RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1943:30)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1943. Första kammaren. Nr 30.

Onsdagen den 3 november.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Föredrogs herr Brandts anhållan att få till hans excellens herr ministern
för utrikes ärendena Gunther framställa en interpellation angående meddelat
förbud mot uppförande av skådespelet »Örn ett folk vill leva».

På gjord proposition medgav kammaren, att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 54, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition angående bemyndigande för Kungl. Maj :t att i vissa
fall medgiva skattskyldig rätt att vid taxering till statlig inkomst- och
förmögenhetsskatt m. m. åtnjuta avdrag för gåva, avsedd för internationellt
hjälparbete.

I en den 8 oktober 1943 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 355, hade Kungl. Maj :t föreslagit riksdagen att bemyndiga
Kungl. Maj :t att medgiva, att skattskyldig — som under beskattningsår, för
vilket taxering verkställdes år 1944 eller år 1945, lämnat penninggåva å
minst 1,000 kronor till internationellt hjälparbete till lindrande av nöd bland
civilbefolkningen i krigshärjade länder — finge vid taxering till statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt samt till krigskonjunkturskatt eller till
syfte likartad skatt, utöver eljest medgivna avdrag, åtnjuta avdrag med belopp
motsvarande vad den skattskyldige under beskattningsåret utgivit såsom
sådan gåva.

Utskottet hade i det nu föredragna betänkandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte bifalla Kungl. Maj:ts förevarande proposition nr
355.

Reservationer hade avgivits.

1) av herr Lundell, som på anförda skäl hemställt, att riksdagen måtte
avslå Kungl. Maj:ts proposition nr 355;

2) av herrar Gustaf Elofsson och Jonsson i Skedsbygd, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort hava den lydelse, reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte bemyndiga Kungl. Majit att medgiva,
att skattskyldig — som under beskattningsår för vilket taxering verkställdes
år 1944 eller år 1945 lämnat penninggåva till internationellt hjälparbete
till lindrande av nöd bland civilbefolkningen i krigshärjade länder —
finge vid taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt samt till krigskonjunkturskatt
eller till syfte likartad skatt, utöver eljest medgivna avdrag,
åtnjuta avdrag med belopp, motsvarande vad den skattskyldige visat sig
hava under beskattningsåret, enligt från auktoriserad hjälporganisation utfärdat
kvitto, utgivit såsom sådan gåva;

Första kammarens protokoll 1943. Nr 30.

Äng. skattefrihet
för gåva
till internationellt
hjälparbete.

Nr 30.

Onsdagen den 3 november 1943.

Anrj. skattefrihet för gåva till internationellt hjälparbete. (Forts.)

3) av herrar Sjödahl och Sandström i Skövde, vilka likväl ej antytt sin
åsikt.

Herr Elofsson, Gustaf: I den kungl, propositionen har föreslagits, att endast
sådana gåvor till det internationella hjälparbetet, som uppgå till minst 1,000
kronor skulle medföra rätt till avdrag vid taxering. Vi reservanter ha inte kunnat
gå med på att endast de större bidragsgivarna skulle slippa skatt för gåvobeloppen.
Vi ha ansett, att skattefriheten bör vara lika för alla, oavsett om gåvan
är större eller mindre.

Det är ju inte mer än ett år sedan vi i denna kammare hade uppe frågan, örn
man egentligen skulle bevilja avdragsrätt för dylika gåvor. Den gången var finansministern
själv emot att beträda den vägen, men nu har han framlagt en
proposition, som går i motsatt riktning. De gåvor, som här avses, komma säkerligen
i mycket stor utsträckning att bestå av sådana medel, som annars skulle
ha influtit till staten i form av krigskonjunkt-urskatt och andra skatter. Av den
anledningen kan man befara, att man genom ett bifall till propositionen avhänder
statsverket ganska stora skattebelopp, men man kan ju säga, att ändamålet
är så behjärtansvärt, att man bör medge en dylik skattelindring.

Vi ha därför i en reservation föreslagit, att avdragsrätt skulle medges även
för mindre gåvor än 1,000 kr., men man har underrättat mig örn att det av
formella skäl inte går att yrka bifall till denna reservation, detta på grund av
att den går utöver Kungl. Maj :ts förslag.

Jag skall, herr talman, inte längre uppehålla kammaren med denna sak, men
då jag inte liksom det övriga utskottet kan tillstyrka Kungl. Maj:ts proposition
i oförändrat skick, skall jag i stället be att få yrka bifall till den av herr
Lundell avgivna reservationen.

Herr Sjödahl: Herr talman! Det är onekligen en egendomlig situation, vari
riksdagen nu befinner sig. Det har förts debatter i kamrarna, där man vänt sig
emot att bevilja anslag i form av skattelättnader. Man har inte funnit detta
rationellt: man har ansett det rimligare att i stället föra upp anslagen i budgeten,
så att de där kunde prövas och vägas mot varandra. Man har också med
all rätt påpekat, att den förra metoden strider mot vår skattelagstiftnings principer.

I början av denna riksdag, i våras, framlade bevillningsutskottet ett förslag
till uttalande i denna sak. Riksdagen antog det, och finansministern välsignade
det. Nu ha vi en proposition, som går på en linje, direkt motsatt den,
som riksdagen så sent som i våras uttalade sig för. Här är ett förslag örn
skattelättnader, som innebär ett anslag. Det strider fortfarande mot vår skattelagstiftnings
principer. Finansministern har visserligen ansett, att de skatterättsliga
synpunkterna i detta fall finge vika med hänsyn till förslagets syfte,
och jag kan förstå en sådan ståndpunkt. Bevillningsutskottet i sin tur suckar
och säger sitt »Härtill är jag nödd och tvungen». Utskottet proklamerar högtidligt,
att detta medgivande inte får innebära ett beträdande på nytt av denna
väg, nämligen att bevilja anslag i form av skattelättnader. Så suckar utskottet,
varpå det beträder denna väg. Utskottets mening har sannolikt varit, att denna
gång bör vara den sista, och jag delar livligt denna uppfattning.

Men detta förslag har även andra svagheter. Där har, som den förste talaren
framhöll, fastställts en minimigräns för skattelättnaderna. Gränsen går vid
gåvor på 1,000 kr. Kammarrätten har därvid anmärkt, att den anser förslaget
örn begränsning av avdragsrätten till gåvor å minst 1,000 kr. svårligen låta sig
förena med grundsatsen örn jämlikhet och rättvisa vid beskattningen. Jag tror,
att det är svårt att bestrida detta kammarrättens uttalande. Det hjälper inte
tev

Onsdagen den 3 november 1943.

Nr 30.

Ang. skattefrihet för- gåva till internationellt hjälparbete. (Forts.)
att, såsom: en reservant föreslagit, sänka gränsen från 1,000 till 100 ki. eller
något annat belopp. Orättvisan kvarstår ändå. Den lilla skärven får väl bedömas
på samma sätt som den större gåvan. Att helt ta bort denna gräns, vilket herr
Elofsson bar föreslagit i sin reservation, är visserligen praktiskt omöjligt med
det sätt, på vilket propositionen har konstruerat förslaget örn skattelättnad.
Detta innebär ju, att Kungl. Maj :t skall pröva frågan i varje särskilt fall, och
det är ju omöjligt att hålla på ett sådant krav beträffande alla de småbelopp,
som skulle komma i fråga, örn man fullständigt avskaffar gränsen nedåt. Men
att ur skattesynpunkt mäta gåvor med olika mått är föga tilltalande.

Propositionen avser också, att man inom regeringen skall kontrollera såväl
omfattningen av gåvorna som varthän de gå. Jag kan inte underlåta att uttala,
att förslaget är betänkligt även på denna punkt. Det innebär, enligt vad
jag kan förstå, intet annat än att riksdagen delegerar sin anslagsmakt till regeringen,
och jag undrar, örn det är en riktig väg för riksdagen att gå.

