RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1943:3)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1943. Första kammaren. Nr 3.

Tisdagen den 19 januari.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Fortsattes överläggningen angående Kungl. Maj:ts propositioner nr 1, an- Statsverksgående
statsverkets tillstånd och behov under budgetåret 1943/44, nr 2, angå- vr°P^sxt^°nen
ende utgifter å tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1942/43, och nr 3, n?orts)
angående fortsatt giltighet för förskottsstaten för försvarsväsendet.

Herr Heiding: Herr talman! Vid riksgäldskontorets informatiönskonferens
uttalade inledaren av konferensen, att »ordet för dagen är spara». Inledaren
framhöll även, att ställningen är mycket labilare än de flesta föreställa sig.

Det behövs inte något större tillskott till de inflatoriska krafterna för att en
lavin, som det kan bli oerhört svårt att hejda, skall sättas i gång.

Ja, däri kan man instämma, men hur förhåller det sig i verkligheten med
sparandet? Bidrager regeringen, trots att finansministern anser sig ha slagit
in på den rätta vägen, med sin finans- och skattepolitik till något sparande?

Nej, så är icke fallet. För mili del tror jag icke på herr finansministerns profetior
örn de framtida beräkningarna av statsinkomsterna. När det. gäller
skatterna, räknar regeringen även med att under nästa år taga ut krigskonjunkturskatt.
Denna skatt verkar icke i den riktning, varom uttalande gjordes
vid informationskonferensen. Företagsamheten försvinner och produktionen
lamslås med ett sådant skattepålägg. En företagare av vad slag det vara må,
som under jämförelseåren 1937 och 1938 hade ringa eller ingen inkomst, drabbas
alltför hårt örn inkomsterna nu skulle stiga. Han resonerar därför i de
flesta fall som så, att det är bättre att ligga stilla än att sätta i gång något
som i alla fall till största delen går till skatten, Den soln i förhållande till
jämförelseåren haft en stor inkomst försöker med alla möjliga medel att få
fram utgifter till de inkomster, som nu ligga över jämförelseårens inkomster.

Detta kan icke uppmuntra till sparsamhet, och många gånger blir det arbeten
som sättas i gång, vilka under nuvarande förhållanden knappast kunna anses
försvarliga med tanke på den varuknapphet som råder. Örn inventarievärdet
ökat, skall detta beskattas. Örn större reparationer än de vanliga blivit utförda,
blir det skatt, liksom det också blir krigskonjunkturskatt på de tvångsålagda
vedavverkningarna och på fastighetsförsäljningar. Ett skattefritt avdrag å
3,000 kronor erhålles, men det som därutöver tillkommer i merinkomst över
jämförelseinkomsten är beskattningsbart.

Skogsavverkningar beskattas efter andra grunder, vilket verkar ofördelaktigt,
då ett särskiljande av jordbrukets och skogens inkomster leder till en
orättvis beskattning. Om skogsavverkning har företagits i större omfattning
under något av jämförelseåren, beroende på lägre inkomster än normalt från
jordbruket, blir jämförelseinkomsten från jordbruket alltför låg, och hög krigskonjunkturskatt
kommer att utgå. Då jordbruk och skogsskötsel drivas gemensamt,
är det orätt med dylika beräkningsgrunder.

Om krigskonjunkturskatt icke åvilat vedavverkningama, skulle större partier
ved ha kommit fram, och de dyrbara anordningar, som nu fått vidtagas, hade

Första hammarens protokoll 191^3 Nr 3. 1

Nr 3.

Tisdagen den 19 januari 1943.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
varit obehövliga, Värnpliktiga hade icke behövt inkallas, barackbyggandet
kunde ha minskat i omfattning, och en stor del av de nu utgående understöden
hade ej behövt utgå. Vid de nu pågående vedavverkningarna är det så
stora uttag, att man kan tala örn att ta av skogskapitalet. Varför skall man då
krigskonjunkturbeskatta dessa avverkningar? Kan det inte räcka med redan
förut utgående skatter?

Det blir många gånger godtyckliga siffror som få räknas fram, och man
kan verkligen beklaga de män som fått detta granskningsarbete sig anförtrott.
Det är nästan omöjligt att komma fram till rättvisa, då det är så många olika
faktorer, som jspela in på jämförelseårens inkomster. På grund av bristen på
arbetskraft måste t. ex. mera tidsenliga och nu även dyrare maskiner inköpas.
Kan det då vara rättvist att fastställa en viss avdragsprocent, som ej får
överskridas? Detsamma gäller även i fråga örn modernisering av driftsbyggnader.
Vid ett jordbruk utsuges jorden alltmera på grund av att gödning och
kraftfoder icke gå att inköpa, Det blir således minskade utgifter, men en tillfälligt
god skörd kan medföra inkomster över jämförelseårens, vilka då skola
krigskonjunkturbeskattas. Örn sedan efterföljande skördar genom denna utsugning
av näringsämnen^ bli dåliga, är staten då beredd att återbetala vad
sorn kommer att fattas? Vi få med all säkerhet räkna med att det blir några
dåliga år efter kriget. Arbetet måste omläggas från kris- till fredsproduktion,
och då kommer man icke ifrån att en viss arbetslöshet samt minskad köp- och
skattekraft kommer att inträda. Den som då kunnat spara något kommer lättare
igenom de svårigheter, som därvid kunna unpstå.

Örn krigskonjunkturskatten slopas, finnas likväl möjligheter för staten att
taga ut de skatter, som äro nödvändiga. Kostnaderna för alla de beräkningar,
som äro förenade med denna skatt, måste ovillkorligen uppgå till mycket stora
belopp. Ett slopande av skatten skulle uppmuntra företagsamheten och produktionen,
och det är just vad som i dessa tider framför allt behöves.

^Att producera det mesta möjliga borde vara parollen under nuvarande förhållanden.
Efter en någorlunda god skörd får man icke tro att allt är väl beställt.
Man kan verkligen emotse den kommande tiden med stor oro. Höstsädesarealens
minskning, och därtill den omständigheten att marken under det nu
liggande snötäcket icke var tillfrusen innan snön kom måste ingiva farhågor
för att vi i år kunna få en betydligt lägre höstsädesskörd. Regeringen borde
ägna sig mera åt ^produktionen än åt att tala örn kostnadsramen. Under normala
år kan en sådan kalkyl uppställas, men örn man nu skall följa denna,
leder detta till konsekvenser, som kunna bliva alltför ödesdigra. Vad hjälper
det oss med ett aldrig så starkt försvar, örn vi komma att sakna tillräckligt
med livsmedel av olika slag? Redan nu är det knappt på flera områden, och
de åtgärder som vidtagits kunna icke leda till ett bättre förhållande. Ett krafttag
borde göras, och detta med det allra första. Hur skall det ordnas med att
få i gång en utökad vårvete- och kornodling, en utökad sockerbetsodling, en
utökad potatisodling, och hur tänker regeringen ordna med fläskproduktionen,
som ju mycket diskuterades här i riksdagen under gårdagen? Fläskproduktionen
är ju faktiskt alldeles lamslagen och blir snart nog ett minne blott. Örn samma
dröjsmål spolitik kommer att tillämpas i vår som under hösten, måste det ingiva
allvarliga farhågor för hela vår folkförsörjning. Dylika långsamma förhandlingar
och remisser äro icke försvarbara i dessa tider.

Kommer man att fortsätta på den nu inslagna väggen, befarar jag, att man
kommer att tala örn prisstopp och sparsamhet ända till dess att man står där
utan det allra nödvändigaste. Man kan spara utan att därmed avstå från att
köpa det som är nödvändigt. Vi måste spara med förstånd, men samtidigt se
till att ingenting klickar i det stora försörjningsproblemet. Man får således

Tisdagen den 19 januari 1943.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
hoppas, att regeringen i god tid, redan i början av riksdagen, kommer fram
med de förslag, som avse att främja produktionen av livsmedel, och att dessa
förslag och den prissättning, som kommer att föreslås, bli sådana, att det
hela leder till ett resultat, som kan ingiva större trygghetskänsla för framtiden.

Medan jag har ordet skall jag, herr talman, beröra ännu en sak, som bör!
komma fram i remissdebatten. Tvångsuttagningen av bilringar, och särskilt
elen betalning som erlägges, har hos många bilägare framkallat berättigade
klagomål. Vederbörande bilägare har endast fått order att avmontera ringarna
och insända dem till en viss namngiven firma. För begagnade däck och slangar
utgår ersättning enligt värdering av tre av industrikommissionen utsedda sakkunniga.
Det skall medges att det kan uppstå svårigheter att värdera de begagnade
ringarna, men det förefaller, som örn alltför stor ojämnhet uppstått
vid värderingarna. Bilägaren har ingen möjlighet att framföra klagomål utan
får finna sig i det belopp, som han blir tillerkänd. Förlusten att under nuvarande
konjunktur tvingas lämna ut ringarna till ett lågt pris jämte den skada,
som uppstår på en stillastående bil, blir alltför kännbar. Vid värderingarna
tillämpas för närvarande först ett avdrag av 20 procent, och därefter göres
ytterligare avdrag av vissa procent i stigande skala allteftersom tillverkningsåret
ligger tillbaka i tiden. För ringar tillverkade år 1939 är detta avdrag 5
procent, 1938 10 procent, 1937 20 procent, 1936 35 procent och 1935 55 procent.
I stället för grundavdraget på 20 procent borde ett tillägg ha kommit i
fråga. Då allting numera stigit i pris, få bilägarna på detta sätt faktiskt ge
bort en del av det värde som nu ligger i ringarna. Herr statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet har ju inte synts här i kammaren under remissdebatten,
men jag skulle i alla fall vilja framställa en fråga till honom
i hopp om att den skall komma till hans kännedom: Kommer herr statsrådet
i framtiden, då ringar kunna erhållas för nyuppsättning, att medverka till
att ringar till nedsatt pris utlämnas till de bilägare, som nu tvångsvis fått
avstå från sina ringar?

Statens reservförrådsnämnd, som har hand örn de av mig nyss omnämnda
inköpen av gamla bilringar, säljer även ringar till dem som efter prövning erhålla
licens. Vid försäljning av ringarna tar man emellertid ett annat pris än
vad de ursprungliga ägarna fått. Efter flera tillägg kosta ringarna betydligt
mer än inköpspriset. Det verkar egendomligt att en ring skall behöva bli så
mycket dyrare sedan den gatt igenom statens reservförrådsnämnd. Jag anser,
att detta är en orättvisa emot de bilägare, som ha fått lämna ut sina ringar.
Det är ju en hel del som fått fortsätta att köra med sina bilar, medan samtidigt
många andra icke kunna utnyttja dem därför att staten lägger beslag på
ringarna.

Det är ytterligare några synpunkter som jag skulle ha velat framföra under
remissdebatten, men jag skall avstå därifrån, då det ju i stället kan bli tillfälle
att göra det, när de olika frågorna längre fram skola behandlas här i kammaren.
Jag fäste mig dock särskilt i går vid ett uttalande som herr finansministern
gjorde om finansieringen av det för året uppgjorda statförslaget.
Jag anser för min del, att finansministern har sett alltför lätt på det hela,
och jag tror att vi måste ta hans uttalanden med en viss försiktighet.

Herr Mannerskantz: Herr talman! T årets trontal riktade Konungen en
maning till det svenska folket att akta på sina ord samt att lojalt hålla samman
och underordna sig det gemensamma. Detta är utan tvivel befogade maningar,
och det är väl kanske också möjligt att de komma att resultera i större
besinning och lojalitet, just därför att de betraktas med särskild vördnad ef -

Nr 3.

Tisdagen den 19 januari 1943.

Statsverkspropositionen in. rn. (Forts.)
tersom de komma från vår monark och äro hållna i en så personlig ton. Det är
ju icke heller vars och ens ensak, hur det går för vårt land, ty vi kunna icke
gå under ensamma, utan vi äro alla bundna vid samma öde. Det må väl dock
icke sägas att det innebär ett avsteg från monarkens vädjan, örn man här i riksdagen
pekar på en del fakta och symtom, som man anser ''borde vara annorlunda,
och örn man gör detta i akt och mening att försöka bidraga till att få dessa
förhållanden ändrade.

Örn vår utrikes- och försvarspolitik har jag för min del intet särskilt att
säga, °och jag gillar givetvis regeringens uppfattning att vår vaksamhet måste
bibehållas, vara skarp och kanske skärpas. Det enda som jag har litet svårt att
förstå, liksom i fjol, är det befogade i att man anser att våren med dess farligheter
utifrån ^börjar så tidigt under vintern. Jag tror, att denna invändning
kan gälla, från vilket håll man än anser att hotet kommer, då vårt nordliga
land ju icke inbjuder till krigsoperationer mitt under vintern.

Jag skall i stället övergå till något som jag anser vara skadegörande i flera
olika avseenden, nämligen det sätt på vilket regeringen har vidtagit, och uppenbarligen
även i fortsättningen ämnar vidtaga, åtgärder på arbetslivets område.
Utan att åstadkomma någon större effekt i fråga örn arbetet göra regeringens
åtgärder härvidlag skada inom ganska stora grupper av vårt folk,
och vad värre är, de ge folket en falsk föreställning örn hur man från högsta
ort vill att svenskar skola vara nu för tiden. Såsom exempel skall jag tillåta
mig att anföra det sätt, på vilket det nuvarande systemet med ersättning till
riksarbetslagen i våra skogar verkar, och delvis även det sätt, på vilket det
är ordnat med 1943 års klass som nu börjat hugga ved och virke.

De ersättningar utöver ackordslönerna som utgå till arbetarna i riksarbetslagen
äro i ett mycket stort antal fall av den storleksordningen, att de dels
medföra för stora kostnader för staten och dels åstadkomma allmän förargelse
bland den gamla skogsarbetarstammen. Den nuvarande ordningen härvidlag
vållar faktiskt att de egentliga skogsarbetarna söka sig från sitt arbete, taga
anställning i ett företag och på så sätt undandraga skogen sitt vana arbete för
att sedan i vissa fall, när de varit anställda en tid t. ex. i ett industriföretag,
bli riksarbetare och komma ut i sitt gamla vanliga arbete igen men med en betydande
extra ersättning från staten. En annan sida av saken slutligen, som
jag_ tycker kanske är den mest .beklagliga, är att nian bibringar folk en felaktig
mentalitet i fråga om arbete, en mentalitet som visserligen under ganska
mångå år har spritt sig mer och med här i vårt land, men som dock tidens
hårdhet bordera hjälpt till att dämpa. De ringa arbetsprestationer, sorn i stor
utsträckning åstadkommes av dessa bidragstagare, och det innesittande, som
förekommer under den tid då de rätteligen i stället skulle hugga ved. kunna
omöjligen vara försvarbara eller önskvärda.

Det utgår ju ett särskilt tillägg för dem som äro ovana vid skogsarbete. Enligt
min mening utbetalas detta tillägg i många fall alltför länge, och det kanske
även är litet för högt tilltaget. I regel består ju ovanan, när det gäller
de_ relativt enkla sortiment som det här mest rör sig örn, icke så mycket i
bristande skicklighet i själva huggningstekniken som i ovana att utföra ett
tungt arbete, d. v. s. att prestera så och så många kilogrammeter arbete om
dagen. Detta är i mycket stor utsträckning en energifråga, i synnerhet när
arbetarna, vilket oftast är fallet, få hjälp med att hålla sina verktyg i ordning,
ty det är egentligen den saken som är det svåraste vid huggningsarbete. Örn
man, såsom det har viskats örn, ämnar söka motverka förargelsen hos de gamla
skogsarbetarna genom att ge extra statliga bidrag utöver ackordslönerna även
till dem, tror jag, herr talman, att man är inne på en väg som leder åt fel håll.
Jag anser att det, innan man skapat ett fait accompli vore lämpligt med en

Tisdagen den 19 januari 1943. Nr 3. 5

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
förklaring från regeringens sida örn man tänker förfara på detta sätt eller icke.
Jag förstår dock att det kanske kan vara svårt att få en sådan förklaring här
i dag, då ännu ingen regeringsledamot kommit in i kammaren.

Överhuvud taget har man nog knappast det rätta greppet i fråga^om arbetsproblemet
här i Sverige, och ändå är detta vår mest brännande fråga. Varuknappheten
kan egentligen icke botås på annat sätt än genom att man producerar
mera varor, och alla varor som produceras fordra arbete. Ju mera det
arbetas, desto mera varor kunna vi räkna med att ha att fördela bland oss.
Jag tror knappast att man kan säga att förhållandena på detta område äro de
bästa tänkbara.

Man frapperas även av skillnaden i de metoder som användas mot t.. ex.
jord- och skogsbruket. För dessa näringsgrenars vidkommande har man icke
dragit sig för att stifta lagar och utfärda förordningar som i sin verkan ha
något av samma stil över sig som i »Rid i natt», medan man samtidigt på andra
områden underlåter att tillgripa ens en sådan propaganda som skulle vara
behövlig. Jag tänker då närmast på förhållandena inom byggnadsfacket, särskilt
på landsbygden. På det området har man icke gjort några ansatser till
att få mera arbete utfört, utan det finns där alltjämt mycket som verkligen
behövde göras, och som skulle kunna bidraga till att öka produktionen av livsmedel
men som får anstå på grund av att man icke vågat sig på en ordentlig
handläggning av denna fråga. Vi måste göra klart för oss, mina herrar, att
sötebrödsdagarna höra en svunnen tid till även här i landet liksom i så gott
som alla andra länder. Vi veta faktiskt icke, . när de kunna återvända. Jag
anser att det under sådana förhållanden leder till fördärv att hos människorna
vidmakthålla en uppfattning örn arbetet som alla andra folk gått ifrån. En
uppmjukning av arbetstidslagarna är nu erforderlig.

Ett annat exempel på de anordningar, som jag i början, av mitt anförande
nämnde och som även verkar på ungefär de tre sätt som jag nyss. här skildrat,
är livsmedelsrabatterna och en del av subventionerna. I anledning av vad
herr finansministern framhöll under gårdagen vill jag förklara, att jag visst
icke vill att man skall taga bort dem helt, men jag anser för min del att man
har gått väl långt med det nuvarande systemet. Det har visserligen blivit en
förbättring i så måtto, att man har sänkt .inkomstgränsen och därigenom delvis
minskat den allmänna förargelse som tidigare rådde och även reducerat kostnaderna.
Sedan höjde man emellertid i stället vissa rabatter, och på den punkten
kunde man enligt min mening ha varit försiktigare. Man borde ha varit det
icke endast av finansiella skäl, utan också av den orsaken att man. måste anse
att det går litet för långt, när höjningen av rabatterna åstadkommit att tusentals
människor få mjölken alldeles gratis och t. o. m. få pengar över, och när
hundratusentals personer få mjölken för fem öre litern. Man hade nog kunnat
stanna litet tidigare. Jag tror också att man i fråga om^ dessa rabatter borde
överväga, örn man icke inom vissa gränser skulle kunna lata de kommunala organen.
som ju ha en mycket god lokal- och personkännedom åtminstone i landsorten,
göra en viss behovsprövning för att därigenom få bort de flesta förargelseklipporna.
Märkvärdigt nog förargar sig folk nästan mer över att sådana
personer, som icke äro i behov därav, ha rabatter, än att någon som behöver rabatterna
icke får dem.

Trots alla brister, som vidlåda den ekonomiska upplysningen här i landet
och som jag betraktar som vår demokratis största och mest avgörande, svaghet,
börjar det i alla fall gå upp för både den ene och andra som förut icke trott
därpå, att litet var måste vara med om att betala för alla dessa utgifter. Man
börjar förstå att det kan vara bra att spara litet här och litet där, även örn det
icke räddar hela budgetläget. På den, punkten måste jag opponera mig mot vad

Nr 3.

Tisdagen den 19 januari 1943.

_ Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

finansministern uttalade här i kammaren i går kväll och som han ju för övrigt
också sagt tidigare, nämligen att när man icke kan ändra på hela budgetläget
och sanera finanserna på ett sådant sätt att man kan balansera budgeten,
sa tjänar det icke mycket till att försöka att göra små besparingar här och
där. Det är synd, att herr finansministern icke under någon längre period av sitt
liv haft det ekonomiska ansvaret för ett näringsföretag. Om han hade haft det,
skulle han liksom näringslivets män ha lärt sig att »allt eller intet» är en fullkomligt
felaktig princip. Kan man icke na fram till idealet, får man ändå försöka
att göra litet här och litet där för att minska olägenheterna. Att man
icke kan balansera budgeten är ju intet hinder för att man skall försöka att
bättra budgetläget så mycket man kan. Varje dylik åtgärd har man igen
senare.

Jagnar -här visat på två punkter, där man enligt min mening skulle kunna
genomföra sådana åtgärder. Det gäller först och främst livsmedelsrabattema.

fraser visst icke att man nu skall avskaffa dem, men man bör åtminstone
söka fa bort de pformligheter, som vålla förargelse bland människorna, ibland
kanske t. o.^m. inom grupper av vilka man inte hade väntat att de skulle bli
iörargade på det nuvarande systemet. Man skulle också kunna minska på sådana
utgifter beträffande skogsarbetet, som också vålla skada och reducerad
produktion. Då, skulle man ju för övrigt slå både två och tre flugor i en smäll.
Det är intet tvivel om att man icke här skulle kunna åstadkomma så pass stora
besparingar, att man genom detta exempel skulle ha lättare att förmå medborgarna
här i landet att själva spara. Det är alldeles säkert svårare att få
andra att lyda ett råd örn man icke lever som man lär. Därför tror jag att det
har stor betydelse att det fran statsmakternas sida visas en mycket stark vilja
att icke låta något betalas ut som bland allmänheten uppfattas såsom slöseri,
även örn man därmed icke kan sanera budgeten i dess helhet.

. har varken av herr finansministerns eller någon annans anföranden här
1 remissdebatten eller tidigare riktigt kunnat övertygas örn att en sådan utgiitspolitik,
som exemplifieras av ersättningarna till riksarbetslagen, den översta
delen av rabatterna och den översta delen av vissa familjebidragsanordningar
m. ^m., logiskt kan inpassas i den inflationsbekämpande verksamhet som man
gått in för. Man får naturligtvis icke vara så teoretiskt benhård, när man
tillämpar denna verksamhet, att man riskerar att näringslivet stagnerar, ty
elef är väl obestridligt att den risken finns. Det är väl fråga, örn det icke är
den allra största olycka som skulle kunna drabba oss på det ekonomiska området,
örn näringslivet skulle stagnera och icke kunna prestera sitt maximum.

I trontalet förekom även, en passus, som berörde vissa utslag av bristande
samhällsanda och alltför stor gruppegoism. Av uttalanden i andra sammanhang
kan nian draga den slutsatsen, att därmed, och kanske i huvudsak, åsyftas de
svenska jordbrukarna. Jag är för min del, herr talman, en alldeles ''bestämd
motståndare till sådana aktioner som förekommit på enstaka håll. Jag kan
dock icke jmdgå att lägga märke till en ganska betydande skillnad mellan det
sätt, varpå man rent taktiskt och tekniskt men även i viss mån ekonomiskt behandlat
jordbrukarna å ena sidan och vissa grupper som ha ett starkt stöd
inom landsorganisationen, särskilt byggnadsfacket på landsbygden, å andra sidan.
_Jag hörde i gar statsministerns anförande i andra kammaren och även
hans inlägg i denna kammare angående kritiken mot regeringens handläggning
av prissättningen pa jordbrukets produkter i höstas. Herr statsministern gjorde
gällande, att det var till fördel för jordbrukarna att man icke satte priserna
sa tidigt, därför att de då kanske hade blivit lägre på grund av att man
då trodde att skörden var större än vad den senare visade sig vara, och att
det var nödvändigt att samordna beslutet örn priserna med de förhandlingar an -

Tisdagen den 19 januari 1943.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
gående lönerna som ägde rum med andra grupper. Jag vill inte bestrida, att
detta är ett resonemang som kap föras. Men för min del vill jag däremot först
och främst invända att man begick den väsentliga taktiska tabben, om jag så
får uttrycka saken, att låta jordbrukarnas representanter bibringas den uppfattningen,
att de långvariga förhandlingarna inom livsmedelskommissionen
och inom livsmedelskommissionens råd utgjorde det avgörande och slutliga
förhandlandet, där de således så småningom släppte till sitt sista bud. Först
när man gjort detta visade det sig, att det inte var vid dessa förhandlingar
som frågan definitivt skulle avgöras. Det är nog ganska säkert att örn ett motsvarande
förhandlingssätt hade använts mot någon annan större grupp inom
landet, med en dylik rent förhandlingsteknisk — jag vill ipte säga ohövlighet,
men med en tillsats i alla fall av något slags lömskhet, så skulle det ha blivit
ett förfärligt ramaskri. Jag tror att just den psykologiska sidan av saken
har åstadkommit det mesta onda. Och jag tror för min del fullt och fast att
den irriterade stämning, som då uppkom och som nu är mycket besvärlig att
dämpa, aldrig hade uppkommit, om regeringen genast efter livsmedelskommissionens
förslag hade fastställt de däri föreslagna priserna även örn man därvid
framhållit, att de inneburo en betydande sänkning. Ty det är inte, fråga örn en
så obetydlig sänkning som finansministern i går tycktes vilja pasta. Det har
inte skett enbart en sänkning i själva spannmålspriserna, utan man har också
tagit bort arealtilläggen. Man kan säkerligen räkna med att sänkningen för de
flesta av spannmålsslagen utgör fem eller sex öre per kilo. Jag tycker också att
denna sänkning starkt skulle lia framhållits vid de förhandlingar, som senare
ägde rum vid löneuppgörelserna. .

Jag skall för min del be att få rikta en bön till regeringen att inte sa där
i onödan försvåra arbetet för dem ibland oss, som hålla på sans och lojalitet.
Sådant har verkligen förekommit, som betydligt försvårat hela den verksamhet
som går ut på att vi skola hålla oss lika lojala som de flesta andra samhällsgrupper.
Något stöd därvidlag tycker jag att man borde kunna gernar
man kan göra det på ett så pass billigt sätt som genom att använda en något
större förhandlingsteknisk ackuratess.

Jag ber herrarna observera att jag inte anmärkt så mycket på själva prisläget
även örn fog föreligger härför, men jag skall nu göra det beträffande
en enda punkt, emedan jag tycker att tillvägagångssättet därvidlag är nära
nog upprörande oell dessutom oklokt. Saken har berörts förut, ty det gäller
fläskpriserna, men de synpunkter jag nu tänker komma med äro icke förut
framförda i debatten. När vi resonerade örn denna sak i höstas, säde herr Bärg
i Katrineholm och även andra, att de inte trodde att ett höjt pris skulle vara
till någon hjälp — det hela var beroende på fodertillgången i landet. Detta
Ilar ju jag precis lika bra reda på som någon annan, som resonerar örn denna
sak. Jag har uppfött grisar under så många decennier att jag vet att de inte

kunna uppfödas bara med kärlek och solsken och sång. De måste ha mat

också. Men jag kan tala örn att de jordbrukare, som syssla med denna ^uppfödning,
kunna finna på många utvägar, om det nämligen inte är så att

produktionen är direkt oräntabel, och det vill jag pasta att den för närva rande

är. Det förhåller sig på det sättet, att för närvarande användes en mängd
spannmål till utfodring av våra hästar. Emellertid äro hästarna nästan de enda
djur, som rent dietiskt kunna tillgodogöra sig fodercellulosan pa ett tillfredsställande
sätt. Det är knappast lönt att med nuvarande tillgång pä stråfoder
ge korna fodercellulosa, då det inte iir något äggvitefoder utan närmast motsvarar
halm. Hästarna kunna som sagt tillgodogöra sig detta foder, och örn
det verkligen vore lönande att producera fläsk, skulle många köpa den relativt
dyra fodercellulosan och ge den åt hästarna och på så sätt frigöra spannmål

Nr 3.

Tisdagen den 19 januari 1943.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
till grisuppfödning. Det finnes andra utvägar också. Man kan koka kålrötter
och andra rotfrukter till grisarna; det har praktiserats av mig hela detta år och
delvis också förra året. Det är emellertid knappast någon idé att göra så, om de
utnyttja fodret sämre än hästar och kor. Då ger man det hellre till dessa
djur, eller också ger man det till kaniner. Jag vet människor som fyllt sina
svinhus med hundratals och kanske tusentals kaniner, som få äta upp detta
foder. De få 4 kronor 50 öre för kaninköttet, medan de för fläsket få 2 kronor
15 öre. Även örn kaninerna utnyttja fodret sämre än grisarna — jag
vet inte säkert, men jag förmodar att så är fallet •— blir det i alla fall en
bättre affär. Men nog vilja människorna hellre ha fläsk än kaninkött! Det
vilja de örn de få det till samma pris och i all synnerhet om de kunna få
det till ett lägre — det skulle ändock räcka till för en höjning av fläskpriserna
till jordbrukarna.

Slutligen är det också så, att anordningen med hushållsgrisar är på tillbakagång.
Jag vet att man både inom livsmedelskommissionen och regeringen
har påstått, att antalet hushållsgrisar har ökat, men jag undrar örn det inte
bara är hushållsgrisarnas procentuella andel av den samlade svinslakten som
har ökat. Ty att antalet hushållsgrisar är på nedgående kommer man nog
att märka så småningom. Örn man kunde finna några utvägar, som gynnade
hållandet av hushållsgris på ett sådant sätt, att en del av detta fläsk också
kom i marknaden, så skulle därigenom en massa foder tillvaratagas, som annars
aldrig blir ^tillvarataget. Men småfolk, som kan ha sådana grisar, vill
ha åtminstone någon lön för den möda, som ligger i att snoka upp allt det
foder, som annars inte skulle bli tillvarataget. Om man t. ex. ålade dem,
som slaktar en hushållsgris, att lämna den ena halvan till" den allmänna
marknaden, men lät honom behålla den andra halvan, kanske till och med
utan kuponger, tror jag att man hade gjort en förändring, som kunde förbättra
läget för denna viktiga produktion. Man kanske får lov att inse att
metoder, som vörö riktiga i början av kriget, inte kunna hålla kriget ut, utan att
man ibland måste finna på nya utvägar.

Vidare är utfodringsförbudet av småpotatis en sak, som jag tycker det är
märkvärdigt att man vågat sig på. Jag förstår det teoretiska resonemanget;
man menar att denna potatis skall gå till charkuteritillverkning o. s. v. Men
man behöver inte ha varit jordbrukare i så värst många år för att veta, hur
det går till när man sorterar potatis. Småpotatisen sorteras ju ut med maskin,
och då får man med också en del ruttna potatisar, halvskalade potatisar
o. s. v. Det är ytterst besvärligt att inte få allt detta hopblandat. Och även
om_ man försöker plocka bort den ruttna potatisen håller sig denna småpotatis
inte pa samma sätt som annan potatis, och att sortera den för avsalu
är knappast lönt mödan. Detta gör att antingen har folk fodrat ut småpotatis
mot förbudet, vilket ju inte är som det skall vara, eller också har den
blivit liggande och näringsvärde har gått förlorat. Det hade varit bättre att
folk fått producera fläsk med den, ty för svenska folket är det värre att
vara utan fläsk än det mesta annat, med undantag kanske för mjölk. Ty
man har skaffat sig sådana vanor sedan mansåldrar tillbaka.

Också en annan taktisk felaktighet har blivit begången. Då livsmedelskommissionen
gör en framställning örn att få höja fläskpriset med 22 öre och
detta blir bekant,_ men denna framställning sedan avslås, så är detta ett sådant
^ positivt irritationsmoment, som måste vara skadligt. Så mycket som
hemligstämpeln användes här i landet för både det ena och det andra, kunde
man ha hemligstämplat denna framställning också, så att den avslagits i
tysthet. Då hade det åtminstone bara varit ett negativt irritationsmoment och
inte ett positivt!

Tisdagen den 19 januari 1943.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Foris.)

De försök som man nu efter vad jag vet förbereder för att genom marginalsänkningar
på charkuterihandelns område få pengar över att därigenom höja
fläskpriset till jordbrukarna, tror jag komma att bli en missräkning på många
håll. Det kommer att slå ihjäl en hel massa av de mindre charkuteriidkarnas
rörelser, vilket är oriktigt att göra med statens maktspråk, och för andra kommer
det att innebära ett försök att lyfta sig själv i håret — någonting som
sällan lyckas. Jag tror att man här har ett skolexempel på faran att vara
för teoretisk i inflationsbekämpandet. Man måste också vara.på det klara med
den ytterst ringa effekt, som även en ganska verksam höjning av fläskpriset
skulle komma att lia för levnadskostnaderna.

Av tabellen på sid. 2 i elfte huvudtiteln finner man, vilken stark ansvällning
kristidsapparaten undergått även under det sist förflutna året. Anslag för enbart
denna apparat äskas med över 24 miljoner kronor. Och ändå är det nog
bara en ringa försmak av vad som skulle finnas i den vägen i ett statskapitalistiskt
eller ett planhushållningssamhälle, som vore fullt konsekvent genomfört.
På ett ställe i propositionen säger statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet
att lian beordrat en utredning inom industrikommissionen angående
möjligheten av förenklingar och förbilligande, men att utredningen visat
ett negativt resultat. Jag undrar ändå örn inte exempelvis en hel massa.licenser
på småvaror, såsom takpapp, målaroljor, elektrisk materiel för inmontering i bostadshus
och mycket sådant, med större fördel med hänsyn till den lokalkännedom,
som också är av värde vid prövningen, kunde efter kloka direktiv få utdelas
direkt av kristidsmyndigheterna i orterna. Det skulle för allmänheten
kännas som en lättnad, och de centrala organen skulle slippa ifrån några hundra
tusen brev. Allmänheten och kanske framför allt näringslivet har det besvärligt
nog ändå med dessa ting, och varje tidsutdräkt med licenser måste.förutsättas
vålla ohägn. Jag tror också att det förekommer, en dubbelbehandling av
ärenden, varför de lokala myndigheterna förmodligen inte skulle få sin arbetsbörda
utökad i samma proportion som arbetet skulle minskas hos kommissionerna.
Inom kommunerna, särskilt de mindre, belastas man nu alltmer med
kostnader för kristidsförvaltningen, och bekymmersamt är det också ofta att
få fullt kompetenta kristidsnämndsordförande och förmå dem att antaga och
sedan stanna kvar i dessa befattningar. Ju mindre man låter den helige S:t
Byråkrati^ sticka in näsan i rörelsen, desto bättre är det.

''Fortfarande är kurialstilen alldeles för tung. Jag tror att det vore bättre örn
man mera allmänt försökte tillämpa ett system med att sätta upp numrerade
punkter i cirkulären — det systemet användes med fördel inom det militära
i stor utsträckning. Meningarna som man ibland krystar ihop och som väl lia
en början, men nästan inget slut, har folk tröttnat på.

Näringslivet här i Sverige, herr talman, måste väl anses lia bestått provet
inför krisen synnerligen väl. Den största olycka som kunde drabba, oss nu, om
man undantar krig, är örn tvångshushållning och skatter och en i allmänhet
oförstående inställning från de härskandes sida skulle få näringslivet att förlora
lusten och att stagnera. Vården örn näringslivets allmänna betingelser
måste vara levande och stark, annars förvärras allting, och då hjälper det inte
att man sedan beskyller näringslivet för att inte ha kunnat garantera folk arbete
och försörjning. Krisanordningarna få inte utformas så att det ser ut som
om de skulle vara avsedda att äga bestånd för framtiden. Det blotta hotet örn
att så skulle kunna ske är av ondo, och det verkar många år framåt i tiden.
Om näringslivet kan blomstra tror jag för min del att vi kunna få medel att
åter sanera landets finanser, utan att man därför behöver lia så höga .skatter.
Jag delar därför inte helt den pessimism, som vissa talare ge uttryck åt; i det
avseendet är min uppfattning kanske i någon män mera lik finansministerns.

Nr 3.

Tisdagen den 19 januari 1943.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Men förutsättningen är att näringslivet verkligen kan blomstra, oell jag tror att
det blomstrar bäst om man inte bibehåller en alltför hög beskattning. Tar man
ut så höga skatter att näringslivet tryckes ned, då motarbetar det sig självt.
Upprätthåller man en beskattning på näringslivet, som är uthärdlig och som
gör att det får hoppet igen, då skapar det sig en allt starkare ställning och då
betalar det så småningom tillbaka alla våra skulder. Jag tror att man skall
vända på saken på det sättet, i annat fall tror jag att inte någonting kail
hjälpa.. Även på detta område tror jag att friheten är vår räddning och vår
bästa livsluft.

Nu hoppas jag, herr talman, att denna uppfattning och en förut icke sedd
sparsamhetsanda måtte prägla behandlingen av årets statsverksproposition, till
vars remitterande jag liksom övriga talare ber att få yrka bifall.

Herr Ekströmer: Herr talman! Vid den konferens som herr statsrådet oell
chefen för socialdepartementet arrangerade i höstas för att dryfta arbetsmarknads-
och andra frågor, som sammanhängde med vår tillspetsade bränslesituation,
framkastades ett önskemål örn att av de värnpliktiga av 1943 års klass,
som skulle inkallas till vedhuggning, ett tillräckligt antal skulle kunna dirigeras
även till torvmossarna för att hjälpa till med torvupptagningen. Enligt
protokollet har herr statsrådet ställt sig välvillig till detta uppslag, och jag
vill här endast kraftigt understryka vikten av att den arbetskraft för torvmossarna,
som här avses, måtte bli av den storleksordningen att en verklig lättnad
i situationen uppnås.

I de delar inom landet, där torvupptagning i större skala pågår, och inte
minst i det län som jag har äran att representera, ha nämligen på grund av
torvindustrien förhållandena för jordbrukarna blivit högst betänkliga. Ty genom
de höga arbetsförtjänster, som erhållas vid torvmossarna, sugs praktiskt
taget ali tillgänglig arbetskraft dit, både manlig och kvinnlig, och för "jordbruket
blir det knappast något kvar. Det är för bonden så gott som omöjligt att
få tillräckligt med folk på sin gård, vilket minskar avkastningen och således
ogynnsamt påverkar folkhushållningen i dess helhet. Det talas till och med
om småbrukare, som sälja sina djur och gå till torvmossarna och där få en förtjänst,
som de aldrig vågat drömma örn att få på sitt jordbruk. Det värsta är
att ef ter allt att döma komma ytterligare torvföretag till stånd i sommar, varigenom
situationen än mer kommer att förvärras.

Örn nu åtminstone en del. av 1943 års klass tas från skogen till torvmossarna,
riskerar man därmed icke att göra något avbräck i bränsleförsörjningen,
ty alla veta att torven är ett väl så gott bränsle som veden. Och torven tas upp
på sommaren, under vilken tid man egentligen inte borde hugga ved, ty envar
vet, att sommarhuggen veds bränslevärde ligger långt under den vinterhuggna
vedens.

Jag hoppas därför att herr statsrådet har sin uppmärksamhet allvarligt riktad
på, dessa förhållanden och sålunda inte tvekar att ge torvföretagen ett tillskott
i arbetskraft av sådan storleksordning, att inte jordbrukarnas möjligheter
i. dessa bygder att få en tillfredsställande avkastning äventyras.

Vidare vill jag, även örn detsamma har yttrats förut, säga några ord i den
mycket omdebatterade frågan örn fläskpriserna. Herr Mannerskantz har ganska
klart lagt upp denna fråga, men den är så viktig att jag inte tror att det skadar
örn också jag säger några ord. Även i våra bygder föda vi upp grisar, så
jag känner ganska väl till denna sak. Förhållandena kunna ju vara olika på
olika gårdar, men mina kalkyler — och jag försäkrar att de äro fullt tillförlitliga
— visa en icke ringa förlust på varje gris, om man jämför med den inkomst
man får om man säljer svinfodret i marknaden till nu gällande priser.

