RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1943:23)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1943. Andra kammaren. Nr 23.

Onsdagen den 9 juni.

Kl. 11 f. m.

Herr förste vice talmannen erhöll på begäran ordet och yttrade:^ Herr talman!
Med anledning av Hans Maj:t Konungens förestående åttiofemårsdag ber
jag få föreslå, att kammaren måtte besluta utse en, delegation att i samband
med jubileumsfestligheterna till Hans Majit Konungen framföra kammarens
lyckönskningar. Till medlemmar av delegationen föreslår^jag kammarens talman
och vice talmän samt de ledamöter av kammaren, som äro utsedda att
deltaga i talmansöverläggningarna.

Kammaren biföll vad herr förste vice talmannen sålunda föreslagit.

§ 2.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller, som anförde: Herr
talman! Herr Håstad har till chefen för försvarsdepartementet, alternativt till
mig, riktat följande fråga: .

Vad är orsaken till det långa dröjsmålet med hemortsförsvarssakkunnigas betänkande,
och när kan det beräknas, att frågan örn hemortsförsvarets organisation,
kan framläggas för riksdagen?

När jag den 20 juni 1941, efter ett samma dag erhållet bemyndigande, tillkallade
1941 års hemortsförsvarssakkunniga, var jag fullt medveten örn, att de
problem, som de sakkunniga fått sig förelagda delvis voro av mycket invecklad
och svårlöst natur. Å andra sidan tedde sig behovet av samordning och rationalisering
av hemortsförsvarets olika grenar så trängande, att jag vågade hoppas
på ett relativt snabbt resultat av utredningen trots svårigheterna. Ännu
vid utarbetandet av 1942 års statsverksproposition hyste jag förhoppning att
kunna anmäla resultatet av de sakkunnigas arbete vid 1942 års riksdag. Tyvärr
ha svårigheterna visat sig ännu större än vad jag ansåg mig ha anledning
att räkna med. Nu har emellertid de sakkunnigas ordförande meddelat mig, att
utredningens betänkande kommer att avgivas före midsommar, varefter detsamma
kommer att utremitteras. Det är min avsikt att så snart ske kan underställa
riksdagen de av utredningen berörda frågorna.

Jag vill emellertid påpeka, att samordningsuppgifterna såväl mellan hemortsförsvarets
olika grenar som mellan dessa och det militära försvaret ha fått
en provisorisk lösning genom tillsättandet i början, av 1942 av hemortsförsvarsassistenterna,
enligt ett av de sakkunniga den 2 augusti 1941 framlagt förslag.
Samtidigt föreslogo de sakkunniga upprättandet av ett beredskapsregister för
att undvika den s. k. dubbelrekryteringen av personal inom olika delar av hemortsförsvaret.
På grundval av de sakkunnigas förslag utfärdades kungörelse
den 30 augusti 1941 örn sådant beredskapsregister, vilket därefter föres kontinuerligt.

Andra hammarens protokoll 10Jf3. A r 23.

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1943 f. m.

Svar på fråga. (Forts.)

Hemortsförsvarsassistenternas arbete Ilar under rådande förhållanden möjliggjort
att skypdsamt få de mest angelägna åtgärderna på hithörande område
utförda. I hög grad har också hemortsförsvarets operativa användbarhet
stärkts genom de krigsspel, som på de sakkunnigas initiativ hållits i olika delar
av landet.

Härefter yttrade

Herr Håstad: Herr talman! För det expressvar, som herr statsrådet och
chefen för socialdepartementet avgivit på min dröjsmåls fråga, ber jag få
framföra ett vördsamt tack. Jag tar också fasta på statsrådets löfte att så fort
sig göra låter framlägga hemortsförsvarssakkunnigas väntade betänkande för
riksdagen, och jag skulle vilja uttala den förhoppningen, att det måtte ske
till höstriksdagen, örn det blir någon riksdag då.

S°m statsrådet yttrade tillsattes de s. k. hemortsförsvarssakkunniga den
28 juni 1941. Det heter i de direktiv, som de sakkunniga skulle ha att arbeta
efterrätt utredningen skall »bedrivas med största möjliga skyndsamhet», ett
ovanligt expressivt uttryck i dylika sammanhang. Örn man gör en jämförelse
med den wärnska utredningen, som hade att planera på ett ännu större område
inom försvarsväsendet, så finner man, att denna tillsattes den 20 juni
1941, alltså en vecka tidigare, oell var färdig med sitt arbete redan efter
något över ett halvt år.

Att jag framställt denna fråga beror naturligtvis på den oro, som det
långa dröjsmålet har väckt, särskilt i de frivilliga försvarskretsarna här och
var ute i landet och framförallt när det gällt rekryteringen såväl till hemvärnet
som till luftskyddet. Även arbetskraftsknappheten och frågan örn avvägningen
av arbetskraftens fördelning i händelse av krig har visat sig mer
brännande än man tidigare kunnat ana, och på sistone har också tillkommit
de fruktansvärda proportioner kriget fått. — Jag tänker då närmast på de
omfattande luftlandsättningar, varmed länderna hotas, men framförallt på förintelsen
från luften av hela städer. I nära sammanhang härmed uppställer sig
en fråga, som det kanske icke varit hemortsförsvarssakkunnigas uppgift att
behandla —• den berördes i en interpellation i första kammaren igår — nämligen
frågan örn ordnandet av civilbefolkningens passiva försvar i händelse av
anfall och ockupation.

Det som synes mig viktigt är att i varje fall allt, som har omedelbar betydelse
för vår beredskap under detta krig, kan genomföras så fort som möjligt.
Det undandrager sig givetvis min förmåga av bedömande, örn det hade
varit möjligt för'' hemortsförsvarssakkunniga att bryta ut vissa partier ur sitt
betänkande och lägga fram åtminstone preliminära förslag, så att riksdagen
hade kunnat behandla dessa tidigare än övriga av de sakkunniga handlagda
frågor. I varje fall synes det mig, som örn frågan örn samordningen mellan
hemortsförsvaret och det övriga försvaret — utöver tillsättandet av hemortsförsvarsassistenterna
— samt rekryteringsproblemen vore så angelägna, att
de fortast möjligt borde föreläggas riksdagen. Med tanke framförallt på de
moderna former för hemortsbekämpningen, som kriget skapat, böra alla nödiga
åtgärder skyndsammast vidtagas.

.Till slut är jag angelägen att betona, att jag med vad jag här sagt icke
pa, något sätt har velat ^bryta staven över det arbete, som hemortsförsvarssakkunniga
utfört. Innehållet i de sakkunnigas betänkande är ju ännu icke
känt, och veterligen har särskilt de sakkunnigas ordförande nedlagt mycken
möda på att grundligt genomtränga dessa förvisso mycket svårlösta problem.
Jag har icke framställt min fråga av någon lust att kritisera utan av ett

Onsdagen den 9 juni 1943 f. ni.

Nr 23.

Svar på fråga. (Forts.)

lättförståeligt intresse för att vår beredskap blir så fast och planmässig, som
det överhuvud taget står i mänsklig makt att göra den inför det svåra läge,
som vi kanske ba att emotse, då rymden genljuder av allehanda invasionsrykten
och avgörande krigshändelser kulina utspelas i den mest farofyllda
närhet av vårt eget land.

överläggningen förklarades härmed avslutad.

§ 3.

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller, erhöll på begäran
ordet och yttrade: Herr talman! Herr Petterson i Degerfors har med kamma- p
rens tillstånd till mig ställt följande frågor:

1) Anser statsrådet det med hänsyn till det allmänna intresset av att överallt
få ändamålsenliga och trivsamma samlingslokaler lämpligt med den privata
koncessionspolitiken inom biografbranschen?

2) örn så icke är fallet, vill statsrådet medverka till förhållanden å detta
område, som möjliggöra förvaltning av och utbyggande av samlingslokalerna,
utan hinder från eventuella monopolsträvanden?

Innan jag går att besvara dessa frågor, vill jag beröra den av interpellanten
anförda, omedelbara anledningen till desamma. En biografkoncern i Stockholm
hade av den prövningsnämnd för nyetableringsfrågor m. m., som tillsatts
av föreningen Sveriges filmproducenter och Sveriges biografägareförbund,
ansökt örn tillstånd att anlägga en ny biograf i Degerfors. Ansökningen
hade avstyrkts av ägarna till de tvenne biografer, som drivas i samhället,
en privat ägare och folketshusföreningen, emedan dessa avsågo, att så snart
förhållandena medgåve bygga större och mera tidsenliga lokaler än de nu
förefintliga. Då samhället är i trängande behov av samlingslokaler, har en
nybyggnad av folkets hus sedan länge planerats; denna, vore emellertid för
sin ekonomisering beroende av biografverksamhet i fastigheten. Nybyggnaden
har fördröjts bland annat av stadsplanereglering, vartill kommit ° att folketshusföreningen
med skäl ansåge, att den under nuvarande förhållanden
icke skulle kunna få byggnadstillstånd för ett så stort bygge, som det här är
fråga örn. Då prövningsnämnden sedermera förklarat för folketshusföreningen
att, så framt den icke inför nämnden kunde styrka, att beträffande det av
föreningen tillärnade bygget sådana dispositioner vidtagits att säkerhet vunnits
för att biografen kunde öppnas före den 1/10 1943, nämnden vid prövning
av nyetableringsfråga ej kunde taga hänsyn till förefintligheten av denna
biograf, befarade föreningen, att den ifrågasatta koncernbiografen möjligen
skulle kunna komma att byggas oberoende av arbetsförmedlingstvånget och
att föreningen efter dess uppförande icke skulle få tillstånd att driva den i
det nya folkets hus planerade större biograflokalen. Dessa farhågor måste
dock anses ha varit obefogade, då den föreliggande nyetableringskontrollen
icke berör en så begränsad lokalutvidgning, som det här vore fråga om, och
då det sannolikt icke förelegat möjlighet för koncernen att uppföra biografen
utan företrädesförklaring. Sådan plägar emellertid icke givas beträffande nybyggen
av ifrågavarande slag.

Den berörda konflikten i Degerfors har en principiell sida, som kommer till
uttryck i do frågor, som interpellanten ställt. Inom biografväsendet föreligger
sedan några år en nyetableringskontroll, som praktiskt taget — om man bortser
från de större städerna — omöjliggör nyanläggning av biografer, för såvitt
icke tillstånd crhålles från den omnämnda prövningsnämnden. Endast biografer,
som godkänts av denna nämnd, ha möjlighet att erhålla svensk film
till sina program. Det har visat sig, att det på de flosta håll är omöjligt att

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1943 f. m.

Svar på interpellation. (Forts.)

upprätthålla lönande biografdrift utan tillgång till svensk film, varför denna
kontroll är synnerligen effektiv. Till yttermera visso har biografägareförbundet
genom skrivelse upplyst landets kreditinstitut örn att det vid finansierandet
av biografbyggnadsföretag bör vara av betydelse för instituten att förvissa
sig om,^ huruvida nyetableringstillstånd erhållits. Nyetableringskon trollen
innebär sålunda, att det nu föreligger en möjlighet till en planmässig reglering
av biografväsendets expansion.

Den prövningsnämnd, som beslutar beträffande tillstånd, består av två ledamöter,
utsedda, av föreningen Sveriges filmproducenter, och två ledamöter,
utsedda av Sveriges biografägareförbund. Ordföranden utses av Sveriges industriförbund.
Ehuru nämnden är sammansatt av representanter både för biografägarna
och filmproducenterna, torde man få räkna med att kapitalstarka
producentintressen här kan fa ett otillbörligt inflytande, enär dessa intressen
äro effektivt företrädda även inom biografägareförbundet.

Riktlinjerna och principerna för biografväsendets expansion i vårt land bestämmas
sålunda i hög grad av en av branschintressena tillsatt instans, vars
verksamhet det, allmänna icke för närvarande har möjlighet att kontrollera
eller influera på. Med den ställning, som biografväsendet har i vårt samhällsliv,
bör enligt min mening detta förhållande uppmärksammas. I detta sammanhang
ger sig osökt jämförelsen med radioverksamheten, där samhället har
heltandra möjligheter att tillgodose sina intressen.

På ett stort antal mindre orter i vårt land äro biograferna inrättade i samlingslokaler,
tillhörande folkliga sammanslutningar. Dessa sammanslutningar
äro i regel starkt beroende av biograf drif ten för finansieringen av sina lokalkostnader.
På grund av detta faktiska förhållande är frågan örn samlingslokaler
pa flera orter intimt sammankopplad med möjligheten att driva biografverksamhet
i samma fastigheter. Den på många orter brännande frågan att
skaffa lokaler för den kulturella verksamheten, föreningsverksamheten och
ungdomsverksamheten torde för sin lösning vara beroende av möjligheten att
vissa kvällar i veckan driva biograf i samlingslokalerna. På grund av den betydelse
som samlingslokalerna ha för bygdernas kulturella liv, synes det mig
rimligt att vid prövandet av nyetablering särskilda hänsyn tagas till de ansprak,
som kan ställas av företrädarna för samlingslokalernas intressen.

,, kommittén för de folkliga samlingslokalerna, som representerar I.Ö.G.T.,

.9 k*D.U., folkparkerna och folketshusföreningarnas central organisation

har icke ansett de synpunkter, som den har att tillvarataga tillrackhgt
beaktade av prövmngsnämnden. Försök har gjorts från kommitténs
sida att bliva företrädd i prövmngsnämnden vid frågor, som beröra samlingslokaler,
och det har vidare föreslagits, att prövningsnämndens ordförande
skulle utses av socialdepartementet, men dessa yrkanden ha icke accepterats
av biografagareforbundet. Samlingslokalernas företrädare hävda, att vid bedömandet
av nyetablering av biograf i fastighet, som avser att tillgodose beliov
av allman samlingslokal, prövningsnämnden borde vara skyldig att ta
hänsyn jamval till den sociala funktion, som sådan samlingslokal avser att

Att med hänsyn till marknadsbéhovet en viss reglering och planering av
biograf väsendets expansion är ändamålsenligt, anser jag vara obestridligt. På
grund av den sociala betydelse, som samlingslokalerna ha, och på grund av
svårigheten att eljest utan dryga tillskott från det allmännas sida, finansiera
^ ?m°11|<:rtl!1 önskvärt att vid nyetablering samlingslokalerna få
rsra t, i varje Pa sådana platser, som äro i behov av nya eller utvidgade
samlingslokaler.

Det förtjänar i detta sammanhang påminnas örn att i Danmark nyetable -

Onsdagen den 9 juni 1943 f. m. Nr 23. 5

Svar på interpellation. (Forts.)

ring av biografer regleras genom statligt koncessions förfarande och i Norge
genom kommunalt. För den händelse den privata nyetableringskontrollen i
vårt land skulle få sådana verkningar att den skulle försvåra den ofta° med
stora uppoffringar bedrivna verksamheten att bereda goda och ändamålsenliga
samlingslokaler i bygderna, torde det finnas anledning att ta upp till
prövning frågan, huruvida icke en form för offentlig kontroll av nyetableringsregleringen
borde införas.

Vidare anförde:

Herr Petterson i Degerfors: Herr talman! Jag vill till herr statsrådet och
chefen för socialdepartementet uttala mitt tack för svaret på interpellationen.
Det är mig en särskild tillfredsställelse att kunna konstatera, att svaret vittnar
örn en både välvillig och positiv inställning till de frågor, jag berört i min interpellation.
Svaret kommer också säkert att hälsas med den största tillfredsställelse
av alla de organisationer och av alla de tusentals enskilda människor
här i landet, som lia att syssla med hithörande frågor. Det är givetvis ingen
som har någonting emot att det finns en prövningsnämnd för nyetableringsfrågor,
men det är sammansättningen av nämnden som, med hänsyn till den
oerhörda maktbefogenhet denna nämnd har, framkallat farhågor. Det är den
principiella sidan av saken, som här är den avgörande. Jag ä,r också synnerligen
tacksam för att statsrådet ägnat denna del av interpellationen en så pass
ingående granskning. Jag vill särskilt understryka den sista delen av interpellationssvaret,
där det heter: »Det förtjänar i detta sammanhang påminnas
örn att i Danmark nyetablering av biografer regleras genom statligt koncessionsförfarande
och i Norge genom kommunalt. För den händelse den privata
nyetableringskontrollen i vårt land skulle få sådana verkningar, att den skulle
försvåra den ofta med stora uppoffringar bedrivna verksamheten att bereda
goda och ändamålsenliga samlingslokaler i bygderna, torde det finnas anledning
att ta upp till prövning frågan, huruvida icke en form för offentlig kontroll av
nyetableringsregleringen borde införas». Endast på en punkt har jag kanske
en avvikande mening. Beträffande den lokala detaljen anser statsrådet, att farhågorna
möjligen varit obefogade och överdrivna, då den föreliggande nyetableringskontrollen
icke berör en så begränsad lokalutvidgning, som det här är
fråga örn, och då det sannolikt icke förelegat möjlighet för koncernen att uppföra
biografen utan företrädesförklaring. Jag förstår, att denna uppfattning
är byggd på den allmänna förklaring, som prövningsnämnden har avgivit, men
jag vill i detta sammanhang framhålla, att prövningsnämnden fullständigt
sadlat örn, sedan interpellationen framställts. Utdrag av ett protokoll, fört vid
sammanträde med prövningsnämnden den 15 januari 1943, visar att man ämnade
utnyttja det föreliggande byggnadsförbudet för att förhindra Degerfors
folketshusförening, att inrätta en biograf. I protokollet heter det: »Efter
yttrande av sekreteraren beslöt prövningsnämnden anmoda dels Degerfors folketshusförening
att före den 1/4 1943 inför nämnden styrka, att beträffande
det av föreningen tillärnade bygget av en ny biograf sådana dispositioner vidtagits,
att säkerhet vunnits för att biografen kunde öppna före den V 10 1943,
vid äventyr att nämnden vid prövning av förevarande nyetableringsfråga ej
komme att taga hänsyn till förefintligheten av denna biograf. . .». Jag vill i
detta sammanhang framhålla, att Degerfors icke är den enda plats, där man
blivit utsatt för en sådan utpressning. För icke så länge sedan höll jag föredrag
i en av småstäderna i Bergslagen, en stad med mellan 4,000 och 5,000
innevånare. Där saknade man fullständigt samlingslokaler, och när man började
diskutera möjligheten att skaffa ett folkets hus för att tillfredsställa lokal -

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1943 f. m.

Svar på interpellation. (Forts.)

behovet, begärde biografkoncernen att få bygga biograflokaler, detta naturligtvis
för att utestänga folketshusföreningen från möjligheten att bygga. Med
den utformning, som byggnadsförbudet under sitt första skede fått, fanns det
också ganska goda förutsättningar för att kapitalstarka institutioner skulle
kunna kringgå bestämmelserna. Det är intet tvivel örn, att biografkoncernen
ämnade utnyttja detta byggnadsförbud för att hindra byggandet av ett folkets
hus.

Herr Andersson i Södergård: Herr talman! Jag vill först begagna tillfället
att instämma, i interpellantens tack till statsrådet, för att statsrådet så oreserverat
ställt sig på de folkliga sammanslutningarnas och organisationernas
sida, när deras intressen i fråga örn samlingslokaler kommit i strid med biografägareförbundets
intressen, men jag vill också begagna tillfället att säga
några ord örn samlingslokalfrågan i allmänhet. Som var och en känner till,
talar man ju i dessa tider mycket örn att man skall taga hand örn ungdomen,
man skall skydda ungdomen mot alla de nedbrytande krafterna i tiden. Man talar
så mycket örn vad som skall göras, men allt eller åtminstone mycket
av detta vackra tal leder icke till något resultat, ty den ungdom, som icke
vill förslösa sin tid på andligen och kroppsligen nedbrytande nöjen utan vill
söka på bästa sätt bereda sig för sin livsuppgift, göra sig förtrogen med samhällsfrågorna
och utveckla sin personlighet, har icke någon plats att samlas
på. Det går icke så bra att åstadkomma något, örn var och en går för sig
själv. Den, som icke är ansluten till någon förening, faller lätt offer för de nedbrytande
krafterna i tiden. Det går lättare att kämpa för samhällsviktiga intressen
och vackra ideal för dem, som ha möjlighet att komma tillsammans
i en förening. Där kunna de ge något av det bästa de vilja ge i ungdomstiden.
Först och främst väntar ungdomen ett handtag vid lösandet av denna fråga.
Det är beklämmande, att det på högsta ort skall finnas krafter, som hålla
igen, när det gäller att ge framför allt ungdomsorganisationerna ett så kraftigt
handtag som behövs, för att deras lokalfråga skall kunna ordnas och därmed
^den^ första. förutsättningen skapas för att föreningslivet skall kunna få
en så mångsidig och nyttig utveckling, som samhället av i dag säkerligen
kräver.

När det nu icke går att göra något åt detta i år, vill jag begagna detta tillfälle
att å föreningsfolkets vägnar rikta en varm vädjan till statsrådet och chefen
för socialdepartementet att till nästa år framlägga förslag om ett betydligt
större anslag till samlingslokaler, framför allt på landsbygden. När det
gäller att bygga samlingslokaler på landsbygden, kan mycket av det byggnadsmaterial,
som erfordras, anskaffas på orten, och det blir icke så stor konkurrens
om byggnadsmaterialet som i städer och samhällen. I många fall
kunna sådana byggen utföras genom anlitande av arbetskraft, som icke har
full sysselsättning. Även ur den synpunkten bör det icke möta större betänkligheter
att anvisa litet mera pengar för denna byggnadsverksamhet. Man talar
så vackert örn att vi böra ha ungdomen med oss, vi böra hjälpa den. Vilja
vi verkligen göra detta, så böra vi i första hand se till, att ungdomen erhåller
lämpliga samlingslokaler. Örn ungdomen saknar sådana lokaler, händer det
lätt, att den tappar intresset för nyttiga sysselsättningar och i stället faller
offer för de nedbrytande krafterna i tiden.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Då jag begagnar tillfället att
säga några ord i denna debatt vill jag understryka det tack, som först av
interpellanten riktades till herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
för det intresse han visat denna fråga och det svar han avgivit. För den,

Onsdagen den 9 juni 1943 f. m.

Nr 23.

Svar pä interpellation. (Forts.)

som intresserar sig för samlingslokaler i vårt land, är det nog ganska självklart,
att det på detta område kan behövas en nyetableringskontroll. Men
denna kontroll bör ej uteslutande bedrivas i syfte att skydda den, som till
äventyrs bedriver en rörelse på detta område, utan man bör framför allt ägna
uppmärksamhet åt att lokalägarna skyddas, framför allt där lokalägarna
representera organisationer på orten eller kulturella och sociala intressen, som
företrädas av organisationerna. Så sker ju ej för närvarande. Det är ju bekant
och har framhållits i interpellationen och har också erkänts i interpellationssvaret.
Staten har ju under de senaste åren, som den ärade nästföregående
talaren antydde, visat intresse för att stödja samlingslokalerna. _ Även örn
denna verksamhet ännu icke på något sätt kan sägas ha kommit i gång, är
dock grunden lagd till ett statligt stöd till samlingslokaler. Då är det ganska
självfallet, att man också ägnar uppmärksamhet åt en fråga av den innebörd
som den interpellanten här framfört. Det finns ju en mångfald exempel pa
att innehavaren av en biograf rättighet, som icke på vissa orter disponerar
en lokal, i varje fall kunnat så att säga blockera möjligheterna för de folkliga
organisationerna på platsen att i den lokal, som de till äventyrs äga
eller som de planera uppföra, anordna biografrörelse. Denna biografrörelse
kan vara nödvändig för samlingslokalens bestånd. Det är således ett intresse
av ganska stor räckvidd att man får möjligheter att bedriva biografrörelse i
dessa lokaler, som ägas av organisationer på orten. Det är sålunda en fråga,
som rör olika slag av organisationer. Jag har ju varit i tillfälle att just pröva
dessa frågor såsom deltagare i en samlingsorganisation inom nykterhetsrörelsens
olika organisationer, i den mån dessa äga samlingslokaler.

Jag vill peka på att man inom vida kretsar i vårt land med intresse skall
taga del av det svar, som socialministern givit på denna interpellation, och
också med belåtenhet inkassera det framtida intresse, som utlovas, och de
eventuella åtgärder från det allmännas sida för att råda bot på missförhållandena,
som i interpellationssvaret antyddes.

Det är endast detta, herr talman, som jag velat passa på tillfället att anknyta
till denna debatt.

Herr Kilbom: Herr talman! De folkliga organisationer, som äga samlingslokaler
i landet, är det som bland andra krävt, att det skulle bli någon ordning
på nyetableringen av biografer. Utvecklingen har nämligen sedan några
år pekat dithän, att de stora företagarna slagit under sig alla de mera lukrativa
platserna. Det har därför varit och är vissa svårigheter för de folkliga
organisationerna med lokaler och de mindre biografägarna att hävda sig. Det
är därför samlingslokalernas representanter funnit saken värd allmänt intresse.
Då de påkallat uppmärksamhet för sina synpunkter, är det sålunda ej för att
bestrida, att en reglering kan vara motiverad, utan försatt hävda, att deras
intressen måste tillgodoses på ett långt starkare sätt, då regleringen genomföres,
bland annat inom det organ, som handhar denna reglering. Det Ilar från
de folkliga organisationerna, såsom det upplyses i statsrådets svar, gjorts försök
att genom förhandlingar nå resultat, som kunna tillfredsställa alla parter.
I det avseendet ha olika förslag lämnats, det första redan i november 1941.
Då det icke blev några resultat därav, ägde nya förhandlingar rum. Slutligen
överenskommo delegerade från filmproducenter, biografägareförbundet och de
folkliga sammanslutningarna om ett förslag i fyra punkter av följande innehåll:
»1. Folkorganisationerna godkänna i princip föreliggande avtal angående
nyetablering och illojal konkurrens. 2. Kommitterade enades om att vid bedömandet
av nyetablering i biograf i fastighet, som avser att tillgodose behov
av allmän samlingslokal, prövningsnämnden äger rätt taga hänsyn till jämväl

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1943 f. m.

Svar på interpellation. (Forts.)

den sociala funktion, som en sådan samlingslokal avser att fylla. 3. Prövning
skall ske vid varje nyetablering, dock att kostnaderna för nyetablering inom
publikområde, där fast biografrörelse ej tidigare bedrivits, ej behöver förskottslikvideras,
utan betalas kostnaderna först efter det att ärendena i fråga
behandlats av prövningsnämnden.»

I det träffade avtalet föreskrives ju inte bara, att pengarna skola erläggas i
förskott, utan att den, som söker rätt till nyetablering, skall betala 100 kronor,
oavsett örn han har alla utsikter att göra förlust på den plats, där biografen
eventuellt komme att drivas, eller det exempelvis är en biograf i en storstad,
där biografägaren kan förtjäna åtskilliga tiotusental kronor. Detta ha de folkliga
representanterna protesterat emot och framfört, att det är uppenbart
orättvist.

i fjärde punkten lyder: »Parterna äro överens örn att prövningsnämnden
skall bestå av sex ordinarie ledamöter med en personlig suppleant för varje».
I avtalet örn prövningsnämnden stipulerades fyra representanter, två för producenter
och tva för biografägareförbundet, medan de folkliga samlingslokalerna
icke ha rätt att utse någon. Man anför visserligen, att biografer i dessa
lokaler representera bara några fa procent av de summor, som biograferna köra
m — den senaste vintern cirka 60 miljoner kronor — men detta synes oss
icke vara något skäl, som äger utslagsgivande betydelse.

Trots att de delegerade således enades örn att dessa fyra punkter skulle vara
e.Il, om vilken alla parter kunde enas och med vilken alla intressen kunde
tillgodoses, har i realiteten intet svar på detta förslag ingått från den andra
parten. Det har dock förklarats under hand, att det skulle bli svar, bara vi
ville lugna oss o. s. v. Enligt uppgifter från biograf ägarekongressen nyligen
bär dar sagts, att det var ingenting vidare att förhandla om, då samlingslokalernas
representanter krävde förtursrätt för biografdrift i sådana lokaler. Som
Damgar av de föredragna fyra punkterna är denna uppgift icke riktig.

Det må icke förtänkas samlingslokalernas representanter örn de finna detta
tillstånd minst sagt otillfredsställande.

Å andra sidan skall det naturligtvis medgivas, att på vissa platser ha nyetablenngsbestämmelserna
för en del samlingslokaler varit till fördel, då man
lyckats förhindra större och kapitalstarka företag att tränga sig in.

Det hävdas från representanternas för samlingslokalerna sida, att de företräda
ett allmänt intresse och att de pengar, som komma in till en biograf
exempelvis i en bysett järnvägssamhälle, ett industrisamhälle etc. böra rimlikunna
komma till hela allmänhetens bästa genom att användas till underhall
av samlingslokal, innehållande studie- och läsrum o. s. v.

. ®et är emellertid också en annan synpunkt, som jag tror icke kan förbises
i detta sammanhang. Det är filmens oerhörda opinionsbildande betydelse. Förre
chefen för Radiotjänst blev, da han franträdde sin plats — han blev ju, som
bekant, och är nu direktör för ett av de större film- och biografföretagén —
tillfrågad av tidningspressen, vad han menade örn radio och film. Hans svar
är -förvisso byggt på en mycket ingående sakkunnskap. Han svarande: »Film
och radio äro bland de starkast verkande opinionsbildande faktorerna. De örnställa
människornas livsföring och levnadsåskådning. Det beklagliga är att
vi icke märka resultatet av detta förrän örn ett pär generationer».

Jag tror att. detta yttrande slår huvudet på spiken. Det är fördenskull fullkomligt
naturligt, örn de folkliga organisationerna hävda, att deras intres-sen
bora stödjas av samhället. Det. är ju också så, att både skolan, de olika
folkrörelserna och de olika politiska partierna mer och mer söka att utnyttja
nimen för upplysande och opinionsbildande propaganda o. s. v. Staten har
,iu numera för övrigt också deklarerat ett positivt intresse för denna sak.

Onsdagen den 9 juni 1943 f. m.

Nr 23.

Svar på interpellation. (Forts.)

Det är med hänsyn till allt detta som vi ifrågasätta, huruvida det kan vara
rimligt, att denna väldiga opinions faktor, som film och biografväsende är
med den oerhörda betydelse de ha i vårt samhällsliv, skall dirigeras av enskilda
intressen. Yi tro, ärligt talat, icke att denna situation kan fortsätta i längden.
Vi mena icke, att man skall träda någons intressen för nära, då man emellertid
från de mera samhälleliga intressenas sida kräver en annan ordning än
den som för närvarande råder.

Ingen kan livligare än jag beklaga, att det ej gått att komma till en rimlig
överenskommelse med motsidan i denna fråga. Men vi nödgas konstatera, att
felet icke är på vårt håll. Vi ha, som sagt, flera gånger begärt att få förhandlingar,
och förslag ha framlagts utan att motparten när det kommit till kritan
visat någon vilja att göra upp. Jag är emellertid övertygad om, att också
i privata biografägare- och filmkretsar finnas de, som mena att en annan ordning
borde åstadkommas. Men uppenbarligen -— vilket är att beklaga —
lia icke dessa det avgörande ordet, en omständighet som jag hoppas måhända
skall kunna ändra sig i den mån samhällsmakterna ägna intresse åt denna
fråga.

överläggningen förklarades härmed avslutad.

§ 4.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Sköld, som anförde: Herr
Lundgren har med andra kammarens tillstånd till mig riktat en förfrågan
örn jag, med hänsyn till inträffade olyckor inom försvaret, ämnade föreslå
sådan ändring av gällande bestämmelser örn ersättning i anledning av olycksfall
under militärtjänst att ersättningen kunde innebära skälig försörjning för
de efterlevande.

Till svar härå får jag anföra följande.

Gällande bestämmelser örn ersättning i anledning av olycksfall under militärtjänstgöring
återfinnas huvudsakligen i 1916 års olycksfallsförsäkringslag
och 1927 års militärersättningsförordning. Den sistnämnda författningen
avser i stort sett värnpliktiga och fast anställt manskap, medan den förra
gäller för så gott som all övrig personal, främst officerare och underofficerare.
Enligt båda författningarna utgå vid olycksfall, som medfört döden,
livräntor till de efterlevande. Livräntorna uppgå till olika belopp allteftersom
de efterlevande utgöras av änka, barn och föräldrar. Änka är, så länge hon
lever ogift, berättigad till ett årligt belopp motsvarande en fjärdedel av deli
avlidnes årliga arbetsförtjänst. Varje barn erhåller, intill fyllda sexton år,
ett årligt belopp motsvarande en sjättedel av arbetsförtjänsten. Till föräldrar
utgår, under förutsättning att de för sitt uppehälle varit av den avlidnes
arbete väsentligen beroende, livränta med ett årligt belopp .motsvarande
värdet av åtnjutet underhåll, dock högst en fjärdedel av den avlidnes arbetsförtjänst.
De sammanlagda livräntorna få icke överstiga två tredjedelar av

Svar på
interpellation.

arbetsförtjänsten.

Den avlidnes årliga arbetsförtjänst, som alltså ligger till . grund för livräntebeloppen,
bestämmes på olika sätt i fråga örn värnpliktiga och i fråga
örn annan personal. För vissa mera kvalificerade värnpliktiga, exempelvis
sådana som fullgjort dem åliggande första tjänstgöring och repetitionsövningar,
skall arbetsförtjänsten per år antagas utgöra 2,160 kronor, medan den
för övriga värnpliktiga är bestämd till 1,764 kronor. Till änka utgår sålunda
540 respektive 441 kronor per år och till barn 360 kronor respektive 294 kro -

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1943 f. m.

Svar på interpellation. (Forts.)

nor per år. Å livräntor efter värnpliktiga utgår emellertid under åren 1942
och 1943 dyrtidstillägg med 30 procent, varför livräntebeloppen bliva för änka
702 respektive 573:30 kronor och för barn 468 respektive 382:20 kronor.

För annan personal än värnpliktiga, alltså officerare, underofficerare och
fast anställt manskap, beräknas den årliga arbetsförtjänsten till ett belopp,
som motsvarar vederbörandes normala arbetsinkomst under året närmast före
olycksfallet, dock högst 3,900 kronor. Livränta utgår sålunda till änka med
högst 975 kronor per år och till barn med högst 650 kronor per år.

I de fall då de efterlevande bliva berättigade till familjepension efter den
avlidne undergå livräntebeloppen viss reduktion. Å livräntebelopp till familjepensionsberättigade
efterlevande skall nämligen avdragas ett belopp motsvarande
dels statens bidrag till familjepensionens grundbelopp, dels ock av
statsmedel utgående rörligt tillägg och kristillägg. Såsom exempel på tilllämpningen
härav kan nämnas att för änka med ett barn efter en avliden
löjtnant utgör den sammanlagda årliga livräntan 1,625 kronor. Härifrån avdrages
emellertid enligt det nyss anförda 1,237 kronor 68 öre. Det återstående
livräntebeloppet uppgår följaktligen till 387 kronor 32 öre, vilket alltså
de efterlevande erhålla utöver familjepensionen.

. Efter den nu i korthet lämnade redogörelsen för gällande bestämmelser, vid
vilken liksom i det följande närmast tagits sikte på framdeles uppkommande
livräntor och alltså bortsetts från särskilda regler för livräntor i anledning
ay äldre olycksfall, vill jag erinra örn att bestämmelserna senast vid 1941 års
riksdag voro föremål för behandling. I proposition den 17 oktober 1941 (nr
316) framhöll _ chefen för socialdepartementet, att den under de senaste åren
inträddy stegringen av levnadskostnaderna medfört att realvärdet av bland
annat livräntor till efterlevande avsevärt nedgått. Då de löneförhöjningar, som
på grund av levnadskostnadsstegringen ägt rum, verkade automatiskt höjande
på ersättningsbeloppen såvitt anginge annan personal än värnpliktig
erfordrades emellertid för denna personal ingen annan ändring i grunderna
för livräntors beräknande än höjning av maximigränsen för den årliga arbetsinkomsten,
som då var 3,000 kronor. För värnpliktiga däremot beräknades
ju livräntor efter en till visst belopp fixerad årsinkomst och, eftersom höjning
därav icke lämpligen borde ske, återstode endast möjligheten att bevilja ett
skäligt dyrtidstillägg. På i huvudsak dessa skäl förordade chefen för socialdepartementet
dels att maximigränsen för den årliga arbetsinkomsten höjdes
till 3,900 kronor och dels att ett dyrtidstillägg örn 30 % skulle under åren
1942 och 1943 utgå a livräntor efter värnpliktiga. Såsom framgår av redogörelsen
för gällande bestämmelser blev detta förslag sedermera av riksdagen
antaget.

I detta sammanhang kan förtjäna framhållas, att Kungl. Majit på föredragning
av chefen för socialdepartementet i en i dagarna framlagd proposition
föreslagit, att dyrtidstillägg å livräntor efter värnpliktiga skall utgå
jämväl under åren 1944 och 1945, dock att därvid procentsatsen med hänsyn
till den fortsatta levnadskostnadsstegringen skall utgöra 40 i stället för 30
procent.

Med nu berörda förbättringar och förslag till sådana är emellertid icke
frågan örn ändringar i grunderna för livräntors beräknande slutligt avgjord.
Sedan flera år tillbaka pågå nämligen vissa utredningar inom detta område.
Andra lagutskottet vid 1937 ars riksdag uttalade, att en höjning av livräntor,
sorn utginge inom de lägre inkomstgrupperna, framstode såsom synnerligen
önskvärd samt att olycksfallsförsäkringslagen även i andra hänseenden borde
underkastas en ^omarbetning. I anledning härav hemställde riksdagen, att
Kungl. Maj :t måtte låta verkställa en allsidig utredning rörande förbättrad

Onsdagen den 9 juni 1943 f. m.

Nr 23.

Svar pä interpellation. (Forts.)

lagstiftning om försäkring för olycksfall i arbete. Genom beslut den 11 juni
1937 anbefallde Kungl. Majit (i socialdepartementet) riksförsäkringsanstalten
att verkställa denna utredning. Sedan 1939 års lagtima riksdag anhållit
att frågan örn utvidgad försäkring för olycksfall i arbete måtte upptagas till
fortsatt utredning, har Kungl. Majit (i socialdepartementet) den 13 april 1939
överlämnat handlingarna i ärendet till den år 1938 tillsatta socialvårdskommittén
för att tagas under övervägande vid fullgörandet av kommitténs uppdrag.
Socialvårdskommittén har emellertid ännu icke slutfört sitt uppdrag såvitt
detsamma berör olycksfallsförsäkringslagstiftningen. Och i avvaktan, på
resultatet av socialvårdskommitténs arbete samt med hänsyn till rådande tidsförhållanden
har riksförsäkringsanstalten ansett, att det tills .vidare borde anstå
med den nyssnämnda, på anstalten, ankommande utredningen.

Slutligen må nämnas, att Kungl. Majit den 26 februari 1943 på min hemställan
uppdragit åt riksförsäkringsanstalten att verkställa översyn av 1927
års militärersättningsförordning, särskilt i vad avsåge förordningens tillämpningsområde
och grunderna för beräkning av värnpliktigs arbetsförtjänst, samt
att till Kungl. Majit så snart ske kunde inkomma med utredning och därav
betingade förslag till nya bestämmelser.

Av det anförda framgår, att sådana förbättringar i livräntorna åt efterlevande.
som kunna anses motiverade av levnadskostnadsökningen, redan vidtagits
eller föreslagits. Örn livräntebeloppen därutöver böra höjas, lärer närmast
vara en avvägningsfråga. I första hand har man därvid att avgöra, om livräntorna
böra bestämmas så, att de lämna de efterlevande full försörjning,
eller så, att de i större eller mindre mån komma att utgöra försörjningsbidrag.
Vare sig man följer den ena eller den andra linjen, gives^ uppenbarligen
utrymme för ytterligare överväganden. Då emellertid denna fråga är föremål
för behandling vid nyssnämnda utredningar och då frågan örn en mera. djupgående
revison av grunderna för ersättning i anledning av olycksfall i militärtjänst
icke kan lösas fristående från frågan örn reformering i övrigt av
lagstiftningen örn försäkring mot olycksfall i arbete, kan °ett ställningstagande
icke nu ske. Det är emellertid mm förhoppning att fragan örn revision
av 1927 års militärersättningsförordning i vad avser de i utredningsuppdraget
åt riksförsäkringsanstalten av den 26 februari i år angivna spörsmålen skall
kunna föreläggas 1944 års riksdag.

Härpå yttrade

Herr Limdgren: Herr talman! Jag vill tacka herr statsrådet och chefen
för försvarsdepartementet för hans svar på interpellationen.

Det är enbart glädjande att Kungl. Majit i dagarna framlagt proposition
med förslag örn att dyr tids tillägg å livränta efter värnpliktig skall utgå jämväl
under åren 1944 och 1945 och att procentsatsen för dyrtidstillägget skall
okas från 30 till 40 procent. Detta innebär, örn inte en väsentlig, dock någon
förbättring av de livräntor, som nu utgå, men det skulle varit än mera glädjande,
örn herr statsrådet kunnat meddela, att Kungl. Maj :t i avvaktan på
den pågående utredningen ämnat föreslå en provisorisk höjning av livräntorna
eller att jämte livräntan skall utgå ett kontantbelopp.

Den hjälp, som kan erhållas genom den igångsatta riksinsamlingen, blir naturligtvis
högst välkommen, men då det för närvarande pågår en massa insamlingar
av skilda slag, har man anledning frukta att intresset icke blir vad
man hoppats.

Ett rimligt kontantbelopp skulle säkert vara av mycket stor betydelse tor
de efterlevande, då utgifterna för dem måste vara större omedelbart och under

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1943 f. m.

Svar på interpellation. (Forts.)

första tiden efter dödsfallet, innan de kunnat inrätta sig efter de ändrade förhållandena.
Är änkan efter förolyckad värnpliktig frisk och arbetsför, söker
hon helt naturligt skaffa sig arbete för att därigenom förbättra sin inkomst,
men de finnas ju, som på grund av olika anledningar icke kunna återgå i förvärvsarbete.
Under alla förhållanden kan ju inte arbete stå till buds omedelbart.
Där skulle ett kontantbelopp vara högst välkommet.

Livräntorna efter sjömän, som förolyckas till följd av krigsåtgärd, äro förmånligare.
En änka efter en förolyckad sjöman erhåller minimum 900 kronor
och barn 600 kronor per år, men därjämte utgår ett kontantbelopp av minimum
9,000 kronor. Detta, kontantbelopp har varit till ovärderlig nytta för många,
som inte kunnat gå i förvärsarbete.

Det förefaller mig, som det skulle finnas någon likhet mellan en sjöman
och en som är inkallad i militärtjänst. Båda göra de landet stora tjänster.
Sjömannen utsätter sig för stora risker genom att taga anställning ombord
a fartyg, som fraktar hem för landet nödvändiga varor, under det arméns,
flottans och flygvapnets folk skydda landet från intrång från främmande
makt. Skillnaden är endast att den ena parten fullgör sin uppgift frivilligt,
då däremot den andra icke kan undandraga sig riskerna.

Vi lia säkert till mycket stor del vår krigsmakt att tacka för att vi fortfarande
äro förskonade från krigets fasor, och då synes det rättvist att en
dräglig försörjning tillförsäkras efterlevande till under fullgörande av uppgift
i krigsmakten förolyckad familjeförsörjare.

Herr talman! Jag törs inte nära den förhoppningen att värnpliktiga och
övriga, som tjänstgöra inom krigsmakten, i fråga örn olycksfallsersättning
bli ställda i samma klass som exempelvis sjöfolket, men jag vågar uttala den
förhoppningen att 1944 års riksdag kommer att behandla detta spörsmål och då
till fyllest beakta de behov av ökade livräntor, som onekligen finnas.

Överläggningen förklarades härmed avslutad.

§ 5.

Svar pä
interpellation.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Andersson, som
yttrade: Herr talman! Med kammarens tillstånd har herr Hagberg i Malmö
till mig riktat följande fråga: Är herr statsrådet villig att taga under övervägande
frågan örn att införa avgift för de fartyg, som trafikera den s. k.
Falsterbokanalen, i avsikt att om möjligt erhålla viss täckning för statsverkets
av kanalföretaget föranledda, betydande ränteutgifter ävensom för de med
ledens drift och underhåll förenade kostnaderna?

Såsom interpellanten erinrat, fattade statsmakterna år 1940 beslut örn anläggning
av en kanal genom Falsterbonäset för att under krigsförhållandena
ernå ökad trygghet för sjöfarten från Östersjön till Öresund, vilken löpte betydande
risker till följd av vidtagna mineringar. Trafikledens anordnande var
sålunda att betrakta som en av krigsläget betingad beredskaps- och skyddsåtgärd.
Vid kanalens, tillkomst rådde ovisshet örn i vilken utsträckning den
komma att bliva använd. Det ansags icke påkallat att då upptagafrågan
örn avgiftsplikt för dess användning. Leden öppnades sålunda för
trafik utan att sådan avgiftsplikt föreskrevs.

Pa sätt i mterpellationen berördes har Falsterbokanalen kommit att tagas
i anspråk i ganska stor omfattning. Under år 1942 passerades den av 5,176
fartyg, av vilka 3,687 vörö svenska och 1,489 utländska, de senare till övervägande
del av dansk nationalitet. I vilken utsträckning kanalen under fredsförhållanden
kan komma till användning, är icke möjligt att nu bedöma.

Onsdagen den 9 juni 1943 f. m.

Nr 23.

Svar på interpellation. (Forts.)

Spörsmålet örn avgifts skyld] gliet för de fartyg, som använda Falsterboleden,
upptogs till övervägande inom kommunikationsdepartementet under
hösten 1942 i samband med arbetet på uppgörande av budgetförslag beträffande
sjätte huvudtiteln för nästkommande budgetår. Med hänsyn till det prisstopp,
som ingick såsom led i de riktlinjer för den ekonomiska politiken, vilka
utformades under höstens lopp och vunno godkännande genom Kungl. Maj:ts
beslut den 13 november 1942, ansågs det emellertid då icke lämpligt att införa
en kanalavgift, som skulle kunna, låt vara i obetydlig mån, inverka på prisnivån.

Skäl torde kunna anföras både för och emot införande av avgiftsplikt för
Falsterbokanalens användande. För min del är jag, med hänsyn till de betydande
kapitalbelopp som av staten nedlagts på kanalen och icke minst i betraktande
av kostnaderna för dess drift och underhåll, av den uppfattningen
att en förnyad prövning av avgiftsfrågan bör verkställas. Denna prövning bör
främst syfta till fastställande av en måttlig farledsavgift för täckande av de
löpande driftkostnaderna. Med hänsyn till prisstoppsträvandena och angelägenheten
att icke i nuvarande läge belasta näringarna med ytterligare pålagor anser
jag dock att saken bör tillsvidare anstå.

Härefter anförde:

Herr Hagberg i Malmö: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet få framföra mitt tack för det snabba
svaret på min interpellation. Jag vill gärna skänka mitt erkännande
åt den förstående uppläggning av detta spörsmål, som herr statsrådet givit
utryck åt, ävensom åt den positiva inriktning, som hans svar i visst hänseende
präglas av. Å andra sidan nödgas jag tyvärr säga, att svaret icke i allo fått
den gestaltning, som jag helst skulle sett att det fått. Jag tror tyvärr, att jag
måste tillägga, att den ståndpunkt, som herr statsrådet här intagit, näppeligen
kommer att förstås av de mycket vida kretsar, som dagligen kunna konstatera
den alltmer svällande trafiken i denna farled.

Herr statsrådet har här nämnt en siffra rörande frekvensen i kanalen under
år 1942, en siffra som självfallet är alldeles riktig. Nämnda år trafikerades
kanalen av 5,176 fartyg. Jag skulle emellertid gärna med statsrådets medgivande
vilja föra fram statistiken litet längre, exempelvis till i dag, enär
frekvensstegringen under innevarande år är utomordentligt stark. De siffror
man nu har till sin disposition se helt annorlunda ut än de, som gällde per
31 december 1942. Jag har här framför mig en statistik t. o. m. maj månad
innevarande år. Den är alltså så färsk, som nian överhuvud taget kan begära.
Därav framgår att Falsterbokanalen hittills, sedan den i huvudsak färdigställdes
på vintern 1941, trafikerats av 8,597 fartyg. Detta innebär, att vi om
en eller annan vecka äro uppe i en frekvens av 10,000 fartyg i kanalen. Av
de fartyg, som sedan vintern 1941 t. o. m. maj månad innevarande år trafikerat
kanalen, äro 6,157 äng- eller motorfartyg och 2,440 segelfartyg med eller utan
motor. En mycket intressant siffra är den, som visar vilken del av trafiken
som intages av utländskt tonnage. Utan att någon som helst avgift erlagts
till statsverket, utom givetvis lotspengar, har kanalen under denna tid trafikerats
av 2,344 fartyg av utländsk nationalitet, vilket innebär att 27 procent
av den trafik, som framgår där, bär utländsk karaktär.

Som jag nämnde för ett ögonblick sedan har trafiken i år företett en mycket
stark stegring. Denna kan man kanske allra bäst avläsa i siffran för maj
månad, som visar ett fartygsantal av 931 fartyg, varav 194 utländska. Ett
ännu starkare intryck av frekvensen därnere får man kanske, örn jag nämner,

1-1

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1943 f. m.

Svar på interpellation. (Forts.)

att i Falsterboleden under den nyss förflutna maj månad det största antalet
under en dag passerade fartyg var icke mindre än 72.

Vad. skulle man vinna, örn man nu pålade denna trafik en liten avgift? Jag
vill erinra örn vad kammaren anslagit till Falsterbokanalen. Allt i allt torde
kostnaderna, vartill alltså medel beviljats av riksdagen, uppgå till ungefär
21 miljoner kronor. Driftkostnaderna uppgå enligt uppgift från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
till 50,000 ä 60,000 kronor örn året. Ränteutgifterna har
jag ingen uppgift på,. men jag kan föreställa mig att de ligga vid omkring
800,000 kronor. Allt i allt får man väl säga, att för ögonblicket kostar kanalen
de svenska skattebetalarna 1 miljon kronor om året eller något i den
stilen. f

Skulle det inte gå att i någon mån få täckning för detta dock ganska stora
uttag av skattemedel? Jag har tänkt mig, att man möjligen skulle kunna gå
till väga så som under många år skett i fråga örn en annan kanal, nämligen
Södertälje kanal. Där har trafiken pålagts vissa avgifter. Där har man en
fast avgift örn 12.6 öre per nettoregisterton. Denna avgift är, som jag sade,
fast, men utgår för varje fartyg, vare sig det är tomt eller lastat. I vissa
fall blir det en reduktion, men därpå skall jag inte närmare gå in. Men utom denna
fasta avgift på 12.6 öre tillkommer en avgift vars storlek är beroende på vad
slags last vederbörande fartyg för. Man har särskilda tariffer för järnmalm,
stenkol, spannmål, virke etc. Inkomsterna för statsverket från Södertälje kanal
belöpa sig till mellan 250,000 och 300,000 kronor örn året. Skulle man för
Falsterbokanalen tillämpa samma tariffer — för min del må man gärna göra
dem något lägre än dem man tillämpar för Södertälje kanal — skulle denna
Falsterbokanal giva statsverket en årlig inkomst, som enligt min beräkning
fomine att uppgå till minst 700,000 kronor. Man skulle alltså därigenom kupna
få täckning för ungefär det belopp, som farleden årligen kostar det allmänna.
Kanske undrar någon över, hur jag kan komma upp till en så pass
stor siffra, men den saken är ganska enkel. Det beror givetvis därpå, att kanalen
är^ frekventerad i en helt annan utsträckning än Södertälje kanal och
vidare på att Falsterbokanalen tar emot betydligt större fartyg än Södertälje
kanal. Så vitt jag vet, är det största fartyg, som gått igenom Södertälje kanal
ett fartyg örn 4,300 ton. Till jämförelse kan jag nämna, att det största fartyg,
som tagits emot i Falsterbokanalen, mätte 12,590 ton d. w. Med dylikt tonnage
böra inkomsterna bli ganska betydande.

Herr statsrådet har, såvitt jag förstår, i princip givit mig rätt, då han menade,
att det är skäligt att någon rimlig avgift åsättes. Han ansåg emellertid
tiden icke vara lämplig för detta nied hänsyn till den inledda pris- och lönestoppspolitiken.
För egen del är jag beredd att skänka största beaktande åt
denna politik. Jag anser också, att vi alla skola hjälpas åt, så att den hålles
sa hög och stram, som det överhuvud taget är möjligt. Men jag ifrågasätter
huruvida man bör^ tillämpa ett sådant betraktelsesätt i just detta fall. Jag
undrar huruvida, några öres kanalavgift per ton skulle få någon som helst in”
verkan på prisnivån i landet. Herr statsrådet synes själv vara av den uppfattningen,
då han ju i svaret talade örn att en sådan avgift endast »i obetydligman»
skulle kunna tänkas inverka pa varuprisnivan. Enligt min mening skulle
en sådan inverkan, örn den kan sire, vara så liten, att den inte kan statistiskt
avläsas. Ty vad innebär den avgiften? .Ta vi en båt på några hundra ton,
skulle kanalavgiften bli en eller annan tia. Man kan svårligen tänka sig, att
en så måttlig avgift kan få följdverkningar för varuprisnivån i landet. Annorlunda
ligger det till, när man kommer upp till större fraktfartyg örn 10,000
ton och däröver. Där skulle det givetvis komma att gälla andra siffror. Jag
vill dock i detta sammanhang fästa uppmärksamheten på att den besparing,

Onsdagen den 9 juni 1943 f. m.

Nr 23.

Svar på interpellation. (Forts.)

som fartygen göra genom att gå igenom kanalen, blir mycket avsevärd, alldeles
oavsett den trygghet som vinnes på detta sätt. Men därmed må vara hur
som helst.

Det är klart, att man icke alldeles skall bortse från löne- och prisstoppspolitiken,
men jag frågar: Hur kan man tillämpa den på det utländska tonnage,
som frekventerar denna led? Som jag sade för ett ögonblick sedan, äro
27 procent av alla fartygen, som gå genom kanalen, utländska fartyg. Och en
avgift i detta fall kan omöjligt påverka den svenska varuprisnivån. Nu kunna
dessa fartyg gå dag och natt genom kanalen utan att härför åsamkas några
kostnader. De få anlita denna billiga, säkra och för minor och andra tidens
besvärligheter trygga väg utan att betala något. Ty kostnaderna betalas av
de svenska medborgarna. Vi i Skåne, som se denna trafik varje dag, förstå
inte, att detta kan vara ett svenskt intresse.

Nu har frågan på sätt och vis kommit i baklås genom att den inte tagits
upp till behandling i tid. Den togs icke upp, förrän man redan beslutat sig
för pris- och lönestoppspolitiken. Hade man intresserat sig för denna fråga
innan dess — jag tror att påstötningar därom icke saknats — hade den nu
varit löst, och då hade statsverket med allra största sannolikhet i huvudsak
fått täckning för sina mycket stora årliga kostnader för detta företag.

Som jag ser på saken, herr talman, kan jag inte finna annat, än att ett förnyat
övervägande skulle kunna vara på sin plats. Därmed behöver man inte vänta,
på sätt herr statsrådet här antytt, tills normala förhållanden åter inträda.
Enligt mitt förmenande skulle ett sådant förnyat övervägande kunna äga rum
redan nu, och — tror jag — utan risk kunna företagas inom ramen för prisoch
lönestoppspolitiken.

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Andersson: Interpellanten
har givetvis rätt däruti att en kanalavgift skulle i ringa mån inverka
på prisnivån, men den symptomatiska verkan av en sådan åtgärd, vidtagen
av statsmakterna, måste tillmätas en, viss betydelse. När man kräver att
enskilda näringsidkare och affärsmän skola hålla sina priser, kunna dessa med
allt fog kräva att jämväl staten skall hålla sina taxor. Det finns en rad framställningar
som ha gjorts till Kungl. Maj :t ifrån affärsverken örn taxehöjningar,
där Kungl. Majit ställt sig på den ståndpunkten att dessa i och för sig
kanske vore berättigade och önskvärda ur verkens synpunkt, men man vill inte
höja nu under prisstoppstiden. Detta icke på grund av de materiella värden
som stått på spel för näringslivet och allmänheten utan endast med hänsyn
till den psykologiska betydelse, som måste tilläggas varje åtgärd som bryter
prisstoppssträvandena.

Då interpellanten nu fäst så stort avseende vid att det är så många utländska
fartyg, som gå igenom Falsterbokanalen, måste jag dock invända, att det
väl är sannolikt, att de flesta av dessa fartyg gå i trafik på svenska Östersjöhamnar.
Därför talar den omständigheten att de flesta av dessa utländska fartyg
äro danska. Sannolikt gå åtskilliga av dessa danska fartyg även i trafik
på finska hamnar, men huvudparten av transporterna måste dock gälla varor
till och från Sverige.

Tnterpellantens omsorg örn att statens verksamhet skötes på ett inkomstbringande
sätt är ju värd allt erkännande, men man kan dock i det här fallet
inte vara alldeles säker på att inte även vissa städers intresse av sin hamnrörelse
har varit med bland motiven för interpellatiopens framställande.

Herr Hagberg i Malmö: Herr statsrådet bär framhållit angelägenheten av
att vidmakthålla pris- och lönestoppspolitiken och förmenar, att, när statsmak -

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1943 f. m.

Svar på interpellation. (Forts.)

terna kräva av det enskilda näringslivet att det inte skall köja sina priser, bör
rimlig reciprocitet bär råda, d. v. s. att också staten skall hålla sina priser
och inte böja några avgifter. Detta anser jag vara alldeles riktigt, men jag
ifrågasätter, huruvida staten bar fullt konsekvent tillämpat den politiken. Jag
vill erinra om den debatt, som i ett visst ärende fördes här i kammaren för
någon tid sedan, när det gällde en mycket stark prishöjning på en vara, som
staten bestämmer över, en prishöjning som t. o. m. skulle kunna utläsas i index
— den skulle höja index med icke mindre än 112 enhet — men den saken
tog riksdagen i enlighet med den avlämnade propositionen. Då tryckte man
inte så starkt på den reciprocitet, som annars anses böra vara förhanden.

överläggningen förklarades härmed avslutad.

§ 6.

Föredrogos var efter annan följande på kammarens bord liggande motioner;
och hänvisades därvid

till statsutskottet motionen nr 447 av herr Bergström m. fl.;
till bevillningsutskottet motionerna:
nr 448 av herr Severin i Stockholm m. fl.; och
nr 449 av herr Werner; samt

till behandling av lagutskott motionerna:
nr 450 av herr Pettersson i Dahl m. fl.; och
nr 451 av herr Persson i Stockholm m. fl.

Vidare föredrogs den å bordet vilande motionen nr 452 av herr Senander
m. fl.; och yttrade därvid

Herr Senander: Herr talman! Då min motion på grund av ett missförstånd
blivit för sent avlämnad, ber jag få återkalla densamma.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7.

