetsområden,
företrädesvis inom luftbevakningen;

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 54, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående prisreglerande åtgärder
på jordbrukets område m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 55, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till vägoch
flottledsbyggnader å skogar i enskild ägo jämte i ämnet väckta motioner;

Tisdagen den 15 juni 1943.

Nr 24.

nr 56, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående aaslag till skogsstyrelsen
m. m. jämte i ämnet väckt motion;

nr 57, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen, under nionde
huvudtiteln gjorda framställningar örn anslag till dels jordbruksekonomisk undersökning
och dels svenska smörprovningarna;

nr 58, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn inskränkning
med hänsyn, till försvaret i rätten att avverka skog; och

nr 59, i anledning av väckta motioner örn anordnande av ekonomiska driftsanalyser
av vissa typiska jordbruk;

första särskilda utskottets utlåtanden:

nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående centralisering av
underhållstjänsten i fråga örn intendenturmateriel m. m. jämte i ämnet väckta
motioner; och

nr 4, i anledning av Kungl. Maj :ts framställningar angående vissa avlöningsm.
fl. anslag under riksstatens fjärde huvudtitel för budgetåret 1943/44 jämte
i ämnet väckta motioner;

andra särskilda utskottets utlåtanden:

nr 2, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
örn allmänna vägar m. m., dels ock i ämnet väckta motioner; och

nr 3, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående den, statliga vägorganisationen
samt vissa vägväsendet berörande anslagsfrågor jämte i ämnet
väckta motioner; samt

andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande, nr 14, i anledning av
väckt motion angående översyn av gällande regler örn järnvägs ansvar för skada
å gods.

§ 10.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från sammansatta stats- och första lagutskottet:

nr 291, i anledning av dels Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning örn anslag till Häradsrätterna: Reseersättningar till nämndemän
m. m. dels ock en väckt motion;

nr 292, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
ändrad lydelse av 8 kap. 3 § rättegångsbalken i 1734 års lag, m. m.; och
nr 293, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående förberedande åtgärder
för inrättande av en hovrätt för Nedre Norrland; samt

från andra lagutskottet:

nr 298, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn
ändring i vissa delar av lagen den 20 oktober 1939 (nr 732) med särskilda bestämmelser
angående tillfällig vattenreglering;

nr 308, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn fortsatt
giltighet av allmänna förfogandelagen den 22 juni 1939 (nr 293); och
nr 309, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till iag angående
fortsatt giltighet av lagen den 24 mars 1942 (nr 128) örn förbud mot
bebyggelse till hinder för försvaret; samt

från jordbruksutskottet:

nr 299, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under nionde
huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till Veterinärinrättningen i
Skara;

Nr 24.

Onsdagen dea 16 juni 1943.

nr 300, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för undersökningar
rörande förbättrad vattenavrinning från Ringsjön i Malmöhus
län;

nr 301, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående överenskommelse
örn leverans av mul- och klövsjukevaccin från Danmark till Sverige;

nr 302, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
vissa lektorsprebendefastigheter;

nr 303, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande av
kronotorp å vissa kronoparker m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 304, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående det statsunderstödda
bekämpandet av smittsam kastning hos nötkreatur;

nr 305, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till särskilda
åtgärder för främjande av skogsbrandskyddet;

nr 306, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avtal rörande
gruvskogarna i riket jämte i ämnet väckta motioner; och

nr 307, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
mark från vissa kronoegendomar m. m.

§ 11.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.15 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Onsdagen den 16 juni.

Kl. 4 e. m.

§ I Justerades

protokollet för den 9 innevarande juni.

§ 2.

Föredrogos, men bordlädes åter sammansatta konstitutions- och första lagutskottets
utlåtande nr 1, statsutskottets utlåtanden nr 168—196, bevillningsutskottets
betänkanden nr 32, 33, 38, 39 och 42—45, sammansatta bevillningsoch
första lagutskottets memorial nr 3, bankoutskottets utlåtanden och memorial
nr 59—66, första lagutskottets utlåtanden nr 45—47, andra lagutskottets
utlåtanden nr 46 och 47, jordbruksutskottets utlåtanden nr 54—59, första särskilda
utskottets utlåtanden nr 3 och 4, andra särskilda utskottets utlåtanden
nr 2 och 3 samt andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande nr 14.

§ 3.

Herr andre vice talmannen erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman!
Jag hemställer, att kammaren ville besluta, att två gånger bordlagda
ärenden skola å morgondagens föredragningslista uppföras i följande ordning,

Onsdagen den 16 juni 1943.

Nr 24.

nämligen först statsutskottets utlåtanden nr 181, 182, 169 och 196 samt därefter
första särskilda utskottets utlåtanden nr 2, 3 och 4, andra särskilda utskottets
utlåtanden nr 2 och 3, statsutskottets utlåtanden nr 158—167, bakoutskottets
utlåtande nr 54, första lagutskottets utlåtanden nr 43 och 44,
statsutskottets utlåtanden nr 168, 170—180 och 183—195, bevillningsutskottets
betänkanden nr 32, 33, 38, 39 och 43, sammansatta bevillnings- och första lagutskottets
memorial nr 3, bankoutskottets utlåtanden jir 59—66, jordbruksutskottets
utlåtanden nr 54—59, första lagutskottets utlåtanden och memorial nr
45—47, andra lagutskottets utlåtanden nr 46, 45 och 47, konstitutionsutskottets
utlåtande nr 15, sammansatta konstitutions- och första lagutskottets utlåtande
nr 1, bevillningsutskottets betänkanden nr 42, 44 och 45 samt andra kammarens
andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 14.

Denna hemställan bifölls.

§ 4.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 322, till Konungen i anledning av väckt motion angående revision av
grundlagarnas bestämmelser örn beskattning, statsreglering och därmed sammanhängade
ämnen m. m.

Vidare anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 310, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omorganisation
av tandläkarinstitutet m. m.; o .

nr 311, i anledning av väckta motioner angående åtgärder för främjande
av medicinsk forskning m. m.; och

nr 312, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statliga åtgärder
för tryggande av vedproduktionen m. m.

§ 5.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 5.06 e. m.

In fidem
Sune Norrmem.

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1943 f. m.

Torsdagen den 17 juni.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

•ii^err ^a^mannen anförde: Hans Majit Konungen Ilar uppdragit åt mig att
till kammaren framföra hans djupt kända tacksamhet för de lyckönskningar,
som kammaren genom den för ändamålet utsedda delegationen under gårdagen
framburit i anledning av 85-årsjubileet.

Detta anförande ahördes av kammarens ledamöter stående.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna protokoll:

Är 1943 den 16 juni sammanträdde kamrarnas valmän för att jämlikt
§3 71 och 73 riksdagsordningen utse dels riksdagens fullmäktige i riksbanken
för valperioden 1943—1946 efter herrar C. P. V. Gränebo och A. I. Anderson,
vilka voro i tur att avgå, dels ock suppleanter för riksdagens fullmäktige
i nämnda bank; och befunnos efter valens slut hava blivit utsedda till

fullmäktige

för valperioden 1943—1946:

herr Gränebo, Carl Petrus Valdemar, ledamot av riksdagens

första kammare .................................. metj 4g raster

» Anderson. Axel Ivar, ledamot av riksdagens första kam -

suppleanter

för tiden fran valet, till dess nytt val under år 1944 försiggått:

herr Magnusson, Harald Theodor, bankråd .............. med

» Ekman, Johan Fritjof, ledamot av riksdagens första kammare
..........................................

» Bergvall, John Helmer, ledamot av riksdagens andra
kammare ................ ..

42 röster,
40 » ,

37 » .

Karl Wistrand. 0scar Carlström.

Axel Löfvander. Erik Fast

1&43 den 16 juni sammanträdde kamrarnas valmän för att jämlikt
§§ 71 och 73 riksdagsordningen utse dels riksdagens fullmäktige i riksgäldskontoret
för valperioden 1943—1946 efter herrar K. H. Magnusson och K. A.

"■u?-rg’ T1 „a voro i f,ur att avgå, dels ock suppleanter för riksdagens fullmäktige
1 nämnda kontor; och befunnos efter valens slut hava blivit utsedda

Toredageit den 17 juni 1943 f. m.

Nr 24.

fullmäktige

för valperioden 1943—1946:

herr Magnusson, Karl Hilding, ledamot av riksdagens andra

kammare ........................................ med 43 röster,

» Ryberg, Karl Arthur, ledamot av riksdagens andra kammare
............................................ » 42 » ;

suppleanter

för tiden från valet, till dess nytt val under år 1944 försiggått:
herr Persson, Gunnar, ledamot av riksdagens andra kammare med 44 röster,
» Strand, Axel Wilhelm, ledamot av riksdagens första kammare
............................................ » 42 » ,

» Svensson, Gustav Hjalmar, ledamot av riksdagens andra

kammare ........................................ » 41 »

Karl Wistrand. Oscar Carlström.

Axel Löfvander. Erik Fast.

Protokollen lades till handlingarna. Därjämte beslöt kammaren, att riksdagens
kanslideputerade skulle genom utdrag av kammarens protokoll underrättas
örn dessa val samt anmodas låta uppsätta och till kamrarna ingiva
förslag till dels förordnanden för de valda, dels ock skrivelse till Konungen
med anmälan örn de försiggångna valen.

§ 3.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:
nr 181, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förstärkning
av utrikesrepresentationen och effektivisering av upplysningsverksamheten i
Amerika m. m.; och

nr 182, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag å tillläggsstat
till riksstaten för budgetåret 1942/43 till inköp av fastigheter för
beskickningen i Washington och konsulatet i Minneapolis.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 4.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 169, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar örn anslag för budgetåret 1943/44 till vissa byggnadsföretag
för armén och marinen m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten 4.

Lades till handlingarna.

övriga punkter.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 5.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr 196, i anledning av Kungl. Maj:ts
propositioner dels med förslag till kungörelser örn ändring i vissa delar av
civila avlöningsreglementet den 4 januari 1939 (nr 8) m. m., dels ock angående
lönetursregler vid tillsättandet av vissa befattningar vid statens järnvägar
jämte i dessa ämnen väckta motioner.

Förslag tiU
ändringar »''
vissa delar av
civila avidningsreglementet
m. m.

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1943 f. m.

Förslag till ändringar i vissa, delar av civila avlöning sreglementet m. m.

(Forts.)

I samband med tre Kungl. Maj :ts propositioner, nr 11, 168 ock 285, med
förslag till ändring av civila avlöningsreglementet, militära avlöningsreglementet
och manskapsavlöningsreglementet m. m. hade utskottet till behandling
förehaft åtskilliga motioner i hithörande frågor.

I en inom andra kammaren av fröken Hesselgren m. fl. väckt motion (II:
161) hade föreslagits, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t skulle hemställa
örn rätt för kvinnlig statstjänare att för uppflyttning i löneklass få
tillgodoräkna sig lagstadgad tjänstledighet för havandeskap eller barnsbörd.

I en annan inom andra kammaren av herr Hansson i Skediga m. fl. väckt
motion (II: 93) hade hemställts, att riksdagen måtte besluta, att rörligt tilllägg.
och kristillägg icke finge utgå å högre belopp på lön än 6,000 kronor
per år räknat.

Vidare hade i en inom samma kammare av herr Fröderberg väckt motion
(II: 304) hemställts, att riksdagen måtte besluta, att rörliga tillägg och kristillägg
de tre återstående kvartalen 1943 och första kvartalet 1944 skulle beräknas
på grundlönerna för E-ort i alla löneklasser.

Sistnämnda två motioner hade i vad de avsåge grunderna för kristillägg på
förslag av utskottet i dess utlåtande den 6 april 1943, nr 72, blivit av riksdagen
avslagna. I detta sammanhang hade utskottet behandlat motionerna i
vad de avsåge rörligt tillägg.

Slutligen hade i en inom andra kammaren av herrar Persson i Stockholm
och Senander väckt motion (II: 238) yrkats, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte hemställa örn att sådana direktiv till de olika verkstyrelserna
och övriga statliga institutioners centrala ledningar måtte utarbetas,
som innebure att gentemot den extra personalen tillämpades en lönepolitik,
som garanterade denna ett godtagbart existensminimum samtidigt som avlöningsbestämmelserna
borde bliva enhetliga för likvärdigt arbete.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte

I. godkänna Kungl. Maj :ts i propositionerna nr 168 och 285 framlagda
förslag till ändringar i civila avlöningsreglementet, militära avlöningsreglementet
och manskapsavlöningsreglementet,

II. med bifall till Kungl. Maj:ts i propositionen nr 168 framlagda förslag
bemyndiga Kungl. Maj:t att i enlighet med vad i statsrådsprotokollet över
finansärenden för den 5 mars 1943 förordats

. a) meddela bestämmelser angående avlöning till ferieberättigade befattningshavare
under värnpliktstjänstgöring, som infaller under ferietid.

b) meddela föreskrifter örn löneklassplacering i vissa fall för personal, som
under år 1940 eller senare i samband med statens övertagande av enskild
järnväg övergått i statens järnvägars tjänst,

c) för budgetaret 1943/44 meddela särskilda avlöningsföreskrifter vid eventuell
övergång till krisadministration,

III. med bifall till Kungl. Maj:ts i propositionen nr 285 framlagda förslag 1)

besluta, att barntillägg skulle övergångsvis utgå till häradshövdingar
enligt i statsrådsprotokollet över finansärenden för den 14 maj 1943 förordade
grunder,

2) bemyndiga Kungl. Maj :t att i huvudsaklig överensstämmelse med vad
x sistnämnda statsrådsprotokoll förordats

a) i fråga örn befattningshavare i domsagorna meddela erforderliga bestämmelser
angående övergången till civila avlöningsreglementet,

Torsdagen den 17 juni 1943 f. m.

Nr 24.

Förslag till ändringar i vissa delar av civila avlöningsreglementet m. m.

(Forts.)

b) besluta om undantag beträffande landsfogdar, landsfiskaler och deras
assistenter ävensom vissa biträden i landsfiskalsdistrikten fran de i civila avlöningsreglementet
meddelade bestämmelserna angående tjänster Täkt,

c) besluta örn flyttnings- eller reseersättning till beställningshavare vid
försvarsväsendet, vilken efter egen ansökning förflyttas i samband med nyuppsättning
eller omorganisation av förband eller formation,

d) medgiva förening av civil befattning med reservstatsbeställning och be sluta

örn reglering av avlöningen för civil befattning, som innehaves samtidigt
med reservstatsbeställning, _ .

IV. bemyndiga Kungl. Majit att medgiva ersättning för flyttningskostnad
vid kommendering till jämväl annan än i 31 § militära avlöningsreglementet
avsedd utbildningskurs,

V. med bifall till propositionen nr 11 samt motionerna I: 115 och II: Ilo
besluta, att civila avlöningsreglementets bestämmelser örn löneklassplacering
vid befordran skulle tillämpas beträffande samtliga de befattningshavare,
som blivit eller komme att bliva innehavare av nyinrättad eller till högre
lönegrad uppflyttad tjänst i anledning av tjänsteförteckningsrevisionen. eller
den av personalkommissionen vid statens järnvägar verkställda undersökningen
ävensom bemyndiga Kungl. Majit att vidtaga i anledning av riksdagens beslut
erforderliga åtgärder,

VI. med bifall till motionerna I: 310 och lii 161 bemyndiga Kungl. Majit
att meddela bestämmelser i enlighet med vad utskottet anfört,

B. att motionerna lii 93, lii 238, lii 243 och lii 304.^ motionerna lii 93
och lii 304 i vad de avsåge rörligt tillägg, ej måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Tersson i Skabersjö, Hansson i Rubbestad och Olsson i Kullenbergstorp,
vilka ansett,

dels, att utskottets yttrande beträffande motionerna lii 93 och lii 304 bort
hava den lydelse reservationen utvisade;

dels ock att utskottet i sin hemställan bort tillstyrka bifall till motionen
lii 93, i vad densamma avsåge rörligt tillägg;

2) av herr Hansson i Rubbestad, som ansett, att utskottet bort avstyrka
bifall till motionen lii 161.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Hansson i Rubbestad: Såsom kammarens ledamöter finna, äro vid
detta statsutskottsutlåtande fogade två reservationer, varav den ° första avser
maximeringen av underlaget för det till statstjänstemannen utgående rörliga
tillägget. Detta är nu fixerat till 900 kronor per månad. Här föreligger en
motion som syftar till att detta underlag skall begränsas till 500 kronor per
månad, alltså 400 kronor lägre än det nu gällande. Utskottet har icke velat
vara med örn detta. För min del anser jag emellertid, att man förr eller senare
ändå måste taga ståndpunkt till detta spörsmål på ett annat sätt än hittills.
Det visar sig nämligen, att ju mer levnadskostnaderna stiga och ju högre indextalet
blir, desto större orättvisa mellan befattningshavarna skapar detta
system. Redan vid nuvarande indexläge erhåller en tjänsteman i en lägre lönegrad
t. ex. vaktmästare på D-ort kompensation för de ökade levnadskostnaderna
med endast cirka 860 kronor per år, under det att en byråchef på Djorf
erhåller såsom kompensation 3,348 kronor, alltså mer än fyra gånger så

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1943 f. m.

Förslag till ändringar i vissa delar av civila avlöning sreglementet m m

(Forts.)

mycket som denne lägre tjänsteman får. Alla äro vi medvetna om att levnadskostnaderna
stiga i ungefär samma utsträckning för båda parterna. Skulle
det vara någon variation, borde väl den befattningshavare som har lägre lön
ha större kompensation för att kunna övervinna svårigheterna än den <som har
en stor avlöning. Vi anse därför, att när man nu ändå går in för att ändra
avlöningsreglementet i° betydande delar, det vore på sin plats att ändra detta
oriktiga förhållande, så att mera rättvisa grunder skapas. Med hänsyn härtill
ha vi reservanter vid punkten 1) ansett, att nian här skulle bifalla den i ämnet
väckta motionen. Jag skall här icke upptaga någon längre debatt, då vi
diskuterat i stort sett samma sak, när vi hade frågan örn kristilläggen till behandling,
utan jag skall med detta yrka bifall till reservationen 1).

Sedan har jag för egen del en reservation som avser den på kvinnohåll
väckta motionen, enligt vilken en kvinnlig befattningshavare för lönetursräkning
skall ha rätt att utöver nu gällande tid få inräkna även tid för barnsbörd.
Enligt det nuvarande systemet är tjänsteman berättigad att få avräkna
tid med en femtedel av tjänstgöringstiden för uppflyttning i löneklass. Alltså
en tjänsteman som på tre år skall tjänstgöra 1,095 dagar har rätt till 219 da£^r.
s afdrag, utan att detta avräknas. Nu har man begärt, att tid för tjänstledighet
för barnsbörd, som en kvinnlig befattningshavare är berättigad till.
icke mindre än 120 dagar per år, också skall få läggas till dessa 219 dagar,
lietta kan i realiteten innebära, att örn hon under vart och ett av dessa tre år,
som erfordras för uppflyttning, fått barn, skulle hon få ytterligare utöka
dessa 219 dagar med icke mindre än 360 dagar. Av den tid av 1,095 dagar
som erfordras skulle hon alltså icke behöva vara i tjänst mer än ungefär 500
dagar, alltså knappt hälften av den tid som erfordras. Jag anser, att staten
i detta hänseende ändå behandlar de kvinnliga befattningshavarna mycket generöst.
De fa nämligen sa gott som full lön under dessa fyra månader de äro
hemma. Därvid tillämpas nämligen endast A-avdrag. Detta belöper sig till
i medeltal 12 högst 20 procent av lönen. En kvinnlig befattningshavare, som
vid ett läroverk är placerad såsom lektor, kan under fyra månader, som hon
är ledig för barnsbörd, alltså få uppbära ungefär 3,200 kronor utan att behöva
göra en dags arbete på sill tjänst. Jag finner den regel som staten alltså
redan lastställt synnerligen förmånlig för kvinnorna. Jag har också den uppfattningen,
att det icke nämnvärt kommer att gynna de kvinnliga befattningshavarna,
om man inför denna särbestämmelse som ställer deni i en särklass
gentemot de manliga. I längden kommer det att skada dem själva, ty ingen
arbetsgivare, leke ° heller staten eller någon kommun, vill ha kvinnor i sin
tjänst som ha så.många förmåner framför manliga befattningshavare, och allra
minst som de kvinnliga befattningshavarna i mycket högre grad än de manliga
taga sjukledighet. Statsrevisorerna ha vid flerfaldiga tillfällen påtalat den
stora sjukledighet som råder bland de kvinnliga statstjänarna. Jag finner det
därför oriktigt att ändra systemet på ett sådant sätt, att de kvinnliga befattningshavarna
ytterligare skola favoriseras.

Lönenämnden. som yttrat sig i ärendet, har i sin motivering gått på avstyrkande
av detta förslag, men samtidigt sagt, att örn befolkningspolitiska synpunkter
skola fa göra sig gällande, den ingenting har att erinra mot detta. Beiolknmgspolitiska
synpunkter torde i ganska ringa omfattning komma att
laggas pa denna fråga och kunna utan vidare avkopplas. Jag tror därför, att
det vöre klokast, örn riksdagen i detta fall följde den reservation som jag avgivit
och som gar ut pa ett avslag pa den här föreliggande motionen.

dag ber, herr talman, att på denna punkt få yrka bifall till den av mig avgivna
reservationen.

Torsdagen den 17 jani 1943 t. m.

Nr 24.

Förslag till ändringar i vissa delar av civila avlöning sreglementet m. m.

(Forts.)

Herr Senander: Herr talman! Min partikamrat herr Persson i Stockholm
och jag ha avgivit en motion med yrkande att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Majit måtte hemställa örn utfärdande till ide olika verkstyrelserna och övriga
statliga institutioners centrala ledningar av sådana direktiv som innebära,
att gentemot den extra personalen tillämpas- en lönepolitik som garanterar
denna personal ett godtagbart existensminimum. Dessutom ha vi ansett, att
avlöningsbestämmelserna för denna personal böra göras enhetliga inom olika
verk för likvärdigt arbete. Utskottet har, såsom framgår av handlingarna, avstyrkt
motionen och hänvisat till att Kungl. Majit och icke riksdagen har att
besluta om den på extra -stat uppförda personalens avlöning. Detta är riktigt
i vad gäller s. k. tillfällig personal, vilket vi också framhållit i vår motion. Vi
ha icke begärt, att riksdagen skall fastställa några avlöningsnormer för denna
personal. Vad vi åsyfta är ett initiativ från riksdagen för att genom Kungl.
Majits medverkan åstadkomma en förbättring av denna personals- ställning,
en förbättring som hittills på grund av vissa förhållanden icke kunnat komma
till stånd.

Förr i tiden har ju extraeländet bland -statstjänstemannen varit en ständig
källa till klagomål. Inför varje planerad lönereglering har man förklarat från
vederbörandes sida, att nu skall det bli slut med extraeländet ibland statstjänstemännen.
Jag erkänner, att vissa förbättringar, och till en -del ganska
betydande sådana, genomförts i samband med olika löneregleringar inom statsförvaltningen.
Icke desto mindre vågar jag påstå, att förhållandena alltjämt
äro mycket otillfredsställande och att man i åtskilliga fall alltjämt kan tala örn
att extraeländet fortlever.

Vi ha i vår motion anfört några bevis för den saken, bevis härrörande från
statens sinnessjukhus. Elever och vikarier vid denna statsinstitution utföra
exakt -samma arbete som extra ordinarie och ordinarie sjukskötare, men deras
löner äro så låga, att den högsta lönen för denna kategori tillfällig personal
uppgår icke ens till lönen i lägsta lönegrad för samma personal inom civilförvaltningen
i övrigt. Det civila avlöningsreglementet tillämpas icke -beträffande
elever och vikarier vid statens sinnessjukhus, utan där gälla särbestämmelser,
utfärdade av medicinalstyrelsen. Lönen för -denna kategori, omräknad
i månadslön, utgör i dyrorten Stockholm sammanlagt 183 kronor i månaden.
Trots denna låga avlöning har man ändå panna att göra avdrag med 6 kronor
50 öre per månad för uniform. Jag frågar: är det verkligen staten värdigt
att avlöna en personal, som utför ett så betydelsefullt och kvalitativt arbete,
med så usel lön? Det kan tilläggas, att vikarien i regel icke har tjänstgöring
mer än 5—6 månader per år. Hans inkomst uppgår härigenom till obetydligt
över 1,000 kronor örn året. Orsaken till detta extraelände är, att verkstyrelsen
har beslutanderätt beträffande dessa vikariers och denna extra personals
löneförmåner. Vår motion syftar till att få ett slut på detta godtycke från
verkstyrelsemas sida i fråga örn lönerna för detta slag av personal. Med
direktiv från Kungl. Majit, gående ut på att genom åstadkommande av enhetliga
-bestämmelser ernå likformighet i avlöningsförhållandena för don tillfälliga
personalen, skulle man kunna undvika sådana skandalösa förhållanden
som vi påtalat i vår motion.

Tyvärr har utskottet icke velat bifalla motionen. Utskottet förklarar, att
vad vi anfört icke utgör tillräckliga skäl för bifall. Detta är en ganska underlig
motivering från utskottets sida. Jag frågar: är -det icke tillräckliga skäl
för bifall till motionen, att det i verkligheten finns bland statstjänstemannen
personer, därav många med familj, som existera under svältgränsen? Utskottet
anför vidare såsom stöd för sitt- avslagsyrkande — och det är också

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1943 f. m.

Förslag till ändringar i vissa delar av civila avlöning sreglementet m. m.

(Forts.)

en ganska märklig motivering — att vederbörande personalförbund gjort framställning
i saken till Kungl. Maj :t, men att denna framställning lämnats utan
åtgärd. Detta skulle således vara ett motiv för utskottet att hemställa örn avslag
på vår motion. Jag frågar: kan verkligen detta hindra, att utskottet
intager en annan och förnuftigare ställning till spörsmålet än vad Kungl.
Majit enligt utskottsutlåtandet gjort? Just det förhållandet att Kungl. Majit
icke beaktat dessa omständigheter borde väl tvärtom vara anledning nog för
utskottet att söka få en förnuftig ändring till stånd.

Jag kan, herr talman, icke finna, att utskottets hållning i sak är berättigad,
och ber därför att få yrka bifall till den av mig och min kamrat, herr Persson
i Stockholm, avgivna motionen.

Fröken Hesselgren: Herr talman! Jag måste säga, att jag är rätt förvånad
över herr Hanssons i Hubbestad inlägg och hans åsikt, att det vore ett alltför
stort tillmötesgående gentemot kvinnorna, örn riksdagen bifölle den motion
jag väckt. Jag tror, att herr Hanssons skräckmålning av hur en kvinnlig befattningshavare
skulle kunna få tre barn på tre år och därigenom få sig tillerkänd
en mycket lång ledighet, är åtskilligt överdriven. Däremot tror jag,
att det skulle vara av psykologisk betydelse, örn kvinnorna kunde säga sig, att
ledighet för barnsbörd finge avräknas lika väl som semester, tjänstledighet för
offentligt uppdrag, för militärtjänstgöring, för vissa studier och för olycksfall
i tjänsten o. s. v. när det gäller lönetursberäkning. Jag undrar, örn man icke
kan säga, att en kvinna genom barnsbörd gör staten så stor tjänst, att hon
därigenom är värd att få tillgodogöra sig denna särskilda ledighet. Vi behöva
nog icke vara rädda för att detta skulle räknas som ett sådant privilegium, som
skulle avskräcka arbetsgivare att använda kvinnor i sin tjänst. Statstjänsten
behöver absolut kvinnorna — och det gäller ju här endast de statsanställda.
Jag tror därför, att vi kunna se lugnt på denna sak. Vi kvinnor äro icke intresserade
av att få särskilda privilegier utom i samband med barnsbörd. Den
saken är så specifik, att man måste räkna med att kvinnorna i det allmänna
arbetslivet därigenom komma i en särställning som fordrar visst skydd. Här
har bedrivits propaganda i många år för att man skall hjälpa kvinnorna som
mödrar. Då tycker jag, att det vore ganska naturligt, örn riksdagen följde
utskottets förslag att ge dem den lilla hjälp det kan bli genom att mödrarna
vid löneklassuppflyttning få tillgodoräkna sig den tid de äro lediga för barnsbörd.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag på denna
punkt.

Häruti instämde fröken Nygren.

Herr Hansson i Rubbestad erhöll på begäran ordet för kort genmäle och
yttrade: Herr talman! Fröken Hesselgren betygade, att det icke förelåg någon
risk för att det skulle bli tre barn under tre år. Med den kännedom man har
örn de bättre situerade klasserna är det möjligt att hon har rätt. Där skall
det icke gärna vara mer än ett barn — och därmed skall det vara stopp. Men
jag tycker, att skall det vara någon mening med den utökade tiden, skall
det vara det fallet att det blir ett par tre barnsbörder under denna tid, som här
är fråga örn. I annat fall ha ju vederbörande de 219 dagarnas ledighet att
tillgodogöra sig, och det tycker jag kunde räcka.

Fröken Hesselgren, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort genmäle,
anförde: Herr talman! Jag vill bara säga, att jag tror, att staten är så ange -

Toredagen den 17 juni 1943 f. m.

Nr 24.

Förslag till ändringar i vissa delar av civila avlöning sreglementet m. m.

(Forts.)

lägen att landet får barn. att den intresserar sig även för de fall, där det blir
bara ett barn.

Härefter yttrade

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! I de frågor i det föredragna utskottsutlåtandet,
varom uppstått debatt, torde icke vara alltför mycket att
säga. Ur mina synpunkter torde det knappast vara något att tillägga i den
sak, som debatterats mellan reservanten, herr Hansson i Hubbestad, och fröken
Hesselgren utöver vad fröken Hesselgren sagt. Man kan icke göra gällande,
att den har större betydelse ur löpesynpunkt vare sig för befattningshavarna
eller för staten. Är det på det sättet, som herr Hansson i Hubbestad
senast medgav, att det allenast inträffar en barnsbörd under en kvinnlig ordinarie
tjänstemans hela tjänstetid, har ju frågan ingen betydelse, ty då ingår
den ledighet, som kan erfordras för bamsbörden, i den ledighet som icke på
något sätt medför en inskränkning i rätten till ålderstillägg. Då har frågan
ingen betydelse för vare sig den ena parten eller den andra. Det extrema fall,
som den ärade reservanten påvisade i sitt första anförande, tror jag icke vi
behöva vara rädda för. Det skulle betyda, att det under en tidsperiod av 33 ä
34 månader skulle vara tre barnsbörder. Det tror jag icke är ofta förekommande.
Det är bara siffror, som göra sig i debatten men som sakna praktisk
betydelse. Jag har för egen del icke ansett denna fråga vara av den storleksordning,
att det fördenskull skulle behöva göras någon ändring i avlöningsreglementet.
Detta är också vad lönenämnden anfört. Men när saken ligger så
till, att riksdagen får framställningar från Kungl. Majit och även motioner
med hemställan örn ändringar på åtskilliga punkter i avlönings reglementet,
förefaller det mig icke finnas någon anledning att icke också göra denna ganska
enkla ändring i avlöningsreglementet. Det är därför jag för min del biträtt
det förslag statsutskottet kommit med, nämligen att den väckta motionen
skall bifallas. Jag tror sålunda, att goda skäl tala för att man här följer
utskottets förslag.

Den andra fråga, som herr Hansson i Hubbestad tog upp i sitt anförande,
har givetvis större räckvidd, framför allt sedd på lång sikt. Vi diskuterade saken
utförligt vid föregående års riksdag, och jag skall icke tillägga mycket
utöver vad som då sades. Jag föreställer mig, att man har det huvudsakliga
av det som då anfördes i minnet. Saken är ju den, att en bestämmelse finnes
i avlöningsreglementena örn ett rörligt tillägg. Detta utgår med viss procent
å avlöningen intill en avlöning av 900 kronor i månaden. Det innebär, att en
löntagare, som har högre avlöning än 900 kronor per månad, icke får uppbära
rörligt tillägg på överskjutande del. Här föreligger nu en motion örn att
man skall begränsa beloppet till 500 kronor, med andra ord att befattningshavare,
som ha en månadslön av 500 kronor eller därutöver, icke få räkna rörligt
tillägg på överskjutande del. Jag vill då fästa uppmärksamheten vid att
riksdagen fattat beslut beträffande kristillägget. Detta är en påbyggnad på
det rörliga tillägget, varom avlöningsreglementet talar. Ifråga örn kristillågget
har riksdagen beslutat att det skall utgå pa en månadslön av intill 900
kronor, dock att därest index stiger till talet 160 den ytterligare höjning av
kristillägget, som då blir en följd, icke räknas på högre belopp än 500 kronor.
Man har sålunda en, bestämmelse örn att när det gäller det lägre avsnittet
ifråga om kristillägg, man räknar på en månadsavlöning av upp till 900 kronor,
men att när det gäller det högre avsnittet beloppet är begränsat till 500
kronor. Nog skulle det väl då te sig underligt, örn man införde en ny regel

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1943 f. m.

Förslag till ändringar i vissa delar av civila avlöning sreglementet rrv. m.

(Forts.)

beträffande det rörliga tillägget och även i det fallet bestämde beloppet till
500 kronor.. Det skulle bli besvärligt rent administrativt att genomföra en sådan
anordning. För övrigt ligger saken så till beträffande detta rörliga tilllägg,
vilket framfördes i debatten i fjol, att tjänstemännen icke äro skyldiga
att underkasta sig ändring i bestämmelserna angående detta. Ett beslut av
riksdagen i det syfte motionärerna avse kan sålunda icke få någon som helst
praktisk betydelse för de ordinarie tjänstemännen och icke heller för de fast
anställda befattningshavarna inom militärväsendet, utan skulle endast kunna
genomföras för hädanefter tillsatta tjänstemän och icke ordinarie personal.
Samma bestämmelse finnes också i avlöningsreglementet för folkskolan. De
som lyda under folkskolans nya reglemente äro alltså icke heller skyldiga att
underkasta sig ändring i bestämmelsen, rörande det rörliga tillägget.

När frågan ligger så till —- och det är detta utskottet pekat på -— synes
det ganska klart, att riksdagen icke nu bör vidtaga en ändring i avlöningsreglementet
av den innebörd reservationen åsyftar. Jag menar alltså, att alla
skäl tala för att riksdagen i detta avseende bör bifalla utskottets förslag.

Vad herr Senan ders anförande beträffar skall jag fatta mig ganska kort.
Jag vill bara säga, att statsutskottet icke varit berett att här föreslå Kungl.
Majit att ge några speciella direktiv utöver de avlöningsbestämmelser Kungl.
Maj :t fastställt för icke ordinarie personal. Det är detta som gjort, att utskottet
skrivit på det sätt som skett. Riksdagen behandlar icke avlöningsbestämmelserna
för andra än de ordinarie befattningshavarna. Beträffande de övriga
har antingen Kungl. Majit att utfärda avlöningsreglementen eller också verkstyrelserna
att fatta beslut. Statsutskottet har icke ansett det i nuvarande läge
vara skäl att föreslå ändringar härutinnan. Det är därför utskottet avstyrkt
den motion, varom herr Senander talade.

Jag ber sålunda att med det nu anförda och nied hänvisning till utskottets
utlåtande få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Hansson i Rubbestad erhöll på begäran ordet för kort genmäle och
anförde: Herr talman! Beträffande det rörliga tillägget, som herr Eriksson i
Stockholm sökte försvara, varvid han gjorde gällande att rätt till sådant
tillförsäkrats tjänstemännen och att den saken icke ginge att ändra, vill jag
erinra herr Eriksson örn att vad som tillförsäkrats dem är ett tillägg av högst
15 procent. Genom de tillägg som nu utgå tack vare kristillägget äro de uppe
i 31 procent. Därför kan man helt visst göra ändring under den motiveringen,
att den som vill finna sig i det nya systemet med 500-kronorsgränsen kan
gå in för det nya systemet, under det att de andra gå miste örn sitt kristilllägg.
Då torde alla finna, att det är fördelaktigt att gå in för det nya systemet.
Den motiveringen, att saken icke går att ändra, håller alltså icke.

Beträffande den andra punkten, frågan om bamsbörden, där herr Eriksson
ville göra gällande, att det var biologiskt omöjligt med tre barnsbörder
på tre år, vilket han särskilt hävdat i utskottet, vill jag säga honom att det
icke alls är omöjligt. Det är tvärtom ofta det händer. I min egen familj har
det inträffat, att det blivit tre barnsbörder på två år och sju månader. Det kan
jag skaffa prästbevis på, örn herr Eriksson betvivlar det.

Jag finner ingen anledning, herr talman, att ändra mitt yrkande.

Herr Eriksson i Stockholm erhöll jämväl på begäran ordet för kort genmäle
och yttrade: Herr talman! Kammarens ledamöter torde finna, att herr
Hansson i Rubbestad är betydligt mera sakkunnig på det område han sist talade
om än jag är. Jag vill emellertid säga, att det återstår för herr Hansson att

Torsdagen den 17 juni 1943 f. m.

Nr 24.

Förslag till ändringar i vissa delar av civila avlöning sreglementet m. m.

(Forts.)

bevisa, att företeelsen är så vanlig, att den kan statistiskt bevisas såsom varande
normal. Jag tror emellertid, att man kan hänföra den till undantagen.

När herr Hansson i repliken till mig ville framhålla, att det rörliga tillägget
är begränsat till 15 procent medan rörligt tillägg och kristillägg tillsammans
uppgå till 31 procent och att det är detta senare förhållande som ger
saken dess stora räckvidd, vill jag helt stillsamt erinra örn att riksdagen redan
fattat beslut rörande kristillägget, gällande intill utgången av mars månad
1944. Alltså ha vi den frågan avförd från dagordningen. I dag tala vi bara
örn det rörliga tillägget, och i detta avseende gäller vad jag säde, nämligen
att de ordinarie befattningshavare, som lyda under avlöningsreglementet, icke
kunna tvingas underkasta sig ändring i bestämmelserna.

Vidare anförde:

Herr Hansson i Skediga: Herr talman! Jag har väckt en motion i år liksom
i fjol om att rörligt tillägg och kristillägg icke må utgå å högre belopp
på lön än 6,000 kronor per år. Tillägget för högre befattningshavare kan nu
gå upp till 3,348 kronor per år, medan det enligt min motion skulle stanna
vid 1,860 kronor. Ett tillägg på över 3,000 kronor kan icke vara motiverat av
att levnadskostnaderna för vederbörande familj stigit så oerhört, när en annan
familj kan reda sig på ett tillägg av 1,860 kronor.. Se vi på löneskalorna,
finna vid, att det finns massor av människor här i landet, som lia en
inkomst betydligt understigande tilläggen för de högre befattningshavarna.
Det är fullkomligt avvita, att man skall räkna med att vissa befattningshavare
skola kompenseras för dyrtiden med så oerhörda belopp. Här är det i
realiteten icke fråga örn kristillägg utan örn lönetillägg.

Herr Eriksson i Stockholm säde någonting örn att tjänstemännen inte skola
behöva underkasta sig någon löneminskning. Ja, det är ju gott och väl, men
när vi här örn någon dag skola behandla vissa frågor, som röra jordbruket,
finns det nog inte samma intresse för att undvika en minskning av inkomsterna,
utan jordbrukarna få nog underkasta sig en sådan minskning.

Jag anser att de kristillägg, som utgå till olika befattningshavare, skola
vara avpassade efter kristidens verkliga inverkan på levnadskostnaderna, och
vederbörande äro säkerligen mer än väl kompenserade därför, även örn man
stannade vid en lön av 500 kronor per månad i stället för att, såsom nu är
fallet, gå upp till 900 kronor. Därigenom gynnar man nämligen på nytt de
högre befattningshavarna och dem, som bo på dyrorterna, och de få på detta
sätt ett ytterligare lönetillägg, som åtminstone inte kan motiveras med rättvisesynpunkter.

Det är naturligtvis hopplöst att här ställa ett yrkande örn bifall till min
motion, men jag har i alla fall velat framhålla, att när riksdagen går med på
att kristilläggen skola få beräknas på så höga löner som upp till 900 kronor,
så hjälper man inkomsttagare, som man inte har någon anledning att hjälpa,
i stället för att man borde söka rätta till de orättvisor, som år efter år påtalas
här i riksdagen. De höga lönerna slår man ständigt vakt örn, därför att
man inte vill, såsom det här sades, åstadkomma någon löneminskning för de
högre tjänstemännen. Tack för det ordet! Jag skall återkomma till det, när
vi här senare skola diskutera vissa jordbruksfrågor. Det är ju meningen att
jordbrukarna skola få vidkännas en inkomstminskning, och Jag vore därför
tacksam, om de, som nu anse att det inte bör bli fråga örn någon löneminskning,
också ställde sig på jordbrukarnas sida, när deras förhållanden örn någon
dag komma på tal.

Andra hammarens protoholl 19Jt3. Nr Zh.

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1943 f. m.

Förslag till ändringar i vissa delar av civila avlöning sreglementet m. m.

(Forts.)

Herr Fröderberg: Herr talman! När utskottsutlåtandet angående kristillläggen
behandlades här, behandlades också en motion, som jag väckt rörande
dels kristilläggen, dels de rörliga tilläggen. Jag trodde, att motionen därmed
var avfärdad, men jag ser nu att den finns upptagen även bland de motioner,
som behandlas i det här föreliggande utskottsutlåtandet.

Det kan tyckas, som örn den motion, som framförts från bondeförbundsliåll
rörande underlaget för det rörliga tillägget, och min motion syfta åt samma
håll, men det finns i alla fall en viss skillnad mellan yrkandena i de
båda motionerna, något som jag nu skall be att få påvisa.

Det är ju så att genom dyrortsgrupperingen tilläggen bli störst på de högsta
dyrorterna, och skillnaden mellan lägsta och högsta löneklass växer oavbrutet,
ju högre index stiger. Det är till motarbetande av denna stegrade skillnad,
som bondeförbundets motion syftar. Min motion däremot går ut på att kristilllägg
och rörliga tillägg skulle för alla statens befattningshavare räknas på
E-ortens grundlön, vilket i praktiken skulle betyda en höjning av bruttolönen
på A-ort med ett (belopp, motsvarande ungefär en ortsgrupp, och på I-ort
en sänkning med ungefär lika stort belopp. Förslaget innebär alltså en väg
att minska spännvidden mellan lönerna på högsta och lägsta (dyrort, medan
bondeförbundsmotionen avser att minska spännvidden mellan de olika löneklasserna.

Det finns sålunda en viss skillnad mellan dessa motioner, och jag beklagar
att inte min motion kunnat få något stöd i utskottet. Det gäller ju här en
fråga, som är föremål för mycken diskussion, och ''det har väckt stor betänksamhet,
att den uppenbarligen inte kan lösas ännu på någon tid, då det ju
kommer att dröja, innan det kan föreligga något resultat av den utredning,
som riksdagen nu påfordrat. I min motion visas emellertid på en möjlighet att
redan i år åstadkomma en minskning av spännvidden mellan högsta och lägsta
dyrort från nuvarande 24.5 procent i 15 :e lönegraden ned till ungefär 19.5
procent. Det hade sålunda varit ett steg i rätt riktning, örn man följt mitt
förslag.

Jag har givetvis inte något yrkande om bifall till min motion, då jag förstår
att det är fullkomligt lönlöst att här ställa något sådant yrkande, men
jag har i alla fall velat få till protokollet antecknat vad jag här anfört.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Den siste ärade talaren syntes
vilja göra den här förda diskussionen till en dyrortsdebatt, men en sådan lia
vi ju redan haft under denna riksdag, och den fråga, som vi nu behandla, gäller
något helt annat.

_ Jag kan inte heller underlåta att helt stilla göra den reflexionen, att den
siste ärade talaren, som ju här är motionär, tydligen inte alls har läst det avlöningsreglemente,
varunder han själv lyder, innan han väckte sin motion. Det
som han vill nå med sin motion kan nämligen inte genomföras i praktiken, så
som avlöningsreglementena nu äro formulerade.

Herr Fröderberg: Herr talman! Om det är så, att det inte går att göra
någonting åt saken, är det underligt att min motion överhuvud står upptagen
på dagordningen. Det är emellertid svårt för mig att närmare yttra mig örn
det, ty jag är ju ännu inte så inne i formerna.

Herr Hansson i Hubbestad: Herr talman! I anledning av vad herr Eriksson
i Stockholm här senast yttrade örn att det med hänsyn till gällande lönereglementen
inte går att göra någon framstöt i den riktning, som herr Frö -

Torsdagen den 17 juni 1943 f. m.

Nr 24.

Förslag till ändringar i vissa delar av civila avlöning sreglementet m. m.

(Forts.)

(lerberg föreslagit, så vill jag säga, att om man inte vill åstadkomma rättvisa,
utan bara önskar bibehålla ett system, som redan är inarbetat, fastän detta
visat sig vara oriktigt i många avseenden, då förstår jag herr Eriksson. Vill
man däremot verkligen få till stånd ett system, som i större utsträckning än
det nuvarande systemet tillfredsställer kraven på rättvisa, så borde det inte
vara omöjligt för riksdagen såsom lagstiftande att vidtaga åtgärder för justering
av felaktiga lönereglementen.

Överläggningen förklarades härmed avslutad.

På av herr talmannen därå given proposition biföll kammaren till en början
vad utskottet under punkterna A. I.—Y. hemställt.

Härefter framställde herr talmannen propositioner beträffande punkten A.
VI., i vad angick motionen II: 161, nämligen dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på avslag å såväl uskottets berörda hemställan som motionen
II: 161, och fann herr talmannen den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Hansson i Hubbestad begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkten
A. VI. av utskottets förevarande utlåtande nr 196, i vad angår motionen II: 161,
röstar

Vinner Nej, har kammaren avslagit såväl utskottets berörda hemställan som
motionen 11:161.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen, vadan
kammaren bifallit utskottets hemställan i punkten A. VI., i vad angick motionen
II: 161.

Härpå biföll kammaren på av herr talmannen därå given proposition utskottets
hemställan under punkten A. VI. i övrigt.

Herr talmannen gav vidare propositioner beträffande punkten B., i vad
angick motionen II: 93, dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på
avslag därå samt bifall i stället till den av herr Persson i Skabersjö m. fl.
avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen; och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Hansson i Rubbestad
begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkten B.
av utskottets förevarande utlåtande nr 196, i vad angår motionen II: 93, röstar

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan,
bifallit den av herr Persson i Skabersjö m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade
reservationen.

Den, det ej vill, röstar

Ja;

Nej;

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1943 f. m.

Förslag till ändringar i vissa delar av civila avlöning sreglementet m. m.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för
ja-propositionen. Rösträkning begärdes emellertid av herr Hansson i Rubbestad,
vadan votering medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 142
ja och 30 nej, varjämte 16 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan i nu förevarande del.

Härpå framställde herr talmannen propositioner i fråga örn utskottets hemställan
under punkten B., i vad angick motionen 11:238, nämligen dels på
bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag därå samt bifall i stället
till motionen II: 238; och blev utskottets berörda hemställan av kammaren
bifallen.

Slutligen biföll kammaren på av herr talmannen därå given proposition
utskottets hemställan under punkten B. i övrigt.

§ 6.

