RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1943:33)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1943 Första kammaren. Nr 33.

Tisdagen den 30 november.

Kammaren sammanträdde kl. 4 e. m.

Justerades protokollen för den 24 och den 27 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 505, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1943/44 till vissa ersättningar arbetare
vid Salsåkers sågverk m. fl.; och

nr 506, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag till
daghem och lekskolor m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets utlåtanden nr 261—265,
första lagutskottets utlåtanden nr 52 och 53 samt jordbruksutskottets utlåtande
nr 71.

Justerades ett protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.05 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Första hammarens protokoll 1948. Nr 83.

Nr 33.

Onsdagen den 1 december 1943.

Onsdagen den 1 december.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Herr Bäcklund anmälde, att han åter infunnit sig vid riksdagen.

Om stöd och Herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet Pehrsson-Bramstorp,

S upphöjda asom tillkännagivit, att han hade för avsikt att vid detta sammanträde bearrendatorer.
svara herr Alfred Anderssons interpellation örn stöd och skydd åt vissa uppsagda
arrendatorer, erhöll ordet och anförde: Herr talman! Med första kammarens
tillstånd har dess ledamot herr Alfred Andersson i Bussjö till mig riktat
följande fråga:

Kan det förväntas, att herr statsrådet har för avsikt att vidtaga åtgärder
i syfte att ge de arrendatorer, som här och var blivit uppsagda till avflyttning,
ett lämpligt stöd och skydd?

I motiveringen till interpellationen har interpellanten framhållit bland
annat, att ett stort antal arrendatorer vid storgods bär i landet blivit uppsagda
till avflyttning från de av dem arrenderade gårdarna till nästa den 14 mars.
Härigenom komme, enligt vad interpellanten vidare uttalat, arrendatorer i
många fall att drivas bort från gårdar, som innehafts på arrende i samma m
släkt under en lång följd av år.

Genom proposition nr 346 har Kungl. Maj :t förelagt riksdagen förslag till
ändrade bestämmelser örn arrende m. m. Enligt detta lagförslag ha arrendatorerna
å sådana gårdar, vilka torde åsyftas i interpellationen, under vissa
förutsättningar tillförsäkrats rätt till fortsatt arrende vid arrendetidens utgång,
s. k. optionsrätt. De nya bestämmelserna äro avsedda att träda i kraft
den 1 januari 1944. Enligt övergångsbestämmelser, som fogats till den nya
lagstiftningen, skall optionsrätt även tillämpas å arrendeavtal, som slutits
före den nya lagstiftningens ikraftträdande, därest vid arrendetidens utgång
arrendatorn, eller ock arrendatorn samt före honom någon av hans föräldrar,
brukat fastigheten under sammanlagt 10 år. Dessa bestämmelser torde, därest
de antagas av riksdagen, medföra att en jordägare icke kan genom att uppsäga
en arrendator före lagstiftningens ikraftträdande skilja denne från arrendet,
för den händelse arrendatorn vid arrendetidens utgång med stöd av övergångsbestämmelserna
förvärvat optionsrätt. Förut berörda övergångsbestämmelser
komma alltså att, i de av interpellanten åsyftade fall där arrendatorn under
någon längre tid innehaft arrendet och till följd därav kan anses förtjänt att
bibehållas vid detsamma, förhindra de skadliga verkningarna av den av interpellanten
påtalade tendensen att före lagens ikraftträdande^ uppsäga arrendeavtal.
Med hänsyn härtill har för närvarande icke ansetts påkallat att vidtaga
ytterligare lagstiftningsåtgärder på ifrågavarande område.

Herr Andersson, Alfred: Herr talman! Jag ber att få tacka herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet för svaret på min interpellation, men
samtidigt måste jag säga, att jag nog i viss mån är besviken på detta svar. _

Herr statsrådet talar i svaret örn en grupp arrendatorer, som vi enligt min

Onsdagen den 1 december 1943.

Nr 33.

Örn stöd och skydd åt vissa uppsagda arrendatorer. (Forts.)
mening i dagens läge ej lia anledning att bekymra oss för; den skyddas genom
bestämmelserna i det nya förslaget till allmän arrendelag, som nu behandlas
av tredje särskilda utskottet. Yad jag här närmast syftar till är de arrendatorer,
som sägas upp under motivering att jordägaren själv skall bruka egendomarna.
Denna grupp är till antalet större än jag tidigare antagit.

Jag skall här med några exempel bevisa och belysa, hur läget egentligen är
på olika håll. 1 min hemort finnes ett gods. där tio eller tolv familjejordbrukare
med ställen av omkring 20 tunnlands storlek nu äro uppsagda till avflyttning
den 14 mars, och motiveringen är att godsägaren själv skall bruka jorden. För
inte så länge sedan fick jag brev från en arrendator under ett annat gods; han
har också blivit uppsagd till avflyttning den 14 mars, under samma motivering,
att godsägaren själv skall bruka jorden. Detta brev lät jag även herr
statsrådet ta del av. Det rörde sig i detta fall inte örn något litet jordbruk,
utan arealen uppgick till 68 hektar. Gården hade brukats av denne arrendator
och hans fäder under sammanlagt 72 år. Om jag skall fortsätta att nämna
exempel, kan jag peka på godset Duveke. Detta fall är ju inte någonting nytt
för dagen, men det är ganska belysande för varthän det kan gå, örn ingenting
göres i syfte att hindra dessa uppsägningar.

Vad betyder en uppsägning för dessa jordbrukare, som jag här har talat örn?
De äro inga ynglingar, utan ha i allmänhet kommit upp i 50-årsåldern, och
några äro kanske redan 60 år. Genom uppsägningen berövas de icke endast sin
försörjningsmöjlighet inom jordbruket, utan också sin bostad, och vad det kan
betyda i dessa bostadsbristens tider förstår nog herr statsrådet lika bra som
jag.

Skatteunderlaget i de berörda kommunerna försvagas också, särskilt örn dessa
äro små, i samma mån som befolkningen uttunnas. Där godsägarna genom
uppsägningar fått större arealer under sig, har det nämligen visat sig att deklarationer
och erlagda skatter för deras del inte blivit annorlunda än förut. Totala
skatteunderlaget i en liten kommun kan på det sättet sjunka i mycket väsentlig
grad.

Man kan också befara, att jorden kommer att bli misskött i vissa fall — jag
behöver bara erinra om att godset Duveke ju är anmält för vanhävd — om inga
åtgärder vidtagas mot den tendens att uppsäga arrendatorer, som gör sig gällande
här och var.

Jag förstår att det kanske inte är så lätt att på lagstiftningens väg komma
till rätta med dessa problem, men jag har svårt för att tro, att uppgiften
skulle vara olöslig. I min interpellation påpekas en åtgärd, som jag förmenar
skulle kunna lösa frågan, nämligen att förbud utfärdas mot sammanslagning
av bäriga arrendegårdar till större enheter; jag har således i interpellationen
endast avsett denna kategori bäriga arrendegårdar. Kravet på ett sådant förbud
kommer att Tesås här i riksdagen intill dess att frågan blivit löst. Arrendatorerna
få icke lämnas åt sitt öde, när de på detta sätt bli utsatta för godsägarnas
godtycke. Nästa steg blir ett yrkande om skydd icke endast åt denna
grupp av arrendatorer, utan örn förbud överhuvud taget mot sammanslagning
till större enheter av bäriga jordbruk. Detta blir emellertid en senare fråga;
i dag giiller det endast do arrendatorer vid godsen, som synas bli lämnade
utan stöd.

Jag har för ögonblicket ingenting att tillägga, utan vill sluta med att än en
gång säga till herr statsrådet, att jag är besviken på svaret.

Herr statsrådet Pelirsson-Prainstorp: Herr talman! Jag beklagar att int.erpellanten
är besviken, men jag beklagar samtidigt, att han i sitt anförande har
talat om helt andra saker än i interpellationen.

Nr 33.

Onsdagen den 1 december 1943.

Örn stöd och skydd åt vissa uppsagda arrendatorer. (Forts.)

Bland exemplen nämndes en egendom på 68 hektar, och det är riktigt att
optionsrätten enligt det framlagda förslaget till ny arrendelag begränsats till
gårdar med en maximiareal av 50 hektar. Man kan säga att denna gräns är
resultatet av en kompromiss, men interpellanten har ju haft möjlighet att i motion
påyrka en högre gräns.

Interpellanten har vidare talat örn en helt annan kategori av fastigheter,
nämligen sådana som jordägaren avser att själv bruka. Uppsägning i sådana
fall är heller inte förbjuden i förslaget till ny arrendelag. Jag kan inte inse,
hur man i nuvarande ögonblick skulle kunna föreslå åtgärder, som gå vida
utöver den till riksdagens prövning framlagda propositionen, samtidigt med att
riksdagen prövar propositionen.

Enligt de övergångsbestämmelser, som fogats till den nya lagstiftningen och
som jag omnämnde i interpellationssvaret, kunna jordägarna ej utan vidare uppsäga
de arrendatorer, som herr Andersson i Bussjö här talade om, därest avsikten
är att lägga ned eller sammanslå egendomarna. Om en sammanslagning
ej blir godkänd, är jordägaren skyldig att underhålla och driva dem som självständiga
jordbruk antingen i egen regi eller utarrenderade.

Så vitt jag förstår har alltså herr Andersson i Bussjö här talat örn helt andra
saker än i interpellationen.

Herr Andersson, Alfred: Herr talman! Det är ju alldeles riktigt att interpellationen
ej specificerar vilka gårdar jag har åsyftat, men jag har naturligtvis
i första hand tänkt på gårdar under hundratunnlandsgränsen. Jag har emellertid
velat omnämna även större gårdar för att bringa till kammarens kännedom
hur läget i dag är på sina håll, även när man kommer över den gränsen.
Mitt önskemål hade varit, att herr statsrådet i sitt svar skulle gått något närmare
in på förhållandena vid de gårdar, som ligga under hundratunnlandsgränsen.
Det kan ju ej vara herr statsrådet obekant, att arrendatorer vid sådana
gårdar här och var blivit uppsagda.

Herr statsrådet antydde nu i sin replik, att det nya förslaget till arrendelag
skulle kunna ge ett visst skydd även åt dem, som blivit uppsagda under motivering
att jordägaren själv skall bruka sina gårdar. Det är någonting nytt för
mig. Jag har i tredje särskilda utskottet begärt upplysning örn vilka möjligheter
som skulle finnas i det fallet, och den sakkunskap vi där förfoga över
har givit det beskedet, att om jordägaren själv vill bruka sin egendom, kan det
nya förslaget till arrendelag icke ge vederbörande arrendatorer något skydd.
Men är det så, som herr statsrådet säger, borde vissa möjligheter finnas även
för de tio eller tolv familjejordbrukare, som jag har talat om och som under
en lång följd av år ha arrenderat sina gårdar, liksom deras fäder före dem.

Örn det alltså är så som herr statsrådet här säger, är jag inte missnöjd med
svaret. ,

Herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp: Ja, att interpellanten svävar ut och
önskar åtgärder långt utöver vad riksdagen skall fatta beslut örn vid behandlingen
av den nya arrendelagen, framgår ju inte på något sätt av interpellationen.
Mitt svar på denna kan alltså inte tolkas så, att man skulle gå utanför
vad förslaget till ny arrendelag innebär.

Så mycket är väl dock klart, att om en jordägare själv skall bruka sin jord,
får han lov till det, men däremot kan han ej sammanslå eller nedlägga jordbruken
såsom sådana under förevändning, att han själv skall bruka dem, utan
att det prövas huruvida dessa jordbruk äro bärkraftiga eller ej.

Onsdagen den 1 december 1943.

Nr 33.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 261, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående den militära
väderlekstjänstens organisation: och

nr 262, i anledning av Kungl. Maj :ts framställning örn anslag å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1943/44 till bestridande av på marinen
belöpande kostnader för inköp av Berga egendom invid Hårsfjärden.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 263, i anledning av Kungl. Äng. statsMaj:ts
proposition angående statsbidrag till social hemhjälpsverksamhet jämte bidrag till
i ämnet väckta motioner. ,s.°.c,tal

hjalpver/csam -

I en till riksdagen avlåten proposition, nr 332, hade Kungl. Majit, under
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden för
den 8 oktober 1943, föreslagit riksdagen att

dels medgiva, att av statsmedel finge beviljas bidrag till social hemhjälpsverksamhet
i huvudsaklig överensstämmelse med av chefen för socialdepartementet
i nämnda statsrådsprotokoll förordade grunder;

dels föreskriva, att under kalenderåret 1944 statsbidrag finge utgå för högst
500 heltidsanställda eller däremot svarande antal deltidsanställda hemvårdarinnor; -

_ dels medgiva, att utbildningen av hemvårdarinnor understöddes med statsbidrag
på det sätt som departementschefen förordat;

dels medgiva, att Kungl. Majit finge under budgetåret 1943/44 från det under
åttonde huvudtiteln upptagna förslagsanslaget till Kommunala och enskilda
anstalter för yrkesundervisning: Understöd åt enskilda anstalter för yrkesundervisning
bevilja understöd med ytterligare högst 25,800 kronor utöver
tidigare medgivet belopp, 425,000 kronor;

dels ock å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1943/44 under femte
huvudtiteln till Prov- och kompletteringskurser för hemvårdarinnor anvisa ett
reservationsanslag av 72,500 kronor.

Kungl. Maj:ts förslag innebar bland annat, att heltidsanställd hemvårdarinna
skulle i löneförmåner åtnjuta lön efter ett grundlönebelopp av 1,200 kronor
för år jämte dyrtidstillägg efter samma grunder, som gällde för distriktssköterska
(för närvarande 19.6 procent), samt förmån av fri bostad eller ersättning
för densamma ävensom tre ålderstillägg å vartdera 100 kronor. Till
deltidsanställd hemvårdarinna skulle utgå en minimiersättning av 5 kronor
för dag. Statsbidraget skulle utgöra 800 kronor per år för heltidsanställd hemvårdarinna.
Om dyrtidstillägget sjönke till hälften av nu utgående belopp
skulle statsbidraget sänkas med 50 kronor. Örn kristidstillägget försvunne,
skulle statsbidraget utgå med 700 kronor per år. Fastställda ålderstillägg
skulle helt bestridas av statsmedel i överensstämmelse med gällande regler
för statsbidrag till distriktssköterskors avlöning. För deltidsanställd hemvårdarinna
skulle statsbidraget utgå med 2 kronor per fullgjord arbetsdag,
om hon uppbure avlöning för minst 80 arbetsdagar per år. Efter dessa grunder
utgående statsbidrag hade dock föreslagits maximerade med hänsyn till
folkmängden. Sålunda skulle statsbidraget enligt förslaget ej utgå med högre
sammanlagt belopp än beträffande stad 20 kronor för varje påbörjat 100-tal
av folkmängden och beträffande annan kommun 40 kronor för varje påbörjat
100-tal av kommunens folkmängd.

I samband med Kungl. Maj :ts förevarande förslag hade utskottet till behandling
förehaft

Nr 33.

Onsdagen den 1 december 1943.

Äng. statsbidrag till social hemiljälpsverksamhet. (Forts.)

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
kerr A. Sundvik (I: 329) oell den andra inom andra kammaren av herr A.
Hallberg (II: 482);

dels en inom första kammaren av herrar E. O. Wiklund och A. Sundvik
väckt motion (I: 331);

dels en inom första kammaren av herr G. Karlsson m. fl. väckt motion
(I:344);

dels en inom första kammaren av herr E. Arrhén väckt motion (I: 345);

dels en inom andra kammaren av herrar K. E. Hansson i Skediga och C. O.
Carlsson i Bakeröd väckt motion (II: 456);

dels en inom andra kammaren av fru Hulda Skoglund-Lindblom väckt motion
(II: 464);

dels en inom andra kammaren av fru Hanna Rydh Munck af Rosenschöld
m. fl. väckt motion (II: 481);

dels ock en inom andra kammaren av fröken Ebon Andersson i Stockholm
m. fl. väckt motion (II: 483).

I motionen I: 344, av herr G. Karlsson m. fl., hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta fastställa lönen för hemvårdarinnor till 1,800 kronor för år
jämte tre ålderstillägg om vartdera 100 kronor efter tre, sex och nio års tjänst.

I motionen 11:481, av fru Hanna Rydh Munck af Rosenschöld m. fl.,
hade hemställts, 1 :o) att riksdagen måtte fastställa den kontanta minimilönen
för heltidsanställd hemvårdarinna till 1,500 kronor i grundlön jämte dyrtidstillägg
och tre ålderstillägg å 100 kronor efter tre, sex och nio års tjänstgöring;
samt 2:o) att riksdagen i konsekvens härmed måtte fastställa statsbidraget
för varje heltidsanställd hemvårdarinna till 1,000 kronor med möjlighet
till jämkning vid sjunkande dyrtidstillägg.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte

1) i anledning av Kungl. Maj:s förslag och motionerna I: 331 och 344
samt II: 456, 464, 481 och 483 ävensom med avslag å motionerna I: 329 och
345 samt II: 482 medgiva, att av statsmedel finge beviljas bidrag till social
hemhjälpsverksamhet i huvudsaklig överensstämmelse med av utskottet förordade
grunder,

2) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag

a) föreskriva, att under kalenderåret 1944 statsbidrag finge utgå för högst
500 heltidsanställda eller däremot svarande antal deltidsanställda hemvårdarinnor,

b) medgiva, att utbildningen av hemvårdarinnor understöddes med statsbidrag
på det sätt som förordats i statsrådsprotokollet över soeialärenden för
den 8 oktober 1943,

c) medgiva, att Kungl. Maj :t finge under budgetåret 1943/44 från det under
åttonde huvudtiteln upptagna förslagsanslaget till Kommunala och enskilda
anstalter för yrkesundervisning: Understöd åt enskilda anstalter för yrkesundervisning
bevilja understöd med ytterligare högst 25,800 kronor utöver
tidigare medgivet belopp, 425,000 kronor,

d) till Prov- och kompletteringskurser för hemvårdarinnor å tilläggsstat I
till riksstaten för budgetåret 1943/44 å driftbudgeten under femte huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av 72,500 kronor.

Enligt utskottets förslag skulle grundlönebeloppet för heltidsanställd hemvårdarinna
bestämmas till 1,500 kronor. Utskottet hade vidare föreslagit, dels
att statsbidraget till heltidsanställd hemvårdarinnas avlöning skulle höjas till

1,000 kronor per år och dels att statsbidraget per 10O-tal av folkmängden
skulle kunna uppgå till 25 kronor i stad och 50 kronor i annan kommun.

Onsdagen den 1 december 1943.

Nr 33.

Äng. statsbidrag till social hemhjälpsverksamhet. (Forts.)

Reservation hade avgivits av herrar Johan Bernhard Johansson, Bäckström,
Andrén, Heiding, Björkman, Persson i Skabersjö, Skoglund, Andersson i Södergård,
Pettersson i Dahl och Eriksson i Frägsta, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, reservationen visade, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte

1) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och i anledning av motionerna
I: 331 samt II: 456, 464 och 483 ävensom med avslag å motionerna I: 329,
344 och 345 samt II: 481 och 482 medgiva, att av statsmedel finge beviljas
bidrag till social hemhjälpsverksamhet i huvudsaklig överensstämmelse med
av reservanterna förordade grunder,

2) med bifall--- 72,500 kronor.

Reservanternas förslag i fråga örn grundlönen för heltidsanställd hemvårdarinna
och beträffande statsbidrag till hemvårdarinnornas avlöning överensstämde
med det av Kungl. Majit framlagda förslaget.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Statsutskottet har vid behandlingen
av Kungl. Maj:ts föreliggande proposition örn statsbidrag till social
hemhjälpsverksamhet i huvudsak tillstyrkt propositionens förslag i ämnet.