Härtill kommer, att det är förenat med stora svårigheter att såsom i propositionen
åsyftas både kontrollera omfattningen av gåvorna och leda strömmen
av gåvor till de lämpliga fälten. Detta är så svåra uppgifter, att jag inte gärna
skulle önska det trasslet ens åt en ovän, och mycket mindre då åt min vän
finansministern.

Av dessa gåvor kommer praktiskt taget alltid en tredjedel att utgöras av
inbesparad skatt. För fysiska personer med 50,000 kr. inkomst -— och det är
väl från större inkomsttagare som de stora gåvorna från enskilda komma -—•
utgöras, såsom utskottet har anmärkt, 50 proc. av gåvan av inbesparad skatt.
Går man upp till 100,000 kr. inkomst, äro 60 proc. av gåvan sparad skatt, och
i fortsättningen stiger det ytterligare. För bolagens del kommer sannolikt ännu
högre del av gåvan att vara sparad skatt, under förutsättning att vi även
räkna med krigskonjunkturskatt. Jag kan inte finna en sådan ordning rationell,
utan jag måste finna den föga tilltalande.

På riksdagens bord ligger en proposition om ett anslag av hundra miljoner
för återuppbyggnaden i världen. Den har mottagits med allmänt gillande.
Denna proposition möjliggör även — om jag har läst den rätt — att lämna
humanitär hjälp av samma slag som avses i förevarande proposition. Jag
hade hellre sett, herr talman, att regeringen föreslagit bestämda anslag för
denna internationella och särskilt nordiska hjälpverksamhet. Nu kan jag av
konstitutionella skäl tyvärr inte ställa ett sådant yrkande, och jag förstår
livligt, att när detta förslag kommit fram, antagligen närmast syftande till
hjälp åt våra nordiska grannländer, är det svårt att motsätta sig det. Kan
inte hjälpen lämnas på ett bättre sätt, är det svårt att motsätta sig, att den
lämnas på ett sämre sätt. Jag kan därför inte framföra ett avslagsyrkande,
men jag beklagar livligt, att man har valt denna väg.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Herr Härs, Johan: Herr talman! Om de ärade kammarledamöterna ha läst
betänkandet, ha de nog funnit, att vad herr Sjödahl sade ingenting annat är
än vad betänkandet innehåller. Jag röjer sålunda ingen hemlighet, om jag
säger, att den syn på saken, som herr Sjödahl deklarerat, delas av hela utskottet.
Frågan är bara, om man har större behov att ådagalägga denna syn på tingen
tydligare än vad utskottet har gjort. För mig har det varit tillräckligt att
genom utskottets betänkande få klarlagt, hur jag ser på dessa ting. Herr
Sjödahl har har ju inte heller velat gå längre än utskottet; han har icke yrkat
avslag på propositionen.

Jag kan meddela, att när detta betänkande justerades i utskottet, höll det
på att bli tjugu ledamöter, som antecknade sig för blank reservation. Det hade

Nr 30.

Onsdagen den 3 november 1943.

Äng. skattefrihet för gåva till internationellt hjälparbete. (Forts.)
ju inte varit någon mening med en sådan sak. Jag är övertygad om att det
fanns ledamöter i utskottet, vilka hade ännu starkare antipati mot denna hjälpmetod
än vad herr Sjödahl har, men de ha föredragit att tiga, då de i varje
fall inte önskat gå på en avslagslinje. Frågans natur är ju sådan, att man bör
förstå, att bevillningsutskottet finner skäl att svälja detta piller, hur beskt det
än är. Det förefaller mig därför ganska meningslöst att i den här förargliga
frågan breda ut sig i vidare mån än vad utskottet har gjort genom sitt betänkande.
Den, som i framtiden vill studera det, skall nog finna, att det har
förelegat ett tvångsläge, då utskottet har yrkat bifall till den kungl, propositionen.

Jag inskränker mig, herr talman, till att yttra dessa ord och hemställer örn
bifall till utskottets utlåtande. Jag uttalar tillika den förhoppningen, att det
skall dröja länge, innan Kungl. Majit åter beträder denna väg för att bereda
hjälp.

Herr Andrén: Herr talman! Jag är övertygad örn att en mycket stor del
av denna kammare delar de synpunkter, som här ha framförts av herr Sjödahl.
Även bevillningsutskottets ärade ordförande gjorde ju gällande, att vi här ha
ett mycket beskt piller, men han förutsatte, att vi måste svälja det. När herr
Sjödahl tvekade att framställa ett avslagsyrkande, var det väsentligen därför,
att det icke fanns någon annan väg än den som angavs genom hänvisning till
propositionen om hundra miljoner till återuppbyggnadsarbetet, och denna väg
ansåg han oframkomlig. Detta anslag i den allmänna beredskapsstaten är ett
förslagsanslag. Kungl. Majit äger rätt att gå praktiskt taget hur långt som
helst utöver de hundra miljonerna, och vad användningen av detta anslag beträffar,
är den angiven i så vaga och vida formler, att det mycket väl är
möjligt att via det anslaget fylla det hjälpbehov, som skulle tillgodoses genom
den proposition, vilken bevillningsutskottet nu vill, att vi skola tillstyrka. Jag
kan därför inte finna annat än att vi ha full möjlighet att avslå den proposition,
som här föreligger. Det hjälpbehov, som här skall fyllas, kan tillgodoses
med en annan proposition, som redan ligger på riksdagens bord.

Jag vill i alla fall, att kammaren skall lia möjlighet att ta ställning till
denna fråga. Därför, herr talman, tillåter jag mig att ställa ett yrkande örn
avslag på detta betänkande.

Häri instämde herrar Velander och Siljeström.

Hans excellens herr statsministern Hansson: Herr talman! Jag kan väl förstå
de starka betänkligheter, som bevillningsutskottet har hyst, när det gällt att
ta ståndpunkt till Kungl. Marits förslag. Men det förefaller mig, som örn det
fattades någonting i det resonemang man för. Resonemanget innebär ungefär,
att statsmakterna här vilja gå en omväg för att lämna statshjälp till vissa ändamål,
och detta sker under former, där riksdagen anser sig inte ha tillräcklig
kontroll. Men man glömmer bort, att genom denna metod mobiliseras också
en betydande enskild hjälp. Här ställes man i valet mellan örn staten ensam
skall överta hela kostnaden för hjälpen eller örn man samtidigt genom en statlig
åtgärd skall uppmuntra till enskilda insatser. Det är nämligen inte utan
vidare klart, att man, därest avdrag inte kan medges, kan mobilisera den enskilda
hjälpen i samma omfattning. Jag skulle tro, att den svenska riksdagen
och den svenska regeringen under de närmaste åren komma att ställas inför
uppgifter av humanitär natur, som medföra ganska stora anspråk på statskassan,
men jag tror inte, att det vore lyckligt, om man förfor på det sättet,
att den svenska allmänheten slutligen fick den uppfattningen, att allt sådant

Onsdagen den 3 november 1943.

Nr 30.

Ang. skattefrihet för gåva till internationellt hjälparbete. (Forts.)
stöd skall lämnas genom staten och att den enskilde egentligen inte har någon
uppgift att fylla därvidlag. Jag tror, att genom ett beslut i enlighet med det
sista yrkandet skulle man lätt kunna skapa den föreställningen.

Dessutom tillkommer en omständighet, som gör, att jag skulle mycket beklaga
ett beslut i den riktningen. Frågan örn denna rätt till avdrag har tagits
upp av dem, som närmast ha varit intresserade av den humanitära hjälpen till
Norge, och till regeringen bär gjorts en förfrågan, huruvida man kunde räkna
med en sådan avdragsrätt. På detta har regeringen svarat, att den hade för avsikt
att lämna en proposition i saken till riksdagen av det innehåll, som propositionen
sedan har fått. Det är naturligt, att enskilda personer av det svaret
ha dragit den slutsatsen, att de medel, som de ställa till förfogande, skulle
kunna lämnas under förutsättning av rätt till avdrag. I vissa fall har, såvitt
jag förstår, en del sådana bidrag beslutats under den förutsättningen, och det
skulle möjligen kunna anses, att man från regeringens sida har gett falska
förhoppningar åt dem, som här ha varit intresserade. Den saken betyder naturligtvis
mindre, men den bör observeras i detta sammanhang. Vad jag tycker
skulle vara betänkligast är, örn genom riksdagens ståndpunktstagande skapades
den föreställningen, att den statliga hjälpen skall bli den väsentliga, kanske
den enda, och att statsmakterna sakna intresse för att uppmuntra den enskilda
hjälpverksamheten.