Tisdagen den 19 januari 1943,

Nr 0.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

På sådana villkor är det ju självklart att ingen gärna vill hålla på med svinuppfödning.
Jag tror därför ej att det är överord när man talar om att fläsket
så småningom helt kommer att försvinna ur marknaden örn inte någonting
göres. Det vore ju synd med ett så högt skattat och nödvändigt livsmedel som
fläsket är för svenska folket, men kanske ännu värre är, att det bland lantmännen
mer och mer har insmugit sig ett starkt tvivel på regeringens vishet i
ekonomiska ting.

Man har hört, att anledningen till den underliga prispolitiken i fråga örn
fläsket är, att man menar, att det foder, som nu gått till fläskproduktion,
bättre kan användas för andra, viktigare ändamål. I det avseendet tror jag
liksom herr Mannerskantz, att man räknar fel. Ty en svinuppfödare, allra helst
en småbrukare, kan ju, om jag får använda det uttrycket, »mixtra» litet med
svinfodret, vilket han inte kan göra med fodret för andra djur, och följden är
att det för svinens utfodring kan komma till användning en hel del foder som
annars inte blir tillvarataget. Jag vill alltså bestämt påstå, att örn svinuppfödningen
på grund av för lågt fläskpris bringas att upphöra, blir det faktiskt
en minskning av livsmedelsproduktionen som helhet betraktad.

Jag vill därför hävda, att det är alldeles nödvändigt, att regeringen skyndsamt
får en ändring i dessa förhållanden till stånd, innan det blir för sent, samt
att regeringen räknar fläskpriset såsom objekt för någon av de, som herr finansministern
säger, »med säkerhet förutsebara prishöjningar», som måste
vidtagas.

Efter genomläsningen av herr finansministerns exposé över finansläget kan
jag inte underlåta att göra några enkla reflexioner. I det labila läge, vari vår
valuta nu befinner sig, då, som jag förut antytt, herr finansministern själv
talar örn med »säkerhet förutsebara prishöjningar» och då ökningen av köpkraften
enligt allmän åsikt för närvarande är ett farligt gift för vårt ekonomiska
liv, synes det mig ha varit ganska riskabelt att såsom skett sätta den marginal,
utöver vilken en ny höjning av indexlönerna skall inträda, så ytterligt
snäv. Det behövs ju bara att index stiger några få enheter ytterligare, varav en
del som sagt tycks automatiskt kunna förutses, för att lönerna skola höjas över
lag, och hur går det då? Kunna varupriserna, trots en dylik höjning, hållas
nere utan att vårt näringsliv kommer i en ohållbar situation? Jag tror det knappast,
utan en lättnad i prisstoppet lär då bliva ofrånkomlig, och på så sätt kan
lavinen börja rulla. En större sådan marginal borde lia genomförts, och det
synes mig att regeringen bort sätta in hela tyngden av sin auktoritet för att
komma därhän. Den som vinner tid, han vinner allt.

Herr finansministerns optimism beträffande landets möjligheter att på lång
sikt bära de ekonomiska bördor, som vi nu under krisen måste påtaga oss,
skulle jag gärna vilja dela, fastän förvisso från andra utgångspunkter än herr
finansministerns. Örn vi få behålla freden, och om trots allt inflationen kan
bemästras, så ser jag inte några omöjligheter därtill, ty såsom ^jordbrukare,
skogsägare och industriman tror jag — utan att jag hemfaller åt några nationalekonomiska
spetsfundigheter utan endast talar enkelt örn saken att
den fond av begåvning, praktisk duglighet och framåtanda, som finnes här
i Sverige inom alla samhällsklasser och inom alla åldrar, ej minst de yngre,
skall göra vårt näringsliv mäktigt till en sådan expansion att någon risk för
elt ekonomiskt sammanbrott icke behöver förefinnas.

Men eftersom det är näringslivet, som skall åstadkomma detta, så måste det
hållas örn ryggen och i varje fall icke tryckas ned. »Man skall icke binda munnen
på oxen, som tröskar», sade redan kung Salomo. Så t. ex. får kristidsförvaltningen
och kommiss!onsstyret, som givetvis nu är behövlig, inte bibehållas
en dag längre än nödvändigt., Visst äro vi beredda pa att vi en lang tid framåt

Nr 3.

Tisdagen den 19 januari 1943.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
icke kunna komma ifrån en tyngande beskattning, men ina vi då göra beskattningen
förnuftig, så att icke sunda och livskraftiga företag topphuggas. Och
herr finansministern får förvisso så gott först som sist skrinlägga all tanke på
den s. k. förmögenhetskonfiskationen, vilken för de flesta företag skulle för
långliga tider helt''och hållet omöjliggöra en sådan utveckling, som är önskvärd,
ja, såsom jag förut framhållit, nödvändig.

Kan herr finansministern följa dessa linjer, är jag med på att vara optimistisk
— i annat fall förbytes nog optimismen i sin motsats!

Herr statsrådet Domö: Herr talman! Under gårdagen framställde herr
Åqvist en begäran tili mig, att jag skulle uttala mig örn läget beträffande
vår bränsleförsörjning.

I början av november månad, alltså för ungefär två månader sedan, lämnade
jag en utförlig redogörelse för läget och de närmaste planerna för denna
försörjning.. Det är .kanske inte så mycket att tillägga till vad som då sades,
men vi ha ju kommit några månader fram i tiden, och jag skall därför lämna
några upplysningar örn utvecklingen under denna tid.

Vad kol- och koksimporten beträffar har den gått efter den uppgjorda planen;
vi ha till och med fått in något mer än vad vi då ansågo oss kunna räkna
med. Emellertid bör man observera, att den kolkvalitet, som vi nu få in,
icke är densamma som förut och icke riktigt sådan som vi skulle vilja ha. Därför
kommer det troligen att uppstå en viss svårighet då det gäller att förse
gasverken med sådana kol, som äro lämpliga för gas- och koksframställning.
Detta kan i sin ordning föranleda, att vi komma att stå inför vissa svårigheter
så småningom; örn icke dessa förhållanden ändra sig måste man räkna med
att gas- och koksförsörjning bli sämre och att en gasransonering i en eller annan
form kan bli nödvändig. Importen av koks har emellertid fortgått i ungefärligen
den beräknade utsträckningen. Hur kol- och koksimporten kommer att
utfalla under det kommande halvåret, veta vi ju ännu intet örn, men för närvarande
är. det ingenting som tyder på annat, än att vi skulle kunna få in någorlunda
tillfredsställande kvantiteter.

När det gäller den .elektriska energiförsörjningen Ira vi fått ett förbättrat
läge. Genom den rikliga nederbörd, som kommit under hösten och vintern,
hoppas vi, att den elkraftransonering, som i november var så hotande nära,
icke skall behöva tillgripas för denna säsong. Vi lia vidare haft en mild vinter,
vilket medfört en minskad åtgång av bränsle, och det är givetvis icke
obetydliga kvantiteter bränsle, som därigenom ha kunnat sparas. Emellertid
bör man icke överdriva betydelsen av att bränsle sparats på grund av dessa
omständigheter, ty det är ju egentligen bara på hushållsbränslet som detta
inverkat, under det att förbrukningen av annat bränsle icke nedgått så särskilt
mycket.

. Den blida vintern hav således varit till stor fördel, men den har också haft
sina nackdelar, därigenom att det icke har varit möjligt att från skogarna
få ut beräknad mängd fjolårsved i samma omfattning som örn väderleken varit
en annan. I vad mån denna nackdel tar bort fördelarna, vågar jag icke yttra
mig närmare örn nu, men klart är, att denna omständighet, att det varit svårt
att få fram den gamla veden, har gjort, att knappheten i vad gäller lagren av
ved nu gjort sig gällande i ännu högre grad än tidigare och att det inom vissa
områden och på vissa orter har varit ganska svårt att fullgöra den löpande
försörjningen på detta område.

Jag tillät mig i höstas säga, att jag betraktade läget så att för den kommande
vintern, d. v. s. den vinter vi nu äro inne i, bränsleförsörjningen skulle gå
någorlunda bra, så att den i varje fall skulle kunna betraktas såsom dräglig.

Tisdagen den 19 januari 1943.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
Jag har ingeli anledning att ändra denna min uppfattning, ehuruväl de svårigheter,
som vi då förutsågo skulle bli rådande på vissa orter, ha inställt sig
och kanske till och med på vissa håll ha varit något större än vi hade räknat
med.

Jag gav också vid riksdagens höstsammanträde uttryck åt den uppfattningen,
att man måste emotse det kommande bränsleåret 1943/44 med stor oro,
enär svårigheterna i fråga om importen inte kunde överblickas och man icke
heller kunde överblicka möjligheterna att få tillräcklig mängd ved huggen
under denna vinter. Avverkningarna gingo ju redan vid sommarens början
ganska trögt; förhållandet har varit detsamma även sedan dess, ehuru det nu
är något bättre.

De preliminära siffror, som nu äro tillgängliga beträffande avverkningsresultatet
vid nyårsskiftet, visa på en förbättring, men det föreligger i alla fall
en betydande eftersläpning.

Vid årsskiftet 1942/43 hade avverkats 14.2 miljoner löskubikmeter brännved och
3.1 miljoner löskubikmeter massaved eller tillsammans 17.3 miljoner löskubikmeter.
Vid föregående årsskifte voro motsvarande mängder 15.7 miljoner, 2.1
miljoner och 17.8 miljoner löskubikmeter. Resultatet är sålunda i absoluta tal
för alla vedsortiment 0.5 miljoner löskubikmeter sämre än i fjol. I relation till
produktionsplikten, som ju är mycket större i år än i fjol, är avverkningsresultatet
givetvis ännu sämre. Vid det sista nyårsskiftet hade fullgjorts 32 % av
produktionsplikten, men vid årsskiftet 1941/42 44 % av produktionsplikten.
Man skall dock lägga märke till, när man jämför dessa siffror, att produktionsplikten
numera även inrymmer massaved, som i huvudsak under föregående
bränsleår avverkats utanför den fastställda produktionsplikten.

Vidare lägger man märke till att samma sak, som man i höstas observerade,
nämligen att de enskilda smärre skogsägarna i lägre grad än de större lyckats
fullgöra sin produktionsplikt, har fortsatt även under de senaste månaderna.

Skogsägargruppen lil — bolagen — ligger fortfarande väl framme och
hade till årsskiftet avverkat 46 % av hela produktionsplikten, under det att
skogsägaregruppen IV — övriga enskilda skogsägare — till årsskiftet hade
avverkat sammanlagt 25 % av hela produktionsplikten. Avverkningsresultatet
för sistnämnda skogsägargrupp är sålunda fortfarande dåligt.

Man skall kanske inte fästa alltför mycken vikt vid eftersläpningen för
grupp IV, ty det är enligt min mening så, att de smärre enskilda skogsägarna
på grund av en försenad jordbruksdrift icke ha haft tillfälle att sätta
i gång sina avverkningar så som de bruka. Det tror jag dock att de nu komma
att göra, efter det att trösknings- och andra jordbruksarbeten till stor del nu
äro avslutade. Vidare bör beaktas, att de kvantiteter, som det åligger varje
enskild skogsägare att avverka, äro av ganska ringa omfattning i jämförelse
med bolagens, och jag skulle tro att de någorlunda hastigt kunna ta igen det
mesta av eftersläpningen. Denna eftersläpning är störst i mellersta och framför
allt i södra Sverige där jordbruksarbetet dragit längst ut på tiden. I Norrland
ha avverkningarna i stort sett gått bra över hela linjen. Det är i fråga
örn avverkningsresultaten en markant skillnad mellan södra och norra Sverige
nu vid årsskiftet. Norrbottens län ligger visserligen något sämre än de övriga
Norrlandslänen i fråga örn avverkningsresultat, men läget är i alla fall någorlunda
tillfredsställande för norra Sverige.

Innan jag lämnar frågan örn själva avverkningen, skall jag säga några
ord örn det nuvarande läget med hänsyn till arbetskraften.

Tack vare en stor frivillig anmälning av de s. k. 1943:orna har arbetskraften
i skogarna hastigt ökat och kommer nog fortsättningsvis att öka. Detta

Nr 3.

Tisdagen den 19 januari 1943.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
resultat med denna stora anmälning av frivilliga bland deli genom tjänstepliktslagen
infordrade arbetskraften är synnerligen glädjande. En stor del av dessa
frivilligt anmälda tjänstepliktiga av 1943 års klass har ordnat med sin inkvartering
och sin arbetsanställning själva, vilket ju medfört, att svårigheterna
för arbetsmarknadskommissionen att sörja för inkvartering och förplägnad
blivit mindre än de eljest skulle lia blivit, Jag bär här orsak att uttala mili
tacksamhet för att så många unga män helt resolut givit sig ut i skogarna och
ordnat för sig själva!

Det är också att räkna med en ökad tillströmning av andra arbetsvillig^
till skogarna; genom att en del av cellulosaindustriens företag för en tid lia
inskränkt eller stannat driften, kommer därifrån också en del arbetskraft.

"Vad som kanske är ännu mer bekymmersamt än själva huggningen är körningsförhållandena
under denna vinter. På grund av att snön föll på ofrusen
mark är det ytterst svårt att köra i skogarna, och vidare äro på grund av den
ökade avverkningskvan ti teten anspråken på hästar och körare ytterst stora.
Det är därför mycket svårt att få tillräcklig arbetskraft och tillräckligt antal
hästar till körningarna. För att bemästra denna situation har man sökt vidtaga
särskilda åtgärder, och såväl bränslekommissionen som arbetsmarknadskommissionen
åstadkomma ytterligare åtgärder för att befordra möjligheterna
att få veden utkörd.

_ Den springande punkten för bränsleförsörjningen är huruvida under denna
vinter och den kommande sommaren och hösten arbetskraften och transportmöjligheterna
bli tillräckliga. Är det så att man lyckas få tillräckligt med arbetskraft
i skogarna, skall det väl gå att klara huggningarna, men utkörningen
och övriga transporter äro svårare att bemästra. Örn nian emellertid bara
kan successivt få transporterna utförda, tror jag att det hela skall gå att
ordna på ett någorlunda tillfredsställande sätt. Jag betraktar möjligheterna
att under sommaren och hösten 1943 transportera fram den huggna veden
med bilar såsom något gynnsammare än man tidigare ansett dem vara. Detta
hindrar dock icke, att mycket stora svårigheter härvidlag säkerligen komma
att föreligga.

För att förminska transportsvårigheterna har man vidtagit särskilda åtgärder,
bland annat genom särskilda körtillägg vid vägtransport på kortare
sträckor med hästar.

o Det har från många håll sagts, att förhållandena vid avverkningarna äro
sådana att något rotnetto icke uppstår och att man därför inte kan påräkna
samma villighet som förut i fråga om huggningarna. På grund av den återhållsamhet
med priserna, som har måst visas för att följa den inflationsåterhållande
linje, vilken statsmakterna äro inne på i övrigt, ha måst fastställas
priser, som kunna förefalla mången skogsägare knappa, Särskilt svårt
kan det förefalla för sådana, som ha sina skogar illa belägna ur transportsynpunkt
och som lia särskilt höga omkostnader för huggning och uttransport
av veden. I höstas skickades det till skogsägarna ut ett meddelande från
bränslekommissionen örn att de inte borde avvakta åtgärder som förbereddes
för att rätta till det förhållandet att det i vissa fall kanske icke blev något
rotnetto, utan att de trots osäkerheten därvidlag skulle ta itu med huggningarna.
Denna uppmaning grundade sig på att man avsåg att vidtaga åtgärder,
som skulle möjliggöra för de skogsägare, vilkas skogar voro särskilt
illa belägna, att kunna få ett särskilt tillägg till normalpriserna, så att de alltid
skulle kunna räkna med något rotnetto. Med dessa åtgärder har det nu
kommit så långt, att bränslekommissionen räknar med att under den närmaste
tiden kunna utsända preciserade meddelanden därom.

Det är att tacksamt notera den villighet, som från en hel del arbetarhåll har

Tisdagen den 19 januari 1943.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
visats att ta skogsarbete, men jag måste säga, att även med 43-ornas hjälp
synas möjligheterna att kunna få tillfredsställande arbetskraft i skogarna under
våren och framför allt under sommaren vara mindre ljusa. Jag tror att
det är nödvändigt att det göres klart för det svenska folket, att skola vi någorlunda
rimligt och med någorlunda säkerhet kunna ordna med vår bränsleförsörjning
för den nästkommande vintern, är det nödvändigt, att man i högre
grad än hittills tar itu med det verkligt svåra arbetskraftproblemet och att en
hel del folk, som förut visat en viss avoghet mot att gå ut i skogarna, nu övervinner
denna avoghet. Självfallet kommer arbetsmarknadskommissionen att
vidtaga åtgärder, och givetvis deltar också bränslekommissionen i planerna på
att åstadkomma bättre förhållanden.

Jag har inte nu någon anledning att närmare gå in på själva detaljerna i
fråga örn arbetskraftanskaffningen, då, som kammarens ledamöter väl veta,
denna fråga närmast hör till arbetsmarknadskommissionen, som sorterar under
socialdepartementet. Men jag kan inte såsom ansvarig för bränsleförsörjningen
underlåta att säga, att arbetskraftfrågan, som för bränsleförsörjningen är
av avgörande betydelse, icke kan lösas enbart för denna försörjningsgren. Arbetskraftfrågan
för skogarna hänger ihop med frågan örn arbetskraftförsörjningen
för jordbruket och för en del annat. Dessa frågor måste alltså ses som
ett helt komplex.

En oroande företeelse är den, att en hel del av de vana skogsarbetare, som
förut regelmässigt voro ute i skogarna under avverkningstiderna, numera ha
dragits till andra sysselsättningsområden. Samtidigt som man överför till
skogsarbete ovan arbetskraft, bl. a. dessa unga 43-or, går det nog en ström av
vana skogsarbetare till andra sysselsättningsområden, och det gäller att söka
råda bot för detta. Här ha ju också uttalats särskilda bekymmer för arbetskraftförsörjningen
för torvupptagningen. Den är också en del av detta problem,
och vi måste givetvis försöka att under den närmaste tiden komma till sådana
åtgärder, som på bästa möjliga sätt bemästra problemet att skaffa tillräcklig
arbetskraft för bränsleförsörjningen.

Men arbetskraftproblemet är, som jag förut sagt, icke inskränkt till blott
bränsleområdet. Man får icke glömma bort, att vi just nu i vårt land liksom
i de flesta andra länder ha ett svårt arbetskraftproblem, som sannolikt samtidigt
är vårt allra svåraste försörjningsproblem. Det förefaller mig ibland
egendomligt, att man inte klarare, än man på många håll gör, inser nödvändigheten
av att på alla områden verkligen anstränga sig för att åstadkomma största
möjliga produktion av de för folkförsörjningen och beredskapen oundgängliga
förnödenheterna. Det borde icke skys några ansträngningar för att få ett
någorlunda tryggt försörjningsläge. Ett sådant ökar våra utsikter att slippa
kriget. Komma vi med i kriget, vilket Gud förbjude, så veta vi, att alla ansträngningar
då få göras för att klara produktionsproblemen — det skulle
vara bättre att få till stånd en kraftanspänning redan under nuvarande förhållanden,
vilket skulle, som jag nyss sade, öka våra möjligheter att slippa
bli indragna i svårigheter. Örn det skulle bli så, att man behövde arbeta något
längre tid per dygn än vad man nu gör, skulle inte den ökade tryggheten vara
värd detta offer?

Herr talman! Jag vill ingalunda framställa bränsleförsörjningsläget såsom
något särskilt oroande för närvarande, men jag kan icke underlåta att ge det
ärliga beskedet, att när jag blickar mot nästkommande bränsleår, ser jag
situationen bekymmersam. Beträffande avverkningar och sådant just i vinter,
kan det ju vara möjligt att det ordnar sig någorlunda hyggligt, men det hela
kommer i alla fall, sett på längre sikt, att bii beroende på, att skogsägarna avverka
vad produktionsplikten anger och arbetskraftförhållandena medge, och

10 Nr 3. Tisdagen den 19 januari 1943.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
på att förbrukarna redan från början medverka genom att inköpa, transportera
och lagra den ved, som kommer fram, allt efter som det finns möjlighet
därtill. Örn man får en anordning, där det hela flyter någorlunda jämnt, ha
vi goda utsikter att klara detta problem, och jag hoppas, att den goda vilja, som
hittills har visats både hos den ena och den andra parten att klara bl. a. vedawerkningsproblemet,
skall göra sig gällande även i fortsättningen. Sker så,
kunna vi i avseende på bränsleförsörjningen se någorlunda lugnt mot det kommande
året!

Herr Andersson, Alfred: Herr talman! Ett av de stora bekymren i dagens
läge är utan tvivel försörjningsfrågan och främst givetvis livsmedelsförsörjningen.
I en situation som denna måste vi ju förstå vilka bekymmer dessa lia,
som närmast syssla med detta spörsmål och som skola bära ansvaret för just
denna del av hushållningen. Det gäller inte endast att räkna ut och fördela
de knappa tillgångarna på livsmedel så rättvist som det är möjligt och
att söka få dem att räcka så långt som detta är möjligt. Det har i första
hand varit deras uppgift att räkna ut prissättningen på de olika varuslagen,
och jag föreställer mig att de i denna sin gärning knappast en minut lia
kunnat släppa tanken på inflationsfaran. Denna fara hotar oss alltjämt som
ett skrämmande spöke. Regeringen har gjort och gör alltjämt kraftansträngningar
för att förhindra inflation. Hela svenska folket borde känna tacksamhet
för detta, och jag tror att den stora delen av folket också gör det.

Som ett led i strävan att förhindra inflation tillgrep man ju lönestopp och
prisstopp. Utan tvivel var detta alldeles nödvändigt, men man tycks på
sina håll lia litet svårt att förlika sig med prisstoppet på jordbrukets produkter.
Som alla veta har ju en överenskommelse träffats mellan regeringen
och representanter för alla jordbrukets ekonomiska föreningar örn de priser
som lämpligen borde sättas på jordbrukets produkter. Man bär alltså här
skapat en ram, som inte skall få överskridas så länge överenskommelsen har
gällande kraft. Meningen är ju att överenskommelsen skall gälla fram till
nästa uppgörelse någon gång på höstsidan.

Ute i bygderna har man som sagt på sina håll haft litet svårt att förlika
sig med denna prisreglering, och man har klagat över att priserna äro för
lågt satta. Jag har varit i tillfälle att lära känna dessa klagomål på ett pär
sådana sammankomster med jordbrukare som lia träffats för överläggningar
örn de saker, som ligga dem närmast örn hjärtat, och det är självklart prissättningen
på jordbrukets produkter. Örn man skulle få tro, eller vilja tro,
allt vad som kommer fram på ett sådant möte, skulle man lätt få den uppfattningen
att det är synnerligen illa ställt. Priset är för lågt på praktiskt
taget alla varuslag, mjölk, fläsk, kött, brödspannmål, potatis och sockerbetor.
Den ene anser att priset är för lågt på det ena varuslaget och en annan på
det andra. Sammanfattningen blir att det är för lågt pris på allting.

Jag skall villigt erkänna att avvägningen inte är så väl gjord som den
enligt min mening borde vara. Frågan är då örn det finns möjligheter till
justeringar inom den nu fastställda ramen. Jag tror att sådana finnas. Förslag
till justeringar lia också varit uppe så sent som i höstas, när jordbrukets
representanter någon vecka innan jul kommo samman med regeringen för
att slutligt bestämma prissättningen på jordbrukets produkter.

Det är närmast fläskpriset som är lågt. Jag tvekar inte att säga att det i
dagens läge är förlust att producera fläsk. Detta beror främst av två skäl.
Det är dyrare att producera fläsk i dag än det var för låt oss säga ett år
sedan. Den knappa tillgången på skummjölk och förbudet för utfodring av
potatis göra att man behöver en månads längre tillväxttid för ett gödsvin nu

Tisdagen den 19 januari 1943.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
an tidigare. Detta i sin tur betyder att åtgången på fodersäd blir större. Det
är delade meningar om vilken mängd fodersäd som sålunda ytterligare behövs.
Jag bär exempelvis räknat med 75 å 100 kilogram, men så sent som
i går hörde jag att man nog kanske skulle kunna stanna vid ett merbehov av
omkring 60 kilogram.

Regeringen framlade ett förslag som gick ut på att höja fläskpriset på
bekostnad av nötkött, hästkött, kalv och får. Den sålunda föreslagna prishöjningen
skulle, enligt de uppgifter jag har fått, röra sig om 24, 25 kronor
per gris av normal vikt. Betalningen för ko, slaktad och av normal vikt,
skulle minskas med omkring 14, 15 kronor. Jag måste säga att delina åtgärd
ur småbrukarsynpunkt skulle hälsas med tillfredsställelse söderut. En småbrukare
där nere på 10, 12 ä 15 tunnland producerar normalt 10, 12 ä 15
gödsvin per år, medan han kanhända säljer en ko till slakt vartannat år.

Då frågar man sig också vilken betydelse gödkalvsuppfödningen har, för
att nu ta detta som exempel, i de trakter där denna produktionsgren förekommer.
Ja, utan tvivel har den en mycket stor betydelse, speciellt för dem som
inte med fördel kunna leverera sin mjölk till mejeri därför att deras jordbruk
ligga så illa till ute i periferien. Men för dem, som kunna skicka mjölken
till mejeri, tror jag inte att en förskjutning i prisförhållandena härvidlag
skulle behöva ge anledning till så särskilt stora invändningar. Jag är inte
så säker på att mervinsten på gödkalvsuppfödning är särskilt stor i förhållande
till direktförsäljningen av mjölk till mejeriet.

Örn man kunde bringa det dithän att skumm jölkstillgången, bleve större,
skulle fläskproduktionen enligt min mening gå snabbare och även förbilligas.
Jag har här en sammanställning som klart utvisar hur det ligger till på de olika
områdena och som ger en intressant belysning av frågan^ örn göldkalvsuppfödningen.
På sakkunnigt håll räknar man med, att det åtgår 10 kilogram sötmjölk
per ett kilograms tillväxt på gödkalven, och i genomsnitt behövs det
500 kilogram sötmjölk för att få fram en gödkalv. Man kan. fråga sig örn vi
verkligen ha råd med en sådan produktionsgren. Enligt min mening ha vi
det inte. Vi skulle kunna använda denna mjölk på ett. bättre sätt än att
skicka den genom kalvarna. Särskilt gäller detta sötmjölkskalvar. Det är
en delikatess, och det är väl inte så värst många hushåll i vårt land som ha
råd att kosta på sig sådana läckerheter. Den stora massan har det i varje
fall inte. Produktionen av sötmjölkskalvar var 1939 253,000 stycken och
1942 52,000 stycken. Till dessa 52,000 kalvar åtgå enligt beräkningarna
26 miljoner liter mjölk. År 1942 producerades vidare 157,000 stycken skummjölkskalvar,
och den mjölkmängd, som åtgått härför, beräknas till över 39
miljoner liter. Sammanlagt har alltså denna gödkalvsproduktion dragit en
mjölkmängd av över 65 miljoner liter, eller enligt denna beräkning 65,250
ton sötmjölk.

Jag har härmed inte velat göra ett direkt förslag utan mera velat framkasta
saken som ett tankeexperiment för dem som ha att syssla med dessa
ting. Örn man skulle kunna få en del av denna stora mjölkmängd till mejerierna,
sluppe man måhända kosta på så långa och dyra transporter av mjölk
söderifrån uppåt landet, och det skulle i sin tur betyda att jordbrukarna i
vissa områden skulle få större tillgång till skummjölk och därigenom kunna
öka fläskproduktionen, något som givetvis är i mycket hög grad önskvärt.

Nu hör man dagligen och stundligen vem man än träffar, hur husmödrarna
och konsumenterna i allmänhet säga: »Vad spelar det. för roll. örn.vi. skola ge
något öre mera per kilo fläsk, bara vi kunna få.» Nej, naturligtvis inte. Men
man föreställer sig nog allmänt att en höjning av fläskpriset nu skulle, betyda
ökad produktion omedelbart. Det är alldeles fel. Det går inte i en

Första hammarens protokoll 19Jf3. Nr 3. 2

Nr 3.

Tisdagen den 19 januari 1943.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
handvändning att öka produktionen på detta område, utan det tar ganska
lång tiel. Vad vi här böra sikta till och eftersträva är att få fram åtgärder
i syfte icke att minska den nuvarande fläskproduktionen utan i stället åstadkomma
en ökning av densamma.

Denria^ sak har också en annan sida som jag är angelägen att beröra här.
Det pågar för närvarande på sina håll ett slags demonstration, en obstruktion
örn jag så får säga, inom vissa jordbrukarkretsar. Jag har färska och faktiska
exempel på hur man går till väga. Nyligen fick jag ett meddelande av
en kristidsordförande i en grannkommun, som jag ringde i andra ärenden. Han
var litet orolig för den tendens som kommer till synes här och var. Han sade
bland annat: »Var skall staten göra av all den spannmål som nu kommer in?
Finns det möjlighet att lagra den på ett ordentligt sätt, så att ingenting förstöres?»
Och han fortsatte: »Jag fick i går en påringning av en lantbrukare
på 125 tunnland. Han hade redan fullgjort sin leveransskyldighet till staten,
men nu ville han lämna ytterligare hundra säckar foderspannmål. — Hur är
detta möjligt? -—Jo, jag har skickat alla svinen i väg till slakteriet, små som
stora. Spannmålen lämnar jag till staten, sedan får staten producera fläsk bäst
den vill och kan.» Nu är detta kanske ingen allmän företeelse, men den är
ganska vitt utbredd inom vissa kretsar. När det gäller de mindre jordbrukarna,
ligger det till på ett annat sätt. De hänga fast vid denna produktionsgren
ända in i det sista och önska ingenting hellre än att i fortsättningen kunna
producera fläsk. Det är dem vi i detta läge få vända oss till och ge den
uppmuntran, som är möjlig. Denna uppmuntran kan ske på det sättet att man
skickar ut till underskottsområdena den spannmål som de äro berättigade att
köpa. Därigenom lättar man samtidigt på trycket vad det gäller lagringsförhållandena,
som nu äro besvärliga och som säkerligen komma att bli ännu
besvärligare. Detta, är vad. jag överhuvud taget har att säga örn detta spörsmål.

Jag skulle nu livligt vilja hoppas att snabba åtgärder vidtagas för att ge
allt det stöd, som är möjligt, främst åt den grupp som är hårdast trängd. Det
är småbrukarna, men trots detta är det inte de som klaga mest högljutt. Det
är andra som klaga, och i mycket stor utsträckning sådana sorn sakna anledning
att göra detta. Jag skall ta ett enda exempel. Jag har ju lyssnat till
diskussionen på dessa stora möten, men jag skall inte ta mitt exempel från
dem. Jag kan ta ett nyare. Häromdagen läste jag i en tidning nerifrån
Trelleborg ett referat från ett sådant vidlyftigt möte, där diskussionens vågor
gingo höga. Det var kritik mot statsmakterna, mot prispolitiken o. s. v. Bland
deltagarna var en av. ortens största godsägare. Han har inte mindre än fem
stora gårdar och har i dagarna, sorn det upplysts mig, köpt ännu en. Enligt
referatet hade han fört en särskilt bitter kritik över jordbrukspolitiken. Men
då glömde han en sak, som han egentligen borde ha upplyst sitt auditorium
örn, nämligen att han under åren efter 1938 haft så stora inkomster på sina
jordbruk att han därigenom har fått en krigskonjunkturskatt på omkring
60,000 kronor. Nu kan det ju hända att hans kritik gick ut på att prissättningen
på vissa varuslag var för hög.. Man är närmast böjd för att tro detta,
i varje fall de som känna till de verkliga förhållandena.

Jag skall nu be att få säga några ord i ett par andra frågor. Årets trontal
lämnade inga besked om vilka frågor av större vikt Kungl. Majit ämnar förelägga
detta års riksdag. Det var en ovanlighet mot tidigare. Detta har i
varje fall för mig betytt, att jag går och undrar över örn den eller den frågan
skall föreläggas årets riksdag. Jag tänker här närmast på förslaget till ny
arrendelag. Jag efterlyste detta under novemberriksdagen, och jordbruksministern
svarade då att förslaget skulle komma att framläggas. Men det har
viskats i mitt öra att så ändå inte skulle bli fallet. Om detta visar sig riktigt,

Tisdagen den 19 januari 1943.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
är jag ju synnerligen angelägen att få veta orsaken till detta ytterligare uppskov.
Jordbruksministern är inte här. Jag kan därför inte ställa frågan direkt
till honom, utan jag får väl försöka göra det på annat sätt.

Jag är också intresserad av att få'' veta örn förslag till expropriationslag
kommer att föreläggas årets riksdag. Riksdagen skrev ju i fjol till regeringen
örn detta och begärde förslag till en sådan lag. Jag hemställde också den 2
november till regeringen örn åtgärder i syfte att förhindra sammanslagning
av bäriga jordbruksdelar till större enheter. Därom har jag ingenting hört sedan
dess. Jag hemställde också örn åtgärder i syfte att förlänga nu utlöpande
arrendekontrakt så länge denna kris varar. Därom har jag heller inte hört någonting.
De uppfattningar, som jag tillkännagav i november månad förra året,
lia ingalunda avtrubbats sedan dess. Tvärtom har jag blivit ytterligare stärkt
i min uppfattning, att synnerligen starka skäl tala för åtgärder i syfte att
åstadkomma ändring på de håll där det nu ser ganska illa ut.

I egenskap av ledamot i Malmöhus läns jordbrukskommission har jag varit
i tillfälle att se en del exempel på jordegendomar, som jag tidigare trodde icke
skulle finnas, och det är inte endast ett utan det är flera. Man kan med visst
fog säga, att antalet inte är så stort att det i och för sig skulle spela någon
större roll. Men enligt min mening är det ändå för stort. Jag kan gå direkt
på godset Duveke — jag nämner namnet därför att saken redan har gått runt
i pressen. Egendomen var anmäld, och vi blevo av länsstyrelsen skickade dit
för inspektion. Jag hade verkligen inte trott att det skulle finnas en så sorglig
syn som mötte oss där. Yi kommo dit den 14 december, och då fanns alltjämt
ute på marken 25 tunnland råg i krakar. Den var alldeles förstörd. En
del råg var inte huggen. Vidare fanns en hel del fodersäd ute, dels huggen,
dels ohuggen. 25 tunnland potatis stod i jorden, och likaså voro en hel del
fröer, oljeväxter och lin obärgade och förstörda. På vår fråga vad anledningen
kunde vara till detta elände, blev svaret som väntat: det dåliga vädret och
bristen på arbetsfolk. Ja, det är två faktorer som man alltid måste räkna med,
och särskilt i ett fall som detta kan man inte underkänna dem utan vidare. Det
är faktiskt så att väderleken och knappheten på arbetsfolk spela en mycket
stor roll.

Men vi voro inte helt nöjda med svaret. Vi förmodade att det också var
andra orsaker som spelat in i detta sammanhang, och det blev så småningom
uppenbart. Ägaren måste ju medge att det inte hade regnat mer på Duveke
gods än i trakten däromkring. Vi hade bilat ut från Lund, och var vi föro
fram i orten kunde vi förvissa oss om huruvida skörden vid den tiden låg
ute eller hade blivit bärgad. Så vitt vi kunde se var allt inbärgat, på ett enda
undantag när, nämligen ett lantbruk där det var omkring sex lass korn ute.
Huvudfelet ligger i detta fall däri att godsägaren i fråga icke behärskade situationen.
Han var inte lämplig för att sköta ett så stort jordbruk. Och ändå
led karlen av en fruktansvärd jordhunger. När den gamle godsägaren levde,
funnos vid detta gods något över 30 arrendatorer. Vid vårt besök var det fem
kvar, och en av dem var uposagd till avflyttning den 14 mars i år. Fyra arrendatorer
hade i god tid lyckats köpa sina hemman. Vi besökte även dem, ty
vi ville förvissa oss örn läget i allmänhet. En av dem sade: »Nu bo vi här,
fyra lyckliga familjer. Vi lia en god ekonomisk ställning. Vi ha täckdikat
våra jordar, vi ha brutit sten och vi lia våra hus i ett utmärkt gott skick.»

Ja, detta sista kunde vi själva konstatera på platsen. På samma sätt skulle
det ha varit, örn de övriga 22 arrendatorer, som under senare år måst försvinna
från godset och orten, hade fått stanna livar. Jorden brukas nu i godsets egen
regi med det resultat som jag nyss har omnämnt,

Jag har bär en förteckning över dessa 22 arrendatorer. Jag kan inte neka

Nr 3.

Tisdagen den 19 januari 1943.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
mig nöjet, herr talman, att låta en del av deni få sitt namn i riksdagens protokoll.
Det är inte fråga om några hemliga handlingar, men uppgifterna äro
ganska belysande. De visa vad jag här framför allt vill framhålla, nämligen
nödvändigheten att vidtaga åtgärder i syfte att förhindra att dylikt får ske.
Jag har fått uppgifterna av en av socknens mest betrodda jordbrukare.

Den första egendomen pä förteckningen omfattar 37 hektar åker, och den
odlades förut av arrendator Erik Göransson; den är nu obebodd och husen ha
undergått stark försämring; den drives under Duveke. Nästa omfattar 55.8
hektar, den brukades av agronom Frans Ljungnér; endast boningshus och en
loge stå kvar, allt övrigt nedfallet; drives under Duveke. Den tredje i ordningen
är på 17 hektar; förutvarande arrendator Per Jönsson; egendomen indragen
till godset och sedan eldhärjad; ej återuppbyggd. Den fjärde: 12 hektar; arrendator
Nils Larsson; egendomen nedfallen; jorden indragen till godset; god jord
delvis plantad. Den femte: 15 hektar; förutvarande arrendator Nils Månsson;
allt nu nedfallet utom boningshuset; obebodd och indragen till godset. Den
sjätte: 17 hektar; förutvarande arrendator Herman Hansson; allt nedfallet
utom en loglänga; tillagd ett annat arrende under godset. Den sjunde: 2 hektar;
förutvarande arrendator Nils Johansson; allt nedfallet; drives under godset.
Den åttonde: 28 hektar; förutvarande arrendator Alfred Jönsson; samtliga
byggnader stå kvar, men äro obebodda och undergå därigenom försämring; drives
under godset. Den nionde: 27 hektar; förutvarande arrendator C. Lundh;
samtliga byggnader stå kvar; en ryktare bor å egendomen och nötkreatur finnas;
drives under Duveke. Den tionde: 39 hektar; förutvarande arrendator Charles
Bengtsson; samtliga byggnader nedbrända och ej återuppbyggda; jorden
indragen till godset. Den elfte: 22 hektar; förutvarande arrendator Artur Olsson;
nu obebodd; husen i gott skick; drives under godset och försämras undan
för undan. Den tolfte: 17.5 hektar; förutvarande arrendator Albin Olsson; allt
nedfallet; jorden indragen till godset. Den trettonde: 5.5 hektar; förutvarande
arrendator Anders Månsson; byggnaderna nedfallna och jorden lagd under
godset. Den fjortonde: 11 hektar; förutvarande arrendator Magnus Bengtsson;
samtliga byggnader nedfallna och jorden indragen till godset. Den femtonde:
12. hektar; förutvarande arrendator fru Anna Andersson; byggnaderna nedfallna
och ej återuppbyggda; jorden tillagd ett annat arrende. Den sextonde:
3.5 hektar; förutvarande torpare Mårtensson; husen obebodda och delvis raserade.
Den sjuttonde: 7.3 hektar; förutvarande arrendator Nils Andersson; allt
nedfallet; jorden under godset. — Ja dessa exempel kunna kanske räcka.

Det är inte nog med att denne godsägare har lagt under sig sina egna arrendegårdar,
utan han har också slagit under sig socknens båda prästlöneboställen.
Det ena har han klokt nog överlämnat åt en annan att bruka, men det andra
driver han själv. Vi besökte detta boställe och funno att icke ett strå av fjolårets
gröda var bärgat där och icke heller potatisen. Endast sockerbetorna hade
man tagit tillvara. Örn denna gård såsom förr hade legat i en arrendators hand,
skulle skörden ha varit bärgad och troligen också väl bärgad.

