RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1943:7)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

Kammaren sammanträdde kl. 4 e. m.; och dess förhandlingar leddes av herr
andre vice talmannen.

Herr statsrådet Bergquist avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 46, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 7 juni 1940
(nr 437) angående utövande under vissa utomordentliga förhållanden av fullmäktige
i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret tillkommande befogenheter,
m. m.;

nr 47, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 22 december
1939 (nr 895) angående rätt för Konungen att meddela särskilda bestämmelser
örn riksbankens sedelutgivning och bankrörelse m. m.;

nr 48, med förslag till förordning angående fortsatt tillämpning av förordningen
den 21 juni 1940 (nr 561) örn tilläggsskatt å bensin, m. m.;

nr 49, med förslag till förordning örn fortsatt uppskov med ikraftträdandet
av föreskriven skatt å motorsprit;

nr 50, med förslag till förordning örn fortsatt giltighet av förordningen den
18 juni 1937 (nr 481) angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela
särskilda bestämmelser örn stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper;

nr 51, angående anslag till vissa byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus,
m. m.;

nr 52, angående dödning av inteckning i en från fastigheten Hättebo l4 i
Nydala socken i Jönköpings län försåld lägenhet; samt

nr 53, angående befrielse för dödsboet efter P. E. Eriksson från By, Rödön,
från betalningsskyldighet till kronan på grund av virkesköp.

Justerades protokollen för den 16, 17 och 20 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1943/44 under riksstatens
första huvudtitel, avseende anslagen till hov- och slotts staterna;

nr 29, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående utgifter å tillläggsstat
till riksstaten för budgetåret 1942/43, i vad propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen å kapitalbudgeten
under statens allmänna fastighetsfond gjorda framställningar angående
anslag för budgetåret 1943/44, i vad propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverskpropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret 1943/44 till förskott av kostnader
för uppgörande av byggnadsplaner;

Första kammarens protokoll lOJfS. Nr 7. 1

1943.

Första kammaren.

Tisdalen den 23 februari.

Nr 7.

Tisdagen den 23 februari 1943.

nr 32, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående försäljning av
visst under vattenfallsstyrelsens förvaltning stående område;

nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förvärv för statens
vattenfallsverks räkning av enskild kraftdistributionsverksamhet m. m.;
_ nr 34, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse av rätt
till bearbetande av icke inmutningsbara mineralfyndigheter å kronojord;

nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för 6.
V. Bohlin m. fl. från ersättningsskyldighet;

nr 36, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående stat för luftfartsfonden för budgetåret 1943/44 m. m.; samt
nr 37, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen å kapitalbudgeten
under luftfartsfonden gjorda framställningar angående anslag för budgetåret
1943/44.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 42, angående modernisering av flygplankryssaren Gotland; samt
nr 43, angående förändring i avseende å löneställning och antal beträffande
vissa ordinarie befattningar vid kommunikationsverken.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet Kungl. Maj :ts proposition nr
44, angående bestridande av änkan Tora Virginia Bengtsson och Gun-Britt
Bengtsson tillkommande livräntor.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj :ts proposition nr 45,
angående befrielse för A. B. Jönsson m. fl. från ersättningsskyldighet.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets utlåtanden nr 2, 9 och 31, bevillningsutskottets
betänkanden nr 3 och 4, första lagutskottets utlåtanden nr
6—9, jordbruksutskottets utlåtande nr 3 samt första kammarens första tillfälliga
utskotts utlåtande nr 1.

Föredrogos och bordlädes Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade propositioner
nr 46—53.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.10 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 24 februari 1943.

Nr 7.

Onsdagen den 24 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Jämlikt § 20 av kammarens ordningsstadga hade herr Holmbäck till herrti™?- särskild
statsrådet och chefen för justitiedepartementet framställt följande frågor: »Vilka
äro orsakerna till dröjsmålet med Kungl. Maj :ts beslut över de juridiska ^ojfctorer m. fl.
fakulteternas framställningar i december 1938 och i januari 1939 om särskild
meritberäkning för juris doktorer och docenter inom fakulteterna vid befordran
samt uppflyttning i löneklass å domarebanan och inom förvaltningen? När kan
dylikt beslut väntas?»

Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet Westman, som meddelat,
att han ämnade vid detta sammanträde besvara nämnda frågor, erhöll
ordet och anförde: Herr talman! Ledamoten av denna kammare herr Holmbäck
har till mig riktat följande fråga:

»Vilka äro orsakerna till dröjsmålet med Kungl. Maj:ts beslut över de juridiska
fakulteternas framställningar i december 1938 och i januari 1939 örn
särskild meritberäkning för juris doktorer och docenter inom fakulteterna vid
befordran samt uppflyttning i löneklass å domarebanan och inom förvaltningen?
När kan dylikt beslut väntas?»

Mitt svar är följande:

Först vill jag i korthet redogöra för de hittills vidtagna åtgärderna i ärendet.
Fakulteternas framställningar, som inkommo till ecklesiastikdepartementet,
remitterades därifrån till kanslersämbetet för rikets universitet för utlåtande.
Kanslersämbetet avgav utlåtande med ett av ämbetet utarbetat, från
fakultetsförslaget avvikande förslag. Ärendet överlämnades därefter till justitiedepartementet.
Den 6 juni 1939 remitterades framställningarna jämte kanslersämbetets
utlåtande och förslag för yttrande till hovrätterna, fem centrala
ämbetsverk samt Överståthållarämbetet och länsstyrelserna ävensom till styrelserna
för Föreningen Sveriges häradshövdingar och Föreningen Sveriges
stadsdomare. Yttrandena hade inkommit i slutet av 1940. De bearbetades därefter
i departementet.

I yttrandena uttalades delade meningar dels om behovet överhuvud taget av
noggrant fastslagna bestämmelser i ämnet och dels örn utformningen av eventuella
sådana. Åtskilliga myndigheter gåvo uttryck åt den meningen, att man
redan nu vid anställning och befordran tar skälig hänsyn till de vetenskapliga
meriter, det här gäller.

För min del ansåg jag emellertid, att man borde undersöka i vad mån det
vore lämpligt att tillmötesgå de framställningar, som gjorts från universitetshåll
och som gingo olika långt. De yrkanden, som där framfördes, att disputationsbetyg
och docenttjänstgöring skulle värdesättas såsom vissa tjänstår, olika
i olika fall, vid utnämningar och uppflyttning i löneklass, måste tydligen
medföra ändrade författningsbestämmelser, bl. a. ändring i avlöningsreglementena.
Då man härvid måste taga hänsyn till skiftande förhållanden vid dom -

Nr 7.

Onsdagen den 24 februari 1943.

Ang. da s. h.
vattenhallsavdragen
å
■spannmålsprisarna.

Äng. särskild meritberäkning för juris doktorer m. fl. (Forts.)
stolar och ämbetsverk, skulle det varit lämpligt att hänskjuta ärendets fortsatta
behandling till en särskild sakkunnig.

Vid den tid, då remissförfarandet avslutats, hade emellertid på grund av det
statsfinansiella läget utfärdats direktiv, som inneburo att ett flertal sakkunnigutredningar
avbrötos och att nya endast i mera trängande fall fingo tillsättas.
Anslaget till departementets kommittéutgifter har i de följande statsverkspropositionerna
bestämts med stor sparsamhet.

Att under sådana förhållanden i stället övergå till att upptaga ärendet till
fortsatt beredning av departementets tjänstemän har ej kunnat ske på grund
av den stora brist på arbetskrafter, som är en följd av de militära inkallelserna
och kristidskommissionernas utökning. Jag är emellertid av naturliga skäl
intresserad för detta ärende och jag skall, så snart förhållandena det medge,
upptaga det till fortsatt behandling på den väg, som visar sig mest framkomlig.

Herr Holmbäck: Jag ber att få till herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
framföra min synnerliga tacksamhet för det snabba svaret och
för den välvilliga inställning, han har till lösandet av denna fråga. Samtidigt
måste jag emellertid beklaga, att det synes vara svårigheter i vägen. Jag tror
för min del, att det är alldeles nödvändigt, att man skrider till ett beslut i detta
^spörsmål, som nu har legat på departementens bord i fyra år, och detta ur
två synpunkter. Det är nödvändigt att ytterligare uppmuntra till fortsatta
juridiska studier. För samtliga de juridiska fakulteterna ha vi under senaste
tiden haft en enda docent, som skulle ha varit i tillfälle att åtaga sig ett professorsvikariat,
och var och en förstår ju, att detta är alldeles orimligt. Vidare
skulle det vara av synnerligen stor betydelse för vår kontakt med främmande
rättssystem och främmande samhällsliv, att vi finge några fler, som ägnade
sig åt komparativa studier på dessa områden. Det säger kanske något, örn jag
talar örn, att vi vid Uppsala universitetsbibliotek, som dock på denna punkt
torde vara bäst utrustat i Sverige, av ålder endast haft de tyska rättsfallssamlingarna
och att det är först under det sista kvartsseklet på initiativ av nuvarande
lärare vid juridiska fakulteten, som vi fått in de engelska, franska och
schweiziska, under det vi fortfarande sakna de amerikanska. Detta visar att vi
stått i för liten kontakt med utlandet på rättens och samhällslivets område,
och en av möjligheterna att få bättre förhållanden är just att vidtaga sådana
åtgärder, varigenom man stimulerar till högre juridiska studier.

Ordet lämnades härefter till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
Pelirsson-Bramstorp, som tillkännagivit, att han hade för avsikt att
vid detta sammanträde besvara herr Gustaf Elofsson^ interpellation angående
de sa kallade vattenhaltsavdragen å spannmålspriserna, och nu yttrade: Herr
talman! Med första kammarens tillstånd har herr Gustaf Elofsson till mig
framställt följande spörsmål:

1) Anser statsrådet att jordbrukarna själva skola bära den förlust de göra
genom vattenhaltsavdragen, då det i uppgörelsen mellan regeringen och jordbrukets
representanter överenskommits, att höstvete skall betalas med 26 kronor
per deciton, råg med 25 kronor per deciton o. s. v.?

2) Har statsrådet för avsikt att föranstalta örn efterbetalning för att ersätta
de avdrag, som gjorts i fråga om vattenhalten i den spannmål av 1942 års
skörd som levererats?

3) Örn så icke är förhållandet, vilka åtgärder ämnar statsrådet vidtaga för
att ersätta jordbrukarna den förlust, som de fått vidkännas genom de av Svenska
spannmålsaktiebolaget utfärdade föreskrifterna?

Onsdagen den 24 februari 1943.

Nr 7.

Äng. de s. k. vattenhaltsavdragen å spannmålspriserna. (Forts.)

I motiveringen till interpellationen erinras, att vattenhaltsavdrag gjorts under
de senaste två åren vid leverans av brödspannmål, vilka avdrag torde vara
ganska varierande och i genomsnitt belöpa sig till minst 50 öre per deciton.
Liknande avdrag göras på leveranserna av fodersäd. Vithavre, som åsatts ett
pris av 19 kronor per deciton, har på många håll icke betalats med mera än
16 kronor 85 öre per deciton, allt detta beroende på att väderleksförhållandena
varit sådana, att man icke kunnat åstadkomma bättre kvalitet. Interpellanten
påpekar att i ovannämnda avdrag ingår icke det avdrag, som göres på grund
av den holländska viktens bestämmelser. Som bevis för det felaktiga i tillvägagångssättet
anföres att på många håll göres ett generellt vattenhaltsavdrag
av 2 procent utan prövning av vattenhalten.

Livsmedelskommissionen har i av mig infordrat yttrande med anledning av
interpellationen anfört bland annat följande.

Enligt Kungl. Maj :ts brev den 18 december 1942 har livsmedelskommissionen
bemyndigats fastställa normalpriser på jordbruksprodukter under konsumtionsåret
1942/43 med utgångspunkt från de grundpriser, som av kommissionen föreslagits
i skrivelse till Kungl. Majit den 21 augusti 1942. Sistnämnda grundpriser
överensstämma helt med nu gällande normalpriser för spannmål av s. k.
normalkvalitet. Livsmedelskommissionen förutsatte i sin skrivelse, att de föreslagna
grundpriserna på vanligt sätt skulle bli föremål för prisreglering med
hänsyn till kvaliteten. I den prognos rörande jordbrukets inkomster och kostnader
under 1942/43, som uppgjorts av 1942 års jordbrukskommitté och som
låg till grand för kommissionens förslag, räknade man med hänsyn till de
mindre gynnsamma väderleksförhållandena icke med att något pristillägg för
kvalitet genomsnittligt taget skulle komma att utgå för höstvete. För vårvete
räknades med ett proteintillägg av en krona per deciton. Livsmedelskommissionen
utgick i sitt förslag från att jordbrukarna själva skulle stå risken
för att kvaliteten bleve sämre än jordbrakskommittén antagit liksom att jordbrukarna,
därest kvaliteten bleve bättre än beräknats, skulle få behålla den
merinkomst, som härigenom uppkomma. Denna mening delades av jordbraksrepresentanterna
i livsmedelskommissionens råd. I samband med behandlingen
av kommissionens förslag förklarade dessa, att de organisationer, som de företrädde,
för sin del accepterarade, att de produktpriser som av kommissionen
föreslogos bleve bundna, så att varken höjning eller sänkning därav skulle
ifrågasättas under det kommande konsumtionsåret, och att man alltså frånfölle
varje tanke på efterregleringar. Någon ändring i denna sin uppfattning
ha jordbruksrepresentanterna. såvitt kommissionen har sig bekant, ej heller
gjort gällande vid de överläggningar med ledamöter av regeringen som förekommo
i december. Vid sistnämnda tidpunkt hade kommissionen för övrigt redan
fastställt de prisregleringsbestämmelser för olika slag av spannmål, som
skulle gälla under konsumtionsåret 1942/43. Enligt nämnda prisregleringsbestämmelser,
vilka utfärdades den 30 september 1942 och alltjämt gälla, skall
prisreglering för vattenhalt verkställas sålunda, att för varje tiondels procent,
varmed vattenhalten överstiger 17.5 procent, avdrag göres med två tiondels
procent av priset, samt att för varje tiondels procent, varmed vattenhalten
understiger 17.5 procent, tillägg göres med femton hundradels procent av priset
intill 15 procents vattenhalt och därefter med tolv hundradels procent av priset
intill 13 procents vattenhalt.

Prisreglering för vattenhalt har alltsedan år 1931, då den statliga regleringen
av spannmålsmarknaden tog sin början, förekommit vid reglcringsorganets
inköp av brödsäd, framhåller livsmedelskommissionen. Intill dess beslag år
1940 kades på brödsäd, tillämpades emellertid sådan prisreglering myckel
sällan vid spannmålshandlandenas inköp från jordbrukare, vilket sammanhängde

Nr 7.

Onsdagen den 24 februari 1943.

Äng. de s. k. vattenhaltsavdragen å spannmålspriserna. (Forts.)
nied att prisbildningen då var fri rinder större delen av året. Däremot skedde
prisreglering för vattenhalt alltid då spannmål vidareförsåldes från handlandena
till kvarnar eller till det statliga regleringsorganet. Därest spannmålen
något år hade en relativt hög vattenhalt, kunde spannmålshandlandena således
icke till jordbrukarna betala högre pris än att de voro skyddade för nämnda
prisreglering. Efter beslagets ikraftträdande tillämpas prisreglering för vattenhalt
i stor utsträckning även vid inköp från jordbrukare. Anledningen härtill
är närmast de fasta inköpspriserna i förening med en strävan från myndigheternas
sida att hålla marginalerna så knappa som möjligt. Under innevarande
konsumtionsår har måhända handeln varit särskilt angelägen om att tilllämpa
vattenhaltsreglering, vilket torde bero på att handeln icke i år har någon
större möjlighet att erhålla kompensation för eventuella vattenhaltsavdrag
vid återförsäljning genom motsvarande tillägg för hög proteinhalt hos vete.

Enligt de vid Sveriges utsädesförening i Svalöv utförda cereala undersökningarna
var vattenhalten hos 1941 års skörd av höstvete och vårvete 17.5
procent och av råg 17.7 procent. Då vid 17.5 procent varken avdrag eller tillägg
göras, kan således för 1941 års skörd inga nämnvärda avdrag för hög vattenhalt
lia förekommit. Beträffande 1942 års skörd ha vid liknande undersökningar
i Svalöv kunnat konstateras, att vattenhalten i genomsnitt taget är cirka en
procent högre än år 1941. För nämnda vattenhalt kan ett prisavdrag göras på
två procent. Hektolitervikten hos 1942 års skörd är emellertid trots den höga
vattenhalten rätt hög, och man torde kunna räkna med ett tillägg för hektolitervikt
i fråga örn höstvete och höstråg av 0.5 procent och i fråga om vårvete av
en procent. För vårvete tillkommer dessutom pristillägg för råproteinhalt med i
runt tal två procent. Dessa undersökningar lia utförts på spannmål, som tröskats
under månaderna september—november, varför man har anledning räkna
med något lägre vattenhalt i genomsnitt taget för 1942 års skörd.

Livsmedelskommissionen framhåller vidare, att jämväl fodersäden av 1942
års skörd i många fall har hög hektolitervikt och att delina omständighet till
viss grad motväger den höga vattenhaltens inverkan vid prisreglering för kvalitet.
Då interpellanten anför, att vithavre betalats med pris ned till 16 kronor
85 öre per deciton, torde det ha varit fråga örn havre som blivit frostskadad
och dessutom haft osedvanligt hög vattenhalt. Det bör observeras, att ett visst
sammanhang finnes mellan spannmålens vattenhalt och vikt. Vid en vattenhalt
av exempelvis 18.5 procent, d. v. s. en procent över medelvattenhalten, göres
enligt prisregleringsbestämmelserna avdrag med två procent av priset, d. v. s.
för höstvete av 1942 års skörd med 52 öre per deciton. Därest samma spannmål
bärgats under sådana förhållanden, att vattenhalten utgjort endast 17.5
procent, hade vederbörande visserligen fått ut fullt pris men för en kvantitet
som varit 1.2 procent mindre än den spannmålen skulle haft vid en vattenhalt
av 18.5 procent.