Föredrogs och lades till handlingarna jordbruksutskottets memorial, nr 43,
i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under nionde huvudtiteln
gjorda framställning angående anslag till Ersättning till statens allmänna
fastighetsfond: Byggnadsstyrelsens delfond.

§ 8.

Föredrogos vart efter annat jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 44, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under nionde
huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till Veterinärinrättningen i
Skara;

nr 45, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för undersökningar
rörande förbättrad vattenavrinning från Ringsjön i Malmöhus län;

nr 46, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överenskommelse
örn leverans av mul- och klövsjukevaccin från Danmark till Sverige; och
nr 47, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående försäljning av vissa
lektorsprebendefastigheter.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

Onsdagen den 9 juni 1943 f. m.

Nr 23.

§ 9.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 48, i anledning av Kungl. Upplåtande
Majits proposition angående upplåtande av kronotorp å vissa kronoparker av kronotorp
m. m. jamte i amnet vackta motioner. parker m. m.

I en till riksdagen den 26 februari 1943 avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad
proposition, nr 138, hade Kungl. Majit, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att bemyndiga Kungl. Majit att verkställa upplåtelse av kronotorp
å kronoparker i Norrland och Dalarna i huvudsaklig överensstämmelse med i
statsrådsprotokollet uppdragna riktlinjer.

Enligt Kungl. Majits förslag skulle arrendetiden i regel utgöra femton år.

I samband därmed hade utskottet till behandling förehaft följande inom
riksdagen väckta, till utskottet hänvisade motioner, nämligen

1) Ii 219 av herr Andersson, Alfred, m. fl., likalydande med lii 321 av herr
Svensson i Ljungskile; samt

2) 11:337 av herr Jacobson m. fl., vari hemställts, bland annat, att riksdagen
måtte vid behandlingen av Kungl. Maj :ts proposition, nr 138, höja den
föreslagna upplåtelsetiden från 15 till 50 år.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Majits framställning, be myndiga

Kungl. Maj :t att verkställa upplåtelse av kronotorp å kronoparker i
Norrland och Dalarna i huvudsaklig överensstämmelse med av utskottet uppdragna
riktlinjer; _ .

B. att motionerna I: 219 och lii 321, likalydande, samt lii 337, i den man

de icke finge anses besvarade genom vad utskottet anfört, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd. .

I fråga örn arrendetidens längd hade utskottet biträtt Kungl. Majits förslag.

Reservationer hade avgivits: _ ...

dels av herrar Alfred Andersson, Andersson i Tungelsta, Ericsson i Sörsjön,

Mäler och Svensson i Ljungskile, vilka ansett, att utskottet bort förorda den
jämkningen i Kungl. Majits förslag, att arrendetiden i regel skulle bestämmas
till trettio år;

dels ock av herr Jacobson, som ansett, att arrendetiden i regel borde bestämmas
till femtio år.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Jacobson: Herr talman! Då den här frågan nu kommit upp på riksdagens
bord kan jag inte underlåta att framföra de norrländska kronopybyggarnas
tack till departementschefen, statsrådet Pehrsson-Bramstorp, för den överarbetning
som utförts inom departementet; det ursprungliga förslaget, den utredning
som verkställdes av egnahemsstyrelsen, lämnade ju mycket övrigt att
önska.

För övrigt måste jag konstatera att det är en synnerligen lång lidandets väg
som denna fråga haft att passera. Redan 1935 gjorde de norrländska krononybyggarna
en framställning till statsmakterna, och dåvarande jordbruksministern
Sköld lovade att ägna frågan sin uppmärksamhet. Detta löfte höll han,
ty 1936 års egnahemsutredning tog upp ärendet till undersökning. 1936 års
egnahemsutredning, som framlade det stora förslaget rörande hela egnahemsverksamheten,
hann emellertid inte med hela komplexet: en liten detalj utelämnades
och det var just frågan örn dessa nybyggare. Man resonerade väl
som så att det gällde norrländska småbrukare, så det kanske inte var så kin Andra

kammarens protokoll 19^3. Nr IBS. 2

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1943 f. m.

Upplåtande av kronotorp å vissa kronoparken• m. m. (Forts.)
lågt, huvudsaken, var ju att de syd- och mellansvenska jordbrukarna fingo sina
angelägenheter ordnade. Sedan dröjde det ända till 1939 innan man såg något
resultat, och det förslag som egnahemsstyrelsen då kom med lämnade, som
jag sade, mycket övrigt att önska.

I detta förslag gick man bl. a. in för den principen, att de krononybyggare,
som inte önskade övergå till det nya systemet, skulle man straffa, de skulle
avstängas från^ möjligheten att erhålla något bidrag i fortsättningen. Sedan arrendetiden
utgått, skulle man kunna få förnya arrendet på femton år — »på
villkor som därvid komme att bestämmas». Det vill med andra ord säga att
krononybyggarna voro utlämnade på nåd och onåd. Dessutom föreskrev förslaget
en betungande arbetsplikt och en hel del åtaganden i övrigt när det gällde^
vägar, dikningar och dylikt. De gamla hade man glömt liksom den bostadsfråga
som för dem uppstår, när de en dag måste dra sig tillbaka.

Denna proposition företer glädjande förändringar på dessa punkter såväl i
fråga örn arbetsplikten som i fråga örn dem som inte önska övergå till de nya
bestämmelserna och likaså när det gäller de gamla, som nu föreslås få hjälp
till lösandet av deras bostadsfråga. Förslaget, som det ursprungligen förelåg,
förkastades av krononybyggarna vid deras kongress i fjol. Nu har inte bara
departementschefen vidtagit förändringar därav utan även utskottet har gjort
en hel del förändringar till det bättre. En punkt kvarstår dock fortfarande,
och i det avseendet har jag reserverat mig inom utskottet. Det gäller upplåtelsetiden.
Statsrådet Pebrsson-Bramstorp har ju själv varit mycket tveksam,
huruvida han skulle föreslå en arrendetid på femton år eller stanna för den
nuvarande, nämligen femtio år. »I fråga örn upplåtelsetiden», säger statsrådet,
»kan givetvis tvekan råda, huruvida denna bör bestämmas till femton år i enlighet
med egnahemsstyrelsens förslag eller femtio år såsom Sveriges kronotorpare-
och kolonistförbund yrkat.»

Jag för min del anser att det inte finns något egentligt motiv, när för närvarande
arrendetiden är femtio år, att förkorta densamma. I övrigt ber jag få
erinra örn att den ursprungliga arrendetiden, bestämd vid 1891 års riksdag,
var tjugo år, men 1927 års riksdag fann skäl föreligga att utöka arrendetiden
till femtio år. Men nu 1943 är man mogen att falla tillbaka på 1891 års bestämmelser.
Man säger att nu spelar detta mindre roll, ty nu för tiden har
vederbörande arrendator optionsrätt. Jag undrar örn man kan säga det. Jag
undrar örn man inte snarare kan påstå att denna optionsrätt är villkorlig, ty i
5 § står: »När upplåtelsetiden utlöper, skall kronotorparen, såframt han förhållit
sig väl och domänstyrelsen icke finner särskilda skäl föranleda, att
kronotorpet ej ånyo bör upplåtas, vara berättigad att erhålla ny upplåtelse
för en tid av femton år.» Antag att vederbörande revirförvaltare inte anser, att
han kan garantera vederbörande arrendator arbete, då finns det ju anledning
för domänstyrelsen att inte förnya kontraktet. I varje fall är det självklart att
de norrländska nybyggarna skulle känna sig mycket mera tryggade, örn de hade
den arrendetid som för närvarande gäller.

Herr talman! Med dessa ord ber jag att få yrka bifall till den vid utlåtandet
fogade av mig avgivna reservationen.

Herr Mäler: Herr talman! Jag kan i likhet med den föregående talaren vitsorda,
att det förslag till reglering av de norrländska kronotorparnas villkor
som här föreligger är ett utomordentligt framsteg i förhållande till vad som tidigare
har gällt. Jag tror att både de gamla kronotorparna och kolonisterna, som
genom detta förslag beredas förbättrade villkor, liksom de nya kronotorpare
som komma att reflektera på upplåtelse, ha anledning att känna sig tacksamma

Onsdagen den 9 juni 1943 f. m.

Nr 23.

Upplåtande av kronotorp å vissa kronoparker m. m. (Forts.)
för det utomordentliga arbete som först egnahemsstyrelsen och sedan departementet
lia lagt ned på att få fram ett förslag, som ger dessa norrländska nybyggare
en tryggad ställning här i livet.

Jag behöver alltså inte här gå in på vare sig någon kritik av förslaget eller
något berömmande av dess goda sidor. Jag skall endast stanna för den enda
punkt, varom oenighet har rått inom utskottet, nämligen i fråga örn upplåtelsetidens
längd. Där föreligger, som herrarna och damerna ha sett, tvenne olika
reservationer. Den ena går ut på att upplåtelsetiden skall fixeras till femtio år
och den andra att upplåtelsetiden skall vara trettio år. Jag har för min del
under utskottsbehandlingen förordat det förra förslaget, alltså örn femtio år,
eftersom jag ansett det vara erforderligt att man i största möjliga mån ökade
den trygghet, som dessa människor behöva. Sedan jag kom underfund med att
domänstyrelsens och även egnahemsstyrelsens invändningar mot denna förlängning
voro så starka, att man icke kunde påräkna framgång för detta förslag,
har jag anslutit mig till reservationen örn trettio år. Det är för detta förslag,
till vilket jag och fyra andra ledamöter av utskottet ha anslutit oss, som jag
här vill dra en lans.

Självfallet kan den upplåtelsetid örn 15 år, som propositionen föreslår, med
åtföljande optionsrätt anses innebära en relativ trygghet. För mig gäller frågan
dock inte örn man skall utarrendera en lägenhet på längre eller kortare
tid, utan det väsentliga för mig är att åstadkomma en ny bosättning i dessa
skogsbygder på kronodomänerna i Norrland. Det bör inte bli fråga örn att innehavaren
skall få ge sig i väg varken efter 15, 30 eller 50 år, utan han skall
för sig och sina efterkommande kunna påräkna bosättningstrygghet för framtiden.

När det gäller att bedöma, vilken tidsperiod som kan anses skänka den
största tryggheten, är det självklart att ju längre tiden är, desto större blir
tryggheten. Den korta tiden örn 15 år kan medföra att en temporär oenighet
mellan kronotorparen och vederbörande statliga tjänsteman kan få ett ogynnsamt
inflytande, när upplåtelsetiden gått till ända. Vid längre upplåtelsetid
hinna dylika motsättningar att under mellantiden avvecklas, då dels kronotorparen
kan ha avlidit eller på grund av åldersskäl trätt tillbaka för sina efterkommande
och dels vederbörande statstjänsteman kan ha avlidit eller flyttat
till annan ort. Vid längre upplåtelsetid löper således den tryggade bosättningen
jämnt och naturligt, och det blir en självklar sak att kronotorparna för sig och
sina efterkommande kunna påräkna en tryggad bosättning på dessa områden.
Jag tror att det finns starka skäl för att utsträcka den i propositionen föreslagna
tiden på det sätt, reservanterna här föreslagit. Jag vädjar till kammaren
att i detta fall frångå utskottets förslag och antaga reservationen. Jag är medveten
örn att därigenom inte skulle ske något sådant intrång på dornänstyrelsens
möjligheter att reglera dessa förhållanden, som ur statliga synpunkter vore
betänkligt. Men därigenom skulle hos dessa pionjärer i våra obrutna och ouppodlade
bygder skapas en känsla av att även de ha en fast och tryggad grund
i den svenska jorden.

Herr talman! Under hänvisning till vad jag nu anfört ber jag att få yrka
bifall till den reservation, som vid detta utlåtande fogats av herr Alfred Andersson
m. fl.

Herr Ericsson i Sörsjön instämde häruti.

Herr Svensson i Ljungskile: Herr talman! Jag är ense med utskottets talesmän
så till vida att jag anser, att detta förslag för kronotorparna innebär
mycket stora fördelar i jämförelse med vad som nu gäller. Delade meningar lia

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1943 f. m.

Upplåtande av kronotorp å vissa kronoparker m. m. (Forts.)
således, rått endast om detaljer i detta förslag. Jag har i denna kammare väckt
en motion, nr 321, i vilken jag påpekat ett par sådana detaljer. En av dem gäller
arbetsplikten. Det ömsesidiga förhållande, som på detta område förutsattes,
d. v. s. att å ena sidan kronotorparen skall ha skyldighet att utföra visst arbete
samt å andra sidan domänstyrelsen skall ha skyldighet att i motsvarande grad
anskaffa arbete, medför i stort sett en fördel för kronotorparna, då de därigenom
få ett ökat mått av trygghet. De kunna nämligen i regel inte försörja
sig utan att ha arbete vid sidan örn det egna jordbruket. Emellertid kunna i vissa
fall dessa arbetsöverenskommelser komma i konflikt med kronotorparens
behov av att disponera sin tid för att sköta det egna jordbruket. Detta gäller
särskilt dem, som ha kommit så långt i sitt odlingsarbete, att de ha några mera
betydande jordarealer att bruka. På grund härav yrkade jag i min motion att
äldre kronotorpare — i den mån de så önskade — i stort sett skulle få disponera
sommarhalvåret för den egna brukningsdelens skötsel. Utskottet anför härom
på sid. 15 i utlåtandet att »i den mån de föreslagna bestämmelserna bliva tilllämpliga
å äldre upplåtelser, omfattande relativt stora jordbruksarealer, förhållandena
kunna vara sådana att arbetsskyldigheten i stort sett synes böra
begränsas till vinterhalvåret». Jag har endast att stryka under detta uttalande,
som enligt min mening är tillfredsställande under förutsättning att det vid
lagens tillämpning blir beaktat.

En annan detalj, där delade meningar rått, gäller upplåtelsetidens längd. I
propositionen anföres att även Kungl. Maj :t varit tveksam örn vilken tid som
borde väljas. Det ligger kanske en del sanning i vad som sagts örn att en kronotorpare
kan sitta någorlunda tryggad antingen upplåtelsetiden är 15, 30 eller
50 år. Man får emellertid — på sätt föregående talare understrukit — inte
bortse ifrån att det måste innebära en ökad trygghet, örn upplåtelsetiden blir
längre. Med hänsyn till de åtaganden, som domänstyrelsen i detta fall skall
göra beträffande arbetsanskaffning, tror jag att det inte är praktiskt möjligt
att utsträcka tiden sa långt som till 50 år, även örn det ur kronotorparnas synpunkt
varit önskvärt. Däremot anser jag att upplåtelsetiden borde utsträckas
till 30 år, vilket skulle innebära att för en ung människa, som inginge överenskommelse
med domänstyrelsen, avtalet skulle räcka under innehavarens arbetsföra
ålder.

Herr talman! Jag ber att i likhet med föregående talare få yrka bifall till
den reservation, som avgivits av herr Alfred Andersson m. fl. Jag tror att det
skulle väcka stor tillfredsställelse, örn riksdagen biföll reservationen.

I detta anförande instämde herr Sandberg.

Herr Andersson i Löbbo: Herr talman! Samtliga föregående talare, som
förordat en längre upplåtelsetid än den utskottet föreslagit, ha understrukit
att kronotorparnas läge, jämfört med det som hittills varit rådande, genom
den föreslagna propositionen och riksdagens beslut i enlighet därmed skulle
komma att väsentligt förbättras. Jag vill oförbehållsamt instämma i detta
uttalande. Det är enbart glädjande, om det från det allmännas sida kan skapas
möjligheter för dessa människor, som ofta bo långt ute i ödemarken, att föra
en drägligare livsföring än hittills. Som de föregående talarna påpekat ha
meningsskiljaktigheten inom utskottet uteslutande rört sig örn huruvida upplåtelsetiden
skulle bestämmas till 15, 30 eller 50 år. Jag för min del har
stannat för utskottets förslag, och jag skall med några ord anföra mina motiv
härför.

Den föregående talaren påpekade att kronotorparens ställning vore avvikande
från andra arrendatorers så till vida, att kronotorparen hade en viss

Onsdagen den 9 juni 1943 i. m

Nr 23.

Upplåtande av kronotorp å vissa kronoparker m. m. (Forts.)
arbetsplikt, under det att domänstyrelsen hade att tillförsäkra kronotorparen
arbetsrätt. Då domänstyrelsen är ett af färsdrivande verk, måste den självfallet
i stor utsträckning taga hänsyn till ekonomiska faktorer. Vid upplåtelse
av kronotorp måste domänstyrelsen därför noggrant överväga, huruvida möjligheter
sannolikt kunna beräknas för tillräckliga arbetstillfällen åt vederbörande
kronotorpare under den tid, som upplåtelsen skall vara. Örn det skulle
bestämmas en längre tid än 15 år — och framför allt en så pass lång tid som
50 år — är det möjligt att domänstyrelsen skulle få vissa svårigheter avgöra,
huruvida den kunde tillförsäkra en sökande till kronotorp arbetstillfällen under
hela upplåtelsetiden. Detta skulle kunna tänkas medföra att styrelsens villighet
att upplåta kronotorp skulle i någon mån minskas beträffande ^sådana fall,
där arbetstillgången inte är absolut säker under en lång tid framåt. Jag medger
dock gärna att risken härför inte är så värst stor. Mina betänkligheter
härutinnan ge mig emellertid anledning tro att det även ur kronotorparnas
egen synpunkt knappast vore så mycket vunnet, örn upplåtelsetiden bleve
längre än vad Kungl. Majit och utskottet föreslagit. Jag erinrar i detta
sammanhang örn att en skötsam och ordentlig kronotorpare har alla utsikter
att få sitta kvar på sitt torp så länge han önskar. Visserligen slutes avtalet
på 15 år, men enligt lagen har han optionsrätt vid 15-årsperiodens slut. Man
kan alltså säga, att det är väl sörjt för att en skötsam kronotorpare får behålla
arrendet så länge han önskar och orkar. Denna rätt är inte bara tillförsäkrad
innehavaren personligen utan även hans familj, ja, i viss utsträckning även
hans släktingar. I 6 § stadgas det nämligen, att örn kronotorparen dör under
upplåtelsetiden och efterlämnar änka, är änkan berättigad att övertaga avtalet
för den återstående upplåtelsetiden, och i fortsättningen av paragrafen heter
det: »Finnes ej änka eller vill hon ej inträda såsom innehavare av torpet, må
nyttjanderätten övertagas av kronotorpare^^ bröstarvinge, adoptivbarn eller
dess bröstarvinge eller ock kronotorparens måg.» Jag finner alltså, att det är
i hög grad sörjt för att kronotorparen och hans familj inte på något sätt
behöva riskera att bli bortdrivna från sin lägenhet oavsett om upplåtelsetiden
sättes till 15, 30 eller 50 år.

Jag skall härtill endast tillägga, att en upplåtelsetid på 15 år står i god
överensstämmelse med bestämmelserna i allmänna arrendelagen, som stipulerar
en arrendetid av i regel 15 år. Jag medger, att denna fråga inte har så
värst stor betydelse. Jag vill inte tillmäta den en sådan vikt, som jag förstod
att exempelvis herr Jacobson i Vilhelmina gjorde. Jag tror att den har uteslutande
psykologisk betydelse. Men då jag vet, att kronotorparna ha skickliga
och vältaliga representanter inte minst i den svenska riksdagen, är jag övertygad
örn att örn dessa representanter göra klart för kronotorparna de stora
förmåner, som äro förenade med ett antagande av Kungl. Maj:ts förslag, så
bör någon risk för missförstånd från kronotorparnas sida beträffande innehållet
i förslaget knappast förefinna^.

Frågan har som sagt kanske inte alltför stor betydelse. Men jag har för min
del, herr talman, kommit till den uppfattningen, att det finns goda skäl som
tala för ett bifall till utskottets förslag. Jag tror att kammaren utan att
behöva riskera någonting för kronotorparnas del lugnt kan biträda utskottets
förslag, till vilket jag, herr talman, ber att få yrka bifall.

Herr Andersson i Tungelsta: Herr talman! Vid behandlingen av detta
ärende i utskottet Inar jag för min del anslutit mig till den uppfattning beträffande
upplåtelsetidens längd, som företrädes i den första reservationen. Jag
har gjort detta av det skälet, att man ifrån kronotorparnas egen sida mycket
starkt reagerat mot den relativt korta upplåtelsetid, som föreslås i propositio -

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1943 f. m.

Upplåtande av kronotorp å vissa kronoparken- m. m. (Forts.)
nen. Steget fran dén 50-åriga upplåtelsetid, som tidigare gällde, till nu föreslagna
15 år är ju ganska långt, och man får därför inte undra på att kronotorparna,
som äro mycket måna örn att sitta så trygga som möjligt på sina
ställen, i det avseendet reagerat. Även om deras inställning i denna fråga
mera är att tillskriva psykologiska skäl, så måste man nog medge, att vissa
realiteter ligga bakom deras ställningstagande.

Det har hänvisats till att denna 15-åriga upplåtelsetid är förbunden med optionsrätt
och att följaktligen inte någon kronotorpare behöver riskera att bli
bortkörd fran sitt ställe, när de 15 åren ha gått. Med anledning av denna invändning.
skall jag be att få fästa uppmärksamheten vid ,att den optionsrätt
som här ifragasättes, inte är någon optionsrätt i vanlig rättslig mening. Den
är beroende av vissa omständigheter och vissa avgöranden, som väl många
gånger kunna bli mer eller mindre subjektiva. I § 5, som handlar om optionsrätten,
star det nämligen: »När upplåtelsetiden utlöper, skall kronotorparen,
såframt han förhållit sig väl och domänstyrelsen icke finner särskilda skäl
föranleda, att kronotorpet ej ånyo bör upplåtas, vara berättigad att erhålla ny
upplåtelse ^för en tid av 15 år.» Det är uppenbart, att en optionsrätt, som är
grundad på sådana villkor, inte kan ha samma rättsliga värde som en optionsrätt,
sorn skall, prövas enligt vanliga rättsliga regler. När en kronotorpare
går att binda sig för ett ställe, där han säkerligen är beredd att stanna kvar
återstående delen av sin livstid, så är det givetvis viktigt för honom att han
redan från början har ganska goda garantier för att han får sitta kvar där,
åtminstone under sin arbetsföra ålder. Då reservanterna stannat för en upplåtelsetid
av 30 år, beror detta som tidigare anförts här på att dessa 30 år i
regel utgöra den arbetsföra tiden av en människas liv. Det kan väl vara ganska
skäligt, att en arrendators villkor bli omprövade, då han har suttit i 30 år
P.å sitt ställe.. Örn han då förhållit sig väl och det finns anledning att han
sitter kvar på sitt arrende, får man räkna med att han får upplåtelsen förnyad.

Utskottets vice ordförande gjorde nyss några invändningar gentemot en 30-årig arrendetid med hänsyn till domänverkets ställningstagande till upplåtelse
av kronotorp. Domänverket skall ju tillförsäkra vederbörande kronotorpare arbete,
och det kunde ju därför tänkas, att man ifrån domänverkets sida i vissa
fall^ skulle kunna bli obenägen att upplåta ett ställe på så pass lång tid som
30 år .med hänsyn till de förpliktelser, som domänverket ikläder sig. Jag tror
min del inte, att man behöver tillmäta den omständigheten någon större
betydelse. Kronotorp upplåtas, nog i regel endast inom sådana områden, där
domänstyrelsen har ett varaktigt skogsbruk och där den kan vara förvissad
örn att arbeten finnas tillgängliga på längre sikt och inte bara under 15 år.

Jag. anser alltså att de skäl, som anförts för en kortare upplåtelsetid, inte
böra tillmätas alltför stor bety delse,, och jag ber, herr talman, att få instämma
i yrkandet om bifall till den reservation, som är avgiven av herr Alfred Andersson
m. fl.

Herr Svensson i Ljungskile: Herr talman! Det var närmast ett uttalande
av utskottets vice ordförande, som föranledde mig att be att få säga några ord.
Det förhåller sig uppenbarligen pa det sättet, som här framhållits, att domänstyrelsen
enligt § 5 äger fri prövningsrätt, huruvida ett kronotorp skall upplåtas
pa nytt.efter 15 år. Nu kan man inte å ena sidan i denna bestämmelse inrymma
en fri prövningsrätt för domänverkets del och säga, att domänverkets
tjänstemän, efter affärsmässiga grunder skola pröva, huruvida kronotorpet behövs
eller inte, och,, örn så ej är fallet, förordna att det inte vidare skall upplåtas,
och å andra sidan göra gällande, att kronotorparens optionsrätt är tryg -

Onsdagen den 9 juni 1943 f. m.

Nr 23.

Upplåtande av kronotorp å vissa kronoparker m. m. (Forts.)
gad. Det måste ju vara antingen det ena eller det andra. Örn domänverket pa
rent affärsmässiga grunder kan vägra att upplåta torpet igen, då är kronotorpare^
optionsrätt icke säkrad. Och örn kronotorpare^ optionsrätt skall anses
vara säkrad, då blir domänverkets prövning mer eller mindre formell och
illusorisk och bör icke lägga hinder i vägen för att man medger en 30-årig upplåtelsetid.
Jag tror att 5 § i sin nuvarande avfattning kommer att orsaka rätt
mycken otrygghet bland kronotorparna, vilket skulle kunna undvikas, örn man
fastställer en upplåtelsetid på 30 år.

Herr Lövgren: Herr talman! När det gäller frågan örn upplåtelsetidens
längd förvånar det mig, att utskottet stannat för 15 år, da en upplatelsetid pa
20 år tidigare prövats och befunnits otillfredsställande. Upplåtelser av skogstorp
skedde ju tidigare på 20 år. Sedan befanns det emellertid, att dessa torp
voro föga lockande, varför man höjde upplatelsetiden till 50 ar. Vid utgången
av år 1925 hade man enligt uppgift i en proposition i ämnet vid 1929 års riksdag
280 upplåtelser på 20 år men 1920 upplåtelser pa 50 ar. Detta innebar
att de kronotorpare, som tidigare hade haft 20-årig upplåtelsetid, hade gått
över till de nya bestämmelserna, vilka enligt vad jag vill minnas gällde efter
1915 och vilka gåvo dem rätt att få en 50-årig upplåtelsetid. När den kommitté,
i vars arbete jag deltog på 1920-talet och vars betänkande resulterade
i propositionen i ämnet vid 1929 års riksdag, hade att ta ställning till upplåtelsetidens
längd, förekom det praktiskt taget ingen diskussion örn att denna
upplåtelsetid skulle sättas till 50 år, och förslaget bifölls i kammaren, jag
skulle tro utan någon debatt. Det förvånar^ mig därför i kogsta grad, att utskottet
nu vill gå ned till en upplatelsetid pa 15 ar, när man tidigare erfarenhetsmässigt
prövat saken och funnit, att 20 ar var för kort tid.

Jag vill vidare säga, att jag är glad över den utformning detta utskottsutlåtande
i övrigt har fått. Jag tror att det kommer att få alldeles utomordentliga
verkningar, allt naturligtvis under förutsättning att domänstyrelsen omsätter
vad som där föreslagits i praktiken. Det föreligger emellertid faktiskt
ingen säkerhet för att domänstyrelsen kommer att medgiva några upplåtelser,
och därför tror jag att det skulle ha funnits skäl för att i jordbruksutskottets
motivering understryka den synpunkten, att det inte är meningen, att detta
skall vara en förordning på papperet, som inte kommer till någon praktisk
nytta i verkligheten. Jag befarar nämligen, att detta kan bli förhållandet på
grund av den maktfullkomlighet som domänstyrelsen får enligt förslaget. Förordningen
sådan den nu är utformad är emellertid utomordentligt bra, under
förutsättning att kammaren vill följa den reservation, som är avgiven av herr
Jacobson, och stanna för en upplåtelsetid av 50 år.

Herr Grym instämde häruti.

Överläggningen förklarades härmed avslutad.

Herr talmannen gav propositioner på l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till den av herr Alfred Andersson m. fl. avgivna, vid utlåtandet
fogade reservationen; samt 3:o) bifall till den av herr Jacobson avgivna,, vid
utlåtandet fogade reservationen; och fann herr talmannen den under 2:o) angivna
propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Andersson i Löbbo
begärde emellertid votering, vadan herr talmannen för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående propositionerna, av vilka herr
talmannen nu fann den under 1 :o) angivna hava flertalets mening för sig.
Beträffande kontrapropositionen äskade emellertid herr Jacobson votering, i
anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1943 f. m.

Årtal rörande
gruvskogarna
* riket.

Upplåtande av kronotorp å vissa kronoparker m. m. (Forts.)

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition i huvudvoteringen angående
jordbruksutskottets förevarande utlåtande nr 48 antager bifall till utskottets
hemställan, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

V^nn®r Nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda votering antagit
bifall till den av herr Jacobson avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gang uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen.

Kammaren hade alltså till kontraproposition i huvudvoteringen antagit bifall
till utskottets hemställan.

I enlighet härmed blev efter given varsel följande voteringsproposition uppläst
och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller den vid jordbruksutskottets förevarande
utlåtande nr 48 fogade, av herr Alfred Andersson m. fl. avgivna reservationen
röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets hemställan.

Sedan kammarens ledamöter härefter ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning; och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen.

Kammaren hade alitsa bifallit den av herr Alfred Andersson m. fl. avgivna,
vid utlåtandet fogade reservationen.

§ 10.

Föredrogos vart efter annat jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 49, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående det statsunderstödda
bekämpandet av smittsam kastning hos nötkreatur; och
/r 50, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till särskilda
åtgärder för främjande av skogsbrandskyddet.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 11.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 51, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående avtal rörande gruvskogarna i riket jämte i ämnet väckta
motioner. I

I en till riksdagen den 5 mars 1943 avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad
proposition, nr 139, hade Kungl. Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för samma dag, föreslagit riksdagen
att bemyndiga Kungl. Maj:t

1) att med vederbörande nyttjanderättshavare till i propositionen omförmälda,
åt järngruvor anslagna skogsfastigheter träffa avtal i huvudsaklig
överensstämmelse med den preliminära uppgörelse, som ingåtts den 4 maj

Onsdagen den 9 juni 1943 f. m.

Nr 23.

Avtal rörande gruvskogarna i riket. (Forts.)
1939, med gjorda tillägg angående utmålsområden på fastigheterna i Nisshyttan
överloppsskog l1 i Säters socken och Kronoberg l1 i Kvistbro socken
samt med tillämpning av de värden, som vid den slutligen antagna uppskattningen
åsatts fastigheterna;

2) att, i den mån överenskommelse därom senare kunde träffas mellan kronan
och vederbörande innehavare av den till nyttjande för Burängsbergs
gruvors behov anslagna fastigheten Burängsbergs gruvallmänning l1 i Grangärde
socken, träffa avtal rörande berörda nyttjanderätt** avstående till kronan
genom nyttjanderättens utbyte mot annan kronan tillhörig fastighet;

3) att, för den händelse kronan vid blivande utredning skulle befinnas äga
någon rätt till viss del av det i fastigheten Nordmarks Gruveallmänning l1 i
Nordmarks socken ingående s. k. blecket eller odalfältet vid Nordmarks gruvor,
med gruvägarna träffa uppgörelse rörande avvecklingen av denna rätt.

I detta sammanhang hade utskottet till behandling förehaft följande inom
riksdagen väckta, till utskottet hänvisade motioner, nämligen:

1) likalydande motionerna 1:221 av herr Nilsson, Bror, och herr Elofsson,
Gustaf, samt II: 322 av herr Werner m. fl., vari hemställts,

att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition samt.

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om utredning
dels i vilken omfattning gruvskogarna lämpligen kunde och borde användas
för komplettering av på respektive orter befintliga ofullständiga jordbruk och
dels huruvida det vore förmånligt örn ifrågavarande skogar kunde helt inlösas
till kronan eller bibehållas i dess ägo; samt

2) motionen II: 323 av herr Hansson i Skediga, vari hemställts,

att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj :ts förevarande proposition samt .

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla örn ny och allsidig
utredning rörande dels rättsförhållandet mellan staten och gruvbolagen, dels
ock möjligheten av att för komplettering av redan avstyckade eller eljest upplåtna
ofullständiga jordbruk även å gruvskogarnas områden tillföra sagda
jordbruk nödig stödskog.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte förklara sig icke kunna bifalla Kungl. Maj :ts ifrågavarande
proposition;

B. att riksdagen i anledning av de likalydande motionerna I: 221 och II: 322
samt motionen II: 323 måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl.
Maj :t måtte låta företaga utredning rörande möjligheterna att i kronans hand
återföra vederbörande nyttjanderättshavares rätt till ifrågavarande skogar samt
för riksdagen framlägga det förslag i ämnet, som kunde föranledas av nämnda
utredning.

Reservationer hade avgivits

dels av herrar Gabrielsson, friherre Beck-Friis och Larsson i Karlstad, vilka
ansett, att utskottet bort hemställa,

A. att riksdagen måtte bifalla Kungl. Maj:ts förevarande proposition;

B. att motionerna 1:221 och 11:322, likalydande, samt motionen 11:323
icke måtte föranleda någon riksdagens .åtgärd;

dels av herr Bror Nilsson, utan angivet yrkande;

dels ock av herr Carlström, likaledes utan angivet yrkande.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Herr Larsson i Karlstad: Herr talman! Såsom reservant mot jordbruksutskottets
förevarande utlåtande anhåller jag att i korthet få redogöra för do
synpunkter, som varit avgörande för mitt ställningstagande i detta ärende.

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1943 £. m.

Avtal rörande gruvskogarna i riket. (Forts.)

Jämlikt Kungl. Maj:ts uppdrag av den 16 december 1932 har kammarkollegiet
tillsammans med kommerskollegium och domänstyrelsen haft att verkställa
den utredning, som nu ligger till grund för propositionen angående avtal
rörande gruvskogarna i riket. Med den för våra ämbetsverk karakteristiska
noggrannheten och omsorgen att undvika varje kränkning av gällande rättsprinciper
har i utredningen konstaterats, att det nuvarande rättsförhållandet mellan
staten såsom ägare till gruvskogarna och gruvägarna såsom nyttjanderättshavare
till desamma inrymmer ett antal dunkla och ur juridisk synpunkt
tveksamma frågor. Förutom bedömningen av de rättsliga förhållandena ha
ämbetsverken även haft att taga ställning till och förhandla örn ärendets ekonomiska
innebörd.

Beträffande sakens rättsliga läge bär kammarkollegiet kommit till följande
resultat: Gruvskogarnas rättsställning reglerades närmare genom beslut av
statsmakterna år 1823. Den rätt, som genom Kungl. Maj:ts och riksdagens
beslut da tillädes gruvorna beträffande dem anslagna eller av dem nyttjade
skogar, torde vara av konstitutiv betydelse för det nuvarande rättsläget. Den
förut i viss mån prekära skogsfångsrätten har genom denna reglering förvandlats
till en verklig, privat, rätt för gruvägarna, men dess sakliga innehåll har
ej förändrats. Kollegiet anför: »Rättigheten har emellertid kompletterats med
en skyldighet att utgöra rekognitionsavgift efter samma grund som för de gamla
rekognitionsskogarna. Genom gruvägarnas tysta godkännande av de nya
villkoren för innehavet har, torde man få anse, tillskapats ett ömsesidigt rättsförhållande
mellan kronan och gruvägaren, vilken senare alltså vunnit en privaträttslig
rätt till skogen i fråga.» Efter ytterligare diskussion rörande
fryttjanderättens varaktighet och sakliga innehåll anför kammarkollegiet:
»Tillägger man Kungl. Maj:ts och riksdagens beslut år 1823 angående gruvskogarnas
disposition den innebörden, att därigenom tillskapats ett privaträtts
ligt rättsförhållande mellan staten och nyttjanderättshavarna av det innehall,
. förut sagts, torde därmed vara givet, att de senares rätt till gruvskogarna
icke annat än möjligen genom expropriatoriskt förfarande, i så fall mot
full ersättning, kan bringas att. upphöra utan deras medgivande.» Och kollegiet
tillägger: »Den enda praktiskt genomförbara utvägen för en reglering av
det bestående rättsförhållandet torde vara att söka åstadkomma frivillig överenskommelse
antingen om inlösen till staten av nyttjanderättshavarnas rätt
eller örn dessas övertagande av äganderätten.»

Efter sålunda verkställd utredning lia ämbetsverken även förhandlat med
gruvskogarnas nyttjanderättshavare. Ämbetsverken ha därvid funnit övervägande
skäl tala för och med anledning därav förordat sådan uppgörelse, att
nyttjanderättshavarna få övertaga äganderätten till berörda skogar, utom tre,
på de villkor, varom preliminär uppgörelse träffats.

De i utredningsuppdraget omförmälda båda andra alternativen — att bringa
den upplåtna rätten till gruvskogarna att upphöra eller ock att belägga densamma
med särskild avgift utöver nu utgående — ha ämbetsverken uppenbarligen
bedömt såsom antingen varande mindre förmånliga för staten eller
ock innebärande mera svårframkomliga vägar.

.. Gentemot ämbetsverkens av Kungl. Maj :t delade uppfattning rörande bästa
sättet för ärendets avgörande har emellertid utskottsmajoriteten framhållit,
att det »synes vara lämpligare att nyttjanderättshavarnas rätt till viss del av
avkastningen av. skogarna bringas att upphöra och att kronan övertager den
odelade rätten till desamma». I detta syfte förordar utskottet att nya förhandlingar
upptagas och att, därest dessa icke skulle leda till resultat — varmed
väl menas det av utskottet, avsedda resultatet — Kungl. Maj:t må överväga
och utreda, huruvida icke i andra former ett återförande i kronans hand

Onsdagen den 9 juni 1943 f. m.

Nr 23.

Avtal rörande gruv skog arna i riket. (Forts.)
av gra vbolagens nuvarande rätt till skogarnas avkastning kunde åstadkommas.

Med »andra former» torde här avses antingen rättslig prövning inför domstol,
en utväg som ämbetsverken icke kunnat förorda, expropriatoriskt förfarande,
varmed i så fall skulle följa inlösen till fulla värdet av nyttjanderättshavarnas
förmåner, eller möjligen en lagstiftning i avsikt att underlätta statens
förvärv av den odelade äganderätten. Ingen av dessa utvägar synes tilltalande.
Den förlikning — mager anse en del — som nu är inom räckhåll, torde
även i detta fall vara bättre än en fet process. En expropriation, som företages
utan att ett trängande allmänt eller samhälleligt behov föreligger, torde
knappast vara förenlig med gällande rättspraxis. Beträffande slutligen den
utvägen att genom lagstiftning för ett visst fall söka ändra grunderna, för
rådande äganderättsförhållanden i syfte att bereda staten fördel på enskildas
bekostnad måste framhållas, att denna väg framstår såsom ytterst betänklig
för att icke säga otänkbar i ett rättssamhälle; detta sagt örn ärendets rättsliga
innebörd. _ .

Ser man saken ur ekonomisk synpunkt, föreligga följande fakta. På grund
av osäkerhet rörande nyttjanderättens omfattning har skogarnas avkastning
i flertalet fall icke blivit fullt utnyttjad. Det har på grund av för ringa avverkning
på vissa områden kommit att stå kvar så stora virkesförråd som upp till
180 kubikmeter per har — i medeltal för samtliga berörda skogar utgör virkesförrådet
124 kubikmeter per har. Detta torde få anses vara avsevärt iner än
som är förenligt med rationell skogsskötsel. Redan av denna anledning bör
en avveckling av det nu rådande förhållandet komma till stand snarast .möjligt,
detta icke minst därför, att skogar i privat ägo till följd av avverkningstvång
tendera att skattas allt för hårt. Men dessutom skulle en reglering av
rättsförhållandena enligt Kungl. Maj:ts förslag omedelbart öka statens inkomster
från dessa skogar avsevärt. Nuvarande årsinkomster utgöra: rekognitionsavgifter
c:a 119 kronor och skogsfångsbevillning c:a 950 kronor, eller
tillsammans 1,069 kronor. Härtill kommer netttobehållningen av virkesförsäljning
och arrenden med mera, utgörande i medeltal per år för tiden 1934—1941
15,259 kronor, vadan statsverkets samtliga inkomster under angivna tid
uppgått till 16,328 kronor per år.

Genom fullföljande av den träffade överenskommelsen skulle kronan av den
ifrågavarande skogsarealen dels förvärva den odelade rätten — genom inlösen
för ett belopp av 174,270 kronor och genom byte av viss mark — till en sammanlagd
areal av 940 har, dels avhända sig — för ett belopp av ..2,535,678 kronor
— äganderätten till en areal av 8,282 har. Staten finge då, förutom den
odelade äganderätten till viss areal, netto ett kapitalbelopp av 2,361,408 kronor.
Även med måttlig ränta motsvarar detta en årsinkomst av 70,000 kronor,
alltså mer än fyrdubbla beloppet av den nuvarande avkastningen.

Att en uppgörelse nu skulle för staten medföra ett så pass gynnsamt ekonomiskt
resultat sammanhänger givetvis med skogsprodukternas nuvarande prisläge.
Då den första preliminära uppgörelsen örn priserna träffades i maj 1939,
var virket, inklusive markvärde, värderat till ett medelpris av 3:03 kronor
per kubikmeter. Därefter har detta värde nied nyttjanderättshavarnas medgivande
höjts i olika etapper allt efter virkesprisernas stegring och var vid
senaste uppgörelsen härom hösten 1942 uppe i 7 kronor per kubikmeter. Det
är detta värde som ligger till grund för Kungl. Maj :ts proposition. Skulle
virkespriserna under tiden för elen av utskottet föreslagna nya utredningen
och därav föranledda nya förhandlingar sjunka ned i samma läge som år
1939, bleve statens inkomst — under förutsättning av en uppgörelse på i övrigt
samma villkor som nu — endast 1.02 miljoner kronor mot nu erbjudna 2.36

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1943 f. m.

Avtal rörande gruvskogarna i riket. (Forts.)
miljoner kronor. Det föreligger uppenbarligen goda skäl för antagandet, att
ämbetsverken skött förhandlingarna väl oell lyckats komma till en för staten
med hänsyn till ärendets svårbedömlighet godtagbar uppgörelse.

Av vad jag här anfört, föranledes jag till följande slutsatser:

de utredande ämbetsverken ävensom Kungl. Maj :t ha funnit nu föreliggande
preliminära uppgörelse acceptabel ur statens synpunkt;

det framstår såsom angeläget, att nuvarande rättsförhållanden på ifrågavarande
område snarast möjligt regleras på sådant sätt, att ett rationellt tillvaratagande
av gruvskogarnas avkastning främjas; och
o <iet av nyttjanderättshavarna godkända inlösningspriset synes godtagbart
såsom grundat på dagens förmånliga virkespriser, vilka knappast kunna förväntas
stiga under den tid en förnyad utredning skulle kräva, såvida icke statens
nuvarande prispolitik ändras.

En mycket grundlig utredning, däri även det av utskottet anvisade sättet
för frågans lösning varit anbefallt till övervägande, föreligger redan, och det
synes föga troligt, att en förnyad utredning skulle åstadkomma väsentligt ändrade
möjligheter. På grund härav har jag icke kunnat bli övertygad örn fördelen
av det uppskov med ärendets avgörande, som utskottet förordar, utan
jag anser tvärtom, att statens intressen bäst gagnas, örn riksdagen antar Kungl.
Maj:ts nu föreliggande förslag.

Med anledning härav ber jag, herr talman, att få yrka bifall till den vid
jordbruksutskottets utlåtande nr 51 av herr Gabrielsson med flera fogade reservationen,
vari hemställes örn bifall till Kungl. Maj :ts förevarande proposition.

Herr förste vice talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr Andersson i Löbbo: Herr talman! Då jordbruksutskottet i det föreliggande
ärendet icke ansett sig kunna tillstyrka bifall till den kungl, propositionen
utan förordar riksdagen att avslå det förslag till överenskommelse
med gruvbolagen, som här föreligger, skall jag be att med några ord få motivera
utskottets ställningstagande.

De gruvskogar det här gäller äro 24 till antalet och belägna i Kopparbergs,
Gävleborgs, Uppsala, Värmlands och Örebro län. Sammanlagda landarealen
utgör 9.222 lia, varav 7,775 lia produktiv skogsmark. Totala virkesförrådet
är uppskattat till i runt tal 964,000 kubikmeter, vilket utgör i medeltal en
virkestillgång av 124 kubikmeter per har.

Gruvskogarnas tillkomst är i viss mån höljd i dunkel. De ha i regel tillkommit
genom kronans under äldre tid gjorda anslag av allmänningsmark för
gruvdriftens understöd; de äro alltså en statens stödåtgärd för den gamla
bergshanteringens räkning. 18 av gruvskogarna ha upplåtits under tiden 1647

1726 samt 2 år 1797. Grängesbergs, östanbergs, Bispbergs, Nordmarks och
troligen även Stråssa gruvskogar ha av ålder brukats av vederbörande gruvor,
men någon ursprunglig upplåtelse är icke känd. Kronans äganderätt jämväl
till dessa skogar, där upplåtelsen är okänd, är emellertid numera helt obestridd.
I ett par fall ha nämligen nyttjanderättshavarna vid domstol gjort
gällande bättre rätt, men dessa anspråk lia av domstol ogillats. Bengtstorps
öken, Mellankatten, Fagerbotrakten samt Ansjö och Kalklints gruvallmänmng
äro allmänningar, där någon upplåtelse till viss gruva aldrig skett. Dessa
skogar, som stått under bergskollegiets disposition, hade vid tiden för den
allmänna gruvskogsregleringen på 1820-talet faktiskt kommit att utan vidare
användas huvudsakligen för vissa gruvors behov.

Onsdagen den 9 juni 1943 £. m.

Nr 23.

Avtal rörande gruvskogarna i riket. (Forts.)

Gruvskogarna kunna alltså med hänsyn till tillkomsten uppdelas i tre grupper: 1.

Skogar, där upplåtelse till gruvorna av nyttjanderätten skett genom direkta
stödåtgärder från kronan;

2. skogar, där upplåtelserätten är okänd, men där nyttjanderätten av ålder
funnits; och

3. skogar, där nyttjanderätten tillkommit på mera obestämbart eller oförklarligt
sätt.

Upplåtelseresolutionerna äro, där sådana förekomma, oftast synnerligen allmänt
hållna. Skogarna skulle, som det ofta heter i resolutionerna, förse gruvorna
med det virke, som kunde behövas för gruvdriften, främst virke för
malmens lösbrytning (tillmakning) samt byggnadsvirke. I några fall nämner
upplåtelsen endast visst slag av virke, exempelvis enbart byggnadsvirke.

Nyttjanderätten eller skogsfångsrätten bär alltid varit begränsad till gruvdriftens
behov. Enligt min mening kan alltså någon oinskränkt dispositionsrätt
aldrig ha förefunnits. Flera fall från 1700-talet äro kända, då bergskollegiet
medgivit att virkesöverskottet finge komma andra än gruvorna till
godo. Härav följer, att, om en gruva helt nedlades och dess virkesbehov upphörde,
skogen återföll till kronan.

Den ärade talesmannen för reservanterna har redan påpekat, att genom beslut
av 1823 års riksdag reglerades i viss mån gruvskogarnas rättsförhållanden.
Därvid bestämdes, att skogarna fortfarande skulle bibehållas i kronans
ägo, men att de fortfarande på sätt ditintills skett skulle få begagnas till de
gruvors behov och nytta, för vilka de varit upplåtna, så länge samma gruvor
bearbetades. Därjämte borde, på det staten icke måtte sakna inkomst av dessa
skogar, »vanlig rekognitionsavgift» åsättas och erläggas till staten. Denna
rekognitionsavgift saknar dock någon nämnvärd ekonomisk betydelse för kronan.
Hela avgiften utgör nämligen för samtliga skogar tillhopa endast 118
kronor 97 öre årligen. Härtill kommer den s. k. skogsfångsbevillningen med
950 kronor 49 öre. Således utgöra gruvornas årliga avgifter tillhopa 1,0G9
kronor 46 öre.

Jag har tidigare påpekat, att rättighetens varaktighet är beroende av att
gruvan bearbetas. Värdet för kronan av denna bestämmelse är dock rätt problematiskt,
då gruvorna ha möjlighet att under obegränsad tid försvara gruvdriften
på annat sätt än genom gruvarbete, exempelvis genom utförande av försvarsarbete
och inbetalning av stadgade avgifter. Avkastningen av sådana skogar
har dock under senare tid kommit domänfonden till godo.

Fem av gruvskogarna, nämligen Bjurängsbergs och Östanbergs gruvallmänningar,
Nisshytte gruvskog samt Guldsmedsboda och Kronobergs gruvallmä.nningar,
äro anslagna till gruvor, som numera icke äro föremål för verklig drift,
men där gruvdriften dock är försvarad. Dessa skogar ha en totalareal av 1,576
har och ett virkesförråd av 186,000 kubikmeter. Avkastningen tillfaller i
dessa fall numera domänfonden.

Gruvskogarnas sammanlagda uttagna avkastning bär under åren 1934—
1941 (åtta år) uppgått till 184,000'' kubikmeter. Därav lia för domänfondens
räkning sålts omkring 50,000 kubikmeter. Genom ''inkomster av virke från
stormfällningar samt mellanavgifter vid byte mellan kronan och andra markägare
ha bildats de s. k. stormfällnings- och mellangiftsfonderna, som uppgå
till 119.529 kronor. Avkastningen av dessa fonder uppbäres i sin helhet av
nyttj anderättshavarna.

Tidigare har tvivelsutan fullständigt fri dispositionsrätt till virkesavkastningen
medgivits nyttjanderättshavama till flertalet gruvskogar, där verklig
gruvdrift förekommer. Numera skor även å dessa skogar årlig utsyning

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1943 f. m.

Avtal rörande gruvskogarna i riket. (Forts.)
efter prövning av det föreliggande virkesbehovet. Emellertid ha bergmästarna
i ett stort antal fall till nyttjanderättshavarna anvisat hela den å skogarna enligt
hushållsplanen uttagbara årliga virkesavkastningen. Elva sådana under år
1938 lämnade utsyningsbesked ha av domänstyrelsen efter tillstyrkan av kammarkollegiet
överklagats hos kommerskollegium under motivering, att endast
uttagandet av en del av skogsavkastningen kunde anses vara motiverad av legitima
behov. Att besvären ännu ej prövats torde i väsentlig mån bero på den
nu upptagna frågan örn reglering av gruvskogarnas rättsförhållanden.

Utskottet finner starka skäl tala för domänstyrelsens och kammarkollegiets
uppfattning, att utsyningen överstigit det legitima behov av virke, som för gruvornas
del kan anses vara behövligt. Bortsett ifrån huruvida denna uppfattning
av besvärinstansen kan komma att godkännas eller icke, örn målen fullföljas,
är det självfallet, att både nyttjanderättshavarna och staten få foga sig i det beslut,
vartill domstolen kommer — jag bortser emellertid i detta sammanhang
därifrån. Jag vill i stället beröra ett synnerligen intressant faktum, nämligen
det nu befintliga faktiska virkesförrådets storlek. Detta virkesförråd har, som
förut nämnts, uppskattats till 124 kubikmeter per har i medeltal. Detta överstiger
— jag instämmer i det avseendet med den föregående talaren herr Larsson
i Karlstad — vad som ur skoglig synpunkt kan anses vara önskvärt för
åstadkommande och bedrivande av en god och rationell skogsvård. Tydligt synes
vara att en avsevärt större årlig uttagning inte bara kunnat utan bort ske.
Detta bestyrkes av värderingsmännens uppgift, att skogarna i stor utsträckning.
bestå av mogen eller övermogen timmerskog. Ingen kan väl tvivla på att
nyttjanderättshavarna under gången tid i stort uttagit hela den mängd virke
som motsvarat deras behov. Dessa uttag ha dock ej på långt när räckt till för
att nedbringa virkesförrådet till en nivå, som överensstämmer med en god
skogsvårds krav. Örn större uttag skett, finner jag det helt naturligt att dessa
uttag utöver gruvornas behov under alla förhållanden helt bort tillföras domänfonden.
Den icke uttagna virkestillgång, som här tydligen är tillfinnandes och
som icke behövts för gruvdriftens behov, kan efter mitt förmenande inte till någon
del vara nyttjanderattshavarnas utan i stället kronans tillgång. Det förefaller
mig, som örn denna sida av virkesuttagningens omfattning hitintills icke
tillräckligt beaktats. I detta sammanhang bör observeras, att de gällande hushållsplanerna
efter allt att döma äro i hög grad i behov av revidering.

I den föreslagna uppgörelsen har statens rätt bestämts till 40 % och nyttjanderättshavarnas
rätt till 60 % av det uppskattade värdet. Några fasta hållpunkter
för skäligheten av den sålunda uppgjorda värdefördelningen saknas.
Detta enligt kammarkollegiets egen uppgift. Man har helt enkelt utgått ifrån
ett fall i Halland, där år 1933 ett perpetuellt arrende avvecklades, och antagit
att kronans rätt beträffande gruvskogarna skulle i genomsnitt vara likvärdig
med äganderätten till Lindhovs kungsgård eller Vs- Till denna kvotdel har sedan
lagts ett förhöjt värde av de gruvskogar, som äro anslagna till nedlagda
gruvor. För dessa gruvor har statens rätt satts till 2/s och nyttjanderättshavarnas
till Vs- På så sätt har man kommit fram till 40 respektive 60 %. Detta beräkningssätt
måste nog betraktas som minst sagt egendomligt. Att statens rätt
till gruvskogarna taxeras till samma belopp som värdet av en jordbruksfastighet
med till storleken fastställd arrendeavgift av evighetskaraktär, förefaller
åtminstone mig rätt problematiskt. Att vidare tillerkänna nyttjanderättshavarna
rätt med en tredjedel till de gruvskogar, där driften faktiskt är nedlagd och
följaktligen förutsättningen för den ursprungliga upplåtelsen fullständigt borta,
måste nog stöta den allmänna rättskänslan. Rätten till gruvskogarna är
nämligen villkorlig. Villkoret är att gruvdrift äger rum. I sådana fall, där

Onsdagen den 9 juni 1943 f. m.

Nr 23.

Avtal rörande gruvskogarna i riket. (Forts.)
denna förutsättning helt bortfallit, synes det mig att statens rätt borde vara
bel och odiskutabel.

Vid värderingen av gruvskogarna har prissättningen skett å skogsmark och
skog gemensamt genom åsättande av visst pris per kubikmeter växande skog. I
kubikmeterpriset ingår alltså även värdet å skogsmarken.

Värderingsmännen uppskattade ursprungligen värdet till 3.03 kr. per kubikmeter,
vilket grundade sig på avkastningsberäkningar under en 10 års intervall
av bedrivet skogsbruk. Denna värdering höjdes något senare till 4.28 kronor per
kubikmeter. Domänstyrelsen ansåg även detta belopp för lågt, och i mars 1941
medgåvo nyttjanderättshavarna att värdet för deras del fick fastställas till 5
kronor. Efter förnyade underhandlingar 1942 enades man om att ytterligare
böja värderingen till 7 kronor per kubikmeter, alltså det som nu föreslås i den
kungl, propositionen.

Jag undrar örn man icke kan säga, att enbart den omständigheten, att det
nu föreslagna värdet å gruvskogarna överstiger det för få år sedan av uppskattningsmännen
uppskattade värdet med ej mindre än 131 %, bestyrker svårbedömligheten
av vad som är skäligt ur det allmännas synpunkt sett.

Efter grundlig prövning har jordbruksutskottet kommit till den uppfattningen
att föreliggande förslag till uppgörelse beträffande gruvskogarnas rättsförhållanden
icke bör av riksdagen godkännas. Gruvskogarna ha tillkommit under
en tid, då bergshanteringen tydligen måste understödjas av staten. Förhållandena
ha sedan dess i hög grad ändrats. Nu föreligger knappast någon anledning
för staten att understödja denna näringsgren. Den klarar sig förvisso
själv. Bibehållande i kronans ägo av betydande skogsdomäner är ett allmänt
erkänt önskemål. Även örn den föreslagna uppgörelsen kan förefalla staten för
ögonblicket fördelaktig, torde i det långa loppet tvivelsutan mera vara att vinna
örn skogarna icke bara bibehållas i statens ägo, utan även nyttjanderätten
till skogarna kunde överföras i statens hand. Tiden och sättet för upplåtelserna
lia gjort att juridiskt kunna nyttjanderättshavarna ej fråntagas rätten till
viss del av avkastningen. En avveckling i den formen att staten inlöser nyttjanderättshavarnas
avkastningsrätt till skogarna synes därför utskottet i främsta
hand vara att rekommendera. Skulle denna väg icke visa sig framkomlig,
varom jag självfallet för min del icke har möjlighet att yttra mig, så förordar
utskottet i stället, att Kungl. Maj:t ville överväga och låta utreda, huruvida
icke i andra former ett återförande i statens hand av gruvbolagens rätt till skogarnas
avkastning kan åstadkommas.

Herr talman! Med det nu anförda ber jag för min del att få hemställa örn
bifall till jordbruksutskottets förslag.

Chefen för jordbruksdepartementet, herr _ statsrådet Pehrsson-Brarnstorp:
Herr talman! Vid den förberedande behandlingen av detta ärende har det ju
undersökts i vilka former det vore möjligt att få till stånd en uppgörelse med
nyttjanderättshavarna. Även jordbruksutskottet erkänner ju, att det är en
privaträttslig rättighet, som vederbörande ha, vilken grundar sig på svensk
lag. Även örn den överenskommelse, som är träffad, icke är av den art, att den
skulle kunna träffas under nuvarande förhållanden, så har den ju faktiskt
träffats, och nu gäller ju frågan, huruvida man under nuvarande tid skall
respektera den överenskommelsen. Att utskottet kan i sitt utlåtande säga, att
virkesavkastningen, såsom av den i ärendet företagna utredningen framgår,
under senare år väsentligt överstigit nyttjanderättshavarens behov av för gruvdriften
erforderligt virke, innebär i viss mån ett föregripande av ett domslut,
som icke fallit. Det är ju fortfarande föremål för domstolens prövning, huruvida
så är fallet.

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1943 f. m.

Avtal rörande gruvskogarna i riket. (Forts.)

Vid. förhandlingarna om detta har undersökts, huruvida respektive bolag
vore villiga att överlåta sin rätt till staten. De skulle då naturligtvis få betalt
efter den procentuella andel som man kommit till vid de förda förhandlingarna.
Det har icke. gått att få till stånd en sådan uppgörelse i detta fall, och
därför lia förhandlingarna resulterat i det förslag som här föreligger. De jurister
som prövat saken säga, att de överhuvud taget icke räkna med att staten
kan vinna bättre rätt härutinnan genom en process. Nu kommer utskottet och
rekommenderar en annan väg. Jag vill icke yttra mig örn den. Det är klart,
att man kan försöka nya vägar, men är det icke farligt att slå in på sådana i
detta fall? Man ser, att i detta fall kan man icke enligt svensk lag och svensk
rätt komma till annat resultat än Kungl. Maj :t kommit till, men i detta specialfall
skulle Kungl. Maj :t anbefallas att undersöka, örn man icke kan slå
undan den grund på vilken denna rätt vilar för att skapa en annan grund och
återtaga det på det sättet. Det kan ju hända, att det icke begränsar sig bara
till detta, utan sådant kanske kan komma att inträffa i många olika fall. Det
kan därför ifrågasättas, huruvida det är en riktig väg att slå in på. Såväl
Kungl. Maj :t som utskottet erkänner ju, att den rätt dessa bolag ha är av
privaträttslig natur.