Herr förste vice talmannen: Örn man följer hans excellens herr statsministerns
tankegång — a.tt det är och kommer att bli så stora behov i världen
av hjälp, att man inte kan begära, att staten ensam skall träda till, utan även
de enskilda krafterna böra tas i anspråk •— då kan man inte stanna vid den
kungl, propositionen, nämligen att rätten till avdrag skall avklippas vid 1.000
kronors gåva. Då värdesätter man inte de små bidragsgivarna; man tillmäter
inte deras bidrag den betydelse, som de äro värda. För dem betyda kanske
100 kr. eller 200 kr. fullt ut lika mycket som 1.000 kr. för den store bidragsgivaren
.

Det är där svagheten ligger i den föreliggande propositionen. Jag inser till
fullo, att det kan vara svårt att kontrollera de små beloppen, örn man skulle
medge avdrag för alla, men den svårigheten skulle det finnas möjlighet att
övervinna.

Att det nuvarande förslaget inte kan bli tillfredsställande, torde vara tydligt
för envar, som tänker närmare på saken. Det finns så oerhört många små
bidragsgivare här i landet, till vilka man borde ta samma hänsjm som till de
större, och det är detta, som gör, att man inte helt kan ge sin anslutning till
här föreliggande förslag.

T nuvarande läge, då det emellertid av konstitutionella skäl inte kan framställas
proposition på den av herr Elofsson avgivna reservationen, har jag,
herr talman, intet yrkande.

Herr Bärg, Johan: Herr talman! Det kan kanske vara skäl att säga ett par
ord i anledning av den bär framförda tanken på en sänkning av minimigränsen
eller helt slopande av den. Det är klart, att man kan resonera på det
sättet, att genom den föreslagna begränsningen nedåt borttar man den förmån,
som givare av mindre belopp skulle erhålla, örn inte denna gräns funnes.
Den tanken är dock ganska oförenlig med oviljan att överhuvud taget
begagna sig av denna metod för att stimulera till gåvor. När herr Elofsson,
av skäl, som angåvos, föll ifrån sin reservation och i stället gick på avslagslinjjen,
synes detta mig gå illa ihop. Den, som vill stryka minimistrecket och,

Nr 30.

Onsdagen den 3 november 1943.

Äng. skattefrihet för gåva till internationellt hjälparbete. (Forts.)
som mari har tänkt sig det i herr Elofssons reservation, möjliggöra för varje
givare, hur liten slant han än ger, att få draga av beloppet vid taxeringen,
måste veta, att detta är det säkraste sättet att popularisera en metod, som
man annars så skarpt reagerar emot. Vad som har gjort, att jag för min del
icke har velat biträda den linjen är. att jag inte vill lia denna metod populariserad.
— Den må gärna vara oformlig, desto säkrare kan det vara, att
man i framtiden avstår från att fortsätta med den.

Jag får säga, att jag blev en liten smula betänksam, när jag hörde hans
excellens herr statsministerns yttrande. Jag vet inte, om det var felaktigt
jag utläste den tanken, att detta är en metod att stimulera givandet, som
man i fortsättningen nog behöver begagna sig av. Med tanke på alla de
oformligheter, som följa därmed, skulle jag önska, att man inom regeringen
avstode från denna metod. Visserligen är det sant, att det inte endast är
skattemedel, som skänkas genom de gåvor det nu är fråga örn, men det är
till en sådan avsevärd del skattemedel, att gåvan därutöver icke är så värst
betydande. Dessutom ha vi ju dess bättre erfarenhet av att många tiotal miljoner
ha insamlats för dylika ändamål, utan att staten har begagnat sig av
den förmån, som beredes i detta speciella fall. Jag erinrar örn de stora insamlingar,
som på sin tid skedde för Finland. Då hade man inte kommit på
idén att resa krav på avdragsrätt för gåvorna. Jag är rädd för att detta
medgivande från regeringens sida kommer att medföra, att de, som inte kunna
betinga sig samma förmåner, när det gäller att ge sina slantar till så
ytterst behjärtansvärda ändamål som det här är fråga om, kanske avstå
därifrån. Det är en av olyckorna med denna proposition. Andra finnas också.

Herr Andrén: Herr talman! Från kammarens sida har i denna debatt icke
förekommit något enda anförande, som ej i sak har motiverat ett avslagsyrkande.
Däremot står det anförande, som herr statsministern med sedvanlig
diplomatisk skicklighet hållit här i kammaren. Det syntes mig i relaliteten
vara två små invändningar han därvid kunde anföra mot avslagsyrkandet,
och jag skall be att med några, ord få beröra dem.

Den ena var, att om man avslog denna proposition, skulle den föreställningen
skapas, att här väsentligen förelåg en statlig uppgift och att den enskilda välgörenheten
inga ärenden hade i denna sak. Helt visst har välgörenheten under
de sista decennierna i hög grad avtagit, men detta beror enligt min mening
icke främst därpå, att skattefrihet för gåvor har blivit allt sällsyntare,
utan helt enkelt på att skattesatserna stigit så högt, att det inte blivit ett
så stort utrymme för enskild välgörenhet som tidigare. Vår skattelagstiftning
till trots består dock alltfort en sådan välgörenhet, och den har även
en ganska betydande omfattning. Jag tror därför inte att statsministerns invändning
på denna punkt är av den betydelse, att den kan förmå oss att
helt skjuta undan de principer, som vi för övrigt äro benägna att följa.

Herr statsministern antydde också, att man givit vissa förhoppningar om
att skattefrihet i detta fall skulle inträda. Ja, det är mig ej obekant,
att man har skickat ut ett meddelande örn att i finansdepartementet förelegat
en promemoria, enligt vilken skattefrihet skulle beviljas för gåvor i detta
fall. Jag får säga, att jag icke sympatiserar med denna metod att före riksdagens
hörande giva föreställningar örn att en viss sak kan anses avgjord
bara därför att en P. M. föreligger inom vederbörande departement. Jag tror
att vi en gång för alla böra se till, att den metoden icke vidare praktiseras.
Det hände för ett par år sedan att vi i statsutskottet måste reagera mot ett
liknande fall. Då hade man till den grad varit säker på att en viss proposition
skulle bifallas i oförändrat skick, att man på förhand skickat ut en

Onsdagen den 3 november 1943.

Nr 30.

Ang. skattefrihet för gåva till internationellt hjälparbete. (Forts.)
hel del handlingar i målet, som behövdes för att propositionen skulle kunna
föras ut i verkligheten. Detta förefaller mig icke vara en lämplig och sympatisk
väg. I varje fall kan det förhållandet, att man denna gång har givit
sådana förespeglingar, icke vara en anledning för riksdagen latt utan vidare
böja sig för det förslag, som nu har framlagts av regeringen.

Herr talman! Jag vidhåller mitt avslagsyrkande.

Herr Sandström: Herr talman! Jag ber att få anmäla, att jag inom utskottet
kanske varit den som starkast talat mot det här föreliggande förslaget. Jag
har också röstat mot detsamma. Att jag ej avgivit någon reservation^ har berott
därpå, herr talman, att det försäkrats mig, att här förelåg ett engångsfall,
någonting som icke skulle upprepas; det hade uppstått en tvångssituation, som
nödgade till avsteg från en annars såsom riktig erkänd princip. Under sådana
förhållanden ansåg jag mig, som sagt, kunna avstå från en reservation.