Uppgiften att man på sina håll inom spannmålshandeln gör ett generellt vattenhaltsavdrag
av två procent utan prövning torde vara riktig, framhåller livsmedelskommissionen
till sist. Emellertid äro jordbrukarna alltid berättigade
att få sin spannmål fullständigt undersökt och betalning erlagd efter undersökningsresultatet.
På grund av de därmed förenade kostnaderna undvika jordbrukarna
dock i regel sådan undersökning.

Av det anförda framgår, att i det av interpellanten anförda fallet, då havren
betalats med 16 kronor 85 öre per deciton, havren måste, därest prisavdraget
helt berott på vattenhalten, ha innehållit 23.2 procent vatten och 76.8 procent
torrsubstans. Ett havreparti med denna torrsubstans lämnar i kvantitativt utbyte
7.5 procent mera än havre med 82.5 procent torrsubstans. Med denna beräkningsgrund
bör kilogrampriset, 16.85 öre, multipliceras med 107.5 för att

Onsdagen den 24 februari 1943.

Nr 7.

Äng. de s. k. vattenhallsavdragen å spannmålspriserna. (Forts.)
få fram en jämförelse med priset per deciton för havre med 82.5 procent torrsubstans,
och detta gör att priset i verkligheten blir 18 kronor 11 öre per deciton,
varvid köparen av spannmålspartiet får betala torkningskostnaden. Vill
däremot säljaren betala torkningskostnaden, har han rätt att få betalt för den
kvalitet och kvantitet, som framkommer efter torkningen. Däres ett godtyckligt
avdrag göres för vattenhalten, har säljaren rätt att begära provtagning och att
själv avgöra huruvida torkningen skall ske pa hans bekostnad eller partiet
säljas i befintligt skick. Det relaterade torde visa, att bestämmelsen örn att
spannmål skall innehålla viss mimmiprocent torrsubstans för att hänföras till
normalkvalitet måste finnas. Ett borttagande av denna bestämmelse skulle, t. ex.
då skörden företagits med en s. k. skördetröska, kunna leda till rena onmlig På

interpellantens första fråga kan jag alitsa svara, att den överenskommelse,
som träffats angående priserna, gäller den normalkvalitet som tillämpas
under en följd av år. Till följd härav blir svaret på andra frågan, att några bärande
skäl icke kunna åberopas för att ersättning skulle utgå för de asyftade
avdragen. Vad beträffar tredje frågan anser jag det icke lämpligt att vidtaga
en efterreglering av priset, vilken da borde tillämpas även i sådana fall, där
kvaliteten betingar överpris.

Herr Elofsson, Gustaf: Herr talman! Jag skall be att till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet få framföra mitt tack för det svar jag
fått på min interpellation. Jag skall då först, herr talman, med några ord redogöra
för på vad sätt systemet med vattenhaltsavdrag har tillkommit. Livsmedelskommissionen
framhåller, att detta avdrag tillämpats ända sedan 1931,
men den medger att det kanhända endast tillämpats mellan spannmålshandlarna
och kvarnarna. Efter 1940 har emellertid detta vattenhaltsavdrag införts
vid försäljning från jordbrukarna, och särskilt i år har det drabbat jordbrukarna
mycket hårt.

Jag har gjort en förfrågan hos ett par spannmålsfirmor, örn de kunde lämna
uppgift på hur det ställt sig med eventuellt överpris och underpris på de olika
spannmålssorterna, och de svarade, att det i minst 95 procent av. fallen blev
underpris och kanhända kunde bli överpris i 5 procent. Man har ju alltid utgått
ifrån att man skulle lia den holländska vikten som värdemätare, när det
gäller att bestämma spannmålens kvalitet. Detta system har ju tillämpats under
en lång följd av år och har visat sig gå ganska bra. Men nu på senare
tiden har man infört den metoden, att man säger att vattenhalten inte far utgöra
mer än 17,5 procent, ty då kan spannmålen icke betraktas som kvarnduglig,
och ett visst vattenhaltsavdrag måste göras. Jag medger att under ett
år med så stark nederbörd som det förra kan det vara svårt att hålla vattenhalten
nere, men även året förut visade det sig, trots den starka torka, vi
hade hela det året, att vattenhalten i spannmålen kunde ligga högre. Örn man
nu skall bibehålla detta avdrag, så må ju det ske, men då får man också från
regeringens och underhandlarnas sida vara beredd på att reglera ett eventuellt
underskott, när man skall lägga upp jordbrukets ram så att inkomster och
utgifter skola balansera.

Jag anförde i min interpellation, att 4 miljoner kronor eventuel^ skulle
utgöra jordbrukarnas ungefärliga förlust på grund av detta avdrag i år. Jag
får ju säga, att jag hade väntat att svaret skulle innehålla en exakt uppgift
på den summan. Jag har själv vänt mig till Svenska spannmalsbolaget
för att få summan exakt, men där svarades att det skulle taga allt för lång
tid för dem att räkna ut dessa summor. Man sade att det naturligtvis kunde
göras men att man måste ha order från högre ort, om man skulle gå in på en

Nr 7.

Onsdagen den 24 februari 1943.

o Äng. de s. k. vattenhaltsavdragen å spannmålspriserna. (Forts.)
sådan sak. När man ser på avräkningsnotorna, finner man att den holländska
vikten på råg kan ligga på 121—123 holländska skålpund och att det likväl
har gjorts avdrag. Beträffande vete har avdrag förekommit, ehuru den holländska
vikten uppgått till 132 eller 133. Livsmedelskommissionen har ju i
sitt yttrande till herr statsrådet för detta svar, som jag i dag fått, framhållit,
att dessa vattenhaltsavdrag förut kanhända inte tillämpats i sådan utsträckning
som under de två senaste åren, men, skriver kommissionen, detta är
kanske ^beroende på att regeringen påbjudit att återförsäljarnas vinstmarginal
skall hållas nere och att dessa därför blivit angelägna att hålla hårt på vattenhaltsavdraget
för att på så sätt kunna tillgodogöra sig en större vinst. Då
blir ju följden bara den, att den vinst som dessa mellanhänder skola ha lägges
på jordbrukarna.

Livsmedelskommissionen framhåller vidare, att jordbrukarnas egna organisationer
ha deltagit i bestämmandet av dessa pris och icke gjort någon anmärkning
mot dem utan godkänt dem. Men enligt den redogörelse, kommissionen
lämnat, framhålla jordbrukarnas representanter vid underhandlingarna, att
de acceptera ett fast spannmålspris av t. ex., som det blev bestämt, 25 kronor
för råg och 26 kronor för vete men att de däremot icke vilja vara med örn
vare sig under- eller överpris. Nu säger livsmedelskommissionen, att det lika
ofta blir överpris som underpris, men jag har gjort en undersökning bland
cirka tvåtusen leverantörer, och bland dessa tvåtusen, som jag fått uppgifter
ifrån, har ingen kunnat påvisa något överpris. Jag skulle också vilja fråga: hur
skall det kunna bli något överpris på sådana platser, där det tillämpas ett
generellt vattenhaltsavdrag av t. ex. 2 procent? Där provas ju inte ens vattenhalten.
Visserligen framhåller livsmedelskommissionen, att jordbrukarna ha
rätt att fordra undersökning av vattenhalten, men jag vet att på många håll,
där jordbrukarna tyckt att avdraget varit för högt och velat ha vattenhalten
prövad, ha uppköparna svarat, att de ha en överenskommelse med Svenska
spannmålsbolaget och att det skulle ta allt för lång tid att göra alla dessa
vattenhaltsprov, som skulle behövas. Jag vet inte örn jordbrukarna ha rätt
att få en sådan prövning, men enligt det svar, jag nu fått, visar det sig nu
att de ha rätt till det.

Jag kan emellertid inte underlåta att påpeka ett annat förhållande, som
har blivit rådande den senaste tiden. Örn en jordbrukare håller egna säckar,
då han levererar in spannmålen till lagerhusen eller partihandlarna, får han
det pris som är åsatt av staten, men örn han inte själv har tillgång till så
många säckar som han behöver utan måste vända sig till köparen och låna
säckar, äger spannmålshandlaren rätt att tillgodogöra sig 15 öre för varje
säck. Då skulle jag vilja ställa den frågan till herr statsrådet, örn det inte
är lika kostsamt för jordbrukaren att hålla säckar som det är för spannmålshandlaren.
Denne får sina kostnader ersatta, örn jordbrukaren levererar in
spannmålen i hans säckar, men örn jordbrukaren levererar in i eget emballage,
får han inte ett öre. Jag tycker att jordbrukaren då borde få sina 15 öre lika
väl som han får betala det, örn den firma, han levererar till, håller detta emballage.

Det har inte lämnats någon exakt uppgift på hur stor jordbrukarnas förlust
genom detta avdrag blivit, men då herr statsrådet icke bestritt riktigheten
av den siffra, jag anfört i min interpellation, få vi kanska antaga att
det rör sig om en sådan summa. Herr statsrådet framhåller i slutet av sitt
svar, att han icke anser att någon efterbetalning kan ske. Priset är satt efter
normalkvalitet, avdraget har tillämpats under en följd av år och herr statsrådet
räknar med att det bör stå kvar och finner icke bärande skäl föreligga
för att ersättning för avdraget skulle utgå. Till sist framhåller herr stats -

Onsdagen den 24 februari 1943.

Nr 7.

Äng. de s. k. vattenhaltsavdragen å spannmålspriserna. (Forts.)
rådet, att om efterbetalning skulle ske, skulle även erhållna överpris återbäras.
Det tror jag nu skulle vara den lättaste sak i världen^ ty som jag nämnde
tror jag inte det är 5 procent av jordbrukarna som fått några överpris. Men
örn det nu, efter vad jag kan förstå av svaret, inte finns någon möjlighet att
få det påtalade avdraget reglerat, så finns det ju en annan möjlighet. Man
säger ju ofta, när det tvistas om jordbrukspriserna, att man inte kan höja
dem på en punkt utan att sänka på en annan, därför att man måste hålla sig
inom den ram som man förut bestämt. Den saken var ju före t. ex. när det
gällde höjning av fläskpriserna. Då skulle jag bara vilja framställa det spörsmålet,
om man inte genom att taga med i beräkningen den förlust som jordbrukarna
fått göra genom detta vattenhaltsavdrag får ett tillfälle att göra en
höjning på fläskpriset utan att spränga den ram som man gjort upp för jordbrukets
inkomster och utgifter. Jag tror att man här skulle kunna ha ett tillfälle
att förbättra priserna på den animaliska produktionen i ganska hög grad.

Herr Löfvander: Herr talman! Jag skall be att få säga några ord örn dessa
godtyckliga generella avdrag. Jag blev för en tid sedan uppvaktad av en jordbrukare,
som hade sålt ett parti korn. Det var inte så stort — 31(3 säckar —
men jag förmodar att de allra flesta kornpartier som säljas äro mindre. Han
visade mig avräkningsnotan, och det framgick av den att kornet hade hög holländsk
vikt, och jag har skaffat bevis för att det var torrt och prima. Det höll
en holländsk vikt av upp till 122 skålpund. Han fick alltså tillägg för hög holländsk
vikt med 32 öre, det högsta som kan medgivas, och detta tillägg hade
han fått även örn kornet inte vägt mer än 119 skålpund. Men så fick han avdrag
med 46 öre på grund av för hög vattenhalt. Detta rimmar ju inte alls.
Det är väl en gammal erfarenhet, att om ett kornparti väger 122 skålpund holländskt,
skall det anses vara bättre än normalt, och man skall inte behöva vidkännas
något avdrag för vattenhalt för ett sådant parti.

Nu säger livsmedelskommissionen, att jordbrukarna äro berättigade att få
sin spannmål undersökt. Ja, det är möjligt, men jordbrukaren underrättas inte
örn vilket förfaringssätt man tillämpar. Han har inte varit utsatt för detta
förut, och nu får han utan vidare ett avdrag på detta kornparti med 142 kronor
60 öre. Örn jordbrukaren skall betala denna undersökning — i detta fall
hade det ju lönat sig ■— skall han väl underrättas örn att han måste bevaka sina
intressen i detta avseende, men han har inte fått kännedom örn det på något
sätt.

Jordbruksministern har sagt, att han inte ämnar gå in för någon ändring
i de nuvarande bestämmelserna för likviderande av spannmål, men jag skulle
i alla fall vilja hoppas, att han skulle vilja vara med örn att rätta till en sådan
här oegentlighet. Man talar örn att kornet skall kosta 23 kronor, och då räknar
man med normalkvalitet, men dels detta avdrag med 2 procent för vattenhalt
och dels avdraget för säckhyra gör att dessa 23 kronor bli en illusion och ingen
verklighet. Det lär ingen kunna påvisa, att någon fått det priset för sitt korn
under innevarande år.

Herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp: Herr Löfvander citerade någonting
av vad livsmedelskommissionen sagt i sitt yttrande. Då har det väl inte heller
förbigått herr Löfvander, att kommissionen har sagt, att om vattenhalten å ett
inlevererat t. ex. kornparti är så och så många procent högre än 17.5, blir den
kvantitet, som leverantören skulle få betalt för, proportionellt större i det fallet,
än om vattenhalten varit 17.5 procent.

Sådana avdragsbestämmelser ha ju tillämpats tidigare. Jag var med i den
s. k. spannmålsregleringskommittén långt före år 1931. Vid den tiden tilläm -

Nr 7.

Onsdagen den 24 februari 1943.

Äng. de s. k. vattenhaltsavdragen å spannmålspriserna. (Forts.)
pades uteslutande avdrag grundade på hektolitervikt eller holländsk vikt, men
vi sökte varje år med ljus och lykta finna en med hänsyn till jordbrukarnas
intressen bättre bedömning av avdragen, grundad på proteinhalten, särskilt i
fråga örn brödspannmål, och vi kommo också så småningom fram till en sådan
under 1930-talet. Då jag talar örn att man skall göra avdrag i det ena fallet
örn man gör tillägg i det andra, menar jag inte att det torde vara möjligt att
kunna göra sådana tillägg i år, men under förra året utbetalades rätt stora belopp
icke minst för vårvete såsom tillägg med hänsyn till såväl proteinhalt
som vattenhalt och hektolitervikt. Och örn systemet är rätt det ena året, när det
medför tillägg, får det enligt min mening också vara rätt det andra året, då
det medför avdrag, och detta alldeles särskilt som alla representanter för de
organisationer, som varit med örn att bestämma detta, haft fullt klart för sig
innebörden av denna reglering. Skalan var ju fastställd i tid så att de visste
örn detta, både när det diskuterades i livsmedelskommissionen och när det diskuterades
sistlidne december månad.

Interpellanten efterlyste en utredning örn hur stor förlusten för jordbrukarna
blivit på grund av detta vattenhaltsavdrag. Men interpellanten får väl ändå
ge mig rätt i att det är en fysisk omöjlighet att verkställa en sådan utredning,
innan all den spannmål utredningen skulle gälla inlevererats. Vi kunna få en
utredning gjord örn hur mycket detta avdrag betytt för den spannmål, som
hittills är levererad, men det finns inte någon möjlighet att göra en sådan
utredning beträffande den spannmål — och det är mycket spannmål — som
ännu icke är levererad, och följaktligen kan jag inte begära, att en sådan utredning
skall verkställas, och kan inte heller för riksdagen presentera en sådan
utredning, örn vilken jag vet att den icke håller streck.

Det har vidare sagts, att undersökning av vattenhalten nekats jordbrukare,
som fått vattenhaltsavdrag, och att de icke skulle ha fått upplysning örn att de
ha rätt att fordra sådan undersökning. Skulle detta ha inträffat, så beklagar
jag det, men det har stått att läsa i föreningsblad och det har stått att läsa i
praktiskt taget alla ortstidningar på landsbygden, som intressera sig för att
lämna jordbrukarna upplysning örn dessa förhållanden, att den tillåtna vattenhalten
är 17.5 procent och att det göres avdrag, örn vattenhalten överstiger
17.5 procent. Detta är en bestämmelse, som vi tillämpat ända sedan staten började
lösa in spannmål för lagring, eftersom spannmål med högre vattenhalt än
17.5 procent icke kan lagras. Det är väl ingen som menar, att staten skulle köpa
in sådan spannmål och lagra den, fastän man visste, att den inte kunde bevaras,
örn den inte först torkades.

Jag kan relatera ett fall, jag hörde omtalas häromdagen. En jordbrukare hade
fått besked från sin spannmålshandlare, att denne gjort avdrag med 2 procent
på grund av för hög vattenhalt hos ett parti korn. som jordbrukaren levererat.
Då bad jordbrukaren att få vattenhalten undersökt, eftersom partiet hållit
högre holländsk vikt än den, som är fastställd såsom normal, och det följaktligen
inte borde bli avdrag utan snarare tillägg enligt denna holländska
vikt. Vid undersökningen visade det sig emellertid, att partiet höll en vattenhalt,
som borde medföra 3 procents avdrag. Emottagaren hade emellertid gjort
avdrag för den högre vattenhalten med endast 2 procent och förklarade, att
man i allmänhet, då anmärkning tidigare icke gjorts däremot, räknat med 2
procents avdrag i genomsnitt. På de partier, som hade något mindre vattenhalt
än som berättigade mottagaren till 2 procents avdrag, blev det då en förlust,
men pa de partier, som höllö en vattenhalt, berättigande till 3 procents avdrag,
blev det däremot en vinst för leverantören.

Det har som sagt offentliggjorts på alla möjliga sätt att sådana avdragsbestämmelser
tillämpats, och under hela den tid, då staten köpt spannmål för

Onsdagen den 24 februari 1943.

Nr 7.

