RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1943:6)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1943. Första kammaren. Nr 6.

Tisdagen den 16 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 4 e. m.

Herr statsrådet Möller avlämnade Kungl. Maj :ts proposition nr 35, med förslag
till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 14 juni 1940 (nr 484)
om undantag från gällande bestämmelser rörande arbetstidens reglering m. m.

Justerades protokollen för den 9, 10 och 13 innevarande månad.

_ Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tilläggsstat
till riksstaten för budgetåret 1942/43, i vad propositionen avser hov- och
slottsstaterna;

nr 24, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tilläggsstat
till riksstaten för budgetåret 1942/43, i vad propositionen avser utrikesdepartementets
verksamhetsområde;

nr 25, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående utgifter å tilläggsstat
till riksstaten för budgetåret 1942/43, i vad propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde ;

nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tilläggsstat
till riksstaten för budgetåret 1942/43, i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde; samt

nr 27, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
under Utgifter å driftbudgeten, För flera huvudtitlar gemensamma
frågor.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
34, angående pensionsrätt i statens pensionsanstalt för personal vid de kungl,
teatrarna.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj :ts proposition nr 36,
angående anslag till posthusbyggnad i Karlskrona.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets utlåtanden nr 18 och 23—30,
bankoutskottets utlåtande nr 3 samt första lagutskottets utlåtanden nr 4 och 5.

Föredrogs och bordlädes Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade proposition
nr 35.

Första kammarens protokoll 19J/.8. Nr 6.

Nr 6.

Onsdagen den 17 februari 1943.

Ang. beredande
av större
trygghet för de
svenska lejdbåtarna
m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.06 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 17 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Herr statsrådet Gjöres avlämnade Kungl. Maj:ts proposition nr 41, angående
bidrag till inköp av vägbyggnadsmaskiner.

Herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet Eriksson, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid detta sammanträde besvara herr Fredrik
Ströms interpellation angående beredande av större trygghet för de svenska
lejdbåtarna m. m., erhöll ordet och anförde: Herr talman! Med kammarens tillstånd
har herr Fredrik Ström under hänvisning till de upprepade förlusterna
av lejdbåtar, deras sjöfolk och laster genom krigsförlisningar frågat mig:

1) örn jag anser, att särskilda åtgärder med anledning av de ökade krigsförlisningarna
böra vidtagas till åstadkommande av större trygghet för de
svenska båtarna och deras personal, och i så fall vilka överväganden jag anser
böra ifrågakomma, samt

2) örn jag anser, att större ekonomisk trygghet bör beredas anhöriga till
offren för krigsförlisningar av svenska fartyg.

Till svar härå vill jag meddela följande.

Lejdfartygen följa på sin väg över haven en på förhand utstakad route. Denna
är till alla delar känd för de krigförande. Vissa sträckningar av kursen äro
dessutom föreskrivna såsom obligatoriska av den ena eller andra parten. Detta
är sålunda fallet med kursen från svensk-norska gränsen till i höjd med Kristiansand,
där det föreligger en obligatorisk tysk anvisning för passage av den
tyska mineringen av Skagerack. Från brittisk sida föreligger en liknande obligatorisk
kursanvisning för passage av de brittiska minfälten i Nordatlanten. I
övrigt följa lejdfartygen en kurs, som föreskrivits av utrikesdepartementet, sedan
de krigförande förklarat sig icke hava någon erinran däremot. En strävan
vid fastställandet av kursen har allt från början varit att i möjligaste mån
undvika passage av tillkännagivna minfält och s. k. operationsområden. Kursen
längs norska västkusten går sålunda i en »ränna» i nord-sydlig riktning mellan
det tyska operationsområdet kring de brittiska öarna samt ett brittiskt minområde
utmed norska kusten. Denna »ränna» utgör alltså en strimma av vad man
skulle kunna kalla fritt vatten, där enligt upprepade förklaringar från båda
de krigförande parterna inga mineringar utlagts, och som heller icke betecknats
såsom operationsområde. Det är inom detta område, dock, såvitt tillgängliga
uppgifter ge vid handen, något väster om den fastställda kursen, som
»Sveajarl» och »Brasil» gingo förlorade den 9 januari i år, icke långt från den
plats, där »Remmaren» gick under i oktober 1942.

Onsdagen den 17 februari 1943.

Nr 6.

Ang. beredande av större trygghet för de svenska lejdbåtarna m. m. (Forts.)

Från såväl engelsk som tysk sida föreligger förklaring om att förlusterna
av »Sveajarl» och »Brasil» icke föranletts av någon åtgärd från deras sida.
På fråga från svensk sida har tillika från London förklarats, att man icke
kunde ge någon anvisning på en säkrare kurs. I Berlin har man hänvisat till en
vid lejdtrafikens början lämnad kursanvisning, vilken innebar gång inom det
från brittisk sida såsom minerat förklarade området längs norska kusten upp
till i höjd med Bergen. Denna kurs kunde sålunda icke erhålla godkännande
från brittisk sida. Det var i detta läge, som svenska vederbörande framlade
sitt kursförslag i den »fria rännan». Kursen, sorn lämnades utan erinran i såväl
Berlin som London, har sedan dess i denna sin sträckning följts av samtliga
lejdfartyg.

Då det med hänsyn till omständigheterna i samband med såväl den senaste
olyckan som »Remmarens» undergång förefaller, som örn man hade att räkna
med förekomsten av förankrade minor strax väster örn den fastställda routen,
där för övrigt på grund av det jämförelsevis ringa vattendjupet faran för mineringar
måste antagas vara större än öster örn densamma, erhöllo de två senast
hemkomna lejdfartygen direktiv att under inga omständigheter komma
väster örn den angivna kursen, och gavs dem bemyndigande att, örn så önskades,
framgå något öster örn densamma.

o Det är självfallet, att allt gjorts och göres för att lejdfartygen skola gå på
så säkra kurser som möjligt. Intet bär framkommit som ger stöd för en misstanke
att de kurser, som hittills anbefallts, ej erbjuda så stor trygghet som rådande
osäkra förhållanden på haven medgiva. Att den för lejdtrafiken fastställda
routen i och för sig varit väl vald lärer framgå därav, att hittills 194
resor lyckligt fullbordats i denna trafik. De, visserligen i förhållande härtill
fåtaliga, men ytterst beklagliga olyckor, som inträffat, mana likväl till allvarligt
övervägande, huruvida icke åtgärder kunna vidtagas för lejdtrafikens
ytterligare säkerställande mot farorna till sjöss.