Hans excellens herr statsministern har nu upplyst örn att deluppgifter, som
lämnats mig, varit felaktiga. Örn jag inte missförstått statsministern, menar
han, att den här angivna metoden även i fortsättningen är lämplig för att uppmuntra
det enskilda initiativet. Jag måste tyvärr säga, att en sådan metod
att uppmuntra det enskilda initiativet för mig framstår såsom principiellt felaktig
och förkastlig. Jag ber att få erinra örn att även utskottet har uttalat
detta i sin motivering Därvidlag torde alltså jag och utskottet i övrigt sta pa
samma ståndpunkt.

Det ser onekligen ut, som örn kommunikationen mellan Kungl. Maj :ts kansli
och utskottet, örn man får använda ett sådant uttryck, varit mycket svag i detta
ärende. Det förefaller, som örn de uppgifter, utskottet skulle hava behövt,
kanske inte i önskvärd utsträckning kommit det till handa.

Jag vill för min del endast tillägga, att hade vad här i dag upplysts varit
känt i utskottet, skulle jag givetvis också hava reserverat mig för avslag.

Herr Ström, Fredrik: Herr talman! Jag hyser den uppfattningen, att vi i
framtiden få vara beredda att ge synnerligen stora bidrag från det allmännas
sida till olika internationella hjälpaktioner. Det kan tänkas att denna vår insats
blir så betungande, att den kommer att kräva särskilda åtgärder för att
mobilisera även de svenska medborgarnas enskilda insatser i långt större utsträckning
än någonsin förut varit tänkbart.

Under sådana förhållanden måste jag för min del säga att det ligger en både
klok och riktig tanke bakom regeringens proposition. Den enskilda hjälpverksamheten
har ju burit den stora och dryga bördan vid de hjälpaktioner som
hittills ägt rum. Men skattetrycket stiger och torde nu vara fördubblat i jämförelse
med det som rådde, när hjälpaktionerna började i sammanhang med
nuvarande världsförhållanden. På grund härav måste också möjligheterna att
i fortsättningen förmå allmänheten till offer bli starkt kringskurna, och de
skulle kanske helt försvinna, örn man ej för allmänheten kan påvisa några
lättnader i samband med den hjälp som ges.

Skulle vi nu avslå denna proposition, därför att den formellt eller principiellt
stöter på svårigheter ur synpunkten av hur vi under normala tider ha
betraktat tingen, har riksdagen därmed också gett till känna, att statsmakterna
böra träda in och ta hela ansvaret för de väldiga hjälpaktioner, som i framtiden
komma att behövas. Jag tror att man inte så mycket får fästa sig vid dessa
principiella och teoretiska, för att inte säga teoretiserande, och i vissa avseenden
alltför formella synpunkter, att man kastar ut barnet med badvattnet, d. v. s.
på sådana skäl gör det omöjligt att i framtiden åstadkomma cn stimulans och
en praktisk åtgärd för denna hjälpaktions fortsättande och fullbordande.

Nr 30.

Onsdagen den 3 november 1943.

Äng. skattefrihet för gåva till internationellt hjälparbete. (Forts.)

Under dessa förhållanden måste jag betrakta de argument, som uteslutande
bygga på de teoretiska och formella synpunkterna, såsom mindre tungt vägande
än de argument, som framförts av herr statsministern. Jag skulle för min
del livligt beklaga, om propositionen folie, ty jag är inte alldeles övertygad
örn att riksdagen vill vara med örn att avkoppla det väldiga intresse, som dock
här finnes hos den stora allmänheten.

Hans excellens herr statsministern Hansson: Herr talman! Jag förstod
knappast herr Sandström, när han gjorde gällande, att han skulle ha blivit
missledd. Jag vet ej vilka upplysningar som lämnats inom bevillningsutskottet,
men jag kan inte tänka mig, att de stå i någon motsättning till vad jag här
har sagt. Jag har framhållit, att denna proposition är föranledd av det speciella
fall, som insamlingen för Norge representerar, och därutöver har jag
sagt att ett avslag i detta fall skulle kunna betyda att man ingav den föreställningen,
att man ej önskade medverkan av det enskilda intresset Hur i
fortsättningen skall förfaras på detta område, har jag ingen anledning att uttala
mig örn, men med hänsyn till de starka betänkligheter, som här ha framförts
från bevillningsutskottets sida och som tydligen finnas även på andra
håll i kammaren, är det uppenbart att regeringen kommer att vara synnerligen
försiktig vid användningen av den fullmakt som begäres.

Det är ytterligare en synpunkt som jag här skulle vilja beröra. Herr Andrén
menade att bidrag även i detta fall skulle kunna utgå av de hundra miljoner
kronor till hjälpverksamhet, som regeringen begärt i en annan proposition till
höstriksdagen. Jag undrar, örn inte här föreligger ett litet misstag från herr
Andréns sida. Vad som här avses är nämligen två ganska olika ting. Den proposition
om anslag på hundra miljoner kronor, som regeringen framlagt, tar
närmast sikte på de förhållanden, som väntas uppstå under vad man kan kalla
efterkrigstiden; de kunna givetvis inträffa tidigare, men förutsättningen är
vissa förändringar i de länder till vilka hjälp skall lämnas, alltså nya förutsättningar
för möjliggörande av svensk insats Här gäller det däremot ett aktuellt
hjälpbehov, en verksamhet som pågår, en hjälp som behöver lämnas och
som kan lämnas i dag Jag tror inte det är möjligt att utan vidare säga, att
pengar för det ändamålet kunna tagas av de hundra miljoner, som begärts i
den av herr Andrén nämnda propositionen. Riksdagen kan naturligtvis, när
den behandlar propositionen, skriva motiveringar som möjliggöra, att statsmedel
ställas till förfogande i andra fall än som där äro avsedda. Jag skulle
dock icke tro, att riksdagen bidroge till ökad klarhet genom att på det sättet
ej kunna hålla isär de ting, som det här gäller.

Herr Wagnsson: Herr talman! Jag har för min del svårt att förstå den
irritation, som från olika håll i kammaren visats vid behandlingen av den
förevarande frågan. Det är ju otvivelaktigt, såsom också från några håll
har betonats, att svenska insatser för att lindra nöden i våra grannländer av
oss måste betraktas såsom en plikt. För min personliga del ansluter jag mig
helt till den ståndpunkt, som uttalats av statsministern i ett pär anföranden
här i debatten, att från riksdagens sida ingenting bör underlåtas, då det gäller
att uppmuntra enskilda att deltaga i denna hjälpaktion.

Naturligtvis kunde det anföras — och har också i diskussionen anförts —
skäl för att även mindre belopp än 1,000 kronor borde få frånräknas, då det
gäller att fixera den statliga skatten. Jag har inte klart för mig vilka anledningarna
äro till att man från regeringens sida satt gränsen just vid 1,000
kronor. Men å andra sidan vet jag att denna proposition, och redan den inom
finansdepartementet utarbetade promemorian, kraftigt bidragit till att stimu -

Onsdagen den 3 november 1943.

Nr 30.

Ang. skattefrihet för gåva till internationellt hjälparbete. (Forts.)
lera hjälpverksamheten för Norge och till att, som vi ju sett i tidningarna,
denna aktion bland industrien gett ett storslaget resultat. Häromdagen överlämnades
till svenska Norgehjälpen 4 miljoner kronor, och man räknar med att
detta belopp kommer att ytterlig-are ganska väsentligt ökas. Jag har den mycket
bestämda uppfattningen, att vi böra understödja dessa aktioner genom att
bevilja den skattelindring som det här är fråga örn.

Jag ber därför att få yrka bifall till utskottets förslag.

I detta anförande instämde herr Undén.

Herr Andrén: Herr talman! Jag är helt och fullt övertygad örn att större
delen av kammarens ledamöter delar den uppfattning, herr Wagnsson nu givit
uttryck åt, att vi skola göra vad vi kunna för att lindra nöden under och
efter detta krig. Det har icke varit —• och kan icke vara — någon tvekan på
denna punkt.