Meningarna lia dock gått isär när det gällt att fastställa grundlönen för
homvårdarinnorna. Kungl. Maj :t har i propositionen upptagit detta belopp till
1,200 kronor örn året. Dessutom har föreslagits fri bostad eller ersättning för
densamma samt tre ålderstillägg å vartdera 100 kronor. Vidare skall hemvårdarinnan
ha fri telefon, ersättning för resekostnader i tjänsten, vissa semesterförmåner
samt ersättning och avlöning under sjukdom. Slutligen skall
också pensionsfrågan ordnas. Inom utskottet ha delade meningar rått endast i
fråga örn grundlönen, under det att de övriga detaljerna i förslaget lämnats
utan erinran. Statsutskottets majoritet har sålunda förordat, att grundlönen
skall höjas till 1,500 kronor, vilket med nuvarande indexläge betyder en begynnelselön
av 1,794 kronor och en slutlön av 2,153 kronor.

Häremot kan erinras, att såväl statskontoret som medicinalstyrelsen enligt
de tillgängliga remissyttrandena har förordat en grundlön av 1,200 kronor.
Ett flertal av landstingens förvaltningsutskott har i sina yttranden framhållit,
att lönen ej bör sättas så högt att den alltför avsevärt kommer att skilja
sig från vad som utgår i ersättning till den husliga arbetskraften. Departementschefen
och Kungl. Majit ha också satt lönen till 1,200 kronor, och vi som
stå för reservationen Ira ansett oss böra följa Kungl. Maj:ts förslag. På grund
av de i ärendet förebragta remissyttrandena och övriga omständigheter ha vi
blivit övertygade örn att detta belopp måste anses väl avvägt.

Främsta orsaken till att vi ej ha vågat gå utöver Kungl. Maj:ts förslag är
måhända den, att remissyttrandena ganska tydligt visa, att en höjning kan
leda till en viss spänning mellan olika grupper av löntagare. Örn exempelvis
sjuksköterskor, barnmorskor och biträden vid av landstingen drivna sjukhus
finna, att en grupp befattningshavare som dessa hemvårdarinnor med betydligt
mindre kostsam och krävande utbildning får så stor begynnelselön och
sådana förmåner i övrigt, kan det befaras att man från dessa håll skall resa
krav på att flyttas ett pinnhål högre upp på löneskalan. Hembiträdena kunna
också finna anledning att ställa krav på högre löner. En höjning av hemvårdarinnornas
löner får alltså verkningar åt två håll. Vi, som arbeta i landstingen,
veta hur svårt det är att där kunna balansera så att man kommer fram
till en rättvis avvägning av lönerna för olika grupper. Varje förändring av
löneställningen i fråg''a om en grupp påverkar genast vissa andra, så att de
vilja lia ett motsvarande tillägg. Vi reservanter lia därför inte vågat gå med

Nr 38.

Onsdagen -den 1 december 1943.

Äng. statsbidrag till social hemhjälpsverksamhet. (Forts.)
på en högre lönesättning, i synnerhet som vi haft anledning tro att Kungl.
Maj :ts förslag ur andra synpunkter är lämpligt och väl avvägt.

Man kan också åberopa lönerna i vissa län, där denna hemhjälpsverksamhet
redan prövats och kommit i gång. I Jönköpings län är grundlönen för hemvårdarinna
exempelvis 800 kronor med 19 procents tillägg och två kronor i matpengar
de dagar hon inte är i tjänst. Departementschefen förutsätter, att hemvårdarinnan
i regel får fri kost, då hon tjänstgör, och så kommer antagligen
också att bli fallet.

Det är en ny social hjälp verksamhets form man här står i begrepp att föra
ut i verkligheten. Då den ännu befinner sig på försöksstadiet, synes det vara
lämpligt att ej gå för hastigt fram i fråga om avlöningsförmånerna. För den
skull bör man följa den väg, som anvisats av departementschefen och Kungl.
Majit. Glömmas bör ej heller, att vi varit ense örn att det nu rådande prisoch
lönestoppet bör äga bestånd, och man får inte alldeles tappa ur minnet
den förpliktelse vi alla ha även i det avseendet.

Utskottet har åberopat befolkningsutredningens förslag, men hur har
denna kommit fram till sina siffror? Jag vågar påstå, att utredningens förslag
har tillkommit på måfå, utan den ingående prövning och jämförelse med
andra grupper, som vi i statsutskottet lia fått lov att vänja oss vid. Man bör
vara ytterst försiktig med att frångå regeln att ställa avlöningsförmånerna för
olika grupper i en sådan relation, att icke spänning mellan olika grupper uppstår.

Herr talman! På grund av vad jag anfört ber jag att få yrka bifall till den
av mig m. fl. avgivna reservationen.

Herr Anderson, Gustaf Iwar: Herr talman! Statsutskottet är enigt örn att
med tillfredsställelse hälsa Kungl. Maj:ts förslag örn statsbidrag till denna
verksamhet, som är till så stor välsignelse för enskilda familjer när husmodern
på grund av sjukdom eller andra besvärligheter behöver hjälp.

Vad som skiljer utskottets förslag från reservanternas är, såsom statsutskottets
ärade ordförande här sade, frågan örn lönevillkoren. Majoriteten har
ansett den i propositionen föreslagna lönen av 1,200 kronor vara alldeles för
låg. Vederbörande departementschef har för övrigt, som han uttrycker det,
med tvekan tillstyrkt denna lön, å vilken skulle utgå ett dyrtidstillägg av 19.6
procent. Befolkningsutredningen, som man väl får förutsätta har ägnat spörsmålet
stor uppmärksamhet, föreslog en fast lön, alltså utan kristidstillägg, av
1,800 kronor, och detta yrkande har även framställts av flera motionärer. I
samtliga förslag räknas med fri bostad om ett rum med kokvrå.

Utskottsmajoriteten har stannat för en fast lön av 1,500 kronor, vartill kommer
dyrtidstillägg i enlighet med Kungl. Majits förslag. Detta motsvarar i
total lön ungefär vad befolkningsutredningen föreslagit, men med den högst
väsentliga skillnaden att lönen, örn index faller, ej kommer i kollision med
vare sig barnmorskornas eller distriktssköterskornas löner. Den oro, som statsutskottets
ärade ordförande uttalade på denna punkt, kan alltså hänföras till
befolkningsutredningens förslag örn en fast lön av 1,800 kronor, men träffar
däremot ej utskottets förslag. Faran har där eliminerats genom förslaget om
en grundlön av 1,500 kronor jämte dyrtidstillägg.

Med tanke på att hemvårdarinnorna få gå från det ena hemmet till det andra
och överallt vara i husmoderns ställe och heller inte få vara rädda för att utföra
de grövsta sysslor, måste en lön av 1,200 kronor anses vara för låg. De
måste också i regel kosta på sig utbildningskurser, och det är synnerligen betydelsefullt;
att man här får fram lämpligt folk, eljest kan hela verksamheten
äventyras.

Onsdagen den 1 december 1943.

Nr 33.

Ang. statsbidrag till social hemhjälpsverksamhet. (Forts.)

Med anledning av statsutskottets ärade ordförandes anförande beträffande
lönerna för hemvårdarinnor ber jag- att få citera vad befolkningsutredningen
säger på denna punkt: »Ett mycket stort antal av hemvårdarinnorna avlönas
för närvarande enligt Uppsala hemskolas anställningskontrakt. Begynnelselönen
enligt detta utgör i runt tal 1,500 kronor, vartill kommer fri bostad
med möbler, värme och lyse samt tvätt. Den totala begynnelselönen torde
alltså kunna i medeltal värderas till 2,100 kronor. Under nu rådande kristid
utgår på de flesta håll ett dyrtidstillägg om 15—25 % på den kontanta lönen.
Den faktiska löneinkomsten för hemvårdarinnor, som avlönas enligt ifrågavarande
kontrakt, kan sålunda i medeltal angivas till runt 2,400 kronor.»
Därefter fortsätter utredningen: »De kommunalt anställda hemvårdarinnorna
hava i allmänhet högre avlöning. Uppgifter, som inhämtats från ett tiotal
medelstora städer, utvisa sålunda begynnelselöner varierande mellan lägst
2,495 och högst 3,947 kronor. Medeltalet för dessa städer ligger vid ungefär

3,000 kronor, inberäknat dyrtidstillägg och naturaförmåner.» Jag ber att få
nämna dessa siffror för att man skall få den rätta belysningen på detta spörsmål.

Enligt samtliga förslag skall hemvårdarinna.n äga rätt till fri kost i de hem
i vilka hon hjälper till, men är icke denna rätt ofta illusorisk? Erfarenheterna
från de orter, där denna verksamhet varit i gång under flera år, tyda på att
hon måste hålla ett visst mått av hushåll även hemma hos sig. Detta är inte
av den anledningen, att den mat hon lagar i hemmen skulle vara för enkel,
utan därför att det ofta är så ont örn både pengar och mat i de hem hon besöker,
att hon inte nänns taga av den. Jag har haft tillfälle att på rätt nära
håll följa denna verksamhet och vet hur det går till. Jag vet, att hemvårdarinnan
ofta äter både frukost och kvällsvard hemma hos sig. Tag t. ex. ett par
åldriga makar, som söka klara sig utan fattigvård på sin ålderdomspension.
Så sjuknar hustrun helt hastigt. Där är det nog ont om både slantar och mat,
och man förstår, att en hemvårdarinna finner det svårt att taga av de smulor
som finnas. Jag är övertygad örn att vi skulle handla på samma sätt litet
var av oss.

Reservanterna hänvisa i detta sammanhang till förhållandena i Jönköpings
län, men då är att märka, att man där är ovanligt frikostig, när det gäller
bostäder. Där tillhandahållas hemvårdarinnorna praktiskt taget allt. Så är
ju inte förhållandet enligt statsutskottets och Kungl. Maj:ts^ förslag. Som
statsutskottets ärade ordförande sade, betalas dessutom hemvårdarinnan två
kronor i kostpengar för varje dag hon inte tjänstgör. Någon sådan förmån
finns inte heller enligt det föreliggande förslaget. Räknar man samman alla
dessa förmåner blir nog skillnaden inte så stor som siffrorna ange.^

Till slut ber jag, herr talman, att få fästa uppmärksamheten på att utskottsmajoritetens
förslag i jämförelse med reservanternas förslag medger ett
högre statsbidrag, nämligen 1,000 kronor per fast anställd hemvårdarinna.
Vi ha ansett, att landsbygden dels skall få ha kvar duktigt folk genom att
denna högre lön stipuleras, dels att staten här skall ge ett ordentligt handtag.
Det är mer än förvånande att representanterna för landsbygden sätta sig
emot detta förslag. Jag tror emellertid, att landsbygdens speciella representanter
vid närmare eftertanke skola finna, att det är just landsbygden, som
utskottet här närmast tänker på.

Jag ber, herr talman, att få med dessa ord yrka bifall till statsutskottets
förslag.

Herr Bäckström: Herr talman! Då jag vid behandlingen av detta ärende ej
kunnat följa utskottsmajoriteten, ber jag att få angiva skälen därtill.

Nr 33.

Onsdagen den 1 december 1943.

Äng. statsbidrag till social hemhjälpsverksamhet. (Forts.)

Jag utgår från, liksom tidigare vår ärade ordförande i statsutskottet gjort,
att ett beslut i enlighet med majoritetens förslag skulle medföra svårigheter
att erhålla hembiträden. Den siste talaren, herr Iwar Anderson, utgick från
de lönevillkor, som befolkningsutredningen angivit för dem som så att säga
fått sin kompetens vid Uppsala hemskola. Jag måste säga, att jag inte förstår
hur _detta kan hålla streck. I min kommun har Rödakorskretsen anställt
en hemvårdarinna, som är utbildad i Uppsala hemskola, en utbildning som
tagit minst ett och ett halvt år. Hon har en lön av 75 kronor i månaden. Hemskolan
i Uppsala har ju ett grundkontrakt, enligt vilket flertalet hemvårdarinnor
anställas. Till dessa 75 kronor i månaden har hon dyrtidstillägg,
vilket gör sammanlagt 90 kronor i månaden. Hennes årslön blir således 1,080
kronor. Hon har dessutom fri möblerad bostad, fritt lyse och fri värme, fri
sjukkassepenning, vilken utgör 8 kronor 70 öre i månaden, fri cykel samt kostpengar
med 2 kronor örn dagen de daga,r hon inte är i arbete. Örn man räknar
samman allt detta, tror jag, att man kommer betydligt under den summa, som
är föreslagen i reservationen eller i Kungl. Majlis förslag, ty 1,200 kronor
plus dyrtidstillägg blir cirka 1,435 kronor örn året.

Beträffande utbildningen för dessa hemvårdarinnor föreligger ju en väsentlig
skillnad mellan befolkningsutredningens förslag, som departementschefen
anfort, i propositionen. Departementschefen förutsätter bl. a.: »För personer
med långvarig, väl vitsordad praktisk tjänstgöring torde dispens böra kunna
givas även från genomgång av ifrågavarande 2-månaderskurs.» Utskottet har
kan man säga gjort en ytterligare uppmjukning, när det säger: »Men även i
övrigt bör tillsynsmyndigheten enligt utskottets mening vara oförhindrad att
tillerkänna hemvårdarinnekompetens åt sökande, vilka visserligen ej genomgått
2-månaderskursen men vilkas kunskaper och praktiska färdigheter dokumenterats
på ett sätt som val motsvarar vitsord från sådan kurs.» Jag
förmenar, att dessa kompetensvillkor bli för dem som äro vana vid arbete på
landsbygden tämligen enkla att uppfylla. Kostnaderna för att bli antagen
till hemvårdarinna bii således inte så stora. Under sådana förhållanden kan
man väl ifrågasätta, om det är klokt att i denna kristid stanna vid det förslag,
som är framlagt av utskottsmajoriteten. Detta innebär ju en lön av 1,800
kronor. Jag anser, att man tillsvidare borde stanna vid Kungl. Maj:ts förslag
och pröva detta. Det är väl allmänt känt i denna kammare vilka svårigheter
som anmält sig under en följd av år att erhålla hembiträden i landsbygds- och
jordbrukarhem.^ Örn utskottsmajoritetens förslag skulle vinna bifall, bli svårigheterna
att erhålla den kvinnliga arbetshjälp, som är så välbehövlig i lantbrukshemmen,
stora; säkerligen kommer det att bli ännu svårare då jämförelse kommer
att göras mellan deras lönesättning och hemvårdarinnornas. Jag måste
i detta sammanhang citera en talare i vårt hushållningssällskap, som, då denna
fråga om den kvinnliga arbetshjälpen på landsbygden häromdagen diskuterades,
säde, att liksom en magnet drar vår kvinnliga arbetskraft från landsbygden
till städer och större samhällen. Detta är alldeles riktigt, det har erfarenheten
visat.

Klokheten borde,därför bjuda oss att stanna vid det förslag, som är framlagt
av Kungl. Maj:t och som sammanfaller med reservationen, till vilket jag,
herr talman, ber att få yrka bifall.

Herr Heiding: Herr talman! Den sociala hemhjälp, som med denna frågas
avgörande blir en verklighet, kommer att hälsas med glädje och tillfredsställelse
på alla håll i landet. Detta är ju endast en början, och det antal av 500
hemvardarinnor, som nu föreslås i den kungl, propositionen, kan icke räcka
långt. Det är i alla fall en god början, och örn organisationen ute i landet lägges

Onsdagen den 1 december 1943.

Nr 33.

Ang. statsbidrag till social hemhjälpsverksamhet. (Forts.)
upp på ett rätt sätt redan från början, är det lätt att utöka och förbättra densamma.

Med den svårighet som nu förefinnes att skaffa hjälp i hemmen, i all synnerhet
vid sjukdom och vid husmoderns många gånger nödvändiga bortovaro
från hemmet, komma dessa hemvårdarinnor att fylla ett stort behov. Särskilt
på landsbygden är denna hjälpform påkallad, men det är givetvis många även
i städer och samhällen, som äro i behov av hjälp.

Alla äro således ense örn att Kungl. Maj :ts förslag i princip skall godtagas,
och utskottet har även i sitt utlåtande understrukit vad departementschefen
framhållit om hemhjälpens betydelse för hemmet och familjen. Det är endast
på en punkt som meningarna äro delade, och det gäller avlöningen till hemvårdarinnorna.
Kungl. Majit har föreslagit en grundlön av 1,200 kronor plus
dyrtidstillägg, som för närvarande uppgår till 19.6 procent eller 240 kronor.
Dessutom tillkommer fri bostad med värme, lyse och telefon, som kan uppskattas
till 600 kronor. Hemvårdarinnorna kunna även räkna med fri kost
under de dagar de arbeta i hemmen, och detta kan beräknas till 300 kronor.
Tillsammans skulle således begynnelselönen komma att uppgå till 2,340 kronor.
Tre ålderstillägg tillkomma senare efter tre, sex och nio års tjänstgöring.
Hemvårdarinnornas pensionsfråga kommer även att ordnas, vilket inger en
trygghet för framtiden.

Utskottets majoritet har avvikit från Kungl. Majits förslag och föreslagit,
att grundlönen skall höjas från 1,200 kronor till 1,500 kronor. Av de inkomna
yttrandena över befolkningsutredningens förslag, där lönen föreslagits till
1,800 kronor utan dyrtidstillägg, framgår, att det stora flertalet ansett denna
föreslagna lön alldeles för hög. Örn grundlönen sättes till 1,500 kronor plus
dyrtidstillägg, kommer begynnelselönen enligt utskottets förslag att uppgå till
1,794 kronor, eller ungefär detsamma som föreslagits av befolkningsutredningen.

Med den utbildning, som föreslagits för hemvårdariunor, bör den av Kungl.
Maj :t och reservanterna föreslagna lönen anses vara skälig. Det är ju även
tänkt att dugliga hembiträden utan genomgående av den föreslagna kursen
skola kunna antagas till hemvårdarinnor. Någon jämförelse med lönerna för
distriktssköterskor och barnmorskor kan härvidlag aldrig komma i fråga. Deras
utbildningstid uppgår till flera år.

De från hemsysterskolorna utgående eleverna erhålla en grundlön av 900
kronor, till vilken bör läggas dels värdet av fri kost, beräknat till 600 kronor,
dels ock ett belopp av 300 kronor, motsvarande i allmänhet utgående dyrtidstillägg.
Således lägre löneförmåner än de Kungl. Maj :t föreslagit skola utgå till
hemvårdarinnorna.

Det kan icke vara anledning att redan från början bestämma alltför höga
löneförmåner. Man får härvidlag tänka på landstingens och kommunernas utgifter.
Bliva dessa alltför betungande, kommer denna välbehövliga hjälpform
att redan från början hållas inom en begränsad ram. Önskemålet är i stället
en fortgående utveckling till allt större antal hemvårdarinnor. Som jag förut
framhållit är 500 vårdarinnor ett så ringa antal, att det fort nog behöver utökas.
Det tiodubbla antalet kanske kunde tänkas fylla behovet. Man får beakta,
att det är hela landets, både städernas och landsbygdens, behov som skall
tillgodoses.

Enligt utskottets förslag skola statsbidragen höjas från 800 kronor till 1,000
kronor till heltidsanställd hemvårdarinnas avlöning. Men har utskottet tänkt på
landstingens och kommunernas utgifter, vilka komma att stiga i proportion till
den föreslagna högre avlöningen?

I en Norrlandskommun ha redan elva hemvårdarinnor anställts. De ha 70

Nr 33.

Onsdagen den 1 december 1943.

Äng. statsbidrag till social hemhjälpsverksamhet. (Forts.)
kronor i månaden och 2 kronor per arbetsdag, men de ha icke fri bostad eller
hyresersättning. Som här framhållits ha hemvårdarinnorna i Jönköpings län
endast 800 kronor ^plus 2 kronor i kostpengar de dagar de ej äro i arbete,
men det finns ändå trettiofem hemvårdarinnor i detta län. Det har där inte
varit någon svårighet att få hemvårdarinnor. Jag anser således, att Kungl.
Maj :ts förslag ligger betydligt över vad som är gällande på de orter, där denna
hjälpform redan införts.