Den man, vars uppgifter jag nyss relaterade, skriver vidare någonting som
jag också vill läsa upp. Sedan han redogjort för alla dessa arrendatorer och deras
öde, säger harr: »Dessutom har ett antal boningshus och arbetarebostäder vanvårdats
och fallit ned. Under den gamla godsherrens tid voro alla dessa arrendegårdar
vårdade som dyrbara klenoder som skulle gå i arv till kommande
släktled. Torpare och arrendatorer kände sin uppgift och voro omhuldade. Ingen
pålades oskäliga bördor, utan mottot var att var och en skulle sköta sig och
komma i gott ekonomiskt tillstånd, vilket också blev fallet. När den gamle
godsherren avled och godset kom i nuvarande ägares hand, var och förblev jakten
det huvudsakliga intresset. Halmstads och Kågeröds socknar hotades med

Tisdagen den 19 januari 1943.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
ekonomisk katastrof på grund av kaninplågan på de egendomar som lödo under
Duveke eller där jakträtten intecknats för många år framåt. Först då jordbruksminister
Per Edvin Sköld intresserat sig för denna fråga och på ort och
ställe förvissat sig om förhållandet blev frågan löst på ett förnuftigt sätt. Ingen
behövde offra pengar på utrotandet av kaninerna — dessa försvunno som genom
ett trollslag.» _ _ ....

Jordbruksministern är inte närvarande i kammaren just nu, men jag vill
ändå hemställa till honom att göra ett personligt besök på godset Duveke för
att med egna ögon konstatera, hurudana förhållandena där. äro, och att samtidigt
göra en avstickare till Perstorps ättiksfabrik, som ligger inte så långt
därifrån, för att konstatera hur mångå egendomar detta familjebolag har lagt
under sig på senare tid. Den trafiken lär alltjämt pågå för fullt. Genom ett
sådant besök skulle jordbruksministern kanske ändå komma till insikt örn att
åtgärder behöva vidtagas för att man skall komma till rätta med dessa missförhållanden.
Man frågar sig, hur sådant kan få förekomma i våra . dagars
Sverige. Ja, det kan förekomma därför att likgiltigheten för dessa enligt min
mening mycket viktiga spörsmål är så stor. Tusentals armar stå färdiga att taga
hand örn dessa jordar, och de skulle säkerligen kunna sköta dem till gagn
icke endast för sig själva utan även för stat och kommun. Vad beträffar. Duveke
har befolkningssiffran i kommunen sjunkit avsevärt. Det tycks inte intressera
vederbörande. Skatteunderlaget har ganska väsentligt uttunnats. Det tycks
inte heller intressera vederbörande. Det är statsmakternas skyldighet att på ett
eller annat sätt åstadkomma en annan sakernas ordning.

Herr Björck: Herr talman! Jag tillåter mig att fästa kammarens uppmärksamhet
på en fråga som hittills ej så mycket berörts i denna debatt.

Vi ha säkerligen alla uppmärksammat den avsevärda försämring som nykterhetstillståndet
här i landet undergått det sistförflutna året. De siffror som
kontrollstyrelsen offentliggjort örn fylleriförseelsernas ökning, särskilt under
senare delen av året, äro beklämmande. Denna uppgår i vissa delar av landet
till omkring 70 procent jämfört med förlidet år. Att fylleriet bland ungdomen
också ökat så som det gjort, är särskilt oroväckande och^ägnat att inge allvarliga
bekymmer. När man därtill från socialstyrelsen får höra att våra alkoholistanstalter
äro så fullbelagda, att många som dömts till internering mäste
vänta i månader, innan plats kan beredas dem, trots att ett stort antal patienter
försökspermitterats för att giva plats för. nya, ja, då förstår man att nykterhetstillståndet
här i landet lämnar åtskilligt övrigt att önska. .

Med dessa förhållanden för ögonen hade man väntat att regeringen i årets
statsverksproposition skulle föreslå högre anslag till nykterhetsfrämjande åtgärder
än som utgått de senaste åren. Dessa anslag ha sorn.känt år efter år nedskurits.
Under det att anslagen budgetåret 1931/32 uppgingo till sammanlagt
410,500 kronor, hade de år 1941/42 nedprutats till 229,800 kronor, således till
ungefär hälften. Förlidet år höjdes anslagen med 12,300 kronor. I år har centralförbundet
för nykterhetsundervisning hemställt att den del av anslaget som
utgår till föreläsningsverksamhet måtte höjas med 50,000 kronor till 100,000
kronor. I sin motivering för höjt anslag säger förbundet bland annat: »ZRusdryckskonsumtionen
är anmärkningsvärt hög och do dokumenterade alkoholskadorna
i vårt samhälle äro av en mycket betydande storleksordning. I synnerhet
måste just nu den konstaterade stegringen av ungdomsfylleriet inge allvarliga
bekymmer. De rådande alkoholsederna medföra stora skadeverkningar,
som bli en tyngande belastning för samhället och som innebära en försvagning
inom stora folkgrupper av den fysiska och andliga kraften, ett förhållande som
påkallar skärpt uppmärksamhet i ett tidsläge, som ställer sa stora krav på

Nr 3.

Tisdagen den 19 januari 1943.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
vårt folk som det nuvarande. Nykterhetsarbetet framstår mer än någonsin som
en betydelsefull nationell angelägenhet. I detta nykterhetsarbete är en objektiv
och vederhäftig upplysningsverksamhet rörande alkoholens natur och skadeverkningar
en viktig hörnsten.»

Nykterhetsnämndernas riksförbund har framhållit önskvärdheten av att ifrågavarande
anslag höjes. Ivonsulenten för nykterhetsundervisningen förordar
livligt anslagets höjande med de begärda 50,000 kronorna. Skolöverstyrelsen
förordar också en höjning, men stannar vid 40,000 kronor. Ecklesiastikministern
anser sig endast kunna föreslå en höjning med 10,000 kronor. Detta är
visserligen också tacknämligt, men under rådande förhållanden hade en höjning
av ifrågavarande anslag med äskade 50,000 kronor varit väl motiverad. Ty
det upplysnings- och bildningsarbete som nykterhetsorganisationerna utföra,
mäste i nuvarande tidsläge betecknas såsom ett kulturellt försvarsarbete av
stort \ärde. Vi bliva allt som oftast erinrade örn att, då det gäller vår försvarsberedskap,
får ingenting eftersättas, kostnaden är en andrahandsfråga. Men
det är heller ingalunda betydelselöst att vår andliga beredskap, vår folkmoral,
hålles på högsta möjliga nivå, låt vara att detta medför kostnader för det allmänna.
, Av femte huvudtitelns stat se vi att det allmännas utgifter för alkoholistvarden
uppgår till nära 2 miljoner kronor årligen. Örn man genom förebyggande
åtgärder, som visserligen också medföra kostnader, kan minska
denna summa, anse vi detta vara väl använda pengar.

Härmed menar jag inte att upplysning enbart är nog. Det torde dessutom
bli nödvändigt att tillgripa strängare restriktioner, framför allt när det gäller
utskänkningen,^ för att komma till rätta med de missförhållanden jag här berört.
Dansen pa restaurangerna i samband med servering av rusdrycker är enligt
mångas mening en av de främsta orsakerna till det stegrade ungdomsfylleriet.
Här har en praxis tillåtits utveckla sig, som går vid sidan av gällande
lag, där offentlig dans förbjudes i samband med utskänkning av rusdrycker
annat än vid vissa tillfällen, då vederbörande myndighet beviljat särskilt tillstånd.
En undersökning har emellertid visat, att sådant tillstånd beviljats i
sammanlagt 18,000 fall under ett år här i landet. Något dylikt lia säkerligen
aldrig de som stiftat denna lag kunnat tänka sig.

. Det bör ligga i statsmakternas intresse att tillse att lagar och förordningar
ej genom undantagsbestämmelser förlora sin betydelse. Så har tydligen skett
i här påtalade fall. Här är en ändring och justering av gällande rusdrycksförordning
i hög grad påkallad.

När rusdryckerna äro så lättåtkomliga som nu beklagligtvis är fallet, finns
det.tydligen ett.stort antal människor som trots kristiden offra sina pengar på
spritens och nöjenas altare utan att bekymra sig om morgondagen. Ej heller
synas dessa människor reflektera över att i våra grannländer nöden och svälten
äro dagliga gäster i tusentals hem och att det är vår plikt att hjälpa, åtminstone
då vi kunna göra det utan nämnvärd försakelse för egen del. Då förhållandena
ute i världen te sig som de nu göra och vi alltjämt löpa risken att dragas in
i kriget, är det ansvarslöst att lata massor av obetänksamma människor i vårt
land förslösa sina pengar på sprit och neddragande nöjen. Då förmaningar i regel
föga hörsammas, återstår intet annat än att med lagstiftningens hjälp söka
reglera livsföringen för dem som ej synas förstå sitt eget bästa. Detta kan ske
på flera sätt: genom skärpta restriktioner på rusdrycker, tidigare stängning av
restaurangerna, förbud mot spritservering i samband med offentlig dans o. s. v.
Genom att understödja de ideella folkrörelserna som arbeta för att samla särskilt
ungdomen till goda och förädlande nöjen och förströelser kunna statsmakterna
medverka till en bättre tingens ordning.

De förhållanden jag här i största korthet tillåtit mig beröra äro av så all -

Tisdagen den 19 januari 1943.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
varlig art att cle ej böra utan vidare lämnas obeaktade. En stark opinion håller
på att växa fram här i landet, vilken de makthavande ej böra^ stå likgiltiga
inför. Det är min förhoppning att den nu samlade riksdagen såväl som regeringen
skall ägna dessa problem den uppmärksamhet de oundgängligen kräva.

Medan jag har ordet, tillåter jag mig slutligen, herr talman, att uttala min
tillfredsställelse över att ett gammalt önskemål örn en förbättrad och efter tidens
krav anpassad publicering av resultaten från de statliga forsknings- och
försöksanstalterna på jordbrukets och trädgårdsodlingens område nu är på väg
att förverkligas. Då jag för tio år sedan motionerade i den frågan, fick jag det
intrycket att riksdagen och statsmakterna inte intresserade sig så mycket för
densamma. Jag blev därför angenämt överraskad när jag vid en hastig genomläsning
av nionde huvudtiteln fann, att jordbruksministern begärt anslag
för att få detta önskemål realiserat. Det står numera klart för jordbrukarna
och trädgårdsodlarna att de, inte minst i nuvarande tid, måste följa med och
tillgodogöra sig forskningens senaste rön. Staten offrar ju ganska stora pengar
på våra försökanstalter, men hittills har publiceringen av deras resultat lämnat
åtskilligt övrigt att önska. Nu ser det som sagt ut, som om våra önskemål
skulle förverkligas, och jag hoppas livligt att ingenting inträffar som skulle
lägga hinder i vägen för att den utlovade propositionen i frågan förelägges
årets riksdag.

Herr Petersson, Knut: Herr talman! Låt mig börja med en bekännelse.
Det är med dröjande steg och tvekande håg som en enskild, ledamot, till pa
köpet utan varje rang och ämbete i den parlamentariska hierarkien, nu för
tiden beger sig upp i talarstolen under en remissdebatt. Det har ju blivit så
under krigsåren, att kännetecknet på dessa remissdebatter varit vissa vedertagna
besvärjelseformler, avsedda att skydda oss mot tidens och yttervärldens
onda anslag. Det kanske vore så gott att i tystnad låta dessa nya riter ha sin
gång och överlämna åt händelserna själva att ombestyra de rättelser i bekännelseskrifterna,
som kunna befinnas påkallade, det må nu vara av krigslyckans
växlingar eller av andra omständigheter.

Emellertid är det ju så att när man sitter och hör på ett meningsskifte, som
sträcker sig över en hel dag och ett stycke in på natten, börja motsägelsens
onda lustar vakna. Detta hände med mig under gårdagen, när kryssarfrågan
kom på tal och jag lyssnade till ett anförande från statsrådsbänken. Ett och
annat i detta anförande tycktes mig påkalla ett genmäle.

Dock vill jag från början säga, att jag egentligen inte har så mycket att invända
mot departementschefens behandling av kryssarfrågan sedan den senast
var före här i riksdagen. Det förhåller sig som försvarsministern påpekade,
nämligen att riksdagen haft tillfälle att taga ställning, och bestämt sagt ifrån
vad dess mening är. Kritiken mot detta fartygsbygge representeras otvivelaktigt
av en minoritet inom folkrepresentationen, och det är inte alls min mening
att jäva giltigheten i det mycket klara avgörande, som kom till stånd under
junidebatterna. Det är visserligen sant att kostnaderna sedan dess ha ökats
eller, rättare sagt, räknats upp, men det var man ju beredd på den 17 juni.
Om jag inte minns fel, nämnde jag själv siffran 70 miljoner kronor per styck
såsom en minimikostnad för dessa fartyg, och ännu så länge ser det ju ut, som
örn den siffran skulle stå sig. Försvarsministern har ingenting annat gjort än
att han i vederbörlig ordning effektuerat ett riksdagens beslut. Emellertid är
min uppfattning i själva sakfrågan oförändrad, och öppna sig några möjligheter
att få en ändring till stånd i denna sak. ser jag mig fortfarande oförhindrad
att medverka därtill.

Det är egentligen något annat jag nu skulle vilja tala örn, och det är den

Nr 3.

Tisdagen den 19 januari 1943.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
mycket djupgående revision av femårsplanens flottbyggnadsprogram, som försvarsministern
delvis redan genomfört och delvis satt i fråga i årets statsverksproposition.

Somt har kommit till i denna plan, och somt har tagits ifrån. Bland annat
har tillkommit en minkryssare av ett ännu så länge för riksdagen okänt militärt
värde. A andra sidan har som sagt en del kommit bort. För att få plats
med den nämnda minkryssaren inom kostnadsramen och även för att där
kunna pressa in merkostnaderna för kryssarna, lia myndigheterna tvingats att
skjuta åt sidan vissa projekt, som ursprungligen uppfattades såsom ganska
betydelsefulla och såsom en integrerande del av den överenskomna flottbyggnadsplanen.
Man har tvingats att skjuta upp byggandet av en del lätta enheter,
representerande nya och tidsenliga fartygstyper. Därmed har man, såvitt
tåg förstår, vidtagit en° anmärkningsvärd försämring av flottbyggnadsplanen.
Nu hörde jag av statsrådet i går, att detta egentligen inte är kryssarnas fel,
ty även örn man inställde arbetet på kryssarna, skulle dessa lätta fartyg, vilka
jag, som sagt, räknar för att vara en mycket betydelsefull detalj framför
allt ur beredskapssynpunkt, ända inte bli fortare färdiga än man nu beräknar.
Till det skulle jag vilja säga, att nog är väl ändå i viss och ganska stor utsträckning
de olika fartygens placering i byggnadsprogrammet beroende av
kryssarfrågan.

Örn man uppskjuter byggandet av dessa kryssare, måste väl följden bli, att
man frigör en betydande del av den marintekniska sakkunskapen, att man bereder
varven större rörelsefrihet, att man lättar belastningen på varvens underleverantörer,
att man skapar en större tillgång på materiel o. s. v. Allt
detta måste väl ändå^på något sätt direkt eller indirekt göra det möjligt att
koncentrera arbetet på de nya fartygstyperna och alltså ställa dessa i ordning
i en snabbare takt, än som nu kan synas möjligt.

För övrigt skall jag be att få fästa uppmärksamheten på en annan omständighet,
som jag lade märke till under herr statsrådets anförande. Herr statsrådet
uttalade som sagt, att de nya jagarna och torpedbåtarna under inga förhållanden
kunna beräknas bli färdiga förrän under 5-årsplanens sista eller
senaste ar. Hur kan det da komma sig, att man redan för innevarande budgetår
faktiskt disponerat medel för byggandet av en av dessa jagare? Detta kan
man inhämta i fjärde huvudtiteln på sidan 106, där marinförvaltningens skrivelse
den 2 juli refereras och där det också säges, att de i denna skrivelse ingående
förslagen blevo med visst undantag godkända av Kungl. Majit efterföljande
dag. Undantaget gällde den ifrågasatta minkryssaren. Vi ha alltså redan
för löpande år beräknat ett visst belopp för en av de ifrågasatta nya större
jagarna, och^det bör väl ändå innebära, att man har kommit så pass långt, att
man något så när vet, hur den skall se ut.

Försvarsministern menade också, att det inte brådskar med de lätta fartygen,
därför att vi för närvarande äro rätt väl försedda med åtminstone jagare,
. bättre försedda än vi varit vid någon tidigare tidpunkt. Det är naturligtvis
riktigt, på papperet ser det ut precis så. Men det är dock en sak, som man
inte får lämna ur räkningen, nämligen att vårt nuvarande jagarbestånd alltigenom
utgöres av fartyg, som lia alltför svag eldkraft och alltså i detta avseende
äro otidsenliga. De ha för få kanoner, och de ha inte något splitterskydd,
inte något skydd mot med kulsprutor anfallande flygplan. Jag har vid ett
tidigare tillfälle här i kammaren tillåtit mig att påpeka, att detta är en svaghet
i vår marina utrustning, och efterlyst en större jagartyg. Jag måste följaktligen
nu mycket beklaga, att nian skjuter lösningen av denna viktiga sak på
framtiden.

Ja, jag har inte kunnat läsa fjärde huvudtiteln på annat sätt, än att det varit

Tisdagen den 19 januari 1943.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
marinförvaltningens strävan att komma ifrån de ekonomiska konsekvenserna
av kryssarbyggena genom att skjuta fram och delvis skjuta utanför 5-årsplanen
ett visst antal fartyg, som kanske ha intresserat de marina myndigheterna
mindre än de båda kryssarna. Jag tycker inte, att detta är riktigt tilltalande.
Har man fått en gökunge i boet, får man försöka att försörja den. Man skall
inte göra mödan mindre genom att kasta ut den egna avkomman.

Detta om de tunga kryssarna. Det är en gammal historia. Men så ha vi en
alldeles ny bekantskap, nämligen minkryssaren. Den har dykt upp som gubben
ur lådan. Som försvarsministern påpekade i går, är det en ganska stor överraskning
för riksdagen, att på detta sätt bli ställd ansikte mot ansikte med en ny
medlem av familjen. Förlåt mig, herr talman, men här föreligger uppenbarligen
ett fall av otrohet i äktenskapet. Riksdagen har inte på något sätt medverkat
till denna tillökning i den marina familjen, och det får ju sägas vara
en rimlig begäran, när telningen nu träder fram på arenan, att man får reda
på något örn dess tillkomsthistoria.

Själva båttypen skall jag inte uttala mig örn. Den kanske är nödvändig.
Som statsrådet nämnde, har saken under en längre tid varit föremål för myndigheternas
uppmärksamhet, och man har så småningom efter långa överläggningar
kommit till ett visst resultat, som alltså nu föreligger och som man begär,
att riksdagen skall sanktionera. Jag skall dock be att få påpeka en märklig
omständighet, nämligen att försvarsutskottets betänkande föredrogs här i
denna kammare den 17 juni förra året. Den andra juli, alltså fjorton dagar senare,
inkom marinförvaltningen med en skrivelse, vari den hemställde om 10
miljoner kronor för den nya minkryssaren. Det ser ju ut som en kurragömmalek
med riksdagen. Jag tvingas att ställa en direkt fråga till regeringsbänken:
Var förvarsministern underkunnig om marinförvaltningens nya projekt, när
riksdagen fattade sitt beslut rörande flottbyggnadsprogrammet? Örn så var
förhållandet, förefaller det mig, som örn det hade varit hans skyldighet att meddela
sig med riksdagen i saken, upplysa, att en komplicerande omständighet
tillkommit, som till äventyrs kunde inverka på riksdagens beslut, samt redovisa
för den. Jag kan inte hjälpa, att denna sak gjorde ett mycket obehagligt intryck.
Jag känner en skyldighet att reagera mot att riksdagen på detta sätt
inte hållits underkunnig örn en sak, som på det närmaste angick den såsom
anslagsbeviljande myndighet.

Detta gäller alltså fjärde huvudtiteln. Jag har kanske ett och annat att säga
härutöver, som skulle ha blivit osagt, örn inte de osaliga kryssarna återigen
kommit på tal, men som jag nu passar på tillfället att avbörda .mig.

Jag skulle vilja tala en smula örn sammanhållningen. Det är ju ett kärt ämne,
inte minst för hans excellens statsministern, som brukar påminna oss om
våra plikter i detta hänseende. I sitt anförande i går erinrade han också örn
sammanhållningen och om solidaritetens förpliktelser. Han betecknade sammanhållningen
som nationens förnämsta styrkekälla. Det skulle jag vilja ge
honom rätt i, inte obetingat men på vissa villkor. Den nationella sammanhållningen
är även för mig en utomordentligt betydelsefull sak. Men jag kan icke
betrakta sammanhållningen såsom obetingad, ty då vore vi en despoti. Inte
heller kan jag betrakta den såsom allomfattande, ty då vöre vi inte människor.
Så länge vi äro fria människor, måste vi naturligtvis i mångt oell mycket lia
våra egna meningar, som göra att vi inte kunna hålla ihop örn allt och inte
tänka lika i allt.

I forna tider var det så, att man uppfattade förhållandet mellan konung och
folk som ett slags edsförbund, grundat på ömsesidiga, högtidligen besvurna förpliktelser.
Örn folket bröt sin ed mot konungen, då hade han rätt att ingripa med
de maktmedel, som stodo honom lill buds. Men man förutsatte också, att ko -

Nr 3.

Tisdagen den 19 januari 1943.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
nungen kunde bryta sin. ed mot folket, och då trädde den gamla lagbestämmelsen
i kraft, som lyder, att svear äga konung taga, så ock vräka, ett ord, som,
örn jag inte missminner mig, för inte så länge sedan citerades från regeringsbänken
i denna kammare.

Sammanhållningen är alltså ömsesidigt förpliktande. Dess budord gälla i lika
mån för regeringen och för folket. Och blir det en reva i endräkten, är det inte
alltid folket eller den enskilde, som bär skulden. Det kan lika väl vara så, att
felet ligger hos någon annan part.

Inte heller kan ju, som jag sade, denna sammanhållning betraktas såsom en
fullständig likriktning. Den kari inte vara allomfattande. Jag anser det vara
ett besynnerligt och skadligt misstag, att man i varje avvikande mening, i
varje_ invändning ser ett brott emot sammanhållningen. Det är inte rimligt,
att vi skola hålla med örn allting som en minister kan hitta på att säga. Inte
heller är det meningen, att vi skola vara med på alla felsteg, som en regering
begår — en regering begår alltid felsteg, det få vi komma ihåg. Därför skola
vi inte kalla kritiken för sabotage och inte kalla den avvikande meningen för
kverulans.

För att få någon ^reda i dessa ting, borde man först komma överens örn vad
det är man skall halla ihop örn, vad det är som utgör grunden för sammanhållningen.
Det kan som sagt inte vara allting. Men däremot kan man naturligtvis
säga, att man först och främst skall hålla ihop mot landets yttre fiender
och mot främmande inkräktare. Om den väpnade ondskan famnande sträcker
sina händer kring den svenska folkfriheten, då skola vi naturligtvis stå
det onda emot som en man. Rimligtvis böra vi också hålla ihop örn svensk
lag och svensk rätt, om vad som ovedersägligen är svensk andlig egendom,
alltså även om ett minimum av mänsklig anständighet och värdighet i vårt
förhållande till andra. Och slutligen måste vi naturligtvis vara. eniga örn och
hålla ihop om huvuddragen i vår politik, örn hävdandet av vår frihet och
självständighet och om vår neutralitet i stormaktskriget. Allt detta förefaller
mig självklart, och den som syndar emot dessa endräktens bud, han må göras
till föremålet för kritik och örn möjligt visas till rätta. Han bör påminnas om
sammanhållningens förpliktelser.

Örn nu till exempel regeringen genomdriver nya och för svensk uppfattning
främmande rättsregler beträffande vår tryckfrihet och gör detta under påverkan
av främmande tankegångar, då är det, så vitt jag förstår, regeringen
som bryter emot sammanhållningens förpliktelser, och då är det kritiken, som
måste anses vara det tillbörliga. Det förhåller sig likadant, örn man här i landet
behandlar politiska flyktingar och andra värnlösa skyddssökande på ett
sätt, som strider mot svensk kulturell tradition och mot västerländsk rättsuppfattning.
Då innebär även detta ett övergrepp mot den nationella endräkten.
Slutligen skulle jag vilja säga, att om regeringen i sitt handlande kommer
vid sidan örn neutraliteten, vid sidan örn neutralitetens skyldigheter och
rättigheter, örn våra styresmän synda på det sättet, då är det också en plikt
för folket och för allmänheten att påpeka detta sakförhållande och att söka
åstadkomma en rättelse. Även här blir det ju uppenbarligen så, att det tillbörliga
inte är den oneutrala handlingen, utan den kritik, som riktas däremot.

Herr talman, det har för mig varit en av de senaste årens mest oförklarliga
företeelser i det offentliga livet, att man i dessa ting lyckats trassla till sammanhangen
så som skett. Jag kan inte förklara det på annat sätt, än att regeringen
som elen ledande stämman i den offentliga debatten försummat en
sak.. Den har inte bemödat sig om att göra begreppen klara. Mycken begreppsförvirring
har pa detta sätt kommit med i vårt offentliga meningsskifte, och

Tisdagen den 19 januari 1943.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
för många Ilar sikten på grund härav blivit märkligt oklar. Detta gäller inte
minst neutraliteten, där främmande hjälpare skyndat sig att mänga in sina
uppfattningar och sina meningar och på det sättet faktiskt många gånger lyckats
ställa hela debatten på huvudet. Yi ha tappat bort en sak, och en mycket
viktig sak, nämligen att neutraliteten är någonting som förpliktar statsmakten
men som lämnar den enskilda människan fri.

Detta är så vitt jag förstår en grundläggande sak beträffande neutralitetsbegreppet.
Jag vill erinra örn att nian i Schweiz på ett mycket tidigt stadium
skyndade sig att såsom en orubblig sak fastslå just denna uppfattning. Där
har man sedan aldrig förtröttats att visa tillbaka den motsatta, att neutraliteten
skulle ålägga de enskilda medborgarna att så att säga klyva sitt väsen
i två delar och fördela sina sympatier och antipatier lika mellan de krigförande
makterna. Det är självfallet en ogörlig sak, och ändå är det faktiskt
något sådant, som man har velat lära oss med det underliga talet örn en andlig
neutralitet. Jag har, som sagt, aldrig upphört att förvåna mig över att man
så föga bekymrat sig örn att vederlägga och visa tillbaka denna farliga förkunnelse,
och inte heller har jag kunnat upphöra att förvåna mig över, att
det faktiskt vid många tillfällen gjorts uttalanden ifrån regeringsbänken, som
måste tolkas snarare såsom ett instämmande i än såsom ett avståndstagande
från denna lära. Jag tänker då närmast på utrikesministerns ytterst märkliga
och ytterst beklagliga inlägg i tryckfrihetsdebatten på våren 1941.

Som ett mera aktuellt vittnesbörd örn huru våra styrande faktiskt belasta
sammanhållningen och solidariteten här i landet, skulle jag nu vilja berätta
örn en händelse, som inträffade vid norska gränsen någon gång förra året.
Det var en episod som djupt upprörde befolkningen på orten och som av denna
anledning inberättades till den tidning, där jag är verksam. Händelsen var
inte någon sådan, som man skyndar sig att delge läsarna för att bereda dem
en smula lättnad i en dyster tid, det var snarare en mörk och beklämmande
händelse. Jag kan återge den i få ord. En tysk soldat hade lyckats att osedd
ta sig över gränsen till Norge. Hans avsikter och förhoppningar gåvo sig tydligt
tillkänna i hans uppförande. Han önskade och trodde sig här i landet få
en fristad. Efter någon väntan blev han omhändertagen av svensk mitlitär.
Militären trodde väl, att han skulle bli internerad, och följaktligen överlämnades
han till landsfiskalen på orten. Vad denne sedan sökte för direktiv för
sitt handlingssätt, skall jag låta vara osagt. Följande blev dag blev emellertid
flyktingen återigen överlämnad till militären och av en militärpatrull återförd
till den plats, där man ursprungligen hade anhållit honom. Han grät och
bönföll sina ledsagare örn att icke bli återsänd, men militären hade sina order.
Efteråt berättade patrullens befälhavare, att han aldrig i sitt liv hade
varit med örn något så obehagligt.

Jag har låtit kontrollera dessa uppgifter. Den berättelse, som ursprungligen
kom oss tillhanda, har förelagts vederbörande myndigheter. Det visade
sig, att vår sagesman hade uppfattat händelseförloppet riktigt; endast på en
enda punkt avvek hans framställning från den, som lämnades av myndigheterna.

Episoden förefaller mig i hög grad beklämmande. Det är inte på det sättet,
som man skulle vilja se humanitetens oskrivna lagar tillämpade i detta land.
Det är inte på det sättet, som vi skulle vilja praktisera den asylrätt, som för
inte så länge sedan betraktades såsom ett fritt folks okränkbara och dyrbara
privilegium.

Dessvärre är händelsen inte enastående. Jag är säker på att flera av kammarens
ledamöter erinra sig, att det pa hösten 1941 inträffade något liknande
uppe i Haparanda. Den gången tillät jag mig begära upplysningar i sa -

Xr 3.

Tisdagen den 19 januari 1943.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
ken. Jag framställde en fråga till vederbörande departementschef, men den
blev icke besvarad. I tidningar, som i högre grad åtnjöto regeringens förtroende,
kunde jag dock inhämta, att det hela berodde på ett beklagligt missförstånd,
och det ställdes i utsikt, att saken icke skulle upprepas. Den har
upprepats, det är mig okänt hur ofta. Men det tvingar mig att upprepa även
min fråga. Den lyder så här: med vad rätt och på vad laglig grund handlar den
myndighet, som på detta sätt utlämnar människor åt en säker död?

Jag kommer nu tillbaka, åtminstone för ett ögonblick, till sammanhållningen.
Jag tycker som sagt, att det är utmärkt med sammanhållning. Vi skola
hålla ihop örn att frälsa detta land undan olyckorna. Men jag har en alldeles
bestämd känsla av att skyldigheterna i det avseendet åvila inte bara oss, som
höra till den gemena hopen, utan även i viss mån kunna läggas på vår överhet
och på våra styresmän.

Nu skulle jag vilja fråga en sak: hur står det egentligen till med endräkten
inom regeringen, bland våra styresmän? Jag har ibland det intrycket, att
man drivit en så energisk missionsverksamhet utåt, till exempel inom publiciteten,
att man har kommit att försumma den inre församlingsvården. Jag
satt i lördags på en stor konferens, som var sammankallad som en inledning till
den stora sparsamhetskampanjen, och lyssnade med intresse till där förekommande
anföranden. Jag måste bekänna, att jag gick därifrån såsom en mycket
villrådig man. Herr Wigforss hade lärt mig en sak, direktör Gustaf Söderlund
hade lärt mig en annan. Herr Wigforss är finansminister, och direktör
Söderlund är hans utredningsman och förtroendeman. Han är inte medlem
av regeringen. Nej, vi äro ännu inte i konseljsalen, vi äro bara i förstugan.
Men man kan gå vidare och fråga: Vad har egentligen ecklesiastikministern
för uppfattning örn den nya prispolitiken? Det förefaller mig som örn han en
längre tid hade fört en förkunnelse, som inte alls stämmer med den officiella,
politiken på detta område. Och vad säger till exempel statsrådet Domö örn den
sista landshövdingutnämningen? Är jordbruksministern alldeles tillfreds med
det fläskpris som för närvarande gäller? Är kommunikationsministern alldeles
övertygad örn nödvändigheten av kryssarna?

Det är alldeles givet, att man inom en samlingsregering måste köra med
långa tyglar, det ligger i sakens natur, men tyglarna få ju inte bli hur slappa
som helst, ty då ser det vårdslöst ut, och då blir det äventyrligt med den politiska
framfärden. Det finns ett krav, som måste ställas även på en koalitionsministär
eller rättare sagt som får ett alldeles särskilt eftertryck när det gäller
en samlingsregering, och det är att ledamöterna icke skola kivas på färden.
Det är förutsättningen för att en regering överhuvud skall kunna företräda
den nationella enigheten och sammanhållningen. Regeringsmaktens anseende
blir lidande när meningsskiljaktigheterna demonstreras för allt folket.

Får jag säga ett ord till, herr talman, fast jag är rädd att jag redan hållit
på för länge. Det skulle då handla örn försiktigheten, förtegenheten, som också
blivit ett budord och som helt nyligen kommit oss tillhanda i en mycket
auktoritativ formulering. Våra styresmän ha ju aldrig förtröttats att mana oss
till förtegenhet och till ett flitigt bruk av andra passiva medborgerliga dygder.
Denna tro, att landets räddning ligger i en tassande försiktighet och i en
förslagen statskonst under sekretessens insegel, synes mig mycket farlig. Det
är inte sådant som i våra dagar avgör folkens Öden. Låt oss inte förväxla de
arabesker, som diplomatien med ivriga händer ritar i historiens marginaler,
med historien själv! Ord och försäkringar väga mycket lätt just nu i en tid
då svek och löftesbrott övas i denna utsträckning folken emellan. Vi skola inte
tro, att andra folk sätta någon överdriven lif till våra egna försäkringar eller
våra egna ord. Såvitt jag förstår, skulle inte heller ett förtigande eller ett

Tisdagen den 19 januari 1943.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
nedtystande av våra åsikter och sympatier nämnvärt ändra eller förbättra landets
ställning. I dessa ting måste man hålla sig till realiteter, och till realiteterna
hör otvivelaktigt, att ett överväldigande flertal inom det svenska folPet
har en alldeles bestämd åsikt t. ex. i fråga örn demokrati och diktatur. Till
realiteterna hör väl också, att ett överväldigande flertal inom detta folk har
sin alldeles bestämda mening örn vilken utgång av kriget som skulle lända
landet och folket till den mesta lyckan eller till den minsta olyckan. Det är
ju ingenting att göra åt denna sak. Den blir inte bättre genom att man försöker
fördölja den. För övrigt tror jag, att det är alldeles lönlöst att försöka
fördölja den. Utlandet är säkerligen fullkomligt medvetet örn hur det hela ligger
till. Men för allt i världen, om det anses nödvändigt för den diplomatiska
konvenansens skull att man beklagar saken, må man göra det. Låt oss bara
inte söka förneka eller fördölja den!

Samtidigt förefaller det mig som örn det funnes ett tungt vägande skäl varför
vi icke skulle inställa det fria meningsskiftet i dessa ting, det fria meningsskifte,
som dock faktiskt är folkstyrelsens väsen. Detta skäl har bäst
formulerats av en amerikansk författare, som sysslat en hel del med publicitetens
problem. Han har sagt ett ord som kan återges på ungefär följande
sätt: örn man slutar upp med att säga vad man tänker, slutar man snart
också upp med att tänka det. Nu finns det vissa ting som göra, att den eventualiteten
blir mycket allvarlig. Det finns vissa ting, som vi helt enkelt inte
få sluta upp med att tro och tänka. Vi få inte sluta upp med att tro på frihetens
omistlighet. Vi få inte heller sluta upp med att tro, att det finns en skillnad
mellan rätt och orätt även när det gäller förhållandet folken emellan, och
vi få inte ljuga oss själva in i någon falsk fördragsamhet med de främmande läror
som förkunnas runt örn oss. Med ett ord: vi måste behålla vår nationella och
vår andliga identitet, ty den är dock själva förutsättningen för att vi skola
kunna hålla ihop och för att vi skola kunna överleva såsom en fri nation. Det
kan aldrig ske annat än med det fria ordets och det fria meningsskiftets hjälp.

Låt oss därför fritt bekänna vår tro och frimodigt hävda vår rätt, låt oss
fylla våra neutrala och våra mänskliga plikter till det yttersta av vår förmåga,
och låt oss sedan med orädd håg och lugnt hjärta gå mot det öde som
kan vara oss förunnat.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 e. m.

Hans excellens herr statsministern Hansson: Herr talman! Vad vi nyss här
i kammaren upplevat är en uppvisning i hur egendomligt även en svensk riksdagsman
kan fatta sin förpliktelse att bidraga till den nationella sammanhållningen.
Hela den sista delen av herr Peterssons anförande var ingenting
annat än ett försök att leta fram skiljaktigheter och att om möjligt ge intryck
av att dessa äro större än de äro. Inför detta blir min respekt för de vackra
ord örn sammanhållningens förutsättningar som också funnos i hans anförande
betydligt förminskad. Mycket av vad herr Petersson sade är ju sådant
som ingen bestrider. Det finns ingen som kräver en sammanhållning, som
är så obetingad att den leder till despoti. Ingen kräver en sammanhållning,
som är så allomfattande, att man inte kan vara människa. Det är inte ens
någon som i sammanhållningens namn kräver, att någon skall underlåta att
framföra sina egna meningar. Vi kunna ju nöja oss med att se hur förhållandena
utvecklat sig i vårt land.

Ingen kan med rätt påstå, att det gjorts några allvarliga försök att förkväva
den inre diskussion, som alltid har fattats såsom en hälsa för en de -

Nr 3.

Tisdagen den 19 januari 1943.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
mokrati, men vi ha^ ansett oss kunna ställa vissa anspråk på elen enskilde
medborgaren i en svår tid. När jag i går pekade på de krafter till enighetens
försvagande, som man kunde spåra, tog jag ett par exempel. Det var arbetaren
som för sin egen vinning kunde underlåta att ställa sig till förfogande där han
bäst behöves, det var jordbrukaren som av ett eller annat skäl vill förfara på
ett annat sätt än som är bäst för det allmänna. Jag skulle vilja fråga: Skulle
inte även herr Petersson i en tid som denna kunna anse, att det är ganska
berättigat att arbetare, att producenter, att alla äro inriktade på att göra sina
insatser, sa att de gagna det allmänna? Skulle han verkligen vilja driva den
satsen, att även i detta läge en och var bör ha sin frihet att göra som han
vill, oavsett om han skadar de allmänna angelägenheterna? Jag är övertygad
örn att herr Petersson kommer att svara, att han icke är någon anarkist
'' lian är demokrat och han tycker, att sådana anspråk på enskilda
medborgare äro tämligen befogade. Men örn jag får det svaret, är det då inte
lika befogat att t. ex. be en journalist att även i sin verksamhet betänka, att
det finns vissa allmänna intressen, som man inte kan förgäta. Det är gott
och väl, och det är alldeles riktigt, att tryckfriheten är ett stort värde. Det
är riktigt att den skall värnas örn, men betyder det att man utan vidare skall
anse det lojalt mot det. allmänna intresset och den nationella sammanhållningen
örn en journalist i sin verksamhet på allt sätt försöker misstänkliggöra
den nationella sammanhållningen och även försöker att inför utlandet framställa
det svenska handlandet som i själva verket en drängtjänst åt en främmande
nation? Jag använder med avsikt dessa starka uttryck. Dessa journalister
äro så skickliga, att de inte skriva direkt på det sättet, men deras
skriverier få precis samma verkningar. Jag kan inte neka mig att säga, att
deras anda uppenbart icke är den samhällsanda som kommer envar att säga
sig, att också han bör pålägga sig litet grand av hänsyn till det allmänna. Det
finns överhuvud taget — och det kom fram inte minst i herr Peterssons anförande
i dag —- en pretention hos en del enskilda, som bäst kan uttryckas så,
att det här begriper jag bättre än någon annan, det här förstår jag bättre än
regeringen, bättre än folkmajoriteten, och jag har ingen skyldighet att ens
tänka den tanken, att eftersom de flesta lia andra meningar kanske inte min
mening är av sådant värde, att jag till varje pris kan driva den. Om man nämligen
skall utgå från att förpliktelsen mot sammanhållningen innebär, att man
inte själv behöver pålägga sig någonting utan bara ställer pretentioner på
andra, äro^ vi, om den ståndpunkten accepteras, inne i en upplösning, som
till sist måste förinta den nationella sammanhållningen.

