RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1943:25)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1943. Första kammaren. Nr 25.

Eredagen den 18 juni.

Kammaren sammanträdde kl. 4 e. m.; och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet Sköld, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid detta sammanträde besvara herr Paulis
interpellation angående rekvisitionen av Liljevalchs konsthall, erhöll ordet och
anförde: Herr talman! Med anledning av att Liljevalchs konsthall i Stockholm
sedan den 28 november 1939 varit rekvirerad till förläggningslokal för
manskap tillhörande Stockholms örlogsstation har herr Pauli med första kammarens
tillstånd till mig framställt följande frågor:.

1) Delar statsrådet den av de marina myndigheterna tillkännagivna uppfattningen,
att konsthallens disponerande »tills vidare» för förläggning av
örlogs stationens personal bör anses liktydigt med att rekvisitionen skall fortsättas
ända till dess förnyad utredning ägt rum angående förflyttning av
Stockholms örlogsbas?

2) Örn så icke är fallet, anser sig statsrådet oförhindrad att med det snaraste
låta utreda frågan om beredandet av andra förläggningsmöjligheter åt
den i konsthallen inrymda örlogspersonalen?

3) Är det statsrådets avsikt att snarast möjligt utfärda sådana föreskrifter
och anvisningar, att konsthallens byggnad efter vederbörlig, av statsverket
bekostad reparation åter ställes till förfogande för det ändamål, som den är
avsedd att tjäna?

I interpellationen har vidare anförts, att de där uttalade synpunkterna sammanfattningsvis
innebära, dels att rättsgrunden för den under så lång tid vidmakthållna
rekvisitionen synes i hög grad tvivelaktig, dels att statens kostnader
för rekvisitionen icke stå i rimligt förhållande till kostnaderna för motsvarande
på annat sätt anskaffat förläggningsutrymme, dels att konsthallen
icke desto mindre genom rekvisitionen åsamkas avsevärd ekonomisk förlust,
dels även att rekvisitionens vidmakthållande innebär ett åsidosättande av den
framlidne donatorns vilja samt av de kulturella intressen, som konsthallen har
att tjäna.

Till svar härå ber jag att få anföra följande.

Under rådande beredskap har det varit nödvändigt att i stor utsträckning
bereda förläggning åt beredskapsförband. För ändamålet ha i första hand
tagits i anspråk redan befintliga lokaler, som lämpat sig för detta ändamål.
Sålunda lia över praktiskt taget hela landet som förläggningslokaler disponerats
skolhus, missionshus, folkets hus, biografer och andra samlingslokaler.
Där sådana lokaler icke stått till buds, lia barackförläggningar anordnats.
Med hänsyn till kostnaderna och för att spara arbetskraft och materiel har
man dock sökt i görligaste mån undvika sådana endast för beredskapstiden
avsedda anläggningar. Ianspråktagande av redan befintliga lokaler har befunnits
ur det allmännas synpunkt vara att föredraga. Ett avgörande skäl
har härvid varit osäkerheten örn för huru lång tid dessa beredskapsförläggningar
skola behöva tagas i anspråk. Under beredskapstiden har det icke vid

Första kammarens protokoll 101)3. Nr Sid. 1

Ang. rekvisitionen
av
Liljevalchs
konsthall.

Nr 25.

Fredagen den 18 juni 1943.

Äng. rekvisitionen av Liljevalchs konsthall. (Forts.)
någon tidpunkt varit möjligt att förutsäga huru länge förstärkt försvarsberedskap
skall behöva vara anbefalld. Det är fortfarande icke för någon möjligt
att avgöra huru länge så kommer att vara erforderligt.

Mot bakgrunden härav får bedömas den i interpellationen berörda frågan
örn tillämpningen i fall av denna art av rekvisition enligt § 74 regeringsformen.
Enligt detta grundlagsrum får rekvisition — såsom interpellanten framhållit
-—• tillgripas blott för att fylla sådana krigsmaktens oundgängliga behov,
vilka icke på annat sätt kunna med tillräcklig skyndsamhet tillgodoses.
Det kan i det nu aktuella fallet synas, som örn det under den gångna tiden
bort vara möjligt att pa annat sätt tillgodose det behov som här under nära
fyra år förelegat Utan tvekan förhåller det sig också så, att kronan haft
möjlighet att — låt vara för stora kostnader — exempelvis genom anordnande
av barackförläggning tillgodose detta behov. Samma är förhållandet även i
flertalet övriga fall då rekvisitionslagstiftningen tillämpats. Sålunda torde
väl kronan under den förflutna beredskapstiden ha haft möjlighet att genom
anordnande av barackförläggningar eller på annat sätt ersätta även de övriga
lokaler som ^tagits i anspråk för beredskapsändamål. Under samma tid har
kanske också förefunnits möjlighet att anskaffa fartyg, bilar, flygplan och
andra fordon samt annan materiel av olika slag till ersättning för fordon och
materiel som tagits i anspråk genom rekvisition. Det kan alltså göras gällande
att det legat inom gränsen för det teoretiskt möjliga att efter hand »på annat
sätt» ersätta det rekvirerade. Kostnaderna härför hade emellerid blivit enorma
och förbrukningen av i rådande krisläge svårersättlig materiel betänklig ur
folkhushållningssynpunkt. Andra måhända mera angelägna beredskapsåtgärder
hade säkerligen också måst eftersättas. En snäv tolkning av nämnda
grundlagsstadgande skulle alltså leda till de mest allvarliga konsekvenser för
det allmänna. En sådan tolkning torde emellertid ej vara avsedd av lagstiftaren.
Stadgandets mening måste nämligen vara, att rekvisition må användas
därest behovet ej på för kronan rimliga villkor kan tillgodoses i annan ordning.
Detta utesluter dock icke en avvägning i de särskilda fallen med hänsynstagande
till de olägenheter, som rekvisitionen kan medföra för kommuner
eller enskilda. Örn at stadgandet gives denna innebörd, är rekvisitionen av
Liljevalchs konsthall förvisso i överensstämmelse med lagen, såsom framgår
av det följande.

.. Under den gangna tiden ha vid flera tillfällen undersökningar vidtagits
rörande inöjligheterna att pa annat sätt anskaffa lokaler i ersättning1 för deni
sorn nu disponeras i konsthallen. Jag skall icke ingå på detaljer utan begränsar
mig till att framhålla, att den ändamålsenligaste lösningen befunnits vara
att uppföra förläggningsbaracker för den i konsthallen nu inrymda mansikapsstyrkan.
Kostnaderna för sådana baracker ha, under förutsättning att
barackerna erhålla ett relativt gott utförande, beräknats till lägst 350,000
kronor. Skulle^ barackerna uppföras såsom fältbaracker utan grundläggning
och i övrigt på det mest provisoriska sätt, beräknas kostnaderna till omkring
150,000 kronor, utgifter för sanitära anläggningar m. m. oräknade.

Dessa kostnader böra jämföras med de årliga kostnaderna och engångskostnaderna
för konsthallens ianspråktagande. Konsthallens'' styrelse erhåller en
ersättning per ar beräknad efter 240 kronor för dag under åtta månader
motsvarande omkring 60,000 kronor för år. Denna ersättning, som fastställts
genom utslag i besvärsmål hos riksvärderingsnämnden den 5 oktober 1940
motsvarar de inkomster, som kunna, antagas ha tillförts konsthallen, därest
rekvisitionen ej mellankommit, och innefatta jämväl kostnader för konsthallens
normala försörjning med värme, vatten och elektricitet samt utgifter för
renhållning m. m. Da kostnader för värme, vatten etc. måste bäras av stats -

Fredagen den 18 juni 1943.

Nr 25.

Äng. rekvisitionen av Liljemlchs konsthall. (Forts.)
verket jämväl för det fall, att särskilda förläggningsbaracker uppföras, bortfaller
alltså vid anordnande av barackförläggning endast en del av nämnda
årliga utgift av 60,000 kronor. Vad engångskostnaderna beträffar, hänföra
sig dessa till lokalernas iordningställande efter rekvisitionens hävande. Vid
verkställd besiktning ha dessa kostnader uppskattats till omkring 50,000 kronor
— d. v. s. hälften av det av interpellanten angivna beloppet. Av kostnaderna
är en avsevärd del att hänföra till golvreparationer.

Av dessa uppgifter framgår, att en barackförläggning, även örn den erhåller
enklast tänkbara utförande, torde ställa sig för det allmänna fördelaktig
endast örn förstärkt försvarsberedskap kommer att råda under ytterligare avsevärd
tid.

Emellertid är det givet att de nuvarande förhållandena för konsthallen —
liksom för många andra institutioner och enskilda i vårt land — medföra
kännbara olägenheter. Aven örn icke, såsom interpellanten angivit, rekvisitionen
kan sägas1 innebära ett åsidosättande av framliden donators vilja —
hallen har uppförts med anlitande av överskottsmedel i C. F. Liljevalch j :ors
donation till allmännyttiga ändamål —• är det å andra sidan icke minst med
hänsyn till det svenska konstlivets intressen önskvärt, att hallen kan disponeras
för sitt egentliga ändamål. Verkställda undersökningar ha utvisat, att
genomförandet av 1942 års försvarsbeslut kan komma att medföra behov av
viss utökning vid Stockholms örlogsstation av de i fred erforderliga förläggningsutrymmena
utöver den utökning som redan kommit till stånd genom en
i fjol beslutad barackförläggning. Åt de marina myndigheterna har jag uppdragit
att skyndsamt verkställa utredning i ämnet. Det synes icke osannolikt,
att resultatet av denna utredning skall kunna bringas under riksdagens
bedömande redan i höst eller i varje fall nästa år. Genom en dylik utökning
av de normala förläggningsutrymmena vid Stockholms örlogsstation kunna
möjligheter erbjudas att redan under beredskapstiden frigöra Liljevalchs konsthall
för dess egentliga ändamål. I värjo fall bör denna konsthall icke disponeras
för förläggningsändamål efter den förstärkta försvarsberedskapens upphörande.

Av det sagda framgår, att jag besvarar den av interpellanten först framställda
frågan nekande. Svaret på de båda andra frågorna framgår av vad
jag nu yttrat.

Herr Pauli: Herr talman! Jag ber att få tacka herr statsrådet för det svar
han haft vänligheten att avge på min interpellation och för hans tillmötesgående
att låta mig i förväg taga del av svaret. Jag vill också uttala min tillfredsställelse
över att han förklarat, att han inte delar den uppfattning, som
kommit till synes från marinmyndigheternas sida om att rekvisitionen av Liljevalchs
konsthall skall kunna tänkas fortsatt ända till dess förnyad utredning
ägt rum angående förflyttning av Stockholms örlogsstation. Frågan härom Ilar
han besvarat med ett klart nej. Han har också förklarat, att konsthallen i varje
fall icke bör disponeras för förläggningsändamål efter den förstärkta beredskapens
upphörande. Som han själv påpekar, är det emellertid inte möjligt för
någon att avgöra, hur länge denna beredskap kommer att fortfara. Det kan
ännu dröja åratal. Det kan inte vara rimligt att, sedan konsthallen nu redan
i nära fyra år genom rekvisitionen varit hindrad att fylla sitt egentliga ändamål,
man skulle behöva vänta ända till det europeiska krigets eventuella slut,
innan detta tillstånd upphörde. I slutet av sitt svar har statsrådet emellertid
antytt, att den utredning han igångsatt angående en utvidgning av do i fred
erforderliga förläggningsutrymmena vid Stockholms örlogsstation — såsom en
konsekvens av 1942 års försvarsbeslut — snart skulle kunna bli färdig och ett

Nr 25.

Fredagen den 18 juni 1943.

Äng. rekvisitionen av Liljevalchs konsthall. (Forts.)
på denna utredning grundat förslag skulle kunna föreläggas riksdagen redan
i höst eller i varje fall nästa år. Genom en sådan utökning skulle, säger lian,
Liljevalchs konsthall kunna frigöras redan under beredskapstiden. Jag ber att
få ta fasta på detta uttalande, som jag hälsar med tillfredsställelse, och jag
hoppas, att det perspektiv, som här öppnats, skall leda till att konsthallen senast
under loppet av 1944 skall utrymmas av de marina myndigheterna och
efter behövlig reparation återställas.

Emellertid har erfarenheten visat, att dylika utredningar ibland kunna dra
längre ut på tiden än som beräknats. Det kan därför vara skäl att ta i betraktande
även de möjligheter, som under nuvarande förhållanden finnas att skyndsamt
bereda det i konsthallen inrymda manskapet andra förläggningslokaler.
Jag har i min interpellation tillåtit mig framhålla, att sådana möjligheter under
hela tiden förelegat och att det knappast har varit i överensstämmelse med
regeringsformens och rekvisitionslagstiftningens ord och mening, att myndigheterna
under mer än tre års tid underlåtit att utnyttja dessa möjligheter eller
ens på ett uttömmande sätt utreda dem. Vad herr statsrådet har yttrat på den
punkten har icke rubbat mig i min uppfattning härvidlag. Detta är ju emellertid
väsentligen en praktisk fråga, och det skulle vara rätt ofruktbart att vid
detta tillfälle försöka knäcka det grundlagsproblem, den innehåller.

Jag skall heller inte inlåta mig på någon diskussion angående kostnaden för
de baracker, som skulle ha kunnat ersätta konsthallen som förläggningslokal.
Det framgår dock av statsrådets yttrande, att provisoriska baracker skulle ha
kunnat uppföras för en kostnad, som sammanlagt understiger tre års hyra för
konsthallen. Man kan ju också tänka på att uppvärmningen av ett behövligt
antal baracker helt säkert skulle ställa sig betydligt billigare än uppvärmningen
av konsthallen, som ur värmeteknisk synpunkt är mycket oekonomisk.

Att utrymme för ett tillräckligt antal sådana baracker kan beredas dels på
Skeppsholmen, dels på mark som tillhör örlogsstationen i konsthallens närhet,
är konstaterat. Efter vad som har upplysts mig, finns det dessutom möjlighet
att inlogera större delen av det nu i konsthallen inkvarterade manskapet i redan
befintliga byggnader i örlogsstationens ägo. Det har uppgivit^, att sedan sjökrigsskolan
i början av detta år förflyttades till Näsby, finns i dess gamla
byggnad på Skeppsholmen ett ännu icke utnyttjat förläggningsutrymme örn
c:a 300 platser, som skulle kunna användas som kasern. Även andra utrymmen
lära bli lediga efter föreslagna flyttningar av vissa andra skolförband. Men
örn man också inte skulle ta sistnämnda utrymmen i anspråk, så vill etet synas,
som om endast tre eller fyra baracker skulle behövas jämte sjökrigsskolans
gamla byggnad — örn det nu är riktigt, att denna är disponibel — för att rymma
de i konsthallen förlagda 460 sjömännen. Jag har velat påpeka detta för att
erinra örn att — därest den av statsrådet i utsikt ställda utökningen av flottans
förläggningsutrymmen inte inom avsedd tid skulle komma till stånd ■—
det faktiskt synes förefinnas möjligheter att snabbt och utan större ekonomiska
uppoffringar för staten skaffa andra förläggningslokaler än konsthallen.

Sedan, som jag hoppas, Liljevalchs konsthall i en snar framtid befriats från
vad man skulle kunna kalla ockupationsstyrkorna, återstår frågan om lokalernas
reparerande och återställande i det goda skick, vari de enligt vederbörande
besiktningsinstrument befunno sig vid rekvisitionens början. Statsrådet upplyser
om, att enligt av marinmyndigheterna företagen besiktning av lokalernas
nuvarande tillstånd kostnaderna för behövliga reparationer uppskattats till
omkring 50,000 kronor, vilket är ungefär hälften av den summa, som jag efter
uppgift av konsthallens intendent nämnde i interpellationen. Ur statsfinansiell
synpunkt skulle det givetvis vara glädjande, örn den skadegörelse och det slitage,
som vållats, skulle ställa sig mindre dyrbara för statskassan än jag be -

Fredagen den 18 juni 1943.

Nr 25.

Ang. rekvisitionen av Liljevalchs konsthall. (Forts.)
farat. Å andra sidan är jag inte alldeles säker på att den av statsrådet nämnda
besiktningen och uppskattningen till alla delar kan godtagas av konsthallens
styrelse, som ju står i ansvar för byggnaden. Ur styrelsens synpunkt måste det
vara viktigare, att de företagna reparationsåtgärderna äro ändamålsenliga och
så vitt möjligt återställa hallen i dess ursprungliga skick, än att de genom
användning av billigt material och för örlogsstationen billig arbetskraft medföra
vissa besparingar. Så t. ex. torde det nog bli omöjligt att åter göra lokalerna
fullt användbara för sitt ändamål utan att nya parkettgolv inläggas. Detta
är ju emellertid detaljer, som i framtiden böra kunna ordnas, kanske lämpligen
genom fastighetskontorets medverkan eller under dess kontroll.

Det gläder mig, att herr statsrådet framhållit önskvärdheten av att konsthallen
icke minst med hänsyn till det svenska konstlivets intressen kan disponeras
för sitt egentliga ändamål. Att dessa och andra kulturintressen böra efter
förmåga tillgodoses även i krigs- och beredskapstider, är något som vi väl alla
äro överens om; men det är av värde, att det framhålles även av den svenska
försvarsmaktens främste målsman.

Huruvida sedan den långvariga militära rekvisitionen av konsthallen skall
anses innebära ett åsidosättande av framliden donators vilja eller icke, är ju en
fråga av mera sidoordnad betydelse. Jag vill angående den saken erinra om
att det visserligen är sant, att konsthallen uppförts med anlitande av överskottsmedel
i grosshandlanden C. F. Liljevalch juniors donation till allmännyttiga
ändamål, men att denne i livstiden hade uttryckt sitt intresse för att medverka
till åstadkommandet av en byggnad, där konstnärerna kunde få tillfälle att på
ett värdigt och tilltalande sätt för allmänheten uppvisa alstren av sin konst.
Denna hans önskan hade visserligen inte satts på papperet, men den hade bevittnats
av hans vänner, bl. a. bildhuggaren Christian Eriksson, och den följdes
pietetsfullt av denne och övriga medlemmar i den kommitté, som på sin
tid utarbetade förslaget örn konsthallen. Ur moralisk synpunkt kan jag inte finna,
att respekten för donators vilja i det här fallet är mindre motiverad än i
sådana fall, där uttryckliga testamentsbestämmelser föreligga.

Jag vill sluta med att ånyo uttala mitt tack för interpellationssvaret och
särskilt då för det löfte, som synes ligga i dess slutord och som låter skymta
en snar befrielse för konsthallen från dess nuvarande användning som kasernbyggnad.
Den dag, då detta sker, komma både de inkvarterade flottisterna och
de utestängda konstnärerna att känna lättnad och tacksamhet — de förra för
att de ha utsikt att få bättre, trevligare och mera lätteldade logement, de senare
för att de åter få tillfälle att visa sina verk i landets enda utställningslokal av
denna storlek och kvalitet. Till dem, som också ha anledning att önska ett
skyndsamt upphörande av marinförläggningen i Liljevalchs konsthall, hör dess
styrelse, som genom den långdragna rekvisitionen har hindrats att för utställningsverbsamheten
utnyttja de gångna åren,s sällsynt gynnsamma konjunkturer.
Men dit böra slutligen också höra regeringen och riksdagen såsom vårdare
av rikets finanser. Ty vad staten än möjligen kan lia haft för nytta av
denna förläggning, så kan det knappast betvivlas, att den för statskassan har
varit, är och blir en dålig affär.

Herr statsrådet Sköld: Herr talman! Jag vill göra några invändningar mot
det anförande, som herr Pauli här har hållit.

För det första bestrider jag att det finns några utrymmen på Skeppsholmen
som kunna tagas i anspråk för förläggning av de styrkor, som nu äro inkvarterade
i Liljevalchs konsthall. Det råder tvärtom trängsel och stor svårighet
att få tillräckliga lokaler på Skeppsholmen. Trots att sjökrigsskolan nyligen
flyttat till Näsby, lia nya byggnader uppförts ända in i det sista för att till -

Nr 25.

Fredagen den 18 juni 1943.

Äng. rekvisitionen av Liljevalch^ konsthall. (Forts.)
godose det behov som föreligger. Det finnes alltså inga reservutrymmen att
taga i anspråk. De uppgifter, som i detta avseende framförts från konsthallens
sida, tillhöra icke verklighetens värld.

Vidare är det väl ändå icke riktigt att säga, att tre års hyra skulle täcka
kostnaderna för de nya förläggningarna. Med hänsyn till vad jag redan sagt
örn de normala kostnaderna för värme, vatten och elektricitet m. m. är det alldeles
påtagligt att utgifterna för att uppföra baracker räcka till långt mer än
tre års förläggning i konsthallen.

Men denna sak är i och för sig ovidkommande, ty det har icke vid något
tillfälle under beredskapstiden varit möjligt för de militära myndigheterna att
inrätta sig för beredskap under ett, två, tre eller fyra år. Det är icke oss människor^givet
att ha den kunskap örn framtiden, som skulle behövas för någonting
sådant.

Jag vill också påpeka att trots de olägenheter, som äro förenade med uppvärmningen
av konsthallen, måste det bli mycket dyrare att elda upp fältbaracker
än ett hus sådant som detta. Det ha också utredningarna givit vid handen.

Vad slutligen reparationen beträffar, så kommer ju varken konsthallens
styrelse eller de militära myndigheterna att avgöra vad som skall vara till
fyllest. Alla transaktioner, som behöva ifrågakomma mellan konsthallen och
de militära myndigheterna, bestämmas ju i sista hand domstolsvägen, genom
riksvärderingsnämnden. Den saken torde därför ur båda parters synpunkt
bli löst på ett tillfredsställande sätt eller i varje fall så, att ingen offentlig
myndighet har någonting att invända mot resultatet.

Herr Pauli: Herr talman! Jag är givetvis ledsen att höra, att statsrådet
anser sig kunna försäkra att inga förläggningsutrymmen finnas tillgängliga
på Skeppsholmen. Jag satte ju ett frågetecken för uppgiften att sjökrigsskolans
utrymda lokaler skulle kunna vara disponibla för detta ändamål, och jag
sade mig alltså ingalunda vara säker på att uppgiften stämde.

Men dessutom berörde jag frågan örn tomtutrymmen för eventuella barackbyggnader.
Den saken har varit föremål för mycken diskussion under meningsutbytet
mellan å ena sidan konsthallens styrelse och å andra sidan olika
myndigheter, och det har så småningom framkommit, bl. a. i en skrivelse från
befälhavande amiralen, att ett visst utrymme skulle vara tillgängligt på
Skeppsholmen och vidare ett något större område på den örlogsstationen tillhöriga
marken i närheten av konsthallen.

Vad sedan beträffar möjligheten att uppföra baracker, är det ju sant som
statsrådet säger att ingen människa vid en viss tidpunkt under de gångna åren
har kunnat säga, om vi behöva baracker för tre eller fyra år framåt eller
längre. Ingen är begåvad med en sådan profetisk insikt. Men nog har man
vid vissa tidpunkter under det pågående världskriget kunnat förutse, att det
skulle dra ganska långt ut. Ingen har begärt att några dyrare byggnader skulle
uppföras, utan vad som ifrågasatts har varit provisoriska baracker som,
örn de efter beredskapstiden icke längre behövas på denna plats, skulle kunna
användas någon annanstans. Jag gör icke anspråk på fackkunskap vare sig
när det gäller militära angelägenheter eller byggandet av baracker, men som
lekman har jag i alla fall intrycket att denna sak borde ha kunnat ordnas.

(Jppgiften att kostnaderna för uppvärmningen skulle bli lägre i barackerna
än i konsthallen härstamma från håll, som kan anses representera en viss
expertis. Allt beror givetvis på hur barackerna äro byggda.

Slutligen är det icke alls min mening att gå in på diskussion angående reparationskostnaderna.
Jag har bara velat anmärka, att det inte är alldeles

Fredagen den 18 juni 1943.

Nr 25.

Ang. rekvisitionen av Liljevalchs konsthall. (Forts.)
säkert att just den summa, som de marina myndigheterna kommit till vid sin
besiktning och uppskattning, i det långa loppet skall visa sig stämma. Men
det är riktigt som statsrådet säger, att denna sak kommer att avgöras i laga
ordning, och till dess få vi väl uppskjuta debatten örn reparationskostnadernas
verkliga storlek.

Herr statsrådet Sköld: Jag vill endast påpeka, att örn man går in för att
konsthallen som förläggning bör ersättas av fältbaracker, ligger det i sakens
natur, och det behövs inte någon stor sakkunskap för att utröna, att så provisoriskt
uppförda byggnader, som därtill uppvärmas av kaminer, måste dra
mycket större eldningskostnad än en fastighet, i vilken det finns central värmeledning.
Det är säkert som ahc. Örn herr Pauli i stället tänker sig, att vi
skulle bygga baracker för 400,000 kronor med centralvärmeledning, är det
möjligt, att läget hade blivit litet annorlunda. Man får välja ett alternativ
konsekvent för sin argumentation.

Vidare skulle jag vilja lämna två upplysningar. Vi ha icke kunnat rekvirera
så många konsthallar, missionshus, skolor och folkets hus, att det har
räckt till för beredskapen, utan vi ha måst bygga flyttbara baracker för
många tiotal miljoner kronor. Det finns ingen möjlighet till att vi efter beredskapstidens
utgång i fredstid skola kunna draga nytta av alla dessa. Det
är självklart, att man då eftersträvar att inte skapa flera sådana baracker
än som är absolut nödvändigt.

Därtill vill jag meddela, att det icke kan beredas utrymme på Skeppsholmen
för några ytterligare byggnader. Det är fullständigt otänkbart ur brandskyddssynpunkt.
Den enda möjlighet som finns är nämligen, att man hugger
ned träden och placerar barackerna på gatorna, varvid det skulle bli smala
gångar mellan trähusen. Både ur trevnadssynpunkt och med hänsyn till eldfaran
är det icke lämpligt att uppföra flera byggnader på Skeppsholmen.

Herr Pauli: Jag förstår, att vi inte komma till något resultat i diskussionen
örn kostnaderna för barackerna och för deras uppvärmning. Detta är som jag
redan har sagt en rent teknisk fråga. Det är också möjligt, att inte alla de
baracker, som faktiskt ha byggts under beredskapstiden, komma att kunna användas
i framtiden. Jag undrar dock, om inte detta kan tänkas med den utvidgning
av vårt försvarsväsen, som förestår.

Vad slutligen gäller upplysningen, att det inte finns någon plats på Skeppsholmen
för byggande av baracker eller liknande byggnader, så gavs en helt
annan upplysning i befälhavande amiralens skrivelse för ett år sedan. Jag har
tidigare fått den uppfattningen, att man motsatte sig sådana byggnader under
hänvisning till de skador, som skulle drabba Skeppsholmens vackra trädbestånd.
Men jag har också hört uppges, att det skulle finnas platser, där detta
trädbestånd inte skulle lida någon mera väsentlig skada eller något intrång
genom uppförande av sådana baracker.

Jag uppfattar emellertid vad herr statsrådet nu har sagt såsom en bekräftelse
på att man från hans och de marina myndigheternas sida helt avvisar
varje tanke på provisoriska åtgärder för en annan förläggning av det manskap,
som nu är inlogerat i konsthallen. Jag beklagar detta, men jag vill därför
knyta så mycket starkare förhoppningar till vad han nyss har ställt i utsikt,
nämligen att den blivande utredningen och dc därpå grundade förslagen örn
utvidgning av förläggningsutrymmena vid örlogsstationen örn möjligt redan
till niista år skola lösa denna fråga. Den är ju dock inte av samma art som
en del andra förläggningsfrågor ute i landet, utan den kan verkligen anses
tillhöra de ur kulturell synpunkt särskilt behjärtansvärda.

Nr 25.

Fredagen den 18 juni 1943.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets utlåtanden nr 197—210, bevillningsutskottets
betänkanden nr 40, 41 och 46—51, första lagutskottets utlåtande
nr 48, andra lagutskottets utlåtanden och memorial nr 48—52 samt
jordbruksutskottets utlåtanden nr 60—62.

Herr förste vice talmannen yttrade: Herr talman! Beträffande ärendenas
ordning på morgondagens föredragningslista får jag hemställa, att kammaren
måtte besluta, att näst efter jordbruksutskottets utlåtande nr 59 skola uppföras
samma utskotts utlåtanden nr 60—62 samt statsutskottets utlåtanden
nr 197—202 och 206—210. Övriga ärenden torde uppföras i följande ordning:
bevillningsutskottets betänkanden nr 46 och 48—51, första lagutskottets utlåtanden
nr 45—48, andra lagutskottets utlåtanden och memorial nr 46, 48—52,
45 och 47, konstitutionsutskottets utlåtande nr 15, sammansatta konsti tutionsoch
första lagutskottets utlåtande nr 1, statsutskottets utlåtanden nr 203—205,
bevillningsutskottets betänkanden nr 42, 44, 45, 40, 41 och 47 samt slutligen
andra tillfälliga utskottets utlåtande nr 13.

Denna hemställan bifölls.

Anmäldes och bordlädes andra lagutskottets utlåtanden:

. nr 55, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn dyrtidstillägg
under budgetåret 1943/44 å folkpensioner, invalidunderstöd och
barnbidrag, m. m. jämte i ämnet väckta motioner; samt

nr 57, i anledning av dels väckta motioner örn åtgärder i syfte att bereda
ökat skydd åt hyressökande familjer med barn, dels ock väckt motion örn ändring
av 10 § lagen örn hyresreglering.

Kammarens sammanträde avslutades kl. 4.42 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Lördagen den 19 juni 1943 f. m.

Nr 25.

Lördagen den 19 juni f. m.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Sedan kamrarna fattat olika beslut angående jordbruksutskottets i utlåtande
nr 30 gjorda hemställan beträffande Kungl. Maj :ts i proposition nr 120
framlagda förslag örn anslag till Upplysningsverksamhet rörande forskningsoch
försöksarbetet på jordbrukets område ävensom motionen II: 319, såvitt
angick berörda anslagsfråga, och motionen II: 335, företogs nu jämlikt § 65
riksdagsordningen omröstning över följande av samma utskott i dess memorial
nr 53 föreslagna samt av båda kamrarna godkända voteringsproposition:

Den, som i likhet med första kammaren vill, att riksdagen må i enlighet
med motionerna II: 319, såvitt angår anslagsfrågan, och II: 335 förklara sig
icke kunna bifalla Kungl. Maj :ts förevarande proposition nr 120, röstar

Ja-:

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet med andra kammaren, med bifall till
Kungl. Maj:ts förevarande proposition nr 120 samt med avslag å motionerna
II: 319, såvitt angår anslagsfrågan, samt II: 335, till Upplysningsverksamhet
rörande forsknings- och försöksarbetet på jordbrukets område för budgetåret
1943/44 å driftbudgeten under nionde huvudtiteln anvisat ett anslag av
38,000 kronor.

Sedan efter given varsel kammarens ledamöter intagit sina platser och voteringspropositionen
upplästs, verkställdes omröstningen medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 69;

Nej — 42.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Efter det protokoll över omröstningen blivit uppsatt, justerat och avsänt till
andra kammaren, ankom därifrån ett protokollsutdrag, nr 559, som upplästes
och varav inhämtades, att omröstningen därstädes utfallit med 47 ja och 130
nej, samt att båda kamrarnas sammanräknade röster befunnits utgöra 116 ja
och 172 nej, vadan beslut i frågan blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med nej-propositionen.

Ordet lämnades till herr statsrådet och chefen för socialdepartementet Möller,
som meddelat, att han ämnade vid detta sammanträde besvara herr Gunnar
Anderssons interpellation örn lagstiftning angående arbetsblock inom jordbruket,
och nu yttrade: Herr talman! Med denna kammares tillstånd har herr
Gunnar Andersson riktat följande frågor till mig:

Har statsrådet för avsikt att för innevarande års riksdag — eventuellt under
dess höstsession — framlägga proposition med förslag till lag örn arbetsblock
inom jordbruket?

Örn så icke skulle vara fallet, vilka äro då skälen härtill?

Örn lagstiftning
ang.
arbetsblock
inom jordbruket.

Nr 25.

Lördagen den 19 juni 1943 f. m.

Om lagstiftning ang. arbetsblock inom jordbruket. (Forts.)

. I början av maj månad 1942 mgåvo arbetsmarknads- och livsmedelskommissionerna
gemensamt till socialdepartementet ett förslag till lag örn arbetsblock
inom jordbruket. Förslaget undergick omedelbart remissbehandling, vilken var
i huvudsak avslutad de sista dagarna i samma manad. Efter överväganden i
social- och jordbruksdepartementen utfärdades därefter den 18 juli 1942 på
jordbruksdepartementets föredragning en kungörelse angående organisation av
arbetsblock inom jordbruket, innefattande de delar av lagförslaget, som ägde
huvudsakligen administrativ karaktär. Pä socialdepartementets föredragning
fastställdes den 5 februari 1943 dels instruktion för den m5mdighet som skall
utöva den centrala ledningen av arbetsblockorganisationen (riksblockmyndigheten)
och dels instruktion för länsblockmyndigheterna.

Med ledning av de yttranden, som avgivits, överarbetades sedermera det ursprungliga
förslaget till arbetsblocklag inom riksblockmyndigheten. Ur förslaget
utmönstrades därvid de bestämmelser, som intagits i kungörelsen, varjämte
även vissa andra ändringar i förslaget vidtogos. Det överarbetade förslaget
till arbetsblocklag överlämnades därefter, jämte vissa kungörelseförslag,
den 19 april 1943 till socialdepartementet under hemställan, att lagförslaget
måtte föreläggas riksdagen.

Efter samråd med chefen för jordbruksdepartementet vill jag med anledning
ay de till mig ställda frågorna meddela, att jag icke ansett situationen vara
sådan, att ett lagförslag av den innebörd, som det nu ifrågavarande äger -—
vilket pa arbetsbloekens medlemmar lägger mycket vittgående skyldighet i
fråga örn att ställa arbetskraft, dragare och maskinell utrustning till förfogande
■ nu bör framläggas för riksdagen innan ytterligare överväganden
kunnat göras. Till frågan örn förslag i ämnet kommer att föreläggas den väntade
höstriksdagen kan jag icke nu taga definitiv ställning.

Herr Andersson, Gunnar: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet och
chefen för socialdepartementet få framföra mitt tack för det svar, som jag erhållit
på min interpellation. Jag måste emellertid konstatera, att jag på min
fråga, örn statsrådet hade för avsikt att för innevarande års riksdag — eventuellt
under dess höstsession— framlägga proposition med förslag till lag
örn arbetsblock inom jordbruket, varken fått ja eller nej till svar. Herr statsrådet
meddelar endast, att Ni ännu icke kan taga definitiv ställning till
frågan.

I och för sig kan det ju anses lugnande att höra, att herr statsrådet inte
anser situationen vara sadan, att ett lagförslag av den innebörd som det nu
ifrågavarande bör framläggas för riksdagen. Denna optimism delas emellertid
icke av de jordbrukare, som i egenskap av länsblockledare, överblockledare
eller blockledare ha att svara för jordbrukets krigsberedskap. Ytterst farligt
vore, örn de myndigheter och funktionärer, som arbeta för jordbrukets beredskap,
^ inläte sig på optimistiska betraktelser rörande det utrikespolitiska
läget. Sådana betraktelser ha tyvärr en särdeles stor förmåga att skapa olust
i beredskapsarbetet och äventyra resultatet av detsamma.

^ Jag kan försäkra herr statsrådet, att vi lantbrukare sannerligen inte äro
lingade att i oträngt mal underkasta oss tvångsåtgärder. De ingripanden, som
ifrågasätta^ i arbetsblocklagen, beröra uteslutande utövarna av jordbruksnäringen.
Vid de tillfällen, då lagen bringas i tillämpning, skola jordbrukarna
kunna åläggas att ställa maskinell utrustning, dragare och arbetskraft -—
även den arbetskraft som vederbörande personligen representerar — till förfogande
för det kollektiv, som blocket utgör.

Blockorganisationen är uppbyggd med tanke på de förhållanden, som kunna
beräknas råda i händelse av vårt lands indragande i krig. I ett sådant läge

Lördagen den 19 juni 1943 £. m.

Nr 25.

Orri lagstiftning ang. arbetsblock inom jordbruket. (Forts.)
har man att räkna med omfattande militära inkallelser med mycket kort varsel.
Det torde i detta sammanhang icke vara nödvändigt att närmare utveckla
den situation, i vilken den för landet livsviktiga jordbruksnäringen skulle råka,
därest dylika inkallelser inträffa under en för jordbruket bråd period, exempelvis
under sådd eller skörd. Varken tjänsteplikts- eller andra av riksdagen
hittills antagna beredskapslagar förslå för att tillfredsställande klara
denna situation.

Det är sålunda otänkbart att på ett medelstort eller mindre jordbruk i den
inkallade jordbrukarens ställe placera från annat håll överförd arbetskraft.
Blockorganisationen syftar till att i ett sådant läge till fullo utnyttja den kvarvarande
yrkeskunniga och med ortens förhållanden väl förtrogna arbetsledningen
i en större driftsenhet, blocket. Från andra näringsområden eller från
andra orter överflyttad arbetskraft, reservarbetskraft, skall i så fall mera
effektivt kunna utnyttjas. Det torde emellertid vara alldeles uppenbart, att
detta arbete liksom övriga beredskapsuppgifter måste i så god tid som möjligt
förberedas, om inte resultatet skall äventyras — och resultatet är i detta fall
folkförsörjningen.

Som länsblockledare i Södermanlands län har jag haft sammankomster med
överblockledare och blockledare inom samtliga kommuner. Dessa personer
äro samtliga aktiva jordbrukare med gott omdöme och allmänt förtroende. Det
har därför sitt stora värde att veta, att de framkommit med krav, att statsmakterna
i god tid måtte ge klara besked om hur man skall förhålla sig i ett
sådant kritiskt läge, som planläggningen avser. Samma uttalanden ha enligt
vad jag försport gjorts även vid liknande sammanträden i övriga län.

Den genomgripande omorganisation av blocken, som ägt rum under det sista
året, har syftat till att göra organisationen funktionsduglig. Det måste emellertid
fastslås, att detta icke kan bli fallet, så länge inte klara besked givits
i de avseenden, som blocklagen behandlar. Lagen är det enda sättet att i ett
verkställighetsskede på ett rationellt sätt få samtliga, jordbrukare med i arbetet,
och den är också den enda grundval, pa vilken instruktioner för funktionärerna
kunna utarbetas. Hur skall överhuvud taget riksblockmyndigheten
kunna utfärda nödiga instruktioner nu, när den inte vet, örn dessa instruktioner
sedan komma att stämma med den lag örn arbetsblock som en gång,
när det gäller, måste komma?

Den föreslagna lagen har karaktären av en beredskapslag, och dess ikraftträdande
är sålunda beroende av ett nytt regeringsbeslut samt riksdagens godkännande.
Häri ligger en garanti för att lagen icke kan komma att missbrukas
och icke heller sättas i funktion i ett skede, da den icke år oundgängligen
nödvändig. Det är emellertid enligt min mening ohjälpligt för sent att
börja diskutera de frågor, som lagen behandlar, först då krisen är över oss.
Då är det i stället tid att verkställa tidigare planlagda åtgärder.

Statsrådet har ännu icke kunnat taga ställning till det ifrågavarande lagförslaget,
fastän överväganden pågått sedan våren 1942, utan^ anser att
»ytterligare överväganden» måste göras, detta med hänsyn till ifrågavarande
lagförslags ingripande innebörd. Jag har svart att första, vilka ytterligare
överväganden, som herr statsrådet anser vara nödvändiga, innan lagen förelägges
riksdagen, men jag förutsätter att herr statsrådet i varje fall anser det
vara angeläget att dessa nya överväganden företagas med största möjliga

skyndsamhet. .

Min personliga uppfattning — som jag kommit till under mitt arbete som
länsblockledare i Södermanlands län — är att jordbrukets beredskap i form av
blockorganisation behöver lagligt stöd — i huvudsaklig överensstämmelse med
det förslag till lag, som utarbetats av riksblockmyndigheten och överlämnats

Nr 25.

Lördagen den 19 juni 1943 f. m.

Anslag till
vägbyggnader
d skogar i
enskild ägo
m. m.

Örn lagstiftning ang. arbetsblock inom jordbruket. (Forts.)
till statsrådet -— för att överhuvud taget kunna fylla sin uppgift vid krig
eller krigsfara. Jag ser alltså, herr statsråd, en allvarlig fara för vår jordbruksberedskaps
effektivitet i den omständigheten, att den — trots upprepade
anhållanden därom hos regeringen — icke fått lagens stöd.

Till mitt tack för herr statsrådets svar vill jag foga en enträgen vädjan örn
att herr statsrådet matte till innevarande års riksdag under dess höstsession
framlägga proposition med förslag till lag örn arbetsblock inom jordbruket.

Anmäldes och godkändes första särskilda utskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 319, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående organisationen
av försvarsväsendets centrala förvaltning jämte i ämnet väckta motioner;

nr 320, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående centralisering av
underhållstjänsten i fråga om intendenturmateriel m. m. jämte i ämnet väckta
motioner; samt

nr 321, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående vissa avlönings-
m. fl. anslag under riksstatens fjärde huvudtitel för budgetåret 1943/
44 jämte i ämnet väckta motioner.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen :

nr 332, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av lagen den 14 juni 1940 (nr 503) angående upplösning
av vissa sammanslutningar m. m.; och

nr 333, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 9 § lagen den 23 oktober 1914 (nr 325) örn krigsdomstolar
och rättegången därstädes.

Föredrogos och bordlädes ånyo andra lagutskottets utlåtanden nr 55 och 57.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande nr 55, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående anslag till väg- och flottledsbyggnader å skogar
i enskild ägo jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen den 9 april 1943 avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad
proposition, nr 244, hade Kungl. Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att till Skogsvård m. m.: Väg- och flottledsbyggnader å skogar
i enskild ägo för budgetåret 1943/44 å driftbudgeten under nionde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av 500,000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till behandling förehaft två inom riksdagen
vid dess början väckta likalydande motioner, nämligen 1:92 av herrar
Näsström och Edin samt II: 145 av herr Andersson i Alfredshem m. fl., vari
föreslagits, att riksdagen skulle besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
örn att mom. 6 i kungörelsen den 28 mars 1941 örn ändring i vissa
delar av kungörelsen den 16 september 1933 (nr 549) angående statsbidrag
till vissa väg- och flottledsbyggnader å skogar i enskild ägo måtte få den
ändrade lydelse, som i motionerna angivits.

Lördagen den 19 juni 1943 f. ni.

Nr 25.

Anslag till vägbyggnader å skogar i enskild ägo ra. ra. (Forts.)

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på anförda, skäl hemställt,

1) att riksdagen måtte i anledning av förevarande proposition till Skogsvård
m. m.: Väg- och flottledsbyggnader å skogar i enskild ägo för budgetåret
1943/44 å driftbudgeten under nionde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 500,000 kronor;

2) att de likalydande motionerna 1:92 och 11:145 måtte anses besvarade
med vad utskottet förut i utlåtandet anfört och föreslagit.

Herr Näsström: Herr talman! Då dessa skogsvägar äro av utomordentligt
stor betydelse, framför allt för Norrland, ber jag att a motionärernas vägnar
få framföra ett tack till jordbruksutskottet för att det i huvudsak bifallit vår
motion.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande nr 56, i anledning av Kungl.

Maj :ts proposition angående anslag till skogsstyrelsen m. m. jämte i ämnet m m
väckt motion.

I en till riksdagen den 21 maj 1943 avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad
proposition nr 278, hade Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för samma dag, föreslagit riksdagen
att dels för skogsstyrelsen fastställa ny personalförteckning samt godkänna
ändrad avlöningsstat ävensom för budgetaret 1943/44 under nionde
huvudtiteln anvisa till avlöningar ett förslagsanslag av 107,000 kronor och
till omkostnader ett förslagsanslag av 40,000 kronor, dels ock för skogsvård
m. m. för budgetåret 1943/44 under nionde huvudtiteln anvisa till skogsvårdens
befrämjande ett anslag av 700,000 kronor, till ersättning för kostnader
föranledda av 1932 års lappmarkslag m. m. ett anslag av 800,000 kronor och
till ersättning åt skogsvårdsstyrelser för visst biträde vid virkesawerkning
m. m. ett förslagsanslag av 300,000 kronor.

Kungl. Maj :ts förslag innebar bland annat, att medel skulle beräknas för
anställande hos skogsstyrelsen av en byråinspektör i lönegrad Eo 24, en
amanuens i lönegrad Eo 18 och ett skrivbiträde i lönegrad Eo 2.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft en inom första
kammaren väckt, till utskottet hänvisad motion, nr 304, av. herr Mannerskantz,
vari hemställts, att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj :ts förslag örn
inrättande vid skogsstyrelsen av en byråinspektörs-, en amanuens- och^en
skrivbiträdestjänst; att alltså ur personalförteckningen skulle utgå 1 byråmspektör
i lönegrad Eo 24; samt att anslaget till skogsstyrelsens avlöningar
skulle bestämmas till 83,000 kronor och anslaget till omkostnader till 28,000
kronor.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på åberopande grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till förevarande proposition och med
avslag å motionen 1: 304,

1) för skogsstyrelsen fastställa i utlåtandet införd personalförteckning;

2) godkänna i utlåtandet införd avlöningsstat för skogsstyrelsen, att tilllämpas
tills vidare från och med budgetåret 1943/44;

3) för budgetåret 1943/44 å driftbudgeten under nionde huvudtiteln anvisa

a) till Skogsstyrelsen: Avlöningar ett förslagsanslag av 107,000 kronor;

Nr 25.

Lördagen den 19 juni 1943 f. m.

Anslag till skogsstyrelsen m. m. (Forts.)

b) till Skogsstyrelsen: Omkostnader ett förslagsanslag av 40,000 kronor;

c) till Skogsvård m. m.: Skogsvårdens befrämjande ett anslag av 700,000
kronor;

d) till Skogsvård m. m.: Ersättning för kostnader föranledda av 1932 års
lappmarkslag m. m. ett anslag av 800,000 kronor;

e) till Skogsvård m. m.: Ersättning at skogsvårdsstyrelser för visst biträde
vid virkesavverkning m. m. ett förslagsanslag av 300,000 kronor.

I motiveringen hade utskottet under rubriken Skogsstyrelsen: Avlöningar
anfört:

»Utskottet delar departementschefens uppfattning att, innan ytterligare erfarenhet
vunnits rörande arbetsuppgifterna inom skogsstyrelsen, återhållsamhet
bör iakttagas med avseende på inrättandet av nya tjänster hos styrelsen.
Emellertid kan utskottet icke ansluta sig till den i ärendet väckta motionen
örn att ingen som helst personalökning nu må komma till stånd. Enligt vad
utskottet funnit synes den av departementschefen förordade förstärkningen
av styrelsens arbetskrafter kunna vara erforderlig. Utskottet tillstyrker sålunda
att medel beräknas för anställande av en byråinspektör i lönegrad
Eo 24, en amanuens i lönegrad Eo 18 och ett skrivbiträde i lönegrad Eo 2
samt för ytterligare extra arbetskraft ävensom för överflyttning på styrelsens
avlöningsstat av den nuvarande arvodesbefattningen såsom skogsvägkonsulent,
till vilken avlöningen nu utgår från anslaget till väg- och flottledsbyggnader
å skogar i enskild ägo. I anledning av förslaget att sekreteraren
hos styrelsen i fortsättningen skall benämnas byrådirektör har inom
utskottet uttalats viss tveksamhet angående lämpligheten härav, men utskottet
har likväl icke ansett sig böra avstyrka denna omändring. Liksom
departementschefen finner utskottet icke tillräcklig anledning föreligga att
upptaga ett särskilt arvode åt överdirektörens ställföreträdare.

I enlighet med departementschefens anslagsberäkningar, som icke föranleda
någon utskottets erinran, uppgår styrelsens avlöningsanslag för nästa budgetår
till sammanlagt 107,000 kronor, innebärande en anslagsökning med 36,000
kronor.»

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Gabrielsson och Jacob Hansson, friherre Beck-Friis samt herrar
Näslund Anderberg och Svedberg, vilka ansett, att utskottets utlåtande beträffande
Skogsstyrelsen: Avlöningar bort hava följande lydelse:

»Utskottet delar ----(lika med utskottet)---vara erforderlig.

När utskottet intagit, denna ståndpunkt, har emellertid utskottet utgått ifrån
fU ./°™yade krav på ytterligare utökning av styrelsens personal icke skola
behöva ifrågakomma, så länge någon väsentlig förändring i arbetsuppgifterna

«J?a7lsats'' utskottet tillstyrker---(lika med utskottet)---

36,000 kronor.»;

2) av herr Näslund med avseende på utskottets utlåtande under rubriken
Skogsvård m. m.: Ersättning för kostnader föranledda av 1932 års lappmarkslag
m. m.;

3) av herr Svensson i Ljungskile, vilken ansett, att utskottets utlåtande i
vissa angivna delar bort hava den ändrade lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte, i anledning av förevarande
proposition och motionen I: 304,

... U godkänna i reservationen införd avlöningsstat för skogsstyrelsen, att tilllampas
tills vidare fran och med budgetåret 1943/44;

2) för budgetåret 1943/44 å driftbudgeten under nionde huvudtiteln anvisa

Lördagen den 19 juni 1943 f. m.

Nr 25.

Anslag till skogsstyrelsen m. m. (Forts.)

a) till Skogsstyrelsen: Avlöningar ett förslagsanslag av 83,000 kronor;

b) till Skogsstyrelsen: Omkostnader ett förslagsanslag av 33,000 kronor;

c) till Skogsvård m. m.: Skogsvårdens befrämjande ett anslag av 700,000
kronor;

d) till Skogsvård m. m.: Ersättning för kostnader föraniedda av 1932 års
lappmarkslag m. m. ett anslag av 800,000 kronor;

e) till Skogsvård m. m.: Ersättning åt skogsvårdsstyrelser för visst biträde
vid virkesavverkning m. m. ett förslagsanslag av 300,000 kronor.

I den av herr Svensson i Ljungskile förordade motiveringen hade anförts
bland annat:

»Utskottet delar departementschefens uppfattning att, innan ytterligare erfarenhet
vunnits rörande arbetsuppgifterna inom skogsstyrelsen, återhållsamhet
bör iakttagas med avseende på inrättandet av nya tjänster hos styrelsen.
Någon förändring av de arbetsuppgifter, som beräknades vid styrelsens inrättande
år 1941, synes icke ha påvisats. Visserligen kan styrelsens arbetsbelastning
ha påverkats av vissa tillkomna utredningsuppdrag, men detta förhållande
synes utskottet icke böra tillmätas vikt i detta sammanhang, eftersom därav
eventuellt ökat behov av arbetskraft torde böra tillgodoses i annan ordning.
I nuvarande läge finner sålunda utskottet i likhet med vad som anförts i den
föreliggande motionen anledning saknas att tillstyrka förstärkning av styrelsens
arbetskrafter. Emellertid vill utskottet icke motsätta sig, att skogsvägkonsulentens
arvode, vilket nu utgår från anslaget till väg- och flottledsbyggnader
å skogar i enskild ägo, upptages på styrelsens avlöningsstat. I anledning
av förslaget att sekreteraren hos styrelsen i fortsättningen skall benämnas byrådirektör
har inom utskottet uttalats viss tveksamhet angående lämpligheten härav,
men utskottet har likväl icke ansett sig böra avstyrka denna omändring.
Liksom departementschefen finner utskottet icke tillräcklig anledning föreligga
att upptaga ett särskilt arvode åt överdirektörens ställföreträdare.

Vad utskottet anfört föranleder vissa jämkningar i Kungl. Maj:ts förslag
till personalförteckning och avlöningsstat för styrelsen. Den nu gällande personalförteckningen
torde kunna bibehållas oförändrad och ny personalförteckning
sålunda icke behöva fastställas av riksdagen. I avlöningsstaten torde anslagsposten
avlöningar till övrig icke-ordinarie personal böra minskas med de
belopp, som beräknats för inrättande av en byråinspektörs-, en amanuens- och
en skrivbiträdestjänst samt för höjning av beloppet för tillfällig arbetskraft,
eller med (8,000 + 5,600 + 2,400 + 5,000 =) 21,000 kronor till 40,000 kronor.
Posten rörligt tillägg torde kunna nedbringas med 3,000 kronor till 8,000
kronor, övriga poster i den av Kungl. Maj :t uppgjorda avlöningsstaten påverkas
icke av utskottets ändringsförslag. Till avlöningar vid styrelsen under
nästa budgetår skulle sålunda behöva anvisas ett anslag av 83,000 kronor.»

Herr Anderberg: Herr talman! Till detta utskottsutlåtande lia sex av
jordbruksutskottets ledamöter från denna kammare antecknat sig som reservanter
beträffande motiveringen.

Det förhåller sig så, att då riksdagen år 1941 inrättade skogsstyrelsen,
hade ingen tänkt sig att man ,så snart efteråt skulle komma fram mod förslag
till en så kraftig utbyggnad, som här föreslås från skogsstyrelsens sida. Utredningsmannen
hade från början föreslagit en avlöningsstat på 94,300 kronor,
men riksdagen biföll endast en stat på 71,000 kronor. Nu i år har skogsstyrelsen
gått in till Kungl. Maj:t med begäran om en utökning av styrelsen
mod en hel del tjänster, så att man kommit upp i en avlöningsstat på 1 27,000
kronor.

Detta förslag har departementschefen icke ansett sig kunna gå med på. Det

Nr 25.

Lördagen den 19 juni 1943 f. m.

Anslag till skogsstyrelsen m. m. (Forts.)

Ilar också utsatts för stark kritik såväl från statskontoret som från lönenämnden.
Det är inga nya arbetsuppgifter, som lia tillkommit för skogsstyrelsen.
Det förekommer visserligen vissa utredningsuppdrag, men till dessa kan män
använda annan arbetskraft. Lönenämnden gör också ett mycket kraftigt uttalande,
och styrelsens motivering har icke övertygat lönenämnden örn att
något behov av utvidgning föreligger i den utsträckning som styrelsen ansett
erforderlig.