Äng. de s. k. vattenhaltsavdragen å spannmålspriserna. (Forts.)
att lagra eller för att lätta den svenska marknaden före kriget, har handeln
med spannmål måst underkasta sig en sådan vattenhaltsreglering. Och örn det
vid handeln med spannmål då icke tillämpades någon sådan vattenhaltsreglering
i fråga örn inköpen från jordbrukarna, berodde det väl på att spannmålshandeln
hade så stor marginal att räkna med att den kunde ta denna förlust
eller att den ansåg, att vissa andra kvalitetstillägg täckte de avdrag, som den
eventuellt kunde få vidkännas på grund av för hög vattenhalt på den inköpta
spannmålen. Som bekant voro somrarna och höstarna under åren närmast före
kriget mycket torra, och följaktligen torde spannmålshandeln inte ha haft anledning
att då begära någon reglering för vattenhalten, utan det skulle väl
snarare ha varit jordbrukarna som, örn den av dem levererade spannmålen höll
lägre vattenhalt än 17.5 procent, borde ha begärt reglering efter vattenhalt
för att få ett högre pris med hänsyn till den lägre vattenhalten hos spannmålen
då för tiden.

Herr Löfvander: Herr talman! Det var icke mot själva systemet jag riktade
min anmärkning utan mot systemets tillämpning på så sätt att man utan att
underrätta leverantören gör avdrag med 2 procent för för hög vattenhalt. Jag
menar icke, att staten skall inköpa mindervärdig spannmål för att lagra den,
men det är, som sagt, mot systemets tillämpning, då man gör sådana avdrag
utan att underrätta leverantören därom, innan det är för sent för honom att begära
undersökning — vilken det ju tar tid att verkställa — som jag riktade
min anmärkning.

Herr statsrådet Bergquist avlämnade Kungl. Maj:ts proposition nr 54, angående
vissa anslag till riksförsäkringsanstalten för budgetåret 1943/44.

Föredrogos och hänvisades till bankoutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 46, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 7 juni 1940
(nr 437) angående utövande under vissa utomordentliga förhållanden av fullmäktige
i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret tillkommande befogenheter,
m. m.; samt

nr 47, med förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen den 22 december
1939 (nr 895) angående rätt för Konungen att meddela särskilda bestämmelser
örn riksbankens sedelutgivning och bankrörelse m. m.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner
:

nr 48, med förslag till förordning angående fortsatt tillämpning av förordningen
den 21 juni 1940 (nr 561) om tilläggsskatt å bensin, m. m.;

nr 49, med förslag till förordning örn fortsatt uppskov med ikraftträdandet
av föreskriven skatt å motorsprit; samt

nr 50, med förslag till förordning om fortsatt giltighet av förordningen den
18 juni 1937 (nr 481) angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela
särskilda bestämmelser om stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr 51,
angående anslag till vissa byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus, m. m.

Nr 7.

Onsdagen den 24 februari 1943.

Anslag till
skyddskonsulentorganisationen.

Föredrogas och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Maj:ts propositioner: nr

52, angående dödning av inteckning i en från fastigheten Hättebo l4 i
Nydala socken i Jönköpings län försåld lägenhet; och
nr 53, angående befrielse för dödsboet efter P. E. Eriksson från By, Rödön,
från betalningsskyldighet till kronan på grund av virkesköp.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1943/44 under riksstatens
andra huvudtitel, avseende anslagen inom justitiedepartementets verksamhetsområde.

Punkterna 1—11.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 12.

Lädes till handlingarna.

Punkten 13.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 14.

Kades till handlingarna.

Punkterna 15 och 16.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 17.

Kades till handlingarna.

Punkten 18.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 19.

Kades till handlingarna.

Punkterna 20—33.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 34.

Kades till handlingarna.

Punkten 35.

Med tillstyrkande av Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning hade utskottet
i förevarande punkt hemställt, att riksdagen måtte

a) godkänna under punkten införd personalförteckning för skyddskonsulentorganisationen,
att tillämpas tills vidare från och med den 1 januari 1944;

Onsdagen den 24 februari 1943.

Nr 7.

Anslag till skyddskonsulentorganisationen. (Forts.)

b) fastställa likaledes under punkten införd stat för skyddskonsulentorganisationen,
att tillämpas under budgetåret 1943/44;

c) till Skyddskonsulentorganisationen för budgetåret 1943/44 anvisa ett
förslagsanslag av 137,000 kronor.

Herr Schlyter: Herr talman! Fastän ingen meningsskiljaktighet yppats
inom utskottet i fråga örn anslaget till skyddskonsulenterna, har jag bett
om ordet på denna punkt för att till justitieministern få rikta ett tack för den
energi, varmed han till sist lyckats genomdriva detta viktiga anslag.

Skyddskonsulentorganisationen är nu fyra år försenad. Fyra nya årsklasser
ungdom har fått växa upp under dessa påfrestande krigsår utan att staten till
sitt förfogande för bekämpande av kriminaliteten bland ungdomen haft den tidigare
förberedda och beslutade organisation av funktionärer, som skulle möjliggöra
ikraftträdandet av 1939 års lag örn villkorlig dom och därmed rationaliseringen
av behandlingen framför allt av de ungdomliga lagöverträdarna.
Tillströmningen till de nu överfulla fängelserna har ökats med personer, som
bättre och billigare hade kunnat omhändertagas genom kriminalvård i frihet.
Nå, när slutet är gott, är ju allting gott — om man bara kunde bortse från
den skada, som skett under de förspillda fyra åren.

Jämte ett uppriktigt tack till justitieministern för att han inte släppt taget,
och för resten till finansministern också, som låtit sig övertygas -— det finns
sparsamhetsspecialister, som ha klandrat honom för det, då de uppenbarligen
föredraga större, i budgeten osynliga utgifter, framför mindre men synliga —
ber jag att få ge uttryck åt den varma förvissningen att justitieministern kommer
att nedlägga samma energi på att få sätta 1937, 1937 års lag örn förvaring
och internering i säkerhetsanstalt i kraft, liksom också, att han måtte hålla vad
som satts i utsikt beträffande en komplettering redan vid denna riksdag av
kriminalvården i frihet med icke allenast ny lag örn villkorlig frigivning utan
även den besparingslagstiftning, som åtalseftergiften för ungdom i åldern 15
—18 år i själva verket utgör.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den nu föredragna punkten i utskottets
utlåtande.

Herr statsrådet Westman: Jag instämmer i det beklagande, som den ärade
talaren uttalat över att skyddskonsulentorganisationen icke tidigare kunnat sättas
i kraft, men anledningen till uppskovet har varit det statsfinansiella läget.

Det har ansetts, att vissa sparsamhetsprinciper skulle generellt tillämpas
över budgeten i dess helhet, och för dessa allmänna principiella synpunkter har
kravet på ett framförande av skyddskonsulentorganisationen nödgats vika det
ena året efter det andra. Nu har det emellertid lyckats att få fram denna organisation,
och jag delar den ärade talarens tillförsikt över att den skall medföra
gagneliga frukter.

Vad beträffar 1937 års lag, som ännu icke trätt i kraft, har anledningen
till att den måst anstå nu på sista tiden varit, att det erfordras ganska dyrbara
byggnadsföretag för att den lagen skall kunna sättas i kraft. Här är således
anledningen till uppskovet en annan — i förra fallet var anledningen till uppskovet,
att det ansågs, att nya personalorganisationer icke borde uppbyggas i
nuvarande läge, i detta fall stöter man på den svårigheten, att tillgången till
byggnadsmateriel för närvarande är mycket knapp — men jag är naturligtvis
vaksam, och jag skall försöka att så fort det erbjudes någon möjlighet att få
till stånd de byggnadsföretag, som äro nödvändiga för lagens ikraftträdande,
också se till att därvidlag ingenting kommer att försummas.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet
i den nu ifrågavarande punkten hemställt.

Nr 7.

Onsdagen den 24 februari 1943.

Punkterna 36—12.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 43.

Lades till handlingarna.

Punkterna 44—48.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 49.

Lades till handlingarna.
Punkten 50.

Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 51.

Lades till handlingarna.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen å kapitalbudgeten
under statens affärsverksfonder gjorda framställningar örn anslag för
budgetåret 1943/44 i avseende å postverket, telegrafverket, statens järnvägar
och statens vattenfallsverk.

Punkten 1.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2.

Lades till handlingarna.

Punkterna 3—19.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 20.

I denna punkt hade utskottet i enlighet med Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda
förslag hemställt, att riksdagen måtte till Fortsatt anläggning av dubbelspår
för budgetåret 1943/44 anvisa ett investeringsanslag av 5,000,000
kronor.

Herr Petersson, Knut: Herr talman! Som synes har detta anslag minskats
från förutvarande 10 miljoner till 5 miljoner kronor, alltså till hälften. Som
skäl för denna nedsättning av anslaget anföres, att det har uppstått en brist på
lämplig arbetskraft, vilket tvingat till en nedsättning av arbetsstyrkan därhän
att den för närvarande uppgår till endast 450 man.

Jag kan inte underlåta att beklaga den långsamhet, varmed dessa arbeten ha
kommit att bedrivas. Med nuvarande arbetstakt skulle man inte komma längre
än att man, när nu instundande budgetår tar slut, skulle ha färdigställt ungefär
hälften av östra stambanan och något mer än hälften av sträckan Stockholm
—Malmö.

Anslag till
fortsatt anläggning
av
dubbelspår.

Onsdagen den 24 februari 1943.

Nr 7.

Anslag till fortsatt anläggning av dubbelspår. (Forts.)

För ett par år sedan tillät jag mig väcka en motion i detta ämne och hemställde
där, att man borde forcera arbetena, höja anslaget samt ändra dettas
karaktär, så att det icke längre skulle utgå som arbetslöshetsanslag. Motionen
ledde icke till något resultat. Sedermera har visserligen anslaget under vissa
år utgått med rätt betydande belopp, men höjningen därav har kommit så sent
att den faktiskt inte har kunnat utnyttjas — av de 10 miljoner kronor, som i år
beräknas stå till förfogande, anses ju icke mer än omkring tre fjärdedelar komma
att förbrukas.

Såvitt jag förstår, är det inte mycket att göra åt saken, men jag vill påpeka,
att det hade varit bättre, örn vi hade beviljat det högre anslaget tidigare, medan
det ännu fanns tillgång till lämplig arbetskraft för dessa mycket betydelsefulla
anläggningar, och jag vill begagna detta tillfälle att rekommendera dem
i riksdagens, i statsutskottets liksom i regeringens åtanke, eftersom de uppenbarligen
spela en mycket betydande roll icke blott då det gäller att komma till
rätta med efterkrigstidens transportproblem utan även med tanke på den militära
beredskapen. _

Jag tillåter mig, herr talman, beklaga, att vi kommit så sent ut med detta
anslag, och hoppas på en bättring, när tiderna det tillåta.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande punkt
hemställt.

Punkterna 21—48.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets utlåtande nr 31, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av viss statens järnvägar
tillhörig vattenrätt m. m. bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets betänkanden:

nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn ytterligare uppskov med allmän''fastighetstaxering, m. m.; och

nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn ändrad lydelse av 3 § förordningen den 19 november 1914 (nr 383) angående
stämpelavgiften.

Vad utskottet i dessa betänkanden hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo första lagutskottets utlåtanden:

nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
ändrad lydelse av 2 § prisregleringslagen den 30 juni 1942 (nr 459);

nr 7, i anledning av väckta motioner angående viss ändring av lagen om
adoption; och

nr 8, i anledning av väckt motion angående åtgärder till förhindrande av
för tidig skörd av skogsbär.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Örn rätt för
hustru att
bära eget
släktnamn.

IG Nr 7. Onsdagen den 24 februari 1943.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 9, i anledning av väckt
motion angående utredning om rätt för hustru att hära sitt eget i stället för
mannens släktnamn.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 201,
vilken behandlats av första lagutskottet, hade fröken Hesselgren m. fl. hemställt,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl.
Majit måtte låta verkställa utredning i fråga örn rätt för hustru att bära sitt
eget i stället för mannens släktnamn samt för riksdagen framlägga det förslag,
som därav kunde föranledas.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att förevarande motion, 11:201, icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar Schlyter, Branting, Brandt, Lindhlom,
Olsson i Mellerud och Lindberg i Stockholm samt fru Gustafson, vilka på de
skäl, som anförts i första lagutskottets utlåtande år 1942 nr 23, ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen i anledning av förevarande motion måtte
i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville låta verkställa
utredning av frågan örn rätt för hustru att bära sitt eget i stället för mannens
släktnamn samt för riksdagen framlägga det förslag, som därav kunde föranledas.

Herr Branting: Herr talman! Jag ber att få säga några ord till förmån för
yrkandet örn utredning av frågan örn rätt för gift kvinna att bära sitt eget
släktnamn i stället för mannens.

Alla som ha uppmärksammat denna fråga äio ju överens örn att den befogenhet
det gäller kan komma att begagnas blott i rena undantagsfall, nämligen
i fråga örn en relativt liten grupp av kvinnor — de som före sitt giftermål
ha skapat sig en ställning och gjort sig allmänt kända under sitt flicknamn.
Enligt sakens natur kan det inte gälla så många, och även bland dem
det gäller torde en del vid giftermål vara benägna av känsloskäl att acceptera
ett byte av sitt eget namn mot mannens, trots de olägenheter som kunna
följa därav.

När det nu förhåller sig på detta sätt och vi för övrigt alla äro överens
örn huvudregeln, nämligen att kvinna vid giftermål skall anta mannens släktnamn,
förefaller det mig som örn vi kunna diskutera den föreliggande undantagsfrågan
utan att alltför mycket blåsa upp dess dimensioner.

Det var ju så ■—-> ja,g erinrar örn det nu liksom det skedde förra året —-att giftermålsbalken i Sverige ända in på 1920-talet inte innehöll någon uttrycklig
bestämmelse örn vilket släktnamn hustrun skulle bära. Men enligt
allmän sed hade kvinnan efter giftermålet brukat bära mannens namn, dock
med ett och annat undantag, motiverat av omständigheterna. När sedan den
nya giftermålsbalken tillkom, ville lagstiftarna kodifiera det gällande rättstillståndet,
och därom är ingenting annat än gott att säga. Men lagstiftarna
vid den tiden hade just ifrån sina egna utgångspunkter observerat, att den
angivna huvudregeln i praxis inte var utan undantag. Det hette sålunda i
laberedningens förslag till ny giftermålsbalk: »Förevarande paragraf fastslår
därför, i anslutning till härskande ordning icke blott i vårt land utan
bland kulturfolken i allmänhet, den regeln, att hustrun med vigseln erhåller
mannens släktnamn. Det förekommer dock numera emellanåt, att hustrun önskar
i förening med mannens namn bära det namn hon hade såsom ogift. Hinder
för en dylik anordning synes icke böra av lagen uppställas, och därför
har jämväl upptagits ett stadgande örn hustruns rätt i berörda hänseende.

Onsdagen den 24 februari 1943.

Nr 7.

Örn rätt för hustru att hära eget släktnamn. (Forts.)
Hustru, som vill begagna sig av denna rätt, bör dock till förekommande av
oreda i namnförhållandena vara pliktig att därom göra anmälan.»

Det var således tydligt, att man vid den nya giftermålsbalkens antagande
ställde sig på den principiella ståndpunkten, att man helt enkelt i lagen skulle
fastslå gällande praxis, och denna principståndpunkt var väl också fullkomligt
riktig. När lagstiftarna år 1920 behandlade denna sak, observerade de
emellertid visserligen, att dubbelnamn understundom förekommo, men de lade
tydligen inte märke till att gifta kvinnor ibland också helt enkelt bibehöllo
sitt eget namn. Örn detta förhållande yttrade de sig inte alls, varken för eller
emot, och så kom det sig alltså, att vi i svensk lag fingo de nuvarande bestämmelserna,
som dels fastslå huvudregeln, varom vi alla äro överens, d. v. s.
att gift kvinna skall bära mannens släktnamn, dels innehålla befogenhet för
gift kvinna att använda dubbelnamn. Jag vågar för min del betrakta det som
ett visst förbiseende, när den nya lagen underlät att behandla det fall, som
också förekommer i praxis, att en kvinna som gifter sig vill av någon förnuftig
anledning bibehålla sitt eget namn.

Jag vill inte diskutera bruket av dubbelnamn — där finnas skäl som tala
både för och emot — men så mycket vill jag säga, att i valet mellan att gift
kvinna bär ett kanske mycket långt dubbelnamn och att hon bär helt enkelt sitt
eget släktnamn förefaller det, som örn det senare alternativet är att föredra.

Att denna fråga trots sin kvantitativt begränsade omfattning ändå är av
rätt stor betydelse, eller åtminstone av många människor betraktas som en
sådan fråga, framgick redan förra året, när den då behandlades. Jag tillåter
mig erinra örn hur Fredrika Bremerförbundet, Svenska Kvinnoföreningars
Samarbetskommitté, Svenska Kvinnors Nationalförbund, Sveriges Husmodersföreningars
Riksförbund och Yrkeskvinnors Riksförbund i en skrivelse till
första lagutskottet förklarade, att de anslöto sig till de motioner, som då förelågo
och däri yrkades utredning om rätt för gift kvinna ,att bära sitt eget
släktnamn. Det skulle verkligen förefalla mig otroligt, örn första kammaren
-—■ som ju är känd för sitt upplysta sinnelag — inte skulle vilja gå med på
en utredning angående ett krav, som understödes av en så enhällig kvinnoopinion.

I år Ilar majoriteten av första lagutskottet intagit en ståndpunkt, som är
diametralt motsatt förra årets. Som skäl för denna helomvändning har utskottet
ingen annan motivering än att frågan föll i fjol. Men man må väl fråga
sig, örn detta är en sådan saklig motivering som riksdagen har rätt att
fordra av sitt första lagutskott. Emellertid har ju utskottet också i brist på
andra skäl hänvisat till att, som det heter, »riksdagen i annat, större sammanhang
torde få tillfälle att taga frågan örn gift kvinnas rätt till eget släktnamn
under förnyad omprövning». Man frågar sig, vad det är för annat större
sammanhang, och finner då, att utskottet helt enkelt syftar på herr Fredrik
Ströms motion angående likställighet mellan man och kvinna i diverse avseenden.

Herr Fredrik Ström har som bekant i en motion hemställt, att »riksdagen
måtte besluta att hos Kungl. Maj :t begära tillsättande av en allsidig kommitté,
till lika delar bestående av kvinnor och män, med uppdrag att utreda
och framlägga förslag till dels kvinna,ns fulla likställighet med mannen i
fråga örn rätt till kunskaper, yrke, yrkesutbildning, lön, befordran, pension,
semester, representation etc., dels hemmets renässans genom en rättvis
skattelindring för större familjer, genom en effektiv bostadspolitik i det
egna hemmets och trädgårdsstädernas tecken, dels genom en effektivare
barnavård, ett bättre barnavärn och en modernare skola med fostran och

Första kammarens protokoll lOJfS. Nr 7. 2

Nr 7.

