RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1943:12

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1943. Andra kammaren. Nr 12.

Tisdagen den 30 mars.

Kl. 4 e. m.

§ 1.

Justerades protokollen för den 23, den 24 oell den 27 innevarande mars.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna läkarintyg:

Härmed intygas att riksdagsmannen E. E. Thorell, Frösunda, på grund av
sjukdom (influensa) är förhindrad att deltaga i riksdagsarbetet fr. o. m. den
29 mars minst t. o. m. den 7 april 1943.

Frösunda den 28 mars 1943.

På heder och samvete.
Henry Thorell.
leg. läk.

Kammaren beviljade herr Thorell ledighet från riksdagsgöromålen under
10 dagar från och med den 29 mars.

§ 3.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Maj:ts å kammarens
bord vilande proposition, nr 182, angående fortsatt tullfrihet för viss
sjukvårds-, beklädnads- och sjuktransportmateriel.

§ 4.

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtanden och memorial, nr 4,
7, 10, 49—59 och 63, sammansatta stats- och bevillningsutskottets utlåtande
nr 1, bevillningsutskottets betänkanden nr 17 och 18, första lagutskottets utlåtanden
nr 17—26, andra lagutskottets utlåtande nr 16, jordbruksutskottets utlåtanden
nr 13 och 14, andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande
nr 2 samt andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 6.

§ 5.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från statsutskottet:

nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1943/44 under riksstatens
elfte huvudtitel, avseende anslagen inom folkhushållningsdepartementets
verksamhetsområde;

Andra hammarens protoholl 1948. Nr 12.

1

2

Nr 12.

Tisdagen den 30 mars 1943.

nr 93, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående gäldandet av vissa
haverikostnader;

nr 94, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag å tilläggsstat
till riksstaten för budgetåret 1942/43 till anskaffning av vissa radiostationer; nr

95, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för Å. B.
Jönsson m. fl. från ersättningsskyldighet; och

nr 96, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till vissa
byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus m. m.;

från bankoutskottet:

nr 98, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående delaktighet i statens
pensionsanstalt för läkare vid fristående centraldispensärer jämte en i ämnet
väckt motion;

nr 99, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående delaktighet i statens
pensionsanstalt för vissa icke-ordinarie lärare vid statsunderstödda handelsgymnasier; nr

100, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående rätt till tjänstårsberäknmg
i pensionshänseende i vissa fall för befattningshavare hos skogsvårdsstyrelse; nr

101, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående återbetalning av
vissa pensionsavgifter till f. d. länsjägmästaren C. O. F. Stenborg och länsskogvaktaren
A. Johansson Rova;

nr 102, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående ersättning till
G-. W. Johansson i anledning av sjukdom ådragen under militärtjänstgöring;
och

nr 103, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
fortsatt giltighet av lagen den 15 december 1939 (nr 850) angående rätt för
Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser örn bankaktiebolags
kassareserv;

från andra lagutskottet:

nr 76, i anledning av väckta motioner örn vissa ändringar i lagen örn arbetarskydd
m. m.; och

nr 97, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 (nr 269) örn fastighetsbildning
i stad; samt

från jordbruksutskottet:

nr 9 i anledning av vissa av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen under
nionde huvudtiteln gjorda- framställningar jämte i dessa ämnen väckta motioner; nr

104, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 10 juni 1932 (nr 180) om vård av vissa
skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden
;

• anle^nS av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen beträffande

jordbruksdepartementet gjorda framställningar örn anslag till kapitalinvesteringar
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 106, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dödning av inteckning
i en från fastigheten Hättebo 1* i Nydala socken, Jönköpings län, försam
lägenhet; och

nr 107, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för dödsboet
efter P. E. Eriksson från By, Rödön, från betalningsskyldighet till kronan
pa grund av virkesköp.

Onsdagen den 31 mars 1943 f. m.

Nr 12.

3

§ 6.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.08 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Onsdagen den 31 mars.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Herr talmannen yttrade: Efter samråd med talmannen i första kammaren
och talmanskonferensen får jag med avseende å riksdagsarbetet vid påsktiden
meddela kammaren, att, såvitt nu kan bedömas, sista arbetsplenum före påsk
blir onsdagen den 14 april eller, örn så erfordras, torsdagen den 15 april. Riksdagsarbetet
beräknas sedan kunna återupptagas torsdagen den 29 april, då
emellertid inga plena med kamrarna komma att utsättas, utan tillfälle beredes
till utskottsarbete. Bordläggningsplena med kamrarna komma att hållas fredagen
den 30 april och tisdagen den 4 maj, båda dagarna kl. 4 e. m. Onsdagen
den 5 maj sammanträda båda kamrarna kl. 11 f. m., därvid gemensamma omröstningar
företagas. Allt detta under förutsättning att intet oförutsett inträffar,
som påkallar en annan anordning.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna läkarintyg:

Att riksdagsman Arvid Hallberg på grund av influensa är oförmögen att
deltaga i riksdagens förhandlingar fr. o. m. den 29 mars t. o. m. den 3 april
1943 intygas.

Stockholm den 30 mars 1943.

Nils Lindborg,
leg. läk.

Kammaren beviljade herr Hallberg ledighet från riksdagsgöromålen under
6 dagar från och med den 29 mars.

§ 3.

I enlighet med kammarens därom den 24 innevarande mars fattade beslut
företogs nu val av tolv ledamöter i det särskilda utskottet.

Därvid avgåvos 146 godkända valsedlar, samtliga med partibeteckningen
»Gemensam lista» och upptagande namnen på nedan nämnda personer i följande
ordning:
herr Vougt,

» Persson i Falla,

» Törnkvist,

» Svensson i Grönvik,

4

Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1943 f. m.

Svar å

spörsmål.

herr Björklund,

» Fast,

» andre vice talmannen Österström,

» Ward,

» Lundberg i Hälsingborg,

» Severin i Stockholm,

» Nilsson i Stockholm och
» Olsson i Kullenbergstorp.

Dessa personer hade alltså utsetts till ledamöter i särskilda utskottet.

§ 4.

Anställdes val av 18 suppleanter i särskilda utskottet; och avlämnades därvid
117 godkända valsedlar, samtliga med partibeteckningen »Gemensam lista»
och upptagande namnen på nedan nämnda personer i följande ordning:
herr Nilsson i Kristinehamn,

» Sefve,

» Gavelin,

» Carksson i Bakeröd,

» Andersson i Eskilstuna,
fröken Nygren,
herr Björling,

» Sköldin,

» Birke,

» Persson i Växjö,

» Lundberg i Uppsala,

» Nilsson i Göingegården,

» Andersson i Göteborg,

» Nilson i Spånstad,

» Edberg,

» Nilsson i Steneberg,

» Ljungberg och
» Andersson i Hedensbyn.

Dessa personer hade alltså utsetts till suppleanter i särskilda utskottet.

§ 5.

Justerades protokollsutdrag angående de i §§ 3 och 4 här ovan omförmälda
valen.

§ 6.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Sköld, som anförde: Herr
talman! I en till mig riktad interpellation har herr Carlström frågat:

1) Anser statsrådet att sådana säkerhetsåtgärder vidtagits vid de pågående
försvars- och beredskapsövningarna att ingenting därutöver kan åstadkommas
till förebyggande av sådana allvarliga olyckor som nu senast inträffat vid
Eksjö och Linköping?

2) Om så icke är förhållandet, är då statsrådet beredd att söka hos försvarets
ledning, befäl och övriga ansvariga inskärpa nödvändigheten av att i fredstid
söka undvika sådana risker vid övningarnas utförande, som ej äro oundgängligen
nödvändiga för utbildningen?

Vidare har herr Jonsson i Skedsbygd i en interpellation till mig framställt
följande spörsmål:

Onsdagen den 31 mars 1043 f. m.

Nr 12.

o

Svar å spörsmål. (Forts.)

1) Anser statsrådet att det nu tillämpade förfarandet att vid undervisning
i sprängteknik vid försvarsövningarna använda sig av sprängladdningar av
fullt verkande kraft under sådana former som skett nu senast vid olyckan i
Eksjö, ock att därvid ett så stort antal av de i övningarna deltagande beordras
att befinna sig på så nära avstånd från den undervisande läraren, är riktigt:

2) Örn så icke är fallet, vill statsrådet vidtaga åtgärder varigenom föreskrifter
utfärdas att vid dessa och liknande övningar endast attrapper eller mindre
sprängladdningar komma till användning?

Herr Håstad har till mig framställt följande fråga:

År statsrådet i tillfälle att lämna riksdagen en redogörelse för huruvida och
på vad sätt åtgärder komma att vidtagas i syfte att minska riskerna vid
tära övningar med sprängämnen och förebygga sådana olyckor som inträffat
vid Karlberg och Ränneslätt? .

De framställda frågorna fattar jag så att de avse arméns övningar med
sprängladdad materiel men ej vådaskott och dylikt.

Under beredskapstiden ha inträffat följande olyckshändelser vid handhavande
av sådan materiel t. o. m. den 22 mars 1943.

Materielslag

Handgranater ...................................... ^

Tandmedel, knallskott .............................. ”

Minor ............................................

Sprängladdningar .................................. t Övriga

sprängolyckor ................................ ”9.

Antal dödade	Skadade
11	43
3	28
11	3
12	46
33	58
70	178

Det är givet, att de för värnpliktsutbildningen ansvariga allvarligt uppmärksammat
dessa händelser och att åtskilliga åtgärder vidtagits eller planerats för
att undvika olyckshändelser vid övningar med sprängladdad materiel. I detta

hänseende må följande framhållas. ,

Vid beredskapsinkallelserna hösten 1939 och ar 1940 fanns i utrustningen
av handgranater endast den i landet tillverkade spränghandgranaten m/18, en
nedslagshandgranat. För övningar i fredstid med denna handgranat gällde detaljerade
säkerhetsföreskrifter. Kastning av dylika handgranater var emellertid
under lång tid förbjuden, varför endast befäl (huvudsakligen officerare)
fått utbildning härför. För undervisning i handgranatens konstruktion funnos
särskilda undervisningshandgranater och för inövande av kastsätt m. m. riklig
tillgång till attrapper. Övningshandgranater.i egentlig mening (d. v. s. sådana,
som handhavas som sprängladdad materiel men äro försedda med ofarlig
Övningsladdning och som dessutom kunna användas ett stort antal gånger) hade
icke anskaffats och kunna, enligt uppgift, för denna typ icke framställas.

Sedermera tillfördes armén en tidhandgranat, spränghandgranat m/39, jämte
övningshandgranater av samma typ. Senare infördes även en ny typ av nedslagshandgranat,
spränghandgranat m/40. Säkerhetsbestämmelser för dessa
infördes i materielbeskrivningar och i truppslagens soldatinstruktioner. Då dessa
handgranater utlämnades, medföljde även helt blinda attrapper, avsedda
att handhavas på samma sätt som sprängladdade handgranater. En övningshandgranat,
som kan användas flera gånger och där krevaden markeras med en
knall, har sedermera konstruerats och beställts och på sista tiden även levererats
i större mängder.

Såsom av de förut lämnade uppgifterna framgår, har ett relativt stort antal
olyckor inträffat med handgranat m/40, varav flera med dödlig utgång. För
att få klarhet rörande i vad mån olyckorna berott på materielfel eller varit att

0 Nr 12. Onsdagen den 31 mars 1943 f. m.

iSvar å spörsmål. (Forts.)

tillskriva underlåtenhet att följa utfärdade säkerhetsföreskrifter, tillsatte arméchefen
den 3 september 1941 en handgranatskommission. Dess verksamhet
övertogs den^ 11 augusti 1942 av den s. k. sprängskadekommissionen. Till dess
verksamhet återkommer jag i det följande.

Verkställda utredningar och undersökningar ha visat, att i de flesta fall den
kastande själv varit orsak till olyckan genom åsidosättande av gällande säkerhetsföreskrifter,
fumlighet och dylikt. I fråga örn handgranat m/40 ha dock

1 några fall undersökningarna påvisat, att olyckan berott på att handgranaten
kreverat i luften och icke först vid nedslaget. Antalet dylika fall utgör 4 och
de kastade handgranaternas antal över 113,000. Anledningen till dessa luftkrevader
har ännu icke kunnat med full säkerhet fastställas. Undersökningarna
härom pågå. Utter den 1 april 1943 kommer emellertid all utbildning med
handgranat m/40 att ske med förutnämnda attrapper och övningshandgranater.
Endast för demonstrationskastning tilldelas förbanden ett mindre antal skarpa
handgranater av denna modell.

I fråga örn arméns utrustning med minor gällde under åren 1939 och 1940
i stort sett detsamma som beträffande handgranater. Under år 1940 infördes
stridsvagnsmina m/39 och till denna hörande övningsmina. Sedermera konstruerades
en ny mina, stridsvagnsmina m/41, även den med tillhörande övningsmina.
Dessa övningsminor likna de sprängladdade och ge vid utlösning krevad
och knall samt äro ofarliga, örn de handhavas enligt instruktion.

Utvecklingen pa minkrigets område har medfört tillkomsten av två - mintyper
av trä (stridsvagnsmina av trä fm/42 och trampmina m/41). Några
Eskilda övningsminor ha icke tillverkats. Minorna utgöras nämligen av en
trälåda, i vilken sprängladdning inlägges först omedelbart före användningen,
vartör minorna genom att laddningen uteslutes eller minskas kunna begagnas
såsom övningsminor. De säkerhetsföreskrifter, som inflöto i materielbeskrivnmgarna,
innehöllo därför i stället anvisningar för fredstjänsten. Dessa inneburo
i stort sett, att minor av detta slag i regel skulle användas utan skarpa
länd- och sprängmedel. Den önskvärda knallen skulle vid trampminan erhållas
enbart med slagtändarens knallhatt. För överkörningsprov med stridsvagnsmman
var det dock tillåtet använda skarpa tandmedel och 15—20 g sorängämne.

På grund av de erfarenheter, som gjordes under utredningen av Ivarlbergsolyckan,
utfärdades vissa tillägg till de äldre säkerhetsbestämmelserna.

. p11 olycka med självtillverkad mina i södra Sverige föranledde förbud att
Y_ trupp bedriva uppfinnarverksamhet eller med sprängladdad materiel utföra
försök, som icke i vanlig ordning anbefallts.

Efter en olycka med elektrisk mina övervägdes förbud att använda batterier
^ . oskyddade poler som kraftkälla. Ett sadant förbud har även införts i
föreliggande förslag till säkerhetsinstruktion.

Rapport fran sprängskadekommissionen över en minolycka utsändes genom
arméorder den 1 september 1942, i vilken vissa missgrepp påtalades.

. Kriget har påvisat betydelsen av att använda sprängladdningar för förstöring
av stridsvagnar, befästningsanläggningar, förbindelser m. m. Till en börrfo11
an0vändes i allmänna handeln förekommande sprängämnesförpackningar.
Så småningom skapades speciella förpackningar, avsedda för olika militära
ändamål. Salunda ha tillkommit rörladdningar för sprängning av taggtrådsstängsel
o. dyl., burkladdningar för bl. a. minering av broar och vägar samt
paketladdningar för bl. a. strid örn befästningar och bebyggda orter. De sistnämnda
laddningarna användas i form av pansarladdningar även för förstöring
av pansarfordon. För detta ändamål finnes särskild övningsladdning (attrapp)
fastställd. Anvisningar för tillverkning vid trupp av lämplig övningspansar -

Onsdagen den 31 mais 1943 f. m.

Nr 12.

7

Svar å spörsmål. (Forts.)

laddning inflöt i soldatinstruktionerna i samband med stridsmedlets införande
För burkladdningar och paketladdningar (utom i form av pansarladdningar)
saknas attrapper. Någon anledning att tillverka dylika har hittills ej ansetts
föreligga, då dessa laddningar utan tandmedel äro fullständigt ofarliga.

Även på detta område har den principen följts, att stridsmedlets skapande
gatt i första rummet. Strävan Ilar dock varit att såvitt möjligt även minanda hålla

övningsmateriei av motsvarande slag.

Utöver de i handeln förekommande tändmedlen har utvecklingen pa minkrigets
område skapat nya sådana — rivtändare och slagtandare. bamtidigt
som mattelen ställdes till förfogande, utfärdades materielbesknvmngar och
säkerhetsbestämmelser. Enligt utfärdade bestämmelser fa tändare av har angivet
slag icke användas i samband med större mängd sprängämne annat an
vid s. k. vänjningsövningar samt vid demonstrationssprängningar, da avsikten
är att visa verkan av förekommande sprängladdning. Vid dylika övningar
skall all personal befinna sig i betryggande _ skydd. I den nya_ saker hetsinstruktionen
ha de äldre bestämmelserna delvis omarbetats och förtydligats

^UeWigger'' i sakens natur, att då stridsmateriel successivt tillföres armén
under sådana förhållanden, som rått de senaste åren, behov uppkommit av att
överse och sammanföra de säkerhetsföreskrifter, sorn nu återfinnas pa skilda
håll dels i materielbeskrivningarna, dels som särskilda föreskrifter pa armeorder
eller intagna i soldatinstruktionerna. För att tillgodose detta önskemal
har utarbetats en säkerhetsinstruktion för armén. Detta arbete var vid årsskiftet
i väsentliga delar avslutat. Emellertid förelåg ett omedelbart behov
av sammanfattande säkerhetsföreskrifter för mintjänstens bedrivande med anledning
av att utbildning i sådan tjänst var anbefalld under fordelningsovningarna.
Fördenskull utbröts härav berört kapitel ur instruktionen och tillställdes
truppförbanden i början av februari 1943 med order om omedelbar
tillämpning. Bestämmelserna äro delvis av ny karaktär. De ange bl. a. att
fredsövningar i regel skola ske med övningsmmor (d. v. s. minor utan laddning
eller med särskild övningsladdning). Dock äger regementschef (motsvarande
chef) att under vissa förhållanden anbefalla övningar med sprangladaad
materiel.

Instruktionen i dess helhet utsändes den 25 februari 1943 till vissa förband
för försöksvis tillämpning. Sedan yttranden inkommit den 1 april 1943,
är det enligt vad jag inhämtat arméchefens avsikt att göra framställning hos
Kungl. Majit om instruktionens fastställande. Arméorder angående omedelbar
tillämpning av vissa delar av instruktionen har utfärdats.

Vid upprepade tillfällen ha order utfärdats, genom vilka dels anbefallts
ökad kontroll av att gällande säkerhetsbestämmelser iakttagas, dels föreskrivits
att brott mot dessa skola beivras. I syfte att inskärpa ansvarskanslan
hos personalen Ilar hos justitiekansler!! framställning örn åtal gjorts i sådana
fall då ansvarig personal uppenbart brutit mot gällande bestämmelser utan
att efter handläggning vid fältkrigsrätt något ansvarsyrkande framställts.

På grund av det stora antalet olyckor, som under år 1942 mimi fade vid handhavande
av spräng- och tandmedel, tillsattes den förutnämnda spiångskadekommissionen.
Dess uppgift är att verkställa _ undersökningar av inträffade
olyckshändelser vid skarpskjutningar och övningar med handgranater samt
spräng- och minmateriel. Undersökningarna skola främst avse att fastställa
olyckshändelsernas orsak samt huruvida gällande säkerhetsföreskrifter efterföljts
Kommissionen avger efter undersökning rapport till armechefen samt
lämnar förslag lill de åtgärder, som böra vidtagas för ali förebygga olyckshändelser.
Genom kommissionens undersökningar har enligt var jag mhamtat

8 Nr 12. Onsdagen ilen 31 mars 1943 f. m.

Svar å spörsmål. (Forts.)

ett flertal luckor utfyllts i hittills gällande säkerhetsföreskrifter samt ändringar
och förbättringar av vissa konstruktioner genomförts.

För oskadliggörande av bl. a. blindgångare gäller sedan hösten 1941 en av
armeförvaltningens tygdepartement utfärdad instruktion. Ett stort antal specialkurser
för utbildning på detta område bär dessutom anordnats inom armén
och lultskyddet.

Den redogörelse jag nu lämnat för vad som på detta område åtgjorts eller
avses skola åtgöras är givetvis icke uttömmande. Det skulle föra för långt att
ga närmare in pa detaljer, även örn dessa skulle vara för de nu aktuella fallen
belysande. Jag vill emellertid här något beröra en fråga av mer principiell
innebörd, som även kommit till uttryck i de till mig framställda spörsmålen.
lJet gäller huruvida det kan anses välbetänkt att vid övningar med sprängladdningar
använda laddningar av fullt verkande kraft eller, annorlunda uttryckt,
örn icke övningar inom försvarsmakten med sprängladdad materiel
böra ersättas av övningar med attrapper.

Denna fråga har varit länge diskuterad. Från den militära sakkunskapens
sida har framhållits, att övningar med verklighetstrogen materiel icke kunna
helt ersättas av övningar nied attrapper. Det har anförts, att truppen därigenom
icke blir förtrogen med sina funktioner i krig, att ett alltför ensidigt
bruk av attrapper lätt avtrubbar den känsla av noggrannhet, som måste förelinnas
hos all personal, som skall handskas nied sprängladdad materiel, och
att alitsa ur pedagogisk synpunkt verklighetstrogen materiel är att föredraga
framfor imiterad. Däremot har det icke gjorts gällande, att bruk av attrapper
över huvud taget icke skall förekomma. Tvärtom ha — såsom den redan
lamnade redogörelsen ger vid handen — attrapper i mycket stor utsträckning
kommit till användning inom armén. Sådan materiel finns för en stor
^eT7,?v (*en sPrän£la(^ade materiel, som ingår i arméns utrustning.

För egen elei kan jag i mangt och mycket instämma i dessa synpunkter.
De äga sin tillämpning även på andra områden. Men jag förmenar, att det i
mycket stor utsträckning bör vara möjligt att tillgodose dessa synpunkter
utan att det därför^ skall vara nödvändigt att annat än i särskilda fall och
1 vfrje först på ett mera framskridet utbildningsstadium tillgripa fullt
verkande sprängladdningar som undervisningsmateriel. Detta kan ske genom
användning av övningsmateriel, som i alla detaljer — utom med avseende å
sprängeffekt är en verklighetstrogen kopia av den materiel, som i krig
skan nyttjas. Som exempel vill jag ange övningshandgranaten m/40, för vilken
jag i det föregående redogjort. Denna äger icke handgranatens förödande
verkan men handhaves på samma sätt som sprängladdad materiel och ger
även krevad med knall utan att därför utsätta personalen för fara vid vårdslöst
handhavande. Som exempel kunna också angivas de till stridsvagnsminoma
m/39 och m/41 hörande övningsminorna. Denna konstruktion synes
böra kunna för övningsändamål tillämpas även beträffande annan krigsmateriel.
Mycket talar, dock för att övningsmateriel även bör finnas, som icke är
helt ofarlig utan, så beskaffad, att den visserligen icke utsätter en vårdslös
person för allvarlig fara men väl ger honom anledning att försiktigt handskas
med matenelen. Den avvägning, som här måste ske, torde medföra vissa svårigheter
men lärer kunna genomföras beträffande större delen av den materiel,
som det, här är fråga örn. Min avsikt är att vidtaga åtgärder för undersökning
av möjligheterna att anskaffa övningsmateriel, som bättre tar hänsyn till såväl
risker som utbildning.

Man kan fråga sig varför icke redan sådan materiel tillverkats eller varför
icke attrapper av vanlig, konstruktion kunnat i långt större utsträckning än
hittills skett användas vid utbildning av värnpliktiga. Svaret härpå framgår

Onsdagen den 31 mars 1943 f. m.

Nr 12.

9

Svar å spörsmål. (Forts.)

redan delvis av det tidigare sagda. Den tekniska utvecklingen har fortskridit
i ett utomordentligt forcerat tempo. Det har varit en nödvändighet Jör oss att
följa utvecklingen. Hela vår tekniska förmåga har mast inriktas pa att framställa
för krigsbruk fullt användbara stridsmedel i stora kvantiteter. Dessa har
det varit nödvändigt att omedelbart distribuera ut till truppförbanden tor att
komma till användning vid personalens utbildning. Att i större utsträckningomställa
en del av våra hårt belastade konstruktionsavdelmngar och en del
av vår industri på tillverkning av övningsmateriel har icke gärna varit möjligt.
Även under nuvarande förhållanden föreligga, i detta hänseende svårigheter,
vilka jag dock hoppas skola vara överkomliga. Till belysande av de
kvantiteter, örn vilka här är fråga, vill jag nämna, att en preliminär utredning
givit vid handen att behov föreligger av minst 150,000 attrapper för paket-,
burk- och rörladdningar. Det bör även nämnas, att vid fördelning av den framställda
materielen den principen måste gälla, att utbildningsiörbanden (mobiliseringsdepåerna)
i första hand mäste förses med övningsföremal, undei etet
att de mobiliserade förhanden först i andra hand kunna utrustas härför. At
så måste ske torde icke behöva närmare motiveras.

Det återstår mig att något uppehålla mig vid de olyckshändelser, som i de
till mig framställda frågorna särskilt berörts. Det torde dock icke vara behövligt
att närmare redogöra för olyckshändelsernas förlopp.

Vid sprängningsolyckan vid Karlbert7 den 29 juli 1942, varvid sex personer
dödades och fyra skadades, leddes övningarna av instruktörer som torde vara
de mest kvalificerade som i vårt land stå att uppbringa. Några brott mot gällande
säkerhetsföreskrifter ha vid de omfattande undersökningar som företagits
icke kunnat konstateras. De vid övningarna använda träminorna hade någon
halvtimme före olyckan av övningsledaren utnyttjats för motsvarande övningar
med annan övningsavdelning och hade därefter av samme övningsledare — före
överlämnandet till den avdelning, vid vilken olyckan sedermera inträt tade
— noggrant visiterats och befunnits felfria. Olyckans orsak är höijd i dunkel.
Emellertid har konstaterats, att de kvarvarande minorna äro tämligen lörslitna,
vilket befunnits medföra minskad säkerhetsmarginal. Olyckan hade kunnat
undvikas, örn de träminor fm/42, som. kommo till användning, nyttjats utan
laddning eller med reducerad laddning på sätt i det ^föregående angivits. Att
så icke skedde kan måhända tillskrivas dels det förhållandet, att utbildningen
avsåg officerspersonal, dels att man vid denna tidpunkt hade ringa erfarenhet
rörande dessa minors användning. Emellertid föranledde olyckan förbud mot
användning av sprängladdade minor utom vid demonstrationssprängnmgar.

Sprängningsolyckan vid I 12 den G mars i år, vid vilken ett stort antal per.
söner dödades och skadades, inträffade som bekant vid demonstration av den 1
utrustningen ingående och för krigsbruk avsedda materielen. Demonstrationen
avsåg det den 1 mars inryckande fältregementets huvuddel. Vid demonstrationen
skulle sprängning av laddningar icke ske. Övningen agde rum vid lo
stationer, fördelade på 3 grupper, var och en under officers eller underofficers
befäl. Som stationsbefälhavare tjänstgjorde andra, fullt utbildade instruktörer
huvudsakligen underbefäl. De yngsta av dessa vörö placerade vid den minst
riskabla materielen. Ledaren för den station, vid. vilken olyckan inträffade,
hade visat sig synnerligen kunnig och omdömesgill samt därtill .mycket, försiktig
vid handhavande av spräng- och tandmedel. Enligt givna instruktioner
skulle de demonstrationer, som avsågo att bringa elektrisk tändare till detonation
utföras på särskild plats, där de tändande batterierna vörö förvarade, och
demonstrationen av pansarladdning m. m. utföras pa annan plats, .40 meter
därifrån där sprängämnen m. m. skulle förvaras, ba skedde också vid demonstration
tolv gånger i följd. Vid olyckstillfället — den trettonde gången —

10

Xr 12.

Onsdagen den 31 mars 1943 f.

m

Svar å spörsmål. (Forts.)

utförde statioHslodären demonstrationerna på en och samma plats och sammanförde
därvid lokalt de tändande batterierna med sprängämnena och den elektriska
tändaren. Därigenom att batterierna, den elektriska tändaren och laddningen
sålunda samtidigt demonstrerades skapades förutsättningarna för olyckans
^inträffande. Vad som förmått stationsledaren, som själv offrade livet,
att på detta sätt variera demonstrationsprogrammet är icke känt.

Givet är att även denna olycka kunnat undvikas, om attrapper ersatt den
sprängmateriel, som vid olyckan initierades, vilket ur utbildnmgssynpunkt varit
tillräckligt. I detta fall då förbandet var förlagt till regementets fredsförläggnmg
borde möjligheter lia förelegat att åstadkomma dylika attrapper. I
de till mig framställda frågorna har satts i fråga lämpligheten av att så stort
antal deltagare på en gång skulle beordras befinna sig nära intill den undervisande
läraren. På denna fråga vill jag svara, att antalet värnpliktiga, som
successivt skulle undervisas, var stort, varför undervisningsavdelningarnas
storlek anpassades därefter. Från de förutsättningar som vid demonstrationens
planläggande gällde — nämligen att demonstrationen av pansarladdningen

skulle ske på en plats, demonstrationen av tändningen på en annan _synes

anledning till erinran icke föreligga i fråga örn antalet deltagare och i fråga
om deras placering. Helt annorlunda ställer sig saken, örn demonstrationen
Iran början planlagts på det icke avsedda sätt som vid olyckstillfället skedde.

Vad till sist beträffar olyckshändelsen på I 4:s övningsfält den 7 mars i år,
da tva privatpersoner omkommo vid detonation av en på övningsfältet kvarliggande
icke sprängladdad kropp, har undersökningen givit vid handen, att
olyckan torde ha vållats av någon projektil, som använts vid övning i projektilröjning.
För sådana övningar finnas noggranna säkerhetsföreskrifter utfärdade.
Det har vid^polismyndigheternas och regementschefens utredning befunnits
sannolikt, att någon hel, icke briserad projektil ej kan ha kvarblivit på platsen
etter övningarna. Däremot har det ansetts tänkbart, att någon del av en projektil
(toppskruv jämte rör och detonator samt del av hylsan) slungats iväg

utan att detonera. Denna del kan ha funnits av någon av de förolyckade __

vissa omständigheter tyda därpå — som tagit upp och undersökt den. Då han
sedan kastat projektilen ifrån sig kan brisad ha uppstått.

Att någon explosiv del av en projektil kvarbliver vid projektilröjning är
en olycklig omständighet, som torde inträffa ytterst sällan. Så snart det kan
misstänkas att så skett avspärras övningsområdet och genomletas med minsökare.

Det mäste betonas, att här ställas krav på allmänhetens lojalitet. Vid upprepade
tillfällen ha utsänts varningar mot att vidröra föremål av denna art.
h örsvarsväsendet disponerar för sina övningar platser, som äro avsedda för
detta ändamål och äro väl kända av allmänheten och dessutom i flertalet fall
bära tydliga spår av den verksamhet, som där bedrives. All försiktighet som
star i mänsklig förmåga kan icke förhindra att på sådana platser kunna kvarbliva
toremad, som äro farliga för liv och lem. Jag begagnar tillfället att här
betona, att dessa föremål icke få vidröras men att underrättelse om deras existens
omedelbart skall lämnas till närmaste militärbefäl. Att på egen hand
^kadhggöra sådana föremål eller undersöka deni får icke förekomma,

Med vad sålunda anförts torde jag ha besvarat de till mig framställda frågorna.
Avslutningsvis vill jag tillägga, att säkerhetsföreskrifter — huru noggranna
och väl genomtänkta dessa än äro — icke kunna helt förebygga olyckshändelser.
Ytterst måste det ankomma på den enskilde att förnuftigt handskas
med matenelen. Föreskrifter orri förbud och inskränkningar i övrigt i handlingsfriheten
kunna ej drivas sa långt att syftet med utbildningen äventyras
Man mäste här tillämpa den kända regeln att allt som icke är förbjudet för -

Onsdagen den 31 mars 1943 f. m.

Nr 12.

11

Svar å spörsmål. (Forts.)

denskull icke är tillåtet. Säkerhetsbestämmelserna mäste alltid utformas efter
en avvägning mellan det ur säkerhetssynpunkt oundgängliga och det ur utbildningssynpunkt
tillrådliga och denna avvägning är en mycket ömtålig truga.
Givetvis bör ingenting försummas när det gäller att hos försvarets ledning,
befäl och övriga ansvariga ytterligare inskärpa nödvändigheten av att i tredska
söka undvika sådana risker vid övningarnas utförande, som ej aro oundgängligen
nödvändiga för utbildningen. Jag är emellertid förvissad örn att de
för värnpliktsutbildningen ansvariga nedlägga ett omsorgsfullt arbete pa dessa
uppgifter och att de komma att göra vad i deras förmåga star för att undvika
olyckshändelser vid militära övningar. Nu närmast torde, såsom jag redan antytt
det angelägna vara att verkställa en sådan avvägning .av utbildmngsföreskrifterna,
att farlig materiel i minsta möjliga utsträckning kommer till
användning och att erforderlig och lämplig övningsmatenel i tillräcklig omfattning
ställes till förfogande.

Härefter yttrade:

Herr Jonsson i Skedsbygd: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet få framföra mitt tack tor det i dag avgivna
svaret på min interpellation. Detta, svar innehar en omfattande redogörelse
för sprängämnesteknikens utveckling under den tid som omfattar upprätthållandet
av nuvarande beredskapstjänstgönng och varnpliktsovningama

sedan krigsutbrottet år 1939. , .. , ,

Av redogörelsen finner man, att vårt försvå oväsende, såsom man vantat,
vid krigsutbrottet icke var i besittning av material eller sprängämnen i den
utsträckning, som erfordras för krigföring under nuvarande förhållanden, och
att det härför gällde att med utnyttjande av de erfarenheter och ron, som gjordes
under det pågående kriget på detta såväl som pa de flesta, andra militära
områden, söka nyskapa och följa med sin tid. ,

Av redogörelsen framgår i övrigt att de säkerhetsåtgärder som kunde erfordras
för övningarnas bedrivande, i stort sett kommo i andra rummet, oc
att det har varit först efter det olyckor vid handhavandet av de nya försvarsmedlen
inträffat som sådana säkerhetsåtgärder blivit aktuella. Den av statsrådet
lämnade uppgiften örn antalet döda och skadade vid enbart sprangningsolyckor
är skrämmande. 70 dödsoffer och 178 mer eller mindre svart skadade
äro verkligen siffror så höga, att man mäste fråga sig, örn icke en hel del
av dessa olyckor bort kulina undvikas. Men dessa siffror innefatta icke pa
långt när alla, som under dessa beredskapsövnmgar fatt satta livet till. Uiycicshändelser
genom vådaskott, flygolyckor och inte minst den fruktansvärd^ Armasjärviolyckan,
då ett fyrtiotal värnpliktiga drunknade, har upprört sinnena,
och man frågar sig överallt ute i landet, om icke genom iakttagande av
nåo*ot större försiktighet en hel del av dessa olyckor kunnat undvikas.

Då jag framställde interpellationen just med anledning av _ sprangningsolyckan
i Eksjö den 6 mars, gjorde jag det icke för att därigenom lagga
sten på bördan för dem, som eventuellt kunna lia större eller mindre de i
ansvaret flir det inträffade. Jag avsåg mera att (fenom en offentlig debatt i
riksdagen bringa dessa ofta inträffande dödsolyckor i samband med beredskapsövningarna
på tal och därigenom inhämta, om icke genom utfärdande av torsiktighetsföreskrifter
och iakttagande av större varsamhet liknande olyckor
kunnat, undvikas. Redan detta att sammanföra sprängladdningar av olika typer
till en myckenhet av 12 kg, därav, enligt vad sorn frangatt av tidningspressen,
en s. k. rörladdning, vilken genom sin splitterverkan vid eventuellt inträt tande
sprängning med nödvändighet medförde afl olyckan fick så stort omfång, är
a n m ärkni rigsvärt.

12

Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1943 f. m.

Svar å spörsmål. (Forts.)

Av herr statsrådets svar framgår, att ledaren för den station, där olyckan
skedde, hade visat sig synnerligen omdömesgill och försiktig. Man har då
svart att torsta, att han mot givna order — ty man får väl fatta det så — vid
ovnl.ngar sammanförde dessa stora sprängladdningar samtidigt som han
till dessa laddningar applicerade den elektriska tändaren och sedan med fiokmmpsbattener
demonstrerade, hur tändning skulle tillgå.

Redan detta att vid dessa övningar använda ej demonterade elektriska tändare
ar anmärkningsvart Men ännu anmärkningsvärdare är, att ficklampsbatf''
K-n??dnug; Enligt sprängämnesinspektionens föreskrifter
tWil aQt)S0.lut1 foi;bJudet att för civilt bruk vid sprängningar med elektrisk
tanaare använda ficklampisbatterier. Ficklampsbatteriernas blottade poler kun 4TÄdon0-li!t-k0mma

1 k°ntakt1 med den vid tändaren applicerade ledningsled
aven yar fallet vid detta tillfälle. Enligt vad som framgått av

redogoreiserna i tidningspressen gick det nämligen så till, att ledaren för övfintl!
^mmanforde saval ledningstrådarna till den elektriska tändaren som
iicklampsbatterierna i vänster hand, under det han med högra handen fattade
tangren för att ansluta denna till trotylladdningen. Härigenom kommo led nenginträffanrF0Tf1Vl

lgt 1 kon!a],it “ed Ecklampsbalteriets poler och explosioan
avsevart mindre sprängladdning använts, skulle olvert
s, omfång blivit betydligt mindre, kanske inskränkt sig till skador enbart
{Zv™ onstre™df ledaren Men 12 kg trotyl utgör en laddning sorn san1
lcke.ar att leka med. Då härtill kominer, att en del av denna trotyl laddning

var innesluten i ett gjutjärnsrör, blev med den kraftiga splitterverkan

D^nfarJlldfUPP-SS detta °rSaken tiU att sa många dödades och skadades
Denna relation i tidningspressen sammanfaller fullständigt med de uppgifter

jag erhållit fran i övningen deltagande beredskapsmän. En av des«a som i

ftf L1Vlla \Vetr mad sprängämnen, fann demonstrationen så riskfylld

t han rent ofrivilligt, utan att närmare reflektera över saken, sökte skydd
bakom en annan deltagare Detta förhållande räddade honom till livet meli
honomTde ^ Undga framtlda men av de splitterskador som åsamkades

Av vad jag anfort synes framgå att denna olycka utan vidare kan tillskrivas
of oriktighet vid övningens bedrivande. Jag skall här icke yttra mig örn
var ansvaret för det skedda bör läggas. Dessa ofta inträffande olyckor vattna
emellertid med ali tydlighet örn att det brister antingen i planläggningen eller
i utförandet av dessa övningar, kanske i bådadera avseendena.

Jag tillät mig i min interpellation framföra den åsikten, att vid dessa och

Vili™™ rn,lPSar attrapper eller mindre sprängladdningar borde användas.
Vill man ovillkorligen använda sprängladdningar, borde dessa vara av så ringa
sprangverkan, att örn faromoment icke kan elimineras, en eventuell olycka dock
icke .tar stor omfattning.

Givetvis avsåg jag med min fråga, huruvida herr statsrådet ansåg det riktigt
att vid denna demonstration en så stor anhopning av deltagare i övningen
agde rum, det förhållande som förekom i Eksjö, då icke mindre än ett fyrtiotal
deltagare hopade sig kring en sprängladdning på 12 kg. Jag anser fortfarande,
att detta icke borde ha tillåtits, och att detta är en av orsakerna till att
f"iHanga . ades ock skadades. Vissa yttranden, som enligt tidningsreferaten
tants av vissa officerare, tyda emellertid på att dessas kunskap i sprängämnestekmk
relm torde fylla det mått man har rätt att ställa på dem som ära
stånda att undervisa i sprängämnens handhavande. Enligt referatet yttrade en
otimer vid den krigsrätt, som hölls i Eksjö, att han ansåg en gjutjärnsattrapp
t artigare an en rorladdnmg. emedan sprangverkan av en sådan attrapp, place -

Onsdagen den 31 mars 1943 f. ra. Nr 12. 13

Svar å spörsmål. (Forts.)

rad intill en sprängladdning, är oerhört mycket större. Jag Ilar en helt annan
uppfattning, stödd på uttalanden av fackmän på området.

Av herr statsrådets svar på min fråga, huruvida attrapper eller mindre
sprängladdningar icke borde kunna användas vid övningar av den art, som företogos
i Eksjö, framgår, att statsrådet delar, min uppfattning, att så borde
kunna ske utan skada för övningarnas kvalitativa resultat, samt att statsrådet
har för avsikt att vidtaga åtgärder för undersökning av möjligheterna att .anskaffa
övningsmateriel, som bättre tager hänsyn till såväl risker som utbildning.
Det är sannerligen icke för tidigt att så sker. Så gott som varje dag medför
nya olycksbud från den militära beredskapen. Sedan Eksjöolyckan skedde
bär ett flertal olyckor, som medfört dödsoffer, inträffat. Senast i går kväll
meddelades i radio, att en minsprängning inträffat i Norrland vid övningar
därstädes, varvid en beredskapsman dödades. I dagens tidningar ser man en
redogörelse för det inträffade. Jag ber att få citera en tidning: »Vid ett beredskapsförband
i övre Norrland dödades på tisdagen en 24-årig värnpliktig, nr
7-71-39 Lindgren från Norsjö, av en stridsvagnsmina. Olyckan inträffade under
en minröjningsövning. Röjningen utfördes av en patrull på tre man. Sedan
patrullen lokaliserat minorna, skulle dessa friläggas, och det var då som explosionen
inträffade. Lindgren arbetade med en snöskyffel från en arbetsgrop,
som nian skottat upp bredvid minan. Minorna voro nedgrävda 50 centimeter i
snön. Antagligen har Lindgren fått något bändtag mot minans överdel, vilket
förstärkts genom hävstångsverkan. Bottenutlösningen på minorna var säkrad.»
Jag förmodar, att örn man i detta fall hade använt de övningsminor, som statsrådet
talade örn, en sådan olycka hade kunnat undvikas. Man frågar sig verkligen,
om ali den försiktighet, som är av nöden, vidtages och örn man lär något
av de ständigt upprepade olyckshändelserna. Det kan icke kallas efterklokbet,
om man fäster sig vid och reagerar mot dessa förhållanden.. Snarare kan det
talas örn brist på förklokhet hos de ansvariga militära myndigheterna.

Men det är, såsom jag redan framhållit, icke lusten att klandra, som varit
orsaken till att jag tagit upp denna fråga i riksdagen. Givetvis måste det kännas
tungt för dem som äro ansvariga för olyckorna vid övningar med sprängämnen,
och visst sörja dessa sina underordnade och kamrater. Men det är ett
försvarsintresse av stora mått, att dessa övningar bedrivas så, att onödiga offer
icke krävas. Förtroendet för vårt försvar tål icke att olycksfrekvensen fortsätter
att visa samma stora mått som hittills. Svenska folket,, särskilt då de
personer, som få fullgöra den tunga plikten att gång på gång inkallas för beredskapstjänstgöring,
fordrar att klara bestämmelser utfärdas, varigenom risken
för olycksfall i största möjliga mån elimineras. Och deras anhöriga måste
befrias från den ständiga fruktan de nu få hysa för sina anförvanter.

Kan denna interpellationsdebatt och de åtgärder herr statsrådet ställt i utsikt
bidraga härtill, har frågan endast vunnit på att diskuteras inför riksdagen.

Herr Carlström: Herr talman! Även jag ber att till herr statsrådet och
chefen för försvarsdepartementet få frambära ett tack för det utförliga svar,
sorn här har givits, och jag vill uttala ett särskilt tack för att detta har varit
tämligen fritt från den ofelbarhetstendens, som eljest ofta brukar prägla redogörelser
för militära åtgärder.

Jag kan emellertid inte frigöra mig från den uppfattningen att .redogörelsen,
åtminstone till sin första del, har en viss likhet med en fixeringsbild, där
frågan är: var finnas de ansvariga? Det är uppenbart att, såsom herr statsrådet
här har i olika vändningar uttalat, man inte kan vid övningar av det här
slaget absolut vara säker på att inte olyckshändelser inträffa. Men å andra
sidan synes det nog ha legat till på det sättet, att de föreskrifter i fråga om

14

.Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1043 f. m.

Svar å spörsmål. (Forts.)

handhavandet av dessa farliga förstörelseredskap kanske inte ha varit sådana
att man ifrån vederbörande befäls sida med tillbörlig respekt gått in för att
effektuera dem.

Vad nu gäller först handgranaterna, så lia ju använts dels attrapper, dels
med sprängladdningar fyllda granater, och man har nog den känslan, att övningarna
skulle kunna företagas med samma realism utan att dessa granater
vore så beskaffade, att en verkligt farlig krevad kan inträffa. Nu har ju också
herr statsrådet uttalat, att efter den 1 april i år kommer all övning med handgranater
att ske med förenämnda attrapper och övningshandgranater, och
alltså skulle man på detta område hädanefter kunna känna sig trygg för att
egentligen inga olyckshändelser behövde inträffa.

Vad sedan, gäller minorna, så lia ju några särskilda övningsminor enligt
redogörelsen inte tillverkats, och man har vid demonstrationerna alltså i regel
använt sådana med ^inlagda sprängladdningar. Man kan här fråga sig, örn inte
för övningar även på detta område kunde användas minor utan sprängladdning.

Herr statsrådet har vidare påpekat, att vid de undersökningar av olyckor
av skilda slag sorn. verkställts, det visat sig, att de som lia handhaft dessa
farliga vapen, inte iakttagit tillbörlig försiktighet och alitsa i viss nian själva
varit orsaken till att olyckorna inträffat. I fråga örn olyckan vid 112 på
Ränneslätt var det ju dock pa det sättet, att där gällde det inte bara hur den
enskilde för sin del handhade dessa farliga minor, utan där gällde det ju
också andra, till ett antal av, som vi nyss hörde av den föregående talaren.
40 stycken, som voro närvarande och som för sin del själva inte kunde åtgöra
något för att genom försiktighet skydda sig. Här är det alltså uppenbart, att
vid detta tillfälle risk var för handen att nerverna så att säga kunde svika den.
sorn hade demonstrationen örn hand, varigenom fara förelåg för alla övriga
närvarande att oförskyllt drabbas av olyckan. Det är också, som den föregående
talaren ^redan bär papekat, ganska anmärkningsvärt, att denne unge
man,, denne 20-ånng, vid 1.2 olika demonstrationer följde instruktionerna, men
att vid den 13 :e det hela klickade. Man frågar sig onekligen, örn inte vid övning
av detta slag någon av befälet borde varit närvarande för att verkligen konstatera,
att instruktionen följdes. Det. räcker inte att konstatera, att mannen i
fråga varit omdömesgill och försiktig, ty det är uppenbart att sedan han
gang etter gang demonstrerat dessa ting har till slut vaksamheten slappnat.
och sa hände olyckan. Den kanske kunde avvärjts, om det varit så att
någon av det högre befälet haft tillsju över övningarna.