En dylik åtgärd är att, då man nu har anledning misstänka förekomsten av
förankrade minor i kursens närhet, medgiva befälhavarna på lejdfartygen rätt
att framgå med kursdragning från det befarade riskområdet.

Orsakerna till förlusten nyligen av lejdfartygen »Remmaren», »Brasil» och
»Sveajarl» liksom till lejdfartygen »Argentinas» och »Uddeholms» undergång
utanför Kristiansand sommaren 1942 äro icke fullt klarlagda. Med stor sannolikhet
ha dock samtliga dessa krigsförlisningar förorsakats av minor. Mycket
talar även för att minorna varit förankrade.

. Mot förankrade minor skyddas fartyg genom minsvep. Ett sådant kan antingen
förås å ett särskilt fartyg, som framgår framför de fartyg, som skola
skyddas, eller anordnas så att varje fartyg förses med skyddssvep, s. k. paravaner.
Dessa äro spolformiga kroppar med automatisk djupreglering och försedda
med käkliknande knivar för att skära av mintrossarna. På vardera sidan
av fartyget bogseras en. paravan i en ståltross, vanligen en skärtross, som är
fästad så djupt som möjligt i fartygets förstäv. Genom att paravanen är försedd
med. snett ställda skärplan, drives den vid bogseringen ut från fartyget.
Örn en mina påträffas, föres dennas ankartross åt sidan längs paravantrossen
och skäres av antingen av denna eller av paravanens kniv. Minan flyter då upp
på betryggande avstånd från fartyget.

Sedan 1939 års urtima riksdag med bifall till proposition i ämnet anvisat
ett reservationsanslag å 1,000,000 kronor till främjande av handelsfartygs förseende
med skyddsanordningar mot minsprängning, ställde Kungl. Majit den
3 november samma år anslaget till kommerskollegii förfogande att användas
för utgivande av bidrag till iiga.re av handelsfartyg med högst hälften av de
kostnader, sorn äro förenade med anskaffning för fartyget och anbringande å

Nr 6.

Onsdagen den 17 februari 1943.

Äng. beredande av större trygghet för de svenska lejdbåtarna m. m. (Forts.)
detsamma av dylika skyddsanordningar. Samtidigt bemyndigade Kungl. Maj :t
marinförvaltningen att för en kostnad av högst 750,000 kronor anskaffa 300
paravaner med bogser- och inhalningstrossar att användas till skydd för handelsfartyg.
Dessa paravaner blevo omedelbart anskaffade och beräknas räcka
för 75 fartyg. Varje fartyg bör nämligen ha ett par reservparavaner.

Ett ytterligare försök från statens sida att uppmuntra och befrämja användandet
inom handelsflottan av paravanskydd har bestått däri, att statens krigsförsäkringsnämnd
sedan februari 1940 medgiver viss premielättnad för fartyg,
som använda paravaner.

Trots de sålunda från statens sida vidtagna åtgärderna, örn vilka underrättelse
lämnats rederierna, ha hittills endast två svenska handelsfartyg försetts
med paravanutrustning, och enligt uppgift lära icke ens dessa paravaner kommit
till användning å fartygen. Anledningen härtill är uppenbarligen, att man
inom sjöfartskretsar hyst tvivel rörande värdet av paravanskydd, åtminstone
under nuvarande betingelser för den svenska handelssjöfarten.

Chefen för marinen vände sig i skrivelse den 2 november 1942, alltså strax
efter »Remmarens» undergång, till representanter för de i lej dtrafiken engagerade
rederierna och tillrådde dessa att utrusta lejdfartygen med paravanskydd
samt meddelade tillika, att utbildning av fartygens personal i paravanskyddets
hantering kunde lämnas genom försorg av chefen för Västkustens marindistrikt.
Utrustningen av lejdfartygen med skyddssvep rönte emellertid även
nu motstånd, enligt uppgift i första hand från lejdfartygens befälhavare, varför
chefens för marinen framställning icke ledde till någon åtgärd från rederiernas
sida.

De synpunkter, som framhållits av dem som icke vilja tillerkänna paravanskyddet
någon nämnvärd betydelse i detta sammanhang, äro i huvudsak följande
:

1) Paravanerna skydda icke mot drivminor och magnetiska minor.

2) Paravanerna utgöra icke skydd mot en mina, som ligger förankrad rätt
i fartygets kurslinje.

3) Paravaner kunna med fördel användas endast i smult vatten. Redan vid
måttlig sjöhävning, då fartygets förstäv lyfter sig ett par meter, ökas den
även i smult vatten icke alldeles obefintliga risken för att wiren från förstäven
till paravanen träffar själva minan och ej dess förankringstross. Förankringstrossen
blir då ej, såsom ämnat varit, förd till paravanen och där avklippt.
I stället kan wiren förorsaka sprängning av minan, från vilken fartyget
kanske skulle ha gått klart, därest svepet ej varit utlagt. Vid svår sjöhävning
kan svepet dessutom »hoppa över» minorna.

4) Paravanernas utläggande och handhavande kräver ökad och för ändamålet
särskilt utbildad besättning.

5) Paravansvepet minskar fartygets fart.

Det har vidare till stöd för riktigheten av dessa erinringar framhållits att,
enligt vad inhämtade underrättelser givit vid handen, de med paravaner utrustade,
till de krigförande hörande konvojfartygen ytterst sällan ansåge sig
kunna eller böra sjösätta paravanerna. Vad lejdfartygen beträffar har därjämte
särskilt framhållits, att man hittills haft berättigad anledning antaga
att inga minor skulle ligga förankrade i dessa fartygs route samt att i de farvatten,
där likväl sprängningsolyckor nyligen inträffat, smult vatten mycket
sällan vore att påräkna.

Då omdömesgilla personer, vilka själva riskera livet i lejdbåtstrafiken, sålunda
avrått rederierna från att utrusta fartygen med paravanskydd, är det
naturligt, att sådant skydd hittills icke kommit till användning. Från annat
sakkunnigt — och särskilt då från sjömilitärt — håll har emellertid gjorts

Onsdagen den 17 februari 1943.

Nr 6.