Onsdagen den 24 februari 1943.

Om rätt för hustru att bära eget släktnamn. (Forts.)
utbildning även av karaktären». När första lagutskottet hänvisat till denna
motion, är det förvisso riktigt, att det finnes »ett större sammanhang»,
i vilket man kan ta upp frågan örn gift kvinnas rätt att bära sitt eget släktnamn.
Men utan att föregripa den kommande behandlingen av denna motion
får man väl anse, att det ligger en del i vad första tillfälliga utskottet därom
har anfört. I utlåtandet, sop ligger på riksdagens bord i dag, heter det, att
»det synes utskottet praktiskt ogenomförbart att i en gemensam utredning
sammanföra så vitt skilda spörsmål som dem, vilka framlagts i motionen».
Nu förhåller det sig dessutom så, att trots alla de ämnen som herr Fredrik
Ström har tagit upp i sin motion, har han icke berört frågan om gift kvinnas
rätt att bära sitt eget namn. När lagutskottet hänvisar riksdagen till det tillfälle,
som nu erbjuder sig att i samband med behandlingen av herr Ströms
motion diskutera frågan om gift kvinnas namn, må man väl säga, att utskottet
knappast kan ha menat allvar.

Jag vagar tro, att första lagutskottet vid förnyad behandling av den nu
föreliggande frågan kommer att överväga de skäl, som ha anförts till förmån
för motionen. Jag har svårt att föreställa mig, att voteringsresultatet från
förra året riktigt återspeglade kammarens verkliga ståndpunkt, och det är
därför, herr talman, som jag tillåter mig att yrka bifall till den reservation,
som förra året hade första lagutskottet enhälligt bakom sig.

Herr Siljeström: Herr talman! Som den föregående ärade talaren erinrat
örn, förelågo redan vid förra årets riksdag två motioner om rätt för gift kvinna
att efter vigseln bära sitt flicknamn. De avslogos då av riksdagen. Jag förmoda^
att det är en ganska uppseendeväckande åtgärd att så snart som året därpå
återkomma med em motion i samma ämne. Det förefaller mig, som örn motionärerna
underskattade riksdagsmännens och riksdagens sätt att vårda sin
uppgift och som örn motionärerna ansågo, att att de enskilda riksdagsmännen
läto sitt röstande bero på tillfälliga hugskott, så att de i samma fråga röstade
ena året si och andra året så. Jag har inte suttit länge här i riksdagen, men
under den korta tid jag har varit här har jag fatt en helt annan uppfattning örn
det sätt, varpå riksdagsmännen vårda sitt värv. Och jag har för min del i första
lagutskottets avstyrkande utlåtande läst en allvarlig fingervisning till motionärerna
med anledning av deras åtgärd att redan följande år komma tillbaka.
Utskottet säger i sitt utlåtande: »Den genom förevarande motion framlagda
trugan örn införande av rätt för hustru att bära sitt eget i stället för mannens
släktnamn har, såsom av utskottets redogörelse framgår, så sent som år 1942
varit föremål för riksdagens prövning, varvid utskottets hemställan om skrivelse
till Kungl. Hajd med anhållan örn utredning i ämnet av båda kamrarna avslogs.
Några nya skäl för bifall till det i motionen framförda utredningsyrkandet
utöver dem, som tidigare uppmärksammats, synas icke hava anförts i motionen».
Därefter hemställer utskottet, att förevarande motion icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Jag skulle egentligen kunna nöja mig med vad jag nu har sagt och med dessa
ord yrka bifall till utskottets hemställan. Men jag har anledning att något närmare
uppehålla mig vid förevarande motion. Den är nämligen inte fullt lika
med de motioner, som framlades vid föregående års riksdag. Då hemställdes
nämligen av fröken Hesselgren — samma motionär, som nu kommer igen — att
5 kap. 15 § giftermålsbalken måtte ändras på det sätt. att hustrun erhölle rätt
pj bestämma, huruvida hon efter vigseln skulle bära sitt eget eller mannens
släktnamn eller bada i förening. Här var det således fråga örn en valrätt för
alla kvinnor. I den nu föreliggande motionen åter framhålles, att det inte gäller
»någon sorts propoganda för att gifta kvinnor i allmänhet skulle behålla

Onsdagen den 24 februari 1943.

Nr 7.

Örn rätt för hustru alt bära eget släktnamn. (Forte.)
sitt eget släktnamn utan endast att skapa en lagfästad rätt för dem, att under
vissa förhållanden, då så är för deras arbete praktiskt, få behålla ett namn som
av en eller annan orsak för deni representerar en goodwill». I motionen hemställes
örn en skrivelse av samma innehåll som den första lagutskottet förra
året föreslog. Årets motion innebär således en ganska väsentlig inskränkning
i jämförelse med vad föregående års motioner syftade till.

Bakom denna begränsning av motionens syfte ligger möjligen något slags
politisk klokhet. Jag är emellertid inte säker på att den väg som man nu har
slagit in på verkligen är politiskt klok. Det är ju så, att man genom den begränsning
av yrkandet, som man har gjort i år, har velat skapa en fördel —
jag förmodar, att motionärerna anse det vara en fördel -—• d. v. s. ett privilegium
för de yrkesidkande kvinnorna och för de kvinnor, som man samtidigt med
dem ömmar för, att på detta sätt få efter vigseln behålla sitt släktnamn. Men
man glömmer alldeles bort den stora mängden kvinnor, som utöva sitt arbete i
det tysta, som maka och moder, och där göra en samhällsgagnande gärning,
som kan ställas fullt i jämnbredd med och kanske över den som de flesta yrkesutövande
kvinnor utföra. Jag tror därför inte, att det har varit politiskt
klokt att på detta sätt söka privilegiera de yrkesutövande kvinnorna. Men man
skall inte heller låta förleda sig till att tro, att de som nu stå bakom motionen
ha övergivit sin ursprungliga tanke, som den kom till uttryck i förra årets motioner.
Jag skulle hålla för troligt, att man har för avsikt att, sedan man en
gång har brutit motståndet på denna punkt, komma tillbaka till förra årets
mera vittsyftande motionsyrkanden med — jag törs, herr Branting, vidhålla
det —• sin spets riktad mot de nuvarande äktenskapliga förhållandena.

Men oavsett hur därmed må förhålla sig, inställa sig vid bedömandet av detta
spörsmål en del frågor, som tarva ett svar. En gäller frågan örn det namn,
som barnen i dessa äktenskap skola bära. Vid utskottets behandling av motionen
var denna fråga uppe, och den som därvid ivrigast talade för motionen,
fru Ruth Gustafson i andra kammaren, nämnde då, att det var helt naturligt,
att barnen till att börja med skulle bära faderns namn. Men sedan, när de kommit
till mogen ålder och själva kunde bedöma, vilket namn de ville ha, skulle
de ha rätt att välja, örn de ville ha faderns eller moderns namn. Jag undrar,
örn det verkligen finnes mången i denna kammare, som vill gå med på ett sådant
resonemang och bidra till att frågan örn barnens namn får en sådan lösning.
Nu förhöll det sig dock så, att fru Gustafson snart insåg, att hon hade
givit sig in på ett något ömtåligt område, och därför förklarade hon senare, att
det nog inte gick att lösa frågan på det sättet.

En annan fråga är: Örn nu vissa förhållanden skola vara för handen för
rätt att behålla flicknamnet, hur skall man då pröva, när dessa förhållanden
verkligen föreligga? Vilken myndighet skall göra det? Är det prästen som viger?
Skall han säga, att den här kvinnan har utfört ett så samhällsgagnande
arbete under sin yrkesutövning, att hon har rätt att behålla sitt flicknamn,
men att den där kvinnan inte har gjort det? Eller kanske det är Kungl. Maj :t
som skall avgöra, om sådana förhållanden föreligga? Uppgiften blir i varje
fall inte så angenäm.

Vad sedan betriiffar behovet av en lagändring på denna punkt, ställer jag
mig ganska tvivlande. Jag behöver inte upprepa de argument, som förra året
framfördes i donna sak, men jag tror, att man överdriver betydligt, då man
hänvisar till den goodwill, som man påstår skall ligga i flicknamnet. Jag är
nog hädisk att vilja säga, att det är en ren modenyck, som har f ra mdrivits av
vissa agitatorer, som tycka, att det är otrevligt, att de ensamma behålla sitt flicknamn,
och som därför vilja ha sina medsystrar med sig. Det har bl. a. hänvisats
till att en del skådespelerskor ha obehag av att vid giftermålet inte få behålla

Nr 7.

Onsdagen den 24 februari 1943.

Örn rätt för hustru att hära eget släktnamn. (Forts.)
det namn som de äro kända under. Jag skulle då vilja fråga, huruvida Dramatiska
teaterns nuvarande direktris, som medan hon var ogift lyckats skaffa sig
ett aktat namn som skådespelerska såsom fröken Pauline Lindstedt, på något
sätt har lidit skada i sin konstnärliga gärning, när hon i och med äktenskapets
ingående tog mannens namn. Och man har hänvisat till professor Nanna
Svartz. Jag tror inte, att hennes vetenskapliga rykte skulle lidit, örn hon, då
hon uppträder som en enkel, vanlig medborgare, genom att till sitt namn foga
mannens låter ange, att hon är gift med en läkare.

Jag är inte heller, herr Branting, det allra minsta imponerad av den rad av
kvinnosammanslutningar, som här anses stå bakom framställningen. Jag tror
nämligen, att de i denna fråga representera en försvinnande del av landets kvinnor.
Jag har själv fått belägg för att så är förhållandet, och jag har fått ytterligare
bekräftat, att hela denna fråga för landsbygdens befolkning framstår
som något främmande, ja, jag skulle vilja säga anstötligt.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Olsson, Oscar: Jag har med stort intresse lyssnat till den siste ärade
talaren och får säga, att jag är rädd för att den ringa respekt, som han känner
för de nämnda kvinnoorganisationerna och deras samlade uttryck för sin ståndpunkt
i frågan, kommer att av åtskilliga som hörde på den ärade talaren överflyttas
på honom. Jag hade litet svårt att följa med i alla krokarna i resonemanget.

Det nämndes först som en av de tyngst vägande punkterna, att vissa motionärer
bära sig så illa åt, att de vilja, att riksdagen det ena året skall fatta ett
annat beslut än den gjorde det föregående året. Sedan var talaren inne på
att det förelåg någon skillnad i motiveringen eller rättare sagt en begränsning
i fråga örn den förevarande motionen. Detta tycktes till att börja med framhävas
som en styrka och sedan som en svaghet i motionen. Eller kanske man
skall kunna säga, att begränsningen vid något tillfälle var det ena och vid ett
annat det andra. Först framställdes det nästan som en förolämpnig mot dem
som inte voro yrkeskvinnor, att de inte skulle vara inbegripna i motionen, och
sedan verkade det närmast, som om detta skulle ha varit ett knep för att röja
väg, så att de stackars utestängda så småningom skulle få vara med i alla
fall. Jag tror inte, att detta resonemang kan sägas var så imponerande. För övrigt
vill jag fästa uppmärksamheten på att den reservation, som det här är
fråga örn att bifalla, innebär en hemställan, att »riksdagen i anledning av förevarande
motion måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit
ville låta verkställa utredning av frågan örn rätt för hustru att bära sitt eget
i stället för mannens släktnamn samt för riksdagen framlägga det förslag,
som därav kan föranledas». I denna reservation begränsas inte utredningen på
det sätt,o som den föregående talaren dels var rädd för att man skulle göra och
dels ansåg inte höra dit.

Herr Siljeström gick därefter in på ett försök att göra utredningen här i
kammaren genom att framföra det ena exemplet efter det andra. Jag får säga,
att de exempel som anfördes inte äro av krångligare innebörd än att en utredning
kan komma fram till lösningar beträffande dem. Och kan utredningen inte
göra det, då får riksdagen ta konsekvenserna därav.

Jag tycker, att det skulle vara ovärdigt kammaren att avvisa en begäran örn
utredning av det skäl, som sist anfördes, nämligen att de enhälliga kvinnoorganisationerna
ha låtit förföra sig av en modenyck, representerad av några få
kvinnor, till att gå med på ett sådant förslag som detta. Också jag känner
något litet till de ifrågavarande kvinnoorganisationerna, och jag får säga, att

Onsdagen den 24 februari 1943.

Nr 7.

Örn rätt för hustru att bära eget släktnamn. (Forte.)
det här framförda uttalandet gentemot dessa tyder på att den som fällde det
inte har mycket reda på dem.

För mig står saken så att det finns ett starkt kvinnointresse i landet för
att få frågan utredd och en stark kvinnoopinion som anser att kvinnorna ha en
viss rätt att göra sin stämma hörd i detta ärende. Det för mig väsentligaste av
de skäl, som skulle kunna anföras mot ett bifall till reservationen, är att kvinnorna
inte ha större representation i riksdagen än fallet är. Man skulle ju
kunna anse detta vara ett tecken på att kvinnorna finna sig i att låta männen
ha bestämmanderätten över de frågor som angå kvinnorna. Jag tror emellertid
inte att man bör bygga ens på detta skäl, ehuru jag tycker att det skulle vara
något starkare än alla de som anförts av motståndarna till reservationen.

Jag skall i stället sluta med att taga upp det tungt vägande formella skäl
som här anfördes samtidigt med en vädjan till riksdagens känsla för det anständiga
och passande, när det gäller att i dag taga parti i denna fråga. Det
uttalades att det verkligen skulle vara uppseendeväckande, örn riksdagen i dag
fattade ett annat beslut än det riksdagen fattade i fjol i denna fråga, och detta
underströks på det sättet att ett bifall nu till motionen skulle innebära ett underskattande
av riksdagsmännens sätt att vårda sitt värv. Jag vill fästa kammarens
uppmärksamhet på att det inte var i två delar första kammaren sönderföll
vid beslutets fattande i fjol, utan det var i tre: de som röstade för motionen,
d. v. s. för vad som nu är reservanternas yrkande, de som röstade emot den
och de som inte voro närvarande eller inte röstade. Den största delen bestod av
dem som inte voro närvarande eller inte röstade. Jag skulle tro att redan dari,
att ett beslut på det sättet fattats, i denna kammare med sju rösters övervikt,
ligger en anledning för motionärerna att komma igen och se efter, örn inte den
tredje och största delen av kammaren — de 53 frånvarande — möjligen har något
att säga som kan bli av betydelse i fråga örn den skillnad på sju röster
som då avgjorde beslutet.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den vid utskottsutlåtandet fogade
reservationen.

Fru Sjöström-Bengtsson: Herr talman! De olägenheter som ombyte av
släktnamn vållar de kvinnor som ha skapat sig en ställning inom de fria yrkena
ha redan omvittnats här så mycket att jag inte behöver orda mer därom. Jag
vill i stället tala för de kvinnor som herr Siljeström särskilt omnämnde i sitt
anförande, även om jag för min del kommer till en annan slutsats än han.

Jag skulle vilja framhålla en sak som kanske kan anses mindre viktig, men
som för dem det vederbör ändå har en viss betydelse. Ett släktnamn, hur alldagligt
det än är, kan, även örn dess bärare i föregående generationer inte ha
förmått att ge det den ringaste yttre glans, ändå för den som bär det ha ett
värde som en utomstående kanske inte inser, men som gör att det för vederbörande
är svårt att ge upp detsamma. Och det är i många fall ett namn som hon
har burit under många år och som har blivit, örn jag så får säga, hennes egendom.

Jag skall inte gå närmare in på frågan, utan ber endast, herr talman, att få
ansluta mig till det yrkande örn bifall till reservationen som här framställts.

I detta anförande instämde herr Schlyter.

Herr Brandt: Herr Olssons uppgift att det var ett större antal ledamöter i
denna kammare frånvarande än närvarande vid voteringen vid förra årets riksdag
är vål ändå inte riktig, men det är obestridligt att kammaren var ganska
glest besatt. Nog var en tredjedel av kammarledamöterna frånvarande, och
dessa kommo således inte att tillkännage sin ståndpunkt i frågan. Jag tillhör

Nr 7.

Onsdagen den 24 februari 1943.

Örn rätt för hustru att hära eget släktnamn. (Forts.)
dem som blevo oerhört överraskade över riksdagens beslut i fjol, oell jag
trodde då att de, som varit frånvarande, hade menat att saken var alldeles
klar, då ju, såsom här ofta har nämnts i dag, utskottet enhälligt tillstyrkt
förslaget. Just med hänsyn till detta förhållande tycker jag nog att herr Siljeströms
förebråelse mot motionärerna i år är mycket malplacerad. Han menade
att det faktum att motionärerna lia återkommit i år skulle visa att de
betraktade kammarledamöterna såsom sådana personer som till äventyrs kunde
falla till föga för tillfälliga hugskott. Man må väl däremot säga att det är
ganska sensationellt att ett utskott, som efter mycket ingående överläggningar
enhälligt tillstyrkt ett förslag, endast ett år senare har till den grad ändrat
uppfattning att ett avslagsyrkande samlar majoritet inom utskottet. Inte heller
jag vill göra gällande att kammaren faller för tillfälliga hugskott, men
inte inger det faktum någon större respekt att ett enhälligt utskott på ett år
ändrar sin uppfattning så, att majoriteten går på avslag.

Vad har hänt sedan i fjol? Utskottsmajoriteten säger själv att ingenting
har hant. Några nya skäl ha icke tillkommit. Icke desto mindre måste ovillkorligen
flera ledamöter i utskottet ha skiftat ståndpunkt. Visserligen är det
väl sant att utskottet i år har en något annan sammansättning än i fjol. En
del personer som i fjol röstade för motionärernas förslag ha i år inte haft
tillfälle att rösta i utskottet, utan andra personer ha trätt in och röstat mot
förslaget. Men det är ett obestridligt faktum, att några ledamöter ha skiftat
ståndpunkt, och ändå säga de själva att ingenting har hänt sedan förra året!
Det har ju hänt detta att kamrarna då intogo en annan ståndpunkt än det
enhälliga utskottet, men jag undrar, örn det är riktigt att falla tillbaka på
detta förhållande, örn man förut har tillkännagivit en avvikande uppfattning
i sak.