Organisatio- Föredrogs första särskilda utskottets utlåtande nr 2, i anledning av Kungl.
nen ay /«•- Maj :ts proposition angående organisationen av försvarsväsendets centrala förcentrala^Jr*
vältning jämte i ämnet väckta motioner.
vältning. Genom en den 12 mars 1943 dagtecknad proposition, nr 180, vilken överlämnats
till första särskilda utskottets behandling, hade Kungl. Maji, under
åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över försvarsärenden,
föreslagit riksdagen att besluta, att försvarsväsendets centrala
förvaltningsmyndigheter skulle från och med tidpunkter, som av Kungl. Maj :t
bestämdes, organiseras efter i huvudsak den plan, som av föredragande departementschefen
i anförande till statsrådsprotokollet angivits, samt att de enligt
berörda plan till försvarets fabriksverk anslutna fabrikernas tillgångar och
skulder skulle från och med budgetåret 1944/45 upptagas till redovisning å en
särskild i rikshuvudboken uppförd kapitalfond, betecknad försvarets fabriksfond.

I anledning av propositionen hade inom riksdagen väckts 16 motioneT.

Utskottet hemställde,

1) att riksdagen måtte besluta, att försvarsväsendets centrala förvaltningsmyndigheter
skulle från och med tidpunkter, som av Kungl. Majit bestämdes,
organiseras efter i huvudsak den plan, som innefattades i Kungl. Maj :ts proposition
nr 180, med de avvikelser därifrån, som av utskottet i motiveringen angivits; 2)

att de enligt berörda plan till försvarets fabriksverk anslutna fabrikernas
tillgångar och skulder skulle från och med budgetåret 1944/45 upptagas till
redovisning å en särskild i rikshuvudboken uppförd kapitalfond, betecknad
försvarets fabriksfond;

3) att riksdagen i anledning av motionen 11:350 mätte-i skrivelse till
Kungl. Majit anhålla örn skyndsam utredning rörande frågorna örn rationalisering
av inspektionsverksamheten på den militära sjukvårdens område utöver
vad i propositionen nr 180 föreslagits och örn sammanförande av den
militära lakarp er sonalen till en för försvaret gemensam kår under generalläkarens
chefskap ävensom i samband därmed stående spörsmål samt örn fram -

Torsdagen den 17 juni 1943 f. m.

Nr 24.

Organisationen av försvarsväsendets centrala förvaltning. (Forts.)
läggande för riksdagen av de förslag, till vilka utredningen kunde föranleda;
samt

4) att motionerna I: 234, 236, 237, 238 och 239 samt II: 340, 343, 344, 345,
346, 347, 348, 349 och 350 ävensom I: 235 och II: 342 — de båda sistnämnda
utom i vad de avsåge undersökning rörande garnisonsvis ordnade reparationsanstalter
— i den mån de icke kunde anses besvarade genom utskottets hemställan
under punkterna 1), 2) och 3), icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits:

I fråga örn utskottets yttrande under Avd. I. Inledning:

1 :o) av herrar Gränebo, von Heland, Svensson i Grönvik och Olsson i Kullenbergstorp,
som ansett att utskottets utlåtande å sid. 19—24 bort hava annan, i
reservationen angiven lydelse.

Beträffande utskottets yttrande under Avd. III. Förvaltningsmyndigheternas
organisation m. m., underavdelning II. Försvarets fabriksstyrelse:

2:o) av herrar Andrén, Mannerskantz, Nordenson, Tersson i Falla och
Lundberg i Hälsingborg, vilka ansett, att utskottets yttrande å sid. 97—98
bort hava den lydelse, som angivits i denna reservation;

3 :o) av herrar Gränebo, von Heland, Svensson i Grönvik och Olsson i Kullenbergstorp,
som ansett, att utskottets utlåtande å sid. 97—98 bort hava i
denna reservation angiven lydelse.

I fråga örn utskottets yttrande under Avd. III. Förvaltningsmyndigheternas
organisation m. m., underavdelning IX. Organisationens genomförande:

4:o) av herrar Gränebo, von Heland, Svensson i Grönvik och Olsson i Kullenbergstorp,
som ansett, att utskottets yttrande å sid. 141 bort hava den lydelse,
som denna reservation utvisade; samt

5:o) av herr Mannerskantz.

Beträffande föredragningsordningen begärdes ordet av herr Törnkvist, som
yttrade: Herr talman! Med avseende å föredragningen av första särskilda
utskottets utlåtande nr 2 får jag hemställa, att detsamma må företagas till
avgörande på det sätt, att först föredragas i den ordning, vari de i utlåtandet
förekomma, utskottets under de skilda avdelningarna och underavdelningarna
i motiveringsform gjorda uttalanden, vilka därvid må kunna efter talmannens
beprövande sammanföras i smärre grupper och vilkas text icke må behöva
uppläsas i vidare mån, än sådant av någon kammarens ledamot begäres; att
vid behandlingen av den del av utlåtandet, varom först uppstår överläggning,
denna må omfatta utlåtandet i dess helhet; samt att, sedan utlåtandet blivit
på angivet sätt genomgånget, utskottets hemställan föredrages punktvis.

Denna hemställan bifölls.

I enlighet härmed föredrogs först utskottets yttrande under Avd. I. Inledning
(sid. 19—24 i det tryckta utlåtandet).

Därvid anförde:

Herr Törnkvist: Herr talman! Första särskilda utskottets utlåtande nr 2
innefattar förslag till riksdagens svar på Kungl. Maj:ts proposition nr 180
rörande omorganisation av försvarsförvaltningen. Det är här fråga örn en
rationalisering av de organisatoriska åtgärder, som äro nödvändiga för att för -

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1943 f. m.

Organisationen av försvarsväsendets centrala förvaltning. (Forts.)
svaret skall kunna göras så ändamålsenligt som möjligt. Jag skall emellertid
inte alltför mycket upptaga kammarens tid med att redogöra för saken, då
jag förutsätter att det i det stora hela enkelt upplagda spörsmål, som propositionen
för fram, har varit lätt tillgängligt för samtliga kammarens ledamöter.

Det är skäl i att påpeka, att inte blott vår militära utrustning såsom sådan
befanns vara farligt begränsad, när det nya världskrigets ansikte för några år
sedan visade sig också vid den nordiska horisonten, utan att även persontillgångarna
behövde i stor omfattning och i snabb takt kompletteras, och att
det gällde att se. till, att de kunde på ett ändamålsenligt sätt utnyttjas. Den
militära förvaltningsapparaten, uppbyggd för fred och med begränsade resurser,
räckte inte till för de nya, oerhört stora uppgifter, som pålades den. Det
översteg denna fredsförvaltnings förmåga att på ett riktigt sätt göra bruk
av de stora anslagssummor, som beviljades för försvarets stärkande och utbyggande
efter det nya lägets krav i fråga om snabbt framförd försvarsberedskap.
Härom lia vi för övrigt tidigare fått kännedom genom de provisoriska
åtgärder, som på ett tidigt stadium vidtogos av försvarsministern, speciellt
inom den del av försvarsförvaltningen som sysslar med produktiva uppgifter.
Utbrytningar ha skett ur de gamla förvaltningsorganen, och omorganisationer,
åtföljda av uppgifternas koncentrering så långt kunnat ske, lia vidtagits inom
kvarvarande delar av de gamla förvaltningsorganen.

Självfallet har endast ett tvingande nödläge och den omständigheten, att
största möjliga effektivitet måste åstadkommas i fråga örn krigsproduktionen,
kunnat medge dessa genomgripande förändringar i en redan färdig organisation
medan den samtidigt måste prestera högsta effekt. De ha timligen inte
heller kunnat genomföras utan att det här och var uppstått gnissel — man
kan läsa mellan raderna i propositionen att så har varit fallet. I stort ha
emellertid de valda formerna för tillgodoseende av dessa försvarets oundgängliga
behov varit tillfredsställande, och riksdagen torde med rätta ha haft en
känsla av att de anslagna medlen kunnat omsättas i sådana värden, som avsetts.
Fördelarna med att genom de åtgärder, som departementschefen vidtagit,
framstående män från det fria näringslivet kunnat föras över från sin delvis
tvungna arbetslöshet till ledande poster i den militära produktionen, lia varit
uppenbara. Att dessa nya krafter, särskilt under den första tiden, haft god
hjälp av den tekniskt skolade och utbildade militära personalen, är blott rimligt
att erinra om.

Man kan emellertid fråga sig — såsom framgår av det föreliggande utlåtandet
har den saken också diskuterats inom utskottet — örn inte den således
fungerande provisoriska förvaltningsordningen borde behållas, till dess man
har möjlighet att klarare överblicka, hur den kommande fredstiden utformar
världen och vår del därav. Föreliggande förslag till militär förvaltningsorganisation
är nämligen avsedd att bli en organisation för tänkta
fredsförhållanden. Med den vid fjolårets riksdag genomförda, på fredsförhållanden
utformade försvarsorganisationen ha förutsättningarna för den
enligt 1936 års försvarsordnings krav uppbyggda militära förvaltningsorganisationen
i väsentliga avseenden rubbats. Hedan vid början av det
pågående kriget ^brast, som förut påpekats, denna organisation sönder genom
de krav på rationalisering i fråga om krigsmaterieltillverkningen och
muterielanskaf Dungen överhuvud taget, som tvånget till snabb handling utlöste.
Men även örn en oförändrad försvarsorganisation borde efter kriget ha
kunnat ^medgiva en sammankrympning av förvaltningsorganisationen till 1936
års nivå, så föreligger, som vi veta, inte detta förhållande; 1942 års försvarsbeslut
innebär en omfattande utbyggnad av våra försvarskrafter i fred. Re -

Torsdagen deli 17 juni 1943 £. m.

Nr 24.

Organisationen av för svar sväsendets centrala förvaltning. (Forts.)
dan därav följer, att förvaltningsorganisationen måste följa efter i anpassning
och utformning. Detta kan inte göras beroende av hur tiden efter kriget kommer
att se ut. Det är halvgjort arbete, örn försvarsbeslutet i fjol ej kompletteras
med en till detta beslut anpassad förvaltningsorganisation. Det är naturligtvis
på sin plats att härvid också taga tillbörlig hänsjm till gjorda erfarenheter
örn organisationens utformning. Den bör göras ändamålsenlig och
tillgodose behovet av sådan civil medverkan också i fredsorganisationen, som
stridskrafternas mekanisering i allt större utsträckning med nödvändighet påkallar.

Dessa krav äro i propositionen vederbörligen beaktade. Dessutom har departementschefen
vid förslagets utformning varit synnerligen mån örn att undgå
personalökningar som inte redan nu kunna förutses vara absolut behövliga.
Det är blott fråga örn vissa nyckelposter, som äro betingade av de förordade
organisationsändringarna samt vissa nya befattningar som under alla omständigheter
måste inrättas. »Departementschefen har emellertid», som utskottet
skriver, »förutsatt, att hithörande spörsmål finge upptagas till slutlig prövning,
sedan normala förhållanden åter inträtt, samt att vissa utökningar av
den nu för fredstid avsedda personalen då kunde bli erforderliga.» Av detta
torde framgå, att departementschefen har varit angelägen örn att söka hålla
sig i underkant i fråga örn ett tänkt personalbehov under fred.

Vad jag här anfört har utgjort tillräckliga skäl för utskottet att tillstyrka
Kungl. Maj:ts förslag, och detta tillstyrkande är i det stora hela hundraprocentigt.
Det är bara en och annat; liten retusch som kommit till. Det förhåller
sig i stort sett så, att krigsmaterielnämnden och verkstadsnämnden enligt förslaget
omvandlas till permanenta organ i den nya förvaltningsorganisationen
under namn av krigsmaterielverket och fabriksstyrelsen. Dessa bada verk
ge mer än andra av omvandlingarna inom försvarsförvaltningen uttryck just
åt det civila inslaget i den nya försvarsförvaltningen. Fabriksstyrelsens uppgift
är att utöva ledningen för statens egna krigsmateriel fabriker, och krigsmaterielverket
skall i huvudsak ha en planerande och beställande uppgift.
Dess betydelse kommer givetvis i allra högsta grad fram, om krigets olyckor
skulle drabba vårt land. Den nya civilförvaltningen övertar för hela försvarets
vidkommande de uppgifter — det är uttalat av departementschefen i propositionen,
-—- som exempelvis arméförvaltningens civila _ departement haft örn
hand inom armén, och till denna nya civila förvaltning överföres personal
från motsvarande hittillsvarande organ inom de båda andra försvarsgrenarna.

Sjukvårdsförvaltningen, såsom den är utformad i propositionen och utskottets
förslag, betecknar vägen till en ökad samverkan inom denna viktiga del av
försvarsförvaltningen. Förvaltningen av fortifikations- och byggnadsärendena
skall, med den förstärkning som den, fått, handhas ungefär som nu under en
tid i avvaktan på kommande förslag örn arbetets utformning, grundat, skulle
jag tro, på pågående utredning. I den mån arbetsuppgifter påföTas de nya organen
från de gamla, är det självfallet, att dessa senare krympa och få mera
specialiserade uppgifter. Marin-, armé- och flygförvaltningarna bli enligt det
nya förslaget i huvudsak militära organ. Genom detta är i varje fall den möjligheten
öppnad —- det är icke otroligt, att det hade blivit en sadan utveckling
även utan denna genomgripande omorganisation — att sätta försvarsgrenscheferna,
d. v. s. cheferna för armén och marinen, till chefer för dessa förvaltningsorgan,
liksom flygets chef redan fran början satts till och fortfarande
är chef för flygförvaltningen. Detta är huvuddragen av den nya organisationen.
...

Utskott et, som har biträtt Kungl. Maj :ts förslag, bär också funnit sig bora
biträda departementschefens uttalade mening, att den nya organisationen bör

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1943 f. m.

Organisationen av försvarsväsendets centrala förvaltning. (Forts.)
genomföras smidigt, så att rubbningar i den pågående produktionen icke onödigt
^framkallas. Det är ju också synnerligen viktigt, att så sker, och det har
också observerats av departementschefen.

Kostnaderna för den nya organisationen kunna ju inte slutgiltigt fixeras.
Med det förslag som nu föreligger tarvas en ökning av kostnaderna på något
över 1,300,000 kronor. Det är möjligt, men icke troligt, att den siffran kan
komma att något sänkas, när vi komma in i fredsförhållanden. Man vet ju icke,
hur det kan komma att se ut då. Men, örn man erinrar sig, vad jag förut säde
örn våra iakttagelser rörande departementschefens sätt att bygga ut personalorganisationen
inom förvaltningen, bör man icke ha alltför stora förhoppningar
örn att en sänkning här kan komma till stånd. Snarare är det risk för en förskjutning
uppåt .av kostnaderna. Jämför man emellertid vår gamla 36 års
försvarsorganisation med 1942 års försvarsorganisation, vill det förefalla, som
örn denna ökning av kostnaderna för förvaltningsapparaten på 1,300,000 kronor
icke vöre alltför avskräckande. Skillnaden i kostnaderna för själva den militära
organisationen är ju av en helt annan storleksordning. Det är en del av
konsekvenserna av fjolårsbeslutet ifråga örn den militära organisationen.

Jag vill tillägga, att jag har det intrycket, att det icke är sannolikt, att det
föreliggande förslaget, väl genomfört, skall innebära en överorganisation i
fråga om ^tillgodoseende av den nya militära försvarsorganisationens krav på
en ändamålsenlig förvaltningsorganisation. De däri ingående organen torde redan
nu kunna bedömas som behövliga även under fredstid, och i fråga örn ramens
utfyllande med personal torde knappast något ha dimensionerats så, att
nedskrivningar nu kunna förutses.

Inom utskottet har, som också framgår av betänkandet, enigheten varit stor.
Min efterträdare.här på talarstolen skall väl motivera den avvikande mening
som presenteras i en reservation. Jag skall för ögonblicket icke ta upp tiden
med att föregripa de förklaringar som komma att givas till denna reservation.
Utskottet har, som här är framhävt, granskat förslaget i fråga örn dess uppbyggnad
med kritisk blick — jag tror, att jag kan understryka ordet kritisk
— och kärleken till denna förvaltningsorganisation har i nuvarande läge icke
på .förhand på något håll varit särskilt stark. Men vid granskningen av propositionens
förslag har utskottet funnit, att departementschefen har valt en
ganska lycklig väg för att tillgodose det ökade förvaltningsbehovet hos den
nya försvarsorganisationen utan att föregripa den kommande tidens möjligheter
att fritt bedöma, vad som bör vara ändamålsenligt i fråga örn förvaltningsapparaten
till den försvarsorganisation, som vi komma att ha på grund av fjolårets
beslut, när detta krig väl är över.

Med vad jag nu anfört tillåter jag mig, herr talman, att yrka bifall till utskottets
hemställan på nu förevarande punkt.

Herr Svensson i Grönvik: Herr talman! Till detta utskottsutlåtande har
jag jämte fyra andra medlemmar av utskottet fogat en reservation, där vi uttala
tveksamhet örn huruvida det föreliggande förslaget till organisation av
försvarsväsendets centrala förvaltning nu skall genomföras. Jag tror inte, att
jag gör mig skyldig till någon större indiskretion, örn jag säger, att vi fyra
icke voro ensamma örn denna tveksamhet inom utskottet. Där framkom mycken
betänksamhet i fråga om huruvida man i det nuvarande läget borde genomföra
en så omfattande organisation och samtidigt på ordinarie stat ställa befattningar,
örn vilka vi icke voro alldeles övertygade, att de i framtiden under
fredsförhållanden skulle komma att vara nödvändiga.

Jag är naturligtvis skyldig att erkänna, att både Kungl. Maj:t och utskottet
i det hänseendet försökt göra organisationen så elastisk som det överhuvud

Torsdagen den 17 juni 1943 f. m.

Nr 24.

Organisationen av för sv ars väsendets centrala förvaltning. (Forts.)
taget är möjligt med de förutsättningar som man haft. Men jag tror i varje fall,
att man icke kan bestrida, att denna organisation örn något år kan komma att
visa sig vara för omfattande. Det yttrades också inom utskottet, att vi nu skulle
taga detta förslag men att, örn det visade sig örn något år. att organisationen
borde beskäras, så finge man vidtaga en justering vid detta tillfälle. Det är
detta, herr talman, som för mig är av så allvarlig natur, att jag.icke anser det
vara riktigt att tiga, utan att den betänksamhet som uttalats i reservationen
redan nu bör komma fram. Ty hur blir det, örn vi laga den organisation som
bär föreslås och det örn något år visar sig, att det måste bli indragningar? Ha
vi då en övertalig personal på ordinarie stat, få vi ställa den på övergångsstat.
Vi ha tyvärr sorgliga erfarenheter av denna metod, och jag tycker för min del,
att det icke är skäl i att fatta sådana beslut som medföra, att ett dylikt tillvägagångssätt
får upprepas. _

Det är också en annan sak som gör, att man ställer sig tveksam. Vi ha i reservationen
gått med på att i princip godkänna det förslag som föreligger, och
i det fallet är jag villig att instämma i vad utskottets ärade ordförande herr
Törnkvist sade, att när det gällde att erkänna riktigheten av själva principerna,
utskottet varit hundraprocentigt enigt. Men jag vill framhålla, att man inte
hör fatta beslut i ett i ekonomiskt avseende så omfattande ärende som detta i
en tid, då man ändå, säga vad man vill, icke tänker ekonomiskt lugnt i fråga
örn våra försvarsanordningar. _ _

Nu vill jag, herr talman, skynda mig att säga, att jag från min utgångspunkt
inte avser att därmed klandra de anordningar som äro träffade för försvarsväsendets
stärkande, långt därifrån. Min uppfattning går snarare i den riktningen,
att jag är rädd för en blivande justering på detta område. Det är alldeles
uppenbart, att de röster, vi i sådant hänseende redan förnummit, skola komma
att låta göra sig hörda. Tanken på krav i den riktningen gör mig utomordentligt
allvarlig. Vi komma icke att få lugn på detta område,, sedan vi en
gång ha kommit in i fredliga förhållanden. Här har för övrigt tidigare framkommit
sådana yttranden som att ingen makt i världen kan hindra riksdagen
att en gång beskära de åtgärder som vi nu komma att besluta. Dessa röster ge
oss, herr talman, en fingervisning örn att vi nu icke böra binda oss.

Örn det vore så att vi vore klara med att det vöre oundgängligen nödvändigt
att omedelbart genomföra detta förslag, skulle jag icke ett ögonblick tveka att
gå med på detsamma. Men såvitt jag kan förstå föreligger icke frågan i det
läget. Vi ha ju organisationen så gott som genomförd ■— örn icke på alla punkter
så dock i många avseenden. Den fungerar nu, efter den omändring, som
skett under kriget, oklanderligt. Under sådana förhållanden är det väl goda
skäl att tänka sig för, innan man genomför den permanent så att säga. .

Det är också en annan saksom vållar ytterligare tveksamhet, nämligen.att
örn vi skulle komma i krigiska förvecklingar mitt under denna omorganisation,
lär det väl ej kunna bestridas, att det innebär ett svaghetsmoment. Det är också
detta som man har uttalat från militärt håll. Jag tror, att man icke skall underkänna
värdet av denna erinran.

Det är dessa synpunkter, herr talman, som varit utslagsgivande för oss reservanter,
när vi ha låtit anteckna en reservation. Jag har med dessa ord velat
giva vår betänksamhet ytterligare uttryck. Jag understryker ännu en gång, att
det är ingenting i denna reservation, som på något sätt andas för.svarsovilja,
tvärtom! Men det iir bekymret för ekonomien flir framtiden, att vi nu gå att
besluta en organisation, som blir större än att den i framtiden kommer att godkännas,
och att vi då komma att få en organisation som måste beskäras. Att
då ställa på ordinarie stat människor, som efter beskärningen kanske icke behövas,
kan ej vara lämpligt. Det är denna vår tveksamhet, som ligger bakom

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1943 f. m.

Organisationen av försvarsväsendets centrala förvaltning. (Forts.)
reservationen. Det är därför vi tvekat om vi skulle gå fram för det förslag,
som föreligger i propositionen, och genomföra samma förslag.

dag ber, herr talman, att här få yrka bifall till den av herr Gränebo m. fl.
avgivna reservationen på denna punkt.

. Jag kommer senare under avdelning IX att yrka bifall till den reservationen.

Herr Persson i Falla: Herr talman! Utvecklingen inom det militära förvaltningsväsendets
område sedan den senaste omorganisationen år 1907 har
varit enorm. Det bär icke varit bara två världskrig utan också en utomordentlig
teknisk utveckling på alla områden, som också gjort den militära apparaten
mgenjörsvetenskapligt präglad och därmed också ekonomiskt långt mera dyrbar
än tidigare. Det ligger i sakens natur, att efter en sådan utveckling kan
den förvaltningsorganisation, som för 36 år sedan utformades, icke fylla måttet
under nuvarande förhållanden. Under krigets och beredskapstidens påfrestning
lia olika, organ provisoriskt utbyggts för att fylla oundgängliga behov.
Men improvisationer böra icke få bli äldre än som är alldeles nödvändigt.
De böra så snart som möjligt ersättas av en fast ordning, som man bör
eftersträva. Det är vad som här har gjorts.

Det är ganska naturligt att på ett område som detta skall det vara starka
motsättningar mellan olika meningar örn hur långt man rimligtvis bör gå vid
en modernisering och reformering av den gamla organisationen. Jag tror, att
man kan säga, att på militärväsendets område är det konservativa tänkesättet
och de konservativa krafterna i allmänhet mycket starka. Jag som konservativ
man kan också, mycket väl förstå dessa konservativa krafter. Men å andra
sidan kan man ju icke, om man söker tränga in i saken, undgå att se, att den
utveckling, som här redan försiggått, oundgängligen kräver, att man nu kommer^till
en förnyelse, till en modernisering av de militära förvaltningsorganen.

Såsom förslaget här föreligger måste jag för min del hälsa det med synnerlig
tillfredsställelse. Det är klart, att det arbete, som under åtskilliga år har
föregått denna proposition, inneburit i viss mån en dragkamp mellan konservativa
krafter och de mera tidsenligt-tekniskt inriktade.

När då förslaget föreligger här — jag tänker då närmast på den kungl, propositionen
-— är det en anledning, att uttala tillfredsställelse över den utformning,
som detta stora och genomgripande förslag har fått. Det är klart,
att man på en del punkter kan ställa sig något tveksam. Men i fråga örn de
stora linjerna synes mig förslaget vara så väl avvägt, att man kan med synnerlig
tillfredsställelse se, att det kommer att realiseras på det sätt som det nu
är framlagt.

Utskottet har icke föreslagit några väsentliga förändringar i den kungl,
propositionen. Men utskottet uttalar vissa önskemål beträffande förslagets slutliga
genomförande. Det är också så, att Kungl. Majit har ju själv i klar uppfattning
örn. vanskligheten att på varje punkt nu komma med bestämt angivna
och slutgiltiga förslag rörande alla detaljer förbehållit regeringen en viss frihet
vid förslagets slutliga genomförande, d. v. s. en frihet till anpassning efter
då föreliggande omständigheter.

Denna mjukhet i. genomförandet, denna möjlighet till ytterligare överväganden
pa olika detaljer har utskottet också i olika sammanhang mycket starkt
understrukit.

Jag tror alltså, att de betänkligheter, som nu senast den föregående ärade
talaren gjorde sig till. tolk för, äro mycket överdrivna. Herr Svensson i Grönvik
trodde, att sedan kriget vore slut skulle försvarets organisation komma att
kritiskt betraktas och omprövas. Han trodde, att för försvarets egen skull

Torsdagen den 17 juni 1943 f. m.

Nr 24.

Organisationen av fö rsv a rrv äs ende t s centrala förvaltning. (Forts.)
skulle det vara bra, om man icke hade denna omorganisation av försvarets
förvaltning gjord nu. Jag har en rakt motsatt uppfattning pa denna punkt
mot herr Svensson i Grönvik. Hur statsmakterna komma att se på försvaret
och ingripa på försvarets område, sedan vi en gang kommit över det nuvarande
kriget, det kunna vi ej med bestämdhet veta nu, därför att vi veta icke, hur
den allmänna världspolitiska situationen kommer att gestalta sig. Men jag
skulle tro, att vi lia anledning och komma att få anledning att slå vakt örn
försvaret, att se till att dess effektivitet bevaras under lång tid framåt. Jag
tror, att det allmänna läget är sådant och blir sådant, att det är ytterst angeläget,
att försvaret kommer att hållas uppe.

Jag tror ej, att det ur denna synpunkt skall vara någon fördel, att vi lia
försvarets förvaltningsorganisationsfråga liggande olöst. till tiden efter kriget.
De anpassningar och justeringar på olika detaljer, som jag också är övertygad
komma att bli nödvändiga, kan man utan tvivel bäst göra, örn man har själva
stommen, själva byggnaden i denna förvaltningsorganisation uppförd. Det föreliggande
förslaget är också så pass elastiskt, förefaller det mig, att det icke
bör möta några större svårigheter.

Jag är alltså i stort sett mycket tillfredsställd med det förslag, som föreligger.
Jag vill endast understryka vad utskottet här i olika sammanhang
också har påpekat, att när förslaget skall genomföras, kommer Kungl. Majit
att pröva olika punkter som det nu kan befinnas vara i viss mån svårt aftvaga
definitiv ställning till, och kommer att pröva dem grundligt och med utgångspunkt
från att söka finna de mest effektiva formerna och samtidigt också med
utgångspunkt från att söka finna den bästa ekonomisering som är möjlig att
ernå. Det är icke så som det påståtts, att det ej skulle vara någon fara att låta
den gamla organisationen vara kvar sådan den provisoriskt utbyggts i.vissa
avseenden. Det är det bland annat därför att den ej arbetar med den effektivitet,
som vi vilja att den skall arbeta med, och för det andra därför att den arbetar
i mycket stor utsträckning oekonomiskt. Vad man skall se till i detta fall är
icke bara hur mycket försvarsorganisationen som sådan kostar i löner och omkostnader.
Man skall också se till de resultat, som man får fram med densamma.
Man skall se till, i vad mån dess arbete blir effektivt och ekonomiskt.
Och det har särskilt i fråga örn ekonomien brustit och brister helt visst alltjämt.
Framför allt ur ekonomisk synpunkt är det angeläget att vi få en fast
och definitiv organisation av försvarets förvaltningsväsende.

Jag kan alltså ansluta mig till utskottets hemställan. Jag har endast på en
punkt en erinran att göra. Det gäller den ställning, som skall tillkomma chefen
för försvarets fabriksstyrelse. Det är en synnerligen viktig post. Alla de försvarsväsendets
fabriker, som det här är fråga örn, komma att lyda under denne
man, som skall ha ledningen och sammanhållningen av dem. Det kommer att
ställas mycket stora krav på denne man. Det kan hända, att under ett visst
tidsskede det i försvarsförvaltningen kommer att rent ekonomiskt ha den största
betydelsen hur chefen för försvarets fabriksstyrelse fyller kraven beträffande
kompetens, skicklighet, förmåga att ekonomisera o. s. v.

Nu ha vi en annan sådan där nyckelpost. Det år chefen för krigsmaterielverket,
som står i en högre ställning ekonomiskt. Under normala förhallanden
är det nog alldeles riktigt. Jag har heller intet annat att påyrka än att det skall
så vara. Men jag kan mycket väl tänka mig, att under en viss övegångstid
kommer i själva verket ehdén för fabriksstyrelscn att bil den, som det kanske
kommer att hänga mest på. Alltnog, denne man mäste sökas ut och tågås i
konkurrens med elef fria näringslivet och de löner och villkor, som där bjudas.
Att under alla förhållanden få ilen häslö mannen bitr får man aldrig någon
garanti för, vilken löneställning man iin sätter, men det är klart, att örn ställ -

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1943 f. m.

Organisationen av försvarsväsendets centrala förvaltning. (Forts.)
ningeii är bättre har man större förutsättning att få den kraft nian vill lia än
örn lönesättningen är sämre. Här har i propositionen föreslagits C 13 med
titeln överdirektör och en grundlön på 22,000 kronor. En grundlön på 22,000
kronor tycker man naturligtvis är en god lön. Det är den ju efter vanliga löneprinciper
i förvaltningen. Men då det här, som sagt, gäller en person, som man
måste söka få i konkurrens med det enskilda näringslivet och med hänsyn till
de löner, som där betalas, tror jag, att denna lönesättning ändå är för knapp.
Jag säger icke detta med hänsyn till någon särskild omtanke örn den person,
som skall ha denna befattning, utan jag talar uteslutande ur statsintressets
synpunkt. Det är alldeles uppenbart, att det är ett mycket väsentligt statsintresse,
att man här kan fa den bästa möjliga kraft. De 2,000 kronor det här
är fråga om — reservanterna begära nämligen uppflyttning från C 13 till
^ vilket jäller 2,000 kronor i grundlön — kunna naturligtvis giva hundrafalt
igen, örn man får den man som man där behöver. Lönebeloppet har ingen
betydelse i detta sammanhang därför att det ej kan få några konsekvenser
med sig. Det finnes nämligen icke någonstädes någon annan befattning, som
i ställning motsvarar denna-, varför några lönepolitiska konsekvenser ej kunna
befaras.

Jag tror alitsa, att det skulle vara klokt, örn man följer reservanterna och
icke bara flyttar upp chefen för fabriksstyrelsen till generaldirektörs ställning,
sorn utskottet har föreslagit, utan också drar de tillbörliga konsekvenserna
och låter det följas ^av en förändring i löneställning från C 13 till C 14.
Jag kommer sedan att på vederbörlig punkt ställa det yrkandet. Jag har nu
endast velat motivera detsamma.

Herr Carlström: Herr talman! Det är sällan jag går upp i ärenden, där jag
ej varit motionär eller närvarande i vederbörande utskott och sålunda icke
känner till sa noga vad som avhandlats inom utskottet. Men då herr Svensson
i Grönvik begärde ordet och med anledning av en reservation, som han med
flera avgivit till utskottets utlåtande, framförde de synpunkter som han nu
gjorde gällande, vill jag bara för min del säga, att jag fullständigt instämmer
med honom.

''k?? bär ju redan tidigare, i fjol, då förslaget örn femårsplanen remitterades
bär i kammaren, uttalat min farhåga för, att denna femårsplan skulle för
framtiden innebära sådana bördor, att vårt folk icke gärna skulle vilja vara
med örn att i längden ikläda sig desamma.

Nu säde herr Persson i Falla här alldeles nyss, att vi ha nog intet annat att
vänta framöver än att vi i många, många år få tänka oss situationen i världen
och Europa sådan som den nu ter sig, nämligen att man kan frukta för ständigt
nya krig och att man alltså måste vara rustad till det yttersta. Ja, herr
Persson i Falla, vi veta ju icke vad som ka.n komma att hända efter''detta
krigs slut. Jag för min del vill dock gärna tro, att mänskligheten skulle vilja
mäla sig* ut ur det inferno, vari den nu kommit in. Skall det fortsätta på samma
sätt allt framöver, tycker jag, att mänsklighetens väg är ganska hopplös. Jag
skulle för min del sålunda vilja hoppas på att man skulle kunna komma fram
till ett förhållande mellan nationerna, där man ej behövde få ständigt nya
krig i följd årtionde efter åtionde. Det är ur dessa synpunkter som jag menar,
att hela denna femårsplan och vad därav följer tillskurits efter ett mått,
som är för stort och för tungt efter våra förhållanden.

Jag kan instämma med herr Svensson i Grönvik, då han säger, att hans
anförande icke andas någon försvarsovilja, därför att jag har ju redan i fjol
deklarerat att örn det gäller att under nu rådande förhållanden offra allt för
att örn möjligt bevara vår fred och självständighet så vill jag vara med på

Torsdagen den 17 juni 1943 f. m.

Nr 24.

Organisationen av försvarsväsendets centrala förvaltning. (Forts.)
det. Mea att bygga ut en försvarsordning efter dessa linjer var en sak, som
jag fann en smula betänklig.

Nu säger herr Svensson i Grönvik och reservanterna nied honom, att man
kan låta omorganisationen anstå. Ja, är det verkligen pa det sättet att detta
kan ske, ber jag att få instämma. Men jag är nog rädd för, att när man sagt
A får man säga B. Det kanske ej är så lätt att nu mäla sig ut ur detta sammanhang
och på detta sätt proponera, att man kan skjuta på organisationen framöver.

Jag har emellertid den uppfattningen — och jag tror att det är ganska
många av vårt folk som lia den ■— att vi nu hålla pa att läsa oss fast genom
vad som här skett för en organisation för framtiden, som man måhända snart
börjar på att vilja plocka sönder. Det är enligt min mening ett olyckligare förhånande
än örn man från början gått in för en mera beskuren organisation,
som man ändå kunde ha sluppit att under de närmaste aren framöver rasera.

Herr talman! Det är dessa synpunkter, som jag ej kunnat underlåta att
framföra i denna diskussion. Jag vill tillkännagiva, att örn det framdeles
under debatten ställes ett yrkande, som herr Svensson i Grönvik lät förstå,
kommer jag att i det avseendet, da det gäller att fa organisationen i vissa
delar i varje fall skjuten på framtiden, instämma med honom.

Herr Fast: Herr talman! Det är klart, att det icke är någon särskilt glad
känsla, man har, när man går att bygga ut försvarets förvaltningsorganisation
och därmed öka försvarskostnaderna, vilka på sätt och vis måste betecknas som
kostnader för improduktiva ändamål. Den känsla av tveksamhet, reservanterna
och nu senast min bänkkamrat givit uttryck för, hade vi nog litet var i utskottet,
när vi började princip debatten, men vi ha under frågans behandling blivit
fullständigt övertygade icke bara örn att vi i det läge, vari vi nu befinna oss,
icke ha något annat att göra än att antaga det föreliggande förslaget, utan även
örn att man kan antaga förslaget med en stark känsla av tillfredsställelse. Jag
vill på den punkten instämma i vad herr Persson i Falla nyss anförde. Reservanternas
tveksamhet synes ha ökats, efter det fragan behandlats i utskottet.
I utskottet var enigheten mellan dem icke lika stor som nu örn att avgörandet
borde uppskjutas. I så fall borde man icke fattat det beslut, som fjolårets riksdag
fattade. Men även örn man delar den tveksamhet, at vilken min bänkkamrat
gav utttryck, så blir skillnaden i verkligheten mycket liten. Man kan ju fortsätta
att improvisera ifråga örn organisationen, med mycket stora svårigheter
intill en viss tidpunkt, allt under det olusten ökas över att man har en organisation,
om vilken ingen vet, huruvida den kommer att duga för morgondagen eller
för nästa år. Allt under det man håller på att improvisera, skapar man emellertid
något nytt. Skillnaden mellan den försvarsorganisation, som antogs i
fjol, och en provisorisk organisation — någon organisation måste man ju ända
ha — är mycket liten. Man vet, åtminstone rent pappersmässigt sett, vad man
har att rätta sig efter. Jag tror icke man bör överdriva betydelsen av skillnaden
mellan de olika ståndpunkterna. Den olust, som framkallats av att man nu nödgats
skapa en ny organisation för förvaltningen och därmed öka utgifterna på
detta område, har tagit sig uttryck i det försiktiga skrivsätt, som använts såväl
i utskottets utlåtande som i propositionen. Jag tror icke, att den nya organisation,
som kommer till stånd, kommer att mycket skilja sig fran den organisation,
som skulle åstadkommits genom fortsatta provisoriska anordningar. Man
kommer att gå fram försiktigt, och därvid har man stöd i de uttalanden,
som gjorts av Kungl. Maj :t och utskottet. Den nya organisationen kommer säkerligen
att visa sig ekonomisk och effektiv. Från det hall, som herr Svensson
i Grönvik representerar, har vid åtskilliga tillfällen talats örn det slöseri och

Nr 24.

Torsdagen dan 17 juni 1943 f. m.

O r (janis altonen ° av försvar sväsendets centrala förvaltning. (Forts.)
om den misshushållning’, som på sina håll förekommit på det militära området.
Ingen vill val förneka, att människor, som utbildats för helt andra än ekonomiska
uppgifter, mångå gånger måste komma att visa sig mindre lämpade som
penningförvaltare. Därtill kommer, att den militära förvaltningsapparaten icke
varit smidig och ändamålsenlig. Under sådana förhållanden är det självklart,
att resultatet av de militära myndigheternas hushållning, med den starka ansvällning
försvars väsendet fått under de senaste åren, icke blivit särskilt lysande.
Sedan vi i fjol antogo den nya försvarsorganisationen, Ilar det framstått
som självklart, att man måste anpassa den ekonomiska förvaltningsorganisationen
efter försvarsorganisationen. Jag tror icke, att vi, örn vi se saken ur rent
ekonomisk synpunkt, stå till svars med att fortsätta i de gamla, hjulspåren.

Man har även kommit med en, som man tror, starkare invändning: hur skall
det gå, i händelse vi behöva skära ned vår försvarsorganisation och därmed
också den militära förvaltningsapparaten? Låt oss i alla fall vänta en liten tid
och se, hurudana förhållandena bli efter kriget, hurudan freden blir och vilka
förutsättningar vi. komma att få ifråga örn försvarskostnadernas minskning.
Jag tror, att det blir lika lätt att anpassa den föreslagna förvaltningsorganisationen
efter de eventuellt helt nya förhållanden, som kunna komma att inträda
någon gång efter fem eller tio år, som det hade blivit att anpassa den gamla förvaltningsapparaten.
Enligt det förslag, som här föreligger, är det endast topporganisationen,
som förlänats en mera stadigvarande karaktär. Såvitt jag förstår,
ha endast de tjänstemän, som under alla förhållanden och även vid en
»krympt» organisation måste finnas, erhållit en mera fast ställning, och den
övriga förvaltningsapparaten har gjorts så elastisk, att den både kan krympa
samman och svälla ut. Vad blir då skillnaden mellan reservanternas ståndpunkt
med bibehållande av provisoriet, och det förslag, som utskottet här förordar?
Jo, skillnaden blir bara den, att man med reservanternas förslag icke kan få
fram den effektivitet, den rationella organisation, som möjliggör besparingar.
Det är den verkliga skillnaden, men den talar starkt till förmån för utskottets
förslag och knappast till förmån för reservanternas.

Man har anfört ett annat skäl, och det skälet verkar på mig ungefär som ett
försök att täcka någonting, som man tycker att man fått en dålig täckning
för genom övriga anförda skäl. Man har sagt sig hysa oro för att i nuvarande
läge genomföra en ny organisation. Om man gör en jämförelse mellan den gamla
organisationen och den nya, kan man konstatera, att det väsentliga i den
nya organisationen redan finnes. Mannarna finnas i den största utsträckning
redan förut.. Jag tror sålunda, att man därvidlag icke behöver ha alltför stora
bekymmer, i .synnerhet som man från de ansvariga myndigheternas och Kungl.
Maj :ts sida icke visat någon större tveksamhet. Det är självklart, att man
kommer att gå fram med ali erforderlig försiktighet, så att man icke försummar
att bibehålla effektiviteten under övergångstiden. Jag tror icke, att vi behöva
hysa några särskilda bekymmer. Jag tror, att den, som vill vara med örn
att på det militära förvaltningsområdet tillskapa en apparat, som är effektiv
och som ger bästa möjliga utbyte för de medel, som av riksdagen anvisas, i
nuvarande läge icke har något annat att göra än att rösta för bifall till utskottets
hemställan.

Till.sist skall jag be att få säga ett par ord till herr Persson i Falla med
anledning av vad han här anförde. Han menade, att utskottet icke i lönehänseende
har dragit, konsekvenserna av att fabriksstyrelsens chef erhållit generaldirektörs
ställning. Vi komma med all säkerhet att få samma man, vare sig
vi höja lönen eller icke. Man vill erhålla en högt kvalificerad man från det
enskilda näringslivet. Med de löner, som betalas i det enskilda näringslivet,
spelar det sannerligen ingen roll, örn man bestämmer lönen för denne tjänste -

Torsdagen den 17 juni 1943 f. m.

Nr 24.

Organisationen av försvarsväsendets centrala förvaltning. (Forts.)
man till 22,000 kronor eller till 24,000 kronor, ty för de personer, som kunna
tänkas reflektera på tjänsten i fråga, måste de ekonomiska motiven spela en
jämförelsevis underordnad roll och avgörande i stället bli intresset för uppgiften
och önskan att erhålla den sociala ställning, som följer med tjänsten. Reservanternas
förslag skiljer sig från utskottets endast beträffande lönens storlek.
Under sådana förhållanden synes det mig icke finnas någon anledning att gå
ifrån vad Kungl. Majit föreslagit. Man kommer att kunna få en person med
lika stor kapacitet, örn riksdagen bifaller utskottets förslag. Ja, man kanske
t. o. m. får samma person, om man bifaller utskottets förslag, som man skulle
fått, örn riksdagen bifallit reservanternas förslag. Under sådana förhållanden
synes det mig ganska betänkligt att gå ifrån ett så väl genomtänkt förslag
som det här föreliggande. Härtill kommer, att en ändring på denna punkt kan
tänkas medföra behov av ändringar även på andra punktör.

Herr talman, jag yrkar bifall till utskottets förslag i dess helhet.

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr talman!
Den reform av det militära förvaltningsväsendet, som nu föreligger för riksdagens
beslut, är onekligen en reform av mycket stora mått. Den kan icke
jörn förås med förra årets försvarsbeslut, det är sant, men inom sitt område är
den en av de största frågor, som förelagts den svenska riksdagen. Det är ganska
naturligt, att regeringen, när Kungl. Maj :t beslöt framlägga detta förslag, icke
var blind för de betänkligheter, som förslaget kunde komma att väcka. Det är
klart, att man insåg, att det kan sägas: är det möjligt för oss att i denna tid
genomföra en så stor, för fredsförhållanden lämpad reform, ulan att vi ha fått
alla erfarenheter av den förstärkta försvarsberedskapen och innan vi veta, hur
freden kommer att gestalta sig? Jag skall icke i detta sammanhang närmare
ingå på, varför regeringen ändå bestämt sig för att lägga fram förslaget. Jag
kommer att beröra den saken senare. Jag vill endast påpeka vår förståelse för
att det kan komma fram betänkligheter. Det har därför varit mig en stor
glädje att kunna konstatera, att utskottet, som herr Svensson i Grönvik sade,
hundraprocentigt funnit, att grunderna för denna reform äro riktiga, hållbara
och lämpliga. Det har också glatt mig mycket, att utskottet med sådan styrka
framhållit, att utskottet icke har bildat sig sitt omdöme lättvindigt utan att utskottet
med tillhjälp av tillkallad expertis försökt att kritiskt granska förslaget
och även efter genomförd granskning funnit, att förslaget hållit måttet. Detta
visar, att vi här stå inför ett förslag, som är värt att genomföras.

Jag kanske med några ord får beröra det arbete, som ligger bakom förslagets
tillkomst. Det har varit möjligt att upprätta denna organisationsplan tack
vare livligt intresse på skilda håll. Personer med allmän administrativ förfarenhet
ha samverkat med militärer, militära förvaltningsmän och representanter
för det civila näringslivet. Det har varit livliga diskussioner och många
meningsbrytningar, och ur dessa meningsbrytningar har så småningom framgått
detta förslag. Jag vill uttala min tacksamhet till alla de personer, som på
olika sätt bidragit till att fullfölja detta verk, men jag vill uttala ett särskilt
tack till mina närmaste medhjälpare i departementet, därför att jag tror, att
var och en som har trängt in i detta ärendes historia måste finna, att det icke
varit ett vanligt propositionsarbete, som utförts i försvarsdepartementet. Man
har där under arbetets gång måst söka nya radikala lösningar. Det har måst
bedrivas ett särskilt utredningsarbete på många punkter jämsides med propositionsskrivningen.
Utan att vilja tillägga mig någon ära av vad som åstadkommits,
vill jag säga, att den proposition, som riksdagen här har att fatta beslut
om, ;ir en synnerligen vill genomarbetad proposition. Äran därav tillkommer
do män, som i försvarsdepartementet lagt sista handen vid verket.

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1943 f. m.

Organisationen av försvarsväsendets centrala förvaltning. (Forts.)

När jag nu sålunda Ilar nöjet att konstatera, att propositionen har väl bestått
provet i utskottet, så är det ju givet — och det har framgått av den föregående
diskussionen — att ingen ansett, att verket därmed skulle vara fullbordat. Förslaget
får, om riksdagen bifaller utskottets hemställan, prövas i det praktiska
livet, och det är givet, att det där kommer att göras många erfarenheter, som
tvinga fram. jämkningar. Det är självklart, att det kommer att taga tid, innan
vi 1m kommit fram till en ny grund, som vi kunna betrakta såsom för en tid
framåt färdig och möjlig att bibehålla.