. Vad^ gäller olyckshändelsen vid I 4, som jag också berört i min interpellation,
sa kan. man kanske säga, att den är av mera sekundär betydelse, ty här
var det ju civila personer, som gingo omkring på, jag förmodar förbjudet om*-rade och pa, det sättet själva utsatte sig för risken. Herr statsrådet har här
också passat på tillfället på att ge en admonition åt de civila att vara varsamma
■ . Räller att beträda områden som det ifrågavarande. Jag vet inte, i vad

man tillsägelserna eller upplysningarna örn farligheten att beträda den här
marken vid .Linköping varit sådana, att allmänheten överhuvud taget har fått
ett begrepp om risken att ge sig in på dessa områden. Att jag tog med denna
grodde på. att den kom liksom ett påbröd till olyckan vid Ränneslätt. Ränneslättsolyckan
inträffade lördagen den 6 mars, och det är givet att den upprörde
sinnena ganska, mycket i de småländska bygderna. Särskilt i hem med

a„de. anhöriga är det uppenbart att olyckshändelsen väckte den största
förstämning och oro. När man sedan på söndagsförmiddagen, dagen efter
tick reda pa att ytterligare två människor fått sätta livet till för dessa spränghistoner,
ar det givet att man inte gärna kunde gå förbi den saken. Det är
också pa det sättet, att trots vad herr statsrådet här nu har sagt örn vad som

Onsdagen den 31 mars 1043 f. in.

Nr 12.

15

Svar å spörsmål. (Forts.)

tidigare vidtagits och vad som efter olyckorna också Ilar skett för att understryka
angelägenheten av att söka förebygga olyckor av detta slag, så duggar
det, som den föregående talaren också sade, olyckshändelser i alla fall. Det
är då i första hand minorna som äro orsaken, och jag understryker vad den
föregående talaren sade örn vad som hände i gar uppe i Norrland, där en
ung man fick sätta livet till vid demonstration av laddade minor. Det borde
vara uppenbart, att i den man det för den nödvändiga utbildningen pa detta
område kan undvikas att använda med sprängämnen laddade projektiler, både
när det gäller handgranater och minor, så bör det givetvis iakttagas.

Till slut har herr statsrådet i sitt svar pekat på, att hur noggranna och väl
genomtänkta säkerhetsföreskrifterna än äro, kunna de inte helt förebygga
olyckshändelser, och det måste man naturligtvis hålla nied örn, att det är inte
möjligt att absolut förebygga att olyckshändelser inträffa. Han upprepar, att
ytterst måste det ankomma på den enskilde att förnuftigt handskas med. materielen.
Föreskrifter med förbud och inskränkningar i övrigt i handlingsfriheten
kunna ej drivas så långt att syftet med utbildningen äventyras. Det
kunna vi också gå med på. Vidare säger herr statsrådet, att man måste här
tillämpa den kända regeln, »att allt som icke är förbjudet fördenskull icke är
tillåtet». Är den satsen riktad till vederbörande mannar eller till det ansvariga
befälet? Enligt min mening kan och bör den riktas åt båda hållen, ty tidigare
i redogörelsen har statsrådet konstaterat, att man kan utan att ha sprängladdade
minor demonstrera för övning med samma resultat med attrapper,
men regementschef eller motsvarande chef har frihet att i detta fall handla
som han finner för gott. Ja, det är nog kanske bra, men jag måste säga att
här måste ju också gälla, att allt som inte är förbjudet fördenskull inte är
tillåtet.

Slutligen vill jag uttala min tillfredsställelse över, och jag tror att hela
svenska folket och i synnerhet fäder, mödrar, syskon och hustrur till de inkallade
också känna sig tilltalade av vad herr statsrådet i det fallet sagt, att
»givetvis bör ingenting försummas, när det gäller att hos försvarets ledning,
befäl och övriga ansvariga ytterligare inskärpa nödvändigheten av att i fredstid
söka undvika sådana risker vid övningarnas utförande, som ej äro oundgängligen
nödvändiga för utbildningen».

Den föregående talaren sökte motivera, varför lian framfört sin interpellation.
Jag tycker att i det här fallet behövs ingen motivering. När olyckshändelser
av så allvarligt slag som i Eksjö inträffat, kan man säga, att det är nästan
nödvändigt att man också tar upp och diskuterar dessa frågor i riksdagen.
Jag har i likhet med den föregående talaren inte framställt min interpellation
av önskan att komma någon till livs utan för att lidelsefritt få frågan diskuterad.
Och jag hoppas att på grund av vad som redan åtgjorts och på grund av vad
herr statsrådet utlovat att i fortsättningen vidtaga, olyckor av detta slag, i den
mån det är möjligt, komma att förebyggas.

Herr Håstad: Herr talman! När jag å egna och andra intresserades vägnar
inlämnade denna enkla fråga — och jag kanske får tillägga, att det skedde ett
par timmar innan interpellationer framställdes i kammaren -— var mitt syfte
inte att taga upp någon teknisk diskussion angående sprängämnen i krig, t.v
därtill saknar jag liksom de flesta äldre alla förutsättningar, eftersom detta
mänsklighetens nya gissel är något för oss nytt och oprövat. Mitt syfte var enbart
att på det mest auktoritativa siitt genom försvarsministern få klarlagt, att
myndigheterna göra allt vad som står i deras makt för att förebygga upprepandet
av de olyckor, som inträffat vid Karlberg, Ränneslätt och andra ställen,
och att undvika att människoliv bli onödigtvis förspill da.

16 Nl'' 12. Onsdagen den 31 mars 1943 f. m.

Svar å spörsmål. (Forts.)

I sitt mycket utförliga och — jag vill tillägga — mycket rättframma svar
på de framställda frågorna har statsrådet bl. a, meddelat, att nya säkerhetsföreskrifter
skola utfärdas och att vissa försiktighetsmått av praktisk art redan
vidtagits, t. ex. att ny övningsmateriel anskaffats eller är under anskaffning;
Samtidigt som jag ber att få framföra mitt tack till statsrådet för svaret,
vill jag ge uttryck åt den övertygelsen, att innehållet i detsamma förvisso kommer
att mottagas med hugnad av både allmänheten och icke minst de inkallade
själva, hos vilka de många olyckhändelserna givetvis skapat en känsla av
rädsla inför handhavandet av dessa vapen och deltagandet i dessa övningar.

Därutöver vill jag, eftersom de föregående interpellanterna redan utförligt
berört frågan, till svaret endast knyta ett par allmänna reflexioner.

Det heter ju vid varje tekniskt framsteg, att säkerheten bör gå först. Det är
nog möjligt, att det i detta fall icke varit görligt att tillämpa principen »safety
first» på grund av den brådska med vilken dessa vapen måste anskaffas, och
att endast erfarenheten har kunnat ge anvisningar örn luckor i gällande säkerhetsföreskrifter.
Men icke förty kan man icke alldeles värja sig för intrycket,
att de nödvändiga säkerhetsföreskrifterna till en början icke varit i allo tillräckliga.
Därom ha vi väl fått ett indirekt erkännande genom de nya säkerhetsföreskrifter,
som statsrådet ställde i utsikt. Jag vill dock i detta sammanhang
ge ett erkännande åt vad man gjort t. ex. genom myndigheternas försorg
för att upplysa allmänheten, när det gäller röjning efter dylika övningar. Icke
minst försvarsstabens pressdetalj har på detta område utfört ett, så vitt jag
förstår, tacknämligt upplysnings- och varningsarbete.

Min andra reflexion gäller frågan örn attrapper, trots att jag icke själv tagit
upp den i mm enkla fråga. Det är givetvis svårt för utomstående att bilda sig
en säker uppfattning om den behövliga graden av försiktighet, som måste iakttagas
härvidlag. Men det synes en lekman, som örn idealet måste vara, att man
åtminstone, såsom statsrådet framhöll, på ett mera moget stadium vid övningarna
kommer verkligheten så nära som möjligt under minimal risk, att med
andra ord distansen mellan beredskapens övningar och krigets allvar göres så
kort som möjligt. Det har berättats mig, att det i en främmande stormakts
armé sagts, alnian genom att imitera verkligheten så nära som möjligt och
genom att på sa sätt skapa en ökad säkerhet hos de värnpliktiga vid handhavandet
av dylik materiel skulle vinna i krig mångdubbelt gentemot vad man
ända, alltid oundvikligen måste riskera vid övningarna i fredstid. Men örn man nu
vidgar detta — att man mäste försöka att vid vissa övningar under minimal
risk komma verkligheten så nära som möjligt — förutsätter det givetvis, att
övningsmaterielen är absolut betryggande och att man icke tar större risker
än som är oundgängligen nödvändigt, t. ex. när det gäller antalet närvarande
vid övningarna eller när det gäller sprängkraften. Jag kanske dock bör inskjuta
— ä^en om lcke alls är någon fackman — att det bland sakkunskapen råder
delade meningar örn konstruktionen av handgranaten m/40. En viktig omständighet
är väl också, att man icke forcerar övningarna så starkt, att övningsledarna,
oftast unga officerare eller ungdomliga underbefäl, bli alltför
trötta, varigenom deras uppmärksamhet slappas.

Min tredje och sista reflexion rör frågan örn ansvaret, en fråga som också
herr Carlström nyss berörde. Så vitt jag har blivit riktigt underrättad vid försök
att sätta mig in i hithörande förhållanden, är det huvudsakligen yngre befäl,
sorn. fått en fullgod utbildning och sakkunskap, medan det är mera sällsynt
med sprängämnesspecialister bland de äldre. Det är mycket prövande uppgifter,
som lagts på dessa huvudsakligen unga befäls axlar.'' De lia — för det första
" . löpa alla de risker, som ständigt äro förenade med ifrågavarande art av
krigföring, och de kunna dessutom med liv och lem få plikta för de övandes för -

Onsdagen den 31 mars 1943 f. m.

Nr 12.

17

Svar å spörsmål. (Forts.)

sumlighet. De ha — för det andra — också i realiteten, när det gäller övningarnas
planerande, fått på sina axlar överflyttat ett större ansvar än som eljest regelmässigt
tillkommer yngre inom försvaret. Nu ha ju våra officerare på grund
av kaderns ringa storlek och på grund av inkallelsernas omfattning under dessa
års beredskap haft att utföra ett kanske tredubbelt arbete i förhållande till tjänsten
under fredstid. De lia haft mycket annat nytt att lära. De ha på ett mycket
erkännansvärt sätt bestått de prov, som ställts på dem. Men icke förty mäste
det anses som ett av de mest trängande önskningsmålen just nu, att en efterutbildning
även av äldre officerare på lämpligaste sätt anordnas just i fråga örn
sprängtjänst. Både med hänsyn till ansvarsfrågan och sprängkrigets ständigt
ökade betydelse är en sådan utbildning påkallad. Jag vill fråga, om icke detta
är en uppgift, som är lika angelägen som den statsrådet berörde sist i sitt svar,
då han talade örn den nya avvägningen av övningsföreskrifterna.

Chefen försvarsdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr talman! Jag vill
säga till herr Carlström, att när jag uttalade meningen, att allt som icke vaT
förbjudet icke därför var tillåtet, riktade jag uttalandet åt alla håll utan
undantag.

Jag tillåter mig också här något beröra den minolycka, som igår inträffade
i övre Norrland. Saken ligger nog icke riktigt till så som den framställts i
tidningarna i dag. Det var nämligen icke någon övning i minröjning. Örn så
varit fallet, hade herr Jonssons i Skedsbygd anmärkning varit berättigad.
I själva verket var det så, att det härvidlag var fråga örn ett led i den efterutbildning,
som herr Håstad efterlyste och som i stor utsträckning pågår.
En demonstrationsövning var anordnad för officerare och underofficerare
vid I 19, en demonstrationsövning i utläggande av minor och sprängning av
ett stridsvagnsminfält med stridsladdade minor. Ett ingenjörsförband hade
alltså lagt ut skarpladdade minor på ett fält, och befälet från Norrbottens regemente
var där. Så skedde demonstrationssprängningar av dessa skarpa
minor, allt i syfte att utgöra en demonstration för befälspersonalen från ett
annat truppförband. När övningen var slut, återstod det ett antal minor, som
icke blivit sprängda. Det blev mörkt mot kvällen, och det sattes ut vakter för
natten. Därefter skulle en patrull från ingenjörsförbandet taga bort dessa
minor. Det var under arbetet därmed •— ett ofrånkomligt arbete — som
olyckshändelsen inträffade. Detta belyser, att hur försiktig man än är, kan
man icke, när man handskas med denna mycket farliga materiel, vara säker
för att det icke sker en olycka. Här var kompanichefen själv närvarande och
ledde arbetet med upptagandet av de återstående minorna. Jag tror kanske
därför, att man får vänta med att säga, att det i detta fall skett någon försummelse.
Saken får nog snarare skrivas på de rena olyckhändelsemas konto.

Jag vill också tillägga, att man nog icke kan ha samma säkerhetsföreskrifter
när det gäller sprängämnen i krig som vid civil användning i fred. Örn
nu av sprängämnesinspektionen förbjudits användning av ficklampsbatterier
vid tändning av elektriska tändare i civil användning av sprängämnen, följer
därav icke, att man kan undgå att använda denna metod i krig. Det är ju
nämligen så att i krig får man taga vad man har. Man får hjälpa sig fram
med mera primitiva och farligare metoder än man kan göra i fred, då man ju
har en helt annan tid till sitt förfogande. Jag skulle därför för min del vilja
säga att jag inte är beredd att utan vidare påbjuda, att ficklampsbatterier
icke vidare få användas.

Till sisi skulle jag vilja säga, att naturligtvis kan man påstå, att det finns
brister i planläggningen och utförandet av dessa övningar med sprängmedel.

Andra kammarens protokoll lOJ^S. Nr lg. 2

18

Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1943 f. m.

Svar å spörsmål. (Forts.)

Men jag vill understryka, att vår främsta sakkunskap på sprängmedel och
deras användning films inom försvarsväsendet. Jag vill bara påpeka, att när
sprängämnesinspektionen förra gången skulle erhålla ny personalbesättning
fick man taga befattningshavarna från försvarsväsendet. Det finns alltså icke
någon ypperligare sakkunskap att uppleta på detta område än den som finns
inom försvarsväsendet. Jag vill för min del betyga, att man där både har vilja
att undvika olyckor, och att man har förmåga, så långt som den mänskliga
förmågan räcker, men trots detta, eftersom allt mänskligt är bristfälligt, blir
det naturligtvis brister även i det militära, och det händer olyckor, och vi
kunna icke göra annat än med all kraft försöka förekomma anledningarna
till dessa, och jag försäkrar, att så kommer också att ske.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7.

Herr statsrådet Sköld avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 186, angående åtgärder för stödjande av odlingen av vissa köksväxter; och
nr 187, angående anslag till telefonstationsbyggnader i Hässelby villastad
och i Lännersta.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 8.

Utgifter under Föredrogs, punktvis, statsutskottets utlåtande, nr 4, i anledning av Kungl.
riksstatens Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar rörande egentliga statshuvudtitd
utgifter för budgetåret 1943/44 under riksstatens fjärde huvudtitel, avseende
™ * '' anslagen inom försvarsdepartementets verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta
motioner.

Försvarsde- Punkten 1, angående försvarsdepartementet: Avlöningar.

Avlöningar- Efter föredragning av punkten yttrade

Herr Senander: Herr talman! De väldiga militärutgifterna börja väcka allt
större betänkligheter hos stora lager av folket. Detta beror icke på att försvarsviljan
ersatts av sorglöshet med anledning av ett förbättrat läge för vårt
land. Säkert är den överväldigande delen av folket övertygad om, att situationen
alltjämt innesluter stora risker för landets indragande i kriget och att
därför högsta möjliga beredskap är nödvändig.

Betänkligheterna bottna i frågan: Vad få vi för de väldiga belopp, som offras
till försvaret och som betyda de tyngsta pålagor för de ekonomiskt svagare
i landet? Hos många har efter hand utbildats den meningen, att vi skulle kunna
ernå ett lika effektivt och säkerligen ännu effektivare försvar för betydligt
mindre kostnader än dem vi ha för närvarande. Jämsides härmed blir det
allt uppenbarare, att den svenska ekonomien icke i längden kan uthärda den
väldiga påfrestning, som nuvarande militärutgifter innebära. Inflationen kastar
sin skugga framför sig, och det är enbart löjligt — jag måste framhålla
det — att föreställa sig, att den skall kunna hindras genom de kvacks alvar åtgärder,
som bära signaturen Söderlund. Inflationsfaran bottnar i de stora militärutgifterna,
som betyda, att stora delar av arbetskraften undandragas produktionen
av nyttigheter och i stället sysselsättas för improduktiva ändamål.

Betänkligheterna mot militärutgifterna äro befogade. Vi ha fått upprepade
bevis för, att ett omfattande slöseri pågår på det militära området. Jag

Onsdagen den 31 mars 1943 f. m.

Nr 12.

19

Försvarsdepartementet: Avlöningar. (Forts.)
anser mig icke behöva erinra om de skandaler, som förekommit i sådant avseende
och som stegrat misstron hos det svenska folket beträffande användningen
av försvarsmiljonerna. Det räcker med att något vidröra en sak, som i dag
föreligger till behandling, nämligen frågan örn kryssarbyggena. Den envishet,
med vilken militärledningen och regeringen fasthålla viel dessa fartygsbyggen,
är minst sagt anmärkningsvärd. Jag vill icke inlåta mig på någon diskussion
om fartygens stridsvärde, trots att det pågående krigets erfarenheter
tala mot fartyg av denna typ. Det anmärkningsvärda ligger främst däri, att
dessa fartyg icke beräknas för den omedelbara försvarsberedskapens behov utan
för att tagas i bruk först när kriget med all säkerhet redan är avslutat. I
stället för att tillgodose de mera trängande behoven för vår försvarsberedskap
i den nuvarande farofyllda situationen planerar man här för fredsförhållanden.
Detta är så mycket mera anmärkningsvärt som kryssarbyggena bevisligen
inkräkta på möjligheterna att ernå de omedelbära förstärkningar av flottan,
som äro behövliga, såsom byggandet av jagare, motortorpedbåtar m. m.

Upprätthållandet av kryssarlinjen skulle kunna tyda på, att militärledningen
och regeringen räkna med att ingenting kommer att förändras efter krigets
slut. Försiktigheten borde emellertid bjuda, att man även räknade med att freden
med ganska stor säkerhet kommer att framtvinga en djupgående revision
av alla länders rustningsplaner under kriget. I varje fall anser, jag, att det
icke ligger något som helst förnuft i att nu bygga dessa »efterkrigskryssare»,
som kanske befinnas vara oanvändbara i samma ögonblick de äro färdiga.

De ''många och stora anslagskraven till försvaret motiveras alltid med den
allvarliga situation, som råder för närvarande och som kräver en ständigt
skärpt beredskap. Det är i och för sig riktigt att allt bör göras för att effektivt
kunna möta faran. Men frågan örn en stark beredskap är inte bara.en
fråga örn att kunna tillgodose den militära ledningens krav på krigsmateriel,
det är i minst lika hög grad en fråga om att förhindra slentrian och oreda inom
försvarsberedskapen.

Det måste med andra ord existera förhållanden inom vår försvarsberedskap,
som icke äventyra ett rätt utnyttjande av vår dyrbara rustningsmateriel.. Är
icke detta fallet, så blir vår storslagna upprustning föga effektiv.. Det brister
åtskilligt i det avseendet inom vår försvarsberedskap. Lekvattenshistorien vittnade
på ett betänkligt sätt örn valhänthet och brist på handlingskraft hos militärbefälet.
Jag skall anföra ett annat exempel. Det är hämtat från . ett artilleriförband
vid gränsen. Detta förband har. att bevaka en nyckelposition av
stor strategisk betydelse. På batteriet finns icke en enda officer eller underofficer
på stat. Batterichefen är veterinär i det civila och är inkompetent för
sitt uppdrag. Han kan icke rida, lian kan icke kommandoorden, och han är
icke förtrogen med den kanonmodell, som finns vid förläggningen. Vid skarpskjutningen
kunde han icke leda elden från observationsplatsen, utan en bakomstående
underofficer måste uppträda som sufflör. Utrustningen betecknas också
som bristfällig. En tid fick vakten gå utan ammunition i karbinerna. En
enda övning bär genomförts enligt de förutsättningar, som gälla vid fienlligt
angrepp.

Sådana förhållanden kunna tillåtas existera vid en gränsförläggning! Det
bör antecknas såsom ganska belysande, att divisionschefen är samme överstelöjtnant,
som på sin tid uppträdde som beskyddare för den bekante Svcn-Ol.of
Lindholm. Under överstelöjtnanten står en ryttmästare, som sökt förmå sitt
manskap att genom en petition till försvarsstaben hemställa, att för förläggningens
räkning finge prenumereras på Dagsposten. Det är klart, att dylika
förhållanden verka förslappande på försvarsviljan och äro ägnade att undergräva
förtroendet till försvarsmaktens effektivitet.

20

Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1043 f. m.

Försvarsdepartementet: Avlöningar. (Forts.)

Ett ingripande mot en dylik slentrian inom vår beredskap skulle betyda väsentligt
mycket mera för försvarets effektivitet än byggandet av de dyrbara
»efterkrigskryssama». Det skulle också stärka förtroendet för försvaret, vilket
under senare tid genom de upprepade militärskandalerna undergrävts i en mycket
farlig grad.

Jag vill till sist säga några ord örn en annan sak, som har betydelse för militärmanskapets
försvarsvilja. Det gäller de värnpliktigas och beredskapsinkallades
avlöning. Yi ha i motionen begärt, att rekryterna efter 180 dagars
tjänstgöring skola erhålla ökad dagavlöning i likhet med vad fallet var enligt
tidigare bestämmelser, samt att denna högre dagavlöning, vilken även bör bli
lägsta grundbelopp i fråga örn terminslön åt beredskapsinkallade, fastställes
till 2 kronor per dag.

Utskottet avstyrker motionen. Detta är betecknande. Medan man utan betänkande
offrar hundratals miljoner kronor på kryssarbyggen av lindrigast sagt
tvivelaktigt värde, så avvisar man ett mycket berättigat krav från de värnpliktiga
och beredskapsinkallade på en någorlunda dräglig dagavlöning. Detta
förfaringssätt kan inrangeras tillsamman bland dem, som äro ägnade att försvaga
vår försvarsberedskap och försvarsviljan hos det svenska folket.

Det kan icke verka stimulerande på försvarsviljan eller stärka förtroendet
för handhavandet av den militära apparaten, att man å ena sidan är ganska
rundhänt i fråga örn utgifter, som enligt en ganska utbredd folkmening anses
åtskilligt överflödiga, medan man å andra sidan vägrar det värnpliktiga
manskapet, som skall bära den största tungan under ett krig, en skälig dagavlöning.

Herr talman! Jag har redan nu velat framföra dessa synpunkter, men jag
kommer givetvis att under de särskilda punkterna, där vi lia motioner, yrka
bifall till motionerna.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 3—5.

Lades till handlingarna.

Punkterna 6—9.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 10.

Lades till handlingarna.

Punkten 11.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 12.

Lades till handlingarna.

Punkterna 13—42.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 31 mars 1943 f. m.

Punkten 43.

Lades till handlingarna.

Nr 12.

21

Punkterna 44—57.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 58.

Lades till handlingarna.

Punkten 59.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 60.

Lades till handlingarna.

Punkterna 61—65.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 66.

Lades till handlingarna.

Punkterna 67—82.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 83, angående marinen: Fartygsbyggnader för flottan.

Sedan punkten föredragits, anförde:

Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr talman! Vid detta statsutskottets utlåtande
har jag, jämte fyra ledamöter i utskottet, fogat en blank reservation.
Jag anser mig böra deklarera, att jag i det läge detta ärende befinner sig i
inte anser det lämpligt ställa något särskilt yrkande. Utskottets motivering
har jag på vissa punkter ganska svårt att förstå. _

Utskottet säger nämligen å sidan 44 i sitt betänkande i mitten av näst sista
stycket, att några ändrade förhållanden ej heller inträffat, som synas böra
föranleda innevarande års riksdag att med anledning härav vidtaga ändring
i den fastställda flottplanen, i vad den avser byggandet av kryssarna. Ar
verkligen detta utskottets uttalande objektivt och riktigt? Kan man inte anse,
att det för dagen fixerade beloppet för varje kryssare, 74,000,000 kronor, mot
tidigare beräknade 57,500,000 kronor utgör en så pass betydande kostnadshöjning
utöver den allmänna kostnadsstegringen sedan den 1 juli 1941, att den
rimligen kan rubriceras som »ett ändrat ekonomiskt förhållande»? Och örn
man tänker på den allmänna kostnadsstegringen å kryssarna, som inte vare sig
i den kungl, propositionen eller utskottsutlåtandet är närmare fixerad; kan
man månne inte anse, att det även här rör sig örn så pass överraskande och
betydande belopp, att man även kunde vara böjd för att rangera in detta under
»ändrade förhållanden»? Därtill kommer ju en allmän förskjutning av den av
riksdagen beslutade flottbyggnadsplanen till kryssarnas förmån, denna tydligen
vidtagen med full avsikt för att kostnadsramen för de fem åren,
180,000,000 kronor, inte alltför mycket skall komma att överskridas.

Denna, som heter, »jämkning» i byggnadsämnen kommer ju i alla fall att
innebära, att de större jagarna och en del övriga, som det tidigare ansetts, he -

norine»;
Fartygabyggnoder
för
flottan.

22

Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1043 f. m.

Marinen: Fartyg sbyggnader för flottan. (Forts.)
tydelsefulla mindre fartyg, vilkas byggande under femårsperioden riksdagen
beslutat och som troligen fortare kunde tillfört flottan stridsvärde, i större eller
mindre omfattning bliva föremål för uppskov. Den ringa tillgång av vissa
slag av material, som förefinnes, jämförd med den stora förbrukningen härav
som kryssarbyggena förutsätta, är också ägnad att inge betänkligheter.

Nog tycker jag således, i motsats till utskottet, att på flera viktiga punkter
synnerligen förändrade förhållanden inträtt jämfört med när frågan senast
var ioremal för beslut vid fjolårets riksdag. Detta talar, synes det mig, ganska
tydligt för det lämpliga i, att en verklig och reell omprövning av denna kostsamma
och viktiga försvarsanordning hade kunnat äga rum.

Aven örn man vill vara nog så försvarsvänlig, synes det svårt att frigöra sig
fran den synpunkten, att det icke kan betraktas som en alltför väl vald tidpunkt
att just nu fullfölja kryssarbyggena. Kostnaderna bli efter svenska förhållanden
utomordentligt höga och synas tydligen ej bliva så lätta att inpassa i våra
ekonomiskt ansträngda finansplaner. Ja, man kan väl säga, att kostnaderna
aro sa pass höga, att de i vissa fall kunna betyda direkt eller indirekt förfång
för anskaffning av annan försvarsmateriel, som måhända lika nödvändigt behovs,
men vars anskaffning på grund av kostnadsskäl blir ställd på framtiden.
p .^således frågan om kryssarbygget enligt min mening ligger så till, att
tran olika synpunkter sett ett uppskov därmed kunde anses befogat och riktigt,
anser jag mig likväl under förefintliga omständigheter inte kunna framställa
ett yrkande som korresponderar med en sådan uppfattning. På grund av riksdagens
i fjol fattade beslut i detta ärende har ju departementschefen och Kungl.
Maj .t i viss utsträckning föranstaltat örn förarbeten i och för verkställandet av
kryssarbyggena, som enligt delgivning i avdelningen och statsutskottet innebära
bland andra vidtagna arrangemang upprättandet av kontrakt om en del
beställningar m. m. Detta torde rent praktiskt innebära, att ganska stora svångheter
av betänklig art skulle uppsta vid ett eventuellt beslut örn uppskov
yyssarbygget. Följaktligen torde det vara riktigast, örn man säger, att

a befinner sig i ett sådant läge, att den numera knappast kan bliva

föremal lör riksdagens fria prövning och beslut. Jag förmenar således att med
hänsyn till samtliga omständigheter, som beröra dessa kr.yssarbyggen, och örn
alla faktorer, inte minst de ekonomiska, tagas i betraktande, torde för närvarande
i verkligheten ännu^starkare skäl än vid fjolårets riksdag motivera ett
byggnadsuppskov. Detta låter sig emellertid, som sagt, numera svårligen göra,
och därför har jag, herr talman, intet yrkande.

Herr Mattsson instämde häruti.

Herr Severin i Stockholm: Herr talman! Sedan denna fråga senast diskuterats,
Ilar situationen icke förändrats så särdeles mycket. Krigserfarenheterna
ha blivit större än^för ett år sedan, och kryssarna ha blivit 33 miljoner kronor
dyrare under det ar, som har förflutit. För dem, som äro övertygade örn att
kryssarna äro bättre än varje annat alternativ beträffande förstärkning av
vart försvar, är det klart, att dessa 33 miljoner kronor icke kunna verka avskräckande.
För dem emellertid, som redan förut lia tvivlat på kryssarna,
mäste ju denna fördyring vara ytterligare ett skäl till motstånd mot ett beslut
örn deras byggande. Även med risk att utnämnas till den tvivelaktiga
hedersposten av kaféstrateg skulle jag vilja säga, att de erfarenheter, som man
efter denna frågas behandling i fjol har gjort, icke tala till kryssarnas förman.
Vi lia, därefter haft det stora Midway-slaget och det stora slaget i Bismarcksarkipelagen,
där en hel japansk konvoj förintades och 15,000 man
drunknade. I båda dessa slag kämpade de allierade praktiskt taget uteslutande

Onsdagen den 31 mars 1943 f. m.

Nr 12.

23

Marinen: Party g sby g gnader för flottan. (Forts.)
med flyg. Vi ha också haft landstigningen i Nordafrika, där emellertid intet
flyg fanns på försvarets sida, och dit axelmakterna icke heller kunde hinna
med flyg De måste i huvudsak slåss med undervattensbåtar. Overvattensfartyg
— sådana har ju Italien ännu — lyste med sin frånvaro.

Som redan under fjolårets debatt påpekats kunna ju dessa svenska kryssare,
som äro avsedda att operera, huvudsakligen åtminstone, i vara farvatten, överallt
träffas av landbaserat flyg. De måste salunda lia mycket svart att undkomma
flyganfall. Nu anför försvarsministern, att kryssarna skola i huvudsak
användas under nattstrider och i dimma, då flyget icke kan operera pa
grund av den dåliga sikten. Jag är icke fullt säker pa att det betyder sa
farligt mycket ens detta. Om vi överhuvud taget skulle fa en invasion över
havet, är det väl berättigat att antaga, att denna invasion kommer över de
allra smalaste vattnen kring vårt land. Det kan ju knappast tankas, att några
andra än våra båda stormaktsgrannar, Tyskland och Ryssland, kunna gora
någon invasion. För mitt vidkommande finnér jag det ganska givet, att örn
Tyskland skulle försöka göra en invasion över havet mot vart land kommer
invasionen över Själland från t. ex. Helsingör till Hälsingborg Jag har svart
att föreställa mig, att dessa två kryssare ens örn det ar natt eller dimma skola
kunna utföra några storverk till vårt försvar i dessa tränga farvatten. Det ar
också givet, att ett invasionsförsök från Ryssland kommer över det smalaste
vattnet, Bottniska viken, örn ryssarna icke föredraga att göra invasionen helt
och hållet landvågen. Man måste väl räkna med som tämligen säkert, att vilken
av dessa båda makter, som än kunde tänkas anfalla oss, skulle den gora de
först efter att lia underkuvat våra närmaste småstatsgrannar, nämligen DanSedan
kommer jag fram till det gamla skälet, att kryssarna icke komma
att bli färdiga förrän kriget sannolikt är slut. Nu säger försvarsministern visserligen,
att kryssarna tränga icke undan anskaffningen av någon annan krigsmateriel.
Jag vågar icke med säkerhet uttala mig på den punkten, men ett
jagarbygge förskjutes i alla händelser till tidon efter kriget, Pa £T1)n(f jV. ^
kryssarna skola pressas in i samma kostnadsram. Därmed är emellertid ic e
sagt, att materialsvårigheter framkalla denria förskjutning av jagarbygge .
Jag måste emellertid säga, att det vore högst egendomligt, örn man kunde
bygga tvenne så stora fartyg utan att detta på något sätt tränger m pa produktionen
inom metallindustrien i övrigt, ty till metallindustrien hora.ju, ändock
kryssarbyggena. Vi äro så ansträngda både beträffande material och
arbetskraft,, att jag tycker, att det är ganska rimligt att antaga, att vi betinna
oss så att säga vid marginalen, d. v. s. att vi äro i det läget, att örn vi s o a
utföra en sak måste vi avstå från en annan. Låt vara att kryssarbygget kans e
icke undantränger byggandet av andra krigsfartyg, sa tränger det i alla fall
undan andra fartygsbyggen. I gårdagens Stockholmstidningar publicerades ett
par skrivelser till industrikommissionen från Sveriges redareförening och tran
Stockholms rederiförening, vari de anhålla örn större material tilldelning för
byggande av handelstonnage. De erinra om att under kriget lia 3o7 fartyg, som
mäta inalles över 000,000 ton gått förlorade för den svenska handelsflottan.
Det har naturligtvis kommit en del nya fartyg i stället, men sänkningarna
fortfara, och nybyggnaderna bli mindre oell mindre, som de framkalla. Nu
kan man säga, att vi skola icke försumma försvaret för handelstonnagets skull
och det skall jag gärna instämma i. Men kan nian a andra sidan pasta, att
försvaret försummas, örn vi i stället för dessa kryssare bygga handelstonnage
som behövs dels redan nu, dels omedelbart eller kriget? Det finns enligt linn
mening föga skäl alt påstå det, eftersom kryssarna i alla händelser icke bil
färdiga förrän kriget, som man på goda grunder måste antaga, ar slut.

24

Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1943 f. m.

Marinen: Fartyg sbyggnader för flottan. (Forts.)

krigets slut få vi sannolikt god tiel att bygga dessa kryssare, ty
man lar val under alla förhållanden hoppas, att det blir en liten vilopaus
mellan detta krig och nästa, så lång i varje fall att man hinner bygga ett par
kryssare. Däremot är det påtagligt, att så länge byggnadsmaterial och varvskapacitet
användas för kryssarna kunna åtminstone det material och den varvskapacitet,
som erfordras för dem, icke användas för handelstonnage.

Jag vill slutligen icke underlåta att uttrycka min förvåning över den brådska
med vilken kontrakten undertecknats. Det har dock sedan i fjol inträtt den
förändringen, att kryssarna blivit 33 miljoner kronor dyrare. Riksdagen beslöt
visserligen i fjol, att kryssarna skulle byggas, men den omständigheten, att
riksdagen beslöt att bygga ett par kryssare för 117 miljoner kronor bevisar
un vic*are> aR riksdagen också var villig att bygga dessa kryssare
för 150 miljoner kronor. Jag anser därför, att då man icke behövt vänta längre
än ett par manader pa riksdagens beslut och det i alla händelser icke brådskar
med kryssarna, man mycket väl kunnat konsultera riksdagen, innan kontrakten
blevo avslutade.. Nu är riksdagen bunden. Visserligen sade försvarsministern
vid en informationskonferens för pressen, som jag hade tillfälle att övervara,
att iian naturligtvis hade gjort sig underrättad om riksdagens mening, innan
kontrakten slötos. Jag vet nu icke på vilket sätt försvarsministern gjort sig
underrättad om riksdagens mening. Jag skulle i varje fall vilja uttala den
förhoppningen, att den metod att inhämta riksdagens mening, som försvarsministern
här har använt, icke matte bli den normala från regeringens sida då
riksdagens mening skall inhämtas.

Sådan frågan nu ligger till, är det naturligtvis ingenting att göra. Jag är
fullt medveten om att riksdagen med mycket stor majoritet i båda kamrarna
kommer att besluta om kassabygget, och nied hänsyn till detta och frågans
läge i övrigt har jag, herr talman, intet yrkande. Jag ansåg mig dock i varje
tall icke kunna underlåta att avgiva denna deklaration.

^Herr Törnkvist: Herr talman! Eftersom de föregående talarna icke ställt
något yrkande, kunde det måhända vara onödigt att man från utskottets sida
försöker komma med några kommentarer till vad som här sagts. Emellertid
Ilar ju debatten liksom i fjol förts in på frågan örn materialtillgången och dessa
fartygsbyggnaders intrång på denna tillgång till förfång för annan och viktigare
produktion. Jag finner det därför angeläget att å utskottets vägnar
meddela kammaren, att vi även i år företagit en undersökning hos auktoritativa
myndigheter på ifrågavarande område och att vi fått det beskedet, att
ifråga örn materialtillgången ligger saken bättre till nu i år än i fjol. Under
sådana omständigheter skulle . det ju vara egendomligt örn riksdagen, som
föregående ar i ett sämre läge icke fann anledning att rubba på den plan, som
är uppgjord ifråga örn fartygsbyggandet, i år skulle göra detta, sedan riksdagen
två gånger tagit ståndpunkt till dessa tvenne förkättrade fartyg.

Det förefaller egentligen ganska onödigt att diskutera rent militära spörsmål
rörande kryssarna, vilket man emellertid fortfarande försöker göra, trots
att kryssarna äro beslutade. Att man så gör vittnar knappast örn någon större
mognad i omdömet rörande den roll, som dessa fartyg kunna komma att spela.
Jag har för min personliga del icke tänkt mig någon annan roll för dessa
fartyg än att de skulle ingå i vårt försvar med vissa uppgifter. De ha att ta
befattning med förhallandena pa sjön, liksom armén har marken och flyget
luften att syssla med. Jag kan inte hjälpa det. men tanken kom på mig för en
stund sedan, att med diskussionen örn försvaret i fjol tillgick så att ett telegram
kom från Amerika, som lästes upp både i denna kammare och i medkammaren.
Detta telegram lädes ut på det sättet, att Amerika beslutat att icke vidare

Onsdagen den 31 mars 1943 f. m.

Nr 12.

25

Marinen: Fartyg sbyggnader för flottan. (Forts.)
bygga några pansarfartyg. Detta påstående återfinns i båda kamrarnas protokoll.
Även då misstänktes det, att det hela var ett nödankare, som användes i
debatten. Det befanns också ganska snart, att det hela var ett sådant, ty
Amerika hade ju endast mycket temporärt uppskjutit ifrågavarande fartygsbyggnader
i den då aktuella situationen och beträffande de da aktuella fartygen
Men det byggnadsprogram, som i detta avseende tidigare fastställts i
Amerika, har återupptagits igen och vidgats till förmån för de större fartygen.

Jag är lika litet som den föregående ärade talaren kapabel att bedöma vad
som skedde vid Midway, men det vill ju förefalla som örn framstötarna nordväst
ifrån mot det australiska bäckenet kunnat hindras av den typ av flygstridskrafter,
som Amerika förfogar över. Ingen vill ju göra gällande, att
icke flygfarkoster av den stora amerikanska typen — och numera också den
engelska — med de laster, som de enligt de uppgifter vi numera fatt kunna
medföra, och med hjälp av sina flygtorpeder mycket illa skulle kunna tilltyga
en på sjön framgående fartygsechelong. Ingen vill som sagt göra galande
något sådant, men den omständigheten att sådant kan ske förändrar ju ingenting
i fråga örn konstruktionen av de olika staternas försvarsorganisation. Varken
vi eller våra efterkommande komma att uppleva den dagen, da fartygen
försvunnit från havet, och krigsfartyg äro nödvändiga för varje folk, som har
och vill ha tillgång till havet. Jag ställer mig i det här sammanhanget Dagan:
vad har skett på Malta? Malta är ett lysande exempel på oförmåga* hos flyget
att i varje given situation behärska läget. Malta hade endast till en brakdel
kunnat försörjas från luften, men däremot hade Malta försörjts över sjön, därvid
de tillgängliga fartygen haft hjälp av ett, som vi minnas, mycket bristfälligt
engelskt flyg. Det är klart att mycket sänkts av det tonnage, som under olika
tider dirigerats till Malta, men tack vare den envisa viljan att behärska läget
i sjön ha förbindelserna kunnat upprätthållas och ge resultat. Det är skäl ålit
erinra örn denna lilla ögrupp i Medelhavet, ganska nära inpå den italiensksicilianska
kusten, där det landbaserade flyget hade alla chanser att kunna
göra sig gällande. Man bör tänka pa Malta, när man talar örn dessa ting. .

Ja, det var bara detta, herr talman, jag ville säga som en randanmärkning
till den diskussion, som här förts. Departementschefens behandling av detta
spörsmål förefaller mig ha varit mycket klok. Vi leva ju nu, örn jag utgår från
den första juli i år, i det andra året av den femårsplan, som fastställdes i fjol.
Ingenting i årets statsverksproposition tyder pa, att statsrådet har för avsikt
att överskrida denna plans kostnadssumma. En viss omformning av planen har
måst ske på grund av och i samband med den mycket omtalade minkryssarens
byggande; men det är väl någonting som icke kan betraktas annat än som ändamålsenligt
i nuvarande läge. Utskottet har följaktligen icke haft något att
invända mot statsrådets åtgärd, och som en konsekvens av detta godkännande
föijer att statsrådet tar fasta på vad de tekniska myndigheterna haft att säga
rörande exempelvis byggandet av motortorpedbåtarna, vilket bygge, under inga
omständigheter, och även örn man väntat med kryssarbygget, kunnat göras
färdigt inom 5-årsplanen. Så ligger frågan till, herr talman, och det förefaller
som örn det funnes fog för utskottets yrkande, till vilket jag ber att fa hemställa
örn bifall.

överläggningen var härmed slutad. Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 8-1—91.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 92.

Lades till handlingarna.

26

Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1943 f. m.

Punkterna 93 och 94.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 95.

Lades till handlingarna.

Punkterna 96—98.

.Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 99.

Lades till handlingarna.

Punkterna 100—124.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 125.

Lades till handlingarna.

Punkterna 126—143.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 144.

Lades till handlingarna.

Punkterna 145—149.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 150.

Lades till handlingarna.

Punkten 151.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 152 och 153.

Lades till handlingarna.

Punkterna 154—170.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 171.

Lades till handlingarna.

Punkten 172.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 173.

Lades till handlingarna.

Herr förste vice talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Onsdagen den 31 mars 1943 f. m.

Nr 12.

27

§ 9.

Föredrogs, punktvis, statsutskottets utlåtande, nr 7, i anledning av Kungl.

Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar rörande egentliga stats- sjunde
utgifter för budgetåret 1943/44 under riksstatens sjunde huvudtitel, avseende huvudtitel.
anslagen inom finansdepartementets verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta
motioner.

Punkterna 1—19.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 20.

Kades till handlingarna.

Punkterna 21—27.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 28.

Kades till handlingarna.

Punkterna 29—34.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 35, angående bidrag till skattetyngda kommuner.''

I propositionen nr 1 hade Kungl. Maj :t under sjunde huvudtiteln (punkten
48) föreslagit riksdagen att dels till Bidrag till skattetyngda kommuner för
budgetåret 1943/44 anvisa ett förslagsanslag av 20,000,000 kronor, dels ock
bemyndiga Kungl. Maj :t att under år 1943 av anslaget använda ett belopp av
högst 500,000 kronor för beredande av understöd åt synnerligt skattetyngda
kommuner med avvikelse från de i förordningen den 16 december 1927 (nr 462)
stadgade grunderna beträffande dylikt understöd.

I samband med Kungl. Maj:ts ifrågavarande förslag hade utskottet till behandling
förehaft två likalydande motioner, väckta, den ena inom första kammaren
av herr E. Hage m. fl. (X: 161) och den andra inom andra kammaren
av herr Andersson i Hedensbyn m. fl. (II: 232), vari hemställts, att riksdagen
måtte, utöver i statsverkspropositionen upptagna belopp, för skatteutjämning
uppföra ett lämpligt belopp, förslagsvis 2 miljoner kronor, för att pa sätt,
som i motionerna antytts eller i övrigt bestämdes • - åstadkomma en mera tillfredsställande
skattelättnad främst för de allra hårdast skattetyngda kommu -

Bidrag till

skattetyngda

kommuner.

nema.

Utskottet hemställde,
att riksdagen måtte

a) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å motionerna I: lbl
och II: 232 till Bidrag till skattetyngda kommuner för budgetåret 1943/44 anvisa
ett förslagsanslag av 20,000,000 kronor; _

b) med bifall till Kungl. Maj :ts förslag bemyndiga Kungl. Ma,i :t att under
år 1943 av anslaget använda ett belopp av högst 500,000 kronor för beredande
av understöd åt synnerligt skattetyngda kommuner med avvikelse från de i
förordningen den 16 december 1927 (nr 462) stadgade grunderna beträffande
dylikt understöd.

28

Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1943 f.

m.

Bidrag till skattetyngda kommuner. (Forts.)

Utskottets hemställan föredrogs; och yttrade därvid:

Herr Andersson i Hedensbyn: Herr talman! Det anslag, som behandlas
under förevarande punkt, nämligen bidrag till skattetyngda kommuner, är av
elen arlen, att det är en livsfråga för den del av landets befolkning, som bor i
dessa s. k. synnerligen skattetyngda kommuner, att detta anslag får den omfattning,
att Kungl. Maj :t kan bevilja sådana skatteutjämningsbidrag, som
verkligen betyda en skattelättnad.^ Det bör vara uppenbart att ett skattetryck
pa mellan 20—25 kr. i längden mäste bli ruinerande för dessa kommuner, särskilt
som ett sadant skattetryck inte uppkommit just i nuvarande läge utan
existerat under en lång följd av år, ja, årtionden.

Det kunde kanske^ vara av intresse att i detta sammanhang något beröra
hur man pa andra håll bedömer skattetrycket. Under den diskussion, som —
om jag inte missminner mig — fördes i Stockholmspressen 1940 eller 1941,
angående frågan örn skatten skulle sättas till 8: 70 kr. eller 9 kr., var man
ganska enhällig örn att skattesatsen 8:70 kr. var den absolut högsta skattesats,
som skattebetalarna hade möjlighet att bära. Hur skall då inte ett skattetryck
på 20 25 kronor, vilket förekommer i vissa kommuner, kännas för

skattebetalarna? Ett sadant skattetryck är — som jag nyss säde — ruinerande.
Det är ett alldeles för milt uttryck att för ett dylik skattetryck använda ordet
betungande.