Ang. beredande av större trygghet för de svenska lejdbåtarna m. m. (Forts.)
gällande, att de framförda erinringarna mot paravanskyddet ingalunda äro av
beskaffenhet att kunna förtaga värdet av detsamma. Visserligen torde inga
minor ligga förankrade i den för lejdtrafiken fastställda kurslinjen, men man
måste räkna med att fartygen, exempelvis under osiktbart väder, då positionen
icke kan exakt fastställas, kunna genom avdrift komma något vid sidan
om denna linje och att minor där kunna vara utlagda. I dylikt fall måste enligt
denna uppfattning ett paravansvep vara till avsevärt mera gagn än skada.

Det bör här inskjutas, att Kungl. Majit den 31 augusti 1939 anbefallt kommerskollegium
såsom fartygsinspektionens chefsmyndighet att meddela föreskrifter
angående den särskilda utrustning av fartyg, som vid krig eller krigsfara
kan erfordras vid fartygs nyttjande i vissa farvatten. På grund härav
äger fartygsinspektionen befogenhet att föreskriva, att paravaner skola anbringas
på svenska handelsfartyg i den utsträckning, som inspektionen finner
ur säkerhetssynpunkt påkallat. Någon föreskrift örn användande av paravaner
bär fartygsinspektionen emellertid icke ansett sig böra giva.

Efter förlisningen av »Sveajarl» och »Brasil» har frågan örn åtgärder till
ytterligare skydd för lejdfartygen varit föremål för övervägande. Såsom resultat
härav har en av flottans hjälpkryssare stationerats till Göteborg och där
utrustats med såväl skyddssvep som aktersvep. Denna kryssare är avsedd att
såsom ledarfartyg medfölja utgående lejdfartyg ett stycke ut på Atlanten samt
att där möta och på samma sträcka ledsaga ingående lejdfartyg. Kryssaren
har emellertid allenast provisoriskt ställts till lejdtrafikens förfogande i avbidan
på slutbehandlingen av en den 15 januari 1943 från kommerskollegium inkommen
framställning örn uttagning och utrustning av ett för ändamålet mera
lämpat handelsfartyg. Denna framställning, som efter remiss tillstyrkts av
chefen för marinen, marinförvaltningen, statens krigsförsäkringsnämnd, statens
trafikkommission och ordföranden i sjöfartskommittén 1939, har föranlett
Kungl. Maj :t att den 5 i denna månad dels uppdraga åt trafikkommissionen
att förhyra och utrusta ett fartyg för att såsom ledarfartyg användas i lejdtrafiken,
dels anbefalla marinförvaltningen att kostnadsfritt ställa för fartygets
utrustning erforderlig minsvepningsma.teriel till förfogande, dels bemyndiga
krigsförsäkringsnämnden att utan premiekostnad för statsverket hålla
fartyget krigs- och sjöförsäkrat under den tid detsamma av staten användes
såsom ledarfartyg, dels ock anbefalla statskontoret att till trafikkommissionen
för täckande av kostnaderna för förhyrning och utrustning av fartyget, efter
rekvisition, utbetala ett belopp av högst 500,000 kronor från förskottsstaten
för försvarsväsendet.

Det bör måhända uttryckligen påpekas, att insättande av ett dylikt ledarfartyg
för lejdbåtarna självfallet förutsätter samtycke från do krigförande
makter, på vilkas medgivanden hela Göteborgstrafiken grundar sig.

Det vore enligt min mening förhastat att av vad jag nu anfört draga den
slutsatsen, att anskaffningen av paravanutrustning för handelsflottans räkning
varit i huvudsak onödig. Åtminstone för den händelse vårt land skulle råka
i krig, kan denna utrustning under vissa förhållanden visa sig vara mycket
värdefull att lia, Huvudsyftet med anskaffningen torde också lia varit, att utrustningen
skulle utgöra ett led i landets krigsberodskap.

En förankrad mina är så konstruerad, att den bör bli desarmerad örn den
sliter sig från ankaret. Icke så sällan råkar emellertid säkerhetsinrättningen
ur funktion. Några skyddsmedel mot dylika armerade drivminor finnas icke,
och de utgöra därför, särskilt under mörker eller dimma, en allvarlig fara för
sjöfarten.

Under det nu pågående kriget begagna sig de krigförande även a.v magnetiska
minor, särskilt för mineringar i tämligen grunda farvatten. Dessa minor

Nr 6.

Onsdagen den 17 februari 1943.

Äng. beredande av större trygghet för de svenska lejdbåtarna m. m. (Forts.)
äro bottenminor. Sprängningen sker genom inverkan av ett fartygs magnetiska
kraft. Såsom motåtgärd mot dylika mineringar verkställes minsvepning med
specialsvep. En ytterligare säkerhetsåtgärd är att låta. avmagnetisera fartyg
i sådan trafik, där risk för magnetminor föreligger.

Den 13 juni 1941 uppdrog Kungl. Majit åt marinförvaltningen att för en
kostnad av 430,000 kronor vid Hårsfjärden samt i Karlskrona och Göteborg
utföra vissa anordningar för avmagnetisering av fartyg samt att därstädes
ävensom i Stockholm utföra mätstationer för undersökning av fartygs avmagnetisering.
Senare rön på detta ännu tämligen outforskade område föranledde
Kungl. Majit att den 15 maj 1942, med ändring av det tidigare beslutet, uppdraga
åt marinförvaltningen att för högst 530,000 kronor låta utföra dels en
till Stockholm förlagd mätstation, dels en till Hårsfjärden förlagd stationär
anordning med s. k. hundringslinga mot remanent långskeppsmagnetism och
dels en till Stockholm förlagd avmagnetiseringsstation. Sistnämnda station
blir inom den närmaste tiden färdig att tågås i bruk och blir då, på krigsförsäkringsnämndens
bekostnad, även försedd med anordningar för uppmagnetisering
av fartyg för motverkande av inducerad vertikalmagnetism.

De anordningar till skydd mot magnetminor, varom jag nu talat, kunna
ingalunda sägas vara fullt effektiva men utgöra dock ett icke betydelselöst
led i statsmakternas strävanden att minska riskerna för sjöfarten under denna
hårda tid.

Interpellanten har i motiveringen till sina frågor även berört spörsmålet örn
lejdfartygens livbåtsmateriel. Jag har härutinnan från kommerskollegii fartygsinspektionsbyrå
inhämtat följande upplysningar.

Före varje resa, som ett lejdfartyg anträder från svensk hamn, underkastas
dess livräddningsredskap noggrann undersökning av fartygsinspektionen, och
det tillses då, att alla livräddningsanordningar äro författningsenliga och tillfredsställande.