Låt mig nu komma över till frågan, varför denna reform behöver genomföras.
Herr Svensson i Grönvik fällde det yttrandet, att reformen i vissa avseenden
redan genomförts provisoriskt. Det finns redan en organisation, som
fungerar val. Detta är tyvärr icke riktigt sant. Som alla känna till, har den
gamla militära förvaltningsapparaten måst kompletteras med provisoriska skapelser,
och en stor del av detta arbete håres lipp av frivilliga krafter från det
svenska näringslivet. Det ligger ju i sakens natur, att när världskatastrofen
stod framför våra ögon, när det civila näringslivet plötsligt fick mindre att
gära än förut, så kunde företagsledare lämna sin borgerliga sysselsättning för
att på skilda områden ställa sin erfarenhet till statsverkets förfogande. Men allt
efter.sorn. tiden har gått, allt efter som det civila näringslivet anpassat sig efter
kristillståndet, så ha dessa civila företagsledares möjlighet att ägna sin tid och
sina krafter at statliga uppgifter blivit allt mindre och mindre, och vi kunna
icke i dag påräkna samma insats från det privata näringslivets män som vi i
början= av krisen hade^fördelen av. Det har skett en viss, helt naturlig avslappning.
A andra sidan så är det ju också självklart, att duktiga tjänstemän, framförallt
sådana med teknisk utbildning, som ha anställts i försvarsförvaltningen,
måste fråga sig: ha vi någon framtid här? Kan det erbjudas oss någon varaktig
anställning, eller skola vi nu försöka att begagna den relativt goda konjunkturen
inom näringslivet, för att skaffa oss befattningar? Vi ha haft känning
av den tendensen, och risken att förlora de krafter, utan vilka den provisoriska
ordningen icke kan fungera väl, föreligger. Det är helt enkelt nödvändigt att
vi nu försöka att komma fram till en fastare ordning för att vi skola kunna
upprätthålla den standard pa förvaltningens område, som vi under krisen skapat.

Nu säger man fran reservanternas sida, att det blir mycken oläglighet med
denna reform, örn det längre fram skulle behövas en justering nedåt av hela
försvarsorganisationen. Jag anser det icke vara någon anledning att ta upp
till diskussion fragan, huruvida den av vårt folk beslutade försvarsorganisationen
skall komma att bestå eller ej. Det är egentligen ganska meningslöst
för aen fråga det här gäller att fördjupa sig i detta spörsmål, och jag föreställer
mig att ingen kan anlägga några synpunkter på den frågan i dag, som
väga tyngre än de synpunkter, som lädes på samma fråga förra året; ingentmg
har ju sedan dess hänt, som kan ändra vår inställning till den saken.
Jag förbigår således alldeles frågan örn hur det skall komma att gå med vårt
försvarsväsende efter kriget.

. Jag gar i stället över till herr Svenssons i Grönvik andra argument, eller
där han förmenade, att för det fall att en nedskärning av försvarsorganisationen
skulle, komma till stånd skulle vi genom detta beslut binda oss så, att
det skulle bli svart att göra en dylik nedskärning. Herr Svensson i Grönvik
använde upprepade gånger ett uttryck, däri han förklarade, att, när vi nu gå
att anställa personer på ordinarie stat, binda vi oss ifråga örn handlingsfriheten;
var erfarenhet fran gångna tider visar hur oläglig en sådan åtgärd är,
menade han. Herr Svenssons i Grönvik utgångspunkt är oriktig. Här föreslås
ju icke några nya anställningar pa ordinarie stat utom i vad gäller personer,
sorn skola anställas enligt avlöningsireglementets C-plan. Herr Svensson i

Torsdagen den 17 juni 1943 f. m.

Nr 24.

Organisationen av försvarsväsendets centrala förvaltning. (Forts.)
Grönvik vet ju lika väl som jag, att därmed Ilar man icke bundit sig för längre
tid än högst sex år framåt. Det är den enda punkten på vilken man binder
sig för framtiden; man binder sig på ett mycket enstaka antal punkter för
högst sex år framåt. I övrigt äro de nya tjänstemännen extra ordinarie tjänstemän,
som tillsättas med sex månaders uppsägning. Jag vill därför bestämt
understryka, att detta förslag binder icke mer än vad som redan är bundet.
Statsmakternas handlingsfrihet begränsas icke på ett sådant sätt, att idet finns
skäl för de anmärkningar, som herr Svensson i Grönvik här framförde.

Ett annat argument, som man här använder för att avskräcka från bifall
till utskottets förslag, är det förhållandet, att, örn vi fatta detta beslut, detsamma
skulle medföra en betänklig svaghet i vår krigsberedskap. Herr Svensson
i Grönvik uttryckte saken så, att om vi skulle råka ut för krig under
det att denna reform genomföres, skulle ett svaghetstillstånd uppstå. Jag tror
emellertid att herr Svensson i Grönvik själv inser, att detta är en överdrift.
Saken är ju nämligen den, att de nya organen få uppgifter enligt den organisationsplan
som skall följas endast efterhand som de nya organen äro mogna
att ta emot dem. De gamla organen finnas ju kvar. De få inga nya uppgifter,
de få en lättnad då och då genom överföring av sina uppgifter till andra organ,
en lättnad som snarast kommer att göra det lättare för dem att genomföra
sina uppgifter i farans stund än vad förhållandet nu är. Jag tror därför
att det med en förståndig och smidig övergång till den nya ordningen °icke
kommer att behöva uppstå någon fara i detta hänseende. Det är endast på ett
mycket begränsat område man kan säga, att en sådan svårighet kan uppkomma,
men detta gäller icke områden, som äro i väsentlig .mån vitala. Jag vill
fästa uppmärksamheten på att den stora upprustningen ju redan är beslutad;
åtgärderna som skola vidtagas äro ju redan igångsatta. Mäterielleveranserna
äro utlagda, fabrikerna leverera; allt detta fortskrider jämsides med omorganisationen,
utan att det hela därför behöver röna någon större påverkan.

Jag vill alltså för min del här endast understryka, att de betänkligheter,
som lia anförts mot ett bifall till utskottets och Kungl. Maj:ts förslag, icke
äro särdeles starka. När reservanterna nu även ha måst erkänna, att förslaget
i och för sig är riktigt och väl grundat och att örn det skall bli en reform, det
just bör bli denna, och när de argument, som anföras emot förslaget, i verkligheten
äro så svaga som fallet är, kan det väl icke finnas någon anledning för
riksdagen att icke bifalla detta förslag.

Jag vill nu endast göra en liten anmärkning gent emot herr Persson i Falla,
när han n.u här talar för att man skall höja fabriksstyrelsens chefs lön från
C 13 till C 14. När Kungl. Majit framställde sitt förslag skedde det efter
noggrann avvägning av denna lön i jämförelse med lönen för andra chefer för
statens affärsdrivande verk. Det är alldeles meningslöst att hävda den meningen,
att en höjning av grundlönen från 22,000 till 24,000 kronor kommer
att ha någon betydelse i fråga örn kvaliteten hos den befattningshavare, som
det här gäller att anställa; i det avseendet måste jag ge herr Fast alldeles rätt.

Jag slutar alltså, herr talman, mitt anförande med att hemställa till kammaren
örn, att den måtte bifalla utskottets förslag.

Herr Svensson i Grönvik erhöll på begäran ordet lör kort genmäle och .yttrade:
Herr talman! Jag vill bara göra några reflexioner med anledning av
herr statsrådets anförande.

Herr statsrådet konstaterade ju, att samtliga anmärkningar vörö felaktiga,
och till att börja med framhöll han, att den nuvarande organisationen icke är
i allo bra. Det är ju tråkigt, att jag fått denna felaktiga uppfattning örn den

Andra hammarens protokoll 19^8. Nr 2b. 3

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1943 f. m.

Organisationen av försvarsväsendets centrala förvaltning. (Forts.)
nuvarande militärorganisationen, en uppfattning, som dock i stort sett grundar
sig på de anmärkningar, som den militära organisationen som sådan fått
röna. Dessa anmärkningar ka emellertid alltid mycket energiskt tillbakavisats
från herr statsrådets sida. Jag har för min del förutsatt, att när herr statsrådet
så starkt gått emot de framställda anmärkningarna, så har han också
ansett anmärkningarna obefogade och funnit organisationen som sådan vara den
bästa tänkbara.

Naturligtvis kan man i fråga om den personal, som skall tillsättas på ordinarie
stat, resonera som herr statsrådet, nämligen att det härvidlag i stort sett
endast gäller den personal, som förordnas för en tid av sex år framåt. Men, herr
statsråd, är det icke så att man, när sådan personal göres till ordinarie, framdeles
icke gärna gör ett ombyte eller sänker den lön, som utgick till vederbörande,
då han fick sitt förordnande på sex år?

Jag kan sålunda, herr talman, icke riktigt acceptera herr statsrådets ståndpunkt,
och jag^ förmodar, att kammaren fick den uppfattningen, att de skäl,
som herr statsrådet anförde, icke voro så starka, som de syntes honom vara.

Vidare anförde:

( Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr talman!
Jag undrar om herr Svensson i Grönvik tänkte sig riktigt för, när han gav sin
sista replik. Oin nian icke skall ha möjlighet att avskeda en person, som varit
anställd i sex år, och man sålunda måste lia kvar honom, hur vill då herr
Svensson i Grönvik förfara med alla dessa tusentals tjänstemän, som nu finnas
anställda i vår krisförvaltning?

Herr Persson i Falla: Herr talman! Jag kan ju gärna ge herr Fast rätt i,
att det icke är alldeles säkert, att en lön på låt mig säga 2,000 kronor mer
eller mindre under alla omständigheter spelar avgörande roll och att man möjligen
kan få en person som man vill ha för den lön, som föreslagits i den kungl,
propositionen och i utskottsutlåtandet. Det är emellertid klart, att utsikterna
att få den person, som man under givna förhållanden behöver, äro större, örn
man kan erbjuda honom den högre lönen.

Herr statsrådet sade något tillspetsat, att det är meningslöst att tro, att
2,000 kronor mer eller mindre i lön skulle ha någon betydelse för en befattningshavares
kvalifikationer. Ja, naturligtvis blir en befattningshavare varken
sämre eller bättre bara därför att lönen skiljer på 2,000 kronor, men naturligtvis
bär man större utsikter att vid själva valet få den man man vill ha, ju
större lön man kan bjuda honom. Överhuvud taget är det ju så, att lönen måste
tillmätas en viss betydelse. Det är riktigt, att den sociala ställningen ibland
kan av vederbörande tillmätas större betydelse än lönen, men man får icke låta
spänningen mellan den lön, som staten ger, och den lön, som vederbörande kan
få inom det enskilda näringslivet, bli hur stor som helst. Det är detta, som jag
tror är det betydelsefulla i detta sammanhang.

Herr Svensson i Ljungskile: Herr talman! Herr Fast nämnde i sitt anförande
att tveksamheten i denna fråga borde ha kommit till uttryck förra
året, då den 5-åriga upprustningsplanen behandlades, och det kan jag instämma
i. Jag tror att riksdagen hade haft anledning att visa större tveksamhet
den gången än som då kom till synes. För min del var jag som bekant tveksam
redan förra året. Jag ansåg att det hade varit riktigare att man väntat tills
efter kriget, då de ekonomiska, de tekniska och de militärpolitiska — för att
inte också tala örn de sociala ■— förutsättningarna för en omorganisation hade

Torsdagen den 17 juni 1943 f. m.

Nr 24.

Organisationen av försvar sväsendets centrala förvaltning. (Forts.)

varit lättare att överblicka. Jag hade den ståndpunkten grundad också därpå,
att jag inte trodde det skulle bli någon större skillnad i aktuell värnkraft, vare
eig man gick på detta 5-årsbeslut eller på ett fortsatt provisorium. Och nu
säger ju herr Fast att skillnaden mellan vad vi nu ha och vad Ari skulle lia haft
med ett fortsatt provisorium i själva verket är mycket liten, d. v. s. att den
aktuella värnkraften kan vara ungefär densamma i båda dessa fall.

Härtill kommer emellertid frågan i vad mån vi äro bundna av de fattade
besluten på sådant sätt, att det försvårar en framtida anpassning till ett nytt
läge. Det talas ifrån olika håll mycket förhoppningsfullt i det avseendet, och
man menar att det inte är så svårt för riksdagen att trots, dessa beslut genomföra
en anpassning till ett nytt läge. Jag tror inte det tjänar mycket till att
polemisera på den punkten just nu. Det är väl ingenting annat att göra än
att lägga dylika uttalanden till handlingarna, att teckna sig dem till minnes. Vi
få ju se, när den frågan blir aktuell, i hur mycket högre grad de svenska statsmakterna
äro bundna genom det beslut som fattades i fjol och det sorn fattas
här i dag än de skulle ha varit, örn man gått fram på provisorielinjen. Jag
tror den saken kommer att bli rätt ordentligt klarlagd under utvecklingen i
fortsättningen.

Med hänsyn till den ståndpunkt som jag intog ^förra året anser jag, herr
talman, konsekvensen bjuda att jag yrkar avslag på här föreliggande proposition;
i andra hand kommer jag att rösta för den reservation, som avgivits av
herr Gränebo m. fl.

I detta anförande instämde herrar Sandberg och Nilsson i Norrlångträsk.

Herr Fast: Herr talman! Endast ett ord till den siste ärade talaren. Antingen
har jag uttalat mig oklart eller också har jag. blivit missförstådd. Då jag
talade örn att skillnaden mellan provisoriet på hithörande område och det .förslag,
som vi behandla i dag, inte var så stor, avsåg jag därmed den. ekonomiska
omslutningen. Jag tillät mig i det sammanhanget säga, att man inte kail improvisera
hur länge som helst utan att det går ut. över effekten. Jag tilläde
att skillnaden blir att en väl övertänkt organisation, sådan som det här är
fråga om, har möjlighet tili rationaliseringar och ekonomisering, vilket med
ett fortsatt improviserande är omöjligt.

Jag har velat göra detta förtydligande för att icke bli missförstådd med
hänsyn till framtiden.

Herr Törnkvist: Herr talman! Blott ett par ord med anledning av herr
Svenssons i Ljungskile yttrande, att konsekvensen av hans fjolårsståndpunkt
till försvarsorganisationen bjuder honom att i år yrka avslag på detta förslag.

Det kan måhända vara konsekvensen av den ståndpunkten från i fjol, därest
man söker lösgöra sig från medansvar när det är fråga örn att fastställa grunder
för en ändamålsenlig förvaltning av de medel, sorn. riksdagen dock faktiskt
i fjol ställde till förfogande. Riksdagen beslöt ju i fjol denna 5-årsplan
för den militära organisationen. Då bör det vara en angelägen uppgift även
för dem som voro motståndare till det beslutet i fjol att medverka tillden förvaltning,
som skyddar ekonomien så långt möjligt är. I annat fall måste jag
säga att ståndpunkten är väl anarkisk.

Det var bara detta, herr talman, som jag ville påpeka. Herr Svenssons i
Ljungskile s. k. konsekvens har icke något samband med den verklighet, som
vi alla äro pliktiga att iakttaga.

Herr Svensson i Grönvik: Herr talman! Som svar på mina farhågor beträffande
de 6-årsanställda frågade försvarsministern, om jag tänkte att man

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1943 f. m.

Organisationen av försvarsväsendets centrala förvaltning. (Forts.)
skulle, ha kvar alla dessa tusentals personer, som nu äro anställda vid kriskommissionerna.
Det var med en viss tvekan jag nyss begärde ordet, ty statsrådet
sade i^ sitt huvudanförande att det behövdes en fastare ordning än den
som nu är rådande. Men jämför man den ordning, som här föreslås riksdagen
att besluta, med en organisation, som alla veta och önska att den skall upphöra,
nämligen krisorganisationen, då är jag mycket tveksam huruvida man
kan karakterisera detta såsom en fastare ordning.

Det var dessa reflexioner jag har gjort i anledning av statsrådets replik,
som. jag inte .riktigt förstod, och jag skulle vördsamt vilja ifrågasätta, örn
repliken verkligen hade så noga genomtänkts ifrån statsrådets sida.

Herr Svensson i Ljungskile: Herr talman! Beträffande herr Törnkvists
anmärkning att konsekvensen av mitt ståndpunktstagande i fjol icke behövde
innebära en motsvarande inställning till det här förslaget vill jag säga, att den
är väl i varje fall konsekvent såtillvida att hade man den uppfattningen, att
stora och vittgående frågor rörande den militära apparatens framtid borde
uppskjutas tills man kunde överblicka och analysera krigets erfarenheter, så
kan detta givetvis gälla både den militär-tekniska utbyggnaden och frågan örn
den militära .förvaltningen. Även örn jag inte förnekar möjligheten att här
gå på olika linjer och ändå vara konsekvent, tror jag inte herr Törnkvist har
någon möjlighet att påstå, att den ståndpunkt jag i detta fall intagit inte
mycket väl låter sig förena med ett konsekvent uppträdande.

Herr talman! Jag ber att få komplettera mitt förra yrkande med följande
formella utformande, enligt vilket utskottets principuttalande i föreliggande
del bör lyda: Utskottet anser att frågan örn den militära förvaltningens avgörande
bör uppskjutas till efter kriget och att på den grund Kungl. Maj:ts
proposition bör avslås.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr talmannen gav i fråga
örn utskottets yttrande i nu förevarande del propositioner på 1 :o) godkännande
av utskottets yttrande; 2:o) godkännande av det yttrande, som föreslagits
i den av herr Gränebo m. fl. avgivna, med l:o) betecknade reservationen; samt
3:o) godkännande av det yttrande, som under överläggningen föreslagits av
herr .Svenssson i Ljungskile; och fann herr talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr Svensson i Grönvik begärde.
emellertid votering, i .anledning varav och sedan till kontraproposition
antagits den under 2 :o) angivna propositionen efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner första särskilda utskottets yttrande
under Avd. I. Inledning i utskottets förevarande utlåtande nr 2, röstar

. Vinner Nej, har kammaren godkänt det yttrande, som i samma del föreslagits
i den av herr Gränebo m. fl. avgivna, med 1 :o) betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en. gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning
; och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen, vadan kammaren
godkänt utskottets yttrande i förevarande del.

Utskottets yttrande under Avd. II och Avd. lil, underavdelning I.

Godkändes.

Den, det ej vill, röstar

Torsdagen den 17 juni 1943 f. m.

Nr 24.

Organisationen av försvarsväsendets centrala förvaltning. (Forts.)

Härefter föredrogs utskottets yttrande under Avd. Ill, underavdelning II.
Försvarets fabriksstyrelse; och anförde därvid:

Herr Persson i Falla: Herr talman! Med hänvisning till mitt anförande i
principdebatten ber jag få yrka bifall till den av herr Andrén m. fl. avgivna
reservationen.

Herr Törnkvist: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen framställde
propositioper dels på godkännande av utskottets yttrande i förevarande del
dels ock på godkännande av det yttrande, som föreslagits i den av herr Andrén
m. fl. avgivna, med 2:o) betecknade reservationen; och godkände kammaren
utskottets yttrande i denna del.

Utskottets yttrande under Avd. lil, underavdelningarna lil—VIII.

Godkändes.

Härpå föredrogs utskottets yttrande under Avd. lil, underavdelning IX.
Organisationens genomförande. Därvid anförde:

Herr Svensson i Grönvik: Herr talman! Med den motivering jag tidigare
anfört ber jag få yrka, att beslutet örn omorganisationens genomförande uppskjutes
till nästkommande riksdag. Jag yrkar alltså bifall till reservationen
nr 4:o) av herr Gränebo m. fl.

Herr Törnkvist: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Sedan överläggningen förklarats härmed avslutad, gav herr talmannen propositioner
dels på godkännande av utskottets yttrande i förevarande del dels
ock på godkännande av det yttrande, som föreslagits i den av herr Gränebo
m. fl. avgivna, med 4:o) betecknade reservationen; och blev utskottets yttrande
i denna del av kammaren godkänt.

Utskottets yttrande under Avd. III, underavdelningarna X och XI.

Godkändes.

Avd. IV. Utskottets hemställan.

Bifölls, i den mån den icke blivit besvarad genom kammarens redan fattade
beslut.

Herr förste vice talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

§ 7.

Föredrogs första särskilda utskottets utlåtande, nr 3, i anledning av^Kungl.
Maj :ts proposition angående centralisering av underhallstjänsten i fråga örn
intendenturmateriel m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 8-

Föredrogs, punktvis, första särskilda utskottets utlåtande nr 4, i anledning
av Kungl. Maj:ts framställningar angående vissa avlönings- m. fl. anslag under
riksstatens fjärde huvudtitel för budgetåret 1943/44 jämte i ämnet väckta
motioner.

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1943 f. m.

Förslag till
lag om allmänna
vägar
m. m.

Punkten 2:o).

Lädes till handlingarna.

Övriga punkter.

Yad utskottet hemställt bifölls.

§ 9.

Föredrogs andra särskilda utskottets utlåtande, nr 2, i anledning av dels
Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om allmänna vägar m. m., dels
ock i ämnet väckta motioner.

I en den 30 april 1943 dagtecknad proposition, nr 223, vilken hänvisats till
andra särskilda utskottet, hade Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av i statsrådet och lagrådet förda protokoll,

dels föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag om allmänna vägar;

2) lag örn ändring i vissa delar av stadsplanelagen den 29 maj 1931 (nr
142);

3) lag örn ändrad lydelse av 1 kap. 8 § lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1)
örn nyttjanderätt till fast egendom;

4) lag om ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 (nr 189) örn expropriation
;

5) lag örn vad iakttagas skall i anledning av kronans övertagande av den
allmänna väghållningen på landet; samt

6) lag örn vägnämnder, länsvägnämnder och riksvägnämnd;

dels föreslagit riksdagen att godkänna vid propositionen fogade förslag till

1) förordning örn statsbidrag till väg- och gatuhållningen, i städer och stadsliknande
samhällen, som äro väghållare; samt

2) förordning örn statsbidrag till städer och stadsliknande samhällen, där
kronan är väghållare, för tillhandahållande av mark för allmän väg m. m.;

dels ock anhållit örn riksdagens yttrande över ett vid propositionen fogat
förslag till stadga angående behandlingen av vissa vägfrågor (vägstadga).

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft åtskilliga
i anledning av propositionen väckta motioner, som jämväl hänvisats till
utskottet.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen — med förklarande att riksdagen funnit vissa ändringar
böra vidtagas i de genom förevarande proposition framlagda lagförslagen —•
måtte för sin del antaga följande förslag till

1) lag örn allmänna vägar;

2) lag örn ändring i vissa delar av stadsplanelagen den 29 maj 1931 (nr

3.42);

3) lag örn ändrad lydelse av 1 kap. 8 § lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1)
örn nyttjanderätt till fast egendom;

4) lag örn ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 (nr 189) örn expropriation
;

5) lag örn vad iakttagas skall i anledning av kronans övertagande av den
allmänna väghållningen på landet; samt

6) lag örn vägnämnder, länsvägnämnder och riksvägnämnd;

B) att riksdagen, med förklarande, att riksdagen funnit vissa jämkningar
höra vidtagas i det vid propositionen fogade förslaget till stadga angående
behandlingen av vissa vägfrågor (vägstadga), måtte uttala, att stadgan bor -

Torsdagen den 17 juni 1943 f. m.

Nr 24.

Förslag till lag orri allmänna vägar m. m. (Forts.)
de givas en lydelse i överensstämmelse med ett av utskottet framlagt förslag
till stadga angående behandlingen av vissa vägfrågor (vägstadga)

C) att riksdagen, nied förklarande, att riksdagen icke funnit sig kunna
i oförändrat skick godkänna övriga vid propositionen fogade författningsförslag,
måtte för sin del godkänna av utskottet framlagda förslag till

1) förordning om statsbidrag till väg- och gatuhållningen i städer och
stadsliknande samhällen, som äro väghållare; samt

2) förordning örn statsbidrag till städer och stadsliknande samhällen, där
kronan är väghållare, för tillhandahållande av mark för allmän väg m. m.;

D) att motionerna I: 262, 266, 272, 273, 274, 275, 276, 277, 284, 288,
293, 299 och 300 samt II: 377, 378, 382, 389, 390, 391, 392, 393, 394, 405,
406, 415, 416, 417, 425, 426 och 427, i den mån de icke kunde anses besvarade
genom utskottets hemställan under A), B) och C) härovan, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

2 § lagen örn allmänna vägar skulle hava följande lydelse:

(Enligt Kungl. Maj:ts förslag.) (Enligt utskottets förslag.)

2 §•

Till väg höra vägbana och de områden därinvid, som stadigvarande tarvas
för vägbanans bestånd och underhåll, såsom slänt, bankett, dike och upplagsplats,
ävensom trumma, skyddsvärn, vägmärke och annan för vägens
bestånd eller brukande utförd anordning.

Såsom väg anses bro och färja med Lika med väg anses till väg anslufärjläge
ävensom för den allmänna ten brygga, bro eller färja med färjsamfärdseln
allenast vintertiden av- läge, så ock för den allmänna samsedd
körled (särskild vinterväg). färdseln allenast vintertiden avsedd

körled (särskild vinterväg).

För 1, 25 och 26 §§ lagen örn vägnämnder, länsvägnämnder och riksvägnämnd
hade Kungl. Maj:t och utskottet föreslagit följande lydelse:

1 §•

I varje län skola finnas vägnämnder och en länsvägnämnd för att i vägfrågor
företräda de lokala vägintressena på landet och i de städer, där kronan
är väghållare.

För hela riket skall därjämte finnas en riksvägnämnd såsom rådgivande
centralt organ i frågor av särskild betydelse för vägväsendet.

Om riksvägnämnden.

25 §.

Riksvägnämnden har till uppgift att till Konungen eller väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
avgiva infordrade yttranden ävensom att själv framställa
förslag i viktigare ekonomiska och organisatoriska frågor rörande vägväsendet
och vägtrafiken, såsom grunderna för den allmänna vägpolitiken ur ekonomisk,
trafikteknisk och väggeografisk synpunkt eller med hänsyn till riksförsvarets
behov, ävensom i lagstiftningsfrågor beträffande vägväsendet, vägtrafiken
och trafiksäkerheten.

26 §.

Närmare bestämmelser rörande riksvägnämndens sammansättning och verksamhet
meddelas av Konungen.

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1943 f. m.

Förslag till lag om allmänna vågar m. m. (Forts.)

Reservationer hade avgivits

A) Beträffande förslaget till lag om allmänna vägar:

Vid 2 §

1) av herrar Elon Andersson, Carl Edmund Eriksson, Karl August Johanson,
Severin och Lindahl, som ansett, att utskottets yttrande beträffande denna
paragraf bort hava i reservationen angiven lydelse, samt i anslutning därtill
hemställt, att 2 § i förslag till lag örn allmänna vägar måtte erhålla den
ordalydelse, som innefattades i Kungl. Maj :ts förslag;

2) av herr Lindahl, utan angivet yrkande;

B) Beträffande förslaget till lag om ändring i vissa delar av stadsplanelagen
den 29 maj 1931 (nr 142).

Vid 45 §

av herr Herman Ericsson, utan angivet yrkande;

_ C) Beträffande förslaget till lag örn vägnämnder, länsvägnämnder och
riksvägnämnd:

av herrar Heiding, Forslund, Johan Bernhard Johansson, Eklund, Carl
Edmund Eriksson, Karl August Johanson, Velander, Herman Ericsson, Staxäng
och Andersson i Falkenberg, vilka för sin del hemställt, att 1 § andra
stycket samt 25 och 26 §§ i förslaget till lag om vägnämnder, länsvägnämnder
och riksvägnämnd matte utgå, ävensom att till följd därav den föreslagna
lagen mätte erhålla följande rubrik: »Lag örn vägnämnder och länsvägnämnder.
»

Dessutom hade särskilt yttrande avgivits av herrar Johan Bernhard Johansson,
Björkman, friherre Be Geer, Staxäng och von Seth.

Sedan herr förste vice talmannen anmält ärendet till handläggning, begärdes
ordet av

Herr Severin i Stockholm, som yttrade: Herr talman! Jag ber att få föreslå
följande ordning i avseende å föredragningen av andra särskilda utskottets
utlåtande nr 2, nämligen

att detsamma må företagas till avgörande punktvis samt punkten A) på det
sätt, att de däri tillstyrkta lagförslagen föredragas vart för sig, de med 11
och 6) betecknade, i den mån så erfordras, paragrafvis med ingresser och rubriker
sist, varefter och sedan alla lagförslagen blivit genomgångna utskottets
hemställan i punkten A) föredrages,

att vid behandlingen av den paragraf, varom först uppstår överläggning
denna må omfatta utlåtandet i dess helhet,

att lagtext ej må behöva uppläsas i vidare mån än sådant av någon kammarens
ledamot begäres,

därest kamrarna fatta från utskottets förslag avvikande beslut, utskottet
ma äga att för riksdagen föreslå härav påkallade jämkningar,

att i avseende å nummerbeteckning av paragrafer utskottet må’ äga vidtaga
de ändringar, som kunna påkallas av kamrarnas beslut, samt

att, för den händelse utskottets förslag kommer att i någon del återremitteras,
utskottet lämnas öppen rätt att vid ärendets förnyade behandling i avseende
a de delar, som blivit med eller utan ändring godkända, föreslå sådana
dela amgar’ SOm kunna föranledas av ifrågasatta ändringar i återförvisade

Denna hemställan bifölls.

Torsdagen den 17 juni 1943 f. m.

Nr 24.

Förslag till lag om allmänna vägar m. m. (Forts.)

Pmidén A).

Det av utskottet framlagda förslaget till lag örn allmänna vägar.

1 §■

Sedan paragrafen föredragits, anförde:

Herr von Seth: Herr talman! Vid sidan om försörjningsfrågorna och de
övriga frågor, som föranletts av kriget, torde man säkerligen utan överdrift
kunna påstå, att den fråga, som här föreligger, nämligen förstatligandet av
vägväsendet, är en av de större frågor, som 1942 och 1943 års riksdagar haft
att avgöra.

Vid förra årets riksdag träffades principbeslutet, att staten skulle övertaga
vägväsendet. De nu föreliggande båda kungliga propositionerna innehålla bestämmelser
och författningar, hur vägväsendet nu skall organiseras. I egenskap
av ledamot av förra årets särskilda utskott hade jag tillsammans med herr
Johan Bernhard Johansson i första kammaren jämte en del andra utskottsledamöter
en reservation, där vi av olika orsaker motsatte oss ett förstatligande av
vägväsendet. Frågan debatterades då mycket ingående och noggrant här i
kammaren. Jag har därför en känsla av att ledamöterna i denna kammare inte
vilja, att de argument, som då framdrogos för eller mot ett förstatligande, ånyo
skola åberopas, allra helst som principbeslutet redan är klart.

Vad som emellertid nu kan debatteras är de bestämmelser, som Kungl. Majit
har föreslagit för vägväsendets förstatligande, vilka utskottet i stort sett godtagit.
För min egen del vill jag säga, att den organisation, varom vi i dag skola
besluta, icke fått den omfattning, som man från början kanske hade väntat sig.
Detta beror på de högst naturliga skälen, att den minskade trafiken samt bristande
tillgång på arbetskraft m. m. gjort, att man inte kan driva detta förstatligande
med så att säga full maskin, antingen det gäller byggandet av vägar,
underhållet av dem eller överhuvud taget de arbeten, som utföras på vägväsendets
område. På grund härav har inte staten i särskilda utskottets utlåtande
nummer 3 blivit så stor, som vi från början befarade. När nu en gång principbeslutet
är fattat, torde det vara mycket svårt, för att inte säga omöjligt, att i
fortsättningen vägra att biträda förslag om utvidgning eller ytterligare utformning
av hela vägorganisationen samt de ytterligare kostnader, som denna kommer
att medföra.

Till detta utskottsutlåtande har fogats ett särskilt yttrande av herrar Johan
Bernhard Johansson m. fl., i vilket även jag instämt. Utöver vad vi principiellt
anfört örn att man inte bör förstatliga vägväsendet, framhålla vi att i nu rådande
läge, då man måste iaktta sparsamhet nå alla områden, hade det steg,
som riksdagen nu är beredd att taga, hellre bort uppskjutas. I stället tages nu
detta steg vid en tidpunkt, då man faktiskt inte kan överblicka konsekvenserna,
utan man måste anses stiga ut i det ovissa. Därtill kommer att en så långt gående
centralisering, som ett förstatligande av vägväsendet innebär, måste medföra
en byråkratisering på så sätt, att den blivande vägförvaltningen säkerligen
kommer att starkt kontrastera mot det nu rådande systemet med de lokala vägstyrelserna
och med den kommunala självstyrelsen. Nu är det visserligen ingenting
att göra åt detta efter förra årets principbeslut, men vi reservanter, sorn
undertecknat denna principreservation, äro övertygade örn att denna centralisering
kommer att försvåra byggandet av vägar, inte minst på landsbygden.
Den kommer vidare att försvåra byggandet av nya. vägar, och den kommer slutligen
också säkerligen att arbeta på ett mindre smidigt sätt än vad den hittillsvarande
organisationen kunnat göra. . .

Jag skall villigt erkänna, att Kungl. Majit i propositionen givit vägnämn -

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1943 f. m.

Förslag till lag om allmänna vägar m. m. (Forts.)
derna och länsvägnämnderna kanske något större uppgifter än man från början
vågat hoppas på. Utskottet har vidare gått ännu längre beträffande vägnämndernas
uppgifter. Utskottet har nämligen tilldelat dem befogenhet att framföra
klagomål över det sätt, varpå den blivande vägförvaltningen kommer att
ombesörja underhållet av vägar. Man får hoppas, att samarbetet mellan vägnämnderna
och vägdirektörerna, samarbetet mellan länsvägnämnderna och
vederbörande länsstyrelser samt icke minst samarbetet mellan den blivande
riksvägnämnden — örn nu riksdagen fattar beslut i den riktningen — och
kungl, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen blir sådant, att man icke blott koncentrerar
sig på de stora huvudvägarna, utan att även landsbygden och särskilt
bebyggelsen i periferien, d. v. s. de glesbebyggda områden, där våra s. k. ödebygasvägar
finnas, bli tillgodosedda. Kommunikationslederna i vårt stora avlånga
land äro förvisso av stor och avgörande betydelse på många områden.
Icke minst ha de betydelse för det kulturella uppbyggnadsarbetet. När nu flykten
från landsbygden så livligt debatteras och strömmen in till städerna och
de större samhällena för varje år ökar, får man hoppas, att denna nya organisation
av vägväsendet inte kommer att bli sådan, att den ytterligare isolerar avlägsna
bygder och landsdelar.

Herr talman! Jag har intet yrkande, utan jag har med dessa ord endast velat
framföra de farhågor, som vi reservanter hysa. Jag hoppas innerligt att dessa
farhågor ingalunda skola infrias utan att den nya vägförvaltningen inom länen
och riket i dess helhet skall kunna bli en värdig efterträdare till det gamla
system, som i dag kommer att sättas på avskrivning.

Herr Severin i Stockholm: Herr talman! Jag skall till en början säga några
ord i anledning av de reflexioner, som herr von Seth rent allmänt gjorde i den
föreliggande frågan.

Som herr von Seth redan anfört fattades principbeslutet i denna fråga i
fjol, och det kan knappast tänkas, att innevarande års riksdag i frågan örn
vägväsendets förstatligande skulle kunna fatta ett annat beslut. De beslut,
som i denna fråga skola fattas, kunna endast röra de närmare förhållanden,
under vilka vägväsendet skall förstatligas, och de närmare bestämmelser, som
i anledning härav måste utfärdas. Gentemot vad herr von Seth anförde, skall
jag emellertid göra bl. a. den invändningen, att det — såvitt jag kan se -— inte
finns något, som talar för att det förstatligade vägväsendet skall bli dyrare än
den organisation, som vägväsendet hittills haft och alltjämt har. Såvitt man
kunnat räkna ut, måste i stället en besparing uppstå. Man har i varje fall kommit
till det resultatet, att den nya organisationen åtminstone till en början
blir omkring 1 milj. kronor billigare per år än den nu gällande organisationen.
Givetvis lida dylika beräkningar, liksom beräkningar överhuvud taget rörande
framtida förhållanden, av en viss svaghet. Man kan emellertid under alla förhållanden
peka på att även det nuvarande vägväsendet till sin organisation
under den tid det existerat blivit dyrare och dyrare. Örn således den statliga
vägorganisationen skulle bli dyrare än beräknat, föreligger i detta hänseende
ingen tendensskillnad gentemot det nuvarande systemet. Emellertid talar allt
för att den nya organisationen skall bli billigare än den nu gällande.

Ingenting talar heller för att den nya organisationen skall bli sämre än den
gamla och sämre tillgodose vägintressena eller sämre samarbeta med de lokala
intressena. Såsom jag redan vid fjolårets diskussion i denna fråga påpekade,
sker i verkligheten ingen förändring beträffande de olika organens kompetens
i fråga örn beslut örn vägars byggande. Jag minns att jag under fjolårets debatt
framhöll, att det var oriktigt att påstå, att vägstyrelsen berövades något
inflytande i fråga om vägars byggande genom den förstatligande organisa -

Torsdagen den 17 juni 1943 f. m.

Nr 24.

Förslår) till lag om allmänna vägar m. m. (Forts.)
tionen, eftersom vägstyrelsen även med den nuvarande organisationen i själva
verket inte har något annat inflytande än rätten att framlägga förslag och rätten
att yttra sig över framlagda förslag. Besluten fattas nu av länsstyrelse
eller en den överordnad myndighet. Även enligt den nya ordningen får var
och en rätt att framlägga förslag till vägs byggande. De lokala intressena kulina
bevakas genom de särskilt organiserade vägnämnderna, och även den riksvägnämnd,
som Kungl. Maj :t föreslagit, är — ehuru den måhända inte kan kallas
ett lokalt organ — avsedd att giva möjlighet för en samlad landsbygds opinion
att uttrycka sin mening beträffande vägarnas byggande.

I propositionen har mycket starkt betonats, att de s. k. bygdevägsintressena
och enskilda vägintressena inte skola bli lidande på förstatligandet av vägväsendet.
Den förstatligade vägorganisationens intresse skall således inte i huvudsak
få koncentrera sig på huvudvägarna och bortse från nödvändigheten
av mera lokala kommunikationsleder, som måste finnas för att tillgodose landsbygdens
befolkning. Denna sak är enligt min mening egentligen sa självklar,
att den knappast behöver närmare kommenteras. Hrrvudvägarna kunna göra
tjänst egentligen endast under förutsättning att till dem från alla sidor löpa
olika bygdevägar. Utan anslutande bygdevägar skulle säkerligen huvudvägen
mellan Malmö och Stockholm inte trafikeras särdeles mycket, eftersom den
genomgående landsvägstrafiken inte är så stor. Det är lätt att konstatera, att
exempelvis de bilar, som utgå från Stockholm pa huvudvägen till Malmö,
ganska snart vika av till olika ställen på landsbygden. Det är ytterst få av de
bilar, som köra ut vid Hornstull, som inte stanna förrän de kommit till Malmö.
Örn vägväsendet således skall kunna fylla sin uppgift, måste dessa bygdevägar
finnas, vilka skola stråla ut från de stora riksvägarna. Detta har betonats såväl
av utskottet i fjol som av Kungl. Majit och de sakkunniga. Det finns under
sådana förhållanden inte minsta skäl att hysa några farhågor i den vägen.

Det i grund och botten kanske mest avgörande skälet.vid framläggandet av
förslaget örn förstatligande av vägväsendet var den utjämning av vägskattebördan,
som därigenom skulle ske. Denna börda tynger landsbygdens befolkning
i alldeles särskilt hög grad. Det har inte kunnat visas något annat rimligt
och praktiskt sätt, på vilket man skulle kunna nå en fullständig utjämning av
denna skattebörda, än att helt och hållet avlyfta den från landsbygdens befolkning
och låta staten övertaga vägväsendet. Detta är den stora och bestående
vinst, som uppkommer genom förstatligandet, och det var också det huvudsakligaste
skälet till förslagets framläggande.

Herr talman! Medan jag nu har ordet, skall jag omedelbart ingå också på
en sakbehandling av 2 § i lagen om allmänna vägar, beträffande, vilken paragraf
jag tillsammans med några andra har avgivit en reservation. Hörande
denna paragraf har utskottet föreslagit en ändring av Kungl. Majits förslag.
Utskottet föreslår sålunda, att lika med väg skall anses till väg ansluten brygga.
I Kungl. Majits förslag hade brygga icke medtagits utan där sades bara,
att likställda med väg voro »bro och färja mod får,ilägo ävensom för den allmänna
samfärdseln allenast vintertiden avsedd kårled (särskild vinterväg)».

Jag skall gärna medgiva, att de intressen äro i och för sig behjärtansvärda,
som utskottet vill tillgodose med tillägget, att såsom väg skall anses aven till
väg ansluten brygga. I själva verket rådde icke heller någon oenighet ! utskottet
örn det berättigade i dessa intressen. Vad som föranledde meningsskiljaktighet
i utskottet och gav anledning till den nyssnämnda reservationen var
frågan örn hur intressena i fråga skulle tillgodoses. Reservanterna ansågo salunda
icke lämpligt att tillgodose dessa intressen genom det av utskottet föreslagna
tillägget till 2 § i lagen om allmänna vägar.

Jag vill i detta sammanhang erinra örn att Kungl. Majit något år före kri -

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1943 f. m.

Förslag till lag om allmänna vägar m. m. (Forts.)
gets utbrott tillsatte en kommitté för utredning av skärgårdarnas kommunikationsförhållanden.
Denna kommitté framlade på sin tid ett mycket digert
betänkande, i vilket framställdes vissa praktiska, bestämda förslag. Betänkandet
har sedermera icke föranlett någonting. Det gick den vanliga remissvägen
och är — för att använda den vanliga frasen — sedan några år tillbaka
alltjämt föremål för Kungl. Maj :ts prövning. Att betänkandet icke föranlett
något förslag till riksdagen är beroende på att de i betänkandet förordade åtgärderna
kosta så mycket pengar, att man icke anser det rimligt att för närvarande
ikläda staten. dessa utgifter. Enligt de sakkunnigas förslag skulle
kostnaderna bli 7.5 miljoner kronor. Dessa beräkningar grundade sig emellertid
på förhållandena före kriget. Det är sannolikt, att kostnaderna för erhållande
av samma nyttigheter som de i betänkandet avsedda för närvarande icke stanna
vid 7.5 miljoner utan gå upp till åtskilligt därutöver. Det är sålunda bristen
på medel, som föranlett, att betänkandet i fråga icke resulterat i något
förslag.

Nu vill utskottet ga detta betänkande och det förslag, som i anledning därav
är att vänta, i förväg genom att till 2 § foga en bestämmelse, att såsom väg
anses också till allmän väg ansluten brygga. Det är faktiskt icke så alldeles
fritt fran konsekvenser att införa en sadan bestämmelse, och det är mycket
svårt att säga, vad som egentligen kan bli resultatet av detta tillägg.

En ''båh som anlöper en brygga på landsbygden, anlöper i regel också en
hamn i någon stad. Hamnarna i städerna äro av mycket olika slag, och i
■vissa fall kan det ifragasättas örn det är skäl att kalla dem för något annat
än brygga, även örn det icke är fråga om bryggor av det enkla slag, som ofta
förekomma i skärgården och på landsbygden.

På Visingsö finns en båtbrygga för trafiken mellan Gränna och ön. I Gränna
finns också en brygga, som man kallar för hamn. Örn bryggan på Visingsö
är av sådan vikt för den allmänna samfärdseln, att den till äventyrs bör ininga''8
till allmänt underhåll,. gäller då icke detsamma beträffande hamnen i
Gränna? Är icke den lika viktig för den allmänna samfärdseln? Skall icke
också staden skäligen ha 95 procents bidrag till underhåll av sin hamn? Denna
utgöres icke av en enkel träbrygga utan är, såvitt jag kommer ihåg, byggd
av sten pa samma sätt som hajer i allmänhet. Det kan därför bli en ganska
dyr historia för staten att övertaga underhållet av hamnen i Gränna.

Förhållandena äro likartade på andra ställen, där trafiken är ännu starkare.
Örn det t. ex. på Munsö härute i Mälaren finnes en brygga, som är av sådan
betydelse för den allmänna samfärdseln, att den enligt utskottets förslag bör
intagas till allmänt underhåll — den ligger med andra ord i anslutning till
allmän väg — och örn denna brygga anlöpes av en båt, som trafikerar även
Enköping, Västerås eller Stockholm, da kan fråga vara, örn icke bryggor också
på de sistnämnda orterna måste anses vara av samma betydelse för den allmänna
samfärdseln som bryggan på Munsö och därför böra intagas till allmänt
underhåll. Jag för mitt vidkommande vågar icke säga, vad slutet skall
bli på detta.

Nu invänder man kanske, att sådana utvidgningar av statens underhållsskyldighet
i fråga om bryggor icke förutsatts vid utarbetande av utskottets
förslag och icke heller behöva följa av förslagets genomförande. Ja, det blir
naturligtvis fråga om hur utskottsförslaget skall tolkas. Man kan emellertid
icke skäligen tolka utskottets: förslag på annat sätt än att bryggor i större
utsträckning än för närvarande skola intagas till allmänt underhåll. Redan
nu kunna nämligen bryggor intagas till allmänt underhåll. Det är sålunda
här icke fråga om en nyhet. I en del fall, då bryggor ansetts vara av sådan
betydelse för en bygds befolkning, att det befunnits skäligt att intaga dem till

Torsdagen den 17 juni 1943 £. m.

Nr 24.

Förslag till lag om allmänna vägar m. m. (Forts.)
allmänt underhåll, har så skett. Detta kan således ske redan nu. Man vill nu
genomföra en utvidgning av statens underhållsskyldighet i fråga örn bryggor
utan att uppställa några bestämda gränser, och den avgörande frågan blir
då, hur utskottsförslaget skall tolkas.

Jag anser, att när man från Kungl. Maj:t har att vänta ett förslag, avsett
att tillgodose skärgårdarnas kommunikationsbehov, ett förslag, där bestämda
gränser uppställas, där det angives, att de och de vägarna skola anläggas, att
de och de bryggorna skola byggas eller intagas till allmänt underhåll, att
färjor eller passbåtar skola gå mellan de och de platserna, vilket allt skall
ske på bekostnad av staten och vissa andra intresserade, när man har att vänta
ett sådant bestämt förslag, där man kan överskåda kostnaderna, då kan man
icke skäligen giva sig in på ett sådant äventyr, som här är fråga örn, och utan
vidare i 2 § klämma in en bestämmelse örn att bryggor skola anses lika med
väg. Man saknar ju nämligen varje föreställning örn vad en sådan bestämmelse
skulle medföra för konsekvenser. Ingen av de ledamöter i utskottet, som satt
dit detta tillägg till Kungl. Majrts proposition, har den blekaste aning örn hur
många miljoner ett sådant tillägg kan komma att kosta staten. Man kan överhuvud
icke göra sig en föreställning därom. När man emellertid har att vänta
ett förslag, som i detta hänseende giver en faktisk bild av läget, nog borde
man då kunna giva sig till tåls med bryggorna, eftersom det i alla fall redan
nu är möjligt att intaga bryggor till allmänt underhåll. Så har skett tidigare,
och det kan också ske i fortsättningen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till den av herr Elon Andersson
m. fl. till utlåtandet fogade reservationen.

Herr Lindahl: Till 2 § i föreliggande lagförslag har undertecknad fogat
en e. k. blank reservation. Jag är nämligen icke på det klara med om denna paragraf
omfattar alla de delar av de allmänna vägarna, som tidigare ingått i
vägväsendet. Av olika skäl har det icke heller lyckats för mig att inom utskottet
få någon klarhet på denna punkt, och jag hyser nu den förhoppningen, att
departementschefen örn möjligt måtte reda ut begreppen i denna något dunkla
men nog så viktiga fråga.