, Utskottets vice ordförande framhöll för sin del, att när nu gruvdriften blivit
nedlagd, och bolagen följaktligen icke ha behov av det virke eller de nyttigheter,
som överenskommelsen som sådan innebär, denna skulle automatiskt
återgå. Så är emellertid icke fallet, ty så länge bolagen betala den försvarsavgift
eller vilken annan avgift som helst, som de åtagit sig, så länge förmena
debatt de ha kvar denna rätt att ta ut virket ur skogarna därest gruvdriften
uppehälles eller.återupptages därest den varit nedlagd. På det håll, där man
yrkat avslag på den kungl, propositionen, har man bland annat framhållit,
att det finns jordbruk inom de områden, där gruvskogarna äro belägna, som
sakna tillräcklig skogsareal, och att staten därför borde äga möjlighet att tilldela
dem ytterligare skogsmark. För egen del anser jag, att ett bifall till
Kungl. Maj :ts förslag inte utesluter en sådan möjlighet till tilldelning av skog
till jordägare, som behöva sådan skog. Det har hänt att skogsbolag, som köpt
jord av enskilda på hithörande områden — i ett fall var det fråga om ett köp
på 1,000 ä 1,500 tunnland — avstått skog för samma pris, som de själva fått
betala. Örn nu riksdagen bemyndigar Kungl. Majit att avstå denna mark,
torde även Kungl. Majit kunna på samma sätt komplettera de ofullständiga
jordbruken på området i fråga.

Beträffande de där fem bolagen, som icke vidare fortsätta sin gruvdrift, så
tar ju domänstyrelsen inkomsterna av det virke som fällts. Dessa inkomster
ha utgjort för år 1939 36,000 kronor, för år 1940 21,000 kronor, för år 1941
38,000 kronor och för år 1942 54,000 kronor. Jag förmodar, att denna avverkning
skett i enlighet med samma försiktiga principer, som legat till grund
för avverkningen å de övriga skogarna. Jag vågar icke säga något därom,
men jag får väl förmoda, att mer än så kunnat tagas ut.

Jag vill ännu en gång såsom min uppfattning framhålla, att. örn man icke
vill gå in för en ny lagstiftning för detta speciella fall, så har man ingenting
annat att tillgripa än en överenskommelse i huvudsaklig enlighet med de linjer,
som här föreligga. Kungl. Majit har icke ansett sig kunna sätta igång en
dyrbar process, men det är självfallet riksdagen obetaget att, om den icke vill
acceptera propositionens linje, rekommendera de riktlinjer, som jordbruksutskottet
bär föreslagit, men lika självfallet är, att staten då också får betala
de kostnader, som ett biträdande av denna linje kan dra med sig.

Herr Ericsson i Sörsjön: Herr förste vice talman! En del av dessa gruvskogar
äro ju belägna i Kopparbergs län, och det är närmast med anledning

Onsdagen den 9 juni 1943 £. m.

Nr 23.

Avtal rörande gruvskottarna i riket. (Forts.)
av detta, som jag för min del begärt ordet för att låta min mening i frågan
bli antecknad till protokollet.

Det framgår av de handlingar, som finnas tillgängliga i detta. ärende, att
utredningen rörande regleringen av bestående rättsförhållanden i fråga örn
gruvskogarna hade tre uppgifter. Den ena av dessa uppgifter, som utredningen,
hade att syssla nied, var frågan örn återförande till kronan av bolagens nyttjanderätt
till skogarna, så att den upplåtna rätten sålunda skulle bringas att
upphöra. Den andra uppgiften var att undersöka, huruvida icke upplåtelserätten
kunde beläggas med större avgift än den som för närvarande utgår, vilken
som vi känna till är ganska obetydlig. För det tredje hade utredningen att
syssla med frågan örn nyttjanderättshavarnas övertagande helt och hållet av
äganderätten till dessa gruvskogar.

Av den redogörelse, som lämnats i propositionen, liksom av den föredragning,
som skett i utskottet, har framgått, att det var omöjligt att finna en lösning
av frågan enligt de tvenne första alternativen. Yad var anledningen härtill?
Jo, det visade sig, att nyttjanderättshavarna, som i de flesta fall äro
stora bolag, däribland Stora Kopparbergs bergslags aktiebolag, icke frivilligt
ville medverka till en uppgörelse pa annat sätt än att kronan avhände sig
äganderätten. Efter detta besked lia underhandlingar förts enligt dea linje,
som bolagen förordat, och så småningom lett till en uppgörelse i överensstämmelse
med det förslag, som Kungl. Majit i propositionen nr 139 hemställt att
riksdagen måtte godkänna. Detta förslag innebär, att staten helt^ och hållet
skall avhända sig äganderätten till samtliga gruvskogar utom Iva enligt de
värderingsgrunder, som accepterats vid den uppgörelse som åstadkommits. Värderingen
innebär, att beträffande 22 av dessa skogar uppskattas bolagens andel
till 60 % av värdet och kronans andel till 40 °/°, medan i fråga örn de tva
återstående gruvskogarna statens andel är uppskattad till 60 % och nyttjanderättshavarnas
andel till 40 %. .

I och för sig måste det väl anses angeläget, att en reglering sker av nu existerande
förhållanden beträffande dessa skogar. Det synes framgå, att en avveckling
av den nu bestående ordningen på det sättet, att dispositionen och
äganderätten till skogarna komme i en hand. skulle ge möjlighet, till bättre
skogsvård än, tidigare varit fallet. Av allt att döma har skogsvården blivit något
eftersatt, och det förefaller ganska troligt, att en ökad avkastning kan
erhållas vid en mera rationellt bedriven skogsskötsel än förut. Men aven om
så skulle vara förhållandet, har jag icke för mm del kunnat vara med örn att
godkänna det sätt för reglering av ifrågavarande rättstillstånd beträffande

gruvskogarna, som Kungl. Majit har föreslagit. Tion i i

Då det väckts tvenne motioner, båda ifrån bondeforbundshall, med yrkande
örn förnyad utredning, och då det i dessa motioner uttalats önskvärdheten av
att gruvskogarna helt och hållet återföras i kronans ägo, har jag för min del
utan svårighet kunnat ge min anslutning till den uppfattning, som kommit tift
synes i dessa motioner. Man kan enligt min mening icke bortse ifrån det taktum
att staten är ägare till gruvskogarna. och den omständigheten, att skogarna
äro belastade med ett i och för sig besvärligt servitut, har icke kunnat
övertyga mig örn lämpligheten att avstå äganderätten till dessa skogar, tydligen
förhåller det sig också på det sättet, att det i åtskilliga fall föreligger
en ganska stor oklarhet rörande nyttjanderättshavarnas rätt till virke. Urdalydelsen
i olika upplåtelsehandlingar skiljer sig nämligen avsevart. i en del
fall äro nämligen upplåtelsevillkoren mera allmänt hallna, medan det i andra
exempelvis endast talas örn byggnadsvirke. I äldre tider synes man emellertid
också ha hyst den uppfattningen, att upplåtelserna icke skulle haft en sakrare

Andra kammarens protokoll Nr 23. ^

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1943 f. m.

Avtal rörande gruvskogarna i riket. (Forts.)
förankring rent rättsligt sett än att de skulle, om så ansågs skäligt, kunna
återkallas. Jag hänvisar i detta avseende till den redogörelse för rättsläget i
avseende å gruvskogarna, som återfinnes på sidan 21 i den kungl, propositionen.
Där läser man bl. a. följande: »Någon antydan, att den rättstitel,
varunder gruvskogarna innehades, var av sådan natur, att upplåtelsen ej kunde
återkallas, söker man fåfängt under äldre tid. Tvärtom har genom en Kungl.
Maj :ts resolution den 3 december 1823 i fråga örn Nisshytte gruvskog förklarats,
att en sådan (bestämda.re besiktningsrätt, att ’de angående upplåtelsen
tagna författningar ej kunde rubbas utan frivillig överenskommelse, icke ägde
ram.» Nu har ju i fråga om fem av dessa skogar gruvdriften blivit fullständigt
nedlagd, och något behov av virke på dessa platser finns det tydligen
icke längre. I dessa fall är det väl ganska uppenbart, att förutsättningarna
för upplåtelserna icke längre äro förefintliga. Nu har emellertid Kungl.
Maj ,t även i en del sådana fall föreslagit, att äganderätten skall övergå till
nyttjanderättsmnehavarna. Visserligen förutsättes beträffande en gruvskog,
där gruvdriften för närvarande är nedlagd, nämligen Burängsbergs gruvallmänmng
i Kopparbergs län, vars nyttjanderättshavare är Stora Kopparbergs
bergslags aktiebolag, att, i den mån överenskommelse kan träffas, staten skall
övertaga denna allmänning, men då är att märka, att skogsmark i full utsträckning
skall lämnas i utbyte. Såvitt jag kan förstå, kan man väl därför
knappast i detta särskilda fall tala örn något verkligt återförande av skog till
kronan.

För egen del anser jag det vara ur samhällelig synpunkt lämpligast, att
staten övertager gruvskogarna mot utgivande av skälig ersättning, detta även
örn den föreslagna värderingen skulle läggas till grund för ett sådant övertagande.

Jag vill också tillägga, att frågan rörande gruvskogarna och rekognitionsskogarna
bär varit föremål för behandling vid åtskilliga tillfällen i den
svenska riksdagen. Jag skall bara omnämna exempelvis, att år 1920 väcktes
det i riksdagens andra kammare en motion av nuvarande landshövdingen Bernhard
Eriksson, i vilken han påyrkade utredning och åtgärder i syfte att återföra
ifrågavarande skogar helt och hållet i samhällets ägo. Herr Eriksson anförde
i motionen bland annat: »Oerhörda äro de naturtillgångar av vattenfall,
skogar och annan jord, som frånhänts staten och utan nämnvärd ersättning
och rent av genom medvetna formfel överförts i enskild ägo.» Och han tilllägger
också följande: »Det kan icke med fog göras gällande, att de gruvägare,
som disponera över gruvskogar, äro i större behov av statens direkta understöd
än övriga gruvägare.» Jag kan för min del vid detta tillfälle helt och
hållet instämma i nuvarande landshövdingen Bernhard Erikssons yttrande år
1920. I anledning av den motion, som han då väckte, beslöt andra kammaren,
trots att det icke fanns någon socialdemokratisk majoritet där, att riksdagen
i anledning av motionen skulle i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla örn utredning
snarast möjligt, huruvida åtgärder borde vidtagas för att till kronan
återföra rekognitionshemman och till bergshanteringens understöd anslagna
skogar, samt örn framläggande av de förslag, vartill utredningen kunde föranleda.
Emellertid visade det sig vid det tillfället, att första kammaren icke antog
det skrivelseförslag, som utskottet då framlagt i anledning av motionen,
och det blev sålunda icke någon skrivelse till Kungl. Maj :t.

Med dessa ord ber jag, herr förste vice talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Carlström: Herr förste vice talman! Såsom framgår av utlåtandet
har jag till detsamma fogat en blank reservation. Kammaren kan alltså tills

Onsdagen den 9 juni 1943 f. m.

Nr 23.

Avtal rörande gruvskogarna i riket. (Forts.)
vidare icke veta, var man har mig i det här fallet. Jag måste erkänna, att
eftersom man realbehandlat denna fråga på andra avdelningen och vi på första
avdelningen endast kunnat vara med örn slutbehandlingen i utskottet, vilken
gått ganska hastigt, har det icke varit så lätt för mig att bilda mig en mening
örn vad som är rätt eller icke i det här fallet. Då man har resonerat man
och man emellan med dem, som äro boende i de orter eller i de landskap, där
dessa gruvskogar äro belägna, har nog den allmänna uppfattningen visat, sig
vara, att här försiggår en ganska stor favorisering av bolagen, vilken de icke
lia förtjänat, och att det är all anledning för staten att söka få ett bättre.grepp
örn eller helst få tag örn hela äganderätten till dessa skogar. Det kan givetvis
härvidlag ligga en smula känslotänkande bakom, därför att det har väl i långa
tider varit så, att man ansett bolagen som »gökungar i boet», vilka man bör
hålla efter vid alla tillfällen. Bolagen ha nog också i många fall gått efter
sådana vägar, att man haft skäl göra anmärkningar mot deras framfart.

Jag skall icke gå in på historiken i denna fråga — det har ett pär tre
föregående talare gjort rätt utförligt — utan jag skall försöka att gå rätt på
sak. Örn man studerar de motioner, som ligga till grund för detta avslagsyrkande
— de ha, som den föregående ärade talaren sade, framkommit, från
bondeförbundshåll — skall man finna, att utskottet egentligen gått förbi, vad
motionerna sikta till. Det var nog också så inom utskottet — det tror jag
att jag kan få lov att säga — att när en av motionärerna, som tillhör första
kammaren, fick klart för sig, att utskottet utan vidare gick på den linjen att
staten skulle övertaga hela besittningsrätten på ena eller andra sättet, blev
han inte så glad, och i likhet med mig reserverade han sig blankt. Jag vet
dock inte, hur han kommer att ställa sig i första kammaren till saken.

I motionerna I: 221 och II: 322 har man emellertid yrkat, att riksdagen
måtte avslå Kungl. Maj :ts ifrågavarande proposition samt att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa örn utredning dels i vilken omfattning
gruvskogarna lämpligen kunna och böra användas för komplettering av på respektive
orter befintliga ofullständiga jordbruk och dels huruvida det vore förmånligt
om ifrågavarande skogar kunde helt inlösas till kronan eller bibehållas
i dess ägo. I en annan motion, II: 323, av herr Hansson i Skediga, hemställes,
att riksdagen måtte avslå propositionen och anhålla örn ny och allsidig
utredning rörande dels rättsförhållandet mellan staten och gruvbolagen,
dels ock möjligheten av att för komplettering av redan avstyckade eller eljest
upplåtna ofullständiga jordbruk även å gruvskogarnas områden tillföra sagda
jordbruk nödig stödskog.

Huvudmotivet för motionärerna förefaller mig alltså lia varit, att man icke
skall överlåta äganderätten till dessa gruvskogar på bolagen, därför att man
är rädd för att de jordbruk, som eventuellt finnas på dessa skogar eller i
deras närhet och som skulle behöva ökad tilldelning av skog, genom dylika
åtgärder skulle bli handikappade och att det skulle bli omöjligt att framdeles
skaffa dessa jordbruk ytterligare erforderlig skog. Det är alltså, efter vad jag
kan förstå, huvudtanken i motionerna. Nu ligger det emellertid så till, att
några egentliga jordbruk finns det icke på dessa gruvskogar. Det är ett så
försvinnande litet fåtal, det rör sig om, att man näppeligen kan begära, att
det med hänsyn till dem skall sättas i gång en ny utredning. Sedan kan det
naturligtvis vara intressant att få till stånd en utredning, örn det vore förmånligt,
att ifrågavarande skogar helt inlöstes av kronan. Utskottet bär emellertid
icke sysslat med motionärernas hemställan i avseende på tilldelning av skog
åt eventuella jordbruk, som skulle behöva sådan, utan utskottet bär utan vidare
gått direkt på att staten skall tillhandla sig eller övertaga nyttjanderätten
till dessa skogar. »Utskottet», heter det, »vill därför föreslå, att ytterligare
utredning i ämnet kommer till stånd, varvid utskottet förutsätter bland

3G Nr 23. Onsdagen den 9 juni 1943 f. m.

Avtal rörande gruvskogarna i riket. (Forts.)
annat, att förhandlingar upptagas med bolagen rörande statens övertagande
av bolagens nyttjanderätt till avkastningen av skogarna. Därest dylika förhandlingar
icke skulle leda till resultat, må det ankomma på Kungl. Majit
att överväga och utreda, huruvida icke i andra former ett återförande i kronans
hand av gruvbolagens nuvarande rätt till nämnda avkastning kunde åstadkommas.
» I klämmen hemställes det, att »Kungl. Majit måtte låta företaga
utredning rörande möjligheterna att i kronans hand återföra vederbörande nyttjanderättshavares
rätt till ifrågavarande skogar samt för riksdagen framlägga
det förslag i ämnet, som må föranledas av nämnda utredning». Här bär utskottet
alltså gått in för bara en linje.

Örn man nu inom utskottet dels gått fram efter den linje, som berörts i de
förstnämnda av mig citerade motionerna, nämligen att man skulle undersöka
förmanen för staten av att inlösa dessa skogar, dels — med hänsyn till vad
de föregående talarna anfört därom, att det finns vissa skogar, som icke behöva
eller kunna användas för sitt ändamål, därför att det inom vederbörande gruvbolags
område icke förekommer någon drift, som gör att man behöver utnyttja
det ^här skogsuttaget, som man skulle lia rätt till — begärt en utredning, som
avsåge att skilja ut dessa bolag, som uppenbarligen icke längre behöva begagna
sig av denna en gång upplåtna rätt, och dels sökt att få till stånd en undersökning,
huruvida icke också staten, samtidigt med att bolagen få taga ut det
virke de behöva, kunde få göra uttag av det överåriga virke, som nu finnes
pa ifrågavarande områden, sa att skogarna icke sta och torka ned eller ruttna
bort, ja, då skulle det hava varit förnuftigt att gå på avslag här-och söka
komma fram till en utredning i nyss angivna hänseenden. Den vägen är emellertid
enligt utskottets utlåtande stängd. Där har icke rekommenderats annat
än att söka komma överens med bolagen, att de skola avstå från sin rätt.

Herr Ericsson i Sörsjön förklarade, att även örn bolagen skulle betinga sig
de 60 procent, som efter nuvarande värdering skulle tillerkännas deni, skulle
han i alla fall tycka, att det vore en bra affär för staten att lösa till sig skogarna
på de villkoren. Jag bär inte så förfärligt stor respekt för domänstyrelsens
sätt att sköta sina skogar; i många fall tror jag, att enskilda lia skött sina skogar
bättre, i varje fall under gångna år. Det har kanske under senare år blivit
något annorlunda i detta avseende. Med de erfarenheter, jag har från en kronogård,
_ som jag en tid arrenderade, har jag emellertid inte kunnat få den uppfattningen,
att domänstyrelsen haft så utomordentligt god hand med skogsskötsel,
men därmed må förhålla sig hur som helst. Skulle man nu gå in för
den lösningen, att bolagen skola lia de 60 procenten i ersättning av staten,
torde affären inte bli så särskilt lysande.

Herr Ericsson i Sörsjön yttrade vidare, att det icke är alldeles säkert fastslaget,
att icke staten kan återkalla upplåtelserätten. Skulle då måhända icke
den utredning, som nu pågått i tio år, lia sysslat med dessa saker och försökt
få klart för sig, om det vöre möjligt för staten att återkalla denna rätt eller
om det vore möjligt att få bolagen att gå med på att avstå från denna rätt?
Jag tror, att man härvidlag kommit till det resultatet, att man icke utan
vidare kan taga tillbaka den nyttjanderätt, bolagen ha, och att man icke heller
kan lyckas fa bolagen att gå med pa att överlåta sin rätt. Då återstår den
sista utväg, your man rekommenderat i utskottsförslaget, nämligen att på
»annat sätt» återföra gruvbolagens rätt till kronan.

Inom utskottet talade man örn, att det icke var fråga örn expropriation. Jag
vet icke, vad det andra sättet eljest skulle vara. Örn man icke kan komma överens,
måste nian väl tillgripa expropriation. Det gör staten i andra fall, där
man kan motivera ett behov för staten att erhålla ett visst markområde. I nu
föreliggande fall kan man icke fastställa ett sådant behov från statens sida,

Onsdagon den 9 juni 1943 f. m.

Nr 23.

Avtal rörande gruvskogarna i riket. (Forts.)
utan här kommer utan vidare den krassa ekonomiska synpunkten fram, att
staten tjänar mer, örn staten får taga tillbaka dessa skogar eller får lösa in
skogarna mot en viss skälig avgift. Att under sådana förhållanden gå in på
ett nytt slags expropriationsförfarande kan jag icke vara med på.

I fråga örn utvägen att i sista hand tillgripa expropriation Ilar det för övrigt
sagts i propositionen, »att tillägger man Kungl. Maj :ts och riksdagens beslut
år 1823 angående gruvskogarnas disposition den innebörden, att därigenom
tillskapats ett privatsrättsligt rättsförhållande mellan staten och nyttjanderättshavarna
av det innehåll, förut sagts, torde därmed vara givet, att de
senares rätt till gruvskogarna icke annat än möjligen genom expropriation, i så
fall mot full ersättning, kan bringas att upphöra».

Det är alltså tämligen tydligt, att örn andra kammaren eller riksdagen nu
går in för utskottets förslag, har man därmed sanktionerat, att det skall företagas
en expropriation av dessa bolags nyttjanderätt till förmån för staten,
och detta kommer märkvärdigt nog att ske på grund av att vissa motionärer
av omtanke — som de anse — örn vissa jordbrukare på dessa skogsområden
eller i närheten av desamma kommit fram med motioner utan att egentligen
syfta till att man skulle från statens sida slutligen övertaga det hela.

Jag vill upprepa vad jag sade i början av mitt anförande, att det är klart
att det icke är så lätt att fatta ståndpunkt i denna fråga. Örn jag hade trott,
att det varit lönt att framställa ett yrkande örn avslag på propositionen utan
vidare — alltså med avslag på utskottets motivering och hemställan — då
hade det ju varit möjligt att komma fram till en utredning efter andra linjer än
vad utskottsmajoriteten här har föreslagit, men jag tänker mig, att det är
hopplöst att göra ett sådant yrkande, och under sådana förhållanden har jag
för min del icke annan möjlighet än att ansluta mig till reservanternas hemställan.

Man har i utskottet sagt, att under nuvarande ovissa ekonomiska förhållanden
är det riskabelt för kronan att göra den här affären, detta fastän man vet,
att kronan, örn avtalet går igenom, får ungefär fyra gånger så stor inkomst
per år av dessa skogar som kronan har i närvarande stund. Jag undrar därför,
örn man verkligen utgår från de »nuvarande osäkra förhållandena». Herr Larsson
i Karlstad har redan talat örn, att den ursprungliga värdering av skogarna,
som man kommit fram till några år tidigare, var 3 kronor 3 öre per kubikmeter.
När sedan skogarnas värde började stiga, gick man med på 4 kronor
28 öre och därefter 5 kronor per kubikmeter, och i det förslag, som nu föreligger,
ha bolagen gått in flör att betala 7 kronor per kubikmeter. Jag tror,
att det priset är det kanhända icke så lätt att få för skogen några år framöver.
Även örn priserna i södra Sverige äro betydligt högre än detta, tror jag,
att det, när det gäller norrländska förhållanden, är ett ganska hyggligt pris.
Ur den synpunkten tror jag icke heller, att det är anledning skjuta på saken.

Herr förste vice talman! Med hänvisning till vad jag här yttrat ber jag att
få ansluta mig till reservanternas framställning i frågan och alltså yrka bifall
till Kungl. Maj :ts förslag.

Herr Werner: Herr talman! Efter den enligt mitt sätt att se mycket nedgörande
kritik, som av jordbruksutskottets vice ordförande riktats mot de utredningar,
som ligga bakom Kungl. Maj :ts förslag, kan jag icke finna annat
än att denna Kungl. Maj:ts proposition bör avslås. Det är ju alldeles uppenbart,
att den äganderätt, varom man talat, aldrig har överförts från statens
sida till gruvbolagen utan fortfarande ligger obeskuren kvar i statens ägo.
Det kan alltså endast bli fråga örn den nyttjanderätt, som under jissa förutsättningar
en gång uppläts till gruvbolagen, och örn det sätt, varpå denna rätt

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1943 f. m.

Avtal rörande gruvskogarna i riket. (Forts.)
skall kunna avvecklas. Att här gång efter annan komma tillbaka till hotet
om expropriation förefaller mig vara litet långsökt, därför att denna expropriation
icke kan komma att avse äganderätten, utan överhuvud taget en viss
nyttjanderätt. Alldenstund bolagen i viss utsträckning nedlagt gruvdriften
och i viss. omfattning förändrat gruvdriftens karaktär, föreligga icke samma
förutsättningar för nyttjanderättens bibehållande som då upplåtelsen skedde.
Jag kan icke finna annat än att det är nödvändigt, att dessa premisser på
rättslig väg prövas för att man skall kunna avgöra storleken av det nyttjanderättsinnehav,
som bolagen ha kvar.

Den gränsdragning, som skett, då man beräknat äganderättens värde till
40 procent och nyttjanderättens värde till 60 procent, har ju, som också angives
i propositionen, skett på ett mycket godtyckligt sätt, och det är att marka,
att samma värderingsgrunder kunna icke tillämpas på varje företag, utan man
har försökt att få en medellinje.

Man har också gjort gällande, att 1823 års beslut skulle ha förändrat rättsinnehavet
till förmån för nyttjanderättshavarna. Det framgår emellertid tydligt
av.den redogörelse, som återfinnes i propositionen, att vid nedläggandet av
gruvdriften, vid. ett företag kan staten överföra rätten till annan gruva. Detta
innebär följaktligen ett erkännande av att dispositionsrätten i viss utsträckning
ligger kvar i statens hand.

När man, såsom vi. motionärer, sökt sätta sig in i denna fråga, måste det
anses självklart, att vi icke kunnat utan vidare acceptera det av Kungl. Maj :t
framlagda förslaget. Jag vill i detta sammanhang icke dölja, att härvidlag
har kanske i viss mån spelat in minnet av de transaktioner, som skedde för
ett tiotal år sedan beträffande Hälleforsskogarna, vilka på ett för staten mycket
oförmånligt sätt överfördes från staten till en enskild koncern. Jag tror,
att det är riksdagens skyldighet att mera noggrant vaka över att staten icke
utan övertygande skäl avhänder sig betydande fastighetsvärden. Här gäller
det dock ett skogskomplex, som omfattar 15,000 tunnland.

I den svenska, jordlagstiftningen lia vi på senare år följt vissa principer. En
princip har varit att icke utan avgörande skäl överföra jord till bolag, och
jag. tycker, att denna princip har riksdagen skyldighet att vidhålla. I propositionen
sägs det, att den köpeskilling eller inlösningssumma, som skall erläggas,
skall avsättas för inköp av jord för statens räkning. Jag ställer den
frågan: Finns det någon annan jord än enskild, som för närvarande kan förvärvas?
I realiteten skulle ett bifall till Kungl. Maj:ts förslag innebära, att
riksdagen skulle medverka till att från enskilda ägare överföra ytterligare
fastigheter i bolagens händer, vilket strider mot den princip, som hittills tilllämpats
på detta område. Under sådana förhållanden har jag för min del i
motionen yrkat avslag på propositionen, och jag har ingen anledning att ändra
denna min ståndpunkt utan ber att få yrka bifall till utskottets förslag i
ämnet.

T. f. chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Bergquist: Herr talman!
Trots att debatten pågått ganska länge skall jag be att få säga något örn
det rättsliga läget i detta ärende.

De rättsförhållanden, som nu äro föremål för övervägande, äro, som framgår
av handlingarna och som också framgått av debatten, av mycket gammalt
datum. De upplåtelser som det gäller ha tillkommit huvudsakligen under 1600-talet och förra hälften av 1700-talet, och några av dem gå så långt tillbaka att
man inte ens kan fastställa tidpunkten för rättsförhållandets ursprungliga uppkomst.
Det är naturligt, att då det gäller så gamla förhållanden, måste det

Onsdagen den 9 juni 1943 f. m.

Nr 23.

Avtal rörande yr urskog arna i riket. (Forts.)
råda en viss oklarhet rörande de rättigheter och skyldigheter, som tillkomma
resp. åvila kontrahenterna i detta rättsförhållande.

Det är egentligen endast två saker som äro fullt klara, åtminstone formellt,
och det ena är att kronan är ägare till dessa skogar, och det andra att gruvägarna
ha nyttjanderätt till dessa skogar. Men da man kommer in på frågan
örn innehållet i äganderätten och innehållet i nyttj anderätten, kommer man genast
ut på mindre klara områden. o ....

När man säger, att kronan har äganderätt till skogen, så. utsäger det ej^direkt
vad det är för rätt som kronan har. Äganderätten är ju inte något en gang
för alla fastslaget begrepp, och det är inte något som i alla fall är lika. I detta
fall kan man nog med fullt fog säga, att den äganderätt, som tillkommer kronan,
är i hög grad prekär. Det är en dålig äganderätt och en äganderätt som
inte har så förfärligt mycket innehåll. Nyttjanderätten är klar så till vida, att
dessa skogar ha upplåtits till gruvhanteringens hjälp och understöd. Gruvägarna
skola få nyttja dem i den mån de behövas för gruvdriften. Det framgår
av de gamla upplåtelsehandlingarna, i den mån sådana finnas bevarade, att
dessa gruvskogar få nyttjas för gruvdriftens behov men — vilket är ganska
självfallet — endast så länge som vederbörande gruva drives. Nedan där ar det
en viss oklarhet, hur länge man skall anse att en gruva drives. Det råder delade
meningar bland de jurister, som haft anledning att taga befattning med detta
ärende, örn gruvbolagen exempelvis lia rätt att nyttja dessa skogar under tid
då själva gruvdriften ligger nere men da det utföres s. k. försvarsarbete i gruvan.

Den stora tvisten gäller innehållet i den nyttjanderätt, som tillkommer gruvbolagen.
Ända fram till att statsmakterna 1823 togo ställning till denna fråga
kan man säga, att innehållet i nyttjanderätten var mycket oklart. Det fanns inga
bestämmelser om den på något sätt, men genom 1823 års riksdagsbeslut har man
dock kommit till ett visst avgörande på denna punkt. Man har fatt en starkare
bas för avgörande av tvister än vad man tidigare hade. Det förtjänar ihagkommas,
att genom 1823 års riksdagsbeslut fastslogs av Kungl. Maj :t och riksdagen,
att dessa skogar inte kunna fråntagas den enskilde gruvägaren ra länge
som de behövdes för gruvdriften och gruvorna bearbetades. Genom 1823 ars beslut
ha statsmakterna alltså direkt fastställt, att dessa skogar med nyttjande
rätt tillkomma gruvornas innehavare så länge de behöva skogarna för sin gruvdrift
och därmed också så länge som gruvorna bearbetas. Man till och med utgick
ifrån vid 1823 års beslut, att örn den gruva, som hade fått nyttjanderätten
till sig upplåten, inte längre skulle komma att bearbetas, så skulle man upplåta
nyttjanderätten till en sådan gruvskog till någon annan gruva i stället.
Man kan alltså säga, att vid 1823 års riksdag rådde den uppfattningen lios
statsmakterna, att dessa gruvskogar för alla tider framåt skulle få nyttjas för
gruvdriftens behov. Där skapades alltså en viss klarhet. Där fastslogs det, som
redan förut var klart, att kronan är ägare, och för att markera detta ytterligare
införde man enligt den tidens sedvana en rekognitionsavgift på skogen, mycket
obetydliga belopp, som dock gruvägarna hade att betala såsom en^direkt, påminnelse
örn att gruvägarna inte ägde skogarna. Man fastslog också genom 1823
års beslut, att gruvägarna hade rätt att nyttja skogarna så länge de behövdes
för gruvdriften, och man skapade, som kammarkollegiet framhållit, här ett privat
rättsförhållande mellan staten och innehavarna av gruvorna, där man å
ömse sidor pålades rättigheter och skyldigheter. Det är .detta som jag anser
vara avgörande, då man går att bedöma denna fråga, alitsa att här har skapats
ett avtalsförhållande mellan staten och innehavarna av gruvorna, där staten har
åtagit sig sina skyldigheter och fått sina rättigheter och där gruvägarna ha

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1943 f. m.

Avtal, rörande gruv sko g arna i riket. (Forts.)
åtagit sig sina förpliktelser och fått sina rättigheter. Det är ett sedvanligt avtal,
och innebörden är något så när klar efter detta riksdagsbeslut.

Genom detta beslut fick man emellertid icke full klarhet, och det råder fortfarande
oklarhet om, hur man skall beräkna det behov, som skall tillgodoses
för gruvornas del. Det har, såsom framgår av jordbruksutskottets utlåtande,
ratt delade meningar mellan bergmästarna å ena och kammarkollegiet och domänstyrelsen
å andra sidan, och frågan ligger för närvarande under prövning
av kommerskollegium, som är den avgörande instansen här. Från kommerskollegium
kan frågan sedan dragas inför Kungl. Majit, där den skall prövas av
regeringsrätten. Tvisten gäller innehållet i den nyttjanderätt, som gruvägarna
ha till skogarna. I de ursprungliga upplåtelsehandlingarna, i den mån det sägs
något örn detta, var ju tanken den att gruvägarna skulle få ta så mycket ur
skogarna som de direkt behövde för gruvornas drift, för bränsleändamål, för
stöttor och för allt som behövdes för den tidens utnyttjande av gruvorna. Nu
har ju under de århundraden, som gått sedan dessa upplåtelser skedde, en fullkomlig
omändring av sättet för gruvdriften ägt rum. Man har övergått till att
använda elektricitet i mycket stor utsträckning. Då bär det uppkommit den frågan
: lia gruvägarna rätt att få utsyning ur skogarna bara för det behov som
de direkt ha av virke eller bränsle ifrån skogarna, eller skall man evalvera den
elektriska kraft, som de nu utnyttja för gruvdriften, till vad den motsvarar i
bränslevärde, örn man skulle ta ut detta bränsle från skogarna? Bergmästarna
ha haft den uppfattningen, att här skall man evalvera, vi skola liksom föra oss
tillbaka till de förhållanden som rådde vid tiden för upplåtelserna, och man
skulle alltså få utsyning även i de fall, då man övergått till bruket av elektrisk
kraft i stället för andra drivmedel, under det att domänstyrelsen har gjort gällande,
att man kan inte räkna på det sättet, utan gruvägarna skola ur skogarna
bara få ta vad de direkt behöva för gruvdriften. Det är alltså tvist för närvarande
örn vad brukningsrätten, som gruvägarna ha, i realiteten innebär.

Detta är, kan man säga, en detalj även örn det är en ganska betydelsefull
detalj, ty det kan ju gälla ganska mycket. Jordbruksutskottets majoritet har
yttrat sig örn detta och sagt, att det finner att det kan vara diskutabelt, hur
detta kan vara, och jag tycker också att det är en mycket tveksam tolkningsfråga,
hur detta skall lösas. Jag vill för min del inte göra något uttalande örn
vilken som kan vara den rätta tolkningen av dessa mycket svårtolkade gamla
upplåtelsehandlingar. Men bortsett från detta är det alltså klart, att gruvägarna
ha en nyttjanderätt till dessa skogar, som består för evärdeliga tider,
såvitt gruvan bearbetas och drives, och som innefattar så mycket som motsvarar
gruvdriftens behov. Och kronan har en äganderätt, som innebär att
kronan får det överskott av ^syningen, som inte erfordras för gruvans drift.
Rättsförhållandet är alltså i det hänseendet klart.

Nu säger jordbruksutskottets majoritet, att den anser det icke tillfredsställande
att kronan i nuvarande ovissa läge på det ekonomiska område^
skulle avhända sig så avsevärda arealer värdefull skog, varom här är fråga, i
all synnerhet som förhållandena på gruvhanteringens område numera synas
väsentligt annorlunda än vid den tid då upplåtelserna skedde. Man får av detta
uttalande den uppfattningen, att kronan här skulle avhända sig stora arealer,
som kronan har obegänsad äganderätt och obegränsad nyttjanderätt till. Som
jag framhållit är emellertid kronans rätt till dessa skogar, även örn den kallas
äganderätt och även örn den innefattar vissa moment av äganderätt, dock
mycket begränsad.

Man har också framhållit från jordbruksutskottets majoritets sida, att under
senare tid bär virkesawerkningen väsentligt överstigit nyttjanderättshavarnas
för gruvdriften erforderliga behov av virke. Det är ett uttalande,

Onsdagen den 9 juni 1943 f. m.

Nr 23.

Avtal rörande gruv sko garna i riket. (Forts.)
som man inte heller obetingat kan gå med på, därför att det beror i ganska
stor utsträckning på hur man slutgiltigt kommer att tolka dessa gamla upplåtelser,
örn gruvägarna skola få en nyttjanderätt som motsvarar deras så
att säga gamla behov av virke eller örn de skola få en nyttjanderätt som bara
innebär vad de i dagens läge behöva för sina gruvor. Få de den rätt på detta
område, som de göra gällande och som bergmästarna vilja tillerkänna dem,
kommer vad sam kan fås ut av gruvskogarna inte att lämna mycket över till
kronan, och det har varit under de år som gått relativt små värden som inlevererats
till domänfonden.

Det understrykes också i majoritetens uttalande, att den årliga virkesavkastningen
från skogarna dock överstiger bolagens legitima virkesbehov.
Även den frågan blir ju beroende på hur man slutgiltigt kommer att tolka
upplåtelsehandlingarna. Då utskottet framhåller, att virkestillgången är mycket
hög, den uppskattas till 124 kubikmeter per hektar, så antar jag att jordbruksministern
— jag var tyvärr inte inne under hans anförande —• påpekat
att man avverkar så mycket som enligt fastställd avverkningsplan skall
avverkas. Man har inte sparat något. Då virkestillgången är så hög är det
beroende på att man har uppgjort awerkningsplanen med allra största försiktighet.

Det är alltså dessa omständigheter, att kronans rätt är mycket begränsad
och mycket oklar, att gruvägarnas rätt är mycket omfattande men också
mycket oklar, som gjort att Kungl. Maj:t har ansett det vara önskvärt att undersöka,
örn inte dessa gamla rättsförhållanden nu helt enkelt kunde upplösas,
så att vi få klarhet på detta område och så att både den ene och den
andre av kontrahenterna vet vad han har att rätta sig efter och vem det är
som har rätt till skogen. Efter sakkunnigutredningar, som gjorts av kammarkollegiet
och domänstyrelsen, har man här kommit fram till ett förslag
till lösning som innebär, att det gamla rättsförhållandet skulle upplösas. De
förhandlingar som förts lia varit ganska långdragna och berett ganska stora
svårigheter. Ämbetsverken lade först fram ett förslag, som innebar visst pris
på den skog, som skulle inlösas av nyttjanderättshavaren. Kungl. Majit ansåg
sig inte kunna godtaga det utan anbefallde domänstyrelsen och kammarkollegiet
att upptaga nya förhandlingar med nyttjanderättshavarna, och efter
de nya förhandlingarna kom man till ett pris, som Kungl. Majit ansåg sig
kunna godtaga och som av sakkunskapen har betecknats såsom fullt skäligt.

Nu har jordbruksutskottets majoritet ansett sig icke kunna godtaga den
lösning, som här har föreslagits, utan man föreslår en skrivelse till Kungl.
Majit, enligt vilken man skulle taga upp nya undersökningar och därvid
se till, örn man inte kunde överföra all rätt till dessa skogar till staten och
göra det antingen genom frivilliga överenskommelser eller genom någon
form av lagstiftning, som man inte klart har velat säga ut vad den skulle innefatta.
Vad först beträffar frågan om det är någon mening ^i att taga upp
nya underhandlingar med innehavarna av nyttjanderätten, så vill jag som
min erfarenhet från dessa förhandlingar säga, att jag tror att det är utsiktslöst
att försöka att på frivillig väg komma längre än vad man för närvarande
har gjort. Här lia do statliga ämbetsverken och nyttjanderättshavarna enats
örn vissa normer för en uppgörelse, som parterna, kanske inte med någon
större entusiasm, åtminstone inte från den ena sidan, funnit vara godtagbar
för dem, och att komma längre genom en frivillig uppgörelse tror jag är utsiktslöst.

Kan man inte komma längre genom en frivillig uppgörelse och skall man
följa utskottsmajoritetens förslag, blir det ju inte mer än två vägar man har
att välja på. Den ena är att man låter det nuvarande förhållandet bestå un -

Nr 23.

Onsdagen den 9 Juni 1943 f. m.

Avtal rörande gruv sko g arna i riket. (Forts.)
der århundraden framåt, kanske till dess man kan finna en ny form för uppgörelse,
och det är egentligen inte till glädje för någondera parten, örn de nuvarande
förhållandena skola bestå under lång tid framåt. Jag är inte skogsman,
men ^jag tror inte att det är av värde för en god skogsskötsel att man
skall ha sådan^ oklarhet som det är på detta område. Vill man icke ha kvar
de gamla förhållandena, får man överväga någon lagstiftning. Tyvärr har
jag icke kunnat åhöra diskussionen i denna kammare och vet därför icke, örn
man här bär rekommenderat expropriationsvägen, som åtminstone att döma
av reservationen tycks ha. varit under övervägande inom utskottet. Det skulle
emellertid enligt min mening vara en ganska säregen väg, örn man här skulle
gå in på ett expropriationsförfarande, där grunden för expropriation icke skulle
vara något direkt behov för det allmänna att få just dessa skogar, utan där
grunden för expropriation skulle vara, att man därigenom ville avlösa ett
otillfredsställande .rättsförhållande. Detta avviker helt och hållet från den
expropriationslagstiftning som vi hittills ansett oss kunna genomföra i vårt
land. Vill man icke gå med på ett expropriationsförfarande utan vill ha ett
avlösningsförfarande — eller vad man vill kalla det — blir det i realiteten
ett expropriationsförfarande som man måste tillgripa, även örn man kallar det
något annat.

För min del har jag mycket svårt att se, hur statsmakterna här ensidigt
skola kunna genomföra lagstiftningsåtgärder som kunna stå i överensstämmelse
med de principer på vilka vår rättsordning grundar sig. Jag vill erinra örn,
såsom det sagts förut, att genom 1823 års riksdagsbeslut kommo ömsesidiga
rättsförhållanden till stånd mellan kronan och gruvägarna. Då är det ganska
egendomligt, örn ena parten i rättsförhållandet genom någon lagstiftningsakt
eller genom utnyttjande av maktmedel skulle upplösa detta rättsförhållande
på det sätt som för denna ena part befinnes vara mest önskvärt.

Då jag för min del anser, att den lösning som man kommit till enligt detta
preliminära avtal är fullt godtagbar från kronans sida och dessutom är övertygad
örn att man icke på andra vägar kan komma fram till en för kronan förmånligare
lösning av dessa oklara förhållanden, tvekar jag icke att tillstyrka
bifall till Kungl. Maj:ts förslag.

Herr Werner erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde: Herr
talman! Jag kan icke annat än vända mig mot den tolkning av 1823 års riksdagsbeslut
som nyligen angavs av statsrådet Bergquist. När man läser igenom
riksdagsbeslutet, finner man, att där gjorts ett mycket betydelsefullt
förbehåll, nämligen att om en gruvdrift upphör skall vederbörande rättsägares
nyttjanderättsinnehav av den tillhörande gruvskogen även upphöra och nyttjanderätten
överföras på en annan gruvägare — ett förbehåll som visar, att
nyttjanderätten icke är bunden vid visst företag eller viss juridisk person. Ur
denna synpunkt måste man draga den konklusionen, att här förbehöll sig staten
även förfoganderätten över den nyttjanderätt som upplåtits. Följaktligen
skedde icke, såsom statsrådet Bergquist gjorde gällande, en rättsreglering mellan
nyttjanderättshavaren och staten, varigenom nyttjanderätten gjorts ostridig,
utan under vissa omständigheter bibehöll staten förfoganderätten över
den nyttjanderätt som tidigare upplåtits.

Vidare anförde:

T. f. chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Bergguist: Herr talman!
Jag kan icke låta stå oemotsagt vad herr Werner anfört. Jag vill ånyo
understryka, att det i 1823 års riksdagsbeslut direkt säges ifrån att dessa

Onsdagen den 9 juni 1943 f. m.

Nr 23.

Avtal rörande gruvskoparna i riket. (Forts.)
skogar skulle bibehållas och, på sätt dittills skett, begagnas för de gruvors
behov och nytta för vilka de varit upplåtna, så länge samma gruvor bearbetades.
Det är en direkt förklaring från statsmakterna att så länge gruvdrift
förekommer vid en gruva, till vilken skog tidigare upplåtits, skall denna skog
förbehållas gruvan. Skulle gruvdriften upphöra, skulle skogen kunna upplåtas
åt och användas av andra gruvor. Man har alltså skapat en rätt för innehavaren
av en gruva, vilken vid tiden för detta besluts tillkomst hade nyttjanderätt
till skogen, att lia kvar densamma, så länge han bearbetar sin gruva.

Herr Andersson i Vigelsbo: Herr talman! Då jag är lekman på detta område,
tror jag mig icke kunna yttra något örn frågans rättsliga innebörd, men
det är naturligt, att när en fråga som denna kommer till behandling kan man
givetvis inlåta sig på en viss jämförelse med förhållanden, som man sett med
sina egna ögon, och de fall, som refereras i den proposition som i dag föreligger
till riksdagens behandling.

Här gäller det närmast gruvskogarna vid Sala silvergruva. Det har talats
örn att man kan riskera privaträttsliga principer genom att följa utskottets
hemställan i ifrågavarande ärende. För cirka fyrtio år sedan fanns i riksdagens
första kammare en högerman i mycket framskjuten ställning, som satte
i gång en process med bergsmännen i Sala stad och lyckades efter mycket om
och men att tillförsäkra staden äganderätten till de skogar, som bergsmännen
tidigare ansett sig ha obestridlig dispositions- och äganderätt till. Det är alldeles
klart, att när man diskuterar denna fråga, undrar man, örn en särskild
lag finns för gruvbolagen och en särskild lag för enskilda nyttjanderättshavare.
Man blev något förvånad, när man hörde, att man här riskerade privaträttsliga
principer genom att staten skulle hålla på sin rätt i det fallet, samtidigt
som man vet, att det finns prejudikat på att enskilda personer tidigare
berövats förfoganderätten och kanske till och med äganderätten till sådana
gruvskogar.

Jag har skrivit under den motion som yrkar avslag på Kungl. Marits proposition
i ärendet, och jag har gjort det med anledning av min kännedom om
förhållandena hemifrån. Jag vet nu icke alls med vilken rätt staden stämt
bergsmännen. En sak veta vi emellertid, nämligen att staden vann processen.
När man följer rågångarna mellan jorden och skogen, ser man, att bergsmannen
fått så små jordbruk, att snart sagt inga sådana kunna sägas lia blivit
självförsörjande hemman. Ty skogen tog staden, och bergsmännen finga behålla
jorden. Jag skulle vilja rekommendera jordbruksutskottet att fara till
Sala en dag och titta på hur rågångarna mellan jord och skog utstakats. Har
det funnits en tre, fyra tallar eller en björk i en backe, nog har man snott
med rågången omkring den backen för att få med dessa träd. Nog skulle det
vara av värde och intresse, örn utskottet for dit och tittade på hur man gått
tillväga i det fallet.

Med hänsyn till utgången av den process som ägde rum med Sala stads
bergsmän och med hänsyn till de förhållanden som jag här utvecklat kan jag
icke förstå, att man med gott samvete kan vara med om att stödja propositionen.
Vi lia därför, herr talman, all anledning att stödja utskottet, till vars
förslag jag ber att få yrka bifall.

Herr Gustafson i Vimmerby: Herr talman! Jag har deltagit i behandlingen
av förevarande ärende i jordbruksutskottet och där anslutit mig till
utskottsmajoritetens mening. Jag hade dock icke tänkt lägga mig i den debatt
som bär pågår, men det har särskilt från utskottsreservanternas sida fällts
vissa yttranden, som ge mig anledning att säga ett par ord.

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1943 f. m.

Avtal rörande gruvskogarna i riket. (Forts.)

Det vill förefalla, som om åtskilligt av vad reservanterna anfört skulle vara
av den art, att de rent av ifrågasätta, att man från utskottsmajoritetens sida
skulle vara i färd med att förgripa sig på den rätt som gruvbolagen kunna lia
till nu ifrågavarande gruvskogar. Jag Ilar för min del velat säga ifrån, och
jag tror mig i detta fall uttala den mening som utskottsmajoriteten allmänt
anslöt sig till, att det har icke på något sätt föresvävat utskottsmajoriteten, att
man skulle vilja förgripa sig på den rätt som gruvbolagen lia eller kunna visa
sig, ha. Långt därifrån! Men vad vi däremot anse oss både kunna och böra
ifrågasätta är omfattningen av denna rätt, och det är enligt min mening något
som det nog kan vara anledning att fundera över.
o hammaren lyssnade säkerligen i likhet med mig med intresse till vad statsrådet
Bergquist hade att anföra. Såsom den framstående jurist statsrådet
Bergquist är klarlade han på ett alldeles utomordentligt sätt både begränsningen
och räckvidden, sa långt den kan bedömas, av den föreliggande rätten.
Statsrådet klarlade ^också begränsningen av kronans rätt såsom faktisk ägare
till dessa skogar. Så långt är säkert också utskottsmajoriteten ense med statsrådet
Bergquist i hans uppläggning, men statsrådet Bergquist kom sedermera
fram till vad som åtminstone för utskottsmajoriteten måste te sig såsom en av
de springande punkterna. Det var frågan örn huruvida den rätt som ursprungligen
lämnats gruvbolagen möjligen skulle kunnat påverkas av de förändrade
bruknings- och brytningsmetoderna vid gruvorna. Här lia, såsom också statsrådet
gav uttryck åt, olika meningar gjort sig gällande, och otvivelaktigt
kunna också olika meningar göra sig gällande på den punkten. Bergmästarna
ha utgått ifrån att, eftersom man nu vid gruvdriften gått in för att använda
sig av elektriska brytningsmetoder och sådant, bör man skäligen evalvera virkesbehovet
med utgångspunkt från den virkesåtgång som förelåg vid malmbrytning
i gamla ^tider, då man eldade på malmväggarna och sedan man fått
dem varina slog på vatten och på det sättet sprängde sönder malmen. Jag anser
det icke självfallet, att man på det sättet skall evalvera virkestilldelningen,
även om man numera anser, att man skall lämna virkestilldelning på samma
sätt, som om man alltjämt använde de mycket föråldrade och ur bruk komna
brytningsmetoderna.

Jag tror, att man bör lägga märke till att upplåtelserna av gruvskogarna
ursprungligen varit ämnade såsom stöd åt gruvhanteringen. När man gav
detta stöd åt gruvhanteringen, gick man naturligtvis ut ifrån att gruvbolagen
då hade behov av detta stöd. I och med att man kommit fram till dessa mera
rationella brytningsmetoder, är det väl icke utan vidare alldeles säkert, att
gruvbolagens behov av stöd är lika stort som tillförne. Den sidan av saken har
jag för min del,. när jag biträtt utskottsmajoritetens ståndpunkt, funnit vara i
behov av ytterligare övervägande, innan nian här intager en slutgiltig ståndpunkt.

Herr Carlström och andra talare ha här under debatten velat göra gällande,
att utskottsmajoritetens skrivsätt är sådant, att det vid en fortsatt utredning
medger endast en mycket ensidig prövning av föreliggande fråga. Jag kan icke
finna, att något i utskottets skrivsätt ger belägg för ett sådant påstående. Vi
ha i första hand sagt, att vi anse, att det bör upptagas förnyade förhandlingar
med gruvbolagen, syftande till att staten skall få tillösa sig den nyttjanderätt
som gruvbolagen ha till avkastningen av skogarna. Vi ha emellertid vidare
sagt, att därest det visar sig, att sådana förhandlingar icke leda till resultat,
bör det ankomma på Kungl. Maj :t att överväga, huruvida man icke i andra
former skall kunna möjliggöra återförandet av den hela och fulla rätten till
dessa skogars avkastning i statens ägo. När vi skrevo på det sättet, måste jag
säga, att vad som i det avseendet föresvävade mig var ingalunda, att man

Onsdagen den 9 juni 1943 f. m.

Nr 23.

Avtal rörande gruv sko o arna i riket. (Forts.)
skulle gå fram lagstiftningsvägen och möjliggöra användande av expropriationsförfarande.
Jag vill icke vara med örn den vägen. I det fallet har jag
precis samma starka betänkligheter som statsrådet, att man icke bör genom en
viss lagstiftning möjliggöra tillgripande av ett expropriationsförfarande som
skulle te sig stötande gentemot gällande rättsuppfattning. Vad som emellertid
föresvävade mig, när vi i utskottet skrevo, att man skulle överväga och utreda,
huruvida man icke i andra former skulle kunna åstadkomma ett återförande
i statens ägo av bolagens nuvarande rätt till avkastning av skogarna, är, att
jag anser det självfallet, att den bästa vägen att slutgiltigt komma ifrån det
mycket svåra problem som vi här brottas med är, att man tager upp och fullföljer
de processer med gruvbolagen som hittills varit vilande sedan en lång
följd av år tillbaka. Med den höga ståndpunkt som vårt rättsväsende intager
och som vi alla med rätta skatta så högt, kan jag icke anse annat än att det
av en rättslig prövning skall slutgiltigt framgå ett utkristalliserande av rättsförhållandena,
såsom de te sig såväl för staten som för gruvbolagen. _

Herr talman! Jag har med dessa ord velat i denna debatt endast i någon
mån klarlägga min ståndpunkt och tillåter mig att yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Carlström erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! Då herr Gustafson i Vimmerby menar, att jag och andra läst utskottets
motivering och kläm illa, när vi därav fått den uppfattningen, att
det bara skulle finnas en lösning, nämligen expropriation, måste jag säga,_ att
jag å andra sidan icke kan tillägna mig herr Gustafsons sätt att läsa vad här
står skrivet. Ty hade det varit så, att utskottet velat hävda vad herr Gustafson
senast uttalade att man vill ha utkristalliserat den rätt bolagen ha och
den rätt staten har, hade man fått skriva en annan motivering. Då hade man
icke fått säga, att det först skulle föras förhandlingar med bolagen angående
övertagande av deras nyttjanderätt och att sedan, därest icke dessa ledde till
resultat, Kungl. Maj :t finge överväga och utreda, huruvida icke i andra former
ett återförande i kronans liand av gruvbolagens nuvarande rätt till nämnda avkastning
kunde åstadkommas. Det är tämligen tydligt, att det icke går att utläsa
något örn att det skall bli en förutsättnigslös utredning. En sådan sikta
motionärerna möjligen till, men det finns ingenting örn en sådan i vad utskottet
skrivit. Det håller jag bestämt fast vid.

Herr Gustafson i Vimmerby, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort
genmäle, anförde: Herr talman! Jag vill bara säga till herr Carlström, att
vid detta övervägande, huruvida i andra former ett återförande i kronans hand
kan ske, det ju är självfallet att alla framkomliga vägar måste prövas. Herr
Carlström kan vara alldeles säker örn att man icke kommer att underlåta att
pröva både vad som är möjligt och var gränsen för det möjliga går. Jag tror
därför icke, att det finns fog för herr Carlströms påstående, att man här endast
skulle lia en enda väg att gå. Vad beträffar herr Carlströms tal örn att utredningen
bara kommer att taga sikte på en enda sak och hans förmodan att det
hela skall sluta med expropriation, så har jag i mitt anförande ställt upp det
andra alternativ, som enligt min mening kan ifrågakomma, nämligen fullföljande
av processerna. Det är ett alternativ till den enda väg, som tycks vara
möjlig enligt herr Carlström.

Härefter yttrade:

Herr Gezelius: Herr talman! Herr Gustafson i Vimmerby ställde upp som
alternativ en rättslig prövning. Ur denna skulle man få fram, hur rättsfpr -

Nr 28.

Onsdagen den 9 juni 1943 f. m.

Avtal rörande gruvskogarna i riket. (Forts.)
hållandena mellan staten och gruvägarna gestaltade sig, och herr Gustafsson
trodde, att man därigenom skulle få en lösning av denna mångåriga tvistefråga.

Jag har haft anledning att tränga in i denna rättsfråga i andra sammanhang,
och jag kan icke underlåta att ge uttryck åt den uppfattningen, vilken
jag tror är riktig, att man genom ett fullföljande av denna rättsliga prövning
icke kommer ut ur svårigheterna. Den fullständiga och korrekta redogörelse,
som t. f. justitieministern lämnade angående rättsläget, kan nog icke sättas
i fråga. Det är otvivelaktigt, att till gruvägarna har upplåtits en nyttjanderätt,
som är bestående för all framtid. Den är bestående så länge gruvdriften
uppehälles. Sedan må man tvista örn, hur denna gruvdrift skall uppehållas.
Men 1823 års beslut innefattade något, som i detta sammanhang praktiskt
taget är viktigare, nämligen att dessa skogar skulle, örn en gruva icke längre
bearbetades, upplåtas åt och användas av andra gruvor, som därav kunde
vara i behov. I de flesta fall — ja, jag vågar säga sannolikt i alla fall, som
det är fråga örn här — måste man räkna tillkomsten av nya utmål inom de
gruvfält, till vilka dessa skogar enligt 1823 års beslut anslagits.

Här föreligger ett förhållande, som lägger en död hand över dessa skogar.
Man kan aldrig komma ifrån, att så länge nyttjanderätten består, får man
icke äventyra gruvägarnas rätt och intresse, och sålunda blir man ofta förhindrad
taga ut ur skogarna vad som i själva verket skulle kunnat rationellt
uttagas. Man måste i stället beakta gruvägarnas legitima intresse för framtiden,
och örn det framtida behovet veta vi ingenting med säkerhet.

I någon örn också ringa mån har jag kunnat följa de förhandlingar, som
förts mellan vederbörande myndigheter och gruvägarna, och jag är övertygad
örn att den uppgörelse, som erbjudes staten såsom den ena parten i detta
rättsförhållande, är en god uppgörelse ur statens synpunkt. Om man med rätta
avvisar tanken på inlösen genom tvångsåtgärder från statens sida, kan jag
icke se, att man kan gå på annat än bifall till propositionen. Jag tror, att det
är en rimlig och rättvis lösning som ur praktisk synpunkt kan accepteras.

_ Jag ber, herr talman, att få ansluta mig till sökandet örn bifall till reservationen.

Herr Hansson i Skediga: Herr talman! Det var en sak, som har kommit
fram här, vilken föranledde mig att begära ordet. Det var uttalandet örn litt
gruvbolagens behov av skog skulle tillgodoses men att, örn det skulle bli någon
större försäljning, skulle det ske en avsättning till domänfonden.

År 1931 hade vi en oerhörd stormfällning i Uppsala län. Från Dannemora
södra allmänning såldes det 1931 skog för 70,779 kronor —- det står omtalat
i propositionen. Nu tager vederbörande bolag avkastningen även av detta belopp.
Det kan väl ändå icke vara nödvändigt för att tillgodose gruvbolagets
virkesbehov. Man tycker verkligen, att när det finns tillräckligt med skog
kvar — det framgår av utlåtandet och det ha även värderingarna visat —
skulle avkastningen av det kontanta kapitalet icke behöva komma bolaget tillgodo.
Jag tror, att detta är en fråga, som nog behöver undersökas. Jag bad
nyss statsrådet Bergquist här svara mig på den frågan, örn avkastningen på
en fond å 70,000 kronor skall behöva ingå för att täcka en gruvas virkesbehov,
när detta behov icke har samma omfattning som tidigare, när man har elektrisk
kraft för brytningen o. s. v. Man får se upp här, så att det icke blir en
för stor avtappning av statens tillgångar.