Jag såg att kammaren log, när herr Petersson frågade: Hur är det med
sammanhållningen inom regeringen? Hur trevligt var det inte att försöka få
folket att tro, att det där är bara ett skal! Där sitta dessa herrar inom
regeringen som en samling människor, vilka råka i luven på varandra ständigt
och jämt. Vad tänker herr Bagge örn inflationskampanjen? Vad tänker
herr Andersson i Rasjön örn kryssarna? O. s. v. O. s. v. Varenda en vet, att
denna regering är sammansatt av representanter från olika politiska riktningar,
och jag har själv inte tvekat att förklara, att det är ganska naturligt
att vi inte lågt av våra uppfattningar örn de allmänna riktlinjerna i politiken
eller örn vissa delar av politiken, därför att vi satt oss samman i en regering.
Det är alitsa ganska naturligt, om det inom regeringen i olika frågor finns
skilda ^meningar. Och det^ finns skilda meningar. Vi ha inte ens ansett det
vara någon fara att vid något tillfälle låta dessa skilda meningar komma till
uttryck även i riksdagen. Jag erinrar t. ex. örn ecklesiastikministerns anförande
under fjolårets riksdag rörande bl. a. subventionerna, ett anförande som
ju gav vid handen, att han hade en från finansministern delvis avvikande

Tisdagen den 19 januari 1943.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
mening örn elen allmänna ekonomiska politiken. Det Ilar nyligen publicerats en
artikel i Svensk Tidskrift, där den som vill söka efter skiljaktigheter naturligtvis
också kan hämta vissa stoff. Detta är en sak. En annan sak är att
man trots dessa skiljaktigheter kan hålla ihop på ett naturligt sätt örn det
som man finner mera väsentligt. Jag har skyldighet att här vittna örn att
samarbetet inom samlingsregeringen är mycket gott och att de naturliga meningsskiljaktigheterna
lia varit mycket mindre störande för samarbetet för det
helas väl än man hade kunnat befara under en tid då ännu inte trycket över
oss var så våldsamt, att överhuvud alla meningsskiljaktigheter i olika
ting försvinna inför det enda nödvändiga. Det är väl detta senare, att inte
trycket har varit så hårt, som gör att så många fortfarande behandla sammanhållningen
som något, vilket man kan stå och raljera med. Det finns en
del människor, som inte förstå eller vilja förstå — dit räknar jag inte herr
Petersson, ty han har ett sådant gott förstånd att jag tror, att han både vill
och kan förstå — att vi verkligen befinna oss i en allvarlig situation, och
en så pass allvarlig situation både med hänsyn till yttre och inre förhållanden,
att man kan, som jag sade i går, ställa alldeles särskilda anspråk på medborgarna
att inte göra sådant som kan luckra upp sammanhållningen. Regeringens
skyldighet i detta avseende är alldeles uppenbar.

Regeringens »felsteg» skola kritiseras, och man kan konstatera, bl. a. under
denna debatt, att friheten till kritik mot regeringen i Sverige är mycket betydande.
Varför frågade nu inte herr Knut Petersson t. ex.: Hur kan det
komma sig att det egentligen blir de socialdemokratiska ministrarna som här
få gå upp och svara på angrepp även från förtroendemän i de borgerliga partierna?
Vi företräda ju dock här en gemensam politik. Bara den omständigheten
gutt vi dock kunna tillåta oss en diskussion med denna frihet ger väl
ändå vid handen, att här icke övas något onödigt tvång från regeringens
sida. Regeringen är också medveten örn att sammanhållningen inte bara kan
vara ett resultat av en känsla av förpliktelse, utan sammanhållningen måste
också ha som en nödvändig grundval en rörelsefrihet, som inte kommer människorna
att känna att de äro tvingade in och piskade samman. Ingen kan påstå
att någon ställt anspråk ifråga örn den svenska sammanhållningen av denna
art. Regeringen har hållit ihop, regeringen har gjort sin skyldighet, regeringen
har samarbetat med riksdagen, regeringen har folkets förtroende, regeringen
har sett till att samarbetet har kunnat ske under största möjliga frihet,
men regeringen kan aldrig underlåta att också hävda, att det finns gränser
där det är anledning för en och var att tänka på förpliktelser.

Beträffande det särskilda fall som här berördes skall jag göra undersökning.
Jag är inte beredd att här taga upp den saken till diskussion. Det finns
vissa ting som man inte kan utan vidare diskutera i det offentliga. Jag beklagar,
om det har förfarits så som sagts i berörda fall. Det har inte varit
nödvändigt. Men det har ansetts nödvändigt att man inte har sådana förhållanden,
att vårt land plötsligt utan kontroll översvämmas av massor av
desertörer.

För övrigt vill jag endast tillägga, att jag, när jag under gårdagen lämnade
meddelanden av innebörd, att ledningen är besjälad av en anda att till
det sista försvara den svenska friheten och det svenska oberoendet och därvid
angav, att en av de första förutsättningarna för vår politik är vår inre sammanhållning,
hade förväntat ett bättre gensvar i den svenska riksdagen än
några raljanta funderingar över hur djupa sprickorna kunna vara.

Herr Petersson, Knut, erhöll nu ordet för kort genmäle och anförde: Herr
talman! Jag måste konstatera, att jag fullständigt misslyckats i min avsikt

Nr 3.

Tisdagen den 19 januari 1943.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
i dag. Jag hade verkligen hoppats att diskussionen äntligen sent omsider
skulle kunna förås in på en mera fruktbärande linje än som hittills varit fallet
och att man från regeringens sida dock sent omsider skulle vara beredd att
erkänna att det finnes goda skäl och legitima önskningar bakom de avvikande
meningar, som under krigsåren framförts beträffande svensk politik. Det visar
sig, att hans excellens statsministern står och stampar precis på samma
punkt där han stått under alla dessa år. Jag beklagar det djupt.

Det var visst inte så att jag anser mig begripa det hela bättre än någon
annan. Hela meningen med mitt anförande var att betona, att förpliktelserna
gentemot sammanhållningen dock äro ömsesidiga och att de träffa regeringen
i lika mån som de träffa den skrivande publiciteten.

Statsministern ställer sina anspråk. Är det för mycket begärt att även den
enskilde medborgaren får ställa sina anspråk gentemot regeringen och gentemot
överheten? Ochär det för mycket begärt, att inte heller den skall få förfara
så att sammanhållningen luckras upp?

Ett enda ord gladde mig i statsministerns anförande. Det var det han sade
örn den av mig berörda episoden från gränstrakterna i Norge. Han uttalade,
att örn något sådant hade inträffat, var det i varje fall icke nödvändigt. Jag
drar därav en mycket betydelsefull slutsats, nämligen att det hela alltså icke
hänför sig till några förpliktelser, som från svensk sida gjorts gentemot främmande
makt.

Överläggningen blev nu för en stund avbruten för att begärt tillfälle skulle
beredas herr statsrådet Wigforss att avlämna kungl, propositioner.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 10, angående statsbidrag till folkköksverksamhet; och
nr 12, med förslag till förordning om kupongskatt, m. lii.

Statsverks- Fortsattes överläggningen angående Kungl. Maj:ts propositioner nr 1—3.

propositionen

m. m. Herr Nordenson: Herr talman! Jag skall fatta mig mycket kort. örn jag
(Forts.) förstod försvarsministern _ rätt i går, innebär hans svar på min vädjan, att

kontraktet om kryssarna icke måtte skrivas förrän riksdagen hade varit i tillfälle
att behandla denna fråga, att han icke fann anledning föreligga att ingripa
i händelseutvecklingen. Samtidigt förklarade han sig beredd att taga
upp frågan i hela dess vidd, när statsutskottet var färdigt med sitt förslag
i ärendet.

Jag ber att få framhålla, att eftersom uppskovsfrågan skulle, bliva i sak
avgjord genom tecknande av ett kontrakt, blir försvarsministerns till synes
mycket generösa anbud av ganska ringa värde. Jag vill endast här göra den
reflexionen, att det måste finnas mycket tungt vägande skäl för att intaga en
så pass avvisande hållning som försvarsministern här gjort.

Det förefaller mig för övrigt, herr talman, som örn det vore en viss benägenhet
att göra den här kryssaren till en sakrosankt medlem av vår marina familj.
Jag tänker då närmast på ledaren i dagens nummer av Social-Demokraten,
där mitt inlägg i denna fråga har betraktats som ett sabotagedåd. Jag
vill endast erinra örn att försvarsministern i propositionen har begärt riksdagens
godkännande av sina åtgärder. Vad jag har begärt är att vi vid prövningen
av detta ärende icke skola vara i sak bundna, örn man betraktar detta
som ett sabotagedåd, vill jag, herr talman, förklara att jag anser det vara

Tisdagen den 19 januari 1943.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
ganska lyckligt, att det finns en och annan »sabotör» inom den svenska riksdagen.

Herr statsrådet Sköld: Herr talman! Jag ber att få återkomma till frågorna
om kryssarna och minkryssaren. Jag börjar med att ge några repliker till herr
Knut Petersson.

Herr Petersson förklarade för sin del, att förslaget i årets fjärde huvudtitel
innebar en djupgående revolution av den av förra riksdagen beslutade flottplanen.
Jag kan för min del omöjligt se saken så. Det inträffar ingen annan
rubbning av flottplanen än att en minkryssare tillkommer. Vad som i
övrigt inträffar är att tiden för flottplanens genomförande i någon mån tänjes
ut och blir något år längre än som vid förra riksdagen var förutsett.

Det är icke som herr Knut Petersson här gjort gällande, att det är marinförvaltningen
söm har hittat på att tänja ut flottplanen. Det är självklart,
att det ur marinförvaltningens synpunkt hade varit lika tacknämligt att kunna
höja de 180 miljoner kronorna något för att få utrymme för allting inom
den beräknade tiden. Det är regeringen och i främsta rummet jag som är ansvarig
för att den utvägen valts som föreligger i den kungl, propositionen.

Jag förklarade inte i mitt anförande i går, att den ändring jag föreslår icke
skulle inverka på tiden för leveransen av de mindre fartygen. Jag yttrade,
att hur man än här gör, kan icke under de närmaste åren något tillförande
till marinen av jagare och motortorpedbåtar ske. I själva verket fanns det ju
två alternativ för denna flottplan. Den ena innebar att kryssarbygget skulle
gå före och att bygget av den stora jagaren skulle gå efter. Enligt det alternativet
skulle den stora jagaren komma att bli levererad någon gång i början
av år 1947. Det var det alternativ som riksdagen beslöt sig för. Enligt det
andra alternativet skulle jagaren gå före, och då skulle den första jagaren levereras
den 1 juli 1945. Men sedan dessa alternativ förelågo har det gått över
ett halvt år, och under detta halva år har alltså marinförvaltningen arbetat
efter det alternativ som riksdagen har beslutat, och följaktligen har all energi
nedlagts på konstruktionen av kryssarna och föga tid ägnats åt de stora jagarna.
Skulle man nu taga sig före att ändra beslutet, skulle det medföra att
den stora jagaren under alla omständigheter icke skulle kunna komma att levereras
förrän tidigast låt mig säga 1 april 1946.

Vad jag alltså velat säga är, att ingen ändring av fjolårets beslut kan medföra,
att vi få vare sig jagare eller motortorpedbåtar under de närmaste åren,
utan fortfarande kommer leveransen av dessa fartyg att ligga under femårsplanens
sista år. Man kan alltså icke vinna något ur försvarsberedskapssynpunkt
genom att ändra beslutet. Men var och en förstår väl ändå, att detta inte
är någon bagatell att nu plötsligt ändra om. Vi ha nu sedan år tillbaka varit
inriktade på detta kryssarbygge. En stor organisation har skapats. Det har
samlats ritare och konstruktörer. Förhandlingar ha förts med ett stort antal
leverantörer, och leverantörer av olika grader lia inriktat sig på dessa tillverkningar.
Om vi nu plötsligt skulle ta oss för att lindra, komme stora värden
att bli förintade. När man här. som från herr Nordensons sida, påpekar
att kontraktet ännu icke är underskrivet, skola vi komma ihåg, att vad han
talar örn är kontraktet med varvet örn skrovet och installationerna. Det representerar
mindre än en tredjedel av den samlade summan och är alltså en fråga
av relativt underordnad natur.

Följaktligen har här icke inträffat någonting annat än att vardera av kryssarna
har blivit 10 miljoner kronor dyrare än vad som ingick i kalkylerna i våras.
Å andra sidan skulle det icke genom ändring av riksdagens beslut kunna

Första kammarens protokoll JOJfS. Nr S. 3

Nr 3.

Tisdagen den 19 januari 1943.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
bli något tillskott till vår beredskap på det marina området, utan man skulle
allenast sönderriva en stor och mödosamt uppbyggd apparat samt dra ett streck
över mångå industriers planläggningsarbete och materialanskaffning. Det kan
under sådana omständigheter icke föreligga skäl att ändra beslutet. Det kan
inte tänkas att riksdagen, i det sakläge som verkligen är, skulle vilja ändra
detta beslut.

Nu vill nian att jag skall skjuta undertecknandet av dessa relativt underordnade
kontrakt på en oviss framtid i avvaktan på att riksdagen på nytt skall
pröva dennna fråga. Vad händer under tiden? Förhandlingarna örn leveranserna
läggas ner. Apparaten går i stå. Ingenting sker. En massa tid och pengar förspilles
till ingen nytta. För min del kan jag därför inte finna, att det skulle
vara klokt att nu sätta en käpp i hjulet. Jag har heller aldrig sagt, som herr
Nordenson här sökte göra gällande, att jag vill ta upp denna fråga till prövning
i hela dess vidd när statsutskottets utlåtande kommer. Jag yttrade allenast,
att jag då gärna vill diskutera frågan i hela dess vidd, och så får riksdagen
fatta sitt beslut. Detta betyder naturligtvis, att örn riksdagen då tar en
annan ståndpunkt än jag tror att den kommer att inta, så får den naturligtvis
utkräva ansvaret för vad jag har gjort. Och det ansvaret tänker jag bära. Men
det finns icke någon rim och reson i att jag av hänsyn till enstaka röster i
riksdagen, som representera alldeles samma människor som voro motståndare
till kryssarna vid två föregående tillfällen, nu skulle låta hela denna stora
fråga stanna, med de oförutsebara konsekvenser som därav följa.

Jag vill vidare yttra några ord om minkryssaren. Herr Knut Petersson ställde
till mig den frågan, örn jag, när riksdagen behandlade flottplanen, kände
till det projekt som sedermera har vunnit Kungl. Maj:ts godkännande. Jag
vill svara att jag kände till arbetet på att skapa ersättning för den inlejda
minkryssare som vi av civila transportskäl icke kunde bibehålla. Men jag hade,
när riksdagens behandling pågick, den uppfattningen, att denna fråga skulle
kunna lösas på samma sätt som var förutsett i vår krigsplanering, nämligen
provisoriskt med tillämpande av förskottsstaten. Hade jag anat vid den tiden,
att man skulle komma fram till det projekt som nu är beslutat, skulle väl
ingenting varit^ mera rimligt än att jag hade passat på att underställa riksdagen
denna fråga, så mycket mer som det vid den tidpunkten förelåg en marginal
i kostnadsberäkningarna för ersättningsbyggnaderna till flottan på 10
miljoner kronor och jag följaktligen skulle kunnat stoppa in denna minkryssare
inom den ram av 180 miljoner kronor, som vi räknade med.

Såsom framgår av handlingarna, kom till mig ett projekt den 2 juli, men
detta var icke det projekt som Kungl. Maj :t nu har beslutat, utan ett helt annat.
Det innebar att man skulle ta i anspråk en båt som var nästan färdigbyggd,
och jag hade där fortfarande den uppfattningen att frågan skulle kunna
lösas provisoriskt inom ramen för förskottsstaten. Detta projekt förkastades
av regeringen. Vi måste lämna det av utrikespolitiska och handelspolitiska skäl.
Marinförvaltningen fick sedan nya direktiv, vilka ledde till det förslag, som
inkom den 4 september och som regeringen beslöt den 9 oktober. Vi kommo på
det sättet i ett läge, som icke var av mig förutsett. Men den saken behöver jag
inte gå vidare in på. Jag har i går sagt vad jag behöver säga om den.

Herr Holmbäck framkastade i går den tanken att denna sak borde ha anmälts
vid riksdagens informationssammanträde i november månad. Jag tror
inte att kammarens ledamöter vid närmare eftertanke skulle vilja gå med på
detta. Det kan inte vara tal örn att vi skulle ha lagt fram en proposition, vars
behandling i riksdagen skulle ha krävt mer än en månad. Om man då från
statsrådsbänken hade informerat riksdagen om att här förelåg en sådan tanke,
skulle ju resultatet inte blivit något annat än att regeringen på detta oformella

Tisdagen den 19 januari 1943.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
sätt skulle lia försökt att skyla sitt ansvar för denna sak, utan att riksdagen
hade haft någon möjlighet att ta ståndpunkt till sakfrågan.

Det finns nog ingen annan väg i det läge, vari denna sak har kommit, än
den som beträtts. Regeringen har handlat. Regeringen har lagt fram denna sak
för riksdagen och erkänt sin skuld. Om nu den synd som regeringen här har
begått, är äktenskapsbrott, som herr Knut Petersson ansåg, och riksdagen kommer
till den uppfattningen, får väl konsekvensen bli densamma som vid varje
annat äktenskapsbrott — det får bli skilsmässa mellan riksdag och regering.
Jag kan inte se något annat sätt än att regeringen får ta ansvaret för vad den
beslutat, och därmed jämnt.

Herr andre vice talmannen: Herr talman! Jag begärde ordet med anledning
av att herr von Heland framställde frågor till mig i sitt anförande i går.
Han försökte i sitt anförande överhuvud taget bevisa att det var felaktigt, när
man påstår att jordbrukarna ha fått full kompensation för prisfördyringen,
under det att arbetarna bara ha fått hälften. Han framhöll att jordbrukarna
penningmässigt sett ha fått 31 öre i timmen, medan industriarbetarna hade
fått 33 öre. Man kan ju räkna på olika sätt, men det går väl ändå inte att
komma ifrån att jordbrukarna i jämförelse med de inko3nster, som funnos före
kriget, lia fått en inkomstökning som svarar mot den inträdda fördyringen.
Man kan säga att utgångspunkten var oförmånlig för dem, och det kan vara
riktigt, örn man räknar med vissa grupper, men man får väl i det sammanhanget
också komma ihåg, att penningen trots allt är mera värd på landet än
i staden. Herr von Heland framhåller heller aldrig vad det särskilt i dessa
tider betyder att leva i direkt kontakt med jorden. Man kan hålla hushållsgris,
och man har en helt annan tillgång till de livsmedel som äro så sällsynta
i staden. Detta betyder kanske lika mycket som skillnaden i rena penninglöner.
I Örebro län kommer en lantarbetare upp till ungefär 2,400 kronor i
årsinkomst, och en skoarbetare i örebro kommer i allmänhet inte över 3,000
kronor. Jag skulle tro att det är lättare att dra sig fram på de 2,400 på landet
än det är på 3,000 i örebro stad.

Nu skjuter herr von Heland lantarbetarna framför sig, och han frågar mig,
om socialdemokraterna äro beredda att gå med på sådana löner för lantarbetarna,
att de kunna bli jämställda med industriarbetarna, örn jag vore säker
på att herr von Helands intresse är alldeles uppriktigt, skulle jag inte ha någonting
emot att ge ett mycket mera positivt svar på hans fråga. Men jag har
en stilla misstanke att han har en liten räv bakom öronen, när han framställer
sina frågor. I höstas sade herr von Heland att det enda han ville i den situationen
var att uppgörelsen skulle innebära att lantarbetarna finge ett tillägg
på 300 miljoner. Sedan var han nöjd, ty då skulle man kunna tillförsäkra dem
en inkomst som höll dem kvar vid jorden. Detta lät ju stortartat, men i verkligheten
veta vi ju alla att örn lantarbetarna få 300 miljoner, så innebär det att
andra jordbrukargrupper få kanske det dubbla.

Emellertid skär ju herr von Heland över en kam. Han sade i går att man
inte får räkna jordbruket som kollektivitet. Man måste hålla sig till de olika
grupperna. Men då han slår vakt om sämre ställda grupper i samhället, ser
han ensidigt. Han ser bara på grupperna inom jordbruket, på lantarbetarna
och småbrukarna, men han kommer inte ihåg att det i städerna och industrisamhällena
finns människor och hela grupper som äro minst lika illa ställda.
Dessa grupper, bl. a. även lantarbetarna, har det parti särskilt slagit vakt örn
som herr von Heland riktade sin interpellation till genom mig. Jag vill påpeka
att just höjningen av lantarbetarnas ställning under de senare åren väl
har varit en produkt av fackföreningsrörelsens strävan, som ju åtminstone i

Nr 3.

Tisdagen den 19 januari 1943.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
folkfantasien likställes nied socialdemokratiens. Strängt taget lia lantarbetarna
under kriget fått full kompensation för fördyringen. Om jag inte minns fel,
var deras lön något över 60 öre år 1939, och i dag är den 90 öre. Höjningen utgör
ju bortåt 50 procent.

Jag tror inte man kan säga att intresset för lantarbetarnas löner har varit
lika stort alltid inom den samhällsgrupp herr von Heland företräder. Men det
är ju glädje i himmelen över en syndare som bättrar sig, och socialdemokratien
skall alltid vara beredd att samarbeta med vem som helst, även med herr
von Heland, örn det gäller att höja dåligt ställda grupper i samhället. Detta
gäller också småbrukarna.

Överhuvud taget är det en sak, som inte är främmande för det parti jag
företräder, att jordbruket som sådant skall vederfaras full och hel rättvisa.
Däremot kan man ju vara tveksam örn huruvida tiden är lämplig att just nu
genomföra en sådan där stor, rundhänt utjämning mellan olika samhällsgrupper.
Jag tror inte vi ha material i dag för att kunna rättvist genomföra en
sådan, och jag har alltjämt en känsla av att när man från visst jordbrukarhåll
driver den saken med sådan energi just nu, är det inte så mycket utjämningen,
utan snarare den egna förbättringen som man tar sikte på.

Det var också tre andra frågor som herr von Heland ville ha besvarade, de
ha redan återgivits av herr Linderot: vilken omfattning bör det svenska jordbruket
lia, hur stor skall den befolkning vara som är sysselsatt i jordbruket,
och kan det svenska folkhushållet i övrigt absorbera den arbetskraft från
jordbruket som blir ledig? Som herr Linderot sade är ju detta kardinalfrågor,
som inte besvaras så lätt. Herr von Heland tar tydligen sikte på en ekonomisk
samhällsplanering eller planekonomi, som säkert skulle komma håren att resa
sig på herr Wistrands huvud, örn han sutte här. Herr von Heland sitter tydligen
på samma bänk som herr Wigforss, när han framställer sådana krav.
Jag kan ju inte besvara dessa frågor på annat sätt än att jag vet att det parti
jag företräder bär ett levande intresse för deras lösning. Det talades för några
år sedan örn någonting som hette kohandel. Det var en samverkan mellan socialdemokraterna
och bondeförbundet som ledde till många goda resultat för
jordbruket. Det var inte, som namnet skulle ange, en politisk spekulation. Denna
samverkan bottnade just i vetskapen örn att jordens frågor också äro industriens,
att de äro frågor som röra hela vårt folk och dess framtid och som
även efter kriget böra lösas i förnuftets och samhällskänslans tecken. Just därför
bör man beklaga att tendenser under denna tid ha förekommit från vissa
jorbrukarkretsar, som just inte äro ägnade att bana väg för denna samhällskänsla.

Herr Wistrand tog upp ett uttryck i den tidning jag redigerar. Vi skola inte
gräla här örn vad som står i Örebro-Kuriren och lika litet örn vad som står
i Nya Dagligt Allehandas ledarespalt. Det citat herr Wistrand föredrog skulle
ju vittna örn en ytlig framtidsoptimism hos mig. Det innehöll i verkligheten
inte några värdeomdömen. Men i hans anförande likasåväl som i en hel
del andra inlägg i denna diskussion har man kunnat märka en tendens från
åtskilliga s. k. borgerliga håll, framför allt från högern men också från folkpartiet,
att framställa oss socialdemokrater som ansvarslösa, då det gäller hanterandet
av statens medel, och framför allt har man sökt göra gällande att
vi inte skulle ta antiinflationsprogrammet på fullt allvar. Jag vill för min
del, och jag tror att jag har hela partiet bakom mig, tillbakavisa sådana beskyllningar.
Läget är utan tvivel mycket allvarligt, och det uppfattas även
i vårt parti som högst allvarligt. Ingen får i dessa tider rida på principer för
principernas egen skull. När vi i det socialdemokratiska partiet vägra att
följa de anvisningar vi ha fått här i debatten rörande budgetens framtida ge -

Tisdagen den 19 januari 1943.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
stafning, så är det inte på grund av sådana stela principer, utan just därför
att vi anse att dessa anvisningar, om de följdes, inte skulle leda till målet utan
föra oss in på en äventyrlig väg som skulle riskera själva sammanhållningen
inom samhället.

De s. k. borgerliga partierna ha sannerligen inget monopol på sparsamhetsviljan.
Den bristande balansen i deras anspråk belyses på ett nästan komiskt
sätt i herr Wistrands anförande i går. När han hade slagit sig för sitt bröst
en längre stund och beskyllt finansministern för att inte ha någon kvalificerad
sparsamhetsvilja, skulle han uppvisa sin egen förmåga på detta område,
och då kunde han inte komma med något bättre förslag än att eleverna på
sjuksköterskeskolan skulle betala 500 kronor i avgift. Det är ju en västgötaklimax
av ganska komisk effekt!

Det är ett egendomligt förhållande som har framträtt i denna debatt och
som statsministern snuddade vid i sitt anförande nyss. Budgeten är ju ett förslag
från hela regeringen, men så gott som alla talarna från högern och folkpartiet
resonera som örn det vore fråga örn ett socialdemokratiskt partiförslag.
Jag vet inte, örn det beror på att dessa herrar inte ännu ha upptäckt att
vi ha en samlingsregering eller på att de längta ut ur den regering vi ha.
Skulle man döma efter erfarenheterna från dessa båda dagars debatt skulle man
inte kunna tro någonting annat än att det är frågan örn ett uppbrott. Är det inte
frågan örn det, utan man efter detta låter udda vara jämnt, kan det verkligen
ifrågasättas, örn det har varit någon allvarlig mening med detta bullrande.

Herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp: Herr talman! Det är vissa saker som
ha berörts i debatten här som jag skall be att få lämna några upplysningar om.

Bland annat har fläskpriset nämnts. Som jag meddelade när riksdagen var
samlad under novemberdagarna, hade jag den uppfattningen att det ur folkhushållningens
synpunkt skulle vara ändamålsenligt med någon justering uppåt
av fläskpriset. Då man emellertid diskuterar fläskpriset och den tillgång
på fläsk, som finnes, skall man givetvis inte överdriva och säga att den minskade
tillgången beror på ett för lågt pris. Den är naturligtvis, ända fram till
1942 års skörd, beroende på att vi inte hade tillräckligt med foderspannmål
av 1941 års skörd och följaktligen inte kunde verkställa de tilldelningar som
voro nödvändiga med hänsyn till den önskvärda fläskproduktionen. ^

Herr Alfred Andersson i Bussjö har här varit inne på och ifrågasatt örn
inte en justering kan göras mellan de olika priserna inom den fastställda ramen.
Ja, det är alldeles självklart önskvärt att finna alla utvägar som äro
framkomliga. Jag har ju inte minst i direktiven för den utredning som pågår
anmodat vederbörande att försöka finna ut ett system som är lämpligare och
mera praktiskt än det, som för närvarande användes.

Herr Alfred Andersson antydde där att man skulle kunna justera fläskpriset
uppåt på bekostnad av köttpriserna. Det är också en sak som kan diskuteras.
Min uppfattning är emellertid att någonting sådant inte bör genomföras
med mindre än att representanterna för organisationerna i landets olika delar
fått försöka åstadkomma enighet därom. Herr Alfred Andersson representerar
ju liksom jag en fläskproducerande del av landet, och en sådan justering
skulle därför kanske betraktas som örn man från det hållet skulle vilja driva
fram ett eget intresse på bekostnad av andra delar i landet. Ur forserjningssynpunkt
tror jag ju att man skulle kunna åstadkomma en något ökad fläskproduktion,
om man kan få en justering uppåt, ty jag menar att alla försök väl inte
äro lämnade å sido, utan det undersökes ju fortfarande olika vägar.

Då sedan herr Alfred Andersson nämnde att spannmål borde avsättas för

Nr 3.

Tisdagen den 19 januari 1943.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
att kunna tilldelas underskottsområdena, så är det ju precis vad som sker.
Hela uttagnings systemet innebär att man skall kunna tillämpa den metoden.
Den tillämpades t. o. m. under missväxtåret 1941. I trakter, där skörden bade
blivit någorlunda tillfredsställande, uttogs då den kvantitet, som jordbrukarna
kunde avstå, varefter spannmålen fördelades och sändes till de olika underskottsområdena.

Den senaste skörden har visserligen inte blivit så rekordartad som det skrevs
örn i tidningarna under förra sommaren, men skördeutfallet har ändå blivit
jämförelsevis tillfredsställande. Därigenom kan ju en ändå större kvantitet
avsättas för att fördelas bland dem som framför allt vilja producera fläsk.
Kvantiteten blir inte fullt så stor som jag räknade med under novemberdagarna.
Då hade den sjunkit från 210,000 till 185,000 ton, och vid årsskiftet
hade den sjunkit till ungefär 150,000 ton, men det är ju ändå en relativt stor
kvantitet.

Denna spannmål är bland annat avsedd för dem som vilja producera fläsk.
Örn jag blivit riktigt underrättad, sade herr Alfred Andersson att de större
jordbrukarna sälja sin spannmål i stor utsträckning och följaktligen inte behöva
denna tilldelning. Nej, de få ingen tilldelning, örn de inte ha svin att
använda den till. Den klumptilldelning, som skedde år 1941, togs ju bort eftersom
erfarenheten gav vid handen att den var mindre lämplig. För närvarande
ha vi i stället en tilldelning med kortare perioder. Första perioden var
fyra månader och började den 1 september. Den andra är två månader, från
den 1 januari, och sedan blir det ytterligare en tvåmånadersperiod, från den
1 mars. För resten av konsumtionsåret blir det sedan en ytterligare tilldelning.
Följaktligen skall det inte kunna ske sådana manipulationer som under föregående
år.

Sedan frågade herr Alfred Andersson örn expropriationslagen. Ja, i anledning
av den begäran, som riksdagen gjorde förra året, har egnahemsstyrelsen
fått i uppdrag att utarbeta en expropriationslag, som skulle lämpa sig
för det ändamål, som den var ifrågasatt för, nämligen för komplettering av
ofullständiga jordbruk. Jag hoppas, att det skall kunna bli möjligt att lägga
fram ett förslag; men jag kan ingenting lova. Något förslag har jag ännu
inte fått.

Vidare nämnde herr Alfred Andersson något örn Perstorps inköp av fastigheter.
Det är. tyvärr så, att den saken har utvecklat sig på ett icke önskvärt
sätt. Men jag vill här betyga, att den industrien skötes på ett alldeles
utomordentligt sätt. Det är ett företag, som har gått framåt i mycket stor
utsträckning, men att det använder sina pengar till inköp av fastigheter på
det sätt, som skett, har observerats av statsmakterna och kommit till uttryck
i handlingarna i ärendet, då det fick rätt att förvärva den gamla delen, som
hade tillhört grundläggaren av industriverksamheten. Den fick bolaget förvärva.
Men vad som ligger utanför det området fick det ej rätt att förvärva.
Då anmodades samtidigt länsstyrelsen att göra en undersökning huruvida de
förvärven skett så, att de voro åtalbara enligt lagen mot bulvanköp. Undersökningen
blir väl slutförd av länsstyrelsen under den närmaste tiden.

Herr Alfred Andersson nämnde till sist någonting örn Duveke, någonting
som stått i tidningarna. Jag vet inte hur det ser ut, men det finnes ju på de
olika områden myndigheter och nämnder, som skola tillse sådant där. Herr
Alfred Andersson har uttalat en önskan, att jag skulle resa dit och se. Det
förefaller mycket märkvärdigt, samtidigt som under gårdagens debatt herr
J. B. Johansson tyckte, att jag reste för mycket! Jag kan naturligtvis inte
resa omkring och titta på alla ställen som det föreligger anmärkningar mot
jordbruk, men jag kan betyga en sak, och det är, att för en del år sedan

Tisdagen den 19 januari 1943.

Nr 3

Statsverkspropositionen m, m. (Forts.)
sköttes Duveke på ett alldeles utomordentligt sätt, men hur det skötes nu,
vill jag inte svara på.

Beträffande herr J. B. Johanssons anmärkning i går däremot, att jag inte
var närvarande den sista dagen, då överenskommelsen träffades, så kan jag
svara, att min resa, som skedde den andra dagen, var bestämd lång tid i förväg,
och det veta ju kammarens ledamöter litet var, att det kan bli hinder,
att man kan ha bestämt någonting, som inte kan uppskjutas, _ även örn det
kommer på en viktig plenidag. Och det stod ju ingenstans skrivet, att överenskommelsen
tvunget skulle slutföras den dagen jag var borta. Men när
den kunde slutföras enligt de linjer, varom överenskommelse hade träffats
mellan statsministern och mig, innan jag lämnade Stockholm, så kunde det
inte vara något så angeläget, att jag var närvarande. Hade överenskommelsen
inte kunnat träffas då, hade ju överläggningarna fått tagas upp nästföljande
dag.

Herr Bondeson: Herr talman! Det har här talats så mycket örn fläsk, att
det borde kunna vara nog, men även jag vill draga mitt strå till stacken för
att söka få en bättre tingens ordning till stånd.

Statsministern anförde i sitt tal i går, att »vad folkhushållet bäst behöver»
skola vi försöka framställa.

Som stor grisuppfödare och fläskproducent — även under nuvarande förhållanden
— vill jag taga fasta på en sak utav vad folkhushållet bäst behöver,
nämligen fläsket. Väl erkännande, att vi måste försöka göra det bästa
möjliga av vad som är oss möjligt, kan jag dock ej förstå den från regeringen
och livsmedelskommissionen visade aversionen mot ett bättre fläskpris, varigenom
utökad fläskproduktion kunde möjliggöras. Vi böra väl ej sluta allting
inom prisstoppramen —■ vi måste väl också låta förnuftet tala. Förnuftet
i fråga örn behovet av fläsk kommer ju också från konsumenterna. Fråga
en konsument, i vilken ställning han än befinner sig, så är han villig betala
mera för fläskbiten — bara han kan få en sådan. I en liten bok, betitlad
»Arbetsövningar i historia» står bl. a.: »I själva verket är svinets kött högeligen
nödvändigt för en familjs nödvändiga underhåll, ty det är mycket
kraftigt och närande och gör kroppen sund, när det förtäres måttligt.» Ja,
kunde man tillämpa detta i dessa dagar, hade det varit önskvärt. Vi kunna
nu ej en gång förtära det måttligt — fläsket är en sällsynthet på såväl rikemans
som fattigmans bord. Det borde det ej vara — örn förnuftet kunde segra
över byråkratiska formler!

I andra kammaren har efterlysts vem som är grisens »skyddspatron», statsrådet
G-jöres eller statsrådet Pehrsson-Bramstorp. Sedan statsrådet PehrssonBramstorp
nu yttrat sig i fläskprisfrågan, så vilja vi i honom se grisens
skyddspatron.

Det svenska folket skall varmt hylla honom och dem, som göra det möjligt
att framställa mera fläsk. Stimulans behövs i allt — i all synnerhet i en näringsgren,
som går med ren förlust i sin produktion. Väl vore det bättre att
sälja sin spannmål och ge svinskötseln katten — men det finns dock hos jordbrukaren,
den mindre såväl som den större, en förståelse för att ej kasta allt
över bord på en gång — de vilja utnyttja alla grenar inom sin verksamhet för
att få ut det bästa av sin näring. Det. är ingalunda regeringen och livsmedelskommissionen
obekant, hurusom varje vecka slaktas ned grundstommen för
bevarandet av vår fläskproduktion, nämligen suggstammen. Det bör för kammaren
ej heller vara okänt, hurusom för dagen flera (5 st.) avelsstat.ioner
redan äro nerlagda, hurusom smågrisarna på många håll slås ihjäl. Det senare

Nr 3.

Tisdagen den 19 januari 1943.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
göres för °att spara fodersäden till kommande kull, det göres också därför
att priset å smågrisar är för lågt för dagen.

Den senaste rapporten från Scanslakterierna i Skåne visar, att veckan
h—U nedslaktats 112 suggor, veckan n/i—1(i/i 150 suggor. Kasta vi en blick
på våra husdjursräkningar, så skall möjligen kammaren även bättre förstå,
huru vår svinstock decimerats.

I september 1937, då vår svinstock var normal, utgjorde den inalles 1,424,935
svin. I juni 1941 var den 997,025 st. — och i juni 1942 836,220 st. Nedgången
från normalantalet år 1937 till i juni 1942 var ej mindre än 41.3 %.
Från juni 1941 till juni 1942 var nedgången 16.1 %, Se vi på suggornas antal,
så utgjorde det i september 1937 129,639 st. — i juni 1942 104,672 st.
Detta visar en nedgång av 19.3 %.

Vart pekar detta? Det pekar rakt utför!

En räkning i dag skulle tyvärr visa ännu en åderlåtning. Visserligen kan
det sägas, att antalet betäckta suggor ökats något under allra sista månaderna.
Så är det alltid på höstsidan. I oktober 1941 var indextalet för betäckta
suggor, jämfört med året 1933, 43 — i oktober 1942 45.

Dessa siffror signalera något, men örn man räknar med att svinen bli slaktfärdiga
först 12 månader efter betäckningen skulle Svea- och Götalands
svinproduktion visa följande procentuella förändring i jämförelse med de sista
fem fredsåren resp. närmast föregående år: under det kvartal, som nu är
inne, ha vi ett minus av 39.3 %, andra kvartalet 30.7 %, tredje kvartalet 53.7 %.
I oktober månad 1943 blir nedgången 53.9 % men siffrorna förbättras i november
månad till 28.6 %.

Det är inga ljusa siffror jag rullat upp, men det är rena fakta.

Dessa siffror tala _ sitt tydliga språk, att något är på tok.

Ingenting annat hjälper än att fläskpriset mäste: upp, upp till lönsamhetsgränsen,
och lönsamhetsgränsen nås genom en förhöjning av fläskpriset med
35—40 öre per kg.

Vi få för dagen 2.10-—2.15 för helvikt. Det kanske kan vara av intresse
att nämna,_ hurusom i min hemtrakt sju tjänstemän förenade sig örn 7 stycken
hushållsgrisar. De ha kalkylerat mycket noga, de lia varit sparsamma och
idoga med att plocka ogräs och taga gräs från gräsmattorna m. m., men likväl
kom deras produktionspris på fläsket upp till 2.81 per kg. Vi skola inte
förglömma, att till följd av utfärdade bestämmelser få vi icke använda potatis
till svingödning. Skummjölken, det äggviterika fodret, undanskaffas genom
vår skyldighet att leverera mjölk till storstäderna. Vi lia endast spannmål,
foderbetor, agnar av olika slag och vatten att giva våra svin.

. Var för sig äro de förstnämnda bra -— men ensidiga. En ensidig foderstat
till våra svin liksom till övriga djur inom lantbrukshanteringen går ej att
hålla. Den, som så tror, herr talman, har aldrig själv fött upp grisar.

Fläskproducenter och konsumenter vänta med otålighet på en bättre tingens
ordning, ty annars blir kanske grisen till slut något, som man stoppar upp och
skickar till museet för att sedan ga och titta på och få veta, att sådana djur
fanns det förr i tiden.