Som bekant har det hittills varit på det sättet, att starkt trafikerade vägar,
som gå genom tättbebyggda samhällen eller utanför sådana samhällen eller
emellan tvenne näraliggande dylika samhällen, i regel försetts med gångbanor.
Ofta ha väl dessa gångbanor tillkommit i samband med vägbreddningar, som vägdistrikten
utfört eller i vart fall i deras helhet bekostat. I samband därmed ha
vägdistrikten bekostat även gångbanorna. Jag förmodar, att vägbyggandet i
fortsättningen kommer att gå efter ungefär samma linje. Örn det krävs, att en
väg på grund av stark trafik förses med gångbanor, komma väl också sådana
att byggas av väghållaren, staten.

Det har i vårt län aldrig gjorts gällande annat än att vägdistrikten varit
skyldiga att underhålla dessa gångbanor, antingen de legat inom stationssamhällen,
municipalsamhällen eller köpingar. I den mån exempelvis ett vågdistrikt
icke haft tillfälle att självt köra bort snön från gångbanorna, lia de olika samhällsbildningarna
inom distriktet erhållit anslag från distriktet för renhållning
vintertid. Så är förhållandet i det vägdistrikt, som jag tillhör. De anslagna beloppen
lia rört sig örn mellan 2,000 och 3,000 kronor per år för vart och ett av
samhällena. Denna anslagsverksamhet har icke varit av illegal beskaffenhet,
utan den har skett efter godkännande av länsstyrelsen och väg- och vattenbyggnadssiy
reisen.

Jag vet nu icke, hur det förhåller sig i andra län. Jag vet emellertid, att ett
i detta stycke prejudicerande utslag för några år sedan avkunnades angående

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1943 f. m.

Förslag lill lag om allmänna vägar m. m. (Forts.)

Smedjebacken. Utslaget gick ut på att vägdistriktet var underhållsskyldigt
beträffande gångbanorna efter de allmänna vägarna inom detta samhälle. Skulle
det nu vara så, att denna skyldighet upphör efter förstatligandet, komma
faktiskt vissa bördor att vräkas från det allmänna över på de kommunala enheterna
eller på enskilda fastighetsägare. Örn så skulle bil förhållandet, får jag
redan nu uttala starka betänkligheter häremot. Det betyder ju, att en av de
viktigare förutsättningarna för förstatligandet, nämligen att staten skall
övertaga, alla vägdistriktens skyldigheter, åsidosattes av staten själv. Jag har
en föraning om att i dylikt fall kommer det att uppstå åtskilligt med trassel
och ett mycket stort missnöje, åtminstone i vissa delar av landet. Ett förstatligande
på denna punkt så snart som möjligt vore således, anser jag, synnerligen
önskvärt.

Denna min uppfattning, att staten bör åtaga sig de förutvarande vägdistriktens
förpliktelser, men icke heller mer, har fört mig till skaran av de reservanter,
som förorda, att 2 § skall få den lydelse, som Kungl. Majit föreslår. Jag
missunnar för min del icke skärgårdsbefolkningen de statliga bryggorna. Det
kan emellertid ifrågasättas, örn icke utskottets formulering på ifrågavarande
punkt verkar en smula lättsinnig och kan föranleda, att även bryggor, som
rätteligen borde underhållas av trafikföretag eller industrier, komma under
allmänt underhåll. Även örn en allmän väg går förbi eller till en brygga, är det
därför icke alldeles säkert, att bryggan är nödvändig för allmän samfärdsel.
Det kan ju vara en industri, som nästan uteslutande har nytta av bryggan, under
det att persontrafiken där är av relativt liten omfattning.

Utskottet har vid sin granskning av propositionen bemödat sig örn att icke
belasta den statliga vägorganisationen med andra uppgifter än sådana, som
ålegat vägdistrikten. Jag tror också, att denna synpunkt är viktig och måste
beaktas, örn man icke vill, att statens utgifter för vägväsendet inom en nära
framtid skola växa till väldiga belopp. Det är också, såvitt jag kan erinra mig,
endast på denna punkt, som utskottet visat en generositet, som kanske kan få
ytterst betänkliga konsekvenser. Det är förmodligen klokast att här avvakta
och låta vederbörande taga ställning från fall till fall utan att några generella
direktiv lämnas.

Jag ber sålunda, herr talman, att i detta sammanhang få yrka bifall till den
av herr Elon Andersson m. fl. avgivna reservationen.

Det var med en viss förvåning, som jag konstaterade, att en så stor del av
utskottets ledamöter reserverat sig för avslag i fråga om inrättandet av institutionen
riksvägnämnd. Självfallet är det så, att de, som överhuvud anse att
hela denna nämndorganisation nedifrån och upp är en onödig belastning på
ett statligt verk, ha ställt sig bland reservanterna. Med hänsyn till sina utgångspunkter
ha de gjort detta med all rätt. Det underliga är emellertid, att
man bland reservanterna återfinner också ledamöter, som i fjol voro och även i
år enligt en särskild deklaration, som finns fogad vid utskottsutlåtandet, allt
fortfarande äro motståndare till förstatligandet av vägarna. Att deras inställelse
bland reservanterna förefaller en smula underlig med hänsyn till det föregående,
vederbörande haft, det kan jag nu icke komma ifrån. Ett av de förnämsta
argumenten mot förstatligandet var ju nämligen det minskade inflytande
från trafikanternas och de lokala intressenas sida, som man med all rätt ‘
befarade skola bli en följd av förstatligandet. När man emellertid såsom ersättning
för det minskade lokala inflytandet erhåller, bland annat, riksvägnämnden,
vill man icke taga emot gåvan utan säger ett bleklagt nej.

_ Jag vill också i detta sammanhang erinra örn att en av förutsättningarna för
fjolårets riksdagsbeslut angående förstatligandet var just, att de nuvarande
vägstyrelserna, som representera människorna ute i bygderna, skulle ersättas

Torsdagen den 17 juni 1943 f. m.

Nr 24.

Förslag till lag om allmänna vägar m. m. (Forts.)
av detta system av nämnder. Jag tror därför, att ganska många ledamöter av
denna kammare, då fjolårets beslut fattades, byggde sitt ställningstagande just
på den förutsättningen, att här komme att finnas detta system av nämnder
med uppgift att i framtiden bevaka trafiken och de lokala intressena. Jag vill
med detta ha sagt, att jag anser att riksdagens principiella beslut rörande riksvägnämnden
är bindande och bör stå fast även i år. Såvitt jag vet har ingenting
anförts kom bevisar, att riksdagens under fjolåret fattade beslut på denna punkt
var felaktigt.

För min personliga del har jag kommit till den uppfattningen, att nämndinstitutionen
efter vissa ändringar, som nu föreslagits, kommer att få en ganska
betydelsefull uppgift inom den statliga vägorganisationen. Jag anser också, att
detta system bör genomföras nedifrån och ända upp. Man erhåller på så sätt
faktiskt vissa motsvarigheter till såväl vägstyrelserna som länens vägstyrelseföreningar
och vägstyrelsernas förbund.

På det håll, där man redan nu är på det klara med att byråkratien kommer
att göra sig bred inom den statliga vägorganisationen, borde det, tycker jag,
vara synnerligen angeläget att söka skapa en motvikt till denna byråkrati.
Borde då icke riksvägsnämnden ha utsikter att kunna bli en sådan motvikt,
sammansatt som den ju är av representanter från landets alla vägdistrikt? Det
är folk således, som har möjlighet att bedöma, hur staten sköter sig som väghållare,
och som enligt vad jag tror också äro beredda att, örn så påfordras, ta
en dust med S:t Byråkratius.

Jag ber sålunda, herr talman, att på denna punkt få yrka bifall till Kungl.
Maj:ts proposition.

Herr Pettersson i Hällbacken: Då under fjolårets riksdag förslag var före
örn förstatligande av vägväsendet i riket, tillät jag mig jämte några andra att i
det utskott, som förberedande behandlade ärendet,, avgiva en reservation, där
vi förklarade oss anse, att innan frågan utretts på ett förutsättningslöst sätt,
borde man icke gå in för ett förstatligande. När riksdagen likväl gick in för att
fatta beslut, så har man ju intet annat att göra än att fullfölja det beslutet och
att gå in för den organisation, som måste bli en följd av fjolårets riksdagsbeslut.

När man går att granska den föreliggande propositionen och utskottets utlåtande,
skall man finna, att man försökt att i görligaste mån utforma bestämmelserna
i lagtexten på sådant sätt att de i den praktiska tillämpningen komma
att motsvara vad man tänkt sig, då man gått in för att förstatliga vägväsendet.
Det finns givetvis dock vissa punkter i propositionen och även i utskottets förslag,
där det kan råda delade meningar. Jag vill för egen del säga, att även örn
jag tillhör utskottsmajoriteten, så hyser jag betänkligheter på vissa punkter
även mot utskottets förslag. Denna min betänksamhet har dock icke varit så
stor, att jag ansett mig böra avgiva en säskild reservation. Jag skulle tro att
propositionen med de ändringar som utskottet här har företagit motsvarar i det
stora hela vad man väntat sig av den organisation, som under fjolårets riksdag
förebådades.

Som kammarens ledamöter finna, är det icke på några väsentliga punkter,
som utskottet har frångått propositionen. Det är ju icke så få paragrafer, där
man ansett mindre ändringar böra vidtagas, men det gäller i allmänhet icke
några väsentliga saker. Det är också endast på några få punkter som reservationer
anförts. De väsentligaste punkterna, örn vilka man har delade meningar,
äro örn bryggas intagning till allmänt underhåll som väg och angående riksvägnämnden.
Det är på dessa punkter som meningsmotsättningarna brutit sig
hårdast inom utskottet, och jag förmodar, att det också i denna kammare liksom

Nr 24.

Torsdagen, den 17 juni 1943 f. m.

Förslag till lag om allmänna vägar m. m. (Forts.)
i första kammaren kommer att visa sig, att meningarna just pä dessa punkter
kanske äro som mest delade.

När man ser på Kungl. Majlis förslag oell utskottets förslag i fråga örn 2 §
angående bryggas intagande till allmänt underhåll, finner man att det egentligen
icke skiljer sig så mycket, som man kanske velat göra gällande här.
Kungl. Majit har sagt; »Såsom väg anses bro och färja med färjläge ävensom
för den allmänna samfärdseln allenast vintertiden avsedd kårled», medan
utskottet sagt: »Lika med väg anses till väg ansluten brygga, bro eller färja
med färjläge, så ock för den allmänna samfärdseln allenast vintertiden avsedd
kårled.» Utskottet har således egentligen endast tillagt orden »lika med väg
anses till väg ansluten brygga». Anledningen till att utskottet gått in för
detta tillägg är, att man ansett, att i trakter framför allt i skärgården men
även i övrigt, där det finns en befolkning som bor så att man måste färdas sjöledes
för att komma till fastlandet eller i förbindelse med allmän väg, är det
rimligt, att icke bara färjläge utan även brygga som är ansluten till allmän
väg får intagas till allmänt underhåll och betraktas såsom allmän väg. Utskottsmajoriteten
har därför icke funnit det vara annat än en rimlig och billig
begäran, att detta skrives ut i lagen. Yi lia ansett det så mycket mer motiverat
som vägväsendets förstatligande kommer att medföra, att det kommunala
inflytandet blir betydligt mindre än förhållandet tidigare varit i de kommunalt
styrda vägdistrikten. I annat fall skulle ju denna befolkning helt enkelt
lämnas åt sitt öde utan att efter förstatligandet ha samma förutsättningar
att få sina intressen tillgodosedda som i de gamla vägdistrikten. Det har
varit bestämmande för mig. Såsom fastlandsbo har jag icke såsom skärgårdsborna
något speciellt intresse av att bryggor intagas till allmänt underhåll,
men jag inser, att detta måste lia stor betydelse för en hel del av de län som
gränsa ut mot havet och även för de län där det finns större sjöar. Jag har
därför ansett det rätt och billigt, att även vi inne i landet, som icke lia dessa
för skärgårdsbefolkningen synnerligen svåra kommunikationsförhållanden, gå
in för den linjen att mera påtagligt påvisa, att till allmän väg ansluten brygga
även bör kunna intagas till allmänt underhåll.

En föregående talare sade, att därest riksdagen går in för det beslut, som
utskottet förordat, vet man egentligen icke vilket beslut man fattat, ty detta
beslut är så dunkelt att det blir mycket svårt att säga nej till bryggor, som egentligen
icke böra intagas till allmänt underhåll. Med anledning därav vill jag
framhålla, att utskottet på sidan 9 i utlåtandet exemplifierat vad som avses
och skrivit motiveringen på sådant sätt att det knappast kan råda tveksamhet
örn det. Man har bland annat sagt, att förutsättningen för att brygga nitas
till allmänt underhåll bör vara, att »bryggan är belägen i anslutning till
allmän väg» och »att till allmänt underhåll övertaga även andra bryggor synes
med hänsyn till de ekonomiska konsekvenserna icke tillrådligt», och man fortsätter
»därav skulle då utan vidare följa att brygga, som är nödig för den allmänna
samfärdseln eller som eljest finnes vara till synnerligt gagn för det
allmänna, kan byggas såsom allmän väg respektive intagas till allmänt underhåll».
Jag har mycket svårt att fatta att icke statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet kan gå med på en sådan formulering eller ett
sådant förtydligande av denna paragraf, som utskottet här har föreslagit. Utskottet
tillägger dessutom, att »vid bedömandet av fråga huruvida viss b^gga
kan anses nödig för den allmänna samfärdseln får självfallet kravet på bryggans
behövlighet för en allmänhet icke eftergivas». Jag anser, att det behöver
sägas ifrån, när riksdagen nu behandlar detta, att en brygga, som är
behövlig för den allmänna samfärdseln och en större allmänhet, givetvis bör
intagas till allmänt underhåll.

Torsdagen den 17 juni 1943 f. m.

Nr 24.

Förslag till lag om allmänna vägar m. m. (Forts.)

En punkt, om vilken rätt stor diskussion förekommit i utskottet och som
h-ar varit föremål för ingående överläggningar i medkammaren, som redan behandlat
ärendet i dag, och som säkerligen kommer att tillvinna sig rätt stort
intresse i denna kammare, är, huruvida man skall ha nämndsystemet ordnat
på det sättet, att man även skall lia en riksvägnämnd. Jag har, när jag läst
igenom propositionen och satt mig in i hur statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
och den som närmast har skrivit ut lagtexten tänkt sig
saken, funnit att det gått som en röd tråd igenom det hela, att man försökt
ifrån distriktsvägnämnderna via länsvägnämnderna upp till riksvägnämnden
få ett inflytande ifrån orterna ute i landet och de olika länen på vägväsendet
i sin helhet. Genom den föreslagna organisationen med riksvägnämnden har
man velat bättre taga till vara den sakliga erfarenhet, som finns att hämta
ute i landet, så att vid bedömandet av frågorna på högsta ort i Stockholm —
hos väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ävensom hos Kungl. Majit — röster få
göra sig hörda från praktiska människor, från den allmänhet, som trafikerar
vägarna, och ifrån de kommunala intressen, som för övrigt äro knutna till vägarna,
så att man vid dessa överläggningar skall få fram bästa möjliga resultat.
Kiksvägnämnden skall ju vara ''sammansatt av ledamöter, som dels äro
förordnade av Kungl. Maj :t, dels representera respektive län. De sistnämnda
få givetvis vid överläggningarna företräda länets intressen. Jag är övertygad
örn att vägfrågorna bli mera allsidigt och sakligt behandlade, örn en sådan
riksvägnämnd inrättas än örn så ej sker. Jag skulle därför, herr talman, tro,
att på denna punkt bör nog kammaren följa utskottets och Kungl. Maj :ts förslag,
som i själva verket i fråga örn organisationen är en helhet, som enligt
min mening icke bör sönderbrytas.

Jag skall, herr talman, med vad jag här sagt be att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Andersson i Tungelsta: Herr talman! Då jag tillhör utskottets majoritet
har jag begärt ordet med anledning av vad som anförts av vissa reservanter.
Jag har särskilt beträffande 2 § velat motivera mitt ställningstagande
till den fråga det här gäller.

Enligt Kungl. Maj :ts förslag skulle 2 § innehålla den bestämmelsen, att
»såsom väg anses bro och färja nied färjläge». Detta torde innebära, att inga
andra bryggor skola underhållas av det allmänna än de som äro direkt anslutna
till färjläge eller till sådan regelbunden trafik som utföres med passbåt.
För skärgårdsområdena, icke minst Östersjökustens skärgårdsområden, kommer
en sådan bestämmelse otvivelaktigt att medföra mycket stora svårigheter.
Den skärgårdstrafilr, som är särskilt ansluten till de allmänna vägarna, är ju
beroende av att bryggorna kunna underhållas på ett tillfredsställande sätt.
Det är då synnerligen viktigt, att en brygga, som utgör ändpunkten av en allmän
väg och därigenom har stor betydelse för skärgårdsbefolkningens möjlighet
till kommunikation med fastlandet, kan underhållas av det allmänna, ty
annars blir det kanske svårt att finna någon, som vill underhålla bryggan.
Det kan väl ur alla synpunkter icke anses annat än rättvist, att då en väg,
som är flir deri allmänna samfärdseln nyttig och nödvändig, går ned till en
brygga och slutar där, även bryggan måste anses vara för den allmänna samfärdseln
nyttig och nödvändig och tillhöra vägen.

Kungl. Majlis förslag på denna punkt är mera restriktivt än vad man på
sakkunnighåll tidigare ansett sig böra vara. Jag erinrar örn att 1929 års vägsakkunniga
anförde, att brygga, som utgjorde ändpunkt till allmän väg, självfallet
borde tillhöra vägen och underhållas av det allmänna. Även 1935 års
vägsakkunniga och 1938 års skärgårdsutrcdning intogo samma ståndpunkt.

Andra hammarens protokoll ION’!. Nr 4

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1943 f. m.

Förslag till lag om allmänna vägar m. m. (Forts.)

Skärgårdsbefolkningens kommunikationsproblem är ju en mycket svår fråga.
Den är betydelsefull ur såväl skärgårdsbefolkningens som liela landets
synpunkt. Enligt min mening har frågan örn skärgårdens kommunikationer
hittills ägnats alltför liten uppmärksamhet från statsmakternas sida. I egenskap
av skattebetalare har ju skärgårdsbefolkningen fått och kommer att i sin
mån i likhet med andra medborgare få bidraga till kostnaderna för vägväsendet.
Det kan sålunda även ur rättvisesynpunkt anses rimligt, att denna befolknings
kommunikationsbehov blir skäligen tillgodosett, detta så mycket mer
som den visserligen på sitt sätt får bidraga till vägväsendet men många gånger
icke har någon som helst nytta av de allmänna vägarna annat än vid besök
på fastlandet. Utskottsmajoritetens ståndpunkt är sålunda även motiverad ur
rättvisesynpunkt. Det kan väl icke gärna vara rimligt, att man, örn man nu
går in för att förstatliga de allmänna vägarna, skulle skapa sämre förhållanden
för denna stora befolkning, som enligt min mening redan tidigare varit missgynnad.

Nu anse reservanterna — det var särskilt herr Severin i Stockholm, som
framhöll detta ■— att denna fråga bör lösas i samband med den stora frågan örn
skärgårdens kommunikationsproblem i dess helhet. Ett föregripande av denna
utredning och de förslag, som kunna hänga samman därmed, kan väl detta icke
gärna utgöra. Det kan väl icke gärna vara rimligt att jämställa de bryggor,
som det här skulle bli fråga örn, med t. ex. hamnar i städer och större samhällen.
Jag tror, att man på denna punkt mycket väl kan följa utskottets majoritet.
Den formulering, som 2 § har fått enligt utskottets förslag, torde skapa
större rättvisa framför allt åt den stora befolkningsgrupp, som utgöres av
skärgårdsbefolkningen och kustbefolkningen överhuvud taget, än vad tidigare
varit fallet och även än vad som skulle uppnås genom ett bifall till Kungl.
Maj :ts proposition. Jag anhåller, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Andersson: Herr
talman! Jag vill först uttala min tillfredsställelse över resultatet av utskottsbehandlingen
av de föreliggande propositionerna. De smärre jämkningar som
utskottet har föreslagit finner jag mig kunna i de flesta fall utan vidare
acceptera.

Beträffande den punkt som den siste talaren yttrade sig örn måste jag
dock hävda, att kammaren gör klokast i att följa propositionen. Den ändring
i lagtexten som utskottet där har föreslagit innefattar en betydlig utvidgning
av begreppet väg. Enligt nu gällande väglag kan endast sådan brygga,
som tillhör ett färjläge, intagas till allmänt underhåll. Att även andra bryggor
ha intagits till allmänt underhåll utan något stöd i lagen beror på att
vederbörande vägmyndigheter ha kunnat vinnas för saken och att länsstyrelserna
dömt i enlighet därmed samt att inga besvär anförts, varför frågan
örn, huruvida brygga kunde inrymmas i vägbegreppet eller ej, icke riktigt
ställts på sin spets. Under senaste tiden lia emellertid några fall kommit
under Kungl. Maj:ts prövning, och i dessa fall har jag funnit mig böra göra
ändring i länsstyrelsernas beslut.

Jag vill icke säga, att det ej kan vara skäl att något utvidga begreppet
väg i avseende å bryggorna, men jag har svårt att förstå lämpligheten av
att det sker i detta sammanhang utan någon föregående utredning. Man kan
omöjligt överblicka vilka konsekvenser som ett bifall till utskottsmajoritetens
förslag kan medföra. Det finns i utskottsförslaget ingen klar definition
på begreppet brygga, och icke heller har man gjort något försök till gränsdragning
åt någotdera hållet, utan man har stannat vid ett allmänt uttalande,

Torsdagen den 17 juni 1943 f. m.

Nr 24.

Förslag till lag om allmänna vägar m. m. (Forts.)
att bryggan skall vara för deri allmänna samfärdseln betydelsefull. Hur
kommer det att ställa sig exempelvis beträffande gränsdragningen mot begreppet
hamn? Hur skall det avgöras, om ett ställe, där en väg slutar och
en båt lägger till, är brygga eller en hamn? Staten äger fiskehamnar och
lämnar bidrag till hamnbyggnader efter betydligt mer restriktiva grunder än
som komma att gälla beträffande bidrag till vägväsendet. Beträffande de allmänna
vägarna skall staten hundraprocentigt åtaga sig ansvaret för deras
byggande och underhåll. Därför måste det bli ett stort intresse att under
vägbegreppet i så stor utsträckning som möjligt pressa in tilläggsplatser för
fartyg, även om det är fråga örn en mindre hamn. Det är ett steg ut i det
ovissa som utskottet här erbjuder riksdagen att taga. Jag skulle hellre sett,
att motionärernas hemställan tillgodosetts av utskottet på det sättet, att riksdagen
begärt utredning örn möjligheten att utvidga vägbegreppet till att omfatta
jämväl bryggor. Då hade man kunnat få till stånd en undersökning
såväl av de ekonomiska konsekvenserna som också hur man på lämpligaste
sätt bör draga gränsen åt olika sidor. Jag måste därför avråda riksdagen
från att nu gå på ett bifall till utskottets förslag och i stället tillråda kammaren
att gå den försiktigare linjen, nämligen på Kungl. Maj:ts proposition.

En annan fråga, som också varit föremål för diskussion såväl i medkammaren
som här, är frågan örn lämpligheten av att inrätta en riksvägnämnd.
Enligt förslaget har man tänkt sig en menighetsrepresentation så att säga i
tre våningar, den lokala vägnämnden, som skall omfatta områden som svara
mot de nuvarande vägdistrikten, länsvägnämnden, som blir ett organ för länet
vid sidan av distriktsförvaltningen, och slutligen ett riksorgan, kallat
riksvägnämnden. Inom utskottet har en grupp reservanter ansett, att det
skulle räcka med de två första leden. Första kammaren har anslutit sig till
reservationen och slopat riksvägnämnden. Jag måste dock som en föregående
talare säga, att man därigenom bryter systemet och rycker bort ett led, som
nian icke utan vidare kan betrakta som onödigt. I reservationen anvisas något
slags surrogat, som består i att Kungl. Hajd eller väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
skulle kalla in representanter för länsvägnämnderna till överläggning
i vissa frågor. Därmed har man i alla fall erkänt behovet och nyttan av
sådana överläggningar, men har å andra sidan berövat anordningen den möjlighet
till initiativ och effekt, som riksvägnämnden måste anses besitta. Skall
anordningen få någon som helst styrka och utgöra någon motvikt till de tendenser
till ingenjörsvälde och byråkratisering, som motståndarna till _ reformen
vilja spåra i det hela, då skall riksvägnämnden ges en fast organisation
och utrustas med befogenheter. Sker ej detta är hela tanken förfelad. Jag
vill alltså på den punkten rekommendera riksdagen att bifalla propositionen,
vilket är detsamma som bifall till utskottets förslag.

De farhågor, som uttalats örn att riksvägnämnden skulle^ tynga arbetet och
bli en ny remissinstans så att ärendena skulle fördröjas, mäste vara helt obefogade.
Det är ej meningen att sådana detaljfrågor som anslagsärenden eller
frågor örn den eller den vägen skall byggas eller ej, skola dragas under riksvägnämndens
prövning, utan meningen är att den skall överlägga örn de stora
principerna för vägväsendets utveckling, örn sådana saker som t. ex. den
lämpligaste fördelningen av tillgängliga anslagsmedel på de huvudgrupper
av vägar, riksvägar och bygdevägar, som komma att finnas.

Under diskussionen om vägväsendets förstatligande lia från landsbygdshåll
uttalats farhågor för att riksvägarna skulle tillgodoses på bekostnad
av de mindre vägarna. Enligt min mening är riksvägnämnden en mycket
lämplig instans, där landsbygdsintressena kunna komma till sin rätt.

De invändningar som gjorts mot riksvägnämndens tillsättande kunna allt -

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1943 f. m.

Förslag till lag om allmänna vägar m. m. (Forts.)
så ej anses befogade. De kostnader, som anordningen kan kräva, äro i jämförelse
med de stora belopp, som liela organisationen kostar, och de belopp, som årligen
offras på vägväsendet, synnerligen bagatellartade. Motsvarigheter till
anordningen finnas och ha funnits. Man kan säga att de sammankomster,
som årligen hållas med hushållningssällskapen, äro direkta motsvarigheter
liksom,^ före skogsstyrelsens tillkomst, representanternas för skogsvårdsstyrelserna
årliga sammanträde till överläggningar.

Man har också invänt att detta icke är en sak, som ovillkorligen behöver
göras i samband med förstatligandet utan att den kan diskuteras och behandlas
separat. Ja, naturligtvis kan så ske, men jag vågar hysa den uppfattningen,
att örn förslaget nu avvisas och riksvägnämnden icke beslutas,
finns det små utsikter att få den införd i en framtid. Så vitt jag vet är det
ej heller så, att man behöver avvakta och se vilka erfarenheter man får örn
hur den nya organisationen i övrigt verkar. Har man klart för sig lekmannaintressets
betydelse vid utgestaltningen av det hela, så skall man ta förslaget
örn riksvägnämnden nu och inkassera de fördelar, som äro förbundna
med denna nämnds tillkomst.

Herr Pettersson i Hällbacken erhöll på begäran ordet för kort genmäle
och yttrade: Herr statsrådet framhöll, att det skulle vara mycket betänkligt att
som utskottet föreslår i § 2 vidga begreppet väg, så att det skulle bli möjligt
intaga brygga till allmänt underhåll, och ansåg, att en sådan ändring borde
föregås av en utredning. Nu ha redan 1929 års vägsakkunniga sagt, att »brygga,
som utgjorde slutpunkt för allmän väg, givetvis borde räknas som allmän
väg». 1935 års vägsakkunniga ansågo »att örn väg till båtbrygga förändrades
till allmän, hinder icke borde möta att intaga även själva bryggan». 1938 års
skärgårdsutredning förklarade, att de vid avgivande av sina förslag till kommunikationsförbättringar
av olika slag förutskickade att båtbrygga, som bildade
slutpunkt för allmän väg, skulle betraktas som en integrerande del av vägen,
i följd varav underhållet skulle tillhöra den allmänna väghållningen. Utskottet
har alltså med hänsyn till uttalanden av tidigare utredningar ansett,
att man bort kunna skriva paragrafen så, som den här har blivit skriven.

Vidare anförde:

Herr Andersson i Falkenberg: Herr talman! När nu riksdagen är så gott
som färdig med att fatta beslut i denna fråga, beträffande vilken förra årets
riksdag fattade principbeslut, känner jag mig särskilt manad att till herr statsrådet
framställa en vädjan, att de nya män, som skola leda vägarbetet i landet,
bliva särskilt dugligt folk. Vi skola göra klart för oss att denna omorganisation
sker så gott som emot alla landets vägstyrelser. Det finnes en opposition
mot detta även från visst annat håll i landet. Blir det nu så, att de, som skola
handha detta arbete — jag tänker framför allt på de ledande personerna, såsom
vägingenjörerna inom länen — icke äro fullt dugliga och icke förstå att hålla
tillräcklig kontakt med länens befolkning, blir det mycket svårt att sätta denna
organisation i verkställighet, så att den inte gnisslar. Det gäller att undanröja
sådant. Till huvudsaklig del vilar detta ansvar på de män, som få detta ansvarsfulla
uppdrag. Som min personliga uppfattning vill jag framhålla, att det inte
bör tagas någon särskild hänsyn till annat än duglighet. Det är mycket bättre
att staten förtidspensionerar några anställda, örn man finner att de inte äro
de för det fortsatta arbetet bästa personer, som man kan få. Örn sådana åtgärder
vidtagas, skall man undgå mycket obehag och gnissel. Övergången från
enskilt till statligt vägväsende kan då ske på helt annat sätt än eljest skulle bli
förhållandet.

Torsdagen den 17 juni 1943 f. m.

Nr 24.

Förslag lill lag om allmänna vägar m. m. (Forts.)

Härutöver vill jag säga några ord i anledning av den reservation om riksvägnämnden,
som jag anslutit mig till. Jag Ilar för min del ej kunnat bilda mig
någon säker uppfattning örn huruvida denna institution får någon verklig uppgift
att fylla. Om denna nämnd skall kallas samman någon gång på året och
dess arbete däremellan utföras av ett särskilt mindre utskott eller avdelning
mellan sammanträdena, så tror jag ej att nämnden blir till något verkligt gagn
för vägarbetet. Jag tror ej heller, att man genom riksvägnämnden får någon
särskild kontakt mellan bygdernas representanter och de myndigheter, som
skola sammankalla dem. Jag har den bestämda uppfattningen att den kontakten
kan etableras bättre, örn vederbörande organisation, nämligen väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
skapar närmare kontakt med de lokala länsnämnderna.
Jag har vidare den tron att en sådan organisation som riksvägnämnden kommer
att bli en byråkratisk organisation i stället för som herr lindahl sade en representation,
som skulle vara en motvikt till byråkratien. Jag har mycket svårt att
föreställa mig att en sådan nämnd får någon beslutanderätt och har även svårt
att tänka mig, att den kan bli till något särskilt gagn. Dessutom, om erfarenheterna
skulle visa att den är av behovet påkallad, kan den ju tillsättas senare.

Så som jag ser problemet tror jag alldeles säkert, att det skulle vara minst
lika fördelaktigt att låta frågan om tillsättandet av riksvägnämnd anstå och
låta erfarenheterna här tala sitt tydliga språk.

Vad sedan gäller frågan örn bryggor, så har jag vid valet mellan propositionens
förslag i den punkten och utskottets förslag anslutit mig till utskottsmajoritetens
inställning. Icke därför att jag har några speciella erfarenheter —
jag representerar icke en trakt, som har särskilt behov av detta tillägg till paragrafen
— men jag har en känsla av att örn förslaget tages, så som det föreligger
i propositionen, blir det på det här området icke någon förbättring på de
orter, där bryggor finnas, snarare motsatsen. Då staten går in för att övertaga
vägväsendet får man, som jag ser det, ick^ på något sätt medverka till att de,
som skola komma in under detta, känna med sig att de få det svårare och sämre
än förut.

Sedan framhöll herr statsrådet, att det är svårt att avgöra, när man har att
göra med en brygga, som skall komma med i det allmänna underhållet eller icke.
Det må vara riktigt, men jag skulle vilja framställa den frågan: Blir det svårare
att avgöra den saken än att avgöra örn en enskild väg skall vara föremål
för allmänt underhåll eller icke? Jag tycker, att det skulle ställa sig lika svårt
eller lika lätt ifråga örn båda dessa saker. När det gäller att tillgodose den befolkning,
som bor i skärgården och på områden, där bryggor äro en nödvändig
tillgång för befolkningen, synes det mig, när staten skall övertaga vägunderhållet,
riktigare och bättre, att man här går in för något, som kan leda till
fördel för befolkningen även på detta område.

Herr talman! Med anförande av dessa synpunkter ber jag att få hemställa
om bifall till den reservation i vad den berör riksvägnämnden, som återfinnes
på sid. 82 i utskottets utlåtande och som avgivits av herr Heiding m. fl.

Herr Staxäng: Herr talman! Från flera talares sida och även från departementschefens
sida har uttalats den meningen, att utskottets förslag beträffande
intagning till allmänt underhåll av brygga icke borde bifallas utan att Kungl.
Maj :ts förslag på den punkten borde vinna bifall. Med anledning härav ber
jag att först få yttra några ord beträffande den punkten.

Jag vill understryka vad den föregående talaren anförde, att örn kammaren
bifaller Kungl. Maj :ts förslag, innebär det faktiskt en mera restriktiv tolkning
av den paragraf, som gäller bryggors intagande till allmänt underhåll, än
som tidigare faktiskt förekommit. Går man tillbaka till vägsakkunnigas ulla -

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1943 f. m.

Förslag till lag om allmänna vägar m. m. (Forts.)
tande från 1929 återfinnes visserligen där samma formulering av själva paragrafen,
som statsrådet föreslagit, men när det gäller motiveringen på denna
punkt är de sakkunnigas motivering betydligt vidare än statsrådets motivering.
Vad angår brygga, som utgör slutpunkt för allmän väg, hava de sakkunniga
salunda icke ansett sig kunna föreslå en generell bestämmelse, utan ha
ansett att det får blixen bedömning beträffande vilka bryggor, som skola tagas
in. Men de sakkunniga säga, att därest brygga, varom nu är fråga, prövas
nyttig för allmän samfärdsel bör den däremot givetvis räknas som allmän
väg.

Detta är faktiskt också utskottets förslag, och skillnaden är bara den att
1929 års vägsakkunniga avstått från att i själva paragrafen taga in ordet
»brygga». De ha i stället givit en mera vidgad motivering till paragrafen. Då
kanske man kan säga, att man skulle kunna göra så även nu. Men det är vissa
synpunkter som gör, att jag tror, att det är nödvändigt att taga in detta ord
»brygga» i själva lagparagrafen. Orsaken härtill är just handläggningen av
denna fråga under årens lopp. Efter 1929 års vägsakkunnigas förslag togs en
hel rad bryggor in under allmänt underhåll. Jag skulle kunna räkna upp en
hel del fall från Västkusten. Även i Stockholms skärgård tog man in en hel
del bryggor, som icke kunde hänföras till färja eller färjläge. Men det visade
sig under årens lopp — särskilt efter 1939, då länsstyrelserna voro skyldiga
lämna meddelande örn sina beslut i dessa frågor till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
— att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i ett flertal fall överklagade
länsstyrelsernas beslut. Kungl. Majit upphävde också en del av de beslut, som
länsstyrelserna fattat. På grund härav anser jag det nödvändigt, att man får
större klarhet i denna fråga än man hittills har haft.

Det uttalades i denna fråga i första kammaren, att den utvidgning, som utskottet
bär gör, är en mycket betänklig sak, därför att den innebär en mycket
viktig princip, som skulle kunna d^ga med sig konsekvenser, sopa icke kunna
överblickas. Beträffande den första anmärkningen så vill jag framhålla, att
det här icke är fråga örn någon ny princip utan endast att man liksom för in i
lagparagrafen en praxis som, tråkigt nog, blivit bruten under senare tid.
I motiveringen till denna lagparagraf säger departementschefen: »Vidare torde
en brygga, som är utgångspunkt för båttrafik av samma karaktär som färjtrafik,
kunna betraktas såsom färjläge och följaktligen hänföras till väg.»
Vad innebär nu detta,? Vad är det för båttrafik, som kan givas samma karakteristik
som färjtrafik? Jo, endast en båttrafik, som sker mellan tvenne bestämda
punkter, icke en båttrafik, som går t. ex. längs kusten, där båtarna
lägga till vid en råd bryggor. Den kan ej karakteriseras som en färjtrafik.

Jag vill nämna också en annan sak. Mer och mer trafikeras våra bryggor
långs kusterna av s. k. motorseglare, som i mycket hög grad stå bygderna
tillhanda som kommunikationsmedel, icke minst när det gäller kustområdets
produkter. Det är därför nödvändigt, att man ger kustbefolkningen detta
handtag. Jag får verkligen uttala min förvåning över att det skall behöva
bli en så lång debatt örn denna fråga, då man måste tycka, att denna befolkning,
såväl skärgårdsbefolkningen som folket i dessa kustområden, borde
kunna få det handtag, som härvidlag är mycket berättigat.

Nu säger man visserligen, att det kan medföra sådana konsekvenser, som
man ej kan överblicka. Ja, vad innebär utskottets förslag? Jo, som jag nyss
nämnde, att man skriver in i denna paragraf just ordet »brygga». Men vad
säger man i motiveringen? Jo, man ger en rätt bestämd begränsning, när det
gäller tolkningen av lagparagrafen. Man säger t. ex. klart ifrån, att brygga
bör icke byggas eller underhållas efter högre standard än som betingas av den

Torsdagen den 17 juni 1943 f. m.

Nr 24.

Förslag till lag om allmänna vägar m. m. (Forts.)
allmänna samfärdselns behov. Bryggan skall vara betingad av den allmänna
samfärdselns behov. Man säger vidare, att kravet på bryggans behövlighet för
en allmänhet icke får eftergivas. Man kan här alltså icke få in under allmänt
underhåll en brygga, som endast skulle tjäna en viss industris behov, utan
det skall vara en brygga för allmänhetens och för den allmänna samfärdselns
behov.

Vidare är det en annan sak, som jag hörde under debatten i färsta kammaren.
Man säger, att det kan bli stora kostnader för ombyggnad av dessa bryggor
etc. Men utskottet anför i motiveringen, att dessa bryggor_skola vara i
ordning och sättas i stånd innan de intagas till allmänt underhall. Utskottet
har alltså i sin motivering mycket tydligt, så långt det är möjligt, givit en bestämd
begränsning av denna frågas innebörd. Den bör därför icke kunna fa
de stora ekonomiska konsekvenser, som man här talat örn.

Man har vidare anfört, att det behövs en utredning innan man kan vidtaga
en sådan utvidgning. Jag tmedger, att det kan finnas ett visst berättigande i
ett sådant argument. Men det är att märka, att här föreligger dock en utredning.
Den så kallade skärgårdsutredningen tog ju upp detta spörsmål. Den
gick för resten mycket längre, när det gällde bryggors intagande under allmänt
underhåll. Och efter vad jag kunnat finna, när jag studerat akterna i
departementet, alltså yttrandena över skärgårdsutredningens förslag, har med
undantag av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ingen gjort någon erinran mot
skärgårdsutredningens förslag på denna punkt.

Jag skulle vilja vädja till kammaren att, när nu första kammaren med överväldigande
majoritet — jag kan icke säga siffrorna • godtog utskottets förslag
på denna punkt, andra kammaren också måtte göra detta. Jag tror, att
de som beröras av denna sak äro förtjänta av bifall pa denna punkt, alltså
till utskottets förslag.

Sedan vill jag, herr talman, säga några ord örn en annan punkt, som berördes
av den föregående talaren, nämligen frågan örn inrättande av riksvägnämnd.
Jag medger, att det ligger något bestickande i den argumentering
som man här fört, då man framhållit, att här inför man vägnämnder.
lokala vägnämnder och länsvägnämnder, men sedan stoppar man från reservanternas
sida. Det riktades en fråga till departementschefen i första kammaren
örn vilken uppgift det så kallade järnvägsrådet har fyllt. Jag tror, att
man vågar göra samma påstående som den ärade talaren där gjort, att det nog
är ett ganska minimalt resultat, när det gäller att tillvarataga de lokala intressena,
som detta så kallade järnvägsråd åstadkommit. Jag är rädd för att
det blir ungefär samma resultat, när det gäller riksvägnämnden. Den kommer
ju endast att sammanträda en gång örn året. För att undvika de olägenheter,
som så få sammanträden måste föra med sig, skall man inom riksvägnämnden
utse ett arbetsutskott. Det iir ju alldeles tydligt, att det blir mycket svårt
att kunna få fram en allsidig sammansättning på detta arbetsutskott. Man
tror, att man på detta sätt skall tillvarataga de lokala intressena. Jag kan icke
fria’ mig från den synpunkten, att de institutioner, som komma att bil utslagsgivande
och komma att fa det största inflytandet i denna riksvägnämnd, bil
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och försvarsstaben. Jag är också rädd för
att man kommer att använda denna riksvägnämnd liksom till camoufIngenör
att i den få liksom ett skydd gentemot vissa berättigade intressen, som måste
komma fram i riksdagen. Eller med andra ord, herr talman, jag tror, att det
iir så pass mycket kunnigt vägfolk i riksdagen, att de kunna mycket val dår
framföra synpunkter, som man här tänker sig skola komma fram i den sa
kallade riksvägnämnden.

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1943 f. m.

Förslag till lag om allmänna vägar m. m. (Forts.)

. Jag vill därför, herr talman, yrka bifall till den reservation i fråga om
riksvägnämnden, som avlämnats till detta utlåtande. I övrigt vill ian vrka
bifall till utskottets förslag.

I detta anförande, varunder herr talmannen återtagit ledningen av förhandlingarna,
instämde herr Thorell.

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Andersson: Herr
talman) Då här av flera talare åberopats skärgårdsutredningens förslag, vilket
skulle innebära ett allmänt intagande till underhåll av åtskilliga trafikleder i
skärgården och jämväl bryggor, vill jag erinra örn, att skärgårdsutredningens
uppdrag huvudsakligen avsåg de lämpligaste möjligheterna för öarna att få
förbindelse med fastlandet. Men det förslag, som utskottet nu vill inbjuda riksdagen
att taga, handlar icke bara örn den saken. Det gäller icke bara bryggor
och sjöförbindelser mellan öarna och fastlandet utan bryggor överhuvud taget.
Herr Staxängs anförande är ett bevis för hur lösliga vägar man är ute på. Han
säger, att en ångbåtsled,_som går längs hela kusten, är av betydelse för den allmänna
samfärdseln. Följaktligen skulle bryggor, där dessa kustbåtar lägga till,
enligt herr Staxängs mening kunna intagas till allmänt underhåll. Där se vi
hur vanskligt det är att ge sig m på denna sak utan föregående uppklarande av
begreppen. Såvitt jag^ förstår äro de bryggor som herr Staxäng åsyftar av rent
kommersiell natur. Mångå äro ägda och underhållna av ångbåtsbolagen. I kommunikationshänseende
måste dessa bryggor jämföras med järnvägsstationer.
Järnvägsstationerna har dock ingen föreslagit att taga in till allmänt underhåll.

Gällde problemet bara bryggor och sjöförbindelser för skärgårdsbefolkningen
vore problemet icke så vittutseende som det är. Men som saken ligger till gäller
det bryggor över huvud, således även sådana, som äro landningsplatser för turbåtar
och lastfartyg, som drivas i rent affärssyfte.

Herr Staxäng var också inne på frågan om riksvägnämnden och erinrade
örn ett spörsmål, som ställdes i första kammaren och som jag icke svarade på,
nämligen huruvida jag ansåg, att järnvägsrådet fyllt någon uppgift. Han ansåg
—- och det gjorde även den talare som frågade i första kammaren — att
man kunde draga en parallell mellan järnvägsrådet och den föreslagna riksvägnämnden.
Jag ansåg icke nödigt att besvara frågan i första kammaren, eftersom
den var så malplacerad. Men eftersom den kommer igen här, ber jag få
meddela, att det finnes inga jämförelsegrunder, enär järnvägsrådet har till
uteslutande uppgift att granska statens järnvägars taxesättning. Järnvägsrådet
består av representanter för trafikanterna, industrien, handeln och jordbruket,
och någon som helst uppgift att granska järnvägsväsendets allmänna utveckhng
och taga initiativ i sådana frågor ankommer icke på järnvägsrådet. Däremot
finnas vid järnvägsstyrelsens sida järnvägsfullmäktige, ett par personer,
som ha en ställning, som närmare kan jämföras med riksvägnämndens, i det att
dessa fullmäktige ha möjlighet att yttra sig rörande statens järnvägars allmänna
utveckling, exempelvis förstatligande av enskilda järnvägar, elektrifiering
och dylikt. Men järnvägsrådet kan ej jämföras med riksvägnämnden, alldenstund
detta rads uppgift uteslutande är att granska taxesättningen inom järnvägsväsendet.
Inom vägväsendet, herr Staxäng, finnes ingen taxesättning. Där
åker man fritt på vägarna.

Herr Staxäng erhöll pa begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! Herr statsrådet nämnde något örn, att skärgårdsutredningen hade andra
uppgifter till utredning än just detta avsnitt, som jag nu berört. Det är alldeles
riktigt. Men skärgårdsutredningen tog upp även detta avsnitt till utred -

Torsdagen den 17 juni 1943 f. m.

Nr 24.

Förslag till lag om allmänna vägar m. m. (Forts.)
ning och har förebringat ett ganska fullständigt material på denna punkt. Den
har också föreslagit, att brygga, som är ansluten till allmän väg, borde intagas
till allmänt underhåll.

Jag kan för övrigt tillägga, att skärgårdsutredningen gick längre på denna
punkt, därför att den även föreslog, att brygga, som ej stod i förbindelse med
allmän väg, skulle intagas till allmänt underhåll. Men det är en sak, som är
omöjlig att taga upp i detta, utan får tagas upp i annat sammanhang.

Vidare erinrade statsrådet om konsekvenserna, om man skulle taga med i
räkningen ångbåtstrafiken längs kusten. Vi som bo längs kusten anse det som
en fullt naturlig sak. Ty hur har utvecklingen gått? Jo, ångbåtsbolagen, som
förut underhöllo vissa bryggor längs kusten, slutade att underhålla dem. Det
innebar, att denna trafik upphörde, och det innebar tillika, att en annan båttrafik,
som är nödvändig för dessa kustbor, nämligen de så kallade motorseglarna,
också slutade, därför att det icke finnes någon brygga, som underhålles
på de gamla platserna.