Man kan lätt förstå den menliga inverkan, som detta hårda skattetryck i
olika avseenden har för kommunerna i fråga. Jag kan som exempel nämna
1 öretagareverksamheten, vilken pa grund av skattebelastningen omöjliggöres,
uujjnyheten att till de skattetyngda kommunerna kunna förvärva krafter
uti fran vid besättandet av vissa tjänstemannabefattningar. Dessa svårigheter
framträda starkast uppe i Norrbotten, där det finns så gott örn dessa skattetyngda
kommuner, men gäller givetvis även skattetyngda kommuner i andra
delar av landet, i exempelvis Jämtlands, Västernorrlands samt t. o. m. Gotlands
och Blekinge län. En av orsakerna till att vi i Norrbotten ha så stora
svårigheter att besätta tandläkartjänsterna är förvisso att söka i det oerhört
starka skattetrycket.

Jag tar för gryet att kammarens ledamöter äro fullt medvetna om att. skattetryckets
storlek inte är pa sätt man någon gång har sökt göra gällande —
beroende på något kommunalt slöseri, utan att det helt och hållet sammanhänger
med det svaga skatteunderlag, som är ett genomgående karakteristiskt
drag iör alla skattetyngda kommuner. Vid en närmare granskning av dessa
kommuner skall man finna att skatteunderlaget är mellan 2—2: 50 skattekronor
per innevånare. ^Det säger sig självt att det icke går att bygga upp en
kommunal budget på ett sådant skatteunderlag. Även den minsta oberäknade
händelse, t. ex. att en familjeförsörjare med en större familj faller ifrån är
tillräcklig för att väsentligen inverka på skatteuttaxeringen. Jag försäkrar att
niga skulle mer ån kommunalmännen själva i dessa skattetyngda kommuner
glädja sig åt varje krona, med vilken man kunde nedpressa uttaxeringen. Något
slöseri bakom dessa oerhörda skatter föreligger förvisso icke, utan är det

sorn jag nämnde nyss — det svaga skatteunderlaget, som inte tål någon
egentlig belastning, vilket förorsakat de höga skatterna.

Jag har i min hand en utgifts- och inkomststat för Överkalix borgerliga
kommun, som kanske är den mest skattetyngda kommunen i hela riket. Jag
skall inte trötta kammaren med att återgiva staten i dess helhet — ty det är
onödigt i detta sammanhang —, utan jag skall inskränka mig till att endast
namna några av huvudposterna i denna stat. Jag vill till en början nämna att
Överkalix kommun har omkring 8,700 innevånare med i runt tal endast 22.000

Onsdagen den 31 mars 1943 f. m.

Nr 12.

29

Bidrag till skattetyngda kommuner. (Forts.)
skattekronor, d. v. s. ungefär 2: 50 skattekronor per innevånare. De rena utgifterna
i kommunens stat belöpa sig till 833,780: 78 kr. I denna summa inga
för skolväsendet 317,170 kr., eller 14:50 kr. per skattekrona, för fattigvården
169 912:50 kr., eller 7:50 kr. per skattekrona, för hälsovårdsnämndens verksamhet
33,500 kr., eller 1: 50 kr. per skattekrona, för kristidsnämndens verksamhet
13,593 kr., eller 0: 60 kr. per skattekrona, samt för utgifter för pensionsväsendet,
d. v. s. andel i det kommunala pensionstillägget, 34,000 kr., vilket
även medför 1: 50 kr. per skattekrona. — Tror någon i denna kammare
att vi i Överkalix kommun med denna oerhörda utgiftssiffra örn 14: 50 kr. per
skattekrona för skolväsendet ha ett skolväsende, som tillfredsställer berättigade
anspråk? Nej, säkerligen inte. Vidare tror nog ingen i kammaren att
denna höga uttaxering örn 7: 50 kr. per skattekrona för fattigvården möjliggör
för oss däruppe att ge våra fattiga och sjuka den hjälp och den yard,
man skulle önska. Nej, vi ha på grund av skattebelastningen inte möjlighet
att tillfredsställa de stora behov, som finnas på detta område.

I föreliggande utskottsutlåtande har utskottet skrivit mycket välvilligt, men
med erinran om att kommunalskatteberedningens förslag^ rörande den kommunala
skatteutjämningen är att emotse under innevarande år avstyrkt motionen.
Ungefärligen samma motivering anfördes av utskottet även år 1940 i anledning
av vår motion da. Denna hänvisning till kommunalskatteberedningens
förslag kan visserligen synas vara en tröst, och jag vill för min del hoppas, att
detta förslag skall komma snart, men de skattetyngda kommunerna äro inte
hjälpta enbart med en hänvisning till ett kommande förslag. .Ett bifall till föreliggande
motion, vilket innebär att det äskade anslaget pa 20 miljoner kr.
höjes till 22 miljoner kr., är inte ägnat att på något sätt föregripa kommunalskatteberedningens
arbete. Riksdagen borde känna det som sin skyldighet
att träda hjälpande emellan för att bistå de synnerligen skattetyngda kommunerna
nied ett något högre skatteutjämningsbidrag än vad som hittills kommit
dem till del.

Särskilt en passus i utskottsutlåtandet gör att talesmännen tor de mest
skattetyngda kommunerna inte känna sig så värst belåtna och tillfredsställda.
Utskottet säger nämligen: »Enligt vad utskottet inhämtat ha understöd kunnat
lämnas i sådan omfattning, att det beräknade skattetrycket icke i något fall
överstigit 20 kronor per skattekrona. Ovannämnda till Kungl. Maj :ts förfogande
stående belopp av 3,000,000 kronor har under senare år endast delvis
behövt tagas i anspråk.» Denna sista sats, där utskottet bekantgör att Kungl.
Maj :t icke till fullo utnyttjat möjligheten att inom anslagets ram bevilja skattelättnad
åt de synnerligen skattetyngda kommunerna, är inte ägnad att tillfredsställa
oss. Dessa synnerligen skattetyngda kommuner ha säkerligen —
även med tillämpning av nu gällande grunder för tilldelningen — varit kvalificerade
att erhålla högre skatteutjämning än som nu kommit dem till del.
Emellertid säger utskottet vidare: »Frågan örn åstadkommande av en förbättring
i de synnerligen skattetyngda kommunernas läge är enligt utskottets
mening av utomordentlig betydelse. Utskottet, som förutsätter, att Kungl.
Majit bereder de hårdast skattetyngda kommunerna lättnad i möjligaste mån,
är icke berett att på det motionsvis framställda yrkandet föreslå, att avsteg
göres från de grundsatser, som hittills följts vid bidragens bestämmande, helst
som ett sakkunnigförslag i ämnet inom kort är att förvänta.» Jag hoppas att
jag kan tolka detta uttalande så, att utskottet har velat ge Kungl. Majken
anvisning örn att det iir ett önskemål att tillgängliga anslag på detta område
verkligen utnyttjas för att bereda lättnad för de skattetyngda kommunerna.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till föreliggande motioner, vilket
skulle innebära, att det av Kungl. Majit äskade anslagsbeloppet höjdes till

30

Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1943 f. m.

Bidrag till skattetyngda kommuner. (Forts.)

22 miljoner kronor. Jag hoppas att kammarens ledamöter skola välvilligt uppta
detta yrkande.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Även för två år sedan hade vi i
kammaren debatt örn denna fråga. Den föregående ärade talaren hade ordet
även i den debatten, och han protesterade då indignerad mot att man har velat
tala om något kommunalt slöseri. Jag lät då detta passera, ty utskottet hade
varken i detta ärende eller mig veterligt i annat sammanhang uttalat sig på
detta satt. biar den föregående ärade talaren i dag på nytt söker föra in detta
påstående i debatten, ber jag att få förklara, att utskottet ingalunda velat påsta
det vara ådagalagt att vare sig Norrbottens-kommunerna eller några andra
kommuner äro svårt tyngda av beskattningen på grund av kommunalt slöseri
Det kan salunda icke vara emot statsutskottet, som den ärade talaren i
detta avseende polemiserar.

Jag vill försäkra att utskottsavdelningen har ägnat denna fråga synnerlig
uppmärksamhet. Vi hade först en allmän debatt i frågan. Detta var så mycket
mera nödvändigt, som de motioner, till vilka den föregående ärade talaren yrkade
bifall äro synnerligen utförligt skrivna och innehålla en rad exempel på
dels skatte tyngda kommuner och dels belopp, som till dessa utgått i form av
skatteutjämningsbidrag. Efter denna debatt inom avdelningen ansågo vi det
onskiigt att fa ärendet föredraget av sakkunniga. Vi vände oss till vederbörande
i riksrakenskapsverket för att få en representant därifrån, som kunde
föredra ärendet. Vi satte oss även i förbindelse med kommunalskatteberedningen
tor att aven dess representant få höra, när man kunde vänta något förslag
fran beredningen. Den föredragning, som vi fingo, var mycket belysande
tor hela Hagan Det var också detta som gjorde att utskottsavdelningen skrev
pa satt som skedde och som sedermera utskottet godtagit.

dlS+r,enSAUVarfnde 1Ege1har in^n anledning att uppta någon som helst
debatt örn behovet av ytterligare skattelättnader. Detta är ju omvittnat och av

denria fråga löS™^11 ^ “ endaSt På ^ Satt SkaU gå fram för att få
^.Den föregående ärade takren yrkade bifall till motionen, vilket skulle inne krnnnattl,

den Kuj?för ändamålet äskade anslaget örn 20 miljoner
kronor skulle okas till 2w miljoner kronor. Jag vill försäkra den ärade talaren
att han inte kommer synnerligen långt med detta sitt yrkande, tv den författning,
som galler i ärendet och som antogs 1927, skulle allt fortfarande gälla. Sålunda
ar det endast tillämpningen av denna författning, som kan medföra skatteutjamningsbidrag
till kommunerna. Skulle man här kunna åstadkomma någon
annan och bättre lösning ur de skattetyngda kommunernas synpunkt, behövde
man andra författningen. Utskottet har emellertid inte varit berett att framlägga
något förslag i detta avseende. Man måste ju erkänna, att detta är en synnerligen
vittgående fråga med synnerligen omfattande och allvarliga konsekvenser.
Utskottsavdelningen har därför inte utan föregående sakkunnigutredning
kunnat ge sig pa att föreslå ändring i författningen. Det är därför, som utskog

lie «vftp syfte genom det principbeslut, som fattades i fjol örn förstatligande av vägvasendet
och som pa ett synnerligen ingripande sätt kommer att underlätta
skattetryckets utjämnande pa landsbygden, där ju de skattetyngda kommunerna
aro tillfinnandes. Men därutöver har man ganska snart att förvänta ett förslag
fran kommunalskatteberedningen,, från vilken det har meddelats oss, att den
undersöker dels Hagan om överflyttande från kommunerna till statsverket av
vissa utgifter av allmän natur, vilket för kommunerna skulle verka skatteutt
.finnande, dels aven lämpligheten av vissa nya grunder för direkta skatteut -

Onsdagen den 31 mars 1943 f. m.

Nr 12.

31

Bidrag till skattetyngda kommuner. (Forts.)
jämningsbidrag. När vi således enligt vad vi i utskottets tredje avdelning erfarit
ha att förvänta förslag i detta avseende under loppet av detta kalenderår,
är det självfallet, att utskottet inte var berett att föreslå några som helst förändringar
i den författning, varom jag nyss talade. Jag anser sålunda, att det i
detta vidlyftiga ärende inte är någonting annat att göra än att vänta och se
vad de sakkunniga utrednings organen kunna åstadkomma och därefter intaga
den ståndpunkt, som kan vara betingad av förhållandena. De här ifrågavarande
ärendena äro alltså vidlyftiga och omfattande, och utredningen kräver därför
avsevärd tid. Detta är ju beklagligt, och jag förstår också att det inte kan
vara till belåtenhet för de skattetyngda kommunerna. Men för oss, som ha haft
att ta ståndpunkt till frågan, har det inte funnits någon annan utväg att tillgripa
i det föreliggande fallet.

Jag tror också, att den ärade motionären, som talade här nyss, kan känna
sig relativt tillfredsställd med de anvisningar, som utskottet indirekt har givit
i sin formulering. Jag har ingen anledning att ytterligare kommentera statsutskottets
skrivsätt. Jag ber sålunda, herr talman, att med dessa ord och med
åberopande av vad statsutskottet i sin motivering har anfört få yrka bifall
till statsutskottets hemställan.

Herr Andersson i Hedensbyn: Herr talman! I anledning av vad utskottets
talesman, herr Eriksson i Stockholm, yttrade nied anledning av att jag vände
mig mot vissa uttalanden örn det kommunala slöseriet vill jag säga, att utskottets
utlåtande under denna punkt 1940 innehöll sådana tongångar, att man
därav kunde draga den slutsatsen, att utskottet hade den uppfattningen, ätt
man kunde tala örn kommunalt slöseri. Men i utskottets nu föreliggande utlåtande,
som jag betecknade som mycket välvilligt och fortfarande betecknar
som sådant, kan man inte utläsa någonting dylikt. Jag hyser inte heller några
misstankar gentemot utskottets ledamöter i det avseendet. Varför jag an^åg
mig böra nämna detta var, att man i synnerhet i pressen en och annan gång
har velat låta påskina, att det rådde slöseri i kommunerna. Det var detta jag
närmast ville påtala.

Beträffande nödvändigheten av en författningsändring ställer jag mig litet
frågande. Ty är det inte så, att Kungl. Majit har möjlighet att, förutom på de
grunder, som närmare anges i de paragrafer, vari stadgas, att skattetrycket
kan lättas med viss procent, därutöver bereda synnerligen skattetyngda kommuner
extra skattelättnader? Kungl. Majit skulle därvid såvitt jag förstår
endast ha att hålla sig inom gränsen för det av riksdagen anvisade anslaget
på 3 miljoner kronor. Jag vet inte, herr Eriksson, örn jag har rätt på den
punkten, men jag tror att det förhåller sig så.

Herr Eriksson säger vidare, att motionärerna borde känna sig tillfredsställda
med det skrivsätt, som utskottet i detta fall använt. Ja, jag är tillfredsställd
med skrivsättet, men man blir i varje fall inte fullt tillfredsställd
förrän man har sett, att det verkligen blir några positiva resultat i demina
skatteutjämningsfråga eller att åtminstone ett tillfälligt positivt resultat uppnås
genom att man något höjer det anslag, som för närvarande utgår för
detta ändamål och som skulle gälla intill dess kommunalskatteberedningen
kommer med sitt förslag örn kommunal skatteutjämning.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Jag vill fästa den senaste ärade
talarens uppmärksamhet på att det här är fråga örn ett förslagsanslag. Sålunda
är Kungl. Majlis handlingsfrihet inte bunden av anslagssummans storlek,
utan det är tolkningen och tillämpningen av författningen som iir avgörande.
Författningen stadgar i detta avseende, såsom utskottet mycket kort -

32

Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1943 f. m.

Utgifter under
riksetatens
tionde
huvudtitel.

Bidrag till skattetyngda kommuner. (Forts.)
fattat har resumerat i sitt utlåtande, att kommunerna må kunna erhålla de
bidrag, som erfordras för att skattetrycket må kunna lättas med 30, 40 eller
50 procent, vilket framgår av utlåtandet överst på sidan 15. Därutöver äger
Kungl. Maj :t att använda en viss del av anslaget, i författningen fixerad'' till
3 miljoner kronor, för att lämna understöd utöver det nyssnämnda procenttalet.

Det har enligt vad som upplysts inför statsutskottet visat sig, att Kungl.
Maj :t inte ansett behov föreligga att utbetala mera än 2 av de 3 miljoner .kronor,
som kunna användas för detta ändamål. Dessutom har den halva miljon,
som genom särskilt riksdagsbeslut brukar ställas till Kungl. Maj:ts förfogande
för att användas utöver författningens ram, under det senaste budgetåret
inte till någon del kommit till användning. Det är detta som gör, att
statsutskottet har en känsla av att Kungl. Maj :t har möjlighet att utöver de
belopp, som tidigare utdelats, med tillämpning av gällande författning i ökad
mån kunna tillgodose de skattetyngda kommunernas behov. Detta är den närmaste
innebörden i utskottets uttalande, då utskottet säger, att utskottet förutsätter,
att Kungl. Maj :t bereder de hårdast skattetyngda kommunerna lättnad
i möjligaste mån, d. v. s. inom den ram, som författningen medger, men inte
vill för sin del direkt förorda att avsteg göres från de grundsatser, som hittills
följts vid bidragens _ bestämmande. Utskottet säger sig därför icke vara
berett att förorda bifall till motionen, helst som man kan vänta ett sakkunnigförslag
i ämnet, på sätt som jag angav i mitt förra anförande, inom ganska
näraliggande tid. Jag vidhåller alltså, inte alldeles utan fog, vad jag nyss
säde,. att motionären bör kunna känna sig tillfreds med statsutskottets skrivsätt
i den föreliggande frågan.

Efter härmed slutad överläggning gav herr förste vice talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, dels ock på
bifall till utskottets berörda hemställan med den ändring däri, som föranleddes
av bifall till de i ämnet väckta motionerna; och blev utskottets hemställan
i denna punkt av kammaren bifallen.

Punkten 36.

Kades till handlingarna.

Punkterna 37—il.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 42.

Kades till handlingarna.

§ 10.

Föredrogs, punktvis, statsutskottets utlåtande, nr 10, i anledning av Kungl.
Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1943/44 under riksstatens tionde huvudtitel, avseende
anslagen inom handelsdepartementets verksamhetsområde.

Punkterna 1—27.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 28.

Kades till handlingarna.

Onsdagen den 31 mara 1943 f. m.

Nr 12.

33

Punkternål 29—67.

Vad utskottet Hemställt bifölls.

Punkten 68.

Lades till handlingarna.

Punkterna 69—73.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 74.

Lades till handlingarna.
Punkten 75.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 76, angående avsättning till fonden för idrottens främjande.

Efter föredragning av punkten anförde

Herr Ericsson i Åtvidaberg: Herr talman! I 1939 års statsverksproposition
föreslog dåvarande chefen för handelsdepartementet, att av den för staten
tillgängliga behållningen av Aktiebolaget Tipstjänst verksamhet skulle för
budgetåret 1939/40 avsättas 30 procent för allmänt budgetärt ändamål, 50
procent tillföras fonden för idrottens främjande och 20 procent reserveras för
främjande av friluftslivet. Kungl. Maj:ts i enlighet härmed avlåtna förslag
bifölls av riksdagen. Härmed hade, får man kanske säga, riksdagen hävdat en
viss proportion mellan anslagen för idrottens främjande och för främjandet av
friluftslivet, nämligen proportionen 50 till 20.

Urtima riksdagen 1939 biföll sedermera ett nytt förslag örn viss nedskärning
av båda dessa anslag.

Därefter ha ju Aktiebolaget Tipstjänsts inkomster väsentligt minskats, och
såväl idrotten som friluftslivet ha därför givetvis fått vidkännas högst avsevärda
nedskärningar i fråga örn sina anslag. Sålunda erhöll under föregående
år fonden för idrottens främjande 1,500,000 kronor och fonden för friluftslivets
främjande 750,000 kronor.

I den nu föreliggande statsverkspropositionen kalkyleras med en något höjd
behållning av Aktiebolaget Tipstjänsts verksamhet. Samtidigt föreslås för
idrottens räkning en minskning från fjolårets 1,500,000 kronor till 1,300,000
kronor, under det att för främjandet av friluftslivet föreslås samma belopp
som föregående år, d. v. s. 750,000 kronor.

Min avsikt är icke att påtala dessa nedskärningar. Som representant för den
svenska idrotten och gymnastiken vill jag endast uttala den bestämda förhoppningen,
att minskningen, den absoluta såväl som den procentuella, är av tillfällig
art. Så snart de av kriget förorsakade speciella ekonomiska bekymren
börja lätta, måste man utan dröjsmål återgå till den fördelning av tipsvinsterna,
som 1939 års riksdag fastslog. Behovet av ytterligare anläggningar för
fysisk fostran är alltjämt utomordentligt stort. Detta gäller inte minst inomhusidrotten
och gymnastiken, vilka ha en väldig uppgift att fylla i ett land,
där vintrarna äro så långa. Vad jag emellertid icke kan underlåta att här
erinra om är, att medan för idrotten nu föreslås en sänkning till 1,300,000
kronor, har för friluftslivets främjande föreslagits samma belopp som föregående
år, d. v. s. 750,000 kronor. Proportionen mellan dessa anslag torde

Avsättning
till fonden för
idrottens
främjande.

Andra kammarens protokoll 1943 Nr li

3

34

Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1943 f. m.

Avsättning till fonden för idrottens främjande. (Forts.)
under alla omständigheter icke harmoniera med vad som hävdades 1939, då
riksdagen på Kungl. Maj :ts förslag för idrottens räkning, som jag tidigare
nämnt, beslöt ett anslag av 50 procent av det till förfogande stående beloppet
och för friluftslivet 20 procent. Det nu föreslagna beloppet för idrottens
och gymnastikens räkning, 1,300,000 kronor, utgör cirka 24 procent av det
kalkylerade^ inkomstbeloppet. Här har alltså idrotten fått vidkännas en nedskärning
fran 1939 ars siffra, 50 procent, till 24 procent. Samtidigt föreslås
för främjandet av friluftslivet 750,000 kronor, alltså cirka 14 procent av det
kalkylerade beloppet, vilket innebär en nedgång från 1939 års 20 procent med
endast 6 procentenheter. Årets förslag innebär alltså för idrotten en minskning
med 26 procentenheter men för friluftslivets främjande en minskning
med endast 6 procentenheter i förhållande till 1939 års siffror.

Samtidigt som jag anser mig böra göra dessa erinringar, vill jag emellertid
understryka, att jag vet, att chefen för handelsdepartementet stått i kontakt
med idrottsledningen. före uppgörandet av årets förslag i vad rör idrotten.
Självklart har dock icke statsrådet haft anledning att vid denna diskussion
och prövning med den centrala idrottsledningen diskutera den proportion mellan
här nämnda anslag, som först nu kommit till allmän kännedom.

Vad jag här yttrat får under inga omständigheter fattas som en kritik av
eller ett förringande av de uppgifter, främjandet av friluftslivet har att fylla,
utan endast som en erinran örn att här synes föreligga en tendens att skjuta
den frivilliga idrotten och gymnastiken i bakgrunden, en tendens, som väl
knappast kan vara lycklig just nu, då vi behöva ha vårt folk i högsta beredskap.
Att den frivilliga idrotten och gymnastiken härvid ha en viktigare mission
än någonsin att fylla torde väl stå klart för alla.

dag har, herr talman, intet yrkande.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, biföll kammaren utskottets
i punkten gjorda hemställan.

Punkterna 77—81.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 82.

Kades till handlingarna.

§ 11.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:
nr 49, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till telefonstationsbyggnad i kvarteret Jericho i Stockholm;

nr 50. i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förändring i avseende
a Ihnes tällning och antal beträffande vissa ordinarie befattningar vid
kommunikationsverken jämte en i ämnet väckt motion; och
nr 51, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående viss ökning av
malmbrytningen i Luossavaara gruvfält.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 12.

Föredrogs statsutskottets memorial nr 52, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga örn anslag för budgetaret 1943/44 till avlöningar vid universitetet
i Uppsala.

Den i detta memorial föreslagna voteringspropositionen godkändes.

Onsdagen den 31 mars 1943 f. m.

Nr 12.

35

§ 13.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:

nr 53, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande av en
försvarets bostadsanskaffningsnämnd; ock

nr 54, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till uppförande
av vissa byggnader å Ladugårdsgärde i Stockholm.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 14.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 55, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen å kapitalbudgeten under statens allmänna fastighetsfond
gjorda framställningar angående anslag för budgetåret 1943/44, i vad
propositionen avser handelsdepartementets verksamhetsområde.

Punkten 1.

Lades till handlingarna.

Punkten 2.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 3.

Lades till handlingarna.

Punkten 4.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 15.

Föredrogos statsutskottets utlåtanden:

nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående visst ägoutbyte
mellan kronan och Jönköpings stad m. m.;

nr 57, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt disposition
av visst äldre reservationsanslag;

nr 58, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående förvärv av Malmö
—Simrishamns m. fl. järnvägar jämte en i ämnet väckt motion;

nr 59, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till stat för statens
allmänna fastighetsfond för budgetåret 1943/44 m. m.; och

nr 63, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1942/43, i vad propositionen avser
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 16.

Föredrogs sammansatta stats- och bevillningsutskottets utlåtande, nr 1, i an- Fortsatt
ledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt giltighet av gällande giltighet av
skattegruppering m. m. jämte i ämnet väckta motioner. skåttegrup Enligt

överenskommelse mellan statsutskottet och bevillningsutskottet hade P''‘rin3 m- m
till behandling i sammansatt stats- och bevillningsutskott hänskjutits dels

36

Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1943 f. ni.

Fortsatt giltighet av gällande skattegruppering m. m. (Forts.)

Kungl. Maj:ts den 12 februari 1943 dagtecknade, till bevillningsutskottet hänvisade
proposition, nr 68, angående fortsatt giltighet av gällande skattegruppering
m. m. jämte _ i anledning därav väckta motioner, dels ock vissa i utlåtandet
närmare angivna, under motionstiden vid riksdagens början väckta till
statsutskottet överlämnade motioner i ämnen, som berördes av propositionen.

I förevarande proposition hade Kungl. Majit, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för den 12
februari 1943, föreslagit riksdagen medgiva, att gällande skattegruppering
finge, utan hinder av 48 § 1 mom. kommunalskattelagen den 28 september 1928
(nr 370), erhålla förlängd giltighet till och med utgången av år 1944.

I den i anledning av propositionen väckta motionen II: 301 av herrar Spångberg
och Persson i Växjö hade hemställts, »att riksdagen vid behandlingen av
proposition nr 68^måtte dels bifalla förslaget rörande skattegrupperingen så tillvida
att denna ma erhålla förlängd giltighet endast till och med utgången av år
1943, dels uttala som sin mening, att Kungl. Majit snarast möjligt bör för
riksdagen framlägga förslag i dyrortsgrupperingsfrågan avseende nu möjliga
justeringar i lönehänseende, så att dessa kunna tillämpas redan innevarande
ar, samt dels ock anhålla, att Kungl. Maj :t ville verkställa de utredningar i
dyrortsgrupperingsfrågan, som kunna anses erforderliga, med största möjliga
skyndsamhet, så att en genomgripande omgruppering kan verkställas senast
år 1944».

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen måtte, med avslag å de likalydande motionerna I: 206 av
herr Persson m. fl. och lii 300 av herr Pettersson i Norregård m. fl. samt de
likalydande motionerna I: 162 av herr Löfvander m. fl. och lii 242 av herr
Andersson i Södergård m. fl., bifalla Kungl. Maj :ts förevarande proposition nr
68 ävensom

B) att följande motioner, nämligen:

1) de likalydande motionerna I: 205 av herr Bernhard Nilsson m. fl. och
lii 299 av herr Nolin m. fl.,

2) motionen lii 301 av herrar Spångberg och Persson i Växjö,

3) de likalydande motionerna I: 75 av herr Näslund m. fl. och lii 103 av
herr Sandberg m. fl. samt

4) de likalydande motionerna I: 108 av herr Elon Andersson m. fl. och lii
157 av herr andre vice talmannen Österström m. fl.

måtte, i den mån de icke kunde anses besvarade genom vad utskottet anfört
och hemställt, av riksdagen lämnas utan åtgärd.

Reservationer hade avgivits:

I) av herrar Hansson i Rubbestad och Hammarlund, som ansett, att utskottet
bort hemställa,

_ A) att riksdagen måtte med avslag å Kungl. Maj:ts förslag och med bifall
till motionerna I: 162 och II: 242 samt I: 206 och II: 300 besluta,

1) att i princip uttala sig för ett avskaffande av dyrortsgrupperingen beträffande
löner, folkpensioner, familjebidrag och de skattefria avdragen;

2) att i skrivelse till Kungl. Majit anhålla om förslag till nästa års riksdag
angående enhetliga för hela landet gemensamma grunder för de skattefria avdragen
samt för folkpensioner och familjebidrag;

3) att i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn skyndsam utredning angående
lämpligaste sättet för avskaffandet av dyrortsgrupperingen beträffande lönerna
samt örn framläggande för riksdagen av det förslag, vartill utredningen
kunde föranleda;

Onsdagen den 31 mars 1943 f. m.

Nr 12.

37

Fortsatt giltighet av gällande skattegruppering m. m. (Forts.)

4) att hittillsvarande dyrortsgruppering för löner, folkpensioner, familjebidrag
och de skattefria avdragen måtte såsom en övergångsform få gälla tills
vidare i avbidan på en definitiv reglering av dyrortsgmppermgen på respektive
områden;

B) att följande motioner, nämligen:

1) de likalydande motionerna I: 205 av herr Bernhard Niisson m. 11. och

II: 299 av herr Nolin m. fl.; .

2) motionen II: 301 av herrar Spångberg och Persson i Växjö;

3) de likalydande motionerna I: 75 av herr Näslund m. fl. och II: 103 av
herr Sandberg m. fl.; samt

4) de likalydande motionerna I: 108 av herr Elon Andersson m. 11. och 11:
157 av herr andre vice talmannen Österström m. fl.

måtte, i den mån de icke kunde anses besvarade genom vad reservanterna
anfört och hemställt, av riksdagen lämnas utan åtgärd;

II) av herrar Bernhard Nilsson, Åqvist och Velander, som ansett, att utskottet
bort hemställa,

A) att riksdagen måtte, med förklarande att Kungl. Maj :ts förevarande proposition
nr 68 icke kunnat av riksdagen oförändrad bifallas samt med bifall
till de likalydande motionerna I: 205 av herr Bernhard Nilsson m. fl. och II:
299 av herr Nolin m. fl. medgiva, att gällande skattegruppering finge, utan
hinder av 48 § 1 mom. kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370),
erhålla [förlängd giltighet till och med utgången av år 1943;

B) att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t annalia, att Kungl.
Maj :t ville, med beaktande av vad utskottet i sin motivering anfört, dels i proposition
till 1944 års riksdag framlägga förslag till provisorisk dyrortsgruppering,
avseende såväl löner som skatter m. m., dels ock lata verkställa en allsidig
och förutsättningslös utredning av dyrortsgrupperingsfrågan i hela dess
vidd och för riksdagen vid tidpunkt, som därför prövades lämplig, framlägga
det förslag, vartill utredningen kunde föranleda; samt

C) att följande motioner, nämligen:

1) de likalydande motionerna I: 206 av herr Persson m. fl. och II: 300 av

herr Pettersson i Norregård m. fl., . .

2) motionen II: 301 av herrar Spångberg och Persson i Växjö,

3) de likalydande motionerna I: 75 av herr Näslund m. fl. och II: 103 av

herr Sandberg m. fl., T

4) de likalydande motionerna I: 108 av herr Elon Andersson m. fl. och 11:
157 av herr andre vice talmannen Österström m. fl. samt

5) de likalydande motionerna I: 162 av herr Löfvander m. fl. och II: 242

av herr Andersson i Södergård m. fl.

måtte, i den mån de icke kunde anses besvarade genom vad reservanterna
anfört och hemställt, av riksdagen lämnas utan åtgärd;

III) av herr Elon Andersson, utan angivet yrkande.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Hansson i Hubbestad: Herr talman! Ilen fråga som vi nu ga att behandla
vågar jag beteckna som den viktigaste inrikespolitiska fråga som riksdagen
har att ta ställning till detta år. Jag anser därför, att man icke skall
taga så lätt på den som både regering och utskottsmajoriteten gjort, utan att
riksdagen är nödsakad att vidtaga kraftåtgärder, örn man skall få rättelse på
detta område. Dyrortsgrupperingen har nämligen under tidernas lopp blivit en
kräftböld, som sträcker sin fördärvbringande verkan allt djupare och djupare

38

Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1943 f. m.

Fortsatt giltighet av gällande skattegruppering m. m. (Forts.)
i samhällslivet, och därför är det angeläget att med kraftgrepp försöka avlägsna
denna kräftböld.

Innan jag går in på det föreligande utskottsntlåtandet, vill jag med några
ord beröra hela denna dyrortsgrupperingsfrågas historia och utveckling. Dyrortsgmpperingen
i den form som vi nu lia den leder sitt ursprung från 1919
års riksdag, då en lönereglering genomfördes för kommunikationsverken. Man
avskaffade då den bostadsförmån som dessa tjänstemän haft, och för att få en
viss reallön, avpassad med hänsyn till de skilda dyrorterna, införde man denna
dyrortsgruppering. Man ville nämligen, att tjänstemännen skulle få olika lönebelopp
med. hänsyn till levnadskostnadernas höjd på olika orter. Det dröjde
emellertid icke länge, förrän denna dyrortsgruppering fick insteg även på
andra områden i statsförvaltningen, och för närvarande lia, snart sagt, alla
tjänstemän dyrortsreglerade löner.

Det system som man försökte införa har naturligtvis sina stora vanskligheter,
örn man vill göra full rättvisa, och detta visar också den födslovånda som
man hade att bemästra, när det gällde att få fram en viss norm för beräkning®11
av levnadskostnaderna. Det är klart, att i vårt samhälle finnas många
olika schatteringar av inkomst och olika sorter av inkomsttagare, såsom enskilda
personer, familjer med ett barn och familjer med flera barn, och vilken
norm, man än väljer, går det icke att skipa rättvisa åt alla grupper. Man valde
då såsom normaltyp, för enskilda personer en banvakt i femte lönegraden i avlöningsreglementet
och tog då nionde ä tionde löneklasserna i det statliga lönesystemet
såsom norm. Såsom normaltyp för familj valde man en familj örn
man, hustru och två barn d. v. s. 3.3 konsumtionsenheter. Detta har allt sedan
dess gällt såsom normgivande. Det är klart, att det icke kunnat bli rättvist för
samtliga grupper i samhället med en sådan utgångspunkt.

Det mest betänkliga, när man gick in för denna norm, var emellertid, att
man utgick ifrån att begränsa budgeten. Man jämförde icke hela budgeten för
t. ex. en dylik familj, utan man avskärmade vissa poster av budgeten, såsom
bostad, bränsle, lyse, skatter samt livsmedel. Däremot tog man icke med den
stora post som omfattar kläder och »övriga utgifter». Denna post omsluter icke
mindre än ungefär 35 ä 40 procent av hela budgeten. Man utgick ifrån att
dessa kostnader mäste vara lika höga i förhållande till dyrorten som posterna
bränsle, lyse o. dyl., alitsa en proportionerlig ökning på s. k. dyrorter i förhållande
till de billigare. Detta är naturligtvis orimligt. Ty i den post som innefattar
övriga utgifter ingå bl. a. resor, tidningar, försäkringsavgifter, möbler
och allt dylikt, och dessa kostnader äro i regel icke större på de dyrare orterna
än på de billigare.

Då 1936 års lönekommitté granskade dessa saker, kom den genast till klarhet
örn att här förelåg en felaktighet av betydande mått som gjorde, att de
dyrare orterna gynnades på. landsbygdens bekostnad. Därför föreslog 1936
års lönekommitté, att utredning skulle verkställas som gjorde det mera möjligt
att bedöma hela budgeten i förhållande till de olika dyrortsgrupperna, och
år detta som vi nu ha att taga ställning till. 1938 års riksdag uttalade sitt
gillande av de synpunkter som 1936 års lönekommitté förordat. Beträffande
bostadsposten hade förut jämförelse gjorts endast beträffande vissa hyror som
man införskaffat från olika platser, men där man icke tog hänsyn till den olika
bostadsstandard som fanns på olika orter. 1936 års lönekommitté föreslog där.
r, att man skulle försöka fa fram en lika bostadsstandard och sålunda få en
jämförelse ur den synpunkten, och för att kunna få detta hemställde man, att
byggnadskostnaderna skulle, läggas såsom grund för denna utredning. Den
har nu verkställts, och det visar sig, att byggnadskostnaderna äro nästan lika
höga pa landsbygden som i städerna. Det är alltså en betydande nedskärning

Onsdagen den 31 mars 1943 £. m.

Nr 12.

39

Fortsatt giltighet av gällande skattegruppering m. m. (Forts.)
från vad som förut gällt till städernas förmån. Utredningen visar också, att
det är knappast 5 procents skillnad på byggnadskostnaderna i närheten av
storstäder och på landsbygden. Resultatet är att den skillnad som förut gadde
i dyrortsgrupperingshänseende nu betydligt reducerats. . inQC

Sammalunda är det med posten »övriga utgifter» Den omläggning sorn 193b
års lönekommitté föreslog och som innebar, att alla poster skulle lnberaknas,
har visat, att den skillnad, som förut gällde mellan dyrorterna, i stort sett försvunnit.
Således konstateras av den utav socialstyrelsen gjorda utredningen,
att denna skillnad har minskat betydligt. Det framgår av utlåtandet, att denna
skillnad minskat från förutvarande 48 procent till mindre än 27 procent, alitsa
en minskning med ungefär 21 enheter, och ändå har man räknat pa det förmånliga
sätt som socialstyrelsen använt, nämligen att man tagit det högsta indextalet
såsom bas för uträknande av procenttalet. Tar man däremot, såsom
reservanterna gjort, det lägsta indextalet såsom bas, visar det sig, att sammanpressningen
är betydligt större. Då har det blivit en sammanpressning av
levnadskostnadsskillnaden mellan dyraste och billigaste ort fran förutvarande
93 procent ned till 36 procent, alltså en minskning på icke mindre an 57 enheter
sedan senaste dyrortsgrupperingen år 1934. o .

Det är givet, att man under sådana omständigheter icke kan, såsom Kungl.
Maj :t och utskottet föreslå, låta saken bero, utan här måste vidtagas åtgärder.
Det är rätt så betecknande., att socialstyrelsen själv pekat på att denna undersökning
visar, att här måste åtgärder vidtagas. Det duger icke, säger socialstyrelsen,
enbart med en justering av de olika dyrorterna, utan här gäller det
en omgruppering i stort. Statsrådet går emellertid på en annan linje. Man hanvisar
till de stora svårigheter det nuvarande tidsläget innebär och gör gällande,
att en omreglering nu skulle vara som en lönereglering och anser, att det med
hänsyn till de ekonomiska konsekvenserna icke är rimligt att nu företaga en sa
genomgripande omändring. Han kommer till denna uppfattning och säger, att
skillnaden i löneläget mellan lägsta och högsta dyrort är icke större än skillnaden
mellan levnadskostnaderna på de olika orterna. Hur är det emellertid
med den saken? Är det verkligen sant, såsom departementschefen sager att
skillnad i löneläget mellan A-ort och I-ort icke är större än skillnaden mellan
levnadskostnaderna på respektive orter? Jag kan icke anse, att så är fallet.
Tvärtom är skillnaden i levnadskostnaderna betydlig! mindre än skillnaden i
löneläge på A-ort och I-ort. Jag skall något närmare visa detta med några
siffror som återfinnas i socialstyrelsens utredning. Det visar sig nämligen da,
att beträffande hyreskostnaden •— en av de poster som är mest vägande, när
det gäller dyrortsgrupperingen — har från att det förut varit en betydlig skillnåd
denna skillnad ganska mycket minskats, sa att medelhyran per bostad här
i Stockholms förorter nu är 655 kronor — det gäller visserligen förorterna till
Stockholm —, men av socialstyrelsens förklaring till denna utredning framgår,
att det är icke blott ungefär samma pris som gäller för de hyresräknade
orterna, utan att förortshyrorna till oell med ligga i överkant i jämförelse med
de hyresräknade orterna. För cn trerumslägenhet, som man räknar med vid
indexberäkningen, blir kostnaden omkring 1,905 kronor i Stockholm under det
att en liknande bostad i västra Sverige på rena landsbygden kostar ungefär
1,440 kronor. Alltså blir skillnaden i bostadskostnaden på rena landsbygden
oeh förorterna till Stockholm blott 525 kronor.

Ser man på andra poster som ingå i budgeten, nämligen t. ex. livsmedel,
finnér man, att livsmedelskostnaderna i Stockholm år 1941 • den tid utredningen
avser — utgjorde 1,940 kronor, medan i västra Sverige, t. ex. cn socken
i Bohuslän, livsmedelskostnaderna utgjorde 1,800 kronor, alltså cn obetydlig
skillnad på omkring 100 kronor. Detta är icke något särfall utan det

40

Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1943 f. m.

Fortsatt giltighet av gällande skatte gruppering m. m (Forts )
är genomgående i hela utredningen, att livsmedelskostnaderna för en normalfamilj
skilja pa 100 elior 200 kronor i liela landet. Räknar man sålunda denna
ökning som skiljer mellan Stockholm och den rena landsbygden till 200 kronor
kommer man alitsa med dessa två poster till en skillnad i levnadskostnaderna
pa 725 kronor. Gar man sedan till bränsleposten, är det visserligen

donnneg0ti f°gr? Pa ide s- k> dyrorterna än på landsbygden, men
denna okade kostnad for bränsle uppväges till större delen av kostnaderna

w £se ?.ck ®as’ dar Stockholm ligger bland de allra lägsta i hela lan SLl

QtTI l m-n rPa,Pen posteT\ mSen nämnvärd ökning till Stockholms
fördel. Skillnaden ar fortfarande endast 725 kronor.

. s,edan till. beklädnads posten, finner man, att kläder äro lika dyra

pa landsbygden sorn i Stockholm, och jag vill göra gällande, att de till och

in tilw/deW6- pa landsJ)ygd?rb därför att man på landsbygden måste resa
in till staden för att skaffa sig kläder och därvid kosta på sig en del resor

den Itfl! de\ Vafa rg?n skillnad i det avseendet, skulle det vara

kkfllnnL1 dSl)iygd?nS ko1s*nader .fdr klader lissa högre än städernas. Alltnog,
skillnaden mellan levnadskostnaderna för en Stockholmsfamilj och en familj
som bor pa landsbygden kan beräknas till sammanlagt 725 kronor.

Vad ar da skillnaden i lön mellan en tjänsteman, som bor i Stockholm och

uå iSOvTlkenriöaiin "T*" wSbygden? Ja’ dGt är naturHStvis olika, beroende
f k .p '' aSl ha? be{1.nn®r0*lg-1 JaS exempelvis tar en stationskarl

lieb tillner^1n i neban kaii 1 Slockholm en begynnelselön inberäknat rörligt
tillägg och kristiUagg av 4,289 kronor, medan den stationskarl, som bor
pa landet, bär 3,230 kronor. Det föreligger alltså en skillnad på 1,059 kronor
H° arainnu ;e lönegraden har på landet i slutlön 7,749 kronor men har i
Stockholm 10,045 kronor, alitsa 2,296 kronor mera. Går man till en läroverkslärare,
blir skillnaden annu större. En sådan har i Stockholm 2,358 kronor
mera an en läroverkslärare på A-ort.

725 fkrnSX SSJ1nade1n.1 ievnadskostnader enligt vad jag förut nämnde är högst
725 kronor medan löneskillnaden i det sistnämnda fallet uppgår till 2 358
kronor, sa forster ju var och en, att det icke kan vara riktigt sorn statsrådet
ager, att skillnaden i Ion icke ar större än skillnaden i levnadskostnader Detta
var ju huvudskalet för hans uppfattning, att man icke skall vidtaga några åtgarder
och ar nu denna tes felaktig, vilket den uppenbarligen är måsfe man
ga in för en omreglering för att få till stånd ett rättvisare förhållande

Utskottsmajori teten har nu godtagit Kungl. Maj :ts förslag och det är i

suttTtVdett^ rw Pa På’ näf fai1 ser vilka Iedamöter som egentligen lia

suttit detta utskott. Det ar ratt sa betecknande, att de, som stå för utskottets

utsknffdf'' au enb^art s.ocialdemokrater, och att, fastän i detta sammansatta
utskott funnits ordinarie ledamöter från den rena landsbygden, ha dessa försvunnit
och ersatts av suppleanter, som representera de högre dyrorterna. Det
ar ju helt naturligt, att dessa med ali makt sökt slå vakt örn den nuvarande
dyrortsgruppenngen. Jag förmodar emellertid, att landsbygdens socialdemo -ed

"etta oriWga “atem!” ” 0” ^ T''rtli*“ ka“ var* riktigt att

Jag tror, att det vöre önskvärt, örn man försökte sätta sig in i de förhållann,
som nu rada och som också undan för undan gjort sig påminta genom re ?r

mXeri ° P framstäl aingar tiU K?ngl. Majit. Av den kungl, proposition?,!

amgar ju, hurusom olika korporationer hänvänt sig till Kungl Maj-t med
begäran örn en ändring. Under sådana omständigheter tror jag icke, att det i
!l,''anS''a loppet kan lyckas att halla fast vid nuvarande oriktiga sjästern.

. liken linje man skall gå för ett avskaffande av dyrortsgrupperingen kan

Onsdagen den 31 mars 1943 f. m.

Nr 12.

41

Fortsatt giltighet av gällande shattegruppering m. m. (Forts.)
naturligtvis diskuteras. Från bondeförbundet lia vi hävdat den meningen, att
det nuvarande systemet, som gynnar städerna, är synnerligen olyckligt och
medverkar till att flykten från landsbygden allt mer och mer tilltager. Jag
tror också, att flertalet av kammarens ledamöter nog ha den uppfattningen,
att något måste göras för att stävja denna flykt från landsbygden. Vi ha för
vår del gått in för att dyrortsgrupperingen i princip bör avskaffas, icke blott
dyrortsgruppering av lönerna utan även all dyrortsgruppering pa andra områden.
Vi känna ju till hurusom dyrortsgrupperingen fortplantades till skatteområdet
år 1928, varigenom de högre dyrorterna få en favör genom större skattefria
avdrag. År 1937 togs ytterligare ett steg genom dyrortsgruppering även
av folkpensionerna. Vi veta ju, att städernas innebyggare och speciellt de dyrare
orternas få 200 kronor mer i pension än man får på den rena landsbygden.
Den saken ha vi ju diskuterat vid fyrfaldiga riksdagar. Under förliden riksdag
fingo ju vi från bondeförbundshåll en viss rättelse till stånd därigenom, att
de dyrtidstillägg, som skulle utgå på folkpensionerna, gjordes mera förmånliga
för landsbygden än som förut hade varit fallet.

Vad beträffar skattegrupperingen lia vi påyrkat, att elen skall avskaffas, dock
så att det nu gällande systemet bör gälla såsom en övergångsform för taxeringsmyndigheterna
under innevarande ar. Örn Kungl. Maj .t vöre villig att
framlägga förslag örn enhetliga grunder för skattesystemet, är det klart, att
det skulle gå att fatta beslut om den saken redan i år efter en ny proposition
från Kungl. Maj:t, men då man av den nu föreliggande propositionen förstår,
att Kungl. Maj :t icke vill göra detta, finnes det ju ingen annan väg att gå än
att för innevarande år stipulera, att det nu gällande systemet för de skattefria
avdragen skall bibehållas, men att samtidigt begära, att Kungl. Majit i god tid
till nästa års riksdag skall framlägga förslag örn för hela landet enhetliga
grunder för skattegrupperingen. .