Jag skall icke yttra mig mera i detta ärende, men det var denna fråga örn
avkastningen av fonden, som särskilt intresserade mig, och jag ville gärna höra,
om den skulle falla i bolagens händer.

Onsdagen den 9 juni 1943 f. m.

Nr 23.

Avtal rörande gruvskogarna i riket. (Forts.)

Jag vill för övrigt erinra om bolagens tillvägagångssätt. I början av 1850-talet köpte de ju som bekant egendomar billigt. De sålde gårdarna och behöllo
skogarna, och hemmanen fingo bli utan skog. Skola nu bolagen få skogen också,
blir resultatet ofullständiga jordbruk. Åtminstone i norra Uppland är det
på det sättet. Det är ett stort ansvar riksdagen tager på sig, om den går med
på något sådant. Det skapar icke någon välvilja hos dessa småbrukare.

Jag ber med dessa ord, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr förste vice talmannen
framställde propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på
avslag därå samt bifall i stället till den av herr Gabrielsson m. fl. avgivna, vid
utlåtandet fogade reservationen; och fann herr förste vice talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Larsson i Karlstad begärde
emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller jordbruksutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 51, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
den av herr Gabrielsson m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava
röstat för ja-propositionen. Rösträkning begärdes emellertid av herr Lundell,
vadan votering medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 143
ja och 52 nej, varjämte 6 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

§ 12.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 52, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av mark från vissa kronoegendomar m. m.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 13.

Föredrogs jordbruksutskottets memorial, nr 53, angående kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga örn anslag till upplysningsverksamhet rörande forskningsoch
försöksarbetet på jordbrukets område.

Den i detta memorial föreslagna voteringspropositionen godkändes.

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1943 f. m.

Motion angående
beredande
av representation
i
riksdagen åt
de stora ekonomiska

närings- och
fackorganisationerna.

§ 14.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande, nr 12, i anledning av väckt motion
angående beredande av representation i riksdagen åt de stora ekonomiska
närings- och fackorganisationerna.

Utskottets hemställan föredrogs; och yttrade därvid:

Herr Håstad: Herr talman! Jag har icke begärt ordet för att ställa något
yrkande eller för att ingå i försvar för den motion, som väckts av herr Sundberg
i första kammaren. Men jag skulle vilja begagna tillfället att — även
örn det är sent under riksdagen — göra några kommentarer till det utlåtande,
som konstitutionsutskottet avgivit.

Det synes mig, som örn detta utlåtande ginge alltför starkt i negativ riktning
och som örn man med ljus och lykta hade sökt efter de skäl, som kunde
anföras mot en anordning i stil med den motionären skisserat. Framför allt
saknar man i utlåtandet någon diskussion örn värdet överhuvud taget av en
så allsidig folkrepresentation som möjligt. Vi kunna, när vi diskutera folkrepresentationsproblemet,
icke komma ifrån att göra två iakttagelser. Den
första är den, att det delvis är en ren sinkadus, örn alla de viktiga yrken och
näringsgrenar, vilka man vill se företrädda i riksdagen, verkligen få företräde.
Den andra iakttagelsen är den, att sedan intresserepresentation sist diskuterades
i riksdagen i samband med den hildebrandska motionen för ungefär
25 år sedan har åtskilligt inträffat på detta område, framför allt organisationsväsendets
egen, man kan nästan säga revolutionerande utveckling.

Örn vi se på de näringar, som man skulle vilja se allsidigt företrädda, finns
det visserligen åtskilliga industrimän i riksdagen, men det finns icke många
hantverkare och mycket få representanter för köpenskapen. Försäkringsväsendet
och bankväsendet ha egentligen icke några egna företrädare alls. Detsamma
gäller också i stort sett örn trafikväsendet. Vi kunna ändå icke förr eller senare
komma ifrån, att staten måste vara mån örn att på ett sätt, som kan
anses rimligt och fruktbart, till sig knyta representanter för alla de olika intressen,
som böra ha del i inflytandet och ansvaret. Den omständigheten, att
fackföreningarna och jordbruket här redan äro talrikt företrädda, bör icke
vara något skäl att hortse ifrån att representationsproblemet är aktuellt för
andra grupper.

Jag skulle tro, att det finns en möjlighet, örn man i framtiden övertänker
detta problem, att finna en föreningspunkt mellan det demokratiska folkstyret
och de intressen, som staten vill knyta till sig. Det framhålles i konstitutionsutskottets
utlåtande, att man i Weimarrepublikens Tyskland var inne på
vissa vägar för att söka nå detta mål, ehuru dessa, såsom det framhålles i utlåtandet,
icke förde så långt. Liknande försök gjordes i Frankrike på 1930-talet. En så genomdemokratisk stat som Eire har i sin författning av 1938 vid
lösningen av förstakammarfrågan sökt tillgodose just detta representationsintresse.
Detsamma gäller också örn Estlands författning av 1938, vilken till
95 % vilar på demokratisk grund. Jag kanske också får erinra kammaren örn
att en så inflytelserik socialdemokrat som dåvarande partisekreteraren Gustav
Möller i en uppsats i Tiden år 1915 eller 1916 var inne just på samma sak
och tänkte sig en lösning av förstakammarfrågan åtminstone delvis efter en
sådan linje, att visst utrymme skulle ges åt representanter för olika yrken vid
sidan av demokratiskt valda representanter.

Nu framhåller utskottet i sin katalog över avslagsskälen, att örn man skulle
sätta in representanter för näringslivet, skulle det finnas skäl också för att
införa representanter för andra samhälleliga intressen; troligen avses skolväsende,
vetenskap o. s. v. Det är klart, att detta är ett avvägningsproblem.

Onsdagen den 9 juni 1943 f. m.

Nr 23.

Motion angående beredande av representation i riksdagen åt de stora ekonomiska
närings- och fackorganisationerna. (Forts.)

Men det synes ling i alla fall, att nian mycket val skulle kunna stanna vid att
begränsa kravet till att avse det produktiva livets krafter med hänsyn till den
utomordentliga betydelse, som just organisationerna nu fått i samhällslivet.

I varje fall är detta en detaljfråga, som jag icke nu vill dryfta närmare.

Utskottet tager även upp ett annat skäl. Man säger, att vår regeringsforms
10 § skulle lämna ett tillräckligt utrymme för organisationerna genom den
skyldighet regeringsformen ålägger regeringen att inhämta ämbetsverkens yttranden.
Detta är alldeles riktigt. Men detta remissväsende och detta samarbete
med organisationerna är intet specifikt för Sverige. Det förekommer praktiskt
taget i alla stater numera, även örn någon liknande föreskrift där icke är inskriven
i grundlagen.

Jag vill bara sluta med att framhålla, att intresserepresentationsproblemet
har fått en helt annan betydelse nu än förr, icke minst sedan vi sett, huru
organisationerna och regeringen genom inbördes förhandlingar delvis sätta
riksdagen örn icke formellt så reellt åt sidan när det gäller viktiga avgöranden.
Jag tänker t. ex. på uppgörelserna med statstjänare örn dyrtidskompensation
eller med jordbrukarna örn produktpriserna .för ett visst regleringsår. Riksdagen
har här vid sin sida fått en konkurrent, som den aldrig förut haft, inte
ens så sent som 1918 när det hildebrandska förslaget diskuterades.

Detta är ett av skälen till att man nog måste i fortsättningen uppmärksamma
detta problem. Det andra och kanske för mig väsentligaste skälet är, att
det måste ligga i en demokratisk stats eget intresse att i största möjliga utsträckning
till sig knyta just de bärande elementen inom samhället och att,
framför allt när det gäller de viktiga uppgifter, som vänta oss efter kriget,
kunna påräkna ett verkligt intresserat deltagande från näringslivets egen sida.

Jag har, herr talman, bara velat avge denna deklaration. Jag anser, att
den fråga, som här föreligger, varken är ett krigsproblem eller ett fredsberedskapsproblem
utan efterkrigsproblem, ett problem som avser mer normala
förhållanden och som vi nog få lov att ta upp, sedan vi kommit in i lugnare
farvatten.

Herr Andersson i Ovanmyra: Herr talman! Det skulle kanske vara onödigt
att från utskottets sida anföra mer än vad som återfinnes i utskottets utlåtande,
i synnerhet som herr Håstad här inte framställde något yrkande.
Men då åtminstone en del av de synpunkter, som herr Håstad anfört, nog
inte böra stå alldeles oemotsagda, skall jag be att få säga några ord.

Jag lyssnade med stort intresse till vad herr Håstads partikamrat i första
kammaren herr Herlitz hade att säga, när ärendet var före där, och det kanske
skulle ha varit värdefullt även för herr Håstad själv att höra herr Herlitz
peka på de praktiska svårigheter, som äro förenade med den korporativa representation,
som man, här ivrar för. Professor Herlitz sade bl. a., att örn det
överhuvud taget vore praktiskt realiserbart att lämna företräde åt representanter
för näringslivets olika grenar, skulle en sådan representation tarva så stort
utrymme, att det nuvarande antalet platser i kamrarna knappast skulle räcka.
Och utskottet säger, pär det gäller avvägningen i övrigt av denna representation,
att det kommer att möta stora praktiska svårigheter att skipa full rättvisa.

Vidare måste man räkna med, att det inom de olika näringsgrenarna kommer
att ske förskjutningar beträffande styrkeförhållandena, vilka tarva jämkningar
undan för undan i fråga om representationen, och även detta kommer
att skapa besvärligheter, när det gäller att få systemet att fungera på ett
lämpligt och effektivt sätt.

Andra kammarens protokoll 191+8. Nr 28.

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1943 f. m.

Motioner angående
vissa
i ändringar i
j riksdagens
arbetsformer.

Motion angående beredande av representation i riksdagen åt de stora ekonomiska
närings- och fackorganisationerna. (Forts.)

. Utskottet pekar också på att det redan nu tillämpas ett förfaringssätt, som
tillgodoser de olika näringarnas berättigade krav på att få göra sin mening
gällande, nämligen, inhämtandet av remissyttranden. Sådana inhämtas ju inte
bara från statliga myndigheter, utan praxis har blivit att yttranden infordras
även fran halvstatliga företag, kommunala myndigheter och enskilda organisationer.
Dessa remissyttranden äro mycket värdefulla, ty det är till stor hjälp
både för utskotten, och de enskilda riksdagsmännen, när det gäller att ta position
till en fråga, att höra vad myndigheterna och vederbörande korporationer
ha sagt.

Jag tror inte, herr talman, att jag behöver orda mer i denna sak, utan jag
kan inskränka mig till att med det här anförda yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Nilsson i Göteborg: Herr talman! Endast några ord med anledning av
det anförande, som här hållits av herr Håstad.

Jag vill gärna erkänna, att det inom utskottet ansågs, att man inte utan vidare
borde släppa tanken på en representation av här ifrågasatt slag, då det ju
är ett allmänt önskemål att riksdagen får så allsidig sammansättning som möjligt.
Jag kan också säga, att jag delar motionärernas uppfattning örn att det
vore önskvärt med en bättre representation för arbetsgivare och företagare.
Men jag vill tillägga, att det också vore önskvärt, att arbetarna — fabriksarbetare,
verkstadsarbetare och andra hos enskilda företag anställda arbetare —
bereddes större möjligheter att deltaga i riksdagens arbete än vad som nu är
fallet. Jag tänker t. ex. på det förhållandet, att när en arbetare i ett enskilt
företag får ett riksdagsmannauppdrag, blir i allmänhet följden den att han
avskedas från sin plats. Jag förstår mycket väl, att det kan vara svårt för ett
företag att ha anställda, vilkas tid alltför mycket tages i anspråk av offentliga
uppdrag, men jag tycker att örn man från arbetsgivarhåll verkligen är
intresserad av att vidga ramen för riksdagens sammansättning på sätt, som
det här motioneras örn, så borde man också visa större hänsyn, när det är fråga
örn representation för andra grupper.

Jag har, herr talman, inte kunnat underlåta att anföra denna synpunkt i
samband med den här förda diskussionen.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 15.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande, nr 13, i anledning av väckta
motioner angående vissa ändringar i riksdagens arbetsformer.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Håstad: Herr talman! Jag har inte begärt ordet för att gå närmare
in pa den motion, som jag väckt och som avstyrkes i det här föreliggande utskottsbetänkande!,
utan jag vill endast göra några allmänna reflexioner kring
den reform av riksdagens arbetsformer, som konstitutionsutskottet ställt i utsikt.

Jag vet inte, örn jag skall betrakta min motion som levande eller död. Snarast
kan man väl säga, att den befinner .sig i samma situation som en person, som
skall.deporteras^ och som inte vet vilket öde som väntar honom. Utskottet har
nämligen inte gatt in pa någon realprövning av motionen. Jag förstår dock utskottets
resonemang, när utskottet säger, att de problem, som tagits upp bl. a.

Onsdagen den 9 juni 1943 f. m.

Nr 23.

Motioner angående låssa ändringar i riksdagens arbetsformer. (Forts.)
i min motion, stå i ett direkt sammanhang med de större reformer, som konstitutionsutskottet
planerar. Under sådana förhållanden har jag inte någonting att
invända mot behandlingen av min motion, helst som jag finner det mycket tacknämligt,
att utskottet kommer att taga upp frågan om riksdagens arbetsformer
i hela deras vidd. Det är emellertid ett par formella problem, som jag skulle
vilja något beröra. .

Konstitutionsutskottets ärade ordförande har i en polemik i Dagens Nyheter
i dag meddelat, att det är utskottets avsikt att vid årets tilltänkta höstsession
taga upp frågan örn riksdagens arbetsformer. Såvitt jag kan förstå bli de frågor,
som min motion beröra, förfallna för årets riksdag. Jag fäster nu inte något
avseende vid, örn motionen vid det tillfället skulle kunna väcka någon mer
allmän anklang, utan jag ser bara saken ur den enskilde riksdagsmannens ^och
motionärens synpunkt. I enlighet med § 63 riksdagsordningen är ju en fråga,
som berörts i motion, förfallen »för den riksdagen» i och med beslutet örn avslag,
och jag skulle således, om utskottets förslag här bifalles, vara urståndsatt
att föra talan för min sak, när ärendet komme upp i höst ånyo.

Den andra fråga, som bör kunna intressera kammaren, är huruvida det förhållandet,
att konstitutionsutskottet med utnyttjande av sin initiativmakt tar
upp frågan örn riksdagens arbetsformer och framlägger positiva förslag, kommer
att försätta riksdagens ledamöter i bättre eller sämre ställning än vad som
eljest är fallet, när utskottsfrågor behandlas. Såvitt jag kail förstå, måste i
överensstämmelse med våra grundlagar behandlingen fran riksdagens sida av ett
dylikt utlåtade av konstitutionsutskottet inte bli något annat än ett skgs ratifikation
av de förslag, som utskottets majoritet kommit till. Reservationer få
inte ställas under proposition, och någon motionsrätt finns inte — det kan dock
möjligen tänkas, att man åstadkommer en sådan genom att tolka konstitutionsutskottets
initiativ såsom en under riksdagen inträffad händelse. Men när det
gäller den motion, som jag här framfört, skulle jag vara förhindrad att ställa

något yrkande. . . , , , .

Jag har bara velat nämna detta för att visa, hurusom den arbetsordning,
som konstitutionsutskottet eventuellt tänkt sig, dekapiterar .kamrarna i högre
grad än när det gäller andra ärenden, eftersom kamrarna i detta fall skulle
vara hänvisade till att säga blott ja eller nej till utskottets, utlåtande. Den enda
möjligheten att i höst behandla denna fråga på ett riktigt sätt skulle vara,
att talmännen och kamrarna läte just den omständigheten, att utskottet begagnat
sig av sin initiativmakt, vara den under riksdagen inträffade händelse,
som lämnar öppet för motionärer att framkomma med förslag.

Skulle ärendet komma upp först nästa år, är jag liksom de andra motionärerna
givetvis oförhindrad att på nytt framföra min motion. Det är då naturligtvis
lätt för mig att, örn jag har intresse därav, låta trycka, örn den.

Det var detta som jag begärde ordet för att säga, men jag kanske får tillägga
något om den åtminstone man och man emellan mycket diskuterade frågan om
riksdagens lunchrast. Jag kan inte finna, att frågan om lunchrast star i det
oskiljaktiga sammanhang med de konstitutionella problem, som frågan örn riksdagens
arbetsformer i övrigt antingen innesluter eller tangerar., att den inte
skulle ha kunnat lösas för sig själv. Jag frågade i dag här nere i restaurangen
hur många luncher, som serveras under normala plenidagar, och jag lick till
svar, att det i genomsnitt är 270 ä 280. Räknar man ifrån några av riksdagens
tjänstemän samt dessutom tar hänsyn till att en del av riksdagens ledamöter
äro frånvarande, kommer man lill det resultatet, att kanske tre fjärdedelar av
riksdagens ledamöter mitt under pågående plena lämna salarna för att äta lunell.
Det bär tydligen blivit en ganska vanlig matordning, att man äter lundig här,
och jag tycker därför att det vore rimligt att ordna arbetet därefter, så att

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1943 f. m.

Motioner angående vissa ändringar i riksdagens arbetsformer. (Forts.)
inte kamrarna äro nästan tomma under tiden kring klockan 1. Jag kan inte låta
bli att göra den reflexionen, att det inom en kommunalfullmäktige- eller stadsfullmäktigeförsamling
skulle betraktas såsom något alldeles orimligt, att en
större del av ledamöterna under pågående sammanträde lämnade salen för att
äta lunell.

Slutligen vill jag bara såga, att jag tycker att de former, under vilka riksdagen
i år fått arbeta, särskilt nu på slutet nied den oerhört forcerade arbetstakten
inte bara inom kamrarna utan också inom utskotten, utgöra en tillräcklig
illustration till behovet av en genomsyn av gällande bestämmelser örn arbetsformerna.
— Jag har, herr talman, intet yrkande.

Herr Hallén: Herr talman! Jag skulle vilja börja med att söka om möjligt
något skingra de farhågor som herr Håstad här framfört.

Att konstitutionsutskottet intagit en sakligt riktig ståndpunkt, när man
utan att ingå på någon som helst realprövning avvisat såväl herr Håstads
motion som ett par andra motioner med hänvisning till den förestående utredningen,
är väl alldeles uppenbart. Sedan är det en sak för sig, att det alltid
är kärt för en motionär, att det anföres sakliga argument beträffande hans
reformkrav. Men det kan väl inte bestridas, att det är mindre lyckligt att nu
bryta ut vissa detaljer beträffande riksdagens arbetstid och arbetssätt, och
att det är bättre att behandla dem i deras större sammanhang.

Vad beträffar herr Håstads farhåga för att riksdagen skulle, såsom han
uttryckte det, dekapiteras, ifall konstitutionsutskottet framlägger ett utlåtande
i ärendet vid höstsessionen, genom att riksdagsmännen då skulle sakna
möjlighet att genom motioner eller på annat sätt påverka beslutet, så baserar
sig nog denna farhåga liksom farhågan för att man inte skulle kunna ta upp
sådana ämnen, som nu beröras i motionerna, på en missuppfattning. Det är
nog inte så — jag kan dock inte här tala å utskottets vägnar, då något beslut
i saken ännu inte fattats att utskottet tilltror sig att självt lägga fram
förslag till detaljutformning av alla de önskemål, det här gäller. Det är säkerligen
inte utskottets mening att framlägga positiva förslag beträffande permanent
höstriksdag, budgetårets omläggning, omorganisation av riksdagens
kansli och utskott och annat sådant, som diskuterats. Skulle vi göra det,
skulle givetvis kamrarna vara tvungna att antingen följa utskottet eller också
helt avvisa dess förslag.

Villia nog den uppfattningen inom konstitutionsutskottet, att så fort det
är fråga örn riksdagens arbetsformer finns det minst sagt lika många förslag
som huvuden i riksdagen, och vi utgå därför ifrån att vad vi kunna göra är
att framlägga en tablå över de problem, som här möta, och antyda de alternativa
lösningar, som äro möjliga, utan att vi engagera oss för någon av dessa
lösningar. Vi vilja sålunda endast fästa Kungl. Maj :ts uppmärksamhet på
spörsmål, som påkalla en snabb och omedelbar behandling, och vi förutsätta,
att riksdagen bör kunna biträda detta. Det behöver ju inte på något sätt innebära,
att riksdagen berövas sin initiativrätt.

Jag vill i detta sammanhang upplysa örn att jag för min del inom utskottet
påyrkat, att den tablå, varom jag här talat, skulle ha lagts fram redan
nu, _men utskottets majoritet ansåg det lämpligare att göra det under höstsessionen,
då utskottet förmodligen inte har några andra ärenden att behandla.
Det °kan emellertid inte bestridas, att därigenom en viss tidsförlust uppstår.

Vår mening är alltså, att Kungl. Majit skulle anmodas att fortast möjligt
igångsätta en utredning och lägga fram förslag till den omorganisation av
riksdagens arbetsformer, som kan anses nödig; och ett dylikt tillvägagångssätt
berövar ju inte den enskilde riksdagsmannen hans handlingsfrihet eller

Onsdagen den 9 juni 1943 f. m.

Nr 23.

Motioner angående vissa ändringar i riksdagens arbetsformer. (Forts.)
rätt att motionsledes framföra sina synpunkter. Jag tror också, att detta är
det enda sätt, varpå man kan komma till rätta med de många problem, som
här möta. . „

När jag ändå har ordet, vill jag, herr talman, tillåta mig ^ att redan pa
detta tidiga stadium uttala den uppfattningen — som jag också tror allmänt
omfattas här i riksdagen — att det inte är en dag för tidigt att det sker en
grundlig översyn och revison av riksdagens arbetsformer. Vi märka ju för
varje år. som går, att dessa arbetsformer bli mer och mer bristfälliga. Vid
riksdagens högtidliga öppnande bruka ju talmännen inför tronen ofta betyga
kamrarnas vilja att grundligt pröva Kungl. Maj:ts förslag. Jag har ibland
undrat, örn man inte borde förse denna deklaration med en liten reservation
örn att denna grundlighet åtminstone skall vara till finnandes till. slutet av
maj månad eller möjligtvis några dagar in i juni, ty ju längre det lider, och i
synnerhet sedan halvårsskiftet är passerat, desto mer brukar det brista i fråga
örn grundlighet vid prövningen. Vi veta allesammans, hurusom tidsläget och
kanske inte minst arbetssättet när det gäller propositionernas författande i
Kungl. Maj :ts kansli åstadkommit en mindre lämplig fördelning av arbetet
under riksdagen, i det att det strömmar in propositioner vid en orimligt sen
tidpunkt. Detta förrycker hela vårt arbete på ett sätt, som nästan tangerar
grundlagens bestämmelse örn ärendenas grundliga prövning. Här förekommer
då och då, att en kanske mycket viktig men senkommen proposition behandlas
så raskt av vederbörande utskott, att utskottsutlåtandet föreligger
färdigt, fastän det dock inte justeras och publiceras, långt före motionstidens
utgång. Vad skall man tro örn utsikterna för de riksdagsmän som avgivit
motioner i sådana ärenden att få sina synpunkter beaktade? Även om motionerna
omnämnas med kursiv stil i ingressen till ett sadant utskottsutlåtande,
hur blir behandlingen av dem här i riksdagen? Jag vill icke säga, att sådana
kamrater som avgiva motioner när vi befinna oss i uppbrottstiden, under riksdagens
sista veckor, betraktas som illojala, men man kanske .nästan tycker,
att de kunde låtit bli att motionera. Även örn den enskilde motionären kan ha
mycket riktiga synpunkter, så kanske man inte alls känner till detta förhållande.
Det står ett namn och ett nummer, men vad motionen innebär vet man
inte. Man vet vad utskottet och reservanterna ha sagt — om det finns några
reservanter. Motionärernas förslag kanske inte alls är värt att fa någon hjälp,
men det kan också vara en mycket värdefull sak.

Den behandling som propositionerna erhålla, när vi kommit in på sommartiden,
är nog minst sagt diskutabel. Dessutom måste vi erkänna, att vår egen
kunskap örn dessa senkomna propositioner är mycket bristfällig. Örn man
skulle samla alla propositioner som kommit, efter den 20 maj och. se på dem
bara rent ytligt, i kvantitativt hänseende, vilken massa skulle de inte utgöra?
Vilken av oss äger så fysiskt utomordentliga krafter, att han kan läsa igenom
dem alla och bilda sig en självständig uppfattning örn dem? Vi veta nog alla.,
att detta är förbehållet ett fåtal inom respektive utskott. Detta gör, att vi
måste anse, alf, detta är ohållbara förhållanden, som icke böra fa fortsätta och
som icke äro rekommenderande för riksdagens eget anseende.

Vi se ju också, hur oproportionerligt arbetet är fördelat under riksdagen,
med denna hektiska jäkt, som präglar riksdagsarbetet under de sista veckorna.
Häromdagen fingo vi höra, att det är icke alls så säkert, att vi få resa hem
till midsommar. Det kan vara viktiga frågor, som med allt skäl tvinga oss
att återvända hit för någon eller några veckor. Däremot veta vi, hur det ser
ut i början av riksdagen. Visserligen kunna några, utskott, statsutskottet,
konstitutionsutskottet och några andra, sätta igång sitt arbete..ganska snart,
medan andra utskott kunna gå sysslolösa i veckor. En sadan dålig fördelning

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1943 f. m.

Motioner angående vissa ändringar i riksdagens arbetsformer. (Forts.)
av arbetet får man leta efter. Detta gör, att det är en tvingande angelägenhet,
att denna fråga tages upp. Hur man sedan skall lösa den, om man skall ha
en permanent höstsession, om man skall lägga om budgetåret eller örn man
skall tillgripa något av de ytterligare alternativ som äro tänkbara, det får
den utredning, vars förslag skola föreläggas riksdagen, visa. Utskottet kan
icke tilltro sig att självt föreslå, att så och så skall det bli i framtiden. Då
skulle ju, såsom herr Håstad sade, den enskilde riksdagsmannens medinflytande
bli beskuret. Vi anse i stället, att Kungl. Majit skall så fort detta är
möjligt framlägga ett förslag.

Jag har härmed^, herr talman, alltså velat meddela, att utskottet är berett
att slutföra den igångsatta undersökningen på dessa punkter, så att vi så snart
som möjligt vid höstsessionen kunna förelägga riksdagen ett utlåtande i denna
fråga.

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! Vid 1936 års riksdag tillhörde
jag en grupp motionärer, som påtalade riksdagens mindre välordnade arbetssätt.
Vi v unn o den gången mycket liten förståelse för våra synpunkter från
konstitutionsutskottets sida. Det gläder mig såsom före detta motionär att i
dag^höra konstitutionsutskottets ordförande vara inne på alldeles samma tankegångar
som vi motionärer den gången voro.

Jag skall icke upptaga kammarens tid med att söka återgiva, hur jag uppfattar
arbetssättet här för närvarande. Jag tror. att konstitutionsutskottets
ordförande har skildrat det på ett fullt riktigt sätt. Men jag skulle vilja tillägga,
att jag icke tror, att det är riksdagen och riksdagens arbetssätt som i
detta^ fall blir det utslagsgivande utan detta blir, i vad mån Kungl. Maj :t
förmår att lämna propositionerna inom rimlig tid. Det kan ju vara särskilda
orsaker som göra, att Kungl. Majit inte kan i god tid lämna en proposition,
men ibland ställer man sig undrande, örn det icke med god vilja skulle gå att
ordna det något bättre. Det må vara vilken Kungl. Majit som helst, så förefaller
man att ha samma vanor i detta fall. Icke minst vid årets riksdag ha
vi sett, hur besvärligt det är.

Nu framgick det av det anförande, som konstitutionsutskottets ordförande
höll, att han väntade en höstriksdag, och det har förut från olika håll sagts,
att vi skulle få en sådan. Vi ha ju varit med örn ett par höstriksdagar 1939
och 1940, villna^ vörö ganska besvärliga ur den synpunkten, att arbetsuppgifterna
kommo så ojämnt och riksdagen var sysselsatt på ett helt annat och
mera ofullständigt sätt än det vi varit vana vid. Jag skulle vilja ställa den
frågan till hans excellens herr statsministern: ha vi, örn vi få en höstriksdag
i ar, utsikter att fa de arbetsuppgifter, som äro avsedda för denna riksdag,
framlagda omedelbart när riksdagen sammanträder, eller i alla händelser i
så pass god tid, att riksdagen inte behöver vara samlad hela hösten och fram
mot jul? Jag tror, att en sådan försäkran skulle lia sitt värde, och att den
skulle ge en viss säkerhet åt arbetet. Jag tror också, att det skulle vara önskvärt
att ha ett bestämt uttalande på denna punkt att hålla sig till för framtiden.
;

Hans excellens herr statsministern Hansson: Herr talman! Innan jag svarar
pa den framställda fragan är det kanske i sin ordning, att jag först meddelar,
att regeringen räknar med att det skall bli ett sammanträde med riksdagen
i höst. Man har Val i allmänhet utgått ifrån att, så länge vi leva i tider
som dessa, böra regeringen och riksdagen träffas någon gång mellan de
ordinarie sessionerna. Regeringen har då ansett, att om riksdagen ändå kommer
samman, kan det vara lika bra att tillmötesgå de önskningar som utta -

Onsdagen den 9 juni 1943 f. m.

Nr 23.

Motioner angående vissa ändringar i riksdagens arbetsformer. * (Forts.)
lats, att riksdagen skulle få arbeta på vanligt sätt, att det alitsa skulle bil
en arbetssession. När vi inriktat oss därpå ha vi också utgått ifrån att riksdagen
inte skulle inkallas förrän regeringen vore färdig med alla de förslag,
som skola föreläggas riksdagen. Det betyder alltså, att det icke är regeringens
avsikt att leverera propositionerna peu ä peu utan helst nela arbetsmängden
redan första dagen, när riksdagen samlas. Å andra sidan kan jag inte svara
på att det inte kan inträffa något under den tid riksdagen är samlad som nödvändiggör
framläggandet av en proposition. Men såvitt det ligger i regeringens
makt skola vi se till, att riksdagen vid sitt sammanträdande har sitt arbetsmaterial
till hands.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 16.

Föredrogos vart efter annat:

konstitutionsutskottets utlåtande, nr 14, i anledning av väckt motion angående
revision av grundlagarnas bestämmelser örn beskattning, statsreglering
och därmed sammanhängande ämnen m. m.; samt

statsutskottets utlåtanden:

nr 146, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omorganisation
av tandläkarinstitutet m. m.; och

nr 147, i anledning av väckta motioner angående åtgärder tor främjande av
medicinsk forskning m. m.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt.

§ 17.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 148, i anledning av väckta niotio- Motion* anner
angående anslag till inspelning av en undervisnings- och upplysmngsfilm

i medborgarkunskap. av en under visnings-

ock

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid yttrade upplysnings .

.. . .. film t mea Herr

Håstad: Herr talman! Jag är ledsen att behöva taga till orda annu borgarkunen
gång här i kammaren. Jag skall emellertid bara säga ett par ord. Jag kan skap.
icke hj''älpa, att dagens meny blivit sådan, att jag har fått flera av mina framställningar
behandlade på samma dag.

När jag och herr John Sandén i första kammaren väckte denna motion vid
riksdagens början, så skedde det, såsom framhållits i motionen, för att tillförsäkra
riksdagen möjlighet att, örn den sa ville, i år fatta beslut i denna för
riksdagen själv på sitt sätt betydelsefulla fråga. Vi förutsatte dock då, att
de yttranden som infordrats över den utredning, som_ jag varit med örn att
göra, skulle ha förelegat vid denna tidpunkt. När så nu icke är fallet, när fragan
fortfarande är på remiss hos skolöverstyrelsen — och kanske på underremiss
hos andra organ — är det fullt i sin ordning, att riksdagen här icke fattar ett
beslut i dag utan väntar och låter ärendets behandling ha sm gilla gang.

Jag skulle härutöver bara vilja säga, att jag vet, att frågan om en lunnäng
av regering och riksdag bär framkallat mycken diskussion och tvekan även
i denna kammare. För ulin del har jag ansett, att behovet av en undervismngsoch
upplysningsfilm i medborgarkunskap är mycket stort och att en sadan film
skulle ha stor betydelse, när det gäller vår allmänna undervisning. Det är den
huvudsynpunkt jag har lagt på denna fråga. Jag tror, att ingenting är svarare

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1943 f. m.

Motioner angående anslag till inspelning av en undervisnings- och upplys ningsfilm

i medborg arkunskap. (Forts.)
an att i folkskolor och fortsättningsskolor för minderåriga elever på ett levande
sätt åskådliggöra^ undervisningen i medborgarkunskap eller stats- och
samhällslära. Jag har fått denna min uppfattning ytterligare stadgad såsom
suppleant i statens läroboksnämnd, när denna haft att behandla frågan örn
larobocker i undervisning uti medborgarkunskap, och jag kan nämna, att i en
»enquete» bland barn i en klass vid Stockholms folkskolor hade majoriteten
bland eleverna uttalat, att medborgarkunskap eller samhällslära var det tråkigaste
ämnet, tydligen på grund av de svårigheter som läroboksförfattarna
hatt att verkligt kunna levandegöra detta ämne. Vad läroverken beträffar torde
samina brist på goda undervisningsmöjligheter vara till finnandes. Jap kan
hänvisa till den redogörelse, som lektor Edvard Thermaenius lämnat i ett par
understreckare i Svenska Dagbladet för någon tid sedan. Ilan gav där föga
uppbyggliga prov på de kunskaper, som gymnasisterna, d. v. s. de blivande stu^ente;H?a’
agde i fPga om vart samhälles styrelse. Vad studenterna beträffar,
beträffande vilka jag har ganska stor erfarenhet, kan jag nämna, att åtminstone
i Uppsala finns det det allra största intresse för att få direkt taga del av hur
förvaltningen och riksdagen arbeta. Jag har under flera år lett mycket talrikt
besökta exkursioner av studenter till riksdagen. Jag tror, att samma intresse
1 v.nSi- i ^hilliga av vara fackskolor. Jag är lärare vid sjökrigshögskolan,
och dar lia kursdeltagarna varit mycket intresserade av att få mera grundlig
kännedom om riksdagen och dess arbetsformer än vad man får genom pressen
? ?r 1 „ .°.an‘ pff''en sådan film slutligen skulle spela en utomordentlig roll
i det frivilliga folkbildningsarbetet säger sig självt.

Jag kan nöja mig nied vad jag nu sagt. Jag vill bara ännu en gång framnalia,
att jag i möjliggörandet och skapandet av en dylik filin — för objektivitetens
skull helst genom staten — ser ett av de verksammaste medlen att
vacka intresse olö^r och sprida kunskap örn vårt folkstyre samt att levandegöra
“r *or Yela vart landj och särskilt för den uppväxande ungdomen. Jag vill
därför sluta med att uttala den förhoppningen, att det skall bU möjligt för
vederbörande departementschef att på nästa års budget få in ett anslag för reaJiserande
av detta önskemål.

Herr Or gård instämde häruti.

Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 18.

Statliga åt- Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 149, i anledning av Kungl. Majlis
tryggande av Prol,osllK)I1 angående statliga åtgärder för tryggande av vedproduktionen
vedproduklio- m> m‘

toto. Kungl. Maj d hade i propositionen, nr 192, under åberopande av bilagt utdrag
av.statsrådsprotokollet över folkhushållningsärenden för den 2 april 1943
föreslagit riksdagen att dels godkänna, att Kungl. Majit vidtoge erforderliga
åtgärder för tryggande av vedförsörjningen i huvudsaklig överenskommelse
med av föredragande statsrådet i nämnda statsrådsprotokoll angivna riktlinjer,
dels ock för budgetåret 1943/44 till Omkostnader i samband med inköp

av ved’ m- m‘ uncler elfte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
ujU1KJ,0v0 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte

a) godkänna,, att Kungl. Majit vidtoge erforderliga åtgärder för tryggande
av yedlörsörjningen i huvudsaklig överensstämmelse med av utskottet i dess
motivering angivna riktlinjer;

Onsdagen den 9 juni 1943 f. m.

Nr 23.

Statliga åtgärder för tryggande av vedproduktionen m. m. (Forts.)

b) för budgetåret 1943/44 till Omkostnader i samband med inköp och inlösen
av ved, m. m. å driftbudgeten under elfte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 3,000,000 kronor.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Johan Bernhard Johansson, Heiding, Björkman, Ekströmer,
Persson i Skabersjö, Hansson i Rubbestad, Andersson i Södergård och Barnekow,
vilka ansett, att andra stycket av utskottets yttrande på sid. 24 i det
tryckta utlåtandet bort hava annan, i reservationen angiven lydelse;

2) av herrar Johan Bernhard Johansson, Heiding, Björkman, Ekströmer,
Persson i Skabersjö och Hansson i Rubbestad, vilka ansett, att andra stycket
av utskottets yttrande på sid. 25 i det tryckta utlåtandet bort hava annan, i
denna reservation angiven lydelse;

3) av herr Staxäng, utan angivet yrkande.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Hansson i Rubbestad: Som kammarens ledamöter finna, föreligger
det här två reservationer, som ha avseende på utskottets motivering. Innan jag
ingår på dessa reservationer, vill jag emellertid göra en liten kommentar till
vad utskottet säger i första stycket på sid. 24. Det heter där: »Enligt vad utskottet
erfarit lära i skogarna kvarligga stora vedkvantiteter, vilka icke kunnat
framforslas under den senaste vinterperioden. Utskottet förutsätter, att allt
göres för att den avverkade veden kommer att framforslas till lämplig hildier
transportväg. Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att förordna örn
härför erforderliga åtgärder.» Vilka åtgärder som därmed åsyftas ha vi icke
diskuterat i utskottet. Att denna ved kvarligger i skogen beror naturligtvis icke
minst på den väderlek, som vi hade under förra vintern och som gjorde det
omöjligt att framforsla veden. När jag kunnat vara med örn utskottets uttalande
på denna punkt har jag menat, att de åtgärder som Kungl. Maj :t skulle
äga att vidtaga skulle vara, att Kungl. Majit skulle bemyndiga vederbörande
att betala högre ersättning för den ved som måste framforslas med extra
kostnader. Det är alldeles givet, att framforslingen av veden under sådana
förhållanden, då mossar och myrar och sjöar icke bära utan man måste forsla
veden på långa omvägar runt dessa, måste medföra en ökad kostnad. Det är
alltså ur dessa synpunkter som jag kunnat vara med om detta uttalande, att
Kungl. Majit får vidtaga erforderliga åtgärder för att på ett eller annat sätt
få fram denna ved.

Vad de två reservationerna beträffar så innebär den första, att reservanterna
vilja ha bort några ord ur utskottets motivering på näst sista raden i det
mellersta stycket på sidan 24, nämligen följande ord: »och för såvitt ömmande
omständigheter föreligga». I denna punkt berörs nämligen det förhållandet,
att grunderna för statens garanti av Kungl. Majit i detta nya förslag ändras
därtill, att det bestämmes, att statens garanti skall upphöra i och med att försäljningsavtal
träffas. Utskottsmajoriteten har själv ansett, att det kan uppstå
vissa missförhållanden genom detta stadgande, och har därför uttalat, att det
bör vara möjligt för Kungl. Majit att lämna denna statsgaranti efter mildare
regler, dock efter prövning i varje särskilt fall, och den anser, att det skall
föreligga särskilt ömmande omständigheter för att Kungl. Maj :t skall kunna
medgiva denna statsgaranti. Vi reservanter ha ansett, att det är alldeles tillräckligt,
att Kungl. Majit får pröva från fall till fall, utan att riksdagen skall
behöva uppställa vissa villkor för att Kungl. Majit skall kunna lämna denna
garanti. Vi hemställa alltså, såsom framgår av reservationen, att detta stycke

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1943 f. m.

Statliga åtgärder för tryggande av vedproduktionen m. m. (Forts.)
i utskottets motivering skall erhålla följande lydelse: »Åt Kungl. Majit torde
därför enligt utskottets mening böra inrymmas befogenhet att, efter prövning
i varje särskilt fall, medgiva utsträckning av statsgarantiens giltighetstid.»

Den andra reservationen avser de uttalanden som utskottet gjort på sidan 25
i andra stycket. Dessa uttalanden gälla det förhållandet, att Kungl. Maj :t har
föreslagit, att skogsägare som ålägges tvångsavverkning skall kunna få rätt
att erhålla statsbidrag för iståndsättande av skogen genom nyodling. Vi ha
ansett, att det ur statens synpunkt är en mycket viktig sak att sörja för skogstillgången,
och lia därför funnit det riktigt vad statsrådet förordat, nämligen
att statsbidrag skall utgå för att på ett tillfredsställande sätt säkerställa skogens
tillväxt. Utskottet har emellertid härvidlag velat göra en inskränkning
och framhållit, att den ifrågasatta lättnaden i bestämmelserna örn erhållande
av skogsodlingsbidrag bör tillämpas mycket restriktivt. Detta bidrag bör,
säger utskottet, företrädesvis komma sådana skogsägare, för vilka behov av
dylik hjälp föreligger, till godo. Vi reservanter lia ansett, att det är ett synnerligen
stort riksintresse att säkerställa vedtillgången och skogstillgången här
i landet, och att det därför gäller att se till, att de som frivilligt åtaga sig att
kalavverka glest beväxta skogsområden skola komma i åtnjutande av statsbidrag
vid nyplantering av skog.

Jag ber, herr talman, att med vad jag nu anfört få yrka bifall till de reservationer
som äro avgivna dels under 1) av herr Johan Bernhard Johansson
m. fl. och dels under 2) av herr Johan Bernhard Johansson m. fl.

Herr Jonsson i Eskilstuna: Herr talman! Som kammarens ärade ledamöter
känna till har man nödgats understödja skogsägare och auktoriserade
uppköpare av ved, därför att man med hänsyn till tvångsavverkningen känner
sig skyldig att på detta sätt komma vederbörande till hjälp. Skogsägarna få
statens stöd på det sättet — vilket väl är bekant, men jag omnämner det i
alla fall — att de få en garanti för vedens inlösning, och att de kunna få
förskott i fråga örn avverkningskostnaderna. De auktoriserade uppköparna
kunna få stöd i fråga örn förlagskapital och en garanti mot förluster, som de
skulle kunna råka ut för, därest de icke kunde få sälja veden till inköpspris.
Örn sådana omständigheter inträffa, att det icke blir någon efterfrågan på
ved, och de nödgas ligga inne med ved, som köpts för ganska högt pris, skulle
de kunna göra förluster. Staten lämnar nu garanti mot sådana förluster.

Garantien upphör för närvarande, när veden överlåtes. Bestämmelsen är
oklar. Man vet icke, vad som menas med »överlåtelse». Det har uppstått tvist
örn den saken, och bränslekommissionen har påkallat en ändring på det sätt,
att statsgarantien skulle gälla från tiden för avtalets undertecknande till och
med avlämnandet. Garantien skulle alltså utsträckas. Ändrade bestämmelser
ha emellertid, såsom i propositionen framhållits, gjort en sådan bestämmelse
som den av bränslekommissionen förordade överflödig. Den ved, som av uppköpare
sålts till av kommissionen anvisad köpare, i regel konsument, skulle
fortfarande vara prisgaranterad, om köparen av ett eller annat skäl icke kunde
taga emot veden, till exempel därför att han vore insolvent. För producentenskogsägaren
skulle enligt Kungl. Maj:ts förslag statsgarantien komma att
börja gälla, när försäljningsavtalet träffats. Detta innebär ett förtydligande.
Man slopar uttrycket överlåtelse och talar i stället örn försäljningsavtalets
träffande. Skogsägarna-producenterna äro icke riktigt nöjda med denna bestämmelse.
De vilja — det är lätt begripligt — att statsgarantien skall räcka,
tills veden är avlämnad. Hur länge det kan komma att dröja, det vet var och
en genom den sista vinterns erfarenheter. Det kan vara mycket svårt att få
fram veden. Även örn man gör allt vad man kan kunna svårigheter uppstå.

Onsdagen den 9 juni 1943 f. m.

Nr 23.

Statliga åtgärder för tryggande av vedproduktionen m. m. (Forts.)
Man befarar förmodligen, att det mellan tiden för avtalets träffande och leveranstiden
kan inträffa sådana omständigheter som göra, att producenten gören
förlust. Jag syftar härvid på liknande omständigheter som dem jag talade
örn, när jag berörde uppköparnas förluster. Utskottet har velat i någon mån
tillmötesgå skogsägarnas önskemål och stilla deras oro. Utskottet har i Kungl.
Maj :ts förslag gjort en uppmjukning. Örn ömmande skäl föreligga, skall en
skogsägare få statsgarantien utsträckt. Vi lia dock icke velat vara med om
att stryka detta uttryck »ömmande skäl» därför att vi mena, att någon liten
press bör man ha på producenterna, så att de göra vad de kunna för att få
fram veden. Det är nog icke alltid säkert, att alla ha gjort vad de förmått
för att forsla fram veden. Är det så, att allting är klart, när man fått försäljningsavtalet
underskrivet, så är det ju icke så säkert, att man kommer att
i fortsättningen göra några större ansträngningar för att få fram veden i tid. —
Jag yrkar sålunda på denna punkt bifall till vad utskottet föreslagit.

Vad den andra reservationen beträffar så resonerade man på det sättet i
utskottet, att örn en skogsägare får mycket bra betalt för att han avverkat,
så skulle han i många fall kunna vara i stånd att sörja för återväxten utan
att behöva repliera på statens stöd. Små skogsägare och — det erkänna vi
gärna — även stora skogsägare kunna befinna sig i det läget, att de icke utan
hjälp kunna klara kostnaderna för återväxten. Under sådana omständigheter
bör enligt vår mening Kungl. Maj :t ha rätt att giva dem det stöd, Kungl.
Maj :t här ifrågasatt skola lämnas åt alla, som avverka det slag av skog, varom
det i detta fall särskilt är fråga. — Jag yrkar även i denna del bifall till
vad utskottet bär föreslagit.

Herr statsrådet Domö: Herr talman! Jag ber först att till utskottet få uttala
min tacksamhet för den behandling, som propositionen har rönt. Det är
ju endast i ett par punkter, när det gäller motiveringen, som man inom utskottet
haft skiljaktiga uppfattningar, och jag skall i anledning av vad i motiveringen
säges framhålla några synpunkter.

Vad först yttrandet örn modifikation i gällande regler för statsgarantien beträffar
så vill jag framhålla, att den i propositionen förordade linjen närmast
har framkommit för att det icke skulle uppstå svårigheter vid en kommande
avveckling. Det är av vikt att få fram veden i sådan tid, att man icke får en
onödigt lång eftersläpning. Emellertid tycker jag icke det spelar någon större
roll, örn man väljer utskottets eller reservanternas linje, så att jag vill för
min del icke vidare yttra mig beträffande denna del av motiveringen.

Beträffande däremot den del av motiveringen, som gäller skogsodlingsbidragen,
och den reservation, som avgivits på denna punkt, vill jag framhålla,
att det kan uppkomma en sådan situation beträffande bränsleförsörjningen, att
det visar sig vara av den allra största betydelse att få till stånd avverkningar
på sådana områden, där man har en del »skräpskogar». Dessa skräpskogar,
av vilka en stor del äro belägna i västra, men en del också i mellersta Sverige,
liro välbelägna ur transportsynpunkt. Därtill kommer, att de ligga i sådana
trakter, dit man, örn man icke hade tillgång till annat bränsle, skulle behöva
transportera ved från annat håll. Också ur produktionssynpunkt skulle det
vara önskvärt att få dessa skogar föryngrade. De bestånd, som nu finnas där,
ge icke så mycket per areal, och det skulle nationalekonomiskt sett vara av
stor betydelse att erhålla nya bestånd. Del, är därför av den allra största
vikt att befrämja en uppgörelse med skogsägarna, så att de vid behov frivilligt
avverka dessa skogar. Det är ganska naturligt, att en skogsägare, som
icke under sin tid kan påräkna att få någon nytta av att göra en kalavverkning
för att sedan plantera ny skog, drar sig för kultivcringskostnaderna. Ur

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1943 f. m.

Statliga åtgärder för tryggande av vedproduktionen m. m. (Forts.)
de synpunkter, som jag måste anlägga på denna fråga, är det ganska olyckligt,
att utskottets motivering erhållit en sådan utformning, att möjligheterna att
utbetala skogsodlingsbidrag beskäras. Det blir säkerligen mycket billigare att
få fram veden från dessa områden, där man kan kalavverka, och det är lättare
att där utföra arbete nied den ovana arbetskraft, som man nu och kanske
i än högre grad framdeles måste tillgripa. Därför tror jag, att den ökning av
kostnaderna, som skulle följa med en generell tilldelning av bidrag, skulle mer
än väl uppvägas av förbilligandet av kostnaderna för vedavverkningen. Därtill
kommer, vilket jag redan tillåtit mig framhålla, att det för framtiden är av
största betydelse att man får en större produktion på dessa nu dåliga skogsområden.
Ekonomiskt skulle man enligt min mening vinna dubbelt på att gå
den väg, som utskottsmajoriteten här förordat. Under en lång följd av år ha
i vårt land skogsägare med undantag av bolag haft möjlighet att erhålla skogsodlingsbidrag
via skogsvårdsstyrelserna. Man har ansett det vara så viktigt
för det allmänna att få till stånd en generell förbättring av skogsvården, att
någon behovsprövning icke förekommit vid utdelning av dylika bidrag. Denna
generositet har kraftigt bidragit till att skogsvården hastigt förbättrats. Därför
tror jag, att man gör klokt i att följa reservanterna på denna punkt och
medge möjlighet till generell utdelning av skogsodlingsbidrag.

I praktiken kommer det att bli synnerligen svårt att tillämpa de av utskottet
förordade restriktiva linjerna. Innan skogsavverkning kommit till stånd vet
man icke, hur stora utgifterna bli. Man måste söka hastigt få till stånd en
uppgörelse med vederbörande skogsägare att avverka skog. Det är utan vidare
klart, att örn man därvid kan. säga honom, att han kommer att få skogsodlingsbidrag,
så går det mycket lättare att få honom att gå med på en överenskommelse
än örn man måste medge, att man icke vet, örn skogsodlingsbidrag
kan komma att beviljas. Därtill kommer, att det är ytterst svårt att företaga
den behovsprövning, som det här blir fråga örn. Jag skulle icke, herr talman,
tagit upp tiden med denna sak, som kap förefalla rätt betydelselös, örn jag icke
innerst inne vore övertygad örn att den i en svår situation för vår bränsleförsörjning
kan komma att spela en mycket större roll än vad utskottsmajoriteten
täpkt sig. Ur de synpunkter, som bränslemyndigheterna och jag såsom
föredragande måst anlägga, är det därför mycket viktigt, att vi just på denna
punkt få riksdagens medgivande i den utsträckning, som bär begärts.

Jag vill tillägga en sak, och det är den, att i denna anslagsfråga föreligger
en ganska egendomlig situation. Om jag minns rätt så behandlas inom jordbruksutskottet
en begäran örn anslag för skogsodlingsändamål. Jordbruksutskottet
skall således yttra sig om villkoren för detta anslag. Nu har statsutskottet
kommit in på arenan och utan vidare uttalat sig örn hur de skogsodlingsbidrag
skola användas, som kunna komma att beviljas efter förslag av
ett anpat utskott. Detta förefaller litet oformligt, men det kanske icke spelar
så stor roll. Jag har emellertid velat påpeka saken.

Jag vill således, herr talman, mycket varmt förorda, att kammaren beträffande
skogsodlingsbidragen bifaller reservationen, vilket innebär detsamma
som bifall till propositionen.

Herr Stattin: Herr talman! I de nu uppdragna riktlinjerna för bränslesäsongen
1943/44 märkes den nyheten, att man under särskilda förutsättningar
skall kunna ålägga skogsägarna att kalavverka vissa marker. Det är
ju, såsom förut framhållits, meningen att man genom frivilliga överenskommelser
skall söka förmå skogsägarna att kalavverka sådana trakter, som anses
böra kalavverkas och som ur transportsynpunkt ligga väl till för framforsling
av veden. Men i de fall, då skogsägarna icke gå med på frivilliga överenskom -

Onsdagen den 9 juni 1943 f. m. Nr 23. (il

Statliga åtgärder för tryggande av vedproduktionen m. m. (Forts.)
melser, har man. förbehållit sig rätten att med tillämpning av förfogandelagen
sätta i gång en kalavverkning. Samtidigt skall skogsägaren straffas för att han
icke varit villig åtaga sig kalavverkning på så sätt, att han icke erhåller något
bidrag till skogsodling.

Jag kan icke hjälpa, att jag härvidlag har en annan uppfattning. Skall
staten få så vittgående rättigheter som den att kalavverka enskilda skogar
bör också staten enligt mitt förmenande lia skyldighet att bidraga till det odlings-
och föryngringsarbete, som måste bli en självklar följd av dessa kalavverkningar.
Det är givet, att man ur bränsleförsörjningssynpunkt kan påstå,
att det är alldeles nödvändigt, att kalavverkningar företagas. Jag vill icke
alls betvivla, att så är förhållandet. Jag tror, att det är mycket möjligt, att
vi ganska snart kunna komma i en sådan situation, att en kalavverkning av
ganska betydande omfattning måste sättas i gång. Det behövs ju knappast
mera än att kol- och koksimporten avstannar, och det är ju inte alls otroligt,
att så kommer att ske, med resultat att dessa kalavverkningar måste bli ännu
mera omfattande än man ursprungligen tänkt sig, just därför att man måste
få fram veden på de ställen, som ligga bra till ur transportsynpunkt. Man
måste med andra ord taga ved på skogar, som ligga nära vattendrag eller järnvägar,
för att slippa belasta transportapparaten — jag tänker då framför allt
på bilarna — alltför mycket. I så fall bli alla dessa skogsägare, som icke
frivilligt velat åtaga sig kalhuggning, straffade med att icke få bidrag till
skogsodlingar. Jag anser, att bidrag böra utgå även till sådana skogsägare,
som icke frivilligt åtagit sig kalavverkningar.

Jag hemställer därför, herr talman, att kammaren beträffande motiveringen
måtte vidtaga den ändringen, att sista meningen av andra stycket på sid. 25
i utskottets utlåtande utgår och ersättes av följande mening: »Det synes dock
skäligt, att skogsodlingsbidrag bör kunna utgå även i de fall. då kalhuggning
ålagts skogsägare med tillämpning av förfogandelagen.»

Herr Svensson i Grönvik: Herr talman! Efter statsrådets och den siste talarens
understrykande av de synpunkter, som jag närmast är intresserad av, bär
jag icke mycket att tillägga.

Jag begärde ordet i anledning av en fråga, som förekom i statsutskottets
andra avdelning, när vi diskuterade äTendet under en föredragning. Bland
andra frågor, som framställdes till föredraganden, var den, i vad mån den
förra, milda vintern inverkat i bränslebesparingshänseende. Vi fingo svaret,
att man kunde närmast räkna med cn besparing av 10 procent. Jag uttalade
för min personliga del den uppfattningen, att besparingen, såvitt man kunde
bedöma, blivit större än 10 procent. Föredraganden medgav, att han personligen
hade den uppfattningen, men man kunde icke få fram bevis för att besparingen
var större än man beräknat. Det torde vara ganska uppenbart, att
vederbörande ha rekvirerat den kvantitet, som de ha blivit tilldelade med
hänsynstagande till strängare vintrar, enligt erfarenheten från föregående år,
och att det för närvarande hos konsumenterna finnes ett lager av ved, som nu
icke kommit med i den beräknade besparingen.

Det är från dessa synpunkter jag för min personliga del blev litet tveksam,
när jag såg, att man i propositionen beräknat vedavverkningen under nästa
bränsleår till samma kvantitet som den man haft under de senare åren. Min
tveksamhet syntes mig så mycket mer berättigad som vi enligt propositionen
dessutom hade fått in kol och koks i den utsträckning man hade räknat med.
och till och med något därutöver, beroende på olika förhållanden, som jag
icke närmare skall ingå på. Örn jag läst propositionen rätt föreligga också
skärpta bestämmelser beträffande den kvantitet, som skall avverkas: denna

Nr 28.

Onsdagen den 9 juni 1943 f. m.

Statliga åtgärder för tryggande av vedproduktionen m. m. (Forts.)
kvantitet skall nu icke bli maximikvantitet utan minimikvantitet. Detta anser
jag vara en skärpning. Jag är tveksam, huruvida denna skärpning är behövlig
under nuvarande förhållanden.

Jag är också orolig över den utveckling, som rått och råder icke minst i fråga
örn möjligheterna att få fram veden. Det är brist på gummi. Det stod för
någon tid sedan att läsa i tidningarna, att 12,000 lastbilar skola tagas ur trafik.
Då inträder ett mycket allvarligt förhållande. Man har diskuterat de svårigheter,
som skulle uppstå, därest man skulle bli tvingad inrikta sig på att
avverka endast där man kunde komma i närheten av järnväg eller båtled. Då
skulle man nödgas att gå ifrån skogsvårdsmässiga hänsyn. Det är med den risken
för ögonen som jag finner, att det är en mycket allvarlig sak, när man i
propositionen har fått fram denna tvångsmässiga kalavverkning.

Hur är det, mina damer och herrar, med dessa »trasiga» skogsmarker? Jag
vet, att det finns många tusental fattiga jordbrukare, som lia skogsmark som
de på grund av sin ekonomiska ställning måst skatta hårt, icke minst under de
senare åren. Det kan vara så, att det från skogsvårdssynpunkt kan sägas, att
marken egentligen skulle kunna bära betydligt mera, därest det vore jämnare
bestånd. Men vad blir följden, örn en sådan jordbrukare blir ålagd att tvångsvis
kalavverka denna skogsmark? Då kommer han i fortsättningen att sakna den
reserv, som han tidigare haft för sin ekonomi. Det är från dessa utgångspunkter
som jag är mycket allvarligt bekymrad över den kalavverkning tvångsvis,
som här föreslås. Därtill kommer, att om en dylik skogsägare på grund av sin
motvilja att kalavverka icke frivilligt vill gå med på detta, så skall han också
berövas möjlighet att få ersättning för återplantering. Jag undrar i varje fall,
örn detta är att behandla lojala människor riktigt. Jag kanske överdriver, men
det är ett faktum, att sådana förutsättningar kunna föreligga.

Att jag närmast har Småland i minnet beror ju på. att örn det nu skulle
inträffa, att på grund av gummibristen trafikförhållandena skulle bli sådana,
att man nödgades begränsa sig till sådana områden, som närmast kunde nås
med järnväg eller båtled, då är i södra Sverige det enda överskottsområdet
Småland. Jag tänker då på dessa skogsägare och dessa trasiga skogar. Det är
de som äro motivet till att jag är allvarligt bekymrad.