Så till herr Andersson i Bussjö ville jag säga några ord i anledning av att
han hellre ville ha en mjölkkvantitet, som han här beräknade till cirka 60
miljoner kg, till grisar än till gödkalvar. Vi äro säkert överens om att vi
böra söka fa fram så mycket som möjligt till grisarna, till vår fläskproduktion.
Men våra nutida gödkalvar äro inte alla s. k. sötmjölkskalvar. Det är endast
en fjärdedel av det antal, som herr Andersson i Bussjö här i dag nämnde,
som är s. k. sötmjölkskalvar. Hela den s. k. gödkalvsstocken, som går till
våra slakterier, uppgår nu inte till mer än 40 procent i jämförelse med före

Tisdagen den 19 januari 1943.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
kriget. Gödkalvspriset är också satt så, att gödning med helmjölk inte kan
konkurrera med leverans till mejerierna, med det pris som mejerierna betala.
För dagen betalar slakteriförbundet för extra prima gödkalv 3: 10 per kg.
Men vi kunna ta ett pris längre ned på skalan, nämligen 2: 80 för första klassens
kött. Livvärdet på den nyfödda kalven — han bör efter skånska förhållanden
åtminstone väga 25 kg — är i dag 1: 65 per kg eller sammanlagt 41
kronor. Göder jag kalven efter den av herr Andersson i Bussjö uppgivna beräkningen,
att det åtgår 10 kg helmjölk för 1 kg tillväxt hos gödkalven,
så skulle det för gödningen åtgå cirka 500 kg helmjölk. När jag då får upp
gödkalven i en vikt av, låt mig säga 55 kg, och jag får ett pris av 2: 80 per
kg, ha.r jag gjort en inkomst av 15-1 kronor, men drar jag därifrån kalvens
livvärde på 41 kronor, Ilar jag 113 kronor över. Men åtgår det 500 kg helmjölk
till att få kalven upp från 25 kg vikt till 55 kg vikt, då realiserar
jag genom gödningen av kalven helmjölken för 23 öre per kg eller ungefär
samma pris som mejerierna betala.

Jag kommer nu tillbaka till vad jag antydde nyss, att priserna äro satta
så, att det inte blir till större fördel att göda upp en kalv än att skicka mjölken
till mejeriet. Det är emellertid rätt stora kvantiteter skummjölk,, sorn. gå
till gödkalvarna, men det är framför allt de, som bo så att säga ute i periferien,
och som på grund av transportsvårigheter inte så lätt kunna lämna mjölk
till mejerierna, som ännu hålla på den gamla seden att göda kalvar.

Jag kommer sedan oombedd in på ett annat kapitel, som jag dock vill beröra,
då jag bor i närheten av platsen i fråga, det gäller det av herr Andersson
i Bussjö påpekade fallet Duveke.

Duveke ligger en mil från Svalöv, där jag bor. Duveke är. inte ensamt örn
olyckan att inte ha bärgat sin säd eller fått upp sin potatis. Ännu star det en
del kvar obärgat ute i de bygderna. Det har varit de vidriga väderleksförhållandena,
liksom svårigheterna att skaffa arbetskraft till bärgningen, som bidragit
därtill. Hur det varit med väderleksförhållandena, förstår man kanske,
då jag nämner att under månaderna september, oktober och november 1942 regnade
det 237.2 mm under 55 regndagar av 90. Dessa mina siffror äro officiella
och hämtade från Sveriges utsädesförening i Svalöv. Dessutom kom det
frost med inte mindre än 15 graders kyla natten mellan den 29 och. 30 november.
Duveke ligger inom skogsområdet, och inga vindar ^susa omkring där,
såsom sker ute på slättbygden. Det. har därför inte varit så lätt att få säden
torr, och man kan ju inte heller bärga en gröda, som inte är mogen.

Det har varit många egendomar i min hemtrakt, som fått hugga sitt vårvete
mycket sent, och endast tack vare skördetröskor och torkningsanläggningar
blev det möjligt för jordbrukarna att bärga, så mycket som de kunnat göra.
Det är främst som tidigare anförts de vidriga väderleksförhållandena, som
förorsaka förseningen av bärgningen av såväl säd som potatis. Men dessutom
kom den rekvirerade och utlovade militärhjälpen för sent där som på så många
andra ställen. Snö och frost satte in på allvar redan i slutet av november, men
enligt mig lämnad uppgift har den frostskadade potatis, som man. fått upp,
skickats till stärkelsefabrikerna och därigenom nyttiggjorts. Även oljeväxterna
ha tålt regnet och frosten, och när man ser på de oljeväxter, som i dag sta
snötyngda ute på fälten, så har man en förhoppning örn att oljeväxterna och
deras frön inte skola ha helt fördärvats, utan att de likväl en gång skola
kunna utnyttjas vid oljeframställning.

För mången har säkerligen denna skildring, som lämnats här i dag av herr
Andersson och i vissa tidningar, av försummad bärgning m. m. tett sig hårresande,
men då, såsom jag vet, Duveke omfattar över 1,800 tunnland och det
här endast rör sig örn cirka 50 tunnland med olika slag av säd och potatis, som

Nr 3.

Tisdagen den 19 januari 1943.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
inte blivit bärgade, så bör domen inte bli för hård över en man, som icke kan här
försvara sig. Han är för övrigt inte ensam örn att lia råkat i denna situation,
och det förvånar mig, när herr Andersson i Bussjö säger, att jordbrukskommissionen,
som hade kört omkring hela dagen inom Duvekeområdet och undersökt,
hur det ställde sig med inbärgningen av grodan, endast hade funnit
ett fält på 6 lass korn, som inte var bärgat. Jag vill bjuda herr Andersson
i Bussjö pa fri bilskjuts, örn han vill aka med mig från Svalöv för att i dessa
dagar konstatera, att gröda av olika slag tyvärr ännu står ute. Det är beklagligt,
men sa är förhållandet, och det är fallet inte bara på en gård, utan
på tio till femton gårdar i samma bygd.

Det är ett gammalt ordspråk som säger att »det är mänskligt att fela men
gudomligt att förlåta». Vi böra inte heller glömma den stora insats, som den
nuvarande ägaren till Duveke gjort för skogsvården. Detta erkände också »Arbetet»
i sin ledande artikel för någon månad sedan. När det gäller skogsskötsel11
liksom i fråga om jaktvård måste vi giva honom vårt fulla erkännande.
Skogen har ju också alltid haft sitt värde och kan i kommande tider bli av
ännu större betydelse än nu. Experterna hemma i Svalöv säga, att man bör odla
rätt sort^på rätt plats, och örn jordägaren anser, att skogen här är den rätta
sorten, så bör han kunna räkna på förståelse. Han brukar ju också jorden och
låter den inte ligga för fäfot, eller hur herr Andersson?

Hur var det för övrigt, mina herrar, år 1923? Örn man den gången for på
järnväg mellan Stockholm och Göteborg, såg man också i Södermanland mycket
spannmål av olika slag stå obärgad ute. Även då var det väderleken, som
hade bidragit till att man inte fått in skörden. Och hur är det, mina herrar,
i vårt grannland Danmark under det senaste året? Även där står beklagligt
nog ännu mycken gröda ute.

Jag har velat relatera dessa fakta med en uppmaning till herr Andersson i
Bussjö och andra representanter för jordbrukskommissionen att, örn de köra
samma väg fram en gång till, ha ögonen bättre öppna, så att de kunna döma
flera och inte låta en enda bli föremål för deras kritik och dom.

Herr von Heland: Herr talman! Under diskussionen angående budgeten har
det nu tillämpade systemet med allmänna subventioner och rabatter kommit
i förgrunden.. Avsikten med detta subventionssystem är ju att undvika en
höjning av livsmedelspriserna för de ekonomiskt minst bärkraftiga konsumentgrupperna.
Subventionerna och rabatterna förorsaka en utgift för staten,
som torde kunna uppskattas till omkring 380 miljoner kronor för nästa
budgetår. Finansministern anförde i går att genom borttagande av dessa subventioner
och rabatter skulle en avsevärd besparing i budgeten kunna åstadkommas,
dock vore det ej möjligt att minska utgiften med mer än 200 miljoner
kronor. Han framställde emellertid den frågan, huruvida man verkligen
ville rekommendera denna subventionsindragning, ty en sådan skulle
medföra höjda priser med stegrade levnadskostnader och omöjliggöra hållandet
av en stabiliserad prisnivå. För sin egen del ansåg finansministern det
nödvändigt med subventionerna och rabatterna för att hålla de sämst ställda
över vattnet och för att hejda inflationen.

Det torde vara kammarens ledamöter bekant, att man däremot bland jordbrukarna
är synnerligen missnöjd med att deras arbetsmöjligheter och levnadsstandard
skall vara beroende av statsmakternas subventionspolitik. Från
regeringsmedlemmar bär man för att lugna stämningen bland jordbrukarna
lanserat den tesen, att jordbrukarna genom förnöjsamhet med sin ställning
under kriget skulle skapa sig en good-will till den kommande fredstiden.

Tisdagen den 19 januari 1943.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
Jag förklarade under gårdagen, att 99 procent av jordbrukarna ej tro på
denna good-will. Denna uppfattning, som jag delar, har också vid flera tillfällen
stärkts genom anföranden av finansministern, senast i går. Som vid
tidigare tillfälle förklarade finansministern, att subventionerna endast äro
en tillfällig hjälp, som främst tillkommit under missväxtåren för att nödvändig
inkomst för jordbrukaren ej skulle medföra väsentligt högre priser.
Emellertid var skörden senaste året nästan normal, men ungefär samma subventioner
kvarstå, varför än tydligare framstår, att dessa subventioner enligt
finansministern äro att betrakta som en åtgärd endast för krigstiden,
varefter de skola försvinna. Självklart måste därigenom jordbrukarna förstå
att, så snart importen åter är i full gång, deras ekonomiska ställning måste
bli kritisk.

Ett borttagande av subventionerna och bestämmande av en däremot svarande
prisförbättring skulle i stället visa jordbrukarna, att statsmakterna
hädanefter äro beredda att låta jord- och skogsbrukets folk få skälig inkomst-
och levnadsstandard på normalt sätt i likhet med andra _ samhällsgrupper.
Av denna orsak och för att åstadkomma en verklig besparing i budgeten
önskar jag, att de generella subventionerna avskaffas och att i stället
ett system med individuell behovsprövning införes, så att endast de verkligt
behövande beredas lättnad i sina livsmedelskostnader.

Finansministern berömde L.O:s resonlighet i överläggningarna örn kompensationen,
medan statsministern vid upprepade tillfällen fördömt jordbrukarnas
uppträdande. Som jag visade i går, har dock jordbrukets folk alltjämt
de sämsta arbetsmöjligheterna i landet.

Nu anförde finansministern vidare, att regeringen inte önskade diskutera
framtiden, detta för att därigenom slippa blotta den söndring, som därvidlag
finnes mellan olika samhällsgrupper. Denna inställning hos regeringen liksom
hans excellens statsministerns återkommande dekret och tillrättavisningar
medföra dock, att de samhällsgrupper, som anse sig orättvist behandlade,
även anse att regeringen uppträder diktatoriskt och partiskt.

Herr Nordenson anhöll örn en bättre ställning för detaljhandeln, vilket
även är ett befogat önskemål. Finansministern framhöll emellertid, att då
högre priser ej kunde medgivas, vore enda möjligheten att lämna subventioner.
Denna senare väg synes mig föga lämplig. Men det finns en effektivare
och bättre väg, nämligen rationalisering av handeln. Under interpellationsdebatten
vid förra riksdagen kritiserade jag finansminister Wigforss för att
han ej vågade sig på detta viktiga problem, och jag påpekade, att kooperatören
och socialdemokraten finansminister Tanner i Finland bestämt ^deklarerat,
att det vore nödvändigt att minska antalet detaljhandlare. En sadan åtgärd
vore till fördel för köpmännen och skulle nedbringa mellanhand,skostnaderna
till fördel för konsumenterna.

Beträffande dyrortsgrupperingen ansåg finansministern, att denna ej gick att
ändra i en handvändning. Det parti jag tillhör har i mångå år krävt en
nästan fullständig utjämning, så nog hade man haft god tid, örn man börjat
med frågan, när vi första gången önskade en revision. Jag beklagar, att regeringen
även skjuter den frågan på framtiden. ^

Herr andre vice talmannen svarade på en del frågor, sorn jag riktade till honom
i går, och framhöll, att han aldrig hort, att jag hade papekat värdet av att
ha kontakt med jorden och inte heller, hur bekymmersamt en hel del av de sämre
lottade i städerna ha det. Jag kan försäkra herr Åkerberg, att det är just
vad jag har påpekat vid så gott som vartenda möte jag har varit ute pa, och i
så gott som vartenda anförande jag har hållit under denna krigstid. Men det är
ju så, att när man yttrar sådana saker från vårt håll, så tages det inte in i den

Nr 3.

Tisdagen den 19 januari 1943.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
socialdemokratiska tidningspressen, och dess läsare få alltså aldrig kännedom
örn den saken.

Det är alldeles givet, att under denna krigstid har jordbrukets folk, alltså
de, sorn ha kontakt med jorden, fått en väsentligt säkrare ställning i samhället
än tidigare, och härvidlag ha de en hel mängd fördelar. Det är också givet, att
den saken veta vi jordbrukare örn, och vi äro också övertygade örn att det i
samhället finnes en hel del sämre lottade, som nu ha det synnerligen bekymmersamt,
. och man kan särskilt beklaga en hel del fattiga husmödrar med stora
familjer, som inte bara ha det svårt med ekonomien utan även med att få
ransonerna att räcka till. Det är på grund av det sista, som vi från bondeförbundshåll
ha försökt att. påpeka det nödvändiga i att stimulera den inhemska
jordbruksproduktionen så, att vi få fram bästa möjliga resultat.

Herr andre vice talmannen var vidare inte säker på, att mitt intresse för
lantarbetarna var ärligt, och sade, att något sådant intresse hade jag inte visat
tidigare., men att det vore bra när syndare sig omvända och bättra. Men, herr
andre vice talman, vi få väl försöka tro på varandra, att vi mena det vi säga.
Och jag säger som jag gjorde under informationsriksdagen, att det är min ärliga
övertygelse, att det är ett intresse för samtliga, att lantarbetarna skola få
det bättre ställt. Det måste nämligen vara i en företagares eget intresse, att hans
arbetare ha det så bra som möjligt, ty han kan kanske överhuvud taget inte få
någon arbetskraft alls, örn han inte kan ordna det drägligt för sina arbetare.
Det. är alltså även för lantarbetsgivarna ett egoistiskt intresse, att lantarbetarekåren
får en väsentlig förbättring.

Herr andre vice talmannen yttrade vidare, att örn lantarbetarna få det bättre,
så kanske jordbrukarna få det dubbelt så bra, örn man går mina förslag till
mötes. Så är. det ju dock icke, ty enligt det system, som nu användes för att
kompensera jordbruket, räknas ju samma timlön och arbetsersättning för lantarbetarna
som för varje jordbrukare. En jordbrukare tillerkännes alltså icke
högre arbetsförtjänst, och alltså kan, örn man höjer denna timpenning, enligt
systemet en jordbrukare icke få tillgodoräkna sig en högre timpenning än en
lantarbetare.

Vidare anförde herr andre vice talmannen, att socialdemokraterna tydligt
hade visat sitt intresse för saken, eftersom man kan sätta likhetstecken mellan
fackföreningarna och socialdemokratien, och det är enligt vad herr andre vice
talmannen anförde dock fackföreningarna, som nu skapat en bättre ställning
åt lantarbetarna. Ja, herr andre vice talmannen är väl fullt lika övertygad som
jag örn att ingen fackförening kan utpressa ett öres förbättring för någon arbetare,
örn det inte finnes möjlighet att pressa fram någonting från arbetsgivaren.
Det är alitsa inte fackföreningarna, som ha åstadkommit förbättringen
för lantarbetarna, utan det är det samarbete, som har etablerats för att höja
jordbrukets inkomstnivå, varigenom alltså lantarbetarna varje år ha kunnat
tillerkännas en viss förbättring i timlönen.

Det var emellertid synnerligen glädjande att höra, att herr Åkerberg å sitt
partis vägnar deklarerade, att det socialdemokratiska partiet har ett levande
intresse för jordbrukets framtid och att han ansåg, att jordbrukets frågor också
äro vitala för industrien. Denna förståelse är tacknämlig att höra, men den
vore ännu tacknämligare, örn den också visade sig i handling. Herr Åkerberg
anförde nämligen, att han inte var säker på, att tidpunkten nu var lämplig för
en utjämning. Inom bondeförbundet är man emellertid av den bestämda uppfattningen,
att. man alltjämt måste kräva en utjämning av levnadsstandarden
mellan befolkningsgrupperna, och att den utjämningen av alla skäl borde eller
måste komma nu under krigstiden. Från bondeförbundet kräves sålunda något,
som inte borde vara okänt inom socialdemokratien. Det kräves jämlikhet och

Tisdagen den 19 januari 1943.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
broderskap. På det programmet hade vi inom bondeförbundet hoppats kunna
ernå samarbete mellan arbetare och bönder.

Herr Olilia: Herr talman! Herr andre vice talmannen frågade, varför inan
från de icke socialdemokratiska partierna åstadkom så mycket buller örn finansplanen,
när vi i alla fall ha en samlingsregering, vars medlemmar tillsammans
bära ansvaret, och varför man riktade sin kritik särskilt mot finansministern
och inte lika väl mot de icke socialdemokratiska ledamöterna av
samlingsregeringen. Det förefaller mig, som örn detta vore en retorisk fråga —
med citationstecken omkring ordet retorisk. Ty det var väl inte herr andre
vice talmannens mening att antyda, att finansministern inte har större ansvar
för den ekonomiska politikens ledning än andra ledamöter av regeringen. . Jag
föreställer mig, att under tider som de nuvarande arbetsfördelningen inom
regeringen måste drivas ganska långt, och jag tror knappast, att t. ex. herr
Bagge eller herr Andersson i Rasjön ha varit i tillfälle att spela samma roll
som herr Wigforss, när det har gällt att draga upp riktlinjerna för den ekonomiska
politiken. Alldeles särskilt hade de inte tillfälle därtill, när man
tänker på den tidpunkt under hösten 1939, då de inte vörö ledamöter av regeringen
och då enligt min mening de första misstagen begingos.

Jag skall, herr talman, tillåta mig att säga några ord som en replik till vad
finansministern i går uttalade. Jag hade tidigare under dagen påpekat, att
finansministerns gynnsammare bild av budgeten 1943/44 jämfört med statsfinanserna
1942/43 till huvudsaklig del bero därpå, att han för 1943/44 räknade
med utgifter för den löpande beredskapen på 825 miljoner kronor, medan dessa
utgifter faktiskt under innevarande år antas uppgå till 990 miljoner kronor.
Jag sade, att detta inte innebär någonting annat än ett antagande, att det utrikespolitiska
läget nästa år kommer att bli gynnsammare än det för närvarande
är. Finansministern svarar, att han valt siffran 825 miljoner kronor
bara därför att det var samma siffra, som han hade i fjolårets budgetutkast.
Det vore på det sättet lättare att jämföra den nya budgeten med innevarande
års. Emellertid har finansministern då inte observerat, att hela den svenska
tidningspressen eller åtminstone ett mycket stort antal tidningar, som jag har
studerat, helt naturligt jämföra budgeten 1943/44 med siffrorna för innevarande
budgetår, sådana de äro efter revisionen. De jämföra inte med de budgetsiffror,
som lades fram i fjol, ty dessa lia mycket litet intresse, utan de
jämföra med de siffror för budgeten 1942/43, som man nu har anledning att
räkna med. Flera tidningar talade i rätt stora rubriker örn, att det föreligger
en förbättring, i det att budgetbristen blir 1,100 miljoner kronor i stället för
1,300. Då har man tydligen inte observerat, att orsaken är, att finansministern
räknat med 165 miljoner kronor mindre i löpande beredskapskostnader.
Någon motivering för att räkna med den lägre siffran har han inte givit. Det
förefaller mig därför vara ganska uppenbart, att allmänheten har, låt vara
oavsiktligt, av finansministern givits det intrycket, att nästkommande års budget
är starkare än innevarande års, medan detta tydligen inte är fallet.

Vad situationen efter kriget beträffar, har finansministern fått motta en
del kritik inom och utom riksdagen, för att han i statsverkspropositionen har
fällt det yttrandet, att vid oförändrade skattesatser skulle ett överskott i budgeten
på ungefär 300 miljoner kronor uppkomma efter kriget, men underlåtit
att därtill knyta några som helst reflexioner örn att bibehållandet av dessa
extraordinärt höga direkta skatter ju inte är något, varmed man rimligen bör
räkna. Finansministern uttalar, att han inte förstår denna kritik. Han säger:
»Man får viii tala örn för svenska folket, att det får vara redo att betala vad
det kostar, både den ökade försvarsbudgeten och de höjda räntekostnaderna

Nr 3.

Tisdagen den 19 januari 1943.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
m. m.» »Varför skall man upphäva ett jämmerskri», sade han, »och ge utlopp
åt sina känslor varje gang det blir tal örn en eller annan ogynnsam siffra?»

bekänna, att detta finansministerns rätt tempera.mentsfulla uttalande
för mig’ var ganska svart att första. Ty vad gäller egentligen kritiken?
Jo den gäller finansministerns underlåtenhet att säga ett enda ord om de
verkmngar, som i längden skulle uppkomma för näringslivet, örn man bibehåller
sa höga direkta skatter som man nu har — tillfälligtvis under kriget,
hoppas jag. Det sparande, som leder till riskbärande kapital, kommer nämligen
till mycket stor del från sådana inkomster, som för närvarande dragas
m till statskassan genom de höga direkta skatterna. Vill man ha ett fritt
enskilt näringsliv, är det nödvändigt att. lia det så ordnat, att riskbärande
kapital även i framtiden kan uppkomma, icke endast inom bolagen utan även
därutanför. Men då är det också nödvändigt, att man sörjer för att få ett
skattesystem, som inte praktisk taget omöjliggör ett privat sparande av denna
art. Da kan man inte hänvisa till att försäkringsbolagen i alla fall kunna
sätter in i sparbankerna etc., ty det är en annan fråga.

Måhända tänker sig finansministern andra utvägar på längre sikt att efter
kriget sörja för det svenska näringslivets expansion. Måhända ligger förklaringen
till hans underlåtenhet att säga ett enda ord örn den höga direkta
beskattningens verkan däri, att han inte anser det vara så allvarligt, örn det
ina näringslivets hittillsvarande dynamiska krafter nu bli lamslagna, därför
att det finns andra av mera statssocialistisk art, som kunna träda i stället.
Om man har varit orolig över att finansministern med så stort jämnmod talat
orri vad oförändrade^ skatter skulle innebära, så ligger bakom den oron en liten
““Stenke örn att sådana föreställningar inte äro honom alldeles främmande

Enligt mm mening är detta därför en ganska viktig fråga. Det hade varit
naturligt, örn finansministern givit uttryck för något litet bekymmer vid
tanken på oförändrade skatter efter kriget. Men det är klart, att den, som
inte är bekymrad inför detta alternativ, inte heller finner det naturligt att göra
något tillägg, som anger bekymmer!

„ Den kritik, sorn herr Wigforss där blivit föremål för, är alltså inte alls
något jämmerskri. Men man kan säga, att finansministerns i går visade oförmaga
att fatta bakgrunden till och innebörden av denna kritik — finansministern
brukar ju eljest minst av alla ha svårt för att fatta — närmast
tyder pa att han själv för en gångs skull fallit i den grop, som han varnat
andra för, nämligen att släppa till för mycket av känslor.

Jag vill iör övrigt göra det tillägget, att jag under många år före detta
kng ingalunda sympatiserade med det ständiga gnället över de höga direkta
skatterna, som man sade hindrade näringslivets expansion etc. Skatterna före
detta krig vörö enligt mm mening inte så höga, att nian med rätt kunde uppstämma
sådana klagovisor. Jag måste säga, att jag finner det tråkigt, att
nian i nanngskretsar kanske förbrukade ett moraliskt kapital genom att då
handla pa detta sätt. Men nu äro de direkta skatterna ungefär tre gånger
sa hoga som de vörö före kriget, räknat i miljoner kronor. Räknat i relation
till inkomsten aro de väl något mer än fördubblade. Nu är därför situationen
den att man med rätta kan och måste varna för ett bibehållande av
sådana skatter, då de skulle lägga hinder i vägen för det sparande, som spelar
en väsentlig roll för näringslivets utveckling.

o ^lei1 den fråga, herr talman, örn vilken jag framför allt skulle vilja säga
några ord, gäller sambandet mellan det statsfinansiella läget och kompensa.
lonssystemet här i landet. Jag har för min del måst ge finansministern rätt
i det väsentliga när^ han diskuterat denna sak med en rad andra ledamöter
av riksdagen och frågat: var någonstans kunna ni föreslå så stora bespa -

Tisdagen den 19 januari 1943.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
ringar, att det spelar någon större roll för den samhällsekonomiska balansen?
Jag har måst erkänna, att utanför den löpande försvarsberedskapen kan man
inte spara några stora belopp. Jag har tillagt, att det naturligtvis. därför inte
är mindre viktigt, att man iakttar den största sparsamhet. Men jag har ansett
den centrala samhällsekonomiska frågan i dag vara: var ligger felet?
Vad är orsaken till att man inte kan reducera de allmänna subventionerna
och på det hela taget sanera statsfinanserna? Herr Wigforss och jag tyckas
vara överens om att felet ligger däri, att om man reducerar dessa subventioner
och vidtar andra statsfinansiella åtgärder, pressar man levnadskostnadsindex
över den punkt, där kristilläggen stiga med 5 procent. Då får man uppge
prisstoppolitiken och får en i viss mån inflationistisk utveckling.

Det lönar sig inte att i dag diskutera de svenska statsfinanserna, örn man
vill gå förbi den faktor, som hindrar ett vidtagande av de åtgärder, som skulle
kunna innebära en sanering av statsfinanserna. För min del har jag ända
sedan hösten 1939 utan avbrott hävdat, att det är en oriktig politik, när man
utlovar kompensation icke endast för vissa slag av prisstegring, utan för alla
slag. Jag har hävdat, och jag skall inte nu i detalj upprepa det, att det
finns vissa bördor, som folket måste bära, nämligen när staten höjer skatterna
för att betala t. ex. försvarskostnaderna, när det blir en mycket svag
skörd eller när försörjningsmöjligheterna av andra orsaker försämras. Men
det finns dessutom en inflationistisk prisstegring, som sammanhänger med
uppskruvning av inkomsterna och inte med minskad varutillgång, och för
denna inflationistiska prisstegring bör folk ha kompensation, i princip med
100 procent. Folk kan inte få kompensation för minskad varutillgång men
bör lia kompensation för annan prisstegring.

När jag nu har hävdat detta, ha finansministern och hans rådgivare sagt,
att det är omöjligt att göra någonting däråt. Det är omöjligt att klyva prisoch
levnadskostnadsstegringen i dessa två delar. Jag har hävdat motsatsen
och nu senast hänvisat till Schweiz’ exempel. Jag har inte sagt, att Schweiz
har genomfört denna politik konsekvent, vilket finansministern i går tycktes
antyda, att jag skulle ha sagt. Jag har bara sagt, att i Schweiz har man
beräknat, hur stor tillgången på konsumtionsvaror är, hur mycket den har
stigit, mätt i pengar, hur stora de verkliga försörjningsmöjligheterna alltså
äro, och så har man i viss utsträckning anpassat kompensationen efter detta.
Man har alltså visat en metod — men det finns många andra — att klyva
levnadskostnadsstegringen i två delar, och man har, som jag sade, i viss, låt
vara begränsad utsträckning också använt den metoden att rätta kompensationen
därefter.

På detta svarar finansministern, att man i Schweiz i alla fall i praktiken
också kommit fram till en ungefär 50-procentig kompensation för hela levnadskostnadsstegringen.
Jag vill därtill genmäla, att man i Schweiz icke som
i Sverige i dag står i det läget, att man vid en skattehöjning kan riskera att
åstadkomma en automatisk lönestegring, som är större än denna skattehöjning.
Ty sådant är läget i dag, att skulle vi i Sverige höja vissa skatter, som
öka levnadskostnaderna med 2—3 procent från den 1 juli, kom ine denna åtgärd
med all sannolikhet att höja lönerna med ungefär 4 procent, vilket sker
när kristillägget stiger med 5 procent. I Schweiz befinner man sig i alla fall
icke i det tvångsläge, till vilket herr Wigforss för Sveriges del hänvisat i diskussionen.

Herr Wigforss’ huvudargument är emellertid helt naturligt, att det skulle
varit omöjligt att få parterna på arbetsmarknaden att taga några som helst
hänsyn av den art som jag har antytt. Ja, det är klart, att finansministern
måste säga, att det är omöjligt, t,y hade det varit möjligt att göra något

Nr 3.

Tisdagen den 19 januari 1943.

Statsverkspropositionen m. m. (Torts.)
åt det, skulle det ju lia varit en svår underlåtenhetssynd att inte söka sig
fram i den riktningen. Men när finansministern skall motivera, varför det
skulle lia varit omöjligt att få någon respekt för dessa synpunkter, kommer
lian med följande resonemang. Han säger, att prisstegringen det första krigsåret
så gott som uteslutande var ett resultat av sämre försörjningsmöjligheter.
Det var alitsa en levnadskostnadsstegring, som enligt mm mening icke
alls borde kompenseras. »Menar verkligen herr Ohlin», säger finansministern,
»att man skulle^ kunnat få industriarbetarna och andra löntagare att under
det första krigsåret acceptera,
pensation för denna kostnadsstegring?» Ja, det där är onekligen ett effektfullt
argument,, det måste jag erkänna, och jag tror, att det i går gjorde ett
ganska starkt intryck på kammaren. Jag fick tyvärr på grund av tekniska
skäl inte tillfälle till den omedelbara replik, som jag gärna skulle velat leverera.
Jag vill därför benröta det i dag i stället.

I själva verket var situationen den, att arbetarna under år 1940 fingo ett
knstillägg, som i genomsnitt för hela året. uppgick till ungefär 3.5 procent,
tillägget var ju 3.7 procent från den 1 maj och höjdes sedan till 6.3 procent.
Om man i stället hade haft ett system av den art jag här föreslagit, skulle
situationen detta. år.lia blivit ungefär densamma. Jag skall tillåta mig att
här för finansministern och kammaren anföra, några siffror, som visa, hur
stor deri allmänna inkomststegringen var vilken enligt min mening borde utgjort
riktpunkten för kompensationen. De komma att visa, att löntagarna
hitintills icke skulle lia förlorat på en sådan kompensationsmetod. Dessa skulle
därför, inte heller ha haft det realpolitiska intresse att sätta sig emot den,
som finansministern här antydde!

.. Den till kommunalskatt taxerade inkomsten — det är här lämpligast att
räkna med den — var för 1940 4 procent högre än för 1939. För 1941 var den
17 procent högre, och för 1942 beräknas den bli ungefär 27 procent högre än
för 1939. Den. totala inkomsten steg något mindre. Detta motsvarar ju ungefär
den procentuella inkomststegringen för löntagare sedan tiden före kriget.
Örn alltså en kompensation efter dessa principer icke skulle ha givit löntagarna
sämre tillägg, måste jag fråga: hur kan finansministern med sådan
säkerhet påstå, att de aldrig skulle ha gått med på ett dylikt system? Jag
diskuterade redan hösten 1939 och även senare med ganska många arbetare
och vad de ville var, såvitt jag förstod, att få skydd mot inflationen. De förstock)
mycket bra, att landets försörjningsläge kunde försämras och att det
dartor kanske bleve nödvändigt att sänka standarden, men de tänkte på hur
det gick under förra kriget, då arbetslönerna på grund av inflation blevo efter
i utvecklingen, medan andra samhällsgrupper fingo sitt läge förbättrat. Detta
Ville de inte vara med örn. De ville ha garanti för en rättvis behandling, så
att de finge behålla sm andel av nationalinkomsten, och de ville vara skyddade
mot den mycket oroväckande inflation,, som de tyckte avtecknade sig
som ett spöke. Däremot fick jag da inte det intrycket, att de förväntade, att
man under kriget skulle kunna upprätthålla den reala standarden för hela
svenska folket. Därför tror jag för min del, att det inte alls skulle ha varit
omöjligt att lägga lipp systemet så, att man hade givit olika folkgrupper en
garanti för en rättvis behandling, en garanti för kompensation för inflationen,
samtidigt som man sagt, att när det blir en direkt försämring av försörjmngsläget.
för hela folket, skola alla grupper bära sin del därav. Jag menar
naturligtvis inte, att man i ali hast skulle kunna konstruera en index, som
skulle träda i stället för socialstyrelsens index, men jag menar, att det hade
funnits olika vägar att konstruera andra indextal, som skulle lia gjort det
möjligt att effektivt föra fram de viktigaste synpunkterna. Det skulle då i hela

Tisdagen den 19 januari 1943.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
ilen följande diskussionen kunnat beaktas, att det finns vissa saker, som det
inte står i någons makt, varken finansministerns eller någon annans, att ge
kompensation för, och att det är bättre att nödvändiga offer accepteras utan
inflation än att folkgrupperna skola tvingas att bära dem genom en inflation.

Jag erkänner, att det kanske inte lönar sig så förfärligt mycket att tala
örn vad som har varit. Men i en diskussion mellan regering och riksdag kan
den senare aldrig helt underlåta att i efterhand tala örn ansvaret för en utveckling,
som icke varit lycklig.

Herr Wigforss ville i går göra gällande, att jag inte hade lyckats vara konsekvent
i min ståndpunkt. Hail sade. att det är en bräsch i herr Ohlins ståndpunkt.
när jag uttalade att naturligtvis skulle de allra fattigaste grupperna
lia behandlats något gynnsammare. Det var ett missförstånd. Jag menade
verkligen ingalunda, och sade det inte heller, att man vid själva dessa kompensationsmetoder
skulle lia tagit någon särskild hänsyn till den fattigare
gruppen. Jag menade, att man skulle med sociala rabatter, såsom vi ha gjort,
sörjt för att den nedpressning av levnadsstandarden som det svenska folket i
allmänhet måste underkasta sig. icke skulle drabba den fattigaste gruppen i
samma utsträckning som andra. Man borde vidtaga särskilda åtgärder för att
där anpassa bördan efter bärkraften, icke genom att konstruera ett felaktigt
kompensationssystem, utan genom åtgärder som voro direkt inriktade på de
mindre välställda samhällsgrupperna.

Herr finansministerns ståndpunkt i denna viktiga fråga innebär, att han
säger att löntagare och andra äro villiga att bära en nödvändig standardsänkning,
örn de tvingas till detta i samband med att levnadskostnaderna stiga och
de bara få en partiell kompensation. Men han påstår bestämt, att de icke skulle
vara villiga att bära samma standardsänkning utan hjälp av inflation, även
örn de voro garanterade ett system som innebär, att de inte blevo lidande på
själva inflationen, utan endast få bära sin del av bördan. Jag kan endast här
göra det tillägget, att ingen kan avgöra, örn herr finansministern Ilar rätt i, att
detta skulle vara omöjligt, eller örn kanske jag har rätt, då jag tror, att det hade
varit möjligt att komma ett stycke på den vägen. Vad man kan säga är emellertid.
att regeringen har underlåtit att göra ett försök att lägga den ekonomiska
politiken till rätta så att dessa synpunkter skulle bli beaktade, förmodligen
därför att man inte fattat hur viktig denna fråga är och hur betydelsefull
den visat sig vara. Det finns ett engelskt ordspråk, som lyder: the proof of the
pudding is in tile eating. d. v. s. beviset för hur god och vällagad en pudding
är får man inte, förrän man äter den. Man måste nog säga detsamma örn den
ekonomiska politiken. Det finns inte något annat kriterium på dess framgång
än dess resultat. Och resultatet av den nuvarande ekonomiska politiken är ju
i alla fall, såsom alla erkänna, att regering och riksdag nu lia händerna bundna
och inte kunna vidtaga dc stats finansiella saneringsåtgärder som skulle
vara samhällsekonomiskt önskvärda.

Det är mycket karakteristiskt att i sitt skickliga anförande i går, där herr
finansministern tog upp, såvitt jag fattade det, alla mera väsentliga synpunkter,
som förekommit i debatten, lämnade han å sido en enda synpunkt. Det var
vad vi skola göra, om det svenska folket kommer i ett väsentligt försämrat försörjningsläge
jämfört med dagens, således om lejdtrafiken skulle upphöra eller
importen söderifrån av bränsle och annat starkt nedgå eller örn vi skulle få en
väsentligt sämre skörd nästa höst. Man kan ju visserligen göra gällande att det
är lämpligt afl låta var dag ha nog av sin egen plåga, och man kan säga: Varför
skola vi bekymra oss om elef i förväg? Men jag kan inte ansluta mig till
den uppfattningen. Det förefaller mig vara klokare att bereda sig på ali den

Forsta leam marens protokoll 19J/3. Nr 4

Nr 3.

Tisdagen den 19 januari 1943.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
ekonomiska politik, som lägges till rätta för en ganska lång tid framåt, kan
lia att arbeta under förutsättningar, som äro mindre gynnsamma än dagens.
Tyvärr är det ju så, att det nuvarande systemet inte kan fungera utan hjälp
av inflation, örn landet kommer i detta sämre försörjningsläge. Jag utgår nämligen
ifrån att örn det blir en allvarlig försämring av försörjningsläget, kan
herr finansministern inte tillhandahålla ytterligare några hundratal miljoner
kronor i subventioner för att hålla nere levnadskostnadsindex under den kritiska
punkten, utan han blir då tvungen att släppa upp levnadskostnadsindex
över denna punkt, vilket betyder att lönerna stiga och prisstoppolitiken faller
etc. Det finns nämligen i alla fall vissa gränser även för politiken att betala
subventioner med lånemedel.

Jag är kanske inte ensam örn att vara intresserad av örn finansministern
kunde lämna någon upplysning örn hur han tänkt sig att det skulle förfaras,
i den händelse utvecklingen under det kommande året i försörjningsavseende
blir olycklig.

Jag har dessa dagar frågat mig, huruvida finansministern verkligen vantrivs
så mycket med den statsfinansiella bundenheten, som ju utesluter en del i och
för sig mycket obehagliga statsfinansiella åtgärder. Han är ju i det läget att
en enkel hänvisning till levnadskostnadsindex är det bästa tänkbara argumentet
för att avvisa alla förslag i viss riktning. Levnadskostnadsindex befriar
nu finansministern från en kanske annars mycket obehaglig skyldighet — åtminstone
tycker jag att den skulle vara obehaglig — nämligen att föreslå åtgärder
som i och för sig vore statsfinansiellt och samhällsekonomiskt motiverade
men som på grund av den statsfinansiella bundenheten av index och kompensationsavtal
för tillfället äro ogenomförbara. Därför kan finansministern
i stället ägna sig åt, när det gäller dessa problem, att predika sparsamhet för
svenska folket, vilket han gör med stor skicklighet. Hen jag skulle vilja säga
här, för att ha sagt det en gång även örn jag inte f. n. anser det lämpligt att
skriva det, eller kanske för många gånger upprepa det — jag vill i alla fall
lätta mitt hjärta genom att en gång ha deklarerat det — att jag tror inte mycket
på effekten av denna propaganda för en ökning av det frivilliga sparandet.
När finansministern yttrar till mig, att det skulle ha varit omöjligt att göra
det ena eller andra, är jag tvungen att till finansministern replikera, att det
skulle icke lia varit mera omöjligt än vad det är att genom propaganda, radioanföranden
och annat åstadkomma att svenska folket frivilligt ökar sitt
sparande i sådan omfattning, att det spelar någon roll för dessa samhällsekonomiska
problem. Men finansministern har inte haft något val. Han har bundit
sig på de andra punkterna och måste därför, med eller utan tro på att det skall
lyckas att starkt öka det frivilliga sparandet, i alla fall försöka gå den vägen.