Det är därför departementschefen icke ansett sig kunna gå med på ett
större anslag än vad propositionen och nu även utskottet föreslår. Det är visserligen
_en reservant, som icke tillhör denna kammare, som yrkat avslag på
propositionen, men inom utskottet har man varit rätt tveksam, och det var
först efter en mycket grundlig diskussion som man kom fram till ett tillstyrkande
av departementschefens förslag. Utskottet skriver dock i motiveringen
ganska restriktivt, och vi sex reservanter ville, att utskottet ännu starkare
skulle ge uttryck åt sin tveksamhet. Det heter i utskottets utlåtande, att
»återhållsamhet bör iakttagas med avseende på inrättandet av nya tjänster
hos styrelsen. Emellertid kan utskottet icke ansluta sig till den i ärendet
väckta motionen om att ingen som helst personalökning nu må komma till
stånd». Så långt äro vi eniga. Men sedan ville, som sagt, vi reservanter ha
ett ännu mer restriktivt skrivsätt, och vi föreslå följande lydelse i fortsättningen
på utskottets motivering: »När utskottet intagit denna ståndpunkt, har
emellertid utskottet utgått ifrån att förnyade krav på ytterligare utökning av
styrelsens personal icke skola behöva ifrågakomma, så länge någon väsentlig
förändring i arbetsuppgifterna icke påvisats.»

Det är ju klart att det står utskottet fritt ett kommande år att, oavsett örn
denna motivering godtages eller ej, motsätta sig eventuella nya förslag från
skogsstyrelsens sida. Det är inte heller säkert att departementschefen, med
hänsyn till den ställning han intagit i frågan i år, kammer att godtaga förslag
örn ytterligare utökning av skogsstyrelsen. Men vi lia från reservanternas
sida dock velat framhålla detta, emedan vi ville mera bestämt poängtera, att
vi varit mycket tveksamma redan när det gäller det förslag, som nu här föreligger.
Vi ha också velat säga ut att därest det tillkommer nya arbetsuppgifter
— det har ju varit ifrågasatt att skogsvårdsstyrelsernas medelsförvaltning
skulle handhas eller kontrolleras av skogsstyrelsen — får givetvis
såväl departementschefen som riksdagen taga under övervägande de åtgärder,
som då bli erforderliga.

I år var emellertid motiveringen för en utökning ganska svag. Men vi
stannade ändå för ett beslut i denna riktning, närmast därför att 1941 års
riksdag icke antog det förslag, sam utredningen hade tänkt sig, utan vidtog
en del ändringar och gjorde en del nedskärningar i detta — det var sålunda
skälet till att utskottet till slut gick med på departementschefens förslag.

Reservanternas yrkande gäller alltså motiveringen och icke själva hemställan,
och jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den av herr Gabrielsson
m. fl. framburna reservationen.

Herr Tjällgren: Herr talman! Som synes har jag anslutit mig till utskottets
förslag, men jag vill börja med att säga att jag givetvis kan instämma i reservanternas
uppfattning så till vida, att även jag anser, att man bör gå fram
med stor försiktighet när det gäller inrättandet av nya tjänster. Dock har jag
i detta fall icke kunnat ansluta mig till reservationen.

Det är måhända lämpligt att vid detta tillfälle ge en redogörelse för skogsstyrelsens
sammansättning för närvarande. Skogsstyrelsen inrättades ju år 1941
och består nu av en chef, som är överdirektör, en byråchef, en sekreterare i 26 :e

Lördagen den 19 juni 1943 £. m.

Nr 25.

Anslag till skogsstyrelsen m. m. (Forts.)
lönegraden oell en amanuens. Vidare tjänstgör inom styrelsen en vägkonsulent,
vilkens avlöning hittills utgått från anslaget till skogs- och flottledsbyggnader
å skogar i enskild ägo. Nu har skogsstyrelsen i skrivelse till Kungl. Majit hemställt
örn en utvidgning av styrelsens personal därhän, att det skulle tillsättas
en byrådirektör i 26:e lönegraden, en byråinspektör i 24:o, en notarie i 21 :a
och en amanuens i 18 :e lönegraden. Samtidigt har skogsstyrelsen begärt uppflyttning
av sekreteraren till byråchef i 30 :e lönegraden, varjämte föreslås
överflyttning av den hittillsvarande byråchefen på ordinarie stat. Denna skulle
även vara ställföreträdare för överdirektören. Vidare kan jag nämna, att det i
samma skrivelse föreslogs en överflyttning av vägkonsulenten på skogsstyrelsens
stat såsom extra ordinarie tjänsteman i 24 :e lönegraden. Dessutom föreslås
anställande av kontorister och kanslibiträden.

Nu har emellertid Kungl. Majit icke ansett sig kunna gå med på allt vad
skogsstyrelsen i denna skrivelse föreslagit, utan i den proposition, som är avlämnad
till årets riksdag, har föreslagits allenast inrättandet av en befattning
såsom byråinspektör i lönegrad Eo 24 och en amanuens i Eo 18 samt ett skrivbiträde
i lönegrad Eo 2. Det är alltså en ganska betydande prutning som Kungl.
Majit vidtagit i det förslag som skogsstyrelsen inlämnat till Kungl. Majit.
Vidare har Kungl. Maj :t ansett att vägkonsulenten skall överflyttas på styrelsens
stat som extra befattningshavare med arvode. Detta förutsattes också vid
det tillfälle, då man medgav hans anställande.

Vad då först beträffar den föreslagna byråinspektörsbefattningen, tror jag
att starka skäl tala för att denna befattning inrättas. Jag tar mig i det fallet
friheten att hänvisa till vad utskottet skrivit i sitt utlåtande på sidan 9 — därav
framgår ju tydligt, att det är av behovet påkallat att denna befattning inrättas.
Dess innehavare skulle närmast ha till uppgift att övervaka skogsvårdsstyrelsernas
medelsförvaltning, vilket enligt instruktionen för skogsstyrelsen
åligger styrelsen. Med de tjänstemän, som för närvarande finnas inom styrelsen,
torde det knappast vara möjligt för styrelsen att fullfölja denna uppgift
på ett effektivt sätt. Vidare har skogsstyrelsen också att övervaka skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet i stort, varvid flera nya uppgifter lia tillkommit under
den tid styrelsen varit i verksamhet.

Det kan vid detta tillfälle måhända vara lämpligt att nämna något örn de
ärenden, som skogsstyrelsen under den tid den varit i verksamhet haft att handlägga.
Skogsstyrelsen började sin verksamhet den 1 juli 1941 och var alltså i
gång endast halva detta år. Jag skall därför taga de siffror, som avse hela år
1942. Antalet under detta år diarieförda ärenden var 368 och utgående expeditioner
1,499, utgående smärre skrivelser, förfrågningar o. s. v. samt handläggningar
505. Antalet remisser har under samma år varit icke mindre än 68,
och därav har det varit remisser av större omfattning till ett antal av 27 stycken.
Vad beträffar sammanträden, som styrelsen haft under nämnda år, har
hela styrelsen sammanträtt 16 gånger, och dessutom har det varit sammanträden
med överdirektören och tjänstemän 29 gånger. Vidare har det under året
skickats ut 56 cirkulär till skogsvårdsstyrelserna, och slutligen har det meddelats
beslut över ett antal besvär över avverkningsförbud o. s. v. Detta var endast
några stickprov på vad styrelsen haft att uträtta.

Jag vill upprepa, att jag instämmer med reservanterna därutinnan, att man
bör vara försiktig när det gäller inrättandet av njm tjänster i allmänhet. Men
det är viii på samma gång så, att örn ett statens verk är i verkligt behov av ett
antal tjänstemän, måste det vara i högsta grad oekonomiskt att låta verket lida
brist på arbetskraft.

Beträffande skogsvårdsstyrelserna har departementschefen i propositionen

Första kammarens protokoll 19h$. Nr Sfi. o

Nr 25.

Lördagen deli 19 juni 1943 f. m.

Anslag till skogsstyrelsen m. m. (Forts.)
anfört att han finner det »angeläget, att skogsvårdsstyrelserna vid utövandet
av sin verksamhet lämnas största möjliga handlingsfrihet. Beträffande de skogsvårdande
uppgifterna, där största möjliga hänsyn måste tagas till föreliggande
lokala förhållandena vid ärendenas behandling, torde också enighet råda därom
att avgöranden så långt ske kan böra träffas av de lokala organen.»

Jag vill betona att vad departementschefen i detta stycke anfört har utskottet
understrukit i sitt utlåtande, där det på sidan 7 heter: »Utskottet finner i
likhet med departementschefen det angeläget, att skogsvårdsstyrelserna vid utövandet
av sin verksamhet lämnas största möjliga handlingsfrihet. Emellertid
synes det jämväl utskottet naturligt, att statsmakterna erhålla möjlighet att
åtminstone i stort sett kontrollera användningen av de medel, som ställas till
skogsvårdsstyrelsernas förfogande. Till vad som i sådant syfte föreslagits i
propositionen vill utskottet därför giva sin anslutning.»

Vidare är det en annan sak som det också kan vara lämpligt att omnämna.
För närvarande äro ju lönerna till skogsvårdsstyrelsernas befattningshavare
ganska ojämnt fördelade. Jag har erfarit att den högst avlönade länsjägmästaren
skulle betalas med ett belopp på icke mindre än 20,000 kronor, under det
att den lägst avlönade inte Ilar mer än 8,000. För närvarande ha skogsvårdsstyrelserna
rättighet att var och en inom sitt område bestämma dessa löner. Detta
kan icke vara riktigt, alldenstund lönerna till stor del utgå av statsmedel. Nu är
det ju meningen att man skall få en reglering till stånd beträffande dessa löner,
och jag tror att det är nödvändigt att härvidlag komma fram till åtgärder
så fort sig göra låter.

Jag skall, herr talman, inte längre upptaga tiden, utan med dessa få ord be
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Mannerskantz: Herr talman! När skogsstyrelsens tillkomst beslutades
år 1941, var jag för min del, och flera med mig, inte alls övertygad om nyttan
och behövligheten av att inrätta detta nya ämbetsverk. I all synnerhet ansåg
jag att det inte var behövligt att göra det just nu under kriget. Riktigheten av
denna uppfattning har nog snarast förstärkts under de år, som skogsstyrelsen
verkat. Det saknas heller icke exempel på att åtgärder från dess sida vidtagits,
som varit till direkt skada för skogsvårdsstyrelsernas verksamhet — det vågar
jag här påstå. Det finns påvisat ett exempel på detta i årets dechargebetänkande,
och de saker, som där äro framhållna, innehålla ändå inte hela sanningen.

Nu är det inte enbart detta som gjort, att jag i år väckt en motion örn avslag
på de utökningar av personalen inom skogsstyrelsen, som begärts, utan det är
även av andra skäl. Jag anser nämligen, att vi inte böra medverka till att den
sedvanliga utvecklingsgången här får äga rum. Man börjar först så vackert med
små anspråk, när man inrättar något nytt verk. Så ökar man en smula varje år.
Sedan, när man ser, att det blir en smula svårare att få en ytterligare utvidgnig,
så skapar man fram nya arbetsuppgifter, och så tar man dessa som motiv
för att skaffa ytterligare nya avdelningar och ny personal. Och till slut har
man kommit därhän, att man fått ett riktigt gentilt och stort och präktigt ämbetsverk,
eventuellt med en generaldirektör i spetsen.

På det viset tycker jag inte att det skall gå till. Skall man skapa en ny institution,
bör man från början noga göra klart för sig, vad man vill tillmäta den
för uppgifter, så att inte uppgifterna uteslutande få skapas fram under årens
lopp. Annars blir det ju så, att man, örn uttrycket tillätes, lurar den beslutande
församlingen in på en sak, som sedan blir svår att rätta till.

Nu ha herr Anderberg och hans medreservanter haft ögonen öppna för denna
synpunkt, efter vad jag kan förstå. De ha velat säga ifrån, att det inte får

Lördagen den 19 juni 1943 f. m.

Nr 25.

Anslag till skogsstyrelsen m. m. (Forts.)
gå till på detta sätt, men de lia inte velat gå från halv- till helmesyr och avslå
vad som här begäres. Enligt vad jag har kunnat få fram ur propositionen och de
avgivna remissvaren, är det inte så ofrånkomligt med dessa personalökningar.
Det skulle säkerligen inte bli någon annan följd av ett bifall till mitt avslagsyrkande
än att skogsstyrelsen finge avstå från att utvidga sin verksamhet.

Vid utskottsbehandlingen vet jag att man var synnerligen tveksam, och en
av utskottets ledamöter, herr Svensson i Ljungskile, har avgivit en reservation,
som så gott som fullständigt sammanfaller med min motion. Den skiljer sig från
motionen endast därutinnan, att den går med på att man ökar ut omkostnadsanslaget
något med hänsyn till att skogsvägkonsulenten skall flyttas över på styrelsens
stat och att detta kan beräknas öka belastningen på anslaget till resekostnader
och expenser. Denna reservation har jag, herr talman, inte någon svårighet
att ansluta mig till, och därför kommer jag för min del att yrka bifall
till densamma. Det innebär en besparing på löneanslaget i jämförelse med propositionen
och utskottets förslag med 24,000 kronor för år räknat och på omkostnadsanslaget
med 7,000, eller tillsammans 31,000 kronor. Det är visserligen
inte något särdeles stort belopp, men viljan att hålla igen på utgifterna anser
jag bör taga sig faktiska uttryck även när inte beloppen äro så stora. Och då
jag för min del i motsats till utskottets ärade ordförande anser, att det inte med
säkerhet är nödvändigt nied dessa utökningar, tror jag inte man behöver tveka
inför denna möjlighet till sparsamhet. Samtidigt understryker man därmed
ännu kraftigare, att skogsstyrelsen nu inte bör inrikta sig på att vidga ut sig
år efter år för att slutligen bli ett mycket stort verk, vilket jag för min del
knappast anser vara behövligt eller ens till skogsskötselns gagn.

Jag hoppas att de synpunkter jag här framhållit samt den allmänna sparsamhetssynpunkten
måtte resultera i att kammarens ledamöter inte bara rent
schablonmässigt godtaga utskottets förslag, utan frångå denna gamla vanliga
praxis och ansluta sig till den reservation, som jag här förordat. Örn så inte
skulle bli fallet, tycker jag att det minsta man bör göra är att gå med på den
reservation, som herrar Gabrielsson och Anderberg m. fl. lia avgivit, för att
därigenom markera en mera fast och bestämd ståndpunkt i denna fråga.

Jag yrkar alltså, herr talman, bifall till herr Svenssons reservation.

Häri instämde herr Nisser.

Friherre Beck-Friis: Herr talman! Beträffande personalförteckning och avlöningsstat
för skogsstyrelsen har jag varit enig med utskottsmajoriteten örn att
propositionen bör bifallas. Jag hörde till dem, som på sin tid inte alls voro övertygade
örn nödvändigheten att inrätta detta nya ämbetsverk, men sedan det
väl tillkommit, bör det givetvis ha så pass stora anslag, att det kan fullgöra
sina åligganden. Såsom herr Mannerskantz i sin motion framhållit, lia emellertid
farhågorna besannats, att skogsstyrelsen visar en tendens att vilja svälla
ut till ett stort ämbetsverk, i varje fall större jin vad som avsågs vid dess tillkomst.
Därför har jag tillsammans med femi andra ledamöter av jordbruksutskottet
ansett, att det borde sägas ut i motiveringen till utskottets utlåtande, att
nya krav på ytterligare ökning av styrelsens personal icke skola behöva ifrågakomma,
så länge.någon väsentlig förändring av skogsstyrelsens arbetsuppgifter
icke kunnat påvisas. Detta är ju en rätt rimlig begäran, och jag tycker, att
särskilt de, som föra sparsamhetens talan, borde vara reservanterna tacksamma
för att de intagit donna ståndpunkt.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till den av herr Gabrielsson m. fl.
avgivna reservationen.

Nr 25.

Lördagen den 19 juni 1943 f. m.

Anslag till skogsstyrelsen m. m. (Forts.)

Herr Näslund: Herr talman! Såsom kammarens ärade ledamöter finna, har
jag vid det föreliggande utskottsutlåtandet avgivit en blank reservation, och
jag skall be att med några ord få ange anledningen härtill.

Såsom framgår av utskottets utlåtande, har skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens
län kommit i en synnerligen svår ekonomisk ställning. Hed anledning
därav har statskontoret påpekat, att Västerbottens läns skogsvårdsstyrelse bör
bli föremål för en särskild undersökning, en undersökning som skogsvårdsstyrelsen
icke har någon som helst anledning att göra någon erinran mot, utan
tvärtom är mycket tacksam för. Jag kan inom parentes nämna, att skogsvårdsstyrelsen
själv under hand hos skogsstyrelsen bett örn en sådan undersökning.
Vad som emellertid gjort mig litet tveksam är, att en sådan undersökning
anses påkallad allenast för Västerbottens län. Jag har nämligen en
känsla av att det finns flera skogsvårdsstyrelser som arbeta under ungefär
samma tunga ekonomiska förhållanden. Jag anser därför att det skulle vara
lämpligt, dels för att få ett bättre jämförelsematerial och dels för att få klarhet
örn hur det mera allmänt ligger till på detta område, att den ifrågasatta
undersökningen utsträcktes även till andra skogsvårdsstyrelser som äro jämförliga
med Västerbottens läns. Det är huvudanledningen till att jag antecknat
denna blanka reservation, och jag har nu velat tillkännage detta i kammaren.

Jag skall helt naturligt inte tillåta mig att fälla något omdöme örn den
verksamhet, som bedrivits av skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län. Den
blivande utredningen kommer säkert att ge svar på de frågor, som man i detta
sammanhang har anledning att uppställa. När jag nu har begärt ordet, kan jag
emellertid inte underlåta att fästa uppmärksamheten på att skogsvårdsstyrelsen
i Västerbottens län år 1934 fick övertaga vården av lappmarksskogar
som, om man inräknar husbehovsskogarna, omfatta inte mindre än 11,437
kvadratkilometer produktiv skogsmark. Det är ett område, inom vilket man
med lätthet kan placera Stockholms, Uppsala, Södermanlands och Västmanlands
läns skogsvårdsstyrelsers områden. Om man dessutom betänker, att den
lag, som gällde t. o. lii. år 1934, icke var någon skogsvårdslag i egentlig mening,
varför skogsvården var eftersatt i oerhört hög grad, är det ju uppenbart,
att det fanns ett mycket stort arbetsfält för Västerbottens läns skogsvårdsstyrelse.
När skogsvårdsstyrelsen nu på den korta tiden av tio år tack vare
en dugande länsjägmästare och en personal, som haft ett gott handlag med
skogsägarna, har kunnat väcka ett så stort intresse för skogsvården, att de
tillgängliga medlen icke medge, att man kan effektuera alla förfrågningar
om biträde i olika avseenden för skogsvårdens befrämjande, är det uppenbart,
att man får ta under allvarligt övervägande, huruvida man inte ur rent nationalekonomiska
synpunkter bör gå in för att bevilja de medel, som äro erforderliga
för att denna produktiva verksamhet inte skall behöva stoppas. För
att ytterligare understryka angelägenheten av detta ber jag att få erinra om
de uttalanden från mycket auktoritativt håll som gjorts vid den pågående
Härnömässan, där det t. ex. i går framhölls, att ingenting bör eftersättas i fråga
om skogsvården, särskilt med hänsyn till de stora virkesuttag som nu ske
och den situation som industrierna på grund av de minskade skogstillgångarna
inom en snar framtid komma att stå inför.

Jag har, herr talman, velat säga dessa ord för att kammarens ledamöter skola
få en riktig bakgrund, mot vilken man skall bedöma det handlingssätt, som
skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län valt, när den överskridit de tillgängliga
anslagen. Jag bestrider inte detta faktum, och jag hör själv till dem, som
äro mycket angelägna om att pengarna skola användas på rätt sätt. Jag skall
emellertid inte göra något uttalande om hur de använts, utan det kommer den

Lördagen den 19 juni 1943 f. lii.

Nr 25.

Anslag till skogsstyrelsen m. m. (Forts.)
blivande undersökningen säkerligen att ge vid handen. Jag vill endast understryka,
att skogsvårdsstyrelsen Ilar haft att välja mellan att begränsa verksamheten
inom dessa områden, där intresset för skogsvården har varit så
starkt, eller att överskrida anslagen. I den situationen har skogsvårdsstyrelsen
pressat sig till det allra yttersta, vilket lett till att man nödgats röra sig
med lånemedel. I utskottets utlåtande påpekas det, att skogsvårdsstyrelsen
år 1934 utrustades med ett rörelsekapital på 150,000 kronor, varav 93,000
kronor nu förbrukats. Jag vill erinra örn att när detta anslag kom till, hade
skogsvårdsstyrelsen från den 1 oktober 1933 till slutet av juli 1934 icke haft
ett öre att röra sig med annat än lånade pengar. Det berodde naturligtvis
på ett förbiseende att det inte fanns några pengar till förfogande, när skogsvårdsstyrelsen
övertog verksamheten. De 150,000 kronorna voro avsedda att
användas just för att klara den skuldsättning, som uppstått före den dag, då
statsbidrag och skogsvårdsavgifter stodo till skogsvårdsstyrelsens förfogande.

Herr talman! Jag ber att få sluta med att uttala den förhoppningen, att
departementschefen skall finna det möjligt att i den utsträckning, som man
kan anse att Västerbottens läns skogsvårdsstyrelse har använt pengarna på
riktigt sätt, tillgodose det trängande behov av. ökade anslag som föreligger.
Vad beträffar utskottets utlåtande i övrigt, ber jag att med åberopande av den
motivering, som friherre Beck-Friis anfört, få yrka bifall till den av herr
Gabrielsson m. fl. avgivna reservationen.

Herr statsrådet Pehrs,son-Brainstorp: Herr talman! Med hänsyn till deli
betydelse, som den svenska skogen har för vårt näringsliv och vårt folkhushåll,
torde alla vara eniga örn att söka göra det bästa möjliga för att få till
stånd en tillfredsställande skogsproduktion och den mest ändamålsenliga användning
av skogens produkter. Skogsvårdsstyrelserna i de olika länen ha ju
som sin stora uppgift att befrämja skogsvården, övervaka utnyttjandet avskogarna
och försöka fostra den skogsägande allmänheten till att göra sitt
bästa när det gäller skogarnas vård. Enligt mitt förmenande ha skogsvårdsstyrelserna
också skött sin uppgift på ett utomordentligt förtjänstfullt sätt.

Redan då skogsvårdsstyrelserna under de friare former, som Humös, före
den nuvarande organisationen, sysslade med sitt arbete i skogsvårdens tjänst,
ansågo de själva att ett centralt organ var nödvändigt, och de skapade även
ett dylikt. Anledningen till att de bildade detta centrala organ var närmast att
de ansågo, att de olika skogsvårdsstyrelserna ute i länen icke borde få handla
var för sig ungefär så som de tyckte, utan de ville lia ett centralt organ sorn
skulle övervaka de olika skogsvårdsstyreisernas åtgärder och bidragsbehov
samt kontrollera, hur anslagen användes — det är ju ganska ansenliga summor
som gå till skogsvårdens främjande. Skogsvårdsstyrelserna ute i länen
vörö således redan på ett tidigt stadium på det klara med att utvecklingen
gick i den riktningen, att det inte kunde anses riktigt, att de olika skogsvårdsstyrelserna
handlade var för sig utan kontakt med varandra och utan något
organ som kontrollerade hela verksamheten. 1936 års skogsutredning fick så
i uppdrag att försöka finna den organisationsform, som kunde anses behövlig
med hänsyn till utvecklingen på skogsvårdens område. Utredningen skulle undersöka,
huruvida den fria sammanslutning, som redan fanns, skulle fortsätta
eller huruvida man med hänsyn till det alltmer ökade statsintresset för skogarnas
vård, skötsel och avkastning behövde vidtaga andra åtgärder. Sedan
utredningsmännen gjort sina undersökningar, framlade de ett ganska vittgående
förslag. De förmenade, att utvecklingen gick i den riktningen, att. det med
hänsyn till statens intresse av en god skogsvård och statens stora bidrag till
skogsskötsel borde vara en statlig institution, som övervakade det hela.

Nr 25.

Lördagen den 19 juni 1943 f. m.

Anslag till skogsstyrelsen m. m. (Forts.)

Jag har för min del alltid försökt att föra utvecklingen på detta område
så försiktigt framåt som möjligt. Herr Anderberg påpekade, att riksdagen
ändrade det förslag till organisation av skogsstyrelsen, som förelåg första
gången, och skar ned det, men jag vill understryka, att organisationen skars
ned redan i propositionen. Jag ansåg nämligen, att utredningen hade lagt upp
ett väl stort program för den nya organisationen. Örn herr Mannerskantz läser
utredningens betänkande, skall han finna, att de arbetsuppgifter för den nya
organisationen, som under utredningens gång uppställdes av experter på olika
områden, såväl från det praktiska livet som den skogliga verksamheten och
den vetenskapliga forskningen, av utredningen själv med hänsyn till statens
intressen ansågos mycket stora. Jag föredrog att vid framläggandet av proopsitionen
gå en försiktigare väg och säga, att jag tror att förhållandena äro
sådana, att staten med hänsyn till de stora statsanslagen till skogsvården
o. s. v. behöver ha en säkrare hand över verksamheten, men att det är bättre
att vid uppbyggandet av den nya organisationen gå försiktigt fram och inskärpa
att den nya skogsstyrelsen skall ha ett intimt samarbete med de olika
skogsvårdsstyrelserna. Det blev följaktligen också en väsentligt mindre organisation
än vad skogsutredningen tänkt sig. Det stod emellertid uttryckligen i
propositionen, att man naturligtvis måste avvakta den framtida utvecklingen
och se. om nya arbetsuppgifter kunde tillkomma för den nya skogsstyrelsen,
ty i så fall måste statsmakterna självfallet ta i övervägande, huruvida man
behövde utvidga organisationen.

Det är också obestridligt, att skogsstyrelsen efter sin tillkomst har fått
väsentligt ökade arbetsuppgifter dels med kontroll över skogsvårdsstyrelserna,
deras verksamhet och handliavande av beviljade anslag, och dels med prövningen
av de tjänstetillsättningar och besvär som underställas skogsstyrelsen.
Tidigare fanns det ingen myndighet, som kunde pröva det berättigade i t. ex.
ett avverkningsförbud. som ju kan ha stora ekonomiska konsekvenser för den
enskilde och som därför också bör kunna prövas av en central myndighet.
Denna prövning handhaves nu av skogsstyrelsen, som förfogar över nödig sakkunskap
för att avge yttrande till Kungl. Maj :t, innan ärendet slutgiltigt
avgöres. Detsamma gäller även beträffande tillsättandet av tjänster, särskilt
länsjägmästarbefattningar. Var och en vet ju, hur lätt det är att låsa sig fast
inom en viss ram, när man skall utvälja en lämplig person för en ledig befattning.
Man förledes så lätt av att det inom ens verksamhetsområde kanske finns
en man, som är tillfredsställande i olika avseenden och som har goda förutsättningar
på platsen. Men många gånger går man på det sättet förbi en man som
har större meriter, men som kanske har sin verksamhet utanför vederbörande
skogsvårdsstyrelses område. Man har ansett, att detta system icke är riktigt,
utan att tillsättningarna böra kunna prövas av skogsstyrelsen, vilket nu också
sker.

När skogsstyrelsen till innevarande år inkom med sina pelita och sin utredning
örn den behövliga personalförstärkningen, såg styrelsen naturligtvis
sin uppgift på samma sätt, som både riksdagen och statsmakterna i övrigt
gjorde vid det tillfälle, då skogsstyrelsen inrättades. Skogsstyrelsen anser, att
dess arbetsuppgifter lia ökats och att det behövs någon som tar hand örn dessa
nya arbetsuppgifter. För att bara erinra örn vad herr Näslund här nyss yttrade,
framhöll han ju, att den undersökning, som är påkallad när det gäller
skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län, även är behövlig inom andra skogsvårdsstyrelser.
Det kan ju mycket väl hända, att även skogsstyrelsen har
samma uppfattning, att man behöver granska skogsvårdsstyrelsernas verksamhet
på olika platser och att anan behöver en bättre översyn när det gäller
fördelningen av anslagen och fastställandet av hur mycket pengar som kunna

Lördagen den 19 juni 1943 f. in.

Nr 25.

Anslag till skogsstyrelsen m. m. (Forts.)
behövas i de olika fallen för att g-öra det bästa möjliga. Sådant kräver naturligtvis
ökad personal. Det är också mycket naturligt, att ett verk, som
påtagit sig de arbetsuppgifter som skogsstyrelsen gjort, vill lia åtminstone
den personal som behövs för att kunna utföra arbetet i fråga.

Jag tror, i förbigående sagt, att det ur många synpunkter varit riktigt,
att skogsvårdsstyrelsen i Västerbotten gjort mer än man gjort på andra håll,
men de anslagna medlen lia inte räckt till. Följden har också blivit att Västerbottens
läns skogsvårdsstyrelse kommit i den situation som den nu befinner
sig i. Det går inte att på detta sätt överskrida anslagen, örn vi skola hålla
oss inom de ekonomiska gränser som statsmakterna utstakat.

Jag har, herr talman, inga invändningar att göra mot det föreliggande utlåtandet,
ty utskottet har ju tillstyrkt vad jag har föreslagit. Då jag prutat
på skogsstyrelsens förslag, har detta skett, emedan jag anser, att man skall
gå försiktigt fram när det gäller att pålägga staten ökade utgifter. Vi böra
först se vad som kan utföras med de medel, som nu ställas till. förfogande,
innan vi påtaga oss ytterligare utgifter. Inom alla de verk och inrättningar,
som jag har att göra med, försöker jag för övrigt att hålla nere både omkostnader
och reseanslag. Jag vill, att tjänstemännen ständigt skola tänka.pa,
att de naturligtvis inte skola försumma sina arbetsuppgifter, men att de inte
heller skola resa eller använda pengarna på annat sätt i större utsträckning
än vad som är oundgängligen nödvändigt, för att de skola kunna ha en överblick
över det verksamhetsområde som de företräda. Men detta leder inte till
att man kan godtaga herr Mannerskantz’ resonemang. Herr Mannerskantz sade,
att man skall börja i stort från .början och lägga upp saken så, och det hade
utredningen gjort. Men en teoretisk utredning lider ju ändå av många brister,
och man har ingen erfarenhet av hur det utstakade programmet ser ut i praktiken.
Då menar jag att det är riktigare att börja med en mindre organisation
och, örn så behövs, utöka den, och detta kan icke anses vara att föra
riksdagen bakom ljuset. Det skulle vara ännu svårare, örn man satte upp en
organisation på papperet och sedan, när man skulle sätta den i kraft, saknadearbetsuppgifter
för den. Det tycker jag skulle vara upp-, och nedvänt.

Då utskottet tillstyrkt vad jag här föreslagit, har jag som sagt ingen
erinran mot dess förslag, och reservanterna lia ju också tillstyrkt propositionen,
men jag kan inte underlåta att säga, att jag med hänsyn till den uppläggning,
som denna sak- fatt fran starten, inte kan finna att reservanternas
restriktiva uttalande härvidlag är pakallat. Det förefaller mig vara självklart,
att örn inte skogsstyrelsens arbetsuppgifter ur folkhushållets: och näringslivets
synpunkt kräva större personal, kommer Kungl. Maj :t inte. heller
att lägga fram något förslag örn en sådan ökning, och örn Kungl. Maj :t mot
förmodan skulle göra det-, så blir det väl den riksdag som då sitter, sorn får
pröve, huruvida det verkligen finns anledning att bevilja högre anslag. Det
förefaller mig därför litet märkvärdigt att i motiveringen inskriva den där
restriktionen, ty såväl propositionen som utskottsutlåtandet inskärpa ju genomgående
nödvändigheten av att inte använda mer pengar än som är nödvändigt.

Herr Mannerskantz sade, att han betvivlade att en inspektör inom skogsvårdsstyrelsen
var behövlig. Herr Näslund hade en annan uppfattning; enligt
de synpunkter han framförde får ju inspektören en mycket omfattande arbetsuppgift,
och jag tror också att anställandet av en inspektör är nödvändigt
mod hänsyn till de medel, som användas för skogsvårdens befrämjande. Då
jag alltså menar, att man bör göra allt vad man kan göra för ali. 1 »främja
en god skogsvård och flir att fostra de skogsägande jordbrukarna och skogsägarna
i allmänhet till att göra sitt bästa, så tror jag det är angeläget, att

Nr 25.

Lördagen den 19 juni 1943 f. m.

Anslag till skogsstyrelsen m. m. (Forts.)
man försöker ställa till styrelsens förfogande den personal som behövs för
arbetsuppgifterna, dock inte alls större personal än som är oundvikligen nödvändig.

Herr Mannerskantz: Det är ju ett faktum, att skogsvården Ilar gått framåt
oerhört under låt oss säga de senaste femtio åren. Jag är inte säker på att det
går att få den att utveckla sig på gynnsammare sätt än som skett, vad man
än gör. Vad som åstadkommit denna utveckling, är dels skogsvårdslagen, som
tillkom i början av detta århundrade, dels ock den ökade undervisningen och
upplysningen. Det är på de vägarna, som det mesta har åstadkommits, och vad
sorn kan åstadkommas genom anslag och deras fördelande är mycket obetydligt
i jämförelse med vad som uppnås genom skogsägarnas egen vilja och förmåga
att sköta skogen väl. Det är den viljan och förmågan som är avgörande, och
jag är inte övertygad örn att någon som helst organisation i toppen av det hela
kommer att kunna påverka skogsägarnas möjlighet att sköta skogen väl.

Utvecklingen har visat, att man har kommit in pa en lycklig och gynnsam
bog med den redan befintliga organisationen. Det är inte enbart skogsvårdsstyrelserna
som åstadkommit denna utveckling på skogsskötsel^ område, vilken
gör att vi kanske stå mycket högt i detta avseende, utan det är även frivilliga
organisationer och sammanslutningar som bedrivit propaganda och upplysningsverksamhet.
Centralrådet har ju funnits i många år, och jag kan inte
se att det varit några större brister i dess verksamhetssätt. De fel, som man
velat komma åt och som nog i viss mån förekommit, ligga i att vissa skogsvårdsstyrelser
tillsatt större och dyrare personal än andra, men dessa fel ha
ju mycket enklare kunnat rättas till genom att det utfärdats bestämmelser örn
att inte skogsvårdsstyrelserna få utan godkännande tillsätta personal i högre
lönegrader än som angivits. Man behöver inte tillskapa ett ämbetsverk för
att utfärda sådana bestämmelser; det kan ordnas på mera praktiskt sätt.

Herr statsrådet framhöll ju en hel del andra saker som nödvändiga uppgifter
?ör .skogsstyrelsen, bland annat att vara besvärsinstans. Tidigare ha ju
besvär fått anföras hos länsstyrelsen, och länsstyrelsen, som väl icke inom sin
organisation har skogligt utbildad personal, har i sådana fall tillkallat ibland
mycket förnämliga experter för att avge yttranden. Dessutom lia dessa experter
ofta haft lokalkännedom örn de orter det gäller. Detta förfarande är
nog bättre än att låta en tjänsteman i Stockholm ta ställning till saken.
Mångå gånger har avgörandet därigenom kommit på sned, t. ex. i ett av de fall
som jag nämnde i mitt första anförande och som är minst sagt upprörande.
Man behöver inte heller tillskapa någon organisation för att få så felaktiga
avgöranden som i det fallet.

Jag skulle tro att det är riktigare att göra som man gjort i vissa andra fall.
när man skall inrätta en statlig institution: att man lägger upp planen för den
så, att den beslutande myndigheten kan veta vad man har att vänta. Det
hindrar ju inte att utbyggandet kan ske successivt. Det är ett ärligare och riktigare
sätt; då har ju riksdagen möjlighet att avslå, när man ser vad det är
fråga om. Det ligger visserligen något i talet örn att man i viss mån skall
lata utvecklingen leda sig, men det ligger mera i att man från början talar örn
att det gäller en stor sak, men att man kanske inte behöver verkställa det hela.
Hade så skett 1941, hade man då lagt fram ett förslag, som utmynnade i en
mycket stor organisation, så är det inte så säkert, att riksdagen, med den
tveksamhet, som radde redan örn det då framlagda förslaget, hade gått med
på saken.

Beträffande slutligen statsrådets uttalande örn det olämpliga i att herr Gabrielsson
och hans medreservanter vilja ge en fingervisning om att man inte

Lördagen den 19 juni 1943 f. m.

Nr 25.

Anslag till skogsstyrelsen m. m. (Forts.)
bör utöka personalen ytterligare, om det inte blir nya arbetsuppgifter, så är
det naturligtvis riktigt, att det kommer att iakttagas ändå. men det är väl
fråga örn, huruvida uttalandet inte i alla fall kan göra nytta som en allmän,
admonition både till skogsstyrelsen och eventuellt även till regeringen.

Herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp: Herr talman! Jag vet inte, örn herr
Mannerskantz tänkt sig att skogsstyrelsens arbetsuppgift skulle vara att fostra
skogsägarna till att göra det bästa möjliga. Det är väl snarare, som jag säde,
så att det är skogsvårdsstyrelserna, som gjort mycket på det området. Skogsstyrelsens
uppgift är väl att hålla kontinuiteten: att sammanhålla det hela
och undersöka vilka åtgärder som behövas och hur dessa skola utföras. Da
det kommer in långt gående förslag fran de olika skogsvårdsstyrelserna,° gäller
det att undersöka vad som bäst behöver göras med de medel, som stå till
förfogande, och var man kan vänta med vissa åtgärder. Det är precis som vid
vägbyggandet; när det t. ex. gäller det förslag, som riksdagen redan har antagit
örn inköp av maskiner för skogsvårdsstyrelserna, antingen för en skogsvårdsstyrelse
eller för flera styrelser gemensamt, bör man vid vägbyggna
derna kunna göra stora besparingar genom rationalisering. Det kan rent av
hända att dessa besparingar komma att överstiga hela kostnaden för skogsstyrelsen.
Det kan ju finnas många sådana rationalisenngsåtgärder, som kunna
vidtagas, och jag skulle vara mycket tillfredsställd, örn man kunde det, ty
det finns så oerhört mycket att göra när det gäller att i folkhushållets tjänst
på ett riktigt sätt utnyttja de avlägset liggande skogarna.

Herr Andersson, Alfred: Herr talman! Jag har i utskottet icke kunnat dela
den uppfattning som reservanterna framfört. Jag tycker att det skrivsätt, som
här använts, andas ett väl storf misstroende mot den styrelse det här galler, och
detta misstroende förefaller mig omotiverat.

Man talar örn att vissa utredningar och dylikt skulle kunna skotas av
andra än skogsstyrelsen. Ja, det är mycket möjligt, men mena^ reservanterna
att detta skulle ha ställt sig billigare för statsverket? Jag kan inte förstå att
det skulle bli billigare. Örn en styrelse som denna skall kunna fullgöra den
riksgagnande gärning som den är avsedd för, kan den enligt min mening inte
klavbindas; den måste ha nödig rörelsefrihet. Att här nu föreligger ett krav
örn ökad personal, vittnar väl örn att arbetsuppgifterna lia vuxit.

Herr talman! Med dessa ord ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Nisser: Herr talman! Det är ju påtagligt, att skogsvården i vårt land
ställer högst olika krav i olika delar av riket. De, som för närvarande torde
sitta inne med den största erfarenheten på detta område, äro givetvis skogsvårdsstyrelserna
och deras tjänstemän. Örn det nu skall tillsättas en byråinspektör,
som skall vara en sammanhållande kraft och som är avsedd att kunna ge
skogsvårdsstyrelserna och deras tjänstemän anvisningar och råd, ligger det utomordentlig
vikt uppå att man får en verklig kapacitet. Det måste vara en
person, som håde äger stor teoretisk sakkunskap och mycket stor praktisk erfarenhet.
Det finns kanske inte någon, som behärskar skogsvårdens problem över
hela vårt land, men det bör dock vara en sådan person, att skogsvårdsstyrelserna
och deras tjänstemän med fullt förtroende kunna rådgöra med honom och
även helst böra kunna se upp till honom såsom en föregångsman.

Jag har endast velat påpeka det utomordentligt viktiga i personvalet. Det är
ju alldeles riktigt, som den siste ärade talaren framhöll, alf skogsstyrelsen för
att kunna fullgöra sitt riksviktiga värv behöver en viss rörelsefrihet, men ännu
viktigare är, att den person, som här skall komma i fråga till denna nya be -

Nr 25.

Lördagen den 19 juni 1943 f. m.

Anslag till skogsstyrelsen m. m. (Forts.)
fattning, är sådan, att han verkligen har alla förutsättningar för att på ett
tillfredsställande sätt kunna fylla sin uppgift.

Herr Mannerskantz: Uppgiften att fördela de anslag, som stå till förfogande,
mellan de olika skogsvårdsstyrelserna, har tidigare skötts av centralrådet,
och frågan är örn inte rådet har skött den saken val. Rådet har ju nästan varit
skogsvårdsstyrelsernas eget organ, och de ha resonerat tillsammans och kommit
överens örn fördelningen. Rådet har skött saken så, att skogsvårdsstyrelserna
lia haft förtroende för det, och jag undrar, örn inte det sättet är lika
bra som att dekretera.

Herr Sten: Herr talman! Jag har inte någon särskild lust att lägga mig i
ett ärende från jordbruksutskottet, men då jag råkar vara den ende här i kammaren,
som på sin tid deltagit i utredningen av denna fråga, och även är mycket
intresserad för de nu aktuella arbetsuppgifterna inom skogsstyrelsen, nödgas
jag be att få säga några ord.

När jag blev övertygad örn nyttan och nödvändigheten av att ett centralt
organ inrättades på detta område, så tänkte jag inte så mycket på de administrativa
uppgifterna och det nya organets roll som överklagningsinstans, utan vad
som intresserade mig var så gott som uteslutande de stora praktiska arbetsuppgifter,
som föreligga på detta område. Jag har i detta avseende en helt annan
uppfattning än den som herr Mannerskantz gav uttryck åt i sitt näst sista
anförande. Även om jag naturligtvis kan hålla med herr Mannerskantz örn att
vi sedan tre eller fyra årtionden tillbaka äro stadda på rätt väg, så visa dock
de utredningar, som företogos under 1920-talet, att det återstod ett arbetsprogram
på i runt tal 60 miljoner dagsverken för att man skulle kunna sätta den
svenska skogsmarken i ett hundraprocentigt produktionsdugligt skick, och de
utvisade också att man därigenom skulle kunna höja den årliga tillväxten med
omkring 10 miljoner kubikmeter. Sedan dess ha vi ju haft krigsårens bränsleavverkningar,
och de ha ur skogsvårdsynpunkt verkat så, att på en del områden
har man varit nödsakad att taga litet för mycket, under det att det finns
andra områden, där man på grund av transportsvårigheter icke har kunnat avverka
tillräckligt, kanske ingenting alls. Därför behöva skogsvårdsprogrammen
bearbetas efter kriget, och när regeringen i vintras tog upp efterkrigsproblemet
— den fråga som förekommer sist på kammarens föredragningslista i dag —
har vederbörande statsråd bl. a. givit skogsstyrelsen i uppdrag att upprätta
planer över vad som kan göras på detta område. Jag frågade skogsstyrelsens
chef härom dagen, på vilket sätt problemet angripits eller om skogsstyrelsen
överhuvud taget hade gjort någonting åt detta nya uppdrag, men han hänvisade
till den brist på personal som skogsstyrelsen lider av.

Nu är det ju klart, att det blir skogsvårdsstyrelsernas sak att i detalj utföra
denna planläggning, men det är min bestämda övertygelse, när det gäller kontakten
mellan skogsvården och arbetslöshetsorganen i ett krisskede, att detta
centralorgan är absolut nödvändigt för att den svenska skogsmarken och den
svenska skogsvården överhuvud taget skall komma till sin rätt. Läget ur arbetsmarknadssynpunkt
är nämligen det, att man måste passa på under arbetslöshetskriser
för att få någonting gjort på detta område. Riksdagen har uttalat
sig i den riktningen både när vi antogo den första beredskapsstaten — jag
tror det var 1937 — och för ett par år sedan i samband med propositionen örn
arbetsmarknadens reglering. Riksdagen har sagt, att när det inträffar arbetslöshet
för skogsbygdernas arbetare, skola medel ställas till förfogande i erforderlig
utsträckning för att bereda dem sysselsättning. Man kan alltså inte mera

Lördagen den 19 juni 1943 f. m.

Nr 25.

Anslag till skogsstyrelsen m. m. (Forts.)
begära i detta avseende. Sedan är det en fråga om planläggning och verkställighet.
. ,

Ur dessa synpunkter och med tanke på det problem, som diskuteras pa
Härnömässan i dessa dagar, och den fråga som står sist på dagens föredragningslista,
Ilar det på mig gjort ett beklämmande intryck, att det star namn
på tre norrlänningar och tre socialdemokrater under den reservation som här
avgivits i syfte att man skall hålla skogsstyrelsen på svältkost.

Ur de synpunkter jag här anfört yrkar jag bifall till jordbruksutskottets
föreliggande utlåtande. Jag hoppas att Kungl. Maj :t i fortsättningen skall se
till. att detta nödvändiga organ erhåller den arbetskraft som det behöver för
de oerhört stora produktiva arbetsuppgifter som föreligga på detta område.

Herr Mannerskantz: Jag har aldrig sett att det berett några svårigheter
att göra av med de statsbidrag som stå till förfogande. Det behövs inte så
stor organisation till det.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen yttrade, att,
utom beträffande motiveringen, till vilken han ville återkomma efteråt, örn
anledning därtill gåves, hade i avseende pa det nu ifrågavarande utlåtandet yrkats
dels att vad utskottet hemställt skulle bifallas, dels ock att. det förslag
skulle antagas, sorn innefattades i den av herr Svensson i Ljungskile vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Mannerskantz begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande
lydelse :

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 06,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den av herr Svensson i
Ljungskile vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda uppmaningar
av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för ja-propositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen, reste
sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Därefter gjorde herr talmannen enligt de i fråga om utskottets motivering
förekomna yrkandena propositioner, först på godkännande av utskottets uttalanden
samt vidare därpå att utskottets motivering skulle godkännas med den
ändring, som förordats i den av herr Gabrielsson m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen
på godkännande av utskottets uttalanden, sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Anderberg begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Nr 25.

Lördagen den 19 juni 1943 f. m.

Äng. krigsmaktens
reservpersonal.

Anslag till skogsstyrelsen m. m. (Forts.)

Den, som beträffande motiveringen i jordbruksutskottets utlåtande nr 56
godkänner utskottets uttalanden, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes utskottets motivering med den ändring, som förordats
i den av herr Gabrielsson m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

o Sedan denna voteringsproposition ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
på det sätt, att efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter,
som ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som
ville rösta för nej-propositionen, reste sig från sina platser; och befanns därvid,
att flertalet röstade för nej-propositionen.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 57, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen under nionde
huvudtiteln gjorda framställningar om anslag till dels jordbruksekonomisk
undersökning och dels svenska smörprovningarna;

nr 58, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn
inskränkning med hänsyn till försvaret i rätten att avverka skog;

nr 59, i anledning av väckta motioner örn anordnande av ekonomiska driftsanalyser
av vissa typiska jordbruk;

nr 60, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1942/43 m. m., i vad angår jordbruksärende;

nr 61, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till kristillägg samt till avskrivning av nya kapitalinvesteringar
m. m., såvitt angår kristillägg under nionde huvudtiteln; samt

nr 62, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
ett område av kronoegendomen Sveden nr 1 och 2 i Stockholms stad.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets utlåtande nr 197, i anledningav
Kungl. Maj :ts proposition angående uppförande av bostäder för försvarets
personal m. m., bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 198, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående krigsmaktens reservpersonal jämte i ämnet väckta
motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition, nr 143, hade Kungl. Maj.-t, under
åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 5 mars 1943, föreslagit riksdagen att

dels godkänna av departementschefen i nämnda statsrådsprotokoll över försvarsärenden
angivna grunder för avlönings- och pensionsförmåner åt krigsmaktens
reservpersonal;

dels ock för budgetåret 1943/44 anvisa

till Armén: Avlöningar till personal å reservstat ett förslagsanslag av

1,300,000 kronor,

till Armén: Avlöningar till personal i arméns reserver ett förslagsanslag av

1,300,000 kronor,

Lördagen den 19 juni 1943 f. m.

Nr 25.

Ang. krigsmaktens reservpersonal. (Forts.)

till Marinen: Avlöningar till personal å reservstat ett förslagsanslag av

60,000 kronor,

till Marinen: Avlöningar till personal i marinens reserver ett förslagsanslag
av 750,000 kronor samt

till Flygvapnet: Avlöningar till personal i flygvapnets reserv ett förslagsanslag
av 550,000 kronor.

Det i förevarande kungl, proposition framlagda förslaget, som i denna del
överensstämde med ett av 1942 års reservbefälssakkunniga avgivet förslag, innebar
bland annat, att personal i reserv med eget hushåll skulle vid fredstjänstgöring
utom bostadsorten under sådana förhållanden, att det vanliga
kvarteret icke kunde bibehållas, erhålla särskild ersättning för därigenom uppkomna
kostnader. Däremot hade departementschefen icke kunnat ansluta sig
till från olika håll framförda förslag om liknande förmån åt personal utan
eget hushåll.

I anledning av propositionen nr 143 hade väckts följande motioner, nämligen dels

de likalydande motionerna nr 224 i första kammaren av herr D. Norman
m. fl. och nr 325 i andra kammaren av herr T. G. von Seth m. fl.;

dels de likalydande motionerna nr 225 i första kammaren av herr E. Wagnsson
och nr 324 i andra kammaren av herr O. Nilsson i Göteborg;

dels ock motionen nr 326 i andra kammaren av herrar E. Håstad och J. I.
A. Dickson.

I de likalydande motionerna I: 224 och II: 325 hade förordats, utom annat,
att traktamente skulle utgå till all reservpersonal vid tjänstgöring utom bostadsorten
och att skillnaden i merkostnader för personal med respektive
utan eget hushåll borde komma till uttryck endast i storleken av de traktamenten,
som skulle utgå till de olika personalgrupperna.

I de likalydande motionerna 1:225 och 11:324 hade yrkats, ^dels att furir
i reserven med eget hushåll skulle under fredstjänstgöring äga åtnjuta hyresoch
ortstillägg efter mantalsskrivningsortens ortsgrupp, dels ock att sådan
furir under fredstjänstgöring skulle äga åtnjuta kommenderingstillägg enligt
för motsvarande personal på aktiv stat gällande grunder.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet — under erinran dels att
något anslag för avlöning till personal å reservstat vid flygvapnet, för vilket
ändamål i statsverkspropositionen upptagits ett beräknat belopp av 4,000 kronor,
icke äskats av Kungl. Majit, dels ock att bankoutskottet komme att avgiva
yttrande rörande pensionsförmånerna för personal å reservstat och motionen
11:326 — hemställt, att riksdagen måtte

I. med av utskottet förut i utlåtandet föreslagna ändringar godkänna de
av departementschefen i statsrådsprotokollet över försvarsärenden för den 5
mars 1943 angivna grunderna för avlönings- och pensionsförmåner åt personal
i arméns, marinens och flygvapnets reserver samt för avlöningsförmåner
åt personal vid väg- och vattenbyggnadskåren och å krigsmaktens reservstater;

II. besluta, att motionerna 1:224 och 11:325 samt 1:225 och 11:324, i
den mån de icke kunde anses besvarade genom vad utskottet i det föregående
anfört, icke skulle till någon riksdagens åtgärd föranleda;

lil. för budgetåret 1943/44 å driftbudgeten under fjärde huvudtiteln an V1a)

till Armén: Avlöningar till personal å reservstat ett förslagsanslag av

1,300,000 kronor;

b) till Armén: Avlöningar till personal i arméns reserver ett förslagsanslag
av 1,300,000 kronor;

Nr 25.

Lördagen den 19 juni 1943 f. m.

Äng. krigsmaktens reservpersonal. (Forts.)

e) till Marinen: Avlöning-ar till personal å reservstat ett förslagsanslag av

60,000 kronor;

d) till Marinen: Avlöningar till personal i marinens reserver ett förslagsanslag
av 750,000 kronor;

e) till Flygvapnet: Avlöningar till personal i flygvapnets reserv ett förslagsanslag
av 550,000 kronor.

I motiveringen hade utskottet anfört bland annat följande:

»Utskottet kan icke dela de sakkunnigas och departementschefens förslag,
att med avseende å rätten att under tjänstgöring åtnjuta traktamente åtskillnad
skulle göras mellan å ena sidan personal med och å andra sidan personal
utan eget hushåll. Sådan åtskillnad göres nämligen icke i andra fall, då befattningshavare
i statens tjänst fullgör tjänstgöring å annan ort än sin vanliga
bostads- eller tjänstgöringsort. Det kan enligt utskottets mening icke vara
lämpligt att för jeservpersonalens del införa nya principer. Utskottet finner
sig sålunda i fråga örn traktamentsersättning i stället böra föreslå bestämmelser
av i huvudsak det innehåll, som i avgivet utlåtande förordats av försvarsväsendets
lönenämnd. Till furirer bör i stället för traktamente utgå kommenderingstillägg
enligt av lönenämnden angivna grunder, medan hyres- och
orts tillägg bör utgå på sätt i motionerna I: 225 och II: 324 föreslagits.

Vad departementschefen i övrigt föreslagit under nu förevarande rubrik har
icke föranlett någon erinran från utskottets sida.»

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation hade herrar Johan Bernhard
Johansson, Oscar Olsson, Bernhard Nilsson, Heiding, Karl Andersson, Svensson
i Grönvik, Hansson i Rubbestad och Eriksson i Frägsta beträffande dyrortsplacering
och tjänstgöringstraktamente för personal i arméns, marinens och
flygvapnets reserver ansett, att utskottet bort tillstyrka bifall till Kungl.
Maj :ts förslag i förevarande hänseende.

. Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Anledningen till att mitt namn här återfinnes
under en reservation är inte bara den, att jag i statsutskottet icke utan
mycket starka skäl kunnat vara med pa en höjning av de anslag, som begäras
av Kungl. Maj :t, utan också den, att jag under debatten i denna fråga i statsutskottet
icke kunde undgå att finna, att utskottet tog större hänsyn till de
formella skälen än till de rena sakskälen.