Lejdfartygen såväl som andra svenska fartyg, som gå utanför svenskt territorialvatten,
äro utrustade med extra bärgningsredskap utöver dem som finnas
ombord under vanliga fredsförhållanden. Till bärgningsredskapen hörande
livbåtar och flottar äro försedda med all sådan utrustning, som rimligtvis kan
medföras och åstadkommas.

Livbåtarna äro, framhålles vidare från fartygsinspektionsbyrån, byggda efter
detaljerade byggnadsföreskrifter och uppfylla alla de krav, som kunna
ställas på båtar av ifrågavarande storlek och art. Livbåtarnas konstruktioner
och typer hava fastställts efter mångåriga erfarenheter jämväl från andra
länders handelsmariner, och de i Sverige gällande byggnadsbestämmelserna
äro desamma som tillämpas av övriga större sjöfartsidkande nationer. Livbåtarna
äro så sjösäkra som det är möjligt att åstadkomma. De äro försedda
med flytanordningar genom vilka de skola kunna hållas flytande vid vattenfyllnad.
De äro synnerligen starkt byggda och beräknas kunna motstå alla
sådana påkänningar varmed normalt är att räkna. Däremot kan det givetvis ej
begäras, att de skola kunna motstå minsprängningar o. dyl. En beklaglig brist
i fråga örn livbåtarna är dock, att de äro öppna och sålunda icke kunna erbjuda
de ombordvarande tillräckligt skydd mot väder och vind. Man måste
nöja sig med att som skydd för besättningen använda de presenningar, oljerockar,
ylletröjor och filtar, som alltid medföras i båtarna.

Det har såväl före krigsutbrottet som under nu pågående krig framkommit
flera förslag till nya typer av livbåtar, såväl med som utan maskinkraft. Beträffande
de maskindrivna båtarna har erfarenheten visat, att maskineriet ofta
strejkar i farans stund, beroende på att motorerna sällan användas och dessutom
ofta taga skada vid en hastig sjösättning. En sådan motorlivbåt med

Onsdagen den 17 februari 1943.

Nr 6.

Ang. beredande av större trygghet för de svenska lejdbåtarna m. m. (Forts.)
obrukbar motor är en synnerligen tung och svårhanterlig farkost och kan icke
manövreras på samma sätt som en vanlig livbåt. Detsamma gäller de s. k.
osänkbara båtarna, som visserligen lia den fördel, som ligger i att ^de icke
kunna sänkas, men däremot sakna den fördel, som ligger däri att båten vid
farotillfället kan manövreras på ett för bärgningsarbetet effektivt sätt.

För att öka säkerheten för de ombordvarande å lejdfartygen har förslag
väckts att låta fartygen bogsera en till livräddningsbåt utrustad motorfiskebåt
av västkusttyp genom det minfarligaste området. Försök med dylika
följebåtar lära tidigare lia utförts i Danmark, men med mindre gott resultat,
bland annat beroende på svårigheten att bogsera fiskebåtarna med den höga
fart, som handelsfartygen använda. Denna väg synes därför icke vara framkomlig.

En mycket önskvärd förbättring skulle vinnas, örn man kunde förse livbåtarna
på våra oceangående handelsfartyg nied radiostationer. Frågan härom
behandlades av 1939 års sjöfartsskyddsutredning, som emellertid icke framlade
något förslag i ämnet, enär den fann att de radioapparater, som da. kunde
ifrågakomma för ändamålet, hade alltför liten räckvidd och effektivitet.
I skrivelse till mig den 28 april förra året hemställde svenska sjöfolksförbundet
att frågan örn installerande av radio i livbåtar måtte upptagas till
prövning och att förordning därom måtte utfärdas att gälla under kriget.

över denna framställning har kommerskollegium nyligen, yttrat sig och
har då meddelat, att man på senaste tiden i England gått in för en radioapparat
av ny typ för livbåtar. Apparaten förvaras på lämplig plats på själva
fartyget och "flyttas först vid behov över i en av livbåtarna. Apparaten har
visserligen icke någon större räckvidd men är mycket lätthanterlig och kan
skötas även av annan person än radiotelegrafist. Den beräknas kosta högst
3,000 kronor. Kollegium hemställde, att Kungl. Majit ville från handels- och
sjöfartsfonden ställa 150,000 kronor till kollegii förfogande för anskaffning
genom telegrafstyrelsen av ett 50-tal dylika eller liknande radioapparater,
vilka sedan skulle försäljas till rederierna, varefter de influtna medlen skulle
återbördas till fonden. Kungl. Maj :t har den 12 i denna månad beslutat i enlighet
med kollegii hemställan. Det torde nu vara kollegii avsikt att, sedan
tillräckligt antal apparater tillverkats, vilket kan beräknas taga en tid av omkring
sex månader, med stöd av kungl, brevet den 31 augusti 1939 angående
utfärdande av bestämmelser rörande viss särskild utrustning av fartyg vid
krig eller krigsfara förordna, att fartyg av viss storlek och i viss trafik skall
vara försett med dylik apparat.

Såsom extra bärgningsredskap å lejdbåtarna användas flottar, tillräckliga
att rymma alla de ombordvarande. Dessa flottar äro byggda och utrustade så
väl och ändamålsenligt som möjligt. De flottar, som användas å de svenska
fartygen, torde i intet hänseende vara underlägsna dem, som förekomma på
utländska fartyg. Tvärtom ställas större krav på våra svenska flottar än på
sådana som godkännas i exempelvis England. De svenska bärgningsflottama
hava också visat sig synnerligen värdefulla, och förmedelst dem hava många
människoliv räddats.

Till belysning av vad jag nu anfört beträffande lejdfartygens livräddningsanordningar
må nämnas, att ombord å vart och ett
»Ecuador» och »Sveajarl» vid olyckstillfället den 9 januari befunno sig 40—
45 personer samt att värjo fartyg var försett med fyra fullgoda, väl utrustade
livbåtar, varav en motorbåt, tillsammans rymmande 116—136 personer, 3—5
väl utrustade flottar, tillhopa rymmande 42—80 personer, ett 40-tal flytdräkter,
6—18 livbojar samt 40—76 livbälten.

I anslutning till de upplysningar och omdömen, som sålunda delgivits mig

Nr 6.

Onsdagen den 17 februari 1943.