Vi anse, att både vad gäller skattegrupperingen, folkpensionerna, och familjebidragen
kan riksdagen intaga ståndpunkt utan några mera ingående
utredningar, eftersom det ju här endast gäller ett^politiskt bedömande av de
ekonomiska möjligheterna att realisera en reform på det ena eller andra sättet.
Det torde närmast ankomma på Kungl. Maj :t att bedöma vilka enhetliga grunder
som böra ifrågakomma. Vad däremot gäller lönegruppermgen ha vi fullerva!
insett, att det här gäller ett spörsmål av mera invecklad natur, som därför
kräver ett mera ingående utredningsarbete.

Det är klart, att ett avskaffande av dyrortsgrupperingen för lönerna kail ske
på olika sätt. Det kan ske på så sätt, att de lägsta ortsgruppernas befattningshavare
flyttas upp till de högre ortsgruppernas nivå. Ur^tjänstemännens .egen
synpunkt vore det givetvis det bästa, därest staten har rad att förfara pa det
sättet. Man kan också tänka sig den motsatta vägen, att de högsta ortsgruppernas
befattningshavare finge vidkännas en viss reduktion av de högre löner,
som de oberättigat uppburit under många år. Jag vill i detta sammanhang
endast erinra om att när den högsta ortsgruppen, Dort, infördes, motiverades
detta icke därmed, att det hade blivit dyrare att leva i Stockholm, utan tvärtom
påvisades tydligt, att det hade skett en sänkning av levnadskostnaderna i
Stockholm, vilken sänkning dock hade varit mindre än på andra orter. Stockholmarna
skulle då få denna favör, eftersom levnadskostnaderna där icke hade
sjunkit lika mycket som på andra orter. Under sådana förhållanden tycker
man icke det skulle vara orimligt att kräva, att stockholmarna nu skulle vidkännas
en viss minskning av sina alltför höga inkomster.

Jag vill inom parentes anmärka, att dyrortsgrupperingen icke blott galler
statens tjänstemän utan har spritt sig även till snart sagt alla andra områden,
inom industrien o. s. v. Detta har medfört, att man pa dessa högre dyrorter

42

Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1943 f. m.

o F örtsaft giltighet av gällande skatte gruppering m. m. (Forts.)
fått mycket höga vanor. Om en enkel lantman förklarar, att han kan reda sig
på en relativt liten summa, här i Stockholm, så anses han som en märkvärdig
person, som skall utmalas i tidningarna o. s. v. Det är naturligtvis en följd av
dyrortsgrupperingen med dess stora löner, att man här har fått så höga
vanor och icke förstår, att det går att leva litet rimligare. Jag tror dock, att
om riksdagen vagar ta ett krafttag och avskaffa dyrortsgrupperingen, så
S lii 6 kanske ga att fa stockholmarna att i någon mån ändra sina vanor.

. kan naturligtvis också tänka sig cn tredje väg för dyrortsgrupperingens
avskaffande, nämligen på det sättet, att man höjer lönerna för de
lägsta dyrorterna och sänker dem för de högsta dyrorterna, så att lönerna mötas
på en medelnivå. Det vore givetvis också en framkomlig linje, som utredningen
borde pröva.

0 Ett fjärde och som jag tror det mest smärtfria sättet att gå till väga vöre,
såsom jag förut har framhållit i debatten örn dyrortsgrupperingen, att man
i dessa tider, då levnadskostnaderna undan för undan stiga, skulle låta de
lägre ortsgruppernas befattningshavare komma i åtnjutande av höjt rörligt
tillägg och kristillägg, under det att något ytterligare tillägg icke skulle utgå
pa de högre dyrorterna, ^förrän de lägsta dyrorternas befattningshavare hade
kommit upp till den nivå, där de högre dyrorternas befattningshavare nu befinna
sig. Det vore enligt min mening en smärtfri övergångsform, som skulle
kunna skapa rättvisa.

Herr talman! Jag anser, att denna sak knappast kan ordnas genom det förslag,
som utskottet här har förordat. Ej heller anser jag detta kunna ske genom
det provisorium, som man från andra reservanters sida har förordat, ty
hur man än vänder på denna sak kommer man aldrig till full rättvisa, utan
orättvisor komma under alla omständigheter att finnas. Då skillnaden i levnadskostnader
nu har smält ihop från 93 procent till 36 procent, alltså med 57
enheter, sedan ar 1934, kan jag icke finna att någon anledning längre föreligger
att bibehålla nuvarande oriktiga system. Jag ber därför, herr talman, kort
och gott att få yrka bifall till den reservation, som fogats till utskottets utlåtande
av mig och herr Hammarlund.

. Häruti instämde herrar Hansson i Skediga, Andersson i Vigelsbo, Andersson
i Ovanmyra, Pettersson i Rosta, Andersson i Hedensbyn och Hedlund i Rådom.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Den ärade reservanten, som nyss
hade ordet, tillät sig i en del av sitt anförande kritisera sammansättningen av
utskottet, och han framställde därvid socialdemokraterna såsom farliga överhuvud
taget och de, som voro stadsbor, såsom alldeles särskilt farliga. När
jag nu tar till orda finner jag det därför vara angeläget att nämna, att jag
har äran sitta som ordförande i statsutskottets tredje avdelning, och att, när
det skulle bli ett sammansatt utskott för denna frågas behandling, hela tredje
avdelningen delegerades från statsutskottet för att tillsammans med ett lika
stort antal ledamöter _ från bevillningsutskottet bilda detta sammansatta utskott.
När jag sedan i detta sammansatta utskott utsågs till vice ordförande,
hade jag för min del trott, att detta icke på något sätt hade någon förbindelse
med min mantalsskrivningsort. Nu fick jag emellertid av herr Hansson i
rubbestad höra, att i denna fråga storstadsborna voro personer, som hade
speciella syften. Jag skall emellertid lämna detta därhän. Jag förmodar, att
det här är en saklig debatt, som skall spelas ut, och icke en diskussion örn vilken
del av landet, som envar av oss representerar, eller vilken grupp, som vi
till äventyrs tillhöra.

Då den ärade reservanten patetiskt började sitt anförande med den stor -

Onsdagen den 31 mars 1''j43 f. m.

Nr 12.

43

Fortsatt giltighet av gällande skattegruppering m. m. (Forts.)
vulna frasen, att den fråga, som vi nu behandla, är den viktigaste, inrikespolitiska
fråga, som vi lia att behandla vid årets riksdag, så mäste jag säga,
att jag blev ganska förvånad. Det är i alla fall ganska märkvärdigt hur man
kan blåsa upp en relativt liten fråga till stora dimensioner, när man i andra
kammarens talarstol örn denna fråga avger ett sådant omdöme. Den ärade
reservanten tillät sig dessutom att säga, att dyrortsgrupperingsfrågan är en
kräftböld som snarast möjligt bör opereras bort. Det ger mig anledning att
ställa hans uttalande i belysning av vad den senaste offentliga utredningen
av dyrortsgrupperingsproblemet har att säga i detta avseende.

Som bekant tillsattes 1936 en kungl, kommitté av rätt stor omfattning tor
att utreda frågan om en lönereglering för statens befattningshavare och dadvid
även behandla dyrortsgrupperingsproblemet. Denna kommitté avlämnade
sitt betänkande i dyrortsgrupperingsfrågan den 16 september 1937. Vad sager
då denna kommitté? Jo, i inledningen till ett principuttalande i dyrortsgrupperingsfrågan
säger den följande, som jag läser ur kommittébetänkandet.
»Örn än praktiska skäl i och för sig kunde tala för en mera summarisk gradering
av lönerna efter dyrhetsförhållanden än den för närvarande i Sverige tillämpade,
har kommittén ur rättvisesynpunkt och av psykologiska skäl ansett sig
icke böra ifrågasätta ett övergivande av huvudgrunderna i. nuvarande system,
enligt vilket lönegraderingen i princip sker efter olikheter i de totala levnadskostnaderna.
I stället anser kommittén en utbyggnad av systemet i en del
hänseenden vara påkallad för att bättre förverkliga nämnda huvudprincip
för dyrortsgraderingen.» Detta är salunda, vad nämnda kommitté ar lool
säger i denna principfråga. Då är det intressant att utröna, vilka det är som
undertecknade detta officiella aktstycke. Ja, bland undertecknarna finnér jag
två nuvarande ledamöter av denna kammare, nämligen herr Olof .Andersson i
Malmö och herr Axel L. Hansson. Det är alltså herr Hansson i Rubbestad
av år 1937. Herr Hansson i Rubbestad av år 1943 uppträdde alldeles nyss i
talarstolen, och jag överlåter åt kammarens ledamöter att själva försöka fundera
ut, vad det är som hänt under dessa fem och ett halvt år och kunnat
föranleda den ärade undertecknaren av detta principuttalande 1Jo7 att nu betrakta
dyrortsgrupperingssystemet som en kräftböld. Det är ingenting annat
som inträffat, herr talman, än att man nu gjort denna fråga till en politisk
fråga och tror, att man med detta slagord örn dyrortsgruppermgen skall kunna
dupera folket ute på landsbygden. Det är allt vad som har hant och som
kan förklara, varför herr Hansson i Rubbestad i dag för en helt annan talan
i denna kammare än vad han offentligen gjorde flör fem och ett halvt ar sedan.

Jag nödgas, herr talman, besvära med ytterligare ett citat ur detta kommittéutlåtande,
som innebär ett principiellt ståndpunktstagande, som det kun vara
nyttigt att taga fasta på i detta sammanhang. J,angre fram i kommitteutlatandet,
där kommittén gör en sammanfattning av sitt resonemang i dyrortsgrupperingsfrågan,
heter det nämligen: »Lönekommittén har prövat de skäl.
som vid tidigare behandling av dyrortsgrupperingsfrågan anförts för en minskning
av antalet ortsgrupper. Kommittén har dock icke funnit dessa skal vara
tillräckligt bärande för att i och för sig kunna föranleda en mera snav begränsning
av gruppantalet. Enligt kommitténs mening bör antalet ortsgrupper
bestämmas med hänsyn till att löneskillnaderna mellan de olika ortsgrupperna
ej böra göras så stora, att löneskalan kommer att förete flir betydande (hskont
i imil oter Cfruppantalet bör sålunda göras i viss mån beroende av levini dskostnadssplittringens
storlek. Är skillnaden i levnadskostnader mellan dyraste och
billigaste orter stor, kräves för att undvika alltför kraftiga spräng i lönebeloppen
ett tämligen stort antal grupper; är kostnadssprulmngen obetydlig,
kan gruppantalet sättas jämförelsevis lågt.» Inte heller där bär herr Hansson

44

Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1943 f. m.

Forisatt giltighet av gällande shattegruppering m. m. (Forts.)

: Rubbestad av år 1937 gjort någon som helst antydan om att han skulle vilja
avskaffa dyrortsgrupperingssystemet. Vad han i detta avseende velat, var
ju, att om det skulle visa sig att spridningen i fråga om levnadskostnaderna
bleve mindre, skulle man kunna lia färre grupper än de nio som man ansåg
borde bestämmas vid den lönereglering varom det är fråga.

''R''?? viH sålunda med detta ha slagit fast till kammarens protokoll, att denna
fråga 1937 var uteslutande en fråga som behandlades ur sakliga synpunkter
men att man 1942 och 1943 kommit underfund med att man kunde göra
politik av. elen, och därför har den blivit riksdagens största fråga 1943, såsom
vi nyss hörde från talarstolen. Jag vill säga, som jag gjorde nyss, att jag
överlåter åt kammarens ledamöter att själva dra ut konsekvenserna av dels vad
vi hörde av reservanten och dels vad jag här ur officiella dokument har anfort.

Jag mäste, herr talman, också sätta en hel råd frågetecken inför den historieskrivning
rörande dyrortsgrupperingsfrågans utveckling som herr Hansson
i Rubbestad här presterat. Det är icke alls pa det sättet, att dyrortsgrupperingen
leder sitt ursprung från löneregleringen 1919, utan man kan gå långt
tillbaka, ända in pa förra århundradet och finna, att vi beträffande statens
lönesystem hade en dyrortsgruppering, visserligen olika utformad än den nuvarande
och med betydligt mindre spännvidd än den som nu gäller. Men det är
icke rätt att säga, att denna fråga uppkom 1919, ty den förekom avsevärt
längre tillbaka i tiden. Vad som alltså hänt i detta avseende är, att man för
statens olika ämbetsverk infört samma avlöningsreglemente. Medan man förut
icke behövde för t. ex. statskontoret eller riksräkenskapsverket eller några
andra speciella centrala ämbetsverk i huvudstaden lia några andra lönesatser
än dem som gällde för den ort där tjänstemännen voro stationerade, har man
nu, eftersom samma lönereglemente gäller för alla verk, även för tjänstemännen
i nämnda verk i de olika lönegraderna löner efter A-ort, B-ort, C-ort och
alla andra orter. Det är denna principiella ändring som skett, medan lönesättningen
redan tidigare skedde med hänsyn till tjänstgöringsorten.

När sedan herr Hansson i Rubbestad säger, att dyrortsgrupperingen har
med utgångspunkt från statens lönesättning spritt sig ut på andra områden
och sålunda nu är normerande för stora grupper av befolkningen, är han tydligen
offer för en begreppsförvirring. Det är nämligen staten som vid sin lönesättning
anpassat sig efter den allmänna avtalsmarknadens löner och icke
tvärtom. Lönesättningen för statens befattningshavare har skett efter olika
dyrorter med hänsyn till den lönenivå som man har fått fram på den allmänna
avtalsmarknaden. Skulle herr Hanssons i Rubbestad påstående vara riktigt,
borde det betyda, att socialstyrelsens dyrortsgrupperingssystem skulle gälla
för hela avtalsmarknaden, men det gör det icke, utan praktiskt taget varje
privat avtalsområde har sm egen gruppering. På samma sätt som man genom
förhandlingar kommer fram till ett resultat beträffande löner och de anställdas
uppdelande i olika lönegrupper, på samma sätt kommer man genom förhandlingar
fram till ett resultat beträffande de orter, för vilka de olika lönebelopp
som man har i avtalet skola gälla. Det är alldeles klart, att den enskilda
avtalsmarknaden på löneområdet är fullständigt obunden av statens lönesystem.
Skulle det vara någon som helst mening i herr Hanssons i Rubbestad
uttalande, .skulle väl Stockholms stad såsom arbetsgivare ha samma Iönesättmng
för sina befattningshavare som staten har för sina befattningshavare i
Stockholm Men herr Hansson i Rubbestad vet lika bra som jag, att det är en
betydlig skillnad i lönesättningen därvidlag. Det är sålunda inte alls på det
sättet, att staten genom sina löneregleringar infört en lönesättning efter dyrortsgruppering,
utan det är, som jag förut sade, så att staten bär vid sin löne -

Onsdagen den 31 mars 1943 f. m.

Nr 12.

45

Fortsatt giltighet av gällande skattegruppering m. m. (Forts.)
sättning anpassat lönerna i stort sett efter vad som gäller på det enskilda avtalsområdet.
o

Det är, herr talman, ytterligare en sak som jag måste ta upp. Herr Hansson
i Rubbestad bevisade ju med siffror, såsom han tycktes anse, att det icke
var någon skillnad i levnadskostnaderna mellan dyraste och billigaste ort,
eller i varje fall ville han bevisa, att skillnaden var betydligt mindre än vad
som motsvarades av lönerna. Jag är ganska förbluffad över det siffermaterial
som herr Hansson i Rubbestad därvidlag använde. Han anförde ju, att man ur
socialstyrelsens officiella statistik kunde få fram, att hyreskostnaderna i
Stockholm med förorter var 655 kronor per eldstad, och han anförde dessutom,
att det av socialstyrelsens statistik också framgick, att hyreskostnaden i västra
Sverige var 480 kronor per eldstad. Vad är det, herr talman, för underlag
för dessa siffror? De återfinnas i Sociala Meddelanden nr 5 år 1942 på sid. 407.
Jag läser här, vad som där står, för att man inte skall tro, att jag gör mig skyldig
till någon förfalskning. Det står där följande: »För var och en av de 327 undersökta
orterna beräknades en (standardräknad) medelhyra för 3 eldstäder
(motsvarande 2 runi och kök). Beträffande orter med 50—100 hyreslägenheter
(utan brist) beräknades vidare medeltal för den standardräknade medelhyran
för 3 eldstäder inom vardera av följande områden: Stockholms förortsområde
(655 kr.), östra Sverige i övrigt (455 kr.), Småland och öarna (365 kr.),
södra Sverige (430 kr.), västra Sverige (480 kr.), norra Sverige (450. kr.).»
Jag hoppas, att kammarens ärade ledamöter märkte, att vi här hade just de
siffror som herr Hansson i Rubbestad åsyftade, 655 kronor, som han påstod
skulle vara hyresbeloppet per eldstad för Stockholn! inklusive förorter, och
480 kronor, som han angav såsom priset per eldstad i västra Sverige. Socialstyrelsen
har emellertid sagt, att dessa siffror avse den totala kostnaden för
tre eldstäder, alltså för två rum och kök på envar av orterna, såsom ni hörde
av vad jag föredrog. Det är där icke heller talat örn Stockholms stad utan
bara örn Stockholms förorter, d. v. s. den del av Stockholms förorter som icke
äro hyresräknade, alltså där det icke finns någon egentlig hyresmarknad, vilket
framgår av ett annat uttalande i socialstyrelsens skrivelse till Kungl.
Maj :t i maj månad 1942, ur vilken vad jag här anfört är ett utdrag.

Det är ju på det sättet, ärade kammarledamöter, att när man är ogenerad
nog att använda siffror på detta sätt, kan man komma ganska långt. Jag för
min del måste emellertid bestrida, att de anförda siffrorna ha något som helst
bevisvärde i detta sammanhang. Men jag är alldeles övertygad örn att de komma
att göra sig utmärkt i norra Älvsborgs län och i andra län, där man vill
åberopa dem, just därför att, som jag nyss sade, man har velat göra denna
fråga till en stor politisk fråga, och då tar man till vilka argument som helst.
För min del måste jag, herr talman, erkänna, att jag kanske är litet skarp i
mina omdömen, men det är nödvändigt. Det finns ju ett gammalt svenskt ordspråk,
som man inte bör förgäta och som säger, att som man ropar i skogen,
så får man svar. Så sade man i min hembygd i västra Uppland, och så förmodar
jag, att man säger i norra Älvsborgs län, där skogarna susa.

Sedan ville ju herr Hansson i Rubbestad med utgångspunkt från dessa siffror
bevisa, att skillnaden i bostadshyra mellan västra Sverige oell Stockholm
var i medeltal 525 kronor. Han multiplicerade alltså de ominösa talen 655
respektive 480 med 3. Han multiplicerade således socialstyrelsens 3 eldstäder
med ytterligare 3 — det blir då ganska många eldstäder — och kom så
fram till en bostadskostnad i Stockholm på 1,965 kronor och i västra Sverige
på 1,440 kronor. Skillnaden mellan dessa tal är ju 525. Jag bestrider, att man
i Stockholm, även örn priserna på dess hyresmarknad äro mycket höga, kan
finna något medelpris för 2 rum och kök på 1,965 kronor, likaväl som jag

46

Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1943 f. m.

Fortsatt giltighet av gällande skattegruppering m. m. (Forts.)
förmodar, även om jag saknar fullständig vetskap därom, då jag inte undersökt
saken, att man i västra Sverige inte Ilar en hyreskostnad i medeltal för
tva rum och kök på 1,440 kronor. Men det är dessa siffror som ha presenterats
tor oss och som väl skola tjäna som bevismaterial i ifrågavarande avseende.

Sedan kom herr Hansson i Rubbestad också med en annan salva, som han
val trodde skulle alldeles särskilt göra sig i detta sammanhang, när han sade
att dyrortsgrupperingssystemet gynnade storstäderna och ökade flykten från
landsbygden. Han manade också alla goda krafter att söka motverka denna
flykt fran landsbygden. Ja, jag skall icke på något sätt polemisera mot herr
Hansson i Rubbestad i fråga örn vad han där sist yttrade. Jag vill bara uttala
en stilla förmodan, att mycket av denna flykt från landet till storstäderna
bottnar i den felaktiga agitation som hedrives på landsbygden i fråga örn storstadens
hägrande förmåner. Minska litet grand på denna skönmålning av storstadens
goda förhållanden, herr Hansson i Rubbestad, och jag tror, att man
därigenom bättre motverkar flykten från landet än genom den argumentation
som man hittills drivit. Vi socialt intresserade människor se nog med bekymmer
denna ström av ungt folk som kommer till storstäderna, där de gå öden
till motes soln de icke hade föreställt sig, när de reste hemifrån. Det beror
darpa, att de^ icke kunnat skaffa sig en anställning med så hög lön, att de
kunna ieva pa deri. Den kvinnliga arbetslönen i Stockholm är, herr Hansson
1 Rabbestad, i allmänhet så låg, att en ensamstående kvinna inte kan leva
pa deri, forsavitt hon inte har ett hem att stödja sig på och falla tillbaka på.
Uet ar darlor som dessa unga kvinnor, som komma hit, ofta råka illa ut moraliskt
och ekonomiskt. Det är denna skönmålning av huvudstadens goda löner
som gör, att de unga komma hit i förhoppning örn att få en god anställning
och cn bra lon, Wiva väl klädda, få god mat o. s. v. Men det går dem
helt annorlunda och resultatet blir då det som jag nyss åsyftade. Jag är icke
alfs någon social moralpredikant, men även jag känner något till dessa förhallanden,
och när man så ogenerat, som jag tyckte att den ärade reservanten
gjorde, uttalar sig örn dessa förhållanden, måste jag också anföra vad min
erfarenhet i dessa ting ger anledning att uttala.

■ (I1 u6!'' emelleFtid’ herr talman, så att herr Hansson i Rubbestad och jag

inte alis behöva tvista, utan vi kunna ju behandla denna fråga ur rent sakliga
synpunkterJag har här förut sagt, att staten i sitt lönesystem har anpassat
lönerna sa att de skola fullständigt anknytas till den allmänna avtalsmarknadens
lonemva, men staten har beträffande spännvidden mellan dyraste
och billigaste ort inte på långt när kommit till samma differens som i allmänhet
finnes i kollektivavtalen. Man skall komma ihåg. att lönernas spännvidd
procentuellt raknat -- det ar ju på detta sätt man brukar mäta spännvidden
mellan dyraste och billigaste ort — aldrig har anpassat sig efter den spännvidd
som nian statistiskt sett ansett vara till finnandes beträffande levnadskostnaderna.
Det har ju av socialstyrelsen framhållits, och Kungl. Majit har
tagit upp detta resonemang, att när man förra gången gjorde en prisundersökning
tor att mata prisspridningen mellan dyraste och billigaste ort, så konstaterade
man en skillnad på 48 procent räknat efter kostnaderna på den högsta
dyrorten. Denna spannvidd hade 1941 minskats till 27 %. Det har sålunda
varit en a lman sammanpressning. Herr Hansson i Rubbestad med sitt sätt
att behandla siffror är ju inte nöjd med detta tal 48 %, utan han vänder på saiien
såsom vi finna i hans reservation, och räknar procentuellt med utgångsP
oV»ran “^igaste ort. Han kommer då fram till att spridningen år 1934
var 93 % och ar 1941 36 %. Med anförande av detta exempel bär antagligen
herr Hansson i Rubbestad menat, att han skulle kunna få fram en prisutjämning
som procentuellt var betydligt större, än som framgår av socialstyrelsens

Onsdagen den 31 mars 11)43 f. ni. Nr 12. 47

Fortsatt giltighet av gällande skattegruppering m. m. (Forts.)
siffror. Det är nämligen på det sättet, att förhållandet mellan 93 % och 36 %
inte är något annat än förhållandet mellan 48 % och 27 °/°. Jag förmodar emellertid,
att detta jongleri med siffror inte kan lura den som har normal svensk
folkskolebildning och sålunda vet, hur man skall handskas med siffror. Vare
sig man räknar procentuellt på den högre eller lägre siffran, blir ju skillnaden
i fråga örn kostnadsökningen icke annorlunda för det. Men detta sätt att
räkna är så behändigt, och jag förmodar att det har skrivits så som det gjorts,
för att det skall kunna användas i den agitation som jag, förut omnämnde att
man ville driva i denna stora betydelsefulla politiska fråga, som vi fatt upp
till behandling år 1943.

Spridningen i fråga örn lönesättningen har, örn man räknar med utgångspunkt
från högsta dyrort, aldrig uppgått till mer än 25 %. När man alltså
1934 visade, att prisspridningen var 48 %, så blev spridningen i lönesättningen
25 %. Räknar man som herr Hansson i Rubbestad med utgångspunkt från billigaste
dyrort -— där han fick en prisspridning på 93 % ■— så blir spridningen
i lönesättningen 33 %. Detta är de verkliga jämförelsetalen, när man vill jämföra
prisspridningen i fråga örn levnadskostnader å ena sidan och löner å
andra sidan. När nu prisspridningen i fråga örn levnadskostnader 1941 inte
var mer än 27 /», tycker jag icke, att det är något särskilt att förfasa sig över,
när man finner att prisspridningen i fråga örn lönerna samtidigt är 25 %. Det
är sålunda icke någon så stor och betydelsefull inrikesfråga som vi nu behandla,
utan det är ren dialektik, när man påstår detta.

Jag skall inte, herr talman, uppehålla mig längre vid detta, ty jag är alldeles
på det klara med att i det läge, vari denna fråga nu bragts, kommer man
inte ifrån den utan att föranstalta om en offentlig utredning. Det medför ju
inte några praktiska resultat, örn vi här i riksdagen bara hålla på och diskutera
den. I fjol var dyrortsgrupperingsfrågan föremål för debatt inte mindre än
tre gånger, och jag förmodar att den kommer igen flera gånger även i
år. Men det blir, som sagt, inte några praktiska resultat av allt detta, örn inte
Kungl. Majit tillkallar några sakkunniga personer, som få göra en grundlig
utredning. Det gjorde man 1936 och det får man göra 1943, och jag är ganska
övertygad örn att de verkligt sakkunniga personer, som Kungl. Maj :t kommer
att skaffa fram, komma att skriva ett principutlåtande, som — fastän det är daterat
under år 1943 eller början av år 1944 — till sitt sakliga innehåll rätt
väl överensstämmer med det, som. herr Hansson i Rubbestad var med örn att
underteckna i september 1937. Sedan man fått allt detta gjort- blir det säkerligen
lugnt på det stormiga hav, som dyrortsgrupperingsfrågan nu utgör, och
man behöver inte syssla med denna fråga på ett tag framåt.

Kungl. Maj :t har ju ifrågasatt en dylik utredning, och utskottets majoritet
har i det avseendet helt ställt sig på Kungl. Majlis ståndpunkt. Reservanterna
med herr Bernhard Nilsson i spetsen ha också gått på utredningslinjen. Vad
som skiljer deras ståndpunkt från utskottsmajoritetens, är huvudsakligen att
de inte vilja förlänga skattegrupper.ingen för mer än ett år och att de önska,
att riksdagen i en skrivelse lill Kungl. Maj:t direkt skall påyrka igångsättandet
av en utredning. Utskottsmajoritoten har inte ansett det erforderligt
att riksdagen skriver och begär en utredning, då man är övertygad om att
Kungl. Majit ändock, såsom departementschefen framhållit, kommer att verkställa
en dylik utredning.

Vad sedan beträffar reservanterna herr Hansson i Rubbestad och herr Hammarlund
är det inte att förvåna sig över att de vilja ha till stånd ett omedelbart
beslut av riksdagen i syfte att få dyrortsgrupperingen helt avvecklad.
Det är ju samma ståndpunkt, som man från del hållet tidigare intagit, och det
var ganska klart, alt deras reservation skulle sluta med ett dylikt yrkande.

48

Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1S43 f. m.

Fortsatt giltighet av gällande skattegruppering m. m. (Forts.)

Herrar Hansson i Rubbestad och Hammarlund vilja sålunda här omedelbart
få till stånd ett sådant beslut rörande skattegrupperingen, att de skattefria
avdragen bil lika för hela landet och baseras på den lägsta ortsgruppens
avdrag. I sak betyder detta säkerligen, att man övervältrar skattebördor från
de mer besuttna pa de mindre besuttna, men det är väl ett led, förmodar jag,
i bondeförbundets allmänna strävanden när det gäller skattepolitiken.

När det gäller lönerna, är saken betydligt klarare. Herr Hansson i Rubbestad
företräder ju dem, som vilja sänka den allmänna lönenivån här i landet,
och då är det självfallet, att man först koncentrerar sig på tätorternas och
städernas löntagare. Sedan man fått ned deras löner, minskas ju flykten från
landsbygden, vilket medför att arbetskraften på landsbygden blir billigare,
och det var väl närmast dit, som man ville komma. Nu är det emellertid på
det sättet, herr Hansson i Rubbestad, att riksdagen inte bestämmer lönerna
iiägra andra än statens befattningshavare. När det gäller de hundratusentals
löntagare i detta land, som ha kollektivavtal med enskilda arbetsgivare,
kan inte herr Hansson i Rubbestad utöva det allra minsta inflytande på lönerna
- han må sedan driva igenom vilket beslut som helst här i riksdagens andra
kammare Dessa löntagare komma framdeles liksom hittills att se till, att de
fa sina löner fastställda förhandlingsvägen. Men det finns självfallet en
grupp av löntagare, som man skulle kunna komma åt genom ett beslut här,
nämligen den vars avlöningsbestämmelser fastställas av Sveriges lagstiftande
församling. Jag tvivlar emellertid på att ens i det fallet herr Hansson i
Rubbestad räcker till för att genomföra den allmänna lönenedsättning, som
han strävar efter.

Emellertid är det ju inte, såsom jag nyss sade, någonting som skiljer oss åt
nar det gäller det väsentliga, nämligen att dessa frågor böra göras till föremål
för en allsidig och genomgripande utredning, varvid även frågan om dyrortsgrupperingens
framtida innehåll och bestånd bör upptagas till prövning.
Då har man alla förutsättningar att söka sig fram till en riktig lösning, och
jag är övertygad örn att utredningen också kommer att ge svar på frågan örn
dyrortsgrupperingens framtida vara eller icke vara.

. Vad det nu närmast gäller att taga ståndpunkt till, är frågan örn en prolongermg
av gällande skattegruppering. Kungl. Maj:ts hemställan i förevarande
proposition avser endast denna del av frågekomplexet, och utskottsmajoriteten
har för sin del tillstyrkt detta Kungl. Maj:ts förslag. Vad beträffar grupperingen
av orterna med hänsyn till lönerna, har ju riksdagen tidigare beslutat
lägga ärenden av detta slag under Kungl. Maj :ts administrativa lagstiftningsrätt,
och jag förmodar att Kungl. Maj :t också kommer att begagna sig av den fj11

ratt till att verkställa de justeringar av dyrortsgrupperingen be träffande

lönerna, som kunna vara erforderliga. I övrigt får ju den slutliga
lösningen av denna fråga bli beroende av resultatet av den utredning varom
jag här talat.

Det torde under dessa omständigheter vara ganska naturligt, förefaller det
mig, att riksdagen här sluter upp kring utskottets majoritet, och jag ber herr
talman, att med åberopande av vad jag här sagt få yrka bifall till utskottets
iorslag.

Under detta anförande hade herr talmannen återtagit ledningen av förhandlingarna.

Herr Fröderberg: Herr talman! År 1923 kom en plåtslagare med stor familj
flyttande till vår socken från Stockholm. Det var vid årsskiftet och han fick
tios oss deklarera för de inkomster, som han haft året förut i Stockholm. När

Onsdagen den 31 mars 1943 £. na.

Nr 12.

49

Fortsatt giltighet av gällande skattegruppering m. m. (Forts.)
han sedan fick sina skattsedlar, lydde de på sammanlagt omkring 500 kronor.
Karlen blev förskräckt och vände sig till kommunalfullmäktige för att få avkortning
på skatterna. Han sade då, att örn han bott kvar i Stockholm, hade
han endast fått omkring 50 kronor i skatt, medan han nu fick 500. När kommunalfullmäktige
hörde detta, blev det litet mummel bland gubbarna och en
av dem — jag tror det var kyrkvärden — steg upp och sade: »Det är synd
örn karlen, och jag skulle gärna ha gått med på att avkorta hans skatt, bara
han inte ljugit så förbannat!» Det var nog också den allmänna uppfattningen;
man tvivlade på att plåtslagare!: talat sanning. Emellertid var det de skattefria
ortsavdragen för honom och hans barn samt olikheten i skattesats som
gjorde, att det verkligen förhöll sig så, som han påstod. Men skatteavdragen
voro också annorlunda då än nu. Skatteavdragen voro då resp. 700, 800, 900,
1,100 och 1,200, alltså en spännvidd på 500, med bankning 750. Men det var
inte så många, som intresserade sig för den saken på den tiden. Det väntades
att bondeförbundet skulle ta upp saken, sedan partiet bildats, men man låtsades
då inte alls om den på det hållet.

1928 års kommunalskatteutredning företog sedan en krympning av de skattefria
avdragen till resp. 680, 760, 810, 920 och 1,000, alltså en spännvidd mellan
lägsta och högsta dyrort av 320, med bankning 480. Örn man sedan gör
ett hopp fram till 1939, finner man åter en krympning. Avdragen blevo då
resp. 600, 640, 680, 720 och 760, och det äro de ju fortfarande. Kvar står
alltså en spännvidd på 160, med bankning 240, mot för tjugo år sedan resp.
500 och 750. Detta är egentligen inte så mycket att göra väsen av, och även
om jag såsom landsbygdsrepresentant är intresserad av att skillnaden i dyrortsavseende
reduceras så mycket som möjligt, måste jag i rättvisans namn erkänna
att man inte kan komma så mycket längre, örn man inte skall gå in för
dyrortsgrupperingens slopande helt och hållet, och det kan inte heller vara
riktigt.

Det finns en annan sida av skattegrupperingen, som jag anser värd några
tankar, nämligen barnavdragen. För första och andra barnet är ju spännvidden
mellan avdragen på högsta och lägsta dyrort 160, men fr. o. m. tredje barnet,
där avdragen äro resp. 700, 760, 820, 880 och 940, blir spännvidden 210,
med bankning 360. Nu är det ju så, att dessa barnavdrag få göras till dess
barnen fyllt 18 år. Örn man då tänker på de barn, som fortsätta sin skolgång
efter folkskolan, vilka äro dyrast att underhålla: barnen i staden eller barnen
på landet? Barnen i staden ha nära till sitt läroverk, gymnasium eller högskola.
De både bo hemma och äta hemma, och kostnaderna för deras skolgång
äro tämligen ringa. Landsbygdens barn däremot skola antingen inackorderas
på platsen, där skolan ligger, eller skola resa fram och tillbaka till skolan
varje dag, och det drar åtskilligt med pengar. Varför skall man då lia större
avdrag för barnen i städerna än för barnen på landsbygden? Det är en orättvisa,
som jag anser så snart som möjligt bör avskaffas.

Det har här talats örn att lönerna på den allmänna arbetsmarknaden först nu
blivit graderade i dyrortsavseende. Jag gjorde redan 1928 vissa undersökningar
i detta avsende och fann då, att medan spännvidden i fråga örn levnadskostnader
var 48 procent och i fråga örn de skattefria avdragen 70 procent, var
spännvidden 90 procent, när det gällde lönerna i den fria arbetsmarknaden mellan
landsbygden och storstäderna.

Jag vill också säga några ord i anledning av kravet på en tillfällig lönejustering.
Det har här förklarats, att det inte finns anledning att göra något
åt den saken tills vidare. Men örn vi ta t. ex. 15:e löneklassen i det statliga
avlöningssystemet, finna vi att 1935 var spännvidden mellan A- och B-ort
1,296 kronor, medan den nu är 1,698 kronor. Samtidigt som socialstyrelsens

Andra kammarens protokoll 191^3. Nr 12. 4

50

Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1943 f. m.

Fortsatt giltighet av gällande skattegruppering m. m. (Forts.)
utredning visar, att spännvidden i fråga om levnadskostnaderna sjunkit från
48 till 27 procent, har alltså spännvidden i detta fall ökat med 402 kronor. Utvecklingen
här har alltså gått en rakt motsatt väg.

^Det skulle kanske ligga närmast till hands för mig att här yrka bifall till
någon av de reservationer, som finnas fogade till utskottsutlåtandet, men då
jag själv i en motion, nr 304 i denna kammare, påvisat ett enklare och effektivare
system, som skulle kunna börja tillämpas redan i år, bryr jag mig inte
örn att göra detta.

När det gäller familjetillägget står jag emellertid helt på den linje, som herr
Hansson i Rubbestad här talat för, nämligen ett slopande av graderingen. I
dessa familjetillägg ingå inte hyresbidragen, ty dessa utbetalas ju efter särskild
behovsprövning, och då finns det inte någon anledning att gradera familjetilläggen.

Beträffande folkpensionerna blev det en liten lucka i herr Hanssons historieskrivning.
Han kritiserade det förhållandet, att folkpensionerna voro graderade,
men glömde att nämna, att det var på förslag av en regering, bestående
av socialdemokrater och bondeförbundare, som denna gradering infördes 1938.

Vidare vill jag säga några ord angående beräkningen av levnadskostnaderna
på de olika orterna. Jag har här framför mig en del siffror beträffande
detta, som jag fått uppe i socialstyrelsen — vederbörande byråchef var vänlig
att själv ge mig dem. En del av dem återfinnes för övrigt i nr 2 av Sociala
meddelanden för detta år.

Socialstyrelsen har ju delat upp levnadskostnaderna i följande grupper: livsmedel,
bränsle och lyse, bostad, kläder, skodon, skatter samt övriga utgifter,
och graderat dem efter olika orter. Jag skall be att få litet närmare granska
dessa poster och går då baklänges och börjar med övriga utgifter, som omfattar
ungefär en femtedel av hushållsbudgeten. Däri ingå bl. a. sjukvård, inventarier,
förenings- och försäkringsavgifter, tidningar och telefon, resor och
andra förströelser, tvätt och rengöringsmedel, sprit, tobak oell annat sådant.
Att man även, när det gäller dessa saker, kommer till en högre summa för
Stockholm än för landsorten, måste förvåna, ty i verkligheten måste väl förhållandet
vara det motsatta. Örn man på landsbygden t. ex. skall söka läkare
eller tandläkare eller örn man vill ut och roa sig någon gång, måste man ju
först företa resor och lägga ned pengar på detta, innan man kommer i åtnjutande
av de förmåner, som stadsborna kunna tillgodogöra sig utan vidare.

Jag tycker att man när det gäller denna rubrik kunde sätta en konstant
summa för hela landet — egentligen borde det vara en högre siffra för landsbygden.

Också när det gäller posten skodon, som är ganska liten, skulle man kunna
göra beloppet konstant, och detsamma gäller posten kläder. Jag kan inte förstå
varför det där skall behöva finnas någon skillnad, visserligen inte stor men
dock en skillnad. Vad t. ex. min hemsocken och Stockholm beträffar, är skillnaden
4G kronor. Jag undrar emellertid, hur man egentligen går till väga, när
man inhämtar dessa uppgifter. I min hemsocken kan man skilja på två områden:
samhället och socknen i övrigt. Det är emellertid samma affär, som säljer
kläder och skodon på båda ställena, och priserna äro desamma. Men när det
gällde att lämna uppgift till socialstyrelsen, kom man till olika resultat på de
båda ställena, fastän affärerna hörde ihop, och detta berodde på frågeställningen
i de formulär, som skulle ifyllas. Det gällde där att uppge den sorts
skor, som såldes mest, och det visade sig då, att ute i socknen köpte man i allmänhet
billigare skor än i samhället, och detta blev det avgörande för beräkningen
av denna post bland levnadskostnaderna. Man utgick således inte från
likvärdiga kvaliteter, utan från den standard som vederbörande kunde hålla.

Onsdagen den 31 mars 1943 f. m.

Nr 12.

51

Fortsatt giltighet av gällande skattegruppering m. m. (Forts.)

När man kommer till livsmedel är, såsom herr Eriksson i Stockholm redan
sagt, skillnaden inte så stor. Jag har här uppgifter för en hel del orter över
hela landet, och örn man t. ex. jämför Stockholm och landskommunen med de
lägsta levnadskostnaderna, Källeryd i Småland, finner man en skillnad på endast
247 kronor. Vidare finner man en jämn stegring från Skåne upp till de
nordliga delarna av landet, och därom är väl inte så mycket att säga.

Vad bränslet beträffar, är detta dyrare i Stockholm och de andra städerna
än på landsbygden, men när vi åter kunna få koks, blir nog förhållandet omvänt
igen.

Det är alltså flera av dessa utgiftsposter, som jag anser skulle kunna sättas
konstanta för hela landet: övriga utgifter, skor och kläder och kanske även i
det närmaste livsmedel och bränsle.

När man kommer till skatterna, är naturligtvis skillnaden mellan de olika
orterna stor, även örn den kanske inte är precis den som man tänkt sig. I
Överkalix, Sveriges dyraste kommun, har en normalfamilj sammanlagt 681
kronor i skatt, medan den i Källeryd har 279 kronor. Stockholm t. ex. kommer
lika högt som min hemkommun, trots att skattesatsen i Stockholm det året
inte var mer än 9: 48, medan vi hos oss hade en kommunalskatt på 11 kronor,
en landstingsskatt på 3:50 och en vägskatt på 1: 30. Skatterna vörö beräknade
på de löner, som voro upptagna för resp. orter, och voro de riktiga, skulle väl
också resultatet vara rätt. Men örn, såsom vi från landsbygden anse, spännvidden
är för stor, bli också skatterna för högt beräknade, och då kan det tänkas
att detta förhållande gör, att Stockholm kommer en ortsgrupp högre upp
än som är riktigt.

Vad hyreskostnaderna beträffar, måste man i alla fall erkänna att det föreligger
en avsevärd skillnad. För två rum och kök utan bränsle är hyran i Källeryd
365 kronor, medan den i Stockholm är 1,167 kronor, alltså en skillnad på
802 kronor. I min hemsocken är det satt till 450 kronor, alltså 717 kronor lägre
än i Stockholm för precis samma storlek, örn vi titta på de bostäder, som
finnas, och de hyror man får, så kanske detta är ungefär det rätta. Men hur är
det, om vi skulle utgå från samma standard? Jag var hemma i förra veckan.
Det är bostadsbrist där hemma. Vi räkna på ett H. S. B.-hus med 51 eldstäder,
som det kallas fastän det är element. Vi skulle komma till 6,000 kronor per eldstad
eller 320,000 kronor för alltsammans. Trots att vi räknade med ganska
höga kommunala bidrag och statsbidrag, skulle hyran bli 21 kronor per kvadratmeter
med bränsle. Den byggmästare, som räknat på saken, säger, att det
är lika dyrt att bygga i vår socken som i Bollnäs eller vilken annan stad sop
helst, ty det är Gävle- eller Sundsvallslistan som tillämpas, och den skiljer sig
icke mycket från, Stockholms. För tre år sedan var det högre än i Uppsala
och Örebro.

Sålunda, örn vi få detta H. S. B.-hus med den standard vi räkna med och
taga hyror därefter, så komma vi högre än Gävle och nästan upp till Stockholms
förorter. Ändå är samhället C-ort och socknen B-ort, men socialstyrelsen
har i alt. II trots detta föreslagit nedflyttning av samhället till B-ort och
av socknen till A-ort.

Då måste man få ett väldigt misstroende mot detta system. På landsbygden
har detta blivit en allt större och större fråga. Det kan icke förnekas, fastän
man kanske icke vill låtsas örn det i Stockholm.

örn vi komma från Gävle med 738 kronor till Stockholm med 1,167 kronor,
är det ett väldigt hopp. Vi få erkänna, att skillnaden är stor. Om vi fråga vilka
hyror som betalas måste vi ju erkänna, att det verkligen är så,. Men vi ha för
oss, att det icke blir så mycket dyrare att bygga en villa i Äppelviken än i
vår kommun. Någonting som jag tycker är en verklig skamfläck för Stock -

52

Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1943 f. m.

Fortsatt giltighet av gällande skattegruppering m. m. (Forts.)
holm är emellertid det förhållandet, att man på dessa släta stenhällar skall taga
50 öre kvadratmetern i tomthyra. Det är ett fullkomligt tomtocker. Vore det en
enskild person, som uppträdde så hemma, tror jag, att han skulle komma bort
i min hemsocken eller åtminstone i Delsbo, som ju också ligger i Hälsingland.

Det där är precis icke^ vackert. Jag är övertygad örn, att dessa tomthyror,
som i Stockholms stad hålla hyresvärdena uppe, allra minst motsvara en ortsgrupp,
kanske i det närmaste två. Vi på landet med vår bostadsbrist få nu
gå in för att satsa en hel del kommunala bidrag för att få bostäder, fastän vi
ha dålig skattekraft. Man tycker, att här kunde man åtminstone sörja för, att
folk finge lämpliga och billiga tomter, i synnerhet om man har endast stenhällar
att bygga på.

Jag vill dock icke gå med på ett fullständigt avskaffande av dyrortsgrupperingen,
ty det skulle föra vissa svårigheter med sig. Vi tycka visserligen,
att det är väldigt lågt att för Källeryd räkna med 2 rum och kök för 365
kronor. Men se vi på taxeringsvärdena för fri bostadsförmån i fråga örn både
jordbruksfastighet och annan fastighet, så äro de mycket lägre. I min hembygd
exempelvis beräknas två rum och kök, en riktigt bra bostad med både
vatten och slask, vid taxeringen till 270 kronor. Skulle vi få enhetliga löner och
skatter i hela landet, finge vi också enhetliga taxeringar av fria bostäder.
Jag tror, att dessa värden på landsbygden skulle komma att åka upp så, att de,
som nu ha förmånen att taxeras billigt, enbart på detta skulle förlora mycket
mera än vad som innefattas i den lilla intervall på 160 kronor, som finnes i
skattegrupperingen mellan de lägsta och högsta dyrorterna plus bankningen.

Det är en annan sak, som jag vill nämna. Gång på gång har jag studerat
riksdagens ^skrivelser under senare tid, fastän jag icke varit här. Jag har sett,
att man från det håll, som herr Hansson företräder, oupphörligt fordrar billigare
byggnadskostnader och arbetslöner på landsbygden. Hur rimmar detta
med påståendet, att det är lika dyrt att leva där som i Stockholm? Jag tycker,
att de där båda sakerna skära sig. Jag kanske kan få svar på frågan.