Men man kan inte komma ifrån att det framlagda förslaget innefattar sådana
oformligheter, att vi örn möjligt böra välja andra vägar. Jag har för
min del pekat på en sådan, nämligen beredskapspropositionen örn ett anslag
på hundra miljoner kronor till hjälpverksamhet. Ändamålsbestämningarna i
denna proposition synas mig så vagt hållna, att de knappast kunna resa några
hinder, och anslagsbeloppet kan dessutom överskridas hur mycket som helst.

Nu anmärkte herr statsministern, att denna proposition^ tog sikte på ett
hjälparbete efter kriget. Ja, i motiveringen till propositionen förekommer
verkligen den formuleringen, men jag tror för min del inte att den är lyckligt
funnen. Det kan nämligen mycket väl tänkas att kriget i Europa ganska snart
är slut, men att kriget borta i Asien fortsätter. I det läget skulle vi alltså med
en snäv tolkning av propositionens formulering vara förhindrade att företaga
några hjälpaktioner. Emellertid föreligger knappast något sådant hinder, ty i
den stat som bifogas, och till vilken bifall yrkas, heter det rätt och slätt.
»Bidrag till internationellt återuppbyggnadsarbete.» Där finnes ingen gräns
satt, som skulle kunna lia avseende å själva fredsslutet.

Jag anser alltså att detta mycket elastiska anslag, som regeringen har rätt
att höja, skulle kunna anpassas efter i vilken mån bidrag inflyta från enskilda
givare. Man undgår på det sättet den skattepolitiska oformlighet, som här är
föreslagen, och man får överhuvud taget ett mera behändigt och elastiskt
system, som dessutom icke innebär något prejudikat för framtiden vid behandling
av andra likartade frågor. _ . o .

Med hänsyn härtill, herr talman, ber jag att fa vidhålla mitt yrkande.

Hans excellens herr statsministern Hansson: Herr talman! _Vi skola kanske
inte ägna oss åt en diskussion som blir mer och mer akademisk, men i själva
formuleringen »internationellt återuppbyggnadsarbete» ligger väl dock en tanke
som hänför hjälpens insättande till en senare tidpunkt.

Jag vill heller inte ha den nämnda propositionen tolkad så, att kriget nödvändigtvis
skall vara slut, innan pengarna kunna tagas i anspråk. Men det måste,
såsom jag har sagt, uppkomma ett annat läge som förutsättning för denna
insats än det för närvarande rådande. Man gör därför klokt i att skilja på den
uppgift vi här lia, att under rådande förhållanden skaffa tillräcklig hjälp åt
dem, som lida nöd, och å andra sidan att göra den stora insatsen under de
förutsättningar som vi hoppas skola ge möjlighet lill ett rikare resultat av
våra insatser.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till vad ut -

Nr 30.

Onsdagen den 3 november 1943.

Äng. skattefrihet för gåva till internationellt hjälparbete. (Forts.)
skottet i det nu ifrågavarande betänkandet hemställt samt vidare på avslag
å Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig
finna denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Andrén begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet hemställt i sitt betänkande nr
54, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, avslås Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda uppmaningar
av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för ja-propositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen, reste
sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Äng. nedsättning
av
skatten för
vissa automobiler.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 55, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning örn tillfällig nedsättning
av skatten för vissa automobiler jämte en i ämnet väckt motion.

I en den 8 oktober 1943 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 349, hade Kungl. Majit föreslagit riksdagen att antaga följande
vid propositionen fogade

Förslag

till

förordning om tillfällig nedsättning av skatten för vissa automobiler.

Härigenom förordnas som följer.

Utan hinder av vad i 5 § förordningen den 2 juni 1922 (nr 260) örn automobilskatt
är stadgat skall skatt för automobil med ringar av annat ämne
än mjuk kautschuk, under förutsättning att ringarna äro av typ som blivit
av statens trafikkommission godkänd, utgå enligt de grunder, vilka gälla beträffande
skatt för automobil med ringar av mjuk kautschuk.

Denna förordning länder till efterrättelse från och med den 1 juni 1943 till
och med den 31 december 1945.

Till utskottets behandling hade överlämnats den i anledning av propositionen
väckta motionen nr 326 i första kammaren av herr von Heland, vari
hemställts, att riksdagen måtte besluta, att skattefrihet från och med den
1 juni 1943 till och med den 31 december 1945 skulle beviljas motorfordon
med ersättningsringar av sådana typer, som trafikkommissionen för ändamålet
godkänt.

Utskottet hade i det nu föreliggande betänkandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förevarande proposition
nr 349 samt med avslag å motionen I: 326, antaga det vid propositionen fogade

Onsdagen den 3 november 1943.

Nr 30.

Ang. nedsättning av skatten för vissa automobiler. (Forts.)
förslaget till förordning om tillfällig nedsättning av skatten för vissa automobiler.

Reservation hade anmälts av herrar Gustaf Elofsson och Jonsson i Skedsbygd,
vilka dock ej antytt sin mening.

Herr voll Heland: Herr talman! I)å jag vid tjänstgöring i livsmedelskommissionen
gjort en utredning beträffande transportproblemen och kommissionen
upptagit de framförda synpunkterna för vidare behandling, vill jag icke här
i kammaren nu framföra kritik mot regeringen för» dess sätt att handlägga
transportfrågorna. Det må emellertid tillåtas mig att göra ett uttalande i föreliggande
viktiga skattefråga samt att framföra en del allmänna reflexioner.

Regeringen har under kriget haft en ofantlig tur, och det är givetvis glädjande
att landets regering är i gunst hos fru Fortuna. När det gäller transportproblem,
får man hoppas att turen alltjämt måtte följa regeringen^ ty i annat
fall kommer en allvarlig transportkris med allt vad den har i släptåg att uppstå
under år 1944.

Kan man sålunda hoppas på att även örn kriget snart är slut en tillräcklig
import av gummi kan komma i gång under nästa år?

Japan besitter nu 90 procent av världens tillgångar på naturgummi. En omfattande
industriell produktion av rågummi är visserligen påbörjad, och enbart
i Amerika tänker man sig att om ett par år vara uppe i en produktion motsvarande
världens hela förkrigsbehov, men det är mycket tvivelaktigt, örn vårt
land under närmaste året, även örn kriget är slut, skall kunna importera tillräcklig
mängd av detta rågummi.

Har utskottet tagit reda på hur besvärlig gummisituationen är och vad ytterligare
indragningar av lastbilar skulle betyda för folkhushållet, icke minst för
livsmedelstillf örseln ?

Enligt vad som berättats har ärendet i bevillningsutskottet endast behandlats
rent skattetekniskt. Man har sålunda inte satt sig in i frågans sakliga
innebörd, och realbehandlingen i utskottet skedde till och med innan motionen
var tryckt och utdelad. Örn sålunda katastrof för landsvägstransporterna uppstår
under år 1944, kan med fullt fog kraftig kritik komma att övas mot riksdagen,
därest utskottets alltför snabbt hopsatta förslag i dag bifalles. Jag yrkar
sålunda, herr talman, återremiss av ärendet, så att utskottet må beredas tillfälle
att sakligt sätta sig in i transporfrågans läge och möjligheterna att med
ersättningsringar minska svårigheterna.

Härvid bör utskottet icke endast höra trafikkommissionen, utan även livsmedelskommissionen
och någon bilorganisation. Upprätthållandet av biltrafiken
på landsvägarna är givetvis av synnerlig vikt för landsbygdsbefolkningen och
med hänsyn till livsmedelstransporterna även för hela fojkhushållet. Till följd
av redan gjorda inskränkningar i lastbilstrafiken och rationaliseringen av livsmedelstransporterna
kan man påstå, att varje ytterligare indragning av lastbilar
för dessa transporter kommer att medföra en minskad tillförsel av livsmedel
och bränsle.

I samband med nämnd utredning har även gjorts detaljundersökning angående
konsekvenserna av en minskning av antalet mjölkbilar ned till 60 procent
av nuvarande antal.