Herr Anderson i Arboga, som talade för utskottets förslag, åberopade den
kungli propositionen på sid. 12, där det står, att begynnelselönen för elever,
som gått igenom Uppsala hemskola, är 1,500 kronor, men herr Andersson har
då inte uppmärksammat, att i denna summa även ingår det beräknade värdet
av fri kost. Statskontoret, som yttrat sig över utredningens betänkande, har
på denna punkt anfört följande: »Såvitt ämbetsverket kan finna, har utredningen
vid bestämmandet av lönebeloppet utgått från den i Uppsala hemsysterskolas
kontrakt fastställda lönen, 900 kronor för år, och till denna lagt dels
värdet av fri kost, beräknat till 600 kronor, dels ock ett belopp av 300 kronor,
motsvarande i allmänhet utgående dyrtidstillägg.» I den omtalade lönen 1,500
kronor ingå således 900 kronor plus värdet av fri kost, beräknat till 600
kronor. Begynnelselönen är följaktligen icke så hög som herr Anderson velat
göra gällande.

Herr Anderson framhöll även, att det icke vore någon fara att komma i
kontakt med lönerna för sköterskor, barnmorskor m. fl. Jag anser emellertid,
att man nu kommer alltför nära dessa löner. Det kan vara mindre välbetänkt
att redan från början pressa upp lönerna för hemvårdarinnorna alltför högt.
Man bör se tiden an och för närvarande icke fastställa begynnelselönen högre
än Kungl. Maj :t föreslagit. Det vore icke lyckligt om man skulle begränsa
utvecklingen på detta viktiga arbetsfält. Jag tror att det är nödvändigt, att
det anställts mångå flera hemvårdarinnor än vad som föreslagits i den kungl,
propositionen. Om icke denna utveckling skall hämmas redan från början, är
det bäst att man går den försiktiga vägen och följer vad Kungl. Majit och
reservanterna föreslagit.

Herr talman, jag ber, att med vad jag här anfört få yrka bifall till den vid
utskottets utlåtande fogade reservationen.

Herr Karlsson, Gustaf: Herr talman! Tillsammans med tio andra ledamöter
i denna kammare har jag väckt en motion, i vilken yrkas, att lönen för hemvårdarinnor
skall fastställas till 1,800 kronor per år, alltså detsamma som befolkningsutredningen
föreslagit. I anledning av denna motion ber jag att få
säga några ord.

Innan jag går in på en del detaljer rörande lönesättningen, vill jag emellertid
påpeka ett förhållande, som synes bli alltmera påtagligt, nämligen det förhållandet
att när staten fastställer löner, till vilka kommuner och landsting i
något avseende bidraga, lönesättningen blir så låg, att den inte motsvarar behovet
och kravet i det verkliga livet. Jag nämner t. ex. distriktssköterskornas
lön. Jag kan även i viss omfattning åberopa tandläkarnas lön i folktandvården.
Denna omständighet accentueras genom Kungl. Maj :ts förslag i fråga örn lönesättningen
för hemvårdarinnor, och detta finner jag olyckligt, därför att genomförandet
i det praktiska livet av betydelsefulla reformer på det socialhygieniska
området i hög grad därigenom försvåras. Det medför även att kommuner
och landsting fa skjuta till medel till dessa löner, och det uppstår till
och med i ganska många fall irriterande inbördes konkurrens örn dessa befattningshavare.

I nu föreliggande fråga är man på väg att följa denna linje, som icke är till

Onsdagen den 1 december 1943.

Nr 33.

Ang. statsbidrag till social hemhjälpsverksamhet. (Forts.)
gagn för någon. Jag finner det nödvändigt, att det fastställes en lön för dessa
hemvårdarinnor, som i någon mån garanterar, att denna reform blir något annat
än blott en vacker sak på papperet. Jag bär helt andra utgångspunkter vid bedömandet
av denna fråga än talesmännen för utskottsminoriteten. Jag vill till
att börja med erinra örn vad som står att läsa i Kungl. Maj:ts proposition, en
enligt min mening ganska anmärkningsvärd sak, där departementschefen säger,
att han endast med tvekan kan förorda det föreslagna grundlönebeloppet. Jag
skall icke ge mig till att uttolka vad som kan ligga bakom detta uttalande. Måhända
skulle man kunna uttyda detta »med tvekan» till »härtill är jag nödd
och tvungen». Jag vill endast taga detta uttalande som intäkt för att departementschefen
känt sig en smula osäker, när det gällt lönesättningen för hemvårdarinnorna.
Jag skulle tro, att han kanske helst hade velat följa befolkningsutredningens
förslag för att vara viss om att denna reform blir till verklig
nytta.

Det är emellertid tydligt, att såväl Kungl. Majit som utskottsminoriteten tagit
ganska starkt intryck av de erinringar som gjorts mot de högre lönerna, vilket
ju också tydligt framgått av de anföranden, som hållits av utskottets ordförande
och andra ledamöter, som tillhöra minoriteten. Man har sålunda ansett
att en begynnelselön på i runt tal 1,800 kronor blir för hög i förhållande till
den lön, som betalas till hembiträden. Herr Bäckström var inne på detta kapitel,
och han åberopade till och med en talesman i sitt hushållningssällskap, vilken
liksom han själv ansåg, att det skulle bli ytterligt svårt att erhålla hembiträden,
örn lönen sättes till vad utskottsmajoriteten förordar. Jag har härvidlag
en helt annan uppfattning, ty sätter man lönen på en rimlig nivå, och jag
vill påstå, att den är rimlig efter de linjer utskottsmajoriteten förordar, har
man åtminstone någon garanti för att man skall få folk, som bor på landsbygden,
framåtsträvande, ambitiösa unga kvinnor, att stanna på landsbygden och
sysselsätta sig med denna hjälpverksamhet. Den magnetiska dragningskraft,
som städerna ha på landsbygdens kvinnor, kan man inte få att upphöra genom
att hålla lönerna nere eller med enbart deklamationer, utan man får i stället se
till att man kan konkurrera med städerna och vad de ge. Jag har verkligen
hört, att man på den skånska landsbygden betalar hembiträden med 100 kronor
i månaden och fri kost, och är man inne på denna väg, måste var och en som
vill göra allvar av denna sak följa utskottsmajoriteten och dess förslag, som
innebär en lön av i runt tal 1,800 kronor.

Det har även erinrats örn att hemvårdarinnornas lön icke skulle få sättas
på samma nivå som lönen för distriktssköterskor och barnmorskor. Det skulle
bli en alltför stor spänning, säger statsutskottets ordförande, mellan de olika
befattningshavarna, örn man ginge på utskottsmajoritetens linje. Herr Anderson
i Arboga har redan givit besked på denna punkt, och jag vill endast framhålla,
att man vid dessa jämförelser oftast använder de siffror, som finnas angivna
i statsbidragskungörelsen och de minimilöner som där angivas, men som
redan framhållits lia landstingen i de flesta fall fått skjuta till medel och på
vissa områden ganska väsentliga belopp. Så är t. ex. fallet när det gäller
distriktssköterskorna. Distriktssköterskornas minimilön är 2,100 kronor, men intet
landsting betalar lägre begynnelselön än 2,280 kronor, och enligt uppgifter
från landstingsförbundet är cn distriktssköterskas lön i genomsnitt 2,727 kronor.
Det är det verkliga förhållandet. Dessa siffror visa således, att denna spänning
mellan befattningshavarna icke är så stor som man vill göra gällande.

Man har vidare utgått från, vilket för övrigt finns utskrivet i utskottsminoritetens
motivering för sitt ståndpunktstagande, att hemvårdarinnorna skola
lia fri kost. Vi lia i vår motion framhållit, att denna kalkylera^ icke är hållbar.
Vi utgå från att det här gäller att hjälpa i främsta rummet de fattigaste

Nr 33.

Onsdagen den 1 december 1943.

Äng. statsbidrag till social hemhjälpsverksamhet. (Forts.)
hemmen på den svenska landsbygden, något som alla torde vara ense om. Ja,
det är nästan skamligt att behöva säga det, men av dessa hem är det helt visst
tusental som inte skulle våga anlita en hemvårdarinna, om de visste med sig att
de skulle vara tvungna att ge henne mat. Men så är det, mina herrar, ute i
skogsbygderna och ödebygderna. Kalkylerar man med detta är man alltså
inne på en oriktig väg, och det tycker jag att utskottsminoriteten här är. Jag
fick för övrigt nyss en upplysning örn att till och med i det feta Skåne, där
man annars brukar ha gott örn mat, har en hemvårdarinna under hela året fått
hel kost endast under 90 dagar och halv kost — d. v. s. middagar — under 60
arbetsdagar, då hon varit ute i tjänst. Jag vågar säga, och i vart fall säger jag
det för den landsända som jag själv representerar, att en hemvårdarinna icke
kan räkna med att i de mest avlägsna bygderna få kost i större utsträckning
än så. Detta gör att kammaren, örn den verkligen vill att denna reform skall
leda till någonting i verkligheten, måste gå på utskottsmajoritetens linje. Vår
motion skiljer sig i det hänseendet icke från vad utskottsmajoriteten har kommit
till.

Jag ber, herr talman, att få vädja till kammarens ledamöter att här se till
att vi verkligen kunna skapa fram denna i allra högsta grad nödvändiga hjälp,
framför allt för den svenska landsbygdens fattiga hem, och att därför bestämma
lönerna på ett sådant sätt, att vi få åtminstone någon garanti för att det
verkligen blir en hjälp. Därför yrkar jag, herr talman, bifall till utskottets
förslag.

I herr Gustaf Karlssons yttrande instämde herrar Karl Andersson, Johan
Nilsson i Malmö, Robert Berg, Heuman, Elmgren, Franzon, Karl Johan Olsson,
Mattsson, Karl August Johanson och Bäcklund samt fru Njös tröm-Beng lsson.

Herr Hage: Herr talman! Jag har inte begärt ordet för att deltaga i diskussionen
örn hemvårdarinnornas löner; på den punkten yrkar jag bifall till utskottets
förslag. Men det är en passus i propositionen och i utskottsutlåtandet,
som jag anser böra bli föremål för någon diskussion, eftersom den saken inte på
något sätt påtalats i den föregående debatten, nämligen den passus som uttalar,
att »statsbidrag till den sociala hemhjälpen tills vidare i första hand bör komma
landsbygden till godo».

Jag antar — åtminstone har jag fått den upplysningen från utskottshåll —
att man här med landsbygden menar landskommunerna; det är alltså inte den
här uppdelningen mellan Stockholms stad och landsbygden, som det är fråga
om — hade så varit fallet skulle jag inte ha begärt ordet. Säkerligen vilar denna
uppdelning i förslaget på den utgångspunkten, att landskommunerna i allmänhet
äro mera skattetyngda än städerna och därför i större behov av statsbidrag
för denna verksamhet. Och vore det så, att detta vore en generell och
undantagslös regel, skulle jag heller inte lia sagt någonting om detta förslag.
Men nu förhåller det sig i verkligheten så, att det finns stadskommuner, särskilt
uppe i mina bygder och i övre Norrland i allmänhet, som ha ända upp till
tre gånger så stor skattebelastning som vissa landskommuner i södra och mellersta
Sverige. Från den utgångspunkten måste jag göra gällande, att denna
regel örn statsbidrags utdelande i mina ögon verkar orättvis.

Jag skall ta ett exempel. Det finns två landskommuner här nere, som i samlad
skattebelastning per kommun enligt »Årsbok för Sveriges kommuner 1943»
redovisa 5.63 per skattekrona. I mina bygder finns det en stadskommun som,
sedan avdrag skett för skatten t jämningen, i årsboken för 1943 redovisar en
nettobelastning av 17.55 — alltså en ungefär tre gånger så hög skattebelastning
som i de landskommuner jag nyss nämnde. Jag måste säga att örn man

Onsdagen den 1 december 1943.

Nr 38.

Ang. statsbidrag till social hemhjälpsverksamhet. (Forts.)
utgår från detta exempel, som jag gärna erkänner är tillspetsat, blir den uppställda
regeln orimlig efter mitt sätt att se på saken.

Man säger alltså, att i första hand skall detta anslag till den soeiala hemhjälpen
komma landsbygden till godo. Jag hörde nyss av en utskottsmedlem,
att detta skulle tolkas på det sättet, att denna gång, då det endast är fråga om
500 hemvårdarinnor, skulle städerna inte på något sätt komma i fråga, men
däremot kan det tänkas, att detta senare kan bli fallet. Jag har ju velat tolka
uttalandet på ett annat sätt, nämligen så att man även denna gång skulle kunna
ge statsbidrag till en del synnerligen skattetyngda stadskommuner och att
man alltså skulle få tolka uttrycket i första hand på det sättet. När nu en utskottsmedlem,
som jag talat med, gör gällande att denna gång får inte någon
stadskommun — den må vara hur skattetyngd som helst — komma i fråga vid
dessa anslags utdelande, måste jag påstå, att en sådan tolkning av bestämmelsen
är orimlig. Det skulle vara intressant att också i denna debatt få höra
av någon av utskottets ledamöter, hur bestämmelsen egentligen skall tolkas.
Jag tycker att en stadskommun, som har en nettoskattebelastning på 17.55, när
det gäller statsbidrag för denna sociala verksamhet, borde gå före en landskommun,
som har en så låg uttaxering som 5.63.

Jag hoppas nu, att den tolkning, som jag för min del givit uttryck åt, är
den riktiga. Jag har i övrigt ingenting att tillägga, och jag yrkar bifall till
utskottets förslag. Jag kan naturligen inte framställa något yrkande örn ändring
på den punkt, som jag här berört, men jag uttalar likväl den förhoppningen,
att det skrivsätt, som användes, skall kunna uttolkas så, att även mycket
hårt skattetyngda stadskommuner kunna få komma i fråga, när det gäller statsbidrag
för denna verksamhet.

Herr Anderssson, Elon: Herr talman! Det råder glädjande nog ingen tvist
om innebörden i det förslag som vi nu ha att behandla. Från alla håll uttalar
man sin tillfredsställelse över detta initiativ, som gör det möjligt för bygderna
att få frågan om den sociala hemhjälpen tillfredsställandet löst.

Här råder emellertid någon tvist angående den lön, som hemvårdarinnorna
skola få för sitt arbete. Det har anförts från reservanternas sida, att det är
önskvärt att man från början försöker hålla lönerna nere vid en nivå, som inte
onödigtvis ökar spänningen i förhållande till den allmänna arbetsmarknaden
i vad den omfattar hembiträden till lantbrukarhem o. d. och inte heller försvårar
möjligheterna att rekrytera vissa allmänna anstalter — någon spänning
mellan dessa båda intressen och det intresse man här skall tillgodose får
inte uppstå. Detta är en riktig synpunkt. Men jag tror att det är lika önskvärt
att man redan från början ger den kår, som det här är fråga örn, en sådan
ställning, att inte någon känsla av mindervärdighet kan komma att vidlåda
befattningarna. Rent psykologiska skäl tala sålunda enligt min mening för att
man inte stannar vid en lönesättning, som redan från början kan verka deklasserande
på den kår, som det nu är fråga örn att nyskapa.

Till detta komma emellertid vissa praktiska synpunkter som äro av sådan
vikt, åtminstone för mig, att jag för min del kommer att ansluta mig till utskottsmajoritetens
förslag. Jag tror att det kommer att möta mycket stora svårigheter
att få hemvårdarinnekåren rekryterad för den lön, som Kungl. Majit
har föreslagit och som utskottsminoritelen anslutit sig till. Och örn det inte går
att f;t hemvårdarinnor för denna lön, så blir resultatet bara det att kommunen
får besluta örn den lönefyllnad, som är nödvändig för att få platserna besatta.
Det finns, som åtminstone alla landstingsman i kammaren torde, känna till,
vissa skolexempel som man kan anföra som bevis för ett sådant antagande.
Jag erinrar exempelvis örn utvecklingen beträffande barnmorskelönerna. Sedan

Nr ee.

Onsdagen den 1 december 1943.

Äng. statsbidrag till social hemlijälpsverksamhet. (Forts.)
barnmorskornas löner blivit fastställda dröjde det inte många år förrän landstingen
nödgades betala en i vissa avseenden rätt betydande lönefyllnad för att
överhuvud taget få barnmorskekåren rekryterad. Icke förrän på den allra senaste
tiden har ju genom beslut av riksdagen nödvändigheten för landstingen
att betala lönefyllnad undanröjts. Jag är rädd för att det kommer att gå på
precis samma sätt i detta fall. Man får inga hemvårdarinnor för den lön, på
vilken statsbidraget beräknas, och resultatet blir som sagt att det blir kommunerna
som få vidkännas opåräknade kostnader örn den sociala hemhjälpen över
huvud skall kunna träda i verksamhet.

Herr talman! Både av psykologiska skäl, som jag tror att man i detta hänseende
inte får underskatta, och av de praktiska skäl, som jag här anfört, har
jag för min del funnit anledning att ansluta mig till den mening, som utskottsmajoriteten
förfäktar. Jag ber sålunda att få hemställa örn bifall till utskottets
förslag.

Häri instämde herr Larsson, Sam.

Herr Ericson, Frans: Herr talman! Jag är i mångt och mycket förekommen
av den senaste ärade talaren, men jag vill dock betona, att det förslag
som nu ligger på kammarens bord hälsas med stor tillfredsställelse speciellt
på landsbygden. Det är många primärkommuner, som redan tidigare beslutat
ordna hemvårdarinneverksamhet, som det numera heter — hemsysterverksamhet
ha vi kallat den hittills. Likaså ha många landsting lämnat kommuner
ekonomiska bidrag och dragit upp vissa organisatoriska riktlinjer för sådan
verksamhet. Många landsting ha väntat på att fullfölja sina planer på detta
område därför att frågan har legat under statlig utredning. Det förslag, som
nu föreligger, förefaller med avseende på organisationen att vara tillfredsställande
i alla avseenden, och statsutskottet har inte heller i det stycket haft
någon mot propositionen avvikande mening.

Men i fråga örn lönerna är det endast en minoritet som har gått på den linje,
som Kungl. Maj :t i sin proposition föreslagit, och det var i anledning av detta
som jag närmast begärde ordet. Vi ha i vår kommun haft en hemsyster anställd
sedan två år tillbaka, alltsedan hon utexaminerades från Uppsala hemsysterskola.
I enlighet med det kontrakt som vi ha träffat med henne utgår
en lön av 75 kronor per månad, och på denna lämna vi 15 procents kristilllägg.
Vidare har hon 40 kronor per månad i kostpengar, på vilka dessutom
utgår 20 procents tillägg. Detta gör inemot 1,600 kronor örn året. Dessutom
betala vi hennes pensionering med 180 kronor, sjukkassebidrag lämnas med
cirka 50 kronor, bidrag för cykelslitning med 60 kronor, fri tvätt beräknas
till 60 kronor, och dessutom har hon fri bostad och fri telefon, vilket beräknas
till 600 kronor. Detta gör tillsammans 2,500 kronor örn året. När man
då finner att reservanterna vilja fastställa en lägre lön än den som nu måste
betalas för en hemsyster, måste man ju bli betänksam gentemot en sådan
linje. Det finns helt enkelt inga möjligheter att för en lägre lön anskaffa
dugligt folk till dessa platser, som kunna fylla den uppgift som är dem
ålagd. De skola, som redan nämnts, gå från hem till hem och ta allt det
arbete som där kan förekomma, men de måste också samtidigt vara skickade
att utöva en barmhärtighetsgärning.