Jag ber att få sammanfatta vad jag sagt på följande sätt: Beträffande
skattegrupperingen anser jag, att när den nuvarande skillnaden mellan högsta
och lägsta dyrort är så ringa som 160, med bankning 240 kronor, kan denna
få vara oförändrad tills familjebeskattningsförslaget kommer i vad det gäller
ortsavdragen, men att skattegrupperingen beträffande barnavdragen bör slopas.
När det gäller lönerna anser jag en provisorisk lösning berättigad, men
da jag genom motionen nr 304 föreslagit en smidigare väg än reservanternas,
en väg som kan tillämpas redan nästa månad, har jag i dag i denna sak intet
yrkande. När det gäller en reformering av själva dyrortssystemet, äro ju både
reservanterna och utskottet på samma linje, men då jag anser utskottets formulering
vara den bästa och mest krävande, yrkar jag för dagen bifall till
utskottets förslag.

Herr Spångberg: Herr talman! Då dyrortsgrupperingen genomfördes 1919
vörö alla medvetna om, att dyrortsgrupperingen i sig själv egentligen var ett
provisorium, och att den icke var någonting, som kunde fastlåsas för någon
längre tidsperiod, utan att omräkningar då och då måste göras på grund av
förändringar i prisläget. Det har under tiden från löntagare, som varit placerade
ute på landsorten, framkommit mycket stark kritik mot det system, som
från början var gällande i fråga om grunderna för grupperingen. Man menade,
att det i beräkningen togs med alltför få förnödenhetsartiklar, man hade vidare
räknat hyrorna i de sämre bostäderna på landsorten och därmed fått låga

Onsdagen den 31 mars 1943 f. m.

Nr 12.

53

Fortsatt giltighet av gällande skattegruppering m. m. (Forts.)
bostadskostnader och tagit dem som utgångspunkt för dyrortsplaceringen och
därmed åstadkommit en sämre standard för vissa orter i vårt land.

Nu äro de som jag närmast tänker på i detta fall, de statsanställda, ett rätt
rörligt släkte. De ha ingen bostadsort, som de kunna vara säkra att få^bo på
under hela sin tjänstetid, utan de äro utsatta för förflyttning rätt så ofta.
Samma personer bli därför i tillfälle att iakttaga den stora skillnad, som de
möta i löne- och bostadsförhållanden och dylikt på olika orter. Det är ju
egentligen människorna det närmast gäller. Man kräver, att man skall ha
samma standard i samma grader, oavsett var man blir placerad. Detta är
egentligen den sunda princip, som ligger till grund för den kritik, som kommer
från statstjänarhåll ute i landsorten. Man går där icke in för ett avskaffande
av dyrortsgrupperingen, och man vill icke draga ner huvudstaden till
den lägsta landsortsgruppens nivå. Det har icke funnits några allvarliga tankar
på detta inom statstjänarkretsar. Men man vill, att statsmakterna skola
följa den grundprincipen som hela dyrortssystemet är byggt på, och att de
omgrupperingar, som skola ske, företagas särskilt vid sådana prisförändringar,
som inträffat under de senaste åren, samt att det är både nödvändigt och
berättigat, att förändringarna bli sådana, att reallönen blir likvärdig på vilken
ort vederbörande befattningshavare än äro placerade.

Örn nu i dag utskottets förslag antages av riksdagen, så kommer frågan
egentligen i samma läge som den hade 1938. Då anslöt sig riksdagen till det
år 1937 av 1936 års lönekommitté framlagda förslaget örn nya grunder för
beräkning av dyrortsgrupperingen. Det har företagits en utredning efter
dessa av riksdagen då antagna nya grunder, vilken har framlagts av socialstyrelsen.
När så resultatet föreligger, säger man, att tiden icke är lämplig
och utredningen icke så fullständig, att man nu kan företaga någon ny dyrortsgruppering
på grundval av detta material.

Nu är det ju så, att en ny dyrortsgruppering borde lia genomförts redan
1940. Vi äro således inne på tredje året som frågan skjutits på framtiden.
Komma vi fram till år 1945, innan en ny gruppering företages, har man på
detta sätt förhalat frågan under hela den femårsperiod, som en ny gruppering
borde ha gällt, och man kommer fram till den tidpunkt, då vi ändå normalt
borde ha fått en ny dyrortsgruppering. Emellertid är det ingenting som. säger,
att man skall dröja fem år med dyrortsgrupperingen. Jag förstår icke
detta ständiga tal, att det möjligen kan företagas ett provisorium, men att
det icke är lämpligt att göra det. Ty det är ändå så, att örn det sker en betydande
prisförskjutning, även örn det endast gått tre eller fyra år, borde en
omräkning företagas, och man borde placera in orterna i den plats på indexskalan,
som motsvarade priserna för vederbörande orter, så att principen örn
själva reallönen alltjämt hölles.

Nu förebäres, att prisläget är så osäkert, att man icke kan företaga en omgruppering
nu på grund av detta. Jag tror emellertid, att relationerna mellan
de olika orterna äro rätt fasta. Även örn det alltjämt kommer att ske en förskjutning
i prisläget på grund av en prisförhöjning, som man kan tänka sig,
iir det dock nu cn ganska fast skillnad mellan de olika orterna. Sedan man nu
har den av socialstyrelsen företagna undersökningen av priserna olika orter
emellan på grundval av de nya beräkningsgrunder med likvärdiga bostäder
och dylikt, som man för första gången utgått ifrån, kan också omgrupperingen
företagas.

Örn man således tager fasta på dc principer, som ligga till grund för själva
dyrortsgrupperingen, måste man säga sig, både att tiden är inne för en ny
omgruppering, och att vi lia ett mycket vederhäftigt material att halla oss till.

54

Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1943 f. m.

Fortsatt giltighet av gällande skattegruppering m. m. (Forts.)

Den prisförskjutning, som Ilar skett, är sådan, att en ny dyrortsgruppering
verkligen är högst motiverad.

Herr Fritz Persson och jag lia väckt en motion i denna fråga, där vi ha föreslagit,
att skattegrupperingen skulle erhålla förlängd giltighet endast till och
med utgången av innevarande år. Vi lia gjort detta därför att man väl måste
anse, att man åtminstone under årets lopp kunde komma fram med ett utredningsmaterial.
Det vore också önskvärt att regeringen tillsatte utredningsfolk,
som verkligen hade tillfälle att arbeta med detta material och som gjorde detta
och icke vore upptagna av så mycket annat arbete, att man måste skjuta detta
åt sidan. Ty då kan man ju hålla på hur länge som helst, och man kommer
aldrig fram till något ordentligt arbete och någon ordentlig lösning.

_ Vi ha vidare föreslagit, att de justeringar, som det i Kungl. Maj :ts proposition
antydes att finansministern skulle företaga och därefter anmäla för
Kungl. Maj :t, skulle föreläggas riksdagen, och att riksdagen skulle ha möjligheter
att pröva ifrågavarande förslag. Det vore ju också rimligt, att dessa
omjusteringar skedde med hänsyn till de starka prisförskjutningar, som
ägt rum för vissa orter här i landet. Vidare lia vi ansett, att den dyrortsgruppering,
som skulle taga sikte på en genomgripande omgruppering, borde
verkställas senast nästkommande år. Utredningen borde ju kunna igångsättas
snart, och den borde kulina företagas av människor, som toge itu
med detta på allvar och använde sin tid till ett utarbetande och insamlande
av material i frågan._ Förutsatt att omgrupperingen sker i snar framtid, är det
ändå icke så vidlyftigt material ytterligare, som behöver insamlas, sedan den
stora utredning, som socialstyrelsen verkställt, ändå föreligger med mycket
färska uppgifter.

Frågan är givetvis i och för sig komplicerad, men den är ej fullt så komplicerad
som man söker att göra den till. Fullt så omöjlig är frågan faktiskt icke.
Principen är, att för statsanställda bör det utgå lika reallön, var den anställde
än är placerad, med hänsyn tagen även till de fördelar eller nackdelar, som
själva bostadsorten medför. Det är emellertid icke så, att prisförhållanden och
löner behöva lia precis samma spännvidd. Det är tvärtom så, att å orter, som
kunna anses ligga ogynnsamt till, bör det utgå en procentuellt större lön än
vad det insamlade prismaterialet utvisar, på grund av de olägenheter, som
finnas där, och på grund av de dyra kostnader, som bosättning på den orten
medför.

_ Det sades också ifrån i propositionen och i utskottsbetänkandet 1938, när
riksdagen antog det nya avlöningsreglementet, att man skulle taga hänsyn till
dessa olägenheter, och att det är av denna anledning som löneskalan är mera
sammanpressad än dyrortsskalan.

Om man följer hittills gällande riktlinjer och utgår ifrån att den lägsta
lönen var beslutad med tanke på det index, som visades för respektive orter
år 1938, när civila avlöningsreglementet antogs, är det väl ändå ganska enkelt
att placera in varje ort i den indexgrupp på dyrortsskalan, där den hör hemma.
Man behöver icke resonera om huruvida man skall flytta ner Stockholm till
lägsta ort eller huruvida man skall flytta upp de lägsta orterna ett stycke eller
huruvida man skall sammanpressa indexskalan ungefär till mitten och få de
olika orterna på en linje, utan man skall givetvis följa den princip, som föreligger,
och placera in orten i sin indexgrupp enligt de priser, som råda för
orten i fråga.

Lägsta beräknade index 1938, som man utgick ifrån, var 527 om man beräknar
indexsiffran 1,000 för Stockholm. Lägsta index i år, som redovisas i
socialstyrelsens undersökning, är 734. Sålunda, de orter, som förut befunnit
sig under 734, böra givetvis flyttas upp till det strecket och placeras i sina re -

Onsdagen den 31 mars 1943 f. ni.

Nr 12.

55

Fortsatt giltighet av gällande skattegruppering m. m. (Forts.)
spektive dyrortsgrupper. Sedan blir det tydligen inga orter att placera i de
dyrortsgrupper, som varit avsedda för orter med lägre indextal än 734, utan
dessa grupper bil vakanta. Det visas ju också av det material, som socialstyrelsen
kommit med och som utvisar en livsmedelskostnadsökning pa de billigaste
orterna av 95.7 procent pa A-ort, medan den pa I-ort är lO.o procent. Det är
troligt att denna sammanpressning kommer att stå sig i framtiden. För att inse
detta behöver man bara tänka på den utjämning beträffande livsmedelspriserna,
som ägt rum genom jordbruksorganisationernas insatser. Beträffande åtskilliga
lantmannaprodukter äro priserna lika dyra för konsumenterna i landsorten som
för konsumenterna i städerna. Det blir ingen ändring i det avseendet. Tydligen
kommer kontrollen beträffande mjölken att stå sig. Likaså kommer kontrollen
över slakterierna att bibehållas. Denna kontroll är delvis förestavad av hygieniska
skäl och kan inte betecknas som en kristids företeelse..

Utskottet erkänner också den konstaterade sammanpressningen av priserna,
men är icke säker på att det kommer att stå sig i fortsättningen. Jag tager^i
alla fall fasta på det erkännande, som utskottet gjort. Jag kan icke forsta,
varför det anses olämpligt att genomföra omräkningen med det material, som
föreligger, när man är övertygad om att det icke kommer att bliva några större
förskjutningar. Utskottet antyder, att en omgruppering skulle få karaktären
av en lönereglering. Detta mäste väl vara alldeles oriktigt resonerat. Det äi
icke fråga örn någon lönereglering. Det är icke fråga örn att lönerna skola
ökas Det är bara fråga örn att placera varje ort där den hör hemma; det ma
sedan lända till en nedflyttning eller en uppflyttning. Detta får avgöras enligt
för orten gällande indextal. För varje ort skola lönerna utgå enligt gallande
lönereglemente. Ingen lön är anknuten till en viss ort utan till indexskalan.
Det finns ingen garanti för att lönerna på en viss ort skola utgå efter ett oförändrat
indextal. Den gruppering, som borde företagas, skall vara av samma art,
som de omgrupperingar, vilka skett flera gånger tidigare och vilka ingalunda

ha karakteriserats som löneregleringar. .

Jao- har många gånger haft tillfälle att tala med statsanställda i olika lönegrader,
vilka fått förflyttning från en plats till en annan. Man kan utgå ifrån
att en statstjänare likaväl som andra människor gärna vill lia befordran. Det
har ingen något emot. Vid befordran följer ofta bättre arbete och högre Ion.
Det är klart, att ingen människa motsätter sig att pa detta satt fa trevligare ar
bete och högre inkomst. Antag, att en stationskarl i Stockholm — jag haller
mig till tjänstemän i lägre lönegrader — en dag får en påstötning av en överordnad
örn att han skall lägga in ansökan att hilva stationsförman. Bifalles
hans ansökan, kommer han upp ett pär lönegrader och far en angenamare sysselsättning.
Han tvekar icke att lägga in ansökan utan täger denna chans men
så får han veta, att han, örn han blir stationsförman, får bereda sig pa fortilyftning
till Charlottenberg, och då blir han ögonblickligen betänksam, ty Charlottenberg
tillhör ortsgrupp C, medan Stockholm tillhör ortsgrupp I. Sa satter
lian sig ned och räknar efter, och det dröjer inte hinge, förrän han tinner att
han, om han blir befordrad till stationsförman mell tjänstgöring i Charlottenberg
får lägre levnadsstandard. Han får svårt att skaffa sig en ordentlig bostad’
och han får betala mera för den än vad socialstyrelsens redovisning ger
vid banden. Han kan få det sämre skillt som förman i_ Charlottenberg an han
har det som stationskarl i Stockholm. En stationsskrivare i Stockholm, som
blir befordrad till förste stationsskrivare i Charlottenberg, får vidkännas en
sänkning av reallönen. Han klagar högljutt över detta t Örvall ando. Ja g skulle
tro, att de flesta tacka nej till befordran, örn därmed skall följa forflyttning
till ort, som tillhör en avsevärt lägre ortsgrupp. Det ar darfor nödvändigt att,
behålla principen örn lika reallön. Den är sund.

56

Nr 12.

Onsdagen dea 31 mars 1943 f.

m.

Fortsatt giltighet av gällande skattegruppering m. m. (Forts.)

Här talas i den av herr Bernhard Nilsson m. fl. avgivna reservationen orri
en utjämning, som icke får medföra någon kostnadsökning. Hur skall man
™a komma förbi de ekonomiska konsekvenserna utav vad som inträffat i
var tid. Hur skall man komma förbi de ekonomiska konsekvenserna av den
prisutjämning, som ägt rum i fråga örn lantbruksprodukter? Det är några,
som mäste bära kostnaderna. Konsekvenserna av pris fördyringen kan man
icke trolla bort; den kommer man icke från. Kostnaderna komma att få betalas
antingen av dem,som bo i landsorten, eller av dem, vilka lia att betala
lönerna till de tjänstemän, som bo i landsorten. Jag är rädd för att det beslut,
riksdagen i dag kommer att fatta, kommer att väcka besvikelse och förbittring.
Jag föreställer mig nämligen, att. utskottets förslag kommer att bifallas, och
att den av mig och herr ^Persson i Växjö väckta motionen kommer att avslås,
xa de orter, där man erhållit för liten kompensation för dyrtiden, har man räknät
med att erhålla rättelse, väntat sig en omgruppering i år. Vi lia nog insett,
att som ° frågan nu förhalats är det svårt att genomföra en omgruppering
p..ar‘ ..var om°tlc>n ha vi därför föreslagit, att en omgruppering skall genomioras
nasta ar. Utskottet å sin sida anser, att en omgruppering icke heller kan
genomtöras nästa ar utan först år 1945, men sedan utskottet sagt, att förslag
till ny dyrortsgruppering bör framläggas till 1945 års riksdag, kommer utskottet
med följande underliga reservation: »Skulle emellertid''oöverstigliga
inder möta för framläggande av ett slutligt förslag i dyrortsgrupperingsfrågan
vid 1945 ars riksdag, bör enligt utskottets mening tagas under övervägande,
huruvida icke redan till 1944 års riksdag förslag bör framläggas rörande
skattegrupperingen, även örn ett sådant förslag får anses innebära, allenast ett
provisorium. I fråga örn lönegrupperingen anser sig utskottet med hänsyn till
de med en sadan gruppering förenade omständigheterna icke kunna tillråda
ett provisorium för den korta tid, som kan antagas behövlig för genomförande
av en ny dyrortsgruppering.» Maken till kautschuksartat uttalande i frågan
iar man sannerligen leta efter. Utskottet svävar i det ovissa även för år 1945
och staller därmed frågan på en oviss framtid. Örn utskottets förslag bilalies,
bör åtminstone denna passus i utskottets utlåtande utgå ur motiveringen.

Vid den nya undersökningen skulle emellertid enligt utskottets uppfattning
större hänsyn tågås.. till de kostnader för sjukvård och hälsovård samt för resor
tor olika ändamål, som de, vilka äro bosatta på landsbygden, få vidkännas.
Det är gott och väl det där, och det är vad man i landsorten har begärt under
manga ar. Fragen borde därför lia tagits upp på allvar vid den utredning, som
socialstyrelsen verkställt. Örn en ny utredning skall företagas, så har jag naturligtvis
ingenting emot, att utredningen får omfatta även sistberörda fråga.
Jag hoppas tvärtom, att så kommer att ske, så att den icke blir borttrollad.
Däremot forstår jag icke utskottets mening då det i utlåtandet anför: »Däremot
anser utskottet tveksamt, huruvida det skulle vara möjligt att finna någon
grund tor tillgodoräknande av sådana kostnader, som uppkomma för barns och
ungdoms undervisning utöver bottenskolestadiet.» Där har man både en oriktighet
och en fälla! Tar man icke hänsyn till sistnämnda kostnader, så är det
irfA aH man’ nar försla£ om ny dyrortsgruppering framlägges någon gång
ar 1945, 1947 eller 1948, kommer underfund med att det varit oriktigt att
icke taga hänsyn till kostnaderna i fråga, och då får man anledning att göra en
ny utredning. Fran statstjänarhall har manga gånger klart framhållits önskvärdheten
av att ny dyrortsgruppering snarast kommer till stånd på grundval
av det material, som nu föreligger. Ytterligare utredningar angående speciella
frågor kunna ju företagas i efterhand. Givetvis vore det emellertid oriktigt, örn
man skulle företaga en ny utredning av frågan örn dyrortsgrupperingen utan

Onsdagen den 31 mars 1943 f. m.

Nr 12.

57

Fortsatt giltighet av gällande shattegruppering m. m. (Forts.)
att därvid taga hänsyn till kostnaderna för barns och ungdoms undervisning

utöver bottenskolestadiet. . ,

Jag ber, herr talman, att i första hand få yrka bifall till den av mig och
herr Fritz Persson väckta motionen nr 301. Skulle detta yrkande icke bifallas
utan utskottets förslag antagas, ber jag att alternativt få föreslå, att det stycke
på sid. 7 i utskottets utlåtande, som börjar med orden »Skulle emellertid
oöverstigliga hinder möta» och slutar med orden »för genomförande _ av en
ny dyrortsgruppering», måtte utgå, samt att likaledes följande mening pa
sid 8 i utlåtandet måtte utgå: »Däremot anser utskottet tveksamt, huruvida
det skulle vara möjligt att finna någon grund för tillgodoräknande av sådana
kostnader, som uppkomma för barns och ungdoms undervisning utöver bottenskolestadiet.
»

I detta anförande instämde herr Ekdahl.

Herr Lindahl: Herr talman! Det har många gånger framhållits, att det
säkerligen icke står i mänsklig makt att åstadkomma ett absolut rättvist
system för en dyrortsgruppering.. Utskottet har på sätt och vas förordat, att
vid en kommande dyrortsgruppering antalet grupper skall skäras ned. Aven
lämpligheten härav kan, enligt mitt sätt att se, diskuteras. Aven med den minskning
i spännvidden mellan högsta och lägsta dyrort, som enligt utskottets
utredning har inträffat, torde frågan alltjämt stå öppen, om icke en mjukare
och mera rättvis inpassning av de olika orterna kan ske, om antalet ortsgrupper
bibehålies i stället för att minskas. Ett bibehållande av det nuvarande antalet
ortsgrupper skulle bara medföra, att spännvidden mellan de olika orterna
bleve betydligt mindre än vad den för närvarande är, och att varje ort taktiskt
skulle få en chans att inplaceras just på den plats, där den bör placeras.
Denna fråga får man emellertid försöka lösa under den blivande utredningen.
Det finns anledning att komma ihåg, att varje minskning av antalet ortsgrupper
måste medföra en del tråkiga konsekvenser, som skapa åtskillig irritation.
En del orter komma att flyttas upp, men en del komma också att flyttas
ned. Man får inte heller glömma bort att i fråga om dyrortsgruppenngen
blir betraktelsesättet åtskilligt subjektivt- betonat. Mångå tycka nämligen att
just hans placeringsort inte bara mäter sig utan t. o. m. i dyrhet överträffar
orter som i dyrortsskalan ligga åtskilligt över just hans ort.

Vad man emellertid utan tvekan kan stryka under är utskottets uttalande
rörande behovet av att landet alltjämt uppdelas i dyrortsgrupper. Både socialstyrelsens
utredning och mina egna erfarenheter visa, att nivelleringen de
olika orterna emellan i fråga örn levnadskostnader ännu icke fortskridit sa
långt, att man kan göra rent bord med hela dyrortsgrupperingen.. Det må tillläggas,
att även om det nuvarande systemet är långt ifrån rättvist, så skulle
i alla fall ett beslut i enlighet med reservanternas förslag till sina verkningar
betyda rena orättfärdigheten. Och jag är för min del övertygad örn att därest
riksdagen skulle fatta beslut örn att sudda bort alla gränser och i fortsättningen
endast ha en dyrort (iver hela landet, skulle detta komma att mötas
med en storm av förbittring av de berörda; ja, jag tror knappast, att beslutet
skulle kunna verkställas. Jag förutsätter nämligen, att reservanterna med sitt
tal örn landets placering i en enda dyrortsgrupp inte avse, att denna skulle
ligga i nivå med de nu högsta dyrorterna. — Naturligtvis kan det vara populärt
att i valrörelserna och i slagen dessemellan tala örn för A-orternas folk
hur utsugna de äro, medan de högre ortsgrupperna gynnas på olika sätt. Men
när de som varit utsatta för denna propaganda få möjlighet att konfronteras
med de verkliga förhållandena härvidlag, korrigeras dock en sådan uppfatt -

58

Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1943 1. m.

Fortsatt giltighet av gällande skattegruppering m. m. (Forts.)
ning en smula, och därigenom reduceras också dessa arguments propagandavärde.

Jag sammanträffade för någon tid sedan med en yrkesbroder till herr Hansson
i Rubbestad. Han hade varit i Stockholm blott några dagar men hade hunnit
bli fullständigt ursinnig över de höga levnadskostnaderna i huvudstaden.
Han tyckte, att både mat och husrum betingade orimligt höga priser, och han
sade vilket ju inte var vederhäftigt utan betydligt överdrivet — att den
mat som man får här uppe är inte avsedd för folk som arbetar, utan den är
»lagom för folk som ligger till sängs dygnet om». Han kanske inte hade det
där fantastiskt utvecklade spårsinnet att få tag på billiga matställen och billiga
bostäder, som herr Hansson i Rubbestad lär lia.

Självfallet vill jag inte med vad jag här anfört lia sagt, att det nuvarande
dyrortssystemet är bra som det är. Landsbygdens folk ligger nu utan tvekan
sämst till, och att en omvärdering måste äga rum, som ger en större rättvisa
at. landsbygden, örn den saken föreligga såvitt jag vet inga delade meningar.
Missnöjet med den nuvarande dyrortsgrupperingen är sannerligen inte heller
lokaliserat till vissa orter utan är utbrett över Sveriges hela landsbygd. Att
motiv för detta missnöje förefinnes veta vi alla, och socialstyrelsens utredning
har också med kalla siffror visat på ett uppenbart motiv till att landsbygdens
befolkning inte kan vara nöjd med dyrortsgrupperingen.

Men ändå är det utan tvivel så, att finansministerns och utskottets uppfattning,
att vi böra avvakta utvecklingen, är den riktiga. Jag tror för min
del, att denna mening i allra största utsträckning också delas av dem, som
äro speciellt intresserade av dyrortsgrupperingsfrågans lösning. I varje fall
var det på det sättet, att, då en gruppering av dyrorterna i enlighet med socialstyrelsens
utredning ifragasattes, mottogs detta budskap med en indignation,
som man sällan har sett maken till. I vissa delar av vårt län blev det en formlig
upprorsstämning, och deputationerna till finansministern voro talrika. Det
fanns anledning till den upprörda stämningen. Att just i dessa tider, då krisen
trycker arbetarna och tjänstemännen på ett alldeles särskilt sätt, pålägga
dem en ytterligare börda i form av en kraftig lönereducring till följd av att
vederbörandes samhälle kryper ned en eller två dyrortsgrupper — det'' är klart,
att dylika åtgärder måste alstra det största missnöje och på ett uppenbart sätt
Iresta talamodet. Att just nu gå ut och övertyga folk om att deras ort har
blivit sa billig, att levnadskostnaderna där nu äro så låga, att de måste gå
ner en eller ett pär grupper, det tror jag är ett synnerligen fåfängt företag.

. a ar riktigt, att frågan om en ny och rättvisare dyrortsgrupne ring

ber handläggas med största snabbhet, så var det säkerligen lika riktigt
att. inte Hagan forcerades fram på den utredning, som nu föreligger ifrån
socialstyrelsen.

. 1 utskottets utlåtande finns också en antydan örn att den kommande utredmngen
bör arbeta med vissa nya värdenormer. Det är inte minst betydelseiuHt
för att nå ett så rättvist resultat som möjligt, att värderingarna''bli så
allsidiga och fa en sådan prägel, att var och en kan säga: Ja, här har min
ort prövats, och jag är på det klara med att det är en rättvis placering som
gjorts.

Herr talman! Med dessa ord ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Carlström: Herr talman! Då jag har varit med om att underteckna
en motion, nr 103 i andra kammaren, i vilken hemställes örn en provisorisk dyrortsgruppering,
som borde framläggas för nästa års riksdag, ber jag att här
fa säga några ord i frågan.

Onsdagen den 31 mars 1943 f. m.

Nr 12.

59

Fortsatt giltighet av gällande skattegruppering m. m. (Forts.)

De två första talarna här idag ha ju anfört skäl, var och en från sina utgångspunkter,
den ene, herr Hansson i Hubbestad, för dyrortssystemets slopande
helt och hållet, och den andre, herr Eriksson i Stockholm, för sin uppfattning
att nästan allting är bra som det är. Herr Hansson har ju ett torflutet
i detta fall, och det kanske inte är så lätt att komma ifrån. Herr Eriksson
förstod också att på ett ur hans synpunkt ganska tacknämligt sätt utnyttja
denna omständighet. Särskilt örn man tänker på dyrortsgruppermgen tor
folkpensionerna kan man ju tycka, att det är litet väl hastigt marscherat att
här. sedan man förut har gått in för en gruppering i fråga om dem, komma
och kräva, att nu skola vi avveckla det hela, nu behövs ingen gruppering längre.

Herr Hansson i Rubbestad berörde också frågan på vilket sätt man skulle
kunna lösa detta ganska besvärliga problem, och han skisserade därvid Hera
vägar. Det enklaste, sade han först, var att flytta upp de lägre grupperna,
och det är klart, att det är ganska enkelt, men jag vet anda inte örn herr Hansson
vill vara med örn saken. Det finns ju efter vad han påstod lärare ute i
bygderna, som hade 7,000 kr. i lön i högsta löneklassen, och jag vet nu inte,
örn de äro så missnöjda med den lönen. Bo de i herr Hanssons trakter borde de
vara tämligen belåtna, tycker jag. Det andra forslaget gick ut pa att Hytta
ned de högre grupperna; herr Eriksson i Stockholm är nog inte vidare intresserad
av det. Man har ju i diskussionen t. o. m. velat påstå, att en omgruppering
helt enkelt inte går att genomföra utan en ny lönereglering, tiar ha vi
1937 låst oss fast, och herr Hansson i Rubbestad var val da med örn att stockholm
skulle utgöra en viss högsta dyrort, och sedan skulle man beräkna med
hänsyn härtill. Alltså är det ganska besvärligt att rucka pa den saken ba kom
herr Hansson fram till förslag nummer 3, en sammanpressning fran bada hallen.
För min del tycker jag det är den enda väg som skulle vara rimlig, ty ropet
från landsorten i denna fråga är inte baserat bara pa det förhållandet att
man vill lia högre löner, utan det är främst baserat därpa, att man vill ha
rättvisa

Herr Eriksson i Stockholm försökte underkänna alla de siffror, som herr
Hansson i Rubbestad i sitt anförande stödde sig på och ansåg, att de vörö
valda efter en viss metod, som han inte kunde gilla. Och skall man saga något
får man väl överdriva, annars tar det inte, det förstå vi, herr Hansson. Men
jag skulle vilja fråga herr Eriksson i Stockholm, örn han inte godkänner de silrör
som äro angivna i utskottets utlåtande, siffrorna 48 och 27, som innebära att
skillnaden i löner på högsta dyrort ifrån att tidigare ha varit 48 procent mot
lägsta ort nu gått ned till 27 procent, alltså till knappast mer än hälften

Herr Eriksson påstod, att detta ju inte var någon stor fråga, som herr Hansson
ville blåsa upp den till, utan en relativt liten fråga. Ja, jag skulle önska,
att herr Eriksson i Stockholm reste omkring i Sveriges bygder nasta ar och
talade om för folket, att detta är en relativt liten fråga. Jag tror, det skulle bil
ganska svårt för honom att övertyga om det. Och i varje fall: ar det en rättvisefråga
så må den vara liten eller stor, då kan man inte, som herr Eriksson
försökte, trolla bort den. Herr Eriksson vände elg också mot herr Hanssons
i Rubbestad påpekande, att för landsbygdsbefolkningens överflyttning till sinder
och samhällen betydde det ingenting, om man hade högre loner pa dyrorterna
än på de billigare orterna. Jag vill inte_ precis pasta, att det ar stockholm
som i första hand drar, då ungdomen ger sig iväg. Det är nog sa, att till alla
de orter och samhällen, där man har indexberäkningar oell dar man har ett
löneläge, st ätligt eller kommunalt, avvägt med hänsyn härtill, dit drar man sig,

även örn orterna ligga pa landsbygden. ...... , T •

Hur detta sistnämnda problem skall lösas kan jag inte rakna ut. dag vill
bara säga det, att örn ingenting snart inträffar i fråga örn byggnadskostna -

60

Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1943 f. m.

Fortsatt giltighet av gällande skattegruppering m. m. (Forts.)
denia, kommer bostadsfrågan pa landsbygden inom kort i samma läge som i
storstäderna. Det var någon talare, jag tror det var på Gävleborgsbänken, som
särskilt underströk, att sedan man pressats in i vissa löneöverenskommelser
maga örn byggnadsarbetarlönerna, sa blir det lika dyrt att bygga ute i landsbygdssamhällena
som i storstäderna. Det voro bra, örn herr Eriksson i Stockholm
och de på den kanten som mena, att det ännu är en väldig skillnad i
fråga örn hyresvärdena, ville betänka, att denna skillnad så småningom måste
bil mindre och mindre.

Emellertid gick herr Eriksson med på att det skulle göras en ordentlig utredning.
Ja nar blir den färdig? Jag var inne i första kammaren och hörde
»kan» vara klar till 1945 eller kanske till 1946. Näst föregående talare här

UidVU,r94f7- e.erJ?,8'' ,°oCllATdet är mycket möjligt, att denna utredning inte
blir färdig förrän 1947—48. När utredningen blir klar skulle det nog dessutom
förmenade herr Eriksson i Stockholm, visa sig, att det blir samma resultat
som ar 1987. Ja, det forstar man nog. Socialstyrelsen har ju också sin hemvist
i »töckholm. Jag tror emellertid, det är en smula farligt att säga till befattningshavarna
i de skilda bygderna: ni skola icke låtsas örn att de här krisåren
inverkat väsentligt pa edra löneförhållanden, eller på rättvisan i löneförhållandena
de skilda orterna emellan, ty detta är ju en relativt liten fråga. Någon
gang längre fram i tiden, när det rättat till sig, så att löneförhållandena, om
de kanske icke kommit i niva med förhållandena före kriget, dock i alla fall
undergått forandnngar till det bättre, då skola ni få en utjämning i enlighet,
med vad som da kan anses rimligt och riktigt. Jag tror, som sagt, icke, att det
blir synnerligen trevligt att ga ut och missionera på det sättet.

Örn de olika alternativ som socialstyrelsen varit inne på i sitt försko- har
man sagt, att de icke väckt någon tillfredsställelse ute bland landsbygdens befattningshavare.
Ja, det har jag också hört. Man menar, att skulle man by^ga en
provisorisk lönereglering på något av dessa alternativ, skulle ingen bli belåten
dag tror icke heller, att någon blir belåten efter en eventuell omgruppering tv
de flesta människor äro ju sådana, att de aldrig bli riktigt belåtna. Men jaoundrar
anda, om det vöre så omöjligt att till nästa år hyfsa ett provisoriskt
lorslaff ay den innebörden, att rättvisesynpunkterna komma bättre fram. Därtor
behover man ju icke rubba för mycket på de ekonomiska förutsättningarna,
sa att forslaget skulle medföra ökade utgifter för staten. Man får på den punkten
ha i tankarna att det i närvarande stund ej kan vara så angenämnt för
finansministern att ga med pa en reglering som skulle leda till att staten fick
åtskilliga liktal miljoner kronor i ökade lönekostnader.

54 alf ar,svart att komma fram till ett förslag, som så att säga giver rättvisa
at alla och sorn gor alla belatna, Jag tror emellertid som sagt, att det vöre lyckligare
att till nasta ar komma fram till ett provisorium, där i varje fall de

ÄrittV1SrV0re bort.I)?pnplade ,ock som nu 1 denna Ed, när orättvisorna
aro patagliga kunde giva rättelse at befattningshavarna, än att komma efteråt,
nar kristiden ar slut och saga: nu skola ni få rättvisa på basis av de förhållanden,
som äro radande.

Då jag sålunda, herr talman, icke gärna kan biträda den reservation, som
bffrnriiriT|a^SSOn 1 Rubkestad ock Hammarlund framfört, ber jag att få yrka
och Veknder11 reServatl0n’ som Omförts av herrar Bernhard Nilsson, Aqvist

Hen- Hyling. Herr talman! En i denna debatt ganska glädjande sak har
vant, att alla talare kommit överens örn, att nu gällande dyrortssystem icke
ar rättvist. Det har alitsa konstaterats en stor orättvisa i systemet, och då är

Onsdagen den 31 mars 1943 f. in.

Nr 12.

61

Fortsatt giltighet av gällande skattegruppering m. m. (Forts.)
det också på sin plats, att systemet som sådant får en annan utformning for

fritiden. allegammanS; att socialstyrelsen fick Kungl. Maj :ts uppdrag att
göra en ny prisinsamling i juni månad 1941, och den pris insamlingen har bevisat,
att spännvidden mellan lönerna blivit mindre. Men jag ar anda icke
säker på att den prisinsamling, som socialstyrelsen gjorde 1941 till alla delar
kan godkännas. Jag har här en redogörelse för elen prisgeografiska undersökningen,
som stått i sociala meddelanden for ar 1942. Dar har jag sett, att socialstyrelsen
först och främst låtit undersöka 3 850 orter men det Mar vidare,
att beträffande prisuppgifter från 2,750 lokala myndigheter ansag mal} sig
inom socialstyrelsen nödsakad att med ledning av uppgifterna fran grannkommuner
eller annat prismaterial i några punkter ifrågasätta avvikelser fran de
av de kommunala myndigheterna undersökta prisuppgifterna. Det skulle med
andra ord betyda, att när en prisinsamling var gjord i en souken och denna pnsinsamling
icke passade socialstyrelsen, ela var socialstyrelsen färdig att rucka
på priserna och rucka på dem nedåt, sa att de alitsa lattare skulle komma
nivå med de uppgifter, som lämnats av en grannkommun. Jag tror, att det tigger
en fara i att en sådan prisinsamling får ligga till grund vid en blivande
utredning. Örn en ny prisinsamling skulle göras nu, tror jag dessutom a
spännvidden skulle bli ännu mindre. Vi ha nämligen pa landsbygden fatt
standardpriser på så gott som alla varor, och vi veta också att genom lantbrukets
ekonomiska föreningar lia priserna pa produkter, som tidigare varit bihl

SajagfratgkdnöSvear 5tt utskottet ganska enhälligt kommit till den slutsatsen
att denna fråga behöver utredas. Redan år 1939 väckte jag tillsammans med
herr von Seth en motion i denna kammare, vilken utmynnade i en begäran örn
en allsidig och förutsättningslös utredning av fragan. Jag kan pa tal härom
icke neka mig nöjet att vända nng till herr Hansson i Rubbestad och gora ett
litet påpekande. Det ivrigaste motståndet till det utrednmgskrav vi den gången
framställde kom nämligen från herr Hansson i Rubbestad. Det var han och
herr Andersson i Malmö, som den gången sekunderade varandra pa ett tor
träffligt sätt. Jag är icke ledsen över att en syndare battrar och omvänder s g,
men jag tycker, att omvändelsen kommit ganska hastigt i detta fal .

Det var också ett ganska intressant kapitel, som herr Hansson i Rubbestad
vare inne på, då han talade örn att dyrortssystemet under de senare arén fatt
allt fler och fler avläggare. Det var med en viss darr pa rosten, som han kunde
konstatera, att riksdagen till och med gatt med pa något sa tokigt som att
dyrortsgradera folkpensionerna. Jag vet icke, om mitt minne sviker mig men
jag har en svag aning örn att dyrortsgradenngen den gången kom_ till med biträde
av bondeförbundet, alltså med hjälp av herr Hansson i Rubbestad. Mahanda
röstade herr Hansson i Rubbestad vid det tillfallet *;moft f°rS’^et’
herr Hansson i Rubbestad sitter ju dock som vice ordförande för partigruppen
och får väl i alla fall ta ett visst ansvar för vad partiet gjorde den gången.
Jag vill för min del icke vara med örn ett avskaffande av dyrortsgrupperingen
utan att man fiirst gör en allsidig och förutsättningslös utredning. Jag kan
icke vara med örn att här måhända skapa en ny orättvisa genom att slopa hela

^Vi^måste dockfnär vi gå till verket i denna fråga, komma fram till någonting
som skapar rättvisa, och därför måste helt enkelt cn utredning komma till
stånd Utredningen bör, som utskottet säger, taga sikte aven pa sådana kostnader
som ej siffermässigt kunna fixeras, meri sinn dock bidraga till olikheten
i levnadskostnaderna de skilda orterna emellan. Samma förhållande papekade
jag år 1939 i den förut åberopade motionen. Vi lia nämligen sådana saker, som

62

Nr 12.

Onsdagen den 31 marä 1943 f. m.

Interpellation.

Fortsatt giltighet av gällande skattegruppering m. m. (Forts.)
icke kunna direkt räknas i pengar och siffror, t. ex. landsbygdsbefolkningens
okade kostnader för sjukvård och hälsovård, resor för olika ändamål, fraktkostnader
och allt annat sadant. Att sådana saker böra komma med i en allsidig
utredning, det anser jag vara fullkomligt riktigt. Det har även från flera
hail talats örn att när frågan utredes bör även frågan om kostnaderna för barnens
undervisning på annan ort tagas med. Jag tror emellertid icke, att man
han lagga in denna merkostnad för landsbygdsbefolkningen i ett dyrortssystem
av den enkla anledningen, att det finns oerhört många, som icke ha
tamilj. Manga familjeförsörjare skicka icke heller sina barn till någon högre
undervisning. Få vi fram ett system, vari dessa kostnader äro inräknade, giva
vi dessa människor en favör utan att de göra någon motprestation. Jag vill
dock, att den Dagan tages upp i utredningen, ty på något sätt måste frågan
losas. Det gar helt enkelt icke att i längden se bort från den frågans bety Det

är egentligen en ganska liten skillnad mellan utskottets motivering och
den reservation, som är avgiven av herr Bernhard Nilsson m. fl. Det förefinnes
dock en tor mig ganska väsentlig skillnad. Utskottet föreslår sålunda ej någon
utredning men i reservationen däremot föreslås bl. a., att riksdagen måtte i
S sei ^un^; anhålla, att Kungl. Majit ville verkställa en allsidig

och förutsättningslös utredning. Det är det yrkandet, som jag för min del gärna
vill vara med örn. Jag vill emellertid, herr talman, säga ifrån, att när jag
iramstaller yrkande om bifall till reservationen, gör jag detta med tanke på
elen kläm, som jag citerat här. Jag är sålunda icke beredd att stryka under
alltsammans i den motivering, som ligger till grund för reservationen.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka bifall till den reservation, som avgivits
av herrar Bernhard Nilsson, Åqvist och Velander.

Herr von Seth instämde häruti.

Som tiden nu var långt framskriden och flera talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag av herr talmannen att uppskjuta den

^re ommndlingen av förevarande ärende ävensom handläggningen av övriga
pa föredragningslistan upptagna ärenden till kl. 7.S0 e. m., då enligt utfärdat
anslag detta plenum komme att fortsättas.

§ 17.

Herr statsrådet Ewerlöf avlämnade Kungl. Maj:ts proposition, nr 185, med
förslag till förordning om särskilt undantag från skyldighet att utgiva laglartsstämpel
och skatt för gåva efter vissa lantmäteriförrättningar inom Kopparbergs
län.

Denna proposition bordlädes.

§ 18.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Herr Petterson i Degerfors, som yttrade: Herr talman! Sedan ett par årtionden
bär Folkets hus-föreningen i Degerfors hållit samhället med samlingslokale1!;
ernits organiserade arbetare ha genom andelsteckning och på annat sätt
offrat stora pengar för att åstadkomma och underhålla dessa. De olika lokalerna
ha statt och sta till förfogande för olika sammanslutningar, oavsett politisk
eller annan inställning.

Pa grund av tidigare radande förhallanden var det icke möjligt att erhålla
tomt för fastigheten annat än i utkanten av bruket. Detta jämte det ökade an -

Onsdagen den 31 mars 1943 f. m.

Nr 12.

63

Interpellation. (Forts.)

talet organisationer, som medför att lokalerna äro för små och även otidsenliga,
har under senare år aktualiserat frågan örn nybyggnad. Genom tillmötesgående
från bruksledningen, som visat stort intresse för denna sak bär
centralt belägen tomt erhållits. Olika förslag till ritningar, pa vilka relativt
stora belopp nedlagts, ha utarbetats. Meningen var att borja bygga det nya
huset så fort som möjligt. Det har för övrigt disponerats med hänsyn tagen till
de behov, som skulle fyllas genom av de kommunala myndigheterna planerat

k°Sedanabörjb,n av 1920-talet har biograf drivits i Folkets hus som hjälp till
fastighetens finansiering. Vid sidan om denna har i= samhället funnits en
nrivatägd biograf. Emellertid arbetar sedan några mannder en biograikoncern
i Stockholm på att komma över tomt för att bygga ytterligare en biograf.
Ansökan därom har inlämnats till Biografägareforbimdets privata s. k.
nyetableringsnämnd, och då koncernen köpt tomt, misstanker befolkningen
med eller utan rätt, att förbundet på omvägar söker hjelpa koncernen.

Sedan koncernens ansökan under föregående ar avslagits, återkom den emellertid
med krav på ny behandling. Enligt protokoll fran prövningsnamndens
sammanträde den 15 januari i år har denna framställning också bifallits.
Prövningsnämnden har därvid märkligt nog icke avvisat A.-B. . btjarnbiogra
fernäs framställning, utan ställt krav på bl. a. Folkets hus-föreningen. Det heter
nämligen i protokollet: . .. -. j ti

»Efter yttrande av sekreteraren beslöt prövningsnämnden anmoda Degerfors
Folkets hus-förening att före den 1 2 3 4U 1943 inför nämnden styrka, att beträffande
det av föreningen tillärnade bygget av en ny biograf sådana dispositioner vidtagits,
att säkerhet vunnits för att biografen kan öppnas före den /ioo19 o,
vid äventyr att nämnden vid prövning av förevarande nyetablenngsiraga ej
komme att taga hänsyn till förefintligheten av denna biograf». _

Detta kan svårligen tolkas annat än som ett hot mot föreningen att den
finge räkna med ny biograf i Degerfors. Ännu märkligare synes emellertid
vara, att prövningsnämnden icke tog hänsyn till läget pa byggnadsmarknaden.
Hade så skett, borde den ha vetat, att föreningen helt enkelt icke kunde vidta
de begärda dispositionerna utan att visa grov illojalitet mot statsmakternas
restriktioner ifråga örn arbetskraft och byggnadsmaterial. .

Som svar på prövningsnämndens ukas avlät Folkets hus-foreningen följande
brev:

»Till Prövningsnämnden,

Biografägareförbundet
Kungsgatan 16-18, Stockholm.

Refererande till oss tillställt utdrag ur protokoll fört vid sammanträde med
prövningsnämnden fredagen den 15 januari 1943, ber undertecknad förening ia

1) Ritningar till vårt blivande Folkets Hus, innehållande bl. a. biograf för

platser, är upprättade och av föreningen i princip godkända. Kostnadsberäkningar
är desslikes utförda. , .

2) Tomt är inköpt i centrum av samhället för den planerade byggnaden.

3) Den planerade nybyggnaden är så långt detta kan ske förberedd hos
de kommunala myndigheterna, som är beredda att utfärda byggnadslov.

4) Förutsättningen för att vi skall kunna sätta igång bygget sa att biografen
kan öppnas Töre den V,o 1943’ är emellertid medgivande fran de s ällina
myndigheterna att erhålla nödig arbetsmaterial och arbetskraft. Upplysningsvis
kan meddelas, att bl. a. Degerfors kommun tvenne gånger fatt avslag
på gjord ansökan örn material och arbetskraft för byggande av medbor -

64

Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1943 f. m.

Interpellation. (Forts.)

garhus. Under sådana förhållanden finns det icke utsikter för oss att nu erhålla
tillstånd till byggande av biograflokal. Vi kan således icke utan att direkt
ljuga med bästa, vilja i världen avge någon under alla förhållanden bindande
försäkran att sådana dispositioner vidtages att säkerhet vinges för att
biografen kan öppnas före den 1943’.

. Då läget i fråga om, byggnadsmaterial och arbetskraft borde vara prövningsnämnden
bekant, så mycket mer som nämndens ärade ordförande är en
statens tjänsteman, finner vi det förstuckna hotet att tilldela Stjärnbiograferna
tillstånd till biograf i Degerfors, för den händelse vårt bygge icke blir färdigt
före den Vio 1943, minst sagt egendomligt. Vi vägra dock tro, att prövningsnämnden
utnyttjar den av statsmakterna genomförda restriktionspolitiken å
byggnadsmarknaden för att spela tillstånd till biografdrift över i vissa sökandes
händer.

Med stöd av anförda yrkas, att A. B. Stjärnbiografernas ansökan örn rätt att
öppna biograf i Degerfors måtte avslås.