Som exempel kan anföras en körlinje vid ett undersökt mejeri, där bilen uppsamlar
mjölk från jordbruk med tillsammans 2,553 tunnland åker och 105 fullgoda
arbetare. Därest med hänsyn till nedbringandet av antalet bilar denna
körlinjes vägsträcka minskas i erforderlig grad, innebär detta bl. a. dels en
kostnad för omfattande hästtransporter, beräknad efter en ersättning av 1

Nr 30.

Onsdagen den 3 november 1943.

Äng. nedsättning av skatten för vissa automobiler. (Forts.)
krona 80 öre per timme för häst och karl, med 20,768 kronor 50 öre för samtliga
berörda jordbrukare under ett år, dels minskad arbetsprestation i jorden och
skogen ined 11,500 timmar, motsvarande huggning av cirka 4,000 kubikmeter
ved, samt extensifierad jordbruksdrift. Man har även angivit de ofantliga ytterligare
svårigheter som skulle uppstå, därest dessutom mobilisering av hästar
och folk skulle äga rum.

Sveriges slakteriförbund, som representerar cirka 70 procent av slakten i
landet, yttrar så sent som den 30 oktober i ärendet: »Ytterligare ingrepp i
transportapparaten skulle otvivelaktigt förorsaka så viktiga rubbningar i försörjningsplanen
för landet, att ransoneringsbestämmelser och varufördelning i
anslutning till livsmedelskommissionens direktiv icke under ansvar kunde påbördas
slakteriförbundet.»

Av det anförda torde framgå, vilken enorm betydelse det har att med alla
medel söka upprätthålla lastbilstrafiken.

Ett viktigt medel är otvivelaktigt att på alla sätt stimulera användningen av
ersättningsringar.

. Nu föreslagen skattesänkning är icke tillräcklig. Bilarna slitas avsevärt mera
vid användning av ersättningsringar, varför omfattande reparationskostnader
tillkomma, och även bränslekostnaderna bliva betydligt högre. Hur kan man
med hänsyn till detta tro, att en sänkning av fordonsskatten för automobil med
ersättningsringar endast till vad som gäller för automobil med gummiringar
kan verka stimulerande?

För att bringa fram bättre och bättre ersättningsringar krävas fortlöpande
försök och ständiga körningar. Kan verkligen riksdagen underlåta att uppmuntra
denna verksamhet? Det synes överhuvud taget egendomligt, att riksdagen
visar ett så ringa intresse för hur transportfrågorna skola lösas. Intresset
bland riksdagens ärade ledamöter blir kanske större när det är för sent.

Det hade varit lyckligt, örn ändamålsenliga åtgärder vidtagits i god tid för
att förebygga en katastrof inom lastbilstrafiken. Nu synes det mig nödvändigt
att alla åtgärder vidtagas, som kunna mildra den ogynnsamma utvecklingen.
Det skall bli intressant att se, örn riksdagen har så mycket intresse för denna
fråga att den anser, att utskottet bör pröva detta ärende även ur rent saklig
synpunkt.

Herr talman! Jag yrkar återremiss av ärendet.

Herr Andersson, Elon: Herr talman! Den föregående ärade talaren har riktat
en anmärkning mot bevillningsutskottet för det sätt, på vilket hans motion och
överhuvud taget detta ärende har behandlats inom utskottet. Jag ber att få
fästa uppmärksamheten på att bevillningsutskottet inte har haft annat att göra
än att pröva Kungl. Maj :ts proposition ur de skattetekniska synpunkter, som
bevillningsutskottet har att anlägga på frågorna. Utskottet har inte ansett, och
anser sig säkerligen inte heller i fortsättningen, lia anledning eller ens befogenhet
att upptaga till övervägande det mycket intrikata och omfattande
problem, som herr von Heland önskar upptaget genom sitt yrkande om
återremiss. Den prövning av behovet av ersättningsringar ur transportmedelssynpunkt,
som herr von Heland önskar få till stånd, bör väl företas, icke av
bevillningsutskottet utan av de andra myndigheter som ha att handlägga
sådana frågor, nämligen kommissionerna och Kungl. Maj:t. Det torde vara
alldeles omöjligt, att bevillningsutskottet skulle kunna ingå i en sådan prövning
av alla i denna sak förevarande omständigheter, att utskottet skulle vara
berett att med ändring av Kungl. Maj :ts förslag i frågan föreslå riksdagen en
annan lösning.

Jag har personligen den uppfattningen, att man knappast genom att bevilja

Onsdagen den 3 november 1943.

Nr 30.

Ang. nedsättning av skatten för vissa automobil er. (Forts.)
skattefrihet för ersättningsringar skulle kunna avvärja den fruktansvärda katastrof
för transportväsendet, som herr von Heland siar om till år 1944. Jag
tror överhuvud taget, att örn läget är så spänt — vilket det möjligtvis är —
kan nian inte till 1944 få fram en sådan användning av ersättningsringar, att
katastrofen i och för sig kan undvikas. Men, som sagt, den frågan anser sig
bevillningsutskottet inte ha möjlighet att pröva, utan det övervägandet får
ankomma på Kungl. Maj :t, som efter sin omprövning för riksdagen får framlägga
det förslag, som därav kan föranledas. Örn det nu är så — vilket jag
inte har någon anledning att i detta sammanhang betvivla — att användandet
av ersättningsringar är en samhällsangelägenhet av mycket stor vikt och att
det likaledes är både önskvärt och nödvändigt att man från samhällets sida
gör vad man kan för att underlätta användningen av dylika ringar, är det
enligt utskottets mening riktigare, att man för att uppnå detta syfte använder
andra framkomliga vägar än beviljandet av skattefrihet. Utskottet har hänvisat
till detta i sitt yttrande och påpekar, att ett sådant stöd enligt utskottets mening
icke bör lämnas i form av lättnader i beskattningen. Man bör kunna använda
samma väg, som man tidigare gått i liknande fall, och inte tillgripa
den ur många synpunkter särdeles äventyrliga och olämpliga metoden att rubba
på gällande principer för beskattningen.

Jag hemställer, herr talman, örn bifall till utskottets förslag.

Herr statsrådet Andersson: Herr talman! Den skildring av läget i fråga örn
lastbilarna, som herr von Heland här bär lämnat, kan dessvärre i väsentliga
delar vitsordas.

Ju längre tiden lider utan att någon ändring inträder i krigssituationen, dess
svårare blir det att försörja bilarna med gummi — den saken är alldeles klar.
Däremot är det ingalunda så självfallet som herr von Heland tycks förutsätta,
att man skulle kunna komma över denna svårighet genom ökad^ användning av
ersättningsringar av trä eller järn. Snarare förhåller det sig så, att de manga
experiment, som pågått och alltjämt pågå i syfte att skaffa fram ersättningsringar
av dylikt material, ännu inte på längd när givit tillfredsställande resultat.
Jag vill nämna, att trafikkommissionen tills dato har godkänt endast tre modeller
av träringar och tre av järn. Av dessa sex modeller är det endast en som
är marknadsförd och som har fått någon större användning. Inte heller erfarenheterna.
av denna ring ha emellertid varit de bästa. Enligt trafikkommissionens
uppfattning föreligger det därför ganska stor sannolikhet för att antalet
fordon med ersättningsringar av trä eller järn i stället lör att öka kommer att
minska. Detta beror icke på några skattepolitiska hinder eller bristande intresse
från myndigheternas sida utan helt enkelt på att problemet icke har kunnat
lösas på ett tekniskt och praktiskt tillfredsställande sätt. Vad som här nu
föreslås är att vi skola undanröja det skattepolitiska hinder, som förut har
funnits, att använda ringar av annat material än mjuk kautschuk, men det
återstår att övervinna de praktiskt-tekniska hindren, och där kunna statsmakterna
rimligtvis inte göra mer än vad de redan ha gjort. Statsmakterna ha
beviljat anslag för försök med ersättningsringar, men det står icke i myndigheternas
makt att åstadkomma vad som icke kan göras.