Äng. beredande av större trygghet för de svenska lejdbåtarna m. m. (Forts.)
av den myndighet, som har att leda övervakningen av att de sjöfarande beredas
bästa möjliga skydd till liv och egendom, kan jag endast uttala min
beredvillighet att, i den man åtgärder från statens sida komma i fråga, medverka
till genomförandet av förbättringar beträffande fartygens livbåtsmaterial.
^Det kan enligt min mening övervägas, huruvida icke frågan örn behovet
av reformer på^detta område och örn möjligheterna att genomföra sådana bör
göras till föremål för en grundlig utredning genom statens försorg.

För de skador till liv och hälsa, som det pågående världskriget medför för
de svenska sjömännen, lia dessa beretts ersättning genom lagen den 11 juni
1937 örn krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande personer med
ändringar den 15 december 1939, den 28 juni 1941 och den 30 april 1942.

Vidare Ilar genom förordningen den 13 april 1940 örn ersättning av statsmedel
i vissa fall för skada till följd av olycksfall, som förorsakats av krigsåtgärd,
ersättning under vissa förutsättningar beretts sjömän för sådant olycksfall
under hemresa från utlandet, då krigsförsäkringslagen icke är tillämplig.
Enligt denna förordning skall, örn svenskt fartyg på grund av sjöolycka utom
riket gått förlorat eller förklarats icke vara iståndsättligt och person, som
tjänstgjort å fartyget, under hemresa till Sverige med fartyg drabbas av
olycksfall till följd av krigsåtgärd, ersättning för olycksfallet utgå av statsmedel
enligt samma grunder som i krigsförsäkringslagen. Vidare stadgas, att
örn person, som tjänstgjort å svenskt fartyg, i annat fall drabbas av olycksfall
till följd av krigsåtgärd under hemresa till Sverige, Kungl. Maj.-t, om
skäl därtill äro, äger besluta, att ersättning skall utgivas av statsmedel enligt
nyssnämnda grunder.

De författningsbestämmelser, som nu nämnts, tillhöra socialdepartementets
förvaltningsområde. Efter samråd med socialministern ber jag emellertid att
få anföra följande.

Krigsförsäkringslagen den 11 juni 1937 omfattar, såsom rubriken angiver,
alla personer som tjänstgöra ombord å svenskt fartyg — dock med undantag
för dem som tjänstgöra å krigsfartyg — under sådana förhållanden, att de
falla under allmänna olycksfallsförsäkringslagen, och avser alltså såväl fartygsbesättningen
som övriga å fartyget tjänstgörande personer, t. ex. restauratörer
och restauratriser. Därjämte omfattar lagen statliga befattningshavare,
t. ex. lotsar, som under utövande av sin befattning tjänstgöra ombord å utländska
fartyg. Lagen avser i nuvarande lydelse varje av krigsåtgärd orsakat
olycksfall såväl i som utom arbetet, vilket inträffat inom lagens tillämplighetsområde.
Detta område har fastställts genom särskilda kungörelser, den senaste
av den 28 juni 1941, i vilken förordnats, att lagen tillsvidare skall äga
tillämpning inom samtliga farvatten samt, vid vistelse i land, inom utrikes
ort där fartyget befinner sig. Ytterligare stadgas, att örn person, som avses i
lagen, inom lagens tillämplighetsområde blivit borta samt all underrättelse örn
honom upphört, han skall anses hava omkommit genom olycksfall till följd av
krigsåtgärd, där ej med hänsyn till antaglig tid och plats för försvinnandet
eller andra omständigheter finnes sannolikt, att annan orsak till försvinnandet
förelegat. Med avseende å begreppet krigsåtgärd må framhållas, att härmed
avses ej endast beskjutning, torpedering och liknande åtgärder utan jämväl utläggning
av minor, indragning av sjömärken, släckning av fyrar, mörkläggning
i hamnar eller ombord o. dyl.

Krigsförsäkringslagen anknyter till olycksfallsförsäkringslagen, vars bestämmelser
äro tillämpliga jämväl å olycksfall till följd av krigsåtgärd, men
föreskriver väsentligt högre ersättningar än denna. Förhöjningen står i samband
med att den för vederbörande skadade eller avlidne beräknade arbetsförtjänst,
som lägges till grund för ersättningen, må fastställas enligt regler, som

Onsdagen den 17 februari 1943.

Nr 6.

Ang. beredande av större trygghet för de svenska lejdbåtarna m. m. (Forts.)
för den försäkrade äro förmånligare än de i olycksfallsförsäkringslagen stadgade,
vartill kommer, att enligt krigsförsäkringslagen utgår en ny ersättningsform,
nämligen engångsbelopp.

Den till grund för ersättningen liggande arbetsförtjänsten kan i krigsförsäkringslagen
fastställas till lägst 3,600 och högst 4,800 kronor medan motsvarande
belopp i olycksfallsförsäkringslagen äro fastställda till 450 respektive
3,900 kronor. Härav följer exempelvis att enligt krigsförsäkringslagen sjukpenning
under sjukdomstiden utgår med lägst 6: 50 och högst 9 kronor mot i
olycksfallsförsäkringslagen lägst 1:50 och högst 7 kronor samt att enligt
krigsförsäkringslagen årlig livränta vid 100 procents invaliditet uppgår tild
högst 3,200 och lägst 2,400 kronor och årliga dödsfallslivräntor till änka och
två barn till högst 1,200 kronor till änkan och 800 kronor till varje barn och
lägst 900 kronor till änkan och 600 kronor till varje barn, medan enligt olycksfallsförsäkringslagen
motsvarande belopp äro för invalidlivräntan 2,600 och
300 kronor samt för dödsfallslivräntorna 975 och 650 kronor respektive 112: 50
och 75 kronor. I samband härmed må nämnas, att Sveriges fartygsbefälsförening
gjort framställning hos Kungl. Majit om ökning av ersättningarna enligt
krigsförsäkringslagen genom höjning av arbetsförtjänstens maximum till
6,240 kronor samt genom medgivande av rätt till visst dyrtidstillägg a ersättningarna.
Sedan remissförfarandet beträffande denna framställning nyligen
avslutats, är densamma föremål för övervägande i socialdepartementet.