Det är bär fråga örn en ny utgift. 1942 års reservbefälssakkunniga ha erinrat
örn att enligt nu gällande bestämmelser reservpersonal under fredstjänstgöring
utom den egna bostadsorten icke för denna tjänstgöring äger åtnjuta
traktamentsersättning, och den nyhet, som Kungl. Majit föreslår, är att reservpersonal
skall få åtnjuta tjänstgöringstraktamente. De sakkunniga ha
emellertid i resonemanget örn detta tjänstgöringstraktamente ställt sig på den,
sorn jag tycker, sakligt mycket starkt motiverade ståndpunkten, att tjänstgöringstraktamente
borde utgå endast vid tjänstgöring under sådana förhållanden,
att därav föranledes ökning i de personliga utgifterna, och det är denna
synpunkt, sorn. Kungl. Maj :t har anslutit sig till.

På grund a.v detta ståndspunktstagande, att det är endast vid ökning av de
personliga utgifterna som reservpersonal skall få denna förmån, ha de sakkunniga
ansett, att endast personer med familj eller eget hushåll på annan ort
än tjänstgöringsorten skola ha denna förmån, eftersom denna personal i regel
får avsevärt ökade utgifter.

Utskottets motivering för att gå emot denna ståndpunkt och vilja ge även
personer utan familj och eget hushåll denna nya förmån är, att sådan åtskillnad
mellan dessa olika grupper av befattningshavare icke göres »i andra

Lördagen den 19 juni 1943 f. m.

Nr 25.

Äng. krigsmaktens reservpersonal. (Forts.)
fall, då befattningshavare i statens tjänst fullgör tjänstgöring å annan ort än
sin vanliga bostads- eller tjänstgöringsort». Det må vara sant, och det må vara
en hur helig princip som helst, att man skall gå likformigt fram, men när
det här nu gäller en ny grupp befattningshavare och förhållandena äro sådana,
som de sakkunniga och departementschefen ha angivit som stöd för sitt förslag,
är jag inte alls pigg på att vara med om den utgifts förhöjning utöver
den av Kungl. Majit begärda, som skulle bli följden av att utskottets förslag
ginge igenom.

Jag har aldrig kunnat finna att det egentligen är statsutskottets uppgift
att, förutom i mycket trängande fall, gå utöver den kostnadsram, som framlägges
av Kungl. Maj :t. Det har sagts, att det nog också kan inträffa, att ungkarlar,
således personer utan eget hushåll på annan ort, kunna få högre personliga
utgifter under fredstjänstgöring utom den egna bostadsorten. Ja, visst
kunna de det, och det har också påpekats i en del av remissyttrandena, men
arméförvaltningen, som också har observerat denna sak, har enligt min mening
ändå mycket goda skäl för att inte kräva jämkning med hänsyn därtill. Arméförvaltningen
säger nämligen! »Med hänsyn till de relativt korta tjänstgöringsperioder.
varom här är fråga, synes emellertid av denna anledning någon
jämkning i de föreslagna bestämmelserna icke påkallad.»

Herr talman! På grund av vad som har anförts av de sakkunniga och av
departementschefen samt ytterligare med anledning av det uttalande av arméförvaltningen,
som jag här har citerat, ber jag att fa yrka bifall till Kungl.
Maj :ts förslag på denna punkt. Detta mitt yrkande innebär, att i motiveringen
å sid. 31 i utlåtandet hela första stycket skall utgå och att i andra stycket
orden »i övrigt» uteslutas.

I detta anförande instämde herrar Heiding, Bernhard Nilsson och Karl Andersson.

Herr Lindström: Herr talman! Det är på det sättet, som också har upplysts
av den föregående ärade talaren, att utskottet i denna fråga delvis har
valt en annan väg än den av Kungl. Maj :t föreslagna. I själva verket är ju
frågan inte så stor, den gäller egentligen bara, huruvida ungkarlarna eller
personer utan hushåll, som kommenderas till annan tjänstgöringsort än den
vanliga bostadsorten, skola åtnjuta traktamente. Som försvarets lönenämnd
påpekar, vilket utskottet även understryker, tillämpas icke denna princip beträffande
några andra befattningshavare i statens tjänst, och utskottet _ anser
det icke vara lämpligt att just för reservpersonalen vid krigsmakten införa
nya principer. Det torde också vara på det sättet, att de allra flesta ungkarlar,
som kommenderas från bostadsorten till annan tjänstgöringsort, fa vidkännas
motsvarande utgifter som de, som ha hushåll, och därför torde billighetsskäl
tala för den mening, som utskottet här har givit uttryck åt.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets förslag.

I herr Lindströms yttrande instämde herrar Ekströmer, Bohnström och
Gustaf Iwar Anderson.

Herr statsrådet Sköld: Herr talman! Det föreliggande förslaget till ändring
i reservbefälsförordningen innebär stora ekonomiska förbättringar för reservpersonalen
— de allra största förbättringarna ligga i de starkt ökade pensionerna,
och de sammanlagda förbättringarna uppgå till för statsverket mycket
stora belopp. Jag känner mig därför litet överraskad, när jag finnér, att statsutskottet
här har tagit sig före att, samtidigt som det föreslår rätt stora begränsningar
i reservpersonalens skyldigheter, ytterligare öka dennas ekon»-

Nr 25.

Lördagen den 19 juni 1943 f. m.

Äng. lerig smaktens reserv per sonat. (Forts.)
miska förmåner. _Tillåt mig att ta upp ett par andra punkter, innan jag- kommer
in på de frågor, som beröras av reservanterna!

Kungl. Majit bade föreslagit, att det skulle anordnas kaptenskurser före reservpersonalens
37 :e levnadsår, örn jag så får uttrycka mig. Dessa kaptenskurser
skulle ha 60 dagars längd, och till dem skulle kommenderas sådana, som
voro lämpliga och önskade genomgå dessa kurser. Genomgång av dessa kurser
skulle vara villkor för kaptensbefordran och dessutom villkor för anställning i
reserven efter 37 :e levnadsåret. I samband härmed föreslogs, att de, som
icke kommo till kaptenskurs, skulle gå på en motsvarande omskolningskurs.
Utskottet har nu föreslagit, att kaptenskursens längd skulle minskas till 48
dagar och att kursen skulle uppdelas, om så funnes lämpligt, på två år samt
att dessutom omskolningskursen skulle avskaffas, ty någon omskolningskurs
behövs icke, säger utskottet. Jag måste för min del säga, att det är just den,
som bäst behöves.

Det föreliggande förslaget innebär ju att vid vissa tidpunkter prövning
skall ske av reservpersonalens lämplighet. En första prövning skall ske vid
37 :e levnadsåret, och de, som då inte befinnas lämpliga''för fortsatt tjänstgöring
eller fortsatt anställning i reserven —- detta gäller ju alla sådana, som
icke lämpa sig för kompanichefsbefattning — bli därefter värnpliktiga. De
skola då göra tjänst som värnpliktiga, ty de kunna inte gärna göra tjänst i
sina gamla befattningar. Det är nämligen fråga örn personer, som äro utbildade
till plutonchefer men som icke gärna, allteftersom de närma sig 40-årsåldern,
kunna tjänstgöra som plutonchefer; de kunna inte upprätthålla den rent fysiska
spänst, som är erforderligt för detta. Följaktligen böra de skolas om till
luftbevakningstjänst, luftvärnstjänst, markbevakningstjänst och andra sådana
uppgifter, för att de skola kunna användas.

Jag tror att det kommer att visa sig, att utskottets omtanke om reservpersonalen
kommer.att medföra rätt obehagliga konsekvenser ur försvarssynpunkt,
men det är väl ingenting att göra åt detta. Jag har bara velat här anföra den
synpunkten, att det blir en försämring av den militära effektiviteten genom
den avprutning på skyldigheterna, som på denna punkt har skett enligt utskottets
förslag.

Å sid. 41 i utskottets utlåtande har utskottet också gjort ett uttalande, som
jag för min del måste reservera mig emot.

Enligt Kungl. Majits förslag skall f. d. reservpersonal vara skyldig att
efter värnpliktstidens slut göra krigstjänst till sitt 55 :e levnadsår, och det är
förutsatt, att. dessa f. d. reservanställda skola hänföras till en särskild värnpliktskategori.
Det har naturligtvis från personalhåll gjorts vissa invändningar
emot detta, och utskottet säger med anledning därav: »Det synes utskottet
icke uteslutet, att den ifrågavarande tjänstgöringsskyldigheten skulle kunna
åläggas personalen på så sätt, att .personalen i fråga alltjämt hänföres till
reservpersonal, ehuru utan tjänstgöringsskyldighet i fredstid.»

Det kan väl. icke vara utskottets mening, att. under den förutsättningen att
det i fortsättningen kommer att bli som nu, att reservpersonal avlönas på ett
annat sätt under beredskapstjänstgöring än värnpliktiga, denna kategori skulle
avlönas som reservpersonal. Det kan väl ändå inte vara meningen, ty det
skulle medföra högst betydande ekonomiska konsekvenser. Nu har ju inte utskottet
skrivit bindande på den punkten, och jag tror därför inte heller att
Kungl. Majit kommer att reflektera på anvisningarna från utskottet, men jag
har velat påpeka den konsekvens, som kan följa av detta.

Härefter ber jag att få övergå till den av reservanterna upptagna frågan.

För närvarande är det så, att sådan reservpersonal, som rycker in till fredstjänstgöring
— det är alltså vissa på förhand bestämda tjänstgöringsperioder,

Lördagen ilen 19 juni 194:! f. m.

Xr 25.

Äng. krigsmaktens reservpersonal. (Forts.)
som komma i fråga — avlönas såsom aktiv personal och inte får några traktamenten.
Kungl. Maj :t föreslår i ilet avseendet, att den, som Ilar eget hushåll
och är bosatt utanför tjänstgöringsorten, skall få lön efter sin mantalsskrivningsort
och dessutom ett mindre tjänstgöringstraktamente, under det att den,
som inte Ilar eget hushåll, skall såsom nu lia lön efter den dyrortsgrupp, som
tjänstgöringsorten tillhör.

Nu har utskottet föreslagit, att alla skola lia traktamenten, således även de,
som icke ha eget hushåll. Det är emellertid att märka att det endast är i få
fall det inträffar att en ogift reservofficer eller reservunderofficer har mindre
inkomst såsom inkallad till tjänstgöring än i det civila, och det finns därför
inte någon anledning, varför man skulle ge en sådan inkallad traktamente.
Vi skola nämligen komma ihåg, att denne ju vet år i förväg precis vid vilken
tidpunkt han skall göra sin tjänst och att han som sagt får full lön som aktiv
officer efter bestämmelsen fpr tjänstgöringsortens dyrortsgrupp. Det är den
ena saken.

Den andra saken är, att utskottet föreslår en höjning av det av Kungl.
Majit föreslagna traktamentet. Det gäller här en tjänstgöring under cirka
en månads tid vart tredje år, och en tjänstgöring, som är fastslagen så, att
vederbörande känner till, när han skall kallas in. Därför har i propositionen
upptagits det förslaget, att dessa reservofficerare, som ha eget hushåll och alltså
måste få större utgifter under inkallelsetiden än annars, skulle få ett traktamente,
som motsvarar den terminslön, som, enligt Kungl. Maj:ts och riksdagens
beslut, i fred skall utgå till värnpliktiga underofficerare och officerare, under
det att utskottet har föreslagit, att denna reservpersonal skall ha traktamente
enligt avlöningsreglementet, alltså för ett tillfälle, då vederbörande ju icke
på förhand vet, att han skall komma att göra en resa och vistas utanför sin
bostadsort.

Jag vill bara påpeka, hur detta skulle verka. Under det att Kungl. Majit
har föreslagit ett traktamente av 3 kronor för en sergeant, så föreslår utskottet
för en sergeant med eget hushåll 8 kronor 50 öre. För en kapten föreslår Kungl.
Maj :t ett traktamente av 6 kronor och utskottet 9 kronor 50 öre.

Det här är således inte någon liten ekonomisk fråga, såsom herr Lindström
gjorde gällande. Enligt överslagsberäkningar skulle detta betyda en årligen
ökad utgift i fredstid av 150,000—200,000 kronor.

Jag måste för min del säga med tanke på de ytterligare stora svårigheter
jag haft för att få förra årets försvarsplan att ekonomiskt gå ihop. att jag ser
med bekymmer varje försök att öka utgifterna över det nödvändiga, och jag
skulle därför vilja rekommendera kammaren att i denna punkt följa reservanterna.
Undvika vi denna utgiftsökning örn 150,000 ä 200,000 kronor örn året,
innebär det en icke ringa besparing, och med hänsyn till reservpersonalens
intressen är ökningen icke påkallad.

Herr Lindström: Jag förstår väl, herr talman, att försvarsministern är
rädd för de väldiga kostnader, som försvaret nu drar, och är bekymrad för varje
krona, sorn lägges till de miljarder, som under de senaste åren ha ställts till
försvarets förfogande. Men i detta fall måste jag vidhålla den mening, som
jag tidigare gjort mig till leik för, nämligen att både principiella skäl och
rimlighetsskäl fala för ilen uppfattning, som utsikottsmajoT Helen bär stannat
för.

När det gäller krigsmaktens, i detta fall reservpersonalens, militära effektivitet.
lii" emellertid frågan om kaptenskursemas omfattning och läggning
mycket viktigare. I det avseendet har Kungl. Majit för dessa kurser föresla Första

kammarens protokoll 191^3. Nr 29. 3

Nr 25.

Lördagen den 19 juni 1943 f. m.

Äng. krigsmaktens reservpersonal. (Forts.)
git en tid av 60 dagar, medan utskottet föreslår 48 dagar, nied möjlighet att
dela upp kurserna på ett pär år. Utskottet har inte huggit detta förslag ut
luften, utan det har följt en så betydande militär auktoritet som arméinspektören.

Jag var från början under utskottsbehandlingen mycket benägen att gå på
Kungl. Maj :ts förslag i detta fall, men när det från företagarhåll gjordes
mycket stänkt gällande, att den längre tiden skulle försvåra rekryteringen,
föll jag så småningom till föga -— örn nu det uttrycket är lämpligt. Det ansågs
av på detta område sakkunnigt folk att man dels garanterade en bredare
rekrytering och dels kunde få mera kvalificerat folk, örn dessa kurser
avkortades. Tjänstemän, ingenjörer, människor med viktiga civila yrken, duktigt
folk, som också passar väl inom försvarsväsendets reserver, skulle lättare
kunna lockas till dessa reserver, i fall denna lättnad kunde beredas dem. Det
är alltså till viss del omsorgen örn reservpersonalens kvalitet, som har föranlett
utskottet att föreslå detta.

^Vad beträffar utskottets yttrande å sid. 4.1, som försvarsministern var inne
på, vill jag stryka under, att utskottet här inte har uttryckt sig på något sätt
kategoriskt. Det är klart, att det i riksdagen finns en allmän känsla för att
under fredstider de personliga bördorna skola lättas så mycket som möjligt,
och även om jag betrakta» som en mycket utpräglad militärisk anser jag, att
man mäste, så långt det är möjligt, ta hänsyn till detta. Vad utskottet här
har skrivit är sålunda egentligen ingenting annat än en rekommendation till
Kungl. Maj:t att undersöka, örn inte de antydda lättnaderna i tjänstgöringen
under fredstid kunde vara möjliga att genomföra.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Holmström: Jag begärde ordet, innan herr Lindström yttrat sig. Han
framförde de synpunkter, jag velat anföra. Jag vill därför inskränka mig till
att kraftigt understryka vad han sade beträffande rekryteringen.

Jag har en alldeles bestämd känsla av att örn riksdagen skulle följa reservanterna,
skulle detta i mycket hög grad inverka menligt på rekryteringen
av reservofficerskåren.

Beträffande de mera principiella synpunkterna vill jag som anin mening
framhålla, att en reservofficer i det civila väl inte för något bohemliv. Han
håller sig i allmänhet med fast bostad, örn det så (blott är en enkel ungkarlslya.
När han rycker in till militärtjänstgöring vid sitt regemente, kan han
inte säga upp sin bostad, utan måste betala hyra för den för att få ha den
kvar. Han har väl vidare sin mathållning ordnad på billigaste sätt i sin hemort.
Men kommer han till tjänstgöringsorten, får han antingen äta på mässen
eller restaurang och på så sätt blir det naturligtvis dyrare för honom att leva.

Jag anhåller att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr statsrådet Sköld: Eftersom jag inte har någon utsikt att ändra utskottets
mening i fråga örn kaptenskurserna, skall jag inte fortsätta att polemisera
i den frågan.

Jag delar inte de meningar örn rekryteringen, som här ha framförts, men
jag begärde ordet för att säga, att det väl i alla fall är så, att endast ett
ytterst begränsat antal reservbefäl bli gamla ungkarlar, och den enda kategori,
vilken det här skulle kunna gälla, är den, som beslår av gamla ungkarlar.
Kungl. Majrts förslag innebär, att alla som lia eget hushåll skola få
traktamente, och de, som äro så unga, att de inte ännu ha gift sig, få i allmänhet
inte ökade utgifter under militärtjänstgöringen.

Gentemot det argument, som herr Holmström anförde, vill jag säga att

Lördagen den 19 juni 1943 f. m.

Nr 25.

Ang. krigsmaktens reservpersonal. (Forts.)
han säkerligen vet lika bra som jag, att det i allmänhet är billigare för vederbörande
att ordna för sig under militärtjänstgöring än i civila livet. Det
argumentet anser jag därför inte vara ''bärkraftigt.

Jag menar alltså att för det ytterligt lilla antal gamla ungkarlar, som det
här gäller, kan val ändå inte riksdagen gå åstad och säga, att därför att de
finnas, skola alla ha sådana traktamenten och att vi för den skull skola ta
en ökad utgift av bortemot 200,000 kronor arn året.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen, att
därunder yrkats dels att vad utskottet i det under behandling varande utlåtandet
hemställt skulle bifallas med godkännande av utskottets motivering,
dels ock, av herr Olsson, Oscar, att utskottets hemställan skulle bifallas med
den ändring i motiveringen, att utskottets yttrande å sid. 31 i det tryckta utlåtandet
(»Utskottet kan icke dela — --- —• från utskottets sida,») ersattes

med följande: »Vad departementschefen föreslagit under nu förevarande rubrik
har icke föranlett någon erinran från utskottets sida.»

Därefter gjorde herr talmannen propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen på bifall till utskottets hemställan med
godkännande av utskottets motivering vara nied övervägande ja besvarad.

Herr Johansson, Johan Bernhard, begärde votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 198 med
godkännande av utskottets motivering, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan med den ändring i motiveringen,
som påyrkats av herr Oscar Olsson.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda uppmamingar
av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för ja-propositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen, reste
sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för nej-propositionen.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 199, i anledning av Kungl. Majda proposition angående Skånska
pansarregementets förläggning m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten 1.

I en till riksdagen avlåten proposition, nr 302, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över försvarsärenden för
den 28 maj 1943, föreslagit riksdagen besluta dels att Skånska pansarregementet
skulle förläggas invid Hässleholm, dels ock att kavalleriet skulle från
och med tidpunkt, som framdeles bestämdes, omorganiseras i huvudsaklig
överensstämmelse med vad av departementschefen i berörda statsrådsprotokoll
anförts.

Vidare hade i två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren
av herr E. Berling (1:315) och den andra inom andra kammaren av

Äng. Skånska
pansarregemente.
ts pirläggning

m. m.

36 Nr 25. Lördagen (len 19 juni 1943 f. m.

Äng. Skånska pansarregementets förläggning m. m. (Forts.)
herr K. Bergström m. fl. (11:447) hemställts, att riksdagen med avslag å
Kungl. Maj:ts proposition nr 302 angående Skånska pansarregementets förläggning
mätte hos Kungl. Majit anhålla om en kompletterande utredning av
det med förläggningsfrågan sammanhängande spörsmålet örn bostäder för
regementets anställda personal.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag samt med
avslag å motionerna 1:315 och 11:447, besluta

a) att Skånska pansarregementet skulle förläggas invid Hässleholm,

b) att kavalleriet skulle från och med tidpunkt, som framdeles bestämdes,
omorganiseras i huvudsaklig överensstämmelse med vad av departementschefen
i statsrådsprotokollet över försvarsärenden för den 28 maj 1943 anförts.

I motiveringen hade utskottet anfört bland annat följande:

»En jämförelse mellan byggnadskostnaderna för pansarregementets förläggning
i Hälsingborg och Hässleholm utvisar, att kostnaderna bliva ungefär
likvärdiga för de båda alternativen. Kostnaderna för markinköp torde emellertid
bliva högre om Hälsingborg väljes som förläggningsort. Dessa kostnadskalkyler
giva vid handen, att en förläggning till Hässleholm skulle ställa sig
något billigare än örn regementet förlädes till Hälsingborg. En enligt utskottets
mening betydelsefull faktor vid bedömandet av förläggningsfrågan,
nämligen möjligheterna att anskaffa bostäder m. m. åt den vid regementet
fast anställda personalen, har av departementschefen icke berörts i vidare mån
än att departementschefen uttalat, att det under alla förhållanden bör eftersträvas
en sådan förläggning av förbandet, att det icke skall bliva nödvändigt
att uppföra bostäder för personalen genom statens försorg eller barackförläggning
för övningsändamål å det övningsfält, som tages i anspråk. I de
båda motionerna 1:315 och 11:447 har det emellertid betraktats som uteslutet,
att de båda landsbygdskommuner inom vilka regementet enligt Hässleholmsalternativet
skulle förläggas skulle kunna engagera sig i någon form
eller i någon utsträckning för åstadkommande av den stora bostadstillgång,
varom här kommer att bliva frågan. Motionärerna hava därför ansett pansarregementets
förläggningsfråga tarva ytterligare utredning i angivna hänseende
och hava till följd härav yrkat avslag på den föreliggande propositionen. Utskottet
vill framhålla, att det enligt utskottets mening hade varit önskvärt,
örn här berörda bostadsfråga förelegat i utrett skick vid ställningstagandet
till spörsmålet rörande pansarregementets förläggningsplats. Då emellertid
vid bedömningen av förläggningsfrågan avgörande betydelse måste tillmätas
de militära synpunkterna och de i övrigt framlagda alternativa förslagen icke
ansetts av de militära myndigheterna godtagbara samt härtill kommer att ett
ytterligare uppskjutande av detta ärende icke kan anses tillrådligt, finner sig
utskottet böra tillstyrka att i enlighet med departementschefens förslag trakten
av Hässleholm nu fastställes som förläggningsort för Skånska pansarregementet.
Härav följer att utskottet avstyrker de i ämnet väckta motionerna.
»

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Bernhard Nilsson, Jonsson i Eskilstuna, Bergström, Lind holm

och Lilndberg i Hälsingborg, vilka ansett, att utskottets jdtrande bort
hava den lydelse, som i reservationen angivits, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen---(lika med utskottet)--- 1943 anförts;

2) av herr Karl Andersson, som dock ej antytt sin mening.

Lördagen den 19 juni 1943 f. in.

Nr 25.

Ang. Skånska pansarregementets förläggning m. m. (Forts.)

1 den av herr Bernhard Nilsson m. fl. föreslagna motiveringen hade bland
annat gjorts följande uttalande:

»Utskottet delar departementschef ens uppfattning, att denna förläggningsfråga
bör ordnas så att icke den kostnadsram överskrides som 1942 års riksdag
uppdrog för arméns byggnadsföretag i samband med den nya försvarsorganisationen.
Departementschefen har som synes härvid förutsatt att det icke vid
en förläggning till Hässleholmstralrten skall bliva nödvändigt att uppföra bostäder
genom statens försorg för regementets anställda personal. I motionerna
I: 315 och 11: 447 göres det däremot gällande att det får anses uteslutet att de
båda landsbygdskommunerna, inom vilka regementet skulle förläggas, nämligen
Hörja och Finja, inte i någon form eller utsträckning skulle kunna
engagera sig för den stora bostadstillgång som det här är fråga örn. Att enskilt
intresse skulle träda till och lösa regementets bostadsfråga anse motionärerna
lika uteslutet. Utskottet har för sin del inte kunnat finna, att denna ur både sociala
och finansiella synpunkter betydelsefulla fråga förelagts riksdagen i det
utredda skick som varit önskvärt. Det kan inte frigöra sig för den farhågan, att
statsmakterna till sist få sörja för regementspersonalens bostadsbehov, vilket i
så fall skulle draga med sig avsevärda kapitalinvesteringar, som den föreliggande
Hässleholmskalkylen inte räknat med. Det bör i detta sammanhang
erinras örn att förhoppningarna örn att det enskilda och kommunala intresset
skulle träda till och medverka till lösningen av Södra Skånska infanteriregementets
bostadsfråga på Revingehed icke blivit infriade. Militära bostadsutredningen
har såsom framgår av propositionen nr 287 funnit det uteslutet att
de 45 bostadslägenheter, som närmast äro behövliga på Revingehed, skulle
kunna anskaffas med mindre staten uppför byggnaderna. Utskottet vill emellertid
inte av denna anledning yrka avslag på Kungl. Maj:ts proposition och
hemställa om den fullständigare kostnadsutredning, som motionärerna yrkat,
enär ett sådant beslut av riksdagen skulle kunna onödigt fördröja förläggningsfrågans
slutgiltiga ordnande. Utskottet förutsätter dock att Kungl. Majit
förvissar sig örn att regementets bostadsfråga vid en förläggning till Hässlehalmstrakten
kan ordnas genom enskild eller kommunal byggnadsverksamhet,
innan ett beslut av riksdagen örn regementets förläggning till ifrågavarande
trakt verkställes.»

Herr Nilsson, Bernhard: Herr talman! Av handlingarna i ärendet framgår,
att meningarna angående förläggningen av Skånska pansarregementet varit
skiftande.

Kungl. Majlis förslag innebär, att regementet skall förläggas invid Hässleholm.
Någon utredning föreligger emellertid icke angående möjligheten att bereda
bostäder åt personalen eller kostnaderna härför. Den som varit med några
år vid behandlingen av liknande ärenden vet, att den frågan är av utomordentligt
stor ekonomisk betydelse för statsverket.

Det framgår av handlingarna, att möjligheten att påräkna bostäder, som äro
uppförda av civila, är ganska liten, örn regementet förlägges till trakten av
Hässleholm. Man kan därför utgå från att staten får påtaga sig de huvudsakliga
kostnaderna för anskaffandet av bostäder åt personalen, i händelse riksdagen!
nu definitivt fattar beslut i enlighet med propositionen.

Det är min uppfattning, att örn ett sådant beslut nu inte fattas, utan endast
ett principbeslut i enlighet med reservationen, varigenom förnyad utredning
skall äga rum, kommer det att föranleda, att man på de orter, diir man är intresserad
av regementets förläggning, kommer att göra det mesta möjliga för
att bereda bostäder åt personalen. Det är därför enligt min uppfattning inte

Nr 25.

Lördagen den 19 juni 1943 f. m.

Äng. Skånska pansarregementets förläggning m. m. (Forts.)
klokt att binda sig vid en viss plats för förläggningen, innan bostadsfrågan är
någorlunda utredd.

Med denna korta motivering, ber jag, herr talman, att få yrka bifall till den
av mig med flera avgivna reservationen.

Herr förste vice talmannen: Herr talman! Det skäl, som herr Nilsson sist
anförde, tycker jag inte är tillräckligt bärande för att man nu inte skulle fatta
beslut rörande pansarregementets förläggning. Riksdagen fattade redan förra
året beslut i saken, ehuru riksdagen då hemställde, att Kungl. Maj :t skulle taga
frågan under förnyat övervägande. Kungl. Maj :t har nu gjort det och därvid
av de sex alternativ, som förelegat, stannat vid en förläggning av regementet
till trakten av Hässleholm. Det synes vara en förmånlig placering såväl ur försvarssynpunkt
som med hänsyn till att övningsfält där kan anskaffas.

Det är givet, att det fordras en hel del bostäder för personalen, och även
inom utskottet hade man nog önskat, att bostadsfrågan hade varit bättre klarlagd,
så att man varit förvissad örn att staten inte behöver engagera sig för mycket,
då det gäller att skaffa bostäder till personalen.

Emellertid kan jag inte inse att vi skulle behöva avvakta en vidare utredning,
innan beslut i saken fattas. Det bör inte vara så svårt att skaffa bostäder till
personalen i Hässleholm att man icke skall våga sig på en förläggning därstädes.
I viss utsträckning bör det kunna gå genom enskilt initiativ, och dessutom
kurina^ kommunerna i den trakt, där regementet skall förläggas, tänkas bidra
till frågans lösning. Och örn det icke går på annat sätt får väl staten bidraga
till att skaffa de nödiga bostäderna.

Även örn jag så till vida delar den föregående ärade talarens mening, att
jag anser att statsrådet bör ägna frågan all uppmärksamhet vid beslutets realiserande,
kan jag inte se att det nu är nödvändigt att statsrådet på nytt täger
upp frågan till omprövning innan slutlig ställning till förläggningsfrågan tages.

Jag skall inte här ingå på de olika skäl som kunna anföras för en förläggning
av regementet till trakten av Hässleholm. De, som tagit del av handlingarna,
ha kunnat förvissa sig örn, att de äro många.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Andersson, Karl: Herr talman! Jag har till detta utskottsutlåtande
antecknat en blank reservation.

Jag har inte någon anledning att engagera mig i den dragkamp, som kan
pågå mellan Hälsingborg och Hässleholm i fråga om förläggningen av Skånska
pansarregementet.

Jag har inte oreserverat kunnat biträda utskottets uppfattning, ty jag har
under utskottsbehandlingen funnit, att de ekonomiska kalkylerna inte varit så
tillfyllestgörande, att man har kunnat få en tillräckligt klar bild, när det gäller
att jämföra dessa orter. Man har visserligen gjort en ekonomisk kalkyl över
kostnaderna för förläggningen av regementet antingen till Hässleholm eller
Hälsingborg, men i denna kalkyl ha kostnaderna för bostäder till personalen
utelämnats. Chefen för försvarsdepartementet har tydligen utgått från, att denna
bostadsfråga skulle lösas på något sätt, vare sig förläggningen blir i Hälsingborg
eller Hässleholm.

Motionärerna ha emellertid nu påvisat, att bostäder inte kunna påräknas i
Hässleholms omgivning, där detta regemente enligt utskottsförslaget skulle förläggas.
Jag har i varje fall inte i utskottet hört någon prestera något skäl eller
bevis för att bostadsfrågan i Hässleholm skulle kunna lösas på enskild eller
kommunal väg.

Lördagen den 19 juni 1943 f. m.

Nr 25.

Ang. Skånska pansarregementets förläggning m. m. (Forts.)

När således hela denna stora kostnad Ilar utelämnats i kalkylen, kommer enligt
mitt förmenande densamma ovillkorligen att bli missvisande, och vi komma,
därest utskottsförslaget nu skulle antas, att vid nästa års riksdag bli uppvaktade
med en proposition örn anslag för uppförande av bostäder i Hässleholm
åt personalen vid regementet till en kostnad, som kanske kommer att belöpa sig
på sex eller sju miljoner kronor eller någonting sådant, en kostnad som många
säkerligen inte nu ha räknat eller ens lia kunnat räkna med. Det är detta skäl
som har gjort, att jag inte oreserverat har kunnat gå med på utskottets förslag.

De militära synpunkterna skall jag inte beröra, då jag inte vågar ha någon
uppfattning örn den ena eller andra ortens företräde ur dessa synpunkter.
Jag anser likväl att man inte får tillmäta dem alltför stort värde, alldenstund
erfarenheten visar, att även dessa synpunkter kunna växla tid efter annan.
Också de ekonomiska synpunkterna ha enligt min mening en ganska stor betydelse,
särskilt med hänsyn till att det gäller att hålla försvarskostnaderna
inom den uppgjorda ramen. Skall det bli möjligt, får man inte fatta beslut utan
att göra klart för sig, vilka kostnader som äro förenade därmed, blott för att
efteråt komma med ytterligare anslagsyrkanden. De tilläggsanslag, som presenterats
riksdagen i år för den militära förvaltningen, äro ett avskräckande exempel
på hur det går och hur det kommer att gå, därest vi fortsätta att på detta
sätt bara fatta beslut utan att överblicka de ekonomiska konsekvenserna.

Jag har, herr talman, intet yrkande, men jag kommer att vid en votering
rösta för herr Bernhard Nilssons reservation, ty jag anser att, därest riksdagen
nu skulle anta statsutskottets utlåtande, äro riksdagen och därmed även försvarsdepartementet
och regeringen bundna och kunna inte ställa några krav
eller fordringar på Hässleholm eller omgivande kommuner då det gäller att
bygga bostäder, utan det blir nödvändigt att riksdagen senare anvisar medel
för uppförande av dessa bostäder.

Herr Berling: Herr talman! Denna frågas behandling i fjol och i år har
varit sådan, att man med fog kan säga, att de högre militära myndigheterna
visat mycket stort vankelmod. I år anföres Hälsingborgs utsatta läge såsom
skäl mot förläggning av P 2 till denn,a stad. I fjol tvekade samma militära
myndigheter inte att föreslå Hälsingborg.

Yar fanns överbefälhavaren i fjol? Trots att han haft möjlighet att yttra
sig över 1941 års försvarsutredning, tvekade han ändå inte att föreslå Hälsingborg
såsom förläggningsort. Har han nu år 1943 gripits av eftertankens
kränka blekhet? Jag kan upplysa örn att Hälsingborg ligger på samma plats
som för 900 år sedan och att Helsingör fortfarande ligger på fyra kilometers
avstånd.

De militära synpunkter, som nu göras gällande, borde, synes det mig, ha
framförts i samband med försvarspropositionens framläggande i ^ fjol. Det ma
vara tillåtet att säga, herr talman, att man kan knappast få något starkare
förtroende för dessa myndigheter med hänsyn till den villrådighet, som varit
kännetecknande för deras ståndpunktstagande i denna fråga.

Herr statsrådet Sköld har emellertid icke accepterat överbefälhavarens argumentering,
för att P 2 icke borde förläggas till Hälsingborg pa grund av
militära skäl. Försvarsministern har nu liksom i fjol endast anlagt ekonomiska
synpunkter på frågan. Man har nämligen gjort en utredning, som visar att
Hässleholmsprojektet skulle bli en aning billigare än Hälsingborgsförläggningen.
_

Såväl motionärerna som utskottsmajoriteten och reservanterna ha framhållit,
att den ekonomiska utredningen inte är fullständig.

Utöver vad som framgår av utskottsbetänkande! bör det kanske påpekas, att

Nr 25.

Lördagen den lil juni 1943 f. m.

Äng. Skånska pansar regementets förläggning m. m. (Forts.)
en lid del arbeten ha utförts vid P 2:s nuvarande förläggning i Hälsingborg,
balunda ha varmgarage och dylika anläggningar uppförts. De kostnader, som
detta medfört, bil väl till större delen bortkastade, för den händelse i framtiden
kavalleriförband förlägges till Hälsingborg.

Den viktigaste anmärkningen mot förslaget är dock den, att bostadsutredning
saknas. Det har redan tidigare berörts i debatten, och jag vill endast understa
dessa synpunkter. Huru stora kostnaderna för uppförande av bostäder
lill en sa stor personal bli kan jag naturligtvis inte bestämt yttra mig örn.
Jag haller dock inte för otroligt, att det kan röra sig örn en sju ä åtta miljoner
kronor.

Nu kommer det naturligtvis att invändas, att personalen skall betala hyra.
iör dessa bostäder. Jag* förstår detta, meri det är väl ingen som på allvar tror,
att örn staten skall behöva investera kapital för uppförande av dessa bostäder,
(le till fullo kunna bli förräntade. Örn det endast är en tredjedel eller en fjärdedel
av detta kapital, som blir oförräntat, är det i alla fall avsevärda summor,
och de komma att ur ekonomisk synpunkt ställa Hässleholmsförslaget i
ett ogynnsammare läge.

. en.(p riktiga hade naturligtvis varit att låta frågans avgörande anstå
till höstriksdagen, varigenom riksdagen före frågans avgörande skulle ha tillgång
till de ekonomiska kalkyler, som nian nu efterlyser.

Utskottsmajoriteten har emellertid inte velat vara nied örn ett uppskov, och
reservanterna ha, förmodligen för att det inte skall kunna göras gällande, att
de velat förhala fragans avgörande, gatt med på ett principavgörande redan
nu.

Man har ansett att ett riksdagsbeslut i dag inte skall verkställas, förrän
Kungl. Maj :t har förvissat sig örn att bostadsfrågan för personalen ordnats
genom enskild eller kommunal byggnadsverksamhet. Det förefaller ling, som
örn denna linje skulle kunna bli en samlingslinje för alla deni som anse, att det
bör föreligga fullständiga kalkyler, innan, ett beslut går i verkställighet.

Ar det nu sa, att man anser att optimisterna i fråga örn bostadsbyggandet
ha rätt i att det går att på enskild eller kommunal väg få fram dessa bostäder,
då bör man inte heller tveka att gå med på reservanternas linje. Delar man
däremot inte denna uppfattning, betyder det att en del osäkra faktorer spela
in i detta fall, och då synes det mig vara anledning för riksdagen att vara
tveksam.

Jag skall, herr talman, inte förlänga debatten. Jag har velat i någon mån
komplettera tidigare _ yttranden till förmån för reservanternas förslag, och ehu jag

inte är fullt tillfredsställd med detta yrkande, vill jag ändå i förevarande
situation yrka bifall till den reservation, som avgivits av herr Nilsson
i Landeryd m. fl.

Herr statsrådet Sköld: Herr talman! Herr Berlings historieskrivning ger
mig afledning till ett tillrättaläggande. Jag skall inte försvara de militära
myndigheternas åtgöranden i denna sak. Jag medger att det inte är vidare tilltalande,
att t. ex. överbefälhavaren lämnade försvarsutredningens förslag utan
erinran för att sedermera efter riksdagens beslut förklara, att Hälsingborg vore
omöjligt såsom förläggningsort för pansarregementet. Ett sådant tillvägagångssätt
kan inte försvaras. Men det förhöll sig inte så, herr Berling, att de militära
myndigheterna hade någon möjlighet att yttra sig, efter det försvarsberedningen
hade framfört sina betänkligheter.

Det är alldeles riktigt att jag endast lagt ekonomiska synpunkter på denna
i råga. _Jag tog del av försvarsberedningens betänkligheter, men eftersom alla
utredningar då visade, att det skulle bli billigare att förlägga regementet till

Lördagen dea 19 juni 194:> f. m.

Nr 25.

Äng. Skånska pansarregementets förläggning m. m. (Forts.)
Hälsingborg och en förläggning elit inte rönt någon gensaga från de militära
myndigheternas sida, valde jag detta, såsom det ela syntes, billigare
alternativ.

Sedan var det riksdagen som mycket allvarligt uppmanade Kungl. Majit
att ta denna förläggningsfråga under förnyad omprövning. Det är ett moment,
som man inte får glömma bort. Med anledning av denna uppmaning har en
nyprövning skett. Vid denna nyprövning inträffade det, att praktiskt taget
alla militära myndigheter absolut motsatte sig förläggningen av regementet
till Hälsingborg. Det var den ena sidan av saken. Den andra sidan var,
att det till slut framgick av utredningen, att man kunde göra förläggningen i
Hässleholm lika billig som i Hälsingborg. Jag hade alltså inte längre möjlighet
att åberopa det skälet, att Hälsingborgsalternativet skulle vara billigast, och
det ligger i sakens natur, att när man kommer till den slutsatsen, att två orter
äro ur ekonomisk synpunkt jämbördiga, man då icke kan motsätta sig att ta
hänsyn till de militära önskemålen.

Nu kan det ju gentemot vad jag här har sagt invändas, vad som redan har
yttrats, nämligen att vid dessa jämförande beräkningar har man icke tagit
hänsyn till de eventuella kostnaderna för bostäder åt personalen. Det är ju på
sätt och vis riktigt. När det gällde Hälsingborg förelåg ju en försäkran från
stadens sida, att staden skulle åta sig att ordna bostadsfrågan. Någon motsvarande
utfästelse ha vi icke hunnit erhålla från Hässleholm.

Det ligger emellertid så till, att uppsättandet av detta pansarregemente redan
har blivit fördröjt. Varje dag kommer det ny stridsvagnsmateriel, som skall
omhändertas, omses och läggas i förråd, och det ha vi inte resurser till. För
att få detta måste vi bygga, men för att kunna bygga måste vi veta, var förläggningen
skall bli. Därför är denna fråga brådskande.

Reservanterna jämföra med förhållandena vid Revingehed, men jag tycker
att jämförelsen är ganska haltande. Det är ju dock så, att här ifrågasättes en
förläggning i sämsta fall sju ä åtta kilometer från en stad och dessutom nära
ett ganska stort municipalsamhälle. Det är ju litet annorlunda än Revingehed.
som ligger många mil från närmaste stad och även långt ifrån varje egentlig
samhällsbebyggelse. Det ligger således i sakens natur, att det vore lättare att
ordna bostadsfrågorna vid en förläggning till Hässleholmstrakten än i Revingehed.

I Hässleholm är man i gång med att göra utredningar angående bostadsbyggandet,
och preliminära förslag föreligga. Av dessa förslag kan man få en
inblick i kostnaderna. Hässleholm räknar med att det behövs bostadsbyggnader
genom kommunal medverkan för ungefär fem miljoner kronor. Av dessa falla
emellertid ingalunda alla på pansarregementet, utan det är även andra omständigheter,
som föranleda behov av bostadsbyggnader. Det rör sig därför för
regementets räkning endast om en bostadsbebyggelse för tre ä fyra miljoner
kronor, för vars genomförande medverkan från kommunen eller i värsta fall
staten är erforderlig.

Man får väl, såsom herr Berling också hade klart för sig, ändå skilja litet
mellan kostnader för bostäder och kostnader för kaserner. Bostäder äro på ett
helt annat sätt produktiva anläggningar, och för bostäderna kommer det in
inkomster, så att avskrivningsbehovet där blir långt mindre än i fråga örn
kaserner. Vidare kunna vi överblicka avskrivningsbehovet i fråga örn bostäder,
vilket behov inte kan uppgå till några sådana summor, att. de egentligen inverka
på föreliggande fråga. Men såvitt jag förstår, finns det goda förhoppningar
örn ali man skall kunna liisa denna bostadsfråga utan statens direkta
medverkan.

Vad kan man då lia emot reservanternas förslag? Jo, reservanternas utta -

Nr 25.

Lördagen den 19 juni 1943 f. m.

Äng. Skånska pansarregementets förläggning m. m. (Forts.)
lande är sådant, att det binder Kungl. Majit, så att Kungl. Majit inte kan
fatta beslut i förläggningsfrågan, förrän Kungl. Majit Ilar utrönt, att denna
bostadsfråga kan lösas helt utan statens medverkan. Det måste ju bli månaders
dröjsmål, innan man kan gå till de förberedande arbetena, och ett så
långt dröjsmål är inte lämpligt här. Dessutom är ju reservanternas formulering
så hård, örn jag så får uttrycka mig, att Kungl. Maj :t måste få klart för sig,
att hela bostadsfrågan bör lösas utan statens medverkan, och det skulle väl
ändå vara orimligt, örn det visade sig, att bostadsfrågan till huvudsaklig del
kan lösas utan statens medverkan och staten bara skulle bidra till en mindre
del, att denna lilla hake skulle få hindra ett beslut i förläggningsfrågan.

Herr Karl Andersson menade, att utskottets förslag leder till att kommunerna
inte bli intresserade att på ett tillfredsställande sätt lösa bostadsfrågan.
I verkligheten är det väl så, att om reservationen bifalles, kommer Kungl.
Maj :t att bli helt beroende av staden Hässleholm och dess villkor. Örn man
däremot bifaller utskottets utlåtande, medför det, att Kungl. Majit har litet
större spelrum och inte kommer så i händerna på en enda kommun, som det
nu är fråga örn. Och när jag här bestämt förklarar, att från regeringens sida
allt skalig göras som göras kan för att lösa bostadsfrågan utan direkt medverkan
från statens sida, tycker jag för min del, att alla skäl tala för ett bifall
till utskottets förslag. Genom att bifalla reservanternas förslag kan man inte
vinna något annat än att frågans avgörande kommer att fördröjas, och det kan
inte ligga i statens intresse.

Herr Berling: Herr talman! Försvarsministern yttrade, att jag gjorde mig
skyldig till en oriktig historieskrivning, då jag sade, att överbefälhavaren hade
haft möjlighet att yttra sig över försvarsberedningens utlåtande, vilket statsrådet
säger inte ha varit förhållandet. Denna invändning kan ju göras, men i
sak betyder den ingenting, därför att överbefälhavaren såväl som andra högre
militära myndigheter lia haft tillfälle att under den långa tid försvarsutskottet
sysselsatte sig med denna fråga göra sin mening gällande. Hade de varit intresserade
av förläggning till annan plats än Hälsingborg, så hade det varit möjligt
att under 1942 års riksdag låta detta komma till försvarsutskottets kännedom.
Så har inte skett.

Herr statsrådet anser att riksdagen kan vara lugn beträffande bostadsfrågan.
Kungl. Majit gör vad som göras kan för att nå bästa möjliga resultat i denna
fråga. Jag tvivlar inte därpå. Men jag kan inte förstå, vad det skulle ligga förfara
i att bifalla reservanternas förslag. Tror man på en lösning, vilket statsrådet
har antytt, kan det inte vara någon risk att anta reservanternas förslag.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Reservanterna ha intagit
sin oppositionsställning bakom det förhållandet, att bostadsfrågan enligt deras
förmenande ännu är outredd. Det är visserligen beklagligt, att någon utredning
inte föreligger i fråga om tillgången på bostäder. Men det är en annan sak, som
också bör beaktas och beaktas alldeles särskilt, nämligen den omständigheten,
litt pansarregementet under alla förhållanden måste flyttas från Hälsingborg till
Hässleholm, emedan man i Hälsingborg inte ens efter planerad utvidgning förfogar
över ett för regementets behov tillräckligt och i övrigt lämpligt övningsfält.
Det står alltså alldeles klart, att regementet måste förflyttas, och ett bifall
till reservanternas förslag skulle blott onödigt fördröja förflyttningen. Den
har redan blivit försenad på grund av det sätt, på vilket detta ärende tidigare
har handlagts.

Vidare tycker jag, att det är ganska osympatiskt, när det av någon talare
sades, att man skulle ställa krav på Hässleholm och omkringliggande kommu -

Lördagen den 19 juni 194;! f. lii.

Nr 25.

Äng. Skånska pansarregementets förläggning m. m. (Forts.)
ner, att de skulle hjälpa till med ordnandet av bostadsförhållandena. Det verkar
inte tilltalande att när staten behöver göra en anläggning, man skall ställa
krav på kommunerna och sedan skjuta på statens avgörande, tills förhandlingarna
äro slutförda.

Denna fråga tål intet uppskov, och för övrigt äro nog vederbörande kommunala
förtroendemän så väl informerade örn att det under alla förhållanden
måste betraktas som avgjort, att regementet förlägges till Hässleholm, att förhandlingarna
inte bli lättare, örn man skjuter på det definitiva avgörandet. Jag
tror inte, att ett avgörande redan nu alls inverkar på de förhandlingar, som
eventuellt kunna föras örn kommunal medverkan till bostadsbebyggelsen.

För övrigt är reservanternas påstående örn bristen på bostäder i Hässleholm
med omnejd ett antagande som inte är styrkt. Däremot ha vi från statsrådsbänken
fått höra, att departementschefen hyser den uppfattningen, att bostadsfrågan
skall kunna ordnas utan statens medverkan.

Då jag således finner ett uppskov onödigt och olämpligt och då bifall till
reservationen binder Kungl. Maj :t för ett uppskov, hemställer jag, att kammaren
måtte biträda utskottets yrkande.

Herr Andrén: Herr talman! Jag har icke deltagit i detta ärendes behandling
i statsutskottet och hade därför icke heller tänkt att yttra mig i denna fråga.
Då emellertid herr Berling kom in på vad som inträffat förra året i försvarsutskottet
och jag var med den gången, skall jag be att i huvudsak få bekräfta
den historieskrivning, som herr statsrådet och chefen för försvars departementete
här har lämnat.

I likhet med herr statsrådet finner jag det anmärkningsvärt och beklagligt,
att överbefälhavaren inte redan i sitt yttrande över försvarsutredningens förslag
kom in på den viktiga förläggningsfrågan. Men till försvar för överbefälhavaren
kan anföras, att det stod ganska liten tid till förfogande för ett allsidigt
yttrande över de många frågor, som då förelågo till behandling, och att överbefälhavaren
och övriga militära myndigheter överhuvud taget ägnade förlägg -ningsfrågorna ett mycket ringa intresse. När sedan frågan kom upp i försvarsutskottet,
voro vi där mycket betänksamma just emot den föreslagna förläggningsorten,
och den mening, som jag då omfattade, vann anslutning från försvarsutskottet.
Jag vill tillägga, att försvarsutskottet icke infordrat något yttrande
i denna sak från de militära myndigheterna och således inte lämnat dem
tillfälle att ta ställning till frågan. Vi hade knappast möjlighet härtill, om vi
skulle bli färdiga i tid före riksdagens slut.

Nu ha emellertid de militära myndigheterna yttrat sig, och de ha yttrat sig
med mycken bestämdhet. Sålunda säger överbefälhavaren, »att det ur alla militära
synpunkter i varje fall vore nödvändigt att Skånska pansarregementet
icke förlädes till Hälsingborg». Och jag kan tillägga, att även försvarsministern
i huvudsak delar denna ståndpunkt, även örn han yttrar sig försiktigare. På
sid. 11 i propositionen heter det sålunda: »Emellertid har Hälsingborg med hänsyn
till sitt utsatta läge icke ansetts såsom lämplig förläg<piingsort för ett så
sårhart förband som ett pansarregemente. Staden bär funnits kunna godtagas
som förläggningsort endast under förutsättning att speciella, tämligen dyrbara
anordningar vidtagas för att minska denna olägenhet.» Antydningen örn »speciella,
tämligen dyrbara anordningar», uppenbarligen av militär art, som mäste
följa av en förläggning till Hälsingborg, borde i vart fall göra reservanterna
betänksamma. Dessa anordningar torde inte vara av sådan art, att man långsamt
kan göra avskrivningar på dem, utan det är fråga om anläggningar, som
inte äro räntabla och som därför snabbt mäste avskrivas. De skulle komma att

Nr 25.

Lördagen den 19 juni 1943 f. m.

Äng. Skånska pansar re gementets förläggning m. m. (Forts.)
väga ganska tungt i den ekonomiska vågskålen, om de skulle tas med i kalkylerna.

Med hänsyn till vad jag anfört ber jag, herr talman, att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Herr Berling: Herr talman! Herr J. B. Johansson sade, att pansarregementet
under alla förhallanden mäste förflyttas från Hälsingborg, därför att det inte
finns något övningsfält där. Den saken ligger till på samma sätt i år som i
fjol. övningsfält skulle anskaffas på annat håll — det vet herr J. B. Johansson.
En plan var uppgjord härför, och någonting nytt har inte tillkommit.

När man vidare här talar örn med vilken brådska förflyttningen skulle behöva
genomföras, ^skulle jag vilja framhålla, att pansarregementet under alla
omständigheter måste vara förlagt till Hälsingborg under de närmaste två åren,
en tidsbestämning, som jag tycker säger ganska mycket.

Jag vill till sist i anslutning till mitt föregående anförande säga, att då
nian hyser betänkligheter mot pansarregementets förläggning till Hälsingborg,
förefaller det egendomligt, att man inte anser att militära skäl kunna anföras
emot att förlägga ett kavalleriregemente dit.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Det är riktigt som herr
Berling säger, att i Hälsingborgsalternativet ookså ingick anordnande av övningsfält,
ehuru inte i omedelbar anslutning till Hälsingborg, och det var kanske
en lucka i mitt anförande, att jag inte talade om vad utskottet i det avseendet
har uttalat. I utskottets utlåtande heter det emellertid härom: »De övningsfält,
som fylla fordringarna i angivna avseende och ansetts närmast böra
komma ifråga, nämligen Riseberga- och Hörjafälten, äro belägna på sådant avstånd
från Hälsingborg att en förläggning av regementet till Hälsingborg med
lanspråktagande av något av dessa fält skulle med hänsyn till drivmedelsåtgang
m. m. icke vara lämpligt.» Bakom detta dölja sig också farhågor för
betydande årliga, utgifter, vartill kommer den omständigheten, att övningsfältet
kommer att ligga på mycket långt avstånd från Hälsingborg.

Herr Holmström: Herr talman! Jag kommer att rösta för reservationen.
Men jag skulle liksom herr Berling helst ha sett ett yrkande örn avslag på
propositionen med en förväntan, att detta ärende efter förnyad välbehövlig utredning
skulle återkomma till riksdagen. Jag tror inte, att det skulle bli något
nämnvärt förhalande örn avgörandet får anstå till höstriksdagen. Hade det
gällt en väntan ända till nästkommande års lagtima riksdag, så hade jag kunnat
förstå farhågorna för ett uppskov.

. Jag skall be att få påpeka en sak, som ännu icke berörts i debatten. Meningen
är, att örn nu kasernutrymmena i Hälsingborg lösgöras, skall i stället
dit förläggas kavalleri på så sätt, att ibl. a. en del av Norrlands dragonregemente,
som ligger i Umeå, skall flyttas till Hälsingborg. Jag finner detta synnerligen
betänkligt. Det stora Norrland, som enligt mitt förmenande, behövpr
mera kavalleri än det nu har, skulle på detta sätt i stället mista en del därav.

Jag skulle därför enträget och vördsamt vilja hemställa till statsrådet att
förhindra denna åderlåtning av det norrländska kavalleriet.

Herr Nilsson, Johan, i Malmö: Herr talman! På grund av medverkan i ett
annat, särskilt utskott har jag inte haft tillfälle att i statsutskottet deltaga
i behandlingen av detta ärende. Jag vill emellertid uttrycka min förvåning
över den vändning, som frågan tagit. Hade försvarsutskottet i fjol fått avgöra
denna sak,, så hade det hela nu varit klart. Men det är i utskottet som det är i
riksdagen ibland: nian är generös då det gäller t. ex. utredningar. Man säger:

Lördagen den 19 juni 1943 f. m.

Nr 25.