Den närmast föregående talaren ville ha ett tillägg till den reservation, som
rör denna punkt, innebärande en bestämmelse örn att det skulle utgå ersättning
oavsett örn man frivilligt ginge med på kalavverkning eller ej. Jag tycker, att
det är det minsta man kan begära. Visserligen säger herr Jonsson i Eskilstuna,
att när de få bra betalt för veden skola de ha vissa skyldigheter att återplantera,
och att det skall verkställas en prövning angående behovet av statsanslag
i det hänseendet. Jag kan, herr talman, meddela, att jag i avdelningen
gick så långt, att jag var benägen att frivilligt avstå från denna subvention
för återplantering, därest denna tvångsbestämmelse bleve struken. Men detta
ville icke herrarna i avdelningen vara med örn. Örn man vill ha en bestämmelse
i dylik riktning, icke på grund av någon särskild åtrå eller vilja att hjälpa
skogsägarna, märk väl, utan för att öka den vedkvantitet, sorn i tvingande
fall skulle bli nödvändig, då tycker jag, att det föreligger mycket starka skäl
för att under alla förhållanden, när tvångs avverkning kommer till stånd, det
statsbidrag, som här ifrågasattes, utgår utan prövning och oberoende av örn
det träffats en frivillig överenskommelse eller icke. Det går sålunda i stil med
herr Stattins yrkande. Därför ber jag för min personliga del att få instämma
i det yrkande örn tillägg till reservationen, som han gjorde. Det är alltså
mitt första yrkande. Örn det blir utslaget, kommer jag självfallet att rösta för
reservationen i det skick den föreligger.

Jag vill tillägga, att jag anser, att denna punkt i utlåtandet är väsentlig

Onsdagen den 9 juni 1943 f. m.

Nr 28.

Statliga åtgärder för tryggande av vedproduktionen m. m. (Forts.)
från skogsvårdens och skogsägarnas synpunkt. Jag är villig medgiva, att man
från statsutskottets sida varit förstående och gjort medgivanden, som det naturligtvis
från skogsägarsynpunkt är tacksamt att kunna notera. Men när
man håller på det där uttrycket örn »ömmande» skäl, måste jag anse detta
vara alldeles omotiverat. Jag tycker, att lia statsmakterna tvångsvis ålagt
en leveransskyldighet, borde det också åligga vederbörande att lämna denna
garanti intill dess skogsägaren har levererat veden. Här har ju skrivits på
sidan 24 i utlåtandet — det har redan påpekats av herr Hansson i Hubbestad
— att det skulle ankomma på Kungl. Maj :t att förordna om erforderliga
åtgärder. När jag läste detta första gången, funderade jag över vilka åtgärder
det var, som Kungl. Majit skulle vidtaga. De svårigheter, som föreligga
och som göra, att man icke från skogsägarnas synpunkt får ut den vedkvantitet,
som är avverkad, bero i varje fall för den senaste vinterns vidkommande
på att det icke var tillräckligt med snjö. Det är sådan mark, att det icke går att
få ut veden. Jag kan icke gärna tänka mig, att utskottet ifrågasatt, att Kungl.
Majit skulle kunna inverka på väderleksförhållandena, utan att det är andra
synpunkter, som ligga bakom i detta hänseende. Örn så är förhållandet instämmer
jag med herr Hansson i Hubbestad i hans uttalande, att därest man får
tolka formuleringen så, att Kungl. Majit får möjlighet att höja transportkostnaderna,
såvida transporterna skola utföras under andra förhållanden än de
vanligen beräknade, d. v. s. när de skola ske på sommaren, så kan jag acceptera
det påpekande som gjorts i denna punkt. I annat fall tror jag, att det blir
svårt att få någon mening bakom detsamma.

Jag skulle vilja tillägga, att i allmänhet — det tror jag man kan säga —
föreligger ingen motvilja från skogsägarna att när veden är avverkad söka,
i den mån det blir möjligt och förutsättningar föreligga, få fram densamma.
Blir den icke framforslad så är detta sannerligen icke på grund av liknöjdhet
från skogsägarnas sida, utan då är det på grund av för dem oöverkomliga
svårigheter. Det är alltså detta som är utslagsgivande för reservationen i den
första punkten.

Ja, herr talman, detta har jag ansett mig böra säga. Det är en mycket allvarlig
fråga som vi nu diskutera. Jag skulle vilja till sist säga, att jag icke
hade varit så bekymrad för denna proposition, därest man hade från propositionens
författares, d. v. s. Kungl. Maj :ts, sida kunnat se litet ljusare på behovet
av bränsle. Jag tycker, att man skulle ha haft möjlighet göra detta. I nuvarande
situation kan jag ju icke ställa något yrkande i det hänseendet, men
jag har icke kunnat underlåta påpeka, att jag innerligt hoppas, att den vedkvantitet,
som här beräknats, ligger i överkant. Jag hoppas, att vi skola kunna
spara, icke 10 procent utan 20 procent för nästkommande bränsleår av
den kvantitet, som här räknas med.

Herr talman! Jag yrkar alltså i första delen bifall till den reservation som
är avgiven. I den andra punkten, i fråga örn tvångs avverkningen, skulle jag
helst yrka avslag, men jag yrkar i andra hand bifall till det yrkande, som bär
framställts av herr Stattin.

Herr statsrådet Domö: Herr talman! T anledning av herr Svenssons i Grönvik
yttrande, att den vedkvantitet, som beräknats, var i största laget, ber jag
att få säga, att från myndigheternas sida har man sökt att sammanpressa den
kvantitet, sorn man ansett sig tvungen att taga ut, så långt som möjligt. Det
beror på många omständigheter, huruvida det skall gå åt mera eller mindre ved.
En omständighet är ju, i vilken mån importen av fossilt bränsle kan fortgå. Vid
uppgörandet av denna plan har räknats med en rätt stor import av kol och
koks. Få vi mindre import och vår produktion kommer att fortgå som nu, blir

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1943 f. m.

Statliga åtgärder för tryggande av vedvroduktionen m. m. (Forts.)
planen mycket knapp, det blir brist. Då få vi, liksom vi fått göra nu, ibland
lita till att taga av den ved, som är huggen under samma bränsleår på sommaren
och hösten, och som man ej tänkt använda förrän ett år efteråt. Men
blir produktionen inom landet mindre, lamslås den av den ena eller andra orsaken,
så är det mycket möjligt, att vi behöva mindre ved. Vi äro i det läget,
att man har ganska svårt att bestämma kvantiteten. Vi lia gjort upp en plan,
varefter produktionsplikten skall meddelas. Då har här i propositionen sagts,
att man skall i första hand taga ett halvår och avverka det, sedan får man
döma, hur långt man skall fortsätta, när det gäller förverkligande av planen.
På det sättet är det beroende av bränslemyndigheternas smidighet och påpasslighet,
huruvida man kommer att avverka lagom stor kvantitet eller icke. De
farhågor, som herr Svensson i Grönvik hyste, att man skulle få en för stor
avverkning, tror jag därför vara icke bara överdrivna, utan obefogade. Men
självfallet är, att man i en situation, när kriget kommer att avvecklas, blir
liggande med en del lager. Jag är lika mycket som någon annan angelägen
att man icke skall få för mycket sådana lager. Det är ett av skälen varför
propositionen kommit med förslag i fråga örn garantitiden. Man vill lia det så,
att garantien är beroende av att man forslar fram veden inom viss tidrymd, så
att den icke blir liggande onödigt länge och man får större kvarliggande förråd
än man behöver.

Jag har förut uttalat mig på den punkten och skall icke göra det nu, men
jag vill i anledning av herr Svenssons i Grönvik yttrande örn tvångsuttagningsmetoder
säga, att det var ett misstag av honom eller en missuppfattning av
mig, när jag tyckte mig höra, att han sade, att det förelåge ett tvång till kalavverkning.
Det är icke riktigt på det sättet, att det är något generellt sådant
tvång. Tvärtom har det sagts i propositionen, att man icke vill gå fram med
åtgärder, som strida mot god skogsvård eller äro av så ingripande natur, att
det gäller kalavverkning, annat än i sådana situationer, där bränsleläget är
så förtvivlat — när exempelvis transportväsendet och dylikt är lamslaget —
att man för att uppehålla ett någorlunda rimligt produktivt liv måste avverka
på närbelägna områden. Annars vill man icke gå på den vägen. Tvärtom har
det sagts, att man vill fortsätta att gå den frivilliga vägen och icke använda
den möjlighet man har att genom förfogandelagen taga till en sådan kalavverkning,
som det kan bli fråga om. Man vill i stället komma fram till en frivillig
uppgörelse med skogsägarna, att de vid behov skola avverka skräpskogarna,
som det ur flera synpunkter kan vara nyttigt att få bort och varom
jag talat förut.

Som ett led i denna frivilliga uppgörelse ingå dessa skogsodlingsbidrag, varför
jag för min del fäster synnerligt stor vikt vid att samma skogsodlingsbidrag
icke bli utsatta för den restriktiva behandling, som utskottsmajoriteten
ifrågasatt.

Herr Svensson i Grönvik: Herr talman! Jag tror ej, att jag missuppfattat
propositionen, när det gäller förslaget om tvångsvis föreskriven kalavverkning.
Det är ju precis det uttryck, som utskottet självt använder. När statsrådet
säger, att det icke är avsikten att det skall ske tvångsvis annat än i yttersta
nödläge, ja, då förefaller det, som örn frågan är ännu allvarligare, sedd ifrån
mina utgångspunkter. Jag förstår så väl, att statsrådet då är angelägen om
att framhålla att de restriktioner, som utskottsmajoriteten har föreslagit, äro
till uppenbar skada. Men då motiverar detta i ännu högre grad det tillägg till
reservationen, som herr Stattin yrkat på.

överläggningen var härmed slutad. Herr talmannen framställde först propositioner
beträffande utskottets yttrande i andra stycket på sid. 24 i ut -

Onsdagen den 9 juni 1943 f. m. Nr 23. 65

Statliga åtgärder för tryggande av vedproduktionen m. m. (Forts.)
skottets förevarande utlåtande, nämligen dels pa godkännande av utskottets
berörda yttrande dels ock på godkännade av det yttrande, som föreslagits i
den med 1) betecknade, vid utlåtandet fogade reservationen; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr
Hansson i Rubbestad begärde emellertid votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner statsutskottets yttrande i andra
stycket på sid. 24 i utskottets förevarande utlåtande nr 149, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt det yttrande, som föreslagits i den med
1) betecknade, vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och. voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat
för ja-propositionen. Rösträkning begärdes likväl av herr Hansson i Rubbestad,
vadan votering medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos
’ll3 ja och 70 nej, varjämte 8 av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets yttrande i förevarande del.

Härefter gav herr talmannen propositioner i fråga örn utskottets yttrande i
andra stycket på sid. 25 i det tryckta utlåtandet, nämligen på l:o) godkännande
av utskottets yttrande i denna del; 2:o) godkännande av det yttrande, som
föreslagits i den med 2) betecknade, vid utlåtandet fogade reservationen;
samt 3:o) godkännande av det yttrande, som under överläggningen föreslagits
av herr Stattin; och förklarade herr talmannen sig anse svaren hava
utfallit med övervägande ja för den med 2:o) betecknade propositionen. Herr
Jonsson i Eskilstuna begärde emellertid votering, i anledning varav och sedan
till kontraproposition antagits den under l:o) angivna propositionen
efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes.

Den, som vill, att kammaren godkänner det yttrande, som föreslagits i den
med 2) betecknade reservation, som fogats vid statsutskottets förevarande utlåtande
nr 149, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt utskottets yttrande i andra stycket pa
sid. 25 i det tryckta utlåtandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser. och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning, genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat för nej-propositionen, vadan
kammaren godkänt utskottets yttrande i nu förevarande del.

På av herr talmannen därå given proposition biföll kammaren härefter utskottets
hemställan, i den mån den icke blivit besvarad genom kammarens redan
fattade beslut.

Som tiden nu var långt framskriden, beslöt kammaren på förslag av herr
talmannen att uppskjuta handläggningen av övriga på föredragningslistan

Andra kammarens protokoll 191fS. Nr Z8.

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1943 f. m.

upptagna ärenden till kl. 7.30 e. m., då enligt utfärdat anslag detta plenum
komme att fortsättas.

§ 19.

Interpellation. Herr Hagberg i Luleå erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman!

Frågan örn den svenska krigsmaktens ställning till deserteringen och desertörerna
har under den senare tiden i olika sammanhang tagits upp till offentlig
debatt. Av uppgifter i pressen har framgått, dels att militära myndighetspersoner
öppet försvarat desertering till utländsk krigsmakt, dels också att
sådana desertörer vid hemkomsten till Sverige utan egentliga svårigheter kunnat
vinna återanställning i svensk krigsmakt. I något fall lär en desertör till
och med ganska snart ha befordrats. Då detta väckt en ganska stor uppmärksamhet
och då problemet otvivelaktigt både ur praktisk och principiell innebörd
måste anses viktigt, hemställes om andra kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet få framställa följande spörsmål
:

Har statsrådet på grund av vissa i pressen under senare tid påtalade fall av
deserteringar och militära myndighetspersoners ståndpunktstagande därtill
samt i samband med återanställande av desertörer funnit någon anledning att
närmare ta, upp praxis i dessa fall, eventuellt principerna för desertörers behandling
till närmare prövning?

Denna anhållan blev på begäran bordlagd.

§ 20.

Interpellation. Ordet lämnades på begäran till

Herr Hagberg i Luleå, som anförde: För en tid sedan gick ett kolli sönder
vid omlastning från finländsk till svensk järnvägsvagn i Haparanda. Kollit
var tyskt och visade sig bl. a. innehålla kartor över Sverige, vilket gjorde
att saken blev föremål för särskild uppmärksamhet från regeringens sida och
behandlades i pressen. I samband med denna historia — örn på grund därav
lämnar jag osagt — har omlastning av järnvägsvagnar numera nästan helt
överflyttats till Torneå på finska sidan.

Enligt vad jag erfarit har ända sedan 1919 en överenskommelse funnits
mellan Finlands och Sveriges järnvägsstyrelser, som reglerat omlastningen av
gods mellan dessa båda gränsstationer. Enligt denna överenskommelse skall
det gods som kommer ifrån Sverige omlastas i Torneå och det gods som kommer
ifrån Finland omlastas i Haparanda. Därjämte uppges att avtal lia upprättats
mellan vederbörande transportarbetarfackförening i Haparanda och
järnvägens entreprenör, vilket fortfarande gäller. Enligt detta är fackföreningen
förpliktigad att ständigt hålla ett visst antal män till entreprenörens förfogande.
Upp till ett fyrtiotal man har under kriget haft sysselsättning med
denna omlastning. Sedan omlastningen dirigerats till Torneå uppges de åtta
män som ständigt stå till entrepenörens förfogande endast ha sysselsatts
någon timme om dagen med s. k. skrotomlastning; många dagar ha de fått
vara fullständigt sysslolösa. Omlastningen i Torneå uppges ske i huvudsak
med krigsfångar.

Även örn det vore frestande att närmare ingå på den politiska sidan av
saken, nämligen åtgärdens eventuella samband med den tidigare refererade
kartepisoden, skall detta icke här ske. Att det nuvarande förfaringssättet i
realiteten, även örn icke formellt, minskar de svenska kontrollmöjligheterna
i fråga örn det gods som transiteras via Haparanda genom vårt land förefaller
antagligt. Orsaken till att jag vill påtala förhållandena i detta sammanhang
är nämligen den att åtgärden uppväckt missnöje, särskilt bland de arbetare,

Onsdagen den 9 juni 1943 f. m.

Nr 23.

Interpellation. (Forts.)

som genom densamma berövats sin vanliga sysselsättning och arbetsinkomst.
Det är självklart, att dessa finna det upprörande att deras arbete skall överlämnas
till krigsfångar i ett främmande land. Då jag anser frågan vara av
principiell betydelse för vårt land och av stor praktisk betydelse för berörda
arbetargrupp och staden Haparanda, har jag velat rikta regeringens uppmärksamhet
därpå. Jag hemställer därför örn andra kammarens medgivande att till
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet fa framställa följande

spörsmål:

Har statsrådet observerat de ovan relaterade förhallandena, och ha några
åtgärder företagits eller planerats för att åstadkomma en rättelse?

Denna anhållan kiev på begäran bordlagd.

§ 21.

Avgåvos följande motioner, nämligen av:

herrar Sefve och von Friesen, nr 453, i anledning av Kungl. Majis proposition,
nr 299, med förslag till lag örn viss begränsning av legitimation som

tandläkare, m. m.; samt .

herr Svensson i Grönvik m. fl., nr 454, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 316, angående beredskapsstat för försvarsväsendet för budgetåret
1943/44.

Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 5.07 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1943 e. m.

Onsdagen den 9 juni.

Kl. 7.30 e. m.

_ Förhandlingarna vid detta sammanträde leddes till en början av herr andre
vice talmannen.

§ 1.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:

nr 150, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag till kristidsnämndernas
verksamhet;

nr 151, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1943/44 till riksförsäkringsanstalten;

nr 152, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till bidrag till sjukkassor m. m.; och

nr 153, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till det civila luftskyddet.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 2.

Motioner angående
åtgärder
för hemsysterverksamhetens

främjande.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 154, i anledning av väckta motioner

angående åtgärder för hemsysterverksamhetens främjande.

Utskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid:

Herr Andersson i Alfredshem: Herr talman! Jag har tillsammans med en
del andra ledamöter av denna kammare väckt den motion, som vi nu behandla.
Motionen syftar till statens medverkan till att hemsysterverksamheten i vårt
land skall få den omfattning som dess behjärtansvärda ändamål förtjänar.

Utskottet har i avgivet yttrande hänvisat till redan verkställd utredning
av 1941 års befolkningsutredning, vars arbete sedan någon tid föreligger i
tryck, och med stöd av vad där är föreslaget hemställer utskottet att riksdagen
måtte avslå motionen.

När man vid en tidpunkt långt efter det motionen väcktes får tillfälle att
taga del av utredningen, ger man villigt sitt fulla erkännande åt förslaget.
Det sammanfaller till alla delar med vad vi motionärer ansågo att en utredning
borde omspänna. Men tiden är dyrbar. Det hade därför varit glädjande om
socialministern haft möjlighet att redan till den nu församlade riksdagen framlägga
proposition med förslag i ämnet. Örn man redan nu hade kunnat besluta
i frågan, skulle därmed mycket varit vunnet, i första hand med tanke på den
samverkan, som skall vara rådande mellan staten, landstingen och kommunerna.
Landstingen skulle då, örn de ha vilja därtill, redan innevarande år
vid sammanträde i höst ha tillfälle att diskutera och besluta i frågan. Därefter
skulle det inte dröja länge innan man kunde skönja nyttan av denna hjälpform
till gagn för orkeslösa, gamla och sjuka inom våra samhällen.

_ Herr talman! Förhoppningsfullt uttalar jag den önskan, att därest regeringen
finner det nödvändigt att riksdagen samlas någon gång i höst, det då

Onsdagen den 9 juni 1943 e. m.

Nr 23.

. .Motioner angående åtgärder för hemsgsterverksamhetens främjande.

(Forts.)

skall vara lämpligt för socialministern att till riksdagen framlägga proposition
enligt utredningens förslag.

Herr Erlander: Herr talman! Jag vill endast med anledning av herr Anderssons
anförande meddela, att vi inom socialdepartementet utarbetat en
proposition till riksdagen rörande statsbidrag till hemhjälps verksamhet i huvudsaklig
överensstämmelse med det förslag, som den siste talaren rekommenderade.
Anledningen till att denna proposition, som ligger praktiskt taget
färdig, icke har förelagts riksdagen är den, att regeringen numera räknar med
att det skall bli en höstsession och att det under sådana förhållanden inte vöre
lämpligt att belasta kamrarna med detta ärende. Även örn det kanske inte
kommer att föranleda så stora meningsskiljaktigheter, blir det i alla fall en
viss ökad arbetsbörda.

Jag vill emellertid, herr talman, begagna tillfället att säga, att detta
dröjsmål, som vi alltså hoppas inte skall bli längre än till oktober, kan ju få
en viss ödesdiger inverkan. Landstingen sammanträda i september, och da
finns det alltså inga regler för denna statsbidragsverksamhet, som vi hoppas
skall träda i funktion snarast möjligt. Funnes det en möjlighet för de landsting,
som äro intresserade — det hela blir ju en rent frivillig verksamhet från
landstingens sida — att fatta fakultativa beslut pa det sättet, att man beslutar
att, under förutsättning av statsbidrag till löner med 1,000 kr. per hemsyster i
enlighet med förslaget, så och så många hemsystrar skola anställas, vöre det
otvivelaktigt att föra saken framåt på ett snabbare sätt än örn det nu skall
gå så, att vi först besluta här i riksdagen i oktober och därefter landstingen
först i september nästa år fatta beslut. _ .

Det var ingenting annat, herr talman, jag ville säga. Jag har naturligtvis
inget annat yrkande än örn bifall till utskottets förslag.

Herr Björklund: Herr talman! Jag begärde ordet med anledning av vad
statssekreterare Erlander här sade.

När nu saken förhåller sig på det sätt, som statssekreterare Erlander har
omtalat, torde det vara klokt örn man från departementets sida underrättade
respektive landsting eller landstingsförbundet, som kunde vidarebefordra ärendet
till landstingen, örn att proposition i detta ärende kommer att föreläggas
höstriksdagen, så att landstingen i god tid innan man inom förvaltningsutskotten
behandlar de respektive staterna finge kännedom örn detta. De kunna
då, såsom statssekreteraren här sade, fatta fakultativa beslut, som bli beroende
av i vad mån statsbidrag kan erhållas.

Jag har endast velat göra detta uttalande för att vi skola kunna ia iram
ärendet på det sättet, att det skall finnas möjlighet för höstens landsting att
behandla ärendet i fråga.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 3.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 155, i anledning av Kungl. Maj:ts i Anslag till
statsverkspropositionen under sjätte huvudtiteln gjorda framställningar örn an- fiskehamnsslag
för budgetåret 1943/44 till fiskehamnsarbeten m. m. jämte i ämnet väckta armen m''
motioner.

Punkten 1, angående utvidgning och förbättring av statens fiskehamnar och
farleder.

Nr 28.

Onsdagen den 9 juni 1943 e. m.

Motioner om
nya direktiv
för Djurgårdskommissionen

m. m.

Anslag till fiskehamnsarbeten m. rrv. (Forts.)

Sedan utskottets i denna punkt gjorda hemställan föredragits, anförde:

Herr Hällgren: Herr talman! Jag skulle först vilja uttala min tillfredsställelse
över den välvilliga behandling som såväl Kungl. Maj :t som utskottet
har givit denna anslagsfråga i år.

Emellertid förekommer på sidan 2 i statsutskottets utlåtande på fjärde
raden av utskottets uttalande ett avsnitt som lyder: »Den genomgripande rationalisering,
som särskilt fisket på västkusten undergått och som tagit sig
uttryck» etc. Man får den uppfattningen, att utskottet särskilt vill poängtera
att det är på västkusten som fisket varit föremål för en utvidgning eller rationalisering,
men uttalandet gäller ju beträffande fisket i allmänhet även på andra
orter inom landet. I väg- och vattenbyggnadsstyrelsens P. M. till Kungl. Maj :t
angående sjätte huvudtiteln har man ju framhållit, att det är inte bara på
västkusten utan även på andra orter inom landet som behov av dessa medel
förefinnes.

För att inte något missförstånd skall ske och då säkerligen statsutskottet
inte har åsyftat att detta uttalande skulle kunna tjänstgöra som någon sorts
direktiv för anslagets användande i ensidig riktning, skall jag be att få föreslå
följande omändring, varigenom meningen skulle lyda: »Den genomgripande
rationalisering som fisket i allmänhet undergått och som tagit sig uttryck» etc.

Första kammaren har redan fattat beslut i enlighet med ett likalydande
yrkande, och jag skall härmed be att andra kammaren ville fatta ett liknande
beslut.

Herr Ekdahl instämde häruti.

Herr Andersson i Prästbol: Herr talman! Med anledning av att första
kammaren redan fattat beslut i överensstämmelse med det yrkande som framställts
av herr Hällgren, har jag å utskottets vägnar icke något att invända mot
ett bifall till detta.

Jag hemställer, herr talman, att kammaren i fråga örn klämmen måtte bifalla
utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren på av herr andre vice
talmannen därå framställd proposition utskottets hemställan med den ändring
i avseende å motiveringen, som under överläggningen yrkats av herr Hällgren.

Punkterna 2 och 3.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 4.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 156, i anledning av Kungl. Maj:t.s
proposition angående förvärv för statens vattenfallsverks räkning av viss vattenrätt
i Skellefte älv.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 5.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 157, i anledning av väckta motioner
örn nya direktiv för Djurgårdskommissionen m. m.

I en inom första kammaren av herr F. Ström väckt motion (I: 14) hade hemställts,
att riksdagen måtte anhålla hos Kungl. Maj :t om utredning och förslag
till nya instruktioner för Djurgårdskommissionen till förhindrande av tomt -

Onsdagen den 9 juni 1943 e. m.

Nr 23.

Motioner om nya direktiv för Djurgårdskommissionen m. m. (Forts.)
spekulation, uppdrivande av bostadshyrorna och skövlande av oersättliga naturvärden.

Vidare hade i en inom andra kammaren av herr Persson i Stockholm väckt
motion (II: 236) hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit måtte
hemställa örn utfärdandet av sådana direktiv till Djurgårdskommissionen, att
Stockholms stad gåves företrädesrätt framför enskilda vid förvärv av kronan
tillhörig mark inom Stockholms stads områden, och att kronan därvid tilllämpade
en sådan prispolitik, att den sammanfölle med vad chefen för socialdepartementet
deklarerat i förevarande avseende.

Utskottet hemställde, att motionerna I: 14 och II: 236 ej matte av riksdagen
bifallas.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Herr Persson i Stockholm: Herr talman! Innan jag övergår till att något
beröra utskottsutlåtandet vill jag med några ord ange skälen till väckandet
av den motion som föreligger. . . ,

I Stockholm råder ju som alla veta stor bostadsbrist. Officiellt har den tagit
sig uttryck i att under föregående år ledighetsprocenten för outhyrda lägenheter
nedgått till 0.47, d. v. s. till praktiskt taget ingenting. I praktiken
tar detta förhållande sig uttryck i ökad trångboddhet och en ytterligare försämring
av bostadsstandarden överhuvud taget med allt v&d därav roijer i
form av ökade hälsorisker, ökad förflackning bland ungdomen och allt annat
socialt ont. Med bostadsbristen följa förutom ökad trångboddhet också höga
hyror. Dessa söker man ju för närvarande hålla tillbaka med hjälp av särskild
lagstiftning, samtidigt som stat och kommun genom subventionsverksamhet
söka stimulera till ökad bostadsproduktion.

Jag vill särskilt poängtera, att jag bär inte med mm motion med dess mot
Djurgårdskommissionens verksamhet riktade förslag velat påstå, att det är
tomtpriserna som bestämma hyrornas höjd. Skulle man pasta detta, vöre det
liktydigt med att man ställde saken på huvudet. Hyrornas storlek bestämmes
i stället i vanliga fall av tillgång och efterfrågan på lägenheter. Härav följer,
att det är bostadsbristen med därav följande höga hyror som möjliggör för
ägare till tomter att få sådan betalning för dessa som för närvarande är fallet
i Stockholm. God tillgång på bostäder skulle medföra sänkta hyror och. därmed
också en sänkning av tomtpriset. När det gäller Djurgardskommissionens
tomtpolitik är det emellertid så, att den utnyttjar det nu rådande läget
på bostadsmarknaden och gör med förkärlek sina tomtaffärer med enskilda
spekulanter i bostadsnöden, och därför har jag väckt den motion som här föreligger.
Det är alltså faktiskt så, att kronan utnyttjar bostadsbristen för att
av de enskilda spekulanterna få högsta möjliga pris för tomterna, under det
att Stockholms stad samtidigt för sina nödvändiga markförvärv hänvisas till
att uppträda som konkurrent till de enskilda spekulanterna.

Jag har i min motion ställt ett förslag, som statsutskottet i sitt yttrande
helt har förbigått. Jag har nämligen föreslagit att åt Stockholms stad skulle
ges förmånsrätt framför enskilda vid förvärv av kronan tillhörig mark inom
Stockholms stads område. Aktualiteten av den fragan belyses ju också av
meddelandet i pressen i dagarna att Stockholms stad önskar förvärva exempelvis
Gärdesområdet. Inte heller örn detta nämner ^Djurgårdskommissionen ett
ord i sitt yttrande, och jag ställer särskilt den frågan till statsutskottet, som
inte heller berört detta förhållande: hade statsutskottet vetskap om detta när
utskottet utformade sitt utlåtande? Örn staden skulle fa företrädesrätt för
förvärv av mark fran kronan, skulle det underlätta för staden dels att kom -

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1943 e. m.

Motioner om nya direktiv för Djurgårdskommissionen m. m. (Forts.)
ma till rätta med trångboddheten dels också att komma till rätta med de enskilda
spekulanter, som nu spekulera i bostadsnöden. Dessutom skulle det
ju ge möjlighet för staden att, på ett annat sätt än nu kan ske, planera dessa
områden på ett ändamålsenligt sätt under beaktande av att mark behövs även
för andra ändamål än bostadsbygge. Därmed skulle staden kunna, tillse på
ett annat sätt än vad nu kan ske, att naturvärdena tillvaratagas o. s. v. Men
en sadan förmånsrätt för staden, vilken givetvis ur allmän samhällelig synpunkt
vöre det enda förnuftiga, skulle i så fall behöva kompletteras med" en
annan prispolitik från Djurgårdskommissionens sida än vad hittills bedrivits.
Staten borde väl ändå gå i spetsen för att åstadkomma det nedbringande av
tomtkostnaderna, som riksdagen redan år 1941 för sin del förklarade att riksdagen
ville åstadkomma, I Kungl. Majda proposition nr 251 för år 1941 anförde
också socialministern i. anslutning till att han påvisade önskvärdheten
av sänkta tomtkostnader följande: »I den mån staten uppträder som tomtförsäljare,
vilket i betydande utsträckning skett i Stockholm genom Djurgårdskommissionen,
är det givetvis klart att en motsvarande prispolitik bör
föras.»

. Nu bär Djurgårdskommissionen i sitt yttrande sökt ge sken av att kommissionen
verkligen medverkar till en sådan utveckling, och statsutskottet har
accepterat kommissionens uttalanden och gjort dessa till sina. Så anför statsutskottet
på sidan 7 i utlåtandet, att kronans tomtförsäljningar inom Stockholm
hållit sig vid en prisnivå, som understiger vad staden och enskilda betingat
sig för tomter med motsvarande belägenhet. — Detta är ju verkligen
ett överraskande uttalande, när den allmänna uppfattningen hittills har varit,
att priserna vid exploateringen av kronan tillhörig mark tillhört de högsta i staden
Uppgiften strider också direkt mot det resultat som man kommit till vid
statliga utredningar. Jag hänvisar i det stycket till bostadsbyggnadssakkunniga,
vilka, ju faktiskt fått sitt utredningsresultat underkänt av statsutskottet.
I verkligheten är det sa, att för femårsperioden 1935—1939 bär Djurgårdskommissionen
för 9,311 eldstäder på Ladugårdsgärde erhållit i medeltal 2,631
kronor per eldstad. Under samma tid har Stockholms stad för 10,549 eldstäder
belägna på tomter i Kristineberg, Fredhäll och å Södermalm erhållit 1,560
kronor per eldstad.. I dessa två fall äro tomterna såväl vad beträffar belägenhet
som planläggning och kommunikationer fullt jämförbara, och ändå har
kronan, betingat sig ett pris, som med 70 procent överstiger vad stadens tomter
betinga i pris. Varje ledamot a,v kammaren kan i utskottsutlåtandet se,
att man det oaktat där söker redovisa resultaten på ett helt annat sätt. Någon
vill .kanske invända, att Djurgårdskommissionen i sitt utlåtande statistiskt
bevisat, att den säljer tomter billigare än staden och enskilda. Hur har
man då kommit till detta resultat? Jag uppmanar alla, som ha intresse för
saken, att studera tabellerna på sidorna 20 och 21 i utskottsutlåtandet. Man
har sagt, att man där. gör en jämförelse mellan kronans tomter, å ena sidan,
samt stadens och enskildas tomter, å andra sidan, och man tillägger, att det
är tomter med motsvarande belägenhet. Det är emellertid att märka, att i denna
jämförelse finns icke, såvitt angår tiden från hösten 1931 till och med hösten
1942, ett enda tomtpris intaget, som avser försäljning av kommunala tomter,
. icke ett enda. I jämförelsematerialet för denna tidsperiod har man endast
tagit hänsyn till enskilda, tomtförsäljares priser vid försäljning av tomter som
legat mycket väl till.

Kan sådant kallas för vederhäftig statistik? Och statsutskottet måste jag
fråga, örn det är brist på vilja eller brist på förmåga som gör, att utskottet
r*?. 11 a.n ^asa ,‘bb''ta slag av statistik på ett riktigt sätt. Det finns för övrigt
förklaringar till tabellen i noter under densamma, så att envar kan kontrol -

Onsdagen den 9 juni 1943 e. m.

Nr 23.

Motioner om nya direktiv för Djurgårdskommissionen m. m. (Forts.)
lera riktigheten av vad jag anfört. Jag betecknar användandet av slik statistik
som liktydigt med begagnandet av synnerligen ogenerade metoder för
att klara av en situation, som man kanske funnit obehaglig. Djurgårdskommissionen
behövde denna statistik för att skaffa täckning, sa att säga, för sina
tomtaffärer i slutet av förra året, när kommissionen till enskilda fastighetsspekulanter
sålde tomter på Konradsbergsområdet till ett pris av 3,000 kronor
per eldstad. Detta är ett förhållande, som jag också påtalat i motionen, men
det förhållandet har såväl kommissionen som statsutskottet utan ett ord till
motivering gått förbi. De hänvisa i stället till sin missvisande statistik.

Jag sammanfattar alltså situationen i detta stycke så, att statsutskottets
uttalande att Djurgårdskommissionens exploatering bestämts av en lägre prisnivå
än stadens är helt ogrundat. Påståendet strider fullständigt mot alla fakta
i denna sak. Man har för övrigt alldeles bortsett ifrån att staden ju under
lång tid vid sina tomtförsäljningar och tomtupplåtelser i stor utsträckning
efterskänkt hälften och mer, stundom hela köpeskillingen för tomterna i syfte
ätt på det sättet söka få fram billigare bostäder. Detta till trots kommer man
i riksdagen och lägger fram ett utlåtande av det innehall, jag här något ref
orGrQjt

Statsutskottet anför vidare, att den viktigaste orsaken till de högt uppdrivna
tomtpriserna i Stockholm är av kommunalpolitisk natur. Statsutskottet utgör
också i det stycket bara ett eko av Djurgårdskommissionen. Jag har icke
någon anledning att uppträda såsom speciell försvarsadvokat för de kommunala
myndigheternas bostadspolitik i Stockholm. Den politiken brister i många
stycken, och den brister framför allt däri, att staden i förlitande på det s. k.
enskilda initiativet underlåtit att i tid möta en bostadskris genom att själv
producera bostäder i tillräcklig mängd och hyra ut dessa bostäder till självkostnadspris.
Däri ligger framför allt stadens synd. Denna kritik till trots
måste jag säga, att Djurgårdskommissionen har icke rätt att mästra staden.
Jag gör det påståendet, att Djurgårdskommissionens egen politik diskvalificerar
kommissionen såsom kritiker i det här stycket. Jag finner det också synnerligen
anmärkningsvärt, att statsutskottet godtagit denna kritik, som Djurgårdskommissionen
levererat för att överskyla sin egen politik, utan att giva
de av kommissionen kritiserade kommunala myndigheterna tillfälle att inför
riksdagen framlägga sina synpunkter. Statsutskottet har godtagit uppenbart
oriktiga påståenden och en missvisande statistik, vilket allt skulle ha blivit
eftertryckligt vederlagt, om exempelvis också tillfälle lämnats Stockholms
stadskollegium att yttra sig i föreliggande ärende.

Nu är det ju så, att staten å ena sidan lämnar ekonomiskt stöd till bostadsproduktionen
för att åstadkomma billigare hyror; å andra sidan deltager staten
själv genom Djurgårdskommissionen i det jobberi i höga tomtpriser, som
just bostadsnöden framskapar. Trots det slags statistik, som är framlagd, påstår
jag, att Djurgårdskommissionen är vårt lands tomtjobbare nummer ett.
Djurgårdskommissionen bär etablerat sig som direktion i denna sorts Ebberöds
bank, och statsutskottet har enhälligt solidariserat sig med denna kommissionens
verksamhet.

Inför detta förhållande är jag lindrigt sagt överraskad och ställer mig frågan:
Är det kanske riksdagens slutspurtsbrådska, som så ofördelaktigt inverkat
på statsutskottet? Örn så icke är fallet, måste det vara vad värre är, nämligen
att ett sådant här partiskt ståndpunktstagande kanske är ett vanligt förfaringssätt,
när det gäller att dirigera riksdagens beslut i önskad riktning angående
frågor, där man på förhand vet, att enskilda riksdagsledamöter icke
utan särskilda ansträngningar kunna sätta sig in i vad frågorna egentligen
gälla.

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1943 e. m.

Motioner orri nya direktiv för Djurgårdskommissionen m. m. (Forts.)

Med det anförda ber jag, herr talman, att få yrka bifall till motionen nr
236 i andra kammaren, som utmynnar i förslag örn att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Majit hemställer örn utfärdandet av sådana direktiv till Djurgårdskommissionen,
att Stockholms stad gives företrädesrätt framför enskilda
vid förvärv av kronan tillhörig mark inom Stockholms stads områden, och att
kronan därvid tillämpar en sådan prispolitik, att den sammanfaller med vad
chefen för socialdepartementet deklarerat i förevarande avseende.

Herr Severin i Stockholm: Jag har ingenting att invända mot statsutskottets
hemställan. Jag anser mig sålunda icke kunna yrka bifall till någon
av de väckta motionerna. Emellertid anser jag, att utskottets utlåtande och
närmare bestämt dess motivering icke utan vidare kan få stå oemotsagt. Det
löper genom utskottsutlåtandets motivering som en röd tråd en förnöjsamhet
över den markpolitik, som staten bedriver här i Stockholm. Jag vill särskilt
poängtera, att när jag säger staten, menar jag staten och alldeles speciellt
riksdagen, icke så mycket Djurgårdskommissionen, som icke gör något annat
än i huvudsak följer riksdagens direktiv, mindre Kungl. Maj:ts i detta
fall. Det andas ur detta utskottsutlåtande en sådan förnöjsamhet, och man
vill uppenbarligen göra gällande, att staten i sin markpolitik här i Stockholm
alltid tagit en synnerlig hänsyn dels till medborgarnas trivsel i huvudstaden,
dels till naturvärden och annat. För övrigt glömmer man icke att i
utlåtandet poängtera, att Stockholms stad åtnjuter alldeles speciella förmåner,
som icke tillkomma någon annan ort i riket, därigenom att staten håller huvudstaden
med parker.

Nu är hela detta utlåtande enligt min mening i behov av mycket starka
modifikationer. Det är icke riktigt, att staten uppträtt generösare i sin tomtpolitik
än — jag skulle nästan vilja säga — varje annan markägare, i vart
fall icke i fråga örn strävan att frilägga områden eller att göra bebyggelsen
luftigare. I vissa hänseenden tror jag nästan, att man skulle kunna säga, att
det snarare förhåller sig tvärtom.

En statstjänsteman, som är eminent sakkunnig beträffande stadsplaner, har
ansett sig kunna förklara, att en sådan stadsplan, som godkänts för Konradsbergs-
och Mariebergsområdena, icke skulle ha fastställts av Kungl. Majit i
något annat fall. Så hårt var marken utnyttjad, så tät var bebyggelsen, att
sannolikt varken byggnadsstyrelsen eller Kungl. Maj :t skulle anse sig i stånd
att på något annat håll, vare sig i Stockholm eller i någon annan stad i riket,
godkänna en sådan stadsplan, men beträffande Konradsbergs- och Mariebergsområdena
skedde det, därför att staten var markägare. Stadsplanen var
utarbetad i samarbete mellan Stockholms stad och Djurgårdskommissionen.
Med hänsyn härtill kan man säga, att Stockholms stad medverkat vid tillkomsten
av stadsplanen. Varenda människa som vet, hur frågor av denna
art behandlas, vet emellertid också, att Stockholms stad icke har så lätt att
göra sin vilja gällande. Jag upprepar, att den statstjänsteman, jag talat om,
är eminent sakkunnig, därför att han varit i tillfälle att se tusentals stadsplaner,
och jag vet, att han icke sade ett ord för mycket.

Jag vill icke kalla Djurgårdskommissionen för tomtjobbare, allra minst
för tomtjobbaren nummer ett. Staten tar betalt för tomterna som andra markägare.
Den säljer dem icke billigare och tager icke mera betalt än vad privata
markägare skulle ha gjort, men man bör under alla förhållanden icke av den
politik, som staten fört, känna sig berättigad till ett sådant, jag skulle nästan
vilja säga skrytsamt uttalande, som statsutskottet gjort i fråga örn statens
hänsynstagande till bebyggelsens täthet o. s. v.

Beträffande priser kan det kanske ändock intressera, att, såvitt jag vet,

Onsdagen den 9 juni 1943 e. m.

Nr 23.

Motioner om nya direktiv för Djurgårdskommissionen m. m. (Forts.)
den dyraste tomt, som sålts i Stockholm, har sålts av staten, och den betingade
ett pris av icke mindre än 5,476 kronor per kvadratmeter. Tomten tog staten
575,000 kronor för. Den var av en statens ämbetsman, som i denna sin
egenskap värderade tomten, uppskattad till ett värde av 350,000 kronor. Billig
är staten sålunda icke i fråga örn sina tomter, vad man sedan än i övrigt
kan säga.

Det är riktigt, att staten håller Stockholms stad med parker. Delvis beror
det på att det därvidlag är fråga örn områden, som åtminstone icke ännu
kunnat exploateras för bebyggelse. Staten kan ju nämligen icke exploatera
sina områden hur som helst. På något sätt måste Stockholms stad medverka.
Örn staten exempelvis tager sig före att bygga bostäder i utkanterna av sina
marker i staden, t. ex. Djurgårdens utkanter, är jag rädd för att staten icke
kan taga 5,476 kronor per kvadratmeter, örn icke Stockholms stad ordnade
kommunikationer dit ut.

En del av de parker, som man skryter med att Stockholms stad har, ligga
icke ens i Stockholm utan utanför staden, och staden har sålunda icke mera
nytta av denna statens mark än av andra, privata skogsmarker, som ju stockholmarna
icke äro förbjudna att besöka.

Det må emellertid vara hur som helst med dessa parker, man kan dock
icke förneka, att i den mån parkmarken är lämplig för exploatering, har
staten icke lidit av några hämningar beträffande markens utnyttjande. Jag
tänker i det hänseendet alldeles särskilt på Gärdet Om exploateringen skulle
få fortgå som den gjort hitintills, bomme detta område snart att vara bebyggt
med hus, som numera anses såsom en ganska olämplig bebyggelse i en stad,
d. v. s. med s. k. tjockhus. De äro så breda, att det måste vara lägenheter åt
båda hållen och att lägenheternas inre sålunda kommer att ligga i husets mitt
utan möjlighet att erhålla något dagsljus. Sådana hus har man byggt för att
tomtmarken bättre skall kunna utnyttjas. Skulle man byggt smalare hus, hade
det gått åt mera till gator, och icke ens staten skulle kunnat taga lika mycket
betalt för tomterna, örn mera av marken använts till gatmark. Nu finns emellertid
en del områden kvar, och dem skulle Stockholms stad gärna delvis vilja
ha frilagda. Nu kan man säga, att det är givetvis ett Stockholms stads eget
intresse. Det är det naturligtvis. När markavtalet godkändes av riksdagen
1940, skrev också departementschefen i propositionen, att det borde ju vara
Stockholms stad som toge initiativ till förhandlingar i frågan. Ett sådant
initiativ har också tagits. Utskottet synes icke taga någon hänsyn därtill i
sitt yttrande. På det hela taget understöder utskottet den fortsatta exploateringen.
När Stockholms stad vill ha viss del av Gärdesområdet frilagt, begär
staden icke numera att få området gratis av staten, utan Stockholms stad
erbjuder sig att betala det. Emellertid anser Stockholms stad att, örn staden
förbinder sig att hålla området fritt från bebyggelse, staten skäligen bör
kunna vara så pass tillmötesgående, att den icke ovillkorligen skall ha ut ett
sådant pris som örn man även på resten av Gärdesområdet skulle bygga tjockhus,
där folk skulle bo i lägenheter, som man visserligen skulle kunna vistas
i, men där man ovillkorligen till och med mitt på midsommardagen måste lia
artificiell belysning. I så fall kan icke Stockholms stad utnyttja marken,
utan då är det bättre att den är i statens ägo..

Jag har intet yrkande, herr talman, men jag ville i varje fall säga, att
statens markpolitik i Stockholm icke berättigar till den skrytsamhet över
hänsyn till olika värden, som talar ur statsutskottets utlåtande.

Herr Ljungberg: Herr talman! Jag har icke för avsikt att här ingå på
frågan örn Djurgårdskommissionen som markexploatör i hela dess vidd, men jag

Nr 23.

Onadagen den 9 juni 1943 e. m.

Motioner om nya direktiv för Djurgårdskommissionen m. m. (Forts.)
skulle vilja fästa uppmärksamheten på en sida därav som enligt min mening
inte saknar betydelse. I viss mån har den redan berörts av herr Severin, men
jag vill ändå belysa den ytterligare. Det förhåller sig ,ju så att tillgången på
centralt belägen byggnadsmark här i huvudstaden numera är mycket begränsad
och att ännu outnyttjad dylik mark praktiskt taget helt äges av kronan.
Stockholms stad tillhöriga markområden, som lämpligen kunna användas för
■bostadsbebyggelse, ligga långt ut i periferien och hur man än bär sig åt,
komma de långa avstånden in till de centrala delarna att hårt belasta deni som
bosätta sig på dessa områden.

Kronan intager således en nära nog total monopolställning när det gäller
att i Stockholm ställa någorlunda centralt belägen tomtmark till förfogande.
Det vill synas som örn kronan icke försummat att utnyttja detta förhållande.
I den statistik, som av Djurgårdskommissionen förebringats och av utskottet
åberopats, angivas utvunna tomtpris i kronor per eldstad. Det ligger i sakens
natur att efter sådan prissättning, som i och för sig kan innebära en riktig
princip, markpriset stiger ju flera eldstäder per ytenhet av markområdet, som
man kan inrymma. Ju hårdare exploatering, desto bättre utbyte för exploatören
— kronan. Intill en viss gräns är härom inte mycket att säga. Men överskrides
denna gräns, inträda olägenheter av olika slag. Det är inte bra att för
många människor tvingas att bo på ett alltför begränsat område. Hygieniska
och sociala olägenheter bliva följden. Man måste vid en förnuftig exploatering
tillse att anspråken på parker och gränsområden i rimlig omfattning bli tillgodosedda;
att byggnadskropparna med ett ord icke ta alltför stor del av utrymmet
i anspråk.

Ladugårdsgärde är säkerligen det tätast bebyggda moderna bostadsområde
som finns i någon stad i landet. Enligt statistikens uppgifter bo där c:a 400
människor per hektar. En modern lamellhusbyggelse i stora städer visar i regel
siffror mellan 200 och 250 personer pr hektar. Denna utomordentligt täta bebyggelse
på Ladugårdsgärde överskrider utan tvekan vad som är rimligt. Och
anledningen? Så vitt jag förstår har Djurgårdskommissionen i sin i och för
sig lovliga avsikt att på bästa sätt tillvarataga kronans intressen, gått till
överdrift och föranlett en stadsplanering, som givit alldeles för många eldstäder
per ytenhet av området. Djurgårdskommissionen har med andra ord blivit
den hårdaste markexploatören i landet. Detta kan icke vara lämpligt och ger
ett dåligt föredöme. Stockholms stad, som visserligen innehar stadsplanemonopolet,
har icke kunnat värja sig, då kronan, som förut sagts, är den ende
som kan ställa centralt belägen tomtmark till förfogande och tydligen därvid
som villkor uppställer en hårdare exploatering än som är önskvärt och rimligt.

Nu skall det i sanningens intresse inte förnekas, att Stockholms stad väl
inte är alldeles oskyldig till att staden numera kommit i någonting som bra
mycket liknar ett tvångsläge. Om staden varit litet mindre begiven på att anlägga
sina berömda trädgårdsstäder på områden, som ligga någorlunda nära
stadskärnan, skulle staden nu haft större möjligheter att tillgodose det föreliggande
behovet av centralt belägen tomtmark. För en storstad som Stockholm
utgöra trädgårdsstäder en mycket dyrbar form av markexploatering och utgöra
i den omfattning, som här förekommer, en större överdrift åt andra hållet än
den som Djurgårdskommissionen enligt min mening gjort sig skyldig till. Men
detta innebär ju ingen ursäkt för vad som sålunda med statens medverkan ägt
rum exempelvis på Ladugårdsgärde.

Jag bär, herr talman, velat fästa uppmärksamheten på dessa förhållanden
i förhoppning örn att en ändring må komma till stånd. Då jag icke kan helt
dela motionärernas syn på saken och ej heller instämma med utskottet i dess
motivering, skall jag icke framställa något yrkande.

Onsdagen den 9 juni 1943 e. m.

Nr 23.

Motioner om nya direktiv för Djurgårdskommissionen m. m. (Forts.)

Herr Andersson i Falkenberg: Herr talman! Då man under de senaste
veckorna haft tillfälle att följa pressen i Stockholm och dess sätt att lägga
upp denna fråga, kan man icke värja sig för att det är en stark kraft bakom,
som icke är synlig men som dock dirigerar det hela. Man går här till angrepp
mot Djurgårdskommissionen för dess tomtpolitik. Man talar aldrig örn vad
som ligger bakom eller hur beslutet egentligen är formulerat eller vem det är
som fattat beslutet. Förhållandet är ju det, att man icke får bygga någonstans
inom stadssamhällen utan att byggnadsnämnden i staden godkänner upprättad
stadsplan, och i vissa fall får man ju icke bygga utan att också stadsplan
är fastställd av Kungl. Majit. Den stadsplan, som gäller för Gärdesområdet
och som man hitintills har byggt efter, är godkänd av byggnadsnämnden i
Stockholm, sålunda uppgjord i samförstånd med Stockholms stad. Det är efter
de grunderna som Djurgårdskommissionen har sålt tomterna. Felet kan således
icke ligga endast hos Djurgårdskommissionen, utan klandret bör även riktas
mot Stockholms stad, som har godkänt denna uppgjorda stadsplan och de
grunder, efter vilka försäljning ägt rum.

Man framhåller nu särskilt de höga tomtpriserna. Visst äro tomtpriserna
höga i Stockholm, men det är icke kronan som drivit upp dessa tomtpriser. Det
kan ju dragas fram flera fall, där kronan sålt tomterna till relativt hyggligt
pris, men när de sedan blivit föremål för enskilt förvärv, ha de sålts på nytt
till högre priser. Det finns ju åtskilliga tomter även på Gärdet, som av taxeringsnämnden
i Stockholm lia taxerats till högre pris än det för vilket kronan
sålt dem. Att då rikta angreppen för de höga tomtpriserna mot Djurgårdskommissionen
är, vågar jag påstå, oriktigt. För övrigt vill jag säga, att åtminstone
under senare tiden har det ju icke sålts något utan att man stått i kontakt
med Kungl. Majit, antingen med kommunikationsministern eller i vissa fall
byggnadsbyrån i socialdepartementet.

Denna fråga har lagts upp som örn staten på ifrågavarande områden skulle
fördärva oersättliga naturvärden. Vad är det för områden som staten har
inom den centrala delen av Stockholm och som det säljs tomter på? Det är
Gärdet och så är det Konradsberg. Dessa äro de enda områden, som staten
disponerar över och för vilka Djurgårdskommissionen är den förvaltande myndigheten.
Och de priser som tillämpats inom dessa områden ha satts efter de
normer som lia tillämpats av enskilda, i vissa fall lägre priser. Herr Persson
jämförde vad Stockholm tagit ute på Fredhäll och en massa andra platser
med vad staten tagit på Gärdet. Dessa tomtvärden kunna dock icke jämställas.
Jag tror herr Persson gjort en riktigare jämförelse, om han jämfört med vad
staten tagit i Johanneshov och Kvarnängen. Örn han hade gjort det, hade han
kommit till det resultatet, att statens pris på tomterna på dessa områden är
lägre än vad Stockholms stad tillämpar i fråga om tomträtt, i fråga om hyreskostnader.
Man kan ändå icke bedöma priserna på de centralt belägna tomterna,
såsom örn de skulle vara normgivande; skall man göra en sådan jämförelse,
får man hålla sig till det som i någon mån kan jämföras.

Herr Severin berörde Konradsberg och Marieberg. På Konradsberg och
Marieberg ha icke sålts mer än två eller tre tomter, där finns det möjligheter
att sälja åtta eller nio tomter. Över femtio spekulanter lia erbjudit sig betala
upp till 3,000 kronor per eldstad, men Djurgårdskommissionen har icke sålt.
Frågan uppstår nu — det blir icke riksdagen som får taga ställning till denna
fråga: hur skall man gå till väga, när man säljer dessa tomter? örn man bjuder
ut till högstbjudande, så blir priset åtskilligt över 3,000. Det är jag förvissad
örn. Skall man bland dessa femtio lotta ut de få tomter som finnas, sker en
orätt. Djurgårdskommissionen har icke tagit ställning till dessa saker ännu.

Sedan skulle jag vilja säga, att exploateringen av dessa områden är givet -

Nr 23.

On&dagen den 9 juni 1943 e. m.

Motioner örn nya direktiv för Djurgårdskommissionen m. m. (Forts.)
vis ett ömtåligt kapitel och svårt att kunna behandla på tillfredsställande
sätt. Stockholm har ju klagat över att staden icke får köpa tomter. Jag vet
icke att Stockholms stad blivit nekad, men när Stockholms stad kommer och
vill köpa Gärdet för, jag vågar säga, en spottstyver, kail icke Djurgårdskommissionen
utan vidare nappa på det. Djurgårdskommissionen har tagit
initiativ till att lägga upp en regionalplan för hela Gärdet ända utåt Kaknäs,
och när det förslaget kommer fram, hoppas jag, att det blir möjligt att komma
till en överenskommelse nied Stockholms stad.

Sedan sägs det nu, att Stockholms stad skulle vilja köpa hela den del av
Gärdet, som är avsedd att exploateras. Jag vill säga, att det kan icke staten
sälja. Staten behöver nämligen själv bygga fastigheter. Enligt uppgifter, som
kommit till Djurgårdskommissionens kännedom, finns det många och stora
behov av byggnader för statliga ändamål. Enligt uppgifter, som jag fått i
dag från trovärdigt håll, hyr staten ämbetsverkslokaler här i Stockholm för
sina statliga ordinarie verk för över 1 miljon kronor per år. Det vore naturligare,
att staten som sådan byggde lokaler för sitt behov, och att byggnader,
som nu användas för ämbetslokaler, finge stå till förfogande för den allmänna
marknaden. Icke kan staten som sådan sälja Djurgårdsområden till Stockholms
stad för att sedan inom några år själv få uppträda som spekulant på
tomter för sitt eget behov av lokaler för sina ämbetsverk.

Jag vill vidare erinra örn de direktiv som staten, d. v. s. riksdagen, gav, när
man beslutade att flytta övningsplatsen ut till Järvafältet. Då sade man
tydligt och klart ifrån att man med försäljningen av Gärdet avsåg att täcka
de utgifter denna förflyttning fört med sig. De pengar, som hittills ha kommit
in för de områden, som äro sålda, lia ju även gått åt för detta ändamål.

Sedan kan jag icke värja mig för att säga, att den som egentligen har
största skulden till bostadsbristen eller tomtbristen i Stockholm är Stockholms
stad själv. Hur har staden gått till väga? Staden har visserligen länge
haft stadsplan inom själva den centrala staden, men sedan finns det ett stort
mellanområde kring staden, för vilket det icke tidigare funnits stadsplan, utan
för vilket sådan kommit till först på senare år, och utanför detta mellanområde
ligga trädgårdsstäderna. Örn Stockholms stad i någon vidare mån planerat
för att tillgodose bostadsbehovet inom mera centrala delar än som skett, skulle
icke det behov som nu föreligger vara så skriande. Vidare skulle jag för min
del vilja säga, att Stockholms stad bör väl ändå göra klart för sig, att den
icke har någon speciell rätt att fordra några särskilda förmåner framför den
övriga delen av landet. Stockholm har så ofantligt många fördelar framför
landet i övrigt på grund av förhållanden, som man ju i stort sett icke kan göra
någonting åt, men som givetvis ge Stockholm ganska stora inkomster. Landsorten
har aldrig vid något tillfälle i någon form kunnat få någon särskild fördel,
då den velat köpa något, utan har fått betala efter högsta pris. Det bör
väl ändå vara klart även för stockholmarna, att det finns någonting annat än
Stockholm. Jag skulle vilja säga, att jag tycker, att Stockholms stad bidrager
själv till denna trångboddhet genom den reklam, som staden själv gör för att
ständigt och jämt draga företag till Stockholm. Det må nu vara Stockholms
ensak, men det bör icke på samma gång göras gällande, att Stockholm skall
ha några särskilda förmåner på statens bekostnad gentemot landet i övrigt.
För min del vill jag säga, att jag tror icke, att Djurgårdskommissionen har
någonting att erinra mot vad herr Persson här har föreslagit, nämligen att
Stockholm skulle få förmånsrätt att köpa tomter. Å andra sidan är det emellertid
självklart, att Stockholms stad icke kan få några speciellt billiga priser
i jämförelse med andra, utan Stockholms stad får väl göra klart för sig, att
staten icke skall uppträda som välgörare gentemot stockholmarna, utan dessa

Onsdagen den 9 juni 1943 e. m.

Nr 23.

Motioner om nya direktiv för Djurgårdskommissionen m. m. (Forts.)
böra ha samma ställning som övriga invånare i vårt land. Örn man ser på dessa
förhållanden på detta sätt, tror jag icke, att man tiar rätt att klandra vare
sig staten som sådan eller Djurgårdskommissionen så hårt, som man här har
gjort. Givetvis begås misstag i vissa fall. Det går ingen fri från, men i stort
sett vågar jag tro, att Djurgårdskommissionen icke har uppträtt för hårdhänt
gentemot Stockholms stad.

Herr talman! Jag hemställer örn bifall till utskottets hemställan.