Det i krigsförsäkringslagen föreskrivna engångsbeloppet, som utgår utöver
livränta, bestämmes för befälhavare, styrman eller maskinbefäl till belopp motsvarande
ett års lön, beräknad till 12 gånger vederbörandes kontanta månadslön
vid tiden för olycksfallet, dock till lägst 9,000 och högst 13,000 kronor, och
för övriga å fartyg tjänstgörande personer till 9,000 kronor. Engångsbelopp
utgives vid invaliditet, örn skadan medfört förlust av arbetsförmågan eller nedsättning
av densamma med minst 10 procent och denna förlust eller nedsättnin0-
kan antagas bliva för framtiden bestående. Vid förlust av arbetsförmågan
utgår engångsbeloppet med fullt belopp och vid nedsatt arbetsförmåga med det
lägre belopp, som svarar mot nedsättningen. Vidare utgives engångsbelopp vid
dödsfall med fullt belopp, varvid dock göres avdrag för begravningshjälp, som
utgives enligt olycksfallsförsäkringslagen, samt för engångsbelopp, som förut
kan hava utgivits på grund av invaliditet för samma skada, som medfört döden.
Engångsbeloppet vid dödsfall tillkommer vissa efterlevande, nämligen make,
arvsberättigat barn och adoptivbarn jämte deras avkomlingar samt föräldrar
och adoptivföräldrar. Beträffande beloppets fördelning å de efterlevande gäller,
att, örn endast make finnes, denne erhåller hela beloppet, att, örn även andra
efterlevande finnas, maken erhåller halva beloppet samt att belopp, som utgår
till andra efterlevande än make, skall fördelas mellan dem enligt arvsreglerna.

Vad beträffar interpellantens fråga, huruvida jag anser större ekonomisk
trygghet böra beredas anhöriga till offren för krigsförlisningar, vill jag under
hänvisning till min nu lämnade redogörelse för gällande bestämmelser härutinnan
uttala, att det måste anses vara jämförelsevis väl sörjt för krigsförlista
sjömäns närmaste anhöriga. Detta hindrar självfallet icke, att den nu föreliggande
framställningen örn ytterligare förbättring av förmånerna enligt krigsförsäkringslagen
bör i vanlig ordning prövas av Kungl. Majit.

Herr Ström, Fredrik: .Tåg ber att få framföra mitt tack till statsrådet och
chefen flir handelsdepartementet för haus utförliga och positiva svar pa min
interpellation. När jag nu knyter några korta uttalanden till svaret, är det närmast
för att understryka några få önskemål.

Då staten anslår en miljon kronor och av detta belopp inköper för 750,000

Nr 6.

Onsdagen den 17 februari 1943.

Äng. beredande av större trygghet för de svenska lejdbåtarna m. m. (Forts.)
kronor minsvepsutrustning för att användas, väl inte bara vid krig utan också
vid krigsfara såsom ^nuvarande tid, synes det mig ganska orimligt, att denna
dyrbara utrustning far ligga praktiskt taget obegagnad. Saken är så mycket
mer förvånande, som Kungl. Majit tydligen har gjort allt vad Kungl. Majit
kunnat för att förmå kommerskollegium, fartygsmspektionen och befälhavarna
att använda skydden och därvid haft stöd av en mycket stor erfarenhet inom
marinen, en erfarenhet som gar i positiv riktning. Ändock har den dyrbara utrustningen
fått ligga i stort sett obegagnad. När vi i andra fall måste pruta
på hundralappar och tusenlappar, tycker jag, att det är en smula slösaktigt
att lata materiel för sa stora belopp ligga oanvänd, i synnerhet som den verkligen
kan vara till åtminstone någon nytta och rädda både dyrbara laster och
dyrbara människoliv.

Vidare skulle jag vilja säga, att jag finner resonemanget i herr statsrådets svar
synnerligen bindande och positivt. På en punkt tycker jag dock, att svaret
inte är alldeles tillfredsställande, nämligen när det gäller livbåtarna. Jag kan
inte finna, att det skulle kunna vara omöjligt att åstadkomma bättre anordningar
ifraga örn dem. Vad jag har läst örn de framsteg, som i dessa avseenden
under kriget ha gjorts i andra länders handelsmariner, synes mig tala för att
framstegen borde beaktas i vart land. När jag hade framställt min interpellation,
fick jag. av kaptenen i väg- och vattenbyggnadskåren Sven Lundberg en
promemoria, i^ vilken han har lagt fram — det skulle föra för långt att närmare
gå in pa det — en mycket utförlig och i varje fall för en osakkunnig
ganska plausibel resumé av egna och andras erfarenheter ifråga örn lösningen
av detta problem. Jag skall be att få överlämna ett exemplar till herr statsrådet.

Rörande radiostationerna är det enbart glädjande, att staten nu vidtar åtgärder
för att anskaffa erforderlig radiomateriel för livbåtarna. Men jag
tycker, att det tar litet för lång tid — apparaterna äro ju relativt billiga, 3,000
kronor per styck. Örn alla krafter sattes in, borde man kunna få dem tillverkade
på kortare tid än ett halvt år. Men denna fråga är jag givetvis inte
kompetent att bedöma. Jag litar därför på herr statsrådets uppgifter och är
tacksam för att han nu skridit till verket för att förse livbåtarna med radiomateriel.

Jag mäste salunda tacksamt erkänna Kungl. Maj :ts beredvillighet att inskrida
här, och jag tar också fasta på löftet örn grundlig utredning för fortsatta
åtgärder i interpellationens syfte. Det är att hoppas, att utredningen
snabbt kommer till stånd och att den inte tar alltför lång tid att slutföra, så
att vi kunna nå ett resultat tämligen snart.

o Vad slutligen angår ersättningen åt sjömännen, erkänner jag villigt, att engångsersättningen
är tillfredsställande. Mot den synas mig inga berättigade
anmärkningar kunna riktas. Men de oerhört viktiga tjänster, som sjöfolket gör
vårt land i dessa tider, de svåra lidanden de utsätta sig för och de stora
riskerna för livet, allt detta gör, att man nog måste anse ersättningarna vid
hundraprocentig invaliditet — högst 2.400 kronor — vara i det lägsta laget.
Örn man tänker pa vad en person här i Stockholm i sjömans ställning får betala
i hyra, förstår man, att det inte blir så värst mycket över för honom att
leva på, och han har knappast några möjligheter att nied sin höggradiga invaliditet
skaffa sig biförtjänster. Vid dödsfall gäller nog detsamma för änkan,
som då får högst 1,200 kronor per år jämte tillägg för barn, örn sådana finnas
i äktenskapet. Jag måste säga, att de nämnda beloppen äro ganska låga, och
jag tror att sjömännen, som riskera liv och hälsa så många gånger, skulle sätta
oerhört värde på örn beloppen kunde i någon mån justeras uppåt.