Härefter anförde:

Herr Lindmark: Herr talman! Av statsrådets senaste yttrande fingo vi
nog den uppfattningen, att här skulle avses alla befintliga bryggor vid den
långa kust, som vi ha i vårt land. Formuleringen i 2 §, som nu föreligger till
behandling, ger dock bevis för att här givetvis avses endast sådana bryggor,
som äro direkt anslutna till allmän väg. Det heter visserligen: »Lika med väg
anses till väg ansluten brygga---» etc., men ordet »väg» i detta sammanhang
måste betyda allmän väg, då man tänker på fortsättningen: »---så

ock för den allmänna samfärdseln allenast vintertiden avsedd körled». Det där

uttrycket i senare delen av andra stycket, »— ---så ock för den allmänna

samfärdseln---—» etc., ger vid handen, att här avses endast bryggor i di rekt

anslutning till allmän väg.

Med denna begränsning tror jag knappast, att det kan vara någon större
risk att gå in för vad utskottet föreslagit. Det råkar vara på det sättet, att icke
bara i Bohuslän och vid västkusten med dess många inskärningar av vatten
behov av att få dessa bryggor allmänna föreligger, utan detta behov förefinnes
praktiskt taget runt hela vårt land, där icke gränsen utgör landgräns mot Norge
eller Finland.

Nu skulle eventuellt någon kunna säga, att av vad jag här sagt framgår det
ju, att det är ett stort antal bryggor det här gäller, och man har ej, klart för
sig de ekonomiska konsekvenserna av det hela. Men jag upprepar såsom svar
härpå på nytt, att det gäller dock endast bryggor i direkt anslutning till allmän
väg. Det finnes andra bryggor, där enskild väg ansluter, och dessa bryggor
avses ej.

Jag för min del vill sålunda på denna punkt tillstyrka utskottets förslag.

I fjol var jag med örn att avstyrka förstatligandet av vägväsendet. Jag var
med på en motion, vari framfördes en hel del synpunkter, som stödde denna
uppfattning. Även om många förbättringar blivit vidtagna i den kungl, propositionen
så tvekar jag icke att hysa samma uppfattning örn själva ^förstatligandet.
Men det kan givetvis icke nu komma i fråga att framställa något yrkande
örn avslag. Nu gäller det att försöka göra det bästa möjliga av förstatligandet.

Jag tycker för min del, att statsrådet lyckats bra på denna punkt. Det är en
hel del praktiska synpunkter, som fått komma fram i det förslag, som föreligger.
Det är klart, att det är en praktisk och erfaren man, som utfärdat direktiven
för förslagen. Detta råkar också vara bevisat av den omständigheten,

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1943 f. m.

Förslag till lag örn allmänna vägar m. m. (Forts.)
att vi nu egentligen diskutera blott två saker: dessa bryggor, som det talas
örn i 2 §, och frågan huruvida riksvägnämnden skall finnas eller icke.

Jag har jämte ett antal kammarledamöter burit fram en motion, vari det
yrkas, att riksvägnämnden skall slopas. Statsrådet åberopar såsom skäl för
dess bibehållande, att invändningarna mot ett förstatligande av vägväsendet
ju voro starkast framförda genom påståendet, att de lokala intressena, ortsintressena,
icke skulle komma till sin rätt. Det var så. Men dessa intressen
kan man ju säga bli förhållandevis väl tillgodosedda genom tillkomsten av vägnämnderna
och länsvägnämnderna. Samma sak kan man givetvis ej säga örn
riksvägnämnden. Den har ju helt andra saker att syssla med. Jag tvekar ej att
fortfarande ha den uppfattningen, att vid ett förstatligande av vägväsendet är
det ingalunda nödvändigt att nu med ens gå in för riksvägnämnden. Den blir
ganska kostsam. Men det är ej detta skäl som är det viktigaste, utan fastmera
den omständigheten, att till väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förfogande står
en hel del teknisk expertis, som åtminstone tills vidare och intill dess man får
se ett verkligt behov av riksvägnämnden borde kunna fylla vad riksvägnämnden
annars skulle lia till uppgift att utföra.

Örn vi läsa de paragrafer i lagen örn olika slags vägnämnder, som gälla
riksvägnämnden, 25 och 26 §§, vilka det är fråga örn att utesluta, finna vi, att
det ingalunda är de lokalt betonade intressena, som det här gäller att bevaka.
Det är framför allt grunderna för den allmänna vägpolitiken ur ekonomisk,
trafikteknisk och Väggeografisk synpunkt eller med hänsyn till riksförsvarets
behov, ävensom lagstiftningsfrågor beträffande vägväsendet, vägtrafiken och
trafiksäkerheten, som det här är fråga örn. I och för sig är detta givetvis viktiga
ting, men man behöver ej därför ha denna stora institution på 30—40
ledamöter. Skulle det framdeles likväl visa sig önskvärt att komma till tals
på sätt som i propositionen föreslås, så är det givetvis ingenting som hindrar,
att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen får i uppdrag att sammankalla till en
konferens för rådslag i hithörande och andra spörsmål som äro av betydelse
för vägväsendets utveckling. Då behöver det icke vara en årligen återkommande
konferens utan endast en sammankomst för diskussion av sådana ämnen,
som anses behöva diskuteras.

På grundval av dessa synpunkter ber jag att får yrka bifall till mitt yrkande
på ifrågavarande punkt i motionen nr 378. Det är detsamma som bifall
till den av herr Heiding m. fl. vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr Sandberg: Herr talman! Jag vill understryka utskottets uttalande,
att det föreliggande förslaget till lag örn allmänna vägar m. m. är väl avvägt
och ägnat att läggas till grund för en ny lagstiftning beträffande vägväsendet.
Jag tycker, att man gärna kan giva detta erkännande — och det har också
gjorts från andra talare — åt den praktiska klokhet, som i stort sett utmärker
de olika förslagen.

Då riksdagen i fjol förelädes ett förslag till vägväsendets förstatligande i
syfte att riksdagen i princip skulle taga ställning till denna fråga, så utmärktes
ju det förslag, som vi då hade att debattera, bland annat av en bestämd
strävan att låta de lokala intressena i så hög grad som det var möjligt komma
till sin rätt. Därmed bemöttes den mycket berättigade invändning, som man
från många håll gjorde, nämligen att nian fruktade, att de lokala intressena
skulle komma att eftersättas, örn staten skulle taga hand örn det hela och ett
stort centralt ämbetsverk bli ledande och dominerande. Denna lovvärda strävan
att låta de lokala intressena få sitt berättigade inflytande på vägfrågorna har
också fullföljts genom de nu föreliggande författningsförslagen. De organ, som
i första hand skola representera dessa lokala intressen, äro ju vägnämnderna.

Torsdagen den 17 juni 1943 f. m.

Nr 24.

Förslag till lag om allmänna vägar m. m. (Forts.)
Jag noterar med tillfredsställelse, att även herr Lindmark gav ett visst erkännande
åt denna anordning med vägnämnder oell förmenade, att de kunde
lia sitt stora värde, då det gällde vägväsendet ute i bygderna. Utan att överdriva
dessa nämnders betydelse tror jag man kan våga hoppas, att de skola
komma att göra en betydande nytta. De ha en viktig rådgivande uppgift, och
de ha möjlighet att i alla avseenden hålla ett vakande öga på vägväsendet i
orten och opponera för de önskemål, som därvidlag framkomma. Detsamma
kan ju också i betydande utsträckning sägas örn det nästa ledet i den lokala
organisationen, nämligen länsvägnämnderna. Dessa skola ju företräda hela
länets samlade vägintresse vid planläggning av vägbyggnadsverksamheten,
och även denna anordning torde få anses bli till icke ringa gagn.

Men så kommer man till det tredje ledet i organisationen, nämligen riksvägnämnden.
Man har inte haft några delade meningar örn de båda första delarna,
men om denna sistnämnda del råder som bekant betydligt olika uppfattningar.
Man har invänt, att riksvägnämnden skulle bli en anordning ägnad
att byråkratisera och försena vägärendenas behandling. Jag har för min del
mycket svårt att förstå, hur detta skall kunna bli fallet. Det. bör ju i stället
bli tvärtom, i det att lekmannasynpunkterna här få göra sig gällande och
den praktiska erfarenheten ute i landet komma till tals med den centrala myndigheten.
Jag ber också att få erinra örn vad utskottet säger beträffande riksvägnämndens
betydelse för de lokala intressena. Utskottet yttrar: »Diksvägnämnden
skulle nämligen bliva ett mycket auktoritativt språkrör för de lokala
vägintressena och bereda målsmännen för dessa tillfälle att medverka vid planläggningen
i stort av vägbyggnadsverksamheten och handläggningen av övriga
för vägväsendet i dess helhet betydelsefulla frågor.» Denna riksvägnämnd skall
givetvis inte syssla med detaljer eller yttra sig i de löpande ärendena. Jag
anser dock, att dess verksamhet kan komma att bli av stor betydelse för en
god utveckling av vägväsendet. Jag har t. ex. för min del i det tidigare skedet
i frågan örn vägväsendets förstatligande känt en fruktan för att riksvägintressena.
särskilt sådana de göra sig gällande beträffande vägarna intill och
mellan de stora städerna, då det kan bli fråga örn att bygga autostrador och
andra mycket kostsamma anordningar, och bakom vilka intressen man kan
räkna med att starka krafter stå, skulle komma att göra sig breda, i en statlig
vägorganisation till förfång för småvägarna och vägintressena ute i periferien,
ute i obygderna. Dessa farhågor kvarstå nog alltfort i viss grad. Jag förmenar
emellertid, att just i en sådan fråga som denna, då det gäller att väga de olika
intressena mot varandra, kan riksvägnämnden utöva ett inflytande som blir
till nytta för landsbygden och småvägarna. Jag vill i detta avseende understryka
vad statsrådet på denna punkt yttrade.

Jag ber sålunda, herr talman, att få tillstyrka utskottets förslag i fråga örn
tillskapande av denna riksvägnämnd, vilken jag tycker är en mycket lämplig
överbyggnad på denna på bred bas grundade organisation för det lokala inflytandets
del.

Sedan bara ett par ord om en annan sak. Det gäller frågan örn bryggors
intagande till allmänt underhåll. Den Ilar ju diskuterats av flera, föregående
talare, och jag kan i huvudsak instämma med dem, som yrkat bifall till utskottets
förslag. Jag har nämligen för min del ansett det rimligt, att skärgårds-
och kustområdenas trafikintressen tryggas bättre än vad nu sker. Det
är ju uppenbart — det framgick ju också av statsrådets anförande att
enligt de nuvarande bestämmelserna, som väl också skola i stort sett gälla
enligt det nu föreliggande lagförslaget, så är det ändå en ganska restriktiv
politik, som man följer i avseende å intagande av brygga till allmänt underhåll.
Detta sker ju endast beträffande sådana, som lia samband med färja eller färj -

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1943 f. m.

Förslag till lag om allmänna vägar m. m. (Forts.)
läge. Emellertid är det så, att denna fråga om bryggorna berör trakter, som i
allmänhet ha det besvärligt i fråga om trafikförhållandena. Jag måste bekänna,
att mitt goda hjärta Ilar delvis lett mig till ett ståndpunktstagande till
förmån för dem det här gäller, ty jag har för min del erfarenhet av hur det är
i trakter, där vägnätet är dåligt utbyggt och där trafikförhållandena äro svåra
och besvärliga. Därför tycker jag, att vi skola hjälpas åt samt och synnerligen
att få det så bra som möjligt på alla håll och kanter. Utskottet har för övrigt
också skrivit ganska restriktivt beträffande denna sak. Jag vill i det avseendet
instämma i vad som sagts förut, och jag tycker inte att den av utskottet föreslagna
utvidgningen av vägbegreppet kan vara så farlig.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka bifall till utskottets föreliggande förslag.

Herr Andersson i Malmö: Herr talman! Jag skall be att få säga några ord
örn en detaljfråga i det förslag, som här föreligger. Det gäller de städer, som
själva, skola bli väghållare, och endast en fråga därvidlag, nämligen örn den
skyldighet som nu finns för fastighetsägare att ersätta gatumark vid byggandet
av väg eller gata.

Under fjolåret beslöt riksdagen i princip, att vägväsendet i vårt land skulle
förstatligas, och vad vi i år skulle göra — jag har uppfattat det så — skulle
väl närmast vara att ge en praktisk utformning åt detta beslut. Jag kan inte
tänka mig, att man från förslagsställarnas sida skulle hysa den meningen, att
relationen mellan rättigheter och skyldigheter för städernas fastighetsägare
gentemot städerna skulle på något sätt komma att förändras. Så har, såvitt jag
kan se, dock blivit fallet. Några motionärer i båda kamrarna ha i de likalydande
motionerna nr 300 i första kammaren och nr 416 i andra kammaren påpekat
detta. Det gäller här det förslag som föreligger till förändring av § 45 i stadsplanelagen.
Jag skall med några ord här beröra vad frågan egentligen gäller.

Vid de trafikleder, som enligt stadspla.nelagen äro förklarade för allmänna
vägar, äro fastighetsägarna fria från varje utgift såväl i vad det gäller markersättning
som byggandet och anläggandet av gata eller väg. Dessa allmänna
vägar enligt stadsplanelagens begrepp utgöra ett fåtal här i landet och ha således
hittills inte spelat någon större roll. Enligt det förslag, som nu föreligger,
skall statsbidrag till ''byggande av vägar endast utgå i den mån de äro
förklarade för allmänna. Meningen synes även vara, att de vägar, som äro
viktiga för automobiltrafiken, skulle förklaras vara allmänna. Utvecklingen
torde därför bli den, att många trafikleder komma att förklaras för allmänna
vägar. Därigenom bli fastighetsägarna fria från såväl markersättning som
byggnadsskyldighet, vilken skyldighet de nu ha. I fråga örn byggnadsskyldigheten
är den ju inte genomgående i alla städer, utan det är endast ett visst
antal städer — jag kan inte säga, hur många det är — där denna skyldighet
finns sedan gammalt, men så vitt jag kan se måste konsekvensen av vad som
här beslutas bli, att städerna i sina stadgar och regler härvidlag intaga gatukostnadsbestämmelser
för fastighetsägarna. Då nu fastighetsägarna på det
sätt, som jag nu relaterat, bli fria från ersättning, återstår frågan vem som
egentligen skall betala detta i stället. Det är klart att det blir i så fall det allmänna,
d. v. s. kommunerna, särskilt då i fråga örn markersättning, ty markersättning
bekostas ju inte av staten. Men det kan beträffande de städer, där
fastighetsägarna äro skyldiga att bekosta byggandet av gator, även komma
i fråga, att staten där kommer att påtaga sig utgifter, som den inte skulle haft,
i händelse fastighetsägarna hade skyldighet att bekosta dem. Denna fråga har
troligen sin allra största betydelse för områden, som nu ligga utom stadsplan
men som sedermera komma att intagas i stadsplan. De fastighetsägare bli fria,

Torsdagen den 17 juni 1943 f. ra.

Nr 24.

Förslag till lag om allmänna vägar m. m. (Forts.)
vilkas fastigheter ligga vid trafikleder, som förklarats såsom allmänna vägar.
Detta förhållande kommer också att skapa en viss orättvisa fastighetsägarna
emellan, då, som jag nämnde, de fastigheter som ligga utmed allmänna vägar
bli fria, under det att de som ligga vid andra vägar eller gator inom stadsplanelagt
område bli skyldiga att bekosta såväl markersättning som, i det fall
att bestämmelse därom finns, byggandet av vägar och gator.

I de motioner, som jag nyss nämnde, ha vi föreslagit viss ändring av § 45
stadsplanelagen. Denna paragraf handlar örn fastighetsägares skyldighet att
bekosta gatumark, och vi lia där föreslagit en passus, som i det fallet har stor
betydelse. Det heter: »Ingår i gata allmän väg, som tillfallit staden utan ersättning,
eller ock vägmark, som staden jämlikt § 23 nyttjar, skall vid ersättningsskyldighetens
bestämmande vägen ej inräknas i gatubredden.» Detta förslag
är närmast uppgjort av kommunaltekniska föreningen, och jag skall gärna
medge, att förslaget i och för sig går något längre än bibehållandet av de nuvarande
bestämmelserna, men det innebär å andra sidan också redigare och
klarare linjer än de bestämmelser, som nu finnas på området i fråga. Utskottet
har för sin del ställt sig välvilligt till förslaget. Det har ansett, att en ändring
hör ske, men det anser också, att denna ändring icke kan genomföras utan en
föregående utredning, och förutsätter att frågan beaktas av stadsplaneutredningen.
Jag kan för min del mycket väl förstå, att utskottet har varit tveksamt
beträffande ett klart positivt ställningstagande till en förändring nu i lagtexten,
ty denna fråga är sannerligen inte enkel utan tvärtom. Men jag vill framhålla
ytterligare, att denna förändring i lagen, som även utskottet syftar till,
bör ske innan lagen har trätt i kraft, och den skall ju träda i kraft den 1 januari
1944. När lagen trätt i kraft blir det säkerligen mycket svårt att göra de
ändringar, som vi här åsyfta. Alla de fastighetsägare, som bo utmed de trafikleder,
som förklarats för allmänna vägar, bli fria från ersättningsskyldighet
även i fortsättningen. Därför borde denna fråga ordnas före årets slut, och
då det nu har signalerats, att vi få en höstriksdag i år, så skulle jag för min
del gärna vilja göra en vördsam hemställan till herr statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet att söka i görligaste mån påskynda ärendet och
gärna på området företaga en specialutredning, så att detta ärende kan komma
upp på den höstriksdag, varom förut har talats.

Detta var några synpunkter på denna för alla. städer, skulle jag vilja säga,
mycket viktiga fråga, en fråga, där de ha intresse, särskilt i vad gäller markersättning.
Jag tycker därför, att en viss hänsyn borde tagas till vad som från
deras håll har sagts. Jag har emellertid, såsom frågan nu ligger till, ingen
möjlighet att ställa något yrkande. Jag har, som sagt, endast velat omnämna
hur förhållandet är och med några ord motivera vårt förslag; och jag slutar
med denna hemställan till vederbörande statsråd.

Häruti instämde herr Kilbom, fru Gustafson och herr Mäler.

Herr Mattsson: Herr talman! Att detta är en mycket stor och viktig fråga
äro vi väl alla på det klara med. Då man vet, att städerna redan nu ha över
50 % av sina gator såsom allmänna eller ha statsbidrag för underhåll av dessa,
så är det ju förklarligt, om vi ute på landsbygden ha varit litet betänksamma
och äro tacksamma för de säkerhetsåtgärder, som vi tro oss här vid lösandet
av denna fråga lia fått. Riksdagen godkände i fjol vid behandlingen av
principfrågan andra särskilda utskottets utlåtande och sadi'': »I likhet mel
departementschefen anser utskottet lämpligast, att .statens ökade utgifter för
vägväsendet under normala tider i första, hand finansieras genom bensin- och
fordonsskatt, och att (laratliver eventuellt erforderliga behov bekostas genom

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1943 f. m.

Förslag till lag om allmänna vägar m. m. (Forts.)
skattemedel i vanlig ordning.» Detta är å ena sidan enligt mitt förmenande
en säkerhetsåtgärd som riksdagen beslutat. Å andra sidan ha vi i fjolårets
proposition från departementet fått förslag örn att det skall inrättas vägnämnder,
länsvägnämnder och en riksvägnämnd. Detta blev enhälligt godkänt av
båda kamrarna i fjol. Med viss förvåning, herr talman, har jag på denna sista
punkt, där det gäller riksvägnämnden, tagit del av de motioner som kommit
fram. ^ Propositionens och utskottets förslag sammanfalla i allt väsentligt med
1942 års sakkunnigförslag, och jag har därför icke på mer än en punkt, nämligen
om riksvägnämnden, något att erinra.

Herr Andersson i Falkenberg säger, att han icke kunnat bli övertygad om
att riksvägnämnden har någon särskilt betydelsefull uppgift. Jag har haft
tillfälle förklara, att vi i utskottet icke lyckats övertyga herr Andersson i
Falkenberg örn att denna riksvägnämnd har en mycket betydelsefull uppgift.
Men örn herr Andersson i Falkenberg åhört herr kommunikationsministern, när
denne tydligt utvecklade detta, kunde han verkligen ha blivit övertygad om
att denna riksvägnämnd kan få den uppgift att fylla som vi avsett från landsbygdens
håll. Därför förvånar det mig, när herr Ewald Lindmark m. fl. i sin
motion nr 378 tagit så fel från första början, när det utsäges i motionen:
»Genom att tillsätta en riksvägnämnd skulle man inskjuta ett led i instansordningen,
vilket säkerligen skulle avsevärt fördröja handläggningen av förekommande
ärenden och giva vägförvaltningen en ännu starkare byråkratisk prägel
än den erhållit enligt förslaget i övrigt.» Det är en alldeles felaktig syn på
hela frågan.

När reservanterna på denna punkt, herr Heiding m. fl., i sm reservation
skriva: »Till grund för flera av de av utskottet framlagda och av oss biträdda
förslagen örn vissa ändringar i utkastet till lag örn vägnämnder, länsvägnämnder
och riksvägnämnd har legat en önskan att ge mera stadga och styrka åt
de organ, vilka inom den blivande organisationen skola företräda de lokala
intressena och vägtrafikanterna», får man den uppfattningen, att utskottet
uppfunnit något som skall ersätta riksvägnämnden. Jag ber därför, herr talman,
att få peka på de ändringar, som utskottet i denna del gjort. Först och
främst har det framkommit en viss tveksamhet örn vad som vore vägnämndens
rättighet, nämligen om vägnämnden hade rätt att skriva till länsstyrelsen eller
andra vederbörande myndigheter i olika ärenden. För min del Ilar jag den
uppfattningen, att vägnämnden givetvis har rätt därtill, och den rätten har ju
varje svensk medborgare, men detta har förtydligats, när det gäller t. ex. att
kunna påvisa försummelser vid vägunderhållet och även åtgärder beträffande
skyddsvärn o. dyl. Vidare anser man, att dessa vägnämnder skola få rätt att
själva utse sin ordförande, och att denne ordförande skall leda förhandlingarna,
även örn landshövdingen är närvarande. Slutligen har i 19 § i lagen om
vägnämnder, länsvägnämnder och riksvägnämnd rörande gottgörelse av statsmedel
till ledamöterna i vägnämnder den ändring beslutats, att denna gottgöreise
iskall höjas fran 12 kronor till 18 kronor såsom det föreslagits för länsvägnämndens
ledamöter. Pa Gotland skall man utse tva ledamöter i varje vägnämnd,
och länsvägnämnden skall få utse sin egen ordförande. Det är dessa
ändringar som utskottet gjort. Jag kan icke finna, att dessa innebära någon
ersättning för riksvägnämnden.

När herr Staxäng motiverar sin uppfattning att riksvägnämnden icke behövs
med att säga,, att han hoppas, att i riksdagen i fortsättningen skall finnas
mycket kunnigt och duktigt folk som kan påtala, örn vederbörande i väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen eller andra icke fullgöra sina uppdrag så som det
kunde finnas skäligt, skulle jag vilja fråga herr Staxäng: örn herr Staxäng och
jag komma m i riksvägnämnden, skulle vi icke då få större möjlighet att följa

Torsdagen den 17 juni 1943 f. m.

Nr 24.

Förslag till lag om allmänna vägar m. m. (Forts.)
frågorna här uppe i stort, sedan de gått igenom vägnämnden och länsvägnämnden,
samt få bättre inblick och möjlighet att påtala vissa frågor som
kunna komma att avgöras?

Jag har med detta inlägg velat uttala, att jag icke kan förstå de representanter
från landsbygden, som vilja medverka till att taga bort riksvägnämnden,
som riksdagen i fjol enhälligt gått in för.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Pettersson i Rosta instämde häruti.

Herr Hansson i Skediga: Herr talman! Det förslag om statens övertagande
av vägunderhållet, som här föreligger till riksdagens avgörande, omarbetat
till en del i utskottet, måste man beteckna såsom ett försök att binda ihop
den gamla vägorganisationen med den nya så långt som det är möjligt. Här
har man den lokala vägnämnden, sedan länsvägnämnden och slutligen den
så omtvistade riksvägnämnden. För min egen del skulle jag vilja säga, att
när man kopplar bort riksvägnämnden gör man en lucka i förslaget, ty huru
det än är med de lokala vägnämndernas och länsvägnämndernas ledamöter
ha de dock en, viss erfarenhet i vägskötsel o. dyl. Sedan kan man tänka
sig, att just de som bli insatta i riksvägnämnden få tillfälle att diskutera dessa
frågor i stort. Jag förvånar mig över att man velat avkoppla den sista delen
av denna sammanbindning av landsbygdsintressen med de industriintressen
som bli representerade i riksvägnämnden. För egen del vill jag hoppas,
att andra kammaren biträder utskottets förslag beträffande inrättande av en
riksvägnämnd.

Jag har icke begärt ordet enbart för att säga detta utan därför att det här
även är fråga örn en s. k. tvångsorganisation rörande vintervägunderhållet.
Jag har i den av mig väckta motionen hemställt, att utskottet skulle helt avskriva
denna organisation. Jag anser nämligen, att när staten övertagit vägunderhållet
på landet borde det också vara möjligt för staten att bemästra de
frågor som röra vintervägunderhållet. Vi ha icke tidigare haft en tvångsorganisation,
utan det har varit frivilliga överenskommelser. I lagen örn vintervägunderhållet
har utskottet försökt att mildra dessa bestämmelser något genom
att säga: »Med de maskinella hjälpmedel, som numera finnas, kan vinterväghållningen
enligt utskottets åsikt otvivelaktigt under normala förhållanden ombesörjas
av den statliga vägorganisationen utan anlitande av tjänstepliktsförfarandet.
» Det borde man kunna säga under alla förhållanden, ty man får räkna
med att det finns möjlighet för vägmästarna att träffa avtal i varje särskilt
fall, utan att det behöver vara inskrivet i lagen. Denna lag är skriven under
en kristid, och man har åberopat kristidsförhållandena, men när det blir slut
på denna kristid står lagen kvar, ty jag tror icke, att man här i riksdagen
vill taga bort den. Örn det nu skulle bli en tvist mellan den statliga vägorganisationen
och arbetarna — en lönetvist som gäller ersättning för utfört arbete
—• kan jag icke tro, att riksdagen avser, att representanter från landsbygden
skola gå ut och bia strejkbrytare. Såsom organiserad i vår fackförening får jag
säga, att jag icke skulle vilja vara med örn att skicka ut folk eller själv gå
i arbete under sådana förhållanden. Konsekvensen blir emellertid denna. Det
är icke sagt, att det blir någon tvist. Under de sista åren har man kunnat bemästra
uppkomna meningsskiljakligheter i lönefrågor, så att det icke uppstått
någon tvist.

Jag anser för min del, att ur denna lag skulle uteslutas 41- 4C> örn arbetslag
för vinterväghållning på landet, men att begära, att riksdagen, skulle
gå med på något sådant är naturligtvis otänkbart, så att man får val nöja sig

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1943 f. m.

Förslag till lag om allmänna vägar m. m. (Forts.)
med vad utskottet i sitt utlåtande i denna del uttalar: »Utskottet förutsätter
emellertid, att länsstyrelse icke förordnar örn upprättande av arbetslag å andra
platser än där erfarenheten visat, att vinterväghållningen vid svåra väderleksförhållanden
icke kan, ombesörjas utan medverkan av sådana särskilda arbetslag
varom här är fråga.»

I förslaget örn ersättning för utfört arbete står det, att ersättning skall utgå
i mån av utfört arbete och skall bestämmas av länsstyrelsen. På den punkten
har också utskottet mjukat upp bestämmelsen, då utskottet i sitt utlåtande
säger: »Ersättning till arbetslag, som anlitats för snöskottning och dylikt,
får självfallet icke bestämmas till lägre belopp än det som skulle hava utgått
enligt gällande kollektivavtal.» Utskottet har här till stor del tillmötesgått
min motion, men det väsentliga förslaget i min motion är, att hela denna lagtext
skall uteslutas. Det är naturligtvis otänkbart att ställa ett yrkande på
denna punkt, men, jag har velat säga detta för att få det antecknat till protokollet.
Man får hoppas, att om tvist vid något tillfälle skulle uppstå vägorganisationen
icke skickar ut arbetslag till arbete.

Så skulle jag vilja tillägga, att vi på landsbygden ha enskilda vägar. Jag
har en väg som är en, kilometer lång till den allmänna vägen. Jag har rätt
mycket arbete med att vid svårt väder hålla vägen någorlunda farbar. Skola
jag och mitt folk gå ut i arbete för att hålla allmänna vägen klar är detta
orättvist. Jag anser, att har staten övertagit vägunderhållet får den också
skaffa arbetskraft och träffa överenskommelse med olika grupper, så att man
icke behöver ha en lag, som är såsom en tvångslag gent emot landsbygden.
Örn man skulle tänka sig, att det i en stad som Stockholm blir mycket svårt
att hålla gatorna rena och i ordning och det blir en sådan lag, måste alla som
äro bosatta i staden gå ut och skotta snö och draga de höghjuliga kärror som
finnas här i Stockholm. Jag tror icke, att de skulle åtaga sig det, utan man
räknar nog med att inte behöva göra det, men på landsbygden tyckes man
icke komma ifrån en sådan lag. Jag har alltid varit motståndare mot allt vad
tvångslagstiftning heter.

Jag skall icke ställa något yrkande, då det är hopplöst mot ett enigt utskott,
men jag har i alla fall velat säga detta för att få det till kammarens
protokoll.

Herr Severin i Stockholm: Herr talman! Jag begärde egentligen ordet i
anledning av herr Anderssons i Malmö yttrande, men innan jag går in därpå
skall jag be att få säga — det är kanske överflödigt, därför att herr Hansson
i Skediga icke gjorde något yrkande — att denna s. k. tvångsorganisation, som
naturligtvis är en tvångsorganisation — det kan inte bestridas — är avsedd
uteslutande såsom en beredskapsorganisation av ungefär samma karaktär som
den organisation man ansett nödvändigt upprätta för bekämpande av skogsbränder,
där utan vidare varje medborgare har skyldighet att medverka.^ Man
har tänkt sig sådana fall, då arbetskraft för plogning eller snöröjning på allmän
väg icke frivilligt kan uppbringas inom sådan tid, att vägarna kunna göras
farbara, så att ortens befolkning skall kunna komma fram. I det fallet anser
jag det nödvändigt att ha den möjligheten öppen att taga den allmänna tjänsteplikten
i anspråk. Därför säger icke heller lagen, att ett dylikt arbetslag ovillkorligen
skall upprättas, utan att det skall upprättas endast när länsstyrelsen
anser det nödvändigt. Åtskilliga av länsstyrelserna ha sagt, att i deras län är
det icke nödvändigt med sådana, och där underlåter länsstyrelsen att upprätta
arbetslag, men på de ställen där länsstyrelsen finner det nödigt skola °arbetslag
upprättas. Det framgår emellertid av utskottsutlåtandet, att i den mån möjlighet
föreligger att på frivillig väg få arbetskraft för snöröjningen skall denna

Torsdagen den 17 juni 1943 f. m.

Nr 24.

Förslag till lag om allmänna vägar m. m. (Forts.)
tjänsteplikt icke tagas i anspråk. Om den tages i anspråk, är det likaledes utsagt,
att betalningen icke skall bli mindre än vad som i kollektivavtal för liknande
arbete är stipulerat. Högre ersättning bär vederbörande rätt att betala.
Jag skulle liksom herr Hansson i Skediga helst sett, att en dylik organisation
icke behövt inrättas, men jag är icke säker på att det icke är nödvändigt. Därför
Höjer jag ling med att ställa mig pa den ståndpunkten, att när länsstyrelsen
finner det nödvändigt skola dylika arbetslag upprättas.

Det spörsmål som herr Nilsson i Malmö berörde är en rätt komplicerad fråga.
Själva tvisteämnet är, att enligt stadsplanelagen äger staden att av fastighetsägare
utkräva gatumarksersättning med uteslutande av den mark som utgör allmän
väg. Örn alltså i gata ingår allmän väg, får staden kräva fastighetsägarna
på gatumarksersättning för den mark, som eventuellt erfordras för
breddning av gatan utöver vägens bredd, men icke för den mark som är allmän
väg. Utskottet avser härmed icke att pålägga städerna några ytterligare
bördor och har icke heller på något sätt tänkt sigott göra det billigare för fastighetsägare
vid en gata än vad tidigare lagstiftning avsett. Men det kan heller
icke vara meningen att göra det sämre för fastighetsägarna och bättre för städerna.
När fastighetsägare ansetts skyldig utge gatumarksersättning, har det
varit två skäl som varit avgörande. Dels har det varit förlängning av en gammal
förpliktelse, att envar fastighetsägare är skyldig att själv skapa utfart
från sin tomt, dels ock att en fastighetsägare haft synnerlig nytta av att området
blivit stadsplanelagt och gata blivit utlagd där hans tomt ligger. Denna
tomt har alltså stigit i värde så mycket, att han mycket väl kan betala gatumarksersättning.
Detta kan emellertid icke sägas vara fallet, örn tomten^ eller
huset redan ligger vid allmän väg. Då har han redan en utfartsväg, och då kan
det icke utan vidare anses rimligt, att han skall åläggas betala för en förmån
som han redan har. Man kan heller icke säga, att han erhållit någon särskild
fördel av att vägen plötsligt ändrats till gata, ty den har icke därmed i övrigt
ändrat karaktär. Den förblir likadan. Det finns vägar utanför Stockholm som
äro 20 meter breda, cementbelagda samt försedda med gångbanor och cykelbanor.
Vid en sådan allmän väg ligger en fastighet. Så stadsplanelägges området
och den allmänna vägen blir en gata, och på grund härav skulle fastighetsägaren
vara skyldig att utge gatumarksersättning, d. v. s. betala för den mark
som vägen ligger på, Att man plötsligen kallar vägen för gata kan vara fastighetsägaren
likgiltigt. Det är en kommunikationsled som är komplett oförändrad,
och han har ingenting vunnit med detta. Är det då något skäl, att han skall
betala? Stadsplanelagens bestämmelse örn att fastighetsägare skall utge gatumarksersättning
är motiverad huvudsakligen av den nytta fastighetsägaren
vinner med gatans upplåtande. Men vinner han icke någon fördel, kan man icke
rimligen förutsätta någon betalningsskyldighet.

Jag har velat säga detta såsom en förklaring till min egen ståndpunkt. Jag
anser visserligen, att fastighetsägare skall betala för den ^värdestegring som
hans tomt undergår, när man lägger gata, men där ingen sådan stegring förekommer
bör heller icke någon betalningsskyldighet komma i fråga.

Medan jag har ordet skall jag passa på att säga ett par ord till herr Staxäng.
Det var faktiskt den underligaste motivering jag i mitt liv har hort, när han
argumenterade för sina bryggor. Herr Staxäng säger, att Kungl. Maj :ts förslag
till lydelse av 2 § i lag örn allmänna vägar utgör en restriktion i fråga om bryggornas
behandling. Utskottets förslag bär däremot en lydelse, som innebär att
förhållandena bli desamma som nu. Fallet är, att Kungl. Maj :ts förslag till lag
har samma innehåll som nu gällande lag. Det är en skärpning, säger herr Staxäng.
Utskottets förslag innehåller ett tillägg till nu gällande lag örn bryggor,

Andra leammarens protokoll 10J/3. Nr Zh. o

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1943 f. m.

Förslag till lag om allmänna vägar m. m. (Forts.)
och detta tillägg innebär, att lagens innehåll blir oförändrat. Kan någon fatta
en så egendomlig bevisföring? Det är klart, att herr Staxäng icke har några
verkliga skäl att anföra för sin ståndpunkt. I annat fall hade han icke behövt
komma med dylika konststycken.

Rätt betecknande är det för övrigt för vart det kan leda, örn Kungl. Maj:ts
förslag härvidlag frångås, att herr Staxäng säger, att det finns båtar, som
gå längs kusten och angöra bryggor, som äro nödvändiga för den allmänna samfärdseln.
Ja, det finns båtar, som gå från Luleå till Strömstad och anlöpa massor
av bryggor och hamnar längs Sveriges hela långa kust. Finns det något skäl
att diskriminera dessa bryggor, som båtarna anlöpa? Vilka bryggor skola anses
vara allmän väg och vilka skola icke anses vara allmän väg? Örn båtarna
gå längs kusten och anlöpa hundra bryggor, vem åtager sig att säga, att den
eller den bryggan är allmän väg, men att den eller den bryggan är det icke?
Vad skall vara avgörande i det fallet? Örn det är trafiken, är det givet, att
samtliga städers hamnar måste bli allmän väg och underhållas av staten, ty
där är trafiken större. Jag vet icke, vart man vill komma. Vore man riktigt liberal,
skulle.det helt enkelt komma på statens lott att underhålla samtliga handelshamnar
i landet, örn man ginge ifrån Kungl. Maj :ts förslag. Det finns alla
möjligheter i den vägen, och utskottet har icke gjort det minsta försök att bilda
sig någon föreställning örn de kostnader, som kunna uppstå i det fallet. Men
just därför föreligger det icke något skäl att ändra på Kungl. Majlis förslag.
Man borde, innan man gör en dylik ändring, skaffa sig en uppfattning om vad
saken i själva verket kan kosta. Med hänsyn härtill ber jag att få vidhålla mitt
yrkande örn bifall till Kungl. Maj:ts förslag till § 2.

Herr Andersson i Igelboda: Herr talman! Jag skall yttra mig örn en enda
detalj, nämligen frågan örn bryggorna, som herr Severin sist berörde, och anknyta
direkt till vad han slutade med. Jag kan icke se den fara han uppmålade
örn utskottets förslag bifalles. Det kommer alltid att ligga i väg- och
vattenbyggnadsstyrelsens skön att bestämma, huruvida en enskild brygga skall
intagas till allmänt underhåll eller icke. Därvidlag skall givetvis saken bedömas
precis efter samma grunder som när det gäller intagande av enskild
väg till allmänt underhåll, d. v. s. beroende på örn bryggan är för den allmänna
samfärdseln nödig och nyttig.

Jag begärde ordet närmast därför att det i debatten från flera håll påpekats,
att skärgårdsutredningen upptagit denna fråga till behandling. Då
jag tillhörde skärgårdsutredningen ber jag att få vitsorda detta. Men det var
ingen nyhet för skärgårdsutredningen, utan den anknöt endast till vad 1935
års vägsakkunniga hade yttrat i sitt betänkande angående grunderna för intagning
av enskild väg till allmänt underhåll. I sitt förslag till anvisningar
rörande grunderna för intagning av enskild väg till allmänt underhåll yttrade
1935 års vägsakkunniga följande: »Huruvida underhåll av en båttillläggsplats
skall påvila det allmänna eller ej måste bedömas efter arten av det
behov, som föranleder trafiken över densamma. Då båtbrygga fyller en funktion
av ungefär enahanda slag som bro eller färja, bör bryggan kunna anses
såsom väg». I anslutning till detta måste jag säga, att utskottets förslag
kanske icke innebär någon saklig ändring men ett förtydligande av vad som
nu gäller, så att någon tveksamhet härvidlag icke behöver vara rådande. Hittills
har inom länsstyrelserna, som haft att avgöra dessa frågor, rått ganska
stor tvekan, huruvida en brj-gga, som ostridigt varit behövlig för den allmänna
trafiken, ändå kunde intagas till allmänt underhåll. Det är ytterligare en sak
som gör att jag anser det önskvärt, att utskottets förslag bifalles. För närvarande
pågår arbete för framställning av en färjtyp, som skulle kunna lägga

Torsdagen den 17 juni 19411 £. m. Nr 24. 07

Förslag till lag om allmänna vägar m. m. (Forts.)
till vid vilken brygga som helst oell därifrån intaga bilar. Vi veta, att det
för närvarande är nödvändigt, för att en färja skall fungera och taga bilar
ombord, att det bygges färjlägen. Dessa färjlägen ställa sig dyrbara och kunna
icke användas för annat ändamål än för färjorna. Kan nu denna fråga lösas
på ett lämpligt och betryggande sätt, så att en färja kan lägga till vid en
vanlig brygga, skulle betydliga besparingar kunna vinnas genom att _ man
sluppe bygga färjlägen. Färjorna kunde lägga till vid de bryggor, som finnas
eller komma att anläggas för färjornas behov, och dessa bryggor kunde då
samtidigt användas även för annan trafik.

Till sist vill jag säga, att vöre det bara så som herr Severin talade örn, att
det går en båt utefter kusten och lägger till vid ett antal bryggor, vore saken
enkel. Men det är icke en enda båt som går utan ett flertal, och de lägga till
vid samma bryggor. Man kommer då snart nog till den situation, som uppstått
litet varstans i Stockholms skärgård t. ex., att ingen anser sig förpliktad att
underhålla de bryggor, som båtarna använda, då flera båtföretag begagna sig
av bryggorna, eller också söker ett båtföretag, som bidrager till bryggans
underhåll, få monopol på att ensamt med sina båtar få angöra bryggan.

Vad det härvidlag kan vara fråga örn är emellertid enligt min mening endast
de fall, där en brygga utgör en avslutning på en allmän väg och där trafiken
från denna allmänna väg, såsom ofta är fallet, fortsätter till en allmän väg
på en ö eller ett fastland. Sådana bryggor och färjlägen böra efter prövning
från fall till fall kunna intagas till allmänt underhåll. Något annat är det
knappast man avser med det förtydligande, som gjorts i utskottets förslag.

Jag ber sålunda att på denna punkt få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Severin i Stockholm erhöll på begäran ordet för kort genmäle och
yttrade: Herr talman! Jag ber att få fästa uppmärksamheten på att enligt
7 § skall enskild väg, som prövas nödig för den allmänna samfärdseln eller
eljest finnes vara till synnerligt gagn för det allmänna, förändras till allmän.
Då man skall bedöma en vägs nödighet för den allmänna samfärdseln måste
man givetvis utgå ifrån trafiken å densamma. Ju större trafiken är på en väg,
desto nödigare måste vägen anses vara för den allmänna samfärdseln, d''. v. s.
den allmänna trafiken — jag bortser från sådana speciella fall som att vägen
t. ex. är en tillfartsväg till en fabrik och sålunda i och för sig har mycket stor
men däremot ej allmän trafik. Örn brygga anses som väg, får man väl också
anse, att ju större den allmänna trafiken är vid en brygga, desto nödigare är
denna för den allmänna samfärdseln. Jag tycker, att man icke kan komma
ifrån detta, örn man skall behandla frågan efter någon logik. Då frågar jag:
är icke trafiken t. ex. här nere vid Tegelbacken, där mälarbåtarna lägga till,
större än vid någon av mälaröarna? Jag vågar hålla 100 mot 1 att den är
större. Följaktligen är denna kaj nödigare för den allmänna samfärdseln än en
brygga vid en mälarö.

Härpå anförde:

Herr Thorell: Herr talman! Efter herr Anderssons i Igelboda anförande, i
vilket jag till alla delar kan instämma, skall jag fatta mig mycket kort. Jag
hade annars tänkt gå litet mera in på frågan om bryggorna, vilken här debatterats
så mycket.

Som styrelseledamot i ett vägdistrikt i Stockholms län, som har en mycket
stor del av landskapets kust på sin lott, har jag varit med om att behandla
framställningar, att brygga, där allmän väg slutar, skall intagas till allmänt
underhåll. Vi lia tillstyrkt en del av dessa, och de flesta sådana bryggor lia

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1943 f. m.

Förslag till lag örn allmänna vägar m. rn. (Forts.)
också av vederbörande myndigheter förklarats skola intagas till allmänt underhåll.
Men vi lia mast, särskilt av ekonomiska skal, avstyrka manga. Flår vi
studerat de handlingar, som kommit in, och tagit reda på vilka som haft underhållet
örn hand och hurudan ekonomisk ställning de haft, ha vi i de flesta fall
ansett, att det varit berättigat att staten tager hand om underhållet även av dessa
bryggor, särskilt som det i stor utsträckning är så, att det utanför ligger öar,
vars befolkning har sina transporter till och från fastlandet just över ifrågavarande
bryggor men ändå icke betalar något som helst till deras underhåll.
Nu har man också under kriget haft en synnerligen stark belastning på dessa
bryggor. Militär, som är förlagd i vår skärgård, har haft en stor nytta av dem,
och de lia slitits så mycket, att de som närmast haft ansvaret för underhållet
icke kunnat sköta detta under nuvarande förhållanden. Jag får därför på
grund av den erfarenhet jag haft på det varmaste tillstyrka, att riksdagens
andra kammare, liksom första kammaren gjort, antager utskottets förslag i
denna punkt.

En sak som jag dock är tveksam örn är utskottets förslag att bryggorna
skola iståndsättas, innan de intagas till allmänt underhåll. Jag tror, att det i
många fall blir mycket svårt för dem som ha bryggornas underhåll sig ålagt
att kunna iståndsätta desamma, och det hela kommer nog att försvåras därigenom
i högsta grad. Jag kan icke hjälpa, att jag å dessa kustbors vägnar måste
göra en jämförelse med den generösa behandling städerna med deras större ekonomiska
möjligheter få. Här har utskottet t. o. m. varit så liberalt, att det föreslår
ett från 60 till 80 % ökat anslag, ifall städerna behöva köpa in vagmark,
och ett statsbidrag av 95 %, ifall de skola bygga nya vägar. Man tycker,
att det är underligt med en så liberal behandling på det hållet, när kustborna
måste vara med örn att betala för att iståndsätta sina bryggor, då dessa skola
intagas till allmänt underhåll.

Till slut några ord örn riksvägnämnden och vägnämnderna överhuvud taget.
Jag får säga, att jag ställer mig skeptisk gentemot alla dessa nämnder, de må
kallas det ena eller det andra. Jag har erfarenhet av att det arbete, som vägnämnderna
utfört i distrikten, varit av noll och intet värde under det system,
som nu snart är till ända. Den vägnämnd, som utsetts inom det vägdistrikt jag
tillhör, har mig veterligen icke haft ett enda sammanträde, åtminstone icke ett
sådant där man stått i kontakt med vägstyrelsen. Jag bär frågat ledamöter i
andra vägstyrelser, och de ha förklarat, att det har varit på samma sätt inom
deras distrikt. Jag tror, att efter den byråkratisering, som nu går över vårt
vägväsende, komma vederbörande bestämmande myndigheter att taga ytterst
liten hänsyn till de personer inom dessa nämnder, som komma att framställa förslag
i det ena eller andra avseendet. Dessa förslag komma nog att läggas i
papperskorgen, och effekten blir liten eller ingen. — På denna grund skulle
jag helst velat yrka avslag på förslaget örn vägnämnder i sin helhet, men då
det icke föreligger något annat yrkande än att riksvägnämnden skall slopas,
ber jag att få instämma i detta yrkande.

Herr Staxäng: Herr talman! Jag skall söka fatta mig mycket kort, då jag
förstår, att herr talmannen önskar, att förhandlingarna i detta ärende skola
avslutas före middagsrasten.

Jag vill först begagna tillfället att besvara en fråga till mig från herr
Mattsson. Han frågade, örn jag icke trodde, att om jag sattes in i den s. k.
riksvägnämnden jag skulle ha större utsikter att kunna föra fram mina synpunkter
här än om jag gjorde detta endast som ledamot av riksdagen. Det var
ungefär så han formulerade sin fråga. Jag vill svara i viss mån med en upprepning
av vad jag förut sade. Jag tror, att beträffande dem som komma att

Torsdagen den 17 juni 1943 f. m.