Degerfors den..........

För Föreningen Folkets Hus».

Att de kommunala myndigheterna i Degerfors två gånger fått avslag på
framställning örn byggande av medborgarhus var inte tillräckligt bevis för
Biografägareförbundets prövningsnämnd. I februari erhöll föreningen nämligen
följande brev från prövningsnämnden:

»Herr F. Ludvigsson, Degerfors Folkets Husförening, Degerfors.

Sthlm 24 febr. 1943.

I anledning av Eder skrivelse av den 22 ds får jag anhålla örn Edert meddelande,
huruvida ansökan insänts till de av Eder omförmälda myndigheterna
för erhållande av erforderligt material och arbetskraft för utförande av det
planerade nybygget.

Det vore samtidigt av värde för nämnden att få taga del av de för bygget
uPPgjorda ritningarna, ävensom de övriga handlingar, varå Ni ville åberopa.
Eder för att inför nämnden styrka, att Ni gjort vad på Eder ankommer
lör byggnationens igångsättande.

Högaktningsfullt
För Prövningsnämnden
Eric A. Pettersson

sekr.»

Inte nog med att ritningarna nu skola presenteras i färdigt skick, föreningen
skall också lämna »meddelande huruvida ansökan insänts till myndigheterna
för erhållande av erforderligt material och arbetskraft för utförapde» av ett
nybygge, vilket som varje initierad vet icke beviljas under nuvarande förhållanden.

Det bör icke _ förvåna, örn Degerfors befolkning finner hela denna historia
högst egendomlig. Den frågar sig för det första, huruvida en privat koncessionspolitik
är lämplig på detta område, och för det andra, huruvida de av
kngsförhallandena betingade statliga åtgärderna å byggnadsområdet skola
äventyras för befordrande av mäktiga privatintressen. Befolkningen förstår,
att örn ifrågavarande Stockholmskoncern får tillstånd att bygga ny biograf i
Degerfors, kan aldrig ett nytt Folkets hus, helt tillgodoseende föreningslivets
behov byggas utan stora och betungande anslag från samhällets sida.

„ Med stöd av vad här anförts, anhålles örn kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för socialdepartementet få rikta följande frågor:

Onsdagen den 31 mars 1943 f. m.

Nr 12.

G5

Interpellation. (Forts.)

1) Anser statsrådet det med hänsyn till det allmänna intresset av att överallt
få ändamålsenliga och trivsamma samlingslokaler lämpligt med den privata
koncessionspolitiken inom biografbranschen?

2) Örn så icke är fallet, vill statsrådet medverka till förhållanden å detta
område, som möjliggöra förvaltning av och utbyggande av samlingslokalerna
utan hinder från eventuella monopolsträvanden?

Denna anhållan bordlädes.

§ 19.

Ordet lämnades på begäran till Interpellation.

Herr Ryling, som anförde: Herr talman! Under höstmånaderna i fjol kom
vid upprepade tillfällen en opinion till uttryck, vilken riktade en bestämd och
delvis preciserad kritik mot såväl tolkningen av den s. k. sekretesslagen av
1937 som mot ett allt flitigare bruk av hemligstämpeln ej blott i departementen
utan också i underordnade myndigheter. I dagarna har militieombudsmannen
påtalat ett anmärkningsvärt fall av missbruk av hemligstämpeln, av en
högre officer. Det är ju i regel icke möjligt för en utomstående att följa eller
konstatera, huru sekretessen handhaves •— detta ligger i själva sekretessens
natur ■— men aktuella exempel gåvo en föreställning örn att offentlighetsgrundsatsen
eftersatts i olika avseenden såväl genom hemligstämpling av ärenden
och akter som genom fördröjt offentliggörande av vissa handlingar.

I uppmärksammade framställningar från pressnämnden i början av november
till stats- och utrikesministrarna förklarades, att nämnden med viss oro
funnit, att myndigheterna visat tendens att mer och mer undandraga allmänna
handlingar från offentligheten, och det påpekades vidare, att ett mera vidsträckt
bruk av underhands- eller diskussionspromemorior från underordnade
myndigheter till regeringen vore ägnat att på ett betänkligt sätt undanskjuta
den offentlighetsgrundsats, som svensk lag uppställt och som utgör en förutsättning
för medborgarnas fria meningsbildning i allmänna angelägenheter.

Publicistklubben förklarade sig i en resolution den 12 november 194!2 ha uppmärksammat,
att tillämpningen av lagen den 28 maj 1937 örn inskränkning i
rätten att utbekomma allmänna handlingar menligt återverkat på tidningspressens
möjligheter att tillhandagå allmänheten med tillfredsställande nyhetstjänst,
och uttalade, att en ändring av hittillsvarande ordning vore önskvärd
och nödvändig.

Vad angår sekretesslagen och dess tillämpning tillkallades den 24 mars 1939
särskilda sakkunniga, men enligt beslut av departementschefen den 30 december
1941 skulle utredningen vila tillsvidare. Sedermera ha samtliga tillkallade
sakkunniga anhållit örn entledigande från sina uppdrag.

Av de praktiska erfarenheter, som kommit till allmän kännedom, synes
framgå, dels att sekretesslagen inom en del myndigheter givits en synnerligen
restriktiv tolkning, dels att hemligstämplandet utvecklat sig vid sidan av lagen.
Vid krigsutbrottet 1939 skall det sålunda från ett departement och en
styrelse ha förklarats, att man ej hade tid att skilja mellan offentliga och
hemliga handlingar, varför man föredrog att hemligförklara alla handlingar.

Senare har genom pressnämndens ingripande en bättre ordning kommit till
stånd vid ifrågavarande myndigheter, men det förhåller sig alltjämt så att
tillgång till handlingarna endast lämnas vissa veckodagar. Vad som expedieras
under de övriga veckodagarna undandrar sig alltså offentligheten.

Omfattningen av hemligstämplandet i departementen framgår av en framlagd
statistik, gällande samtliga departement med undantag för utrikesdepar Andra

hammarens protoholl WJfS. Nr lil. ö

66

Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1943 f. m.

Interpellation. (Forts.)

temeritet. Denna statistik utvisar, att det år 1940 hemligstämplades 2,700
handlingar eller 7.3 proc. och 1941 1,944 handlingar eller 4.2 proc. Året före
krigsutbrottet uppgick procentsiffran av hemligstämplade handlingar till 2.2.
I största omfattning tillämpades hemligstämpeln i folkhushållningsdepartementet,
som 1940 sekretessbehandlade 27.7 proc. av sina handlingar och 1941
24 proc. Tar man i betraktande, att till detta departement inlöpa en mängd
handlingar rörande slakteritillstånd m. m., får procentsiffran en markant
relief.

Att hemligstämpeln är i^ flitigt bruk, när det gäller militära handlingar, bör
icke vara ägnat att förvåna, men huru irrationell tillämpningen kan vara
framgår av följande exempel:

_ Post och Inrikes Tidningar innehöll en gång en entreprenadannons med
vissa uppgifter om av riksdagen beslutade byggen för en ny flygflottilj. Inom
Tidningarnas telegrambyrå skrevs med ledning av annonsens uppgifter en
notis, vilken i enlighet med förordningen den 12 april 1940 underställdes informationsstyrelsen.
Med stöd av någon militär myndighet utfärdade informationsstyrelsen
publiceringsförbud. Någon åtgärd mot Post- och Inrikes Tidningar
företogs emellertid icke och hade säkerligen i och för sig icke varit motiverad,
då entreprenadannonsen gällde tre hangarbyggnader i fredsförläggning
för tre av riksdagen beslutade flygdivisioner.

Från presshåll göres gällande, att det hos en del myndigheter uppstått en
mentalitet att undanhålla så mycket som möjligt från offentligheten. Vid
prövningen huruvida en handling skall hemligstämplas eller inte synas de vara
beredda att hellre fälla än fria. I vilken utsträckning en sådan inställning
gjort sig märkbar är givetvis svårt att utreda, men det måste sägas, att det är
oegentligt, örn den överhuvud taget vunnit insteg. Att så är fallet kan illustreras
med ett exempel. Då i höstas några upphandlingsakter efterfrågades
i en statlig styrelse, undrade en av styrelsens tjänstemän, vad offentligheten
skulle vara till för nytta. När det vore ett statens verk, som gör upphandlingar,
kunde det icke gärna bli fråga örn något smussel, var förklaringen.
Bortsett från vad erfarenheten har att säga om en sålunda dekreterad ofelbarhet,
står principen i uppenbar strid mot offentlighetsgrundsatsen i svensk
förvaltning.

Ett rum för sig i denna sekretessfråga intar det bruk av underhands- eller
diskussionspromemorior från underordnade myndigheter till regeringen, som
kunnat konstateras. Arbetsmarknadskommissionens skrivelse till regeringen
örn inkallelse av 1942 års klass till skogsarbete hade denna form för att blott
ta ett exempel. Det är tydligt, att dylika promemorior för arbetet inom regeringen
utgöra handlingar, som offentligheten icke kan göra anspråk på att
få del av, men då en handling ingives från en underordnad myndighet till
regeringen eller något verk, är den enligt tryckfrihetsförordningens mening
offentlig i och med ingivandet. Slutbehandlingen av ärendet inom regeringen
skall icke avvaktas. Det föreligger onekligen skäl för misstankar, att bruket
av diskussionspromemorior kan medföra ett kringgående av det remissförfarande,
varom talas i § 10 RF.

Det kan göras gällande, att de exceptionella tiderna påkalla ökad sekretess
i statens verksamhet, en sekretess, som sträcker sig utöver vad lagen av den 28
maj 1937 tillåter. Ett medgivande av att rådande onormala förhållanden icke
äro lämpliga för den prövning av nämnda lag, som tillämpningsutredningen
var tillsatt att utföra, ligger mahanda i det faktum, att sagda utredning blev
förpuppad med slutet av 1941, sedan den under sagda år icke varit i funktion.
Det torde ^emellertid vara av erfarenheten adagalagt, att det nu är nödvändigare
än någonsin att ägna sekretessfrågorna en skärpt uppmärksamhet. I an -

Onsdagen den 31 mars 1943 f. m.

Nr 12.

67

Interpellation. (Forts.)

nät fall kan i förvaltningen insmyga sig en praxis, som det vid återgång till
normalare tider är svårt att få bort. Det lär inte heller kunna förnekas, att
ett utbrett bruk av sekretessen synnerligen lätt leder till missbruk. Örn allmänheten
får en känsla av att så är förhållandet och att förvaltningen är inne
på denna väg, medför detta en minskning av det förtroende, som statsledningen
är i behov av från allmänhetens sida, ej minst i tider som dessa. Särskilt
vådligt för detta förtroendeförhållande blir det, örn allmänheten ingives
den föreställningen, att viktiga nyheter beläggas med sekretess, till dess de
politiska omständigheterna för ett offentliggörande betraktas som gynnsamma
av de styrande. Ur dessa synpunkter är frågan örn sekretessens handhavande
från statliga myndigheter en angelägenhet, som i synnerlig grad måste intressera
riksdagen. Sekretessens utbredning på olika vägar står i direkt strid
mot den öppna diskussionen och medborgerliga meningsbildning, som är det
fria folkstyrets livsluft.

Rådande förhållanden synas sålunda påkalla, att det både från regeringens
och riksdagens sida vidtages åtgärder för att återföra offentlighets grundsatsen
i svensk lag och styrelse till den plats den bör lia och att utöva en kontinuerlig
kontroll över att sekretessen hålles inom tillbörliga gränser. Det kan
ifrågasättas, om man icke med omedelbar verkan borde återuppliva 1939 års
sakkunniga för utredning rörande tillämpningen av 1937 års lagstiftning örn
allmänna handlingars offentlighet och att giva de sakkunniga de vidgade direktiv,
som utvecklingen på området påvisat behovet av.

Med hänvisning till det sagda får jag härmed hemställa örn kammarens
medgivande att till hans excellens statsministern framställa följande frågor:

Är eders excellens beredd att medverka till att offentlighetsgrundsatsen
i svensk förvaltning och styrelse blir föremål för skärpt vakthållning och hemligstämplandet
föremål för ökad kontroll? samt

anser eders excellens det påkallat, att särskilda sakkunniga, event. 1939
års tillämpningsutredning, åter sättes i tillfälle att utreda bruket av sekretess
i förvaltningen och hemiigstämplandets förhållande till 1937 års sekretesslag? Kammaren

biföll denna anhållan.

§ 20.

Fru Humla erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman! Under de interpellation.
sista åren ha många familjer ute i landet uppfött s. k. hushållsgrisar. Sålunda
fanns det i min kommun förra året 440 st. sådana. Utav dessa ha, enligt kristidsnämndens
uppgift, 200 st. uppfötts av jordbrukare. De andra 240 lia
uppfötts av arbetarfamiljer, som på detta sätt försökt skaffa sig ett inte obetydligt
tillskott i den annars knappa livsmedelstillgången.

I regel har det varit två familjer örn en sådan hushållsgris, åtminstone beträffande
de familjer, som icke haft jordbruk. Örn man räknar med att varje
hushåll består av en 4—5 personer, så är det ett icke ringa antal personer, som
på detta sätt själva producerat sin egen fläskkonsumtion och alltså icke tagit
något av den allmänna ransoneringen.

För att kunna uppföda sin gris har man i första hand odlat upp en gammal
gräsmatta eller annan jordbit, som inte annars skulle blivit odlad, för att
sätta potatis till utfodringen. Man har tagit reda på allt köksavfall både i det
egna hushållet och hos grannarna, man har rensat ur grönsakslanden, och allt
ogräs bär också bidragit till utfodringen av grisen.

Nu är det ju så att för att få slaktlicens måste man ha cn gris i minst 5
månader. Många köpte förra året sin gris tidigt på våren för att få den så

68

Nr 12.

Onsdagen den 3 i mars 1943 f. m.

Interpellation. (Forts.)

stor som möjligt före slakten. Fodersädstilldelningen till en hushållsgris, som
en jordbrukare har, är 300 kg. En annan, som inte är jordbrukare men har en
hushållsgris, får endast 120 kg fodertilldelning. Alla som försökt uppföda en
gris på 120 kg fodersäd veta, att detta är nästan omöjligt.

Ur folkhushållningssynpunkt sett är det ju synnerligen viktigt att människorna
ta vara på allt som kan användas och förvandlas till människoföda, att
man producerar så mycket som möjligt själv och sålunda tar så liten del av den
allmänna ransoneringen att andra, som inte ha möjlighet att producera, få så
mycket som möjligt. Det är därför som jag anser, att då det råder stor knapphet
på i synnerhet animaliska produkter bör staten göra det möjligt för familjer
att producera sådana själva. Jag tycker därför, att uppfödandet av hushållsgrisar
bör uppmuntras i allra största grad.

Det förhåller sig ungefär likadant med äggproduktionen. Det är ju så, att endast
större hönsgårdar, sådana som kunna leverera ägg i marknaden, få tilldelning
av hönsfoder. Enskilda familjer, som endast ha några stycken höns, få
ingenting alls. Det vore önskvärt, örn sådana hönsägare kunde få någon tilldelning,
så att de åtminstone kunde producera ägg till det egna hushållet.

Med anledning av vad jag här har framhållit ber jag örn kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för folkhushållnings departementet få framställa
följande frågor:

1) Kan man räkna med att i år kunna få något större tilldelning av fodersäd
till hushållsgrisar än under föregående år? Varom inte, kan det då inte ordnas
med en rättvisare fördelning av den fodersäd som finns?

2) Vill statsrådet undersöka möjligheten av tilldelning av hönsfoder till familjer,
som lia höns men som inte nu kunna leverera ägg i marknaden?

Denna anhållan blev av kammaren bifallen.

§ 21.

Herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp avlämnade Kungl. Maj:ts proposition,
nr 188, angående reglering av sockernäringen i riket m. m.

Denna proposition bordlädes.

§ 22.

Herr Persson i Stockholm avlämnade en av honom ra. fl. undertecknad motion,
nr 338, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 183, med förslag till
lag örn förskottering av underhållsbidrag till barn (bidragsförskottslag).

Denna motion bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 5.05 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Onsdagen den 31 mars 1943 e. m.

Nr 12.

09

Onsdagen den 31 mars.

Kl. 7.30 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen påbörjade sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr andre vice talmannen.

§ I Herr

andre vice talmannen anmälde till fortsatt handläggning sammansatta av

stats- och bevillningsutskottets utlåtande nr 1, i anledning av Kungl. Maj .ts gällande
proposition angående fortsatt giltighet av gällande skattegruppering m. m. skatteg™?-jämte i ämnet väckta motioner; och lämnades därvid enligt förut skedd an -pering m. m
teckning ordet till (Forts.)

Herr Pettersson i Norregård, som anförde: Herr talman! Såväl frågan om
skattegrupperingen som frågan om dyrortsgrupperingen har ju blivit föremål
för långa debatter i riksdagen under de senaste 4 ä 5 åren. Ämnet är ju sålunda
tämligen uttömt, och jag skall icke trötta kammaren med att framföra några
synpunkter, som tala för att denna ändring bör komma till stand, utan jag vill
bara göra några kommentarer till själva behandlingen av frågan.

Vi veta ju, att utskottet under de senaste åren behandlat fragan, som det
brukar heta, mycket välvilligt. I början gick man direkt emot förslaget om
några ändringar i det här avseendet, men under senare ar har det visats större
förståelse för frågan. Jag finner det för min del underligt, att Kungl. Majit
i den föreliggande propositionen föreslår, att skattegrupperingen skall gälla i
ytterligare 2 år eller sålunda till och med utgången av år 1944, varigenom
ju frågans lösning kommer att ytterligare förhalas. Jag har jämte andra motionerat
örn avslag på denna proposition. Vi motionärer vilja, att skattegrupperingen
skall slopas, ty vi anse, att med skattegrupperingen en orättvisa vidlåder
vårt nuvarande skattesystem. Denna skattegruppering har. skapat en
irritation ute i bygderna, som icke är lycklig. Finansministern gör ju gällande
i sitt uttalande i propositionen, att en ändring i .(fetta förhållande pa sätt och
vis innebär en lönereglering, och han vill icke ga med pa någon nedpressning
av lönerna i de högre dyrorterna. En sådan tycker han skulle verka mycket
stötande. Det är helt naturligt att det bland dem, som arbetat sig till en fördel,
som de haft i många år, och som fått större skatteavdrag på samma gång som
de fått kompensation för ökade levnadskostnader genom kristillägg till sina
löner, kommer att uppstå opposition mot en ändring.

På grund av den sammanpressning av prisrelationerna, som skett, enligt vad
den senaste undersökningen visat, är det ju förklarligt att man önskar fa till
stånd en ändring i dessa förhållanden. Motivet för denna gruppering har fallit
bort i och med den sammanpressning av dyrorterna som skett. Man får icke
förtänka dem som bo på de lägre dyrorterna, att de tycka att det är rätt underligt,
när finansministern säger, att det hela skulle resultera i en sänkning för
de högre dyrorternas vidkommande, ty man vet ju, att genom det kristillägg,
som de som bo på högre dyrort erhålla, få de större kompensation än de som
bo på lägre dyrort. Men denna skillnad har blivit ännu mera markant under

70

Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1943 e. m.

Fortsatt giltighet av gällande skattegruppering m. m. (Forts.)
de senaste åren genom att skatterna stigit oell därmed också skatteavdragen.
Jag tror därför icke, att den väldiga panik, som herr Lindahl talade om skulle
"liva följden av ett avskaffande av dyrortsgrupperingen, skulle bli så farlig.
Det är klart att bland dem som bo på .högre dyrort kommer, en opinion att resas
emot en sadan åtgärd, men jag tror icke att den lilla detalj i dyrortsgrupperingen,
som skattegrupperingen utgör, kommer att få den följden att storstäderna
avfolkas. Det vore mera underligt, örn man icke skulle kunna tala örn
panik bland de lägre dyrortemas befolkning, därest icke en ändring på detta
område komme till stånd.

. -f''*! olika omständigheter, som äro förknippade med hela dyrortsgrupperingen
och uppskattningen av landsbygdens levnadskostnader, skall jag icke
närmare ingå, men jag noterar tacksamt att utskottet därvidlag verkligen
pekat på sådana.,kostnader, som landsbygden har på grund av de långa vägavstånden,
sjukvården m. m. I ar har ju utskottet verkligen tagit upp tanken
pa att sådant skulle medtagas i indexberäkningen. Trots det välvilliga skrivsätt,
som utskottet här liksom vid alla liknande tillfällen använt, måste man
dock känna sig nedstämd över att utskottet slutar sitt utlåtande med att yrka
avslag på framställningen. Det har nämligen visat sig, att frågan förhalats
undan för undan, och det ser ut som om Kungl. Maj :t icke läste utskottets motivering.
Det . vöre. ju riktigare da, örn utskottet i klämmen verkligen sade
ifrån, att nu vilja vi ha detta gjort.

När man hörde herr Erikssons i Stockholm försvar för utskottets tankar
kunde man. få den känslan, att han icke var riktigt införstådd med vad utskottet
skrivit. Han antydde nämligen som sin mening, att allt var bra som
det var. Men jag är rädd för att Kungl. Majit tar sådana uttalanden ad notam
och finner, att.det icke bradskar med fragan. Därför kunna vi icke vara nöjda
med detta välvilliga skrivsätt, utan vi vilja lia en direkt anvisning till Kungl.
Majit från ^riksdagen att verkligen taga upp frågan inom viss tid och försöka
rada bot på de orättvisor som finnas. När jag hör herr Eriksson i Stockholm
säga, att allt är bra som det är, kan jag icke tycka annat än att han försökte
försvara bibehållandet av en orättvisa, som dock även utskottet påtalat, ehuru
det säger, att det nog är bäst att vi vänta tills krisen är över.

Man. tycker ju, att detta icke borde vara någon stor stridsfråga, men det har
ju alltid visat sig vara en ömtålig sak att råda bot på orättvisor i skattesystemet.
Ju hårdare skattetrycket blir, desto, svårare framstå dessa orättvisor.
Man förstår sa väl storstädernas befolkning och dennas representanter,
som vända sig mot detta förslag, ty man vill naturligtvis icke rubba något i
det välstånd, sorn man kommit till under de gångna åren. Vad jag emellertid
icke kan förstå, det är att landsbygdsrepresentanter ställa sig på samma linje
och hjälpa till att förhala fragan. Det har under den sista tiden kommit så
oerhört manga resolutioner fran olika håll i frågan, och jag är säker på att
riksdagsmännen över lag fått taga del av dem. Jag har fått ett pär, i vilka det
framhålles, att man önskar få rättelse till stånd. Och detta gäller icke bara
tjänstemannagrupper utan också arbetargrupper. Jag Ilar fått skrivelser från
Ystad och Forserum, där arbetarna ställt sig i bräschen för kravet på en ändring.
Detta krav går som sagt igen hos alla befolkningsgrupper på landsbygden.
Jag har de senaste dagarna sett i tidningspressen, att militärer i befälsställning
gjort hänvändelse till Kungl. Majit örn att icke flyttas ned i lägre
dyrortsgrupp vid förflyttning till annan ort. Man irriteras av att få sänkt lön
därför att. man kommenderas till plats i lägre dyrort. Dessa frågor utlösa
irritation inom alla läger, och därför tycker jag för min del, att det vore på
tiden^att något gjordes i frågan, så att den icke ytterligare förhalas.

Fragan kunde ha fått sin lösning i år, örn elen kommit till riksdagen tidigare.

Onsdagen den 31 mars 1943 e. ni.

Nr 12.

71

Fortsatt giltighet av gällande skattegruppering m. m. (Forts.)

Till följd av det långt framskridna taxeringsarbetet är det emellertid omöjligt
att nu få till stånd en ändring i avdragsbestämmelserna, och om jag icke ar fel
underrättad, ha taxeringsnämndsordförandena redan underrättats om, att det
skall vara samma avdrag i år som i fjol. Alltså har regeringen, innan riksdagen
fattat ställning till frågan, skickat ut cirkulär till taxeringsnämndsordforandena
att de få arbeta efter samma dyrortsgruppering som hittills gällt, idet
visar ju ingen särskild aktning mot riksdagen, som icke får behandla fragan,
innan cirkulären sändas ut till de olika myndigheterna. ...

Vid detta utskottsutlåtande finnas fogade två reservationer, tyvärr ha reservanterna
icke kunnat ena sig på en linje, vilket skulle ha betytt större styrka
för hela frågans lösning. Herr Ryling polemiserade mot herrar Hanssons i
Rubbestad och Hammarlunds reservation, i vilken hemställts om utredning rörande
lönegruppering. I fråga örn skattegrupperingen anse vi, att den kan slopas
utan vidare. Det behövs icke någon lönereglering för a,tt ändra skattegrupperingen.
Av slutet av herr Kylings anförande fick jag för övrigt det intrycket,
att han icke fann frågan så värst brådskande; ja, jag lick nästan en
känsla av att han hyste förhoppning om att bli förflyttad till en högre dyrort.
.lag tror att vi få visa större allvar, örn vi skola kunna fa fragan löst. Rans e
måste det bli en förskjutning av representationen i riksdagen lör att vi skola

komma till ett slutgiltigt resultat. ..... , , ,

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till herr Hanssons i Rubbestad och

herr Hammarlunds reservation.

Vidare yttrade:

Herr Bladh: I herr Anderssons i Södergård och herr Hanssons i Rubbestad
m fl motion liksom här under debatten sägs från det hållet, att landsbygdens
stegrade livsmedelspriser, dess läkar- och sjukvårdskostnader ävensom en del
andra faktorer åstadkommit en sådan utjämning i levnadskostnaderna, att några
skäl för en dyrortsgruppering icke längre skulle förefmnas. dag tror, de.
är riktigt, att en viss förskjutning i priserna ägt rum. Det ar obestridligt,
att prisstegringen under de senaste åren varit störst på de billigaste orterna.
En ny och rättvisare avvägning i förhållandet orterna emellan är motiverad
och hör snarast möjligt komma till stånd. Detta är också utskottets uppfattning
Utskottet förordar en utredning, som skall ta hänsyn till alla dessa iaktorer.
Utskottet går ännu längre och ''framhåller i sitt betänkande, att utredningen
bör omfatta hela dyrortsgrupperingens bestånd och utformning. Jag
får ju säga, att när man som reservanterna herr Hansson i Rubbestad och herr
Hammarlund icke ens vill veta av en utredning av frågan, innan man tar upp
den i princip och fattar beslut i en så viktig angelägenhet, da har man mtagit
en svag ståndpunkt. Då har man gått för långt. Då bör det bil fråga om icke
bara en löne- och en skattegruppering utan även en omvärdering av naturaförmånerna.
Motionärernas och reservanternas uppläggning av Hagan inbjuder
till sådana reflexioner. På naturaförmånernas område har förskjutningen icke
varit lika stor som prisstegringen i öppna marknaden. Av referat tran sammanträden
med landskamrerare och taxcringsnämndsordförande .iksom av cten
praktiska tillämpningen ute i taxeringsdistriktcn framgar, att värderingen av
bostad och i hushållet använda produkter från jordbruket i genomsnitt är betydligt
lägre vid beskattningen, dä förmånerna åtnjutas m natura an da likvärdiga
nyttigheter värdesättas vid socialstyrelsens levnadskostnadsundersokningar
för andra befattningshavare. Så har det varit hittills, och det är kanske
icke så mycket att säga örn den saken. Helt annorlunda bleve det örn dyrortsgrupperingcn
avskaffades. Då bleve skillnaden en så stor felkälla, att man
icke kunde bortse från den.

72

Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1943 e. m.

Fortsatt giltighet av gällande skattegruppering m. m. (Forts.)

När reservanterna trots utskottets mycket välvilliga skrivsätt påyrka slopfn“e
av dyrorts grupperingen, då jämställa de i själva verket även hyrorna
pa billigaste ock dyraste ort. Därav följer att likvärdiga bostäder på billigaste
och dyraste ort skola tagas upp till samma belopp, önska bondeförbundsreservanterna
få den principen tillämpad vid taxering av egen bostad? Antag
att det är två befattningshavare, som ha likvärdiga bostäder in natura. Den
ene bor i Stockholm, den andre på billigaste ort, och så skola de beskattas
tor denna sm bostadsförmån. Enligt den nuvarande ordningen skall den, som
bor i Stockholm, beskattas för ett väsentligt högre belopp, d. v. s. för en
större bostadsförmån, än den som bor på billigaste ort. Därför har han bl. a.
ett högre skatteavdrag. Men slopades dyrortsgrupperingen. konune dessa båda
befattningshavare att tillhöra samma dyrort. Under sådana förhållanden vore
det naturligt, att båda beskattades för samma belopp. Likställigheten krävde
da att för den som bodde på billigaste ort skulle hyran värderas upp till den
verkliga, hyreskostnaden i^ Stockholm. Men en jämn och rättvis beskattning
• 6 ®ven aL alla, som åtnjöte förmån av bostad in natura —- således också

jordbrukarna — finge sina hyresbelopp väsentligt höjda. Jag drar bara ut
konsekvenserna av reservanternas eget yrkande och talar då självfallet örn likvärdiga
bostäder. En 20-årig verksamhet i hälsovårdsnämnd säger mig, att
dänga, bostäder finnas icke bara på landsbygden utan även i städerna. Ofta
v,1-!!-1 skilnaden den, att på dyrort är hyran väsentligt mycket högre än
pa billigaste ort. Jag är inte övertygad om, att reservanterna äro villiga ta
konsekvenserna av sitt eget förslag, men det är väl ändock så, att om man vill
ha fördelarna, så får man också ta nackdelarna.

I fråga örn in natura åtnjutna livsmedelsförmåner finge det väl anses vara
riktigt, att om dyrortsgrupperingen slopades, de värderades upp Ulf samma
priser, som dyrorternas befolkning får betala för likvärdiga produkter i affärerna.
Hela socialstyrelsens levnadskostnadsundersökning i städerna bygger
ju på priset för dagen i affärerna. Man räknar där icke med till vilket belopp
de tågås upp i deklarationerna. Enligt min mening kail den skillnad, som här
avfärdas såsom, betydelselös vid bedömandet av dyrortsförhällandet
och icke heller vid skattegrupperingen. Vi böra eftersträva en riktrg
och rättvis avvägning av de verkliga dyrortsförhållandena, självfallet
med hänsynstagande till den faktiska fördyring, som ägt rum på landsbygden
men också med en riktig värdering av naturaförmånerna, Men skall detta kunna
ske, då är det ofrånkomligt, att en ny och allsidig utredning verkställes,
så att frågan kan bli bedömd ur alla de synpunkter, man nu är ense örn att
den bör ses. En sak är däremot redan nu tämligen klar, den nämligen att herr
Hanssons i Rubbestad och herr Hammarlunds yrkande skulle leda till orimliga
^konsekvenser för dyrorternas befolkning. Dyrorterna — vi må försöka
än sa mycket resonera bort dem •— finnas verkligen och göra sig märkbart
gällande. Ett bifall till bondeförbundsreservanternas yrkande skulle medföra
högst väsentiga lönereduktioner å dyrorterna. Det böra vi göra klart för oss.
En verkstadsarbetare i Malmö t. ex. skulle få sin månadslön sänkt med mellan
dö och 40 kronor och andra i proportion därtill. Det kan jag icke vara med
örn. Denna lönereduktion skulle företagas, trots att dessa arbetare icke fått nå
långt när full kompensation för dyrtiden. Den skulle ske samtidigt som den
samhällsgrupp, vilken reservanterna tillhöra, har fått och får i det närmaste
tull kompensation. För pensionärerna i dyrorterna här i landet skulle det betyda
en minskad inkomst, icke därför att det blivit billigare för dem att leva
utan därför att man hade infört en oriktig beräkningsgrund. Med den uppvärdenng,
som från och med den 1 januari 1943 tillämpas beträffande beräknad
avkastning av även ett litet sparkapital och ägandet av en liten stuga,

Onsdagen den 31 mars 1943 e. m.

Nr 12.

73

Fortsatt giltighet av gällande skattegruppering m. m. (Forts.)
skulle en ytterligare sänkning av inkomsten leda till att ett ökat antal folkpensionärer
dreves till fattigvården. Samma väg skulle icke sa fa av vara
tjänstepensionärer nödgas vandra. Det kan väl ändå icke vara en önskvärd
utveckling. Jag förmenar, att en dyrortsgruppering, sådan som den här avsedda,
icke kan och icke bör företagas annat än i samband med en lönereglering.
Men en lönereglering kan, örn den skall bli rättvisande, knappast
bygga på socialstyrelsens föreliggande förslag. Då återstår, såvitt jag
kan se, icke mycket annat än att begära en utredning, som bör verkställas
snarast möjligt. Detta får således icke innebära, som den förre ärade
talaren ville göra gällande, ett onödigt skjutande på frågan. Utredningen
skall verkställas med minsta möjliga tidsutdräkt. Örn sa är, då kan jag icke
se annat än att den bästa och riktigaste vägen är den, som utskottet anvisat.
Dess förslag innebär en skyndsam och klarläggande utredning.

En annan sak, som jag skulle vilja framhålla angående nästa levnadskostnadsundersökning,
är, att det bör åstadkommas bättre och mera rättvisande
prisuppgifter. Jag bar en känsla av att det även i fråga örn den senaste utredningen
brast icke så litet på den punkten. Jag skall taga ett exempel. Då
det gällde prisuppgift på ett matbord, stod det i det utskickade frågecirkuläret:
»Matbord, björkfanerat 75 X 130 cm; med utdragsskivor.» Den möbelsnickare,
som får den uppgiften, svarar ögonblickligen, att det kan givas
minst tio olika priser på det bordet. Det ena priset kan vara hundra procent
högre än det andra, och ändå kan det vara precis lika rätt. Det beror alldeles
på vilken kvalitet, som avses. Hur skall man kunna begära, att de enkla
uppgiftslämnarna skola kunna ge riktiga svar på sådana frågor? haijden blir,
att på en ort besvarar man frågan på det ena sättet, på en annan på ett annat
sätt. Det här av mig anförda är blott ett enda av de mångå exempel, som
kunna anföras, på obestämda frågor, vilka minska svarens beviskraft i fråga
örn dyrheten orterna emellan. Jag medger gärna, att det i många fall kan
vara svårt att exakt ange i frågan, vad svaret skall ge besked om, men jag
tror, att åtskilligt skulle kunna vinnas på en omarbetning av frågeformulären
på så sätt, att den, som får frågan, klart och^ tydligt kunde veta, hur
svaret skulle ges, för att det skulle vara korrekt. På det sätter tror jag, att
dyrortsgrupperingen rent tekniskt sett skulle bli bättre. Jag vill med detta
endast lia fastslaget, att den utredning, som skall företagas, skall verkställas
så rättvist, så noggrant och så fort som möjligt. För att främja en sådan utredning
har utskottet — för att icke ett ämbetsverk, som förut är hårt anlitat,
skall ytterligare betungas — sagt ifrån, att även utanför detta ämbetsverk
stående personer skola kunna anlitas. Vi förmena salunda, att utredningskravet
icke skall kunna tagas till intäkt för det påståendet, att utskottet
°velat skjuta på frågan. I stället ha vi velat föra den framåt till en god
och rättvis lösning för alla. . o

Herr talman! Med detta oell vad utskottet anfört ber jag fa yrka bifall till
utskottets förslag.

Under detta anförande hade herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr Eriksson i Frägsta: Herr talman! Jag skall icke trötta kammaren vid
denna sena timme, och jag skall icke heller gormig in på några djupsinniga
reflexioner. Jag anser nämligen, att talare från olika läger tillräckligt belyst
frågan från olika synpunkter. Jag vill därför bara med några ord ange
varför jag i den slutliga omröstningen kommer att rösta på den av herr Nilsson
m. fl. avgivna reservationen. Åv riksdagsdebatten och kanske i ännu högre

74

Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1943 e. m.

Fortsatt giltighet av gällande skatte gruppering m. m. (Forts.)
grad av uttalanden av människor som man träffat ute på landsbygden och
av vad som är skrivet av olika ansvariga myndigheter får man den uppfattningen,
att det hittills tillämpade dyrortssystemet icke förefaller vara mäktigt
att fungera i alla situationer, för vilka det är avsett. Här i riksdagsdebatten
har man från de flesta talares sida gjort saken till en lönefråga. Såvitt
jag fattar saken riktigt, är detta strängt taget icke en lönefråga, utan
det är bara ett försök att göra ett rättvist tillägg på grund av faktorer, som
anses. fördyra levnadskostnaderna på olika orter. Ur den synpunkten har
även jag svårt att förstå, att det skall vara så besvärligt att tämligen snart
kunna^ komma till åtminstone en provisorisk lösning. Vi lia ju på grund av
de svårigheter med prisstegring och sådant, som kristiden fört med sig.
skapat ett system med dyrtidstillägg, som skall kompensera de kostnadsökningar,
som kristiden har fört med sig. Att det då skall vara omöjligt att
skapa rättvisa vid utformningen av det, som heter dyrtidstillägg, har jag
svart att riktigt första. Det är väl sa, att detta är två saker, som otvivelaktigt
böra hållas åtskilda. Jag vill med detta bara understryka, att jag tycker,
att det är nödvändigt, att riksdagen nu fattar ett klart beslut, som går
ut på en omedelbar hemställan om utredning, och denna utredning bör vara,
som det förutsättes i den reservation, som jag här nämnde, fullständigt förutsättningslös,
således även omfatta en undersökning, huruvida det överhuvud
taget skall för framtiden vara dyrortsgrupperade löner och dylikt. Jag
tycker, att det är riktigt, att man försöker få fram en så objektiv bild av
detta förhållande som möjligt för att komma ifrån de mycket stora orättvisor,
som nu synas förefinnas. Det ser ut som örn detta system har kunnat fungera,
när förhållandena i samhället varit sådana, att det varit några orter
som ha kommit i högre kostnadsnivå mot andra, men då utvecklingen går i
den riktningen, att det blir en sammanpressning av levnadskostnaderna, kan
det tydligen icke fungera. Jag tager det närmast som belägg för att hela detta
system är i mycket stora delar felkonstruerat, eftersom det icke kan motsvara
sitt syfte. Nu säger mången, att det beror på kristiden. Då säger jag,
att kristidens svårigheter taga kristilläggen sikte på, och det vill synas, att
om det systemet, är riktigt konstruerat, borde det gå an att få en form för
en ny linje härvidlag, och det är närmast detta som gör, att jag nu gått in
för det direkta yrkandet örn utredning.

Vidare ha olika talare yttrat, att denna fråga är en politisk fråga med
politiska spekulationer bakom. Det är mycket möjligt, att så är fallet, men
jag tycker mig lia märkt av den politiska diskussionen de sista 10—20’åren,
att frågan örn dyrortsgrupperingen har spökat från olika partiers sida, och
att det därför kanske icke är så riktigt, att vederbörande svära sig fria. Det
vöre glädjande, om den diskussion, som här förts, klarlade begreppen i den
riktningen, att .man bomme underfund med att problemet är oändligt mycket
större än man i dagligt tal tänker sig, så att nian avlyste detta ur de politiska
spekulationerna och betraktade det som en stor fråga, för vars rättvisa
lösande samhällsmakten får anlita de möjligheter den har. Jag anser nämligen,
att det är oriktigt att på ett demagogiskt sätt mynta ut dessa stora frågor
i .samhällslivet till en enkel politisk debatt. Jag förutsätter således, att
det mäste bli ett av resultaten av dagens debatt, att var och en stoppar pipan
i säcken och försöker se litet enkelt och sakligt på dessa problem.

Jag vill inte uppehålla tiden längre, eftersom det ju debatterats så pass
mycket. Jag anser .emellertid, att ett positivt beslut i enlighet med den reservation,
som är avgiven av herr Nilsson i första kammaren, sammanfaller helt
med riksdagens tidigare uttalade uppfattning örn att denna sak bör bli utredd.
Jag har icke blivit övertygad örn att det är alldeles omöjligt att reia -

Onsdagen den 31 mars 1943 e. ra.

Nr 12.

75

Fortsatt giltighet av gällande skattegruppering m. m. (Forts.)
tivt snart komma till rätta med de problem, som bär föreligga, närmast då
skattegrupperingen, och ej heller att omedelbart taga upp hela fragan örn
dyrortsgrupperingen till behandling. Det säges, att det skulle bli en stor
orättvisa, örn det skulle bli en nedpressning av vissa ortsgrupper. Det är naturligtvis
alldeles riktigt, att de grupper, som nu tillhöra högre dyrorter,
skulle känna det som en orättvisa. Frågan är bara, hur man skall bedöma
den orättvisa, som finns på ena eller andra hållet. Jag tror icke, att det i
längden går att skjuta detta problem ifrån sig, så stort utrymme som det
fått i den allmänna debatten, utan jag vågar förutsätta, att det tämligen
snart skall upptagas till behandling, och därför yrkar jag bifall till herr
Nilssons reservation.

Herr Andersson i Malmö: Herr talman! Jag skall försöka att så litet som
möjligt göra återupprepningar av vad andra talare Ira sagt. Jag vill först
säga, att i fråga örn den nuvarande dyrortsgrupperingen äro vi alla överens,
att den icke är bra, men steget därifrån och till ett avskaffande av hela
dyrortssystemet, såsom bondeförbundets reservation innebär, är mycket långt.
Jag kan icke komma ifrån att jag har precis samma bade känsla och, jag
skulle också vilja säga erfarenhet som den förste talaren i debatten, herr
Eriksson i Stockholm, nämligen att man på visst håll ute i landet velat skapa
en opinion emot dyrortsgrupperingssystemet, och det är ju inte utan att man
även här i riksdagen försöker att skapa en plattform för en sådan opinion.
Här påstås det, att dyrortsgrupperingen ger orättvisa företräden åt städernas
folk, och man söker på mångahanda sätt att skapa en. klyfta mellan stad
och land. Jag skulle för min del vilja säga, att jag alltid vill jvara med örn
att tillgodose landsbs^gdens berättigade intressen, men jag får å andra sidan
säga, att jag vill icke vara med om uppenbara orättvisor emot dem., som bo
på dyrare orter, och det är det, som ett slopande av dyrortsgrupperingen innebär.
_ . .

Yad är syftet med en dyrortsgruppering? Ja. i fråga örn löner är det ,]u att
göra lönen lika mycket värd på vilken ort här i landet vederbörande arbetare
eller tjänsteman än befinner sig, alltså en utjämning, ett försök, att skapa
rättvisa orterna emellan. Systemet innebär således i och för sig icke någon
egentlig lönefråga. Däri har den senaste talaren fullkomligt rätt, och jag tror,
att man kan lägga ungefär enahanda synpunkter beträffande skattegrupperingen
och grupperingen för folkpensionerna. Lönegrupperingen har under senare
tiden fått en betydelse, som sträcker sig långt utöver statstjänstemannens
leder. I mångt och mycket ligger socialstyrelsens dyrortsgruppering till grund
för många träffade avtal på den enskilda arbetsmarknaden här i landet. Grupperingen
har därigenom fått en större betydelse än som kanske var avsedd
från början.

Herr Ryling var glad, att vi här i riksdagen nu tyckas vara ense om en sak,
det nämligen sorn jag förut nämnde, att vi voro ense om att det nuvarande
dyrortsgrupperingssystemet icke är rättvist. Det Ilar också riktats mycket
berättigad kritik mot detta system. Men herr Hyling ville å andra sidan erinra
örn den behandling hans och herr von Setius motion fick 1939 här i kammaren,
då bland andra jag var med och yrkade avslag pa denna motion, som enligt
herr Evlings mening icke avsåg annat än ett uttalande örn rättvisare dyrortsgruppermg,
vilke! är detsamma som utskottet nu föreslår. Jag vill emellertid
erinra herr Kyl mg om alt »situationen i viss man var en annan fia ån nu. -Å.ret
dessförinnan, 1938, hade riksdagen uttalat sig för de nya riktlinjer för dyrortsgruppering,
som 1936 års lönekommitte hade utarbetat och. föreslagit. När
så var fallet — och jag fick den bestämda känslan vid det tillfället, att man

76

Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1943 e. m.

Fortsatt giltighet av gällande skatte gruppering m. m. (Forts.)
icke i tillräcklig grad hade satt sig in i det förslag, som denna lönekommitté
uppgjort —- var det ju tämligen överflödigt att på nytt komma fram
med förslag om ny utredning.

Nu lia nya förhållanden inträtt. Socialstyrelsen har gjort vissa beräkningar
efter nya riktlinjer i enlighet med i det stora hela det system, som denna
lönekommitté hade föreslagit. Därtill komma på senare tid inträffade faktorer,
som kunna motivera kravet på förnyad utredning. Jag vill bara erinra om
i vilka väsentliga punkter, där enligt dessa nya riktlinjer förändringar i beräkningsmetoderna
företagits. I det gamla dyrortsgrupperingssystemet, som
fortfarande gäller, är det väl ungefär en tredjedel av en familjs budget, som
icke medräknas. I det förslag, som socialstyrelsen nu senast i slutet av föregående
år uppgjort, har man enligt de nya riktlinjerna medtagit allt som tillhör
en familjs budget med alla de poster, som ingå i en familjs uppehälle.
Men därjämte tillkommer som något nytt en kanske lika väsentlig punkt, och
det är det förändrade sättet för beräkningen av bostadsposten. Detta nya
system har legat till grund för det förslag, som socialstyrelsen gjorde upp
under fjolåret, och som vi ha sett resultatet av. Nu vill jag med hänsyn till
detta resultat fråga, huruvida man kan göra anmärkningar emot det insamlade
prismaterialet. Det är möjligt, att man kan det, men då drabba dessa
anmärkningar i främsta rummet uppgiftslämnarna, som befinna sig ute i
kommunerna. Kommunerna ^skola avge yttranden och lämna besked örn prisläget
på de olika orterna på alla de punkter, där socialstyrelsen gör förfrågningar.
. Dessa yttranden skola i kommunerna vara utlagda för offentlig
granskning under omkring en vecka, och följaktligen har vilken som helst i
kommunen möjlighet att se på dessa yttranden och göra de anmärkningar han
vill. Sa sker också i stor utsträckning. Det är mycket möjligt att socialstyrelsen
kan upptäcka, en hel del felaktigheter, ty sådana finnas naturligtvis.
Med ledning av de inlämnade uppgifterna från andra, kanske främst näraliggande
orter kan socialstyrelsen sedan göra vissa justeringar. Jag tror emellertid
att man knappast kan göra några allvarliga anmärkningar mot det insamlade
prismaterialet.