Onsdagen den 17 februari 1943.

Nr 6.

Herr statsrådet Möller avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 37, angående disposition av visst äldre reservationsanslag;

nr 38, angående förvärv av Malmö—Simrishamns m. fl. järnvägar;

nr 39, angående anslag till telefonstationsbyggnad i kvarteret Jericho i

Stockholm; och . . .. .

nr 40, angående dispositionen av ett för vissa byggnadsarbeten vid erkanda
alkoholistanstalten Dagöholm anvisat anslag.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 28, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning örn fortsatt giltighet av förordningen den 6 mars 1942 (nr
63) angående rätt för Konungen att åsätta särskild tullavgift.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maurts proposition
nr 35, med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 14
juni 1940 (nr 484) örn undantag från gällande bestämmelser rörande arbetstidens
reglering m. m.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 18 i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående utgifter å tilläggsstat
till riksstaten för budgetåret 1942/43, i vad propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen a kapitalbudgeten
under statens allmänna fastighetsfond gjorda framställningar angående
anslag för budgetåret 1943/44, i vad propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde; . , „

nr 24, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetaret 1943/44 till förskott av kostnader
för uppgörande av byggnadsplaner; . ..... . ,

nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av visst
under vattenfallsstyrelsens förvaltning stående områdej

nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förvärv för statens
vattenfallsverks räkning av enskild kraftdistributionsverksamhet m. m.;

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse av rätt
till bearbetande av icke inmutningsbara mineralfyndigheter å kronojord;

nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för tx. V.
Bohlin m. fl. från ersättningsskyldighet; . .

nr 29, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående stat för luftfartsfonden för budgetåret 1943/44 m. m.; samt
nr 30, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen a kapitalbudgeten
under luftfartsfonden gjorda framställningar angående anslag för budgetåret
1943/44.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets utlåtande nr 3, i anledning
av väckt motion örn dyrtidstillägg till den hos riksdagens kamrar, utskott och
kansli tillfälligt anställda personalen, bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Nr 6.

Onsdagen den 17 februari 1943.

Ang. kungörelsers
uppläsande
i
kyrka.

Vid ånyo skedd föredragning av första lagutskottets utlåtande nr 4, i anledning
av väckt motion angående viss ändring av vapenkungörelsen, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 5, i anledning av väckt
motion örn fullständigt avskaffande av förfarandet med kungörelsers uppläsande
i kyrka.

I en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 27,

n11 behandlats av första lagutskottet, hade herr Leunart Johansson hemställt
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit måtte anhålla, att Kungl. Majit
ville slutföra pågående utredning örn kungörelsers uppläsande i kyrka samt snarast
för riksdagen framlägga förslag i ämnet.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motion, I: 27, icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Herr Johansson, Lennart: Herr talman! Jag har i en motion förordat en
ändring av det nuvarande kungörelseförfarandet i kyrka.

Det provisorium som nu är gällande har visat sig vara sämre än det tidigare
ioriarandet, da kungörelserna upplästes från predikstolen, och har vållat en
het del olägenheter på landsbygden. Örn till exempel en kommunalstämmoordiorande
ser etter, hur han bör förfara, då han skall kungöra en stämma, och
star upp lagen örn kommunalstyrelse på landet, finner han där att i 19 § fortfarande
stadgas att kungörande av stämma skall ske genom uppläsning från
predikstolen. Denna bestämmelse finns alltjämt i Sveriges rikes lag av år 1943
oaktat en ändring genomfördes den 1 juli 1942. Det är inte ens med en not
angivet i denna 19 § att en sådan ändring har skett. Det råder alltså stor
oklarhet beträffande vilken bestämmelse som skall anses vara gällande.

hörsta lagutskottet har visserligen vid behandlingen av motionen avstyrkt
densamma, men utskottet har ju i sin motivering anfört att de i motionen framörda
synpunkterna torde komma att vinna beaktande, då utredningen sluttöres.
Med anledning härav, herr talman, har jag intet yrkande, utan ber att
ta tacka utskottet för dess välvilliga inställning till motionen.

Herr Siljeström: Herr talman! Den nu gällande lagen med vissa bestämmelser
örn kungörande i kyrka tillkom så sent som förra året. Emellertid har
det, som framgår av herr Lennart Johanssons motion, redan visat sig att det
provisorium, som denna lag utgör, fört med sig vissa olägenheter. Då utskottet
avstyrkt motionen beror detta, som framgår av utlåtandet, på att en utredning
pagar angående ytterligare ändringar i de författningar, som innehålla föreskrifter
örn kungörande av allmänna meddelanden.

1111 begärt ordet beror närmast därpa, att jag vill understryka önskvärdheten
av att denna utredning påskyndas och snart bringas till slut. Den
lagändring, som skedde förra året, torde närmast ha tillkommit på framställning
frän kyrkomötet för att tillgodose från kyrkofolket uttalade önskningar
att världsliga kungörelser icke skulle uppläsas från predikstolen; man ansåg
nämligen på det hållet, att dylika uppläsningar många gånger skulle verka
störande pa kyrkorummets helgd. Jag vill visst inte förneka betydelsen av en
sådan synpunkt. För mig framstar det emellertid som någonting betydligt viktigare
att syftemålet med kungörandet, nämligen att innehållet i kungörelserna
kommer till allmänhetens eller den det vederbörs kännedom, verkligen nås. Genom
den åtgärd, som förra året vidtogs, har man gjort en halvmesyr. Man har

Onsdagen den 17 februari 1943.

Nr 6.

Ang. kungörelsers uppläsande i kyrka. (Forts.)
tagit ett halvt steg. Man har gått från predikstolen till vapenhuset i stället för
att ta steget fullt ut och gå från predikstolen ut i det fria. Jag är ganska övertygad
om att en undersökning skulle utvisa att dessa kungörelser, vilkas rubriker
nu anslås i vapenhuset och som finnas att tillgå på pastorsexpeditionen,
icke efterfrågas av någon enda människa. Det är därför nödvändigt att man
vidtar andra åtgärder så att dessa kungörelser anslås på ett sådant sätt att de
verkligen komma till allmänhetens kännedom.