Jag utgår ^ ifrån att alla här noggrant ha läst utskottsbetänkande!, men
jag tror ändå att det är befogat att erinra om några rader i motiveringen
i.utskottets betänkande i fjol, som utskottet således då helt och hållet ställde
sig bakom. Det erinrades där örn att meningarna redan år 1920, då den nuvarande
lagen kom till, voro mycket delade i fråga örn lagens lämplighet på
denna punkt, och man framförde såsom skäl mot ifrågavarande bestämmelses
införande, »att det för hustru, som före giftermålet skapat sig en ställning
såsom t. ex. affärsidkare eller kostnärinna, kunde medföra allvarliga olägenheter,
att hon icke finge behålla sitt gamla släktnamn i oförändrad form».
Nu försöker herr Siljeström bagatellisera detta, men utskottet, som i fjol mycket
noga tänkt igenom frågan, sade då att dessa »farhågor synas hava besannats.
och efter hand som det blivit vanligare att gift kvinna idkar förvärvsverksamhet
hava olägenheter av makars namngemenskap allt mer framträtt.
Möjligheten att använda det gamla släktnamnet i förening med mannens
släktnamn har icke visat sig vara en ur praktisk synpunkt tillfredsställande
lösning, och att ett behov av ändrade bestämmelser rörande äktenskapets
namnrättsliga förhållanden föreligger bestyrkes därav, att inom de fria
yrkena i icke obetydlig utsträckning uppkommit den från lagbestämmelsen
avvikande praxis, att gift kvinna använder sitt gamla släktnamn.» Är det någon
som vill bestrida detta? Det var ingen inom utskottet i fjol som ville
göra det. Dessa motiv till lagändring stå alltså faktiskt kvar även i dag. Det
vöre då ganska märkvärdigt, örn riksdagen, fastän ingen här vågat bestrida
riktigheten av detta uttalande, skulle vilja hindra ett antal kvinnor, som verkligen
på goda grunder begära denna ändring, från att få frågan löst i enlighet
med motionärernas förslag.

Jag har inför dessa fakta mycket svårt att undertrycka den uppfattningen
att de mest avgörande skälen till det motstånd, som så häpnadsväckande yp -

Onsdagen den 24 februari 1943.

Nr 7.

Örn rätt för hustru alt bära eget släktnamn. (Forts.)
pade sig i fjol, ligga mycket djupare än många k aln ske lia klart för sig. Vad
det här rör sig om framgick ganska tydligt av herr Siljeströms anförande, då,
han vädjade till känslan och talade om »modenyck» och örn att förslaget pa
landsbygden till och med uppfattas såsom anstötligt o. s. v. Det är just det:
det måste finnas åtskilliga i denna kammare och i den andra, även inoin mitt
parti, som känna något slags motvilja mot att låta ett antal framstående
kvinnor, som yrka på att få behålla sitt släktnamn, fa intaga en sadan undantagsställning.
Man tycker att det är en struntfråga och att dessa kvinnor
nog kunde få som de vilja, men sa frågar man sig, varför de inte kunna
böja sig och varför de inte kunna vara som alla andra. Under1 intryck av
sådana känsloskäl vill man låta det vara vid det gamla. Men detta är ju inga
sakskäl. De sakskäl som framförts av kvinnoorganisationerna, av kvinnoarbetskommittén
och exempelvis av Gösta Eberstein i hans betänkande stå ju
fortfarande kvar.

För oss, som röstade för förslaget i fjol och som inta samma ståndpunkt
även i år, skulle det på något sätt kännas beklämmande, örn riksdagen vägrade
detta tillmötesgående mot ifrågavarande grupp av kvinnor. Hur man än ställer
sig till saken, kan man ju inte påstå att ett tillmötesgående av kvinnornas
önskemål skulle kunna medföra några olägenheter för övriga grupper av medborgare.
Det har heller ingen velat göra gällande.

Jag tillåter mig att på de skäl, som ett enhälligt utskott i fjol anförde,
yrka bifall till reservationon i det föreliggande utskottsutlåtandet.

Herr Holmbäck: Herr talman! Jag kommer att ge min röst åt reservationen.

Det sker på följande skäl.

Det är ett faktum att ett icke obetydligt antal kvinnor bär i landet, som äro
gifta, i sin yrkesverksamhet såsom läkare, författare, skådespelerskor o. s. v.
uppträda under sina flicknamn. Lagen säger visserligen att de skola bära sin
mans namn eller sin mans namn och sitt eget tidigare namn i förening, men
faktiskt uppträda de under sina flicknamn. Jag anser för min del att det är
oriktigt att de skola behöva lösa problemet på detta sätt. Det finns här ett behov
av en lagstiftning som möjliggör för dessa kvinnor att utan att gå vid sidan
av lagen använda sitt eget namn. Det är för mig tillräckligt skäl för en
utredning av frågan. Jag tycker att nian just i en sadan situation bör ga till
en utredning.

Alldeles oavsett detta, herr talman, är det på en punkt som enligt min mening
en lagändring självklart bör komma till stand, hur man än ställer sig till den
större frågan. Denna punkt gäller firmalagstiftningen. Som det har visats upp
i motionerna, kan en kvinna, som är gift, inte anmäla en firma, som hon eventuellt
tidigare haft eller som hon nu önskar starta, under sitt flicknamn. Hon
kan alltså inte få använda detta namn i sin närigsverksamhet. Detta måste,
hur man än i övrigt ser saken, betraktas såsom oriktigt. I det fallet kan man
inte i praktiken lösa problemet på det sätt som t. ex. en skådespelerska eller en
kvinnlig läkare nu gör.

Jag yrkar, herr talman, bifall till reservationen.

Herr Branting: Herr talman! Här ha redan så många talare replikerat herr
Siljeström att jag kan inskränka mig till några korta anmärkningar.

Bland de argument som herr Siljeström mobiliserade till förmån flir =sin
ståndpunkt fanns också det att örn nu denna rätt för gift kvinna att bibehålla
sitt flicknamn infördes, skulle detta bliva ett »privilegium» för vissa grupper
av kvinnor, såsom skådespelerskor, konstnärinnor och andra kvinnor i fram -

24 Nr 7. Onsdagen den 24 februari 1943.

Örn rätt för hustru att lära eget släktnamn. (Forts.)
skjuten ställning, under det att man däremot, såsom herr Siljeström sade i känslosam
ton, inte alls tänkte påkalla de stilla husmödrarna i landet som utföra sin
j"?. • ''seftj^ao gärning. De få icke något »privilegium», sade herr Siljeström,
de fa inte behålla siria släktnamn. Men vad är nu detta för slags argument, herr
^O^sfiöm? Inte kan man väl driva den satsen? Dessa kvinnor vilja ju inte
ändra sina namn! Det gäller här inte något privilegium för en viss grupp, utan
det är fråga örn en praktisk åtgärd för vissa yrkesutövande kvinnor.

Jag begärde egentligen ordet, herr talman, när herr Siljeström, i likhet med
andra talare senare, berörde frågan örn förhållandena på landsbygden. Herr
Siljeström ville också försöka göra gällande att man på landsbygden skulle
känna rent av anstöt inför dessa försök att införa nya seder, på initiativ av
de kvinnliga fria yrkesutövarna. I själva verket är det ju dock så, att seden
att gift kvinna bibehåller sitt flicknamn förekommit på sina håll just på
landsbygden. I lagberedningens förutnämnda förslag till ny giftermålsbalk
konstateras inledningsvis, att det är allmän sed att hustrun efter vigseln bär
mannens släktnamn. Sedan heter det: »Undantag torde i stort sett förekomma
allenast bland de. delar av lantbefolkningen, hos vilka bruket av ett verkligt
släktnamn ännu icke fullt trängt igenom». Här konstaterar således lagberedningen,
att bruket att gift kvinna behåller sitt flicknamn just förekommer på
landsbygden — man hade kunnat tillägga att detta dessutom gäller en del yrkesutövande
kvinnor. Därför förefaller det mig åtskilligt ihåligt när herr Siljeström
nu talar med sa stark känsla örn den olust eller anstöt som det skulle
väcka just på landsbygden, ifall kvinnor finge rätt att i vissa fall behålla sitt
släktnamn.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Siljeström: Herr talman! Endast några ord med anledning av fru
Sjöström-Bengtssons yttrande.

Örn jag fattade fru Sjöström-Bengtsson rätt, ville hon gå längre än motionärerna.
Hon ville att kvinnorna skulle få rätt att även av känsla för faderns
namn, således på grund av ren affektion, få behålla det namn som de haft såsom
ogifta. Hon gick således längre än motionärerna. Det ger endast belägg
för mm uppfattning att det försök, som motionärerna nu gjort att begränsa sitt
yrkande till att avse den lilla gruppen av yrkesutövande kvinnor, blott är ett
utslag av taktisk klokhet. Man menar att komma fram dit, att det skall vara
en allman ratt för alla kvinnor som gifta sig att få välja mellan att behålla sitt
eget och att antaga mannens namn.

När herr Oscar Olsson talade örn att jag drog fram en del svårigheter som
skulle mota en utredning, och menade att det inte var riktigt passande —• jag
uppfattade honom sa att göra det på detta stadium, så vill jag dock säga att
ii11kansk° V1ktigaste frågan i detta sammanhang, som också blir den svåraste
att lösa och som man icke bör se bort ifrån, är frågan om vilket namn barnen
skola bära. Jag anser mig ha rätt att i detta sammanhang peka på den frågan
herr Olsson. ’

Herr Olsson, Oscar: dag glömde bort just denna grava anmärkning i min
replik till herr Siljeström. Det är möjligt att denna fråga blir mycket besvärägare
att lösa än jag föreställt mig. Men jag har mycket svårt att tro att den
ar olöslig. Jag’ vet inte, örn det finns några lagbestämmelser som nu hindra
v-W som begära att. fa antaga nytt släktnamn, från att antaga sin moders
släktnamn. Det är möjligt att sådana finnas, och då är det ganska naturligt att
den saken också kommer att tagas upp till granskning vid en utredning. Själv
tycker jag att det vore konstigt, örn man skulle få antaga vilket namn som

Onsdagen den 24 februari 1943.

Nr 7.

Örn rätt för hustru att bära eget släktnamn. (Forts.)
helst, om man blott undviker att taga sin moders namn. Men det finns ju
konstigheter här i världen, och det kan ju hända att det är på det sättet!

Jag förbiser som sagt inte att frågan kan vara svårlöst, men vad jag bestämt
opponerar mig emot är att den skulle vara olöslig.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det under behandling varande utlåtandet hemställt samt vidare på
godkännande av den vid utlåtandet avgivna reservationen; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Schlyter begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad första lagutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 9,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter
särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta
för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser. Herr talmannen förklarade därpå, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Branting begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 69;

Nej — 29.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Vid förnyad, punktvis skedd föredragning av jordbruksutskottets utlåtande
nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för vissa
personer från betalningsskyldighet till kronan på grund av virkesköp, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 1,^” hermana
i anledning av väckt motion om utredning och förslag rörande kvinnans fulla julla likställikställighet
med mannen på vissa av samhällslivets områden m. m. lighet med

I en inom första kammaren väckt och till dess första tillfälliga utskott för
behandling hänvisad motion, nr 6, hade herr Fredrik Ström yrkat, att riksdagen
måtte besluta att hos Kungl. Maj :t begära tillsättande av en allsidig kommitté,
till lika delar bestående av kvinnor och män, med uppdrag att utreda och framlägga
förslag till dels kvinnans fulla likställighet med mannen i fråga om rätt
till kunskaper, yrke, yrkesutbildning, lön, befordran, pension, semester, representation
etc., dels hemmets renässans genom en rättvis skattelindring för
större familjer, genom en effektiv bostadspolitik i det egna hemmets och träd -

Nr 7.

Onsdagen den 24 februari 1943.

Örn utredning ang. kvinnans fulla likställighet med mannen m. m. (Forts.)
gårdsstädernas tecken, dels genom en effektivare barnavård, ett bättre barnavärn
och en modernare skola med fostran och utbildning även av karaktären.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motion icke måtte till någon första kammarens åtgärd
föranleda.

Herr Ström, Fredrik: Herr talman! Med föreliggande motion har jag åsyftat
att kräva förverkligandet av den principiellt erkända likställigheten mellan
man och kvinna, en likställighet som dock på många, många områden ingalunda
är genomförd. Vi ha liksom godtagit en princip, men sedan icke förverkligat
densamma. Jag har också velat tillika befordra en hemmets renässans
och barnets rätt, som enligt mitt förmenande i allra största utsträckning sammanhänger
med den rätt, som man tillerkänner kvinnan.

Vad har nu utskottet sagt? Jo, utskottet har erkänt, att synpunkterna äro
värda beaktande, men jag är något tveksam, örn det är av hjärtat utskottet
har gjort detta erkännande eller örn det är en blomma på Idas grav, en blomma
till motionens begravning. Utskottet anser nämligen, att det är praktiskt
ogenomförbart att i en gemensam utredning sammanföra enligt dess mening
så vitt skilda spörsmål som kravet på kvinnans likställighet med mannen i
fråga örn utbildning, tjänster, lön, befordran, semester, pension m. m. och frågan
örn hennes inflytande inom samhällets olika institutioner samt vissa därmed
sammanhängande reformer i fråga örn hem, barnavård och skolväsen.
Vad jag syftar till är dock, att en reform skall beröra sådana områden endast,
där kvinnan har ett alldeles särskilt intresse att bevaka. Utskottet har med
andra ord, såvitt jag har kunnat fatta riktigt, icke förstått motionen. Felet
är givetvis mitt och ingalunda utskottets. Jag har gjort en felbedömning, och
det får jag stå för. Jag måste därför be kammaren örn ursäkt, att jag nu
måste komma med en lättfattligare utläggning av vad jag verkligen åsyftat.
Kanske det kan ha något gott med sig, kanske något korn åtminstone kan
falla i den goda delen av utskottets jord, dess allmänt sympatiska inställning,
även örn man får räkna med att åtskilligt faller på hälleberget.

Utskottet har kanske inte haft någon starkare sympati för den princip jag
har velat få fram. Jag måste då först fråga utskottet, örn utskottet verkligen
allvarligt funderat över hur efterbliven och orättvis kvinnans ställning i samhället
i själva verket är. Ja, man måste till och med fråga sig, örn kvinnorna
själva ännu ha kommit till full klarhet därom. Kvinnornas avantgarde, kvinnornas
egna organisationer, ha nog förstått denna sak, däremot kanske inte
alla kvinnor. Hur skall man då kunna begära, att alla män skola förstå detta
eller att ens utskottet med sin suveränt manliga sammansättning skall förstå
detta?

Hurudan är då kvinnans ställning i vårt samhälle, i ett demokratiskt samhälle,
mina herrar, i ett industrialiserat samhälle, i ett i högsta grad tekniskt
utvecklat samhälle? Den är verkligen inte sådan, att rättvisa i allo är iakttagen
så, som man skulle kunna önska. För att börja med skolan måste man
säga, att kvinnan har mycket sämre utbildningsmöjligheter än mannen. Det
finns inte alls samma möjligheter för flickorna som det finns för pojkarna,
och de kunna därför inte erhålla de kunskaper och de färdigheter, som äro behövliga
för att kvinnan skall få samma ställning i samhället som mannen.
Flera av de högre bildningsanstalterna äro i stort sett så lagda, att de avse
att företrädesvis utbilda den manliga ungdomen. Detsamma gäller om yrkesskolorna,
som äro så oerhört viktiga. Vi ha en mängd yrkesskolor, och jag
måste säga. att det är lyckligt, att vi fått dessa yrkesskolor för män, men vi

Onsdagen den 24 februari 1943. .

Nr 7.

Örn utredning ang. kvinnans fulla likställighet med mannen m. m. (Forts.)
ha mycket få för kvinnornas utbildning. Det råder även en viss ensidighet
i utbildningen. Man utbildar t. ex. inte pojkarna i hemvård o. dyl., fast det
skulle vara både för dem och samhället synnerligen lyckligt. Jag läste nyligen
en redogörelse för ett experiment i en skola, där skolkökslärarinnan hade utbildat
pojkarna i matlagning och nått alldeles enastående resultat. En sådan
utbildning finner jag alldeles riktig, men jag finner det vara lika riktigt, att
de unga kvinnorna få den utbildning de lia rätt till inom olika områden, som
nu företrädesvis anses vara avsedda för männen. Vi finna vidare, att vi gjort
ganska mycket, dock kanske inte tillräckligt, för pojkarnas fritidssysselsättning,
för pojkarnas gymnastik- oell idrottsutbildning, medan vi i mycket stor
utsträckning försummat flickornas. Det kan icke vara nyttigt, det måste vara
skadligt, och det är orättvist. Nu vet man, att flickorna härvidlag kunna
nå samma rangställning som pojkarna. Vi kunna peka på Sofiaflickornas enastående
gymnastiska resultat. De lia blivit Lingsystemets yppersta bärare i
vårt land. Kunna vi komma lika långt i fråga örn gymnastik i alla skolor som
man kommit i Sofia folkskola i Stockholm, ha vi åt folkhälsan vunnit enastående
resultat och väldiga tillgångar. Vi borde egentligen ge initiativtagaren
till Sofiaflickornas gymnastik, fru Carlquist, en nationell heder sbelöning. Framför
allt är hon värd att prisas för den insats hon gjort för folkhälsan. Själva
ha vi intS gjort så värst mycket när det gäller de unga kvinnorna. Vi borde
kunna göra mycket mer, vilket skulle vara synnerligen lyckligt inte bara för
folkhälsan, utan säkerligen även för kvinnans psykiska utbildning och för
hennes sinnesstämning och mycket annat som det är av betydelse att man
inte förbiser.