Nr 24.

6!)

Förslag till lag om allmänna vägar m. m. (Forts.)
sättas in i riksvägnämnden, det är fara värt att de komma att tjänstgöra som
ett slags gisslan. Trots att det finns en viss reservationsrätt i riksvägnämnden
är jag övertygad örn att jag icke endast vill bedöma dessa frågor bara
tillsammans med representanterna i riksvägnämnden, utan jag gör detta hellre
i riksdagen. Jag gör hellre det än jag sitter i riksvägnämnden, där man kanske
kittas fast vid beslut, vid vars tillkomst andra institutioner haft det största
inflytandet.

Sedan vill jag svara herr Severin, att han gjorde^ sig skyldig till den mest
massiva förvrängning av ett yttrande, som man någonsin har hört. Det är
möjligt, att jag icke yttrade mig tillräckligt klart i den historik jag gav över
1929 års vägsakkunnigas uttalande beträffande bryggorna och när jag återgav
departementschefens uttalande i propositionen. Men jag skulle i alla fall ha
trott, att en f. d. statssekreterare i kommunikationsdepartementet kände till
väglagarna och de uttalanden, som ligga bakom dessa. Jag vill bara för kammarens
ledamöter citera en kort sats ur 1929 års vägsakkunnigas betänkande.
Det heter: »Därest brygga, varom nu är fråga, prövas nödig för den allmänna
samfärdseln, bör den däremot givetvis räknas som allmän väg.»^ Och departementschefen
säger nu: »Vidare torde en brygga, som är utgångspunkt för
båttrafik av samma karaktär som färjtrafik, kunna betraktas såsom färjläge
och följaktligen hänföras till väg.» Det lagförslag, som följde efter 1929 års
vägsakkunnigas uttalande, och det förslag departementschefen i år framlägger
äro lika i avseende å dessa paragrafers formulering, men de ha ju som jag
nu framhållit olika motivering. Och jag frågar verkligen kammarens ledamöter:
är icke 1929 års vägsakkunnigas uttalande betydligt vidare än departementschefens
i år? Det är faktiskt så, att om departementschefens förslag
med den motivering det har vinner riksdagens bifall, blir det en restriktivare
tillämpning än den som förut skett under en följd av år. Den saken är mycket
enkel och klar. Jag drog vidare fram det exemplet, att enligt departementschefens
uttalande kan man icke få en brygga intagen under allmänt underhåll,
örn den anlöpes av t. ex. en ångbåt, som går i trafik längs kusten. Då
säger herr Severin, att går en båt från Luleå till Strömstad, kan man nästan
taga med varje brygga, som den anlöper. Och han frågar: vem skall då avgöra
de olika bryggornas nödvändighet för den allmänna samfärdseln? Därpå vill
jag svara, att ett sådant exempel är fullkomligt konstruerat, men jag tror, att
särskiljandet av dessa bryggor skall ske efter de lokala myndigheternas begäran.
Dessa få då styrka, huruvida en brygga är berättigad ur samfärdselns
synpunkt eller inte.

Herr Severin nämnde, att man nied det beslut som nu kommer att fattas
kanske rent av kan få fram, att t. ex. lastkajen vid Tegelbacken är berättigad
att liksom brygga intagas under allmänt underhåll. Även det påståendet är
i hög grad konstruerat, men det går mycket i linje med herr Severins uppfattning
i dessa frågor. Det skulle icke alls förvåna mig, om han själv också
skulle komma att medverka till att denna kaj skulle komma in under statligt
underhåll, när det är ett faktum, att vad vi i dag komma att besluta kan medföra,
att i vissa fall 87 procent av kostnaderna för vissa städers gatuväsende
kan komma att bekostas av staten.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Paragrafen godkändes.

2 § föredrogs; och yttrade därvid:

Herr Lindahl: Herr talman! Jag ber att få yrka, att denna paragraf måtte
erhålla den lydelse, som Kungl. Maj:t föreslagit i sin proposition.

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1943 f. m.

Förslag till lag om allmänna vägar m. m. (Forts.)

Herr Staxäng: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag
beträffande 2 §.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr talmannen framställde
propositioner dels på godkännande av 2 § i utskottets förevarande lagförslag,
dels ock på godkännande av Kungl. Maj:ts förslag till lydelse av paragrafen;
och fann herr talmannen den förra propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Lindahl begärde emellertid votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Ben, som vill, att kammaren godkänner 2 § i andra särskilda utskottets
förevarande förslag till lag örn allmänna vägar, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt Kungl. Maj:ts förslag till lydelse av
paragrafen..

Kammaren hade alltså godkänt 2 § i den av utskottet föreslagna lydelsen.

Som tiden nu var långt framskriden, beslöt kammaren på förslag av herr
talmannen att uppskjuta den fortsatta behandlingen av förevarande ärende
ävensom av övriga ärenden å föredragningslistan till kl. 7.30 e. m., då detta
sammanträde enligt utfärdat anslag komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 5.07 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Torsdagen den 17 juni 1943 e. m.

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni.

Kl. 7.30 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen påbörjade sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr andre vice talmannen.

§ I Herr

andre vice talmannen anmälde till fortsatt handläggning andra särs kil- all da,

utskottets utlåtande, nr 2, i anledning av dels Kungl. Majlis proposition rri^nna Vägar
med förslag till lag örn allmänna vägar m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. m. m.

(Forte.)

Punkten A).

Det av utskottet framlagda förslaget till lag om allmänna vägar.

3—18 §§.

Godkändes.

Efter föredragning av 19 § anförde:

Herr Hällgren: Herr talman! I det föreliggande förslaget till lag örn allmänna
vägar äro under rubriken »Om vågrätt» intagna vissa paragrafer, som
avse att ersätta nu gällande lag om vågrätt. I § 19, som berör den ersättning,
till vilken en fastighetsägare är berättigad i samband med vägs byggande,
förekommer i första stycket en sats som lyder: »Å ersättningen skall utgå
sex procent årlig ränta från den dag, då marken togs i anspråk.» Då mark
tages i anspråk för byggande av en väg, skall ersättning för marken lämnas
till fastighetsägaren, men därutöver skall denne erhålla ersättning för intrång,
som orsakas av vägens byggande. Sadant intrång kan avse växande
gröda, träd och buskar eller försvårad brukning av fastigheten efter vägens
byggande. På det ersättningsbelopp, som skall utbetalas såväl för marken som
för eventuellt intrång, skall ränta utgå från den tid, da marken togs i anspråk
till dess full betalning sker. Till följd av att ersättningsbeloppet i regel icke
blir bestämt, förrän vägen blivit färdigbyggd, ha ibland flera år kunnat förflyta
mellan det datum, då marken togs i anspråk, pcb det datum då ersättningsbeloppet
slutligen fastställdes. Räntorna ha ju i vissa fall reglerats
genom s, k. vägrättskontrakt. Går det till expropriation, föreskriver expropriationslagen
en årlig ränta på sex procent. Men den lag om vågrätt som nu
gäller innehåller inga bestämmelser om någon bestämd räntesats. Följaktligen
ha vägrättskontrakt kunnat skrivas, i vilka räntan har bestämts^ till 4—-5 procent.
Med det ränteläge vi haft under de senare åren har en sådan räntesats

varit mer än tillräcklig. ... . „ . ..

Jag skall med ett litet exempel visa till vilka belopp en ränta i sådana tali
kan uppgå. Det gällde ett vägföretag, som skulle byggas genom arbetslöshetskommissionens
försorg. Genom att arbetslösheten hävdes,^ nedlades byggnadsarbetet.
Marken hade tagits i anspråk sedan åtskilliga år tillbaka. Till slut
gjordes en del av vägen färdig. Den nämnd, som uppskattade ersättningen för

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1943 e. m.

Förslag till lag om allmänna vägar m. m. (Forts.)
marken kom till ett belopp av 12,811 kronor i marklösen och ett belopp av 7,995
kronor för intrång. När likvidering skulle ske, visade det sig, att räntan på
dessa ersättningsbelopp uppgick till inte mindre än 6,239 kronor. Det förvånar
mig därför att utskottet oell de sakkunniga föreslå att låsa fast en så hög
räntesats som sex procent, då det gäller vågrätt. Jag vet vägföretag som påbörjats
av statens arbetslöshetskommission för nio år sedan. När dessa vägar
bli färdigbyggda, kommer staten att på den utgående ersättningen få betala
ränta under nio år efter en räntesats av antagligen sex procent.

Mot Arnd jag bär anfört kommer givetvis den invändningen att riktas, att.
det hädanefter inte kommer att dröja så länge innan markersättning utbetalas,
utan att en skälig uppskattning kommer att ske i förväg och att staten kommer
att likvidera marken innan vägen blir färdigbyggd. Ja, vi lia ännu inte sett
detta tillämpat i praktiken. Givetvis kan en del av beloppet betalas ut i förskott,
men det är svårare att fastställa slutlikviden, innan vägen är färdigbyggd.
Ty. förskjutningar på ett och annat håll kunna givetvis komma att ske, och till
följd därav kan slutreglering icke äga rum förrän vägen blivit färdigställd.
Det kommer givetvis i fortsättningen att bli som hittills, att vägbyggnadsföretag
komma att sättas i gång vid stor arbetslöshet för att inställas exempelvis
då sådana tider komma, att arbetslösheten avvecklas och dessa företag
icke längre behöva vara i gång för arbetslöshetens avhjälpande. Av den kungl,
propositionen framgår att under år 1937 för marklösen och intrång utbetalades
3.8 miljoner kronor och under år 1938 5.1 miljoner. Det är alltså inte så små
belopp det i detta avseende kommer att röra sig örn. En procent högre ränta
än nödvändigt kan för statsverket betyda åtskilliga tiotusental kronor.

Det kan måhända förefalla egendomligt, att jag hävdar denna uppfattning,
eftersom jag röstade mot statens övertagande av vägunderhållet under föregående
riksdag, men det innebär ju en ren besparingsåtgärd från statens sida
att inte fastlåsa en så hög räntesats genom bestämmelserna i § 19. Dessa komma
givetvis att tolkas dithän, att sex procent ränta under alla förhållanden skall
utgå till markägaren i fråga örn ersättning för upplåtande av mark och för
intrång. Det talas ju även i propositionen och i utskottsutlåtandet om att man
skall försöka att träffa överenskommelser på frivillighetens väg, och därmed
avses väl även att dessa överenskommelser skola även gälla den räntesats som
skall utgå. Mer än sex procent kan det i varje fall inte bli tal örn, ty den räntesatsen
är bestämd, därest man skulle tillgripa expropriation.

Herr talman! I anledning av vad jag anfört skall jag be att få föreslå, att
andra meningen i § 19, alltså orden: »Å ersättningen skall utgå sex procent
årlig ränta från den dag, då marken togs i anspråk» i enlighet med yrkandet i
min motion 11:427 skall utgå ur lagtexten.

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Andersson: Herr
talman! Den föreslagna räntesatsen är den räntesats som gäller i expropriationslagen.
Den finnes förresten även i åtskilliga andra lagar, där stadgande
om räntesats är införd. Det är icke ändamålsenligt att röra sig med olika
procentsatser i olika lagar. Skall en ändring ske, bör den ske över hela linjen
på en gång. Att i denna lag införa en annan räntesats än som förekommer
i expropriationslagen kan heller inte vara lämpligt ur den synpunkten,
att markägarna då genom att låta saken gå till expropriation kunna tilltvinga
sig en högre ränta än eljest skulle utgå.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr andre vice talmannen
gav propositioner dels på godkännande av 19 § i den av utskottet föreslagna
lydelsen, dels ock på godkännande av den lydelse av paragrafen, varom yrkan -

Torsdagen den 17 juni 1943 c. m.

Nr 24.

Förslag till lag orri allmänna vägar m. m. (Forts.)
de linder överläggningen framställts av herr Hällgren; och fann herr andre
vice talmannen den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad.
Herr Hällgren begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner 19 § i andra särskilda utskottets
förevarande förslag till lag örn allmänna vägar, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt den lydelse av paragrafen, varom yrkande
under överläggningen framställts av herr Hällgren.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen, vadan
kammaren godkänt paragrafen i den av utskottet föreslagna lydelsen.

Övriga delar av utskottets förslag till lag örn allmänna vägar.

Godkändes.

Utskottets förslag till

lag örn ändring i vissa delar av stadsplanelagen den 29 maj 1931 (nr 142);
lag om ändrad lydelse av 1 kap. 8 § lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) örn

nyttjanderätt till fast egendom; och

lag örn ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 (nr 189) örn expropriation.

Godkändes.

Utskottets förslag till lag örn vad iakttagas skall i anledning av kronans
övertagande av den allmänna väghållningen på landet.

Sedan lagförslaget föredragits, anförde

Herr Hällgren: Jag skall inte hålla något längre anförande. Jag vill endast
säga att jag hyser vissa betänkligheter gentemot den lagstiftning som
här föreslås. Det stadgasi ju i denna paragraf att därest ett vågdistrikt skulle
vara illojalt eller ha uttaxerat för litet vägskatt. sa att staten pa det sattet
skulle bil lidande, en extra skatt skall uttagas. Men denna extra skatt skall
inte uttagas enbart av dem, som nu äro skyldiga att betala vägskatt utan den
skall också uttagas av sådana, som aldrig ha varit skyldiga att betala dylik
skatt. Det föreslås nämligen i § 8, att sadan skatt skall utgå enligt bestämmelserna
i kommunalskattelagen. Det finns ju åtskilliga personer, som aro
skyldiga att betala kommunalskatt men icke äro skyldiga att betala vagskatt.
De kunna därför inte vara skyldiga att betala den straitskatt, som
skulle vara en följd av att de betalt för liten vägskatt under ar 194 .

Jag har motionerat örn ändring härutinnan och yrkat, att den extra vagskatt,
som eventuellt skall utgå, skall uttagas på grundval av vagskattekronor
och vägskatteören och påföras sådana skattskyldiga, som varit i det predikamentet,
att de betalt för litet vägskatt på grund av att valdistriktet uttaxerat
för liten sådan skatt. Utskottet har mte alls velat reflektera pa att rätta till
dessa ting i lagförslaget, och jag förstår därför att det är lönlöst att stalla
något yrkande. Jag vill åtminstone deklarera min uppfattning, att jag inte

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1943 e. m.

Förslag till lag om allmänna vägar m. m. (Forts.)
finner det vara rimligt och rättvist att uttaga en extra vägskatt i enlighet
med de bestämmelser, som föreslås i § 8 i det föreliggande lagförslaget.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Lagförslaget godkändes.

Utskottets förslag till lag örn vägnämnder, länsvägnämnder och riksvägnämnd.

1 § föredrogs; och yttrade därvid:

Herr Andersson i Falkenberg: Herr talman! Med hänvisning till den reservation,
som avgivits av herr Heiding med flera, hemställer jag, att 1 §
andra stycket matte utgå. Jag kan meddela, att första kammaren med överväldigande
majoritet har fattat beslut i enlighet härmed.

Herr Pettersson i Hällbacken: Herr talman! Jag anhåller, att kammaren
måtte bifalla utskottets förslag.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr andre vice talmannen
framställde propositioner dels på godkännande av utskottets förslag till lydelse
av 1 § dels ock på godkännande av den lydelse av paragrafen, som föreslagits
i den av herr Heiding m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen; och
fann herr andre vice talmannen den senare propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Hansson i Rubbestad begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner den lydelse av 1 § i andra särskilda
utskottets förevarande förslag till lag örn vägnämnder, länsvägnämnder och
riksvägnämnd, som föreslagits i den av herr Heiding m. fl. avgivna, vid utskottets
utlåtande nr 2 fogade reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt utskottets förslag till lydelse av paragrafen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav, att han funné flertalet hava
röstat för ja-propositionen. Herr Pettersson i Hällbacken begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 87 ja och 78 nej, varjämte 3 av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt förevarande paragraf i den lydelse, som
föreslagits i den av herr Heiding m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen.

2—24 §§.

Godkändes.

Efter föredragning av 25 § yttrade

Herr Andersson i Falkenberg: Herr talman! Med hänvisning till det beslut
som nyss fattats, hemställer jag, att 25 § måtte utgå.

Härmed förklarades överläggningen avslutad.

Torsdagen den 17 juni 1943 e. m.

Nr 24.

Förslag till lag om allmänna vägar m. m. (Forts.)

Kammaren biföll det av herr Andersson i Falkenberg framställda yrkandet.

26 § föredrogs. Därvid anförde

Herr Andersson i Falkenberg: Herr talman! Jag hemställer, att 26 § matte
utgå.

Efter härmed slutad överläggning fattade kammaren beslut i enlighet med
det av herr Andersson i Falkenberg framställda yrkandet.

27—33 §§ och ingressen.

Godkändes.

Sedan lagförslagets rubrik föredragits, yttrade

Herr Andersson i Falkenberg: Herr talman! Jag ber att få föreslå, att
rubriken till lagen får följande lydelse: Lag om vägnämnder och länsvägnämnder.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Kammaren biföll det av herr
Andersson i Falkenberg framställda yrkandet.

Utskottets hemställan under punkten A).

Förklarades vara besvarad genom kammarens i fråga örn lagförslagen fattade
beslut.

Punkterna B)—D).

Vad utskottet hemställts bifölls.

§ 2.

Föredrogs punktvis, andra särskilda utskottets utlåtande, nr 8, i anledning ^fgors^^g“_
av Kungl. Maj:ts proposition angående den statliga vägorganisationen samt tionen samt

vissa vägväsendet berörande anslagsfrågor jämte i ämnet väckta motioner. vissa vägvä sendet

bero -

Punkten 1, angående Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen: Avlöningar.

rande anslagsfrågor.

I propositionen nr 224 (punkten 1) hade Kungl. Maj:t under aberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden m^nbygg.
för den 30 april 1943 framlagt vissa förslag beträffande anslaget till Väg-nadsstyrelsen:
och vattenbyggnadsstyrelsen: Avlöningar. Bland annat hade Kungl. Maj:t Avlöningar.
föreslagit riksdagen att bemyndiga Kungl. Maj :t att i den omfattning, som i
samband med vägväsendets förstatligande prövades erforderlig, till övergångsstat
överföra ordinarie tjänstemän vid väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen, med anledning av Kungl. Maj:ts förslag, måtte

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att för tiden den 1 juli—31 december 1943 fast ställa

den ändring i personalförteckningen för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
som betingades av det i utskottets motivering tillstyrkta förslaget om
inrättande från och med den 1 juli 1943 av en befattning såsom biträdande
luftfartsinspektör i lönegraden Eo 24; .

b) godkänna av utskottet framlagd personalförteckning för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
att tillämpas tills vidare från och med den 1 januari

1944;

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1943 e. m.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen: Avlöningar. (Forts.)

c) bemyndiga Kungl. Majit att i huvudsaklig överensstämmelse med vad i
utskottets motivering förordats meddela beslut örn tillsättande av vissa i
nämnda personalförteckning upptagna befattningar redan före utgången av
år 1943;

_ d) bemyndiga Kungl. Maj :t att i den omfattning, som i samband med vägväsendets
förstatligande prövades erforderlig, till övergångsstat överföra ordinarie
tjänstemän vid väg- och vattenbyggnadsstyrelsen;

e) godkänna i utskottets hemställan intagen avlöningsstat för väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen, att tillämpas under budgetåret 1943/44;

f) å driftbudgeten under sjätte huvudtiteln till Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen:
Avlöningar för budgetåret 1943/44 anvisa ett förslagsanslag av

1,003,000 kronor, därav 501,500 kronor att avräknas mot automobilskattemedlen; II.

att motionen 1: 301 måtte anses besvarad med vad utskottet i motiveringen
anfört.

I sin motivering hade utskottet, bland annat, gjort följande uttalande:

»Med hänsyn till att de arbetsuppgifter, som efter omorganisationen komma
att åligga nuvarande förste revisorn, kamreraren och sekreteraren, icke torde
bliva av artskild natur i förhållande till tidigare åligganden, förordar emellertid
utskottet, i anslutning till vad riksräkenskapsverket uttalat i ämnet, att
dessa befattningshavare icke komma att överföras å övergångsstat.»

Vid denna punkt hade reservationer avgivits:

a) av herr Elon Andersson;

b) av herrar Severin, Akerström och Malmborg, vilka ansett, att utskottets
ovan återgivna uttalande bort utgå samt att i anslutning därtill viss omformulering
av utskottets därpå följande uttalande bort vidtagas.

Sedan punkten föredragits, anförde:

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Andersson: Herr
talman! I den nu föreliggande punkten har utskottet gjort en ändring i avseende
på lönesättningen för en förste revisorstjänst i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Enligt propositionen var denna tjänst placerad i 26 lönegraden.
Utskottets förslag innebär en sänkning till 24 lönegraden. Ändringen kan ju
synas i och för sig ringa, men jag vågar uttala farhågor för att, örn riksdagen
nu bifaller utskottsförslaget, detta kan föra med sig ganska betänkliga
konsekvenser. Utskottet tyckes gå ut ifrån, att denne befattningshavare i fortsättningen
skulle få ungefär samma arbetsuppgifter som hittills, och utskottet
stöder sig i det hänseendet pa ett uttalande av riksräkenskapsverket.
Min uppfattning är emellertid, att tjänsten kommer att bli till sin karaktär
helt och hållet förvandlad. Den revision, som nu förrättas i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
omspänner ingalunda det område, som hädanefter skall
dragas in under den centrala granskningen. För närvarande revideras vägstyrelsernas
räkenskaper lokalt, och ansvarsfrihet beviljas vid vägstämmor.
Räkenskaperna granskas sedermera av vägingenjörerna, och vid revisionen i
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen företagas allenast stickprov. Efter genomförandet
av vägreformen komma alla räkenskaper att revideras centralt i
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen med undantag av styrelsens egen förvaltning,
som revideras direkt av riksräkenskapsverket. Revisionen kommer alltså
att omspänna ett oerhört mycket större område efter än före vägreformens
genomförande. Sannolikt kommer revisionen att omfatta ett anslagsbelopp

Torsdagen den 17 juni 1943 e. m.

Nr 24.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen: Avlöningar. (Forts.)
av omkring 150 miljoner kronor. Icke i något annat verk, där revision av denna.
omfattning förekommer, har man som chef för revisionen anställd en
lägre placerad tjänsteman än en tjänsteman i 26 lönegraden. Genom att sätta
ned ifrågavarande tjänst i 24 lönegraden, frånsäger man sig möjlighet att
till befattningen förvärva en fullt kvalificerad, kraft. T)et år ju ganska förvånande,
att riksdagen företager en lönesänkning just på denna punkt.^ Det
skulle icke förvånat mig, örn utskottet hade föreslagit lönesänkning på någon
annan punkt, där det stått någonting att vinna i besparingshänseende. Här
gäller det ju bara en enda tjänst, och utgiftsskillnaden för det allmänna kommer
att bli ringa. Däremot riskerar man ofantligt mycket, därest revisionen
icke kail göras så effektiv som önskvärt vore. Det borde ju eljest ligga i riksdagens
intresse att framför allt se till. att revisionen blir så effektiv som
den överhuvud taget kan göras. All sparsamhet i fråga örn lönesättning är
nödvändig, men jag vågar påstå, att den sparsamhet, som kommit till uttryck
på denna punkt, är i hög grad missriktad. Det finns ju icke någon som
helst möjlighet att påverka riksdagens beslut, som jag förmodar kommer att
gå ut på bifall till utskottets förslag — första kammaren har redan bifallit
detta förslag — men jag har velat förklara, att ansvaret för vad som kan
komma att inträffa i fortsättningen, ifall riksdagen bifaller utskottets förslag,
kommer att åvila riksdagen. Skulle det visa sig, att revisionen inom vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen icke blir så effektiv som den borde vara, därför
att man icke till chef för revisionsavdelningen har kunnat förvärva en
fullt kvalificerad person, så vill jag avsäga mig allt ansvar för den kommande
utvecklingen.

Förutom att utskottet föreslagit en ändring beträffande lönesättningen för
ifrågavarande revisorstjänst, har utskottet gjort ett uttalande som innebär,
att utskottet inbjuder riksdagen att binda Kungl. Maj :ts handlings friheten är
det gäller placering äv tjänstemän på olika poster. Såvitt jag kan förstå är
detta en ganska säregen åtgärd. Den innebär, jag vågar säga det, ett visst intrång
i Kungl. Maj:ts prerogativ att utnämna tjänstemän, och det skulle vara
särskilt tacknämligt, örn någon ifrån utskottsmajoritetens sida ville, tala örn
för mig, vad orsaken är till att man just på denna punkt gjort ett så bestämt
uttalande. Jag har under debatten i första kammaren icke lyckats få något
besked'', utan utskottets talesmän ha rört sig med allmänna fraser örn önskvärdheten
av att icke ha för många tjänstemän på övergångsstat. Såvitt jag
förstår, måste det dock ha legat andra motiv bakom. För mitt handlande i
fortsättningen skulle det vara synnerligen värdefullt, om utskottsmajoriteten
ville träda fram och tala örn, vad det är som föranlett utskottet att föreslå
riksdagen att binda Kungl. Majlis handlingsfrihet i avseende på tillsättandet
av tjänster.

Herr Severin i Stockholm: Herr talman! Jag har tillsammans med två
utskottskamrater avgivit en reservation på denna punkt. Reservationen gäller
näst sista stycket i utskottets motivering på sid. 20. Där heter det, att då det
för närvarande icke kan angivas i vilken omfattning ordinarie tjänstemän
behöva överföras på övergångsstat, bör i enlighet med vad i propositionen
föreslagits åt Kungl. Majit överlämnas att besluta härutinnan, och sedan
kommer den mening, som jag och två andra reservanter föreslå skall utgå
ur utskottets motivering. Den lyder: »Med hänsyn till att de arbetsuppgifter,
som efter omorganisationen komma att åligga nuvarande förste revisorn,
kamreraren oell sekreteraren, icke torde bliva av artskihl natur i, förhållande
till tidigare åligganden, förordar emellertid utskottet, i anslutning till vad

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1943 e. m.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen: Avlöningar. (Forts.)
riksräkenskapsverket uttalat i ämnet, att dessa befattningshavare icke komma
att överföras å övergångsstat.» Resten av stycket utgöres av en mening, som
lyder: »För nästa^ års riksdag bör framläggas slutgiltig personalförteckning
beträffande övergångsstaten.» Mot den meningen ha vi ingen invändning att
göra.

Såsom redan statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet i sitt
anförande nyss påpekat är detta ganska egendomligt yttrat av utskottet.
Det medgives, att det är svårt att ange i vilken omfattning ordinarie tjänstemän^
behöva överföras till övergångsstat, varför utskottet finner lämpligast
att åt Kungl. Majit överlämna att besluta härutinnan, med skyldighet för
Kungl. Maj :t att till nästa års riksdag framlägga en slutgiltig personalförteckning
beträffande övergångsstaten. Men i fråga om vissa befattningar,
i fråga örn förste revisorn, kamreraren och sekreteraren har utskottet en bestämd
mening, nämligen att de icke få sättas på övergångsstat. Det kanske
icke kan ifrågasättas örn riksdagen har formell rätt att fatta ett sådant beslut,
ehuru jag skulle våga det påståendet att i realiteten är det att tränga
in på ett område, som grundlagsenligt är förbehållet Kungl. Majit. Det är
nämligen här fråga örn ett tillsättande av befattningar. På grund av den
form förslaget har fått, då det gäller att besluta örn befattningars överflyttande
på övergångsstat, kan naturligtvis riksdagen fatta beslut, men här
gäller det faktiskt: vilken person skall sitta på vilken post? Det är det riksdagen
med detta beslutar om.

Statsrådet undrade vad anledningen egentligen kunde vara till att utskottet
framlade ett sådant förslag och efterlyste skälen härtill från utskottsmajoritetens
sida. Jag vet naturligtvis inte med bestämdhet majoritetens skäl —
det är ju inte någon givet att rannsaka hjärtan och njurar, inte ens hos sina
utskottskamrater — men jag skall emellertid försöka bidra till belysning av
detta spörsmål med en teori rörande anledningen till att utskottet har framställt
förslaget.

Till vissa av utskottets ledamöter -—• jag vet inte till hur många —- är
sänd en skrivelse, som lyder: »Till herr riksdagsmannen» så och så. »I anslutning
till vårt samtal för några dagar sedan angående viss organisationsfråga
inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen tar jag mig härmed friheten
översända en promemoria med några synpunkter i saken.» I denna P. M.
heter det sedan: »Under rubriken ''Örn överförandet av personal till övergångsstat’
hava 1942 års vägsakkunniga å sidan 281 i sitt betänkande anfört,
bland annat, följande: I samband med omorganisationen uppkommer
fråga huru skall förfaras beträffande de ordinarie tjänstemän vid den nuvarande
vägorganisationen, vilka befattningar sakna direkt motsvarighet i den
nya organisationen. . . Vidare komma de å de föreslagna kansli- och kameralbyråernas
stater upptagna tre tjänsterna såsom förste revisor, kamrerare och
sekreterare, alla i lönegrad A 24, att få annan karaktär än motsvarande tjänster
vid den nuvarande kameralbyrån.»

Promemorian fortsätter: »Det är känt, att nuvarande kamreraren är designera^
till chef för den nya kameralbyrån. Det är vidare att märka, att ej
mindre än tre nya sekreteraretjänster föreslagits skola inrättas i väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen. Den nuvarande sekreteraren tillsattes så sent som
i höstas. Under sådana förhållanden skulle en överföring till övergångsstat
i realiteten endast komma att avse den nuvarande förste revisorn.» Efter
ytterligare utveckling av resonemanget slutar promemorian så här: »Med den
utformning, som förslaget nu erhållit, synes den nuvarande förste revisorn
skjutas åt sidan. Som saken ligger till, torde det nämligen vara utsiktslöst
för denne att efter ansökningsförfarande erhålla den föreslagna revisionskom -

Torsdagen den 17 juni 1943 e. m. Nr 24. 7!>

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen: Avlöningar. (Forts.)
missarietjänsten. Med anledning härav vill det synas som om utskottet för
sin del, efter att hava tagit del av de närmare omständigheterna, skulle kunna
förorda en lösning, som i sak innebär, att nuvarande förste revisorn skall
förestå revisionskontoret antingen i denna egenskap (24 lönegraden) eller efter
tjänstens uppflyttande till 26 lönegraden. I sådant fall skulle med hänsyn
jämväl till vad här förut anförts någon övergångsstat överhuvud taget icke
erfordras.»

Brevet som är sänt till utskottets ledamöter, eller i varje fall vissa av utskottets
ledamöter, är undertecknat »V. Arvidsson, byråchef».

Jag vet inte vilket inflytande detta brev haft på utskottets beslut. Däremot
vet jag ju från utskottets förhandlingar^ att dessa personfrågor ha
nämnts i debatten och att förste revisorns bibehållande i den befattning han
nu innehar av utskottets ledamöter har angivits som skäl för den ståndpunkt
de intagit. Nå, det må naturligtvis vara utskottsledamöterna obetaget att
ta hänsyn till personfrågor, även örn det icke är riksdagens sak att besluta
örn vilka tjänstemän som skola sitta i den eller den befattningen. Att emellertid
utskottets beslut skall influeras av skrivelser ifrån i saken intresserade
statstjänstemän måste jag under alla förhållanden anse oriktigt. Jag har emellertid
utan egentlig förhoppning att hänsyn skall tagas till detta velat rädda
till andra kammarens protokoll denna sällsynta arbetsmetod för riksdagen.
Jag tycker faktiskt att den är värd att gå till eftervärlden, så att de som i
framtiden studera motiven till riksdagens beslut i ena eller andra hänseendet
också kunna få dem så fullständigt som möjligt angivna i protokollet.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till den vid den föredragna punkten
fogade reservationen b), av mig själv samt herrar Åkerström och Malmborg.

I detta anförande instämde herrar Jonsson i Eskilstuna och Åkerström.

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Andersson: Jag
konstaterar att vi genom herr Severins anförande lia fått ett belysande av vad
som föregått detta märkliga beslut. Men jag måste säga att det varit mera
hedersamt för utskottet, örn dessa upplysningar hade lämnats från någon av
dem som tillhöra majoriteten.

Herr Pettersson i Hällbacken: Herr talman! Det är egentligen inte alls
fråga örn något så märkligt beslut, som här göres gällande. Tydligen vill man
överraska riksdagen med att säga att denna fråga är av den art, att riksdagen
utan vidare bör gå på Kungl. Maj :ts förslag. Jag anser mig inte nu böra ga
in på saken utöver vad utskottsmajoriteten efter mycket noggrant övervägande
och ingående debatt har kommit till.

Med undantag av tre reservanter har utskottet ansett att denna fråga icke
bör läggas upp så som skett i den kungl, propositionen. Riksräkenskapsverket,
som säkerligen är det ämbetsverk som sitter inne med de största förutsättningarna
att kunna bedöma denna fråga, har gått på en linje, som utskottet funnit
bärig och vartill utskottet givit sin anslutning. Kritiken utgår tydligen ifrån
att förste revisorn, som man talat örn förut, skulle ha hand örn granskningen
av räkenskaper och dylikt i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, men så är visst
inte förhållandet, utan hans uppgift har varit att granska vägdistrikten och
följa med där. Utskottet har ansett att man inte på förhand beträffande en
organisation, som alltjämt är under vardande, skall skriva på det sättet som
den kungl, propositionen förutsätter, utan har hållit löre att man bör komma
med förslag sedan organisationen har utformats. Då far man se hur det ligger
till, och då får man tillfälle att ta ställning till alla hithörande förhållanden.

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1943 e. m.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen: Avlöningar. (Forts.)

För ögonblicket, herr talman, nöjer jag mig med vad jag här sagt, rörande
det resultat, som utskottet kommit till i denna del och ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr Severin i Stockholm: Jag skulle ytterligare vilja fästa kammarens
uppmärksamhet på att frågan — då ju utskottet refererar till riksräkenskapsverket
— örn vem som skall placeras i den ena befattningen eller i den andra
inte är någon fråga som angår riksräkenskapsverket utan uteslutande Kungl.
Majit. Skulle någon orättvisa begås mot någon tjänsteman, och tjänstemannen
vill reagera häremot är det i svensk lagstiftning angivet hur han härvid skall
förfara. Ett riksdagens särskilda utskott, riksdagen alltså, är icke någon besvärsinstans! Herr

Jonsson i Eskilstuna: När jag instämt med herr Severin har det berott
därpå att jag rent spontant reagerade emot det sätt, på vilket utskottet
förfarit i det här fallet, då man liksom på en bakväg försökt skjuta Kungl.
Maj:ts rätt åt sidan, Kungl. Maj:ts rätt att tillsätta de tjänstemän som Kungl.
Maj :t anser sig vara bäst betjänt av.

Herr Pettersson i Hällbacken: Det senaste yttrandet måste bero på en
missuppfattning, ty utskottet har inte undanskjutit Kungl. Maj :ts rätt att tillsätta
tjänstemän. Vad utskottet, med den erfarenhet som dess ledamöter äga,
har ansett vara det centrala är att man inte gått till grunden med vad riksräkenskapsverket
anfört, och därför har utskottet, hur än dessa frågor handläggas,
skrivit sin motivering som det gjort. Jag vill säga herrarna och damerna,
att när utskottet har gått till behandling av denna fråga har man inte
på något sätt velat komma Kungl. Maj :ts rätt för nära, utan man har helt
enkelt velat sätta kyrkan mitt i byn. Man har samtidigt försökt framhålla,
att vad som isäges inte på något sätt skulle ifrån utskottets sida få uppfattas
som en pekpinne eller som örn man skulle vilja rikta sig mot någon viss person.
Det tror jag inte heller att Kungl. Maj :t har avsett, men i själva verket kan
nog propositionen läsas på det sättet.

Jag vidhåller mitt yrkande.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr andre vice talmannen
gav propositioner dels på bifall till utskottets i denna punkt gjorda hemställan
dels ock på bifall till utskottets berörda hemställan med den ändring i avseende
å motiveringen, som föreslagits i den av herr Severin m. fl. vid punkten
avgivna reservationen; och fann herr andre vice talmannen den senare propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr Pettersson i Hällbacken begärde
emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller andra särskilda utskottets hemställan
i punkten 1 av utskottets förevarande utlåtande nr 3 med den ändring i avseende
å motiveringen, som föreslagits i den av herr Severin m. fl. vid punkten
avgivna reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets hemställan oförändrad.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom upp -

Torsdagen den 17 juni 1943 e. m.

Nr 24.

Väg- och vattenhy g gnadsstyr elsen: Avlöningar. (Forts.)
resning; och hefanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen, vadan
kammaren bifallit utskottets hemställan i denna punkt med den ändring i
avseende å motiveringen, som föreslagits i den av herr Severin m. fl. vid
punkten avgivna reservationen.

Punkten 2.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 3, angående vägf örvaltningarna: Avlöningar.

I propositionen nr 224 hade Kungl. Majit föreslagit riksdagen att dels godkänna
av departementschefen angiven personalförteckning för vägförvaltningarna,
att tillämpas tills vidare från och med den 1 januari 1944, dels bemyndiga
Kungl. Majit att i huvudsaklig överensstämmelse med vad i propositionen
förordats meddela beslut örn tillsättande av vissa i personalförteckningen
upptagna befattningar redan före utgången av år 1943, dels -bemyndiga
Kungl. Majit att i den omfattning, som i samband med vägväsendets förstatligande
prövades erforderlig, till övergångsstat överföra befattningshavare vid
vägorganisationen i länen, dels bemyndiga Kungl. Majit att beträffande löneklassplacering
av befattningshavare, sam överginge från anställning hos vägdistrikt
till statsanställning, ävensom i övrigt meddela de särskilda övergångsbestämmelser,
som kunde finnas erforderliga i anledning av den nya statliga
vägorganisationens införande, dels godkänna av departementschefen angiven
avlöningsstat för vägförvaltningarna, att tillämpas under budgetåret 1943/44,
dels ock till Vägförvaltningarna: Avlöningar för budgetåret 1943/44 anvisa
ett förslagsanslag av 2,472,000 kronor, att avräknas mot automobilskattemedlen.

Enligt Kungl. Maj :ts förslag skulle 3 vägdirektörer placeras i lönegraden
C 7, 19 i lönegraden C 6 och 2 eller vägdirektörerna i Gotlands och Blekinge
län i lönegraden C 5.

I de två likalydande motionerna I: 261 av herr Andersson, Gunnar, och lii
375 av herr Janson i Frändesta hade hemställts, att riksdagen vid behandling
av Kungl. Maj :ts proposition nr 224 måtte för sin del besluta, att samtliga
vägdirektörer placerades i lönegraden C 6.

I de två likalydande motionerna I: 266 av herr Bodin m. fl. och lii 400 av
herr Gardell m. fl. hade, bland annat, hemställts, att sex vägmästardistrikt
måtte inrättas på Gotland och att vägdirektören i Gotlands län placerades i
lönegrad C 6 samt i konsekvens därmed samtliga övriga vägväsendets tjänstemän
på Gotland bereddes samma löneplacering, som i regel tillkomme motsvarande
befattningshavare på fastlandet.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen, med anledning av Kungl. Maj :ts förslag samt motionerna
1:261 och 11:375, måtte

a) godkänna i utskottets hemställan intagen personalförteckning för vägförvaltningarna,
att tillämpas tills vidare från och med den 1 januari 1944;

b) bemyndiga Kungl. Majit att i huvudsaklig överensstämmelse med vad i
utskottets motivering förordats meddela beslut om tillsättande av vissa i
nämnda personalförteckning upptagna befattningar redan före utgången av
år 1943;

c) bemyndiga Kungl. Maj :t att i den omfattning, som i samband med vägväsendets
förstatligande prövades erforderlig, till övergångsstat överföra befattningshavare
vid vägorganisationen i länen;

d) bemyndiga Kungl. Majit att beträffande löneklassplacering av befatt Andra

kammarens protokoll lOJfi. Nr (j

Anslay till
Vägförvaltningarna:

Avlöningar.

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1943 e. m.

Anslag till Väg förvaltningarna: Avlöningar. (Forts.)
ningshavare, som överginge från anställning hos vägdistrikt till statsanställning,
ävensom i övrigt meddela de särskilda övergångsbestämmelser, som kunde
befinnas erforderliga i anledning av den nya statliga vägorganisationens
införande;

e) godkänna i utskottets hemställan intagen avlöningsstat för vägförvaltningarna,
att tillämpas under budgetåret 1943/44;

f) å driftbudgeten under sjätte huvudtiteln till Vägförvaltningarna: Avlöningar
för budgetåret 1943/44 anvisa ett förslagsanslag av 2,469,000 kronor,
att avräknas mot automobilskattemedlen;

II. att motionerna I: 267, 281, 295 och 302 samt II: 395, 418 och 428 ävensom
motionerna 1:266 och 11:400, såvitt avsåge propositionen nr 224, icke
måtte av riksdagen bifallas;

III. att motionerna I: 294 och 11:407, i den män, de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet anfört och föreslagit, icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Enligt utskottets förslag skulle 22 vägdirektörer placeras i lönegraden
C 6 och 2, eller vägdirektörerna i Gotlands och Blekinge län, i lönegraden C 5.

Vid denna punkt hade reservation, avgivits av herr Åkerström, som ansett,
att utskottet bort tillstyrka bifall till Kungl. Majrts förslag, i vad avsåge
lönegradsplaceringen av vägdirektörstjänsterna.

Efter föredragning av punkten yttrade:

Herr Åkerström: Vid denna punkt har jag fogat en reservation, som går
ut på bifall till Kungl. Maj:ts förslag enligt denna proposition.

Älla som läsa igenom detta förslag veta, hurusom man beträffande vägdirektörerna
föreslagit, att två av dessa skulle placeras i lönegrad C 5, medan
19 stycken skulle placeras i C 6 och 3 stycken i C 7, dessa tre i de nordligaste
länen, nämligen Norrbottens, Västerbottens och Västernorrlands län. De sakkunniga
hade förordat denna differentiering. Statsrådet har gjort detsamma.
Jag handlar kanske därför icke riktigt juste, när jag säger, att andra ''särskilda
utskottet också gjorde detsamma i första omgången. Det. var i början
en kraftig majoritet därför. Men när vi skulle skrida till justering, då hade
man kommit på andra tankar, och då blev resultatet omvänt. Jag var sålunda
icke ensam örn min uppfattning. Ej heller var så förhållandet vid justeringen.
Jag hade även där några med mig, bl. a. dem i utskottet, som tidigare varit
ledamöter av sakkunnigkommittén, herr Severin m. fl.

Anledningen till att man gjorde denna, låt mig säga, kovändning, var, tror
jag, att man börjat resonera örn att ifrågavarande tjänstemän ju i alla fall
skulle få så pass goda löner, att det icke vore skäl att lyfta upp dem till lönegrad
C 7. Örn man nu är med örn, vilket jag också är, att man måhända
varit en smula rundhänt nied lönerna, när det gäller dessa vägdirektörer, så är
ju det en sak. Differentieringen å andra sidan motiveras av helt andra skäl.
Örn man nu vore konsekvent på det hållet, där man menar, att man varit litet
rundhänt, borde man, som t. ex. länsstyrelsen i Västerbottens län på sin tid
gjorde, förorda, att samtliga dessa vägdirektörer skulle få lön enligt lönegrad
C 5. Resultatet av detta resonemang örn att lönerna vore väl rundligt tilltagna
för samtliga ledde till en justering nedåt av de föreslagna lönerna för
vägdirektörerna i de tre nordligaste länen.

När vi, som representera dessa län, togo del av Kungl. Maj:ts förslag på
denna punkt, betraktade vi det såsom ett handtag åt oss. Det omvittnades i
utskottet, hurusom tyvärr allt fortfarande en hel del högre statstjänstemän betraktade
en kommendering eller förflyttning till övre Norrland som en depor -

Torsdagen den 17 juni 1943 e. m.

Nr 24.

Anslag till Väg förvaltning arna: Avlöningar. (Forts.)
tation. Meri vad som anföres i sakkunnigutredningen i kungl, propositionen
och som var på väg att också tagas med i motiveringen till detta utskottsutlåtande,
nämligen att »för en olika löneställning talar», som utskottet säger,
»å andra sidan särskilt den ökade ansvarsbörda, som åvilar vägdirektören i ett
större län, ävensom vikten av att till de mera svårskötta länen kunna örn möjligt
knyta de mest kvalificerade arbetskrafterna», det hålla vi, som äro från
dessa län, mycket styvt på. Yi riskera, om det blir som utskottet föreslagit
för dessa tre största nordligaste länen, Norrbottens, Västerbottens och Västernorrlands
län, att en duktig karl på någon av dessa vägdirektörsposter icke
kommer att stanna kvar så länge, eftersom han kan få möjlighet att flytta till
annat distrikt med precis samma lön praktiskt taget, som han har haft i det betydligt
mera svårskötta länet. Detta är det andra skälet till att vi anse att
Kungl. Maj :ts förslag här bör tagas.

Man har sagt till mig — jag har hört under hand, att det ligger så till —
att det finnes verkligen riksdagsmän, som lia den uppfattningen att för Clöneplanen
också gäller dyrortstillägg. Detta är en missuppfattning. Vederbörande
får precis samma grundlön, vare sig vederbörande placeras i Skåne, i ett
mellansvenskt distrikt eller i Norrbotten, närmare bestämt i Luleå. Enligt utskottet
får han en grundlön på 14,000 kronor. Men nu har man kommit underfund
med, att det finnes något som kallas kallortstillägg, och det lia vederbörande
i de tre nordligaste lämen utsikt att få. Det tillägget blir icke så mycket
för dem, som placeras i Härnösand och Umeå. Det blir endast omkring
150 kronor. För den som placeras i Luleå blir tillägget i bästa fall 240 kronor
extra. Det är naturligtvis alldeles för litet för att kunna särskilt stimulera.

Sålunda vill jag, herr talman, sluta med att återupprepa, att jag yrkar bifall
till reservationen, som är detsamma som bifall till Kungl. Maj:ts förslag.

Häruti instämde herrar Lindmark, Sandberg, Nilsson i Norrlångträsk, Mäler,
Gavelin, Grym, Blombäck, Hansson i Vännäsby och Severin i Stockholm.

Herr Gardell: Herr talman! Den organisation som nu föreslagits är redan
genomförd på Gotland, då båda vägstyrelserna sedan flera år tillbaka ha gemensamt
vägkontor och gemensam personal. På grund av sitt avskildia läge
och svårigheten att få entreprenörer för större arbeten vid väg- och brobyggen
ha vägstyrelserna gemensamt inköpt maskiner av olika slag för att i egen
regi utföra alla de arbeten, som förekomma vid de av vägstyrelserna igångsatta
arbetena.

För att kunna utföra sådana arbeten kräves både teoretiskt och praktiskt
utbildad personal. Jag vill erinra örn att utom vanliga väganläggningar ha
även byggts viadukter över järnvägar och bryggor vid färjestationer. År 1935
blev vägstyrelsen ålagd att med asfalt permanentbelägga vägen genom Klintebamns
samhälle. Tjänstemännen föreslogo att man skulle belägga vägen med
det nya vägämnet vibrobetong, vilket skulle bli lika billigt. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
ställde sig tveksam till förslaget men beviljade dock den för
övrigt blygsamma summan av 100.000 kronor till arbetets utförande. Vägstyrelsen
beslöt att anlägga vägen med vibrobetong, och det märkliga blev att hela
vägsträckan blev färdigbyggd för den jämförelsevis ringa summa som anslagits.
Vägen står ännu i samma skick som då den var nyanlagd, trots de stora
påfrestningar den är utsatt för såväl av militär som enskild trafik, särskilt
av soekerbetstrafiken.