Herr Kilbom: Herr talman, mina damer och herrar! Då herr Andersson i
Falkenberg nyss talade, hörde vi en medlem av Djurgårdskommissionen, vars
arrogans i uttryckssättet endast kan förklaras därmed, att han endast en kortare
tid som ledamot av sagda kommission haft tillfälle att följa dessa frågor.
Herr Andersson förklarade, att starka krafter i Stockholm dölja sig bakom
det, som synes ske här i dag. Måhända har jag på grund av tidigare ledamotskap
av stadsfullmäktige och alltjämt bestående ledamotskap av stadsplanenämnden
i Stockholm litet bättre möjlighet att bedöma detta. Det finns
dock icke någon sådan där stark kraft i Stockholms stad, som söker tillvinna
staden fördelar på statens bekostnad. Den som tidigare ledde förhandlingarna
med Djurgårdskommissionen var en partivän till herr Andersson, och den som
vågar stiga fram och säga, att denne man företrätt ohemula intressen, är djupt
orättvis.

Herr Andersson i Falkenberg framhöll vidare att stadsplanen för Gärdet
var mycket misslyckad, och däri har han tyvärr fullkomligt rätt. Men örn han
hade haft reda på förhållandena i samband med planens upprättande skulle
han också i sanningens intresse ha talat örn, varifrån protesterna mot denna
stadsplan kommit. Jag vet, att det icke är från Djurgårdskommissionen som
denna opposition kommit, så sant som Djurgårdskommissionen icke på något
sätt ville ta reson, när Stockholms .stad protesterat mot stadsplanen
i fråga.

Sedan säger man här, och det återkommer ju i statsutskottets betänkande —
jag beklagar statsutskottsledamöterna, som ha signerat detta utlåtande — att
kronan icke drivit upp tomtpriserna, vilket däremot Stockholms stad skulle
ha gjort. Tillåt mig, herr talman, lämna några jämförande siffror angående
tomtpriserna under de senaste åren jag har fått dem i stadshuset — då
Stockholms stad och Djurgårdskommissionen sålt tomter. Jag tycker ju att herr
Andersson, som brukar vara en vederhäftig karl, bort verifiera sitt anförande
genom att lämna dessa siffror. De siffror, som finnas i statsutskottets utlåtande
och som avse en jämförelse mellan Djurgårdskommissionens tomtförsäljningar
och stadens, äro utan någon förskönande omskrivning direkt missvisande.
Jag beklagar, att statsutskottet icke funnit angeläget att höra den
andra parten om priserna. Dessa missvisande uppgifter ha åstadkommits genom
att man icke redovisat någon tomtförsäljning från Stockholms stad efter
1930, men från och med 1931 ställa de sig på följande sätt. Jämförelsetalen
mellan tomtpriserna vid stadens och vid kronans tomtförsäljningar äro: för
staden 1,378 kronor och för Djurgårdskommissionen 2,002 kronor, för 1932
respektive 1.101 kronor och 1,930 kronor, för 1933 1,152 kronor och 1,843
kronor, för 1934 1,596 kronor och 1,941 kronor, för 1935 1,403 kronor och 2,391
kronor, för 1936 1,558 kronor och 2,475 kronor, för 1937 1,672 kronor och
2,628 kronor, för 1938 2,046 kronor och 2,934 kronor samt för år 1939 1,818
kronor och 2,159 kronor. Sedan finns det icke några siffror mera för staden,
därför att den icke sålt några tomter, men för Djurgårdskommissionen finnas
följande siffror, nämligen för 1940 2,054 kronor och för 1941 2,244 kronor.

Ja, mina herrar, jag tycker ju verkligen att statsutskottet, då det fick dessa

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1943 e. m.

Motioner örn nya direktiv för Djurgårdskommissionen rn. m. (Forts.)
siffror, skulle lia funnit det angeläget vara att undersöka dem och jämföra dem
med dem som faktiskt ha förekommit, ty de uppgifter, som nu föreligga i
statsutskottets betänkande, äro, som jag förut tillåtit mig påstå, direkt missvisande.
Det hade icke behövt vara på det sättet.

Sedan faller herr Andersson tillbaka på Kungl. Majit — det är väl ett indirekt
erkännande av att de priser, som Djurgårdskommissionen tagit, kanske
ändå icke kunna försvaras — och hänvisar till en större auktoritet än kommissionen
själv, när han säger: Kungl. Majit har ju alltid tillstyrkt det
där; och när Kungl. Majit icke tillfrågats har det varit byggnadsstyrelsen.
Men herr Andersson är själv gammal byggmästare och vet hur lätt det är att
med stöd av siffror på ett papper åstadkomma en vederhäftig värdering av
tomtmarker. Vidare framhåller herr Andersson i Falkenberg Johanneshovsområdet.
Ja, om jag icke bleve för långrandig här i kväll, skulle jag också ta
upp den frågan till alldeles särskild behandling.

Det har yttrats, att det icke funnits någon stadsplan för mellanområdena,
alltså för områdena mellan den centrala delen av staden och de egentliga trädgårdsstäderna.
Vilka områden är det herr Andersson i Falkenberg menar?
Är det möjligen Kristineberg eller Traneberg eller Fredhäll, Hammarby eller
Årsta? För samtliga dessa områden har stadsplan förelegat och bebyggelse
pågått. Bebyggelsen har varit färdig för Traneberg väl bortåt tio års tid. Sanningen
är ju dock den att den bebyggelse i Stockholm, som har skett under
de senaste åren, i stort sett visat allt annat än bristande tillgång på stadsplaner.
Perioden 1936—1940 utfördes i Stockholm 23 procent av hela det byggnadsbestånd,
som fanns vid periodens början, alltså 1936. Under fem år uppfördes
med andra ord ungefär en fjärdedel av det byggnadsbestånd, som fanns
1936. Och varför byggdes det så? Herr Andersson i Falkenberg framställde
saken som örn det hade gällt att tillgodose »stockholmarnas» intressen. Men
herr Andersson vet ju mycket väl att under femton år — den tid vi nu diskutera
— lia 150,000 medborgare flyttat in till Stockholm. Det är för dem Stockholms
stad har byggt. Är detta något fel, eller kan det sägas på något sätt
vara oegentligt att staden gör så? Den omständigheten att det bär byggts så
mycket, visar ju mer än något annat, att staden icke har eftersatt några förpliktelser
i anfört avseende. Men nu säger man: naturligtvis får staden köpa
på Djurgården. Det var ju roligt att vi få höra det i dag av en ledamot av
Djurgårdskommissionen. Jag hoppas nu bara, att Djurgårdskommissionen,
när den samlas, verifierar genom ett svar på Stockholms stads anbud. Ty hittills
har intet svar inkommit på det anbud Stockholms stad lämnat. Låt mig
nämna några exempel på vad kronans utredningsman har värderat tomtmarken
på Djurgården till i olika situationer, och vad Stockholms stad har bjudit.
Kronans utredningsman, byråchefen Torjesen, värderade år 1936 ett stort
jordområde omslutande 620,000 kvadratmeter till 12 miljoner kronor. Stadens
förhandlingsdelegerade lämnade den 12 maj 1942 ett anbud på ett av kronan
planerat något mindre exploateringsområde, varvid staden erbjöd sig att betala
8,450,000 kronor. Djurgårdskommissionen svarade härpå, enligt värdering
av den 22 maj 1942, att man ville för ett område — något utvidgat åt sydost —
ha 37,700,000 kronor. Stadens delegerade erbjödo för ett något mindre område
6,200,000 kronor. Men därvid förutsatte stadens delegerade, att Borgen med
omgivning skulle undantagas som kultur- och naturreservat i kronans ägo och
att området mellan Frihamnsvägen och Djurgårdsbrunnsviken skulle förbli tillgängligt
för en tid av 50 år mot en engångersättning från staden till förhållandevis
stort belopp. Det är att komma ihåg — och det hoppas jag att herr
Andersson i Falkenberg vet — att Djurgårdskommissionen icke ställde sig principiellt
avvisande mot stadens anbud. Det är emellertid att beklaga, att något

Onsdagen den 9 juni 1943 e. m.

Nr 23.

Motioner om nya direktiv för Djurgårdskommissionen rn. m. (Forts.)
svar på stadens skrivelse, av den 5 oktober 1942, tills i dag icke kommit stadens
myndigheter tillhanda. Jag undrar ända, örn icke herr Andersson skulle
vilja vara villig erkänna att en behandling, där man först värderar marken
till 12 miljoner kronor, numera begär 37 miljoner kronor och sedan, när staden
lämnar in anbud på en del av området, underlåter att svara, knappast kan
vara ägnad att avspänna de motsättningar, som tyvärr råda mellan Stockholms

stad och kronan. . .

Kanske får jag, herr talman, till sist säga, att det icke skulle falla mig m att
beskylla statsutskottet för att lia handlat medvetet oriktigt, och det skulle
knappast falla mig in att beskylla Djurgårdskommissionens ledamöter för att
ha handlat oriktigt. Med den erfarenhet jag har från stadsplanearbetet i Stockholm
och av skilda förhandlare — både den starka kraft, som herr Andersson
i Falkenberg tydligen syftar på och som nu i huvudsak sköter^ förhandlingarna,
och de som tidigare gjort det -— vill jag säga, att^det är svårt för Stockholms
stad att komma överens med staten inte minst på girand av vissa tjänstemän,
som äro tillfinnandes i Djurgårdskommissionen. Kanhända tycker någon
av kammarens ledamöter, att det är olämpligt att säga detta, men jag har
fått den bestämda uppfattningen, att de beklagliga motsättningarna mellan
staden och staten skulle kunna övervinnas, om man överallt dreve förhandling -

arna i utjämningens tecken.

Det är så långt jag känner saken icke riktigt, som man pastar, att Stockholms
stad vill ha något gratis av kronan. Staden är beredd att betala, och det
har den visat genom skriftliga anbud på tomtmark, mark för naturreservat
och för områden, som enligt vår uppfattning måste bevaras för parker. Sa sant
Stockholm är Sveriges huvudstad är det väl dock här icke fråga örn ett ekonomiskt
eller annat intresse bara för staden; det är väl också ett intresse för riksförsamlingen,
riksdagen. Stockholms stad är beredd att göra allt för en upp^
görelse på rimliga villkor, men jag fruktar, att det svårligen låter sig göra så
länge man — och även herr Andersson i Falkenberg, finner jag till min förvåning
— försöker uppamma en motsättning mellan Stockholm och det övriga

landet. . „ .

Det fulaste, om jag så får säga, men i vart fall det mest förvånande var
i herr Anderssons anförande den punkten, da han talade örn att Stockholms
stad gör allt möjligt för att dra till sig företag från landsorten. Örn det uttrycket
skall lia någon mening, borde det väl innebära, att staden med ohemula
metoder har sökt dra till sig industrier som skatteobjekt. Jag tycker mig
eljest ha läst i viss del av pressen, och detta icke så sent förresten, att Stockholms
stad förebrås för att icke tillräckligt tillvarata de skatteobjekt, som
bjudas. Skulle herr Andersson vilja säga mig i all vänlighet i vilket fall och
till vilken industri Stockholms stad bjudit exempelvis gratis tomtmark. När
har staden erbjudit sig att utan ersättning dra fram ledningar av olika slag
till någon sådan industri, när har den erbjudit sig att dra fram gator o. s. v.?
Jag tror icke att det skall kunna anföras ett enda dylikt fall. Men det är möjligt
att några andra städer i vårt land handlat pa detta illojala sätt mot sina kolleger
i stadsförbundet.

Jag hoppas till sist, herr talman, att det statsutskottsutlåtande, som nu ligger
på kammarens bord och som naturligtvis kommer att bifallas, icke måtte
tagas till intäkt för en politik, som skärper motsättningarna mellan huvudstaden
och landet i övrigt. Det förefaller mig som örn båda parter hade allt intresse
av ett samarbete till ömsesidig hjälp. Allra minst hade jag väntat mig
att Stockholms arbetare, majoriteten av Stockholms stad, skulle få förebråelser
av en representant för arbetarpartiet ute i landet för att Stockholms stad

Andra kammarens protokoll 19JfS. Nr SS.

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1943 e. m.

Motionär orri nya direktiv för D jury år (^kommissionen m. m. (Forts.)
driver en bostadspolitik, som syftar till att bjuda de inflyttande från övriga
delar av landet hyggliga och människovärdiga bostäder.

Hr talmannen övertog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr Severin i Stockholm: Herr talman! Jag måste först ge en replik till
herr Åndersson i Falkenberg, när han sökte att som förklaring till det hårda
utnyttjandet av statens mark, då den exploateras, anföra att det är Stockholms
stad, sorn antager stadsplanen. Naturligtvis är detta riktigt rent formellt
sett. Enligt stadsplanelagen skall nämligen ett stadsplaneförslag, innan
det skickas till Kungl. Maj:t för fastställelse, godkännas av stadsfullmäktige.
Herr Andersson i Falkenberg vet naturligtvis mycket väl att det,
då statens mark här i staden skall exploateras, i realiteten tillgår på det sättet,
att stadsplaneförslaget är en produkt av förhandlingar mellan Djurgårdskommissionen
och stadens representanter. Då dessa båda parter sålunda efter
förhandlingar, träffat en överenskommelse örn ett stadsplaneförslag, kunna
stadsfullmäktige självfallet inte gärna desavouera sina representanter genom
att förkasta förslaget. I praktiken förekommer aldrig att Kungl. Maj :t genom
att. vägra fastställelse av stadsplan desavouerar Djurgårdskommissionen.
Vid dylika förhandlingar med staden har Djurgårdskommissionen givetvis hållit
mycket styvt på att utnyttja marken för bebyggelse. Enligt stadsplanelagen
skall markägaren utgiva gatumarksersättning till staden, och ju bredare
gatorna äro, desto större blir gaturnarksersättningen med påföljd att staten
får mindre för ^tomterna. Det är mycket förklarligt att Djurgårdskommissionen
uppträtt pa sätt den gjort, men det är inte riktigt att man som försvar
härför kryper bakom det rent formella förhållandet, att stadsfullmäktige skola
antaga stadsplan. Herr Andersson i Falkenberg skulle lika väl kunna säga
att t. ex. lantarbetarna, när de klaga pa sina daliga löner, egentligen ingenting
lia att klaga över, da de själva godkänt dessa löner. För Stockholms stad
föreligger här samma förhållande. Dylika diskussionsmetoder anser jag att
man inte skall använda i en fråga, där man väl ändå vill försöka komma till
en överenskommelse.

Herr Andersson i Falkenberg sade vidare att Stockholms stad utnyttjar
många fördelar, som man inte kan taga ifrån den. Han sade visserligen inte
beklagligtvis, men på rösten lät det, som örn han skulle ha velat säga, att
Stockholms stad utnyttjar många fördelar, som man beklagligtvis inte’kan
fråntaga den. Jag erkänner gärna att Stockholms stad i sin egenskap av huvudstad
har många fördelar genom att staten håller staden med vissa tomtmarker.
Jag tror emellertid inte att det endast varit av hänsyn till Stockholm,
som staten exempelvis inte bebyggt Kungsträdgården eller Humlegården. I
dessa fall ha säkert andra hänsyn än de till Stockholm dominerat. Jag har
alltid tillhört, dem här i staden som sagt att det står staten fritt att uppföra
några sexvånmgshus i Kungsträdgården. Vill staten vidare bebygga Humlegården
på samma sätt som Gärdet, må det vara hänt. Jag tror emellertid inte
att staten vill tillåta sådan bebyggelse. Inte endast för Stockholms stad och
dess befolkning utan även för staten ligger det nämligen vissa värden i dessa
frimarker. På grund härav kan man inte rimligen säga att det endast är
Stockholm, som utnyttjar fördelarna. Stockholmarna kunna söka rekreation
i Hagaparken, som ligger i Solna socken utanför Stockholm, och de kunna
vidare gå ut på Djurgården o. s. v. Stockholms stad rår emellertid inte för
att staten äger mark runt omkring staden, och den kan inte flytta på sig endast
därför att staten äger mark runt omkring staden, som stockholmarna nödgas
passera, örn de vilja gå ut. På detta sätt förhåller det sig dessutom inte

Onsdagen den 9 juni 1943 e. m.

Nr 23.

Motioner om nya direktiv för Djurgårdskommissionen m. m. (Forts.)
endast för stockholmarna. .Tåg anser att man inte skall resonera på det sätt,
som här förekommit.

När markkommissionen år 1939 avlämnade sitt betänkande, hade man verkställt
en undersökning i vad mån de olika staterna höllö parkområden till sina
huvudstäder. Det visade sig att i praktiskt taget alla Europas huvudstäder
vederbörande stat höll staden med mycket stora markområden som parker.
Jag vet inte örn även dessa olika stater beklagade att huvudstäderna på detta
sätt utnyttjade dessa fördelar. Orsaken till dessa upplåtelser av markområden
var emellertid densamma som i detta fall, nämligen att staten sedan gammalt
har markområden i huvudstaden, som staten av olika anledningar inte
kunnat helt och hållet utnyttja som tomtmark. Herr Andersson i Falkenberg
sade själv att staten inte kunde sälja Gärdet, då staten behövde detta område
för att där uppföra vissa officiella byggnader. Det är heller ingen som begärt
att staten skulle avstå från att använda Gärdet på detta sätt, då det ändå blir
markområden över. Vad Stockholms stad däremot begärt är att inte hela
Gärdet skall se ut som Gamla staden. Jag hörde nyligen en stockholmare, som
med en viss överdrift sade, att om staten och Djurgårdskommissionen ensamma
skulle bestämma över stadens bebyggelse, skulle snart hela Stockholm likna
Gamla staden. Det skulle i så fall inte vara någonting att visa för gästande
turister från främmande länder.

Herr talman! Även örn Stockholms stad har vissa fördelar, har dock staten
vissa skyldigheter mot staden. Det är slutligen flera städer än Stockholm,
som i dessa hänseenden utnyttja fördelar av staten. Stockholms stad är således
inte alldeles ensam örn detta.

Herr Persson i Stockholm: Herr talman! Herr Andersson i Falkenberg är
ju andra kammarens ende representant i Djurgårdskommissionen eller — om
man hellre så vill — Djurgårdskommissionens ende representant i andra kammaren.
Detta förhållande ålägger honom en svår förpliktelse att försvara en
oriktig politik. Jag vill därför inte på något sätt försöka lägga lök på laxen
för honom, utan de anmärkningar jag har vill jag framställa så stillsamt som
möjligt.

Jag vill först fästa uppmärksamheten på att herr Andersson i Falkenberg
ingenting hade att invända mot mitt fördömande av den statistik, som han anfört
och som jag påvisade vara oriktig. Detta upprepade för säkerhets skull
även herr Kilbom. Herr Andersson i Falkenberg förklarade också att Stockholms
stad är ansvarig för de höga priserna, då staden godkänt byggnadsplan
och priser. Hans invändning örn stadsplanen har bär redan blivit bemött. Det
torde vara för herr Andersson i Falkenberg bekant att staden innerligt önskar
att få en ändring till stånd av stadsplanen såväl beträffande Gärdet som även
exempelvis beträffande Konradsbergsområdet. Staten sätter sig emellertid
emot på Djurgårdskommissionens inrådan att Kungl. Majit vid fastställande
av stadsplanerna icke skall följa några önskemål från Stockholms stad.
Kommissionen sätter sig emot den lösning, som staden önskar.

Hur kan herr Andersson i Falkenberg under sådana omständigheter använda
de diskussions niet oder, som han här faktiskt brukat? Beträffande stadens ansvar
för priserna måste jag säga att detta ansvar väl inte kan bestå i någonting
annat än att staden betalt de priser, som Djurgårdskommissionen begärt.
Därtill har emellertid staden varit nödd och tvungen, och något ansvar för de
priser, som uppstått, kan därmed inte falla på staden. Herr Andersson i Falkenberg
påvisade också hurusom tomterna vid några till fällen av staten sålts
till visst pris men att de sedan avyttrats till ett betydligt högre pris. I anledning
av detta argument vill jag ännu en gång understryka, att jag med min

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1943 e. m.

Motioner om nya direktiv för Djurgårdskommissionen m. m. (Forts.)
motion — på sätt jag redan i mitt tidigare inlägg klart sagt ifrån — icke avsett,
att Djurgårdskommissionen skall sälja tomterna till billigt pris åt bostadsspekulanter
för att dessa sedan skola kunna tjäna ännu mera pengar än förut.
I samband med kritiken av prispolitiken har jag ifrågasatt, örn icke staden
borde ha förmånsrätt till tomtköp. Djurgårdskommissionen borde sälja tomter
till staden och allmännyttiga bostadsföretag, vilka i stort antal äro verksamma
i Stockholm. Djurgårdskommissionen borde inte föra en sådan politik, som ställer
allmännyttiga företag och staden själv inför utvägen att konkurrera med
fastighetsjobbare.

Herr Andersson i Falkenberg förklarade att staten gärna skulle låta staden
få en dylik förmånsrätt. Varför har utskottet i sitt yttrande i anledning av
dessa motioner inte tagit ställning till detta problem? Man har i stället nogsamt
undvikit detta. Herr Andersson i Falkenberg bestrider att Fredhäll, Kristineberg
och Södermalm skulle vara jämförbara med Gärdet i fråga örn tomtplatsernas
läge. Det finns ingen rimlig anledning att inte godtaga en dylik
jämförelse. Det är endast i det allmänna medvetandet, som den föreställningen
ingått att Gärdet skulle vara särskilt förnämt. Jag kan emellertid inte förstå
detta resonemang, då exempelvis Södermalm inte ligger längre från stadens
centrum än Gärdet. Kommunikationerna till och från dessa stadsdelar äro
ungefär desamma. Om herr Andersson i Falkenberg inte anser att dessa stadsdelar
äro jämförbara, anser han då att deras läge är så helt annorlunda, att
det är befogat att tomterna för Gärdet skola vara 70 % dyrare än för de platser,
som jag uppställt som jämförbara?

Jag nämnde tidigare, att Stockholms stad önskade få till stånd ändring i stadsplanen
framför allt på grund av den bostadstäthet, som Djurgårdskommissionen
i sin snikna tomtpolitik lyckats åstadkomma på Gärdet. Våningsytans
andel i hela arealen på Gärdets tomtmark uppgår till 127 %. På västra Kungsholmen,
i Fredhäll och i Kristineberg är våningsytans andel av hela arealen
endast 65 %. Enbart dessa siffror visa den stora skillnaden i den tomtpolitik,
som förts i dessa stadsdelar.

Herr Andersson i Falkenberg sade slutligen att Stockholms stad inte hade
någon rätt att fordra speciella förmåner. Inte heller jag anser att staden
har en sådan rätt. Stockholm och särskilt de bostadsbehövande i staden ha
emellertid rätt att fordra att ett statens organ för markexploatering, av vilket
staden är beroende, bedriver en politik från sunda och samhälleliga synpunkter.
Min motion bär icke syftat till annat än att bidraga till att åstadkomma
en sund bostadspolitik.

Jag fäste mig under herr Anderssons i Falkenberg anförande även vid att
man nödvändigtvis skall söka få till stånd ett motsatsförhållande mellan stad
och landsbygd. Jag hade trott att det var ett visst bestämt parti bär i riksdagen,
som var -— jag höll på att säga — ödesbestämt till att ensamt föra
en sådan politik, som man nu till sin häpnad finner företrädd även inom det
största partiet i riksdagen, varur det utkristalliserats en grupp, vars talesman
går emot partikamraterna, endast därför att de representera en intressegrupp,
vars intressen tillfälligtvis sammanfalla med Stockholms stads. Jag hoppas
att det inte skall bli en dylik utveckling även på andra områden, ty det skulle
säkerligen vara den största olycka för vårt land.

Herr talman! Stockholms bostadsbehövande ha rätt att kräva, att staten
inte bedriver en tomtpolitik, som sätter sådana spår som dem jag här exemplifierat.

Herr Jonsson i Eskilstuna: Herr talman! Jag säger som man ofta förr i
tiden — men numera ganska sällan — brukade säga, när man började ett an -

Onsdagen den 9 juni 1943 e. m.

Nr 23.

Motioner om nya direktiv för Djurfjårdskommissionen m. m. (Forts.)
förande, nämligen att jag inte hade tänkt att uppträda i denna debatt. Emellertid
gav mig herr Kilboms anförande anledning att begära ordet. Jag bar
inte så mycket att säga, men det jag vill anföra torde kanske kunna något
dämpa det upprörda meningsutbyte, som denna fråga framkallat här i kammaren.

Jag fruktar att dragkampen mellan staten och staden aldrig kommer att upphöra,
även örn man får andra tjänstemän i Djurgårdskommissionen, så länge
som staten har mark inom staden eller i dess närmaste omgivningar. Det ligger
i sakens natur att här mötas två intressen, som understundom måste skära
sig. Ibland kan det tänkas att motsättningarna bli större än nödvändigt på
grund av att stockholmarna anse sig ha rätt att ställa särskilt stora anspråk,
eftersom man bor i den kungl, huvudstaden, vilken är så mycket finare än
landsorten, som är mera föraktad. Detta medför att känslostämningar spela en
avgörande roll, när intressefrågorna skola behandlas.

Herr Kilbom började sitt anförande med att säga, att han tyckte att herr
Andersson i Falkenberg varit arrogant i sitt uppträdande. Uppriktigt sagt
tycker jag att herr Kilbom i minst lika hög grad gjort sig skyldig till samma
fel. Jag har en känsla av att herr Kilbom uppträtt något övermodigt och skulle
nästan tro att detta är det allmänna intrycket i kammaren.

För min del har jag i själva intressefrågan den uppfattningen att det är rimligt,
att Stockholms stad ställer anspråk på kronan att vara något återhållsam
med anspråken på betalning. Jag tillhör inte dem som säga att då andra taga
bra betalt, kan naturligtvis även staten lia rätt att taga bra betalt för tomterna
exempelvis på Ladugårdsgärdet. Jag anser att staten bör föregå med gott
exempel och vara moderat i sina anspråk på betalning. Man har emellertid
rätt att ställa det villkoret, att de försålda tomterna inte skola få användas till
tomtjobberi. Det får nämligen inte bli så att staten säljer en tomt till ett billigt
pris för att vinsten av en dylik tomtpolitik sedan skall hamna i enskilda fickor.
Hyrorna bli därigenom inte billigare, därför att det är vissa intressen inom
Stockholms stad — vilka skall jag nu inte tala örn — som anse att de ha intresse
av att driva upp hyrorna i höjden. Det är således nödvändigt att skapa
en garanti mot jobberi. Samtidigt är jag villig att erkänna att det givetvis ej
heller för staten är alldeles likgiltigt, hur landets huvudstad ser ut. Det är
inte endast ett Stockholms intresse utan ett statens intresse, att rikets huvudstad
inför främlingarna kan presenteras i ett någorlunda hyggligt utseende.
Det är riktigt att staten i detta fall har vissa skyldigheter gentemot staden,
som inte helt och hållet kunna lastas på staden.

Det synes mig som örn den opinion, som i denna fråga kommit till uttryck
i pressen, har velat uppställa det anspråket, att staten skall tillhandahålla
Stockholms stads behov av lungor. Staten skulle således sörja för att Stockholms
stad tillhandahålles öppna områden, som staden behöver inte endast i sin
egenskap av huvudstad för riket utan även i sin egenskap av en kommun,
där det bor mycket folk. Jag anser att dessa anspråk äro betydligt överdrivna.

De siffror, som herr Kilbom anförde, säga inte så mycket, som han själv
tycktes tro. Det beror nämligen alldeles på var tomterna i det ena eller det andra
fallet äro belägna. Man kan inte vid ett hastigt uppläsande få klart för sig,
örn siffrorna äro jämförbara med varandra. För att få åtminstone en resonligare
stämning till stånd mellan staten och staden — att få ett slut på tvisterna
kommer nog aldrig att gå — skulle jag finna det naturligt, att staten säljer
till Stockholms stad åtminstone det område, som behövs för att tillgodose
Stockholms stads behov a,v öppna platser. Delta tycks numera vara anspråket,
ehuruväl man inte förut hört talas så mycket därom, dag finner det naturligt,
att Stockholms stad får betala en del för sitt behov av lungor, som uttrycket

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1943 e. m.

Motioner örn nya direktiv för Djur gårdsJcommissionen m. m. (Forts.)
lyder, och att detta blir en angelägenhet, för vilken Stockholms stads innevånare
få bestrida kostnaderna. Det vore även ett önskemål, att det för övrigt
åstadkommes sådana överenskommelser mellan staten och staden, representerade
i detta fall av Djurgårdskommissionen och Stockholms stad, att man så
långt det är möjligt förhindrar jobberi med de områden, som komma att utförsäljas.

Att jag tagit till orda i denna fråga beror även därpå, att jag vid behandlingen
av skolfrågor fått ett visst intryck av att stockholmarna — de som
komma inflyttande till Stockholm bli inte de bästa — så småningom fått för
sig, att Stockholms stad skall från statens sida behandlas litet förmånligare
än den övriga delen av landet och i åtskilliga ting ha en viss företrädesrätt.
Stockholmarna få förstå, att vi ute i landsorten reagera mot detta. Vi ha den
uppfattningen, att man är liksom litet benägen för övermod, därför att man
nu händelsevis bygger och bor i Stockholm, och fordrar en smula respekt för
kungliga huvudstaden ifrån landsortens sida. Därför tycker jag mig ha kunnat
göra dessa små enkla reflexioner, som emellertid inte varit avsedda att
reta upp någon utan såvitt det är möjligt gjuta en smula olja på vågorna.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Andersson i Falkenberg: Herr talman! Jag kan börja med att säga,
att jag helt instämmer i vad herr Jonsson i Eskilstuna framhöll, nämligen
att staten som sådan har vissa skyldigheter gentemot Stockholm som landets
huvudstad. Men av det skälet behöver man inte vara med örn att bifalla alla
framställningar, som göras från Stockholms stad.

Herr Kilbom och även herr Persson i Stockholm anklaga mig för att jag
inte har tillhört Djurgårdskommissionen förut och således inte känner till dess
arbete. Detta ar ju delvis riktigt. Jag vill emellertid i detta sammanhang påpeka,
att jag i Djurgårdskommissionen efterträdde den av oss alla högt aktade
framlidne ledamoten av denna kammare Råstock, och det torde även för
stockholmarna sta klart, att Råstock icke var den, som gick fram med någon
särskilt mild hand gentemot Stockholms stad. I det avseendet tror jag nog att
han gick fram hårdare än Djurgårdskommissionen nu gör.

Herr Persson riktade, en erinran mot mig för att jag inte hade bemött den
statistik, han framlade i sitt anförande. En sådan sak skulle aldrig falla mig
in. Det är för mig omöjligt att bemöta en statistik, som herrarna stå här och
läsa lipp. Jag får säga, att till dess jag får någon rättelse från de ansvariga
myndigheter, som upprättat den statistik, som Djurgårdskommissionen lämnat
i utlåtandet, sätter jag större tilltro till deras statistik än till den som herrarna
draga fram här i kväll.

Sedan vill jag säga till herr Kilbom, att de jämförelser han gjorde mellan
tomtpriserna inte heller äro hållbara. Han drog såvitt jag kan förstå fram
tomtpriserna överlag i Stockholm utan att taga hänsyn till var tomterna äro
belägna. Såvitt jag känner till lia vad det gäller Johanneshovsområdet åtminstone
hittills inte tillämpats så höga priser, som herr Kilbom säger att
Stockholms stad har tillämpat.

Jag har vidare fått uppbära förebråelser för att jag faller tillbaka på stadsplanen.
Herr Kilbom säger, att jag faller tillbaka på byggnadsstyrelsen. Jag
har inte nämnt byggnadsstyrelsen i mitt förra anförande. Jag sade, att stadsplanen
är upprättad och godkänd av byggnadsnämnden i Stockholm och sedan
av stydsfullmäktige. Byggnadsnämnden och byggnadsstyrelsen äro nämligen
två skilda organ.

Herr Kilbom sade vidare, att det är tio år sedan Tranebergsområdet bebyggdes.
Det är väl ändå en sanning med modifikation. Vidare förklarade

Onsdagen den 9 juni 1943 e. m.

Nr 23.

Motioner om nya direktiv för Djurgårdskommissionen m. m. (Forts.)
herr Kilbom, att det under tio år inflyttat 150,000 personer till Stockholm
och att jag skulle vara motståndare till att dessa få ordentliga bostäder.
Detta vare långt ifrån mig; det skulle aldrig falla mig in. Men jag anser att
det borde vara Stockholms stads skyldighet att sörja för den saken likaväl^ som
vi andra i våra_samhällen få sörja för att de innevånare som finnas där få bostäder.

Dessutom framställde herr Kilbom den frågan till nng, vilken industri
som erbjudits fri tomt här i Stockholm. Jag har i mitt anförande inte talat om
någon industri eller fri tomt i någon form. Jag sade, att Stockholms stad
bedriver propaganda för att draga så många företag som möjligt till Stockholm.
Detta kan väl herr Kilbom ändå icke förneka, ty det är väl en sak som
vi alla känna till. Det må ju för övrigt vara Stockholms stads egen sak. Så
skulle vi kanske själva göra örn vi bodde i Stockholm liksom vi göra det inom
det samhälle, där vi äro bosatta. Vi hysa ju kärlek till detta samhälle och
vilja försöka att på allt sätt tillgodose dess ekonomiska intressen.

Herr Kilbom sade vidare, att jag använder ohemula metoder. Jag vädjar
till kammaren och frågar, örn någon kan göra gällande, att jag har framfört
någonting som kan benämnas med ett sådant ord.

Dessutom sade herr Kilbom, att det var beklagligt att en representant för
arbetarpartiet skulle träda fram och förorsaka splittring bland arbetarna i
Stockholm. Jag har inte trätt fram för att förorsaka splittring, utan endast
för att göra det känt för stockholmarna, att det också ute på landsbygden finnes
intresse för hur förhållandena ligga till på detta område. Det är måhända
icke för herr Kilbom obekant, att detta intresse alltjämt finnes och att vi vilja
hävda det. Det komma vi nog också att göra i fortsättningen. Men för att
man hävdar detta intresse behöver man väl icke bli beskylld för ohemult
uppträdande gentemot sina partivänner i Stockholms arbetarkommun. Jag tillbakavisar
denna beskyllning på det allra bestämdaste.

Herr Kilbom drog vidare i sitt anförande fram vissa summor, -som Stockholms
stad skulle ha bjudit och Djurgårdskommissionen begärt. Örn nu dessa
siffror ha kommit till offentligheten — Djurgårdskommissionen har icke ansett
sig kunna publicera dem, ty de äro ännu så länge av enskild natur och det
har varit överenskommet att de inte skulle offentliggöras och örn anbudet
icke är avvisat, kan det inte ligga någon riktig sanning i det påstående, som
herr Kilbom fällde, att stockholmarna inte fått svar. från Djurgårdskommissionen.
Ty när stockholmarna veta vad kommissionen begär, ha de såvitt jag
förstår ändå fått ett svar. Att det varit svårt att lämna ett svar är beroende
på det faktiska förhållandet, att intet område finnes på Djurgården, som är
stadsplanelagt och obebyggt, utan hela det område, som är stadsplanelagt är
även bebyggt. Djurgårdskommissionen har emellertid tagit initiativ till uppgörande
av en stadsplan dels för de områden, som den tänker sig skola bebyggas.
och dels för de områden, som den tänker sig som friluftsreservat för
Stockholms stad, och till utarbetande av en regionalplan för hela det ifrågavarande
området ända bort till Kaknäs. När dennaplan kommer Djurgårdskommissionen
tillhanda och vi dessutom fatt svar fran byggnadsstyrelsen, hur
mycket tomtmark som staten själv behöver för sina byggnader, då kan Djurgårdskommissionen
lämna svar på Stockholms stads framställning. Jag har
ansett mig vara nödsakad lämna dessa uppgifter, eftersom herr Kilbom nu
dragit fram de siffror, som framkommit vid de förtroliga förhandlingar, som
förts mellan parterna.

Herr Persson i Stockholm frågade mig, varför inte Djurgårdskommissionen
säljer tomtmark till allmänna bostadsföreningar. Jag vet inte att Djurgårdskommissionen
nekat någon bostadsförening att köpa tomtmark. Mi lia salt

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1943 e. m.

Motioner om nya direktiv för Djurgårdskommissionen m. m. (Forts.)
mark till en sådan förening ute på Konradsbergsområdet. Framställningar om
köp föreligga från ytterligare ett par dylika föreningar. De höra alltså till de
i mitt tidigare anförande omnämnda 50 spekulanterna på de 8—9 tomter, som
ännu finnas kvar. Jag tar för alldeles givet, att om området därute kommer
att säljas och ordnas upp, deras framställning därvid kommer att gå i första
hand. Det finns inte den ringaste anledning för Djurgårdskommissionen att
sätta sig emot detta.

Jag har med detta anförande särskilt velat framhålla, att man när man bemöter
en kammarledamot bör hålla sig till vad denne har sagt. Jag tycker att
framför allt herr Kilbom men även herr Persson i Stockholm skulle kunna
hålla, sig till vad jag har sagt och inte lägga andra uttalanden i min mun än
vad jag verkligen yttrat under diskussionen.

Herr Persson i Stockholm erhöll på begäran ordet för kort genmäle och
anförde: Herr talman! Jag har omedelbar anledning att ställa samma uppmaning
till herr Andersson som den med vilken han slutade sitt anförande.
Jag har nämligen aldrig frågat, varför inte Djurgårdskommissionen säljer
tomter till allmännyttiga bostadsföretag. Det vet jag mycket väl att Djurgårdskommissionen
gör, försåvitt de allmännyttiga bostadsföretagen kunna
konkurrera med enskilda fastighetsjobbare. Detta kunna dessa företag emellertid
inte göra, och alltså är den frihet, som dessa företag i detta fall ha, för
dem icke mycket värd.

Herr Andersson i Falkenberg säger vidare, att han icke kan bemöta den
statistik, som jag framförde i mitt anförande. Det har jag icke begärt att
han skall göra. Jag har endast begärt, att herr Andersson skall ta ställning
till den statistik, som Djurgårdskommissionen själv levererar och som jag
påstår är i högsta grad missvisande, nämligen den statistik som är införd på
sid. 20—21 i utskottsutlåtandet och berör åren 1931—1942. Det är denna
statistik, som är felaktig och om vilken jag hade önskat höra herr Anderssons
mening.

Jag skall sedan be att få säga ett par ord om herr Conrad Jonssons inlägg
i ^debatten. Han höll i mitt tycke ett mycket bra tal. Han ansåg, att Djurgårdskommissionen
skulle sälja tomtmark till skäliga priser, men menade, att
man då hade rätt att ställa krav på att tomterna inte skulle komma i jobbarehänder
och att något slags garanti måste skapas mot detta. Ja, en garanti är
ju lätt att skapa. Låt Stockholms stad få företrädesrätt till tomterna. Stockholms
stad tillämpar redan nu i allra största utsträckning tomträttsförfarande
när det gäller bostadsbyggande, och vill staten vid en eventuell försäljning
på rimliga villkor till Stockholms stad tillfoga den bestämmelsen, att tomterna
endast skola upplåtas mot tomträtt, skulle detta vara alldeles förträffligt.

Härpå yttrade:

Herr Fröderberg: Herr talman! Jag tänker inte lägga mig i tvisten om
huruvida Stockholms stad eller staten är den största tomtjobbaren. Jag tänkte
beröra en annan sida av detta problem och med några ord anknyta till debatten
örn dyrorts grupperingen i vintras. När vi hade socialstyrelsens siffror
framför oss, framgick det klart och tydligt, att det som mest skilde
Stockholm från landsorten i dyrortshänseende var hyrorna. Det var en ofantlig
skillnad mellan hyrorna i Stockholm och hyrorna i landsorten. Jag tillät
mig då^också konstatera den stora inverkan, som tomthyrorna och tompriserna
hade på hyrorna i Stockholm. Örn vi undersöka, vilken inverkan räntorna på

Onsdagen den 9 juni 1943 e. m.

Nr 23.

Motioner örn nya direktiv för Djurgårdskommissionen m. m. (Forts.)
t. ex. en bostadslägenhet i Stockholm på 3 eldstäder eller två rum och kök.
vilket motsvarar en normalfamiljs bostad, har på levnadskostnadsindex, °skola
vi finna, att det ungefär motsvarar 50 enheter eller 2 löneklasser. Lat oss
göra det tankeexperimentet, att tomterna helt och hållet gratis ställas till förfogande
— så få vi göra på landsbygden — och att hyrorna skulle sjunka
med ett belopp som motsvarar tomtkostnaderna eller tomträntorna. Detta
skulle betyda att levnadskostnaderna för en normalfamilj skulle sjunka med
en summa, som motsvarar två löneklasser.

Lag vill med vad jag anfört säga, att vad staten med ena handen tagit in
för tomterna får staten ge ut med den andra, kanske med drygt tilltagen ränta.
Enda vägen att beträffande dyrortsgrupperingen komma till en utjämning
är, att man framför allt här i huvudstaden går in för billigare tomter och därmed
billigare hyror. Vem som skall gå i täten får staden och staten tvista
örn. Jag ser ingen kungsväg, som leder till en lösning av denna fråga. Herr
Persson i Stockholm pekade emellertid på en väg, som enligt min uppfattning
är möjlig att gå, och jag vill därför ansluta mig till hans uppfattning.

Herr Lindberg i Stockholm: Herr talman! Jag har begärt ordet för att
ställa ett yrkande i denna debatt. Innan jag gör detta, vill jag emellertid säga
några ord örn den tomtpolitik, som bedrivits här i staden. Jag skall inte göra
mig skyldig till några upprepningar. Jag skall endast referera till vad som
under många år har sagts här i Stockholm örn den tomtpolitik, som förts
dels från Djurgårdskommissionens sida och dels också från Stockholms stads
sida. Det har gjorts grava anmärkningar mot denna politik. Stockholms stad
har ju lagt örn sin tomtpolitik för åtskilliga år sedan, och det finnes knappast
numera några berättigade anmärkningar att göra mot densamma. Djurgårdskommissionen
däremot fortsätter pa samma sätt som tidigare. När
Grärdesstaden bebyggdes gjordes det ifrån både arbetsgivar- och arbetarorganisationernas
sida, om jag minns rätt, kraftiga anmärkningar mot den prispolitik
som bedrevs. Detta skedde från arbetarnas sida i samband med en
lönerörelse. Det är väl icke heller likgiltigt för personer, som icke bo i Stockholm,
hur tomtpolitiken bedrives här i staden, ty det är klart att detta på ettel
ler annat sätt påverkar utvecklingen även på andra håll i landet.

Det är som sagt tillräckligt'' ordat örn denna fråga, och jag skall därför
försöka komma fram till ett yrkande. Såvitt ja.g Ilar fattat utskottsutlatandet
riktigt, försöker utskottet att mildra motsättningarna mellan Stockholms stad
och Djurgårdskommissionen och gör detta på det sättet, att utskottet i ena fallet
skjuter skulden för de rådande förhållandena pa Stockholms stad och i andra
fallet, fastän mycket milt, på Djurgårdskommissionen. Skulle dessa uttalanden
få stå kvar i utskottets motivering, så skulle det väl tagas till intäkt
för ett fortsatt försvarande eller en fortsatt utveckling av samma politik som
nu bedrives. Detta kan inte — åtminstone enligt min mening — vara lyckligt
för någondera parten, och därför skall jag be, herr talman, att fa yrka bifall
till utskottets kläm med avslag på dess motivering.

I detta anförande instämde fröken Hesselgren, herr Severin i Stockholm,
fröken Andersson samt herrar Henriksson, Persson i Stockholm och Håstad!.

Herr Kilbom: Herr talman! Jag är mycket tillfredsställd med det anförande,
som hölls av herr Conrad Jonsson i Eskilstuna, särskilt på grund av
att lian sitter i statsutskott el. Jag hoppas också att statsutskottet, även om
herr Jonsson inte har med den avdelning att göra, som handlägger hithörande
ärenden, för framtiden ser lill att sådana siffror, som återfinnas i det nu före -

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1943 e. m.

Motioner om nya direktiv för Djurgårdskommissionen m. m. (Forts.)
liggande betänkandet, icke publiceras. Man må beskylla mig för vad som helst,
men jag vill klart säga ut, att det icke kan vara rekommenderande för statsutskottet
att siffror offentliggöras, örn vilka massor av människor i denna
stad, som syssla med tomt- och bostadspolitik, veta, att de äro uppenbarligen
oriktiga.

Herr Jonsson tyckte att jag uppträtt, som han sade, litet övermodigt. Ja,
det kan ju hända, att det verkade så ehuru det icke var avsikten, men det
kanske dock förklaras av den omständigheten — örn påståendet nu var riktigt
— att jag tycker att Stockholms stad i de avseenden det här gäller behandlats
i allra högsta grad orättvist. Jag har även den uppfattningen, att de som skaka
på huvudet, när de höra detta, icke veta någonting örn den saken. Jag har så
mycket starkare skäl för denna min övertygelse, som det sannolikt inte är
Djurgårdskommissionens ledamöter utan någon tjänsteman, som är ansvarig
förde uppgifter som.lämnats. Jag säger detta, herr talman, även örn det anses
på något sätt olämpligt. Det är en stadgad uppfattning bland dem, som syssla
med dessa frågor inom Stockholms stad, och överhuvud taget bland dem som
syssla med bostadsproblem i huvudstaden. Det står herrarna fritt att ta reda
på örn detta påstående är riktigt, vilket är mycket lätt gjort.

Jag tror vidare att det ligger någonting i vad herr Jonsson säger, att dragkampen
aldrig kommer att upphöra, så länge staten har mark att sälja inom
Stockholms stads område och staden måste vara köpare. Men jag undrar, om
icke handläggningen kunde ske annorlunda. Det finns en möjlighet att dna
upp en jämförelse på detta område. För några år sedan tillsatte dåvarande
Kungl. Maj :t en kommitté med nuvarande statsministern i spetsen för att bland
annat förhandla med Stockholms stad örn försäljning av Skeppsholmen. Det
dröjde inte så länge förrän denna kommitté hade ett förslag färdigt, med vilket
Stockholms stad förklarade sig vara i stort sett tillfreds. Då frågar jag: Varför
gick det då att relativt lätt nå en överenskommelse örn ett av de känsligaste
partierna i stadsbilden? Varför har det icke gått lika lätt, då Djurgårdskommissionen
haft hand örn markförsäljning till staden? Kanske borde
detta ändå, herr Conrad Jonsson, säga någonting örn att det brister en smula
i handlaget här och var och att det är andra synpunkter än önskan att komma
överens genom ömsesidiga eftergifter, som spelat en viss roll.

Sedan är jag fullständigt ense med herr Conrad Jonsson om att staten naturligtvis
icke skall till billigt pris sälja tomter, för att dessa skola komma
ut i jobberi. Men niir har Stockholms stad begärt en dylik prissättning? När
bär Stockholms stad begärt, att Djurgårdskommissionen skulle föra en sådan
politik? Det borde dock, alldeles oavsett vad Stockholms stad bjöde för pris,
vara möjligt för Djurgårdskommissionen att som villkor för försäljningen bestämma,
att hyrorna skulle hållas inom vissa bestämda gränser. Jag tillägger,
den möjligheten hade funnits — kanske misstager jag mig härvidlag — örn
nian velat förhindra att tomterna, för den händelse de såldes billigt, komme
i jobbarehänder.

Vidare säger herr Conrad Jonsson, att opinionen här i Stockholm — och
han åberopar vissa tidningar — kräver, att staten skall »hålla staden med
lungor». Ja, men herr Jonsson, som ju är en självständig karl, skulle väl i
alla fall kunna tänka sig, att för den händelse Fskilstunakuriren framförde
en viss synpunkt, detta icke vore liktydigt med att Eskilstuna stad följde densamma.

Stockholms myndigheter ha aldrig under de sista åren begärt att få någon
tomt gratis av staten. De ha bara begärt att få rimliga, på statens egna värderingsmäns
uppgifter baserade siffror och besked. Men något svar har man
icke fått. Herr Andersson i Falkenberg må säga vad han vill, men Stockholms

Onsdagen den 9 juni 1943 e. m.

Nr 23.

Motioner örn nya direktiv för Djurt/ärds kommissionen m. m. (Forts.)
stad har icke fått svar på det anbud staden gav den 5 oktober 1942 angående
inköp av ett visst antal tomter å Gärdet. Man måste väl ändå ha rätt att
fråga — utan att bli beskylld för att vara övermodig — varför så är fallet.
Man kunde åtminstone ha svarat: Herrarnas pris är för lågt; vi.begära så
och så mycket. Då kunde man ha kommit till förhandlingar. Säkerligen skulle
stadens nuvarande underhandlare icke lia varit omöjliga därvidlag — lika litet
som de tidigare underhandla.rna varit omöjliga.

Herr Andersson i Falkenberg säger, att Stockholms stad drivit propaganda
för att få hit industrier. Jag försäkrar med stöd av fakta, att Stockholms stad
har drivit alldeles för litet propaganda i det fallet. Arbetarmajoriteten fick
till exempel senast i slutet av föregående år förebråelser för att den icke ville
sälja tomter till ett industriföretag därför att vederbörande voro rädda för att
tomterna skulle komma i jobbarehänder. Jag tycker, att när man som herr
Andersson, som icke är främmande för stadsförbundets förhållanden, vet att
en del städer gratis bjuda ut tomter, erbjuda sig att efterskänka skatt för år
framåt, att betala ledningar, vatten, avlopp och dylikt till industrier bara de
vilja flytta till vederbörande städer, skall man icke förebrå Stockholms stad
för dylikt. Jag anser, att i detta avseende har Stockholms stad drivit en riktig
politik. Den skall icke lämna ut sina tomter ens till industriföretag, örn
de senare kunna komma i händerna på jobbare. Vi ha i Stockholm haft något
som heter Bolindersområdet. Våra erfarenheter visa sig i hyrorna i en del av
husen å området i fråga.

Sedan har man sagt — det var herr Conrad Jonsson som nämnde det —
att de siffror jag anfört kan man icke få någon föreställning örn, eftersom
man icke vet vilka tomtområden de gälla. Naturligtvis ligger det någonting
i detta. Men jag kan icke förstå, vad det är för social bostadspolitik — och
det vill säkert herr Conrad Jonsson ge mig rätt i — som är beredd att värdera
tomter på Gärdet 70 % högre än tomter på Fredhäll. Jag kan icke förstå
vad det är för arbetarpolitik, som godkänner, att man skall trissa upp tomtpriserna
på ett område som Gärdet i jämförelse med ett av Stockholms stads
bästa bostadsområden.

Jag känner mig emellertid sårad av herr Jonssons påstående angående
mina siffror, och det är mig angeläget att ytterligare verifiera vad jag sagt.
Djurgårdskommissionen sålde enligt de uppgifter jag fått år 1935 tomter på
Gärdet för 2,391 kronor per eldstad. Stockholms stad sålde år 1935 tomter i
Kristineberg, Fredhäll och på Södermalm för 1,403 kronor per eldstad. Djurgårdskommissionen
sålde år 1936 tomter på Gärdet för 2,475 kronor per eldstad.
Stockholms stad sålde samma år tomter i Kristineberg, Fredhäll ^och på
Södermalm för 1,558 kronor per eldstad. Djurgårdskommissionen sålde år
1937 tomter på Gärdet för 2,628 kronor per eldstad, Stockholms stad sålde år
1937 tomter på Södermalm, i Fredhäll och Kristineberg för 1,672 kronor per
eldstad. Djurgårdskommissionen sålde år 1938 tomter på Gärdet för 2,950
kronor per eldstad. Stockholms stad sålde samma år tomter i Kristineberg,
Fredhäll och på Södermalm för 2,046 kronor per eldstad. Djurgårdskommissionen
sålde år 1939 tomter på Gärdet för 2,159 kronor per eldstad. Stockholms
stad sålde samma år tomter i Kristineberg, Fredhäll och på Södermalm
för 1,81.8 kronor per eldstad. Nu frågar jag — och det är några av herrarna
som bo i Fredhäll — varför en eldstad på Gärdet är värd så mycket mera
än exempelvis i Fredhäll. Varpå beror det? Jo, det beror på att Djurgårdskommissionen
lämnar ut tomtmarken till den högstbjudande, på auktion med
andra ord. Och byggmästare och andra, som vilja bygga, räkna med att det
är »ett populärt område». De anlägga inga sociala synpunkter. Man köper
i tanke att man där kan få ända till 70 % högre topphyror än dem som betalas

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1943 e. m.

Motioner om nya direktiv för Djurgårdskommissionen m. m. (Forts.)
i en del lius i vissa andra delar av staden. Jag tycker ändå, att jag icke begär
för mycket och att herr Conrad Jonsson icke skall tycka att. jag är övermodig,
när jag säger, att en dylik tomtpolitik förtjänar att bli föremål för
den skarpaste kritik. En sådan tomtpolitik skall man icke i riksdagen — och
allra minst från partivänner till dem som leda Stockholms stads bostads- och
tomtpolitik — försvara. Man borde säga, att man beklagar förhållandet och
att man vill medverka till ändring. Men de siffror som presenteras i bilagan
till utskottsbetänkandet vittna icke örn sådan inställning. Jag anklagar icke
statsutskottets ledamöter fördenskull. Siffrorna ha åstadkommits av tjänstemän
i Djurgårdskommissionen, och ordföranden i kommissionen har satt sitt
namn under dem.

Litet hänsyn bör val tagas till att Stockholm är icke bara landets största
stad och ett enligt mångas mening högst favorabel skatteobjekt utan också
rikets huvudstad!, som har vissa skyldigheter att när det gäller parker, bostäder
och hyror ga i spetsen, något som staden icke kan göra, örn den skall betala
högre priser för tomterna än vad som kan anses både ur ekonomiska och
sociala synpunkter nödvändigt.

Jag hälsar med tillfredsställelse, örn det kan ske en utjämning mellan staden
och staten. Jag är övertygad örn att båda parterna skulle tjäna på det,
och jag anknyter till vad jag sade i början: när det gick att genom förhandlingar
komma till ett för båda parter acceptabelt förslag, då det gällde ett
så ömtåligt område som Skeppsholmen, borde det också gå, när det gäller
andra områden, som icke äro på långt när av så ömtålig karaktär vare sig
ur stadsbildssynpunkt eller bostadspolitisk synpunkt.

Herr Andersson i Falkenberg, som nu på begäran erhöll ordet för kort
genmäle, anförde: Herr talman! Jag måste för tredje gången upplysa herr
Kilbom^ örn vissa fakta. Förhållandet är, som jag förut nämnde, att det icke
finns några tomter kvar på Djurgården, som äro stadsplanelagda. Det har under
de senaste åren sålts ett par områden viel Frihamnen, men det är de enda
som sålts. I övrigt har det icke skett någon försäljning sedan 1940.

Herr Kilbom frågar, varför det icke går att få en uppgörelse till stånd, när
det gäller Gärdet likaväl som när det gällde Skeppsholmen. Jag återupprepar
vad jag förut sagt: Djurgårdskommissionen har begärt att av byggnadsstyrelsen
få en uppgift örn hur mycket tomter staten behöver för sina framtida byggen.
o Man har vidare träffat anstalter för att göra en regionalplan för hela
området, och underhandlingar pågå med Stockholms stad. Under den tid detta
sker kan man icke lämna något tillförlitligt svar. Örn icke herr Kilbom förstår
detta, må det vara hans egen sak.

Vidare yttrade:

Herr Hansson i Rubbestad: Herr talman! Jag skall inte mycket förlänga
debatten, men jag kan icke underlåta att säga ett par saker.

Det är klart, att sa länge det finns andra tomtägare i Stockholm, som hålla
höga priser, kan icke staten vid försäljning av sina tomter gå in för en lägre
prissättning, särskilt som det vid vissa tillfällen visat sig, att områden, som
Stockholms stad har förvärvat fran staten till ganska lågt pris, sedan utnyttjas
för höga tomthyror. Jag erinrar örn vad Djurgårdskommissionen säger på
sidan 15 i utlåtandet, där det heter: »Under år 1930, som var ett rekordår för
byggnadsverksamheten i inre staden, stego tomtpriserna ytterligare, och de
högsta priserna, med över 2,000 kronor per eldstad, betalades å de av staden

Onsdagen den 9 juni 1943 e. m.

Nr 23.

Motioner örn nya direktiv för Djurgårdskommissionen m. m. (Forts.)
för lågt pris från kronan förvärvade områdena i kvarteret Göken m. fl. vid Norr
Mälarstrand.» Örn staten skulle gå in för att sälja billig tomtmark till staden,
för att staden sedan i förvärvssyfte skulle utnyttja den och sälja tomter till
höga priser, vore det enligt min mening att föra en oriktig politik. Sa länge
staten icke tager högre utan t. o. m. lägre priser än dem som gälla på den allmänna
tomtmarknaden tycker jag, att man fran Stockholms stads sida icke
kan klaga.

Jag vill säga, att jag icke kan dela den meningen, att Sveriges land har
sådana särskilda förpliktelser gentemot Stockholm såsom huvudstad, att man
för den skull behöver uppoffra åtskilligt. Stockholms stad har mångå förmåner
av att den är huvudstad. Där är hela vår förvaltning centraliserad, som medför
många skattekronor för staden, och där har man många andra, förmåner.
Skulle Stockholms stad icke stå ut med att vara huvudstad, hoppas jag, att det
finns andra städer i landet, som äro villiga att träda i stället för Stockholms
stad. Det går nog att få spekulanter på den saken.

Herr Fröderberg sade, att skreve man ned tomtvärdena, finge vi en sänkning
i dyrortsgrupperingen med två löneklasser. Jag vill i stället säga: slopa
dyrortsgrupperingen, som gynnar Stockholm. Hit suges fran landsbygden till
stor del tack vare dyrortsgrupperingen ett antal av cirka 15,000 personer per
år. Örn denna ström upphör, komma hyrorna att sänkas och tomtvärdena
att sjunka av sig själva. Det tror jag är det bästa sättet att råda bot på
systemet.

Jag finner icke att något av vad statsutskottet uttalat i sitt utlåtande är felaktigt.
Jag hoppas, att riksdagen i fortsättningen skall hålla fast vid samma
ståndpunkt, som man haft i denna fråga under de senaste åren.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Persson i Stockholm: Herr talman! Jag begärde ordet med anledning
av herr Lindbergs yrkande. Jag kan icke hjälpa att jag tycker, att det är ett
rätt farligt förslag. Djurgårdskommissionen skulle kunna taga det som belägg
för att den politik man fört varit riktig, och man kommer att föra samma politik
i fortsättningen. När nu förslaget en gång ställts, måste jag emellertid ansluta
mig till detsamma. För att icke på något sätt splittra möjligheten att få
ett beslut i den riktningen till stånd, ber jag att få taga tillbaka mitt yrkande
om bifall till min motion.

Härtill vill jag endast foga ett pär anmärkningar till vad herr Kilbom hade
att anföra. Herr Kilbom säde, att det i fjol kom anmärkning från Stockholms
befolkning för att de kommunala myndigheterna icke ville sälja tomter till
industriföretag. Dessa anmärkningar kommo icke främst från Stockholms befolkning.
De kommo från de principiella anhängarna till det slags näringsfrihet,
som man kan beteckna med orden frihet att jobba. Från det hållet kommo
anmärkningarna, när Stockholms myndigheter ville upplåta industritomter
med tomträtt i stället för att försälja dem.