Såsom en liten karakteristik av den uppfattning, som jag här ansett det
vara min skyldighet att framföra, skulle jag vilja säga, att när finansministern
i diskussionen med andra talare hela tiden försvarar sig med att vårt nuvarande
system med kompensationsavtal och index gör det omöjligt att sanera statsfinanserna,
ser jag i detta förhållande den allvarligaste kritik mot en ekonomisk
politik, som har fört oss fram till ett dylikt läge. Den har gett oss ett
system som icke duger under de hårda tider som kunna stunda. Jag medger,
att örn det skulle bli så, att tillförseln av varor utifrån fortsätter i oförändrad
omfattning, och örn vi skulle få cn god skörd och kriget skulle sluta t. ex. under
nästkommande år, klara vi oss nog någorlunda helskinnade igenom även såsom
det hela nu lagts upp. Men örn dessa gynnsamma förutsättningar inte bli uppfyllda,
utan örn försörjningsmöjligheterna bli sämre, kan man nite garantera
det svenska folket en oförändrad levnadsstandard, vilket det nuvarande systemet
ju innebär. Då tvingas man till en reduktion, och denna reduktion kan nu

Tisdalen deli 19 januari 1919.

Nr 3.

Statsverkspropositionen rn. m. (Forts.)
inte genomföras på något annat sätt än genom att man släpper upp liela prisoch
lönesystemet, d. v. s. lämnar ett visst utrymme för de inflationistiska krafterna.
Jag kan inte se att detta gagnar vare sig löntagarna eller några andra
grupper i samhället.

Det har, herr talman, förefallit mig maktpåliggande, att när nian i detta
allvarliga läge haft att diskutera budgeten, man då inte skulle gå förbi det
som är den väsentligaste orsaken till svårigheterna att bemästra de nuvarande
statsfinansiella påfrestningarna. Enligt min uppfattning är det angeläget att
man undersöker, vilka möjligheter det finns att lägga om systemet, så att det
blir bättre rustat för de påfrestningar som man tyvärr måste räkna med kunna
komma.

Herr statsrådet Wigforss: Herr talman! Jag får till att börja med uttrycka
min tillfredsställelse med att herr Ohlin i alla händelser har återfört
diskussionen till den punkt, där man överhuvud taget kan resonera. Han har
nämligen här gjort alla de medgivanden i fråga om det nuvarande läget, som
jag förut förgäves sökt att få fram ifrån kritikerna på andra håll, d. v. s. att
så som läget nu är, skulle det lia varit farligt att skära bort den del av utgiftssidan
som alla de kritiska talarna haft i tankarna, ehuru ingen vågat direkt
nämna dess namn, således de sociala utgifter, som användas för att hålla
nere levnadskostnaderna för vissa grupper av medborgare.

Om man tar en överblick över budgeten, är detta för närvarande den enda
punkt, där man, jag skulle nästan vilja säga tekniskt men i alla händelser sakligt,
kan göra en attack. Det finns nämligen inte, och det tror jag alla erkänna,
någon tillräckligt stark mening i riksdagen att de militära beredskapsutgifterna
skulle skäras ned eller ännu mindre att den ram för försvarsväsendet,
som skapats, skulle minskas. Såvitt jag förstår, är det inte heller någon som
menar att vi skulle dra något slags streck över våra skyldigheter gentemot
dem, som lånat staten pengar. Följaktligen äro också räntorna på statsskulden
omöjliga att röra. Trots talet om orättvisan i dyrortsgrupperingen tror jag
inte heller att det är någon som verkligen på allvar vill kräva att statstjänarna
skulle ställas i ett annat läge än de i den öppna arbetsmarknaden anställda.
Ett borttagande eller en nämnvärd minskning av kris tilläggen kan således inte
heller ifrågakomma. När kristidstillägget på folkpensionerna genomfördes, föreföll
det, som örn detta skedde fullständigt enhälligt, och jag skulle väl tro
att herr Ohlin från sina utgångspunkter inte alls skulle reflektera på att i
detta läge skära bort dessa kristidstillägg. Då återstår, om man för ögonblicket
vill åstadkomma någon väsentlig besparing som på allvar överhuvud taget
kan nämnas i samband med att bringa ned statsutgifterna och motverka inflationen,
bland de stora utgifterna inte någon annan punkt att slå ned på än
de s. k. subventionerna och rabatterna. Jag försäkrar, att var och en, som någon
gång har gått igenom den svenska statsbudgeten, måste ha fått klart för sig
att detta är den enda tänkbara posten, och jag är övertygad om att detta också
kommer att bekräftas av besparingsberedningens framställning. Herr Ohlin erkänner
emellertid, att i nuvarande läge kan man på grund av den olyckliga
form för kompensation, som skapats, inte göra något på denna punkt. Därför
är det, förklarar han. inte skäl att tala örn detta, utan vi skola i stället inrikta
oss på det misstag som tidigare begåtts och se efter, örn vi inte kunna rätta
till det för framtiden, även örn, som han säger, detta är mycket svårare än
örn vi handlat efter lian» råd redan på lidsten 1030.

Jag kommer då till frågan örn denna metod för att försöka komma till rätta
med ilon kompensalion, örn vi få använda det ordet, som rimligtvis skall medges
å1 olika medborgargrupper. Jag skall i förbigående bara nämna ett pal''

Tisdagen den 19 januari 1943.

Statsverkspropositionen rn. m. (Forts.)
ord om det schweiziska exemplet för att klargöra vad jag menade, när jag talade
om att vi fått en rapport ifrån vår legation i Bern, uppgjord på grundval
av ett samtal med Schweiz’ finansminister. Intrycket från samtalet var, att visserligen
hade man i Schweiz gjort en sådan där teoretisk utredning, men den
hade bara inneburit, att man vid resonemanget mellan arbetsgivar- och arbetarparten
kunde peka på att även på den teoretiska vägen kom man till en
sådan kompensation som dessa båda parter inbördes utan några dylika teoretiska
beräkningar hade ansett vara rimlig. Detta är utomordentligt viktigt,
ty jag är övertygad örn att vilken metod vi än här skulle velat använda, antingen
den av herr Ohlin nu anbefallda eller örn vi hade gått på något som vi
kalla för indexlöner, hade det dock till sist blivit parternas uppfattning örn
vad de i ett givet ögonblick skulle kunna tåla i fråga örn nedpressning av sina
reallöner som hade blivit det avgörande. Jag tror att det är att fullständigt
överskatta betydelsen av att man knutit an vid en viss index, om man tror, att
detta för parterna skulle ha varit det avgörande. Om index hade sett ut på
ett annat sätt, d. v. s. örn man hade använt en annan metod, skulle man säkerligen
ha kommit fram till ungefär samma resultat, ty det är de reella lönerna
som löntagarparten siktat på. Från den sidan sett är det därför inte av så
väsentligt intresse, örn herr Ohlin har rätt i att under krigets första år skulle
det även enligt hans metod ha blivit en kompensation för löntagarna av ungefär
samma omfattning som den som nu har ägt rum.

Jag erkänner att jag på denna punkt är överraskad av herr Ohlins ståndpunkt
likaväl som han tydligen var överraskad av mitt inlägg. Jag har nämligen.
kanske något väl primitivt, ända från krigets början uppfattat läget så
— och jag måste bekänna att jag Ilar gått och sagt det till alla möjliga människor,
offentligen och i alla möjliga vändningar — att krigets inträde försvårade
importen, varför vi tvingades att göra ersättningsvaror o. s. v., och att
detta redan från krigets början inneburit en sådan försämring av vårt försörjningsläge.
att hela svenska folket träffats av en olycka som vi alla gemensamt
måste söka bära. Vi kunna icke räkna med en oförändrad levnadsstandard,
när på grund av importsvårigheterna landets hela försörjningsläge blivit
förändrat, vilket tar sig uttryck i att priserna på våra importvaror blivit
så mycket högre än förut. Jag har därför verkligen sett läget så. att under det
första året av kriget, eller kanske t. o. m. längre, var hela prisstegringen praktiskt
taget ett exempel på detta försämrade läge, som i sista hand ingen medborgare
kunde göra anspråk på att få kompensation för. Alltifrån hösten 1939
och under de följande debatter som jag haft med herr Ohlin har jag faktiskt uppfattat
honom så, att han menade, att om man hade gått teoretiskt riktigt till
väga, skulle man ha sagt, att det rätta är att icke medge någon höjning av
penninginkomsterna och att alla medborgare på så sätt skola bära sin andel
av det försämrade läget i form av höjda priser. Örn jag nu har missuppfattat
honom och han menar att det redan från början i denna prisstegring har kommit
in ett väsentligt element av inflation — d. v. s. att innan löntagarnas löner
hade börjat stiga, hade vi fått in ett element av inkomstinflation för resten av
samhället, som gjorde det berättigat för löntagarna att säga, att de skola lia
sin del i denna stegring av penninginkomsterna eftersom andra grupper ha fått
det — då skall jag inte på denna punkt fortsätta att diskutera med honom.
Det kanske bara är ett annat uttryck för det. som man i det praktiska livet
formulerat som så, att vissa grupper av medborgare Ira faktiskt fått ett bättre
läge, och då säga löntagarna, att när de andra medborgargrupperna lia fått ett
bättre läge och en högre inkomst i pengar, skola de också själva följa med.
Jag förstår verkligen inte vad detta gör för skillnad i fortsättningen.

Om herr Ohlin Ilar rätt i att man redan från början även med hans metod

Tisdagen ilen 1!) januari 1943.

Nr 3.

Statsverkspropositionen rn. rn. (Forts.)
skulle lia kommit till en uppdelning av prisstegringen i en del, som är uttryck
för det försämrade försörjningsläget och en del som är inflation — jag ber örn
ursäkt att jag använder det ordet, men herr Ohlin vet säkert vad jag menar
— skulle man med hundraprocentig kompensation för den senare delen ha fått
ungefär den höjning av lönerna och inkomsterna i samhället, som vi nu fått
uppleva. Vi hade visserligen gått efter en annan metod, men jag kan inte se
någon annan skillnad än att man, när man kommer till det ögonblickliga läget,
säger att med indexmetoden följer att vi äro bundna vid att i levnadskostnadernas
stegring även räkna in skatteposten, vilket i grund och botten är
oriktigt. Jag har många gånger erkänt, att skattepostens medtagande, i den
mån det är möjligt att rensa ut den ur index, är felaktigt, ty det. är ju meningen
att man med de skatter, som man tar ut, verkligen skall minska det svenska
folkets inkomster. Jag har emellertid inte kunnat första, att det faktum, att
skatteposten är med i index, spelar en sådan roll, när jag vet, att kompensationskravet
från löntagarnas sida ställes olika, beroende på örn skatteposten är
med i index eller inte. Man kan nämligen inte hindra folk ifrån att på detta
sätt ställa anspråk, och vilka möjligheter som man skulle lia haft att hålla
dylika krav tillbaka vågar jag inte yttra mig om.

När jag så bestämt förklarade, att om herr Ohlin hade framlagt sm lmje för
fackligt organiserade arbetare på hösten 1939 eller våren 1940, skulle han
inte ha fått någon anslutning därifrån, var detta under den, såvitt jag nu
förstår, felaktiga förutsättningen att herr Ohlin skulle ha sagt, att detta är en
prisstegring, som vi allesammans skola bära utan inkomstökning. Hade han
däremot sagt, att vad han hade att komma med var en annan metod att räkna
ut kompensationen, som gav samma utslag som index, skulle man kanske lia svarat,
att det kunde man reflektera på. Men då hade man i stället ^frågat, hur
man med hans utgångspunkter skulle kunna skapa en någorlunda, låt mig säga,
automatisk metod, som vore fri från manipulationer från alla sidor och som
man kunde lita på. Vi veta ju, hur misstänksamma människorna äro även mot
den indexberäkning, som vi nu lia, trots alla garantier som följa med den;
Herr Ohlin hade då fått svara: »Här skall det göras en beräkning, som ni
säkerligen inte själva kunna begripa, men som ni få lita på; det finns en del
teoretiker, statistiker och nationalekonomer som ta ansvaret för att nian här
Ilar rätt räknat ut, hur stor del av prisstegringen som är ett uttryck för det
försämrade försörjningsläget och hur stor del av densamma som är av inflationistisk
natur, och de beräkningarna skola ni rätta er efter.» .Tåg tror inte,
att det skulle ha varit möjligt att komma fram på denna väg, såvida inte resultatet
hade blivit sådant, att löntagarna hade tyckt att de i alla fall
finge en skälig kompensation. I början ansåg man att man inte kunde begära
100 procent kompensation, eftersom statstjänarna endast hade 75 procent.
Man resonerade som så, att hela folket hade fått ett försämrat försörjningsläge
och någon del av försämringen skulla nian bära. Därför förklarade man,
att man skulle nöja sig med 75 procent. När försörjningsläget sedan blev ännu
sämre, säde man, att nian kunde gå med på 50 procent kompensation, men
att löntagargrupperna inte kunde pressas till att acceptera en ännu lägre
kompensation.

.Tåg konstaterar således ännu en gång att i det förflutna ingen skillnad
hade inträtt, annat än att vi, såsom man säger, nu äro bundna vid en index,
i vilken även skatterna ingå. Jag kommer så över till läget för ögonblicket,
och då har jag ,ju redan till herr Ohlin riktat den frågan, hur det praktiskt
skulle ställa sig, om vi nu ginge över till den nya metoden.

•Tåg tror att man Ilar lättast att förstå både de fördelar sorn herr Ohlins
metod kail innebära och de svårigheter som den medför, örn man ställer den

Nr 3.

Tisdagen den 19 januari 1943.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
frågan: Hur skulle det vid det nu avslutade avtalet lia ställt sig, om man hade
slagit in på den vägen? Hur skulle man på löntagarnas sida lia ställt sig till de
jordbrukspriser, som kommo fram efter förhandlingarna? Skulle man ha ansett
att dessa priser voro ett naturligt uttryck för den rådande varuknappheten,
eller skulle man ha ansett att de inneburo en överflyttning av inkomst
till jordbrukarna som man fann innebära det där inflatoriska momentet som
man skulle ha kompensation för? Jag vågar inte uttala mig örn den saken,
men jag är säker på att det inte skulle lia varit lätt att finna en grundval för
enighet.

Jag kommer emellertid nu till en mycket viktigare punkt, nämligen den
fråga, som herr Ohlin i ett föregående sammanhang i sitt anförande ställde,
då han yttrade: Hur vill finansministern göra örn vi verkligen råka in i ett
mycket försämrat ekonomiskt läge i vårt land jämfört med det nuvarande.
Jag vill gentemot detta erinra om att hela den bakgrund för vår prisstoppoch
lönestoppolitik, som linjerats upp från alla håll, har varit, att hittills har
prisstegringen varit ofrånkomlig på grund av kostnadsökningar av olika slag.
Nu äro vi emellertid framme vid en punkt, där vi hotas av det som brukar
kallas för inflatorisk prisstegring.

Jag vill inte påstå, att detta är en absolut riktig skildring av läget, men
det är ju i varje fall detta som man har tagit som bakgrund när det gällt
att förmå alla de stora folkgrupperna att gå med på att reducera sina krav.
Eftersom vi inte kunna påstå, att våra försörjningsförhållanden lia försämrats,
ty vi lia ju fått en bättre skörd, och vi ha inte haft sämre import under
det sista året -— i vilken mån de dyrare ersättningsvarorna kunna spela en
roll i utvecklingen, är visserligen svårt att säga — måste detta betyda att
hela den prisstegring, som vi hädanefter lia att räkna med, är av inflationistisk
art. Den enda praktiska och för löntagarna naturliga slutsatsen hade
varit att för denna eventuellt kommande prisstegring skall man ha full kompensation.
Det är herr Ohlins mening, och det är även min uppfattning. I
samma ögonblick som man skulle kunna konstatera, att prisstegringen är av
inflationistisk karaktär, vilket bara betyder att inkomsterna bli höjda utan
att försörjningsläget blivit försämrat, finns det inte någon anledning att säga
till någon medborgargrupp, att den får nöja sig med samma eller mindre inkomst
i pengar än vad som svarar mot prishöjningen. Jag tror därför att för
ögonblicket äro vi av våra egna förutsättningar och uttalanden bundna vid
att den risk, som hotar, är risken för en inflatorisk prisstegring, och då finns
det inte någon anledning varför folk inte skulle få kompensation.

Men säger herr Ohlin, hur skulle det ställa sig, örn vi komma i ett sämre
försörjningsläge? Ja, det är alldeles uppenbart, att örn vi, när vi togo upp
hela frågan örn prisstopp- och lönestoppolitiken, inte så väsentligt åtminstone
byggt på att vårt försörjningsläge inte skulle försämras, skulle det inte ha
kunnat vara tal örn att föra den politik som vi nu föreslagit. I samma ögonblick
som det klart kunde visas, att en inträdande prisstegring inte beror på
ökade inkomster, utan på att vårt. försörjningsläge i en eller annan form har
blivit sämre, är jag fullt villig att både enskilt, här i riksdagen och till de
kretsar i landet, som överhuvud taget bry sig om att höra på vad jag säger,
förklara att vi kommit i ett nytt läge. Vi kunna ju t. ex. råka ut för en ny
missväxt eller våra importvaror söderifrån kunna bli i hög grad fördyrade, av
anledningar som jag inte här skall närmare gå in på, eller det kanske kan
komma att bli omöjligt att i fortsättningen överhuvud taget få in några
varor västerifrån — hur detta sistnämnda ytterst skulle komma att verka,
vågar jag fakiskt inte uttala mig om. Örn det emellertid verkligen inträtt en
ny försämring av varn försörjningsmöjligheter, är det orimligt att begära

Tisdagen den 19 januari 1913.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (i orts.)
kompensation för den, om vi kunna komma till en metod, varigenom allo.
grupper i samhället ta på sig liknande bördor. Men även örn man önskar
att det skall handlas på lång sikt, tror jag det är viktigare att handla riktigt
för ögonblicket. Och örn vi för ögonblicket i stort sett äro ense örn att
den prisstegring, som nu hotar, är en prisstegring på grund av inflatoriska
krafter, förefaller det mig, som örn den inslagna vägen skulle vara framkomlig
även med de svårigheter som vidlåda systemet på grund av att man inte
kan göra vissa ting med hänsyn till deras inverkan pa indextalet.

Jag har inte fått klart för mig, men det skulle vara av intresse att fa veta
det, vad det är för åtgärder herr Ohlin åsyftar, när han talar örn att vi äro
bundna och inte kunna göra vissa ting, som han skulle önska att vi kunde
göra. Jag kan ju tänka mig några sådana ting: en allmän höjning a.v spritskatten,
kanske också en allmän höjning av tobaksskatten. Det är dock saker,
som man får vara ytterligt försiktig med, för att använda ett milt uttryck,
när vi ha ett indexsystem som ser ut som vårt nuvarande. Men utöver dessa
åtgärder, som återigen anknyta till att skatterna äro medtagna i index, vet
jag inte vilka åtgärder herr Ohlin åsyftar och som skulle kunna vidtagas, örn
man hade fria händer. De är väl ingen, som tror att vi utan vidare skulle
kunna taga bort subventionerna och rabatterna i Örn man hade förutsatt detta
och örn vi vid avtalsförhandlingarna överhuvud tag-et hade förutsett, att
det skulle inträda en prisstegring av den grunden, då kan nian vara övertygad
om att det avtal, som nu slutits, icke hade kommit till stand, iy förutsättningen
för den moderation, vilken också herr Ohlin har omvittnat, som
visats från löntagarsidan, hånger samman med att statsmakterna förklarat,
att de ämna använda alla de medel, som stå till deras förfogande, för att hindra
priserna från att stiga. Hade vi i stället sagt, att vi tänkte ta bort subventionerna
och att därför priserna på livsmedel skulle komma att stiga, _ och att
vi eventuellt också tänkte minska på rabatterna, så hade det inte blivit något

resultat. . o

Jag tror nu inte att herr Ohlin verkligen är inne pa den vägen.. Herr Uhlin
menar tydligen att man skulle ersätta subventionerna med låt mig säga vittgående
rabatter efter prövning, och detta kan man alltid resonera örn. Huruvida
det skulle leda till någon minskning av statens utgifter, kan man avgöra
först när en sådan plan lägges fram. _ o „

Därmed är jag framme vid en annan sak. som jag något skall vidröra. Herr
Ohlin drog nämligen upp allt detta i ett mycket större ekonomiskt sammanhang
och anknöt därvidlag till min bristande förmåga, eller kanske man hellie
skall säga bristande vilja, att ge uttryck at några känslor inför en framtid,
sedan detta krig slutat, med ett alltjämt oförändrat skattetryck. Örn jag
hade trott att det skulle vara mera behagligt för läsarna, hade det. utan att
jag därför behövt ändra det minsta i den uppfattning som kommit till uttryck,
varit lika enkelt att inte skriva så som skett örn de förhållanden som kunna
tänkas inträda efter krigets slut. I stället för att påpeka, att budgeten da
kommer att visa ett överskott på 300 miljoner, hade det varit lika enkelt för
mig att uttrycka saken så, sitt vi skulle kunna genomföra en balanserad budget
med en sänkning av statsinkomsterna, d. v. s. en sänkning av skatterna, med
300 miljoner. Det är mycket sannolikt att det gjort ett trevligare intryck,
men det hade i alla fall varit att uttrycka precis samma sak.

Att jag överhuvud taget inte velat göra ett sådant uttalande, är beroende
på det förhållandet, att. örn man skall uttala sig örn skall (‘trycket, örn statens
utgifter i en framtid, så tvingas man. som jag tror att, jag redan i går
säde, att gå in på punkter, där partierna här i riksdagen ha mycket delade
meningar. Jag har inte velat uttala några gissningar örn huruvida den för -

Nr 3.

Tisdagen den 19 januari 1943.

Statsverkspropositionen rn. m. (Forts.)
svarsordning-, som vi antagit och som är uppgjord för feni år. skulle vara ett
permanent inslag i den svenska budgeten; jäg har inte vågat uttala mig örn
huruvida de våldsamt uppskruvade räntorna på statsskulden skola vara ett
permanent inslag i budgeten, eller örn vi inte därvidlag kunna tänka oss en
något hastigare amortering, vare sig det sker genom en engångsskatt eller
genom årliga skatter under ett antal år. Jag har ännu mindre kunnat uttala
mig örn de önskemål i fråga örn förbättring av folkets läge, som talare från
landsbygden under denna debatt så starkt framfört. Man hade då tvungits
att ta upp alla frågor rörande den framtida politiken, även dem som utan tvivel
måste bli partiskiljande.

Ohlin förklarar emellertid att det hela vittnar örn att finansministern
r.s.^ar a^ sadant skattetryck, som det vi nu lia, kommer att vara så
fördärvligt för vårt näringsliv, att man borde omedelbart kunna säga, att
detta skattetryck inte kan fa bli beståndande. Ja, jag vet inte. örn kammarens
ledamöter lia klart för sig, hur hårt vårt svenska skattetryck är. Jag har
just fatt en preliminär beräkning rörande denna sak, och jag hoppas att den
så. småningom kommer att bli tillgänglig för alla. De som gjort denna utredning
vilja säkerligen betrakta den som myckel preliminär, och de siffror, som
jag nu nämner, skola därför inte uppfattas såsom något annat än ett första
försök att komma till^ en föreställning örn hur hårt det .svenska skattetrycket
för närvarande är. Enligt dessa beräkningar har det svenska skattetrycket,
som före^ kriget hörde till de mildaste i världen, nu genom höjningarna under
kriget nått upp tillen nivå. där det kan mäta sig med det hårdaste skattetryck,
som fanns på andra håll i världen före kriget. Och hur det är med
skattetrycket under kriget på dessa andra håll, kanske envar känner till. Beräkningen
visar, att örn man adderar ihop alla skatter, direkta och indirekta
till stat och kommun, så kommer man till en siffra i förhållande till den uppskattade
nationalinkomsten — lägg märke till att det icke gäller den taxerade
inkomsten, ännu mindre det beskattningsbara beloppet — som för budgetåret
1934/35 uppgick till 15 procent, för 1938/39 till 15.2 procent, för 1941/42 till
ungefär 20 procent och för 1942/43 till ungefär 22 procent. Alltså ta stat
och kommun för närvarande sammanlagt ungefär 22 procent i skatt av hela
iolkets samlade inkomst. Dessa 22 procent äro visst inte någon obetydlig del,
men jag tror inte att det är en siffra som säger, att detta skattetryck överhuvud
taget inte kan bäras under någon längre tid utan att medföra stagnation
för hela näringslivet.

. ^an syarar kanske att skattetrycket är fördelat på sådant sätt. att de små
inkomsterna betala litet, medan de stora inkomsterna betala mycket, och att
häri ligger faran. _ Tyvärr fick jag det intrycket, att herr Ohlin föll tillbaka
pa vissa uppfattningar, rörande skadligheten av skatter på mycket stora inkomster,
samt uppfattningen örn att det är dessa mycket stora inkomster, som
egentligen utgöra det livgivande elementet i vårt näringsliv och att därifrån
den väsentligaste kapitalbildningen kommer. <Tag skulle för min del snarare
tro, att vi i det avseendet från de individuella stora inkomsterna lia en relativt
liten del att vänta. Däremot bildas inom företagen icke obetydliga kapitalmängder,
och var beskattning av företagen är icke högre än ungefärligen 40
procent, medan de övriga 60 procenten stanna kvar inom .företagen.

Det förefaller mig, solbom frågan, huruvida vi med en sådan beskattning
i irämtiden skola kunna fa en tillräcklig kapitalbildning, icke kan avgöras så
där utan vidare. Och da kan man inte heller utan vidare kräva att en finansminister,
som omnämner ett fortsatt sadant skattetryck, på samma gång skall
uttala sina starka betänkligheter däremot, vilket måste innebära ett mer eller

Tisdagen den 19 januari 1943.

Nr 3.

Statsverkspropositionen in. m. (Forts.)
mindre bindande löfte örn att lian skall vara med om att skära ned skattetrycket.
Jag tror inte det är rimligt att begära någonting sådant.

Jag är nu framme vid det sista jag har att säga. Örn man överhuvud taget
inte vill bibehålla detta skattetryck, vad har man då att göra? Vi veta att även
sedan krisutgifterna blivit bortskurna ha vi ändock kvar en budget, som svällt
starkt dels på grund av en större ram för det militära försvaret, dels en ökad
börda för statsskuldens förräntning. Om man gör gällande att en sådan utgiftssumma
icke kan bäras, därför att den leder till en beskattning, som är
för hård, såsom herr Ohlin här uttalat, så ställer jag frågan: på vilka punkter
skall man skära ned? Vill herr Ohlin redan i detta ögonblick taga upp en
diskussion örn huruvida vi skola minska ramen för försvarsutgifterna? Örn
inte han eller någon annan vill det, så återstår ingenting annat än att. skära
ned andra utgifter, och jag kail återigen försäkra, att örn man skall skära bort
så mycket, att man uppnår en utgiftssänkning på hundratals miljoner, så
finns det inte någon möjlighet att göra dessa beskärningar på förvaltningen
och dylikt. Vi lia endast några stora poster att låta det gå ut över. Det är
lönerna till dem, som äro anställda i statens tjänst, och det är de sociala utgifter
som beslutats under en följd av år före detta krig, d. v. s. under 1930-talet.

Jag är ganska övertygad örn att det finns personer i denna kammare —
men jag hade inte väntat att herr Ohlin skulle höra dit — som mena att vad
som gjordes på 1930-talet i fråga örn sociala anordningar måste skäras ned;
att vi sålunda måste sänka standarden efter kriget. Jag har sett det i pressen,
och det tycks vara den uppfattning, som är gängse även på det håll som
herr Ohlin representerar. Men jag är övertygad om att det kommer att bli
strid på den punkten.

Herr Ohlin gör alltså gällande, att örn man vill bevara ■—■ lägg märke till
att det endast gäller vad som redan är genomfört — dessa sociala utgifter
tillsammans med de nya militära utgifterna, kommer detta att medföra en
olidlig börda för näringslivet och därigenom en sänkning av företagsamheten,
vilket länder hela näringslivet till skada, och därigenom även dem, _ som
man skulle hjälpa. Ja. det är ett gammalt dilemma, som vid alla diskussioner
om skattetryck och näringsliv kommer fram, och saken kan tillspetsas så
starkt, att man säger: vill man bevara det, som kallas ett fritt näringsliv,
vill man bevara enskilda människors intresse för att förbättra det ekonomiska
livet genom att vara företagsamma o. s. v., då kan man inte gå ut över en viss
gräns i fråga örn anspråk på detta näringsliv för sociala utgifter. Och skulle
man här vilja förklara, att den gränsen ha vi nått och överskridit i nuvarande
ögonblick genom vad som genomförts under 1930-talet och inte tagits bort under
krisen, så kommer folket också att ställas inför samma dilemma och fråga
sig: skola vi verkligen behöva skära bort allt detta för att bevara det, som herr
Ohlin kallar det nödvändiga incitamentet till enskild företagsamhet? Jag undrar,
om inte även herr Ohlin skulle finna det naturligt att folk ställer sig frågan,
örn det verkligen finns så starka argument för bevarandet av en fri företagsamhet,
som för folket ställer det villkoret, att för att de skola få arbeta
och göra sill plikt måste man skära ned de sociala utgifter, som vi hittills lisi
beslutat. Jag tror, att örn folket ställes inför detta val, är det ingalunda säkert
sitt det svarar: »Bort med de sociala utgifterna!» Man kanske i stället säger:
»Hur svårt det än må vara, så låt oss se efter, örn det inte finns andra vägar
för att nå fram till den företagsamhet, som är nödvändig för att taga landels
produktiva krafter i bruk!»

Nr 3.

Tisdagen den 19 januari ISIS.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Herr Ohlin: Herr talman! Jag kan börja med att lugna finans ministern på
på en punkt: jag har inte alls tänkt att föreslå någon reduktion av de sociala
utgifterna efter kriget. Jag menar, att det t. o. m. finns utrymme för en utvidgning
av den sociala omsorgen. Men jag förmenar att detta inte kan sammankopplas
blott med en inkomstutjämning mellan de stora och små inkomsterna,
utan att en utbyggnad av det sociala systemet, som skapar trygghet
åt människorna mot många sociala olyckor, i huvudsak måste ske genom en
utjämning, t. ex. genom socialförsäkringen, mellan individerna inom en och
samma socialgrupp.

Det överskott i statsfinanserna, som finansministern beräknat till 300 miljoner,
tror jag kommer att bli något större därest allt går väl och örn vi icke
indragas i kriget. Vad jag hävdar är att skattesänkningar skola lia en viss
prioritetssfällning, när det gäller dispositioner av detta överskott.

Finansministern förklarade, att det avgörande för parterna på arbetsmarknaden
är, hur mycket de kunna och vilja bära av standardsänkning, och att
de inte så mycket bry sig örn vilket system som tillämpas. Det är just det
jag också tror. Och därför är frågan endast: kan man lägga systemet till rätta
så, att parterna —• när läget så kräver — kunna komma överens örn att ta
en viss standardsänkning- utan inflation och samtidigt ge dem garantier för
att sänkningen inte blir större? Eller måste man lägga det till rätta så, attnär
standardsänkning blir ofrånkomlig, denna bara kan fås med tillhjälp av
en viss inflation? Jag tycker det är bättre att lägga systemet så, att det realpolitiska
avgörandet kan nås utan inflation. Den fara, som hotar nu, tror jag
inte är i första hand inflation i finansminsterns mening, utan sämre försörjningsmöjligheter.
Det gladde mig mycket att finansministern uttalade, att ani
det kan visas, att en prisstegring blir ofrånkomlig på grund av försämrade
försörjningsmöjligheter, så är finansministern villig att för det svenska folket
förklara, att för denna kan det icke ges kompensation. Det är ett steg i av
mig förordad riktning.

Till sist, herr talman, ber jag att få tacka finansministern för hans utförliga
bemötande av mitt inlägg och vill, oberoende av våra olika ståndpunkter i det
ena eller andra stycket, deklarera, att finansminsterns förmåga att belysa de
centrala ekonomiska frågorna är ganska enastående.

Herr Brandt: Herr talman! Jag har vågat att än en gång anmäla mig
som talare i remissdebatten med anledning av ett ord, som statsministern uttalade
under sin lilla kontrovers, om man får kalla det så, med herr Knut Petersson.
Herr Petersson talade om en i varje fall i mina ögon mycket upprörande
händelse vid vår gräns, då en deserterande tysk soldat blivit gripen på svenskt
område och utlämnad till en säker död. Herr Petersson erinrade också örn det
s. k. Haparandafallet — beträffande vilket det upplysts att det skulle lia berott
på ett misstag. Nu svarade statsministern, vilket var mycket glädjande,
att han skulle ta närmare reda på förhållandena i detta speciella fall — han
kände uppenbarligen inte till det, och det är ju mycket naturligt. Men dessutom
tilläde han, såvitt jag uppfattade honom riktigt, att man förfarit felaktigt
och att det inte varit nödvändigt att handla på sätt som skett.

Det är det ordet, som givit mig mod att återvända till en fråga, som jag
mera flyktigt behandlade i går, nämligen just flyktingsfrågan. Jag hade väntat,
eller i varje fall hoppats, att man från regeringshåll skulle lia velat ingå i
svaromål på denna fråga. Frågan kan ju eljest framföras inför riksdagen i
form av en interpellation, men man befarar, att den inte kommer att besvaras.
Kanske det är lättare att få svar här i dag. Frågan örn förhållandena närmast

Tisdagen den 19 januari 1943.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
i förläggningslägren Långmora oell Smedsbo kan dock inte anses vara sa
oerhört känslig, att man inte skulle kunna debattera den öppet i riksdagen.

Jag nämnde i går att polisen den lii november 1942 företagit en razzia vid
förläggningslägren såväl i Långmora som i Smedsbo. Jag Ilar nu i min hand
en skrivelse från ett pär personer, som väl fortfarande vistas pa Smedsbo och
som skriva i egenskap av representanter för de övriga. Saväl Smedsbo som
Långmora ligger i Dalarna inom mitt eget folkskoleinspektionsoinrade, och
redan därför har jag ett särskilt intresse av förliallandena. Jag har också personligen
försökt göra mig underkunnig örn vad som tilldragit sig vid denna

razzia och därefter. o

Den skrivelse jag nyss nämnde är avfattad på tyska och. sa lang, att det inte
kan falla mig in att föredra den i sin helhet, men dess ingress kanske ända
kan ha något av intresse för den svenska riksdagen. Jag har ingen översättning
till hands, och föredragningen kanske därför blir en smula knagglig. Det
heter: Den 13 november 1942 klockan 8 på morgonen kommo sju automobiler
i rasande fart framkörande till huvudbyggnaden på Smedsbo med tillsammans
36 uniformerade och. civila poliser under ledning av polisintendenten Selön.
Polisen stormade de bägge portarna — »sturmen» är väl en teknisk term,
som inte betyder något otillbörligt —- besatte utgangar, trappor och alla rum
och omringade med en kordong alla internerna, som voro församlade i matsalen.
De få bland internerna, som befunno sig i andra rum, fördes av poliser
till matsalen. Polisens uppträdande var i början mycket bryskt; så blev t. ex.
en av de internerade av en polis med våld hindrad från att utföra sitt åliggande.
som var att hämta mat i köket till frukostbordet, som stod dukat.
Men då det visade sig, att internerna förhöllo sig mycket lugna och disciplinerade,
blev polisens hållning vänligare, och efter några timmar knäppte de
igen sina öppnade revolverväskor. Det heter vidare, att flera av de uniformerade
poliserna yttrat, att de voro förvånade över att internerna förhöllo sig på
ett så oväntat behärskat sätt. Uppenbarligen hade polisen fått en falsk föreställning
örn karaktären hos de internerade.

Efter frukosten infann sig intendent Selén i matrummet och förklarade för
de internerade, att anledningen till polisens razzia var misstankar om sabotageförbrytelse.
Denna förklaring, heter det i skrivelsen, sammanhänger viii med
det förhållandet, att under några veckor på Smedsbo vistats en viss person vid
namn Boschen, som för kamrater bland internerna uppgivit att han hade ett
uppdrag av poliskommissarie Lönn i Stockholm och därför hade han också med
lägerledarens tillstånd eller vetskap —• lägerledaren hade för tillfället haft
tjänstedighet — på Smedsbo satt i gång forskningar rörande sprängämnen
och dylikt. — Jag förmodar att den senare uppgiften kan vara, som man säger
pä skånska, rent snack.

Emellertid var, enligt den framställning som Selén lämnade, razzian föranledd
av misstankar örn sabotagedåd. Det stämmer inte bra. överens med socialstyrelsens
upplysning att anledningen skulle ha varit inbrott i ett kassaskåp
på Smedsbo.

Ifall någon av regeringens medlemmar .skulle önska taga del av denna skrivelse,
skall jag gärna överlämna den — den är inte hemlig. Överhuvud taget
lämnas där en mycket saklig och hovsam framställning, sett från de internerades
synpunkt, örn hur det gick till vid donna i pressen mycket omtalade razzia,
som berörde icke bara Smedsbo, utan också Långmora.

De internerade blcvo anhållna och underkastade kroppsvisitation och husundersökning.
och så fördes de till Stockholm, sammanlagt 20 stycken, de flesta
tyskar. Sedan man börjat skriva örn saken i tidningspressen, utsändes en kommuniké,
i vilket det antyddes att misstankar örn förseelser av kriminell art

Xr 3.

Tisdagen den 19 januari 1943.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
skulle ligga till grund för polisaktionen. I en senare kommuniké ändrades
emellertid denna uppgift därhän, att orsaken till polisens ingripande skulle
vara misstankar att de internerade planlagt sabotage- och spioneriverksamhet,
såsom intendent Selén uppgav samma dag razzian ägde rum. Först efter fyra
veckors förhör på Stockholms polisstation utsändes en kommuniké, i vilken
det hette att någon bindande bevisning för sådan verksamhet, för vilken de
26 utlänningarna anhallits, icke hade kunnat förebringas — den verksamhet
som åsyftades skulle vara spioneri- och sabotageverksamhet. Därför skulle
icke åtal komma att anställas och bär icke heller blivit anställt.

Här föreligger uppenbarligen en saktom Sveriges riksdag noga borde tänka
på. "Vi ha 26 personer som blivit anhållna, visiterade och kroppsundersökta.
mot vilka bevis icke kunnat förebringas för brottslig gärning — det har tydligt
sagts ifrån. Och ändå är det 20 av dem, som fortfarande sitta i fängelse —
kalla det för en form av internering eller vad ni vill, men det är i fängelse de
sitta, och de dela fångars lott. Det är för dem ett straff och ett lidande, men
de ha intet^ont gjort, i varje fall har man inte lyckats bevisa någonting sådant.
Vi må föreställa oss, hur upprörda vi svenskar skulle bli om detta förfaringssätt
användes gent emot svenskar. Nu äro dessa män tyskar, som för
livet flytt från sitt land och den rådande regimen, men böra de inte ändock
jämställas med svenskar? Människor äro de i varje fall, och rätt skall väl vederfaras
också dem.

Men, säger man. deras behandlingssätt strider icke emot svensk rätt. Det
är just detta man kan diskutera — jag kanske återvänder till det senare. Hur
som helst har resultatet blivit det nämnda. Då tycker man att de internerade
.skulle kunna fa återvända till sin förläggning, eller att man åtminstone skulle
anföra skäl, varför ^de inte i framtiden skulle få åtnjuta den relativa frihet,
sorn de hade både på Smedsbo och Långmora. Såvitt jag vet, komma de emellertid
inte att återsändas, i varje fall inte till dessa förläggningar. Det var endast
fem eller sex, som Hilgo resa tillbaka, men 20 sitta kvar på Kungsholmens
rannsakningsf ä 11 g el s e i väntan på regeringens avgörande. Där behandlas
de som fångar enligt fängelsereglementet — av första klass visserligen, vad
det nu kan innebära. Men att de behandlas som fångar, som äro dömda till fängelse,
är ju uppenbart.