I regel har kvinnan också sämre betalt för sitt arbete, trots att det arbete
hon utför är lika betydelsefullt för samhället som mannens arbete och i vissa
fall kanske ännu mera betydelsefullt. Kan det vara rimligt och rättvist att
vi, trots behörighetslagen, som i själva verket är en tämligen formell historia,
både inom stat, kommun och näringsliv i verkligheten, om än inte teoretiskt,
ha så ställt, att kvinnorna äro satta i en sämre ekonomisk ställning trots deras
betydelsefulla arbete?

Kvinnorna ha även sämre avancemangsmöjligheter. Behörighetsprincipen
är, som jag nyss sade, erkänd men icke förverkligad. Riksdagen har för några
år sedan beslutat att begära en utredning på detta område, men mig veterlig!
har det inte ännu lett till något resultat. Det går så förfärligt sakta här i detta
land med allting, som har med rättvisa och billighet att göra, att det är förvånansvärt.
Jag undrar, örn det inte skulle vara litet bättre, örn det sutte fler
kvinnor i riksdagen och i kommunalförsamlingarna än det gör, ty jag har funnit.
att kvinnorna ha mycket större rättfärdighetssinne än männen. Vi äro
faktiskt av ett mångtusenårigt manligt envåldsregemente ganska mycket fördummade,
när det gäller de rättfärdighetssynpunkter,. som också böra ligga
till grund för samhällets utveckling och som finnas i högre grad hos kvinnorna.

Vi ha inte en enda kvinnlig landshövding. Är det någon som tror, att det
inte skulle kunna uppdrivas någon enda kvinna, som vore jämställd i kunskaper
och erfarenhet med någon av landshövdingarna här i landet? Det är det
säkerligen ingen som tror. Vi lia mig veterligt inte heller någon kvinnlig generaldirektör.
Jag tror säkert, att vi skulle kunna finna en och annan kvinna,
kanske många, som skulle vara minst lika goda generaldirektörer som de män
vi ha. Jag tror vi ha en kvinnlig byråchef, men det finns ju sådana massor av
byråchefer, att hon nästan försvinner i mängden. Vi ha även ett par kvinnliga
läroverksrektorer. Vi ha alldeles utmärkta kvinnliga rektorer här i Stockholm
för de kvinnliga läroverken, och vi ha säkert många fler i landsorten, de flesta

Nr 7.

Onsdagen don 24 februari 1943.

Örn utredning äng. kvinnans fidla likställighet med mannen m. m. (Forts.)
verka inom de enskilda läroverken för kvinnlig ungdom. Man ser dem mycket
sparsamt på andra läroverksområden. Vi ha en kvinna som är sjukhuschef
med den äran, och vi ha en kvinna, som är teaterchef, också med
den äran, men de bilda nästan sådana där lysande undantag, som vi
liksom häpna över och inför vilka vi fråga oss, om det verkligen är sant, att
dessa kvinnor kommit dithän. I stort sett utgör kvinnan inom stats- och kommunalförvaltningen
ett skikt under mannen, icke ett skikt jämställt med mannen.
Detta är särskilt märkligt när det gäller områden, där kvinnan av naturen
har särskilda fallenheter att kunna göra betydande insatser, såsom i fråga
örn bärna- och ungdomsvård, liksom även hemvård, vissa slag av socialvård,
ålderdomsvård, nykterhetsarbete, vissa delar av skolarbete, särskilt vissa delar
av yrkesskolearbete, samt många andra områden.

överallt eller nästan överallt se vi manliga chefer och manliga souschefer,
och även i graderna närmast därunder är det mest män. Först när vi komma
ner i de allra lägsta och sämst betalda graderna är det som kvinnorna verkligen
få vara med, men deras avancemangsmöjligheter äro ofta beskurna, och
det är liksom stängt för dem.

Man måste också fråga sig, varför alla präster ovillkorligen skola vara män.
Jag tror statskyrkan skulle vinna på att inte enbart ha manliga präster. I
Frälsningsarmén kunna ju kvinnor nå de högsta poster. En kvinna* har varit
general i Frälsningsarmén, och även inom andra liknande områden ha kvinnorna
gjort sig starkt gällande.

Vi ha mycket få kvinnliga domare. Jag tror inte vi skulle behöva befara
någon tilltagande försämring av domstolarna, om det bleve fler kvinnliga domare.
Jag skulle anse att det t. o. m. vore synnerligen fördelaktigt för rättsvården,
örn det sutte en kvinna med i varje domstol. Inom näringslivet rycker
kvinnan fram till ganska höga poster och på vitt skilda områden. Detta visar
ju, att det är en orättvisa, när man inom det allmänna utestänger henne. Dock
måste jag säga, att kvinnorna inom industrien, handeln och jordbruket i regel
äro underbetalda, inte på grund av sämre prestationer, utan på grund av en
tradition, som är felaktig, och ett maskulint tänkesätt och ett maskulint egenintresse,
som gör sig mycket starkt gällande. Det ligger säkerligen på botten
hos oss män en tanke, att vi måste värna om våra speciella intressen, och vi göra
oss då ofta skyldiga till orättvisa, när vi skola prestera ett bedömande av
mäns och kvinnors förmåga. Vi vilja hävda våra gamla positioner och privilegier.
Det vilja alla högre makthavare. Det ville på sin tid feodaladeln, det
ville på sin tid industriadeln, det ville på sin tid och vilja ännu de gamla innehavarna
av vissa rättigheter. Det är ganska mänskligt; man kan inte så starkt
kritisera det, men man måste bekämpa det. Samhället vinner inte på en sådan
ensidighet, utan samhället vinner på full jämlikhet och full rättvisa. Sämre
resultat av en styrelse av världen än den, som männen ha åstadkommit med
oavlåtliga världskrig och sociala jordbävningar, tror jag inte man skulle behöva
riskera, om man släppte fram kvinnorna. Snarare tror jag, att man skulle
få ett bättre socialt och mellanfolkligt tillstånd, örn kvinnorna fingo något större
inflytande även på de områden, där de stora avgörandena falla.

Utskottet säger nu, efter att ha givit mig denna blomma, som jag nämnde
örn, att jag i stället för att begära en allmän utredning skulle ta upp olika deta!
jspörsmål och framlägga direkta 3^rkanden örn vidgad tillämpning av principerna
örn kvinnans likaberättigande. Men samtidigt anför utskottet, att riksdagen
på en sådan punkt, där man gått fram separat, redan år 1939 i skrivelse
till Kungl. Majit begärt en översyn av behörighetslagen. Man har emellertid
ännu inte på den vägen kommit fram till något resultat. Det är möjligt, att
inte heller i detta fall en begäran örn utredning ger något resultat, utan att

Onsdagen den 24 februari 1943.

Nr 7.

Örn utredning ang. kvinnans fulla likställighet med mannen m. m. (Forts.)
regeringen låter även denna fråga vila, men man måste ju oavlåtligen arbeta
för en sak, örn den skall ha någon utsikt att vinna framgång.

Vi lia alldeles nyss sett en annan sådan detaljfråga falla. Det hjälpte inte,
att man gick fram ängsligt försiktigt. Kammaren ville i alla fall inte vara
med örn att låta en gift kvinna behålla sitt gamla namn, örn hon hellre ville
det. Så konservativ är kammaren och riksdagen. Det finns ju endast en kvinnlig
ledamot i denna kammare. Örn det i stället sutte 119 kvinnor oell en man
i denna kammare, skulle det ha blivit ett fullkomligt annat resultat av den
föregående voteringen. Då skulle med all säkerhet en överväldigande majoritet
av rösterna ha tillfallit den av herr Schlyter och herr Branting avgivna
reservationen. Alltså ser man, att det är männen som tämligen hänsynslöst
använda sin makt för att hindra kvinnans rättigheter att bli gällande.

Utskottet hänvisar nu i alla fall till att jag bör framlägga direkta yrkanden.
Jag vill fråga det ärade utskottets ledamöter: örn jag nästa gång skulle lägga
fram tjugu eller trettio särmotioner med krav på dessa detaljer, som tillsammans
göra det hela, skulle då utskottets ledamöter vilja gå med på dessa
motioner? Jag är inte alldeles säker på det, trots att utskottet säger, att i
stort sett motiveringen är hållbar. Jag tror tvärtom att utskottet sannolikt
skulle rösta nej även när det gäller detaljyrkanden. Jag tror därför inte man
når fram genom att gå detaljvägen. Jag tror att man får försöka att så
småningom vinna gehör för en rättvis sak. Då kanske man så småningom kan
övertyga aven första tillfälliga utskottet, och så få vi se, örn man inte kan
nå fram till ett positivt ställningstagande.

_ De tillfälliga utskotten i allmänhet hysa den uppfattningen, att man inte i
riksdagen bör fatta beslut på motionärers yrkanden, örn de inte äro föregångna
av utredningar och helst av kungl, propositioner. Det hjälper således
inte att man ställer några direkta krav, ty då kommer utskottet och riksdagen
att säga: »Nej, det fordras en utredning, och vi vilja avvakta en proposition».
På en sådan motivering har man avslagit många framställningar. Därför är
nog utskottets väg även den belamrad med ganska många hinder, varför även
den är rätt svårframkomlig. Det hela beror dels på denna konservatism och
dels på den nuvarande svaghetsperioden hos riksdagen, då man är så förfärligt
ängslig för att taga befattning med något ärende i positiv riktning, innan
man pilört Kungl.. Maj:! Det var annorlunda i gången tid, men det har ju
också sin förklaringsgrund.

oOm man följer utskottets förslag, blir det hela en circulus vitiosus; man
går bara runt det hela, och det blir inte någon lösning på frågan. Man måste
fråga sig, om det är de obotfärdigas förhinder som utskottet företräder. Örn
så är förhållandet, synes det. mig, att det hade varit bättre att utskottet sagt
rent ut, att utskottet inte vill vara med om kviinnans likställighet. Den är
principiellt godkänd en gång, men det är bara en vacker tavla på en vägg, som
vi lia att betrakta vid högtidliga tillfällen, och det är inte en princip som skall
förverkligas. Om utskottet hade sagt det, hade kammaren lättare kunnat bilda
sig ett omdöme örn huruvida nian verkligen skall fullfölja principen örn kvinnans
likställighet med mannen eller icke.

Jag måste därför trots allt säga till det ärade första tillfälliga utskottet,
vars ledamöter jag eljest finner vara så personligen sympatiska: »Vackra
mask, jag känner dig!» Och jag måste säga till kammaren, att kammaren
nog inte är mycket annorlunda än första tillfälliga utskottet. Det är jag inog
övertygad om. Därmed vill jag inte alls lia förolämpat så högt värderade kamrater
som dem som sitta här i kammaren, men jag har nu den uppfattningen,
att kammaren är ganska konservativ, t. o. m. mera konservativ i kvinnofrågor
nu, än när jag för flera decennier sedan kom hit. Fast det då var mest grevar

Nr 7.

Onsdagen den 24 februari 1943.

Örn utredning ang. kvinnans fulla likställighet med mannen m. m. (Forts.)
och baroner, biskopar och professorer i kammaren var man på vissa områden
mera radikal än nu.

Man måste fråga sig, varför kvi,nnorna så ofta förbigås vid val till folkrepresentationer.
Varför sitter endast en kvinna i denna kammare? Varför
ha vi, som sitta i landsting och i stadsfullmäktige och som välja denna kammare,
valt 149 män och en enda kvinna? Inte är det därför att det saknas
dugliga kvinnor. Ingalunda! Nej, det är av ett slags egoistisk sammanhållning.
Vi lia den uppfattningen, att vi karlar klara det bättre, vilket nog i
mycket är fel. Också i kommunalfullmäktige finner man mycket sällan någon
större grupp av kvinnor, men för skams skull måste värjo parti välja in en
eller par kvinnor. I Stockholms stadsfullmäktige äro, vill jag minnas, 26
av de hundra ledamöterna kvinnor, och det är ju ändå ett ganska stort steg
framåt. Det visar att huvudstaden i alla fall är huvudstad. Dan har gjort
kvinnorna litet större rättvisa. Men gå, vi bort i avkrokarna av landet, finna
vi massor av kommunalfullmäktige och kommunala nämnder, där inte en enda
kvinna är invald, fastän det säkerligen många gånger skulle vara till stor
nytta, örn en eller flera kvinnor sutte som medlemmar.

Sedan ha vi de kungl, kommittéerna. När man läser förteckningen på dem,
som bli utsedda till ledamöter av dessa kommittéer, skulle man nästan kunna
tro att det bara är män som. duga någonting till i detta land. En och annan
gång händer det att någon kvinna kommer med, men då riktigt hajar man till,
när man läser om det i tidningarna. När läget är sådant, måste det givetvis
finnas många orättvisor.

Nu säger man, att det är utopier att komma med dessa krav på jämställdhet
mellan män och kvinnor i fråga om lön, befordran, behörighet till tjänster,
semester, pension o. s. v. Många anse dessa önskemål så utopiska, att de mena
att det vore bättre, örn sådana motioner aldrig väcktes. Men då erinrar jag
mig en motion jag väckte under något av de första åren jag var ledamot av
denna kammare, det bör. ha varit 1916 eller 1917. Talman var då landshövding
Hugo Hamilton, liksom vår nuvarande talman en högt ärad och värderad
man. Min motion gällde allmän lagstadgad semester för svenska folket,
och sedan jag väckt den, vinkade talmannen Hugo Hamilton på mig och
viskade: »Herr Ström, många utopister har jag hört, men ni är nog en av de
värsta», och så tilläde han skalkaktigt: »Möjligen örn hundra år kati ni få
igenom en sådan motion». Men detta sade han på ett så älskvärt och trevligt
sätt, och.vi voro så goda vänner, att jag inte alls tog illa upp, liksom jag nu
inte tar illa upp att utskottet avstyrker denna motion. Det dröjde emellertid
inte alls hundra år, utan bara ett eller annat tiotal år, innan motionen i stort
sett var förverkligad, visserligen inte i hela den utsträckning jag hade begärt,
men dock i ganska nära anslutning till denna motion, som av greve Hugo
Hamilton hade betraktats såsom en alldeles för vild utopi. Vad som är utopi
i dag är verklighet i morgon, och därför hoppas jag även på första tillfälliga
utskottet. Jag tror inte det skall vara alldeles omöjligt att en gång vinna även
dess instämmande, och därför har jag förhoppningen att denna motion förr
eller senare skall förverkligas.

Det har förvanat utskottet att jag sammanfört spörsmålet örn kvinnans likställighet
och frågan örn hemmet och barnen. Min mening är emellertid, att
dessa frågor ligga varandra utomordentligt nära. Jag tror inte man kan genomföra
en kvinnas fulla och verkliga likställighet, örn man inte tar upp även
problemet örn hemmet och barnen. Socialt äro dessa frågor så nära befryndad^
att jag tror det vöre klokt örn man toge upp dem i ett sammanhang.

Viktigast är emellertid denna fråga på grund av landsbygdens hotande avfolkning
genom att kvinnorna utvandra till städerna, som följd av det växande

Onsdagen den 24 februari 1943.

Nr 7.

Örn utredning ang. kvinnans fulla likställighet med mannen m. m. (Forts.)
kvinnoöverskottet i städerna — Stockholm Ilar i dag 72,000 flera kvinnor än
män och flera andra städer i proportion därtill — på grund av faran för vår
folkförsörjning och jordbrukets hot att stagnera genom bristande tillgång på
kvinnlig arbetskraft samt slutligen på grund av jordfolkets stundande revolution.
Jag har nämligen den uppfattningen, att vi komma att få uppleva
en revolution bland jordfolket, därest vi inte kunna lösa jordfrågan, problemet
om arbetskraft till jorden samt frågan örn folkförsörjningens förhållande
härtill. Det är många som tro, att jag här säkerligen överdriver, men det är
min övertygelse att vi inte mycket länge till kunna ha samhället så beskaffat
som det nu är. Se på landsbygdens kvinnor! För husmodern är det 16 timmars
arbetsdag utan någon kontant lön och utan semester. Gå och fråga bönderna
och bondhustrurna själva, så få ni höra att det verkligen är så! För
hemmadöttrarna inom jordbruket beräknar man 12 å 14 timmars arbetsdag
med fliten, eller ingen lön och med obetydlig ledighet. Latadsbygdens kvinnor
få hålla till godo med dåliga tekniska hjälpmedel, de ha otrygghet mot väder
och vind, och slutligen vilar på dem, utöver den arbetskraft som tages ut av
dem för hem och barn, ett särskilt ansvar för kreaturen. Landsbygdens kvinnor
få ofta svara för halva ekonomien. När jordbrukets kvinnor måste arbeta
under sådana förhållanden, kan man inte undra på att de ofta bege sig till
städerna med deras reglerade och betalda arbete, deras ljus, deras större trygghet
och deras förströelse. Jag har frågat många unga kvinnor från landsbygden,
som ha kommit till Stockholm, varför de flyttat hit, och de ha anfört just
det, som jag nyss antytt. Det är således inte jag själv som anför detta, utan
det är faktiskt landsbygdens egna kvinnor som tala så.

Men då inträffar det förhållandet, att männen på landsbygden bli utan
kvinnor, och i städerna bli kvinnorna utan män. Ett sådant samhällstillstånd
måste vara mycket olyckligt. Detta kan man inte kalla för ett verkligt samhälle,
och man jkan inte tala örn ordning eller rättvisa. Det är något som
statsmakterna på allvar måste söka råda bot för.

. Till min ärade vän herr ordföranden i första tillfälliga utskottet skulle jag
vilja säga, att det vore glädjande om han sökte förstå vad som sker i det som
synes ske. På samhällets djup försiggå väldiga förändringar, som riksdagen
inte intresserar sig för. Tidigare intresserade sig olika samhällslager för detta,
drivna av intressena, men nu har det liksom blivit ett uppehåll i arbetet på
samhällets utveckling och rättandet av orättvisorna. Kunna vi inte reformera
samhället och skapa jämställdhet och rättvisa särskilt åt dem, som äro orättvist
behandlade, brytes samhället sönder. Låt oss därför avskaffa samhällets
orättvisor, medan tid är, och göra en rättvisa åt dem, som äro orättvist behandlade!
Frågan om kvinnans likställighet med mannen löses sålunda icke genom
att man tar en detalj i morgon och en annan nästa år, eller örn tio år, samt
ännu en kanske om hundra år. Denna fråga har ett sammanhang med de stora
problemen örn jorden, skolan, hemmet och barnen. Jag vet mycket väl att dessa
problem äro svåra att komma till rätta med och att de inte lösas på en dag.
Örn utskottet bär haft en sådan uppfattning, ger jag det alltså rätt. Men den
rådande likgiltigheten och intresselösheten för de sammanhängande problemen
är mycket farlig.