Jag vill sålunda med detta ha sagt, att det inte torde finnas några möjligheter
för kommunerna att få den avsedda hjälpen för de löner, som äro föreslagna
i reservationen. Vi lia ju sett hur det brister i fråga om möjligheterna
att få biträden till ålderdomshem och även i många fall till lasaretten. Vi ha
ingenting annat att göra än att inrätta oss efter tidsförhållandena, och det

Onsdagen, den 1 december 1943.

Nr 33.

Ang. statsbidrag till social henihjälpsverksamhet. (Farts.)
går säkerligen inte att få till stånd en tillfredsställande utbildning av htmsystrar,
om inte deras löner redan från början bli tillfredsställande.

Detta har jag velat anföra i lönefrågan. När det sedan talats om kostpengarna
vill jag meddela, att i vår kommun utgår det kostpengar med 40
kronor per månad oavsett örn vederbörande har arbete eller icke. Hemvårdarinnorna
kunna, som här förut sagts, komma till fattiga hem, där det är
knappt om maten. De måste också så gott som alltid äta hemma örn morgnarna
innan de gå ut på sitt arbete, och även då de komma hem på kvällarna.
Därför anse vi det vara riktigt att ett månadsbidrag utgår, och det är som
sagt för närvarande satt till 40 kronor i månaden jämte 20 procents tillägg.

Med vad jag anfört, herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Arrhén: Herr talman: I likhet med flera föregående talare vill även
jag uttrycka min tillfredsställelse över, att propositionen örn den sociala hemhjälpen
nu ligger på riksdagens bord. Jag kan göra det med desto större skäl
som ju denna proposition ursprungligen går tillbaka till ett förslag, som är
väckt från mitt partis sida vid 1939 års riksdag. Jag skulle också kunna lia
anledning att vara nöjd med att denna proposition nu föreligger, därför att
jag tror, att den ansluter sig till de åtgärder på det befolkningspolitiska planet,
vilka torde bli mer och mer nödvändiga, allteftersom tiden går. Det är
också glädjande och riktigt, att i propositionen landsbygdens synpunkter på
dessa angelägenheter ha ställts främst.

Men, herr talman, det är ett par andra synpunkter i samband med själva
sakbehandlingen, som jag skulle vilja tillåta mig fästa uppmärksamheten på.
De gälla utbildningsfrågan. I befolkningsutredningens betänkande talas om två
alternativ för hemvårdarinneutbildningen: det första innebar, att vederbörande
efter minst ett års praktik hos familj med barn och efter en uppnådd ålder
av 20 år skulle genomgå en kurs på tio månader samt en praktisk utbildning
därutöver på fem månader, vilket skulle ske som vikarie åt hemvårdarinna eller
i form av tjänstgöring på barnhem, ålderdomshem eller sjukvårdsinrättning.
Det andra innebar, att vederbörande efter minst fem års praktik skulle gå
igenom en tvåmånaderskurs, varvid undervisning skulle ges i näringslära, teoretisk
barnavård, sjukvård och hälsolära, hemekonomi och socialvård; prövning
skulle då också ske i matlagning, sömnad, barnavård samt mjölkning, i vad
det gällde jordbruksdistrikten. En förkortning av praktiken förutsattes av befolkningsutredningen
som möjlig, örn yrkesutbildning och olika genomgångna
kurser ansågos motivera detta.

Nu har propositionen i sin framställning av utbildningsproblemet presenterat
tre alternativ: för det första kursen, dock utan preciserad ålder vid ansökningens
ingrivande, för det andra en provkurs på två månader utan preciserade
krav på tidigare praktik, och för det tredje efter, som det heter, »långvarig,
väl vitsordad praktisk tjänstgöring» dispens från tvåmånaderskursen.

Utskottet har också fått fram tre alternativ. Det första är skolutbildning
på samma sätt som enligt propositionen. Det andra är en provkurs på två månader
efter tidigare praktisk tjänstgöring. Här har utskottet för sin del diskuterat,
huruvida det inte skulle anses lämpligt att fästa det kravet vid denna
praktiska tjänstgöring, att vederbörande skulle ha genomgått tjänstgöring på
sjukvårdsinrättning eller barnbördsavdelning. Befolkningsutredningen har för
sin del i dessa sammanhang talat om vikten av, att aspiranten sysslat med
barnavård och har »insikter och färdigheter i samtliga de göromål, som komma
att ingå i en hemvårdarinnas arbetsuppgifter». Propositionen synes också

Första kammarens protokoll 1943. Nr SS. 2

Nr 33.

Onsdagen den 1 december 1943.

Äng. statsbidrag till social hemhjälpsverlcsamhet. (Forts.)
stå på samma ståndpunkt därvidlag. Utskottet lämnar för sin del frågan öppen:
landstingen få, om de så vilja, rätt att uppställa kompetenskrav rörande tjänstgöring
på sjukvårdsinrättning och barnbördsavdelning vid lasarett. Slutligen
har utskottet också ett tredje alternativ, som innebär dispens från tvåmånaderskursen
om —- och detta är en mycket viktig formulering — »kunskaper och
praktiska färdigheter dokumenterats på ett sätt, som väl motsvarar vitsord från
sådan kurs».

Jag ville nu med den motion, som jag väckt i denna fråga, att det skulle
sörjas för, att hemvårdarinneeleverna vid genomgång av den praktiska kursen
på fem månader skulle finna institutioner, väl närmast sjukhusen och barnbördsavdelningarna
på lasaretten, som vore beredda att ta emot dem till verklig
undervisning och utbildning och inte bara låta dom utföra handräckningsarbete,
vilket tyvärr ofta brukar bli följden, när man inte har klart för sig,
vad man skall ta sig till med eleverna, när de utan att något finnes föreskrivet
därom överlämnas till en inrättning på detta sätt. Det förhåller sig, som bekant,
så, att våra sjukhus och lasarett redan i nuvarande läge äro oerhört överhopade
med arbete, och örn de helt plötsligt ställas inför en undervisningsuppgift
av den art, som här förutsattes, tror jag — och vet jag, ty jag har redan
hört det — att de komma att råka i mycket prekära situationer. Det förefaller
mig överhuvud taget, som om både propositionen och utskottsutlåtandet halka
över dessa dock ganska viktiga saker. Man frågar sig icke bara var, utan också
när och till och med hur detta skall ske.

Jag ville vidare genom min motion få utsagt, att tillsynsmyndigheten inte
skulle ha rätt att bevilja dispens från tvåmånaderskursen. Anledningen till
motionens erinringar var alltså, för det första, som sagt, att jag ingenstans sett
någon antydan örn, hur man tänkt sig den praktiska utbildningstiden för eleverna
ordnad, och för det andra, att jag trott mig finna, att man i propositionen
fann tvåmånaderskursens teoretiska fordringar på olika områden i stort
sett onödiga. Det talades nämligen endast örn »långvarig, väl vitsordad praktisk
tjänstgöring». Enligt mitt sätt att se på dessa ting är det dock önskvärt,
att en viss grad av enhetlighet i utbildningen genomföres och att denna enhetlighet
också måste framskapas inom ramen av de teoretiska ämnen, i vilka
tvåmånaderskursen avser att ge undervisning.

Det. kan inte bortresoneras, att det är viktigt för hemvårdarinnan att åtminstone
få elementär insikt i de olika ämnen, som ha förutsatts skola ingå i
tvåmånaderskursen. Hon måste ju i varje fall på ett nöjaktigt sätt vara insatt
i den terminologi, som användes av de människor, med vilka det förutsättes,
att hon skall samarbeta, sjuksköterskorna och barnmorskorna. Annars saknar
hon möjligheter att gentemot dessa två grupper hävda sig; hon blir något slags
lägre väsen i förhållande till dem och begriper inte det språk, som de tala.

Utskottet ger fortfarande ingen klarhet i, hur sjukhus och barnbördsavdelningar
m. fl. institutioner skola rustas för att ta emot hemvårdarinneeleverna
till de fem månadernas praktiska utbildning, men har beträffande dispensen
från tvåmånaderskursen uttalat sig mera klart. Sökande skall härvid ha dokumenterat
sig äga »kunskaper och praktiska färdigheter», som »väl motsvara
vitsord från tvåmånaderskurs». Därmed har en garanti skapats, som synes
mig vara av värde och som motsvarar min motions syfte.

Det är visserligen klart, att förväntningarna på de färdigheter, som tvåmånaderskursen
kan ge, måste te sig väl optimistiska — både skolöverstyrelsen,
yrkeskvinnors riksförbund och centralnämnden för Sveriges hemsysterskolor
ha uttalat sig för en längre utbildningstid — men denna kurs kan i alla fall
ge en introduktion, en studieorientering, och den kan stimulera till självverksamhet.
Tvåmånaderskursen är i varje fall bättre än ingenting. Det förefaller

Onsdagen den 1 december 1943. Nr 33. 19

Äng. statsbidrag till social hemhjälpsverksamhet. (Forts.)
troligt, att den längre skolkursen kommer att visa sin överlägsenhet och så
småningom också bli elen vanliga utbildningsvägen, i trots av att många av remissinstanserna,
efter vad jag kunnat finna, uttalat en motsatt uppfattning.
Jag ringaktar nämligen i detta sammanhang ingalunda den teoretiska utbildningens
betydelse. Det är dock meningen, att hemvårdarinnorna skola bli någonting
mer än vanliga hembiträden. Man får också hoppas, att de skola kunna
göra tjänst som pionjärer ute i bygderna för bättre vanor, när det gäller arbetet
i hemlivet i olika avseenden, och de behöva måhända också den teoretiska
underbyggnaden för att bättre kunna härda ut med det slitsamma arbetet.

Vad lönerna beträffar, har jag den uppfattningen, att det viktigaste problemet
därvidlag onekligen är den spänning, som eventuellt skulle kunna uppstå
mellan sjuksköterskelönen, respektive barnmorskelönen och hemvårdarinnelönen.
Det förefaller mig emellertid, som om utskottets förslag därvidlag inte
behövde ge anledning till alltför stora invändningar. Jämförelsetalen bli för
distriktssköterskan 2,727 kronor, som här tidigare har sagts, för barnmorskan
2,358 kronor och för hemvårdarinnan 1,794 kronor. Det har också från annat
håll inom mitt parti framhållits önskvärdheten av, att de i propositionen föreslagna
lönerna måtte höjas, och jag ansluter mig till denna syn på saken.

Då alltså utskottets uttalande om hemvårdarinnornas utbildning i princip
synes överensstämma med mina synpunkter och även med innehållet i min
motion, vad utbildningsfrågan angår, vilket alltså, inom parentes sagt, inte
behövt föranleda utskottet att avslå den, ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr Nilsson, Bernhard: Herr talman! Jag var närvarande i statsutskottets
tredje avdelning vid den förberedande behandlingen av detta ärende och anslöt
mig därvid till Kungl. Maj :ts förslag. De skäl som föranledde mig därtill
äro redan framförda av föregående talare, och jag skall inte upprepa dem.
Jag begärde egentligen ordet med anledning av vad herr Anderson i Arboga
anförde beträffande lönerna. Han drog fram en del exempel, som säkerligen
äro riktiga. Jag vill emellertid påminna örn att de löner, som äro ifrågasatta
från både utskottsmajoritetens sida och reservanternas, äro de minimilöner, som
skola utgå såsom villkor för statsbidrag. Det kan inte vara möjligt eller lämpligt
att samma löner skola utgå inom alla landsdelar, på landsbygden såväl som
i städer och större samhällen, utan de måste differentieras i vissa fall. Och då
blir det^ kommunernas respektive landstingens sak att ordna detta.

Alitsa bör man när man bedömer denna lönefråga utgå från förslaget såsom
en mimmiprestation i fråga örn hiner till dessa befattningshavare. Jag tror med
hänsyn till de synpunkter, som här äro framförda av flera talare, att det är
utomordentligt viktigt både för landskommunernas och för landstingens del
att lönerna till hemvårdarinnorna inte sättas orimligt högt från början, och
detta särskilt med hänsyn till att man ännu inte år pa det klara med vilka
krav man skall ställa pa utbildningen. Denna fråga är tämligen sviivande för
tillfället man vill till att börja med inte ställa alltför slöra anspråk när
det gilli er utbildning nied hänsyn till nödvändigheten av att ha tillgång till
folk, som kan insättas i dessa tjänster. Senare, nilr erfarenhet har vunnits och
man har fått klarare linjer för utbildningen, kan det befinnas att man mäste
ställa större krav, och da är tidpunkten inne att reglera lönerna efter den utbildning,
som aspiranter få kosta på sig, på samma sätt som man tar hänsyn
till den utbildning som barnmorskor och sjuksköterskor få kosta på sig.

I detta sammanhang vill jag göra en reflexion med anledning av herr Karlssons
i Munkedal yttrande, att det skulle finnas tusentals hem i detta land, där
man inte anser sig kunna bjuda hemvårdarinnan den kost, som hemmet kan be -

Nr 30.

Onsdagen den 1 december 1943.

Äng. statsbidrag till social hemlijälpsverksamhet. (Forts.)
stå. Detta måste vara en överdrift i högsta grad. Det är uppenbart att det
finns tusentals hem, som ha en mycket enkel kost, men dessa hemvårdarinnor
kunna inte få bli några märkvärdigare personer, som inte i de familjer, där
de arbeta och där de själva laga kosten, skulle kunna delta som en familjemedlem
i måltiderna. Blir det så att hemvårdarinnorna få ställningen av något
slags högre stående personer, som inte ens skulle kunna äta tillsammans med
familjemedlemmarna, då kommer hela denna verksamhet aldrig att få den vikt
och betydelse, som man avser. En hemvårdarinna måste kunna dela en familjs
förhållanden såsom en familjemedlem och vinna dess förtroende på det sättet,
annars blir hela verksamheten förfelad.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Anderson, Gustaf Iwar: Herr talman! Det torde vara svårt att kunna
komma med några nya synpunkter i ämnet efter denna rätt långa diskussion.
Det var närmast herr Hage, som uppkallade mig genom sitt resonemang örn
tolkningen av utskottets skrivsätt, där utskottet säger att »statsbidrag till den
sociala hemhjälpen tills vidare i första hand bör komma landsbygden till godo».

Ja, herr Hage, vi ha inte skrivit landsorten och alltså är det inte fråga örn
Stockholm å den ena sidan och landsorten å den andra. Utan vi ha skrivit
landsbygden, och därmed mena vi landskommunerna och inte städerna. Tyvärr
måste jag bedröva herr Hage genom att säga, att det nog kommer att stöta på
\ussa
statsbidrag. Departementschefen utgår från att bristen på arbetskraft är särskilt
stor på landsbygden och att svårigheterna för landsbygdens husmödrar
äro större än för städernas. Och så fortsätter departementschefen: »Enligt
min mening bör därför statsbidrag till den sociala hemhjälpen tills vidare i
första hand komma landsbygden till godo.» Det är först sedan efterfrågan där
på ett någorlunda tillfredsställande sätt har tillgodosetts, som städerna skulle
kunna komma i fråga. Jag vill för att det inte skall råda någon ytterligare tvekan
på denna punkt betona, att statsutskottet helt har gått på departementschefens
linje i detta avseende.

Vad sedan beträffar herr Bäckströms farhågor att städerna skulle utgöra
den där magneten, som drar till sig kvinnorna från landsbygden, är det just
denna synpunkt som jag har uttolkat så, att det vore klokt att ha sa pass
höga löner även på landsbygden, att kvinnorna stanna kvar där. Jag kommer
sålunda till en slutsats, som är rakt motsatt herr Bäckströms.

Vad herr Bernhard Nilsson nyss yttrade örn minimilöner var alldeles riktigt.
Det är fråga örn minimilöner, men utskottsmajoriteten anser i alla fall att
de äro för låga. Vad slutligen beträffar kosten, som hemvårdarinnorna skulle
få i hemmen, måste jag upprepa vad jag sade i mitt första anförande, nämligen
att problemet inte är att hemvårdarinnorna skulle anse att maten är för enkel,
utan faran är att det kan finnas så ont örn mat i vissa hem, att hemvårdarinnan
kanske drar sig för att ta av de smulor, som finnas.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Näsström: Herr talman! Jag skall be att till alla delar få understryka
vad utskottets majoritet anfört.

Det har här nämnts att det skulle finnas så ont örn mat i en hel del hem,
att hemvårdarinnorna inte skulle kunna få något att äta. Förhåller det sig
verkligen på det sättet, vore det väl den allra viktigaste uppgiften att försöka
ordna det så, att det kommer tillräckligt med mat till hemmen. Hemvårdarinnap
bör få äta i det hem där hon arbetar, och vi ha försökt precisera hennes

Onsdagen den 1 december 1943.

Nr 33.

Äng. statsbidrag till social hemhjälpsverlcsamhet. (Forts.)
uppgift på det sättet,-att om lion anser att maten är otillräcklig får lion vända
sig till närmaste kommunala myndighet, som har att se till att det blir så
mycket mat i hemmet att hon kan äta där. Man kan inte begära att hon skall
vara utan mat hela dagen, därför att hon råkar komma till ett fattigt hem.
På denna punkt tycker jag att frågan bör lösas efter de kommunala linjerna.

Jag tror för min del att utskottet har funnit en god medelväg när det gäller
lönen för dessa kvinnor. På en punkt är jag emellertid missnöjd — det
är måhända inte någon vital punkt, men jag anser att namnet »hemvårdarinnor»
är fullständigt misslyckat, och jag tror inte heller att det kommer att
användas i praktiken. Jag skulle för min del helst ha sett att vi fått behålla
det gamla hederliga namnet »hemsyster», som gått in i medvetandet hos folk.
Jag har dock intet annat yrkande, herr talman, än örn bifall till utskottets
förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu föredragna utlåtandet hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den av herr Johan Bernhard Johansson m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen; och förklarade herr talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Jallansson, Johan Bernhard, begärde votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 263, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den av herr Johan Bernhard
Johansson m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter
särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta
för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser.

Då herr talmannen fann tvekan kunna råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 79;

Nej — 45.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 264, i anledning av Kungl. Maj:ts Äng. höjning

proposition med förslag rörande höjning av övertidsersättningen för stats''
tjänstemän jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition, nr 360, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för
den 8 oktober 1943, föreslagit riksdagen att i enlighet med vad chefen för
finansdepartementet förordat dels meddela föreskrifter om provisorisk höjning
från och med den 1 januari 1944 av den enligt civila avlöningsreglementet

av övertidsersättningen

för statstjänstemän.

Nr 33.

Onsdagen den 1 december 1943.

Äng. höjning av övertidsersättningen för statstjänstemän. (Forts.)
utgående övertidsersättningen, dels ock medgiva överskridande under budgetåret
1943/44 av genom riksdagens beslut maximerade anslagsposter, från vilka
övertidsersättning bestredes.

Kungl. Maj :ts förslag innebar i huvudsak, att för övertidsersättningen gällande
timbelopp skulle höjas med 15 procent med avrundning i förekommande
fall till närmast högre femtal ören.