Nästa fråga är, örn priserna så utjämnats, att de — såsom det göres gällande
i den första reservationen — i stort sett äro lika överallt. Svaret’på
den frågan kommer att ge besked örn huruvida en dyrortsgruppering i vårt
land är berättigad eller ej. Det bär här konstaterats att spännvidden i dyrhet
mellan högsta och lägsta dyrort — från högre dyrort räknat — har minskat
fran 48 % ar 1934 till 27 ^ år 1941. Här föreligger således obestridligen en
ja i- U S^e,r olika håll — bl. a. också i denna reservation —

att det tinnes andra faktorer, som borde ha tagits med i beräkningen för att
ge full rättvisa för landsbygdens intressen. Man pekar då bl. a. på utgifterna
för skolväsendet och för läkarvård och sjukhusvård samt vad därmed
sammanhänger. Jag är den förste att medge, att det här föreligger en orättvisa
gentemot stora delar av. landsbygden i jämförelse med de orter, där
ee högre läroanstalterna och sjukhusen äro belägna. Orättvisorna begränsa
" dessa orter. Jag vill mycket starkt ifrågasätta — vilket även
1J36 ars lönekommitté gjorde — om dessa faktorer, som jag nu nämnde, verkligen
äro lämpliga att tagas med i beräkningen i fråga örn en dyrortsgruppering.
Det är alldeles uppenbart att det här föreligger en orättvisa, men enligt
mm mening bör detta kunna ordnas pa ett annat sätt. Jag skulle gärna
vara med pa en .sadan lösning som att de människor på landsbygden, som
inte befinna sig i en sådan ställning, att de själva ha möjlighet att skicka
barnen till högre skolor,, skulle få den hjälp, som är behövlig för att de i
detta avseende skulle bli likställda med motsvarande kategori människor i

Onsdagen den 31 mars 1943 e. m.

Nr 12.

77

Fortsatt giltighet av gällande skattcgruppering m. m. (Forts.)
städerna. I fråga om sjutilia sfi j alp och läkarhjälp undrar jag, örn inte landstingen
i vårt land äro inne pa en rätt väg, da de här försöka utjämna skillnaden
på bästa sätt. I varje fall bör en lösning av dessa frågor ske på ett
rättvist sätt. Det finns kanske även andra fakiorer, som kunna anses^ inverka,
men som äro svåra att mäta i pengar. Å andra sidan finns det också sådana
faktorer, som göra att landsbygden har ett visst företräde framför städerna.
Inte heller dessa faktorer böra bli bortglömda. Man kan exempelvis nämna
de avsevärt större möjligheter till friluftsliv, som landsbygden bar i jämförelse
med städerna. Det är många människor, som resa ut på landet över lördagen
och söndagen och offra mycket pengar på sitt friluftsliv, vilket är i
hög grad behövligt, då cle under veckans övriga dagar äro instängda i kontorseller
fabrikslokaler. Folket på landsbygden har därjämte sina trädgårdstäppor,
som ge en viss förmån. Vid bedömandet och beräkningen av den nya
dyrortsgrupperingen bör man också medtaga de olika faktorer, som här kunna
inverka från båda hållen. o . /

Denna minskade spännvidd mellan högsta och lägsta dyrort från 48 till 27 /»
beror enligt socialstyrelsens beräkningar till 1/3 på den förbättrade beräkningsmetoden
samt till ungefär 2/;i på den faktiska prisutjämning, som ägt rum. Det
är möjligt att bostadsposterna spela en mycket stor roll beträffande den tredjedel,
som hänför sig till den förbättrade metoden. I reservationen Ilar man varken
tagit tillräcklig kännedom om vad som föreslagits av 1936 års lönekommitté
eller tagit hänsyn till de beräkningar, som socialstyrelsen gjort. Denna
anmärkning gäller även mot vad herr Carlström yttrat. I herrar Hanssons i
Rubbestad och Hammarlunds reservation heter det bl. a.: »Utskottet har visserligen
konstaterat att hyrorna äro något högre å de s. k. dyrare orterna, men

detta torde till stor del bero därpå att bostädernas kvalitet är bättre--—.»

Ha reservanterna då förbisett, att man i de nya bostadsberäkningama har utgått
ifrån att det skulle vara samma standard överallt, vare sig bostadsbeståndet
är bra eller dåligt. Vare sig dessa lägenhetstyper finnas eller ej skall det
räknas som örn de hade funnits där. Så har det skett på landsbygden, och det
är en av de faktorer, som bidragit till att skillnaden i dyrhet blivit så mycket
mindre nu mot förr. För att komma till. rätta med hur man skall beräkna bostadskostnaderna
på landsbygden har man gjort kontrollberäkningar över byggnadskostnaderna
pa landsbygden och pa smärre orter inom samma landsdel,
sorn äro hyresräknade. Man kom da till det resultat, som herr Hansson i Rubbestad
nämnde, nämligen att skillnaden i bostadsbyggandet icke var väsentligt
stor. Jag vill minnas att de beräkningar, som socialstyrelsen gjort,^ visade att
det inte förelåg större skillnad än högst 5 %. Det är riktigt att så är fallet,
och därför har man nu för landsbygdens del utgått från hyror, som äro i nivå
med de smärre hyresräknade orternas i samma landsdel. Detta innebär emellertid
å andra sidan att de bostadskostnader, som man här har räknat med, icke
ge någon återspegling av det verkliga hyreslågot utan endast cn bild av det
hyresläge, som sannolikt skulle lia förekommit, örn bostadsstandarden till k\n
litet och omfattning varit lika med de hyresräknade orternas. . .

Jag har i 1936 års lönekommitté varit med örn att uppställa dessa principer.
Jag anser också att de äro rättvisa, ty människor, som bo på en ort med sämre
bostadsbestånd, skola inte därför vara sämre ställda i förhållande till dem,
sorn bo på orter med bättre bostadsbestånd. Jag vill här gärna påpeka och föra
vidare till den nya utredningen, att man inte skall räkna endast med byggnadskostnaderna
å ömse håll, när det gäller landsbygden och de smärre hyresräknade
orterna, utan man skall även räkna med tomtkostnaderna, där skillnaden
i pris kanske kan vara rätt väsentlig. .

Nu lia vi i varje fall intet annat att utgå ifrån än de beräkningar, sorn social -

78

Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1943 e. m.

Förtsaft giltighet av gällande skattegruppering m. m. (Forts.)
styrelsen senast bär gjort. Jag vill ela konstatera att vi fortfarande lia denna
skillnad i dyrhet från högre ort räknat om 27 %. Skall man då inte taga hänsyn
till detta i den kommande dyrortsgrupperingen? Är det inte orättvist att
slopa dyrortsgrupperingen. då det dock finns en faktisk skillnad på 27 %?
Skulle inte ett slopande av dyrortsgrupperingen betyda, att man från den orättvisa,
som den nuvarande grupperingen faktiskt innebär, ginge över till en annan
orättvisa, som är ännu större?

Vi lia i denna debatt tidigare varit inne pa en jämförelse mellan späimvidden
rörande löner och. dyrhet. Jag skall beröra även denna sak med ett par ord.
Hur stor är nu löneskillnaden mellan högsta och lägsta dyrort enligt nuvarande
löneplan? I 15 :e löneklassen är löneskillnaden 24.2 % från högre till lägre dyr
ort. Jag vill ännu en gång understryka att skillnaden i dyrhet mellan högsta
och lägsta .dyrort — likaledes räknat från högre dyrort -—- var 27 %, och att
lönespännvidden fortfarande inrymmes inom den spännvidd, som dyrheten omfattar.
Jag skall gärna medg-e att skillnaden inte är så stor nu som den var
vid.1935 års dyrortsgruppering. Det är möjligt att man vid en kommande gruppering
skall taga hänsyn till detta och göra skillnaden något större, men å
andra sidan vill jag påpeka att de förbättrade metoder, efter vilka man beräknar
dyrortsgrupperingen, även medfört att skillnaden inte bör bli så stor, som
den var förr. I herrar Hanssons i Rubbestad och Hammarlunds reservation har
man velat räkna på ett annat sätt. Man vill inte räkna procentuellt från den
högre orten, utan man vill räkna från den lägre. Man tar inte heller genomsnittet
från en A-ort, utan man tar den lägsta dyrort, som man kan finna. Man
kommer då till det resultatet, att skillnaden i dyrhet mellan den lägsta och den
högst dyrorten enligt socialstyrelsens senaste undersökning utgör endast 36 %.
Hur gestaltar sig skillnaden i lönehänseende, örn man begagnar samma metod?
Skillnaden där mellan högsta och lägsta ort — räknat från lägsta till högsta
dyrort — är 32 %. om. man utgår från 15 :e löneklassen, som ligger ungefär mitt
på löneskalan. Det blir i stort sett samma skillnad, örn man räknar med den metod,
som socialstyrelsen använt och som utskottet följt.

Bondeförbundet vill nu helt slopa dyrortsgrupperingen. Man har emellertid
enligt min mening inte givit klart besked, hur man vill göra sedan och hur man
vill lösa dessa lönefrågor. Här föreligga dessa tre vägar till utjämning, som
man förut talat örn, nämligen en sänkning av de högsta lönerna, en höjning av
de lägsta lönerna eller — något som herr Carlström var inne på — att man
skulle gå en medelväg och sänka de högre samt höja de lägre lönerna. Det
skulle sannerligen vara bra, örn man kunde få besked av bondeförbundet örn
vilka vägar, som man från dess sida har tänkt att gå för att vinna sitt syftemål
att få dyrortsgrupperingen slopad.

Det är även en annan fråga, som jag här vill beröra. Även örn dyrortsgrupperingen
skulle slopas, tror då någon av bondeförbundarna att lönerna komma
att bli lika på alla platser i landet? Nej, så skulle säkerligen inte bli fallet
vare sig för statstjänstemännen eller långt mindre för den enskilda arbetsmarknaden.
Det skulle säkert bli som det var förr, innan vi hade något d,yrortsgrupperingssystem.
Man skulle då nödgas att träffa särskilda avtal utan
några fasta hållpunkter i fråga om dyrhet vid fastställande av lönerna. Resultatet
måste bli mera slumpartat, och därigenom skulle lönespännvidden
kanske inte bli mindre än vad den är med nuvarande system. Det kommer
således att föreligga en skillnad även om dyrortssystemet slopas. I lönesättningen
skulle man alldeles säkert även i fortsättningen taga hänsyn till orternas
olika dyrhet. Är det då inte både med hänsyn till regleringen av statstjänstemännens
löner och nied tanke på den hjälp, som kan lämnas åt den enskilda
arbetsmarknaden, bättre att det finns ett så långt möjligt hållbart sätt

Onsdagen den 31 mars 1943 e. m.

Nr 12.

79

Fortsatt giltighet av gällande skattegruppering m. m. (Forts.)
för mätning av orternas dyrhet till ledning vid avgörande av lönefrågorna?
Jag är övertygad örn att man därigenom kommer att undvika manga tvistefrågor,
som annars kunna uppstå.

Socialstyrelsens förslag innehåller tre alternativ, där det förekommer en
omflyttning av orterna inom mellangrupperna såväl uppåt som nedåt. Mångå
fråga sig säkert vari orsaken till detta ligger. Orsaken ligger helt enkelt däri
att medan spännvidden i dyrhet väsentligen har minskat, har man bibehållit
samma avstånd vid lönerna, d. v. s. samma lön i toppen och samma lön i botten,
som tidigare gällde, och samma antal ortsgrupper. Då^måste det bli en
omgruppering i mellangrupperna. Det är mycket svårt att fa folk, som bo pa
de orter, som föreslagits att bli nedflyttade, att förstå varför dessa nedflyttningar
skola ske. På den punkten vill jag helt och hållet instämma i vad
herr Bladh förut yttrat. Människorna på en sådan ort kunna endast konstatera
att ingenting på den orten blivit billigare än förr. Tvärtom har allting stigit.
För att taga ett exempel kan jag nämna, att livsmedelskostnaderna i
Stockholm höjts med 70.3 % och i Malmö med 80.4 %. Stockholm får behålla
sin ställning i den högsta dyrortsgruppen, men Malmö skall flyttas ned två
ortsgrupper. Jag är övertygad örn att det är mycket svårt att få de människor
i Malmö, som närmast äro berörda av detta, att förstå orsaken till
denna nedflyttning. Orsaken härtill är att trots dessa stegringar i. levnadskostnaderna
en sänkning i dyrortsgruppshänseende måste företas i utjämnande
syfte, då kostnadsstegringen på landsbygden varit ännu större. Det är möjligt
och t. o. m. troligt att jordbrukarnas produktionsorganisationer här spelat den
största rollen. Under alla förhållanden är det emellertid ett faktum att priserna
på landsbygden stigit mer än på andra orter. Detta är orsaken till omkastningen
av orterna i socialstyrelsens förslag. Det kan inte anses vara lämpligt
att framlägga ett sådant förslag till reell lösning nu, då vi bestämt oss
för prisstopp och lönestopp och alltså hindra en uppflyttning, samtidigt som
arbetare och tjänstemän lia nödgats sänka sin levnadsstandard, då de icke fått
kompensation för mer än 50—60 %. Att under sådana förhållanden begära att
de skola sänka sina löner är för mycket begärt. .

Man kan fråga sig, vilken linje man skall följa vid förändringar i dyrhetsgraden,
som kunna uppstå och som påkalla lönejusteringar. För min del skulle
jag utan vidare vilja svara, att örn dyrhetsgraden i vissa orter stiger, så bör
lönejustering ske uppåt i den mån man har möjlighet därtill. Således att hjälpa
upp de relativt låga lönerna, men detta bör ske i samband med en ny lönereglering
— det kan förposten knappast ske på annat sätt.

Jag vill vidare.säga ett par ord om skatteavdragen. Många tycka måhända,
att vi inte behövde lia någon dyrortsgruppering i fråga om skatteavdragen
och att det kan räcka med löneregleringar. Jag tror för min del, att om olika
dyrhetsgrad finnes för olika orter, så måste också skatteavdragen vara olika för
att skattebelastningen på dc olika platserna skall bli lika stor.

Såväl i propositionen som av utskottet har det föreslagits utredning örn nya
metoder för orternas fördelning i dyrortsgrupper. Utskottet har emellertid gått
något längre än propositionen, då utskottet på sid. 7 säger: »Utskottet förordar
för sin del, att en allsidig och förutsättningslös utredning av frågan om dyrortsgrupperingens
framtida bestånd och utformning företages samt att därvid
erforderliga undersökningar rörande levnadskostnadernas lokala olikheter äga
rum.» Jag tycker att utskottet med detta uttalande har gått så långt som man
överhuvud taget kan begära i nuvarande situation. Jag har ingenting emot att
man utreder hela spörsmålet örn dyrortsgrupperingen, till och med frågan örn
dessa vara eller icke vara. Jag är tämligen säker på resultatet av en sådan utredning.
Jag hoppas emellertid att man vid denna utredning Köker att få fram

80

Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1943 e. m.

Fortsatt giltighet av gällande skattegruppering m. m. (Forts.)
och även lyckas få fram så rättvisa grunder på detta område, som det överhuvudtaget
är möjligt att framskapa här i landet.

De synpunkter jag nu här anfört ligga bakom mitt ställningstagande till
detta problem. Jag^tror inte att det är lämpligt att lösa denna fråga på ett
provisoriskt sätt, såsom föreslagits i herr Bernhard Nilssons m. fl. reservation.
En sadan lösning kunde innebära, att vi inom en tämligen snar framtid
på nytt nödgas företaga ändringar på detta område. Jag tror inte att detta är
lyckligt. Och även örn vi försöksvis besluta någonting sådant, tror jag att den
kommande utredningen kommer till det resultatet, att denna väg knappast var
framkomlig, vad som är behövligt är en reell och klar utredning av frågan
^ dess vidd, som tar sikte pa att fa saken ur världen. Jag hoppas att en
sadan utredning skall kunna bli klar så fort som det överhuvud taget är möjsa
att vi • - detta är en önskan som många här uttalat före mig — så
snabbt som sig göra later kunna få denna tvistefråga ur världen.

Med dessa ord, herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Mårtensson: Herr talman! Jag vill först konstatera, att det inte förhaller
sig på det sättet, som herr Hansson i Hubbestad har försökt göra gällande,
att det inte har funnits något intresse bland socialdemokraterna i utskottet
att fa en ändring till stånd i den nu gällande dyrortsgrupperingen. Inte heller
har jag kunnat förmärka, att det har förekommit någon påtryckning i utskottet
på de ledamöter, som representerat landsbygden, i syfte att hindra dem
att deltaga i behandlingen av denna fråga och därmed klargöra sin ståndpunkt
Detta påstående är nog helt och hållet att hänföra till fria fantasier från herr
Hanssons i Hubbestad sida. Enligt vad jag har kunnat förstå har det tvärtom
varit pa det sättet, att alla i utskottet ha varit eniga örn att den nuvarande dyrortsgruppsindelningen
är behäftad med sådana felaktigheter, att en genomgripande
omgruppering bör genomföras snarast möjligt. Men utskottets majoritet
har inte kunnat följa den linje, som har förordats av herr Hansson i Hubbestad
och herr Hammarlund, nämligen slopande av hela dyrortsgrupperingen.
Hetta skulle enligt mitt förmenande innebära, att de nuvarande orättvisorna
ingalunda bleve avhjälpta, utan dessa orättvisor skulle i stället komma att bli
betydligt större, örn herr Hanssons i Rubbestad linje skulle följas. Det går inte
-— även örn man använder aldrig så mycket demagogi — att bortförklara att
det ar betydligt dyrare att leva i en stad eller ett större samhälle än inom en
ren jordbrukskommun. Det år detta förhållande som gör, att en dyrortsgruppering
mäste finnas, sa att de som bo på de olika orterna beredas största möjliga
rättvisa.. Men .samtidigt som jag. ansluter mig till den tanken, att en dyrortsgruppermg
mäste finnas, mäste jag dock ifrågasätta, örn det finns några som
helst bärande skäl för ett bibehållande av inte mindre än 9 dyrortsgrupper för
löner m. m. Jag är övertygad örn att antalet dyrortsgrupper utan några nämnvärt
stora olägenheter skulle kunna minskas till fem eller sex eller ungefär
samma antal, som för närvarande gäller i fråga om skattegrupperingen.

Sedan kan det råda delade meningar örn huru denna nya dyrortsgruppering
skall genomföras. Enligt min uppfattning böra i första hand de lägsta grupperna
flyttas upp, men det kan ju även tänkas, att rättvisan kräver att någon
av de högre dyrorts.grupperna blir nedflyttad. Men detta får utrönas genom
den utredning, som jag förmodar kommer att sättas i gång inom den närmaste
tiden.

Herr Pettersson i Norregård gjorde gällande att skattegrupperingen kunde
slopas omedelbart. Jag kan tyvärr inte dela denna uppfattning. Dyrortsgruppenngens
syftemål i detta avseende är ju, att en tjänsteman eller arbetare skall

Onsdagen den 31 mars 1943 e. m.

Nr 12.

81

Fortsatt giltighet av gällande skattegr upper ing m. m. (Forts.)
ha samma reallön, på vilken ort han än har sitt arbete eller sin tjänst förlagd.
Om nu en person måste ha en lön av 4,000 kronor i Stockholm eller Malmö för
att få samma realinkomst som en person, som innehar samma tjänst exempelvis
i Älmhult med en årsinkomst av 3,000 kronor, så skulle det väl ändå verka
orättvist, örn personen på den dyraste orten skulle skatta för 1,000 kronor mer
än den som har sin tjänst förlagd till den billigare orten. Enligt vad jag kan
förstå är skattegrupperingen så sammanhängande med den övriga dyrortsgrupperingen,
att örn det skall göras någon ändring måste en sådan ske såväl i fråga
örn skattegrupperingen som i fråga örn lönegrupperingen.

När herr Hansson i Rubbestad vidare talade örn de höga bostadskostnaderna
på landsbygden, så måste jag säga, att jag fann den siffra, som herr Hansson
i Rubbestad nämnde, nämligen 1,440 kronor per år för en 2-rumslägenhet. på
rena landsbygden, vara ganska hög. Jag känner verkligen inte till något fall,
där så hög hyra har betalts för en dylik lägenhet. Men det kan ju finnas en
möjlighet att herr Hansson i Rubbestad känner till detta bättre än någon annan,
ty man kanske kan tänka sig, att jordbrukarna t. ex. inom herr Hanssons valdistrikt
taga upp denna summa som värde för bostadsförmån i sina deklarationer.

När såväl herr Hansson i Rubbestad som andra vidare tala örn att det är
orättvist, att även folkpensionerna äro dyrortsgrupperade, så vill jag endast
erinra därom, att det förelåg en utredning förra året, som till fullo visade det
berättigade i denna gruppering. Men när herr Hansson i Rubbestad med flera
tala örn de högre folkpensionerna på de dyraste orterna, så böra de inte glömma
att upplysa om, att kommunerna inom de dyraste orterna själva få betala
en stor del av dessa högre bidrag till folkpensionärerna. För varje tilläggspension
på 350 kronor i grupp II får kommunen bidraga med 70 kronor, i grupp
III får kommunen på en sådan pension av 450 kronor bidraga med 112 kronor,
och i de större städerna utgör samma bidrag 135 kronor. I grupp I bidraga
kommunerna endast med 31 kronor på en tilläggspension på 250 kronor. Om de
kommuner, som tillhöra ortsgrupp I, ville bidraga med samma höga belopp som
kommunerna i de dyraste ortsgrupperna. måste göra, så kunde de därmed bereda
sina pensionärer en bättre ekonomisk ställning än dessa för närvarande ha.

Jag vill sluta med att uttala den förhoppningen, att den utredning, som förordas
av utskottsmajoriteten. bör komma till stånd snarast möjligt, så att förslag
om en så rättvis dyrortsgruppering som det är möjligt att åstadkomma,
inom en snar framtid kan föreläggas riksdagen.

Med dessa ord, herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Skoglund i Doverstorp: Utskottets utlåtande jämte de två reservationer
som föreligga i denna fråga visa ju, att kammaren har tre alternativ att
välja på, när den skall fatta sitt beslut i frågan. Jag skall så kortfattat som
möjligt söka ange min ståndpunkt till dessa tre olika alternativ och klargöra
hur jag med anledning därav kommer att rösta.

Redan när riksdagen år 1937 diskuterade frågan örn dyrortsgrupperade
folkpensioner tillät jag mig att framhålla den betydande utjämning i prishänseende,
som ägt rum mellan landsbygd och stad, framför allt i det avseendet
att levnadskostnaderna blivit väsentligt dyrare på landsbygden. En utjämning
beträffande livsmedelspriserna har skett. 1941 års levnadskostnadsundersökning
har ju till fullo bestyrkt vad jag redan 1937 tillät mig att
framställa såsom en verklighet. Därmed ha också ytterligare bevis framlagts
för att den nuvarande dyrortsgruppcringen är felaktig och behöver ändras.
Utskottet drar också den riktiga slutsatsen, när utskottet skriver: »Ändrade
grunder för dyrortsgruppcringen äro sålunda utan tvivel erforderliga.» Mot

Andra, kammarens protokoll 19/,S. Nr IS. 6

Nr 12.

Onedagen den 31 mars 1943 e. m.

Fortsatt giltighet av gällande skattegruppenng m. m. (Forts.)
vad utskottet i fortsättningen anför beträffande hur denna utredning skall
verkställas utskottet vill ha ett särskilt utredningsorgan för ändamålet —
och att den bör igångsättas snarast möjligt och ske skyndsamt, har jag inga
invändningar att göra. Jag ber endast att få understryka vad utskottet i detta
avseende säger.

Beträffande vad utskottet ytterligare anför skulle jag vilja göra några små
reflexioner. Jag uttalar min tillfredsställelse över att utskottet denna gång
tar visat ett större hänsynstagande till landsbygdsbefolkningens särskilda
förhållanden än vad enligt min uppfattning har varit vanligt tidigare när
denna fråga behandlats. Jag anser, att detta är ett steg i rätt riktning. När
det är fråga örn landsbygdsbefolkningen och kanske även många av dem
som bo på de mindre orterna, ber jag, herr talman, att i all enkelhet få deklarera,
, att dessa människor inte äro annorlunda funtade än människor som
bo i städer och välbelägna samhällen. Även människorna ute på landet ha,
behov av att komma i förbindelse med andra människor, att skaffa sig förströelse,
fa gå på bio, teater, föredrag och föreläsningar, höra musik o. s. v.
Men på vilket sätt de än förflytta sig och söka komma i förbindelse med världen
omkring dem för att komma i åtnjutande av dessa förmåner, åsamkar
detta dem ett tillägg i form av resekostnader eller kostnader i annat avseende.
Jag har bara anfört detta som ett litet exempel på vad jag förutsätter utskottet
menar att det skall tagas särskild hänsyn till. Jag finner emellertid att
utskottet inte är konsekvent, när det kommer fram till att avfatta sin hemställan.
När det blir fråga därom och att säga ifrån vad utskottet vill att
Kungl. Maj :t skall göra, förefaller det som örn modet skulle ha sviktat, och
då slutar det egentligen i tomma intet. Utskottet uttalar förväntningar örn att
någonting bör ske, men det framför inte någon kraftig fordran, att Kungl.
Maj .t skall utföra vad utskottet vill. Jag anser att den fråga, som vi nu debattera,
är av sådan vikt och betydelse, att riksdagen bör på ett sätt, som
inte kan missförstas, säga ut vad den vill och begära en skyndsam utredning.
Det är därför som jag kommer att biträda reservanten herr Bernhard Nilssons
m. fl. yrkande.

Vad ang-år de båda reservanterna under punkt I, herrar Hansson i Rubbestad
och Hammarlund, äro de ju färdiga att så gott som omedelbart avskaffa
dyrortsgrupperingen beträffande skatteavdrag, folkpensioner och familjebidrag.
För min del har jag aldrig medverkat till att folkpensionerna dyrortsgrupperades.
Jag trodde redan då förslag härom förelåg, att detta skulle
stöta på vissa besvärligheter i framtiden, och jag har erfarit att detta också
blivit fallet. Men när saken nu en gång blivit genomförd, är det kanske inte
lika enkelt att ta ifrån de människor det här gäller en förmån som de redan
fått, som det hade varit att inte alls lämna dem denna förmån. Jag tror därför
att vi inte kunna undgå att även pa den punkten g''öra en utredning och
företaga överväganden, innan vi äro färdiga att fatta beslut. Detta anse även
reservanterna under denna punkt vara absolut nödvändigt i fråga örn dyrortsgrupperingen
av lönerna.

Vad sedan beträffar de tre reservanterna under punkt II, herrar Bernhard
Nilsson, Åqvist och Velander, vilja de icke, att de nuvarande bestämmelserna
angående skattegrupperingen skola erhålla förlängd giltighet utöver år
1943. Da de inte tro pa möjligheten att en utredning angående dyrortsgrupperingen
kan verkställas på så kort tid, som utskottet ifrågasätter, så vilja
dessa reservanter förorda en provisorisk reglering, som bör framläggas redan
till 1944 års riksdag. Framför allt vilja de icke, att nu gällande dyrortsgruppering
»skulle komma att fortbestå under obestämd tid framåt», såsom de uttrycka
sig.

Onsdagen den 31 mars 1943 e. m.

Nr 12.

83

Fortsatt giltighet av gällande s katte g rapper in g m. m. (Forts.)

I valet mellan dessa tre alternativ, som jag nu Ilar berört, stannar jag, herr
talman, som jag nyss sade för herr Bernhard Nilssons m. fl. reservation, vilken
dock slutar med ett bestämt yrkande. Jag erkänner, att frågan örn dyrortsgrupperingen
är en svår fråga, och att det icke är lätt att åstadkomma
en tillfredsställande lösning, men de besvärligheter som möta få dock icke
avskräcka statsmakterna från att göra ett ärligt försök. De lägre dyrorternas
folk kunna icke känna sig tillfredsställda med nuvarande förhållanden, som
de betrakta som orättvisa. Men jag kan också förstå dem som bo på de dyraste
orterna, örn de också kände sig mindre tillfredsställda, ifall dyrortsgrupperingen
utan vidare slopades, så länge det dock råder en så stor skillnad i
hyreskostnaden som det för närvarande gör — för att taga det mest utpräglade
exemplet. Det bör här ske en förutsättningslös utredning för att skapa
fram det material som behövs för ett bedömande av frågan och för utarbetande
av förslag.

Min uppfattning är, att örn Kungl. Maj :t verkligen gör allvar av att fullfölja
vad riksdagen, såsom jag hoppas, i detta fall kommer att uttala sig för,
bör det gå att komma till en betydligt bättre lösning än den nuvarande. Jag
tror icke, att man kan göra så, att alla bli belåtna, men jag tror, att det går
att åstadkomma något som är både rättvisare för det stora flertalet och väcker
mera tillfredsställelse än det nuvarande systemet.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den av herr Bernhard Nilsson
m. fl. avgivna reservationen.

I detta anförande instämde herrar Nolin. Karlsson i Granebo, Larsson i
Karlstad, Lindmark och Blombäck.

Herr Olsgård: Herr talman! Med anledning av herr Hanssons i Rubbestad
yttrande anser jag mig skyldig att lämna några upplysningar och avge en deklaration.
Det skall ske mycket kort. Herr Hansson i Rubbestad insinuerade,
att i utskottet påtryckningar skulle ägt rum på socialdemokratiska landsortsrepresentanter
att icke deltaga i ärendets behandling i utskottet och vilka således
icke stå antecknade under utskottets betänkande. Herr Hansson i Rubbestad
syftar därvid naturligtvis på mig, och jag skall på den punkten lämna en
förklaring. I det första sammanträdet, då principdebatten också ägde rum, var
jag förhindrad att deltaga på grund av resa. Att jag sedan, fastän närvarande,
icke deltog i den fortsatta behandlingen av ärendet i utskottet, ansåg jag
helt naturligt, eftersom seden brukar vara den, att de representanter som från
början suttit vid behandlingen av ärendet, också i fortsättningen, deltaga.

Personligen ber jag att få deklarera den uppfattningen i denna fråga, att
jag i mycket stor utsträckning delar den kritik som från olika håll och från,
olika utgångspunkter riktats mot det nuvarande dyrortsgrupperingssystemet.
Men från dessa utgångspunkter och örn jag vill nå fram till en positiv lösning,
kommer jag till att den väg som utskottet här i yrkande och motivering
anvisar fortast för fram till målet. Örn nu herr Hansson i Rubbestad och hans
medreservanter mena allvar med sin reservation och framlägga sitt yrkande i
tanke på att det skall vinna riksdagens bifall, och örn vi tänka på vad det
praktiska resultatet skulle bli av detsamma, kan jag icke föreställa mig, att
herr Hansson i Rubbestad ett ögonblick kan tänka sig det vara möjligt att,
t. ex. när det gäller lönerna, nu med de stigande priser, som herr Hansson i
Rubbestad också hänvisade till beträffande livsmedelskostnaderna, åstadkomka
någon lönereducering för statstjänstemännen i de högre dyrortsgrupperna.
Herr Hansson i Rubbestad anvisade olika alternativ för en eventuell utredning,
men jag tror, att vi utan vidare kunna vara eniga örn, att det praktiska resulta -

84

Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1943 e. m.

Fortsatt giltighet av gällande skatte gruppering m. m. (Forts.)
tet därav skulle bli en löneförbättring för statstjänstemannen i de lägre dyrortsgrupperna.
Det är en rättvis lösning, och jag håller nied om det. jag
undrar emellertid, örn vi för närvarande i det tidsläge vari vi nu befinna oss
utan vidare äro villiga att taga den belastning av statsfinanserna som detta
skulle föra med sig. Jag blott ställer den frågan i detta sammanhang. Nu förstår
jag, att reservationen endast är en demonstration och enligt min uppfattning
en demonstration som knappast kan föra oss ett fjät framåt för att
åstadkomma en förbättring av det nuvarande systemet.

När sålunda utskottet utformat sitt yrkande på ett sådant sätt, att jag från
mina utgångspunkter knappast har någon erinran att göra, ansåg jag det naturligt
att helt ansluta mig till utskottets yrkande och motivering. Jag tycker, att
man från mina utgångspunkter och från min synpunkt såsom landsortsrepresentant
icke gärna kan komma längre än vad utskottet kommit till.

När det gäller högerreservationen, innebär den knappast någon större skillnad
mot utskottets förslag. Gent emot herr Skoglunds i Doverstorp motivering för
högerreservationen, att den vore att föredraga, därför att däri föreslogs en skrivelse
till Kungl. Majit, skall jag endast säga, att man i utskottet hela tiden utgick
ifrån att denna utredning skulle komma till stånd, och att Kungl. Majit
var inställd på en dylik. I en sådan situation brukar man icke begära en skrivelse
till Kungl. Majit. I praktiken innebära sålunda de båda yrkandena
samma sak.

Med dessa ord och med denna deklaration ber jag sålunda, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Hansson i Rubbestad: Herr talman! Gentemot den föregående talaren
vill jag säga, att jag mycket väl förstår, att han kunde haft giltiga skäl för
att hålla sig ifrån överläggningarna i utskottet, fastän han var ordinarie ledamot.
I mitt första anförande konstaterade jag endast, att det var representanter
från de högre dyrortsgrupperna som representerade socialdemokraterna
vid ärendets behandling i utskottet. Det är ett faktum som icke går att bestrida.

Då herr Orgård emellertid säger, att han gillar utskottets förslag, och sedan
gör gällande, att enligt detta förslag saken kan ordnas lika fort som enligt
det förslag som framförts av reservanterna, har jag svårt att förstå honom. Vi
vilja redan nu få ett avskaffande av dyrortsgrupperingen och ett tillrättaläggande
omedelbart av hela denna fråga ur landsbygdens synpunkt, under det
att, när det gäller den av utskottet föreslagna vägen, vi få vänta och se, örn
den någonsin kommer att leda till resultat. Jag tror, att det vid varje tillfälle,
när man skall taga ståndpunkt till dyrortsgrupperingen. blir precis på samma
sätt som i dag. Man för blott fram de obotfärdigas förhinder ständigt och
jämt, när man skall rucka på detta system, då det kommer att kännas hårt
på ena eller andra stället, och det vill man undvika.

Jag har mycket svårt att förstå vad man syftar till både i utskottets utlåtande
och i den reservation som avgivits av herr Bernhard Nilsson m. fl. där
man också begär en utredning. Vi ha ju faktiskt redan en utredning som visar
på, att här föreligga oriktiga förhållanden som böra rättas. Det gäller saker
och ting som äro klarlagda, och vi ha en utredning som är färdig, och som visar
vilka åtgärder som skola vidtagas i frågan. När man under sådana förhållanden
icke vill vara med och rätta till något, har jag svårt att förstå vad man
6yftar till med en ny utredning, som kanske kommer att visa på ännu mer
vittgående åtgärder, som bli ännu svårare att vidtaga. Jag anser, att det vöre
lika klokt örn de som försvara utskottet redan från början ville säga, att det
system som vi kommit in i är så tillkrånglat, att det går icke för oss att korn -

Onsdagen den 31 mars 1043 e. lii.

Nr 12.

K 6

Fortsatt giltighet av gällande skattegruppering m. m. (Forts.) ^
ma ifrån det, utan att vi måste finna oss däri. så länge vi leva. oell sedan få våra
barn efter oss taga pa sig den sorgen som da kommer. Det vore ett svar som
var korrekt och rakt på sak och som man kunde respektera. Ty det skall medges
att det möter stora svårigheter, när det gäller att skapa rättvisa på detta

område. ,

Jag var fullt medveten om, när jag yttrade mig förra gången, att det var
solli litt trampa i Gtt getingbo, och därför förvanar det mig icke heller, när heir
Eriksson i Stockholm kom fram med sina getingmanövrer. Det var ju helt naturligt,
att lian, som representerar de högre dyrorterna, skulle göra detta, när
man kommer med kritik av de förmåner, som dessa orter åtnjuta. Men när
han sedan ville göra gällande, att de uppgifter, som jag hade lämnat, vörö
oriktiga, och själv anförde andra siffror, så vill jag säga herr Eriksson i
Stockholm, att örn det skulle vara så. att hans tolkning av socialstyrelsens
siffror är riktig, så visar detta, att skillnaden i hyresnivå mellan högre och
lägre dyrorter är ännu mindre än jag vill göra gällande, och i så fall förefin,-nas ju ännu starkare skäl att taga i övervägande att ändra det nuvarande
systemet.

När herr Eriksson sedan med anledning av mitt ledamotskap i 1936 års lönekommitté
liksom ville göra gällande, att jag skulle ha bytt åsikt fran 193b/o7
och till nu, så vill jag nämna, vilket herr Eriksson, som delvis deltog i förarbetena
till 1936 års lönekommittés förslag, likaväl som de andra ledamöterna
i kommittén mycket väl känner till, att jag redan i kommittén var motståndare
till dyrortsgrupperingen. Jag lyckades emellertid fa igenom vissa skrivsätt,
angående de nya grunderna för dyrortsgrupperingen. som jag ansåg skulle
vara det bästa medlet för att avveckla och sönderbryta hela dyrortsgrupperingen.
Resultatet av den gjorda utredningen har nu också blivit, att det uppstått
en bräsch i hela dyrortsgrupperingssystemet, vilket också medfört, akt
man nu har kunnat börja diskutera hela systemets avveckling. Att jag ar 1936
gick in för kommitténs uttalanden har alltså visat sig vara riktigt. Man kom
därigenom in på rätt linje, vilket nu också börjat leda till resultat.

När herr Eriksson i Stockholm här kommer nied dea allmänna frasen, att
görn man ropar i skogen får man svar, så vill jag säga honom, att jag tro.r, att
herr Eriksson också så småningom kommer att få svar icke blott från de susande
skogarna i Älvsborgs norra valkrets utan också från andra ställen ö\ et
hela landet. Det är jag förvissad örn. Flera uttalanden fran skilda delar av landet
ha visat, att det råder en jäsning ute i bygderna, där man icke alls sympatiserar
med detta orättfärdiga system. Det kommer säkerligen också att visa
sig vara fallet, örn man fortfarande håller så fast vid att dyrortsgrupperingen
icke får rubbas. Man skriver visserligen i utskottets utlåtande, att man vill lia
en förutsättningslös utredning, men det har man redan slagit ihjäl genom att
yrka avslag på bondeförbundets motion, som syftade till en utredning örn enhetliga
grunder. När man avstyrkte bifall till bondeförbundets motion tog man
i själva verket avstånd frän ett slopande av dyrortsgrupperingen, och indirekt
Ilar man alltså därmed strukit ordet förutsättningslös.

Jag förutsätter, att landsbygdens representanter, som känna stämningen litet
bättre ute i bygderna, borde betänka sig mer an en gång, innan de gå m för
detta utskotts förslag, ty det blir i realiteten endast ett slag i luften, eftersom
man icke i klämmen vågar i skrivelse lill Kungl. Majit framföra sina onskema..
Vi komma ju ihåg, att konstitutionsutskottet för några år, sedan skrev till de
olika utskotten och framhöll, att om ett utskott vill, att en fråga skall förås fram
till Kungl Majit, skall utskottet komma ihåg att presentera detta önskemal i
klämmen tv i annat fall behöver icke Kungl. Majit taga samma hänsyn till
saken Jag menar därför, att skrivsättet i utskottets utlåtande är icke mycket

86 Nr 12. Oasdagen den 31 mars 1943 e. m.

Fortsatt giltighet av gällande skattegruppering m. m. (Forts.)
vart, när nian icke vågar låta det taga sig uttryck i klämmen. I valet mellan
utskottets utlåtande och högerreservationen är givetvis den sistnämnda betydligt
bättre, ty där har man ändå vagat i slutklämmen taga med ett yrkande på
utredning.

Herr Eriksson i Stockholm trodde, att flykten från landsbygden skulle bero
därpå, att vi från landsbygden klagade så mycket över förhållandena på landsbygden.
Det var så enkelt att klara denna fråga. Man behövde bara säga, att
det var bra på landsbygden, så skulle folk komma att stanna kvar där.’ Ja
herr Eriksson skulle ju kunna fråga dem, som komma hit till staden från landet,
om det är orsaken till att de sökt sig hit. Jag skulle tro, att de allra flesta
icke alls komma hit för den orsakens skull utan därför att de ha funnit, att
platserna i städerna i regel äro mycket bättre avlönade, och därför att man
överhuvud taget pa alla. möjliga sätt får bättre villkor i städerna än vad man
kan få på landet. Det behöver man icke tala örn för dem. Det är något, som
det praktiska livet lärt dem själva att förstå, så att den saken tror jag icke
mera behöver diskuteras. Att det sedan finns vissa kvinnor här i Stockholm,
som icke lia det så^ förfärligt bra, är jag fullt på det klara med, men så förhål io1!-

S1^ 0C^S^ landsbygden. Det finns många där, som ha det synnerligen

dåligt.

Flera talare lia velat göra gällande, att mili och herr Hammarlunds reservation
skulle innebära krav pa lönereduktion. "Vi lia emellertid icke i vår reservation
talat örn vilken väg man skall försöka gå för att få en utjämning av lönerna.
Vi kunna för var del vara med om en höjning av de lägsta dyrortsgruppernas
löner till de högstas, under förutsättning att staten har möjlighet att
genomföra det. Jag har vid flera tillfällen framhållit, att när det gäller att
skapa rättvisa för folket i landet, får icke penningbristen vara bestämmande
utan då får man också vara med örn att offra, ifall vissa grupper kräva att få
samma förmåner som andra ha. Rättvisan kräver, att man skall göra förmånerna
lika, även örn det kostar åtskilligt. Jag menar emellertid, att den saken
får bero på ett bedömande av Kungl. Maj:t, som bättre än andra kan bedöma
den ekonomiska situationen och som sedan får framlägga det förslag, som kan
befinnas lämpligt.

Flera talare ha ju här yttrat sig om mitt första anförande. Jag måste säga
till herr Fröderberg, att jag förstod ganska litet av hans anförande. I många
punkter kritiserade han utskottets uttalanden, men örn jag fattade honom rätt
yrkade han ändå bifall till utskottets hemställan. Det tycker jag är en inkonsekvens,
som jag Ilar svårt att förstå.

Herr Lindahl förordade också utskottets utlåtande, fastän han medgav, att
det skulle uppväcka synnerligt stort missnöje i landet, örn man icke fick en
rättelse till stånd av nuvarande missförhållande. Han betonade, att det var så
dyrt att leva här i Stockholm. Han hade träffat en lantman från sitt län. som
hade varit här och sorn, jag förmodar det var i herr Lindahls sällskap, här hade
gjort slut på väldigt mycket pengar. Jag förstår, att det går mycket bra att
göra slut på pengar i Stockholm, ifall man icke tillhör den sparsamma typen,
som försöker söka upp de billiga ställena och leva billigt, vilket man också kan
göra bär i Stockholm. Det är klart, att har man gott örn pengar och träffar en
gentil riksdagsman, som är van att vräka sig. så går det lätt att göra slut på
pengar.

Jag blev angripen^ av herr Ryling, därför att jag skulle lia gått emot. en avhonom
väckt motion ar 1939. Herr Andersson i Malmö har redan förklarat, varför
man gick pa avslag pa denna motion. Det förhöll sig ju så, att året förut
hade riksdagen skrivit örn dessa nya grunder för beräkningen, och det välmeningen.
att det skulle komma en ny dyrortsgruppering år 1940. Den blev dock

Onsdagen den 31 mars 1943 e. m.

Nr 12.

87

Fortsatt giltighet av gällande skattegruppering m. m. (Forts.)
sedan uppskjuten. Det är emellertid icke vanligt, att man begär en ny utredning,
när en sådan redan ligger i stöpsleven. Jag vill dessutom erinra herr
Ryling örn att det icke blott var jag, som gick emot hans motion, utan samtliga
hans partikamrater i statsutskottet, herr Bernhard Nilsson, herr Johansson
i Fredrikslund, herr Svensson i Kompersmåla, herr Staxäng och herr Lundberg
i Hälsingborg, voro med örn att yrka avslag på motionen.

När det sedan har gjorts gällande, att jag ar 1937 skulle ha medverkat till
dyrortsgrupperingen för folkpensionerna, sa vill jag öppet förklara, att jag
röstade emot denna dyrortsgruppering . Bondeförbundet var mycket splittrat,
när det gällde denna dyrortsgruppering av folkpensionerna, Såvitt jag
minns var det av samtliga bondeförbundare här i andra kammaren endast 16,
som röstade för, under det att åtskilliga röstade emot och en del avstod från
att rösta. Samma förhållande rådde även inom andra partier. Skulle det nu
vara så, att herr Ryling tycker att det är så orättvist med denna dyrortsgruppering,
ty jag förmodar, att han år 1937 röstade emot den, så har han ju nu
möjlighet att ansluta sig till bondeförbundet och få den rättelse till stånd, som
jag förmodar, att han nu önskar. . .

För övrigt vill jag framhålla, att förhållandena givetvis kunna utveckla, sig
så, att en person, som en gång intagit en viss ställning, kan ändra uppfattning,
örn sådana förhållanden ha inträtt, som motivera detta. Det ha vi ju ett exempel
på beträffande flera ledamöter av denna kammare, exempelvis i försvarsfrågan.
Man har ju där rakt motsatt uppfattning mot vad man hade för åtskilliga ar
sedan, och det är helt naturligt, att man ändrar uppfattning, örn händelser inträffa,
som göra det nödvändigt, I den nu förevarande frågan har en betydande
ändring inträtt sedan år 1937. Vi hade den senaste dyrortsgrupperingen ar
1935, och nu ha vi fått en ny utredning, som visar, att det skett en sammanpressning
av levnadskostnaderna på de lägsta och de högsta dyrorterna. Örn
man räknar med det lägsta indextalet som bas, blir denna sammanpressning
ej mindre än 57 enheter.

För min del tycker jag det är lika riktigt att räkna med det lägsta mdextalet
såsom bas som att räkna med det högsta. Örn man jämför levnadskostnader
på till exempel 527 enheter på landet och 1,011 enheter i den högsta
dyrorten, så måste det vara lika riktigt att taga det lägsta talet sein jämförelsepunkt
som att taga det högsta. Jag vill därför säga herr Eriksson i
Stockholm, att det behövs icke så särdeles stor skolundervisning för att kunna
begripa, att det kan vara lika riktigt att taga det lägsta talet som utgångspunkt
för en procentberäkning som att taga det högsta. . .