Den 16 december uppvaktades generaldirektör Höjer i socialstyrelsen av en
kommitté av kvinnor, som representerade de internerades anhöriga — det är
samme man som J. O. i dagarna haft att säga några beska saker i en annan
angelägenhet. Generaldirektör Höjer förklarade för dessa uppvaktande dainer,
att han delade polisens uppfattning. Det var enligt hans mening riktigt,
att man höll internerna i fängsligt förvar, och detta på grund av »elen utrikespolitiska
situationen», varmed man numera försvarar vad som helst. För övrigt
vill jag tillägga ty jag tycker inte alls att det är någon anledning att dölja
ätt generaldirektör Höjer inte aktade för rov att vid uppvaktningen erinra
kvinnorna, som voro hustrur till ett pär av de internerade, att de mycket
val kunde betraktas som medansvariga i de internerades brott, fastän dessa ju
inte hade begått något brott. När kvinnorna frågade vad anledning han hade
till dylika uttalanden fingo de svaret, att det »visste de bäst själva». När man
hör detta, är man glad över att J. O. har sill blick riktad på denne herre.

Vidare Ilar polisprotokollet^ hemligstämplats, naturligtvis på grund av den
utrikespolitiska situationen, sa att vederbörande kunna säga till riksdagsmän
och andra: »Ni känner inte till förhållandena, och följaktligen kan ni inte
döma. Ni bär ingen talan! Ni skall ge er till tåls!»

Låt mig få knyta några reflexioner, som äro föga originella, till detta. De internerade
här i Sverige äro i allmänhet människor, som på grund av sin poli -

Tisdagen den 19 januari IDIS.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.),
tiska verksamhet eller på grund av sill ras tvingats att fly från sitt land. De
ha funnit en fristad i Sverige, där ju asylrätten har respekterats efter gamla
principer — vi mena nämligen att det funnits vissa principer för asylrätten.
Det är ju så. att dessa flyktingar ha flytt från sitt land just för att slippa ifrån
internenngsläger — koncentrationsläger kallas det pa utrikiska och slippa
ifrån fängelse. I början väntade dem ju ingenting värre än koncentrationsläger
och fängelse. Nu veta vi, att på senare tider kan döden bli straffet för att man
råkar vara född av otjänliga föräldrar. I Sverige få de nu fängelse — utan
dom. .

De interner från Långmora och Smedsbo, som nu sitta i fängelse pa Kungsholmen,
ha således inte begått någon handling, som strider mot svensk lag
eller förordning. Inte ens ett mycket långvarigt polisförhör har kunnat frambringa
skymten av bevis för något sådant, och åtal kan ju därför inte heller
anställas. Men på administrativ väg Ira socialstyrelsen och polismyndigheterna
realiter dömt till fängelsestraff och därtill på obestämd tid. Jag tror inte det
är något överord, örn man säger, att genom sådana åtgärder har Sverige faktiskt
slagit sällskap med vissa andra stater, där godtyckliga anhållanden ske
och godtyckliga straff utmätas på människor som inte tillåtas att i laga ordning
försvara sin sak inför domstol. Och jag upprepar: att det gäller främlingar
och flyktingar förändrar inte själva saken. Det är förvånansvärt, med
vilken kallsinnighet svenskar kunna möta händelser som dessa, ja, det är inte
bara fråga örn kallsinnighet, utan om ovilja mot dessa arma flyktingar. När
det började skrivas örn händelserna på Långmora och Smedsbo, voro strax
många svenska tidningar färdiga att kräva ännu hårdare och strängare åtgärder
mot flyktingarna.

I dag har det infunnit sig ett par kvinnor här i riksdagen — jag vet inte,
örn det är desamma vilka såsom kommitterade uppvaktade generaldirektör
Höjer och statsrådet Bergquist — två unga kvinnor men båda mödrar,
som kommo hit, man kan gott säga i förtvivlan, för att försöka den sista,
utvägen att tala med några riksdagsmän i förhoppning att dessa skulle
kunna göra något. De frågade: »Varför? Varför kunna inte våra män få
ynnesten att åtalas vid svensk domstol? Varför kan det inte bli fastslaget,
örn de ha begått något brott eller inte? Om de lia hållit oss utanför men förbrutit
sig mot svensk lag, så straffa dem som svenska män, men varför hålla
dem i fängelse på detta sätt, då det är sagt. att de inte äro överbevisade örn
något brott?» Deras pretentioner gå inte längre än att de hoppas att äntligen
få komma till något hyggligt interneringsläger, där de ändå någorlunda kunde
få känna sig som människor. Skulle man inte kunna tilltro Sverige att, örn
de nu äro så farliga för samhället, kunna förvara dem utan att sätta deni i
fängelse, eller åtminstone kräva, att nian närmare undersöker, örn de förtjäna
att behandlas på detta sätt?

Innan den .stora reaktionen bröt in i världen pa 1930-talet, gällde det, såvitt
jag vet, som regel här i Sverige, att även en främling skulle njuta landets lag i
allt som rörde elementära mänskliga rättigheter, och det sades på den tiden,
att det sätt, pä vilket ett land behandlade främlingar och flyktingar, var den
bästa värdemätaren på det landets kulturella standard. Jag tycker inte, att vi
här i Sverige ha någon egentlig anledning att beklaga oss över flyktingsinvasionen.
Det är val ingenting att tala örn mot vad andra länder fått vara mod
örn. Inte ha vi blivit överlupna av skyddssökande: man försökte ju rätt tidigt
att spärra våra gränser. Det lilla Schweiz, har tagit emot flyktingar i hundratusental:
vi lia inte mer än en tiondel. Jag vet mycket väl, att, förhållandena i
Sverige äro bättre än någon annanstans; jag tror inte att det är något överord
att; säga, ali Sverige rent objektivt sell är det hästa land på jorden. Våra fäng -

Nr 3.

Tisdagen den 19 januari 1943.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
elser och mycket annat äro bättre än i utlandet — även våra interneringsläger.
Vi skola inte tala om dem på samma dag som koncentrationslägren i Norge
och Tyskland. Och vi veta att våra domstolar äro pålitliga och döma rätten
och icke överheten till behag. Men som det är sagt och som dessa arma kvinnor
också påpeka: i ett avseende råder samma ordning här som annorstädes; främlingar
äro rättslösa och utlämnade åt godtycket.

_ Detta är egentligen ett upprepande med något flera ord av vad jag snabbt
vidrörde i går. Statsministern sade, att han skulle taga närmare reda på den
upprörande historien örn den deserterade soldaten, som skickades i döden. Nåväl,
tänk örn statsministern personligen kunde taga upp också denna speciella
fråga örn de tjugo flyktinga rila. Jag förstår att något eller några statsråd måste
ha reda på saken, men det är ett allvarligt tecken, att det måste göras ett
stort nummer av saken för att få den uppmärksammad. Det är som herr Knut
Petersson nyss säde. att här gäller det gamla rättsbegrepp, som vi hålla på
att avlägsna oss ifrån. Örn vi, som äro litet oppositionella av oss, skola kunna
stå ute i landet och säga, att samlingsregeringen är ett styrkebälte och att
ingen kan regera detta land så bra som Per Albin Hansson, så vilja vi även
ha en känsla av att på dessa punkter, som för oss äro livsviktiga, regeringen
gar oss litet mer till mötes än vad som nu synes ske. Kanske man gör det, fastän
jag inte känner till det, men vi få ju inte besked därom. Handlingarna i nu
föreliggande fråga äro hemligstämplade; det enda vi med visshet veta är, att
något brott inte är konstaterat. Skulle inte vi i Sverige, som njuta så stora
förmaner framför andra länder, kunna ordna denna främlings- och flyktingsfråga
på ett sätt som vore mera hedrande för oss än det hittills varit? Skola vi
inte kunna visa, att Sverige verkligen är frihetens stamort på jorden även för
de gäster utifrån, som söka sig hit för att rädda sig undan ofärd och död?

Herr Andersson, Alfred: Herr talman! Herr Bondeson vände sig i mycket
skarpa ordalag mot mitt förra anförande här i debatten och ville bagatellisera
de upplysningar, jag lämnade örn skörden på Duveke gård, som inte hade
blivit bärgad. Herr Bondeson förklarade, att det bara rörde sig örn 50 tunnland
och alltså bara örn en liten bagatell i jämförelse med de 1,800 tunnland,
som gården omfattar, och så sade herr Bondeson, att man måste hålla signil
fakta. Ja, herr Bondeson, jag bär inte lämnat annat än faktiska uppgifter,
och de uppgifterna fick jag jämte jordkommissionens övriga ledamöter
av gårdsägaren på Duveke själv. Vi fingo uppgifterna skriftligt, och enligt
dem rör det sig om betydligt mer än 50 tunnland. Nu kan det väl hända, att
han efter den 14 december på något sätt räddat något av sin skörd -—’ det
är ganska naturligt, örn han gjort det — men hurdan har den skörden kunnat
bli? Det kan ju vara likgiltigt, örn han har kört den direkt till gödselhögen
eller örn han gjort, som jag föreslog honom: skaffat sig rätt att kasta in den
till svinen och låtit dem plocka upp vad som möjligen kunde tagas ut på det
sättet, V tröskas kunde den skörden inte. Det var ju 25 tunnland råg, som
var^totalt förstörd, jämte en hel del annat.

o Vidare säger herr Bondeson, att godsägaren på Duveke sköter sin skog
på ett utmärkt sätt. Det har jag aldrig- tvivlat på, men det väckte uppseende
i orten, att han hade givit sig till att plantera skog- på jordar, som sedan
lång tid hade gnat rikliga skördar och där det hade suttit dugande arrendatorer.
Det förvånar mig, att herr Bondeson inte med ett enda ord berörde
arrendatorsfragan, men den var troligen för ömtålig. Tror inte herr Bondeson
i ^likhet med mig, att örn dessa tjugutvå arrendatorer hade suttit kvar på
gårdarna antingen som arrendatorer eller som självägande bönder, skörden på
den arealen hade varit bärgad? Det hade sammanlagt inte varit så litet.

Tisdag-en den 19 januari 1943.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Jag- glömde att säga i mitt förra anförande, fast jag hade antecknat det,
att jag med detta exempel inte på något sätt har velat generalisera. Tvärtom
är jag angelägen att säga, att det stora flertalet av de större jordbrukare,
som jag känner, sköta sina egendomar på ett mönstergillt sätt och att förhållandet
mellan arbetare och arbetsgivare där är gott liksom förhållandet
mellan arrendatorer och godsägare. Men det finns tyvärr undantag, och det
är de undantagen, som jag vänder mig emot. Jag har dragit fram detta fall
som ett stöd för min uppfattning, att det föreligger ett trängande behov av
förbud mot sammanslagning av bäriga brukningsdelar till större enheter.
Hade vi haft en sådan arrendelag för tre år sedan, skulle nog en del av
dessa arrendatorer ha blivit räddade.

Vid vårt besök tittade vi in i en del av de hus som stodo kvar. Vi valde
det bostadshus, som vi tyckte till utseendet var det sämsta. När vi kommo
in där, blevo vi synnerligen förvånade över vilken ordning som hade varit
rådande under den tid jorden varit utarrenderad. Vi kunde inte upptäcka en
enda fläck i målningen vare sig på väggar, tak, dörrar eller fönster och
golven voro fina. Men nu var huset förvandlat till militärbarack för folk som
skulle skörda rotfrukterna. Det var en förläggning där, som skulle ta upp
potatisen, och de hade också gjort detta i hällande regn så gott de kunnat.
Jag råkade komma till tals med dem och träffade en jordbrukare bland dem.
en mindre jordbrukare från annan ort, och han uttalade sin förvåning över
att det kunde gå till på detta sätt. Han frågade öppet: kan det vara meningen,
att vi, som ligga inkallade, skola skickas i väg till en plats som
denna för att rädda skörden? För ali del, det var ju viktigt att rädda skörden,
men den potatis, som de då plockade upp, var till hälften förstörd, då
den var frusen, och potatisen kunde inte användas till människoföda utan att
noga sorteras. Sedan har godsägaren visserligen fått licens att skicka den
till en stärkelsefabrik.

Detta är vad jag här har att säga örn detta fall. Jag har inte tagit upp
det för att på något sätt demonstrera min skadeglädje, men jag känner mig
illa berörd av att det verkligen finns sådana förhållanden i vårt land. Örn
dessa arrendatorer suttit kvar, skulle inte bara skörden ha blivit bärgad på
deras brukningsdelar, utan godsägaren själv skulle troligen ha haft större
möjligheter att rädda skörden på den övriga arealen av Duveke och Halmsta
gård. Och jag kan inte underlåta att fråga: vad hade han på prästlöneboställena
att göra, när han enligt min mening inte behärskar sina egna områden?
Vi kunde konstatera, att inte ett strå var bärgat på det ena bostället.
Det andra var räddat, ty det var ju överlåtet åt en annan.

Jag medger gärna, att det är obehagligt att tala örn sådana här fall, men
jag har tidigare gång på gång efterlyst åtgärder för att förhindra sådana
missförhållanden, och det går nog, om man får ett förbud mot sammanslagning
av brukningsdelar till större enheter. Det bör enligt min mening sättas
en gräns för jordhungern.

Ordet lämnades för kori genmäle lill herr Bondeson, sorn yttrade: Då, herr
Andersson i Bussjö åberopade, att han hade fått skriftliga uppgifter över vad
han anfört, så kan jag tala örn att han dock inte satt inne med den sista rapporten.
som jag har här i min hand. Där står, »att den gröda ovan jord, som den
14 december ej var inbärgad, nu till största delen är bärgad och delvis tröskad.
Hade ej i dag, den 16 januari 1943-, regn och dimma förhindrat det, hade allt
varit inbärgat. Cirka 6 tunnland potatis och 4 tunnland kålrötter utöver det
ovannämnda lilo på grund av ogynnsam väderlek och brist på folk för dessa
grödors rättidiga inbärgande ej skördade.» Den råg, som den 14 december ej

Nr 3.

Tisdagen den 19 januari 1943.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
var bärgad, hade grott, och jordägaren ansåg det därför angeläget att först
bärga ° de grödor, som icke hade grott och som kunde tagas in i gott skick.
Den^råg som ej var huggen växte i en mosse som stod under vatten. Jag vill
också nämna, att sockerbetorna och morötterna äro upptagna i rätt tid.

Herr Andersson i Bussjö sade, att jag inte yttrat något om arrendatorerna.
Jag har inte gjort det, därför att jag inte känt till förhållandena så i detalj
som herr Andersson i Bussjö i dag sagt sig göra. Herr Andersson talar örn att
en del byggnader voro dåliga eller hade raserats. Men herr Andersson var ju
här under förra året själv den starke företrädaren för den uppfattningen, att
byggnadskostnaderna på landet voro för höga, och detta kan också vara ett
skäl för godsägarens strävan att lägga igen jord till skog och icke offra stora
penningsummor på byggnader. Han får lägga ned stora kapital för byggnader
på en liten areal, där arrendesumman icke kan täcka förräntningen av
detta kapital.

Jag vill bara tillägga att på den bostad, som herr Andersson i Bussjö med
flera besökte, hade det enligt vad jag hört offrats 1,800 kronor för att den nöjaktigt
skulle duga till logement för förläggningen.

Herr Andersson. Alfred, erhöll nu ordet för kort genmäle och anförde:
Hur mycket som skördats efter den 14 december har jag ingen vetskap om;
vad jag vet och har yttrat mig om är, hur det stod till den 14 december.

Jag skall emellertid passa på att säga några ord örn en annan militärförläggning
som kom dit. Den skulle plocka potatis, men på grund av 15 graders
kyla kunde den inte det. I stället blevo de beordrade att taga upp kålrötter,
och det kunde inte ske med mindre än att kålrötterna måste sparkas upp, med
påföljd att samtliga militärer sparkade sönder sina skodon.

.. Man kan fråga sig, vem som skall ta den förlusten, kronan eller godsägaren.
Är det inte förbjudet att sparka fotboll i kronans skodon? Men att sparka kålrötter
tycks gå an.

Herr Ström, Fredrik: Herr talman! Jag har tidigare under denna debatt
berört den ofta tämligen byråkratiska apparaten i fråga örn folkförsörjningen,
och jag nämnde, att jag skulle återkomma till saken. Jag skall nu emellertid’
när det är så nära slutet på överläggningarna, bli kortfattad, och ehuru jag
skulle kunna anföra en mängd exempel på hur man ödslar med uppgiftsinsamlande,
formulär och statistikblanketter i en grad, som man måste finna häpnadsväckande,
skall jag bara ta ett, som gäller ett »frågeformulär beträffande
hemsömnad», som jag har här i min hand. Detta formulär har tillställts Sveriges
husmödrar, och det omfattar åtta tättryckta sidor statistikfrågor, på
vilka de skola svara örn allt mellan himmel och jord, som gäller hemsömnad.

Först komma frågor om ställning i hushållet, sysselsättning o. dyl., samt ålder.
Sedan följer en uppmaning: »Angiv genom att ifylla nedanstående tabell
hur många plagg av olika slag som förfärdigats i hemmet, köpts färdiga eller
beställts hos skräddare resp. syateljé under tiden 1 april t. o. m. 1 oktober
1942 för familjens behov.» Och i denna tabell finnas flera rubriker. Den första
är: »För manliga medlemmar över 14 år.» Därunder upptagas: »kalsonger,
långa el. korta, skjortor, undertröjor, nattskjortor, pyjamas, morgonrockar el.
badrockar, byxor» o. s. v., o. s. v. i oändlighet. Det skall anges, huruvida dessa
plagg »köpts färdiga, beställts, förfärdigats i hemmet, av avlönad sömmerska»
etc.

Nästa rubrik är: »För kvinnliga medlemmar över 14 år», varunder upptagas:
benkläder, daglinnen, pyjamas, nattlinnen, morgonrockar eller badrockar

Tisdagen den 19 januari 1943.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
etc., etc. —- en hel sida med uppräkning av allt som finnes och om dessa plagg
förfärdigats i hemmet, av husmodern, av annan person tillhörande huset eller
av hemsömmerska, om det är förfärdigat på syateljé eller var det nu månde
vara.

Därefter kommer man till rubriken: »För pojkar 7—14 år», och därunder
skall anges vad som har sytts av kalsonger (långa eller korta), undertröjor,
skjortor, livstycken, nattskjortor, pyjamas, västar, jackor, overalls etc., etc.

Under nästa rubrik: »För flickor 7—14 år» följer likaledes närmare en sida
med frågor och under rubriken: »Småbarnskläder 1—6 år» också en sida med
frågor, under rubriken: »För spädbarn under 1 år» också en sida, och slutligen
under rubriken: »För hemmet» frågor av det slag som jag förut nämnt
med alla möjliga underavdelningar.

Därefter kommer man till en ny stor avdelning: »Varför har Ni tillverkat
sådana plagg som de här nedan nämnda hemma i stället för att ''köpa färdigt’?»,
och så återigen detaljerade frågor som skola besvaras på rätt ställe
under rubrikerna: »Därför att färdiga plagg ställa sig för dyra», »Därför
att färdiga plagg inte kunna erhållas i passande storlekar», »Plagg, lämpade
för omsömnad, har funnits». »Annan orsak», varefter följer en uppräkning
av olika plagg.

Nästa sida börjar med rubriken: »Berätta här nedan vad Ni lagat och
stoppat under tiden 15 oktober—15 november 1942». Örn vederbörande gjort
några försök med stoppning och lagning i hemmet, skall hon under nästa
rubrik ange, hur många timmar som hon eller någon annan använt under denna
tid i hemmet för att syssla med respektive alla dessa blöjor och strumpor
och byxor o. s. v.

Den därpå följande rubriken lyder: »Vid sömnad i hemmet hur ordnar Ni
med» — och så komma underrubrikerna : »a. tillskärning, b. provning, c. pressning».
Under »tillskärning» upptagas frågorna: Utför Ni den själv? I så fall
lala om hur Ni gör, om Ni köper mönster? Gör upp mönstren själv? Klipper
utan mönster?, under »provning»: Utför Ni den själv? Utför Ni den med
hjälp?, under »pressning»: Utför Ni den på strykbräda? o. s. v., o. s. v.
Nästa rubrik lyder: »Har Ni symaskin i hemmet?», och så komma frågorna:
»När anskaffades den? Anskaffades den ny eller gammal? Var förvaras den?
Brukar Ni använda Er av följande till maskinen hörande hjälpapparater?»,
och så följer en lång förteckning på dessa.

Detta formulär är tryckt på så tjockt papper, att jag tror att det är Lessebos
näst bästa. När man läser detta, måste man tro, att våra myndigheter ha
tappat huvudet eller eljest förlorat förståndet. Vilka det är som svara för
detta slöseri och skrivarvälde, vet man inte — örn det är informationsstyrelsen
eller folkhusliållningsministeriet —- men förståndet har man i alla fall förlorat,
innan det skickades ut. Örn det nu finns några, som äro så galna att de
slösa bort nyttig tid med att svara på detta, kommer det att ta åratal att bearbeta
materialet och få något resultat av det, och vid den tiden har det ju
förlorat sitt värde.

dUnns det ingen möjlighet att stoppa hela detta formulärraseri och alla dessa
onödiga undersökningar? Folk skall ju göra produktiv nytta i livet, skaffa sig
arbete och förtjänst, men inte skall man sätta till flera timmar, nej dagar för
att svara på sådant som, rent ut sagt är rena smörjan. Det är ju paranoia,
ingenting annat! Man undrar verkligen, örn det inte finnes några vettiga människor
som kunna ta itu med detta skämt med svenska folket.

Herr talman! Jag ber örn ursäkt att jag tar i litet, men när det här har
talats under två dagar örn att spara och örn att undvika utgifter, så tycker

Första kammarens protokoll 191$. Nr 3. 5

Nr 3.

Tisdagen den 19 januari 1943.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
nian att staten själv bör gå i spetsen och undvika utgifter. Många bönder lia
kommit till mig och klagat över alla de cirkulär de få att svara på. De ha
sagt, ^att de snart få lov att anställa en advokat för att kunna svara på alla
de frågor, som utsändas genom alla dessa snabbt växande krisorganisationer,
som, efter vad jag hört upplysas, kosta 26 miljoner kronor örn året. Det är
verkligen, herr finansminister, här ett utmärkt tillfälle att spara: stryk ned
anslagen till deni med åtminstone 4 miljoner, eller lika mycket som hela Uppsala
universitet årligen kostar staten, så blir resultatet många, många gånger
bättre. Jag är säker på att finansministern också skulle få det mycket lättare,
örn. han kunde minska den posten. Ja, detta var nu litet örn sparsamhetspolitiken.

Jag hade också tänkt säga några ord örn de flyktingar, som det här har
talats örn. Men nu har herr Brandt talat så utmärkt därom, att jag i allo kan
instämma med honom. Jag skulle därför endast vilja tillägga några ord i fråga
om ett pär detaljer.

^Även med mig lia dessa damer — hustrur till dessa utan rättegång anhallna
— talat, som lia uppvaktat en del riksdagsmän. De befarade att den
omständigheten, att de vände sig till svenska riksdagsmän, möjligen skulle
kunna föra.nleda att de finge obehag därför. De trodde verkligen, att de befunno
sig i ett land, som regeras på ett annat sätt än Sverige, men de hade
uppenbarligen skäl för sin misstänksamhet, eftersom de visste vad som vederfarits
deras män.

o Herrar statsråd, ni måste verkligen genomföra rätt till rättegång, och icke
tala olagi landet! Även den värste förbrytare beredes tillfälle att försvara sig
och att fa försvara sig inför rätta. Man får inte ha det ordnat som nu på detta
område. Det tillstånd, som nu länge har rått med avseende på behandlingen av
de landsflyktiga emigranterna, kommer en gång att bli en väldig skandal i
Sveriges rikes historia; vi komma aldrig att kunna försvara det, och de, som
ha del i det, komma att önska, att de aldrig hade varit ministrar eller generaldirektörer.
Inom parentes vill jag nu anmärka, att jag inte vet, vilket statsråd
som styr över detta —^de äro visst så många, att det inte är lätt att få
reda på det. Jag har en gång frågat justitieministern därom, men han sade
bara: »Fråga statsrådet Möller; det är han, som har hand örn det!» Men jag
har också talat med statsrådet Möller, och han säger, att det inte är han. Statsrådet
Bergquist säger, att det är statsrådet Westman. På så sätt vet man ju
inte, till vem man skall kunna vända sig på vänligt sätt för att be honom
hjälpa till att försöka återupprätta Sveriges anseende — ty det gäller verkligen
Sveriges anseende.

De internerade skola ha rätt till rättegång och rätt att anlita försvarsadvokat,
och försvarsadvokaterna skola ha rätt att ta del av anklagelseakterna.
Varken de internerade eller deras försvarsadvokater få nämligen veta, varför
de äro anklagade. Ofta äro de f. ö. inte anklagade för någonting, utan det
tycks vara här liksom när det gäller § 3: 9 i tryckfrihetsförordningen, att
man presumera^ att de skulle begå ett brott. Man har misstänkt att om de
vöre fria, skulle de kunna tänkas begå brott och att det därför är bättre att
inspärra dem. Men detta är ju motsatsen till rättssamhälle, och det går inte
att, samtidigt med att sadant kan passera, utåt förklara, att det är ett rättssamhälle
vi leva i.

Jag skall inte ga in pa den attack emot de olyckliga på Långmora eller
Smedsbo, som det talats om, da det kom 26 polismän och omringade huset
med de stackars flyktingar, som där sutto och åto middag. Razzian gav dock
ingenting av vad nian väntat, ty de hade ju inte gjort någonting brottsligt.
Men det var naturligtvis här precis som med det anonyma brev, som hade

Tisdagen den 19 januari 1943.

Nr 3.

Statsverkspropositionen ra. ra. (Forts.)
sänts till utrikesministern: det kommer ett anonymt brev till polisen, som därefter
skickar 26 konstaplar för att omringa en gård. Hur mycket detta kostat,
vet man inte, men man förstår, att det har kostat svenska staten sina modiga
slantar. Då talas det inte örn sparsamhet.

Här sitta nu en hel mängd personer inspärrade utan anklagelse och utan
att ha begått något brott. En har suttit inne under 374 år, en annan har
också suttit inne under 3V4 år. En har suttit inne under 272 år, en annan
likaledes under 21l2 år o. s. v. En av dem, som sedan 272 år suttit inspärrade
utan anklagelse, utan rättegång och utan att ha begått något brott, kännner
jag själv mycket väl och sannolikt känner statsministern honom också. Sannolikt
känna också en hel del av herrarna i riksdagen denne man, en tysk socialdemokrat,
en beskedlig man, en krympling, som i gamla tider har medarbetat
i Social-Demokraten. Förr skulle månen ramla ned, än han skulle begå något
brott — det är jag övertygad örn —, men han skall sitta inspärrad, därför
att han en gång har låsts in och därför att det inte finns någon rätt för
honom.

En annan, som också sitter inspärrad, är en tysk socialdemokratisk riksdagsman,
som många känna. Vidare är det en kommunist, som sitter inspärrad.
Nu tycks det vara så, att överhuvud, taget för den, som är kommunist,
inte längre existerar någon rätt, utan då är rättsväsendet borta.
Det är ju just för att de själva gjort sig skyldiga till sådan rättslöshet, som
vi angripa kommunisterna, och det är därför som vi icke vilja veta av något
kommunistiskt samhälle. Men då kunna vi ju inte här mot kommunisterna
uppträda så som de, där de ha makten, uppträda emot socialdemokrater och
borgerliga, ty då äro vi lika goda kålsupare, och hur skola vi då kunna försvara
vår ståndpunkt? Nej, det skall naturligtvis vara rannsakning och dom,
finnas laga bevis och det skall finnas försvarsadvokat, som vederbörande skall
få anlita, och det skall vara brott mot svenska lagar, som skall gälla som
orsak till inspärrningen och inte angivelser ifrån några fiender, som äro anhängare
av en främmande politisk regim.

Jag antar att förklaringen till att det förfares på detta sätt är, att våra
svenska statsråd nu ha så mycket att göra. med andra frågor, att de helt enkelt
inte hinna tänka på denna sak. Men då få vi försöka att tillsätta ännu ett
statsråd, som tar hand örn dessa frågor, ty ett rättslöst tillstånd kunna vi
inte tolerera.

Det förtjänar också påpekas, att polisen har ordnat det så utomordentligt
väl, att hustrurna till dessa internerade män, som få resa och hälsa på sina
män någon gång i månaden, få betala resan själva. Men svenska staten har
tagit från dem deras försörjare, så att de ingen lia, som kan försörja dem. De
få emellertid från den kommun, där de bo, ett litet fattigvårdsbidrag. Detta
räcker ju knappast till bostad eller mat. men av detta bidrag skola de då
bekosta resa en gång i månaden för att få hälsa på sina utan rannsakan och
dom inspärrade makar. En sådan ordning tillhör icke något rättssamhälle,
den påminner örn Dantes Inferno.

Här i Stockholm är rannsakningsfängelset ganska fullbelagt — jag antar
att det är en del av dessa internerade, som sitta där. När deras hustrur enligt
uppgift komma dit för att hälsa på sina män — vilket får ske högst två
gånger i månaden! — få de tala med dem under — feni minuter. Fem minuter!
Vad hindrade, att de finge tala med dem en halvtimme eller en timme?
Jo, vad som är hindret därvidlag är, att det inte längre finns ett spår av
kristendom kvar i detta samhälle eller i dess styrelse. Allt vad barmhärtighet
och humanitet heter är för dessa flyktingar borta. Det är ofta bara godtycke
kvar, och det är det som gör, alf man resonerar som så: »Vad gör det, om de

Nr 3.

Tisdagen den 19 januari 1943.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
få träffas en timme, en halv timme eller bara fem minuter; de där räknas
inte som människor!»

Vore det för mycket begärt, att svenska staten, som har berövat dessa olyckliga
hustrur sina lika olyckliga familjeförsörjare, förstört deras mäns förvärvsmöjligheter
och tillvaro, åtminstone kostade på sig att betala hustrurnas resor
till dessa förläggningar, där männen sitta inspärrade? Skulle det inte
kunna läggas fram en proposition, däri det begärdes några tusen kronor i anslag
för detta ändamål mitt i all miljardrullning? Skulle man inte kunna ge
besked därom till polisen eller till denna besynnerliga socialstyrelse — ty,
den är verkligen besynnerlig! Jag tyckte förra året, att man använde hårda
ord, när nian så starkt angrep förläggningarna, deras styrelser och socialstyrelsen,
men jag måste verkligen fråga: är det någon reda och ordning i
denna sak, finns det några humanitära principer att följa och finns det någon
kristendom kvar i dessa institutioner? Jag börjar tvivla därpå. Kunde
man inte sätta en organisationskunnig präst i spetsen för socialstyrelsen?

Man tycker inte att det är roligt att vara svensk, när man får med dessa
saker att göra. På dem, som eljest handha dessa saker, ha hjärtana oftast
hårdnat till sten, och de lia ej sällan förlorat sin mänskliga syn på livet. Skall
utvecklingen fortsätta på den vägen, så undrar jag, då Europa en gång har
blivit fritt och de länder, från vilka dessa flyktingar ha kommit, äro fria och då
de nu internerade fått komma tillbaka till sina fria hemländer och där bomma
att berätta örn sina vedermödor i Sverige, vilket intryck dessa berättelser skola
göra i dessa länder och i vilket förhållande vi då skola komma att stå till
dessa fria länder, som till stor del komma att styras av dem, som lia suttit
i koncentrationsläger och fängelser, här och annorstädes.

Om inte världen vore så upp- och nedvänd som den är, skulle man ändå
kunna hysa förhoppning örn att kunna få någon ordning på dessa ekonomiskt
små men humanitärt stora problem, så att man åtminstone kunde få personer
med även humanitet i t. ex. polisverken. Det vore väl inte alldeles omöjligt
—- och jag skulle vilja hemställa därom även för polisens skull, som eljest
blir vanryktad — att få en person med verklig humanitet också i ledningen
för polisärenden. Endast på det sättet tror jag att förhållandena skulle kunna
ändras till det bättre. Jag tror nämligen inte, att det finns någon ond vilja
varken hos regeringens ledamöter, hos ämbetsmännen eller hos poliskårens ledning
och medlemmar, utan det är bara en gammal dålig anda och slentrian,
som nu fått göra sig för mycket gällande. Denna slentrian måste emellertid
brytas, och den goda viljan måste komma i högsätet.

Är det däremot nu så, att man är rädd för utgifter för dessa flyktingar, så
inhibera i stället utsändandet av sådana formulär och cirkulär, som jag här
givit exempel på, och spara på det sättet några miljoner kronor. Offra bara
några tusen kronor för att hjälpa de landsflyktiga! Det är mycket mera värt
än yttringarna av det förfärliga statistik- och formulärraseri, som håller på
att ta död på svenska folket.

Herr Branting: Herr talman! Det är i en känsla av skyldighet, som jag
vill i korthet konfirmera riktigheten av den totalbild, som här har givits av herrar
Brandt och Ström beträffande behandlingen av flyktingarna.

Man kanske tycker på sina håll att här har använts ett eller annat överdrivet
uttryck. Med de verkliga förhållandena äro tillräckligt dåligt ordnade för att
motsvara mycket hårda och mycket pessimistiska omdömen.

De, som ha att syssla med dessa ting, sade herr Ström, måste ha hjärtan av
sten. Jag vet inte det. Det har säkerligen inte herr Ström, det har han ju visat.
Jag försäkrar att för dem, som ha att syssla med dessa frågor på samma sätt

Tisdagen den 19 januari 1943.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
som jag och herr Ström och andra, blir det i stället _så, att man gripes av en
stark beklämning, när man stöter på de oerhörda svårigheter, som tyckas möta,
så fort det gäller att bringa en smula rättvisa och mänsklighet in i dessa förhållanden.
. •

Jag begärde som sagt ordet bara för att i största korthet konfirmera mitt
intryck av hur förhållandena beträffande flyktingarna omsider ha gestaltat
sig. Jag vill då också återigen beklaga det beslut, som fattades den gången när
regeringen avskars från befattningen med dessa ting, genom att klagorätten
från socialstyrelsen till Kungl. Majit i mångå punkter inskränktes. Örn det
sålunda inte längre finns någon juridisk möjlighet att besvärsvägen ^gå till
regeringen med dessa frågor, har det ju i stället blivit så — vilket också framgått
av föregående anföranden — att man nödgas vända sig under hand till de
olika statsråden för att söka hjälp. Mången gång — det vill. jag gärna omvittna
— möter man ju då också en positiv inställning.. Men själva detta system
är ju inte riktigt. Hur än dessa förordningar ha skrivits, bär dock regeringen
det moraliska och politiska ansvaret för flyktingarnas behandling här i Sverige.

Det finns ett spörsmål i samband med flyktingspolitiken, som här icke har berörts.
Jag skall inte taga många minuter i anspråk, herr talman, men det förhåller
sig verkligen så, att man understundom måste fråga sig, örn tillräcklig
hänsyn tages till Tryckfrihetsförordningens bestämmelser i dessa sammanhang.
Enligt Tryckfrihetsförordningen skall ju ingen annan kunna göras ansvarig
för vad som förekommer i tryckt periodisk skrift än den ansvarige utgivaren.
Men det är bekant, att örn utlänningar, som kanske förut varit politiska skriftställare
eller journalister, medarbeta i svenska tidningar, så kan det gå dem
ganska illa. Det är visserligen omöjligt att på laglig, väg göra dem ansvariga
för innehållet i respektive tryckta skrift, men på administrativ väg är allt möjligt.
. o j

Nästan alla jurister, som lia med hithörande frågor att göra, nöja sig med
att rycka på axlarna och konstatera: »Utlänningar äro ju rättslösa!» Detta är
naturligtvis en överdrift. Men det finns i alla fall så mycket rättslöshet på detta
område, att det är outhärdligt. Jag har därför velat instämma med dem, som
ha yrkat på större uppmärksamhet från regeringens sida och effektivare åtgärder
för att få till stånd bättre förhållanden på detta område.

Efter härmed slutad överläggning hänvisades ifrågavarande kungl, propositioner
till statsutskottet, varjämte propositionerna nr 1 och 2, i vad de angingo
jordbruksärenden, hänvisades till jordbruksutskottet och propositionen
nr 1, såvitt den avsåg pensionsväsendet (tolfte huvudtiteln, dock med undantag
av anslagen under avdelningen C. Allmänna indragnings staten) samt riksdags-
och revisionskostnadcr ävensom kostnader för riksdagens huj; och riksdagens
verk, till bankoutskottet.

Till vederbörande utskott skulle jämväl överlämnas de i anledning av propositionerna
inom kammaren nu avgivna yttrandena.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Majits proposition
nr 8, med förslag till förordning om fortsatt giltighet av förordningen den 6
mars 1942 (nr 63) angående rätt för Konungen att åsätta särskild tullavgift.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Majits proposition, nr 9,
angående upplåtelse av rätt till bearbetande av icke inmutningsbara mineralfyndigheter
å kronojord.

Nr 3.

Tisdagen den 19 januari 1943.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet herr Herlitz motion,
nr 9, om införande av föreskrifter angående måltidsraster under kamrarnas
sammanträden.

Föredrogos och hänvisades till behandling av lagutskott nedannämnda motioner
:

nr 10, av herr Holmström m. fl., örn rätt för tjänstemannaorganisationerna
att i vissa mål representeras i arbetsdomstolen, arbetsrådet och försäkringsrådet;
samt

nr 11, av herr Berg, Robert, m. fl., örn förslag till nya lagbestämmelser rörande
fartygs bemanning.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet den av herr Bondeson
m. fl. väckta motionen, nr 12, om viss ändring i grunderna för taxering av
inkomst av jordbruksfastighet.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet den av herr Mannerskantz
m. fl. väckta motionen, nr 13, angående viss omprövning av frågan om jordbruksprodukternas
prissättning, m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet nedannämnda av herr Ström,
Fredrik, väckta motioner:

nr 14, om nya instruktioner för Djurgårdskommissionen; och
nr 15, om anställande av socialkuratorer vid sjukhusen.

Föredrogs och hänvisades till ett tillfälligt utskott den av herr Brandt m. fl.
väckta motionen, nr 16, örn utarbetande av förslag till en reformerad rättstavning.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet den av herr Nordenson m. fl.
väckta motionen, nr 17, angående en snabb och allsidig utredning örn rundradiorörelsen,
dess framtidslinjer och aktuella behov.

Föredrogs och bordlädes ånyo kanslideputerades memorial nr 1.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet nedannämnda motioner:

nr 18, av herr Berg, Robert, örn hyresbidrag till försvarets civila tjänstemannaförbunds
avdelning i Karlskrona;

nr 19, av herr Wiklund, örn ökat anslag till bidrag till extra provinsialläkares
avlönande m. m.;

nr 20, av herr Wiklund, angående utredning örn inrättandet av ett centralt,
statligt informationsinstitut i sociala frågor;

nr 21, av herr Elofsson, Gustaf, och herr Persson, örn inrättande av statliga
stipendier för främjande av landsbygdsungdomens möjligheter att besöka
läroverk; samt

nr 22, av herr Sundberg m. fl., örn inrättandet av en reallinje å gymnasiet
vid högre allmänna läroverket i Västervik.

Tisdagen den 19 januari 1943.

Nr 3.

Föredrogos oell hänvisades till bevillningsutskottet nedannämnda av herr
Holmström m. fl. väckta motioner:

nr 23, om fortsatt skattefrihet för gåvor till vissa försvarsändamål; och
nr 24, om skattefrihet för gåvor till Sveriges landstormsföreningars centralförbund,
frivilliga motorcykelkåren och riksförbundet Sveriges lottakårer.

Föredrogos och hänvisades till bankoutskottet nedannämnda av herr Berg,
Hobert, väckta motioner:

nr 25, örn pension åt f. d. kontorsskrivaren G. A. Lindahl; och
nr 26, örn förhöjd pension åt förre mästaren vid torped- och mindepartementet
å örlogsvarvet i Karlskrona A. M. Ljungberg.