Äng. Skånska pansarregementets förläggning rn. m. (Forts.)
»Det är ju bara en begäran om utredning, och den kunna vi alltid bifalla.»
I försvarsutskottet föreslog bland andra herr Andrén, att man borde ompröva
frågan. Förslaget ansågs så oskyldigt, att man kunde gå med på det. På detta
sätt kom man att gå ifrån Hälsingborg som förläggningsort och kom in i den
återvändsgränd där frågan nu är.

Alla de uppgifter, som här framhållas olin att Hälsingborg skulle vara
olämpligt för ändamålet, tror jag inte på. Det skulle vara egendomligt, örn
man .skulle flytta försvarsanstalterna blott för att en stad bär ett utsatt läge.
Man får val också tänka på att i det längsta försvara en sådan stad.

Örn vi hade fått realbehandla frågan i fjol, skulle den, såsom nämnts, lia
varit avgjord med Hälsingborg som förläggningsort. Nu har det framkommit
åtskilliga skäl för att man inte kan lägga regementet där. Det är för sent att
diskutera allt detta nu, men då här har framställts ett förslag, som jag inte
kan godkänna, nämligen i reservationen, har jag velat åtminstone göra min
mening gällande beträffande detta förslag. I reservationen sägs nämligen på
sidan 29, första stycket, sista meningen: »Utskottet förutsätter dock att Kungl.
Majit förvissar sig örn att regementets'' bostadsfråga vid en förläggning till
Hässleholmstrakten kan ordnas genom enskild eller kommunal byggnadsverksamhet,
innan ett beslut av riksdagen om regementets förläggning till ifrågavarande
trakt verkställes.»

Jag har alltid varit principiell motståndare till att kommunerna skola tävla
om att få ett regemente till sig. Man utlovar vissa förmåner för att få regementet.
I många fall har den ena kommunen överbjudit den andra. Jag kan
inte godkänna, att man förfar på det sättet och gör sig några förväntningar
i det avseendet. Försvaret bör betalas av svenska staten och inte av kommunerna.
Därför kan jag inte ansluta mig till reservationen, även örn jag så väl
förstår deni. som redan uttalat sin anslutning till dessa synpunkter. Jag är
som sagt principiell motståndare till allt detta auktionerande, som man hittills
har bedrivit för att få ett regemente. Jag tycker, att vi skulle kunna bli
överens om att i fortsättningen dra oss ifrån denna metod.

Jag har bara velat säga detta, herr talman. Jag .är övertygad arn att Hälsingborg
hade blivit den lämpligaste platsen, men då nu inte något förslag
härom föreligger, har jag bara att sluta detta anförande utan att göra något
yrkande.

Herr Andrén: Med anledning av herr Johan Nilssons sista anförande skall
jag be att få lägga till rätta hans skildring av händelseförloppet i försvarsutskottet
vid behandlingen av denna fråga förra. året.

Jag försökte den gången inte framställa mitt förslag om utredning som ett
oskyldigt förslag. Tvärtom förutsatte jag, att det, om mitt förslag vann utskottets
och kamrarnas godkännande, skulle bli en verklig utredning. I utskottet
förekommo också sakliga och livliga debatter på denna punkt, och det
var med glädje jag konstaterade, att utskottet följde mig. Jag tror inte, att
anledningen till att majoriteten följde mig var, att den var övertygad örn
min eller mitt förslags oskuldsfullhet; det skedde helt enkelt därför att den
ansåg tunga och sakliga skäl tala för ett förnyat övervägande av frågan. Det
var framför allt de skäl. som de militära myndigheterna nu godtagit, som övertygade
utskottet.

Häri instämde herr von Heland.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den nu förevarande punkten hemställt samt vidare på godkännande

4;;

Nr 25.

Lördagen den 19 juni 1943 f. m.

Äng. förflyttning
av artilleriskjulskölan
i
Skillingaryd
m. m.

Äng. Skånska pansarregementets förläggning m. m. (Forts.)
av den av herr Bernhard Nilsson m. fl. vid punkten avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Berling begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 199 punkten
1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herr Bernhard Nilsson m. fl. vid punkten avgivna
reservationen.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 e. m.

Punkten 2

I denna punkt hade utskottet hemställt, att riksdagen måtte medgiva, att i
statsrådsprotokollet över försvarsärenden för den 28 maj 1943 angivna byggnadsarbeten
finge, i huvudsaklig överensstämmelse med vad av departementschefen
anförts, utföras med anlitande av det i årets statsverksproposition under
försvarsväsendets fas tighets fond, arméförvaltningens delfond därav, för budgetåret
1943/44 äskade, av utskottet tillstyrkta investeringsanslaget av
24,000,000 kronor till Vissa byggnadsarbeten m. m.

Herr andre vice talmannen: Herr talman! Under denna rubrik förekommer
en punkt, som heter »Artilleriskjutskolan och Bergslagens artilleriregemente».
I propositionen föreslås, att artilleriskjutskolan i Skillingaryd skall förflyttas
till Villingsberg. Förutsättningen för denna förflyttning är emellertid, att det
finns ett skjutfält vid Villingsberg, och ett förslag örn anläggande av ett
skjutfält i Kilsbergen med station vid Villingsberg har ju framlagts i en annan
proposition, som också har behandlats av statsutskottet. Emellertid har
statsutskottet ännu inte framlagt något förslag för riksdagen i denna del.
Visserligen tror jag mig veta, att utskottet har behandlat frågan till och med
före denna proposition, men av någon anledning har utskottsutlåtandet blivit
fördröjt och alltså ännu inte kommit på riksdagens bord. Detta har gjort, att
det nu föreliggande förslaget, som ju skulle behandlas efter de andra, sedan
frågan örn skjutfältets förläggning har blivit avgjord, har kommit först.

Det förefaller mig, sorn örn kammaren under sådana förhållanden inte kunde
behandla denna punkt i dag utan i stället borde bordlägga den, till dess
utskottet har kommit med sitt förslag beträffande förläggningen av skjutfältet.
Eljest kan det lätt hända, att riksdagen sedan avslår förslaget örn
skjutfältet, och statsrådet Sköld får sin artilleriskjutskola vid Villingsberg
utan något skjutfält. Med hänsyn till detta hemställer jag till kammaren,

Lördagen den 19 juni 1943 f. m.

Nr 25.

Äng. förflyttning av artilleriskjutskolan i Skillingaryd m. m. (Forts.)
huruvida inte kammaren ville återremittera denna punkt till statsutskottet att
föreläggas riksdagen, efter det frågan örn skjutfältets förläggning har avgjorts
av kamrarna.

Man kan ju tänka sig, att blott punkten om artilleriskjutskolan återremitteras,
men det lämpliga är väl, att hela kapitelrubriken II röner samma öde. I
klämmen finnes upptaget ett anslag på 24,000,000 kronor. Detta är visserligen
ett mycket stort klumpanslag, men däri ingå de kostnader, som äro förknippade
med förflyttningen av artilleriskjutskolan.

Jag föreslår därför, att hela punkt 2 återremitteras till statsutskottet.

Efter härmed slutad överläggning yttrade herr talmannen, att i avseende på
den nu ifrågavarande punkten annat yrkande ej förekommit, än att punkten
skulle visas åter till utskottet

Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till vad - utskottet i förevarande
punkt hemställt samt vidare på återremiss; och förklarades den senare
propositionen vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 3—11.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 200, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till ersättning till Stockholms stad för underhåll av fångar i
stadens rannsakningsfängelse;

nr 201, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till socialstyrelsens ortsombud;

nr 202, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till organisationsundersökningar m. m.;

nr 206, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag till stat för riksgäldsfonden;

nr 207, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående anslag för
budgetåret 1943/44 till kristillägg;

nr 208, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till vissa reservtelefonstationer m. m.;

nr 209, i anledning av Kungl. Maj :ts framställningar angående anslag å tillläggsstat
till riksstaten för budgetåret 1942/43 till anordnande av vissa telefonoch
telegrafförbindelser m. m.; samt

nr 210, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående viss ombyggnad
av tågfärjan Starke.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets betänkanden:

nr 46, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om skatt å vissa pälsvaror, m. m., jämte i ämnet väckta motioner;

nr 48, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om värnskatt för budgetåret 1943/44 jämte i ämnet väckta motioner;

nr 49, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om viss skattefrihet för krigsriskersättning till sjömän jämte i ämnet väckta
motioner;

Nr 25.

Lördagen dea 19 juni 1943 f. m.

Lagförslag om
viss begränsning
av legitimation
som
tandläkare
m. m.

nr 50, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition nied förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 2 § förordningen den 17 juni 1938 (nr 370) om särskild
skatt å förmögenhet, m. m.; samt

nr 51, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
med särskilda bestämmelser angående taxering för inkomst av under år 1943
stormfälld skog jämte i ämnet väckta motioner.

Vad utskottet i dessa betänkanden hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo första lagutskottets utlåtanden:

nr 45, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till grunder för
dyrtids tillägg åt präster m. m.;

nr 46, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn ändrad
lydelse av 2, 3, 5 och 6 §§ lagen den 24 mars 1916 (nr 90) angående verkställighet
av straffarbete och fängelsestraff;

nr 47, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn ändring
i vissa delar av strafflagen för krigsmakten; samt

nr 48, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
tillsyn över hundar, dels ock väckta motioner angående lagstiftning örn okynnes
och skadegörande hundar.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets utlåtanden:

nr 46, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 30 december 1939 (nr 934) örn tjänsteplikt,
m. m.;

nr 48, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
utsträckt tillämpning av lagen den 15 december 1939 (nr 856) örn utbetalande
av krigsriskersättning till sjömän jämte i ämnet väckt motion;

nr 49, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 7 § lagen den 20 mars 1936 (nr 56) örn socialregister; samt
nr 50, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 2:o), 8:o), 14:o) och 16:o) lagen den 26 maj 1909 (nr
38. s. 3) örn Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo och lades till handlingarna andra lagutskottets memorial nr
51, med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande andra lagutskottets
utlåtande nr 35 i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till förordning örn anställande av distriktsbarnmorskor m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 52, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag örn viss begränsning av legitimation
som tandläkare, m. m., såvitt den hänvisats till lagutskott, jämte i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 21 maj 1943 dagtecknad proposition, nr 299, hade Kungl.
Majit, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet
förda protokoll, föreslagit riksdagen att dels antaga ett vid propositiaonen fogat
förslag till lag om viss begränsning av legitimation som tandläkare, dels och

Lördagen den 19 juni 1943 f. m.

Nr 25.

Lagförslag orri viss begränsning av legitimation som tandläkare m. m.

(Forts.)

bifalla det förslag i övrigt, om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

Propositionen hade, såvitt angick nämnda lagförslag, hänvisats till lagutskott
och behandlats av andra lagutskottet.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft två i
anledning av densamma väckta motioner, nämligen motionen nr 320 i första
kammaren av herr Herlitz samt nr 453 i andra kammaren av herrar Sefve och
von Friesen.

I motionerna hade hemställts, att riksdagen måtte avslå propositionen.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen med förklarande, att Kungl. Maj :ts genom propositionen
nr 299 framlagda förslag till lag örn viss begränsning av legitimation som
tandläkare ej kunnat av riksdagen i oförändrat skick antagas, måtte för sin
del antaga följande förslag till

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

Lag

om viss begränsning ar legitimation som tandläkare.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Medicinalstyrelsen äger, där tand- Medicinalstyrelsen äger, där tandläkare
icke äro att tillgå för tjänst- läkare icke äro att tillgå för tjänstgöring
inom tandvård som anordnats göring inom folktandvården, vid medan
stat eller kommun, vid meddelande delande av sökt legitimation som tandav
sökt legitimation som tandläkare läkare begränsa legitimationen att avbegränsa
legitimationen att avse alle- se allenast rätt att utöva tandläkarnas
rätt att utöva tandläkaryrket så- yrket såsom innehavare av eller vikasom
innehavare av eller vikarie å rie å tjänst inom sådan tandvård. Dytjänst
inom sådan tandvård. Dylik be- lik begränsning må dock ej gälla
gränsning må dock ej gälla längre än längre än intill dess sökanden fullintill
dess sökanden fullgjort tjänst- gjort tjänstgöring inom folktandvårgöring
inom statlig eller kommunal den under ett år.
tandvård under ett år.

2 §.

Villkoren för anställning i kommu- Tandläkare, för vilken legitimational
tjänst av tandläkare, för vilken nen är begränsad efter vad i 1 § sägs,
legitimationen är begränsad efter vad skall äga att vid uppehållande av
i 1 § sägs, skola, i händelse överens- tjänst inom folktandvården åtnjuta de
kommelse därom ej träffas, fastställas förmåner, som utgå till distriktstandav
medicinalstyrelsen. läkare inom det tandvårdsdistrikt, var till

tjänsten hör.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1943 och gäller till och med den
30 september 1946.

B. att motionerna I: 320 och II: 453 icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd.

Första kammarens protokoll 19JfS. Nr 25.

Nr 25.

Lördagen den 19 juni 1943 £. m.

Lagförslag om viss begränsning av legitimation som tandläkare m. m.

(Forts.)

Reservationer hade anmälts

1) av herrar Roos och Carl Eric Ericsson samt fröken Andersson, vilka
likväl ej antytt sin åsikt; samt

2) av herrar Norman, Linder, Olof Carlsson, Hermansson, [Holm och Andersson
i Eskilstuna, vilka inom utskottet yrkat, att propositionen måtte oförändrad
tillstyrkas.

Herr Ericsson, Carl Eric: Herr talman! Då herr Roos och jag från denna
kammare reserverat oss mot utskottets beslut i det föreliggande ärendet kanske
jag med några ord bör motivera vår ställning till frågan.

Jag vill då först erinra örn att den kungl, propositionen i korthet innebär,
att de tandläkare, som genomgått tandläkarinstitutet och enligt nu gällande
bestämmelser erhållit tillräcklig underbyggnad för utfående av legitimation
att utöva tandläkarekonsten, skola under vissa förhållanden kunna åläggas
att utföra ett års tvångstjänstgöring i statens eller kommunens tjänst.
Det är i propositionen klart utsagt att denna tvångstjänstgöring icke är föranledd
av något behov av ytterligare utbildning av den nyblivne tandläkaren.

Anledningen till att propositionen kommit till är den, att man för närvarande
på frivillig väg ej kan fylla de vakanser som finnas i den allmänna
folktandvården, i vilken en brist på tandläkare allt från dess tillkomst gjort
sig gällande.

Såvitt jag kan bedöma har man vid beslutet örn inrättande av en statlig tandvård
ej förutsett att behovet av tandläkare skulle bliva så stort som verkligen
blivit fallet, eller kanske man räknat fel på tandläkarnas villighet att
inträda i statstjänst. Huru det nu må förhålla sig därmed kvarstår det faktum,
att den statliga tandvården ej kan rekrytera sin stab av läkare på frivillig väg.

I syfte att åstadkomma en större tillgång på läkare skall en omorganisation
av tandläkarinstitutet äga rum så att antalet årligen utexaminerade tandläkare
skall ökas från 90 till 120 stycken. Det dröjer dock några år innan
denna åtgärd börjar verka, och under tiden stå de av staten iordningställda
tandklinikerna delvis oanvända i brist på personal.

Detta är bakgrunden till den kungl, propositionen.

Den anställning som beredes de tvångsanställda tandläkarna är ur ekonomisk
synpunkt ej dålig. Man kalkylerar med att de komma i åtnjutande av en
årsinkomst av 10,000 ä 11,000 kronor. Det påstås visserligen från tandläkare,
som jag bär talat med, att denna siffra är något för hög, men enligt vad som
framgår av det meddelande, som i dag kommit flertalet av kammarens ledamöter
till del, lär denna kalkyl vara riktig. Denna siffra ligger dock enligt vad
jag erfarit 1,000 ä 2,000 kronor under den årsinkomst varmed en nybliven tandläkare
kan räkna i fria marknaden. Ehuru den tvångsuttagne sålunda kan komma
att förlora något i inkomst, synes det mig dock som örn denna nackdel skulle
vara av mindre betydelse. Det betänkliga är att staten här vill göra ett ganska
enastående ingrepp i den personliga friheten och i rätten för den enskilde att
själv få bestämma över sitt eget görande och låtande. Den frihet i vårt land,
varöver vi med rätta äro så stolta, bliver genom ett dylikt beslut rätt så beskuren
för den lilla grupp medborgare det gäller.

Det har anförts att liknande ingrepp ägt rum på andra områden, men bortsett
från sådana, som bero på krigs- eller beredskapstjänst eller tjänsteplikt föranledd
av liknande skäl och som drabba alla lika, känner jag ej till att någon
yrkesgrupp i vårt land blivit utsatt för en liknande behandling. Det framgår
även av lagrådets uttalande i denna fråga, att det förhåller sig på detta sätt.

Lördagen den 19 juni 1943 f. m.

Nr 25.

Lagförslag om viss begränsning av legitimation som tandläkare m. m.

(Forts.)

Att staten för att rädda sig ur ett prekärt läge, vari den försatt sig själv,
skall vidtaga dylika tvångsåtgärder verkar förvirrande på vanlig rättsuppfattning.
Visserligen är den statliga tandvården en lämplig och nyttig social
åtgärd, men örn den skulle få hanka sig fram någon tid till dess en bättre tillgång
på tandläkare ernåtts, vore antagligen ingen större skada skedd. Vårt
land har ju existerat utan någon som helst tandvård tidigare, och det är ju här
fråga örn en tillfällig inskränkning som inte kan ha så förfärligt stor betydelse.

Vilka konsekvenser en lag sådan som den föreslagna skulle kunna få, kan
man ej i dag överblicka. Men har man tagit första steget så plägar det andra
följa. Anledningar komma nog ej att saknas. Jag behöver blott erinra örn den
brist på läkare som finnas på vissa håll och de stridigheter som förekommit i
samband med besättande av sådana platser.

Jag är dessutom tveksam örn huruvida ej hela tandvården skulle komma att
bliva lidande på en sådan ordning. Att sända unga nyutexaminerade tandläkare
att ensamma sköta tandvården på mindre platser i landet är kanske ej att förorda,
och detta torde bliva nödvändigt örn man skall nå vad man syftar till.

Jag har från flera håll inom tandläkarekåren hört, att stort missnöje råder
med förslaget i den kungl, propositionen, och intet gott lär komma ut av ett
arbete man tvingats utföra mot sin vilja.

Utskottets majoritet har i viss utsträckning modifierat den kungl, propositionen,
men kvar står dock anledningen till de principiella betänkligheter, åt vilka
jag givit uttryck och som göra att jag yrkar avslag på såväl den kungl, propositionen
som på utskottets förslag.

Herr Norman: Herr talman! Utskottsmajoriteten har kunnat ena sig örn
att i princip tillstyrka den föreliggande propositionen. Det är klart, att det
även bland representanterna för majoriteten förelegat en viss tveksamhet att
lösa detta problem på sätt som är föreslaget, men på grund av den stora betydelsen
ur folkhälsans synpunkt av att folktandvården befrämjas i större
utsträckning än som hittills skett ha dessa betänkligheter kunnat övervinnas.
Utskottet har uttryckt sina betänkligheter genom att starkt understryka vikten
av att den föreslagna lagstiftningen blir ett provisorium och att densamma
icke bör förnyas, örn icke trängande behov därav föreligger. Utskottsmajoritetens
talesman kommer väl att ytterligare föra fram de synpunkter, som lia
legat till grund för denna majoritetens ståndpunkt, vilken jag och mina medreservanter
i huvudsak kunna dela. Jag har, herr talman, inte begärt ordet
för att gå något närmare in på denna sida av frågan, utan att förstuga några
ord i anslutning till den reservation, under vilken mitt namn står först.

Skillnaden mellan utskottsmajoritetens och dessa reservanters mening är,
att majoriteten velat begränsa legitimationsbestämmelserna till att. gälla uteslutande
folktandvården, under det att reservanterna anse, att legitimationen
bör begränsas på det sätt Kungl. Majit föreslagit.

I propositionen föreslås, att legitimationsbegränsningen skall gälla för tandvård,
som anordnas av stat eller kommun. Tillämpningsområdet blir enligt
regeringens förslag utvidgad i förhållande till vad utskottet förordar pa sa
sätt, att det kommer att omfatta även kommunal skoltandvård, som anordnas
utan statsbidrag. Därjämte föreligger det enligt regeringens förslag möjligheter
att tillämpa bestämmelserna även när det gäller viss tandvård inom försvarsväsendet.

Reservanterna ha ansett, att det föreligger skäl för att tillämpningsområdet
är så utvidgat som Kungl. Maj :t föreslagit. I och med att det blir en begränsning
i legitimationen på sätt utskottet föreslagit, förefaller det mig som om

Nr 25.

Lördagen den 19 juni 1943 f. m.

Lagförslag om viss begränsning av legitimation som tandläkare m. m.

(Forts.)

det även skulle föreligga en moralisk skyldighet för statsmakterna att se till
att de nyutexaminerade tandläkarna få möjlighet att utöva sin praktik under
det år, som den begränsade legitimationen skulle omfatta. Det är självfallet,
att folktandvårdens behov av tandläkare blir så stort, att alla nyexaminerade
tandläkare få sysselsättning inom folktandvårdens område, men den risken
kan väl föreligga, att efter något år, det sista året exempelvis, under vilken
denna lagstiftning skall gälla, folktandvårdens behov blivit så pass tillgodosedda,
att det kan bli behövligt att öppna arbetstillfällen även inom annan
tandvård, anordnad av stat eller kommun. Denna möjlighet ger Kungl. Maj :ts
förslag. Dessutom är det ett påtagligt intresse från vederbörandes sida att ha
denna möjlighet för att kunna tillgodose tandläkarbehovet för tandvården inom
försvarsväsendet. Av dessa skäl ha reservanterna ansett, att lagstiftningen
bör utformas såsom regeringen föreslagit.

Jag hemställer således örn bifall till Kungl. Maj:ts proposition.

Det ligger naturligtvis en hel del i vad herr Ericsson framhållit, nämligen
att det kan vara risk för att en social tandvård blir litet misskrediterad genom
att tandläkare på detta sätt dirigeras till detta verksamhetsområde. Såsom lagförslaget
från början var utformat, tror jag, att det fanns en ganska stor risk
i detta avseende, men med den omarbetning som skett efter lagrådets yttrande,
förefaller det mig som örn de betänkligheter, som man ur denna synpunkt
skulle kunna ha mot lagförslaget, inte längre behöva göra sig gällande. Detta
således sagt i anslutning till reservanternas ståndpunktstagande till själva
principfrågan.

Beträffande utformningen av lagförslaget har jag redan ställt mitt yrkande,
herr talman.

Herr Wistrand: Herr talman! Jag förstår mycket väl att man kan hysa betänkligheter
mot ett lagförslag av denna art och att det kan te sig som en
nyhet, vilken kan, som det sagts, verka förvirrande på rättsbegreppen. Jag
tror emellertid inte man vid en närmare eftertanke behöver hysa så stora
farhågor. Är det inte ändock så, inte minst i nuvarande tid, att när samhället
har ett mycket starkt intresse, få enskilda intressen, som äro av mindre storleksordning
än samhällets intresse, vika. Här föreligger enligt min uppfattning
ett sådant fall. Det intresse, som samhället har att få folktandvården
ordnad och inte dess iordningställande fördröjt i åratal, är i nuvarande stund
betydligt större än de enskilda unga tandläkarnas intresse att omedelbart få
börja sin egen praktik. Vi skola komma ihåg, att det i detta fall inte är fråga
örn att de skola göra något slags värnplikt och få en därefter avpassad avlöning
o. s. v., utan dessa unga män, som komma ut efter endast några års utbildning,
skola få en avlöning på 10,000 ä 12,000 kronor. Så ligger saken till,
och det måste sägas, att under sådana omständigheter deras intresse att slippa
ifrån denna tjänstgöring inte kan ställas upp mot samhällets intresse att få
folktandvården ordnad.

För min del betraktar jag folktandvården som en av våra allra största
sociala frågor. Vår medicinska forskning synes ju allt tydligare och tydligare
visa, att tandvården i hög grad är grundläggande för det allmänna hälsotillståndet
i landet och att folktandvårdens ordnande på ett tillfredsställande sätt
så att tandvården kan sättas in på ett någorlunda tidigt stadium är av väsentlig
betydelse för folkhälsan. Folktandvården har icke kunnat omedelbart sättas
i funktion på allvar, bland annat på grund av det missgrepp statsmakterna
utan tvekan gjort sig skyldiga till genom att sätta i gång folktandvården,
innan man sörjt för att det funnits personer, som kunnat förestå folktand -

Lördagen den 19 juni 1943 f. m.

Nr 25.

Lagförslag örn viss begränsning av legitimation som tandläkare m. m.

(Forts.)

vårdens polikliniker. Man Ilar med andra ord inte tänkt på att samtidigt utöka
tandläkarinstitutet. Denna fråga håller för närvarande på att utredas,
och inom den allra närmaste tiden kommer en utökning av tandläkarinstitutet
att företagas, så att det skall vara bättre rustat att fylla marknadsbehovet
av tandläkare.

Hur ter sig nu emellertid folktandvården i denna stund? Det finns ju massor
av folktandvårdspolikliniker ute i landet, till vilka det varit omöjligt att få
tandläkare. Det har kanske kommit en ansökan till en sådan poliklinik,
men innan vederbörande hunnit tillträda, har han fått en annan plats, som
han tyckt varit trevligare, och kliniken har stått där utan tandläkare för att
kanske i sista hand få någon, som visat sig vara alkoholist el. dyl., och på det
sättet har det hela hankat sig fram.

Man säger, att folktandvården blir misskrediterad genom att den skall handhavas
av unga tandläkare. Men bli inte folktandvårdspoliklinikema ännu mera
misskrediterade, örn de skola utgöra några slags anhaltsstationer för yrkets
lösaste element, vilket i själva verket är fallet i fråga om en hel del folktandvårdspolikliniker
i landsorten i den mån man överhuvud fått poliklinikföreståndare?
I städerna är det naturligtvis i hög grad annorlunda.

Orsaken till att utskotten tillstyrkt denna lagstiftning är alltså, att utskottet
anser de nödvändigt, att någonting i nuvarande stund göres för att folktandvården
skall kunna komma till stånd och fylla sin praktiska funktion i samhället.
Därmed ställer utskottet sig på helt och hållet samma basis som lagrådet.
Ehuru jag nyss säde, att jag kan förstå dem som anse en lagstiftning
som denna förvirrande för rättsbegreppen, anser jag ändå inte ett sådan s.tåndpunktstagande
berättigat. När lagrådet har kunnat acceptera denna princip,
kan man väl icke behöva känna sig alltför oroad i sitt samvete över att icke
denna åtgärd skulle stå i överensstämmelse med svensk rättsuppfattning.

När utskottet accepterat denna lagstiftning på grund av nödvändigheten att
omedelbart få till stånd en folktandvård, har utskottet gjort det ur synpunkten,
att lagstiftningen är betingad just av folktandvården, där det föreligger ett
omedelbart behov. Enligt vår mening kan det starkt ifrågasättas örn man kan
rättfärdiga en åtgärd som denna, om man sträcker sig längre än till folktandvården.
Därvidlag står utskottsmajoriteten i motsats till herr Norman och
hans medreserva.nter. Utskottet har intagit denna ståndpunkt av hänsyn till
dessa unga tandläkare, vilka man icke bör belasta med ett i och för sig föga
sympatiskt åläggande utöver vad som är nödvändigt för samhället. Just inom
folktandvården finns det stora behovet. Därför bör den avsedda begränsningen
av legitimationen avse endast tjänstgöring inom folktandvården. Detta
har även en mycket stor praktisk betydelse, ty utsträcker man legitimationen
till ali kommunal och statlig tandläkarverksamhet, är det fara värt, att folktandvården
ingen glädje får av denna lagstiftning. Vederbörande har enligt
Kungl. Maj:ts förslag rättighet att under det år, under vilket han skall tjänstgöra
inom folktandvården, taga den anställning, han vill, inom statens och
kommunens tjänst. Vad är då antagligare än att stora massor söka sig till
Eastmaninstitutet och de andra stora poliklinikerna i städerna här i landet,
medan de folktandvårdspolikliniker på landsbygden, som ropa på arbetskraft fortfarande
bli utan. Vi skulle då befinna oss i den utomordentligt egendomliga
situationen, att man har skapat en åtgärd som är angriplig ur vissa synpunkter,
ehuru enligt min mening försvarlig ur samhällsintressets, men att ändock det
viktigaste samhällsintresset icke bleve tillgodosett.

Det bär sagts, bland annat av herr Norman, att det kap finnas andra statliga
och kommunala områden, där det föreligger behov av tandvård, än just

Nr 25.

Lördagen den 19 juni 1943 f. m.

Lagförslag örn viss begränsning av legitimation som tandläkare m. m.

(Forts.)

på folktandvårdens område, och att tandläkare kunna behöva tillföras dem.
Herr Norman nämnde särskilt försvarsväsendet. Den, tandvårdsutbyggnad vid
försvarsväsendet, som nu förberedes, handhaves i huvudsak av inkallade tandläkare.
Nu föreslås det emellertid, att det i stället skall inrättas en särskild
föreståndare vid varje tandvårdspoliklinik, som skall uppehålla kontinuiteten
och leda dessa inkallade tandläkares arbete. För att få lämpligt folk till dessa
polikliniker, har man tänkt sig tillämpa ett annat system än det man tillämpat
vid folktandvården. Man tänker sig att inskränka arbetstiden till fyra ä fem
timmar dagligen för att därigenom ge de anställda möjlighet att hålla även,
egen praktik. Som bekant föreligger inte denna möjlighet för folktandvårdstandläkarna.
På så sätt torde det inte vara några svårigheter att få föreståndare
till dessa militära polikliniker, så mycket hellre som de ligga så gott som
uteslutande i städer och större samhällen, där det finns tandläkare som kunna
förväntas mycket gärna åtaga sig att vara föreståndare för dem, då de samtidigt
kunna fylla ut sin inkomst från kliniken med inkomst från privat praktik.
Inom tandläkarkretsar anser man i varje fall, att det inte alls bör vara
någon svårighet att få dessa militära poliklinikers behov av tandläkare tillgodosett.
För övrigt böra poliklinikföreståndarna vid försvarsväsendets tandpolikliniker
besitta erfarenhet för att kunna fullgöra sin uppgift att uppehålla
kontinuitet samt vara ledare för de unga inkallade tandläkarna. Det kan
inte vara rimligt, att man på dessa poster skall sätta nyutexaminerade tandläkare
från tandläkarinstitutet, och det kommer helt säkert inte heller att
behöva göras.

Herr Norman framhöll även, att det kunde vara bra att ha bestämmelsen örn
att tjänstgöringsplikten skulle omfatta även annan social tandvård, ty när
folktandvården fått sitt behov fyllt, skulle dessa tandläkare kunna sättas till
andra uppgifter. Jag för min del har ansett, utskottets förslag innebära att,
sedan folktandvården fått sitt behov tillgodosett, ingen anledning finns att vidare
uppställa några fordringar på de nyutexaminerade tandläkarna. Då få de
sin legitimation utan att behöva fullgöra någon tjänstgöring. Inskränker man
alltså deras tjänstgöringsskyldighet till att omfatta folktandvården, bli följderna
av denna lagstiftning minst kännbara för dessa unga tandläkare.

Jag vill slutligen påpeka, att denna lagstiftning icke är avsedd att vara någonting
annat än ett provisorium, ett provisorium som man från alla håll önskar
skall bli så kortvarigt som möjligt och ett provisorium som till icke väsentlig
del, vilket även lagrådet framhållit, är föranlett av krigsförhållandena
i samband med att så många tandläkare blivit inkallade och dragits från den
civila tandläkarmarknaden.

Jag förstår de invändningar, som göras mot denna lagstiftning, men jag
kan icke tillerkänna dem sådan betydelse, att de få verka hindrande för att
tandvården nu äntligen utbygges och blir vad den bör vara. Jag upprepar ännu
en gång, ehuru det kanske inte har med den principiella sidan av frågan att
göra, att dessa unga tandläkare, som nu skrika så högt och som komma alldeles
nyutexaminerade från tandläkarinstitutet, dock under den tid de tjänstgöra
inom folktandvården skola åtnjuta en inkomst av 10,000 ä 12,000 kronor.

I detta anförande instämde herrar Wiklund, Fahlander och Löfvander.

Herr statsrådet Möller: Herr talman! Det var ju att förutse, när detta förslag
slutligen accepterades av regeringen, att det skulle komma att väcka strid
och uppseende. Det var också väntat, att hela diskussionen i detta ämne skulle

Lördagen den 19 juni 1943 f. m.

Nr 25.

Lagförslag om viss begränsning av legitimation som tandläkare m. m.

(Forts.)

kopplas in på principiella banor och att förslaget skulle komma att betraktas
som ett sådant ingrepp i den privata näringsfriheten, om uttrycket i detta sammanhang
tillåtes, att man komme att anse det oacceptabelt, kanske mindre
med hänsyn till tandläkarna än genom de konsekvenser på andra områden
man befarade som följd av detsamma. ^ _ .

Innan jag går närmare in på detta spörsmål, skall jag emellertid tillåta mig
att säga några ord beträffande folktandvårdens status i allmänhet. Det är riktigt
att beslutet örn folktandvården icke åtföljdes av en utökning av antalet
elever vid tandläkarinstitutet. Nu efteråt är det mycket lätt att säga, att det
skulle ha varit klokt örn man samtidigt gjort en sådan utvidgning, men jag
vill fästa kammarens uppmärksamhet på att det inte finns den ringaste garanti
för att detta ökade antal skall komma folktandvården eller någon annan tandvård
i det allmännas tjänst till godo.

När folktandvården infördes, ansåg man, att de löneförmåner, som bestämdes
för dessa befattningar, med ali säkerhet voro av sådan storleksordning att det
i verkligheten icke skulle bli några svårigheter att få tandläkare att söka och
acceptera dessa sysslor. På den punkten har man totalt räknat fel, och jag
måste för min del erkänna att jag icke har någon verkligt klar föreställning
örn varför det varit så pass omöjligt att rekrytera en stor del av befattningarna
vid de folktandvårdskliniker, som tillkommit efter det förut fattade beslutet.
Jag vill inte säga att jag har rätt, men det får ju ursäktas mig örn den
misstanken ligger relativt nära till hands, att svårigheterna att rekrytera vår
folktandvård sammanhänga med att man hoppas så småningom kunna pressa
upp de arvoden, som där betalas. Jag har icke något sådant belägg för denna
misstanke att jag vågar säga att den är befogad, men skulle det verkligen
ligga någonting i den, har jag för min del mycket svårt att böja mig för de
omständigheter som i så fall föranlett besvärligheterna..

I själva verket erhålla ju tandläkarna ganska goda inkomster i folktandvården.
Det är klart att de läkare, som ha turen att få ett gott anseende isin
privatpraktik, kunna göra sig väsentligt större förtjänster, men man måste
å andra sidan betona att de löneförmåner, som folktandvården bjuder, icke pa
något sätt äro klandervärt små. Det finns ju några grupper i samhället, som
på grund av förhållandenas egen utveckling kommit i ett ur ekonomisk .synpunkt
ovanligt gynnsamt läge, och dit hör otvivelaktigt bl. a. tandläkarkaren.
Jag måste för min del säga, att jag icke är villig att för framtiden stödja en
ordning, som leder till att en kår på detta sätt kommer i ett ofantligt mycket
gynnsammare läge än de allra flesta andra grupper, som måste underkasta
sig en åtminstone lika långvarig utbildning som tandläkarna.

Jag upprepar alltså att jag icke för min del kan ^säkert bedöma vad som
gjort att rekryteringen av tandläkare till folktandvården blivit sa lag sorn
den faktiskt är. Men sedan man år efter år har konstaterat, att någon påtaglig
förbättring av rekryteringen icke kan åvägabringas, mäste man väl ändå -och på den punkten kan jag helt instämma med herr Wistrand — ställa problemet
precis på detta sätt: vilket skall väga över, ett i och för sig av utvecklingen
mycket gynnat kårintresse eller samhällets intresse av att denna tor
folkhälsan synnerligen viktiga angelägenhet ordnas på ett ^ rationellt sätt?
Enligt min uppfattning gives icke mer än ett svar pa den fragan, och det är
att samhällsintresset går före det enskilda kårintresse, som här i viss mån känner

sig sårat. , ....

Jag skulle kunna fortsätta med ett pär frågor till de herrar, sorn motsatta
sig en reform av detta slag: var finnes i detta land den akademiskt utbildade
grupp, utom tandläkarna, som då don från sina studier träder uti det praktiska

Nr 25.

Lördagen den 19 juni 1943 f. m.

Lagförslag orri viss begränsning av legitimation som tandläkare m. m.

(Forts.)

livet kan erhålla en minimiinkomst av 7,800 kronor, och i de allra flesta fall
en sannolikt väsentligen högre inkomst? Herr Wistrand har nämnt siffrorna
10 ä 12 tusen kronor, och i vissa fall ha dessa unga tandläkare, utom 7,200
kronor i garanterad lön, sina 10 procent på de avgifter, som inflyta till deras
poliklinik. Jag känner i varje fall icke till någon kår, som får motsvarande
förmåner vid utträdet i livet, och jag har icke mycken respekt för dem som
vägra att godtaga sådana villkor, därför att det sker ett ingrepp i deras rörelsefrihet,
eller vad man vill kalla det, som de icke anse sig böra tolerera,
°?1 kunna förhindra det. Örn jag tar juristerna, läkarna eller ingenjörerna,
sa få de sannerligen under de första åren av sin praktiska verksamhet, sedan
de avslutat sina studier, nöja sig med inkomster, som icke ens äro hälften av
vad som här erbjudes dessa unga nyexaminerade tandläkare.

Enligt min mening kan det icke råda någon tvekan örn vad som är riktigt
att göra i detta fall. Den organisation, som så att säga har drivit fram de här
föreslagna lagstiftningsåtgärderna, är närmast svenska landstingsförbundet.
Landstingen lia ju ansvaret för folktandvården, och det är de som fått bära
tungan av den bristande tillgång på tandläkare, som man påstår förefinnes och
som i varje fall hittills är konstaterad för folktandvårdens vidkommande.

Nu har utskottets majoritet förklarat, att den med hänsyn till lagstiftningens
provisoriska natur icke önskar vara med örn att dessa nyexaminerade
tandläkare skola kunna anvisas tjänster även vid skoltandvården och den
nya militära tandvårdsorganisationen. Detta är så vitt jag förstår ett slags
eftergift åt den opinion, som man från tandläkarhåll icke utan framgång skapat.
Det har ju varit mycket djupa brösttoner i en del inlägg, visserligen icke
i dagens riksdagsdebatt, men eljest i den offentliga diskussionen på denna
punkt. För min del anser jag att det borde vara förmånligare för tandläkarna
själva att utom folktandvården även ha ett par andra områden att välja på.
Det är visserligen alldeles riktigt att alla nyexaminerade tandläkare åtminstone
under första året kunna bli hänvisade till folktandvården, men det är ju
icke uteslutet, att behovet där efter ett eller annat år kan vara så pass väl
tillgodosett att de nyexaminerade kunna utnyttjas även för andra uppgifter.

Särskilt skoltandvården torde med all säkerhet vara ett ur tandläkarnas egen
synpunkt ganska viktigt område, ty då det gäller att tillsätta tandvårdsinspektöfer
betraktas det, åtminstone i de ärenden som gå upp till Kungl. Maj :t,
såsom en mycket väsentlig merit att man genom praktisk verksamhet har skaffat
sig utbildning särskilt i barntandvård. Örn vederbörande med goda vitsord
gått igenom Eastmaninstitutet eller andra liknande institut, åberopas
detta särskilt såsom merit för att erhålla de så att säga bästa sysslorna
inom folktandvården.

o Jag kan icke heller tro annat än att det även för denna nya militära tandvårdsorganisation
skulle vara nyttigt, örn den kunde få möjlighet att använda
samma metod för att besätta tjänster, som eljest kanske kunna vara svåra att
rekrytera.

För min del skulle jag alltså gärna se, örn den reservation, för vilken herr
Norman står som första namn, kunde bifallas av kammaren.

Herr Wistrand erhöll nu ordet för kort genmäle och yttrade: Herr talman!
I anledning av vad statsrådet sist yttrade örn skoltandvårdens betydelse ur
meriteringssynpunkt vill jag hänvisa till att även folktandvården innefattar
en hel del skoltandvård. Den skoltandvård, som finnes utanför folktandvården,
torde emellertid vara förlagd till de största städerna, och då uppstår just
den konsekvens jag talade örn. Lagstiftningens innebörd är ju att tandläkar -

Lördagen den 19 juni 1943 f. m.

Nr 25.

Lagförslag om viss begränsning av legitimation som tandläkare m. m.

(Forts.)

na skola ha rättighet att välja, och de skola således icke kunna hänvisas till
det ena eller andra området. Resultatet kommer att bli fortsatta svårigheter
att besätta tjänsterna vid folktandvårdspoliklinikerna på landsbygden, och
det var just detta man ville råda bot för med lagstiftningen.

Det är därför, herr talman, som jag tillåter mig att yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Ekströmer: Herr talman! Jag kan i lika grad som herr Wistrand och
andra beklaga bristen på tandläkare i folktandvården, men jag måste säga att
jag icke kan finna det nu föreslagna sättet att avhjälpa denna brist särskilt
tilltalande.

Som jag ser frågan, lär nog anledningen till att befattningarna som folktandläkare
äro mindre eftersökta, trots allt, vara den, att inkomsterna av sådana
tjänster äro mindre än vad en tandläkare i vanlig praktik kan påräkna.
Man må beklaga detta eller ej, men jag tror att så är fallet. Detta i sin ordning
beror på bestämmelsen att en tandläkare i folktandvården icke äger rätt
att vid sidan ha egen praktik.

Herr Möller frågade, örn någon kunde säga ett annat yrke, där man så
hastigt fick en god inkomst som inom tandläkaryrket. Jag tror att herr
statsrådet härvidlag har rätt, ty åtminstone mig veterligt finns intet sådant
yrke. Men tandläkarna äro ju icke mer än människor, och de söka sig givetvis
till sådana platser där den bästa förtjänsten kan ernås. Örn denna föreskrift
borttoges och folktandläkaren utom tjänstetid och utanför kliniken
finge mottaga patienter, så att han därigenom erhölle ett tillskott till sina
inkomster, tror jag därför att bristen på folktandläkare knappast skulle bliva
så svår som nu, och detta utan att folktandvården bleve dyrare.

Jag tror också, och det tillmäter jag den största betydelsen, att en dylik
extrapraktik skulle betyda mycket för höjandet av folktandläkarnas kvalitet
och kunnighet. En sådan praktik, där tandläkarna kunde ta betalt efter vanlig
taxa, skulle förvisso på ett helt annat sätt intressera dem för att förkovra
sig i sitt yrke och följa med vetenskapens framsteg än den säkerligen ganska
rutinmässiga praktik, som folktandvården innebär. Några missbruk lär man
ej heller behöva befara, eftersom folktandvården liksom annan statlig verksamhet
är underkastad en som man hoppas tillfredsställande inspektion.

Å andra sidan måste jag liksom en föregående talare säga, att det icke tilltalar
mig mycket att kanske större delen av folktandvården under en lång
tid framåt skall skötas av nybörjare. Denna förträffliga verksamhet, som
åtminstone jag har ansett vara ett av de bästa sociala framstegen i vårt land,
kunde därigenom råka i misskredit.

Slutligen måste jag också säga, vilket även redan har framhållits, att detta
nya slag av tjänsteplikt även av principiella skäl är mycket litet tilltalande.
Örn tiden för lagens giltighet hade begränsats till ett år, tills den av mig förordade
författningsändringen genomförts, skulle jag måhända kunnat vara
med örn ett positivt beslut, för att den akuta bristen kunde avhjälpas, men som
saken nu ligger till tänker jag rösta mot förslagets genomförande.

Jag uttalar emellertid förhoppningen att bestämmelserna skola ändras, så
att folktandläkarna även tillåtas att utom tjänstetid och utanför folktandvårdskliniken
hava egen praktik. Enligt min övertygelse är det där vi ha att
gripa in för att få rättelse i de bedrövliga förhållanden, som nu råda.

Herr talman! Jag yrkar bifall till herr Ericssons förslag.

Nr 25.

Lördagen den 19 juni 1943 f. m.

Lagförslag om, viss begränsning av legitimation som tandläkare m. m.

(Forts.)

Herr Hage: Herr talman! Jag är representant för ett norrländskt landstingsområde,
där det nödläge, som givit anledning till denna proposition, är alldeles
särskilt markerat. Till för ganska kort tid sedan fanns ingen enda tandläkare
tillgänglig för folktandvården inom länet, medan för närvarande två tjänster
äro tillsatta. Vi ha prövat olika sätt att råda bot för denna brist på sökande.
I ett särskilt fall anställde vi en utländsk tandläkare, men denne måste avkopplas,
sedan de militära myndigheterna protesterat häremot. I vårt avlägsna
län äro möjligheterna att åstadkomma privata kliniker självfallet också mindre
än i andra delar av landet. Följden blir, att tandvård icke alls kan komma i
fråga inom stora delar av länet, örn icke folktandvården blir ordnad på tillfredsställande
sätt.

Även örn jag något litet förstår sådana principiella synpunkter, som här ha
framförts mot regeringens förslag, måste jag likväl säga mig själv, att jag illa
skulle bevaka mitt läns intressen, örn jag ginge mot det i propositionen framlagda
förslaget. För övrigt tror jag, öppet och ärligt sagt, att de herrar, som
nu hålla så styvt på principen och icke vilja biträda förslaget, handla enligt en
gammal latinsk sentens, som ibland propagerats: »Fiat justitia, pereat mundus.»
Denna sentens skulle jag i detta fall fritt vilja översätta så: huvudsaken är att
principerna till det yttersta följas, även örn samhället därigenom tar skada. Jag
kan icke tillåta mig att omfatta en sådan åskådning. Jag måste tvärtom för min
del säga, att i det nödläge, som för närvarande råder, är det nödvändigt att utnyttja
alla till buds stående möjligheter för att bygga upp denna folktandvård,
av vilken vi med rätta hoppas så mycket, när det gäller folkets sundhet och
den hälsovårdande verksamheten inom landet överhuvud taget.

Emellertid kvarstå dessa principiella betänkligheter på en del håll, och när
vi mött denna opinion i utskottet, ha vi ansett det rimligt att inskränka den
här föreslagna tvångsåtgärden till det allra nödvändigaste. Detta är — ha vi
måst säga oss — att folktandvården ordnas, och det är därför utskottsmajoriteten
kommit till den ståndpunkt, som även jag tillåtit mig biträda. Gäller det
åter folkskoltandvården, så är det så ordnat i en hel del mindre kommuner, att
de, som äro folkskoltandläkare, samtidigt äro folktand vårdsläkare. Då återstår
bara det där behovet i stora städer, och där förhåller det sig ibland så, att den,
som är folkskoltandläkare, samtidigt är privatpraktiserande tandläkare. Jag
menar alltså, att svårigheterna att få sökande till sådana befattningar inte äro
så synnerligen stora.

För övrigt måste jag säga, att inte kan man på allvar påstå, att man lägger
en så tung börda på dessa unga tandläkare. Det är dock på det sättet, att hela
denna anordning som här föreslås endast innebär det, att örn en tandläkare
kommer att bedriva sitt yrke låt mig säga 35 ä 40 år, så begäres det endast
av honom, att han under ett av dessa 35 ä 40 år skall för en god betalning
ställa sig till förfogande för folktandvården på det sätt, som här har föreslagits.
Jag tycker, att det inte är någon börda att tala om, som man lägger på denna
samhällsgrupp, särskilt när man tänker på de förhållanden, som nu existera
på en hel del andra håll ute i världen. Jag hörde talas örn en tandläkare, som
var flykting från ett ockuperat land. Han var så glad, örn han skulle kunna i
detta fredliga land få sig en sysselsättning, att han skulle nästan ha tagit vad
som helst av vad som erbjöds i detta avseende.

Jag måste alltså säga, att som saken nu ligger, tycker jag, att det icke finnes
någon anledning att gå emot det här föreliggande förslaget, särskilt örn man
inskränker det på det sätt, som utskottet har gjort. Då tycker jag inte, att man
rimligen kan påstå, att det är orimliga krav, som man ställer på denna kår.

Lördagen den 19 juni 1943 f. m.

Nr 25.

Lagförslag orri viss begränsning av legitimation som tandläkare m. m.

(Forts.)

Från denna utgångspunkt, herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr statsrådet Sköld: Herr talman! Jag kan inte annat än beklaga, att
utskottets majoritet inskränkt tillämpningsområdet för den här föreslagna
lagen.

Som alla känna till, har man på militärt håll numera kommit till insikt
örn att det är ytterligt nödvändigt att se till, att våra värnpliktiga få sin
tuggapparat ordentligt omsedd och få den i tillfredsställande skick. Med
tandvårdens nuvarande ståndpunkt är det ju ofta sa vid de inryckande ^ nya
värnpliktsårsklasserna, att tänderna befinna sig i ett miserabelt skick. Mångå
bli av den anledningen kasserade för vapentjänst. Ofta är det vidare så, att
tändernas sjukdomar ha dragit med sig andra sjukdomar. Det finnes ytterlighetsfall,
där man inte kan använda personer, som äro utrustade med dåliga
tänder. Under beredskapstiden nu pågår det ett ganska långt drivet arbete
på att giva tandvård åt de inkallade. Det kunna vi åstadkomma nu, därför
att vi tillämpa § 28 i vämpliktslagen och inkalla tandläkare till tjänstgöring.
De få alltså helt enkelt rycka in och upprätthålla detta arbete.

Vi ha funnit det vara angeläget att utöka dessa möjligheter till tandvård,
och regeringen har framlagt för riksdagen proposition örn provisoriska åtgärder
för förbättrad tandvård, med tillämpning redan från nu instundande
budgetår. Det bär ansetts, nödvändigt, att man här börjar att vid sidan av
inkallade tandläkare fast anställa dylika. Det sitter en kommitté och arbetar
på ett förslag till en mera permanent ordning rörande den (militära tandvården,
och här är sålunda en utveckling i full gång fram emot en ordnad tandvård
inom försvarsväsendet.

Samtidigt ha vi denna brist på tandläkare, denna svårighet att för rimliga
kostnader få tandläkarhjälp för offentliga ändamål. Det ligger i sakens natur,
att det bästa botemedlet emot denna brist är, att staten — och det bör
enligt mitt sätt att se ske snarast — ytterligare utökar utbildningsvolymen
beträffande tandläkare, inte bara så långt, som Kungl.^ Majit i år har föreslagit,
utan än vidare. Men det tar ju tid, innan man pa detta sätt kan komma
fram till ett resultat, och under den övergångstiden finnes det stora risker
för att det icke är möjligt att fullfölja denna utveckling av den militära
tandvården, som jag bär har pekat på. Det kan då inte vara mer än rimligt,
att den åtgärd, som här nu föreslås för folktandvården, även får tillämpas
beträffande den militära tandvården. Jag måste ju säga, att den militära
tandvården väl kan på allt sätt ur social synpunkt jämställas med folktandvården.
_ . .

Det överraskade mig, när herr Hage här yttrade att utskottets majoritet hade
gjort denna inskränkning i lagens tillämpningsområde för att tillmötesgå de
principiella invändningarna. De principiella invändningarna gälla väl knappast
det område, inom vilket tandläkarna skulle göra denna obligatoriska
tjänstgöring. De principiella invändningarna gälla viii. överhuvud taget, att
tandläkarna inte få använda sitt första år såsom de vilja. När man fastslagit
denna princip, att de nyexaminerade tandläkarna skola göra ett års tjänstgöring
i allmän tjänst, då är det ur principiell synpunkt alldeles likgiltigt —-så måste det vara — inom vilka områden detta sker. Såsom här förut har
påpekats, är det ju faktiskt en fördel för tandläkarna, om detta fält blir utvidgat.
Från de utgångspunkter, som herr Hage här har anfört, måste jag
säga, att raka motsatsen till hans argument gäller, och jag hemställer alltså

Nr 25.

Lördagen den 19 juni 1943 f. m.

Lagförslag orri viss begränsning av legitimation som tandläkare m. m.

(Forts.)

— eftersom både principiella och reella skäl tala därför — att kammaren må
bifalla den av kerr Norman m. fl. avgivna reservationen.

Ordet lämnades härefter för kort genmäle till herr Wistrand, som anförde:
Då statsrådet Sköld tydligen inte var inne tidigare, skall jag bara be att
få upprepa vad jag säde beträffande behovet av att den militära tandvården
inbegripes i denna anställningsplikt. Jag har själv suttit i den kommitté, som
är tillsatt^för den militära tandvården, och jag vill säga, att där har det inte
funnits någon känsla av några svårigheter för att på fullt normal väg få
föreståndare för dessa polikliniker, detta beroende därpå, att man ju tänker
sig dessa med endast en kortare tjänstgöring per dag och sålunda med möjlighet
att få praktik. Det torde alltså inte mota några svårigheter att få personer,
som åtaga sig dylikt arbete, särskilt som de militära poliklinikerna ju
i allmänhet äro förlagda till de större städerna. Men dessa skulle nu bli så
pass begärliga att få tjänstgöra vid, att en utsträckning till dem av anställningsplikten
i själva verket skulle gå ut över folktandvården, som dock har
det mesta behovet av att få hjälp i närvarande stund.

Herr statsrådet Sköld: Som herr Wistrand kanske märkte, yttrade jag mig
inte särskilt örn dessa befattningar, som äro föreslagna av tandvårdskommittén,
utan min utgångspunkt är i stället den, att det väl går an att tillämpa
detta system så länge § 28 värnpliktslagen tillämpas, men i samma ögonblick
som vi inte längre kunna tillämpa den kommer det att finnas behov av assistenter
i den militära tandvården, där den här föreslagna bestämmelsen får sitt
värde.

Herr Wistrand erhöll ånyo ordet för kort genmäle och yttrade: I och med
detsamma, som det blir fredliga förhållanden, blir ju också det militära tandvårdsklientelet
i hög grad minskat, och då torde man väl också i viss mån
kunna anlita värnpliktiga tandläkare, som undergå den ordinarie utbildningen,
förmodar jag. I varje fall kommer väl detta behov inte att med styrka anmäla
sig, förrän det blir fråga örn huruvida denna lagstiftning skall förlängas eller
ej.