Den andra sak jag vill rätta till i herr Kilboms anförande är hans påstående
att hyrorna äro 70 % högre på Gärdet än i andra delar av staden. 20 % räcker.
Det är alldeles för mycket det.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till utskottets
hemställan med uteslutande av motiveringen; och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Persson i Stockholm
begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1943 e. m.

Motioner om nya direktiv för Djurgårdskommissionen m. m. (Forts.)

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 157, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan med uteslutande
av motiveringen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser, verkställdes omröstning
genom uppresning; och befanns därvid flertalet hava röstat för japropositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets hemställan.

§ 6.

titkoZiur9 , /öredrogs sammansatta stats- och första lagutskottets utlåtande, nr 2, i aurea,
härads- ledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag till hovräträtterna
terna», häradsrätterna och vattendomstolarna, dels ock i ämnet väckta motioner.
och vatten domstolarna.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Fröken Andersson: Herr talman! I samband med förslag örn anslag till
hovrätterna m. m. har, bland annat, föreslagits en utökning av den kvinnliga
kanslipersonalen vid hovrätterna. Vid Göta hovrätt har det föreslagits inrättande
av två e. o. kontorsbiträdesbefattningar i lönegraden Eo 4. Nu lia vi,
ett par ledamöter av kammaren, motionerat örn att den ena av dessa befattningar
skall sättas i lönegrad Eo 9. Jag förstår väl, örn någon av kammarens
ledamöter frågar sig, örn det icke är en så liten fråga, att man icke bör gå upp
och tala i den. Jag vill emellertid understryka, att jag anser hela förfaringssättet
så anmärkningsvärt, att jag icke kan underlåta att i alla fall vidröra
saken i allra största korthet. Yrkandet i vår motion stämmer helt och hållet
med det av Göta hovrätt gjorda yrkandet. Hovrätten säger — jag citerar:
»Enligt hovrättens bestämda uppfattning är den föreslagna lönegradsplacenngen
icke tillfredsställande. Ett av biträdena bör vara i en högre lönegrad
Detta biträde kommer med hänsyn till advokatfiskalens arbetsbörda att relativt
självständigt få beräkna löner, tjänstledighetsavdrag m. m. — allt krävande
förmåga och vana att sätta sig in i ofta icke lätt tolkade författningsbestämmelser.
Räkenskapsföringen blir säkerligen omfattande.» Enligt upplysningar
sorn jag fått i dag —- jag har icke kunnat kontrollera dem — föreligger förslag
örn att i Svea hovrätt för dessa arbetsuppgifter inrätta en kamrerartjänst i
22 lönegraden.

Nu säger man beträffande dessa biträden, att de endast komma att ha
relativt ansvar, och att ansvaret huvudsakligen kommer att bäras av advokatfiskalen.
Detta — och det vill jag betona — blir blott ett formellt ansvar,
såvitt jag kan förstå. Jag kan här också omnämna, att advokatfiskal i Göta
hovrätt i en P. M. förklarat, att han icke kommer att få tid att befatta sig med
dessa uppgifter. I realiteten kommer sålunda ansvaret att vila på ett av dessa
biträden. Såsom exempel, bland många, på de omfattande uppgifter som biträdet
i fråga kommer att fa kail jag nämna, att enbart löneuträkningarna beröra
omkring 260 befattningshavare, till största delen anställda på domsagorna i
landsorten. Detta biträde kommer att få taga hand örn distribueringen av
avlöningsbelopp på sammanlagt cirka 2,100,000 kronor årligen. Mot denna
bakgrund kan jag icke hjälpa att jag finner det orimligt med en så låg löneplacering
av en person med ett i realiteten självständigt och ansvarsfullt arbete
som det här nämnda. Ur dessa synpunkter är det självklart, att även lönegrad

Onsdagen den 9 juni 1943 e. m.

Nr 23.

Vissa anslag till hovrätterna, häradsrätterna och vattendomstolarna. (Forts.)

9 är i det allra lägsta laget, meri såsom en rent tillfällig övergångsform lia vi
icke förty, då vi här ha att stödja oss på Göta hovrätts uttalande, nöjt oss
med denna grad.

Nu säger man visserligen, att här gäller det någonting nytt, och att man
skall avvakta erfarenhet o. s. v., men innebörden av tjänsten är fullt klar,
och det har också bevisats av den i detta sammanhang mest sakkunniga myndigheten,
nämligen hovrätten. Då kan jag icke underlåta att fråga mig vad man
menar med att man skall avvakta erfarenhet av den nya ordningen.

Nu ha såväl departementschefen som utskottet gått emot hovrättens, alltså
motionärernas framställning i denna del. Jag förstår icke anledningen därtill.
Det kan icke vara statsfinansiella skäl som man kan draga fram och icke
heller andra av nämndvärd relevans, därför att det rör sig endast om en skillnad
på cirka 1,000 kronor beträffande grundlönen.

Jag skulle kunna hålla på att ytterligare motivera vår framställning, men
jag nöjer mig, herr talman, med dessa ord och ber att få yrka bifall till motionen
nr 356 i denna kammare.

Häruti instämde fröken Hesselgren, fru Gustafson, fru Västberg, fru Ekendahl,
fru Rydh Munck af Rosenschöld, fröken Nygren och fru Rönnebäck.

Herr Hallsson i Rubbestad: Herr talman! Den motivering som fröken Andersson
nyss anförde var ungefär densamma som jag återfinner i den motion,
som hon m. fl. framburit. Centralpunkten i denna motion är egentligen det,
att man .anser det för påkostande för en befattningshavare att utbetala till
260 anställda en summa av 2,100,000 kronor per år. Jag får säga, att detta
är enligt min mening ingalunda någon särskilt stor och påkostande uppgift.
Det finns lönetabeller som utvisa, hur mycket varje befattningshavare skall
ha, och det är blott att utanordna det belopp som tillkommer vederbörande.
Att utanordna 2,100,000 kronor på ett år är icke heller någon förfärlig arbetsbörda.
Utskottet har emellertid varit synnerligen välvilligt, när det gällt denna
motion. Man har sagt, att denna fråga icke kan avgöras innan man får någon
erfarenhet av den nya ordningen, och därför har man icke nu tagit ståndpunkt
till fallet. Jag tycker, att motionärerna under sådana omständigheter kunde
vara nöjda med utskottets uttalande.

Jag begärde ordet, därför att jag vid detta betänkande antecknat en blank
reservation, och skall därför med några ord ange vad denna blanka reservation
avser. Den avser i första hand utskottets uttalande beträffande divisionsordförandena.
Här skriver utskottet: »Uppenbart är det därför av största vikt att
sörja för en fullt tillfredsställande rekrytering av divisionsordförandeposterna
redan nu. En sådan rekrytering torde förutsätta att divisionsordförandena erhålla
en högre tjänsteställning samt en däremot svarande avlöning. Av vikt
är att en dylik förändring av ordförandebefattningarna icke genomföres på
sådant sätt att resultatet allenast blir en förbättrad löneställning för de äldsta
hovrättsråden i tur efter anciennitet, utan bör syftet vara att tillföra hovrätterna
en kvalitativ förstärkning.» Jag har kunnat vara med örn detta
uttalande, därför att jag anser, att det kan realiseras genom att man går in
för det förslag som 1939 års lönegradssakkunniga förordat, nämligen att dessa
divisionsordförande böra placeras i 34 lönegraden. Då komma de i en särställning
gentemot de andra hovrättsråden, och den avlöning som bestämts är av
den storleksordning att man kan anse alla krav i det avseendet vara fyllda.

Vidare har jag reserverat mig beträffande utskottets utökning av antalet
extra ordinarie assessorer. Kungl. Maj:! har föreslagit, att det skall finnas
25 sådana. Utskottet har däremot ökat detta antal nied 6 till 31. Därvid har

Xr 23.

Onsdagen den 9 juni 1943 e. m.

Vissa anslag till hovrätterna, häradsrätterna och vattendomstolarna. (Forts.)
man utgått ifrån att antalet hovrättsråd icke bör vara flera än 3 i varje
division. Sedan skall det vara två assessorer. Enligt min mening är det icke
riktigt att i en så viktig domstol minska antalet hovrättsråd, utan det bör i
stället vara större. För närvarande ha vi tagit till antalet så, att det kan finnas
5 hovrättsråd på varje division. Jag tror därför, att det vore en olycklig utveckling,
örn man minskade antalet hovrättsråd och ökade antalet assessorer.
Örn man nu skulle öka antalet assessorer, vore det en given konsekvens, att
man ändrade antalet hovrättsråd, men det har man icke gjort. Här blir det
sålunda en extra utökning utöver Kungl. Maj :ts förslag. Sammalunda är förhållandet,
när det gäller fiskalerna. Även här har utskottet ökat på det antal
som regeringen föreslagit. Jag anser för min del även detta vara obefogat.

Dessutom har utskottet beträffande förordnande av assessorer till vissa befattningar
t. ex. sekreterare i kommittéer icke velat vara med örn att en departementschef
skulle såsom hittills kunna utan vidare förordna en assessor till
dylik befattning, örn han finner en lämplig person. Här har utskottet sagt, att
det bör sättas stopp för detta. Här får icke en enskild departementschef förordna,
utan han skall konferera med justitieministern i den saken. Jag anser
detta vara ett alltför stort intrång i en departementschefs rätt. Jag har därför
icke velat vara med örn detta uttalande från utskottets sida.

Slutligen innefattar min blanka reservation ett avståndstagande från bestämmelserna
om lönen till vattenrättsdomarna. Dessa ha nu en avlöning på
16,000 kronor plus ett arvode på 1,500 kronor, alltså tillhopa 17,500 kronor.
I propositionen har föreslagits, att dessa skola få sin lön ökad med 2,250 kronor
utöver den förut gällande. I alla andra frågor har finansministern konsekvent
gått emot löneförhöjningar i dessa tider och hänvisat till att man nu
skulle ha lönestopp. Jag tycker därför, att detta avsteg strider mot de principer
som i dessa tider böra vara vägledande. Därför har jag icke kunnat vara
med örn en löneförhöjning för dessa tjänstemän, vilka redan förut lia en betydande
lön. När man fastställde lönerna för häradshövdingarna, låg dessa
vattenrättsdomares lön som en slags grund på vilken löneregleringen byggdes.
Icke förutsåg man då, när man fastställde löneregleringen för häradshövdingarna,
att vattenrättsdomarnas lön skulle höjas med ytterligare 2,250 kronor.
Man har motiverat detta med att man skulle få en god rekrytering och därigenom
blott dugande krafter. Vi få emellertid komma ihåg, att härigenom komma
vattenrättsdomarna betydligt högre än presidenterna i hovrätterna. Det
tycker jag icke vara den rätta vägen att bestämma löner.

Jag förstår, att när jag icke kunnat vinna gehör för mina synpunkter i utskottet,
det icke tjänar mycket till att framställa ett yrkande här i kammaren,
men jag har ändå velat få dessa mina synpunkter till protokollet.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Vid fjolårets riksdag förelåg
en proposition i vilken det begärdes ett principbeslut rörande löneställningen
för häradsrätternas domarkår i samband med en omorganisation av domsagoförvaltningen.
Sedan fjolårets riksdag alltså fattat principbeslut i denna fråga
och därvid bifallit den framlagda propositionen i huvudsak, innebär den fråga,
som nu föreligger till behandling, allenast att man för ut i praktiska livet
innebörden av fjolårets beslut. Det är sålunda ett mycket viktigt ärende som
föreligger till kammarens avgörande. Det är slutet på en långvarig utveckling,
långvariga utredningar i syfte att organisera häradsrätterna och framför
allt föra upp dessa till en fast nivå och samtidigt en avveckling av det
förut rådande avlöningssystemet, vilket beträffande häradsrätternas ordförande
varit i stor skala baserat på sportler. Jag är övertygad örn att när riksdagen
kommer att fatta beslut om vad sammansatta stats- och första lagut -

Onsdagen den 9 juni 1943 e. m.

Nr 23.

Vissa anslag till hovrätterna, häradsrätterna och vattendomstolarna. (Forts.)
skottet föreslagit och detta skall föras ut i det praktiska livet, har nian därmed
lagt en grund för rättsvården i vårt land som är av bestående värde och
till nytta för både land och folk.

Jag är glad åt att man kan säga, att de underordnade instanser, som förut
behandlat denna fråga, varit i stort sett eniga örn det förslag som nu föreligger.
När vi i sammansatta stats- och första lagutskottet dryftat dessa frågor,
lia vi uppnått enighet i de väsentliga punkterna. Vi hörde nyss, att den
blanka reservation som vid utlåtandet antecknats av herr Hansson i Rubbestad
inneburit endast ett avståndstagande i vissa icke väsentliga punkter i det
föreliggande utlåtandet. Det är sålunda en ganska stor enighet, som ligger
bakom det förslag vilket nu föreligger till avgörande.

Jag skall säga ett par ord med anledning av vad reservanten haft att säga.
Självfallet kan man lia delade meningar örn lönesättningen för en stor kår och
i det avseendet komma till olika resultat. Jag Ilar själv deltagit i den förberedande
utredningen av detta ärende, vars största avsnitt rör frågan örn domsagornas
förvaltning och häradshövdingarnas löneställning, och var vid den
tidpunkten tveksam, huruvida man kunde gå så högt i lönehänseende som det
nu föreliggande förslaget innebär. Jag ansåg emellertid, att det med hänsyn
till häradshövdingarnas betydelse, de kunskaper man fordrar av dem och den
oväld vid handhavandet av det ämbete som är dem förelagt samt dessutom
med hänsyn till flera andra synpunkter var skäligt att inordna dem i den löneställning
som nu är föreslagen. Självfallet påverkar denna fråga det spörsmål
som berördes av reservanten i slutet av hans anförande, nämligen vattenrättsdoma.
rnas löneställning. När man reglerat häradshövdingarnas löner, fört
in dem i bestämd lönegrad och med hänsyn till göromålens olika betydelse och
art tillerkänt vissa av dem en avlönings förstärkning, är det självfallet, att
man måste inordna vattenrättsdomarna i samma system och, så att säga, pröva
dem efter samma mått som man prövat häradshövdingarna. Det är ganska klart,
att i det avseendet kan det bli olika resultat, beroende på vilka synpunkter
man vill lägga till grund för det hela. När därför jag samt sammansatta statsoeh
första lagutskottets övriga ledamöter med undantag av reservanten godtagit
Kungl. Maj :ts förslag i det avseendet, ha vi följt den mening som framlagts
av de på området mera sakkunniga myndigheterna, närmast då Kungl.
Maj:t, som haft att pröva dessa tjänsters innebörd och förhållande till varandra
och sålunda också att avgöra deras värde. Jag tror således, att det förslag
som sammansatta utskottet stannat för är en rättvis lösning av frågan,
även om jag, såsom jag nyss sade, måste erkänna, att man givetvis kan komma
till olika resultat, beroende på hur man prövar frågan. Vi lia ägnat detta
ärende en sorgfällig granskning i utskottet.

Av de frågor som den ärade reservanten berörde gäller en frågan örn antalet
assessorstjänster och i samband därmed frågan örn huruvida antalet hovrättsråd
skall vara det antal som nu finnes upptaget i de olika personalstaterna
eller örn man skall minska detta antal. Även dessa frågor ha vi omsorgsfullt
prövat inom utskotlet. Vi hade i det avseendet vid utskottsbehandlingen
tillstädes personer, som äro mera sakkunniga i dessa frågor än jag
för min egen personliga del kan vara. De ansågo det vara lämpligt att vidtaga
den ändring i Kungl. Maj :ts förslag som i det avseendet föreslagits av
utskottet. Den ärade reservanten påpekade, alt Kungl. Majit föreslagit, att
antalet assessorer som voro placerade i hovrätten skulle vara 25. Detta antal
har utskottet ökat till 81. För att kunna rätt bedöma betydelsen av denna
till synes genomförda ökning av antalet assessorer förtjänar det emellertid
att erinras örn att Kungl. Majit beträffande antalet av de assessorer som icke

Andra hammarens protokoll 19JtS Nr 23. 7

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1943 e. m.

Vissa anslag till hovrätterna, häradsrätterna och vattendomstolarna. (Forts.)
skulle vara direkt placerade i hovrätterna utan användas på andra områden
i statsförvaltningen och sålunda icke med sin avlöning direkt belasta hovrätterna,
föreslagit antalet icke fast placerade assessorer — om jag får begagna
det uttrycket — till 50. Hela antalet assessorer skulle enligt Kungl. Majits
förslag sålunda bli 75. Då har utskottet vidtagit elen ändringen, att nian såsom
fast placerade vid hovrätterna har föreslagit 31 assessorer men samtidigt
minskat antalet icke fast placerade assessorer från 50 till 45. Den faktiska
ökningen blir i detta fall allenast 1 assessorstjänst. Det är således mera
en organisatorisk förskjutning i tjänsterna än en reell ökning av antalet tjänster.
Huruvida detta i framtiden kommer att medverka till att man gör en
annan uppställning av personalstaterna på det sättet, att man för de olika
hovrätterna fastslår, att det skall finnas allenast så många hovrättsrådsämbeten,
som svara mot antalet verkligen tjänstgörande i hovrätten, eller örn
man som nu skall ha ett större antal hovrättsrådsämbeten, blir ju en fråga
som man får lösa i framtiden. Jag tror inte, att man i nuvarande läge behöver
ha alltför stora bekymmer för den saken, utan jag tror, att kammaren
mycket lugnt kan i det fall, som den ärade reservanten nyss var inne på,
följa utskottets förslag.

Jag vill emellertid också säga några ord med anledning av motionen nr 356
i andra kammaren, till vilken fröken Andersson yrkat bifall. Hon kritiserade
utskottets ståndpunktstagande i detta avseende. Herr Hansson i Rubbestad
har ju redan i någon mån berört hennes motiv och försökt framlägga de
skäl som tala emot vad hon anfört, vilka skäl alltså skulle ge uttryck för
utskottets uppfattning. Nu skall man komma ihåg, att hela genomförandet
av denna reform innebär en ny organisation. Denna nya organisation skulle
i det fall som blivit aktuellt genom denna motion avse redovisningen och
bokföringen av avlöningsanslagen, som i denna nya organisation föreslagits
förlagda till hovrätterna. Hovrätterna ha ju tidigare icke haft någon särskild
organisation för ett dylikt ändamål. De lia endast skött sina egna avlöningsanslag,
men nu är det meningen, att de även skola sköta avlöningsanslagen
för de domsagor som lyda under respektive hovrätter. Det är då självfallet,
att man för att möta detta nya behov behöver en särskild organisation som
förutsättes vara olika för de olika hovrätterna, beroende på deras storlek.
För Svea hovrätt, som är den största, har man sålunda ifrågasatt inrättandet
av en kamrerartjänst i 22 :a lönegraden för räkenskapsväsendet, som fröken
Andersson också erinrade örn, men för övriga hovrätter har man ansett, att
advokatfiskal skulle vara den som närmast skulle svara för räkenskapsväsendet,
och han skulle till sin hjälp ha biträden, som av Kungl. Majit ha
föreslagits bliva placerade i lönegraden Eo 4. Motionärerna, vilkas talan nu
förts av fröken Andersson, ha yrkat, att ett av dessa biträden i Göta hovrätt
skulle placeras i lönegraden Eo 9.

När vi diskuterade denna fråga i det sammansatta utskottet, hade vi att
beakta den motivering för detta yrkande som anförts i motionen, och vi hade
även att taga del av vad Göta hovrätt anfört. Vi ansågo emellertid övervägande
skäl tala för att följa Kungl. Majit. Det huvudsakliga motiv, som utskottet
i sitt betänkande anför härför, är ju, att man vill samla erfarenheter
om hur den framtida organisationen skall vara utbyggd. Det är även på det
sättet, att man knappast kan tänka sig en lösning av denna fråga på sätt
motionärerna ifrågasatt enbart med tanke på Göta hovrätt, utan man måste
också se, hur ett beslut i den av motionärerna påyrkade riktningen för Göta
hovrätt skulle kunna verka för övriga hovrätter. Detta är alltså icke en fråga
som kan lokaliseras enbart till Göta hovrätt, utan den har större betydelse.

Sedan vill jag säga, att det är alldeles självfallet, att man kan anse, att
för befattningshavare, som få det arbetsåliggande som det här är fråga örn,

Onsdagen den 9 juni 1943 e. m.

Nr 23.

Vissa anslag till hovrätterna, häradsrätterna och vattendomstolarna. (Forts.)
är en placering i lönegraden Eo 4 alltför låg, och det kan nog anses vara
rättvist, att ifrågavarande befattningshavare placeras i lönegraden Eo 9.
Det är självklart, att man kan hävda den uppfattningen, och jag vill icke
på något sätt bestrida, att motionärernas uppfattning i själva sakfrågan kan
vara berättigad. Det är sålunda ganska antagligt, att man får taga denna
fråga under omprövning framdeles. Men vi hörde nyss, att det var andra
ledamöter i det sammansatta utskottet som hade den uppfattningen, att en
placering av ifrågavarande befattningshavare i lönegraden Eo 4 vore fullt
tillräcklig med hänsyn till de arbetsuppgifter och de kvalifikationer som
kunde erfordras. Jag kan bara taga detta som ett bevis för vad jag tidigare
sagt i mitt anförande, nämligen att det rått delade meningar örn huruvida
lönesättningen för en viss befattningshavare är riktig i det föreliggande förslaget
eller huruvida den kunde vara högre eller lägre. I nuvarande läge har
emellertid det sammansatta utskottet ansett, att man icke kan lösa denna
fråga på det begränsade sätt motionärerna påyrka allenast för Göta hovrätt
utan att man måste se frågan i ett större sammanhang. Då har utskottet
ansett, att man i denna, likaväl som i en hel del andra detaljer i fråga örn
lönesättningen, får samla erfarenhet. Sedan få de myndigheter som närmast
äro ansvariga för behandlingen av dessa frågor framdeles förelägga riksdagen
förslag till ändring i den lönesättning som nu fastställes. Det är ju på
detta som på andra områden icke något evighetsverk som uppbygges, utan
det är endast fråga örn ett beslut för ett budgetår. Jag har sålunda även i
denna detalj den uppfattningen, att kammaren gott kan följa utskottets förslag.

Jag ber sålunda att med vad jag anfört och med hänvisning till den motivering
som det sammansatta stats- och första lagutskottet anfört i föreliggande
betänkande få yrka bifall till utskottets hemställan.

Fröken Andersson: Herr talman! Jag vill bara i korthet på vad som sist
yttrades av den föregående talaren svara, att det dock redan är konstaterat
av dem det vederbör och som torde ha en viss sakkunskap på detta område,
att de arbetsuppgifter det här är fråga örn komma att bli kvalificerade och
självständiga.

Nu framhålles det här, att de erfarenheter man gör komma att ha inverkan
även i fråga örn de andra hovrätterna. Jag höll på att säga: så mycket värre
är det då att hörja på detta sätt. Att man kan få några små snälla människor
som sitta och hålla till godo med de löner som här föreslås, det betvivlar jag
icke alls, men med hänsyn till själva saken är det inte bara olyckligt utan
även direkt orättvist med ifrågavarande löneplacering. Emellertid noterar jag
med tillfredsställelse vad som sades i slutet av föregående anförande, nämligen
att frågan kommer att tagas under omprövning. Jag hoppas, att man då kommer
att taga hänsyn till de synpunkter som här anförts.

Beträffande det yrkande som jag nyss ställde ligger det så till, att vi inte
ha begärt en viss bestämd summa för detta ändamål. Jag finner det icke heller
lämpligt, även örn det eventuellt skulle kunna låta sig göra, att nämna en bestämd
summa nu. Jag vill därför, herr talman, nöja mig med de uttalanden
som här gjorts och sålunda be att få återtaga det yrkande som jag nyss ställt.

I detta anförande instämde fröken Hesselgren, fru Gustafson, fru Västberg,
fru Ekendahl, fru Rydh Munck af Rosenschöld, fröken Nygren och fru Ronneback.

Efter härmed slutad överläggning blev utskottets hemställan av kammaren

bifallen.

100

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1943 e. m.

§ 7.

o Föredrogos vart efter annat sammansatta stats- och första lagutskottets utlåtanden
:

nr 3, i anledning av dels Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning örn anslag till Häradsrätterna: Reseersättningar till nämndemän
lii. m., dels ock en väckt motion; och

nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn ändrad
lydelse av 8 kap. 3 § rättegångsbalken i 1734 års lag, m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 8.

Förberedande Föredrogs sammansätta stats- och första lagutskottets utlåtande, nr 5, i anåtgärder
för ledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förberedande åtgärder för inm*hovrätt
för rättande av en hovrätt för Nedre Norrland.

Nedre Norrland.
Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade

Herr Lindavist: Herr talman! Jag har ju deltagit i utskottsbehandlingen
av detta ärende och bär inte något annat yrkande än örn bifall till utskottets
förslag. Jag har emellertid begärt ordet för att fästa uppmärksamheten på
ett förhållande, som här förekommer, inte därför att jag tror att det är möjligt
att nu få till stånd någon ändring, men för att man framdeles skulle kunna
förfara på annat sätt, när det gäller förläggandet av statliga inrättningar på
olika platser ute i landet.

Jag tänker på det förhållandet att det många gånger förekommer ett auktionerande
kommunerna emellan och att man försöker överbjuda varandra
för att få en viss statlig institution förlagd till den egna kommunen. Ett sådant
auktionerande har satts i gång även i detta fall, men de kommuner, som
det här gällt, ha dock blivit ense örn budet. Både Sundsvall och Härnösand
ha sålunda erbjudit staten fri tomt och ett anslag på 200,000 kronor för att få
hovrätten förlagd till sina respektive städer.

Nu säger departementschefen att han i skrivelse den 28 januari 1943 till
ordförandena i stadsfullmäktige i Sundsvall och Härnösand anhållit örn besked,
på vilket sätt städerna vore villiga att bidraga till lösningen av hovrättens
lokalfråga. Jag måste säga, att någon sådan skrivelse borde aldrig ha utgått,
utan man skulle ha förlagt hovrätten där man ansett att den bäst hörde hemma.
Departementschefen gör ju också i propositionen ett uttalande örn att den
riktiga principen är att hovrätten förlägges där den är mest behövlig och där
det är lämpligast att förlägga den. Men örn nu stadsfullmäktige i Härnösand
hade bjudit 300,000 kronor och stadsfullmäktige i Sundsvall endast 200,000
kronor, så hade det väl blivit Härnösand, som fått hovrätten, och inte Sundsvall.
Så galet kan det alltså gå, när man inbjuder till auktionerande. Här är
det ju visserligen inte fråga örn så stora pengar, men ibland kan det vara
fråga örn mycket större.

Jag har sålunda velat understryka, att man här i riksdagen bör gå in för
att statliga inrättningar förläggas där det är bäst ur statsnyttans synpunkt
och att man inte försöker pressa kommunerna till att lämna vare sig fria
tomter eller anslag.

Häruti instämde lierrrar Hedlund i Östersund och Lindberg i Umeå.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

Onsdagen den 9 juni 1943 e. m.

Nr 23.

101

§ 9-

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 34, i anledning av väckta motioner
om rätt att använda statsobligationer såsom betalningsmedel vid erläggande
av skatt till staten.

I två likalydande, till bevillningsutskottet hänvisade motioner, nr 164 i
första kammaren av herrar Velander och Sylwan och nr 250 i andra kammaren
av herrar Olson i Göteborg och Berke, hade hemställts, »att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla om skyndsam utredning och framläggande
av förslag helst för innevarande års riksdag örn rätt att använda
statsobligationer såsom betalningsmedel vid erläggande av skatt till staten».

Motioner om
rätt att använda
statsobligationer

såsom betalningsmedel

vid erläggande
av skatt till
staten.

Utskottet hemställde, att de likalydande motionerna 1:164 av herrar Velander
och Sylwan och 11:250 av herrar Olson i Göteborg och Birke örn rätt
att använda statsobligationer såsom betalningsmedel vid erläggande av skatt
till staten icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar Velander, Sylwan, Lundell och Olson i
Göteborg, vilka yrkat, att utskottet måtte föreslå riksdagen att i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla örn verkställande av utredning i motionernas syfte.

Utskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid:

Herr Olson i Göteborg: Herr talman! Hetta utskottsbetänkande avser en
utredning med syfte att söka få utrönt, i vad mån det är möjligt att få den
rätt som nu gäller i fråga örn användning av försvarsobligationer för betalning
av arvsskatt utvidgad till att även omfatta andra statsskatter, statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt, värnskatt och särskild skatt på förmögenhet,
och även få utrönt, i vad mån man kan tänka sig att också andra statsobligationer
skulle kunna komma till liknande användning.

Motionärerna ha byggt sin tankegång på den nackdel hos vårt nuvarande
skattesystem som ligger däri, att så lång tid förflyter från det en inkomst
förvärvas och till den tidpunkt, då skatten skall betalas. Denna nackdel är
särskilt märkbar för inkomsttagare med varierande inkomster, såsom rörelseidkare
och andra. Nu ligger det i och för sig åtminstone affärsmässigt sett icke
något ovanligt i den tanken, att en medborgare som har fordringsbevis på staten
i form av obligationer skulle få använda detta till att utjämna den skuld
han har till staten i form av en skatt. Men motionärerna ha fullt klart för sig,
att saken icke är så enkel utan att den är förenad med åtskilliga hakar och
svårigheter, kanske till största delen hänförande sig till kurssättningen på
obligationer och de möjligheter till spekulation som därigenom kunna uppkomma.
Motionärerna ha sålunda alls inte varit blinda härför, vilket framgår
av deras uttalande, att någon obegränsad rätt att vid erläggande av skatt till
staten använda statsobligationer icke syntes kunna ifrågakomma. Det anföres
också en del tankar beträffande de begränsningar som skulle komma i fråga.
Det talas om att endast vissa slag av obligationer skulle kunna komma i fråga,
det talas även örn obligationer som ha förvärvats i viss ordning, och slutligen
säges det, att man eventuellt kan tänka sig, att det endast skulle gälla obligationer
som tillhöra blivande emissioner.

Saken är i alla fall, förefaller det, väl värd att övervägas med hänsyn till
de fördelar som en sådan anordning skulle medföra både för staten och för de
enskilda — för staten genom ett ökat intresse för statsobligationer, som i vissa
fall kunde utgöra ett stöd för dessa, och för de enskilda genom möjligheten att
i förväg gardera sig för skattekrav, som kunna vara särskilt olägliga när det är
fråga om dödsbo eller fråga örn personer som lämna sin tjänst. Just dessa fall,

102

Nr 28.

Onsdagen den 9 juni 1943 e. m.

Motioner om rätt att använda statsobligationer såsom betalningsmedel vid
erläggande av skatt till staten. (Forts.)
som. jag här nämnt och som motionärerna också anfört, nämligen fördelarna
för ett dödsbo och för en person som upphör med en verksamhet och kanske
går i pension, ha beaktats av åtskilliga myndigheter som ha understött tanken
på en utredning. Det har hank- och fondinspektionen gjort och likaså länsstyrelserna
i Göteborgs och Bohus län och i Malmöhus län, vilka alla mer eller
mindre reservationslöst ha tillstyrkt en utredning. Även riksräkenskapsverket,
som ställt sig starkt kritiskt till hela tanken, har dock medgivit möjligheten
av att obligationer skulle kunna komma att användas för skattebetalning, när
det gäller dödsbon.

Nu säger utskottet, som icke vill vara med örn en utredning, att det »med
hänsyn till vad i yttrandena anförts icke finner ådagalagt, att de fördelar, som
stå att vinna genom införande av den ifrågasatta rätten att gälda statsskatt
med obligationer, skulle överväga därmed följande olägenheter». Men det är
väl bra mycket begärt av utskottet, att det skall vara ådagalagt, att fördelarna
överväga olägenheterna, för att överhuvud taget en utredning skall komma till
stand. Det synes mig, att det är just dessa omständigheter som vore väl värda
att bliva belysta genom en utredning.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall till den vid utskottsbetänkandet fogade
reservationen.

_ Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Jag skulle kunna nöja mig med att hänvisa
till de uttalanden, som i föreliggande ärende gjorts av riksbanksfullmäktige,
riksgäldsfullmäktige och statskontoret, men jag skall kanske ändå
tillägga några ord.

Det är ju här framför allt de olägenheter, som skulle uppstå vid uppbörden,
och svårigheterna att bemästra dessa, som varit avgörande för dem, som inte
vilja vara med örn en utredning. T. o. m. de av den föregående talaren åberopade
myndigheterna vilka tillstyrkt utredning ha inte kunnat komma förbi
detta problem. Bank- och fondinspektionen säger sålunda, att anordningen skulle
komplicera uppbörden, och länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller, att
icke obetydliga uppbördstekniska svårigheter skulle uppstå.

Det är emellertid kanske inte just detta, som gjort att utskottet intagit den
ståndpunkt som utskottet gjort, utan mer det förhållandet att vi anse att spörsmålet
för ögonblicket inte har den aktualitet, att det finns anledning att ingripa.
Redan vid 1940 års urtima riksdag genomfördes ju den anordningen,
att betalandet av arvsskatt skall kunna ske medelst försvarsobligationer, och
det finns vissa skäl, som tala för att denna rätt utsträckes till att gälla framför
allt dödsbon, givetvis dock först vid den tidpunkt, när fordringsbevisen
äro förfallna.

Det är ju mycket möjligt att frågan örn skattebetalning med obligationer
aktualiseras, när det blir fråga örn att inlösa det stora försvarslånet av 1940.
Det kan naturligtvis tänkas, att sådana anordningar då träffas, att hela det
problem, som motionärerna nu rullat upp, måste undersökas, och de vägar,
som man anvisat, beträdas. Men innan den tidpunkten kommer, tror jag inte
att det finns någon som helst anledning att föra fram detta spörsmål i förgrunden.
Detta tillsammans med det förhållandet, att det uppenbarligen skulle
möta svårigheter i uppbördstekniskt avseende att genomföra förslaget, har gjort
att bevillningsutskottet kommit till det resultatet att motionen bör avslås.

Jag hemställer, herr talman, örn bifall till vad utskottet föreslagit.

Herr Lundell: Herr talman! Då jag antecknat mig på den föreliggande
reservationen, skall jag be att få säga något om den sak, det här gäller, utöver
vad herr Olson i Göteborg nyss sade till sin namne i Gävle.

Onsdagen den 9 juni 1943 e. m.

Nr 23.

103

Motioner om rätt att använda statsobligationer såsom betalningsmedel vid

erläggande av skatt till staten. (Forts.)

Herr Olsson i Gävle ansåg, att det inte fanns någon anledning att nu aktualisera
frågan om skattebetalning nied obligationer, utan att man borde
vänta tills man får se, liur det går med det stora försvarslanet, örn länet kommer
att lösas in eller konverteras eller hur det kommer att bli. Jag skulle
tvärtom tro, att det just kunde vara fördelaktigt för statsmakterna att lia
denna fråga utredd, innan den tidpunkten kommer, ty det skulle kunna inverka
åtskilligt på, hur man då skall förfara.

Det är ju klart, att en sådan anordning, som herr Olson i Göteborg häl
talat för och herr Olsson i Gävle delvis talat emot, skulle kunna vara till rätt
stor fördel för statsmakterna, därigenom att den skulle möjliggöra för staten
att åstadkomma en betydande del av sin upplåning till lägre ränta än som
betingas av det aktuella marknadsläget. Det skulle vara av stort intresse, att
se, hur marknaden skulle reagera t. ex. för en emission av 3-procentsobligationer,
vilka finge användas såsom betalningsmedel för skatt, da räntan^ för
guldkantade obligationer i övrigt vore 3.5 procent. Jag tror att kursen på en
sådan emission skulle kunna hållas uppe i pari på grund av de inköp, sorn
komme att äga rum med tanke på skattebetalning. Staten skulle alltså i ett
sådant fall kunna spara en ränteutgift på 0.5 procent för kanske en rätt betydande
del av sin upplåning. Det är svårt att säga, hur stora emissioner, som
skulle kunna hållas uppe i pari på grund av efterfrågan från skattebetalarnas
sida, men det skulle säkerligen röra sig örn ganska betydande belopp, långt
större måhända än de belopp som ärligen skulle komma att omsättas, mellan
skattebetalarna och riksgäldskontoret och sedan via riksbanken ga ut igen till
nya skattebetalare. Örn man tänker sig att en emission på 500, 800, kanske
1,000 miljoner skulle kunna säljas till pari, trots att räntan lage 0.5 procent
under gällande marknadsränta, så skulle statens ränteutgift minskas från. annars
nödvändiga 35 miljoner kronor till 30 miljoner kronor, alltså en direkt
vinst på 5 miljoner kronor. Det kan t. o. m. hända, att en lika stor emission
till 2.5 procent skulle kunna hållas uppe i så gott som pari på grund av denna
efterfrågan från skattebetalarnas sida, och i så fall skulle motsvarande räntevinst
för statsmakterna bli 10 miljoner kronor per år.

Jag tycker att det kunde vara av stort .intresse att ha dessa saker utredda
och övervägda, när det blir fråga örn att inlösa eller konvertera de stora försvarslånen,
där det ju rör sig örn belopp av den storleksordning, som jag nyss

talat örn. .

Jag ber för min del att få yrka bifall till reservationen och vill därmed
ha uttalat, att jag anser det vara i hög grad på sin plats att frågan örn skattebetalning
med obligationer blir föremål för utredning.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Ingen förnekar väl att detta problem
kan bli aktuellt, men det finns å andra sidan ingen anledning att i detta nu
inge folk förhoppningar, som måhända inte kunna infrias.

överläggningen var härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå samt bifall i stället
till den vid betänkandet fogade reservationen; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 10.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 35, i anledning av väckta motioner
örn rätt i vissa fall för värnpliktiga till anstånd i avseende å indrivning
av dem påförda skatter.

Utskottets hemställan bifölls.

104

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1943 e. m.

§ 11.

Förslag till
förordning om
krigskonjunkturslcatt
för år
1943, m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 36, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning om krigskonjunkturskatt för år
1943, m. m., jämte i ämnet väckta motioner.

. -j- en den ^ april 1943 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 193, hade Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) förordning örn krigskonjunkturskatt för år 1943, samt

2) förordning med särskilda bestämmelser beträffande taxering för inkomst
år 1944 av ersättning på grund av försäkring för förlust av fartyg eller köpeskilling
vid avyttring av fartyg.

Till utskottets behandling hade överlämnats åtskilliga i anledning av propositionen
väckta motioner, varjämte utskottet till behandling i samband med
propositionen upptagit några under motionstiden vid riksdagens början till
utskottet hänvisade motioner.

I de likalydande motionerna nr 249 i första kammaren av herr Björkman
m. fl. och nr 358 i andra kammaren av herr Lundell m. fl. hade hemställts,
»att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts proposition nr 193 med förslag till
förordning örn krigskonjunkturskatt för år 1943 m. m.»

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen matte, med förklarande att Kungl. Maj :ts förevarande
proposition nr 193 icke kunnat av riksdagen oförändrad bifallas,

1) antaga av utskottet framlagt förslag till förordning örn krigskonjunkturskatt
för år 1943;

2) antaga i utskottets hemställan intaget förslag till förordning med särskilda
bestämmelser beträffande taxering för inkomst år 1944 av ersättning på
grund av försäkring för förlust av fartyg eller köpeskilling vid avyttring av
fartyg;

B) att följande motioner, nämligen:

de likalydande motionerna 1:171 av herr Mannerskantz m. fl. och 11:251
av herr Persson i Falla m. fl.,

de likalydande motionerna 1:248 av herr Nordenson m. fl. och 11:359 av
herr Wiberg m. fl.,

de likalydande motionerna 1:249 av herr Björkman m. fl. och 11:358 av
herr Lundell m. fl.,

de likalydande motionerna I: 251 av herr Nisser m. fl. och II: 361 av herrar
Svensson i Grönvik och Liedberg,

motionen I: 250 av herr Åqvist,

motionen II: 288 av herr Persson i Stockholm m. fl.,

motionen 11:360 av herrar Skoglund i Umeå och Severin i Gävle, samt

motionen 11:362 av herr Hansson i Skediga,

måtte, i den män de icke kunde anses besvarade genom vid utskottet anfört
och hemställt, av riksdagen lämnas utan åtgärd.

Reservationer hade avgivits:

1) av herr Lundell, som inom utskottet yrkat avslag på Kungl. Maj :ts proposition
nr 193;

2) av herrar Axel Ivar Anderson, Velander, Sylwan och Olson i Göteborg,
vilka hemställt,

A) att riksdagen måtte, med godkännande i övrigt av utskottets förslag till

Onsdagen den 9 juni 1943 e. m.

Nr 23.

105

Förslag till förordning om lerig skonjunktur skal t för år 1943, m. m. (Forts.)
förordning om krigskon junkturskatt för år 1943, antaga av reservanterna föreslagen
lydelse av samma förordning;

B) att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att, därest förslag
till krigskonjunkturskatteförordning komme att föreläggas 1944 års riksdag,
vid utarbetandet därav måtte beaktas de synpunkter, som i de likalydande
motionerna I: 248 av herr Nordenson m. fl. och II: 359 av herr Wiberg m. fl.
framförts rörande i beskattningshänseende avdragsgilla avsättningar för byggnads-
och reparationsarbeten m. m.;

3) av herr Ljungdahl, utan angivet yrkande.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Olson i Göteborg: Herr talman! Yi gå nu här i kammaren att taga
ställning till en skatteförordning, som, trots att den tre gånger förut ^utretts
och av riksdagen antagits, är så komplicerad i sin utformning och sa svarfattlig
i sina enskildheter, att det nästan är utsiktslöst för ett vanligt lekmannaförstånd
att ge sig i kast med densamma. Den är dessutom så konstmässigt
sammanflätad, att det under den tid, som stått till buds sedan den förelagts
riksdagen, helt enkelt ej varit möjligt ens för lagens sakkunnige tillskyndare
att maska upp den reva, som även smärre ändringsförslag skulle
åstadkomma i väven. Det är inte heller mycket, som under utskottsbehandlingen
vunnits till förmån för de synpunkter, som företrätts av näringslivets
organisationer och som bl. a. framförts i motion nr 359 i denna kammare av
herr Wiberg m. fl. o . . , . ,

Det är inte för mycket sagt, att denna pa näringsverksamheten lagda tili1
äggs skatt av näringsidkarna i gemen betraktas såsom olycklig och skadlig
på grund av dess verkningar i olika avseenden. Det är säkerligen ingen, som
inte godtar det principiellt riktiga i att orättmätiga krigskonjunkturvinster,
sådana som vi under föregående krigs hushållning med dess florerande kedjehandel
och prisuppskörtning sågo så talrika exempel på, effektivt beskattas,
men man kan inte undgå att reflektera över att i nuvarande läge med dess
system av krisreglerande åtgärder och priskontroll krigskonjunkturskatten
har en mycket ringa uppgift att fylla. I stället komma. skattens skadliga
verkningar mer i förgrunden. Utom den hämning av initiativ och företagsamhet,
som minskade vinstmöjligheter oundgängligen ha i släptåg när det gäller
mer riskbetonad nyskapande verksamhet, så ge sig skattens _ skadliga verkningar
till känna genom att åstadkomma obekväma och skadliga rubbningar
i näringsverksamhetens reglerande funktioner.

Det är nämligen så, att när skatten på näringsverksamhetens vinster göres
orimligt hög, får den ett dominerande inflytande på den ekonomiska verksamhetens
hela utformning och inriktning, som inte är till gagn för samhällsekonomien
som sådan och för försörjningen. Utvecklingen av vart skattesystem
är på god väg att föra oss därhän, att inte ändamålsenligheten och den
affärsmässiga effektiviteten längre bestämma företagarlivets åtgöranden, utan
att det avgörande blir skattekonsekvenserna i det ena och andra fallet.

Det är tydligt, att det är en betänklig sak, örn skattesystemet utformas så
att det affärsmässiga kravet på effektivitet i tillverkningsprocessens alla led
kan opåtalat eftersättas, vilket är fallet örn administrativa felgrepp eller slöseri
med arbetskraft och material, vidtagandet av mindre nödvändiga, kostnadskrävande
åtgärder o. s. v. ej tillräckligt återspeglas i företagets slutredovisning,
därför att inträdda skattebesparingar utgöra full eller delvis kompensation
därför.

I alldeles särskilt hög grad kommer en så grovt tilltagen skatt som krigs -

106

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1943 e. m.

Förslag till förordning om krig skonfunktur skatt för år 1943, m. rn. (Forts.)
konjunkturskatten att föranleda dylika verkningar, något som de gångna
arens erfarenheter ge belägg på. Det har i näringsorganisationernas yttranden
framhållits, hurusom genom krigskonjunkturskatten onödiga utgifter
uppmuntrats, ibland i form av omfattande reparationsarbeten, ibland i form
av ökade representationskostnader. Skatteberedningen har också brottats med
dessa problem, utan att dess bättre i varje avseende lia vunnit g-ehör hos finansministern
för sina därav föranledda förslag. Att med skärpta föreskrifter
och än mer komplicerad skatteteknisk kontroll söka råda bot på dessa de
höga skatternas följdverkningar är en föga rekommendabel utväg med både
för näringsliv och skatteväsende olidliga konsekvenser.

Å andra sidan kan skatten inverka begränsande på vissa andra, både företagsekonomiskt
och ur samhällets synpunkt mycket önskvärda utgifter och
anslag. Detta blir fallet, då avdragsrätten för ifrågavarande utgift såsom
omkostnad i rörelsen sättes i fråga eller bestrides. Örn ett företag t. ex. anser
sig ^ rå med att avsätta ett visst belopp av sin vinst till en pensionsstiftelse,
så är det inte säkert att det också rår med att därjämte betala kanske
70 procent av samma belopp i skatt. Samma gäller anslag till forskningsinstitut,
vilka anslag av företagen ej kunna betraktas såsom annat än omkostnader
i och för inkomstens förvärvande, som i det långa loppet ge avkastning
till vederbörande verksamhetsbransch i form av ökade framtida
vinstutsikter och till det allmänna i form av på dessa vinster belöpande
skatter.

Jag kan inte finna, att det är en riktig synpunkt, som i detta samband av
departementschefen aberopas såsom skäl för att 6j full avdrags rätt medgives
för dylika utgifter, nämligen att det skulle innebära att staten och ej företaget
i realiteten betalade största andelen av dessa kostnader. Det är ju i alla
fall företagets intjänta medel det rör sig örn, och omkostnaderna ha, liksom
andra på rörelsen och dess utveckling nedlagda avdragsgilla kostnader, ett
produktivt och framstegsbefrämjande syfte.

Jag kan inte låta bli, herr talman, att göra en spekulativ jämförelse för
att antyda vad jag här menar. Örn man tänker sig att en medborgare, som
försörjer sig genom sitt arbete, skulle genom konfiskation avhändas hela sin
inkomst av detta arbete och sedan av staten i stället erhålla ett lämpligt belopp
att leva pa, sa är det väl svart att säga att denne man är försörjningstagare
hos staten. Förhållandet är ungefär detsamma här. Det talas örn att
det är staten som betalar, när skatterna sprungit så i höjden, att en avdragsgill
omkostnad åstadkommer en sådan minskning i fråga örn skatten, att det
till stor del täcker omkostnaden. Men det är väl i stället så, att förvägrad
avdragsrätt medför en näringspolitiskt sett oberättigad skatt på önskvärda
omkostnader, och avdragets medgivande kan därför knappast rubriceras som
en gåva av staten till den skattskyldige.

När det gäller forskningen har emellertid utskottet visat en viss förståelse,
och vi reservanter ha därför i det avseendet inte ställt något yrkande.

Under föregående års kammardebatt om denna sak uppehöll jag mig, herr
talman, vid den principiella skillnaden mellan begreppet rörelsevinst, i synnerhet
när denna som ofta är fallet hänför sig till aktiebolag, och inkomst av
tjänst. Jag kan inte första hur det, såsom skett i denna lag, kunnat skapas
analogi beträffande två med varandra så ojämförbara begrepp. Det förefaller,
som örn lagen vid sin tillblivelse byggts upp kring begreppet inkomst av
tjänst, och att härav motiverade bestämmelser sedan överförts till att gälla
även. inkomst av rörelse eller rörelsevinst. Lagen motiverades nämligen vid
sin tillkomst med att den vore ett led i det system av skatter, som åsyftade
att genom särbeskattning av merinkomster till följd av kriget i någon mån

Onsdagen den 9 juni 1943 e. m.

Nr 23.

107

Forslar/ till förordning om leri g''^konjunkturskatt för år 1943, m. m. (Forts.)
utjämna inträdande förskjutningar i inkomstfördelningen. Åtminstone juridiska
personers rörelsevinst Ilar ju i alla fall knappast något samband nied

inkomstfördelningen. _

Det förefaller, som örn denna sammanblandning'' kunnat förleda till ett
ståndpunktstagande i vissa fall, som inte kan betecknas såsom rättvist eller
riktigt. Jag syftar på avvisandet av framställningen örn rätt att vid. beräkning
av inkomstminskning för år 1942, som utnyttjas för kvittning, tillgodonjuta
utjämnings av drag jämväl för detta år. Departementschefen säger härom,
ordagrant efter skatteberedningen att »den omständigheten, att .en skattskyldig
under tidigare år på grund av inkomstminskning nödgats inskränka sin
konsumtion, icke utgör tillräckligt skäl att vid beskattningen utgå ifrån, att
denna konsumtionsminskning skulle få kompenseras med motsvarande konsumtionsökning
ett annat år.» Örn en rörelse år 1941 i förhållande till jäniförelseåret
givit ett försämrat resultat, som reellt sett uträknats efter hänsynstagande
till den stegrade prisnivån, vad gives det då för skäl, att denna
reella vinstminskning ej skall få användas för kvittning mot den reella, vinstökning,
som till äventyrs uppstått år 1942? Och vad är det för tal att i detta
sammanhang orda örn en minskning i konsumtion hos den skattskyldige, som
ej bör få kompenseras med motsvarande konsumtionsökning ett följande ar.
Hur kan man tala örn minskning i konsumtion, da det gäller en juridisk
person? Sakligt sett förefaller det riktigt, att ett outnyttjat utjämmngsavdrag
på ifrågavarande sätt får tillgodogöras vid kvittning. Det. är lätt att
visa, att ett annat förfarande kan leda till. en orättvis beskattning, som ej
kunnat vara avsedd, i det att ett företags krigskonjunkturbeskattning. kan bil
beroende av lagervärderingen, så att ett företag, som år 1941 uppvisat förlust
efter att lia nedskrivit sitt nyinköpta varulager till förkrigspns, kan
träffas av krigskonjunkturskatt för en år 1942 inträdd vinstökning, under
det att ett annat företag, som underlåtit nedskriva sitt år 1941 inköpta lager
detta år och väntat därmed till år 1942, .undgår krigskonjunkturskatt.

Den hämmande verkan, som det ligger i sakens natur — och som av t''6)1
praktiska verksamhetens män livligt omvittnats att krigskonjunktur.skatten
måste utöva på initiativ- och företagareanda har varken i propositionen
eller i utskottets utlåtande i rådande läge tillmätts någon sådan betydelse,
att för den sakens skull några modifikationer vid skattens utformning ansetts
påkallade. Jag tror, att detta är att taga på dessa saker med för lätt
hand. Departementschefen hänvisar till industriinvesteringen och sysselsättningen
inom industrien och kommer till det resultat, att ett avskaffande av
krigskonjunkturskatten varken skulle kunna föranleda någon ökning. i investeringsverksamheten
eller på ett mer betydelsefullt sätt påverka den industriella
investeringsverksamhetens inriktning i gynnsam riktning. Med andra ord.
allt vad av material och arbetskraft finnes att tillgå, är knutet till den av
försörjningsläget och de stora beredskapsbehoven föranledda, produktionen,
så att, som utskottet säger, en mera avsevärd produktionsökning lärer omöjliggöras
genom brist på råmateriel och arbetskraft.. Om detta omdöme också
i stort sett är riktigt och teoretiskt oantastligt, så innebär det ett undervärderande
av vad idé- och uppslagsrikedom kan åstadkomma för tillgodoseende
av yppade försörjningsbehov — örn än inte i storindustriell skala, sa dock i
smärre företagsformer — inom ramen av tillgängliga^ och outnyttjade resurser
av arbetskraft och materiel. Det räcker att visa pa fisket för att giva en
antydan örn, hur för vår försörjning ej oväsentliga produktionsområden kunna
göras åtkomliga för vidgad exploatering utan inskränkning av för landet
livsviktig industriverksamhet. I den mån dylik, direkt på befolkningens försörjning
inställd verksamhet genom krigskonjunkturskatten hämmas, far

108

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1943 e. m.

Förslag till förordning om lerig skonjunktur skatt för år 1943, m. m. (Forts 1
skatten en verkan, som går stick i stäv mot vad som i dagens läge är statsmakternas
politik.

När man adderar dessa olika nackdelar av denna skatt och därtill lägger
att den har relativt liten statsfinansiell betydelse — ytterligare markerad
av den minskning av de ordinarie skatterna, som blir följden av de delvis
konstlade vinstbegränsningar vilka, enligt vad jag redan antytt, den höga
skatten frestar till — samt betänker, vilket utomordentligt vidlyftigt taxerings
f or faran d^, som denna skatt drager med sig, så är det svårt att tro
annat an att ett upphävande av krigskonjunkturskatteförordningen skulle vara
fen aegared som bäst skulle stå l överensstämmelse med befolkningens intresse
ba lange en dylik insikt ej har möjlighet att vinna insteg, torde skatens
bibehållande av folkpsykologiska skäl vara ofrånkomligt, men det bör
da vara riksdagens uppgift att så konstruera bestämmelserna, att med beaktande
av det psykologiska motivet minsta möjliga skada i försörjningshänseende
uppkommer. Detta skulle enligt min mening kunnat ske genom att
skänka okat gehör at de synpunkter, som framförts av den företagsekonomiska
erlarenheten i landet.

Med dessa ord, ber jag, herr talman, att får yrka bifall till den av herr
Ivar Anderson m. fl. avgivna reservationen.

berg<letta ailförailde instämde herrar Wiberg, Birke och Ericsson i Åtvida -

nrH Herr talman! Det är nu det fjärde året i rad, som Kungl.
Maj:t har lagKfram ett förslag till förordning örn krigskonjunkturskatt. Det
tors lansom 1 ar, har framlagts skiljer sig i fråga örn sin allmänna läggning
och i fråga om skattesatsernas höjd icke alls från de föregående förslagen Det
har darfur icke förelegat något skal för mig, som intagit en avvisande håll5»
f..8®.. de tidigare förslagen, att ändra min inställning i år. Jag har
tionen * ^ llts0in tldlgaro reserverat mig och yrkat helt avslag på proposi •

Motiyeringen för avslag är densamma som tidigare. De anmärkningar, som
jag tidigare har framfört emot skatteförslagen, kvarstå samtliga oförändrade.
Den okade erfarenheten av skattens skadeverkningar har endast givit anmärkningarna
okad kraft.

Den omständigheten att jag står ensam som »avslagsreservant», kan man
anske vilja tolka pa det sättet att jag skulle vara ensam örn att intaga en avvisande
hällning beträffande krigskonjunkturskatten. Så är nog emellertid icke
alls fallet. Jag tror mig tvärtom kunna påstå, att det utanför det socialdemokratiska
partiet icke finnes manga, som icke äro på det klara med, att denna
skatt, som den nu ar utformad, är skadlig, att den aldrig borde ha införts, och
att den icke borde bibehållas. Alla borgerliga ledamöter av riksdagen skulle
rosta mot förslaget, örn det icke funnits en socialdemokratisk majoritet i kamrarna.
I det nuvarande parlamentariska läget är det emellertid många av dessa
opponenter, som tro, att man kan nå längre i förnuftig riktning genom att
godtaga forslaget i princip men försöka få jämkningar genomförda på de
punkter, dar forordningens skadeverkningar varit särskilt i ögonen fallande.

issauppmjukningar ha också genomförts undan för undan. Redan på ett
tidigt stadium ordnades det med en generell fullmakt för Kungl. Maj:t att
famna hel eller delvis befrielse från krigskonjunkturskatt åt företag, som voro
av särskild betydelse för folkförsörjningen och försvarsberedskapen. På grund
därav bär till exempel torvindustrien befriats från hotet att drabbas av krigskonjunkturskatt.
Vi ha också fått vissa uppmjukningar i själva skatteförord -

Onsdagen den 9 juni 1943 e. m. Nr 23. 109

Förslag till förordning om krigskonjunkturskatt för år 1943, m. m. (Forts.)
ningen såsom till exempel i fråga örn skogsbruket. Inför hotet att icke få tillräckligt
med bränsle för industrien och för bostädernas uppvärmning tog man
sitt förnuft till fånga.

Vi ha vidare under det senaste årets lopp fått vissa uppmjukningar i fråga
örn fisket, icke i lagtexten men i praktiken. Där sitter man nu vid lagtillämpnjngen
och manipulerar med föreskrifterna och ger till exempel fiskarena eller
vissa fiskare större jämförelseinkomst än de verkligen ha haft, eller man räknar
ifrån vissa procent av den uppskattade merinkomsten och sä,ger, att så och
så stor del av inkomsten icke har uppkommit på grund av kriget och således
icke faller under 1 § i förordningen.

Det finns naturligtvis många möjligheter till uppmjukningar, när man får
taga upp skattedragare efter skattedragare till bedömande och tolka lagens
föreskrifter, som det passar sig i varje särskilt fall, men man har väl anledning
att fråga sig, örn det är tilltalande för statsmakterna att besluta skattelagar,
med vilka man sedan i tillämpningen på den ena punkten efter den andra
handskas som det faller sig. Särskilt litet tilltalande måste jag anse ett sådant
förfarande vara för riksdagen, som ju är innehavare av beskattningsmakten.
Givetvis är det i alla fall bättre med en sådan lagtillämpning — örn
man nu kan kalla det för lagtillämpning, när man tillämpar bestämmelserna
annorlunda i det ena fallet än i det andra — än att folkhushållet bara för krigskonjunkturskattens
skull skall lida brist exempelvis på fisk, fastän det finns
gott örn fisk i sjön, men det vore naturligtvis ännu bättre att resolut avskaffa
krigskonjunkturskatten åtminstone för fiskarena. Det är ju tydligt, att så som
lagen är konstruerad, så bli fiskarena sämre behandlade an andra arbetare,
som också ha fått ökade inkomster men som icke i skattetekniskt avseende
redovisas som rörelseidkare. Utav dessa skäl har jag- i utskottet vid sidan av
mitt yrkande örn att propositionen i dess helhet skulle avslås hemställt örn bifall
till motionen nr 288 av herr Persson i Stockholm, som går ut på att fiskarena
skola undantagas från krigskonjunkturbeskattning. Det är icke så
ofta jag yrkar bifall till kommunistiska motioner. I det här fallet gör jag det
emellertid, och jag hoppas, att herr Persson inte blir bedrövad eller generad
för den skull. För några veckor sedan var det några av herrarna av det kommunistiska
partiet, som yrkade bifall till en högermotion. Jag har nu kvitterat

den lilla artigheten. ... .