Föredrogos och hänvisades till behandling av lagutskott nedannämnda motioner
:

nr 27, av herr Jallansson, Lennart, örn fullständigt avskaffande av förfarandet
med kungörelsers uppläsande i kyrka; och

nr 28, av herr Bondeson, örn utredning rörande förekomsten av alkoholpaverkan
vid olycksfall i arbete m. m.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet nedannämnda motioner,
nr 29, av herr Hansson, Frans, m. fl., örn höjning av maximigränsen för
lån ur fiskerilånefonden; och

nr 30, av herr Bodin m. fl., örn beredande av medel till avlönande av en
hemkonsulent hos Gotlands läns hushållningssällskap.

Föredrogos och hänvisades till ett tillfälligt utskott nedannämnda motioner: nr

31, av herr Wistrand, örn skrivelse till Konungen rörande avfattningen
av sådana kungl, propositioner, som avse ändringar i gällande författningsbestämmelser
* och

nr 32, av herr Bondeson m. fl., örn utredning rörande åtgärder för att förbättra
förhållandena för de sockersjuka.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet nedannämnda motioner:

nr 33, av herr Björnsson m. fl., om utredning angående inrättande av ett
statligt medicinskt forskningsråd;

nr 34, av herr Siljeström m. fl., om ersättning åt enskilda personer och företag
för förlust till följd av förbudet mot försäljning av flygfotografier m. m.,

nr 35, av herr Karlsson, Gustaf, m. fl., örn inrättande av cn fond för beredande
av hjälp i särskilt ömmande fall åt familjer, som oförvållat råkat i ekonomiska
svårigheter.

Föredrogos och bordlädes Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade propositioner
nr 10 och 12.

Nr 3.

Tisdagen den 19 januari 1943

Upplästes och lades till handlingarna följande från justitiedepartementet
ankomna

Protokoll, hållet inför statsrådet och chefen för justitiedepartementet
den 19 januari 1943.

Till justitiedepartementet hade den 19 januari 1943 från länsstyrelsen i Södermanlands
län inkommit fullmakt för agronomen Gunnar Andersson i Rossvik,
vilken vid ny röstsammanräkning blivit utsedd såsom ledamot av riksdagens
första kammare i stället för avgången ledamot av samma kammare.

Vid granskning av fullmakten, som företogs inför chefen för justitiedepartementet
samt vidare av vederbörande fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret,
framställdes mot fullmakten icke någon anmärkning.

Protokoll över vad sålunda förekommit skulle jämte den granskade fullmakten
överlämnas till första kammaren.

I ämbetet:

C. G. Bruno.

Herr Gunnar Andersson infann sig härefter och intog sin plats i kammaren.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda motioner:
nr 36, av herr Nilsson, Bror, örn höjning av hundskatten;
nr 37, av herr Nilsson, Bror, m. fl., örn beredande av viss företrädesrätt för
mindre jordbrukare att bedriva animalisk livsmedelsproduktion;

nr 38, av herr Nilsson, Bror, m. fl., örn anordnande av statliga försöksgårdar
för utrönande av svenska jordbruksprodukters verkliga produktionskostnader;
samt

nr 39, av herr Bondeson, om vissa ändringar i statens järnvägars taxebestämmelser
m. m.

I ater pellaton Ordet lämnades på begäran till herr Åqvist, som yttrade: Herr talman!
‘behandlingal Pe^ olika tillfällen och på olika sätt bl. a. genom motion vid 1938

ansökningar ars riksdag påpekats olägenheterna med den långsamma behandling, som
om folkpen- ansökningar örn folkpension röna.

sion m. m. Från det att den pensionssökande inlämnar sin ansökan till sin kommuns
pensionsnämnd. och till dess att kungl, pensionsstyrelsen är redo att verkställa
utbetalning förflyta enligt uppgift i genomsnitt cirka 5 månader för
närvarande. På landsbygden, där pensionsnämnderna icke så ofta sammanträda,
torde det emellertid draga något längre tid, under det att i städer och
större kommuner tiden möjligen kan vara något kortare. Detta lär emellertid
vara i bästa fall. Manga gånger återförvisas ärenden av pensionsstyrelsen
till pensionsnämnderna till förnyad undersökning och prövning, varigenom
väntetiden blir ytterligare utsträckt, oftast till den dubbla tiden. Här kan
genast invändas att tidigare togo ärenden betydligt längre tid och att en
icke oväsentlig förkortning under årens lopp är åstadkommen. Detta är riktigt,
då det har uppgivits. att den genomsnittliga väntetiden år 1925 var
något mer än 8 mannder, vilket ar 1928 hade minskats till cirka 6 månader,
och sedan 1937 uppskattas den genomsnittliga väntetiden till cirka 5 månader.

Det är emellertid uppenbart att en väntetid av 5 månader är en alltför lång
tid och stora olägenheter synas uppstå för de pensionssökande, i första hand
da dem som söka tilläggspension. Oftast äro dessa samhällets fattigaste människor
och i behov av att få sina pensioner så fort som möjligt. Det är svårt
att första att denna langa utredningstid skall vara nödvändig, och man hör
ofta pensionssökande klaga häröver.

Tisdagen den 19 januari 1943.

Nr 3.

Interpellation ang. snabbare behandling av ansökningar orri folkpension

m. m. (Forts.)

Det kan häremot invändas att om behov föreligger, finnas möjligheter för
den pensionssökande att vända sig till kommunen med begäran örn förskott
på folkpensionen, vilket inte skall ha karaktären av fattigvårdsunderstöd. Det
har sagts att kommunerna inte i så stor utsträckning skulle vara benägna att
medverka härtill, och för övrigt äro de pensionssökande. icke heller trakterade
av detta förfaringssätt, emedan behovsprövningen härvid måste ske efter samma
grunder som vanlig fattigvård.

Örn alltså pensionen av någon anledning inte skulle beviljas eller skulle
reduceras inträder återbetalningsskyldighet för mottaget förskott efter samma
grunder som fattigvård. Man får inte förundra sig över att personer, som
under ett helt och oftast strävsamt liv inte behövt anlita fattigvården, även
nu söka undvika att anlita denna form av hjälpverksamhet.

Man kan tycka att personer, som icke kunna erhålla pension, förrän de
fyllt 67 år, kunna söka densamma i så god tid, att ärendena hinna avgöras
till denna tidpunkt. Men inte heller detta är möjligt, emedan pensionsnämnderna
enligt uppgift kunna behandla ärendena tidigast en månad innan vederbörande
uppnått 67 års ålder, och härefter måste ärendena ligga kvar hos
pensionsnämndens ordförande under den s. k. besvärstiden, vilken är 14 dagar.
Kungl, pensionsstyrelsen skall sedan ha minst 2 ä 3 månader på sig,
innan pensionen kan utbetalas. De personer, som drabbas hårdast av den
långa väntetiden, synas emellertid vara de, som på grund av oförmögenhet
till arbete söka pension före fyllda 67 år.

Det framstår för mig, som örn svårigheterna att förkorta väntetiden inte
skulle vara alltför stora och oövervinneliga. Örn man ser på det sätt och den
snabbhet, varmed t. ex. de på grund av nu rådande förhållandena uppkomna
nämnderna och kommissionerna oftast måste arbeta, kan man inte frigöra sig
från tanken att det skulle vara möjligt att utan alltför vidlyftig omorganisation
kunna uppnå en betydligt snabbare behandling beträffande ansökningarna
om folkpension.

Det synes mig, som om arbetet i familjebidragsnämnderna härvidlag skulle
utgöra ett utmärkt jämförelsematerial. Dessa nämnder, som utbetala betydande
belopp, måste behandla de inkomna ärendena med största skyndsamhet.
Här voro klagomålen många under dessa nämnders första tid, men genom
flera förändringar och förenklingar, som vidtagits under de något mera än
två åren som gått, sedan dessa nämnder tillkommo, synes man nu lia nått
fram till ett tillfredsställande arbetssätt, åtminstone i de större kommunerna,
och ändock ha förordningarna örn familjebidrag gång efter annan ändrats,
så att nämnderna lia nödgats vidtaga omräkningar av ärendena i stor utsträckning
vid ett flertal tillfällen.

När man sålunda gör jämförelse mellan t. ex. det sätt, varpå familjebidragsärendena
behandlas, och det, varpå folkpensionsärendena behandlas,
framstår det otvivelaktigt som en möjlighet att folkpensionsansökningarna
genom en inte alltför stor omorganisation i pensionsnämnderna och pensionsstyrelsen
skulle kunna bli föremål för betydligt snabbare handläggning. Genom
att t. ex. lindra bestämmelserna örn s. k. besvärstid och låta pensionsnämnderna
själva behandla och besluta örn ärendena i »klara» fall, skulle
man helt visst nå fram till en betydande förkortning av väntetiden.

Det är uppenbart att de klagomål, som man ofta får höra om den långa
väntetiden, innan pensionsansökningarna bli behandlade, äro fullt berättigade.
En genomsnittlig väntetid av 5 månader är givetvis en alltför lång lid för
personer, som på grund av iråkad oförmögenhet till arbete plötsligt ställas
inför nödvändigheten att helt existera på sin folkpension, och samma är oftast

Nr 3.

Tisdagen den 19 januari 1943.

Interpellation ang. snabbare behandling av ansökningar om folkpension
m. m. (Forts.)

förhållandet med personer, som uppnått den för erhållande av folkpension stipulerade
åldern. Dessa sistnämnda ha i de flesta fall med sannolikhet inriktat
sig på att erhålla sina pensioner omedelbart efter fyllda 67 år. Det skulle
helt visst också skapas en större tillfredsställelse med våra myndigheters sätt
att behandla dessa frågor, om denna långa väntetid på folkpensioner kunde
elimineras.

Vad här sagts beträffande folkpensioner gäller i tillämpliga delar även förde
barnbidrag, som handläggas av pensionsstyrelsen.

Med stöd av vad jag sålunda framhållit får jag härmed anhålla att få interpellera
statsrådet och chefen för kungl, socialdepartementet, huruvida
möjligheter finnas att vidtaga några åtgärder för att handläggningen av ansökningar
örn folkpension och barnbidrag i kungl, pensionsstyrelsen och pensionsnämnderna
måtte ske på ett snabbare sätt.

På gjord proposition medgav kammaren, att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 6.03 e. m.

In fidem
G. II. Berggren.

Onsdagen den 20 januari 1943.

Nr 3.

Onsdagen den 20 januari.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj :ts proposition nr 10,
angående statsbidrag till folkköksverksamhet.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 12, med förslag till förordning örn kupongskatt, m. m.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet den av herr Nilsson, Bror,
väckta motionen, nr 36, örn höjning av hundskatten.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet nedannämnda av herr Nilsson,
Bror, m. fl. väckta motioner:

nr 37, örn beredande av viss företrädesrätt för mindre jordbrukare att bedriva
animalisk livsmedelsproduktion; och

nr 38, örn anordnande av statliga försöksgårdar för utrönande av svenska
jordbruksprodukters verkliga produktionskostnader.

Föredrogs och hänvisades till ett tillfälligt utskott herr Bondesons motion,
nr 39, om vissa ändringar i statens järnvägars taxebestämmelser m. m.

Föredrogs och godkändes riksdagens kanslideputerades memorial nr 1, angående
antagande av tjänstemän i riksdagens kansli.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 40, av herr Carlsson, Olof, angående särskilt arvode till det försäkringsråd,
som tjänstgör såsom ordförande å grupp;

nr 41, av herrar Edin och Näsström, örn vidgad rätt till bidrag av statsmedel
för beredande av bostäder i egna hem åt mindre bemedlade, barnrika familjer; nr

42, av herrar Näsström och Edin, örn anslag till de lungsjukas riksför-»
hund för insamlande och bearbetande av uppgifter angående de lungsjukas lev -

nadsförhållanden;

nr 43, av herr Forslund m. fl., om fortsatt förstatligande av de kommunala
mellanskolorna;

nr 44, av herrar Näsström och Edin, om ökat anslag till räntefria studielån;

nr 45, av herr Johanson, Karl Emil, m. fl., örn skärpt straff för överlåtelse •
av motbokssprit till ungdom;

nr 46, av herr Petersson, Emil, och herr Berg, Robert, angående löjtnanten
i marinen A. H. Anderssons pensionsrätt;

Nr 3.

Onsdagen den 20 januari 1943.

nr 47, av herr Nisser m. fl., om införande av högertrafik i riket;
nr 48, av herr Berg, Hobert, och herr Helgesson, om ändring av sjöarbetstidslagens
bestämmelser rörande ersättning för övertidsarbete;

nr 49, av friherre Beck-Friis, örn vissa ändrade bestämmelser angående jakten
å älg;

nr 50, av herr Nilsson, Bror, m. fl., angående ombildande av vissa assistenttjänster
vid lantbrukshögskolans försöksgårdar m. m.;

nr 51, av herr Ericson, Frans, örn viss ändring av hälsovårdsstadgans bestämmelser
rörande bostads beskaffenhet; samt

nr 52, av herrar Edin och Näsström, om åtgärder för hemsysterverksamhetens
främjande.

Herr förste vice talmannen erhöll på begäran ordet och anförde: Jag ber
att få hemställa, att denna kammare måtte besluta att tillsätta två tillfälliga
utskott, vartdera bestående av åtta ledamöter och sex suppleanter.

Denna hemställan bifölls.

Herr talmannen föreslog, att kammaren måtte besluta att vid sammanträde,
som komme att hållas onsdagen den 27 i denna månad, företaga val av ledamöter
och suppleanter i de nu beslutade tillfälliga utskotten.

Detta förslag antogs.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 11.09 f. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Torsdagen den 21 januari 1943.

Nr 3.

Torsdagen den 21 januari.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.; och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Justerades protokollen för den 15 och den 16 innevarande månad.

Herr Hansson, Sven, anmälde, att han under gårdagen infunnit sig vid riksdagen.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet nedannämnda motioner:
nr 40, av herr Carlsson, Olof, angående särskilt arvode till det försäkringsråd,
som tjänstgör såsom ordförande å grupp;

nr 41, av herrar Edin och Näsström, örn vidgad rätt till bidrag av statsmedel
för beredande av bostäder i egna hem åt mindre bemedlade, barnrika familjer;
.

nr 42, av herrar Näsström och Edin, örn anslag till de lungsjukas riksförbund
för insamlande och bearbetande av uppgifter angående de lungsjukas
levnadsförhållanden;

nr 43, av herr Forslund m. fl., örn fortsatt förstatligande av de kommunala
mellanskolorna; samt .

nr 44, av herrar Näsström och Edin, örn ökat anslag till räntefria studielån.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet den av herr Johanson,
Karl Emil, m. fl. väckta motionen, nr 45, örn skärpt straff för överlåtelse av
motbokssprit till ungdom.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet den av herr Petersson, Emil,
och herr Berg, Robert, väckta motionen, nr 46, angående löjtnanten i marinen
A. H. Anderssons pensionsrätt.

Föredrogos och hänvisades till behandling av lagutskott nedannämnda motioner
:

nr 47, av herr Nisser m. fl., örn införande av högertrafik i riket; och
nr 48, av herr Berg, Robert, och herr Helgesson, om ändring av sjöarbetstidslagens
bestämmelser rörande ersättning för övertidsarbete.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet nedannämnda motioner:
nr 49, av friherre Beck-Friis, örn vissa ändrade bestämmelser angående jakten
å älg; och

Nr 3.

Torsdagen den 21 januari 1943.

, nr 50, av herr Nilsson, Bror, m. fl., angående ombildning av vissa assistenttjänster
vid lantbrukshögskolans försöksgårdar m. m.

Föredrogs och hänvisades till ett tillfälligt utskott den av herr Ericson,
Frans, väckta motionen, nr 51, örn viss ändring av hälsovårdsstadgans bestämmelser
rörande bostads beskaffenhet.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet den av herrar Edin och Näsström
väckta motionen, nr 52, örn åtgärder för hemsysterverksamhetens främjande.

Avgåvos och bordlädes nedanstående motioner:

nr 53, av herr Mannerskantz, i anledning av Kungl. Maj :ts framställning örn
anslag till bidrag till vinterväghållningen på landet;

nr 54, av herr Hansson, Frans, m. fl., örn ökat anslag till utvidgning och förbättring
av statens fiskehamnar och farleder;

nr 55, av herr Hansson, Frans, m. fl., örn ökat anslag till bidrag till byggande
och underhåll av statsunderstödda fiskehamnar;

nr 56, av herr Linnér m. fl., örn anslag till undersökande av lapska språket
och lapsk kultur;

nr 57, av herrar Linnér och Wahlmark, örn tilläggsunderstöd åt fackskolan
för huslig ekonomi i Uppsala;

nr 58, av herr Helgesson m. fl., örn inrättande av en statens trafiksäkerhetsinspektion; nr

59, av herr Andersson, Anders, och herr Ekströmer, örn pension eller understöd
åt förra ombudet hos pensionsstyrelsen K. Karlsson;

nr 60, av herr Wistrand och friherre Beck-Friis, örn vidgad möjlighet för arbetsgivare
att överflytta arbetsgivaransvaret till särskild arbetsföreståndare;

nr 61, av herr Lindhlom m. fl., angående vissa ändringar i lagen örn krigsskadeersättning; nr

62, av herr Persson m. fl., örn åtgärder till förhindrande av oskälig arrendestegring; nr

63, av herr Helgesson m. fl., angående förslag till ny vägtrafikstadga;
nr 64, av herr Linnér m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts förslag örn ändrade
grunder för statsbidrag till hushållningssällskapen;

nr 65, av herr Linnér m. fl., örn förbättrade lönevillkor för specialläraren i fysik
och meteorologi vid lantbrukshögskolan;

nr 66, av herr Linnér m. fl., örn ökade anslag till Sveriges utsädesförening
samt svenska vall- och mosskulturföreningen;

nr 67, av herr Petersson, Emil, och herr Albertsson, örn inrättande av ytterligare
ett lantmäteri distrikt i riket;

nr 68, av herr Ström, Fredrik, örn tillsättande av en kommission att utreda
och förbereda lösningen av efterkrigsproblemen;

nr 69, av herr Hage, angående utredning av frågan örn en reformerad rättstavning; nr

70, av friherre Beck-Friis m. fl., örn tjänstebrevsrätt för lantbruks möten
och de för dessas organisation utsedda fullmäktige;

nr 71, av herr Helgesson m. fl., angående utredning av frågan örn auktorisation
av bilskolorna m. m.; samt

nr 72, av herr Ericsson, Carl Eric, angående åstadkommande av större planmässighet
i den svenska hamnbyggnadspolitiken.

Torsdagen den 21 januari 1943.

Nr 3.

äng. de s. k.
vattenhallsav
dragen å
spannmålspriserna.

Herr Elofsson, Gustaf, erhöll på begäran ordet och anförde: Herr talman! Interpellation
Under de senaste två åren har vid leverans av brödspannmål vattenhaltsavdrag
gjorts. Dessa avdrag ha varit ganska varierande och torde i genomsnitt
belöpa sig till minst 50 öre per deciton.

Enligt gjorda beräkningar skulle den mängd brödspannmål, som i år skall
levereras, belöpa sig till c:a 700,000 ton. Med ett avdrag av minst 50 öre per
deciton skulle jordbrukarna enbart på 1942 års skörd av brödspannmål_få vidkännas
en förlust av omkring 4 miljoner kronor. Liknande förluster få göras
även på leveranserna av fodersäd. Vithavre, som åsatts ett pris av 19 kronor
per deciton, har på många håll inte betalats nied mera än 16 kronor och 85 öre
per deciton. Allt detta beror på, att väderleksförhållandena varit sådana, att
man inte kunnat åstadkomma bättre kvalitet. Vid den priskalkyl, som upprättats
för jordbruket, har man ju beräknat, att de priser, som blivit fastställda,
också i verkligheten skulle utbetalas till jordbrukarna.

Jag vill i detta sammanhang påpeka, att i ovannämnda avdrag icke ingår
det avdrag, som göres på grund av den holländska viktens bestämmelser. Det
nämnda vattenhaltsavdraget har icke tillämpats förrän under de senaste två
åren, det verkar därför orimligt, att just i denna tid, då man mäste vidtaga
alla möjliga åtgärder för att trygga vår brödförsörjning, man samtidigt genom
nya bestämmelser frånkänner jordbrukaren hans rättmätiga betalning för
den vara han ålägges att leverera. Som bevis för det felaktiga i det tillvägagångssätt,
som tillämpats och som enligt uppgift godkänts av Svenska spannmålsbolaget,
kan anföras, att på många håll ett generellt vattenhalts avdrag
av två procent göres utan prövning av vattenhalten.

Med stöd av vad jag här anfört hemställer jag örn första kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet få framställa
följande interpellation:

1) Anser herr statsrådet, att jordbrukarna själva skola bära den förlust de
genom vattenhaltsavdragen, då det i uppgörelsen mellan regeringen och jordbrukets
representanter överenskommits, att höstvete skall betalas med 26
kronor per deciton, råg med 25 kronor per deciton o. s. v.?

2) Har herr statsrådet för avsikt att föranstalta om efterbetalning för att
ersätta de avdrag, som gjorts ifråga om vattenhalten i den spannmål av 1942
års skörd som levererats?

3) Örn så icke är förhållandet, vilka åtgärder ämnar herr statsrådet vidtaga
för att ersätta jordbrukarna den förlust, som de fått vidkännas genom de
av Svenska spannmålsbolaget utfärdade föreskrifterna?

På gjord proposition medgav kammaren, att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes bankoutskottets memorial:

nr 1, med överlämnande av fullmäktiges i riksbanken till bankoutskottet avgivna
berättelse; och

nr 2, med överlämnande av fullmäktiges i riksgäldskontoret till innevarande
riksdag avgivna, till bankoutskottet avlämnade berättelse.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 11.12 f. m.

In fidem
G. TI. Berggren.

Nr 3.

Fredagen den 22 januari 1943.

Fredagen deli 22 januari.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet nedannämnda motioner:
nr 53, av herr Mannerskantz, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
örn anslag till bidrag till vinterväghållningen på landet;

nr 54, av herr Hansson, Frans, m. fl., örn ökat anslag till utvidgning och
förbättring av statens fiskehamnar och farleder;

nr 55, av herr Hansson, Frans, m. fl., om ökat anslag till bidrag till byggande
och underhåll av statsunderstödda fiskehamnar;

nr 56, av herr Linnér m. fl., örn anslag till undersökande av lapska språket
och lapsk kultur;

nr 57, av herrar Linnér och Wahlmark, örn tilläggsunderstöd åt fackskolan
för huslig ekonomi i Uppsala; samt

nr 58, av herr Helgesson m. fl., örn inrättande av en statens trafiksäkerhetsinspektion.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet den av herr Andersson, Anders,
och herr Ekströmer väckta motionen, nr 59, örn pension eller understöd åt förra
ombudet hos pensionsstyrelsen K. Karlsson.

Föredrogos och hänvisades till behandling av lagutskott nedannämnda motioner
:

nr 60, av herr Wistrand och friherre Beck-Friis, örn vidgad möjlighet för
arbetsgivare att överflytta arbetsgivaransvaret till särskild arbetsföreståndare; nr

61, av herr Lindhlom m. fl., angående vissa ändringar i lagen örn krigsskadeersättning; nr

62, av herr Persson m. fl., om åtgärder till förhindrande av oskälig arrendestegring;
samt

nr 63, av herr Helgesson m. fl., angående förslag till ny vägtrafikstadga.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet nedannämnda motioner:
nr 64, av herr Linnér m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts förslag om ändrade
grunder för statsbidrag till hushållningssällskapen;

nr 65, av herr Linnér m. fl., örn förbättrade lönevillkor för specialläraren i
fysik och meteorologi vid lantbrukshögskolan ;

nr 66, av herr Linnér m. fl., om ökade anslag till Sveriges utsädesförening
samt svenska vall- och mosskulturföreningen; samt

nr 67, av herr Petersson, Emil, och herr Albertsson, örn inrättande av ytterligare
ett lantmäteridistrikt i riket.

Fredagen den 22 januari 1943.

Nr 3.

Föredrogos och hänvisades till ett tillfälligt utskott nedannämnda motioner:
nr 68, av herr Ström, Fredrik, om tillsättande av en kommission att utreda
och förbereda lösningen av efterkrigsproblemen;

nr 69, av herr Hage, angående utredning av frågan om en reformerad ratt nr

70,’av friherre Beck-Friis m. fl., örn tjänstebrevsrätt för lantbruksmöten
och de för dessas organisation utsedda fullmäktige;

nr 71, av herr Helgesson m. fl., angående utredning av fragan om auktorisation
av bilskolorna m. m.; samt

nr 72, av herr Ericsson, Carl Eric, angående åstadkommande av större planmässighet
i den svenska hamnbyggnadspolitiken.

Föredrogos och bordlädes ånyo bankoutskottets memorial nr 1 och 2.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 73, av herr Nilsson, Johan, i Malmö, örn ökat anslag till freds- och utrikespolitisk
upplysning;

nr 74, av herr Heiding m. fl., örn bibehållande av gällande beräkningsgrunder
för statsbidrag till vinterväghållningen på landet;

nr 75, av herr Näslund m. fl., angående viss utredning i dyrortsgruppenngsframom
r, *

nr 76,''av herar Wagnsson och Caap, örn anställande av psykiatriskt utbildade
barnläkare till tjänst för landets skoldistrikt och barnavårdssamhällen;
nr 77, av herr Näsström m. fl., örn beredande av krishjälp åt behövande

^nr''78, av herr Bondeson, örn utgivande av en tidskrift, innehållande för de
praktiserande läkarna avsedda upplysningar örn medicinska forskningsresul tätt

nr 79, av herr Persson m. fl., örn införande av praktisk realexamen med

jordbrukslinje m. m.; ...

nr 80, av herr Wagnsson, angående lektorn G. Montehns uppilyttnmg i lone nr

81, av herr Wagnsson, om inrättande av extra ordinarie vaktmästarbefattningar
vid vissa småskoleseminarier;

nr 82, av herr Åqvist, om ökat understöd åt enskilda anstalter för yrkesundervisning
m. m.; . . . .

nr 83, av herr Friggeråker m. fl., örn viss ändring av kommunalskattelagen
i syfte att konsolidera jordbrukskasseverksamheten;

nr 84, av herr Holmström m. fl., angående förbättring av äldre tjänstepensioner
till f. d. statliga befattningshavare;

nr 85, av herr Holmström, örn beviljande av majorspension åt överstelöjtnanten
i armén S. V. K. Halvorsen;

nr 86, av herrar Sylwan och Holmström, om en revision av varumärkes- och
firmalagstiftningen;

nr 87, av herr Gustavson m. fl., om ändring i gallande arvslagstiitnmg i sylte
att säkerställa hemmavarande barns rätt till ersättning för arbete i hem nr

88, av herr Persson m. fl., angående lagstiftning örn förbud mot nedläggande
av industriella företag;

nr 89, av herr Brandt, örn upptagande av mineralet beryll bland de mmutningsbara
mineralen i gruvlagen;

Första kammarens protokoll 19JtS. Nr S. 6

Nr 3.

Fredagen den 22 januari 1943.

nr 90, av herr Brandt m. fl., angående lagstiftning mot den antisemitiska
propagandan;

nr 91, av friherre Beck-Friis m. fl., om viss ändring av bestämmelserna
för understöd åt elever vid lägre lantbruksundervisningsanstalter;

nr 92, av herrar Näsström och Edin, örn viss ändring i kungörelsen angående
statsbidrag till vissa väg- och flottledsbyggnader å skogar i enskild ägo;

nr 93, av herr Andersson, Alfred, och herr Hansson, Sven, örn ökat anslag
till bidrag till förstärkning av ofullständiga jordbruk m. m.;

nr 94, av friherre Lagerfelt m. fl., örn utredning angående förbättrade betingelser
för den andliga vården å sjukvårdsinrättningar;

nr 95, av herr Elofsson, Gustaf, m. fl., örn skrivelse till Konungen angående
fördelningen av vissa lotterimedel; samt

nr 96, av herrar Näsström och Sten, örn åtgärder för en effektiviserad yrkesvägledning
för ungdom.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 11.10 f. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Lördagen den 23 januari 1943.

Nr 3.

Lördagen den 23 januari.

Kammaren sammanträdde kl. 11 £. m.; och dess förhandlingar leddes av
herr förste vice talmannen.

Herr statsrådet Bergquist avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 11, angående lönetursregler vid tillsättandet av vissa befattningar vid
statens järnvägar; och

nr 13, angående befrielse för G. V. Bohlin m. fl. från ersättningsskyldighet.

Justerades protokollen för den 18 innevarande månad.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet nedannämnda motioner:
nr 73, av herr Nilsson, Johan, i Malmö, örn ökat anslag till freds- och utrikespolitisk
upplysning;

nr 74, av herr Heiding m. fl., örn bibehållande av gällande beräkningsgrunder
för statsbidrag till vinterväghållningen på landet; och

nr 75, av herr Näslund m. fl., angående viss utredning i dyrortsgrupperingsfrågorna.

Föredrogs och hänvisades till ett tillfälligt utskott den av herrar Wagnsson
och Caap väckta motionen, nr 76, örn anställande av psykiatriskt utbildade
barnläkare till tjänst för landets skoldistrikt och barnavårdssamhällen.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet nedannämnda motioner:

nr 77, av herr Näsström m. fl., om beredande av krishjälp åt behövande
barn;

nr 78, av herr Bondeson, om utgivande av en tidskrift, innehållande för de
praktiserande läkarna avsedda upplysningar om medicinska forskningsresultat; nr

79, av herr Tersson m. fl., örn införande av praktisk realexamen med jordbrukslinje
m. m.;

nr 80, av herr Wagnsson, angående lektorn G. Montelius uppfattning i
löneklass;

nr 81, av herr Wagnsson, örn inrättande av extra ordinarie vaktmästarbefattningar
vid vissa småskoleseminarier; samt

nr 82, av herr Åqvist, örn ökat understöd åt enskilda anstalter för yrkesundervisning
m. m.

Nr 3.

Lördagen den 23 januari 1943.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet den av herr Friggeråker
m. fl. väckta motionen, nr 83, om viss ändring av kommunalskattelagen i syfte
att konsolidera jordbrukskasseverksamheten.

Föredrogos och hänvisades till bankoutskottet nedannämnda motioner:
nr 84, av herr Holmström m. fl., angående förbättring av äldre tjänstepensioner
till f. d. statliga befattningshavare; och

nr 85, av herr Holmström, örn beviljande av majorspension åt överstelöjtnanten
i armén S. V. K. Halvorsen.

Föredrogos och hänvisades till behandling av lagutskott nedannämnda motioner
:

nr 86, av herrar Sylwan och Holmström, örn en revision av varumärkes- och
firmalagstiftningen;

nr 87, av herr Gustavson m. fl., örn ändring i gällande arvslagstiftning i
syfte att säkerställa hemmavarande barns rätt till ersättning för arbete i hemmet; nr

88, av herr Persson m. fl., angående lagstiftning örn förbud mot nedläggande
av industriella företag;

nr 89, av herr Brandt, örn upptagande av mineralet beryll bland de inmutningsbara
mineralen i gruvlagen; samt

nr 90, av herr Brandt m. fl., angående lagstiftning mot den antisemitiska
propagandan.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet nedannämnda motioner:
nr 91, av friherre Beck-Friis m. fl., om viss ändring av bestämmelserna för
understöd åt elever vid lägre lantbruksundervisningsanstalter;

nr 92, av herrar Näsström och Edin, om viss ändring i kungörelsen angående
statsbidrag till vissa väg- och flottled sbyggnader å skogar i enskild ägo;
samt

nr 93, av herr Andersson, Alfred, och herr Hansson, Sven, om ökat anslag
till bidrag till förstärkning av ofullständiga jordbruk m. m.

Föredrogos och hänvisades till ett tillfälligt utskott nedannämnda motioner:
nr 94, av friherre Lagerfelt m. fl., örn utredning angående förbättrade betingelser
för den andliga vården å sjukvårdsinrättningar;

nr 95, av herr Elofsson, Grustaf, m. fl., om skrivelse till Konungen angående
fördelningen av vissa lotterimedel; samt

nr 96, av herrar Näsström och Sten, om åtgärder för en effektiviserad yrkesvägledning
för ungdom.

Föredrogos ånyo och lades till handlingarna bankoutskottets memorial:
nr 1, med överlämnande av fullmäktiges i riksbanken till bankoutskottet avgivna
berättelse; och

nr 2, med överlämnande av fullmäktiges i riksgäldskontoret till innevarande
riksdag avgivna, till bankoutskottet avlämnade berättelse.

Lördagen den 23 januari 1943.

Nr 3.

Föredrogos och bordlädes Kungl. Maj :ts denna dag avlämnade propositioner
nr 11 och 13.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 97, av herrar Herlitz och Andrén, angående revision av grundlagarnas
bestämmelser om beskattning, statsreglering och därmed sammanhängande ämnen
m. m.;

nr 98, av herrar Mannerskantz och Heiding, om föreskrifter rörande visst
format för valsedlar vid allmänna val; _ _ .

nr 99, av friherre De Geer m. fl., örn inrättande inom armeinspektionen av
en särskild kavalleriavdelning under chefskap av inspektören för kavalleriet

m. m.; „ . ... , ..

nr 100, av herr Friggeråker och herr Petersson, Emil, angående tjänstgörings-
och ekonomiska förhållanden för personal pa övergångsstat vid armén

och marinen; . . • . n

nr 101, av herr von Heland m. fl., i anledning av Kungl. Majus framställning
örn anslag till fartygsbyggnader för flottan;

nr 102, av herr Elowsson, Nils, och herr Petersson, Emil, örn ökat anslag
till understöd åt föreningar m. m. vid marinen;

nr 103, av herr Branting, örn hemvärnets utrustande med lämpliga effektiva

vapen;

nr 104, av herr Holmström m. fl., örn anslag till uppförande av ett varmbadhus
med simhall inom Bodens garnison;

nr 105, av herr IIÖhnström, angående kaptenen vid Upplands regemente
O. G. Finnströms löneklassplacering;

nr 106, av herr Velander, angående lönegradsplaceringen för en revisors tjänst

hos socialstyrelsen; . , .

nr 107, av herr Ahlkvist m. fl., örn viss ändring av grunderna tor statsbidrag
till driften av centralanstalten för radioterapi i Lund;

nr 108, av herr Andersson, Elon, m. fl., örn utredning angående dyrorts -

grupperingen i riket; 0

nr 109, av herr Wahlmark m. fl., örn inrättande at b. Lundell av en personlig
assistentbefattning i mykologi vid universitet i Uppsala;

nr 110, av herr Nilsson, Bernhard, örn inrättande vid karolinska sjukhuset
av en avdelning för behandling av reumatiska och andra invalidiserande sjuk ^nrlll,

^ heri. Andersson, Verner, m. fl., om avskaffande av elevavgifterna
för undervisning vid statsunderstödda folkhögskolor;

nr 112, av herr Caap m. fl., om lönereglering för vissa föreståndarinnor och
biträdande föreståndarinnor vid nomadskolhem;

nr 113, av herr Björck m. fl., om ökat anslag till föreläsnings- och mstruktionsverksamhet
för nykterhetens främjande;

nr 114, av herr Herlitz, om effektivare tillvaratagande av det allmannas
rätt inom statens bidrags-, understöds- och låneverksamhet;

nr 115, åv herrar Löfgren och Leander, angående civila avlönmgsreglementets
bestämmelser örn löneklassplacering vid befordran m. m.;

nr 116, av herr Sandén, om ersättning åt Lovisa Magnussons dödsbo tor
viss genom förskingring liden förlust;

nr 117, av herr Lindström m. fl., om viss skatterestitution och skattebetnelse
för Knut och Alice Wallenbergs stiftelse samt Wenner-Grenska samfundet;

nr 118, av herr Gillström m. fl., örn rätt i vissa fall för värnpliktiga till
anstånd i avseende å indrivning av dem påförda skatter;

Nr 3.

Lördagen den 23 januari 1943.

nr 119, av friherre Beck-Friis m. fl., om skattelättnad för organisationer,
tillhörande det statsunderstödda frivilliga skytteväsendet;

nr 120, av herr Åndersson, Gunnar, m. fl., örn rätt att vid taxering till statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt samt kommunal inkomstskatt åtnjuta avdrag
för överpris och merkostnader vid byggnadsarbeten m. m. i jordbruk och
skogsbruk;

nr 121, av herr Holmström, angående vissa ändringar i förordningen örn
allmän omsättningsskatt;

nr 122, av herrar Sylwan och Velander, örn utredning rörande vissa tillägg
och ändringar i lagstiftningen örn allmän omsättningsskatt;

nr 123, av herr Andersson, Elon, m. fl., örn utredning rörande orsakerna till
det försämrade nykterhetstillståndet i riket m. m.;

nr fw herr Holmström, örn rätt för sergeanten i Hälsinge regementes
reserv P. E. Liljemarks änka att uppbära viss pensionsförmån;

nr 125, av herr Tjällgren, angående höjning av pensionsåldern för vissa
tjänstemän och arbetare i statens tjänst;

nr 126, av herr Leander, örn tilläggspension åt vissa förutvarande arbetare
vid telegrafverket;

nr 127, av herr Nordenson, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nied
förslag till lag med särskilda bestämmelser om begränsning av vinstutdelning
från aktiebolag;

nr 128, av herr Björck, angående viss ändring av lagen om tillsättning av
prästerliga tjänster;

nr 129, av hevi Siljeström, angående åläggande för icke krigstjänstskyldiga
medborgare att tjänstgöra inom särskilda militära arbetsområden, företrädesvis
inom luftbevakningen;

nr 130, av herrar Löfgren och Wiklund, angående beaktande av vissa synpunkter
vid lagstiftning örn okynnes och skadegörande hundar;

nr 131, av herrar Wagnsson och Magnusson, angående viss ändring i lagen
örn rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt
upplåtet område;

nr 132, av herr Velander, angående viss ändring i förordningen örn erkända
arbetslöshetskassor;

nr 133, av herr Wahlmark m. fl., örn förbättrade löneförmåner till en assistent
vid lantbrukshögskolan;

nr 134, av herr Bondeson m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts förslag örn
indragning av statskonsulentbefattningarna för husdjursskötsel m. m.;

nr 135, av herr Mannerskantz, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till uppförande av ett nytt svinhus vid Alnarps lantbruksinstitut;

nr 136, av herr Gabrielsson m. fl., om höjning av statsstipendierna åt elever
vid den lägre lantbruksundervisningen ;

nir 1 av herr Bondeson, örn förbättrade anställnings- och avlöningsförhållanden
för assistenterna hos statens växtskyddsanstalt;

nr 138, av herr Mannerskantz m. fl., om anordnande av ekonomiska driftsanalyser
av vissa typiska jordbruk;

nr 139, av herr Mannerskantz, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar
om anslag till jordfonden och egnahemsfonden;

nr 140, av herr Bondeson m. fl., angående viss ändring i gällande bestämmelser
örn lan ur jordbrukets maskinlånefond;

nr 141, av herr Bondeson m. fl., örn viss ändring i gällande bestämmelser
örn statsbidrag till uppförande av siloanläggningar;

. ar av herr Garlström, angående viss ändring i villkoren för statsbidrag
fran anslaget till åtgärder för ökad skogsproduktion i Norrland m. m.;

Lördagen den 23 januari 1943.

Nr 3.

nr 143, av herr Näslund m. fl., om vissa åtgärder för stöd åt det mindre
jordbruket;

nr 144, av herr Ohlin m. fl., angående en förstärkning av akademisk forskning
och undervisning rörande samtida svenska samhällsförhållanden, i synnerhet
de svenska folkrörelserna;

nr 145, av herr Ohlin m. fl., om tillsättande av ett auktoritativt organ för
ekonomisk och social försvarsberedskap;

nr 146, av herr Strand m. fl., om utredning av de ekonomiska och sociala
efterkrigsproblemen; samt

nr 147, av herr Andersson, Verner, och herr Gustavson, om rätt för jordbrukare
och jordbruksarbetare, som inkallats till beredskapstjänstgöring, att
räkna sig viss tjänstledighet för jordbruksarbete till godo såsom fullgjord
beredskapstjänstgöringstid.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 11.20 f. m.

In fidem
G. H. Berggren.