Herr Herlitz: Herr talman! Eftersom jag råkat få ordet just under detta
meningsutbyte angående utskottets förslag och propositionen, så är jag angelägen
att få säga, att jag ur de synpunkter jag förfäktar, och vilka jag sedan
skall närmare utveckla, vill fullt ansluta mig till vad herr statsrådet och
chefen för försvarsdepartementet sist sade: ur dessa synpunkter måste propositionen
ha företräde framför utskotts förslaget.

Men det var inte detta jag begärde ordet för att säga, utan, herr talman, jag
tänkte jag skulle få deltaga i denna diskussion med några principiella synpunkter.
Jag skall tillåta mig att framföra dem jämförelsevis renodlade, med
risk att en och annan säger örn mig, att jag är en opraktisk man och inte förstår
mig på det praktiska. Jag hoppas i alla fall kammaren håller mig räkning
för att jag nu begränsar mig till de synpunkter, som för mig äro väsentliga.

Jag tar alltså upp litet rättsliga synpunkter på saken. Jag kan inte fullt
ut dela herr Wistrands mening, att sedan de fyra herrarna i lagrådet sagt sin
mening örn vad svensk rättsuppfattning kräver, denna sak därmed skulle vara
avgjord.

För mig ligger denna sak så, att här har rests en utomordentligt stor fråga,

Lördagen den 19 juni 1943 f. m.

Nr 25.

Lagförslag om viss begränsning av legitimation som tandläkare m. m.

(Forts.)

nämligen frågan om arbetskraftens frihet. Och det har sedan gammalt varit
så i detta land, att vi ha hållit den högt. Man talar mycket om den svenska
friheten genom tiderna. Därvid är det mycket fraser med i spelet, ty friheten
har inte i allo varit så väl garderad, men på det nämnda området ha vi vår
särskilda position, i det man mer än kanske i något annat land har hållit på
medborgarnas frihet att själva välja sig sitt arbetsfält. Den principen har man
inte hållit på som någon högtidlig rättsprincip bara för principens och rättens
egen skull. Och man har inte hållit på den bara därför, att man tycker det är
synd örn människor, som tvingas att göra vad de inte vilja. Bakom en sådan
princip ligga mycket djupare och allvarligare överväganden; det är alltså ej
alls, herr Hage, fråga örn något »fiat justitia, pereat mundus». Bakom ligger
den djupa mänskliga erfarenheten, att arbetet överhuvud taget blir bättre, örn
det ulf öres på frivillighetens grund; det tvungna arbetet har däremot alltid sin
utomordentliga svaghet. Denna sida av saken ha vi nog en alldeles särskild
anledning att erinra oss rent praktiskt och konkret — örn jag nu får drista
mig att tala om sådana saker också — då vi tänka på hur saken kommer att
gestalta sig, när tandläkarna kommenderas ut ett år i taget för att sköta
sysslorna inom tandvården.

Nu ber jag att få påpeka, att det här inte bara är fråga örn gamla principer.
Till dem av herrarna, som ha varit med om socialdemokratiens frammarsch
här i landet, ber jag att få rikta en liten erinran om att det i arbetarklassens
frigörelse alltid har ansetts vara en fullkomligt fundamental angelägenhet
att i alla hänseenden slå vakt örn arbetskraftens frihet. Nu är det ju
fråga örn en arbetstagargrupp, som står litet vid sidan, som inte är representerad
i landsorganisationen o. s. v., men man kan ju kanske ändå komma ihåg
principen.

Man får nog säga, att det som bär föreslås är något absolut nytt. Det har
ju inte heller bestritts. Man har ju talat örn tjänstepliktslagen. Ja, naturligtvis
är det här detsamma, som vi lia i tjänstepliktslagen, och mångens samvete
lugnar sig nog en liten smula med att vi ändå skulle kunnat enligt tjänstepliktslagen
göra vad nu föreslås. Men vi få väl ändå aldrig glömma, att denna
lag är gjord för de utomordentliga förhållanden, i vilka vi nu befinna oss, och
att den är gjord för att tillgodose alldeles bestämda intressen. Man kan kanske,
i förbigående sagt, erinra sig, fast det ligger långt tillbaka i tiden, att
landsorganisationen, som på sin tid var mycket betänksam mot denna lag,
överhuvud taget inte ville ha den tillämpad annat än vid krig eller krigsfara.
Örn man nu, som man har gjort från flera håll, resonerar så, att man kan
åberopa tjänstepliktslagen som ett precedensfall, vill jag säga, att det är etthögst
allvarligt tecken på att man är beredd att tillämpa vår krigslagstiftnings
principer även för normala förhållanden, d. v. s. att låta kristiden bli
en inkörsport för en mera varaktig omreglering av vårt samhälle.

Jag skulle ha kunnat förstå hela denna lagstiftning, ifall man hade resonerat
som så, att ett års tjänstgöring skulle ha betydelse antingen så att den
bleve ett plus till tandläkarnas utbildning, eller så att man genom intyg örn
detta års tjänstgöring kunde få någon sorts visshet örn tandläkarnas lämplighet.
Jag vill betona för dem, som ej följt frågan tillräckligt uppmärksamt,
att denna tanke har skymtat i förarbetena, men nu är helt och hållet borta
genom den omläggning, som lagförslaget fått. Det är inte alls fråga örn några
sådana motiv, utan vad vi nu ha att göra med är ett renodlat — jag tvekar
inte att säga det — arbetsgivarintresse. Det är fråga örn det allmännas intresse
såsom arbetsgivare att få den arbetskraft, som inte kan fås på överenskommelsens
viig.

Nr 25.

Lördagen den 19 juni 1943 f. m.

Lagförslag om viss begränsning av legitimation som tandläkare m. m.

(Forts.)

Låt oss se den sanningen i ögonen! Vi sitta här många, som tillhöra landsting
och stadsfullmäktige, och som verkligen äro fyllda av uppriktiga bekymmer
över folktandvårdens svårigheter, men låt oss inte förvillas av denna vår
arbetsgivarställning, så att vi komma till att se saken ur ensidiga arbetsgivarsynpunkter.
Det är nämligen fråga örn sådana. Här göres nu gällande att det
inte alls är fråga örn dylika synpunkter, utan örn det stora samhällsintresset
av folktandvårdens upprätthållande. Som alltid i sådana här lägen begagnar
man det där fina ordet »nödläge», som alltid inställer sig så fort man vill göra
någonting, som man är litet betänksam emot. Jag vill starkt stryka under, att
det ju inte råder några delade meningar örn angelägenheten av att upprätthålla
folktandvården. Det är ingen, som inte har lärt sig att inse dess stora hygieniska
och sociala betydelse. Frågan gäller bara vilka vägar man skall gå för
att tillgodose den, örn man skall gå sådana vägar, som stat och kommun alltid
ha gått, d. v. s. det frivilliga utbudets väg, eller örn bördan skall läggas
på en speciell grupp, tandläkarna. Saken ligger nämligen helt enkelt så till
-— vi få se den sanningen i ögonen — att folktandvården har blivit felkalkylerad.
Man har satt i gång med den i stor skala, och därvid inte kalkylerat
rätt i fråga om tillgången på folk. Och så står man där med en väldig efterfrågan
på folk och en mycket liten tillgång.

_ I förbigående vill jag säga ett ord till herr statsrådet. Han ville liksom avvisa
denna tankegång genom att säga, att det här ju inte blir annorlunda örn
vi få flera tandläkare, ja aldrig så många tandläkare. Det är inte sagt, att
de gå till folktandvården ändå menade han. Nej, säkert är det naturligtvis
inte, men det nuvarande läget består ju just däri, att den fria marknaden,
örn jag så får uttrycka mig, absorberar så mycken arbetskraft, att
det inte blir något över för folktandvården. Öka vi antalet tandläkare, så kan
det väl inte vara något tvivel örn att vi omsider komma till den punkten, där
den fria marknaden, örn jag så får kalla det, blir mättad och sålunda folktandvården
har utsikt till att få sitt.

Jag menar alltså, att det inte här ligger till principiellt annorlunda än på så
många andra områden, där det allmänna får se till att skaffa sig sin arbetskraft
på de villkor, som kunna åstadkommas enligt lagen örn tillgång och efterfrågan,
enligt lagen örn prisbildning på arbetsmarknaden. Vilka vägar man
i det hänseendet bör gå skall jag inte tillåta mig att här diskutera, .tåg vill
bara peka på att uppslaget med stipendier för tandläkarelever förefaller mig
vara ett steg i den rätta riktningen. Men, som sagt, med den reservation jag
gjorde från början skall jag inte alls ingå på sådana resonemang.

Vadlag nu har sagt, herr talman, innebär inte alls, att jag skulle vilja
under åberopande av gamla svenska rättsprinciper hävda, att man under inga
omständigheter får tänka sig att tvångsvis kräva arbete av människor. Jag
kan väl tänka mig, att man kan lägga upp det här spörsmålet efter ungefär
följande .resonemang. Man kan säga, att det väl ändå är skäligt, att då staten
kostar pa utbildning på en grupp av människor, staten i gengäld betingar sig
någon tids arbete av dem för det allmänna. Jag är inte alls främmande för
att man täger upp ett sådant spörsmål, men väl till märkandes på bred basis,
så att man inte riktar sig emot en godtyckligt utvald grupp, utan överhuvud
taget tänker över, huruvida detta vore en princip att gå in för. Men örn man
salunda tänker, pa alla slags undervisningsanstalter ända uppifrån universiteten
och. ned till yrkesskolor o. s. v. och så att säga vill utmäta de enskildas
tjänstgöringsskyldighet efter det, som staten har lågt ned på dem, är jag ganska
säker på att från sådana utgångspunkter vore inte tandläkarna precis den
grupp, som man först komme att tänka på. Och framför allt kan man från

Lördagen den 19 juni 1943 f. m.

Nr 25.

Lagförslag om viss begränsning av legitimation som tandläkare m. m.

(Forts.)

en sådan utgångspunkt absolut inte finna något som keist bärande skäl för
att man ingriper med sådana här skyldigheter emot dem, som redan lia påbörjat
sin utbildning under andra förutsättningar och som kanske till och med
ha vidtagit engagemang med hänsyn till en förväntad sysselsättning i enskild
tjänst.

Ja, herr talman, vi stå inför frågan örn det principiella och det praktiska,
och jag har ju fått höra vid många tillfällen förut här i kammaren, att de
praktiska synpunkterna ändå äro de avgörande och inte få störas av sådana
här besvärliga principiella resonemang.

Jag skall först tillåta mig en liten reflexion angående praktiskt och principiellt
på det här området. Jag skulle vilja tillåta mig en liten gissning med
avseende på framtiden. Örn sådana här frågor komma upp i framtiden, skulle
jag tro, att man då också ger sig in på att taga dem »praktiskt», från fall
till fall, och inte låter sig allt för mycket bindas av precedenser o. s. v. Vi
kunna ju roa oss med att konstruera frana ett fall, som är så vitt möjligt
precis likadant som detta. Låt oss antaga, att vi komma i ett socialt »nödläge».
Staten intresserar sig för bostadsbyggandet, d. v. s. finner det angeläget
att bygga bostäder av sociala skäl. Då kan det kanske hända, att man
får att göra med en grupp av arbetstagare, som i det privata livet Ilar rätt
bra betalt, och som kanske kunde råka att bli utsatt för den av herr statsrådet
gentemot tandläkarna uttalade misstanken att sträva efter att även av
staten tilltvinga sig så goda löner som möjligt. Sådant kan ju tänkas. Låt
oss då tänka oss, att den tanken skulle resas att ökapa en tvångslagstiftning
för att få byggnadsarbetare till statens arbeten. Ja, inte ett ögonblick tvivlar
jag på, att kammaren då komme att ånyo visa sitt praktiska sinnelag, att
taga den saken som en »praktisk» fråga och avgöra den på ett annat sätt än
denna fråga avgöres. Men det händer, att man i andra sammanhang tar saken
principiellt, och det är detta, som för mig spelar en stor roll i detta fall. Jag
är ganska säker på att vi kunna komma att stå inför andra lägen, där det
blir fråga örn andra arbetstagaregrupper, lägen i vilka liknande intressen
kunna komma att göra sig gällande, då man kan få anledning att tala örn ett
statens nödläge, där man kan få anledning att åberopa vackra ord, som man
alltid kan göra, örn att samhällets intresse bör gå före de enskildas o. s. v.

Då är jag ganska säker på att kammaren kommer att vara beredd att erinra
sig detta vägledande precedensfall, som förekom 1943. Det är tandläkarna
i dag, jag vet inte örn det blir läkarna eller juristerna eller andra i
morgon, men ingen kan ju vara säker, ingen kan ju veta åt vilket håll konsekvensmakeriet
i en tid av andra politiska konstellationer kan komma att
rikta sig.

Min syn på sådana här saker är helt enkelt den, att man bäst reder sig ur
ett dilemma mellan praktiskt och principiellt genom att man från början
verkligen tar de praktiska frågorna — med allt besinnande av deras praktiska
betydelse — ur principiella aspekter. Jag kan inte erkänna, att de principiella
aspekterna skola bannlysas, ty vad betyder det i detta sammanhang
att anlägga principiella aspekter? Jo, det betyder ju ändå bara att hävda
den viktiga grundsatsen, att likartade fall böra bedömas på samma sätt, att,
där det är fråga örn ingripande mot medborgarna med något slags tvång,
frågan skall sos ur enahanda synpunkter, mot vilken grupp den iln riktas.
Genom förment praktiska avgöranden kan man sålunda äventyra den likställighet,
som efter min tanke bär råda i ett demokratiskt samhälle, och det
är sådana synpunkter, -sorn ha lett till att jag för min del inte har kunnat i
detta ärende tillbakahålla de principiella betänkligheterna. Jag ser framför

Nr 25.

Lördagen den 19 juni 1943 f. m.

Lagförslag orri viss begränsning av legitimation som tandläkare m. m.

(Forts.)

mig de perspektiv, som öppnas, och jag kan inte annat göra, herr talman, än
att yrka bifall till avslagsyrkandet.

I herr Herlitz yttrande instämde herrar Sandegård, Gunnar Andersson,
Holmström och Axel Ivar Anderson.

Herr Nisser: Herr talman! Man måste hysa starka betänkligheter mot den
väg man här vill slå in på.

Först beslutar riksdagen inrättandet av en hel rad nya tjänster, och när
sedan svårighet uppstår att besätta dem går man in för tvångs rekrytering.
Detta öppnar perspektiv, som äro mycket svåra att överblicka, men otvivelaktigt
är, att det är ett örn än litet så dock avsteg från demokratiens väg,
och det borde man ju vara angelägen att redan från början både observera
och avvärja.

Det säges i utskottets utlåtande, att den föreslagna åtgärden i viss mån
kan sättas i samband med det nuvarande krisläget, vilket ju måste innebära,
att motivet endast är till en del och en mindre del att söka i det nuvarande
läget och att huvudmotivet föreligger även under normala förhållanden. Frasen
örn krisläget är sålunda endast att betrakta som ett caimouflage för att
göra hela saken litet mera aptitlig. Utskottet framhåller även, att lagstiftningen
endast bör bli ett provisorium, men med kännedom örn provisoriers
kända förmåga att bliva bestående är det att befara, att så även här blir
förhållandet.

Utskottet ifrågasätter längre ner, om föreståndare vid vissa försvarsväsendets
tandpolikliniker lämpligen böra besättas med nyexaminerade tandläkare.
Det förefaller mig, som om denna betänksamhet borde göra sig gällande
även beträffande folktandvården. Skulle folktandvården komma att förlora
allmänhetens förtroende genom täta ombyten av befattningshavare och genom
att mindre erfarna tandläkare komme att handhava densamma, så skulle
denna tandvård i hög grad komma att förfela sitt ändamål, även örn man
bortser från den direkta skada, som kan komma att vållas av eventuell felbehandling
av sådana fall, vilka kräva mera erfarna tandläkare, än dessa nyexaminerade.
Jag har själv på nära håll haft erfarenhet av att sådan felbehandling
kan förekomma, och att den har ganska tråkiga konsekvenser för
allmänhetens inställning till dessa läkare.

Med stöd av vad jag nu har sagt kommer jag för min del att rösta för den
av herr Ericsson m. fl. avgivna reservationen, alltså för avslag på Kungl.
Maj:ts förslag.

Herr Karlsson, Gustaf: Herr talman! I egenskap av ordförande i en hälsovårdsberedning
i ett län, där bl. a. cariesfrekvensen är mycket hög, skulle jag
med några ord vilja vittna örn nödvändigheten av att något göres på detta
område.

Hälsovårdsberedningen i Göteborgs och Bohus län har försökt att på olika
sätt intressera de privatpraktiserande tandläkarna att gå över till folktandvården,
i de fall där de bo på orter, där kliniker skola upprättas. Vi ha försökt
detta i den förvissningen, att i folktandvården skulle en tandläkare kunna
— jag vågar nog säga det, ehuru jag inte vill undervärdera de privatpraktiserande
tandläkarnas insatser -—- göra en mera bestående insats i samhället.
Folktandvården når ju ett klientel, som de privatpraktiserande tandläkarna
på grund av de höga taxorna i regel inte nå och som samhället mycket ofta
får ta hand örn på grund av att det inte fått den förebyggande vård, som är
nödvändig. Men alla våra försök ha misslyckats.

Lördagen den 19 juni 1943 f. m.

Nr 25.

Lat/förslag arn viss begränsning av legitimation som tandläkare m. m.

(Forts.)

Jag skall inte här skildra de olika skäl, som anföras för att man inte vill
gå över till folktandvården. Jag skall bara erinra därom, att efter allt att
döma leva vi nu i en tandläkeriets guldålder. Folk har fått blicken öppen för
att tandvård är en viktig och nödvändig sak. Många människor ha förhållandevis
gott örn pengar, och nu lägga de ned en hel del därav i vården av sina
tänder. Allt detta är ju bra, men det gör, att de privatpraktiserande tandläkarnas
förtjänst blir mycket hög, flerdubbelt högre än vad som erbjudes i
folktandvården. Då ta de dessa högre inkomster i stället för att gå över till
denna tjänst.

Jag skulle vidare vilja säga några ord i anledning av vad som har yttrats i
denna debatt. Den förste talaren, herr Ericsson, tyckte ju, att örn riksdagen
avslår detta lagförslag, är ingen större skada skedd, ty vi ha levat utan folktandvård
så länge, att vi gott kunna göra det några år till. I själva verket
är det ju så, att varje år som går, innan vi få vår folktandvård ordnad, kostar
samhället mycket pengar och försämrar folkets hälsa. Detta är en samhällssynpunkt,
som är värd att fästa sig vid.

Jag skall inte här ge mig in på de principiella betänkligheter, som ha uttalats
av flera talare. Den siste ärade talaren, herr Nisser, upprepade så gott
som ordagrant vad tandläkarna själva anföra. Jag har också hört den visan
från tandläkarna, men jag anser, att utskottets synpunkter beträffande sakens
principiella sida äro tillräckligt bärande för att riksdagen skall kunna fatta
ett positivt beslut.

Härmed kommer jag över till frågan örn kammaren bör följa utskottet eller
reservationen nr 2. Jag är övertygad därom, att om man vill göra folktandvården
en tjänst, skall man följa utskottets linje. Vi som ha arbetat härmed
ha den erfarenheten, att örn en klinik ligger i en stad — också örn denna är
ganska liten — går det lättare att anställa en tandläkare där än örn kliniken
ligger ute på landsbygden. Vi ha i vårt län placerat klinikerna ganska spridda.
Vi ha resonerat ungefär så, att det är lättare för en tandläkare och hans
familj att bosätta sig ute på landsbygden och ta emot patienterna där än att
alla dessa människor skola fara många mil in till en stad för att få sin tandvård.
Men det ser ut, som om detta inte skulle gå att genomföra, örn man
inte vidtar några åtgärder. Men kommunal tandvård förekommer praktiskt
taget inte på några andra platser än i de större städerna. Dit komma tandläkarna
att söka sig, och så står man ändå utan tandläkare på landsbygden, där
behovet utan tvivel är mycket stort, ja, jag vågar kanske säga, att det är
störst där.

Då skulle de skäl återstå, som ha anförts av försvarsministern för att man
skulle följa reservationen nr 2. Jag vill i anledning av vad herr statsrådet
Sköld har yttrat säga, att det naturligtvis är behjärtansvärt, att man också
försöker sköta tänderna på de inkallade, men inkallelserna av tandläkare ha
även sin avigsida. I vårt län Ira vi under 1942 haft fem distrikt,''^tandläkare,
nu är det bara fyra. Av dem har en kunnat tjänstgöra i en följd under hela
1942. De övriga ha under kortare eller längre tid varit inkallade till militärtjänst.
Detta har fullkomligt ryckt sönder vården ute i bygderna. Vad man
vinner på det ena hållet förlorar man alltså på det andra. Jag vågar nog säga
med den erfarenhet jag har, att förlusten blir större än vinsten, när man på
det sättet berövar folktandvården vad den så väl behöver.

Därtill kommer, att en del av dessa tandliikare lia klagat över att deras
krafter och tid inte ha fullt utnyttjats under militärtjänsten. De ha berättat,
att de fått arbeta i facket under två, tre, kanske fyra timmar örn dagen, och

Första kammarens protokoll 19J/S. Nr 25. ;"j

Nr 25.

Lördagen den 19 juni 1943 f. m.

Lagförslag om viss begränsning av legitimation som tandläkare m. m.

(Forts.)

för övrigt lia de fått staka vägar, lia hand om bilar o. s. v. Jag skulle tro,
att det vore nyttigt, örn statsrådet en liten smula såge efter, att man utnyttjade
dessa krafter litet bättre än v,ad nu siker. Därigenom skulle man kanske
kunna ta ut litet färre av dessa tandläkare, som så väl behövas i folktandvården.

Nu har man också från en del håll i debatten uttalat sina betänkligheter
över att nybörjare skulle träda in i folktandvården, som därigenom skulle råka
i en viss misskredit. Detta låter ju bestickande, men inom folktandvården
finns ! motsats mot för de privatpraktiserande tandläkarna en organiserad inspektion.
I värjo landstingsområde finns en tandvårdsinspektör förordnad,
som skall öva inspektion över arbetet, men en privatpraktiserande tandläkare
står visserligen formellt under medicinalstyrelsen, men han utsattes väl ytterst
sällan för inspektion — jag känner inte ens till, om någon inspektionsrätt finnes.
De betänkligheter, som här lia yppats, böra -sålunda inte i verkligheten
anses utgöra någon fara utan tvärtom.

Herr talman! Detta är det väsentliga av vad jag velat säga. Jag vill sluta
med att uttala, att man inte kan följa den rekommendationen för att få fler
tandläkare att söka sig till folktandvården, att distriktstandläkarna skulle få
rätt att utöva privatpraktik vid sidan av sin tjänst. Jag skulle vilja bestämt
säga, att den vägen inte kan beträdas. Med den lilla erfarenhet jag har från
mitt län måste jag säga, att distriktstandläkartjänsterna och privatpraktiken
nied nödvändighet måste hållas isär. Annars kan det enligt min mening bli
sådana förvecklingar, att folktandvården verkligen kan komma i misskredit.

Herr talman! Med dessa ord har jag velat, med stöd av mina erfarenheter,
vädja till kammaren att fatta ett positivt beslut och att därvid följa den linje,
som utskottet har anvisat.

Herr Pauli: Herr talman! I den situation, som har föranlett detta ganska
uppseendeväckande förslag från Kungl. Maj :ts sida och som innebär, att den
stora_ folktandvardsapparat, som startades för fem år sedan och som i fråga
örn sin utrustning genom landstingens offervillighet ter sig synnerligen imponerande.
modern och effektiv, till stor del inte kan fungera på grund av att
det viktigaste fattas, nämligen tandläkarna ■— i denna situation, säger jag,
bör man väl framför allt ställa sig frågan: vari ligger orsaken till detta missförhållande? Man

har tydligen från statsmakternas sida kommit till det resultatet, att
orsaken till icke ringa del ligger i att man hittills1 har utbildat för få tandläkare.
Det är förvånande, att det har dröjt så länge, innan man har kommit till
denna insikt. Det beslut, som riksdagen i år har varit i tillfälle att fatta örn
utvidgande av examinationen vid tandläkarinstitutet från 90 elever till 120,
borde rätteligen ha fattats för flera år sedan. Det torde vara uppenbart, att
denna utvidgning ingalunda kan anses tillräcklig. Utbildningen måste ytterlikare
utökas, och den fragan har ju också framkastats, örn man inte borde
ha ett tandläkarinstitut till här i landet, t. ex. i Sydsverige.

Här har man alitsa att konstatera, att det nödläge, som föreligger, till icke
ringa del beror pa försummelse från vederbörande myndigheters och statsmakternas
sida.. Men man mäste a andra sidan lia klart för sig, att en ökad
utbildning av tandläkare icke helt löser detta problem. Ty den frågan kvarstår:
varför är det sa relativt fa av de utbildade tandläkarna, som söka sig till
iolktandvardsplatserna,^ och varför är det så många — och detta är kanske
den allra viktigaste frågan — som avgå från de tjänster inom folktandvården,
som de redan inneha och fått erfarenhet av? Jag uppmärksammade, att

Lördagen den 19 juni 1943 f. m.

Nr 25.

Lagförslag orri viss begränsning av legitimation som tandläkare m. m.

(Forts.)

socialministern var inne på den saken. Han framställde frågan: Varför är det
så svårt att rekrytera folktandvården? Men jag blev något förvånad över att
höra, att han inte gjorde några närmare försök att analysera och förklara detta
faktum. Han framkastade en misstanke att man från tandläkarnas sida genom
att hålla tillbaka rekryteringen hoppades kunna pressa upp arvodena. Jag tror
för min del inte, att det föreligger någon sådan planmässig aktion. Men jag
skulle tro, att landstingen var på sitt håll böra lia haft tillfälle, bland annat
genom att tala med sina distriktstandläkare, att litet närmare få veta, var
skon klämmer.

Vi ha ju alla här i riksdagen fått ett papper från landstingsförbundet med
uppgift på de löner och inkomster, som distriktstandläkarna lia. Man måste
säga, att dessa inkomster inte te sig dåliga, särskilt inte för nybörjare. Jag
tror heller inte, att det är på den punkten som svårigheten ligger. Den ligger
nog mest i själva arbetsförhållandena. Dessa distriktstandläkare ha en arbetstid
på sju timmar varje vardag i elva månader örn året. Det ser kanske i och
för sig inte så farligt ut. Antagligen har denna arbetstid beräknats på grundval
av arbetsuppgifter från privatpraktiserande tandläkare, som ha sagt, att
detta kan vara lagom. Men det är nog av vikt, att man en smula tänker på
skillnaden mellan det arbete, som utföres på folktandklinikerna, och det som
privatpraktiserande tandläkare ha. Vid folktandklinikerna förekommer givetvis
mycket mer av vad man skulle kunna kalla odontologisk grovarbete, såsom
vanliga plomberingar. Där förekomma sällan de finare arbeten, som man
skulle kunna kalla lj-xarbeten. Arbetet blir också mycket mera jäktande. Vi
ha vid dessa kliniker utmärkta tandsköterskor, som just därför att de
göra undan sitt arbete så bra, kunna så att säga mata distriktstandläkaren
med arbete från ett löpande band. Det blir en helt annan intensitet och påfrestning
över klinikarbetet. Jag skulle tro, att örn man undersökte de fall, i
vilka redan _ anställda distriktstandläkare ha avsagt sig sina befattningar,
skulle man finna, att det många gånger inte så mycket haft ekonomiska orsaker
utan helt enkelt berott på arbetsförhållandena.

o Jag talade för en tid sedan med en av dessa distriktstandläkare och frågade
då, vad som eventuellt skulle kunna göras åt saken. Jag fick det svaret, att
man kanske kunde tänka sig en viss klyvning av arbetstiden, så att den delades
i en obligatorisk och en frivillig del. Den obligatoriska skulle kunna organiseras
och avlönas ungefär efter _ mönstret av de gamla skoltandläkart jansenia.
Det är ett ganska anmärkningsvärt faktum, att man beträffande dessa
inte alls hade att göra med samma problem som här. De voro alltid väl eftersökta,
det var aldrig någon svårighet att besätta dem. Detta sammanhängde
antagligen med att arbetsförhållandena inte voro sådana som de jag nu har
berört. Örn man så för den frivilliga delen av tjänsten tillämpade något modifierade
tantiembestämmelser, som gjorde, att äldre, erfarnare och skickligare
tandläkare Imde möjlighet att få de något större inkomster i förhållande till
yngre och mindre erfarna kolleger, som deras större kvalifikationer kunde
motivera, så tror jag, att man därigenom fick en psykologiskt ganska lämplig
sporre för att förmå dem att utföra så mycket frivilligt arbete som möjligt.

Jag talar naturligtvis inte med några som helst anspråk på fackkunskap.
Jag har bara refererat detta samtal som ett exempel på att det säkert finns
lent praktiska detaljer i fråga örn distnktstandläkarnas tjänstgöring, som
borde prövas och där man borde överväga en reform. Härigenom skulle man
kunna på ett tillfredsställande sätt bidraga att lösa den svårighet, som ligger
i att tjänsterna tyvärr äro alltför litet eftersökta.

överhuvud taget finner jag det önskvärt, att man, när rict galler losan elef

Nr 25.

Lördagen den 19 juni 1943 f. m.

Lagförslag ani viss begränsning av legitimation som tandläkare m. m.

(Forts.)

av en rent praktisk social fråga som den föreliggande, också tillgriper praktiska
åtgärder. En sådan har även föreslagits från regeringens sida. Vi komma
till den senare, när detta ärende är avgjort. Jag åsyftar inrättandet av
studiestipendier vid tandläkarinstitutet, förenade med åtaganden av stipendiaterna
att efter examen tjänstgöra viss tid i folktandvården. Detta tycker jag
är en bra väg, som det säkert vore nyttigt att gå vidare på.

Genom att man hittills inte tillräckligt har uppmärksammat de verkliga orsakerna
till att folktandvårdens tjänster inte äro lockande, genom att man inte
nog har utökat tandläkarutbildningen eller gjort något i fråga om studiestipendier,
förbättrade arbetsförhållanden o. s. v., har man kommit i en situation, där
man drivits att vidta vad jag skulle vilja kalla en skäligen desperat åtgärd. Det
kan inte förnekas, att den ur principiella synpunkter är betänklig, även örn
man framhåller, att det inte blir så farligt för de unga tandläkarna. De få,
säger man, en fullt tillfredsställande ersättning, och ingen människa har velat
förneka det. Den ekonomiska ersättning, som erbjudes enligt utskottets förslag,
måste anses i hög grad tillfredsställande för nyutexaminerade tandläkare.
Men trots detta kvarstå de principiella betänkligheterna. Departementschefen
har själv framhållit, att åtgärden saknar förebild på andra områden.
De analogier, som lia nämnts i propositionen, äro inte några verkliga analogier.
Juristers och läkares praktiska tjänstgöring vid häradsrätter och sjukhus
är inte jämförlig med det föreslagna stadgandet, som innebär att arbete
i allmän tjänst genom tvång ålägges en viss grupp medborgare. För jurister
och läkare är det fråga örn en praktisk efterutbildning, som de kunna genomgå,
om de vilja, och slippa, örn de så önska.

Förhållandena i Danmark äro inte heller analoga, eftersom det där inte är
fråga örn allmän tjänst utan gäller en utbildningsanställning efter examen,
som kan tas hos vilken praktiserande tandläkare som helst.

Vi lia alltså all anledning att lyssna till de principiella invändningar, som
göras i detta fall. Det är veterligt första gången på mycket, mycket länge
som någonting sådant föreslås och, såvitt jag kan förstå, kommer att beslutas
av riksdagen. Jag vill uttala den allvarliga förhoppningen, att man betraktar
detta såsom ett rent undantag, så att det inte må bli ett prejudikat för andra
fall, då nian av statsfinansiella och praktiskt sociala skäl kan finna sig böra
ålägga en viss yrkesgrupp tvångstjänstgöring.

Utskottet har i hög grad beaktat dessa principiella betänkligheter och erkänner,
att de otvivelaktigt kunna göras gällande mot den föreslagna lagstiftningen.
Å andra sidan har utskottet ansett, att de böra övervinnas med hänsyn
till dels folktandvårdens nödläge, dels de goda löneförmåner, som erbjudas.
Men utskottet har på grund av sina betänkligheter velat särskilt starkt
understryka vikten av att den föreslagna lagstiftningen endast blir ett provisorium
och att den alltså icke bör förnyas, om icke trängande behov därav
föreligger. Jag skulle anse det lyckligt, om riksdagen antoge utskottets förslag
med denna motivering. Det är säkert många av oss, som dela dessa betänkligheter
och kanske skulle känna sig mest böjda att avslå det hela. Ett
yrkande därom torde emellertid inte gagna saken i nuvarande läge, och jag
tror, att för dem, som lia den inställningen, vore den lämpligaste vägen att
stödja utskottets förslag, som har understrukit de synpunkter jag nu har
anfört.

Det skall bli av stort intresse att se de praktiska erfarenheter, som göras
genom detta experiment. Man kan ju verkligen fråga sig, hur det skall gå
och örn det blir någon verklig glädje med att obligatoriskt skicka dessa nyexaminerade
tandläkare ut på enmanskliniker. De flesta —- om jag minns

Lördagen den 19 juni 1943 f. m.

Nr 25.

Lagförslag om viss begränsning av legitimation som tandläkare m. m.

(Forts.)

rätt 50 stycken — av de 70 kliniker, som för närvarande sakna tandläkare,
äro enmanskliniker. Där skola alltså dessa unga tandläkare ensamma, utan
någon ledning av erfarna kolleger, sköta barnens och den vuxna allmänhetens
tänder. Jag hoppas, att det går bra, men jag undrar, örn landstingen komma
att anse det vara en riktigt välkommen anordning. Örn dessa tandläkare, som
kanske kommit dit mot sin vilja, efter ett år lämna platserna, kommer det
sedan nya, oerfarna tandläkare, och så går det undan för undan. Detta är ■—
det tror jag de här närvarande landstingsmannen få medge — inte något
arrangemang, som man kan vara så särskilt nöjd med. Men det kan ju hända,
att det i praktiken går bättre än man befarat.

Det finns i varje fall alla skäl för regeringen och riksdagen att beakta dessa
erfarenheter och lägga deni till grund för ett bedömande av hur långt provisoriet
bör bli.

Med dessa ord, herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Linder: Herr talman! När man lyssnat till denna diskussion, har man
hört anföras en överväldigande massa skäl, som skulle tala- emot ett bifall till
utskottets förslag. Jag är emellertid en smula förvånad över den inriktning,
som diskussionen har fått, ty när man läser motionerna talas där framför allt
örn den pekuniära synpunkten •— man talar örn att det gjorts en felkalkylering
beträffande folktandvården och att det hela inte kan avhjälpas på annat
sätt än genom att ge bättre löner. Det säges t. ex. i herr Herlitz motion, att
staten och kommunerna nödgas bjuda tillfredsställande avlöningsförhåJlanden.

Jag tycker emellertid för min del, då man tagit del av utredningen, att de
unga tandläkarnas löneförhållanden äro ganska väl tillgodosedda. Det gäller
ju här unga människor, och de kunna inte rimligen begära, att de örn några
få år skola vara skuldfria. Vad ha inte människorna i samhället under den
tid, som nu råder, fått ta på sig för bördor? Vad ha de inte fått dragas med?
Vilka utgifter ha de inte måst ålägga sig? Många ha till och med fått lov
att öka sina skulder. Men dessa herrar och damer, som nu studera för sin
tandläkarexamen, göra i stället anspråk på att bli bättre behandlade än andra
— jag talar då inte särskilt om vare sig läkare eller jurister.

De flesta av kammarens ledamöter ha i dag från Sveriges tandläkareförbund
fått en skrivelse, vari det säges, att tandläkarna inte söka sig till folktandvården
beroende bland annat på, enligt inhämtade upplysningar, de höga studiekostnaderna,
cirka 23,000 kronor. Jag kan inte finna, att denna summa är
så orimlig med de löner på mellan 10,000 och 12,000 kronor, som vi nu fått
reda på, att tandläkarna ha. —• Svenska landstingsförbundet har också i dag
kommit med en utredning angående 53 tandläkare, varav det framgår, att den
lägsta inkomsten varit 9,465 kronor.

Jag antar, att man får gå till väga här som på alla andra håll; man får så
att säga börja från början och lära sig krypa innan man kan gå. Det kan inte
begäras, att de unga tandläkarna redan efter några få år skola kunna återbetala
sina skulder.

Nu är det ganska märkligt, att, sedan man fått reda på, hur mycket som
skall betalas, så säges det helt frankt i tandläkareförbundets skrivelse följande:
»T förlitande på att av departement schefen och medicinalstyrelsen gjorda
uttalanden örn ersättningen åt de tvångstjänstgörande tandläkarna» ■— man
vill väl särskilt poängtera de orden, förstår jag — »bliva infriade, bortfalla de
löneekonomiska synpunkterna vid frågans bedömande från tandläkarnas sida
sett.»

Nr 25.

Lördagen den 19 juni 1943 f. m.

Lagförslag om viss begränsning av legitimation som tandläkare m. m.

(Forts.)

Det är, som om man alltså ville ta tillbaka eller be om ursäkt för det, man förut
velat framhålla såsom särskilt avgörande, när det gällde frågan, varför de unga
tandläkarna undvika folktandvården. Liksom i diskussionen i övrigt glömmer
man liksom bort den ekonomiska sidan av saken, som nog är klar och enkel,
även örn det hela som herr Herlitz säger är felkalkylerat, och man glider
i stället över till den så att säga principiella synpunkten, och man börjar
tala i samma ordalag som herr Herlitz örn den medborgerliga friheten och
sådant.

Men till den medborgerliga friheten hör inte bara att ha fördelar, nian måste
också taga på sig bördor. Nu invänder man: men varför skola vi taga på oss
detta, vi som äro en liten grupp bland alla andra? Men frågan är — det kan
synas banalt och billigt att framställa den, men den är icke desto mindre
ganska viktig: skall svenska folket gå med miserabla tänder, därför att dessa
herrar inte kunna få tillräckligt höga inkomster? Detta är den stora frågan.
—I Men i stället talar man som sagt örn, att detta kränker den medborgerliga
friheten och vad som därmed har sammanhang. Jag tycker inte, att det skälet
är tillräckligt plausibel^ Man skall umgås med principer med förstånd. I
detta land ha vi så visst och sant haft principer och följt dem också. Och
trots, att man här söker bagatellisera tillståndet på detta område, som är miserabelt
— katastrofalt, säges det till och med på något ställe — lia vi likväl
även där försökt att följa dem. Men har det uppstått ett nödläge, ha vi varit
nog praktiska att säga, att då måste någonting göras för att råda hot för det.
Och då måste de, som ha förmågan att göra arbetet, också utföra det. Det
måste vara samhällets bud, det kan inte hjälpas.

Här gå de tandläkare, som erbjudas platser vid folktandvården, faktiskt
till dukat bord. De ha inte bara lönen, som de få kontant, utan de få utrustning
och apparater och allt annat till sitt förfogande — en privatpraktiserande
räknar med, att han skall ha så väldiga inkomster, naturligtvis tagna från
patienterna, att han skall kunna betala alla sina utgifter för apparatur och dylikt
inom en relativt kort tid. Jag får säga, att få äro mera välbehandlade än
vad dessa människor i grund och botten äro. Såväl från principiella som från
sakliga synpunkter tycker jag, att man från samhällets sida ingenting har
att förebrå sig. Misstankar ha yppats om, att de, som inte få så bra betalt,
som de vilja ha, icke komma att åtaga sig dessa tjänster, då de få det bättre
på annat håll. Vad man än anser härom, är det ändå ganska märkligt, att sådana
saker kommit fram i denna debatt.

Den reservation som avgivits av herr Norman och mig m. fl. går emellertid
ut på, att denna lag skall omfatta icke endast folktandvården, utan all tandvård
i stats och kommuns tjänst. Vi tycka för vår del, att det är rimligt, att
när staten bekostar denna dyrbara utbildning, så skall staten också genom
medicinalstyrelsen kunna placera de utbildade, där de bäst behövas. Det har
invänts, att i det militära behövs det icke så särskilt mycket tandvård och
vederbörande skulle inte få mer än några timmars tjänstgöring. Detta är emellertid
en sak, som kan ordnas till. Statsrådet har i propositionen sagt, att det
kan vara lika välgrundat att skicka dem till det ena stället som det andra. Det
är min mening, att i nuvarande läge, när massor av unga människor äro inkallade,
är det lika viktigt, att dessa få sina tänder omsedda, som att äldre
människor få det. Jag tycker, att det är ungefärligen lika välgrundat det
ena som det andra, och jag har inte alls haft några betänkligheter emot att
godtaga Kungl. Maj:ts förslag i den form det fått i lagtexten i propositionen.
Det är således för att fånga in alla och för att inte göra någon skillnad, som
vi anslutit oss till Kungl. Maj :ts förslag, som omfattar hela den stora massan

Lördagen den 19 juni 1943 f. m.

Nr 25.

Lagförslag om, viss begränsning av legitimation som tandläkare m. m.

(Forts.)

av de tandvårdsbehövande, dels folktandvården, dels den militära tandvården
och dels skoltandvården, som inte har några bidrag från statens sida.

Det lönar sig knappast att säga så mycket mer i denna sak. Ingen människa
kan bestrida, att det råder ett dåligt tillstånd på detta viktiga område i
landet. Staten har försökt göra vad den kan; Och fastän det finns^ människor,
som påstå, att de, som det här gäller, inte få tillräckligt betalt, så röstar jag
i detta nödläge för samhällets rätt att bestämma över medborgarna och yrkar
sålunda, herr talman, bifall till Kungl. Maj :ts förslag.

Herr Hildén: Herr talman! Jag skall icke uppehålla tiden länge i denna
debatt, som redan blivit alltför lång. Jag är närmast uppkallad av ett anförande
av herr Herlitz, vari herr Herlitz försökte att närmare utveckla de rent principiella
betänkligheterna mot denna lag. Den princip, som här stod på spel, var
enligt herr Herlitz principen örn arbetskraftens frihet, och det var denna princip
som det gäller att slå vakt örn.

Emellertid är det klart, att även om kravet på arbetskraftens frihet och rörlighet
är fullt naturligt under vanliga förhållanden, så blir under ett extraordinärt
läge, då det uppstår en utomordentlig knapphet på ett visst slag av arbete,
denna princip örn arbetskraftens frihet ingenting annat än rätten för en
viss grupp att till det yttersta utnyttja en konjunktur. Herr Herlitz kom också
mycket riktigt själv fram till att bakgrunden för hans resonemang var att lagen
örn tillgång och efterfrågan skulle gälla utan intrång. Detta utvecklar han ä,ven
i sin motion, i vilken han säger att bakgrunden till lagförslaget är att man icke
kan erbjuda tandläkarna avlöningsvillkor, som varit tillräckligt lockande. Vad
man i ett sådant fall har att göra har väl hittills ansetts självklart, heter det i
motionen: staten och kommunerna nödgas erbjuda tillfredsställande löneförhållanden.

Det är alltså frågan örn en möjlighet att till det yttersta utnyttja lagen örn
tillgång och efterfrågan. Men då har man också kommit fram till en rent ekonomisk
regel, och då gäller det inte längre någon helig rättsprincip. Verkningarna
av lagen örn tillgång och efterfrågan försöker samhället i de mest olika
sammanhang att bemästra. Det kan ske på många olika sätt. Den väg som här
ifrågasatts är en ovanlig väg, men det finns många andra vägar, på vilka samhället
försöker ingripa för att icke medgiva denna lag örn tillgång och efterfrågan
fria verkningar i samhället.

Jag skall ta ett litet exempel: man hade kunnat införa taxor för tandläkare.
Det hade inte betytt att tandläkarna saknat rörelsefrihet, men det hade ändock
inneburit ett ingrepp av långt mer omfattande natur än vad det nu är fråga
örn. Detta hade ingen kunnat säga någonting örn. Vi ha taxor för apotekare, som
också äro fria näringsutövare, och det är ingen som pastar att några heliga
rättsprinciper fördenskull blivit kränkta. De tandläkare det här gäller tvingas
icke heller över på ett nytt arbetsfält, som man skulle kunna tro ax vissa uttalanden
av herr Herlitz. De ha valt tandläkaryrket och inriktat sig på det, och
de bli endast hänvisade till att utöva sitt yrke på ett visst bestämt område.

Man kan ta som ett annat exempel — men jag vid ju inte alltför mycket understryka
analogien — att juris professorerna vid Stockholms högskola plötsligt
fått sig ålagt att utbilda landsfiskaler, något som förut icke ingick i deras
arbetsuppgifter. ... .

Det har sagts att det vöre mindre inviindningar att göra örn man mförde ett
sådant villkor, som här ifrågasättes, att gälla endast för framtiden, sa att först
de, som nu till hösten vinna inträde vid tandläkarinstitutet, finge räkna med
att det gäller som ett villkor för att de skola få tillgodogöra sig undervisningen

Nr 25.

Lördagen den 19 juni 1943 f. m.

Lagförslag om viss begränsning av legitimation som tandläkare m m.

(Forts.)

att de sedan taga ett praktiskt år efter sin examen. Men om man skulle göra det
tankeexperimentet att man ställde frågan, huruvida någon av de elever, som för
närvarande studera vid tandläkarinstitutet, verkligen skulle ha valt ett annat
yrke örn de på förhand vetat, att ett sådant villkor som detta skulle uppställas,
tror jag att ingen kan vara i tvekan om svaret. Ingen enda av dem skulle säkerligen
ett ögonblick ha dragit sig för att söka inträde vid tandläkarinstitutet,
även örn detta villkor hade funnits tidigare. Det har varit en stark tillströmning,
och det har måst avvisas ett mycket stort antal sökande till inträde vid
detta institut.

Jag är lör min del inte heller rädd för de konsekvenser, som man från flera
håll pekat på. Det är tvärtom min övertygelse, att örn det skulle erbjudas en
tvångskommendering med en lön av 7,800 kronor åt nya läkare, nya jurister
och nya filosofie magistrar för tjänstgöring ett år respektive på sjukhus, i domsagor
eller i skolor, skulle en sådan tvångskommendering tagas emot med uppräckta
händer av dessa kategorier.

Vad beträffar förhållandet mellan propositionen och utskottets förslag, kan
man ju hysa en något större tvekan. Utskottets förslag är på sitt sätt strängare
mot tandläkarna genom att icke ge dem valfrihet annat än inom folktandvården,
under det att propositionen ger dem valfrihet med avseende på alla statliga
eller kommunala kliniker. Dock kan man säga att utskottets förslag, samtidigt
som det är strängare mot tandläkarna, i högre grad tillgodoser folktandvården,
såsom herr Wistrand här framhållit, genom att dess behov tryggas framför
andra statliga och kommunala kliniker. Å. andra sidan har försvarsministern^
här framhållit ganska betydelsefulla synpunkter på frågan om tandläkartjänsten
vid försvaret, då man inte längre använder § 28 värnpliktslagen, och under
sådana förhållanden kommer jag för min del, herr talman, att rösta för den
kungl, propositionen.

Häri instämde herr Schlyter.

Herr Norman: Herr talman! Jag gjorde en reflexion, när herr Herlitz öppnade
det fruktansvärda perspektiv som visade sig beträffande arbets friheten
på olika områden inom samhällslivet, örn man skulle draga ut konsekvenserna
av denna, lagstiftning. Herr Herlitz tog som exempel byggnadsverksamheten
Jag gjorde då den reflexionen, att de byggnadsarbetare som han talade om knappast
behöva befara att få någon tvangstjänstgöring under andra förutsättningar
än att det skulle vara så ordnat, att det behövdes legitimation från statsmakternas
sida för att överhuvud taget få utöva byggnadsverksamhet här i
landet.

De principiella invändningar som kunna göras mot den föreslagna lagen ha
väl tillräckligt diskuterats. Jag kan inte förstå annat än att de principiellt
kunna begränsas till de personer som redan påbörjat sin utbildning. Statsmakterna
kunna, ju mycket väl bestämma legitimationsvillkor av olika slag
att gälla från viss tid. Om sådana legitimationsvillkor bli fastställda, innan
en person har börjat utbilda sig för sin kommande verksamhet, föreligger det
väl ingen^anledning att säga att arbetsfriheten är hotad eller något dylikt, då
han ju fran början vet vad han ger sig in på. Nu ha emellertid de principiella
betänkligheterna även beträffande dem som påbörjat sin utbildning under
debatten här reducerats till som jag tror riktiga proportioner.

Resonemanget har vidare knutits till de inkomster som de yrkesutövare det här
gäller kunna beräknas ha. Herr Undén talade örn en minimiinkomst av något
över 7,000 kronor, men inkomsten kommer nog oftast att ligga avsevärt högre.

Lördagen den 19 juni 1943 f. m.

Nr 25.

Lagförslag om viss begränsning av legitimation som tandläkare m. m.

(Forts.)

Jag antar, att kammarens ledamöter i allmänhet har fått den uppställning,
som gjorts av svenska landstingsförbundet och som visar att de flesta av distriktstandläkarna
inom folktandvården komma upp till en årlig inkomst av
över 10,000 kronor.

Det kanske också bör sägas ifrån att den skillnad som föreligger mellan
Kungl. Maj:ts och utskottets förslag i fråga om 2 § icke är någon skillnad i
sak. 2 § har måst omarbetas efter utskottets beslut beträffande 1 §, men i
sak gäller det även enligt Kungl. Majrts förslag att de tandläkare som bli
anställda inom folktandvården skola ha de löneförmåner som äro fastställda
för denna verksamhet. Paragrafen har måst få den lydelse, som den har i
Kungl. Maj :ts förslag, på grund av att tillämpningsområdet där är utvidgat
till befattningar för vilka det inte finns några gällande bestämmelser beträffande
löneförmånerna. I sak är det emellertid ingen skillnad.

Jag har inte kunnat dela de farhågor som jag tror ha varit avgörande för
utskottsmajoritetens ståndpunktstagande, nämligen att det skulle föreligga
risk för att folktandvården icke skulle få sitt behov av tandläkare tillgodosett
med det tillämpningsområde sorn1 är föreslaget i propositionen. Det är väl i
stort sett så, att den kommunala tandvård som det här talas örn redan är ordnad.
Den har sina tjänster tillsatta, och det finns inte några större möjligheter
för de nyutbildade tandläkarna att söka sig dit, ty platserna där äro
i stort sett redan besatta när denna lag skall tillämpas. Den skoltandvård,
som nu har ordnats av en del kommuner utan statsbidrag, kommer allteftersom
folktandvården blir utbyggd att ingå som en del i folktandvården. I den
mån man under lagens tillämpningstid icke har hunnit med att organisera denna
gren av tandvården, har man väl i stort sett redan nu tillgång till erforderliga
tandläkare, så att man inte heller här behöver befara att det skall bil
en sådan rasning av tandläkare till dessa områden, att folktandvårdens behov
inte skulle bli tillgodosedda.

Det var dessa synpunkter, herr talman, som jag ansåg borde framföras, särskilt
vill jag understryka, vad jag sagt här örn överensstämmelsen i sak i
fråga om 2 § i de båda förslagen. Beträffande motiveringen lia vi varit ganska
eniga inom utskottet, och även de reservanter som icke gått på avslag ha anslutit
sig till vad som är sagt i första stycket av utskottets motivering. Den
meningsskiljaktighet som förefinnes beträffande motiveringen gäller således
den del där utskottsmajoriteten motiverar sitt ändringsförslag.

Herr Herlitz: Herr talman! Endast några ord till svar på de invändningar
som ha rests mot mitt principiella resonemang, dels ifrån herr Linders och dels
ifrån herr Undéns sida.

Herr lunder vädjade till mig i allvarliga ordalag, huruvida vi icke borde
erkänna principen att samhällets intressen skola gå före de enskildas.^ Han
tillämpade den på ett något förenklat sätt genom den verkningsfulla antitesen
mellan det svenska folket med sina trasiga tänder och tandläkarna med sina
stora inkomster. Örn man på detta sätt åberopar principen om samhällets rätt
gentemot de enskilda, kan man ju nästan bevisa vad som helst. Det behöver val
inte sägas, att jag är fullständigt på det klara med att det finns otaliga områden
där vi äro nödsakade att låta samhällets intressen väga (iver de enskildas.
Då herr Linder tror sig komma till rätta med frågan med åberopande av
denna enkla princip känner jag mig berättigad att mot honom vända vad han
invände mot mig, nämligen att principer skola tillämpas med förstånd.

Vad herr Undén sade till mig lag i viss mån på samma plan. Herr Undén
åberopade nämligen varjehanda andra förhållanden där samhället övar tvång

Nr 25.

Lördagen den 19 juni 1943 f. m.

Lagförslag om viss begränsning av legitimation som tandläkare m. m.

(Forts.)

gentemot medborgarna. Han framkastade bl. a. tanken, att man kunde fastställa
taxor för de fria tandläkarna. Jag mäste säga, att jag inte Ilar någon
principiell invändning mot någonting sådant. Jag undrar för övrigt, örn inte
detta kan ske redan genom prisregleringslagen. Men här är nu icke fråga om
tvång i allmänhet, utan örn en särskild sorts tvång. Han var även inne på andra
exempel, som jag inte skall uppehålla mig vid, då jag antar att kammaren vill
ha slut på debatten.

Innan detta sker, skall jag dock, herr talman, be att till kammarens protokoll
få fästa ett uttalande av en man, vars ord jag vet att kammaren fäster det
största avseende vid. De orden fällde ordföranden i Södermanlands läns landsting,
herr Johan Bärg, vid svenska landstingsförbundets förhandlingar i höstas
angående folktandvården. Spörsmålet hade kommit upp örn att ordna denna
sak på tvångets väg. Det var närmast fråga om att tillämpa tjänstepliktslagen.
Herr Johan Bärg yttrade därvid följande tänkvärda ord: »För egen del vill
jag säga, att jag finner tanken så absurd, att det är oklokt att överhuvud taget
köra med den. Tjänstepliktslagen är kanske den mest drakoniska lag, som vi
ha att tillgå i en fruktansvärt besvärlig tid, och avsedd för helt andra ändamål
än sådana, som det här är fråga örn. Och skulle samhället slå in på en sådan
ordning, som ju icke är betingad av krigsläget i världen, utan göra det till en
mera normal ordning att tillämpa sådana bestämmelser som tjänstepliktslagen
innebär, då äro vi ute på mycket underliga vägar, det får jag säga.»