Det är naturligtvis många andra modifikationer, som krigskonjunkturskatten
undergått under årens lopp, och en hel del nya modifikationer ha upptagits
i det nu föreliggande förslaget. Jag skall icke redogöra för den elia efter den
andra av dessa. Var och en som är intresserad av saken, kan själv läsa därom
i utskottsbetänkandet. Huvudprinciperna i krigskonjunkturskatteförordningen
äro emellertid oförändrade, och därmed kvarstå också, huvudanmärkmngarna
mot förordningen. I fråga örn dessa huvudanmärkningar har jag, som
kammarledamöterna behagade finna, i min reservation endast, hänvisat till
uttalanden i motioner, reservationer och anföranden i anledning av de under
tidigare år framlagda förslagen till krigskonjunkturskatt. Jag skall
emellertid här i debatten i korthet ge en liten översikt utav dessa huvudanmärkningar.

Den första av dessa anmärkningar går ut på att vi redan förut ha en kraftig
merinkomstbeskattning och alltså icke behöva någon ny sådan. De ordinarie
skatterna tillsammantagna bilda nämligen en merinkomstskatt, sorn., i fråga
örn fysiska personer är synnerligen kraftigt progressiv. I fråga örn juridiska
personer, som upptagas i den s. k. 33-långden, gäller, att statlig inkomst- och
förmögenhetsskatt + värnskatt + dc kommunala skatterna taga tillsammans
ungefär 20 + 12 + 15 = 47 procent av varje merinkomst. För fysiska per -

Ilo

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1943 e. m.

Förslag^ till förordning om krig skonjunktur skatt för år 1943, m. ni. (Forts.)
söner utgå statsskatterna efter progressiva skalor nied resultat att skatterna
taga i anspråk en nied jämförelseinkomsten stigande del av merinkomsten. Vid
en jämförelseinkomst motsvarande ett beskattningsbart belopp av 10.000 kronor,
taga skatterna sammanlagt cirka 39 procent av merinkomsten. Vid en jämförelseinkomst
av 200,000 kronor, taga samma skatter cirka 84 procent av merinkomsten.
Det förefaller, som örn sådana skattesatser borde vara fullt tillräckliga
för en merinkomstskatt.

Nästa anmärkning gar ut pa att kngskonjunkturskatten hämmar företagsamheten,
d. v. s. produktionen, och därigenom är nationalekonomiskt skadlig.
Ett produktivt företag ökar inte sin produktion, örn företagsledaren vet, att
den mot merproduktionen svarande merinkomsten helt kasseras in av det’ all*
f°rm av skatter. Nya företag sättas heller icke i gång under sådana
förhallanden. Företagsägarna söka att hålla sin nettoinkomst nere genom att
minska orderupptagningen och arbetstakten samt genom att avsiktligt öka omkostnaderna.

Nästa anmärkning innehåller, att kngskonjunkturskatten saknar positiv
statslmansiell betydelse. Den direkta avkastningen är ju låg, örn man jämför
den nied ^de andra skatternas avkastning. Kngskonjunkturskatten för år 1941,
som avsag inkomsterna för år 1940 eller motsvarande räkenskapsår, uträknades
till 49.6 miljoner kronor, därav emellertid 24.1 miljoner kronor ’ påförts
provisoriskt. Det blev alltså ett preliminärt netto, örn jag så får uttrycka mig,
av 25.5 miljoner kronor. Den krigskonjunkturskatt, som vi beslutade i fjol, uträknades
till 42.3 miljoner kronor, därav provisoriskt påförts 25.7 miljoner
kronor. Det preliminära nettot blev alltså 16.6 miljoner kronor.

När jag talar örn preliminärt netto, så avser jag därmed icke vad som slutligen
flyter in till staten av dessa skatter. Detta blir sannolikt vida mindre
belopp. Vi veta ju, att i en tredjedel eller en fjärdedel av alla krigskonjunkturskattemal
lia beskattningsmyndigheternas beslut överklagats hos skattedomstolarna.
Sannolikt gälla dessa mai, i vilka överklagande ägt rum, relativt
stora skattebelopp. I många mål komma förmodligen skattedomstolarna att
sätta ned skatten, sa att stora skattebelopp få lov att restitueras. Sannolikt
blir det därför åtskilligt, som kommer att gå bort av de belopp, som jag nyss
betecknade som preliminära netton.

_ Folk lär sig ju så småningom_ krigskonjunkturskattebestämmelserna. Folk
lär sig att anpassa sig. De lära sig vilka utvägar, som finnas att inom lagens
råmärken reducera sin skatt. Ju längre kngskonjunkturskatten kommer att
bibehållas, desto mera kommer den .antagligen så att säga att utplåna sig
S» .X’ 1lien na&ot som icke utplånas, det är allt det arbete, skatten förorsakar
saväl skattedragarna som skattemyndigheterna.

_En annan anmärkning går ut på att på grund av kngskonjunkturskatten
minskas avkastningen av de ordinarie skatterna. Det är ju klart, att när företagarna
inför hotet ^av krigskonjunkturskatt handla på det sätt, som jag
redan beskrivit hålla nere arbetstakten inom företagen, minska orderupptagningen
öka avsiktligt sina omkostnader — så leder allt detta till att även
''de, beskattningsbara belopp, som bilda underlaget för den statliga inkomst110or1I?°Senlietsskatten
och för de kommunala skatterna, minskas åtskilligt
i lorhallande till vad de eljest skulle blivit. Därmed minskas avkastningen
av de vanliga skatterna, och minskningen blir säkerligen betydligt större än
de belopp kngskonjunkturskatten kommer att ge i netto. Det kan hända, att
vi pa detta sätt redan under det föregående året ha åstadkommit en minskning
_pa 50, kanske 100 miljoner kronor i fråga om avkastningen av den statiiga
inkomst- och förmögenhetsskatten och värnskatten under vad de annars
skulle lia avkastat, emot att vi ha ett preliminärt netto av krigskonjunktur -

Onsdagen den 9 juni 1943 e. m.

Nr 23.

lil

Förslag till förordning örn krig skonjunktur skal t för år 1943, m. m. (Forts.)
skatten på 16.6 miljoner kronor. Det är alltså en mycket dålig affär för staten
rent statsfinansiellt sett med denna extra skatt.

Men vi få ej bortse ifrån, att den också minskar underlaget för kommunerna.
Skatteunderlaget i kommunerna blir lägre än det annars skulle ha varit
på grund av alla företagares tillvägagångssätt och deras särskilt försiktiga
sätt att deklarera sina inkomster. Jag tror icke alls, att här begås något
slags skattefusk av företagarna, utan de bara utnyttja de möjligheter, som
lagstiftningen giver. Följden blir ett minskat underlag för skatten både till
staten och till kommunerna.

I den proposition, som föreligger, finnas intagna stranden av Sveriges
industriförbund, handelskamrarna i Stockholm och Göteborg, Sveriges redareförening,
kommerskollegium och några andra. De framhålla i sina yttranden
starkt krigskonjunkturskattens produktionshämmande verkningar och en del
även de negativa statsfinansiella verkningarna. Finansministern opponerar
mot denna kritik. Åtminstone är det väl meningen, att det skall varåsen opposition,
men det förefaller mig som örn den går på sidan örn de påståenden
mot vilka han opponerar sig. Finansministern talar nederst på sidan 75 i propositionen
örn, att »enligt vad inhämtade uppgifter giva vid handen äro de
investeringar, som under senare tid ägt rum i svenska industriföretag, av
minst samma omfattning som före kriget». Ja, själva detta uttalande är ju,
vill jag säga, något oklart. Det menas väl då investering per år eller på någon
viss tidsenhet. Han lär väl inte kunna mena, att de totala investeringarna
vid en viss tidpunkt — alltså det sammanlagda sysselsatta kapitalet — nu
icke äro mindre än före kriget; det är ju en tämligen tydlig sak. Men örn han
nu menat, att investeringarna per tidsenhet icke lia minskats mot vad de voro
före kriget, så kan jag icke säga så bestämt, örn det är riktigt, därför att
själva begreppet investering är ganska svävande. Örn därmed menas ökning
av det i företagen sysselsatta kapitalet eller egna kapitalet, så kan ju investeringsmängden
bero på en hel del andra saker än sådant, som utgör underlag
för ökad produktion. Den kan ju bero t. ex. på den försämring av
penningvärdet, som enligt vad vi väl känna till har ägt rum. Men dessutom
måste det väl vara så, att i en krigstid, då det är fråga örn att producera
dels en mängd materiel för försvaret och dels en mängd ersättningsvaror för
konsumtionen, borde väl investeringarna vara ofantligt mycket livligare än
under de lugnare åren före kriget. Jag kan icke finna, att det skulle vara
tillfredsställande, örn under sådana år, då det fordras en starkt stegrad produktion
av varor, som förut icke producerats, det icke inom näringslivet
skulle investeras mera nytt kapital än som gjorts förut under normala år.

Finansministern säger vidare i samma stycke, som jag nyss läste början ur,
att »sysselsättningen inom industrien har också varit synnerligen god». Ja,
detta strider icke mot mina uttalanden om återhållsamhet i fråga örn ökad
produktion och i stället avsiktligt ökade omkostnader. Sådana ökade omkostnader
gå ju ut på reparation och förnyelse av byggnader, maskiner och diverse
andra inventarier. Allt detta ger ju sysselsättning åt personal både inom
det egna företaget och inom andra företag. Det måste ju vara mängder av
beställningar på byggnadsmaterial och maskiner som följa av en sådan medvetet
ökad omkostnaclspolitik. Det ger arbete och produktion i mycket stor
utsträckning, men det ger en produktion, som efter mitt förmenande icke är
nationalekonomiskt försvarlig i nuvarande läge. Det är icke försvarligt, örn
man skrotar ned en maskin, som ej är mer än halvsliten, bara därför, att örn
man skaffar en ny i stället för den gamla betalar staten mer än halva kostnaden
för den nya.

Vad vi behövde i det nuvarande läget skulle vara en stegrad produktion av

112

Nr 28.

Onsdagen den 9 juni 1943 e. m.

Förslag till förordning om krig skonjunktur skatt för år 1943, m. m. (Forts)
konsumtionsvaror, varor just sådana som folkhusliållet bäst behöver. Det ha
vi tyvärr icke fått i den utsträckning som det hade varit möjligt.

Dessutom är det ju så, att för åtskillig nyproduktion har befrielse lämnats
från ^ krigskonjunkturskatt. Vad som är investerat i sådana industrier, som
alltså icke hållas tillbaka av hotet om krigskonjunkturskatt, är naturligtvis
också inräknat i detta, som sammanlagt har investerats.

Man kan fråga sig: Örn finansministern icke tror på krigskonjunkturskattens
produktionshämmande verkningar — det säger han icke direkt ut
men vad jag anfört bygger på hans invändningar mot detta påstående —
varför har man då överhuvud infört detta institut med befrielse för produktion,
som är av betydelse för folkförsörjningen och försvaret, och varför har
man givit befrielse t. ex. at torvindustnen och åtskilligt annat och lindring
at skogsbruk och fiske? Allt detta är tydliga bevis för att både finansministern
och alla andra, som ha med dessa avgöranden att göra, äro på det klara
med kngskonjunkturskattens produktionshämmande verkningar.

Jag tror nog, att man lugnt kan lita på de kategoriska uttalanden, som
kommit från t. ex. Industriförbundet om dessa produktionshämmande ’verkn-gar.
Jag skulle tro, att det vet vad som hänt i de produktiva företagen och
vet det bättre än finansministern, som veterligen aldrig varit sysselsatt inom
produktionen.

En vidare anmärkning är, att skatteförfattningen, som det nu är särskilt
fråga örn, är alltför lang och invecklad både till innehåll och avfattning. Ser
man saken rent kvantitativt, så är det nu 49 sidor, som själva lagtexten upptager
i propositionstrycket. I den första version, som lagen hade, när den
skulle gälla för fyra månader 1939, var det icke mera än 29 sidor i samma
?,r?P.osl^lons^ryc^:- Alltså rent kvantitativt har författningen utvecklats åtskilligt
Det beror naturligtvis delvis på att den numera skall drabba även
jordbruk, annan fastighet och skogsbruk o. s. v., som icke voro med från
början men det beror givetvis också på att man bär infört en hel mängd
modiiikationer, som ju var och en ökat ut texten med några centimeter.

Det kanske är förtjänt att anföras särskilt, att anvisningarna till en enda
paragraf, nämligen 4 §, upptaga, tror jag, icke mindre än tio sidor i propositionens
text. Var och en, som har försökt att läsa denna text, vet ju vidare
att det icke är någon vanlig lättflytande romantext.

nihian, det var de viktigaste principiella anmärkningarna mot skattetoriattmngen.
Det är anmärkningar, som man ej kan komma ifrån, och anmarknmgar,
som ha drabbat de tidigare förslagen lika mycket som årets förslag.
Men det är ett pär extra punkter, som jag anser, att man måste föra
iram gentemot arets förslag.

Det ar nämligen så, att ju längre kriget fortgår, ju längre komma vi ifrån

al> ar° bestämda som jämförelseår. Det är 1937 och 1938 som äro
jamforelsear. Det är nu frågan om de under 1942 intjänta inkomsterna. Från
det forsta^jämförelsearet är det alltså fem års avstånd och från det andra
jamförelsearet fyra års avstånd i tiden. Om vi tänka oss, att kriget fortgår
ytterligare fem ar eller kanske fortgår lika länge som den tiden, då svenskarna
vörö ute i Europa och rumsterade under det trettioåriga kriget, skall man då
hela tiden fortsatta med detta och jämföra med år, som ligga tio respektive
trettio ar tillbaka i tiden, och presumera hela tiden, att ali merinkomst, som
kommit till i de produktiva företagen under denna mellantid, beror på med
kriget sammanhängande förhållanden, såvitt det icke kan med bärande sannoI-
betsskal .sorn det heter i författningen, ådagaläggas, att motsatsen är rik£-.
..Man iar anda någon gång bestämma sig för, att nu få vi sluta med
att jämföra med dessa ar, som ligga så långt tillbaka i tiden. Det skulle vara

Onsdagen den 9 juni 1943 e. m.

Nr 23.

113

Förslag till förordning om k r i g s k o nj link turs katt för år 1943, m. m. (Forts.)
intressant att från finansministern eller från någon annan _ förespråkare för
detta lagförslag höra, hur länge man tycker att det är rimligt med en sådan
där presumtion.

Det är en annan sak, som jag vill säga ett ord örn, innan jag slutar. Det klätt,
som vi veta, har den här skatten ända sedan den kom till egentligen ej
motiverats så mycket av statsfinansiella skäl som ,av något slags socialmoraliska
skäl, örn jag får använda ett så vackert uttryck. Man har ju sagt,. att
när mängder av enskilda personer ha fått sina villkor försämrade av kriget,
skulle det ej vara passande att en del rörelseidkare skulle förbättra sin ekonomiska
ställning under samma tid. Det är väl fråga, örn man icke nu har
anledning att spörja: Vilka äro de, som ha fått sina villkor försämrade under
kriget och som alltså skola utgöra bakgrunden eller underlaget för de här
socialmoraliska skälen? Vi hade för en vecka sedan en ganska långvarig
debatt här i kammaren, där åtskilliga yngre socialdemokrater vittnade om, att
förhållandena under kriget voro så gynnsamma för lönearbetarna,. att man
ville med all makt se till, att de ej bleve försämrade under en framtida fredsperiod.
Jag kan icke finna annat än att det tydligt framgick av dessa uttalanden,
att lönearbetarna för närvarande ha det bättre i allmänhet än de
hade under åren närmast före kriget. Sysselsättningen är ju så ofantligt mycket
bättre nu i förhållande till då. Hur är det då med den socialmoraliska
motiveringen? Då kan man väl icke säga, att därför att lönearbetarna ha
fått det bättre böra företagarna ha det sämre eller icke få det bättre. Det
förefaller mig som örn de här socialmoraliska skälen för krigskonjunkturskatten
numera på grund av den syn, som man har bland lönearbetarna själva,
hade blivit berövade fotfästet eller underlaget.

Herr talman! Med stöd av det sagda ber jag att få yrka avslag på propositionen
och på utskottsmajoritetens förslag.

Herr förste vice talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr Sundström i Skövde: Herr talman! Det är väl för mycket begärt att
jag skall kunna avvinna detta ämne några som helst nya synpunkter efter de
upprepade debatter, som förts omkring denna skatteform. Jag skall emellertid
bara i allra största korthet vidröra några av de punkter, som reservanterna ha
anfört och lagt synnerlig vikt vid.

Herr Lundells fullständigt negativa ståndpunkt behöver kanske icke bli
föremål för långa utläggningar. Jag skulle tro, att hans inlägg här skulle
vara mycket lämpligt såsom utgångspunkt i en studiecirkel i detta ärende,
men att det skulle kunna ha någon betydelse för kammarens ställningstagande
tror jag däremot icke. Därför skall jag icke så mycket syssla med hans
argumentering.

Det är emellertid ett ständigt återkommande påstående, när man talar örn
krigskonjunkturskatten, att den har ett produktionshämmande inflytande. Det
är ju klart, att sådana grava erinringar äro mycket anmärkningsvärda, ty
kunde det påvisas, att så vore förhållandet, så måste ju envar bli ganska betänksam.
För min del kan jag givetvis ej med bestämdhet förneka de gjorda
påståendena, men jag hävdar, att de, som driva denna sats, grunda sina
påståenden endast på subjektiva omdömen och att några objektiva skäl icke ha
kunnat and ragns. Man får söka omtolka hur man vill — som herr Lundell —
det förhållandet, att investeringsverksamheten går för fullt. Det är likväl ett
faktum, att allt tillgängligt material utnyttjas, alla tillgängliga arbetskrafter
sysselsättas och allt realkapital är i arbete. Då är det svårt för en vanlig

Andra kammarens protokoll 1943. Nr 33. 8

114

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1943 e. m.

Förslag till förordning om krigskonjunkturskatt för år 1943, m. m. (Forts.)
människa att förstå, vilket utrymme en ytterligare produktionsökning skulle
kunna få. De exempel, som valdes för att belysa detta, synas mig också vara
ganska tvivelaktiga.

Det anföres i reservationen, att krigskonjunkturskatten baft synnerligen
farliga verkningar, framför allt när det gäller jordbruket, fisket och skogsbruket.
Beträffande jordbruket är det väl först och främst så, att det endast
är ett ytterst ringa antal jordbrukare, som drabbas av denna skatt. Visserligen
vet jag, att det finnes enstaka excentriska jordbrukare, som av fruktan
för att nödgas betala sådan skatt lära avstå från att inköpa tilldelad konstgödning
för att på detta sätt förminska sin gröda och därmed undgå att bli
påförda krigskonjunkturskatt. Men jag vågar bestämt hävda, att deras antal
är försvinnande ringa. Den produktionsminskning, som därigenom skulle
kunna uppstå, är så obetydlig, att man säkerligen skulle behöva en Einstein
för att kunna i procent räkna ut, huru mycket skörden därmed skulle komma
att minskas.

Beträffande fisket har det ju talats mycket örn att fiskarna uraktlåtit att
gå till sjöss för att fiska, enär de fruktat att ådraga sig krigskonjunkturskatt.
Jag har talat med representanter för dem, och de bestrida bestämt, att detta
skulle vara motiv för de begränsade fångsterna. I stället förhåller det sig så,
att det är begränsningen i drivmedel och riskerna för att förlora garn, vilka
äro oersättliga, som utgöra de verkliga hindren för fiskets bedrivande i fredsmässig
utsträckning. Dessutom är det att märka, att de modifikationer, som
nu vidtagits för att möjliggöra för fiskarna att undgå krigskonjunkturskatt,
torde lia slagit så väl ut, att det för framtiden är alldeles omotiverat att tro,
att skatten i det avseendet skulle ha de fördärvliga verkningar man söker göra
gällande. Utskottet har också bestämt uttalat, att man förväntar, att samma
tillämpning av skatten skall förekomma på detta område, varför man för framtiden
även bör kunna vara tillfredsställd.

Beträffande skogsbruket är det väl ändå som vi alla känna till så, att det
är svårigheterna att få folk i skogarna, som är det väsentliga hindret för en
kraftig utveckling av skogsbruket. Jag måste sålunda säga, att här stå åsikt
mot åsikt beträffande de skadliga verkningarna i produktionsavseende av krigskonjunkturskatten.
Det kan icke förnekas, att de rent objektiva skälen stå på
propositionens och utskottets sida, under det att man från motsatta lägret endast
rör sig örn allmänna antaganden.

Jag skall nu vidröra några av de punkter, som reservanterna ha tryckt på.
Det gäller då först rätten till avsättning för kostnaden för byggnader och
reparationsarbeten, vilken rätt reservanterna finna alltför snäv i den lagstiftning,
som föreligger. Utskottet har emellertid utförligt prövat denna fråga
och kommit till den uppfattningen, att en avsättning till en kostnadsutjämningsfond,
som ju är medgiven, på ett mer ekonomiskt och effektivt sätt tillgodoser
de önskemål, varom här är fråga. Jag kan nu inte gå in på några detaljer i
detta avseende, men så mycket kan ju sägas, att örn man skulle börja lägga
upp nya regler för avsättningar för eftersatta reparationer och ökade kostnader
för byggnader, då vågar jag säga,, att de klagomål, som nu riktas mot
de krångliga bestämmelserna, skulle få en ännu större styrka efter det att
sådana ändringar eller tillägg i förordningen vidtagits, ty de bestämmelser,
som då skulle få skrivas, skulle bli av så invecklad natur, att de kanske
skulle överträffa alla de krångliga bestämmelser, som nu finnas i denna lagstiftning.

I detta sammanhang vill jag också säga några ord örn de krångliga paragraferna.
Jag vill icke förneka, att de verkligen äro skrivna på, ett mycket
invecklat sätt. Det skulle emellertid vara alldeles felaktigt, örn den föreställ -

Onsdagen den 9 juni 1943 e. in,

Nr 23.

115

Förslag till förordning om krig skonjunktur skatt för år 1943, rn. m. (Forts.)
ningen skulle sprida sig, att man skrivit onödigt tillkrånglat. Orsaken är givetvis,
att den verklighet, som man söker fånga i denna författning, är så svårbemästrad
och så mångskiftande, att det med nödvändighet blir en mycket
komplicerad lagtext, som måste skrivas. Det hade helt enkelt varit omöjligt att
åstadkomma vad man åsyftat örn inte lagtexten fått de former, som man valt.
Att det på enstaka punkter likväl kan tänkas vara möjligt att göra förenklingar
är en sak, som jag ej är mäktig att bedöma, men vid varje försök i den
riktningen bär det visat sig, att svårigheter av sådan art uppstått, att man
avstått från försöken att i det avseendet putsa författningen.

En annan fråga, som anföres av reservanterna, rör fartygsanskaffningen,
som naturligtvis är en mycket viktig sak. I det avseendet vill jag framhålla,
att en förnyelse av bandelstonnaget är mycket, mycket önskvärd. Det är också
känt, att mycket kraftiga avsättningar äro vidtagna för att handelstonnaget,
när freden en gång kommer, på ett mycket snabbt och effektivt sätt skall kunna
förnyas och förstärkas. I nära samband står den tekniskt-vetenskapliga
forskningen, som likaledes bör omhuldas. För att det icke skall bli någon tvekan
örn att icke allt på detta område är väl tillgodosett kan det vara skäl
påpeka, att stora avdrag få göras redan i den allmänna beskattningen för
detta ändamål. Sålunda är det möjligt att dra av alla driftskostnaderna, och
dessutom kunna enligt krigskonjunkturskattelagens bestämmelser även betydande
avsättningar göras. Men uppenbart är ju, att örn det ingåtts ett avtal
mellan staten och de enskilda näringsföretagarna örn att staten och företagarna
skola bidraga till den tekniskt-vetenskapliga forskningen, är det uppenbart
orimligt, att de enskildas bidrag skola förminskas därigenom att staten, genom
att eftersätta en hel del skatt, finge bidraga i större proportion än som ursprungligen
var tänkt. Emellertid har, som herr Olson i Göteborg också anmärkt,
en betydande förbättring i detta avseende blivit genomförd av utskottet,
då mera preciserade regler införts och en större avdragsprocent medgivits.

Ifråga örn utjämningsavdragen bar det yrkats, att dessa skulle få höjas från
nuvarande 15 till 20—25 procent. Det anföres också en hel del skäl för den
ståndpunkten. Enligt vad som är känt har emellertid detta avdrag, som egentligen
är att betrakta som en kompensation för penningvärdets försämring, bidagit
till att den samlade skatteintäkten väsentligen sjunkit. Skulle det nu år
från år vara så, att detta utjämningsavdrag ökar, skulle resultatet inom ganska
kort tid bli det, att skatten bleve helt och hållet illusorisk. Redan av detta
skäl kan det vara ganska orimligt att tillmötesgå årligen återkommande krav
på en dylik höjning. Men det fullkomligt avgörande är, att. prisstoppet och
lönestoppet ju äro avsedda att stabilisera prisnivån. Följaktligen bör det avdrag,
som var tillåtet i fjol, även vara tillfyllest i år, när denna stoppgräns
blivit införd.

Herr Olson i Göteborg ansåg, att det var en ganska lustig passus i utskottets
betänkande, där man förutsatte, att man inte får ta igen en konsumtionsminskning
under ett år i form av konsumtionsökning under ett kommande år
och att sålunda ett utnyttjande av utjämningsavdraget skulle var . medgivet
i år, örn man inte under föregående år hade tillfälle att då utnyttja det till
fullo. Jag vill gent emot detta resonemang anföra ett exempel, hämtat från kristilläggens
område. Örn en person Ilar ett visst kristilläsrg i år, lär han inte
på den grunden kunna begära, att han skall lia möjlighet att efter samma
grunder erhålla ett kristillägg, som han borde haft i fjol, men inte kunnat tillgodogöra
sig. En sådan framställning skulle säkerligen inte komma att mötas
med bifall.

Ett mycket bestickande krav är det, som reservanterna anföra, när det gäller
avsättning till pensionsfonden. Jag skall förbehållslöst medgiva att dylika

116

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1943 e. ra.

Förslag till förordning orri krig skonjunktur skatt för år 1943, m. m. (Forts.)
avsättningar ur social synpunkt äro synnerligen tilltalande. Det är ju klart,
att det är smärtsamt att nödgas avvisa dylika önskemål. Men för att icke den
föreställningen skall stanna kvar, att det är omöjligt att göra sådana avsättningar,
kan det vara skäl påpeka, huru förhållandet i verkligheten är.

Enligt gällande bestämmelser för den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten
är det möjligt för en företagare att avsätta för personalens pensionering
hur stora belopp som helst, förutsatt att medlen handhavas av en stiftelse
eller annat rättssubjekt, så att garantier finnas för att de avsatta medlen
verkligen komma de anställda till godo. Hedan detta är ju en möjlighet som,
väl utnyttjad, man bör komma ganska långt med. Men dessutom ger krigskonjunkturskattelagen
också möjligheter till avdrag för kostnader för pensioner,
förutsatt att det inträtt ökade kostnader för t. ex. en anställds pensionering
genom att han fått sin pension ökad eller av den anledningen, att antalet anställda
ökats. Dessutom finnes det vissa möjligheter att få avdrag för s. k.
retroaktiva avgifter. Allt detta tillsammantaget blir ingalunda några blygsamma
belopp, ty i författningen är det, för att det icke skall kunna gå till
vilka ytterligheter som helst, infört en gräns, varigenom det är möjligt att
avsätta 4,000 kronor per år och anställd för pensioneringsändamål. Örn då det
första medgivandet till avdrag enligt författningen örn statlig inkomst- och
förmögenhetsskatt väl utnyttjas och avsättning sker till ett belopp motsvarande
4,000 kronor per person och anställd, synes det mig vara väl sörjt för att alla
rimliga krav på detta område blivit tillgodosedda. Jag tror, att de anställda
med de anordningar, som här föreslagits, kunna känna sig ganska trygga i
sin rätt.

Det har framkastats den anmärkningen, att det förflyter allt längre och längre
tid under vilken denna skatt består, och att ju längre tiden går desto oformligare
blir det att anknyta till det inkomst- och löneläge, som rådde, då detta
krig utbröt. Det är givet, att örn det, som herr Lundell tänkte sig, skulle bli
ett 30-årigt krig, får det ordnas på annat sätt i detta avseende än med provisorisk
förordning år efter år. Vi behöva emellertid icke sträcka våra bekymmer
så långt. Jag tror det är tillräckligt, örn man tar ett år i sänder, och
för det nästkommande året är det säkerligen ingen fara å färde. Möjligt är det
emellertid, att det blir nödvändigt att ha denna skatt kvar under en ganska
lång tid även efter kriget. Här förutsättes ju ett avräkningsförfarande, som det
kommer att ta en ganska lång tid att avveckla. Men bara kriget slutar är
det sannolikt, att näringslivet kommer att återgå till normala gängor i stort
sett, och då är det väl sannolikt, att några krigskonjunkturvinster, som kunna
motivera en sådan lagstiftnings upprätthållande, icke komma att inställa sig.
Jag skulle för min del anse det vara nyttigast, örn denna skatt finge så att
säga dö sotdöden, d. v. s. att den komme att upphöra, därför att inga vidare
skatter vore att taga.

När man påpekar, att de statsfinansiella skälen till denna beskattning icke
äro så vidare starka är detta i och för sig icke heller något att beklaga, ty ju
mindre intäkter denna skatt giver, desto klarare bevis är det för att näringslivet
håller på att gå in i mera normala gängor, och att omotiverade och oberättigade
krigsvinster icke längre i samma utsträckning komma att inhöstas.

Så länge skatten bär så stor omfattning, att den giver sina 30 miljoner kronor
årligen i form av krigskonjunkturvinster — ty så sker ju nu efter de bestämmelser
och de förbehåll, som äro gjorda i denna lag — och ingenting annat
än fullt berättigade krigskonjunkturvinster beskattas, tror jag för min del, att
denna förordning icke heller kan avskaffas. Jag tror sålunda, att vi få dras
med den åtskilliga år framåt, men det är ingen som önskar, att den skall vara
beståndande en dag längre än det är nödvändigt. Men så länge de yttre örn -

Onsdagen den 9 juni 1943 e. m.

Nr 23.

117

Förslag till förordning om krig skonjunktur skatt för år 1943, m. m. (Forts.)
ständigheter kvarstå, som motivera lagen och dess tillkomst, tror jag det är
nödvändigt för riksdagen att varje år prolongera den.

På grund av dessa skäl ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Bladh: Herr talman! Med den skattebelastning, vi för närvarande ha
här i landet, bör man vara försiktig, då det gäller att pålägga näringslivet
extra skatter. Därom äro nog alla överens. Och ändå tror jag, att det är nödvändigt
att förnya krigskonjunkturskattelagen på grund av inkomsternas karaktär.
De skäl, som ursprungligen motiverade lagens tillkomst, kvarstå i huvudsak
oförändrade. Örn man utgår från, att staten måste ha de pengar, den
här föreslagna skatten beräknas giva, finnes det enligt min mening icke så
många alternativ att välja på. Antingen får man, som här föreslås, lägga
skatten på dem, som verkligen haft krigsvinster, eller också får man lägga
in den i de ordinarie skatterna. Det sistnämnda kan man naturligtvis göra,
men det skulle betyda, att de, som icke haft några extra inkomster och kanske
icke fått halv kompensation för dyrtiden, de finge betala även för dem, som
gjort kanske stora krigsvinster. För många skulle det bli rätt svårt att finna
en sådan anordning rättvis. Ökade krigsvinster skulle kunna göras av företagarna
samtidigt som man satte lönestopp för arbetarna. Det skulle innebära
ett ytterligare snedvridande av inkomstfördelningen, bär i landet. Man
torde kunna säga, att en av förutsättningarna för lönestoppet är, att krigskonjunkturskattelagen
förnyas.

Å andra sidan har man velat placera in denna skatt i hela systemet av
lagar, som inte onödigtvis vill pressa näringslivet utan vill stödja det och
ge det möjligheter till ytterligare utveckling. Jag tänker nu på lagen om
skattefri avsättning till investeringsfonder, den fria lagervärderingen och i
övrigt gällande avdragsbestämmelser. De lagarna stå i direkt samband med
de här föreslagna bestämmelserna örn provisorisk skattepåföring, om_ jämkning
och kvittning mellan olika inkomstkällor, mellan olika inkomstår, och
bl. a. avdrag för utgifter till tekniskt-vetenskaplig forskning. Tillsammantagna
äro dessa bestämmelser avsedda att förstärka och konsolidera näringslivet.
Och ändå ha flera reservanter, och även motionärer, ansett, att vad som
här föreslås inte räcker. Man begär ökad rätt till avdrag för reparationer,
för nybyggnader, för representation och för pensionering.

Vad beträffar rätten till avdrag för reparationer så medges ju den i mycket
betydande utsträckning redan nu, och den rätten har under det senaste
året utnyttjats i så stor utsträckning — som herr Lundell mycket riktigt medgav
— att den i många fall gränsat till skatteflykt. För nybyggnader medges
som bekant avdrag för överpris och merkostnader i förhållande till 1939
års priser. Men vad motionärerna här begära är något helt annat. De årliga
avdrag, som hittills beviljats, ha något så när kunnat kontrolleras av våra
taxeringsmyndigheter. Nu begära motionärerna i det närmaste full rätt för
företagarna att själva bestämma, inte bara tiden utan också sättet för medlens
användning utan möjlighet till effektiv kontroll. Det är klart, att den
inkomst, som här skulle bli skattefri enligt motionärernas och även enligt
reservanternas förslag, inte skulle vara obetydlig; det är ju i regel fråga örn
toppskattebelopp. Om staten skulle avstå från denna skatt, finge staten indirekt
betala mellan 60 och 70 % för reparationskostnader, för avdrag för
överpris och merkostnader, och detta skulle ske utan att staten hade möjlighet
att få eif ord med i laget då det gäller att bestämma avdragens och medlens
användning. Det är givet, att detta skulle kunna få rätt betänkliga konsekvenser.

lis

Nr 23.

Onsdagen dea 9 juni 1943 e. m.

Förslag till förordning örn lerig skonjunktur skatt för år 1943, m. m. (Forts.)

Utskotts förslaget anvisar en annan utväg. Man går ut ifrån att en effektiv
kontroll är nödvändig och måste upprätthållas. Samtidigt som detta förordas,
tillmötesgår emellertid utskottsförslaget näringslivets önskemål att av
vinsten under goda år få reservera medel för framtiden. Detta kan i mycket
stor utsträckning ske genom avsättning, enligt utskottsförslaget, till ornkostnadsfond.
Då det torde dröja en tid efter själva fredsslutet innan avräkningen
kan verkställas, innebär det, att man redan nu kan börja reservera
medel för fredstiden. Men staten har då den garantien, att om de avsatta
medlen inte användas för det avsedda ändamålet, behåller staten den, provisoriskt
påförda krigskonjunkturskatten. Örn däremot medlen användas för
det avsedda ändamålet, får företagaren skatten tillbaka just i det ögonblick,
såvitt man kan bedöma det, då han som bäst behöver pengarna.

Beträffande kontrollen av avdrag för representation och för pensionering,
är den minst lika viktig som övrig kontroll. Örn inte den kontrollen göres
effektiv, kan detta leda till att betydande belopp användas för enskilda ändamål.
Låt oss säga, att det är ett familjebolag. Bolaget kan låta staten i form
av minskade skatter betala ungefär 60 % av familjelbolagsmedlemmarnas samtliga
pensionsavgifter. Motsvarande belopp kan familjebolaget ordna så att staten
får betala i form av minskade skatter genom onödigt högt tilltagna representationskostnader.
Många människor här i landet ha fått för sig, att krigskonjunkturskatten
är mer betungande än den i själva verket är. Att den är betungande
har av ingen förnekats, men man överdriver svårighetsgraden. Särskilt
gäller det den grupp av inkomsttagare, som trots bevillningsutskottets
och trots riksdagens upprepade uttalanden inte brytt sig om att sätta sig in i
hur lagen verkar. De, som tillämpa lagen rätt, ha knappast någon anledning
att tala örn oresonlighet.

Jag skall ta ett exempel, som i någon mån kan belysa detta. Låt oss säga.
att det är en företagare, som använt sig av rätten till skattefri avsättning till
investeringsfond. Han säljer ut en del av sitt lager, eller kanske inventarier
och maskiner förslitas. När han deklarerar till de ordinarie skatterna, får han
avdrag för det mesta av vad han avsatt till investeringsfonden. Sedan kan
han enligt krigskonjunkturskattelagen använda samma fond som varuförnyelsefond.
Då får han provisorisk påföring för det. När han förnyar lagret och
använder fonden, får han den provisoriskt påförda skatten tillbaka. Så kommer
han att tänka på att företaget 1941 gick med underskott på grund av avdragsgilla
utgifter. Då använder han sig av rätten till kvittning mellan olika
inkomstår. Därigenom skaffar han sig den förmånen, att den avräkning, som
ursprungligen var avsedd att verkställas först efter krigets slut, får göras
omedelbart. Dessutom gör han avdrag för reparationer, för en ordinär representation
och för en ordinär pensionering av de anställda. Vidare gör han avdrag
med hälften av vad han utbetalat till nyanläggning och med allt vad han
utbetalat till driftkostnad för tekniskt-vetenskaplig forskning, som är avsedd
att tjäna hans eget företag. Slutligen vill han gardera sig mot avdragsgilla
förluster under den närmaste framtiden. Av det skälet avsätter han största
delen av årsvinsten till en omkostnadsfond och får då provisorisk skattepåföring
för det. _I den mån den fonden användes för de avsedda ändamålen får
han skatten tillbaka, resten kan han reservera till efterkrigstiden.

Ja, detta är endast ett exempel på de många kombinationer av möjligheter
till skattelättnad, som det föreliggande utskottsförslaget erbjuder. De äro icke
obetydliga. Den främsta orsaken till att föregående års krigskonjunkturskatt
gav mindre än beräknat var inte minskade vinster, utan det var ökad kännedom
örn de möjligheter till skattelättnad som äro avsedda. I någon mån kan det
självfallet sägas, att minskningen berodde på missbruk av 6,000-kronorsgrän -

Onsdagen den 9 juni 1943 e. m.

Nr 23.

119

Förslag till förordning om krigskonjunkturskatt för år 1943, m. m. (Forts.)
sen i fråga örn deklarationsplikten. Den gränsen är slopad i år, gjvetvis, .eftersom
den har missbrukats. Lagen är avsedd att tillämpas på sådant sätt,
att den icke i onödan skadar eller överhuvud taget medför onödiga svårigheter
för näringslivet. Men de, som verkligen göra krigsvinster i lagens mening, fa
betala skatten, och det äro väl ändå i dag, trots reservationen, de flesta overens
örn att så bör ske. Vi få komma ihåg, att alla sorn- betala krigskonjunkturskatt,
ha en merinkomst, som är betydligt större än vad de flesta människorna här
i landet få leva på. Dessutom få de i det närmaste^ 100 procents kompensation,
innan någon krigskonjunkturskatt kommer i fråga, under det att andra
medborgare få nöja sig med mellan 30 och 40 procents kompensation.

Enligt min mening talar rättsmedvetandet för att lagen bör förnyas, men
samtidigt vill jag framhålla, att vår nuvarande taxeringsorganisation icke
motsvarar de krav, som ställas på den. Den bristen bör snarast möjligt avhjälpas,
örn det överhuvud taget skall vara någon mening med en förbättrad och

effektivare skattelagstiftning. .... , , ,, ,

Herr talman! Med detta ber jag få yrka bifall till bevillningsutskottets

förslag.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr Lundell: Herr talman! Jag har känt mig föranlåten att göra några
erinringar till de opponenter, som här uppträtt som försvarare av utskottsma joritetens

uppfattning. , ,

Herr Sundström i Skövde började sitt anförande med att saga, -att han trodde,
att mina utläggningar örn krigskonjunkturskatten skulle vara lämpliga
som grundlinjer i en studiecirkel men inte hade någon uppgift här i riksdagen.
Jag vet inte, örn herr Sundström därmed ville insinuera, att man i riksdagen
brukar avgöra frågorna utan att studera dem; det är väl i varje fall en uppfattning
som ligger nära till hands.

Herr Sundström säde vidare, att kunde det påvisas att skatten hade produktionshämmande
verkningar, så vore detta en mycket .allvarlig sak. Han
menade emellertid, att något sådant hade ingen omdömesgill människa kunnat
hävda. Då undrar jag: Varför har man frikallat exempelvis torvindustrien,
och varför har man infört hela detta institut med möjligheter för regeringen
att bevilja frikallelse åt sådana produktionsgrenar, som äro nyttiga för folkförsörjnmgen
och försvaret? Är det inte just därför att man har^ funnit, att
skatten verkar produktionshämmande? Annars kan jag inte förstå vad motiveringen
skulle vara för en befrielse. Jag tror, att alla tvärtom äro erise örn
att skatten verkar produktionshämmande. Så vitt jag kan läsa finansministern
rätt är han också på det klara med att krigskonjunkturskatten verkar produktionshämmande.
Han opponerar inte direkt emot detta påstående, i det att
vad han säger går litet vid sidan därom. Han påpekar, att investeringarna
äro omfattande, och att arbetskraftens sysselsättning är synnerligen god o. s. v.
Men detta behöver inte precis vara en invändning mot påstpendet i fråga.

Herr Sundström i Skövde talar också örn att all tillgänglig arbetskraft^har
sysselsättning och att all materiel går åt. Den saken kan man kanske ha något
olika meningar örn. Man kan t. ex. se pa fisket. Det är ju vidare inte säkert att,
för att både personal och materiel äro sysselsatta, de äro sysselsatta på ett
nationalekonomiskt riktigt sätt. Och det var just den saken jag berörde i mina
grundlinjer här i »studiecirkeln». Jag sade, att det göres en, mängd beställningar
ifrån de produktiva företagen, som höra till extra utgifter, alltså medvetet
ökade kostnader i form av reparationer och. förnyelse av byggnader och
maskiner och en hel del andra inventarier. Tror inte herr Sundström, att så -

120

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1943 e. m.

Förslag till förordning orri k rigs koni tinktur skatt för år 1943, m. m. (Forts.)
dant tar både materiel och personal i anspråk? Det är just det beklagliga, att
det tar i anspråk en hel del materiel och personal, som skulle kunna användas
på ett helt annat sätt, örn folkförsörjningen ordnades så som den borde ordnas.

Sedan kom herr Sundström återigen tillbaka till att skatten inte hämmade
produktionen; i det särskilda fallet gällde det nu fisket. Att inte fiskarna gingo
ut berodde på brist på garn och brännoljor. Men varför i all världen har man
då mildrat beskattningen för fisket? Inte blir det väl mer garn och brännoljor
därigenom, utan skälet är just det att man har den uppfattningen, att det i
så fall finns större utsikter till att fiskarna ge sig ut och fiska. Det har ju
sagts ifrån öppet utav deputationer, som varit här i Sockholm, att det blir
inte en fisk dragen upp på den och den ön förrän krigskonjunkturskatten avskaffas.
Sådana tydliga vittnesbörd skall man inte motsäga. Annars finns det
ju ingen rimlig konsekvens i myndigheternas handlingssätt att befria den ena
produktionsgrenen efter den andra från denna skatt i avsikt att hålla ifrågavarande
företag i gång.

Sedan talade herr Sundström örn en sak, som kanske inte var så nödvändig
att säga. Skrivningen är inkrånglad, men detta är inte avsiktligt, sade han.
Nej, det finns säkerligen inte någon som tror så illa örn den som har det huvudsakliga
ansvaret för lagens avfattning, men det hindrar inte, att föreskrifterna
till realinnehållet kunde betydligt förenklas, örn man lade skatten på
ett annat sätt. Och då skulle säkerligen som en följd därav också avfattningen
kunna bli enklare.

Jag hade tillåtit mig att fråga, hur länge man tänkte fortsätta att anknyta
till samma jämförelseår, 1937 och 1938, örn vi komme fram till ett tioårigt
eller ett trettioårigt krig. På det svarade herr Sundström, att då skulle man
icke ha en ny provisorisk författning för varje år, utan då skulle man — såvitt
jag förstod tankegången —- ha en permanent författning. Det där var''just det
rätta svaret. Det var ett svar, som var »goddag-yxskaft» så troget som möjligt.
På det sättet undviker man väl icke att anknyta till jämförelseår, som ligga
alltför långt ifrån beskattningsåret. Herr Sundström tog sig till och med orådet
före att föreslå, att det här skulle fortsätta åtskilliga år efter krigets slut. Det
är väl att få litet för långt. Så snart kriget är slut skall det väl bli enbart ett
avvecklingsförfarande. Man kan ju icke gärna säga, att merinkomst som förekommer
ett och två och tre och fyra år efter kriget beror på kriget och därmed
sammanhängande förhållanden. Det är väl icke sannolikt, att man kan gå fram
på det viset.

Sedan kom herr Sundström in på ett annat resonemang. Han menade, att ju
mindre intäkter denna skatt ger, desto tydligare är det, att man gjort slut på
krigskonjunkturvinsterna. På detta sätt skulle det visa sig, att skatten verkat
på ett sunt sätt. En dylik minskning av skatteintäkterna kan ju emellertid
också bero på a,tt företagen anpassat sig efter skatteformema på det sätt, som
jag talade om i mitt första anförande, alltså att de lära sig — de äro icke
oläraktiga — att det icke är sa konstigt att hålla igen upptagningen av order
och öka omkostnaderna. Det är ett av de enklare problem, som kunna uppstå
för en företagare. Att åstadkomma motsatsen är säkerligen betydligt svårare,
och det är den sysselsättning, som en företagare egentligen skall hålla på med.
Örn man skulle fortsätta med krigskonjunkturskatten år efter år och kanske
även sedan den icke ger någon avkastning, vore ju det tragiska med detta dels
det kolossala arbete, som i alla fall kvarstår för såväl skattedragarna som
myndigheterna, och dels denna oekonomiska drift av företagen, som de kommit
in i på grund av att det är ett sätt att undvika krigskonjunkturskatten.

När^herr Bladh uppträdde här, började han med att framlägga en tes, som
han, såvitt jag minns, kom med också i fjol. Det är ju intet fel, bara tesen är

Onsdagen den 9 juni 1943 e. m.

Nr 23.

121

Förslag till förordning om krig skonjunktur skatt för år 1943, m. m. (Forts.)
riktig. En sanning förlorar ju icke på att upprepas. Han sade emellertid, att
med den skattebelastning, som vi ha, får man vara försiktig i fråga örn skatterna,
och att staten måste ha de pengar, som krigskonjunkturskatten ger.
Jag har både i fjol och i år försökt att tämligen utförligt förklara, att denna
skatt icke ger någonting netto, utan att avkastningen av de andra skatterna,
de vanliga ordinarie skatterna, minskas betydligt mer än vad krigskonjunkturskatten
ger i avkastning. Örn alltså de andra skatterna till staten giva t. ex.
100 milj. mindre än de annars skulle göra och denna krigskonjunkturskatt som
ett preliminärt netto ger 16.6 miljoner, vad är det då för prat att säga, att
staten behöver dessa pengar?

Herr Bladh talade vidare örn att en av förutsättningarna för lönestoppet är
att krigskonjunkturskatten prolongeras. Ja, det kan nog hända, att det är en
av kärnpunkterna i motiveringen för krigskonjunkturskatten, en kärnpunkt
som icke alltid officiellt framföres men som nog ligger bakom. Jag skulle
emellertid vilja säga herr Bladh, att vi icke ha något lönestopp. Det är det
egendomliga. Vi ha ett prisstopp, men något verkligt lönestopp ha vi icke. Det
är en ren fiktion. Örn det är någon, som icke tror mig, kan han fråga ordföranden
i priskontrollnämnden. I anledning av avtalsförhandlingar, som pågingo
vid ett företag, gjorde jag för någon tid sedan en förfrågan, örn priskontrollnämnden
icke intresserade sig för löneuppdrivning. Man svarade, att man icke
alls kunde göra någonting åt en sådan sak. Det är icke påbjudet något lönestopp.
Jag skulle vilja se den, som kan visa, att det är påbjudet något lönestopp.
Företagaren kan säga, att han icke betalar mer än så och så mycket,
och sedan får det bli strejk, och så får det gå den vanliga vägen, men det sker
intet som helst särskilt ingripande från statsmakternas sida.

Bland det sista herr Bladh gjorde var, att han försökte förklara för oss, att
denna skatt icke var så svår att lia att göra med och reda ut, som man, ofta
trodde. Jag vet icke, örn det exempel som han anförde bragte kammaren på
bättre tankar i fråga om skatten. Jag har nog fått den uppfattningen, att den
är både tillkrånglad och hämmande för produktionen.

Herr Bladh slutade sedan med att säga, att lagen borde förnyas, men icke
heller han ville säga, hur många år den borde förnyas, eller örn man skulle
kunna fixera någon tid, då det gäller att avgöra, örn icke avståndet till jämförelseåren
är för långt för att man skulle kunna presumera, att mervinsten
beror på med kriget sammanhängande förhållanden.

Jag skall icke säga något mer örn denna skatt. Jag vill bara erinra örn att
det finns ett ordstäv, som låter ungefär så: »Själv göra, själv ha.» Det är något
kortfattat. Skulle jag utlägga det med avseende på här ifrågavarande förhållanden,
skulle jag säga, att örn folkets flertal vill ha en skatteform, som
skadar, d. v. s. försämrar folkförsörjningen, få de själva ta skadan, d. v. s. försämringen.
Nu är det väl emellertid så i detta fall, att det är folkrepresentanterna,
som besluta örn denna skatteförfattning, och de ha ju sin levnadsstandard
tämligen säkrad, vilket emellertid icke är fallet med befolkningens breda
lager, som få bära skattens skadliga följder.

Herr talman! Jag ber att fortfarande få yrka avslag på skatteförfattningen.

Herr Olson i Göteborg: Herr talman! Endast några helt korta ord med anledning
av herr Sundströms anförande.

Herr Sundström ställde sig alltjämt starkt tvivlande till denna skatts hämmande
verkningar, och han pekar på den allmänna rörelse ute i det industriella
livet, som inte ger känslan av några hämningar. Allt detta är ju alldeles riktigt,

122

Nr 28.

Onsdagen den 9 juni 1943 e. m.

Förslag till förordning om krigskonjunkturskatt för år 1943, m. m. (Forts.)
och det är ju samma omständigheter som i propositionen ha åberopats. Det är
väl så, att i dagens läge med de stora krav, som beredskapen ställer på vår industri,
man har svårt att påvisa inom stora delar av denna några hämmande
verkningar; men därifrån till ståndpunkten, att förneka ett sådant klart sakförhållande
som denna hämnings existens, är dock ett ganska långt steg.

Det intressanta i denna herr Sundströms inställning är emellertid, att han
har gjort ett uttalande, som jag tror närmar sig till den uppfattning som vi
andra ha beträffande denna hämnings verkan. Hämningen grundar sig ju på
otillräckliga utsikter att med vinst uppväga de risker, som en ökad eller ny
verksamhet kan draga med sig, och hämningen ligger däruti att sådan verksamhet
därigenom icke kommer till stånd. När nu herr Sundström beträffande
fisket säger, att han inte anser det vara krigskonjunkturskatten, som där vållat
hämningen, utan att det är risken att förlora gamen som är det verkliga hindret,
så har han därmed givit just beviset för att det är krigskonjunkturskatten
som är det hämmande, ty det är krigskonjunkturskatten som förhindrar vinsterna
av denna verksamhet att bli tillräckliga för att uppväga riskerna. Det är
sålunda fullt riktigt, att det är riskerna som hämma rörelsen, men att riskerna
ej kunna bäras, beror på krigskonjunkturskatten. Så går det till, herr Sundström.

Beträffande utjämningsavdraget vill herr Sundström inte vara med örn det
rättvisa i att det höjes samtidigt som prisnivån stiger. Vi få väl i alla fall anse,
att det ligger någon mening i detta, när förordningen upptar den bestämmelsen,
att vid fastställandet av den taxerade merinkomsten skall hänsyn tagas till
höjning av den allmänna prisnivån genom särskilt utjämningsavdrag. Det
skall alltså tagas hänsyn till den allmänna prisnivån. När nu yrkande ställes
på att denna hänsyn skall anpassas efter den stegrade prisnivån, så är detta
väl knappast att anse såsom en gåva till skattedragarna, utan det är i stället
en akt av rättvisa. Det förhållandet att utjämningsavdraget har medfört, att
skatten väsentligt har sjunkit, och att ett ökat utjämningsavdrag skulle medföra
ytterligare sänkning av skatten, är således efter vad jag kan förstå en
konsekvens av ett rättvist förfarande.

Herr Sundström i Skövde: Herr talman! Med anledning av herr Olsons
anförande skulle jag vilja säga endast ett par ord.

Herr Olson har tydligen alldeles missförstått mig när jag talade örn den risk
för att förlora gamen, som fiskarna utsättas för. Det är visst inte minskad
vinstmöjlighet som föranleder deras försiktighet, utan det är helt enkelt det
faktum, att deras garn äro praktiskt taget omöjliga att ersätta — de finnas
inte i marknaden —• och det har inget som helst sammanhang med krigskonjunkturskatten,
det tror jag inte någon kan påstå.

Vad gäller hänsyn till prisnivån och det utjämningsavdrag. som det är fråga
örn och som beräknats till 15 %, så vill jag bara säga, att den omständigheten
att det står, att utjämningsavdraget skall hänföras till prisnivån, inte ovillkorligen
innebär, att hela prishöjningen skall kompenseras. Vi skola komma
ihåg. att alla inkomsttagare, alla statstjänare och alla på den öppna marknaden
få nöja sig med en prisstegringskompensation på 50 %, och därför kan det
utjämningsavdrag, som det här är fråga örn, icke anses otillräckligt.

J a g skulle också ha anledning att säga några ord till herr Lundell, men med
tanke på att han skulle kunna fortsätta här tills i morgon bitti med alla de
spetsfyndigheter han är mäktig, skall jag, herr talman, avstå från en replik
till honom.

Vidare yttrades ej. Herr talmannen framställde propositioner på 1 :o) bifall
till vad utskottet hemställt; 2:o) bifall till den av herr Axel Ivar Ander -

Onsdagen den 9 juni 1943 e. m.

Nr 23.

123

Förslag till förordning om krig skonjunktur skatt för år 1943, m. m. (Forts.)
son m. fl. avgivna, vid betänkandet fogade reservationen; saint 3:o). avslag a
såväl utskottets hemställan som Kungl. Maj:ts förslag i ämnet; och biföll kammaren
vad utskottet hemställt.

§ 12.

Föredrogos vart efter annat:
första lagutskottets utlåtanden:

nr 40, i anledning av väckta motioner örn revision i visst syfte av stadsplane lagstiftningen;

nr 41, i anledning av väckta motioner angående viss ändring av lagen örn

sterilisering1 j oell

nr 42, i anledning av väckt motion örn ändrade bestämmelser angående utlännings
tagande eller kvarhållande i fängslig! förvar; samt

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 41, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med) förslag till lag örn
fortsatt giltighet av allmänna förfogandelagen den 22 juni 1939 (nr 293);^
nr 42, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 24 mars 1942 (nr 128) örn förbud mot
bebyggelse till hinder för försvaret;

nr 43, i anledning av väckta motioner angående förslag till ny vagtraiik stadga;

och . . . .

nr 44, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
ändring i vissa delar av lagen den 20 oktober 1939 (nr 732) med särskilda
bestämmelser angående tillfällig vattenreglering.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt.

§ 13.

Till bordläggning anmäldes:

konstitutionsutskottets utlåtande nr 15, över väckta motioner i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen
den 14 juni 1940 (nr 503) angående upplösning av vissa sammanslutningar
m. m.;

statsutskottets utlåtanden:

nr 158, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till kulspruteskjutbana för Västerbottens regemente m. m.;

nr 159, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa krigsfrivilligas
förmåner vid sjukdom m. m.; .

nr 160, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående medgivande att
låta Svenska sällskapet för räddning av skeppsbrutne övertaga verksamheten
vid lotsverkets livräddningsstationer på Gotland;

nr 161, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag å tilläggsstat
till riksstaten för budgetåret 1942/43 till utförande av vissa gas-, vattenoch
avloppsledningar å Norra Djurgården;

nr 162, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till uppförande
av byggnad för textilforskning m. m.;

nr 163, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till uppförande av byggnader för järn- och metallforskning
m. m.;

124

Nr 28.

Onsdagen den 9 juni 1943 e. m.

nr 164, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare anslag
för budgetåret 1943/44 till nybyggnad för svenska träforskningsinstitutet;

nr 165, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till understöd åt privatflyget;

nr 166, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utbyggande av
skolhemmet Hammargården i Stockholms län m. m.; och

nr 167, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till kostnader för årlig taxering m. m.;

bankoutskottets utlåtande, nr 54, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående förbättring av vissa äldre tjänstepensioner m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av lagen den 14 juni 1940 (nr 503) angående upplösning av
vissa sammanslutningar m. m.; och

nr 44, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 9 § lagen den 23 oktober 1914 (nr 325) örn krigsdomstolar
och rättegången därstädes;

andra lagutskottets utlåtande, nr 45, i anledning av väckta motioner om
vissa ändringar i krigsfamiljebidragsförordningen; samt

första särskilda utskottets utlåtande nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående organisationen av försvarsväsendets centrala förvaltning jämte
i ämnet väckta motioner.

§ 14.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser -till
Konungen, nämligen

från sammansatta stats- och första lagutskottet, nr 290, i anledning av dels
Kungl. Maj :ts proposition angående vissa anslag till hovrätterna, häradsrätterna
och vattendomstolarna, dels ock i ämnet väckta motioner;

från bevillningsutskottet, nr 294, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning örn krigskonjunkturskatt för år 1943, m. m.;

från bankoutskottet:

nr 288, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn
avgifter för sjöfolks pensionering m. m.; och

nr 289, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrade pensionsbestämmelser
för vissa barnmorskor, m. m.; samt

från riksdagens kansli:

nr 295, angående effektiviserad yrkesvägledning för ungdom;

nr 296, angående befrielse från beredskapstjänstgöring eller uppskov därmed
för ordförande i kristidsnämnd; samt

nr 297, angående åtgärder för införande av deltidstjänst.

§ 15.

Justerades protokollsutdrag.

Onsdagen den 9 juni 1943 e. m.

Nr 23.

125

§ 16.

Herr Jonsson i Skedsbygd avlämnade en av honom to. fl. undertecknad motion,
nr 455, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 316, angående beredskapsstat
för försvarsväsendet för budgetåret 1943/44.

Denna motion bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 1.10 pa natten.

In fidem
Sune Norrman.