I samband med Kungl. Maj:ts förevarande förslag hade utskottet till behandling
förehaft

dels två lika lydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr A. Löfgren (I: 332) och den andra inom andra kammaren av herr L.
Lindahl m. fl. (II: 466), vari föreslagits, att övertidsersättningen till statens
tjänstemän skulle från och med den 1 januari 1944 tills vidare förhöjas med
31 procent;

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr R. Wagnsson (I: 333) och den andra inom andra kammaren av herr
E. Håstad m. fl. (II: 488), vari hemställts om bemyndigande för Kungl.
Maj:t att 1 :o) meddela föreskrifter örn provisorisk höjning av övertidsersättningen
från och med den 1 januari 1944 med det procenttal, som gällde för
rörligt tillägg och kristillägg, samt 2 :o) medgiva överskridande under budgetåret
1943/44 av genom riksdagens beslut maximerade anslagsposter, från vilka
övertidsersättning bestredes;

dels en inom andra kammaren av herr E. Eriksson i Stockholm väckt motion
(II: 462), vari hemställts, att riksdagen i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 360 måtte besluta, att 26 § 1 mom. första delen i civila avlöningsreglementet
skulle erhålla följande lydelse: »Där tjänstgöring utöver
fastställd arbetstid undantagsvis måste äga rum, må för dylik tjänstgöring
å befattning, tillhörande någon av lönegraderna A 1—18, kunna utbetalas
övertidsersättning med belopp per timme räknat, som motsvarar Viro av
vederbörande befattningshavares månadslön, inklusive rörligt tillägg, kristillägg
och kallortstillägg, vilket belopp i förekommande fall avrundas till
närmaste med 10 delbara öretalet»;

dels ock en inom andra kammaren av herrar LI. Hagberg i Luleå och K. E.
Senander väckt motion (11:487), vari hemställts, att riksdagen måtte besluta
att, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 360, ändra civila avlöningsreglementets
26 § 1 mom. till följande lydelse:

»Där tjänstgöring utöver fastställd arbetstid undantagsvis måste äga rum,
må för dylik tjänstgöring å befattning, tillhörande någon av lönegraderna
A 1—18, kunna utbetalas övertidsersättning med belopp per timme, som motsvarar
Vito av vederbörande befattningshavares månadslön, inklusive rörligt
tillägg, kristillägg och kallortstillägg, vilket belopp i förekommande fall avrundas
till närmaste med 10 delbara öretal.»

Alternativt hade i sistnämnda motion yrkats, att de av Kungl. Maj:t föreslagna
timbeloppen för övertidsersättning skulle höjas så, att hela höjningen
motsvarade 31 % med avrundning i förekommande fall till närmast högre femtal
ören.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet anfört bland annat följande
:

_ »Såsom utskottet redan framhållit är jämkning av gällande övertidsersättningar
erforderlig på grund av numera inträdda förhållanden.

Det har synts utskottet riktigast, att övertidsersättningens belopp direkt
anknytes till vederbörande tjänstemans avlöning och sålunda differentieras
med hänsyn såväl till tjänstemannens placering i löneklass som till hans pia -

Onsdagen den 1 december 1943.

Nr 83.

Ang. höjning av övertidsersättningen för statstjänstemän. (Forts.)
cerina i dyrortsgrupp. Härigenom skulle undvikas, att — såsom för närvarande
i vissa fall är händelsen — förhållandevis hög ersättning utgår å
lägre dyrort, medan ersättningen å högre dyrort måste anses för låg. I likhet
med allmänna lönenämndens majoritet är utskottet principiellt av den
uppfattningen, att frågan om övertidsersättningens storlek bör lösas i anslutning
till det förslag, som framlagts i motionen II: 462 och, såsom ett alternativ,
i motionen 11:487. För tjänstemän med arbetstidsreglerad tjänstgöring
av normalt 208 timmar per månad innebär detta förslag en övertidsersättning,
motsvarande i runt tal den för den ordinarie arbetstiden gällande
lönen med 20 procent förhöjning, efter vilken grund övertidsersättningen enligt
gällande kollektivavtal utgår vid de enskilda järnvägarna.

Utskottet måste emellertid ifrågasätta lämpligheten av att vid nuvarande
tidpunkt införa den i nämnda motioner föreslagna beräkningsgrunden. Vid
övervägande av återstående förslag till förbättring av övertidsersättningen har
utskottet funnit praktiska skäl tala för fastställande på sätt departementschefen
förordat av en ny provisorisk tabell över timbeloppen, uppbyggd på
motsvarande sätt som den nu gällande.

Vidkommande de nya timbeloppen anser utskottet, att relationen bör återställas
mellan de enligt avlöningsreglementet gällande beloppen för lön enligt
löneplan A å ena sidan och övertidsersättning å den andra. Den provisoriska
tabellen bör sålunda vid nuvarande indexläge bygga på nuvarande ersättningar
med 31 procent förhöjning. Sålunda erhållna tal böra vidare på sätt
Kungl. Maj :t föreslagit i förekommande fall avrundas till närmast högre
femtal ören. En dylik tabell kräver givetvis översyn vid växlingar i levnadskostnadsindex.

På sätt Kungl. Maj:t föreslagit torde de förhöjda beloppen böra tillämpas
från och med den 1 januari 1944.

I övrigt har utskottet icke funnit anledning till erinran mot vad i propositionen
anförts och föreslagits.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa, att riksdagen
må i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och motionerna I: 332 och 333
samt II: 462, 466, 487 och 488 bemyndiga Kungl. Maj:t att i enlighet med vad
utskottet förordat

a) meddela föreskrifter om provisorisk höjning från och med den 1 januari
1944 av den enligt civila avlöningsreglementet utgående övertidsersättningen,

b) medgiva överskridande under budgetåret 1943/44 av genom riksdagens
beslut maximerade anslagsposter, från vilka övertidsersättning bestrides.»

Reservationer hade anmälts

l:o) av herrar Bäckström, Heiding, Tersson i Skabersjö, Skoglund, Andersson
i Södergård och Olsson i Kullenbergstorp, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, som i reservationen angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och
med avslag å motionerna 1:332 och 333 samt 11:462, 466, 487 och 488 bemyndiga
Kungl. Maj :t att i enlighet med vad i statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 8 oktober 1943 förordats

a) meddela föreskrifter---— utgående övertidsersättningen,

b) medgiva överskridande--- -— övertidsersättning bestredes;

2:o) av herrar Wiklund och Eriksson i Stockholm, vilka likväl ej antytt
sin åsikt.

Herr Häckström: Herr laiman! .lag och ytterligare några medlemmar av
statsutskottet ha i denna fråga inte kunnat följa utskottsmajoriteten utan lia

Nr 33.

Onsdagen den 1 december 1943.

Äng. höjning av övertidsersättningen för statstjänstemän. (Forts.)
avgivit en reservation, vari vi hemställa om bifall till Kungl. Maj :ts förslag.
Den övertidsersättning, som Kungl. Majit föreslagit, finner jag vara ganska
väl avvägd med hänsyn till den tid i vilken vi nu leva. Det är ju nämligen så
att uppoffringar måste göras från alla håll på grund av den rådande krissituationen,
och då böra även statstjänstemannen få vidkännas de uppoffringar,
som Kungl. Maj :ts förslag innebär.

Med dessa korta ord ber jag, herr talman, att få yrka bifall till den reservation,
som är fogad till utskottets utlåtande.

Herr Persson: Herr talman! Jag vill i den punkt, som här förts på tal av
herr Bäckström, instämma med honom, men jag skall därutöver be att få anföra
några synpunkter på frågan.

Vad Kungl. Majit här föreslagit är ju tänkt som ett provisorium, och det
kan givetvis inte vara annorlunda under nuvarande förhållanden. En större
höjning än vad Kungl. Majit föreslagit, d. v. s. i enlighet med utskottets förslag,
skulle också otvivelaktigt dra med sig rätt svåröverskådliga konsekvenser.
Statskontoret har i sitt yttrande varit inne på detta och pekat på hurusom
den stora gruppen av statliga arvodestagare hitintills ej har fått någon
kompensation utöver 15 procent och sålunda inte alls är uppe i de 31 procent,
som utskottsmajoriteten föreslår. För övrigt vill jag erinra om att åtminstone
större delen av dessa arvodestagargrupper har fått vidkännas en mycket avsevärd
eftersläpning i sina arvodens uppräknande, och det gäller ju då alla deras
förmåner, alltså inte endast en obetydlig del som i nu ifrågavarande fall.
Vidare har man i departementspromemorian framhållit, att man inte bör frångå
den principiella konstruktionen i avlöningsreglementet, och denna ståndpunkt
har jag och mina medreservanter också ansett vara riktig. Det har sålunda
aldrig varit meningen att det skulle utgå rörligt tillägg på övertidsersättningen,
men det är vad utskottsmajoriteten i själva verket kommer till, när
den föreslår en höjning med 31 procent.

De hörda myndigheterna, riksräkenskapsverket, generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen,
järnvägsstyrelsen och vattenfallsstyrelsen — förutom statskontoret,
som jag nämnt redan tidigare — ha samt och synnerligen inte haft någonting
att erinra emot den linje, som reservationen vill gå. Och det är dock
dessa myndigheter, som till största delen ha de befattningshavare det här gäller
i sin tjänst. Vad allmänna lönenämnden beträffar, har där ingen enighet
nåtts örn att gå utöver vad Kungl. Maj :t föreslagit — det är fyra ledamöter
som stå på samma linje som utskottet medan tre stå på propositionens linje.
Och dessa senare ha också anfört goda skäl för sin ståndpunkt.

Slutligen har det anförts, att det skulle bli proportionsvis sämre övertidsersättning
för tjänstemän i de högre dyrortsgrupperna än i de lägre. Jag finner
emellertid detta icke vara något skäl att gå till en ändring på denna punkt.
Däremot finner jag det vara ett ytterligare skäl för kravet på att dyrortsgrupperingen
bör ändras. Att den är otillfredsställande har gjorts gällande
från många håll, och här ha vi ytterligare ett argument för denna ståndpunkt.
Dessutom har som var och en vet dyrortsgrupperingen blivit särskilt otillfredsställande,
därför att levnadskostnaderna just på de s. k. lägre dyrorterna
stigit mest. Man kan sålunda utan tvekan påstå att de lägre dyrorternas tjänstemän
blivit mindre kompenserade för dyrtiden, och örn de kunna få en något
högre ersättning, när de arbeta på övertid, tycker jag under sådana omständigheter
inte att det är någon anledning att missunna dem detta. I stort sett
äro tjänstemännen i de högre dyrortsgrupperna trots allt förhållandevis bättre
kompenserade.

Det finns sålunda enligt min mening inte tillräckliga skäl att gå utöver vad

Onsdagan den 1 december 1943.

Nr 33.

Ane], höjning av övertidsersättningen för statstjänstemän. (Forts.)
Kungl. Maj :t och reservanterna här ha föreslagit, och jag ber därför, herr
talman, att få instämma i yrkandet om bifall till den av herr Bäckström m. fl.
avgivna reservationen.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Vid tillkomsten av det civila
avlöningsreglementet förutsattes att övertidsarbete i stor utsträckning
skulle kompenseras med motsvarande ledighet. Kristiden och vad den fört med
sig i fråga örn krav på ökad arbetsprestation har emellertid gjort att man i allt
större utsträckning har måst övergå till att kompensera övertidsarbetet genom
kontant ersättning. Det kan inte bestridas att denna kontantersättning för
övertidsarbete under nu rådande förhållanden utan därtill fogade dyrtidstilllägg
icke står i överensstämmelse med vad känslan för rättvisa kräver. Det är
också detta som har motiverat Kungl. Maj :ts förslag.

I anledning av propositionen har det väckts ett flertal motioner med yrkanden
som gått ännu längre än vad utskottsmajoriteten slutligen stannat för. Det
förslag som här föreligger från statsutskottet utgör resultatet, som så många
gånger är fallet, av en kompromiss, och den har kommit till stånd i syfte att
komma så nära Kungl. Maj :ts förslag som möjligt med hänsyn till det rådande
läget.

Jag har för min del röstat för denna kompromiss, därför att jag blivit övertygad
om att det finns starka skäl för den kompensation, som man därigenom
vill ge i statens tjänst anställda i övertidsersättning. Det har till utskottets betänkande
på sid. 9 fogats en tablå, av vilken man finner hur övertidsersättningarna
ha utgått i förhållande till nu utgående timlön. Man måste säga sig, att
örn timlönen i tjänsten är 2 kronor 11 öre, för att nu ta ett exempel, kan det
inte vara rimligt att övertidsersättningen skall utgå med endast 1: 50. Ingenstans
i den privata verksamheten är det möjligt att komma ifrån övertidsersättning
på ett sådant sätt. I allmänhet är det väl så att övertidsarbetet där betalas
bättre än timlönen, men av de i statens tjänst anställda anser man sig ha
rätt att fordra att de skola godtaga en ersättning som är så avsevärt mycket
lägre.

Nu har Kungl. Majit i sin proposition velat i ganska väsentlig grad rätta
till detta missförhållande, och utskottet har för sin del gått ännu ett litet steg
längre. Jag finner det förslag, som utskottet framlagt, rättvist. Då det dessutom
endast utgör ett provisorium och man således har att framdeles ta ställning
till hela detta spörsmål, när det kommer upp i annat sammanhang, finner
jag fullgoda skäl föreligga att vädja till kammaren att följa statsutskottets
förslag, till vilket jag, herr talman, yrkar bifall.

Herr statsrådet Wigforss: Herr talman! Jag förstår mycket väl att det kan
vara besvärligt att argumentera mot ett utskott, som vill vara mer välvilligt
gentemot statens anställda än vad Kungl. Maj: ansett sig kunna vara. Men jag
kan inte underlåta att påpeka att utskottet har förbigått själva kärnpunkten i
den motivering, som finnes för Kungl. Maj:ts förslag.

Det är ju ett faktum, som framgår även av den tabell, som utskottets ordförande
nyss omnämnde, att övertidsersättningen i statens tjänst är av ett helt
annat slag än i enskild tjänst. Det är ett faktum att den har utgått t. o. m. med
lägre belopp än den ordinarie timlönen. Men detta är en sak som ingått i hela
lönesystemet. Statstjänarna äro faktiskt på många sätt olika ställda i förhållande
till folk i privat verksamhet. Detta är en liten detalj i det hela, som för dem
är ogynnsam i jämförelse med de i enskild tjänst anställda, under det att de på
många andra områden ha fördelar, som inte finnas på det enskilda området.
Man kan inte bryta ut en enda sådan punkt och säga: »Detta är inte rättvist.

Nr 33.

Onsdagen den 1 december 1943.

Ang. höjning av övertidsersättningen för statstjänstemän. (Forts.)
Statstjänarna böra ha en högre ersättning för övertidstjänstgöring än de ha
för närvarande, ty det ha de anställda i privat tjänst.»

Motiveringen för att ett förslag kommit fram från Kungl. Majrts sida om
att höja ersättningen är att övertiden under de rådande krisförhållandena har
tagit större proportioner än vanligt. Just därför har man ansett att det kunde
vara rimligt att så att säga ge ett visst tillägg. Det blir en fråga örn skälighet,
och frågan är då bara hur långt man skall gå. Utskottet har därvid förbisett —
i alla händelser har det inte bemött vad som i det stycket anförts i propositionen
— att när lönereglementet gjordes upp visste man mycket väl, att lönerna
voro rörliga inom en viss gräns. Man visste att lönerna skulle kunna stiga med
högst 15 procent under förutsättning av stigande levnadskostnader. Men detta
föranledde icke lönekommittén och föranledde icke heller regeringen och riksdagen
att på något sätt inrycka en bestämmelse örn att därest levnadskostnaderna
stego med 20 procent och därför lönen steg med 15 procent, skulle också
övertidsersättningen stiga. Man gick ut ifrån att inom denna marginal var det
rimligt att statstjänarna togo den försämring i övertidsersättningen, som blev
en följd av levnadskostnadsstegringen. Detta hängde samman med hela lönesystemet.
Det är först när levnadskostnadsstegringen gått utöver de i lönereglementet
förutsatta 15 procenten, som fråga kan uppkomma om hur man skall
göra. Och då har man från Kungl. Maj:ts sida sagt, att på grund av de särskilda
förhållanden, som inträtt under kristiden och som ökat övertidsarbetet,
kan det vara skäligt att inte alltför strikt vidmakthålla lönereglementets bestämmelse
örn att det inte skall finnas några rörliga tillägg. Låt oss göra ett
rörligt tillägg, ha vi sagt, men låt då icke den del av levnadskostnadsstegringen,
som är förutsedd i lönereglementet, bli kompenserad. Den del som ligger därutöver
kompensera vi däremot med hjälp av ett tillägg, och detta har då föreslagits
till 15 procent, vilket ju nära motsvarar de ytterligare 16 procent, som
levnadskostnaderna stigit i höjden.

Man får komma ihåg att tveksamheten att i detta fall överhuvud taget lägga
fram ett förslag örn höjning hänger samman med den ytterst restriktiva lönepolitik,
som statsmakterna ansett sig böra föra. Det är väl ingen som tror att
inte vi inom finansdepartementet skulle vara lika intresserade som någon av
att låta statstjänarna, och särskilt de som ha de lägsta lönerna, få så mycket
kompensation som möjligt. Men vi ha av alla möjliga skäl som jag här inte behöver
upprepa, under hela tiden hållit oss så lågt nere som möjligt. Vi ha givit
en mycket ofullständig kompensation och när det gäller arvodestjänsterna i
stor utsträckning hållit oss till det minsta möjliga. Idet strider därför faktiskt
mot hela den tendens, som man hela tiden har velat följa, att på denna särskilda
punkt förklara att vi nu kunna vara en smula generösa.

Jag förstår mycket väl att man inom utskottet inför de mycket kraftiga
argument, som från statstjänarnas sida kunnat framföras med hänsyn till den
onormala omfattning, som övertidsarbetet numera fått, tyckt att man borde gå
dem till mötes. Men jag kan inte säga annat än att det är ett avsteg från den
allmänna politik i fråga örn lönerna, som hittills har förts. Och trots att jag
i hög grad uppskattar det behjärtansvärda i att överhuvud taget höja lönerna
under nuvarande förhållanden, kan jag inte förstå annat än att det är riktigare
att i detta fall följa Kungl. Maj:ts förslag.

Herr Löfgren: Herr talman! Statsrådet Wigforss påpekade, att övertidsersättning
till statens befattningshavare utgår efter helt andra grunder än vad
som tillämpas på den allmänna arbetsmarknaden, vilket är fullständigt riktigt.
Såsom skäl för denna olikhet ville herr statsrådet göra gällande, att statens
befattningshavare lia andra förmåner, som kompensera den brist som på detta

Onsdagen den 1 december 1943.

Nr 33.

Äng. höjning av övertidsersättningen för statstjänstemän. (Forts.)
sätt föreligger i fråga om övertidsersättning. Jag vill då framhålla, att även
örn man i 1936 års lönekommitté icke fick igenom en övertidsersättning grundad
på mer moderna principer och mera i överensstämmelse med vad som tillämpas
i enskild tjänst, berodde detta icke på att det icke gjordes något försök i den
riktningen, utan på att man fick nöja sig med att tills vidare godtaga en kompromiss.

Örn man i utskottet hade gått in för bifall till de motioner, som innebära,
att övertidsersättningen till statens befattningshavare skall utgå efter helt
andra grunder, nämligen så att den per timme räknad blir Vito av vederbörande
befattningshavares sammanlagda månadslön, skulle man få övertidsersättningen
reglerad både med hänsyn till vad befattningshavarna uppbära i avlöning på
de olika dyrorterna och deras placering i olika löneklasser. Inom statsutskottet
har man dock icke velat vara med örn detta, och jag förstår mycket väl statsutskottets
ståndpunkt härvidlag. En sådan reglering skulle nämligen tarva
en ändring av gällande avlöningsreglemente. Då emellertid utskottet nu har
kommit fram till ett resultat, som jag kan godtaga åtminstone såsom ett provisorium,
har utskottet, såvitt jag förstår — och det framgick ju också av vad
utskottets ärade ordförande yttrade — utgått ifrån den uppfattningen, att det
är rimligt, att övertidsersättningen för statens befattningshavare regleras på
ett mera rättvist sätt än hittills. Tablån i utlåtandet visar ju också, att även
med 31 procents förhöjning skulle övertidsersättningen på de dyrare orterna
och i de högre löneklasserna alltjämt bli mindre än den vanliga timlönen. Det
förslag, som statsutskottet har kommit till, är därför enligt min uppfattning
ganska rimligt.