Nyligen stod det i skånska tidningar, att en asfaltväg måst avstängas för
trafik sedan en stridsvagn passerat vägen en gång. Militären på Gotland har
lika tunga och svåra pjäser att transportera som militären annorstädes och

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1943 e. m.

Anslag till Väg förvaltningarna: Avlöningar. (Forts.)
kräver lika starka vägar. Hade vägstyrelserna gått in för asfaltbelagda vägar,
hade det varit mycket svårt att underhålla dessa, då svårigheterna äro
mycket stora för materieltransporterna från och till Gotland.

Av det anförda framgår, att man måste lia lika stora anspråk på vägpersonalen
på Gotland som på fastlandet både i teoretiskt och praktiskt hänseende.
Det är därför man är förvånad över att personalen på Gotland skall lia mindre
avlöning än på annat håll. I detta sammanhang bör kanske främst nämnas:
För att få anställning vid vägarna på Gotland och i Blekinge bör vederbörande
lia samma utbildning som övriga länsvägtjänstemän. Som jag förut nämnt
måste de på grund av det enskilda läget, särskilt vad Gotland beträffar, utföra
sådana arbeten som inom andra vägdistrikt kunna utföras av speciella
entreprenörer. Vägunderhållsmaterialet, som överallt består av lerblandat grus.
kräver också på grund av de många tjällossningarna särskild påpasslighet och
kunskap vid själva underhållsarbetet.

Om det sålunda kräves lika stor örn inte större teoretisk och praktisk kunskap
av vägdirektören i Gotlands län, så har han trots detta fått mindre personal
till sitt förfogande. Sålunda får han ingen vägingenjör, ingen kassör, ingen
övervägmästare och intet kanslibiträde, vilken personal skall stå till de övriga
vägdirektörernas förfogande. Mot förslaget örn sänkt avlöning för vägdirektörerna
i Blekinge och på Gotland har icke blott Gotlands länsstyrelse,
vägstyrelserna och vägstämmorna utan även statskontoret, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
samt Svenska vägstyrelsernas förbund uttalat sig. Gotlands
södra vägstämma har framhållit att personalminskningen måste förorsaka
vägdirektören mera arbete än övriga vägdirektörer lia och att den till C 5 sänkta
lönen är orättvis. Det är icke blott i detta fall som tjänstemännen på Gotland
erhålla mindre lön än motsvarande befattningshavare på fastlandet. Samma
är förhållandet vid länsstyrelserna m. fl. statliga ämbetsverk. Under deras
chefskap äro ett mindre antal statstjänstemän anställda och deras arbetsbörda
större än annorstädes fastän lönen är mindre. Då fordringarna på deras
kompetens beträffande studier för erhållande av anställning på Gotland äro
lika stora som för anställning på fastlandet, uppstå svårigheter att få kompetenta
sökande till statstjänstemannabefattningar, vartill kommer att dessa
tjänstemän, på grund av de lägre löneförmånerna, så snart tillfälle därtill bjudes,
söka sig över till fastlandet. Att detta är till men för länet är uppenbart.
Det är ett allmänt och ett kraftigt önskemål från länets sida, att sådana förutsättningar
skapas att tjänstemännen tvärstanna för att helt kunna sätta sig
in i länets speciella förhållanden, så att deras arbete kommer till sin fulla rätt.
Beträffande vägväsendet, så äro de klimatiska och geologiska förhållandena
så olika på ön jämfört med fastlandet, att det kräver speciell erfarenhet och
praktik hos vägdirektören därstädes, vilket gör att hans lön icke bör sättas lägre
än för vägdirektörerna i de övriga länen.

Stämman beslöt enhälligt göra det uttalandet, att icke blott vägdirektören
utan samtliga tjänstemän, som upptagits i länsstyrelsens yttrande över vägväsendets
förstatligande, skola ha samma avlöning som motsvarande tjänstemän i
de övriga länen.

Jag skulle vilja fråga statsrådet: när eller varifrån har Kungl. Majit kommit
på den idén att tjänstemännen på Gotland skola ha lägre lön? Tidigare
har Kungl. Majit haft annan åsikt.

I en år 1908 avlämnad proposition nr 155 med förslag till förordning angående
skogsvårdsstyrelser anförde departementschefen, att de åligganden, vilka
jämlikt den gotländska skogsvårdslagen ankomme på skogsvårdsstyrelsen i
Gotlands län, delvis vore av mera krävande natur än vad som ankomme på övriga
skogsvårdsstyrelser enligt 1903 års allmänna skogslag. Härav förklara -

Torsdagen den 17 juni 1943 e. ra.

Nr 24.

Anslag till Väg förvaltningarna: Avlöningar. (Forts.)
rades, enligt uttalande i departementschefens förslag § 2, att skogsvårdsstyrelsens
där omförmälda biträde — länsjägmästare!! — mäste äga viss kompetens
som enligt gällande förordning för de äldre skogsvårdsstyrelserna helst borde
fordras. Då länsjägmästarebefattningen år 1908 anslogs ledig, sattes därför lönen
något högre än för länsjägmästare inom flera andra län. Detta exempel
bör gälla även i dag vid bestämmande av lön för vägdirektören.

Då ansvaret och arbetet för vägdirektören på Gotland är lika stort som för
övriga vägdirektörer, och da utskottet sänkt lönen för vägdirektörerna i Norrland
i nivå med lönen med övriga vägdirektörer, kräver rättvisan, att vägdirektören
på Gotland i lönehänseende likställes med de övriga vägdirektöTerna.

Herr talman! Jag hemställer om bifall i så måtto till motionerna I: 261 och
11:375 samt 1:266 och 11:400, att vägdirektörerna i Gotlands och Blekinge
län placeras i lönegrad C 6.

I detta anförande instämde herrar Törnkvist, Hällgren, Söderdahl, Svedman
och Hansson i Skediga.

Herr Pettersson i Hällbacken: Vid den differentiering, som här föreslagits
av Kungl. Hajd, har man egentligen avsett att lägga lönerna på sådant sätt,
att de län, som ha det mycket svårt, skulle få något, högre lön till sina befattningshavare
än de båda län, där förhallandena äro sådana, att vägdirektörerna
icke kunna få samma arbetsbörda som i andra län. Dessa två mindre län aro
Blekinge län och Gotlands län. Utskottet har icke kunnat komma ifrån annat
än att denna differentiering mellan länen efter de principer, som utskottet bär
har lagt upp, knappast är försvarlig, annat än när det gäller dessa båda mindre
län. För vägdirektörerna i dessa län har man ansett lönen böra sättas i C 5.
Att, som reservanterna här gjort gällande, vägdirektörerna i de tre norrlä-ndska
länen böra komma i betydligt högre löneläge än vägdirektörerna i andra län kan
utskottsmajoriteten icke förstå. .

Här har man sagt, att dessa tre norrländska län bli missgynnade, dag vill
rikta en fråga till representanterna för Norrbottens, Västerbottens och Västernorrlands
län, huruvida icke förhållandena där uppe i dessa län, när det galler
bostad och dylikt, äro fullt lika goda som i de angränsande länen söderut. Men
jag vill framhålla för riksdagsledamöterna, att det ju egentligen icke är vägmilen,
som skall vara avgörande, när man bestämmer dessa löner. Avgörande
är det anspråk, som ställes på de personer, som skola inneha dessa befattningar.
Örn vi på dessa poster skola sätta kvalificerade personer, som skola ha. betalt
efter som förhållandena äro i de olika länen, kan det, har det sagts, ifrågasättas,
örn icke vägdirektörerna i län med stora städer och med en kolossalt
kraftig trafik, där mycket komplicerade förhållanden rada beträffande trafikförhållandena,
skulle lia högre betalt än vägdirektörer i län med en synnerligen
liten trafik. Utskottet har ansett, att skall man gå in forén viss differentiering,
bör man inte gå utanför de båda mindre länen. Endast beträffande dem kan
det anses försvarligt att göra en viss differentiering.

Det har sagts, att vägdirektörerna i de nordliga länen böra vara högre betalda
än de andra vägdirektörerna. Därtill kan utskottet icke finna skäl. Jag
vill erinra om en annan sak. Vem är det som skall bli vägdirektör egentligen?
Ja, det ligger i Kungl. Maj:ts hand. Men man får väl utgå ifrån att en duktig
vägingenjör i de flesta fall flyttas upp till vägdirektörsposten.

Jag vill ställa en annan fråga till de norrländska riksdagsmännen, särskilt
till herr Lindmark, som nyss begärt ordet: Har egentligen vägingenjören i
Västerbottens län mera betalt än vägingenjörerna i de sydligare lillien? Nej, de
ha alla samma betalning. För närvarande utgår samma lön för vägingenjörerna

Nr 24.

Torsdagen ilen 17 juni 1943 e. m.

Anslag till Väg för vältning arna: Avlöningar. (Forts.)
i de norrländska länen som för deni i de mellansvenska och södra. Men hur
kommer lönen att ställa sig: för vägdirektörerna, jämfört med vägingenjörerna?
Dessa ha 12,500 kronor. Gå vi till det löneförslag, som föreligger enligt utskottet,
finna vi att utskottet vill sätta 21 vägdirektörer i lönegrad C 6, varigenom
de få 14,500 kronor i lön. Lägga vi på dyrtidstillägg och kristillägg kommer
vägdirektören i vartdera länet upp till omkring 17,000 kronor. Jag vill då
ställa den frågan till riksdagens ledamöter: Är det icke en försvarlig avlöning,
och kan man tala örn att de lia dåligt betalt? I mina siffror har jag icke räknat
med kallortstillägg, som herr Åkerström talade om, utan endast med rörligt
tillägg och kristillägg.

I utskottet voro vi inne på den linjen, huruvida icke dessa löner överhuvud
taget vore väl höga, men att nu påstå som reservanterna göra gällande att även
dessa höga löner, med den påbyggnad de fått, äro för låga, det har jag svårt
att förstå. Det finnes icke några sakliga skäl för en sådan uppfattning. Skulle
det nu så vara, att man säger, att de många milen göra att man kanske har
mer att syssla med i de nordliga länen kommer det givetvis att tillsättas extra arbetskraft.
. Är det större län, får man biträdande vägingenjörer och assistenter.
Jag kan icke, herr talman, finna några skäl, som tala för högre lön åt vägdirektörerna
i dessa nordliga län.

Jag ber därför att på denna punkt få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Lindmark: Herr talman! Herr Pettersson i Hällbacken uttalade, att
utskottet icke kunnat genom att bruka sitt förstånd komma till en bättre uppfattning.
än att lönegraden C 6 borde gälla för vägdirektörerna med undantag
av vägdirektörerna på Gotland och i Blekinge. Det är kanske fallet med utskottet,
men de flesta sakkunniga, och framför allt Kungl. Maj :t ha dock vid övervägandet
av denna sak funnit starka skäl tala för en differentiering. Kungl.
Majit är väl ändock icke till bara för att skriva. Vederbörande måste väl också
tänka och ha skäl för sina framförda synpunkter.

Vilka äro då de synpunkter, som närmast kunna anföras för en något högre
avlöning beträffande de tre nordligaste länen? Jo, det är många olika skäl.
Man kan åberopa klimatiska och geografiska skäl. Skäl av sistnämnda art
kunna åberopas icke minst därför att länen äro så utomordentligt stora. Norrbottens
län t. ex. svarar, såvitt angår ytvidden, mot sex sydsvenska län. I Västerbotten
lia vi det största antalet vägmil, som finnes i något län i Sverige.
Det är klart, att det är en mycket besvärlig historia att sköta örn ett sådant
län beträffande vägspörsmalen, icke minst beträffande vägunderhållet. Örn
också vägdirektörerna i de nordligaste länen få till sitt förfogande ett mot behovet
svarande antal befattningshavare, åvilar deni likväl ett betydligt större
ansvar än vad fallet är i övriga län. För att kunna ombesörja en nöjaktig väghållning
måste de också ådagalägga större vakenhet och påpasslighet än vad
som kräves på andra håll.

o Vidare bil fritidsmöjligheterna mycket, mycket mindre för en vägdirektör i
något av dessa län, framför allt i Norrbottens och Västerbottens län, än för en
vägdirektör i ett sydsvenskt län. Jag vet ju, hur förhållandena äro för närvarande,
när det gäller vägingenjörerna. Det är ingen åtta timmars arbetsdag,
eom kan tillämpas av t. ex. vägingenjören i Västerbotten. För honom är arbetstiden
stundom fjorton och sexton timmar per dygn. Denne vägingenjör är mycket
samvetsgrann i sitt arbete, men arbetets omfattning har gjort det omöjligt
för honom att fullgöra uppgiften att resa omkring och besöka de olika vägstyrelserna.
Att företaga sådana resor har däremot varit möjligt för vägingenjörerna
i Smålandslänen och även i andra län.

Jag har fått kännedom örn detta, särskilt under statsrevisorernas resor. Vi

Torsdagen den 17 juni 1943 e. m.

Nr 24.

Anslag till Väg förvaltningarna: Avlöningar. (Forts.)
hade tänkt göra en anmärkning med anledning av den stora skillnaden i fråga
örn resekostnaderna för vägingenjörerna i Norrland och för vägingenjörerna i
södra Sverige. Inställningen blev emellertid en annan, när det upplystes, att
vägingenjörernas arbete i Norrland var så omfattande, att det var omöjligt för
dem att göra denna nödiga inspektion, dessa nödvändiga besök hos vägstyrelserna.
Då avstodo statsrevisorerna från att göra någon anmärkning. ^

Här bär herr Pettersson i Hällbacken talat örn dyrortstilläggen. Sådana utgå
emellertid icke till vägdirektörerna. Det är endast s. k. kristillägg och rörligt
tillägg, som de komma i åtnjutande av, däremot icke dyrortstillägg. Här är det
icke fråga örn beloppets storlek i och för sig utan örn en rättvisesynpunkt. Här
gäller det relationen mellan de arbetsuppgifter vederbörande ha att utföra och
att bestämma en mot arbetsuppgifterna svarande avlöning.

Det är icke tu tal örn att Kungl. Maj :ts förslag på denna punkt är väl befogat.
Därför, herr talman, yrkar jag bifall till reservationen, vilket är detsamma
som bifall till Kungl. Maj:ts förslag på ifrågavarande punkt.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr andre vice talmannen
gav först beträffande placeringen i lönegrad av samtliga vägdirektörer utom
vägdirektörerna i Gotlands och Blekinge län propositioner dels pa bifall till
utskottets hemställan, dels ock på bifall till Kungl. Maj:ts förslag; och förklarade
herr andre vice talmannen sig anse den senare propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Pettersson i Hällbacken begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller Kungl. Maj :ts förslag, i vad angår
placeringen i lönegrad av samtliga vägdirektörer utom vägdirektörerna i Gotlands
och Blekinge län, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinber Nej, har kammaren bifallit andra särskilda utskottets hemställan i
punkten 3 av utskottets utlåtande nr 3 i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid, att flertalet röstat för nej-propositionen, vadan
kammaren bifallit utskottets hemställan i förevarande del.

Härefter framställde herr andre vice talmannen i fråga om placeringen i
lönegrad av vägdirektörerna i Gotlands och Blekinge län propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan i denna del, dels ock på bifall till motionerna
1:261 och 11:375 samt 1:266 och 11:400 i motsvarande del; och fann herr
andre vice talmannen den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad.
Herr Gardell begärde emellertid votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller andra särskilda utskottets hemställan
i punkten 3 av utskottets förevarande utlåtande nr 3, i vad angår placeringen
i lönegrad av vägdirektörerna i Gotlands och Blekinge län, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit motionerna I: 261 och II: 375 samt I: 266
och IT: 400 i motsvarande del.

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1943 e. m.

Anslag till Väg förvaltning arna: Avlöningar. (Forts.)

På av herr andre vice talmannen därå given proposition blev utskottets hemställan
under punkten 3 i övrigt av kammaren bifallen.

Punkterna 4 och 5.

-Vad utskottet hemställt bifölls.

nämnden och Putten 6, angående riksvägnämnden och de lokala vägnämnderna m. m.
^nämnderna. Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade

Herr Andersson i Falkenberg: Herr talman! Med hänvisning till riksdagens
förut fattade beslut hemställer jag örn den ändring i fråga örn utskottets
yrkande, att orden »Riksvägnämnden och» måtte utgå och att det föreslagna
beloppet av 111,000 kronor ändras till 102,000 kronor.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, biföll kammaren det av
herr Andersson i Falkenberg framställda yrkandet.

Punkterna 7—20.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Bidrag till
byggande av
enskilda
vägar.

Punkten 21, angående bidrag till byggande av enskilda vägar.

I propositionen nr 224, punkt 21, hade Kungl. Majit föreslagit riksdagen att
till Bidrag till byggande av enskilda vägar för budgetåret 1943/44 anvisa ett
reservationsanslag av 600,000 kronor, att avräknas mot automobilskattemedlen.

I de två likalydande motionerna I: 283 av herr Ljungdahl m. fl. och II: 397
av herr Gustafsson i Lekåsa m. fl. samt i motionen I: 380 hade hemställts, att
förevarande anslag måtte anvisas med ett till 1,000,000 kronor förhöjt belopp.

Utskottet hemställde, att riksdagen, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna I: 283 och 380 samt II: 397, måtte å driftbudgeten
under sjätte huvudtiteln till Bidrag till byggande av enskilda vägar för
budgetåret 1943/44 anvisa ett reservationsanslag av 600,000 kronor, att avräknas
mot automobilskattemedlen.

Sedan punkten föredragits, anförde:

Herr Gustafsson i Lekåsa: Herr talman! Jag skall endast be att få yrka
bifall till min motion. Det är enligt min mening mycket behjärtansvärt, att det
anslag på 1,000,000 kronor, som begärts i motionen, blir beviljat. Jag hemställer
sålunda örn bifall till motionen II: 397.

Herr Pettersson i Hällbacken: Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
utlåtande.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr andre vice talmannen
gav propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på bifall
till de i ämnet väckta motionerna I: 283 och II: 397; och biföll kammaren
utskottets i punkten gjorda hemställan.

Torsdagen den 17 juni 1943 e. m.

Nr 24.

Punkterna 22—25.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Herr talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

§ 3.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:

nr 158, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till kulspruteskjutbana för Västerbottens regemente m. m.;

nr 159, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa krigsfrivilligas
förmåner vid sjukdom m. m.;

nr 160, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående medgivande att
låta Svenska sällskapet för räddning av skepp sbrutne övertaga verksamheten
vid lotsverkets livräddningsstationer på Gotland;

nr 161, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag å tillläggsstat
till riksstaten för budgetåret 1942/43 till utförande av vissa gas-,
vatten- och avloppsledningar å Norra Djurgården;

nr 162, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till uppförande
av bs^ggnad för textilforskning m. m.;

nr 163, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till uppförande av byggnader för järn- och metallforskning
m. m.;

nr 164, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare anslag
för budgetåret 1943/44 till nybyggnad för svenska träforskningsinstitutet;

nr 165, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till understöd åt privatflyget;

nr 166, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utbyggande av
skolhemmet Hammargården i Stockholms län m. m.; och

nr 167, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till kostnader för årlig taxering m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 4.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande, nr 54, i anledning av Kungl. Maj :ts Jtfrftaönnflar
proposition angående förbättring av vissa äldre tjänstepensioner m. m. jämte ^nstepenMoi
ämnet väckta motioner. ner m. m.

I en den 5 mars 1943 dagtecknad proposition nr 170, som hänvisats till
bankoutskottets Förberedande handläggning, hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen att

1) bemyndiga Kungl. Maj:t att i huvudsaklig överensstämmelse med vad i
propositionen förordats meddela bestämmelser angående omreglering av vissa
äldre tjänstepensioner;

2) medgiva, att dyrtidstillägg åt vissa tjänstepensionärer under budgetåret
1943/44 finge i huvudsaklig överensstämmelse med i propositionen förordade
grunder utgå enligt de närmare föreskrifter, som meddelades av Kungl. Majit;

3) å driftbudgeten under tolfte huvudtiteln för budgetåret 1943/44 såsom
förslagsanslag anvisa:

till Dyrtidstillägg m. m. å äldre pensioner vid det statliga pensionsväsendet

7,700,000 kronor;

till Reglering av äldre tjänste- och familjepensioner vid det statsunderstödda
pensionsväsendet 2,750,000 kronor;

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1943 e. m.

Förbättring av vissa äldre tjänstepensioner m. m. (Forts.)

till Dyrtidstillägg m. m. å pensioner vid det statsunderstödda pensionsväsendet
5,750,000 kronor.

I samband nied ifrågavarande proposition hade utskottet till behandling
förehaft fyra inom ordinarie motionstid i början av riksdagen väckta motioner.

I likalydande motionerna I: 84 av herr Holmström m. fl. och II: 122 av
herr Björklund m. fl. hade hemställts, »att riksdagen måtte besluta att tilldela
alla, som åtnjuta pension, vars sammanlagda belopp ej överstiger 3,000
kronor, däri inräknat kris- och dyrtidstillägg, räknat från och med budgetåret
1943/44, samma pensionsförmåner som tillkomma de f. d. befattningshavare,
vilka avgått med pension efter den 1 juli 1939».

Utskottet hemställde,

A) latt riksdagen måtte

1) med avslag å motionerna I: 84 och II: 122, likalydande, samt å motionen
II: 256 bemyndiga Kungl. Majit att i huvudsaklig överensstämmelse med
vad i föreliggande proposition förordats meddela bestämmelser angående omreglering
av vissa äldre tjänstepensioner;

2) medgiva, att dyrtidstillägg åt vissa tjänstepensionärer under budgetåret
1943/44 finge i huvudsaklig överensstämmelse nied i propositionen förordade
grunder utgå enligt de närmare föreskrifter, som meddelades av Kungl. Majit;

3) å driftbudgeten under tolfte huvudtiteln för budgetåret 1943/44 såsom
förslagsanslag anvisa:

till Dyrtidstillägg m. m. å äldre pensioner vid det statliga pensionsväsendet

7,700,000 kronor;

till Reglering av äldre tjänste- och familjepensioner vid det statsunderstödda
pensionsväsendet 2,750,000 kronor;

till Dyrtidstillägg m. m. å pensioner vid det statsunderstödda pensionsväsendet
5,750,000 kronor; samt ,

B) att förevarande motion II: 124 måtte anses besvarad genom vad utskottet
anfört och hemställt.

Utskottets hemställan föredrogs; och yttrade därvid:

Herr Hansson i Rubbestad: Herr talman! Utskottet har här gjort ett par
uttalanden, vilka enligt min mening lämpligen borde utgå ur utlåtandet. På
sidan 10, fjortonde raden nedifrån, säger utskottet, att det icke för närvarande
ansett sig kunna sträcka sig utöver vad Kungl. Majit förordat. Jag anser, att
orden »för närvarande» böra utgå.

Nästföljande stycke lyder: »Även örn utskottet alltså på grund av nu rådande
förhållanden nödgas avstå från tanken på en mera omfattande pensionsreglering
för de äldre pensionärsgrupperna, vill utskottet uttala den förhoppningen,
att pensionsfrågan upptages till förnyat övervägande, så snart förhållandena
det medgiva och att därvid örn möjligt önskemålet örn en förbättring av de
lägre pensionerna i större utsträckning vinner beaktande.»

Jag finner detta löfte vara litet för tidigt givet, särskilt med hänsyn till att
efter den justering, som vidtages, örn detta utlåtande vinner riksdagens gillande,
beträffande de allra lägsta pensionerna, så föreligger enligt min mening
ingen anledning att göra någon justering av de andra äldre pensionerna. Därför
finner jag det obefogat att ställa i utsikt denna förbättring. Jag hemställer
alltså, att detta stycke skall utgå.

Örn det skulle inträffa andra förhållanden, som möjliggöra en bättre pensionering
framdeles, är det tids nog att den saken prövas i det läge man då befinner
sig i.

Torsdagen den 17 juni 1943 e. in.

Nr 24.

Förbättring av vissa äldre tjänstepensioner m. m. (Forts.)

Alltså, jag hemställer att detta stycke må utgå och att orden »för närvarande»
utgå.

Herr Malmborg: Herr talman! Pensionärer med s. k. uppskjuten pension
synas icke komma i åtnjutande av den nu föreslagna pensionsförbättringen,
och bland dessa finns det många, som lia en mycket brydsam ekonomisk ställning
på grund av den låga pensionen. Jag skall tillåta mig att anföra några
exempel på detta område, som jag något närmare känner till.

En lärarinna i småskolan erhöll efter 31 års tjänstgöring en årlig pension
av 84 kr., en annan 60 kr. örn året efter 26 år.s tjänstgöring och en tredje 35
kr. i pension med 13 kronors förhöjning efter en tjänstetid av mera än 24 år.
Ett par av de anförda fallen, har varit föremål för riksdagens prövning. Man
fann ömmande omständigheter föreligga, men med hänsyn till de ekonomiska
konsekvenserna avslogs framställningen örn förbättring. En senare vidtagen
undersökning har dock visat, att dessa ej kunde behöva bli så omfattande. Äv
statens pensionsanstalt har inhämtats, att antalet lärare, som beviljats uppskjutna
pensioner under åren 1931—1937 var 86. Av dessa hade 63 mindre
än 20 tjänsteår, 17 mera än 19 men mindre än 26 tjänsteår samt endast 6 mer
än 25 tjänsteår. Under åren 1938—1940 erhöllo 76 lärare uppskjuten pension.
Av dessa hade 65 mindre än 20 tjänsteår, 10 hade 20—25 och endast 1 mer
än 25 tjänsteår.

Av dessa uppgifter synes framgå, att de ekonomiska konsekvenserna för staten
i avseende på lärarnas pensioner icke torde bli så omfattande, att inte en
med rättvisa och billighet förenlig pensionsförbättring skulle kunna beviljas
dessa pensionärer. Vid avskedstagandet ha mångå av dessa levat i den tron,
att de vid inträdet i pensionsåldern skulle få tillgodoräkna sig alla mt jänta
tjänsteår, och i denna sin uppfattning ha de också styrkts av skolmyndigheter.

Jag har, herr talman, velat anföra dessa omständigheter i anslutning till det
föreliggande utskottsutlåtandet. Som av utlåtandet framgår bär utskottet den
uppfattningen, att det i och för isig varit önskvärt örn den ifrågasatta pensionsförbättringen
kunnat erhålla en något större räckvidd än enligt Kungl. Maj :ts
förslag, men med anförd motivering har utskottet icke ansett sig kunna sträcka
sig utöver propositionen för närvarande. Utskottet har dock uttalat den förhoppningen,
att pensionsfrågan upptages till förnyat övervägande, så snart
förhållandena det medgiva, och att därvid örn möjligt önskemålet örn en förbättring
av de lägre pensionerna i större utsträckning vinner beaktande. Jag
tillåter mig, herr talman, att understryka detta uttalande, samtidigt som jag
uttalar den förhoppningen att även frågan örn förbättring av uppskjutna pensioner
därvid kommer under omprövning.

Häruti instämde herr Ekdahl och fröken Nygren.

Herr Björklund: Herr talman! Jag väckte vid riksdagens början jämte ett
par kammarledamöter en motion, gående ut på att de äldre statspensionärer,
vilkas pensioner inberäknat såväl kristillägg som dyrtidstillägg icke överstiga

3,000 kronor, skulle erhålla samma förmåner som de, vilka pensionerats efter
den 1 juli 1939. Jag väckte denna motion icke minst med tanke på vad bankoutskottet
och även Kungl. Majit vid åtskilliga tillfällen härvidlag yttrat på
denna punkt.

Denna fråga har varit föremål för riksdagens omprövning åtskilliga gånger.
Det har då såväl ifrån bankoutskottets som riksdagens sida ganska starkt
poängterats, att på den punkt, varom nu är fråga, borde en väsentlig förbättring
komma till stånd.

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1943 e. m.

Förbättring av vissa äldre tjänstepensioner m. ni. (Forts.)

Senare under riksdagen kom en kungl, proposition i denna fråga, och nu Ilar
utskottet behandlat min motion i samband med utlåtandet över propositionen.
Denna bär hållit sig inom en betydligt snävare gräns än motionen, och dock
har man i motionen bortsett från det principiellt riktiga i att även de som voro
pensionsberättigade före den 1 juli 1939 borde i rimlighetens namn erhålla
samma pensionsbelopp som de som blevo pensionerade därefter. De hade samma
pensionsavgifter och precis samma skyldigheter och borde också rimligtvis
få samma rättigheter.

_ Nu tycker man, att man i motionen kräver alltför mycket. Vi skola emellertid
komma ihåg, att det är fråga örn en liten grupp, som smälter samman mer
och mer, och örn någonsin ordspråket besannats, att medan gräset växer dör
kon, så gäller det här. De människor, varom det här är fråga, avlida ju i allt
större antal ju äldre de bli.

Utan att frånfalla den riktiga ståndpunkt man äger rätt att förfäkta med
hänsyn till vad dessa pensionärer ha rätt att fordra, ha vi motionärer tagit
hänsyn till de svåra ekonomiska förhållanden, vari landet för närvarande befinner
sig. Därför begränsade vi oss till att yrka, att man skulle förbättra pensionerna
för dem som äro sämst ställda, nämligen dem, vilkas pensioner inberäknat
kris- och dyrtidstillägg uppgå till 3,000 kronor. Jag tycker, att det
kravet var ganska moderat. När jag hade läst en liten bit av utskottets utlåtande,
trodde jag, att utskottet skulle komma fram till att tillstyrka motionen,
men fann sedan, att så icke var förhållandet.

Det är riktigt, att den lilla förhöjning av gränsen för pensionsbeloppets storlek
för dem som skulle erhålla, ifrågavarande förbättring från i propositionen
föreslaget belopp till det _i_motionen föreslagna skulle komma att kosta mer än
vad ett bifall till propositionen skulle kosta. Kostnaderna enligt propositionen
belöpa sig på 850,000 kronor, och därest motionen bifallits, skulle kostnaden
blivit ytterligare 150,000 kronor.

Jag förstår val, att i den situation, vari vi nu befinna oss, är det icke stor
idé att göra något yrkande örn bifall till motionen. Jag har emellertid velat
säga dessa ord med tanke på vad riksdagen så många gånger sagt, att det borde
vara möjligt för finansministern att inom en mycket kort tidrymd framlägga
förslag, som gåve rättvisa åt iden lilla grupp i samhället, varom det nu är
fråga. Jag har inget yrkande, men örn det icke blir rättelse härvidlag, återkommer
jag vid en kommande riksdag.

I detta anförande instämde herrar Eriksson i Stockholm, Sundberg, Bladh,
Gustafsson i Bogla, Ekdahl, Spångberg, Lindahl och Hedqvist.

Herr Senander: Herr talman! Utskottets förslag i denna fråga, vilket ansluter
sig till propositionen, är det slutliga resultatet av en behandling som
närmare måste betecknas som förhalning. De äldre statspensionärerna ha upprepade
gånger vädjat till finansministern örn ett initiativ till förbättring av
deras pensioner. Svaret har i regel blivit positivt och har därför väckt förhoppningar
örn att frågan skulle nå en snabb och tillfredsställande lösning.
Först nu har frågan bringats till ett avgörande. Men resultatet kan inte betecknas
som tillfredsställande. Det bär inte mönsterarbetsgivarens signatur.
Tvärtom kännetecknas det av småsnålhet och brist på en riktig uppskattning
av statstjänarnas insatser under deras tjänstetid.

Det bör dock erinras örn, att vi här ha att göra med pensionärer, som haft
väsentligt sämre avlönings- och andra förmåner än vad statstjänarna ha i dag.
Det hade därför enligt min mening varit berättigat ur alla synpunkter att de
åtminstone hade blivit delaktiga av samma pensionsförmåner som de stats -

Torsdagen den 17 juni 1943 e. ra.

Nr 24.

Förbättring av vissa äldre tjänstepensioner m. m. (Forts.)
tjänare som nu åtnjuta väsentligt förbättrade avlöningsförmåner.

Motiveringen till att löftena så dåligt infriats är det statsfinansiella läget
och behovet av att i nuvarande situation begränsa alla utgifter.^ Detta motiv
är ingen ny uppfinning. Det »statsfinansiella läget» har alltid fatt tjäna som
ursäkt för att staten inte gjort skäl för sin självtagna titel mönsterarbetsgivare.
Så skedde under finansminister Thorssons tid och sa sker under finans
minister ''Wigforss5. För att nu spara någon miljon at statskassan, sa uppträder
staten lika krasst och hänsynslöst som en privat arbetsgivare.

Jag är övertygad örn att statspensionärerna förstå nödvändigheten av att
hushålla med statsmedlen i nuvarande situation. Men jag är lika förvissad örn
att de med berättigad harm fråga sig varför de, som under hela sin tjänstetid
och delvis efter densamma fått betala avgifter till sm egen pension, skola bil
särskilt lidande på de dåliga tiderna. Hade frågan inte förhalats år efter ar,
så skulle situationen varit gynnsammare för en tillfredsställande lösning. Örn
frågan lösts innan statsfinanserna så oerhört försämrats och innan vi fmgo
den Söderlundska pris- och lönestoppsvälsignelsen, sa råder det inget tvrvel
örn att lösningen blivit gynnsammare än vad nu är fallet.

Jag tvekar inte att beteckna behandlingen av de äldre statspensionärernas
livsfråga som onödigt hårdhänt. De statsfinansiella skälen kunna inte försvara
regeringens hållning till frågan. En tillfredsställande lösning skulle inte dra
större kostnader än vad staten står ut med. Det är ju dessutom ett faktum,
att dessa kostnader minskas i snabbt takt för att slutligen helt försvinna. Men
ännu mera framstår svagheten i den statsfinansiella motiveringen i betraktande
av att statsmakterna äro tämligen rundhänta då det gäller andra mindre berättigade
ändamål än vad det här är fråga örn. I dag avslog riksdagen motioner
örn en begränsning av dyrtidstillägget på de högre tjänstemännens loner. Dar
kun.de
godo. På det militära området skulle man, utan att pa något sätt minska effektiviteten
i försvaret, kunna spara väldiga belopp. De mycket omdiskuterade
kryssarbyggena representera kostnader, som många gånger örn skulle tacka
kostnaderna för en anständig förbättring av de äldre statspensionärernas läge.
De statsfinansiella skälen kunna inte godtagas ur några synpunkter. Med
litet god vilja skulle denna fråga lia kunnat lösas på ett sakligt sätt utan
att några berättigade intressen hade trätts för när

Det verkliga skälet torde också vara, att man helt enkelt ansett att de aldre
statspensionärernas pensioner egentligen, inte äro så dåliga och att de därför
strängt taget böra låta sig nöja. Det finns ju så manga andra sorn ha det
sämre, vilket man förmodligen anser bör vara en tröst i bedrövelsen., särskilt
angelägen är man därvidlag att anställa jämförelse med folkpensionarer.. Det
har förekommit vid ett par tillfällen, när frågan örn de äldre statspensionärerna
diskuterats, att man sagt, att man framför allt mäste hjalpa folkpensionärerna
och att det därför inte vore så bråttom att bevilja förbättring av de
äldre statstjänarnas pensioner. Det är emellertid inte de äldre statspensionärerna
som ha för mycket i pension utan folkpensionärerna som lia pa tok för
litet. Det är inte statspensionärerna som skola sänkas till folkpensionarernas
nivå utan det är folkpensionärerna som skola höjas till statspensionärernas
nivå''. Oell det bör vara en skyldighet för staten att sörja for sina anställda,
så att de undgå de värsta bekymren på ålderns dagar. . ..

Detta är inte fallet beträffande flertalet av de äldre statspensionärerna. Det
är betecknande, att regeringen och med den utskottet stannat for att endast
hjälpa de pensionärer, som lia en grundpension upp till 1,800 kronor örn aret.
Värjo människa vet, att denna summa inte är tillräcklig att existera pa. __

Jag mäste, herr talman, beklaga, att herr Björklund inte framställde något

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1943 e. ra.

Förbättring av vissa äldre tjänstepensioner m. m. (Forts.)
yrkande orri bifall till sin motion, men jag känner mig oförhindrad att ändå
ställa ett sådant yrkande. Jag ber alltså att få yrka bifall till deli av herr
Björklund m. fl. avgivna motionen.

Herr Andersson i Falkenberg: Herr talman! Det har inom utskottet varit
mycket starka sympatier för ett bifall till herr Björklunds motion, men den
utredning om hur det skulle verka som verkställts, gav till resultat att nära

/3 av dem som skulle bli delaktiga av förhöjningen voro ensamförsörjande
kvinnliga före detta befattningshavare. När man vidare fann, att då t. ex.
pensionsunderlaget för en sjuksköterska enligt nu gällande bestämmelser utgör
1,560 kronor, ett bifall till motionen örn 3,000-kronors-gränsen skulle medfört,
att°vissa av sådana befattningshavare, som man kunde anse egentligen
borde stå lägre än sjuksköterskorna, skulle komma upp till högre pensionsbelopp
än dessa, kunde utskottet icke bifalla yrkandet i motionen. Som herr
Björklund framhöll, skulle ju ett bifall till motionen kosta mer än vad den
kungl, propositionen avsåg att ge. Emellertid vill jag säga, att utskottet medgiver
det rättvisa i detta krav, men man kan da ställa frågan varför man skall
stanna vid 3,000 kronor. Såsom jag ser saken, tror jag, att det skulle vara
mera berättigat, örn man stannade vid ett 500 kronor högre belopp. Då skulle
man hjälpa familjeförsörjare och med dem jämställda, som ha litet högre
inkomst, men som lia svarare att klara sin försörjning med den pension som
nu utgår. Vidare bör riksdagen också beakta, att bankoutskottet förra året
framlade ett förslag till penningpolitiskt uttalande, enligt vilket nian skulle
begränsa utgifterna sa mycket sorn möjligt. Detta uttalande godkändes av
riksdagen, och statsrådet har tagit hänsyn härtill. Han har i föreliggande
proposition, sa långt det varit möjligt, följt detta beslut av riksdagen. När
bankoutskottet salunda förra året gick in för en begränsning av utgifterna,
ansåg sig bankoutskottet nu icke gärna kunna gå utöver vad i föreliggande
proposition föreslås, da Kungl. Majit ändock föreslagit en förbättring på
detta omstridda område, vilken medför utgifter för staten. Med ovanstående
har jag angivit de verkliga grunderna för bankoutskottets inställning till
föreliggande fråga.

Vad sedan beträffar herr Hanssons i Rubbestad yrkande, att man skulle
stryka viss del av motiveringen, vill jag bestämt avråda från detta. Utskottet
kan icke under några förhållanden medverka till det. Utskottet Ilar förra
aret, när det behandlade en liknande framställning, gjort ett uttalande om
att regeringen borde komma fram nied förslag till hjälp åt de lägre pensionärerna,
och nu bär Kungl. Majit i någon mån men icke helt tillmötesgått detta
önskemal. Utskottet fullföljer alltså endast sin framställning från förra året.
bkulle utskottet nu gå med på herr Hanssons i Rubbestad yrkande skulle det
innebära, _ att utskottet frångick sin uppfattning från förra året Det kan
val anda icke herr Hansson i Rubbestad fordra, att utskottet skall göra, Jag
bär samma inställning som motionärerna, nämligen att så snart det finns
möjligheter att utsträcka ifrågavarande förbättring’ av pensionsförmånerna,
bör det också beslutas av riksdagen. Som saken nu ligger till hemställer jag
herr talman, om bifall till utskottets förslag.

Herr Hallsson i Rubbestad: Herr talman! Jag begärde ordet under herr
Björklunds anförande. Han sade, att det vore icke mer än rätt, att man
skapade rättvisa at dessa pensionärer. Jag har svårt att förstå vad det är för
rättvisa man egentligen kräver. Den rättvisa dessa ha rätt att fordra är att
la den pension, som pensionsreglementet tillförsäkrar dem, och den ha de fått.
Jag kan icke finna, att det föreligger någon som helst anledning att ge dessa,

Torsdagen den 17 juni 1943 e. m.

Nr 24.

Förbättring av vissa äldre tjänstepensioner m. rrv. (Forts.)
avgångna tjänstemän några förmåner framför andra medlemmar i samhället.
Vi skola komma ihåg. att dessa pensionärer, som det här gäller, lia i själva
verket minst 2,000 kronor i pension, och att mer än 60 % av svenska folkets
alla inkomsttagare lia under 2,000 kronors inkomst per år. Dessa pensionärer
befinna -sig alltså icke i något nödläge. Skulle man hjälpa några, skulle det
vara dem, som äro sämst ställda, nämligen folkpensionärerna.

Herr Senander sade, att regeringen har farit onödigt hårdhänt fram. Jag
tycker i stället, att regeringen varit mycket gentil, enligt min mening väl mycket
gentil, i och med det förslag som här föreligger. Det är därför jag reagerar
mot att utskottet i år liksom i fjol framhärdar i sin iver att försöka öka
dessa orättvisor, som det enligt min mening är att premiera en viss grupp
i samhället, under det att andra skola lida nöd. Bättre vore det då i stället
hjälpa till att höja folkpensionerna, så att dessa komma upp till lika högt
belopp, som dessa tjänstemän som avgått erhålla i pension. Då först kunna vi
börja racka på dessa pensioner uppåt, men innan detta skett, skola vi icke
komma och kräva, att denna grupp, som har det relativt bra ställt, skall få
det ännu bättre. Jag finner det därför angeläget, att riksdagen icke i år fattar
samma beslut som i fjol, då regeringen sattes i stor knipa, därför att den
var tvungen att fullfölja det beslut, som riksdagen skrivit örn. Att i dessa tider
med stor knapphet på penningar fordra, att regeringen skall försöka pressa
upp dessa pensioner ytterligare, finner jag icke riksdagen riktigt värdigt.
Därför menar jag, att örn vi få mera gott örn pengar, kan den saken prövas,
utan att man i förväg ger sådana löften, som utskottet föreslagit. Jag hemställer
därför, herr talman, om bifall till mitt förut framställda yrkande,
nämligen att de stycken i utskottets motivering som jag då nämnde måtte
utgå.

Herr Björklund: Herr talman! Herr Andersson i Falkenberg ställde frågan:
När man har tagit 3,000 kronor, varför kan man då icke lika gärna ta ett
högre belopp? Jag hade verkligen inte trott, att den frågan skulle behöva ställas,
efter vad jag här anfört, och i vart fall icke sedan man läst motionen, i
vilken klart och tydligt är utskrivet vad det är fråga om. I den föreliggande
motionen framhålles nämligen uttryckligen, att det är enbart hänsynen till det
statsfinansiella läget som gjort att man stannat vid detta belopp, 3,000 kronor
inklusive kristillägg och dyrtidstillägg. Kanske kan bankoutskottet ett kommande
år finna det nyttigare och tacksammare att syssla med en motion efter
de antydda linjerna, men jag tror för min del att det finns föga utsikt att det
skall lyckas med en sådan motion, i vart fall kommer jag icke att underskriva
någon sådan motion. För egen del uttalar jag ännu en gång den förväntningen,
att Kungl. Majit kommer att göra mer än som nu i år åtgjorts i frågan.

Jag tror knappast att jag skall bry mig örn att diskutera med herr Hansson
i Rubbestad frågan örn vad som monäs med rättvisa. Herr Hansson i Rubbestad
och jag ha alltför skilda åsikter örn vad som är rätt eller icke. Herr Hansson
i Rubbestad anser sig vara en speciell företrädare för den s. k. rättvisan för
att icke säga sunda förnuftet. Flertalet av kammarens ledamöter, för att icke
säga så gott som samtliga av dem, har ju som regel en annan uppfattning än
herr Hansson i Rubbestad i det stycket, och det måste därför vara ett alldeles
särskilt slag av rättvisa eller rättsförnuft, som herr Hansson i Rubbestad företräder.
Medan härvidlag å ena sidan herr Hansson i Rubbestad vill göra gällande,
att vederbörande fått allt vad de äro berättigade till, kan man å andra
sidan i såväl Kungl. Majlis proposition som i bankoutskottets av riksdagen
gång på gång fastslagna principer liisa ut, att så icke är förhållandet. Även i
år är bankoutskottet inne på himna senare linje, som herr Hansson i Rubbestad

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1943 e. m.

Förbättring av vissa äldre tjänstepensioner m. m. (Forts.)
för sin del icke vill godkänna. När det är fråga om statstjänarna är det som
örn man vinkade med ett visst sorts skynke för herr Hansson i Hubbestad. Gäller
det en annan grupp i samhället än statstjänarna, vilka jag en gång tillhört,
är herr Hansson i Hubbestad icke alltid lika sparsam som när det gäller statstjänarna.
Jag har för min del icke hört, att herr Hansson i Hubbestad någon
gång fått för mycket åt sina egna. Örn de som äro statstjänare eller tillhöra
andra grupper än herr Hansson i Rubbestad skulle uppträda här i kammaren
på samma sätt som herr Hansson i Rubbestad gör i frågor, som röra statstjänarnas
avlöning eller förmåner av vad slag det vara må, tror icke herr Hansson
i Rubbestad att hans partikamrater då skulle känna sig ganska ledsna? Jag tror
för övrigt att herr Hanssons i Rubbestad partivänner redan nu äro rätt så ledsna
över hans sätt att uppträda i dessa frågor i riksdagen.

Herr talman! Jag vill till sist framhålla varför jag icke ställt något yrkande
örn bifall till motionen. Anledningen är närmast den att jag bär klart för mig,
att det icke går att med någon utsikt till framgång ställa något sådant yrkande.
Jag är för min del mycket litet upplagd för demonstrationspolitik överhuvud
taget. Anser jag mig med framgång kunna slåss för en sak, gör jag det
gärna, men är. jag redan från början på det klara med, att jag kommer att
förlora, anser jag att det icke är mycken idé att uppta kammarens tid genom
att framställa något eget yrkande. Nu har ju herr Senander tagit upp motionens
yrkande som sitt eget, och det är under sådana förhållanden klart att jag kommer
att följa honom och rösta för hans yrkande, örn han nu begär votering. Jag
hoppas att kammaren skall följa oss men tyvärr kommer nog detta icke att bli
fallet.

Herr Senander: Herr talman! Herr Hansson i Rubbestad ömmar här så
förfärligt för folkpensionärerna. Det passar honom nämligen nu att använda
dem som .slagträ mot de äldre statspensionärerna. Annars kan jag icke finna
att han tidigare ömmat så förfärligt mycket för folkpensionärerna. Vid flera
tillfällen har jag här i kammaren både motionsledes och på annat sätt ställt
yrkanden åsyftande en förbättring i folkpensionärernas ställning. Mitt parti
har också gjort upprepade aktioner i den riktningen, men herr Hansson i Rubbestad
har ännu aldrig understött ett enda förslag från vår sida. Det anförda
visar bara, att herr Hansson i Rubbestad nu begagnar tillfället att använda
folkpensionärerna som tillhygge mot statspensionärerna.