Det är emellertid inte hara frågan örn kungörelse i kyrkan som i detta sammanhang
är av intresse. Män bör även tänka på det vidlyftiga kungörelseförfarande
genom annonser i tidningar, som är anbefallt i ett otal författningar. I
min egenskap av lantdomare har jag fått en stor erfarenhet av i vilken oerhörd
omfattning man är tvungen att, innan någon åtgärd vidtages, antingen sända
ett meddelande till pastor i församlingen för att anslås i kyrkan eller också
skicka meddelande till tidningarna för att där intagas. Jag har mångå gånger
haft anledning reflektera över hur ringa behov detta kungörande tillgodoser. Jag
kan nämna två fall, i vilka jag helt nyligen haft att vidtaga ett sådant här
kungörelseförfarande, där jag för mig själv gjort den reflexionen, att ingen
människa kommer att ta del av kungörelserna. Det ena är att domhavandena
på landet äro anbefallda att på hösten i tidning i orten, och sedermera länsstyrelsen
i posttidningen, anslå meddelande örn när nästkommande års tingsterminer
skola hörja. Det är ganska långa kungörelser det här rör sig örn, som
innehålla en massa data. Jag är övertygad örn att ingen människa någonsin
läser dessa kungörelser, men de kosta i alla fall statsverket en del pengar. I det
andra fallet jag åsyftar äro domhavandena skyldiga att innan ägodelningsrätt
sammanträder meddela kungörelse därom i kyrkan. Jag är ganska säker pa
att ingen, som är intresserad av denna ägodelningsrätts sammanträden nör sig
för på pastorsexpeditionen örn en sådan kungörelse. Man skall ju ändå kalla

alla saken vederbör. , , , , , .

Jag skulle därför vilja rikta en vädjan till herr statsrådet och chefen för
justitiedepartementet att påskynda denna utredning och se till att man befrias
från åtskilligt fullkomligt onödigt kungörelseförfarande och att vidare, där
ett sådant nödvändigtvis måste ske, mera praktiska metoder anlitas än för närvarande
är förhållandet.

Herr talman, jag har inget yrkande.

I herr Siljeströms yttrande instämde herr Källman.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i det nu
föredragna utlåtandet hemställt.

Föredrogos och bordlädes Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade propositioner
nr 37—41.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 12.07 på dagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Nr 6.

Lördagen den 20 februari 1943.

Lördagen den 20 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 4 e. m.; ock dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Herr statsrådet Bergquist avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 42, angående modernisering av flygplankryssaren Gotland;
nr 43, angående förändring i avseende å löneställning och antal beträffande
vissa ordinarie befattningar vid kommunikations verken;

nr 44, angående bestridande av änkan Tora Virginia Bengtsson och GunBritt
Bengtsson tillkommande livräntor, samt

nr 45, angående befrielse för Å. B. Jönsson m. fl. från ersättningsskyldighet.

Upplästes följande till kammaren inkomna ansökning:

Till riksdagens första kammare.

Undertecknad har av Värmlands läns landsting onsdagen den 3 september
1941 valts till ledamot av riksdagens första kammare för Värmlands län för
perioden 1942—1949.

Då jag på grund av sjukdom är oförmögen att fullgöra mitt uppdrag som riksdagsman,
far jag härmed vördsamt anhålla örn befrielse från uppdraget att vara
riksdagsman för Värmlands län.

Kil den 18 februari 1943.

J. Pettersson.

Härvid fanns fogat ett nu jämväl uppläst läkarintyg, så lydande:

^Att riksdagsmannen Johannes Pettersson från Kil, född den 17 oktober 1882,
pa grund av sjukdom (kronisk njur- och nervsjukdom — Nephrosclerosis et
Morbus Parkinson) är för all framtid oförmögen att fullgöra sitt uppdrag som
riksdagsman, intygas härmed på heder och samvete.

Kil den 18 februari 1943.

Agaton Eriksson,

provinsialläkare.

Kammaren godkände det hinder, som herr Johannes Pettersson åberopat till
stöd för sin avsägelse av riksdagsmannabefattningen, samt biföll ansökningen.

På sedermera av herr förste vice talmannen gjord framställning beslöt kammaren
att till Konungen avlåta skrivelse med anmälan örn den gjorda avsägelsen
och den därigenom inom kammaren uppkomna ledigheten, varefter ett i sådant
avseende uppsatt förslag till underdånig skrivelse upplästes och godkändes.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 37, angående disposition av visst äldre reservationsanslag;
nr 38, angående förvärv av Malmö—Simrishamns m. fl. järnvägar;
nr 39, angående anslag till telefonstationsbyggnad i kvarteret Jericho i
Stockholm; samt

Lördagen den 20 februari 1943.

Nr 6.

nr 40, angående dispositionen av ett för vissa byggnadsarbeten vid erkända
alkoholistanstalten Dagöholm anvisat anslag.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 41, angående bidrag till inköp av vägbyggnadsmaskiner.

Föredrogos och bordlädes Kungl. Maj :ts denna dag avlämnade propositioner
nr 42—45.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:

nr 2, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetaret 1943/44 under riksstatens
andra huvudtitel, avseende anslagen inom justitiedepartementets verksamhetsområde;
.

nr 9, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen a kapitalbudgeten
under statens affärsverksfonder gjorda framställningar örn anslag för budgetåret
1943/44 i avseende å postverket, telegrafverket, statens järnvägar och
statens vattenfallsverk; samt

nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av viss
statens järnvägar tillhörig vattenrätt m. m.;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 3, i anledning av Kungl. Majlis proposition med förslag till förordning
örn ytterligare uppskov med allmän fastighetstaxering, m. m.; samt

nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn ändrad lydelse av 3 § förordningen den 19 november 1914 (nr 383) angående
stämpelavgiften;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 6, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn ändrad
lydelse av 2 § prisregleringslagen den 30 juni 1942 (nr 459);

nr 7, i anledning av väckta motioner angående viss ändring av lagen örn adop °nr

8, i anledning av väckt motion angående åtgärder till förhindrande av för
tidig skörd av skogsbär; samt

nr 9, i anledning av väckt motion angående utredning örn rätt för hustru att
bära sitt eget i stället för mannens släktnamn;

jordbruksutskottets utlåtande nr 3, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående befrielse för vissa personer från betalningsskyldighet till kronan på
grund av virkesköp; ävensom

första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 1, i anledning av
väckt motion örn utredning och förslag rörande kvinnans fulla likställighet
med mannen på vissa av samhällslivets områden m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.08 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.