Herr voll Heland: Herr talman! Med hänsyn till läget gäller det viii att i
en sådan fråga som denna inte hänga upp sig på skatteprinciper. När vi leva
i krigstider och läget på detta område är mycket oroande, synes det mig,
som örn man borde ha skyldighet att begagna alla vägar, som skulle kunna
leda till målet, nämligen att upprätthålla lastbilstrafiken i något så när rimlig
omfattning.

Nr 30.

Onsdagen den 3 november 1943.

Äng. nedsättning av skatten för vissa automobiler. (Forts.)

Herr statsrådet har här vitsordat, att läget är synnerligen besvärligt, och
påpekade dessutom, att de ersättningsringar, som nu finnas, inte lia visat
sig vara tillfredsställande. Jag är själv med i styrelser för organisationer,
som försökt att använda dessa ersättningsringar, varvid vi funnit, att de givetsvis
äro en ren kristidsersättning, som därtill är mycket kostsam.
Örn det föreliggande förslaget går igenom, sänkes fordonsskatten, så att
det _ i skatteavseende blir likställighet mellan ersättningsringar och gummiringar.
Ställer det sig däremot ekonomiskt lika fördelaktigt att använda
ersättningsringar som vanliga gummiringar? Nej, det gör det icke!
Inköpspriset är ungefär detsamma för en träring som för en ny gummiring,
eller ungefär 300 kronor per styck. Nu kan man inte köpa
nya gummiringar, ty de äro förbehållna andra transportbehov än den ordinarie
lastbilstrafiken, utan man får begagnade ringar. Demi får man till något
lägre kostnad, man kan säga 75 å 100 kronor billigare än en ny gummiring,
beroende på dimensionerna. Örn man håller sig till de dimensioner, som ungefär
motsvara träringarna, d. v. s. 32 X 6 och 8.25 X 20, vilket är rätt kraftiga
ringar och av vilka de sistnämnda i bärighet, väl motsvara träringarna,
vinner man där 75 ä 100 kronor på inköpspriset, men driftslängden är väsentligt
olika. Med träringarna kan man, enligt vad erfarenheten givit vid
handen, köra i trafik högst 300 mil, och en sträcka av 200 mil torde vara normalt
för dessa ringar. Gummiringarna hålla givetvis mångdubbelt längre,
och dessutom har man möjlighet att regummera dessa ringar. Det blir visserligen
därigenom en kostnad på respektive 99 och 148 kronor för de båda olika
dimensionerna, men sedan äro ringarna återigen användbara under en avsevärd
tid. Dessutom_ blir det inte endast härigenom billigare per körsträcka
att använda gummiringar, även örn skatten på bilar med ersättningsringar nu
sänkes, utan användandet av träringar medför även andra kostnader, som
fördyra driften enormt. Dels torde man kunna beräkna att drivmedelskostnaderna
bil 20 procent högre, dels fordra bilarna ett helt annat underhåll, emedan
de fara synnerligen illa genom användandet av träringar. Vi, som varit
med om att i praktiken pröva dessa ringar, ha sålunda kommit till den uppfattningen,
att det här är fråga örn en kristidsföreteelse, som vi inte vilja
fortsätta med i större utsträckning än nödvändigt, och från slakteriförbundet
kommer nu, som sagh en skrivelse till trafikkommissionen, vari förbundet förklarar
att det inte har något intresse av att fortsätta trafiken med dessa
ringar.

Det borde emellertid i detta läge vara ett statens intresse att försöka driva
fram en ökad användning av olika ersättningsringar. Även örn dessa ringar
ännu så länge äro mycket olämpliga och dåliga, så är den enda möjligheten
att kunna få fram förbättringar på ersättningsringarna och eventuellt att få
iram helt nya ersättningsringar att man kör med sådana ringar i trafik. Det
synes mig särdeles egendomligt, att bevillningsutskottet då kan säga, att utskottet
har att pröva denna fråga endast ur skattetekniska synpunkter. Skall
man verkligen under dessa krigstider vara så ytterligt formell i bevillningsutskottet
att man inte vill pröva en sådan allvarlig fråga som denna även ur
rent saklig synpunkt och undersöka, örn det inte skulle vara befogat att göra
en ytterligare skattesänkning? En sådan skulle dock innebära, att man för
bjär med ersättningsringar kunde få skatten sänkt med ytterligare mellan
i,UUU och 2 000 kronor, vilket i sm tur måste innebära en ökad stimulans att
i större utsträckning använda ersättningsringar.

Herr talman! Jag kan inte finna att detta ärende behandlats på ett tillfredsställande
sätt i bevillningsutskottet. Och detta måste bero på att bevillningsutskottet
inte har reda pa hurudan den faktiska situationen för dagen är

Onsdagen den 3 november 1943.

Nr 30.

Ang. nedsättning av skatten för vissa automobiler. (Forts.)
när det gäller lastbilstrafiken. Det hade enligt min mening varit att rekommendera
att utskottet hade kallat upp folk, som kan denna fråga, och kanske
då främst personer från livsmedelskommissionen, som ha att svara för livsmedelsförsörjningen.
Herrarna veta ju i dag, att läget t. o. m. har varit kritiskt
när det gällt att förse vissa områden i landet med mjölk. Ja, mina herrar,
örn det inte ljusnar i vad det gäller möjligheterna att hålla uppe biltrafiken
till nästa höst, utan de inskränkningar i lastbilstrafiken verkligen komma att
inträda, som man nu kan förutse, då vill jag, eftersom jag sitter som styrelseledamot
av Mjölkcentralen, redan nu förklara, att det sannerligen är varken
jordbrukarnas eller Mjölkcentralens fel, örn inte Stockholms stads befolkning
på långa vägar kan få den mjölkmängd, som den anser sig böra få.

Herr Bärg, Johan: Herr talman! Jag undrar, om herr von Heland egentligen
vet vad han nu talar örn. I sitt första anförande kom herr von Heland med
en fråga, huruvida utskottet har undersökt, hur det var ställt med mjölktransporterna
och med transporten av slakterivaror. Han var också inne på hästbeståndet,
på frågan om lastbilstrafiken i allmänhet, de olika ringkonstruktionerna
m. m., m. m. Örn herr von Heland riktat sitt klander mot Kungl. Maj :t,
kunde jag ha begripit honom. Men att begära att bevillningsutskottet på denna
korta tid skall sätta i gång med utredningar, som i allmänhet ta åratal att
slutföra., för att sålunda bilda sig en uppfattning av läget som kunde vara
en fastare grundval att bygga på än Kungl. Majda proposition, det är väl
ändå orimligt.

Nu har herr von Heland i alla fall yrkat återremiss till utskottet för att
utskottet skall sätta i gång med en sådan historia. Förlåt, herr talman, men
detta kallar jag att prata örn sådant som man inte begriper!

Vad skulle utskottet ha gjort örn det hade följt herr von Helands tankegång
i motionen? Jo, utskottet hade väl fått avstyrka den kungl, propositionen och
i stället skriva till Kungl. Maj :t och begära en ny utredning. Oell så hade
naturligtvis den gamla skatten fått stå kvar, tills Kungl. Maj :t hade kommit
med denna utredning. Nu är ju inte någon större olycka skedd än att en
skattesänkning inträder, och sedan står det herr von Heland och andra fritt,
som ha bättre insikter i dessa ting än vad man kan fordra av bevillningsutskottet,
att vända sig till Kungl. Maj :t för att till nästa år få fram ett förslag,
som går längre än det nu föreliggande. Men det går inte rimligen att begära
att bevillningsutskottet på dessa korta veckor skall kunna åstadkomma någonting,
som jag är säker på att inte heller herr statsrådet med hela den
apparat, som han förfogar över, skulle kunna åstadkomma på den tid som
riksdagen nu är avsedd att vara samlad.

Det är uppenbarligen så, och det känna vi till litet var, att läget är bekymmersamt.
Men att ålägga ett riksdagsutskott att företaga dylika djupgående
utredningar för att bättre kunna behärska problemet än vad Kungl.
Majit med hela sin stora apparat förmått, det är att fordra orimligheter. Det
må, som sagt, stå fritt för herr von Heland att örn ett par månader inkomma
till riksdagen med en motion, vari riksdagen uppmanas att ålägga Kungl. Maj :t
att på samma allvariga sätt, som herr von Heland har gjort, ta itu med problemet.
Men inte kan bevillningsutskottet gärna göra det.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets förslag.