När jag talade örn den hårdhänta behandlingen av de äldre statspensionärerna,
utgick jag från att jag kunde använda denna beteckning med hänsyn till
de upprepade löften, som man givit dem örn en förbättring i deras ställning,
löften som emellertid icke infriats därför att det statsfinansiella läget vid en
given tidpunkt icke ansetts vara lämpligt för ett tillmötesgående av statspensionärernas
krav i den utsträckning man tidigare ansett nödig.

Vad beträffar det där talet om rättvisa är det dock ett faktum, att i och med
ikraftträdandet av de nya pensionsbestämmelserna, vilket skedde den 1 juli
1939, kommo många av de äldre statstjänarna i ett mycket sämre läge än de,
som pensionerades strax efter nämnda datum, ty de hade fått betala samma
pensionsavgifter som dessa senare. Jag anser därför att man har fullt skäl att
tala örn ett rättvisekrav, när man begär att dessa äldre statspensionärer icke
skola ställas sämre än de, som pensionerades omedelbart efter den 1 juli 1939.

Herr Hansson i Rubbestad: Herr talman! Jag vet icke örn herr Senander
varit närvarande, då vi diskuterat folkpensionerna här i kammaren, ty i annat
fall skulle han icke ha kunnat yttra sig som han nu gjort. Jag har för min
del alltid förfäktat den meningen, att de sämst ställda pensionärerna, d. v. s.

Torsdagen den 17 juni 1943 e. m.

Nr 24.

Förbättring av vissa äldre tjänstepensioner m. m. (Forts.)
de på A-ort, skulle få större pensioner. Men då har herr Senander icke velat
vara med.

När herr Senander framhåller, att rättvisan kräver att dessa äldre statspensionärer
skola få pension i enlighet med det pensionsreglemente, som infördes
1939, vill jag för min del säga, att detta är precis detsamma som örn en
arbetare, som fick sin lön fastställd för två år sedan, skulle få retroaktiv ersättning
i enlighet med avtal, som ingåtts 1943. Detta vöre. i högsta grad orimligt,
och en arbetare, som pensionerades 1939, skall väl icke heller rimligen
komma i åtnjutande av en pension, som tillkommit efter den tiden och. som har
avseende å helt andra personer. Någon rättvisa kan man därvidlag icke. tala
örn, utan snarare är det fråga örn en premiering av en viss^grupp i samhället.
Enligt min mening skola alla jämställas, så att var och en får den pension, som
tillkommer honom när han slutat sitt arbete och som blivit honom utlovad.
Han har ingenting annat att fordra.

Gent emot herr Björklunds påstående, att jag alltid skulle gå emot pensionärernas
önskemål och att jag är en ensam man här i kammaren i det hänseendet,
vill jag framhålla, att när man beaktar de många förmågor, som statstjänarna
lia när det gäller att förfäkta deras önskemål, bör man vara tacksam för
att det finns en ropandes röst i öknen, som försöker att i någon mån stävja
miljonrullningen så att det hela icke sväller ut över alla gränser. Jag är förvissad
örn, att när man en gång skall likvidera de skulder man ådragit sig
skall man inse, att det hade varit klokt, örn man följt Hansson i Rubbestad.

Herr Senander: Herr talman! Herr Hansson i Rubbestad sade, att det här
gäller att premiera en viss grupp i samhället. Det skulle vara. tacknämligt,, örn
herr Hansson i Rubbestad i fortsättningen ville medverka till, att man icke
premierade vissa högre tjänstemän. Jag kan i det avseendet ta ett exempel
från i dag. Herr Hansson i Rubbestad röstade för uppfattning av vägdirektörerna
i Blekinge och på Gotland från lönegrad C 5 till lönegrad C 6, vilket
skulle betyda att de skulle få en lön på 14,500 kronor örn året. Detta betraktar
tydligen icke herr Hansson i Rubbestad som en premiering av en viss grupp
i samhället. _ .... .

Vad folkpensionärernas ställning beträffar vill jag endast erinra om, att jag
vid ett tillfälle innan man ännu infört dyrtidstillägg på folkpensionerna motionerat
örn sådant tillägg, men att herr Hansson i Rubbestad var med bland dem
som blankt avvisade motionen.

Herr Hansson i Rubbestad: Herr talman! Gentemot herr Senander vill jag
beträffande vägdirektörerna i Blekinge och på Gotland framhålla, att jag röstade
för deras uppflyttning i lönehänsende därför att jag fann att det var ett
rättvist krav att de jämställdes med övriga vägdirektörer, detta därför att de
ha icke blott samma utbildning utan även samma arbetsuppgifter och samma
ansvar som dessa senare. Visserligen ha de andra vägdirektörerna större arbetsområden,
men de ha också en större personal till sitt förfogande, som de kunna kasta
över arbetet på, och därför var det enligt min mening berättigat, att de förstnämnda
fingo samma lön som de andra. Vill herr Senander däremot vara emot
de högre tjänstemännens löner förvånar det mig att han kunde acceptera denna
löneställning för det stora flertalet, men gar emot det för endast tva.

Herr Björklund: Herr talman! Jag vill erinra herr Hansson i Rubbestad
om, att jag deltagit i 30 riksdager, men under dessa icke allt för ofta haft ordet.
Det är i dag överhuvud taget första gången jag yttrat mig i en statstjä Andra

hammarens protokoll 191Nr Zk. 1

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1943 e. m.

Förbättring av vissa äldre tjänstepensioner m. m. (Forts.)
narefråga, då jag alltid varit synnerligen mån om att icke yttra mig i frågor
som röra det skrå jag tillhör. Herr Hansson i Rubbestad skall sålunda icke troi
att alla statstjänare som sitta här i riksdagen äro så synnerligen angelägna
att vidhålla möjliga tillfällen försöka skaffa sina kommittenter, örn jag så får
säga, så stora förmåner som möjligt. Det vore kanske bra, örn både herr Hansson
i Rubbestad och flera andra med honom ville känna en liten smula av
samma återhållsamhet som jag känt under de år som jag tillhört riksdagen.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen framställde
beträffande utskottets^ hemställan propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock pa bifall till utskottets hemställan med den ändring däri,
som innefattades i bifall till motionerna I: 84 och II: 122; och blev utskottets
hemställan av kammaren bifallen.

Härefter gav herr talmannen i fråga örn motiveringen propositioner dels på
godkännande av utskottets motivering, dels ock på godkännande av utskottets
motivering med den ändring däri, som under överläggningen föreslagits av
herr Hansson i Rubbestad; och godkände kammaren utskottets motivering.

§ 5.

Föredrogos vart efter annat första lagutskottets utlåtanden:

nr 43, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn fortsatt
giltighet av lagen den 14 juni 1940 (nr 503) angående upplösning av vissa
sammanslutningar m. m.; och

nr 44, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 9 § lagen den 23 oktober 1914 (nr 325) örn krigsdomstolar
och rättegången därstädes.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 6.

ZtfTäbHHr ,, Föredrogs, Punktvis, statsutskottets utlåtande, nr 168, i anledning av Kungl.
och anlägg- •1''® framställningar om anslag a tilläggsstat till riksstaten för budgetåret
•Ungar. 1942/43 till utbyggnad av samt anskaffning av maskiner och utrustning för
vissa fabriker och anläggningar.

Punkten 1 föredrogs. Därvid yttrade:

Herr Mårtensson: Herr talman! I föreliggande utlåtande hemställes örn
ett anslag pa tilläggsstat av 2,000,000 kronor för utbyggnad av vissa fabriker
och anläggningar samt 2,500,000 kronor för anskaffning av maskiner
m. m. I denna summa ingar bl. a. anslag å 675,000 kronor för uppförande av
en nybyggnad för en gasmaskfabrik samt 50,000 kronor till inköp av maskiner
för gasmasktillverkning.

Jag kan i anledning av dessa anslag icke underlåta att erinra örn, att under
1938 uppfördes en fabrik för tillverkning av gasmasker i Brastad. Fabriken,
som uppfördes som kommunalt beredskapsarbete, drog en kostnad bortsett
från tomtkostnader av något över 519,212 kronor. Härav erhölls 411,300
kronor i statsbidrag. Denna fabrik var färdig att tagas i bruk den 1 oktober
1938. Kommunen uthyrde därefter fabriken genom statens förmedling till
en firma i Stockholm, med vilken staten kontrakterade tillverkning av ett
visst antal gasmasker. Fabriken med maskinutrustning var enligt sakkunskapen
en av de modernaste i Europa. Det fanns ett välordnat laboratorium,

Torsdagen den 17 juni 1943 e. m.

Nr 24.

Utbyggnad av vissa fabriker och anläggningar. (Forts.)
och indelningen av lokalerna var speciellt gjord för tillverkning av gasmasker.

Under 1939 och 1940 utgjorde antalet arbetare upp till 850, därav enbart
från Brastads kommun cirka 550. Redan 1941 började dock orderstocken att
minska, och arbetsstyrkan reducerades ganska kraftigt. Till den 1 juli 1942
hade den firma, som förhyrt fabriken, uppsagt kontraktet i och för avflyttning.

Såväl före som efter det nämnda firma uppsade kontraktet, fördes förhandlingar
med framförallt statliga myndigheter örn förläggande av andra tillverkningar
till fabriken, men dessa underhandlingar ledde icke till något
nämnvärt resultat.

Jag skall icke ingå på några ytterligare detaljer i denna, fråga, men det
förefaller ändå egendomligt, att samtidigt som Brastadsfabriken höll på att
avvecklas, så hemställde verkstadsnämnden i skrivelse till Kungl. Majit den
28 maj 1942, att en ny anläggning för gasmasktillverkning måtte uppföras
på annan plats i landet. o

När man tagit del av dessa redogörelser har man svårt att tillbakahalla
den frågan, huruvida kontakten mellan de olika statsorganen i detta fall
fungerat på ett tillfredsställande sätt.

Genom Brastadsfabrikens nedläggande ha samtidigt som staten synes ha
åsamkat sig onödiga kostnader genom uppförande av en ny fabrik för tillverkning
av gasmasker stora svårigheter förorsakats befolkningen. En. stor
del av denna befolkning hade nämligen räknat med arbete och försörjningsmöjligheter
från Brastadsfabriken för en lång tid framåt.

När fabriken avvecklades, inköpte staten samtliga maskiner för gasmasktillverkning
för en kostnad av 50,000 kronor. Dessa. maskiner stå om jag
inte är fel underrättad fortfarande kvar vid fabriken i Brastad. Jag känner
inte till örn de 50,000 kronor, som föreslås i detta utlåtande för inköp av
maskiner o. s. v., skola disponeras just för inköpet av nämnda maskiner..

Jag skall, herr talman, inte göra något yrkande i frågan, men sedan jag
tagit del av vad som förekommit i detta ärende har jag inte kunnat underlåta
att framhålla dessa något kanhända kritiska synpunkter.

Herr Staxäng instämde häruti.

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr talman!
Herr Mårtensson gjorde icke något yrkande, men jag tycker ändå att hans
anförande inte gärna bör få stå alldeles oemotsagt, eftersom han lämnade en
något skev framställning av sakläget. ...

Herr Mårtensson borde till sin redogörelse ha fogat, att det jämsides med
gasmaskfabriken i Brastad finnes en annan gasmaskfabrik i Åker, a.är staten
tillverkar gasmasker för militärt behov. Denna sista fabrik är inrymd
i otidsenliga och eldfarliga byggnader. Dessa böra icke längre användas för
sitt ändamål, och därför har fråga uppkommit att skaffa cn ny gasmaskfabrik.
Men denna nya gasmaskfabrik är icke avsedd för någon masstillverkning
av gasmasker. I själva verket förhaller det sig sa, att vart behov av
gasmasker både för militärt och civilt bruk nu är fyllt. Den tilltänkta gasmaskfabriken
är en experimentfabrik, som har till uppgift att följa utvecklingen
på detta område för framtiden. Det är också meningen, att man i händelse
av att nya orostider uppkomma från denna fabrik skall kunna få service
för den då nödvändiga utvidgade gasmasktillverkningen. Örn denna gasmaskfabrik
skall kunna fylla sin uppgift, måste den vara belägen så nära försvarsväsendets
kemiska anstalt, att de båda inrättningarnas arbete kan

100

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1943 e. m.

TJtbyggnad av vissa fabriker och anläggningar. (Forts.)
lokalt samordnas. Örn riksdagen till exempel hade beslutat, att det icke fick
upprättas någon ny gasmaskfabrik i stället för fabriken i Åker utan att
verksamheten skulle förläggas till Brastad, kommer det icke att bli någon
fabrikation, ty det finns möjligheter att lägga fabriken i Brastad för det
ändamål, som den är avsedd att fylla.

Jag vill tillägga, att den ena handen mycket väl vet vad den andra gjort
i detta fall. Det har sedan mer än ett år tillbaka pågått mycket ingående
undersökningar för att utröna till vilka nya arbetsuppgifter lokalerna i Brastad
skulle kunna användas. Det har noggrant prövats, huruvida den tilltänkta
nya gasmaskfabriken skulle kunna förläggas dit, men utredningen har
visat, att så icke kan ske.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, biföll kammaren utskottets
hemställan i denna punkt.

Punkten 2.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 7.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:
nr 170, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa sjukvårdsoch
förläggningsfrågor i Karlskrona;

nr 171, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, angående örn- och tillbyggnad
av garnisonssjukhuset i Boden;

nr 172, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare utgifter
för försvarsändamål å tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1942/43;

nr 173, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående gäldande från
anslaget till oförutsedda utgifter av vissa kostnader;

nr 174, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående träffande av
visst avtal med Eksjö stad;

nr 175, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag m. m.;

nr 176, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående iordningställande
av ett för västkusten avsett bärgningsfartyg; och

nr 177, i anledning av väckt motion angående tjänstgörings- och ekonomiska
förhållanden för personal på övergångsstat vid armén och marinen.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 8.

Förvärv av Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 178, i anledning av Kungl. Maj:ts
* proposition angående anslag för förvärv av aktierna i aktiebolaget Ceaverken,
oSSäH! svenskt fotografiskt papper och film, m. m.

I anledning av Kungl. Maj:ts förslag i propositionen, nr 261, angående anslag
för förvärv av aktierna i aktiebolaget Ceaverken, svenskt fotografiskt
papper och film, m. m., hemställde utskottet att riksdagen måtte

I. till Förvärv av aktierna i aktiebolaget Ceaverken, svenskt fotografiskt
papper och film, å tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1942/43 å kapitalbudgeten
under fonden för statens aktier anvisa ett reservationsanslag av

100,000 kronor,

Torsdagen den 17 juni 1943 e. m.

Nr 24.

101

Förvärv av aktierna i aktiebolaget Ceaverken. (Forts.)

II. för budgetåret 1943/44 å driftbudgeten under tionde huvudtiteln anvisa a)

till Aktiebolaget Ceaverken: Inlösen av ett reverslån ett förslagsanslag
av 52,500 kronor,

b) till Aktiebolaget Ceaverken: Upprätthållande av bolagets drift ett reservationsanslag
av 45,000 kronor,

c) till Aktiebolaget Ceaverken: Vissa forskningsarbeten ett reservationsanslag
av 75,000 kronor,

III. medgiva att bolaget tillsvidare från och med den 15 maj 1942 befriades
från skyldigheten att gälda ränta och amortering å tidigare erhållet statslån.

Reservation hade avgivits av herr Törnkvist beträffande utskottets motivering.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Persson i Stockholm: Herr talman! Det var enligt min mening ett
anycket anmärkningsvärt beslut, som riksdagen fattade år 1941, när det gällde
statens engagemang i aktiebolaget Ceaverken. Detta beslut fattades trots att
en rad omständigheter redan då tydligt visade, att det egentligen var fråga
örn ett försök av främst en enskild person att till egen fördel utnyttja det
svåra läge, som vårt land kommit i på grund av avspärrningen. Staten engagerade
sig vid detta tillfälle i ett företag, som efter endast två års verksamhet
av alla teoken att döma var bankruttmässigt och färdigt att träda i likvidation.
Aktiekapitalet var i realiteten förbrukat redan då. Jag skall inte upprepa
alla de anmärkningar, som jag redan 1941 riktade mot det då föreliggande
förslaget. Jag vill endast fastslå, att riktigheten av mina anmärkningar
vid detta tillfälle att döma av de handlingar, som nu föreligga, besannats av
den utveckling, som ägt rum.

Staten satsade år 1941 först och främst 68,825 kronor för inköp av recept,
av vilka man inte har kunnat få fram någon fullgod vara. Industriföretagets
reelle ägare fick vid samma tillfälle mottaga 251,000 kronor, d. v. s. staten
återbetalade redan då till honom det kapital, som han investerat i det företag,
som egentligen var hans eget. Staten hjälpte honom på det sättet att från den
sjunkande skutan rädda en hel del tillgångar för egen räkning. Jag säger den
enskilde ägaren, därför att bolagsformen endast var en formsak för detta företag.
Sammanlagt satsade staten vid detta tillfälle 600,000 kronor i företaget,
och detta skedde med den motiveringen, att örn dessa pengar icke nu satsades
till detta företag, måste en tillverkning upphöra, som kunde bli värdefull
för vårt lands vidkommande. Riksdagen handlade vid detta tillfälle som
örn den ansåge, att företagets eventuella bankrutt och upphörande med verksamheten
skulle ha behövt medföra, att den tekniskt kunniga personal, som
är knuten till detta företag, därmed också skulle ha försvunnit. Så skulle givetvis
inte ha varit fallet.

Trots de stora investeringar som då gjordes och de lån som då lämnades
kommer nu företaget på nytt — vilket envar borde ha kunnat förutse år 1941
—■ och endast anmäler: ge oss mera pengar och avskriv våra skulder, eljest
lägga vi ned verksamheten. Staten låter i sådana här fall pengarna flöda. Nu
ha förslag framlagts, vilka innebära, att skulder skola efterskänkas och vidare
att staten skall köpa i det närmaste värdelösa aktier för icke mindre än

100,000 kronor, detta för att på nytt rädda industriägaren. Därtill föreslås,
att staten skall anslå 52,000 kronor för att inlösa ett lån, som enskilt har

102

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1943 e. m.

Förvärv av aktierna i aktiebolaget Ceaverken. (Forts.)
lämnats till detta företag. Jag ifrågasätter, om det icke även i det här fallet är
industriens tidigare reelle ägare, som står som långivare till det bolag, där
han tydligen ensam är aktieägare. Och utöver allt detta skall man anslå

120,000 kronor för upprätthållande av driften och till forskningsändamål, trots
de tidigare så dyrt inköpta recepten.

Ingen anmärker ju på att staten företager beredskapsåtgärder och söker
se till, att vårt land kan bli självförsörjande i fråga örn sådana varor som
exempelvis fotografiskt papper och film, men att staten fördenskull skall behöva
göra så häpnadsväckande dumma affärer kan jag inte tro skall vara
nödvändigt. Man gjorde — jag påstår det — redan 1941 dessa dåliga affärer
med öppna ögon, och nu vill man göra ytterligare en sådan affär. Det
kan inte vara nödvändigt att göra affärer, som icke kunna bli till båtnad för
andra än några enskilda spekulanter, som hänsynslöst utnyttja det rådande
läget.

Jag tror att det vore mycket klokt, örn man redan nu avvecklade denna
affär. Det vore klokt att låta sig nöjas med redan liden förlust. Man hade då
en tokig affär mindre att avveckla vid detta krigs slut. Ty det kommer säkerligen
att bli tillräckligt många sådana kvar att avveckla, även örn man nu
i förväg skulle avveckla den affär, som det här föreligger förslag örn ytterligare
anslag till. Jag anser alltså, att staten måste kunna skaffa sig tekniskt
kunnig arbetskraft och dugliga forskare utan att det skall behöva ske på omvägen
att inköpa bankruttmässiga företag för nöjet att få avveckla dessa företags
skulder.

I konsekvens med den inställning, som jag hade 1941 i denna fråga, och
efter att ha dragit de lärdomar, som de handlingar i ärendet, som nu föreligga,
kunna ge, ber jag, herr talman, att få yrka avslag på det föreliggande
utskotts.förslaget.

Herr Fast: Herr talman! Det är självklart att man i detta fall inte rör sig
på ett område, där man kan göra lysande affärer. Det var heller ingen i riksdagen,
som tänkte att det kunde vara på det sättet, när vi sist behandlade
denna fråga. Det hade självfallet redan i det sammanhanget varit klokare, om
vi vidtagit en djupare operation, avvecklat den enskilda aktieägarens intressen
och redan från början låtit företaget komma i statens ägo. Jag vågar emellertid
på mycket goda grunder bestrida riktigheten av den uppfattningen, att
staten utan vidare skulle kunna ge sig på ett nytt företag på detta område,
skola upp ny personal och börja med forskningsarbetet från början igen.

Det är känt, att tillverkningen av film, speciellt för våra sjukhus, är en
utomordentligt ömtålig sak. Man har i andra länder, där man har stora resurser
till sitt förfogande, hållit på under många år, innan man kommit fram till en
produkt som ansetts tillfredsställande. Det är under sådana förhållanden ganska
självklart, att vi i vårt land och särskilt under denna kris, då vi fått arbeta
med råmaterial av delvis mycket ojämn beskaffenhet, ha haft svårigheter att
kämpa med på detta område. Örn den personal, som finnes vid detta företag,
skulle få avbryta sitt arbete, råder ingen tvekan örn att vi hade fått börja
ungefär på ny kula och att det arbete som tidigare nedlagts på detta område
hade varit tämligen spolierat. Läget är nu enligt min mening något för ömtåligt
för att man överhuvud taget skulle ge sig in på sådana experiment. Hade
vi levat under normala förhållanden, hade vi mycket väl kunnat göra det. Det
är emellertid inte obekant för ledamöterna i denna kammare, att vår försörjning
med film inger ganska stora bekymmer i nuvarande läge och att restriktioner
ha måst vidtagas i besparingssyfte vid användandet av densamma vid
sjukhusen. Även örn man kan säga, att situationen för dagen inte är precis

Torsdagen den 17 juni 1943 e. m.

Nr 24.

103

Förvärv av aktierna i aktiebolaget Ceaverken. (Forts.)
oroande, måste vi dock se till, att vi på detta område lia en så stor trygghet,
som överhuvud taget är möjlig. Svårigheten ligger i att vi inte kunna utnyttja
de möjligheter till import, som vid vissa tillfällen föreligga, utan det har varit
en ständig pendling mellan å ena sidan för stor tillgång med därav följande
risk för att filmen skall bli för gammal och medföra förluster och å andra
sidan för liten tillgång. Däremot är det filmunderlag, som vi kunnat få in
från utlandet, av den beskaffenhet, att det kan lagras mycket länge. Någon
bestämd tid vill jag inte här ange, men det är i varje fall flera gånger längre
än vad färdiga produkter kunna lagras.

Om man sålunda hittills haft vissa möjligheter att få in råvaror på detta
område, har ju en egen filmtillverkning utgjort ett gott reservstöd. Örn man
därtill lägger möjligheten att tillverka fotografiskt papper ■— på vilket område
framställningen här i landet utan tvekan har varit fullt jämförbar med vad
som tillverkas i utlandet — och man dessutom vet, att man under svåra förhållanden
kan utnyttja detta material åtminstone till 40 ä 50 procent av den
förbrukning av film som eljest plägar förekomma, förstår man, att den inhemska
tillverkningen inneburit ganska stor trygghet. Jag vill för min del
säga, att nog hade det varit bra mycket angenämare för dem som äro tvungna
att syssla med omsättningen av denna vara vid sjukhusen, att vara kvitt denna
affär och uteslutande hålla sig till utländska produkter i stället för att lia
en vara, som inte är fullt jämförbar med den utländska och som inte varit särskilt
efterfrågad. Men vi befinna oss icke i det läget. Vid åtskilliga tillfällen
lia vi som sitta i materialnämnden, där vi ha skyldighet att omsätta denna film
vid sjukhusen, framhållit betydelsen av att man kan använda sig av svensk
råvara och på detta sätt göra sig oberoende av utlandet. Det såg vid en viss
tidpunkt för inte så länge sedan ganska hoppfullt ut i det avseendet. Alla
experiment ansågos vara slutförda. Det hela gick emellertid i stöpet. Jag tror
att man dock kan säga, att läget ånyo är gynnsammare, då det gäller att
uppnå ett sådant resultat, att man skall kunna använda svenskt filmunderlag
vid tillverkningen. Det är sannolikt att detta företag när kriget är slut icke
kommer att bli någonting annat än en skuggfabrik i likhet med en del andra
som vi äro tvungna att skapa till under nu rådande ogynnsamma förhållanden.

Jag har med vad jag här anfört endast velat framhålla nödvändigheten av
att man under de tider vi nu leva i får räkna med vissa förluster. Detta är helt
enkelt ofrånkomligt. Man kan inte börja på nytt med experiment, när man vet,
att det tar åtskilliga år innan man kommer fram till några resultat. Inte minst
med hänsyn till att det här till 90 procent är fråga örn den civila sjukvården
anser jag mig kunna fälla det påståendet, att man ifrån statens sida har gjort
andra utgifter, som kanske varit mindre betingade än de förluster som i detta
sammanhang lia gjorts. Kunna vi komma ur svårigheterna på detta område
med de förluster, som här uppkomma — det rör sig dock örn så ömtåliga ting
som att sjukhusen skola ha något så när kapacitet att hjälpa de sjuka och
använda de möjligheter som röntgenfotografier onekligen medge då det gäller
diagnostiken — tror jag att vi kunna känna oss ganska tacksamma.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Törnkvist: Herr talman! Att den penninginvestering det här gäller
är en dålig affär är kanske inte herr Persson i Stockholm den förste som har
upptäckt. Det är en sak som man kan upptäcka och slå fast med ganska liten
synförmåga. Detta poängterades ju även 1941, när riksdagen beviljade lån till
Jetta företag. Men det framgår även av utskottets skrivning, att vi inte äro
särskilt glada att behöva köpa aktier i detta företag, men efter vad jag vill

104

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1943 e. m.

Förvärv av aktierna i aktiebolaget Ceaverken. (Forts.)
minnas förbehöllo vi oss rätten att göra detta 1941. Nu är det ju helt enkelt
fråga om att övertaga det hela med tillgångar och skulder. Samma synpunkter,
som då föranledde riksdagen att vidtaga åtgärder i syfte att möjliggöra en
fortsatt tillverkning vid företaget, äro i dag lika aktuella. Det är icke fråga örn
att staten skall skaffa sig ett företag, som skall leva under en längre tid, utan
företaget är avsett att tjäna intressen, som vi inte kunna avstå ifrån under den
akuta och aktuella beredskap, i vilken vi nu leva.

Vid de särskilda undersökningar, som på utskottsavdelningen företagits, har
man räknat med att detta företag icke kan bli någon affär. Det har uteslutande
aktuellt intresse. Det är ju självfallet att man inte kan ha så stora förhoppningar
i det avseendet, när detta säges uttryckligen ifrån av de statens representanter,
som haft hand örn ledningen och uppsikten över det hela. Det är
det tillfälliga nödläge vi befinna oss i, som gör att sådana åtgärder som nu
äro föreslagna tillrådas.

Jag vill också erinra de kammarledamöter, som möjligen inte tagit del av
propositionens innehåll, att det av detta tydligt framgår, att statsrådet själv
uppenbarligen känt stor olust att handlägga ett ärende av denna beskaffenhet.
Detta framgår synnerligen klart av statsrådets skrivning och motivering, men
han har tydligen ansett sig vara i ett tvångsläge. Det är därför ingenting att
göra åt denna sak, utan vi få ta konsekvenserna av vårt ståndpunktstagande
för ett pär år sedan och avvakta den tid, då denna investering med därav följande
penninguppoffringar kan avskrivas. Där har man således ingenting att
hämta i fråga örn kapital och ränta för framtiden.

Jag har emellertid i denna fråga tillåtit mig anse, att utskottet gjort ett
alldeles onödigt yttrande i detta betänkande. Utskottet skriver nämligen: »I
detta sammanhang vill utskottet emellertid ifrågasätta, huruvida icke bolaget
lämpligen, med hänsyn till försvarsväsendets intresse av denna beredskapstillverkning,
borde organisatoriskt inordnas under den blivande Försvarsväsendets
fabriksstyrelse.» — Det är ju nästan genant för den blivande fabriksstyrelsen
att överhuvud taget nämnas i detta sammanhang. Det förefaller mig, som örn
riksdagen dock kunde dröja något att taga ståndpunkt till att inplacera ett
företag sådant som detta, som vi vänta skall upphöra med sin verksamhet så
fort som möjligt, under en styrelse, vilken skall leva så länge vi ha ett försvar,
som behöver förvaltningsomsorg. Jag har inte kunnat gå med på att det stycke,
som jag nyss uppläste, skall intagas i utlåtandet.

Det är onödigt, att jag här ställer något yrkande, då jag inte vill framkalla
någon votering. Jag har emellertid endast velat påpeka detta, och jag hemställer
till herr statsrådet att inte i onödan — varken nu eller senare — vidtaga
åtgärder för att göra en sådan överföring, även örn kamrarna nu godkänna detta
stycke i utskottsutlåtandet. Det är enligt mitt förmenande alldeles onödigt
att gå en sådan väg. Jag hemställer emellertid örn bifall till utskottets utlåtande.

Herr Persson i Stockholm: Herr talman! Herr Fast polemiserade mest och
längst i en punkt, där polemik egentligen är onödig. I fråga örn önskvärdheten
att framskapa dessa varor, som äro så nödvändiga för sjukhusvården samt landets
försvar, äro vi fullt ense. Jag har emellertid inte kunnat bli övertygad örn
att det är nödvändigt att förfara på sätt som här skett. År 1941 sade man att
man ville stödja detta företag främst för att kunna taga vara på det yrkeskunniga
folk, som redan fanns i företagets tjänst. Gentemot detta sade jag redan
då att detta yrkesfolk inte kunde försvinna, örn det företag, som då stod
på fallrepet, skulle ha försvunnit. Denna uppfattning vidhåller jag ännu i dag.

Herr Törnkvist sade att detta varit en mycket dålig affär och att jag inte

Torsdagen den 17 juni 1943 e. m.

Nr 24.

105

Förvärv av aktierna i aktiebolaget Ceaverken. (Forts.)
skulle lia varit den förste, som upptäckt detta. Vi skola inte nu tvista örn vem
som var först i detta fall. År 1941 verkade det emellertid, som örn jag var ensam
i kammaren örn att lia upptäckt den saken. Far jag nu sällskap^ olusten,
är detta enbart av godo. Herr Törnkvist sade också att herr statsrådet själv
numera kände sig olustig. Det var lian emellertid i varje fall inte 1941. Det
minns jag alldeles särskilt. Får jag nu till och med ett statsråd med mig i olusten,
känner jag en betydlig lättnad i denna fråga.

Herr Kilbom: Herr talman! Att döma av herr Törnkvists anförande förefaller
denna fråga ligga högst märkvärdigt till. Örn nian jämför vad han yttrade
örn att avsikten vore, att staten skulle övertaga detta företag och snarast
möjligt slå ihjäl det, med vad som sägs i propositionen, blir man högst betänksam.
Jag är emellertid inte övertygad örn — i varje fall inte på grund av
de skäl, som här anförts — att detta företag och den produktion, som det satt
i gång, äro alldeles hopplösa för framtiden. Jag skulle dock nästan vilja säga,
att örn företaget i fortsättningen skall skötas på det sätt, som hittills skett,
kan man verkligen ifrågasätta, örn det icke är hopplöst. Personer, som känna
till tillverkningen av råfilm, både när det gäller röntgen, fotografiskt papper
och råfilm för framställning av spel- och kortfilm, ha för mig förklarat, att
det finns mycket stora förutsättningar att med i Sverige befintligt råmaterial
i Strängnäs åstadkomma en produktion av råfilm. Väl har jag hört, att de
herrar, som sitta i styrelsen för detta bolag, begripa ungefär lika mycket av ,
denna sak som de herrar, vilka skrivit detta utlåtande, men det kan väl inte
vara något skäl att avvisa all tanke pa att i vart land skapa fram en industri

av denna art. _ o . . ....

Industrikommissionens yttrande i denna fråga ger anledning till åtskilliga
reflexioner. Vi betala de ledande i industrikommissionen _ förhållandevis kraftiga
löner, men de ha inte kunnat finna någon ur affärsmässig synpunkt framkomlig
väg för att föra över företaget i statens händer.. Jag undrar örn man
inte kan ställa frågan, huruvida inte de höga lönerna till industrikommissionens
herrar äro något missriktade. Jag skall emellertid inte nu uppehålla mig

vid denna detalj. .... o

Jag tror inte att det i förevarande situation är något annat att göra an att
bifalla detta förslag. Jag vill emellertid särskilt säga ifrån att jag, när jag
nu kommer att rösta för utskottets förslag, inte gör detta med herr Törnkvists
motivering, att man snarast möjligt skall slå ihjäl detta företag. Jag röstar
för förslaget i förhoppning att det ligger något mer än ord i punkt c) i utskottets
kläm örn att till vissa forskningsarbeten anvisa ett reservationsanslag
av 75,000 kronor. Jag tror nämligen, herr talman, som jag förut framhållit,
att det finns mycket stora förutsättningar att på i vårt land befintligt råmaterial
driva fram en produktion både beträffande den film, som det här närmast
gäller, och annan film. Jag är visserligen medveten örn att. experimenten
därvidlag komma att kosta pengar, men med hänsyn till den situation,.! vilken
vi nu befinna oss, ifrågasätter jag, om det inte vore klokt och riktigt av
landet att ikläda sig dessa kostnader.

Herr Fast: Herr talman! Det var väl en felsägning från herr Kilboms sida,
då han talade örn att underlaget för produktionen skulle tillverkas i Strängnäs.
Det är emellertid inte tal om detta, utan det är vid de stora cellulosaföretagen,
som denna framställning skall ske. Sedan skall bearbetningen av detta underlag
ske i Strängnäs. ..

Gentemot herr Persson i Stockholm vill jag säga att skiljaktigheten mellan
honom och mig endast är, att han förmenar, att man nu liksom tidigare skulle

106

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1943 e. m.

Förvärv av aktierna i aktiebolaget Ceaverken. (Forts.)
kunna finna andra framkomliga vägar, d. v. s. att man skulle kunna utnyttja
den personal, som finns vid detta företag, vid eventuellt nya anläggningar och
på det sättet komma fram ungefärligen lika snabbt. Vi lia emellertid härvidlag
ingen tid att försitta för att komma fram till en fullgod produktion. Med
den erfarenhet jag fått då jag haft att göra med omsättningen av denna film,
vagar jag säga, att en sadan lösning av frågan är alldeles utesluten.

Det är här fråga örn en produktion som är både besvärlig och ömtålig. De
kontrollanter, som tillsattes i samband med det tidigare riksdagsbeslutet i denna
sak — en läkare ^och en framstående fototekniker, som kunnat följa utvecklingen
på detta område — ha icke på något sätt kunnat ange, varför den ena
emulsionen varit väsentligt sämre än den andra. Dessa skiljaktigheter ha berott
på förhållanden och omständigheter, som man ibland inte ens vetenskapngt
kunnat få reda på. När man betänker, att företag i annat land hållit på
med liknande verksamhet under manga år och satsat stora penningsummor för
att komma fram till en fullgod tillverkning, är det ganska storartat, att vi —
visserligen pa utländskt ramaterial —- kunnat tillverka en film, som under
langa tider av aret^ varit fullt användbar och till och med ganska god, trots
att ojämnheten i fråga örn hållbarhet m. m. förorsakat mycket bekvmmer och
trassel.

. Detta ärende är inte endast ett militärt ärende, utan det är till 90 procent ett
civilt ärende. Det är nämligen inte mer än 5—10 procent av den film, som
förbrukas i landet, som gar till militära ändamål. Resten förbrukas av den
civila sjukvården.

Jag delar herr Kilboms uppfattning örn att det borde kunna bil någonting
av detta företag även i framtiden, men detta är enligt mitt förmenande beroende
på huruvida man lyckas få fram helt och hållet svenskt underlag för
tillverkningen, så att man blir oberoende av utländsk råvara. I annat fall
komma konkurrenssynpunkter och en rad andra hänsyn, vilka jag här inte
skall beröra, att få ett avgörande inflytande.

En av anledningarna till att man i fråga örn denna tillverkning inte kommit
längre än som skett, torde vara den dåliga ekonomi, som bolaget ständigt
haft att dragas med. Man har för vetenskaplig forskning inte kunna lägga
ned mer pengar än de medel, som av Kungl. Majit anvisats för detta ändamål.
^Om man hade kunnat gripa sig an med detta forskningsarbete redan för
fem ar sedan, hade man självfallet hunnit längre än dit man för närvarande
kommit och kanske mötts jäv bättre förståelse från de företag, som verkligen
haft resurser att hjälpa till. Det kan åtminstone ibland se ut, som örn man
härutinnan hade motsatta intressen att kämpa mot. För egen del har jag ingen
°®®^änicl uppfattning örn hur det kommer att bli i det avseendet. Det beror på
olika faktorer som en lekman icke kan yttra sig om, när icke ens vetenskapsmännen
på detta område kunna ha någon bestämd mening. Man måste säga, att
örn den skandinaviska marknaden blir tillräckligt stor är det ingalunda uteslutet,
att denna verksamhet kan bli bärig. I varje fall ha vi experimenterat på
områden som haft mindre gynnsamma betingelser än detta.

Till sist ett ord, när nian talar örn ledningen! Jag förmodar, att man därvidlag
menar bolagets styrelse. Jag anser, att klandret mot ledningen är ganska
oberättigat. _ Man skall komma ihåg under vilka ogynnsamma omständigheter
dessa människor arbetat. De lia visserligen representerat staten, men bolagsstämman
har behärskats av en enda man, som sålunda kunnat utan vidare
draga ett kors över vad styrelsen för sitt vidkommande beslutat. Nu blir
emellertid förhållandet ett annat. Det går icke att få en styrelse som är sakkunnig
på detta område. Det är självklart uteslutet, ty vi lia icke sådant folk
Icke ens örn man går in på det rent vetenskapliga fältet och letar efter sådana

Torsdagen den 17 juni 1943 e. m.

Nr 24.

107

Förvärv av aktierna i aktiebolaget Ceaverken. (Forts.)
personer, är det tänkbart. Jag tror icke heller det är nödvändigt, om man i
övrigt har tekniskt kunnig personal knuten till företaget.

Herr Törnkvist: Herr talman! Herr Kilboms tro på en god framtid för detta
företag är ganska säregen. All den sakkunskap vi rådgjort nied på avdelningen
står på en alldeles motsatt linje. Orden »sia ihjäl» får man tolka pa det mera
sympatiska sättet, att företaget, så snart det finns material åtkomligt utifrån,
kommer att självdö. Det kanske är mera sympatiskt detta. Alla äro överens örn,
och den saken står tillräckligt klart uttryckt också i propositionen, att det inte
finns utsikter till liv för företaget. Under de allra gynnsammaste omständigheter
kan man icke få fram ett arbetsresultat av nyttigvaror på ett pär års
tid, örn man skall bygga på svenska råvaror. Allt detta står att läsa i propositionen.
Örn man icke ser alltför mörkt pa förhallandena skall det väl örn jiva
år synas en liten ljusstrimma vid horisonten. Kanhända handelsvägarna då åter
äro öppna. Då är det icke möjligt för ett företag av denna beskaffenhet att reda
sig i konkurrensen. Så står det till med denna sak. Mitt motiv för godtagande
av Kungl. Maj:ts förslag är detsamma som står i utskottets utlåtande, och därutöver
har jag icke tänkt gå. Jag har bara velat demonstrera, hurudant läget
ekonomiskt sett i verkligheten är.

Herr Fast: Herr talman! Endast ett par ord. Jag tror att det är misstag
från herr Törnkvists sida, örn han menar, att det krävs två år för att man skall
bli färdig med det svenska underlaget. Om jag icke är fel underrättad. — och
det tror jag icke att jag är — är den rent vetenskapliga och tekniska sidan av
saken löst. Det gäller endast att få ett företag, som är berett att framställa
denna råvara. Det är närmast sa saken ligger till.

Herr Törnkvist: Herr talman! Jag kan icke tro, att jag läst fel i propositionen.
Det heter där: »Med hänsyn till de skäl, som sålunda ur försvarets
och sjukvårdens synpunkter framhållits för ett fortsatt uppehållande av bolagets
drift, har industrikommissionen funnit sig böra förorda, att åtgärder fran
statens sida vidtagas för att bolaget, utan att överhuvud taget åsyfta någon
vinst å sin verksamhet, skall kunna fylla ifrågavarande beredskapsuppgift. I
anledning av importsvårigheterna skulle verksamheten såvitt modigt baseras
på alltigenom svenskt råmaterial. Något resultat härutinnan skulle dock enligt
kommissionens mening knappast kunna uppnäs förrän efter en experimenttid
av ett ä två år.» Vad menas här med experimenttid? Det är väl oerhört optimistiskt,
örn man begränsar sig till två ar. Förutsättningen är ju, att experimentet
lyckas, och det vet man icke.

Herr Kilbom: Herr talman! Jag har ingen anledning att taga tillbaka
något i fråga om mitt omdöme nyss rörande industrikommissionens sätt att handlägga
denna sak. Jag kan bara verifiera vad herr Fast nyss sagt, att det fran
filmsakkunnigt håll förklarats, att det finns svenskt råmaterial,, som malkan
använda och att det också finns en utexperimenterad. Det finns också en
värlaspatenterad metod för att på grundval av.detta svenska material åstadkomma
råfilm. Då jag sålunda ännu en gang säger, att jag röstar för förslaget,
är det icke i förhoppning att man vare sig skall slå ihjäl det hela eller låta
det’självdö, utan därför alf jag gärna vill medverka till framställning av råfilm.
Jag tror, att vårt land kan lia nytta av en sadan industri.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock pa avslag saväl
därå som på Kungl. Maj :ts förslag i ämnet; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

108

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1943 e. m.

§ 9.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:

l7 ? h /o^le,av Kung1, MaJ:ts Proposition angående anslag för budgetaret
1943/44 till utbyggnad av staten tillhöriga gruvanläggningar i Malå
socken m. m.;

f„r av. Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för bud teborg-

o h ^ anordnande av en mad- och avmagnetiseringsstation i Gö iar,

.18?’ 1 anle£ni,n£ av väckta motioner örn ersättning åt enskilda personer
och foretag för förlust till följd av förbudet mot försäljning av flygfotogralivi
~m t m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 10.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets utlåtanden:

, a* andednmg av Kungl. Maj:ts proposition angående uppförande av

bostader for försvarets personal m. m.;

nr 198, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående krigsmaktens
reservpersonal jamte i ämnet väckta motioner;

nr 199 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående Skånska pansarregementets
förläggning m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

+0^’oio^n|efnimg aT, Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetaret
1943/44 till ersättning till Stockholms stad för underhåll av fångar i
stadens rannsaknmgsfängelse;

ar 2,0i’njo^n]efeing av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetaret
1943/44 till socialstyrelsens ortsombud;

?.r ^lanlednmg av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetaret
1943/44 till orgamsationsundersökningar m. m.;

nr 203, i anledning av väckt motion örn effektivare tillvaratagande av det
affmannas rätt inom statens bidrags-, understöds- och låneverksamhet;

nF 2 v ’ 1 an!ednmg av väckta motioner örn restitution av Knut och Alice
Waflenbergs stiftelse samt Wenner-Grenska samfundet påförda skatter m. m •
nr 205, i anledning av väckta motioner örn inrättande av en fond för beredande
av hjälp i särskilt ömmande fall åt familjer som oförvållat råkat i ekonomiska
svårigheter;

nr 206, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag till stat för riksgäldsfonden;
nr 207, i anlediuHg av Kungl. Maj:ts framställningar angående anslag för
budgetåret 1943/44 till kristillägg;

ar ^08’ ! aa!edaing.av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetaret
1943/44 till vissa reservtelefopstationer m. m.;

nr 209, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående anslag å
tilläggsstat till nksstaten för budgetåret 1942/43 till anordnande av vissa telefon-
och telegrafförbindelser m. m.; och

" * anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående viss ombyggnad

av tagfärjan Starke;

bevillningsutskottets betänkanden :

nr 40, i anledning av väckta motioner örn utredning rörande orsakerna till
det försämrade nykterhetstillståndet i riket m. m.;

Torsdagen den 17 juni 1943 e. m.

Nr 24.

109

nr 41, i anledning av väckta motioner om skärpning av straffet för överlåtelse
av motbokssprit till ungdom under 21 år;

nr 46, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
örn skatt å vissa pälsvaror, m. m., jämte i ämnet väckta motioner;

nr 47, i anledning av väckt motion angående viss ändring i förordningen
angående försäljning av pilsnerdricka;

nr 48, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn värnskatt för budgetåret 1943/44 jämte i ämnet väckta motioner;

nr 49, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn viss skattefrihet för krigsriskersättning till sjömän jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 50, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 2 § förordningen den 17 juni 1938 (nr 370) örn
särskild skatt å förmögenhet, m. m.; oell

nr 51, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
med särskilda bestämmelser angående taxering för inkomst av under år 1943
stormfälld skog jämte i ämnet väckta motioner;

första lagutskottets utlåtande, nr 48, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om tillsyn över hundar, dels ock väckta motioner
angående lagstiftning örn okynnes och skadegörande hundar;

andra lagutskottets utlåtanden och memorial:

nr 48, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
utsträckt tillämpning av lagen den 15 december 1939 (nr 856) örn
utbetalande av krigsriskersättning till sjömän jämte i ämnet väckt motion;

nr 49, i anledning .av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 7 § lagen den 20 mars 1936 (nr 56) örn socialregister;

nr 50, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 2:o), 8:o), 14 :o) och 16:o) lagen den 26 maj
1909 (nr 38 s. 3) örn Kungl. Ma,j:ts regeringsrätt;

nr 51, med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande andra
lagutskottets utlåtande nr 35 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning örn anställande av distriktsbarnmorskor m. m. jämte i
ämnet väckta motioner; och

nr 52, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om viss
begränsning av legitimation som tandläkare, m. m., såvitt den hänvisats till
lagutskott, jämte i ämnet väckta motioner; samt

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 60, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1942/43 m. m., i vad angår jordbruksärende;

nr 61, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till kristillägg samt till avskrivning av nya kapitalinvesteringar
m. m., såvitt angår kristillägg under nionde huvudtiteln; och

nr 62, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
ett område av kronoegendomen Sveden nr 1 och 2 i Stockholms stad.

§ 11.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 313, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående bidrag till kristidsnämndernas
verksamhet;

Ilo

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1943 e. m.

nr 314, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under sjätte
huvudtiteln gjorda framställningar örn anslag för budgetåret 1943/44 till fiskehamnsarbeten
m. m.;

nr 315, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående förvärv för statens
vattenfallsverks räkning av viss vattenrätt i Skellefte älv;

nr 316, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1943/44 till riksförsäkringsanstalten;

nr 317, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till bidrag till sjukkassor m. m.; och

nr 318, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1943/44 till det civila luftskyddet.

§ 12.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 11.31 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Stockholm 1943. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

432308