Jag vill erinra om den bekanta Beveridge-planen, som tillkommit i England
under pågående krig, medan England kämpar för sitt liv. Den har utarbetats
av en kommitté på två personer under en tidrymd av ett och halvt år, och
den ingriper på samhällslivets alla områden. Fem sjundedelar av hela planen
äro redan godtagna, och de två sjundedelar, som man vill skjuta på, har det
blivit ett väldigt rabalder örn i England, därför att många velat ha även dem
godtagna omedelbart.

Nr 7.

Onsdagen den 24 februari 1943.

Om utredning ang. kvinnans fulla likställighet med mannen m. m. (Forts.)

Nu säger man att vi inte äro England, utan ett litet land. Men då lia vi .ju
inte heller samma svårigheter som ett stort land när det skall lösa sina stora
problem. Och jag vill erinra om att Sverige har tidigare mycket snabbt kunnat
lösa även de största problem. Under Napoleontidens väldiga krigsperiod, då
vårt land värre än i dag var hotat från alla håll och kanter, då vi befunno
oss i krig och hade förlorat en tredjedel av riket, då fienden stod inom det
egentliga gamla kärnlandet, under detta olyckans år 1809 hade likväl vår riksdag
krafter och vilja att på några månader, till allt annat som förelåg den,
också skapa våra grundlagar, som spänna över hela samhället, över de mest
skilda statsornråden och som alltjämt äro gällande. Hade riksdagen 1809 sagt,
att det övergick dess förmåga att på några månader skapa nya grundlagar åt
vårt land, skulle vi icke ägt dessa grundlagar, som nu ha varit en ryggrad i vårt
lands konstitutionella liv under mer än ett sekel. Jag säger inte detta för att
jämföra särskilt lantbrukets läge i denna stund eller läget för landets kvinnor
överhuvud med vårt lands läge 1809. Men jag har velat påtala den allmänna
håglösheten inom riksdagen, när det gäller att angripa verkligt betydande
problem. Vi måste på något sätt försöka komma ifrån den domning och svaghet,
vari riksdagen har vilat sedan åtskilliga år.

Ehuru jag vet, att kammaren kommer att avslå motionen på de haglösa
grunder, som utskottet har presterat, yrkar jag, herr talman, bifall till densamma.
Jag är övertygad örn att den talar framtidens språk. Jag ber sålunda, herr
talman, att få yrka bifall till motionen och avslag på utskottets hemställan.

Herr Ericsson, Herman: Herr talman! Örn jag skulle svara på allt det, som
motionären här har anfört, skulle jag få lov att hålla ett lika långt anförande
som han har gjort. Men då är jag rädd att jag skulle skrämma ut de återstående
av kammarens ärade ledamöter, så att jag finge tala för helt och hållet
tomma väggar. Jag kommer därför inte att vara så långrandig, utan skall försöka
inskränka mig, och jag ber alltså motionären redan nu örn ursäkt, därest
jag inte skulle kunna svara på allt det han nu har anfört.

När utskottet behandlat herr Ströms motion, ha vi haft att fästa oss dels
vid yrkandet och dels vid motiveringen. I yrkandet har en massa olika saker
sammanförts. Man skulle enligt motionären hos Kungl. Majit begära att en
allsidigt sammansatt kommitté utsågs, till lika delar bestående av kvinnor och
män, med uppdrag att framlägga förslag till kvinnans fulla likställighet med
mannen i fråga örn rätt till kunskaper, yrke, yrkesutbildning, lön, befordran,
pension, semester, representation etc. Sedan kommer han till hemmets renässans
genom en rättvis skattelindring för större familjer och en effektiv bostadspolitik
i det egna hemmets och trädgårdsstädernas tecken samt genom
en effektivare barnavård, ett bättre barnavärn och en modernare skola med
fostran och utbildning även av karaktären.

Som kammarens ledamöter höra, äro ju så oerhört många saker sammanblandade
i detta yrkande, att det är omöjligt att tillsätta en kommitté för att utreda
dem alla. Till yttermera visso påpekar utskottet att flera av punkterna
i yrkandet redan äro under utredning av kommittéer, i andra fall ha förslag
blivit utarbetade, och på en del punkter ha förslagen genomförts, ehuru det
tränger till en förbättring. Därför behöver man ju inte kasta alla dessa saker
på en sådan mammututredning, utan förbättringar kunna vidtagas på vissa
punkter, därest riksdagen anser att man har råd till det och finner det nödvändigt.

Vad sedan beträffar motiveringen, har ju herr Ström här sagt att han inte
tror att utskottet har förstått en del av vad som där säges. Detta är alldeles
riktigt. I ett avsnitt av motiveringen heter det t. ex.: »Husmodern skall äga

Onsdagen den 24 februari 1943.

Nr 7.

Om utredning ang. kvinnans f ulla likställighet med mannen m. m. (Foris.)
rätt till lagstadga-d semester och lika ålderspension som mannen och börjande
vid samma ålder. Detta skall gälla saväl bondens som arbetarens, saväl
hantverkarens som tjänstemannens och industriledarens hustru, d. v. s. omfatta
alla stånd och klasser utan hänsyn till samhällsställning.» Ja, menar
motionären folkpension, är ju principen örn lika och vid samma alder utgående
pension för såväl man som kvinna redan genomförd. Menar däremot motionären
en statspension till hela Sveriges befolkning —— det skulle ju inte finnas
några undantag, utan vara lika för alla —- sa ifrågasätter jag, huruvida den,
som skall betala detta, har råd att genomföra det. Principen för de nuvarande
pensionerna är ju att staten tillsammans med befattningshavaren erlägger
avgifterna för dennes egen pension, men hustruns pension får befattningshavaren
för närvarande själv betala hela avgifterna till. Örn nu hustrun skall lia
samma pension som mannen, bli ju avgifterna för mannen så stora, att han
helt enkelt inte har råd att betala deni. Utgår man från att hustrun skall ha
samtidig pension med mannen, visar det sig att en stationskarl och hans hustru
vid uppnådda 60 års ålder — detta är ju för närvarande pensionsåldern för
de flesta av statens tjänstemän — gemensamt skulle lia över 4,000 kronor i
årlig pension förutom de rörliga tillägg och kristillägg som nu utgå, eftersom
grundbeloppet för en stationskarlspension år 2,184 kronor. Men detta
skulle ju vara en synnerligen stor orättvisa, eftersom det finns andra människor
i samhället, som för närvarande inte ha någon pension alls. Menaimotionären
att staten skulle bekosta dessa pensioner själv, skulle den ju inte
kunna bära de utgifter som uppkomme. Kammarens ledamöter kunna alitsa
förstå, att det inte har varit så gott för utskottet, när vi lia tittat på en punkt
som denna, att reda ut vad motionären syftar till. _

I övrigt har motionären i sitt anförande huvudsakligast hållit sig till fragan
örn kvinnans inflytande i samhället. Enligt herr Ströms mening bör kvinnans
inflytande i samhället göras lika med mannens. Jag vågar påstå, att ingen
lagstiftning kan ålägga samhället att ta kvinnor i sm tjänst, örn samhället
inte vill göra det. Kvinnan har ju samma rätt till inflytande i samhället som
mannen, det är bara sa, att hennes inflytande taktisk! inte har kunnat göra
sig gällande på samma sätt som mannens till följd av olika omständigheter.
Men° inte kan man lagstifta örn någonting _ sådant, utan kvinnorna själva få
ju genom sina organisationer söka skaffa sig detta inflytande i samhället på
samma sätt som männen hitintills lia kunnat göra. Det skulle val vara märkvärdigt,
om kvinnorna inte skulle kunna öka sitt inflytande, när det till oell
med finns flera kvinnor än män i. Sverige. Jag går så långt att jag säger,
att männen böra vara kvinnorna behjälpliga i deras organisationssträvanden och
hjälpa dem att försöka skaffa ökat inflytande. Men jag vill inte, att vi skola gå
så långt som till lagstiftning för att tillförsäkra kvinnorna detta inflytande.
Det bör ske på samma sätt som männen ha vunnit sitt inflytande, och örn
kvinnorna genom sin majoritet skulle kunna skafta sig detta inflytande, så
har utskottet inte det ringaste att säga mot det. _

Motionären ifrågasatte, huruvida det var av hjärtat som utskottet gav den
lilla blomma, han talade örn, när vi såga att en del av de ^synpunkter som
framföras i motionen »äro värda beaktande». Jag vågar här å utskottets vägnar
påstå, att utskottet bar haft hela sitt hjärta med, när vi lia gett motionären
denna blomma. Vi lia verkligen den uppfattningen, att en hel del synpunkter
i denna motion äro värda allt beaktande. Samtidigt anse vi emellertid
att det är fullständigt omöjligt att, såsom motionären gör, sammanföra
alla dessa synpunkter oell lägga dem under en och samma utredning.

Motionären frågade utskottets ledamöter, örn vi tänkt pa hur eftersatt kvm Farsta

kammarens ■protokoll 10Jp>. Nr °

Nr 7.

Onsdagen den 24 februari 1943.

Örn utredning ang. kvinnans fulla likställighet med mannen m. m. (Forts.)
iian är i samhället. Ja, visst ha vi tänkt på det. Vi ha sett och se dagligen, att
kvinnorna inte ha samma möjligheter som männen att göra sitt inflytande gällande.
Men fortfarande vidhåller utskottet, att på den punkten kunna vi inte
lagstifta, utan här måste vi komma fram till målet på något annat sätt.

Jag medger mycket gärna, att kvinnans ställning i det industrialiserade samhället
många gånger är beklaglig. Jag vet inte, örn motionären har reda på —
men jag förmodar att så är fallet — hur en arbetarhustru har det, som är gift
och som kanske har barn och som nödgas stå i industriellt arbete örn dagarna.
Hon får sannerligen inte heller räkna med någon åtta timmars arbetsdag, utan
med samma långa arbetsdag, som motionären här talade om att bondhustrurna
hade. Hon skall arbeta i ett industriellt företag åtta timmar örn dagen, sedan
skall lion hem på kvällen och laga mat åt familjen och se till hela sitt hushåll.
Hon kanske också får stiga upp tidigt om morgnarna för att hinna med
allt arbete. En sådan kvinna tycker jag att det är ofantligt synd örn, och kan
man göra något för att förbättra hennes förhållanden, skulle jag vara den förste
att vara med örn någonting sådant. Ty denna kvinna, örn någon, sliter ut sig
i förtid. Hon har heller ingen möjlighet att tillgodogöra sig den hemmets renässans,
som motionären så vackert talade örn. Vi komma troligen att få behandla
just detta spörsmål i ett annat sammanhang, och då hoppas jag att motionären
kommer att behjärta kraven till förmån för den kategori av kvinnor, som jag
här talat örn. Ty denna kategori av kvinnor har inte, trots att de arbeta för
hemmet tillsammans medusina män, någon möjlighet att skaffa sig heltidshjälp
i hemmet, utan de fa själva uträtta största delen av sysslorna i hemmet
vid sidan av sitt industriella arbete. Dessa kvinnor bli, som sagt. ofelbart utslitna
i förtid.

Motionären påstår vidare, att kvinnorna inte skulle ha samina möjligheter
att i skolan skaffa sig lärdom som gossarna. Uppenbarligen är detta ett felaktigt
påstående. Är det någon, som har vägrat en flicka att söka sig in vid ett
läroverk? Är det något, som hindrar att en kvinna efter avlagd studentexamen
söker sig till och med in vid tekniska högskolor eller andra läroanstalter, under
förutsättning att hon vill välja en sådan bana, där annars män till en alldeles
övervägande del äro verksamma? Jag vet inte örn något sådant förbud. Skulle
det verkligen vara så, att det finns ett förbud för kvinnor att åtnjuta samma
undervisning som män, så hoppas jag att den stora kommitté, som är tillsatt
för att yttra sig örn vårt skolväsende, också skall taga upp elen punkten till
skärskådande och även, örn så skulle vara fallet som motionären här gör gällande,
i sitt betänkande rätta till denna sak. Ty då är det en orättvisa, som
föreligger.

Herr Ström erinrade vidare örn att det inte finns någon generaldirektör eller
överhuvud taget någon bland innehavarna av högre statstjänster, som är kvinna.
Detta är naturligtvis ett riktigt konstaterande. Men det existerar inte något
förbud mot att utse en kvinna till generaldirektör. Vad orsaken kan vara
till att man inte har gjort det, vet jag inte. Men det beror väl helt enkelt på att
det inte funnits tillräckligt kvalificerade kvinnliga aspiranter till sådana befattningar.
Jag upprepar emellertid, att det inte finns något förbud att utse
en kvinna till generaldirektör, därest en likvärdig eller överlägsen kvinnlig aspirant
till en sådan befattning skulle stå till förfogande. Att lagstifta på ett sådant
sätt, att varannan generaldirekör skulle vara kvinna och varannan man,
det kan man inte gärna vara med örn.

Motionären yttrade vidare, att örn det funnits 149 kvinnor och en man i denna
kammare förut i dag, då vi behandlade namnfrågan, så var han alldeles
övertygad om att resultatet blivit ett annat. Jag är nu inte så förfärligt övertygad
örn den saken. Låt oss säga att den ensamme mannen hade motionerat

Onsdagen den 24 februari 1943.

Nr 7.

Örn utredning ang. kvinnans fulla likställighet med mannen m. m. (Forts.)
om rätt för mannen att antaga kvinnans namn, när han gifter sig! Jag undrar
verkligen, örn de kvinnor som förmått skaffa sig ett, ryktbart namn, örn vilka
herr Ström talade, skulle velat vara med örn något sådant. Det är nog mycket
möjligt att även den motionen hade blivit avslagen av första kammaren.

Motionären ansåg sig vidare kunna påstå, att här förelåg ett de obotfärdigas
förhinder och att utskottet, därest det inte vill vara med om att ge kvinnan
likställighet med mannen, rent och klart borde ha sagt ut detta. Jag vill påstå,
att det inte är frågan örn något de obotfärdigas förhinder. Det är helt enkelt
så att vi ju veta, att det redan finns en tillstyrkt motion örn behörighetslagen
och att en skrivelse i ärendet ligger hos Kungl. Maj :t. Kungl. Maj :t har alitsa
möjlighet att vilken dag som helst taga upp frågan till behandling, och följaktligen
behöva vi inte begära någon ny utredning på denna punkt. Det är
alltså inte något de obotfärdigas förhinder, när utskottet hemställt om avslag
på motionen i denna del.

I fråga om en hel del av de övriga problemen pågår det utredningar, och, i
andra avseenden äro motionärens önskemål i princip genomförda. Där återstår
det bara att förbättra vad som redan finns, och därför har utskottet kommit
till den slutsats som det gjort.

Motionären vågade vidare det påståendet, att det fanns en annan radikalism
i första kammaren på den tiden, när det bara satt grevar och baroner i den. än
nu, när kroppsarbetarna också kommit in i denna församling. Men han nödgades
till slut lägga till en liten reservation -— det var »på vissa områden», man
var mera radikal. Och jag skulle tro, att det inte var på så synnerligen många
områden, som denna radikalism gjorde sig gällande. Jag förmodar, att örn det
suttit uteslutande grevar och baroner eller, uteslutande borgerliga representant
ter i första kammaren, så hade vi säkert inte fått de stora sociala reformer i
hamn, som vi ändå ha kunnat genomföra med första kammarens hjälp i många
fall. Så det var nog tur att herr Ström lade till att det bara var »på vissa områden»,
som radikalismen var större förr än nu.

Han yttrade vidare, och han tycktes då rikta sig i .första hand till mig, att
)m utskottet ville lära sig förstå, hur landsbygdens kvinnor hade det, så skulle
det ha en annan inställning till dessa frågor. Jag vill då säga till herr Ström,
att är det någon, som kail förstå landsbygdskvinnornas lott, så är det jag, som
är uppfödd på landet och som sett, hur landsbygdens kvinnor få arbeta. Men
jag har även sett. hur de kvinnor bland städernas invånare, som lia,, industriarbete
och samtidigt skola sköta sina hem, få arbeta. Och finns det någon möjlighet
att hjälpa dessa kvinnokategorier, så inte skall det vara första tillfälliga
utskottet som skall sätta sig emot en sådan sak.

Herr talman! Med dessa ord ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Ström, Fredrik: Herr talman! Jag skulle för herr ordföranden i första
tillfälliga utskottet först vilja påpeka, att jag i fråga om pensionerna åsyftat
en utredning, huruvida man inte skulle kunna ernå en utjämning, som åstadkomma
en större rättvisa för kvinnornas del.

T fråga örn kvinnornas inflytande inom olika områden har jag en annan uppfattning
än den ärade utskottsordf Öran den. Jag tror inte att inflytandet är
beroende uteslutande av argumentens styrka, utan jag tror att här gör sig en
gammal tradition gällande, som är svår att bryta. Och jag skulle tro. att även
(Ion ärade ordföranden i utskottet skall var villig att erkänna, att denna tradition,
som går emot ett ökat inflytande för kvmnoma, inte bara förefinnes,
utan verkligen gör sig mycket starkt gällande hos oss litet var, bade inom

Nr 7.

Onsdagen den 24 februari 1943.

Örn utredning ang. kvinnans fulla likställighet med mannen m. m. (Forts.)
korporationer och bland enskilda, så att vi ha svårt att undandraga oss detta
inflytande, men väl kunna vi allvarligt försöka att befria oss från det.