Beträffande herr Perssons i Skabersjö påstående, att utskottsmajoritetens
förslag skulle komma att medföra oöverskådliga konsekvenser, vill jag för min
del endast säga, att ett bifall till Kungl. Maj :ts förslag medför konsekvenser
på det sättet, att man i fortsättningen liksom hittills kommer att i mycket stor
usträckning uttaga övertidsarbete av statens befattningshavare, emedan detta
blir billigare för staten än att använda tjänstemännen på ordinarie arbetstid.
Att övertidsarbete har förekommit i stor utsträckning inom statsförvaltningen
har ju även herr finansministern vitsordat. Jag kan tillägga, att vid statens
järnvägar utbetalades under år 1940 nära en halv miljon kronor i övertidsersättning.
Detta om något visar väl att man har funnit det vara ur statens synpunkt
både fördelaktigt och ändamålsenligt att i mycket stor utsträckning utnyttja
personalen på övertid.

Jag skulle för min del helst se, att man så snart som möjligt kunde gå in
för principen att anknyta övertidsersättningens belopp till vad vederbörande
tjänsteman uppbär i avlöning och sålunda differentiera övertidsersättningen
med hänsyn såväl till tjänstemannens placering i löneklass som till hans placering
i dyrort. Då det emellertid givetvis icke har varit möjligt att nu genomföra
denna omläggning, ber jag, herr talman, att med dessa ord få yrka bifall
till utskottets förslag.

I detta anförande instämde herr Bäcklund.

Herr Wiklund: Herr talman! Då jag har avgivit en blank reservation,
vill jag med några ord motivera min ståndpunkt.

Det säges här, att övertidsersättningen till statens befattningshavare enligt
det nu framlagda förslaget kommer att bli skälig. Jag kan inte gå med på
denna uppfattning, då jag anser, att övertidsersättningen alltjämt kommer
att bli orättvist låg. Jag grundar inia inställning framför allt på den omständigheten,
som även borr Dillgren antydde, nämligen att det här är fråga om

Nr 33.

Onsdagen den 1 december 1943.

Äng. höjning av övertidsersättningen för statstjänstemän. (Forts.)
tjänstemän, som helt enkelt äro tvungna att utföra det begärda övertidsarbetet.
Jag vet faktiskt inte, om det då är riktigt rättvist att säga till dessa tjänstemän,
som således kunna kommenderas att utföra övertidsarbete, att 15 % förhöjning
av tidigare utgående belopp är en skälig ersättning. Det har ju dock här påvisats,
att övertidsersättningen understiger den timlön, som de erhålla under
sitt ordinarie dagliga arbete. Jag måste, herr talman, fråga mig, örn det verkligen
skulle vara möjligt för en enskild arbetsgivare att få något som helst
övertidsarbete utfört på de villkor, som staten bjuder. Svaret på den frågan
kan inte bli mer än ett.

Jag förstår, herr talman, mycket väl, att det inte går att nu få en annan
ordning till stånd, men det kan ändå inte vara riktigt, att staten skall tillämpa
ett sådant, från vad som är brukligt på den allmänna arbetsmarknaden fullständigt
avvikande sätt att beräkna övertidsersättningen. Jag är också medveten
örn att det inte tjänar något till att nu ställa ett yrkande örn en annan
lösning än vad utskottet har föreslagit, men jag har velat ge uttryck åt min
bestämda uppfattning, att den övertidsersättning, som de statsanställda nu
komma att få, icke blir på långt när rättvist, särsldlt som statens befattningshavare,
som sagt, icke kunna vägra att utföra övertidsarbete.

Herr Anderson, Gustaf Iwar: Herr talman! Jag har inom utskottet deltagit
i tredje avdelningens behandling av det föreliggande ärendet och ber att
få meddela, att jag i första hand gick in för den motion, som har väckts av
herr Ernst Eriksson, och för vilken ståndpunkt herr Löfgren här nyss talade.
Jag kan helt ansluta mig till vad herr Löfgren därvid anförde. Då jag emellertid
ansåg det utsiktslöst att få igenom denna motion i kamrarna, anslöt jag
mig sedan till utskottsmajoritetens förslag, till vilket jag således, herr talman,
ber att få yrka bifall.

Herr statsrådet Wigforss: Herr talman! Jag vill endast efter herr Löfgrens
yttrande konstatera, att vi tydligen äro fullt ense örn att förutsättningen,
när lönereglementet uppgjordes, var att statstjänarna själva skulle bära
den brist, som uppkom i fråga örn övertidsersättningen under den tid, det rörliga
tillägget enligt reglementet utgår. Jag vill bara göra det riktigt klart
för kammaren, att vad som nu föreslås faktiskt är att man — såsom herr J.
B. Johansson också nämnde — just under ett provisorium skall gå ifrån den
utgångspunkt, på vilken lönereglementet vilar. Huruvida denna utgångspunkt
är riktig och rättvis eller inte, är en sak för sig.

Gentemot herr Wiklund vill jag endast anföra, att det ligger så till för
statstjänarnas del, att det icke finns någon möjlighet för dem att i fråga örn
sin tjänst på varje punkt komma och säga, att det är så och så inom det enskilda
näringslivet, och därför måste staten tillämpa samma regler. De förmåner,
som man har enligt det statliga lönesystemet, äro ett sammanhängande
helt, ur vilket man inte kan rycka ut en enskild punkt, jämföra den med vad
som förekommer i det privata näringslivet och säga, att eftersom den eller
den principen tillämpas i det privata näringslivet, måste staten göra likadant.

Det finns endast en punkt i detta resonemang, som det kan råda delade
meningar örn och som kan utgöra en omdömesfråga, nämligen om man kan
säga, att det aldrig har varit avsett från början att möjligheterna till övertidsarbete
skulle utnyttjas i den omfattning som nu sker. När övertidsarbete
utnyttjas i denna stora, nya omfattning, har det •— skulle man kunna säga
—- inträffat så fullständigt nya förhållanden, att man inte längre kan hålla
fast vid lönereglementet. Om det verkligen skulle visa sig, att verken utnyttja
den låga övertidsersättningen till att få arbete utfört billigare än vad som

Onsdagen den 1 december 1943.

Nr 33.

Äng. höjning av övertidsersättningen för statstjänstemän. (Forts.)
är skäligt, genom att låta arbetet göras på övertid i stället för att, såsom man
borde, anskaffa ny arbetskraft, så anser även jag detta vara oriktigt, och det
skulle kunna föranleda, att man, trots alla de principiella skälen emot en
sådan åtgärd, nu gör ytterligare ett tillägg på övertidsersättningen. Men jag
kan inte inse, att det kan motivera att gå så långt som utskottet har föreslagit.

Herr Anderson, Gustaf Iwar: Herr talman! När herr finansministern fäster
så stort avseende vid utgångspunkten för lönereglementet, ber jag att få erinra
örn att även Kungl. Maj :t gått ifrån denna utgångspunkt. Det är endast
den skillnaden, såsom herr finansministern konstaterade i slutet av sitt anförande,
att vi vilja gå något längre än Kungl. Majit.

Herr Löfgren: Herr talman! Jag vill endast till herr finansministern säga,
att så där alldeles överens voro vi ju inte, när vi gjorde upp lönereglementet.
Det var nog i stället så, att man från personalhåll reservationsvis yrkade, att
övertidsersättningen till de statliga befattningshavarna skulle utgå efter helt
andra grunder än dem, som sedermera blevo bestämda. Den uppfattning, som
vi då framförde, våga vi, herr statsråd, alltjämt vidhålla och hävda, eftersom
den enligt vårt förmenande är både riktig och rättvis._ Under sådana förhållanden
tror jag, att det vore skäl i att så snart som möjligt försöka åstadkomma
litet mer moderna principer för beräkning av övertidsersättning även åt statens
befattningshavare.

Herr Wiklund: Herr talman! Herr finansministern förklarade, att därest
övertidsarbetet skulle få en sådan omfattning, att det i viss man kunde anses
oskäligt, d. v. s. alltför mycket inkräkta på de anställdas fritid, så skulle
det vara berättigat med ytterligare höjning av övertidsersättningen. Detta
är ett löfte att ta fasta på, och jag vill bara uttala den förhoppningen, att det
i sådana fall också skall vara möjligt för vederbörande verk att med herr
finansministerns hjälp skapa större rättvisa än vad som nu föreslås i den
kungl, propositionen. Att övertidsarbete faktiskt förekommer i mycket stor
utsträckning, framgår ,iu bl. a. av uttalandet pa sid. 7 i Kungl. Maj :ts proposition,
där det framhålles, att vid bangårdspostkontoret i Stockholm vörö
»under juli månad 1943 ej mindre än 106 tjänstemän tillhörande 5 8 löne graderna

beordrade till arbete å övertid under 2,284 timmar, därav en av dem
icke mindre än 125 timmar. Under juni månad var antalet övertidstimmar
2,385 fullgjorda av 109 tjänstemän. Enligt uppgift lärer inom andra arbetsområden
arbete å övertid förekomma i icke ringa omfattning.»

Jag anser, herr talman, att dessa uppgifter peka på att en rimligare avvägning
av övertidsersättningen borde kunna ske.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt de därunder förekomna yrkandena propositioner, först på bifall, till vad
utskottet i det under behandling varande utlåtandet hemställt samt vidare pa
antagande av det förslag, som innefattades i den av herr Bäckström m. fl. vid
utlåtandet avgivna reservationen; och förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Persson begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 264, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Nr 33.

Onsdagen den 1 december 1943.

Äng. höjning av övertidsersättningen för statstjänstemän. (Forts.)

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den av herr Bäckström m.
fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för japropositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för japropositionen.

Äng. innu- Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 265, i anledning av Kungl. Maj :ts
tande av en proposition angående inrättande av en statens organisationsnämnd, m. m.

statens orga- # #

nisations- Med tillstyrkande i huvudsak av Kungl. Maj :ts i propositionen nr 366 framnämnd.
m. »Magda förslag hade utskottet i förevarande utlåtande hemställt, att riksdagen
måtte

a) besluta, att för ledning av organisationsundersökningar inom statsförvaltningen
skulle upprättas ett särskilt organ, benämnt statens organisationsnämnd,
med i huvudsak den organisation och de uppgifter som framginge av
vad utskottet i utlåtandet anfört,

b) godkänna följande personalförteckning för statens organisationsnämnd,
att gälla tills vidare från och med den 1 januari 1944:

Personalförteckning.

Befattning. Lönegrad

Tjänsteman å ordinarie stat:

1 ordförande och chef...........................................C 15

c) till Organisationsundersökningar m. m. å tilläggsstat I till riksstaten för
budgetåret 1943/44 å driftbudgeten under sjunde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 50,000 kronor.

Herr Ström: Herr talman! Jag har begärt ordet för att framföra några
reflexioner.

Det är numera inte så sällan som vi i kamrarna få ta ställning till upprättande
av nya ämbetsverk eller väsentlig utökning av äldre sådana. Man börjar
nog att bli fundersam, om det kan vara rimligt att forcera inrättandet av ämbetsverk
och uppförandet av i vissa fall mycket dyrbara byggnader för dem,
i varje fall i den takt, som för närvarande kännetecknar statsmakternas beslut
härvidlag. Vi kunna ju i varje fall inte leva av ämbetsverk, och hela nationen
kan inte bli ämbets- och tjänstemän. Det måste finnas några andra också,
som äro i verksamhet, än bara våra för övrigt utmärkta tjänste- och ämbetsmän.
Trots allt övertidsarbete, örn vars ersättande vi nyss voterat, räcker den
nuvarande organisationen inte till, utan man kommer ideligen med förslag till
utvidgningar av gamla och inrättande av nya ämbetsverk. Jag har en känsla
av att vi ha kommit in i en period, där statens verksamhet börjar bli så omfattande,
att vi till slut inte rå med att överblicka, handha och organisera det
hela, utan att vi måste inrätta inte bara det ämbetsverk det nu är fråga om,
utan ständigt nya ämbetsverk för att kunna ha kontroll över de ämbetsverk,
som vi besluta, och organisera dem på bästa sätt. Vi få nog vara beredda att
hejda oss något i denna vilda framfart; varom icke kommer med all säkerhet
ett bakslag att inträffa och svenska folket kommer att vända sig mot en sådan
byråkratisering av samhället sorn vi nu hålla på att genomföra.

Nu vill jag, herr talman, visserligen erkänna, att det finns många brister i

Onsdagen den 1 december 1943.

Nr 33.

Äng. inrättande av en statens organisationsnämnd rn. m. (Forts.)
våra nuvarande ämbetsverks organisation, vilka det är angeläget att undanröja.
Jag tror, att det även på det organisatoriska området alltjämt finns avsevärda
brister, som böra avhjälpas. Inte minst på det militära området är
det enligt mitt förmenande nödvändigt att genomföra en bättre organisation.
Men farhågorna för överorganisation låta sig icke utan vidare avvisas. Örn
nu t. ex. den organisationsnämnd, som skall tillsättas enligt Kungl. Maj:ts och
utskottets förslag, kommer att visa sig vara för liten och kostymen oavlåtligen
behöver tillskäras i större mått, kunna vi få, ett ämbetsverk, som kanske motverkar
sitt eget ändamål, ty ett ideligt experimenterande på detta område kan
inte heller vara tillfredsställande eller önskvärt. Faran för överorganisation
får därför inte alldeles förbises.

I detta sammanhang måste jag också tänka på den personal, de ämbets- och
tjänstemän, som finnas i våra väldiga och alltmer växande verk. Det klagas,
det veta vi alla, redan nu oerhört över hur det är ställt inom vissa av våra
verk, därför att de äro överrationaliserade och överorganiserade och arbetskraften
utnyttjas på sådant sätt, att fara för de anställdas hälsa i hög grad
är tillfinnandes. Jag behöver inte nämna vilka ämbetsverk, som det här framför
allt gäller, ty det känna vi ju alla till. Den stora faran är att vi organisera
allt så förträffligt, att organisationen blir ett självändamål. Arbetsglädjen
kommer kanske att försvinna hos de anställda, om vi driva organisationen
till en sådan spets, att man inte tar hänsyn till människan, utan endast till
apparaten. En sådan utveckling ha vi ingen nytta av, ty kunna vi inte bevara
och befordra arbetsglädjen på arbetsplatserna, och detta gäller inte minst
den enskilda verksamheten, hjälper det inte, om organisationen är aldrig så
perfekt, ty då kommer det att gå sönder i alla fall. Då kommer nämligen det
personliga ansvaret att försvinna och människorna bara att känna sig såsom
kuggar i en maskin. Det ligger en stor fara i en sådan utveckling. Den största
nyttan har ett verk av sina anställda, när de arbeta med arbetsglädje och personligt
ansvar och icke såsom själlösa och döda kuggar i själlösa och döda
maskiner.

Det var med saknad, som jag, när jag läste utskottets utlåtande, fann att
några sådana synpunkter icke i något avseende hade kommit fram, utan att
man bara såg till, hur man skall kunna få ut ännu mer av arbetskraften, få
fram ännu större arbetsresultat och kunna spara ännu mer. Jag läste en gång
i en tidskrift en artikel av en specialist på organisationsteknik, som redogjorde
för hur man skulle organisera formeringen av blyertspennor för att kunna
åstadkomma större sparsamhet inom ämbetsverk och på kontor. När galenskapen
har nått sådan herostratisk höjd, måste det vara något fel med hela
vår mänsklighet. Om vi inrätta professurer för organisationsteknik, som söka
driva denna teknik till sådan fulländning, lia vi kommit till slutet av sagan.
Organisation- är bra. men vår tid har benägenhet att överskatta teknik, masssysselsättning,
robotkrav oell överhuvud taget organisationsteknik. Människan
hotar att bli maskinens och organisationsteknikens slav i stället för dess herre.

Det skulle, herr talman, vara mycket intressant, om ett riksdagens utskott
någon gång vill fundera även på dessa ting, ty de liro verkligen av en viss
betydelse. Det är icke endast det formella och det ekonomiska som spelar en
avgörande roll, utan det finns också något som heter det mänskliga. Även jag
Ilar ju en viss erfarenhet på detta område, och fastän herr finansministern redan
har lämnat kammaren, skulle jag — ty han läser kanske riksdagsprotokollen
— vilja säga till herr statsrådet för finanser och organisation, som ju
är med om att godkänna och framlägga alla dessa förslag örn ständigt nya
ämbetsverk, nya rationaliseringar och nya omorganisationer, att man inte alltid
får ut så mycket som man tror av sitt organiserande och rationaliserande,

Nr 33.

Onsdagen den 1 december 1943.

Äng. inrättande av en statens organisationsnämnd m. m. (Forts.)
men att även det kostar ganska mycket pengar. Jag skulle vilja vädja till herr
finansministern, som ju på sätt och vis är vår organisationsminister: far varliga
fram med människomaterialet, ty det är värdefullare än allt annat! Låt oss
verkligen söka finna ut vad orsaken är till att, trots alla våra framsteg, alla
välkomna sociala och kulturella reformer, samhällsmissnöjet i världen stiger.
De partiellt arbetsföra öka i antal, de nervklena öka i antal och de sinnessjuka
öka i antal i en sådan takt, att vi inte hinna med att bygga tillräckligt med
sinnessjukhus för att ta hand örn dem. Självmorden öka i antal, och även vissa
kroppssjukdomar, som ha med arbetsförhållandena att göra, öka i antal. Är
det inte något fel, något verkligt kardinalfel, till allt detta som vi måste söka
finna ut? Tror man, att vi kunna lösa alla dessa svåra problem endast genom
att inrätta besparingskommittéer, organisationsnämnder och nya ämbetsverk
och sedan fylla alla våra sjukhus och anstalter med dem, som ha blivit fördärvade
genom det slitsamma och jäktande arbetet i våra rationaliserade verk och
inrättningar? Nej, mina herrar, det går icke att fortsätta på den vägen! Det
har gått så långt, att människan börjar finna själva livet outhärdligt. Det är
så många som komma till mig från fabriker, ämbetsverk, kontor, anstalter och
inrättningar och säga, att de inte kunna stå ut med hetsen och jäktet. Arbetet
blir olidligt, förklara de, och själva livet förlorar sitt värde. Då jag frågar
dem, vad de ha betalt, bruka de svara, att de ha en ganska god lön, men att
det inte är det som det är fråga örn, utan att svårigheten för dem är, att all
trivsel är borta. Många finna arbetet vara en formlig plåga på grund av den
väldiga forceringen, övertidsarbetet, jäktet och de alltmer ökade kraven från
en opersonlig ledning. Mina herrar, det finns många som börja längta tillbaka
till den patriarkalisk^ tiden! Vi kunna nog inte vända tillbaka dit, ty människan
går aldrig tillbaka, men vi måste vara så funtade, att vi ha förmåga
till självbesinning och självkritik. Vi kunna inte driva människorna hur långt
som helst längs löpande band och maskinkultur utan att det kommer en reaktion.
Och här får demokratien en självprövning. Det går icke för sig att demokratien
driver utvecklingen dithän, att människorna förlora livslusten. Demokratien
måste i stället se till, att utvecklingen går i den riktningen, att arbetsglädjen
och trivseln på arbetsplatserna öka och att det i^ arbetet inom
ämbetsverk och andra inrättningar finns något personligt och någon mänsklig
glädje och en ledning som inte bara är en påfösarledning.

Jag har, herr talman, inte för avsikt att yrka avslag på det föreliggande
förslaget. Vi kanske måste löpa linan ut, till dess att riksdag och regering lärt
sig, att det är på andra vägar, som man skall finna bot för tidens onda och
alla de svårigheter, som förefinnas. Jag tror också, att organisationsnämnden
kanske på vissa punkter kan göra verklig nytta, men jag är mycket betänksam
inför dess inrättande och är övertygad örn att vi icke utan besvikelser komma
att slå in på denna väg och att vi kanske till slut måste pröva andra metoder.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt.