Herr voll Heland: Herr talman! Jag skall inte upptaga min ärade länskamrats
lilla elakhet till bemötande, ty den, som läser protokollet, kan ju lätt
avgöra, hur det står till med sakkunskapen i frågan och om man vet vad man
pratar örn eller inte.

Nr 30.

Onsdagen den 3 november 1943.

Äng. nedsättning av skatten för vissa automobiler. (Forts.)

Jag vet inte att jag skulle lia rekommenderat bevillningsutskottet att sätta i
gång någon utredning i denna fråga. Det finns redan, herr Bärg, utredningar i
denna fråga! Trafikkommissionen vet för dagen, hur läget är, nästan på
bilen och hjulringen. Livsmedelskommissionen vet i dag, hur läget är när det
gäller livsmedelsförsörjningen och möjligheterna till livsmedelstransporter med
bilar. Mitt önskemål var endast att bevillningsutskottet skulle kalla upp en
person från trafikkommissonen, en person från livsmedelskommissionen, kanske
också en person från någon lastbilsorganisation, för att de under en timmes
tid skulle få meddela utskottet sin uppfattning om läget. Och jag undrar örn
det inte skulle ha varit klokt, när det dock gäller att slå in på alla framkomliga
vägar för att lösa. denna fråga, att även fundera på en ytterligare sänkning
av skatten på bilar med ersättningsringar för att därigenom stimulera fram
ytterligare användning av sådana ringar i ett beträngt läge.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt de därunder förekomna yrkandena propositioner, först på bifall till vad
utskottet i det nu föredragna betänkandet hemställt samt vidare därpå att
betänkandet skulle visas åter till utskottet; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr von Heland begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet hemställt i sitt betänkande nr 55,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, visas betänkandet åter till utskottet.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för
ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser. Herr talmannen förklarade därpå, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr von Heland begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 85;

Nej -— 11.

Därjämte hade 9 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Interpellation Ordet lämnades på begäran till herr Brandt, som anförde: Därest pressarandet‘av''
°P^n^onen’ såsom sannolikt är fallet, någorlunda troget avspeglar folkmeningen,
nobelprisens torde man våga påstå, att regeringens beslut att även i år inhibera utdelutdelning
ningen av nobelprisen väckt allmänt missnöje i landet. Troligtvis delar Herrn.
m. talet inom folket den uppfattning, åt vilken en representativ och mot rege ringen

mycket lojal tidning givit uttryck i följande ord: »Även den smula
misshag, som kunde tänkas uppstå hos en regim, som uttryckligen förbjudit
sina undersåtar att motta utmärkelsen, borde numera kunna riskeras inom
ramen av den frimodiga politik, som andra svenska handlingar vittna örn.»

Onsdagen den 3 november 1943.

Nr 30.

Interpellation ang. inhiberandet av nobelprisens utdelning m. m. (Forts.)

Ingen vet likväl nied visshet vilka skäl, som varit de verkligt avgörande
för regeringen, då den i denna fråga gått emot en, såsom man vågar antaga,
ganska enhällig folkmening. Man vet endast, att styrelsen för Nobelstiftelsen
avstyrkt prisens utdelande, ehuruväl majoriteten av Svenska akademiens medlemmar
och karolinska institutets'' lärarkollegium varit för utdelning. Tidningarna
och därmed allmänheten ha emellertid icke fått ta del av Nobelstiftelsens
skrivelse förrän dagen efter Kungl. Maj:ts beslut, vilket fattades den 22 oktober.
Ifrågavarande skrivelse hade nämligen — hemligstämplats! Det förefaller
ytterst egendomligt, att handlingens hemliga karaktär sedan upphävdes
omedelbart efter det att ärendet blivit slutgiltigt behandlat. Man frågar sig
ovillkorligen, örn denna mörkläggning vidtagits för att pressen skulle hållas
utanför och förhindras att öva kritik emot Nobelstiftelsens förslag på en tidpunkt,
då kritik ännu kunnat ha en viss betydelse. Ty när Tidningarnas telegrambyrå
ville ta del av handlingarna, hänvisade man i ecklesiastikdepartementet
till hemligstämpeln.

Expeditionschefen i departementet har i ett uttalande för en tidning förklarat,
att man endast följt tidigare praxis i slikt fall — av hänsyn till den norska
nobelkommitténs ömtåliga ställning — och att departementschefen stått alldeles
utanför hemligstämplandet. Man blir verkligen ganska mörkrädd inför ett
sådant uttalande. Allmänna handlingar skola ju grundlagsenlig! och principiellt
vara offentliga. Avsteg från denna princip få givetvis icke göras efter
en enskild ämbetsmans gottfinnande utan måste vara lagligen grundade, men
någon° trygghet, för att så förhåller sig finnes ju icke, därest det ansvariga
statsrådet icke i varje särskilt fall äger kännedom örn vilka handlingar inom
själva departementet som av en underordnad ämbetsman hemligstämplas.

Man kan icke värja sig för misstanken, att hemligstämpeln under dessa kritiska
år blivit missbrukad i åtskilliga fall, och i det nu föreliggande fallet
förefaller det ganska uppenbart att så skett, eftersom hemligstämpeln borttagits
dagen efter regeringens beslut — det fanns, enligt expeditionschefens meddelande,
»ingen anledning att vidare hemligstämpla handlingen»! Sanningen är
ju, att det icke heller dessförinnan fanns någon rättsligt godtagbar anledning.
I en framställning till pressnämnden ha cbeferna för TT:s inrikesbyrå och
verkreportageredaktion också framhållit, att hemligstämpeln i detta fall synes
ha använts i ett ovidkommande, politiskt syfte.

Jag tillåter mig nu hemställa örn kammarens tillstånd att till herr statsrådet
och chefen för kungl, ecklesiastikdepartementet rikta dessa frågor:

1) Är herr statsrådet i tillfälle att något närmare motivera regeringens beslut
att även i år inhibera utdelningen av nobelprisen?

2) Anser herr statsrådet att hemligstämplandet av nobelstiftelsens skrivelse
står i god överensstämmelse med en lojal tillämpning av sekretessbestämmelserna? 3)

Anser herr statsrådet att hemligstämplandet i detta fall varit av omständigheterna
påkallat eller i övrigt ändamålsenligt?

4) Yern bär i sista hand ansvaret för hemligstämplandet?

Det sålunda begärda tillståndet lämnades av kammaren.

Justerades ett protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 12.26 på dagen.

In fidem

G. //. Berggren.

Första hammarens protoholl lots. Nr SO.

Nr 30.

Lördagen den 6 november 1943.

Lördagen den 6 november.

Kammaren sammanträdde kl. 4 e. m.

Justerades protokollen för den 30 nästlidne oktober och den 2 innevarande
månad.

Anmäldes och. godkändes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 472, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående bemyndigande för
Kungl. Majit att i vissa fall medgiva skattskyldig rätt att vid taxering till
statlig inkomst- och förmögenhetsskatt m. m. åtnjuta avdrag för gåva, avsedd
för internationellt hjälparbete; och

nr 473, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
örn tillfällig nedsättning av skatten för vissa automobiler.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:

nr 240, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1943/44, i vad propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde;

nr 241, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1943/44, i vad propositionen avser
utrikesdepartementets verksamhetsområde;

nr 243, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1943/44, i vad propositionen avser
socialdepartementets verksamhetsområde;

nr 245, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1943/44, i vad propositionen avser
finansdepartementets verksamhetsområde; och

nr 246, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående utgifter å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1943/44, i vad propositionen avser
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde; samt

jordbruksutskottets utlåtande nr 65, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående utgifter å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1943/44,
i vad angår vissa jordbruksärenden.

Justerades ett protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.05 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1943. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

434,178