Jag har velat att dessa en praktisk mans ord i en viktig principfråga icke
skola bli bortglömda under dagens debatt.

Herr Bårg, Johan: Herr talman! Det är inte riktigt snällt av herr Herlitz
att tvinga mig att säga några ord, särskilt som jag är så hes att jag har svårt
att tala.

Vid landstingsförbundets kongress förelåg det ett förslag att man skulle
tillämpa tjänstepliktslagen gentemot tandläkarna. Det är väl ändå, herr Herlitz,
någonting helt annat än att för de unga tandläkarna påbjuda tjänstgöring
på en bestämd plats för att de skola få sin utbildning godkänd. Vilja de inte
fortsätta med detta arbete kunna de ju låta bli. Om man tillämpar tjänstepliktslagen,
, måste ju vederbörande foga sig i att gå till det arbete som han blir satt
att utföra, oavsett vilket yrke han har, och han kan tagas var som helst och
placeras i vilket arbete som helst. Jag kan icke vara med örn att tillämpa en
sådan lagbestämmelse för att besätta platserna inom folktandvården. Jag tror
också att örn herr Herlitz läser fortsättningen, skall han finna, att herr statsrådet
Möller instämde med herr Bärg i att tjänstepliktslagen icke var tillämplig
i detta fall.

Medan jag har ordet vill jag, herr talman, såsom en erinran mot herr Ekströmers
rekommendation att i tandvårdens intresse ordna det på det sättet,
att tandläkarna skulle få dels tjänstgöra på poliklinikerna i vanlig ordning
och dels driva privat rörelse, understryka vad som förut har sagts här, att detta
är ett dåligt råd. Vi möta ibland detta problem även på de övriga läkarnas
område, då man söker sträva efter en sådan ordning att det, låt mig säga,
»bättre» klientelet behandlas mera privat av samme läkare som sedan behandlar
det »sämre» klientelet i de vanliga institutionerna. En sådan ordning är
icke att rekommendera.

Jag fäste mig, herr talman, vidare vid ett annat yttrande här, ehuru det inte
föll mig in att då begära ordet. Det var en talare, som kraftigt underströk —
jag tror för övrigt att det var herr Pauli — att riksdagen kraftigt skulle säga
ifrån, att detta är det enda tänkbara fall, då man skulle kunna tillämpa en

Lördagen den 19 juni 1943 f. m.

Nr 25.

Lagförslag om viss begränsning av legitimation som tandläkare m. m.

(Forts.)

sådan här ordning. Vi få väl ändå, herr talman, rätta oss efter omständigheterna
sådana de hli. Vi ha ju haft svåra strider att utkämpa för att på sina håll
kunna ordna läkarfrågan. Den tendensen gör sig gällande — det gäller nu
andra än tandläkarna — att vederbörande själva vilja bestämma icke allenast
löner, arbetsvillkor o. s. v., utan även vem som skall få den eller den platsen.
Frågan örn lämpliga personer spelar kanske mindre roll än andra omständigheter.
Intages inte annonsen örn den lediga befattningen i läkarorganet, kommer
det helt enkelt inte någon sökande. Vi kunna snarligen möta den dagen då man
behöver använda liknande medel som i fråga örn tandvården även på andra
områden.

Herr Herlitz: Herr talman! Jag känner mig skyldig att tillrättalägga mitt
citat, örn kammaren uppfattat det såsom missvisande.

Herr Johan Bärg åberopade, att herr statsrådet Möller yttrade sig i samma
riktning vid denna kongress. Men jag observerade mycket väl den skillnad som
där föreligger. Statsrådet Möller uttalade sig allenast örn huruvida gällande
tjänstepliktslag var tillämplig eller icke, medan herr Johan Bärg, örn jag fattat
anförandet rätt, riktade sig mot en sådan här lagstiftning överhuvud taget.
Jag kanske kan belysa detta med ytterligare ett citat. Herr Johan Bärg säger,
att »tjänstepliktslagen kan icke tillämpas i detta fall, utan att riksdagen
omformar lagen, så att den skall kunna tillämpas i sådana fall som nu ifrågavarande.
Och det är väl knappast någon som drömmer örn att det är möjligt
och överhuvud taget önskvärt att åstadkomma en sådan lagstiftning.» Nu
sade —- jag uppmärksammade det väl — herr Johan Bärg, att han såg en
utomordentlig skillnad mellan den tjänsteplikt som gäller enligt tjänstepliktslagen
och den som skall gälla enligt den nu föreliggande lagen. Då förstår jag
ju sammanhanget, men jag måste säga att jag begriper ^inte riktigt, vari den
stora principiella skillnaden mellan tjänsteplikten i de båda fallen består.

Herr Pauli: Herr talman! Herr Bärg vände sig mot ett yttrande av mig örn
att vi i likhet med utskottet borde poängtera, att detta är en undantagsåtgärd,
och därmed förebygga att det uppfattas såsom inledningen till åtgärder av liknande
slag mot andra grupper. Herr Bärg förklarade, att vi tvärtom vid detta
tillfälle böra säga ifrån, att det mycket väl kan hända att vi komma att fortsätta
på samma väg, och han utpekade särskilt en grupp, nämligen läkarna,
såsom ett eventuellt objekt för dylika åtgärder. Jag måste säga, att jag finner
detta uttalande högst betänkligt, och jag vill allvarligt hoppas, att den mening
som herr Bärg här har uttalat får stå för hans egen räkning. Örn man ute i
landet skulle få den uppfattningen, att riksdagen i det förestående beslutet
skulle lägga in mer än vad som verkligen är menat och poängtera att vi här
ha uppslagsändan till en ny politik gentemot svenska medborgargrupper, tror
jag att detta beslut skulle få en helt annan och betydligt mera beklaglig effekt
än det behöver få.

Herr Bärg, Johan: Herr talman! Örn herr Pauli vill forma mina ord till
något annat än vad jag verkligen sagt och piska det, så gärna för mig. Det
blir ett ganska billigt nöje. Sade jag, mina herrar, att vi skola göra det uttalandet,
att denna metod kommer att som mera normalt tillämpas även på andra
områden? Nej, det var heller ingen av er, mina herrar, som fattade det så.
Jag framhöll, att vi få laga efter läglighet, men att jag kan tänka mig sådana
förhållanden i framtiden, att vi bli tvungna att tillämpa liknande metoder.

Nr 25.

Lördagen den 19 juni 1943 f. m.

Lagförslag orri viss begränsning av legitimation som tandläkare m. m.

(Förts.)

Jag vill till herr Herlitz säga, att jag så mycket mindre kunde uttala mig
emot en sådan ordning som den nu föreslagna som jag redan vid det tillfället
var inställd på en dylik metod i stället för den, som rekommenderades av landstingsförbundets
styrelse, nämligen att tillämpa tjänstepliktslagen.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen yttrade, att
därunder yrkats 1 :o) att vad utskottet i det under behandling varande utlåtandet
hemställt skulle bifallas; 2:o) att det av Kungl. Majit i ämnet framlagda
lagförslaget skulle oförändrat antagas; samt 3:o) att utskottets hemställan
skulle avslås.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Norman ^begärde votering, i anledning varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkandena med hemställan, huruvida kammaren,
ville antaga detsamma till kontraproposition i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen sig anse de härå avgivna svaren hava
utfallit med övervägande ja för deras åsikt, som ville till kontraproposition
antaga godkännande av Kungl. Majits i ämnet framlagda lagförslag oförändrat.

Herr Herlits äskade emellertid votering om kontrapropositionens innehåll, i
anledning varav uppsattes samt efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen angående andra lagutskottets
utlåtande nr 52 antager godkännande av Kungl. Majits i ämnet framlagda
lagförslag oförändrat, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition i nämnda votering antagits avslag.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter
särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta
för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser. Herr talmannen förklarade därpå, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Brandt begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 79;

Nej — 29.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och godkändes för huvudvoteringen en
omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 52,
röstar

Ja:

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Lördagen den 19 juni 1943 f. m.

Nr 25.

Lagförslag orri viss begränsning av legitimation som tandläkare m. m.

(Forts.)

Vinner Nej, antages det av Kungl. Majit i ämnet framlagda lagförslaget
oförändrat.

Sedan denna voteringsproposition ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning på det sätt, att efter särskilda uppmaningar av herr talmannen
först de ledamöter, som ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter,
som ville rösta för nej-propositionen, reste sig från sina platser.

Då herr talmannen fann tvekan kunna råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst omröstningsapparat; och bef minos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 64;

Nej — 48.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

På framställning av herr talmannen beslöts att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan skulle uppskjutas till aftonsammanträdet.

Anmäldes och godkändes andra särskilda utskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 349, i anledning >av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om allmänna vägar m. m., dels ock i ämnet väckta motioner; samt

nr 350, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående den statliga vägorganisationen
samt vissa vägväsendet berörande anslagsfrågor jämte i ämnet
väckta motioner. _

Anmäldes och bordlädes

utrikesutskottets memorial nr 1, angående ersättning till dess tjänstemän;
statsutskottets utlåtanden:

nr 211, i anledning av Kungl. Majis proposition angående Göta pansarlivgardes
förläggning m. m. jämte en i ämnet väckt motion;

nr 212, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning örn anslag å tilläggsstat
till riksstaten för budgetåret 1942/43 till utländska pressbesök;

nr 213, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående anslag å
tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1942/43 till täckning av vissa engångsutgifter
för försvarsstaben, m. m.;

nr 214, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till kommunala och enskilda anstalter för yrkesundervisning
m. m.;

nr 215, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående vissa byggnadsfrågor
m. m. inom ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde;

nr 216, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till prisrabattering å vissa livsmedel m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 217, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till försöksodling av gummiförande växter;

nr 218, i anledning av Kungl. Majis proposition angående vissa anslag
å tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1942/43 m. m., i vad avser folkhushållningsdepartementets
verksamhetsområde;

Nr 25.

Lördagen den 19 juni 1943 f. m.

nr 219, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till förbättrande av bostadsförhållandena jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 220, i anledning^ Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m. jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 221, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till bidrag till dyrtidstillägg å folkpensioner och invalidunderstöd
m. m.;

nr 222, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till statsverket åliggande, av andra medel ej utgående ersättningar
i anledning av olycksfall i arbete m. m.;

nr 223, i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till lag örn
viss begränsning av legitimation som tandläkare, m. m., i vad avser anslag
till stipendier för blivande distriktstandläkare m. fl.;

nr 224, i anledning av Kungl. Majis proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till medicinalstyrelsen och statens farmacevtiska laboratorium,
m. m.;

nr 225, i anledning av Kungl. Majis framställningar angående anslag å
tilläggsstat till riksstaten för budgetaret 1942/43 till kostnader för överflyttning
av arbetskraft, m. m.;

nr 226, i anledning av väckta motioner örn beredande av krishjälp åt behövande
barn;

nr 227, i anledning av Kungl. Majis förslag örn anslag för budgetåret
1943/44 till avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster;

nr 228, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående lokaler för vissa
vägförvaltningar m. m.;

nr 229, i anledning av Kungl. Majis förslag örn anslag för budgetåret
1943/44 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar; samt
nr 230, i anledning av Kungl. Maj Is proposition angående anslag å tillläggsstat
till riksstaten för budgetåret 1942/43 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar; bevillningsutskottets

betänkande och memorial:

nr 37, i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till förordning
örn ändring i vissa delar av förordningen den 19 november 1914 (nr 383)
angående stämpelavgiften, m. m.; samt

nr 53, angående ersättning at av utskottet vid behandling av vissa ärenden
anlitade biträden;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 68, i anledning av framställning från fullmäktige i riksbanken örn medel
för överflyttande av riksbankens mynt- och medaljsamling till förvaring hos
statens myntkabinett; samt

nr 69, °i anledning av framställning örn ändrad tjänstebenämning å befattningen
såsom sekreterare vid justitieombudsmansexpeditionen ;

första lagutskottets utlåtande nr 49, i anledning av dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag örn villkorlig frigivning m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående dyrtidstillägg åt vissa ersättningstagare enligt lagen om försäkring
för olycksfall i arbete, m. m. jämte i ämnet väckt motion;

Lördagen den 19 juni 1943 e. m.

Nr 25.

nr 58, i anledning av dels Kungl. Ma.j:ts proposition med förslag till lag

om tillståndstvång för byggnadsarbete, dels ock en i ämnet väckt motion;

samt

nr 62, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1942 (nr 493) örn avverkningsskyldighet,
dels ock i ämnet väckta motioner;

jordbruksutskottets memorial nr 63, angående ersättning åt av utskottet
anlitat biträde;

första särskilda utskottets memorial nr 5, angående ersättning till sekreteraren
hos första särskilda utskottet; ävensom

andra särskilda utskottets memorial nr 4, angående ersättning åt av andra
särskilda utskottet anlitat biträde.

Justerades protokollsutdrag för detta sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 4.53 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Lördagen den 19 juni e. m.

Kammaren sammanträdde kl. 7.30 e. m.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets utlåtanden:

nr 45, i anledning av väckta motioner om vissa ändringar i krigsfamiljebidragsförordningen;
och

nr 47, i anledning av väckta motioner ''angående åläggande för icke krigstjänstskyldiga
medborgare att tjänstgöra inom särskilda militära arbetsområden,
företrädesvis inom luftbevakningen.

Yad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets utlåtande nr 15, över väckta motioner
i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 14 juni 1940 (nr 503) angående upplösning av vissa
sammanslutningar m. m.

I de likalydande, till konstitutionsutskottet hänvisade motionerna nr 291
i första kammaren av herr Johansson, Johan Bernhard, m. fl., och nr 419
i andra kammaren av herr Magnusson m. fl. hade hemställts, att riksdagen i
samband med behandlingen av propositionen nr 228 ville i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa örn utredning och förslag till 1944 års riksdag om sådana
grundlagsändringar, som skulle vara ägnade att utfylla bristerna i den nuvarande
lagstiftningen örn statsfientliga sammanslutningar, främst då för
att göra det möjligt att fråntaga ett upplöst partis riksdagsrepresentanter deras
mandat och för att förbjuda ett upplöst partis tidningar att vidare utkomma.

Orri grundlagsändringar

till komplettering
av den
s. k. ugrplösningslagen.

Nr 25.

Lördagen den 19 juni 1943 e. m.

Örn grundlag sändringar till komplettering av den s. k. upvlösningslaaen.

(Forts.)

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motioner icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar Andersson i Ovanmyra, Holmström, Per
Andersson, John Gustavson, Gaup, Ryling och Sefve, som ansett, att utskottets
utlåtande bort hava den lydelse, reservationen visade, och avslutas med en
hemställan, att riksdagen med anledning av motionerna 1:291 och 11:419
mätte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om utredning och förslag till
1944 års riksdag om sådana grundlagsändringar, som erfordrades för att komplettera
den nuvarande beredskapslagstiftningen angående statsfientliga sammanslutningar
i syfte att göra denna lagstiftning effektiv.

Herr Holmström: Herr talman! Kammaren har i förrgår beslutat, att lagen
angående upplösning av vissa statsfientliga sammanslutningar skall gälla
under ytterligare ett år.

I den motion, på vilken konstitutionsutskottets förevarande utlåtande är
grundad, har påyrkats »utredning och förslag till 1944 års riksdag örn sådana
grundlagsändringar, som skulle vara ägnade att utfylla bristerna i den nuvarande
lagstiftningen om statsfientliga sammanslutningar, främst då för att
göra det möjligt att fråntaga ett upplöst partis riksdagsrepresentanter deras
mandat och för att förbjuda ett upplöst partis tidningar att vidare utkomma».

Det är påtagligt, att den nu till prolongering föreslagna lagen är behäftad
med de mycket allvarliga brister, som finnas angivna i motionen, och det är
helt naturligt, att lagen måste kompletteras för att bli effektiv.

Det är därför ganska märkvärdigt, att konstitutionsutskottets majoritet icke
har velat vara med om detta. Vi reservanter anse det vara angeläget att rätta
till denna sak och att se till att luckorna i lagen fyllas, och vi anse därför att
motionen bör bifallas.

Herr talman! Jag anhåller att få yrka bifall till det i reservationen gjorda
yrkandet.

Herr Källman: Herr talman! Det är nog inte, herr Holmström, så märkvärdigt,
att konstitutionsutskottets majoritet icke ansett sig böra tillstyrka
den här ifrågavarande motionen. Ärendet har ju varit före både 1940 och 1942
men båda gångerna utan annat resultat än att frågan har förfallit.

Det huvudskäl, som utskottet har anfört enrot motionen i år, är detsamma
som de två tidigare gångerna, nämligen att regeringen har sin uppmärksamhet
fäst på denna fråga men ännu icke har ansett tidpunkten vara inne att förelägga
riksdagen något förslag — denna förklaring lämnade statsministern i
fjol på regeringens vägnar. Detta har varit avgörande för årets konstitutionsutskott,
och vi måste anse det naturligt, att regeringen, som bland annat har
säkerhetstjänsten till sitt förfogande, måste ha en bättre överblick över frågor,
som höra samman med att eventuellt meddela förbud för personer att tillhöra
riksdagen eller förbud för upplösta partier att vidare utgiva tidningar.

Motionen i år lider av den svagheten att den endast upptar yrkande beträffande
riksdagsmandaten och upplösta partiers tidningar. Landstingsmännen,
som välja första kammaren, skulle således, örn motionen bifölles, icke förlora
sina mandat. Då inträffar ju det egendomliga förhållandet, att en vald ledamot
i denna kammare kunde automatiskt förlora sitt mandat, under det att
dennes valmän alltjämt sutte kvar i de svenska landstingen eller som stadsfullmäktige
i vissa städer.

Lördagen den 19 juni 1943 e. m.

Nr 25.

Om grundlagsändringar till komplettering av den s. k. upplösning slagen.

(Forts.)

Reservanterna i utskottet ha emellertid nu mycket intensivt framhållit, att
det är angeläget att riksdagen i år gör en framställning till Kungl. Majit i
ärendet, ty örn en grundlagsändring skall komma till stånd så fort detta låter
sig göra, måste beslut fattas 1944 och 1945. Majoriteten i utskottet har den
bestämda uppfattningen, att örn Kungl. Maj :t anser tidpunkten vara inne nästa
år att förelägga riksdagen ett förslag till grundslagsändring, så sker det, och
efter andrakammarvalen 1944 är man sedan färdig 1945 att konfirmera grundlagsändringen.
När man har denna uppfattning, som vi i majoriteten på sätt
jag antytt ha i detta ärende, tycka vi, att det är alldeles överflödigt att skriva
till Kungl. Majit.

Jag ber, herr talman, att med dessa ord få yrka bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herr Karlsson, Gottfrid.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Då jag är huvudmotionär
för den motion, som har avlämnats i detta ärende, och som utgör en partimotion
från den meningsriktning, vilken jag har äran företräda, ber jag att få
yttra några ord.

Jag vill då först med anledning av herr Källmans anförande säga, att det
verkar — jag vet inte riktigt, hur jag skall uttrycka det — något konstlat att
försöka svänga sig i detta utomordentligt viktiga ärende.

Jag tror inte att jag skall behöva utveckla mina synpunkter i denna fråga
utförligare, ty vi ha ju tidigare diskuterat den, och uppfattningarna äro ju
kända. .Vi ha emellertid i motionen först och främst velat understryka, att vi
vidhålla och särskilt nu under kriget och under de av detta osäkra läge skapade
förhållandena alltjämt konsekvent vidhålla den uppfattning, som vi tidigare
ha haft i detta spörsmål, nämligen att upplösningslagen är behövlig som
en inre försvarsberedskap och att den bör tillämpas mot alla uppenbart osvenska
riktningar, vilkas verksamhet i en allvarsstund kan äventyra den yttre säkerheten
och den inre sammanhållningen.

Nu har man inte velat gå till mötes i denna riktning, och det är mycket beklagligt,
ty lagen, sådan den nu är utformad, möjliggör inte ett fullständigt
förhindrande av en, upplöst sammanslutnings verksamhet. En sak, som flera
gånger tidigare har framhållits, är, att lagen är så utformad att den brister i
effektivitet; och den brister så i effektivitet att man t. o. m. åberopar dessa
brister i lagen för att den inte skall kunna tillämpas.

Några av de mest framträdande bristerna äro ju, att en riksdagsman, tillhörande
ett upplöst parti, icke lagligen kan berövas sitt mandat, att ett upplöst
partis tidningar icke kunna förbjudas att vidare utkomma och att det saknas
stadgande!!, som reglera förfarandet beträffande kommunala förtroendemän,
tillhörande ett upplöst parti.

Det är icke möjligt att åstadkomma förbättringar i lagen utan att grundlagsändringar
vidtagas, och då vi ha allmänna val nästa år, är det också, enligt
motionärernas mening, ytterst angeläget, att fullt klarläggande och effektiva
lagstiftnings förslag i detta hänseende framläggas för riksdagen, så att de
kunna såsom vilande grundlagsändringsförslag antagas.

Den ärade talaren, herr Källman, sade, att ärendet har varit före tidigare
och att regeringen skulle ha sin uppmärksamhet på berörda fråga. Det står
också i utskottets uttalande. Men vad lia vi fått se i resultat av denna påstådda,
från regeringen visade uppmärksamhet? Ingenting. Det göres faktiskt ingenting
från regeringshåll i denna fråga. Det är därlör som vi alltjämt måste

Första kammarens protokoll 191^3. Nr %5. 6

Nr 25.

Lördagen den 19 juni 1943 e. m.

Örn grundlagsändringar till komplettering av den s. k. upplösning slag en.

(Forts.)

göra påminnelser i form av motioner för att få denna för vårt land så oerhört
viktiga fråga bragt till sin lösning.

Det förefaller som örn majoritetspartierna icke hade tillräckligt följt utvecklingen
i främmande länder under de senaste årtiondena. Hade de det gjort,
skulle, de ha kunnat iakttaga, hurusom en verksamhet av detta slag till slut
har påkallat motåtgärder utav det slag, som vi här i landet icke önska måtte
ifrågakomma. Det synes mig som örn det borde ingå såsom en mycket viktig
del i ett demokratiskt samhällsskick att från detta demokratiska samhällsskicks
sida vidtagas sådana åtgärder att en statsfientlig verksamhet, som bedrives
inom landet av_ organisationer och personer, i tid stävjas.

Statsfientliga handlingar — bara dessa ord säga ju vad frågan här gäller!
[Vi tala icke örn det ena eller det andra partiet, vi rikta oss med våra krav mot
alla, som bedriva statsfientlig verksamhet, de må komma från det ena eller
det andra hållet.

Jag har med dessa ord, herr talman, i största korthet velat ange den fordran,
som den meningsriktning, vilken jag har äran företräda, ställer på ett
välordnat demokratiskt samhälle, och i enlighet därmed yrkar jag också bifall
till den reservation, som har avgivits av herrar Andersson i Ovanmyra, Holmström
m. fl.

I herr Johan Bernhard Johanssons yttrande instämde herrar Sandström, Siljeström,
Herlitz, Nisser, Velander, Caap, Mannerskantz och Bernhard Nilsson.

Herr Källman: Herr ,talman! Herr Johansson frågar vilka resultat som ha
vunnits eller om någonting är att vänta o. s. v., och han tycker det är märkvärdigt,
att vi kunna vara så lugna.

o För att lugna herr Johansson skall jag be att som svar därpå få läsa upp
några rader ur det anförande, som statsministern höll i fjol, då frågan var
före. Statsministern sade så här: »Nu är emellertid frågan: Har inte regeringen
haft anledning att syssla med de förslag till ändringar, som här ha
framlagts? De mest betydande av dessa hänföra sig ju inte till lagutskottets
utlåtande utan till konstitutionsutskottets utlåtande, enligt vilket man vill
komplettera lagen med bestämmelser, som skola möjliggöra att beröva representauter
för de samhällsfientliga partierna i offentliga institutioner och församlingar
deras mandat, för den händelse vederbörande parti upplöses. På den
punkten vill jag använda tillfället att uppisa, att man för rätt länge sedan
inom regeringen bär behandlat dessa frågor örn komplettering av lagstiftningen.
Jag har här i min hand en promemoria, utarbetad inom justitiedepartementet
och daterad den 14 oktober 1941, som har legat till grund för överläggningar
inom regeringen rörande sådana kompletteringar. Denna promemoria
innehåller förutom en vissi utredning rörande lagstiftningen i andra länder ett
övervägande av vad som i det avseendet kan bli nödvändigt hos oss, och den
innehåller också ett utarbetat förslag till lagtext i just de båda avseenden,
som beröras i konstitutionsutskottets utlåtande. Regeringen har sålunda inte
försummat att ägna dessa frågor uppmärksamhet. Vi lia emellertid inte ansett
tidpunkten vara inne att framlägga förslag i dessa avseenden.»

Jag tror att det bör kunna lugna herr Johansson rätt mycket.

Herr Johansson^ Johan Bernhard: Herr talman! Det uttalande, som herr
Källman nyss har aberopat, och som har gjorts för mer än ett år sedan, att en
promemoria finnes i ämnet, känna vi ju alla till. Men ingen har ännu kunnat
få någon kännedom örn huruvida åtgärder faktiskt komma att vidtagas.

Lördagen den 19 juni 1943 e. m.

Nr 25.

Örn grundlagsändringar lill komplettering av den s. k. upplösning slagen.

(Forts.)

Jag skall be att få fråga herr Källman, som nu genom att åberopa detta
förmenar sig sitta inne med besked i ärendet, örn regeringen kommer att till
nästa riksdag, den sista i perioden, framlägga proposition i ämnet?

Herr Källman: Herr talman! Det säger sig självt, att jag icke kan besvara
den frågan på annat sätt än genom att säga, att örn regeringen finner tidpunkten
vara lämplig 1944, så kommer den sannolikt att avge en proposition i
ämnet.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr talmannen enligt de
därunder förekomna yrkandena propositioner, först på bifall till vad utskottet i
det nu föredragna utlåtandet hemställt samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid utlåtandet avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Johansson, ''Johan Bernhard, begärde votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad konstitutionsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 15,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för
ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser.

Då herr talmannen fann tvekan kunna råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst omröstningsapparat; och befunnos vid
omröstningens slut rösterna hava utfallit sålunda:

J a — 55;

Nej — 32.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av sammansatta konstitutions- och första lagutskottets
utlåtande nr 1, i anledning av väckt motion örn magistrats skiljande
från rådstugurätt, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 203, i anledning av väckt motion
örn effektivare tillvaratagande av det allmännas rätt inom statens bidrags-,
understöds- och låneverksamhet.

I en inom första kammaren av herr N. Herlitz väckt motion (1:114) hade
hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl.
Majit ville taga under övervägande, i vad mån det allmännas rätt kunde på

Örn effektivare
kontroll inom
statens bidragsverlcsamhet
m. m.

Nr 25.

Lördagen den 19 juni 1943 e. m.

Örn effektivare kontroll inom statens bidragsverksamhet m. m. (Forts.)
ett effektivare sätt, än hittills skett, tillvaratagas inom statens bidrags-, understöds-
och låneverksamhet, och för riksdagen framlägga de förslag, som härav
kunde föranledas.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att motionen I: 114 icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Herr Herlitz: Herr talman! Jag förstår naturligtvis, att statsutskottet
intar en negativ ståndpunkt till den motion av mig, som här har behandlats.
Riksdagen ser ju helst att den får sig förelagda enkla, begränsade och överskådliga
frågor, och den är ohågad att sysselsätta sig med spörsmål av mera
allmän, principiell och omfattande natur.

Men det är just en sådan besvärlig och stor fråga, som jag har rest i denna
motion. Den gäller nämligen frågan örn tillvaratagande i allmänhet av statens
rätt inom dess bidrags-, understöds- och låneverksamhet.

Det har ju fallit sig så, att jag ofta har haft anledning att här i kammaren
reagera mot att enskilds rätt och frihet har åsidosatts genom statsingripanden.
I denna motion har jag tillåtit mig att ta fasta på ett annat problem,
som den moderna utvecklingen har gjort liba aktuellt.

Örn vi stanna ett ögonblick för att eftertänka, vad det är som sker i den
nutida utvecklingen, måste vi ju iakttaga, hur statens ställning till de enskilda
väsentligt har förändrats under det sista kvartseklet, inte bara genom
fortgående inskränkning av den enskilda friheten utan även på ett annat sätt,
som denna motion sysselsätter sig med. För tjugufem år sedan gingo statens
pengar egentligen till dess egen verksamhet. Nu hamna de i oerhörd omfattning
i enskildas, i kommuners och i olika sammanslutningars händer. Jag
tänker därvidlag inte alls bara på den sociala förvaltningen, fastän utskottet
liksom har velat antyda, att motionen egentligen sysselsätter sig med sådant,
utan jag har i tankarna alla möjliga andra företeelser, jordbruksregleringen,
låneverksamheten i näringslivets intresse, statsunderstöd till kommunerna och
mycket, mycket annat. En sådan utveckling ställer statsordningen inför oerhörda
problem. Sedan gammalt inriktad på skydd för enskild rätt, inriktad
på att tillse att den enskilde icke lider orätt i sina mellanhavanden med staten,
ställes statsordningen nu inför det kravet att se till, att statens rätt icke
uppges gentemot de ofta mycket starka intressen, som göra anspråk på hjälp
i olika former.

Vår statsapparat motsvarar icke dessa anspråk. Den apparat, vi ha till
skydd i olika hänseenden för den enskildes rätt, motsvaras ingalunda av en
lika effektiv apparat för tillgodoseende av det allmännas rätt. Gång på gång
lia vi under de senaste åren i riksdagen fått påminnelser därom — jag erinrar
örn varjehanda framställningar från statsrevisorerna under de allra sista åren:
örn statens bidrag till väghållningen, örn statens bidrag till folkskoleväsendet
och till kommunerna i allmänhet, om tillämpningar av författningarna örn
fri rättegång, örn mödrahjälp, bidragsförskott, familjebidrag, värnpliktslån,
semesterersättning, lån och bidrag för egnahems- och bostadsförbättringsändamål
o. s. v., och därtill ha vi en rad av framställningar av liknande innehåll
ifrån besparingsberedningens sida. Över allt ha iakttagelserna varit desamma:
det har brustit på något sätt, så att det allmänna Ilar kommit till korta
gentemot organ, som lia varit alltför efterlåten gentemot enskilda anspråk, och
mot alltför anspråksfulla och mindre nogräknade motparter, d. v. s. sådana som
gjort anspråk på hjälp och stöd, fastän de enligt författningarna icke borde
lia haft sadant. Det har visat sig, att de organ, som ha handhaft statens pengar
icke varit sammansatta på lyckligt sätt, att det brustit i samarbete mellan
olika hjälpformer, att det icke funnits möjlighet att åstadkomma så tillförlit -

Lördagen den 19 juni 1943 e. m.

Nr 25.

Örn effektivare kontroll inom statens bidrag sverksamhet m. m. (Forts.)
liga utredningar, som skulle behövas för ansökningarnas prövning, att det allmännas
organ för kontroll och övervakning inte ha varit tillfyllestgörande,
o. s. v.

Jag hade trott, att riksdagen skulle vilja stanna inför dessa intryck från
strödda områden och göra den reflexionen: här är det inte fråga örn små
missgrepp här och där, utan här kommer på alla områden, där man slår ned,
samma företeelse igen: att staten icke är väl rustad; det händer därför överallt,
att enskilda sko sig på statens bekostnad, att staten förlorar pengar, och
att de orättfärdiga och de mindre nogräknade vinna fördelar på de lojalas bekostnad.

Jag har nu i min motion försökt att ta upp detta spörsmål till en ganska
vidlyftig och allsidig belysning. Jag har pekat på de ömtåliga punkterna,
jag har kastat fram en del förslag till stärkande av statens grepp örn sina
finanser, och jag har i detta syfte yrkat på en skrivelse till Kungl. Maj :t.

Utskottet har gjort uppgiften ganska lätt för sig genom att på måfå ta upp
lösryckta frågor ur min motion, medan större delen av de ämnen, jag där har
berört, lämnats helt och hållet oomnämnd. På en sådan grundval blir ju en
diskussion här ganska ofruktbar. Jag skall inte heller ta upp någon sådan
diskussion — jag skall inskränka mig till en enda punkt.

Utskottet uttalar följande: »Att erfarenheter från under olika departement
fallande verksamhetsområden tillgodogöras vid utformningen av bidragsvillkor
och bestämmelser rörande kontroll m. m. synes sörjt för dels genom den
gemensamma beredningen med finansdepartementet och dels genom remisser till
sådana allmänna centrala verk som statskontoret och riksräkenskapsverket.»
Jag tillåter mig att med bestämdhet uttala den förmodan, att man inom
Kungl. Maj:ts kansli icke alls har samma optimistiska känsla som statsutskottet
har med avseende på konsekvensen och följdriktigheten vid gestaltandet av
statsbidragen och understödsverksamheten på olika områden.

Min tanke har nu emellertid icke alls varit, att riksdagen skulle ta ståndpunkt
till olika förslag, som jag här kastat fram, min mening har inte heller
varit att få till stånd någon sorts mammututredning i detta ämne, utan min
tanke var bara den, att riksdagen möjligen skulle känna behov av att här göra
en meningsyttring, att riksdagen skulle vilja säga ifrån, att de problem, som
här ha berörts, äro allvarliga och betydelsefulla samt förtjänta av uppmärksamhet
över hela linjen och inte bara på de speciella punkter, som ha varit
bragta under vår behandling. Redan en sådan opinionsyttring skulle, därom
är jag säker, få en hälsosam verkan i många olika riktningar, på alla de mångå
områden, där missförhållanden kunna stå att rätta till. Det skulle ha varit ett
friskt grepp och ett naturligt grepp för statsutskottet i denna tid, då statens
finanser ge oss sådana bekymmer. Men där jag nu hade väntat en fanfar, till
vilken man hade kommit att lystra litet varstans inom regeringen och förvaltningen,
har utskottet nu icke orkat med mer än den allra försyntaste och hänsynsfullaste
lilla viskning, så lydande: »I övrigt förutsätter utskottet, att de
myndigheter, som handhava och kontrollera av motionären åsyftade verksamhetsgrenar,
själva taga initiativ till åstadkommande av de förbättringar, som
kunna anses erforderliga.» Är det kanske tröttheten mot riksdagens slut, som
gör, att man inte har orkat tala högre?

Naturligtvis behöver man inte ta denna passivitet från utskottets sida alltför
tragiskt. Vad jag har andragit i min motion kommer ändå fram genom omständigheternas
makt; närighet, understödstagaranda och hänsynslöshet från
enskildas sida, slapphänthet från myndigheternas sida komma att göra sig allt
starkare gällande, ju mera vi bli vana att på olika områden lita till statens
hjälp, och naturligtvis kommer man undan för undan att sätta sig till mot -

Nr 25.

Lördagen den 19 juni 1943 e. m.

Örn effektivare kontroll inom statens bidrag sverksamhet m. m. (Forts.)
värn från statens sida, där anloppen bli för starka. Jag hoppas, att t. ex.
statsrevisorerna skola fortsätta sitt arbete i samma anda som tidigare, och det
må tillåtas mig att uttala den förhoppningen, att statsrevisorerna, av vilkas
uppslag jag har fått så goda incitament i min motion, i sin tur måtte ha någonting
i sin verksamhet att hämta av de resonemang, jag i motionen har fört.

Men det är lättare att stämma i ån än att hejda en stormflod, och det hade
varit roligt, örn riksdagen hade velat säga ett kraftigt ord örn statens rätt och
angelägenheten av att den icke uppgives.

Herr talman! I sakens nuvarande läge har jag intet yrkande.

Häri instämde herrar Wistrand, Nordenson, Ljungdahl, Bondeson,, Holmström
och Velander.

Herr Nilsson, Bernhard: Herr talman! Det föreliggande ärendet gäller ett
utomordentligt stort problem, men det kan inte påstås, att ''statsutskottet, som
herr Herlitz tycktes tro, har tagit slentrianmässigt och lätt på saken. Frågan,
har varit föremål för behandling på statsutskottets tredje avdelning kort efter
det motionen väcktes och slutbehandlades sedan vid ett tillfälle då jag inte
hade tillfälle att vara närvarande. Vid behandlingen på avdelningen voro vi
emellertid inne på just de synpunkter som statsutskottet anfört.

_ Herr Herlitz synes emellertid utgå från en uppfattning, som enligt min mening
är felaktig, nämligen att vederbörande myndigheter, som handhava dessa
ärenden ute i landet, skulle behandla frågorna slentrianmässigt. Det är inte
på det sättet; jag tänker då exempelvis på hushållningssällskapen och egnahemsnämnderna.
I den mån som jag känner deras arbete söker man på allt sätt
att på ett riktigt och ansvarsmedvetet sätt handlägga de ärenden som förekomma
och bevilja de bidrag, som stå till förfogande från statens sida. Det
är emellertid uppenbart, att stor vaksamhet erfordras från alla de myndigheter
som handhava dessa ärenden för att inte missbruk skola komma till stånd
och för att inte folk skall på orättmätigt sätt utnyttja de möjligheter som kunna
förefinnas. Man måste ständigt vara uppmärksam på att inte någonting sådant
sker. Jag är emellertid livligt övertygad örn att örn den ärade motionären
hade varit i tillfälle att följa arbetet inom låt oss säga hushållningssällskapen
eller egnahemsnämnderna ute i landet, skulle han lia fått en helt annan uppfattning
angående ansvarsmedvetenheten vid behandlingen av dessa ärenden
än han att döma av det nyss hållna anförandet synes ha.

Den ärade talaren nämnde bland annat, att de enskilda sko sig på statens
bekostnad. Det är uppenbart, att allt emellanåt försök i den riktningen förekomma,
men huruvida dessa försök ha kunnat lyckas i någon större omfattning,
vågar jag inte yttra mig om; jag skulle inte tro att så är fallet. Motionärens
yrkande går ut på att riksdagen skulle i skrivelse till Kungl. Majit
anhålla, att Kungl. Maj :t ville taga under övervägande, i vad mån det allmännas
rätt må kunna på ett effektivare sätt, än hittills skett, tillvaratagas
inom statens bidrags-, understöds- och låneverksamhet, och för riksdagen
framlägga förslag i ärendet. Utskottet har påpekat, att bl. a. socialvårdskommittén
har uppmärksamheten riktad på detta. Vidare påpekar utskottet, att de
myndigheter som handhava dessa ärenden kontrollera användnjngen av medlen,
och dessutom att den av årets riksdag beslutade sakrevisionen skall syssla
med bland annat dylika saker. Det är uppenbart, att degna sakrevision här
har en uppgift av mycket stor betydelse i att kontrollera vad som förekommer,
påpeka och rätta eventuella missgrepp samt framlägga förslag till ändringar
i bestämmelserna för de utgående bidragen. Utskottet har också omnämnt
de formulärblanketter till ansökningar som nu förefinnas. Det är up -

Lördagen den 19 juni 1943 e. m.

Nr 25.

Orri effektivare kontroll inom statens bidrag sverksamhet m. m. (Forts.)
penbart, att om dessa blanketter uppställas på sådant sätt, att vederbörande
bidragssökande måste avgiva en fullständig redogörelse för de hithörande förhållandena,
örn han förut sökt eller fått bidrag i annan form till samma ändamål
o. s. v., skulle detta i utomordentligt hög grad underlätta för myndigheterna
att pröva och bedöma de ansökningar som föreligga.

Jag är livligt övertygad örn att den kontroll, som här bör ske, icke kan ske
centralt — vilket ju inte heller motionären föreslagit — utan måste handhavas
av de myndigheter i landet, som handlägga ärendena, och att dessa myndigheter
redan äro inriktade på den uppgiften, i den mån det överhuvud taget
är möjligt att utföra den. Det är uppenbart, att riksdagen och Kungl. Majit
böra ha sin uppmärksamhet riktad på denna fråga. Det är ju utomordentligt
stora belopp som gå ut för sådana ändamål, men jag tror inte att man genom
en skrivelse till Kungl. Majit i det nuvarande läget kan vinna någonting
nämnvärt i det syfte motionären avser.

Därför ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herr Anderson, Gustaf Iwar.

Herr Herlitz: Efter det anförande som nu har hållits av herr Bernhard
Nilsson är jag angelägen att säga ifrån, att jag ingalunda i min, motion har
uttalat mig så, att jag har sett felet i ett bristande ansvarsmedvetande hos de
myndigheter som handhava dessa angelägenheter; än mindre har jag riktat
mig mot några särskilda myndigheter. En sådan tanke är mig givetvis alldeles
främmande. Yad jag här har fäst uppmärksamheten på är vissa brister,
avseende själva organisationen, själva vår administrativa apparat. Jag skall
inte trötta kammaren med att redogöra för vad motionen i detta hänseende innehåller;
jag tillåter mig att i korthet hänvisa till motionen för att inte det
intrycket skall stå kvar, att jag har velat rikta en personlig anmärkning mot
de myndigheter som det här är fråga örn.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet i
förevarande utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 204, i anledning av väckta mo- Örn skattetioner
örn restitution av Knut och Alice Wallenbergs stiftelse samt Wenner-resMutton^iZI
Grenska samfundet påförda skatter m. m. Alice

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av bergs stiftelse
herr R. Lindström m. fl. (I: 117) och den andra inom andra kammaren av m‘ mherr
G. Svedman m. fl. (II: 169) hade hemställts, att riksdagen måtte besluta
restitution av de statsskattemedel, som Knut och Alice Wallenbergs stiftelse
och Wenner-Grenska samfundet redan erlagt för 1938—1941 års inkomster,
samt befrielse för den statsskatt, de ännu hade att erlägga för nämnda år.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet anfört:

»Motionärerna framhålla, att Knut och Alice Wallenbergs stiftelse och Wenner-Grenska
samfundet, vilka hade till huvudsakligt ändamål att främja vetenskaplig
forskning, med anledning av ett utslag av regeringsrätten den 24
oktober 1941 taxerats eller komma att taxeras till bland annat statlig inkomst-
och förmögenhetsskatt för 1938—1941 års inkomster, att de tidigare
icke behövt erlägga sådan skatt och att de på grund av vid fjolårets riksdag
beslutade ändringar i skatteförfattningarna äro befriade från skattskyldighet
för inkomster efter nämnda tidsperiod.

Nr 25.

Lördagen den 19 juni 1943 e. m.

Om skatterestitution till Knut och Alke W allenberqs stiftelse m. m.

(Forts.)

Vad utskottet i anledning av motionerna inhämtat har givit vid handen,
att nied stöd fran stiftelsen eller samfundet bedriven vetenskaplig verksamhet
av i många fall angelägen beskaffenhet vållas avbräck genom ifrågavarande
beskattning. Emellertid bär utskottet även uppmärksammat, att det ännu icke
med säkerhet kan bedömas, huruvida i motionen berörda författningsändringar
komma att medföra skattebefrielse för stiftelsen eller samfundet. Även om
utskottet behjärtar motionernas syfte, kan utskottet icke tillstyrka, att befrielse
från eller restitution av skatt helt eller delvis medgives innan klarhet vunnits
örn att de nya bestämmelserna äga den innebörd, som i motionerna förutsatts.

Under åberopande härav får utskottet hemställa, att motionerna I: 117 och
11:169 icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.»

Reservation hade anmälts av herrar Oscar Olsson och Lindström, som likväl
ej antytt sin åsikt.

Herr Lindström: Herr talman! Detta ärende har kommit upp på kamrarnas
föredragningslistor med anledning av motioner, som ha väckts i båda kamrarna
av ett ganska stort antal ledamöter. I motionerna hemställes, att riksdagen
måtte besluta restitution av de statsskattemedel, som Knut och Alice Wallenbergs
stiftelse och Wenner-Grenska samfundet redan erlagt för 1938—1941 års
inkomster, samt befrielse för den statsskatt, de ännu ha att erlägga för nämnda
år. Ärendet har följande sammanhang.

W allenbergska stiftelsen och Wenner-Grenska samfundet, som tidigare icke
ansetts skattskyldiga, ha påförts skatter för 1938—1941 års inkomster. De stora
skattebelopp, som uttagits av de håda fonderna — såsom synes av motionerna
sammanlagt över 2,400,000 kronor — ha tvungit fonderna att högst väsentligt
begränsa sin verksamhet. Denna, som tidigare haft stor omfattning, har
bestått i att lämna anslag åt allmännyttiga ändamål. Genom beskattningen ha
därför många allmännyttiga företag, som förut åtnjutit anslag från fonderna
eller som eljest skulle kunna ha påräknat sådant anslag, drabbats av svårigheter.
I en bilaga till motionerna ha ett antal av våra främsta institutioner för
praktiskt inriktad vetenskaplig verksamhet redogjort för de svårigheter, som
minskningen av stiftelsernas tillgångar åsamkat dem.

För Wenner-Grenska samfundet är läget särskilt bekymmersamt. Samfundets
tillgångar bestå nästan uteslutande av en post aktier i ett amerikanskt bolag.
Emedan detta bolag måst omlägga driften till krigsproduktion, har det
från och med år 1942 icke lämnat någon som helst utdelning, och det är helt
ovisst, när och om det kan återupptaga sina utdelningar. Samtidigt som samfundet
har att erlägga skatt för de gångna åren, ha alltså samfundets inkomster
nästan helt och hållet upphört.

Statsmakterna ha förra året behjärtat de svårigheter, som beskattningen medfört
för fonderna och de av dem beroende allmännyttiga institutionerna. Genom
beslut av 1942 års riksdag ändrades sålunda skatteförfattningarna, så att
samfund och stiftelser, vilka ha till huvudsakligt ändamål att främja vetenskaplig
forskning, uttryckligen förklarats skattefria. Denna lagändring avser
dock icke skatter på inkomster före år 1942, varför skatter alltjämt kunnat
uttagas av de nämnda fonderna för tiden före nämnda år. För Wenner-Grenska
samfundet har riksdagens beslut örn skattefrihet praktiskt taget icke medfört
någon som helst skattelindring, ty från och med år 1942 har samfundet som
sagt nästan icke haft några inkomster. Det är emedan 1942 års lagändringar

Lördagen den 19 juni 1943 e. m.

Nr 25.

Om sleatterestitution till Knut och Alice Wallenbergs stiftelse m. m.

(Forts.)

icke sträckt sina verkningar till tiden före 1942 som de motioner, jag här nämnt,
ha väckts.

Statsutskottet har uttalat sig mycket erkännsam! om motionernas syfte men
ansett sig likväl icke kunna biträda motionerna. I utskottet upplystes, att tredje
avdelningen, som närmast hade förberett ärendet, från början hade mycket stora
sympatier för motionärernas tankegång men att avdelningen, sedan den hört
experter på skattepolitiska frågor, icke har kunnat gå längre än avdelningen
och sedermera utskottet gjort. Som skäl för sin ståndpunkt har utskottet anfört,
att det ännu icke med säkerhet kan bedömas, huruvida 1942 års ändringar i
skatteförordningen komma att medföra skattefrihet för Wallenbergska stiftelsen
och Wenner-Grenska samfundet.

Jag måste säga, att den motiveringen förefaller något överraskande, ty av
vad som förekom under förarbetena till 1942 års lagändringar torde framgå, att
man med lagändringarna just avsåg att bland annat bereda dessa fonder skattefrihet;
det kunna kammarens ledamöter se av den kungl, propositionen nr 134
vid förra årets riksdag. Det är väl också på det sättet, att man inte behöver,
som utskottet har förutsatt, vänta på att skattemyndigheterna skola genom prejudikat
ge sin tolknig i detta fall. Riksdagen, som har stiftat dessa skattelagar,
bör väl också ha någonting att säga örn den saken; den bör väl också ha möjlighet
att yttra sin mening. Det skulle vara mycket underligt, örn det syfte,
som riksdagen uppenbarligen hade med lagändringarna förra året, inte skulle
kunna genomföras ens i framtiden.

Jag anser att det finns starka skäl för att bifalla motionerna. Jag har redan
framhållit, vilken börda beskattningen utgjort för den praktiskt inriktade vetenskapliga
forskningen i vårt land. Det kan vidare framhållas, att det ej kan
anses rimligt och riktigt att, såsom beskattningsmyndigheterna och statsmakterna
förfarit, först låta de ifrågavarande fonderna gå fria från skatt, därefter
beskatta dem från och med år 1938 och slutligen förklara dem skattefria från
och med år 1942. Att på detta sätt taga ut skatt under några år kan icke
vara försvarligt. Riksdagen har år 1942 intagit den ståndpunkten, att de ifrågavarande
fonderna rätteligen ej böra beskattas, och detta standpunktstagande
bör konsekvent tillämpas även på tidigare år. Det synes vara en skälig och rättvis
begäran, att statsmakterna, såsom i motionerna yrkas, återbetala de skatter
som uttagits under mellantiden efter de år då skattelagstiftningen icke tolkades
med samma stränghet som senare och före den tid da statsmakterna, såvitt jag
förstår, uttryckligen tillerkänt skattefrihet åt stiftelser och samfund,_ som ha
till huvudsakligt ändamål att främja vetenskaplig forskning. Ett bifall till
motionerna är visserligen formellt sett detsamma som att anslå medel till dc
båda nu ifrågavarande fonderna; i sak innebär det icke annat ån ett återlämnande
av skatt som egentligen aldrig bort uttagas. Helt säkert är det bäst överensstämmande
med svenska statens intresse att behandla dessa stora donationsfonder
på ett vidsynt och lojalt sätt. Man bör betänka den skada man gör det
allmänna, örn man inger donatorer den uppfattningen, att vad de lia velat ge
till samhällsnyttig verksamhet på grund av statsmakternas handlingssätt icke
får den effektivitet som dc önskat. Vad särskilt Wenner-Grönska samfundet
beträffar, är att märka, att samfundets tillgångar, såsom redan nämnts, niistan
helt och hållet utgöras av aktier i ett amerikanskt bolag. Detta kapital skulle
icke alls varit åtkomligt för beskattning i Sverige, om det icke genom gåva
skänkts till ett svenskt samfund att användas för allmännyttiga svenska ändamål.
Jag vill fråga: är det uppmuntrande för en donator, att lian ej kunnat fä
skänka ett utländskt kapital att användas för dessa allmännyttiga ändamål

Nr 25.

Lördagen den 19 juni 1943 e. m,

Örn skatterestitution till Knut och Alice Wallenbergs stiftelse ni. m.

(Forts.)

utan att stat och kommun taga en avsevärd del av gåvan? För övrigt beskattas
utdelningen på dessa aktier också i Amerika.

Ja, herr talman, ännu flera skäl skulle kunna anföras till förmån för motionerna.
Jag vet att sådana skäl komma att framföras senare i debatten. Jag vill
därför stanna vid vad jag här framhållit och sluta med att yrka bifall till
motionerna nr 117 i första kammaren och 169 i andra kammaren.

I herr Lindströms yttrande instämde herrar Wagnsson, Heiding, Schlyter
och Holmbäck.

Herr Bondeson: Herr talman! Den motion som nu behandlats av statsutskottet
avlämnades den 21 januari och går nu först fem månader därefter till
beslut i kammaren.

Det beslut, statsutskottet fattat, är nedslående ej minst för de föreningar,
institut, växtförädlingsanstalter och forskare, som haft förmånen av stora anslag
men som nu sannolikt gå miste om dessa, och detta drabbar sist och hårt
det svenska jordbruket.

Vi motionärer ha framhållit, att Knut och Alice Wallenbergs stiftelse och
Wenner-Grenska samfundet, vilka hava till huvudsakligt ändamål att främja
vetenskaplig forskning, med anledning av ett utslag av regeringsrätten den
24 oktober 1941 taxerats eller komma att taxeras till bland annat statlig inkomst-
och förmögenhetsskatt för 1938—1941 års inkomster, att de tidigare
icke behövt erlägga sådan skatt och att de på grund av vid fjolårets riksdag
beslutade ändringar i skatteförfattningama äro befriade från skattskyldighet
för inkomster efter nämnda tidsperiod. Nu skjuter utskottet ifrån sig — trots
sin först uttalade förståelse för motionen ■— och säger, att utskottet ej kan
tillstyrka befrielse från eller restitution av skatt helt eller delvis innan klarhet
vunnits, huruvida de nya bestämmelserna i de författningsändringar som
åberopats i motionen kunna komma att medföra skattebefrielse för stiftelsen
eller samfundet. Det kan dröja länge, innan sådan klarhet vunnits, och här
kan man med rätta säga, att kon dör medan gräset växer.

De institutioner, som för sitt framtida arbete räknat med som hittills generösa
anslag, få nu avbräck i sitt redan planlagda arbete. För några av de
institutioner, vilkas verksamhet jag väl känner till, tillåter jag mig, herr talman,
anföra en del som för kammaren kan belysa vad som redan vunnits med
gjorda anslag och vad som dessa institutioner hade hoppats kunna göra inom
en snar framtid.

Sveriges utsädesförening hemma i Svalöv har under årens lopp åtnjutit betydande
anslag från Wallenbergska stiftelsen, vilka anslag varit av den största
betydelse för utsädesföreningens verksamhet. Sålunda erhåller föreningen
årligen ett anslag på c:a 20,000 kronor för kromosomundersökningar, avseende
uppdragande av växtformer med ökat kromosomtal. Dessa arbeten äro av
mycket stort teoretiskt intresse och kunna, efter hand som ett tillräckligt material
av kromosomfördubblade former hinna framställas, även bliva av stort
praktiskt värde. Vidare har utsädesföreningen erhållit betydande anslag från
stiftelsen för inredande av vissa speciella laboratorier, bland vilka särskilt
må nämnas frysningslaboratoriet, tack vare vilket man under de senaste åren
kunnat göra mycket betydelsefulla undersökningar rörande frosthärdigheten
hos olika höstvetesorter. Slutligen må framhållas, att utsädesföreningen har
för avsikt, att hos stiftelsen ansöka örn ytterligare betydande anslag på minst
miljon kronor för bland annat inköpande av ytterligare en försöksgård
i Skåne samt för upprustande av föreningens filialer i Jämtland och Värmland.

Lördagen den 19 juni 1943 e. in.