Lag lårslag crn Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 52, i anledning av Kungl.
prisens7«H-Maj:ts proposition med förslag till lag om polisens ställning under krig.

ninf?nder Genom en den 15 oktober 1943 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 347, vilken behandlats av första lagutskottet, hade Kungl. Majit
föreslagit riksdagen att antaga ett vid propositionen fogat förslag till lag örn
polisens ställning under krig.

Onsdagen den 1 december 1943.

Nr 33.

Lagförslag om ''polisens ställning under krig. (Forts.)

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, med förklarande att riksdagen funnit viss ändring böra
vidtagas i det genom förevarande proposition framlagda lagförslaget, för sin
del antaga i utlåtandet infört förslag till lag örn polisens ställning under krig.

Reservation hade anförts av herr Linnér, som ansett, att utskottets utlåtande
bort erhålla den lydelse, reservationen visade, och avslutas med en hemställan,
att föreliggande proposition icke måtte av riksdagen bifallas.

Herr Andrén: Herr talman! Jag är fullt och fast övertygad örn att det finns
mycket starka skäl för det förslag, som nu ligger på kammarens bord. Närmast
skulle jag vara benägen att beklaga att den fråga, som här skall ordnas,
inte redan tidigare fått sin lösning.

Det finns emellertid en punkt i lagförslaget, som inger mig starka betänkligheter.
I 3 § heter det i första momentet på följande sätt: »Avlöning till
polisman, vilken på grund av föreskrift enligt denna lag deltager i rikets försvar
eller tjänstgör utom det område för vilket han är anställd, skall bestridas
av statsverket enligt de närmare bestämmelser som Konungen meddelar.»

Man skulle måhända av denna formulering kunna få det intrycket, att det
vöre meningen att Kungl. Maj :t utan riksdagens hörande skulle få lov att utfärda
dessa avlöningsbestämmelser. Det är emellertid stridande mot ali gammal
konstitutionell sed här i landet, att Kungl. Majit utfärdar sådana avlöningsbestammelser.
Jag vågar därför förutsätta, att inte heller denna gång
meningen varit att så skall ske. Kungl. Majit har ju under senaste åren fått
sa manga finansfullmakter och andra fullmakter, att väl varken riksdagen
eller regeringen kan hålla reda på alla blommorna i den rika buketten. Jag
vagar uttala den förhoppningen att det denna gång inte varit meningen att
sticka in en ny blomma bland de många föregående, utan att meningen är
att regeringen skall inhämta riksdagens vilja, innan detta nya avlöningsreglemente
utfärdas.

I herr Andréns yttrande instämde herr Johansson, Johan Bernhard.

Herr Schlyter: Herr talman! Det förekommer mycket ofta i lagar, att bestämmelser
av denna art medge Konungen en befogenhet att meddela föresknfter
angående kostnaderna. Men det har inte fallit utskottet in att ett
etlektuerande av denna rätt skulle kunna äga rum utan att riksdagen i vanlig
ordning beviljar medel för ändamålet.

Jag ber, herr talman, att fa yrka bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
utlåtande hemställt.

Vid förnyad föredragning av första lagutskottets utlåtande nr 53 i anledning
av dels Kungl. Maj :ts proposition nied förslag till lag örn ändring i utlannmgskgen
den 11 juni 1937 (nr 344), dels ock en i ämnet väckt motion,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Foredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande nr 71, i anledning av Kungl
« ''aJ:^Pr,°P0S?tl0n1an^ride utgifter å tilläggsstat I till riksstaten för budgetaret
1943/44, i vad angar anslag till Befrämjande av landsbygdens elektrifiering
jamte i detta ämne väckta motioner.

Första hammarens protoholl 1948. Nr 88.

Anslag till
befrämjande
av landsf ygdens
elektrifiering.

Nr 33.

Onsdagen den 1 december ,1943.

Anslag till befräpijande av landsbygdens elektrifiering.. (Forts.)

Kupgl. Maj:t hade föreslagit, riksdagen att till Befrämjande av landsbygdens,
elektrifiering å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1943/44 anvisa
ett reservationsanslag av 2,000,000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft följande inom
riksdagen väckta, till utskottet hänvisade motionär, nämligen

1) I: 346 av herr Arrhen, likalydande med II: 495 av herrar Thorell och
Birke;

2) 11:463 av herr Sandberg; samt

3) 11:472 av herr Hansson i Skediga.

I samtliga dessa motioner hade hemställts, att ifrågavarande anslag måtte
höjas till 5,000,000 kronor, varjämte i de båda likalydande motionerna hemställts,
att riksdagen måtte beakta däri anförda synpunkter beträffande skärgårdselektrifieringen.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

A. att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts framställning och
med avslag å de likalydande motionerna I: 346 och II: 495, i förevarande
del, samt II: 463 och II: 472, till Befrämjande av landsbygdens elektrifiering
å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1943/44 anvisa ett reservationsanslag
av 2,000,000 kronor;

B. att de likalydande motionerna I: 346 och II: 495 i övrigt måtte anses
besvarade med vad utskottet förut i utlåtandet anfört.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation hade herrar Näslund, Nils Olsson,
Ericsson i Sörsjön, Mäler och Jacobson ansett, att utskottet i anslagsfrågan
bort hemställa, att riksdagen måtte, i, anledning av Kungl. Maj:ts förevarande
framställning och med bifall till de likalydande motionerna I: 346
och II: 495, i förevarande del, samt II: 463 och II: 472, till Befrämjande av
landsbygdens elektrifiering å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1943/
44 anvisa ett reservationsanslag av 5,000,000 kronor.

Herr Näslund: Herr talman! Som kammarens ärade ledamöter finna, ha
jag och några med mig bland utskottets ledamöter till det föreliggande utskottsutlåtandet
fogat en reservation, vari vi hemställa örn bifall till i ämnet
väckta motioner i vad det gäller anslagsbel öppet. Vad beträffar de ändrade
grunder för beviljande av medel till elektrifieringsanläggningar, som
också motionsvis ha påyrkats, ha vi däremot ställt oss1 på samma linje somt
utskottet. Jag skall i det sist berörda avseendet säga endast några få ord.

Vi lia ansett det lämpligt att man bibehåller de grunder för materialtilldelningen,
som hittills äro tillämpade. Vi äro väl medvetna örn att detta blir
oförmånligt för bl. a. skärgårdselektrifieringen, men med hänsyn till att vi
nu måhända närma oss den tidpunkt, då man kan komma från allt besvär
med prövning av material tilldelningen, tro vi det är lyckligast att det får
fortsätta efter samma grunder som hittills.

.Vad däremot anslagsbeloppet beträffar, ha vi inte kunnat ansluta oss till
utskottsmajoriteten. Utskottet har besvarat motionerna i den del, som avser
anslagsbeloppet, ganska välvilligt. På sidan 7 i utskottsutlåtandet säger utskottet,
att »därest den fortsatta utvecklingen skulle därtill föranleda, torde
frågan om ytterligare tilläggsanslag kunna underställas nästkommande riksdag.
Intill dess synes i allt fall den här tillstyrkta medelsanvisningen vara
tillfyllest».

Men det förhåller sig onekligen på det sättet, att den tillstyrkta medelsanvisningen
ingalunda är tillfyllest, om man nämligen vill att elektrifieringen

Onsdagen den 1 december 1943.

Nr 83.

Anslag till befrämjande av landsbygdens elektrifiering. (Forts.)
skall kunna fortgå i den utsträckning, som behovet påkallar. Det är tvärtom
så, att redan i februari månad komma de nu tillstyrkta två miljonerna att
vara förbrukade. Detta innebär att man får en fem månaders väntetid, under
vilken sökande får det ''beskedet, att det inte finns några pengar just då för
ändamålet. Detta å sin sida har verkat på det sättet ute i bygderna, att man
avstår ifrån alla planläggningsarbeten, i medvetande örn att det inte finns
några medel tillgängliga.

Nu invänder måhända någon, att det är mycket oklokt att handla på det
sättet; man bör ju fortsätta med planläggningen och vänta, till dess statsbidrag
sedermera skall utgå. Ja, herr talman, man kan naturligtvis resonera
på det sättet, men när det gäller förhållandena åtminstone inom övre Norrland
ber jag att få säga, att jag finner det vara helt förklarligt att man beträffande
elektrifieringen inte går till några planeringsåtgärder, förrän man
är viss^ om att statsbidrag verkligen kommer att utgå. Man har haft synnerligen
bittra erfarenheter i fråga om väntan på statsbidrag för väganläggningar,
dämman fått vänta 5, 10. 15, ja, ända upp till 25 eller 26 år. innan statsbidrag
utgått för en beslutad, av länsstyrelsen dömd väganläggning. Det är självklart
att människor, som tvingas till sådana långa väntetider när det gäller
väganläggningar, äro ytterst betänksamma när det gäller planläggningar överhuvud
taget.

Dessutom medför det nuvarande läget svårigheter för materialtillverkarna
att leverera inom rimlig tid. Man får vänta 5, 6 eller 7 månader, innan en leverans
kan fullgöras. Följaktligen kan nian på grund av brist på medel få
vänta 5 eller 6 månader, och vidare kan man inte göra någon materialbeställning,
pär man inte vet, örn man kan sätta i gång företaget. Detta gör att hela
elektrifieringsprojektet kan fördröjas inte bara ett, utan kanske flera år.

I utskottsutlåtandet framskymtar också den uppfattningen — det är för
övrigt klart utsagt — att man inte känner någon större hänförelse för att understödja
en verksamhet, som utföres med den krisbetonade materiel, som nu
måste komma till användning. Ja, jag är fullt medveten om att materielen inte
till alla delar är fullt nöjaktig. Men när man går så långt, att man gör jämförelser
med förra kristidens materiel på detta område, så vill jag bestämt
tillbakavisa sådana farhågor. Det är stor skillnad på materielen under förra
krisen och den. som nu kommer till användning. Om man för övrigt inte vill
understödja denna verksamhet på den grund, att man i viss utsträckning måste
använda materiel, som inte är fullgod, tycker jag att konsekvensen skulle bjuda
att man stoppar verksamheten helt och hållet. Det har dock inte ens utskottet
velat vara med örn. Men man vill begränsa verksamheten genom att hålla tillbaka
anslagsbeviljandet.

Vad innebär då detta? Jo det innebär i själva verket ingenting annat än att
företaget A måhända får statsbidrag för en anläggning, medan företaget B
får vänta, och det kan hända att denna väntan måste gå ut över sådana laav,
som äro de mest angelägna. Denna farhåga har elektrifieringsberedningen givit
uttryck åt, vilket återfinnes i utskottsutlåtandet på sidan 5. Ifur man än
ransonerar, vare sig det sker genom mindre anslag eller genom ändrade grunder
för verksamheten, komma ransoneringsmetoderna, säger beredningen, att
gå ut över övre Norrland. Och det är den landsdel, varifrån man tar såväl
vattenkraften som råvarorna till materielen! Jag måste påstå, herr talman,
med kännedom om nödvändigheten av att tillgodose befolkningens önskemål i
detta avseende, att det verkligen är ledsamt att behöva veta att brist på medel
till denna verksamhet, som statsmakterna vilja främja och som man från så
ii i ån ga hall försäkrar att man är välvilligt inställd till, skall behöva gå ut över
i första hand Norrland. Det tycker jag inte kan vara rimligt.

Nr 33.

Onsdagen den 1 december 1943.

Anslag till befrämjande av landsbygdens elektrifiering. (Forts.)

Jag skall sluta med att säga, att man ju måhända kan tycka att det är en
så oerhört stor skillnad mellan Kungl. Marits förslag och reservanternas när
det gäller anslagsposten, att man därför knappast har någon möjlighet att ens
reflektera på att bifalla reservationen. Ja, jag medger att det är stor skillnad
mellan två miljoner och fem miljoner. Men den senare siffran är det belopp,
sorn elektrifieringsberedningen försäkrar skall kunna förbrukas nied den tilldelning
av materiel, som nu är möjlig från industrikommissionen. Jag har, för
att vara medgörlig, inom utskottet givit uttryck åt den uppfattningen, att örn
utskottet ville höja det av regeringen föreslagna beloppet med åtminstone en
miljon, skulle jag för min del lia kunnat acceptera detta. Men när utskottet
inte velat vara med örn ens en höjning med en miljon kronor, ha vi reservanter
ansett det vara riktigast att tillstyrka bifall till motionerna.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till de i ämnet väckta motionerna
med avseende på anslagsbeloppets storlek.

Häri instämde herr Olsson, Nils, och herr Näsström.

Herr Arrhén: Herr talman! Det ämne, som här diskuteras, är livligt uppmärksammat
ute i bygderna, därom torde inte råda mer än en åsikt. Det är också
därför jag tillåtit mig att i detta ämne väcka en motion. Den närmaste anledningen
därtill var den omständigheten, som också den. siste ärade talaren nyss
antydde, att i den skrivelse, som den 9 juli 1943 avlämnades från elektrifieringsberedningen,
gavs besked örn, att man hade möjlighet med hänsyn till råvarutillgångarna
att utnyttja det högre anslag på fem miljoner kronor, som av
elektrifieringsberedningen rekommenderades.

Vad som nu föranlett utskottet att tillstyrka propositionens lägre belopp synes
främst ha varit den omständigheten, att man befarat, att under dessa år
ett alltför stort antal kristidsanläggningar skulle kunna komma till utförande.
Redan nu är det så, att järn användes i lågspänningsledningar, enligt medgivande
från kommerskollegium, och för gummi och bly måste likaså ersättningar
sökas. Det finns anledning att tro, menar utskottet, att utbyten till höga
kostnader senare måste vidtagas, då freden en gång kommer. Jag skulle då
vilja ifrågasätta, örn det inte i alla fall förhåller sig så, att den situation, som
i detta avseende kommer att inträda efter detta krig, blir av helt annat slag
än den, som uppstod efter förra kriget. Den prägel av kristid, som anläggningarna
nu ha, är säkerligen betydligt lindrigare än den, som präglade förhållandena
under förra kriget. Nu har man, åtminstone när det gäller huvudledningarna,
tillgång till koppar, medan man under förra krisen måste använda
zink o. s. v.

Utskottet synes också vara benäget att dela beredningens hypotes örn att
normal tillgång skall vara rådande örn ett år. Därför bör man nu söka hålla
igen, och denna strävan kan man ju förstå. Emellertid har utskottet även uttalat,
att »därest den fortsatta utvecklingen skulle därtill föranleda, torde frågan
örn ytterligare tilläggsanslag kunna underställas nästkommande riksdag.
Intill dess synes i allt fall den här tillstyrkta medelsanvisningen vara tillfyllest»
--det gäller här alltså anslaget på två miljoner.

I denna formulering ligger följaktligen ett löfte. Om det visar sig, att ett
verkligt behov på området uppträder till nästa riksdag, så bör, menar man,
tilläggsanslag då kunna beviljas. En dylik utfästelse har dock i mitt tycke
något alltför hypotetiskt över sig och kommer säkerligen att bereda fördelningsinstanserna,
närmast elektrifieringsberedningen och industrikommissionen, svårigheter,
då det gäller att fördela håvorna. Det kommer likaså att sprida en
känsla av misströstan hos de många, som nu under oljebristens tider bokstavli -

Onsdagen den 1 december 1943.

Nr 33.

Anslag till befrämjande av landsbygdens elektrifiering. (Forts.)
gen vandra i mörkret och likaså ha stora svårigheter att lösa problemet örn drivkraften.
Jag tycker för min del, att det skulle vara mera lämpligt att bevilja
det högre anslaget, som möjliggör en fortsättning av den redan bedrivna verksamheten,
för att senare, om det visar sig, att möjlighet föreligger att återgå
till fredsförhållandenas krav, borttaga de bestämmelser, som nu möjliggöra installationer
med kristidsmateriel. Därmed vinner man syftet, vilket väl är det
centrala. Att landsbygdens fortsatta elektrifiering är ett önskemål, som även
omfattas av utskottet, är givetvis självklart. Och just nu är detta krav mera
trängande än någonsin. Jag har den uppfattningen, att de ökade kostnaderna
nu äro ett offer, som tidsförhållandena kräva, och att det måste bringas.

Med anledning av den välvilliga formulering, som utskottet begagnat sig av
och vad man därur ytterligare kan utläsa, skulle det för mig ha varit möjligt
att yrka bifall till utskottets förslag. Emellertid finns det till utskottsutlåtandet
fogad en reservation, som, då det gäller anslagsfrågan, bokstavligen överensstämmer
med min motions yrkande, och därför ber jag att få yrka bifall till
denna reservation.

I min motion har jag emellertid även tillåtit mig att beröra de speciella förhållanden,
som göra sig gällande inom våra skärgårdar. Jag har här begärt, att
kvalifikationsfaktorn, d. v. s. det ungefärliga förhållandet mellan motorelektrifiering
och total elektrifiering, vid koppartilldelningen antingen skulle helt slopas
eller sänkas från nuvarande 0.6 till högst 0.25. Skärgårdarna liksom även
skogs- och fjällbygderna missgynnas, såsom också utskottet framhåller i sitt
utlåtande, av de nuvarande bestämmelserna, vilka i övervägande grad ta sikte
på lantbrukets, industriens och hantverkets behov.

Att för skärgårdarnas del önskemålet om fortsatt elektrifiering består, visas
därav, att behovet av statligt bidrag för t. ex. Bohusläns landsbygds vidkommande
torde utgöra ungefär en halv miljon kronor. Hur stor del av detta belopp,
som kommer på den egentliga skärgården, är visserligen svårt att exakt ange,
men särskilt i norra och mellersta skärgården med ett relativt stort antal isolerade
öar är hjälpbehovet uppenbart. Man skall ha sett det för att klart kunna
förstå, under vilka besvärliga förhållanden befolkningen där lever. Även på
andra håll inom våra kustområden göra sig liknande önskemål gällande. Ett
ytterligare exempel är den yttre skärgården i Östergötland, som enligt en utredning
i juli 1941 är i behov av statsbidrag för elektrifieringsändamål på

200,000 kronor. Även från Gästrikland .skulle man kunna hämta liknande
exempel.

Utskottet har för sin del instämt i, att ett utbyggande av elektrifieringen i
skärgårdarna samt i skogs- och fjällbygder vore av största betydelse. Ett resultat
skulle, säger utskottet, kunna nås på den väg, som i min motion anvisats,
men detta skulle minska råvarutilldelningen för jordbrukselektrifiéringen, hantverket
och småindustrien, vilka böra äga företräde, enär det inom dessa näringar
mindre gäller belysnings- än kraftelektrifiering. »Emellertid» — säges det vidare
— »finner utskottet det önskvärt, att industrikommissionen och elektrifieringsberedningen
ha siri uppmärksamhet riktad på denna angelägenhet samt
söka att, i den män så låter sig göra utan att huvudprinciperna för bidragstilldelningen
äventyras, tillgodose belysningsbehovot så långt resurserna det medgiva.
»

Som det är mig bekant, att man i de fördelande instanserna tidigare icke
stått främmande för de befolkningskategoriers önskemål det här gäller, finner
jag det vara av stort värde, att fördelningsinstanserna på detta sätt erhållit
ett riksdagsutskotts överensstämmande syn på dessa ting, vilket för de förra kan
utgöra en motivering för en fortsättning, som länder skärgårdar och avlägset
liggande landsändar till fromma.

38 fVJN$ 33. Onsdagen den 1 december 1943.

Anslag till befrämjande av landsbygdens elektrifiering. (Forts.)

Jag ber alltså, herr talman, att på denna punkt få uttala mitt tack till utskottet
.för dess, val villiga motivering, vilken kan få en viss, icke oviktig betydelse
i själva sakfrågan, d. v. s. den praktiska tillämpningen av bestämmelserna
för koppartilldelningen, vilken i dessa sammanhang torde vara av utslagsgivande
betydelse.

Herr Tjällgren: Herr talman! Eftersom det under debatten framkommit yrkande
om bifall till reservationen, har jag ansett mig böra begära ordet för att
yrka bifall till utskottets förslag. Därutöver skall jag blott tillägga ett par
ord.