Herr Ericsson förklarar nu, att ingen lagstiftning för kvinnornas likaberättigande
behövs, emedan det finns vissa speciella kommittéer, som redan arbeta
på områden som gränsa intill de frågor, som jag här berört, eller också lia direkta
uppdrag, som sammanfalla med några av de spörsmål jag berört. Jag har
emellertid, som jag sade i mitt första anförande, den uppfattningen, att vi inte
kunna nå fram till en verkligt tillfredsställande ordning, örn nian inte ser det
hela i ett sammanhang. Ty det är just på sammanhanget det hela beror. Om
man gör ett försök till reform bär och var, utan att detta sammanhang står
klart, så leder det antingen till ett sådant bakslag, som vi här nyss ha bevittnat
i namnfrågan och som jag i mitt anförande berörde, eller också måste det
redan från början sägas ifrån, att det är en del av ett större sammanhang, och
vi måste då gå in på detta större sammanhang. Man kommer sålunda slutligen
ändå fram till detta krav.

Jag är naturligtvis överens med herr Ericsson örn att det resonemang, som
gäller örn landsbygdens kvinnor, som ha ett tungt arbete, emedan de ha både
arbetet med jorden och i ladugården och arbetet i hemmet att sköta, i lika
mån gäller även industriarbeterskorna och övriga yrkesarbetande kvinnor. Men
det är en sak, som folk i allmänhet rätt väl känner till. Däremot är man särskilt
i städerna ganska okunnig örn den väldiga arbetsbörda, som vilar på
landsbygdens kvinnor. Emellertid är det alldeles påtagligt att här föreligger
ett dubbelt problem; det är en oerhörd tyngd som vilar över både industriens
och jordbrukets kvinnor. Och det kan inte vara riktigt, att vi bara låta detta
gå oss förbi och att inte tänka på det. Det är dock ett problem, som rör folkhälsan
i allra högsta grad. Det är vidare ett problem som rör vår folkförsörjning,
vare sig det gäller industri, handel eller jordbruk. Och det är ett problem.
som också rör hemmen och barnen i allra högsta grad. Herr Ericsson,
vilken liksom jag är en gammal kommunalman, känner mycket väl till vilka
olyckliga och skadliga följder, som uppstått på grund av att det inte varit
möjligt att tillfredsställande lösa problemet örn kvinnans sysselsättning i förvärvsarbete
och hemmets och barnens skötsel. Det är en sak som varje kommunalman
känner till, och jag har därför inte ansett mig behöva närmare gå
in på den. Men den är därför icke mindre viktig, och allt sammanlagt talar
för en utredning och icke emot den, såvitt jag förstår.

Därmed sammanhänger också den stora frågan örn hur man verkligen skall
kunna skaffa hjälp i hemmen, både i jordbrukarhemmen och i städernas hem.
icke minst industriarbetarnas. Det är en fråga av enorm räckvidd, som vi nu
tämligen nonchalant gå förbi med tanken: »Det reder sig alltid!» Och städerna
kanske ännu en tid kunna klara sig genom inflyttningen från landsbygden.
Men hur går det med landsbygden örn den mister sin kvinnliga arbetskraft?
Och hur går det med hemmen i städerna, örn kvinnorna sugas upp av ett långt
och tungt industri- och kontorsarbete?

Detta är mycket stora frågor, som man inte kan se bort ifrån. Det är mycket
bekvämt att bara stöta dem ifrån sig och säga. »Den saken får klara sig
själv. Har det gått hittills, så går det väl i fortsättningen också!» Men, mina
herrar, det går nog inte så värst länge till. Vi äro redan nära en bristningspunkt.
och vi få inte sätta skygglappar för våra ögon.

Herr Ericsson fastslog vidare, att kvinnan numera har samma rätt som
mannen till undervisning. Ja, teoretiskt —- det underströk jag ju redan från
början — finns denna rätt. Men praktiskt finns den inte! Det är verkligen så,
att det här finns en skillnad på teori och praktik. Och vi måste underlätta för
kvinnan att få t. ex. den yrkesutbildning, som är erforderlig. Jag tänker mig,

Onsdagen den 24 februari 1943.

Nr 7.

Om utredning äng. kvinnans fidla likställighet med mannen ni. »».(Forte.)
sitt det skulle kunna betyda ett ofantligt framsteg för vår folkhälsa och för
vår folkförsörjning, örn vi kunde skapa yrkesskolor för vara unga kvinnor
både i städerna och på landsbygden i ali den utsträckning som eifordras.

Herr Ericsson gjorde också gällande, att det inte finns något förbud för
en kvinna att bli landshövding eller generaldirektör idler byråchef eller allt
möjligt annat. Hej, teoretiskt finns det intet förbud. Men i praktiken existerar
icke desto mindre ett sådant förbud. Det är ett osynligt förbud, men det
finns. Och det kan inte brytas, örn vi inte sysselsätta oss med dessa problem.
Det är mycket lätt att säga: »Detta är kvinnornas ensak! De fa själva tillvarataga
sina intressen. De få skaffa sig organisationer för att taga upp karnpeil
och de få sedan gå till strid för denna sak.» Jag är av den uppfattningen,
att det vore mycket olyckligt, örn vi till all annan strid i samhället även finge
en strid mellan könen. Vi ha klasstriderna, vi ha intressestriderna, och det
skulle vara mycket olyckligt, örn man skulle skärpa även denna motsättning,
något som utskottsordföranden tydligen ansåg vara den enda framkomliga

vägen. ...... .

Kvinnoorganisationerna verka här så gott de kunna. Det göra även de iacKföreningar,
som huvudsakligen bestå av kvinnliga ledamöter, Jag känner mycket
väl till hur tappert de arbeta. Men det leder inte till något resultat, örn
man inte kan åstadkomma en ändring i opinionen bland männens kretsar. Det
är detta som vi måste söka åstadkomma. Jag tar fasta pa vad herr Ericsson
här yttrade, och jag tror honom verkligen på hans ord, ty jag vet vilken gedigen
inan han är, då han sade att det inte föreligger något de obotfärdigas förhinder.
utan att det finns ett verkligt reellt intresse hos utskottets ledamöter
för denna sak. Det gläder mig, ty saken är verkligen så^ allvarlig och viktig,
att man inte kan skjuta undan den genom några slags fingerade hinder.

Sedan vill jag rätta ett missförstånd från herr Ericssons sida, vare sig det
nu berodde på att jag inte uttryckte mig tydligt nog eller att han missuppfattade
mig. När jag sade att det var lättare att få åtminstone gehör i denna
kammare för vissa frågor för intinga år sedan, da jag kom hit. ån vad det
är nu, så avsåg jag just de frågor, som gällde kvinnornas rätt. Det var särskilt
en man, som förde deras talan vid flera tillfällen, högerns ledare, herr
Trygger. Han satt på den plats, där jag nu sitter, och han var under mångå
år och på många områden en föregångsman, då det gällde att föra talan för
kvinnornas rätt. Han hade heta duster att utstå med manga sina partivänner.
Men jag vet ju, att högermännen i den tidens första kammare, som då vörö
ganska allenarådande, inte hade något större intresse för arbetarnas sociala
och konstitutionella reformkrav. Och jag skulle inte vilja lia tillbaka denna
kammare i stället för den, som nu finns, som faktiskt har intresse ^för dessa
sociala frågor. Men jag beklagar, att inte samtidigt med att förståelsen för
dessa sociala spörsmål vuxit i riksdagen, också intresset för en sådan fråga
som den örn kvinnornas likställighet kunnat växa sig starkt. Det tycker jag
är en brist hos demokratien. .Tåg tror också att herr Ericsson iir (iverens med
mig örn att demokratien måste vara allsidig och rättvis och att den inte heller
kan få väja undan för en behandling även av sådana frågor som dem jag här
berört.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Ericsson, Herinan: Herr Ström frågade örn jag ville ge honom rätt i
att det var tradition och fördomar, som gjort att kvinnan blivit så eftersatt, när
det gäller hennes inflytande i allmänna ting. Där skall jag naturligtvis ge herr
Fredrik Ström rätt. Men (lii får herr Fredrik Ström ge mig rätt i att man inte
kan avhjälpa detta genom en lagstiftning eller genom en utredning. Man får

Interpellation
äng. åtgärder
för den svenska
naturens
skyddande
m. m.

38 Nr 7. Onsdagen den 24 februari 1943.

Örn utredning äng. kvinnans fulla likställighet med mannen m. >n. (Forts.)
lov att tillgripa andra medel för att avhjälpa rådande missförhållanden på denna
punkt. Och jag noterar också med tillfredsställelse, att herr Ström givit
mig rätt i ett mycket stor antal av de punkter, som jag här vidrört.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes enligt de yrkanden,
som därunder framkommit, propositioner, först på bifall till vad utskottet i
det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt samt vidare på bifall till den i ämnet
väckta motionen; och förklarades den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
iir 38, till Konungen i anledning av Kungl. Majda proposition med förslag
till lag örn ändrad lydelse av 2 § prisregleringslagen den 30 juni 1942
(nr 459).

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 39, till Konungen i anledning av Kungl. Majit proposition med förslå
till förordning örn ändrad lydelse av 3 § förordningen den 19 november 191
(nr 383) angående stämpelavgiften.

Föredrogs och bordlädes Kungl. Majlis denna dag avlämnade proposition
nr 54.

Upplästes följande till kammaren inkomna skrivelse:

Till riksdagen.

Härmed får jag vördsamt anhålla örn entledigande från min befattning såsom
ställföreträdare för riksdagens militieombudsman.

Stockholm den 20 februari 1943.

J. Nordenfalk.

Revisionssekreterare.

På gjord proposition bifölls berörda anhållan.

Herr talmannen yttrade, att han efter samråd med andra kammarens talman
finge föreslå, det första kammaren ville besluta att vid sammanträde
onsdagen den 3 instundande mars företaga val av valmän jämte suppleanter
för utseende av ny ställföreträdare för riksdagens militieombudsman.

Detta förslag antogs.

Herr Ström, Fredrik, erhöll på begäran ordet och anförde: Herr talman!
•J ag skall be att få framställa följande interpellation.

Jämte det svenska språket, den svenska litteraturen, traditionen och historien
utgör elen svenska naturen förutsättningen för svenska folkets andliga rikedom.
Tillsammans med social välfärd och inre upplevelser utgör naturen folkets
största hälso- och glädjekälla. Den svenska naturen är mångskiftande och säregen.
Dess inspirerande kraft och leende behag bero på en gång av dess frihet
och oberördhet och av dess samband med odling och människoverk. Stor
fara är förhanden att elen svenska naturen, om den icke skyddas och vårdas,
mister några av sina viktigaste beståndsdelar, kanske till och med förf ares.

Onsdagen den 24 februari 1943.

Nr 7.

Interpellation ang. åtgärder jäv den svenska naturens skyddande m. m.

(Forts.)

Vår tid med städernas våldsamma växt och utbredning-, industriens erövring av
naturkrafterna, nationalekonomiens exploatering av naturrikedomarna, teknikens
väldiga framsteg och kommunikationernas inrutning- av landet i allt smärre rutor
och delar, jag säger: vår tid med sin revolution på alla samhällslivets områden
hotar på många viktiga områden den svenska naturen, i vissa fall med
undergång. Ett krasst ekonomiskt intressetänkande bidrar till att spoliera naturvärdena.
Teknikens och ekonomiens målsmän sakna ofta sinne för naturvärdenas
betydelse för folket. De tänka och känna ofta endast i kronor och
ören. Att andra rikedomar existera, som även måste skyddas, förgäter man
ofta.

Riksdagen har vid mer än ett tillfälle hos Kungl. Maj:! hemställt örn beaktande
av naturskyddsintresset. Inom riksdagen lia röster höjts för förbättrad
naturvård, för utredning örn ökat naturskydd. I riksdagens motiveringar till
motioners handläggning har detta intresse ej sällan funnit uttryck. Jag hänvisar
bl. a. till de senare årens handläggning av naturskyddsmotioner.

Emellertid har Kungl. Maj:! ännu icke intresserat sig för denna fråga. Någon
utredning har icke ägt rum och några förslag ha icke förelagts riksdagen.
Även örn den nuvarande tiden lägger beslag på andra viktiga intressens bevakande,
så ha dock även vida mindre betydelsefulla frågor trots tiden vunnit
Kungl. Maj :ts uppmärksamhet. Månne icke, innan allt för stor skadegörelse på
svensk natur skett, det nu är på tiden att skrida till åtminstone en utredning
örn bästa sätten att skydda svensk natur?

Jag hemställer örn kammarens benägna tillstånd att till statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet eller, därest ärendet anses falla under jordbruksdepartementet,
till statsrådet och chefen för detta departement, få framställa
följande spörsmål:

1. Anser herr statsrådet att det är av betydelse för svenska folket, att den
svenska naturen bevaras, så långt andra riksviktig-a intressen det medgiva, från
elakartad åverkan och skadegörelse?

2. Är herr statsrådet beredd att vidtaga erforderliga åtgärder för ett tillfredsställande
skydd och en erforderlig vård av den svenska naturen?

På gjord framställning medgav kammaren, att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.30 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Nr 7.

Lördagen den 27 februari 1943.

Lördagen deli 27 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 4 e. m.

Herr statsrådet Rosander avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 56, angående temporär utsträckning av rätten för fiskefartyg att intaga
gods från provianteringsfrilager i vissa städer;

nr 57, angående utsträckning i vissa fall av i 8 § 1 mom. tulltaxeförordningen
stadgade tidsfrister för åtnjutande av tullfrihet;

nr 58, angående uppförande av vissa byggnader å Ladugårdsgärde i Stockholm
;

nr 59, angående anskaffning av vissa radiostationer;

nr 60, angående delaktighet i statens pensionsanstalt för läkare vid fristående
central dispensärer;

nr 61, angående delaktighet i statens pensionsanstalt för vissa icke-ordinarie
lärare vid statsunderstödda handelsgymnasier;

nr 62, angående rätt till tjänstårsberäkning i pensionshänseende i vissa fall
för befattningshavare hos skogsvårdsstyrelse;

nr 63, angående anslag till telefonstationsbyggnad i Trollhättan;
nr 64, angående örn- och tillbyggnad av garnisonssjukhuset i Boden;
nr 65, angående anslag till statens tvångsarbetsanstalt å Svartsjö och statens
alkoholistanstalt därstädes;

nr 68, angående fortsatt giltighet av gällande skattegruppering m. m.;
nr 69, angående återbetalning av vissa pensionsavgifter till f. d. länsjägmästaren
C. O. F. Stenborg och länsskogvaktare!! A. Johansson Rova;

nr 72, angående viss ökning av malmbrytningen i Luossavaara gruvfält;
samt

nr 73, angående anslag till statens intressekontor, m. m.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 40, till Konungen i anledning av väckta motioner angående viss ändring
av lagen örn adoption.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 41, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av viss statens järnvägar tillhörig vattenrätt m. m.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 42, till Konungen i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående befrielse
för vissa personer från betalningsskyldighet till kronan på grund av
virkesköp.

Lördagtu den 27 februari 1943.

Nr 7.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 44, till Konungen i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till förordning örn ytterligare uppskov med allmän fastighetstaxering,
m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj :ts proposition nr 54,
angående vissa anslag till riksförsäkringsanstalten för budgetåret 1943/44.

Föredrogos och bordlädes Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade propositioner
nr 56—65, 68, 69, 72 och 73.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:

nr 3, i anledning .av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1943/44 under riksstatens
tredje huvudtitel, avseende anslagen inom utrikesdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;''

nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag angående anslag å tilläggsstat
till riksstaten för budgetåret 1942/43 till nybyggnader för sjökrigsskolan;

nr 33, i anledning av Kungl. Ma.j:ts proposition angående fortsatt giltighet
för förskottsstaten för försvarsväsendet; och

nr 34, i anledning av Kungl. Maj :.ts proposition angående anslag å tilläggsstat
till riksstaten för budgetåret 1942/43 till lån till Svenska skifferoljeaktiebolaget
m. m. jämte en i ämnet väckt motion;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 4, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag i fråga örn ersättning till E. Hedblom
i anledning av sjukdom ådragen under militärtjänstgöring;

nr 5, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag i fråga örn bestridande av änkan
Signe Hanna Viktoria Jernbom tillkommande livräpta;

nr 6, i anledning av väckt motion om gratifikation och pension åt förre vaktmästaren
å riksdagens tryckeriexpedition J. D. Bergstrand;

nr 7, i anledning av väckta motioner örn gratifikationer åt änkorna efter två
hos riksdagens andra kammare anställda vaktmästare; och

nr 8, i anledning av väckt motion om förhöjd pension åt förre trädgårdsmästaren
vid Tumba bruk J. Th. Jansson;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 10, i anledning av Kungl. Majlis proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 16 februari 1934 (nr 19) örn fullgörande i
vissa fall av betalningsskyldighet i.förhållande till utlandet m. m.;

nr 11, i anledning av väckta motioner örn lika arvsrätt för utomäktenskapliga
och inom äktenskap födda barn;

nr 12, i anledning av väckta motioner om ändring i gällande arvslagstiftning
i syfte att säkerställa hemmavarande barns rätt till ersättning för arbete
i hemmet; och

nr 13, i .anledning av väckt motion om viss ändring av § 13 ordningsstadgan
för rikets städer;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 2, i anledning av väckt motion angående viss ändring i lagen örn folkpensionering; Första

kammarens protokoll 19JfS. Nr 7.

Nr 7.

Lördagen den 27 februari 1943.

nr 3, i anledning av .väckt motion angående utredning örn höjning av inträdesåldern
för medlemskap i erkända sjukkassor;

nr 4, i anledning av väckt motion om viss ändring i 19 kap. 10 § jorddelningslagen; nr

5, i .anledning av väckta motioner örn viss ändring i lagen örn semester;
nr 6, i anledning av väckt motion angående viss ändring i lagen örn rätt i
vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt .upplåtet område
;

nr 7, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn jämkning
av arrendeavtal i vissa fall, m. m.; och

nr 8, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 16 maj 1941 (nr 243) om rätt för arrendator
att bortföra stråfoder m. m.; samt

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 4, i anledning ,av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn jämkning
av arrendeavtal i vissa fall, m. m., såvitt angår anslagsfråga; och

nr 5, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående överlåtelse av vissa
områden till Tärna kommun i Västerbottens län.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.10 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1943. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

430899