Nr 25.

Om slmtterestitution till Knut och Alice Wallenberga stiftelse ni. m.

(Forts.)

Under senaste tiden har en ny förening för växtförädling av fruktträd startats
med en försöksgård, Balsgård, i nordöstra Skåne. Wallenbergska stiftelsen
har redan lämnat vissa anslag. Föreningen är emellertid i stort behov av
bl. a. en institution med växthus m. m., och för uppförande härav hade man
hoppats erhålla anslag från Wallenbergska stiftelsen. Örn stiftelsen icke får
skatterestitution, torde dessa nu nämnda anslag icke kunna beviljas eller i
varje fall bliva avsevärt fördröjda. Institutet för husdjursförädling på Wiad,
som startade sin verksamhet 1928, har allt sedan dess fått sina kostnader täckta
med anslag, som i främsta rummet lämnats av Knut och Alice Wallenbergs
stiftelse. I engångsanslag erhölls vid starten 514,000 kronor, och senare ha
för engångsändamål ytterligare erhållits 481,000 kronor samt ett lån å 100,000
kronor, vilket är räntefritt så länge egendomen Wiad förblir i institutets ägo.
Dessa medel ha använts till inköp av försöksgården Wiad samt byggande och
utrustande därstädes av institutionsbyggnad, försöksladugård och andra försöksstallar.
Förutom dessa mycket stora anslag har stiftelsen dessutom årligen
bidragit nied 130,000 kronor till institutets drift.

Från Wenner-Gremska samfundet har institutet för husdjursförädling under
vartdera av de tre åren 1939, 1940 och 1941 erhållit 10,000 kronor, vilka medel
använts i institutets försök med konstgjord insemination^inom nötkreatursaveln.
Fortsatta anslag ha emellertid icke kunnat erhållas på grund av skattebeläggningen.

Institutet för husdjursförädling har icke några på grund av utvidgningar
av verksamheten föranledda behov av nya anslag. Men de ökade kostnader,
som kristiden fört med sig, särskilt i form av dyrtidstillägg till anställdas
löner, ha hittills idre kunnat kompenseras genom höjda anslag. Detta har haft
till följd, att institutets ekonomi på ett allvarligt sätt försämrats. Örn icke en
förändring härutinnan kommer till stånd, komimer institutets verksamhet på ett
ytterst kännbart sätt att försvåras. Och då försök, som utföras inom institutet,
i allmänhet äro långtidsförsök, skulle en påtvingad inskränkning i det pågående
arbetet äventyra en väsentlig del av resultaten. Detta, gäller flera av
institutets forskningsområden, men här skall särskilt pekas på institutets tvillingforskningar.
Försöken med enäggstvillingar torde kunna förväntas giva
svar på för lantbruket synnerligen viktiga frågor, men det är av största vikt
för resultatens erhållande, att dessa försök icke avbrytas. Kisk, att så måste
ske, föreligger emellertid, då till dessa försök åtgur en relativt stor del av
årsaaslagen. På liknande sätt förhåller det sig med de ovannämnda insemination
försöken: ett avbrytande eller inskränkande av försöken skulle minska
betydelsen av en väsentlig del av det redan utförda arbetet, vilket i sin tur
skulle bli till stor skada för den kommande nötkreatursayeln. Det är sålunda
såväl med hänsyn till dessa båda arbetsområden som till andra institutets
forskningsfält av mycket stor vikt för institutet för husdjursförädling, att
den skatterestitution, som föreslås i den ifrågavarande motionen, bifalles. Institutets
intressen sammanfalla sålunda därvid helt med manga andra forskningsanstalters,
som arbeta med huvudsaklig inriktning på lantbrukets förkovran.

I detta sammanhang bör erinras örn att tillkomsten av institutet för husdjursförädling
har tjänat såsom motiv för att staten icke ansett sig behöva
upprätta en motsvarande institution i samband med lantbrukshögskolans husdjurs
försöksanstalt vid Ultuna — således en ren besparing av statsmedel..

Den nya föreningen för växtförädling av skogsträd å Ekebo hade på sin
önskelista hjälp till att få en filial för Norrland. Det goda resultat,,som
denna förening redan vunnit inom försöksverksamheten på skilda områden

Nr 25.

Lördagen den 19 juni 1943 e. m.

Örn, skatterestitution till Knut och Alice Wallenbergs stiftelse m m.

(Forts.)

inom riket — oell detta genom privata bidrag och icke statsbidrag —- borde
även för det skogrika Norrland vara av värde.

^Vad har vidare ej gjorts för förbättrandet av våra betesvallar? Vi gå att örn
några dagar hylla doktor Anders Elofsson på hams sjuttioårsdag, en man som
målmedvetet,. oförtrutet och framgångsrikt arbetat för bättre vallbestånd. Vi
ha i dessa bistra tider, då import av äggviterikt foder till våra ladugårdar
omöjliggjorts, likväl kunnat upprätthålla vår mjölkproduktion tack vare bättre
vallbestånd och rikare hötillgångar. Det banbrytande arbetet för att säkerställa
åt vårt land en naturlig och på inhemska produkter grundad och därtill ekonomisk
foderförsörjning, främst genom en rationell vallodling och betesskötsel,
har undan för undan burit allt rikare frukter, och detta resultat bär varit
möjligt, tack vare stora privata anslag bland annat från den Wallenbergska
stiftelsen. Dess resultatrika stöd åt Svenska vall- och mosskulturföreningen och
Nordiska jordbrukarnas förening bär vittnesbörd örn att verksamheten varit
välsignelsebringande.

, Mycket skulle vara att tillägga, men jag slutar, herr talman, med att yrka
bifall till herr Lindströms reservation.

Häri instämde herr Löfvander.

Herr Nilsson, Bernhard: Herr talman! Jag kan personligen till fullo instämma
i vad de föregående båda talarna yttrat angående stiftelsens och
samfundets utomordentligt samhällsgagnande verksamhet. Jag kan också personligen
instämma i den uppfattning, att denna stiftelse och detta samfund
inte borde vara skattskyldiga. Det är så utomordentligt värdefulla ändamål,
som de tillgodose, och de fylla en uppgift, som eljest i stor utsträckning skulle
åvila det allmänna.

Jag är livligt övertygad örn att majoriteten inom avdelningen av utskottet
och kanske avdelningen i dess helhet på ett tidigt stadium vid behandlingen
av denna motion var inne på den tanken, att man borde tillstyrka motionen.
Sedermera fick man emellertid från sakkunnigt juridiskt håll det meddelandet,
att det inte vöre absolut givet, att den nuvarande skattelagstiftningen medger
skattefrihet för denna stiftelse och detta samfund. Med anledning därav ansåg
sig avdelningen inte kunna tillstyrka motionen. Alldenstund det bör vara kontinuitet
i fråga om ''beskattningen, har avdelningen inte kunnat tillstyrka motionen,
eftersom i annat fall skattefrihet skulle inträda för tidigare år men det
likväl vore möjligt, att samfunden skulle påföras skatt på grund av inkomst
från och med år 1942.

Nu har också utskottet gått på samma linje, och jag tycker inte att riksdagen
gärna kan bifalla motionen, när man inte vet, hur det kommer att ställa
sig för framtiden, förrän vederbörande myndigheter hunnit ta ställning till
frågan örn eventuell skattskyldighet.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Hery Sandström: Herr talman! Jag har blivit något oförhappandes uppkallad
i anledning av min ärade vän herr Lindströms yttrande.

Motionärerna lia, på sätt den föregående talaren framhöll, uttalat, att ifrågavarande
stiftelser på grund av vid fjolårets riksdag beslutade ändringar i
skatteförfattningarna äro befriade från skatt för inkomster efter utgången av
1941. Herr Lindström utvecklade närmare saken så, att med denna lagstiftning
avsågs bland annat att bereda dessa samfund skattefrihet, och han fann
det underligt, att — örn jag fattade honom rätt — inte detta riksdagens beslut

Lördagen den 19 juni 1943 e. m.

Nr 25.

Örn skatterestitution till Knut och Alice Wallenberg^ stiftelse m. m.

(Forts.)

skulle kulina effektueras. Han hänvisade därvidlag till Kungl. Maj:ts proposition
nr 134 vid föregående års riksdag.

Det är givetvis fullkomligt riktigt, herr talman, att det då infördes en
lagstiftning, enligt vilken skattefrihet för annan inkomst än av fastighet och
rörelse bereddes stiftelser, som ha till huvudsakligt ändamål att främja vetenskaplig
forskning. Men jag kan tyvärr icke, herr talman, finna att bakom
denna lagändring låg ett syfte att bland annat bereda skattefrihet åt de nu
ifrågavarande sammanslutningarna. Tvärtom uttalade departementschefen på
sid. 47, sedan han omnämnt vissa utslag av regeringsrätten, att »sålunda har
det måhända beträffande den Wallenbergska stiftelsen ansetts kunna ifrågasättas,
huruvida densamma uppfyller den i 1 § lagen örn tillsyn över stiftelser
angivna fordringen att ''fortfarande tjäna ett bestämt ändamål’».

Departementschefen uttalade alltså förra året tydligt, att det var tveksamt,
örn den s. k. Wallenbergska stiftelsen överhuvud taget var en stiftelse i lagens
mening. Föreligger inte en stiftelse, kan inte gärna bestämmelsen örn skattefrihet
för stiftelser heller bli tillämplig!

Än mera fortsatte departemenschefen med att säga, »att det på utgången
i målet örn Wenner-Grenska samfundet möjligen kan ha inverkat, att samfundet
enligt sina stadgar kunnat och i sin verksamhet också fullföljt jämväl
andra syften än främjande av vetenskaplig forskning».

Departementschefen antyder sålunda, att det Wenner-Grenska samfundet
väl kunde tänkas vara en stiftelse, som icke hade till huvudsakligt ändamål att
främja vetenskaplig forskning, och att alltså även denna stiftelse i fortsättningen
skulle kunna bli skattskyldig.

Huru därmed blir, herr talman, kan jag naturligtvis inte uttala mig örn.
Den saken kommer väl att gå den vanliga långa vägen genom beskat.tningsnämnder
och heskattningsdomstolar, till dess regeringsrättens utslag föreligger.
Men så mycket vågar jag uttala, med stöd av vad departementschefen
yttrade förra året, att det väl kan tänkas att, när regeringsrättens utslag en
gång kommer, dessa sammanslutningar fortfarande enligt den nya lagen befinnas
vara skattskyldiga.

I detta läge är det fullkomligt otänkbart, att kammaren och riksdagen,
byggande på en presumtion, som uppenbarligen inte håller, skulle besluta örn
restitution och skattebefrielse! Man måste ju rimligtvis först avbida vad regeringsrätten
säger. Går regeringsrättens utslag motionärerna emot, vill jag
också tillägga, är väl inte den rätta framgångsvägen att då begära restitution
och skattebefrielse. Man måste väl då i stället begära ändring i den lag, som
stiftades förra året, så att den uttryckligen kan främja det av motionärerna
åsyftade ändamålet.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herr Bärg, Johan, och herr Ljungdahl.

Herr Lindström: Herr talman! Det är visserligen sant, att jag inte är lika
kunnig då det gäller vår beskattningsrätt som den föregående ärade talaren,
men även om det låter litet pretentiöst, måste jag säga, att jag inte är alldeles
befriad från vad man kallar sunt bondförnuft. Örn jag läser den P. M., som
har fogats vid den av mig m. fl. väckta motionen, från en hel del vetenskapliga
institutioner, som leva på de medel, som ställas till förfogande av den Wallenbergska
stiftelsen och det Wenner-Grenska samfundet, kan jag inte fatta
annat än att de motsvara de synpunkter och syftemål, som riksdagen velat
uppstiilla vid sitt beslut i fjol.

Nr 25.

Lördagen den 19 juni 1943 e. m.

Örn skutterestitution till Knut och Alice Wallenbergs stiftelse m. m.

(Forts.)

Det är klart att man i olika rättsinstanser kan ge mer eller mindre hårdragna
tolkningar av vad regering och riksdag i lagstiftningsväg ha åstadkommit,
men det är också lika klart, att dessa medel, varom det är fråga, tjäna
viktiga samhälleliga ändamål, och det var ju det, som riksdagen genom sitt
beslut 1942 också klart och tydligt ville främja. Örn de som nu gå mot motionen
ha rätt, blir det en egendomlig motsättning mellan olika handlingar av
statsmakterna, när det gäller understödjande av vetenskaplig forskning. Här
ha vi under de båda senaste riksdagarna lämnat stora anslag direkt från staten
till vetenskaplig forskning. Efter förra årets riksdag började statsbidrag utgå
bland annat till byggnadsforskning och träforskning, och årets riksdag har beslutat
liknande understöd till textilforskning och metallforskning. Staten, jag
understryker det, bidrar alltså själv genom direkta anslag till vetenskaplig
forskning. Jag anser det därför inkonsekvent att staten, som själv så ivrigt
behjärtar sådana ändamål, skulle genom sin skattelagstiftning hindra enskilda
personer att verka i den riktning och i de syften, som staten själv lägger så
stor vikt vid.

Det kan vara riktigt, och det träffar man på då och då, att lagarna äro så
vagt och oklart formulerade, att det är mycket svårt för de dömande och verkställande
myndigheterna att uttyda vad de egentligen innebära. Men även örn
man kan säga detta, är det uppenbart vad riksdagen klart och tydligt menade
genom sitt beslut 1942.

Det har emellertid nu meddelats mig från kammarens sekretariat, att det
yrkande örn bifall till motionens kläm, som jag tidigare har framställt, i vissa
delar är formellt olämpligt. Det är möjligt att riksdagen kan hemställa om
restitution av statsskattemedel för de närmast föregående åren, men det anses,
att det inte är möjligt att utan vidare besluta örn befrielse för den skatt, som
samfunden ännu ha att erlägga för nämnda år, och därför ber jag, herr talman,
att få taga tillbaka mitt tidigare yrkande för att i stället hemställa, att
riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn framläggande
för nästa riksdag av förslag angående restitution av de statsskattemedel,
som Knut och Alice Wallenbergs stiftelse och Wenner-Grenska samfundet
redan erlagt för 1938—-1942, samt befrielse för den statsskatt, de ännu
ha att erlägga för nämnda år.

Häri instämde herr Bondeson.

Herr Sandström erhöll nu ordet för kort genmäle och yttrade: Herr talman!
Med anledning av den kritik, som herr Lindström riktade mot mitt anförande,
vill jag bara säga, att den kritiken inte drabbar mig utan departementschefen,
vars uttalanden jag uteslutande citerade.

Herr Holmbäck: Herr talman! Jag är inte i tillfälle att ingå på någon polemik
mot herr Sandström eller uttala någon mening i fråga örn de spörsmål
han berörde. Men detta hindrar inte att jag drar en annan slutsats än han i
dessa spörsmål.

Örn det överhuvud taget är tveksamt, örn enligt gällande skattelagstiftning
de två institutionerna icke äro befriade från skatt för framtiden, synes det
enligt min uppfattning kunna övervägas, örn man verkligen skall vänta den
långa tiden, innan regeringsrättens utslag föreligger, och inte i stället till
nästa års riksdag försöka få fram fullständigt klara bestämmelser, så att de
bli befriade från skatt, i varje fall för framtiden.

Jag tror att de flesta av kammarens ledamöter levde i den föreställningen,

Lördagen den 19 juni 1943 e. m.

Nr 25.

Örn skutterestitution till Knut och Alice Wallenberga stiftelse m. m.

(Forts.)

när beslutet fattades i fjol, att det därmed verkligen var klart, att de två
stiftelserna skulle i framtiden vara befriade från skatt.

I den fråga som nu är uppe kommer jag att för min del rösta på herr Lindströms
yrkande, trots att jag vet att frågan örn dessa två stiftelsers befrielse
från skatt för framtiden icke är klar. Men jag tillåter mig också att ta fasta
på vad utskottet har sagt i sitt utlåtande och som ströks under av herr Nilsson
i Landeryd, nämligen att örn dessa två stiftelser för framtiden befrias från
skatt, det också bör vara klart, att man bör befria dem från skatt för den förflutna
tiden. Den uppfattningen ligger fullständigt tydligt bakom statsutskottets
utlåtande.

Herr Bärg, Johan: Herr talman! Jag skall inte orda mycket örn det nu föreliggande
förslaget örn restitution av skatt. Då det föreslås, att man skall skriva
till Kungl. Maj:t och begära vidtagande av sådana åtgärder, att skattebefrielse
erhålles för ifrågavarande sammanslutningar, förefaller det mig som
örn man grundade denna begäran inte på deras ändamål och det sätt på vilket
de utöva sin verksamhet, utan endast på att det gäller Wallenbergska stiftelsen
och Wenner-Grenska samfundet. Vill man att villkoren för skattebefrielse
skola jämkas så, att de uppfyllas av dessa stiftelser, får man väl göra en framställning
till Kungl. Majit och angiva, hurudana villkor man anser böra uppställas.

Den nuvarande lagstiftningen kräver att för erhållande av skattefrihet skall
stiftelsens huvudsakliga ändamål vara att främja vetenskaplig forskning.
Befinnes det att ändamålet och den faktiska verksamheten — man har i lagstiftningen
givit uttryck åt att det inte är nog med att man anger ändamålet,
utan man skall ta hänsyn till den verksamhet, som utövas — stå i överensstämmelse
med lagens fordringar, är saken klar. Om ej måste man ge avkall
på den princip, som man hittills lagt till grund för beskattningen av andra
liknande stiftelser.

Nu ha herrarna, som sysslat med detta, säkerligen mycket väl reda på att
långt ifrån hela det belopp, som skulle befrias från skatt, användes för vetenskapliga
ändamål. Det är i själva verket avsevärda belopp, som gå till andra än
vetenskapliga ändamål, enligt vad som uppgivits, och saken är därför ytterst
tveksam. Jag går ett stycke längre än herr Sandström och säger, att nog förefaller
det mig •— djärvare törs jag inte yttra mig •— ytterst tveksamt, örn
skattefrihet kan ifrågakomma med hänsyn till medlens användning.

Det förefaller mig också, som örn man genom att bifalla motionerna icke
skulle handla rätt mot andra stiftelser och samfund, vilka som herr Lindström
uttryckte sig göra en samhällsgagnande gärning. De arn inte befriade
från skatt för medel, som användas för sådana ändamål, men dessa sammanslutningar.
varom nu är fråga, skulle vara det. örn man skulle stryka ett streck
över kravet på uppfyllande av nuvarande bestämmelser.

Jag vill med dessa ord. herr talman, bara höja ett varnande finger, så att
man inte utan att tänka sig för gör framställningar, som komma att sträcka
sig dithän, att skattefrihet medges inte allenast de nu ifrågavarande stiftelserna
utan, örn det. skall vara någon reson i vårt handlande, jämväl alla andra,
som driva en verksamhet, vars huvudsakliga ändamål i lika stor eller lika
liten grad är att främja vetenskaplig forskning som nu ifrågavarande samfund.

För (ivrigt, tillåter jag mig säga, vad jag förut en gång framhållit, nämligen
att jag tycker att, det är underligt, att man bär betraktar frågan örn skattebefrielse
eller skattskyldighet som den väsentliga. Mig förefaller det, sorn örn
behovet av bidrag till verksamheten från statens sida skulle vara avgörande

Nr 25.

Lördagen den 19 juni 1943 e. m.

Örn skut ter estitution till Knut och Alice Wali enberg s stiftelse m. ra.

(Forts.)

och inte huruvida nian av opportunitetsskäl eller av andra skäl skulle vilja
efterskänka skatt, vilket ju praktiskt taget är detsamma som att ge bidrag
av statsmedel. Det är den fördelen med att ge direkta anslag i stället för att
efterskänka skatt till ett belopp som nu är fallet av en eller en halv miljon
kronor — jag minns inte vilket belopp det här gäller — att man genom anslag
kan tillmäta detta så, att det inte blir större än vad som motsvarar skatten
å de belopp samfunden använt till att i huvudsak främja vetenskaplig
forskning. Yad beträffar deras övriga verksamhet skulle de få bära sin skatt,
likaväl som alla andra dylika sammanslutningar få göra det. Med vår nuvarande
lagstiftning kan en partiell skattebefrielse icke medgivas. Man har
grubblat över en beskattningsordning, där man skulle kunna dela upp en verksamhet
med hänsyn till dess olika ändamål. Det har visat sig vid undersökning
härav, att det skulle bli en trasslig historia att för varje sådan sammanslutning
— och de äro legio, ty de äro många tusental — skifta ut, att så
mycket har gått till en verksamhet, vars huvudsakliga ändamål är att befrämja
vetenskaplig forskning, och så mycket till andra ändamål. Därför har man
funnit, att man av praktiska skäl får låta sig nöja med ett sådant uttalande
eller en sådan bestämmelse, att det huvudsakliga ändamålet får vara avgörande.
Det är naturligtvis inte idealiskt, men det är inte lätt att i detta fall få fram
exakta bestämmelser.

Jag ville med dessa ord även lia än en gång rekommenderat den tanken, att
örn man anser, att statsmakterna skola stödja en sådan verksamhet eller rättare
den del av verksamheten som har till ändamål att befrämja vetenskaplig
forskning —• vilket såvitt jag förstår kan vara synnerligen väl befogat —
kunde man ge ett anslag direkt av statsmedel hellre än i form av eftergift av
skatt. Såsom jag sade, kan nämligen en sådan eftergift icke begränsas till
de ändamål, som man önskar skattebefria, utan man måste ta med hela verksamheten.
För den händelse herrarna inte fått del av hur verksamheten bedrives,
vill jag nämna, att det gäller synnerligen gagneliga ändamål, men långt
ifrån alla dessa äro vetenskapliga. Jag tycker, att man från riksdagens sida
i detta fall borde gå fram med ganska stor försiktighet, hellre tillmäta direkta
anslag och väga skälen för och emot än på en slump låta anslagen utgå i
form av skattebefrielse.

Herr talman! Jag vill med dessa ord ge stöd åt utskottets hemställan.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Det kanske kan höjas ett varnande finger
även åt annat håll, än dit herr Bärg riktade sitt varnande finger. Herr Bärg
talade örn att det vore bättre att av statsmedel giva ett direkt anslag än att
lämna skattebefrielse. Det är inte utan, att det håller på att utvecklas ett statsmonopol
på att obeskuret ge bidrag till vetenskaplig forskning, något som jag
tycker skulle vara ganska farligt. Vilja andra än staten giva donationer till
vetenskaplig forskning och till höga kulturändamål, skola de få se eina anslag
ganska kraftigt beskurna av staten.

Det var en tid, herr talman, när jag trodde, att denna väg skulle vara den
verkligt demokratiska, och när jag litade på att staten, då vi hade genomfört
demokratien, skulle kunna utveckla sig dithän, att den på detta sätt bättre än
enskilda skulle kunna tillgodose de stora kulturuppgifterna. Herr talman, jag
är litet ledsen, att jag på denna punkt har fått uppgiva, jag höll på att säga,
min barnatro. När man ser på hur staten omhänderhar både den vetenskapliga
forskningen och andra viktiga samhälleliga ändamål, finner man, att det verkligen
inte är på det sättet, att man med fullt och odelat förtroende kan lägga
denna sak enbart i statens händer. Det är först i debatten i denna fråga som

Lördagen elen 19 juni 1943 e. m.

Nr 25.

Örn sk atter estitution till Knut och Alice Wallenberga stiftelse m. m.

(Forts.)

faran för en sorts statsmonopol i detta hänseende har framträtt så avskräckande
för mig. Debatten vid förra årets riksdag med den verkligt upprörande
motivering, som framkom, när det gällde åtskillnaden beträffande vår kulturs
högsta blommor, den vetenskapliga forskningen och den konstnärliga kulturen,
var av den art, att .den kunde ingiva starka betänkligheter. Men det är ändå
ingenting emot dagens diskussion. Denna är fortfarande i åtskilliga hänseenden,
för att begagna det parlamentariska uttryck jag nyss använde, verkligt upprörande.
I fjol voro vi trots finansministerns uttalande tämligen säkra på att
det väl ändå aldrig på allvar skulle kunna ifrågasättas, att de två fonder, som
det nu speciellt är tal örn, inte voro fonder, som i högre grad än de flesta eller
kanske alla andra fonder bidraga till den vetenskapliga forskningen här i landet.
Och så komma vi underfund med att vi ha varit med örn att antaga en
kautschukparagraf av den art, att det är synnerligen tvivelaktigt, örn dessa
båda fonder överhuvud taget kunna räknas till skattebefriade fonder, därför
att de giva så mycket till andra, synnerligen viktiga, samhällsgagnande ändamål.

Nu säger herr Bärg, att den enda utvägen är den trassliga och kanske omöjliga
utvägen att försöka komma fram till en åtskillnad mellan dylika fonders
bidrag till vetenskapliga ändamål och andra samhälleliga ändamål. När det är
så svårt, att det förefaller herr Bärg nästan omöjligt, är det kanske tacknämligt
från den synpunkt, som vill förbehålla så gott som enbart åt staten att bestämma
vad som skall understödjas, att få frågan lagd på den bogen. Men för
vetenskapen och den högre kulturen vore det inte lämpligt, örn man skulle få
en evighetsutredning och dessa donationer, allt under det att utredningen pågick,
skulle mjölkas på sina tillgångar, som därigenom delvis skulle undandragas
den vetenskapliga forskningen.

dag skulle vilja säga, att till dess denna av herr Bärg nämnda trassliga
historia är utredd, vore det kanske ändå lämpligare att gå den väg, som herr
Holmbäck föreslog, nämligen att försöka komma fram till sådana bestämmelser,
att resultatet inte blir rent abderitiskt med hänsyn till önskvärdheten att
främja den vetenskapliga forskningen. Så som herr Lindström formulerade sitt
sista förslag, kan jag under inga förhållanden se, att det skulle ligga något
som helst oformligt i att gå den väg detta förslag visar, åtminstone under de
två, tre år, som behövas för att komma till större klarhet i denna viktiga fråga
än riksdagen nu har. Till 1938 ha dessa fonder varit befriade fram skatt. Olyckan
skulle således bestå i att detta förhållande utsträckes till och med de skatter
som erlagts år 1942. Skulle det sedan vara så illa, att det svenska lagstiftningsväsendet
—- säkerligen emot vad majoriteten här i kammaren tänkte sig
— skulle framtvinga en skattläggning av fonderna efter år 1942, är det enda
vi här ha åstadkommit en något mjukare övergång till ett sådant enligt mitt sätt
att se högst olyckligt förhållande.

Jag skall be, herr talman, att få instämma med herr Lindström i hans yrkande.

Herr Wagnsson: Herr talman! Det förefaller mig, som om alla under denna
debatt varit ense örn det önskvärda i att den Wallenbergska stiftelsen och det
Wenner-Grenska samfundet gjort betydelsefulla insatser för vetenskapliga och
andra samhälleliga ändamål. Både herr Bickard Lindström och herr Bondeson
anförde i sina första yttranden exempel på olika betydelsefulla institutioner,
som erhållit understöd därifrån oell som liro mer eller mindre beroende av dessa
understöd. Örn nu den tolkning av skattelagen är riktig, som herrar Sand Första

kammarens protokoll 19J/3. Nr ä.r>. 7

Nr 25.

Lördagen den 19 juni 1943 e. m.

Om sJcutterestitution till Knut och Alice Wallenbergs stiftelse m. m.

(Forts.)

ström och Johan Bärg här åberopa — och jag har ingen anledning att betvivla
det ■— skulle fortfarande risk föreligga för dessa institutioner att bli beskattade.
Men från olika talares sida har också understrukits det önskvärda i att
få till stånd en lagändring, som gjorde det möjligt att få dessa fonder skattefria.
Att emellertid först avvakta regeringsrättens utslag rörande tolkningen
av den nuvarande skattelagstiftningen, sedan eventuellt ändra lagen och kanske
efter ändringen ytterligare avvakta örn denna verkligen medfört den skattefrihet
man avsett, för att sedan fatta beslut örn skatterestitution, det synes mig
verkligen vara en omväg. Det vore ett ytterligt underligt förfaringssätt, ett förfaringssätt
om vilket man med allt skäl kan använda det uttryck, som herr
Bondeson nyss fällde, att medan gräset växer dör kon.

Jag tillåter mig därför instämma i det yrkande, som nyss framställdes av
herr Rickard Lindström, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla örn framläggande för nästa riksdag av förslag angående restitution
av de statsskattemedel, som Knut och Alice Wallenbergs stiftelse och WennerGrenska
samfundet redan erlagt för 1938—1942, samt befrielse för den statsskatt,
de ännu ha att erlägga för nämnda år.

Herr Holmbäck: Herr talman! Med anledning av herr Bärgs yttrande skulle
jag vilja säga ett par ord.

Av Wallenbergska stiftelsen och Wenner-Grenska samfundet känner jag
endast till något örn den förstnämndas verksamhet. Den Wallenbergska stiftelsen
bär vid några tillfällen skänkt pengar till Uppsala universitet. Vissa av
de ändamål, som dessa anslag avsett, ha gällt forskning. Dit få vi t. ex. räkna
inköp av bibliotek. Ett stort anslag har emellertid icke avsett forskningsändamål
utan har gällt en utvidgning av gymnastikinrättningen vid Uppsala universitet
med en tennishall, som blivit till mycket stor nytta för studenternas
idrottsliga utveckling. Detta anslag tillgodosåg icke ett vetenskapligt ändamål
men ett allmännyttigt ändamål av annat slag, och såvitt jag kan finna avser
detta anslag ett ändamål, som mycket väl motiverar skattebefrielse. Jag föreställer
mig, att båda fonderna i hela sin verksamhet ha tillgodosett allmännyttiga
ändamål.

Enligt herr Bärgs uppfattning vore det lämpligt att i stället för generella
skattebefrielser, t. ex. för donationer till vetenskaplig forskning, ge anslag direkt
av skattemedel till vederbörande stiftelser. Det tror jag inte är riktigt.
Dels är det mycket svårt att finna en form för staten att ge sådana anslag, dels
har en lagbestämmelse om befrielse från skatt för ifrågavarande donationer
den egenskapen att den lockar fram donatorer. Man får lättare folk att donera
på detta sätt, och man kan då på en för staten billig väg få ändamål tillgodosedda,
som staten visserligen inte utpekat i de speciella fallen, men som äro
allmännyttiga.

Herr Gärde: Herr talman! Såvitt jag kan finna rör sig denna debatt örn två
frågor, som man måste hålla strängt isär. Den ena frågan är, huruvida stiftelserna
böra vara skattefria eller skattskyldiga. Här ha anförts mycket
goda skäl för att de böra vara skattefria och att alltså skatt icke skall utgå.
Den andra frågan är emellertid, huruvida de enligt gällande lag äro skattskyldiga.
På den frågan har svaret tett sig långt mera ovisst, och man har anfört
goda skäl för den ståndpunkten, att ovissheten i det avseendet är ganska
stor.

Mig förefaller det alldeles uppenbart, att man icke kan medgiva restitution
av redan erlagda skatter, örn det skulle visa sig, att stiftelserna enligt gällande

Lördagen den 19 juni 1943 e. m.

Nr 25.

Om skatterestitution till Knut och Alice Wallenberys stiftelse m. in.

(Forts.)

lag fortfarande äro skattskyldiga och skatt alltså kommer att utgå i framtiden.
Den som vill ha någon ändring på denna punkt, måste givetvis i annan
ordning än här har skett framföra förslag därom, nämligen i form av framställning
örn ändring i den lag, på grund av vilken skattskyldigheten följer.
Detta förefaller mig så självklart, att diskussionen i saken kan åtminstone i
hög grad förenklas. Frågan, huruvida för framtiden skattskyldigheten bör bibehållas
för dessa stiftelser, är en skattelagstiftningsfråga och bör behandlas
i den ordning, som gäller för sådana frågor.

Jag kan alltså icke finna annat än att utskottets utlåtande på denna punkt
är fullständigt välmotiverat. Ty hur hehjärtans värt än önskemålet är, att
dessa stiftelser för framtiden befrias från skatt, tror jag icke, att detta önskemål
kan tillgodoses i den ordning, i vilken det nu kommit under riksdagens
prövning.

I herr Gärdes yttrande instämde herr Anderson, Axel Ivar, och herr Nilsson,
Johan, i Malmö.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen yttrade, att
i avseende på det under behandling varande utlåtandet yrkats dels att vad utskottet
hemställt skulle bifallas, dels ock, av herr Lindström, att riksdagen
skulle besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om framläggande för
nästa riksdag av förslag angående restitution av de statsskattemedel, som
Knut och Alice Wallenbergs stiftelse och Wenner-Grenska samfundet redan,
erlagt för 1938—1942, samt befrielse för den statsskatt, de ännu hade att erlägga
för nämnda år.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Bondeson begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 204, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Lindströms under överläggningen gjorda yrkande.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 205, i anledning av väckta motioner
örn inrättande av en fond för beredande av hjälp i särskilt ömmande
fall åt familjer som oförvållat råkat i ekonomiska svårigheter.

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
Gustaf Karlsson m. fl. (I: 35) och den andra inom andra kammaren av herr
J. W. Mårtensson m. fl. (11:43), hade hemställts, att riksdagen måtte i skri -

Örn inrättande
av en hjälpfond
för behövande

familjer.

100

Nr 25.

Lördagen den 19 juni 1943 e. m.

Om inrättande av en hjälpt ond för behövande familjer. (Forts.)
velse till Kungl. Maj :t anhålla om utredning och förslag snarast möjligt angående
inrättande av en hjälpfond, från, vilken medel skulle ställas till länsstyrelsernas
eller annat statligt organs förfogande för utdelning i särskilt ömmande
fall till familjer, som oförvållat kommit i ekonomiska svårigheter, vars
avhjälpande kunde ske med anslag av tillfällig natur, och i vilka fall nära
anhöriga vore oförmögna att lämna behövligt stöd och kommun skäligen icke
kunde anses skyldig bringa hjälp.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att motionerna 1: 35 och II: 43 ej måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Herr Karlsson, Gustaf: Herr talman! I det nu föreliggande utlåtandet redovisar
statsutskottet ett par motioner, som väckts dels i denna kammare och
dels i andra kammaren. Motionärerna avse att effektivisera hjälpen i förebyggande
syfte från samhällets sida. Jag vill till att börja med, då jag tar till
orda i denna fråga, påpeka samma förhållande, som herr Bondeson berörde
vid behandlingen av nästföregående ärende.

Motionerna väcktes i riksdagen den 18 januari. För tre månader sedan
låg det utlåtande, som infordrats ifrån socialvårdskommittén, på utskottsavdelningens
bord, men ärendet kommer först nu fram och måste trängas med
de övriga ärenden, som väl inte under några förhållanden ha kunnat komma
under kammarens behandling tidigare. Det förefaller, som örn statsutskottets
tredje avdelning med litet god vilja hade kunnat få fram ärendet tidigare.
Nu är jag inte så förhoppningsfull, att jag tror, att örn ärendet kommit fram
tidigare, det skulle fått någon annan behandling i utskottet. Utskottet har
ju för övrigt erkänt, att det behov, som vi motionärer pekat på, verkligen
föreligger och att vårt yrkande örn fyllande av detta behov är riktigt. Man
ges oss åtminstone det erkännandet, att vi inte ha varit ute i ogjort väder. Men
sedan erinrar utskottet örn vad socialvårdskommittén har sagt i sitt utlåtande
över motionerna, och det är närmast för att polemisera en smula mot socialvårdskommittén
och dess syn på saken, som jag begärt ordet.

_ Socialvårdskommittén säger nämligen i sitt yttrande, som finnes fogat som
bilaga till utskottsutlåtandet: »Genom att nu införa en hjälpform sådan som
den i motionen föreslagna skulle man ytterligare splittra det redan förut i hög
grad diffentierade socialvårdssystemet.» Därefter talar socialvårdskommittén
om »att det komme att möta stora svårigheter för den statliga myndighet, som
skulle omhänderhava verksamheten, att allsidigt kunna pröva inkomna ansökningar».
Det heter vidare i yttrandet, att administrationen skulle komma
att _ missbrukas. »Denna risk synas motionärerna hava underskattat», säger
socialvårdskommittén.

Örn man läser motionerna, finner man emellertid att motionärerna ingalunda
ha underskattat svårigheterna. De ha tvärtom med ett pär exempel visat,
att det kan förekomma sådana fall då hjälp skulle varit behövlig och, örn den
givits i förebyggande syfte, man kunnat hjälpa vederbörande direkt och samtidigt
billigare för samhället. Den som vid något tillfälle nödgats föra det
allmännas talan och bevaka det allmännas rätt, då ett eget hem går på exekutiv
auktion, kan inte gärna vara oberörd, då fallet kanske är sådant, att
örn man haft möjlighet sätta in ett par tusenlappar, hade hemmet kunnat bevaras
åt människor, som där lagt ned sina bästa krafter men som kommunen
nu kanske får ta hand örn.

Eller vad skall man säga örn följande fall som också är berört i motionen?
Det gäller en arbetarfamilj med två barn. Familjens årsinkomst är 2,500 kro -

Lördagen den 19 juni 1943 e. m.

Nr 25.

101

Om inrättande av en hjälpfond för behövande familjer. (Forts.)
lior, och hustrun är ganska svag och sjuklig. Familjen får trillingar, och nu
börjar mannen efterforska, hur han skall kunna få hjälp till ett biträde till
hustrun under de närmaste månaderna efter nedkomsten. Han har läst i tidningarna
örn att det har funnits en befolkningskommission, som lagt fram en
mängd förslag, och att en befolkningsutredning för närvarande arbetar, och
han vill veta, vilka möjligheter som finnas att i detta fall få hjälp åt hustrun.
Han får då det beskedet, att vill han lia hjälp, får han söka den hos fattigvården.
Under sådana förhållanden är det — Gud förlåte mig min synd! — svårt
att hålla rabulisten inom en i styr. Det var kanske denna rabulist, som förde
pennan, då motionerna skrevos, och det är kanske samma rabulist — som
jag har svårt att hålla i styr — som gjort att jag vågat begära ordet vid
detta tillfälle.

Vårt samhälle är inte så mycket att skryta med, då vi i det verkliga livet
kunna peka på sådana fall. Det är nödvändigt att göra något, och jag anser,
att socialvårdskommittén inte bör åberopa formella skäl som hinder för att
fylla ut luckorna i vår sociallagstiftning utan gå till det levande livet, så
att människorna bli hjälpta i dylika fall. Det är nödvändigt för att man skall
kunna känna sig något så när tillfredsställd.

Nu vet jag ju, att det inte är mycket att göra åt saken för närvarande. Jag
ville bara ha sagt detta för att det möjligen skulle kunna komma under socialvårdskommitténs
ögon, örn dess ledamöter få se detta protokoll bland alla
andra luntor, som de lia att bläddra i. Socialvårdskommittén bör i sitt arbete
se till, att den förebyggande hjälpen från samhällets sida effektiviseras, så att
man inte behöver hänvisa människorna till fattigvården i sådana fall, som jag
här har antytt.

Herr talman! Som denna stora fråga för närvarande ligger till har jag
intet yrkande.

Herr Nilsson, Bernhard: Herr talman! Det vore kanske obehövligt att framhålla
några synpunkter i denna fråga, men med anledning av vad den föregående
ärade talaren sade vill jag påpeka, att till utskottets utlåtande även
finnes fogad en bilaga med socialvårdskommitténs yttrande över motionen.
Det framgår därav, att frågan har nära samband med kommitténs utredningsuppdrag^
och ^att även 1941 års befolkningsutredning har sin uppmärksamhet
riktad på ifrågavarande spörsmål. Av sista stycket å sid. 15 ser man vidare,
att kommittén avråder från att nu införa den i motionen föreslagna hjälpformen,
därför att den skulle ytterligare splittra den sociala hjälpverksamheten.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 42, i anledning av väckta
motioner örn vissa åtgärder för åstadkommande av kontroll över självdeklarationspliktens
riktiga fullgörande.

5...

Till bevillningsutskottet hade hänvisats följande motioner, avseende vissa
åtgärder för åstadkommande av kontroll över självdeklarationspliktens riktiga
fullgörande, nämligen:

1) de likalydande motionerna nr 5 i första kammaren av herr Bondeson och
nr 13 i andra kammaren av herr Nilsson i Göingegården m. fl., vari hemställts,
att riksdagen ville för sin del besluta, att i taxeringsförordningen skyldighet
skulle stadgas för sjukkassor och därmed jämställda att lämna uppgift

Äng. förbättrad
taxering
skontroll.

102

Nr 25.

Lördagen den 19 juni 1943 e. m.

Äng. förbättrad taxering skontroll. (Forts.)
om de belopp, som såsom ersättning för fullgjorda tjänster, uppdrag eller annat
dylikt utbetalats till jämväl andra än de hos institutionen anställda, samt
att riksdagen i skrivelse till Konungen ville begära, att ämbetsverk, som inregistrerade
samfälligheter, skulle härom liksom ock örn förflyttning av styrelsens
för samfälligheten säte och örn upplösning av samfälligheten lämna
upplysning till taxeringsnämndens ordförande i det distrikt, där samfälligheten
skulle taxeras till inkomst- och förmögenhetsskatt; samt

2) motionen nr 179 i andra kammaren av herr Witzell, vari hemställts, att
riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj :t föreslå åtgärder för åstadkommande
av effektivare kontroll i beskattningsavseende över vissa näringsutövare.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande betänkandet av angivna orsaker hemställt,

1) att riksdagen måtte i anledning av dels de likalydande motionerna I: 5
och 11:13, i vad desamma avsåge förbättring av taxeringskontrollen över de
fria yrkenas utövare, dels ock motionen II: 179 i samma ämne i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville låta verkställa utredning av berörda
spörsmål och därvid beakta vad i betänkandet anförts ävensom för riksdagen
framlägga de förslag, som kunde av utredningen föranledas; samt

2) att de likalydande motionerna I: 5 och II: 13, i vad desamma avsåge införande
av viss uppgiftsplikt vid inregistrering av samfälligheter m. m., icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr Bondeson: Herr talman! I den motion, som nu behandlas, har jag bl. a.
föreslagit, att riksdagen skulle i skrivelse till Konungen hemställa, att ämbetsverk,
som inregistrera samfälligheter, skola härom liksom ock örn förflyttning
av styrelsens för samfälligheten säte och örn upplösning av samfälligheten
lämna upplysning till taxeringsnämndens ordförande i det distrikt, där samfälligheten
skall taxeras till inkomst- och förmögenhetsskatt. Bakom denna
hemställan återfinnes det faktum, att ett flertal samfälligheter icke avlämna
självdeklaration, ehuru sådan skyldighet åligger dem, och att dessa samfälligheter,
för det fall att taxeringsmyndigheterna icke äga kännedom örn dem
på annat sätt, icke kunna avfordras deklaration, respektive ändock taxeras.
Motionen åsyftar sålunda i denna del möjlighet att erhålla skärpt kontroll
över att deklarationsskyldigheten fullgöres.

Bevillningsutskottet erinrar vid behandlingen av denna del av motionen om
att föregående års bevillningsutskott uttalade, att uppläggandet av ett register
över framför allt stiftelser skulle avsevärt bidraga till att skattskyldiga rättssubjekt
av detta slag i större utsträckning än vad då vore fallet bleve taxerade
för sina inkomster, och förklarar vidare att den uppgiftsplikt, som i motionen
avses, icke kan av utskottet förordas.

Jag måste säga, att jag blev mycket förvånad över detta utskottets ställningstagande,
och jag ifrågasätter, örn det icke måste bero på något missförstånd.
Det får därför anses berättigat, att jag något mera utförligt uppehåller
mig vid vad som åsyftats med motionen.

Då ett aktiebolag eller en ekonomisk förening, för att taga de i praktiken
mest förekommande fallen, inregistreras, lämnas icke särskilt meddelande härom
till taxeringsmyndigheterna. Enär taxeringsmyndigheterna endast i undantagsfall
torde gå igenom den tryckta samling örn inregistreringar, som utgives genom
det allmännas försorg, erhålla de sålunda icke kännedom om att bolaget
eller föreningen existerar, och eftersätter företaget sin deklarationsplikt, blir
det alltså icke taxerat. Vad jag åsyftat med motionen, vilket också synes mig
klart framgå av densamma, är alltså något helt annat än vad utskottet pekar

Lördagen den 19 juni 1943 e. m.

Nr 25.

103

Äng. förbättrad taxering skontroll. (Forts.)
på. Ja, jag vågar gå så långt som att påstå, att utskottet icke till saklig behandling
upptagit mitt förslag.

För att nu få kontroll över att alla dessa företag bli kända för taxeringsmyndigheterna
har jag föreslagit, att de ämbetsverk, som handhava inregistreringen,
alltså länsstyrelserna, Överståthållarämbetet och patent- och. registreringsverket,
skola lämna meddelande örn företagets existens till taxeringsmyndigheterna.
Endast en blankett skulle behöva ifyllas, och då uppgift örn var
företagets styrelse har sitt säte, vilket också är den ort där företaget skall
taxeras till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, alltid måste finnas i bolagets
ordning respektive föreningens stadgar, behöver det ej vålla mycket huvudbry,
vart meddelandet skall sändas.

Vad nu sagts gäller jämväl, då platsen för styrelsens säte ändras eller företaget
upplöses. Även i sådant fall är ett meddelande till taxeringsmyndigheterna
i nu förevarande avseende påkallat, och icke heller därför torde något
vidlyftigare arbete tarvas.

Såsom kammarens ledamöter torde finna av vad som nu anförts, åsyftas med
motionen något helt annat än vad utskottet haft i tankarna, då det avgivit
sitt betänkande.

För egen del är jag på det klara med att den åtgärd, som föreslås i motionen,
väl skulle fylla uppgiften att skärpa kontrollen över att deklarationsplikten
fullgöres, samtidigt som det arbete, som därmed skulle vara förenat, är
mycket obetydligt.

Jag tillåter mig, herr talman, att yrka bifall även till denna del av motionen.
som utskottet föreslagit icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr Sandström: Herr talman! Jag behöver icke säga,, att jag mycket uppskattar
och väl förstår den ärade talarens inställning till förevarande spörsmål.
Jag föreställer mig att det är ett allmänt önskemål, att alla skattskyldiga
juridiska personer också skola beskattas.

Jag tror emellertid icke att det är fullt så illa beställt som herr Bondeson
här antydde. Jag skall gärna medge att man kanske i betänkandet något utförligare
kunde gått in på hur det ligger till. Jag skaij därför be att i korthet få
säga något om de tre kategorier, som här komma i fråga.

Vad först angår aktiebolagen, bär jag i år haft tillfälle att se aktiebolags -längderna, om jag får kalla dem så, från samtliga länsstyrelser. Där fanns en,
jag höll på att säga, ovanligt fullständig förteckning över skattskyldiga bolag.
Den har kompletterats på en del punkter, och i och nied kupongskattenämndens
inrättande detta år få länsstyrelserna omedelbart besked örn alla nytillkommande,
liksom alla eventuellt upphörande bolag.

Beträffande de ekonomiska föreningarna har man tillgång till registren hos
länsstyrelserna och kan på så sätt få fullt tillfredsställande uppgifter örn dem.
— Nu har emellertid vad herr Bondeson sade härom givetvis varit fullt riktigt
till för något år sedan. Tidigare var det nämligen mycket svårt för ^de olika
taxeringsnämnderna ute i länen att var för sig hos länsstyrelserna erhålla kunskap
om registrens innehåll, men sedan särskilda nämnder numera inrättats i
varje län, vilka nämnder endast syssla med beskattningen av juridiska personer,
har läget dess bättre blivit ett annat. Den särskilda nämnd i länen, som
sysslar med beskattning av ekonomiska föreningar, följer, så vitt jag vet —
annat har i vart fall icke sagts mig — mycket noga den förteckning, länsstyrelserna
föra, och gör den icke detta, handlar den med förlov sagt felaktigt,
och det förhållandet bör i så fall rättas genom landskamrerarens ingripande.

Däremot berörde herr Bondeson icke, örn jag fattade rätt, den besvärligaste
frågan, nämligen de ideella föreningarnas beskattning. Där brister det alltjämt

104

Nr 25.

Lördagen den 19 juni 1943 e. m.

Äng. förbättrad taxering skontroll. (Forts.)
i mycket hög grad, helt enkelt därför att det icke förekommer någon inregistrering
av dessa föreningar. Utskottet har därför framhållit önskvärdheten av att
här få en motsvarighet till inregistreringen av ekonomiska föreningar. Får man
även denna sista hjälp, är det också min tro, liksom även utskottets, att beskattningen
av juridiska personer kommer att fungera synnerligen tillfredsställande.

Herr Bondeson: Herr talman! Jag tackar herr Sandström för vad han sade
i början av sitt anförande, särskilt att det är ett allmänt önskemål att allt göres,
som göras kan, för att driva in skatterna.

Det är riktigt att jag icke direkt nämnde de ideella föreningarna, men jag
talade dock örn samfälligheterna överhuvud taget. Man kan ta det fallet att en
person flyttar in i ett samhälle för att driva en rörelse, men icke låter mantalsskriva
sig där. Myndigheterna veta då ingenting örn hans affär och förehavanden,
utan han slipper undan sina skyldigheter i både ena och andra avseendet.
Ar det då ur vägen att väcka en motion för att åvägabringa hundraprocentigt
fullgörande av deklarationsskyldigheten och därmed beskattning utan undantag,
och förtjänar ett sådant förslag den dom, som utskottet givit det?

Örn kammaren icke skulle kunna gå med på det yrkande jag framställt, ville
jag gärna ha till protokollet antecknad en vädjan till statsrådet och chefen för
finansdepartementet att göra allt han kan för att skapa rättvisa, så att alla
de bli beskattade, som böra och skola beskattas.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen, att
med anledning av vad därunder yrkats propositioner komme att framställas
särskilt angående vardera av de båda punkterna av utskottets i förevarande betänkande
gjorda hemställan.

På gjord proposition bifölls till en början vad utskottet i punkten 1 hemställt.

Därefter gjordes enligt de i fråga örn punkten 2 gjorda yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan samt vidare på bifall till motionerna
I: 5 och II: 13 i nu ifrågavarande del; och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets betänkanden:

nr 44, i anledning av väckta motioner avseende förordningen örn allmän omsättningsskatt;
och

nr 45, i anledning av väckt motion angående viss begränsning av rätten till
avdrag vid inkomstbeskattningen för premier, som erläggas för pensionsförsäkring.

Vad utskottet i dessa betänkanden hemställt bifölls.

Om utredning Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 40, i anledning av väckta
äng. den motioner om utredning rörande orsakerna till det försämrade nykterhetstillSS
ståndet i riket m. m.

mngen. I två likalydande, till bevillningsutskottet hänvisade motioner, nr 123 i första
kammaren av herr Elon Andersson m. fl. och nr 173 i andra kammaren av
herr Malmborg m. fl., hade hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla örn en utredning rörande orsakerna till det försämrade
nykterhetstillståndet och örn de åtgärder från statens sida, som i anledning
därav kunde vara påkallade, en utredning som syftade till en allmän översyn
över svensk nykterhetslagstiftning.

Lördagen den 19 juni 1943 e. m.

Nr 25.

105

Örn utredning ang. den svenska nykterhelslag stiftning en. (Forts.)

Utskottet hade i det nu föredragna betänkandet av angivna orsaker hemställt,
att de likalydande motionerna I: 123 av herr Elon Andersson m. fl. och
II: 173 av herr Malmborg m. fl. örn utredning rörande orsakerna till det försämrade
nykterhetstillståndet i riket m. m. icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Enligt en vid betänkandet avgiven reservation hade herrar Johan Bärg, Elon
Andersson, Frans Ericson, Eklund, Olsson i Gävle, Öngård, Sandberg, Rosander
och Olofsson i Höganäs ansett, att utskottets yttrande bort hava den lydelse,
som i reservationen angivits, samt att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av de likalydande motionerna I: 123 av herr Elon
Andersson m. fl. och II: 173 av herr Malmborg m. fl. örn utredning rörande
orsakerna till det försämrade nykterhetstillståndet i riket m. m. i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla örn en förutsättningslös och allsidig utredning angående
den svenska nykterhetslagstiftningens framtida innehåll och utformning.

Herr Bärg, Johan: Herr talman! Jag skall be att få säga några få ord med
anledning av att jag står antecknad såsom första namn på den reservation, som
är fogad till utskottets betänkande.

Som kammaren finner, är utskottet nära nog delat mitt itu — det är nio
reservanter medan elva representera utskottsmajoriteten. I sak föreligger knappast
heller någon meningsskiljaktighet, eftersom även utskottet erkänner och
beaktar betydelsen av en sådan utredning som föreslås i motionerna. Man känner
sig emellertid tveksam örn huruvida tidpunkten nu är lämplig för att igångsätta
denna utredning. Reservanterna anse däremot att den bör igångsättas redan
nu, och det är skälen till detta senare yrkande jag skall be att i någon
mån få beröra.

Alla äro ju ense örn att nykterhetstillståndet i riket ingalunda är tillfredsställande.
Frågan gäller endast örn det nu är rätta tiden för en utredning.
Jag medger att vissa skäl kunna finnas för utskottsmajoritetens ståndpunkt
att man bör dröja tills mera normala förhållanden åter ha inträtt för att utredningen
skall kunna grunda sitt bedömande på de förhållanden, som då komma
att råda. Men hur en sådan utredning än bedrives, påkallar den ju alltid ett
omfattande arbete, som säkerligen kommer att pågå några år framåt. Med kännedom
härom bör man kunna antaga, att vi åtminstone skola ha kommit ur de
nu rådande krigstidsförhållandena innan Kungl. Maj :t blir i tillfälle att för
riksdagen framlägga eventuellt förslag till en annan ordning.

Men det är ett annat skäl, herr talman, som man enligt min mening icke
bör underskatta. Med hänsyn till den uppmärksamhet det försämrade nykterhetslillståndet
i riket väckt under denna tid, förefaller det mig opsykologiskt om
icke riksdagen visade det intresse för denna fråga, som ett bifall till motionen
skulle innebära. Meningarna gå i denna fråga icke strikt efter partilinjerna,
och ej heller finns någon skiljelinje mellan nykterhetsfolket och dem som icke
låtit inrangera sig i den kategorien, utan alla människor med sinne för ordning
och reda i vårt samhälle och med en god moral äro överens om att det nuvarande
läget måste anses ytterst bekymmersamt, särskilt nied hänsyn till vad man
kallar ungdomsfylleriet. Jag frågar mig då, örn riksdagen dock icke skulle
göra klokt i att visa, att den har uppmärksammat detta spörsmål just nu. Ett
krav på undersökning av så viktiga ting som det här gäller och på vaktslående
om vad vi till äventyrs ha kvar av god samhällelig anda och sinne för anständigt
leverne borde mana oss alla att redan nu visa intresse för en utredning,
som även majoriteten anser bör komma till stånd örn ett eller annat år, när, som
man hoppas, stormvågen på detta område har lagt sig. Enbart den omständig -

106

Nr 25.