Jag kan försäkra vännen Näslund och hans inedreservanter, att utskottets
övriga ledamöter äro lika varmt som reservanterna besjälade av önskan, att de
människor, som det bär närmast gäller, skola komma i åtnjutande av statsbidrag
för elektrifiering. Åtminstone är jag det för min del. Men på de skäl,
som utskottet anfört, ha vi icke ansett oss kunna föreslå någon höjning av det
anslag, Kungl. Maj:! begärt.

Jag kan ju säga, att örn det hade funnits materiel för det ändamål det här
gäller, så är det mte alls uteslutet, utan tvärtom ganska sannolikt, att utskottet
hade ^tillstyrkt åtminstone en viss höjning av anslaget. Men nu förhåller det
sig så, att det föreligger brist på materiel för elektrifieringsändamål. Utskottet
säger, att tillgången på flera av de för elektrifieringsanläggningarna viktigaste
varorna, såsom koppar, olja, gummi och bly, fortfarande är mycket knapp
inom landet, och utskottet har förvissat sig örn riktigheten av detta genom att
höra sig ^för hos bland annat kommerskollegium och industrikommissionen.

Nu måste jag säga, att även i den män det finns tillgång på materiel för
elektrifiering, bör man ju gå försiktigt till väga och använda även s. k. kristidsmateriel
vid byggandet. Detta gör ju att i en del ledningar måste man använda
järn, och. var och en vet att detta inte är bra, utan att sådana ledningar
bli mer eller mindre kristidsbetonade. Om man fortsätter på den vägen, kommer
detta att bli till nackdel för abonnenterna, som det i sista hand gäller, ty
dessa ledningar räcka ju inte så länge, och kostnaderna för ombyggnaden
komma ju att falla enbart på abonnenterna. Jag tror därför, som sagt, att det
är klokt att gå försiktigt till väga. Dessutom blir det dyrare underhållskostnader,
sa länge dessa kristidsledningar begagnas.

Skulle nu utvecklingen visa, att man behöver större anslag, så är det ju,
som utskottet säger, inte så långt till nästa år, och då är det ingenting som
hindrar, att Kungl. Majit kan framlägga förslag örn ett ytterligare tilläggsanslag.
och utskottet vill tillstyrka att detta sker, örn det skulle behövas.

På dessa grunder har det synts utskottet vara ett såväl allmänt som enskilt
intresse, att. elektrifieringen i nuvarande läge icke forceras till den grad att
mer eller mindre bristfälliga och fördyrade anläggningar komma till stånd i
en utsträckning som kan undvikas, örn återhållsamhet iakttages. Jag vågar
alltså bestämt hävda, att det har varit verkligt sakliga skäl, som legat till
grund för utskottets ställningstagande till såväl propositionen som de i ämnet
väckta motionerna.

I en motion har ju dessutom yrkats, att man skulle gå in för en ändring av
de s. k. kvalificeringsbestämmelserna, så att det skulle bli större möjlighet
åtminstone för skärgårdsbefolkningen att få elektrisk kraft för belysningsändamål.
Ja, vi ha undersökt även detta, men då lia vi kommit till den uppfattningen,
, att örn man skulle ändra dessa bestämmelser, så att det skulle bli
större möjlighet att erhålla elektriskt lyse, så skulle detta endast kunna ske
på bekostnad av den kraft som skall användas för jordbruksändamål, hantverk
o. s. v. Men utskottet har ändå uttalat, att utskottet finner det önskvärt, att

Onsdagen den 1 december 1943.’1 '' Nr 33. 39

Anslag till befrämjande av landsbygdens elektrifiering. (Forts.)
industrikommissionen och elektrifieringsberedningen ha sin uppmärksamhet
riktad på denna angelägenhet samt söka att, i den mån så låter sig göra utan
att huvudprinciperna för bidragstilldelningen äventyras, tillgodose belysningsbehovet
så långt resurserna det medgiva.

För närvarande anser jag mig inte böra anföra mera, utan ber, herr talman,
att med dessa ord få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Näslund: Herr talman! Jag vill i första hand ta fasta på den välvilja,
som utskottsordföranden deklarerade med avseende å denna verksamhet i allmänhet.
Jag hoppas han får tillfälle åtminstone under nästa riksdag att infria
det utställda löftet.

Utskottet har emellertid inte kunnat sträcka sin välvilja så långt, att man
vågat höja det anslag, varom nu är fråga. I stället resonerar utskottets ärade
ordförande örn materielbristen, som om man skulle få bättre materiel i de anläggningar
som utföras, örn nian följer Kungl. Maj:t, och sämre materiel, örn
man bifaller motionerna. Jag ber då att kammarens ärade ledamöter studera
vad elektrifieringsberedningen i detta avseende anfört och som står återgivet på
sid. 2 i utskottets utlåtande. Med de grunder för materieltilldelningen, som nu
tillämpas, kunna de 500,000 kronor, som beräknas vara tillgängliga, inom kort
förbrukas, och jag kan försäkra kammarens ledamöter, att det blir inga bättre
ledningar i de anläggningar som utföras, örn riksdagen nu beviljar endast 2
miljoner kronor. Det blir krismateriel ändå; det är nakna förhållandet.

Vad beträffar denna materiels beskaffenhet säde jag i mitt förra anförande,
att den säkerligen inte är att jämföra med den materiel, som använda under
förra kriget, och detta särskilt vad beträffar högspänningsledningar. I lågspänningsledningar
är det ju i ytterst begränsad omfattning som järn får användas.
Däremot har det sagts mig från verkligt sakkunnigt håll, att det går
utmärkt med järn i högspänningsledningar, så som de ledningarna numera
utföras med inte så litet koppar inlagd i linan.

Det är alltså, herr talman, på denna punkt, som reservanterna och utskottet
skilja sig. Jag är ganska övertygad örn att utvecklingen kommer att visa, att
reservanternas uppfattning är riktigare än utskottets, ty enligt senast erhållna
uppgifter från elektrifieringsberedningen kommer det belopp, som riksdagen
nu är beredd att anslå, att vara förbrukat i februari månad. Jag är ju ytterst
tacksam, örn jordbruksministern vid den tidpunkten skulle komma med en proposition
örn ett ytterligare tilläggsanslag för denna verksamhet under innevarande
budgetår, men det förefaller mig, som örn det skulle sparas en hel del
arbete och besvär, örn man nu på en gång höjde beloppet, så att det tillnärmelsevis
skulle räcka för sitt ändamål under budgetåret.

Herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp: Herr talman! Då detta ärende förbereddes
i departementet till den nu sammanträdande riksdagen, var det avsikten
att skriva en proposition med ett äskande på 5 miljoner kronor. Emellertid
meddelade elektrifieringsberedningen rinder hand, att man på sina håll börjat
använda sådant kristidsmateriel i transformatorer, att dessa måste utbytas,
så snart det blev tillgång till bättre. Dessutom meddelades, att det rådde brist
på sådan isoleringsmateriel, som behövdes för att inomhusinstallationerna skulle
bli tillfredsställande ekonomiskt sett ur anläggnings- och driftsynpunkt.

Så snart jag fick höra detta, menade jag, att då nästa riksdag ju sammanträder
ganska snart efter den nu pågående, måste det vara riktigare att göra en
undersökning örn hur det verkligen förhåller sig och under tiden söka begränsa
anläggningarna i hopp örn att man inom en inte allt för långt avlägsen
framtid skall kunna få riktig materiel och då investera ett större kapital. Än -

Nr 33.

Onsdagen den 1 december 1943.

Anslag till befrämjande av landsbygdens elektrifiering. (Forts.)
läggningarna kunna då självfallet bli billigare för abonnenterna och för staten,
och samtidigt kan man få tillfredsställande materiel.

Jag menar därför, att man bör först med hänsyn till koppartilldelningen
säga till vederbörande att företaget inte blir godkänt, såvida inte materielen
blir enhetlig för hela bygden. Det har ju kommit förslag, vari det begäres
bidrag till elektrifiering med användande av järnzinklina även till lågspänningsnät
eller att begränsa området. Detta är mindre tillfredsställande, eftersom
det då skulle bli så, att de, som bo utanför detta område, skulle bli utestängda,
och vi ha inte velat bidraga till att utestänga dem som nu ur ekonomisk synpunkt
inte kunna utföra anläggningen utan elektrifieringsbidrag. Det synes
därför bättre att först få utredningen beträffande materieltillgången klar, så
att man finge se, örn man kan använda någorlunda tillfredsställande materiel,
varefter man kunde återkomma till riksdagen med begäran att få mera pengar
för ändamålet.

Det föreligger för närvarande en skrivelse från elektrifieringsberedningen,
vari framhålles att det för nästa budgetår beräknas för ifrågavarande ändamål
utgå 7 miljoner kronor men vari det också säges att därvid komme att användas
materiel av sådan beskaffenhet, att en ombyggnad av anläggningarna
kommer att bli påkallad inom en ganska nära liggande framtid. Den utredning,
som hittills har gjorts,, har följaktligen beriktigat betänkligheterna i
detta fall och visat på att .det är bättre att nu endast anslå det äskade beloppet,
för att, om man hinner få en verklig undersökning utförd till nästa års
riksdag, denna då må pröva saken på nytt och eventuellt besluta ett, högre
anslag för bidrag till såväl de arbeten, som kvarstå från innevarande budgetår,
som dem, som gälla kommande budgetår.

Herr Tjällgren: Herr talman! Av en viss passus i herr Näslunds anförande
skulle jag kunnat tro att han hade velat förvränga mitt yttrande. Jag känner
emellertid herr Näslund så väl, att jag inte vill tro det, utan hans uttalande
måste väl bero på att jag yttrat mig otydligt. Jag sade inte, att det skulle bli
bättre materiel och bättre elektriska ledningar, örn man nu holle sig vid bara
detta tvåmiljonersanslag, och sämre örn man finge femmiljonersanslaget, utan
jag säde, att det är klart att ju större anslag man får, ju mera kristidsbetonade
ledningar komma att byggas, och därför skulle med det högre anslaget byggandet
bli till nackdel för ännu fler människor än det möjligen blir med tvåmiljonersanslaget.

Jag säde också, att jag vågade anse de personer, som tillkallats av utskottet,
som verkliga fackmän, det var bl. a. en person från kommerskollegium och.
som jag nyss nämnde, en från industrikommissionen, som har hand örn just
dessa saker, och den ene av dem nämnde — jag hade inte tänkt att man skulle
behöva gå in på detaljer här, men jag kan ju ändå anföra detta — bland annat
att man nu, eftersom det inte finns transformatorolja, gjort försök med att
använda nykonstruerade transformatorer, vilka inte behövde olja. »Men», sade
den sakkunnige, »jag måste säga, att dessa försök inte ha utfallit så vidare
bra.»

Man bör därför, som jag förut framhållit, vara försiktig, så att man inte elektrifierar
alltför mycket, så länge man t. ex. till isolering måste använda papper
i stället för gummi. Sådana anläggningar kunna inte bli av bestående värde.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Näslund: Jag ber bara med anledning av såväl departementschefens
som utskottets ärade ordförandes senast hållna anföranden att få konstatera,
att man vill halla tillbaka denna verksamhet på grund av att vi inte få till -

Onsdagen den 1 december 1943.

Nr 38.

Anslag till befrämjande av landsbygdens elektrifiering. (Forts.)
räcklin prima material för ifrågavarande ändamål. Skulle det vara orsaken,
tycker jag att konsekvensen borde lia blivit den, att vi inte skulle lämna något
bidrag alls. Det gläder mig emellertid att vi desslikes kunnat konstatera —
det är både min och herr Tjällgren^ uppfattning — att anslagsbeloppets storlek
icke inverkar på vilket material som kommer att användas i de anläggningar,
som komma att utföras, och att skillnaden endast blir den, att somliga
få vänta på bidrag, under det att andra redan nu få sådana.

Jag konstaterade i mitt första anförande, att denna väntan kommer att gå
ut över Norrland. Jag är fullt medveten örn att det inte är så angenämt att
nödgas utföra en anläggning med användande av material, som icke är tillfredsställande,
men det bedömandet överlåter jag åt intressenterna själva. När
folk ber örn att få statsbidrag för en anläggning med av statlig mjmdighet
godkänt material, tycker jag att intressenterna själva böra få avgöra, huruvida
den planerade anläggningen skall fullföljas eller inte.

Herr Gabrielsson: Herr talman! Det är en sak, som det har resonerats örn i
utskottet och varom vi även talade med de av utskottet tillkallade sakkunniga,
men som det inte har sagts något örn här i debatten. Jag tänker härvid på
att jag frågade de sakkunniga, om det inte vore så, att det just nu saknades
kvalificerat folk för att forcera fram elektrifieringen, särskilt när det gäller
elektrifieringen av eller installationer i bostäder. På den frågan svarades det,
att det finns framdragna, färdiga utomhusledningar men att det saknas möjligheter
att göra installationer i bostäder. Under sådana förhållanden lär man
inte ha så stor glädje av att forcera fram en för stor elektrifiering.

En annan sak, som också bör observeras, är, att de erforderliga transformatorerna
äro mycket svåra att anskaffa och även kristidsbetonade samt att inte
heller de elektriska motorer, som numera användas i lantbruket, kunna anskaffas.
Under förra världskriget lurades många lantbrukare att köpa dylika
motorer, vilkas lindningar dock voro isolerade med papper i stället för med
gummi. Detta medförde, att lindningarna snart brändes upp och att man fick
lov att köpa nya motorer. Det är därför bättre att inte animera folk att skaffa
sig sådana kristidsvaror, örn vilka man vet att de snart gå sönder och måste
ersättas med nya, och detta är anledningen till att utskottets majoritet inte
har velat gå med på yrkandena i de föreliggande motionerna. Den ståndpunkten
har också jag intagit i utskottet.

Dessutom är det ju så, som jordbruksministern har påpekat, att vi träffas
här i riksdagen inom kort tid igen, och örn vi då ungefär veta, hur det ligger
till i fråga örn materialtillgången och utvecklingen på detta område, kan riksdagen
för innevarande budgetår likaväl på tilläggsstat ta upp erforderligt belopp.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr statsrådet Pelirsson-liraillstorp: Då herr Näslund i sitt förra anförande
sade, att konsekvensen borde fordra afl. man slopade hela anslaget, så vill
jag bara nämna, att, om det finns kvar anslag till ett visst antal transformatorer,
när det under hand anmäles att man måste börja tillverka nya sådana, och
man kan fortsätta med elektrifieringen med hänsyn till koppartillgången i övrigt.
så måste vi befara att man börjar tillverka transformatorer av kristidsmaterial.
Därlör vore det bättre att stanna vid det anslag, som nu är begärt,
för att, i den mån transformatorerna räcka till, utföra arbetet med de pengar,
som anslås, tills man får en verklig undersökning utförd örn möjligheten att
tillverka transformatorer i större utsträckning utan att därvid behöva använda
kristidsmaterial.

Första kammarens protokoll 19JiS. Nr SS.

Nr 33.

Onsdagen den 1 december 1943.

Anslag till befrämjande av landsbygdens elektrifiering. (Forts.)

Herr Näslund bör inte insinuera att det finns de, som ha mindre intresse för
att landsbygden skall bli elektrifierad, ty detta anslag har tagits upp i första
hand för att landsbygden skulle få sin elektrifiering genomförd utan att behöva
betungas med alltför oskäliga kostnader. Men arn man på landsbygden
får anläggningarna utförda av kristidsmaterial i stor utsträckning, är man
inte betjänt därmed, och det böra väl fackmännen bäst kunna bedöma.

Herr Tjällgren: Herr talman! När jag begärde ordet denna gång, visste jag
inte, att herr Gabrielsson skulle komma att yttra sig. Hade jag vetat det, hade
jag inte behövt begära ordet, ty jag hade just tänkt påpeka den brist på arbetskraft,
som han framhöll.

Eftersom jag nu ändå har ordet, vill jag säga herr Näslund, att han resonerar
precis, som örn utskottet skulle ha avstyrkt den kungl, propositionen örn
detta anslag på 2 miljoner kronor. Detta är, som kammarens ledamöter behagade
finna, inte fallet, utan utskottet har ju helt tillstyrkt den kungl, propositionen.

För övrigt skulle jag vilja påpeka ännu en sak. Jag är norrlänning liksom
herr Näslund, och hade det funnits några möjligheter att på sakliga skäl gå
med på motionerna eller någon del av vad som i motionerna föreslagits, skulle
jag naturligtvis ha gjort det, men jag anser det så att säga dödfött att gå på
ett högre belopp, d. v. s. anslå mera pengar för fortsatt elektrifiering, när erforderlig
materiel icke kan ställas till förfogande. Det är orsaken till mitt och
hela utskottets ställningstagande i denna fråga.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen yttrade, att
i avseende på det under behandling varande utlåtandet yrkats dels att vad
utskottet hemställt skulle bifallas, dels ock att utskottets hemställan skulle
bifallas med den ändring i fråga örn anslagsbeloppet, som förordats i den vid
utlåtandet avgivna reservationen.

Sedermera gjordes propositioner enligt berörda yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med övervägande ja besvarad.

Anmäldes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelse, nr 509, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj :ts framställning örn anslag å tilläggsstat I
till riksstaten för budgetåret 1943/44 till bestridande av på marinen belöpande
kostnader för inköp av Berga egendom invid Hårsfjärden.

Skrivelseförslaget godkändes under förutsättning att utskottets hemställan i
utlåtande nr 262 bifölles även av andra kammaren.

Interpellation Ordet lämnades på begäran till herr Ohlin, som yttrade: Herr talman!
äng. den ty ika Med bestörtning och avsky har svenska folket erfarit örn det nya våldsdåd,
aktionen mot gom tyska ockupationsmakten beslutat utföra i Norge. Aktionen mot

^Htetaungdom. ^en norska universitetsungdomen kan endast karakteriseras som en mot all
lag och rätt stridande terroraktion. För svensk opinion skulle det kännas som
ett olidligt tryck, örn vårt lands regering skulle underlåta att göra allt som
göras kan för att förhindra den planerade deportationen och fortsatta aktioner
av detta slag. Sveriges regering har ända från stormaktskrigets början gjort
klart, att trots vårt lands neutralitet åtgärder riktade mot våra nordiska broderfolk
icke äro Sverige ovidkommande. Det måste därför anses vara väl

Onsdagen den 1 december 1943.

Nr 33.

Interpellation ang. den tyska aktionen mot norsk universitetsungdom.

(Forts.) . .

motiverat att regeringen nu fullföljer denna politik genom ett snabbt ingripande
medelst sådana åtgärder till stöd åt våra grannfolk, som äro möjliga
inom ramen för den svenska utrikespolitikens huvudlinje.

Skulle den tyska ockupationsmakten efter en hänvändelse fran svenska
regeringen förklara att närvaron i Norge av ifrågavarande grupper av norsk
ungdom medför riskor elior olägenheter av ena eller andra slaget, kan Tege
ringen, utan att i och för sig godkänna en dylik argumentation, erbjuda sig
att i Sverige mottaga denna ungdom. En dylik hiinyändelse från Sveriges regering
torde emellertid — örn man skall döma av tidigare erfarenheter kunna
väntas bli mottagen med tillbörligt allvar endast örn det klargöres för tyska
regeringen, att ett avböjande svar skulle allvarligt störa förbindelserna mellan
Sverige och Tyskland, exempelvis på det handelspolitiska området.

Med stöd av ovanstående anhåller jag vördsam Nom första kammarens tillstånd
att till hans excellens herr statsministern få rikta följande interpellation
Eders Excellens lämna kammaren upplysning örn vilka åtgärder regeringen
har för avsikt att vidtaga med anledning av den tyska ockupationsmaktens
i Norge beslut att deportera en stor grupp av norsk ungdom?

På gjord proposition medgav kammaren, att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.27 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.