Herr Bladh kom in på ett spörsmål, som enligt mitt sätt att se ligger helt
vid sidan örn denna diskussion, då han ville göra gällande, att när man gör
denna jämförelse mellan hyror för tjänstemän på de högsta och lägsta dyrorterna,
skulle det komma att resultera uti, att det kommer att bli en högre
taxering av dessa bostadsförmåner på landsbygden. Ja. herr Bladh, natarligtvis,
örn det är samma standard på bägge ställena, men jag har ju här konstaterat,
att det är icke alla hyror på de dyrare orterna, som äro så särskilt
höga. Även här i Stockholm, denna höga dyrort, finnér man billiga hyror.
Om man går till överståthållarämbetcts kansli för a to granska hyresuppgifterna,
vilket jag haft tillfälle att göra, blir man rentav överraskad av hur
mångå låga hyror det finns här i staden. Jag har sett fall, där ett rum och
kök kan fås för 40 kronor i månaden, och det är ju samma pris, som man
mångenstädes får betala på rena landsbygden. Det är alltså standarden på de
olika bostäderna, som är det väsentliga. Skall man lia en sådan bostad, som
flertalet har här i Stockholm med dessa nya lägenheter, som åro utrustade
med centralvärme, badrum, kylskåp, sopnedkast och adla möjliga belovämlig -

88

Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1943 e. m

lortsatt giltighet av gällande skattegruppering m. m. (Forts.)
heter, varigenom man kan spara personliga tjänare mycket mer än på landsbygden.
dä,r man har mindre lämpliga bostäder och får kosta på än det ena och
an det andra, så är det klart, att man måste betala en högre hyra för denna
högre standard. Naturligtvis måste också taxeringsvärdena stå i rimligt förhållande
till standarden hos de olika fastigheterna, och därför torde det vara
felaktigt att resonera såsom herr Bladh gjorde nyss i denna sak.

Herr Bladh talade sedan om att naturaförmånerna böra taxeras till det värde
som de lia. då en konsument köper dera, och jag ber då att få erinra honom
om att den bestämmelsen finns redan nu. De produkter, som jordbrukaren använder,
skola icke taxeras till det belopp, som jordbrukaren får vid försäljning,
utan med hänsyn till det värde, som de ha i mottagarens hand. Det systemet har
man alltså redan infört beträffande den saken.

Herr Bladh var också inne på frågan örn svårigheten att få jämförliga kvaliteter
på de olika varorna. Det är just därpå, som en stor del av systemets svaghet
beror, att man icke får samina kvalitet på de olika varorna på olika orter.
Detta är den väsentliga orsaken till att det blir så stora skillnader mellan de
olika ortsgrupperna. Då 1936 års lönekommitté gjorde en utredning örn denna
sak, funno vi, att det kunde förekomma oerhört stora prisskillnader på praktiskt
taget samma artikel, men det skilde ändå i viss grad på kvaliteten. Det är
givet, att uppgifterna bli beroende på hur den, som skall lämna dem, bedömer
saken. För att få full rättvisa behövde nog en och samma person fara runt hela
landet och undersöka priserna på olika varor. Först då skulle man kanhända
kunna fa en tillförlitlig jämförelse mellan varor av samma kvalitet.

Herr Ryling berörde också en annan sak, som återfinnes i socialstyrelsens
bearbetning av det insamlade materialet. Det påvisades där, att över 2.000
orter hade fått sina uppgifter ändrade med hänsyn till att de icke passade ihop
med de uppgifter, som lämnats från andra orter. Man lade också märke till
i den dyrortsgruppering, som skedde år 1935, att det vidtogs många ändringar
av socialstyrelsen i de lokala uppgifterna. Det framgår också av propositionen,
att man i de av socialstyrelsen framlagda alternativa förslagen har ändrat
gruppindelningen med hänsyn till framstötar, som ha gjorts från vederbörande
på de olika orterna, och därigenom givit dem större favörer än vad dessa
orter eljest skulle lia fått.

Med så många obestämbara faktorer, menar jag, är det bättre att göra rent
bord i detta sumpiga träsk, som det absolut aldrig går att få någon rätsida på
sa lange det nuvarande systemet består. Vårt land är ett av de få länder i hela
världen^ som Ilar detta invecklade system. Man Ilar icke på något annat ställe
något så invecklat dyrortsskattesystem som just i Sverige. Jag har den uppfattningen,
att vi komma aldrig till rätta med detta system, och då är det lika

troff att först som sist ta ett krafttag för att få ett slut på dessa orättvisor.
Därför tycker jag, att det förslag, som framförts i bondeförbundets reservation,
är det enda, som borde accepteras av riksdagen, örn den vill skapa rättvisa
på detta område.

Herr talmannen övertog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Bevillningsutskottet bär genom att
skattegrupperingen kopplats ihop med dyrortsgrupperingen kommit med i den
diskussion sorn här föres. Jag måste säga mig, att jag knappast någon gång
hittills i mitt liv träffat och kanske icke i fortsättningen kommer att träffa
en människa sa svar att tillfredsställa som herr Hansson i Rubbestad. Jag är
nästan^ övertygad örn att även örn lian skulle lyckats få utskottsmajoriteten
med på bondeförbundsreservationen hade han varit lika otillfredsställd i dag.

Onsdagen den 31 mars 1943 e. in.

Nr 12.

89

Fortsatt giltighet av gällande skattegruppering m. m. (Forts.)
ja. kanske till och med något värre. Det är ändå, herr talman, icke på det
sättet, som herr Hansson i Rubbestad velat göra gällande, att utskottets ledamöter
gått till behandlingen av denna fråga såsom representanter för de högre
dyrortsgrupperna. Herr Hansson i Rubbestad vet mycket väl, att även bland
dem, som bilda utskottsmajoriteten, finnas åtskilliga som ha en mycket kritisk
inställning till hela dyrortsgrupperingssystemet i dess nuvarande form,
och säkerligen skulle det icke varit möjligt att i utskottets betänkande återfinna
denna kritiska inställning till systemet i dess nuvarande form, örn .icke
detta varit fallet. Jag tror icke, att herr Hansson i Rubbestad eller någon
annan heller upplevat, att det någon gång förut vid behandlingen av dyrortsgruppenngen
sagts så tydligt ifrån, att den nuvarande dyrortsgruppermgen
icke är tillfredsställande, och att ändrade grunder äro erforderliga. Men när
vi kommit så långt —■ ty så långt äro vi ense — så delar sig utskottet.

Så säger herr Hansson i Rubbestad: Detta konstaterande av felaktigheter
hos systemet har föranlett mig att kräva — såsom han sade i sitt första anförande
— att denna kräftböld med krafttag omedelbart avlägsnas. Det är
ingen som vågat med det material som ligger på bordet komma till det resill
tat sorn hörr Hansson i Rubbestad och haus partivänner kommit till. Detta
resultat har också föranlett oss att göra det konstaterande som finns i utlåtandet,
men detta måste följas av att det också säges ut, att det är nödvändigt
att få en ingående och förutsättningslös utredning till stånd örn hela
detta problem. Herr Hansson i Rubbestad svävar icke i okunnighet örn råd
vi säga, även när det gäller dyrortsgrupperingens framtida bestånd och. utformning.
Vi ha. räknat med att det skulle vara möjligt att med den ståndpunkt
Kungl. Majit framlagt för riksdagen i propositionen med dessa uttalanden
ha tillkännagivit riksdagens mening. Utskottet säger icke .endast, att
en sådan utredning bör komma till stånd. Utskottet förordar en sådan utxedliing
och anser, att den skall omspänna hela problemet. Utskottet går ännu
ett steg längre och pekar på olika detaljer som denna utredning måste komma
att innefatta. Det är hopsamlande, såsom herr Skoglund i Doverstorp i
sitt första anförande angav, av den mängd olika stridsfrågor, som vi tvistat
örn under de gångna åren, och vilka, om de komma till en lösning i ett samband,
skola skapa mera rättvisa åt landsbygden än det nuvarande systemet
kan åstadkomma.

Utskottet har tänkt sig, att det icke vore orimligt, .att resultatet av denna
förnyade omprövning skulle kunna föreläggas 1945 års riksdag. Här skilja
sig från utskottsmajoriteten även de tre reservanterna i första kammaren, vilka
i reservationen skriva och begära hos Kungl. Majit att till nästa år få
ett förslag till provisorium. . ,

Nu menade herr Skoglund i Doverstorp - - herr Hansson i .hubbestad
tycktes dela den meningen — att det var bristande mod från utskottets sida
som föranlett utskottet att stanna för att icke föreslå en riksdagsskrivelse.
Man skall läsa utskottets utlåtande på ett underligt sätt, örn man icke skall förstå,
att av allt som förekommit i denna fråga framgår, att Kungl. Majit avser
att sätta i gång en undersökning. Utskottet säger, att det är nödvändigt
att understryka detta, och att vid denna undersökning hänsyn skall tagas
till det, som är omnämnt i utlåtandet. Ur dessa synpunkter ha vi icke ansett
det vara nödvändigt att avsluta vårt yrkande med begäran örn en skrivelse.
Vi äro lika säkra som någon av herrarna i sina bänkar, att denna utredning
kommer till stånd, oavsett att det icke går en skrivelse, och att Kungl. Maj :t
icke kan komma ifrån att taga hänsyn till vad som utskottet här skrivit,

Örn vi nu följa de tre förstakammarreservanterna, innebär det. att vi nu
örn beredda att skapa ett provisorium till nästa år. Delta provisorium kan ju

90

Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1043 e. m.

Bortsatt giltighet av gällande skattegruppenng m. m. (Forts.)
icke vara byggt på den nya undersökningen, ty en sådan kan icke medhinnas
i tid, sa att den lian framläggas till 1944 års riksdag. Först till 1945
ars riksdag kan man tänka sig den. Då måste detta provisorium bygga på
den undersökning som redan är gjord och bygga på det material som nu fören£sfTl
°"1 V,etman från alla håll och även från Kungl. Marits sida sagt,
"L + 1 sattet, att reservanterna avse att här göra ett provisorium i avvaktan på en
definitiv reglering. Jag skulle vilja hänvisa kammarens ledamöter till att taga
+-n Va( f?1? ate*finnes P.å sid- 13 i utlåtandet, där reservanterna kommit
till det resultatet, att »av olika skäl genomförandet av en mera definitiv dyroitsgruppenng
icke synes kunna äga rum förrän en stabilare prisnivå och
.järnvä! i övrigt normalare förhållanden än de nu rådande inträtt». Detta kan
icke betyda annat än att reservanterna anse, att en definitiv dyrortsgruppenng
skall ansta tills vidare, till dess vi återgå till normala förhållanden.
\ em. vet i dag, när sadan) kan ske? Det är därför utskottet avböjt ett sådant
provisorium, som i verkligheten icke blir ett provisorium utan innebär, att
systemet kommer att verka under en helt ny period.

,, i *^11 vill Jiå ett resultat så snabbt som möjligt och örn möjligt tvinga fram
ett slutlig) beslut i detta ärende till 1945 års riksdag, synes det mig som
örn man nudde detta resultat enklast och bäst genom ett bifall till utskottets
hemställan Man kan naturligtvis, även om icke detta i alla avseenden är riktigast,
bryta ut skattegruppenngen och taga upp den till behandling förste
Jag röjer val ingen hemlighet — i varje fall ingen som är så farlig — örn
jag säger, att i 1936 års skattekommitté den nuvarande kommunikationsministern
var inne pa en lmje örn en sammanpressning av skattegrupperna från
förutvarande fem till tre, och att detta var en tanke som vann anslutning
inen att det var omöjligt för skattekommittén att slutföra och få denna sak
i hamn. Jag tror således, att det finns utvägar att i fråga om skattegrupperingen
åstadkomma en sammanpressning av grupperna från nuvarande fem
till åtminstone tre grupper, och jag tror också, att det föreligger stora rnöjligheter
att gora en sammanpressning av dyrortsgrupperingen i löneavseendé,
sa att vi la ett väsentligt mindre antal dyrortsgrupper, än vi för närvarande
lia. Men jag är inte beredd, och det har inte heller utskottet varit, att säga
som herr Hansson i Rubbestad, att i och med att man har konstaterat detta,
sa ar det bara att fatta ett principbeslut att överhuvud taget ingen dyrortsgruppenng
och ingen skaf tegruppering skola förekomma. Vi lia inte kommit
dittlan, att vi tro att detta är möjligt. Därför säga vi: låt oss få en förutsättningslös
utredning, och låt oss så till 1945 års riksdag få fram ett material
som möjliggör för oss att avgöra, vilka vägar vi i fortsättningen skola
vandra nar det galler dyrortsgrupperingen och vilket system vi skola välja
tor indelningen i dyrortsgrupper.

Det är dessa synpunkter, herr talman, jag velat framhålla, och jag tror
inte. att det blir möjligt för herr Hansson i Rubbestad att säga. att det som
avspeglas i det har föreliggande utskottsutlåtandet inte är något annat än
(ten syn som representanterna för de högre dyrorterna lia på denna fråga.

• lag hemställer örn bifall till utskottets förslag.

Herr Driksson i Stockholm: Herr talman! Efter dessa manga anföranden
skall jag pa intet sätt försöka fortsätta den något personliga dispyt som jag
tore middagen hade med mm vän herr Hansson i Rubbestad. Jag vet alltför
val genom alla de manga debatter som vi varit i tillfälle att föra både i kammaren
och i utskottet, att det är omöjligt att förena våra uppfattningar i den -

Onsdagen den 31 mars 1943 e. in.

Nr 12.

91

Fortsatt giltighet av gällande skattegruppering m. m. (Forts.)
na fråga, och det tjänar ingenting till att vi tråka ut kammarens ledamöter
med våra personliga dispyter. Jag måste emellertid göra ett pär anmärkningar
med anledning av herr Hanssons sista anförande.

När herr Hansson i Hubbestad säger, att därest de siffror beträffande bostadshyrorna,
som jag tillät mig angiva i mitt förra anförande, äro riktiga,
så visa de, att skillnaden i hyreskostnader mellan billigaste och dyraste ort är
mindre än den som han angav i sitt anförande. Jag ber att få fästa uppmärksamheten
vid att jag intet annat gjort, än att jag läst upp en passus ur socialstyrelsens
skrivelse till Kungl. Majit den 20 maj 1942. I detta stycke förekom
en del siffror rörande bostadshyror men på intet sätt några uppgifter örn
bostadshyror för den ds^raste orten i landet. Det var bara Stockholms förorter,
som där figurerade med den högsta siffran, men däremot inte den ort som anses
vara den dyraste i landet. Jag vill därför påstå, att herr Hanssons senaste
anmärkning måste anses sakna grund.

Jag är mycket intresserad av de låga bostadskostnader örn vilka herr Hansson
här berättat, och jag skulle liksom den bekante lyssnaren i en viss anekdot
vilja fråga: var finns denna verkligt billiga bostad? Det är väl träkakarna pa
Söders höjder, som man då och då läser örn i tidningarna, att de äro utomordentligt
trevliga och bra under juni, juli och augusti månader menander
den övriga delen av året föga tjänliga till människobostad. Jag tror salunda
inte, att den hyressiffra som herr Hansson angav kan vara någon lämplig exponent
för hyreskostnaderna i huvudstaden.

När sedan herr Hansson ville göra gällande, att Sverige är det enda land
i världen som har ett utbyggt dyrortsgrupperingssystem, då måste .jag sätta
ett frågetecken för denna uppgift. Jag vet icke, hur det kan vara beträffande
skattegruppering. ty den saken känner jag inte till, men som ledamot av 1928
års lönekommitté har jag varit i tillfälle att studera dyrortsgrupperingen i
andra länder. Av 1936 års lönekommitté var jag lyckligtvis inte medlem, och
jag har ingen som helst del i denna kommittés utlåtande angående dyrortsgrupperingen,
som herr Hansson i Hubbestad ju väl känner till. Såsom ledamot
av en tidigare lönekommitté, 1928 års lönekommitté, reste jag emellertid
på mitt fackförbunds bekostnad till våra grannländer Norge och Danmark
men även till Tyskland och Schweiz för att något sätta mig in i deras avlöningssystem.
I alla dessa fyra länder fanns det dyrortsgrupperingssystem.
Det enda jag kan medge i detta avseende är, att skillnaden mellan billigaste
och dyraste ort i allmänhet i dessa länder inte var så stor som i Sverige. Vi
skola dock komma ihåg, att det under årtionden sagts, och jag förmodar, att
det är riktigt, att Stockholm är den dyraste huvudstaden i världen. Det vore
väl ganska märkvärdigt, örn inte detta faktiska förhållande skulle avspegla
sig i den lönenivå som råder i den dyraste huvudstaden i världen. Jag
tror sålunda, att herr Hanssons anmärkning i detta fall inte är alldeles

riktig. . „

Jag vill säga ytterligare ett par ord. Jag har icke alls på något sätt i mitt
förra anförande "sagt. att jag tycker, att det nuvarande systemet är bra. De
som ha velat göra gällande detta ha sålunda icke haft någon anledning att
polemisera mot mig. Jag är nämligen fullt övertygad örn att den nuvarande
ordningen måste ersättas med någonting nytt, men detta nya som skall komma
måste framgå ur en ordentlig utredning, förutsättningslös och saklig. Det
var detta som jag gav uttryck åt i mitt förra anförande, när jag yrkade bifall
till utskottets förslag. Såsom senast framhölls av herr Olsson i Gävle,
har ju utskottet särskilt uttalat sig i denna riktning. -Tåg menar sålunda, att
jag på intet sätt här velat göra gällande, att det nu tillämpade dyrortsgrupper
ingssy steni et, iir bni, utan japf anser, att, det beböver utredas, bur det skall

92

Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1943 e. m.

Fortsatt giltighet av gällande s I: atte g rupp ering m. ni. (Forts.)
kunna ersättas av någonting nytt. Men hur detta nya skall se ut är jag icke
beredd att skissera här i dag. utan det bör göras till föremål för ytterligare
överväganden.

Jag är mycket tacksam mot herr Fröderberg, som förde på tal en fråga som
berett oss stockholmare mycket bekymmer. Han talade örn de höga tomtpriserna
här i Stockholm och riktade sig då närmast till Stockholms stad som exploatör
av tomter. Det är emellertid på det sättet, att den tomtägare i denna
stad som tar mest betalt för sin tomtmark är staten. Det är för övrigt den
enda tomtägare förutom Stockholms stad som äger mera riklig tillgång på
tomtmark inom den gamla staden. De höga tomtpriser som staten betingar sig
för sin tomtmark äro ju en anledning till bekymmer, och kunde herr Fröderberg
hjälpa mig såsom stockholmare i detta avseende, så att staten ville sälja
sina tomter billigare, så vore jag synnerligen tacksam.

Till slut vill jag, herr talman, säga, att jag är något bekymrad med hänsyn
till det yrkande som framförts från olika håll örn bifall till herr Bernhard
Nilssons m. fl. reservation, därför att det nu är känt, att första kammaren,
för övrigt för länge sedan, bifallit utskottets förslag. Ponera nu, att andra
kammaren skulle bifalla herr Bernhard Nilssons reservation, då är jag icke
alls övertygad om att det överhuvud taget kan bli något som helst'' positivt
beslut i denna fråga i år, därför att klämmarna i dessa båda aktstycken äro
väsentligt olika och motiveringarna också olika. Beträffande motiveringen
brukar ju i sadant fall fragan lösas pa det sättet, att den faller bort, örn den
är olika enligt de bada kamrarnas beslut. Den saken är alltså ganska lätt att
tekniskt ordna, men det blir då bara den olägenheten, att man inte har någon
motivering, och^det är ju den som är det väsentliga i detta fall. Vad hemställa
beträffar, gar det inte så lätt att ordna den frågan, och det är därför som
jag för min del skulle tro, att det vore ganska olyckligt, därest kammarens
ledamöter skulle vilja lystra till det yrkande som framställts i ifrågavarande
reservation.

Vad herr Hanssons i Rubbestad yrkande beträffar, betraktar jag det på det
sättet, som jag klart och tydligt uttryckte i mitt förra anförande, att det är
omöjligt, att det kan samla någon pluralitet här i kammaren. För detta yrkande
behöver man alltså inte ha några bekymmer. Beträffande åter den reservation
som herr Bernhard Nilsson står som främsta man för ligger det något
annorlunda till, förmodar jag. I varje fall kan detta diskuteras.

''i^r’ talman, att få vidhålla mitt tidigare framställda yrkande örn
bifall till utskottets hemställan, och jag betonar ännu en gång, att detta är i
överensstämmelse med det beslut som i dag på eftermiddagen fattats av första
kammaren.

Herr Persson i A axjö: Herr talman! Jag vill för min del livligt beklaga,
att den reservation som kommit från bondeförbundshåll någonsin blivit framJagd.
Dessutom mäste jag minst lika livligt beklaga, att herr Hansson i Rubbestad,
iramför allt i sitt första anförande, på det sätt lian där gjort försvarat
denna reservation. Jag tror, att detta försvar i mycket stor utsträckning inverkat
i negativ riktning på möjligheten att vinna kammaren för den linje som
åtminstone jag tror skulle snabbare leda till mera rättvisa förhållanden på detta
område än den linje som utskottet här har föreslagit. Örn utskottet kommer
att segra har i kammaren, tror jag, att herr Hansson i Rubbestad får tillskriva
sig den största äran därav, framför allt på grund av det sätt på vilket
nan försvarat sin reservation. Ur den synpunkten kommer väl också en del av
dem som gått på utskottets linje att vara tacksamma mot herr Hansson i Rubbestad.

Onsdagen den 31 mars 1943 e. m.

Nr 12.

93

Fortsatt giltighet av gällande skatteg rapper ing m. m. (Forts.)

Jag tror näppeligen, att något trolleri eller några cirkuskonster med siffror,
de må sedan utföras hur skickligt som helst, kunna övertyga vare sig kammarens
ledamöter eller det svenska folket örn rättvisan i ett sadant kra\ sorn
dyrortsgrupperingens fullständiga avskaffande. Jag tror inte, att man kan ga
in för ett sådant krav. Herr Carlström nämnde i sitt anförande, att man är nödsakad
att komma med överdrifter, när man skall föra opposition mot det nuvarande
dyrortsgrupperingssystemet och mot utskottets förslag här. Men jag tror
ändå. att sådana våldsamma överdrifter bör man inte ta till, om man vill vinna
något för sin sak. Det kan t. ex. icke ligga någon rättvisa i att en statstjänare
som blir förflyttad från en billig ort till en av de dyraste får samma
penninglön på den nya orten och därigenom en avsevärd minskning i sin reallön
Själva svftet med dyrortsgrupperingen, att vederbörande skall lia samma
reallön, på vilken plats han än befinner sig och utför sitt arbete, kan val anda
ingen ha något att invända mot. Jag tror också, att den som själv har den
minsta erfarenhet av hur det verkligen förhåller sig. måste erkänna, att det
kostar mer t. ex. att leva här i Stockholm, än vad det kostar att leva ute pa
rena landsbygden, hur spartanska vanor nian än mande ha och även örn man är
en lika stor konstnär i detta avseende som herr Hansson i Rubbestad.

A andra sidan anser jag, att man måste understryka, att dyrortsgruppen.ngsfrågans
lösning efter rättvisa linjer icke är någon liten, fråga. Jag tror icke,
att det är någon liten, fråga i ekonomiskt hänseende, och jag tror, att den framför
allt är betydelsefull i psykologiskt avseende. Det är nog ändå pa det sattet,
att det i detta avseende, kanske icke minst genom socialstyrelsens levnadskostnadsutredning
och genom de tre alternativ till en ny dyrortsgruppering som
socialstyrelsen framlagt, skett ett visst uppvaknande överallt ute na. landsbygden.
För övrigt tror jag, att detta även för andra grupperän statstjänarna
har en större betydelse, än herr Eriksson i Stockholm ville låta påskina. Jag
ber att i detta hänseende få anföra ett kort citat ur 1936 års lönekommittés betänkande.
»En, annan omständighet», säger man där, »värd att lägga stor vikt
vid i detta sammanhang är den allt mer vidgade betydelse som den officiella
dyrortsgrupperingen erhållit för löneavtalen a den allmänna arbetsmarknaden.»
När detta var förhållandet 1937, så vet jag ingenting som skulle kunna tala
emot att detta är förhållandet även för närvarande. Jag tror tvärtom, att det
skett en utveckling som medfört, att dyrortsgrupperingen fått en ännu större
betydelse för löneavtalen på den allmänna arbetsmarknaden. I detta sammanhang
vill jag också understryka, vad som kanske har sagts här förut, att prisutvecklingen
under krisen faktiskt medfört en avsevärd sammanpressning av
priserna och att detta måste medföra, att löntagarna inom de högre dyrortsgruppema
bli relativt gynnade och löntagarna inom de lägre dyrortsgrupperna
bli relativ7! missgynnade. De sistnämnda fa en allt sämre kompensation, örn
man vill uttrycka saken på detta sätt, än de förstnämnda.

Här har nämnts, att spännvidden mellan lönerna icke är så stor som spännvidden
mellan priserna. Detta trodde jag berodde på att icke minst 1936 ars
lönekommitté framhållit, att det var skäligt, att det skulle vara mindre spänning
mellan lönerna än mellan, priserna på grund av en hel del olika^ omständigheter.
Man kan läsa ut det av vad som sägs på sidan 25 i 1936 ars lonekommittés
betänkande. Där framhållas en hel råd företeelser sorn gora, att
man icke hör lia samma spänning när det gäller löner. Det Engs nämligen en
hel del förmåner på de större orterna, i storstäderna, som man icke kan siffermässigt
uppskatta men som man ändå måste taga stor hänsyn till.

Herr Lindahl sade i sitt anförande, att han inte trodde, att de som äro berörda
av denna dyrortsgruppering voro intresserade av att man nu skulle söka
åstadkomma en omgruppering. Efter vad jag kunde uppfatta, menade lian, att

94

Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1943 e. m.

Fortsatt giltighet av gällande skatteg ruppe ring m. m. (Forts.)
det från dessa löntagares sida kommit en viss opinionsyttring i den riktningen,
idet ar riktigt att sa skett, men denna opinion berodde därpå, att socialstyrelsen
lade Iram tre olika alternativ till en omgruppering, där man inte tog någon
som helst hänsyn till den utveckling, som skett i fråga örn priserna. Det förslag,
som närmast rekommenderades av socialstyrelsen — alternativ 2 vill iag
nunnas — innehar ju, att nian helt enkelt skulle flytta ned 692 orter, och då
ar det inte att undra pa, om statstjänarna reagerade. Man får väl ändå inte
tolka oppositionen mot dessa förslag på det sättet, att nian gör den till ett förtroendevotum
för det nuvarande tillståndet.

För övrigt vet jag inte av att det förekommit någon opposition, åtminstone
mte någon nämnvärd sadan, från de lägre dyrortsgruppernas sida gentemot
den ievnadskostnadsutredmng, som socialstyrelsen härvidlag gjort. Förhållandet
var bara det, att statstjänarna, när dessa tre alternativ till en omgruppermg
framlades, sade^ifrån att av två onda ting valde man det minst onda. Man

Ärt*-!?8, ^ S iUld en ytterligare _ försämring, och därför föredrog man
ett bibehållande av den nuvarande ordningen.

Ungefär på samma sätt förhåller det sig med herr Anderssons i Malmö påstående,
att en tredjedel av prissammanpressningen skulle bero på de nya beTa
j1IjSs™e^0.(jer.na ock endast två tredjedelar på en faktisk prisutjämning. Örn
nu detta ar riktigt, mäste det innebära, att de metoder, som användes år 1934.
vörö sämre och gynnade de högre dyrortsgrupperna, vilket då även tagit sig
uttryck i nu gällande d.yrortsgruppering.

• Jagr.vi.U {°.r d

s i1)11 vr ra n d n " ^ det bättre i jämförelse med vad man tidigare varit van

vid Men a andra sidan kan jag inte underlåta att framhålla, att genom ett bilall
till utskottets förslag, sådant det nu föreligger, konserverar man för ytterligare
ett pär tre ar framåt de faktiska orättvisor, som här förefinnas. Jag

•+••11 4 vm? Vnte f?rsta vad ,som skulIe hinder i vägen för att nian

i stallet biiolie den motion, som herr Spångberg och jag ha avgivit. Vi ha där

hemställt att »riksdagen vid behandlingen av proposition nr 68 måtte dels biialla.
forslaget rörande skattegrupperingen så till vida att denna må erhålla
torlånga giltighet endast till och med utgången av år 1943, dels uttala som
sin mening, att Kungl. Maj .-t snarast möjligt bör för riksdagen framlägga förslag
i dyrortsgrupperingsfrågan avseende nu möjliga justeringar i lönehänseende
sa att dessa kunna tillämpas redan innevarande år, samt dels ock anhålla,
att Kungl. Majit ville verkställa de utredningar i dyrortsgrupperingsfrågan
som kunna anses erforderliga, med största möjliga skyndsamhet, så att en genomgripande
omgruppering kan verkställas senast år 1944». — Jag tror nämligen
inte att det skulle vara så omöjligt att redan då komma fram till ett resultat.

Skulle emellertid utskottets majoritet, vilket man kanske får förutsätta inte
kunna bitalia yrkandena i denna motion, vilja vi för vår del ställa ett annat
yrkande, nämligen om bifall till utskottets utlåtande med uteslutande av vissa
meningar dar. På sid. 7 skriver utskottet : »Skulle emellertid oöverstigliga hin.
T o ^inläggande av ett slutligt förslag i dyrortsgrupperingsfrågan
vid 1945 ars riksdag bör enligt utskottets mening tagas under övervägande,
huruvida icke redan till 1944 års riksdag förslag bör framläggas rörande skattegruppenngen,
även örn ett sadant förslag far anses innebära allenast ett provisorium.
1 fråga örn lönegrupperingen anser sig utskottet med hänsyn till de
med en sadan gruppering förenade omständigheterna icke kunna tillråda ett
provisorium för den korta tid, som kan antagas behövlig för genomförande av
en ny dyrortsgruppering.»

Vi ha velat utesluta dessa meningar, därför att vi tro att om de finnas med,

Onsdagen den 31 mars 1943 e. m. Nr 12. 9 )

Fortsatt giltighet av gällande skattegruppering m. m. (Forts.)
skulle en lösning av frågan i dess helhet kunna fördröjas, och man skulle inte
kunna få ett förslag redan till 1945 års riksdag.

Vidare vilja vi utesluta sista meningen i första stycket på sid. 8, vilken är av
följande lydelse: »Däremot anser utskottet tveksamt, huruvida det skulle vara
möjligt att finna någon grund för tillgodoräknandet av sådana kostnader, som
uppkomma för barns och ungdoms undervisning utöver bottenskolestadiet.»

Med hänvisning till vad jag anfört ber jag, herr talman, att i första hand få
yrka bifall till den av herr Spångberg och mig avgivna motionen och i andra
hand till det förslag, som jag här framfört örn antagande av utskottets utlåtande,
sedan vissa meningar däri strukits.

Herr Malmborg: Herr talman! Jag skall försöka fatta mig kort.

Jag vill här närmast erinra örn en motion, som vid riksdagens början väcktes
av herr andre vice talmannen in. fl. och som utmynnar i en hemställan att
»riksdagen ville hos Kungl. Maj :t begära en allsidig och förutsättningslös utredning
av frågan örn dyrortsgrupperingens framtida bestånd och utformning
samt de frågor, vilka i samband därmed kunna uppkomma». I motiveringen
till denna motion betonas mycket starkt, att under senare år stora förändringar
inträtt i fråga om levnadskostnaderna på landsbygden. Det heter i motionen:
»De senaste åren ha medfört ändring även i landsbygdsbefolkningens levnadsvanor,
delvis framtvungen av omständigheterna och i sin helhet en följd av den
allmänna standardhöjningen. Landsortens levnadsförhållanden ha överhuvud taget
i allt högre grad närmat sig förhållandena i städerna. Detta måste självfallet
kraftigt återverka på de allmänna levnadskostnaderna och har ytterligare
bidragit till den utjämning olika orter emellan, som redan prisutvecklingen
åstadkommit.»

Det är med tillfredsställelse jag konstaterar, att sammansatta stats- och bevillningsutskottet
i sitt utlåtande ger uttryck för samma uppfattning och förutsätter,
att även dessa omständigheter komma att beaktas vid den fortsatta
prövningen av ärendet.

Herr Hansson i Hubbestad föreslår i sin reservation, att riksdagen redan nu
skulle i princip besluta om dyrortsgrupperingens avskaffande. Jag lyssnade
mycket uppmärksamt till herr Hanssons anförande här i.kammaren, men jag
kunde inte finna att han gav någon tillfredsställande motivering för den delen
av sitt yrkande. I herr Hanssons reservation förutsattes visserligen också en
utredning, men den skulle gälla lämpligaste sättet för avskaffande av dyrortsgrupperingen
beträffande lönerna m. m. Men i sitt anförande här medgav herr
Hansson, att det alltjämt kvarstår olikheter i levnadskostnader på de olika orterna,
trots den sammankrympning, som i detta avseende ägt rum. Herr Hansson
nödgades alltså medge, att det alltjämt existerar ett dyrortsproblem, och
det försvinner inte, även örn riksdagen nu i princip skulle besluta örn dyrortsgrupperingens
avskaffande. Vill nian anlägga sakliga synpunkter pa detta
spörsmål, kan man inte bortse från dessa olikheter, och det enda riktiga synes
därför vara. att man, såsom ju också förordas av utskottet, underkastar hela
frågan om dyrortsgrupperingens framtida bestånd och utformning en förutsättningslös
prövning. ... . .

Herr Hansson säger vidare i sin reservation, att alla motioner i detta ärende,
d. v. s. med undantag av bondefiirbundets, utmynna i ett bibehållande av dyrortsgrupperingen.
Detta är inte riktigt. I klämmen till vår motion heter det, alf
utredningen bör avse systemets framtida bestånd, och enligt svenskt språkbruk
innebär väl detta, alf- man lämnar trugan öppen pa denna punkt. Mar sedan utredningens
resultat föreligger, har man tillräckligt, material för att kunna bedöma
hela frågekomplexet ur rent sakliga synpunkter och dra därav betingade

96

Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1943 e. m.

Fortsatt giltighet av gällande skattegruppering m. m. (Forts.)
slutsatser, när det gäller systemets vara eller icke vara och hur det vid en
eventuellt fortsatt tillämpning skall utformas.

Det mäste salunda fastslas, att en utredning är nödvändig för en verkligt
saklig provning av ärendet. Utskottet Ilar också förordat en utredning, och
även på denna punkt ha de önskemål beaktats, som blivit framförda i vår motion.

Det måste dock vara en stor brist — det har här omvittnats från många håll

att inte utskottsutlatandet utmynnar i förslag örn en riksdagsskrivelse i ärendet.
Visserligen kan det hänvisas till, att Kungl. Maj :t själv förutsätter att en
utredning skall ske, men med hänsyn till att kravet på en utredning är så berättigat
och att den snarast möjligt bör komma till stånd, borde det också från
riksdagens sida sägas ifrån att man önskar en utredning.

Jag skulle, herr talman, helst ha velat yrka bifall till den motion, som jag
här varit med om att underteckna, men då jag förstår att det i sakens nuva"
rande läge inte finns några utsikter att vinna gehör för detta yrkande, så tror
jag att jag bäst tjänar det hela genom att yrka bifall till utskottets hemställan.
Jag förutsätter dock därvid, att intet försummas i fråga örn detta ärendes
fortsatta behandling och att ett avgörande snarast möjligt måtte ske.

I anslutning till vad jag sålunda anfört ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr Svensson i Ljungskile instämde häruti.

Herr Hansson i Rubbestad: Herr talman! Jag förutsätter att herr Malmborg
läst var reservation, och jag kan därför inte första, hur han kan komma till
de slutsatser som han här gjorde. I vår reservation framhålles tydligt och
klart, att hyrorna äro något högre på de s. k. dyrorterna men att detta uppväges
av de stora förmåner, som man på dessa orter har när det gäller bättre
bostadsstandard, bättre skolväsende, sjukvård och annat. Vi anse också att det
fransett detta finns skäl nog för att yrka pa ett avskaffande av dyrortsgrupperingen.
De orättvisor, som eventuellt skulle, uppstå därigenom, kunna i
varje fall inte bli större än de nu rådande orättvisorna.

Herr Malmborg: Herr talman! Jag har läst herr Hanssons reservation och
även observerat det uttalande, som herr Hansson nu åberopar. Men det är här,
såsom herr Hansson själv också säger, fråga, örn ett synnerligen komplicerat
orsakssammanhang. Å ena sidan finns det faktorer, som kunna utläsas i siffror,
å andra sidan finns det värden, som inte kunna utläsas i siffror eller på
annat sätt poängsättas. Och just därför att det här gäller ett så komplicerat
problem med stor räckvidd, är det alldeles nödvändigt att en utredning kommer
till stånd, innan man fattar ståndpunkt.

Herr statsrådet Ewerlöf: Herr talman! Denna långa debatt bör måhända
inte avslutas utan några ord från regeringsbänken.

Jag konstaterar, att i denna kammare liksom i första kammaren råder fullkomlig
enighet därom, att de nuvarande förhållandena i fråga örn dyrortsgrupperingen
i mångå avseenden äro otillfredsställande och att det följaktligen
är .mer än förklarligt, att det pa olika håll ute i landet råder mycket stort missnöje
med de nu bestående förhållandena. Det förefaller därför naturligt, att
man inom utskottet har sökt efter möjligheter att få en ändring till stånd så
snart som överhuvud taget är möjligt. I det fallet ta ju bondeförbundsrepresentanterna
priset, i det att de anse att vi redan nu äro mogna för att besluta
örn en ändring utan att avvakta någon ytterligare utredning. Detta är uppen -

Onsdagen den 31 mars 1943 e. m.

Nr 12.

97

Fortsatt giltighet av gällande skattegruppering m. m. (Forts.)
barligen att alltför mycket förenkla ett i själva verket ytterst invecklat och
ömtåligt problem, och jag tror inte att jag behöver närmare gå in på ett bemötande
av denna ståndpunkt. _ .

De övriga ledamöterna inom utskottet lia ju varit överens därutmnan, att
man icke i nuvarande läge bör skrida till definitiva åtgärder. Man har^instäml
i det uttalande, som är gjort i propositionen, att sådana definitiva atgärdei
måste få karaktären av en allmän lönereglering och att tidpunkten för en
sådan allmän lönereglering icke kan anses vara inne, förrän vi ha att räkna
med mer stabila förhållanden än dem som för närvarande råda. När det gäller
detta senare omdöme, som uttalas i propositionen, ber jag bara att ^f a peka pa
en sådan omständighet som att ett vidtagande av mera definitiva åtgärder pa
detta område nu eller i en nära framtid skulle betyda, att man skulle behöva
skrida till ett nedsättande av lönerna på de högre dyrorterna,, medan dyrtiden
är i stegring. Var och en förstår, att en sadan åtgärd icke år möjlig att vidtaga,
utan att det måste anstå med den definitiva regleringen av dessa förhållanden,
till dess vi kommit i ett stabilare läge än det som vi nu ha att räkna

med. o .

Vad beträffar möjligheten att vidtaga provisoriska åtgärder, är ju i propositionen
utsagt från finansministerns sida, att han avser att inom ramen av den
nuvarande dyrortsgrupperingen göra jämkningar i fråga örn vissa särskilt utsatta
orter. Finansministern talar därvid särskilt örn orter, som under den nu
bestående dyrortsgrupperingens tid i viss mån lia förändrat karaktär, bl. a.
genom förläggning dit av militär. Det ar således här fråga örn jämkningar
i ett mycket ringa antal särskilt utsatta fall.

Vad däremot gäller den provisoriska reglering, varom talas i den av herr
Bernhard Nilsson m. fl. avgivna reservationen och som man vill lia genomförd
vid 1944 års riksdag, är det där uppenbarligen fråga om ett^ provisorium av
helt annan karaktär än det, varom propositionen talar. Jag måste ifrågasätta,
huruvida det är möjligt att göra en sådan provisorisk reglering utan att därmed
direkt föregripa den definitiva reglering, som vi ju alla syfta till att kunna
åstadkomma snarast möjligt. För mig framstår det som om samma invändning,
som är att göra mot att inom den närmaste tiden skrida till en definitiv
reglering, också kan göras mot företagandet av cn provisorisk reglering av
någon större omfattning.

Jag utgår ifrån att kammaren Ilar klart för sig, att Kungl. Majit Olog graci
Ilar sin uppmärksamhet riktad pa denna, fråga och att man kan förlita sig
på att Kungl. Majit kommer att framlägga förslag i detta avseende för riksdagen
så snart överhuvud taget omständigheterna det medgiva. Det torde inte
vara anledning att tillmäta det förhållandet någon avgörande betydelse, att i
reservationen av herr Bernhard Nilsson m. fl. begäreso en skrivelse till Kungl.
Majit, medan utskottsmajoriteten icke begär någon sådan skrivelse. Vare sig
riksdagen beslutar en skrivelse eller icke, kommer Kungl. Majit icke att underlåta
något för att så snart det överhuvud taget är möjligt förelägga riksdagen
förslag i denna fråga. Jag tror inte heller, att elef under sådana omständigheter
är tillrådligt att uttala några önskemål^ örn tidpunkten för detta förslags
framläggande som gå längre än det önskemal, som kommit till uttryck i utskottsmajoritetens
utlåtande.

Jag ber, herr talman, med dessa korta ord att fa hemställa till kammaren
att bifalla utskottets förslag.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr talmannen gav propositioner
på Ilo) bifall till utskottets hemställan; 2:o) bifall till den av herrar
Hansson i Rubbestad och Hammarlund avgivna, vid utlåtandet fogade reserva -

Andra kammarens protokoll tOJiS. Nr 18. 1

98

Xr 12.

Onsdagen den 31 mars 1943 e. m.

_ Fortsatt giltighet av gällande skattegruppering m. m. (Forts.)
tionen; 3:o) bifall till motionen II: 301; samt 4:o) bifall till den av herr Bernnard
Nilsson m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen; och fann herr
talmannen den förstnämnda propositionen vara med övervägande ja besvarad.
Votering begärdes likväl av herr Hansson i Rubbestad, i följd varav herr talmannen
för bestämmande av kontrapropositionen ånyo upptog de återstående
propositionerna, av vilka herr talmannen ansåg den under 2:o) angivna hava
flertalets mening för sig.

Beträffande kontrapropositionen äskade emellertid herr Spångberg votering,
varför herr talmannen för bestämmande av kontraproposition i denna votering
ånyo upptog de övriga propositionerna; och fann herr talmannen den under 4:o)
angivna nu vara med övervägande ja antagen.

Då emellertid denna herr talmannens uppfattning bestreds av herr Spångberg
genom begäran om votering, blev nu efter given varsel först uppläst och
godkänd en så lydande voteringsproposition:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition i voteringen örn kontraproposition
i huvudvoteringen angående sammansatta stats- och bevillningsutskottets
utlåtande nr 1 antager bifall till den av herr Bernhard Nilsson m. fl.
avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda förberedande votering
antagit bifall till motionen II: 301.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han funne tvekan kunna råda örn omröstningens
resultat, vadan votering medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 87 ja och 94 nej, varjämte 4 av kammarens ledamöter förklarade
sig avsta från att rösta.,

. Kammaren hade alitsa till kontraproposition i voteringen örn kontraproposition
i huvudvoteringen antagit bifall till motionen II: 301.

I överensstämmelse härmed blev efter given varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

oDen, som vill, att kammaren till kontraproposition i huvudvoteringen angående
sammansatta stats- och bevillningsutskottets utlåtande nr 1 antager bifall
till den av herrar Hansson i Hubbestad och Hammarlund avgivna, vid utlåtandet
fogade reservationen, röstar

_ • ■ Ja:

Den, det ej vill, röstar

Nej;

i • 7,™ NcJ>. har kammaren tili kontraproposition i nämnda votering antagit
bifall till motionen II: 301.

Sedan kammarens ledamöter härefter ånyo intagit sina platser och nyssnämnda
voteringsproposition blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning; och fann herr talmannen, att flertalet röstat för
nej-propositionen. Herr Hansson i Rubbestad begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 44
ja och 118 nej, varjämte 24 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Onsdagen den 31 mars 1943 e. m.

Nr 12.

99

Fortsatt giltighet av gällande skattegruppering m. m. (Forts.)

Kammaren hade alltså till kontraproposition i huvudvoteringen antagit bifall
till motionen 11:301.

Till följd härav blev efter given varsel följande voteringsproposition uppläst
och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller sammansatta stats- och bevillningsutskottets
hemställan i utskottets förevarande utlåtande nr 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
motionen II: 301.

Sedan kammarens ledamöter härefter åter intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning
genom uppresning; och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets hemställan.

Herr talmannen framställde härefter beträffande motiveringen propositioner
dels på godkännande av utskottets motivering, dels ock på godkännande
av utskottets motivering med den ändring däri, som under överläggningen
yrkats av herr Spångberg; och förklarade herr talmannen sig anse svaren
hava utfallit med övervägande ja för den förra propositionen. Herr Spångberg
begärde emellertid votering, i anledning varav eftergiven varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner sammansatta stats- och bevillningsutskottets
motivering i utskottets förevarande utlåtande nr 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt utskottets berörda motivering med den
ändring däri, som under överläggningen yrkats av herr Spångberg.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen, vadan
kammaren godkänt utskottets motivering.

§ 2.

Föredrogos vart efter annat:

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående viss förhöjning
av understöd åt f. d. specialtobakshandlare; och

nr 18, i anledning av väckt motion om befrielse från skyldighet att erlägga
automobilskatt; samt

första lagutskottets utlåtanden:

nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
fortsatt giltighet av lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med särskilda bestämmelser
angående olovlig befattning med spritdrycker och vin, m. m.;

nr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av lagen den 26 april 1940 (nr 272) med särskilda bestämmelser
angående domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m. m.;

100

Nr 12.

Onsdagen den 31 marg 1943 e. m.

nr 19, i anledning: av Kungl. Maj:ts proposition nied förslag till lag om
fortsatt giltighet av lagen den 1 november 1940 (nr 924) med särskilda bestämmelser
angående patent vid krig eller krigsfara m. m.;

nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av lagen den 30 december 1939 (nr 951) angående vissa
utfästelser rörande införsel och utförsel av varor m. m.;

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
fortsatt giltighet av lagen den 12 december 1941 (nr 925) örn reglering av
förbrukningen av elektrisk kraft och gas;

nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av lagen den 1 november 1940 (nr 925) med särskilda bestämmelser
angående förmynderskap, godmanskap och boutredning vid krig
eller krigsfara m. m.;

nr 23, i anledning av Kungl. Majlis proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av lagen den 8 november 1940 (nr 926) med särskilda bestämmelser
angående bolag, föreningar, sparbanker, vissa andra inrättningar
och samfälligheter samt stiftelser vid krig eller krigsfara m. m.;

nr 24, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 31 maj 1940 (nr 473) örn förbud i vissa
fall mot beviljande av kvarstad eller skingringsförbud; och
nr 25, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1942 (nr 550) med särskilda bestämmelser
örn uppfinningar av betydelse för rikets försvar eller folkförsörjningen
m. m.

Kammaren biföll vad utskotten i nämnda betänkanden och utlåtanden hemställt.

§ 3.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 108, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
ytterligare utgifter å tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1942/43, i varl
propositionen avser kommunikationsdepartementets verksamhetsområde.

§ 4.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 10.48 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Stockholm 1943. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

431318