Lördagen den 19 juni 1943 e. m.

Om utredning äng. den svenska nykterhetslag stiftning en. (Forts.)
hot jag nu antytt synes mig vara tillräckligt skäl för att bifalla reservationen.

Reservanterna lia i någon mån ändrat motionens kläm och hemställa, att
riksdagen i anledning av yrkandena örn utredning rörande orsakerna till det
försämrade nykterhetstillståndet i riket lii. m. ville i skrivelse till Kungl.
Majit anhålla örn en förutsättningslös och allsidig utredning angående den
svenska nykterhetslagstiftningens framtida innehåll och utformning. Jag föreställer
mig att alla de, som av en eller annan orsak funnit att den nuvarande
nykterhetslagstiftningen, eller om man vill kalla den rusdryckslagstiftningen,
icke fyller sin uppgift så som varit avsett — några bedöma saken ur ren nykterhetssynpunkt,
och andra se den med hänsyn till de tvångsåtgärder som vidtagits^
mot förbrukarna — borde kunna förena sig i en önskan att snarast möjligt
få till stånd ett bedömande av dessa spörsmål.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Ekman: Herr talman! Som den föregående talaren mycket riktigt påpekade,
råder knappast någon tillfredsställelse inom utskottet med det nuvarande
nykterhetstillståndet i landet, utan vi äro tämligen ense örn att detta icke
är vad det borde vara.

Reservanterna tyckas nu tro — jag är icke övertygad om att det är deras
åsikt, men det. förefaller som örn så skulle vara förhållandet -— att man kan
komma fram till ett bättre nykterhetstillstånd genom att igångsätta en utredning.
Vi som företräda utskottsmajoriteten ha däremot den åsikten, att man
i nuvarande läge icke bör sätta i gång utredningen, då den, så vitt man kan
förstå, kommer att ge en skev bild av läget och orsakerna.

De av kammarens ledamöter, som läst motionerna, finna, att motionärerna
mycket väl lia reda på vad som synes vara den främsta orsaken till ett dåligt
nykterhetstillstånd för närvarande. Under hela tiden fram till kriget ökades visserligen
konsumtionen i vårt land undan för undan, men nykterhetstillståndet,
sådant det återspeglar sig i statistiken, blev bättre och bättre, bortsett från utvecklingen
under ett eller annat kvartal eller kanske något år. Först i och med
krigets utbrott och vad som kommit såsom en följd därav har nykterhetstillståndet
blivit försämrat. Orsaken är väl icke att ta fel på: nerverna på en
del människor ha kanske inte riktigt uthärdat påfrestningen; inkallelserna och
omflyttningen av människor i övrigt är en annan orsak, och en tredje omständighet
är säkerligen den rikliga penningtillgången, i all synnerhet bland
en del av de yngre, som använda överflödet på detta både ur fysiska och andra
synpunkter mindre lämpliga sätt.

När man nu har tämligen klart för sig att orsakerna äro dessa samt Kungl.
Majit .dessutom har igångsatt en särskild utredning för att närmare kartlägga
just detta område, synes det i vart fall oss reservanter inom utskottets
flertal angeläget, att man inyäntar detta utredningsresultat och därav drar
de slutsatser, man kan, för att eventuellt fortsätta utredningen framdeles. Vad
utskottsmajoriteten önskar är ingenting annat än detta uppskov tills man
får se vilket resultat finansministerns s. k. snabbutredning kommer till.

Om man igångsätter denna stora utredning nu, kan det med ganska stor visshet
befaras att resultatet kommer att bli missvisande. Jag tror icke att man vid
detta arbete kan bortse från den ej önskvärda utvecklingen under krisåren,
utan denna kommer att inverka på det slutliga resultatet av utredningen på
ett, som jag anser, skevt och missvisande sätt.

Jag finner det sålunda önskvärt, för att icke säga angeläget, att den utredning,
som redan är igångsatt, först får slutföras och att man sedermera med

Lördagen den 19 juni 1943 e. m.

Nr 25.

107

Örn utredning ang. den svenska nykterhetslagstiftningen. (Forts.)
utgångspunkt från ilen får överväga i vilken utsträckning andra och måhända
längre syftande utredningar böra igångsättas.

Med dessa ord hemställer jag, herr talman, örn bifall till utskottets förslag.

Herr Andersson, Elon: Herr talman! Det råder, som den förste ärade talaren
i denna debatt mycket riktigt erinrade, icke någon meningsskiljaktighet inom
bevillningsutskottet, och kanske inte heller inom kammaren, örn att nykterhetstillståndet
i vårt land under senaste tiden utvecklat sig på sådant sätt, att
särskilda åtgärder kunna vara befogade eller att det i varje fall ger anledning
till särskild uppmärksamhet. Bevillningsutskottets majoritet har ju i sitt
utlåtande konstaterat, att det allmänna nykterhetstillståndet i vårt land genomgått
en avsevärd försämring under krisåren. ^ Det är mot bakgrunden av
detta förhållande den nu behandlade motionen får ses. Den väcktes vid ett
tillfälle när den av finansministern igångsatta och av herr Ekman åberopade
utredningen ännu icke kommit till stand, och utgör således ett uttryck för
samma bekymmer, som föranlett dess upptagande. _

Så vitt jag förstår var herr Ekman enig med motionärerna så långt, att han
ansåg skäl föreligga att ägna saken åtskillig uppmärksamhet. För sin del är
herr Ekman emellertid alldeles på det klara med var man har att söka den
förnämsta orsaken till det försämrade nykterhetstillståndet. Motionärerna ha
icke heller varit blinda för inverkan av de omständigheter, som herr Ekman
åberopade. Jag tror för min personliga del att det är en alldeles riktig slutsats
han drar, nämligen att en hel del inflytanden från kristiden och dess särskilda
förhållanden i mycket hög grad ha bidragit till det försämrade nykterhetstillståndet.
Men spörsmålet begränsar sig inte därtill. Det gäller också
huruvida samhällets åtgärder på detta område i allo haft den avsedda effekten,
örn de tilläventyrs i någon del varit felriktade och vad som i så fall bör göras
för att ge dem den större effektivitet, som mot bakgrunden av denna, av alla
erkända bekymmersamma utveckling väl får anses högeligen önskvärd.

Det är väl så, herr talman, att de åtgärder på nykterhetslagstiftningens område,
som under de senaste åren företagits, bland annat och i mycket hög grad
ha skett i avsikt att åstadkomma en förbättring av det försämrade nykterhetstillståndet.
Skäl av statsfinansiell natur ha givetvis varit bestämmande för
en del av de åtgärder på nykterhetslagstiftningens område, som vidtagits. Men
dessa åtgärder ha också, och till mycket betydande del, motiverats med en
önskan att komma till rätta med det försämrade nykterhetstillståndet genom
att skärpa de skyddsåtgärder, som man från samhällets sida redan förut ansett
sig nödsakad vidtaga för att uppehålla folknykterheten i vårt land. Dessa
åtgärder ha emellertid icke haft åsyftad.effekt, Nykterhetstillståndet har gradvis
försämrats trots skärpningarna i vårt nu gällande restriktionssystem,
trots den minskade försäljningskvantiteten och andra åtgärder, som på det området
vidtagits, och trots do höjda priser å spritdrycker, som riksdagen genomfört.

Under sådana omständigheter är det enligt min mening ganska naturligt, örn
man framlägger önskemålet att tillfälle måtte beredas att undersöka hur det
kommer sig att de samhälleliga åtgärderna icke ha haft deri verkan, som man
från samhällets sida avsett. Beror detta på något fel i. själva systemet folden
nykterhetspolitik, som vi för närvarande bedriva i vårt land, eller år orsaken
att tillämpningen icke skett på rätta sättet? Ligger anledningen till
äventyrs i att, samhällets åtgärder så litet samverka med varandra att den ena
vägen, som vi gå, förstör de goda resultat man på den andra vägen har kunnat

108

Nr 25.

Lördagen den 19 juni 1943 e. m.

Om utredning ang. den svenska nykterhetslag stiftning en. (Forts.)
uppnå? Och om vi nödgas välja den ena — vilken väg är det då som bäst
och säkrast för till målet?

Om dessa saker vågar jag, herr talman, icke bilda mig någon bestämd uppfattning.
. dag vet inte, örn det beror på den ena eller andra omständigheten,
men jag är fullkomligt övertygad örn, vilket erfarenheten klart visar, att hittills
företagna åtgärder från samhällets sida för att råda bot på det försämrade
nykterhetstillståndet icke varit tillräckliga, eller icke lämpliga, att de
i varje fall icke haft den effekt som man åsyftat. Det är för att få till stånd
en prövning av orsakerna därtill som motionärerna hemställa örn denna utredning.

Örn jag läser det uttalande över motionerna, som bevillningsutskottets majoritet
står för, kommer jag snarast till att utskottet har den motsägande uppfattningen,
att det visserligen anser en utredning nödvändig, men att en sådan
icke bör sättas i gång. Anledningarna därtill skulle vara två, för det första
att finansministern redan föranstaltat om en utredning för att undersöka orsakerna
till det försämrade nykterhetstillståndet och för det andra, att de ertarenheter,
som man kan göra under den onormala tid som vi nu uppleva,
skulle sakna värde för en utredning, som avser att lagstifta inte bara för
onormala utan även för normala förhållanden.

Vad beträffar den av finansministern igångsatta utredningen, vill jag påpeka,
att denna dock rör sig örn en avsevärt begränsad detalj i det utredningskomplex,
som motionärerna avse att undersöka. Departementschefen påpekar
själv i direktiven för denna snabbutredning, att den icke kan ha till ändamål
att göra någon uttömmande analys av de faktorer, som ha framkallat det ökade
spritmissbruket. Denna sak ligger utom ramen för den igångsatta snabbutredmngens
arbete. Det är just denna mera uttömmande analys av orsakerna
till. det ökade spritmissbruket som motionärerna avse med sin utredning Vi
vilja inte endast ha konstaterat vad det kan bero på att det just nu förekommer,
^1 “fjällig ökning av spritmissbruket, utan vi avse att utröna varför
samhällets åtgärder däremot haft så liten effekt och örn det därför är nödvändigt
att för framtiden bygga vårt nykterhetspolitiska system på en annan
grund än den nuvarande eller, örn vi skola behålla denna graad, örn det är nödvändigt
att ^tillämpa bestämmelserna på ett annat sätt.

Den pågående snabbutredningen kan således icke lösa det spörsmål som
motionärerna avse att få belyst. Däremot medger jag gärna, att det material,
som denna snabbutredning kan fa fram, kommer att bli av mycket stor betydelse
för den utredning, som motionärerna avse. Det kommer säkerligen att
kunna utnyttjas och vara till utomordentligt god vägledning för den fortsatta
undersökning av frågan, som motionärerna åsyfta.

Vad sedan beträffar frågan örn den olämpliga tidpunkten för en utredning,
har herr Johan Bärg redan framlagt reservanternas synpunkt. Jag har därför
inte sa mycket att tillägga. Det är alldeles klart, att när man går att undersöka
orsakerna till att vår nuvarande alkohollagstiftning inte håller måttet, kan man
inte lämna åsido de erfarenheter vi göra under dessa särskilt påfrestande år eller
förklara dem sakna avsevärt intresse för frågans bedömande. Jag skulle tro
att det är av minst lika stor vikt att få reda på dessa erfarenheter och taga
hänsyn till dem som att utröna sådana omständigheter, som hänföra sig till
normala förhållanden.

Av en skyddslagstiftning, och det är ju som en sådan vår alkohollagstiftning
skall verka, måste man väl begära, att den skall utformas på ett sådant sätt,
att den håller något sa när inte bara under normala tider utan även under tider
av särskilt hårda påfrestningar. Då kan jag inte förstå annat än att det kan
vara av värde att vid en utredning även taga hänsyn till sådana omständighe -

Lördagen den 19 juni 1943 e. m.

Nr 25.

109

Om utredning ang. den svenska ny k terhetslag stiftning en. (Forts.)
ter, som sammanhänga med de onormala förhållandena. Jag är fullkomligt
övertygad örn att den utredning, som motionärerna avse, kommer att bli så
pass tidsödande, att man under den hinner få erfarenheter och intryck inte
bara från de nuvarande hårda åren, utan också från normala tider.

Jag hyser således den uppfattningen, att varken den redan igångsatta snabbutredningen
eller den olämpligt valda tidpunkten, som herr Ekman talade örn,
utgöra tillräckliga skäl för att avstå från den mera vittgående översyn av den
svenska nykterhetslagstiftningens grundvalar och utveckling, som motionärerna
för sin del avse att vinna. Jag tycker för min del, att det föreligger en viss
motsättning i utskottsmajoritetens ståndpunkt. Örn man överhuvud taget har
den uppfattningen, att det nuvarande systemet eller örn man så vill systemen
äro bra som de äro, att de på ett tillfredsställande sätt fylla sitt ändamål, att
försämringen av nykterhetstillståndet icke har något alls att göra med de lagstiftnings-
och skatteåtgärder som vi företagit, att överhuvud taget de samhälleliga
åtgärderna äro utan betydelse, när det gäller utvecklingen av nykterhetstillståndet
i vårt land, förstår jag att man ställer sig avvisande till motionerna.
Men örn man som utskottsmajoriteten betygar sitt intresse för att
företa en undersökning av dessa ting, örn man således medger att alla dessa
omständigheter ha en betydande inverkan på nykterhetstillståndet i landet,
förstår jag inte att man kan ställa sig avvisande till en begäran örn utredning.
Hyser man som sagt tvivel och känner sig osäker i fråga örn verkningarna av
den dubbelsidiga nykterhetspolitik vi för närvarande föra, tror man — som
utskottsmajoriteten gör — att de problem det här är fråga örn äro förtjänta av
en närmare undersökning, tycker jag det skulle vara ganska självfallet, att man
skulle anse motionen vara värd ett bifall.

Det är, herr talman, inte endast inom de speciellt nykterhetsintresserade kretsarna
man ägnar denna fråga uppmärksamhet och känner ansvaret för att någonting
göres för att få till stånd förbättrade förhållanden. Jag skulle vilja
påpeka, ehuru det egentligen borde vara onödigt i degna församling, att den
motion, som här är framlagd, icke har någon annan tendens än en ärlig vilja
att åstadkomma ett sakligt bedömande, en saklig granskning av problem som
äro av intresse icke endast för nykterhetsfolket i landet, utan för varje svensk
medborgare, som känner ansvar inför de företeelser det bär är fråga örn. Det
är som jag sade inte endast inom de speciellt nykterhetsintresserade kretsarna
som man har ögonen öppna för vikten av dessa problem. Jag läste för någon
tid sedan i en stockholmstidning, det var för övrigt i tidningen Social-Demokraten,
en artikel som gladde mitt nykteristiska, enligt mångas mening kanske
något ljumt nykteristiska hjärta. Artikelförfattaren har precis samma uppfattning
som jag försökt göra mig till tolk för, att våra åtgärder i alkoholfrågan
icke varit tillfredsställande. Artikelförfattaren skriver: »Att de icke lett till
målet är uppenbart. Så sent som 1937 fingo vien ny rusdryckslagstiftning, vars
nykterhetseffekt kan utläsas i fylleristatistiken. Hur det än går med herr
Wigforss senaste förslag örn höjda spritskatter står efter alla dessa erfarenheter
kravet på en grundlig omprövning av vår nykterhetspolitik fast. Därvid bör
man tänka på att samordna själva lagstiftningen med skattepolitiken i fråga
om de åsyftade nykterhetsbefrämjande verkningarna. Önska vi ett bättre nykterhetstillstånd,
kunna vi efter de lärdomar vi fått icke ha tvenne system för
att tygla superiet, tvenne system, som icke så sällan slå ihjäl varandra.» Så
långt artikelförfattaren. Jag tror att det åren riktig synpunkt, som anlagts i
denna artikel. Det mäste vara av vikt och värde att få undersökt, om det
system vi för närvarande lia är det bästa, om det tillämpas på bästa sätt, eller
örn vi till äventyrs under denna tid, då så många olika orsakssammanhang föranlett
oss afl vidtaga än den ena än, den andra åtgärden i nykterhetsfrågan,

Ilo

Nr 25.

Lördagen den 19 juni 1943 e. m.

Örn utredning ang. den svenska nykterhetslag stiftning en. (Forts.)
eventuellt kopplat in oss på en dubbellinje, som i stället för att ge resultat, som
vi önska, ge det rakt motsatta resultatet.

Jag tror att det finns alla skäl, såsom läget nu är, att igångsätta den utredning,
som motionärerna tillstyrka, en utredning som avser att klarlägga efter
vilka linjer den svenska nykterhetspolitiken i framtiden skall bedrivas för att
åstadkomma det som vi alla äro ense örn, både nykterister och icke nykterister,
nämligen en sådan förbättring av den svenska folknykterheten, att vårt samhälle
icke lider allt för obotlig skada.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Häri instämde herr Lindström.

Herr Olsson, Oscar: Herr talmani Efter den föregående talarens övertygande
motivering för reservationen har jag icke mycket att tillägga. Jag kan till
alla delar instämma i vad han sagt.

Jag vill endast påpeka ett par saker, först och främst utskottsmotiveringens
likhet med motiveringen i den av herr Ljungdahl vid första kammarens andra
tillfälliga utskotts utlåtande rörande utarbetande av allmänna riktlinjer för
samhälleligt ingripande i fråga örn de sociala efterkrigsproblemen fogade reservationen,
vilken innebär, att några åtgärder i detta syfte icke nu böra
vidtagas, eftersom man ännu svävar i okunnighet om de faktiska förhållanden,
som en gång komma att prägla efterkrigstiden. Det är således samma synpunkt,
som herr Ekman å utskottets vägnar utvecklade, när han talade örn att
tidpunkten för närvarande inte är lämplig för en utredning och att det material,
på vilket en utredning skall bygga, bör hänföra sig till mera normala förhållanden.
Det är således samma motivering i båda fallen. Med en sådan motivering
kan man i dessa dagar alltid komma fram till att ingenting bör göras,
utan att man bör vänta. Hur länge skall man vänta? Jo, till dess normala förhållanden
inträda. När inträda normala förhållanden? Efter hur många år
eller efter hur många årtionden? Jag tror inte att man i allvarliga samhällsfrågor
skall resonera på detta sätt. Tiden är inte sådan, att ett dylikt resonemang
är lämpligt.

Herr Ekman började sitt anförande med att påpeka, att nykterhetstillståndet
i landet före krigsutbrottet ständigt förbättrades, trots att konsumtionen
blev större och större. Ja, det förhållandet är nog värt litet begrundande. Vilken
är den egentliga orsaken till alkoholismen? Det är dryckesseden. Dryckessedens
allt vidare utbredning skapar erfarenhetsmässigt alltid till slut en allt mera
framträdande alkoholism. Vad betyder det då att nykterhetstillståndet förbättrades
samtidigt som konsumtionen blev större? Det betyder helt enkelt, att
de grövre förselsema på grund av alkoholbruk blevo färre. Men nykterhetstillståndet
i denna betydelse har väl egentligen aldrig varit så bra i Sverige som i
Frankrike. Vi ha alltid fått höra, att man i Frankrike sällan eller aldrig möter
en berusad fransman. Alkoholkonsumtionen i Frankrike steg emellertid oupphörligt
och var väl Europas största även ganska långt före krigsutbrottet. En
norsk läkare, som studerat förhållandena i Frankrike, svarade, när en person
sade till honom, att man väl inte kan tala örn någon alkoholism i Frankrike,
då man ju aldrig på Paris gator mötte en berusad fransman, att det var alldeles
riktigt, men han frågade i stället, örn han hade mött någon nykter.
Den franska medicinska vetenskapen var synnerligen djupt bekymrad över
den allt tydligare framträdande skadliga effekten av detta nervgift, som i
allt större mängder och i allt större utsträckning kom till användning. Nu har
det egendomliga förhållandet inträffat i Frankrike, att, trots alla svårigheter
i övrigt i landet, sinnessjukhusen, sedan krogarna i allt större utsträckning

Lördagen den 19 juni 1943 e. m.

Nr 25.

lil

Örn utredning ang. den svenska nyhterhetslagstiftningen. (Forts.)
mäst stängas, börjat tömmas. De svenska vetenskapsmännen på medicinens områden
ha också gång på gång påvisat den förrädiska inverkan som detta nervgift,
alkoholen, har på det svenska folket.

Jag kommer så till en fråga, som står i samband med herr Ekmans yttrande.
Är det inte möjligt, att just denna under årtionden pågående, allt mera utbredda
och stegrade alkoholkonsumtion, när påfrestningarna i samband med kriget
kommo, ganska naturligt måste föra till det elände i fråga örn nykterhetstillståndet,
som herr Ekman själv djupt beklagar? Herr Ekman tycks vara tämligen
på det klara med att bara krisen upphör, skola förhållandena i Sverige
bli, enligt herr Ekmans uppfattning, lika bra som de voro före krisens insättande.
Vilka skäl finnas för ett sådant antagande? Kan man vara så°övertygad
örn att det elände, som krisen medfört i fråga örn nykterhetstillståndet,
även såsom herr Ekman ser det, efter krisen utan vidare upphör? Är det inte,
när man öppet erkänner de stora farorna av spritmissbruket, då synnerligen
lämpligt och befogat, att man försöker komma fram till åtgärder, som så
snabbt som möjligt kunna förbättra nykterhetstillståndet. Vi lia minsann i det
fallet ingenting att slösa med. Det är nog ganska nödvändigt för det svenska
folket, liksom för andra folk, att med djupt allvar taga på denna fråga, och
söka få en bättring till stånd, inte någon gång i framtiden under normala tider,
utan omedelbart eller så fort som möjligt. Jag tror val ändå inte, att bevillningsutskottets
majoritet är ängslig för att nykterhetstillståndet här i Sverige
skall bli för bra och att man därförtbör akta sig för att påskynda utredningarna.

Alla skäl synas mig tala för reservationen, till vilken jag, herr talman, ber
att få yrka bifall.

Herr andre vice talmannen: Herr talman! I olikhet mot de båda föregående
talarna är jag betänksam emot de yrkanden, sam förekomma i motionerna och
i reservanternas förslag. Alla tyckas vara ense arn att den försämring i nykterhetstillståndet,
som inträtt, är en kristidsföreteelse, en följd av en påfrestning
på människornas nerver, som jag tror någon nyss sade, således överhuvud
taget en yttring av en något sänkt moral.

Jag var för några veckor sedan i Finland. Där förekommer samma företeelse
som här, ehuru i mycket ohyggligare grad. Man såg överallt stora köer
i Helsingfors, och örn man frågade vad det var för köer, fick man till svar,
att det var folk sam köpte sprit. Man förklarade, att det aldrig supits så mycket
i Finland som just nu.

Samma orsaker ha givetvis verkat här hemma som där, men det är också
uppenbart att detta tillstånd och denna moral, inte kunna påverkas genom de
åtgärder, som eventuellt skulle framgå ur den utredning, som här är föreslagen.
Reservanterna själva påpeka, att man syftar till en utredning på lång
sikt, och de betrakta etet som ett särskilt starkt skäl för att sätta i gång denna
utredning, att den inte tar sikte på dagens speciella spörsmål, utan på en
längre bort liggande framtid. Emellertid söka ändå motionärerna och även
talesmännen för reservationen att göra gällande, att det dåliga .tillstånd, som
för närvarande råder, skulle kunna vara en följd av brister i själva systemet
för utskänkningen och utminuteringen bär i landet. Herr Elon Andersson
säde för en stund sedan, att vi måste lia ett system, som håller inte bara för
normala tider utan även för onormala. Ett sådant system existerar helt säkert
inte. Det finns inget system som verkar osvikligt. Även i detta avseende kan
man se på Finland. Där har man ju ett -annat system än här i landet. Där
har man inte några Brattrcstriktioner. Vilket system skulle man eljest kunna
tänka sig? Det har vid diskussionen här i Sverige talats om det danska sy -

112

Nr 25.

Lördagen den 19 juni 1943 e. m.

Örn utredning ang. den svenska nykterhetslag stiftning en. (Forts.)
stamet, som söker genom höga priser få människorna att låta bli att dricka
sprit. Örn jag inte förstår saken fel, lia vi redan här i Sverige infört ett sådant
system; åtminstone lia vi vid en jämförelse med de priser, som rådde före
kriget, kommit det danska idealet ganska nära. Man bär emellertid inte kunnat
mörkag att de mycket stora prisförhöjningar, som skett, ha inverkat återhållande
på konsumtionen. Örn vi se på Finland, äro priserna där ungefär
dubbelt så höga som i Sverige, framför allt på brännvinet. Ändå är fylleriet
större än någonsin och ännu större än här i Sverige.

Alla beklaga vi de tecken på moralisk upplösning som göra sig gällande, och
jag för min del vill understödja alla åtgärder, som i den nuvarande situationen
kunna vidtagas för att råda bot på dessa moraliska upplösningstendenser.
Jag har inte ens något särskilt att erinra emot att det system, som vi för
närvarande ha, ställs under en ny omprövning. Det var ju visserligen inte så
länge sedan vi hade en stor nykterhetskofmmitté här i landet — i vilken herr
Bärg var ledamot — som korn till det resultatet, tätt det nuvarande systemet
borde bibehållas. Men under alla förhållanden förefaller det mig mindre lyckligt
att igångsätta en sådan utredning i den något förvirrade situation, sorn
räder just i dag. Det förefaller mig också, som om man siktar på skyn men
riskerar att träffa skogsbrynet. Jag misstänker, att man på sina håll bär en
önskan att utnyttja det missnöje eller den sorg, som det nuvarande dåliga tillståndet
framkallar hos de flesta människor, för att rikta ett grundskott mot det
system, som dock bidragit till att hyfsa nykterhetstillståndet här i landet och
även utan tvivel bidragit till att skapa en större folknykterhet. Det är då
ganska egendomligt att, för att ännu en gång tala örn Finland, man just där
av samma förhållanden, bragts in på tankegången, att man skulle söka räddningen
undan bekymren i en övergång till det nuvarande svenska systemet.
Man resonerar här ologiskt i många stycken.

Det sägs även, att en av anledningarna till ungdomsfylleriet är, att folk
överlåter sina motböcker till yngre personer, som på grund av sin ungdom
icke lia inköpsrätt, och det är nog delvis riktigt. Jag har hört från örebro
och även från andra håll, att särskilt folk från landet, som har större tilldelning
än de själva förbruka, kommer in till städerna och ställer sig utanför
försäljningsställena och kommersar med sina motböcker. Inköpsrätten inköpes
på så sätt av personer, som själva antingen på grund av sin ungdom eller på
grund av andra omständigheter icke ha rätt latt ha motbok. Det är ju beklagligt,
men det är uppenbart, att man inte råder hot för detta genom att t. ex.
göra försäljningen fri, genom att således avskaffa restriktionssystemet. Då
skulle väl i den nuvarande situationen tillståndet förvärras i stället för att
förbättras. Inte heller kan man åstadkomma något stopp i denna trafik genom
att ytterligare öka priset, ty det förefaller, som örn denna kundkrets mot
all rim och reson inte låter sig avskräckas genom aldrig så höga priser.

Det förefaller mig således, herr talman, sam örn man skulle ha ganska dåliga
hållpunkter för att sätta i gång en utredning rörande orsakerna till det
försämrade nykterhetstillståndet i riket. Jag vill gärna vara med örn att vi,
sedan kriget är slut och när förhållandena blivit mera normala, taga upp till
allmän omprövning det system som vi ha, men jag tror att örn vi göra det i
dag, kan detta lätt leda till att hela utvecklingen redan från början kommer
in på fel spår.

Med hänsyn till vad jag sålunda yttrat ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till bevillningsutskottets förslag.

Herr Ljungdahl: Herr talman! Jag blev uppkallad att säga några ord i
anledning av herr Olssons anförande.

Lördagen den 19 juni 1943 e. m.

Nr 25.

113

Om utredning ang. den svenska nyhterhetslag stiftning en. (Forts.)

Herr Olsson påpekade där, att det är ungefär samma motivering i bevillningsutskottets
yttrande oell i den reservation, som jag Ilar fogat till andra
tillfälliga utskottets utlåtande i fråga örn planeringen av förhållandena efter
kriget, oell lian menade, att när det säges där, att ingenting bör göras nu,
därför att det råder onormala förhållanden, utan att man bör vänta och se,
så skulle detta innebära någon sorts negativism.

Jag får då säga, att detta ställningstagande i båda fallen, både i bevillningsutskottet
och i det tillfälliga utskottet, tvärtom bottnar i en allvarlig
strävan efter att lägga upp diskussionen så, att vi få en utredning, som blir
i största möjliga grad vederhäftig och hållbar. Då måste man ju se till, att
man inte får med allt för mycket felkällor, och i likhet med herr andre vice
talmannen och herr Ekman menar jag, att örn motionärerna här skulle få
sin vilja igenom och få denna stora utredning i gång nu — en utredning som
jag innerligt gärna vill se senare — då skulle man få med bland annat en
stor felkälla, som skulle inverka förryckande på resultatet, och det är, såsom
herr andre vice talmannen påpekade, den rikliga penningtillgång som för
närvarande finnes hos vissa medborgargrupper, som ännu inte äro fostrade
till att handhava penningar. Det är enligt min mening särskilt detta, som är
anledningen till det omfattande ungdomsfylleri, som för närvarande bereder
oss sådana bekymmer. Innan man får bort sådana felkällor, kan man inte
med hopp örn att få ett vederhäftigt resultat sätta i gång med denna stora,
allvarliga utredning, som vill taga ståndpunkt till de båda system som vi
för närvarande arbeta med.

Jag vill där göra en personlig bekännelse, nämligen att jag genom flitigt
studium av den stora utredning, som framlades 1936 i rusdrycksfrågan, kommit
att stanna med mina sympatier för det danska systemet. Jag har svårt
att tro på att motboks systemet i längden skall tillfredsställa oss och skapa
de bättre förhållanden som vi sträva efter, och jag har också svårt att tro,
att inte det svenska folket så småningom genom ekonomisk och moralisk
fostran skall komma därhän, att medborgarna själva kunna få bestämma över
spriten liksom över annat. Spriten är farlig — det är sant — men vi ha många
andra farliga saker att handskas med, som vi måste lära oss att taga en förnuftig
ställning till. Jag är av den uppfattningen, att det danska systemet i sitt
land har verkat mycket gott och välgörande, och jag tror att det skulle få
samma effekt här under normala förhållanden — med den nuvarande onormala
penningtillgången hos vissa medborgaregrupper kan man ju inte bedöma saken.

Jag anser därför att vi böra avvakta normala tider, när en sådan företeelse
försvunnit och när det allmänna livet har återgått i mera stadiga
och på lång sikt bättre bedömliga linjer. Då hoppas jag att vi få denna
utredning, som jag livligt vill efterlysa. Jag är ense med herr Andersson om
att det skulle vara synnerligen nyttigt och värdefullt för oss, örn vi finge
fram klara linjer, ty rusdrycksfrågan är av ilen storleksordningen, att detta
är nödvändigt.

Detta, herr Olsson, är icke någon negativ inställning utan en positiv, och
den gör, att jag för närvarande måste hemställa örn bifall till bevillningsutskottets
yrkande. De närmast liggande uppgifterna komma att lösas genom
den snabbutredning som redan är i gång, och de stora frågorna få vi taga
upp senare.

Herr Iliirg, Johan, erhöll nu ordet för kort genmäle och anförde: Herr talman!
Jag har fäst mig vid att de ärade talare, som talat för utskottets ståndpunkt
här, uppenbarligen haft (leii uppfattningen, att en sådan här utredning

Första hammarens protokoll 1948. Nr 25. 8

114

Nr 25.

Lördagen den 19 juni 1943 e. m.

Örn utredning äng. den svenska nykterhetslagstiftningen. (Forts.)
skulle slutföras på ett år eller ett par och att etet därför skulle vara olämpligt
att till grund för ställningstagandet lägga förhållandena under denna
krigstid.

Örn jag inte missminner mig, sträckte sig den förra utredningen över en
tidrymd av över sex år, och det skulle vara rätt underligt, om inte den tidrymd,
som kräves här, kommer att omfatta bade en kort tid under dessa
onormala förhållanden och en mycket lång tid under förhållanden som vi
hoppas bli något bättre. Dessutom skulle det väl vara en underlig utredning,
sorn skulle låta fånga sig av något års erfarenheter från krigstiden till den
grad, att den icke sage, hurudana förhållandena vore under den tid då kriget
upphört.

Herr Ohlin: Herr talman! Samtliga de talare, som företrätt utskottsmajoritetens.
uppfattning, lia huvudsakligen baserat sin argumentering därpå, att det
material, som kan framkomma pu under kriget, skulle vara bristfälligt, missvisande
och innebära felkällor och att det därför icke skulle vara lämpat att
läggas, till grund för en eventuell nykterhetspolitisk reform. Herr Bärg har
redan i sitt ''sista yttrande papekat, att örn en utredning nu tillsättes, kommer
den att få ett material, som sträcker sig över gapska många år, och att det
torde vara förhastat av utskottets talesmän att antaga, att just det nuvarande
läget.skall sätta sin prägel på det material, som kan framkomma. Det förefaller
mig, som örn utskottets talesmän utginge ifrån att man skall börja med
1943 och de erfarenheter som då göras, medan det i själva verket torde förhålla
sig så, att det material, som den ifrågasatta utredningen skulle arbeta med,
finge sökas från en mycket lång period av år. Den skulle omfatta en tid av
fred, en tid av krig och en tid av högkonjunktur och en tid av lågkonjunktur,
en, period av relativt låga priser på sprit och en period av höga priser på sprit
— i sanning, herr talman, ett material, så mångsidigt och skiftande, att man
inte ofta, när man skall göra sociologiska undersökningar, får ett så bra material
till förfogande. Det är just genom att jämföra vad sorn sker på detta
område under sådana olika förhållanden, som man har möjlighet att verkligen
belysa problemen.

Jag understryker vad herr Bärg och herr Elon Andersson redan påpekat,
att det ju gäller en verkligt djupgående sociologisk analys av alkoholen och
samhället. En sådan djupgående analys kan utföras med tillhjälp av det material
jag nu nämnt men också med beaktande av den utveckling som ägt rum
i utlandet, där det finns ytterligare material, som avviker från det svenska.
Alltså kan man göra vissa komparativa studier. Det är alldeles klart, som
herr Bärg påpekade, att en sådan utredning skulle taga lång tid i anspråk.
Vill man därför verkligen lia ett resultat att bygga på, när något lugnare förhållanden
inträtt, då bör man enligt min mening börja genast och sätta i gång
utredningen nu. Ty hur går det annars? Skall man först vänta på de lugnare
förhållandena — det kan dröja många år — och sedan tydligen enligt talesmännen
för utskottsmajoriteten avvakta att några lugna år förgå, så att man
kap samla material under dessa år? Enligt dessa talares mening duger nämligen
ipte materialet från de oroliga åren. Man skall alltså avvakta att det gått
några lugna år, och sedan skall man ha åtskilliga år på sig för att utföra utredningen.
I sanning, herr talman, örn någon trodde att man med det tillvägagångssättet
skulle nå fram till ett resultat på mindre tid än tio år, skulle jag
betrakta honom som överoptimistisk. Det är alltså inte fråga örn att med den
argumenteringen skjuta en liten smula på denna utredning, utan skall man ta
konsekvenserna av resonemangen, blir det ett mycket långt uppskov.

Flera talare ha ju påpekat, att det inte föreligger någon som helst konkur -

Lördagen den 19 juni 1943 e. m.

Nr 25.

115

Örn utredning ang. den svenska nykterhetslagsliftningcn. (Forts.)
rens mellan den, av finansministern igångsatta s. k. snabbutredningen och den
nu planerade, varför jag inte skall uppehålla mig vid den saken utan endast
understryka, att man inte har någon anledning att vänta, tills denna snabbutredning
är färdig. Den kan mycket väl betraktas som en delutredning av den
stora utredningen, och medan den förra utföres, kan man mycket väl arbeta
med och förbereda undersökningar inom andra delar av detta stora område.
Man brukar ju inte, när man sätter i gång en stor utredning, först ta endast
en, liten del och vänta med allt det andra, utan man brukar börja på flera punkter
samtidigt.

Herr andre vice talmannen sade, att vi bär i Sverige äro inne på det danska
systemet. Jag ber att få anmäla en avvikande mening. Såvitt jag förstår, ha
vi här i Sverige inte alls det danska systemet. Först och främst ha vi väsentligt
lägre priser, men, för det andra ha vi ett restriktionssystem, som väl får
anses ändra karaktären på den svenska nykterhetspolitiken, så att den mycket
väsentligt avviker från den danska.

Sedan säger herr andre vice talmannen, att det inte är länge sedan vi hade
en stor nykterhetskommitté och att man därför inte behöver sätta i gång med
en utredning nu. Jag vill då endast hänvisa till att det verkligen har runnit
— man skall kanske inte säga mycket vatten under broarna utan kanske hellre
tala örn en annan vätska — sedan 1937 både i Sverige och i utlandet, och
detta i strömmar, som ha varit reglerade på mycket olilia sätt. Det har därigenom,
som sagt, kommit in ett mycket mångsidigt material, och det system,
som vuxit fram i Sverige, är i själva verket ett helt annat system än det man
hade t. ex. för tio år sedan, varför det kan vara all anledning att undersöka,
vad det egentligen är för ett system vi ha nu. Detta system har icke tillkommit
efter en målmedveten planläggning utan genom att man Ilar ändrat litet
här och litet där och framför allt höjt priserna rätt väsentligt.

I herr andre vice talmannens yttrande kom emellertid tydligt fram en omständighet,
som ligger under motståndet mot denna utredning, åtminstone på
vissa håll. Herr Åkerberg sade, att han misstänker, att man med denna utredning
vill ge det nuvarande systemet ett grundskott, och det vill han inte vara
med på. Han är ängslig för att utredningen skall kunna bli farlig för det nuvarande
systemet, örn jag fattade honom rätt; i annat fall kan jag. inte finna
det logiska sammanhanget. Men jag vill hänvisa till att enligt motionerna bör
denna utredning vara alldeles förutsättningslös. Da kan det knappast finnas
någon anledning att avböja en utredning, av ängslan för att denna, möjligen
skulle visa sig farlig för det nuvarande systemet, särskilt om man,, såsom herr
Åkerberg gör, erkänner att det nuvarande nykterhetstillstandet inte. är bra.
Det är ali right att tala örn att det och det systemet inte har hjälpt i det och
det landet o. s. v. — vi kunna nog räkna upp en hel del. saker som inte ha
hjälpt —• men örn man är överens om att nykterhetsläget inte är bra som det
är, så blir väl slutsatsen närmast, att man nu bör försöka på allvar undersöka,
örn inte eventuellt någon, kombination av åtgärder kan ge ett bättre resultat
än man uppnått med det nuvarande systemet, vilket — jag upprepar det
icke tillkommit efter någon fast plan, utan genom successiva, av dagens läge
betingade åtgärder.

Det förefaller mig, herr talman, som om detta system, med den kännedom
man har örn verkningarna av detsamma, skulle vara förtjänt av en granskning,
som verkligen i anda och mening blir förutsättningslös, och det är med betonande
av att det är angeläget att inte denna fråga nu skjutes på en mycket
obestämd framtid, som jag ber att få yrka bifall till herr Hargs reservation.

I detta anförande instämde herr Wagnsson.

116

Nr 25.

Lördagen den 19 juni 1943 e. m.

Örn utredning ang. den svenska nykterhetslag stiftning en. (Forts.)

Herr Andersson, Elon: Herr talman! Jag Ilar bara ett par ord att säga med
anledning av herr andre vice talmannens anförande.

Jagnar inte velat göra gällande, att försämringarna i nykterhetstillståndet
bero på systemet. Jag har hara erinrat, att det eller snarare de system, som vi
för närvarande ha, inte ha förmatt råda bot på bristerna och att det därför kan
vara av intresse att undersöka, vad som i det hänseendet eventuellt kan vara
att göra.

Jag tror också, att herr andre vice talmannen drar för snara slutsatser av
den utredning, som motionärerna ha ifrågasatt, när han redan nu tror sig kunna
förutspå, att dess syfte är att skjuta ett grundskott mot det system, som vi
hittills ha tillämpat och som under normala förhållanden har visat sig i ganska
betydande grad kunna, som han sade, hyfsa rusdrycksbruket i vårt land. Jag
ber att. få instämma i heim Ohlins påpekande, att utredningen skall vara förutsättningslös,
att den inte avser att skjuta grundskott mot vare sig det ena
eller det andra systemet, men att den skall försöka klara ut, vilket system som
för våra förhållanden skulle vara det mest fördelaktiga och få de bästa verkningarna.
För min personliga del vågar jag inte alls säga, att det ena eller det
andra systemet är att föredraga. Jag har således inte samma bestämda uppfattning
som herr Ljungdahl, att det danska systemet skulle vara det bästa för
oss. Örn den saken vet jag ingenting. Men jag tror, att den nuvarande förvirringen
på området är tillräcklig för att motivera en undersökning örn vilka
vägar vi i framtiden böra gå.

Herr Ljungdahl var för sin del mycket rädd för att den utredning, som motionärerna
begärt, skulle, örn den sattes i gång, riskera att få arbeta med en
hel del felkällor, som skulle kunna snedvrida dess resultat. Det är möjligt, att
det ligger någonting i hans farhåga. Personligen tror jag, att den är överdriven.
Men skall man av .rädsla för att få med en eller annan felkälla underlåta
att ta med en så viktig omständighet som den, att det system, som vi för
närvarande begagna oss av, inte har förmått råda bot på missförhållanden
under hårt påfrestande tider, sådana som vi nu leva i? Det skulle enligt min
mening vara att utesluta en mycket viktig omständighet, örn nian underläte att
ta hänsyn till det förhållandet, att man icke kan lita på vårt nuvarande restriktionssystem
under så hårda och påfrestande tider som vi nu leva i. Så rädd
skall man inte vara, menar jag, för att få in en eller annan liten felkälla, att
man underlåter att ta hänsyn till dessa mycket viktiga omständigheter i det
stora problemkomplex, som det här är fråga örn.

Herr Ljungdahl: Jag tycks ha uttryckt mig litet otydligt.

Herr Ohlin ville tolka mitt anförande så, att jag skulle vilja ha i gång en utredning,
som. började 1943. Det är naturligtvis inte alls meningen, utan örn
denna utredning skall bli riktigt vederhäftig och grundlig och ge de linjer vi
söka efter, mäste vi ta med förhallandena före kriget och de onormala förhållandena
under kriget samt också se till, att vi få med någon tid efter kriget,
när allt har lugnat sig. Ty det är ju egendomligt, att vi nu under krigstiden
kunna .konstatera en stark minskning i den konsumerade kvantiteten sprit och
samtidigt en försämring av nykterhetstillståndet. Detta visar, att det blir mycket
svåra och invecklade frågor att här reda upp för en utredning. För att denna
skall bli sådan som jag önskar, tror jag nog, att vi — såsom herr Ohlin påpekar
— få räkna med tio års utredning. Men då är det inte så bråttom med
att sätta i gång utredningen nu, ty vad skulle den kunna göra nu mer än att
samla in det material som redan finns från tiden före kriget och som snabbutredningen
skall ha hand om? Det är tids nog — örn man vill, att utredningen
skall föra till praktiskt resultat — örn man sätter i gång den efter fredsslutet.

Lördagen den 19 juni 1943 e. m.

Nr 25.

117

Örn, utredning äng. den svenska nykterhetslag stiftning en. (Forts.)

Herr andre vice talmannen: Herr talman! Herr Ohlin bestred min uppgift,
att vi skulle ha någon sorts danskt system här i landet. Jag syftade givetvis
inte på någonting annat än att vi hade höga priser på spriten. De äro visserligen
inte så höga som i Danmark och inte heller så höga som i Finland, men
de äro tillräckligt höga för att, örn höga priser vore kungsvägen till en ökad
folknykterhet, dock ha verkat i riktning mot en sådan. Att vi samtidigt ha ett
restriktionssystem, kan ju inte upphäva riktigheten av det resonemanget, ty örn
två krafter verka åt samma håll, borde verkningarna bli desto starkare. I stället
ha de inte inställt sig alls.

Både herr Ohlin och herr Elon Andersson tryckte på att det här är tal om
en förutsättningslös utredning. Det är inte någon fara för det nuvarande restriktionssystemet,
mena de, utan här skall man bara opartiskt pröva, vilket
som är bäst. Men förutsättningen för att man skall sätta i gång en sådan utredning
är väl ändå, att man vill något. Man gör ju inte en utredning, örn man
inte önskar en förändring. Örn man t. ex. nu sätter i gång denna utredning,
som skulle vara i sex år — jag vet inte, örn det var herr Bärg eller herr Ohlin,
som spådde det — och den resulterar i att vi bibehålla det system vi lia, då
måste jag säga, att det ändå för hela riksdagen skulle verka som ett fiasko.

Jag kommer, herr talman, till det resultatet, att den invändningen understryker
den uppfattning, som jag uttalat i mitt första anförande, att här föreligger
ett försök att begagna den panik, som dagens i och för sig naturligtvis
mycket beklagliga situation har framkallat, till att komma det nuvarande systemet
till livs. Det är olika riktningar, som i det avseendet samverka. Både
anhängarna av den fullständiga supfriheten och anhängarna av mera förbudsbetonade
riktningar ha tydligen av motsatta anledningar ett horn i sidan
till det nuvarande systemet, som dock med alla sina bristfälligheter Ilar bidragit
till en förbättrad nykterhet här i landet.

Jag tycker fortfarande, herr talman, att detta är en alldeles för bristfällig
grund för att sätta i gång en sådan här stor och skrymmande utredningsapparat,
fullständigt ut i mörkret.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Herr Ohlin har redan ganska grundligt
påvisat, att herr andre vice talmannen tar alldeles för lätt på denna allvarliga
fråga. Det kom ganska tydligt fram redan i inledningen till herr andre vice
talmannens anförande, vari han bedyrade, att han ville understödja alla åtgärder,
som kunna bidraga till bättre förhållanden. Det vöre förfärligt roligt,
om alla de, som motsätta sig försöken att få till stånd en grundlig utredning,
verkligen så fort som möjligt kunde påvisa några positiva personliga insatser
i denna viktiga fråga i stället för att bara tala örn sina varma känslor, när
det gäller att understödja, då någon annan gör någonting.

I det sammanhanget skall jag också be att få fästa uppmärksamheten på
en sak, som koni fram i herr Ljungdahls uttalande, att åtskilliga konstiglieter
nu lia iakttagits, t. ex. minskad konsumtion samtidigt med försämrat
nykterhetstillstånd. Just den synpunkten borde val vara en tankeställare för
vederbörande. Den borde också vara det i det hänseendet, att man aktade sig
för att tala om nykterhetst-ilistandet bara med tanke på fylleriförseelserna
och alkoholisterna här i landet. Nykterhetstillståndet är sämre iin det synes
vara även under normala förhållanden, och för att komma till rätta med den
saken behövs det kanske en utredning mycket snart, ju förr dess bättre.

Även under den tid före kristiden, när nykterhetstillståndet enligt herr
Ekman var så bra, hade vi här i landet den stora alkoholis!armé, som nu uppskattas
till ungefär 80,000 personer och som då beräknades till 50,000 —60,000
eller 60,000—70,000 personer — någon noggrann statistik här har ju varit

118

Nr 25.

Lördagen den 19 juni 1943 e. m.

Örn utredning ang. den svenska nykterhetslag stiftning en. (Forts.)
omöjlig att åstadkomma. Barlasten av en så stor befolkningsgrupp, som inte
i någon mån kan sägas bidraga till vår beredskap, borde väl också vara en
tankeställare för dem, som äro så glada åt det goda nykterhetstillståndet under
de normala tiderna.

När herr Ljungdahl säger, att han visst inte har en negativ inställning,. så
är jag övertygad örn att han menar vad han säger och behjärtar frågans vidd
och vikt, men det är tämligen obegripligt, att han då så envist motsätter sig
denna utredning. Han erkänner själv, att den är svår och tar lång tid samt
är synnerligen betydelsefull, men ändå vill han uppskjuta den allt längre och
längre. Frågan är: ha vi tid att skjuta upp den? Är det inte farligare att komma
för sent än att komma för tidigt — om man nu överhuvud taget kan komma
för tidigt med en sådan utredning?

Jag tror, att herr Ohlins synpunkter rörande nödvändigheten att få det
material samlat, som finnes både från nuvarande kristid och från tiden förut,
och att så fort som möjligt få det bearbetat, äro riktiga. Jag tycker, att dessa
synpunkter borde vara nog så övertygande.

Jag yrkar fortfarande bifall till reservationen.

Herr Ohlin: Bara en kort replik till herr andre vice talmannen!

Herr Åkerberg vidhåller att detta inte kan bli en förutsättningslös utredning.
Jag konstaterar då först, att denna hans ståndpunkt måste innebära ett visst
misstroende gentemot närmast det statsråd, som skulle få ansvaret för att utvälja
ledamöterna i en sådan utredning.

Herr Åkerberg motiverar vidare sin ståndpunkt genom att säga-, att man
inte begär en utredning, örn man inte önskar en förändring. Detta är ett dubbeltydigt
uttryck. Förändring av vad? Det är alldeles klart, att de, som föra
fram denna fråga, önska en förändring av nykterhetstillståndet, de önska en
förbättring därav. Men vad herr Åkerberg syftade på var väl närmast en förändring
av nykterhetspolitiken i landet, Då vill jag säga, att det inte. alls
är riktigt att påstå, att man inte kan begära en utredning även utan att direkt
påyrka en förändring av nykterhetspolitiken. Vad som kräves, för att man
skall begära en utredning, är endast, att man räknar med möjligheten av att
en förändring av nykterhetspolitiken kan vara lämplig. Man är alltså icke. alldeles
övertygad örn att det system, som vi nu ha, är det bästa, Å andra sidan
räknar man nied att det kan vara det lämpligaste, men finner det också möjligt,
att andra metoder kunna befinnas vara bättre.

Örn herr Åkerberg är övertygad om att det nuvarande systemet är det
bästa möjliga, kan jag förstå, att han avböjer en utredning. Men för den,
som erkänner, att han inte har kun,nät bilda sig någon mening örn huruvida
det nuvarande systemet skulle kunna ersättas med något bättre eller ej, och
som dessutom utgår från att nykterhetstillståndet i landet icke är tillfredsställande,
blir det naturligt att önska en undersökning, som, örn den lyckas,
kan ge en bättre grundval för en bedömning av de olika systemen.

Herr Näsström: Herr talman! Jag skulle kunna nöja mig med att instämma
i vad herrar Johan Bärg och Elon Andersson sagt. Jag skall emellertid be
att få säga några ord dessutom beträffande ungdomsfylleriet.

Det förvånar mig mycket, att förhållandena på det området inte äro ännu
sämre än vad de äro, detta särskilt med hänsyn till det dåliga exempel våra
ungdomar få se hos äldre såväl män som kvinnor, t. o. m. i ansvarig ställning.
Dessutom vill jag erinra örn ungdomarnas intryck av t, ex. filmen. De
lia knappast möjlighet att se en enda film, där inte spriten flödar. De lia knappast
möjlighet att se ett enda teaterstycke, utan att detsamma inträffar.

Lördagen den 19 juni 1943 e. m.

Nr 25.

119

Om utredning ang. den svenska nykterhetslagstiftningen. (Forts.)
Har man kännedom om dessa saker, tror jag nog, att man mäste instämma i
att det behövs en allsidig utredning på detta område, ju förr ju hellre.

Jag vill kort och gott yrka bifall till reservationen.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall^ till vad utskottet
i det nu ifrågavarande betänkandet hemställt samt vidare pa antagande
av det förslag, som innefattades i den vid betänkandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig anse denna proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Andersson, Elon, begärde votering, i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet hemställt i sitt betänkande nr 40,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den vid betänkandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för
ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser.

Ja — 42;

Nej — 42.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Enär alltså de avgivna rösterna befunnos lika delade, nedlade herr talmannen
i kammarens därtill avsedda rösturna en ja-sedel och en nej-sedel, båda
lika, till storlek och utseende, tryckta och omärkta samt var för sig slutna och
hoprullade, varefter på anmodan av herr talmannen herr Bärg, Johan, ur rösturnan
upptog den ena av röstsedlarna, och befanns denna vara nej-sedeln.

Kammaren hade således fattat beslut i enlighet med nej-propositionen.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets betänkanden:

nr 41, i anledning av väckta motioner om skärpning av straffet för överlåtelse
av motbokssprit till ungdom under 21 år; och

nr 47, i anledning av väckt motion angående viss ändring i förordningen
angående försäljning av pilsnerdricka.

Vad utskottet i dessa betänkanden hemställt bifölls.

120

Nr 25.

Lördagen den 19 juni 1943 e. m.

Herr talmannen hemställde nu, att behandlingen av det återstående ärendet
på föredragningslistan måtte få uppskjutas till ett annat sammanträde.

Denna hemställan bifölls.

På framställning av herr talmannen beslöts att andra lagutskottets utlåtanden
nr 55, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
dyrtidstillägg under budgetåret 1943/44 å folkpensioner, invalidunderstöd och
barnbidrag, m. m. jämte i ämnet väckta motioner, samt nr 57, i anledning av
dels.väckta motioner örn åtgärder i syfte att bereda ökat skydd åt hyressökande
familjer med barn, dels ock väckt motion örn ändring av 10 § lagen om hyresreglering,
skulle uppföras främst bland två gånger bordlagda ärenden på föredragningslistan
för kammarens sammanträde måndagen den 21 innevarande
månad.

Justerades ytterligare protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 11.09 e. m.

In fidem
G. II. Berggren.

Stockholm 1943. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

432423